Totalförsvarets personalfrågor värnpliktskontingenter, personalplanering och befattningsanalyser : betänkande

V) N o

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

._.JSTAUENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962:3 Försvarsdepartementet

TOTALFÖRSVARETS PERSONALFRÅGOR Värnpliktskontingenter, och

befattningsanalyser

personalplanering

BETÄNKANDE AVGIVET AV 1954 ÅRS U T R E D N I N G RÖRANDE TOTALFÖRSVARETS PERSONALBEHOV

Stockholm

;s o te. 1é>Z* 3

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962 Kronologisk

förteckning

1. Skogstillgångarna i J ä m t l a n d s län. Idun. 100 s. + 1 utvikskarta. S. 2. Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. Statens Reproduktionsanstalt. 71 s. J o . 3. Totalförsvarets personalfrågor. Beckman. 305 s. F ö .

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är trvckorten Stockholm.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1962: 3 Försvarsdepartementet

TOTALFÖRSVARETS PERSONALFRÅGOR Värnpliktskontingenter, och

personalplanering

befattningsanalyser

Betänkande avgivet av 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov

K. L. B E C K M A N S

BOKTRYCKERI

S T O C K H O L M 1962

Innehåll Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Försvarsdepartementet Kap. I.

Utredningens uppdrag och verksamhet Direktiv och verksamhet till och med år 1956 Direktiv och verksamhet från år 1959 Uppläggningen av utredningens arbete

9 9 12 16

Kap. II.

Författningsunderlag Rättsgrunden Värnpliktslagen och därmed sammanhängande författningar . Författningar angående viss frivillig tjänstgöring Civilförsvarslagen och därmed sammanhängande författningar Krigssjukvårdslagen jämte kungörelse Administrativa fullmaktslagen jämte kungörelse Allmänna tjänstepliktslagen Rekvisitionslagen Föreskrifter för personalprövningsnämnder Lag om beredskapstillstånd jämte beredskapskungörelse . . .

20 20 21 30 33 37 39 40 41 42 43

Kap. III.

Antalsmässiga förändringar inom den manliga befolkningen i åldrarna 16—65 år Behov av reviderat underlag Utgångsvärden och beräkningar

45 45 46

AVDELNING A Den årliga utbildningskontingenten vid krigsmakten. Inskrivningsålder. Frågan om avskiljande av krigsdugliga värnpliktiga från värnpliktens fullgörande i fred. Kap. IV.

Kap. V.

Grunder De värnpliktigas inskrivning, uttagning, tilldelning, registrering och redovisning Krigsplacering Grunder för beräkning av det årliga utbildningsbehovet vid krigsmakten Värnpliktsprognoser

65 72

Den allmänna värnpliktens utformning i vårt land Kort återblick på läget före år 1901 1901 års värnpliktslag 1914 års värnpliktslag 1925 års värnpliktslag

78 78 78 79 80

55 62

1936 års värnpliktslag 1941 års värnpliktslag Kap. VI.

överväganden rörande

**1 den årliga

utbildningskontingentens

storlek **a Allmänna synpunkter på behovet av utbildade värnpliktiga . . 83 Möjligheter att nå förbättrad personell kvalitet vid krigsförbanden °° Överväganden rörande värnpliktens åldersgränser . . . . 89 Krigsmaktens årliga utbildningsbehov samt förslag till ändvv ringar De årliga utbildningskontingenternas sammansättning i åldershänseende Förslag om ändrad inskrivningsålder Kap. VII.

,

J9 100

Metoder för samt konsekvenser av utbildningskontingentens maximering genom kategoriklyvning 104 1U4 Grunder Metoder för kategoriklyvning 107 Konsekvenser HO Utredningens slutsatser och förslag rörande kategoriklyvning 114 AVDELNING B Personal

för totalförsvaret

(Principförslag)

Kap. VIII.

Samverkan inom totalförsvaret Totalförsvarets karaktär Samverkan Totalförsvarets komponenter

H7 H7 H' UN

Kap. IX.

Nuvarande föreskrifter beträffande ansvarighet och samordning i vad avser personella försvarsförberedelser 120 Ansvarighet *20 Samordning 121

Kap. X.

Behov av värnpliktiga inom det totala försvaret Underlag Det militära försvarets behov av värnpliktiga Civilförsvarets behov av värnpliktiga Behov av värnpliktiga inom totalförsvaret i övrigt Sammanställning

Kap. XI.

Tillgång på värnpliktiga 150 Totalantal. Beräkningsgrunder 150 De truppregistrerades fördelning på vissa värnpliktskategorier 151 De truppregistrerades fördelning på försvarsgrenar . . . . 1 5 1 Sammanfattning 152

127 127 127 133 139 1^9

5 Kap. XII.

Jämförelse mellan behov av och tillgång på värnpliktiga . Allmänt Jämförelseresultat och iakttagelser

.

.153 153 154

Kap. XIII.

Utredningens överväganden och principförslag . . . . 157 Grundläggande synpunkter rörande totalförsvarets personaltjänst , 157 Expertutredning 172 Användning av icke värnpliktig personal samt frikallade värnpliktiga 175 Utbildning för uppgifter inom totalförsvaret 180 De värnpliktigas fördelning inom totalförsvaret 184 Detaljändringar i uppskovskungörelsen 188 Sammanfattning . . 189 AVDELNING C Befattningsanalyser

(Försöksserie)

Kap. XIV.

Direktiv. Arbetets uppläggning. Arbetsmetodik Sammanfattning av direktiven Arbetets uppläggning Arbetsmetodik

193 193 193 194

Kap. XV.

Värnpliktsförhållanden Uttagning m. m Antalsuppgifter

200 200 201

Kap. XVI.

Rekryteringsunderlag från civila utbildningsanstalter och skolor. Militär yrkesutbildning 204 Utbildningsanstalter och skolor 204 Civil utbildningskapacitet 209 Militär yrkesutbildning 214 Utredningens iakttagelser 215

Kap. XVII.

Inventering av tillgångarna på teleteknisk personal inom landet och såsom värnpliktiga vid krigsmakten 217 Tillgång inom landet 217 Tillgång vid krigsmakten 219

Kap. XVIII.

Underlag för kvalifikationsanalyser samt bearbetning av detta 220 Arbetsbeskrivningar 220 Kvalifikationsbestämning 221 Medicinska krav 228 Utredningens synpunkter 228

Kap. XIX.

Personalbehov och personaltillgång Grunder Personalbehov , . . , . , . ,

.

,

,

.

.

.

,

,

,

235 235 235

6 .

238 239

Kap. XX.

Psykoteknologi Problemställning Särskilda undersökningar Utredningens synpunkter och förslag

241 241 241 247

Kap. XXI.

Sammanfattning

250 Bilaga 1.

Granskning av kommitténs för sjöfartens beredskapsfrågor förslag till beredskapsbemanning m. m. jämte utredningens för-

Planering Användning inom totalförsvaret

.

BILAGOR

slag till åtgärder. Underbilaga 1. Personal för att betjäna luftvärnspjäser och för att upprätthålla kontinuerlig övervakning och eldberedskap. Underbilaga 2. överslagsmässigt ningens förslag. Bilaga 2.

beräknade

värnpliktskostnader

i

utred-

Principer gällande försvarsgrenschefs medgivande till uppskovsmyndighet att meddela uppskov enligt uppskovskungörelsen (9 §).

Bilaga 3.

t-prov m. m.

Bilaga 4.

Schematisk bild över 1925 års värnpliktslag.

Bilaga 5.

Förteckning över centrala myndigheter (utom de u n d e r försvarsdepartementet lydande) vilkas verksamhet i större eller mindre grad är ägnade totalförsvaret.

Bilaga 6.

Expertutredning.

Bilaga 7.

Förteckning över befattningar för vilka underlag utarbetats vid försvarsgrenarna.

Bilaga 8.

Metoder för arbetsbeskrivning och arbetsanalys.

Bilaga 9.

Arbetsbeskrivning (exempel).

Bilaga 10.

Förteckning över högre tekniska läroverk och tekniska skolor (institut) med utbildning i teleteknik.

Hemliga bilagor överlämnas separat.

Till Herr

Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Försvarsdepartementet

1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov får härmed vördsamt överlämna bifogat betänkande »Totalförsvarets personalfrågorVärnpliktskontingenter, befattningsanalyser och personalplanering». Hemliga bilagor bifogas separat. Betänkandet avser de undersökningar, som vi utfört under den senare delen av utredningens verksamhet, åren 1959—1961. Utredningen är enhällig. Utredningsarbetet är härmed avslutat. Stockholm den 29 december 1961. Stig Karl Gustaf Brandberg Folke Nihlfors

Lundgren

Rolf Eliasson

Bengt

Gustavsson

Per Svensson I Bertil

Creutzer

KAPITEL I

Utredningens uppdrag och verksamhet

Direktiv

och verksamhet

till och med år 1956

1954 års direktiv Den 26 n o v e m b e r 1954 b e m y n d i g a d e K u n g l . Maj :t d å v a r a n d e chefen för f ö r s v a r s d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t T o r s t e n Nilsson, a t t t i l l k a l l a h ö g s t sex s a k k u n n i g a för u t r e d n i n g a n g å e n d e de v ä r n p l i k t i g a s u t n y t t j a n d e i det t o t a l a försvaret. D e p a r t e m e n t s c h e f e n s d i r e k t i v och r i k t l i n j e r för u t r e d n i n g s a r b e t e t f r a m g å r av följande u t d r a g u r s t a t s r å d s p r o t o k o l l d e n 26 n o v e m b e r 1954. "I överbefälhavarens nyligen till Kungl. Maj:t överlämnade utredning rörande försvarets utformning under den närmaste tioårsperioden har vissa allmänna riktlinjer uppdragits för de personella resursernas utnyttjande i krig. I utredningen har understrukits, att fördelningen av dessa resurser mellan olika uppgifter inom det totala försvaret måste anpassas efter växlingarna i det militära läget och försörjningsläget. Planläggningen och förberedelsen i fred måste därför ta sikte på att en lämplig fördelning skall kunna genomföras i varje läge. Det moderna kriget ställer allt större krav på hela samhället. Huvuddelen av de värnpliktiga måste ingå i krigsmakten. Av väsentlig betydelse för det totala försvarets effektivitet är emellertid att verksamhet på krigsviktiga samhällsområden kan fortgå utan alltför stort avbräck. Därför måste värnpliktiga i viss utsträckning utnyttjas inom civilförsvaret, kommunikationsverken och övrig samfärdsel samt inom krigsindustrin och andra delar av det totala försvaret. Värnpliktiga beviljas sålunda i viss omfattning uppskov med krigstjänstgöring, överbefälhavaren uttalar för sin del, att det kan vara önskvärt att ett ökat antal värnpliktiga, tjänstgörande inom kommunikationsverken och den krigsviktiga samfärdseln, erhåller dylikt uppskov. Detta kommer enligt överbefälhavaren att — i den utsträckning personaltillgångarna så medger —• beaktas vid de förslag till uppskovsram som årligen inges till Kungl. Maj :t. Överbefälhavaren utgår vidare från att man med hänsyn till de växande möjligheterna till hemortsbekämpning bör räkna med en successiv förstärkning av organisationen för byggnads- och reparationsberedskap, vid vilken redan nu ett stort antal värnpliktiga krigsplaceras. Utredningen finner också sannolikt, att civilförsvarets personalresurser efter hand behöver förstärkas, bland annat med specialutbildade enheter. Vidare räknas med en förstärkning av polisväsendet i krig, vilken endast synes kunna komma till stånd genom att antalet uppskov för polismän ökas och genom att särskild reservpolisutbildning anordnas. Slutligen kan även för de krigsviktiga industrierna brist på arbetskraft beräknas komma att uppstå under krig, främst ifråga om arbetsledare och specialister. Täckandet av dessa brister måste redan i fred förberedas. Redan nu beviljas uppskov i viss utsträckning för arbetsledare och särskilt yrkeskunniga arbetare vid krigsviktiga företag.

10 Överbefälhavaren har i sin utredning föreslagit, att värnpliktiga med krigstjänstgöringsfrihet, uppskov, civilplaccring och krigsplacering vid enheter utanför krigsmakten befrias från repetitionsövningar enligt nuvarande grunder u n d e r den tid uppskovet m. m. gäller. På motsvarande sätt bör värnpliktiga, som till följd av civilanställning vid försvaret står till militär myndighets förfogande för krigsplacering, i viss utsträckning befrias från repetitionsövningar. Dessa anordningar h a r förutsatts vid de i samband med utredningen verkställda organisationsundersökningarna. Genom sådan befrielse för vissa värnpliktiga från skyldigheten att fullgöra repetitionsövningar ernås ekonomiska besparingar samt skapas möjligheter att ge ifrågavarande personalkategorier utbildning inom andra delar av det totala försvaret. Sådana värnpliktiga bör i stället i största möjliga utsträckning bibringas driftvärnsutbildning eller motsvarande utbildning. Mot bakgrund av de krav som måste ställas på det totala försvaret vid krig finner jag förslaget välbetänkt, överbefälhavaren har räknat med att målet och omfattningen av den kompletterande utbildningen skall utredas i särskild ordning. I skrivelse den 4 november 1954 till Kungl. Maj:t har överbefälhavaren föreslagit, att en dylik utredning kommer till stånd för att närmare klarlägga de möjligheter som föreligger för dess genomförande. I skrivelsen understrykes vikten ur totalförsvarets synpunkt av att verkskydd och driftvärn fungerar väl. Härför erfordras en lämplig organisation och lämplig utbildning. Överbefälhavaren finner den nuvarande organisationen av verkskydd och driftvärn i princip lämplig. Vissa förenklingar torde dock kunna ernås bland annat genom ett närmare samgående mellan verkskydd och driftvärnsorganisationerna sinsemellan samt mellan dessa organisationer å ena sidan och civilförsvarets bevakningspolis, militära bevakningsförband m. m. å den andra, överbefälhavaren förklarar sig avse i samverkan med b e r ö r d a myndigheter närmare utreda de möjligheter till en förenklad organisation som kan föreligga. Jag anser det angeläget, att den föreslagna utredningen beträffande utbildningen av uppskovsberättigade värnpliktiga m. fl. kommer till stånd utan dröjsmål. Visst underlag för en dylik utredning föreligger i den verkställda utredningen rörande försvarets framtida utformning. Utredningen bör samråda med representanter för krigsmakten samt med de inom andra delar av det totala försvaret verksamma myndigheterna. Samråd bör även äga rum med 1952 års värnpliktskommitté och 1953 års civilförsvarsutredning. Det synes mig emellertid påkallat att uppdraget för den nu ifrågasatta utredningen utvidgas till att omfatta en mera allsidig bedömning av utnyttjandet av de värnpliktiga i det totala försvaret. Beträffande läget ifråga om personaltillgångarna vill jag erinra om att årskullarna av män som inträder i värnpliktsåldern kommer att stiga under den närmaste tioårsperioden. Särskilda anordningar h a r som bekant vidtagits för att åstadkomma en utjämning av de växande utbildningskontingenterna. Å andra sidan förtjänar uppmärksammas, att den totala tillgången på värnpliktiga likväl kommer att på grund av åldersfördelningen inom befolkningen minska fram till början av 1960-talet. Efter denna tidpunkt föreligger åter förutsättningar för en ökning av värnpliktsstyrkan. Den ändrade åldersfördelningen leder till en fortskridande höjning av de värnpliktigas medelålder, även om alla för utbildning lämpliga värnpliktiga skulle fullgöra första tjänstgöring. Om vissa värnpliktiga skulle undantas från första tjänstgöring, skulle medelåldern höjas ytterligare. Med bibehållen organisation skulle detta enligt överbefälhavaren leda till en allvarlig kvalitativ försämring av de militära förbanden. Denne understryker i sin utredning att — för att krigsorganisationens personella kvalitet skall kunna upprätthållas — huvuddelen av de värnpliktiga

11 i krigsmaktens stridande förband måste fylla höga krav både fysiskt och ifråga om militär duglighet. Detta talar enligt överbefälhavaren för att alla unga värnpliktiga som har erforderliga fysiska och psykiska förutsättningar liksom hittills bör utbildas för att utnyttjas i de nämnda enheterna. Redan i det föreliggande förslaget till försvarets framtida utformning h a r för arméns del en minskning av personalstyrkan vid de lägre förbanden visat sig möjlig genom tillförande av modern utrustning och ökad motorisering med bibehållen eller ökad eldkraft och arbetskapacitet. Överbefälhavaren har framhållit, att vid framtida organisationsändringar ytterligare personalbesparingar möjligen kan göras i samma mån som moderna vapen och arbetsmaskiner kan tillföras förbanden. Det personalöverskott, som härigenom skulle uppkomma, kan då utnyttjas antingen för att uppsätta nya förband eller för att tillgodose behov inom någon annan del av totalförsvaret. Det är givetvis angeläget att, om en begränsning av krigsmaktens kvantitativa styrka skulle ske, den genomföres i sådana former, att de personella resurserna kan utnyttjas rationellt för det totala försvaret. Det gäller sålunda att alltefter det totala försvarets behov tilldela de värnpliktiga differentierade och med hänsyn till deras kapacitet lämpliga uppgifter inom totalförsvaret. Härvid borde i första hand vissa av de äldsta värnpliktiga kunna avstås av krigsmakten. Om en kvantitetsbegränsning av krigsmakten skulle framtvingas av kostnadsskäl, kan det emellertid bli nödvändigt att undantaga även yngre värnpliktiga från utbildningen. Enligt överbefälhavarens mening bör dock i så fall befrielse från värnpliktsutbildningen ges i form av anstånd tills vidare med fredstjänstgöring och i första hand avse fysiskt eller psykiskt mindre starka värnpliktiga. Av det anförda framgår att — beroende på krigsorganisationens framtida omfattning och växande årsklasser — en maximering av antalet värnpliktiga som inkallas till första tjänstgöring kan bli aktuell. Härigenom skulle under tioårsperiodens senare del, då åldersklassernas n u m e r ä r stiger och den totala tillgången på värnpliktiga ökar, icke oväsentliga besparingar kunna göras. Enligt min mening bör vid det nu förestående utredningsarbetet verkställas en allsidig undersökning som tager sikte på att närmare klarlägga förutsättningarna och metoderna för samt konsekvenserna av en maximering av värnpliktskontingenten. Härmed har jag ingalunda tagit ställning till detta spörsmål i den ena eller a n d r a riktningen. Jag finner det emellertid angeläget att en utredning sker om på vad sätt en dylik maximering eller någon form av s. k. kategoriklyvning, därest en sådan vid en framtida tidpunkt av statsmakterna skulle befinnas böra komma till stånd, lämpligen borde utformas under olika förutsättningar. Genom en dylik utredning erhålles det underlag för frågans närmare bedömande som är nödvändigt för ett framtida ställningstagande. Det utredningsarbete, för vilket de allmänna riktlinjerna uppdragits i det föregående, bör anförtros åt särskilda sakkunniga, till antalet högst sex. Experter torde få ställas till de sakkunnigas förfogande i erforderlig utsträckning. De delar av utredningen, som avser en mera allsidig bedömning av de personella resurserna i det totala försvaret, bör upptagas successivt, efter hand som de grundläggande undersökningar och överväganden rörande dessa frågor genomföres som för närvarande pågår i samråd mellan överbefälhavaren och vederbörande centrala myndigheter."

12 Tillkallade sakkunniga ni. fl. Den 10 december 1954 tillkallade chefen för försvarsdepartementet dåvarande landshövdingen, framlidne T. F. Thunborg, dåvarande riksdagsledamoten, sedermera landshövdingen i Södermanlands län, O. Sehlstedt, riksdagsledamoten R. A. E. Eliasson, dåvarande riksdagsledamöterna N. Aastrup och H. Adolfsson samt nuvarande översten och ställföreträdande rmilitärbefälhavaren för VI. militärområdet K. G. Brandberg att verkställa utredningen. Thunborg anmodades att såsom ordförande leda arbetet. Såsom expert tillkallades den 28 februari 1956 dåvarande militärassistenten vid Kungl. civilförsvarsstyrelsen, numera översten Å. Hson Söderbom. Den 24 januari 1955 fick nuvarande överstelöjtnanten vid generalstabskåren Bo Ason Sandmark i uppdrag att vara utredningens sekreterare. På grund av ändrade tjänstgöringsförhållanden avlöstes han den 28 februari 1956 av nuvarande majoren vid signaltrupperna P. Bergelin. De sakkunniga antog benämningen 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov. Delbetänkande. Utredningsarbetet nedläggs tills vidare Utredningen ingav den 15 november 1955 till departementschefen »Förslag till särskild utbildning för uppskovsvärnpliktiga m. fl.» (stencilerat). För sitt fortsatta arbete var utredningen i början av år 1956 beroende av vad 1953 års civilförsvarsutredning och 1955 års försvarsberedning skulle komma att föreslå. Departementschefen beslöt därför den 19 april 1956, att arbetet — på därom av utredningen gjord hemställan — skulle nedläggas tills vidare.

Direktiv och verksamhet från år 1959 Beslut om att arbetet skall återupptas Genom beslut den 8 december 1958 förordnade departementschefen, statsrådet Sven Andersson, att utredningens arbete skulle återupptas från och med sagda datum. I anslutning härtill skedde vissa personalförändringar. Sedermera har vissa experter tillkommit. Tillkallade sakkunniga m. fl. Såsom sakkunniga har varit tillkallade: organisationssekreteraren i Socialdemokratiska partistyrelsen S. H. E. Lundgren (fr. o. m. den 8 december 1958), vilken av departementschefen anmodats att såsom ordförande leda utredningens arbete, riksdagsledamöterna B. T. Gustavsson (fr. o. m. den

3 februari 1959), R. A. E. Eliasson och P. G. A. Svensson (den sistnämnde fr. o. m. den 8 december 1958), dåvarande riksdagsledamoten F. U. Nihlfors (fr. o. m. den 20 april 1959) samt översten K. G. Brandberg. För att såsom experter biträda utredningen har kallats översten vid generalstabskåren, sedermera chefen för Kungl. Norrbottens regemente O. Rudqvist (fr. o. m. den 1 november 1959), majoren vid, sedermera överstelöjtnanten i Kungl. Norra Skånska Infanteriregementet H. af Buren (fr. o. m. den 19 februari 1959 t. o. m. den 31 mars 1960), länsarbetsdirektören i Jönköpings län C. B. V. Gråberg och förste assistenten vid länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län B. Brodin Lafqvist (båda fr. o. m. den 1 februari 1961). Såsom utredningens sekreterare har tjänstgjort majoren vid generalstabskåren R. B. Creutzer (fr. o. m. den 6 april 1959) och såsom biträdande sekreterare under del av utredningsarbetet kaptenen vid flottan U. O. Heiroth (fr. o. m. den 1 januari 1960). 1959 års kompletterande direktiv

I maj 1959 meddelades viss ändring av utredningsuppdraget med huvudsaklig innebörd att pröva frågan om krigsmaktens behov av värnpliktig personal med teknisk utbildning m. m. och föreslå erforderliga åtgärder. De tillkommande direktiven framgår närmare av nedanstående utdrag ur statsrådsprotokollet av den 8 maj 1959, enligt vilket chefen för försvarsdepartementet efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmälde följande. "I skrivelse den 5 december 1958 har överbefälhavaren gjort framställning om utredning av vissa för krigsmakten gemensamma personalfrågor, överbefälhavaren har härvid anfört, att den fortgående allmänna tekniska utvecklingen medför ökat behov av personal i befattningar för vilka teknisk utbildning erfordras. Tillgången på värnpliktig personal med dylik utbildning är emellertid mycket knapp, vilket föranleder svårbemästrade avvägningsproblem. Med hänsyn härtill har överbefälhavaren funnit det angeläget, att en prognos uppgöres för krigsmaktens behov på lång sikt av personal med teknisk och annan speciell kompetens och att möjligheterna att tillgodose behoven kartlägges mot bakgrunden av såväl den förutsebara totala tillgången inom landet av personal med dylik kompetens som totalförsvarets behov i övrigt. Härvid bör enligt överbefälhavaren kvalifikationskraven preciseras. Möjligheterna att tillföra krigsmakten personal med erforderlig kompetens är i hög grad beroende av utvecklingen beträffande den civila utbildningen, överbefälhavaren har därför ansett det böra närmare undersökas i vilken utsträckning utbildningen vid civila läroanstalter på lång sikt kan utnyttjas inom försvarsorganisationen och hur den militära utbildningen bör anpassas till eller samordnas med den civila. Erforderliga utredningar och undersökningar är enligt överbefälhavaren i huvudsak av den natur, att de bör genomföras av respektive försvarsgrenar (myndigheter). Det anses emellertid angeläget, att frågor som är gemensamma för krigsmakten utredes eller samordnas av en för försvaret gemensam central

14 arbetsgrupp. Denna bör enligt överbefälhavaren dels verka för saraordning av arbetet genom att bland annat utarbeta gemensamma normer för bestämmandet av kvalifikationskrav för olika befattningar i krigsorganisationen, dels uppgöra en långsiktsplanering och föreslå åtgärder för lösande av för krigsmakten gemensamma personalfrågor. — Under åberopande av det anförda har överbefälhavaren hemställt om medgivande att få tillsätta en för försvaret gemensam central arbetsgrupp för personalplanering om högst nio ledamöter jämte sekreterare. För egen del finner jag liksom överbefälhavaren det angeläget, att angivna frågor närmare utredes och undersökes. Jag vill emellertid erinra om att en med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 november 1954 av min företrädare i ämbetet tillkallad utredning — 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov — bland annat har till uppgift att mera allsidigt bedöma utnyttjandet av de värnpliktiga i det totala försvaret. Frågan om avvägningen mellan krigsmakten och totalförsvaret i övrigt då det gäller behoven av personal med teknisk eller annan speciell kompetens ligger otvivelaktigt i linje med 1954 års utredningsarbete. Det bör därför ankorama på denna utredning att med beaktande av totalförsvarets behov pröva frågan om krigsmaktens behov av personal med teknisk utbildning m. m. och föreslå erforderliga åtgärder. För utredningens bedömanden är det emellertid nödvändigt att närmare kartlägga och precisera krigsmaktens behov på sätt överbefälhavaren angivit. Ett dylikt arbete bör i väsentliga delar utföras av vederbörande myndigheter inom försvaret. Samordningen och ledningen av detta arbete synes emellertid böra ankomma på 1954 års utredning. Det synes naturligt, att utredningen härvid inhämtar överbefälhavarens synpunkter på arbetets uppläggning och inriktning. Jag konstaterade förut, att de arbetsuppgifter som överbefälhavaren ansett böra ankomma på den tilltänkta arbetsgruppen ligger i linje med de uppgifter som redan ankommer på 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov. Tidigare meddelade direktiv för denna utredning är emellertid icke preciserade i detta hänseende. Det synes därför erforderligt att inhämta Kungl. Maj:ts medgivande att utredningens arbete må inriktas jämväl på nu aktuella frågor. Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa att Kungl. Maj:t måtte medgiva, att utredningsuppdraget för de sakkunniga som tillkallats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 november 1954 må omfatta jämväl utredning av vissa för krigsmakten gemensamma personalfrågor i enlighet med vad i det föregående angivits." Utöver nu nämnda kompletterande uppgifter överlämnades till utredningen för granskning och yttrande ett av kommittén för sjöfartens beredskapsfrågor avgivet betänkande angående »Handelsflottans beredskap» (stencilerat).

Studiebesök Vi har informerat oss om personalläge och personalproblem vid totalförsvarets regionala och lokala myndigheter genom studiebesök vid stiber, förband och försvarsområden i I. och VI. militärområdena, vid I. civilonirådet och därvid speciellt länsstyrelsen i Malmöhus län samt vid länsstyrelsen i Norrbottens län. I samband härmed har orienteringar lämnals av

15 representanter för länsarbetsnämnderna i nämnda län samt av föredraganden i arbetskraftsärenden hos civilbefälhavaren för I. civilområdet. Besöket i I. militärområdet omfattade även Statens järnvägars och Televerkets regionala myndigheter. Studiebesöket i VI. militärområdet innefattade en orientering vid Kungl. Norrbottens flygbaskår. Samverkan mellan försvarsområdesbefälhavare, länsstyrelse och länsarbetsnämnd har särskilt studerats vid besök i Linköping. Vi har varit i tillfälle att följa del av arméfälttjänstövningarna 1960 samt stridsskjutning vid infanteriets skjutskola. Studiebesök har vidare skett vid olika enheter inom kustflottan. Verksamheten på flygbas under fältmässiga förhållanden har studerats i samband med 1959 års krigsmaktsövning. Utredningens ordförande har hos marinens skolor på Bcrga orienterats om ändamål med och omfattning av där bedriven utbildning i skyddstjänst på fartyg. Avgivna yttranden och särskilda förslag

Under utredningens gång har vi avgivit följande yttranden och förslag. Den 15 mars 1960 föreslog vi komplettering av de uppgifter, som sjömanshusombudsmännen tillställer militära myndigheter. Föreskrifter har utfärdats. Den 26 mars 1960 ingav vi anbefalld granskning av kommitténs för sjöfartens beredskapsfrågor förslag till beredskapsbemanning m. m. jämte utredningens förslag till åtgärder. Vår skrivelse till departementschefen bifogas detta betänkande såsom bilaga 1. Ärendet är sedermera remissbehandlat. Den 24 augusti 1960 överlämnade vi en promemoria till centrala värnpliktsbyrån rörande uttagningen av svagströmsmekaniker vid inskrivningsförrättningarna 1960. Härav föranledda bestämmelser har utfärdats. Den 2 september 1960 överlämnade vi till centrala värnpliktsbyrån en promemoria angående användning inom civilförsvaret av sådana, som frikallas från värnpliktens fullgörande. Av oss föreslagna åtgärder, vilka utarbetats efter samråd med berörda myndigheter i april 1960, har i samarbete med Kungl. civilförsvarsstyrelsen försöksvis tillämpats under 1960 års värnpliktsinskrivningar. Den 9 december 1960 framlade vi i skrivelse till 1960 års försvarsledningsutredning förslag beträffande befattningshavare för personalplanering inom krigsmaktens högsta ledning samt avlämnade den 30 januari 1961 remissyttrande över nämnda utrednings betänkande del I. Hithörande frågor kommer att ytterligare behandlas i denna utredning.

16 Uppläggningen av utredningens arbete Kvarstående uppdrag enligt 1954 års direktiv Då utredningen i början av 1959 återupptog sitt arbete, kvarstod enigt 1954 års direktiv att närmare klarlägga förutsättningarna och metoderna för samt konsekvenserna av en maximering av värnpliktskontingenten liksom även att allsidigt bedöma utnyttjandet av de värnpliktiga i cet totala försvaret. Förslaget om särskilda åtgärder för handelsflottans beredskapsbemanning och besättningarnas utbildning i aktiv och passiv fartygsskyddstjär.st utgör ett delproblem av de värnpliktigas utnyttjande i totalförsvaret. Ett tidigt ställningstagande i denna delfråga skulle emellertid enligt vad chefen för marinen i december 1959 anmälde till departementschefen vara av st)r betydelse för det fortsatta planeringsarbetet inom marinen. Vi särbehandlade därför på departementschefens anmodan det framlagda förslaget i direkt anslutning till att en preliminär översikt över personalläget utarbetades och ingav våra överväganden och förslag i denna delfråga med tidigare omnämnda skrivelse. Underlag för utredningens arbete Såsom underlag för våra överväganden och förslag har utarbetats en översikt beträffande personaltillgång och personalbehov i vad avser värnpliktiga för vårt totala försvar samt prognoser över personallägets utveckling. Prognoserna har lagts till grund för undersökning av förutsättningarna att avskilja värnpliktiga från utbildning vid krigsmakten i fred samt för överväganden rörande de värnpliktigas fördelning till totalförsvarets oliia områden. Förutsättningarna för att ta fram ifrågavarande underlag är otvivelaktigt bättre nu, än vad fallet var 1956, då utredningen fann sig föranlåten att tills vidare upphöra med arbetet. Det gynnsammare läget har väsentligen föranletts av 1958 års försvarsbeslut och 1959 års beslut om civilförsvarets organisation. Alltjämt finns dock områden, där en granskning i detalj icke varit möjlig med hänsyn till pågående omplanering, undersökningar och påbörjade organisationsändringar. Sålunda är förändringarna till följd av 1959 års uppskovskungörelse icke ännu helt genomförda. De nya urpskovsgruppernas slutliga storlek samt fördelningen på myndigheter incm grupperna låter sig därför i några fall bedömas endast såsom uppskattning med ledning av tidigare värden eller med stöd av de maximeringsvärden, vilka fastställts av Kungl. Maj :t. Undersökningar pågår om organisationen i krig vid myndigheter inom Kungl. luftfartsverkets behörighetsområde. Vid Kungl. postverket samt Statens järnvägar kommer krigsorganisationen

17 att revideras under år 1961 efter undersökningar som pågått under åren 1959—60. Utredning om kommunernas verksamhet i krig kan komma att återverka på kommunala myndigheters behov av värnpliktig personal. Motsvarande gäller utredningen om socialvården i krig. Slutligen har från Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anförts, att nämnden måste avvakta resultaten av 1960 års folkräkning, förrän uppgifter om det ekonomiska försvarets personalbehov under 1960-talet kan lämnas. En inom nämnden i samarbete med försvarsstaben och Kungl. arbetsmarknadsstyrelsen åren 1954—1955 verkställd undersökning av personalbehoven för det totala försvaret är, enligt vad nämnden låtit meddela utredningen, icke representativ för läge och utveckling under innevarande decennium på grund av de strukturförändringar inom industri, jordbruk m.m., som redan 1950talet medfört. Undersökningen baserar sig på uppgifter från 1950 års folkräkning. Reviderade värden har angivits kunna föreligga 1961—1962. I april 1961 överlämnade riksnämnden till oss en promemoria rörande behovet av uppskov inom de ekonomiska beredskapsområdena. Vi avsåg ursprungligen att framlägga en samlad redovisning av totalförsvarets personalbehov och personaltillgång såsom underlag för de värnpliktigas fördelning till totalförsvarets olika områden. Detta hade även varit motiverat av att tillgången på arbetskraft äldre än 47 år är stadd i ständig tillväxt under 1960-talet. Till följd av att representativt underlag icke kunnat lämnas av alla berörda myndigheter är vi tvingade avstå från nämnda avsikt. Till en del elimineras olägenheterna härav genom att vi granskat hur personal, som är i värnpliktshänseende överårig, skall kunna tillvaratas för uppgifter inom totalförsvaret och personalens fördelning sålunda efter hand anpassas till föreliggande behov. Avvägning rörande de värnpliktigas fördelning och användning har kompletterats med principiella grunder för tillvägagångssättet i samband med framställning om uppskov. Det redovisade personalplaneringsläget är en följd av myndigheternas strävan att i mån av resurser fortlöpande anpassa försvarsförberedelserna till utvecklingen. Efter hand kommer allt flera områden inom stat och samhälle att beröras. Vidgad fredstida försvarsplanering på personalområdet torde leda till en omvärdering av de grundläggande personaluppgifternas art och utformning. Tidigare såsom mindre väsentliga bedömda uppgifter rörande exempelvis behov och tillgång inom speciella personalkategorier och de faktorer, vilka påverkar detta, kan framdeles bli av ökad betydelse. Vi har i några fall direkt mött detta problem. Överblick beträffande de personella resurserna för totalförsvaret, långsiktig planering med beaktande av utvecklingen och därvid speciellt inom teknikens olika områden samt fortlöpande uppföljning av behov och tillgång har vi funnit vara så väsentliga faktorer i en effektiv personell försvarsplanering, att bättre resurser än de nuvarande måste skapas. Härigenom kommer ett efter hand förbättrat underlag att föreligga för de perso2 — 2 8 2 0 61

18 nella resursernas fördelning inom totalförsvaret båda totalt sett och vad beträffar personal med teknisk eller annan speciell kompetens. Huvudfrågor Av utredningsdirektiven framgår direkt de tre huvudområden, som skulle behandlas, nämligen krigsmaktens årliga utbildningskontingent samt frågan om kategoriklyvning, d. v. s. avskiljande av krigsdugliga värnpliktiga från värnpliktsutbildning i fred. de värnpliktigas fördelning för olika uppgifter inom totalförsvaret samt fördelning inom krigsmakten och totalförsvaret i övrigt av värnpliktiga med teknisk eller annan speciell kompetens under beaktande av uppställda kvalifikationskrav och prognoser över tillgång och behov. I anslutning till sistnämnda avsnitt skulle utrönas möjligheterna att samordna civil och militär yrkesutbildning för vederbörliga personalkategorier. Mellan de två första huvudområdena föreligger ett omedelbart sammanhang, nämligen i fråga om tillgången på krigsdugliga, militärt utbildade värnpliktiga. Denna tillgång är beroende av bland annat de årliga utbildningskontingenternas storlek och storleken av de åldersklasser, som lämnar värnpliktsåldern. Vi har därför först behandlat frågan om utbildningskontingenter m. m. och därefter granskat de värnpliktigas fördelning inom totalförsvaret. Föreslagna utbildningskontingenter läggs tilll grund för beräkning av totala antalet värnpliktiga. Inom båda huvudområdena har vi främst eftersträvat att belysa den bedömbara utvecklingen. Det tredje huvudområdet kan närmast karakteriseras såsom en serie detaljundersökningar inom den totala ram, som de båda föregående områdena ger. Den inrymmer ökade möjligheter till mera detaljerad granskning av särskilda problem, såsom kvalitativa faktorer samt sambandet mellan materielanskaffning och personalrekrytering. Denna granskning ger även indikationer på särskilda problem beträffande urval och uttagning, besiktningsförfarande, utbildning m. m. samt belyser frågeställningar, som i föregående huvudområden behandlats under en mera allmängiltig form. Utöver åtgärder för att granska kvalifikationer hos personal, som är avsedd utbildas för att betjäna viss materiel, framlägger vi i samma avsnitt principiella synpunkter på åtgärder som i än ytterligare grad än nu skulle kunna leda till att personella faktorer beaktas i ett tidigt skede av materielkonstruktion och materielutveckling. Utredningsresultatens redovisning

De t r e huvudfrågorna redovisas i betänkandet i nyss angiven ordningsföljd, rubricerade såsom avdelning A, B och C.

19 Under avdelning A framläggs förslag beträffande utbildningskontingenter och inskrivningsålder. Vi redovisar i enlighet med direktiven metoder för samt konsekvenser av kategoriklyvning. I avsnittet har jämväl inrymts en redogörelse för rekryteringens teoretiska bakgrund samt personallägets utveckling vid krigsmakten. Avdelning B omfattar främst principförslag, som syftar till att effektivare än nu tillvarata de personella resurser, vilka står totalförsvaret till buds. Hithörande frågor är beroende av vad som inom en vidare ram utreds i andra sammanhang, exempelvis totalförsvarets högsta ledning, och kräver i en del fall omfattande detaljundersökningar utifrån andra grunder än utredningsdirektiven. Efter det att principbeslut fattats angående inriktning av och målsättning för fortsatt arbete, torde därav följande undersökningar i allt väsentligt vara av sådan art, att de bör handläggas såsom del av ordinarie arbetsuppgifter för den personal, som kommer att handha det personella försvarsförberedelsearbete inom totalförsvaret såsom helhet och inom dettas olika myndigheter. Utöver principförslagen föreslås delåtgärder beträffande de värnpliktigas användning inom totalförsvaret. Avdelning C har efter departementschefens godkännande utformats såsom redovisning av en försöksserie omfattande personal med teleteknisk utbildning. En allsidig granskning av alla de befattningar inom krigsmakten, som skulle kunna ifrågakomma, och ett samtidigt klarläggande av personalläget inom krigsmakten och totalförsvaret i övrigt är synnerligen tids- och arbetskrävande främst för de myndigheter, som har att inhämta och sammanställa underlaget. Arbetsmetodiken är delvis helt ny. Av nämnda skäl har det synts lämpligt att först utröna en ändamålsenlig arbetsmetodik och att inom ett begränsat område taga reda på vilka resultat, som kan nås, och värdet av dessa. Försöksserien har givits en så vid ram som möjligt. Utbildningsfrågorna vid krigsmakten har emellertid granskats i blott begränsad omfattning. Dessa frågor har nämligen av Kungl. Maj:t uppdragits åt 1960 års värnpliktsutredning. Med ledning av vunna erfarenheter framlägger vi förslag angående fortsatta »befattningsanalyser». Även om resultatet av en försöksserie icke bör generaliseras, har vi funnit grund föreligga jämväl för förslag till dels fortsatta undersökningar i ärenden av större omfattning såsom urvalsmetoder och besiktningsförfarande dels vissa ändringar i gällande föreskrifter.

Det av oss redovisade underlaget har inhämtats under tiden fram till början av april 1961. Senare utfärdade föreskrifter eller utförda undersökningar inom totalförsvarets olika myndigheter har icke kunnat inarbetas i betänkandet.

KAPITEL II

Författningsunderlag

Rättsgrunden Ianspråkstagandet av tjänstbarheter för totalförsvarets behov är möjliggjort inom ramen för ett antal rättsinstitut, som under olika förutsättningar konstituerar en tjänstgöringsskyldighet för den enskilde gentemot en myndighet, en institution, en organisation eller ett företag inom totalförsvaret. Denna tjänstgöringsskyldighet uppstår i många fall i princip oberoende av den enskildes vilja, såsom i fråga om värnplikt, civilförsvarsplikt, olika slag av tjänsteplikt i övrigt samt genom rekvisition av tjänstbarheter enligt rekvisitionslagen. I andra fall åter förutsätter tjänstgöringsskyldighetens uppkomst ett frivilligt åtagande. Så är fallet vid de normala formerna för statlig, kommunal och enskild anställning samt vid sådana åtaganden, som direkt syftar till tjänstgöring inom totalförsvaret i ett krisläge, framför allt inom den frivilliga försvarsverksamheten. Frågan om upphörandet av den tjänstgöringsskyldighet, som uppstått på det ena eller andra sättet, följer särskilda regler. Då skyldigheten uppstått tvångsvis, vidmakthålles den också av tvingande regler. Grundas den på frivilligt åtagande, kan den ofta bringas att upphöra genom en ensidig viljeförklaring från den enskildes sida. Men även ett frivilligt åtagande innebär stundom, att den enskilde underkastar sig ett mer eller mindre vittgående tvång i fråga om tjänstgöringsskyldighetens varaktighet. Den som på egen begäran inskrivs såsom värnpliktig innan han uppnått värnpliktsåldern underkastar sig utan inskränkning en lagstadgad plikt. Vidare gäller exempelvis för krigsmaktens fast anställda personal under krig och beredskapstillstånd m. m. särskilda begränsningar i fråga om möjligheterna till avsked, och i krigsfrivilligavtalen ingår regelmässigt en bestämmelse, att uppsägning från den frivilliges sida icke äger verkan i nämnda krislägen. Då tjänstgöringsskyldigheten grundar sig på lagbestämmelser, är tillämpligheten av bestämmelserna i vissa fall omedelbar, såsom i fråga om värnplikt och civilförsvarsplikt i normalfallen, i andra fall åter beroende av en viss yttre situation, vanligen att riket kommit i krig eller att Konungen med stöd av i lag givet bemyndigande förordnat om bestämmelsernas tillämpning, i vissa fall med efterföljande godkännande av riksdagen. En yttre situation eller ett Konungens förordnande kan också medföra, att en på

21 lagstadgande omedelbart grundad tjänstgöringsskyldighet får ett vidsträcktare innehåll än eljest. Vid krig eller krigsfara kvarstår sålunda värnplikten för den som inkallats till tjänstgöring, så länge behovet det kräver. Civilförsvarsplikten utvidgas i krig eller efter Konungens förordnande i en del lägen till att omfatta viss tjänstgöringsskyldighet även vid krigsmakten. Oberoende av h u r den enskildes tjänstgöringsskyldighet uppstått aktualiseras den, då den icke fullgörs i ett normalt anställningsförhållande, först efter ett särskilt administrativt förfarande, som utmynnar i att tjänstbarheterna utkrävs, för krigsmaktens och civilförsvarets personal i sista hand genom inkallelse till tjänstgöring, för tjänstepliktiga enligt allmänna tjänstepliktslagen genom föreläggande av myndighet etc. Såsom ovan antytts kan den tjänstgöringsskyldighet, varom här är fråga, vara av mycket varierande omfattning och innehåll. Rättsreglerna härom bestämmer bland annat personkrets, den eller de organisationsenheter, inom vilka skyldigheten kan utkrävas, samt arten av de tjänstbarheter, som den omfattar. Bland de regler, som tillkommit för att garantera att tjänstgöringsskyldigheten fullgörs, är — vid sidan av bestämmelser om ekonomisk gottgörelse — särskilt att märka straffstadganden samt exekutionsbestämmelser, t. ex. regler om hämtning till tjänstgöring. Inom ramen för de här ifrågavarande rättsinstituten kan en person eller persongrupp komma att vara tjänstgöringsskyldig inom mer än ett område av totalförsvaret. Ibland kan detta bero på att skyldigheten som sådan har ett dylikt vidsträckt tillämpningsområde inom ett och samma rättsinstitut, men läget kan också vara det, att två eller flera rättsinstitut täcker samma persongrupp eller persongrupper. Myndigheterna kommer då i en konkurrenssituation i förhållande till varandra. För reglering av sådana situationer finns — respektive erfordras — särskilda regler om företrädesrätt till tjänstbarheterna. Vissa möjligheter föreligger att i sådana fall beakta den enskildes önskemål. I det följande ges en översikt av vissa viktigare författningsbestämmelser, som reglerar ianspråktagande av personal för totalförsvaret.

Värnpliktslagen och därmed sammanhängande

författningar

Värnpliktslagen Enligt värnpliktslagen den 30/12 1941 (SFS 967/1941, omtryckt 479/1954; senare ändringar 314/1957 och 354/1960) är svensk man värnpliktig från och med det kalenderår, under vilket han fyller 18 år till och med det under vilket han fyller 47 år (1 §). Under vissa förutsättningar kan yngling på egen begäran inskrivas såsom underårig från och med det år han fyller 16 år. Han är då värnpliktig i lagens bemärkelse från och med inskriv-

22 ningen (2 och 15 §§). Vid krig eller omedelbar krigsfara kvarstår värnplikten för den som inkallats till tjänstgöring, så länge behovet det kräver (2 §). F r å n värnpliktens fullgörande skall frikallas den, som till följd av lyte, stadigvarande sjukdom, bestående kroppslig svaghet eller annan dylik orsak är oduglig till krigstjänst; frikallads krigsduglighet kan dock omprövas (3 §). Den som är tillfälligt oduglig till krigstjänst skall befrias från tjänstgöringsskyldighet under erforderlig tid. Detsamma gäller, om det vid inskrivning av värnpliktig, som ej kan anses oduglig till krigstjänst, finns skäl att anta, att hans förutsättningar för fullgörandet av tjänstgöring kan bedömas säkrare vid en senare tidpunkt. I sådana fall skall dock avgörande om krigsdugligheten träffas senast det år den värnpliktige fyller 22 år (4 §). Befrielse från värnpliktstjänstgöring, helt eller delvis, kan av Konungen medges (5 § ) : "a) den som genom naturalisation upptages till svensk medborgare det kalenderår då han fyller tjugofem år eller senare; b) den som styrker, att han i utlandet gjort militärtjänst; c) den som på grund av långvarig vistelse utom riket ej fullgjort honom åliggande tjänstgöringsskyldighet och då han återvänder till riket, uppnått en ålder av trettio år; samt d) den som, utan att fall, varom ovan i denna paragraf sägs, är för handen, visar synnerliga skäl för sådan befrielse." Värnpliktig är skyldig att fullgöra tjänstgöring dels för utbildning (27 § 1 mom.), dels i form av en eller flera beredskapsövningar (27 § 2 mom.), dels slutligen då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver (28 § 1 mom.). Enligt 27 § 1 mom. är utbildningstiden för huvuddelen av de värnpliktiga 394 dagar. Utbildningen fullgörs vid armén och kustartilleriet med en första tjänstgöring om 304 dagar och tre repetitionsövningar, envar om 30 dagar. Flottan tilldelade värnpliktiga fullgör all utbildningstjänstgöring i en följd. Vid flygvapnet är utbildningstiden fördelad på en första tjänstgöring om lägst 304 dagar och högst fyra repetitionsövningar, envar om 30 eller 15 dagar. Värnpliktiga, som uttagits för befälsutbildning, åläggs utbildning utöver vad nu nämnts. Längre utbildningstid och särskild uppdelning av denna kan vidare åläggas värnpliktig, som vid civil läroanstalt förvärvat eller sannolikt kommer att förvärva insikter, vilka kan vara till särskilt gagn för krigsmakten. Om Konungen med hänsyn till krigsberedskapen så prövar nödigt, kan värnpliktig åläggas att fullgöra en eller flera beredskapsövningar om sammanlagt högst 180 dagar (27 § 2 mom.). Då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver, må Konungen efter statsrådets hörande inkalla samtliga värnpliktiga eller värnpliktiga till det större eller mindre antal, som finns behövligt (28 § 1 mom.). T särskilda fall må, i den ordning Konungen bestämmer, anstånd medges

23 med första tjänstgöringens (motsvarande) påbörjande eller fullföljande (29 §). Anstånd lämnas för ett år i taget. Tjänstgöringen skall dock ta sin början senast det år, under vilket den värnpliktige fyller 24 år. Anstånd, som föranlett att första tjänstgöringen (motsvarande) avbrutits, beviljas likaledes för ett år i sänder och sammanlagt under högst fyra år. Konungen äger att utöka nämnda anståndstider, om synnerliga skäl föreligger. Anstånd, som här avses, kan l ä m n a s : vissa sjömanhusinskrivna värnpliktiga (endast med tjänstgöringens påbörjande) ; värnpliktig som själv förvaltar och brukar honom tillhörig fast egendom eller själv driver honom tillhörig rörelse och icke varit i tillfälle att på lämpligt sätt ordna skötseln härav under tiden för militärtjänstgöringen; samt värnpliktig som visar annat giltigt skäl för anstånd, såsom att tjänstgöringen skulle medföra avsevärt avbräck i fortskriden lärokurs eller eljest bereda honom eller av hans arbete beroende nära anhöriga väsentliga svårigheter eller olägenheter. Anstånd med påbörjad första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd) må i den ordning Konungen bestämmer och under ovan nämnda tider meddelas på skäl, som anges i de båda sista styckena. Anstånd med annan än i 29 § nämnd tjänstgöring må jämlikt 30 § beviljas i den ordning och i den utsträckning Konungen bestämmer (se h ä r o m nedan under inskrivningsförordningen, uppskovskungörelsen och personalredovisningsinstruktionen) . Värnpliktig inkallas till tjänstgöring av vederbörande befäl genom personlig order eller kungörelse. Inkallelse må dock, där Konungen så förordnat, ske på annat ändamålsenligt sätt (31 §). Vi har hos försvarsdepartementet inhämtat, att befrielse från tjänstgöring enligt 27 § värnpliktslagen, varom stadgas i 5 § a ) , b) och c), medges enligt följande huvudprinciper, för såvitt icke särskilda förhållanden föranleder annat. Naturaliserad medborgare, vilken icke fullgjort militärtjänstgöring utomlands och som inskrivningsåret är yngre än 30 år, fullgör all tjänstgöring; i vissa fall lämnas befrielse från en repetitionsövning. Är vederbörande 30—36 år befrias h a n från tjänstgöring utöver 180 dagar av första tjänstgöringen samt från en repetitionsövning. Äldre befrias helt. Samma riktlinjer tillämpas för den som långvarigt vistats utom riket och till följd härav icke fullgjort sin värnplikt. Den som styrker, att han i utlandet gjort militärtjänst av sådan omfattning, att den kan jämställas med värnpliktsutbildning enligt svenska normer, befrias från första tjänstgöringen, om han är yngre än 28 år, samt från första tjänstgöringen och en repetitionsövning, om h a n är 28—36 år. Äldre befrias helt. Befrielse av andra än nu nämnda särskilda skäl lämnas i regel endast, då anstånd med tjänstgöringens påbörjande (fullgörande) k a n bedömas icke vara tillfyllest.

24 Lagen om vapenfria värnpliktiga Värnpliktig, för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd, må fuliföra värnpliktstjänstgöring såsom vapenfri värnpliktig i vapenfri tjänst enligt särskild lag (SFS 121/1943, ändrad genom SFS 543/ 1944 och 451/1948) och därtill anslutande kungörelse (SFS 122/1943 med ändringar 665/1944 och 189/1956). Vapenfri värnpliktig är befriad från att övas i vapens bruk och från att bära vapen eller ammunition. Han skall uttas till sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller tjänstgöring vid civilförsvaret eller också uttas till eller användas i expeditions-, yrkes- och handräckningstjänst eller civilt arbete vid krigsmakten eller för civilt arbete utom krigsmakten för statens eller kommuns räkning. Vederbörande äger rätt att framföra önskemål om slag av tjänstgöring. Tjänstgöringstiden, som fördelas i omgångar under hela värnpliktstiden, skall med en tredjedel överstiga vad som är fastställt för värnpliktiga i allmänhet. Motsvarande beräkningsgrund skall såvitt möjligt tillämpas vid tjänstgöring i form av beredskapsövning eller vid krigstjänstgöring.

Inskrivningsförordningen Av bestämmelserna i »Kungl. Maj :ts förordning angående inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. (inskrivningsförordning)» — SFS 188/1956, ändrad genom 528/1956, 450/1959 och 355/ I960 — må i korthet refereras följande, som närmare sammanhänger med utredningens undersökningar. Följande myndigheter lämnar inskrivningschef uppgifter till ledning för värnpliktsinskrivning och redovisning. Länsbyrå för folkbokföring iordningställer och översänder till vederbörlig inskrivningschef årligen före den 15 april avtryckskort (inskrivningskort) för envar i riket kyrkobokförd och i länsbyråns tryckande register upptagen svensk man, som under året fyller 18 år. Länsbyrå lämnar därj ä m t e inskrivningschef fortlöpande underrättelser om registreringsåtgärder med anledning av att svensk man i värnpliktsåldern överförts från bok (register) över obefintliga till församlingsbok (folkregister) eller utvandrat, samt att utländsk man efter det år varunder han fyllt 17 år men före det år han fyller 47 år förvärvat svenskt medborgarskap. Sjömanshusombud lämnar årligen före den 15 april till centrala värnpliktsbyrån uppgift på antalet den 1 april vid sjömanshuset inskrivna, vilka under året fyller 18 år, samt före den 10 september till vederbörlig inskrivningschef s. k. sjömanshusuppgift beträffande samtliga den 1 september i sjömanshusregistret upptagna svenska män, som under kalenderåret uppnår 18 års ålder. Sjömanshusombudsman insänder — utöver ovanstående

25 — sådana uppgifter som erfordras för att militära myndigheter i möjligaste mån skall fortlöpande kunna bedöma förutsättningarna att krigsplacera sjömanshusinskrivna värnpliktiga. Vissa i förordningen nämnda skolmyndigheter lämnar uppgifter i vad avser studier, examina m. m. Telestyrelsen underrättar militär myndighet om utfärdade radiotelegrafistcertifikat. Sjukvårdsmyndigheter, fångvårdsmyndigheter m. fl. lämnar särskilt specificerade uppgifter inom respektive myndigheters behörighetsområden. Inskrivningschef översänder till länsbyrå uppgifter om förtidsinskrivning, frikallelse och — i förekommande fall — registreringsnummer. Dessa uppgifter införs i länsbyråns tryckande register. Beteckningar i folkbokföringsförordningen begagnas med samma betydelse även i inskrivningsförordningen, där ej annat anges. Förordningen innehåller vidare bland annat bestämmelser om redovisning av värnpliktiga, om prövning för inskrivning och om inskrivning, om uttagning och tilldelning, om tjänstgöring samt om vissa här ovan ej nämnda skyldigheter för vissa myndigheter ävensom för inskrivna värnpliktiga. Bland tjänstgöringsbestämmelserna finns regler om anstånd med befälsoch/eller repetitionsövning samt kompletterande bestämmelser till värnpliktslagens föreskrifter om anstånd med första tjänstgöring (motsvarande). Besiktningskungörelsen m. m.

»Kungl. Maj :ts kungörelse angående läkarbesiktning av värnpliktiga och av dem som söka fast anställning vid krigsmakten m. m. (besiktningskungörelse)» — SFS 645/1951 — och »Försvarets sjukvårdsstyrelses reglemente till ledning vid läkarbesiktning av värnpliktiga och av dem som söka fast anställning vid krigsmakten (besiktningsreglemente)» — Tjänstemeddelanden från Försvarets sjukvårdsstyrelse (Tsjv) nr 8/1956, ändrad med Tsjv nr 5/1958, 6/1959 och 2/1960 (jfr även Tjsv nr 3/1958) — utgör grunden för att bestämma den värnpliktiges status i medicinskt hänseende samt den betydelse olika sjukdomsanledningar m. m. skall tillmätas vid bedömandet av vederbörandes militära tjänstbarhet. I kap. IV kommer att lämnas en närmare redogörelse för besiktningskungörelsens innebörd i vad avser besiktningsgrupper m. m. Inskrivningsinstruktion och personalredovisningsinstruktion

Inskrivningsinstruktionen (Insl) är fastställd med generalorder nr 2095/ 1956. Den innehåller detaljföreskrifter beträffande inskrivningsforrättningars förberedande och genomförande samt vissa bestämmelser om uttagning och tilldelning.

26 Personalredovisningsinstruktionen (PRI) — som består av tre delar, av vilka del II innehåller bestämmelser av hemlig natur — är fastställd med generalorder nr 2222/1959. Instruktionen innehåller sådana bestämmelser om personalredovisning och tjänstgöringsförhållanden (utom rena tjänstgöringsföreskrifter), som erfordras utöver inskrivningsförordningen. Den personalredovisning, som regleras i PRI, avser huvudsakligast redovisning av tjänstgöring i fred samt användning i krig av personal, som tillhör eller eljest disponeras av krigsmakten. Personalen har för ändamålet indelats i särskilda redovisningsgrupper efter den rättsgrund, som skall gälla för ianspråktagandet. Bestämmelserna i PRI innefattar utförliga regler om bestämmanderätt i fråga om krigsplacering och rätt att disponera personal för krigsplacering, föreskrifter om inkallelse, grundläggande regler om anstånd för personalgrupper som ej omfattas av anståndsbestämmelserna i värnpliktslagen, inskrivningsförordningen eller uppskovskungörelsen, detaljreglering av anståndsförfarandet i allmänhet samt bestämmelser om ändring i värnpliktsförhållanden m. m. I detta sammanhang må jämväl redovisas, att centrala värnpliktsbyrån i »Allmänna bestämmelser och anvisningar för inskrivning m. m.» (Allm InsB) utfärdat detalj föreskrifter bland annat angående särskilda kvalifikationer, som skall beaktas vid bedömande av värnpliktigas lämplighet för utbildning i vissa befattningar. De allmänna bestämmelserna kompletteras årligen med särskilda bestämmelser och anvisningar för inskrivningsförrättningar (Särsk InsB), som bland annat innehåller uppgift om hur många som skall uttas för utbildning i special tjänst, stabstjänst m. m.

Friställande av värnpliktiga från tjänstgöring vid krigsmakten under beredskapstillstånd och krig I »Kungl. Maj:ts kungörelse angående uppskov med tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen m. m. (uppskovskungörelse)» — SFS 146/1959 — ges bestämmelser, enligt vilka värnpliktiga och vid krigsmakten fast anställda friställs från tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten under beredskapstillstånd och krigstillstånd, för att oundgängligt behov av personal för det totala försvaret i övrigt härigenom skall kunna tillgodoses. Formerna för detta friställande är krigstjänstgöringsfrihet, uppskov samt kollektiv yrkesledighet och annat anstånd med tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen eller motsvarande tjänstgöring. Den allmänna tillsynen över uppskovsväsendet utövas av arbetsmarknadsstyrelsen. Det åligger styrelsen att i förekommande fall samråda med centrala värnpliktsbyrån och med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Krigstjänstgöringsfrihet är anknuten till innehav av högre befattningar i central och regional statlig administration m. m. Befattningarna är för-

27 tecknade i bilaga till kungörelsen. I bilagan angivna myndigheter och befattningshavare har att anmäla till centrala värnpliktsbyrån, då värnpliktiga eller fast anställda tillträder eller avgår från befattningar, vilka är förenade med krigstjänstgöringsfrihet. Uppskov lämnas såsom antingen månadsuppskov eller krigsuppskov. Månadsuppskov avser befrielse under beredskapstillstånd och under 30 dagar från och med den dag -krigstillstånd inträtt. Krigsuppskov avser tiden under beredskapstillstånd och tills vidare under krig. När förhållandena det föranleder, förordnar Kungl. Maj :t, att uppskov eller grupp av uppskov skall hävas omedelbart eller inom viss tid. De verk, för vilkas personal uppskov kan ifrågakomma, tillhör endera av uppskovsgrupperna I, II, III och IV. Med verk förstås sådan statlig myndighet, institution eller organisation eller sådant statligt företag, som icke ingår i krigsmaktens krigsorganisation, samt myndighet, institution, organisation eller företag av kommunal eller enskild natur. Uppskovsgrupp I omfattar verken inom statsförvaltningen (utom kommunikationsverken och verk inom uppskovsgrupp III) samt riksdagens verk. Uppskovsgrupp II består av kommunikationsverken samt vissa enskilda företag med motsvarande funktioner. Uppskovsgrupp III omfattar i huvudsak länsstyrelserna (överståthållärämbetet), hushållningssällskapen, civilförsvaret (utom civilförsvarsstyrelsen), verken inom kommunal förvaltning, arbetsblocksorganisationen inom jordbruket, samt den av länsstyrelse administrerade civila transportorganisationen. Uppskovsgrupp IV består av övriga verk. Däri inbegripes sådana för det ekonomiska försvaret betydelsefulla verk, myndigheter, organisationer och företag såsom krigsindustrier, livsmedelsindustrier, företag inom drivmedels- och bränsleförsörjningen samt motorreparationsorganisationen m. m. I gruppen ingår jämväl organisationen för byggnads- och reparationsberedskap. Viss omfördelning mellan grupperna III och IV kan ske efter förordnande av arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Beslutande myndighet — uppskovsmyndighet — är för verk inom uppskovsgrupperna I och II chefen för vederbörande centrala statsmyndighet (för utrikesdepartementet och utrikesrepresentationen dock chefen för utrikesdepartementets personalavdelning och för övriga departement expeditionschefen) samt för riksdagens verk vederbörlig chef; för verk inom uppskovsgrupp III vederbörande länsstyrelse (överståthållärämbetet) samt

28 för verk inom uppskovsgrupp IV arbetsmarknadsstyrelsen. Uppskov får meddelas endast i den omfattning, som ovillkorligen erfordras för att under beredskapstillstånd eller krig upprätthålla sådan verksamhet, som är oundgängligen nödvändig för det totala försvaret eller eljest för det allmänna. Krigsuppskov får meddelas i de fall, då verksamheten beräknas skola fortgå efter den första krigsmånaden. Behov av uppskov skall grundas på plan över verks organisation och behov av arbetskraft under krigsförhållanden. Vid uppgörandet av sådan plan skall i största möjliga utsträckning eftersträvas att nedbringa ianspråktagandet av personal, som är värnpliktig eller vid krigsmakten fast anställd. Där så kan ske utan olägenhet för arbetsuppgifternas lösande, skall uppskov i första hand meddelas äldre värnpliktig eller värnpliktig, som är i begränsad omfattning duglig till krigstjänst. Uppskov må icke beviljas värnpliktig, förrän denne fullgjort första tjänstgöring (motsvarande), och icke heller värnpliktig uttagen till officers- eller underofficersutbildning (motsvarande), förrän denna utbildning avslutats. Uppskov får vidare icke meddelas utan försvarsgrenschefs medgivande. Sådant medgivande skall alltid lämnas, om det totala försvaret kan antas bli bäst tillgodosett genom att vederbörande används inom annan del därav än krigsmakten. Om försvarsgrenschef icke anser sig kunna lämna medgivande, må uppskovsmyndighet påkalla, att frågan underställs Konungen för avgörande i kommandoväg. Krigstjänstgöringsfrihet och uppskov är individuellt reglerade i fredstid. Personal, som berörs därav, är undantagen från krigsplacering vid krigsmakten. Det högsta antal uppskov, som må meddelas, fastställs av Kungl. Maj:t i vad avser uppskovsgrupperna II—IV. Uppskovsgrupp I är icke maximerad. Arbetsmarknadsstyrelsen fördelar fastställt högsta antal uppskov inom grupperna II och III på uppskovsmyndigheter inom vederbörlig grupp. Uppskovsmyndighet inhämtar hos centrala värnpliktsbyrån uppgifter om den för vilken uppskov önskas. Sedan värnpliktsbyrån hört berörd truppregistreringsmyndighet och vidtagit de åtgärder, som betingas av att försvarsgrenschefs medgivande erfordras, underrättar byrån uppskovsmyndigheten, huruvida hinder mot uppskov föreligger eller icke. Uppskovsmyndighet skall fortlöpande undersöka, om meddelade uppskov kan hävas. När anledning till uppskov icke föreligger, skall uppskovet omedelbart hävas. Kollektiv yrkesledighet avser anstånd med krigstjänstgöring för grupp av värnpliktiga, som tillhör yrke med utpräglat säsongsarbete eller av särskild vikt för det totala försvaret eller eljest för det allmänna. Arbetsmarknadsstyrelsen skall i samråd med överbefälhavaren, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt statens jordbruksnämnd fastställa för vilka yrken behov av kollektiv yrkesledighet föreligger, vilka grupper av värnpliktiga inom varje yrke som bör beviljas sådan ledighet, det högsta antalet inom

29 varje grupp liksom även tiden för ledigheten. Arbetsmarknadsstyrelsen eller efter dess bemyndigande länsarbetsnämnd uttar de värnpliktiga, vilka skall komma i fråga. Inom den uppdragna ramen fattas beslut i aktuellt läge av överbefälhavaren efter samråd med ovan angivna myndigheter. Kungörelsen innehåller slutligen regler om anstånd för värnpliktiga och vid krigsmakten fast anställda, vilka inkallats eller erhållit förvarning om inkallelse till tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen eller motsvarande tjänstgöring. Sådant anstånd må beviljas för en tid av högst sex månader. Öm synnerliga skäl föreligger, må dock därefter nytt anstånd beviljas. Beslutande myndighet är försvarsgrenschef. Anser sig denne icke kunna bifalla gjord ansökning, skall frågan underställas Konungen för avgörande i kommandoväg. Med stöd av bemyndigandet i uppskovskungörelsen har arbetsmarknadsstyrelsen utfärdat tillämpningsföreskrifter genom cirkulär G:7—10/1959. Cirkulären är ställda till uppskovsmyndigheter i grupperna I—III samt till verk inom uppskovsgrupp IV. Arbetsmarknadsstyrelsen har bland annat anvisat möjligheter att begränsa behovet av värnpliktiga genom omdisposition av personal inom vederbörligt verk, återanställning av pensionsavgångna samt ianspråktagande av arbetskraft som friställts från arbetsuppgifter inom annat verk. Centrala värnpliktsbyrån har utfärdat bifogade (bilaga 2) »Principer gällande försvarsgrenschefs medgivande till uppskovsmyndighet att meddela uppskov enligt uppskovskungörelsen (9 §)». Häri anges såsom angeläget, att uppskov för krigsplaceringsbara värnpliktiga under 35 års ålder medges i mycket begränsad omfattning. Fast anställd personal samt värnpliktiga med särskilt angiven utbildning eller krigsplacering medges uppskov — oavsett ålder — mycket restriktivt, för såvitt icke truppregistreringsmyndighet (motsvarande) tillstyrker sådant medgivande. Kungörelsen om värnpliktiga hemvärnsmäu och driftvärnsmän Jämlikt Kungl. Maj :ts kungörelse om värnpliktiga hemvärnsmän och driftvärnsmän (SFS 549/1951) är värnpliktig och vid krigsmakten fast anställd, som erhållit uppskov eller annan befrielse enligt uppskovskungörelsen eller krigsplacerats i civil befattning utanför krigsmakten, skyldig att i hemvärnet fullgöra tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen. Sådan tjänstgöring äger rum antingen i det allmänna hemvärnet eller i driftvärnet. Personalen benämnes värnpliktiga hemvärns(driftvärns-)män. Tjänstgöringsskyldighet för lots- och fyrstatens personal För befattningshavare vid lots- och fyrstaten, som är värnpliktig eller fast anställd vid krigsmakten, gäller särskilda bestämmelser angående skyldig-

.30 het att fullgöra militärtjänstgöring. Bestämmelserna, som återfinns i en särskild kungörelse (SFS 147/1959) innebär i huvudsak följande. Värnpliktig skall fullgöra första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd) jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen men är därutöver befriad från tjänstgöring vid krigsmakten, dock att den som icke är distriktsbefäl eller tjänstgör i annan befattning på distriktsexpedition är skyldig att fullgöra tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen under förutsättning att sjöfartsstyreken till chefen för marinen anmält, att vederbörande icke behövs för tjänst rid lots- och fyrstaten. Tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen fullgörs företrädesvis vid marinens kustbevakning. Vid krigsmakten fast anställd skall fullgöra honom åliggande tjänstgöring vid krigsmakten. Beställningshavare på kustartilleriets reservstat och personal i marinens reserver är dock befriad från tjänstgöring vid krigsmakten under beredskapstillstånd och krig, om icke sjöfartsstyrelsen inmätt till chefen för marinen, att vederbörande icke behövs för sin tjänst vid lots- och fyrstaten, eller Konungen i kommandoväg förordnat, att militärtjänstgöringen skall fullgöras.

Författningar angående viss frivillig

tjänstgöring

Hemvärnskungörelsen Hemvärnet är en del av armén. Det består av militärt organiserade, på frivillig väg rekryterade förband. Dess främsta uppgift är att medverka i försvaret av den egna hemorten (allmänt hemvärn) eller det omedelbara skyddet av statliga eller kommunala myndigheters eller enskilda företigs anläggningar och arbeten (driftvärn). De närmare föreskrifterna för hemvärnet återfinns i hemvärnskungörelsen (SFS 673/1947, omtryckt 50/1953; senare ändringar 91/1956, 337/1957, 492/1958 samt 154 och 592/1960). Hemvärnets personal utgörs av hemvärns (driftvärns-) män, extra hemvärns (driftvärns-) män, hemvärns (driftvärns-)rekryter samt h e m v a n s veteraner och musikhemvärnsmän. Hemvärnsmän och extra hemvärnsnän avses för aktiv tjänst i hemvärnet, de senare, vilka är värnpliktiga, d)ck endast i den mån de icke tas i anspråk för värnpliktstjänstgöring. Till hemvärnsman (hemvärnsrekryt) får den antas, som — utöver att han uppfyller vissa villkor i övrigt — är i värnpliktshänseende över- eler underårig eller såsom värnpliktig krigsplacerats vid hemvärnet eller på grund av krigsplacering i civil befattning, uppskov eller motsvarande anledning beräknas icke komma att tas i anspråk för värnpliktstjänstgöring under beredskapstillstånd eller krigstillstånd. Sistnämnda villkor behcver icke vara uppfyllda för antagning såsom extra hemvärnsman. Vid krgsmakten fast anställd personal må krigsplaceras i hemvärnet enligt försvtrsgrenschefs bestämmande och även i övrigt tjänstgöra i hemvärnet, i len

31 mån ordinarie tjänstgöring icke utgör hinder härför. Sådan krigsplacering eller tjänstgöring är icke förenad med antagning som hemvärnsman. Vid bifall till ansökan om antagning såsom hemvärnsman eller extra hemvärnsman upprättas kontrakt mellan vederbörlig försvarsområdesbefälhavare (inom driftvärnet viss chef eller befälhavare) och den sökande. Sådant kontrakt skall uppsägas skriftligt. Uppsägning träder i kraft tidigast en månad efter det att anmälan härom inkommit till försvarsområdesbefälhavare. För försvarsområdesbefälhavares rätt att häva kontrakt gäller särskilda bestämmelser. Antagningsförfarandet beträffande hemvärnsrekryter avviker något från vad som referats ovan. Vid hemvärnet (driftvärnet) antagen personal beredskapsregistras vid länsarbetsnämnd samt rullförs av hemvärnschef (motsvarande). Vid beredskapstillstånd eller krigstillstånd eller i övrigt på därom av Konungen utfärdat förordnande skall hemvärnet hållas i beredskap — hemvärnsberedskap. Hemvärnsberedskap innebär skyldighet för hemvärns(driftvärns-)man att på kallelse inställa sig till sådan orts(lokal-)bunden tjänstgöring, som föranleds av pågående eller befarad fientlig verksamhet. För extra hemvärns (driftvärns-) man gäller enahanda skyldighet under tid, då han inte tas i anspråk för värnpliktstjänstgöring. Hemvärnspersonalen är skyldig att för utbildning fullgöra viss tjänstgöring under fredstid. Under chefen för armén utövas hemvärnets högsta ledning av rikshemvärnschefen. Inom varje militärområde åligger ledningen militärbefälhavaren samt under denne (utom inom VII. militärområdet) försvarsområdesbefälhavarna. Kungörelsen angående frivillig försvarsverksamhet

Såsom villkor för att en frivillig försvarsorganisation skall få statsbidrag eller eljest statligt understöd för sin verksamhet gäller, att organisationen ställer sig till efterrättelse bestämmelserna i kungörelsen om frivillig försvarsverksamhet (SFS 737/1953) och de andra bestämmelser, som Kungl. Maj:t utfärdar. Kungörelsen innehåller i huvudsak följande. Försvarsverksamhet, som bedrivs av frivillig försvarsorganisation (i den betydelse som anges i kungörelsen), skall tjäna det totala försvaret. Personal som efter frivilligt åtagande krigsplaceras (placeras) inom detta benämnes A-, B- eller T-personal. Personalen beredskapsregistreras i likhet med hemvärnets personal. A-personal är för krigsmakten avsedd, heltidstjänstgörande, avtalsbunden frivillig personal. Till B-personal hänförs för det totala försvaret (utom civila transportväsendet) avsedd, deltidstjänstgörande, avtalsbunden frivillig personal. T-personal slutligen är hel- eller deltidstjänstgörande, avtalsbunden, frivillig personal inom det civila transportväsendet.

32 Avtal med A- och T-personal upprättas mellan militär myndighet respektive länsstyrelse och den enskilde, med B-personal mellan berörd frivilligorganisation och den enskilde. Verksamheten samordnas under Kungl. Maj :t av överbefälhavaren med biträde av chefen för försvarsstaben och i samråd med försvarsgrenscheferna, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen. Försvarsstabschefen skall bland annat verka för en ändamålsenlig fördelning av de frivilliga organisationernas uppgifter. Försvarsgrenschef och motsvarande civila myndighet är ansvarig för verksamheten inom försvarsgrenen respektive vid vederbörande civila myndighet. Den regionala ledningen utövas av länsstyrelse och militärbefälhavare (marinkommandochef, eskaderchef) och under de sistnämnda av försvarsområdesbefälhavare (kustartilleriförsvarschef, flottiljchef). Militärbefälhavare och försvarsområdesbefälhavare samordnar inom militärområdet respektive försvarsområdet den frivilliga försvarsverksamheten för det totala försvaret.

Föreskrifter för antagning av krigsfrivilliga vid krigsmakten

I kungligt brev den 4 september 1959 (TLA nr 56/1959) har Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter för antagning av krigsfrivilliga vid krigsmakten. Föreskrifterna berör icke det frivilliga hemvärnet (jfr ovan) eller antagning av krigsfrivilliga sjövärnsmän. Den som är att hänföra till medicinalpersonal (jfr detta kapitel under rubriken: Krigssjukvårdslagen jämte kungörelse), må icke antas såsom krigsfrivillig. Antagning avser att tillgodose sådant mobiliseringsbehov av personal för krigsmakten (utom hemvärnet), vilket icke kan fyllas med personal, som må tas i anspråk enligt i övrigt givna bestämmelser. Antagningen innebär, att svensk medborgare genom avtal (krigsfrivilligavtal) förbinder sig att tjänstgöra under beredskapsövning samt under beredskaps- och krigstillstånd eller endast under beredskaps- och krigstillstånd. Tjänstgöringen skall ske i befattning, som är upptagen i mobiliseringstabell. Såsom krigsfrivillig må antas dels medlem av frivillig försvarsorganisation, om vederbörande bedömes lämplig såsom A-personal, dels i övrigt den som är i värnpliktshänseende överårig eller frikallad och på grund av militär utbildning eller civila kvalifikationer är lämpad för avsedd användning. För antagningen gäller en minimiålder av 16 år. Bestämmelser för uppsägning av krigsfrivilligavtal skall framgå av avtalet och utformas enligt i brevet angivna grunder. Bland dessa må här nämnas, att uppsägning från den krigsfrivilliges sida icke äger verkan under beredskaps- och krigstillstånd. Bestämmelser om krigsfrivilliga vid sjövärnskåren återfinns i reglementet för sjövärnskåren (TSA nr 49/1957).

33 Civilförsvarslagen och därmed sammanhängande

författningar

Civilförsvarslagen Civilförsvarslagen (SFS 74/1960 med ändring 654/1960) innehåller föreskrifter rörande civilförsvarets beredskap och organisation i stort, civilförsvarsplikt, anordnande av skyddsrum, utrymning, inkvartering, bort- och inflyttningsförbud, påbud om mörkläggning m. m., kommunernas åligganden, verkskydd, förfoganderätt och ansvarsålägganden m. m. Civilförsvaret har till uppgift att •— i de hänseenden Konungen bestämmer — utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som avser att skydda och rädda liv och egendom vid anfall mot riket och som icke åvilar krigsmakten, så ock annan likartad verksamhet (1 §). Civilförsvaret anordnas dels som allmänt civilförsvar, lokalt och regionalt, dels såsom verkskydd (7 §). Verksamheten inom civilförsvaret är uppdelad på särskilda tjänstegrenar (1 §). Om riket befinner sig i krig eller krigsfara, äger Konungen förordna (2 §), att civilförsvaret inom riket eller del därav skall inta förstärkt beredskap (civilförsvarsberedskap). Konungen äger förordna, att personal, som krigsplacerats för tjänstgöring inom tjänstegrenen ordnings- och bevakningstjänst, skall, då riket är i krig, vara skyldig att i anslutning till tjänstegrenen åliggande uppgifter utöva jämväl sådan försvarsverksamhet, som eljest åvilar krigsmakten. Denna personal tillhör under krig krigsmakten (1 §). Centralt utövas under Konungen civilförsvarets ledning av civilförsvarsstyrelsen (3 §). Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret (4 §). Länen är indelade i civilförsvarsområden för det lokala civilförsvaret. Ledningen inom civilförsvarsområde utövas av civilförsvarschef, vilken utses av länsstyrelsen. Länsstyrelse äger förordna om uppdelning av civilförsvarsområde i civilförsvarsdistrikt, där så befinns ändamålsenligt (5 och 6 §§). Om civilförsvarsplikt stadgas följande (11 § ) : "I riket boende svensk medborgare är från och med det kalenderår, varunder han fyller sexton år, till och med det kalenderår, varunder han fyller sextiofem år, skyldig att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (civilförsvarsplikt). Konungen äger i den utsträckning som finnes lämplig förordna, att vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å utlänning här i riket." Personal, som är avsedd att under civilförsvarsberedskap tjänstgöra i det allmänna civilförsvaret eller verkskyddet, må på förhand uttas härför genom inskrivning. Inskrivning skall såvitt möjligt ske på frivillig grund, i 3—2820 61

34 den mån icke viss personal bör uttas med anledning av kommunal anställning eller av annan särskild orsak (17 §). Befattningshavare vid polis- och brandväsendet är skyldig motta uppdrag som civilförsvarschef, ställföreträdare för denne samt distriktschef (6 §). Civilförsvarspliktig är skyldig att efter kallelse personligen inställa sig för eventuell inskrivning i civilförsvaret (18 §). Under tid då civilförsvarsberedskap råder, skall civilförsvarsplikt fullgöras i den omfattning som hänsynen till fientlig verksamhet eller fara därför motiverar samt därjämte för utbildning och övning i civilförsvarstjänst. Under annan tid är inskriven civilförsvarspliktig skyldig att fullgöra utbildning under högst 30 dagar, dock att utbildningstiden för den som krigsplacerats i högre befälsbefattning eller annan befattning, vilken kräver särskilda insikter och färdigheter, må utsträckas till högst 60 dagar. Skyldighet att delta i övning, som anordnas av civilförsvarsmyndighet, omfattar högst 60 timmar under varje följd av tre kalenderår. Enligt Konungens bestämmande må del av denna tid användas uteslutande till utbildning (12 § 1 och 2 mom.). Utan tillstånd av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av överbefälhavaren må tjänstgöring i civilförsvaret icke åläggas någon så, att han därigenom hindras fullgöra honom på grund av värnplikt eller såsom hemvärnsman eller eljest åvilande skyldighet att tjänstgöra vid krigsmakten (13 §). Värnpliktig, som är inskriven i civilförsvaret, må åläggas att delta i utbildning och övning jämlikt civilförsvarslagen under den längre tid, som han efter inskrivningen i civilförsvaret kunnat åläggas att för motsvarande ändamål tjänstgöra vid krigsmakten. Om Konungen beslutat att beredskapsövning jämlikt 27 § 2 mom. värnpliktslagen må anordnas vid krigsmakten, äger Konungen jämväl meddela förordnande av den innebörden, att nyssnämnda tid för värnpliktig inskriven i civilförsvaret må utökas med högst 180 dagar (12 § 3 mom.). Civilförsvarskungörelsen De närmare föreskrifterna för civilförsvarets uppgifter, tjänstegrenar, beredskap, organisation och personal, om anordnande av skyddsrum, om utrymning och allmänna påbud, om förfoganderätt m. m. återfinns i civilförsvarskungörelsen (SFS 377/1960). Den följande redogörelsen för kungörelsens innehåll begränsas till uppgifter, tjänstcgrcnar, beredskap och personal. Civilförsvarets uppgifter är (1 § ) : "a) att planlägga och i enlighet med meddelade föreskrifter verkställa erforderliga åtgärder för att skydda civilbefolkningen samt anläggningar, byggnader och annan egendom mot fientliga anfall,

b) att i den mån det ej ankommer på polisväsendet planlägga och utföra bevakning av anläggningar, byggnader, och annan egendom till skydd mot spioneri och sabotage, c) att i den mån det ej ankommer på annan ingripa mot sådan brand eller skada, som förorsakas av fientlig verksamhet, samt i övrigt begränsa eller lindra följderna av dylik verksamhet eller av åtgärder som vidtagits till skydd mot dylik verksamhet intill dess andra samhällsorgan kunna träda till, d) att under högsta civilförsvarsberedskap och i den mån Kungl. Maj:t eller, vid trängande behov av omedelbara åtgärder, länsstyrelsen så förordnar, även eljest ingripa mot annan brand eller skada än sådan, som förorsakats av fientlig verksamhet, e) att, i den mån Kungl. Maj:t så förordnar, omhändertaga flyktingar, som i större antal ankomma till riket, samt f ) medverka vid upprättande av sjukhärbärgen ävensom, i den mån det kan ske utan att andra civilförsvarsuppgifter eftersättas, biträda andra samhällsorgan vid fullgörandet av uppgifter som ankomma på dem till följd av fientlig verksamhet." Civilförsvarets verksamhet omfattar tjänstegrenarna ledningstjänst, räddningstjänst, brandtjänst, sjukvårdstjänst, skyddstjänst samt ordningsoch bevakningstjänst. Civilförsvarets beredskapsgrader benämnes III, II och I, av vilka III är lägsta och I högsta beredskap. På förslag av civilförsvarsstyrelsen efter samråd med överbefälhavaren förordnar Kungl. Maj :t om vilken beredskapsgrad, som skall gälla. Vid beredskapslarm intas omedelbart beredskapsgrad I. Beredskapsgraderna innebär följande, såvida icke Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer för visst fall förordnat om annat (7 § ) : "beredskapsgrad III (lägsta beredskapsgraden) att civilförsvarets beredskap är höjd genom att personal hålles inkallad i begränsad omfattning, företrädesvis för ledningstjänst, bevakningstjänst samt utbildning och övning, genom att civilförsvarets materiel i erforderlig omfattning hålles iordningställd för användning samt genom att de beredskapsåtgärder i övrigt vidtagas, som Kungl. Maj:t för varje särskilt fall föreskriver; beredskapsgrad II (mellersta beredskapsgraden) att, utöver vad som föreskrivits i fråga om beredskapsgrad III, sådan beredskap råder, att övergång till organisation för krigsverksamhet inom samtliga tjänstegrenar kan ske utan dröjsmål, varvid personal hålles inkallad i den omfattning som Kungl. Maj:t för varje särskilt fall föreskriver; samt beredskapsgrad I (högsta beredskapsgraden) att såväl det allmänna civilförsvaret som verkskydden hållas i sådan beredskap att de omedelbart kunna fullgöra sina krigsuppgifter." Under tid då civilförsvarsberedskap icke råder, skall i det allmänna civilförsvaret inskrivas det antal civilförsvarspliktiga, som erfordras med hänsyn till behovet av utbildad personal i det lokala och regionala civilförsvarets krigsorganisation. Den som inskrivits skall efter utbildning krigsplaceras i befattning vid vederbörlig civilförsvarsenhet. Förutom nu nämnd

36 personal skall ytterligare inskrivas och krigsplaceras den personal, som av beredskapsskäl bör vara uttagen redan i fredstid men som icke behöver genomgå särskild civilförsvarsutbildning. Då civilförsvarsberedskap råder, skall ytterligare inskrivas och krigsplaceras det antal civilförsvarspliktiga, som erfordras, för att det allmänna civilförsvaret skall kunna fullgöra sina uppgifter. Följande personal skall i första hand ifrågakomma för inskrivning i det allmänna civilförsvaret: 1. icke krigstjänstskyldiga; 2. krigstjänstskyldiga vilka meddelats uppskov för tjänstgöring inom det allmänna civilförsvaret eller på grund av kommunal anställning, 3. till civilförsvaret från krigsmakten överförd personal i krigsmaktens reserver. För utlänning liksom även för sådan, som icke är bosatt eller eljest stadigvarande vistas inom civilförsvarsområde, gäller vissa begränsningar beträffande ianspråktagande. Anvisningar för tillämpningen av bestämmelserna angående personal för inskrivning utfärdas av civilförsvarsstyrelsen i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Förarbetet för inskrivning bedrivs av länsstyrelse i samråd med länsarbetsnämnd. Inskrivning må ske endast i den mån länsarbetsnämnden tillstyrkt detta eller — om nämnden motsatt sig inskrivning — ärendet underställts personalprövningsnämnd (se sid. 42) och denna medgivit inskrivning i civilförsvaret. Civilförsvarspliktig, som uttagits till inskrivning, skall beredas tillfälle att före inskrivningen framföra erinran mot uttagningen. Den som styrker, att han ansökt om att bli antagen till hemvärnsman eller eljest som krigsfrivillig, må icke utan synnerliga skäl inskrivas, om det finns anledning förmoda, att ansökan kommer att bifallas. Länsstyrelse skall föra register över inskriven personal. Föreskrifter angående uppskov för tjänstgöring i civilförsvarets undsättningskårer Kungl. Maj:t har i brev den 16 december 1960 (TLA nr 2/1961) föreskrivit att krigsuppskov må beviljas värnpliktiga, avsedda att ingå i civilförsvarets undsättningskårer, till ett sammanlagt antal av högst 10 000, varvid för varje kår högst 500 i samband med att kåren uppsattes. Av de 500 må högst 20 uppskov avse värnpliktiga som genomgått underofficersutbildning. Uppskoven skall såvitt möjligt beviljas värnpliktiga, som fullgjort värnpliktstjänstgöring i sådan omfattning att för dem kvarstår att fullgöra två befäls- och repetitionsövningar och som uppnått högst 35 års ålder. Vidare skall uppskoven beviljas värnpliktiga, vilka tillhör besiktningsgrupperna 1, 2 eller 3, varvid dock värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 3 — såvida icke särskilda omständigheter föranleder annat — må ifrågakomma endast om vederbörande avses för befattning i undsättningskårs underhållspluton eller kårförvaltning.

37 Lagen om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten m. ni. Då riket är i krig, är civilförsvarspliktig under vissa förutsättningar skyldig att tjänstgöra vid krigsmakten (lag SFS 269/1952, tillämpningskungörelse SFS 21/1953). Sådan skyldighet föreligger även under beredskapstillstånd, om Konungen därom särskilt förordnar. Förordnandet skall i särskild ordning underställas riksdagens godkännande för fortsatt giltighet. Beredskapslarm innebär sådant förordnande som nu sagts. Ifrågavarande skyldighet kan åläggas civilförsvarspliktig, om vederbörande är lämplig för tjänsten och — efter att ha fått yttra sig — blivit uttagen för tjänstgöringen samt om denna tjänstgöring avser befattningar i luftbevaknings-, signal-, stridslednings-, sjukvårds-, handräcknings- eller expeditionstjänst. Sådan befattning får icke vara förenad med egentlig stridsuppgift. Uttagning av personal må ske redan i fredstid. Den verkställs av militär myndighet (uttagningsmyndighet) efter samråd med civilförsvarschef och länsarbetsnämnd. I första hand skall lämpliga frivilliga uttas. Uttagningen får icke föranleda, att rekryteringen till civilförsvaret eller i övrigt till verksamhet, som är av vikt för det totala försvaret, äventyras. Personal avsedd för vissa i kungörelsen särskilt angivna uppgifter inom civilförsvaret, får icke tas i anspråk. Uppstår oenighet mellan berörda myndigheter, hänskjuts frågan till personalprövningsnämnd för avgörande. Uttagningsmyndighet är, enligt i kommandoväg utfärdade bestämmelser (PRI del I, bilaga 1), för personal som avses för befattning enligt försvarsstabens, arméns och marinens mobiliseringstabeller — försvarsområdesbefälhavare, flygvapnets mobiliseringstabeller — truppregistreringsmyndighet vid flygvapnet.

Krigssjukvårdslagen jämte kungörelse Krigssjukvårdslagen Lagen om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållande (krigssjukvårdslagen) — SFS 688/1953 med ändring 281/1954 — innehåller bestämmelser om krigsorganisation av den allmänt civila hälsooch sjukvården (det allmänt civila medicinalväsendet) samt huvudregler om bl. a. militär direktivrätt och om tjänsteplikt för medicinalpersonal. I sistnämnda hänseende stadgas (8 § ) : "Kommer riket i krig, är den som äger yrkeserfarenhet beträffande hälso- och sjukvård eller eljest är verksam inom sådan vård och icke före löpande kalenderårs början fyllt sjuttio år skyldig att efter anvisning av myndighet, som bestämmes av Konungen, fullgöra sådan tjänst inom hälso- och sjukvården som

38 hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva (tjänsteplikt för medicinalp er sonat) Den som fullgör militärtjänst är undantagen från tjänsteplikt för medicinalpersonal." Befinner sig riket i krigsfara eller påkallas det av andra utomordentliga förhållanden, äger Konungen förordna om den tjänsteplikt för medicinalpersonal, som befinns erforderlig. Sådant förordnande skall underställas riksdagen (3 § 2 mom. och 9 §). Krigssj ukvårdskungörelsen I Kungl. Maj :ts krigssjukvårdskungörelse (SFS 442/1955, ändrad genom 662/1957) ges bestämmelser om hälso- och sjukvårdens ledning, samverkan mellan olika ledningsorgan, den slutna och den öppna vården, militär direktivrätt, beredskapsgrader, planläggning för krigsorganisation, innebörden av begreppet medicinalpersonal samt om personalens registrering, fördelning och krigsplacering m. m. Den högsta centrala ledningen utövas av medicinalstyrelsen. Inom varje län leder länsstyrelsen den allmänt civila hälso- och sjukvården och samordnar denna med övrig civil verksamhet för det totala försvaret. Civilbefälhavaren äger meddela erforderliga föreskrifter för samordning mellan länen. Det allmänt civila medicinalväsendet samarbetar med krigsmakten och civilförsvaret i vad avser utnyttjandet av de totala tillgångarna inom hälsooch sjukvården. För detta ändamål bereds ärenden inom samtliga eller två organisationers verksamhetsområden vid "Centrala sjukvårdsledningen". För samverkan mellan militärbefälhavare och civilbefälhavare finns i varje militärområde en "Regional sjukvårdsledning". På Gotland sker motsvarande samverkan mellan militärbefälhavaren och länsstyrelsen. I den lokala instansen samverkar försvarsområdesbefälhavare och länsstyrelse (gäller inte Gotlands län). För det allmänt civila medicinalväsendet har fastställts beredskapsgraderna III, II och I (lägsta, mellersta respektive högsta). Har Konungen meddelat erforderliga förordnanden, äger medicinalstyrelsen, när beredskapsgrad II skall intas, att i samråd med överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen besluta bland annat om att medicinal- och ekonomipersonal inkallas till tjänstgöring. Begreppet medicinalpersonal bestämmes i kungörelsens 43 §. Här må såsom exempel nämnas läkare, tandläkare och veterinär med legitimation (behörigh e t ) , den som avlagt fullständig utbildning vid statlig eller av staten godkänd sjuksköterskeskola, den som avlagt medicine kandidatexamen och fullgjort grundläggande utbildning i medicin och kirurgi, den som genomgått av Svenska röda korset anordnad hjälpsysterkurs, den som under värnplikts-

39 tjänstgöring genomgått utbildning för arbete såsom laboratoriebiträde samt förklarats lämplig härför, den som genomgått kompletteringskurs eller fullständig kurs för utbildning av hälsovårdsinspektör vid statens institut för folkhälsan samt den som avlagt akademisk examen eller civilingenjörsexamen med fysik som huvudämne och minst ett år tjänstgjort vid vissa radiofysiska institutioner. Uppstår tveksamhet, om viss personal är att hänföra till medicinalpersonal, avgörs frågan av arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen och överbefälhavaren. Registrering av medicinalpersonal sker hos medicinalstyrelsen i den omfattning styrelsen prövar erforderligt utöver den registrering, som kan verkställas av annan myndighet. Viss uppgiftsskyldighet åvilar därvid medicinalpersonalen. Medicinalstyrelsen, såsom företrädare för det allmänt civila medicinalväsendet och civilförsvaret, skall i samråd med försvarets sjukvårdsstyrelse besluta om fördelningen av disponibel personal. Medicinalstyrelsen skall, i den omfattning som begärs av försvarets sjukvårdsstyrelse och i samråd med denna, fördela för krigsplacering dels vid krigsmakten anställd civil medicinalpersonal, dels annan icke värnpliktig medicinalpersonal, som disponeras för krigsplacering vid krigsmakten. Försvarets sjukvårdsstyrelse skall i samråd med vederbörande försvarsgrenschef fördela för krigsplacering dels annan vid krigsmakten fast anställd medicinalpersonal än civil, dels ock värnpliktig medicinalpersonal, som disponeras för krigsplacering vid krigsmakten. Medicinalpersonal, som fördelats för krigsplacering vid krigsmakten, krigsplaceras och inkallas till tjänstgöring enligt för krigsmakten gällande bestämmelser. Medicinalstyrelsen krigsplacerar, i den omfattning styrelsen finner erforderlig, sådan medicinalpersonal, som disponeras för tjänstgöring inom det allmänt civila medicinalväsendet. Krigsplacering av värnpliktig personal vid det allmänt civila medicinalväsendet skall ske i samråd med försvarets sjukvårdsstyrelse. I samband med krigsplacering vid det allmänt civila medicinalväsendet färdigställs krigstjänstgöringsorder för omedelbart utsändande. Administrativa fullmaktslagen jämte kungörelse Lagen med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. (den s. k. administrativa fullmaktslagen) — SFS 87/1942 med ändringar 327/1946 och 51/1953 — stadgar i 2 §, att Konungen, om riket befinner sig i krig, må bestämma, att befattningshavare i statens tjänst skall tjänstgöra i annan statlig befattning än den han innehar eller i kommunal befattning eller att kommunal befattningshavare skall tjänstgöra i statlig befattning eller i annan kom-

40 munal befattning än den han innehar. Detsamma kan Konungen också bestämma vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, under förutsättning att Konungen dessförinnan förordnat att lagen (dess 2—13 §§) skall träda i tillämpning. Sådant förordnande skall underställas riksdagen enligt i lagen givna föreskrifter. Bestämmelserna äger icke tillämpning beträffande riksdagen eller allmänna kyrkomötet, dess avdelningar, utskott, verk m. m. och icke heller i fråga om krigsrätter eller myndigheter, som avses i lagen med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegångar vid krig eller krigsfara m. m. eller beträffande mål eller ärende varom stadgas i sistnämnda lag. Tillämpningskungörelsen (SFS 137/1943) ålägger myndighet att planlägga de ändringar eller inskränkningar i verksamheten samt övriga åtgärder, som kan antas bli erforderliga i de olika lägen, vilka refererats under lagen ovan. Det föreskrivs, att särskild uppmärksamhet skall ägnas frågan i vad mån ärenden, som icke angår eller äger samband med försvar eller folkförsörjning, kan nedläggas tills vidare och personal därigenom frigöras för andra uppgifter. Kungörelsens 1 § anger, att bestämmelserna i kungörelsen skall träda i tillämpning i den mån Kungl. Maj :t därom förordnar. »Dock skola sådana förberedande åtgärder omedelbart vidtagas, som särskilt angivas i denna kungörelse eller som eljest befinnas erforderliga för dess tilllämpning." Allmänna

tjänstepliktslagen

Allmänna tjänstepliktslagen (SFS 83/1959) är avsedd att i sådana lägen, som närmare framgår av det följande, användas för att tillgodose behov av arbetskraft för ändamål av synnerlig vikt för det allmänna såsom folkförsörjningen eller samfärdseln eller krigsmaktens eller civilförsvarets utrustning, underhåll eller anläggnings- och reparationsarbeten. Förordnande jämlikt denna lag må dock icke gälla vapentjänst vid krigsmakten eller avse hälso- och sjukvårdens medicinalpersonal (2 §). De ålägganden, som må göras med stöd av lagen, är av två slag. Den ena gruppen av åtgärder riktar sig i första hand mot arbetsförmedlingsorgan och arbetsgivare och endast indirekt mot arbetskraften. Åtgärderna, vilka var för sig påfordrar ett särskilt av Konungen utfärdat förordnande, består av förbud mot annan arbetsförmedling än den offentliga (4 §) samt arbetsförmedlingstvång jämte företrädesbestämmelser (5 §). Den andra gruppen av åtgärder har karaktären av direkt tvång gentemot den enskilde. Dessa åtgärder, vilka på samma sätt som nyssnämnda kräver särskilt förordnande, är i lagen sammanfattade under beteckningen tjänsteplikt och utgöres av tjänsteförlängning (8 §) och allmän tjänsteplikt (9 §). Förordnande om ålägganden jämlikt nu nämnda lagrum må meddelas endast under följande, i 1 § angivna förutsättningar. Kommer riket i krig

41 träder fullmaktsbestämmelserna för Konungen automatiskt i tillämpning. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, må Konungen förordna om bestämmelsernas tillämpning. För att förordnandet skall bestå, måste det inom viss tid gillas av riksdagen. Om så påkallas av utomordentliga förhållanden, föranledda av krig, vari riket befunnit sig, eller av krig mellan främmande makter, må Konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad i 4 och 5 §§ eller endera av dem stadgas skall äga tillämpning under viss tid, högst ett år varje gång. Tjänsteplikt (8 och 9 §§) kan åläggas personer från och med det år varunder de fyller sexton år till och med det varunder de fyller sjuttio år. Tjänsteförlängning (8 §) innebär förbud för arbetstagare att lämna sin anställning utan särskilt medgivande eller att eljest nedlägga arbetet. Förbud meddelas i form av föreläggande av arbetsmarknadsstyrelsen eller av länsarbetsnämnd. Allmän tjänsteplikt (9 §) innebär skyldighet att efter föreläggande som nyss nämnts, antaga och utföra sådant arbete, som vederbörandes kroppskrafter och hälsotillstånd medger. I 11 § ges vissa regler för bland annat konkurrenssituationer inom totalförsvaret. Undantagen från tjänsteplikt är sålunda den, som på grund av värnplikt eller civilförsvarsplikt tas i anspråk för tjänstgöring vid krigsmakten, samt civilförsvarspliktig under tid då tjänstgöring i civilförsvaret utgör hinder för tjänstepliktens fullgörande. Personal som är anställd hos staten eller vid polisväsendet får åläggas tjänsteplikt endast i den omfattning Konungen föreskriver. Arbetsmarknadsstyrelsen äger beträffande sådan, som eljest är anställd hos kommun, landstingskommun eller hos annan, vars verksamhet är av synnerlig vikt för det allmänna, i särskilt fall eller allmänt föreskriva, att sådan person ej må åläggas tjänsteplikt. Om synnerliga skäl därtill föreligger, må arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd medge befrielse från fullgörandet av tjänsteplikt. Det åligger arbetsmarknadsstyrelsen att, närmast under Konungen, för riket i dess helhet handha tillämpningen av tjänstepliktslagen eller med stöd därav meddelade föreskrifter (3 §). För utarbetande av tillämpningsföreskrifter har år 1960 tillkallats särskild utredningman. 1 Rekvisitionslagen Sedan förordnande enligt § 74 regeringsformen meddelats, att krigsmakten eller någon del därav skall sättas på krigsfot, må från och med den dag Konungen bestämmer utfordras förnödenheter och tjänstbarheter genom rekvisition från k o m m u n e r och enskilda. Sådan rekvisition skall avse att 1 Tillämpningskungörelse har sedermera utfärdats genom SFS 461/1961, vilken trädde i kraft från och med den 12 september 1961.

