Arméns befäl : befälsordningen vid infanteriet med principiell tillämpning på övriga truppslag

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

KKSUNGL. B I B L .

\l

1353 ST0CKH

^tfl$|ENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1959:23 Försvarsdepartementet

ARMÉNS BEFÄL BEFÄLSORDNINGEN V I D INFANTERIET MED PRINCIPIELL TILLÄMPNING PÅ ÖVRIGA TRUPPSLAG 1954 ÅRS BEFÄLSUTREDNING

Stockholm 1959

W*$3A

Statens offentliga utredningar 1959 Kronologisk fölteckning

1. Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering. Idun. 164 s. Jo. 2. Filmstöd och biografnöjesskatt. Tdun. 153 s. Fl. 3. Preliminär nationalbudget för år 1959. Marcus. V + 131 s. Fl. 4. Kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten. Idun. 485 s. Ju. 5. Läkemedelsförsörjningens organisation. Idun. 304 s. I. 6. Fångvårdsanstalters optimala storlek. Idun. 63 s. + 6 s. ill. Ju. 7. Statligt kreditstöd till hantverk och småindustri m.m. Kihlström. 131 s. H. 8. Utbildning av lärare i yrkesämnen för industri och hantverk samt handel. Idun. 210 s. E. 9. Lokala skyddstjänstemän samt arbetarskyddsstyrelsens organisation. Idun. 78 s. S. 10. Författningsutredningen: IV. Opinionsbildningen vid folkomröstningen 1957. Idun. 145 s. Ju. 11. Förutsättningarna för civil varvsdrift vid Karlskrona örlogsvarv. Idun. 56 s. Fö. 12. Tilläggspensioneringens administration. Idun 186 s.S. 13. Familjebeskattningen. Idun 275 s. Fi. 14. Reviderad nationalbudget för år 1959. Marcus. V + 112 s. Fi. 15. Fångvårdsstyrelsen. Idun. 216 s. Ju. 16. Riksdagens budgetarbete. Marcus 56 s. Fl. 17. Domarbanan. Idun. 222 s. Ju. 18. Fånges arbetsersättning. Idun. 98 s. Ju. 19. Statsbidragen till städernas vägar och gator m. m. Idun. 136 s. K. 20. Det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation. Idun. 181 s. Ju. 21. Sveriges meteorologiska och hydrologiska instituts arbetsuppgifter och organisation. Idun. 303 s. K 22. Den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamhetens organisation. Idun. 238 s. Fi. 23. Arméns befäl. Idun. 431 s. Fö.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begyn nelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdeparte mentet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1959:23 Försvarsdepartementet

ARMÉNS BEFÄL Befälsordningen med principiell

vid

infanteriet

tillämpning

på övriga truppslag

1954 ÅRS BEFÄLSUTREDNING

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 1959

Innehåll

Skrivelse till departementschefen. Kap. 1. Befälsfrågan — en översikt Demokratiserad officersrekrytering Underofficerskåren — behövlig mellankår? Underbefälsyrkets nya innebörd Förhållandet mellan de aktiva befälskårerna Befälet och krigföringens nya villkor

13 14

17 18

19 21

Kap. 2. Arméns organisation och personalförhållanden vid 1950-talets början A. Organisation B. Normerna för den militära personalens rekrytering, utbildning och uppgifter

24 24

2g

C. Personal i aktiv tjänst

33 D. Kritiken mot den rådande befälsordningen

35 Kap. 3. Förslag till ändringar i gällande befälsordning

43 A. Befälsutredningens förslag (majoritetsförslaget)

44 B. Beservanternas förslag (minoritetsförslaget) C. Chefens för armén förslag Krigsorganisationens behov av aktivt befäl Fredsorganisationens behov av aktivt befäl Krigsorganisationens kompanichefer och befäl i lägre befattningar. Befälets utbildning Bekrytering av befälet Befälets tjänstegrader D. Bemissbehandlingen

50 56

.

go 64

Kap. 4. Arméns nuvarande organisation och personalförhållanden A. Organisation B. Personalens rekrytering, utbildning och uppgifter Den aktiva officerskåren Bekrytering Utbildning Uppgifter Den aktiva underofficerskåren Bekrytering Utbildning Uppgifter

. . . .

56 57 59 cq

104 104

.'

107 107 107

'

109 HO no

10s

. . . .

. . . ,

4 Den aktiva underbefälskåren Rekrytering Utbildning Uppgifter C. Rekryteringsutfallet och vakansläget inom de aktiva befälskårerna. Underbefälskåren Underofficerskåren Officerskåren

114 H4 115 llt3

.

117 H8 121 121

K a p . 5. Befälsordningen i vissa andra länder

123 K a p . 6. Utredningens principiella synpunkter och förslag rörande förändringar i nuvarande befälsordning

133 Allmänna synpunkter A. Befälsuppgifterna och den militära utvecklingen

133 133

B . Kravet p å taktisk förmåga hos befälspersonalen

145 C. Tekniska kunskaper — militärt ledarskap D. Sambandet mellan uppgifter i krigs- och fredsorganisationen

148 149

. . .

E. Sammanfattning F. Befälsstaten vid normalinfanteriregementet Fredsverksamhetens omfattning Befälskaderns organisation Officerskårens numerär och uppgifter Den ständigt organiserade utbildningen Den särskilt organiserade utbildningen Stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten Sammanfattning Underofficerskårens numerär och uppgifter Underbefälskårens numerär och uppgifter Underbefälets övergång till inretjänstbefattningar; pensionsåldrar och åldersfördelning Sammanfattning G. Krigsorganisationens befälsbehov K a p . 7. Utredningens förslag beträffande den aktiva befälspersonalens uppgifter, rekrytering och utbildning Den aktiva officerskåren

154 158 160 161 163 166 171 171 I74 175 178 180 185 185 186 186

A. Uppgifter i krig och fred

186 B. Allmän målsättning för rekrytering och utbildning

189 C. Utbildning till officer Grundläggande skolmässig utbildning Grundläggande utbildning av grupp K Aspirantskola Organisation Utbildningens målsättning, innehåll och omfattning Aspirantskolans förläggning samt interna organisation Fortsatt utbildning t.o.m. officersexamen Utbildning av officersaspirant med föreskriven studiekompetens Trupptjänstgöring

192 193 196 200 200 200 204 204 205 205

. .

5 Utbildningen vid krigsskolan Utbildning av officersaspirant utan föreskriven studiekompetens. . Sammanfattning av utredningens förslag

206 210 215

D. Utbildning som officer K r a v på den aktive officerens allmänna och militära kunskaper under yrkesutövningen Synpunkter på trupptjänstgöringens betydelse för den aktive officerens vidareutbildning Sambandet mellan taktiska insikter och förmåga i truppföring och t r u p p utbildning Nu gällande ordning för utbildning som aktiv officer Utredningens synpunkter och förslag till förändringar av den nuvarande utbildningen Allmänna synpunkter Utbildning till kompanichef i fält och till plutonchef i fred . . . Utbildning till bataljonschef i fält och till kompanichef i fred . . . Utbildning för och i den högre officerskarriären Sammanfattning av utredningens förslag

217 Den aktiva underofficerskåren

217 218 220 221 222 222 226 227 233 235 236

A. Allmänna synpunkter på underofficerskårens uppgifter

236 B. Underofficerarnas uppgifter i krig

238 C. Underofficerarnas uppgifter i fred

239 D. Rekrytering av underofficerskåren

243 E. Allmänna synpunkter på underofficersutbildningen F. Utbildning till underofficer Allmänna synpunkter Utbildning vid försvarets läroverk och arméns underofficersskola. Underofficersaspiranter med realexamen (motsvarande) Underofficersaspiranter utan realexamen

244 247 247 247 248 253

. .

G. Utbildning som underofficer

255 H. Sammanfattning och förslag

258 Den aktiva underbefälskåren

259 A. Uppgifter i krig

259 B. Uppgifter i fred Utbildningsverksamheten Inretjänstbefattningar Sammanfattning

261 261 264 265

C. Allmänna synpunkter på utbildningen av underbefälet D. Utbildning till underbefäl Befälsskola 1 Instruktörsskola I och efterföljande trupptjänstgöring Instruktörsskola I I E. Utbildning som underbefäl

266 267 267 267 270 271

F. Sammanfattning

6 Övergång mellan olika karriärer Allmänna synpunkter Övergångsmöjligheter under tidigare perioder Övergångsmöjligheter i de föreliggande förslagen Utredningens förslag Övergång till officerskarriären Övergång till underofficerskarriären

272 272 274 274 275 275 276

Kap. 8. Förslag till övergångsanordningar i samband med ändrad utbildningsgång för aktivt befäl

279 A. Officersutbildningen

279 B. Underofficersutbildningen

283 C. Underbefälsutbildningen

284 Kap. 9 Behovet av utbildning i civila ämnen för den aktiva befälspersonalen

285 A. Nuvarande ordning Underbefäl Underofficerare och officerare

286 286 287

B. De föreliggande förslagen

290 C. Skolsituationen. — Den fortskridande skolreformen

293 D. Utredningens synpunkter och förslag Underbefäl Underofficerare Officerare

301 301 302 303

E. Utnyttjandet av utbildningskapaciteten vid försvarets läroverk. . .

304 K a p . 10. Det värnpliktiga befälet

306 Tjänstgöringsskyldighet och utbildning

306 A. Allmänna synpunkter

306 B. Nuläget Tjänstgöringsskyldigheten — omfattning och uppdelning Innehållet i utbildningen Frivillig befälsutbildning Resultatet av utbildningen C. Värnpliktsbefälets utbildning enligt de föreliggande förslagen

. . .

307 307 309 310 312 314

D. Utredningens förslag avseende grundutbildningen Allmänna synpunkter Skolmässig utbildning Praktisk trupptjänstgöring Utbildningsgång för värnpliktiga underofficerare och officerare. . . . Underofficerare Officerare Utbildningen av värnpliktiga kvartermästare och stabsunderofficerare Kvartermästarlinjen Stabsunderofficerslinjen

317 317 317 319 321 322 323 325 325 326

7 E. Utredningens förslag avseende befäls- och repetitionsövningar . . . Allmänna synpunkter Möjligheterna att öka de värnpliktigas tjänstbarhet med speciell hänsyn till officers- och underofficersuttagna Allmänna principer Exempel på olika alternativ, avseende uttagandet av de värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet F. Sammanfattning och förslag Den antalsmässiga uttagningen av värnpliktiga underofficerare och officerare A. Allmänna synpunkter B. Nuläget Principer Den faktiska antalsmässiga omfattningen av utbildningen C. Den värnpliktiga underofficers- och officersutbildningen enligt de föreliggande förslagen D. Utredningens synpunkter och förslag Underofficerare Officerare

327 327 330 330 333 340 341 341 343 343 344 347 348 348 349

Kap. 11. Reservbefälet A. Reservbefälsinstitutionen Allmänt Utredningens synpunkter Reservofficerare Reservunderofficerare Speciella synpunkter rörande värnpliktsavgången personal B. Utbildningen av reservbefälet Krav på utbildningen Den nuvarande utbildningen Utbildningen enligt majoritets-och minoritetsförslagen Utredningens förslag C. Reservpersonalens anställningsförhållanden Gällande ordning Utredningens synpunkter och förslag

351 351 351 356 356 358 360 360 360 361 361 363 365 365 367

Kap. 12 Särskilda frågor A. Tjänsteställningsförhållanden B. Befälets tjänsteställning i relation till utländsk befälspersonals. . . .

371 371 372

Kap. 13 Kostnadsberäkningar

374 Kap. 14 Sammanfattning av utredningens synpunkter och förslag

379 Bilaga 1 Undersökning rörande krigsskolans elever med avseende å social härkomst och rekrytering 401 Bilaga 2 Tabellariska översikter rörande befälsordningen i vissa andra länder 409 Bilaga 3 Alternativa förslag till förändring av värnpliktstjänstgöringens omfattning och indelning 423

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Försvarsdepartementet

Den år 1948 tillsatta befälsutredningen under ordförandeskap av generallöjtnanten A. Bredberg avgav den 28 september 1953 betänkande med förslag till befälsordning vid infanteriet. Det av utredningen framlagda förslaget biträddes av fyra av utredningens sju ledamöter, under det att tre ledamöter, däribland utredningens ordförande, i en reservation framlade ett förslag, som starkt avvek från majoritetens. Över ifrågavarande betänkande yttrade sig efter remiss ett stort antal myndigheter och organisationer. Förslagen bedömdes mycket olika. I allmänhet hävdades, att intet av desamma var ägnat att i oförändrat skick läggas till grund för en befälsreform. Chefen för armén fann, efter granskning av utredningens båda alternativa lösningar, för sin del erforderligt att utarbeta och framlägga ett eget förslag till befälsordning, omfattande hela armén. I statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 27 april 1954 framhöll chefen för försvarsdepartementet, att det syntes honom lämpligt, att en överarbetning av det föreliggande utredningsmaterialet kom till stånd genom särskilt tillkallad sakkunnig. Därvid borde närmare prövas de erinringar, som vid remissbehandlingen framförts mot såväl majoritetens som minoritetens inom befälsutredningen förslag, varjämte det av arméchefen framlagda förslaget borde underkastas en ingående granskning. Genom beslut den 27 juli 1954 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för försvarsdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att inom försvarsdepartementet verkställa översyn av föreliggande förslag m. m. rörande befälsordningen ävensom att besluta om sekreterare och annat arbetsbiträde och om tillkallande av särskilda experter för att stå till den sakkunniges förfogande. Med stöd av nämnda bemyndigande anmodade departementschefen den 27 juli 1954 ledamoten av riksdagens andra kammare, numera statsrådet P. S. Lindholm att utföra ifrågavarande uppdrag och uppdrog åt numera byrådirektören K. Å. G. Gyllenram att vara sekreterare samt åt seminarieläraren F. Borgquist och majoren H. af Buren att såsom experter stå till den sakkunniges förfogande.

10 Sedan Lindholm den 12 september 1955 kallats till statsråd och chef för civildepartementet, entledigades han den 21 november 1956 från sitt ifrågavarande uppdrag och förordnades i hans ställe ledamoten av riksdagens första kammare, studiesekreteraren E. B. Holmquist. Utredningsmannen med sina medarbetare har arbetat under benämningen 195k års befälsutredning. Experternas medverkan i utredningsarbetet har varit synnerligen vidsträckt. Borgquist och af Buren har således även deltagit i detaljutformningen av betänkandet; avsnittet om behovet av utbildning i civila ämnen (kapitel 9) har självständigt utarbetats av Borgquist. Till följd av att förre utredningsmannen Lindholm även var utredningsman i 1952 års värnpliktsutredning, som avgav delbetänkande rörande flygvapnets värnpliktsfrågor den 30 juni 1955, och då vissa kompletterande undersökningar i anslutning därtill måste utföras, kunde utredningen icke påbörja sitt arbete förrän på nyåret 1956. Utredningen har under arbetets gång haft överläggningar med representanter för försvarsstaben, arméstaben, militärpsykologiska institutet, försvarets socialbyrå, svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet, försvarsväsendets underbefälsförbund, försvarets civila tjänstemannaförbund, försvarsverkens civila personals förbund, svenska arméns och flygvapnets reservofficersförbund, svenska reservunderofficersförbundet, värnpliktiga officerares riksförbund, värnpliktiga underofficerares riksförbund samt centralförbundet för frivillig befälsutbildning. Utredningen har vidare haft överläggningar med företrädarna för den tidigare befälsutredningens båda alternativa lösningar, nämligen generallöjtnanten A. Bredberg och översten CG. A. Källner, varvid bl. a. kompletterande synpunkter på dessa alternativ redovisats. Efter departementschefens bemyndigande har under hösten 1958 aspiranterna i generalstabskåren kaptenen S. H. Skeppstedt och ryttmästaren N.-O. Lindner biträtt utredningen med vissa beräkningsarbeten, huvudsakligen avseende infanteriets organisation. Utredningen har avlagt studiebesök vid ett stort antal militära staber och förband samt vid huvuddelen av arméns centrala utbildningsanstalter och skolor. Utredningen har vidare åren 1955—1958 följt fälttjänstövningar såväl med repetitionsövningsförband som förband, sammansatta av åldersklassen, ävensom vissa försöksövningar rörande ny organisation, samt arméfältövningen 1958. Vid utredningens besök på förbanden har som regel även förekommit överläggningar med de olika befälskårernas representanter. Utredningen har följt verksamheten inom den frivilliga befälsutbildningen och därvid besökt lägerkurser. Härjämte har utredningen efter nådiga bemyndiganden 1957 och 1958 företagit studieresor till Danmark och Norge och därvid studerat befälsförhållandena och utbildningen av befäl i dessa länder.

11 Enligt de av departementschefen i förberörda statsrådsprotokoll den 27 april 1954 givna direktiven hade utredningen, såsom i det föregående nämnts, att göra en överarbetning av de föreliggande förslagen ävensom att verkställa en ingående granskning av det förslag till befälsordning, som arméchefen framlagt i sitt remissyttrande. Befälsutredningens båda förslag avsåg infanteriet, arméchefsförslaget däremot armén i dess helhet. Arméchefens förslag var grundat på en detaljerad analys av krigsorganisationens personalbehov inom respektive truppslag enligt läget år 1954. I enlighet med ifrågavarande direktiv har utredningen fullgjort sitt uppdrag. Utredningen har sålunda eftersträvat att med speciellt skärskådande av förhållandena vid infanteriet söka utforma riktlinjer, som i princip kan avse armén i dess helhet. Det har emellertid visat sig, att de av den militärtekniska utvecklingen föranledda snabba förändringar, som redovisats i överbefälhavarens förslag av 1954 och 1957 ävensom av försvarsberedningen och som kom till uttryck i 1958 års riksdagsbeslut rörande försvarets framtida utformning, på ett avgörande sätt därefter kommit att påverka förutsättningarna för utredningens bedömanden såväl i princip som med avseende å den faktiska antalsmässiga omfattningen av befälsstaterna. Sålunda har utredningen med hänsynstagande till den militärtekniska utvecklingen och dess följder funnit nödvändigt att starkare än som tidigare ansetts erforderligt understryka yrkesbefälets betydelse i värnpliktsarmén. Detta konstaterande gäller samtliga truppslag med åtföljande principiella konsekvenser. Vad beträffar den antalsmässiga omfattningen av befälsstaterna, som enligt utredningens mening och i likhet med vad som utsagts i arméchefsförslaget bör framräknas med utgångspunkt i en detaljerad krigsorganisatorisk redovisning, har utredningen emellertid måst avgränsa sitt förslag till förhållandena vid infanteriet. Det har nämligen icke varit möjligt för arméledningen att hittills mer än för detta truppslag i detalj precisera krigsorganisationens framtida utformning med därav följande personalbehov enligt de nya principer, som 1958 års förberörda riksdagsbeslut innefattar. Med hänsyn till det anförda torde det återstå, att, därest de av utredningen anmälda principiella synpunkterna skulle vinna bifall, så snart dylika detaljmässiga preciseringar av övriga truppslags krigsorganisation föreligger, på grundval av desamma angiva den lämpliga omfattningen av respektive truppslags befälsstater och de för varje truppslag antalsmässiga relationerna mellan olika befälskategorier. För detta ändamål synes lämpligen en särskild delegation böra tillsättas med uppgift att, så snart möjligheter härtill föreligger, för statsmakterna framlägga förslag i ämnet. Sedan det mig givna uppdraget numera slutförts, får jag vördsamt härmed överlämna betänkande i ämnet. Stockholm den 15 juli 1959 Eric

Holmquist jÅke

Gyllenram

KAPITEL 1 Befälsfrågan — en ö v e r s i k t

I detta betänkande redovisas ett förslag till befälsordning för infanteriet med principiell tillämpning även på armén i övrigt. Förslaget syftar till en sammanjämkning av olika tidigare framförda reformförslag. Utredningens uppgift har varit att överarbeta utredningsmaterial, som framlagts av den 1948 tillkallade befälsutredningen och vad som framkommit vid remissbehandlingen av denna utrednings förslag. Granskningen har främst avsett de båda av befälsutredningens majoritet och minoritet avgivna förslagen samt ett av arméchefen under remissbehandlingen framlagt befälsordningsförslag. Även i övrigt framförda synpunkter i befälsfrågan har prövats och utredningen har dessutom, som framgår av det följande, funnit erforderligt att mera självständigt söka lämpliga lösningar i vissa av de frågor, som spörsmålet om en ny befälsordning inrymmer. I det föreliggande betänkandet har icke getts utrymme för historiska återblickar på befälsordningen och vid skilda tillfällen aktualiserade reformkrav. I näraliggande utredningar har nämligen sådana förhållanden utförligt redovisats. Här skall endast erinras om att under praktiskt taget hela den tid, som ligger efter den nya härordningens införande 1901, då indelningsverket fick vika för värnpliktsarmén, har förslag till förändringar i fråga om rekrytering, utbildning och användning av befälskategorierna — officerare, underofficerare och underbefäl — förts fram och betydelsefulla förändringar har också efterhand gjorts i befälssystemet. Den mest betydelsefulla förändringen i organisatoriskt avseende under senare tid skedde utan tvivel, då volontärinstitutionen slopades och underbefälet inom sin egen kår gavs möjlighet till stadigvarande anställning inom försvaret. I den offentliga debatten är det dock främst rekryteringen till officerskåren och däri inträffade förändringar samt tjänsteuppgifternas fördelning mellan underofficerare och officerare, som kommit mest i förgrunden. Ej minst de speciella förhållanden, som var rådande under 1940-talets beredskapsperiod, gav näring åt denna debatt. Liksom försvarsfrågan i dess helhet har orsakat betydande meningsbrytningar särskilt i ett tidigare skede, har också befälsfrågan som en integrerande del i en hela folkets angelägenhet givit upphov till en tidvis rätt häftig debatt. Försvarets personalorganisation har därvid också ständigt framstått som något mer än blott en intresseangelägenhet för de direkt berörda personalgrupperna. När de tre ovannnämnda befälsordningsförslagen pre-

14 senterades, kom diskussionen om de olika alternativen, som utan tvivel var för sig kan anses inrymma genomtänkta och konstruktiva lösningar, inte blott att innefatta frågorna om befälskårernas lämpliga indelning samt personalens rekrytering och tjänsteuppgifter utan vidgades till en debatt kring såväl de ideologiska motiv som de materiella intressen, som de olika förslagen ansågs representera. Det bör dock redan här inskjutas, att även andra länder haft och har svårigheter att finna en befälsorganisation som, samtidigt som den skall k u n n a fylla de hierarkiska krav, krigsuppgiften ställer, även skall stå i samklang med det demokratiska samhällets livsstil. Det är i detta sammanhang av intresse att konstatera, att även lösningar, som i den svenska debatten åberopats som idealiska, i praktisk tillämpning i andra länder ofta visat sig vara mindre ändamålsenliga. Innan en anknytning göres till 1948 års befälsutredning och arméchefsförslaget lämnas i det följande en schematisk redogörelse för den argumentering, som tidigare förekommit för befälsreformer i vårt land. Att pläderingen varit varierande, är inte ägnat att förvåna. Motiven och anspråken har påverkats av samhällsutvecklingen och inläggen i befälsfrågan återspeglar tid efter annan på sitt sätt den allmänna omgestaltning, som samhället genomgått under de senaste 50—60 åren.

Demokratiserad officersrekrytering

Redan 1902 ifrågasattes i en riksdagsmotion av herr Wavrinsky — själv tidigare underofficer — huruvida studentexamen borde anses vara behövlig för inträde på officersbanan. Den frågan är som bekant också med i den nu aktuella diskussionen. Samme motionär menade vidare, att i vart fall kompaniofficerarna skulle väl kunna klara sina uppgifter även med ett något mindre mått av allmänbildning. Även nu är det just den befälspositionen, som är mest omtvistad i fråga om vad som kan anses som nödvändig skolmässig bildning. Vad som kunde saknas i fråga om allmänbildning hos befäl, som inte avlagt studentexamen, exempelvis underofficerarna, ansåg herr Wavrinsky och andra med honom uppvägas av yrkesrutin och företräden i andra avseenden. Medan underofficerskåren ständigt haft en stark folklig förankring — den rekryterades redan före sekelskiftet ur de breda folklagren — så har officerarna till långt in på 1920-talet nästan uteslutande kommit från det i socialt och ekonomiskt avseende bäst lottade samhällsskiktet. Det torde inte finnas någon yrkesgrupp i samhället utöver diplomatkåren, som i det allmänna medvetandet fått en så aristokratisk prägel som just officerskåren. Det är inte ägnat förvåna, att detta förhållande gav upphov till kritik mot officerskårens rekrytering. Vid tiden för första världskriget påtalades det i en annan riksdagsmotion som olämpligt, att officerskåren, som rekryte-

15 rades uteslutande ur det högre samhällsskiktet, sattes som plutons- och kompanichefer över värnpliktiga, vilkas »förhållanden och känslor» de hade en mycket bristfällig kännedom om. Underofficerskåren ansågs ur den synp u n k t e n bättre lämpad för det direkta umgänge med truppen, som är ofrånkomligt i lägre förband. När det senare kom på tal att bereda underbefälet och underofficerarna tillfälle att avancera till officer, gjordes bl. a. den invändningen, att man då k o m m e att bryta den enhetlighet, som kännetecknade officerskåren i socialt och bildningsmässigt avseende och som ansågs värdefull för försvaret. När sakkunniga, som hade uppdrag att utreda frågan om officersbefordran för det lägre befälet, år 1920 föreslog vägar till sådan befordran, var motivet främst att volontärsrekryteringen, som då var i ett verkligt prekärt läge, därigenom skulle förbättras. Volontärsanställningen skulle bli mer attraktiv. Det ansågs alltså inte i och för sig vara något värdefullt för försvaret, att den ledande befälskategorin därigenom kunde få ett tillskott av folk från a n d r a befolkningsgrupper än den man av tradition rekryterat ur. Åtgärden ansågs vid den tiden egentligen inte fullt rekommendabel och det yrkades på en sträng begränsning, så att den nya rekryteringsvägen inte skulle bli alltför bred. Det är först under de senare årtiondena som ett vidgat rekryteringsunderlag för officerskåren framstått som något värdefullt i och för sig. Uppfattningen att m a n därmed kan få en starkare förankring hos hela folket och att begåvningsurvalet därmed kan bli bättre är alltså en rätt ny tanke både i vårt land och på andra håll. Sedan bl. a. riksdagsman Ivar Österström som utredningsman i försvarsfrågan på 1930-talet bestämt påyrkat en demokratiserad officersrekrytering som ett nödvändigt led i strävandena att förena folk och försvar i en fast intressegemenskap, har reformarbetet därefter gått ut på att bredda rekryteringen till officerskåren. Genom att allt fler ynglingar från arbetare- och bondehem fått möjlighet till studier över folkskolans och realskolans nivå, har också kravet på avlagd studentexamen som villkor för inträde på officersbanan inte samma exklusiva karaktär som tidigare. Kravet på studentexamenskompetens i detta avseende står inte i strid mot intresset av att försvaret skall ha en bred folklig förankring om det är så, att varje begåvad pojke, oavsett ekonomiska förhållanden och bostadsort, ges möjlighet att förvärva denna examen. Det finns inte heller, förutsatt att barn ur alla samhällsgrupper utnyttjar studiemöjligheterna, anledning befara, att en studentrekryterad officerskår skulle vara mera främmande för de värnpliktigas förhållanden och mentalitet och därmed sämre skickad att föra befäl än en officerskår eller vilken annan kår som helst, som inte har detta inträdesvillkor. Det är också att märka, att vid krigsskolan finns i dag ett betydande inslag av elever från arbetare-, hantverkare- och bondehem. Det första steget av betydelse togs redan i och med förslaget om öppnan-

IG det av »långa vägen» till officersanställning, som antogs av 1925 års riksdag. Det tillskott till officerskåren, som genom denna reform kom via arméns underofficersskola, visade sig kvalitativt stå högt. Men kvantitativt blev denna rekryteringsväg relativt obetydlig. Någon breddning av rekryteringsbasen i reell bemärkelse kom denna reform icke att innebära. Det blev först 1942 års försvarsbeslut, som medförde väsentliga förändringar med avseende på rekryteringen till officersyrket. Genom detta beslut erbjöds möjlighet för varje ung man, som under den grundläggande utbildningen till och med kadettskolan visade sig lämplig för yrket, att oberoende av tidigare erhållen civil skolunderbyggnad — student, real- eller folkskola — bli officer på aktiv stat. Genom denna rekrytering ur de värnpliktigas led kunde den sedan lång tid pågående strävan att få en ökad bredd på officersrekryteringen med fullt fog sägas ha förverkligats. Utredningen har med tillgängliga uppgifter från krigsskolan som grund gjort vissa statistiska undersökningar angående de förändringar, vilka ägt r u m beträffande såväl rekryteringsvägar till officersbanan som socialgrupperingen inom de olika officerskurserna. Denna undersökning, som redovisas som särskild bilaga till detta betänkande, belyser främst utvecklingen efter den tid, då 1942 års försvarsbeslut vunnit full tillämpning på rekryteringen till krigsskolan. Socialgrupp I, från vilken tidigare huvuddelen av kadetterna kommit, har efterhand fått vika för ett med varje år allt starkare inslag av elever från socialgrupp II och III. Under åren 1925—27 kom icke mindre än 72 procent av eleverna från socialgrupp I, 1943—46 50 procent och 1956—58 endast 26 procent. Av senaste årskursens (1958) kadetter kom — sammanlagt från samtliga rekryteringsvägar — 26 procent ur socialgrupp I, 54 procent ur socialgrupp II och 20 procent ur socialgrupp III. Medan flertalet elever från socialgrupp I och II avlagt studentexamen före militärtjänstens början, har de flesta från socialgrupp III avlagt sin examen vid försvarets läroverk. Men det bör framhållas, att även direktrekryteringen till officersbanan bland studenter har nått en allsidighet och bredd, som icke torde stå efter något annat yrke, som fordrar studentexamenskompetens. Medan den ungdom från socialgrupp III, som avlägger studentexamen, endast utgör ca 7 procent av det totala antalet årligen utexaminerade studenter utgjorde den år 1957 16 procent och år 1958 11 procent av de elever, som direktrekryterades till krigsskolan. Antalet elever, som rekryterats bland de fast anställda och värnpliktiga utan föreskriven studiekompetens, har vissa år utgjort mer än hälften av krigsskolans kadetter. Under de senaste åren (1957—1958) har inslaget av f. d. fast anställda gått starkt tillbaka. Rekryteringen ur de värnpliktigas led har hållit sig ungefär konstant. Inslaget av kadetter med studentexamen före militärtjänstens början h a r ökat. Detta är en utveckling, som är en naturlig följd av demokratise-

17 ringen av de civila utbildningsmöjligheterna. I bilaga 1 lämnas en särskild redogörelse för här ifrågavarande förhållanden. Oavsett på vilka vägar rekryteringen sker till officersyrket, framstår det emellertid som ett angeläget kräv, att försvaret tillförsäkras en tillräcklig andel av de verkligt begåvade ungdomarna för att de särskilt krävande positionerna i försvarsorganisationen skall kunna bestridas av personer i besittning av de intellektuella tillgångar, som uppgifternas svårighetsgrad ovillkorligen fordrar. Försvaret kan självfallet inte ges prioritet i förhållande till andra verksamhetsområden i konkurrensen om begåvningstillgångarna. Det är emellertid av synnerlig vikt, att den militära utbildningen organiseras så, att den från början ger ett vidare perspektiv på officersyrket än vad som nu är fallet och därigenom blir mera rekryteringsfrämjande. Utredningen förordar i detta syfte en viss omläggning av den grundläggande utbildningen för blivande värnpliktiga officerare och underofficerare. Underofficerskåren — behövlig mellankår?