42 fylla de oundgängliga behov vid krigsmakten som icke på annat sätt kan tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet. Bestämmelser för rekvisition är meddelade i rekvisitionslagen (SFS 583/1942 med ändringar 801/1945 och 282/1954) med tillämpningsbestämmelser i rekvisitionsförordningen (SFS 586/1942, omtryckt 255/1951, senare ändring 632/1955). Genom rekvisition kan bland annat tas i anspråk tjänstbarheter såsom vägvisare, budbärare och arbetsmanskap samt personal för vård av sjuka och sårade människor och djur. I den skrivelse varmed tjänstbarheter rekvireras bör bland annat anges, under vilken tid personalen beräknas bli tagen i anspråk, den tid för vilken livsmedel bör medföras, de yrkesgrenar personalen bör tillhöra samt de verktyg av olika slag som bör medföras.

Föreskrifter för

personalprövningsnämnder

Personalprövningsnämnderna har inrättats för att dels pröva enskild medborgares erinran mot inskrivning i civilförsvaret, dels slita vissa tvister mellan totalförsvarets olika delar beträffande företrädesrätt vid ianspråktagande av enskild person. Föreskrifter för nämnderna är utfärdade med Kungl. Maj :ts kungörelse om personalprövningsnämnder (SFS 648/1944 med ändring 22/1953). I varje län samt i Stockholms stad skall finnas en personalprövningsnämnd. Den skall avgöra sådana frågor rörande inskrivning i civilförsvaret eller upphävande av sådan inskrivning, som enligt civilförsvarskungörelsen underställs nämndens prövning och beslut. Nämnden har vidare att behandla till denna hänskjutna frågor rörande civilförsvarspliktigs skyldighet att tjänstgöra vid krigsmakten. »Personalprövningsnämnden äger vidare på framställning av civilförsvarsmyndighet eller länsarbetsnämnd förordna, att viss person, som är bosatt eller stadigvarande vistas inom länet, med hänsyn till särskild lämplighet eller utbildning för viss kvalificerad uppgift inom civilförsvaret eller för visst arbete av väsentlig betydelse för det allmänna, icke må vara krigsfrivillig eller hemvärnsman eller inom frivillig försvarsorganisation tilläggas särskild beredskapsuppgift; dock att sådant förordnande icke må meddelas beträffande någon, som är krigsplacerad i befattning, som enligt gällande mobiliseringstabeller och konstitueringsföreskrifter skall besättas med personal av officers tjänstegrad eller tjänsteställning.» (2 § andra stycket.) Personalprövningsnämnd står under ordförandeskap av landshövdingen (i Stockholms stad överståthållaren) i vederbörligt län med landssekreteraren (underståthållaren) som ersättare. Såsom ledamöter ingår civilförsvarsdirektören, länsarbetsnämndens ordförande med dess vice ordförande såsom ersättare, vägdirektören samt en av militärbefälhavaren utsedd officer. Är landshövdingen tillika länsarbetsnämndens ordförande, ingår nämndens vice ordförande såsom ledamot och ersättare för denne utses u r

43 länsarbetsnämnden av arbetsmarknadsstyrelsen. För ledamöterna i övrigt utses ersättare enligt i kungörelsen givna bestämmelser. Sammansättningen av ledamöterna i personalprövningsnämnden i Stockholms stad avviker något, dock icke principiellt, från vad ovan sagts. Länsarbetsdirektören är föredragande i nämnden. Han äger att delta i överläggningarna men ej i nämndens beslut. Om länsarbetsdirektören har en mot nämndens beslut avvikande mening, skall, om han så önskar, denna antecknas till protokollet. Lag om beredskapstillstånd jämte beredskapskungörelse Den 1 augusti 1960 trädde lagen om beredskapstillstånd — SFS 513/1960 jämte Kungl. Maj :ts kungörelse om vad som skall iakttas vid beredskapstillstånd m. m. (beredskapskungörelse) — SFS 515/1960 — i kraft. Lagen innebär att Konungen, om riket befinner sig i krigsfara, må för stärkande av rikets försvarsberedskap förordna om beredskapstillstånd. Är riket i omedelbar krigsfara må sådant förordnande eller skärpning av redan bestående beredskapstillstånd tillkännages genom beredskapslarm. (1—2 §§.) Om stridshandlingar inleds mot svenskt territorium och förbindelserna med riksstyrelsen icke kan upprätthållas, äger civilbefälhavare eller länsstyrelse förordna om beredskapstillstånd eller om skärpning av redan bestående sådant och tillkännage detta genom beredskapslarm (3 §). Beredskapskungörelsen reglerar de administrativa, organisatoriska och personella åtgärder, som med olika grad av automatiskt ikraftträdande eller efter särskilt Konungens förordnande skall genomföras inom totalförsvaret vid beredskapstillstånd, tillkännagivet utan eller med beredskapslarm. Åtgärderna är i regel a n k n u t n a till att viss beredskapsgrad intas och detta utlöser i annat sammanhang fastställda åtgärder vid totalförsvarets verk och myndigheter. När beredskapstillstånd inträder, skall krigsmakten krigsorganiseras i den omfattning och på det sätt, som Kungl. Maj :t bestämmer. Lägsta beredskapsgrad — beredskapsgrad III — skall i sådant läge intas vid civilförsvaret, det allmänt civila medicinalväsendet, polisväsendet samt vid övriga icke nu nämnda statliga myndigheter, institutioner, organisationer och företag, vilkas verksamhet skall upprätthållas i krig — riksdagen, dess ombudsmän och verk dock undantagna — liksom även vid sådana kommunala myndigheter samt kommunala och enskilda organisationer och företag, som ålagts förberedelser för verksamhet i krig. Beredskapsgradernas innebörd för de icke särskilt rubricerade statliga myndigheterna, för kommunala myndigheter samt kommunala och enskilda organisationer och företag återfinns i beredskapskungörelsens 8 §. Förordnande om beredskapstillstånd utan beredskapslarm tillkännages för allmänheten genom ljudradio, television och på annat lämpligt sätt.

44 När beredskapstillstånd eller skärpning av redan rådande sådant skall tillkännages genom beredskapslarm, kompletteras ovan angivna delgivningsmetoder med signaler på civilförsvarets anläggningar för utomhusalarmering. Beredskapslarm, som enligt vad nyss anförts innebär att riket befinner sig i omedelbar krigsfara, utlöser vittgående åtgärder beträffande försvarsförberedelserna inom totalförsvaret. Sålunda skall krigsmakten i sin helhet krigsorganiseras och i övrigt högsta beredskap intas inom totalförsvaret. Beredskapslarm innebär vidare — i den mån Kungl. Maj :t icke bestämmer annat — förordnande om tillämpning av sådana författningar och kungörelser, som erfordras för försvarsförberedelsernas genomförande i vidaste bemärkelse. Förteckning över de författningar m. m., som träder i tillämpning, lämnas i beredskapskungörelsens 9 §. Därvid bör uppmärksammas, att rekvisitionslagen och rekvisitionsförordningen träder i tillämpning endast under förutsättning att riksdagssession pågår eller att riksdagen blivit kallad. I annat fall träder beredskapsförfogandelagen i tillämpning. Enligt 12 § medför beredskapslarm omedelbar tillämpning av de särskilda förordningar, kungörelser, reglementen m. m., som gäller för den militära krigsförvaltningen. Vad beträffar sådant förordnande, som — efter det att författning trätt i tillämpning — avser att möjliggöra ianspråktagande av personal enligt andra grunder än värnplikt och civilförsvarsplikt, frivilligavtal eller åtaganden i samband med viss fredstida anställning, innebär beredskapslarm — i den mån Kungl. Maj :t icke bestämmer annat — förordnande dels om tjänsteförlängning jämlikt 8 § allmänna tjänstepliktslagen 1 dels om tjänsteplikt för medicinalpersonal (10 §). Om personalens skyldighet att vid beredskapslarm inställa sig till tjänstgöring stadgas i kungörelsen 13 § första stycket följande: »Beredskapslarm innebär order till personal, som är krigsplacerad vid krigsmakten, civilförsvaret eller det allmänt civila medicinalväsendet eller eljest är tjänstgöringsskyldig inom det totala försvarets krigsorganisation, att ofördröjligen inställa sig till tjänstgöring enligt anvisningar i krigsplaceringsorder eller motsvarande handlingar.»

Beredskapskungörelsens 10 § har sedermera ändrats (SFS 460/1961) så att beredskapslarm innebar förordnande om både 8 § och 9 § allmänna tjänstepliktslagen, d.v.s. både om tjänstetorlangnmg och om allmän tjänsteplikt. Bestämmelserna härom trädde i kraft den 12 september 1961.

KAPITEL III Antalsmässiga förändringar inom den manliga befolkningen i åldrarna 16—65 år

Behov av reviderat underlag Tidigare utförda beräkningar rörande antalet män, vilka såsom värnpliktiga kunde förväntas bli inskrivningsskyldiga under senare delen av 1950talet och under 1960-talet, baserade sig på värden från 1950 års folkräkning. Sedermera inträffade förändringar i storleken av vissa befolkningsårsklasser motiverar emellertid en revidering av beräkningarna. Bland skälen härför kan anföras, att dödstalen, d. v. s. antalet dödsfall i viss levnadsålder i förhållande (%o) till storleken av samma årsklass, har nedgått under 1950-talet. Av varje årsklass kvarstår således flera, än vad som tidigare bedömts sannolikt. En annan anledning är att 1950-talet utvisar ett icke oväsentligt immigrationsöverskott. Detta återspeglar sig dels i årsklassernas absoluta storlek, dels i centrala värnpliktsbyråns erfarenhetsvärden rörande det årliga antalet icke inskrivningsskyldiga utlänningar. Såsom exempel på årsklassernas ökning kan nämnas följande uppgift ur en jämförelse, som vi gjort mellan den verkliga förändringen av årsklassernas manliga del, så som denna framgår av statistiska centralbyråns årliga publikation »Befolkningsrörelsen» åren 1950 och 1957, och den förändring, som teoretiskt hade kunnat förväntas, om hänsyn togs endast till avgångar på grund av dödsfall. Jämförelsen visade, att den största avvikelsen mellan verkligt och teoretiskt antal förefanns bland de årsklasser, som 1957 uppnådde 23—30 års ålder. Envar av dessa var mellan 1 500 och 2 000 man större, än vad det teoretiska värdet utvisade. Slutligen kan här nämnas, att redovisat antal inom varje årsklass även påverkas av överföring till eller från bok över obefintliga. Förfrågan vid statistiska centralbyrån 1959 angående möjligheterna att därifrån erhålla prognoser över befolkningsutvecklingen under 1960-talet gav vid handen, att revidering av tidigare prognoser pågick men icke då hade framförts så långt, att representativa värden kunde ställas till förfogande. Sedermera har en, i avvaktan på resultaten av 1960 års folkräkning preliminär, redogörelse för befolkningsutvecklingen åren 1960, 1965 och 1970 offentliggjorts i statistiska centralbyråns publikation »Statistisk tidskrift» häfte nr 6, juni 1960. Denna redogörelse avser utvecklingen inom grupper omfattande fem årsklasser.

46 För att utredningsarbetet skulle kunna föras vidare, fann vi det vara nödvändigt att ha tillgång till sådana prognosvärden rörande personallägets utveckling, att storleksordning och utvecklingstendenser kunde belysas inom de levnadsåldrar, som är fastställda i värnpliktslag och civilförsvarslag, och att tidigare värden rörande storleken av nytillkommande åldersklasser värnpliktiga kunde revideras. Med åldersklass avses i det följande de värnpliktiga inom en hel årsklass. Åldersklass benämnes efter det år under vilket de ingående värnpliktiga uppnår 20 års ålder. Det bedömdes vara av värde att jämväl undersöka, hur antalet män skulle komma att variera i de åldersklasser, som innehåller den yngre respektive äldre delen av våra värnpliktiga. Ifrågavarande prognosvärden har utarbetats inom utredningen med ledning av anvisningar, som lämnats av dåvarande förste aktuarien vid statistiska centralbyrån F. J. Lublin. Utgångsvärden och beräkningar Såsom utgångsvärde har använts fördelningen den 31/12 1957 av rikets manliga befolkning i olika levnadsåldrar enligt »Befolkningsrörelsen». När prognosen utarbetades, fanns uppgifter beträffande emigration och immigration icke tillgängliga i sådan form, att de kunde inarbetas i prognosen utan en väsentligt större arbetsinsats och kostnad, än vad prognosens ändamål syntes motivera. Detsamma gällde uppgifter rörande överföring till (från) bok över obefintliga. Det må framhållas, att bland dem som år 1957 överfördes till bok över obefintliga var utlänningarna 57 % av totalt 2 483 (båda könen). Relationen mellan immigration och emigration är beroende på politiska och ekonomiska faktorer, vilka icke låter sig bestämmas långt i förväg. De kan emellertid icke lämnas helt obeaktade, eftersom hela 1950-talet utvisat ett årligt immigrationsöverskott. Det syns befogat att även framdeles räkna med ett visst sådant överskott. Beräkningstekniskt har detta skett genom ändring av de statistiskt framräknade dödstalen till 0 för åldrar till och med 36 år och halva dödstalet för åldrarna 37—47 år. Inom de ännu äldre åldersgrupperna, där tillskottet på grund av immigration är synnerligen begränsat, räknas med statistiska dödstal. De dödstal, som används i prognosen, är 1951—1955 års medelvärden för femårsgrupper, utjämnade och avrundade med hänsyn till 1956 och 1957 års värden. Beräkningarnas resultat redovisas dels i följande sammanställningar och dels i erforderliga utdrag senare i betänkandet. Sammanställningar och slutsatser Resultaten av undersökningarna rörande befolkningsutvecklingen med avseende på antalet män i åldern 18—65 år framgår av följande diagram

47 (bild 1). I dessa har för jämförelse inlagts värdena för åren 1950 och 1957. Diagrammen avser följande levnadsåldrar: 18—19 år — värnpliktsinskrivning respektive inryckning till första tjänstgöring (motsvarande). 20—36 år — militärt utbildningsår samt ungefärligt åldersintervall för krigsplaceringsbara yngre värnpliktiga enligt hittills gällande normer, 37—47 år — ungefärligt åldersintervall för krigsplaceringsbara äldre värnpliktiga, samt 48 65 år — ungefärligt åldersintervall för huvuddelen av dem som krigsplaceras i civilförsvaret m. m. Det må framhållas, att de tre första åldersgrupperna omfattar sådana, som inskrivits såsom värnpliktiga, sådana som frikallats från värnpliktens fullgörande, icke inskrivningsskyldiga utlänningar samt naturaliserade medborgare och till riket återinflyttade svenska medborgare, vilka befriats från värnpliktstjänstgöring (kap. II). Som senare kommer att visas, ökar antalet värnpliktiga icke fullt i samma relation, som vad de följande diagrammen antyder. Den allmänna tendens beträffande personallägets utveckling, som framgår av diagrammen, ligger bland annat till grund för 1954 års riksdagsbeslut om sänkning av värnpliktsåldern till det år vederbörande fyller aderton år. Tendensen har också angetts i utredningsdirektiven, i vad avser den tidrymd, som då kunde överblickas. Oaktat det betydande tillskottet av personal, som inträder i värnpliktsåldern, visar prognosen, att antalet män i åldern 20—47 år vid 1960-talets slut icke med säkerhet kan bedömas uppnå 1950 års värde. I förhållande till 1957 års värde däremot inträder en efter hand förbättrad tillgång. Åldern 20—47 år är vald med hänsyn till att de utbildade och därmed krigsplaceringsbara värnpliktiga återfinns i denna åldersgrupp. Den yngre delen — 20—36 år — av manlig befolkning i värnpliktsåldern visar en markant ökning och är 1970 över 50 000 man flera än 1950 och omkring 115 000 man flera än 1957. Däremot minskar antalet äldre. Motsvarande värden är 65 000 respektive 75 000 man mindre. Det stigande antalet män i åldern 20—36 år belyser vad som anförts i direktiven, att förutsättningarna efter hand ökar för en föryngring och därmed en kvalitativ förbättring av sådana enheter inom krigsmakten, där soldaternas förmåga att motstå påfrestningarna under fältförhållanden är av särskild betydelse, eller där tillgång på nyligen utbildad personal är i övrigt av stor vikt. I förhållande till ökningen inom de tillkommande stora åldersklasserna är ändringen av hela antalet män i åldern 20—47 år relativt begränsad, vilket beror på att stora årsklasser utgår ur värnpliktsåldern. I sin t u r återspeglas detta i ett väsentligt ökat antal män i åldern 48—65 år, från 1950 en stegring med inemot 210 000 och från 1957 med omkring 115 000. Personaltiilgången för det totala försvarets delar utom krigsmakten kommer till följd härav att undergå en väsentlig förbättring.

48 Bild 1. Sammanställning

av undersökningar

rörande

befolkningsutvecklingen.

Antal 150 000

100000-

80000 IS50

1970 Ar

© Enligt statistik —•— Prognosvärden

1.1. Totala antalet män i£åldern|18—19|år. Antal 950000

1970 År ® Enligt statistik ~ ^ " Prognosvärden 1.2. Totala antalet män i åldern 20—36 år.

49 Antal

500000 1970 År (•) Enligt statistik • " • ™ Prognosvärden 1.3. Totala antalet män i åldern 37—47 år.

Antal 1500000

1300000 1957

i960

(•) Enligt- statistik — — Prognosvärden 1.4. Sammanställning av totala antalet m ä n i åldern 20—47 år. 4—2820 61

1970,

50 Anta! 900000

(•)

1970 Ar

1950 1957 Enligt statistik

-—*••" Prognö-ivärden

1.5. Totala antalet m ä n i åldern 48—65 år.

1950 1957 © Enligt statistik *""•" Prognosvcrden

1970 h

1.6. Män i åldern 20—36 år i % av totala antalet män i åldern 18—47 år.

© —

1950 1957 Enligt statistik Prognosvärden

1.7. Män i åldern 20—47 år i % av totala antalet män i åldern 16—65 år.

1970 k

52 Utförda beräkningar har sedermera jämförts med nyssnämnda, i »Statistisk tidskrift» publicerade prognoser för åren 1960, 1965 och 1970. Värdena för levnadsåldern 15-—19 år, den grupp som innehåller de inskrivningsskyldiga och som ger underlaget för den årliga utbildningskontingenten vid krigsmakten, utvisar god överensstämmelse. Våra värden för den yngre delen av de värnpliktiga är år 1970 något lägre än i den publicerade prognosen. Detta låter sig förklaras av att den sistnämnda räknar med större immigrationsöverskott än vad vi ansett oss ha underlag för att göra. Detta överskott torde emellertid i endast ringa omfattning kunna tillgodogöras för krigsplacering vid krigsmakten eller återfinnas bland dem som ifrågakommer för uppskov. Icke heller för det allmänna civilförsvaret torde personalläget påverkas, eftersom i riket boende utländska medborgare endast avses tas i anspråk inom verkskyddet. Såsom arbetskraftstillskott för totalförsvaret i övrigt kan det däremot vara av viss betydelse, även om man får räkna med att ett antal utlänningar med medborgarskap i övriga skandinaviska länder återvänder till hemlandet i ett kris- eller krigsläge. De relativa ändringarna inom gruppen »äldre värnpliktiga» visar år 1970 en relativt god överensstämmelse och föranleder icke några kommentarer. Gruppen 50—64 år ger samma jämförelseresultat som för den yngre delen av de värnpliktiga, men i detta fall föranlett av att dödstalen beräknats komma att minska ytterligare. Vi har, som tidigare nämnts, räknat med jämkade dödstal enligt 1950-talets befolkningsstatistik. Sammanfattningsvis har jämförelsen bestyrkt storleken av tillkommande årsklasser. Den har vidare antytt, att personaltillgången för totalförsvaret kan komma att förbättras något mera än vad diagrammen i bild 1 utvisar. Detta berör dock icke de värnpliktiga för krigsmakten eller de yngre civilförsvarspliktiga för det allmänna civilförsvaret. Efter samråd med byrådirektören L. Widén, statistiska centralbyrån, vilken utarbetat publicerad prognos, har vi funnit, att anledning till ändring av våra ursprungliga värden icke kan anses föreligga med hänsyn till det ändamål för vilket de är avsedda att nyttjas. En fortlöpande uppföljning och revidering är emellertid motiverad, särskilt efter det att underlag erhållits ur 1960 års folkräkning.

AVDELNING A

Den årliga utbildningskontingenten vid krigsmakten. Inskrivnings ålder. Frågan om avskiljande av krigsdugliga värnpliktiga från värnpliktens fullgörande i fred

KAPITEL IV Grunder

De värnpliktigas inskrivning, uttagning, tilldelning, registrering och redovisning Inskrivningsväsendet För inskrivning och territoriell redovisning av värnpliktiga och vid krigsmakten fast anställda är riket indelat i 21 inskrivningsområden (io), vartdera med en inskrivningschef (regementsofficer) och en inskrivningsexpedition. Inskrivningschefen, som förordnas av Konungen, är direkt underställd chefen för centrala värnpliktsbyrån. Den senare utövar, under överinseende av chefen för armén, ledningen av inskrivningsväsendet. Centrala värnpliktsbyrån ingår i arméledningen. I värnpliktsfrågor, som berör två eller samtliga försvarsgrenar eller som berör endast marinen eller flygvapnet, är dock chefen för centrala värnpliktsbyrån direkt föredragande för överbefälhavaren respektive chefen för marinen eller flygvapnet. För varje inskrivningsområde organiseras en inskrivningsnämnd, i vissa fall dessutom extra nämnder. Inskrivningschefen är ordförande i nämnden. Såsom ordförande i extra nämnd förordnar Konungen annan regementsofficer. Förutom ordförande består inskrivningsnämnd av ett antal, lägst två, icke militära ledamöter. Dessa utses av vederbörligt landsting eller — för stad som ej deltar i landsting — av stadsfullmäktige. Till nämndens förfogande ställs en eller två läkare, två eller tre psykologer samt viss expeditionspersonal m. fl. Inskrivningsnämnd prövar de värnpliktigas duglighet till krigstjänst och lämplighet för olika slags militär utbildning, beslutar om eventuell frikallelse från värnpliktens fullgörande samt verkställer uttagning och tilldelning av de värnpliktiga. Huvuddelen av de värnpliktiga inskrivs vid ordinarie inskrivningsförrättningar, vilka för närvarande äger rum under oktober—december. Förrättningarna är efter hand förlagda till olika platser inom inskrivningsområdet. På dessa platser eller i närheten bosatta inskrivningsskyldiga kallas genom personlig order till inställelse inför inskrivningsnämnden. Sådan kallelse avser även i värnpliktshänseende underåriga, vilka ämnar söka fast anställning vid krigsmakten. Inskrivningsnämnds prövningskapacitet är 50—70 värnpliktiga per förrättningsdag. Enligt särskilda föreskrifter kan inskrivning verkställas utan personlig närvaro, exempelvis för vissa sjömanshusinskrivna värnpliktiga, och vid annan än ovan n ä m n d tidpunkt. Beslut om uttagning och tilldelning kan

56 i vissa fall träffas av endast inskrivningschef. Har inskrivning skett utan personlig närvaro, äger motsvarande prövning som vid inskrivningsförrättning rum vid inryckning till första tjänstgöring (motsvarande). Efter det att inskrivningsförrättningarna för hela riket är slutförda, meddelar inskrivningsnämnderna de värnpliktiga slutligt beslut om uttagning och tilldelning. Den som icke är nöjd med beslutet äger att anföra besvär däröver hos inskrivningsrådet. Antalet besvärsärenden efter 1958 års värnpliktsinskrivningar var omkring 200, d. v. s. något mindre än 0,5 % av antalet prövade. Inskrivningsförrättningarna Vid inskrivningsförrättningarna granskas de värnpliktiga med avseende på kroppsbeskaffenhet och allmänt hälsotillstånd samt psykisk status. Prövningen för inskrivning, som för varje värnpliktig för närvarande tar omkring två timmar, omfattar följande huvudmoment: inskrivningsprov (I-prov), läkarbesiktning, exploration (beroende på resultatet av I-provet) samt prövning inför inskrivningsnämnden. Inskrivningsprov och exploration kallas tillsammans psykologiska prov. I-provet och i anslutning därtill ifyllandet av ett s. k. kvalifikationskort tar en tid av 90 minuter. Det genomförs såsom grupprov. Explorationen tar i genomsnitt 15 minuter per man. Inskrivningsprovet har till ändamål att möjliggöra en nivåbestämning av de inskrivningsskyldiga efter deras allmänna förmåga att tillgodogöra sig den militära utbildningen, ge underlag för bedömning av lämplighet för befälsutbildning, ge indikationer på sådana inskrivningsskyldiga, som till följd av intellektuell efterblivenhet bedöms icke kunna tillgodogöra sig utbildning i vapentjänst samt lämna underlag för fördelning av de värnpliktiga på olika försvarsgrenar och utbildningslinjer. Med hänsyn till resultaten av I-provet klassificeras den värnpliktige till viss provgrupp i 9-gradig skala. Provgrupp 9 innehåller de omkring 4 % intellektuellt bäst utvecklade inom åldersklassen, provgrupp 1 de omkring 4 % av åldersklassen, som till följd av intellektuell efterblivenhet icke kan väntas tillgodogöra sig utbildningen i vapentjänst. I bilaga 3, I-prov m. m., lämnas en något fylligare redogörelse för provens omfattning i stort och innebörden av olika provgrupper. Explorationen sker i form av enskilt samtal mellan den prövade och en manlig eller kvinnlig psykolog (exploratör). Den är ett komplement till främst I-provet men även till den medicinska prövningen. Samtliga värnpliktiga, som vid I-provet nått resultat omkring eller över genomsnittet, genomgår exploration. Provledaren kan vidare hänvisa sådana till exploration, vilkas provresultat är anmärkningsvärt lågt i jämförelse

med exempelvis vederbörandes skolbetyg. Inskrivningschef och läkare kan därjämte låta annan värnpliktig genomgå exploration, om detta bedöms vara av särskild vikt för nämndens beslut. Sammanlagt hänvisas omkring 60 % av samtliga prövade till exploration. Explorationens speciella ändamål är att ge en mera fyllig bild av den prövades utbildning, yrkeserfarenheter, sociala bakgrund, intressen samt önskemål rörande militär placering, än vad som kan framkomma under övriga moment av inskrivningsproceduren, ge underlag för att bedöma den prövades lämplighet för befälsutbildning och i vissa fall för en bedömning av hans duglighet för krigstjänst överhuvudtaget, ge underlag för att bedöma om den prövade på grund av sociala indikationer ej bör ifrågakomma för viss utbildning, samt hos den prövade skapa en positiv inställning till inskrivningsnämndens strävan att placera honom så, att så långt detta är möjligt hänsyn tas till hans kvalifikationer och personliga önskemål. Resultatet av explorationen delges nämnden i form av en bedömning enligt 9-gradig skala av den värnpliktiges befälslämplighet, s. k. skattning. Skattningen kan beskrivas såsom en sammanvägning av de uppgifter om allmänbegåvning, som har framkommit genom I-provet, och de uppgifter om personlighetsmässiga förhållanden (främst social anpassning och emotionell stabilitet) som framkommit genom intervjun. Skattningssiffrorna 6—9 anger lämplighet för underofficersutbildning, 3—5 lämplighet för underbefälsutbildning. Värnpliktig, som har fått skattningssiffra 1 eller 2, uttas icke för befälsutbildning. Läkarbesiktningen omfattar läkarundersökning och bestämmande av den besiktningsgrupp, till vilken den värnpliktige skall hänföras. För själva läkarundersökningen kan av tidsskäl anslås endast 5 minuter per man. Fullständig läkarundersökning måste därför anstå till dess den värnpliktige inrycker till första tjänstgöring (motsvarande). Efter läkarundersökningen hänförs de värnpliktiga till besiktningsgrupp med beaktande av deras fysiska och mentala kvalifikationer. Sjukdom, defekt eller brist i övrigt anges med ett visst sjukdomsnummer. Såväl sjukdomens (motsvarande) art som dess av läkaren bedömda svårighetsgrad är avgörande för beslut om besiktningsgrupp. Besiktningsgrupperna är till antalet sex med följande i besiktningskungörelsen fastställd benämning och innebörd: Besiktningsgrupp

Innebörd

1 2

Dugliga till krigstjänst vid samtliga försvarsgrenar och truppslag. Dugliga till krigstjänst men mindre lämpliga vid viss försvarsgren eller visst truppslag. Dugliga till krigstjänst i begränsad omfattning. Användbara i vissa befattningar i fält (ombord). Duglig till krigstjänst i väsentligt begränsad omfattning. Ej användbara i fält (ombord). Tillfälligt odugliga till avsedd tjänst. Odugtiga till krigstjänst

3 4 T 0

58 Ändring av besiktningsgrupp kan ske under hela värnpliktstiden, så snart skäl härför finns. Detta gäller således även för värnpliktig, vilken vid inskrivning hänförts till besiktningsgrupp O och frikallats. Besiktningsgrupp T används endast vid inskrivning. Hit hänförs värnpliktiga, vilkas värnpliktsförhållanden bör avgöras framdeles. Såsom exempel må nämnas värnpliktiga med försenad kroppsutveckling eller övergående sjukdom eller med begränsad krigsduglighet, vilken bedöms framdeles komma att förbättras efter läkarbehandling eller eljest. De värnpliktiga prövas slutligen individuellt inför inskrivningsnämnden hos vilken resultaten av I-prov, exploration (i förekommande fall) och läkarbesiktning samlats. Därvid har vederbörande tillfälle att närmare ange eventuella önskemål angående placering m. m. samt anföra sådana särskilda skäl av personlig karaktär, som kan vara av betydelse för nämndens beslut. Nämnden meddelar vid inskrivningstillfället preliminärt beslut rörande den värnpliktiges tilldelning och i förekommande fall uttagning. Beslutet grundas dels på inhämtade uppgifter om den värnpliktige, dels på föreliggande rekryteringsbehov till försvarsgrenar, truppslag och förband samt speciella befattningar inom (vid) dessa. Uttagning och tilldelning Uttagning avser befälsutbildning eller utbildning i special-, stabs- eller yrkestjänst. Uttagning kan därutöver göras för första tjänstgöring (motsvarande) vid visst förband eller viss utbildningsanstalt (exempelvis K 4, JS) utan att vara förenad med nyss nämnd särskilda utbildning. Uttagning sker tvångsvis med ledning av dels provresultaten vid inskrivningsförrättningarna, dels avslutad eller pågående skol (yrkes-)utbildning eller avsedd fortsatt studieinriktning. Antalet bestäms av föreliggande rekryterings(utbildnings-)behov. Värnpliktiga, som vid inskrivningen äger eller vid tidpunkten för inryckningen till första tjänstgöring (motsvarande) kan förväntas ha inhämtat yrkeskunskaper av värde för utbildningen i en del befattningar inom krigsmakten, antecknas vid inskrivningen såsom lämpliga för utbildning i fackbefattning (i regel mekaniker av olika slag) eller för annan särskild utbildning. Sådan anteckning om lämplighet är närmast att anse som en anvisning för den myndighet, vid vilken den värnpliktige skall fullgöra sin värnpliktstjänstgöring samt ett medel att tillvarata värnpliktiga med särskilt betydelsefull civil yrkesutbildning och fördela dessa värnpliktiga inom krigsmakten på ett mot försvarsgrenarnas (truppslags och förbands) behov ändamålsenligt sätt. Värnpliktiga uttagna för utbildning vid armén, kustartilleriet och flygvapnet till underofficer (eller i förekommande fall till officer) eller i spe-

59 cialtjänst, stabstjänst eller yrkestjänst tilldelas visst förband (t. ex. I 1, KA 1, F 1). Detsamma gäller även andra värnpliktiga, som på grund av knapphet på värnpliktiga inom visst område anses böra tillhöra ett och samma förband oberoende av framtida kyrkobokföringsort. Vid kustartilleriet upphör tilldelningen till förband efter genomförd övergång till centralt truppregister. Övriga värnpliktiga tilldelas truppslag (vapenslag, försvarsgren), vid armén i vissa fall truppslag och tjänst, exempelvis »infanteriet i fallskärmsjägartjänst». Med tilldelning till truppslag jämställs tilldelning till flottan, kustartilleriet och flygvapnet. Samtliga inskrivna värnpliktiga erhåller tilldelning utom de, som förklarats tillfälligt odugliga till krigstjänst och vilkas användbarhet till följd härav skall omprövas. Värnpliktiga, som frikallats från värnpliktens fullgörande (hänförts till besiktningsgrupp O), blir icke inskrivna och upptas icke i den militära personalregistreringen. Rekryteringsområden. Ändrad tilldelning Varje förband har ett i kommandoväg fastställt rekryteringsområde. Detta innebär, att förbandet disponerar över samtliga inom rekryteringsområdet kyrkobokförda värnpliktiga, som är tilldelade det truppslag, vilket förbandet tillhör. Undantag föreligger beträffande värnpliktiga som tas i anspråk och fördelas för krigsplacering genom högre chefs försorg, exempelvis värnpliktiga lämpliga för krigstjänstgöring i en del befattningar inom transportledningstjänsten, inom personalvårdstjänsten m. m. Infanteriregemente har i regel ett inskrivningsområde som rekryteringsområde, specialförband erhåller sina värnpliktiga vanligtvis från flera närliggande inskrivningsområden. Signaltrupperna och flottan har hela riket som rekryteringsområde. Värnpliktiga tilldelade förband tillhör detta, oavsett var i riket de är bosatta. Om en värnpliktig tilldelad truppslag vid byte av bostadsort flyttar till plats, som ligger inom ett annat, samma truppslag tillhörande förbands rekryteringsområde, omregistreras han från det förband (den truppregistreringsmyndighet) h a n tidigare tillhört till det nya förbandet (den nya truppregistreringsmyndigheten) och disponeras av sistnämnda förband. De yngre värnpliktiga används i regel i förband, där uthållighet mot fysiska påfrestningar under fältförhållanden är av särskild betydelse eller det med hänsyn till förbandets materiel kan vara av vikt att nyligen utbildade värnpliktiga disponeras. Sedermera överförs de — i regel efter omskolning under repetitionsövning — till förband, där de fysiska fältmässiga påfrestningarna bedöms vara något lägre. I en del fall medför detta,

60 att värnpliktiga icke längre används vid det truppslag, där utbildningen ursprungligen ägde rum, men däremot erfordras vid annat truppslag. Så är bland annat fallet med pansartruppernas värnpliktiga, vilka -— när de blir äldre — tas i anspråk för exempelvis infanteriets lokalförsvarsförband eller trängtruppernas transport- och ammunitionsförband. Enligt samma grunder har viss överföring skett från en försvarsgren till en annan, i regel till armén. För värnpliktig, som på detta sätt skall överföras från ett truppslag (försvarsgren) till annat (annan), måste ursprunglig tilldelning till truppslag hävas och beslut meddelas om ändrad tilldelning till annat truppslag m. m. Motsvarande gäller för sådan, som tilldelats förband. I sistnämnda fall finns ytterligare ett skäl för sådan ändring, nämligen om den värnpliktige får anställning på sådan plats i landet, att inställelsevägen vid mobilisering blir särskilt lång och behov av personal förefinns vid annat närliggande förband. Detta är exempelvis fallet inom glesbefolkade landsdelar. Beslut om ändrad tilldelning fattas av försvarsgrenschef enligt av Konungen utfärdat bemyndigande. Berör ändringen två försvarsgrenar fattas besluten efter överenskommelse mellan försvarsgrenscheferna, i praktiken genom centrala värnpliktsbyrån. Värnpliktig, som erhållit ändrad tilldelning, skall därefter i regel omregistreras enligt huvudregeln för rekrytering och tillhörighet enligt ovan. Registrering och redovisning Registrering av krigsmaktens personal sker i följande tre instanser: vid centrala värnpliktsbyrån — centralregistrering — i hålkortsregister av samtlig personal senast från och med inryckningen till första tjänstgöring (motsvarande), vid inskrivningsexpedition — lokalregistrering — av samtlig inskriven personal, som är kyrkobokförd inom inskrivningsområdet, vid truppregistreringsmyndighet — truppregistrering — av samtlig myndigheten tillhörande personal, som icke enligt särskilda bestämmelser skall vara truppregistrerad vid annan truppregistreringsmyndighet. Huvuddelen av de vapenfria värnpliktiga och värnpliktiga utan tilldelning truppregistreras vid inskrivningsområdes expedition. Frikallas tidigare krigsduglig värnpliktig, utgår denne ur den militära redovisningen — avregistreras. Härutöver finns särskilda register över bland annat värnpliktiga i specialtjänst, värnpliktigt befäl och hemvärnspersonal. Dessa register berörs icke i det följande. Som regel är förbandschef även truppregistreringsmyndighet. Vid signaltrupperna är emellertid truppregistreringen centraliserad till S 1 med chefen för S 1 som truppregistreringsmyndighet för all signaltrupperna

61 eller dess förband tilldelad personal. Vid flottan är all truppregistrering centraliserad till flottans truppregister. Truppregistreringsmyndighet är chefen för flottans underofficerare, underbefäl och meniga (CUM). Motsvarande centralisering genomförs vid kustartilleriet. Truppregistrering vid flottan och kustartilleriet sker med hjälp av hålkort. Vid övriga truppregistreringsmyndigheter används registerplåtar. Enligt föreskrifterna i personalredovisningsinstruktionen (PRI) utfärdar överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna var för sitt område de n ä r m a r e bestämmelser för personalredovisning m. m., som erfordras utöver PRI, samt utövar kontroll över verksamheten. Militärbefälhavare och flygeskaderchef utövar den kontroll m. m. av personalredovisningen, som sammanhänger med dennes ansvar för mobiliseringsförberedelserna över huvud taget. Chefen för centrala värnpliktsbyrån biträder överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna vid övervakning av personalredovisningen, vid handläggning av ärenden rörande personalredovisningen samt rörande de värnpliktigas värnplikts- och tjänstgöringsförhållanden, krigsplacering och inkallelse. Chefen för centrala värnpliktsbyrån är bemyndigad att utfärda bestämmelser rörande registreringsverksamhetens tekniska utförande och därmed sammanhängande ärenden. Personalredovisningen i de tre registreringsinstanserna är individuell. Den skall lämna underlag för den enskildes utbildning och användning i fred och i krig. Den fullständiga redovisningen av personalen sker vid truppregistreringsmyndighet. Lokalregistreringen är synnerligen förenklad och registret närmast att karakterisera som ett sökregister. Bland personalredovisningshandlingar må här omnämnas registreringsplåt (vid flottan och kustartilleriet hålkort), stamkort, läkarkort och tjänstgöringskort. Stamkortet är en sammanställning av alla uppgifter om den enskilde och utgör huvudhandling för redovisningen. Det skall förvaras under lås. Innehållet får icke bringas till obehörigas kännedom. På samma sätt gäller att avtryck av registreringsplåt samt uppgifter från läkarkort får delges endast enligt särskilda föreskrifter. Till personalredovisningshandlingarna är i viss mån också att räkna inskrivningsbok, vilken förvaras av den enskilde under den tid denne icke fullgör militär tjänstgöring. Vid inryckning till värnpliktstjänstgöring överlämnas inskrivningsboken till och förvaras av militär myndighet. Underlag för uppgifter i redovisningshandlingarna erhålls vid inskrivningsförrättningar, vid inryckning till samt under första tjänstgöringen (motsvarande) och därpå följande repetitionsövningar. Härutöver är den värnpliktige enligt värnpldktslagen (34 §) ålagd att vidta sådan åtgärd att postförsändelse från militär myndighet utan dröjsmål kan komma honom tillhanda. Han är jämväl skyldig (35 §), att på anfordran av militär myndighet ofördröj ligen och senast inom åtta dagar lämna myndigheten upplysningar rörande personliga förhållanden av militärt intresse.

62 Krigsplacering Underlag för krigsplacering Krigsorganisationen består av ett antal »grundenheter» med en för varje slag av enhet fastställd sammansättningsplan — mobiliseringstabell serien F. I tabellen redovisas enhetens indelning i underavdelningar samt inom en var av dessa de enskilda befattningarna och antalet man i varje befattning. Befattningen anges dels i klartext, dels i sifferkod, 8. k. »befattningskod». Nämnda mobiliseringstabeller fastställs av försvarsgrenschef. Enhet med egen tabell kallas mobiliseringsenhet. Den är vid armén vanligen av kompanis storlek. Truppregistreringsmyndighet är ansvarig för att personalbehovet tillgodoses för ett visst antal mobiliseringsenheter. För varje truppregistreringsmyndighet finns av försvarsgrenschef utfärdade tabeller, som bland annat anger för vilka mobiliseringsenheter myndigheten är ansvarig, efter vilken tid enheterna skall kunna vara färdigmobiliserade samt området i stort inom vilket mobiliseringsplatsen är belägen. Med ledning av nu nämnda handlingar åligger det truppregistreringsmyndighet att i fred fördela personal till de olika mobiliseringsenheterna. Detta sker genom individuell placering — krigsplacering — i viss befattning vid viss enhet eller såsom mobliseringsreserv, d. v. s. ersättare för sådana som av olika skäl, exempelvis sjukdom, icke k a n inställa sig omedelbart vid mobilisering. Mobiliseringsreserven tillhörande personal krigsplaceras antingen vid viss enhet, vid grupp av enheter eller vid depå. Faktorer som påverkar värnpliktigas krigsplacering Krigsplacering baserar sig på främst följande uppgifter om den enskilde: användbarhet, bostadsort, ålder och kvarstående tjänstgöringsskyldighet i fred. Uppgifterna återfinns, med i det följande angivet undantag, i den värnpliktiges personalredovisningshandlingar. Utbildningen i fred avser att göra den värnpliktige ägnad för viss befattning (vissa befattningar) i krigsorganisationen. Efter genomgången utbildning uppnår vederbörande en viss »användbarhet» — sifferkodad i överensstämmelse med befattningskoden. Det första momentet i krigsplaceringsarbetet blir således i regel att bland disponibel, utbildad personal ta reda på dem, vilkas användbarhetskod överensstämmer med befattningskoden för den aktuella befattningen. Användbarheten för befattningar i den militära krigsorganisationen i

vidare bemärkelse sammanhänger även med civil yrkesutbildning och civilt yrke. Detta gäller dels befattningar, om vilka det i mobiliseringstabellerna utsägs att de skall besättas av civil personal, dels en betydande del befattningar i övrigt, särskilt sådana som är av teknisk natur, där militära och civila arbetsuppgifter till viss grad är av likartat slag. Såsom exempel på hur detta kan påverka krigsplaceringen må följande anföras. Antag att befattningen för kulspruteskytt i ett lokalförsvarsförband blivit vakant. Bland de värnpliktiga, som tillhör truppregistreringsmyndigheten och som har mot befattningen svarande användbarhet, finns en som ett par år efter avslutad första tjänstgöring utbildat sig till bilmekaniker och såsom sådan förvärvat sig flerårig kompetens i yrket. Truppregistreringsmyndigheten måste nu pröva om personalläget oundgängligen kräver, att denne värnpliktige krigsplaceras enligt sin militära användbarhet, eller tills vidare hålls i reserv för att efter kompletterande specialutbildning under repetitionsövning ersätta en under närmast påföljande år väntad avgång bland krigsplacerade bilmekaniker. Vi kommer sedermera i avdelning B att beröra ett ytterligare alternativ för den värnpliktiges användning i detta speciella fall, nämligen inom totalförsvarets motorreparationstjänst. Förfarandet förutsätter, att truppregistreringsmyndighet äger aktuell kännedom om de värnpliktigas civila yrkesutövning. Så är emellertid fallet endast i viss omfattning. Någon skyldighet för den enskilde att fortlöpande anmäla civila yrkeskvalifikationer föreligger nämligen icke. Vid vissa enheter är det av betydelse, att de mobiliseras på särskilt kort tid. Såsom exempel har för utredningen anförts bland annat enheter för mark-, kust- (gräns-) och luftbevakning. Personalen måste därvid utväljas bland sådana, som bor nära mobiliseringsplatsen. Även för huvuddelen av övriga enheter måste krigsplaceringen göras så, att personalen får kortast möjliga inställelseväg. Granskning av bostadsortens läge i förhållande till inställelseplatsen vid mobilisering sker därför alltid före krigsplacering. För att krigsförbandens kvalitet skall kunna vidmakthållas krigsplaceras de yngre, senare utbildade värnpliktiga vid enheter, där stora krav ställs på personalens fysik, kunskaper och förmåga att utstå påfrestningar under fältförhållanden. Förband, som arbetar under sådana betingelser, att de fysiska och fältmässiga påfrestningarna på personalen begränsas, tillförs äldre värnpliktiga. På samma sätt som förbanden differentierats i kvalitetshänseende, är det i en del fall motiverat att differentiera befattningar inom vissa förband. Principen tillämpas i sin mest renodlade form vid armén. Detta belyses av bild 2. Den kvarstående tjänstgöringsskyldigheten slutligen har betydelse för att utröna, om den värnpliktige kan bibringas för befattning i nytt förband erforderlig repetitionsutbildning tillsammans med förbandet i övrigt. De anförda faktorerna är bestämmande för krigsförbandens personella kvalitet och mobiliseringsberedskap. Med hög mobiliseringsberedskap avses

64 Levnadsålder (or)

Lokalförsvarsförband

\

Etapp\ förband

Fältförband

Antal

Bild 2. Principer

för krigsplacering

vid armén

med hänsyn

till

levnadsålder.

både kort mobiliseringstid och sådan utbildning av förband och enskilda (befäl och meniga), att förbanden är stridsdugliga omedelbart efter mobilisering. Möjligheterna att beakta de olika faktorerna beror på storlek och sammansättning hos den reserv av utbildade och krigsplaceringsbara värnpliktiga, som truppregestreringsmyndighet disponerar. Är reserven ringa, minskar urvalsmöjligheterna. Detta kan medföra, att avkall måste göras från exempelvis kravet på lämplig bostadsort eller att äldre värnpliktig får tas i anspråk i förband, där kvalitetskravet motiverar en yngre kraft. I ett ytterlighetsfall skulle följden kunna bli, att befattning tills vidare måste lämnas obesatt. Tillgång på i fred utbildad, krigsplaceringsbar ersättningspersonal är således av betydelse både för att i krig snabbt kunna ersätta förluster och för att i fred kunna vidmakthålla erforderlig kvalitet och mobiliseringsberedskap.

Delgivning av krigsplacering Den krigsplacerade får i fred meddelande om att han är krigsplacerad samt om den plats, till vilken han har att inställa sig i händelse av mobilisering. Detta meddelande kallas krigsplaceringsorder. I krigsplaceringsordern anges vidare med sifferkod dels för vilken befattning vederbörande är avsedd (befattningskod), dels vilken mobiliseringsenhet han tillhör (förbandskod). Viss personal får dessutom i särskild ordning meddelande i klartext om slag av förband och befattning. Krigsplaceringsorderns innehåll avser att möjliggöra mobilisering med snabb inställelse till samlingsplats, fördelning därifrån till rätt mobiliseringsenhet och inplacering i avsedd befattning vid denna, i ett sådant läge, då mobilisering kungörs genom beredskapslarm eller meddelande i ljudradio och television. Den enskilde skall i sådant läge icke avvakta särskild order om krigstjänstgöring utan snarast inställa sig enligt bestämmelserna i krigsplaceringsordern. Personlig skriftlig order om

65 krigstjänstgöring skall dock därjämte alltid utfärdas, utom vid beredskapslarm. Personalersättningsreserv och personalreserv Truppregistrerad, icke krigsplacerad personal (enligt PRI benämnd personalersättningsreserv) och mobiliseringsreserv sammanfattas i begreppet personalreserv. Den personal ur personalersättningsreserven, som närmast är avsedd att ersätta avgångar vid beredskapstillstånd eller i krig får meddelande härom i fred. Grunder för beräkning av det årliga utbildningsbehovet vid

krigsmakten

Tillkomst och avgång av värnpliktiga. För krigsplacering icke disponibla Tillkomsten av värnpliktiga bestämmes väsentligen av den nya årsklass, som inträder i värnpliktsåldern. Härutöver tillkommer årligen ett mindre antal naturaliserade medborgare samt i riket återinflyttade män i värnpliktsåldern. Såsom avgång räknas icke inskrivningsskyldiga utlänningar samt sådana värnpliktiga, som frikallas vid inskrivningsförrättningarna, vapenfria värnpliktiga samt ur krigsmaktens personalregister avregistrerade till följd av utträde ur värnpliktsåldern, dödsfall, förlust av svenskt medborgarskap samt frikallelse efter inskrivningsförrättningarna. Avgångarnas storlek m. m. enligt uppgifter från centrala värnpliktsbyrån redovisas i bilaga H 1. Bilagan innehåller jämväl uppgifter angående värnpliktiga i besiktningsgrupp 4. Den största avgångsanledningen är givetvis avregistrering till följd av utträde ur värnpliktsåldern. Denna kommer under 1960-talet att variera mellan 40.000 och 45.000 man årligen. Bland de värnpliktiga, vilka efter nu redovisade förändringar kvarstår registrerade vid krigsmakten, finns en del som icke är krigsplaceringsbara eller som icke är disponibla för krigsplacering. Antalet sådana måste vara känt vid undersökningar rörande krigsmaktens personella resurser. Såsom icke krigsplaceringsbara eller för krigsplacering icke disponibla anses inskrivna men outbildade värnpliktiga, huvuddelen av de värnpliktiga som är utbildade i handräckningstjänst, huvuddelen av de värnpliktiga som på medicinska grunder angivits såsom icke användbara i fält eller ombord samt värnpliktiga som varaktigt är bosatta utom riket, som är omhändertagna för särskild vård eller om vilka truppregistreringsmyndighet har sig bekant, att de lider av långvarig sjukdom. 5—2820 61

66 Till denna grupp räknas också värnpliktiga, vilka efter individuellt urval tas i anspråk för annan uppgift inom totalförsvaret och med anledning härav meddelas uppskov m. m. Såsom outbildade redovisas värnpliktiga tillhörande åldersklasser, som icke ännu påbörjat första tjänstgöring (motsvarande) eller som nyligen påbörjat men icke avslutat denna. Till samma kategori hör värnpliktiga, vilka av Konungen befriats från värnpliktens fullgörande i fred jämlikt 5 § värnpliktslagen och icke i utlandet fullgjort militärtjänst motsvarande vår värnplikt. Värnpliktiga utbildade i handräckningstjänst består av sådana, som hänförts till besiktningsgrupperna 3—4. En mindre del värnpliktiga i dessa båda besiktningsgrupper uttas dock för annan utbildning och tjänstgöring i några av krigsorganisationens befattningar, bland annat inom stabs- och expeditionstjänsten. Detta är särskilt angivet i den årliga generalorder, som reglerar de värnpliktigas fördelning vid förestående inskrivningsförrätlningar. Till samma grupp som värnpliktiga utbildade i handräckningstjänst har vi fört värnpliktiga, vilka ursprungligen utbildats för annan befattning, men senare under värnpliktstiden överförts till besiktningsgrupp 4 av medicinska skäl. Sådan ändring sker väsentligen vid läkarundersökningar i samband med inryckning till repetitionsövning. Ändringen föranleder i regel överflyttning till handräckningstjänst för såvitt icke vederbörandes civila yrkeskunskaper särskilt motiverar, att han i stället tas i anspråk för tidigare nämnda speciella befattningar. Ändring av besiktningsgrupp kan därjämte göras, om den värnpliktige insänder styrkt framställning härom. Detta är emellertid helt beroende av enskilt initiativ. Någon lagstadgad skyldighet föreligger icke. Som i kapitel II tidigare redovisats, skall uppskov (motsvarande), där så kan ske utan olägenhet, i första hand meddelas äldre värnpliktiga eller värnpliktiga, vilka i begränsad omfattning är dugliga till krigstjänst. Årligt utbildningsbehov Krigsorganisationens rekryteringsbehov ligger till grund för den årliga tilldelningen av värnpliktiga till armén och kustartilleriet. Flottan och flygvapnet tilldelas härutöver ett ytterligare antal krigsdugliga värnpliktiga. Vid flottan är detta betingat av personalbehovet för de rustade fartygen och för materielens tillsyn och vård samt av behovet att kunna upprätthålla en lämplig utbildningsorganisation för både enskild utbildning enligt krigsplaceringsbehovet, befälsutbildning och förbandsutbildning. Vid flygvapnet bestäms värnpliktsbehovet i väsentlig grad av vad som erfordras för att kontinuerligt säkerställa materielens betryggande skötsel och vård samt för att vidmakthålla en viss beredskap.

67 Härutöver tilldelas samtliga försvarsgrenar värnpliktiga för utbildning i handräckningstjänst. Som grund för tilldelningen ligger organisationsundersökningar vid krigsmaktens förband och utbildningsanstalter. Sedan det sammanlagda utbildningsbehovet för försvarsgrenen beräknats, sker en uppdelning på inskrivningsområden med ledning av rekryteringsbehovet för de truppregistreringsmyndigheter, som erhåller värnpliktiga från vederbörligt område. Härvid beaktas både kvalitativa och kvantitativa synpunkter. Sålunda eftersträvas att rekrytera personalen till utpräglat tekniskt betonade truppsiag och försvarsgrenar (yrkeslinjer inom dessa) från tätortsområden, där tillgången på industrier, verkstäder och yrkesskolor skapar bättre underlag än i glesbygder. I områden där värnpliktstillgången är starkt begränsad i förhållande till det omedelbara behovet av mobiliseringsenheter, ges företräde åt den försvarsgren, för vilken behovet av lokal rekrytering är särskilt utpräglat. Rekryteringskontigenten fastställs för varje truppregistreringsmyndighet genom beslut av Konungen i kommandoväg (värnpliktiga i besiktningsgrupp 3—4 och avsedda för handräckningstjänst fördelas av chefen för centrala värnpliktsbyrån). I enlighet härmed sker fördelningen vid inskrivningsförrättningarna. Därefter ankommer det på de utbildande myndigheterna att fördela personalen på utbildnings (yrkes-) linjer. Till grund för fördelning av de värnpliktiga ligger truppregistreringsmyndighets uppgifter om behov och tillgång, totalt och fördelat på åldersklasser. Utbildning av enstaka specialister sker antingen centralt (regionalt) eller begränsas till vissa år. Härigenom erhålls lämpliga utbildningsenheter. Detta förutsätter, att varje truppregistreringsmyndighet för sig utarbetar en långsiktig plan. I denna måste även beredas utrymme för utbildning av nya kategorier, så långt föreliggande utvecklingsplaner lämnar underlag. Hänsyn måste också tas till den ständigt pågående befolkningsomflyttningen med därav följande omregistreringar av värnpliktiga. Långsiktig planläggning erfordras jämväl för personal, som så småningom kommer att inkallas till repetitionsövning, speciellt när denna är planlagd att ske såsom omskolning och krigsplacering i annat förband. Teoretisk bakgrund för beräkningar av rekryteringsbehov De i det föregående redovisade tillgångarna och avgångarna liksom även antalet icke krigsplaceringsbara eller för krigsplacering icke disponibla kan bestämmas inom varje åldersklass separat. En del avgångsorsaker är av praktiska skäl mera lämpligt att beräkna såsom medelvärdet för ett antal åldersklasser. Det är på detta sätt möjligt att teoretiskt beräkna hur många registrerade värnpliktiga, som kommer att finnas totalt och inom olika åldersgrupper vid ett givet årligt tillskott ur nytillkommande åldersklasser. Likaså är det möjligt att beräkna, hur stor del av de värnpliktiga,

68 som därvid står till förfogande för krigsplacering. Är krigsorganisationens storlek given, går det att räkna fram vilket årligt värnpliktstillskott, som erfordras för att på lång sikt vidmakthålla organisationen, liksom även för att säkerställa personalbehovet vid de krigsförband, som skall rekryteras med värnpliktiga ur enbart de yngre eller de äldre åldersklasserna, exempelvis inom de åldersgränser som antyds i bild 2. Det teoretiska underlaget åskådliggörs genom följande principdiagram (bild 3 a och 3 b ) . A 28/47

Vid kriqsmakten registrerade värnpliktiga

< 2/21 1/20 0/19

Årlig rekrytering (antal man) Inryckande kontingent—i

Bild 3 a. Efter

(inregistreringar

kvarstående

antal

värnpliktiga.

Med inryckande kontingent (bild 3 a) avses de som efter läkarundersökningar i anslutning till inryckningen kvarstår för utbildning i krigsbefattning eller i handräckningstjänst. Levnadsåldern anger det år under vilket den värnpliktige fyller 19, 20 o. s. v. år. Av diagrammet framgår, att 18åringar icke inedtagits och att antalet åldersklasser numreras med 20åringar som nummer 1. 20-åringarna är nämligen den första åldersklass, som nu är utbildad och som sålunda disponeras för krigsplacering. Om diagrammet i bild 3 a kompletteras med sådana som icke är lämpliga för krigsplacering eller icke krigsplaceringsbara får det följande principiella utseende (bild 3 b ) . Den inryckande kontingenten innehåller värnpliktiga, som redan vid inskrivningsförrättningarna avsetts för utbildning i handräckningstjänst. »Trappstegen» i diagrammet anger repetitionsövningar samt åldersgränser för upp sko vsbevilj ande. Avregistreringar samt reduceringar i övrigt, som påverkar kvarstående antal krigsplaceringsbara, kan sammanräknas och uttryckas såsom ett

_jFör krigsplacering disponibla och lämpade

Inryckande kontingent—'

2 J Uppskov (motsvarande) U+bildade i handräckningstjänst, outbildade, • icke disponibla i övrigt Bild

3 b.

För krigsplacering

kvarstående

antal

värnpliktiga.

antal »förlorade åldersklasser». Är dessa exempelvis 8, kvarstår för krigsplacering 28—8 = 20 åldersklasser. Med en årlig rekrytering av 35 000 man, skulle således för krigsplacering disponeras 700 000 man. En krigsorganisation på 700 000 man, reserver inräknade, och med avgångar m. m. motsvarande 11 åldersklasser skulle behöva en årsrekrytering av 700 000:(28—11) = 41 200 man. Dessa värden är liksom följande exempel rent teoretiska och representerar icke de verkliga värdena, vilka är sekretessbelagda. Den nu anförda teoretiska grunden skall i det följande ytterligare utvecklas något för att belysa vissa delfrågor av principiell innebörd. Härvid antas avregistreringar och övriga reduceringar av antalet krigsplaceringsbara under hela värnpliktstiden motsvara 11 åldersklasser, varav 3 bland de 10 yngsta och 8 bland de därpå följande 18 åldersklasserna. I krigsorganisationens storlek förutsätts reserver vara inräknade. Exempel 1. En försvarsgren eller ett truppslag kan med hänsyn till kvalitativa faktorer krigsplacera värnpliktiga endast ur de 10 yngsta utbildade åldersklasserna. Totala krigsorganisationen antas vara 49 000 man. Det årliga rekryteringsbehovet för försvarsgrenen eller truppslaget i fråga blir då 49 000:(10—3) =7 000 man. Denna rekrytering ger totalt under värnpliktstiden 7 000X(28—11) = 119 000 man lämpade och disponibla för krigsplacering. Härav följer att sammanlagt 119 000—49 000 = 70 000 man står till förfogande för att efter omskolning överföras till annan försvarsgren eller annat truppslag, som i sin krigsorganisation kan använda värnpliktiga

70 från och med 30 års ålder. Ur tabellerade värden över kvarstående antal disponibla värnpliktiga i viss levnadsålder kan utläsas hur många värnpliktiga, som kommer att överföras årligen. Exempel 2. Om till följd av organisatoriska förändringar det visar sig nödvändigt att öka de i exempel 1 nämnda 49 000 till 60 000 man, kan detta ske antingen genom större årlig rekrytering eller — om detta är möjligt utan väsentliga kvalitativa olägenheter — genom att ta värnpliktiga u r närmast äldre åldersklasser i anspråk. I sistnämnda fall uppstår då en brist vid den försvarsgren eller det truppslag (»omskolningstruppslag») för vilket de äldre värnpliktiga är avsedda. Denna brist föranleder antingen minskad krigsorganisation eller kompletterande rekrytering till sistnämnda försvarsgren (truppslag) redan från och med de värnpliktigas första tjänstgöring. Uttryckt i siffror blir konsekvenserna följande. Ökning 60 000—49 000 = 11 000 man. Alternativ 1: ökad årlig rekrytering för den ursprungliga försvarsgrenen eller det ursprungliga truppslaget 11 000:7 = c:a 1 600 man per år. Dessa ger ett överskott av 16 000 man i åldern 30 år och äldre. Alternativ 2: bristen vid »omskolningstruppslaget» täcks genom rekrytering redan från och med första tjänstgöringen. Därvid erfordras ett tillskott av 11 000:17 = 650 man per år. Inget överskott uppstår. Medelåldern höjs två å tre år vid den försvarsgren (motsvarande), som tidigare lämnat personal för omskolning. Båda alternativen förutsätter, att erforderligt personaltillskott står till buds genom omdisponering i övrigt mellan försvarsgrenar och truppslag eller genom ökat ianspråktagande ur de åldersklasser, som kan inkallas till första tjänstgöring. Exempel 3. Om krigsorganisationen minskas, men årsrekryteringen alltjämt bibehålls oförändrad och fördelningen på åldersklasser följer diagrammens idealfall, kommer ett efter hand ökande överskott att uppstå, överskottet kan därvid nyttjas så, att det helt förläggs till den äldsta eller de två å tre äldsta åldersklasserna. Sänkning av medelåldern och därmed kvalitativ förbättring blir möjlig vid krigsförbanden. I detta fall skulle en sänkning av värnpliktsålderns övre gräns vara tänkbar. En eller ett par åldersklasser ytterligare skulle på så sätt kunna helt disponeras av totalförsvaret utom krigsmakten. Alternativt kan överskottet förläggas med del till envar av exempelvis de 10 å 15 äldsta åldersklasserna och där tillvaratas för att bereda ökat utrymmer för uppskov m. m. Det sistnämnda alternativet erbjuder den fördelen, att en större ram finns för att beakta individuella faktorer vid uppskovsprövning, samtidigt som underlaget för krigsplacering inom personella underskottsområden icke beskärs. Exempel i. Antag att den civila transportorganisationen i krig bedöms behöva utökas med omkring 15 000 förare av tunga lastbilar och likartade specialfordon. Efter granskning av kvalifikationerna hos dem som är utbil-

71 dade i handräckningstjänst (viss del utbildas som bilförare) — jämför diagram bild 3 b — har omkring 3 000 förare erhållits. Bland sådana, som är äldre än 47 år, förutsattes att likaledes omkring 3 000 lämpliga förare finns att tillgå, delvis efter omfördelning från andra delar av totalförsvaret. Återstående 9 000 skulle således behöva tas av sådana värnpliktiga, som är utbildade och krigsplaceringsbara. Här uppstår svårigheter, eftersom den yrkespersonal, som önskas, till icke oväsentlig del är militärt utbildad såsom förare av specialfordon eller såsom mekaniker och reparatörer för sådana fordon. Antalet specialfordon har under senare år ökat inom krigsmakten, varför något nämnvärt överskott av utbildad personal icke föreligger. Skulle förarna friställas för användning utom krigsmakten, rycks underlaget för hela enheters verksamhet bort (stridsvagnsförare i stridsvagnsförband, förare av sjuktransportspecialfordon och av dragfordon till specialmaskiner för vägarbeten samt av specialfordon i flygbasorganisationen). Under förutsättning att ett bestående personalöverskott föreligger vid en del truppregistreringsmyndigheter, bör emellertid ett ytterligare antal förare kunna friställas genom omdisponering av redan krigsplacerade. Här antas, att 1 000 förare erhålls på detta sätt. Problemets fortsatta lösning måste sökas i en samordning av följande åtgärder a) utbildning av icke värnpliktiga manliga och kvinnliga reservförare, b) utbildning vid krigsmakten — inom den ram som utbildningsmaterielen medger — av ett något större antal förare än vad som motsvarar det omdelbara rekryteringsbehovet, dels genom att eftersätta utbildningen i sådana befattningar, där krigsorganisationens utveckling lett till överskott, dels genom att minska den del av det årliga utbildningsbehovet som är föranledd av fredsorganisatoriska skäl, och dels genom att öka totala utbildningskontingenten, c) omprövning av uppskovsbehovet för totalförsvaret i övrigt, varvid uppskovet hävs för sådana som bedöms icke lika oundgängligen erforderliga som ifrågavarande yrkesförare, samt utbyte i krigsorganisationen av yrkesförare mot de värnpliktiga för vilka uppskovet hävts; detta är möjligt endast i de fall då den militära användbarheten överensstämmer. I detta exempel skulle direkt erhållas 3 000 + 3 000 + 1 000 = 7 000 förare. Utbildning av reservförare förutsätts äga rum och kunna omfatta totalt 2 500. Genom omdisponering av uppskov antas ytterligare 500 kunna ställas till förfogande. Återstår ett behov av 5 000 man. För att tillgodose detta med värnpliktiga måste den totala årliga rekryteringskontingenten ökas med 5 0 0 0 : ( 2 8 — l l ) = o m k r i n g 300 man. Temporär omfördelning mellan olika utbildningsgrenar kan eventuellt minska rekryteringstillskottet något. Med anförda åtgärder kan antalet uppskov för det civila transportväsendet efter hand ökas från 10 000 (7 000 + 2 500 + 500) med omkring 300 man per år. ökningen genomförs så, att friställande med uppskov sker bland äldre värnpliktiga, som gjort sitt yrkesval och som förvärvat flerårig civil

yrkesskicklighet, under det att de yngre, för krigsmaktens specialfordon senast utbildade, krigsplaceras för att handha dessa fordon. Det läge, som exemplet antyder, behöver icke få angivna dimensioner, om man i samverkan mellan civila och militära myndigheter i god tid planerar och vidtar åtgärder inför utvecklingen, så långt denna kan överblickas — i detta fall ökningen av landsvägstransporternas omfattning och förskjutningen i fordonsparken till tunga specialfordon. Exemplet vill också belysa betydelsen av att en sådan överblick finns över personalläget, att antagen omdisponering är möjlig. Det torde vidare framgå att avvägningen beträffande personalens användning icke blott avser krigsmakten gentemot totalförsvaret i övrigt utan även mellan olika delar inom det sistnämnda och därvid omfattar både värnpliktiga och ur värnpliktssynpunkt överåriga. Exempel 5. Personaldiagrammen, med teoretisk utformning enligt bild 3 a och b, ansluter i praktiken relativt nära till befolkningsårsklassernas storlek, eftersom alla för krigstjänst dugliga värnpliktiga genomgått militärutbildning alltsedan 1940-talet. Variationerna mellan stora och små åldersklasser får då en sådan betydelse, som exemplifieras i följande principdiagram (bild 4). De skuggade linjerna anger personaltillgången vid ett mot rekryteringsbehovet svarande oförändrat årligt personaltillskott. I praktiken kompliceras beräkningarna ytterligare. Utöver variationer i de enskilda åldersklassernas storlek inträder nämligen förändringar i fråga om avgångsanledningarna. Ändrade besiktningsreglementen, ändrad frekvens beträffande sjukorsaker, emigration, immigration samt ändrade personalbehov är några av orsakerna härtill. Härav och av exemplen ovan framgår, att uppföljning av personalläget samt personell långtidsplanering är av stor betydelse. Värnpliktsprognoser Utgångsläge Centrala värnpliktsbyråns statistik 1/9 1957 ligger till grund för följande diagram (bild 5 a—d) över fördelningen i stort på olika åldersklasser av arméns, marinens (flottans och kustartilleriets) och flygvapnets fast anställda och värnpliktiga. I diagrammen över åldersklassfördelningen vid flottan, kustartilleriet och flygvapnet är längdskalan (»antal») fem gånger så stor som i diagrammet för armén. Cirkeldiagrammen ger en ungefärlig bild av personalens fördelning på grupperna krigsplacerade (inräknat mobiliseringsreserv), disponibla men icke krigsplacerade, disponibla men icke krigsplaceringsbara samt icke disponibla (uppskov m. m.). Centrala värnpliktsbyråns statistik uppdelar grupperna något olika vid armén, flottan, kustartilleriet och flygvapnet. Detta beaktas i cirkeldiagrammen genom särskild rubricering av sektorerna. Det må vidare nämnas, att sjömanshus-

73 A

A\

f\

->

Rekryteringsbehov-^ t Årlig utbildningskontingent—'

Årlig utbild| ningskontingent—'

->

t L-Rekryteringsbehov

>

L

Utbildningskontingent, sammansatt att motsvara rekryteringsbehovet.

Bild 4. Årsklasser

och

1940-talets början Krigsorganisationen byggs ut med hänsyn till lägets krav p å stridskrafter. Alla krigsdugliga utbildas. Åldersklasserna är större än årliga teoretiska rekryteringsbehovet.

1950-talets början Totala värnpliktstillgången medger att krigsorganisationen bibehålls. Utbildningskontingenten (del ur två åldersklasser) är mindre än rekryteringsbehovet. Det personella underlaget nedgår efter hand.

Mitten av 1960-talet Krigsorganisationen och därmed rekryteringsbehovet har minskats enligt 1958 års försvarsbeslut. Utgåendestora åldersklasser gör det nödvändigt att tillföra värnpliktiga i minst en mot rekryteringsbehovet motsvarande omfattning. Rekryteringsbehovet är mindre än i föregående diagram, men större än utbildningskontingenten under 1950-talet. Alla krigsdugliga utbildas.

rekryteringsbehov.

inskrivna värnpliktiga finns bland samtliga försvarsgrenars personal. De är emellertid särskilt redovisade endast i flottans statistikuppgifter och ingår i sektorerna »krigsplacerade jämte samtliga fast anställda» och »disponibel, krigsplaceringsbar».

74 Q) Armen Ålder 47 m Krigsplacerade _J Icke disponibel Disponibel, icke krigsplaceringsbar eller outbildad

•

Disponibel krigsplaceringsbar

b) Flottan Ålder 47Krigsplacerade jämte samtliga fast anställda 36

Icke disponibel Disponibel, icke krigsplaceringsbar eller outbildad

Antal

a

Disponibel krigsplaceringsbar

L) Kustartilleriet Ålder 47 H Krigsplacerade _] Icke disponibel ^—. Disponibel, icke M krigsplaceringsbar eller outbildad

•

Disponibel krigsplaceringsbar

Antal

djFlygvapnet o Ålder 47 Krigsplacerade

•

Ich

disponibel

Disponibel, besiktningsgrupp 3~4 samt outbildade

D

Disponibel, besiktningsgrupp l~Z, krigsplaceringsbar

Antal

Bild 5. Diagram

över värnpliktsfördelningen

försvarsgrensvis.

75 Diagrammet för armén utvisar ett stort antal män i äldre åldersklasser. De elva åldersklasserna inom åldersgruppen »37 år och äldre» utgör inemot 47 procent och gruppen 20—36 år 53 procent av hela antalet vid armén truppregistrerade i åldern 20—47 år. Detta beror på — utöver att de yngre åldersklasserna totalt sett innehåller färre värnpliktiga än åldersklasserna under 1930-talet och början av 1940-talet — att värnpliktiga tidigare överförts från flottan och flygvapnet till armén och där omskolats för ny krigsbefattning under återstående tredje repetitionsövning (omskolningsövning). Till följd härav är också de äldre åldersklasserna vid flottan och flygvapnet mindre än vad som motsvarar tidigare årlig rekrytering. Omskolning är numera icke möjlig för flottans värnpliktiga, vilka fullgör all tjänstgöring i en följd. Från flygvapnet skulle det, enligt undersökningar inom försvarsstaben och flygstaben, vara möjligt att årligen överföra blott ett ringa antal värnpliktiga med en kvarstående repetitionsövning. Enstaka åldersklasser vid flottan och kustartilleriet är betydligt större än övriga. Detta sammanhänger med omläggning av fredsutbildningen, bland annat inryckningstider, varvid momentant ett något större antal värnpliktiga erfordrats.

Prognos över personallägets utveckling Vi har med utgångspunkt från åldersklassernas storlek 1/9 1957 beräknat ungefärlig personalstyrka och ungefärlig åldersfördelning år 1970. Hänsyn har tagits till den överföring mellan försvarsgrenarna som skedde 1957— 1958. Prognosen förutsätter att ytterligare överföring mellan försvarsgrenarna icke äger rum på grund av att tid för omskolning icke disponeras (från det ringa antal som skulle vara möjligt att överföra från flygvapnet kan bortses), det årliga tillskottet av personal (fast anställda och värnpliktiga) uppgår i stort till det successivt ökade antalet enligt 1958 års försvarsbeslut, avgångarna under hela värnpliktstiden efter avslutad första tjänstgöring (motsvarande) är fördelade procentuellt lika på varje åldersklass. Prognoserna avser personal i åldern 20—47 år. Antalet fast anställda äldre än 47 år förändras icke så mycket, att det i väsentlig grad påverkar storleksordningen i slutvärdena. Denna personalkategori har därför upptagits till oförändrad storlek under hela prognosperioden. I bilaga H 2 redovisas sammanfattning av beräkningar rörande ungefärlig personalstyrka vid försvarsgrenarna åren 1965 och 1970, samt approximativ åldersfördelning 1970. I följande diagram (bild 6 a—d) åskådliggörs enligt samma grunder som i bild 5 den ungefärliga åldersfördelningen 1970 samt personallägets förändring procentuellt i förhållande till 1957. Det bör uppmärksammas, att det årliga personaltillskottet under prognostiden avser utbildningskontin-

76 a) Armen Alder 47-

36-12%

Årlig utbildningskontingent, A ej lika med åldersklass—' bj Flottan Ålder 47-

56-

Antal

+ 16%

•Antal z) Kustartilleriet Ålder 47-

z_

1,5%

Antal . åj Flygvapnet Ålder 47-

36-

+ 55%

21Bild 6. Prognos

-Antal över personalläget

1970.

77 gent, icke åldersklass. Kontingenten sammansätts nämligen nu av värnpliktiga ur i huvudsak två åldersklasser. Detta saknar dock betydelse i förevarande sammanhang. Det årliga personaltillskottets storlek behandlas närmare i kapitel VI. Den allmänna tendensen i utveckligen är, som framgår av diagrammen, att arméns tillgång minskar, flygvapnets ökar, flottans torde öka något, medan kustartilleriets i huvudsak håller sig oförändrad. Eftersom vi räknar med en krigsorganisation enligt 1958 års försvarsbeslut, innebär ökningen, att ytterligare personalöverskott samlas vid flygvapnet och i viss mån flottan. Konsekvenser härav och förslag till åtgärder kommer att framläggas under avdelning B. För armén innebär utvecklingen en kvalitativ förbättring, under förutsättning att tillskottet av nya värnpliktiga icke reduceras genom frikallelser på andra än nu gällande grunder. Sålunda beräknas åldersgruppen 20—36 år öka från 53 procent till omkring 64 procent. Detta värde är icke exceptionellt högt utan torde få karakteriseras som ett normalvärde. Åldersgruppen innehåller nämligen 17 av de 28 åldersklasserna med krigsplaceringsbara värnpliktiga, d. v. s. i det närmaste 61 procent. Som tidigare visats är avregistreringarna inom de äldre åldersklasserna större än inom de yngre, varför i normalfallet värnpliktstillgången i åldersgruppen 20—36 år bör vara något större än nämnda 61 procent. Försvarsgrenarnas sammanlagda personaltillgång beräknas nedgå under huvuddelen av 1960-talet. Omkring 1968—1969 nås lägsta värde. Därefter ökar ånyo totala värnpliktstillgången, allt under de för prognosen angivna förutsättningarna. En granskning av åldersfördelningen 1970 vid oförändrad årlig rekrytering visar, att personaltillgången vid armén kan väntas öka under hela 1970-talet till följd av att de utgående åldersklasserna är små, att flottans personal under samma tid torde nedgå med ungefär samma storleksordning som 1960-talets ökning, att kustartilleriet i huvudsak behåller samma personalläge och att flygvapnets tillgång alltjämt ökar, dock i väsentligt lägre takt. Det kan synas egendomligt, att försvarsgrenarnas personaltillgång 1970 är lägre än 1957, under det att totala antalet män i åldern 20—47 år enligt kapitel III då har överstigit 1957 års värde. Vi har särskilt granskat detta och härlett olikheten dels till att avgångarna från inskrivningsförrättningarna till och med utträdet ur värnpliktsåldern beräknas bli något större än tidigare, dels till att vi i värnpliktsprognosen räknar med en utjämnad årlig utbildningskontingent, i totalprognosen däremot med totala antalet män i varje åldersklass. År 1970 kvarstår sålunda ett antal ännu icke utbildade och därmed icke heller krigsplaceringsbara tjuguåringar. Detta reducerar värnpliktsprognosens antal i förhållande till totalprognosens.

KAPITEL V D e n allmänna värnpliktens utformning i v å r t land

Kort återblick på läget före år 1901 Skyldigheten och rättigheten för varje vapenför man att delta i rikets försvar har gammal hävd i vårt land. Det svenska allmogeuppbådets betydelsefulla insatser för att värna rikets frihet mot inkräktare är väl kända. Uppbådet avsåg försvar av landet, däremot icke användning utanför dettas gränser. Principen — varje mans krigstjänstgöringsskyldighet — fanns ännu under Gustav Vasas tid och torde aldrig ha upphört att gälla, även om den vissa tider blivit begränsat tillämpad eller undanskymd av andra vägar att tillgodose krigsmaktens personalbehov. Utskrivning, knektehåll och värvande av krigsfolk har varit olika former för personalrekrytering. Karl XI införde indelningsverket, vilket låg till grund för härordningen ända fram till år 1901. Under 1800-talet kompletterades indelningsverket med »allmänna beväringen» och lag om allmän värnplikt. Varje vapenför man var skyldig att från och med det år han fyllde 21 år tillhöra beväringen, till en början under fem år. Han kunde under denna tid inkallas till krigstjänstgöring. Beväring ålades en kort utbildningsskyldighet i fred under första beväringsåret. Antalet år i beväringen och tjänstgöringsskyldigheten i fred utökades under 1800-talets lopp. Vid sekelskiftet var tiden mogen för en genomgripande ändring av vår försvarsordning. Med 1901 års härordning avvecklades indelningsverket. Krigsmakten har alltsedan dess rekryterats på den allmänna värnpliktens grund. Tillämpningen har växlat med här (försvars-) ordningarna av åren 1901, 1914, 1925, 1936 och 1942, med kompletteringar mellanliggande år och åren efter 1942.

1901 års värnpliktslag 1901 års värnpliktslag (SFS 58/1901) innebar, att alla till krigstjänst dugliga skulle utbildas (övas) i fredstid. Utbildningstiden var uppdelad på första tjänstgöring och en till tre repetitionsövningar, de senares antal och längd beroende på vilken försvarsgren och vilket truppslag den värnpliktige tillhörde. Utbildningskontingenten bestod i princip av värnpliktiga tillhörande en och samma åldersklass. Värnplikten omfattade tiden från och med det år den värnpliktige fyllde 21 år till och med det under vilket han fyllde 40. Härunder tillhörde den

79 värnpliktige beväringens första uppbåd under de åtta första värnpliktsåren, dess andra uppbåd under påföljande fyra år och landstormen under återstående tid. Repetitionsövningarna var förlagda till tiden inom första uppbådet. F r å n värnpliktens fullgörande medgavs frikallelser endast om vederbörande var oduglig till krigstjänst på grund av lyte, stadigvarande sjukdom eller annan likartad anledning. Sådan som för alltid dömts förlustig medborgerligt förtroende fick icke tillhöra hären eller flottan (dåvarande ben ä m n i n g a r ) . Var straffet tidsbegränsat, fick han icke vapenövas förrän viss tid förflutit efter avtjänat straff. Han skulle i stället »till lämpliga arbeten vid hären eller flottan användas» (§ 10). Anstånd 1 med inskrivning till nästfoljande år medgavs värnpliktig på grund av tillfällig sjukdom eller försenad kroppsutveckling eller av sociala skäl —• nära anförvanter enligt särskilda regler skulle visas vara väsentligt beroende för sitt uppehälle av den värnpliktiges arbetsförtjänst eller arbetsinsats. Om anståndsanledningen kvarstod det år den värnpliktige fyllde 24 år, frikallades han från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid. Anstånd med tjänstgöringens påbörjande meddelades sjöman inmönstrad för utrikes resa, värnpliktig som själv förvaltade eller brukade honom tillhörig fast egendom eller drev honom tillhörig handels- eller industrirörelse och icke hunnit ordna för verksamhetens m. m. skötande under förestående militärtjänstgöring samt värnpliktig som skulle orsakas avbräck i fortskriden lärokurs eller vars bortavaro på grund av militärtjänst skulle bereda honom eller av hans arbete beroende nära anhöriga väsentliga olägenheter och svårigheter. Anstånd lämnades för ett år i taget. Tjänstgöringen skulle dock ta sin början senast det år, den värnpliktige uppnådde 24 års ålder. Om då alltjämt kvarstod skäl, vilka var att hänföra till sociala faktorer och såsom sådana kunde föranleda anstånd med inskrivning, skulle vederbörande frikallas från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid. Nomadiserande lappbefolkningen befriades från värnpliktens fullgörande enligt Konungens bestämmande.

1914 års värnpliktslag 1914 års värnpliktslag (SFS 202/1914) var utformad på i princip samma sätt som föregående. Värnpliktstiden hade dock utökats till och med det år den värnpliktige fyllde 42 år. Antalet år i beväringens första uppbåd var 15. Värnpliktiga tillhörande hären kunde åläggas s. k. reservtruppövning. Landstormsövning tillkom. Uteslutningsparagrafen blev något uppmjukad. 1 I äldre värnpliktslagar används uttrycket »uppskov». Här och i det följande tillämpas terminologin enligt 1941 års värnpliktslag.

80 (Den utgick sedermera helt i 1936 års värnpliktslag.) Bestämmelsen om anstånd med inskrivning till nästföljande år anpassades ytterligare till försörjningsfaktorn. Anstånd med tjänstgöringens påbörjande kunde — utöver tidigare nämnda värnpliktiga — jämväl meddelas sådan värnpliktig, som avsåg att inom ett år söka inträde i sjöbefälsskola. Begreppen vapenför och icke vapenför infördes. Slutligen tillkom bestämmelser, som reglerade naturaliserad svensk medborgares värnpliktsförhållanden. Skedde inskrivning det år denne fyllde minst 26 år eller kunde han med intyg styrka, att han i utlandet fullgjort militärtjänst längre tid, än vad den svenska värnpliktslagen stadgade, skulle han frikallas från värnpliktens fullgörande i beväringen under fredstid. Befrielsen avsåg icke landstormsövning. Frikallad kunde även den bli, som ur riket utflyttat till »land inom främmande världsdel» och då han återkom fyllt minst 28 år, förutsatt att 9 år förflutit från avflyttning till återflyttning. 1925 års värnpliktslag Med 1925 års värnpliktslag (SFS 337/1925) infördes väsentliga principiella ändringar i förhållandet till tidigare. Vissa till krigstjänst dugliga värnpliktiga frikallades eller befriades från värnpliktens fullgörande i fred. Detta förfaringssätt har kommit att benämnas »kategoriklyvning». Bilaga 4, principschema över uttagning, tjänstgöringsskyldighet, frikallelse och befrielse enligt 1925 års värnpliktslag, visar rekryteringssystemets huvuddrag. Värnpliktstiden liksom även dess fördelning på beväringens första och andra uppbåd samt landstorm kvarstod oförändrad. Tjänstgöringstiden i fred avkortades, reservtruppövningen utgick. Anstånd med tjänstgöringens påbörjande kunde medges på samma sätt som tidigare. De vapenföra värnpliktiga uttogs till linjetjänst eller till ersättningsreserven. Bland de senare uttogs en del såsom linjeersättare, avsedda att inkallas, om frikallelseskäl skulle uppstå för någon som ursprungligen uttagits till linjetjänst. Vidare uttogs personal i handräckningstjänst ur de vapenföras grupp. Det årliga antalet till linjetjänst fastställdes i särskild ordning enligt följande: hären 23 283 marinen 3 400 flygvapnet 300

man jämte studenter och likställda, sjökaptener m. fl. —»— —»—

För värnpliktsutbildning i fred inkallades värnpliktiga i linjetjänst samt i handräckningstjänst. 1936 års värnpliktslag 1936 års värnpliktslag (SFS 443/1936) bibehöll kategoriklyvningens princip men med vissa modifieringar. Sålunda frikallades icke längre den som, utan

81 att vara oduglig, icke var vapenför. Sådana värnpliktiga togs i anspråk för handräckningstjänst i stället för vapenföra värnpliktiga ingående i ersättningsreserven. Till linjetjänst uttogs liksom tidigare samtliga vapenföra studenter och likställda, sjökaptener m. fl., vissa vid sjömanshus inskrivna samt av övriga värnpliktiga så många, att årskontingenten enligt särskilda bestämmelser uppgick till följande antal: hären 25 574 marinen 3 670 flygvapnet 1 500

man jämte studenter och likställda, sjökaptener m. fl. » — »

Härens kontingent tillfördes dessutom samtliga inom Gotlands militärområde inskrivna vapenföra värnpliktiga. Bland dessa uttogs således icke någon till ersättningsreserven. Värnpliktstiden omfattade åren från och med det år, då den värnpliktige fyllde 20 år, till och med det under vilket han fyllde 45. Sedermera höjdes den övre åldersgränsen ytterligare ett år. Värnpliktstiden fördelades med de första 15 åren i beväringen och återstående tid i landstormen. Tjänstgöringstiden i fred utökades. 1941 års värnpliktslag Huvudinnehållet i nu gällande 1941 års värnpliktslag har refererats i kapitel II. I det följande omnämnes därför endast sådana avsnitt, som har direkt anknytning till föregående värnpliktslagar. Värnpliktstidens undre gräns sänktes till det år vederbörande fyller 20 år, sedermera 19 och nu 18 år. Den övre gränsen höjdes ett år, d. v. s. till och med det år den värnpliktige fyller 47 år. Uppdelning av värnpliktstiden i beväring och landstorm tillämpas icke längre. Anstånd med inskrivning i tidigare värnpliktslagars bemärkelse förekommer icke, däremot är viss personal undantagen från skyldigheten att personligen inställa sig till inskrivningsförrättning. Från värnpliktens fullgörande frikallas endast sådana, som på medicinska grunder bedöms vara odugliga till krigstjänst. De sociala skäl, vilka enligt 1925 och 1936 års bestämmelser föranlett frikallelse eller befrielse, kan enligt 1941 års värnpliktslag föranleda anstånd med första tjänstgöringens (motsvarande) påbörjande eller fullföljande. Om anståndsanledningen kvarstår, kan anståndet årligen förnyas till och med det levnadsår den värnpliktige fyller tjugutre år 1 eller under sammanlagt högst fyra år, därest anståndsanledningen inträffar under pågående första tjänstgöring 1 Lappbefolkningen tillhörande, såsom renskötare sysselsatt värnpliktig, vilken styrker att han icke kan avvaras från nämnda verksamhet, kan meddelas anstånd till det år varunder han fyller trettio år. Han kan därefter av Konungen helt eller delvis befrias från värnpliktstjänstgöring.

6 — 2820 61

82 (motsvarande). Om de personliga svårigheter, som föranlett anstånd, befinns vara av bestående art, kan Konungen helt eller delvis befria den värnpliktige från tjänstgöringsskyldighet i fred. Skälen för anstånd framgår av kapitel II. 1925 och 1936 års kategoriklyvning har borttagits. Konungens rätt att befria värnpliktiga från tjänstgöring i fred har upphört, utom i vad avser tidsbegränsad befrielse föranledd av medicinska skäl (tillfälligt odugligförklarande) samt icke tidsbegränsad befrielse, som sammanhänger med levnadsålder för vinnande av svenskt medborgarskap eller återinflyttning i riket eller i övrigt där enligt ovan synnerliga skäl är för handen. Militärtjänst i utlandet kan liksom tidigare åberopas för befrielse. Den icke tidsbegränsade befrielsen avser i regel tjänstgöring i fred och kan omfatta hela eller del av tjänstgöringstiden. Tjänstgöringstiden i fred var enligt lagens ursprungliga lydelse fördelad på första tjänstgöring och repetitionsövningar, varvid en repetitionsövning avsågs bland annat för omskolning och överföring från flottan och flygvapnet till armén. Tjänstgöringstiden för värnpliktiga i allmänhet var 450 dagar. Sedermera har tjänstgöringstiden avkortats till 394 dagar för värnpliktiga i allmänhet. Uttagning för utbildning till värnpliktigt underbefäl har införts vid armén och marinen. De så uttagna är ålagda totalt 444 dagars utbildning. Värnpliktiga tilldelade flottan fullgör all tjänstgöring i en följd. Tjänstgöringen för flygvapnets värnpliktiga fördelas numera på en första tjänstgöring om lägst 304 dagar samt högst fyra repetitionsövningar, envar om trettio eller femton dagar. Den sammanlagda utbildningstiden för flygvapnets värnpliktiga i allmänhet skall vara 394 dagar. Det högre antalet repetitionsövningar avses för personal, som med korta tidsintervaller måste få sin utbildning kompletterad och repeterad. Huvuddelen fullgör emellertid 364 dagars första tjänstgöring och en repetitionsövning om 30 dagar. Vid armén och kustartilleriet är fredsutbildningen liksom tidigare fördelad på första tjänstgöring och tre repetitionsövningar. Repetitionsövningarna genomfördes ursprungligen åldersklassvis. Detta har sedermera ändrats till krigsförbandsvis. Värnpliktiga avsedda för handräckningstjänst kan beordras fullgöra en eller flera repetitionsövningar i direkt anslutning till första tjänstgöringen.

KAPITEL VI Ö v e r v ä g a n d e n rörande den årliga utbildningskontingentens storlek

Allmänna synpunkter på behovet av utbildade värnpliktiga Till grund för vårt lands militära försvarsordning ligger de uppgifter krigsmakten har att lösa, om landet utsätts för väpnad aggression. Krigsmaktens huvuduppgift är därvid att verka fredsbevarande, den skall genom sin styrka avhålla en presumtiv motståndare från angrepp. Om vårt land anfalles, skall krigsmakten kunna bjuda hårt motstånd mot den invaderandes stridskrafter. De operativa möjligheter som krigsmakten, utformad enligt 1958 års försvarsbeslut, kommer att äga, anges av försvarsministern i Kungl. Maj :ts proposition nr 110:1958 sid. 98 sålunda: "Ett allsidigt och modernt luftförsvar kommer att möjliggöras i de för riksförsvaret viktigaste landsdelarna, dock ej samtidigt inom alla de förberedda områdena. Invasionsförsvar kan samtidigt upprättas i två huvudriktningar. Försvaret utanför våra gränser och kuster kommer att i ökande grad åvila flygstridskrafterna, övervattenfartygen får sina huvudsakliga uppgifter i kustområdena. Detsamma gäller självfallet kustartilleriet. Fältförbanden koncentreras till försvar av de viktigaste gräns- och kustavsnitten. Skyddet av viktiga anläggningar sker med lokalförsvarsförband och hemvärn. Krigsmaktens kvantitativa minskning och det framtida krigets sannolikt utpräglat totala karaktär kommer att öka frivilligorganisationernas betydelse och uppgifter." Departementschefen understryker vidare, att kostnadsramen räcker till för ett militärt försvar, som svarar mot de mest omedelbara och väsentliga behoven. Uthålligheten måste delvis eftersättas. Departementschefen uttalar slutligen: "Vårt försvar blir fredsbevarande om det har en sådan styrka och beredskap att ett angrepp ter sig osäkert och kraftödande. Vi har då också utsikter att stå em>ot, till dess avgörande förändringar i världsläget kan komma att påverka även vårt läge." Under och efter det andra världskriget har den snabba militärtekniska utvecklingen fått en världspolitisk betydelse som kanske aldrig förr. Atomkraftens verkningar, både i dess destruktiva form och såsom energialstrare för olika slag av farkoster m. m. samt de fjärrstyrda projektilernas ökande räckvidder och förbättrade precision påverkar i väsentlig grad både den militärpolitiska utvecklingen och uppfattningen om den framtida krigföringens karaktär. Men även inom andra områden når oss uppgifter om utveckling av nya stridsmedel, som vi måste studera och utarbeta skydd mot. De kemiska och

84 biologiska stridsmedlen samt mera avancerade former för psykologisk inverkan på individ och massa må tjäna som exempel. Vi befinner oss sålunda i ett utvecklingsskede, där det är vanskligt att dra alltför vittgående slutsatser om en framtida väpnad konflikts karaktär och förlopp. Planeringsarbetet måste därför liksom hittills dels avse vad som kan och måste vidtas inom den tid, som närmast kan överblickas, dels syfta till fortsatt forskning och oavbrutna studier rörande utvecklingen och dess tendenser. Detta gäller i lika hög grad det personella området som det militärtekniska. Den tekniska utvecklingen skulle kunna motivera frågan, huruvida de stridsmedel, som nu lämnar försöksstadiet, och den framtida krigföringen över huvud taget, på väsentligt sätt skulle minska behovet av i fred utbildade, krigsdugliga värnpliktiga under den tid, som nu bedöms kunna överblickas. Frågeställningen kan icke generaliseras. Förutsättningarna hos en stormakt är andra än hos en liten stat; inom ett paktsystem andra än för den alliansfrie; hos den som räknar med aggression eller kan bli angripare andra än hos den, vars krigsmakt är avsedd uteslutande för försvar av eget land. 1954 års befälsutredning har i sitt betänkande »Arméns befäl» (SOU 1959:23) berört militärteknikens utveckling på vapenverkans, transportmedlens och teleteknikens områden och de konsekvenser detta fått för vårt invasionsförsvar, särskilt i vad avser arméns verksamhet. De av befälsutredningen anförda och vid remissbehandlingen allmänt accepterade synpunkterna är av stor principiell betydelse för att bland annat bedöma de personella problemen i teknikens tidevarv. En kort samanfattning lämnas därför i det följande. Efter att ha antytt robotvapnens och atomstridsmedlens utveckling samt de sistnämndas ökade verkan genom tillkomsten av vätebombsladdningar, anför befälsutredningen (sid. 136 och följande): "Samtidigt har en vidare utveckling nedåt skett av de först utexperimenterade uranladdningarna. Härigenom har atomvapen av mindre verkan tillskapats; vapen, som låter sig inordnas i ett avgränsat taktiskt skeende och som ej synes ge större transport- eller underhållsproblem än redan existerande konventionella understödsvapen, såsom exempelvis artilleridivisioner och tunga granatkastarförband. Ur organisatoriska synpunkter kan alltså dessa 'lätta' atomvapen betecknas som konventionella. Möjligheterna att med dem i lokala stridshandlingar punktvis och genom en enda laddning utveckla vapenverkan, som är månghundra- eller mångtusenfaldig jämfört med andra existerande understödsmedel, innebär dock, verkansmässigt sett, revolutionerande konsekvenser. Det är känt, att vissa länder redan tillfört sina stridskrafter förband, uppbyggda med dessa taktiska atomvapen som kärna." Vad beträffar utvecklingen på transportteknikens område påpekar befälsutredningen marktransporternas i allt högre grad ökade frigörelse från landsvägs- och järnvägssystem genom tillkomsten av avancerade terrängfordon av olika slag liksom även överskeppningsfarkosternas förbättrade konstruktion, vilken möjliggör landstigningsoperationer mot kustområden,

85 som tidigare ansetts omöjliga att nyttja för sådana företag. Utöver den av start- och landningsbanor ännu beroende lufttransportorganisationen har utbyggts helikopterförband för ett flertal olika uppgifter, bland andra trupp- och underhållstransporter. Om de sistnämndas betydelse anför befälsutredningen: "Tillkomsten av de senare förbanden innebär måhända det i dessa avseenden mest revolutionerande. Överförande av stora styrkor och material till snart sagt varje punkt inom ett för anfall aktuellt område kan åstadkommas, oavsett tillgång till start- och landningsbanor, likaså underhållstransporter av skilda slag." Befälsutredningen visar därefter, hur den tekniska utvecklingen leder framtill att alla delar av ett land kan bli berörda av stridshandlingar och hur gränsen mellan krigsskådeplats och hemort alltmera utsuddas. "Ehuru det torde stå tydligt, att ingen angripare behöver för resultats nående insätta samtliga anfall på alla militärt viktiga punkter inom ett stort område, har dock sålunda den militärtekniska utvecklingen givit honom möjligheter att med stor sannolikhet utöva ett latent hot mot hela ytan samtidigt. Jämsides härmed har också möjligheterna till förbindelseförstörning i stor skala genom konventionell bombning eller genom robotbeskjutning vuxit. Svårigheterna för en försvarare att omdirigera och omdisponera sina stridskrafter ökar starkt och omöjliggöres ibland helt. Inom de delar av ytan, som utsatts för anfall, måste mången gång försvaret både upptagas och i vissa fall även genomföras med endast de stridskrafter, som från början är tillfinnandes inom det lokala området, vare sig dessa stridskrafter indelningsmässigt tillhör gruppen fältförband, lokalförsvarsförband eller annat slag av förband eller är att hänföra till det ena eller det andra truppslaget." • — "Inom de olika lokala områdena kommer att i ökad omfattning krävas en effektiv och realistisk samordning ej blott av de egentliga militära formationernas ur armé, marin och flygvapnet verksamhet utan även av alla andra grenar av totalförsvaret." Riskerna för lokalt betydande verkan av taktiska atomstridsladdningar framtvingar synnerligen stor utspridning av stridskrafterna. Storleken av de enheter, som kan uppträda sammanhållna, nedgår snabbt, från gårdagens brigader och dagens bataljoner till i morgon kanske kompanier. Men samtidigt har det tidigare i viss mån linjära taktiska skeendet i anslutning till en front utsträckts över en yta, »där begreppet front är svävande och där motståndaren i många fall kan vara att förvänta snart sagt var som helst och i vilken riktning som helst». De stegrade svårigheter för försvararen, som den militärtekniska utvecklingen medfört, synes enligt befälsutredningen göra sig i lika mån gällande vare sig ett nytt krig utbryter efter en lång period av stegrad spänning med möjligheter till omställning och förberedelser eller kommer blixtsnabbt och kuppartat. Den tekniska utvecklingen har dock ökat förutsättningarna för det kuppbetonade anfallet. Bland annat möjliggör tillgången till atomladdningar, framförda av robotar eller överljudsplan, att förbindelse- och basbekämpning framdeles kan utföras på betydligt kortare tid än förr. »Uppmjukningsskedet» kan nedbringas till enstaka dygn. För den försvarande

86 kommer härigenom tidsmarginalen för allmän mobilisering att krympa väsentligt. "Kraven synes i sådana fall entydiga: stridskrafterna måste efter varsel på mycket kort tid kunna sättas på fältfot och snabbt dirigeras till hotade områden, där de omedelbart måste kunna uppta uppehållande, fördröjande eller avvärjande strid." Till de nu refererade principiella synpunkterna må anknytas följande slutsatser. Den militärtekniska utvecklingen ger angriparen större frihet än förr att välja tidpunkt för anfall, anfallsriktningar och anfallsmål och att ansätta invasion på stor bredd och med stort djup. Avancerade terrängfordon medger visserligen, som befälsutredningen anfört, ökad frigörelse från landsvägs- och järnvägssystem men torde dock icke under många år framåt vara disponibla i sådan omfattning, att operationer kan planläggas och genomföras helt utan hänsyn till vägförbindelserna. Vårt invasionsförsvar måste emellertid gardera sig mot olika alternativ och eftersträva ett sådant aktivt uppträdande, att motståndarnas planer korsas och initiativet berövas honom. För arméstridskrafternas del innebär detta, att motstånd skall kunna möta, varhelst inom landets yta, som angriparens stridskrafter uppträder. Kraften i motståndet ökas genom att lättrörliga och eldkraftiga operativa enheter avdelas för de primära operationsområdena, och där insätts i samverkan med flygstridskrafter eller med stridskrafter u r marinen och flygvapnet. Ekonomiska skäl har nödvändiggjort en begränsning av antalet operativa enheter med den återverkan för krigsmaktens operativa målsättning, som försvarsministern angivit i tidigare (sid. 83) citerat uttalande. Det synes därvid angeläget, att de operativa enheterna icke blir bundna i strider av sekundär karaktär, strider för vilka något mindre kvalificerade förband är tillfyllest. Atomstridsmedlens tillkomst har otvivelaktigt ytterligare accentuerat behovet av ökat antal baser för våra flygförband. Av samma skäl måste centrala förråd och anstalter spridas över större yta än förr. I båda fallen uppstår behov av markstridskrafter för basernas och förrådens omedelbara försvar. Utbyggnad av civila flygplatser och kraftverk, tillkomsten av nya, för det civila samhället och näringslivet väsentliga vägar och broar ökar antalet objekt, som måste försvaras. Den vapenverkan som numera uppnås med atomstridsmedel men också till följd av utvecklingen av s. k. konventionella vapen kan lokalt på kort tid orsaka stora förluster i krigsförbanden. Vare sig förlusterna uppstår i ett kuppläge och då drabbar personal, som är på väg för inställelse på mobiliseringsplatserna, under ett »uppmjukningsskede» före invasion, eller under direkta strider med invasionsstyrkor, är det av vikt att förbandens stridsvärde bibehålls i det längsta. En snabbt gripbar, utbildad och tillräcklig reserv är förutsättningen för att ur personell synpunkt kunna utveckla

största möjliga styrka redan i ett krigs inledande skede. Utbildningen måste vara bibringad i fredstid; att planera för grundläggande utbildning, enskilt och i förband inför ett förestående krigshot är, som vi framfört i yttrande över förslag till handelsflottans beredskapsbemanning, helt orealistiskt. Det föreligger otvivelaktigt en utbredd uppfattning att tekniskt efter hand alltmera effektiviserad materiel, som inordnas i krigsmakten, utan vidare skulle medföra ett minskat personalbehov. Vi har icke kunnat finna att detta är generellt riktigt. Orsaken härtill är, att de personella konsekvenserna av materielutvecklingen icke får bedömas enbart mot bakgrunden av att viss utrustning tillförs ett enskilt förband eller tillkommer vid viss förbandstyp. Konsekvenserna måste härledas till de nya vapen- eller utrustningssystemens totala återverkan inom hela krigsorganisationen. Exempel som belyser detta kan hämtas från flertalet försvarsgrenar och truppslag. Här må följande anföras för att konkretisera problemen. Ett robotförband ersätter någon eller några andra enheter i krigsorganisationen. Robotförbandet är med hänsyn till stridseffekten värdefullare än de övriga. Särskilda åtgärder måste vidtas för att säkerställa förbandets skydd mot kuppartade försök att bringa det ur funktion genom insats av fallskärmstrupp eller helikoptertransporterade styrkor. Utöver det självskydd, som förbandets personal kan utveckla, måste därför en styrka finnas till hands för att nedkämpa fiendens i regel elitutbildade enheter. Det nya robotförbandet tillkommer såsom ett ytterligare skyddsobjekt. I den mån som icke annat skyddsobjekt utgår, måste ett nytt skyddsförband organiseras och ingå i krigsorganisationen samtidigt som robotförbandet. Det är därför icke säkert, att någon nämnvärd total personalbesparing uppstår. Närliggande exempel har nyss anförts beträffande nya flygbaser m. m. och stridskrafter för dessas försvar. Det nya stridsledningssystemet vid flygvapnet har för oss angivits komma att sannolikt medföra något ökat personalbehov. Ett skyttekompani omorganiseras till ett stridsvagnskompani. Kompaniets styrka nedgår, men i stället tillkommer en reparations-, transportoch underhållsorganisation från bataljonsinstans till etapp, som medför att personalminskningen blir ringa eller ingen alls. Ett vapen i ett stridande förband byts ut mot ett annat modernare, eldkraftigare och lättrörligare. För att betjäna det nya vapnet krävs endast halva ursprungliga personalstyrkan. För att samtidigt hålla förbandets eldkraft i nivå med vad motståndaren — som även moderniserat med likartad vapentyp — kan utveckla, fordras emellertid flera vapen av den nya typen, mera ammunition och därmed flera transportenheter. Totala personalbehovet kommer icke med säkerhet att nedgå. Ett för anförda exempel genomgående drag är att förändringarna medfört en angelägen förbättring av den totala effekten. Om man för att nå en om möjligt motsvarande effekt hade varit hänvisad till tidigare använd ma-

88 teriel, skulle mera personal oundgängligen erfordrats. Ur denna synpunkt har nåtts en personalvinst, däremot kan icke det totala personalbehovet med säkerhet sägas nedgå. Såsom komplettering till det på frivillig anslutning uppbyggda allmänna hemvärnet (driftvärnet) tillkom år 1951 värnpliktigt hemvärn (driftvärn). Detta består av värnpliktiga, som erhållit uppskov med krigstjänstgöring och i stället avses för betydelsefulla uppgifter inom administrationen, industrier m. m. Denna ökade motståndskraft inom vad som förr rubricerades som hemorten, torde bli än mera betydelsefull, sedan den militärtekniska utvecklingen gjort ytkriget till en realitet. Vårt land har en i förhållande till folkmängden stor yta. Vår befolkningstäthet är omkring en åttondel av Schweiz', en femtedel av Frankrikes och mindre än en sextondel av det folkrika Belgiens. Detta belyser ytans sårbarhet, även om man tar hänsyn till sådana områden i vårt land, där större operationer kan bedömas såsom primärt mindre sannolika. Våra befolkningstillgångar medger icke, att de värnpliktiga avses enbart för krigsmakten. Vissa av dem måste disponeras för uppgifter även inom övriga delar av vårt totala försvar. Med hänsyn till landets storlek, stridens karaktär och krigföringens utveckling är det angeläget, att dessa värnpliktiga aktivt medverkar vid hemortens och arbetsplatsens försvar i nära samarbete med det frivilliga, av män äldre än 47 år organiserade hemvärnet. Denna uppfattning överensstämmer till sin grundmening med departementschefens tidigare citerade uttalande, att krigsmaktens kvantitativa minskning och det framtida krigets sannolikt utpräglade totala karaktär ökar frivilligorganisationernas betydelse och uppgifter. Det värnpliktiga hemvärnets omfattning är beroende av i vilken mån som vapen m. m. kan ställas till förfogande. Detta materiella underlag kan relativt snabbt kompletteras, där så erfordras. Är personalen utbildad i fred, kan den snabbt utrustas och inordnas i militär organisation, i överensstämmelse med folkrättsliga regler. Saknar personalen utbildning, skulle beväpning närmast få anses som ett folkuppbåd mot en välutbildad angripare, där den enskilde icke givits förutsättningar att motstå stridens påfrestningar. Sammanfattningsvis vill vi hävda att den militärtekniska utvecklingen, såvitt nu kan överblickas och med de uppgifter för krigsmakten, som 1958 års försvarsbeslut innebär, icke ger oss anledning förutsätta, att behovet av i fred utbildade värnpliktiga kommer att nedgå.

Möjligheter att nå förbättrad personell kvalitet vid krigsförbanden I ett framtida krig kommer förbandens rörlighet och offensiva uppträdande att vara av stor betydelse. I särskild grad gäller detta de stridande, operativa enheterna. Vi har tagit del av stridsskildringar och krigserfarenheter

89 från det senaste världskriget, särskilt i vad avser rörliga strider. Av dessa framgår otvetydigt betydelsen av god personell kvalitet. I ett framtida krig med dess sannolikt än våldsammare och snabbare förlopp i stridshandlingarna kommer, all teknik till trots, den mänskliga faktorn att spela en utomordentlig roll. Våra yngre värnpliktiga är de senast utbildade. Deras grundläggande utbildning har skett med så modern materiel, som vår krigsmakt förfogar över. De har från grunden lärt sig det slag av uppträdande i fält, som hänsynen till nya stridsmedel fordrar. De har i regel bättre fysiska förutsättningar än äldre värnpliktiga att utstå de påfrestningar, som ett rörligt offensivt uppträdande medför. Vid de operativa enheterna måste eftersträvas bästa möjliga personella kvalitet. Därför är de yngre värnpliktiga krigsplacerade i främst dessa förband. Härigenom uppfylls de nödvändiga betingelserna för att enheternas moderna och i förhållande till övriga förband mera kvalificerade utrustning skall komma till användning i krig på sådant sätt, att dess prestanda utnyttjas helt. Personell kvalitet bestäms av ett flertal faktorer såsom vårt folks motståndsvilja, individens fysiska och psykiska konstitution samt värnpliktsutbildningen (befäl, meniga och förband). Vi anknyter här kvalitetsfrågan till åldersfördelningen bland de värnpliktiga och förutsätter således att övriga betingelser är för handen. Tidigare har visats, att de unga åldersklasserna under 1950-talet varit små. Under 1960-talet kommer detta att ändras. Nytillkommande åldersklasser innehåller betydligt större antal värnpliktiga än under föregående decennium. Härigenom ges förutsättningar för att nå en kvalitativ förbättring vid främst arméns fältförband och där speciellt för de operativa enheternas stridande personal. Vi anser, att ett tillvaratagande av dessa förutsättningar är en följdriktig åtgärd med hänsyn till den personella kvalitetsförbättring som erhålls, och att detta direkt anknyter till den strävan efter bästa möjliga materiella kvalitet i de operativa enheterna, som 1958 års försvarsbeslut innebär.

överväganden rörande värnpliktens åldersgränser Värnpliktens övre åldersgräns Den nuvarande övre gränsen för värnpliktsåldern infördes med 1941 års värnpliktslag. Närmast dessförinnan upphörde värnplikten ett år tidigare. Höjningen föranleddes av personalbehovet vid armén inför den utökning av krigsorganisationen, som beredskapsåren visade nödvändig. Vi har övervägt, om ändring av värnpliktsålderns övre gräns borde förordas. I enlighet med de synpunkter på kvalitet, som tidigare anförts, skulle sänkning kunna ifrågasättas. Tar man däremot hänsyn till att det i vårt

90 land finns glesbefolkade men militärt betydelsefulla delar, vore en höjning icke utesluten, i avsikt att i sådana områden öka det personella underlaget för snabbt mobiliseringsbara förband med lokalt bundna uppgifter. Åldersgränsen är behovsmotiverad. Ett eller ett par års förskjutning i den ena eller andra riktningen synes icke på väsentligt sätt resultera i någon standardsänkning i fysiskt avseende. Som tidigare visats, väntas totala tillgången på värnpliktiga minska under huvuddelen av 1960-talet för att därefter ånyo öka. Detta talar för att nuvarande åldersgräns bör kvarstå tills vidare under 1960-talet. Vi kommer senare i betänkandet att föreslå att det inom de områden, där tillgången på värnpliktiga överstiger truppregistreringsmyndigheternas behov, undersöks, huruvida ökat antal värnpliktiga ur de äldsta åldersklasserna skulle kunna friställas för totalförsvaret utom krigsmakten och därvid dels erätta unga värnpliktiga, vilka nu beviljats uppskov, dels utgöra en direkt ökning av personaltillgången för det övriga totalförsvaret.

Värnpliktens undre åldersgräns Den undre gränsen för värnpliktsåldern var enligt 1941 års värnpliktslag ursprungligen det år vederbörande fyllde 20 år. Detta år skedde inskrivning såsom värnpliktig. Militärtjänstgöringen påbörjades närmast påföljande år. Undantag härifrån utgjorde flottans och flygvapnets värnpliktiga, som till stor del började sin första tjänstgöring redan inskrivningsåret. I avsikt att delvis motverka de olägenheter av krigsorganisatorisk art, som skulle bli en följd av det minskade årliga värnpliktstillskottet under 1940-talets senare del och 1950-talet, beslöts 1949, att värnpliktiga ur ytterligare en åldersklass skulle tas i anspråk. Detta utformades i praktiken så, att utbildningskontingenten ur ordinarie åldersklass fylldes på med ett efter hand växande antal värnpliktiga ur närmast yngre åldersklass. Antalet såsom 20-åringar inryckande ökade sålunda successivt. De ursprungliga planerna avsåg, att övergången till enbart 20-åringar skulle genomföras under en tioårsperiod. Vid periodens slut stod således värnpliktiga ur ytterligare en hel åldersklass till förfogande för krigsorganisationen. Eftersom huvuddelen av de värnpliktiga inrycker på våren, måste inskrivningsförrättningarna tidigareläggas till året före inryckningen för att vara slutförda i god tid före denna. Till följd härav ändrades inskrivningsåldern till det år vederbörande fyllde 19 år. I detta sammanhang må nämnas att nedgången i åldersklassernas storlek var sådan, att ehuru ytterligare en åldersklass togs i anspråk, beräknades den totala minskningen under åren 1947-—1960 bli omkring 100 000 man. Emellertid var personalläget vid mitten av 1940-talet så gynnsamt, att — efter komplettering med en ytterligare åldersklass — krigsorgani-

91 sationen kunde vidmakthållas, även om personalreserven vid vissa truppregistreringsmyndigheter temporärt beräknades bli lägre än önskvärt. Rekryteringen till armén understeg, oaktat kompletteringen, vad som beräknades erforderligt för att vidmakthålla krigsorganisationen på lång sikt. Dessa olägenheter kunde dock godtas, eftersom man såg fram emot ökad tillgång på unga värnpliktiga under 1960-talet. Då det under 1950-talets början blev möjligt att säkrare överblicka storleken av åldersklasserna under 1960-talet, framstod tydligt, att det framdeles icke skulle bli möjligt att på en gång inkalla samtliga krigsdugliga värnpliktiga ur en och samma åldersklass, om icke fredsorganisationen byggdes ut avsevärt. När åldersklasserna sedermera ånyo minskade, skulle den utbyggda organisationen vara överdimensionerad. Från militära myndigheters sida ansågs en sådan lösning icke vara försvarbar. Icke heller kunde man med hänsyn till personalläget i stort och den utveckling, som då var att förutse, underlåta att skapa utbildningsmöjligheter för de nytillkommande åldersklassernas krigsdugliga värnpliktiga. Man utarbetade därför ett system att fördela ökningen av nytillkommande värnpliktiga på ett flertal år, dels före och dels efter 1962—63, i princip enligt samma grunder som gällde för övergång till utbildning det år den värnpliktige fyllde 20 år. Åtgärderna berörde närmast armén. Förslag ingavs av arméchefen med »militärorganisatoriskt underlag för budgetåret 1954/55». Det föranledde proposition i ärendet till 1954 års riksdag (Kungl. Maj :ts proposition nr 92/1954). Förslaget innebar, att inskrivningen av värnpliktiga tidigarelades till det år vederbörande fyllde 18 år och att utbildningskontingenten före 1963 väsentligen skulle bestå av 19- och 20-åringar för att efter 1963 successivt förskjutas till 20-åringar och eventuellt en mindre del 21-åringar. En återgång till dåvarande inskrivningsålder skulle därvid få prövas. Utbildningskontingenten borde ökas under 1950-talets senare del i takt med samtidigt genomförda, oundgängligen erforderliga fredsorganisatoriska åtgärder. Den maximistyrka, som avsågs uppnås, motsvarade i vad avser armén den dåvarande krigsorganisationens årliga rekryteringsbehov på lång sikt, 39 400 man. Av de ökade utbildningskontingenterna föranledda merkostnader för förläggningsutrymmen, utbildningsanordningar och utbildningsmateriel, instruktörer m. m. inarbetades i långtidsplanerna. Under den remissbehandling som föregick propositionen, biträddes föreslagen sänkning av inskrivnings- och tjänstgöringsålder, dock under förutsättning att vissa speciella faktorer beaktades, ö k a t behov av anstånd för att avsluta civila studier samt relativt generösa bestämmelser rörande val av tid för påbörjande av första tjänstgöringen ansågs sålunda komma att erfordras. Viss teknisk personal, huvudsakligen vid marinen och flygvapnet, borde även framdeles kunna inkallas det år de fyllde 20 år, för att dessförinnan ha medhunnit önskvärd civil verkstadsutbildning och praktik.

92 Departementschefen, som genom föreslagen åldersändring icke tog ställning till värnpliktsorganisationens framtida storlek, förutsatte, att all rimlig hänsyn skulle tas till dem som ej hunnit avsluta studier vid läroverk och yrkesskolor eller annan likartad utbildning och att anstånd i regel skulle kunna beviljas i dylika fall. Departementschefen anförde vidare: »Den avgörande vikten vid ett bedömande av förslaget bör enligt min åsikt tillmätas c\en medicinska sakkunskapens ståndpunkt i frågan. Då denna sakkunskap enhälligt funnit hinder ur medicinsk synpunkt ej möta mot förslaget och med hänsyn till vad nyss anförts rörande förslaget ur andra synpunkter är jag beredd tillstyrka bifall till detsamma.» (Propositionen sid. 18). Riksdagen fattade beslut om sänkning av inskrivningsåldern till det år vederbörande fyller 18 år i överensstämmelse med propositionen. Sedermera har arméns krigsorganisation beskurits. Detta har haft till följd att rekryteringsbehovet på lång sikt för att vidmakthålla krigsorganisationen enligt 1958 års försvarsbeslut är lägre än det av arméchefen ursprungligen anmälda.

Utredningens undersökningar och arbetshypotes En preliminär granskning av rekryteringsbehoven i förhållande till antalet nytillkommande värnpliktiga har givit vid handen, att — oin särskilda åtgärder för avskiljande av värnpliktiga från första tjänstgöring icke vidtas — återgång till inryckning för huvuddelen av de värnpliktiga under det år de fyller 20 år och lör mindre del ett år senare automatiskt inträder under senare delen av 1960-talet. Härigenom bortfaller det direkta behovet av nuvarande tidiga inskrivning. Vi har undersökt, om några för krigsmakten, samhället och den enskilde betydelsefulla fördelar vore att vinna med en återgång till inskrivning det år vederbörande fyller 19 år, liksom även om detta skulle medföra några väsentliga olägenheter, överläggningar har ägt rum med representanter för arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, försvarsstaben, försvarsgrensstaberna, försvarets sjukvårdsstyrelse, militärpsykologiska institutet och centrala värnpliktsbyrån. Vid överläggningar har representanterna för nämnda myndigheter framfört följande här sammanfattade synpunkter. Erfarenheterna från de senaste årens inskrivningsförrättningar tyder knappast på att några fördelar ur medicinsk synpunkt är förenade med en ettårig höjning av inskrivningsåldern. De undersökningar som utförts vid militärmedicinska undersökningscentralen visar dock, att individen genomgår en fortsatt kroppslig utveckling ännu under 18—19 års ålder, varför en senarelagd inskrivning bör medföra något större förutsättningar att bedöma den värnpliktiges lämplighet för visst slag av militär utbildning.

93 I samband med tidigareläggning av inskrivningsåldern utfärdade försvarets sjukvårdsstyrelse anvisningar till inskrivningsläkarna. I dessa angavs, att särskild hänsyn skulle tas till individens förutsättningar i fysiskt och psysiskt avseende att påbörja sin militärutbildning ett år tidigare än förr. Vid tveksamhet skulle läkarkortet förses med anteckningen »Sen». Särskilt vad beträffar de psykiska tillstånden skulle anteckningen föranleda, att ifrågavarande värnpliktig så vitt möjligt inkallades först det år han fyller 20 år. Det har visat sig, att omkring 5 procent av hela åldersklassen klassificeras med anteckningen »Sen». I anslutning härtill framfördes från förförsvarets sjukvårdsstyrelse, att andra faktorer bedöms framdeles föranleda en ökning av antalet odugligförklarade (frikallade). Tendenser, som bestyrker detta, har redan konstaterats. Särskilt gäller det sjukdomstillstånd, som kan hänföras till psykiska faktorer, eventuellt också till centrala hörselskador. 1957 utfärdade försvarets sjukvårdsstyrelse anvisningar, enligt vilka frikallelse och tillfällig odugligförklaring borde ges ökat utrymme vid psykiska sjukdomstillstånd. Den psykologiska prövningen vid inskrivningsförrättningarna utvisar icke någon väsentlig olikhet åldersgrupperna emellan, med undantag för att anteckningen »omogen» återfinns oftare nu, än när inskrivningen skedde det år den inskrivningsskyldige fyllde 19 år. I krigsorganisationen finns ett flertal yrkesbefattningar. Uttagning för utbildning till dessa sker vid inskrivningen, i en del fall kompletterat med prov efter inryckningen. Underlag i fråga om civil yrkesutbildning eller i vart fall yrkesinriktning måste då föreligga. Detta är för närvarande icke fallet i den omfattning, som vore önskvärd. Ett flertal exempel utvisar, att den värnpliktige haft en yrkesinriktning vid tiden för inskrivningen men sedermera bytt och har en helt annan vid inryckningen. Olägenheterna härav framträder särskilt i de fall det rör sig om tekniskt skolad personal, där tillgången är begränsad med konkurrens och avvägningsproblem som följd. Den militärtekniska utvecklingen torde ytterligare komma att accentuera detta. På grund härav, men också för att i möjligaste mån tillgodose den enskildes synpunkter, försöker man inom krigsmakten minska olägenheterna genom att begära förnyad yrkesuppgift före inryckningen och anordna nyssnämnda kompletterande urvalsprov i samband med denna. Möjligheterna till omdisponering av den värnpliktige med hänsyn till ändrad yrkesinriktning får emellertid bedömas såsom relativt begränsade och i flertalet fall främst avse utbildningsgren vid ursprungligen tilldelat truppslag (förband). Skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning representanter har framhållit, att det vore en fördel om inskrivningsförrättningarna förlades till det år den inskrivningsskyldige fyller 19 år, dock med bibehållna möjligheter till förtidsinskrivning och till anstånd med tjänstgöringens påbörjande. Ett större antal värnpliktiga än nu skulle i så fall hinna ge-

94 nomgå sin yrkesutbildning. Såsom exempel har anförts, att examensåldern för manliga elever i handelsgymnasier eller motsvarande är drygt 19 år.. Även för centrala och kommunala yrkesskolor samt för tekniska gymnasier vore senareläggning av inskrivningsåldern en fördel. Till dessa synpunkter har även arbetsmarknadsstyrelsens representanter anslutit sig och hävdat, att, om man eftersträvar överensstämmelse mellan civil yrkesutbildning och arbetserfarenhet å ena sidan och militär utbildning å den andra, vore det en klar fördel att vänta med inskrivningen ett år. Statistiska undersökningar visar, att yrkesbytena under tiden mellan skolornas slut och värnpliktstjänstgöringen är många och att yrkesvalssituationen ofta är oklar ännu i 18-årsåldern. Det har från arbetsmarknadsstyrelsens sida också anförts, att senareläggning av inskrivningsförrättningarna ett år icke kan väntas medföra någon egentlig olägenhet ur produktionslivets synpunkt. Från militära myndigheter har framhållits, att man når ett fullgott utbildningsresultat för huvuddelen av den värnpliktiga personalen med nuvarande inskrivnings- och inryckningsålder. För yrkesutbildningen är resultatet icke lika gynnsamt. En fastare yrkesinriktning skulle ge klarare underlag för att bestämma den militära utbildningslinjen och därmed ett jämnare utbildningsklientel och ett förbättrat utbildningsresultat. Antalet värnpliktiga, för vilka en nära överensstämmelse mellan civil och militär yrkesutbildning är av särskild betydelse, utgör vid armén nu inemot 10 procent av värnpliktskontingenten samt vid flottan och kustartilleriet 25 —30 procent. Antalet beräknas öka framdeles. Härjämte finns ett betydande antal befattningar, där en nära överensstämmelse visserligen icke är lika angelägen, men där ytterligare yrkesutbildning ger ett värdefullt underlag för urval och fördelning på olika utbildningslinjer. Vid flygvapnet avses övervägande delen av de värnpliktiga för olika slag av befattningar med anknytning till yrkesutbildning. De anförda synpunkterna talar enligt vår uppfattning för att återgång till inskrivning det år vederbörande fyller 19 år bör ske, om och så snart antalet disponibla värnpliktiga medger detta. Återgången bedöms vara till fördel för både krigsmakten, det civila skolväsendet och en del av de enskilda värnpliktiga. Arbetsmarknadsstyrelsens representanter har anfört att någon väsentlig olägenhet för produktionslivet icke torde uppkomma. Vi har även granskat åldersförskjutningen i vad avser åldern för äktenskapsbildning och funnit att icke heller från denna synpunkt några avgörande betänkligheter kan anföras. Någon anledning att med särskilda åtgärder forcera fram en ändrad inskrivningsålder syns emellertid icke föreligga. Med denna utgångspunkt har vi undersökt, om den framtida sannolika tillgången på värnpliktiga medger uttagande av erforderliga årliga utbildningskontingenter samtidigt som en senareläggning enligt ovan genomförs, respektive om tillgången är så stor, att även andra åtgärder bör övervägas.

95 Storleken av nytillkommande åldersklasser Storleken av nytillkommande åldersklasser har beräknats med utgångspunkt från totala antalet män, som under varje kalenderår uppnår 18 års ålder. F r å n det totala antalet avgår frikallade samt icke inskrivningsskyldiga utlänningar. Såsom frikallade räknas i detta sammanhang jämväl sådana som tillfälligt odugligförklaras och vid senare omprövning frikallas. Frikallelse sker både vid inskrivningen och efter kompletterande utökad läkarundersökning i samband med inryckningen till första tjänstgöring (motsvarande). Såsom avgång upptas vidare dödsfall under tiden från inskrivning till inryckning. Slutligen borträknas sådana värnpliktiga, vilka enligt särskilda föreskrifter fullgör sin tjänstgöring i vapenfri tjänst. Återstående antal utvisar således hur många värnpliktiga ur en viss åldersklass, som kan inkallas till värnpliktstjänstgöring. Den representerar däremot icke den årliga utbildningskontingenten, eftersom denna sammansätts av värnpliktiga ur flera åldersklasser. Centrala värnpliktsbyråns inskrivningsstatistik visar, att antalet frikallade har ökat under de senaste åren. Sålunda uppgick antalet tillfälligt odugligförklarade (T) och odugligförklarade (O) till den relativa del av hela antalet prövade som tabell 1 utvisar. Tabell 1. Tillfälligt odugligförklarade och odugligförklarade inom åldersklasserna 1952—1960 uttryckt i % av totala antalet prövade. Inskrivningsår

Åldersklass 1

1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1 2

|

1952 1953 1954 1955 »1956 1957 1958 1959 1960

Hänförda till besiktningsgrupp T%

0%

2,9 2,9 2,8 2,4 3,3 3,7 3,3 2,9 2,8

3,4 3,5 3,5 4,2 3,2 3,7 4,0 4,2 4,3

Åldersklassen benämnes med det år de värnpliktiga fyller 20 år. Ett år tidigarelagd inskrivning.

Med anledning av att ny besiktningskungörelse utfärdades år 1951 och enligt centrala värnpliktsbyrån bedöms ha vunnit erforderlig stadga först fr. o. m. 1954 bör slutsatser rörande utvecklingen baseras på värden från denna tid och framåt. Medelvärdet för åren 1954—1958 är 3,1 % hänförda till besiktningsgrupp T och 3,9 % till besiktningsgrupp O. Av dem som hänförs till besiktningsgrupp T blir erfarenhetsmässigt 15—20 % frikallade vid omprövning under nästa eller därpå följande års

96 inskrivningsförrättningar. Medelvärdet för hela antalet frikallade 1954—1958 blir då 4,4 å 4,5 %.

åren

Ökningen av antalet frikallade torde delvis vara att hänföra till tidigare nämnda anvisningar om särskild hänsyn till psykiska frikallelseorsaker, vilka utfärdats av försvarets sjukvårdsstyrelse. I viss mån kan således hävdas att ökad avskiljning på medicinska grunder pågår. Den beräknas komma att stiga ytterligare, alltjämt väsentligen föranledd av psykiska faktorer. Hittills använt medelvärde för frikallelsefrekvensen är därför icke representativt för 1960-talet. Försvarets sjukvårdsstyrelse har såsom en godtagbar beräkningsgrund på storleken av frikallelserna vid inskrivningsförrättningarna angivit omkring 5 % av årsklassens totala antal män, eventuellt kan detta värde komina att överskridas. I värdet ingår sådana värnpliktiga, som frikallas efter att tidigare förklarats såsom tillfälligt odugliga. Med tillämpning av ovan angivet värde för frikallelser samt centrala värnpliktsbyråns erfarenhetsvärden för avgångar i övrigt har åldersklassernas storlek beräknats till det antal, som framgår av tabell 2. Underlaget för tabellen framgår av bilaga H 3, beräkning av åldersklassernas storlek. Tabell 2. Åldersklassernas storlek. Åldersklass

Antal

Åldersklass

Antal

1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968

50 400 55 000 58 900 59 100 58 700 57 000 55 900

1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975

53 700 51600 49 100 49 200 49 200 47 100 48 100

Krigsmaktens årliga utbildningsbehov samt förslag till ändringar Efter att ha räknat fram vilket tillskott av värnpliktiga, som kan förväntas ur kommande åldersklasser, övergår vi till att granska det årliga utbildningsbehovet. Representanter för försvarsgrensstaberna har vid föredragning inför utredningen lämnat följande uppgifter rörande det årliga utbildningsbehovet av inryckande-personal, d. v, s. det antal som kvarstår för utbildning, personal för handräckningstjänst inbegripen, efter läkarundersökningarna i anslutning till inryckningen. Uppgifterna avser behovet för den organisation, som blir följden av 1958 års försvarsbeslut, och innefattar rekryteringsbehovet av både värnpliktiga och fast anställd personal. Vapenfria värnpliktiga ingår icke.

97 Uppgifterna är sammanställda i tabell 3. Tabell 3. Krigsmaktens utbildningsbehov. Försvarsgren

Utbildningsbehov per utbildningsår 1961/62

1962/63

Efter 1962/63

Marinen varav flottan » kustartilleriet Flygvapnet

35 500 5 900 3 350 2 550 7 000

36 000 5 900 3 350 2 550 7 000

36 000 5 900 3 350 2 550 7 500

Summa

48 400

48 900

49 400

Vi har granskat underlaget för beräkningarna rörande krigsorganisationens årliga rekryteringsbehov och jämfört detta med en härifrån fristående kontroll, vilken utförts av chefen för centrala värnpliktsbyrån. Någon anledning till ändring av beräkningsgrunderna för krigsorganisationen som helhet har vi icke funnit föreligga. Följande faktorer, vilkas inverkan vi icke nu har tillräcklig grund för att bedöma, måste emellertid uppmärksammas framdeles. Om antalet värnpliktiga, vilka skall friställas till följd av eventuellt ändrade beslut om uppskovsramar, ökar avsevärt i förhållande till totala antalet värnpliktiga, påverkar detta rekryteringsberäkningarna så, att årsbehovet stiger. Rekryteringsbehovet är nämligen, enligt vad vi inhämtat, beräknat med utgångspunkt från bland annat det antal uppskov, som gällde under 1957 års utredningar i försvarsfrågan. Om resultaten av 1960 års folkräkning och därpå baserade prognoser visar minskad dödlighet för män i värnpliktsåldern, kommer rekryteringsbehovet att nedgå något. Eventuella beslut rörande ändrat antal repetitionsövningar och ändring av dessas förläggning till tiden under värnpliktsåldern förändrar avgångsanledningarna de olika åldersklasserna emellan och därmed rekryteringsberäkningarna för olika slag av förband, beroende på vilka åldersklasser som tas i anspråk för krigsplacering vid dessa. Det från omkring 14 500 till omkring 29 500 ökade antalet uppskov, som förutsätts i 1959 års civilförsvarsbeslut, borde i enlighet med vad som redovisats i kapitel IV h a föranlett en ökning av krigsmaktens rekryteringskontingent med 700—800 värnpliktiga per år. Emellertid föreligger det vid huvuddelen av krigsmaktens truppregistreringsmyndigheter ännu ett personalöverskott i fråga om äldre värnpliktiga, varigenom civilförsvarets ökade behov i varje fall delvis beräknas kunna tillgodoses. Till följd av personallägets utveckling kommer svårigheter att göra sig gällande i framtiden. Detta kommer att behandlas ytterligare i avdelning B; vi har här 7—2820 61

98 endast ansett oss böra omnämna förhållandet och föreslår att detta uppmärksammas vid kommande förändringar i totalförsvarets organisation och därav föranledda ändrade personalbehov. Det är en bland de många uppgifterna för en långsiktig personalplanering inom totalförsvaret. I följande två avseenden föreslår vi smärre justeringar av utbildningskontingenten enligt 1958 års försvarsbeslut. Förslagen är orsakade av senare avgivna förslag och fattade beslut. I särskild skrivelse rörande beväpning och utbildning av värnpliktiga, anställda i svenska handelsflottan, har vi föreslagit åtgärder, som medför komplettering av flottans utbildningskontingent med 200—250 man per år. Om beslut härom fattas, beräknas det ökade personalbehovet kunna bli aktuellt tidigast från och med utbildningsåret 1962/63. Till följd härav har vi från och med sagda år räknat med en ökning av flottans utbildningskontingent från 3 350 man till 3 600 man. Arméns rekryteringskontingent i 1958 års försvarsbeslut är beräknad med den förutsättningen, att årligen skulle från flygvapnet överföras omkring 1 000 värnpliktiga med 30 dagars kvarstående tjänstgöringsskyldighet. Nämnda tid skulle avses för omskolning till användning i befattning inom arméns krigsorganisation. Sedermera har chefen för flygvapnet angivit det såsom möjligt att överföra blott högst omkring 300 man per år, d. v. s. en knapp tredjedel av vad som ursprungligen avsetts. Inför det synnerligen ringa antal som skulle kunna ifrågakomma för överföring, anser vi att armens årsrekrytering i stället bör ökas med 300 å 400 man, avrundat till c:a 36 500. De som eventuellt kan frigöras vid flygvapnet torde i stället få överföras till andra delar av totalförsvaret, bland annat till civilförsvarets undsättningskårer eller dettas lokala organisationer. De ingår där i stället för värnpliktiga, som ursprungligen utbildats vid armén. De senare kommer således att kvarstå såsom disponibla för arméns krigsorganisation under hela tiden som värnpliktiga. Vi finner en sådan användning mera rationell än att överföra arméutbildade värnpliktiga till civilförsvaret och i dessas ställe inom armén placera vid flygvapnet ursprungligen utbildade värnpliktiga. Förfaringssättet är emellertid icke generellt tillämpligt för alla befattningshavare i undsättningskårerna, eftersom en del av dem bör äga sådan grundläggande utbildning, som väsentligen meddelas vid arméns förband eller vid visst truppslag inom armén. Det torde här få ytterligare betonas att en första förutsättning för överföring mellan försvarsgrenarna är att utbildningstid för omskolning står till förfogande. Med de kompletteringar som ovan föreslagits, kommer det årliga utbildningbehovet för krigsmakten att uppgå till

efter

1961/62 1962/63 1962/63

48 400 49 600 50 100.

Dessa värden läggs till grund för de fortsatta undersökningarna.

99 De årliga utbildningskontingenternas

sammansättning i åldershänseende

Utbildningskontingenten består vid inryckningen nu av 19-åriga och 20åriga värnpliktiga jämte en mindre del underåriga samt 21-åringar och äldre. En förskjutning mot allt flera 20-åringar kommer att äga rum. Bild 7 visar den årliga tillgången på tjänstgöringsskyldiga värnpliktiga i åldern 19 och 20, framdeles även 21 år. Staplarna i figuren är uppritade med den förutsättningen att i förhållande till utbildningsbehovet överskjutande del tjänstgöringsskyldiga kvarstår till nästa utbildningsår och då ingår såsom äldsta åldersklass (åldersklasser). Figuren visar därigenom också utbildningskontingentens sammansättning i åldershänseende. En del värnpliktiga ur varje åldersklass meddelas anstånd med påbörjande av värnpliktsutbildningen. Dessa värnpliktiga är icke särskilt redo-

67 66 65 64 63 62

65 64 62 1961/62

62/63 ,„ .

• I

19-åriga

63/64

64/65

65/66

66/67 _ 67/68 Utbildningsår

68/69

69/70

70/71

71/72

y

120-5riga

\) 1961/62 etc icke inkallade av åldersklass 1962 etc kvarstår för tjänstgöring till 1962/63 etc, då såsom 20-åriga 2) Av åldersklass 1968 etc såsom 21-åriga Anmärkning: Åldersklasserna benämnes ejter det år varunder de värnpliktiga fyller 20 år

Bild 7. Utbildningskontingenterna

vid

krigsmakten.

100 visade. Vi förutsätter ett årligen ungefär oförändrat sådant antal. Centrala värnpliktsbyrån har angivit att en något ökande tendens kunnat iakttagas. Det är dock ännu för tidigt att lägga detta till grund för ändring av antalsuppgifter. Av bild 7 framgår, att 20-åringarna efter hand ensamma räcker till för att tillgodose det årliga utbildningsbehovet, och att därjämte en mindre del av dem sannolikt kominer att få fullgöra sin värnpliktsutbildning ytterligare ett år senare. Med de uppställda förutsättningarna rörande utbildningskontingentens storlek kommer således 19-åringarna icke att behöva vara disponibla för inkallelse till första tjänstgöring (motsvarande) framdeles.

Förslag om ändrad

inskrivningsålder

Bild 7 visar, att inskrivningsåldern skulle kunna senareläggas ett år för tidigast åldersklass 1969, under förutsättning att andra avgångar icke blir aktuella, än de vi har räknat med. Hänsyn måste även tas till utvecklingen av personalläget vid de enskilda truppregistreringsmyndigheterna. En ojämn fördelning ur olika åldersklasser till försvarsgrenarna samt inom dessa mellan truppregistreringsmyndigheterna skulle kunna orsaka att vissa truppregistreringsmyndigheter måste inkalla en del värnpliktiga tillhörande åldersklass 1969 redan det år de fyller 19 år, om anbefalld utbildningskontingent skall kunna uppnås. Vid andra myndigheter kommer då att i stället finnas ett motsvarande större överskott på 20-åringar, som får påbörja sin första tjänstgöring (motsvarande) påföljande år. Denna olägenhet torde i allt väsentligt kunna undanröjas genom en i god tid påbörjad utjämning mellan truppregistreringsmyndigheterna. Våra beräkningar förutsätter en på erfarenhetsvärden grundad storlek av avgångarna under tiden fram till och med läkarundersökningarna i omedelbar anslutning till inryckningen samt tidigare angiven anståndsfrekvens. Till tjänstgöring måste således inkallas så många värnpliktiga, att angiven utbildningskontingent kvarstår efter genomförda läkarundersökningar. Inkallas för få, blir utbildningskontingenten lägre än avsett och kvarstående del av åldersklassen större än beräknat. Den ackumulering av tjänstgöringsskyldighet, som sålunda kan uppstå, skulle förorsaka, att antalet 21-åringar blir större än vad vi beräknat. Anförda faktorer visar, att en fortlöpande uppföljning av personalläget vid försvarsgrenar och truppregistreringsmyndigheter måste ske. Vidare framgår betydelsen av i god tid fattat principbeslut angående eventuellt ändrad inskrivningsålder. Däremot bör det anstå till 1964/65 eller 1965/66 med beslut om vilket år, som senareläggning skall tillämpas första gången. Ett ställningstagande till eventuell senareläggning av inskrivningsförrättningen påverkas också av om denna kan bedömas bli varaktig eller

101 endast kortfristig. Bild 8, åldersklassernas fördelning utbildningsåren 1968/69—1975/76, visar, att överskottet ur åldersklass 1968 är relativt ringa under utbildningsåret 1968/69. Det torde vara skäl att tills vidare räkna med detta överskott som reserv, med anledning av att tillgångsvärdena innebåller nyssnämnda osäkra faktorer. En ökad avskiljning med endast 200 å 300 värnpliktiga per år skulle således försena övergången till 19-årsinskrivning. Den verkar jämväl så att värnpliktstillgången under 1970-talet kommer att nedgå. Ökas avskilj ningen till 1 000 man per år, är det uteslutet med en senarelagd inskrivning, förutsatt att rekryteringsbehovet förblir oförändrat. Avskiljning till ett antal, som ligger mellan nämnda värden, gör att senareläggningen kan vidmakthållas blott ett fåtal år. Sådan temporär ändring kan icke anses befogad.

1968/69

69/70 20-origa

70/71

71/72 72/73 Utbildningsår

73/74

74/75

75/76

I 21 - origo Bild 8. Åldersklassernas fördelning utbildningsåren

1968/69—1975/76.

Rekryteringskontingentens sammansättning från och med 1968/69, under förutsättning att inskrivning senareläggs ett år för åldersklass 1969 och därpå följande, framgår av bild 8. Rekryteringskontingenten innehåller väsentligen 20-åringar samt en mindre del 21-åringar. De senares antal kominer efter hand att minska, så att kontingenten relativt snabbt kan sägas bestå av värnpliktiga ur endast en åldersklass. Här liksom tidigare bortses från värnpliktiga, vilka på grund av anstånd fullgör sin tjänstgöring senare än åldersklassens huvuddel liksom även från förtidsinskrivna underåriga. Underlaget visar således, att återgång till inskrivning ett år senare än nu bör kunna bli bestående i varje fall till senare delen av 1970talet. Hur stor 21-åringarnas andel i verkligheten kommer att bli, är det vanskligt att nu yttra sig om. För vissa värnpliktiga kan det vara till fördel att

102 få påbörja sin tjänstgöring vid 21 års ålder utan att anståndsförfarande behöver tillgripas, för andra kan senareläggning otvivelaktigt vara en olägenhet. Vi anser, att en viss återhållsamhet bör iakttas i vad avser 21åringarnas andel i inryckande kontigent. Denna andel kan — om så skulle visa sig oundgängligen erforderligt och såsom en övergångsåtgärd — minskas genom en till ett eller ett par år begränsad befrielse av erforderligt antal värnpliktiga. Sådan temporär befrielse syns möjlig att genomföra på medicinska grunder. Såvitt nu kan bedömas borde befrielse av värnpliktiga hänförda till besiktningsgrupp 4 vara tillfyllest. Om detta skall ske, liksom även det antal år en sådan tillfällig befrielse skulle kunna ifrågakomma, bör emellertid såväl principiellt som antalsmässigt avgöras först efter det att värnpliktsläget efter återgång till 19-årsinskrivning kan överblickas, och underlag finns för att bedöma dess utveckling under hela 1970-talet. Sammanfattningsvis får vi anföra följande. Med de utbildningskontingenter som vi föreslagit och med redovisade avgångar kommer efter hand allt flera värnpliktiga att inkallas till första tjänstgöring (motsvarande) det år de fyller 20 år. Till följd härav blir det möjligt att framdeles senarelägga nuvarande inskrivningsålder med ett år. Vid i huvudsak oförändrade avgångar och under förutsättning att ökad utbildningskontingent icke blir oundgänglig av operativa skäl och beslutad i ny försvarsordning, beräknas senareläggningen icke behöva återkallas under den tid, som nu med säkerhet kan överblickas. Föreliggande tendenser till ökad frikallelse på medicinska grunder har beaktats. Utbildningskontingenten kan hela tiden hållas konstant, möjligen med undantag för mitten av 1970-talet, då den eventuellt nedgår obetydligt. Samtliga krigsdugliga värnpliktiga kan utbildas inom kontingentens ram. Härigenom tillgodoses så långt våra resurser medger det moderna försvarets krav på personal för motstånd mot invasion på stor bredd och på stort djup. Återgång till inskrivning av värnpliktiga det år under vilket vederbörande fyller 19 år, ger förbättrade möjligheter att tillvarata den värnpliktiges civila yrkes- och skolutbildning samt att samordna militär och civil yrkesutbildning, ökad hänsyn härtill ligger otvivelaktigt i linje med den tekniska utvecklingen inom krigsmakten och bör vara ägnad att ge förbättrad kvalitet i de yrkesbetonade befattningarna. Vidare uppnås ett jämnare utbildningsklientel till förmån för utbildningens bedrivande och dess resultat. Ökad avskiljning av värnpliktiga medför icke någon ekonomisk vinst, så länge som utbildningskontingenten är oförändrad. Genom att utbilda samtliga krigsdugliga värnpliktiga tillvaratas de möjligheter till kvalitativ förbättring av personalen främst vid krigsmaktens särskilt betydelsefulla operativa enheter, som en sänkning av personalens medelålder innebär och som de ökande nya åldersklasserna medger.

103 Vi har funnit, att senareläggning av inskrivningsförrättningarna med ett år medför övervägande fördelar. Senareläggningen förutsätter att, liksom hittills, alla krigsdugliga värnpliktiga genomgår värnpliktsutbildning. Vi föreslår, att principbeslut om återgång till inskrivning det år, då svensk man fyller 19 år, fattas snarast, och läggs till grund för den kontinuerliga personalplanering vid krigsmakten, vilken oundgängligen måste genomföras såsom underlag för återgången. Det bör få ankomma på överbefälhavaren att sedermera föreslå vilken första åldersklass, som bör inskrivas på nu föreslaget sätt, och att inför då rådande personalläge överväga de särskilda åtgärder, som övergångsvis eventuellt bör föreslås.

KAPITEL VII Metoder för samt konsekvenser a v utbildningkontigentens maximering g e n o m kategoriklyvniug

Grunder Med kategoriklyvning avses i det följande, att värnpliktiga, vilka enligt gällande föreskrifter betecknas som krigsdugliga och såsom sådana är ålagda värnpliktsutbildning i fred, helt befrias från ifrågavarande fredstjänstgöring. De kan till följd härav icke inplaceras i den militära krigsorganisationen — icke krigsplaceras eller avses som ersättningspersonal. Av definitionen framgår, att begreppet kategoriklyvning icke inrymmer några alternativ för förlängd eller förkortad värnpliktsutbildning för olika slag av befattningshavare. Detta senare, som ibland brukar benämnas »differentierad utbildning», faller helt utanför ramen för 1954 års direktiv. Undersökning härav har av departementschefen uppdragits åt 1960 års värnpliktsutredning. I direktiven har departementschefen uttalat att »om en kvantitetsbegränsning av krigsmakten skulle framtvingas av kostnadsskäl, kan det emellertid bli nödvändigt att undantaga även yngre värnpliktiga från utbildning». Vidare framhålls, att utredningsarbetet bör avse att verkställa »en allsidig undersökning, som tager sikte på att närmare klarlägga förutsättningarna och metoderna för samt konsekvenserna av en maximering av värnpliktskontingenten». Departementschefen tar icke någon ställning till detta spörsmål i den ena eller andra riktningen men anser det angeläget »att en utredning sker om på vad sätt en dylik maximering eller (cit. här) någon form av s. k. kategoriklyvning lämpligen borde utformas under olika förutsättningar». Efter det att dessa direktiv utfärdades, har beslut rörande försvarets utveckling under de närmaste åren fattats av 1958 års riksdag. Detta beslut innebär en kvantitativ begränsning av krigsmakten. Det årliga utbildningsbehovet skall till följd härav icke stiga så mycket, som ursprungligen erfordrades för dåvarande krigsorganisation, utan endast till vad vi i det föregående har redovisat. Vi har föreslagit, hur sådan maximering bör genomföras. De fortsatta undersökningarna baseras därför på antagandet, att en av kostnadsskäl föranledd ytterligare minskning av vissa enheter i krigsorganisationen är ofrånkomlig. Det måste vidare förutsättas, att denna

105 minskning bland annat föranleder en motsvarande reducering av utbildningskontingenten. Denna sistämnda förutsättning är icke ovillkorligt förenad med den första av följande skäl. En minskning, som föranleds av kostnadsskäl, måste beröra sådana enheter inom krigsorganisationen, som innehåller särskilt kostnadskrävande materiel — vid armén operativa enheter eller kvalificerade understödsförband för dessa, vid marinen och flygvapnet likartade, ekonomiskt dyrbara enheter. Om en motsvarande reducering vidtas med avseende på utbildningskontingenten, blir följden icke blott att de operativa enheternas antal nedgår utan även att det personella underlaget för det lokalt bundna ytförsvarets förband och för det ortsbundna värnpliktiga hemvärnet efter hand minskar. De lokala förbanden rekryteras nämligen med värnpliktiga, vilka av åldersskäl icke längre bör vara krigsplacerade i de rörliga och mera slagkraftiga operativa enheterna. Minskningen av de lokala förbanden ger en i förhållande till övriga stridskrafter ytterst begränsad kostnadsbesparing. Värnpliktigt hemvärn består av utbildade värnpliktiga, som meddelats uppskov. Tidigare har påvisats, hurusom den tekniska utvecklingen skapar förut- . sättningar för en krigföring, som är alltmera obunden av tidigare begrepp om fronter och hemort, och som i stället riktar sig mot olika mål inom en yta med stor bredd och stort djup. Ett beslut om minskning av de kvalificerade, rörliga och eldkraftiga förbanden kan därför icke fattas utan att man samtidigt prövat, i vad mån mindre kostnadskrävande enheter med lokala stridsuppgifter i stället måste tillkomma för att åtminstone till en del motverka olägenheterna med minskningen. Införes kategoriklyvning till full överensstämmelse med krigsorganisationens minskning, kommer emellertid en sådan prövning att vara utesluten. Minskningen kommer att beröra både operativa enheter och av rekrytering från dessa beroende lokala stridskrafter. I debatten kring försvarsfrågan har stundom framskymtat, att de större individuella påfrestningar, som syns sannolika i ett framtida krig, borde motivera, att man genom kategoriklyvning undantog värnpliktiga, om vilkas förmåga att motstå de fältmässiga påfrestningarna tveksamhet kunde råda. Vi anser det vara synnerligen angeläget, att synpunkterna på individens förmåga att motstå de fältmässiga påfrestningarna blir vederbörligt beaktade. I all synnerhet gäller detta sådan personal, som har att föra befäl, soldater vid stridande förband samt personal som i övrigt arbetar under särskilt pressande och av krigshandlingar regelmässigt påverkade förhållanden. Samtidigt bör emellertid framhållas, att de olika befattningarna inom krigsmakten representerar mycket varierande nivåer i fråga om påfrestning och därav följande krav på individen. Först i och med att befattningarna analyserats samt behov av och tillgång på lämplig personal studerats, föreligger underlag för att grundligt pröva hithörande frågor.

106 Trots att ett fullständigt underlag för kvalitetsbedömning icke föreligger ; torde det icke råda någon delad uppfattning om att det är en åtgärd i kvalitetsbefrämjande syfte att tillvarata de möjligheter till sänkning av medelåldern vid rörliga, stridande förband, som personallägets utveckling medger. Vidare har vi i det föregående uppmärksammat, att antalet odugligförklarade vid inskrivningsförrättningarna tenderar att öka, och att detta främst kan återföras till psykiska sjukanledningar. Till följd härav har vi räknat med ett framtida högre medelvärde för frikallelser före och i anslutning till första tjänstgöringen (motsvarande) än tidigare. Den ökade avskiljning av värnpliktiga, som sålunda uppkommer, anser vi emellertid icke vara att rubricera som någon form av kategoriklyvning. Anledningen härtill är följande principiella syn på besiktningsföreskrifternas bakgrund och utformning. Besiktningskungörelse och besiktningsreglemente utgör grunden för de värnpliktigas klassificering såsom krigsdugliga eller icke krigsdugliga. Bestämmelserna måste vara utformade så, att denna gränsdragning, liksom även grupperingen av de krigsdugliga sinsemellan, sker på så objektiva grunder, som det över huvud taget är möjligt. Trots detta är det naturligt, att inskrivningsläkarens eller — vid inryckningen — förbandsläkarens bedömande av varje individuellt fall icke helt kan styras av reglementariska föreskrifter. Utrymme finns och måste även framdeles finnas för att läkaren skall kunna beakta hur olika sjukdomars karaktär och svårighetsgrad återverkar på varje enskilds förutsättningar att genomgå och tillgodogöra sig militärutbildningen. Utöver fordran på största möjliga objektivitet måste ett besiktningsreglemente även ge uttryck för aktualitet och sålunda fortlöpande anpassas både till medicinska rön och erfarenheter och till de eventuellt ändrade krav på individens krigsduglighet, som studier av krigserfarenheter m. m. visar motiverade. Ett exempel på det senare är erfarenheterna från andra världskriget angående psykiska sjukanledningar. Exempel finns även på att läkekonstens utveckling lett till att sjukdomar, som tidigare föranlett frikallelse, numera kan bekämpas och hävas. Genom att en konsekvent strävan efter objektivitet upprätthålls, får dö värnpliktiga, som prövas med avseende på militär användbarhet, en berättigad uppfattning om att de blir bedömda på ett så rättvist sätt som möjligt i förhållande till övriga värnpliktiga. Ur denna synpunkt anser vi talesättet, att man genom skärpning av besiktningsreglementet frikallar ett visst a n t d värnpliktiga utöver vad som eljest skulle bli fallet, vara missvisande och även ägnat att bibringa den enskilde tveksamhet om besiktningsresultatels rättvisa. Parentetiskt må här även nämnas, att det med hänsyn till de gränsfall, där läkarens individuella bedömning trots allt måste fälla avgörandet, i praktiken icke är möjligt att på detta sätt avskilja ett visst förutbestämt antal.

107 Besiktningsföreskrifterna bör således utan något sidoordnat inflytande ligga till grund för en objektiv bedömning, huruvida den prövade med hänsyn till de krav, som militärtjänsten ställer i fred och i krig, är krigsduglig eller icke krigsduglig samt — i förstnämnda fallet — om krigsdugligheten är i något avseende begränsad eller icke. Skulle därjämte ifrågakomma avskiljande genom kategoriklyvning, grundad på den värnpliktiges medicinska gruppering, måste detta vara en från frågan om krigsduglig eller icke krigsduglig helt fristående åtgärd. Klar skillnad bör sålunda föreligga mellan frikallelse såsom icke krigsduglig och befrielse från värnpliktsutbildning i fred genom kategoriklyvning.

Metoder för kategoriklyvning Följande metoder har granskats: kategoriklyvning på sociala grunder, kategoriklyvning på medicinska grunder, kategoriklyvning genom befrielse av viss eller vissa yrkesgrupper, kategoriklyvning genom lottning. Kategoriklyvning på sociala grunder Av sociala skäl föranledd befrielse från värnpliktstjänstgöring under 1920och 1930-talen berörde uppskattningsvis omkring 3,5 % av varje åldersklass. Huvudskälet var försörjningsplikt. Ett återinförande av denna institution skulle nu komma att möta helt förändrade förutsättningar. Den i vårt land väsentligt förbättrade socialvården medverkar nämligen till att minska de ekonomiska svårigheter, vilka kan uppstå i samband med den värnpliktiges första tjänstgöring (motsvarande). De hemmavarande medges — efter behovsprövning av familjebidragsnämnd (eventuellt annan kommunal myndighet) — familjebidrag bestående av familjepenning för den som har försörjningsplikt mot hustru, barn, föräldrar m. fl., förutsatt att den inkallade i väsentlig mån bidragit till anhörigs (anhörigas) försörjning, bostadsbidrag upp till kostnaden för bostaden jämte uppvärmning samt bidrag till sjukvård för familjemedlemmarna. Familjepenning och bostadsbidrag kan ersättas med näringsbidrag för den som har egen rörelse. Vidare utbetalas från riksförsäkringsanstalten 1 livräntor vid sjukdom eller olycksfall i tjänsten efter i huvudsak samma regler som vid yrkesskada. Med det bistånd, som samhället numera lämnar den enskilde, synes det sålunda vanskligt att finna någon entydig och rimligt rättvis väg att på 1

Numera riksförsäkringsverket.

108 sociala grunder befria en i lag avgränsad och antalsmässigt bestämd kategori värnpliktiga från värnpliktens fullgörande i fred. Vad nu anförts utesluter emellertid icke, att enskilda fall kan uppstå, där, samhällets insatser till trots, inkallelse skulle medföra väsentliga ekonomiska svårigheter. Detta är redan beaktat genom värnpliktslagens 29 § 1 mom. d) enligt vilket anstånd till påföljande år med första tjänstgöring (motsvarande) må medgivas »värnpliktig som visar annat giltigt skäl för anstånds beviljande, såsom att tjänstgöringen skulle medföra avsevärt avbräck i fortskriden lärokurs eller eljest bereda honom eller av hans arbete beroende nära anhöriga väsentliga svårigheter eller olägenheter». Sådant anstånd kan förnyas, om skäl alltfort föreligger, dock ej längre än sammanlagt fyra år, där ej Konungen finner synnerliga skäl föranleda längre anstånd. Till kategoriklyvning på sociala grunder skulle även kunna hänföras befrielse av barn i barnrika familjer. Syftemålet härmed skulle vara, att bereda familjerna viss ekonomisk lättnad i fråga om utgifter för barnens utbildning, genom att barnen eller visst antal av dessa kunde tidigare än eljest komma ut i förvärvsarbete. Gentemot detta kan hävdas, att vårt undervisningsväsende byggs upp för att möjliggöra för envar att genomgå den utbildning, för vilken vederbörande kan vara lämpad, helt oavsett föräldrarnas ekonomiska standard. Barnbidrag samt kollektiv och individuell studiehjälp, den senare sannolikt framdeles än mera utbyggd än nu, tjänar nämnda ändamål. Till följd härav syns det icke möjligt att hävda ett så bestämt samband mellan studieekonomi och familjestorlek, att rättvis grund för en bestämd värnpliktsgrupps befrielse från tjänstgöring skulle kunna härledas ur detta. Som tidigare anförts föreligger dessutom genom anståndsförfarande möjligheter till individuellt hänsynstagande. Kategoriklyvning på medicinska grunder Kategoriklyvning på medicinska grunder innebär, att befrielse från värnpliktsutbildning i fred meddelas värnpliktiga, som hänförts till någon av besiktningsgrupperna 1—4 eller som lider av särskilt angivna sjukdomar, dock icke med den svårighetgrad att de av denna anledning skulle ha frikallats. Kategoriklyvning grundad på de värnpliktigas medicinska gruppering har ägt rum både enligt 1925 och 1936 års värnpliktslagar. Med stöd av den förstnämnda befriades (frikallades) de icke vapenföra. Personal för handräckningstjänst uttogs bland vapenföra värnpliktiga. Dessas tjänstgöringsskyldighet i fred förbrukades således, utan att de gavs den utbildning, för vilken de fysiskt och psykiskt hade varit lämpade. 1936 ändrades förhållandet så, att alla vapenföra i princip skulle vara gripbara för vapenutbildning, ehuru en del icke utbildades i fredstid utan hänfördes till ersättnings-

109 reserven. Handräckningspersonal utgick i stället ur de icke vapenföras — till handräckningstjänst uttagnas — grupp. Avsikten härmed var att hålla möjligheten öppen för en senare utbildning av de vapenföra, därest detta skulle visa sig möjligt och nödvändigt i ett krisläge eller inför ett krigshot. Detta tillämpades — så kallad efterutbildning — under de senaste beredskapsåren i vårt land.

Kategoriklyvning genom befrielse av viss eller vissa yrkesgrupper Metoden innebär, att värnpliktiga enligt särskilda regler befrias från värnpliktens fullgörande i fredstid, om de vid tiden för inskrivningsförrättningarna eller vid ordinarie tidpunkt för inryckning till första tjänstgöring vunnit anställning vid exempelvis vissa särskilt angivna myndigheter, verk eller industrier. Urvalet av anställningar, vilka skulle medföra befrielse, måste göras med utgångspunkt från antingen verksamhetens betydelse i krigstid eller dess värde för samhället i fred eller en kombination av båda. Det syns synnerligen vanskligt, att göra ett sådant urval och samtidigt i möjligaste mån beakta både den enskildes rättvisekrav och krigsmaktens behov av för skilda befattningar lämpliga värnpliktiga. Motsvarande synpunkter har anförts i tidigare avgivet förslag beträffande värnpliktstjänstgöring för yrkessjömän. Eftersom anställningsförhållandena i verk och industrier som regel är direkt beroende av företagets m. m. behov av nyrekrytering, är det uteslutet att med denna metod åstadkomma, att ett bestämt antal värnpliktiga årligen avskiljs från värnpliktstjänstgöring.

Kategori klyvning genom lottning

Ett bestämt antal värnpliktiga skulle kunna avskiljas årligen, under förutsättning att lottning verkställs efter det att inskrivningsförrättningarna slutförts och dessas antalsmässiga resultat föreligger. Med ledning av inskrivningsresultaten skulle därefter varje inskrivningsområde tilldelas ett visst antal »befrielsenummer», varefter utlottning av dessa sker, exempelvis inför inskrivningsnämnd. Metoden gör det möjligt att undanta för krigsmakten betydelsefulla personalgrupper från att delta i lottning. Detta har för övrigt viss anknytning till tidigare kategoriklyvning, då sjukanledningarna för studenter och likställda, sjökaptener m. fl. bedömdes mindre rigoröst än för värnpliktiga i allmänhet. Ett sådant undantagsförfarande kommer att vara nödvändigt ur kvalitetssynpunkt. Teoretiskt vore det även möjligt och i praktiken nödvändigt att undanta vissa glesbefolkade inskrivningsområden från lottning, ett förhållande som även har anknytning till 1936 års kategoriklyvning, då samtliga inom Gotlands militärområde inskrivna vapenföra värnpliktiga uttogs i linjetjänst.

110 Konsekvenser Allmänt En såvitt möjligt lika och rättvis fördelning av de medborgerliga skyldigheterna uppfattas i vårt demokratiska samhällsskick som någonting självklart. De olägenheter ur riksförsvarets synpunkt och de fall av enskilda uppenbara orättvisor, som föranleddes av 1920- och 1930-talens kategoriklyvning, kom tydligt till synes under beredskapsåren. Med 1941 års värnplikslag fastlades principen, att envar vapenduglig svensk man skulle i fred utbildas för att vid angrepp mot vårt land kunna delta i rikets väpnade försvar. Denna princip har därefter stått fast. Kategoriklyvningen har, delvis efter beredskapsårens erfarenheter men även av andra orsaker, blivit föremål för en påtaglig impopularitet. Till skillnad från förr finner man numera vid inskrivningsförrättningarna en försvinnande liten del, som eftersträvar att undandra sig värnpliktens fullgörande. Självstympning var förr en tyvärr någon gång förekommande utväg för att framtvinga frikallelse. Lämnande av falska uppgifter och simulation i avsikt att bli frikallad är andra företeelser, som i våra dagar mera sällan förekommer. Den antydda utvecklingen beror givetvis på att riksförsvaret och målsättningen för detta blivit en folkets gemensamma angelägenhet på annat sätt än förr och på vetskapen om att varje man, i vilken befattning han än verkar inom totalförsvaret, kan komma i det läget, att han med vapen måste försvara sin hemort eller arbetsplats. Utvecklingen torde därjämte i väsentlig grad sammanhänga med vetskapen om att alla har att fullgöra den medborgerliga skyldighet, som värnpliktstjänstgöringen innebär, och att frikallelse sker restriktivt enligt så objektiva grunder som möjligt. Ökad trygghet i ekonomiska avseenden torde likaså medverka till en positivare grundsyn på tjänstgöringen. Statsmakternas fasta hållning i värnpliktsfrågan måste för den enskilde ses som uttryck för ansvarsmedveten strävan att ge envar värnpliktig bästa möjliga förutsättningar att uthärda de påfrestningar, som ett framtida krig otvivelaktigt skulle innebära. Skulle ånyo någon form av kategoriklyvning komma att genomföras, kan en utveckling motsatt den nyss nämnda icke uteslutas. Befrielse kan av många komma att anses som en eftersträvansvärd favör. Kategoriklyvning på medicinska grunder De värnpliktigas utbildning för olika slag av militär användbarhet (jämför kapitel IV) sker efter ett urvalsförfarande. Vederbörandes lämplighet för olika slag av utbildning bedöms därvid med ledning av uppgifter rörande civila kvalifikationer och erfarenheter, beskaffenhet i kroppsligt hänseende och beskaffenhet i psykiskt hänseende.

Ill Ett avskiljande av krigsdugliga värnpliktiga på enbart medicinska grunder medför den konsekvensen, att ett antal värnpliktiga med för försvaret betydelsefulla kvalifikationer och erfarenheter eller i övrigt intellektullt sett väl utrustade kommer att undantas från användning i krigsorganisationen. En sådan lösning inger allvarliga betänkligheter, eftersom den moderna krigsorganisationen icke blott kräver fysiskt goda soldater utan även tekniskt kunniga sådana, som med kalla nerver och intellektuell behärskning kan handskas med nuvarande och framtida vapen- och skyddssystem. Sistnämnda värnpliktiga behöver icke i alla befattningar vara fullgoda i kroppsligt hänseende. Vad beträffar de båda olika principer för kategoriklyvning, vilka tillämpas i 1925 års respektive 1936 års värnpliktslagar, må anföras, att 1936 års regler ger något större handlingsfrihet inför en framtida utveckling än 1925 års. Möjligheterna att åstadkomma en avskiljning, som är i någon m å n rättvis, försämras däremot, eftersom det här gäller ett urval inom den medicinskt mera svårbedömbara mittgruppen — besiktningsgrupperna 2 och 3. Från kategoriklyvning på medicinska grunder är det oundgängligen nödvändigt att undanta värnpliktiga, vilka är bosatta i personella underskottsområden av särskild betydelse för riksförsvaret, bland andra Gotland och stora delar av Norrland. Förutom den uppenbara orättvisa som en sådan åtgärd skulle innebära, kan den medverka till att ytterligare öka utflyttningsfrekvensen från underskottsområdena, nämligen om den värnpliktige anser sig ha förutsättningar för befrielse från värnpliktens fullgörande i fred och han i tid före inskrivningsförrättningarna flyttar till ett överskottsområde. Antalet, som skall befrias, har förutsatts vara bestämt av krigsorganisatoriska faktorer, vilka i sin tur sammanhänger med ekonomiska överväganden. Ett läge där de båda sistnämnda faktorerna motiverar en sådan minskning av värnpliktskontingenten att denna direkt anknyter till medicinskt definierbar grupp eller definierbara grupper, kan uppstå endast slumpvis eller vara direkt konstruerat. Det skulle kunna anföras, att man på erfarenhetens väg dock bildat sig en uppfattning om hur de värnpliktiga fördelar sig på besiktningsgrupper och att befrielse av exempelvis värnpliktiga hänförda till besiktningsgrupp 4 bör antalsmässigt gå att bestämma i varje fall till en viss storleksordning. Detta är riktigt under de allmänna förutsättningar, som nu gäller för den värnpliktiges medicinska gruppering. Det kan emellertid mången gång vara svårt att avgöra, om en värnpliktig bör hänföras till besiktningsgrupp 3 eller 4. Eftersom vederbörande till övervägande delen tas i anspråk för handräckningstjänst i båda de nämnda fallen, blir grupperingen vid inskrivning och inryckning av begränsad betydelse under fredsförhållanden. Den kan, om skäl föreligger, korrigeras under första tjänstgöringens (mot^

svarande) lopp. Helt annat blir givetvis fallet, om gränsdragningen mellan grupperna skulle medföra befrielse från värnpliktens fullgörande i fred (grupp 4) eller ej (grupp 3) och samtidigt personal för handräckningstjänst skulle uttas på medicinska grunder ur den betydligt större besiktningsgruppen 2.

Kategoriklyvning och rörlighet på arbetsmarknaden I de hösten 1954 avslutade utredningarna inom krigsmakten rörande försvarets framtida utformning hade arméchefen — i syfte att uppnå besparingar — granskat den dåvarande värnpliktsutbildningen med särskild hänsyn till utbildningstidens längd och värnpliktskontingentens storlek. Arméchefen anförde bland annat följande i vad avser befrielse från första tjänstgöring av värnpliktiga, som har sådan anställning, att visst antal sedermera kan förväntas få uppskov. "Om de, som vid inskrivningen är anställda eller komma att anställas vid uppskovsberättigade verk eller företag, skulle befrias från militärutbildning (första tjänstgöringen), erhålles direkta återverkningar på krigsorganisationen. Enligt en undersökning, som utfördes av arbetsmarknadsstyrelsen 1949 pä 5 000 värnpliktiga under första tjänstgöringen (i huvudsak 20-åringar), hade 44 % bestämda planer på byte av yrke eller plats inom samma yrke och 12,5 % visste icke om de skulle fortsätta i påbörjat yrke eller ej. Även om vittgående slutsatser ej kan dras härav, torde kunna fastställas, att vid 18—19 års åldern är yrkesvalet i flertalet fall icke definitivt. Ett stort antal av dem som under angivna förutsättningar skulle befrias från första tjänstgöring på grund av (väntat) uppskov (motsvarande) kommer senare icke att bli uppskovsberättigade. Andra träder i deras ställe. Krigsorganisationen kommer att undantas avsevärt flera värnpliktiga än som svarar mot totala antalet uppskov. Denna följdverkan kan teoretiskt sett motverkas om de värnpliktiga, som icke erhåller väntat uppskov eller får sina uppskov hävda snarast därefter, oberoende av ålder fullgöra första tjänstgöring. Med hänsyn till såväl den enskilde som utbildningsorganisationen torde det emellertid icke vara lämpligt att ålägga dessa i flera fall relativt gamla värnpliktiga full tjänstgöringsskyldighet. En befrielse från värnpliktstjänstgöring för personal, anställd eller avsedd att anställas vid uppskovsberättigade verk och företag, gynnar rekryteringen till dessa. Det är därför icke osannolikt, att en sådan åtgärd kommer att möta mycket starkt motstånd från industri- och personalorganisationer. För det totala försvaret är det värdefullt, att en fast grund lägges genom militärutbildningen under första tjänstgöringen. Därigenom underlättas vidareutbildningen inom det värnpliktiga hemvärnet och civilförsvaret. Den möjliggör även att de värnpliktiga, om så erfordras vid en bottenskrapning av resurserna under krig, kan utnyttjas i krigsorganisationen efter en kort kompletterande utbildning. Av det anförda framgår, att värnpliktiga, som beräknas få uppskov, civilplacering eller krigsplacering i enheter utanför krigsmakten, icke bör befrias från första tjänstgöring vid armén." Någon förändring till ökad fasthet i 18- och 19-åringarnas yrkesinriktning har, som tidigare anförts, icke kunnat konstateras. Även om detta

delvis skulle ändras genom yrkesskolornas utbyggnad, är det därmed icke säkert, att fastheten i anställning vid visst verk eller företag ökar. Generaldirektören och chefen för arbetsmarknadsstyrelsen, Bertil Olsson, har i »60-talets arbetsmarknad» (Stockholm 1960) behandlat bland annat rörligheten på arbetsmarknaden inför 1960-talets anpassningsprocess och därvid anfört följande: "Arbetskraftens rörlighet har låtit tala om sig mycket på sista tiden. Ett snabbt framåtskridande samhälle med full sysselsättning kräver en hög grad av rörlighet på arbetskraften. Behoven på arbetsmarknaden skiftar fort i ett sådant samhälle och arbetskraften måste anpassa sig till arbetsmarknadens behov. Då blir rörligheten ett av de viktigaste medlen att nå denna anpassning. Vi får därför under 60-talet räkna med hög rörlighet på arbetskraften. Den stimuleras genom intensiv arbetsförmedling — vår arbetsförmedling måste ges ännu bättre resurser — och genom rörlighetsstimulerande åtgärder av olika slag. 1 någon mån innebär det en strukturförskjutning i åsikterna kring arbetskraftens rörlighet." (Sid. 20) Det framhålls vidare, att rörligheten ingalunda löser alla arbetskraftsproblem. Den fordrar ett komplement, som innebär, att »arbetstillfällena också kommer till arbetskraften» (sid. 21). Detta medför spridning av Sveriges näringsliv genom en aktiv lokaliseringspolitik. Införandet av den allmänna tjänstepensioneringen ger den enskilde i princip ökade möjligheter till byte av anställning under den »produktiva» levnadsåldern. De skäl som ovan anförts mot kategoriklyvning genom befrielse av viss eller vissa yrkesgrupper finner vi vara bärande för den tidrymd utredningen behandlar. I praktiken blir det icke en fråga om befrielse av viss yrkesgrupp utan endast av sådana värnpliktiga, som vid inskrivningstillfället var anställda eller eventuellt blott angav såsom sin avsikt att söka anställning vid visst verk, företag eller motsvarande. Härtill må anföras, att allvarliga olägenheter ur yrkeslivets synpunkt skulle kunna bli konsekvensen, om anställning i vissa verk eller grupper av företag medförde total befrielse från värnpliktens fullgörande i fred, i andra icke. Förslag om modifierad tid och målsättning för uppskovsvärnpliktigas utbildning har tidigare framlagts av denna utredning (delbetänkande 1955, stencilerat). I granskning av betänkande angående handelsflottans beredskapsbemanning har vi föreslagit en modifiering av principerna för fullgörande av repetitionsövning för yrkessjömän. Lottningsförfarandet Lottning kan ske antingen genom proportionell fördelning av »befrielsenummer» i förhållande till antalet inskrivna inom varje inskrivningsområde eller så att avskilj ningen görs mindre i de folkfattiga områdena och större i de folkrika. Personalkategorier av särskild betydelse för krigsmak8—2820 61

114 ten måste, som tidigare nämnts, uteslutas från rätten att delta i lottning. I personella underskottsområden kan befrielse över huvud taget icke förekomma. Den största delen av dylika frikallelser kominer att förläggas till tätområden, exempelvis Stockholmsområdet. Förfaringssättet medger således ett fleral alternativ med kombinationer av olika faktorer. Detta förhållande gör att hela metoden får karaktären av ett godtyckligt förfaringssätt och därför icke kan accepteras. Det synes också ur folkpsykologisk synpunkt synnerligen diskutabelt att lösa frågor om den enskildes medborgerliga rättigheter och skyldigheter beträffande landets försvar med lottens hjälp.

Utredningens slutsatser och förslag rörande kategoriklyvning Mot bakgrunden av de synpunkter, som framförts beträffande ett framtida krigs karaktär, betydelsen av att landets yta försvaras mot olika slag av invasion, att detta försvar kan upptas med ur personell synpunkt kvalitativt väl tillgodosedda operativa enheter, att motstånd därjämte kan etableras av lokala stridskrafter och av hemvärn för hemortens och arbetsplatsens skydd samt att våra förbands stridsvärde kan vidmakthållas under den våldsamma vapenverkan, som krigstekniken möjliggör, vill vi framhålla det som en väsentlig försvarsangelägenhet, att landets alla krigsdugliga värnpliktiga ges erforderlig vapenutbildning. Med utredningens förslag föreligger icke nu någon anledning att införa kategoriklyvning. Skulle krigsorganisationen minskas, bör alltjämt samtliga värnpliktiga utbildas, så länge landets ekonomi icke definitivt utesluter att så sker. Beslut om kategoriklyvning och metod härför bör då fattas först efter omsorgsfull avvägning mellan värnpliktskostnader och utgifter i övrigt inom försvarsbudgeten. Ett i varje krigsorganisation alltid förefintligt behov av lokalt rekryterade stridskrafter inom områden med begränsat befolkningsunderlag kommer att medföra, att kategoriklyvning icke kan tillämpas för dessa områden. Vid SSU-konferensen i Stockholm den 16—17 februari 1949 uttalade dåvarande försvarsministern Allan Vougt följande: »Om man skulle underlåta att ta ut den levande värnkraften, skulle man därigenom komma i konflikt med själva den nationella viljan, sådan den kommer till uttryck hos varje människa i hans krav att det land han tillhör, skall ta honom i anspråk när det gäller att försvara frihet och oberoende.» (Folk och Försvar, Stockholm 1949 sid. 34,) Utredningen kan icke finna, att det därefter forflutna decenniet medfört någonting nytt av sådan vikt, att det kan förändra den grundsyn på värnplikten, som det citerade uttalandet ger uttryck för.

AVDELNING B

Personal för totalförsvaret (Principförslag)

KAPITEL VIII

Samverkan inom totalförsvaret

Totalförsvarets karaktär T ett framtida krig kommer stridshandlingar, riktade mot vårt land, att beröra inte bara våra väpnade styrkor utan även vår försörjningsapparat, andliga motståndskraft, ledning och våra mänskliga och materiella resurser över huvud taget. Redan det andra världskriget visade, hur praktiskt taget alla delar av samhället blev direkt eller indirekt berörda av stridshandlingar. Sedermera har den tekniska utvecklingen skapat förutsättningar för än våldsammare och mera överraskande angreppsmedel och metoder. Men icke enbart den väpnade insatsen har påverkats av utvecklingen. Nutida propagandateknik med användning av massmedia, där ljudradio och television är bland de främsta, gör det möjligt att angripa ett folks psykologiska motståndskraft. Industrialiseringen, handelns internationella karaktär samt försörjningens beroende av kommunikationer, energitillförsel m. m. ökar de ekonomiska betvingelsemedlens effekt. Försvaret måste omspänna alla de olika områden, där någon form av angrepp kan förutses. Det måste i vårt land land inrymma ett tillvaratagande av alla personella, materiella, ekonomiska och psykiska resurser. Endast härigenom skapas förutsättningar för det totala försvarets primära uppgift, att bevara freden och försvara nationen. Den fredsbevarande uppgiften ställer kravet, att vårt totala försvar har sådan styrka, att en fiende, som vill bryta vår motståndsförmåga, måste sätta in avsevärda krafter. Han tvingas därvid överväga, om denna kraftinsats kommer att motsvara avsedd vinst. Är det totala försvarets alla delar väl rustade inför ett överraskande, våldsamt angrepp, ökar försvarets fredsbevarande effekt. Samverkan övergången från det fredsorganiserade samhället till krigsorganiserat totalförsvar kommer att medföra en förskjutning i fråga om betydelsen av olika resurser. Såsom framhållits av 1960 års försvarsledningsutredning (betänkande I sid. 63) måste vi upphöra med sådan verksamhet, som icke är oundgängligen nödvändig för krigets fullföljande, och utnyttja våra tillgångar så, att de kommer till bästa möjliga nytta för totalförsvaret i varje särskilt skede av kriget. En gemensam och samordnad insats av militära och civila

118 resurser förutsätter dels att beslutande myndigheter äger sådana befogenheter, som erfordras för att personal skall k u n n a åläggas olika, av lägets krav betingade uppgifter, dels att ett fortlöpande samarbete äger rum mellan totalförsvarets myndigheter i olika instanser. Såsom exempel på samverkan inom totalförsvaret i ett krigsläge m å nämnas användning av militära förband för att bistå civilförsvaret under räddnings- och röjningsarbeten av stor omfattning. Förband ur krigsmakten kan behöva insättas för att medverka vid utrymning samt vid undanförsel av förnödenheter med särskild betydelse för totalförsvarets försörjning. Att bygga krigsbroar och upprätta färj förbindelser som ersättning för förstörda broar kan avse att möjliggöra civila transporter och utrymning lika väl som förflyttning av militära förband. Det kommer även att uppstå lägen, då civila resurser får insättas för understöd av det militära försvarets icke stridande verksamhet, exempelvis såsom arbetskraftförstärkning vid lastning och lossning eller för att genomföra omfattande transporter. Hälso- och sjukvården kommer till följd av stora krav och begränsade resurser att alltid vara en gemensam angelägenhet inom totalförsvaret. I och med att riket kommer i krig blir de militära operationerna i särskild grad dominerande för verksamheten inom totalförsvaret. Ett uttryck härför är bland annat den s. k. militära direktivrätten, som ger vissa militära chefer befogenhet att för särskilt angivna ändamål påkalla bistånd av det allmänt civila medicinalväsendet. Direktivrätten gäller även gentemot civilförsvarsmyndighet, under förutsättning att högsta civilförsvarsberedskap är anbefalld. Den avser därvid civilförsvarsverksamhetens inriktning m. m. i den mån detta är nödvändigt med hänsyn till pågående militära operationer, för att säkerställa militära transporter eller eljest är påkallat ur militär synpunkt. Direktivrätten påverkar icke de personella resursernas fördelning inom totalförsvaret. En väsentlig förutsättning för att de olika delarna av totalförsvaret skall kunna funktionera i krig är att förberedelser genomförts i fred. Vid ett överraskande krigsutbrott måste alla delar träda i verksamhet utan dröjsmål. Planläggningen kan emellertid av praktiska skäl icke inrymma alla olika alternativ för ett läges utveckling fram till krigsutbrott. Den måste avse det, som ställer landet inför särskilda påfrestningar — ett läge då väpnat angrepp utlöses med kort varsel. Sådan planering ger emellertid även underlag för åtgärder vid en stegvis skärpning av läget eller i ett beredskapsskede av liknande art som under det senaste världskriget.

Totalförsvarets komponenter »Totalförsvaret» finns icke definierat i någon författning, men begreppet används i flera på senare år utgivna beredskapsförfattningar och instruktioner för myndigheter.

119 Med hänsyn till verksamhetens art har »totalförsvaret» kommit att indelas i följande komponenter: det militära försvaret (krigsmakten), civilförsvaret jämte med detta nära samverkande samhällsorgan (polisväsendet, hälso- och sjukvården samt socialvården), det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret. De olika komponenternas uppgifter kan i korthet beskrivas på följande sätt. Det militära försvarets (krigsmaktens) uppgifter i krig är främst att försvara riket mot invasion och mot flyg- och fjärrvapenanfall samt att trygga tillförseln av förnödenheter m. m. utifrån. Krigsmakten skall härvid samverka med totalförsvarets övriga delar, särskilt i vad avser att minska verkan av de stridsmedel, en fiende sätter in för att betvinga vårt land. Civilförsvaret har till uppgift att vidta dels förebyggande, dels skadebekämpande åtgärder för att skydda främst civilbefolkningen men även anläggningar, byggnader och annan egendom mot verkan av fientliga anfall. I fråga om ordningens upprätthållande och bevakning av särskilt betydelsefulla objekt samverkar civilförsvaret med bland andra krigsmakten samt det statliga och kommunala polisväsendet. Inom civilförsvarets övriga verksamhetsområden sker samverkan med dels det allmänt civila medicinalväsendet samt socialvårdens organ dels krigsmakten och därvid främst ingenjör-, signal-, transport- och sjukvårdsförband. Omhändertagande av flyktingar kan helt eller delvis åläggas civilförsvaret. Det ekonomiska försvaret skall vidta åtgärder för att — både i ett neutralitetsläge och i ett krigsläge — kunna tillgodose det totala försvarets behov av förnödenheter och tjänster. Hit hör undanförsel av betydelsefulla förnödenheter och råvaror samt åtgärder för produktion, lagring av bränsle, råvaror, industri- och jordbruksprodukter ävensom kraft, gas och dylikt. Hit hänförs också frågor om utnyttjande av arbetskraft och transportmedel. I denna del av totalförsvaret ingår vidare sådan verksamhet, som i andra avseenden berör den ekonomiska samhällsverksamheten i krig, exempelvis penning-, kredit- och försäkringsväsendet. Det psykologiska försvaret har till syfte att på olika sätt bevara och stärka försvarsvilja och motståndsanda samt motverka fiendens psykologiska krigföring och undergräva de fientliga styrkornas motståndskraft. Det psykologiska försvarets verksamhetsområden omfattar bland annat nyhetstjänsten och dess möjligheter att fungera, upplysningsverksamheten, särskilda åtgärder bland utrymd befolkning, pressens, ljudradions och televisionens verksamhet samt vederläggande av fientlig propaganda. Bilaga 5 upptar en förteckning över centrala myndigheter (utom de under försvarsdepartementet lydande), vilkas verksamhet i större eller mindre grad är ägnad totalförsvaret.

KAPITEL IX N u v a r a n d e föreskrifter beträffande ansvarighet och samordning i v a d avser personella försvarsförberedelser

Ansvarighet Den myndighet, som i fred leder viss funktion inom totalförsvaret, skall — enligt givna föreskrifter och med vissa undantag — planlägga för verksamhetens omställning till krigsförhållanden samt i krig leda denna verksamhet. För många av totalförsvarets komponenter innebär omställningen från freds- till krigsförhållanden (krigsorganisering) ökade uppgifter och stark ansvällning av personalstyrkan. För andra åter kommer uppgifterna att begränsas eller verksamheten att helt nedläggas, varvid personal friställs. Myndigheternas krigsplanläggning måste således innefatta planer över h u r personalläget i krig skall tillgodoses. Planeringen blir till sin omfattning väsentligt olika vid olika myndigheter. Redogörelse för krigsplacering m. m. vid det militära försvaret har lämnats tidigare. Skyldighet för det totala försvarets övriga myndigheter att i fred planera för personalbehovets tillgodoseende vid övergång till krigsorganisation är i vissa fall särskilt angiven i myndigheternas instruktioner, i andra fall torde denna skyldighet få anses inrymd i mera allmänt formulerade ålägganden om planläggning för verksamhet i krig eller i ställningen såsom central statlig myndighet för visst verksamhetsområde. För samtliga verk (kapitel II), där del av personalbehovet i krig måste tillgodoses genom ianspråktagande av värnpliktiga, gäller uppskovskungörelsens bestämmelse, att »behov av uppskov skall grundas på plan över verks organisation och behov av arbetskraft under krigsförhållande». Samma innebörd men vidgad till samtliga delar av totalförsvaret återfinns i beredskapskungörelsens föreskrifter angående beredskapstillstånd och beredskapsgrader. Sålunda innebär beredskapsgrad III (lägsta beredskapsgrad) vid de icke särskilt rubricerade statliga och kommunala myndigheterna m. fl., att beredskapsplaner överses, att personal, som enligt avtal skall ingå i statlig myndighets krigsorganisation, inkallas till tjänstgöring i mån av behov samt att personalen instrueras om den fortsatta verksamheten i olika lägen.

121 Samordning För vissa av totalförsvarets verk och myndigheter gäller särskilda föreskrifter rörande samordning, bland annat i personalfrågor. De viktigaste kommer att redovisas i det följande. Högsta instans Krigsförberedelsearbetet i högsta instans leds av de olika fackdepartementen, vart och ett inom de områden av totalförsvaret, som vederbörligt departement enligt stadgan angående statsdepartementen har att ansvara för. Verksamhetens samordning är en Kungl. Maj :ts angelägenhet. Genom särskilda beslut 1957 och 1958 har Kungl. Maj:t uppdragit åt ett konsultativt statsråd att samordna sådana ärenden inom de olika fackdepartementen, som rör viss beredskapsplanläggning och administrativ beredskap. Till nämnda statsråds förfogande inom statsrådsberedningen står från och med den 1 juli 1959 bl. a. en byråchef och en arvodesanställd officer. Uppgifterna i detta sammanhang är att handlägga frågor rörande planläggning av »riksstyrelsens» verksamhet i krig, att vaka över den administrativa beredskapen samt att följa behandlingen inom de olika fackdepartementen av sådana ärenden av beredskapsnatur — inbegripet medelsäskanden — beträffande vilka behov av samordning mellan departementen föreligger. Med riksstyrelsen avses Kungl. Maj :t, riksdagen och den del av den statliga civila förvaltningen, som under krig erfordras för rikets ledning eller eljest för förvaltningsuppgifter, som måste prövas av centrala organ. Planläggningen för riksstyrelsen innefattar riktlinjer och föreskrifter för hur personalbehoven skall tillgodoses. Något motsvarande planeringsarbete för hela det totala försvaret sker däremot icke, även om administrativa ärenden och budgetärenden i en del fall i sig innefattar vissa personella frågor. Ärenden som berör användningen i krig av värnpliktiga och vid krigsmakten i fred anställd personal handläggs inom försvarsdepartementet. Beslut fattas i förekommande fall efter gemensam beredning med andra av ärendet berörda departement. Enligt enahanda grunder handlägger inrikesdepartementet ärenden som berör civilförsvaret, landsstaten, det psykologiska försvaret, polisväsendet samt hälso- och sjukvården. Socialdepartementet handlägger ärenden rörande socialvården i krig samt i nära samarbete med bland andra handelsdepartementet, under vilket riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap sorterar, ärenden rörande totalförsvarets civila arbetskraft. Ärenden rörande kommunikationsverken handläggs inom kommunikationsdepartementet och handelsdepartementet. Från denna principiella uppdelning kan avsteg göras, om ärendets omfattning utöver personalfrågor motiverar att annat departement är sammanhållande. Så har exempelvis skett beträffande värnpliktsfrågor i samband med civilförsvarets nydaning. Vad beträffar samordningsmöjligheterna har 1958 års försvarslednings-

122 kommitté i sitt betänkande »Krigsmaktens högsta ledning» (SOU 1960:12) anfört följande. »Sammanfattningsvis måste konstateras att statsmakternas möjligheter att överblicka, samordna, utveckla och leda totalförsvaret icke förbättrats i den takt och den utsträckning som krigföringens ändrade förutsättningar motiverar. Kommittén vill emellertid erinra om att försvarsministern vid anmälan av propositionen 1958:110 uttalade, att en allsidig utredning rörande behovet av ökad samordning av verksamheten i det totala försvarets olika instanser borde verkställas i lämpligt sammanhang.» (Sid. 194.) Omnämnda utredning har sedermera tillsatts — 1960 års försvarsledningsutredning. Eftersom denna kommer att närmare behandla samordningsfrågorna över huvud taget, begränsar vi oss här till att starkt understryka den vitala betydelsen av samordning i totalförsvarets personalplanering. Central instans Följande centrala myndigheter är främst ansvariga för personalplanering och samordning av totalförsvarets personalfrågor i fred och krig: överbefälhavaren, riksnämnden 1 för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen och medicinalstyrelsen genom dess sjukvårdsberedskapsnämnd. Härutöver har skapats ett antal samarbetsorgan, bland vilka må nämnas militärledningen (endast i fred) och »Centrala sjukvårdsledningen.» 2 övriga centrala myndigheter åligger även viss samordnande verksamhet. Den är emellertid, inom de områden utredningen har att behandla, icke av samma omfattning eller samma principiella inriktning, som den samordning vilken åvilar här nämnda myndigheter. Särskild redogörelse lämnas därför icke för de övriga centrala myndigheternas jämte motsvarande regionala och lokala myndigheters uppgifter. överbefälhavaren med försvarsstaben och i viss mån centrala värnpliktsbyrån intar en i samverkansfrågor ledande roll. överbefälhavaren skall bland annat »verka för åstadkommande av samverkan och enhetlighet de olika försvarsgrenarna emellan ävensom främja samverkan mellan krigsmakten och civila myndigheter» (instruktion för överbefälhavaren, 3 § a ) . Det åligger honom vidare att »handlägga sådana till centrala värnpliktsbyråns verksamhetsområde hörande ärenden, som äro av större betydelse för avvägningen mellan försvarsgrenarna inbördes eller mellan rent militära krav, å ena sidan, samt krigsindustriella eller eljest civila krav, å den andra» (instruktionen 3 § i ) . 1 2

Fr.o.m. 1 / 1 1962 överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap. Beslut om ett centralt transportreglerande organ har fattats av 1961 års riksdag.