När det gäller underofficerskåren har rekryteringsförhållandena inte någon gång givit anledning till oro. I vart fall har det inte mött svårigheter att antalsmässigt fylla kåren. Volontärinstitutionen svarade i ett tidigare skede för att nytillskottet hölls uppe och även efter år 1952, då det nya systemet för underbefälskårens rekrytering och anställning genomfördes, har tillräckligt många underbefäl kunnat rekryteras till underofficerskarriären. I fråga om underofficerarna, som, när det gäller utbildning och tjänsteanvändning, i Sverige h a r en mer betydelsefull ställning än i flertalet övriga länder, har inte rekryteringssvårigheterna stått i förgrunden. Problemen har skapats ur den mellanställning, som kåren intagit. Det har redan nämnts, att underofficerarnas erfarenheter, praktiska färdigheter och nära kontakt med de värnpliktiga lagts in som en motvikt till officerarnas högre skolmässiga utbildning. Med utländska exempel som förebilder har tid efter annan förslag framkommit om ändrad ställning för underofficerskåren. Befälsutredningens minoritet har gått längst i detta avseende genom förslaget om att kåren skulle försvinna genom att gå upp i officerskåren. Arméchefen ville i sitt förslag ombilda kåren till en chefsinstruktörskår, som i krigsorganisationen helt inriktades på underhållstjänsten. Underofficerarnas uppgifter i fredsorganisationen skulle begränsas i vissa avseenden. Underhand har en utveckling i denna riktning genomförts kommandovägen inom armén, varigenom underoffficerarnas utbildning och placering redan nu är mera bestämt inriktad på underhållstjänsten. Även i fredsarbetet har en avgränsning skett på sätt som föresatts i arméchefsförslaget. Det kan inskjutas att redan under 1920-talet genomfördes en omorganisation inom den norska armén, varvid den tidigare underofficerskåren överfördes i officerskåren som en specialgrupp med huvudsakligen tekniska och 2— 810905

18 administrativa uppgifter; i Danmark har senare en motsvarande omorganisation skett. Under motsvarande tid fanns det även i vårt land förespråkare för att underofficerskåren och officerskåren skulle förenas i en gemensam kår, vari den förstnämnda befälskategorien skulle benämnas administrationsofficerare. Då frågan diskuterades i riksdagen yttrade dåvarande riksdagsmannen, sedermera statsministern Per Albin Hansson bl. a. följande som en erinran mot en allt för genomgripande omorganisation: Jag bryr mig icke om vad underofficerarna kallas. Jag tycker för min del, att både namnet underofficerskår, namnet fanjunkare och namnet sergeant äro så gamla, hederliga benämningar, att de mycket väl även i fortsättningen kunna med ära bäras av underofficerarna. Men det är inte detta, frågan gäller, utan det rör hela deras ställning och hela deras tjänstgöring. Utan namnförändring kan man alldeles säkert genom en ändring av våra instruktioner och våra reglementen ge åt de underofficerare, som icke direkt gå i trupptjänst, en långt mera självständig ställning, än de för närvarande ha, och ge dem möjlighet att i sin administrativa verksamhet kunna arbeta utan trycket av den underordnade känsla, som de nu erfara vid alla tillfällen. Man kan också på en annan väg visa, att man bättre uppskattar underofficerskåren, som vid högtidliga tillfällen alltid så mycket berömts. Man kan använda denna underofficerskår på ett bättre sätt i trupptjänsten. Om man ser på de uppgjorda staterna, skall man finna, att alltjämt meningen är att rekrytera väsentligen även plutonchefsposterna med löjtnanter, och att sålunda sergeanterna skola fortfarande som hittills vid trupptjänstgöring få stå i en ställning som ligger under deras kompetens. Det finns en möjlighet att låta dem genom att bekläda mot deras kompetens mera svarande beställningar göra större nytta och känna sig mera uppskattade. Om fördelningen av arbetsuppgifterna i utbildningsarbetet mellan underofficerare och officerare alltjämt ger anledning till missnöjesyttringar, torde dock främst aktiva underofficerares placering i krigsorganisationen under befäl av värnpliktiga officerare och reservofficerare ofta ha varit ett större irritationsmoment. Underofficerarnas känsliga ställning som mellangrupp illustreras också av mot underbefälskåren avvikande åsikter främst i fråga om värderingen av vissa inretjänstbefattningar, som ibland bedömts kräva underofficersutbildning i andra fall ansetts kunna bestridas av underbefäl. Både när det gäller befattningarna som kompaniadjutant och kompanikvartermästare, är det enligt gällande anvisningar egalt, om på tjänsten placeras underofficer eller underbefäl. Underbefälsyrkets nya innebörd

Som redan erinrats om har underbefälets ställning i grunden förändrats främst genom 1952 års underbefälsreform. Redan 1944 hade dock ett antal beställningar för långtjänstunderbefäl tillkommit inom volontärsystemets ram. Dessförinnan var anställningen som underbefäl enbart en tillfällighetstjänst, som för endast ett fåtal ledde fram till fast underofficersanställning, för andra meriterade till vissa civila anställningar. Ofta inträdde emellertid svårigheter för ungdomar, som tagit kontraktsanställning inom för-

19 svaret att efter anställningens upphörande vinna ny sysselsättning. Volontärsystemet hade således sociala avigsidor, som inte kunde undgå att bli uppmärksammade. Trots systemets påtagliga brister, bl. a. manifesterade i svårigheter att få ungdomen till försvaret i önskad utsträckning, hade volontärsystemet dock i sin karaktär av korttidsanställning en fördel av ostridigt värde. Det gav försvaret möjlighet att hålla en låg genomsnittsålder hos underbefälet och kontinuerligt tillföra krigsorganisationen ett värdefullt tillskott av utbildat ungt befäl. Strävandena, som i den moderna krigsplaneringen går ut på att åstadkomma låga krigsplaceringsåldrar och därmed även tidigare avgång än förut, har på sitt sätt sin principiellt riktiga lösning i korttidsanställning. Ur den synpunkten är det, om man bortser från andra h ä n s y n — som man dock i realiteten inte kan komma förbi — icke till fördel för försvaret att vare sig underbefälsanställningen eller anställning inom någon annan kår binder huvuddelen av den fast anställda personalen inom försvaret till 50—60 års åldern. Rekryteringsläget var under volontärsystemets tid, som redan nämnts, ofta otillfredsställande och det nya systemet har under högkonjunkturåren under 1950-talet ej heller kunnat råda bot på dessa svårigheter. Under de senaste åren har emellertid en markant omsvängning inträtt i rekryteringsläget. Underbefälets egna önskemål i fråga om befälsorganisationen har under de senaste åren främst kommit till uttryck i kravet på ett ökat antal förstetjänster, rustmästaretjänster och därmed jämförliga befattningar. Genom riksdagsbeslut under åren 1957—59 har sådana tjänster tillkommit i utbyte mot motsvarande antal furirsbeställningar. Kåren har därigenom successivt fått en bättre ställning.

Förhållandet mellan de aktiva befälskårerna

Denna summariska och stickprovsmässiga redovisning av ett halvsekels diskussion i befälsfrågan kompletteras i betänkandet av mera utförliga referat av i synnerhet de problem, som alltjämt är aktuella i förevarande sammanhang. Innan de aktuella förhållandena närmare beröres bör erinras om de miljöförhållanden och uppfattningar, som utgjort bakgrunden till vissa av här refererade reformkrav. Det är således av betydelse att observera en förändrad inställning till formerna för befälsutövningen. Sättet att utbilda trupp var på 1920-talet och tidigare något helt annat än vad det är i dag. För disciplinens upprätthållande förutsattes exempelvis ett stramt uppträdande inte bara inför trupp utan också mellan befäl tillhörande olika kårer eller olika grader. När man ser tillbaka i tiden är det frapperande, hur misshälligheter mellan de olika befälskårerna och krav på ändringar i befälsorganisationen ofta sprungit fram ur de militära disciplin- och lydnadsnormerna. Den nyutnämnde fänriken, som arrogant tar

20 befäl över den erfarne fanjunkaren, har väl närmast varit en fantasifigur, men de formella förutsättningarna för hans existens har dock funnits. Det skulle inte vara svårt att dra fram exempel från kaserngårdar och övningsfält, vittnande om dåligt handlag med chefsuppgifter och bristande insikter i ledareskapets psykologi. Samtliga befälskårer skulle i detta sammanhang k u n n a komma i skottgluggen. Men varför begränsa sig till det militära livet? Även de civila umgängesformerna mellan över- och underordnade var för 30—40 år sedan helt andra än i dag. Det kan därför räcka med att konstatera, att det nu allmänt finns en annan syn på ledareskap och befälsföring än den, man då hade. Men att det förgångna kastar skuggor in över bedömningen av dagens militära organisation är dock ett faktum, som utredningen erfarit vid kontakter, särskilt med en äldre generation, som har minnesintryck från värnplikt och beredskapstjänst under första världskriget och 1920-talet. Utredningen har inte tagit som sin uppgift att analysera de tidigare förhållandena och ej heller vad som lett fram till ett ledigare och mera förtroendefullt samarbete mellan olika personalkategorier och individer inom och utom försvarsmakten. Den sociala omvärdering, som utan tvivel skett, torde dock vara en produkt av den ekonomiska och kulturella omgestaltning, som samhället genomgått under de senaste årtiondena. De politiska och fackliga strävandena mot en viss ekonomisk utjämning, lättheten till utkomstmöjligheter, intresseorganisationernas ständigt växande medinflytande, reformer inom rättsutövning och undervisning samt de tekniska framstegen torde dock vara de förnämsta komponenterna i den miljöförändring, som gjort befälsutövningen såväl inom det militära arbetslivet som i övrigt till något annat än vad den var, när kraven på en förändrad befälsorganisation började föras fram. Utgångspunkten för bedömningen av arméns befälsorganisation och önskvärda förändringar i densamma blir därför också nu en helt annan, än vad den var kanske bara för något årtionde tillbaka. Med ömsesidig respekt och kollegiala umgängesformer befälskårerna emellan är det för den enskilde individen av mindre betydelse vilken befälskategori han tillhör, om värderingen socialt och lönemässigt sker endast efter de militära kunskaperna och den allmänna dugligheten för de faktiska arbetsuppgifterna. Ett sådant idealtillstånd har vi väl knappast nått. Men i jämförelse med tidigare förhållanden pågår utan tvivel en utveckling i denna riktning och den torde i varje fall avtona intresset för de mera genomgripande reformförslag, som vuxit fram ur tidigare missförhållanden. Det finns ingen anledning för utredningen att förstora betydelsen av den nämnda demokratiseringsprocessen eller göra gällande, att den personliga dugligheten är helt utslagsgivande för befälets användning i utbildningsarbetet och i krigsorganisationen. Kända fakta är emellertid nog så talande. I fråga om förhållandet mellan de olika personalkategorierna vid förban-

21 den har, såsom redan nämnts, detta förbättrats avsevärt, även om man blott ser till tiden efter andra världskriget. Den nuvarande underbefälskåren har exempelvis tillvunnit sig ett anseende, som den aldrig åtnjöt under volontärinstitutionens tid. Lönesättningen på den allmänna arbetsmarknaden under fullsysselsättningens epok har dock medfört, att ett stort antal underbefäl lämnat militärtjänsten och sökt utkomst på andra områden. Bristen på arbetskraft har här som på andra områden haft betydelse för möjligheterna att n å bättre anställningsförhållanden. En strävan från personalorganisationernas sida att främja ett gott förhållande vid förbanden har också varit av betydelse. Genom kontaktkonferenser av olika slag har man låtit befäl, oavsett kåreller gradtillhörighet, inbördes under fria former och i lämplig miljö diskutera problem om tjänstgöringsförhållanden, trivselfrågor o. s. v. Den mest genomgripande organisatoriska reform, som i demokratiserande syfte under senare år genomförts inom krigsmakten, är förbandsnämndsinstitutionen. Genom denna har såväl befäl som värnpliktiga erhållit ett forum, inför vilket vid förbandet aktuella gemensamma frågor, främst i vad avser trivsel- och fritidsproblem, kunna tagas upp till diskussion. I nämndens befälsutskott kan representanter ur olika kårer till fri diskussion upptaga bl. a. frågor, som berör utbildningsverksamheten. F r å n många håll tidigare resta farhågor för att denna institution skulle medföra risker för disciplin och sammanhållning inom ett förband har visat sig oberättigade. Utredningen har mött många förbandschefer, vilka uttalat sig oförbehållsamt positivt till organisationen i fråga. Framsynta chefer har genom uppmuntran och fördomsfrihet i sättet att ordna och leda sammankomsterna givit nämnderna en prägel av öppen, otvungen kontakt mellan olika befäl inom förbandet. I stället för att verka upplösande på disciplinen och fjärmande mellan olika parter bland personalen har nämnderna — rätt skötta — bidragit till att förbättra andan inom förbanden och blivit en reell faktor för att öka det förtroendefulla samarbete som är ett grundvillkor för effekten i varje modern, militär organisation inom ett demokratiskt statssystem. Befälet och krigföringens nya villkor

Situationen i dag är dock inte problemfri. Rekryteringen till befälskårerna är icke helt tillfredsställande, utbildningen till aktivt befäl är i behov av reformering med hänsyn till såväl freds- som krigsuppgifterna, behovet av ett speciellt reservbefäl är satt i fråga och ett enligt utredningens mening särskilt viktigt spörsmål — ehuru det icke är framträdande i den allmänna diskussionen om befälsordningen — är frågan om utbildningen av det värnpliktiga befälet, huvudmassan av vår befälskader i krigsorganisationen. Det är främst de här angivna frågorna, som avhandlas i detta betänkande och som föranleder utredningen att avge förslag, som i vissa avseenden innebär betydande förändringar i den nuvarande ordningen. De förslag,

22 som utredningen ställer, har utformats mot bakgrunden av de betydande förändringar i vapenteknik och i taktiskt avseende, som förutsetts i den försvarsordning, som fastställts av riksdagen under sommaren 1958. Personalbehovet för såväl freds- som krigsorganisationen har baserats på den nya försvarsordningen. Den fortgående tekniska utvecklingen har i hög grad påverkat den militära verksamheten. Med hänsyn till kravet på ökad stridseffekt har nya vapentyper med stor förödande verkan ersatt eller kompletterat tidigare använda vapen eller vapensystem. Den frågan har ställts, om den nya utformningen av de militära maktmedlen driver fram ett nytt betraktelsesätt på befälsutövningen. I den allmänna debatten har framkommit påståenden om att den militärtekniska utvecklingen skulle kräva en helt ny typ av befäl. Det har sålunda sagts, att tekniker och vetenskapsmän blir de yrkesgrupper inom samhället, på vilka även krigföringen på fältet kommer att vila. Utredningen har för sin del icke kommit till ett sådant resultat. Visserligen har de militära redskapen förändrats men dessa måste dock för att kunna få största möjliga effekt utnyttjas av människor, som behärskar dem under avsedda förhållanden, d. v. s. under taktiskt betingade stridshandlingar. Allt framgent måste det i såväl större som mindre förband vara militärbefäl, som leder de militära operationerna och samordnar krafterna. Härför erfordras taktisk kunnighet, fast befälsföring och gott handlag med trupp. Dessa egenskaper måste alltså alltjämt finnas hos befälet. Därtill kommer ökade krav på kännedom om olika slags vapen, dess funktioner och användbarhet. Uppenbart är dock, att den tekniska utvecklingen i hög grad kommit att påverka befälsfrågan. Så ställes exempelvis den ökade risken för ett överraskande och snabbt anfall mot vårt land kravet på att befälet skall kunna finnas på mobiliseringsplatsen med mycket kort varsel. Vidare kräver förekomsten av kvalificerade vapen, främst atomvapen, hos en eventuell motståndare, att förbanden måste spridas ut på större ytor i syfte att minska riskerna för förluster. Detta medför stora svårigheter för ledning och sammanhållning. Mindre enheter kominer att operera självständigare än förr med påföljd att större krav måste ställas på befälsföringen vid dessa enheter. Lägre chefers ansvar ökas härigenom. I detta sammanhang bör även uppmärksammas den principiella skillnaden mellan det tänkande till »linjen», som intill andra världskrigets slut präglat stridstekniken, och det yttänkande, som fackkunskapen anser komma att prägla den framtida krigföringen, övergången till denna senare stridsteknik är beroende bl. a. av atom- och robotvapnens krav på utspridning men framför allt av de möjligheter, flygtekniken öppnat för vertikal omfattning i stor skala och i skiftande terräng. Vad i det föregånde anförts torde sammanfattningsvis giva vid handen,

23 att utövningen av chefsskapet över såväl större som mindre stridsenheter ställer på den militäre ledaren alltmera ökade krav såväl på allmänmilitärt tekniskt kunnande, teknisk orientering, förmåga till praktiska improvisationer och allmänna ledareegenskaper som på förmågan att psykiskt beh ä r s k a sig själv och sina underlydande. Utredningen vill framhålla, att utredningens strävan varit att efter i m ö j ligaste mån sakliga och objektiva utgångslinjer söka bedöma dessa problem. Det har för utredningen framstått som allt väsentligt, att vid graderingen av de olika befälspositionerna det normgivande måste vara arten av det arbete, som vederbörande har att utföra. Fordringarna på det militära befälets kunskaper och lämplighet är beroende av de uppgifter, som detta befäl kommer att ställas inför. Det gäller att få rätt man på rätt plats. Kompliciteten i den tekniska utvecklingen gör det uppenbart, att yrkesmannen i jämförelse med reserv- och värnpliktsbefäl fått ökat framsteg framför dessa båda personalkategorier. Mer än någonsin gäller det att i krigsorganisationen placera den, som är mest lämpad för uppgiften oavsett den kårindelning, som gäller inom fredsorganisationen. De skärpta krav, som det moderna kriget ställer på befäl i alla grader, har även föranlett utredningen att föreslå vissa förstärkningar beträffande det värnpliktiga befälets utbildning, varvid särskilt beaktats nödvändigheten av ökad förmåga att leda trupp under fältmässiga förhållanden och behovet av tidsmässigt kortare intervaller i värnpliktsbefälets kontakter med den militära verksamheten. Det har framstått som ett rättvisekrav, att den värnpliktiga ungdomen i stort sett skall genomgå en lika lång militär utbildning. Befälslämpliga har dock uttagits till längre tjänstgöring än huvudmassan. Utredningens studier av de värnpliktigas uppgifter och deras utbildning för dessa har otvetydigt pekat hän emot behovet av en ytterligare differentiering av utbildningstiden för de värnpliktiga. Således måste utbildningen av de officers- och underofficersuttagna värnpliktiga både förbättras och utsträckas. Utredningen har också funnit anledning rekommendera en noggrannare beräkningsgrund för bestämning av befälsbehovet, varigenom en föga rationell överuttagning av värnpliktsbefäl kan undvikas. Sammanfattningsvis vill utredningen framhålla, att utredningen i sitt arbete haft det målet för ögonen att åstadkomma den befälsordning, som i krig ger oss de bästa möjligheterna till ett gott försvar. Inför denna målsättning och hänsynen till vad som kan lända försvaret och landet till största gagn har kårhänsyn och önskemål i övrigt av underordnad art fått vika. Samtidigt har utredningens strävan varit att åvägabringa en konstruktiv lösning av befälsfrågan, som kan accepteras av alla och läggas till grund för framtiden.

KAPITEL 2 A r m é n s o r g a n i s a t i o n och p e r s o n a l f ö r h å l l a n d e n v i d 1950-talets b ö r j a n

Utredningen, i vars uppdrag ingår att överarbeta de föreliggande förslagen till befälsordning, kommer i det följande att lämna en utförlig sammanfattning av dessa förslag jämte tillhörande remissyttranden. Det har dock synts lämpligt att dessförinnan i korthet redogöra för de förhållanden beträffande arméns organisation och personal m. m., som var rådande vid tidpunkten för utarbetandet av förslagen ifråga. A. Organisation Landets hela personella värnkraft uttogs ej i den krigsorganisation, som skapades genom 1925 års försvarsbeslut och ej heller genom 1936 års försvarsordning. Den växande oron i Europa under slutet av 1930-talet gav anledning till förstärkning av krigsorganisationen. Fr. o. m. våren 1938 vidtogs ett uppbyggnadsarbete utöver 1936 års försvarsbeslut. Under kriget genomfördes en försvarsordning, som för första gången sedan 1914 syftade till att uttaga folkets hela värnkraft. De nya krigsorganisationer, som tillkom 1940 och 1941, ingick i den utveckling, som ledde fram till 1943 års plan för försvarsorganisation. önskvärdheten av att under beredskapstiden undvika alltför djupgående organisatoriska förändringar och eftersläpningar i materielleveranserna nödvändiggjorde en modifiering av den ursprungliga planen. Den organisation, som så småningom fastställdes, benämndes krigsorganisation 1943 M. Erfarenheterna från speciellt de europeiska krigsskådeplatserna under det andra världskriget gav tidigt klart vid handen, att krigsoperationerna i många avseenden helt förändrat karaktär. Tidigare hade de operativa enheterna — fördelningarna — sammanhållits i linjära och klart avgränsade fronter, som i regel endast undergick smärre förändringar efter lokala anfallsföretag. Anfallsförbanden, som i regel förflyttades till fots, var alltför långsamma för att hinna tränga fram på djupet inom motståndarens försvarszon, innan denne hunnit samla tillräckliga krafter för motanfall. Anfallskraften avtog därför snabbt. Frontgenombrott lyckades sällan. Fronterna förblev sammanhängande, även om de alltefter stridens växlingar flyttades framåt eller pressades bakåt.

25 I och med att anfallsstyrkorna tillfördes lättrörliga och eldkraftiga enheter, vilka efter genombrott insattes för anfall på stort djup för avgörande framgång, kunde så snabba terrängvinster göras, att den försvarande icke fick tid att samla sina för motanfall avsedda styrkor. De snabba och avgörande genombrott, som kom att prägla hela krigets anfallstaktik, utfördes främst av stridsvagnsförband och motortransporterat infanteri. Flygtransporterade styrkor i samverkan med dessa markstyrkor luftlandsattes på flera platser långt inom operationsområdena. Detta bidrog ytterligare till snabba framgångar i avgörande anfallsriktningar. Mot bakgrunden av de erfarenheter, som under kriget gjordes beträffande dessa förändrade stridsmetoder, prövades under senare delen av 1940-talet inom arméledningen olika vägar för att genom förändrad taktik, stridsteknik och organisation ge arméns förband ökad slagkraft. Man tog härvid främst sikte på att ge arméns förband bättre möjligheter att med utsikt till framgång kunna möta de snabba växlingar i ett stridsläge, som blivit en följd av främst anfalls- och transportmedlens utveckling. Beträffande organisationen kom man härvid till den uppfattningen, att den fast organiserade fördelningen, som ditintills ansetts såsom lämpligför självständiga operationer, knappast ägde den smidighet och rörlighet, som vore önskvärd med hänsyn till stridens snabba lägesväxlingar. I stället borde en enhet skapas, som vore betydligt mindre än fördelningen men som i sig ägde dels tillräckligt stor eldkraft och stridsuthållighet för att genomföra självständiga operativa uppgifter, dels så stor taktisk rörlighet, att ett snabbt insättande mot hotade områden säkerställdes. Efter ingående överväganden och prov kom man till den slutsatsen, att ett förband med infanteriregementet som stomme men organisatoriskt förstärkt med bl. a. tunga vapen och en egen underhållsorganisation samt utrustad för cykeloch motortransport närmast motsvarade uppställda krav. Denna nya enhet fick benämningen brigad. I enlighet härmed förändrades krigsorganisation 1943 M successivt. En ny organisation, krigsorganisation 1949, blev till sin huvuddel genomförd före 1/1 1951, i sin helhet 1/1 1954. Utredningen lämnar i det följande en redogörelse för de väsentligaste dragen i arméns fredsorganisation vid ifrågavarande tid. Det må framhållas, att denna organisation, som alltså svarade mot den i det föregående beskrivna krigsorganisationen, sedermera genomgått vissa ändringar i anslutning till utvecklingen. Den lantmilitära indelningen och antalet fredsförband framgår av figur 1 och tabell 1. Riket indelades i 7 militärområden, omfattande sammanlagt 30 försvarsområden under ledning av 24 försvarsområdesstaber. Sammanlagt fanns 49 regementen och kårer samt 6 mindre, självständiga enheter av ungefär kompanis (skvadrons) storlek. I fredsadministrativt hänseende var I. och IV. militärområdena de största.

26 Figur 1. Den lantmilitära indelningerCvid^l950-talets början

H

Militärbefölsstaben Försvarsområdesstaben —

Militärområdesgräns

})

Marint •försvarsområde

6 Kiruna

n 63 67 Bodeni

Umeå 6

I 22 i Östersund

Härnösand 24 P

/axholm |rebro6 X r r " 3 ^ ^ - ^ ° c k h o l m f Strangnay Uddevalla ä

Iskrono ^Kristianstad Molm

Af^o\\%

27 Organisationen omfattade följande utbildningsanstalter: Skoltyp

Namn

Förkortn.

Högskolor

Krigshögskolan Artilleri- och ingenjörhögskolan

KHS AIHS

Truppslagsskolor

Infanteriofficersskolan Kavalleriofficersskolan Pansarofficersskolan Artilleri- och ingenjörofficersskolan Trängofficersskolan

IOS KOS POS AIOS TOS

Krigsskolor

Krigsskolan Arméns underofficersskola

KS 1 AUS

Kadettskolor

Infanteriets kadettskola Kavalleriets kadettskola Pansartruppernas kadettskola Artilleriets kadettskola Luftvärnets kadettskola Ingenjörtruppernas kadettskola Signaltruppernas kadettskola Trängtruppernas kadettskola

InfKS KavKS PKS ArtKS LvKS IngKS SignKS TrängKS

Skjutskolor

Inf anteriskj utskolan Artillerisk j utskolan Luf tvärnssk j utskolan Ridskolan Pansartruppskolan Arméns fältarbetsskola Arméns signalskola Arméns radarskola Arméns motorskola Tygförvaltningsskolan Intendenturförvaltningsskolan Arméns underhållsskola Gymnastik- och idrottsskolan Arméns jägarskola Arméhundskolan

InfSS 1 ArtSS 1 LvSS 1 RS PS 1 FältarbS 1 SignS RadarS MS TygS IntS US GIS JS HS

Hemvärnets stridsskola

HvSS

Specialskolor

Hemvärnsskola Summa 1

33 utbildningsanstalter

Med övningstrupp.

Den av 1948 års riksdag beslutade sammanslagningen av krigshögskolan och artilleri- och ingenjörhögskolan kom till utförande fr. o. m. budgetåret 1952/53. Värnpliktskontingenten vid armén år 1951 bestod av tillhopa ca 29 000 man, av vilka 3 250, motsvarande 11,3 %, tillhörde grupp K (till underofficersutbildning uttagna värnpliktiga) och 25 750, motsvarande 88,7 %., värnpliktiga i allmänhet. Det må här erinras om att vid ifrågavarande tidpunkt icke förefanns någon speciell värnpliktskategori underbefälsuttagna. Denna tillkom först genom statsmakternas beslut år 1952. Värnpliktskontingenten fördelades på de olika truppslagen enligt följande:

28 Tabell 1. Arméns förband år 1951. Förband inom militärområde nr Truppslag II

I 15 121

115 117

116 Il 18

Infanteriet

16 17 111 ,112

Kavalleriet

K2

K3

Kl1

Pansartrupperna

P2

P4

P 1

Artilleriet

A3

Luftvärnet

Lv4

Ingenjörtrupperna

Ing 2

A6

T4

12 113

13 A8

A9

A2

Al

Lvl

Lv6 Lv2 Lv3

Lv7

Ingl

Ing 3

S I Sk 1

SI

S I B1

T2

T 1

Stabskompani

118 P1G1

P 3

A4

T 3

120 K 4

Lv5

Signaltrupperna Trängtrupperna

14 VII

VI

V

IV

III

A7

T2N1

Ss

1 Kompani (motsvarande). Då ej särskilt angives, avses regemente (kår). Truppslag

Antal

Infanteriet Kavalleriet Pansartrupperna Artilleriet Luftvärnet Ingenjörtrupperna Signaltrupperna Trängtrupperna Tillhopa

värnpliktiga 16 285 907 1 730 3 289 2 611 1 225 753 2 224 29 024

B. Normerna för den militära personalens rekrytering, utbildning och uppgifter För att underlätta en översiktlig jämförelse återfinns som regel i nedanstående tabeller 2 och 3 samt i figurerna 2 och 3 alla befälskategorier tillhörande de skilda grupperna aktiv, reservanställd respektive värnpliktig personal. Av tabell 2 kan utläsas hur de olika befälskategorierna rekryterades samt de krav, som uppställdes i fråga om ålder och genomgången civil och militär utbildning. Någon närmare redogörelse för den skolmässiga militära grundutbildningens utformning lämnas icke i tabellen. Några väsentliga avvikelser från vad som nu gäller och vad som beskrives i efterföljande kapitel förelåg

29 Tabell 2. Normer för rekrytering

och grundutbildning

av den militära

befälspersonalen

Levnadsålder

Civil utbildning

Militär utbildning

vid 1950-talets Kategori

Huvudsaklig rekryteringsbas

början

Aktiv officer

Kadettskola (vinterlinje)

Högst 25 år det år kadettskolan avslutas

Studentexamen, Godkänd krigsbegränsad stuskola (KS) dentexamen eller avgångsexamen från tekniskt gymnasium

Reservofficer

Kadettskola (vinter- eller sommarlinje)

D:o

D:o eller godkänd examen vid vissa läroanstalter 1

Vid kadettskola lämpligförklarad som reservofficer

Vpl officer

D:o

D:o

—

Vid kadettskola lämpligförklarad som vpl officer

Aktiv underofficer Stamanställda furirer som vid furirskola erhållit huvudbetyget »med beröm godkänd» ReservunderoffiStamanställda cer furirer

Lägst 22 år (un- Realexamen dantagsvis 21 år) (motsvarande det år underoffi- kunskaper) cersskolan avslutas

Stamanställt underbefäl

Lägst 17 år (undantagsvis 16 år) det år anställningen som volontär börjar

Anm.

l 2

—.

Lägst 23 år (undantagsvis 22 år) det år stamanställningen avslutas

—

Godkänd AUS

Efter godkänd furirskola minst 3 års trupptjänst (alltså efter sammanlagt minst 6 års stamanställning) och därunder genomgången reservunderofficerskurs 2

Godkänd furirskola

Den som icke uppfyller denna studiekompetens måste ha genomgått kadettskolan med ett medelbetyg av minst 7,5. I samband med underbefälsutbildningen meddelad undervisning i allmänbildande ämnen motsvarar i stort den som meddelas t o m klass 3 5 i femårig realskola.

emellertid ej vid 1950-talets början om m a n bortser från underbefälets förhållanden, som vid denna t i d p u n k t ä n n u präglades av volontärsystemet. Den då gällande fortsatta utbildningsgången för befälet är även i stort sett bestående. Den omfattade såväl en obligatorisk fortsatt befälsutbildning för varje befälskategori som en icke obligatorisk vidareutbildning och specialutbildning för därför lämpade individer ur de olika befälskategorierna. Den obligatoriska vidareutbildningen, som den n u är organiserad, beskrives i kapitel 4 i de avsnitt vari de olika befälskårernas utbildning redovisas. Den särskilda fackutbildning och specialutbildning som vissa befattningshavare

30 Tabell

3. Normer

för användning av den militära vid 1950-talets början

befälspersonalen

Användning Kategori I krig

I fred

Aktiv officer

a) Enligt särskilda av ÖB utfärdade a) För stabs- och förvaltningstjänst enbestämmelser för placering av vissa ligt särskilda centralt utfärdade bebefattningshavare i högre krigsledstämmelser om placering av i fredsningsorgan. förbandens (de fasta utbildningsanstalternas) stater disponibla officerare, främst regementsofficerare och kaptener, och deras uppgifter i stort. Förbandschefen (motsvarande) har frihet att göra tillfälliga avsteg från ovannämnda bestämmelser. b) Enligt särskilda av CA utfärdade b) För lärartjänst vid de fasta utbildkrigsplaceringsanvisningar, som anningsanstalterna enligt särskilda ger principer för tjänstegrad, levcentralt utfärdade bestämmelser om nadsålder och placeringens varakplacering såväl av i dessa anstalters tighet i vederbörlig befattning. Härstater disponibla officerare som dit vid har vissa befattningar, som kräkommenderade officerare och deras ver särskild yrkesskolning och som uppgifter i stort. medför mera omfattande ansvar, c) För trupptjänst enligt de riktlinjer reserverats för aktiv officer, medan som angavs i 1942 års försvarsbeslut åter andra befattningar har angetts och 1931 års upplaga av tjänstgökunna besättas med antingen aktiv ringsreglemente för armén. officer eller reservofficer eller vpl Enligt dessa bör som kompanichef officer. För dessa sistnämnda befatt(motsvarande) och som chef för ningar har angetts en önskvärd proplutonchefsskola placeras kapten portion mellan antalet aktiva offi(ryttmästare) och som plutonchef cerare och reservofficerare respekti(motsvarande) subalternofficer vid ve reservofficerare och vpl officet v å tredjedelar av befintliga plutorare. Detta har skett i avsikt a t t ge ner (motsvarande). Kompanichefen erforderlig stadga åt förbanden och (motsvarande) bestämmer placemed hänsyn till den aktiva officersringen på sitt förbands underavdelkaderns storlek i relation till de ningar. Arbetsuppgifterna i stort krigsbefattningar vilkas bestridande för de olika befattningshavarna regbedömts med nödvändighet böra leras genom andra centralt utfärdaske med aktiv officer. de föreskrifter.

Reservofficer

Enligt b) ovan angivna riktlinjer, varvid framförallt vissa kompanichefs- och plutonchefsbefattningar (motsvarande) samt vissa befattningar i brigadoch bataljonsstaber (motsvarande), för vilka vederbörande erhållit särskild skolning, avses för reservofficer. I krigsplaceringsanvisningarna anges i anslutning härtill vissa bestämda »krigsplaceringslinjer», med ledning av vilka den fortgående utbildningen och placeringen bör ske.

Främst särskilda utbildningskurser i anslutning till i vidstående kolumn angivna krigsplaceringsprinciper samt dessutom — delvis efter frivilligt åtagande — tjänstgöring som utbildningsbefäl inom kompani (motsvarande).