123 Försvarsstaben skall jämlikt sin instruktion »verka för åstadkommande av samverkan och enhetlighet de olika försvarsgrenarna emellan ävensom främja samverkan mellan krigsmakten och civila myndigheter» (1 §). Centrala värnpliktsbyråns uppgift är att »biträda överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna vid handläggning av ärenden rörande inskrivningsväsendet, personalredovisningen, personalprövningsverksamheten och värnpliktsrekryteringen samt rörande de värnpliktigas värnplikts- och tjänstgöringsförhållande, krigsplacering och inkallelse» (instruktion för arméledningen 27 §). Genom tillkomsten av militärpsykologiska institutet har sedermera uppgiften beträffande personalprövningsverksamheten utgått ur byråns verksamhetsområde. Bland chefens för centrala värnpliktsbyråns särskilda åligganden märks bland annat, att denne skall handlägga ärenden rörande truppförbands, örlogsstationers och flygförbands rekrytering med värnpliktiga samt möjligheterna att ta i anspråk vissa värnpliktiga för att tillgodose andra samhäll svik tiga ändamål än krigsmaktens. Centrala värnpliktsbyråns ställning samt bestämmelserna för handläggning och föredragning av ärenden, vilka berör annan försvarsgren än armén eller är gemensamma för flera försvarsgrenar, har redovisats i kapitel IV. Härtill må blott nämnas, att samtliga försvarsgrenar avsetts vara representerade i byrån, men att befattningshavare ur flygvapnet hittills icke kunnat avdelas. Chefen för flygvapnet har emellertid i sitt yttrande över 1958 års försvarsledningskommittés betänkande (SOU 1960:12) anfört, att han, så snart personalläget vid flygvapnet det medger, avser kommendera en befattningshavare till centrala värnpliktsbyrån. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, skall såsom centralorgan leda, övervaka och samordna landets försvarsförberedelser på det ekonomiska området, i syfte att vid krig, vari riket kan komma att befinna sig, eller eljest under utomordentliga förhållanden försvarets behov av förnödenheter må kunna tillgodoses och folkförsörjningen tryggas. Riksnämnden skall också, i den mån detta icke ankommer på annan myndighet, inom ramen för tillgängliga medel sörja för att förberedelser i nu angivet syfte blir vidtagna. Det åligger riksnämnden bland annat att »skaffa sig fullständigast möjliga kännedom om landets näringsliv samt om tillgången på arbetskraft och trafikmedel» (nämndens instruktion § 2). För att planmässighet i beredskapsarbetet skall uppnås, äger riksnämnden att meddela myndigheter anvisningar rörande arbetets bedrivande. Samverkan inom totalförsvaret säkerställs därjämte genom att cheferna för försvarsstaben, civilförsvarsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och statens jordbruksnämnd äger närvara vid nämndens handläggning av ärenden av större vikt eller av mera allmän betydelse eller som berör vederbörandes verksamhetsområde. Nämnda chefer deltar dock icke i besluten. Statens jordbruksnämnd utövar sin del av den ekonomiska försvarsplaneringen under överinseende av riksnämnden.

124 På riksnämnden ankommer att organisera bland andra statens handelsoch industrikommission och statens bränslekommission. I enlighet med Kungl. Maj:ts proposition nr 84/1961 har riksdagen beslutat, om ändrad framtida organisation för riksnämnden. Sålunda skall nämnden omorganiseras till en överstyrelse för ekonomisk försvarsberedskap med kollegial beslutsform. Nuvarande anvisningsrätt avses upphöra och ersättas med föreskrifter för de beredskapsplanerande myndigheterna om samråd med riksnämnden. Departementschefen förutsätter, att i de fall där oförenliga ståndpunkter uppstår, frågan genom riksnämndens egen eller annan berörd myndighets försorg underställs Kungl. Maj:ts prövning. Riksnämndens nuvarande transportreglerande verksamhet avses åläggas en under kommunikationsdepartementet lydande kommitté, centrala civila transportkommittén. Arbetsmarknadsstyrelsen åligger bland annat att enligt riksnämndens anvisningar (jämför dock vad som nyss anförts beträffande nämndens framtida organisation) planlägga utnyttjandet av landets arbetskraft vid krig eller eljest under utomordentliga av krig eller krigsfara föranledda förhållanden och att i samband därmed handlägga ärenden rörande uppskov och anstånd m. m. från militärtjänstgöring under krigs- eller beredskapstillstånd (se kapitel II). Arbetsmarknadsstyrelsen är chefsmyndighet för länsarbetsnämnderna. Den svarar dessutom för förberedelsearbetet beträffande blockorganisationen, där för närvarande endast länsblockledare och överblockledare är utsedda. Som tidigare nämnts utövar arbetsmarknadsstyrelsen den allmänna tillsynen över uppskovsväsendet, fördelar av Kungl. Maj :t fastställda uppskovsramar för uppskovsgrupperna II och III på uppskovsmyndigheter samt är själv uppskovsmyndighet för verk, som ingår i uppskovsgrupp IV. Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd har till uppgift att handha den centrala planläggningen av krigsorganisationen för den allmänt civila hälso- och sjukvården samt att leda, övervaka och samordna den lokala planläggningen på detta område. Nämnden skall vidare registrera, för krigsplacering fördela samt krigsplacera medicinalpersonal liksom även sörja för krigsmedicinsk utbildning av denna personal. Militärledningens ställning har behandlats av 1960 års försvarsledningsutredning, som föreslagit vissa åtgärder för att effektivisera verksamheten inom militärledningen, utan att rubba på dess nuvarande ställning såsom ett rådgivande fredstida organ. Departementschefens uttalande och förslag i frågan (proposition nr 109/1961, sid. 109) ansluter sig till försvarsledningsutredningens uppfattning. 1961 års riksdag har beslutat i enlighet härmed.

125 Regional instans Den regionala instansen uppdelas i en högre och en lägre regionalinstans (jfr 1960 års försvarsledningsutrednings betänkande I sid. 59). Den förstnämnda avser ledningsnivån civilbefälhavare—militärbefälhavare, marinkommandochef, eskaderchef, den senare länsstyrelse, länsarbetsnämnd— försvarsområdesbefälhavare. För samverkan inom VI. militärområdet, där civilbefälhavareorganisationen icke är införd, gäller särskilda föreskrifter. Samverkan inom VII. militärområdet sker mellan militärbefälhavaren och länsstyrelsen i Gotlands län. Militärbefälhavare och flygeskaderchef utövar den kontroll m. m. av personalredovisningen, som sammanhänger med deras ansvar för mobiliseringsförberedelserna. Att denna uppgift icke åvilar marinkommandochef, sammanhänger med marinens centraliserade personalredovisning. Militärbefälhavare skall dessutom årligen fördela värnpliktiga, vilka icke längre erfordras vid viss truppregistreringsmyndighet, till annan truppregistreringsmyndighet vid vilken behov av personal föreligger. Nämnda omfördelning sker främst, då värnpliktigs krigsplacering av åldersskäl bör ändras exempelvis från ett stridande fältförband till underhållsförband, lokalförsvarsförband eller motsvarande. Militärbefälhavare skall jämväl föreslå ändrad tilldelning för sådana värnpliktiga tillhörande flottan och flygvapnet, vilka bedöms lämpade för krigsplacering vid arméförband. Ytterligare föreskrifter för samordning i regional instans är utfärdade av överbefälhavaren med »Bestämmelser för befälsförhållanden, ledning och samverkan i regional instans» (BefälsB). Bestämmelserna skall tillämpas under krigsförberedelsearbetet och övningar i fred samt under beredskapsoch krigstillstånd. Enligt BefälsB leder militärbefälhavare, marinkommandochef och flygeskaderchef inom vederbörliga verksamhetsområden den territoriella, sjöoperativa respektive flygoperativa verksamheten. Territoriell verksamhet omfattar markoperativ och samordnande verksamhet. Sistnämnda del avser åtgärder för att rationellt utnyttja dels militära resurser i vad avser sambandsmedel, transportmedel, fältarbeten, underhåll m. m., dels civila resurser för understöd av krigsmakten och totalförsvaret i övrigt. Samordnande verksamhet omfattar därjämte åtgärder för säkerhetstjänst, för upprätthållandet av allmän ordning och ordningen inom krigsmakten samt i fråga om upplysningstjänstens bedrivande. Ledningen av den samordnande verksamheten innebär vidare, att tillgängliga militära resurser disponeras för totalförsvarets understöd samt att militärbefälhavare — i förekommande fall efter samråd med marinkommandochef och eskaderchef — i samverkan med civilbefälhavare samt från civilbefälhavare fristående civila, regionala myndigheter avväger, hur de civila resurserna skall utnyttjas för att i varje läge ge största möjliga effekt för totalförsvaret. BefälsB bestämmelser rörande militärbefälhavares åligganden gäller i mot-

126 svarande delar i den lägre regionala instansen för försvarsområdesbefälhavare. Civilbefälhavare skall under fred hålla sig underrättad om den försvarsplanläggning, som sker inom civilområdet. Han skall verka för att civila försvarsåtgärder planläggs i erforderlig omfattning och att dessa samordnas mellan länen. I krig skall civilbefälhavare bland annat samordna de civila försvarsåtgärdena och annan civil verksamhet inom civilområdet samt besluta i ärenden, som enligt administrativa fullmaktslagen tillkommer honom att avgöra. Till civilbefälhavarens förfogande står i krig en organisation med i huvudsak samma komponenter som den krigsorganiserade länsstyrelsen enligt nedan. I fred finns härav endast en föredragande hos civilbefälhavaren, vilken i krig är avsedd för befattning såsom kanslichef. Övriga befattningshavare är utsedda i fred och tas i anspråk vid krigsorganisering. De erhålls dels från centrala myndigheter dels från länsstyrelser samt statliga, kommunala och enskilda myndigheter och företag i övrigt inom civilområdet. Genom studier och övningar har de i fred blivit insatta i sina krigsuppgifter. Länsstyrelse är den regionala myndighet, som närmare planlägger civilförsvarets, det ekonomiska försvarets och det psykologiska försvarets verksamhet. I länsstyrelse ingår en militärassistent ur försvarsstaben, som bland annat skall vara sambandsman mellan länsstyrelsen och de militära myndigheterna samt enligt länsstyrelsens närmare bestämmande biträda sektionschef inom länsstyrelsen vid handläggning av försvarsärenden. Vissa sektioner inom den krigsorganiserade länsstyrelsen jämte personal för dessa tillkommer först i och med att länsstyrelsen sättes på krigsfot. Detta är exempel vid fallet med del av försörjningssektionen och arbetsmarknadssektionen. Länsstyrelse kan i krig komma att få vidsträckta befogenheter för att avgöra prioritetsfrågor mellan civila myndigheter och för att i övrigt dirigera och samordna den civila försvarsverksamheten inom länet. Detta framgår n ä r m a r e av administrativa fullmaktslagen samt Kungl. kungörelse med vissa bestämmelser angående länsstyrelsernas verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. Länsarbetsnämnd (i Stockholms stad arbetsnämnden) skall enligt arbetsmarknadsstyrelsens föreskrifter planlägga utnyttjandet av den arbetskraft, som under krig och därmed jämförliga förhållanden kan beräknas stå till förfogande inom länet. Vid krigsorganisering ingår del av länsarbetsnämnd i vederbörlig länsstyrelse och bildar där en sektion för handläggning av arbetsmarknadsärenden. Vid länsarbetsnämnd förs i fred ett s. k. beredskapsregister. Närmare redogörelse för detta kommer att lämnas i särskild bilaga. Samordning och samverkan i regional instans förutsätter att de personella resurserna kan överblickas inom angivna verksamhetsområden.

KAPITEL X B e h o v av värnpliktiga inom det totala försvaret

Underlag Underlaget för att sammanställa och granska totalförsvarets behov av värnpliktiga har inhämtats hos försvarsstaben och försvarsgrensstaberna, civilförsvarsstyrelsen, byggnads- och reparationsberedskapens centralkontor, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, kommunikationsverken och därvid sjöfartsstyrelsen jämväl beträffande lots- och fyrstaten, samt riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Uppgifter rörande behovet av värnpliktiga med uppskov för övriga verk och myndigheter m. fl. har inhämtats hos arbetsmarknadsstyrelsen. Såsom jämförelsematerial har vi disponerat den utredning angående personalbehoven inom totalförsvaret, vilken åren 1954—1955 utarbetades gemensamt av försvarsstaben, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt arbetsmarknadsstyrelsen. Antalsuppgifterna där är emellertid enligt vad riksnämnden meddelat oss icke längre tillämpbara. Handlingen benämnes i det följande personalstudien 1955. I detta kapitel redovisas myndigheternas framlagda behovsuppgifter samt i förekommande fall särskilt anförda motiv. Våra överväganden och förslag framläggs sedermera, efter det att jämförelse skett mellan personalbehov och personaltillgång. Undantag härifrån har dock gjorts beträffande det militära försvarets behov av värnpliktiga, där preliminärt ställningstagande beträffande behovet av ersättningspersonal varit av betydelse såsom underlag för nämnda jämförelse. Huvuddelen av det material, som inhämtats, är sekretessbelagt. Till följd härav redovisas behovet av värnpliktiga för totalförsvaret delvis i hemlig bilaga (bilaga H 4, behov av och tillgång på värnpliktiga för totalförsvaret). I betänkandets öppna del upptas sådan sammanfattning, som befunnits kunna lämnas under beaktande av den sekretess, de olika myndigheterna åsätt sina uppgifter. Det militära försvarets behov av värnpliktiga Grunder

Det militära försvarets personalbehov vid krigsorganisering (mobilisering) framgår av mobiliseringstabeller. Härjämte erfordras reserv för att ersätta avgångar till följd av sjukdom, anstånd, stridsförluster m. m. Behovet av

128 tillfällig arbetskraft för mobiliseringens genomförande upptas däremot icke, eftersom denna personal återgår för andra uppgifter inom totalförsvaret så snart de tillfälliga uppgifterna lösts. För utredningen redovisat personalbehov enligt mobiliseringstabeller avser krigsorganisationen enligt 1958 års försvarsbesluts grunder, så långt utvecklingen nu kan överblickas. Personalreserven har redovisats till samma storlek, som använts för beräkningar av det årliga rekryteringsbehovet av värnpliktiga till armén och kustartilleriet, vid vilka rekryteringen med krigsplaceringsbara värnpliktiga — som tidigare nämnts — sker helt enligt krigsorganisatoriska grunder och med beaktande av uppskovsfrekvensen. Enligt personalredovisningsinstruktionen uppdelas personalreserven i mobiliseringsreserv och personalersättningsreserv. Vad mobiliseringsreserven beträffar kommer vi att behandla denna i det följande. Personalersättningsreserven är enligt instruktionen övrig vid truppregistreringsmyndigheten redovisad personal, d. v. s. den personal som återstår efter det att kri*sförbandens behov enligt mobil iseringslabellerna blivit tillgodosett och niobiliseringsreserv avdelad. I praktiken innebär detta, att som personalersättningsreserv räknas icke blott de utbildade och krigsdugliga, disponibla värnpliktiga utan även sådana, som är inskrivna men ännu icke inkallade "ill utbildning liksom även värnpliktiga som icke är disponibla på grund av långvarig vistelse utom riket, som är omhändertagna för vård på anstal.er m. m. Vidare kommer samtliga värnpliktiga utbildade i handräckningstjänst, krigstjänstgöringsfria värnpliktiga och värnpliktiga med uppslov att inrymmas i personalersättningsreserven — i stort sett personal som icke är direkt gripbar för krigstjänstgöring eller icke är utbildad. Såvitt vi kunnat finna är personalredovisningsinstruktionens definition av personalersättningsreserv betingad av att ur registreringsteknisk synpunkt förfoga över ett samlande begrepp för nämnda personalkategorier. Ser man till personalens användbarhet, kan det hävdas att begreppen »ersättniig» och »reserv» närmast borde innebära att ifrågavarande personal dels äger i huvudsak samma kunskaper och färdigheter som de värnpliktiga, vika skall ersättas, dels är utan omgång disponibel för att vid avgångar intrida såsom reserv. Möjligheten att snabbt disponera reserven är av synnerlig jetydelse med hänsyn till det snabba förlopp som ett framtida krig bedöms kunna få, i vart fall i dess inledande skede. Då vi går att granska personalbehov och personaltillgång är det derna sistnämnda betydelse av personalersättningsreserven, som måste vara ^år grund. Vi vill också hävda, att benämningen »personalersättningsrese?v» mera ansluter till det krigsmässiga ändamålet — utbildad och snabbt disponibel personal för ersättning av avgångar i krigsförbanden — än till en ör ett flertal helt olika personalkategorier samlande registreringsteknisk lefinition. Vi kommer därför att i det följande använda begreppet »persoral-

129 ersättningsreserv» i dess av oss här angivna betydelse. Det torde framdeles såsom ett led i ordinarie personalplaneringsarbete få prövas i vad mån personalredovisningsinstruktionen bör kompletteras liksom även de benämningar m. m., som därvid lämpligen skall väljas. Enligt nu anförda principer avser vi i det följande med personalreserv summan av mobiliseringsreserv och ovan angiven personalersättningsreserv. Det bör framhållas att personalreserven beräknad på detta sätt icke är ett uttryck för landets personella krigsuthållighet i vad avser värnpliktiga. Utöver personalreserven kan nämligen tillkomma sådana som senare under ett krig blir disponibla, exempelvis genom att uppskovsanledning bortfaller. Det militära läget kan också komma att kräva en sådan personell kraftinsats, att krigstjänstgöring för de värnpliktiga måste ges företräde framför varje annan uppgift inom totalförsvaret. Det kan synas, som om ett förutbestämt värde på personalreservens storlek skulle vara av uteslutande teoretisk betydelse. Detta är emellertid icke fallet vid den granskning och avvägning, som vi är ålagda. Minskad personalreserv medför ökat utrymme för uppskov. Om i stället personalreserven måste ökas, innebär detta, att uppskovsvolymen får lov att begränsas. Till följd härav är det av praktiska skäl nödvändigt att fastlägga en normerande storleksordning lör personalreserven.

Mobiliseringsreserv och personalersättningsreserv Mobiliseringsreserv erfordras för att ersätta personalavgångar på grund av sjukdom och försenad inställelse i samband med mobilisering, så att krigsförbanden är fulltaliga inom anbefalld mobiliseringstid. Personal i mobiliseringsreserv är krigsplacerad. Personalersättningsreserven tas i anspråk för att ersätta sjukförluster och stridsförluster efter genomförd mobilisering. Ur personalersättningsreserven inkallas en mindre del redan vid mobilisering för att ingå i särskilda personalersättningsenheter. Denna del krigsplaceras, däremot icke övrig ersättningspersonal. Den del av mobiliseringsreserven, som icke erfordras för att ersätta avgångar i samband med mobilisering, är avsedd såsom personalersättningsreserv i krig. Detsamma gäller värnpliktiga, vilka på grund av försenad inställelse vid mobilisering (trafiksvårigheter, kortvarig sjukdom m. m.) ersatts i de krigsorganiserade förbanden med personal ur mobiliseringsreserven. Personalersättningsreserven är beräknad med beaktande av detta tillskott ur mobiliseringsreserven. Nu gällande grunder för beräkning av personalreservens — summan av mobiliseringsreservens och personalersättningsreservens — storlek redovisas i bilaga H 4. 9—2820 61

130 Vid hittills utförda undersökningar har saknats underlag för att bedöma hur en eventuell användning av kärnstridsmedel kommer att återverka på behovet av personalreserv. Från försvarsstaben har anförts att underlaget för en revidering av tidigare förlustberäkningar icke ännu kan anses vara tillräckligt säkert, även om rent principiellt tillkomsten av kärnstridsmedel liksom stegrad vapenverkan i övrigt kommer att innebära ökade förlustrisker i vad avser döda och stridsskadade.

Utredningens^överväganden och förslag Det militära försvaret måste — i enlighet med målsättningen för detsamma — k u n n a utveckla högsta möjliga kraft i ett krigs inledande skede. Förbandens personalstyrka och kvalitet bör således säkerställas vid mobilisering och, så långt våra resurser medger, vidmakthållas under därpå följande stridshandlingar. Om vårt land utsätts för ett överraskande angrepp, samtidigt som våra stridskrafter mobiliserar eller övergår från partiell till allm ä n mobilisering, har man att räkna med en möjlig insats av mass verkansvapen, som orsakar förluster bland inryckande personal i en större omfattning än vad mobiliseringsreserven nu är dimensionerad för att täcka. Motsvarande materielförluster behöver icke ovillkorligen uppkomma med hänsyn till vår decentraliserade förrådsställning av krigsmateriel. Under de följande stridshandlingarna uppstår förluster till följd av invasionsförberedelser genom fjärrvapenanfall och flyganfall med eller utan kärnvapen. Dessa förluster måste ersättas, så att förbanden har avsedd personalstyrka, då de skall lösa sin huvuduppgift, att avvisa invasionsföretag. Har invasion skett, måste förbandens stridsduglighet upprätthållas så långt detta är möjligt och så att krigsförbandens materiel verkligen kan nyttjas i sitt taktiska och tekniska sammanhang på avsett sätt. I kapitel VIII har framhållits, att användningen av våra personella resurser måste k u n n a anpassas till lägets krav och angelägenhetsgraderade behov. Där har även omnämnts, hur militära förband kan tänkas insättas för uppgifter till civilbefolkningens bistånd, för att genomföra väsentliga transporter m. m. I främst depåernas ersättningspersonal förfogar totalförsvaret över ytterligare resurser, som, då så erfordras, kan tilldelas arbetsuppgifter av kollektiv karaktär. Icke inkallad del av personalersättningsreserven underlättar nyssnämnda anpassning till rådande läge. Detta kan exemplifieras med att ett sådant försörjningsläge tankes uppstå, där jordbrukare måste friställas från krigsmakten för att medverka i skördearbete. Bestämmelserna om kollektiv yrkesledighet träder då i tillämpning både för krigsförbandens personal och inkallad ersättningsreserv. I jordbrukarnas ställe erfordras andra värnpliktiga, under förutsättning att krigsförbandens styrka samtidigt måste vidmakthållas. Del av personalreserven tas därvid i anspråk på motsvarande

131 sätt som vid personalersättning i krig; förbanden tillförs personal från personalersättningsbataljoner, dessa från personaldepåer och personaldepåerna genom inkallelse av erforderligt antal icke tidigare inkallade värnpliktiga. Förfaringssättet innebär en omfördelning av arbetskraften så, att andra delar av samhällets funktioner får sättas i efterhand, inför det såsom väsentligare bedömda försörjningsläget och krigsläget. Skulle i samma försörjningsläge det militära läget däremot icke fordra ett vidmakthållande av fulltaliga förband, tillämpas den kollektiva yrkesledigheten utan att motsvarande antal ersättare tas i anspråk. Omfördelning av arbetskraft samt avlösning av inkallade värnpliktiga kommer i särskilt hög grad att aktualiseras under ett beredskapsskede. Detta bör beaktas, även om vår försvarsplanering icke kan inrymma alla de olika alternativ, ett sådant skede erbjuder. Personalersättningsreserven är således en personaltillgång, som icke uteslutande ger det militära försvaret en viss uthållighet. Den skapar även förutsättningar för att våra personella resurser skall kunna anpassas till de behov, som efter hand uppstår inom hela totalförsvaret. Personalreservens storlek har behandlats i försvarsutredningar och i särskilda undersökningar inom krigsmakten. Närmare redogörelse härför lämnas i bilaga H 4. Personalersättningens omfattning i krig anges för varje månad med ett visst procenttal av krigsorganisationens storlek — krigsmånadsbehov. Vid armén tillämpade värden baserar sig på utländska erfarenheter från det senaste världskriget. Man räknar därvid bland annat med en viss intensitet i stridshandlingarna. Denna kan emellertid i praktiken avvika väsentligt från beräkningsvärdet. Intensiteten under ett krigs inledningsskede blir större än under ett långvarigt krig. Andra faktorer, som påverkar det inträdande behovet av ersättningspersonal, är antal och slag av insatta vapen, den enskildes och förbandens stridsduglighet både på egen sida och fiendens samt icke minst viljan att genomföra ålagda stridsuppgifter. Andra världskriget uppvisar många exempel på hur dessa faktorer inverkat väsentligt olika. Vår krigsmakt måste vara beredd på ett krigsskede som till en början karakteriseras av betydande våldsamhet i stridshandlingarna. Under detta inledande, kanske avgörande skede måste ersättningspersonal oundgängligen vara disponibel. Administrativa åtgärder för hävande av uppskov kan då icke avvaktas. Utbildade värnpliktiga, vilka är avsedda såsom ersättningspersonal men som inledningsvis icke oundgängligen erfordras, bör vara disponibla för totalförsvarets övriga delar. Detta bidrar bland annat till att underlätta omställningen från verksamheten i fred till verksamhet under krigsförhållanden. Behovet av personalreserv har beräknats enligt riktlinjerna i föregående moment och med arméledningens sifferuppgifter som underlag. Resultatet

132 understiger med ett par procent hittills använda värden. Emellertid har härvid hänsyn icke kunnat tas till de ökade förlustriskerna, om kärnstridsmedel och andra likartade massverkansvapen kommer till användning. I avvaktan på de undersökningar härom som pågår, synes det vara motiverat, att tills vidare bibehålla hittillsvarande värde för arméns personalreserv, vilket i praktiken betyder att hänsyn till ökade förlustrisker på grund av stegrad vapenverkan till en del kunnat inrymmas i gällande beräkningsunderlag. Personalreserven vid marinen och flygvapnet har särskilt granskats ur den synpunkten att den är lägre än vid armén. Vi har ifrågasatt, om icke ett framtida krig med insats av olika slag av massverkansvapen kommer att orsaka ökade förluster även vid dessa båda förvarsgrenar. Respektive försvarsgrenschefers liksom även chefens för försvarsstabens synpunkter i frågan har framlagts för oss. Av vad därvid anförts, bland annat att uthålligheten vid flygvapnet säkerställes genom större bredd redan i utgångsläget, finner vi, att kustartilleriets och flygvapnets personalreserv bör kvarstå oförändrad. Chefen för marinen föreslår för flottan ökning till samma värde som armén bland annat för att säkerställa snabb personalersättning inom kustbevakningen och basorganisationen samt för att öka den personella stridsuthålligheten på fartygen, i sistnämnda fallet delvis genom ett avlösningsförfarande. Samtidigt anmäler chefen för marinen pågående undersökning beträffande viss verksamhet i krig med återverkan även på behovet av ersättningspersonal. Det torde få bero på resultatet av n ä m n d a undersökning om uthålligheten bör säkerställas genom ökning av personalreserven, genom tillägg i krigsorganisationen eller genom en kombination av bådadera. Syftemålet får emellertid bedömas stå i överensstämmelse med utvecklingen inom stridstekniken. Till följd härav upptar vi i våra beräkningar ett preliminärt ökat personalbehov för flottan, vilket motsvarar av chefen för marinen föreslagen utökning av personalreserven. Personalreservens storlek bör anges såsom ett medelvärde för hela riket. Lokala avvikelser kommer att föreligga av operativa och demografiska skäl. Det torde sålunda vara ofrånkomligt, att reserven regionalt och lokalt måste medges nedgå under kortare tidsperioder, bland annat beroende på en sannolikt ofrånkomlig eftersläpning i anpassningen av de personella resursernas fördelning inom totalförsvaret till rådande personalläge. Vidare torde det inom glesbefolkade delar av landet vara ofrånkomligt att minska reserven till förmån för det oundgängligen erforderliga behovet av snabbt insatsberedda lokalrekryterade stridskrafter. Inom andra delar kan angelägna behov för exempelvis det ekonomiska försvaret motivera minskad lokal personalreserv för krigsmaktens förband. I sådana fall får nedgången i personalreserven uppvägas av en större reserv inom tätbefolkade landsdelar.

133 Det enligt ovan beräknade totala personalbehovet utgör omkring 10 % av landets befolkning, ett värde som internationellt sett bedömts möjligt att uppnå för en krigsmakt på den allmänna värnpliktens grund, utan att personalbehoven inom totalförsvarets övriga delar därigenom eftersatts.

Civilförsvarets behov av värnpliktiga Civilförsvarets totala behov av inskriven civilförsvarspliktig personal Personalbehovet i vad avser inskriven personal för det allmänna civilförsvaret är omkring 230 000, varav 10 000 för de regionala undsättningskårerna och 220 000 för det lokala allmänna civilförsvaret. Personalbehovet för verkskydden behandlas icke här, eftersom verkskyddens personal, i den mån läget så kräver, löser sina civilförsvarsuppgifter vid sidan av annan ordinarie arbetsuppgift inom industri, kommunikationer m. m. Personalramen för det lokala allmänna civilförsvaret, under tid då civilförsvarsberedskap ej råder, är fastställd genom kungligt brev (inrikesdepartementet) den 11 december 1959. Enligt detta skall inskriven och krigsplacerad personal fördelas mellan de olika kårerna på följande ungefärliga sätt: ledningskåren 41000 räddningskåren 31000 bevakningskåren 36 000 brandkåren 47 400 sjukvårdskåren 38 600 skyddskåren 20 000 Summa 214 000

Härutöver må krigsplaceras högst 6 000 vapenfria värnpliktiga, företrädesvis inom brandkåren. Kan detta sistnämnda antal icke rekryteras, må annan personal tas i anspråk. I den sammanlagda personalstyrkan, 214 000 + 6 000 = 220 000, skall ingå 10 % mobiliseringsreserv. För utbildning, som skall föregå krigsplacering, får — utöver personalramen — inskrivas så många som erfordras för att ersätta avgången under det närmast påföljande året. Civilförsvarets personalbehov tillgodoses främst med civilförsvarspliktiga män äldre än 47 år. Härutöver inskrivs kvinnor samt vid behov män i värnpliktsåldern. Enligt civilförsvarsstyrelsens preliminära beräkningar uppskattas antalet befattningar, i vilka kvinnor lämpligen kan krigsplaceras, till omkring 44 000. I civilförsvaret krigsplacerade värnpliktiga meddelas uppskov.

134 1953 års civilförsvarsutredning föreslog ökning av uppskovens antal vid det lokala allmänna civilförsvaret från 10 000 till 20 000. Grunderna för utökningen specificerades icke. I remissyttrandet över civilförsvarsutredningens betänkande fann överbefälhavaren det icke möjligt att nu medge ökning av uppskovsramen för det lokala civilförsvaret med 10 000 man. Chefen för inrikesdepartementet anförde i proposition nr 114/1959 angående ny organisation för civilförsvaret m. m., vilken antogs av 1959 års riksdag, att uppskovspersonalen då uppgick till inemot 14 700 man samt att ökning av uppskovsramen borde ske »under beaktande att personalen tillföres den del av totalförsvaret där den bäst behövs» (propositionen sid. 104).

Undsättningskårernas personalbehov De regionala undsättningskårernas personalbehov beräknades av civilförsvarsutredningen till totalt omkring 10 000 man, varav 1 500 man såsom mobiliseringsreserv (omkring 17 % ) . Kårerna skulle väsentligen bestå av värnpliktiga — 9 500 man, hänförda till besiktningsgrupperna 1 och 2. Resterande 500 man skulle utgöras av civilförsvarspliktiga, som ej är i värnpliktsåldern. De värnpliktiga borde överföras till civilförsvaret vid 28 års ålder och då ha kvar två repetitionsövningar (befälsuttagna jämväl två befälsövningar) av sin värnpliktstjänstgöring. Utbildning inom civilförsvaret skulle således kunna meddelas under sammanlagt 60 dagar för värnpliktiga i allmänhet och 80 dagar för värnpliktiga uttagna till underbefälsutbildning. Beträffande utbildningstidens längd har denna berörts i betänkandet »Civilförsvarsutbildningen» (SOU 1958:12). Ur betänkandet (sid. 136—137) återges följande beträffande utbildningens omfattning och mål. »Manskapsutbildningens innehåll bör baseras på manskapsutbildningen i allmänna civilförsvarets beredskapsbrandkår, räddningskår och sjukvårdskår. Vid utbildningsnämndens sammanställning av en kursplan för manskapsutbildning i undsättningskår kan följaktligen vägledning erhållas i de utkast till normalplaner, som av utbildningsutredningen utarbetats för utbildningen av civilförsvarsbrandmän, räddningsmän och samariter. Under den månadslånga utbildningstiden bör eftersträvas att undsättningskårernas brand-, räddnings- och samarituppgifter utbildningsmässigt tillgodoses allt efter beräknelig svårighetsgrad. Viktigt är också att tillräckligt tidsutrymme finns för att innöta kunskaper och trimma färdigheter. Härigenom kan hos undsättningskårerna en högre grad av effektivitet grundläggas under utbildningstiden för att sedermera befästas under efterföljande övningsperioder. Vid kombinationen av ifrågavarande utkast till normalplaner kommer önskvärt tidsutrymme för i vissa fall nödvändig utbildningsförstärkning och för innötning av kunskaper och för trimning av färdigheter att stå till buds. Åtskilliga utbildningstimmar i normalplanerna frigöras nämligen genom att vissa ämnen återkommer i två, ibland i alla tre normalplanerna. Exempelvis ingår omhändertagan-

de av skadade såväl i räddningsmännens som i samariternas utbildning. Därutöver föreligger möjlighet att till förmån för i undsättningskår mer krävande uppgift reducera i normalplan anslagen utbildningstid för uppgift, som är mindre betydelsefull för undsättningskår. Manskapsutbildningen i undsättningskår kan beräknas omfatta lägst 144 timmar. Den sammanlagda utbildningen enligt ifrågavarande tre utkast till normalplaner är 115 timmar. Sistnämnda timantal kan vid kombination av utkasten och reduktion av viss utbildning nedbringas till c:a 85 timmar. För förstärkning av vissa utbildningsavsnitt och för extra innötning av kunskaper m. m. kommer således c:a 60 timmar att stå till förfogande. Utbildningsutredningen anser, att detta tidsutrymme bör vara tillräckligt för att grundlägga den särskilda effektivitet, som förväntas av undsättningskår.» Vid remissbehandlingen tillstyrkte överbefälhavaren antalet, däremot icke begränsningen till enbart besiktningsgrupperna 1 och 2. Under åberopande av värnpliktstillgångens utveckling föreslog överbefälhavaren vidare, att uppskov skulle meddelas värnpliktiga först från 35 års ålder och att endast en kvarstående (befäls- och) repetitionsövning skulle krävas. Departementschefen anförde i nyssnämnda proposition, att personalens ålder inom angivna gränser icke hade avgörande betydelse. Det väsentligaste syntes vara, att fullgod personal kommer att överföras. Detta borde ske om möjligt vid sådan tidpunkt, att två repetitionsövningar kvarstod och senast vid 35 års ålder. I detta sammanhang må även redovisas vissa grunder beträffande befälsrekryteringen. Civilförsvarsutredningen föreslog, att cheferna för undsättningskårerna borde rekryteras bland sådana som uttagits för utbildning till värnpliktig officer och förklarat sig villiga att ingå i civilförsvaret som kårchef. Dessa skulle genomgå civilförsvarsutbildning i stället för kadettskola och därefter antas såsom kårchef enligt ett system som ansluter till förfaringssättet för anställning av reservofficerare vid krigsmakten. Till övriga befälsbefattningar, för vilka värnpliktiga avses, skulle uttas företrädesvis värnpliktiga med underofficers- eller underbefälsutbildning. Denna personal var inräknad i tidigare nämnda 9 500 man. Vid remissbehandlingen föreslog överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen i samråd, att en reservbefälskår borde bildas inom civilförsvaret och att denna borde rekrytera befäl till såväl det lokala som det regionala allmänna civilförsvaret. Kåren föreslogs bestå av dels 700 å 800 reservofficerare, dels ungefär samma antal värnpliktiga som genomgått underofficersutbildning. Befälet borde överföras från krigsmakten vid 35-årsåldern. Departementschefen förordade, att civilförsvaret tillfördes nämnda personal och anmälde i propositionen (nr 114/ 1959) att de närmare formerna härför torde få ytterligare utredas. Under 1960 utvecklades förberedelserna för undsättningskårernas organisering i vad avser personal på i huvudsak följande sätt. Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 5 februari 1960 skall undsättningskårerna fördelas inom riket sålunda.

136 Län A—B C D E F M O T U X Y

Huvudort

Antal

Stockholm Uppsala Eskilstuna Norrköping Linköping Jönköping—Huskvarna Malmö—Lund Hälsingborg Göteborg Örebro Västerås Gävle—Sandviken Sundsvall

5 1 1 1 1 1 2 1 3 1 1 1 1 Summa

20 Enligt civilförsvarsstyrelsens förslag bör kårerna bestå av kårchef och ställföreträdare för denne, kårstab, två räddningskompanier, en brandpluton och en underhållspluton. Sammanlagda personalstyrkan är 441 man per kår. Personalbehovet för 20 kårer blir således 8 820 man. Lägges härtill 10 % mobiliseringsreserv skulle totalt erfordras omkring 9 700 man. På uppdrag av Kungl. Maj :t har civilförsvarsstyrelsen utarbetat och med skrivelse den 23 juni 1960 D. Nr 2951/1960 ingivit förslag angående överförande av värnpliktiga från krigsmakten till civilförsvarets undsättningskårer. Samråd har ägt rum med chefen för försvarsstaben, vilken därvid i några delfrågor anfört en från civilförsvarsstyrelsens förslag avvikande uppfattning. Utredningens sekreterare har beretts tillfälle delta i vissa av de överläggningar som föregått nämnda skrivelse. Civilförsvarsstyrelsens förslag innehåller i huvudsak följande. Personalbehovet redovisas till tidigare angivet, 9 700 man. Härtill kommer 300 man för bevakningsuppgifter, om undsättningskårerna icke beväpnas till självförsvar. Från sammanlagda 10 000 man anser styrelsen sig böra borträkna 520 befattningar, avsedda för reservofficerare och underofficersutbildade värnpliktiga. Resterande 9 480 redovisas som den av riksdagen godkända personalramen. Chefen för försvarsstaben har hävdat, att de underofficersutbildade borde inräknas i personalramen. Fördelat på en uppbyggnadsperiod av 10 år skulle erfordras 948 man per år. Med anledning av erfarenhetsmässiga värden på avgångar till följd av dödsfall, sjukdom, flyttning m. m., meddelade av centrala värnpliktsbyrån, anser styrelsen, att årskvoten bör uppräknas till 1 175 man. Sedan samtliga kårer uppbyggts, torde årskvoten kunna minskas. Det anges såsom ofrånkomligt att på angivet sätt skapa en personalreserv. Styrelsen finner det mindre lämpligt att krigsplacera andra än värnpliktiga i undsättningskårerna. Anledningen är dels den stora åldersskillnaden, dels att författningsmässiga svårigheter befaras lägga hinder i vägen för att

137 civilförsvarspliktig, icke värnpliktig, personal skall kunna tas i anspråk, då de värnpliktiga i undsättningskårerna inkallas till beredskapsövning. Med hänsyn till personalläget i stort anser sig styrelsen nödsakad att acceptera, att värnpliktiga med endast en kvarstående repetitionsövning överförs från krigsmakten till civilförsvaret. I så fall kan det dock visa sig erforderligt att ta ut ytterligare tjänstgöringstid med stöd av civilförsvarslagens bestämmelser om civilförsvarsplikt. Styrelsen anför, att denna utväg bör undvikas främst ur rättvisesynpunkt. Senare har styrelsen i förslag till utbildningskungörelse (Kungl. Civilförsvarsstyrelsen Dnr 5056/60, 3 november 1960) frångått tanken på att ta ut nänmda kompletterande tjänstgöringstid och för värnpliktiga i allmänhet samt för underbefälsutbildade värnpliktiga föreslagit tills vidare en grundutbildning (omskolning) i 20 respektive 25 dagar samt en repetitionsövning sex år senare om 10 respektive 15 dagar, önskemålet är emellertid, att framdeles kunna disponera 60 (80) dagars kvarstående tjänstgöringsskyldighet. Denna avses då fördelas med 30 (35) dagars grundutbildning och tre repetitionsövningar om vardera 10 (15) dagar. Värnpliktiga hänförda till besiktningsgrupp 3 bör kunna placeras i underhållsplutonen. Personalen i övrigt bör tillhöra besiktningsgrupperna 1 och 2. Värnpliktig som flyttar från rekryteringsområdet för den undsättningskår, vid vilken han utbildats, bör antingen omplaceras till annan undsättningskår eller, om detta icke lämpligen kan ske, ställas till förfogande för det allmänna lokala civilförsvaret på den nya bostadsorten. Föreskrifter för undsättningskårernas rekrytering med värnpliktiga har sedermera utfärdats med kungligt brev (försvarsdepartementet) den 16 december 1960 (D.Nr 4870 och 4871). Häri fastställs det högsta antalet uppskov till 10 000 krigsuppskov. För varje kår må i samband med att kåren organiseras beviljas högst 500 uppskov, varav högst 20 uppskov för värnpliktiga, som genomgått underofficersutbildning. Vidare föreskriver Kungl. Maj:t »att uppskov skall såvitt möjligt beviljas värnpliktiga, som fullgjort värnpliktstjänstgöring i sådan omfattning att för dem kvarstår att fullgöra två befäls- och repetitionsövningar och som uppnått högst 35 års ålder; samt att uppskov skall beviljas värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 1, 2 eller 3; dock att värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 3 må ifrågakomma för uppskov, såvida icke särskilda omständigheter föranleda till annat, endast under förutsättning att vederbörande avses skola bestrida befattning i undsättningskårs underhållsplulon eller kårförvaltning.» Slutligen fastställs, att värnpliktiga, som meddelas uppskov för tjänstgöring i undsättningskår, icke må inkallas till tjänstgöring jämlikt 27 § 1 eller 2 mom. värnpliktslagen samt att utbildningstid under tjänstgöring i undsättningskår tillgodoräknas som fullgjord värnpliktstjänstgöring jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen.

138 Behov av värnpliktiga inom det lokala civilförsvaret För utredningen har redovisats följande behov av värnpliktiga inom det allmänna lokala civilförsvaret.

Bevakningskåren För markbevakningsuppgifter disponeras enligt överenskommelse med överbefälhavaren högst 6 000 värnpliktiga. Behovet beräknas kvarstå oförändrat. Uppskoven för ordningspolis (befäl och konstaplar) utgör 3 320. Principer för behandling av dessa uppskovsärenden är utarbetade av centrala värnpliktsbyrån i samråd med statspolisintendenten och godkända av överbefälhavaren den 9 januari 1953. Principerna innebär följande. 1. För allt polisbefäl tillstyrkes uppskov. Undantag kan ske efter samråd med polismyndighet i vad avser polisbefäl, som har officersutbildning eller som krigspacerats i befattning, där ersättare är svår att finna. 2. För poliskonstapel och fjärdingsman med minst 2 års polistjänst samt polisskolans konstapelklass tillstyrkes uppskov, såvida vederbörande icke är avsedd för officers- eller underofficersbefattning, är tilldelad fältpolisen eller krigsplacerats i befattning, där ersättare är svår att finna. 3. För poliskonstapel och fjärdingsman som har 5 års polistjänst och fyllt 30 år tillstyrkes uppskov även om vederbörande är användbar i officers- eller underofficersbefattning. Brandkåren Hösten 1958 uppgick antalet brandbefäl (yrkesbefäl och borgarbrandbefäl) och brandmän (yrkesmän), lämpliga för befälsbefattningar, till omkring 8 000. Av dessa var omkring 3 250 i värnpliktshänseende överåriga eller frikallade, 2 800 hade meddelats uppskov och 1 800 var värnpliktiga utan uppskov. Vakanserna var c:a 150. Behovet av brandbefäl från och med gruppchef är omkring 7 550. Eftersom icke väsentligt flera värnpliktiga än nämnda 2 800 beräknas kunna medges uppskov, måste personal, som i fred är verksam utom brandväsendet, inskrivas och utbildas för brandkårerna. En godtagbar lösning skulle uppnås, om uppskovsvolymen ökas med 800 man till 3 600. Samtliga befattningar som avdelningschefer och högre samt övervägande delen av gruppchefsbefattningarna kunde då bemannas med yrkesbefäl. Ett uppskovsförfarande, som i princip överensstämmer med vad som tillämpas för polismän, h a r föreslagits såsom lämpligt. Vapenfria värnpliktiga utbildas i fred till motorsprutskötare inom civilförsvaret. Av praktiska skäl kan emellertid sådan utbildning icke bedrivas vid brandenheter i mindre orter. Vid dessa enheter anställda motorsprutskötare har tidigare beviljats uppskov till ett antal av 1 200. Antalet önskas ökat till 1 800. Vid överläggningar i anslutning till föredragning för utred-

139 ningen i december 1959 enades man om att åtgärder borde vidtas för att begränsa uppskovsökningen, bland annat genom att fördela vapenfria värnpliktiga såsom ersättare för ett ytterligare antal värnpliktiga. En begränsad ökning av uppskovens antal till 1 500 ansågs vara en godtagbar beräkningsgrund. Räddning skar en Behovet av värnpliktiga med uppskov har angivits till omkring 2 000, varav drygt 400 man för specialbefattningar såsom kompressorskötare och svetsare. Detta innebär, att 20 % av specialbefattningarna rekryteras med värnpliktiga. Resterande 1 600 värnpliktiga erfordras för kvalitativ förbättring av räddningstjänstens personal. Antalet innebär, att 5 % av denna, specialister oräknade, skulle bestå av värnpliktiga. Ledningskåren Personal för kvalificerade befattningar inom ledningskåren bör kunna medges uppskov. Härmed avses främst civilförsvarschefer och ställföreträdare för dessa, chefsassistenter samt kårinspektörer i övriga, ovan icke redovisade kårer. Uppskovsbehovet har beräknats till omkring 600 man. Sammanställning Civilförsvarets behov av värnpliktiga skulle enligt föregående redogörelse uppgå till omkring 27 000 man fördelade enligt följande. Undsättningskåren (varav högst 20 värnpliktiga per kår) Bevakningskåren (6 000 + 3 320) Brandkåren (3 600 + 1500) Räddningskåren Ledningskåren

underofficersutbildade 10 000 9 320 5 100 2 000 600 Summa 27 020

Behov av värnpliktiga inom totalförsvaret i övrigt Krigs tj äns tgörings fria Förteckning över befattningar, vilkas innehavare är krigstjänstgöringsfria, finns fogad såsom bilaga till uppskovskungörelsen. Av befattningshavarna befinner sig endast en mindre del i värnpliktsåldern. Arbetsmarknadsstyrelsen anger antalet till omkring 300.

140 Myndigheter och verk inom uppskovsgrupp I Gruppen omfattar verken inom statsförvaltningen, i den mån de icke är kommunikationsverk eller att hänföra till uppskovsgrupp III (se sid. 27), samt riksdagens verk. Arbetsmarknadsstyrelsen har med cirkulär G:7 den 17 september 1959 utfärdat anvisningar till uppskovsmyndigheterna inom gruppen. Enligt anvisningarna bör eftersträvas att nedbringa behovet av värnpliktiga. Sålunda bör undersökas och övervägas åtgärder enligt följande. »4 Uppskovsmyndighet bör eftersträva att inom ramen för den verksamhet, som enligt för krigsförhållanden uppgjord plan kan beräknas komma att åvila myndigheten och i förekommande fall myndigheten underställt verk, så långt sig göra låter begränsa ianspråktagandet av värnpliktig eller vid krigsmakten fast anställd personal. Härvid bör särskilt möjligheten att minska behovet av uppskov genom omdisposition av personal inom verket, återanställning av pensionsavgångna m. fl. uppmärksammas. 5 Behovet av värnpliktig personal kan av uppskovsmyndighet nedbringas genom förberedelser för ianspråktagande av icke värnpliktiga befattningshavare, vilka i krig friställes från sin verksamhet inom annat verk. Även för förberedd decentralisering av verksamhet i krig synes så långt möjligt icke värnpliktig personal böra ianspråktagas. I detta sammanhang kan erinras om bestämmelserna i administrativa fullmaktslagen och tillämpningsföreskrifterna till denna.» Det må här inskjutas, att omfördelningen enligt punkt 5 sker med stöd av administrativa fullmaktslagens 2 § (senaste lydelse SFS 51/1953) i och med att Konungen bestämt, att denna skall träda i tillämpning. Uppskovsmyndighet inhämtar hos centrala värnpliktsbyrån uppgift, huruvida uppskovshinder föreligger eller icke. Finns icke hinder, utfärdar uppskovsmyndighet uppskovsbevis. Om hinder anmälts, men myndigheten finner synnerliga skäl föreligga för uppskov, skall ärendet ånyo prövas, i första hand genom centrala värnpliktsbyrån hos vederbörlig försvarsgrenschef. Kan därvid uppskov icke medges, avgörs ärendet av Konungen i kommandoväg. Som framgår av bilaga till vart och ett av arbetsmarknadsstyrelsens cirkulär beträffande uppskovsgrupperna I—IV, är det angeläget, att krigsplaceringsbara värnpliktiga, vilka är yngre än 35 år, medges uppskov i mycket begränsad omfattning. I bilagan är vidare förtecknade personalkategorier, för vilka särskild prövning erfordras, därest truppregistreringsmyndighet (motsvarande) icke tillstyrker uppskov. Antalet uppskov som beviljats för år 1959 inom verk m. m., vilka enligt 1959 års uppskovskungörelse kominer att hänföras till uppskovsgrupp I, utgjorde enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppskovsstatistik för år 1959 omkring 3 000. Enligt styrelsens uppfattning bör vid framtidsplanering beräknas en betydande reserv, eftersom planläggningen icke ännu är genomförd vid vissa verk, och underlag icke ännu föreligger för planering av verksam-

141 heten i krig vid andra. Sammanlagda behovet för uppskovsgrupp I bör därför enligt arbetsmarknadsstyrelsen uppräknas till 5 000—6 000 man. Myndigheter och verk inom uppskovsgrupp II Uppskovsgrupp II omfattar kommunikationsverken. Kungl. Maj :t har fastställt det högsta antal uppskov, som må meddelas i uppskovsgruppen. Arbetsmarknadsstyrelsen fördelar totala antalet på envar uppskovsmyndighet. Tills vidare skall de maximivärden, vilka gällde för år 1959, vara vägledande. Dessa fastställdes genom Kungl. Maj :ts beslut den 7 november 1958 (TLA nr 72/1958) och innebär följande antalsmässiga fördelning m. m. Under beredEndast skaps- och- under beredkrigstillstånd skapstillstånd

Verk

Statens och enskilda järnvägar Postverket Televerket Väg- och vattenbyggnadsverket Vattenfallsverket och vissa i brev den 8 juli 1949 och den 10 februari 1950 angivna kraftföretag Tullverket Luftfartsverket och Scandinavian-Airlines System/Aktiebolaget Aerotransport Sjöfartsverket, lots- och fyrstaten dock undantagen, jämte sjöfartsstyrelsen underlydande organ för förvaltning av kanal eller farled samt sjöbefälsskolorna och sjömanshusen Summa

35 000 3 850 7 000 3 000 3 600 1 400 1300 300 55 450

700 Nytt uppskov för år 1959 fick icke meddelas värnpliktig, förrän denne fullgjort sin första tjänstgöring eller skyldighet att fullgöra sådan hade upphört. Uppskov fick heller icke lämnas sådan som var uttagen för utbildning till värnpliktig officer eller underofficer, var utbildad för eller krigsplacerad i särskilt angivna befattningar i övrigt eller, såvida den värnpliktiga var hänförd till besiktningsgrupp 1 eller 2, ännu icke uppnått följande levnadsålder. Uppskov må kunna meddelas sådan som under kalenderåret uppnår en ålder av 24 år 26 år 28 år

och är anställd vid statens och enskilda järnvägar televerket och vattenfallsverket jämte ovan nämnda kraftföretag övriga kommunikationsverk

Nämnda regler tillämpas alltjämt. Det fastställda högsta antal, som enligt Kungl. Maj :ts beslut må medges uppskov, har icke alltid kunnat uppnås. Skälet har angivits väsentligen

142 vara att av myndighet begärd personal tillhört sådana särskilt angivna personalkategorier, som icke får meddelas uppskov, eller där i övrigt uppskov skulle medföra väsentliga olägenheter för krigsförbandens kvalitet. Vi h a r inhämtat, att det vid en undersökning beträffande inemot 400 värnpliktiga, för vilka telestyrelsen begärt men ännu icke erhållit uppskov, visat sig, att omkring 75 % utgjordes av befäl och specialister, som var krigsplacerade vid signalförband. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens statistik var uppskovens totala antal för kommunikationsverken 1957: 50 558, varav »endast under beredskapstillstånd» 0, 1958: 50 382, „ „ 0, 1959: 53 171, „ „ 0. Av ökningen 1958—1959 utgjordes huvudparten av sådana, som var anställda vid statens och enskilda järnvägar samt postverket. Vattenfallsverkets uppskov var i huvudsak oförändrade, under det att uppskoven vid övriga kommunikationsverk nedgått något. De uppgifter, som kommunikationsverken lämnat beträffande framtida behov av ökad uppskovsram eller möjligheter att begränsa nuvarande, återfinns närmare redovisade i bilaga H 4. Vissa utdrag och sammanfattningar lämnas i det följande. Statens (och enskilda) järnvägar är det verk, som erhåller det ojämförligt största antalet uppskov. Transportbehoven i samband med och närmast efter mobilisering (krigsutbrott) är också betydande. De kan icke tillgodoses samtidigt utan måste prioritetsgraderas. Tidigare har militära transportkrav varit dominerande. De krigsorganiserade förbandens nu alltmera ökade strategiska rörlighet föranleder emellertid någon minskning av de militära transportkraven. I stället tillkommer ökade transportbehov för civilförsvaret (utrymning) och det ekonomiska försvaret (bland annat för undanförsel). Särskild utrymning av tätorter, som, om så skulle krävas, måste genomföras under kortast möjliga tid, ställer stora krav på järnvägarnas funktionsduglighet vid krigsutbrott. Vid järnvägarna i fred anställd personal är icke tillfyllest för att tillgodose krigsorganisationens personalbehov. Detta beror främst på att fredsstyrkan nedgått till följd av automatisering, rationalisering och ett på en del bandelar vikande trafikbehov. I krig måste järnvägarna vara beredda att återgå till manuell betjäning, komplettera elektrisk drift med ångloktrafik, höja trafikintensiteten på vissa bandelar och öka reparationskapaciteten inför väntad kommunikationsbekämpning. Järnvägsstyrelsen har sålunda föreslagit, att personalbehovet i krig skall tillgodoses enligt följande principiella grunder: all järnvägspersonal kvar stannar i järnvägstjänst under den första krigsmånaden,

143 beredskapsregistrerad personal (pensionsavgångna) inkallas till tjänstgöring, kvinnor och skolungdom ställs snarast möjligt till förfogande för utbildning i järnvägstjänst för att efter omkring en månads utbildning kunna ersätta värnpliktiga järnvägsmän. Skulle det icke vara möjligt att ställa all personal, som är värnpliktig, till järnvägarnas förfogande, är det önskvärt med fredsutbildad reservarbetskraft såsom ersättare. Utbildning efter krigsutbrott av sådan personal bedöms icke vara realistiskt att räkna med. Styrelsen har icke närmare undersökt möjligheterna till sådan utbildning men anför såsom en allmän synpunkt, att ifrågavarande ersättare bör rekryteras främst bland sådana, som utgår ur värnpliktsåldern, eventuellt även bland skolungdom. Styrelsen ställer sig tveksam inför fredstida utbildning av kvinnlig reservarbetskraft, eftersom man bedömer, att många kvinnor torde komma att lämna organisationen av familjeskäl. Förslaget om att all vid järnvägarna i fred anställd personal skulle kvarstå, har anmälts medföra en uppskovsram av omkring 45 000 man, vilket således motsvarar samtliga vid statens och enskilda järnvägar anställda män i värnpliktsåldern. Det har icke varit möjligt att för utredningen framlägga ifrågavarande personals värnpliktsförhållanden — frikallade, vapenfria, icke krigsplaceringsbara, underofficers-, officersutbildade eller utbildade i special tjänst, befäl i krigsmaktens reserver m. m. — vilket vi anser vara av betydelse för att närmare belysa frågan. Slutligen bör här redovisas att järnvägsstyrelsen anmält, att utredning rörande järnvägarnas framtida krigsorganisation pågår. Inom postverket pågick 1960 en omfattande genomgång av verkets krigsorganisation. Denna måste nämligen överses och revideras med anledning av ny utrymningsplanläggning. Generalpoststyrelsens uppgifter till utredningen karakteriseras därför som överslagsberäkningar grundade på preliminär uppskattning av behovet av personal i värnpliktsåldern. Beräkningarna har utförts under bland annat följande förutsättningar: poströrelsens totala volym under krig antas uppnå lägst fredsnivå, omfördelning mellan tätorter och landsbygd till följd av utrymning beaktas, postverket kommer att arbeta under försvårande förhållanden (mekanisk utrustning disponibel i ringa omfattning), störningar i järnvägsdriften hänvisar verket till egen landsvägsbefordran av post, icke krigstjänstskyldig ersättningspersonal anställs för huvudsakligen lokal- och lådbrevbäring, arbetskapaciteten hos verkets personal tas i anspråk i större omfattning än i fred.

144 Generalpoststyrelsen redovisar läget inom verkets olika personalkategorier. Uppskov erfordras för sammanlagt omkring 5 300 man. Värdet rubriceras såsom minimikvot. Fredstida utbildning av reservarbetskraft sker beträffande kvinnlig chaufförs- och transportpersonal, där brister väntas uppkomma. Annan utbildning i fredstid anser styrelsen icke möjlig. Beredskapsregistrering sker av utbildad personal, vilken av skilda anledningar upphört med sin anställning inom verket. Telestyrelsen pekar på telekommunikationernas betydelse för totalförsvaret. Behovet av att i krig få disponera hela fredsanställda styrkan — med vissa undantag — växer i takt med expansionen på telekommunikationernas områden inom televerket och det militära försvaret. Den successiva omställningen till helautomatisk drift medför ökade krav på personal med teknisk utbildning och erfarenhet beträffande televerkets anläggningar. Den 1 januari 1959 var i televerket anställda 32 800 manliga och kvinnliga befattningshavare, varav omkring 15 400 manliga. Härtill kom 5 500 kontraktsanställda understationsföreståndare, anställda av telefonabonnenter m. fl. Sistnämnda grupp bestod väsentligen av kvinnlig personal. För de fåtaliga manliga, omkring 500, förelåg icke något uppskovsbehov. De 15 400 manliga befattningshavarna var fördelade enligt följande. I värnpliktshänseende över- och underåriga 3 450 Värnpliktiga, i verket fast anställda 10 950 Tillfälligt anställda telearbetare vid driftsavdelningen, byggnadsavdelningen och huvudförråden, av vilka de värnpliktiga som regel icke har uppskov 1 000 Summa 15 400 Enligt telestyrelsens inledningsvis refererade grundsyn skulle uppskov vara behövligt för ytterligare omkring 2 800 man. Då det emellertid är ett bestämt villkor, att vederbörande skall ha fullgjort sin första tjänstgöring, är telestyrelsen medveten om att uppskov ur gruppen 18—23 år icke kan påräknas. Televerkets uppskovsgräns är 26 år. Verket anser, att denna bör ändras till överensstämmelse med järnvägarnas — 24 år. Uppskovsvolymen borde i anslutning härtill öka med omkring 1 500 man, i första hand med 1 000. Samtliga uppskov bör vara krigsuppskov. Telestyrelsen har vidare redovisat åldersfördelningen den 1 januari 1958. I tabell 4 har gjorts utdrag i vad avser manliga befattningshavare. Tabell 4. Åldersfördelning för manliga befattningshavare i televerket. Ålder

Antal

Ålder

Antal

Ålder

Antal

17—19 20—24 25—29 30—34

345 1304 1745 2 050

35—39 40—41 45—49 50—54

2 128 2 121 1975 1252

55—59 60—64 65—

959 233 7

145 Den redovisade åldersfördelningen torde delvis sammanhänga med telekommunikationernas utveckling under det senaste decenniet och förskjutningen mot något ökat antal manliga befattningshavare i teknisk tjänst. Med anledning härav har utredningen inhämtat styrelsens uppfattning om den framtida utvecklingen. Skulle denna karakteriseras av att antalet anställda, äldre än 47 år, ökar och därmed en viss återhållsamhet iakttas i fråga om nyanställning av yngre, borde detta tala för viss återhållsamhet, även vid eventuell ändring (ökning) av uppskovens antal. I sitt svar har styrelsen framhållit, att en prognos beträffande åldersfördelningen utan svårigheter skulle k u n n a utarbetas, om det förutsattes, att envar skulle kvarstå i verkets tjänst till pensionsåldern, men fortsätter: »Förutsättningen att anställningshavarna kvarstå till pensionsåldern är helt orealistisk, men styrelsen har icke material för att kunna bedöma h u r uppgifterna skulle behöva korrigeras för att bringas i samklang med verkligheten, sådan denna kan bli. Fördelningen på åldrar för den personal, som undan för undan tillkommer, kan inte heller anges i en prognos med anspråk på att ge en rimligt rättvisande framtidsbild». I Väg- och vattenbyggnadsverket anställd manlig personal består till omkring 50 % av värnpliktiga. Av dessa meddelades 1959 knappt en tredjedel uppskov. Antalet är lägre än fastställd maximiram, 3 000 man. Utöver ett knappt hundratal inom verkets styrelse är de uppskovsbeviljade att återfinna inom yrkeskategorierna vågmästare, väghyvelförare, traktorförare eller förare av annat motsvarande specialfordon, avsett för vägreparations(underhålls-) arbeten. Styrelsen har anmält, att verkets krigsorganisation nu måste revideras. 1 samband härmed beräknas uppskovsbehovet komma att öka, åtminstone intill nu fastställt maximiantal. De väsentligaste uppgifterna i krig för Vattenfallsverket är vidmakthållande av kraftproduktionen, så länge anläggningarna icke skadats till följd av fientlig bekämpning, samt säkerställande av kraftdistributionen mellan produktionsanläggning till i regel långt bort belägna konsumtionscentra. Kraftförbrukningen ökar avsevärt från år till år. För att tillgodose behovet sätts nya kraftstationer efter hand i drift. Personalbehovet för produktionsanläggningar ökar i takt med anläggningarnas antal, vid vattenkraftstationer dock med ett fåtal man per anläggning. Då atomkraftverk framdeles tas i bruk blir behovet av antal man per anläggning betydligt större. Efter hand kommer större del än nu av verkets anställda att tillhöra åldersgrupper äldre än 47 år. De pensionsavgångnas antal kommer likaså att öka. Verket anser därför, att reservarbetskraft i större omfattning än nu kan erhållas genom återanställning av pensionärer. Nämnda utveckling bedöms möjliggöra, att ökningen av uppskov blir lägre, än vad som med nuvarande normer skulle motsvara nyanläggningarnas personalkrav. Styrelsen föreslår höjning av uppskovsramen från nuvarande 3 600 till 4 000 år 1970. 10—2820 61

146 Det må här anföras, att vattenfallsstyrelsen i personalstudien 1955 beräknade att nämnda 4 000 skulle erfordras redan 1960. Genom rationalisering samt genom återhållsamhet vid användningen av värnpliktig personal har emellertid antalet kunnat hållas inom nuvarande ram. Generaltullstyrelsen beräknar, att en minskning av uppskovsramen till omkring 1 000 man är möjlig. Härvid förutsätts, att länsstyrelsernas k r a v på medverkan i gränsövervakning m. m. icke kommer att öka. Minskningen i förhållande till nuvarande maximiram, 1 400 man, har möjliggjorts dels genom en omsorgsfull granskning av det oundgängliga behovet av värnpliktiga dels genom att tillfällig arbetskraft (icke värnpliktig) avses tas i anspråk i ökad omfattning — omkring 400 man — i förhållande till läget 1954, då man redovisade omkring 150 man. Inom Luftfartsverket pågår i samarbete med försvarsstaben m. fl. myndigheter en omfattande översyn av krigsorganisationen för civil luftfart i krig. Resultatet kommer att bland annat bli beroende av basering och samverkan med flygvapnet. Redan i nuvarande undersökningsskede anser luftfartsstyrelsen, att en väsentlig nedskärning av maximiramen för uppskov bör vara möjlig. Del av denna minskning kan dock behövas för komplettering av flygvapnets krigsorganisation. Antalet uppskov i framtiden har preliminärt redovisats till omkring 1 000 med reservation för mindre avvikelser efter slutförda personalundersökningar. Sjöfartsverkets uppskovsram är 300 man. 1959 behövde tas i anspråk något mindre än hälften av maximivärdet. Verket bedömer någon ökad r a m sannolikt icke erforderlig, men anser heller icke att någon minskning bör göras, även om man nu efter sträng behovsprövning kunnat hålla uppskovsantalet nere. Totalt skulle för uppskovsgrupp II erfordras omkring 69 000 man enligt de beräkningsgrunder som myndigheterna framlagt för utredningen. Myndigheter och verk inom uppskovsgrupperna III och IV Uppskovsgrupp III omfattar i huvudsak länsstyrelserna (ÖÄ), civilförsvaret (utom civilförsvarsstyrelsen), verken inom den kommunala förvaltningen, arbetsblocksorganisationen och hushållningssällskapen samt de av länsstyrelserna (ÖÄ) administrerade delarna av civila transportorganisationen. Uppskovsgrupp IV omfattar krigsviktiga företag, organisationen för motorreparationstjänsten i krig samt byggnads- och reparationsberedskapen (BRB). I gruppen ingår vidare delar av distributionsorganisationen, Sveriges Radio samt fackliga organisationer och branschorganisationer. I detta sammanhang må i korthet refereras ändamålet med och bestämmelserna för dels organisationen för motorreparationstjänsten i krig dels BRB. Motorreparationstjänsten är en organisation, som träder i verksamhet

147 vid krig eller krigsfara, vid krigsfara i den mån Kungl. Maj :t därom förordnar (SFS 372/1959). Den skall svara för monterings-, reparations- och översynsarbeten på motordrivna fordon och arbetsmaskiner samt släpfordon, vilka utnyttjas för det totala försvaret. Den centrala ledningen i tekniskt och ekonomiskt avseende utövas av armétygförvaltningen med iakttagande av de direktiv, som utfärdas av överbefälhavaren. Regionalt leds motorreparationstjänsten av militärbefälhavare och lokalt av försvarsområdesbefälhavare. Arbetena utförs vid krigsmaktens verkstäder och reparationsorgan samt vid civila reparationsverkstäder, som ställs till förfogande av enskilda företag enligt avtal mellan företagen och armétygförvaltningen. Personal vid de civila reparationsverkstäderna reserveras för vederbörande företag genom arbetsmarknadsstyrelsens (länsarbetsnämndernas) försorg. Armétygförvaltningen övervakar verkstädernas beredskap bland annat i vad avser tillgången på personal. Antalet uppskov beräknas till omkring 6 000 man. Den nuvarande organisationen för byggnads- och reparationsredskapen (BRB) fastställdes av vårriksdagen 1959. Kungl. Maj :t kungörelse angående byggnads- och reparationsberedskapen har utfärdats med SFS 177/1959. En likartad organisation med samma benämning har funnits tidigare, dock i en mera begränsad omfattning. BRB chef och huvudkontor ingår i fred i fortifikationsförvaltningen och i krig i högkvarteret. Organisationens uppgift är att vid krig eller krigsfara, i senare fallet i den mån Kungl. Maj :t så förordnar, med särskilda arbetsorgan utföra erforderliga byggnads-, anläggnings- och reparationsarbeten för det totala försvaret, vilka icke utförs av andra civila eller militära arbetsorgan. Regionalt leds verksamheten av regionalchef, vilken lyder under militärbefälhavare, lokalt av lokalchef under försvarsområdesbefälhavare. Avsikten med BRB-organisationen är främst att under krig liksom i ett skärpt läge före krigsutbrott samla de resurser av byggnads- och reparationsorgan, som kvarstår efter att behoven med högsta prioritet för krigsmakten, civilförsvaret, krigsviktiga industrier samt statliga och kommunala verk i övrigt blivit tillgodosedda, och att insätta dessa resurser för uppgifter inom det totala försvarets olika grenar allt efter lägets krav. BRB består utöver ledningsdelar av ett antal arbetsorgan och specialorgan. Dessa indelas i sin tur i olika avdelningar och grupper, exempelvis allmänna byggnadsavdelningar, flygfälts- och vägbyggnadsavdelningar och maskingrupper. Avdelningarna (grupperna) uppsatts på frivillig väg huvudsakligen av entreprenadfirmor inom byggnads- och anläggningsbranschen samt av vissa statliga myndigheter. Firmorna sammanhålls i möjligaste mån i funktionsdugliga arbetsorgan. Personalen anskaffas genom länsarbetsnämndens försorg i vad avser den icke specialiserade delen av arbetare. Arbetsledning och specialarbetare ställs till förfogande av (disponeras

148 inom) berörda firmor, värnpliktig personal i den omfattning som uppskov meddelas. Organisationen är förberedd så, att den utan omgång kan träda i funktion. Organisationens omfattning är beräknad med ledning av en år 1959 genomförd inventering beträffande tillgången på byggnads- och anläggningsresurser hos byggnadsentreprenörer och byggmästare samt hos åkerier och vissa övriga företag. Vid bearbetningen av investeringsresultaten har beräknats såsom disponibla samtlig personal över 47 år samt en tredjedel av värnpliktiga från och med 28 års ålder. Organisationens byggnadsorgan, serviceorgan och maskinenheter har en sammanlagd personalstyrka av omkring 33 600 man. Härav beräknas 25 000 man kunna disponeras från firmor m. m. 3 700 förare till maskinenheter bedöms kunna anskaffas genom länsarbetsnämndernas försorg. Återstoden, 4 900, är tills vidare brist i fråga om förare. De sålunda organiserade arbetsavdelningarna (-grupperna) beräknas kompletteras med omkring 52 000 arbetare genom länsarbetsnämndernas försorg. Värnpliktig personal är avsedd ingå endast i de förstnämnda 33 600 och har där beräknats komma att utgöra 13 800 å 15 800 man. Med anledning av rådande förarbrist beräknades emellertid 1959 antalet uppskov tills vidare icke behöva uppgå till flera än 10 500. Detta antal överensstämmer med det högsta antal, som fick krigsplaceras i tidigare organisation. Emellertid innebär den nya organisationen krav på ökad kvalitet, eftersom tidigare krigsplacerade skulle till omkring 2/3 tillhöra besiktningsgrupp 4. I praktiken medför den nya organisationen en uppskovsökning, ly del fastställda maximivärdet har hittills icke uttagits. BRB har, enligt vad riksnämnden redovisar till oss (bilaga H 4), för nämnden anfört, att en ökning av till förfogande ställda värnpliktiga till omkring 12 600 skulle innebära en väsentlig förstärkning av organisationen. Av Kungl. Maj :t medgivet högsta antal uppskov inom grupperna III och IV hade enligt arbetsmarknadsstyrelsens statistik år 1959 uttagits till omkring 88 %. Denna uppgift inrymmer civilförsvarsorganisationen enligt tidigare gällande bestämmelser. Förutom i detta kapitel redovisade ökade behov av värnpliktiga fencivilförsvaret och det nu omnämnda ökade behovet för BRB, har riksnämnden och arbetsmarknadsstyrelsen meddelat oss att angelägen förstärkning av tillgången på värnpliktiga förefinns för genomförande av landtransporter och sjötransporter (riksnämnden) och att personal bör reserveras för väntade behov beträffande organisationen av socialvården i krig och till följd av eventuellt tillkommande uppgifter för kommunala myndigheter (arbetsmarknadsstyrelsen). Behov av värnpliktiga för totalförsvarets återstående delar Huvuddelen av den värnpliktiga medicinalpersonalen krigsplaceras inom det militära försvaret och ingår i där redovisat personalbehov. Återstående värn-

149 pliktig medicinalpersonal tas i anspråk inom den allmänt civila hälso- och sjukvården. Sistnämnda antal har av medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd angivits till omkring 1 700. Vid lots- och fyrstaten anställd personal följer särskilda bestämmelser (SFS 147/1959), vilka tidigare refererats i kap. II. Antalet värnpliktiga som står till verkets eget förfogande var år 1959 omkring 600. Någon väsentlig ändring beräknas icke ske under 1960-talet. I förteckning över de värnpliktigas användning inom totalförsvaret bör jämväl redovisas viss del av de sjömanshusinskrivna värnpliktiga. Till del tas hänsyn härtill vid dimensionering av personalreservernas storlek, närmast vid marinen. Sjömän som befinner sig helt i sjöfart utomlands eller i trafik mellan vårt land och utomeuropeiska länder torde dock få bedömas nå hemlandet relativt sent, i många fall icke alls under den tid vårt land är invecklat i krig. Sådana värnpliktiga måste beräkningsmässigt jämställas med uppskovsbeviljade, även om uppskovsinstitutet av praktiska skäl icke tillämpas för denna personalgrupp. Såsom vi i särskild skrivelse rörande sjömanshusinskrivna värnpliktiga har påvisat, redovisas vid militära truppregistreringsmyndigheter ett större antal sådana värnpliktiga än vad som motsvarar det aktuella läget. Orsaken härtill är viss eftersläpning i samarbete mellan sjömanshus och militära myndigheter. Vi har föreslagit åtgärder för att nå bättre överensstämmelse till det verkliga läget. Ändring i denna avsikt har gjorts i inskrivningsförordningen genom SFS 355/1950. En viss eftersläpning är dock alltjämt oundviklig. I särskilt utlåtande med förslag rörande handelsflottans beredskapsbemanning m. m. har vi föreslagit, att yrkessjömän, vilka slutar sin anställning till sjöss, meddelas uppskov för handelssjöfartens räkning under en tid av fyra år efter det att yrkestjänstgöringen i handelsflottan upphört. Oavsett vilken ställning som kommer att tagas till utredningens förslag i övrigt beträffande handelsflottans beredskapsbemanning, synes det vara av betydelse att inom landet ha en reserv av yrkespersonal för sjöfart registrerad, så att denna kan nås med kort varsel och insättas för att komplettera besättningar i svenska hamnar. Inslaget av utländska medborgare i även svensk kustsjöfart styrker en sådan lösning. Totalt uppskattas att för nu anförda ändamål kommer att tas i anspråk inemot 10 000 värnpliktiga.

Sammanställning Sammanställning av totalförsvarets behov av värnpliktiga, så som detta redovisats för utredningen eller i övrigt upptagits ovan, framgår av bilaga H4.

KAPITEL XI Tillgång på värnpliktiga

Totalantal.

Beräkningsgrunder

Totala antalet män i åldern 20—47 år är enligt utredningens prognos 1 458 000. Till grund för våra beräkningar har legat centrala värnpliktsbyråns statistik den 1 september 1957, korrigerad för överföringar från flygvapnet till armén åren 1958—1959. Tillgången vid truppregistreringsmyndigheterna har beräknats med de värnpliktiga, vilka under kalenderåret uppnår 20 års ålder, såsom yngsta åldersklass. Vidare har förutsatts en årlig rekryterings(utbildnings-) kontingent enligt vårt förslag i avdelning A. Värnpliktiga med anstånd samt värnpliktiga, vilka tillhör yngsta åldersklass men som på grund av maximerad rekryteringskontingent icke ännu inryckt till första tjänstgöring (motsvarande), inräknas icke i tillgångssiffrorna liksom icke heller värnpliktiga, vilka inskrivits såsom underåriga. överföring mellan försvarsgrenarna förutsätts icke äga rum under 1960-talet. De fast anställda, som är äldre än 47 år, beräknas antalsmässigt icke väsentligt förändras under 1960-talet. Anledningen till att undre åldersgränsen satts till 20 år (det år de värnpliktiga uppnår 20 års ålder), i stället för den ålder då värnplikten inträder, är att de värnpliktiga under första delen av 1960-talet ännu inrycker så tidigt, att de under sitt tjugonde levnadsår utbildats och sålunda är en tillgång i krigsplaceringshänseende. Senare ändras detta därhän, att nämnda åldersklass är under utbildning och således icke ännu krigsplaceringsbar. Detta har beaktats vid bedömningen av personalläget år 1970. Det valda förfaringssättet, som förutsätter att vårt förslag under avdelning A genomförs, underlättar beräkningarna vid den automatiskt inträdande senareläggningen av inryckningsåldern. I övergångsskedet är nämligen åldersklassfördelningen utan reell betydelse, avgörande är endast den maximerade rekryterings (utbildnings-) kontingentens storlek. Totala antalet män i åldern 20—47 år är större än totala antalet truppregistrerade i motsvarande åldersklasser. Skillnaden utgörs av frikallade värnpliktiga samt icke inskrivningsskyldiga utlänningar, vapenfria värnpliktiga, värnpliktiga med anstånd samt ännu icke inryckta 20-åringar.

151 I denna grupp redovisas här jämväl vid inskrivningsexpeditioner registrerade äldre värnpliktiga utan tilldelning (storleksordning 1 500 m a n ) . Dessa icke truppregistrerade män i värnpliktsåldern är direkt disponibla för sådana uppgifter inom totalförsvaret utom krigsmakten, som deras fysiska och psykiska standard samt civila yrkeskunskaper medger.

De truppregistrerades fördelning på vissa värnpliktskategorier Av de truppregistrerade är huvuddelen krigsplaceringsbar. Följande undantag föreligger: rekryteringskontingent under utbildning, utbildade, ej krigsplaceringsbara, äldre, outbildad personal, på grund av uppskov eller motsvarande anledning vid krigsmakten icke disponibel personal, övrig vid krigsmakten icke disponibel personal. Beträffande rekryteringskontingent under utbildning och personal med uppskov (motsvarande anledning) torde ytterligare kommentarer icke erfordras här. Gruppen »utbildade, ej krigsplaceringsbara» omfattar främst värnpliktiga utbildade i handräckningstjänst eller annan likartad tjänst. Dessa värnpliktiga är hänförda till besiktningsgrupperna 3 och 4. Till »äldre, outbildad personal» räknas främst förutvarande utländska medborgare, vilka så sent vunnit svenskt medborgarskap, att de enligi gängse normer icke ålagts värnpliktsutbildning eller endast begränsad sådan. Vidare ingår svenska medborgare, som av Konungen befriats helt eller till huvuddelen från värnpliktens fullgörande. Slutligen torde här eventuellt även kvarstå ett mindre antal värnpliktiga, som före 1941 tillhörde ersättningsreserven och sedermera av olika skäl icke varit inkallelsebar för utbildning. Ett något större antal outbildade i åldersklasserna 1930—1940 i förhållande till de efterföljande motiverar nämnda antagande. »övrig icke disponibel personal» utgörs väsentligen av sådana som utflyttat u r riket eller är varaktigt bosatta utomlands, sådana som överförts till bok över obefintliga eller är omhändertagna för vård på anstalt m. m.

De truppregistrerades fördelning på försvarsgrenar De truppregistrerades fördelning på försvarsgrenar har tidigare redovisats i avdelning A. Sammanfattningsvis bedöms personalläget utvecklas så, att tillgången minskar vid armén, är i huvudsak oförändrad vid kustartilleriet, ökar något vid flottan och ökar betydligt vid flygvapnet.

152 Sammanfattning Den manliga befolkningen i åldern 20—47 år bedöms i värnpliktshänseende komma att vara fördelad på i huvudsak följande sätt år 1970. Frikallade, vapen- Under utbildning, fria m. fl. utbildade ej krigsplaceringsbara, äldre outbildade, övriga icke disponibla 20,6 %

13,5 %

För krigsplacering lämpade och utbildade

66 %

Sifferuppgifter redovisas i hemlig bilaga (bilaga H 5).

KAPITEL XII Jämförelse mellan behov a v och tillgång på värnpliktiga

Allmänt Antalsmässig jämförelse mellan behov av och tillgång på värnpliktiga år 1970 enligt anmälda behov och föreliggande prognoser framgår av bilaga H 6. Vi är medvetna om att underlaget för jämförelsen i en del fall är osäkert och att grunderna icke är helt entydiga olika myndigheter emellan. Sålunda har vi upptagit det av myndigheterna för oss redovisade behovet av värnpliktiga, även om det ur föregående redogörelse för myndigheternas beräkningar torde framgå att väsentligt olika normer använts. Det förhållandet, att vi här anger ett sammanställt behov, innebär således icke att vi generellt godtagit de lämnade uppgifterna. De förändringar i vårt underlag, som kan bli en följd av nämnda faktorer, är emellertid av relativt underordnad betydelse i förhållande till dem som förorsakas av bristande översikt över våra totala personella resurser, bristande underlag för granskning av de kvalitativa faktorerna. Självfallet måste behovet av värnpliktiga bli ofullständigt redovisat, om det icke grundar sig på en omsorgsfull inventering från varje myndighet angående möjligheterna att kunna ta i anspråk icke värnpliktig personal (kvinnor, pensionsavgångna, personal äldre än 47 år med godtagbara yrkeskvalifikationer och anställda i verksamhet, som icke oundgängligen erfordras i krigstid, m. fl.). Personaltillgången sådan som den framgår av föregående antalsmässiga redovisning kommer i praktiken att reduceras till följd av kvalitativa faktorer. En del värnpliktiga är väl skickade för uppgifter i krig både inom det militära försvaret och totalförsvarets övriga delar. Andra däremot är av olika anledningar mindre lämpade för vissa slag av uppgifter inom totalförsvaret. De väsentliga konkurrensförhållandena uppstår särskilt beträffande de förstnämnda. Inom den senare gruppen inverkar kvalitetsfaktorerna därigenom att lämpligheten för vissa slag av uppgifter icke med säkerhet överenstämmer med personalbehovet för motsvarande verksamhet i krig. Det anförda sammanhänger med att vår försvarsordning är uppbyggd på den allmänna värnpliktens grund, med därav följande klara gränsdragning mellan den värnpliktiges självvalda yrkesutbildning och yrkesutövning i fred och den militärutbildning för krigsbefattning som vederbörande bibringas under den fredstida värnpliktsutbildningen.

154 De kvalitativa faktorernas inverkan samt rådande konkurrensförhållanden framgår bland annat av att medgivna maximiramar för uppskov i en del fall icke helt utnyttjats. Tidigare refererad undersökning inom televerket (sid. 142) är ytterligare exempel härpå. Vi har i viss mån kunnat beak la dessa förhållanden. Det synes sannolikt, att ett något förbättrat underlag är att förvänta, när resultaten av 1960 års folkräkning bearbetats. Mycket talar för att man på samma sätt som nu sker vid krigsmakten skulle vid antalsmässiga behovs- och tillgångsberäkningar undanta en »totalförsvarets personalreserv». Denna kommer då till en del att bestå av även värnpliktiga. Trots att viss reservation måste göras, har vi emellertid konstaterat att redan en till i huvudsak kvantiteten begränsad jämförelse ger anledning till slutsatser av principiell art och att den icke minst belyser nödvändigheten av en fortlöpande bedriven personalplanering inom totalförsvaret. Jämförelseresultat och iakttagelser För krigsplacering lämpade och utbildade värnpliktiga är år 1970 totalt sett så många, att krigsmaktens personalbehov enligt 1958 års försvarsbeslut kan antalsmässigt tillgodoses. Som tidigare redovisats kommer landets befolkning i åldrarna över 47 år att efter hand öka betydligt. Om denna ökande personaltillgång för totalförsvaret (utom krigsmakten och delar av civilförsvaret) framdeles tillvaratas bättre än hittills, torde möjligheter finnas att, om så skulle krävas, något förstärka krigsmakten och civilförsvaret genom att minska uppskovens antal. Såsom tillgång för att tillgodose behoven av uppskov m. m. räknas för krigsplacering lämpade och utbildade värnpliktiga till ett antal motsvarande skillnaden mellan tillgång och behov för krigsmakten, samtliga äldre outbildade värnpliktiga, samtliga äldre värnpliktiga utan tilldelning samt 17 % av värnpliktiga, som är utbildade men ej krigsplaceringsbara (huvudsakligen värnpliktiga hänförda till besiktningsgrupperna 3 och 4 samt utbildade i handräckningstjänst). Värdet 17 % baserar sig på en undersökning vid centrala värnpliktsbyrån år 1953 samt senare framkomna erfarenheter och slutsatser. På detta sätt beräknad kvantitativ tillgång visar en relativt nära antalsmässig överensstämmelse (underskott omkring 3,3 %) med anmälda behov av uppskov m. m. Ovan anförda kvalitativa faktorer, bristande överensstämmelse mellan bostadsorter och områden, där personalbehov råder m. m., gör emellertid att underskottet i praktiken blir större. Vi har utvecklat jämförelsen till att omfatta följande tre alternativ. A. Samtliga redovisade uppskovsbehov tillgodoses. B. Uppskovsbehovet beräknas till nuvarande ramar endast utökade med hänsyn till civilförsvarets och det civila transportväsendets behov.

155 G. Uppskovsbehovet begränsas till nuvarande ramar endast utökade med hänsyn till civilförsvarets behov. I alternativen B och C ingår »icke rambundna» personalbehov, d.v.s. andra än de som inryms i uppskovsgrupperna II—IV, oförändrade. Jämförelsen visar följande procentuella brist respektive överskott. Det bör uppmärksammas att överskottet skall kunna täcka vad vi tidigare angivit som de värnpliktigas del av »totalförsvarets personalreserv». Alt

Underskott % överskott %

A B C

3,3 5,5 17,5

Av jämförelsevärdena drar vi den slutsatsen, att det vid en omsorgsfull personal placering inom totalförsvaret är möjligt, att på lång sikt antalsmässigt tillgodose ett uppskovsbehov som motsvarar nuvarande ramar, tillgodoser det ökade personalbehovet för 1959 års civilförsvarsorganisation, inrymmer begränsade kompletteringar inom uppskovsgrupp I och därjämte medger smärre kompletteringar inom övriga uppskovsgrupper. Det bör beaktas att slutsatserna avser nuvarande personalramar, icke i praktiken uttagna uppskov. Nu icke utnyttjad del av ramen för uppskovsgrupperna III och IV förutsätts således vara ianspråktagen. Jämförelse mellan behov av och tillgång på värnpliktiga för totalförsvaret utom krigsmakten har även gjorts försvarsgrensvis. Detta är motiverat av tidigare redovisad ändrad fördelning av pensonaltillgångarna försvarsgrenarna emellan. I tabell 5 redovisas den procentuella andel av uppskov m. m., som de olika försvarsgrenarna skulle kunna uppnå 1970. Tabellen innehåller därTabell 5. Försvarsgrenarnas procentuella del av uppskoven. Försvarsgren

Marinen flottan Flygvapnet Summa

Procentuell del av uppskov m. m. den 1/9 1957

Möjlig procentuell del 1970 c: a

83,5

4,4 5,1 7,0

19,5 7,5 37

100,0

100,0

\

156 jämte en procentuell redovisning av uppskovens m. m. fördelning den 1 september 1957 enligt centrala värnpliktsbyråns statistik. Efter 1957 har skett en begränsad förskjutning av uppskovens fördelning från armén till övriga försvarsgrenar. Inskrivningsinstruktionen inrymmer föreskrifter, vilka är avsedda att efter hand verka i samma riktning. De nu anförda värdena visar emellertid, att en kraftig omfördelning av uppskoven är ofrånkomlig. Sker icke detta kommer det personella underlaget för arméns krigsorganisation att försvagas. Konkurrensen om personalen skärps. Avvägningsproblemen försvåras i onödan, eftersom ett i detta fall icke helt tillvarataget personalöverskott samlas i främst flygvapnets men i viss mån även flottans personalregister. Omfördelningen måste ske successivt. Den bör så långt som möjligt ansluta till gängse skäl för ändring av uppskov såsom dödsfall, byte av anställning m. m. Vi anser det vara betydelsefullt, att personalplaneringen inom detta område anpassas till de skärpta krav på överblick över och tillvaratagande av personaltillgångarna, som utvecklingen kommer att ställa.

KAPITEL X I I I Utredningens överväganden och principförslag

Grundläggande synpunkter rörande totalförsvarets personaltjänst Inledning Under 1950-talet har de personella avvägningsfrågorna inom totalförsvaret främst berört värnpliktigas fördelning mellan krigsmakten å den ena sidan och envar av totalförsvarets övriga centrala myndigheter å den andra. Någon samlad inventering av de totala personella resurserna har icke ägt r u m med undantag för 1954—1955 års undersökning rörande utnyttjandet av landets personella resurser i krig. Däremot har andra för vårt totalförsvar angelägna åtgärder vidtagits. Sålunda har bl. a. fastställts krigsorganisation för civilbefälhavare och länsstyrelser och förberedelser vidtagits för decentralicerad ledning inom statliga verk och myndigheter. Byggnads- och reparationsberedskapen är omorganiserad och ny civilförsvarsorganisation fastställd. Även i fråga om beredskapstiftning har en betydelsefull utveckling skett. Den karakteriseras av ökad automatik i åtgärder, vilka erfordras vid krigsutbrott eller omedelbart förestående sådant — tillkännagivet genom beredskapslarm. Den antydda utvecklingen har efter hand medfört ökad konkurrens om personalen. Avvägningsfrågorna berör numera icke blott krigsmakten gentemot totalförsvarets övriga delar utan även de sistnämnda sinsemellan. Härvid berörs både värnpliktig personal och personal inom vissa yrkeskategorier oavsett personalens åldersläge. Såsom exempel kan anföras, att grovarbetare erfordras både för civilförsvaret och BRB, chaufförer behövs inom det civila transportväsendet, vid civilförsvaret, inom BRB och vid vissa kommunikationsverk. Konkurrens beträffande icke värnpliktiga har redan gjort sig gällande vid fördelningen till andra delar av totalförsvaret än krigsmakten av sådana, som lämnar värnpliktsåldern. Om således totalförsvarets delar utom krigsmakten var för sig skulle ställa krav på värnpliktiga, utan en föregående intern behovsprövning, riskerar man, att hela personalproblemet blir snedvridet. En så långt möjligt lämplig fördelning av de värnpliktiga måste basera sig på personalläget inom totalförsvaret som helhet. I den mån läget och i all synnerhet dettas sannolika utveckling går att överblicka, ökar förutsättningarna för att de värnpliktiga skall disponeras inom verksamhetsområden och för uppgifter, där särskilda behov föreligger och där dessa är av den art, att de otvetydigt motiverar ett friställande från insats för landets väpnade försvar.

158 Av anförda skäl har vi ansett oss böra framlägga grundläggande synpunkter på personal tjänsten inom totalförsvaret, även om detta inte direkt inrymmes i utredningsdirektiven — fördelning av värnpliktiga inom totalförsvaret. Det valda förfaringssättet styrks av uttalanden från ett flertal myndigheter under de överläggningar som vi fört. Avsaknaden av översikt har i en del fall ansetts vara en av orsakerna till svårigheterna att genomfora eftersträvad personell försvarsplanering. De problemställningar, som aktualiseras vid granskningen av totalförsvarets personalfrågor, blir av delvis en annan karaktär än om undersökningen begränsas till fördelningen av värnpliktiga. Innan de tas upp till detaljbearbetning måste de emellertid föregås av principbeslut beträffande personal tjänstens inriktning och omfattning. Administrativa och organisatoriska åtgärder, som därefter erfordras för att möjliggöra en rationell osh konstruktiv personalplanering, påverkas av bland annat de förslag beträffande totalförsvarets ledning, som 1960 års försvarsledningsutredning kan komma att framlägga, liksom även av kommande utformning beträffande befolkningsregistreringen m. m.

Personaltj änstens inriktning och omfattning Personaltjänsten inom krigsmakten har av 1960 års försvarsledningsutredning rubricerats såsom en av de s. k. förbandsproducerande funktionerna. Detta kan direkt överföras till att gälla hela totalförsvaret, under förutsättning att begreppet »förband» ges en till alla delar av totalförsvarets krigsorganisation utökad innebörd. En hänvisning till vad som såväl i denna utredning som i andra sammanhang anförts om det moderna krigets natur torde var tillfyllest för att motivera ifrågavarande vidgade bemärkelse. Härav följer att den allmänna uppgiften för totalförsvarets personaltjänst bör formuleras sålunda: Totalförsvarets personaltjänst skall med ledning av målsättningen för totalförsvaret säkerställa, att landets personella tillgångar används i händelse av krigsfara eller krig på ett mot målsättningen svarande sätt och att härför erforderliga åtgärder vidtas i fred. För att den allmänna uppgiften skall kunna lösas, måste personaltjänsten i stort omfatta följande moment: fortlöpande inventering och kontinuerlig uppföljning av personalbehov och personaltillgång, värdering av utvecklingstendenser samt planering inför sådan utveckling på olika områden av samhällslivet, som är av betydelse ur totalförsvarssammanhang, åtgärder för inskrivning, uttagning och fördelning, utbildning, krigsplacering (motsvarande), registrering och redovisning av personal, samordning mellan totalförsvarets olika huvuddelar och inom dessa samt

159 av verksamheten betingade övriga administrativa och organisatoriska åtgärder. De skilda momentens omfattning kommer att variera mellan olika myndigheter och mellan olika ledningsnivåer — central, regional och lokal nivå. Det kan ifrågasättas, hur omfattande nyssnämnda inskrivning, uttagning och registrering behöver göras. Om fullständig överblick över totalförsvarets personalläge skall nås, borde registrering m. m. beröra envar, som kan åläggas uppgifter vid krig eller krigsfara med stöd av pliktlagar. Undantagna skulle vara endast sådana, som frikallas från varje form av tjänstgöringsskyldighet. Förfaringssättet medför emellertid att även personal inom verksamhetsområden, där individuell placering icke är oundgängligen erforderlig, skulle beröras av registrering m. m. Detsamma gäller personal, som egentligen bör rubriceras såsom en »allmän arbetskraftreserv». De praktiska möjligheterna att hålla registren aktuella och de ekonomiska följdverkningarna av ett så utvecklat redovisningssystem talar dock för en strävan till begränsning av registrens och redovisningens omfattning. Skulle emellertid utvecklingen på exempelvis databehandlingens område leda fram till att flertalet erforderliga individuella uppgifter såsom adress, yrke, anställning m. m. kommer att inhämtas och redovisas för även andra ändamål än vad här avsetts, så bör man självfallet tillvarata ifrågavarande upplysningar även för totalförsvarets personaltjänst. Totalförsvaret måste kunna krigsorganiseras, även om de centrala ledningsorganen icke till en början närmare kan inverka på förloppet. I beredskapskungörelsen är bestämt bland annat att »Beredskapslarm innebär order till personal, som är krigsplacerad vid krigsmakten, civilförsvaret eller det allmänt civila medicinalväsendet eller eljest är tjänstgöringsskyldig inom det totala försvarets krigsorganisation att ofördröj ligen inställa sig till tjänstgöring enligt anvisningar i krigsplaceringsorder eller motsvarande handlingar» (beredskapskungörelsen 13 §). Efter ett krigsutbrott med kort förvarning och med allt vad detta medför i fråga om utrymning av befolkningen inom delar av landet m. m., kommer personaltjänsten i vad avser arbetskraftsfrågor till en början att få bedrivas i lokal och regional instans. Den baseras på lokalt inhämtade, antalsmässiga uppgifter rörande tillgången på arbetskraft inom olika yrkesgrenar. Individuella uppgifter torde komma att föreligga långt senare. Totalförsvarets personal tjänst bör sålunda beträffande förberedelser av individuell art och därmed sammanhängande planering på kort sikt begränsas till vad som erfordras, för att personalen skall kunna efterkomma beredskapslarmets inställelseorder och möjliggöra att denna personal antalsmässigt och kvalitativt motsvarar de olika myndigheternas behov enligt organisationstablåer eller motsvarande handlingar. Behov och omfattning av inventering, planering, samordning samt admini-

160 strativa och organisatoriska åtgärder måste granskas ur delvis andra synpunkter. En god översikt över personalläget och dess sannolika utveckling är av så stor betydelse för personalens ändamålsenliga fördelning att en rad olika åtgärder för personalplanering är nödvändiga. Personalplaneringen måste avse dels utvecklingen på lång sikt, dels sådana åtgärder som mera direkt återverkar på rådande förhållanden. Den måste innefatta en omsorgsfull inventering, som visar, var svårigheter att fylla personalbehoven kan uppstå. Den bör kanalisera samordnande verksamhet till väsentliga områden. En effektiv personalplanering är också förutsättningen för att registrering, redovisning m. in. skall kunna begränsas till särskilt betydelsefulla områden och utvisa vilka registreringstekniska åtgärder, som måste tillmätas primär betydelse. Nämnda planering är emellertid icke något för totalförsvarsärendena specifikt. Tvärtom måste den ske i nära anslutning till, och i många fall helt grundas på undersökningar, som i andra sammanhang utförs inom samhället, exempelvis sådana som berör näringslivets lokalisering och utveckling, undervisningsväsendets utbyggnad samt folkräkningar och övriga arbeten av demografisk natur. Ett fortlöpande samarbete bör också ske med myndigheter, vilka är ålagda olika slag av personell registrering och redovisning. Den fredstida långtidsplaneringen omfattar främst studier och undersökningar beträffande sannolik utveckling av personalbehov och personaltillgång, samordning och angelägenhetsgradering av personalbehoven för totalförsvarets olika delar samt åtgärder för att tillgodose behoven, anpassning till utvecklingen inom näringsliv och undervisningsväsende samt — speciellt för krigsmakten —• samordning mellan materielanskaffning och personalrekrytering liksom även avvägning mellan behov av fast anställda och värnpliktiga i samband med tillkomsten av ny materiel eller av andra likartade anledningar. Vi föreslår, att personaltjänsten inom totalförsvaret främst inriktas på inventering och kontinuerlig uppföljning av personalbehov och personaltillgång, långsiktig planering i nära samarbete med den personella utvecklingen inom samhället i fredstid, ett fortlöpande arbete för att samordna och normera handläggningen av personalfrågor inom totalförsvaret samt slutligen sådana registreringstekniska och administrativa åtgärder, som erfordras för att säkerställa en snabb organisering av totalförsvaret vid krigsutbrott med kort förvarning.

161 Möjligheter att ta personal i anspråk 1 föregående avsnitt citerad lydelse av beredskapskungörelsens 13 § anger, att vederbörande skall vara tjänstgöringsskyldig inom det totala försvarets krigsorganisation. För att avsedd automatik vid beredskapslarm skall träda i funktion, måste således också de föreskrifter, som reglerar tjänstgöringsskyldigheten, äga tillämpning vid samma tidpunkt. Detta är fallet vad beträffar värnplikt och civilförsvarsplikt, skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten samt skyldighet att fullgöra i krigsfrivilligavtal åtagna förpliktelser, i enligthet med vad som därom är särskilt stadgat. För vissa personalkategorier inträder tjänstgöringsskyldighet först efter det att Konungen särskilt förordnat härom. Sådant tillämpningsförordnande är meddelat i beredskapskungörelsen 10 § i vad avser dels tjänsteförlängning jämlikt 8 § allmänna tjänstepliktslagen för de arbetstagare eller grupper av arbetstagare, som arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer 1 , dels tjänsteplikt för medicinalpersonal jämlikt krigssjukvårdslagens 8 och 9 §§. Beredskapskungörelsen innehåller däremot icke något förordnande om tilllämpning av föreskrifterna i administrativa fullmaktslagen 2 , enligt vilken Konungen vid krig eller krigsfara må bestämma att befattningshavare i statens tjänst skall tjänstgöra i annan statlig befattning än den han innehar eller i kommunal befattning samt kommunal befattningshavare i annan kommunal befattning än den han innehar eller i statlig befattning. Tillämpningskungörelsen till administrativa fullmaktslagen föreskriver att särskild uppmärksamhet skall ägnas frågan i vad mån ärenden, som ej angår eller äger samband med försvar eller folkförsörjning, tills vidare kan nedläggas och personal därigenom frigöras för andra uppgifter. Arbetsmarknadsstyrelsen har i cirkulär till uppskovsmyndigheter i uppskovsgrupp I erinrat om ifrågavarande bestämmelser. Administrativa fullmaktslagens bestämmelser är av direkt betydelse för krigsorganisering av den administrativa regionala ledningen (civilbefälhavare och länsstyrelser), för upprättande av särskilda krisorgan samt för planerad decentralisering av verksamheten vid statliga verk och myndigheter. Bestämmelserna avser således personal för i fred fastställda uppgifter, antalsmässigt reglerade i myndigheternas krigsorganisation. Detta personella underlag har slutligt utarbetats för relativt kort tid sedan och är vid en del myndigheter ännu under arbete. Vi föreslår att automatiskt inträdande av tjänstgöringsskyldighet med stöd av administrativa fullmaktslagen fastställs i beredskapskungörelsen på samma sätt som skett beträffande tjänsteplikt för medicinalpersonal. 1 Beredskapslarm innefattar numera även förordnande om allmän tjänsteplikt (ändring SFS 461/1961) 2 Lag med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m.

11—2820 61

162 Vad den allmänna tjänsteplikten beträffar är förhållandena något annorlunda. Sålunda har vi icke kunnat finna att samma direkt angivbara beiov föreligger inom alla de områden, som kan komma att beröras av åläggaide om allmän tjänsteplikt. Icke heller är kravet på automatik lika ovillkorligt — generellt sett. Några undantag föreligger emellertid, främst beträffande övervägande delen av personalen inom civila transportväsendet samt byggnads- och reparationsberedskapen, i den mån de icke faller under förordnandet om tjänsteförlängning. Även beträffande personal inom den krigsviktiga eller för folkförsirjningen betydelsefulla industrin samt i övrigt för ianspråktagande av i fredstid förberedd reservarbetskraft har hittills saknats bestämmelser om automatiskt inträdande tjänstgöringsskyldighet vid krig eller krigsfara arnat än i form av tjänsteförlängning. En i lag reglerad tjänstgöringsskyldighet torde vara av betydelse även för den enskilde såsom grund för dennes handlande vid krigsutbrott och såsom en garanti för fortsatt arbete i befattning, som helt eller nära notsvarar vederbörandes yrkeskvalifikationer, så länge som det allmänna läget icke utesluter att så sker. I betänkande med förslag till allmän tjänstepliktslag m. m. (SOU 1958:16) har utredningsmannen, generaldirektören G. Y. Samuelsson, anfört att fullmaktsbestämmelser av ifrågavarande slag bör kunna tillämpas omedelbart, då riket kommer i krig. I fall av krigsfara bör Kungl. Maj :t äga att meddela tillämpningsförordnande utan riksdagens hörande. Automatik i en dylik situation torde i princip ej vara erforderlig. Har krigsfaran blivit omedelbar, kan emellertid enligt beredskapskungörelsen beredskapslarm ges. Utredningsmannen fortsätter: »Ett utfärdande av beredskapslarm synes samtidigt böra innebära ett förordnande att ifrågavarande fnllmaktsbestämmelser får tillämpas; härvid förutsattes givetvis att dylikt förordnande ej meddelats tidigare. Bestämmelse härom bör intagas i beredskapskungörelsen. På så sätt erhålls en viss automatisk tillämpning jämväl för detta fall.» (Betänkande sid. 110—111.) Andra lagutskottet har i utlåtande nr 8/1959 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän tjänstepliktslag, m. m., dels ock i ämnet väckt motion uttalat bland annat följande. »Allmän enighet råder om att samtliga fullmaktsbestämmelser — alltså både de som avser indirekta och de som avser direkta ingripanden mot arbetskraften — skall kunna tillämpas under krig och vid krigsfara samt om att dessa bestämmelser skall träda i tillämpning automatiskt då riket kominer i krig. Vid krigsfara skall Kungl. Maj:t kunna förordna om tillämpning av bestämmelserna utan att inhämta riksdagens samtycke . Vidare må framhållas, att det kan bli lämpligt att låta tjänstepliktslagen träda i tillämpning samtidigt med allmänna förfogande- och ransoneringslagarna; .»

163 Riksdagen har beslutat i enlighet med utskottets utlåtande (riksdagens skrivelse nr 130/1959). Beredskapslarm ges om riket är i omedelbar krigsfara eller, därest så icke redan skett, om riket kommit i krig. Beredskapslarm innebär — i den mån Kungl. Maj :t icke bestämmer annat -— förordnande om tillämpning av bland annat allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 och allmänna ransoneringslagen av samma datum. En naturlig följdverkan av beredskapslarmets automatik är, att fredstida förberedelser vidtas för att säkerställa denna. Sådana förberedelser är exempelvis en mera omfattande individuell krigsplacering enligt tablåer över myndigheternas organisation i krig och delgivning av placeringen till den enskilde. Delgivningen kan ske antingen fortlöpande i fredstid på samma sätt som vid krigsmakten och inom civilförsvaret eller — i de fall täta personalbyten eller andra särskilda skäl såsom sekretesskrav motiverar — först vid en skärpning av vårt utrikespolitiska läge. Förberedelserna bör vidare syfta till att fördela speciellt yrkeskunnig personal till områden, där för de samlade krigsansträngningarna väsentlig verksamhet skall pågå och således personalavgångar snabbt måste kunna ersättas. Sådan personal måste undantas från planlagd utrymning och förses med handling som utvisar detta. Nyanställning (ersättning) för verksamhet, som är underkastad arbetsförmedling, bör ske genom denna enligt så långt möjligt gängse grunder. Den närmare utformningen av det fredstida förberedelsearbetet i nu berörda delar synes vara av den karaktär att det bör åvila arbetsmarknadsstyrelsen i samarbete med bland annat fackliga organisationer och branschorganisationer. Vi föreslår, att samtliga fullmakts- och pliktlagar, som avser att säkerställa totalförsvarets personalbehov i krig enligt upprättade organisationsplaner, automatiskt träder i tillämpning vid beredskapslarm och att beredskapskungörelsen revideras i härav berörda delar. Vi föreslår vidare, att det fredstida förberedelsearbetet sker så att automatiken säkerställs och att de närmare föreskrifterna för detta i vad avser administrativa fullmaktslagen och allmänna tjänstepliktslagen utformas genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg. Grunder för prioritering i personalfrågor Först efter det att förutsättningar skapats för att personalläget och dess sannolika utveckling skall kunna överblickas och den rättsliga grunden för ianspråktagande givits en hela totalförsvaret täckande utformning, är det möjligt att med rimlig grad av realism undersöka grunderna för prioritering. Vi har i föregående kapitel konstaterat att betydande anspråk på

164 personal föreligger inom totalförsvarets olika delar. Jämförelsen mellan tillgång och för oss angivna behov har lett till den slutsatsen att återhållsamhet i fråga om de värnpliktigas fördelning till olika myndigheter är ofrånkomlig. Vi har också angivit att avvägningsfrågorna icke enbart berör de värnpliktiga. De avser även hela yrkeskategorier, såväl män som kvinnor, Även om totalförsvarets krav ännu icke utformats, vill vi redovisa några grundläggande faktorer, som föreslås skola beaktas under det fortsatta planeringsarbetet. I utredningen har tidigare framhållits betydelsen av att personalen kani användas allt efter skiftande lägens krav och att de personella resurserna snabbt kan samlas för särskilt betydelsefulla uppgifter. Avsikten härmed ä r främst att tillvarata den tid före ett krigsutbrott, som kan stå till buds för undanförsel av krigsviktiga förnödenheter, för att tillvarata jordbrukets produkter, för intensifierad anskaffning av vedbränsle och för andra likartade förberedelser. Även under ett krigsskede får det inte anses uteslutet, att likartade lägen uppstår och då påfordrar en tillfällig förskjutning i arbetskraftsfördelningen inom totalförsvaret. Vid ett krigsutbrott med blott kort förvarning och tillkännagivet genom beredskapslarm ges det icke några alternativ av ovanstående karaktär. Det väpnade motståndet mot invasion samt skyddet av civilbefolkningen måste då vara totalförsvarets helt dominerande uppgift. Annan verksamhet, som icke direkt sammanhänger med denna uppgift, måste träda tillbaka, då det gäller anspråk på personal, som är lämpad och utbildad för ifrågavarande försvars- och skyddsuppgifter. Även fördelningen av reservarbetskraft måste följa samma princip. Denna arbetskraft bör sålunda i första hand tilldelas sådan verksamhet, som är avsedd att direkt stödja krigsmakten och civilförsvaret samt den för befolkningens skydd vitala hälso- och sjukvården. Ovannämnda grunder avser personalens principiella fördelning inom totalförsvaret. Viktiga särfall finnes. Sålunda kan med fog hävdas, att ledningen av totalförsvarets olika funktioner måste personellt säkerställas vid beredskapslarm, i varje fall i regional och lokal instans, krigsmakten och civilförsvaret måste betjänas med järnvägs-, landsvägsoch sjötransporter, kraftförsörjningen måste fungera, samt vägnätet vidmakthållas. Till civilbefolkningen skydd bör också hänföras nödvändiga åtgärder för försörjning och upplysning. All nu nämnda och likartad krigsviktig verksamhet kräver viss tillgång på personal, som icke utan allvarliga olägenheter kan ersättas av någon annan — personal i nyckelbefattningar. Detta konstaterande ansluter sig helt till de allmänna normerna i uppskovskungörelsen och till arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar för uppskovsärendenas behandling.

165 Tillämpningen av dessa normer försvåras emellertid av myndigheternas olika uppfattning om vad som är nyckelbefattningar. Detta torde ha framgått av tidigare lämnad redogörelse för myndigheternas anmälda uppskovsbehov. En ensartad och förutsättningslös prövning av olika befattningars klassificering som nyckelbefattningar respektive befattningar, som kan rekryteras med reservarbetskraft, anser vi vara ofrånkomlig. Detta förutsätter emellertid, att tillgången på reservarbetskraft kan överblickas, så att lämpligt urval är möjligt, och därjämte att reservarbetskraften, i de fall så erfordras, kan bibringas oundgängligen nödvändig kompletterande utbildning redan i fred. Enligt vad som tidigare anförts bör krigsmaktens och det allmänna civilförsvarets personalbehov i första hand tillgodoses. Avvägningsfrågor mellan krigsmakten och civilförsvaret samt mellan civilförsvaret och det ekonomiska försvaret kominer att behandlas senare. Det bör ånyo betonas att avvägningen avser det läge, då totalförsvaret snabbt skall kunna träda i funktion såsom exempelvis vid beredskapslarm. Sådana värnpliktiga, som återstår efter det att krigsmaktens behov tillgodosetts och värnpliktiga ställts till civilförsvarets förfogande, bör, i den mån de är disponibla och i övrigt lämpade, krigsplaceras (motsvarande) inom övriga delar av totalförsvaret. Under förutsättning att nyssnämnda möjligheter att ålägga den enskilde någon form av tjänstgöringsskyldighet inom totalförsvaret tillkommer (sid. 180), skulle detta äga direkt tillämpning på ifrågavarande personal. Uppskov erfordras icke i sådana fall. Fördelningen bör ske genom försorg av regional myndighet. Det synes lämpligt att redan föreliggande stomme till organisation härför — länsarbetsnämnderna — utnyttjas. Om personalläget vid krigsmakten förändras, så att en del av de värnpliktiga, vilka fördelats till annan myndighet, ånyo måste tas i anspråk för vidmakthållande av krigsorganisationen eller vid ändring inom denna, skall detta kunna ske utan särskild prövning. Registreringstekniskt skulle förfarandet i princip kunna lösas så, att truppregistreringsmyndighet översänder till länsarbetsnämnd plåtavtryck (motsvarande för hålkortsregistrerade värnpliktiga) för övertalig personal och samlar dennas värnpliktshandlingar separat, skilda från motsvarande handlingar för den enligt vår uppfattning egentliga personalersättningsreserven. Före överlämnandet bör truppregistreringsmyndighet göra adresskontroll och inhämta aktuella uppgifter om yrke och anställning samt vidarebefordra dessa uppgifter tillsammans med plåtavtryck till länsarbetsnämnd. Vid länsarbetsnämnd fördelas personalen — med beaktande av vad i det följande föreslås beträffande personal i nyckelbefattningar — till de olika delar av totalförsvaret, där behov föreligger, eller hålls såsom nämndens reserv. Förfaringssättet bör icke behöva medföra några olägenheter för det

166 militära försvaret, eftersom dels det primära personalbehovet redan tillgodosetts, dels personalen utan omgång ånyo är disponibel för användning med stöd av värnpliktslagen i den mån behov föreligger. Vad beträffar värnpliktiga som efter civilförsvarsutbildning krigsplaceras inom civilförsvaret eller som avses för nyckelbefattningar inom totalförsvaret i övrigt blir förhållandena något annorlunda. Sådana värnpliktiga måste nämligen så länge anledning föreligger friställas från tjänstgöringsskyldighet jämlikt värnpliktslagen. I denna lags ställe måste träda en annan -— civilförsvarslag, tjänstepliktslagar m. m. Principen äger redan tillämpning i civilförsvarslagen, enligt vilken värnpliktiga vid tjänstgöring inom civilförsvaret är ianspråktagna med stöd av civilförsvarslagen. Det må anmärkas att det förhållandet, att en värnpliktig meddelats uppskov jämlikt uppskovskungörelsen, icke på något vis nu innebär åläggande om annan tjänstgöringsskyldighet vid krigsfara eller krig förutom vad nyss nämnts rörande civilförsvaret. Detta bör ändras därhän att uppskov med krigstjänstgöring enligt värnpliktslagen medges för tjänstgöring med stöd av annan pliktlag. Vi har övervägt, i vad mån personal för nyckelbefattningar skulle kunna friställas ovillkorligt från andra uppgifter inom totalförsvaret så länge skäl härför föreligger, d. v. s. i princip en utökning av nuvarande krigstjänstgöringsfrihet. Vi har såsom alternativ prövat om sagda friställande borde göras villkorligt, i avvaktan på att ersättare, exempelvis pensionsavgången reaktiverad eller annan, kunde erhållas. I sådant fall skulle det nämligen vara möjligt att väsentligt begränsa nuvarande uppskovsförfarande. Förutsättningarna för ifrågasatt begränsning av uppskovsförfarandet är att antalet nyckelbefattningar efter omsorgsfull prövning begränsas till vad som är ovillkorligen erforderligt. Befattningarna måste anges enligt likartade grunder, och möjlig omplacering inom civila myndigheter först genomföras. Myndigheter, vilka begär friställande av värnpliktiga, måste ha tillfredsställande överblick över tillgången på reservarbetskraft (pensionerad, utanför myndigheten anställd i likartad verksamhet, kvinnor som upphört med förvärvsarbete inom ifrågavarande fack m. fl.) eller, om sekretesskäl utgör hinder för sådan överblick, av länsarbetsnämnd kunna få anvisning om lämplig personal. Denna personal skall i första hand tas i anspråk. Slutligen bör dessa myndigheter vidta möjliga åtgärder för utbildning av ersättare för värnpliktiga. Sistnämnda utbildning bör icke blott avse sådana, som inför ett krigsutbrott skall anställas i exempelvis ett verk, utan ii ven utbildning av verkets personal för tjänstgöring i mer kvalificerade befattningar. Genom sistnämnda förfarande förskjutes ersättarbehovet mot befattningar med minskade kvalifikationskrav. Detta kan underlätta möjligheterna att anskaffa ersättare. Vi föreslår att här skisserad utveckling skall vara grundläggande för det fortsatta arbetet inom totalförsvarets personalplanering. I avvaktan härpå

167 bör personal för nyckelbefattningar friställas med krigstjänstgöringsfrihet och uppskov enligt nuvarande bestämmelser. Av vad som anförts torde framgå att värnpliktig, vilken ställts till länsarbetsnämnds förfogande på sätt först angivits ovan, icke utan samråd med truppregistreringsmyndighet kan överföras till sistnämnda kategori och meddelas uppskov för tjänstgöring med stöd av annan pliktlag. Sammanfattningsvis föreslår vi, att personalbehovet för rikets väpnade försvar och för civilbefolkningens skydd ges prioritet, och att primärt icke oundgängligen erforderliga värnpliktiga redovisas vid myndighet, som kan överblicka personalbehov och personaltillgång för totalförsvaret utom krigsmakten och kan prioritera tilldelningen av arbetskraft med ledning av lokala eller regionala behov. Vidare föreslår vi en inriktning av det fortsatta svarets personalplanering så att uppskovsförfarandet begränsas.

arbetet inom totalförframdeles väsentligt

Riktlinjer för personaltjänstens ledning Samordning av totalförsvarets personalfrågor i högsta instans, Kungl. Maj :t, är endast en del av den verksamhet, som ankommer på en totalförsvarets högsta ledning. Hithörande frågor torde i ett vidare sammanhang komma att behandlas av 1960 års försvarsledningsutredning. Sett ur totalförsvarssammanhang kommer fördelningen av landets arbetskraft att i avgörande grad påverka möjligheterna att genomföra planerad verksamhet inom totalförsvaret. Totalförsvarets högsta ledning måste därför förfoga över en samlad överblick över personalläget. Vi förutsätter, att detta beaktas vid försvarsledningsutredningens fortsatta överväganden beträffande högsta ledningens sammansättning och arbetsformer. Personaltjänsten i central instans måste ges fastare arbetsformer, om de av oss framlagda förslagen skall kunna omsättas i praktiska resultat. Vid våra undersökningar har vi fått erfara, hur myndigheterna många gånger arbetar från olika utgångspunkter, även då de civila yrkeskraven är tämligen likvärdiga. Allvarligare är emellertid de inom vissa områden av totalförsvaret rådande personalbristerna, vilka för oss angivits komma att i betydande grad försvåra den av myndigheterna planlagda verksamheten. Inom andra områden, där synbarligen först nu en fastare planering vuxit fram, är kraftfulla åtgärder av nöden. Särskilt synes detta gälla den civila landsvägstransportorganisationen. Det anförda måste till en del ses som exempel på bristande överensstämmelse mellan personalplanering och planering för verksamheten i krig. Detta gör planeringen orealistisk, men är delvis förklarligt, eftersom en samlad överblick över våra personella resurser saknas.

168 Det går icke att möta nämnda olägenheter med en hänvisning till att önskad mängd uppskov icke meddelats. Om varje planläggande myndighet inom totalförsvaret skulle få hävda att i fred anställda män i värnpliktsåldern primärt måste disponeras av ifrågavarande myndighet, uppstår frågan vilka yrkes (personal-) kategorier, som då skulle ombesörja rikets försvar och civilbefolkningens skydd. Vår krigsmakt måste alltjämt och så långt vi nu kan överblicka vara baserad på allmän värnplikt med utbildning i fred av alla krigsdugliga. Det måste då vara en riktig väg att i första hand avse dessa för landets väpnade försvar i krig och att försöka på bästa sätt tillvarata den yrkeserfarna, icke värnpliktiga personalen för övriga uppgifter inom totalförsvaret. Därmed står vi ånyo inför behovet av överblick över och reglerad fördelning av sistnämnda, icke värnpliktiga personal. För oss framstår det som en naturlig fördelning av ansvarsförhållanden, planering m. m. i personellt hänseende, att överbefälhavaren är den högsta centrala instans, som är ansvarig för den vid krigsmakten registrerade värnpliktiga och fast anställda personalens användning inom totalförsvaret och att motsvarande uppgifter beträffande den icke värnpliktiga samt värnpliktiga, vid krigsmakten icke registrerade personalen bör åvila arbetsmarknadsstyrelsen. För medicinalpersonalen bör nuvarande samverkansformer bibehållas. Föreslagen ställning för arbetsmarknadsstyrelsen innebär endast en fortsatt utveckling av vad som redan uppdragits åt styrelsen i allmänna tjänstepliktslagen och i uppskovskungörelsen. Styrelsen är också den myndighet, som i fred har en samlad överblick över arbetsmarknadsläget och som bedriver i det föregående nämnda studier över utvecklingstendenser inom näringslivet, utarbetar därmed sammanhängande prognoser och genomför en långsiktig personalplanering. Det närmare samarbetet mellan överbefälhavaren och arbetsmarknadsstyrelsen bör bedrivas så att de, efter föregående prövning av möjligheterna att lösa uppstående personella behov med till buds stående personal, gemensamt överlägger om ändrad avvägning och om uppkomna konkurrensproblem, överbefälhavaren kommer därvid att företräda krigsmakten, under det att arbetsmarknadsstyrelsen representerar totalförsvaret i övrigt. De båda myndigheternas gemensamma överläggningar måste föregås av beredningar. För överbefälhavarens del kommer dessa att avse personalfördelning, samordning m. m. mellan de olika myndigheterna inom krigsmakten samt planering med hänsyn till personallägets utveckling på lång sikt. Arbetsmarknadsstyrelsen skulle då utöva motsvarande verksamhet gentemot övriga totalförsvarsmyndigheter, lämna dem underlag för rekrytering av reservarbetskraft samt till Kungl. Maj :t ingiva förslag till eller i mån av befogenheter själv vidta åtgärder av principiell eller för flera myndigheter gemensam innebörd. Med här föreslagen ansvarsfördelning torde förutsättningarna för en ge-

169 mensam grundsyn på personalfrågorna inom totalförsvaret komma att i hög grad förbättras. Flertalet detaljfrågor bör kunna lösas redan under ärendenas beredning. I de fall detta icke är möjligt bör avgörandet fattas av överbefälhavaren och arbetsmarknadsstyrelsen gemensamt. Om dessa icke enas bör ärendet underställas Kungl. Maj :t prövning. Härigenom torde en sådan gallring av ärenden kunna göras att endast sådana av principiell natur behöver underställas Kungl. Maj:t. Från nämnda procedur bör undantas ärenden, som uteslutande berör civila myndigheter och icke avser värnpliktig personal. I den mån enighet icke kan uppnås mellan centrala myndigheter, bör ärendet av arbetsmarknadsstyrelsen överlämnas för Kungl. Maj:ts beslut. Civilförsvarsstyrelsen intar i förevarande frågor i viss mån en särställning bland totalförsvarets ovan icke särskilt omnämnda myndigheter. Detta framgår av organisationen med dels undsättningskårer, bestående av värnpliktiga och vid krigsmakten fast anställda, dels det lokala civilförsvaret, baserat på icke värnpliktig personal men kompletterat med uppskovsbeviljade värnpliktiga. Föreskrifter finns för samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen och med överbefälhavaren. Någon ändring häri vill vi icke föreslå, men anser icke heller skäl föreligga att utöka samarbetsinstansen överbefälhavaren— arbetsmarknadsstyrelsen genom att till denna generellt ansluta civilförsvarsstyrelsen. Vårt förslag avser icke att ge arbetsmarknadsstyrelsen en i förhållande till totalförsvarets övriga civila myndigheter överordnad ställning beträffande personal tjänsten. Icke heller torde någon direktiv- eller anvisningsrätt behövas. Samarbetet bör bedrivas i kollegial form och i varje fråga avse endast de myndigheter, som är direkt berörda. Det samarbete som redan äger rum med fackliga organisationer och branschorganisationer bör utvecklas på sätt som styrelsen torde få avgöra. Arbetsmarknadsstyrelsen kommer, om vårt förslag genomförs, att vara den samlande myndighet, som kan överblicka personalläget inom totalförsvaret och lägets utveckling totalt och bransch (yrkes-) vis. Styrelsen kan därigenom samordna för flera myndigheter gemensamma åtgärder i syfte att på bästa sätt tillvarata landets personella tillgångar inom totalförsvarets icke militära delar. Under förutsättning att principbeslut fattas i nu föreslagen riktning, bör det uppdras åt arbetsmarknadsstyrelsen att utarbeta detaljerna beträffande samarbetsformer m. m. mellan styrelsen och totalförsvarets övriga civila myndigheter. Vi föreslår, att den centrala ledningen beträffande totalförsvarets personaltjänst utövas av överbefälhavaren och arbetsmarknadsstyrelsen i samarbete och att arbetsmarknadsstyrelsen genom kollegiala överläggningar med totalförsvarets övriga civila myndigheter inhämtar erforderligt under-

170 lag från dessa, verkar för samordning au personaltjänsten vid dessa och svarar för planering, prognoser och studier samt härav föranledda åtgärder av gemensam natur. Överbefälhavarens motsvarande verksamhet bör bedrivas på sätt som beslutats i fråga om krigsmaktens högsta ledning. I regional instans (länsinstans) finns redan nu länsarbetsnämnder, soirri viss omfattning även handlägger ärenden rörande totalförsvarets personalbehov och har överblick över läget beträffande arbetskraften inom länet. Bland annat svarar länsarbetsnämnderna för fördelningen av värnpliktiga, som utgår ur värnpliktsåldern. Del av länsarbetsnämnd ingår i den krigsorganiserade länsstyrelsen och bildar där en särskild sektion för arbetsmarknadsfrågor. En så nära överensstämmelse som möjligt eftersträvas av beredskapsskäl mellan freds- och krigsorganiserade ledningsorgan inom totalförsvaret. Länsarbetsnämnderna blir de som vid beredskapslarm måste handlägga regionala arbetskraftsfrågor, till en början utan att frågorna påverkas genom centrala myndigheters ingripande. Av anförda skäl synes det naturligt att länsarbetsnämnderna ges motsvarande ställning och uppgifter i regional instans, som tidigare föreslagits för arbetsmarknadsstyrelsen i central instans. Länsstyrelsens befogenheter och ansvar för de civila totalförsvarsförberedelserna i länet kommer att säkerställas genom landshövdingens ställning i förhållande till länsarbetsnämnden. Vi har prövat om nämnda verksamhet i stället borde anknyta till civilbefälhavarens behörighetsområde. Som motiv härför kan anföras att förskjutningar beträffande arbetskraftens lokalisering i inånga fall kommer att bryta länsgränserna och att utrymning och undanförsel i de flesta delarna av landet sker till områden utanför eget län. Emellertid torde med hänsyn till ovissheten om hur läget kan komma att utvecklas i samband med krigsutbrott hithörande planer böra begränsas till en allmän översikt över personalbehov, personalfördelning och bedömd utveckling. Detta bör i fred uppdras åt en av länsarbetsnämnderna i civilområdet på sätt som redan nu sker. Inom bland andra I. militärområdet — I. civilområdet är personaltjänsten i civilbefälhavarinstans utvecklad enligt här skisserade riktlinjer. Skulle framdeles civilbefälhavarens personal i fred komma att utökas, bör arbetsuppgifterna för personalplanering uppmärksammas. På den militära sidan finns för närvarande icke någon myndighet, som har en fortlöpande, samlad överblick över läget i regional instans beträffande värnpliktiga. I viss mån finns det dock vid inskrivningsområdenas expeditioner samt vid truppregistreringsmyndigheterna, i vad avser egen personal. Därvid är att märka att en del truppregistreringsmyndigheter rekryterar och redovisar värnpliktiga, som är lokalregistrerade vid inskrivningsom-

171 rade utanför truppregistreringsmyndighetens eget militärområde. Detta är exempelvis fallet vid ingenjör-, signal- och trängtrupperna. Vid flottan och kustartilleriet har övergång skett till ett hela riket omspännande truppregister med hjälp av hålkort. Undersökningar rörande framtida registreringssystem vid krigsmakten pågår. Vid utformandet härav måste överblicken och möjligheterna till samordning i regional instans (militärområde och motsvarande) säkerställas. Anknytning bör närmast ske till militärbefälhavaren med hänsyn till de uppgifter som jämlikt BefälsB åvilar denne i fråga om samordnande verksamhet. Organisation, registrering och arbetsformer vid länsarbetsnämnderna kommer att behandlas i det följande. Detsamma gäller formerna för behandling av konkurrensfrågor och av den enskildes erinran mot uttagning m. m. för tjänst inom totalförsvaret utom krigsmakten. Vi föreslår, att samarbetet beträffande totalförsvarets personaltjänst i regional instans sker mellan militärbefälhavare och vederbörliga länsarbetsnämnder. Den framtida utformningen av personalregistreringen inom krigsmakten måste säkerställa militärbefälhavarens överblick över personalläget och ge underlag för samordning. För handläggning av ärenden rörande totalförsvarets personal tjänst inom försvarsstaben har vi till 1960 års försvarsledningsutredning under dess behandling av krigsmaktens högsta ledning överlämnat förslag, som innebar förstärkning av försvarsstaben med en regementsofficer och av centrala värnpliktsbyrån med en högskoleutbildad kapten. Försvarsledningsutredningen, som i sitt betänkande I redovisat vårt förslag, tog icke ställning till försvarsledningarnas och därmed icke heller till centrala värnpliktsbyråns organisation. Utredningen betraktade de anförda arbetsuppgifterna i försvarsstaben såsom mycket angelägna och ansåg dem vara av sådan natur att de borde handläggas i försvarsstaben. Däremot kunde man icke bedöma om beställning nu borde inrättas eller om personalbehovet i avvaktan på erfarenheter borde tillgodoses genom mera provisoriska åtgärder. I remissyttrande den 30 januari 1961 över försvarsledningsutredningens betänkande I anmälde vi till chefen för försvarsdepartementet följande angående ifrågasatta provisoriska åtgärder: »1954 års utredning får med anledning härav anföra, att inom utredningen redan nu föreliggande erfarenheter visar olägenheten av att ifrågavarande befattning icke tillkommit redan tidigare. Det ligger i värnpliktssystemets karaktär, att kontinuerlig personalplanering inom krigsmaktens högsta ledning är ofrånkomlig, om det skall kunna hävdas, att man på bästa möjliga sätt och med beaktande av personalläget inom totalförsvaret i övrigt söker tillvarata landets värnpliktiga personaltillgång. Något provisorium i avvaktan på ytterligare erfarenheter är icke nödvändigt.»

172 Vårt förslag i vad avsåg befattningshavare vid försvarsstaben biträddes av överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna, civilförsvarsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen. Departementschefen föreslog i proposition nr 109/ 1961 inrättande av ifrågavarande befattning och anförde därvid följande: »Slutligen vill jag anmäla, att jag finner det naturligt och angeläget, att långsiktig personalplanering snarast möjligt infogas bland arbetsuppgifterna för försvarsstabens planeringsorgan. Jag kommer i det följande att föreslå att en beställning tillkommer för ändamålet.» Riksdagen har beslutat enligt departementschefens förslag. Vad beträffar föreslagen befattningshavare vid centrala värnpliktsbyrån har vi i nyss nämnda remissyttrande anfört följande: »Utredningen föreslår vidare, att CVB tillförs en kompaniofficer för sådan mera detaljbetonad personalplanering vilken icke bör åvila försvarsstaben, men som utgör ett komplement till dennas verksamhet. Sistnämnda personalförstärkning motiveras, förutom av erfarenheter från en ettårig försöksverksamhet inom utredningen rörande analyser av och planering för en del av krigsmaktens befattningar, av försvarsledningsutredningens uttalande (sid. 34) : 'Det måste emellertid bestämt förutsättas, att tillämpningen blir sådan att onödigt detaljarbete icke utförs i försvarsstaben.'» Vi föreslår åter, att en högskoleutbildad kapten tillkommer vid centrala värnpliktsbyrån för handläggning av planeringsärenden. I avvaktan på resultatet av försvarsledningsutredningens arbete har vi icke haft anledning att ta ställning till om befattningen vid centrala värnpliktsbyrån skall nyinrättas eller personalbehovet tills vidare skall tillgodoses genom kommendering. Det väsentliga är att personalkompletteringen snarast tillförs byrån.

Expertutredning Tillkallade experter. Resultaten av experternas undersökningar Efter preliminära överväganden i de frågor, som sedermera utvecklats till i föregående kapitel framlagda förslag, beslöt vi att med arbetsmarknadsstyrelsen n ä r m a r e överlägga om vilka konsekvenser, som skulle uppstå i praktiken. Redan under de inledande förhandlingarna nåddes enighet om att frågornas betydelse väl motiverade en närmare granskning och att en positiv och konstruktiv lösning skulle eftersträvas. För att genomföra de av oss önskade undersökningarna ställde styrelsen till vårt förfogande länsarbetsdirektören i Jönköping slän, B. Gråberg, och förste assistenten vid länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, B. Brodin Lafqvist. Dessa har sedermera i februari 1961 tillkallats såsom experter hos utredningen.

173 Med beaktande av vårt önskemål om en så snart som möjligt utförd expertutredning framlade de tillkallade redan den 21 mars 1961 en redogörelse för resultatet av sina överväganden. För sammanhangets skull redovisar vi expertutredningen i sin helhet såsom bilaga med hemlig underbilaga (bilaga 6). Expertutredningen behandlar följande huvudfrågor: arbetsplanläggningen för det ekonomiska försvaret, planläggningsarbetet inom arbetsmarknadsverket samt behovet av personalförstärkning inom verket för handläggning av totalförsvarets personalfrågor, befolknings- och beredskapsregistrering samt uppskovsförfarandet. Vidare framläggs förslag till effektivisering av registreringen och av uppskovsärendenas handläggning i regional instans. Organisatoriska frågor De principiella synpunkter, vilka experterna redovisar, ansluter sig till vad vi i det föregående behandlat beträffande behoven av vidgad överblick över personalläget samt arbetsmarknadsverkets ledande ställning i fråga om personalplanering inom totalförsvarets civila områden, främst för det ekonomiska försvaret. Det framhålls också, att ökade uppgifter för arbetsmarknadsstyrelsen även måste återverka på länsarbetsnämndernas verksamhet. Om arbetsmarknadsstyrelsen skall kunna fungera som centralt sammanhållande myndighet på personalplanläggningens område, fordras emellertid enligt experterna, att betydligt större resurser än de nuvarande ställs till styrelsens förfogande. Intill 1952 fanns inom styrelsen en särskild försvarsbyrå. Denna har sedermera inordnats såsom en försvarssektion inom lokaliserings- och utredningsbyrån. Sektionens särpräglade uppgifter har dock enligt experterna le It till att den i flera avseeenden i praktiken kommit att behålla den starkare ställning, som en byrå intar. Enligt vad som närmare redovisas i expertutredningen har experterna kommit till den uppfattningen, att starka skäl talar för en återgång till förutvarande byråorganisation. I byrån skulle ingå en planeringsavdelning, en registreringsavdelning, en uppskovs- och anståndsavdelning samt en kansliavdelning. Den särställning, som försvarssektionen intar inom arbetsmarknadsstyrelsen, har enligt experterna icke någon motsvarighet inom länsarbetsnämnderna. Försvarsärendena har där inordnats i nämndernas kansliorganisation utan enhetlighet de olika nämnderna emellan. Oftast har dessa ärenden handlagts inom statistikavdelningen. Det resultat som uppnåtts anges ha varit en följd av samarbetet med andra regionala myndigheter samt enskilda

174 tjänstemäns initiativ. Vi har i samband med studiebesök kunnat göra likartade iakttagelser. Experterna förordar ensartad arbetsform och hävdar, att personalförstärkning är behövlig, om nämnderna verkligen med gott resultat skall kunna genomföra en regional personalplanläggning. Av särskild betydelse anses det vara att hithörande befattningar icke blir genomgångstjänster. Självfallet är utvecklingen inom vårt näringsliv över huvud taget och strävan efter full sysselsättning de dominerande uppgifterna för arbetsmarknadsverket. Detta torde ha medfört att — speciellt i länsinstansen — totalförsvarets personalplanläggning i en del fall blivit en andrahandsuppgift. Inom flera av kommunikationsverken handläggs försvarsärendena vid en särskild försvarsbyrå. Även om detta förhållande icke är något avgörande skäl för ärendenas nivåplacering inom arbetsmarknadsstyrelsen, vill vi hävda att planeringen för arbetskraftens tillvaratagande vid krig eller krigsfara är en så betydelsefull del av våra totalförsvarsförberedelser, att de bör handläggas på den administrativa nivå som byråinstansen anger. Vi föreslår, att fastare arbets- och organisationsformer beträffande försvarsärendenas handläggning inom arbetsmarknadsverket skapas så att verket kan fylla av oss tidigare föreslagen ledande funktion. De särskilda åtgärder detta kan medföra bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att närmare bereda och föreslå. Registrering Bland de övriga frågor som expertutredningen behandlat vill vi här redovisa registrerings- och redovisningsproblemet. Av tidigare anförda skäl är det motiverat att begränsa registreringens och redovisningens omfattning. Icke minst gäller det att de register, som förs, kan hållas aktuella med rimlig arbetsinsats. Så länge beredskapsregistrets manuella handhavande kvarstår, får nämnda synpunkter särskild betydelse. Experterna har föreslagit en gallring av beredskapsregistrets nuvarande omfattning, varigenom utrymme skulle beredas för att tillföra detta uppgifter på personal i nyckelbefattningar inom den krigsviktiga industrin samt värnpliktiga, som enligt sid. 165 direkt kan ställas till arbetsmarknadsverkets disposition. Delta är en följdriktig utveckling av de grundtankar vi framlagt i det föregående. Det viktigaste med denna delundersökning anser vi vara, att experterna påvisat möjligheterna att förbättra nuvarande beredskapsregister utan nämnvärd ändring av dess omfattning. I beredskapsregistret redovisas »beredskapspliktiga». Benämningen bör utgå, eftersom den icke längre fyller något bestämt ändamål. När särskild benämning behövs, bör denna lämpligen anknytas till vederbörlig pliktlag på sätt redan sker -— värnpliktiga, civilförsvarspliktiga, tjänstepliktiga.

175 Vi föreslår en gallring och komplettering av beredskapsregistren enligt av experterna anförda principer. Detta arbete kräver en icke oväsentlig arbetsinsats och bör därför sammankopplas med av oss ifrågasatta organisatoriska förändringar inom arbetsmarknadsverket. Begreppet »beredskapspliktiga» bör utgå.

Användning av icke värnpliktig personal samt frikallade

värnpliktiga

Personalkategorier I detta avsnitt kommer vi att behandla användningen inom totalförsvaret av manlig personal äldre än 47 år, frikallade värnpliktiga samt kvinnor. Skyldighet att tjänstgöra inom vissa delar av totalförsvaret i krig åvilar visserligen eller kan åläggas även ungdom från och med det år vederbörande fyller 16 år. Vi har emellertid icke i detta sammanhang räknat med ungdomar i åldern 16—18 år, eftersom dessa i stigande antal kommer att vara under utbildning. Där behov föreligger och ungdom kan göra en insats, bör den givetvis tas i anspråk, exempelvis inom civilförsvaret eller vid utrymning och inkvartering, för trafikreglering, inom jordbruk och andra näringsgrenar. Detta bör ses såsom en kollektiv arbetskraftförstärkning utöver vad som förberetts i fred. Det må dock nämnas att kvinnlig ungdom inom frivilligorganisationerna i stor utsträckning utbildar och kontraktbinder sig för viss uppgift i krig, till exempel i luftbevakningstjänst och signaltjänst.

Manlig personal äldre än 47 år Av kapitel III framgår, att antalet män som lämnar värnpliktsåldern kommer att öka väsentligt under 1960-talet. Arbetsmarknadsstyrelsen är samordnande myndighet, då det gäller att fördela dessa män till uppgifter inom totalförsvaret. Arbetet åvilar länsarbetsnämnderna och sker i samråd med representanter för totalförsvarets olika regionala myndigheter. Personalen fördelas till främst följande delar av totalförsvaret, angivna i den ordning som motsvarar storleken av anförda behov: civilförsvaret, ekonomiska försvaret, civila transportväsendet, byggnads- och reparationsberedskapen, (hemvärnet), motorreparationst j änsten,

176 Röda korset, krigsmakten såsom krigsfrivilliga, drivmedelscentralen. Hemvärnet har här redovisats inom parentes, eftersom tjänstgöring inom hemvärnet eller driftvärnet icke hindrar att vederbörande även arbetar inom exempelvis det ekonomiska försvaret. I arbetsmarknadsstyrelsens nuvarande föreskrifter (bl. a. nr G 8/60 h — hemlig) har skett en viss skärpning av fördelningsnormerna i förhållande till vad som tillämpats tidigare. Det visade sig nämligen, att ett relativt stort antal önskade bli knutna till Röda korsets verksamhet och därför fördelades till denna organisation. Då dessa sedermera ställdes inför kravet på att genomgå särskild utbildning, kunde av olika skäl en del icke delta häri. De blev därför aldrig knutna till Röda korsets organisation och föll därigenom helt bort från arbetsåtagande inom totalförsvaret. Det visade sig också att av de enskilda lämnade yrkesuppgifter ibland var något missvisande och att vederbörande i praktiken icke lämpade sig för den uppgift till vilken fördelning skett. Även dessa föll bort från annan användning. De skärpta fördelningsnormerna innebär bland annat att myndighet som begär personal skall grunda behovet på personalplanen, till Röda korset bör i regel fördelas endast sådana män som inom krigsmakten genomgått utbildning till sjukvårdare (motsvarande) eller som tidigare deltagit i frivillig verksamhet inom Röda korset, yrkeskunnig motorreparationspersonal med prioritet reserveras för raotorreparationstjänsten och att motsvarande i största möjliga omfattning skall gälla för oljeföretagens personal i vad avser fördelning till drivmedelscentralen. Vidare stadgas i arbetsmarknadsstyrelsens öppna föreskrifter i hithörande ärende att om någon, som ursprungligen fördelats för viss arbetsuppgift inom totalförsvaret, icke uppfyller härmed förenade krav i skilda hänseenden, så skall vederbörande organisation anmäla detta till länsarbetsnämnd, som kan omfördela vederbörande påföljande år. Här må parentetiskt omnämnas att de som tas i anspråk som krigsfrivilliga väsentligen består av sådana som har särskilda specialkunskaper, exempelvis tolkar och personal för motorreparationstjänstens ledning. Under det arbete, som föregått arbetsmarknadsstyrelsens nya föreskrifter ocb som vi beretts tillfälle att följa, har framkommit att — den ökade personaltillgången till trots — konkurrensproblem uppstår. Dessa har främst berört civilförsvaret, det ekonomiska försvaret samt byggnads- och reparationsberedskapen samt i mindre grad även det civila transportväsendet. Delvis beror detta på att både civilförsvaret och byggnads- och reparationsberedskapen är under uppbyggnad och att planeringen inom det civila

177 transportväsendet först under senare år fått ett fastare underlag. Resultatet blir, att det ekonomiska försvaret riskerar komma i efterhand, eftersom detaljplaner för detta icke ännu hunnit utarbetas i samma grad. Det förhållandet att den fördelande myndigheten, länsarbetsnämnden, själv företräder det ekonomiska försvaret kan också tänkas föranleda, att nämnden ålägger sig en särskild återhållsamhet i sina äskanden. Civilförsvarets uppbyggnad är en väsentlig beredskapsåtgärd. Den bör understödjas i all den utsträckning som är praktiskt möjlig. Liksom tidigare gäller även här att andra vägar för rekrytering måste tillvaratas, exempelvis användningen av kvinnlig personal. En annan åtgärd som bör undersökas närmare är omfördelning av uppskov mellan civilförsvaret och det ekonomiska försvaret, så att civilförsvaret får en något större del uppskov på bekostnad av det ekonomiska försvaret men i gengäld avstår från del av denna personal, då den uppnår 48—50 års ålder. Civilförsvaret får därigenom en föryngring av sin personal, motiverad av det hårdare arbetet inom främst räddnings- och röjningstjänsten. Undersökning i nu nämnt syfte bör vara ett led i den fortlöpande personalplaneringen inom totalförsvaret. Här ovan redovisade förhållanden belyser ytterligare av oss tidigare anfört behov om samordning beträffande totalförsvarets personal tjänst. Frikallade värnpliktiga Värnpliktiga, som frikallats, avregistreras ur krigsmaktens register. De har därför hittills icke varit på samma sätt gripbara för personalplaneringen inom totalförsvaret som de vid krigsmakten registrerade. Frikallade värnpliktiga utgör emellertid ett så betydande antal, att vi icke anser det befogat att helt lämna denna personalkategori åt sidan, även om vi är väl medvetna om att bland de frikallade finns en stor del som av olika anledningar icke lämpligen kan tas i anspråk för uppgifter inom totalförsvaret. Det enda tillfälle som man nu har att granska en frikallads lämplighet för annan uppgift inom totalförsvaret än vid krigsmakten är inskrivningsförrättningarna för värnpliktiga. Närmast bör därvid övervägas användning inom civilförsvaret. Vi har föreslagit centrala värnpliktsbyrån och civilförsvarsstyrelsen ett samrådsförfarande mellan inskrivningsnämnd och länsstyrelse, så att uppgifter rörande frikallade värnpliktigas fysiska och psykiska status nyttjas även för granskning av vederbörandes lämplighet ur civilförsvarssynpunkt. Härvid har beaktats de föreskrifter, som finns för att obehörig icke skall kunna ta del av uppgifter från inskrivningsarbetet. En som redan i så unga år eller de närmaste åren efter inskrivningsförrättningen tillförs civilförsvaret och där bibringas en första civilförsvarsutbildning kommer sedermera att delta i civilförsvarets övningar under betydligt längre tid än huvuddelen av civilförsvarets manliga personal. Sådana män bör kunna bli ett betydelsefullt tillskott för civilförsvaret. 12—2820 61

178 Föreslaget samarbete har ägt rum tidigare efter individuellt initiativ. Så har exempelvis varit fallet mellan io 19 och länsstyrelsen i Norrbottens län ett av de områden inom vårt land, där personalproblemen är av särskild betydelse. Det samarbete som sålunda etablerats, i viss mån som försök, föreslår vi skall fortsätta och utvidgas till att omfatta även sådana värnpliktiga, som frikallas efter inskrivningsförrättningarna, exempelvis i samband med repetitionsövning. Bestämmelser härom bör framdeles införas i vederbörliga författningar. Det torde ännu vara för tidigt att dra några slutsatser om hur många som på detta sätt skulle kunna ställas till civilförsvarets förfogande redan i unga år. Vid de överläggningar som förts i frågan h a r kalkylerats med omkring 500 eller omkring 10 % av dem som frikallas före inryckning till första tjänstgöring (motsvarande) som värnpliktiga. Även en sådan förhållandevis ringa del skulle för civilförsvaret innebära ett icke oväsentligt tillskott. Kvinnlig arbetskraft Kvinnornas medverkan i totalförsvaret har hittills varit grundad på i fred gjorda åtaganden efter utbildning inom någon av de frivilliga försvarsorganisationerna eller på åläggande med stöd av civilförsvarslagen, krigssjukvårdslagen eller tjänstepliktslagen, då dessa senare skall äga tillämpning. Inom krigsmakten har vid upprepade tillfällen undersökts möjligheterna att i ökad omfattning använda kvinnor i krigsorganisationen. Som resultat härav har de frivilliga kvinnliga försvarsorganisationernas verksamhetsområden efter hand kommit att utökas betydligt. Exempel härpå är kvinnor inom luftbevakningen, i signaltjänst, förplägnadstjänst och fototjänst, såsom medhjälpare inom vissa stabers stridsledningsorganisation, som bilförare och sjukvårdspersonal samt inom djursjukvården. Antalet befattningar för kvinnlig personal vid krigsmakten har redovisats tidigare och utgör i runt tal 5 % av totala antalet befattningar. Vi förutsätter, att undersökningar inom krigsmakten även framdeles kommer att bedrivas i anslutning till de förändringar, som krigsorganisationen undergår. Det ökande antalet kvinnor inom tekniska yrken borde därvid medföra att fler kvinnor används i teknisk tjänst inom underhållsorganisationen vid krigsmakten. Inom civilförsvaret var kvinnorna till en början starkt bundna till vissa befattningar. Antalet kvinnor, som beräknades kunna inrymmas i organisationen, uppskattades till omkring 40 000. Under det fortsatta organisationsarbetet skedde emellertid en enligt vår uppfattning fullt riktig frigörelse från befattningsanknytningen. I stället skall nu kvinnornas uppgifter inom civilförsvaret främst avgöras med ledning av individuell lämplighet för olika

179 slag av befattningar. Efter revidering på sätt nu angivits har inom civilförsvarsstyrelsen beräknats att ytterligare omkring 4 000 eller sammanlagt omkring 44 000 kvinnor kommer att krigsplaceras i befattningar inom civilförsvaret (jämför sid. 133). Vad beträffar användningen av kvinnor inom totalförsvarets delar utom krigsmakten och civilförsvaret är de fredstida förhållandena fullt tillämp"bara. Detta avser således även rekrytering och om så erfordras frivillig utbildning i fred av reservarbetskraft i krig. I samband med våra undersökningar har det, främst från järnvägsstyrelsen, anförts betänkligheter mot fredstida utbildning av kvinnlig reservarbetskraft. Man bedömer, att många kvinnor kommer att lämna organisationen av familjeskäl. Det är ovedersägligt att kvinnorna under ett antal år blir särskilt starkt engagerade i vården av sina barn. För inånga innebär detta att de därunder helt lämnar yrkesarbetet utom hemmet. En stor del återvänder dock senare till en plats i förvärvsarbetet. Inom de frivilliga försvarsorganisationerna råder för övrigt likartade förhållanden. Järnvägsstyrelsens uppfattning torde därför icke vara helt invändningsfri. Den kan icke få vara normgivande för användningen inom totalförsvaret av kvinnlig reservarbetskraft. Med den redovisade utvecklingen har vi även avsett att påvisa hurusom gränsdragningen mellan könen i fråga om beredskapsuppgifter inom totalförsvaret alltmera utsuddas, en utveckling som helt står i överensstämmelse med vad som i fredstid pågår inom vårt samhälle. Ett undantag härifrån utgör dock enligt vår mening alltfort den väpnade krigstjänsten, detta även om det i några länder förekommer kvinnliga förband för dylik tjänst. Vad civilförsvaret beträffar, har vi inhämtat, att man i Nederländerna placerar kvinnor även inom de tyngsta tjänstegrenarna såsom brandtjänst samt räddnings- och röjningstjänst. Civilförsvaret i vårt land har hittills icke velat utsträcka användningen av kvinnlig arbetskraft till dylika uppgifter. En betydande del av landets kvinnor, kanske den största, kommer helt oavsett organisatoriska former att i händelse av krig eller krigsfara träda in där den manliga arbetskraften bortfallit. Främst gäller detta inom det ekonomiska och psykologiska försvaret. En vidgad rekrytering av kvinnlig reservarbetskraft kräver ofrånkomligen ökad arbetsinsats från berörda myndigheters sida. Många kvinnor, som nu av olika skäl kanske ställer sig tveksamma eller negativa inför en anslutning till frivilliga försvarsorganisationer, skulle sannolikt vara beredda att i krig göra en insats inom andra delar av det totala försvaret, om blott möjligheter härtill funnes och de på lämpligt sätt blev upplysta om dessa. För myndigheter, där nuvarande personalplanering uppvisar brister, skulle åtgärder för att tillvarata kvinnlig reservarbetskraft vara en ur beredskapssijnpunkt väl motiverad insats. Ökad rekrytering av kvinnlig reservarbetskraft kan eventuellt leda till konkurrens om denna. Den kan också medföra önskemål om ett närmare

180 samgående mellan olika organisationer i avsikt att nedbringa utbildningskostnader m. m. Därför har en för all kvinnlig totalförsvarsverksamhet gemensam, samordnande organisation övervägts. Vi har emellertid icke funnit skäl att nu föreslå någon sådan åtgärd. Arbetsmarknadsstyrelsen får enligt vårt förslag en central och samordnande ställning. Därigenom säkerställs också den nödvändiga nära sammanknytningen mellan utvecklingen inom näringslivet i fred och de personella försvarsförberedelserna inom totalförsvarets civila delar. De kvinnliga försvarsorganisationerna har under en lång följd av år nedlagt ett omfattande arbete på rekrytering och utbildning av kvinnlig personal till krigsmakten och under senare år även till civilförsvaret, civila transportväsendet och djursjukvården. Det är angeläget att detta arbete kan föras vidare och att det från statsmakten och andra myndigheter får allt det bistånd, som är möjligt.

Utbildning för uppgifter inom totalförsvaret Allmänt Den i lag stadgade utbildningen för uppgifter inom totalförsvaret omfattar värnplikt och civilförsvarsplikt. Omfattning m. ni. har berörts tidigare (kapitel II). Värnpliktig, som meddelats uppskov för krigsplacering inom civilförsvaret, fullgör civilförsvarsutbildning under samma antal dagar, han såsom värnpliktig hade varit skyldig fullgöra återstående värnpliktstjänstgöring. Detta är grunden för utbildningen vid civilförsvarets undsättningskårer men är även tillämpbart för värnpliktiga, vilka tas i anspråk inom det lokala civilförsvaret, i sistnämnda fall dock som regel under den kortare tid som motsvarar de olika kursernas längd. Fullgjord värnplikt fritar icke från civilförsvarsutbildning. Värnpliktig, som meddelas uppskov för annat ändamål än civilförsvaret, har nu under ett flertal år i medelsbesparande syfte icke inkallats till repetitionsövning.

Utbildning inom civilförsvaret Utbildningstiden för värnpliktiga, som sedermera tas i anspråk inom civilförsvaret, redovisas här enligt följande. Värnpliktig i allmänhet (armén), vilken överförs till och inskrivs (krigsplaceras) i civilförsvaret i befälsbefattning (motsvarande) med två kvarstående repetitionsövningar:

181 Utbildningstid Ålder

j

16 år

18 år

304 d

30 d

högst 30 d 30 d

i

i

in

i

i

(militärutbildning)

= 394 d

in

(civilförsvarsutbildning)

j

l

47 år

65 år

Värnpliktig uttagen för underbefälsutbildning vid armén, vilken överförs till och inskrivs (krigsplaceras) i civilförsvaret i befälsbefattning (motsvarande) efter värnpliktsålderns slut: !

I

16 år

18 år

324 d

40 d

i

i

i

40 d

i

(militärutbildning)

40 d

i

i

högst 60 d - 504d

i

I inni

I

47 år 65 år (civiförsvarsutbildning)

Värnpliktig i allmänhet (flottan), vilken efter värnpliktstidens slut överförs till och inskrivs (krigsplaceras) i civilförsvaret i befälsbefattning (motsvarande) 394 d

I

I

16 år

18 år

högst 60 d = 454 d

I

(militärutbildning)

LUMJJ

I

47 år 65 år (civilförsvarsutbildning)

I dagantalet ovan ingår icke tid för övning inom civilförsvaret. Exemplen kan flerfaldigas. En del värnpliktiga kommer sålunda aldrig att tas i anspråk för utbildning inom civilförsvaret, andra endast under den tid, som erfordras för kortare kurser. Olikheter i utbildningstid inom krigsmakten har redovisats tidigare. Ett för alla gemensamt, totalt dagantal kommer av praktiska skäl aldrig att kunna uppnås. Det kan nämnas, att 1960 års värnpliktsutredning bland annat även har att granska eventuellt ytterligare differentierad värnpliktsutbildning. Exemplen visar också, att 47-årsåldern knappast kan hävdas såsom en entydig åldersgräns. Det synes icke vara ändamålsenligt att en värnpliktig vid flottan, som efter 10-—15 år icke längre erfordras inom flottans krigsorganisation, icke skulle kunna genomgå utbildning för användning inom civilförsvaret vid den tidpunkt då han kan avstås från krigsmakten. I stället skulle man behöva avvakta att han uppnår 47 års ålder. Vid tillämpningen av civilförsvarslagen i nu nämnda hänseende torde två tolkningar vara möjliga. Enligt den ena bör icke mera än sammanlagt 394 dagars värnplikt och civilförsvarsplikt uttas före utgången av värnpliktsåldern. Den andra innebär att någon sådan åldersgräns i realiteten icke föreligger. Civilförsvarsstyrelsen har i nämnda fråga anfört följande, som är ett utdrag ur underdånig skrivelse 23 juni 1960 angående överförande av värnpliktiga från krigsmakten till civilförsvarets undsättningskårer,

182 »Om till undsättningskårerna överförs värnpliktiga, som har mindre kvarstående fredstjänstgöringsskyldighet än 60 (80) dagar eller kanske t. o. m. saknar sådan, måste för dessa värnpliktigas vidkommande den ytterligare utbildningstid som kan visa sig erforderlig, tas ut med stöd av civilförsvarslagens bestämmelser om civilförsvarsplikt. Främst ur rättvisesynpunkt synes denna utväg böra undvikas. Det framstår sålunda som önskvärt, att om möjligt endast värnpliktiga med 60 (80) dagars kvarstående fredstjänstgöringsskyldighet överföres till undsättningskårerna. Chefen för försvarsstaben framhåller emellertid, att i huvudsak endast värnpliktiga med en kvarstående repetitionsövning står till förfogande för överföring till undsättningskårerna. Under sådana omständigheter ser sig civilförsvarsstyrelsen nödsakad — i varje fall för de närmaste åren — att acceptera, att värnpliktiga med endast en kvarstående repetitionsövning överföres. Styrelsen förutsätter dock, att frågan tas upp till förnyad prövning, om tillgången på värnpliktiga med två kvarstående repetitionsövningar skulle komma att ökas genom ändrade förhållanden inom krigsmakten. Intill dess så sker, torde det bli oundvikligt att i viss utsträckning utnyttja civilförsvarsplikten för utbildning av undsättningskårernas värnpliktiga». Vi föreslår, a t t m a n i n ä m n d a fall förfar p å det s ä t t s o m ä r m e s t ä n d a m å l s e n l i g t för a t t n å v a d alla g e m e n s a m t e f t e r s t r ä v a r n ä m l i g e n b ä s t a m ö j liga effekt av v å r a f ö r s v a r s f ö r b e r e d e l s e r . D e t t a i n n e b ä r , a t t c i v i l f ö r s v a r s p l i k t b ö r k u n n a u t t a s , n ä r så e r f o r d r a s , u t ö v e r v ä r n p l i k t och u t a n i n v e r k a n a v 4 7 - å r s g r ä n s e n . T i l l ä m p n i n g e n e x e m p l i f i e r a s enligt f ö l j a n d e . V ä r n p l i k t i g i a l l m ä n h e t ( a r m é n ) , v i l k e n överförs till och i n s k r i v s ( k r i g s p l a c e r a s ) i civilförsvaret i b e f ä l s b e f a t t n i n g ( m o t s v a r a n d e ) m e d en k v a r s t å ende repetitionsövning. Utbildningstid Ålder

I 16 år

j 18 år

304 d I f

30 d I I

30 d I I

högst 30 d 30 d = 424 d llllllll llllllll I 47 år 65 år

V ä r n p l i k t i g i a l l m ä n h e t ( f l o t t a n ) , v i l k e n överförs och i n s k r i v s ( k r i g s p l a c e r a s ) i civilförsvaret i b e f ä l s b e f a t t n i n g ( m o t s v a r a n d e ) vid d e n t i d p u n k t , d å v e d e r b ö r a n d e icke l ä n g r e e r f o r d r a s för f l o t t a n s k r i g s o r g a n i s a t i o n . 394 d 16 år

18 år

högst 60 d under denna tid = 454 d 47 år

65 år

Det föreslagna f ö r f a r i n g s s ä t t e t ä r t i l l ä m p b a r t , ä v e n o m s e n a r e u t r e d n i n g a r k a n k o m m a a t t föreslå s å d a n u t b i l d n i n g och u t b i l d n i n g s t i d vid flott a n a t t tid för o m s k o l n i n g och ö v e r f ö r i n g till a n n a n f ö r s v a r s g r e n s k a p a s . M o t s v a r a n d e gäller b e t r ä f f a n d e f l y g v a p n e t . V a d vi h a r a n f ö r t ä r e x e m p l i f i e r a t för v ä r n p l i k t i g a a v s e d d a för civilförs v a r e t s u n d s ä t t n i n g s k å r e r . Vi f ö r u t s ä t t e r a t t m o t s v a r a n d e s k a l l gälla för v ä r n p l i k t i g a , v i l k a m e d d e l a s u p p s k o v för det l o k a l a c i v i l f ö r s v a r e t , i d e n m å n deras tjänstgöringsskyldighet såsom värnpliktiga är uttagen tidigare.

183 Sammanfattningsvis föreslår vi en sådan tillämpning av civilförsvar slagen, att civilförsvarsutbildning kan förläggas till den tid, som visar sig ändamålsenlig för att på bästa möjliga sätt använda värnpliktiga som överförs till och krigsplaceras inom civilförsvaret.

Utbildning inom totalförsvaret utom krigsmakten och civilförsvaret Inom totalförsvaret utom krigsmakten och civilförsvaret erfordras som framgår av de olika myndigheternas behovsuppgifter i krig tillskott av reservarbetskraft. Reservarbetskraften kan vara kvalificerad eller okvalificerad. Med kvalificerade avser vi inom yrket utbildade, aktiva eller pensionsavgångna, vilka i krig skall tas i anspråk (reaktivieras) för befattningar av särskild betydelse. Denna personal bör fortlöpande få orientera sig om arbetsuppgifterna i krig. Med okvalificerade menar vi sådana, som avses för befattningar där en grundläggande utbildning kan meddelas under kort utbildningstid, i huvudsak på sätt som sker under frivillig försvarsutbildning. De olika verkens omsorg om sina beredskapsuppgifter gör givetvis att man i all den omfattning, som är möjlig, försöker förbereda den i krig avsedda personalen för sin verksamhet. Detta talar för att man främst bör bedriva utbildningen inom totalförsvaret efter frivilligt åtagande. Det utesluter emellertid icke att det i ett skärpt världspolitiskt läge kan visa sig ofrånkomligt att utöver frivillig utbildning införa även obligatorisk sådan. Utbildningen skulle kunna karakteriseras som utbildning för ålägganden enligt t j änstepliktslagen. Man skulle därigenom nå följande principiella läge. Utbildning i fred

Värnpliktsutbildning

Civilförsvarsutbildning

För tjänstgöring i krig jämlikt

Värnpliktslagen

Civilförsvarslagen

Tjänstepliktsutbildning Tj änstepliktslagen

Liksom civilförsvarsutbildningen endast avser sådana, som erfordras för krigsplacering inom det allmänna civilförsvaret, skulle tjänstepliktsutbildningen endast beröra sådana, som erfordras såsom reservarbetskraft och ersättare inom övriga delar av totalförsvaret. Tjänstepliktsutbildning skulle ersätta civilförsvarsutbildning. Den skisserade tjänstepliktsutbildningen bör lämpligen omhänderhas av arbetsmarknadsverket, varvid länsarbetsnämnderna torde åläggas uppgiften såsom uttagningsmyndighet. Enskilds överklagande av uttagningen skall kunna behandlas av personalprövningsnämnd. En utbildning på nu anförda grunder torde vara ett lämpligt avpassat komplement till våra personella försvarsberedelser i övrigt. Vi har emellertid kommit till den uppfattningen, att sådan utbildning icke bör införas

184 i fredstid med mindre föreslagen förbättrad frivillig rekrytering och utbildning visar sig otillräcklig och reservarbetskraft icke kan erhållas genom en allmänt sett bättre överblick över våra personella resurser. Vi föreslår, att det uppdras åt arbetsmarknadsstyrelsen att förbereda bestämmelser och organisation för rekrytering och utbildning av reservarbetskraft. Beslut om inrättande av obligatorisk utbildning bör emellertid anstå i avvaktan på de resultat som uppnås genom av oss tidigare föreslagen effektiviserad personalplanering inom totalförsvaret.

De värnpliktigas fördelning inom totalförsvaret Gi under Av det föregående framgår, att en tillfredsställande översikt över våra samlade personella resurser för användning inom totalförsvaret är främsta villkoret för att man närmare skall kunna granska behov och tillgång för enskilda myndigheter. Det framgår vidare, att likartade bedömningsgrunder måste eftersträvas, då det gäller att bedöma behovet av uppskov och att tillgången i fråga om annan reservarbetskraft än värnpliktiga måste tillvaratas, innan uppskov medges. Vidare kan anföras, att den ökade tillgången på personal äldre än 47 år framstår såsom en väsentlig förbättring av personalläget för totalförsvaret. Det senare gäller under den förutsättningen att administrativa och organisatoriska möjligheter skapas för att bättre än hittills tillvarata denna personal med ledning av föreliggande behov. Mot bakgrunden av dessa frågor med principiell innebörd kan det synas orealistiskt och i en del fall direkt felaktigt att gå in på detalj spörsmål rörande den ena eller andra myndighetens personalproblem. Vi kommer därför att här begränsa oss till synpunkter och förslag, som har en mera allmängiltig innebörd och mindre diskutera det exakta antalet värnpliktiga till envar av totalförsvarets myndigheter. Som vi redan påpekat i avdelning A angående beräkning av rekryteringsbehov m. m., är det nödvändigt att planera ändringar i fråga om personaltilldelning på lång sikt. Det exempel, som där anförts (sid. 71) rörande ökning av uppskov för den civila transporttjänsten, har aktuell innebörd i vad avser principerna, däremot icke i fråga om sifferuppgifterna. Allmänt sett manar personallägets sannolika utveckling till stark återhållsamhet vad beträffar ökning av nuvarande uppskovsramar. I enlighet med den prioritering som vi föreslagit (sid. 167) måste personalbehovet för civilförsvarets undsättningskårer tillgodoses liksom även för sådana delar av det lokala civilförsvaret, där det efter noggrann prövning visat sig alt annan, icke värnpliktig personal ej finns disponibel. Ytterligare synpunkter rörande uppskov m. m. för civilförsvaret behandlas i följande avsnitt.

185 Vi har konstaterat, att olika åldersgränser föreligger för beviljande av uppskov, den lägsta — för järnvägspersonal — redan vid uppnådda 24 års ålder. Televerket har föreslagit oss en sänkning av verkets åldersgräns för uppskov till den nu nämnda. Även annan verksamhet inom totalförsvaret skulle kunna motivera likartade särbestämmelser, som de vilka nu gäller för kommunikationsverken. De stora krav på den enskilde, som kommer att ställas i ett kommande krig, särskilt i vad avser verksamheten inom rörliga stridande enheter, talar emellertid direkt emot att de yngsta, senast utbildade värnpliktiga undantas från väpnad tjänst. De har i regel dessutom icke heller hunnit förvärva sådan långvarig yrkesutbildning, som gör att de är särskilt svåra att ersätta. Särbestämmelserna för kommunikationsverken bör därför upphävas. Vi har övervägt, om åldersgränsen bör sättas vid 35 år eller eventuellt vid omkring 30 års ålder. Ett första villkor är att sexårsperioden efter den första repetitionsövningen icke berörs av uppskov. Eftersom huvuddelen av de värnpliktiga även under motsvarande period efter andra repetitionsövningen måste kvarstå i fältförband, syns det riktigt att, som hittills, övervägande delen av uppskoven medges först vid omkring 35 års ålder. I vissa fall kan emellertid skäl föreligga för ett tidigare uppskovsbeviljande. Detta framgår bland annat av vårt förslag att ta exempelvis värnpliktiga vid flottan i anspråk inom civilförsvaret, så snart vederbörande icke längre behöver disponeras för krigsplacering vid flottan. Detta inträffar i regel 10 å 15 å r efter värnpliktstjänstgöringens slut, d. v. s. vid 30—35 års ålder. Vi föreslår, att uppskov må kunna beviljas som regel vid uppnådda 35 års ålder. Efter särskild prövning för varje fall eller varje personalkategori må denna åldersgräns kunna sänkas, dock lägst till 30 år. Särbestämmelserna för kommunikationsverken bör upphävas. Värnpliktiga till civilförsvaret Inom civilförsvaret måste man liksom vid krigsmakten ta hänsyn till att det inom glesbyggda områden finns svårigheter att rekrytera organisationen med personal, som till alla delar uppfyller ställda kvalifikationer och dessutom är bosatt så att korta inställelsetider kan hållas vid krigsorganisering. Av denna anledning får värnpliktiga, som skulle kunna friställas för användning inom civilförsvaret, icke anses diskvalificerade för denna användning enbart därför att de hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4. Individuell prövning bör ske i sådana fall. Det sagda bör gälla även för värnpliktiga till undsättningskårerna (utöver dessas underhållsavdelning). För polispersonal gäller särskilda normer vid beviljande av uppskov (sid. i38). Efter överläggningar med civilförsvarsstyrelsen föreslår vi att i princip samma normer tillämpas för brandkårernas värnpliktiga. Vi föreslår emellertid dessutom att åldersgränsen för uppskov, som för polis-

186 personal är 30 år, fastställes till 35 år för brandkårens värnpliktiga personal med uppskov. En ytterligare ökning av antalet vapenfria värnpliktiga, som utbildas i brandtjänst, bör eftersträvas, varigenom uppskovsbehovet kan nedbringas. För markbevakningsuppgifter disponeras nu högst 6 000 uppskov. Behovet har för oss anmälts komma att kvarstå oförändrat. Efter hand som allt större åldersklasser utgår ur krigsorganisationen, bör emellertid eftersträvas att ersätta värnpliktiga med uppskov (tillhörande de äldsta årsklasserna) med icke värnpliktiga i den för övrig, markbevakningspersonal gängse åldern intill 55 år. Detta syns också vara i överensstämmelse med vad som förutsattes, då del av markbevakningen överfördes från krigsmakten till civilförsvaret. Värnpliktiga till kommunikationsverken De egentliga personalproblemen inom kommunikationsverken föreligger vid statens järnvägar, televerket och i viss mån postverket. Vad vattenfallsverket beträffar föreslår vi, att verket medges en successivt utökad ram till 4 000 (se sid. 145), anpassad till tidpunkterna för utbyggnadens genomförande och med beaktande av att samma återhållsamhet som hittills beträffande användningen av värnpliktiga karakteriserar personalplaneringen. Postverket har nyligen genomfört ett omfattande krigsplanläggningsarbete bland annat beträffande behov av och tillgång på personal. Ett preliminärt angivet behov av omkring 5 800 värnpliktiga har senare kunnat reduceras till 5 300 man. Detta överstiger emellertid nuvarande ram med i det närmaste 1 500 man. En viss ökning av postverkets uppskov är motiverad, men denna måste oundgängligen begränsas. Vi föreslår därför att i avvaktan på ytterligare granskning av möjligheterna att åstadkomma personalbesparing i fråga om värnpliktiga uppskovsramen provisoriskt anges till omkring 4 500 man. En del av de uppgifter inom postföringen för vilka värnpliktiga avsetts måste i ett krisläge kunna lösas av icke värnpliktig personal. För televerket innebär vårt tidigare förslag om höjning av åldersgränsen för uppskov att ytterligare en del där anställd personal kommer att undantas från användning i verket i krig. Givetvis gäller här vad vi inledningsvis anfört, att förändringar måste genomföras efter hand. Av den redovisade åldersfördelningen (sid. 144) bland de anställda inom verket framgår, att i åldersläget 45—49 år fanns år 1958 1 975 anställda och i åldern 55—59 år 959. Vad styrelsen anfört nämligen »Förutsättningen att anställningshavarna kvarstå till pensionsåldern är helt orealistisk —» (sid. 145) kan vi icke utan vidare ansluta oss till. Om avgång skulle ske av exempelvis personal i 40-årsåldern, som efter flerårig anställning inom verket övergår

187 till annan verksamhet, så bör denna enligt uppskovskungörelsens grundprinciper om möjligt inordnas i verkets organisation i krig. Om verkets uttalande är grundat på flerårig erfarenhet, skulle detta innebära, att ett icke oväsentligt personaltillskott kunde erhållas genom att ta ifrågavarande personal i anspråk. Det bör emellertid beaktas att möjligheterna att genomföra en sådan planläggning med godtagbar stadga är beroende av tjänstepliktens automatiska tillämpning vid beredskapslarm. Detta underlag har Hittills icke förelegat för verket. En annan rekryteringsväg, som bör prövas, är att anskaffa personal från sådana teletekniska industrier m. m., vilkas verksamhet skall upphöra vid krigsutbrott. Vid överläggningar inför utredningen har representanter för televerket ansett det icke vara uteslutet att på denna väg erhålla en viss, om än begränsad personalförstärkning. Det största behovet av ytterligare uppskov har redovisats av järnvägsstyrelsen. Den norm som styrelsen anfört nämligen att uppskovsramen skall fastställas till samma antal som inom statens järnvägar anställda värnpliktiga, kan vi icke godta. Enligt vad som meddelats oss, har m a n inom verket icke närmare kännedom om de anställdas värnpliktsförhållanden. För eventuella frikallade, vapenfria och värnpliktiga i uppskovsgrupp 4 (utbildade i handräckningstjänst) finns icke någon anledning att beräkna uppskov. Värnpliktiga som genomgått befälsutbildning kan i många fall icke friställas utan allvarlig återverkan för det förband vid vilket de är truppregistrerade, ett förhållande som i övrigt är generellt accepterat. Vad beträffar styrelsens uttalande angående kvinnlig reservarbetskraft, har vi tidigare anfört våra synpunkter. I skrivelse den 30 november 1959 Fsbr H 65/59 anför järnvägsstyrelsen bland a n n a t : »Om järnvägarna icke får behålla all sin personal, synes emellertid ersättning med fredsutbildad reservarbetskraft önskvärd. Någon utredning om en sådan utbildning och värdet härav har emellertid ännu ej gjorts av styrelsen .» Det torde icke kunna bestridas att det anförda antalsmässiga behovet av personal föreligger och kanske rätteligen skulle sättas något högre med hänsyn till avgångar på grund av angriparens kommunikationsbekämpning. Däremot har olika vägar att i fred beredskapsutbilda reservarbetskraft synbarligen icke granskats. Detta torde vara en angelägen åtgärd med hänsyn till de allvarliga konsekvenserna för trafikens upprätthållande, som styrelsen meddelat oss. Styrelsen har emellertid sökt anskaffa reservarbetskraft genom »värvning» och »rekryteringsbefrämjande åtgärder» bland pensionsavgången personal. Sålunda anförs i ovan angiven skrivelse att »i den mån dessa låtit beredskapsregistrera sig för järnvägstjänst — ingår de — i det antal som redovisats i skrivelsen 1 september 1952».

188 Detta bestyrker ytterligare vikten av tidigare föreslagna åtgärder för att bättre än nu kunna ta personal i anspråk för uppgifter inom totalförsvaret. / avvaktan på att andra vägar undersöks för att tillgodose personalbehovet för järnvägstrafiken i krig, är vi icke beredda att nu föreslå ändring av gällande uppskovsram. Däremot bör en omfördelning ske, så att bortfallet av de yngsta åldersklasserna kompenseras genom ökat friställande inom de äldre. Uppskovsgrupperna III och IV Slutlig ställning till behovet av uppskov inom grupperna III och IV bör tas först efter det att personalläget närmare klarlagts, bland annat med ledning av resultaten från 1960 års folkräkning och sedan den ändrade krigsindustriplanläggningen slutförts. En istegvis genomförd begränsad utökning av uppskoven för det civila transportväsendet syns väl motiverad och bör förberedas.

Detaljändringar i uppskovskungörelsen Vid våra undersökningar har vi konstaterat, att vissa detaljändringar i uppskovskungörelsen torde vara befogade. Sålunda är uppdelningen i månadsuppskov och krigsuppskov knappast motiverad. Det väsentliga med båda slagen av uppskov är att man i intetdera fallet kan använda vederbörande för krigsplacering eller såsom en första disponibel personalreserv inom krigsmakten. Vad som sker efter ett krigsutbrott låter sig icke bestämmas i förväg. Har uppskovsanledningen bortfallit, skall givetvis uppskovet hävas, oavsett om detta är månadsuppskov eller krigsuppskov. Föreligger efter den första månaden alltjämt ett behov av uppskov för den som har månadsuppskov, skall sådant uppskov kunna gälla. Ytterst blir det rådande krigsläget med avseende på totalförsvaret avgörande för hur våra personella resurser disponeras. Vi föreslår till följd härav att endast en form av uppskov skall gälla, nämligen krigsuppskov, och att sådant uppskov automatiskt sättes ur kraft om uppskovsanledningen bortfaller eller i övrigt häves genom särskilt av Kungl. Maj :t fattat beslut. Det kan vidare ifrågasättas, om icke uppskovsgrupperna III—IV (se sid. 140) borde renodlas ytterligare. De särskilda bestämmelser, som gäller för värnpliktiga med uppskov för civilförsvaret, motiverar att dessa redovisas i en särskild grupp, förslagsvis grupp III. I samband härmed bör länsstyrelserna ges samma ställning beträffande uppskovs beviljande m. m. som övriga myndigheter inom den statliga administrationen och således överföras till uppskovsgrupp I. Av uppskovsgrupp III återstående delar är väsentligen av samma karaktär som de organisationer och motsvarande, vilka nu återfinns i uppskovsgrupp IV, och bör överföras till sistnämnda grupp.

189 Vi föreslår, att månadsuppskov och krigsuppskov sammanförs till en grupp — uppskov, som vid krig äger giltighet så länge uppskovsanledning kvarstår eller intill dess Kungl. Maj.t annorlunda bestämmer. Vidare föreslås en uppdelning av uppskovsgrupp III, så att denna uteslutande reserveras för civilförsvarets räkning. Härvid bör länsstyrelserna överföras till uppskovsgrupp I och övriga delar (utom civilförsvaret) till uppskovsgrupp IV.

Sammanfattning De av oss framlagda förslagen är främst av principiell natur med följande sammanfattade innebörd. Försvarsförberedelserna inom totalförsvaret måste innefatta fördelningen av landets personella resurser. Fördelningen måste följas och vid behov ändras allt efter de krigsorganisatoriska kraven och i nära sammanhang med strukturförändringar inom det fredstida samhället. Arbetsmarknadsverket bör vara samordnande och sammanhållande myndighet i vad avser personaltjänsten inom totalförsvarets civila delar. Verket bör ges för sådan central ställning erforderliga resurser. Samarbetet i central instans beträffande totalförsvarets personaltjänst bör ske mellan överbefälhavaren och arbetsmarknadsstyrelsen och i regional instans mellan militärbefälhavare och länsarbetsnämnd. De militära myndigheterna bör ges för verksamheten erforderliga resurser. Samtliga fullmakts- och pliktlagar, som avser att säkerställa totalförsvarets personalbehov i krig enligt upprättade organisationsplaner, måste automatiskt kunna träda i tillämpning vid beredskapslarm. Beredskapskungörelsen bör revideras i enlighet härmed. Det fredstida förberedelsearbetet skall bedrivas så att automatiken säkerställs. De närmare föreskrifterna för detta i vad avser administrativa fullmaktslagen och allmänna tjänstepliktslagen bör utarbetas och föreslås genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg. Personalbehovet för rikets väpnade försvar och för civilbefolkningens skydd föreslås äga prioritet. För dessa delar av totalförsvaret primärt icke oundgängligen erforderliga värnpliktiga bör redovisas vid myndighet, som kan överblicka personalbehov och tillgång inom totalförsvaret utom krigsmakten och som kan prioritera tilldelningen av arbetskraft för regionala eller lokala behov. Länsarbetsnämnd synes vara härför lämpad instans. Uppskovsförfarandet bör begränsas. Likartade normer måste gälla vid olika verk beträffande befattningarnas inbördes angelägenhetsgrad. I anslutning till ovanstående framlägger vi följande förslag i detaljfrågor, redovisade i den ordning de behandlas i utredningen. a) Vid centrala värnpliktsbyrån bör tillkomma en högskoleutbildad kapten för handläggning av planeringsärenden.

190 b) Beredskapsregislren bör revideras, så att utrymme skapas för redovisning av värnpliktiga, vilka disponeras av länsarbetsnämnd för fördelning utan särskilt uppskovsförfarande. Begreppet »beredskapspliktiga» bör utgå. c) Frikallade värnpliktiga bör i ökad omfattning tillvaratas inom bland annat civilförsvarets krigsorganisation. d) Rekrytering och utbildning av kvinnlig reservarbetskraft bör ske på större bredd än hittills. e) En smidigare tillämpning av civilförsvarslagen bör eftersträvas, så att värnpliktiga som är disponibla för att inordnas i civilförsvaret kan ges härför erforderlig utbildning utan att utgången ur värnpliktsåldern först måste avvaktas. f) Förberedelser bör vidtas för att vid behov införa obligatorisk utbildningsskyldighet för sådana, som avses tas i anspråk såsom reservarbetskraft inom totalförsvarets civila delar (utom civilförsvaret). Sådan utbildning bör träda i stället för civilförsvarsutbildning jämlikt civilförsvarslagen. Förberedelserna bör uppdras åt arbetsmarknadsstyrelsen. g) Uppskov må kunna beviljas värnpliktig i regel vid 35 års ålder, efter särskild prövning må dock gränsen kunna sänkas till 30 år. h) Inom civilförsvaret bör, om personalbrist råder, värnpliktiga i besiktningsgrupperna 3 och 4 kunna tas i anspråk i ökad omfattning. Brandkårens personal bör ges uppskov enligt samma normer som för polispersonal, dock med 35 år som åldersgräns. Ökat antal vapenfria värnpliktiga bör utbildas i brandtjänst (motorsprutskötare). Uppskoven för markbevakning bör nedbringas. i) Vattenfallsverkets behov av begränsat ökat uppskovsantal bör medges efter hand som nyanläggningar tillkommer och personalbehov uppstår. Postverkets uppskovsram bör tills vidare provisoriskt vara omkring 4 500 man. Vid televerket och statens järnvägar bör nuvarande uppskovsramar kvarstå i avvaktan på att andra rekryteringsvägar undersöks. j) Slutlig ställning till uppskovens antal inom uppskovsgrupperna III och IV bör anstå tills personalläget närmare klarlagts och krigsindustriplanläggningen genomförts. En begränsad stegvis ökning av uppskoven för det civila transportväsendet bör förberedas. k) Månadsuppskov och krigsuppskov bör sammanföras till en grupp — uppskov, som vid krig äger giltighet så länge uppskovsanledning kvarstår eller intill dess Kungl. Iflaj :t annorlunda bestämmer. Uppskovsgrupp III bör uppdelas så att denna uteslutande reserveras för civilförsvarets räkning. Härvid bör länsstyrelserna överföras till uppskovsgrupp I och övriga delar (utom civilförsvaret) till uppskovsgrupp IV.

AVDELNING C

Befattningsanalyser (Försöksserie)

KAPITEL XIV Direktiv. Arbetets uppläggning. Arbetsmetodik

Sammanfattning

av direktiven

Våra undersökningar rörande befattningsanalyser är föranledda av 1959 års kompletterande direktiv, tidigare redovisade i kapitel I. Direktiven grundar sig på en framställning av överbefälhavaren den 5 december 1958, vari bland annat anfördes, att den fortgående allmänna tekniska utvecklingen medfört ökat behov av personal i befattningar för vilka teknisk utbildning erfordras. Eftersom tillgången på värnpliktiga med lämplig utbildning är mycket knapp, uppstår svårbemästrade avvägningsproblem. Till följd härav vore det enligt överbefälhavaren angeläget, att en prognos utarbetades för krigsmaktens behov på lång sikt av personal med teknisk och annan speciell kompetens. Möjligheterna att tillgodose behoven borde kartläggas mot bakgrunden av den förutsebara totala tillgången inom landet av personal med erforderlig kompetens. Hänsyn måste härvid tas till behoven inom hela totalförsvaret. Kvalifikationskraven borde preciseras. Vidare föreslog överbefälhavaren en undersökning av möjligheterna att inom krigsorganisationen på lång sikt utnyttja utbildningen vid civila läroanstalter liksom även hur den militära utbildningen skulle kunna anpassas till eller samordnas med den civila. Ovan refererade undersökningar borde enligt överbefälhavaren uppdras åt en central arbetsgrupp. Med anledning av att 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov återupptagit sitt arbete anförde statsrådet och chefen för försvarsdepartementet till statsrådsprotokollet, att ifrågavarande undersökningar borde utföras av denna utredning. Arbetets uppläggning Undersökningar rörande kvalifikationskrav för personal som avses för olika befattningar inom totalförsvaret samt prognos över behov och tillgång ingår såsom delmoment i den personalplanering, som vi föreslagit i avdelning B. Vi har tidigare (avdelning B) betonat, att även om personaltillgången antalsmässigt ungefär motsvarar de behov, vilka anmälts för oss, så kommer kvalitativa faktorer att begränsa antalet i praktiken användbara. Arbetet beträffande kvalifikationsundersökningar m. m. påbörjades och genomfördes huvudsakligen under år 1960, då en för detta ändamål sär13—2820 61

194 skilt beordrad biträdande sekreterare, kaptenen vid flottan, U. O. Heiroth, ställdes till vårt förfogande. Det förberedande arbetet bar skett i en arbetsgrupp bestående av utredningens sekretariat, representanter för försvarsgrensstaberna, centrala värnpliktsbyrån, militärpsykologiska institutet ocb försvarets sjukvårdsstyrelse. Redan under de förberedande överläggningarna med militära myndigheter, i enlighet med vad utredningsdirektiven anger, visade det sig, att en fullständig granskning av alla de befattningar, vilka kunde ifrågakomma, skulle bli ett mycket tidskrävande och omfattande arbete. Enbart insamlandet av erforderligt underlag beräknades fordra en avsevärd arbetsinsats av kvalificerad personal. Vi ansåg det därför motiverat att inleda undersökningarna med en försöksserie, begränsad till ett fåtal befattningar. Härigenom bedömde vi det möjligt att få dels erfarenheter av principiell art, dels synpunkter på hur omfattande de fortsatta undersökningarna av praktiska skäl kunde och borde göras. I det följande framlagda förslag till fortsatta åtgärder är med enstaka undantag sådana, som bör ingå i totalförsvarets ordinarie personella planerings- och utvecklingsarbete. Den avvikelse från direktiven, som angiven handläggning innebär, har anmälts för och godkänts av statsrådet och chefen för försvarsdepartementet. Arbetsmetodik Granskade befattningar Valet av befattningar i försöksserien har skett enligt följande: kompetensen vid rekrytering till ifrågavarande befattningar skall vara lätt att definiera, kompetensen skall kunna direkt återföras på civil yrkesutbildning (civilt yrke), befattningarna skall vara av betydelse för överensstämmelsen mellan materiel- och personalplaner, befattningarna skall vara av samma karaktär vid samtliga försvarsgrenar, befattningarna skall erfarenhetsmässigt ha visat sig svåra att rekrytera till följd av begränsad tillgång på lämpliga nyinskrivna värnpliktiga eller till följd av att särskilt stor uppskovsfrekvens föreligger bland ifrågavarande personalkategorier. Befattningarna inom det teletekniska området uppfyllde samtliga villkor, dock att underlag för att bedöma uppskovsfrekvensen icke förelåg. Detta senare gällde emellertid vid dåvarande tidpunkt även övriga befattningar. Vi beslöt därför att välja de teletekniska befattningarna för fortsatt studium. Vårt arbete avser endast värnpliktig, icke fast anställd personal. Undersökningar beträffande fast anställda har för oss anmälts pågå bland annat

195 inom försvarsgrensledningarna. Rekryteringsfrågorna är där av delvis annan natur. De olika undersökningarna måste emellertid efter hand samordnas, eftersom brister inom en personalkategori måste — där så över huvud taget kan ske — kompenseras med överrekrytering inom andra kategorier. De befattningar inom krigsmaktens nuvarande organisation, vilka kräver teletekniska kunskaper, är redovisade i inskrivningsinstruktionen, bilagorna 2 och 3. Eftersom behov och tillgång skall granskas på lång sikt, är det icke tillfyllest att undersöka i inskrivningsinstruktionen förtecknade befattningar. I överbefälhavarens order till försvarsgrenscheferna att utarbeta underlag för kvalifikationsanalyser ni. m. (försvarsstabens planeringsavdelning, 9/1, 4/3 och 5/5 1960 n r 3 8 : 2 ) fastställdes därför, att en krigsorganisation enligt grunderna i 1958 års försvarsbeslut skulle — så långt det då (våren 1960) var möjligt att överblicka utvecklingen — ligga till grund för försvarsgrenarnas uppgifter. Bland de befattningar, som till följd härav redovisas utöver tidigare befintliga, märks sålunda ingenjörer, tekniker och mekaniker inom försvarsgrenarnas robotvapenenheter, för ny luftbevakningsorganisation m. m. Förteckning över befattningar, för vilka underlag utarbetats vid försvarsgrenarna, bifogas såsom bilaga 7.

Befattningsanalyser Direktiven innebär, att följande frågor måste ställas för varje befattning eller grupp av befattningar. Vilket arbete skall utföras? Vilka kvalifikationskrav bör ställas på den som skall ifrågakomma för utbildning till befattningen? Vilken utbildning måste vederbörande bibringas för att kunna utföra angivet arbete? Vilket totalbehov och vilket årligt rekryteringsbehov föreligger inom totalförsvaret? Vilken tillgång kan beräknas beträffande personal, som har kvalifikationer för avsedd utbildning? Befattningens betydelse gentemot övriga befattningar, vilka rekryteras från samma personalkategori? Hur skall utbildad personal användas inom totalförsvaret, när vederbörande av olika skäl icke längre bör kvarstå i ursprunglig krigsplacering? Av ovanstående torde framgå att granskningen av en begränsad grupp befattningar, exempelvis mekaniker inom teletekniken, icke med säkerhet kan ge en fullständig grund för personalplanering ens inom denna grupp. Detta gäller särskilt beträffande den sista frågan — omkrigsplacering. För att få svar härpå måste nämligen först ha undersökts, om andra, närlig-

196 gande befattningar finns, sam l rekryteringsfaktorer för sådana befattningar. Ytterligare måste beaktas den för krigsorganisationen nödvändiga rekryteringen av befäl i reserven och av värnpliktigt befäl. Sådan rekrytering måste alltjämt kunna ske enligt individuell lämplighet och — där detta gäller — på frivillighetens grund. Frågorna är vidare till huvuddelen av den karaktären, att de fortlöpande måste följas upp, så att underlaget hela tiden anpassas till planerad organisatorisk m. m. utveckling. Som framgår av avdelning B, finns icke ännu underlag för en fullständig undersökning med avseende på totalförsvaret. I det följande arbetet har utbildningsproblemen icke berörts, eftersom dessa behandlas av särskilt tillkallad utredningsman — 1960 års värnpliktsutredning. För sammanställningen av de olika uppgifterna inom varje befattning har vi valt arbetsbenämningen befattningsanalys. Befattningsanalysen, som skall ge svar på de uppställda frågorna, bör i princip omfatta följande: arbetets art och de krav arbetet ställer på befattningshavaren (arbetsbeskrivning och arbetsanahjs), kvalifikationer som erfordras för utbildning i befattningen (kvalifikationsanalgs), totalbehov och rekryteringsbehov inom krigsmakten (behovsanalys), tillgång på utbildad personal, uttagen (antecknad) men icke utbildad personal samt vidare uppgift på antalet utexaminerade från sådana skolor, utbildningsanstalter m. in., vilka ger eleverna erforderliga kvalifikationer (tillgång sanalys). Befattningsanalysen bör i förekommande fall kompletteras med: avsedd användning efter det att vederbörande icke längre bör kvarstå krigsplacerad i befattningen, utbildningsbestämmelser samt behovs- och tillgångsanalyser för totalförsvaret i övrigt. Genom befattningsanalyser avses sammanfattningsvis att underlätta personalplanering och att samordna krav och kvalifikationer vid tilldelningsoch uttagningsverksamhet beträffande värnpliktiga, så att man på bästa möjliga sätt tillvaratar de värnpliktigas yrkesskicklighet, skolutbildning eller andra särskilda kvalifikationer. Den överblick, som erhålls genom befattningsanalyserna, bör Ndärjämte användas vid krigsorganisatoriska förändringar, vid samverkan mellan militära och civila utbildningsmyndigheter samt vid samordning av utbildningen inom krigsmakten.

Arbetsgruppens uppläggning av undersökningarna Arbetsbeskrivning och arbetsanalys ligger till grund för kvalifikationsanalysen. Behovsanalys och tillgångsanalys kan utarbetas fristående från varandra och från de båda tidigare nämnda.