Vpl officer

Enligt b) ovan angivna riktlinjer, varvid framförallt vissa kompanichefs- och plutonchefsbefattningar (motsvarande) kan besättas med vpl officer.

Främst repetitionskurser för att bibehålla innehavd grad eller befordringskurser och (eller) tjänstgöring som utbildningsbefäl inom kompani (motsvarande). Denna användning av vpl officer kan ske endast efter frivilligt åtagande.

31 Användning Kategori I krig

I fred

Aktiv under- Enligt motsvarande riktlinjer som anges för officer i b) ovan, varvid främst officer befattningarna som stabsunderofficer och kompanikvartermästare företrädesvis avses för aktiv underofficer.

a) och b) För stabs- och förvaltnings tjänst samt för lärartjänst enligt de centralt utfärdade bestämmelser som nämns för officer i a) och b) ovan med motsvarande lydelse för underofficer, Stabs- och förvaltningstjänstbefattningarna skall besättas med förvaltare och fanjunkare (styckjunkare). Un dantag härifrån utgör kompaniadjutants- eller kompanikvartermästar (motsvarande) befattningarna, som skall avses för fanjunkare eller över furir. c) För trupptjänst enligt de riktlinjer som nämns för officer i c) ovan. Enligt dessa bör som plutonchef (motsvaran de) placeras sergeant vid en tredjedel av befintliga plutoner och som plutonchefs ställföreträdare ävenledes sergeant vid en tredjedel av befintliga plutoner (motsvarande).

Reservunderofficer

Enligt riktlinjerna för aktiv underofficer, varvid vissa av där angivna befatt ningar skall kunna besättas med reservunderofficer.

Främst särskilda utbildningskurser i anslutning till i vidstående kolumn angivna krigsplaceringsprinciper med ton vikt på utbildning till och som kompa nikvartermästare (motsvarande) samt — delvis efter frivilligt åtagande tjänstgöring i lämplig stabs- och förvaltningstjänst eller trupptjänst.

Vpl underofficer

I huvudsak enligt motsvarande riktlinjer som anges för officer i b) ovan, varvid främst befattningarna som plu tonchefs ställföreträdare och som troppchef vid kulsprute- och granat kastarförband avses för vpl under officer.

Främst repetitionskurser för a t t bibe hålla innehavd grad eller befordringskurser och (eller) tjänstgöring som u t bildningsbefäl inom kompani (motsva rande). Denna användning av vpl un derofficer kan ske endast efter frivilligt åtagande.

Aktivt underbefäl

Icke fullt klart preciserad.

a) För stabs- och förvaltningstjänst är angivet, a t t kompaniadjutants- eller kompanikvartermästartjänsterna kan besättas med överfurir. c) För trupptjänst enligt de riktlinjer som nämns för officer i c) ovan. Enligt dessa bör som plutonchefs ställföreträdare (motsvarande) placeras furir vid två tredjedelar av befintliga plutoner (motsvarande). Huvuddelen stamfurirer och samtliga stamkorpraler användes som gruppchefer vid utbildningsförbanden.

32 q

-n

fc a

oo

o

s_

§ ^"

1 ?L

ii! r-

"O ?=i.

o

t J

C on

E

c^

-x:

r^

o

^ ^

-c E b £

in L

«L

f*->

i

CVI if

a:

e

o.

c "a

C!

^

ers

o z_ c/1

X

C

X*

LL.

—> —,

•o -a-

O O

Os

"3

S

CP

u_

iC

c

o

j _

CD

•=\

m

fc&J^l

•o

=M1

ro

- i

36~

v.

E&

«£

CL.

-S-

SE

O

iPSj aj

•-

n aj

r

Cl

a> — -o >

0t

£

a»

1 o

m

*Z O OJ

a

^ > JT

8SB._

i— l o

JC

-t-

—

•t-

K

'•v ••'••:.

*t_

-..„,

>

p

} ^

o •a

r'

-C a

1 S ~

5K.

o- f

•<r

ii

<

J N

< "c l

O

s

I/O

;

v, S

'

<

•o

a

£

_

a -o

L_

—,

•S C

=S_

c »a

-,_ a» -o

a ös

ii

CL. Q . fe > • JC

—1

a 5

ös ös

•>

> •o

i p

ÖS

"3 Q- o .

—

i t_

JC .*— <t o

>

OC

t

= S" 5-*=

o. 5 = > o

o

"3. °' > -i= o ^c

-o

,_

1.

—e

.

•—

a. k. CD =N

^

OJ

a*

33 Figur 3. Utbildningsgången för aktivt underbefäl samt för aktiva underofficerare och reservunderofficerare året

2. året

3. aret

4 öret

Blivande JFMAMJJASOND

JFMAMJJA50ND I I I i i l l i l l '

J F M AM J J A S ON DJ.F M AM J J A S 0 N D

Aktiv underofficer

>—m *4-—RekrytskolQ

I orpralskola

-*w irskole-

"ar

Reservunderofficer

uz: Vicekorpral

Ev.avgänq till plutchskola

5. året

6 året

Furir

Korpral

7. året

Ev. tillkomst frän kadettskola

Ev. avgång t i l l kadettskola

8. året Blivande

JFMAMJJA50ND I I I I I I I Elev med realex

I I I I

a

Elev utan realex»'

J F M A M J J A S OND J F M AM J J A 5 0 ND J FMA.M.J JA ,5 0 ND i i I I I I i i AUS

Kla.5 2 FL

Trptiq

a

Klo 5 3 FL: ,

I rtp^j

AUS

Aktiv underofficer

Reservunderofficer

kurs

; ; orts. Overfurir

Sergeant

genomgår kommer icke att behandlas i detta betänkande, varför anledning icke föreligger att närmare gå in p å den omfattande vidareutbildning som främst en viss del av den aktiva befälspersonalen genomgår. I tabell 3 beskrives befälspersonalens uppgifter i krigs- och fredsorganisationerna enligt då gällande normer.

C. Personal i aktiv tjänst Personalläget vid armén år 1951 framgår av tabell 4. Med beställningar (motsvarande) avses det antal löner, som var disponibla för ordinarie och extra ordinarie tjänstemän enligt personalförteckningar m. m. för budgetåret 1950/51. Med vakanser avses sådana beställningar (motsvarande), vilka under samma budgetår icke kunde hållas besatta. 3 — 810905

34 o

• ^H

CU

CC

O

©

p

> cgt U

<3 ft

>

TH

CO

O

os

O N

I> H

CD I > CM OS

TH I > CM co

CM 00 LO

<M

^ c o1Hm i ^ m H o o

0 > U 3 r t ! 0 c N C 0 0 0 O t O r t T f o O T f i o t D r H T - I CM CM -<* CO T H CO

o

w

or-

C O C M - < * I > I O C M T - I C M

CO

o 03 C

Ä

cocotjiinioc^iNa

1-1

-#

•<*

C O 0 0 IsCM TJ< CM

CM CM

OS CO OS -** CS l > CD I > CS l > CM CM

TH

CM CO CD

i-l

T f

QC

CU

ft as

ooooi>cooococo

LO

tH

H O O O O C O I > H C 6 l O

•u

t>

CM LO

a

o

tOTf^^Ttconio

SH

<t-i

PH

<«

COI>OOOOOOLOCMLO

CO

|_i

cu

3 C O T H C M T - I T H C M C M C O

n o i O M C r t o m

CD CM

o cu o

c

O

>

ee

wcooowcotoort

as

O f f l f f l O O l 1 I> i - l CM CM

>

«t-H CU

M

LO

"

[ >

•«* T-1

Os LO

h TH

•*

O

13 Ä M

CM CO

3 CO

o •a»

3 «t-l

C

««

aoo^rtooofflo

C3

lO

TH

C5

O f f i i n O M N t O C »

CO CO

i-l

lO

t>

O r t M O f f l M r H I O

3 O as

-•cficM-^r^co-^oso co -^ -^ i-i co

no *C P O

tn 03 fcO

•S Ö

l H

3 CM

T J < 0 0 C O C S - < * T H - T J < C M CO

=3

CU

CQ

3 Os LO CO

o co

TH i-i

TH

,_,

CS

TH

i H c a c o c o c o i > a i c N LO 1-1 CO I d Tjl 1-1 TJI

[>

T-i

co

CO CO

O CU

TJ

CU

W i f r m O t N t D O O O O

r-

o t o t ToH nCOo CM e o i n i CM o 00

T-H

t> LO CM

T-I

CO CM

TH

CO 00

CO CO

T-I

i-l

c .2

CM

2 £

O 0 0 CO l O CD «

CU

a)

03 CO O

tcu

CO

°1 ^

l>

t>

c CO

A! as

13 T H O S L O C M C O O O S C O CM T - I OS " * CM T H CO

> T-I

s tt

<j i

sb<*-:

""*

»as

S-c

H

CO CO

TH

H T J C N H

COTJIOO

CM CO C l

T-H O OS CM CM T - I

CO 0 0 SO

l-H

T-I

CO

,0 03 +-> CO

13 tH cu 3 <D

O

CO

O 00 00 Os OS CO

r^

rH

!-t

CM

co to co TH

CM CM

CD CO CO H H r l

O "** CO CM

CO rj<

CM

n<

1-1

(P S-.

r f M ^ r - O O f f i t ^ C O C M O O I > O C O O C O I >

CM t ^ c c - ^ c o o c o c o o s CM -<* CO T H T-I CM T H

pi

ft ft

r^

T*

T H

tf°

to

TH

TH

ft o

O

1>

OS

c

cu CL.

;

cu °o3

os

. c

cu u

M "OS to C e

.

H->

.

.

.

cu

.

.

CU

p

'

^5 13

. -2 cu • =5 "O

• _

w °?3 to H

cu

B 03

S 6 3

3 • cu • CU °o5 <<$ M 3 tH

CU

:0

U

\ •

•^ :

Arméingenj Fältläkarkå Fältveterini Tygstaten.

a a

00 • *

CM T H CM CM T - I

i-H

Försvarssta Arméstaben Militär befäl Försvarsom staberna. Utbildnings anstalter Remonterir igsväsend Arméhundv äsendet. Sjukvårdsv;äsendet .

a

LO TH

T-I

Fortifikatio Fälttygkåre Intendentui

O

00 00

o o " oo" I N a Tf" oo" oo" CO T*T H

Infanteriet. Kavalleriet Pansartrup] Artilleriet. Luftvärnet Ingenjörtru pperna . Signaltrupp e r n a . . . . Trängtrupp e r n a . . . .

CU

o?

CO

1H

tH :rrt

35 Det totala antalet vakanser inom armén fördelade sig sålunda: Militär personal Officerare Regementsofficerare

%

Kompaniofficerare

13}5 %

Underofficerare

0 Underbefäl Överfurirer och furirer Korpraler — volontärer Civilmilitär personal

26,3 % 52,5 %

Fältveterinärkåren Arméingenjör- och fältläkarkårerna Tygstatens furirer

0 % 0,5 % 4 %

Civil personal

%

%

D. Kritiken mot den rådande befälsordningen De brister, som hänförde sig till den rådande organisationens personella resurser i olika avseenden, redovisas här nedan. Sammanfattningsvis kan konstateras, att tillgången på aktiva officerare och underbefäl icke var tillfredsställande. Bristen inom officerskåren återverkade främst på möjligheterna att tillgodose behovet av vissa kvalificerade befattningshavare i krigsorganisationen, medan bristen på underbefäl främst försvårade utbildningsarbetet i fredstid. Bristsituationen i sin helhet kunde komma att äventyra krigsmaktens hållfasthet. Synpunkter på bristerna i fråga om bl. a. rekrytering och utbildning samt vissa anvisningar om möjligheterna att komma tillrätta därmed gavs av dåvarande chefen för försvarsdepartementet i de direktiv, denne anförde till statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 30 j u n i 1948 vid hemställan om tillkallande av dåvarande befälsutredning. Utdrag av dessa direktiv återges i det följande. Vid anmälan av propositionen 1948:206 angående vissa frågor rörande försvarets organisation framhöll jag bl. a., att spörsmålet om den lämpligaste formen för befälsrekryteringen inom försvaret de senaste åren i olika sammanhang aktualiserats, och lämnade en redogörelse för vad i sådant hänseende förekommit (propositionen sid. 177—181). Jag framlade även resultatet av en inom försvarsdepartementet verkställd preliminär utredning beträffande nämnda spörsmål, vilken utredning utmynnat i ett skisserat förslag till befälsorganisationen vid ett infanteriregemente, uppgjort under förutsättning att å ena sidan den nuvarande volontärinstitutionen skulle ersättas med en värnpliktsorganisation, å andra sidan officersoch underofficerskårerna skulle sammanföras till en enda befälskår. Innebörden av det tilltänkta systemet har sammanfattats på sid. 181—182 i propositionen.

3G För egen del anförde jag i nyss angivna sammanhang, att den preliminära utredningen rullat upp organisationsproblem av betydande räckvidd samt att det däri innefattade förslaget berörde frågor av sådan svårighetsgrad och till sina konsekvenser vore av sådan omfattning, att det endast borde betraktas såsom underlag för fortsatta diskussioner. Syftet med den förberedande utredningen hade, framhöll jag vidare, icke heller varit att åstadkomma ett genomarbetat förslag till frågans lösning utan endast att framlägga material för att få frågan n ä r m a r e belyst och att därvid även söka vinna klarhet, om möjlighet förelåge att på andra vägar än de nu tillämpade skapa en effektiv befälsorganisation. I frågans dåvarande läge hade jag icke anledning fatta ståndpunkt till det förslag, i vilket den preliminära utredningen utmynnat. Vad i saken framkommit syntes mig emellertid ge vid handen, att befälsorganisationen mot bakgrunden av den gjorda utredningen borde göras till föremål för en allsidig undersökning. Jag angav därvid även vissa riktlinjer för en fortsatt utredning r ö r a n d e hithörande spörsmål. Statsutskottet förklarade sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 160 finna önskvärt, att befälsorganisationen göres till föremål för allsidig utredning. Utredningen, som enligt min mening bör anförtros åt särskilt tillkallade utredningsmän till ett antal av högst sju, bör närmast ha till syfte att framlägga ett fullständigt förslag till befälsfrågans lösning vid armén och i första h a n d beträffande infanteriet. Givetvis framstår det såsom ett önskemål att finna en lösning, som åtminstone i sina huvuddrag kan göras tillämplig på armén i dess helhet, men strävan efter enhetlighet bör ej få lägga hinder i vägen för en anpassning efter de olika truppslagens särarter. Frågan om att utsträcka utredningen till försvaret i övrigt torde sedermera få tagas under övervägande. Hithörande spörsmål måste bedömas mot bakgrunden av den otillfredsställande befälsrekrytering, som de senaste åren förekommit. Vad särskilt angår underbefälsrekryteringen ha tillkomsten av beställningar för långtjänstunderbefäl och tekniker i större utsträckning ävensom den reglering av manskapslönerna, som gjordes år 1947, givetvis icke varit utan betydelse för rekryteringens utfall men ha icke visat sig tillräckliga för att man skall kunna komma tillrätta med svårigheterna. Den frågan uppställer sig, om det kan bli möjligt att ernå en påtaglig förbättring av rekryteringen utan att gynnsammare framtidsutsikter erbjudas dem, som inträda på den militära banan. Denna synpunkt gör i och för sig en utredning erforderlig. Med det nyss angivna problemet sammanflätas emellertid åtskilliga andra, vilka kommit att framträda under de år, då utbildningslinjen genom försvarets läroverk varit organiserad. Det förefaller sålunda tydligt, att rekryteringen från stamanställningens grund med möjlighet för en del aspiranter att bli officerare kan komma att leda till att underofficerskåren får en försämrad rekrytering; de som äga de erforderliga förutsättningarna fortsätta till officerare, medan de som ej lyckas därmed anse det ej tillräckligt lockande att stanna som underofficerare och därför lämna militärtjänsten. Erfarenheten torde vidare ha visat, att utbildningslinjen från stamanställning genom försvarets läroverk lätt medför en alltför stark isolering, som blir till förfång för försvarets befattningshavare själva och motverkar en önskvärd kontakt med den icke-militära miljön. Volontärinstitutionen h a r även andra påtagliga brister. Det skisserade befälssystemet förutsätter, att värnpliktiga i ökad omfattning tagas i anspråk för fredsutbildningen. Mest tillfredsställande resultat skulle givetvis kunna ernås, om uttagningen till dylik befälstjänst kunde göras helt frivillig. Vad beträffar rekryteringen av värnpliktigt befäl för krigsorganisationens behov h a r det hittills, trots den ökning av premierna till värnpliktigt befäl, som genomfördes vid 1947 års riksdag, befunnits omöjligt att säkerställa densamma på frivillighe-

37 tens väg. Den tvångsuttagning, som på grund härav varit nödvändig, har visat sig förenad med den olägenheten, att den ogynnsamt påverkat värnpliktsutbildningen, då de värnpliktiga ofta i stor omfattning söka undvika uttagning genom att icke göra sitt bästa. Om besparingar kunde åstadkommas genom en avveckling eller en mera betydande begränsning av den dyrbara volontärinstitutionen, borde medel kunna frigöras, som skulle kunna möjliggöra en så avsevärd höjning av premierna till befälsutbildade värnpliktiga att tvångsuttagningen kunde ersättas med ett frivilligt system eller i varje fall att en väsentligt ökad frivillig uttagning komme till stånd. Vid bedömandet av hithörande spörsmål måste uppmärksammas, att krigsorganisationens behov av värnpliktigt befäl är större än behovet av biträdande instruktörer för fredsutbildningen. De tankar, på vilka den i ärendet verkställda preliminära utredningen bygger, äro enligt min mening av så stort intresse, att de böra mera ingående belysas. Vid utarbetande av ett förslag på sådan grundval bör som en utgångspunkt tjäna att det värnpliktiga befälet uttages till det antal, som erfordras för att täcka dels det erforderliga behovet i såväl fred som krig av gruppchefer, dels befälsbehovet i plutonchefs- eller motsvarande befattningar i krigsorganisationen. Sättet att anordna utbildningen vid tillämpning av det här skisserade systemet bör utredas och detaljerade utbildningsplaner utarbetas. Systemet torde förutsätta, att befälstjänstgöring fullgöres under den tid som erfordras för att tillgodose befälsbehovet vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Om utvecklingen leder till en större specialisering av truppinstruktörerna, varvid m å h ä n d a även civila krafter i någon omfattning skulle kunna tagas i anspråk — och vissa omständigheter peka enligt min mening i sådan riktning — påverkas sannolikt behovet av utbildningsbefäl i fred och därmed möjligheterna att tillämpa ett system av nyss angiven art. Vid bedömningen av hur befälsbehovet i fred bör tillgodoses genom fast anställt och genom värnpliktigt befäl får självfallet krigsorganisationens krav på befäl av dessa kategorier icke förbises. Under omprövning bör vidare tagas frågan, vilka åtgärder som lämpligen böra vidtagas för att motverka olägenheterna med en på angivet sätt förlängd tjänstgöring, för att över huvud taget bereda här avsedda värnpliktiga trivsel under deras tjänstgöring samt för att hos de värnpliktiga åstadkomma en mera positiv inställning till befälsuttagning och befälstjänst under fredsutbildning. Det fast anställda befälet skulle med det ifrågasatta systemet enhetligt rekryteras ur de värnpliktigas led i så måtto att all militärutbildning skulle påbörjas genom deltagande i de värnpliktigas första tjänstgöring, varvid dock de som så önskade skulle ha möjlighet att deltaga i utbildningen redan innan de uppnått värnpliktsåldern. Med avseende å officersrekryteringen skulle anordningen medföra en breddning av basen för densamma. Detta synes så mycket mera betydelsefullt som direktrekryteringen till officersbanan för närvarande är otillräcklig. Däremot är avsikten självfallet ej att försvåra tillträdet till officersbanan för studenter och likställda. Utredningen bör även avse gången av utbildningen till fast anställt befäl, frågan om och med vilket belopp särskild avlöning bör utgå under sådan utbildning, lämpligheten av att vidga de till befälsutbildning uttagna värnpliktigas möjligheter att erhålla värnpliktslån samt den fortsatta befälsutbildningens anordnande. En omläggning av befälsorganisationen i här avsedd riktning kommer givetvis att medföra konsekvenser på ett flertal områden. Det bör ankomma på utredningsmännen att klargöra dessa följdverkningar och avgiva därpå grundade förslag till ändringar i organisationen. Slutligen böra övergångsplaner utarbetas. I den allmänna diskussionen angående befälsorganisationen har — jämsides med det vid den preliminära utredningen skisserade förslaget att sammanföra officers-

38 och underofficerskårerna till en enda befälskår — såsom ett alternativ framförts tanken att genom mer eller mindre långt gående reformer på grundval av det nuvarande systemet med skilda kårer söka åstadkomma en mera tillfredsställande ordning. Även för sådant fall torde rekrytering kunna ske värnpliktsvägen. I anslutning härtill har även den tanken framförts, att officerskåren i huvudsak skulle avses för rekrytering av regementsofficers- och högre beställningar. Underofficerskåren skulle i princip handha utbildningsarbetet och bestrida befattningar t. o. m. kompanichef. För egen del finner jag skäligt, att även sådana alternativ närmare undersökas liksom andra uppslag, som kunna vara ägnade att allsidigt belysa förevarande frågekomplex. Det ligger i sakens natur, att vissa i det föregående berörda frågor måste ses i nära samband med en del av de spörsmål rörande värnpliktsutbildningen över huvud taget och beträffande arméns krigsorganisation m. m., vilkas närmare klarläggande vid bifall till förslag, som jag senare denna dag ämnar framlägga, skulle utredas i annan ordning. Jag förutsätter därför, att de utredningar, som här äro i fråga, komma att i erforderlig utsträckning bedrivas under ömsesidigt samarbete. Vid utredningen rörande befälsrekryteringen och befälsorganisationen m. m. bör därjämte samråd äga rum med arbetsmarknadsstyrelsen och vederbörande personalorganisationer. De förslag, som komma att framläggas av utredningsmännen, böra vara åtföljda av jämförande kostnadsberäkningar. Det synes ändamålsenligt, att utredningen bedrives i etapper. I mån av behov böra särskilda experter samt sekreterarbiträde ställas till utredningsmännens förfogande. De ytterligare anvisningar för utredningens bedrivande, vilka framdeles kunna finnas erforderliga, torde få lämnas av chefen för försvarsdepartementet, som fortlöpande bör hållas underrättad om utredningsarbetets gång. En omfattande kartläggning av bristerna i den vid 1950-talets början rådande ordningen har vidare gjorts i Befälsutredningens betänkande 1953, särskilt i det s. k. majoritetsförslagets första kapitel. I det följande har gjorts en sammanställning av däri redovisade synpunkter. Preciseringen av tjänsteuppgifterna. Befälsutredningen gjorde gällande, att tjänsteuppgifterna icke för någon av de tre befälskårerna var alltigenom fastställda och avgränsade. I fredsorganisationens stabs- och förvaltningstjänst rådde oklarhet särskilt beträffande placering av och uppgifter för fanjunkare (styckjunkare) och överfurir som kompaniadjutant (motsvarande). Oklarheten i fråga om tjänsteuppgifterna framträdde än tydligare beträffande trupp tjänsten, vilket hade lett till sammanblandning av de skilda befälskategoriernas praktiska verksamhetsområden. Vidare var underbefälskårens krigsuppgifter icke fullt preciserade. Krigsorganisationens aktiva officerare var i väl stor utsträckning placerade i vissa stabsbefattningar, som i stället med fördel kunde bestridas av reservofficerare, vilkas utbildning målmedvetet inriktats därpå. Utnyttjandet av underofficerarnas praktiska kvalifikationer. Utredningen framhöll det mindre ändamålsenliga i att man icke i större utsträckning än som skett utnyttjade dugliga och erfarna underofficerare som plutonchefer. En allvarlig olägenhet med den rådande befälsordningen var, att en fan-

39 junkare (styckjunkare) av så framstående duglighet, att han rätteligen borde befordras till högre grad, icke kunde beredas en sådan befordran med mindre än han tidigt uppmuntrats och inriktats på strävanden —- stabs-, administrations- och förvaltningstjänst — som ledde bort från det för underofficerstjänsten väsentliga, nämligen tjänsten vid trupp som plutonchef och kompanikvartermästare. I krigsorganisationen borde med fördel vissa särskilt dugliga underofficerare kunna bestrida högre befattningar än som kompanikvartermästare, nämligen exempelvis som chefer för kompanier av speciellt slag. Detta förutsatte, att deras utbildning i fredstid inriktades därpå. De aktiva underofficerarnas tjänsteställning i förhållande till officerarna, såväl aktiva som reservanställda och värnpliktiga, borde omprövas med tillbörligt hänsynstagande till deras praktiska kvalifikationer. I synnerhet gällde detta aktiv sergeants tjänsteställning i förhållande till värnpliktig fänrik. Utbildningen till och som officer på aktiv stat. Den militära utbildningen till officer på aktiv stat efter år 1942 svarade enligt befälsutredningen till sitt resultat knappast längre mot de fordringar, som uppgifterna i såväl krig som fred ställde på officerskåren. Officersutbildningen stod i flera avseenden på ett lägre plan än den gjorde före krigs- och beredskapsperioden i början av 1940-talet. De led i utbildningen, som föregick krigsskolan, var icke helt rationellt organiserade, enär de icke i den utsträckning, det borde ha varit möjligt, var inriktade på syftet att skapa en yrkesman. Målsättningen för undervisning och utbildning vid krigsskolan motsvarade icke längre de skärpta fordringar på officersutbildningen, vilka redan på detta stadium måste uppställas för att ge de blivande officerarna erforderlig grundval för fördjupade och breddade militära studier. Officerarnas möjligheter att bedriva fria studier efter officersexamen var ofta obefintliga både av tidsskäl och av rent fysisk trötthet genom den stora arbetsbelastningen under de första årens tjänstgöring som officer. Reservofficersinstitutionen. Utbildningen till reservofficer ansågs ej vara tillräckligt lång eller i erforderlig grad yrkesbetonad. Den dåvarande ordningen säkerställde icke det krav på urval, som enligt krigserfarenheten och till följd av stridsteknikens utveckling måste göras före befordran av löjtnant i reserven till kapten. Maximiåldern för kvarstående i regementets reserv av reservanställda officerare borde kritiskt granskas såväl med hänsyn till fältduglighet och användbarhet i övrigt som av ekonomiska skäl. Tjänste- och lönegradens anpassning efter befattningen. Det konstaterades, att inom officers- och underofficerskårerna åtskilliga beställningshavares tjänste- och därmed lönegrader i staterna för de särskilda kårerna icke var anpassade efter arbetsuppgifternas art och kvalitet. Sålunda hade

40 kompanichefer (kaptener), som var anförtrodda utbildning av högt kvalificerade värnpliktiga till befäl (även till officerare), samma tjänste- och lönegrad som kompanichefer (kaptener), vilka ledde utbildningen av huvudmassan av de värnpliktiga till meniga soldater. Vidare hade sergeanter, som anförtroddes självständigt ansvar i likhet med löjtnant för utbildning av värnpliktspluton, samma tjänste- och lönegrad som sådana sergeanter, vilka beklädde den underordnade befattningen som plutonchefs ställföreträdare. Det fast anställda underbefälets ställning. De militära myndigheterna och de övriga befälskårerna medverkade enligt utredningen icke alltid till att utveckla ett befälsmedvetande, som bl. a. på grund av underbefälets svåra ställning närmast truppen var så ytterst behövligt. Det syntes lämpligt, att frågan om underbefälets hänförande till manskapet omprövades. Underbefälets ställning hade icke entydigt fastställts i tjänstereglemente för krigsmakten. Den otillfredsställande befälsrekryteringen. Det konstaterades, att vakanserna inom officerskåren var mycket stora vid artilleriet, ingenjör-, signaloch trängtrupperna och utsikterna för framtida rekrytering i hög grad ovissa. De officerare, som efter i vanlig ordning avlagd studentexamen under de senaste åren tillförts arméns aktiva officerskår, låg i begåvningshänseende genomsnittligt icke oväsentligt under studenterna i allmänhet. Vissa tecken tydde på att de officerare, som tillkommit under de senaste åren, genom en omfattande rekrytering via försvarets läroverk av elever med begränsad studentexamen icke förmådde uppväga det kvalitativt mindre tillfredsställande utfallet av officersrekryteringen på den vanliga studentvägen. Den standard i fråga om studentbetygen, som utmärkt de officerare, som dittills genomgått krigshögskolan eller artilleri- och ingenjörhögskolan och som tidigare varit homogen och god, kunde icke upprätthållas under de närmaste tio åren till följd av kvaliteten hos den rekrytering, som ägt rum efter krigsslutet. Det förelåg risk för att krigshögskolan — som i sig inneslöt den högre artilleri- och ingenjörofficersutbildningen — inom en mycket snar framtid kunde icke ens fullt antalsmässigt rekryteras. Av det anförda drogs den slutsatsen, att det under de närmaste åren uppstående behovet av officerare med högre teknisk utbildning med visshet icke kunde tillgodoses. Orsakerna till befälsrekryteringens svårigheter hade enligt utredningen sin grund i följande faktorer. Psykologiska faktorer var ytterst vållande till en del av de rådande rekryteringssvårigheterna. En väsentlig orsak till det relativt ringa intresset för militäryrket var det spänningsförhållande, som existerade mellan civilt och militärt och som underbyggdes av svenskens individualistiska inställning.

41 Skolan, som hade möjligheter att åstadkomma en riktig inställning hos ungdomen gentemot försvaret, intog ofta en negativ hållning. Tryggheten inför framtiden inom militäryrket var osäker genom att försvarets omfattning och därmed storleken av dess fast anställda befälspersonal i vårt land varit starkt beroende av de utrikes- och inrikespolitiska samt statsfinansiella konjunkturväxlingarna. De ofta återkommande utredningarna hade varit hämmande för befälsrekryteringen. Vidare hade de i den offentliga debatten tillspetsade förmodandena om de nytillkomna fjärrvapnens betydelse, som skulle göra arméstridskrafterna mer eller mindre överflödiga, utövat en återhållande inverkan på rekryteringen. Direktrekryteringen av studenter hade på sitt sätt påverkats av den under det senaste årtiondet pågående diskussionen om vikten av att befälskårernas rekrytering demokratiserades. De bl. a. genom bristen på underbefäl alltför påfrestande och onormala arbets- och semesterförhållanden, som rådde för utbildningsbefälet med ökande fysisk och psykisk förslitning som följd, inverkade ytterst besvärande främst på officerskårens rekrytering. Det stora ansvar, som utbildningsbefälet ålades i fråga om underlydande personal och tilldelad materiel, kompenserades icke med tillräckligt försäkringsskydd och risktillägg. Vissa värnpliktigas passiva inställning till utbildningen och de bristfälliga disciplinära förutsättningarna för utbildningsarbetet beredde kompanibefälet sådana påtagliga svårigheter i dess dagliga gärning, att dessa förhållanden måste utöva ett avskräckande inflytande på eventuella befälsaspiranter. Bland orsaker, som övervägande berörde officersrekryteringen framhölls, att vägen till officersyrket över försvarets läroverk med den längre utbildningstid, som därigenom framtvingades gentemot elever med studentexamen, redan vid värnpliktstjänstgöringens början kunde utgöra en direkt rekryteringshämmande faktor. Många missuppfattningar och felaktiga föreställningar förelåg såväl i fråga om utbildning och undervisning vid krigsskolan som beträffande de olika kraven på en officer och officersyrkets mångsidighet. Dessa missuppfattningar berodde i stor utsträckning på bristande eller felaktig upplysningsverksamhet och rekryteringspropaganda. De allt större krav, som i olika hänseenden ställdes på officeren genom den oavbrutet fortgående utvecklingen på de taktiska, psykologiska, tekniska och pedagogiska områdena, hade icke till fullo kompenserats medelst ökade ekonomiska förmåner. Den synnerligen ogynnsamma befordringsgången till kaptensgraden liksom de relativt små befordringsutsikterna för huvuddelen kaptener samt

42 ett utbrett tvivel på det nuvarande befordringssystemets tillförlitlighet utövade ett avskräckande inflytande på eventuella officersaspiranter. Den i det föregående lämnade redogörelsen för de brister, som ansågs föreligga vid tidpunkten för tillsättandet av den dåvarande befälsutredningen, visar, att denna utredning hade en betydande uppgift att föreslå sådana åtgärder i organisationen, att dessa brister kunde elimineras.