197 Metoder för arbetsbeskrivning och arbetsanalys redovisas i bilaga 8. Genom arbetsstudier under fältförhållanden, i huvudsak en kombination av de så kallade observations- och utfrågningsmetoderna, under medverkan av militär, medicinsk och psykologisk expertis skulle det vara möjligt att på ett även ur strängt vetenskaplig synpunkt tillfredställande sätt fastställa kvalifikationskrav för olika befattningar. Med hänsyn till det stora antalet befattningar som finns i krigsorganisationen, skulle emellertid ett sådant arbetsprogram bli mycket omfattande samt tids-, personal- och kostnadskrävande. Det är icke heller säkert, att den differentiering, som sådana ingående undersökningar skulle kunna ge till resultat, verkligen får praktiskt tillämpbar betydelse. Detta har haft till följd, att man här sökt annan metod för att inhämta underlag för kvalifikationsanalyser. Arbetsgruppen har sålunda undersökt i vad mån erfarenheter från motsvarande verksamhet inom den civila arbetsmarknaden skulle kunna omsättas på militär arbets- och kvalifikationsanalys. Arbetsledarinstitutet, Svenska Arbetsgivareföreningen och Personaladministrativa rådet (PArådet) har kontaktats. Dessa har lämnat uppgifter och underlag från sådana områden inom den svenska industrin, där likartad verksamhet bedrivits. Sålunda har exempelvis PA-rådet ställt till förfogande utförda arbetsanalyser vid Oxelösunds valsverk. Analyserna har varit av särskilt intresse, eftersom de utfördes med ledning av arbetsbeskrivningar, som utarbetats av bedömare (ingenjörer och verkmästare) vid Oxelösunds Järnverks aktiebolag, vilka ägde erfarenheter från liknande arbete på andra platser. Dessa analyser har legat till grund för rekrytering och urval av personal vid nyanställning, enligt uppgift med gott resultat. Uppläggning och värdering av de medicinska delarna av arbetsbeskrivningar har inhämtats från närliggande verksamhet vid Elektro Helios. Vid överläggningarna har tillfrågade civila specialister särskilt framhållit de principiella olikheter, som råder mellan civil och militär analysverksamhet. Inom exempelvis industrin är en befattning i regel knuten till viss arbetsplats med där rådande förhållanden. I den militära tjänsten däremot varierar arbetsplatser och arbetsförhållanden väsentligt från tid till annan. De stridsmässiga faktorerna måste tillmätas synnerlig betydelse. Möjligheterna till omplaceringar av skäl som efter hand kan framkomma samt till viss individuell anpassning av arbetsplats m. m. är väsentligt större inom det civila näringslivet, än för krigsmaktens värnpliktiga. Med ledning av inhämtade erfarenheter och synpunkter har arbetsgruppens verksamhet bedrivits på följande sätt. Vid försvarsgrensstaberna har som tidigare nämnts utarbetats arbetsbeskrivningar för här aktuella befattningar. Arbetsbeskrivningarna h a r uppställts enligt ett av arbetsgruppen utarbetat exempel, vilket bifogas som bilaga 9. En första jämförande granskning av de olika bekrivningarna har utförts dels gemensamt, dels av representanter för olika fackorgan: de me-

198 dicinska kraven av sjukvårdsstyrelsens, de psykologiska av militärpsykologiska institutets och de kunskapsmässiga av vederbörlig försvarsgrens representant. I vissa fall har ytterligare underlag för bedömande inhämtats genom studiebesök. Bedömningen av kvalifikationskraven har utförts i tre grupper, nämligen bedömning av den enskilda befattningen, bedömning av ett flertal likartade befattningar i förhållande till varandra och slutlig avvägning av kraven i förhållande till närliggande befattningar; ingenjörer, tekniker och mekaniker inom samma bransch. Behovsanalysen har utförts med ledning av uppgifter från försvarsgrensstaberna. Den avser totalbehov, tid för krigsplacering i den befattning för vilken vederbörande ursprungligen utbildats samt årligt rekryteringsbehov för att fylla personalbehovet i den takt, som ny materiel beräknas tillkomma eller organisationsförändringar i övrigt planerats. Behovsanalysen har avsett krigsmakten och civilförsvaret. Av tidigare anförda skäl kan sammanfattat behov för totalförsvaret i övrigt lämnas först efter bearbetning av 1960 års folkräkning. Tillgångsanalysen har avsett både krigsmakten och totalförsvaret i övrigt. För analysen inom krigsmakten erforderligt underlag har inhämtats från centrala värnpliktsbyråns centralregister, örlogsflottans hålkortsregister, försvarsgrenarnas specialregister samt de senaste årens generalorder rörande tilldelning m. m. av värnpliktiga vid inskrivningsförrättningar. Analysen har avsett antalsmässig tillgång, åldersfördelning samt civil yrkesutövning. Tillgången för totalförsvaret har inhämtats genom en omfattande förfrågan enligt särskilt formulär hos civila och militära myndigheter samt hos industrier, verkstäder och firmor med teleteknisk inriktning. Synpunkter på den valda arbetsmetodiken Valet av arbetsmetodik måste ses mot bakgrunden av att många av de problem, som skall studeras, är helt nya. Andra har sedan lång tid tillbaka varit aktuella inom krigsmakten eller för någon försvarsgren. Dessa skall nu inordnas i ett större sammanhang och så långt det är praktiskt möjligt samordnas för krigsmakten. Därutöver skall totalförsvarets personalbehov beaktas. Metoden att fastställa kvalifikationskrav med ledning av enbart arbetsbeskrivningar är givetvis underlägsen den egentliga arbetsanalysen. Avgörande för dess lämplighet är, om man med denna väsentligt mindre insats av personal, tid och pengar kan nå godtagbara och praktiskt tilllämpbara resultat.

199 Vi har bedömt, att refererad uppläggning av undersökningarna bör kunna ge sakunderlag i de delar utredningen har att överväga. Erfarenheterna blir av både positiv och negativ art. Det arbete, som utförs, bör till väsentlig del kunna tillvaratas i den fortlöpande personalplaneringen; oavsett i vilken form arbetet beträffande befattningsanalyser kan komma att vidareutvecklas. Särskilt mot bakgrunden av arbetets karaktär av försöksverksamhet, är det motiverat med den återhållsamhet i uppläggningen av arbetsanalyser och kvalifikationsbestämning, som vald metodik innebär. Vi har således icke funnit anledning att påyrka användning av en ur vetenskaplig synpunkt mera utvecklad arbetsmetod.

KAPITEL XV Värnpliktsförhållanden

Uttagning m. m. I kapitel IV har vi redogjort för huvuddragen av nuvarande bestämmelser för de värnpliktigas inskrivning, uttagning och utbildning. Såsom underlag för våra överväganden i nu föreliggande ärende må ytterligare anföras följande. Teletekniska befattningar rekryteras med värnpliktiga som uttagits för utbildning i specialtjänst, uttagits för utbildning i yrkestjänst eller antecknats såsom lämpliga för utbildning i fackbefattning. Uttagning för utbildning i special tjänst avser befattningar för värnpliktiga ingenjörer och tekniker. Uttagning för utbildning i yrkestjänst samt anteckningar om lämplighet för utbildning i fackbefattning leder fram till befattningar för värnpliktiga mekaniker. Den kombineras med uttagning till underbefälsutbildning enligt följande (go nr 1701/1959): vid armén för del av gyromekaniker och signalmekaniker, vid flottan och kustartilleriet för samtliga i teletekniska mekanikerbefattningar och vid flygvapnet ingen uttagning. Samtliga tidigare redovisade mekaniker är uttagna för utbildning i yrkestjänst utom eldledningselektriker vid flottan, vilka skall antecknas som lämpliga för utbildning till fackbefattning. Uttagningen sker i regel i samband med ordinarie inskrivningsförrättning. Den grundas på att de värnpliktiga uppfyller vissa fysiska och psykiska krav samt därjämte uppvisar särskilt angiven studiekompetens (studieinriktning) eller civil yrkeserfarenhet. Sålunda är enligt inskrivningsinstruktionen fordringarna på studieinriktning beträffande de militära ingenjörs- och teknikerbefattningarna vid armén, kustartilleriet och flygvapnet teknisk högskola med fack elektroteknik eller teknisk fysik, universitet i ämnet fysik, tekniskt läroverk eller tekniskt institut (varmed avses Stockholms tekniska institut) med linje teleteknik eller elektroteknik (överbetyg i radioteknik).

201 Vid flottan krävs för utbildning till ingenjörsbefattning antingen teknisk högskola eller universitet och till teknikerbefattning tekniskt läroverk eller institut. Enligt ovan uttagna värnpliktiga erhåller även en med hänsyn till sina kvalifikationer lämplig andrahandsuttagning exempelvis för underofficersutbildning eller för utbildning i stabstjänst. Denna andrahandsuttagning träder i kraft, om ursprungligen avsedda studier, vilka föranlett uttagningen i specialtjänst, icke påbörjas eller om de avbryts. En värnpliktig som uttagits för utbildning i special tjänst skall därför snarast anmäla sådana förändringar i sina studieplaner, som påverkar uttagningen. Värnpliktiga i specialtjänst uppnår under utbildningens gång förordnande som (befordras till) värnpliktiga civilmilitära tjänstemän av olika tjänsteklasser. Vilken tjänsteklass vederbörande slutligen uppnår, är beroende på innehavd civil kompetens och under den militära utbildningen erhållna vitsord samt avsedd krigsbefattning. För uttagning till utbildning i yrkestjänst eller anteckning såsom lämplig för utbildning i fackbefattning (det sistnämnda gäller flottans eldledningselektriker) får ifrågakomma endast den, som har genomgått verkstadsskola/yrkesskola (avdelning för svagströms-, tele-, radar- och radiomontörer eller motsvarande utbildning vid teknisk skola) vid tidpunkten för inryckning till första tjänstgöring (motsvarande). I andra hand uttas (antecknas) värnpliktiga med tvåårig eller längre praktik i yrket. Tempoarbetare uttas (antecknas) icke. För flygmekaniker, elektro, divisionstjänst 1 ges i inskrivningsinstruktionen bilaga 3 följande särskilda anvisning: »Lägre yrkeskvalifikationer, dock viss erfarenhet av elektroteknik, praktisk eller teoretisk. Befattningen ställer särskilt stora krav på ansvarskänsla och pålitlighet.» I detta sammanhang torde också böra ånyo omnämnas, att inskrivningsprovet bland annat avser en allmän nivåbestämning av den värnpliktige och att det är underlag för att bedöma vederbörandes befälslämplighet. Det senare utvecklas ytterligare genom explorationen, som utmynnar i skattning av vederbörandes befälslämplighet uttryckt i en siffra enligt 9-gradig skala. Värnpliktig med skattning 6—9 är lämplig för underofficersutbildning, medan siffrorna 3—5 anger lämplighet för underbefälsutbildning. A ntalsuppgijter Fördelning på försvarsgrenar av värnpliktiga för mekanikerutbildning Fördelningen av värnpliktiga uttagna för utbildning i yrkestjänst eller antecknade såsom lämpliga för utbildning i fackbefattning fastställs årligen i kommandoväg. 1 Inskrivningsinstruktionens benämning, vilken är att i huvudsak jämställa med den nya benämningen »Flygmekaniker, elektro, bastjänst» enligt bilaga 7.

202 Under de senaste åren har fördelningen varit följande (tabell 6 ) . Tabell 6. Uttagning för utbildning i teletekniska

mekanikerbefattningar.

Enligt generalorder uttogs vid inskrivnings förrättningarna

Befattning 1955

9 11 127

9 7 125

13 6 »186

Armén Ljudmätmekaniker Luftvärnsrobotmekaniker

i

Flottan Eldledningselektriker 40

15 40

15 40

10 40

15 50

25 50

9 12

10 13

8 10

8 10

4 8

6 10

| 240

| 270

1 277

63 219

69 222

96 198

590 Kustartilleriet Signalmekaniker Flygvapnet Flygmekaniker, elektro i luftbevakningsFlygmekaniker, elektro i divisionstjänst Summa 1

Bland signalmekanikerna är avsikten att ta ut ett antal luftvärnsrobotmekaniker.

Tabellen utvisar en förhållandevis kraftig ökning av antalet uttagna, från omkring 400 till inemot 600 under sexårsperioden 1955—1960. ö k ningen är föranledd av ett större personalbehov både i krigsorganisationen och för fredstjänstgöring. Den markerar därför väl den tekniska utveckling, som pågår inom krigsmakten.

För utbildning till ingenjörer och tekniker uttaget antal Antalet värnpliktiga som vid inskrivningsförrättningarna skall uttas för utbildning till ingenjörer och tekniker meddelas inskrivningscheferna i de årligen utfärdade särskilda bestämmelserna för inskrivningsförrätiningarna (Särsk InsB, se kapitel II). En sammanställning av bestämmelserna utvisar följande (tabell 7),

203 Tabell 7. Uttagning

för utbildning

i specialtjänst

såsom teleingenjörer

och

teletekniker. Antal enligt Särsk InsB Kategori

10 13 60 7 7 70 25 37 6

10 10 50

10 6 60

40 24 55 3

73 6 6 57 10 10 2

41 22 55 6

10 5 70 6 6 58 16 20 5

Summa

139 Totalt uttagna för utbildning i specialtjänst

557 Elektrotekniker Elektroingenjör Instrumenttekniker Luftbevakningsingenjör Radaringenjör Radartekniker Signaltekniker Teletekniker och -ingenjör. Miningenjör

1 2

6 50 1 5 18 2

År 1961: 36. År 1961: 207 av 530.

Det årliga medelvärdet under tiden 1955—60 är 183 av 518. Omkring 35 % av total uttagning avser sålunda teletekniska

befattningar.

KAPITEL XVI Rekryteringsunderlag från civila utbildningsanstalter och skolor. Militär yrkesutbildning

Utbildningsanstalter och skolor Grunder

Rekryteringen måste väsentligen ske från skolor och utbildningsanstalter med teleteknisk utbildning. Detta är en omedelbar följd av kvalifikationskraven på ifrågavarande personal så som dessa uppställts i inskrivningsinstruktionen. Instruktionens särbestämmelse för flygmekaniker, elektro, — lägre yrkeskvalifikationer, dock viss erfarenhet av elektroteknik, praktisk eller teoretisk — med rekrytering både bland svagströmsmekaniker 1 och starkströmsmekaniker 1 avser sådana som efter den obligatoriska skolgången kompletterat sina kunskaper och färdigheter genom olika slag av självstudier, i regel kombinerade med förberedande yrkesverksamhet. Denna personalkategori liksom även de som uttas till följd av tvåårig eller längre praktik i yrket har varit av stor betydelse för krigsmaktens rekrytering. Antalet som kunnat rekryteras från verkstadsskolor och motsvarande skolor har nämligen varit helt otillräckligt. Våra undersökningar angående utbildningskapaciteten vid nämnda skolor tyder emellertid på en väsentlig ökning. Vi har därför begränsat granskningen av rekryteringsunderlaget till de skolor och utbildningsanstalter, som utexaminerar elever med fullgoda yrkeskvalifikationer enligt inskrivningsinstruktionen. Sådana skolor och utbildningsanstalter är tekniska högskolor, tekniska gymnasier, i, , . _ . . . , » , , , Itekmska läroverk, tekniska fackskolor, tekniska skolor, yrkes (verkstads-) skolor, centrala, lokala och inbyggda, lärlingsutbildning vid teleserviceverkstäder, försvarets verkstäder samt arbetslöshets (omskolnings-) kurser. Härutöver meddelas teleteknisk utbildning vid vanföreanstalternas yrkesskolor. Denna utbildning ger ett tillskott av teletekniskt skolad perso1

Instruktionens benämningar, vilka bör moderniseras,

205 nal inom totalförsvaret, men bör icke räknas som rekryteringsunderlag för krigsmakten. Tekniska högskolor | j Studietiden vid de tekniska högskolorna är normalt omkring éVa årUtbildningen leder fram till civilingenjörsexamen. För inträde krävs studentexamen på reallinjen eller med denna i kompetenshänseende jämnställd examen såsom examen från tekniskt gymnasium. Utbildningen, som inkluderar minst sex månaders praktik, bedrivs vid högskolornas avdelningar för elektroteknik. Dessa är de största avdelningarna vid de båda nu existerande högskolorna. År 1959 intogs där 135 studerande i Stockholm och 130 i Göteborg. Efter den av universitetsutredningen föreslagna och av riksdagen beslutade utbyggnaden, som beräknas genomförd till läsåret 1965/1966, bedöms den årliga intagningen öka till 150 respektive 185. Härtill kominer 100 utbildningsplatser vid den nya högskolan i Lund, där elektroniska fackavdelningen begränsas till teleteknik. Den sammanlagda intagningskapaciteten inom avdelningarna för elektroteknik kommer således att öka med 170, från 265 år 1959 till 435 år 1965. Specialisering på kraftteknik eller teleteknik inom elektroteknisk fackavdelning sker vid Kungl. tekniska högskolan från och med tredje årskursen och vid Chalmers tekniska högskola från och med fjärde årskursen. Av eleverna i avdelningen för elektroteknik har enligt statistik från de fem sista åren i runt tal 2/3 av de utexaminerade specialiserat sig på teleteknik. Av 1959 intagna 270 skulle således år 1964 utexamineras inemot 180 med teleteknik som specialitet. Tekniska läroverk Undervisningen vid de högre tekniska läroverken, vilka är statliga utbildningsanstalter, leder fram till läroverksingenjörsexamen. Två olika skolformer förekommer, nämligen tekniskt gymnasium och teknisk fackskola. Examen från gymnasium och fackskola ger likvärdig teknisk kompetens; undervisningen vid fackskola är dock mera specialiserad på de rent tekniska ämnena. De tekniska gymnasierna bygger på realexamenskunskaper och kortare tids praktik, medan fackskolorna kräver längre praktik — minst två år vid heltidsundervisning -— och i vissa ämnen kunskaper motsvarande, i fråga om matematik i vissa fall överstigande, vad som fordras i realexamen. Gymnasiernas elever utgörs till övervägande delen av ungdomar med närliggande examen från realskola. Fackskolornas elever är ofta yrkesskickliga arbetare, som kompletterat skolunderbyggnaden med kurser på fritid. Vid tekniskt gymnasium är utbildningstiden 2 år (när undervisningen

206 delvis eller helt är förlagd till kvällstid är utbildningstiden 3—4 å r ) . Förteckning över högre tekniska läroverk med teleteknisk linje 1960/1961 återfinns i bilaga 10. Tekniska skolor De tekniska skolorna meddelar en på hittillsvarande folkskolas förkunskaper grundad teoretisk-teknisk utbildning. De är kommunala eller privata. Bland skolorna återfinns även de s. k. tekniska instituten, av vilka vissa kräver realexamen för inträde. De kommunala tekniska skolorna och vissa tekniska institut står under överstyrelsens för yrkesutbildning överinseende och är statsunderstödda. De förstnämnda är ofta en skolform i de kommunala yrkesskolorna. Undervisningen är uppdelad på en teknikerkurs och en på denna byggande högre fackkurs med mer tingenjörsmässig inriktning. Vid vissa skolor finns endast teknikerkurser, t. ex. teknikerskolan i Sala för utbildning av radio- och televisionstekniker. Vid tekniska skolor med heltidsundervisning (dagskolor) omfattar teknikerkursen 1 Yz år och högre fackkursen ytterligare 1 år. Vid skolor med deltidsundervisning (aftonskolor) omfattar teknikerkursen 3 år och högre fackkursen 2 år. Inträdesåldern skall vara lägst 16—17 år. I regel krävs minst 3 månaders praktik. Genomgången dagskolas första år eller aftonskolas två första år berättigar till inträde på tekniskt läroverk. Inträdessökande med högre förkunskaper än folkskola kan medges dispens från det första utbildningsåret, som i de flesta fall är odifferentierat. Förteckning över orter med statsunderstödda tekniska skolor och tekniska aftonskolor med teleteknisk linje (1960) återfinns i bilaga 10. Yrkesskolor Yrkesskolorna indelas i lokala, centrala och enskilda yrkesskolor samt företagsskolor. Lokal yrkesskolas verksamhetsområde omfattar antingen en k o m m u n eller flera varandra närliggande kommuner; central yrkesskola i regel en landstingskommun eller mera. De båda övriga slagen av skolor är anordnade av enskilda företag. Undervisningen bedrivs efter kursplaner, som är godkända av överstyrelsen för yrkesutbildning. Årsskiftet 1958/1959 uppgick de enskilda statsunderstödda yrkesskolorna till ett 70-tal och företagsskolorna till ett 50-tal. Verkstadsskolor, såväl centrala som lokala, är beteckningen för heltidskurser, där eleverna erhåller både praktisk och teoretisk utbildning för yrke inom industri eller hantverk. Undervisningen i yrkesarbete meddelas i särskild skolverkstad men kan också anordnas så att den sker omväxlande i skolverkstad och på arbetsställe inom näringslivet. Arbetsåret omfattar 42 veckor med i allmänhet 45 veckotimmars undervisning. Kurserna

207 inom de teletekniska yrkena är nu 2- eller 3-åriga men kommer enligt uppgift från överstyrelsen för yrkesutbildning att bli enbart 3-åriga. Kurserna inom elkrafttekniken är 2- eller 3-åriga. Lägsta inträdesåldern är 15 år och högsta i regel 24 år. Nära överensstämmelse i utbildningen vid de teletekniska och elkrafttekniska (starkströms-) linjerna föreligger i fråga om de grundläggande teoretiska ämnena matematik, fysik och kemi, elektroteknik samt svagströms- och telelära. Lärlingsutbildning

Utom den ovannämnda formen av verkstadsskola med teoretisk och praktisk utbildning förlagd till skolan, finns »inbyggda verkstadsskolor», där den praktiska utbildningen bedrivs vid ett industri- eller hantverksföretag. Företaget tillhandahåller den utrustning, som behövs för utbildningen i yrkesarbete. Det skaffar även lämpliga arbetsuppgifter för eleverna och ställer lärare i yrkesarbete till förfogande. Skolan blir på så sätt »inbyggd» i företaget men är i övrigt fristående från detsamma och underställd den kommunala yrkesskolan. För att göra lärlingsutbildningen så effektiv som möjligt har branschorganisationerna inrättat ett centralt samordnande organ för lärlingsfrågor, centrala yrkesnämnden. Denna har bland annat till uppgift att utarbeta läroplaner och gesällprovsbestämmelser för olika yrken. Företagare, som åtar sig utbildning av lärlingar, kan efter ansökan tilldelas statsbidrag. Sådant bidrag beviljas av överstyrelsen för yrkesutbildning med hänsyn till behovet av kvalificerad arbetskraft inom olika hantverksyrken. Den med statsbidrag bedrivna lärlingsutbildningen står under tillsyn av överstyrelsen för yrkesutbildning, som därvid biträdes av särskilt förordnade lärlingsombud. Lärlingsutbildningen för teletekniska yrken t. ex. radioserviceman är 3-årig. Det praktiska arbetet i branschen kompletteras ofta med teoretiska grundutbildningskurser från korrespondensinstituten. Kompletterande teoretisk utbildning för blivande radioserviceman ges dessutom vid Sveriges radiomästareförbunds radioskola. Sedan 1954 har där 216 elever utbildats. Lärlingsutbildningen avslutas med teoretiska och praktiska prov vid Statens hantverksinstitut. För att behandla industrins utbildningsfrågor har svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige tillsatt ett gemensamt centralt organ, arbetsmarknadens yrkesråd. Försvarets verkstäder Vid marinverkstäderna och flygvapnets centrala verkstäder utbildas kollektivanställda lärlingar till telemontörer/reparatörer. Utbildningen är i första hand avsedd att ge en grundläggande yrkesutbildning åt elever,

208 som nyligen avslutat folkskola eller enhetsskola. Omskolning av yrkesarbetare förekommer även. Vid marinverkstäderna i Stockholm sker teoretisk och praktisk utbildning i en 3-årig verkstadsskola. Inom flygvapnet bedrivs utbildningen vid flygförvaltningens centrala verkstadsskola i Västerås samt vid de centrala flygverkstäderna i Malmslätt, Arboga och Västerås. Utbildningstiden är 4 år. De två första åren avser teoretisk och praktisk yrkesundervisning i skola och de två sista åren praktisk utbildning vid flygflottiljernas verkstadsavdelningar.

Vanföreanstaltens yrkesskolor För yrkesutbildning av vanföra är inrättade speciella yrkesskolor i anslutning till de ortopediska klinikerna vid vanföreanstalterna i Stockholm, Göteborg, Hälsingborg och Härnösand. Kostnaderna bestrids huvudsakligen av statsmedel. Överstyrelsen för yrkesutbildning utövar pedagogisk inspektion. Vid dessa skolor ges, förutom den praktiska utbildningen, teoretisk undervisning i allmänbildande ämnen, kalkylation och specialämnen med anslutning till yrkesutbildningen. Fullständig utbildning av radioreparatörer omfattar 3 år. Teletekniska yrkesavdelningarna omfattar 12 elever och pågår vid ovan nämnda vanföreanstalter med undantag av Hälsingborg, som ännu ej startat teleteknisk utbildning.

Arbetslöshetskurser m. ni. Med hänsyn till läget på arbetsmarknaden anordnar överstyrelsen för yrkesutbildning i den omfattning så befinnes motiverat och i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen yrkesutbildningskurser för arbetslösa. Dylika kurser k a n bedrivas antingen såsom nybörjarkurser, fortbildningskurser eller omskolningskurser. Kursernas innebörd torde direkt framgå av benämningen. Kurserna är i regel av samma omfattning som motsvarande kurser inom det ordinarie yrkesskolväsendet. Om icke annat bestäms, skall sökande för att kunna intas i nybörjarkurs ha fyllt minst 15 och högst 25 år, i fortbildnings- och omskolningskurs minst 16 år. Antalet arbetslöshetskurser och dessas inriktning sammanhänger med det allmänna arbetsmarknadsläget och därvid uppkommande behov av omskolnings-, fortbildningsoch nybörjarkurser. Arbetsmarknaden har enligt arbetsmarknadsstyrelsens publikation »Tillgång och efterfrågan på telereparatörer» (Arbetsmarknadsinformation, Serie S, nr 5/1959, Lan II A) under de sista åren tillförts drygt 200 telereparatörer/år genom omskolning i arbetsmarknadsstyrelsens regi. Enligt nyssnämnda publikation erhåller arbetsmarknaden telepersonal

även på andra vägar, än de ovan redovisade. Såsom exempel anges arbetare som skaffar sig teoretiska kompletterande kunskaper genom fritidsstudier samt elever vid tekniska läroanstalters leletekniska linjer, vilka avbryter sina studier. Tillskott erhålls också med sådana som ursprungligen genomgått utbildning till starkströmsmontörer. Det framhålls, att någon uppskattning av storleken på dessa tillskott icke har kunnat göras. Civil utbildningskapacitet Arbetsgruppens undersökningar De civila utbildningsanstalternas och skolornas årliga utbildningskapacitet har undersökts med utgångspunkt från nyss nämnda arbetsmarknadsinformation. I denna beräknad utbildningskapacitet vid skolor som ger mekaniker (montör-)kompetens framgår av tabell 8. Tabell 8. Beräknat antal utexaminerade ined mekaniker (montör-) kompetens. Beräknad utexaminering år Centrala, lokala och inbyggda verkstadsskolor Arbetslöshetskurser Flygförvaltningens verkstadsskola, centrala verkstäder samt marinverkstäder . . Vanföreanstalternas vrkesskolor Lärlingsutbildningen vid radio-serviceverkstäder

170 200

190 200

270 200

340 200

370 200

380 200

40 20

60 20

50 20

60 20

50 20

50 20

50 20

50 I anslutning härtill anfördes: »Vid ovanstående beräkningar har förutsatts, att c:a 80 % av de intagna eleverna fullföljer utbildningen. Verkstadsskolornas utexaminering åren efter 1960 har beräknats med ledning av föreliggande uppgifter om planerade nya verkstadsskoleavdelningar fram till 31 december 1958. Starten för dessa avdelningar kan dock förskjutas genom längre byggnadstid än beräknad och andra dylika faktorer. Med hänsyn till den snabba utbyggnad av telereparatörsavdelningar vid verkstadsskolorna som ägt rum under senare år, torde man kunna räkna med att även under åren 1959—1965 beslut kommer att fattas om inrättande av nya telereparatörskurser vid yrkesskolorna, av vilka en del torde kunna utexaminera elever före år 1965. I ovanstående sammanställning har hänsyn tagits till denna utveckling. De f. n. pågående och planerade arbetslöshetskurserna (organiserade av överstyrelsen för yrkesutbildning på begäran av arbetsmarknadsstyrelsen) är i regel av samma omfattning som motsvarande kurser inom det ordinarie yrkesskolväsendet. Dessa kurser beräknas år 1960 ge ett tillskott av cirka 200 telereparatörer. Det förefaller troligt, att sådana kommer att anordnas även under de närmaste åren och sålunda ge ett visst tillskott av yrkesutbildad personal. Då storleken av det framtida tillskottet f. n. ej kan beräknas har det här uppskattats till 200 per år. (Antalet arbetslöshetskurser och dessas inriktning sammanhänger med det allmänna arbetsmarknadsläget och därvid uppkommande behov av omskolnings-, fortbildningsoch nybörjarkurser för arbetslösa). Det synes emellertid realistiskt att räkna med att de här avsedda kurserna kommer att kvarstå i någon form (ev. överförda till 14—2820 6]

210 det ordinarie utbildningsväsendet), även om arbetsmarknadsläget icke motiverar deras anordnande som arbetslöshetskurser. I fråga om de övriga i tabellen redovisade utbildningsvägarna har något försök till bedömning av utvecklingen efter 1960 icke kunnat göras.» Arbetsmarknadsstyrelsens värden har inom vår arbetsgrupp jämförts med av överstyrelsen för yrkesutbildning utarbetad redogörelse »Yrkesutbildningen i Sverige» (år 1959). Denna redovisade bl. a. totala antalet elever i de olika yrkesavdelningarna vid verkstadsskolorna under oktober 1958 enligt följande: svagströms-, tele- och radarmontörer radiomontörer

208 män 201 män.

För prognos erfordrades emellertid fördelning på årskurser. Till utredningen överlämnades då »Yrkesundervisningen inom industri och hantverk, handel och husligt arbete m. m.» — statistiska uppgifter för yrkesskolor, stående under överstyrelsens för yrkesutbildning inseende, hösten 1959, samt sedermera motsvarande statistik för hösten 1958 och våren 1960. Statistiken utvisade bl. a. totala antalet elever i olika yrkesavdelningar, antalet elever i första årskurs och under året utexaminerade elever. Huvuddelen av kurserna är treåriga men vissa i kommunal regi tvååriga. Vid bearbetningen av sistnämnda uppgifter framkom en tendens, som pekade på viss avvikelse från arbetsmarknadsstyrelsens värden, vad beträffar antalet utexaminerade elever. Med anledning härav överenskoms med överstyrelsen för yrkesutbildning, att denna skulle inhämta underlag för att utarbeta en fullständig sammanställning över elevernas fördelning på yrkes (verkstads-) skolor och årskurser samt utarbeta en prognos över den sannolika utvecklingen fram till och med år 1966. Undersökningen, som överlämnades till oss i slutet av oktober 1960, utvisade följande (tabell 9). Tabell 9. Sannolikt antal elever i yrkesskolor m. m. som avslutar åren 1961—1966.

utbildningen

Sannolikt antal elever som avslutar utbildningen år

Skolform 1961

1966 Kommunala yrkesskolor Centrala verkstadsskolor Vanföreanstalternas yrkesskolor Omskolnings- och arbetslöshetskurser 1 .. Nybörjarkurser* Nybörjarkurser som ev. beräknas att överföras till 3-årig utbildning vid centrala el. kommunala skolor

202 85 27 214 96

340 148 21 379 28

451 115 20 293 25

405 148 26 214

455 192 20 379

526 199 25 293

1 30

58 Summa antal elever

1 089

1 101

904 L—

Kurserna äro anordnade av en fristående sektion vid överstyrelsen för yrkesutbildning i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen.

211 Siffrorna för kommunala yrkesskolor och centrala verkstadsskolor är baserade på kända uppgifter om önskemål att inrätta eller utvidga teleutbildningen. Omfattningen av omskolnings-, arbetslöshets- och nybörjarkurserna är svår att bedöma. Omskolnings- och arbetslöshetskurserna har beräknats fortsätta i samma takt som hittills. Nybörjarkurserna beräknas preliminärt komma att omändras till 3-åriga kurser efter 1961—1962 och samtidigt överföras till kommunala yrkesskolor eller centrala verkstadsskolor. Hänsyn härtill har tagits i överstyrelsens värden. Från Statens Hantverksinstitut inhämtades i juni 1960 resultatet av en där gjord undersökning rörande radioteknisk grundutbildning (Statens hantverksinstitut 20/5 1960). Enligt denna beräknades bl. a. de centrala verkstadsskolorna och de kommunala yrkesskolorna vara färdigutbyggda år 1963, med en sammanlagd årlig utbildning av c:a 700 elever inom telefacket. Undersökningen redovisar även annan teleteknisk utbildningsverksamhet såsom: Teknikerskolan i Sala Sveriges Radiomästareförbunds Radioskola Korrespondensinstituten

c:a 15 elever/år c:a 60 elever/år c:a 50 elever/år

Detta tillskott har även redovisats i arbetsmarknadsstyrelsens underlag. Man har emellertid där icke ansett sig kunna göra någon antalsmässig uppskattning. Beträffande övriga utbildningsvägar — högskolor, läroverk och tekniska skolor — har inhämtats följande. överstyrelsen för de tekniska högskolorna har lämnat oss dels statistiska uppgifter på antalet utexaminerade ingenjörer inom det elektrotekniska facket med teleteknisk inriktning under 1950-talet, dels en framräknad prognos t. o. m. 1965 baserad på nu inskrivna och studerande elever i de olika årskurserna. I undersökningen togs vidare hänsyn till den av universitetsutredningen (SOU 1959:45) föreslagna och av riksdagen beslutade utbyggnaden av högskolorna. Antalet inskrivna och utexaminerade elever vid de tekniska gymnasierna och fackskolorna har hämtats ur en av överstyrelsen för yrkesutbildning sammanställd statistik. Underlag för att bedöma läget beträffande tekniska fackskolor upphör ett år tidigare än för gymnasium med hänsyn till det första odifferentierade utbildningsåret vid förstnämnda skolor. Från ovan nämnda myndigheter erhållna uppgifter om antalet utexaminerade år 1959 och det beräknade antalet under åren 1960—1965 är sammanställda i tabell 10.

212 Tabell 10. Utexaminerade elever frän tekniska högskolor och låroverk år 1959 samt beräknat antal åren 1960—1965. ^ ~ ~ — - ^ ^ ^

Utbildnings väg

Tekniska gymnasier Tekniska fackskolor . .

År

-—-_______^

92 139 34

110 171 60

120 210 50

140 229

145 9

• ^

4 Redovisade uppgifter inkluderar icke privatister efter år 1959. Överstyrelsen för yrkesutbildning bedömer, att antalet privatister kommer att öka. Uppgifterna om utexaminerade 1960—1962 från tekniska gymnasier och fackskolor grundar sig på antalet inskrivna elever d. v. s. närvarande och permitterade elever. De senare uppgår som regel endast till ett fåtal per år. Enligt överstyrelsen uppgjord prognos för utbildningen vid de tekniska läroverken under 1960-talet torde den totala utbildningskapaciteten vid de tekniska läroverken stiga. I prognosen har däremot icke kunnat göras någon uppskattning av elevernas fördelning på olika facklinjer. Statistiska uppgifter rörande utbildningskapaciteten vid de tekniska skolorna finns sammanställda endast för statsunderstödda skolor. Den årliga statistiken, som baserar sig på höstterminens elevantal, omfattar totala antalet elever fördelade på fack/linjer. Indelning i fackavdelningar/linjer är ännu icke genomgående enhetlig, varför uppgifterna rörande antalet teletekniska studerande är osäkra. Som exempel kan anföras, att Stockholms tekniska institut endast har en elektroteknisk linje utan uppdelning på teleteknik och kraftteknik. Specialiseringen framgår av elevernas betyg (»elektroteknisk linje med inriktning teleteknik») däremot icke av statistiken. Elevantalet, framför allt i aftonskolorna, varierar kraftigt från termin till termin beroende på avgångar, orsakade av familjeförhållande eller civilt arbete, och inträde av nya elever i olika terminskurser. Detta i kombination med att undervisning i första terminskursen (kurserna) är odifferentierad gör det än vanskligare att bygga en prognos på föreliggande materiel. En sammanställning av 1958—1960 års statistik ger följande resultat beträffande antalet utexaminerade år 1959 och prognos för 1960—1963 (tabell 11). Tabell 11. Utexaminerade från tekniska skolor 1959 och prognos för 1960—1963. Antal utexaminerade Utbildningsväg

_________

52 89 90 18

74 121 99 21

101-< 127-< 124 11

1962 ? ? 199 7

224 20

213 Några prognosvärden utöver ovanstående har icke kunnat erhållas. Osäkerheten beror till stor del på att man icke nu kan bedöma i vilken omfattning som dagskolornas elever kan komma att i stället välja utbildning vid yrkesskolor, efter hand som dessas kapacitet ökar. Utöver vad som sålunda redovisats tillkommer ett antal utexaminerade, som utbildats vid privata tekniska skolor, vilka icke är stats- eller kommunalunderstödda och icke står under överinseende av någon sammanhållande eller styrande central myndighet. Kursplanerna är icke normerade. Sammanställning av antalet årligen utexaminerade En sammanställning av antalet årligen utexaminerade från nu redovisade utbildningsanstalter och skolor jämte prognosvärden åren 1959—196(1 så långt som underlag år 1960 kunnat ställas till förfogande framgår av tabell 12. Tabell 12. Sammanställning av antalet årligen ^ " ^ - - ^ ^

Antal utexaminerade

År 1959

Utbildningsväg Tekniska högskolor Tekniska gymnasier Tekniska fackskolor Tekniska dagskolor 1 » aftonskolor 1 Yrkes/verkstadsskolor Lärlingsutbildning

utexaminerade.

.

^~"\

1964 1965 1966

prognos

140 110 120 140 92 229 139 175 210 50 34 60 52 + 89 74 + 121 101 + 127 90 + 18 9 9 + 21 124+ 11 199 + 7 2 2 4 + 2 0 287 388 566 120 93 50 50 50 50 50

i

553 50

? 647 50

735 50

Utöver vad som redovisas i tabellen tillkommer utbildning vid försvarets verkstäder, vid vanföreanstaltens yrkesskolor samt arbetsmarknadsstyrelsens kurser i sysselsättnings- och utbildningsbefrämjande syfte. Vid försvarets verkstäder utbildas 60—80 elever årligen. Planer föreligger att från och med 1965 utexaminera omkring det dubbla antalet. Samtliga i tabellen redovisade kan icke uttas till teleteknisk utbildning inom krigsmakten. Härifrån avgår nämligen sådana som efter eget åtagande söker anställning i krigsmaktens reserver som officer samt sådana som äger utpräglade befälsegenskaper och som med hänsyn till krigsorganisationens behov måste uttas för befälsutbildning. I antalet ingår även frikallade. Slutligen kan konstateras att elevernas ålder varierar betydligt. En del har därför redan fullgjort sin tjänstgöring (motsvarande) och i en del fall också en repetitionsövning, förrän de kompletterar sin yrkesutbildning i teleteknisk skola. Detta gäller särskilt elever i de tekniska aftonskolorna och de tekniska fackskolorna. 1

Teleteknisk linje + elektroteknisk linje.

214 Militär

yrkesutbildning

Värnpliktiga uttagna för utbildning i specialtjänst Utbildningstiden av värnpliktiga uttagna för utbildning i specialtjänst omfattar : 394 dagar i form av dels soldat- och befälsutbildning eller enbart soldatutbildning, dels fackutbildning och facktjänstgöring, samt fortsatt tjänstgöring om högst 146 dagar, där så anses påkallat för bibringande och vidmakthållande av för avsedd mobiliseringsbefattning erforderliga insikter. Tidens indelning i utbildningsskeden m. m. varierar för olika kategorier och regleras genom generalorder. Utmärkande är att soldat- och befälsutbildningen vanligen är tämligen kort. Den kan därför för flera kategorier fullgöras innan vederbörandes civila yrkesutbildning eller högre studier tar sin början. Militär fackutbildning däremot kan i regel icke påbörjas förrän den civila yrkes (fack-) utbildningen erbjuder tillräcklig grund. Den militära fackutbildningen är koncentrerad på materielkunskap och reparationstjänst men omfattar även viss påbyggnad av kunskaperna i grundläggande ämnen såsom radio-, radar- och pulsteknik. Värnpliktiga uttagna för utbildning i yrkestjänst m. m. Utbildningen av värnpliktiga uttagna för utbildning i yrkestjänst eller antecknade såsom lämpliga för utbildning i vissa fackbefattningar företer stora olikheter både försvarsgrenarna emellan och, inom dessa, mellan de skilda befattningarna. Orsaken härtill är dels den generella olikheten beträffande första tjänstgöringens längd vid de olika försvarsgrenarna dels att vissa av de värnpliktiga uttas för underbefälsutbildning (utbildning i underbefälsbefattning) med motsvarande förlängning av tjänstgöringstiden, medan andra utbildas samma tid som värnpliktiga i allmänhet. Sålunda fullgör exempelvis en ljudmättekniker (vid armén) 304 dagars utbildning under första tjänstgöring + 3X30 dagars repetitionsövning = 394 dagar; en telehantverkare (vid flottan) 444 dagars utbildning i en följd; en minmekaniker (vid kustartilleriet) 324 dagars utbildning under första tjänstgöring + 3 0 x 4 0 dagars repetitionsövning och = 444 dagar samt en flygmekaniker, elektro i luftbevakningstjänst (vid flygvapnet) 364 dagars utbildning under första tjänstgöring + 2X15 dagars repetitionsövning = 394 dagar. Även i fråga om utbildnings (tjänstgörings-) tidens fördelning på skeden, ämnesgrupper och övningar föreligger olikheter. Dessa kan väsentligen återföras till erfarenheter från det med hänsyn till förkunskaper synnerligen ojämna klientel, som man har att utbilda samt till värnpliktstidens (första tjänstgöringens) användning i stort. Vid armén och marinen ligger huvudvikten vid ren utbildning under det att vid flygvapnet utbildningen tidigt kombineras med praktisk tjänstgöring vid flygvapnets fredsförband.

215 En jämförelse mellan det antal värnpliktiga som årligen skulle inskrivas (kapitel XV) och tillgången 1959 enligt sammanfattning i föregående avsnitt visar att behovet i väsentlig grad överstiger tillgången. Därför har rekryteringen hittills till stor del omfattat sådana som kan förete praktik i teletekniskt yrke men som dock icke har den teoretiska grundkunskap, som yrkesskolorna ger. Ojämnheten i fråga om elevernas förkunskaper har framtvingat särskilda åtgärder inom armén och flottan. Vid armén har det ansetts nödvändigt att i utbildningsplanerna inrymma c:a 60 timmars undervisning i matematik och omkring 190 timmars i teleteknik. Målsättningen för nämnda utbildning överensstämmer nära med vad eleverna i yrkesskolorna lär sig under längre (beträffande matematik fyra gånger så lång) tid. Vid flottan har utbildningen av telehantverkare differentierats för »värnpliktiga med teletekniska förkunskaper» och »värnpliktiga utan teletekniska förkunskaper». De förstnämndas utbildning omfattar kortare kompletterande grundutbildning, repetition och kunskapsprov. Tyngdpunkten i utbildningen läggs direkt på materiel kunskap och reparationstjänst. Den andra kategorin bibringas sådana grundkunskaper i teleteknik och materielkunskap som oundgängligen erfordras för vidare utbildning till befattningar, där kraven på allsidig yrkeskunskap är reducerade. Likartad differentiering med hänsyn till förkunskaper (icke till befattningar) har i år på försök även tillämpats vid utbildning av arméns signalmekaniker. För flygvapnet avsedda flygmekaniker, elektro, i divisionstjänst (bastjänst) har hittills tagits i anspråk med mindre krav på civila förkunskaper än krigsmaktens övriga mekaniker. Samtidigt har det för fredstjänstens behöriga gång och ur beredskapssynpunkt varit angeläget att snarast kunna inordna personalen i produktiv mekanikertjänst. Till följd härav har den grundläggande teoretiska skolningen fått ske vid flottiljerna under relativt kort tid och ges en målsättning, som vid studiebesök angivits vara något lägre än önskvärt. Enligt uppgift från flygstaben undersöks möjligheterna att i samband med övergång till flera inryckningsomgångar per år införa centralt eller eskadervis organiserad utbildning för flygmekaniker, elektro, i bastjänst. Flygmekaniker, elektro, i luftbevakningstjänst genomgår enligt år 1960 gällande planer centraliserad grundläggande yrkesutbildning under omkring 10 veckor.

Utredningens iakttagelser l anslutning till vad som anförts i detta kapitel vill vi redovisa några principiella iakttagelser. Det underlag som insamlats beträffande antalet utexaminerade elever är ännu ofullständigt. Utbildningskapaciteten vid yrkesskolorna bestäms givetvis i hög grad av arbetsmarknadens behov av specialister inom skilda yrkesgrenar men också av den takt i vilken skolornas utbildningslinjer

kan utökas med hänsyn till både lokaler och lärarkrafter. De senaste årens kraftiga utveckling inom flera av teleteknikens områden, och därvid i särskild grad televisionen, ger sig tydligt tillkänna i prognoserna rörande framtida antal utexaminerade. Det vore ur planeringssynpunkt av värde om enhetliga, normerande värden skulle kunna utarbetas och sålunda en fastare grund för personalplaneringen inom totalförsvaret skapas. I föreliggande fall låter sig olikheter och bristande fullständighet naturligen förklaras av bland annat de olika yrkesskolornas och även tekniska skolornas skiftande karaktär. Oavsett hur stor utbildningskapaciteten blir, så har vara undersökningar visat en klar tendens, som innebär att underlaget för urval av värnpliktiga för utbildning inom krigsmakten i teletekniska befattningar kominer att öka väsentligt under mitten av 1960-talet. I den mån personalläget vid krigsmakten så medger, borde därför en viss återhållsamhet iakttas under de närmaste åren i fråga om uttagning och utbildning av värnpliktiga, vilka uppfyller endast andrahandskvalifikationer. Förberedelser bör vidtas för att framdeles utbilda telepcrsonal i motsvarande större årligt antal. Därigenom blir det möjligt att i en del befattningar nå jämnare nivå i fråga om elevernas förkunskaper och därmed ett enhetligare utbildningskldentel. Detta är till uppenbar fördel för utbildningsresultaten. Enhetligare utbildningsklientel torde också i någon mån kunna uppnås, om elever från verkstadsskolornas elkraftlinjer även kan ifrågakomma såsom rekryteringsunderlag. Detta bör dock vara en åtgärd på kort sikt. I och med att yrkesskolorna (motsvarande) byggts ut i planerad omfattning, bör mekanikerutbildningen vid krigsmakten icke påbörjas förrän den civila yrkesutbildningen avslutats. Detta är en följdriktig utveckling i avsikt att säkerställa den jämna nivån i fråga om elevernas förkunskaper. Vi kommer som tidigare anförts icke att närmare granska vad som sammanhänger med de värnpliktigas utbildning. Vår redovisning i detta betänkande har därför begränsats till att konstatera dels artskillnaden mellan utbildningen vid armén och marinen å den ena sidan och vid flygvapnet å den andra, dels den icke oväsentliga tid som vid armén hittills fått avsättas för grundläggande teoretisk utbildning inom den kunskapsnivå, som elever från yrkesskola redan behärskar. Vid flottan har motsvarande problem kunnat lösas genom en differentiering av eleverna mot bakgrund av de olika komplicerade materielslag, de kominer att handha under sin fortsatta tjänstgöring.

KAPITEL XVII Inventering a v tillgångarna på teleteknisk personal inom landet och s å s o m värnpliktiga v i d krigsmakten

Tillgång inom landet Enligt utredningsdirektiven skulle totalförsvarets personalbehov beaktas. Förutsättningarna härför är att behov och tillgång inom alla delar av totalförsvaret är känt. Vi kunde redan vid arbetets början konstatera, att några säkra uppgifter om personaltillgångar icke då kunde erhållas. Därför riktades i slutet av mars 1960 en förfrågan till landets industriföretag, statliga och kommunala myndigheter, civila luftfarten samt radio- och televisionshandeln angående vissa personaluppgifter. Detta skedde i form av en cirkulärskrivelse, som utarbetats efter överläggningar med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen och industrins försvarsbyrå. Den utsändes med hjälp av arbetsmarknadsstyrelsens företagsregister till bl. a. alla företag som redovisats med mera än tre anställda. Sveriges Radioleverantörer visade stort intresse för undersökningen och distribuerade cirkulärskrivelsen till samtliga sina medlemmar med rekommendation att lämna begärda uppgifter. Uppgifterna avsåg endast inom företagen anställd yrkesutbildad personal, som självständigt utförde eller kunde utföra teletekniska eller elektroniska arbeten. Personalen indelades efter kompetens enligt följande: ingenjörer och tekniker, verkmästare och förmän, yrkesskickliga arbetare. Inom dessa redovisades personalen efter sysselsättning, varvid för tjänstemän användes Svenska Arbetsgivareföreningens, Svenska Industritjänstemannaförbundets och Sveriges Arbetsledareförbunds "Yrkesnomenklatur för tjänstemän» och för arbetare »Sveriges Verkstadsförenings sysselsättningskod». Till ovan nämnda yrkeskategorier hänfördes personal med utbildning till ingenjörer och tekniker (svagström-teleteknik), svagströmsmontörer/reparatörer, telefon» » , radio» » , radar» » ,

218 radio- och televisionsservicemän, finmekaniker inom svagströmstekniken samt styrnings- och regleringsmekaniker. Särskilt underströks, att tempoarbetare eller arbetare utan någon mera omfattande yrkesutbildning och enbart sysselsatta med en viss detalj i tillverkningen eller servicen icke skulle redovisas. Uppgifterna kom utredningen tillhanda så, att de kunde börja bearbetas i augusti. Omfattning och svarsresultat framgår av tabell 13. Tabell 13. Tillfrågade företag. Inkomna svar. Antal inkomna svar Antal tillfrågade med efter- utan efter Inga svar frågad företag frågad personal personal

Kategori av förelag

Industrin Statliga och kommunala myndigheter. Civila luftfarten Radio- och TV-leverantörer Radio- och TV-handeln Utbildningsanstalter

124 19 5 21 433 37

285 19 5 23 2 135 44

110 7

2 1 592

Svar har således inkommit från drygt 70 % av de tillfrågade industriföretagen och från i stort sett 100 % av de tillfrågade inom den offentliga sektorn samt radio- och televisionsleverantörerna. Däremot har förfrågan givit avsevärt sämre resultat inom radio- och televisionshandeln, där blott omkring 25 % av de tillfrågade svarat. Denna tendens har enligt uppgift från branschorganisationerna visat sig vid tidigare undersökningar av skilda slag. De som icke svarat torde, enligt organisationens bedömande, huvudsakligen vara mindre företag med 1—2 anställda, som sannolikt icke utför någon tillverkning eller bedriver mera kvalificerat servicearbete. Resultatet av undersökningen redovisas i bilaga H 7. Sammanställning av de inkomna svaren framgår av tabell 14. Fördelningen är uttryckt i relativa tal. Tabell Vi. Sammanställning au

undersökningsresultat.

Statl.-kommunala myndigh. o. organ

Radio- och TVhandeln

Industrin

Personalkategori

Värnpliktiga utan uppskov Värnpliktiga med uppskov Överåriga äldre än 47 år

Summa %

Ingenjörer

Förmän

Arbe- Ingenjörer tare

Förmän

Arbe- Ingenjörer tare

Förmän

Arbetare

23,2 56,7 1,3 0,1 17,8 0,2 0,7

4,1 66,2 0,6 0,1 28,8 0,2 0,0

19,8 54,1 1,8 0,2 23,6 0,5

66,3 12,5 4,0 0,6 8,0 0,1 8,5

61,5 11,7 2,7 0,3 20,0

73,5 6,6 2,8

3,8

67,7 9,6 4,5 1,0 10,8 1,9 4,5

11,7 0,1 5,3

69,9 4,5 4,1 1,1 14,8 1,1 4,5

71,7 2,9 8,2 2,2 8,6 0,7 5,7

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

219 Tillgång vid krigsmakten Samtidigt som rundfrågan ställdes till civila myndigheter och företag, utfördes vid centrala värnpliktsbyrån en undersökning av sambandet mellan militär användbarhet i vad avser teletekniska befattningar och vederbörandes civila yrkeskod. Därvid kunde konstateras, att ett betydande antal civila yrken var representerade, även om de som hade anknytning till den elektriska branschen dominerade. Sålunda representerade 34 % yrkesutövning i ledande ställning i tekniska befattningar över huvud taget, 30 % var elektromontörer inom såväl starkströms- som svagströmsbranschen. Övriga yrken representerades av 36 %. Det kan synas som om undersökningens resultat skulle tyda på en låg kvalitativ standard bland en del av de värnpliktiga, vilka i krig kommer att anförtros ingenjörs-, tekniker- och mekanikerbefattningar inom krigsmakten. Innan en sådan slutsats dras, måste dock kompletterande undersökningar göras. Den civila yrkeskoden härrör sig nämligen i många fall från det yrke vederbörande hade, då han fullgjorde sin första värnpliktsutbildning. Någon skyldighet att till militär myndighet anmäla ändrat yrke föreligger icke. Viss yrkesuppföljning sker i samband med repetitionsövningar, men detta berör icke alla värnpliktiga och kan icke med säkerhet sägas vara konsekvent genomfört bland sådana som fullgjort repetitionsövning. Ytterligare bör uppmärksammas den övergång till teletekniska yrken som följt av teknikens utveckling och som här torde ha varit av proportionsvis särskilt stor omfattning. Slutligen må erinras om den teletekniska utveckling, som ägde rum under 1940-talets beredskapsår. Den gjorde det då nödvändigt att på större bredd än vad som sker under fredstida förhållanden omskola allmänt dugande och så långt möjligt tekniskt lämpliga värnpliktiga till de nya befattningar, som följde med tillkomsten av modern materiel. Det antalsmässiga underlaget kommer att utvecklas närmare i kapitel XIX.

KAPITEL XVIII Underlag för kvalifikationsanalyser samt bearbetning F V detta

Arbetsbeskrivningar Del underlag i form av arbetsbeskrivningar, som av överbefälhavaren ställts till arbetsgruppens disposition, förvaras vid försvarsstaben. Materialet liar först underkastats en grov granskning i syfte att bortgallra sådana befattningar, som icke oundgängligen behöver rekryteras med teletekniskt skolad personal. Därnäst har undersökts, om några befattningar avses rekryteras med uteslutande fast anställd personal. Som nästa steg har arbetsgruppen försökt bilda sig en uppfattning om vilka personlighetsmässiga och yrkesmässiga kvalifikationer, som vederbörande bör äga. Gallring Ur arbetsbeskrivningarna för följande befattningar har icke kunnat utläsas sådana uppgifter, som oundgängligen kräver rekrytering med teleteknisk personal: röntgenmanskap, flygmekaniker, elektro, bastjänst i vad avser kategorierna: materielmekaniker, bilelektriker och motorskötare, reservkraftaggregat, flygmekaniker, elektro, luftbevakningstjänst i vad avser kategorin: motorskötare, reservkraftaggregat. Fast anställd personal De befattningar som icke upptagits till ytterligare granskning på grund av att de besätts med uteslutande fast anställd eller f. d. fast anställd personal är följande: robotingenjörer vid samtliga försvarsgrenar, teleingenjör, radaringenjör och länkingenjör vid flygvapnet samt eldledningsmaskinist vid flottan. På grund av vakanser bland fast anställd personal eller underskott på befattningar i fredsorganisationen i förhållande till krigsorganisationens behov, kommer ett fåtal icke fast anställda att återfinnas krigsplacerade

221 i befattningarna. Dessa äro i många fall utvalda bland specialister från civil industri. Detta är exempelvis fallet beträffande teleingenjör vid flygvapnet.

Kvalifikationsbestämning Första försöksserien Arbetsgruppen har först granskat befattningarna tillhörande mekanikergruppen. Granskningen har skett så, att envar inom arbetsgruppen med ledning av arbetsbeskrivningarna fått bedöma kraven på individuella egenskaper och gradera dessas betydelse från 0 till 3. Om egenskapen bedömdes praktiskt taget utan betydelse, skulle den anges med 0, om den erfordrades i hög grad med 3. Det angavs vidare i förutsättningen, att beteckning 2—3 skulle användas endast där särskilt starka skäl så motiverade, att beteckning 1 skulle motsvara vad som kan förväntas hos en svensk värnpliktigav medelstandard samt att analysen skulle avse krigsförhållanden. De egenskaper som skulle värderas i detta försök må här exemplifieras av följande: minne för skriftliga respektive muntliga direktiv, muntlig respektive skriftlig uttrycksförmåga, observationsförmåga, reaktionssnabbhet, koncentrationsförmåga, förmåga att planera, initiativförmåga, ansvarskänsla och ärlighet, förmåga att fatta beslut, förmåga att handskas med folk, förmåga att få folk med sig, förmåga att arbeta under riskfyllda respektive fysiskt oangenäma förhållanden, noggrannhet respektive snabbhet i arbetet, sinne för mekaniska respektive tekniska sammanhang, pedagogisk förmåga samt förmåga att arbeta självständigt. Förutom den individuella graderingen skulle också anges, om egenskapen bedömdes primär eller sekundär för hela gruppen av befattningar. Jämförelsen mellan de graderingar, som arbetsgruppens medlemmar åsätt de olika egenskaperna, visade en anmärkningsvärd överensstämmelse. Resultaten kan i korthet sammanfattas på följande sätt: de för mekanikern — yrkesmannen väsentliga egenskaperna ansvarskänsla, noggrannhet i arbetet och förmåga att arbeta självständigt dominerar även vid här utförd bedömning,

222 befälsegenskaper såsom förmåga att fatta beslut, förmåga att handskas med folk och att få folk med sig samt pedagogisk förmåga är sekundära egenskaper för hela gruppen och har bedömts praktiskt taget utan betydelse, några egenskaper såsom snabbhet i arbetet och sådana som ställer krav på personlig stabilitet varierar för olika befattningar men i övrigt är hela gruppen relativt väl samlad på en nivå som motsvarar svensk värnpliktig av medelstandard. Det har vidare noterats, att inga som helst olikheter föreligger mellan sitmalmekaniker vid armén och kustartilleriet. Jämförelse mellan dessa och flottans telehantverkare visar större krav på stabilitet och något större, krav på snabbhet i arbetet för sådana av telehantverkarna, som tjänstgör på ubåt. De båda förstnämnda vägda mot flygmekaniker utvisar icke några anmärkningsvärda olikheter, den egna arbetsplaneringen har bedömts något mera betydelsefull för de förstnämnda under det att observationsförmåga och snabbhet i arbetet tillmätts en något större betydelse hos den senare. Gentemot den använda metoden kan invändas, att egenskaperna många gånger griper in i varandra och är svåra att definiera. De kommer därför att uppfattas olika av bedömarna. Vidare kan det icke utan vidare förutsättas, att samma schema går att använda vid bearbetningen av arbetsbeskrivning för exempelvis skyttesoldat som för mekaniker. Inom arbetsgruppen har försök gjorts att få fram en mera allsidig och generell katalogisering av egenskaperna. Från militärpsykologiska institutets sida har emellertid ifrågasatts lämpligheten och möjligheten härav. Man borde istället, hävdar institutets representant i arbetsgruppen, koncentrera bearbetningen till ett fåtal samlande egenskaper. För detta skulle också tala att man inom psykologien icke ännu nått så långt i utvecklingen av individuella mät- och testmetoder, att man kan tillgodogöra sig alltför detaljerade uppgifter. Även inom arbetsgruppen i övrigt har man ställt sig tveksam inför vald försöksmetod. De generella resultaten — yrkesmannens karakteristika dominerande, icke några krav på befälsegenskapen — kan otvivelaktigt konstateras utan alltför ingående undersökningar. Däremot kan speciella egenskaper icke bestämmas utan vidare. Dessa kan i en del fall vara av stor betydelse. Hade de på något vis varit mätbara, borde arbetsmetoden för analysen ha vidareutvecklats. Då man på fackmannahåll icke anser sig kunna bestämma egenskaperna, skulle försöken att bedöma dessa bli av intet värde i vad avser uttagning vid inskrivningsförrättningarna. Risken för att använd analysmetod blir ett självändamål är således stor. Även om tvekan uppstått inför en generalisering av metodiken, så anser man sig inom arbetsgruppen även ha gjort positiva erfarenheter. Sålunda har representanter från samtliga försvarsgrenar fått bilda sig en ingående uppfattning om kraven på de olika befattningarna inom krigsmakten som helhet. Detta i förening med studiebesök har varit till klar fördel för att

223 snabbt nå en gemensam uppfattning. Vidare bör man i det fortsatta militärpsykologiska forsknings- och försöksarbetet kunna inrikta sig på bland annat möjligheterna att värdera sådana egenskaper, som befunnits böra tillmätas särskild vikt. Andra försöksserien Till följd av de nu redovisade negativa erfarenheterna av försöksomgången beträffande mekaniker ändrades analysen av arbetsbeskrivningen rörande ingenjörer och tekniker så, att endast ett fåtal, grundläggande egenskaper granskades. Vidare vidtogs den förändringen att angelägenhetsgraderingen för de olika egenskaperna togs bort. Analysen avsåg endast om egenskapen erfordrades eller icke. Erfarenheten från detta arbete kan i korthet sägas vara att en del väsentliga egenskaper aldrig framträdde genom att de tillsammans med andra ingick i en och samma egenskapsgrupp. Fortsatta undersökningar De hittills utförda undersökningarna hade visserligen icke lett fram till något slutligt förslag till analysmetodik, men de hade visat på en del väsentliga faktorer såsom att yrkeskvalifikationerna var helt dominerande i förhållande till befälskvalifikationerna, påtaglig likhet rådde i kvalifikationskrav för befattningar, som nu rekryteras på olikartade grunder, i en del befattningar framträdde speciella egenskaper såsom ansvarskänsla och noggrannhet, förmåga att arbeta självständigt, förmåga att planera ni. m. Vidare har, som senare skall visas, konkreta erfarenheter gjorts inom den medicinska delen av granskningsarbetet. Av nämnda skäl bedömde utredningen det vara av värde med ytterligare undersökningar. Dessa begärdes från militärpsykologiska institutet såsom ett led i redan pågående samarbete. Samtidigt ställde chefen för försvarsdepartementet medel till institutets förfogande (Kungl. Försvarsdepartementet D Nr 3575, den 28 oktober 1960) för att under högst två månader anställa en psykolog som biträde i nämnda arbete. Institutet har sedermera till oss överlämnat en skrivelse med promemorior angående fastställande av kvalifikationskrav samt psykologisk prövning vid inskrivning och inryckning (MPI den 3 december 1960 nr 104). Uppdraget har slutförts med en tredje promemoria, utveckling av metoder för att mäta psykologiska egenskaper med särskild hänsyn till krav i krigsbefattningar, publicerad såsom MPI rapport nr 8, februari 1961.

224 I den s i s t n ä m n d a r a p p o r t e n l ä m n a s b l a n d a n n a t en r e d o g ö r e l s e för u t l ä n d s k a och s v e n s k a m e t o d e r för a t t m ä t a p s y k o l o g i s k a e g e n s k a p e r . V i d a r e d i s k u t e r a s m ö j l i g h e t e r n a att f ö r b ä t t r a det s v e n s k a p s y k o l o g i s k a p r ö v n i n g s systemet. Ur r e d o v i s n i n g e n av olika m e t o d e r m å a n f ö r a s f ö l j a n d e u t d r a g : »Om man säger att metoder för intelligensmätning är tillfredsställande utvecklade, så måste man samtidigt konstatera, att man ännu inte lyckats uppnå tillnärmelsevis samma tillförlitlighet vid mätandet av 'social anpassning', 'emotionell stabilitet' etc. Vare sig American Soldier eller Ineffective Soldieri ger anvisning på några helt tillfredsställande mätinstrument för sådana egenskaper. Av vad som för närvarande är bekant om psykologiska prövningsmetoder i ett antal europeiska länder framgår likaså, att man än så länge inte lyckats lösa dessa psykologiska mätproblem. I ett antal länder tillämpas vid de värnpliktigas inskrivning i militärtjänst ingen annan psykologisk prövning än intelligensprov. Detta gäller bl. a. Danmark och Finland och från 1961, även Norge. (Norge har hittills vid inskrivningen haft en kort intervju av en psykolog, på grundval av bl. a. ett anamnestiskt och psykosomatiskt frågeschema, men denna procedur skall nu tillämpas endast på vissa av de värnpliktiga, efter deras inryckning till militärtjänst och i de fall deras befäl så önskar.) I Belgien, England och Frankrike tillämpas en hel del psykologiska prov utöver intelligensprov, men dessa är endera kunskapsprov eller olika slags prestationsprov, och syftar ej till att mäta personlighetspsykologiska egenskaper. Efter proven följer samtal med urvalsofficer (ej psykolog), som underlag för bedömningen av den prövades placering. Enligt uppgift från Västtyskland har man där inga speciella metoder för att mäta psykisk motståndskraft eller emotionell stabilitet. Det förefaller således, som om den svenska prövningsproceduren skulle vara mera inriktad på mätning eller bedömning av personlighetspsykologiska egenskaper än motsvarande procedur i dessa angivna länder. Hos oss sker, som bekant, dels en intelligensmätning med ett grupprov och dels en 15-minuters intervju med en psykolog, med syftet att bedöma vissa personlighetsmässiga egenskaper. Detta sammanhänger emellertid direkt med att man i Sverige, men ej i de andra länderna, fattar beslut om uttagning för befälsutbildning redan vid inskrivningen. Vidare gäller ju intervjuverksamheten endast de 60 % bästa enligt I-provet. Hur är då den psykologiska inskrivningsprövningen utformad i Amerikas förenta stater? Denna har under 1950-talet genomgått betydande förändringar, som framför allt syftat till att förbättra mätningen av för krigsbefattningar viktiga psykologiska egenskaper. Därför följer här en ganska detaljerad redogörelse för denna prövningsprocedur, och hur den utvecklats. I Förenta staterna sker inskrivningen i militärtjänst i flera omgångar. Vid rekryteringen av personal för 2- eller 3-årsanställningar i armén tillämpas först ett kortare Enlistment Screening Test vid 'field recruiting stations' i olika delar av landet. De som klarar detta prov prövas sedan vid 'armed forces examining stations' med ett längre intelligensprov, kallat Armed Forces Qualification Test. De som klarar även detta prov får genomgå Army Classification Battery, som utnyttjas för att avgöra, för vilken slags befattning den prövade skall genomgå utbildning. Detta provbatteri är numera utformat på så sätt, att det även skall mäta lämplighet för stridande befattningar, något som för oss här är av största intresse. 1

Två amerikanska arbeten som refereras i rapporten.

225 Army Classification Battery (ACB) infördes 1949 omfattande ett tiotal delprov, vart och ett avsett att mäta en speciell förmåga eller färdighet som behövdes i en eller flera olika befattningar. Man hade även undersökt vilka kombinationer av delprovresultat, som angav speciell lämplighet för vissa slags befattningar. Detta s. k. 'aptitude area system' möjliggjorde provbatteriets utnyttjande för personalens fördelning på olika typer av befattningar. Före 1949 hade man endast ett allmänt intelligensprov, Army General Classification Test, som på grund av sitt enhetliga innehåll ej gav underlag för differentiering, men väl (liksom det svenska I-provet!) för 'rättvis fördelning' på olika typer av utbildning. Införandet av det nya systemet innebar betydande förbättringar. En brist hade det emellertid: det fanns ingen speciell 'aptitude area' för stridande befattningar. ACB innehöll till en början inga delprov för personlighetsmässiga egenskaper. Denna brist avhjälptes genom ett antal omfattande undersökningsprojekt under 1950-talet. Därigenom tillkom två nya delprov i ACB, vilka möjliggjorde införandet av speciella 'combat aptitude areas', och därmed provets utnyttjande för urval av personal även till stridande befattningar. Det mest kända av dessa undersökningsprojekt är projektet 'Fighter'. Den första Fighter-undersökningen gällde jämförelser mellan goda och dåliga soldater. Undersökningen gjordes i Korea. Urvalet av i strid effektiva resp. ineffektiva soldater gjordes med stor omsorg ('goda soldater' var t. ex. de, om vilka minst två eller flera andra soldater kunde berätta att beteende i strid som forskningsteamet bedömde uppfyllde de krav de uppställde). 310 soldater undersöktes med ett 40-timmars testprogram (bl. a. 27 frågeschemata och GO standardiserade p r o v ) . Undersökningsresultaten kan sammanfattas i ett antal punkter. Den gode soldaten skiljer sig från den dålige framför allt genom att 1. han är mer intelligent 2. han är mer maskulin 3. han är initiativkraftigare 4. han är mer socialt mogen 5. han har större emotionell stabilitet G. han har bättre ledarförmåga 7. han föredras av andra som kamrat i strid 8. han h a r bättre hälsa och vitalitet 9. han h a r ett stabilare hemliv och 10. han h a r större militära kunskaper. Innehållet i de två nya prov, som konstruerades på grundval av bl. a. denna Fighterundersökning, är i korthet följande. Classification Inventory. I detta frågeschema har medtagits frågor rörande social anpassning som visat sig kunna skilja mellan goda och dåliga soldater i två olika undersökningar i Korea. Exempel: Ett bejakande av påståendet 'Endast en dåre skulle någonsin rösta så att han ökade sina skatter' tas som tecken på bristande social ansvarskänsla. Om ett visst antal av en försökspersons svar antyder likgiltighet för andra människor, så tas detta som tecken på att han är mindre lämplig för krävande u p p d r a g i det militära, men framför allt för stridsuppdrag, där ömsesidigt förtroende mellan soldaterna i en grupp är absolut nödvändigt. Frågeschemat gäller frånsett social ansvarskänsla egenskaper som självförtroende, förmåga att hävda sig själv, känslomässig stabilitet och ledarförmåga. General Information Test Att goda soldater även kännetecknades av en utpräglad manlig intresseinriktning var så slående i de två Koreaundersökningarna, att 1 5 — 2 8 2 0 Cl

226 man utvecklade ett speciellt frågeformulär rörande sådana frågor. General Information Test gäller alltså olika slags manliga fritidsintressen, men är utformat som ett kunskapsprov. Man har nämligen i detta som i andra sammanhang funnit att kunskapsfrågor är en utmärkt metod att på ett indirekt sätt få besked om graden av en viss intresseinriktning. Frågorna gäller t. ex. fotboll, ishockey, boxning, motorsport, jakt och andra sådana sysselsättningar. Exempel: Om två personer visar sig ha likartade förutsättningar men skiljer sig åt på det sättet att den ene är mycket kunnigare än den andre i frågor som gäller t. ex. jakt, så tas detta som ett tecken på att den förstnämnde är mera lämplig för en stridande befattning. Dessa två nya delprov i Army Classification Battery ingår i var sin 'combat aptitude area': Classification Inventory anger tillsammans med ett prov på 'arithmetic reasoning' lämplighet för stridande befattningar inom infanteriet (dock ger man därvid Classification Inventory dubbel vikt) och General Information Test anger tillsammans med ett prov på teknisk förståelse lämplighet för stridande befattningar inom artilleri, p a n s a r t r u p p e r och ingenjörtrupper. Som belägg för de fördelar man därigenom kan uppnå vid urval av personal för stridande befattningar anföres bl. a. följande siffror: Av 100 soldater som i Korea-kriget visade sig vara mycket dåliga infanterister skulle man ha kunnat identifiera och utesluta 40 med vanliga intelligensprov och 03 med den h ä r angivna provkombinationen för 'combat aptitude area IN'. 1 Av 81 soldater som bedömts klart stridsodugliga i artilleri, pansar- och ingenjörtruppbefattningar skulle man ha kunnat identifiera och utesluta 32 med vanliga intelligensprov och 42 med den här angivna provkombinationen för 'combat aptitude area AE'. 1 Efter detta komprimerade referat av vissa aspekter av den amerikanska arméns metoder för att mäta psykologiska egenskaper och att sedan i fördelningsarbetet utnyttja dem på ett systematiskt sätt, skall här även beröras en annan slags psykologisk mätmetod, som sannolikt kan bli av stort värde för att förutsäga lämpligheten för stridande befattningar. Projektiva testmetoder har kommit att inta en alltmer dominerande ställning inom personlighetspsykologisk testmetodik. Det råder bland psykologer en ganska allmän enighet om att metoder av typen frågeschema eller intervju är helt underlägsna projektiva test som hjälpmedel för personlighetspsykologisk diagnostik. En av svårigheterna med de projektiva testen är emellertid att de är omständiga att administrera (testningen måste ske individuellt) och att även deras utvärdering och tolkning är en omständig procedur, som tar lång tid och fordrar lång specialutbildning. Under de senaste åren har emellertid vid militärpsykologiska institutet utvecklats en ny projektiv testmetod, Kraghs 'Defence Mechanism Test'. Detta prov är avsett att mäta 'stresstolerans' eller psykisk motståndskraft och är utformat så, att det dels kan utföras i någorlunda stora grupper (20—30 man samtidigt) och dels kan utvärderas relativt snabbt (5—10 minuter per prövad person) av en psykolog med relativt kortvarig specialutbildning (2—3 veckor). Vid provets tillämpning på blivande flygförare har framkommit, att det, särskilt jämfört med andra i sammanhanget tillämpade prov, visat god förmåga att förutsäga vilka som skulle bli framgångsrika och vilka som skulle misslyckas i utbildningen. Därför har detta prov sedan ett år tillbaka infogats i den prövningsprocedur som gäller för flygföraraspiranter, och utnyttjas tillsammans med övriga prov för att avgöra vilka aspiranter som skall antas resp. inte antas för utbildning. Kraghs prov har emellertid även tillämpats på andra militära grupper u n d e r ut1

IN = infanteri, AE = artilleri.

227 bildning, t. ex. robotstyrarc, grodmän och röjdykare, soldater som tjänstgjort i FNbataljonen i Egypten och Kongo och ett antal plutonchefsskoleelever. För dessa grupper föreligger ännu inga definitiva resultat, men förutsättningarna synes vara relativt goda för att detta prov så småningom skall kunna bli av värde för urval av all sådan personal inom försvaret av vilka man fordrar särskilt stor förmåga att tåla stridens psykiska påfrestningar.» I diskussionen av möjligheterna att förbättra det svenska psykologiska prövningssystemet, där institutet ännu blott kan lämna några preliminära ställningstaganden, har gjorts ieii jämförelse meilan amerikanska och svenska metoder för att fördela personalen med ledning av mätresultat. »Den amerikanska armén har med hjälp av arbetsbeskrivningar och arbetsanalyser klargjort vilka kvalifikationskrav som bör gälla för olika typer av befattningar. Dessa krav har sedan avvägts mot den beräknade tillgången på kvalifikationer av olika slag hos dem som man prövar. Befattningarna har sammanförts i grupper (Military Occupational Specialities, MOS) med likartade kvalifikationskrav. Dessa krav sammanfattas (frånsett de fysiska kvalifikationerna) i åtta 'aptitude areas', som uttrycks genom olika kombinationer av de elva olika prov, som ingår i Army Classification Battery. (Dessa 'aptitude areas' är resultatet av omfattande jämförelser mellan provresultat och utbildningsresultat i olika typer av befattningar.) Fördelningen blir, med de här angivna förutsättningarna, närmast ett statistiskt problem som kan lösas med hjälp av hålkortsmaskiner. Den militära placeringen kan avgöras utan anlitande av inskrivningsnämnd eller annan dylik expertis. Den psykologiska prövningen kan ske utan att psykologer behöver anlitas ute i fältet för provens utvärdering. Den prövades önskemål tar man så långt möjligt hänsyn till vid fördelningen, men däremot spelar tj'dligen hänsynstagandet till civil skolutbildning, yrke, yrkesplaner etc. knappast någon roll alls.» I Sverige mäter man genom prov den värnpliktiges allmänbegåvning, varefter psykologer anlitas för att redan vid inskrivningen förutsäga lämpligheten för befälsutbildning. Man försöker att noga ta reda på den prövades skol- och yrkesutbildning, studieplaner och personliga önskemål och i möjligaste mån beakta dessa. »Detta fördelningsarbete förutsätter en särskild inskrivningsnämnd, där i varje fall nämndens ordförande måste vara ett 'levande lexikon' beträffande bl. a. vad som krävs i olika typer av militär utbildning, vad olika typer av civil utbildning och civila yrken kan tänkas meritera för i det militära etc.» De åtgärder, som föreslås diskuteras, är dels sådana som bör kunna genomföras på kort sikt, dels sådana mera långsiktiga. Som åtgärder på kort sikt anges förbättring av underlaget för intervjuare genom att efter försöksvis prövning utöka nuvarande frågeschema med frågor av den typ som de amerikanska »Classification Inventory» och »General Information Test» innehåller samt utökning av intervjutiden från 15 miuter till 25—30 minuter per prövad. På lång sikt bör enligt institutet övervägas att införa en projektiv testmetod (Kraghs Defence Mechanism Test) samt att utvidga intervjuverksamheten till att omfatta även dem som begåvningsmässigt ligger under

228 genomsnittet. Vidare bör utarbetas ett mera differentierat provbatteri, grundat på kvalifikationsanalyser och därav ställda kvalifikationskrav. Det framhålls, att ett på nämnda sätt utvidgat prövningsprogram innebär en kraftigt ökad tidsåtgång per prövad värnpliktig jämfört med nuvarande inskrivningsprövning. Det kan införas först efter åtskilliga års förberedelser. Svårigheterna att få ett sådant system att verka på avsett sätt är stora. Detta framgår bland annat av en rapport som utarbetats i april 1960 vid den amerikanska armén. Enligt denna har personalens fördelning tenderat till att i första hand tillgodose de tekniskt betonade befattningarnas krav till nackdel för de stridande befattningarna. Medicinska

krav

Arbetsbeskrivningarnas underlag, medicinska upplysningar om arbetet, har analyserats av försvarets sjukvårdsstyrelses representant i arbetsgruppen, docent Kock. Analyserna har för samtliga teletekniska befattningshavare visat följande. De prövade måste generellt uppfylla sådana krav, som anges i besiktningsreglementet, för att vederbörande skall kunna bedömas såsom krigsduglig (icke frikallad). Därutöver bör speciell hänsyn tas till endast mentaltillstånd och vissa särskilda sjukdomar eller funktionsrubbningar, nämligen sådana som anges av besiktningsreglementets ordningsnummer 202 (övre extremiteter), 203 (ryggrad), 207 (nedre extremiteter), 071 och 074 (öron: hörselförmåga respektive bullerkänslighet). Särskilda fordringar måste därjämte ställas på synskärpa och färgsinne. Kraven inom angivna ordningsnummer bör i regel motsvara besiktningsgrupp 1 eller — med hänsyn till funktionsrubbningens art — eventuellt besiktningsgrupp 2. Såsom lägsta synskärpa anges 0,8 på det ena och 0,3 på det andra ögat. Korrektion tilllåten. Normalt färgsinne fordras. Utredningens synpunkter De refererade undersökningarna ger oss anledning att närmare behandla följande huvudpunkter: arbetsbeskrivningar, uppställande av kvalifikationskrav, konsekvenser av den medicinska granskningen, uttagning för befälsutbildning respektive yrkesutbildning såsom mekaniker samt uttagning för utbildning såsom tekniker och ingenjör. Arbetsbeskrivningar Värdet av att ha aktuella arbetsbeskrivningar för krigsorganisationens befattningar synes ovedersägligt. Om de utformas enligt enhetliga grunder,

229 föreligger förutsättningar för att jämföra olika befattningar och att ta ställning till vilka kvalifikationer, som skall krävas av dem som utbildas för att tjänstgöra i en viss befattning. En uppställning på sätt som använts under försöksserien bör tills vidare tillämpas. Tillgång på arbetsbeskrivningar bör kunna underlätta uppläggningen av utbildningen för olika befattningar. Arbetsbeskrivningar möjliggör vidare sammanförandet av befattningar i grupper med likartade krav såväl på kvalifikationer som beträffande utbildning. Det får icke anses uteslutet, att man därigenom kan rationalisera såväl utbildningsorganisationen som urvals- och fördelningsförfarandet. Primär bearbetning av arbetsbeskrivningarna kan även medföra en omvärdering av vissa befattningar ur synpunkten vilken slags personal den kräver (menig, underbefäl e t c , värnpliktig eller fast anställd) liksom även med hänsyn till utbildningstidens längd in. ni. Slutligen kan framhållas att tillgången på aktuella arbetsbeskrivningar för krigsorganisationens befattningar även skulle kunna möjliggöra effektivisering av det system med befattningskoder som för närvarande tillämpas. Vi förordar av anförda skäl att arbetet med arbetsbeskrivningar genomförs. Omfattningen är sådan, att arbetet måste läggas på lång sikt. Beskrivningarna måste fortlöpande hållas aktuella och revideras efter hand som nya befattningar tillkommer eller nuvarande utgår. Arbetsbeskrivningarna bör utarbetas försvarsgrensvis under medverkan där så krävs av experter från stabs-, trupp- och förvaltningstjänst. Verksamheten måste emellertid normeras redan i lidigt skede för att begränsa efterarbetet i samordnande syfte. Eftersom arbetet berör samtliga försvarsgrenar, torde det få ankomma på överbefälhavaren att utfärda allmänna anvisningar och riktlinjer. Däremot bör detaljarbetet icke åläggas befattningshavare inom försvarsstaben. Eftersom arbetsbeskrivningarna bl. a. skall ge underlag för inskrivnings- och fördelningsvcrksamheten, syns det naturligt att centrala värnpliktsbyrån blir samordnade och sammanhållande myndighet. Samarbetet berör utöver försvarsgrenarna även försvarets sjukvårdsstyrelse och militärpsykologiska institutet. Den av oss i avdelning B föreslagne nytillkommande befattningshavaren vid centrala värnpliktsbyrån är bl. a. avsedd för nämnda uppgifter liksom även för den fortsatta utvecklingen av arbetsbeskrivningarna till kvalifikationskrav och för bearbetning m. m. av övriga uppgifter ur befattningsanalyserna. Arbetet bör ingå som rutin i personalplaneringen.

Uppställande av kvalifikationskrav Jämfört med nuvarande läge, som innebär att kvalifikationskrav uppställts, inte så sällan på svaga eller otillräckliga grunder, för vissa befattningar, medan andra grupper av befattningar tillförs sin personal genom

ett negativt urval (»de får resten»), förefaller det ovedersägligt, att en översyn och ny avvägning av kraven i samtliga befattningar skulle vara en fördel. Samtidigt som man framhåller de fördelar, som kan vinnas enbart genom bedömningar av kvalifikationskrav utifrån arbetsbeskrivningar, bör också betonas, att det ibland utan tvivel är nödvändigt med noggrannare undersökningsmetoder för att komma till ett någorlunda säkert resultat. Exempel på sådana mer noggranna metoder för arbetsanalys har givits i bilaga 8. Det är emellertid nödvändigt att antalet olika typer av kvalifikationskrav inte blir större än absolut nödvändigt, ty då blir deras tillämpning vid urvals- och fördelningsarbetet en alltför för invecklad historia. Kraven bör i princip utformas som »grova stoppar». Militärpsykologiska institutet har till oss överlämnat en ytterligare bearbetning av kvalifikationskraven, rubricerad såom preliminära resultat av bedömningar beträffande psykiska kvalifikationer. Resultatet kan karakteriseras som en medelväg mellan metodiken i tidigare omnämnda båda försöksomgångar. Sålunda har följande kvalifikationskrav granskats: förmåga att planera, initiativförmåga, ansvarskänsla, noggrannhet i arbetet, förmåga att arbeta självständigt, känslostabilitet, koncentrationsförmåga, uthållighet vid enformigt arbete. Vidare har framlagts en bestämning av intelligensnivån genom angivande av provgrupp samt skattning beialslämplighet. Skattningen redovisas för endast signalmekaniker vid armén och kustartilleriet, telehantverkare vid flottan samt minmekaniker vid kustartilleriet. Sådan skattning kan här blott avse att komplettera provgruppsnivån i vad avser allmän intelligens, eftersom krav på befälsförmåga i övrigt icke framkommit. Vi är icke heller övertygade om det ovedersägliga i enskildheterna i den gjorda bedömningen. De bör revideras, förrän de framdeles försöksvis tillämpas. Detta är ett detaljarbete, som icke bör påverka ett positivt ställningstagande till att arbetet bör föras vidare i huvudsak enligt de grunder som man nu nått fram till. Därmed har vi dock icke tagit ställning till om en eventuell utökad prövning bör ske i anslutning till inskrivningsförrättningarna eller vid en senare tidpunkt efter inryckningen till värnpliktstjänstgöringen. Konsekvenser av den medicinska 'granskningen Den medicinska granskningen är av ett särskilt intresse därför att denna i realiteten ställer hela det nuvarande klassificeringssystemet under debatt. Enligt generalorder för de värnpliktigas uttagning och fördelning m. m.

231 vid inskrivningsförrättningarna skall värnpliktig, som uttas för utbildning till (antecknas som lämplig för utbildning till) teleteknisk mekanikerbefattning tillhöra endera av besiktningsgrupperna 1 eller 2, i undantagsfall besiktningsgrupp 3. Den medicinska analysen visar, att även värnpliktig hänförd till besiktningsgrupp 4 bör ifrågakomina utom i de fall, då hans medicinska status anges med någon av de redovisade sjukdomarna. En yrkesskicklig värnpliktig som av annat skäl hänförs till besiktningsgrupp 4 måste således kunna tillvaratas i krigsorganisationen på ett mot hans civila kvalifikationer svarande sätt. Definitionen av besiktningsgrupp 4 — dugliga till krigstjänst i väsentligt begränsad omfattning, ej användbara i fält (ombord) — föreslås därför i avvaktan på undersökningar enligt nedan ändras till »dugliga till krigstjänst i väsentligt begränsad omfattning». Det sagda visar, att sammanhanget mellan lämplighet för befattning (grupp av befattningar) och medicinsk status är mera i detalj gående än vad som nuvarande besiktningsgrupper utvisar. Visserligen har vi nu endast erfarenheter från en kategori befattningar såsom grund för vårt uttalande men en generalisering till befattningar, där den tekniska tjänsten dominerar, är i varje fall utan tvivel motiverad. Vi föreslår att på sätt departementschefen finner lämpligt förutsättningar och riktlinjer för en revidering av nuvarande besiktningsföreskrifter måtte närmare undersökas. I avvaktan härpå föreslår vi en försöksvis tillämpning av redovisade medicinska analysresultat enligt de särskilda föreskrifter som torde få utfärdas av försvarets sjukvårdsstyrelse.

Uttagning för befälsutbildning" respektive yrkesutbildning Uttagning för utbildning i yrkesbefattning under den längre tid som motsvarar uttagning för underbefälsutbildning bör icke ske på befälsuttagningens grund. Som framgått att det tidigare måste sistnämnda uttagning vara missvisande, eftersom behov av längre utbildningstid för befälsutbildning icke kunnat utläsas ur arbetsbeskrivningarna. Därmed är icke sagt, att den längre utbildningen icke kan vara nödvändig för att nå fullgott yrkesutbildningsresultat eller för att i övrigt säkerställa funktionen hos enheter, exempelvis flottans fartyg, under den tid dessa är rustade och värnpliktsutbildning pågår. Vi föreslår sådan ändring att befälsskattning kompletteras med eller — för värnpliktiga i mekanikerbefattningar utan krav på befälsförmåga — ersattes med en yrkesskattning, som sker antingen vid inskrivningsförrättning eller i samband med inryckning till värnpliktstjänstgöring och som har till ändamål att ange vederbörandes lämplighet för uttagning till utbildning i yrkesbefattning. Det torde då också vara möjligt att genom lämplig utformning av explorationen kunna nå en viss uppfattning om de egenskaper, vilka vi tidigare angett som särskilt betydelsefulla för den tekniske yrkesmannen.

232 Krigsorganisationens kvalitet är i hög grad beroende av befälets standard. Därför måste de som har goda befälsegenskaper i största möjliga omfattning utbildas till befäl. Många befälsbefattningar är också sådana, att teknisk skolning är en förutsättning för att detta befäl på ett riktigt sätt skall kunna lösa sina uppgifter. Fördelningen av värnpliktiga med tekniska grundkunskaper måste således kunna göras så, att behovet av både tekniker-reparatörer och teknikerbefäl tillgodoses. Vad beträffar uttagning (anteckning) för utbildning i mekanikerbefattningar synes det både formellt och i sak befogat med en revidering av nuvarande förfarande. Den yrkeskunnige bör icke ulan vidare undantas från yrkesutbildning, därför att han når ett lågt skattningsvärde vid explorationen. Lämpligare synes det vara att personal, som vid inskrivningen kan göra det sannolikt att de vid inryckningen kominer att ha förvärvat tekniska kvalifikationer för utbildning i mekanikerbefattning, ges endast en preliminär yrkesuttagniiig och fördelning på försvarsgrenar. Vid inryckningen skulle dessa värnpliktiga genomgå en kompletterande yrkestest på sätt som ovan antytts. Först därefter sker slutlig uttagning (motsvarande) enligt följande princip: Kvalifikationer Avses för befälstest

yrkestest

hög hög hög medel medel medel låg låg låg

hög medel låg hög medel låg hög medel låg

befälsutbildning eller yrkesutbildning befälsutbildning befälsutbildning yrkesutbildning befälsutbildning eller yrkesutbildning befälsutbildning (ev) yrkesutbildning yrkesutbildning (ev) annan utbildning

Den närmare utformningen av förfaringssättet bör utarbetas i anslutning till 1960 års värnpliktsutredning, eftersom det ansluter till utbildningstidens längd och därmed till den tidpunkt efter inryckningen, då yrkestesten lämpligen kan genomföras.

Uttagning för utbildning såsom tekniker respektive ingenjör Olikheterna mellan teknikerns och ingenjörens uppgifter och verksamhet framgår särskilt tydligt ur följande sammanställning ur arbetsbeskrivning för signaltekniker respektive signalingenjör vid armén. Arbetsbeskrivningarna är upprättade genom cbefens för arméns försorg.

233 Rubrik i arbetsbeskrivning

Signaltekniker

Signalingenjör

Kortfattad översikt—befattningens karaktär

Chef för signalreparationsgrupper Chef för bärfrekvensgrupper Tekniska biträden i radiolänkplutoner Gruppchef vid signalreparations- och bärfrekvensgrupper leder underlydande i teknisk tjänst, fördelar arbetet, utför själv kvalificerade reparationer samt slutbesiktningar av reparerad materiel. Han leder gruppen i fråga om strid, skydd, förläggning, förplägnad m.m enligt samma grunder som troppchef i fält. Radiolänkplut ledes av plutonchef, vilken såsom tekniskt biträde har en signaltekniker. Denna hjälper plutonchefen vid planläggning av radiolänkförbindelse samt övervakar fortlöpande den tekniska materielens funktion genom »avpatrullering» av radiolänkförbindelser, varvid signalteknikern även utför reparationer och funktionskontroll.

Signalingenjör ingår i fördelningsstaber, sambandsbataljonsstaber och vissa större reparationsförband.

Befattningshavarens uppgifter

Planlägger förbandets repararationstjänst, håller chefen underrättad om materielläget samt tjänstgör som teknisk rådgivare vid upprättande av signalförbindelser.

Av beskrivningarna framgår klart ingenjörens tekniskt planerande och tekniskt rådgivande huvuduppgift samt teknikerns arbetsledande och tekniskt kontrollerande verksamhet samt egen förmåga till kvalificerat tekniskt arbete. För gruppchef tillkommer direkt militära chefsuppgifter. Personalkategorier, vilka ifrågakommer för uttagning till utbildning i specialtjänst, framgår av kapitel XV, sammanfattningsvis samtliga med studieinriktning från tekniskt institut (endast Stockholms tekniska institut) till teknisk högskola eller universitet. Såsom teleingenjör vid flottan kan däremot ifrågakomma endast värnpliktiga med studieinriktning teknisk högskola eller universitet. Teletekniker vid flottan uttas bland värnpliktiga med tekniskt läroverk eller tekniskt institut (endast Stockholms tekniska institut). Vid kustartilleriet sker uttagning endast till tekniker. Teleteknikerna (instrument-, radar- och signaltekniker) rekryteras på samma sätt som vid armén. Flygvapnet uttar endast för specialtjänst såsom ingenjörer (teknikern — arbetsledaren, förmannen, är vid flygvapnet fast anställd) med rekrytering enligt i huvudsak samma grunder som armén och kustartilleriet. Arbetsbeskrivningarna utvisar genomgående en relativt nära överensstämmelse inom och mellan försvarsgrenarna vad beträffar den tidigare nämnda principiella olikheten mellan tekniker och ingenjörer. Enstaka un-

2'S4

dantag förekommer men dessa kan närmast karakteriseras såsom gränsfall, betingade av den tekniska tjänstens olikheter försvarsgrenarna emellan. Sålunda åligger det teleingenjören i flygvapnets fältverkstäder (tekniska sektionen) att vid sidan av sin huvuduppgift — »Konsult för teletekniska frågor i samband med materiel, som inkommer till fältverkstad för reparation, svara för den tekniska kontrollverksamheten beträffande el- och telemateriel» (avskrift av arbetsbeskrivning) — att bland annat utföra prov med levererad materiel. Sistnämnda deluppgift anknyter i viss mån till teknikernas verksamhet vid övriga försvarsgrenar. Den i regel klara gränsdragningen mellan tekniker och ingenjör bör föranleda en ändrad uttagningsgrund, i princip så som sker vid flottan, eventuellt med möjligheter att under fackutbildningen överföra personal från teknikerutbildning till ingenjörsutbildning och tvärtom. Härigenom nås förbättrade möjligheter att renodla utbildningen och koncentrera denna till det för ingenjören respektive teknikern väsentliga och med en direkt anpassning till vederbörandes tekniska grundkunskaper. Möjligheter finns att genomföra detta med hänsyn till rekryteringsbehov och rekryteringsunderlag. I detta fall liksom beträffande mekaniker bör emellertid beslut om ändring icke fattas förrän resultaten av 1960 års värnpliktsutredning föreligger. Skäl finns nämligen för att differentieringen mellan ingenjör och tekniker inträder först efter en tids gemensam (likartad) utbildning. Vi har berört detta i föregående stycke genom att antyda möjligheterna till överföring mellan de båda personalkategorierna. Rekryteringsgrund och befattningskategoricr Av vad vi anfört i det föregående framgår att följande samband bör råda mellan befattningskategorier och rekryleringsgrund. Befatlningskategori Ingenjörsbefattningar Teknikerbefattningar Mekanikerbefattningar

Rekryteringsgrund Tekniska högskola. Universitet Tekniskt läroverk Verkstads(yrkes-)skola eller motsvarande utbildning

Uttagningsförfarandet, så som detta kan komma att utföras med beaktande av utbildningens gång, bör medge jämkning mellan de båda förstnämnda kategorierna. Tekniska institut och motsvarande skolor föreslås principiellt skola rekrytera mekanikerbefattningar. Utbildningen vid flertalet av dessa skolor når en nivå mellan verkstadsskola och tekniskt läroverk. De väsentliga svårigheterna att rekrytera med tillräckligt kvalificerad personal har hittills avsett mekanikerbefattningar. Det synes därför motiverat att tillvarata ifrågavarande elever för att där nå ett kvalitativt tillskott och samtidigt möjliggöra ökad kvantitativ rekrytering.

KAPITEL XIX Personalbehov och personaltillgång

Grunder Inom arbetsgruppen har en betydande del av arbetet avsett granskning av personalläge, personalbehov och personaltillgång. Till sin huvuddel är detta arbete sådant, som enligt vår uppfattning oundgängligen måste ingå i den långsiktiga personalplanering vi redan föreslagit. Redovisningen av föreliggande avsnitt har vi därför främst koncentrerat till frågor, som är av principiell art eller som i övrigt särskilt belyser planeringsbehovet. Huvuddelen av behovs- och tillgångsuppgifterna är sekretessbelagda. De redovisas här endast i utdrag, relativa tal eller ungefärlig storleksordning, då detta för sammanhangets skull är erforderligt. Personalbehov Befattningar i krigsorganisationen En jämförelse mellan personaltillgången i vad avser den 1/1 1960 krigsplacerade värnpliktiga och fast anställda och antalet befattningar i den krigsorganisation, som skulle bli en följd av 1958 års försvarsbeslut så långt detta kunde överblickas sommaren 1960, visade följande. Antalet mekanikerbefattningar kan förväntas öka med inemot 500. Ökningen beror främst på nytillkommande befattningar för robotmekaniker och ökat antal gyromekaniker vid armén samt ökat antal signalmekaniker vid armén och kustartilleriet. Vid flygvapnet uppstår ett större personalbehov för flygmekaniker i luftbevakningstjänst under det att antalet flygmekaniker i bastjänst minskar. Vid flottan är personalbehovet i huvudsak oförändrat. Behovet av ingenjörer och tekniker enligt samma jämförelsegrund visar en ökning. Även denna är av storleksordningen 500. Förutom nytillkommande behov av robotpersonal är ökningen främst knuten till arméns och kustartilleriets befattningar för signal-, instrument- och radarpersonal. Jämförelsesiffran förutsätter, att flygvapnets befattningar för elektroingenjörer utgår. Det har anmälts för oss att del därav övergår till andra ingenjörsbefattningar, inräknade i det nya behovet. Vid jämförelserna ovan har icke kunnat helt beaktas vad som eventuellt tillkommer för ändrad verkstadsorganisation vid flygvapnet. Enligt uppgift

236 från flygledningen avses nämligen rekrytering till denna ske i samarbete med civila industrier, som kan ställa specialutbildad yrkespersonal till förfogande. Det var vid tidpunkten för uppgifternas inhämtande icke närmare utformat, hur denna personal redovisningstekniskt skulle behandlas.

Årligt rekryteringsbehov på lång sikt Det årliga rekryteringsbehov på lång sikt, som framräknats ur totalbehovsuppgifterna, är för ingenjörer och tekniker omkring 170 och för mekaniker omkring 450. Härtill kommer emellertid ett ytterligare behov av mekaniker vid flygvapnet för att tillgodose beredskapsbehoven och för atl möjliggöra utbildning m. in. i fred. Årsbehovet 450 kommer därigenom att öka till drygt 600. Erfarenheter beträffande ingenjörer och tekniker De personalkategorier, vilka ifrågakommer för utbildning i specialtjänst till ingenjörer och tekniker, rekryterar även en väsentlig del av befattningarna för värnpliktigt befäl i reserver inom krigsmakten. Ökad uttagning i teknisk tjänst kan därför icke sägas vara möjlig utan att man sökt få en uppfattning om hur detta återverkar på befälsrekryteringen. Därvid bör ånyo betonas, att teknisk skolning är en betydelsefull grund för befälsutbildning vid de tre försvarsgrenarna liksom även vid huvuddelen av truppslagen. Inom arbetsgruppen har insamlats och bearbetats uppgifter rörande användningen inom krigsmakten av de elektrotekniskt utbildade elever vid Kungl. Tekniska Högskolan, vilka utexaminerades åren 1957—1959. Sammanfattningsvis hade under treårsperioden 46 % uttagits för utbildning (utbildats) i teletekniska befattningar (ingenjörer och tekniker), 50 % hade uttagning med anknytning till befälsutbildning och 3 å 4 % var frikallade, vapenfria eller icke befälsuttagna. Även om man icke av denna treårsstatistik från en utbildningsanstalt kan dra några vittgående slutsatser, visar dock undersökningarna, att rekryteringsunderlaget — år 1962 sannolikt över 400, ökande tendens — är tillfyllest för att tillgodose omsättningsbehovet på lång sikt under 1960talet. Även en temporär, begränsad ökning av uttagningen bör vara möjlig. Detta kommer att erfordras för att bygga upp krigsorganisationen i snabbare takt, än vad som motsvarar omsättningsbehovet på lång sikt, särskilt i vad gäller arméns och kustartilleriets signal- och radarpersonal. Erfarenheter beträffande mekaniker Motsvarande jämförelse för mekanikerpersonalen som för ingenjörer och tekniker ger icke ett lika gynnsamt resultat. Först under mitten av

237 1960-talet torde rekrytering med yrkesutbildade värnpliktiga bli möjlig i en omfattning, som motsvarar rekryteringsbehovet på lång sikt. Vi har därför föreslagit (sid. 216), att sådan rekrytering, som icke oundgängligen erfordras med hänsyn till krigsorganisationens behov, skall senareläggas tills rekryteringsunderlaget förbättras. De anförda värdena styrker ytterligare vårt förslag att tillvarata elever från tekniska institut och motsvarande skolor för rekrytering av endast mekaniker. Eftersom mekanikerrekryteringen utvisar särskilda problem under de närmast följande åren, har arbetsgruppen specialstuderat härmed sammanhängande frågor. Till centrala värnpliktsbyrån överlämnades hösten 1960 en »promemoria rörande uttagningen av värnpliktiga för utbildning i yrkestjänst inom vissa fackbefattningar». I promemorian behandlas bland annat möjligheterna att tillfälligt förstärka rekryteringsunderlaget. Sålunda anför arbetsgruppen följande. »En jämförelse mellan kursplanerna för verkstadsskolornas teletekniska linjer och starkströmslinjer visar, att väsentligt jämnare klientel i fråga om nämnda förkunskaper skulle erhållas, om uttagning av personal med andrahandskvalifikationer enligt Insl ersattes med uttagning av elever från verkstadsskolornas starkströmslinjer. Nära överensstämmelse i utbildningen föreligger nämligen bl. a. i ämnena matematik, fysik och kemi, elektrolära samt svagströms- och telelära. Antalet torde i år medge en sådan uttagning. Utöver flygmekaniker, elektro, i divisionstjänst samt tidigare föreslagna röntgenmanskap uttas nämligen endast 35 fartygselektriker. De senare uttas även från verkstadsskolornas linje varvselektriker. Uttagning av starkströmspersonal är — med vissa i långtidsplan senare redovisade undantag — endast avsedd ske under de närmaste åren i avvaktan på att påbörjad och planerad utbyggnad av verkstadsskolornas teletekniska linjer skall leda till ökat rekryteringsunderlag från dessa.» Härtill må anföras, att antalet elever, som enligt uppgifter från överstyrelsen för yrkesutbildning påbörjade verkstadsskolas första läsår, var år 1959 456 på teletekniska linjen och 814 på starkströmslinjen. I promemorian föreslogs även en skärpning av uttagningsförfarandet så, att elever som genomgått eller genomgår verkstadsskola, linjerna telereparatör, telemontör samt styrnings- och regleringsmekaniker, uteslutande skulle uttas för utbildning i teletekniska befattningar, i den mån medicinska hinder icke förelåg, överskott inom inskrivningsområden skulle redovisas till centrala värnpliktsbyrån för utjämning inom riket. Förslaget innebar att uttagning för egentlig befälsutbildning icke skulle göras bland ifrågavarande värnpliktiga, i avvaktan på förbättrat rekryteringsunderlag för de teletekniska mekanikerbefattningarna vid krigsmakten. Temporära åtgärder av denna karaktär tillhör en fortlöpande personalplanering. Det torde ännu vara för tidigt att ta ställning till resultaten av föreslagna åtgärder. Vi förutsätter, att utvecklingen kommer att följas genom centrala värnpliktsbyråns försorg.

238 Planering Nedanstående tabell visar ett exempel på den tid som förflyter från uttagning till krigsplacering av värnpliktiga, vilka har uttagits för utbildning i specialtjänst.

År 1961

År 1962

Åren 1963—1965

År 1966

År 1967

Preliminär intagning vid inryckning (19. levnadsåret)

Studentexamen (motsvarande) —• 20. levnadsåret) — soldatutbildning (sommaren). Högskola påbörjas

Högskolestudier

Examen Militär fackutbildning

Krigsplacering

Ingenjörs- ocb teknikerbefattningar, vilka avses nytillkomna under 1960talets senare del, måste således rekryteras med värnpliktiga som uttas vid de närmaste årens inskrivningsförrättningar. Därutöver är en viss omfördelning mellan olika utbildningslinjer möjlig inom ramen för tidigare totalt uttaget antal i vederbörligt fack. För mekanikerbefattningar blir förloppet icke lika utdraget till tiden utan kommer att i huvudsak ansluta till vad som gäller för värnpliktiga i allmänhet. Skulle av oss i kapitel XVI föreslagen bestämmelse införas, d. v. s. yrkesskola vara avslutad förrän militär mekanikerutbildning påbörjas, torde dock tidsförloppet komina att utsträckas ett eller ett par år. Av vad som nu anförts framgår direkt tidsförhållandernas betydelse för att bedöma, när nytillkommande befattningar kan bemannas och därmed det nödvändiga samspelet mellan personalplanering och materielplanering. Det årliga rekryteringsbehovet på lång sikt måste korrigeras med hänsyn till den tid, som står till förfogande, förrän ny materiel skall vara införd i krigsorganisationen. Resultatet av en sådan samordnad planering återverkar därefter även på utbildningsorganisation och utbildningsanstalternas kapacitet. Vid den bearbetning av inhämtat underlag beträffande mekanikerbefattningar som genomförts, har i ett par fall kunnat konstateras, att ursprungligen avsedd tidpunkt, då personalbehovet borde vara tillgodosett, antingen måste senareläggas eller också utbildningskapaciteten ökas, i ett fall från 17 till 35 i ett annat från 7 till 30 per år. Dessa iakttagelser har direkt meddelats berörda försvarsgrenar genom representanterna i arbetsgruppen.

239 Användning inom totalförsvaret Rekryteringsbehovet på lång sikt är beräknat med utgångspunkt från att personalen kvarstår såsom krigsplaceringsbar ett visst antal år efter första (tidigaste) tidpunkten för krigsplacering. Ju längre tid detta kan ske utan att avkall göres på vederbörandcs förmåga att lösa sin uppgift i krigsorganisationen, desto bättre tillvaratas givetvis personalen sett ur krigsmaktens synpunkt. I flera fall omkrigsplaceras personalen från ocli med en viss ålder till annan likartad befattning. Detta bör emellertid ske först efter det att omskolning ägt rum. Inom kustartilleriet används ingenjörer ocb tekniker i teleteknisk krigsbefattning under hela eller övervägande delen av värnpliktstiden samt mekaniker under hela denna tid. Vid armén används motsvarande personal i den befattning, för vilken vederbörande utbildats, till inemot 35 års ålder. Omskolning till annan likartad befattning äger därefter rum. Ett begränsat överskott kan dock väntas uppstå framdeles. Vid flottan motsvarar krigsplaceringstiden för ingenjörer och tekniker i regel hela värnpliktstiden. För mekaniker gäller samma åldersgräns som vid armén. Eftersom tid för omskolning icke finns för telehantverkare och eldledningselektriker vid flottan, räknar man där med att icke vidare kunna utnyttja dem i krigsorganisationen. Den tid en elektromekaniker vid flygvapnet beräknas vara krigsplaceringsbar är blott 7 år. Detta sammanhänger med materielens förändringar. I praktiken blir emellertid nämnda tid ytterligare avkortad genom den ökade årliga rekrytering som motiveras av beredskaps- och fredsutbildningsskäl. Särskilt gäller detta elektromekanikerna i bastjänst, där så stort antal tillförs, att de erfordras för krigsplacering under blott ett fåtal år. För den övervägande delen tas all fredstida tjänstgöringsskyldighet i anspråk inom flygvapnet. För omskolning till annan försvarsgren saknas tid, men även med en omskolningsperiod om 15—30 dagar kan elektromekanikerna i bastjänst icke bibringas sådana kunskaper, att han kan omkrigsplaceras exempelvis såsom telehantverkare vid flottan eller signalmekaniker vid armén eller kustartilleriet. Ett med hänsyn till personalläget i stort betydande överskott kommer således att uppstå. Vi har undersökt olika möjligheter att inom totalförsvaret i övrigt tillvarata nämnda personalöverskott. En åtgärd är tidigare föreslagen i avdelning B, nämligen ett yrkesanknutet, men från person fristående, förfarande beträffande uppskov. Från civilförsvarsstyrelsen har inhämtats uppgift om civilförsvarets behov av teleteknisk reparatörspersonal. Det årliga rekryteringsbehovet utgör omkring 25 man. Enligt underhandsmeddelande från flygstaben kan detta antal — med en kvarstående repetitionsövning -— friställas för över-

240 (öring till civilförsvaret. Vi föreslår att så sker — utöver den uppskovsram, som för närvarande gäller för civilförsvaret. En så kort användningstid inom krigsmakten som följer av elektromekanikernas vid flygvapnet stora årsrekrytering är icke önskvärd med hänsyn till personalläget i stort. Detta gäller delvis även flottans mekanikerpersonal, ehuru där ett betydligt mindre antal berörs. Utöver vad som ovan föreslagits och som är genomförbart enligt nu gällande bestämmelser, är det därför angeläget att tillräcklig tid finns för kompletterande utbildning (omskolning) av nämnda personal till andra befattningar inom krigsorganisationen.

KAPITEL XX Psykoteknologi

Problemställning Undersökningarna beträffande kvalifikationskrav in. ni. visade det stigande behovet av tekniskt skolad personal. Därjämte framfördes angelägenheten av ökade tekniska förkunskaper och en del särskilda kvalifikationer i övrigt hos de värnpliktiga, som rekryteras för några av de här behandlade befattningarna, exempelvis flygmekaniker. Samtidigt kunde konstateras, att ett väsentligt utökat prövningssystem skulle erfordras, om alla individuella faktorer skulle kunna beaktas. Antalet som efter hand måste skiljas från fortsatt utbildning kunde förväntas öka. Svårigheter skulle uppstå att inom krigsorganisationen tillvarata sådana värnpliktigas kvalifikationer i övrigt. Förfarandet är icke önskvärt med hänsyn till landets begränsade personella resurser. Anpassningsproblemet människa—maskin är ett tvåvägsproblem, påverkningarna kan och måste gå i båda riktningarna. Likaväl som man ställer ökade krav på individen i förhållande till maskinen, måste resas krav på att maskinens detaljutformning sker med hänsyn till de individer, som skall nyttja den. En sådan ömsesidig anpassning ger otvivelaktigt de bästa förutsättningarna för att nå en total optimal effekt. Problemet såsom sådant är inte nytt. Det har inom krigsmakten direkt eller indirekt beaktats genom där ställda fordringar på materielens fältmässighet. Den tekniska utveckling, som vi nu ser fram emot, kommer emellertid att ytterligare betona anpassningskraven till människan, om vi som hittills skall kunna bibehålla balansen i avvägningen mellan fordringarna på människan och fordringarna på materielen.

Särskilda

undersökningar

I avsikt att få problemställningen ytterligare belyst vände sig utredningen till chefen för försvarets forskningsanstalt (FOA), generaldirektören M. Fehrm och chefen för militärpsykologiska institutet (MPI), docent J. G. K. Agrell. De redovisade i en promemoria den 19. november 1960 (sedermera MPI rapport nr 2) sina synpunkter på totalförsvarets psykoteknologiska problem. Däri behandlades bl. a. de psykiska påkänningarna på individen i det militära systemet, varvid anfördes följande. 16—2820 61

242 »Den enskilde individen kan komma att utsättas för mycket stora psykiska påkänningar genom fientlig vapenverkan. Det är framför allt de nya vapnens stora effekt och deras svåröverskådliga och svårförståeliga verkanssätt som utgör till sin omfattning och verkan svårgripbara faromoment. Kärnvapen, kemiska och biologiska stridsmedel insatta i striden genom vapenbärare, som ger överraskningsmoment över stora områden som t. ex. ballistiska robotar och snabba flygplan, är här särskilt aktuella. Men stridspåkänningar är inte primärt ett resultat av nya stridsmedel. Själva striden som sådan och verkan av de 'konventionella' vapnen ger redan en överväldigande psykisk belastning som följd. Det moderna kriget åtföljes genomgående av mycket omfattande utbrott av psykiska stridsskador. Mera omfattande och gravare ju intensivare striderna har varit. Av samtliga skadefall svarar psykskadorna för kanske 20 % i svårare fall ända upp till 50 % av fallen. Orsakerna är p r i m ä r t att söka i förhållandevis långvarig och intensiv psykisk stress under samtidig hård fysisk påfrestning. De olika 'konventionella' vapnen har alla sin betydelse för uppkomsten av psykskador främst kanske flyg, granatkastare, stridsvagnar och artilleri. ABG-vapnens tillkomst bidrar endast till att förvärra bilden och ytterligare försvåra soldatens arbete. En centralpunkt i all militärt inriktad psykoteknologi måste vara erkännande av att de olika vapnen och systemen skall opereras och handhavas under den moderna stridens extrema fysiska och framför allt psykiska press. En sak är att i lugn och ro och utan fara kunna utföra en viss operation med materielen under fredliga förhållanden. Något helt annat är det att göra samma operation mitt inne i krigets inferno och med det egna livet som insats. När en människas djupaste manifesterande i självbevarelseinstinkten är i farozonen, då är redan belastningen på psyket mycket svår. Och dock skall soldaten under just dessa betingelser sköta en oftast tekniskt kvalificerad uppgift. Ju enklare man kan göra den uppgiften för honom, dess större möjligheter har han att — trots de extremt ogynnsamma yttre omständigheterna — gå iland med sin uppgift. Det är i detta sammanhang, som den militära psykoteknologin i sin förenklade och rationaliserade verksamhet måste gå utöver vad den civila har anledning och möjligheter att åstadkomma. De rent fysiska påkänningarna på soldaten kan kanske inte sägas komma att generellt öka, den ökade motoriseringen motverkar detta i betydande grad, men behovet av stor rörlighet (utspridning — koncentration) i de enskilda stridsmomenten kan komma att ställa stora krav i fråga om kortvariga fysiska prestationer, speciellt vid vissa arméförband. Härtill kommer att krigsmakten också måste med materielen och transportmedlen sönderslagna kunna strida vidare i det 'primitiva kriget', där den fysiska segheten och uthålligheten och över huvud både den fysiska och psykiska anpassbarheten blir av vital betydelse. Den enskilde soldaten kan, med hänsyn till skyddet mot de nya stridsmedlen och därav betingade krav på förmåga att uppträda enskilt eller i små enheter, behöva inlära en rad skyddsrutiner (sätt att uppträda och att använda skyddsmateriel) respektive andra med förmågan till självständigt uppträdande sammanhängande kunskaper. Fastställandet av dessa skyddsrutiner och betingelserna för dem är en viktig psykoteknologisk uppgift.» Vad

beträffar

kraven

på

personalens

tekniska

kunskaper

anfördes

följande. »Tillförsel av mera komplicerad materiel ställer i första hand ökade krav p å tekniskt kunnande hos i fred fast anställd förvaltnings- och stabspersonal, som h a r

243 att svara för val av materiel, materielens närmare utformning med hänsyn till användning och underhåll, materielens införande i organisationen och utbildningen av behövlig personal för materielens betjänande. Underhållet av materielen kommer i många fall att ställa stora krav på tekniskt k u n n a n d e hos personal i krigsorganisationen. Den tekniska utvecklingen medför dock många möjligheter till ökad tillförlitlighet hos materielen — även om den i sin inre uppbyggnad är mera komplicerad — och till system med kompakta, utbytbara enheter. Detta kan medföra att reparationstjänsten på stridande förband i allmänhet blir relativt enkel, och att erforderlig reparationstjänst kan koncentreras till ett begränsat antal kvalificerade enheter 'bakom fronten'. Vid sådana bakre enheter fordras i stället högt kvalificerad personal, som i allt mera begränsad omfattning torde kunna tillföras värnpliktsvägen. Relativt stor kader av fast anställd personal respektive utnyttjande av personal från industrin, som redan i fred sysslar med motsvarande reparationsarbeten, torde erfordras. För att dessa problem över huvud taget skall kunna lösas fordras — som ovan framhållits — en betydande insats av förvaltnings- och stabspersonal. I de flesta fall bör en teknisk-ekonomisk avvägning ske mellan rent utbytessystem (reservmateriel i tillräckliga kvantiteter för att skadad materiel skall kunna kastas) och 'reparationssystem', som kostar mindre i materiel men kräver personal och andra resurser. Med hänsyn till bl. a. den förutsedda intensiteten i striden och därav betingade krav på snabbt utbyte av skadad materiel torde det förstnämnda systemet i allmänhet vara att föredraga. Yid större fasta anläggningar (t. ex. Stril 1 ) och mera dyrbar materiel (flygplan, stridsvagnar, fartyg) måste dock reparationstjänsten vara väl utbyggd. Vid materielens handhavande på trupp är det ej å priori givet att den tekniskt mera komplicerade materielen kommer att ställa större krav på tekniskt kunnande, än man tidigare haft att räkna med för motsvarande materiel. I många fall kan tendensen vara den motsatta. Telematerielen anges ofta som exempel på materiel, vars tillförande kan medföra svårigheter i fråga om tillgången på tekniskt utbildad personal i krigsorganisationen. I fråga om den telemateriel, som förekommer i de största kvantiteterna — bärbara och transportabla radiostationer samt signalmateriel i övrigt för armén — har utvecklingen medfört förenklingar i fråga om handhavandet på t r u p p . Det finns ingen anledning att förmoda att inte denna utveckling skall gå vidare i samma riktning. Radar- och robotmateriel ställer onekligen under överskådlig tid betydande krav på tekniskt kunnig personal även i fältförbanden. Även här är dock utvecklingstendensen (och måste utvecklingssträvandena vara) att förenkla handhavande och koncentrera den tekniska insatsen till i fred med ett väl underbyggt förvaltnings- och stabsarbete för att få tillförlitlig, lättskött materiel med lämpliga underhållsegenskaper — och i krig en koncentration av reparationstjänsten till högt kvalificerade enheter av begränsad omfattning. För att h ä r berörda personalproblem skall kunna lösas fordras ett mera detaljerat kartläggande av problemen för varje materielslag. De allmänna tendenserna synes dock k u n n a medföra att kraven på värnpliktiga i fråga om tekniskt kunnande ej stiger mera än att problemen kan lösas, särskilt med tanke på att tillgången på sådan personal stiger. En förutsättning är dock att hänsyn till dessa problem tas och kan tas vid materielens utveckling. Den kvalificerade tekniska insatsen måste i största möjliga utsträckning göras i fred genom samarbete mellan stabs-, förvaltnings- och forskningspersonal (inkl. psykoteknologiska specialister). 1

Anm: luftförsvarets stridsledningssystem.

244 Utnyttjandet av materielen i komplicerade system ställer framför allt krav på befälet, som måste ges en härefter inriktad utbildning i fred. Behovet av fast anställd personal kan komma att öka.» Psykoteknologins innebörd och uppgifter framställs avslutningsvis sålunda. »Sammanfattningsvis kan sägas att psykoteknologin är den vetenskapliga undersökningen av relationerna människa—maskin och den praktiska tillämpningen av de vunna resultaten inom både teknisk utveckling av materiel samt urval och utbildning av personal. Som arbetsområde är psykoteknologin en utpräglad gränsdisciplin, som nödvändigt förutsätter ett fördomsfritt samarbete långt utanför vedertagna fackliga ämnesgränser. Därigenom ställer den också krav på sina utövare att kunna se nya sammanhang och strukturer inom arbetsfältet utan att denna iakttagelse hämmas av våra konventionella inställningar. Psykoteknologin är alltså en okonventionell vetenskap, som i sin tillämpning ofta måste bryta mot det vedertagna.» Med anledning av vad som sålunda redovisats för oss, överenskoms att behoven av psykoteknologisk assistans inom försvaret skulle närmare undersökas. Militäröverpsykologen, docent Agrell åtog sig detta arbete och har sedermera redovisat resultatet i en promemoria benämnd »Psykoteknologi och militärt försvar». Samråd har därvid ägt rum med de olika försvarsgrenarnas förvaltningsmyndigheter och där närmast med fälttygmästaren, generalintendenten, marinöverdirektören och flygöverdirektören samt dessutom med generaldirektörerna och cheferna för försvarets forskningsanstalt respektive försvarets fabriksstyrelse. I promemorian konstateras inledningsvis att ingen egentlig psykoteknologisk verksamhet förekommit inom krigsmakten före 1950-talet. Problem har givetvis funnits tidigare, men anges ha blivit antingen obeaktade eller också betraktade ej som psykologiska problem utan som tekniska eller ibland medicinska frågeställningar. På den civila sidan har de psykoteknologiska frågorna under senare år främst tagits upp av psykologiska institutionen vid Uppsala universitet, där professor Gunnar Johansson och hans medarbetare särskilt sysslat med olika varseblivningspsykologiska undersökningar med psykoteknisk inriktning avseende t. ex. instrumentering, läsbarhet, mörkerseende. Ett samarbete med SAAB har här förekommit. I Flyg- och navalmedicinska nämndens regi har docent Marianne Frankenhaeuser bedrivit undersökningar med inriktning på psykoteknologiska problem inom flygutvecklingen. Enligt sin instruktion (SFS 14/1959) skall militärpsykologiska institutet (MPI) bl. a. "bedriva forskning rörande människans anpassning till av krig föranledda arbetsbetingelser, bl. a. innefattande . . . psykologiskt lämplig utformning av utrustning och materiel; . . .". Enligt vad institutets chef hävdat för oss har MPI sedan tillkomsten 1955 inte varit personellt eller materiellt rustat för behandling av dessa uppgifter. Detta till trots har viss verksamhet kunnat påbörjas, tack vare

245 ekonomisk bistånd från andra intresserade parter inom krigsmakten. De problemområden som behandlades i början av år 1961 redovisas sålunda: »1. De psykologiska implikationerna av vistelse och stridsverksamhet i sträng kyla. Undersökningarna bedrives sedan några år vid FOA 1 av en dit knuten psykolog vilken arbetsledes av FOA 1 och MPI gemensamt inom ramen för FOA 1 allmänna köldforskningsprogram. 2. Undersökningar av maskerings- och skenanläggningsproblem samt färgperceptuellai problem bedrives sedan 1/2 år tillbaka vid FOA 2 av en dit knuten psykolog. Arbetsledning som ovan. 3. Läsbarhets- och presentationsproblem studeras av en till FOA 3 knuten psykolog. Undersökningarna inriktas speciellt på radarpresentationen och har pågått i cirka två års tid. 4. De mångskiftande psykoteknologiska problemen, som hänger samman med utformningen och användningen av lätta pansarvärnsrobotar undersökes sedan ett par år av en av KATF bekostad och vid MPI verksam psykolog. Härvid är inte bara materielproblem utan också uttagnings- och utbildningsproblem aktuella. 5. Stridsledningens och speciellt radarjaktsstridsledningens problem göres sedan årsskiftet 1960/1961 till föremål för undersökning av en av FF bekostad och vid MPI verksam psykolog, vilken utom den apparativa och instrumentella sidan också har att beakta de uttagnings- och utbildningsmässiga aspekterna.» Ytterligare andra psykoteknologiska problem har tidigare anmälts till respektive lokaliserats av MPI, men de har av främst ekonomiska och därmed sammanhängande personalskäl icke kunnat upptas till behandling. Det betonas kraftigt, att psykoteknologin är att betrakta som en serviceverksamhet. Den innebär, att man på ett så tidigt stadium, som det är tekniskt möjligt — under projektering och utveckling av ny materiel och nya stridsmedel — försöker nå en objektiv belysning av utformning och funktionssätt hos materielen i relation till de människor, som skall handha den. »Härigenom kan det bli möjligt t. ex. att utesluta vissa annars tekniskt möjliga och kanske också rimliga lösningar och i stället anvisa efter vilka andra vägar det tekniska utvecklingsarbetet skulle behöva sättas in för att man skall kunna uppnå bästa möjliga samspel mellan människan och materielen. På detta sätt skulle 'misslyckandena' komma att utspelas på experimentstadiet och ej senare under utvecklingsskedet då de skulle medföra väsentliga ekonomiska och tidsmässiga konsekvenser.» Efter att ha ytterligare utvecklat tillvägagångssättet i arbetet och psykoteknologernas medverkan härvidlag, redovisas olika objekt inom krigsmakten, där behov av psykoteknologisk medverkan anses föreligga. Följande utdrag ur denna redovisning må anföras i vad avser de olika försvarsgrensförvaltningarnas områden. KATF (Kungl. Armétygförvaltningen) »Utvecklingen av robotvapen har pågått i flera år efter hand med psykoteknologisk assistens. Fortsatt verksamhet inom detta område beräknas nödvändig och 1

Perceptuella — förnimbara.

246 av permanent karaktär. Utvecklingen av nya stridsvagns- och bandfordonstyper kräver ingående psykoteknologiska undersökningar inte bara i vad gäller inredning och instrumentering utan också i fråga om skydd och personal. Den fortsatta automatvapenutvecklingen med de krav denna ställer på enkelhet, robusthet och sättet att handhava under skiftande yttre betingelser gör en fortlöpande psykoteknologisk undersökningsverksamhet önskvärd, liksom också utformningen av laddnings- och riktanordningar m. m. på olika typer av artilleripjäser. En annan vital grupp av problem finns inom området för centralinstrumentering, riktinstrument och avståndsbedömning inte minst för bedömning av deras utnyttjbarhet under skymning och mörker (dimma). Reparationstjänsten och frågan om reparationskomponenter samt utrustning av fasta och rörliga verkstadsenheter bjuder på ständigt nya problem av också psykoteknologisk natur. Signalmedlen, radio och radar, med tillhörande fordon och anläggningar har kända men emellanåt svårbemästrade psykoteknologiska problem att bjuda.» KAIF ( K u n g l .

Arméintendenturförvaltningen)

»KAIF redovisar behov av psykoteknologisk assistens vid arbetet på utformning av personlig utrustning samt i fråga om anpassning till denna (t. ex. i sträng kyla). De stridande förbandens behov av föda, deras inställning till denna, dess portionering och tillagning ställer frågor av psykoteknologisk och socialpsykologisk natur av stor betydelse för stridsvilja och motståndsförmåga. Liknande problem aktualiseras av truppens behov av och subjektiva inställning till klädbyte, tvätt och hygien över huvud. Drivmedelshanteringen har särskilt under senare år givit många problem även av psykologisk natur genom de toxiska och a n d r a biverkningar som i ökad utsträckning förekommer. Utformningen av utrustning och materiel inklusive fordon för slakteri- och bageritjänsten erbjuder ett antal typiska psykoteknologiska problem.» M F ' Kungl. M a r i n f ö r v a l t n i n g e n ) »MF har identifierbara psykoteknologiska problem dels inom ramen för utvecklingen av nya ubåtar och motortorpedbåtar, dels för ny kustartillerimateriel. Utformningen av stridsledningsanordningar och -rum både ombord och iland är aktuella. Särskilt är radarfrågorna viktiga. Utformningen av instrument och m ä t a r e är alltid aktuell liksom av sikt- och riktmedel. För de submarina stridsmedlen är tryck, temperatur, fuktighet och toxiska förhållanden av betydelse att få belysta liksom de sociala betingelserna för vistelse i trånga rum under lång tid och med stor personell beläggning.» FF (Kungl. Flygförvaltningen) »Stridsledningen och särskilt radarjaktstridsledningen är redan föremål för psykologisk undersökning med hänsyn taget till Stril 50 och Stril 60. Denna verksamhet måste vara långsiktig och bör efter hand få nära beröring med likartade stridsledningsproblem inom andra operativa områden även utanför flygvapnets räjong. En mycket behövlig utvidgning av verksamheten är till de mindre operationsrummen ( r a d a r r u m m e n ) . Utformningen av den tekniska testningen (t. ex. testbussar) kräver också psykologisk assistens. Ett psykoteknologiskt grundproblem för flygvapnet är självfallet utformningen av flygplankabinerna i kommande flygplanstyper (och även helikoptrar).»

247 Slutligen framläggs i promemorian förslag till samordning av arbetsuppgifter i samband med utvecklingen av nya stridsmedel och ny materiel samt till vissa organisatoriska och personella förändringar. Förslagen sammanfattas här sålunda: militärpsykologiska institutet bör vara ledande och sammanhållande i vad avser psykoteknologisk verksamhet (»krigsmaktens centrala organ för militärt inriktad psykologisk, pedagogisk och sociologisk forskning och tillämpning» — SFS 14/1959), liksom försvarets forskningsanstalt är centralorgan för operationsanalytiker, bör militärpsykologiska institutet vara centralorgan för psykoteknologer, institutets två sektioner — forskningssektionen, under militäröverp sy kologens omedelbara ledning, och tillämpningssektionen, under ledning av en stabsutbildad regementsofficer — bör utökas med en tredje, psykoteknologisektion, militärpsykologens ställning som tillika sektionschef bör upphöra och ny befattning för sektionschef för forskningssektionen tillkomma, nya befattningar för aktuarie vid institutets expedition samt för psykoteknologer föreslås inrättas genom successiv utbyggnad för att tillgodose institutets eget personalbehov samt för placering vid försvarsgrensförvaltningar, vid institutet bör beordras tjänstgöra en stabsaspirant. Den sammanlagda årliga merkostnaden efter slutlig utbyggnad anges till omkring 280 000 kronor.

Utredningens synpunkter och förslag Behov av psykoteknologiskt utvecklingsarbete Behovet av psykoteknologisk verksamhet inom krigsmakten har redan konstaterats genom pågående arbeten. De refererade undersökningarna, som utförts av fackmän, visar att här föreligger en utvecklingslinje, som ovillkorligen måste beaktas, då man framdeles ställer kvalifikationskrav på tekniskt skolad personal. Vid vår prövning av det framlagda underlaget ha vi bedömt följande förhållanden vara värda särskild uppmärksamhet. Problemet människan — materielen är icke nytt inom krigsmakten. Krav på att materielen skall vara hanterbar och funktionssäker under de särskilda påfrestningar, som blir en följd av fältmässiga förhållanden, har alltid förelegat och tillmätts synnerlig betydelse i konstruktionsprogrammen. Den fältmässiga användbarheten har avsett icke blott materielen såsom sådan utan även kombinationen soldat—materiel. Såsom exempel kan nämnas

248 enkla handgrepp, riktmedel utformade med hänsyn till de olika faktorer som påverkar den fältmässiga precisionen samt avvägningen mellan materielens vikt, dess oömhet för olika slag av påkänningar och dess hanterbarhet. Sådana efter praktiska försök vunna erfarenheter har givetvis alltjämt en särskilt stor betydelse. Inom en del områden har teknikens utveckling lett fram till ett strängare bundet lagarbete — system. Detta är förhållandet inom luftbevakningen och inom olika delar av robotvapnens organisation. Det gäller också samarbetet i en stridsvagn, i moderna eldledningssystem, ombord på ett flertal av flottans fartyg samt i stridsflygplan. Systemet är beroende av att kombinationen människor—materiel fungerar på varje punkt. De särskilt känsliga momenten vid i övrigt korrekt arbetande automatik är de, där människan ingår som länk i kedjan. På sådana punkter måste särskilda ansträngningar göras för att nedbringa felanledningar. Här finns otvivelaktigt starka skäl för att sätta in en systematiserad psykoteknologisk medverkan i utvecklingsarbetet. Som framhållits på sid. 243 behöver den tekniska utvecklingen icke ovillkorligen medföra att materielen blir mera komplicerade i vad avser reparation och underhåll i fält. Byten av hela enheter — komponenter — förutses bli vanligare förekommande än nu. Komponentindelningen i de olika materielslagen liksom även komponenternas placering är i första hand en teknisk fråga men kan i många fall också ha stor praktisk betydelse, när det gäller att under stora påfrestningar i övrigt snabbt utföra de rätta handgreppen. Vi har i det föregående pekat på betydelsen av en nära samordning mellan personalplanering och materielplanering. Genom att psykologen (psykoteknologen) bereds möjligheter att följa materielutvecklingen redan från ett tidigt skede, kommer uttagning och utbildning att kunna förberedas bättre än hittills. Man torde även få ett säkrare underlag för att bedöma avvägningen mellan fast anställd yrkespersonal och värnpliktiga. Slutligen bör uppmärksammas, att Kungl. Maj:ts instruktion för militärpsykologiska institutet innefattar uppgiften att bedriva forskning i här berörda avseenden, men att detta enligt vad institutets chef hävdar icke varit möjligt av materiella och personella skäl annat än i den mån bistånd lämnats från andra delar av krigsmakten och då för särskilt angivna uppgifter. Ett tillvaratagande av de möjligheter psykoteknologin erbjuder, är principiellt sett en logisk följd av den starka tekniska utvecklingen. Den mänskliga faktorn måste noga beaktas, så att kombinationen människan— materielen samordnas till bästa möjliga gemensamma effekt. Vi föreslår därför, att allt framgent och i den ökade omfattning, som teknikens utveckling motiverar, utrymme bereds för hänsyn till psykoteknologiska faktorer och att erfarenheter från sådant arbete tidigt samordnas med en långsiktig personalplanering.

249 Organisation och personal Militäröverpsykologen har i sina undersökningar föreslagit en successivt utbyggd organisation för psykoteknologiskt utvecklingsarbete och därvid även organisatoriska förändringar inom militärpsykologiska institutet. I den första utbyggnadsetappen skulle tillkomma en psykoteknologisektion vid institutet bestående av en förste militärpsykolog (sektionschef i A 26), en biträdande militärpsykolog (A 21) samt tre militärpsykologer eller biträdande militärpsykologer (A 21/24). Den sammanlagda kostnaden för nytillkommande befattningar i denna första etapp beräknades till omkring 144 000:-— kronor, d. v. s. drygt hälften av den föreslagna totala utbyggnaden. Förrän beslut fattas om en utbyggnad på sätt ovan redovisas, torde den interna organisationen av militärpsykologiska institutet få granskas i särskild ordning. Likaledes bör, tills ytterligare erfarenheter vunnits, behovet av psykoteknologisk medverkan vid försvarsgrensförvaltningarna m. fl. granskas i samband med att konstruktionsprogram beträffande ny materiel (nya studieobjekt) utarbetas. Personal för att lösa arbetsuppgifterna torde därefter få engageras på det sätt som visar sig lämpligast i varje särskilt fall. I nu nämnda delar är vi således icke beredda att förorda ett varaktigt inrättande av nya befattningar. Vad som nu närmast erfordras är fortsatt utveckling av den inventering beträffande psykoteknologiska arbetsobjekt, som redovisats i det föregående, en systematisering av närliggande eller likartade objekt inom olika försvarsgrenar, studium och bearbetning av utländska och inom landet redan gjorda erfarenheter liksom även samordning i den mån skäl föreligger mellan forskningsarbetet vid civila institutioner och hos myndigheter inom krigsmakten. Genom att man på detta sätt följer utvecklingen är man också bättre rustad inför de psykoteknologiska uppgifter, som framtida teknisk utveckling kan medföra. Efter hand bör de förslag i materiellt och personellt hänseende, som befinns motiverade, inges i vanlig ordning. Den av oss angivna verksamheten bör påbörjas snarast. Behovet av fortlöpande uppföljning av utvecklingen och bearbetning av vunna erfarenheter motiverar otvivelaktigt att en viss personalförstärkning tillförs militärpsykologiska institutet. Vi har övervägt om detta bör ske tills vidare såsom tillfällig förstärkning eller om det bör avse varaktig verksamhet. Vi har stannat inför det senare alternativet, särskilt därför att man då når en beredskap, som det torde vara förutseende att säkerställa inför teknikens fortsatta utveckling. Vi föreslår således att det vid militärpsykologiska institutet inrättas en ny befattning för psykoteknologiskt studie- och utvecklingsarbete. Denne bör tills vidare vara direkt underställd institutets chef. Befattningen bör avse militärpsykolog i högst samma löneställning som chefen för tillämpningssektionen.

KAPITEL XXI Sammanfattning

Undersökningarna under detta avsnitt av utredningens verksamhet har begränsat till en försöksserie. Denna har bedrivits över en stor bredd, då det gällt att inhämta och granska underlag och faktorer, som kan påverka personalläget. De befattningar, som berörts har däremot starkt begränsats. Av vad som konstaterats under utredningens lopp har vi funnit skäl föreligga för följande förslag och principuttalanden. 1. Arbeten beträffande befattningsanalyser är en nödvändig del i personalplaneringen inom totalförsvaret. De bör fortsätta och ingå som arbetsrutin inom krigsmakten. För samordningen erforderliga order och anvisningar utfärdas av överbefälhavaren. Detaljerna bör regleras av centrala värnpliktsbyrån. För denna verksamhet erforderlig befattningshavare har föreslagits i avdelning B. Förslaget upprepas här. På samma sätt som inom krigsmakten måste personalläge och personalutveckling, utbildningskapacitet och planerad sådan ni. m. kunna överblickas inom övriga delar av totalförsvaret. Samordningen härav bör ingå som en del av arbetsmarknadsstyrelsens under avdelning B föreslagna verksamhet. Detta måste beaktas vid utformningen av detalj organisationen för styrelsens totalförsvarsplanering. 2. Det försatta arbetet bör närmast avse arbetsbeskrivningar och en primär bearbetning av dessa med hänsyn till personaltillgång, personalbehov och personalplanering, medicinska faktorer och utbildningsfaktorer, civila och militära. 3. Prövningsförfarandet i vad avser de värnpliktigas medicinska gruppering vid inskrivningsförrättningarna bör granskas i särskild ordning. Vid uttagning till utbildning såsom ingenjör, tekniker och mekaniker inom teletekniska yrken bör försöksvis tillämpas sådan ändring av besiktningsföreskrifterna att endast sjukanledning som direkt påverkar användbarheten — icke besiktningsgrupp — blir avgörande för uttagning eller ej. 4. Bearbetningen av psykologiska faktorer bör anstå i avvaktan på erfarenheter från militärpsykologiska institutets utveckling av metoder för att mäta sådana olika egenskaper, som visar sig vara av särskild betydelse för de värnpliktigas utbildning och användning inom krigsmakten. Inom det psykologiska området bör i första hand eftersträvas att i samarbete med tekniker och utbildningsspecialister utveckla en yrkestest, som

251 medger bedömning av de för yrkesmannen väsentliga egenskaperna och färdigheterna. 5. Efter hand som ökat rekryteringsunderlag föreligger, bör eftersträvas att utta värnpliktiga med i möjligaste mån likartade förkunskaper. 6. När yrkesskolorna utbyggts, bör värnpliktigas utbildning till mekaniker vid krigsmakten påbörjas först efter avslutad yrkesskola. 7. Olikheterna i arbetsuppgifter för ingenjörer och tekniker motiverar ytterligare differentiering i fråga om uttagning och utbildning. 8. Det framtida uttagningsförfarandet vid inskrivningsförrättning eller eventuellt efter inryckning till första tjänstgöring (motsvarande) är nära beroende av värnpliktsutbildningens utformning. Det bör därför utarbetas framdeles i anslutning till vad som 1960 års värnpliktsutredning kan komma att föreslå. 9. F r å n flygvapnet bör årligen omkring 25 flygmekaniker, elektro, med en kvarstående repetitionsövning om 30 dagar överföras till civilförsvaret för utbildning och krigsplacering i teletekniska reparatörsbefattningar. Antalet bör tillkomma utöver nu gällande uppskovsram. 10. Tillräcklig tid måste finnas för kompletterande utbildning (omskolning) av värnpliktiga, vilka endast en mindre del av sin värnpliktstid erfordras för krigsplacering i den befattning för vilken de utbildats under sin första värnpliktstjänstgöring. 11. Vid militärpsykologiska institutet bör tillkomma en befattningshavare för fortsatta undersökningar beträffande psykoteknologiska arbetsuppgifter inom krigsmakten samt samordning av sådant arbete mellan försvarsgrenar, försvarets forskningsanstalt samt civila forskare och specialister.

BILAGOR

BILAGA 1

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Försvarsdepartementet

Då 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov återupptog sitt arbete i början av år 1959 (äs den 8/12 1958), lämnades till utredningen anvisning om att jämväl behandla av kommittén för sjöfartens beredskapsfrågor avgivet förslag till beredskapsbemanning av svenska handelsflottan. Sedermera har chefen för marinen i underdånig skrivelse (SjöD 1, den 7/12 1959) anmält "den mycket stora vikt, som måste läggas vid att ett principbeslut om utbildning av handelsflottans personal snarast fattas". Skrivelsen har remitterats till utredningen, som i sitt denna dag avgivna underdåniga yttrande åberopat vad här kommer att anföras. Utredningen avsåg ursprungligen att redovisa sina synpunkter och förslag beträffande handelsflottans beredskapsbemanning i sammanhang med utlåtande rörande den principiella användningen av värnpliktiga inom det totala försvaret. Med anledning av den mycket stora vikt, som chefen för marinen tillmäter ett principbeslut i förevarande delfråga, har utredningen emellertid valt att nu avge särskilt utlåtande i ärendet. Detta sker mot bakgrunden av de prognoser över personallägets utveckling, vilka föreligger inom utredningen och som kommer att redovisas i betänkande framdeles. Under ärendets behandling har uppgifter inhämtats från försvarsstaben och marinstaben, varjämte representanter för cheferna för marinen och flygvapnet besvarat vissa av utredningen ställda frågor. På utredningens u p p d r a g h a r ordföranden inhämtat Svenska Sjöfolksförbundets, Sveriges Redareförenings och Svenska Maskinbefälsförbundets synpunkter. Av Kungl. Handelsdepartementet infordrade remissyttranden över kommitténs betänkande "Handelsflottans beredskap" har stått till förfogande. Utredningens ställningstagande redovisas i bifogad "Granskning av kommitténs för sjöfartens beredskapsfrågor förslag till beredskapsbemanning m. m. jämte utredningens förslag till åtgärder". Det förslag till åtgärder, som utredningen lägger fram, avser principer och riktlinjer. Det bör därför uppdragas åt vederbörliga myndigheter att — efter det att principbeslut fattas — föreslå samt, i de fall det åligger myndighet att själv besluta, utfärda erforderliga föreskrifter. Utredningen är enhällig. Stockholm den 26 mars 1960. Stig K. G. Brandberg Folke Nihlfors

Lundgren

Rolf Eliasson

Bengt

Gustavsson

Per

Svensson

I Bertil

Creutzer

256 Granskning av kommitténs för sjöfartens beredskapsfrågor förslag till beredskapsbemanning m. m. jämte utredningens förslag till åtgärder Huvuddragen

av kommitténs bestyckning

för sjöfartens beredskapsfrågor och beredskapsbemanning

förslag

till

Bestyckning Kommittén för sjöfartens beredskapsfrågori) föreslår bestyckning av handelsfartyg med luftvärnsartilleri. Kommittén fäster stor vikt vid det psykologiska och moraliska värdet av luftvärn redan i tämligen blygsam omfattning. Erfarenheter från andra världskriget åberopas. Luftvärnsbestyckning på handelsfartyg tvingar motståndarens flyg till anfall från högre höjd och med större och dyrbarare insats än mot oskyddade mål. Detta medför reducerad anfallsförmåga och minskad träffsannolikhet. "Man måste besinna att anfall mot ett enstaka mål (punktmål), såsom ett handelsfartyg, under alla förhållanden är en vansklig uppgift för ett flygplan och att förefintligheten av luftvärnsartilleri kan föranleda flygplanets förare att avstå från anfall" (kommitténs betänkande sid. 44). Kommittén granskar följande tre typer av luftvärnsautomatkanoner: 40 mm automatpjäs (apjäs) M/48, 40 mm apjäs M/36 och 20 mm apjäs M/40. Den förstnämnda, handriktad och försedd med gyrosikte, bedöms vara mest ändamålsenlig, främst på grund av högre eldhastighet än 40 mm apjäs M/36. Kommittén förordar anskaffning i fred av ett buffertlager om 50 st. 40 m m apjäs M/48 jämte ammunition (1.000 skott per pjäs). Anskaffningen föreslås ske under en femårsperiod till en kostnad p e r år av 1,95 milj. kronor enligt dåvarande prisläge, dvs totalt 9,75 milj. kronor, övriga 40 m m pjäser avses erhållas genom leverans enligt s. k. krigsproduktionsbesked. Härvid kan ifrågakomma endast 40 mm apjäs M/48, eftersom 40 m m apjäs M/36 icke nytillverkas. Vid tidpunkten för kommitténs arbete var det inom krigsmakten icke möjligt att överblicka, om och till vilket antal 40 mm apjäser M/36 framdeles skulle kunna friställas från användning inom luftförsvaret. Vad beträffar 20 mm apjäs M/40, vilken är den minst effektiva av de tre nämnda pjässlagen, föreslår kommittén, efter förhandlingar med vederbörlig armémyndighet, att 500 pjäser med ammunition överföres från armén utan särskilda kostnader. Den normalplan för bestyckning av svenska handelsfartyg, som kommittén upprättat, innebär i huvudsak följande vid uppskattat fartygsantal per 31 december 1962. 88 oceantankfartyg bestyckas med sammanlagt 352 st 40 m m apjäser. 301 oceantorrlastfartyg beräknas av kostnadsskäl för närvarande icke böra och kunna bestyckas. 42 fartyg i kustsjöfart (2 500—1 500 ton dw) bestyckas med sammanlagt 42 st 40 mm apjäser och 42 st 20 mm apjäser. 126 fartyg i kustsjöfart (1 500—500 ton dw) bestyckas med sammanlagt 252 st 20 mm apjäser. I fortsättningen benämnd kommittén.

257 95 fartyg i kustsjöfart (500—150 ton dw) bestyckas med sammanlagt 95 st 20 mm apjäser. Totalt skulle således bestyckas 351 fartyg av 652. Pjäsbehovet uppgår till: 394 st 40 mm apjäser, varav 50 st M/48 föreslås anskaffas i fred såsom ett buffertlager och återstoden erhållas enligt krigsproduktionsbesked, 389 st 20 mm apjäser M/40, disponibla efter överföring från armén. Beredskapsbemanning Kommittén föreslår, att sjömännen inom handelsflottan själva skall sörja för fartygets skydd i krig och att långtidstjänsigörande sjömän ges särskild utbildning härför. Sålunda utbildade sjömän bör — efter avslutad anställning i handelsflottan — meddelas uppskov för att under i medeltal fyra år ingå i handelsflottans reserv av f. d. sjömän. Kommittén framhåller såsom önskvärt, att åtgärder för handelsfartygens självskydd utformas så, att de samtidigt verkar stimulerande för handelsflottans rekrytering i fred. ökat antal svenska sjömän på svenska fartyg anges vara ur beredskapssynpunkt eftersträvansvärt. Sjömännens utbildning för fartygens självskydd föreslås utformas som särskilt slag av värnpliktsutbildning, förlagd till marin utbildningsanstalt. Den bör meddelas endast sjömän, som bedöms varaktigt ägna sig åt sjömansyrket, i fortsättningen benämnda yrkessjömän. Såsom sådana betraktas sjömän, vilka vid ordinarie tidpunkt för värnpliktsinskrivning fullgjort två års tjänst inom handelsflottan. För sjöman, som påbörjat sjömansyrket så sent, att två års sjötjänst icke medhunnits före nämnda inskrivning, föreslår kommittén dispensförfarande. Skulle sjöman tidigare ha genomgått militärutbildning, bör kurser i fartygsskyddstjänst stå öppna för frivillig utbildning. Utbildningstiden beräknas uppgå till sammanlagt 90 dagar. Utbildningsplanerna är något olika utformade för befäl och manskap samt för olika kategorier (däck, maskin, ekonomi). Utbildningen i fartygsskydd i förening med sammanlagt sju års tjänst inom handelsflottan — ett år inräknat för kompletterande yrkesutbildning i land, för semestrar m. m. — föreslås leda till att all tjänstgöring jämlikt värnpliktslagen § 27 mom. 1 skall anses vara fullgjord. Kommitténs kostnadsberäkningar kommer att redovisas i det följande. De refer e r a s därför icke här. I vad avser åtgärder för att förbättra den fredstida rekryteringen till handelsflottan anför kommittén följande: "Bl. a. av en företagen rundfråga rörande sjöfolkets inställning till en värnpliktsutbildning av angiven art kan slutas, att införandet av dylika regler är ägnat att i ej ringa mån stimulera rekryteringen till handelsflottan. I anslutning härtill är det angeläget framhålla, att avsikten med de föreslagna ändringarna endast varit att förbättra handelsflottans bemanningssituation rent beredskapsmässigt, icke att tillskapa några särskilda förmåner för de ombordanställda eller rederinäringen. Den rekryteringsstimulans, som kan bli en följd av de föreslagna åtgärderna är ur kommitténs synpunkt att anse som en, låt vara välkommen, biverkan och icke något huvudsyfte" (sid. 39).

Utredningens

överväganden

rörande

skyddsåtgärder

Behov av passiva skyddsåtgärder Bekämpning av sådan handelssjöfart, som gynnar motståndaren, h a r i alla tider utgjort en integrerande del av krigföringen. Handelsflottans besättningar arbetar 1 7 — 2 8 2 0 61

258 därför i krigstid under synnerligen riskfyllda och pressande förhållanden, detta även om landet är neutralt. Anfallsmedel och -metoder mot sjöfarten har utvecklats avsevärt under tiden från det a n d r a världskrigets slut. Undervattensbåtar med stor aktionsradie, hög fart i undervattensläge och förbättrade stridsmedel har redan färdigställts. Flygplanens prestanda har höjts, målsökande eller fjärrstyrda robotar ingår i flygplanens beväpning eller kan insättas som separata, land- eller fartygsbaserade stridsmedel. Riskerna för anfall med atomvapen tvingar till ökad utspridning inom konvojer, i de fall konvojering över huvud taget kan ifrågakomma. Fartygen blir härigenom mera än förr hänvisade till egna resurser. Dessa faktorer bidrar givetvis till att ytterligare öka påfrestningen på fartygsbesättningarna, icke minst i psykiskt hänseende. I all synnerhet blir detta fallet, om besättningarna saknar godtagbar utbildning för att i möjligaste mån begränsa skadorna av anfallsmedlens verkan ombord — brandsläckning, läcktätning röjning och första hjälp vid personskador. En del av nämnda skadeavhjälpande eller skadebegränsande åtgärder är icke ovillkorligt betingade av att fartyget eller dess besättning utsätts för väpnat anfall. Brand, kollision, lastförskjutning och olycksfall i arbetet tvingar i fredstid till åtgärder, vilka i många fall är av samma karaktär som vid skadegörelse på grund av väpnat anfall. Från Svenska Sjöfolksförbundet har anförts, att antalet olycksfall i arbetet u n d e r fred är påfallande stort. Detta torde främst sammanhänga med att korttidsanställda sjömän icke hinner förvärva yrkesmannens erfarenhet och rutin i sitt arbete, men det belyser också betydelsen av en god skyddstjänstutbildning inom sjöfartsnäringen redan i fredstid. Utöver den utbildning i skydds- och räddningstjänst som ombord skall ges handelsflottans besättningar, meddelas undervisning i skyddstjänst vid sjömansskolorna till en omfattning av i medeltal 1—2 timmar per vecka. Värnpliktiga tilldelade flottan utbildas i skyddstjänst under den första tjänstgöringsmånadens rekrytskola. Viss utbildning meddelas även under senare tjänstgöring. Sedan kommittén avgav sitt betänkande har utbildningsmetoder och utbildningsanordningar vid flottan utvecklats väsentligt. De torde nu fylla högt ställda krav på modernitet och effektivitet. Enligt uppgift från marinstaben omfattar utbildningen i skyddstjänst för däck- och ekonomipersonal, tillhörande kategorin värnpliktiga i allmänhet, 32 timmar under rekrytskolan. Skillnaden mellan denna utbildningstid och av kommittén föreslagen uppgår till 13 timmar. För maskinpersonal anger kommittén ett behov av 130 timmar, inräknat 40 timmar för skeppshaveritjänst. Vid rekrytskolan utbildas motsvarande personal endast samma timantal som däck- och ekonomipersonal, varför skillnaden i utbildningstid här uppgår till 98 timmar. Hittills berörda åtgärder för fartygs och besättningars skydd sammanfattas u n d e r benämningen passiva skyddsåtgärder. Den utbildning, som redan nu äger rum, finner utredningen vara av värde både för tjänsten inom handelsflottan i fred och såsom en beredskapsåtgärd. Den synes också väl motiverad, oavsett vilken utveckling anfallsmedlen mot handelsfartyg kan komma att undergå.

Behov av aktiva skyddsåtgärder De aktiva skyddsåtgärderna avser direkt motverkan från handelsfartyg mot den fiende, som angriper detta. Angriparens vapenbärare är flygplan, undervattensbåtar och övervattensfartyg. Bekämpningen av undervattensbåtar i undervattensläge kräver en omfattande teknisk utrustning. Denna bedömes komma ifråga endast

259 på örlogsfartyg. Av övriga vapenbärare har flygplanen den större anfallsfrekvensen. Krigsflygplanens snabba tekniska utveckling har framtvingat alltmera komplicerade element i luftförsvaret. Det synes därför motiverat att undersöka, om det luftförsvar, som av praktiska och ekonomiska skäl kan uppställas på handelsfartyg, kommer att vara av verklig betydelse för fartygens aktiva självskydd. Kommittén h a r icke närmare redovisat grunderna för sitt förslag beträffande pjässlag. Det h a r emellertid anförts, att även om den praktiska verkan är ringa, så är dock befintligheten av luftvärnspjäser en betydande psykologisk fördel. Utredningen kan inte ansluta sig till denna psykologiska värdering. Det måste vara av utomordentlig betydelse för motståndsviljan och andan ombord över huvud taget, att personalen har förtroende för tilldelade vapen. Brister det häri, torde panik lätt kunna uppstå i påfrestande lägen. Krigserfarenheterna ger många exempel på det berättigade i dessa farhågor. Anfall från luften mot fartyg utförs med robotar (attackrobotar), bomber eller raketer. Robotar och bomber fälls från flygplan utan att dessa behöver komma innanför närluftvärnets räckvidd. Fällning sker med optisk sikt eller med radarsikt. Robotar torde huvudsakligen komma till användning mot mål utanför skärgård, bomber främst mot mål i skärgård. Av stridsekonomiska skäl beräknas robotar och bomber insättas företrädesvis mot fartyg större än 1 000 å 2 000 ton dw. Mindre fartyg kommer sannolikt att bekämpas med företrädesvis raketer. Kraven på flygplanens tekniska utrustning och prestanda blir därvid mindre. Beroende på baseringsförhållanden, räckvidder, eftersträvad anfallsintensitet m. m. kan raketbeväpnade flygplan väntas anfalla även större handelsfartyg, ehuru angriparen i regel då måste räkna med större insats av vapenbärare och vapen än vid robot- och bombfällning. Stridsekonomiskt ger detta ett lågt utbyte av insatsen. Av vad nu anförts kan man dra den slutsatsen, att luftvärnsbestyckning på handelsfartyg icke medger bekämpning av flygplan vid samtliga anfallsmetoder. En effektiv bestyckning framtvingar emellertid insats av kvalificerade flygplan och vapen, för att undvika att flyganfallen skall behöva utföras inom närluftvärnets verkansområde. På utredningens hemställan h a r chefen för marinen låtit framlägga uppgifter rörande de föreslagna automatpjäsernas verkan mot näranfallande flygplan. Utredningen har därvid kommit till den bestämda uppfattningen, att — även om beräkningar utförs under synnerligen gynnsamma förutsättningar för fartygsluftvärnet — 20 mm apjäs M/40 numera icke bör ifrågakomma såsom bestyckning. Härvid har beaktats de synpunkter på vapnens psykologiska effekt, som nyss anförts. Däremot bedöms de båda övriga pjässlagen (40 mm apjäs M/36 och M/48) lämpliga ur verkanssynpunkt. 40 mm apjäs M/48 är i och för sig något bättre än M/36 på grund av den förra pjäsens större eldhastighet. Då kommittén behandlade bestyckningsfrågan, var det från militära myndigheter icke möjligt att ange, om 40 mm apjäs M/36 skulle kunna friställas inom krigsmakten, ej heller eventuellt antal och ungefärlig tidpunkt. Utredningen har nu hos försvarsstaben inhämtat, att sammanlagt drygt 200 pjäser skulle k u n n a friställas, ett 100-tal omkring mitten och återstoden vid slutet av 1960-talet. Förutsättningen härför har emellertid angivits vara, a,tt 1958 års försvarsbeslut i vad avser luftvärnsmateriel kominer att genomföras utan tidsförsening. Kommittén har föreslagit nyanskaffning i fred av 40 mm apjäs M/48 till ett antal av 50 st samt leverans av resterande behov genom s. k. krigsproduktionsbesked. överbefälhavaren h a r i sitt remissyttrande anfört: >Möjligheterna att i ett skärpt läge inom acceptabel tid tillföra handelsflottan 40 mm akan genom i fred utlagda krigsproduktionsbesked är tvivelaktiga och får sålunda bedömas betydligt mera osäkra än som. framgår av betänkandet." 40 mm apjäs M/48 är en modern luftvärns-

260 pjäs konstruerad för att arbeta i ett tekniskt komplicerat system med bl. a. radar och en i övrigt mycket långt driven automatik. Att anskaffa sådan pjäs för användning på fartyg, där pjäsen blir den enda kvarstående väsentliga komponenten, synes, oaktat fördelen med ökad eldhastighet, vara en alltför kostsam lösning. Användning av olika pjässlag medför försvårad och fördyrad utbildning. Från marinstaben har anmälts, att övergång till utbildning på en enhetlig pjästyp minskar utbildningstiden för manskapet med 120 timmar, från 270 till 150 timmar, och ammunitionskostnaderna per elev från 4 000 kronor till 2 250 kronor. Skulle erforderliga medel för anskaffning av M/48-pjäser kunna ställas till förfogande, borde det undersökas, om det icke vore för det totala försvaret effektivare att anskaffa hela vapensystemet (eller motsvarande) — pjäser jämte radarutrustning, eldledningsutrustning m. m. — för ökat skydd av urlastningsområde än för det enskilda handelsfartygets exklusiva försvar. Utredningen är av anförda skäl icke beredd att biträda föreslagen nyanskaffning av 40 mm apjäs M/48, handriktad och utrustad med gyrosikte, för bestyckning av handelsfartyg. Sammanfattningsvis föreslår utredningen, att 40 mm apjäs M/36 används för bestyckning av handelsfartyg, i den mån dessa pjäser kommer att friställas vid krigsmakten. Förslaget medför en begränsning av det antal fartyg, som kan bestyckas under 1960-talet. Utredningen förutsätter, att principer för förvarning, förhandsmeddelanden, eldförbud m. m. utreds i samband med de undersökningar i övrigt, som enligt uppgift till utredningen pågår inom krigsmakten.

Luftvärnsberedskap Målspaning, upptäckt av angripande flygplan, målfattning och målföljning kan på handelsfartyg ske i allt väsentligt endast med optisk sikt. Handelsfartygens radarutrustning kan visserligen medverka vid målspaning, dock endast inom mycket begränsat område i höjdled. I de fall fartygen kan mottaga luftförsvarsorienteringar och fortlöpande följa upp rapporterna, erhålls en allmän bild av luftläget. Vid flygplanens nuvarande och framtida höga hastigheter är tiden mycket kort från optisk upptäckt av ett flygplan, tills detta är under anfall. Varje sekund, som försvararen kan vinna för eldgivning, är av utomordentlig betydelse. De övervägande r ö r a n d e verkan, som tidigare antytts, h a r varit baserade på gynnsamma siktförhållanden, kontinuerlig spaning mot anfallande flygplan samt högsta eldberedskap vid pjäserna. För att bestyckning av handelsfartyg skall kunna anses motiverad, är det således ett bestämt villkor, att luftrummet står under oavbruten övervakning, och att i vart fall en pjäs per fartyg upprätthåller högsta eldberedskap under den tid av dygnet, då anfall med optisk sikt kan utföras. Kommittén hävdar, att fartygets egen besättning skall svara för skyddet. Erfarenheter från utländska handelsfartyg under andra världskriget har visat, att ombordsättning av särskilda luftvärnsserviser medfört komplikationer. Utredningen har undersökt i vad mån kontinuerlig luftvärnsberedskap kan upprätthållas på samtliga de fartyg, vilka ingår i kommitténs bestyckningsplan. Resultatet av undersökningen redovisas i underbilaga 1. Personalbehoven för pjäser, langning och utkik är där upptagna på sätt som angivits av marinstaben. Följande tabell utgör en sammanställning av vissa uppgifter ur underbilagan, jämte tillägg av visst befäl.

261 För kontinuerlig beredskap

För bemanning av samtliga pjäser Fartygets storleksordning ton dw

Större än 10 000 2 500—1 501 1 500—501 500—150

disponibelt behov manskap

26 14 8 8

29 13 5 4

befäl

total tillgång

överskott eller brist

6 2 1 (1)

35 15 6 4å5

+ 9 + 1 —2 —4å3

behov

disponibelt manskap

6 6 6 6

13 5 1 1

befäl

1 1

total tillgång

överskott eller brist

14 6 1 1

+ 8 ±0 —5 —5

Av tabellen framgår, att kontinuerlig beredskap icke kan upprätthållas på fartyg i storleksordningen 1 500 ton dw och mindre. I enlighet med vad tidigare anförts, finner utredningen det icke vara befogat, att avse 40 mm pjäser för nämnda fartyg. Skulle sådant fartyg emellertid användas för särskilt betydelsefull frakt, bör bestyckning övervägas som en säråtgärd eller fartyget konvojeras. I övrigt bör dessa mindre fartyg framföras i strömtrafik under mörker och för flyganfall med optisk sikt ogynnsamma väderleksförhållanden i övrigt.

Möjlig bestyckning Det i förhållande till kommitténs förslag reducerade pjäsantalet liksom ovan anförda beredskapssynpunkter föranleder revidering av bestyckningsplanen. Detta bör utföras av de för krigsförberedelserna ansvariga myndigheterna. Här må endast antydas, att pjäsantalet medger beväpning nxed 4 pjäser för varje svenskt oceantankfartyg, som någon gång under ett kalenderår anlöper svensk hamn — c:a 40talet fartyg (enligt Kungl. Sjöfartsstyrelsen importerades c:a36 % av mineraloljorna år 1957 på svenska fartyg). För den tyngre kusttrafiken skulle i detta fall återstå drygt 40 pjäser, vilket medger antingen en pjäs per fartyg (2 500—1 500 ton dw) eller två pjäser per vartannat fartyg.

Sammanfattning Utbildning i skyddstjänst är av stor betydelse både för verksamhet ombord i fredstid och såsom en beredskapsåtgärd. Sådan utbildning bedrivs redan nu, ehuru icke i hela den omfattning som kommittén föreslagit. Bestyckning med automatpjäser för bekämpning av främst flygplan är av begränsat värde ur verkanssynpunkt. Robotar (attackrobotar) och bomber fälls som regel utanför närluftvärnets verkansområde. Dessa vapen ger det stridsekonomiskt bästa utbytet vid anfall mot fartyg större än 1 000 å 2 000 ton dw. Bestyckning av sådana fartyg har därför effekt, endast om angriparen för att öka anfallsintensiteten eller vid begränsad tillgång på lämpliga flygplantyper måste insätta raketbeväpnade flygplan. De senare är för god träffverkan tvingade att avskjuta raketerna inom närluftvärnets räckvidd. Raketen är vidare det sannolika vapnet för bekämpning av fartyg mindre än 1 000 å 2 000 ton dw. Moderna flygplans hastigheter ställer ett oavvisligt krav på hög kontinuerlig eldberedskap vid minst en pjäs per fartyg. De fartyg, vilkas bemanning i fredstid medger nämnda beredskap, är av storleksordningen 1 500—2 500 ton dw och större. Ur nämnda synpunkter skulle bestyckning väsentligen böra begränsas till det fåtaliga tyngre kusttrafiktonnaget. Genom att även de för vårt totala försvar värde-

262 fulla oceantankfartygen utrustas med pjäser, reduceras motståndarens möjligheter att med raketbeväpnade plan på nära håll bekämpa dessa fartyg. För bestyckning bör avses endast 40 mm apjäs M/36. Denna beräknas kunna ställas till förfogande från krigsmakten med drygt 200 pjäser under senare delen av 1960-talet. Detta förutsätter anskaffning av luftvärnsmateriel i enlighet med 1958 års försvarsbeslut.

Det har — utöver vad kommittén redovisat i betänkandet — för utredningen anmälts, att ett flertal länder planerar beväpning av sina handelsfartyg vid ett eventuellt krigsfall. Härvid kommer företrädesvis äldre pjäser till användning. E n ä r likartade resurser kommer att finnas i vårt land, är detta ytterligare ett skäl för att bereda svenska sjömän så långt möjligt det skydd som föreslagna luftvärnspjäser kan ge. Det må slutligen anföras att, då utredningen föreslår bestyckning med 40 mm apjäs M/36, detta sker under den förutsättningen, att bemannings- och utbildningsfrågorna kan lösas på ett för våra förhållanden erforderligt och lämpligt sätt.

Utredningens

överväganden

rörande

beredskapsbemanning

De värnpliktigas användbarhet och användningstid inom totalförsvaret Kommittén anför, att inga medborgare bör underkastas värnpliktsutbildning i vidare mån, än som är behövligt med hänsyn till deras sannolika uppgifter i totalförsvaret under krig. 1954 års utredning har berört en likartad fråga i delbetänkande den 15 november 1955 angående särskild utbildning av uppskovsvärnpliktiga. Utredningen konstaterade då, att man vid tiden för en värnpliktigs inskrivning icke kan förutsäga, om denne senare kommer att medges uppskov med militär tjänstgöring i krig eller icke. Det skulle därför vara oriktigt, att befria vederbörande från den första militärtjänstgöringen. Sedermera h a r jämväl fastslagits första tjänstgöringens betydelse för fortsatt användning inom civilförsvaret av sådana värnpliktiga, som under senare delen av sin värnpliktstid överförs till de regionala undsättningskårerna. Utredningen avser att i följande betänkande ytterligare belysa denna fråga, särskilt de kvantitativa och kvalitativa avvägningsproblemen. Här må endast betonas, att personlplaneringen inom vårt totala försvar främst avser att skapa ett fast utgångsläge vid ett eventuellt angrepp. Därefter måste personalresurserna smidigt kunna anpassas till lägets utveckling. Detta kommer med all säkerhet att kräva insats av vapendugliga värnpliktiga för landets väpnade försvar och motstånd mot ockupation, oavsett hur och var dessa disponerats i utgångsläget. Det bör erinras om att en av de svårigheter, som mötte t. ex. den norska motståndsrörelsen, var behovet av att under tysk ockupation vapenutbilda tidigare icke utbildade eller otillräckligt utbildade motståndsmän. Kommittén hävdar, att sjöfolket intar en så påtaglig särställning, att beslut enligt kommittéförslaget i vad avser militär utbildningstid i kombination med anställningstid i civilt yrke icke skulle få prejudicerande innebörd för a n d r a yrkeskategorier. Utredningen biträder uppfattningen om sjöfolkets särställning i flera h ä n seenden men anser icke, att denna skulle utesluta prejudicerande verkningar. Ytterst blir detta beroende av den vikt, som tillmäts envar av de komponenter, vilka skulle tala för eller mot särbehandling av viss yrkesgrupp.

263 Mot bakgrund av vad nu anförts måste konstateras, att kommitténs förslag icke tillgodoser användbarheten inom totalförsvaret under hela värnpliktstiden. Detta är en för ett litet folk allvarlig olägenhet. Huvuddelen av yrkessjömännen har fullgjort sju års tjänst inom svenska handelsflottan vid omkring 24 års ålder. De har då icke någon kvarstående tjänstgöringsskyldighet i fred. De överförs till handelsflottans reserv under fyra år, dvs. till och med 28 års ålder. Därefter skulle de icke kunna disponeras för användning inom totalförsvaret på annat sätt än genom uppskov för exempelvis verksamhet inom krigsviktig industri eller likartat. Om yrkessjömän används för sådana uppgifter, är helt slumpvis beroende på yrkesval, anställning och arbetsplats eller upphörd sjöfart. Kommitténs förslag säkerställer icke och kan heller icke säkerställa någon sådan fortsatt användning inom totalförsvaret. Kommitténs synpunkt, att vid behov värnpliktslagen § 27 mom. 2 skulle kunna tillgripas för utbildning i ett skärpt läge, är en alltför osäker grund i det snabba förlopp med vilket en framtida eventuell krissituation skulle kunna utvecklas, för att i detta sammanhang tillmätas reell betydelse. Följden av föreslagen särbehandling blir således, att en värnpliktig, som efter sju års tjänst upphör med sjömansyrket, används inom totalförsvaret under endast omkring 10 av värnpliktstidens 28 år, 18. och 19. levnadsåren icke inräknade. Utredningen kan icke förorda en dylik anordning.

Flottans värnpliktskontingent Flottans årliga värnpliktskontingent beräknas med utgångspunkt från bemanningsbehovet för de fartyg, som skall vara utrustade under olika tider av året. Huvuddelen av kontingenten erfordras för att vidmakthålla krigsorganisationen. Återstoden, inemot 1/3 av årskontingenten, erfordras för att komplettera fartygens besättning. Härigenom blir det möjligt att rusta erforderliga enheter till sådant antal, att för krigsorganisationen avsett befäl och manskap kan ges en ändamålsenlig utbildning. Fredsrustade fartyg är jämväl en beredskapsfaktor av vikt. Nämnda värnpliktiga används därjämte för bemanning av isbrytare och sjömätningsfartyg. Man kan således vid flottan skilja på ett krigsrekryteringsbehov och ett fredstjänstgöringsbehov. Från det vid varje försvarsgren föreliggande behovet av värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupperna 3 och 4 och avsedda för handräckningstjänst bortses i detta sammanhang. Flottan tilldelade sjömanshusinskrivna värnpliktiga används företrädesvis för att tillgodose fredstjänstgöringsbehovet. Huvuddelen av dessa tas icke i anspråk för krigsplacering utan behålls i personalreserv. Vid överläggningar med sjöfartens personalorganisationer h a r som skäl för särbehandling av yrkessjömän framförts, att de icke kan utnyttjas i flottans krigsorganisation, därför att de till övervägande antal skulle befinna sig utomlands vid tidpunkten för mobilisering. Som ovan redovisats fyller de emellertid en betydelsefull roll i flottans fredsorganisaition. Skulle de tas undan därifrån, måste de — enligt chefens för marinen remissyttrande — ersättas med andra värnpliktiga. Detta innebär, att värnpliktiga, som erfordras för fredsorganisationens vidmakthållande och fredsutbildningens genomförande men icke behöver tas i anspråk inom krigsorganisationen och icke heller är omedelbart inkallelsebara vid mobilisering, måste ersättas med andra värnpliktiga. Dessa senare måste då tas från annan försvarsgren. Vid denna skulle de eljest kunnat utbildas för att tillgodose krigsorganisationens personalbehov och vara direkt gripbara inför ett krigshot eller krigsutbrott. En sådan användning av de värnpliktiga skulle endast kunna övervägas, om tillgången väsentligt översteg totalförsvarets behov av värnpliktiga. Detta är emellertid icke

264 fallet. Yrkessjömännens fredstjänstgöring är således ur försvarets synpunkt, närmast flottans beredskap och utbildning, icke någon "bortkastad" tid. Det hade varit önskvärt, att denna fråga närmare behandlats av kommittén.

Rekrytering till särskild fartygsskyddsutbildning Antal Den föreslagna särbehandlingen av yrkessjömän bedömer kommittén — med reservation för skilda ovissa faktorer — vara så rekryteringsfrämjande, att antalet sjömän som tjänstgör minst sju år inom handelsflottan, trefaldigas — från ungefär 600 till omkring 1 800 per år. Utbildning beräknas böra meddelas c:a 1 600 yrkessjömän per år. I remissyttrande har chefen för centrala värnpliktsbyrån framhållit, att "antalet värnpliktiga, som kvarstår sju år ombord kan icke utan onormal fördelning mellan åldersgrupperna förutsättas överstiga omkring 1 0001 åldersklass". Chefen för marinen refererar till centrala värnpliktsbyråns uppgifter och grundar kostnadsberäkningar på en årlig rekrytering av c:a 1 000 man, varav omkring 500 man upphör med anställning i svenska handelsflottan före sjuårsperiodens utgång. Utredningen har efter beräkning av det årliga rekryteringsbehovet kommit till storleksordningen c:a 800 per år, befäl oräknat. Utbildningskontingenten kan teoretiskt sett dimensioneras antingen så, att alla med två års sjötjänst och uttalad avsikt att kvarstå i svenska handelsflottan under sammanlagt sju år ges utbildning i fartygskyddstjänst, eller att endast så många utbildas, som motsvarar behovet för de fartyg, vilka kan bestyckas i svensk h a m n . Utredningen kan icke förorda någon av dessa ytterlighetslösningar. Den första faller på att det årliga tillskottet av värnpliktiga icke medger, att omkring 800 man per år undantas för särskild fartygsskyddsutbildning, utan att andra för totalförsvaret mera betydelsefulla åtgärder eftersatts. Härvid syftar utredningen främst på en återgång till inskrivning nittonde levnadsåret, vilket bestämt tillstyrks av bl. a. arbetsmarknads- och yrkesutbildningsmyndigheter. Här må blott i korthet nämnas, att fördelar skulle vinnas för civil yrkesutbildning. Ett bättre underlag erhålles för uttagning och fördelning av värnpliktiga med hänsyn till civila kvalifikationer och en ökad anpassning av den militära utbildningen till föregående civila möjliggörs. Utredningen kommer framdeles att föreslå en dylik återgång. Den andra lösningen skulle medföra alltför snäv tillgång på utbildad personal med hänsyn till den betydande rörligheten inom sjömansyrket. Detta bedöms äga giltighet, även om en reserv skapas enligt i p r i n c i p de grunder kommittén föreslagit. En syntes av anförda synpunkter leder fram till att — om särskild utbildning bör ifrågakomma — utbildningskontingenten begränsas till c:a 400—500 man per år. Utbildningskontingenten förutsätter att yrkessjömän kvarstår fyra år efter avmönstring som en handelsflottans reserv. Härutöver bör övriga, flottan tilldelade sjömanshusinskrivna värnpliktiga skyddstjänstutbildas i om möjligt något ökad omfattning i jämförelse med vad som nu sker.

Kvalifikationer Uttagning till eventuell särskild fartygsskyddsutbildning bör ske enligt följande. a) Frivillig ansökan om uttagning. b) Preliminär uttagning om kommitténs villkor, två års tjänst inom svenska handelsflottan, uppfylls,

265 c) Slutlig uttagning med ledning av uppgifter vid exploration, eventuella vitsord m. m. Uttagning av värnpliktig, som inskrivs utan personlig närvaro, torde få grundas på de vitsord, vilka bör bifogas ansökan. Utredningen har övervägt, om särskild hänsyn borde kunna tas till genomgången sjömansskola. Detta bedöms dock icke ännu få tillmätas särskild betydelse. Utvecklingen vid sjömansskolorna bör emellertid följas. Särskilt bör uppmärksammas tendenser, vilka kan tyda på ökad fasthet i yrkesval hos sådana elever, som efter skolans slut söker sig till manskapsbefattningar inom den svenska handelsflottan. Sjuårsregeln Kommittéförslaget sammankopplar begränsning av värnpliktsutbildningstiden med civil yrkesutövning under en tid av sju år. Vid en rundfråga till ett antal svenska sjömän i olika åldrar och befattningar inom handelsflottan har en stor majoritet, drygt 80 %, uttalat sig för förslaget. Vid remissbehandlingen har bland personalorganisationerna endast Svenska Maskinbefälsförbundet redovisat viss återhållsamhet vid värdesättningen av rundfrågans resultat. Förbundet, som finner det angeläget, att sjöfolket bereds bästa möjliga skydd vid krigstillfälle, anför bland annat följande: "Trots en allmän ändrad inställning till försvaret måste man alltid räkna med en önskan att minska eller att slippa ifrån militärtjänst. Därest den föreslagna kvalifikationstiden av sju år fastställes, finns det anledning att tro, att ett mycket litet antal sjömän kommer att genomgå enbart den för sjöfolk avsedda kortare militärtjänsten". Vad först beträffar sammankopplingen av värnpliktsutbildning och civil yrkesutövning vill utredningen framhålla, att sjöfartsnäringen, sin betydelse till trots, icke kan tillmätas sådan särskilt avgörande vikt i jämförelse med övriga komponenter inom landets totala försvar, att nämnda sammankoppling får anses motiverad. Här skulle otvivelaktigt skapas ett prejudikat, som kan leda till de mest egendomliga konsekvenser med betydelsebedömanden, beräkningar av tjänstgöring etc. inom alla olika civila delar av totalförsvaret. Ytterligare skulle den lag, som avser medborgares utbildning för att vid behov kunna delta i landets väpnade försvar och göra detta med bästa möjligheter för sig själv att överleva, komma att utnyttjas som en rekryteringsreglerande faktor mellan landets fredstida näringsgrenar. Detta är givetvis icke kommitténs avsikt, men utredningen vill påvisa dessa förhållanden, eftersom problemet nödvändigtvis måste ses även från andra synpunkter, än de som sjöfartsnäringen företräder. Sjuårsregeln medför även för den värnpliktige konsekvenser, vilka icke direkt framgår av betänkandet. Så snart en sjöman före sjuårsperiodens utgång överväger att byta yrke, ställs han inför valet mellan att fortsätta såsom sjöman eller att 1 å 2 år efter avmönstring, bli inkallad till resterande värnpliktsutbildning. Detta synes ovedersägligt medföra ett tvångsförhållande för den enskilde arbetstagaren, som icke överensstämmer med den allmänna utvecklingen inom vårt lands näringsliv och medborgarens fria yrkesval. I främsta rummet torde förslagets olägenheter göra sig gällande inför sjömannens framtidsplanering, som i arton—nittonårsåldern ännu kan vara relativt labil, och som i många fall tar fastare form först vid familjebildning. Personliga konfliktsituationer och ekonomiska bekymmer kan bli en följd, påverkade av den senare åldern för värnpliktens fullgörande. Det må också anföras, att förslaget icke utesluter ett visst tvångsförhållande för arbetstagaren gentemot arbetsgivaren och att de h a r en viss tendens att — i rekryteringsfrämjande syfte — verka yrkes (arbetsplats-) bindande. På anförda skäl avstyrker utredningen införandet av en "sjuårsregel".

266 Rekryteringen

i fred såsom en

beredskapsfaktor

Utredningen delar kommitténs uppfattning, att det ur beredskapssynpunkt vore förmånligt, om antalet utlänningar inom sjöfartsnäringen kunde begränsas. Detta sammanhänger direkt med fredsrekryteringen. Härvid inverkar emellertid flera faktorer, som torde vara av mera utslagsgivande betydelse än yrkessjömannens eventuellt avkortade militärutbildning. Bland dessa kan här nämnas anställningen på fartyg, som ägs av svenska rederier, men som är insatta på router mellan utländska hamnar. Enligt Statistisk årsbok 1959 användes 1957 402 fartyg, 25 % av svenska fartygsbeståndet och 2/3 av hela svenska tonnaget, för sådan trafik. Det allmänna läget på vår inhemska arbetsmarknad är även en väsentlig faktor. Hela problemställningen angående sjöfartens personella rekrytering ingriper sålunda på många områden, som faller utanför ramen för utredningens direktiv.

Sammanfattning Då utredningen övergår till att granska förutsättningarna för att bereda yrkessjömännen förbättrad utbildning såsom grund för eget och det egna fartygets självskydd, fastlägges följande underlag. a) Största möjliga antal sjömanshusinskrivna värnpliktiga, tilldelade flottan bör under sin tjänstgöringstid beredas om möjligt något ökad utbildning i passiva skyddsåtgärder. b) Sjömanshusinskrivna värnpliktiga tilldelade flottan fullgör en för flottans beredskap och utbildning betydelsefull fredstjänstgöring. De erfordras däremot icke för krigsplacering. c) De värnpliktigas användbarhet inom totalförsvaret under hela värnpliktstiden måste säkerställas. d) Om utbildning skulle kunna meddelas i både passiva och aktiva skyddsåtgärder, bör utbildningskontingenten begränsas till 400—500 man årligen. e) Av kommittén föreslagna kvalifikationskrav biträds, i vad avser sjötjänst före påbörjande av särskild utbildning. Föreslagen sammanknytning av värnpliktslag och civil yrkesutövning och därmed sammanhängande "sjuårsregel" avstyrks.

Särskild

utbildning

av

yrkessjömän

Allmänt Med utgångspunkt från vad som sammanfattningsvis anförts i föregående avsnitt har utredningen uppställt och granskat olika alternativ för sådan skyddstjänstutbildning, som jämväl innefattar betjäning av luftvärnspjäser. Utbildningen bör således årligen meddelas c:a 400—500 yrkessjömän inom manskapsgraderna vid handelsflottan. För handelsflottans befäl stadgar värnpliktslagen obligatorisk fortsatt tjänstgöring under en tid av 120 dagar. Enligt vad utredningen inhämtat vid marinstaben sker redan nu en viss anpassning av denna utbildning till verksamheten i krig inom handelsflottan. I den mån ytterligare utveckling h ä r a v är oundgängligen nödvändig, bör detta utformas inom nuvarande utbildningstids r a m och utan att ytterligare behov av värnpliktiga härigenom uppkommer. Ett bortfall av detta befäl måste nämligen enligt chefens för marinen remissyttrande kompenseras med andra för underofficersutbildning lämpliga värnpliktiga. Olägenheterna härav

267 blir desamma, som tidigare anförts beträffande manskapet. Här accentueras de ytterligare av att kvalificerad personal berörs. Behovet av sådan inom krigsorganisationen väntas ytterligare öka, bl. a. till följd av den tekniska utvecklingen. Utredningen h a r övervägt, om icke fartygsskyddstjänsten vore att närmast rubricera som verkstads- och driftvärnstjänst. Den borde i så fall utformas dels som civilförsvarsutbildning, anpassad till förhållandena ombord, dels som driftvärnsutbildning såsom ersättning för repetitionsövning på i princip samma sätt som utredningen föreslagit för uppskovsvärnpliktiga i tidigare nämnt delbetänkande. Utredningen finner det emellertid icke vara en praktiskt möjlig väg att på dessa grunder nå en lämplig lösning. Detta sammanhänger främst med den längre utbildningstid, som erfordras för luftvärnsutbildning samt det senare åldersläge — efter avslutad första tjänstgöring — vid vilket utbildning kan meddelas. Genom att flottan tilldelade värnpliktiga nu fullgör första tjänstgöring och repetitionsövningar i en följd, måste särskild tid för driftvärnsutbildning tillkomma. Problemen blir därvid likartade med vad som i det följande kommer att behandlas. Utredningen har vidare undersökt om utbildningen i fartygsskyddstjänst icke skulle kunna inordnas inom den nu gällande utbildningstiden och utbildningsorganisationen vid flottan. De sjömanshusinskrivna fördelas för tjänstgöring på fartygen, så att i möjligaste mån fulltaliga besättningar skall erhållas. Utbildningen efter avslutad rekrytskola sker fartygsvis på olika stationeringsplatser, följt av utbildning i förband. Det är icke möjligt att under denna tid ta bort del av besättningen för så lång tid, som särskild luftvärnsutbildning kräver, utan att menligt påverka rytmen i flottans utbildnings- och kommenderingsgång i övrigt. Utbildningens effektivitet kommer att nedgå. Nämnda olägenheter torde få bedömas väsentligt större än de fördelar i fråga om handelsflottans beredskap, som avses vinnas.

Underlag för utredningens förslag I remissyttrande över kommittébetänkandet har chefen för marinen föreslagit, att samtliga värnpliktiga, som avses för särskild fartygsskyddstjänst, skall hänföras till kategorien värnpliktiga i allmänhet med en tjänstgöringstid av totalt 394 dagar. Inga sådana värnpliktiga bör alltså uttas för underbefälsutbildning. För värnpliktiga, som fullgjort 90 dagars fartygsskyddsutbildning, återstår 304 dagars utbildningstid. Härav bedömer chefen för marinen 32 dagar erforderliga för repetitionsoch omskolningsutbildning (»Handelsfartygsutbildningen är icke sådan att den helt eller ens till någon större del kan ersätta flottans värnpliktiga nu meddelad allmänmilitär utbildning».) Således återstår 304—32 = 272 dagar, dvs. i runt tal 9 månader för strids- och fortsatt yrkesutbildning. Beträffande denna tid anför chefen för marinen följande: "Som nyss nämnts, är det inte möjligt att inpassa en 9-månaders utbildningstid i flottans utbildningsår. Jag anser mig därför nödsakad föreslå att av fredstjänstgöringstiden sammanlagt 90 dagar avses för tre repetitionsövningar. Man torde icke nu behöva ta ställning till h u r dessa repetitionsövningar skall användas. I princip synes emellertid två möjligheter ligga närmast till hands. Den ena är att helt eller delvis utnyttja tiden för att låta sådana värnpliktiga vilka lämnat sjömansyrket men vilka i krig avses såsom reserv (bl. a. för kustsjöfarten), återuppliva sina kunskaper i handelsfartygsskydd. Detta torde bli aktuellt om, den av kommittén föreslagna frivilliga utbildningen skulle visa sig ge otillfredsställande resultat. Den andra möjligheten är att utnyttja repetitionsövningstiden till omskolning för a n d r a uppgifter inom totalförsvaret.

268 Med den nu föreslagna ordningen skulle sålunda de värnpliktiga, vilka lämnat sjömansyrket och blivit skyldiga att fullgöra 304 dagars ytterligare fredstjänstgöring, komma att fullgöra denna med en (304—90 = ) 214 dagar omfattande »andra» (tjänstgöring. Denna bör fullgöras vid flottan. Av tiden 214 dagar beräknas 32 dagar behövliga för repetitions- och omskolningsutbildning, varigenom (214—32 = ) 182 dagar, dvs. 1/2 år, återstår för utbildning i befattning ombord eller i land. Eftersom ifrågavarande befattningar måste vara besatta året runt, får de värnpliktiga som skall fullgöra »andra» tjänstgöring uppdelas i två kontingenter som inkallas vid sådana tidpunkter att bytena i befattningar kan ske vår och höst. Systemet åstadkommer en viss kostnadsökning eftersom två perioder om 32 dagar erfordras för repetitions- och omskolningsutbildning i stället för en lika lång period för grundläggande militär utbildning för sådana värnpliktiga vilka fullgör tjänstgöring om 394 dagar i en följd."

Utredningens förslag Utredningen föreslår, att yrkessjömännens fartygsskyddsutbildning genomförs på följande sätt. 1. Kvalificering genom två års anställning inom svenska handelsflottan (inräknat tid för ev. sjömansskola, semester, sjukdom och motsvarande) — möjligheter till ett års anstånd med militärtjänstgöringens påbörjande, om därigenom stipulerad anställningstid kan uppnås. Frivillig ansökan. Urval för slutlig uttagning med ledning av uppgifter rörande allmän lämplighet och fasthet i yrkesinriktning vid exploration under inskrivningsförrättning, vitsord m. m. Särskilt beaktas uttagning av sjömän, vilka inskrivits såsom värnpliktiga utan personlig närvaro. 2. Första tjänstgöring vid flottan under tillsammans 274 dagar, fördelade i princip på 92 dagars rekrytskola och fartygsskyddsutbildning samt 182 dagars tjänstgöring i "fredsbefaittning". Uppdelningen av de 92 dagarna föreslås ske enligt chefens för marinen bestämmande, så att bästa möjliga anknytning till utbildningsrytmen erhålls. 3. Upp till fyra repetitionsövningar om vardera 30 dagar, uttagna enligt särskilda regler och till antalet beroende på när vederbörande upphör att idka aktiv sjöfart inom svenska handelsflottan. Repetitionsövningarna avses för kompletterande utbildning för befattning inom flottans kustbevaknings- eller basorganisation, omskolning till befattning inom främst arméns underhålls- eller lokalförsvarsförband, företrädesvis för sådana som har en med den nya befattningen likartad civil yrkesutbildning, exempelvis ekonomipersonal, eller omskolning för befattning inom civilförsvarets regionala undsättningskårer. Fartygsutbildade sjömän föreslås rubricerade som uppskovsvärnpliktiga. Uppskovsförfarandet bör fastställas efter det att principbeslut fattats i här föreliggande frågor liksom även beträffande yrkesregistrering m. m. av sjömän. Repetitionsövning fullgörs icke så länge som uppskovsanledningen kvarstår, dvs. den tiden för aktiv tjänst inom svenska handelsflottan eller den tid därefter, då de ingår i handelsflottans reserv. Tjänstgöringsskyldigheten bör uttas enligt följande normer, anknutna till tidpunkten, då skäl för omskolning föreligger: om den värnpliktige upphör att idka sjöfart från och med utryckningen från första tjänstgöringen åläggs vederbörande fyra repetitionsövningar,

269 om den värnpliktige upphör att idka sjöfart senast med utgången av det kalenderår, varunder vederbörande fyller 24 år — uttas tre repetitionsövningar, 30 år —• uttas två repetitionsövningar, 36 år — uttas en repetitionsövning. Skulle det framdeles visa sig erforderligt vid kompletterande utbildning för flottans kustbevaknings- och basorganisation, bör övervägas att genomföra första och a n d r a repetitionsövning i en följd. Yrkessjöman, som efter sammanlagt minst sju års anställning i svenska handelsflottan upphör att idka sjöfart, bör, som tidigare anförts, överföras till handelsflottans personalreserv under en fyraårsperiod. Vid bestämmande av kvarstående repetitionsövningsskyldighet räknas denna period som tid för anställning inom handelsflottan. 4. Sjömanshusinskrivna värnpliktiga, tilldelade flottan men icke uttagna för fartygsskyddsutbildning, utbildas i passiva skyddsåtgärder, så att den sammanlagda utbildningstiden i skyddstjänst under hela tjänstgöringstiden uppgår till i princip vad kommittén föreslagit. De närmare detaljerna bör regleras inom flottan enligt av chefen för marinen utfärdade föreskrifter.

Kommentar till förslaget Förslaget innebär att för handelsflottans beredskap och för den enskilde sjömannens liksom för fartygets självskydd motiverad utbildning införes, sjömanshusinskrivna används under sin fredstjänstgöring på ett för krigsmakten totalt sett ändamålsenligt sätt. de värnpliktigas användbarhet inom totalförsvarets olika delar blir bättre, än om kommitténs förslag skulle genomföras. Förslaget innebär vidare, att sjöman, som avbryter sin anställning till sjöss efter sammanlagt omkring två år, fullgör all värnpliktsutbildning i likhet med envar övrig vapenduglig manlig medborgare i vårt land. Yrkessjömannen däremot behandlas som övriga uppskovsbeviljade värnpliktiga, dock med den förmånen, att inställd repetitionsövning kan ifrågakomma vid tidigare levnadsålder. Om kommitténs förslag med kort militärutbildning i förening med sju års bundenhet till sjöss tillmäts stor rekryteringsfrämjande verkan i fred, kan utredningsens förslag i detta hänseende icke tillmätas samma effekt. Utredningens förslag medför att flottans värnpliktskontingent bör utökas med 200 å 250 man för att en och samma befattning under hela året skall kunna hållas bemannad. Detta följer den princip chefen för marinen anmält i tidigare citerat remissyttrande, ö k n i n g med nämnda begränsade personalstyrka bedömer utredningen vara möjlig, utan att den medför olägenheter för de andra åtgärder i värnpliktshänseende, som utredningen avser att sedermera föreslå.

Kostnader Kommittén har redovisat, att en kostnadsminskning nås, om värnpliktiga yrkessjömän utbildas endast i fartygsskydd under 90 dagar. Kommittén utgår därvid ifrån, att dessa eljest skulle ha fullgjort värnpliktsutbildning enligt nu gällande grunder.

270 Sett mot bakgrunden av att den årliga uitbildningskontingenten vid krigsmakten sedermera fastställts till ett bestämt antal, skulle kommittéförslaget medföra en kostnadsökning. Chefen för marinen har i sitt remissyttrande utgått från sistnämnda grund och kostnadsberäknat en utbildningskontingent av 1 000 man, av vilka omkring 500 beräknas avgå ur tjänst vid handelsflottan före sju års anställningstid uppnåtts och således kommer att åläggas kompletterande utbildning. Kostnaderna uppgår till omkring 7,2 miljoner kronor. De fördelar sig på följande huvudposter: värnpliktskostnader för utbildning i fartygsskydd (dagskostnad 58,30 kr) kompletterande utbildning, inräknat repetitionsövningar (dagskostnad 22 kr resp. 28,30 kr) resor Göteborg (Karlskrona)—Bergaskolorna instruktörer, administration frivillig utbildning Summa

5 247 000 kr 1 635 300 kr 50 640 kr 242 000 kr 15 000 kr 7 189 940 k r

Utredningens förslag har kostnadsberäknats i vad avser värnpliktskostnaderna. 1959 års dagskostnader har använts såsom överslagsvärden. Beräkningarna redovisas i underbilaga 2. Kostnaderna belöper sig till omkring 2,2 miljoner kronor. Härtill kommer kostnaderna för administration, instruktörer m. m. Dessa kan beräknas först efter det att organisationen för den till 400 å 500 man reducerade utbildningskontingenten närmare utarbetats. Med chefens för marinen beräkningar såsom utgångspunkt torde kostnaderna kunna uppskattas till storleksordningen 200 000 kronor.

Sammanfattning

av utredningens

utlåtande

1. Utredningen finner det riktigt och angeläget, att handelsflottans personal ges ökade möjligheter att skydda sig själva och sina fartyg. 2. Utredningen finner de passiva skyddsåtgärderna såsom brandsläckning, läcktätning, röjning och första hjälp vid olycksfall vara av stor betydelse såväl i fredstid som i ett krigsläge, även om vårt land därvid alltjämt är neutralt. Vid krigstillstånd föreligger behov jämväl av aktiva skyddsåtgärder, dvs. bestyckning av handelsfartyg med luftvärnspjäser. Under 1960-talet bör vid krigsmakten friställda 40 m m automatpjäser M/36 utnyttjas. Antalet medger icke bestyckning enligt den plan, som kommittén för sjöfartens beredskapsfrågor framlagt. En ytterligare behovsprövning bör därför ske. Denna är jämväl motiverad av de moderna flygplanens anfallsmetoder och anfallsmedel samt av olika fartygs möjligheter att vidmakthålla kontinuerlig luftvärnsberedskap. Icke bestyckade mindre fartyg bör framföras i strömtrafik under utnyttjande av mörker och för flyganfall med optisk sikt ogynnsamma väderleksförhållanden i övrigt. 3. Utredningen kan med hänsyn till det totala försvarets behov av personal och betydelsen av dennas användbarhet för flera olika slag av uppgifter i krig icke förorda kommitténs förslag till väsentligt avkortad militär utbildning. Utbildning i fartygsskydd föreslås i stället meddelas flottan tilldelade sjömanshusinskrivna värnpliktiga enligt följande.

271 Envar sjömanshusinskriven ges en om möjligt något utökad utbildning i passiva skyddsåtgärder. Denna utbildning kompletterar (kompletteras med) skyddsutbildning vid sjömansskolor och under yrkesutövningen i fred. 400-—500 på frivillig grund uttagna yrkessjömän ges under första tjänstgöring vid flottan utbildning i både passiv och aktiv skyddstjänst. 4. Utredningen föreslår för yrkessjömännen en grundläggande utbildning vid flottan om tillsammans 274 dagar, innefattande fartygsskyddsutbildning. Härutöver fullgöres repetitionsövningar om vardera 30 dagar till ett antal av högst fyra. Antalet är enligt särskilda regler beroende på levnadsålder vid avgång från anställning inom handelsflottan eller — för sjömän med minst sju års anställning — handelsflottans reserv i krig. 5. Av kommittén föreslagna frivilliga kurser tillstyrkas. De är av betydelse både ur beredskapssynpunkt och för verksamheten i fred. 6. Utredningens förslag beräknas överslagsmässigt föranleda en merkostnad av 2,2 miljoner kronor jämte kostnader för administration, instruktörer och resor. Utredningen anser kostnaden stå i rimlig proportion till betydelsen av föreslagna åtgärder. 7. Utredningens förslag avser att inom en såsom möjlig bedömd ram tillgodose både handelssjöfartens motiverade krav på fartygs och besättningars självskydd i krig och nödvändigheten att inom vårt totala försvar på bästa möjliga sätt söka tillvarata de personella resurserna.