KAPITEL 3 F ö r s l a g till ä n d r i n g a r i g ä l l a n d e befälsordning

Såsom av del föregående framgått har utredningen till uppgift att verkställa översyn av föreliggande förslag m. m. rörande befälsordningen. Dessa förslag har utgjorts dels av 1948 års befälsutrednings den 28 september 1953 avgivna betänkande rörande befälsordningen vid infanteriet (SOU 1953:28), innefattande två alternativa förslag här benämnda befälsutredningens förslag (majoritetsförslaget) och reservanternas förslag (minoritetsförslaget), dels chefens för armén den 30 maj 1954 framlagda förslag i ämnet. Befälsutredningens förslag avsåg endast infanteriet, medan arméchefens förslag omfattade armén i dess helhet. I utredningens uppdrag ingår även att beakta remissmyndigheternas yttranden över befälsutredningens förenämnda båda förslag. Arméchefens förslag har icke av Kungl. Maj :t utremitterats. Utredningen lämnar i det följande en sammanfattning av ifrågavarande förslag och remissyttranden. Ifrågavarande sammanfattning är identisk med inom utredningen tidigare uppgjord, av dåvarande departementschefen anbefalld promemoria i ämnet. Enligt de av statsrådet och chefen för försvarsdepartementet till statsrådsprotokollet den 30 juni 1948 med hemställan om befälsutredningens tillkallande anförda direktiven hade nämnda utredning haft att pröva två alternativ för befälsrekryteringen och befälsorganisationen vid armén — i första hand vid infanteriet. Det ena av dessa avsåg att med avskaffande av volontärinstitutionen och därmed den fast anställda underofficerskåren »sammanföra officers- och underofficerskårerna till en enda befälskår» -— enhetsalternativet, det andra »att genom mer eller mindre långt gående reformer på grundval av det nuvarande systemet med skilda kårer söka åstadkomma en mera tillfredsställande ordning» — reformalternativet. Bakgrunden till befälsutredningens tillkallande var den otillfredsställande befälsrekryteringen och svårigheten att ernå en påtaglig förbättring av rekryteringen utan att gynnsammare framtidsutsikter erbjödes dem, som inträdde på den militära banan. Även andra synpunkter gjorde sig gällande. Sålunda framhölls i utredningsdirektiven, att det föreföll tydligt, att rekryteringen från stamanställningens grund med möjlighet för en del aspiranter att bli officerare kunde komma att leda till att underofficerskåren finge en försämrad rekrytering; de som ägde de erforderliga förut-

44 sättningarna fortsatte till officerare, medan de som ej lyckades därmed ansåge det ej tillräckligt lockande att stanna som underofficerare och därför lämnade militärtjänsten. Erfarenheten hade vidare visat, att utbildningslinjen från stamanställning genom försvarets läroverk lätt medförde en alltför stark isolering, som bleve till förfång för försvarets befattningshavare själva och motverkade en önskvärd kontakt med den icke-militära miljön. Vidare framhölls i utredningsdirektiven, att volontärinstitutionen även hade andra påtagliga brister. Befälsutredningens majoritet förordade reformalternativet, under det att minoriteten anslöt sig till enhetsalternativet. I det följande lämnas först en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i majoritetens förslag, här benämnt befälsutredningens förslag.

A. Befälsutredningens förslag (majoritetsförslaget) Utredningen har inledningsvis anfört vissa skäl mot enhetsalternativet. Enligt utredningen är innebörden av begreppet enhetsbefäl, att allt befäl, som motsvarar nuvarande officerare och underofficerare, bibringas en och samma utbildning, nämligen officersutbildning vid krigsskolan. Antalet officersutbildade skulle härigenom bli i runt tal dubbelt så stort som nu. Möjligheter finns icke, att under den fredstida tjänstgöringen vid truppförbanden sysselsätta alla dessa officerare i befattningar, vilkas beskaffenhet motsvarar befattningshavarnas vid krigsskolan vunna kompetens. I stället för att befrämja officersrekryteringen skulle enhetsalternativets genomförande åstadkomma en ytterligare sjunkande kvalitet hos officersaspiranterna. Rekryteringen studentvägen — den ur statens synpunkt förmånligaste — skulle sannolikt upphöra. Minoriteten tager icke erforderlig hänsyn till det numera skärpta kravet på en kompetent befattningshavare — kvartermästaren — för ombesörjandet av materieltjänsten och stridsförsörjningen i övrigt vid det stridande kompaniet. Enhetsalternativet tillgodoser icke det även av gruppchefsutredningen uppställda kravet på tillräckligt antal kvalificerade befäl per plutonsutbildningsenhet, vilket utgör förutsättningen för en effektiv utbildning av såväl befälselever som värnpliktiga i allmänhet. I fråga om den nuvarande befälsordningens brister och orsakerna till rekryteringssvårighetcrna har redan i föregående kapitel lämnats en utförlig redogörelse för de förhållanden, som enligt majoriteten härvid var av betydelse. Mot bakgrunden av denna analys har majoritetsförslaget utarbetats. Detta förslag tager i första hand sikte på 1) att förbättra officerarnas kvalitet genom rationalisering av deras utbildning före krigsskolan och fördjupning av studierna vid denna skola,

45 2) att bättre än nu sker utnyttja underofficerarnas praktiska kvalifikationer och i samband därmed ge dem en mot arbetsuppgifterna svarande ställning inom befälssystemet, 3) att anpassa beställningarna efter kompetens och erfarenhet, 4) att bringa underbefälets ställning i överensstämmelse med för dem avsedda arbetsuppgifter, 5) att effektivisera reservbefälsinstitutionen. Den nuvarande indelningen i kårer anses betingad främst av de olika kompetensgruppernas uppgifter och därav följande kvalifikationskrav. Uppdelningen har sin motsvarighet inom de flesta civila verksamhetsområden och har sin utgångspunkt i tjänsteuppgifterna. Kårindelningen är alltså icke betingad av något slags social klassindelning eller skiktning på grund av ursprunglig allmän skolutbildning. Utredningen har därför funnit berättigat att upprätthålla nuvarande indelning i kompetensgrupper med därav följande indelning i befälskårer. Det aktiva befälet indelas alltså i tre befälskårer med var för sig bestämda och avpassade uppgifter och benämnda officerskåren, kvartermästarkåren (nuvarande underofficerskåren) och underbefälskåren. Som grundutbildning före genomgång av krigsskolan bör enligt förslaget fordras ett kunskapsmått, motsvarande studentexamen. Reservunderofficerare och värnpliktiga underofficerare behålles men med utbildning för något andra uppgifter än de har i nuvarande organisation. Uppgifterna för de aktiva befälskadrerna och gränsdragningen mellan dem sammanfattas sålunda: Den ledande kompetensgruppen bör handha den operativa, taktiska och högre tekniska verksamheten, vara truppförare och stridsledare i krig och i fred leda utbildningen ned t. o. m. kompaniinstansen och underavdelning i befälsskola. Uppgiften att vara plutonchef vid utbildning av de värnpliktigas huvudmassa är endast ett led i officerens egen utbildning. För denna kår kräves en skolutbildning före den egentliga officersutbildningens påbörjande vid krigsskolan, i huvudsak motsvarande studentexamen. Saknas sådan skolutbildning skall den förvärvas under den militära utbildningen men innan krigsskolan genomgås. I syfte att höja kvaliteten begränsas den årliga officersrekryteringen med ca 30 % d. v. s. från nuvarande ca 3 ä 4 till 2 ä 3 fänrikar per år och infanteriregemente. Kvartermästarkåren (nuvarande underofficerskåren) bör ombesörja materiel-, underhålls- och personal tjänsten i kompaniinstansen i såväl krig som fred samt materiel- och underhållstjänsten i bataljonsinstansen i krig ävensom en del av utbildningsarbetet i plutonsinstansen i fred. Liksom officerskåren måste kvartermästarkåren för sin egen utbildning och för att tillgodose behovet av utbildningsbefäl i egenskap av plutonchefer deltaga i utbildningen av de värnpliktiga även i övningsgrenar, som icke

46 direkt berör själva kvartermästartjänsten. Minskningen av officerskåren kompenseras genom motsvarande ökning av kvartermästarkåren. Det moderna kriget har givit ökad betydelse åt den del av tjänsten vid krigsförbanden, som sedan gammalt varit och alltjämt är mellangruppens huvuduppgift. De huvuduppgifter, som föreslås skola tillkomma mellangruppen, medför en stegring av det ansvar, som åligger den nuvarande underofficerskåren samt en viss höjning av kraven på dess yrkesmässiga kvalifikationer. Mellangruppens sålunda högre ställning gör, att den bör sidoordnas med kompaniofficerarna. Benämningen underofficer kommer att hänföra sig enbart till reservanställda och värnpliktiga, vilkas uppgifter ligger inom ett helt annat verksamhetsområde än kvartermästarkårens. Huvuduppgiften för underbefälskåren är att vara instruktörer i lägre instans vid det rent rutinmässiga fredsutbildningsarbetet och att i krig besätta specialbefattningar, som kräver yrkeskunskap, samt kompanikvartermästarbefattningar vid icke stridande kompanier. Utredningen bygger på gällande försvarsordning och värnpliktslag och räknar med en värnpliktsstyrka av i medeltal 1 000 man per år och infanteriregemente. Enligt utredningen är fredsbehovet av officerare för ett infanteriregemente 55, av kvartermästarpersonal 53 och av underbefäl 122. Härvid har befäl utom regementets egen stat samt arvodespersonal ej medräknats. Beträffande rekrytering, utbildning m. m. av de skilda befälskårerna föreslås i reformalternativet följande. Underbefälskåren utformas helt enligt principerna för 1952 års underbefälsreform men föreslås skola utbyggas i överensstämmelse med arméchefens ursprungliga förslag till 30 rustmästare, 57 överfurirer och 35 furirer. Kåren rekryteras värnpliktsvägen. För att antagas som instruktörsaspirant krävs, att vederbörande fyller lägst 17 år under det år, då antagning äger rum, och vid inskrivning fyller fordringarna för uttagning till värnpliktigt underbefäl eller värnpliktig underofficer. Antagning kan även ske under (efter) genomgång av befälsskola A eller K. Utbildningens syfte är att göra instruktörsaspiranten lämplig att i fred bestrida befattning som instruktör på utbildningslinjen skyttetjänst vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Utbildningen bedrives först under 11 månader vid befälsskola I, som motsvarar befälsskola A, och gör vederbörande kompetent som gruppchef i fält. Därpå följer en instruktörsskola om 12 månader, där instruktörsaspiranten utbildas till instruktör, varefter han utnämnes till e. o. furir. Intill dess skolreformen helt genomförts, beräknas under instruktörsskolan 400 timmars undervisning i allmänbildande ämnen för elev med enbart folkskola. Den fortsatta befälsutbildningen bedrives dels i form av särskilda kurser, dels i samband med övrig befälsutbildning vid förbanden enligt nu för det aktiva befälets vidare-

47 utbildning tillämpade principer. Efter 2 års instruktörstjänst sker utnämning till ordinarie furir. Efter ytterligare 4 tjänsteår bör befordran till överfurir kunna ske. Underbefälet krigsplaceras företrädesvis i specialbefattningar, de äldre därjämte vid behov efter särskild utbildning som kompanikvartermästare vid icke stridande kompanier. Kvartermästarkårens rekrytering: Vederbörande skall ha genomgått befälsskola I (A eller K) och instruktörsskola. Efter 2 års instruktörstjänst (d. v. s. 4 års tjänstetid) antages efter ansökan därför lämpligt underbefäl till kvartermästaraspirant. Intill dess enhetsskolan genomförts, bör underbefäl med realexamen vid i övrigt lika lämplighet äga företräde. Syftet med utbildningen är främst att göra kvartermästaraspiranten duglig att i fält bestrida befattning som kompanikvartermästare vid skyttekompani samt att i övrigt förkovra hans förmåga som utbildningsbefäl, så att han efter 3 års tjänst som ställföreträdande plutonchef k a n bestrida befattning som plutonchef vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet samt att (intill dess enhetsskolan helt genomförts) höja hans allmänbildningsståndpunkt till en nivå, motsvarande den som fordras av den nuvarande underofficeren. Efter antagning till kvartermästaraspirant (d. v. s. efter 2 instruktör sår) följer kompletterande undervisning i allmänbildande ämnen under 2 läsår vid försvarets läroverk för den, som icke avlagt realexamen eller genomgått enhetsskola. Därefter genomgås en kvartermästarskola motsvarande nuvarande arméns underofficersskola. Utbildningen vid denna omlägges i viss utsträckning i förhållande till nuvarande underofficerskurs, varigenom krav beträffande kunskaper om bataljons och kompanis strid, underhållstjänst i fält m. m., vilka ur krigsplaceringssynpunkt måste ställas på kåren, k a n tillgodoses i full utsträckning. Kursen förlänges i förhållande till nuläget och pågår under tiden den 15 maj ena året till den 1 maj året därpå. Efter genomgången kvartermästarskola utnämnes aspiranten till översergeant på ordinarie stat normalt under 25. levnadsåret, översergeanterna får tjänsteställning som fänrik, 16. lönegraden, och skall utnyttjas för samma tjänsteuppgifter som denne, huvudsakligen såsom plutonchefs ställföreträdare. Efter tre års väl vitsordad tjänst som översergeant sker utnämning till fanjunkare med bibehållen placering i 19 lönegraden. Fanjunkarna skall vara dels plutonchefer vid vanlig värnpliktsutbildning, dels biträdande chefer vid underbefäls- och underofficersskolor för värnpliktiga. Fanjunkare, som visat synnerlig framstående förmåga som kompanikvartermästare vid krigsförband (under repetitionsövning) och som utbildningsbefäl (plutonchef), genomgår vid ca 35 års ålder kurs för bataljonskvartermästare. F r å n fanjunkare sker befordran till kvartermästare med placering såsom kompanikvartermästare (kompaniadjutant) i fredsorganisationen. Kompanikvartermästaren förutsattes bli kompanichefens närmaste medhjälpare, som självständigt leder

48 utbildningsarbetet inom kompaniet, i vad det gäller inre tjänst samt materiel- och underhållstjänst. Lönegraden föreslås bli Ma 21. Kvartermästare beräknas vara slutgrad efter turbefordran för huvuddelen av mellangruppen. Fortsatt befordran, nu efter urval, skall kunna ske till först överkvartermästare och sedan till kapten vid kvartermästarkåren. överkvartermästare, med krigsplacering såsom bataljonskvartermästare och tjänst såsom skolkvartermästare vid befälsskolorna i fred, skall erhålla lön enligt Ma 23. överkvartermästare blir den högsta graden i den egentliga kvartermästarkåren. Befordran till kapten, med placering såsom chef för tross- eller kasernkompani, ger lön (Ma 27) och tjänsteställning som kapten vid officerskåren. Kapten, överkvartermästare samt kvartermästare med batalj onskvartermästarkurs krigsplaceras som bataljonskvartermästare tillika chef för trosskompani. Återstående kvartermästare och samtliga fanjunkare och översergeanter placeras som kompanikvartermästare, i första hand vid fältförbandens stridande kompanier. Officerskåren rekryteras värnpliktsvägen ur befälsskola K och grundar sig på vid gymnasium eller real-(enhets-) skola avlagd examen. Särskilt lämpligt fast underbefäl med enbart folkskola kan jämväl efter minst två års instruktörstjänst enligt vissa bestämmelser antagas som officersaspirant. Det är sålunda i princip likgiltigt, vilken ursprunglig skolutbildning vederbörande innehar. Det väsentliga är, att de är lämpliga och dugande för officersyrket. I fråga om utbildningen framlägges två alternativ. Enligt det första fullgör befälselever, som vid inskrivning eller efter frivilligt åtagande senare hänförts till grupp K och anmält sig som officerseller reservofficersaspiranter eller i övrigt har intresse och särskild fallenhet för yrket samt uppfyller vissa formella krav, först 4 månaders tjänst vid befälsskola K vid vederbörligt förband. Härunder sker en första prövning. Därefter sammanföres såväl officers- som reservofficersaspiranterna till en aspirantskola. Denna bedrives i två skeden med mellanliggande befälstjänstgöring vid trupp. Den senare sträcker sig över en hel värnpliktsskola (10 månader). Aspirantskolans andra skede avslutas med att aspiranten krigsplaceras som skytteplutonchef och som sergeant fullgör en repetitionsövning i krigsförband. Enligt det andra alternativet bibehålles det nuvarande rekryterings- och utbildningssystemets grundtanke, det successiva urvalet ända till kadettskolans slut. Denna skola bibehålles alltså även för den aktiva officersutbildningen. Två modifikationer i den nuvarande utbildningsgången föreslås, innebärande dels att befälstjänstgöringen vid trupp sammanföres, förlänges och bringas att överensstämma med utbildningen av en värnpliktig åldersklass, i samband varmed genomgång av kadettskolan för officersaspiranter förlägges till sommarlinjen, dels att en begränsad upp-

49 delning av utbildningsgången vid kadettskolan genomföres, allt i avsikt att mera konsekvent än f. n. utbilda officersaspiranterna för officersyrket. Utbildningen till officer på aktiv stat avslutas med en 12 månaders krigsskolekurs. Därefter sker utnämning till extra ordinarie fänrik. Fänrik fullgör befälstjänstgöring i lVa år som ställföreträdande plutonchef. Härunder bibringas han den erforderliga rutinen som utbildningsbefäl, varmed utbildningen till officer är avslutad. Två år efter fänriksutnämningen erhålles fullmakt som löjtnant. Officersaspirant med real-(enhets-) skola kompletterar efter avslutande av aspirantskolans andra skede (kadettskolan) men före krigsskolan sin skolutbildning till en nivå i huvudsak motsvarande studentexamen. Denna komplettering äger rum vid försvarets läroverk, vars undervisning förutsattes skola bedrivas i det allmänna skolväsendets regi. Av officersaspirant, som vill vinna inträde vid läroverkets studentlinje, bör fordras kvalificerad realexamen, d. v. s. examen med de vitsord, som gäller för inträde vid allmänt gymnasium. Undervisningen där bör bedrivas i form av fria studier och som koncentrationsläsning i varje ämne. Vart och ett av de två läsåren bör förlängas med ungefär två månader. Den grundläggande utbildningen till officer på aktiv stat av aspirant med folkskolekompetens bör sammanfalla med de blivande kvartermästaraspiranterna. Efter genomgång av instruktörsutbildning följer sålunda instruktör st jänst under två år med tillhörande kompletterande militärutbildning samt allmänbildande undervisning, vilka genom självstudier måste utvidgas till att motsvara tredje klassen vid realskola. Den, som då består prövningen, kan antagas som officersaspirant. Han genomgår nu i omedelbar anslutning till 2. instruktörsåret kadettskola (officersaspirantskola, äldre kursen), följd av krigsplacering och tjänst som skytteplutonchef under repetitionsövningarna krigsförbandsvis. Härvid avgöres slutgiltigt, om han är lämplig för vidare utbildning till officer på stat. Därefter skall officersaspiranten bibringas allmänbildning till studentexamens nivå. Enligt förslaget skall kunskaper motsvarande realexamen kunna förvärvas på ett år antingen genom fria studier vid försvarets läroverk eller genom korrespondensundervisning (motsvarande), varvid även sommarhalvåret kan utnyttjas. Efter ytterligare två läsår nås studentexamen. Under sommaren efter vart och ett av de båda läsåren fullgöres trupptjänst. Den sammanlagda tiden för allmän skolutbildning skulle sålunda belöpa sig till tre år. Rekryteringsbefrämjande åtgärder, i vad avser officerskåren är i första hand begränsningen av den årliga rekryteringen från 3 a 4 till 2 ä 3 fänrikar per regemente och år till förmån för kvaliteten. Den därav följande minskningen av officerskårens storlek uttages huvudsakligen inom subalternofficersgraderna, varigenom medelåldern för kaptensbefordran kan sänkas. Vidare omvandlas ett antal kaptensbeställningar till regements4—810905

50 officersbeställningar, främst avsedda för skolchefsbefattningarna vid en nyorganiserad befälsutbildningsbataljon. Utredningen föreslår en löneuppflyttning av stora delar av befälskårerna. Beträffande reservbefälsinstitutionen framhålles, att reservbefälet uteslutande skall tillgodose ett krigsbehov. Detta begränsas till kaptens-, subalternofficers- och underofficersbefattningar. Därest det reservanställda befälet skall kunna tillgodose det avsedda syftet, erfordras ytterligare utbildning utöver den, som meddelas samtliga värnpliktiga officerare och underofficerare. Enligt förslaget förlänges de blivande reservofficerarnas grundläggande utbildning med 4 månader och förbindes med de blivande aktiva officerarnas. Endast en utvald elit anförtros chefskapet över stridande kompani. Huvuddelen avses för vissa stabsbefattningar och befattningar som chefer för icke i egentlig mening stridande kompani. Antalet kaptener minskas och maximiåldern för kvarstående i reserven sänks. Utbildning till kapten och kompanichef äger rum efter ett noggrant och under hela tjänstetiden intill 35 års ålder (och även därefter) skeende urval. Alla befattningar för reservbefäl i krigsorganisationen fördelas på utbildningslinjer. Reservofficer tillhör så långt möjligt samma utbildningslinje hela tjänstetiden. Tjänstgöringsskyldigheten omdisponeras så, att personalen principiellt fullgör 100 dagar per 6-årsperiod intill den, varunder vederbörande uppnår 47 (38) års ålder. Reservunderofficerarnas huvuduppgift blir att vara plutonchefs ställföreträdare eller troppchefer. Äldre reservunderofficerare placeras företrädesvis som stabsunderofficerare. Reservunderofficerarna rekryteras i första hand bland avgående underbefäl på aktiv stat och i andra hand bland underofficersutbildade värnpliktiga. För underbefäl med 6 tjänsteår bör endast fordras allmän lämplighet, medan för övrigt underbefäl samt underofficersutbildade värnpliktiga kräves genomgång av reservunderofficerskurs med en längd av 2 månader. Behovet av reservanställt befäl beräknas per infanteriregemente till 60 kaptener, 100 subalternofficerare och 80 underofficerare.

B. Reservanternas förslag (minoritetsförslaget) Förslaget får sin prägel därav, att volontärinstitutionen utgått ur organisationen och att det icke räknar med någon underofficerskår. Beträffande volontärinstitutionen innebär förslaget, att nuvarande gruppchefsbehov, som närmast förefinnes under tiden för förbandsutbildningen, kommer att tillgodoses med värnpliktsbefäl. I fråga om det aktiva befälet föreslås, att de nuvarande officers- och

51 underofficerskårerna sammanföres till en enda befälskår, direkt rekryterad ur de värnpliktigas led, i dess helhet officersutbildad efter ett enhetligt system samt med för envar samma möjlighet till anställning och befordran. Befälskåren — ca 125 per regemente — är så beräknad, att krigsorganisationens ofrånkomliga krav på högre yrkesutbildat befäl skall kunna på ett tillfredsställande sätt tillgodoses. Med det sålunda utökade antalet officersutbildat befäl erhålles dessutom större tillgång på kvalificerad lärarpersonal vid utbildning av värnpliktiga i fred. Förslaget upptager vidare en aktiv kader av underbefäl, avsedd att under det årliga fredsutbildningsskedet tjänstgöra som biträdande lärare och instruktörer. Detta underbefäl utgöres dels av instruktörer för utbildning inom vissa specialområden — instruktörer i specialtjänst — dels av biträden i utbildningsarbetet i övrigt — instruktörer i vapentjänst. Ytterligare upptages ett antal underbefäl för vissa befattningar i den administrativa tjänsten. Det aktiva underbefälet rekryteras liksom det aktiva befälet ur de värnpliktigas led, varefter närmast utbildning sker för bestridande av vederbörliga instruktörsbefattningar. Underbefälskåren beräknas till ca 67 per regemente. Någon godtagbar lösning av befälsfrågan gives icke utan att krigsorganisationens krav blir väl tillgodosedda. Verkställda utredningar har bestyrkt, att ur krigsorganisatorisk synpunkt vissa krigsbefattningar måste besättas med aktiv officerspersonal. Främst avses regementsofficersbefattningar samt chefsbefattningar vid stridande kompanier och motsvarande stabsbefattningar. Så länge befälskåren är uppdelad i två hälfter — officers- och underofficerskår — har krigsorganisationens krav icke kunnat och kan icke heller redan av kostnadsskäl tillgodoses. Förslaget gör däremot genom sin i dess helhet officersutbildade befälskår detta möjligt. Betydelsen härav framgår av det förhållandet, att enligt gällande ordning finnes en tillgång per fredsregemente av endast omkring 58 regements- och kompaniofficerare på aktiv stat och reservstat, under det att motsvarande tillgång enligt förslaget är ca 116. Med hänsyn till krigsorganisationens krav upptager förslaget vidare en reservofficersorganisation. Förslaget räknar med 2 månaders utbildning till reservofficer utöver vad som stadgas för utbildning till värnpliktig officer. Utbildningen i krig skall direkt inriktas på den avsedda krigsanvändningen. Beservanställd officer skall vidare fullgöra tjänst som officer vartannat år under hela anställningstiden. Med hänsyn till krigsanvändningen föreslås en stark föryngring av reservofficerskåren. Som en följd av volontärinstitutionens avskaffande utgår även reservunderofficerskåren ur organisationen. Enligt förslaget skall för reservanställda underofficerare avsedda befattningar, särskilt med hänsyn till åldersläget, besättas med värnpliktsbefäl.

52 Det anses redan av kostnadsskäl vara ogörligt att räkna med fredsanställd personal för besättande av krigsorganisationens lägre befattningar såsom plutonchefs-, troppchefs- och gruppchefsbefattningar. Berörda befäl kan även, frånsett vissa specialbefattningar, tillgodoses med värnpliktsbefäl av olika kategorier med i stort sett samma utbildningstider som enligt 1952 års stadganden. En förutsättning härför är dock, att utbildningen kan bedrivas med det större antal och mera kvalificerade befäl, som förslaget upptager i förhållande till vad som för närvarande står till förfogande. För bestridande av plutonchefs-, ställföreträdande plutonchefs- och motsvarande befattningar avses årligen komma att utbildas per regemente ca 33 till officersutbildning uttagna värnpliktiga. Härvidlag har i princip tvångsvis uttagning föreslagits. För bestridande av troppchefs- och motsvarande befattningar avses årligen komma att utbildas per regemente ca 20 till underofficersutbildning uttagna värnpliktiga. För tillgodoseende av behovet för bestridande av gruppchefs- och liknande befattningar räknar förslaget med ungefär samma antal som 1949 års gruppchefsutredning d. v. s. ca 205 per regemente och år. Beträffande rekryteringen föreslås följande. Rekryteringen av allt befäl skall följa en enda för alla gemensam linje ända fram till officersutnämningen. Därigenom kan krigsorganisationens krav på kvalificerat aktivt befäl tillgodoses och det årliga fredsutbildningsarbetet beredas tillgång på kvalificerad militär lärarpersonal. Officersrekryteringen sker uteslutande ur de värnpliktigas led, vilken omfattar samtliga till befälsutbildning uttagna värnpliktiga sålunda även de som uttagits till gruppchefsutbildning. Rekryteringen blir sålunda uteslutande ställd i beroende av den duglighet och lämplighet för officersyrket, som aspiranterna ådagalägger under den kontinuerligt bedrivna för alla aspiranter gemensamma utbildningen. Genom att frigöra rekryteringen från det formella kravet på studentexamen (begränsad) med ett för officersyrket ofta numera ringa värde anses förslaget tillgodose helt de krav på en demokratisk rekrytering, som statsmakterna sedan lång tid strävat efter att förverkliga. Beträffande kompetensvillkor och utbildningsvägar framhålles följande. I fråga om de lägre officersbefattningarna (plutoninstruktörs- och plutonchefsbefattningar) kräves som villkor avgångsexamen från skolreformens enhetsskola med krav på kvalificerade betyg i vissa ämnen (realexamen). Härigenom skapas förutsättningar för ett effektivt urval och en god rekrytering. För utbildning till mera kvalificerade militära tjänster framlägges skärpta krav på skolkunskaper. Regelmässigt anses icke ens studentexamen i alla avseenden tillfyllest. Förslaget anger vissa bestämda för officersyrket er-

53 forderliga kunskaper i allmänbildande ämnen, nämligen full studentexamensnivå i modersmålets skriftliga och muntliga behandling, i historia med samhällslära, filosofi, matematik efter realgymnasiets fordringar, fysik, kemi, engelska och eventuellt tyska. Envar, som icke redan vid officersanställningen äger dessa kunskapsmått, beredes möjlighet att utan särskild kostnad uppnå sådana. Principiellt sett skall utbildningen i allmänbildande ämnen meddelas yrkesmannen inom det militära liksom inom andra områden vid de allmänna undervisningsanstalterna eller där så icke alltid kan ske i direkt anslutning till yrkesutbildningen genom det allmänna skolväsendets försorg. I enlighet härmed skall försvarets läroverk utgå ur organisationen. Det vanliga gymnasiet är icke helt lämpat för rekrytering av officerskåren. Utredning har därför igångsatts i syfte att skapa en ny studieväg, sidoordnad med det vanliga gymnasiets — det praktiska gymnasiet. Denna väg avses för den för officersyrket särskilt lämpade begåvningstypen. Förslagets långa väg är icke avsedd för fast anställt manskap, enär volontärinstitutionen utgår ur organisationen, utan uteslutande för värnpliktiga. Tillträdet är fritt för envar, som med vissa kvalificerade betyg genomgått enhetsskolan (realskolan). Den militära utbildningen bibringas därefter i samma takt som för studenter. Den militära dugligheten och lämpligheten för yrket blir för envar den bestämmande faktorn i fråga om utbildningens fullföljande. Den direkta rekryteringsvägen blir sålunda visserligen en svårare men icke någon längre utbildningsväg än för dem, som avlagt studentexamen. Den kompletterande utbildningen i allmänbildande ämnen, som här avsedda värnpliktiga skall bibringas, ges dels i anslutning till den militära utbildningen fram till krigsskolan, dels efter genomgång av nämnda skola och erhållen officersfullmakt vid det allmänna skolväsendets gymnasium för vuxna. Det lägre allmänbildningskravet (avgångsbetyg från enhetsskola) utgör villkor för tillträde till krigsskola. För aspiranter med allenast enhetsskolbetyg skall åren före inträdet i krigsskolan utnyttjas för meddelande av viss utbildning i allmänna ämnen, främst modersmålet. Aspiranter, som icke har studentbetyg i matematik, skall ägna en månad före inträdet vid nämnda skola åt matematikstudier (ca 150 lektioner). Även i samband med utbildningen vid krigsskolan skall undervisning i allmänbildande ämnen meddelas, nämligen i samhällskunskap samt psykologi (140 timmar) och pedagogik. I det senare ämnet skall undervisningen omfatta 180 timmar och bedrivas under en månad vid en planerad lärarhögskola. Av det anförda framgår att utbildningen till officer enligt förslaget äger rum på en enda för alla gemensam linje. I nuläget uppgår den sammanlagda tiden för utbildning till officer: för värnpliktiga med studentexamen till ca 38 månader; för den med realexamen till ca 62 månader och för

54 den med endast folkskoleexamen till ca 74 månader. För fast anställt manskap är utbildningstiden regelmässigt mellan 72 och 96 månader. Enligt förslaget får utbildningen för alla en varaktighet av ca 39 månader. Utbildningen till officer omfattar i stort sett truppslagsutbildning, förlagd till vederbörligt truppslag, samt en för alla truppslag gemensam utbildning, förlagd till arméns krigsskola, vars övningskompani dock i motsats till reformförslaget utgår. Utbildningen pågår tillsammans med övriga värnpliktiga intill tiden för utryckningen från första tjänstgöringen för värnpliktiga i allmänhet. Intill årsskiftet fullgöres denna tjänstgöring tillsammans med till underofficersoch gruppchefsutbildning uttagna värnpliktiga. Därefter avslutas utbildningen med 3 månaders gruppchef st jänstgöring. Sedan börjar aspiranternas yrkesutbildning, närmast inriktad på truppslagsutbildning. Denna föreslås ordnad såsom skolutbildning vid en för truppslaget gemensam officersaspirantskola. Skolans yngre kurs pågår under tiden 1/4—1/10. Därefter återgår eleverna till vederbörliga regementen för att där fullgöra befälstjänstgöring intill årsskiftet. Härpå följer officersaspirantskolans äldre kurs till omkring 1/7. Efter aspirantskolans slut vidtager återigen en befälstjänstgöring under tiden 1/7—1/10. Av det anförda framgår, att den föreslagna truppslagsutbildningen fålen varaktighet av inalles 27—28V2 månader, varav 9—10 1 /, månader i form av värnpliktsutbildning. De vitsord, som i fråga om nämnda truppslagsutbildning utfärdas vid aspirantskola och därpå följande befälstjänstgöring, är icke blott bestämmande för, om och i vilken ordning kommendering till fortsatt utbildning vid krigsskolan skall äga rum, utan ingår även som värdemätare i vederbörliga stycken vid avgångsexamen från nämnda skola. Genom den föreslagna reformen i fråga om aspiranternas utbildning har det blivit möjligt att från krigsskolan avskilja elementär truppslagsutbildning, som icke har sin plats på en för samtliga truppslag gemensam skola, övningsgrenen trupputbildning har därför ansetts kunna utgå ur undervisningsprogrammet. Truppföringen har ansetts huvudsakligen böra avse övningar i kompaniförband med syfte att åskådliggöra den taktiska undervisningen samt kvalificerad utbildning i vintertjänst. Sådana ämnen och övningsgrenar som hästtjänst, motortjänst, militär hälsolära och skjutning har vidare föreslagits skola utgå. Härigenom har en rikligare tilldelningav övningstimmar kunnat göras till sådana ämnen, som ger åt krigsskolan dess särskilda karaktär, nämligen att bibringa samtliga truppslags aspiranter en gemensam fast grund för deras fortsatta utbildning som officerare. Ämnena psykologi och pedagogik har ansetts kunna förläggas till den för lärarutbildningen i allmänhet föreslagna lärarhögskolan. För undervisningen vid nämnda skola har beräknats en tid av ca en månad. Inalles får utbildningen vid och i anslutning till krigsskolan en varaktighet av ca 11 1 '* månader.

55 Under e. o. anställningstiden som officer, vilken ansetts kunna begränsas från tre till två år, fullgör de nyutnämnda fänrikarna trupptjänst med syfte att fullständiga förmågan att föra och utbilda värnpliktstrupp. Under denna tid meddelas dessutom undervisning i vissa för deras fortsatta militära utbildning värdefulla allmänna ämnen: modersmålet, engelska och matematik. Omkring 170 timmar anslås åt varje ämne. Undervisningen beräknas leda fram till studentexamensnivå i modersmålets skriftliga och muntliga behandling. Under tredje anställningsåret hänvisas den, som ej genomgått gymnasium eller praktiskt gymnasium, till specialstudier vid gymnasium för vuxna, där han under 34 veckor skall ägna sig åt studier i matematik, fysik, kemi, historia och tyska eller franska. I matematik skall han uppnå studentexamenskunskaper enligt realgymnasiets fordringar, i övriga ämnen utom tyska (franska) skall han nå det kunskapsmått, som fordras i studentexamen på latinlinjen. Den, som läst tyska i enhetsskolan, har möjlighet att uppnå förmågan att obehindrat läsa tysk text. Den, som i enhetsskolan endast läst engelska, kan i tyska eller franska endast lägga en grund för vidare studier. Fjärde anställningsåret genomgår officer i likhet med vad nu är fallet infanteriofficersskolan. Den utbildningsorganisation, varmed förslaget räknar, avser uteslutande utbildning av värnpliktiga. Förslaget förutsätter vid varje infanteriregemente en årskontingent värnpliktiga av omkring 850 man. Uttagning av underofficersvärnpliktiga och underbefälsvärnpliktiga sker enligt förslaget på sätt numera tillämpas vid inskrivningen. Den uttagning av officersvärnpliktiga, varmed förslaget även räknar, har däremot ansetts böra ske bland de underofficersvärnpliktiga först under tiden för deras utbildning. Denna bör dock ske redan före juluppehållet första tjänstgöringsåret. Envar värnpliktig, som önskar utbildning till värnpliktsbefäl, bör enligt förslaget beredas förmånen att inskrivas redan vid 17 eller 18 års ålder och att få påbörja sin tjänstgöring redan vid 18 eller 19 års ålder. I fråga om utbildning m. m. till värnpliktigt befäl skiljer sig förslaget obetydligt från stadgandena i gällande värnpliktslag. Förslaget räknar dock med tvångsvis uttagning till officersutbildning i stället för den frivilliga. Den föreslagna utbildningstiden för officers- och underofficersvärnpliktiga är något längre än enligt gällande lag. Slutligen förefinnes vissa skiljaktigheter i fråga om antalet värnpliktiga, som skall uttagas till befälsutbildning. Utbildningsorganisationen upptager dels fyra skolor för utbildning av värnpliktigt befäl, dels en skola för utbildning av värnpliktiga i övrigt organiserad på fem övningskompanier. Befälstilldelningen vid befälsskolorna uppgår enligt förslaget regelmässigt till 1 officersbefäl på 6—8 elever. Stabs- och förvaltningstjänsten vid regementet föreslås rationaliserad. De nuvarande arvodesbefattningarna försvinner men allt befäl medgives rätt att vid uppnådda 50 år kvarstå på aktiv stat intill uppnådda 55 års ålder.

56 För den administrativa verksamheten vid kompani avses enligt gällande ordning en kompanichef och en kompaniadjutant. För utbildningsarbetet räknar förslaget icke blott som f. n. med en kompanichef utan även med en ställföreträdande kompanichef samt — för att frigöra dessa från inre tjänst — med ett administrativt biträde vid kompani. I förslaget upptages två kaptensgrader — kapten av 1. graden och kapten. Den högre kaptensgraden är förbehållen sådana befattningshavare, som har att i fred bestrida särskilt ansvarsfulla befattningar, såsom kompanichefsbefattningar, samt i krig är avsedda för mera krävande poster. Befordran till denna grad sker genom urval bland löjtnanter och kaptener. Minoriteten anser, att dess förslag innebär en väsentlig höjning av underbefälets standard. Då den föreslagna utbildningstiden omfattar förutom ettårig gruppchefsutbildning såsom värnpliktig en likaledes ettårig instruktörsskola samt därpå följande praktisk tjänst såsom furir under 2 år, anses furir äga goda förutsättningar att bestrida avsedd instruktörstjänst. Samtliga utbildas direkt för sin blivande verksamhet. Instruktör i specialtjänst har ansetts kunna förrätta tjänst såsom sådan till uppnådd pensionsålder — 55 år. Instruktör i vapentjänst beräknas däremot vid en ålder av omkring 38 år övergå till tjänst i administrationen. Den årliga rekryteringen har beräknats till högst 3 per regemente. Organisationen är så uppbyggd att till truppförbanden hörande civila och civilmilitära tjänster förblir orubbade. Härigenom skulle klara gränslinjer skapas mellan olika personalgrupper inom försvarets arbetsområden. Befälsstat. Fredsbehovet av personal på aktiv stat vid ett normalinfanteriregemente enligt befälsutredningens majoritets- och minoritetsförslag återfinnes i tabell 5.

C. Chefens för armén förslag Krigsorganisationens behov av aktivt befäl

Vid en förutsättningslös utredning av befälsordningen är det, framhåller arméchefen, nödvändigt att taga hänsyn till såväl krigsorganisationens som fredsorganisationens behov. Arméchefens förslag utgår från att för vissa befattningar i krigsorganisationen yrkesbefäl är oundgängligen nödvändigt, medan andra befattningar kan fyllas av reservbefäl och åter andra av värnpliktigt befäl. Ingen tvekan anses kunna råda om att armékår-, fördelnings-, brigad- och bataljonschefsbefattningarna måste besättas med aktiv personal. Vidare erfordras viss aktiv personal såsom ersättare för bataljonschefer samt i högre staber. Minimibehovet aktivt befäl har för infanteriet i dessa befattningar beräknats till omkring 900 och för armén till omkring 1 900. Behovet av aktiva officerare kan emellertid icke inskränkas till detta ledande skikt. Innan någon kan krigsplaceras i de ledande befattningarna, måste han under mångårig tjänstgöring ha förvärvat tillräck-

57 lig kunskap och erfarenhet. Det måste därför finnas ett yngre skikt, ur vilket det ledande skiktet rekryteras. Krigsplaceringsåldrarna är av avgörande betydelse för kaderns storlek. Ju kortare krigsplaceringstiden tillmätes i de ledande befattningarna, desto mer ökas behovet av yngre personal. I förslaget räknas med 55 år som övre krigsplaceringsålder för bataljonschefer vid lokalförsvarsförband och 45 år för motsvarande befattningar vid fältförband. Den undre krigsplaceringsgränsen för det ledande skiktet är satt till 35 år. Det årliga rekryteringsbehovet av infanteriets aktiva officerskår är 65 per år. För armén är motsvarande siffra 145. Då endast ledande befattningar i krigsorganisationen regelmässigt skall besättas med aktiva officerare, innebär detta, att i princip varje aktiv officer förr eller senare skall kunna krigsplaceras i sådan ledande befattning. Vid infanteriet bör sålunda varje aktiv officer, som uppnår 35-årsåldern, kunna krigsplaceras som bataljonschef eller som ersättare för sådan. Detta medför, att högre krav måste ställas på officerskåren. Till följd härav måste officersutbildningen omläggas och på ett tidigt stadium läggas på ett högt och krävande plan. Fredsorganisationens behov av aktivt befäl

Utbildningsorganisationen under första tjänstgöringen är avsedd att omfatta dels en organisation för den enskilda utbildningen, dels en organisation för förbandsutbildningen. Vid ett normalinfanteriregemente kommer utbildningsorganisationen under den enskilda utbildningen att i princip omfatta befälsskola K, plutonchefsskola, instruktörsskola, befälsskola A och I samt övriga värnpliktiga. Detta innebär 1 100 man, 32 övningsavdelningar och 10 kompanier. Under förbandsutbildningen organiseras en övningsbataljon. Befälsbehovet för värnpliktsutbildningen inom ett infanteriregemente beräknas till 32 övningsavdelningschefer och 96 övningsgruppchefer. Härtill kommer 10 kompanichefer. Behovet av övningsavdelningschefer kan fyllas med kompaniofficerare. E n sådan befälsplacering anses dock icke lämplig bl. a. därför, att dessa officerare blir i hög grad bundna vid sina övningsavdelningar och kommer att inriktas på ett rutinbetonat detaljarbete, som icke motsvarar deras uppgifter i krig. Officerarna föreslås i utbildningsarbetet bli placerade som kompanichefer och ställföreträdande kompanichefer samt som chefer för befälsskoleavdelningar. De två yngsta officersårgångarna placeras som befäl till förfogande vid en befälsskoleavdelning under erfaren officers ledning samt som avdelningschefer vid värnpliktig trupp, som ej uttagits till befälsutbildning, även härvidlag under erfaren officers ledning. Visst antal officerare placeras i central befälsgrupp.

58 Såsom chefer för övningsavdelningar om 30—40 värnpliktiga i allmänhet har föreslagits chefsinstruktörer. De har enligt av kompanichef lämnade direktiv att ansvara för och leda den grundläggande militära utbildningen av enskild soldat och grupp inom plutons ram. För uppgiften att leda och utbilda övningsgrupp om 8—10 man avses liksom f. n. instruktörer. De skall enligt av chefsinstruktör (motsvarande) lämnade direktiv svara för utbildningen under ett övningspass eller del av detsamma. Enligt förslaget skall chefsinstruktörerna ha gemensam rekryteringsbas med instruktörerna och bibringas samma grundutbildning som dessa. Chefsinstruktörerna kommer emellertid att få mera ansvarsfyllda uppgifter än instruktörerna. De skall förberedas härför genom kompletterande utbildning. En betydande del av instruktörerna, nämligen överfurirerna, hänföres nu till 14 lönegraden. Härutinnan förutsattes ingen ändring. Chefsinstruktörerna bör närmast placeras i 16 lönegraden. De bör dock efter visst antal tjänsteår kunna uppflyttas till 19 lönegraden. Såväl chefsinstruktörer som instruktörer bör i 42-årsåldern beredas möjlighet att övergå till annan verksamhet inom försvaret. Härvid förutsattes, att de befattningar i stabs- och förvaltningstjänst, som nu är avsedda för enbart underofficerare, avses för därtill kvalificerade chefsinstruktörer, som uppnått förenämnda ålder. Äldre chefsinstruktörer, vilka visat särskild skicklighet i tjänsteutövningen, bör utnyttjas för att utbilda och handleda det yngre befälet. Förslaget innebär, att av fyra befattningar för äldre chefsinstruktörer bör två avses som lärare i vapentjänst, en som lärare i fältarbetstjänst och en som lärare i motortjänst. Dessa fyra lärare bör ingå i den centrala befälsgruppen. Chefsinstruktörerna avses rekrytera de nu för äldre underofficerare avsedda befattningarna med undantag av kompaniadjutantsbefattningarna. Sistnämnda befattningar anses vid fullt genomförd organisation böra besättas med äldre instruktörer (rustmästare). Enligt förslaget skall de nuvarande tre befälskårerna bibehållas. Officerskåren förutsattes ha i princip liknande sammansättning och indelning i tjänstegrader som nu. Underofficerskåren och underbefälskåren avses för chefsinstruktörerna resp. instruktörerna. Det förutsattes härvid, att de nuvarande graderna förvaltare, fanjunkare, sergeant, överfurir och furir bibehålles. Förvaltartiteln bör dock avses endast för underofficerare i 23 lönegraden. För underofficerare i 21 lönegraden föreslås en ny tjänstegrad, stabsfanjunkare, och för underbefäl i 16 lönegraden föreslås tjänstegraden rustmästare. Omkring 30 % av furirerna beräknas bli underofficerare. Inom underofficersgraden bör befordran till stabsfanjunkare och förvaltare ske efter urval, varvid ca 70 % av underofficerarna kan beräknas bli befordrade antingen till stabs-

59 fanjunkare eller förvaltare. Reglerad befordringsgång föreslås inrättad till fanjunkare. Reservstatens storlek bör vara en funktion av å ena sidan minimibehovet av aktiva officerare i krig och å andra sidan en avvägning mellan det oundgängliga och det önskvärda behovet av aktiva officerare i fred. Härvid bör avvägningen mellan det nödvändiga och önskvärda utföras med hänsyn till ekonomiska synpunkter. Krigsorganisationens kompanichefer och befäl i lägre befattningar

Den aktiva officerskårens äldre ledande skikt avses för bataljonschefsbefattningar och därmed jämförliga befattningar samt högre chefsbefattningar och högre befattningar i staber. Yngre aktiva officerare bör placeras i de mest krävande kompanichefsbefattningarna. På de aktiva underofficerarna och underbefälen behöver icke ställas krav på taktisk begåvning. Dessa, som sålunda icke bör inriktas på kompanichefsbefattningarna, är emellertid väl skickade att fylla kompanikvartermästarbefattningarna. Därvid bör yngre underofficerare placeras i de stridande fältförbanden. Aktiva underofficerare och underbefäl vid specialtruppslagen bör krigsplaceras även i andra befattningar. Befälets utbildning

Beträffande utbildning till gruppchef i krigsorganisationen eller däremot svarande befattning förutsattes icke någon ändring. I fråga om utbildning till plutonchef i krigsorganisationen eller däremot svarande befattning framhålles, att nuvarande system för utbildning av värnpliktiga officerare främst syftar till att tillgodose krigsorganisationens behov av plutonchefer, medan de värnpliktiga underofficerarna huvudsakligen utbildas till ställföreträdande plutonchefer. Enligt förslaget skall de nuvarande värnpliktiga officerarna och underofficerarna ersättas med »plutonchefspersonal» med ensartad grundläggande utbildning. Ställföreträdande plutonchefer bör ha samma utbildning som plutonchefer. De bästa bör härvid krigsplaceras som plutonchefer och övriga lämpligen som ställföreträdande plutonchefer. Utbildningstiden för ifrågavarande kategori föreslås till 18 månader, vilket i förhållande till gällande bestämmelser innebär en avkortning med ca 3 månader för nuvarande officersuttagna och en ökning med ca 3 månader för nuvarande underofficersuttagna. Vidare föreslås ökning med en befäls- och repetitionsövning till fyra, varav en bör kunna uppdelas i två omgångar. Det värnpliktiga befälet uppdelas på två officersgrader, fänrik och kornett. De placeras i tjänsteställning under sergeant. Uttagningen till denna kategori, plutonchefsuttagna, föreslås ske tvångsvis.

60 I fråga om utbildning till kompanichef i krigsorganisationen och däremot svarande befattning framhålles, att de yngre aktiva officerarna företrädesvis skall krigsplaceras som kompanichefer. Dessa aktiva officerare förslår till kompanichefsbefattningarna vid stridande fältförband. För de kompanichefsbefattningar, som icke kan bestridas med aktiv personal, avses reservofficerare. De för utbildningen till kompanichef erforderliga kunskaperna bör vara en påbyggnad av plutonchefsutbildningen. Reservofficerarnas utbildning bör därför vara gemensam med de värnpliktiga plutonchefernas fram till den tidpunkt, då de senares utbildning är genomförd. Utbildningen till och som reservofficerare omlägges och förlänges med 10 månader. Sålunda inlägges under 3. året en reservofficerskurs I, förlagd till krigsskolan, som syftar till att ge den blivande reservofficeren taktiska och stridstekniska kunskaper samt att utveckla hans förmåga i truppföring och trupputbildning. Vid reservofficerskurs II (vid truppslagsskola) under 5. eller 6. året sker utbildning till kompanichef (motsvarande). Före genomgång av sistnämnda kurs skall en repetitionsövning i krigsförband ha genomgåtts. Nuvarande kaptenskurs slopas. Utbildningen för de aktiva officerarna omlägges. Eleverna sammanföres från början till en officersaspirantskola om 11 månader, vilken blir gemensam för alla truppslag. Utbildningen vid krigsskolan blir tvåårig och lyftes till ett högre plan än nu, särskilt i krigskonst. Den egentliga yrkesutbildningen till officer kominer att omfatta ca 39 månader, d. v. s. ungefärligen samma utbildningstid som enligt gällande ordning. Härefter genomgår officeren truppslagsofficersskola, där bl. a. utbildningen till fältkompanichef och chef för utbildningskompani (motsvarande befattning vid specialtruppslagen) skall slutföras. Den aktive officerens utbildning till bataljonschef avslutas vid bataljonschefsskola om ca 6 månader. I fråga om underbefälsutbildningen förutsattes, att de genom 1952 års riksdags principbeslut fastställda grunderna för det nya underbefälssystemet blir tillämpade även framdeles. Beträffande underofficersutbildningen framhålles, att underofficerskåren bör liksom hittills rekryteras ur underbefälskåren. Sedan enhetsskolan genomförts, bör de blivande underofficerarna i regel kunna beordras direkt till underofficersskola utan någon kompletterande allmän undervisning av den art, som nu äger rum vid försvarets läroverk. Innan enhetsskolan genomförts i full utsträckning, är det önskvärt att blivande underofficerare av lägre skolkompetens än vad som motsvarar den nuvarande realexamen beredes möjligheter att komplettera skolutbildningen. Med hänsyn härtill bör till underofficersutbildning utsedda furirer få genomgå centralt ordnade kurser i allmänbildande ämnen. Dessa kurser avses sammanlagt få en sådan omfattning, att de tillsammans med den utbildning, som ges på instruktörsskola och underofficersskola, tar i anspråk samma timantal som hittills, varvid undervisningen bör leda fram till en nivå motsvarande den,

61 som vinnes på försvarets läroverk. Kurserna kommer härigenom att omfatta omkring två läsår. Underofficerare och underbefäl skall kunna användas som kvartermästare i fält och som kompaniadjutanter i fred. Enligt förslaget skall de utbildas härtill vid en kvartermästarkurs på omkring 4 månader. Den nuvarande fanjunkarkursen för reservunderofficerare anses icke längre motiverad. Rekrytering av befälet

Höga intellektuella krav måste ställas på de aktiva officerarna. De måste rekryteras bland sådana, som äger intellektuella förutsättningar att tillägna sig högre utbildning. Den nu så omfattande rekryteringen »långa vägen» ger icke ett ur intellektuell synpunkt tillfredsställande resultat, när det gäller kompetens för högre militära befattningar. Den tillkom en gång i tiden främst för att utnyttja den stora begåvningsreserv, som förutsattes finnas bland icke-studenter. Då möjligheterna att i vanlig ordning avlägga studentexamen vidgas, kommer denna begåvningsreserv att alltmer krympa. Med hänsyn till att utbildningen till bataljonschef skall medhinnas före 35 års ålder, är det önskvärt, att officersutbildningen kan börja efter en i normal tid avlagd studentexamen. Officersaspirant bör alltså som regel starta sin militära utbildning med den kompetens, som motsvarar studentexamen. Sådana ynglingar, som visar sig lämpliga för officersyrket men som icke genom egen försorg kan vinna nödig allmänbildning, bör dock beredas möjlighet till allmänbildande undervisning på statens bekostnad före påbörjandet av den egentliga yrkesutbildningen. Dessa ynglingar kan antingen som stipendiater vid vanliga gymnasier eller vid särskilt i det allmänna skolväsendet anordnat internatläroverk förvärva erforderlig kompetens och därefter genomgå officersaspirantskola. För sådana ynglingar, som påbörjat sin värnpliktsutbildning och därunder visat sig ha goda förutsättningar för officersyrket, bör uppehåll kunna ske i den militära utbildningen, varunder de beredes möjlighet att utnyttja någon av de angivna studievägarna. Dessa vägar bör jämväl stå öppna för dem, som sökt anställning som instruktörsaspiranter. Enligt övergångsbestämmelserna skall underofficerare, som avlagt realexamen och genomgått AUS med beröm godkänd samt av regementschef ansetts lämpliga för officersutbildning, ges högst 3 års ledighet med lön för att genom studier skaffa sig kompetens för inträde på krigsskolan. För underbefäl och underofficerare bör därjämte möjligheter öppnas att genom studier vid läroverk för vuxna nå erforderlig kompetens och sedan vinna inträde på officersbanan. Det nuvarande försvarets läroverk kan i samband härmed upphöra och ersättas med ett särskilt statligt internatgymnasium. I förslaget framhålles att rekryteringen till underofficers- och underbefälskårerna f. n. är tillräcklig trots att den nya mera lockande under-

62 befälsorganisationens fördelar ännu torde vara relativt okända bland ungdomen. Det är dock önskvärt, att intresset stiger så att gallringsmöjligheterna bland de sökande ökas. Endast en mindre del av krigsorganisationens befälsbehov kan tillgodoses med aktiv personal. Huvuddelen av befattningarna måste därför besättas med reservpersonal och värnpliktig personal. Den utbildningstid, som erfordras för att uppnå erforderlig kompetens för kompanichefsbefattningarna, är så omfattande, att det för närvarande icke lär kunna ifrågakomma att tvångsvis uttaga värnpliktiga för sådan utbildning. Såsom ovan framhållits avses för denna huvudgrupp av befattningar yngre aktiva officerare och reservofficerare, medan plutonchefsbefattningarna företrädesvis bör besättas med värnpliktig personal. Enligt förslaget beräknas krigsorganisationens behov av reservofficerare vid armén till ca 5 800. Detta svarar mot ett årligt rekryteringsbehov av 266, vari inräknats 10 % reserv. Behovet är grundat på det förhållandet, att huvuddelen av reservofficerarna kan betraktas som användbara som kompanichefer intill 48 års ålder. Reservofficerarna beräknas kunna utnyttjas i krigsorganisationen till 55 års ålder. Reservofficerarna föreslås skola under loppet av 6 år fullgöra tjänstgöring under sammanlagt 85 dagar, varav minst 40 dagar skall fullgöras under periodens fyra första år. Det har visat sig icke möjligt att med aktiva underofficerare och underbefäl helt fylla krigsorganisationens behov av kompanikvartermästare eller liknande befattningshavare. Vid beräkning av underofficers- och underbefälskårernas sammansättning har förutsatts, att — förutom ordinarie pensionsavgångar — en årlig avgång av 1 % kommer att ske. Det har ur krigsorganisatorisk synpunlct synts ändamålsenligt att tillvarataga denna personal och vidmakthålla dess kunskaper. Detta kan ske genom anställning i reserven. Det är därför angeläget, att huvuddelen av den förtidsavgångna underbefälspersonalen kan tillvaratagas genom en reservbefälsorganisation. Gruppen reservanställda underofficerare har företrädesvis rekryterats bland fast anställt underbefäl med minst 6 tjänsteår. Genom att de fast anställda underbefälen numera ej är kontraktsanställda, har reservunderofficerarnas anställning i förhållande till det aktiva befälet kommit i ett annat läge än tidigare. Enligt förslaget bör därför endast furirer, som uppfyller de för antagning till underofficersaspirant stadgade kompetenskraven, anställas som sergeanter i reserven. En särskild reservorganisation för övriga förtidsavgångna underbefäl synes därför lämplig. Tjänstgöringsskyldigheten i fred bör fullgöras enligt samma grunder som föreslagits gälla för reservofficerare. Rekrytering av reservunderofficerare bland värnpliktig personal synes icke lämplig. I fråga om reservunderofficerarnas anställnings-, befordrings-, avlönings-

63 och pensionsförhållanden föreslås icke annan ändring än att pensionering vid 38 års ålder slopas liksom för reservofficerarna. Enligt förslaget bör underbefäl, som genomgått kvartermästarkurs eller motsvarande utbildning, direkt vid avsked från aktiv tjänst kunna erhålla anställning som överfurir i reserven. Furir med 3 års tjänst som instruktör bör jämväl kunna vinna anställning i reserven. I detta fall bör dock befordran till överfurir i reserven ej ske, förrän särskild kvartermästar- eller stabsunderofficerskurs genomgåtts. Enligt förslaget bör med hänsyn till den föreslagna ökade utbildningstiden för värnpliktiga plutonchefer till dessa utgå en till 2 100 kronor utökad premie. Denna premie bör även utgå till officers- och reservofficersaspiranter. Befälets tjänstegrader

Enligt förslaget bör särskilda grader avses för det värnpliktiga befälet. Dessa grader kan även tilläggas blivande aktiva officerare och reservofficerare, när de under sin utbildning som värnpliktiga nått motsvarande eller samma stadium. Därigenom undvikes, att de blivande officerarna passerar en underofficersgrad. För den aktiva officerskåren, som är avsedd att i krig besätta kompanichefs- och bataljonschefsbefattningar samt högre befattningar, ifrågasattes icke någon ändring i tjänstegradssystemet. Såsom ovan framhållits blir officeren icke genast efter officersutnämningen kompetent att föra kompani i fält. Det finns därför skäl att behålla en särskild grad för de yngsta aktiva officerarna. Enär fänriksgraden såsom närmare framgår av det följande bör disponeras för värnpliktiga officerare, föreslås som lägsta officersgrad för aktiv personal en underlöjtnantsgrad. I fråga om underofficerskåren föreslås, att endast förvaltare i lönegraden Ma 23 bibehåller förvaltartiteln, medan för underofficerare i Ma 21 föreslås en ny tjänstegrad, stabsfanjunkare. Underbefälsgraderna för aktiv personal förutsattes såsom hittills vara furir och överfurir. Vid övergång till befattningar i förvaltningstjänst avses furirerna bli placerade i en högre lönegrad: Ma 16. I det föregående har omnämnts, att dessa befattningshavare skall placeras i en särskild tjänstegrad, benämnd rustmästare. För kompanichefsinstansen avses i krigsorganisationen förutom aktiva officerare även reservofficerare. För dessa sistnämnda föreslås de båda graderna kapten och löjtnant. Inom det krigsorganiserade kompaniets r a m finnes ytterligare två befälsinstanser: plutonchefs- och gruppchefsinstanserna, vilka i övervägande omfattning besattes av värnpliktigt befäl. För plutonchef och plutonchefs ställföreträdare (motsvarande) föreslås tjänstetitlarna fänrik respektive kornett med placering närmast under den lägsta underofficersgraden, sergeanterna. Fänrikar och kornetter bör det oaktat hänföras till officerare. För gruppchefsinstansen föreslås normalt tjänstegraderna korpral och

64 Tabell 5. Fredsbehovet av personal på aktiv stat vid ett normalinfanteriregemente enligt nuläget, befälsutredningens majoritets- och minoritets förslag samt arméchefens förslag Antal Tjänstegrad

a) Nu

Officerskåren Överstar Övr. regementsofficerare . Kaptener Löjtnanter JUnderlöjtnanter [Fänrikar Summa

Majoritetens förslag

Minoritetens förslag

Arméchefens förslag

1 9 20 20

1 71 51 3 55

1 6 28 + l 2 27 7

1 5 24 + l 2 25 10

69 Underofficerskåren (Kvartermästarkåren) Kaptener f överkvartermästare [Förvaltare fKvartermästare (förv.) . . [Stabsfanjunkare Fanjunkare f Översergeanter (serg.) . . . [Sergeanter

25 7

21*

Summa

30—36 48

30 57 35

67 6

37 64 26

78—84

127 Underbefäls kåren Rustmästare Överfurirer Furirer Summa

Anmärkning

+ 1 utom reg. På särskild stat Härav 27 kapt. av 1 gr. 4 Beroende på regi. befordringsgång mellan fanj. och serg. J = samma tjänste[ ställning a) Avser läget 1953

2 3

2 0 + 32

0 + 32

3 15

7 11*

vicekorpral (konstapel och vicekonstapel). Även värnpliktiga furirer kan ifrågakomma som gruppchefer. Fredsbehovet av personal på aktiv stat vid ett normalinfanteriregemente enligt arméchefens förslag återfinnes i tabell 5.