272 Underbilaga Personal

för

att betjäna

luftvärnspjäser och för att upprätthålla övervakning och eldberedskap

kontinuerlig

Övriga Fartygets storleksordning ton dw

Medeltal Medeltal bemanbefäl + ning 1 telegrafist2

totalt

42 c:a35 c:a30 22 13 9

c:a32 c:a25 c:a 22 16 8 6 å 5

Större än 10 000 10 000—5 001 5 000—2 501 2 500—1 501 1 500— 501 500— 150

10 10 8 6 5 3 å 4

Av varje vakt oundgängligen Återstår per vakt för lv bunden vid två per vakt del (utom vakter befäl) 3 16 13 11 8 4 3

3 3 3 3 3 2

Återstår totalt (utom befäl)

13 10 8 5 1 1

29 22 19 13 5 4

1 Tank- och lastfartyg enligt Sveriges Redareförenings årsbok. Fartyg större än 1 000 ton dw: 1 kapten, 3 styrmän, 3—7 maskinbefäl. I regel 1 telegrafist. Övriga fartyg: 1 kapten, 1—2 styrmän, 1—3 maskinbefäl. 3 1 till rörs. 1 i maskin. 1 i kök (ej fartyg 500—150 ton dw). 2

Bestyck-

Fartygets storleksordning ton dw

Under förutsättning att 20 mm apjäs icke disponeras

ligt kom- 40 mm Personalbehov för konmitténs pjäser om Personalbehov för samttinuerlig beredskap liga pjäser m m förslag 20 mm vid en pjäs apjäs icke te i Ös tu används c S | u fl 1 S v & u 'aate M s ftao >•es S <u to S a s —to a>^ a 3 o S o a ft "3 ft fl "3 3 ii 3 .13 ft

si fl ill

Större än 10 000 10 000—5 001 5 000—2 501 2 500—1 501 1500— 501 500— 150 1 2

4 (3) (2) 1

8 4 4

4 2 2

2 2 2

14 8 8

13 5 4

4 — 4 4

2 2 2

1 2 1

2 1 1

Behandlas ej här, icke föreslagna bestyckas i bestyckningsplan. Upptas icke här — telegrafist eller styrman.

Följande

6 6 6

5 1 1

i i

befäl beräknas bundet av särskilda

Navigering Radar (lufor-)plotting Maskinrum Stridsledare, luftvärn Summa

1 1 (alt. telegrafist) 1 1 4

uppgifter.

273 Underbilaga 2 Överslagsmässigt beräknade värnpliktskostnader i utredningens förslag Utgångsvärden a) Utbildningskontingent 450 man. b) Dagkostnader för 182 dagars tjänstgöring ombord 22: 76 kronor, för repetitionsövning 29: 58 kronor. c) Kostnader för en värnpliktig under fartygsskyddsutbildning och rekrytskola. Kostnaderna avser

Belopp kr 3:00 1:25 0 :19 0:50 1:34 3:50 2:93

Avlöningar Familjebidrag Sjukvård Resor Expenser Mathållning Intendenturmateriel Summa Totalt för 92 dagar

12:71 1 169:32

Tillkommer för handvapenutbildning luftvärnsutbildning skyddsutbildning Summa utbildningskostnader

70:00 2 250: 00 50: 00

Avrundat

3 540:00

3 539:32

Kostnadsberäkning Bland flottans kontingent av omkring 600 sjömanshusinskrivna värnpliktiga i allmänhet uttas 450 för fartygsskyddsutbildning. För att alltjämt 600 befattningar skall kunna bemannas under hela året, måste flottans värnpliktskontingent ökas med 225 man. 600 man 375 man med samma tjänstgöring som nu (kostnadsberäknas icke)

225 man i en omgång ersättas med 225 man i två omgångar

Kostnadsminskning 225 man x 394 dagar x 22: 76 kr = 2 017 674 kr. Kostnad för första tjänstgöring 2 x (225 man x 3 540 kr + 225 man x 182 dagar x 22:76) = 3 457 044 kr. Kostnader för repetitionsövning beräknas för i medeltal två repetitionsövningar per man 450 man x 60 dagar x 29: 58 kr = 798 660 kr. Sammanlagt 3 457 044 + 798 660 — 2 071 674 = 2 184 030 kr. Avrundat: 2,2 miljoner kronor. 13—2820 61

BILAGA 2

Principer gällande försvarsgrenschef medgivande till uppskovsmyndighet a t t meddela uppskov enligt uppskovskungörelsen (9 §) (Utfärdade av Centrala värnpliktsbyrån) 1. Med hänsyn till krigsorganisationens personalbehov och den för krigsplacering disponibla personaltillgången inom olika åldersgrupper är det angeläget, att krigsplaceringsbara värnpliktiga under 35 års ålder medgivas uppskov i mycket begränsad omfattning. 2. Nedan angiven personal medgives uppskov endast i begränsad omfattning — oavsett ålder — och efter särskild prövning, därest trm eller myndighet som fördelar för krigsplacering icke tillstyrker sådant medgivande. a) Fast anställd personal. b) Värnpliktig personal. Försvarsgren

Utbildade till eller krigsplacerade såsom

Armén

Värnpliktigt befäl av furirs eller högre grad. Specialtjänst och yrkestjänst: Motor-, signal- och radaringenjörer. Skydds-, radar-, signal-, forsknings-, bearbetnings-, pjäs- och instrumenttekniker. Bil-, pjäs-, signal-, (band)traktor-, stridsvagns-, bandvagns-, gyroradar- och maskinmekaniker. Artilleritlygförare och artilleriflygmekaniker. Stridsvagns- och bilelektriker. Elsvetsare. Ackumulator-(elverks-)skötare. Kryptobiträden. Övriga tjänster (befattningar): Fältpolistjänst, bandpansarvärnstjänst, infanterikanonvagnstjänst, stridsvagnstjänst, bärgningstjänst, radartjänst, luftvärnsautomatkanontjänst (endast 40 ak m/48 och 57 ak m/54), eldledningstjänst (endast vid luftvärnet cig m/48), motortjänst (bandtraktorlinjen), järnvägstjänst, radiostationstjänst (endast vid signaltrupperna), radiokontrolltjänst, radiolänktjänst och sjukvårdstjänst. Underrättelse-, sambands- och batteriplatsbiträden. Reservdelsanskaffare, reservdelsmän, montörer, kranskötare, gummireparatörer och motorredskapsförare.

Marinen

Flottan: Värnpliktigt befäl. 2. klass sjömän. Kustartilleriet: Värnpliktigt befäl av furirs eller högre grad. Radiosignalister, radarmän, skydds-, radar-, signal-, pjäs- och instrumenttekniker, mekaniker, krigskassörer, kryptobiträden, marinpoliser och sjukvårdare.

Flygvapnet

Värnpliktigt befäl. Flygande personal. ABC-manskap, radarobservatörer, bilmekaniker, grävmaskinister, kommissarier, kryptobiträden, saneringsmanskap, sjukbärare och sjukvårdare.

3. Särskild prövning erfordras d e s s u t o m för all personal v a r a v t i l l g å n g e n är för liten o c h snar ersättning g e n o m n y u t b i l d n i n g ( o m s k o l n i n g ) icke k a n påräknas. 4. Beträffande k o m m u n i k a t i o n s v e r k e n o c h p o l i s v ä s e n d e t t a g e s — l i k s o m hittills — vederbörlig h ä n s y n till dessa v e r k s speciella b e t y d e l s e för totalförsvaret.

BILAGA 3 I-prov m. m. 1. Omedelbart före I-provet ifyller samtliga inskrivningsskyldiga kvalifikationskort, på vilket de lämnar vissa uppgifter om sig själva samt antecknar eventuella önskemål angående förband och utbildningslinje samt inryckningsår. 2. I-provet omfattar fyra delprov A — Instruktioner B — Urval C — Sammansättning D — Teknisk förståelse Delprov A och B (bedöms som en enhet) avser att pröva de inskrivningsskyldigas allmänna språkliga begåvning, vilken framförallt är av betydelse för förmågan att tillgodogöra sig de teoretiska momenten i utbildningen. Delprov C och D (bedöms som en enhet) avser att pröva lämpligheten för teknisktmekaniskt betonade utbildningslinjer. Vid rättningen framräknas med ledning av antalet rätt lösta uppgifter (s. k. råpoäng) och en särskild normtabell en standardpoäng (i 9-gradig skala) för varje delprov. De olika delprovens standardpoäng summeras därefter till en summa standardpoäng, som med tillhjälp av normtabellen indelas i 9 olika provgrupper. Provgrupperna anses ange den allmänna förmågan att tillgodogöra sig utbildningen och har följande omfattning och innebörd. Provgrupp 1: c:a 4% av åldersklassen som i stor utsträckning till följd av intellektuell efterblivenhet icke kan väntas tillgodogöra sig utbildningen i vapentjänst. Samtliga värnpliktiga som tillhör provgrupp 1 skall genomgå psykiatrisk undersökning efter första inryckning till tjänstgöring (go nr 3097/1946) och deras placering avgöres i regel av granskningsnämnd. De gravaste fallen av imbecillitet kommer i regel ej till inskrivningen. Provgrupp 2 och 3: dessa grupper omfattar c:a 7 resp. 12% närmast över provgrupp 1 och ligger klart under genomsnittet för åldersklassen. Provgrupp 4: denna grupp omfattar c:a 17% av åldersklassen som ligger knappt under genomsnittet. Icke befälsuttagna värnpliktiga rekryteras främst ur provgrupp 2—4. Provgrupp 5: genomsnittsgruppen, utgör c:a 20% av åldersklassen. 40% av åldersklassen ligger lägre respektive högre än provgrupp 5. För att hänvisas till exploration krävs normalt att den prövade tillhör lägst provgrupp 5. Provgrupp 6: denna grupp omfattar c:a 17% av åldersklassen som ligger knappt över genomsnittet. Huvuddelen av de för underbefälsutbildning lämpliga tillhör provgrupperna 5 och 6. Provgrupp 7 och 8: dessa grupper omfattar c:a 12 respektive 7% närmast över provgrupp 6 och ligger klart över genomsnittet för åldersklassen. Huvuddelen av de för underofficersutbildning lämpliga tillhör provgrupperna 7 och 8. Provgrupp 9: denna grupp omfattar c:a 4% — de i intellektuellt hänseende bästa av åldersklassen. Vissa prövade i denna provgrupp är ensidigt teoretiskt inriktade. De kan därför vara mindre lämpliga för befälsutbildning med hänsyn till de krav på praktisk ledarföimåga, som befälsföringen ställer. 3. I omedelbar anslutning till I-provet ifylls ett särskilt frågeschema. I frågeschemat upptagna frågor gäller olika från psykologisk synpunkt relevanta förhållanden. Svaren är avsedda att i de fall vederbörande kommer till exploration vara ett underlag för exploratörens intervju och bedömning och i övrigt för fortsatta undersökningar.

CO

S > u ocC

> to

CO

CD

CD

<M\NTS

BILAGA 5

Förteckning över centrala myndigheter (utom de under försvarsdepartementet lydande) vilkas verksamhet i större eller mindre grad är ägnade totalförsvaret Socialdepartementet Socialstyrelsen Arbetsmarknadsstyrelsen

Sveriges meteorologiska och giska institut Luftfartsstyrelsen

Inrikesdepartementet Medicinalstyrelsen Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd Statens bakteriologiska laboratorium Krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar Statens utlänningskommission Civilförsvarsstyrelsen Statspolisen Kriminaltekniska anstalten Statens brandinspektion Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar Civilbefälhavare Länsstyrelser, överståthållarämbetet

Finansdepartementet Generaltullstyrelsen

Kommunikationsdepartementet Generalpoststyrelsen Telestyrelsen Järnvägsstyrelsen Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Vattenfallsstyrelsen

hydrolo-

Jordbruksdepartementet (Bikets allmänna kartverk) Statens jordbruksnämnd Veterinärstyrelsen Statens veterinärmedicinska anstalt Handelsdepartementet Sjöfartsstyrelsen Biksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap Statens pris- och kartellnämnd Statens krigsskadenämnd Statens krigsförsäkringsnämnd Försäkringsinspektionen Ecklesiastikdepartementet Skolöverstyrelsen Flyg- och navalmedicinska nämnden Statens medicinska forskningsråds försvarsmedicinska nämnd

Utöver departementsindelningen faller viktiga beredskapsuppgifter på främst Sveriges Radio och Riksbanken.

BILAGA 6

Till 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov.

Efter fullgjort uppdrag får av Kungl. Försvarsdepartementet tillkallade experter härmed överlämna redogörelse för resultatet av sina överväganden. Stockholm den 21 mars 1961. Bertil

Gråberg

Birgitta

Brodin

Lafqvist

I. Arbetskraftsplanläggningen för det ekonomiska försvaret Alltsedan den dåvarande försvarsbyrån inom arbetsmarknadskommissionen inrättades under det senaste världskriget, har arbetsmarknadsstyrelsens planläggning för arbetskraftsresurserna i krig icke underkastats någon ingående analys; verkets ställning har gjort denna uppgift till en självklar företeeelse. Samtidigt som kraven på dess insatser successivt ökat, har en systematisk bearbetning eller värdering av desamma i relation till andra myndigheters åtgärder icke i önskvärd omfattning varit föremål för överväganden. Under den följd av år då civilförsvarets arbetsuppgifter och organisation var under utredning uppstod ett låst läge för de myndigheter, som för sin planläggning var beroende av utredningsarbetets resultat. Av de fyra totalförsvarsgrenarna är det tre inom vilka planläggning sker beträffande arbetskraft — i vidaste bemärkelse: inom krigsmakten, civilförsvaret och det ekonomiska försvaret. Fördelningen av disponibel personal inom de olika försvarsgrenarna förhåller sig ungefär som följer. Krigsmakten Civilförsvaret (inskriven styrka) Ekonomiskt försvar ( = förvärvsarbetande, icke ianspråktagna) ... Frivilligorganisationer m. fl

39 % 7% 46 % 8 % 100 %

Vid bedömningen av dessa siffror måste emellertid observeras den grundläggande olikhet i planläggningsförutsättningarna, som främst karakteriseras av att arbetskraftsbehovet inom det ekonomiska försvaret av flera skäl icke kan beräknas med samma noggrannhet som inom krigsmakten och civilförsvaret. Även inom dessa inträffar behov av omdisponering, men möjligheterna att genomföra denna är m i n d r e komplicerade än inom näringsliv och förvaltning och planläggningen för dessa områden får på så vis ett andrahandsutgångsläge, sedan krigsmaktens och civilförsvarets behov blivit täckta. Med hänsyn till de dispositioner som skall träffas inom nämnda myndigheter är denna förutsättning rimlig och även h ä r sker en avvägning med hänsyn till den tredje totalförsvarsgrenens behov. Bedömningen inom denna försvåras emel-

279 lertid av alt de grupper som planläggningen omfattar, består av ett heterogent material, och inom grupperna har beträffande små respektive stora enheter individuella föreskrifter utarbetats. Tidigare gjorda sammanställningar över personalläge inom den krigsviktiga industrin, grundade på riksnämndens personalbehovsberäkningar, har givit till resultat att ett obetydligt överskott på arbetskraft kommer att uppstå, medan för livsmedelstillverkningen enligt jordbruksnämndens förutsättningar, viss brist på personal kan förutses. Emellertid har de översikter över tillgång, behov och brist, som utarbetats inom arbetsmarknadsstyrelsen varit summariska och resultatet endast av en branschvis inventering. — Utgångsläget för diskussionen är numera, att överskott på arbetskraft kominer att föreligga inom inkvarteringsorterna, men att brist på kvalificerad sådan ändå kan befaras. Möjligheter att verifiera detta antagande föreligger för närvarande icke på grund av primärmaterialets summariska beskaffenhet. 1 Hittills har de planläggningsförutsättningar beträffande arbetskraftsbehov som utarbetats av riksnämnden och jordbruksnämnden betraktats som bindande för arbetsmarknadsstyrelsens personalplanläggning. Detta kunde anses rimligt i ett läge då man väntade arbetskraftsöverskott vid ett krigsutbrott, då befolkningen förutsattes kvarstanna på sina bosättningsorter och då trenden beträffande allt högre driven specialisering inom yrkeslivet ännu icke var så utpräglad. Översikterna i med särskild skrivelse överlämnad tabellbilaga visar en påfallande överensstämmelse mellan behov och tillgång på personal. I själva verket pekar detta på att brister kommer att inträffa, generellt sett men framför allt inom de olika enheterna. Framräknad balans inom de båda grupperna företag, tab. l a ) och b ) , är resultat uteslutande av en översiktsmässig beräkning, där ingen hänsyn tagits till de ingående personalkategoriernas kvalifikationer. Samtidigt som behovs- och bristsiffrorna ändå får anses omfatta huvudsakligen kvalificerad personal, är överskottet sannolikt i största utsträckning hänförligt till den mindre kvalificerade delen av densamma. Att närmare söka bestämma omfattningen av divergenserna är i nuvarande planläggningsläge icke möjligt. Arbetsmarknadensstyrelsens resurser att täcka uppkommande brist kommer därtill i fortsättningen att bli mindre, om icke länsarbetsnämnderna får befogenheter att reservera yrkesskicklig arbetskraft ur det material som de ur värnplikten avgående representerar. Vidare framstår det som ett önskemål, att den detaljplanering som skall ligga till grund för personalbehovsberäkningar inom den krigsviktiga industrin ytterligare konkretiseras, så att den medger bättre ledning för vissa företag respektive vissa grupper av företag. De rörliga planläggningsförutsättningarna på detta om1 Primärmaterialet, som är inhämtat genom förfrågningar hos de enskilda företagen, medger endast en kategorivis överblick över personalen inom de olika branscherna och specificeringen av personalkategorierna är icke längre tillfredsställande ur krigsplanläggningssynpunkt: I. Personal i chefsställning (direktör, fabrikör, driftschef, försäljningschef, planeringschef etc) II. Kontors-, ingenjörs- och teknisk personal i övrigt III. Verkmästare och förmän IV. Yrkesskickliga arbetare V. Övriga arbetare För företag inom den icke krigsviktiga sektorn tillkommer VI. Övrig personal (t ex butikspersonal, transportarbetare, lagerarbetare, servitriser). Den mest framträdande osäkerhetsfaktorn är att inom kategori II rymmes personal av synnerligen varierande yrkestillhörighet, där å ena sidan överskott kan väntas (kameral personal), å andra sidan brist befaras (teknisk personal). Även kategori IV omfattar personer inom vitt skilda yrken, visserligen inom samma bransch, men där en överföring på grund av den tilltagande specialiseringen icke utan vidare låter sig göra.

280 rade bör visserligen i stort medge ett visst mått av flexibilitet, men de enskilda företagen måste meddelas individuella direktiv, bland annat ur den synpunkten att deras intresse för planläggningsarbetet skall kunna vidmakthållas, men också för att medge tillräcklig ledning för uppskovsbedömningen. — Dessa reflexioner är närmast föranledda av att i en del fall industritablån för krigsproduktion endast anger att sådan skall bedrivas utan att omfånget av arbetsuppgifterna preciserats, respektive att förenkling av tillverkningen skall genomföras men icke närmare hur långt denna skall drivas. Under sådana omständigheter ifrågasätter företagsledningen ändamålsenligheten med den fastställda personalramen och tar sin tillflykt till utvägen att bedöma sina produktionsmöjligheter med utgångspunkt från den gynnsammare situationen under senaste världskriget och redovisningen i uppskovssammanhang blir icke godtagbar. Sammansättningen av en personalgrupp har hittills icke i personalredovisningssammanhang beaktats, nämligen den stora grupp förvärvsarbetande kvinnor, vilka är mödrar till barn under 16 år. Beträffande denna har ännu ingen särredovisning skett, och inslaget av kvinnor framförallt inom livsmedelsindustrin är betydande. Enligt en år 1958 av statistiska centralbyrån utarbetad översikt har icke mindre än 56 % av samtliga förvärvsarbetande kvinnor barn under 16 år och kommer sålunda att beröras av utrymningsåtgärderna. För arbetsmarknadsstyrelsens arbetskraftsplanläggning är det av största vikt att denna avgång från den krigsviktiga industrin på utrymningsorterna kan överblickas. — Den utländska arbetskraften är ännu en osäkerhetsfaktor. Alltjämt är stora områden av den krigsviktiga industrin lokaliserad till utrymningsorter och produktionen inom densamma följaktligen i hög grad beroende av utrymningsåtgärderna. Enligt anvisningar från riksnämnden skall K- respektive F-produktion igångsättas redan vid »skärpt läge». Om detta begrepp sammanfaller med beredskapsgrad III, då frivillig utrymning rekommenderas, kommer allvarliga störningar att inträffa inom driften vid framförallt sådana industrier som har övervägande kvinnliga anställda (textil, konfektion och livsmedel). I ett, enligt riksnämnden »ytterligare skärpt» läge, varmed torde avses beredskapsgrad II, då K- och F-produktionen skall forceras, samtidigt som mobförberedelser och beredskapsutrymning anbefalles, kan samma situation väntas uppstå men i betydligt större skala. Vid mobilisering och slutlig utrymning har man anledning hysa allvarliga farhågor för produktionen icke blott inom krigsindustrin på utrymningsorterna utan inom hela näringslivet, om icke åtgärder i fred vidtages för att förhindra en spridning respektive underlätta ett återförande av den redan spridda personal som är behövlig för produktionens upprätthållande. Ovan skisserade initialskeden, innan — efter inventering — en överblick vunnits över befolkningen i arbetsför ålder, kommer att bli de mest kritiska för det ekonomiska försvaret, och återverkningarna kan bli utslagsgivande för händelseförloppet på längre sikt, icke blott för det ekonomiska försvaret utan för den samlade krigsansträngningen. Först ett beredskapslarm medför skyldighet för personal inom det totala försvarets krigsorganisation att ofördröjligen inställa sig till tjänstgöring, men behov att förhindra en spridning av sådan arbetskraft kan inträffa redan dessförinnan, om icke väsentliga förberedelser under ett beredskapsläge skall äventyras. Vid en fortsatt händelseutveckling kommer det att vara av betydelse att förmå personal att kvarstanna respektive taga anställning på utsatta orter, inom farliga områden eller inom riskfylld verksamhet. Den del av befolkningen som skall tjänstgöra inom det ekonomiska försvaret befaras av flera skäl vara svårare att hålla samman än krigsmaktens och civilförsvarets styrkor. Det får betraktas som angeläget att åvägabringa ett ökat mått av trygghet på denna punkt.

281 Stora områden av samhällslivet är ur krigsplanläggningssynpunkt ännu otillfredsställande bearbetade. För flera statliga och kommunala verk och myndigheter är en bättre samordning och överblick behövlig. Visserligen är dessa medvetna om att deras verksamhet är av betydelse för försvarsinsatsen, men då omfattningen av arbetsuppgifterna icke är känd, blir deras planläggning odeciderad och tafatt. I arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar för uppskovsplanläggningen, h a r visserligen erinrats om bestämmelserna i administrativa fullmaktslagen och tillämpningsföreskrifterna till denna, och beträffande civilförsvarets nuvarande personalorganisation har denna möjlighet närmare preciserats, men även i det senare fallet är anvisningarna allmänt hållna. Flertalet myndigheter känner sannolikt icke till de möjligheter till en utfyllnad av personal som nämnda kungörelse medger. På flera väsentliga punkter förekommer ännu praktiskt taget ingen planläggning, bland annat inom socialvården och undervisningen. Beträffande de dagliga tidningarna har endast generella riktlinjer utarbetats. Arbetsblockorganisationen inom jordbruket tarvar en översyn och varuhandeln är ännu ett exempel på ett otillfredsställande bearbetat område. Inom vissa län är uppenbarligen den civila transportorganisationen för svag. Eventuellt fortsatt verksamhet inom sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen behöver dryftas och så vidare. Inom en del av nu nämnda områden pågår undersökningar och utredningar. Enligt riksnämndens och jordbruksnämndens planläggning är det ett förhållandevis litet antal företag som är klassificerat som krigsviktigt, och det får därför anses vara av så mycket större betydelse att produktionen inom dessa kan fortsätta. En registrering av de krigsviktigt anställda har diskuterats som en utväg att vinna en hållpunkt i ett utgångsläge. Ett sådant förfarande får betraktas som ett viktigt komplement till en mera allsidig, långsiktig planläggning av det krigsorganiserade näringslivet. Ett systematiskt bedrivet planläggningsarbete inom arbetsmarknadsstyrelsen är en förutsättning för samordning av de olika grupperna av försvarsärenden både inom och utom verket. Lokaliserings- och utredningsbyråns resurser bör därför i fortsättningen tillvaratagas ur denna speciella synpunkt. Den bör sålunda för försvarssektionens och andra myndigheters planläggningsarbete leverera sådant material som kan ha betydelse ur totalförsvarssynpunkt. Byråns uppmärksamhet får ständigt vara inriktad på dessa problemställningar som en sidoordnad men viktig del av dess arbete, av vilken även för fredsplanläggningen värdefulla erfarenheter kan vinnas. De yrkes- och utbildningsstatistiska prognoser som utarbetats inom arbetsmarknadsstyrelsen, utgör härvid ett underlag, där erforderliga justeringar med sikte på försvarsplanläggningen torde vara genomförbara. Arbetsmarknadsstyrelsens planläggningsarbete skulle på detta sätt kunna inriktas på en serviceverksamhet som kan komma flertalet av totalförsvarets delar tillgodo, icke minst krigsmakten och civilförsvaret. Samma är förhållandet med de långtids- och andra prognoser som utarbetats inom byrån. Vidare kan statistiksektionen inom byrån anlitas vid behov av statistiska specialundersökningar.

I I . Planläggningen inom arbetsmarknadsverket Arbetsmarknadsstyrelsens planläggning. Att det verk som i fred är central statsmyndighet för arbetskraftsfrågorna även ansvarar för beredskapsplanläggningen av dessa är rimligt och naturligt. I stort sett har arbetsmarknadsstyrelsen också de befogenheter, som krigsplanläggningsuppgifterna kräver.

282 Intill år 1952 omhänderhades arbetsmarknadsstyrelsens försvarsplanläggning av en försvarsbyrå, vilken emellertid av organisatoriska skäl nämnda år inordnades som en sektion inom lokaliserings- och utredningsbyrån. När sektionen inrättades, fick den behålla den förutvarande byråns personal, den är enligt arbetsordningen i stor utsträckning jämförlig med en byrå, och byrådirektören har i vissa ärenden byråchefs befogenheter. Redan dessa förhållanden ger en antydan om det särpräglade i sektionens arbetsuppgifter och utvecklingen har sedermera pekat på lämpligheten av att denna avdelning fått behålla den starkare ställning som en byrå intager. Under den tid, då bland annat civilförsvarets organisation omprövats och fastställts, krigssjukvården samt byggnads- och reparationsberedskapen nydanats, länsstyrelsernas krigsorganisation tagit form och riksnämndens verksamhet varit föremål för utredning, har arbetsmarknadsstyrelsens ställning och uppgifter inom totalförsvaret ej varit föremål för några närmare överväganden. Verket h a r genom försvarssektionen varit representerat i det utredningsarbete som andra myndigheter och organisationer varit föremål för, och då sektionens sakkunskap i dessa sammanhang betraktats som angelägen, har mycken tid måst reserveras för sådant arbete, men resurser för en uppföljning av nydaningens konsekvenser för verkets egen del har icke förelegat. Ett annat förhållande som i icke ringa grad torde ha inverkat återhållande på arbetsmarknadsstyrelsens försvarsplanläggning, är dess beroende av riksnämndens befogenheter. Kungl. Majrts instruktion för styrelsens verksamhet stadgar sålunda, att verket enligt anvisningar av riksnämnden, skall planlägga utnyttjandet av landets arbetskraft vid krig eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Men då icke samtidigt utsagts omfattningen av riksnämndens uppgift och ansvar, har arbetsmarknadsstyrelsens planläggning huvudsakligen kommit att betraktas som ett komplement till riksnämndens, medan istället ett reciprokt förhållande hade varit motiverat. I betänkande angående riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap, dess verksamhet och organisation har utredningen framhållit vådan av oklarhet i fråga om fördelningen av formellt och reellt ansvar. Vad avser arbetskraftsplanläggningen för krigsförhållanden får det betraktas som angeläget, att arbetsmarknadsstyrelsen utan ovan angivna förbehåll ålägges ansvaret för ifrågavarande planläggning. För att kunna fylla funktionen av centralt sammanhållande myndighet på personalplanläggningens område fordras emellertid betydligt större resurser än de som hittills kunnat ställas till försvarssektionens förfogande. Starka skäl talar för en återgång till den förutvarande försvarsbyrån. Denna skulle i första hand omfatta en planeringsavdelning, som närmast skulle ha karaktären av ett stabsorgan med huvudsakligen planläggande och samordnade uppgifter: konsultativ verksamhet till tjänst för andra myndigheter, uppföljning av deras planläggningsläge, samordning civilområdesvis av länsarbetsnämndernas försvarsplanläggning samt anordnande av och representation vid spel. Behovet av en fastare organisation av verksamheten är framträdande och för fortsatt verksamhet har det befunnits angeläget att den föreslagna byrån får en sådan fastare organisatorisk uppbyggnad med någorlunda klart avgränsande arbetsuppgifter inom dess övriga avdelningar, som de olika grupperna av ärenden medger. Arbetet med registreringen av personal och företag kunde därvid hänföras till en särskild avdelning och uppskovs- och anståndsbehandlingen till en annan. — Frånvaron av en kansliavdelning inom försvarssektionen h a r efterhand visat sig alltmer besvärande och det får anses som ofrånkomligt att en sådan inrättas. Denna skulle ha till uppgift att handha personalärenden och tillsynen av diarier och arkiv, men framför allt den alltmer krävande uppgiften att bevaka

283 författningar, cirkulär och skrivelser (författningsberedskap). Verksamheten inom kansliavdelningen kan väntas bli synnerligen omfattande varför den föreslås som en särskild avdelning. Då dess arbetsuppgifter i hög grad kommer att bli beroende av de åtgärder som vidtages inom planläggningsavdelningen, är det alternativet tänkbart, att kansliavdelningen knytes fastare till denna. Utredningen anser sig emellertid icke nu kunna framlägga ett mera detaljerat förslag till utformning av byrån. Länsarbetsnämndernas försvarsplanering. Det är oundvikligt att ovan anförda förhållanden givit återverkningar på länsplanet. Formellt åvilar det länsarbetsdirektör och förste inspektör att taga noggrann kännedom om behov av och tillgång på arbetskraft inom länet vid krigs- och beredskapstillstånd. Vidare åligger det kansliinspektör — eller annan befattningshavare — att närmast under länsarbetsdirektören leda planläggnings- och förberedelsearbete avseende dessa ärenden. Anhopningen av andra arbetsuppgifter har emellertid för nämnda befattningshavare blivit sådan att de blott apropå och sporadiskt kunnat ägna någon tid åt desamma. I länsplanet har planläggningen under de senste åren alltmer kommit att omfatta tre huvudpunkter, beredskaps- och företagsregistren, fördelningen av ur värnplikten avgående samt uppskovs- och anståndsärenden, utan tillfredsställande planläggningsmässig samordning, men som från varandra relativt isolerade företeelser. Styrelsens försvarssektion har inom ramen för sina resurser lämnat nämnderna anvisningar för detta arbete, men dessa har i huvudsak gällt rutinbehandling av ärendena. Samtidigt har — liksom på det centrala planet — anspråken på länsarbetsnämndernas medverkan i olika sammanhang ökat från övriga försvarsplanläggande myndigheters sida, och de resultat som vissa länsarbetsnämnder förmått uppvisa, har varit en följd av samarbetet med andra regionala myndigheter samt tjänstemännens individuella förmåga till inlevelse och initiativ. Den särställning som försvarssektionen intager inom arbetsmarknadsstyrelsen, har icke haft någon motsvarighet på länsplanet, där försvarsärendena fått en synnerligen varierande inplacering inom nämndernas kansliorganisation. Oftast har de inordnats under statistikavdelningen. Kraven på en fastare organisation inom arbetsmarknadsstyrelsens försvarssektion återkommer sålunda på länsplanet och en år 1960 företagen organisationsundersökning avseende länsarbetsnämndernas kanslier har också kommit fram till denna slutsats, och i anledning därav föreslagit vissa personalförstärkningar, vilka av arbetsmarknadsstyrelsen år 1961 framförts till departementet.

I I I . Befolkningsregistrering Som inledningsvis framhållits intager arbetsmarknadsstyrelsens personalplanläggning en särställning vid en jämförelse med krigsmaktens och civilförsvarets. Omdisponeringarna inom den av riksnämnden och jordbruksnämnden planlagda krigsviktiga verksamheten, utrymningsåtgärderna, den militärtekniska utvecklingen och rationaliseringssträvandena inom näringslivet, allt föranleder nya överväganden. Ur arbetsmarknadsstyrelsens synpunkt är möjligheter till en snabb omställning av näringslivet till krigsförhållanden och till ett rationellt utnyttjande av arbetskraften utslagsgivande för dess arbete. En individuell rullföring av landets efter

284 mobilisering och högsta civilförsvarsberedskap återstående förvärvsarbetande personer är därför en utväg som måste övervägas. Länsarbetsnämnderna har genom 1943 års beredskapsmönstring erfarenheter av sådan befolkningsregistrering. Vid detta tillfälle gjordes i första hand en inventering, baserad på uppgiftsskyldighet från den icke värnpliktiga befolkningen. Efter granskning överlämnade folkbokföringsmyndigheten (pastorsämbetet) materialet till länsarbetsnämnderna, som ansvarade för klassificeringen. Fortsatt arbete bestod huvudsakligen i att jämföra uppgifterna med beredskapsregistret, verkställa adressändringar efter meddelande från pastorsämbetena och tillföra registret nya kategorier — barn som fyllt femton år och män vid utträdet ur värnpliksåldern — vidare att sammanställa materialet efter yrke och användbarhet. Möjligheter till aktualisering av ursprungligen lämnad uppgift om yrke och arbetsgivare fanns icke. Visst samarbete med och utlämnande av uppgifter till andra myndigheter var särskilt reglerat. En motsvarande registrering av den krigstjänstgöringsfria förvärvsarbetande delen av befolkningen är i dagens läge givetvis icke omöjlig att genomföra. En väsentlig ändring förtjänar emellertid att observeras. I nuläge är adressuppgifter icke behövliga för länsarbetsnämndernas planläggning, medan däremot uppgift om yrke och arbetsgivare måste tillmätas den största betydelse. Om emellertid en sådan registrering skall ha något praktiskt värde, blir en oundviklig konsekvens, att länsarbetsnämnderna får befogenhet att uttaga och krigsplacera denna del av befolkningen. Av flera skäl har m a n anledning att ställa sig tveksam till ett sådant förfarande, bland annat det förhållandet, att länet som planläggningsenhet är ett för begränsat område för att det önskade resultatet skulle uppnås. Härför kräves ett omfattande samordningsarbete mellan olika länsarbetsnämnder med behovs-, brist- och överskottsrapportering samt sådana fortlöpande ändringar i dessa hänseenden som tidigare åberopade rörliga planläggningsförutsättningar föranleder. Därutöver uppstår kravet på redovisning till de regionala civilförsvarsmyndigheter, som berörs av omgrupperingarna. Med hänsyn till att länsarbetsnämnderna sannolikt icke kommer att behöva utnyttja mer än en del — större eller mindre beroende på de växlande förutsättningarna — av den krigstjänstgöringsfria arbetsföra befolkningen, kan man ifrågasätta om kostnaderna för en så omfattande registrering står i rimlig proportion till nyttan av densamma. Den organisation man måste räkna med för detta arbete, måste givetvis bli av helt annan storleksordning än den nuvarande både i central, men framförallt i regional instans. Även om flera skäl talar för önskvärdheten av en allmän registrering måste, i anledning av ovan anförda erinringar emot densamma, utvägar prövas för en modifierad planläggning i detta hänseende.

IV. Beredskapsregistret Nuläge. Ansvaret för beredskapsregistrets förande åvilar i första hand länsarbetsnämnden (SFS 720/1941). Till ledning för detta arbete h a r arbetsmarknadsstyrelsen utfärdat föreskrifter, innehållande vissa kompletterande definitioner till kungörelsens bestämningar. Dessutom utfärdar styrelsen anvisningar för uppgiftslämnarna till beredskapsregistret. Registret innehåller för närvarande förutom uppgifter på hemvärns- och civilförsvarspersonal, huvudsakligen frivilligorganisationernas A- och B-kontrakterade personal, viss icke krigsplacerad medicinalpersonal, inom vissa statliga

285 verk anställda och reservarbetskraft för olika myndigheter samt vidare vissa yrkesgrupper vilka det befunnits särskilt angeläget att registrera. Tidigare ingick i registret även uppgifter på reservarbetskraft för industri och jordbruk. Delvis med hänsyn till svårigheterna att hålla detta material aktuellt, delvis på grund av utrymningsplanläggningen, slopades denna registrering är 1958, och för närvarande överväges av samma skäl, att även registreringen av sjukhuspersonal skall upphöra. Riktlinjerna för intagning i beredskapsregistret är rätt flytande och ingen n o r m e r i n g är angiven i beredskapsregisterkungörelsen. Förutsättningarna för en avvägning inom arbetsmarknadsstyrelsen av angelägenheten ur totalförsvarssynp u n k t att registrera de olika grupperna har därför varit obetydliga, och registret omfattar personal med uppgifter av varierande betydelse och omfattning. Utvägen att beredskapsregistrera personal och därigenom erhålla garanti att den icke ianspråktages för annat åtagande har alltid varit föremål för stort intresse från myndigheter och organisationer, och under de senaste åren har icke mindre än femton nya rubriker tillförts registret. Oftast har inarbetandet av dessa grupper varit ett resultat av framställningar till arbetsmarknadsstyrelsen om behov av registrering och begreppet skyldighet i kungörelsen har alltmera övergått till attt få innebörd av medgivande om rätt att registrera, ett förhållande som får anses ägnat att stärka registrets position. Beredskapsregistrets värde som samordningsinstrument, följsamt till totalförsvarsplanläggningens anspråk, belyses genom anförda förhållanden och en omprövning av dess omfattning är ständigt aktuell. Under de senaste årens genomgripande förändringar i planläggningshänseende har registrets berättigande överhuvudtaget respektive en avsevärd inskränkning av detsamma diskuterats. Möjligheten att, som ursprungligen avsågs, via registret underlätta inkallande av de beredskapspliktiga, har på grund av utrymningarna bortfallit eller väsentligt minskat och andra utvägar, i form av uttagningsbevis eller dylikt för att skapa garantier så aitt beredskapspliktig icke åtager sig flera oförenliga uppgifter, har även varit föremål för överväganden. Omprövning av beredskapsregistret. För att genomföra en rationalisering av registreringen är en omprövning av de allmänna förutsättningarna för densamma nödvändig. Registret skall alltid ha ett underlag i den allmänna planläggningen och vara följsamt till dess skiftande förutsättningar. Även om ett visst mått av rörlighet sålunda är nödvändigt, måste ändå vissa systematiska bestämningar och riktlinjer fastställas, på vilka följande synpunkter kan utgöra exempel. I registret bör endast ingå beredskapspersonal av väsentligt värde för det totala försvaret. Behov av utvidgad registreringsskyldighet respektive medgivande om rätt till registrering liksom hävande av sådan skall av arbetsmarknadsstyrelsen prövas med utgångspunkt från det allmänna planläggningslägets krav. Registeret skall — liksom hittills — bevaka, att beredskapspliktig icke åtager sig flera med varandra respektive med civil sysselsättning i krig oförenliga uppgifter. 1 1 IK K § 1 stadgas följande: Med beredskapspliktig förstås i denna kungörelse a) beredskapspliktiga eller personer, som i annan ordning än med stöd av värnpliktslagen uttagits till eller frivilligt åtagit sig uppgift inom rikets militära eller civila försvarsberedskap (beredskapsuppgift) och som icke enligt inskrivningsförordningen äro att anse såsom fast anställda vid krigsmakten; b) personer, som eljest vid planläggningen av rikets försvarsberedskap äro avsedda att tagas i anspråk för civil beredskapsuppgift. Punkten b) är ur det ekonomiska försvarets synpunkt otillfredsställande formulerad.

286 I registret skall ingå personal med civilförsvars- eller frivilligåtagande som är oförenligt med den beredskapspliktiges civila sysselsättning i krig. Därtill bör ingå personer u n d e r utbildning, vilka omedelbart avregistreras om utbildningen avbrytes eller icke leder till kontrakt (motsvarande). Förhandsförfrågningar hos länsarbetsnämnden skall alltid föregå såväl uttagning som inskrivning och utbildning av personal. Registret skall av uppgiftslämnarna fortlöpande aktualiseras och meddelande lämnas till länsarbetsnämnden om ändring vad avser yrke och arbetsgivare. Om det vid revidering framkommer att den beredskapspliktige innehar viktig tjänst inom krigsviktig verksamhet, skall det åligga länsarbetsnämnden att ofördröjligen göra uppgiftslämnaren uppmärksam härpå för hävande av avtal. Materialet i registret skall korrespondera med tillgång enligt mobiliseringstabell, organisationsplan etc. Vid framställning om täckande av personalbehov skall alltid bristsituationen uttryckt i siffror redovisas. Medgivande om rätt till registrering bör av arbetsmarknadsstyrelsen kunna återkallas för försumliga uppgiftslämnare. Riktmärket för begränsningen av registret h a r varit att vinna en samlad, konsekvent linje för dess sammansättning, så att det skall kunna medge en delredovisning ur personalplanläggningssynpunkt. — Vådan av att från registrering undantaga exempelvis sådan personal inom frivilligorganisationerna, som är avsedd endast för kortvariga insatser, får tillmätas underordnad betydelse i jämförelse med den vinst man gör genom att registret på detta sätt bättre korresponderar med personalplanläggningen inom totalförsvaret. Av samma skäl föreslås — dock med en viss tvekan — att hemvärnsmännen undantages från registrering. Erfarenheten pekar på att denna grupp beredskapspersonal är bättre medveten om sin uppgift än övriga, och det måste ankomma på övriga frivilligorganisationer att upprätthålla en lika tillfredsställande kontakt med sin personal, så att denna i ett krigsläge kan fullgöra nämnda uppgifter av tillfällig karaktär. Redovisning av beredskapsregistrets omfattning samt specifikation av föreslagen utgallring av vissa grupper återfinnes i tabell 2 a) och b ) , tabellbilagan. I tabell 2 a) redovisas beredskapsregistrets omfattning vid räkningen den 15/2 1960 och i tabell 2 b) dess omfattning efter en begränsning enligt nämnda riktlinjer. Vid en jämförelse enligt dessa utgångspunkter, blir resultatet att registrets volym skulle minska med omkring 50 %, och av det återstående materialet är övervägande delen hänförligt till civilförsvarspersonal. Aktualisering. Om registret skall fylla sin uppgift, måste det hållas aktuellt och föreskrifter angående aktualisering återfinnes i av arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade cirkulär. Det åvilar sålunda länsarbetsnämnderna att årligen verkställa en revidering av registret, och bestämmelsen är motiverad av att en del myndigheter, organisationer och framför allt företag på ett otillfredsställande sätt sköter sin uppgift att meddela länsarbetsnämnden inträffade förändringar. Om i ett inledande skede deras intresse för möjligheten att registrera personal är framträdande, finnes många exempel på att uppgiftslämnarna efterhand försummar aktualiseringsskyldigheten. Med uppgiftslämnare, vilka icke har försvarsberedskap som sin huvudsakliga verksamhet, har det sålunda visat sig svårt att få till stånd ett kontinuerligt samarbete och lika trögt har aktualiseringsarbetet varit för länsarbetsnämnderna i de fall, där infordrandet av uppgifter direkt från allmänheten föreskrivits. Aktualiseringsförfarandet har på detta sätt blivit synnerligen tidsödande och länsarbetsnämnderna har endast undantagsvis kunnat fullgöra sina åligganden. Om dessa kunnat genomföras systematiskt hade resultaten sannolikt blivit mera

287 tillfredsställande även av den anledningen att uppgiftslämnarna då varit införs l a d d a med denna rutin och samarbetet skulle därigenom löpt mera friktionsfritt Som framhållits i kap. Befolkningsregistrering är uppgift om adress icke längre av egentligt värde ur beredskapsregistreringssynpunkt, varför samarbete med folkbokföringen icke befinnes angeläget. Istället får ökad vikt läggas på uppgiftslamnarnas medverkan vid aktualisering, men initiativet till reviderinobor i fortsättningen tagas av arbetsmarknadsstyrelsen, som i samråd med upp&giftlamnarnas centrala instanser kan ge impulser till samtidiga riksomfattande revideringar inom olika avsnitt och med föreskriven senaste remissdag till länsarbetsnämnderna. Genom sådana samtidiga revideringar skulle en bättre samordning i planläggningshänseende vinnas, och överensstämmelsen med mobtabeller organisationsplaner och dylikt bli lättare att överblicka. Förhandsförfrågningar. Det förekommer ofta att uppgifter inlämnas till beredskapsregistret först sedan utbildning genomgåtts respektive kontrakt (motsvarande) tecknats. Allmänhetens minne för träffade avtal i detta hänseende är påfallande svagt, icke heller kan en beredskapspliktig själv avgöra vikten av sin civila anställning. Beredskapsregisterkungörelsen tar också hänsyn till dessa förhållanden och föreskrifter har i densamma lämnats beträffande prövning i efterhand av dubbelåtaganden. Denna uppgift åvilar länsarbetsnämnderna. Det måste betraktas som avgjort olämpligt att först i efterhand söka komma tillratta med sådana förhållanden. Exempel finnes på att uppgifter beträffande personer, redan utbildade och registrerade av annan uppgiftslämnare respektive anställda inom krigsviktig verksamhet, lämnats till länsarbetsnämnden först sedan utbildning genomgåtts eller kontrakt .tecknats avseende nytt beredskapsåtagande. Efterhand har för att förebygga sådana situationer ett förhandsförfrågningsförfar a n d e alltmera börjat tillämpas. Emellertid saknas stöd för detta förfarande i beredskapsregisterkungörelsen, varför tillämpningen icke blivit fullständig. 1 Behov av omdisposition: 48-åringarna. Redan under den tid då beredskapsmönstringsförfarandet upprätthölls, var intresset stort för det personaltillskott som de u r värnplikten avgångna årsklasserna utgjorde. Med den nuvarande årliga fördelningen avses en avvägning komma till stånd inom de avsnitt av totalförsvaret, vilka har behov av personalförstärkning. Ansvaret för denna fördelning åvilar arbetsmarknadsstyrelsen, som årligen träffar överenskommelse med berörda parter och utfärdar föreskrifter till de regionala organen. 1 samma mån som myndigheter och organisationer blivit medvetna om värdet av det tillskott, som de ur värnplikten avgående representerar, har anspråken på andelar ur detsamma stigit. På samma sätt som när det gäller intagning av nya grupper i beredskapsregistret har påtryckningarna vad avser större tilldelning av 48-åringar ökat, men den behovsredovisning, som skulle utgjort stöd för framställningarna har oftast uttryckts endast i allmänna ordalag; endast undantagsvis har förekommit att behovsredovisningen lämnats i siffror. I stort sett har icke heller omfattningen av eventuell personalbrist redovisats, och därmed har diskussionen av fördelningen mast föras på ett allmänt plan och den sammanjämk1 Förfarandet är bland annat föreskrivet i Bestämmelser för antagning, utbildning, krigsplacering m. m. vid armén av personal tillhörande Föreningen Svenska Blå Stjärnan (SBS) m. fl. (Friv A), vidare i Anvisningar för inskrivning av civilförsvarspersonal (AIR). För hemvärnet är detta stadgat i Hemvärnsstabens skrivelse nr 18:5 den 18/5 1951. Därmed är fältet praktiskt taget täckt, bestämmelser bör sålunda även ingå i beredskapsregisterkungörelsen.

288 ning av de olika intressena som slutligen kommit till stånd, har varit ett resulUt av tidsödande underhandlingar. Prövningen i regional instans åvilar länsarbetsnämnderna, vilka i stort sett kunnat genomföra densamma utan större friktioner. Emellertid är nämndernas fördelning icke helt invändningsfri. Vid denna har nämligen ingen annan hänsyn kunnat tagas till den krigsorganiserade civila verksamhetens intressen än att material beträffande samtlig personal inom denna ställts åt sidan, utan någon prövning beträffande de enskilda verkens beräknade behov av personal. Under bearbetningen inom länsarbetsnämnderna av material rörande ur värnplikten avgångna har ofta önskemål uttalats om möjlighet att som en allmän reserv registrera dels specialutbildad personal, på vilken man kan befara att brist kommer att uppstå, exempelvis konsulterande ingenjörer e t c , dels även krigsviktiga industrier. Då länsarbetsnämnden saknar befogenheter att för det ekonomiska försvarets räkning tillvarataga sådan personal, har hela det reservationsfria materialet överlämnats till andra totalförsvarsplanläggande myndigheter och organisationer. Om samma förfarande även fortsättningsvis skall tillämpas, innebär detta att möjligheterna för överföring av personal till krigsviktig verksamhet från icke krigsviktig sådan, inom cirka femton år kommer att vara helt beroende av det överskott, vilket efter undersökning icke befunnits lämpligt inom andra avsnitt av totalförsvaret, möjligen med det tillskott som vissa delar av det icke planläggningsenligt undanställda reservationsmaterialel utgör. Ur fördelningssynpunkt i totalförsvarets intresse är det därför angeläget att länsarbetsnämnderna får möjlighet att via materialet för ur värnplikten avgångna årsklasser uttaga och registrera personal för det ekonomiska försvarets räkning. Det första steget till en sådan bevakning har redan tagits genom frånskiljandet av reservationsmaterialet, men aktualisering av detta material har icke varit möjlig. Omfattningen av beredskapsregistret påverkas icke av denna omfördelning. I detta sammanhang förtjänar att understyrkas, att förutsättningen för en tilldelning av personal skall vara en siffermässig redovisning av behov och brist, dels som en komplettering till den allmänna överblicken över personalbehov, dels till ledning för länsarbetsnämndernas avvägning av angelägenheten av de olika framställningarna. — Analogt är förhållandet beträffande frivilligorganisationernas registrering av personal, vilken bör korrespondera med upprättade personalplaner. Nya uppgifter: inom krigsviktig verksamhet anställda. Under diskussionen om förut omnämnda reservarbetskraft har önskemålen att kunna registrera icke värnpliktig personal samt värnpliktig sådan med uppskov inom krigsviktig industri aktualiserats. Motiven härför har redovisats i kap. Befolkningsregistrering: utvägar måste planeras för att omställningen av näringslivet till krigsförhållanden skall kunna genomföras med största möjliga snabbhet. Men även från myndigheter utanför arbetsmarknadsverket har framhållits de svårigheter vid inskrivning av personal som bristen i förevarande hänseenden föranleder. Vidare borde, med hänsyn till utrymningsåtgärderna, all personal som är anställd inom krigsviktig verksamhet bibringas medvetande om sin skyldighet att kvarstanna på arbetsplatsen. Uppgifter om krigsviktiga företag kan icke lämnas genom kungörelser eller via radio. Icke heller är det lämpligt att företagen i fred orienterar sin personal om dessa förhållanden. Dels är riksnämndens och jordbruksnämndens planläggning ständigt under omarbetning, dels byter personalen anställning. Kvar står sålunda endast utvägen att registrera denna personal. Då ifrågavarande arbetskraft utan tvivel intager en nyckelställning inom totalförsvaret, skulle en registrering av

289 densamma vara av stort värde. Möjligheterna till aktualisering av detta material redovisas i kap. V. Tabellerna 4 a) och b) i den separat överlämnade tabellbilagan belyser omfånget av beredskapsregistret, sedan personal, anställd inom krigsviktig industri tillförts detsamma. Den medger även en jämförelse av registrets volym, antingen man utgår från att registrera samtlig anställd personal eller endast behovet av sådan, differensen är obetydlig eller omkring 5 000 personer. En registrering även av inom statliga och kommunala myndigheter anställd, respektive jämlikt administrativa fullmaktskungörelsen omplacerad personal förtjänar även att diskuteras. Då emellertid samordningsfrågan ännu icke är löst inom detta område, kan inga beräkningar göras i vilken mån detta skulle komma att påverka beredskapsregistrets omfång. Ifrågavarande personal är dessutom på grund av sina anställningsförhållanden lättare att överblicka, den består av ett mera homogent material, och ett övervägande av beredskapsregistrering får uppskjutas itill dess planläggningsarbetet tagit fastare form. Beredskapsregistrets elasticitet medger sådana omprövningar.

Nya uppgifter: värnpliktiga till disposition. 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov har framställt frågan, huruvida icke en mera detaljerad inblick ur kvalifikationssynpunkt beträffande bland annat utbildade, ej krigsplaceringsbara samt äldre outbildade värnpliktiga skulle kunna medverka till en bättre fördelning av personalresurserna, och i samband därmed ifrågasatt länsarbetsnämndernas medverkan till att nå detta mål. Hittills har uppskovsförfarandet varit den främsta utvägen att åvägabringa en omföring av personal från krigsmakten till annan totalförsvarsuppgift. Uppskovsförfarandet medger en individuell bedömning såväl ur civil som militär synpunkt av de värnpliktiga, och ett liknande förfarande skulle därför krävas beträffande sådana värnpliktiga som i övrigt skulle ställas till disposition. Det får ur allmän planläggningssynpunkt beltraktas som angeläget att ifrågavarande resurser inventeras, sä att möjligheter till en bedömning av detta material kan förverkligas. Bland ifrågavarande värnpliktiga kan finnas sådana utan uppskov, som är anställda inom krigsviktig verksamhet och sålunda skulle utgöra en värdefull tillgång för denna, men även sådana värnpliktiga, vilka såsom reservarbetskraft skulle kunna omdisponeras för att ersätta andra, för vilka uppskov icke kan meddelas. Om en mera detaljerad inblick ur kvalifikationssynpunkt kan åvägabringas, är en minskning av uppskovsramarna icke otänkbar. Sammanställt med den översikt som en registrering av de krigsviktigt anställda skulle innebära, kommer detta material att medge bättre förutsättningar för uppskovbedömningen. En utväg vore att värnpliktiga till disposition i första hand tilldelades civilförsvaret efter i stort sett samma principer som tillämpas beträffande vid mönstringstillfället frikallade 18-åringar. En väsentlig skillnad mellan de båda kategorierna framträder emellertid omedelbart: vid mönstringstillfället erhåller man aktuella data om den frikallade, medan de anteckningar som de militära förbanden h a r om de värnpliktiga icke ger erforderlig ledning för ett bedömande av dessas användbarhet inom de andra totalförsvarsgrenarna. Om denna personaltillgång efter en individuell »mönstring», som bör kunna genomföras efter samma principer som vid förfrågningarna hos ur värnplikten avgående årsklasser, befinnes vara av väsentligt värde, skulle även vid fortsatt handläggning av dessa ärenden samma förfarande kunna tillämpas som beträffande 48-åringarna. Ifrågavarande kategori värnpliktiga är en förhållandevis stor grupp, medan det årliga tillskott som kan väntas, icke är särskilt betydande. Över19—2820 61

290 lämnandet till länsarbetsnämnderna av detta senare material kan lämpligen skce samtidigt som fördelningen av 48-åringarna tar sin början. En möjlighet är sedan att ifrågavarande material föres separat i form av ettt urvalsregister, sammanställt ur användbarhetssynpunkt, en annan utväg att i stort sött samma principer tillämpas som beträffande ur värnplikten avgångnai. Vilket av de båda alternativen man väljer, kommer behov av registrering attt föreligga, sedan utbildning genomgåtts och kontrakt tecknats. Beredskapsregisttrets omfattning efter införande även av denna grupp kan icke nu beräknas. övcrskottsmaterialet kan antingen föras separat i form av ett urvalsregister.'., som vid behöv kan utnyttjas av myndigheter och organisationer, eller kan dettsamma återsändas till truppregistreringsmyndigheterna för förnyad prövning. •— Förfarandet förutsätter ett kontinuerligt samarbete mellan truppregistreringssmyndigheter och länsarbetsnämnder, och det bör därför övervägas, i vilken u t sträckning de förra är i behov av rapport angående placering av den v ä r n p l i k tige, respektive om endast förfrågningar till länsarbetsnämnderna på förekom 1men anledning är tillräckliga. Ett rapporteringsförfarande enligt det f ö r s t n ä m n d a alternativet skulle förorsaka avsevärt merarbete för båda myndigheterna. En inventering med särskild hänsyn till yrkesanknytning av ifrågavarandte material bör företagas och lämpligheten talar för att truppregistreringsmyndig-?heterna får sig ålagd denna uppgift, då det sannolikt med ett sådant förfarandee väcker mindre uppseende bland de värnpliktiga, än om en civil myndighet haar initiativet. Sammanfattning. Beredskapsregistret har i det föregående underkastats en imgående analys, vilket sammanhänger dels med registrets centrala ställning ickce blott ur arbetsmarknadsstyrelsens utan även ur övriga försvarsplanerande myndigaheters synpunkt, dels med att de grundläggande principerna för detsammaa icke längre är i överensstämmelse med totalförsvarets behov. Det vore onktiggt att vänta att man enligt ovan uppdragna riktlinjer skulle få ett fullständigt k a r t o tek över samtlig kvalificerad personal. Registrets största betydelse får anses hgg^a däruti att det — så långt sig göra låter — medger en delredovisning betraffandde de viktigaste grupperna av personal inom den civila sektorn, liksom att det i fred förhindrar dubbelåtagande som skulle medföra konflikter i ett kritiskt lagee. — Efter ett krigsutbrott har registret icke längre något egentligt varde.

V. Förslag till åtgärder för effektivisering av registreringen En av de grundläggande förutsättningarna för det totala försvarets funktion äår bland annat att personalbehovet blir tillgodosett såväl i samband med krigsorgaanisering som för att möta icke förutsedda behov och för att täcka krigsforlusterr Inom vissa väsentliga verksamhetsområden sker uttagning redan i fred, varviad en mer eller mindre rigorös personalredovisning och inskrivning (motsvarande;) tillämpas Beträffande inom krigsviktig civil verksamhet anställda sker endast ern bevakning genom beredskapsregistret på så vis, att denna personal garderas moot uttagning till frivillig- eller civilförsvarsåtagande. I sitt nuvarande skick utgoor registret alltså endast ett kontrollorgan för att säkerställa att personal icke bindees för mer än en beredskapsuppgift. Det måste emellertid ur denna planläggningssynpunkt betraktas som lika angeeläget att beredskapsregistret innehåller aktuella uppgifter om de registrerade sonm

291 att itruppregistrerings- och civilförsvarsmyndighets register överensstämmer med faktiska förhållanden. För aktualisering av beredskapsregistret h a r man olika vägar att välja emellan, en del av dessa är redan prövade och nackdelarna med desamma har redovisats i kap. Beredskapsregister. Även om man med en skärpning av bestämmelserna skulle kunna vinna en förbättring, pekar erfarenheten på att en aktualisering, baserad uteslutande på uppgiftslämnarnas eller allmänhetens medverkan icke eliminerar osäkerhetsfaktorn, ens om betydande personalresurser ställes till länsarbetsnämndernas förfogande för kontrolluppgiften. Ur beredskapssynpunkt är det synnerligen angeläget att befolkningen redan i fred kan bli orienterad om sina uppgifter i ett krig. Broschyren »Om kriget kommer» är ett led i denna strävan. Inom civilförsvaret kommer utrymning att förberedas genom anslag i fastigheterna på utrymningsort. Nämnda åtgärder avser en allmän orientering. Den övervägande delen av den personal som skall tjänstgöra inom det ekonomiska försvaret kan emellertid med nuvarande planläggningsåtgärder icke följa ovannämnda allmänna anvisningar, då den enskilde i varje särskilt fall icke har kännedom om vikten av sin arbetsuppgift. Nuvarande försvarsplanläggning syftar till att under ogynnsammaste förhållanden — samtidig utrymning och krigsorganisering av totalförsvaret — kunna bemästra de svårigheter som uppstår i samband med ett överraskande krigsutbrott. Det måste sålunda ur denna synpunkt vara ett bestämt krav att den enskilde vet, huruvida, respektive var han skall arbeta, och det är uppenbart att frånvaron av ett placeringsmeddelande för den del av allmänheten som skall tjänstgöra inom det ekonomiska försvaret, innebär ett hot mot verksamheten inom detta. Denna synpunkt har upprepade gånger gjort sig påmind under utredningsarbetet och sammanhänger med behovet att kunna förhindra en spridning av krigsviktigt anställd personal, vilken dessutom av psykologiska skäl bör ges samma möjlighet som värnpliktiga och civilförsvarspliktiga att känna till vikten och värdet av sin insats. Uppfattningen att personal inom det ekonomiska försvaret skulle vara svårare att hålla samman än värnpliktiga och civilförsvarspliktiga, får itill stor del anses vara förorsakad av att den förstnämnda gruppen icke i erforderlig utsträckning informerats om sin uppgift. Även i en inkvarteringssituation efter snabbutrymning kan ett obligatoriskt innehavt placeringsmeddelande för beredskapspliktig personal vara av betydelsenär det gäller att underlätta identifieringen av särskilt viktiga grupper eller individer. Det vore i ett sådant läge synnerligen ogynnsamt att behöva avvakta resultat av en befolkningsregistrering i enlighet med de riktlinjer som år 1959 framlades i en promemoria med förslag angående befolkningsregistrering under krigsförhållanden. Innan resultaten av en sådan inventering hunnit systematiseras, skulle en avsevärd tid ha förflutit och först därefter kunde möjligheter medges till erforderliga omdispositioner av personal. De redovisnings- och identifieringsmöjligheter som är angelägna för fredsplanläggningsarbetet, blir ännu betydelsefullare under ett krig, då alla de svårigheter tillkommer som omställningen för krigsförhållanden och följderna av krigshandlingar medför. På samma sätt som man inom totalförsvarsplanläggningen i övrigt söker att i första hand utnyttja de hjälpmedel som olika institutioner erbjuder, får man inom det ekonomiska försvaret draga fördel av de i fred fungerande personalredovisningsorganen samt de identifikationshandlingar som allmänheten tilldelats i berörda hänseenden. Fullständig redovisning av befolkningen sker inom folkbokföringen, och folkbokföringsregistrets uppgifter återfinnes på debetsedeln, som utdelas till alla oavsett ålder, med skattepliktig inkomst. Sjukförsäkringsbesked tilldelas alla från och med 16 års ålder, och pensionsbrev slutligen alla som fyllt 67 år; pensions19*—1820 61

292 breven förvaras hos sjukkassorna. Vid en jämförelse mellan nämnda registreringsförfaranden framgår att möjligheter synes föreligga att tillgodose det ekonomiska försvarets behov av registrering i första hand genom sjukkassornas medverkan. Deras register omfattar personer i arbetsför ålder och de bör kunna medge en överblick över kvinnor med barn under IG år. Därtill har arbetsgivare skyldighet att anmäla förändringar beträffande de anställda och arbetstagare ändringar vad avser deras anställningsförhållanden. — Även ur andra synpunkter, exempelvis för civilförsvarets utrymningsplanläggning och sjukvården synes sjukkasseregistren vara tillämpliga. Inledningsvis har konstaterats att beredskapsregistret i sitt nuvarande skick icke motsvarar de krav som måste ställas på detsamma i personalredovisningshänseende. Det bör därför övervägas huruvida möjligheter föreligger att med utnyttjande av sjukkassornas register tillgodose både den kontroll som beredskapsregistret nu medger och behovet av personalredovisning. Om krigsplanläggningen beträffande arbetskraften inom det ekonomiska försvaret skall komma i paritet med övrig försvarsplanläggning, måste man ställa det kravet, att tillgången på personal för krigsviktiga uppgifter kan redovisas och personalreserver inventeras. Utvägen att via sjukkasscregistren effektivisera personalregistreringen synes medföra stora fördelar, då aktualisering av uppgifterna skulle baseras på en rationellt tillfredsställande metodik och medge möjligheter till kontinuerligt genomförbara ändringar. Den ökade arbetsinsats som ett sådant förfarande skulle innebära, förefaller vara ekonomiskt motiverad dels därigenom att materialet på detta sätt bleve effektivt bevakat, vilket skulle vara liktydigt med en höjd bered skåp, dels även ur den synpunkten att två myndigheter med behov av samma slags uppgifter icke båda skall behöva infordra desamma. I kap. Beredskapsregistrering har omnämnts önskemålen att slopa beredskapsregistreringen och ersätta den med någon form av uttagningsbevis. Tanken härpå fick förfalla bland annat på grund av svårigheterna att åvägabringa en samordning av ett sådant förfarande men även av den anledningen att erfarenheten givit vid handen, att uttagningsbevisen lätt blir bortglömda och aktualiseringsbehovet därmed icke kan tillgodoses. Emellertid får det anses som angeläget att allmänheten på ett eller annat sätt kan erhålla upplysning om sina åtaganden, och i detta sammanhang uppkom frågan, huruvida sjukförsäkringsbeskedet skulle kunna medge både det placeringsbesked och den identifikationsmöjlighet som hittills saknats i försvarsplanläggningen. Om ett sådant förfarande vore möjligt, kunde förslagsvis för utrymningsberättigade, icke ianspråktagna personer sjukförsäkringsbeskedet vara tryckt å nuvarande blekgula kort, medan för övriga grupper, de på ett eller annat sätt ianspråktagna, korten kunde ha en avvikande färg: för värnpliktiga och krigsfrivilliga exempelvis blå, för civilförsvarspersonal grön och för inom det ekonomiska försvaret anställda respektive för reservarbetskraft för detsamma r ö d färg. Kortet skulle, tillsamman med sedvanligt anvisningskort från arbetsförmedlingen, även kunna gälla som färdbiljett. Sjukförsäkringsbeskedet borde utgöra den obligatoriska handling som skulle framvisas vid mönstringsförrättning, vid anmälan till friviiliguppgift, inskrivningsförrättning hos civilförsvar, vid besök på kristidsnämnd, arbetsförmedling o. s. v. Denna fråga får anses vara av sådan vikt för totalförsvarsplanläggningen att de tekniska möjligheterna att genomföra ovan föreslaget förfarande bör n ä r m a r e utredas, varvid — om förslaget visar sig genomförbart — även den synpunkten förtjänar att beaktas, att beredskapsregistreringen avsevärt kunde förenklas eller måhända avvecklas. En bedömning inom länsarbetsnämnden kommer visserligen

293 i fortsättningen att behövas, men en allmän överblick över personaltillgången och en gruppvis inventering av densamma torde med moderna tekniska hjälpmedel utan större svårigheter kunna bli möjlig med hjälp av sjukkassornas register.

VI. Uppskov Liksom vid all annan rekvisition av arbetskraft skall även vad avser uppskovsansökningarna förutsättningen vara en redovisning av personalläget. I av arbetsmarknadsstyrelsen utarbetade föreskrifter till ledning vid uppskovshandläggningen ingår rekommendationer beträffande olika utvägar att lösa personalbehov i krig, med möjligheten att söka uppskov som en sista utväg. Omdisponering av personal, inkallande av pensionärer och ett rationellt utnyttjande av förefintliga resurser skall vara de första förutsättningarna. För verk och myndigheter, som redan anser sig ha genomfört en högt driven rationalisering och för vilka verksamheten i krig är relativt svår att bedöma, uppstår situationer, där en grundlig genomgång av planläggningen enligt arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar skulle bli synnerligen tidskrävande och uppskovsförfarandet framstår som den bekvämare åtgärd man i första hand överväger. På en väsentlig punkt sammanfaller krigsmaktens och civilförsvarets intressen med det ekonomiska försvarets. Ur de båda förstnämndas synpunkt är det de lägre, ur den sistnämndas de högre årsklasserna som är föremål för det största intresset, i det senare fallet beroende på att personalen med tilltagande ålder blir arbetsmarknadsmässigt mera stabil och kan förutsättas ha bättre yrkeskvalifikationer. Uppskovskungörelsen tar också hänsyn härtill och medger i första hand uppskovsmöjligheter inom de högre åldersklasserna. Det är i anledning av detta förhållande som i kap. Beredskapsregister föreslagits en sådan fördelning av värnpliktiga till disposition, att civilförsvaret i första hand skulle få disponera dessa. Därmed skulle civilförsvarets behov av tilldelning av ur värnplikten avgående årsklasser minska och en större andel av dessa kunna tillföras det ekonomiska försvaret. Detta kan i sin tur möjliggöra en minskning av uppskovsbehovet både inom civilförsvar och ekonomiskt försvar. Den nuvarande tillämpningen av uppskovskungörelsen medger emellertid icke en sådan överblick över personalresurserna, som skulle möjliggöra en utjämning i uppskovshänseende. Jämlikt uppskovskungörelsen är gränserna för uppskovsgrupp III och IV flytande. Till uppskovsgrupp III med länsstyrelsen som uppskovsmyndighet är hänförd verksamhet av länsintresse respektive sådan verksamhet, för vilken huvudmannen är statlig eller kommunal myndighet. Vidare äger arbetsmarknadsstyrelsen efter samråd med riksnämnden förordna, att verk inom den kommunala förvaltningen skall hänföras till grupp IV och att verk som ingår i uppskovsgrupp IV skall hänföras till grupp III. Denna möjlighet till omföring mellan grupperna III och IV medger en anpassning till olika planläggningsförutsättningar. Sålunda har, utöver de i uppskovskungörelsen angivna kategorierna (hushållningssällskap, civilförsvaret, arbetsblockorganisationen inom jordbruket samt den civila transportorganisationen) uppskovsgrupp III tillförts stora och betydelsefulla yrkesgrupper: sjukvårdspersonal (efter samråd med medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd) samt hamn- och stuveripersonal. Beträffande uppskoven inom jordbruket har det förhållandet inträffat, att länsarbetsnämnden som

294 ansvarig för denna planläggning i regional instans, efter behovsprövning fått till länsstyrelsen inlämna uppskovsansökningar. Förfarandet är visserligen formellt riktigt, då ifrågavarande verksamhet är av länsintresse och huvudmannen för planläggningen en statlig myndighet (länsarbetsnämnden), men exemplet visar vådan av en gränsdragning efter dessa principer. En fördelaktigare gränsdragning för en avvägning av uppskovsgrupperna III och IV hade måhända varit, att till grupp III hänförts uppskov inom länsförvaltning samt kommunala myndigheter, medan uppskovsbedömningen beträffande personal på den öppna marknaden, dit bland annat länsblockorganisationen, icke krigsplacerad sjukvårdspersonal, hamn- och stuveriverksamhet samt byggnadsoch reparationstjänsten och den civila transportorganisationen får anses höra, varit hänförliga till uppskovsgrupp IV. Uppdelningen på två olika myndigheter av uppskovsärendena inom länet får ändå anses som ett mindre lyckligt förfarande, om man önskar vinna en samlad överblick över länets personaltillgångar och därmed även bättre förutsättningar för en bedömning av uppskovsbehov samt prioritering och omfördelning. Ur denna synpunkt får det anses mera ändamålsenligt att handläggningen av uppskovsärendena samlas under en myndighet. För närvarande är arbetsmarknadsstyrelsen uppskovsbeviljande myndighet beträffande grupp IV, men förberedande prövning av ifrågavarande ärenden åvilar länsarbetsnämnderna. Om emellertid decentraliseringslinjen inom övriga försvarsplanläggande myndigheter skall följas även inom arbetsmarknadsverket, finns det anledning att överväga ett överlämnande av befogenheterna att meddela beslut om uppskov antingen till länsstyrelserna eller länsarbetsnämnderna, beroende på vilken av dessa myndigheter som befinnes lämplig. Fördelarna ur samordningssynpunkt av att dessa ärenden sammanföres till en myndighet är uppenbara. Då en ändring av den nyligen utfärdade uppskovskungörelsen icke utan vidare kan genomföras, kan det förefalla lämpligast, att verken inom uppskovsgrupp IV hänföres till uppskovsgrupp III med länsstyrelsen som uppskovsmyndighet. Mot ett sådant förfarande talar dock bland annat det förhållandet, att det åvilar länsarbetsnämnderna att planlägga för länets personalresurser i krig och att uppskovsärendena måste betraktas som en viktig del i denna planläggning. I ett verkställighetsläge, inplacerad som sektion i den krigsorganiserade länsstyrelsen, kommer det att befinnas naturligt att länsarbetsnämnden ansvarar för uppskovsärendena, och det måste betraktas som m i n d r e lyckligt, om en överföring av denna uppgift sker först i och med omorganisationen. En ytterligare fördel skulle givetvis vinnas, om åt länsarbetsnämnderna överlämnades ifrågavarande befogenheter; tjänstevägen arbetsmarknadsstyrelsen — regional instans bleve därmed obruten och uppskovsärendena mindre tidsödande. Länsstyrelserna som uppskovsmyndighet måste ständigt anlita länsarbetsnämndernas sakkunskap i arbetsmarknadsfrågor. Utredningen förordar en decentralisering till regional instans av dessa ärenden och finner att handläggningen av desamma närmast bör åvila länsarbetsnämnden i egenskap av arbetskraftsplanläggande regional myndighet. Länsstyrelsen som uppskovsmyndighet kan i likhet med övriga verk inom statsförvaltningen lämpligen hänföras till uppskovsgrupp I med ansvaret för egen personal och i övrigt samtlig sektionspersonal inom den krigsorganiserade länsstyrelsen. Behovet av särskilda föreskrifter i uppskovskungörelsen beträffande samråd med riksnämnden och jordbruksnämnden kan ifrågasättas. I egenskap av uppskovsmyndighet har arbetsmarknadsstyrelsen att samverka med överbefälhavaren och i övrigt med de verk och myndigheter som aktuella ärenden kan föran-

295 leda, i förekommande fall även med de i uppskovskungörelsen särskilt omnämnda myndigheterna. Det får betraktas som rimligt att dessa beredes tillfälle att taga del av antalet beviljade uppskov inom de områden som deras verksamhet omfattar, ett rutinförfarande som knappast behöver särskilt regleras. Däremot bör det klart utsägas att infordrandet av i uppskovskungörelsen föreskrivna organisationsplaner, liksom ansvaret för personalplanläggningen skall åvila arbetsmarknadsstyrelsen. — Även administrativa fullmaktskungörelsen torde behöva kompletteras. Föreskriften i dess 2 § om planläggning av ändringar och inskränkning i verksamheten etc. är icke längre tillfredsställande och bör ersättas med en anvisning beträffande hänvändelse till arbetsmarknadsstyrelsen som samordnande i dessa frågor.

V I I . Personalprövningsnämnd Om enligt ovan framlagda förslag länsarbetsnämnderna får en sådan starkare ställning som skulle medge att ansvaret för samordningen av personalplanläggningen inom de ekonomiska försvaret skulle åvila dem, kan emellertid frågor uppkomma som kräver en lösning i samråd mellan olika myndigheter, respektive måste hänskjutas till högre instans. Hittills har personalprövningsnämnderna (SFS 648/1944) fått fungera för att täcka detta behov, ibland även i sådana fall där kungörelsens bestämmelser icke varit direkt tillämpliga, men där ärendets natur varit i överensstämmelse med kungörelsens egentliga syfte. Personalprövningsnämnderna inom de olika länen har endast undantagsvis behövt sammankallas och institutionen har alltmer fallit i glömska. Ändå får den anses ha en stor uppgift att fylla, dels därigenom att den medger möjlighet till avgörande i högre instans i tveksamma ärenden, dels därigenom att den kan utgöra ett värdefullt stöd för länsarbetsnämnderna och samtidigt en kontrollmöjlighet beträffande dessas arbete med fördelning av personal och bedömning av personalärenden. Liksom beredskapsregisterkungörelsen tarvar kungörelsen om personalprövningsnämnder en översyn. Bestämmelserna bör medge bedömning ur totalförsvarssynpunkt av såväl individuella som kollektiva ärenden rörande samtliga grupper, som har rätt att registrera personal i beredskapsregistret, respektive vilka i första hand faller under länsarbetsnämndernas bedömning. Kungörelsen bör medge möjligheter till avgörande av tvister, där sådana uppstått och bedömning av tveksamma ärenden. Länsarbetsnämnden kan ha behov att hänskjuta vissa frågor förberedelsevis till personalprövningsnämnden, exempelvis vid fördelningen av ur värnplikten avgångna och värnpliktiga till disposition samt, om länsarbetsnämnden blir uppskovsmyndighet, även vid tveksamhet angående uppskovsbedömningen.

V I I I . Behov av personalförstärkning inom arbetsmarknadsverket Beräkningar av personalbehov kräver ett mera noggrant studium av arbetsuppgifterna än vad som varit möjligt i samband med utredningsuppdraget. Detta påpekande gäller såväl beträffande de nuvarande arbetsuppgifterna som de arbets-

296 uppgifter som i fortsättningen beräknas föreligga inom arbetsmarknadsverket. De kommande arbetsuppgifterna är ej enbart beroende av den allmänna utvecklingen inom planläggningsavsnittet utan i allra högsta grad av de uppgifter som kan bliva en följd av de förslag som framlägges i detta yttrande. Så snart möjligheter föreligger att något så när beräkna omfattningen av de arbetsuppgifter som fortsättningsvis skall åvila vårt verk synes det bli nödvändigt att i särskild ordning verkställa en utredning av verkets personalbehov inom berörda avsnitt. Utredningsmännen är emellertid redan nu av den uppfattningen att skall det viktiga planläggningsarbetet kunna skötas på ett tillfredsställande sätt, måste ytterligare personal tillföras de enheter inom såväl arbetsmarknadsstyrelsen som länsarbetsnämnderna, som sysslar med hithörande frågor. Beträffande personalsituationen i nuläget kan rent allmänt sägas att såväl den centrala som lokala instansen arbetar med personalresurser som ej synes stå i proportion till omfattningen av de nuvarande arbetsuppgifterna. Beträffande länsorganens personalbehov har detta observerats av den utredning som föregående år verkställdes om länsarbetsnämndernas kansliorganisation, varvid föreslogs att en tjänst i lönegrad A 16 skulle inrättas för de ärenden som sammanhänger med planläggningen av arbetskraftens utnyttjande vid krig eller krigsfara. Utredningsmännen ifrågasätter huruvida icke denna lönegradsplacering är för låg med hänsyn till de förhållandevis höga krav som måste ställas på innehavaren av denna tjänst. Det är vår uppfattning att ovannämnda tjänst bör placeras i lönegrad 19 och därmed bli jämställd med i kansliutredningen föreslagen tjänst i denna lönegrad som skall handha utbildnings-, omskolnings- och omflyttningsärenden. Placeringen av ovannämnda tjänst i lönegrad 16 skulle med säkerhet innebära att densamma skulle bli något av en genomgångstjänst med de nackdelar för planläggningsarbetet som detta skulle innebära. Arbetsuppgifterna inom sistnämnda avsnitt av verksamheten är av sådan art att det är betydelsefullt att personalbyten inte sker alltför ofta. Beträffande organisationen inom arbetsmarknadsstyrelsen h a r tidigare framhållits önskvärdheten av att försvarssektionen ombildas till en b y r å med ökade personalresurser och med förslagsvis en sådan sektionsindelning som framgår här ovan. Anståndsärendens omfattning inom försvarssektionen synes under de senaste åren varit av en sådan storleksordning att alltför stor del av sektionens kapacitet tagits i anspråk för handläggningen av desamma. Givetvis är dessa ärenden av stor angelägenhetsgrad men det torde vara ofrånkomligt att försvarssektionens övriga arbetsuppgifter blivit lidande av att så mycken tid måst ägnas åt anståndsärendena. En klar gränsdragning mellan dessa ärenden och planläggningsarbetet i övrigt inom sektionen torde vara befogad och bör kunna erhållas genom den föreslagna sektionsindelningen.

IX. Sammanfattning På den korta tid som stått till utredningens förfogande har det icke varit möjligt att genomföra en tillräckligt omfattande undersökning av planläggningsarbetet inom det ekonomiska försvaret. Viktiga sidoordnade förhållanden liksom de p r a k tiska konsekvenserna av framlagda förslag har sålunda endast kunnat antydas eller helt uteslutas ur redovisningen. Av samma skäl har det blott varit möjligt att följa de traditionella planläggningsförutsättningarna med undvikande såväl av genomgripande omprövningar som redovisning av olika tänkbara alternativ.

297 Det hade exempelvis varit av värde att ytterligare utveckla synpunkterna på personalanskaffningen i krig, att överväga möjligheterna till en ökad kvinnlig arbetsinsats och att undersöka planläggningsarbetets effekt med utgångspunkt från yrket som utslagsgivande faktor. Vidare hade det varit behövligt att pröva olika utvägar till en samordning av administrativa fullmaktskungörelsens personalbestämmelser, att dryfta de lokala arbetsförmedlingsorganens verksamhet i krig, att lämna förslag till riktlinjer beträffande samarbetet med andra myndigheter etc. Med hänsyn till bristerna i den nuvarande planläggningen och i avsikt att skapa bättre betingelser för en samordning av personalplanläggningen inom totalförsvaret, måste ett grundläggande krav vara, att omfattningen av arbetsuppgifterna inom de olika avsnitten av det ekonomiska försvaret n ä r m a r e preciseras. Utredningen har vidare framhållit önskvärdheten av att en noggrannare bestämning av de olika yrkeskategorierna genomförs vad avser den grundläggande personalredovisningen för inom det ekonomiska försvaret anställd personal. Det måste vidare betraktas som väsentligt för ett konstruktivt planläggningsarbete, att detta baseras på statistiskt och prognostiskt material, och utredningen har därför framlagt förslag om att kompletterande undersökningar med hänsyn till krigsplanläggningen i fortsättningen skall utföras bland annat inom lokaliserings- och utredningsbyrån. Den avsedda effekten av planläggningsarbetet för det ekonomiska försvaret kommer emellertid att utebli, om icke godtagbara förutsättningar skapas för att h i n d r a en spridning av personal i samband med utrymningsåtgärderna och om icke möjligheterna att inventera tillgången på reserver tillvaratas. Därmed kommer önskemålen om en förbättrad personalregistrering in i blickpunkten. Då beredskapsregistrets sammansättning icke längre kan anses tillfredsställande, har förslag till en mera ändamålsenlig uppbyggnad framlagts, å ena sidan genom att tillföra registret uppgifter på personal i nyckelställning inom den krigsviktiga industrin samt värnpliktiga till disposition, å andra sidan genom att utgallra sådana kategorier av beredskapspersonal, vilkas uppgifter endast avses vara av mera kortvarig natur samt i övrigt vissa smärre grupper. Då i ett krigsläge även identifikationsmöjligheterna är av väsentlig betydelse har utredningen framlagt förslag till närmare undersökning av en rationaliseringsmöjlighet, som förefaller att kunna täcka samtliga ovan uppställda fordringar på registrering av personal och samtidigt medge en tillfredsställande lösning av aktualiseringsbehovet: utvägen att draga fördel av den personalregistrering som förekommer inom sjukkasseverksamheten. De data om befolkningen som där skall finnas tillgängliga, överensstämmer påfallande väl med de krav man ur krigsplanläggningssynpunkt kan uppställa på personalredovisning. Även identifikationsbehovet förefaller att kunna tillgodoses, om sjukförsäkringsbeskedet kan utnyttjas på föreslaget sätt. Beträffande uppskovsförfarandet har, även om förslaget icke närmare hunnit utvecklas, utredningen förordat en decentralisering och samtidigt ifrågasatt huruvida icke en bättre samordning skulle vinnas ur totalförsvarssynpunkt, om dessa ärenden sammanfördes till en länsmyndighet. Då prövningen av uppskovsärendena har karaktären av personalärende, synes länsarbetsnämnden som arbetskraftsplanläggande myndighet även böra vara den uppskovsbeviljande, regionala myndigheten. Utredningen förordar också detta. De föreslagna åtgärderna får anses vara av den vikt att förberedelser snarast göres för genomförande av desamma. Även de av utredningen i sammanfattningen angivna, men icke bearbetade områdena av personalplanläggningen bör bli föremål för undersökningar i avsikt att säkra samordningen både av arbets-

298 marknadsstyrelsens egen planläggningsverksamhet och av denna i relation till andra planläggande myndigheters personalanskaffning. Detta förutsätter en förstärkning av organisationen inom verket. Utredningen har framlagt förslag till omorganisation av arbetsmarknadsstyrelsens försvarssektion till en byrå med ökade personalresurser och en fastare uppbyggnad med en klart uttalad uppgiftsfördelning inom de olika avdelningarna. Även för länsarbetsnämndernas del är personalförstärkningar behövliga, framför allt beträffande den befattningshavare som skall ansvara för de mera kvalificerade arbetsuppgifterna. Främst ur den synpunkten, att risk eljest föreligger för att denna befattning blir en genomgångstjänst, föreslår utredningen, med en höjning av tidigare av kansliutredningen framlagt förslag, att denna befattning inplaceras i lönegrad 19. I övrigt anser utredningen att det ännu är för tidigt att taga ställning till de konsekvenser som genomförandet av en effektivisering av försvarsplanläggningsarbetet inom arbetsmarknadsstyrelsen kan föranleda. Hemligstämplad tabellbilaga överlämnas i separat försändelse.

BILAGA 7

Förteckning över befattningar för vilka underlag utarbetats vid försvarsgrenarna Försvarsgren Befattning Armén Eldledningsingenjör Instrumentingenjör Miningenjör Radaringenjör

Lvrobottekniker Markrobottekniker Pvrobottekniker Radartekniker Robottekniker

Marinen

Flygvapnet

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

1 1

1 1 1 1 1 1 1

Flygmekaniker, elektro, bastjänst med kategorier flygplanelektriker flygradar och radiomekaniker markradar- och markradiomekaniker materielmekaniker, bilelektriker motorskötare, reservkraftaggregat Flygmekaniker, elektro-, luftbevakningstjänst, med kategorier tråd- och radiomekaniker motorskötare, reservkraftaggregat

Markrobotmekaniker Materielmekaniker, bilelektriker Materielmekaniker, kraftaggregatskötare

1 1 1 1 1 1 1

Signalmekaniker

1 1 1

1 1

En del befattningar förekommer vid flera truppslag eller motsvarande inom samma försvarsgren. Arbetsbeskrivningar har i sådana fall utarbetats för samtliga dessa befattningar.

BILAGA 8

Metoder för arbetsbeskrivning och arbetsanalys

En arbetsanalys omfattar införskaffandet av information om ett arbete, beskrivning av arbetet och angivande av vad som krävs för att framgångsrikt utföra arbetet. Ofta ges ordet arbetsanalys en mer specifik betydelse, som då enbart omfattar införskaffande av informationer om arbetet. Man skiljer på detaljerad och allmän arbetsanalys. Med den detaljerade analysen avses ett noggrant studium av varje enskilt moment, som ingår i arbetet, såsom tidsstudier av handrörelser, kroppsrörelser och kroppsförflyttningar liksom även filmning eller noggrann observation av sådana funktioner m. m. Denna detaljerade analys kan tjäna till en rationalisering av exempelvis verktyg och handgrepp med dessa, men den kan även ingå som underlag till en mera allmän arbetsanalys. Den allmänna arbetsanalysen innebär undersökning av vilka olika uppgifter och göromål, som ingår i en befattning. Efter det att arbetsanalysen gjorts, kan kraven analyseras. Denna kravanalys går ut på att fastställa, vilka kvalifikationer, som krävs av den som skall utföra arbetet. Sedan arbetsanalys och kravanalys utförts, gör man en arbetsbeskrivning över befattningen. Denna arbetsbeskrivning bör vara så fullständig som möjligt, eftersom den kommer att tjäna ett flertal ändamål. Metoderna för arbetsanalys brukar indelas i följande h u v u d g r u p p e r : 1. Observationsmetoden, 2. Utfrågningsmetoden, 3. Praktikmetoden, 4. Studium av kunskapskällor. Observationsmetoden Vanligtvis sker analysen genom att direkt iaktta yrkesutövaren i arbetet. Därvid förs noggranna anteckningar över det iakttagna. Förutom kortare specialstudier av arbetet sker även sammanhängande observationer u n d e r en dag eller u n d e r en vecka. Härvid noteras vad vederbörande gör, h u r han gör det och hur lång tid han sysslar med olika saker. Som hjälp vid dylika observationer används stundom fotografering eller filmning. Detta möjliggör mycket noggranna detaljanalyser av vissa rörelser och grepp. Utfrågningsmetoden Genom intervju eller frågeformulär inhämtas fakta om ett arbete från sådana som tidigare vunnit erfarenheter om arbetet. Yrkesutövaren själv tillfrågas. Man är därvid uppmärksam på riskerna för subjektiv värdering. En viss benägenhet för överskattning av det egna arbetet och av kraven på den som skall utföra det kan nämligen icke uteslutas. Risk för underskattning föreligger även, när den tillfrågade, som kanske h a r fallenhet för arbetet, upplever detta som enkelt i ett eller flera avseenden. Förutom yrkesutövaren själv har det ibland visat sig lämpligt att

301 tillfråga sådana, som håller på att lära sig yrket och sådana som misslyckats med att lära sig detta. De har ofta en mycket god uppfattning om vissa av arbetets svårigheter. Förmän och andra, som känner till yrket och kan se detta i förhållande till andra yrken, tillfrågas också. De inhämtade uppgifterna bearbetas, sammanställs och värderas. Praktikmetoden Metoden innebär, att arbetsanalytikern själv lär sig och prövar på arbetet. Inom det militära spelar denna metod självklart en stor roll i de fall arbetsanalytikern är officer eller underofficer, som under sin utbildning eller i annat sammanhang tidigare prövat olika befattningar. Han får på så sätt en större förutsättning att uttala sig om arbetet än en utomstående, som dessutom kanske blott kommer i kontakt med verksamheten under begränsad tid eller under speciella förhållanden. Studium

av

kunskapskällor

Information om uppgifter och göromål i arbetet inhämtas från litteratur om detta, instruktioner, förordningar och reglementen. I militära sammanhang är här av särskild betydelse att få en uppfattning om de speciella problem, som striden medför. Studium av kunskapskällor kan sällan användas såsom en fristående arbetsmetod.

BILAGA 9

Exempel Denna sida hemligstämplas, när den ifyllts med faktiska uppgifter.

Arbetsbeskrivning

Grundläggande

uppgifter för personella

kvalifikationsanalyser

m. m.

Befattning: Skeppshantverkare. 1. Antal i krigsorganisationen: 960. Antal i personalreserv: 240, varav i mobiliseringsreserv: 144. Totalt behov: 1 200. 2. Huvuddragen av fastställd (planlagd) utbildning vid krigsmakten. a) för att göra vederbörande lämplig för krigsplacering: 1. tjänstgöring om 444 dagar. Utbildning jml »PUB vpl H 4/10 1957 CM Utb 24:8 1957». b) för att vidmakthålla kunskaper och förmåga: — 3. Antal år i krigsorganisationen: c:a 6 år i linjeflottan. Årligt rekryteringsbehov: c:a 90. 4. Fortsatt användning i krigsorganisationen efter i p 3 angivet antal å r : c:a 6—8 år i hjälpflottan. Kompletterande utbildning före fortsatt användning: Ingen. 5. Arbetsbeskrivning av befattningen — enligt underbilaga 1.

(Underbilaga) A

rbetsbeskrivning

Arbetsbeskrivningen utformas som en lättläst redovisning av verksamhet och uppgifter. Bedömanden av vilka kvalifikationer som erfordras för att lösa uppgifter m. m. upptas däremot icke. Arbetsbeskrivning utarbetas enligt nedanstående formulär. 1. Befattningens namn: Skeppshantverkare (vid flottan). 2. Kortfattad översikt — befattningens karaktär: Befälhavare för skyddstjänstgrupp ombord. Betjänar all ombord befintlig skyddsmateriel, som erfordras för fartygets säkerhet. 3. Allmän karakteristik av de enheter i vilka befattningen ingår: Stridsfartygens skyddspersonal omfattar i regel 3 skyddsplutoner, som svarar för var sitt område. Plutonen består av 3 grupper, som arbetar självständigt inom olika vattentäta avdelningar inom plutonens skyddsområde.

303 4. Befattningshavarens uppgifter (bland annat skall framgå huvuduppgift(er), biuppgift (er), erforderlig materiel för att lösa uppgiften (erna), hur uppgifterna löses — självständigt eller under omedelbar ledning — samt var och när uppgifterna löses): Leder under tillsyn eller någon tillsyn handräckning, läcktätning, stöttning, länsning, röjningsarbeten, skadesökning, indikering av radioaktiv beläggning, gasbeläggning och sanering. Instruerar underlydande personal i deras uppgifter såsom medlemmar av hans grupp. Utför med hjälp av underlydande personal dagligt underhållsarbete på skrov med dörrar, luckor, fönsterventiler m. m. av betydelse för tätheten samt på lös och fast skyddsmateriel för vatten-, skum- och kolsyresläckning, läcktätningsoch stöttningsmateriel och -verktyg, transportabla och fasta länspumpar och länsejektorer, el-, bensinmotor- och vattentryckdrivna, röjningsverktyg varibland sprängmateriel och svetsaggregat, radiakinstrument, transportabla och fasta gasindikeringsmaterielet för nerv- och senapsgaser, saneringsmateriel för radiak- och gasbeläggning. Hittar med säkerhet i eget fartyg även i mörker (skadad belysning) och rök (från b r ä n d e r ) , hittar skyddsmateriel, transportabel och fast, ventiler för brandsläckning, durkfyllning etc. 5. Befattningshavarens närmaste förman (förmän): skyddsplutonbefälhavare; dennes (dessas) grad (motsv.) : underofficer eller högbåtsman, dennes (dessas) uppgifter i vad avser befattningshavaren: leder skyddstjänsten inom ett avgränsat område (skyddsområde) i fartyget och insätter där skyddsplutonens olika grupper för att avhjälpa haverier och skador. Närhet till förman: ensam inom gruppens område ( = vattentät avdelning). Telefonförbindelse med skyddsplutonbefälhavaren. 6. Befattningshavarens underlgdande: maskinmän, ekonomister och hantverkare; dessas grad (motsv.): meniga, 2. kl. sjömän och i vissa fall korpraler, antal: 4—8, dessas uppgifter i stort: handhaver skyddsmaterielen för brandsläckning, läcktätning, stöttning etc. inom visst skyddsområde. Befälföringens karaktär och omfattning: arbetsledare för fristående grupp. Som regel ensamt befäl inom en vattentät avdelning. Närhet till u n d e r l y d a n d e : samlad grupp. Ansvar för underlydande och deras arbete: ansvarar för att underlydande rätt utför givna order och uppgifter samt kan sina åligganden. 7. Befattningshavarens ansvar, redovisnings- och rapporteringsskyldighet: ensam ansvarig för skyddstjänsten inom en vattentät avd. i skyddsplutonens område. Ansvarar att skyddsmaterielen (gruppens eller inom visst område) är komplett och fungerar. Rapporterar till sin förman att säkerhetsmaterielen avprovats, luckor och dörrar stängts, förskärmning verkställts. 8. Med vilka skall befattningshavaren samarbeta: skyddsplutonbefälhavaren, a n d r a skyddsgrupper och skyddsmännen i egen grupp. 9. Vilken väsentlig materiel handhar befattningshavaren och denne direkt underlydande personal: se pkt 3. Materielens ungefärliga kostnad: c:a 100 000 kronor. Dess betydelse: väsentlig materiel för att vidmakthålla fartygets stridsvärde efter skador och rädda fartyget från förlisning eller totalförlust.

304 10. Medicinska upplysningar om arbetet. S ä t t X i n e d a n s t å e n d e f ö r t e c k n i n g för d e n v e r k s a m h e t , s o m ä r n o r m a l t r e p r e s e n t a t i v o c h o u n d g ä n g l i g e n n ö d v ä n d i g , s a m t fyll i a k t u e l l a v i k t - o c h m å t t u p p gifter. Arbetsplats

utomhus inomhus Speciella förhållanden: Arbetet sker ofta i hög värme och understundom i vatten (vid läcktätning)

Arbetsställning

stående

bekväm

obekväm

sittande

»

»

under rörelse Rörlighet

skriva fingra . hantera sträcka. kasta . . springa hoppa . klättra . böja krypa vrida

Belastning

hantera

kg

lyfta

..

kg

..

kg

bära

arbetsavstånd

öga

0,5—5 m

normal synskärpa djupseende färgsinne korrektionsglas får bäras

ej bäras

samtal signaler inget krav tåla kontinuerligt buller ö r a hörselkrav . . . arbete på höjd balans 1 1 . Övriga

upplysningar

om arbetet

eller

verksamheten:

—

BILAGA 10

Förteckning över högre tekniska läroverk och tekniska skolor (institut) med utbildning i teleteknik

1. Högre tekniska Plats

Läroverk

läroverk Plats

Läroverk

Göteborg

gymnasium fackskola (3-årig linje)

Linköping

gymnasium fackskola (3-årig linje)

Härnösand

gymnasium

Stockholm

gymnasium fackskola (2-årig och 4-årig linje)

Karlskrona

gymnasium

Örebro

gymnasium

2. Statsunderstödda tekniska skolor och tekniska skolor med teletekniska linjer

afton-

Dagskolor

(heltidskurser) i: Hässleholm, Jönköping, Katrineholm och Lund.

Dagskolor Sundsvall.

samt

aftonskolor

(deltidskurser)

i: Solna, Stockholm,

A f t o n s k o l o r i: Arboga, Göteborg, Luleå, Nacka, Norrköping, Nyköping, Nynäshamn, Södertälje, Täby, Västerås och Örebro.

KUNGL

15MR<

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Försvarsdepartementet Totalförsvarets personalfrågor. [3] Socialdepartementet Skogstillgångarna i Jämtlands län. [1] Jordbruksdepartementet Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. [2]

K L B E C K M A N S T R Y C K E R I E R AB, S T O C K H O L M