D. Remissbehandlingen Över befälsutredningens betänkande ha yttranden avgivits av ett flertal myndigheter, personalförbund och institutioner. I det följande göres en sammanställning av remissvaren. Överbefälhavaren framhåller, att den väsentligaste bristen i befälsutredningens betänkande är, att kraven på personalens kvalitet icke ställts tillräckligt högt. Den föreslagna målsättningen för officersutbildningen är icke tillfyllest. Det har sedan gammalt varit en strävan från krigsmaktens sida att vidareutbilda de begåvningar, som sökt sig till militäryrket. Den kom-

65 plettering av den allmänna skolunderbyggnaden, som ansetts erforderlig, har ägt r u m vid försvarets läroverk. Numera framträder emellertid allt tydligare samhällets eget intresse att inom den allmänna skolundervisningens ram tillvarataga alla begåvningar. Detta möjliggör en bredare rekryteringsbas än tidigare. Någon särskild undervisningsanstalt i allmänbildande ämnen för krigsmaktens personal blir under sådana förhållanden icke behövlig. Överbefälhavaren delar uppfattningen, att verksamheten vid försvarets läroverk bör inordnas i det allmänna skolväsendet. Det förhållandet att det finnes befattningar inom försvaret, där hög allmänbildning och djupare teknisk-taktisk kunskap icke behöver krävas, utgör, hur viktiga dessa befattningar än är, icke något sakligt skäl för att sammanföra alla befälskategorier till en kår. Ur såväl effektivitets- som rekryteringssynpunkt är det därför en olycklig åtgärd att sammanslå officers- och underofficerskårerna. I fråga om underbefälet förutsattes, att den av 1952 års riksdag principbeslutade organisationen genomföres. Utredningens förslag i frågan om gränsdragningen mellan befälskårerna medför icke en klar uppdelning av arbetsuppgifterna på olika kompetensgrupper. Det äldre underbefälets uppgifter sammanfaller t. ex. i både fred och krig i praktiken delvis med underofficerarnas. Efter att ha erinrat om den nuvarande underofficerskårens stora betydelse att skapa och vidmakthålla fasthet och kontinuitet inom de lägre förbanden avstyrker överbefälhavaren bestämt att ge denna befälskår, som är den enda som hittills kunnat väl rekryteras, en ny benämning och skapa nya befattningar eller t. o. m. att slopa hela kåren utan att tillräckliga skäl för sådana åtgärder förebragts. Med hänsyn till att det aktiva befälet till följd av den tekniska utvecklingen i allt större omfattning måste utnyttjas i specialbefattningar av olika slag, bör reservofficerarnas användbarhet ökas. En förlängning av utbildningstiden för dessa blir nödvändig men utbildningen måste så ordnas, att rekryteringen icke onödigtvis försvåras. Beträffande det värnpliktiga befälet understrykes den frivilliga befälsutbildningens stora betydelse vid sidan av den ordinarie utbildningsorganisationen. Hänsyn härtill bör tagas vid ärendets fortsatta behandling. Därvid bör även undersökas möjligheterna av att inom den ordinarie utbildningsorganisationen för de bästa av det värnpliktiga befälet skapa en väg till utbildning för högre befattningar än plutonchef. Enligt överbefälhavaren bör befälsutredningens förslag icke läggas till grund för en ny befälsordning vid infanteriet eller inom armén i dess helhet. Förslaget kan icke heller tilllämpas vid de övriga försvarsgrenarna. Chefen för armén har framhållit, att han icke funnit möjligt att lägga vare sig befälsutredningens huvudförslag eller den till utredningen fogade reservationen till grund för en befälsordning vid armén. Det har, framhåller arméchefen, bl. a. visat sig, att de av utredningen utförda beräkningarna 5—810905

66 angående behovet av personal för freds- och krigsorganisationen endast delvis fyller de krav, som utredningsmännen själva uppställt. Arméchefen har därför funnit det nödvändigt att själv låta utföra en utredning från grunden. Denna har redovisats i det föregående. I arméchefens yttrande över utredningens majoritetsförslag anföres i huvudsak följande. Grundtanken i majoritetsförslaget är, att officerskårens kvalitet skall höjas men att dess kvantitet skall minskas. I stället ökas underofficerskåren, som ges i viss mån höjd ställning samt annan benämning. Majoriteten har här gjort en felbedömning, som fått olyckliga följder för hela dess förslag. Genom minskningen av officerskåren kommer icke ens bataljonschefsbefattningarna och högre chefsbefattningar i krigsorganisationen att kunna fyllas med aktiv personal inom rimliga åldersgränser. Majoritetens beräkning av krigsorganisationens behov av officerare är icke heller riktig. De beräkningar, som ligger till grund för kvartermästarkårens storlek, är icke fullt korrekta. Icke heller behovet av reservpersonal har beräknats på ett riktigt sätt. De ekonomiska konsekvenserna av förslaget om löneuppflyttning av stora delar av befälskårerna har förbisetts. Förslaget i denna del är f. n. helt ogenomförbart. Förslaget innehåller dock många goda synpunkter, såsom nödvändigheten av att höja officerskårens kvalitet och bibehållandet av de äldre underofficerarnas intresse för irupptjänsten genom att inrätta en högre befattning för sådan tjänst. Beträffande minoritetsförslaget framhålles, att dess utgångspunkt — besättande av kompanichefsbefattningarna vid stridande kompanier uteslutande med aktiv personal —• icke är närmare motiverad. Under erinran om att reservanterna gjort gällande att studierna vid försvarets läroverk är alltför forcerade, varför där vunna kunskaper icke hinner smältas, framhåller arméchefen att reservanternas studieplan ingalunda medför någon minskning av forceringen. Reservanterna har visserligen icke förbisett kravet på begåvning för officerarna men genom att kravet på studentexamen bortfaller och endast realskola fordras för inträde på krigsskola vinnes enligt arméchefen icke någon säkerhet för att tillräckligt antal elever på denna skall komma att äga den erforderliga begåvningen. Realexamen kan nämligen avläggas av en betydligt större del av befolkningen än den, som k a n avlägga studentexamen, nämligen inemot 50 %. De, som senare befinnes icke ha erforderlig begåvning för att avlägga studentexamen, får visserligen ändock utnämnas till officerare, men de kan icke befordras till kapten av 1. graden. Det är enligt arméchefen sålunda en öppen fråga, om det alls låter sig göra att enligt reservanternas recept rekrytera tillräckligt många officerare med fallenhet för högre studier för att fylla de högre graderna. Genom reservanternas rekryteringsväg kommer officersbanan att bli föga eftersträvansvärd för ynglingar, som har avlagt studentexamen. Studenterna kommer nämligen att vara direkt missgynnade i förhållande

67 till de yrkeskamrater, som endast har avlagt realexamen, vilka senare ju erhåller möjligheter att med bibehållen full lön få bedriva studier, medan studenten, som studerat utan lön, är bunden vid sina tjänsteuppgifter. Reservanterna tillmäter den rutin, som aktiv personal kan förvärva, stor betydelse. Emellertid är i en värnpliktsarmé av vår typ möjligheterna till truppföring i kompanichefsbefattning i fredstid skäligen små. Den av reservanterna framhållna skillnaden mellan aktiv personals och reservpersonals möjlighet att vinna rutin i truppföring i kompani är betydligt överdriven. Det är icke möjligt att ersätta bristande rutin i truppföring med den rutin i trupputbildningsarbete, som främst den aktiva personalen besitter. En stor del av reservantförslagets officerare blir, när de lämna det direkta utbildningsarbetet, placerade i befattningar, som enligt nuvarande organisation innehas av underofficerare. För dessa uppgifter i fredsorganisationen kräves, framhåller arméchefen, icke i och för sig den allmänintelligens, som måste fordras av kompanichefer i krig. Om det verkligen skulle lyckas att rekrytera tillräckligt begåvade och framåtsträvande officerare, så kommer dessa att i fred bekläda befattningar, där deras begåvning ingalunda kan komma till sin rätt, vilket medför vantrivsel och missnöje för den berörda personalen. Lyckas åter icke officersrekryteringen så väl, kan man icke förse krigsorganisationen med tillräckligt kvalificerade kompanichefer, vilket ju reservanterna särskilt åsyftar. Reservanterna har icke beaktat, att årskullarna av kaptener över 44 års ålder måste minskas med det antal, som blivit majorer. Majorerna har sålunda upptagits som en dubbel tillgång. Vidare har befälsbehovet beräknats för lågt. Reservanterna har icke räknat med någon mobiliseringsreserv men kunnat redovisa ett överskott av personal i äldre årgångar. Resultatet blir, att krigsplacerade skyttekompanichefer, som vid mobilisering icke är tjänstbara, måste ersättas med pensionsavgången personal i åldern 56—65 år, vilket synes föga realistiskt. Den sammanlagda bristen på officerare blir — om de av reservanterna uppställda kraven skulle fyllas och om en mobiliseringsreserv av yngre personal om 10 % beräknas — ca 400 vid infanteriet. Reservanternas ståndpunkt i fråga om krigsplaceringsåldrar kan icke av arméchefen godtagas. Ehuru reservanterna sökt tillgodose krigsorganisationens krav på väl kvalificerat befäl, har de — framför allt genom tesen att kompanichefer ovillkorligen bör vara aktiva officerare men även genom att kravet på högre befäl endast bristfälligt studerats — hamnat i en lösning av befälsfrågan, som karakteriseras av orimligt höga krigsplaceringsåldrar och med i motsvarande grad låg kvalitet på befälet som följd. Sammanfattningsvis framhåller arméchefen, att riktigheten av minoritetsförslagets utgångspunkt — att kompanichefsbefattningarna vid stridande kompanier uteslutande bör besättas med aktiv personal — icke är bevisad. Denna utgångspunkt står i strid med vad som befunnits lämpligt i andra länder med likartad krigsorganisation. Enär denna utgångspunkt dessutom

68 medför ohållbara konsekvenser och enär slutligen de beräkningar, som ligger till grund för reservanternas förslag är felaktiga, finnes enligt arméchefen icke anledning att ytterligare ingå på nämnda förslag. Reservanterna har upptagit frågan om det odemokratiska i att upprätthålla studentexamenskravet för officersrekrytering och anger dessutom att den nuvarande kårindelningen grundar sig på det förgångna samhällets sociala skiktning. Häremot framhåller arméchefen, att det icke ur någon rimlig synpunkt kan vara odemokratiskt att för ett yrke kräva en studiekompetens, som är sakligt motiverad. I avvaktan på skolreformens genomförande bör enligt arméchefen möjligheter skapas för särskilt begåvade ynglingar att vinna inträde på officersbanan utan hinder av att de icke med egna medel lyckats ernå den erforderliga kompetensen. Sådana anordningar förutsattes också i arméchefens förslag. Enligt arméchefen bör likartade uppgifter och därpå grundad likartad utbildning och rekrytering vara avgörande för en indelning av medborgarna i olika grupper eller kårer. Man k a n naturligtvis ställa sig på den ståndpunkten, att alla personer, som tillhör ett och samma verksamhetsområde, bör utgöra en enda kår. Härigenom uppkommer emellertid icke någon skillnad i sak. Alltjämt torde det nämligen även i ett demokratiskt samhälle vara nödvändigt, att olika grupper av människor tilldelas olika uppgifter. Enligt reservanternas terminologi skulle man kunna räkna dess förslag till befälsordning bland de odemokratiska, i det att det fortfarande upprätthåller två från varandra skiljaktiga befälskårer, en officerskår och en underbefälskår. Chefens för marinen yttrande omfattar inledningsvis en ingående redogörelse över marinens behov av befäl dels av personal med allsidig utbildning för sammanhållande och ledande uppgifter, dels av personal med specialutbildning och rutin inom viss gren av tjänsten. Med hänsyn till tjänstens behov av unga befattningshavare med sammanhållande uppgifter och till omfattningen av den härför erforderliga allsidiga utbildningen måste denna utbildning och övrig befälsfostran påbörjas på ett tidigt stadium med gymnasiets kunskaper och studievana som grund och från början inriktas på kvalificerade befattningar. Ett system, innebärande att ledande personal regelmässigt rekryteras bland yrkesgrensutbildad personal, är icke tillämpbart för marinens vidkommande. Personal med likartad utbildning och användbarhet bör i princip utgöra en befordrings- och kommenderingsenhet, varav följer att den även bör utgöra en personalkår. Med anledning härav och då det inom marinen erfordras tre grupper av befäl med skilda uppgifter, bölden marina befälsorganisationen i princip utgöras av tre befälskårer. Inom samtliga dessa befälskårer fordras såväl aktiv som reserv- och värnpliktig personal. Beträffande befälsutredningens majoritets- och minoritetsförslag framhålles följande.

69 Med hänsyn till de väsentliga olikheter i fråga om organisation, stridsmedel och verksamhet, som förefinnes mellan infanteriet och marinens båda vapenslag, är det enligt marinchefen naturligt, att en befälsorganisation, anpassad efter infanteriets krav, icke utan vidare är tillämplig på marinen. Det är emellertid ett önskemål, att grundprinciperna för befälsordningarna inom olika delar av försvaret är enhetliga. Efter att ha redovisat de krav, som tjänsten ställer på marinens befälsorganisation, framhåller marinchefen, att dessa i princip är uppfyllda med nuvarande system, varför behov av genomgripande förändringar icke föreligger. Fortlöpande jämkningar, betingade av utvecklingen, måste emellertid kunna genomföras. En sådan anpassning pågår f. n. Sammanfattningsvis framhåller marinchefen, att han vid sin granskning av befälsutredningens båda förslag bestämt hävdar, att intet av dessa kan läggas till grund för en ändring av befälssystemet vid marinen. Chefen för flygvapnet framhåller med anledning av utredningens förslag om jämställande av den nuvarande underofficerskåren med kompaniofficerarna, att inom flygvapnet icke finnes några befattningar för underofficerare, där dessa kan erhålla rutin för befattning som divisionschef. I fråga om reservanternas förslag om sammanslagning av officers- och underofficerskårerna framhålles, att kompetenskravet på en divisionschef vid flygvapnet icke kan ställas lägre än nu och att officerare och underofficerare (vederlikar) vid flygvapnet har vitt skilda arbetsuppgifter. Någon utbildningsgång för officerare över underofficersbefattningar är därför icke genomförbar inom flygvapnet. För befattningen som signalofficer kan endast avses officersutbildad personal. Detsamma gäller befattningarna som chef för specialdivision, vilka endast utgör 7 % av totala antalet kaptener vid flygvapnet. Avslutningsvis framhålles, att de principer, som tillämpats av utredningen och reservanterna i förslagen till ny befälsordning vid infanteriet, icke kan tillämpas vid flygvapnet på grund av där rådande speciella förhållanden. Försvarets civilförvaltning framhåller, att det förefaller ämbetsverket, som om en i förhållande till nuläget mera tillfredsställande befälsordning skulle kunna ernås genom mindre långt gående reformer på det beståendes grundval än de av befälsutredningen föreslagna, detta så mycket mer som statsmakterna så sent som år 1952 tagit ställning till frågan om underbefälsorganisationen. Civilförvaltningen avstyrker utredningens förslag om högre beställningar för befäl vid befälsskolor än för befäl vid de för de värnpliktiga i allmänhet avsedda skolorna. Vidare kan ämbetsverket icke biträda förslaget om inrättande för den nuvarande underofficerskåren av tjänster i högre lönegrader

70 än de för underofficerare nu avsedda. En omgruppering av den art som föreslagits av antalet tjänster inom de nu gällande lönegraderna utan några påvisbara ändringar i arbetsuppgifternas art och kvalitet innebär vidare ett frångående av den nyligen genomförda lönerevisionen för militär personal. Civilförvaltningen anser, att de för rustmästare tilltänkta arbetsuppgifterna är av den art, att härför skulle erfordras högre lönegrad än för överfurir. Det bör icke få ifrågakomma att inrätta underbefälstjänster i högre lönegrader i den utsträckning, som förutsattes i förslaget. Civilförvaltningen är icke beredd att nu förorda någon omläggning av premiesystemet och avlöningsförmånerna till officers- och reservofficersaspiranter liksom ej heller att officersaspiranter skall erhålla premier för genomgången officers- och underofficersutbildning. Detsamma gäller förslaget om trupptjänsttillägg. Sammanfattningsvis framhåller försvarets civilförvaltning att, ur de synpunkter ämbetsverket har att företräda, befälsutredningens förslag icke kan läggas till grund för omläggning av befälsorganisationen. Försvarets socialbyrå berör förslaget främst i vad avser med underbefälsrekryteringen sammanhängande spörsmål. Byrån anser anledning föreligga att söka öka användbarhetsområdet för relativt sett lättrekryterade personalkårer och samtidigt så långt möjligt minska antalet anställda inom de svårrekryterade. För arméns vidkommande skulle i så fall vissa skäl k u n n a tala för en utökning av den nuvarande under officer skåren, som alltid varit den minst svårrekryterade befälskåren, och en samtidig minskning av officersoch underbefälskårerna till det minimum, som den ändamålsenliga avvägningen mellan personalbehovet i krigs- och fredsorganisationen k a n göra möjligt. Arméns nya underbefälssystem bör bedömas med optimism beträffande möjligheterna att framdeles uppnå ett tillfredsställande rekryteringsresultat. Om det nya systemet gives avsedd och erforderlig konkurrenskraft, bör det kunna antagas, att några större rekryteringssvårigheter icke längre skall föreligga. Det är enligt byrån av betydelse, att instruktörerna erhåller en gedigen fortsatt utbildning dels för att befästa deras förmåga, dels för att öka deras användbarhetsområde. Denna utbildning bör också avse krigsanvändningen. Byrån är icke övertygad om att denna senare generellt skall avse underhållstjänsten. I åtskilliga fall torde instruktörerna vid lägre levnadsålder k u n n a med fördel utnyttjas för befälsplacering vid de stridande förbanden. Med hänsyn till mellanbefälskårens ställning och arbetsuppgifter i nuvarande organisation och i majoritetsförslaget anser byrån, att standarden av vidareutbildningen till mellanbefälskaren icke bör sänkas. Vidareutbildningsmöjligheterna för instruktörerna bör särskilt uppmärksammas. Ett slutligt avgörande bör snarast komma till stånd i fråga om inrättande av de föreslagna beställningarna för rustmästare i Ma 16.

71 Styrelsen för försvarets läroverk framhåller, att huvuddelen av eleverna vid läroverket är bosatt utanför internatet, varför ett avskaffande av läroverket icke är ägnat att bryta elevernas påtalade isolering. Detsamma gäller åtgärden att överföra läroverket till det allmänna skolväsendets regi. Undervisningen vid läroverket bedrives nämligen av civila lärare enligt de principer, som gäller för de allmänna läroverken. I syfte att bryta isoleringen skulle det vara av betydelse, om eleverna bereddes vidgade möjligheter att på fritid umgås med civila. Detta vore mer önskvärt än att öppna läroverket för civila elever. Utredningens förslag att officersaspirant, som vill vinna inträde vid läroverket, skall ha avlagt kvalificerad realexamen och att de båda läsåren skall förlängas med vardera två månader skulle självfallet göra elevernas studier mindre forcerade, om icke utredningen samtidigt föreslagit, att undervisningen skall leda fram till en högre kunskapsnivå än vad som nu är fallet. Den av utredningen föreslagna examen är mera omfattande och krävande än nuvarande begränsade studentexamen. Det synes anmärkningsvärt, att befälsutredningen utan reservation likställer realexamen med avgångsbetyg från enhetsskola. Då det synes sannolikt, att endast avgångsbetyg från klass 9 g kommer att berättiga till inträde vid treårigt gymnasium, k a n det icke vara tillrådligt att utan några som helst restriktioner öppna studentlinjen vid försvarets läroverk för ynglingar med avgångsbetyg från enhetsskolans klass 9 a och 9 y. Det framhålles vidare, att den av utredningen skisserade utbildningsvägen till officer för ynglingar med enbart folkskoleutbildning blir ytterst svårframkomlig för att icke säga oframkomlig. Att nå studentexamen på den korta tid, som utredningen tänkt sig, torde svårligen låta sig göra, i all synnerhet som studierna delvis skall bedrivas samtidigt med fullgörande av militärtjänst. De vägar, som reservanterna anvisar, är än mera svårframkomliga än dem utredningens majoritet utstakat; den uppdrivna studietakten vid läroverket skulle komma att avlösas av en sannskyldig hets i studiearbetet. Styrelsen framhåller sammanfattningsvis, att såväl befälsutredningens som dess reservanters förslag beträffande de allmänbildningsfrågor, som sammanhänger med officersutbildningen, är behäftade med allvarliga brister, varför de båda förslagen i berörda hänseenden avstyrkes. I ett av lärarkollegiet vid läroverket avgivet yttrande heter det, att om man enligt gängse språkbruk med ordet »fackidiot» betecknar en person, vars horisont ej når utöver det egna yrkets gränser, innebär reservanternas förslag, att det i svenskt utredningsväsende för första gången framlagts ett program för utbildning av »fackidioter». Enligt kollegiet verkar förslaget så mycket mer groteskt, som just reservanterna i ett annat sammanhang ansett det vara en pedagogisk fördel att förlägga de gymnasiala studierna till en mera civil miljö än försvarets läroverk.

72 Statskontoret uttalar, att reservanternas förslag icke kan i nuvarande läge läggas till grund för någon reform på ifrågavarande område. Beträffande majoritetsförslaget om förbättrad löneställning för den militära personalen framhålles, att den nya befälsordningen icke medför några mera väsentliga förändringar med avseende å personalens nuvarande arbetsuppgifter. Ämbetsverket anser sig därför icke kunna tillstyrka, att befälsordningen i fråga med dess i vissa fall nya tjänstebenämningar i och för sig lägges till grund för en lönerevision, så mycket mindre som den militära personalens löneställning nyligen varit föremål för översyn och prövats av statsmakterna. Någon avkortning av den nuvarande tjänstetiden av 2 år för fänrik bör enligt statskontoret icke ifrågakomma. Ämbetsverket avstyrker vidare förslagen om premie till officersaspiranter samt om ändrade regler i fråga om aspiranternas (officers- och reservofficers-) anställningsförhållanden. Däremot har statskontoret icke något att erinra mot en uppräkning av den till reservofficersaspirant utgående premien, i den mån ifrågasatt förlängning av utbildningstiden genomföres. Frågan om införande av särskilt trupptjänsttillägg har redan vunnit sin lösning genom de särskilda föreskrifter, som meddelats i resereglementet för försvaret (kungl. brev 10/4 1953). Statskontoret framhåller slutligen den bristande överensstämmelsen i fråga om uppläggningen av de jämförande kostnadsberäkningar, som upprättats för ett vart av de i betänkandet framlagda förslagen. Beräkningarna synes knappast medgiva några säkra slutsatser rörande kostnaderna vid en omorganisation efter någotdera av de utarbetade reformförslagen. Statens lönenämnd framhåller, att ett genomförande av förslagen till reviderad eller ny befälsordning med avseende å beställningshavarnas arbetsuppgifter, ansvarsställning och utbildning icke medför förändringar av sådan art, att de motivera en allmän förbättring av den militära befälspersonalens avlönings- och befordringsförhållanden, sådana dessa gestaltar sig efter genomförandet av den allmänna tjänsteförteckningsrevisionen. Vad särskilt angår anpassningen av beställningarna till befattningarna anser lönenämnden sig mot bakgrunden av innebörden av den nyligen av tjänsteförteckningskommittén träffade förhandlingsöverenskommelsen icke kunna tillstyrka en anpassning på sätt i betänkandet föreslagits. Detta förslag är nämligen i stor utsträckning att betrakta såsom ett rent löneregleringsförslag. Sålunda hänvisas till att kaptensbeställning i Ma 27 skulle enligt förslaget tillämpas för arbetsuppgifter av genomsnittligt lägre kvalitet än nu. Lönenämnden avstyrker därför en reviderad eller ny befälsordning i den mån genomförandet medför förändringar i fråga om beställningshavarnas avlönings- och befordringsförhållanden, som går utöver ramen för vad som härutinnan fastställts vid den allmänna tjänsteförteckningsrevisionen. I anslutning härtill framhålles, att tillräckliga skäl icke anförts för förslaget

73 rörande ett eventuellt trupptjänsttillägg (trupparvode) till å trupp tjänstgörande befälspersonal. Befälsutredningen har föreslagit en förbättring av officersaspiranternas förmåner under utbildningstiden på så sätt, att aspiranterna skall under de tolv månader, under vilka de är förordnade till furirer, erhålla — förutom värnpliktig furirs penningbidrag och naturaförmåner — ett månatligt arvode om 300 kronor, motsvarande en tolftedel av de sammanlagda premier, som utgår till underofficers- och officersutbildad värnpliktig. Detta förslag avstyrkes av lönenämnden under hänvisning till att ifrågavarande premier tillkommit såsom en kompensation för underofficers- och officersvärnpliktigas i förhållande till värnpliktigas i allmänhet längre tjänstgöring. Med utgångspunkt från att arméchefens tidigare förslag om inrättande av rustmästarbeställningar med högre lönegradsplacering än överfurirsbeställning syftade till att stimulera intresset för underbefälsyrket anser lönenämnden, under hänvisning till att överfurirerna numera uppflyttats till 14 lönegraden, att rustmästarbeställningar i 16 lönegraden icke bör inrättas, innan närmare erfarenheter vunnits rörande utfallet efter nämnda lönegradsuppflyttning av nu gällande system för underbefälsrekrytering. Statens organisationsnamnet har begränsat sitt utlåtande till en jämförelse — utan hänsyn till rent krigsorganisatoriska krav — mellan stabs- och förvaltningspersonalen i nuläget och samma personal enligt de två av befälsutredningen avgivna förslagen. Härutinnan framhålles efter en ingående granskning av befattningarna i stabs- och förvaltningstjänst enligt betänkandet och i nuläget, att befälsutredningens båda förslag innebär en uppklassning av befattningshavarna i ifrågavarande tjänst. Särskilt markant är uppklassningen i reservationsförslaget. I själva verket kommer enligt detta förslag — under förutsättning att avsedd kvalitativ rekrytering kan uppnås — personalen att i fredsorganisationen i avsevärd utsträckning arbeta i befattningar långt under befattningshavarnas kompetens, en enligt nämnden föga rationell organisation som i praktiken även torde återverka ogynnsamt på personalens användbarhet i krigsorganisationen. Även i majoritetsförslaget är flertalet befattningshavare lönemässigt överkompenserat i förhållande till arbetsuppgifterna. Nämnden avstyrker därför ur fredsorganisatoriska synpunkter, att något av de två förslagen lägges till grund för en ny befälsordning. Beträffande arméchefens förslag till ny befälsordning framhåller nämnden, att den grundläggande faktorn däri är att begränsa officerarnas antal till ett på krigsorganisatoriska krav grundat minimum. Samtliga officerare på aktiv stat måste därvid avses för ledande befattningar i krig. Det blir vid sådant förhållande nödvändigt att skärpa kompetenskraven vid rekryteringen av officerare. Nämnden anser sig helt kunna instämma i denna grundsyn. Nämnden framhåller vidare, att nämnden ur de synpunkter den

74 har att företräda tillstyrker en befälsordning enligt principerna i arméchefens förslag. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att de f. n. rådande svårigheterna att åstadkomma en tillfredsställande rekrytering till officerskåren bör ses mot bakgrunden av de senaste årens goda konjunkturer för studenter inom flertalet yrkesområden. Emellertid torde rekryteringssvårigheterna i icke ringa utsträckning sammanhänga med de allmänna rekryteringsprinciper, som den nuvarande befälsordningen innebär. Styrelsen framhåller, att den ökade betoning, som man i upplysningsverksamheten på senare år lagt vid officersyrkets intellektuellt och teoretiskt inriktade sidor, synes vara väl ägnad att främja tillströmningen av önskvärda begåvningar. Av särskild betydelse är i sista hand, hur befälets utbildnings-, arbets- och befordringsförhållanden faktiskt gestaltar sig. Enligt styrelsens uppfattning är en av de främsta orsakerna till rekryteringssvårigheterna, att man via en och samma rekryterings- och utbildningsväg söker fylla behovet av personal för den mångfald olikartade och ofta högt specialiserade arbetsuppgifter, som officersyrket inrymmer. Enligt styrelsens uppfattning skulle det från rekryteringssynpunkt vara lämpligt att skapa ett mera differentierat system av anställnings- och utbildningsvägar, anpassat efter de olika arbetsuppgifter det är fråga om och utformat så, att ungdomar med speciella anlag och intressen, vilka kan tillgodogöras inom försvaret, mera säkert kan räkna med att i större utsträckning än hittills få ägna sig åt önskad specialtjänst. Det som i första hand avskräcker eljest lämpade begåvningar ur studentkategorien från officersbanan är den långa tid, en officer måste gå i trupptjänst. Det av utredningens reservanter framlagda förslaget om inrättande av en ny befordringsgrad, kapten av 1 :a graden, synes i viss mån vara motiverat av liknande skäl, varför uppslaget är värt att överväga, under förutsättning att därmed icke avses att åt vissa officersgrupper skapa en snabbare befordringsgång utan endast att åt lämpliga befattningshavare, som så önskar, medge en tidigare övergång till sysselsättning inom särskilda verksamhetsfält. Styrelsen framhåller vikten av att man bibehåller de vägar, som f. n. står öppna för ungdom med lägre skolunderbyggnad att vinna inträde på officersbanan. Det är även önskvärt, att möjligheter hålles öppna för de furirer, som ej direkt kvalificerat sig för uttagning till underofficersutbildning, att senare —• efter vidgade erfarenheter och ökade kunskaper — vinna inträde på underofficersbanan. Skolöverstyrelsen framhåller, att enhetsskolan icke torde komma att åt alla elever ge ett mått av teoretiska kunskaper, motsvarande vad som kräves i den nuvarande realexamen. Redan linjeuppdelningen omöjliggör detta. Under den militära utbildningen skall enligt reservanternas förslag förekomma

75 utbildning även i en del allmänbildande ämnen, matematik och språk, medan i andra ämnen ingen vidareutbildning skall förekomma. Hur än urvalet av aspiranter från enhetsskolan göres, synes styrelsen den allmänbildningsgrund, som enhetsskolan ger, vara för knapp för officerare av alla grader. Främst gäller detta modersmålet. Man måste fråga sig, om icke en officer, som icke fått tillfälle att fördjupa de i enhetsskolan inhämtade kunskaperna i historia, geografi och biologi, även i dessa ämnen kommer att ha så bristfälliga kunskaper, att detta menligt kan inverka på hans ställning som befäl. Sålunda bör under den militära utbildningen tillbörlig uppmärksamhet ägnas även åt sådana allmänbildande ämnen, som ej kan anses nödvändiga för den militära fackutbildningen men väl för den blivande officerens allmänna orientering. Styrelsen anser, att den allmänna skolutbildningen efter antagningen till befälsaspirant bör så långt ske kan bedrivas i det allmänna skolväsendets regi och med utnyttjande av redan förefintliga eller planerade utbildningsanstalter. Det är enligt styrelsens mening ägnat att förvåna, att i första hand reservanterna på flera punkter skisserar en studiegång, som måste betecknas som synnerligen forcerad. Reservanterna förutsätter, att koncentrationen kring ett ämne i sänder skulle skapa bättre arbetsresultat. Motsatsen torde enligt styrelsen med all säkerhet bli fallet. Såsom ovan framhållits kominer man enligt styrelsen genom att lägga enhetsskolan som grund för befälsrekryteringen icke att erhålla uteslutande aspiranter med realexainens kunskapsnivå. Av denna anledning bör man icke heller under övergångstiden fram till enhetsskolans definitiva genomförande uppställa krav på realexamen som rekryteringsbas. Genom ett sådant krav bortryckes också den breda grundval för rekryteringen, som skulle kunna möjliggöra ett önskvärt personval. För att under övergångstiden möjliggöra ett sådant personval torde det bli nödvändigt att godtaga kvalificerade avgångsbetyg från folkskola och att för aspiranter med otillräcklig skolutbildning anordna kompletterande utbildning. Därvid måste man i organisationen räkna med ett icke obetydligt behov av platser vid ifrågakommande utbildningsanstalter. Överstyrelsen för yrkesutbildning anser det vara av väsentlig betydelse, att de erfarenheter, som förvärvats genom utbildning för civil verksamhet, kan på bästa möjliga sätt komma krigsmakten till godo. Sålunda erinras om att ett betydande antal värnpliktiga genomgår teknikerutbildning i olika former och alt en del av dessa elever påbörjar sina tekniska studier redan före sin första värnpliktsutbildning. Ett stort antal ynglingar är elever i verkstadsskolor i olika yrkesgrenar och denna yrkesutbildning försiggår i regel helt eller till större delen före deras första värnpliktsutbildning. Vidare erinras om utbildningen vid handelsgymnasier och handelsskolor med heldagsundervisning. Vidare kompletterar ett stort antal inom industri och

76 hantverk samt handel sina yrkeserfarenheter genom att deltaga i kvällskurser vid yrkesundervisningsanstalter. Det ligger i sakens natur, framhåller överstyrelsen, att det här är fråga om utslag av en det dagliga livets testning av sådana kvalifikationer hos den enskilde individen, som väl också är av betydelse när det gäller att utvälja personer med »befälsegenskaper». Kompetensutredningen ifrågasätter, om reservanterna, som föreslagit ett mycket stort antal beställningshavare med den formella kompetens, som officersexamen vid krigsskolan innebär, tillbörligt beaktat principen, att högre kompetenskrav icke bör uppställas än som obestridligen är påkallade av tjänstens olika krav. Kompetensutredningen konstaterar, att den genomsnittliga betygsnivån för studenter vid officerskurserna ligger avsevärt under genomsnittet för rikets samtliga studenter. Det får väl anses naturligt, framhåller kompetensutredningen, att universitet och högskolor i större utsträckning drager till sig studiebegåvningar. Kompetensutredningen kompletterar emellertid bilden med en jämförelse med motsvarande årgångar av studenter vid ett par civila statliga verk, nämligen tullen och posten. Om den genomsnittliga betygspoängen i samtliga läroämnen vid officerskurserna uppgår till 1,44, ligger i det närmaste motsvarande siffror för de manliga studenterna vid postverkets assistentkurser på nivån 1,58 och för studenterna vid kammarskrivarkurserna på nivån 1,68. Kravet på studentexamen synes i dagens läge i betydande utsträckning leda till ett negativt i stället för ett positivt urval av officersaspiranter bland studenterna. Kompetensutredningen konstaterar, att majoritetsförslaget i det väsentliga lämnar officersrekryteringsproblemen olösta. Dess förslag med dess brist på skolpolitiska perspektiv och allmän samhällelig orientering kan enligt kompetensutredningen endast bli ett kortvarigt provisorium. Svårigheterna att med nuvarande underlag få en numerärt tillfredsställande rekrytering talar enligt kompetensutredningen för att en breddning av rekryteringsbasen måste eftersträvas. Det synes ofrånkomligt att, såsom reservanterna föreslagit, anknyta till den beslutade skolreformen. Härför talar icke endast omsorgen om officersrekryteringens numerär utan även önskvärdheten av att urvalet baseras på duglighet och fallenhet för den militära banan, samtidigt som kraven på en demokratisk rekrytering till officersbanan tillgodoses. Kompetensutredningen ansluter sig till de allmänna riktlinjer för utbildning och rekrytering, som angivits av reservanterna, och anser denna grund för utbildningen vara tillräcklig för det stora flertalet officerare. Kompetensutredningen är dock icke helt övertygad om att minoritetsförslaget på ett betryggande sätt tillgodoser försvarets uppenbara behov av högre militärt utbildade och tekniskt välkvalificerade officerare. Under erinran om att enligt minoritetsförslaget de, som icke avlagt stu-

77 dentexamen, skall inhämta de ytterligare teoretiska insikter i allmänbildande ämnen, som är nödvändiga som bas för den högre militära utbildningen, först efter genomgång av krigsskolan och erhållen officersfullmakt, ifrågasätter kompetensutredningen, om de i större utsträckning framgångsrikt kan slutföra dylika studier, då de praktiskt taget fullständigt torde sakna tidigare erfarenhet av studier på egen hand. Kompetensutredningen anser nödvändigt, att studierna bedrives kursmässigt och under en sammanhållande och rådgivande ledning. Måhända kan de lämpligen förläggas till ett försvarets läroverk, som fortfarande ingår i den militära organisationen. Även om studierna erhåller den sålunda antydda mera samlade utformningen är det icke troligt, att mer än ett mycket begränsat antal officerare på denna väg kommer att förvärva de kunskaper, som är nödvändiga för vidare studier vid krigshögskolan. Jämväl den »långa vägen» i dess nya utformning kan sålunda enligt kompetensutredningen befaras ge ett otillräckligt urvalsunderlag för rekrytering av arméns ledande befattningar. Underlaget i övrigt skulle bildas av de officerare med studentexamen, avlagd före militärtjänstens början, vilka även enligt minoritetsförslaget förutsattes skola finnas. Även på denna punkt kan ifrågasättas, om reservanterna icke intagit en alltför optimistisk ståndpunkt. Den begränsade omfattning, i vilken studenter nu söker sig till officersbanan, gör det troligt, att studenterna vid minoritetsförslagets genomförande blir en kvantitativt betydelselös grupp. Med tanke på de kvalificerade militära och tekniska problem, som den nutida krigföringen ställer, framstår enligt kompetensutredningens mening svårigheterna att tillgodose den kvalitativa sidan av officersrekryteringen som den ömtåligaste punkten för försvarsväsendets del. Åtminstone intill dess att det klarlagts, i vad mån rekrytering på grundval av enhetsskolan kan tillgodose behovet av tillräckligt begåvningsurval inom befälsorganisationen, anser kompetensutredningen nödvändigt ifrågasätta anordnandet jämväl av en mera specialiserad väg till officersutbildning med inriktning på militärt-teoretiska och tekniska studier. Kompetensutredningen förordar sålunda, att en skyndsam undersökning verkställes rörande möjligheterna och lämpligheten av att inrätta en dylik på militär högskoleutbildning inriktad linje. Rekryteringen skulle ske på grundval av studentexamen på reallinjen. Intagningen skulle vara begränsad till vad som verkligen kan rekryteras med upprätthållande av kravet på goda teoretiska kvalifikationer (helst icke under AB-nivån i genomsnitt) eller högst ett 30-tal aspiranter per år. Gruppen borde erhålla viss snabb och koncentrerad militär grundutbildning med den begränsning av tidsödande trupptjänst, som finnes möjlig. Vägen till de höga posterna skulle även ligga öppen för dem, som icke avlagt studentexamen; endast ådagalagd skicklighet skulle fälla utslag i denna konkurrens. Den nuvarande ordningen med i huvudsak automatisk befordran i viss

78 turordning till beställning i så hög lönegrad som Ca 27 anser kompetensutredningen otillfredsställande. Varken för den på basis av enhetsskolan rekryterade större officersgruppen eller för den högskoleinriktade gruppen bör automatiska befordringsregler gälla utan den individuella dugligheten bör vara avgörande för snabbheten i befordran. Detta medför en omprövning av nuvarande stater och befordringsmöjligheter. Sammanfattningsvis framhåller kompetensutredningen, att den anser minoritetsförslagets allmänna riktlinjer godtagbara såsom grund för den framtida utbildningen av det stora flertalet officerare men att förslaget påkallar kompletteringar i betydelsefulla hänseenden, särskilt i vad avser rekryteringen och utbildningen av högkvalificerad personal. Försvarets skolnämnd anser, att såväl huvudförslaget som reservanternas förslag i fråga om den allmänbildande undervisningen i befälsutbildningen är behäftade med så allvarliga svagheter, att de icke utan betydande ändringar kan realiseras. I själva verket torde dessa med nödvändighet bli så radikala, att det enligt nämndens mening bör övervägas, om icke en helt ny väg borde beträdas. Nämnden framlägger ett utkast till ändrad allmänbildningsundervisning för en »lång väg» till officersutbildning eller utbildning för annan statstjänst och uttalar härutinnan följande. Sedan åtskilliga år tillbaka har från olika håll påyrkats en breddning av underlaget för officersrekryteringen. Reservanterna menar sig tillgodose detta önskemål genom att i stort sett endast kräva avgångsbetyg från enhetsskola för tillträde till krigsskolan. De anser, att officersyrket på denna väg skulle få ett välbehövligt tillskott från den s. k. begåvningsreserven. Nämnden ifrågasätter starkt, om en dylik sänkning av allmänbildningskravet verkligen skulle leda till åsyftat resultat bland annat av den omständigheten, att alltför lång tid förflyter mellan avgången från enhetsskolan och den första värnpliktstjänstgöringen, då rekryteringen till officersbanan skall äga rum. De ynglingar, som vid 16 års ålder lämnar enhetsskolan, söker sig till en yrkesutbildningsanstalt eller skaffar sig ett förvärvsarbete. I första fallet har de givetvis redan träffat sitt yrkesval. I senare fallet är detta icke alltid förhållandet. När de i 20-årsåldern stiftar bekantskap med militäryrket, är det säkerligen många av dem, som skulle vilja inträda på officersbanan. Många tvekar dock inför de krav på skolunderbyggnad, som ställes på den blivande officeren. Att vid denna ålder taga itu med ett mödosamt studiearbete gör mången betänksam. Det är därför viktigt att få kontakt med dem i 16-årsåldern och att då öppna möjlighet för dem att förvärva de ytterligare kunskaper i allmänbildande ämnen, som officersyrket kräver. Enligt nämnden bör försvarets läroverk omdanas till ett statligt internatgymnasium, där begåvade och medellösa ungdomar, villiga att efter avslutade studier inträda i statens tjänst, sålunda även på officersbanan, beredes

79 fri undervisning och fritt uppehälle under högst tre år. I första hand skulle sådana statliga verk och inrättningar, som kämpar med rekryteringssvårigheter, få sitt behov av personal tillgodosett på denna väg. Nuvarande statliga stipendier för studieändamål är enligt nämnden icke av sådan storlek, att de skänker de unga den frihet från ekonomiska bekymmer, som är en väsentlig förutsättning för ett framgångsrikt studiearbete. Just den omständigheten torde vara den väsentliga orsaken till att vårt land alltjämt har en rätt betydande begåvningsreserv. Centralförbundet för b ef ålsutbildning framhåller angelägenheten av att tillgången på goda instruktörer för det frivilliga försvarsarbetet sakerställes, varför hänsyn bör tagas härtill vid beräkningen av de aktiva personalstaterna. Behovet av instruktörer i detta fall och dess tillgodoseende har icke berörts i majoritetsförslaget. Förbundet instämmer med utredningen, att i princip alltjämt bör finnas såväl reservbefäl som värnpliktigt befäl. Möjlighet till övergång från reservbefäl till värnpliktigt befäl och vice versa (»saxning») — detta gäller såväl officerare som underofficerare — bör enligt förbundet tillskapas för att ernå bästa möjliga urval till de kvalificerade tjänsterna. Beträffande reservanternas förslag om 32-årsåldern som gräns för plutonchefer och 40-årsåldern för kompanichefer framhåller förbundet, att, även om det särskilt vid fältförbanden kräves fysiskt spänstiga pluton- och kompanichefer, det icke kan vara riktigt att alltför snävt tillämpa restriktiva åldersgränser. Beträffande reservbefälet förordar förbundet, att utbildningen till den lägsta officersgraden liksom hittills blir gemensam för värnplikts- och reservbefäl. Därest så blir fallet kan starkt ifrågasättas lämpligheten av att uppdelningen i reservofficerare och värnpliktiga officerare sker i anslutning till fullgjord kadettskola. Det synes böra övervägas, om icke samtliga i den lägsta officersgraden borde vara värnpliktiga. Med anledning av förslaget om förlängd utbildningstid för reservofficerare framhåller förbundet, att med hänsyn till den avsevärt förändrade samhällsstrukturen under de senaste årtiondena rekryteringen till reservofficersutbildning kan komma att vålla svårigheter. Enligt förbundet bör förutom särskild reservofficersutbildning rekryteringen av reservofficerarna jämväl ske ur de värnpliktiga officerarnas led även vid senare tillfälle än omedelbart i anslutning till kadettskolan. Enligt förbundet har utredningen nedvärderat det värnpliktiga befälet, vilket främst framgår därav, att detta befäl enbart skulle avses för plutonsoch gruppchefstjänst (motsvarande). Detta innebär en avsevärd begränsning av det värnpliktiga befälets användningsområde inom krigsorganisationen. Följden härav skulle bli, att möjligheterna att nyttiggöra de förmågor, som otvivelaktigt finnes även bland det värnpliktiga befälet, minskade och ett tillgodoseende av önskemålen om rätt man på rätt plats försvårades.

80 Intresset från det värnpliktiga befälets sida för dess militära uppgifter kan genom den föreslagna anordningen befaras komma att slappna med icke önskvärda konsekvenser för det allmänna försvarsintresset. Förbundet föreslår, att det ovan berörda systemet med »saxning» mellan reservbefäl och värnpliktigt befäl upptages till övervägande. Någon kvalitetsskillnad mellan reservbefäl och värnpliktigt befäl anser förbundet icke föreligga. Med hänsyn härtill och då samma skyldigheter vid tjänstgöring kräves, måste den löneskillnad, som föreligger mellan de båda kategorierna, för det värnpliktiga befälet te sig i hög grad orättvis. Sålunda erinras om att en värnpliktig kapten erhåller förutom fria naturaförmåner en kontant ersättning av 330 kronor för en 30-dagarsperiod, under det att reservkaptenens lön m. m. uppgår till mer än det femdubbla. Förbundet erinrar om att inom förbundet tidigare funnits en ungdomsorganisation, landstormspoj kärna. Denna organisation omfattade året 1945/46 inemot 9 000 ynglingar i åldrarna 14—20 år, fördelade i 150 ungdomsavdelningar. Denna verksamhet upphörde 1947. Det största värdet av denna ungdomsorganisation låg däruti, att den var en betydande rekryteringskälla för försvarsväsendets befälskadrer samtidigt som den även skapade fysiskt spänstiga ynglingar. Enligt förbundet är det utbildning i ett tidigt åldersstadium, som skapar intresset för den militära tjänsten. Förbundet önskar icke en återgång till dessa tidigare rådande förhållanden men förklarar sig berett att, om de ekonomiska betingelserna därför skapas, utveckla den ungdomsorganisation inom förbundet, som alltjämt finnes. Denna organisation, som omfattar f. n. 20 ungdomsavdelningar med ca 1 000 medlemmar, utgör alltjämt en visserligen liten men dock rekryteringskälla för försvarsväsendet. Svenska officersförbundet framhåller, att enligt de för befälsulredningen givna direktiven skulle syftet med befälsutredningen bedömas mot bakgrunden av den otillfredsställande befälsrekrytering, som förekommit de senaste åren före utredningens början. I direktiven pekades särskilt på bristerna i underbefälsrekryteringen. Genom 1952 och 1953 års underbefälsreformer vid armén och kustartilleriet och av 1947 och 1948 års riksdagar beslutade reform vid flygvapnet samt de pågående utredningarna om dessa reformers tillämpning inom hela försvaret bör man enligt förbundet vara berättigad antaga, att statsmakterna redan i princip tagit ställning till vad i direktiven och befälsutredningens betänkande anförts om undersökningar och åtgärder för att tillgodose behovet av utbildningsbefäl i underbefälsställning under fredstid. Därmed torde denna fråga tills vidare få anses löst. I fråga om underofficerarna vitsordas samstämmigt dessas goda kvalifikationer för nuvarande arbetsuppgifter. Några rekryteringssvårigheter föreligger ej — tvärtom finnes det ständigt ett stort antal kompetenta furirer med underofficersutbildning, som väntar på befordran. I fortsättningen

81 kan man enligt förbundet påräkna ett ytterligare förbättrat rekryteringsunderlag till underofficerskåren genom underbefälsreformerna. Förbundet konstaterar alltså, att några svårigheter att erhålla en både kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande rekrytering till en underofficerskår med nuvarande arbetsuppgifter sålunda icke förefinnes. Beträffande officersrekryteringen framhåller förbundet, att, sedan befälsutredningen tillsattes, ett flertal statliga åtgärder vidtagits för att öka möjligheterna för studibegåvade ynglingar att avlägga studentexamen. Bland annat synes försöksverksamheten enligt 1950 års skolreformbeslut och prövningen av nya gymnasievägar vara ägnade möjliggöra för studiebegåvningarna att i större utsträckning än hittills under de för inhämtande av allmänna skolkunskaper mest receptiva åldrarna skaffa sig en grundutbildning, som anses erforderlig för vidareutbildning till de högre karriärerna inom statsförvaltningen. Redan utan att ifrågavarande åtgärder hunnit giva utslag kan nu konstateras en tendens till ökat antal studenter, som söker utbildning till officerare på aktiv stat. De växande årskullarna kan under de närmaste årtiondena förväntas bidraga till en ökad tillströmning. Grundförutsättningen för befälsutredningen är sålunda enligt förbundets mening icke längre aktuell. Förbundet förutsätter, att samtliga uppgifter, som nu skall fullgöras i fredstid av det inom försvaret fast anställda befälet, alltjämt kommer att föreligga med av den tekniska och den allmänna utvecklingen i övrigt betingade förändringar. En undersökning av behovet av en befälsreform bör därför föregås av en kartläggning av dessa uppgifter och en värdering av vilka kvalifikationer den personal bör ha, som skall fullgöra uppgifterna. Därvid måste givetvis räknas med att personal, som avses för rekrytering av de ledande befattningarna genom tidsbegränsad tjänstgöring i lägre befattningar med mera rutinmässiga uppgifter erhåller den grundliga kännedom om vederbörligt tjänsteområde, som erfordras för utövande av tjänst i högre befattning. Den militära utbildningen för denna personalgrupp måste därför från början läggas på ett så högt plan och i konsekvens härmed befordringsutsikterna vara så goda, att väl kvalificerade begåvningar finner yrket attraktivt. Huvuddelen av den militära befälspersonalen skall dock icke utbildas för tjänst i ledande befattningar och för denna del fordras sålunda icke så stora kvalifikationer i fråga om teoretiska kunskaper. Enligt förbundets mening bör principiellt befattningar, för vars utövande huvudvikten ligger på ett rutinmässigt, avgränsat plan, anförtros åt personal med härför lämpad läggning och utbildning. För dessa bör den teoretiska skolningen inom försvaret från början inriktas på utövande av rutintjänst. Var gränsen skall dragas mellan dessa kategorier av militärt befäl, bör vara den här förordade undersökningens uppgift att klarlägga. Som rekryteringsgrund synes det naturligt att utgå från de olika avslutningsstadierna i det allmänna skolväsendet och begränsa utbildningen i huma6—810905

82 niora i försvarets regi till den för erforderlig speciell militärutbildning nödvändiga. Intill tiden för genomförandet av skolreformen torde det dock alltj ä m t vara nödvändigt bereda för militäryrket intresserade och lämpliga ynglingar tillfälle att vid försvaret inhämta de för befälsutövningen inom vederbörlig karriär erforderliga allmänna kunskaperna. Rent principiellt kommer sålunda förbundet fram till att det bör finnas två åtskilda karriärer för det militära befälet: en motsvarande den nuvarande officerskarriären och en ungefärligen motsvarande underbefäls- och underofficerskarriärerna. Möjligheter att efter vederbörlig kompletterande utbildning övergå från den lägre till den högre karriären bör alltjämt bestå och sådan övergång borde även kunna ske vid en senare tidpunkt än nu är fallet. Förbundet kan icke finna något sakligt skäl till den föreslagna lönelyftningen av underofficerarna. Därest en sådan kommer till stånd, bör en motsvarande allmän lönelyftning ske för den nuvarande officersgruppen. Beträffande majoritetsförslaget framhåller förbundet, att den icke kan godtaga en befälsordning, där löneställningen får en sådan inverkan på tjänsteställningen, att befälsföringen förryckes och tjänstens rätta utförande försvåras. För övrigt finns det icke någon saklig grund för en uppdelning av befattningar inom den lägre karriären på så inånga olika tjänstegrader som föreslagits. Vidkommande minoritetsförslaget anser förbundet, att dess genomförande skulle leda till en sådan försämring i kvalitativt hänseende av officersrekryteringen, att inom överskådlig tid en katastrofal brist skulle uppstå på sådana studiebegåvningar, som i allt större omfattning — bland annat beroende av teknikens utveckling — erfordras inom officerskåren. Att det skulle finnas några nämnvärda förutsättningar för att rekrytera ynglingar med redan inhämtade studentkunskaper till ett yrke, där anställningskraven beträffande allmänna kunskaper är enhetsskolans högstadium, anser förbundet osannolikt. Den krigsskoleutbildning, som förslaget upptager, måste under alla förhållanden läggas på ett plan, som är avpassat efter den allmänna utbildning, som enhetsskolan bibringat aspiranterna. Det utsäges också i förslaget, att krigsskoleutbildningen kommer att skapa officerare med förmåga att vara biträdande plutonchef vid fredsutbildningsförband men icke något mer. Krigsskolans mål är enligt förbundet icke och måste med hänsyn till utvecklingen ännu mindre bli att utbilda till plutonchefer utan skall vara att inrikta eleverna på ledande uppgifter inom försvaret. Den i minoritetsförslaget förutsatta utbildningen vid gymnasium för vuxna efter löjtnantsutnämningen skulle i princip tillgodose behovet av för krigshögskoleutbildning kvalificerade officerare. Förbundet hyser den uppfattningen, att det föreslagna rekryteringssättet icke kommer att garantera erforderlig tillgång på sådana studiebegåvningar, som försvaret har behov av för högskoleutbildning. Resultatet blir sålunda troligen, att man skapar en

83 befälskategori med officersnamn och officersavlöning, som närmast motsvarar den nuvarande underofficerskåren i fråga om utbildning och förutsättningar för fortsatt utbildning. Det fordras mer än rutin och erfarenhet från lägre tjänst för att kunna utbildas till att sköta ledande befattningar på ett sådant sätt, att vetenskapens och teknikens utveckling får den rätta användningen till försvarets effektivisering. Några sänkta krav på kvalificerad officersutbildning kan förbundet icke godtaga. Nuvarande rekrytering bör förbättras genom skärpning av kravet på kvalifikationer för antagning till officersaspirant, förbättrad reglerad befordringsgång och ökade utsikter att tidigt nå högre ledande befattningar. För den karriär, ur vilken de ledande befattningarna skall besättas, bör enligt förbundet rekryteringskraven icke sättas lägre än för tillträde till utbildning vid universitet och högskolor. Svenska underofficersförbundet konstaterar, att den nuvarande befälsordningen är behäftad med så uppenbara brister, att omedelbara åtgärder är påkallade. Enligt förbundet är befälsfrågan icke en försvarets angelägenhet. Den är en samhällsfråga, som måste lösas utanför försvaret med de militära myndigheternas inflytande reducerat allenast till teknisk rådgivning. Förbundet uttalar, att reservanternas förslag i allt väsentligt är lämpat att läggas till grund för en omedelbar ny befälsordning. Såsom varje annan nyskapelse kan väl också deras förslag i sin blivande praktiska utformning och tillämpning visa sig i början vara behäftat med felaktigheter. Om sådana skulle uppträda, kan de emellertid knappast bli av annan storleksordning än att de med relativt obetydliga medel går att bortarbeta. Reservanternas förslag är i sådana hänseenden också betydligt starkare än majoritetens. Detta senare bevarar medvetet de mest påfallande olägenheterna i dagens system. Reservanternas är icke behäftat med konstaterade ingångsfel. Förbundet har därför icke tvekat att taga avstånd från majoritetens förslag och förordar, att befälsordningen utformas i huvudsak efter de riktlinjer, reservanterna angivit. I det följande redovisas några av förbundet gjorda kompletterande synpunkter på vissa av reservationsförslagets olika avsnitt och smärre jämkningar av detta. Förbundet framhåller, att svårigheter finnes att genom jämförelser fastställa dagens kompetens för de båda aktuella befälsgrupperna. Även om utbildningsvägarna för den unge officeren i många andra avseenden än snabbhet skiljer sig från underofficerens, främst kanske genom påbörjandet av den teoretiska grundutbildningen för den för verkliga ledareuppgifter slutligt utbildade och utvalde yrkesmannen, så är de nyskolade representanterna för de båda personalgrupperna relativt likställda i vad gäller kompetens för tjänsteuppgifter, som närmast och under betydande tid framåt före-

84 står för båda. Möjligen skänker underofficerens mera praktiskt betonade utbildning honom ett försprång framför den unge officerens. Den av reservanterna föreslagna befälsordningen i sin praktiska återverkan på tjänsten innebär icke någon större förändring i dagens faktiska läge än att full frihet skapas för ett rationellt utnyttjande av redan befintliga personaltillgångarFörbundet erinrar om att med avseende å folkskollärarbanan förhållandena där nyligen tillrättalagts av riksdagen för ett rationellt utnyttjande av inom folkskolans lärarkår befintliga krafter för uppgifter även över den ursprungliga folkskolans plan och utan hinder av att för detta vidare utnyttjande erforderliga kunskaper icke förelegat från början utan inhämtats först vid senare tidpunkt. Här har alltså enligt förbundet en med reservanternas förslag närbesläktad idé redan realiserats. Den i befälskåren, som strävar mot den högsta befälskarriären men som för att nå detta mål måste höja sin allmänbildning, bör vid detta kunskapsinhämtande avstå från någon eller några av de fördelar, han i sin befälsställning åtnjuter. Vederbörande bör i likhet med vad som skall ske med folkskollärarna meddelas tjänstledighet med B-avdrag under tiden för sådant kunskapsinhämtande, som förlägges till utbildningsanstalt utanför försvaret. I fråga om den nya och lägre kaptensgruppens löneställning föreslår förbundet, att dessa kaptener placeras i lönegrad Ma 25. Förbundet delar reservanternas uppfattning, att deras förslag, som enligt givna direktiv är utarbetat under hänsynstagande till förhållandena inom infanteriet, är tillämpligt inom försvaret i dess helhet och även på den tekniska personal, som innehar civilmilitär ställning. Anpassningen bör givetvis i varje särskilt fall ges i huvudsak samma individuella prägel, som återfinnes redan i dagens utformning av befälsordningen vid olika enheter. Beträffande underbefälsfrågan, framhåller förbundet, att reservanternas förslag icke i alla avseenden givits den lämpligaste utformningen i avseende på underbefälsavsnittet. Reservanternas förslag är i total avsaknad av tillträde till högre tjänster och beställningar än som överfurir i lönegrad Ma 14. Härutinnan kräves rättelse, anser förbundet. Det kan ifrågasättas, om icke andra vägar också bör öppnas för underbefälsgruppen fram till mera kvalificerade tjänster och till högre beställningar. För befälsutbildning vid krigsskola lämpliga underbefäl borde med beaktande av gruppens enligt förslaget låga levnads- och tjänsteålder kunna få tillträde till denna utbildning. En annan väg är att till den högre befälskåren befordra lämpliga underbefäl för tjänstgöring i administrativa befattningar, vilka eljest enligt reservanternas förslag skulle bestridas av personal ur den högre kåren. Det skulle enligt förbundet röra sig om underbefäl med högre än nyss ifrågasatt levnadsålder, som under sin underbefälstjänstgöring röjt innehav av erforderliga kvalifikationer för att utan egentlig merutbildning övertaga vissa i förväg utvalda och till antalet fastställda befattningar. Vidkommande reservbefälsorganisationen ifrågasattes, om de båda för-

85 slagen leder till avsett resultat — högre kvalitet. I och med att större anspråk reses på reservbefälsutbildning och -tjänstgöring, torde många, som under oförändrade villkor skulle vara villiga att underkasta sig därmed förenade uppoffringar, komma att avböja sådana engagement. Det kan enligt förbundet allvarligt ifrågasättas, om man i en befälsorganisation av den av reservanterna föreslagna typen verkligen bör behålla en reservbefälsorganisation. Den konstlade uppdelningen av en utbildningsmässigt i stort likartad grupp på två användbarhetskategorier, som honoreras högst olika, förefaller ej övertygande. Genom ett eventuellt slopande av reservbefälsorganisationen skulle betydande kapital friställas lämpligen för användning i stimulerande syfte åt värnpliktigt befäl. Förbundet hemställer avslutningsvis, att reservanternas förslag överarbetas för ett mera omedelbart genomförande inom försvaret i dess helhet. Försvarsväsendets underbefälsförbund framhåller, att såsom krav på en allmän befälsreform bör främst sättas, att den resulterar i klarare gränser mellan de olika gruppernas arbetsområden. Förbundet räknar med att detta skall kunna åstadkommas genom en reducering av subalternofficerskåren, vilket i sin tur skall möjliggöra, att underofficers- och underbefälskårernas ställning såsom kvalificerade trupputbildare bättre accentueras och att dess mest kvalificerade beställningshavare utnyttjas i detta arbete på ett högre plan än hittills varit fallet. Förbundet har vid sin bedömning av befälsfrågan fäst betydande avseende vid rekryteringssynpunkterna. Den av förbundet förordade lösningen av underbefälsdelen av befälsproblemet har innefattat en kraftig begränsning av underbefälskadrernas årliga rekryteringsbehov, vilket tillsammans med de övriga reformer den nya underbefälsorganisationen innesluter måste skapa större förutsättningar än tidigare att rekrytera underbefälskåren tillfredsställande. Underofficerskårens rekrytering ur underbefälskåren har knappast någon gång varit förenad med svårigheter, medan officersanställningens konkurrenskraft i förhållande till andra med studenter rekryterade yrken ofta varit otillräcklig. Även rekryteringsskäl har därför motiverat en befälsreform i enlighet med den nyss antydda, genom vilken subalternofficerskåren beskäres. Av betänkandets båda förslag har förbundet — mot bakgrunden av de krav på en översyn av befälssystemet, som förbundet sålunda ansett sig böra uppställa — funnit ingetdera vara ägnat att i oförändrat skick läggas till grund för en sådan översyn. Eftersom majoritetsförslaget till sin allmänna tendens — beskärning av officerskårens nedersta del, ett bättre utnyttjande av mellangruppen i trupputbildningsarbetet och ett fullständigt accepterande av underbefälskåren som befälskår — på vissa viktiga synpunkter överensstämmer med förbundets önskemål, understryker förbundet, att dess uttalande om förslagens olämplighet i mindre grad gäller majoritetens för-

86 slag än minoritetens. Erinringarna mot majoritetsförslaget avser i första hand det förhållandet, att det inte medför de önskvärda klara gränsdragningarna mellan olika gruppers arbetsområden. Minoritetsförslaget är enligt förbundet helt oantagbart. Underbefälet erkännes i detsamma icke såsom befälskår och ges icke alls det utrymme vare sig löne- eller tjänstemässigt, som erfordras för att anställningen skall få erforderlig konkurrenskraft. Det egentliga skälet för tillvaron av en fast anställd underbefälskader vid armén måste klart vara utbildningsverksamheten i fred och icke, såsom reservanterna menat, vissa tekniska tjänster i krigsorganisationen jämte den omständigheten, att befälsutbildade värnpliktiga icke finnes att tillgå såsom instruktörer under de fyra första månaderna av utbildningstiden för värnpliktiga. Enligt förbundet innehåller reservanternas förslag ej heller någon lösning av frågan om en klar gränsdragning mellan de olika arbetsområdena. Även ur rekryteringssynpunkt anses reservanternas förslag vara olämpligt genom att det avskaffar den rekryteringsväg, genom vilken hittills underofficerskårens befattningar kunnat fyllas på ett tillfredsställande sätt. Enär nämnda förslag medför betydande försämringar av det fast anställda underbefälets framtidsutsikter, synes reservanterna på denna punkt ha i anmärkningsvärd grad bortsett från de i utredningsdirektiven framhållna synpunkterna på och skälen for en reformering av befälssystemet. Så som frågan om indelning i befälskårer efter den beslutade omvandlingen av underbefälskårens struktur och ställning nu har aktualiserats — en förändring måste antingen innebära en sammanslagning av alla tre kårerna eller de båda högsta eller lägsta för sig — framhåller förbundet, att uppdelning och sammanförande av personal i olika grupper eller kårer i sig självt icke kan utgöra någon prober sten på ett mer eller mindre »demokratiskt» befälssystem, under förutsättning givetvis av att varje grupps egenvärde accepteras och respekteras och att indelningen i kårer icke blir uttryck för någon socialt betingad värdering av de enskilda beställningshavarna. Enligt förbundet är och bör kårindelningen vara uttryck för ingenting annat än ett sammanförande av befattningshavarna i med tanke på befattningarnas art, genomgången utbildning o. s. v. mera homogena kollektiv. En sådan ordning är i och för sig naturlig och på intet sätt särskilt utmärkande för det militära befälssystemet, även om den till följd av den militära tjänstens speciella krav på i alla led absolut reglerad befälsrätt måste bli mera accentuerad än vad som måhända är vanligt inom arbetslivet i övrigt. Förbundet framhåller, att den för sin del icke vill beteckna gränsen mellan underofficers- och underbefälskårerna såsom odemokratisk av det skälet, att överfurir icke kan ifrågakomma för underofficersbefordran. Utbildningstekniska skäl tillsammans med kravet på fysisk spänst och vitalitet hos den i trupputbildningsarbetet engagerade personalen i underofficers ställning har nämligen ansetts nödvändiggöra, att uttagningen

87 till underofficersutbildningen sker så tidigt, att den sätter in före den tidpunkt, då överfurirsbefordran kan erhållas. Att i det läget med hänvisning till överfurirernas hittillsvarande utestängning från möjlighet till underofficersbefordran beteckna uppdelningen av personalen i underofficers- och underbefälskårer och gränsdragningen mellan dessa såsom uttryck för en icke demokratisk befälsordning är enligt förbundet uppenbarligen att förväxla orsak och verkan. Samma gäller givetvis en av motsvarande skäl föranledd gränsdragning mellan officers- och underofficerskårerna. Förbundet framhåller, att det är medvetet om att skäl från vissa utgångspunkter kan åberopas för ett slopande av kårindelningen men den militära verksamheten spänner över så vida områden och innefattar så varierande uppgifter, att det knappast kan vara naturligt att inom en och samma befälskår med ensartad rekrytering och utbildning inrangera alla de beställningshavare, som erfordras för tjänstens bedrivande. Kårindelningen är enligt förbundet avunderordnad betydelse vid en översyn av det militära befälssystemet. Man kan, framhåller förbundet, ej heller bortse från de positiva värden, som kårindelningen innefattar både ur kollektivets och individens synpunkt och som varje grupp vill slå vakt om. Förbundet finner det naturligt, att tanken på en sammanslagning av officers- och underofficerskårerna har svårt att vinna gehör bland officerarna. Lika naturligt är, att motsvarande operation i fråga om underofficers- och underbefälskårerna — för vilka starka skäl i och för sig skulle kunna åberopas — kommer att mötas med starkt motstånd av underofficersgruppen. Även med hänsyn till önskvärdheten av att kunna genomföra en befälsreform utan alltför hindrande psykologiska reaktioner bland de berörda grupperna, räknar förbundet med ett bibehållande av den nuvarande indelningen i tre befälskårer. Med hänsyn till att det redan av ekonomiska skäl måste anses uteslutet att hålla en aktiv befälskader i fred, som tillnärmelsevis motsvarar krigsorganisationens behov, inskränker sig i verkligheten enligt förbundets uppfattning detta behovs återverkan på fredsbefälskaderns utformning till att vara ett utbildningsproblem — en fråga om att bibringa det fast anställda befälet den utbildning, det behöver för att det skall kunna placeras i de krigsbefattningar, som det för den mobiliserade armén alltid otillräckliga aktiva befälet i första hand befinnes böra utnyttjas för. Frågan om en viss personalgrupp i första hand skall avses för strids- eller underhållstjänst i krig behöver icke ha någon avgörande inverkan på fredsbefälssystemets principiella utbyggnad. Enligt förbundets mening bör därför fredsbefälsordningen i främsta rummet baseras på fredsverksamheten, d. v. s. utformas för att fylla dess krav på olika slag av befattningshavare. Avsteg från denna grundförutsättning bör göras endast i den mån så visar sig erforderligt till följd av att antalet beställningshavare i den sålunda framräknade aktiva befälskadern icke täcker samtliga de krigsbefattningar, som nödvändigtvis måste bestridas av aktiv personal.

88 Förbundet berör ytterligare gränsdragningen mellan de olika personalgruppernas arbetsområden inom fredsverksamheten. Tre olika arbetsområden kan enligt förbundet särskiljas. Ett, där uppgifterna främst avser på den enskilda utbildningen — både i militära och mera tekniskt betonade ämnen — inriktad instruktörsverksamhet men där dessa utbildningsuppgifter ibland sträcker sig upp till plutonens ram. Ett andra område, som också det innefattar uppgifter av i första hand praktisk karaktär, utmärkes av att uppgifterna i fredsutbildningsverksamheten i första hand ligger inom plutonens och kompaniets ram. I den tekniska tjänsten krävs fördjupad yrkeskunskap och mer omfattande arbetsledande insatser. Det tredje verksamhetsområdet omsluter ledningen av all slags verksamhet (krigsplanering m. m . ) , i fredsutbildningsarbetet omfattande uppgifterna ovanför kompaniets ram. Enligt förbundet bör befattningarna som plutonchefs ställföreträdare och som adjutant vid utbildningskompani renodlas till underbefälstjänster. Vidare bör en högre långtjänstunderbefälsbeställning ovillkorligen inrättas. I fråga om underofficerskåren bör enligt förbundet beaktas, att befattningarna liksom på det första arbetsområdet innefattar främst praktiskt betonade arbetsuppgifter. Befattningarna inom detta område bör alltjämt besättas med ur underbefälskåren kommande vidareutbildad personal. Officerskåren bör enligt förbundet begränsas till att omfatta det antal beställningshavare, som nu avses för befattningar inom det högre arbetsområdet och det med hänsyn härtill erforderliga rekryteringsunderlaget. De genom en sådan beskärning av officerskåren »ledigblivna» befattningarna förutsattes i stället komma att besättas med personal ur mellangruppen. Förbundet förutsätter, att det kommer att finnas vidarebefordringsmöjlighet — »en lång väg» — upp till det högsta arbetsområdets befattningar för beställningshavare, som anställts i den lägre karriären och visat sig besitta de erforderliga förutsättningarna för sådan vidareutbildning. Vad beträffar frågan om skolreformens återverkningar på befälsfrågan samt försvarets läroverks bibehållande ifrågasätter förbundet lämpligheten av att indraga läroverket och anser att det torde vara möjligt taga ställning till spörsmålet om och i vilken mån skolreformen bör och kan komma att påverka militärbefälets rekryterings- och utbildningsförhållanden först sedan reformen genomförts och den nya skolans utbildningsmål slutgiltigt fastställts. Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden framhåller inledningsvis, att det av chefen för armén framlagda förslaget till ny befälsordning, som genom att icke vara begränsat till endast ett truppslag dessutom möjliggör ett säkrare bedömande än befälsutredningens och reservanternas förslag, på ett helt annat sätt än dessa båda förslag torde bli ägnat

89 att läggas till grund för en befälsorganisation. Med hänsyn härtill anser sig styrelsen kunna begränsa sitt yttrande över befälsutredningens betänkande till allenast vissa mera centrala och principiella frågor. Styrelsen understryker, att frågan om befälsorganisationen i främsta rummet bör lösas med hänsyn till krigsorganisationens behov. Det är därför nödvändigt, att åt armén säkras tillgång till personal, som kan fylla det högre befälsskiktet samt att utbildningen av denna personal från början inriktas på att göra den skickad att upprätthålla de högre befattningarna. Andra uppgifter, såsom ledandet av lägre taktiska enheter (kompani och pluton) kan lämpligen fullgöras av officerskårens yngre årgångar bl. a. för deras utbildning. Åtskilliga uppgifter, såsom ledandet av underhållstjänsten vid lägre förband, är av sådan art, att deras innehavare bör äga främst befälsvana och praktisk kunnighet. För hithörande uppgifter bör avses en särskild befälsgrupp. Detta ansluter sig till befälsutredningens förslag om en särskild underofficerskår eller kvartermästarkår. Enligt styrelsens åsikt bör studentexamen eller annan därmed jämförlig examen krävas för anställning som officer. Detta utesluter dock icke, att även ynglingar utan studentkompetens men med tillfredsställande studiebegåvning och intellektuell standard bör beredas möjligheter att vinna inträde på officersbanan. Enligt styrelsen bör reservofficersinstitutionen i första hand avses för att fylla krigsorganisationens behov av kompanichefer och däremot svarande stabsbefattningar. Med ett förnuftigt utnyttjande av reservofficerarnas även i civil verksamhet förvärvade kvalifikationer torde de därutöver, liksom för närvarande, kunna fullgöra vissa bataljonschefsbefattningar liksom även en del högre stabsbefattningar. Redan utbildningen till reservofficer bör enligt styrelsen inriktas på kompanichefsutbildning. Detta torde medföra någon förlängning av utbildningstiden. Alla åtgärder, som är ägnade att i görligaste mån begränsa den erforderliga förlängningen, bör dock vidtagas. Det bör sålunda undersökas, om icke utbildningen skulle kunna bedrivas effektivare och därmed snabbare i särskilda för blivande reservofficerare avsedda skolor, möjligen under viss tid tillsammans med blivande aktivt befäl. Det är enligt förbundet av vikt, att reservofficerskåren i möjligaste mån rekryteras bland ynglingar, vilka kan antagas komma att i det civila nå befattningar, som ger åtminstone ett visst mått av vana vid ansvar i ledande ställning. Reservofficerarna bör regelmässigt kunna kvarstå till 55 års ålder. Därmed är emellertid icke sagt, att alla reservofficerare också bör vinna kaptensbefordran. Å andra sidan bör särskilt lämpliga reservofficerare kunna befordras till major i armén. Avslutningsvis framhålles, att intetdera av befälsutredningens förslag kan läggas till grund för en reformerad befälsordning.

90 Värnpliktiga officerares riksförbund anser sig icke kunna ansluta sig till vare sig majoritets- eller minoritetsförslaget, i vad gäller de värnpliktiga officerarnas ställning. Ett genomförande av någotdera av förslagen torde enligt förbundet få som följd ett betydligt minskat intresse för frivillig utbildning till värnpliktig officer samt likaledes minskat intresse för deltagande i den frivilliga befälsutbildningens repetitions- och befordringskurser. Förbundet framhåller vidare, att utredningen icke i tillräcklig grad tagit hänsyn till det faktum, att de värnpliktiga officerarna utgör majoriteten i kompanichefs- och subalternofficersbefattningarna vid mobilisering och krig. Förbundet delar icke utredningens mening, att utbildningstiden för de värnpliktiga officerarna icke åter kan öka utan förordar att de värnpliktiga officerarna erhåller lika lång och samma utbildning, som den utredningen föreslagit för reservofficerarna samt att i samband härmed frågan om de ekonomiska förmånerna upptages till prövning i utjämnande syfte. De värnpliktiga officerarna kominer enligt förbundet att under krigsförhållanden i betydligt högre grad än utredningen räknat med få ersätta kompanichefer vid dessas avgång. Förbundet anser, att de värnpliktiga officerare, vilka med goda vitsord genomgått frivillig befälsutbildning, väl torde inneha den kompetens, som utredningen avser såsom krav för reservofficer, vilken vid förfall eller avgång av kompanichef måste inträda i dennes tjänst. Försvarets civila tjänstemannaförbund framhåller inledningsvis, att intetdera av utredningens båda alternativ kan utan omfattande överarbetning läggas till grund för en befälsreform. Utredningen h a r icke lyckats med att i tillräcklig grad belysa de problem, som sammanhänger med befälsfrågan. Utredningsmaterialet synes dessutom i flera hänseenden lida av rent tekniska svagheter. Den nuvarande befälsorganisationens brister är enligt förbundet i betydande grad att hänföra till oklarheten i gränsdragningen för arbetsuppgifterna mellan dels de nuvarande tre befälskårerna, dels den militära och civila personalen. Frågan om gränsdragningen kompliceras avsevärt av det förhållandet, att det aktiva befälets uppgifter i fred och i krig regelmässigt måste vara olika, då det endast är de mest tekniska vapenslagen, som redan i fredstid upprättar krigsorganiserade förband annat än för repetitionsövningsverksamheten. Vid infanteriet utgör sålunda trupputbildning och förvaltningsverksamhet de viktigaste fredsuppgifterna. Den avgörande skillnaden mellan infanteriets fredsutbildnings- och krigsorganisationer ligger enligt förbundet i truppslagets stora användning i krig och det befälsbehov, som uppstår i samband därmed. Det är givetvis ett önskemål, framhåller förbundet, att så stor del som möjligt av åtminstone de mera krävande befattningarna bestrides av aktivt befäl, men å andra sidan kan denna linje

91 utan menliga följder knappast drivas längre än så, att det aktiva befälet i fredsorganisationen måste inneha befattningar av åtminstone i huvudsak samma kvalitetsgrad som de avses för i krig. Enligt förbundets uppfattning måste utgångspunkten för den aktiva befälskaderns sammansättning i stort sett vara dess arbetsuppgifter i fred, varvid dock viss anpassning efter krigsorganisationen bör kunna ske. Förbundet vänder sig i detta sammanhang mot de av reservanterna framlagda förslagen till sammansättning av befälskadrarna vid infanteriregemente med utgångspunkt från krigsbehovet. Den av majoriteten framförda motiveringen för underofficerskårens omvandling till en kvartermästarkår finner förbundet ej övertygande. Förbundet håller dock före, att en utjämning i motsättningarna mellan de militära befälskårerna bör eftersträvas. I fråga om gränsdragningen mellan civila och militära befattningar hävdar förbundet den uppfattningen, att civila befattningar i fortsättningen icke bör eller behöver bestridas av underbefäl i vidare mån än vad som för närvarande är fallet. De ojämnheter i underbefälskårens sammansättning, som i framtiden i vissa fall måste uppstå, kan regleras genom så små förskjutningar uppåt och nedåt av den angivna 42-årsgränsen, att olägenheterna härav måste vara avsevärt mindre än de betydande olägenheter, som ett ytterligare överförande av civila befattningar ur trivsel-, effektivitets- och kostnadssynpunkt skulle medföra. I civila befattningar är civil personal billigare än militär, varför det icke endast måste vara mindre effektivt utan också oekonomiskt att bestrida dylika befattningar med militärer. Förbundet finner diskutabelt, att såsom skett i såväl majoritets- som minoritetsförslaget förslag till förbättring av den militära personalens löneställning framlägges utan att vederbörande beställningshavares arbetsuppgifter ur kvalitativ synpunkt förändras i motsvarande grad. Förbundet framhåller, att befordringsmöjligheterna för försvarets civila tjänstemän är ett av de viktigaste skälen mot överförandet av civila befattningar till beställningar för långtidsanställda underbefäl. Behovet av tillräckliga vidarebefordringsmöjligheter för samtlig personal vid försvaret bör enligt förbundet tillgodoses.

Svenska reservunderofficersförbundet uttalar som sin mening, att intetdera av de båda förslagen kan eller bör i föreliggande skick genomföras. Den av reservanterna föreslagna sammanslagningen av officers- och underofficerskårerna utgör enligt förbundet i och för sig icke skäl för att behov och utrymme för en reservunderofficersinstitution icke längre skulle föreligga. De befattningar inom krigsorganisationen, speciellt kompanikvartermästare och stabsunderofficerare som hittills besatts av underofficerare på aktiv stat eller i reserven, finnes alltjämt kvar, varför efter den nuvarande underofficerskårens avskaffande behovet av reservunderoffice-

92 rare snarare ökar än minskar. Behov av en reservunderofficersinstitution av minst den nuvarande organisationens storlek måste enligt förbundet anses alltjämt föreligga, om alltjämt sådana befattningar finnes inom krigsorganisationen, som kräver större praktisk erfarenhet och högre rutin och även en längre utbildningstid än man kan tillmäta eller kräva av det värnpliktiga befälet. Detta behov styrkes även av önskvärdheten av ett tillvaratagande av den frivilliga omsättning, som kan beräknas äga r u m inom underbefäls- och underofficerskadrarna. Man kan enligt förbundet icke rimligtvis räkna med att tvångsvis ålägga de värnpliktiga underofficerarna så lång utbildningstid, som erfordras för uppnående av de kvalifikationer och den rutin, som är ett oeftergivligt villkor för den personal, som skall på ett fullt tillfredsställande sätt bestrida befattningar av nämnda art inom krigsorganisationen. Under erinran om att reservofficerskadern f. n. rekryteras ur de värnpliktigas led anser förbundet, att samma rekryteringssätt mycket väl bör lämpa sig även för fyllandet av behovet av reservunderofficerare. Sålunda skulle på frivillighetens väg årligen ett visst antal härför lämpliga värnpliktiga uttagas. Efter erhållen utbildning (specialutbildning) skulle dessa tillåtas vinna inträde i reserven för att sålunda utgöra ett komplement till den från de aktiva kadrarna rekryterade reservunderofficerskadern. En tudelning av reserven i en underofficers- och en underbefälsreserv anses icke motiverad, bortsett från att övergångsvis — i väntan på underofficersbefordran — ett visst antal underbefäl i reserven måste kunna anställas. Personal ur såväl underbefälskadern som underofficerskadern jämte ett visst antal särskilt utbildade värnpliktiga bör inlemmas i en reservunderofficerskader, som härigenom skulle få en gedigen sammansättning. Förbundet anser, att underbefäl — furirer och överfurirer — som avgår från aktiv tjänst efter en sammanlagd anställningstid av minst 6 år, bör ha förskaffat sig sådana kunskaper m. m. att genomgång av särskild reservunderofficerskurs som kvalifikation för underofficersbefordran i reserven icke är erforderlig. Underbefäl med 5 års tjänst bör fullgöra kompletterande utbildning i form av en befäls- och repetitionsövning om tillsammans 40 dagar, innan befordran kan ske till underofficer i reserven. I fråga om avgångsålder ur reserven uttalar förbundet, att lägsta åldern härvidlag bör vara 47 år. Förbundet anser, att pensionssystemet bör givas företräde före premiesystemet. Hittillsvarande bestämmelser i fråga om avlöning och andra ekonomiska förmåner under fullgörande av tjänstgöring såsom reservunderofficer bör enligt förbundet i allt väsentligt fortfarande gälla. I avvaktan på befälssystemets framtida gestaltning synes det förbundet angeläget, att en översyn av 1943 års reservbefälskungörelse för armén snarast göres i syfte att i den nuvarande reservunderofficersinstitutionen möjliggöra ett uppfångande av de furirer på aktiv stat, vilka under tiden för ge-

93 nomförandet av den nya underbefälsorganisationen vid armén lämnar den aktiva tjänsten. Försvarsverkens civila personals förbund finner önskvärt att i takt med en allmän förbättring av det nuvarande skolsystemet övergång sker till ett enhetligt befälssystem gällande hela försvaret. Förbundet motsätter sig majoritetsförslaget, att vissa civila befattningar skall övertagas av underbefäl, enär man genom en sådan åtgärd helt undanröjer befordringsmöjligheterna för den civila personalen, varjämte urvalet av arbetsledare kommer att begränsas till en viss grupp. Landsorganisationen i Sverige framhåller, att någon demokratisering av officersrekryteringen icke kommit till stånd, vilket äger sin motsvarighet inom andra yrkesområden, där den högre utbildningen av olika skäl varit förbehållen ungdom från ekonomiskt gynnade grupper. LO anser sig i princip kunna ansluta sig till enhetsalternativet, sådant det utformats i reservationen och till den del det berör rekryteringsfrågorna. Det måste enligt LO:s mening vara av vitalt intresse för försvarets ställning, att befälskadrarna, i synnerhet officerskåren, får en ur både allmänt demokratisk och effektivitetssynpunkt tillfredsställande sammansättning. Dessa krav synes bäst kunna tillgodoses genom ett rekryterings- och utbildningssystem, där samtliga värnpliktiga får lika chanser att nå fram till officersbefattningarna beroende enbart på den duglighet och lämplighet för officersyrket, som ådagalägges under utbildningstiden. Till stöd för enhetsalternativet talar också, att man därigenom ernår en smidig och tillfredsställande anpassning till enhetsskolesystemet. Denna för samhällets demokratiska utveckling väsentliga reform kommer genom enhetsalternativet även att bilda grundvalen för befälskadrarnas rekrytering och utbildning. Detta måste enligt LO i sig självt vara ett eftersträvansvärt mål i samband med omläggningen av befälsutbildningen. Som en konsekvens av kravet på en demokratisk rekrytering framstår också kravet på en demokratisk utbildning. Av stor betydelse härvidlag är enligt LO, att den blivande officeren får förtrogenhet med den värnpliktiga truppens liv och förhållanden. Enligt LO:s uppfattning tillgodoser reservantlinjen bäst kravet på en god truppkännedom. Enligt LO kommer gymnasievägen även i fortsättningen att vara alldeles otillräcklig som bas för officersrekryteringen. Allt talar för att man, om m a n vill få tillräckligt antal militärt begåvade officerare, måste inrikta sig på att söka tillvarataga begåvningsreserven bland de grupper, som icke avlägger studentexamen utan tidigt ägnar sig åt praktiska yrken. LO konstaterar, att demokratiseringen av den vanliga skolutbildningen icke räcker till för att genomföra även en demokratisering av försvaret. Det är därför nödvändigt att på ett tidigare stadium söka ernå en anpassning av befäl srekry-

94 teringen till kraven på en stark folklig anknytning till officerskåren. Därtill kommer, att studentrekryteringen — om den skulle bibehållas i sin nuvarande form — icke ger garantier för en vare sig kvantitativt eller kvalitativt tillräcklig officerskår. Det torde dessutom vara klart, framhåller LO, att studentexamenskompetensen knappast kan vara den enda och bästa förutsättningen för officersyrket. Studentgrupperna är icke heller representativa för begåvningsurvalet bland folket i sin helhet. Inom just socialgrupp III förefinns en avsevärd »potentiell begåvningsreserv», som icke går gymnasievägen utan väljer praktiska yrken. Först genom att utnyttja hela rekryteringsunderlaget kan man få någon garanti för att genom effektiv konkurrens på lika villkor skapa en kvalificerad officerskår. Det av majoriteten föreslagna rekryteringssystemet, innebärande dels att officersbanan i stort sett förbehålles studenter, dels att rekryteringen kvantitativt begränsas ytterligare (genom antagande av endast 2 å 3 fänrikar i stället för nu 3 å 4 per år och infanteriregemente) synes enligt LO endast kunna leda till svårare rekryteringsförhållanden och därmed till lägre kvalifikationer hos officerarna. Mot enhetsalternativet riktar LO dock den anmärkningen, att det tillmäter »underbefäls-instruktionskåren» alltför liten betydelse. Denna kår bör ges större avancemangsmöjligheter dels inom kåren, dels genom att bereda särskilt lämpade instruktörer möjligheter att ansluta sig till officersaspirantutbildningen. LO avstyrker reservanternas förslag om tvångsvis uttagriing av värnpliktiga till officersutbildning. En dylik tvångsuttagning strider snligt LO mot systemet med enhetsbefäl, vilket ju i sig självt innebär ett försök att skapa större förståelse bland de stora folkgrupperna för försvarets behov av kvalificerat befäl. Sveriges lantbruksförbund anger orsaken till att ynglingar med studentkompetens eller motsvarande i allt mindre omfattning sökt sig till officersyrket till en del ligger däri, att de, som nedlagt tid och kostnader på sådana studier, anser, att officersyrket icke längre kan räknas till de kvalificerade yrken, som studenten bör välja som sin levnadsbana. Förbundet ifrågasätter, om reformalternativet är så utformat, att det k a n råda bot på de nuvarande besvärliga rekryteringsförhållandena. Detta gäller i ännu högre grad enhetsalternativet, vilket innebär en sänkning av kravet på allmän skolutbildning för tillträde till krigsskolan. Eftersom enligt sistnämnda alternativ värnpliktiga instruktörer skulle ersätta den fast anställda underbefälskåren, kommer den praktiska utbildningen att försämras. Vidare torde antalet studenter eller likställda, som väljer officersbanan, ytterligare komma att nedgå, enär vederbörande icke på något sätt skulle kunnat tillgodoräkna sig sin tidigare utbildningstid. Ett förhållande, som enligt förbundet i detta sammanhang måste beaktas, är, att, sedan enhetsskolan och ett statligt stipendiesystem för gymnasiestudierna fullständigt

95 genomförts, mer eller mindre alla med lust för studier komma att taga studenten. Förbundet föreslår en överarbetning av reformalternativet i syfte att åstadkomma en mera påtaglig yrkesbefrämjande strukturförändring av officersyrket. Folkpartiets ungdomsförbund påtalar den nedvärdering, som minoritetsförslaget gör beträffande underbefälet. En möjlighet bör enligt förbundet öppnas för de mest skickade av underbefälet att gå vidare efter komplettering i vissa avsnitt av deras utbildning. Detta skulle ge ett bättre utgångsläge i fråga om rekryteringsmöjligheterna till underbefälskåren. Ett första steg härvidlag vore inrättande av rustmästartjänsten. Underbefäl, som visat sig lämpligt för utbildning till mera kvalificerade uppgifter, bör ha möjlighet att vid relativt unga år via aspirantskolan ansluta sig till den normala utbildnings- och befordringsgången för officer, önskvärt är även, att underbefäl utan denna utbildning men som under mångårig tjänst visat sig särskilt dugligt kunde utnämnas till officer i specialtjänst. Förbundet anser, att majoritetens fasthållande vid kravet på studentexamen för officerare kommer att skapa svårare rekryteringsförhållanden. Om man accepterar majoritetens linje, tvingas man nämligen enligt förbundet att utestänga en stor grupp, som har allmänbegåvning men icke genomgått gymnasium. Genom minskning av rekryteringsbasen riskerar man att erhålla en sänkning av kvalitetsbasen. Ur rekryteringssynpunkt liksom ur demokratisk synpunkt finner förbundet reservanternas linje vara att föredraga, då enligt denna såväl utbildningssystemet som utbildningstidens längd är densamma för alla aspiranter ända fram till officersutnämningen. Härigenom blir rekryteringen uteslutande ställd i beroende av den duglighet och lämplighet för officersyrket, som aspiranterna ådagalägger under den kontinuerligt bedrivna gemensamma utbildningen. Genom reservanternas förslag kan man enligt förbundet vidga rekryteringsbasen och sålunda få en bättre urvalsmöjlighet. För närvarande är det så, att många som har normalskolekompetens eller realskoleexamen på grund av ringa möjligheter att få annat än underofficersbefattning hellre söker sig till tekniska yrken eller handelsyrken, där deras allmänbegåvning kan utnyttjas. Förbundet anser liksom reservanterna, att kraven för inträde till krigshögskolan bör skärpas. Vidare är det ur meritsynpunkt angeläget, att krigshögskolan göres jämförbar med andra högskolor. Icke minst med tanke på den medborgarundervisning, som åligger officerare att meddela, är det önskvärt med någon tids studier i form av kurser för befälet på skola av folkhögskolekaraktär. Antingen kan man skapa en militär folkhögskola eller ordna sådana studier vid det föreslagna gymnasiet för vuxna.

96 Tvångsuttagning av värnpliktiga till befälsutbildning bör enligt förbundet tills vidare icke tillgripas. Sammanfattningsvis framhåller förbundet, att en ny utredning i princip baserad på reservanternas förslag omedelbart verkställes, varvid bör beaktas, att förslaget till ny befälsordning utformas så. att den i sina huvuddrag är tillämplig på alla försvarsgrenar, att underbefälet beredes möjlighet till ytterligare avancemang, att befälet beredes tillfälle till studier av folkhögskolekaraktär samt att uttagning av befälselever sker på frivillig väg. Svenska landsbygdens ungdomsförbund anser, att de nuvarande skrankorna mellan officers- och underofficerskårerna bör definitivt avskaffas och att det aktiva befälet bör uppdelas på två kategorier, officerskår och underbefälskår, med goda möjligheter för underbefälet att efter väl vitsordad tjänstgöring antagas som officersaspiranter. Kravet på skolunderbyggnad bör enligt förbundet stanna vid enhetsskola eller realskola för inträde vid krigsskola. Förmåga att leda andra bör vara den vägledande principen, som bestämmer vars och ens fortsatta utbildning eller tjänstgöring. För högre befattningar, vilka fordrar studier vid krigshögskola, bör studentexamen erfordras. Officer, som ej har denna kompetens men eljest anses lämplig till mera krävande uppgifter, bör enligt förbundet erbjudas möjligheter att utan särskild kostnad förvärva dessa kunskaper vid s. k. vuxengymnasium. Dessa studier bör dock ej ske i alltför forcerad takt. Det aktiva befälet bör, framhåller förbundet, i största möjliga utsträckning avdelas till att leda striden även i kompaniförband. Kompanichefs ställföreträdare bör rekryteras från de aktiva officerarna. Uppgifter på material- och försörjningsläget synes förbundet böra kunna lösas av reserv- eller värnpliktigt befäl, som kanske i sin civila gärning innehar befattningar, där organisationsförmågan blir väl utvecklad. Sådana personer bör efter lämplig specialutbildning kunna sköta underhållstjänsten i krig. Frågan om huruvida denna uppgift vid kompaniförband skall skötas av egen befattningshavare eller som nu vara underställd kompanichefen bör närmare utredas. Förbundet anser sig i stora drag kunna instämma i reservanternas synpunkter. Förbundet gör dock den erinringen, att det vid fredsförhållanden måste uppstå vissa problem vid tjänsternas fördelning inom den föreslagna officerskåren. Sålunda kan det innebära betydande svårigheter att t. ex. på ett infanteriregemente kunna placera 51 kaptener i tillräckligt kvalificerade tjänster. Denna fråga bör kunna lösas på ett mera tillfredsställande sätt utan att därför kravet på en tillräckligt stor officerskår och på det aktiva befälets möjligheter till avancemang eftersattes. Uttagning till reservofficer tvångsvis anses icke välbetänkt. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser, att det mot bakgrunden av de brister, som redovisas av såväl majoriteten som minoriteten är

97 angeläget, att den nuvarande befälsordningen göres till föremål för en genomgripande omdaning. Till grund för en sådan omdaning bör läggas minoritetens förslag. Dess grundtanke är enligt förbundet riktig och bör fördomsfritt prövas. Principen att duglighet och lämplighet skall vara avgörande för rekryteringen till officersyrket är ändamålsenlig och i linje med de demokratiska värderingar, som alltmer genomsyrar vårt samhälle. Förslaget om att de nuvarande officers- och underofficerskårerna skall ersättas med en enda officerskår, rekryterad och utbildad enligt minoritetens riktlinjer, synes vara en konsekvent tillämpning av denna princip. Genom att frigöra rekryteringen från det nuvarande kravet på studentexamen samt genom att utvidga rekryteringsunderlaget till att omfatta samtliga till befälsutbildning uttagna värnpliktiga når man enligt förbundet fram till en mera demokratisk rekrytering och, genom nämnda breddning, förmodligen också till en kvalitativ förbättring av officerskåren. Den smidiga anknytningen till 1950 års skolreform kan vidare leda till genomförandet av det gamla önskemålet om rätt man på rätt plats inom försvaret. Som ytterligare stöd för minoritetsförslaget framhåller förbundet dess fördelar, när det gäller krigsorganisationens befälsbehov och fortsatt utbildning av det aktiva befälet. Ingen verksamhet inom försvaret torde ställa sådana krav som ledningen av den egentliga infanteristriden. Förbundet understryker nödvändigheten av tillgång till ett tillräckligt antal yrkesmän som kompanichefer, vilka bör ha ansvaret för såväl striden som stridsförsörjningen. Det är därför nödvändigt att förutsätta detta redan i fredsstaten. Befälets fortsatta utbildning har alltsedan krigsutbrottet ombesörjts på ett otillfredsställande sätt. Ett villkor för att en sådan utbildning skall kunna komma till stånd är, att utbildningsorganisationen omfattar ett tillräckligt antal subalternofficerare. Denna förutsättning har hittills icke förelegat. Minoritetsförslaget skapar den och därmed ges befälets fortsatta skolning en fast organisation. Beträffande frågan om officersyrkets minskade attraktionskraft på framför allt studenterna understryker förbundet behovet av mera systematiserade kunskaper om studenternas motiv för att icke bli officerare på aktiv stat. Förbundet ifrågasätter det välbetänkta i minoritetens förslag om tvångsuttagning av befälselever. Beträffande minoritetsförslaget om kompletterande utbildning för de värnpliktiga befälseleverna i allmänbildande ämnen vid det allmänna skolväsendets gymnasier för vuxna framhåller förbundet, att icke endast krigshögskoleofficerarnas fortsatta studier utan även den kompletterande utbildningen för övrigt befäl bör så långt det är möjligt ske i civil miljö. Endast erfarenhet och ytterligare undersökningar kan ge besked om det realistiska i minoritetens förslag om att denna kompletterande undervisning för ickestudenter skall kunna ske inom den uppdragna tidsramen för utbildning 7—810905

98 till officer utan att den militära utbildningen i jämförelse med studenterna eftersattes. I fråga om det fast anställda underbefälet noterar förbundet med tillfredsställelse minoritetens deklaration, att organisationen skall uppbyggas så, att civila och civilmilitära tjänster blir orubbade. Under sådana förutsättningar finnes icke något att invända mot den föreslagna fredsstaten. Förbundet motsätter sig däremot majoritetsförslaget, som räknar med att ett antal nuvarande befattningar tages i anspråk för underbefälskårens äldre befattningshavare. Utöver det fackliga missnöje en sådan åtgärd skulle medföra, finge den även andra konsekvenser. Det skulle t. ex. ur effektivitetssynpunkt vara ytterst betänkligt att i civila befattningar placera härför icke utbildad militär personal. Förbundet framhåller, att såväl majoritetens som minoritetens behandling av underbefälskårens ställning är otillfredsställande. Underbefäl, som visar sig ha förutsättningar därtill, bör erbjudas möjlighet att via aspirantskolan komma in på den av minoriteten föreslagna utbildnings- och befordringsgången till officer. Enligt förbundet bör skillnaden mellan kaptener av 1. graden och övriga kaptener samt mellan löjtnanter och löjtnanter av 2. graden endast vara lönegradsmässig. Högerns ungdomsförbund framhåller att utan ändring av nu gällande befälsordning utsikterna torde vara goda att direktrekryteringen till officersyrket kommer att förbättras. Inga svårigheter föreligger för att erhålla en både kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande rekrytering till en underofficerskår med i stort sett nuvarande arbetsuppgifter. Det k a n enligt förbundet även fastslås, att efter 1952 års underbefälsreform behovet av utbildningsbefäl i underbefälsställning (instruktörer) för fredstid är på väg att i det närmaste helt kunna tillgodoses. Den största bristen i utredningen är, att denna mest ägnats en undersökning av missförhållanden, vilka icke längre är rådande eller i varje fall inom den närmaste tiden kommer att elimineras. Utredningen har från början förbisett möjligheten av en befälsreform på det beståendes grund. Utredningen har underlåtit att taga upp frågan om den lämpligaste utbildningsorganisationen vid fredstruppförbanden. Denna viktiga fråga bör bli föremål för överväganden, varvid det bör undersökas i vad mån det är möjligt att få till stånd mera skolbetonade utbildningsanstalter och om det därvid blir nödvändigt att göra en skarp gränsdragning mellan trupputbildning och truppföring med var sin kvalificerade lärarkår. Starka sakliga skäl talar enligt förbundet för att den teoretiska och militära utbildningen måste läggas på ett högt plan för den grupp av befattningshavare, som avses för de mest kvalificerade posterna inom försvaret. En konsekvens av dessa höga krav är, att befordringsutsikterna

99 måste vara goda. Ett villkor för att denna befälskategori skall kunna bekläda de högsta befälsposterna är, att vederbörande genom tjänstgöring i lägre befattningar med mera rutinmässiga uppgifter erhåller grundlig kännedom om hela tjänsteområdet. Denna passagetjänst bör bli relativt kortvarig. Gällande befordringskungörelse bör omarbetas. Då huvuddelen av den militära personalen icke skall utbildas för tjänst i ledande befattningar, är det rationellt att icke ställa onödigt höga fordringar beträffande teoretiskt kunnande för denna grupp. Som rekryteringsgrund synes det naturligt att utgå från avslutningsstadierna i det allmänna skolväsendet, alltså realexamen och därmed jämförliga examina. Bibringandet av teoretiska kunskaper i försvarets regi bör begränsas till vad som är nödvändigt med hänsyn till den militära utbildningen. Förbundet har vid sina överväganden av försvarets behov och de kvalifikationskrav, som måste ställas på befälet, kommit till slutsatsen, att befälet även i framtiden bör delas upp i tre eller om man så vill två grupper: en som motsvarar utbildningen till och tjänsten som officer och en som motsvarar underofficersoch underbefälskarriär. Officerarna, som obligatoriskt skall ha avlagt studentexamen, bör huvudsakligen bestrida tjänster i förband av minst bataljons storlek. De bör i ökad utsträckning specialisera sig på taktiskt-operativa uppgifter, vissa tekniska uppgifter och truppföring. övrigt befäl bör ha till huvudsaklig uppgift att leda utbildningen av de värnpliktiga, självständigt förestå förband inom kompaniets ram och omhänderha materieloch underhållsdetaljerna. Anledning föreligger icke till någon ändring av beslutet om en fast instruktörskår. Däremot är det enligt förbundet befogat att inrätta en högre sluttjänst för långtjänstgörande befäl. Underofficerarna bör såsom hittills rekryteras ur underbefälskåren, där skolunderbyggnaden bör utgöras av realexamen (enhetsskolan). Underofficerarna bör ges kvalificerade arbetsuppgifter i egenskap av chefsinstruktörer. Begränsningen i befordringsavseende till fanjunkare bör upphävas. Inrättandet av en allmän sluttjänst, kallad kvartermästare eller dylikt, är motiverat. Möjligheterna till vidare avancemang för de dugligaste underofficerarna skulle stimulera såväl rekryteringen som arbetsglädjen. Det är enligt förbundet angeläget att öka möjligheterna för skickliga befattningshavare att efter vederbörlig kompletterande utbildning övergå från den lägre linjen till den högre. Dylik övergång bör också kunna ske vid senare tidpunkt än som nu är tillåtet. Ett bättre tillvaratagande av begåvningarna bör ske genom att de ekonomiska hindren för att avlägga studentexamen undanröjes. Det bör övervägas, om det är lämpligt att utöka arméteknikerlinjen med befordringsmöjligheter till mästare och verkmästare i likhet med vad fallet är inom flygvapnet. Ett bibehållande av de nuvarande befälskårerna grundar sig på övertygelsen, att en uppdelning eller särskilj ning mellan olika arbetsuppgifter

100 för befälet är ofrånkomlig. Motsvarande arbetsuppdelning tillämpas för övrigt inom snart sagt hela samhällslivet i övrigt, den civila statsförvaltningen icke undantagen. För försvarets del går en principiell skiljelinje mellan formella utbildningsuppgifter inom gruppens-plutonens r a m och truppföring i större förband, taktiska övningar och annat stabsarbete. Det är naturligt, att befälssystemet utformas med hänsyn till dessa karaktärsskillnader. Bland annat för begränsning av försvarsutgifterna i fredstid är det enligt förbundet nödvändigt att i största möjliga utsträckning utnyttja reservbefäl och värnpliktigt befäl för krigsförbandens förseende med erforderligt antal befäl. Det är önskvärt, att för undvikande av irritationsmoment m. m. frågan om tjänsteställning mellan stam-, reserv- och värnpliktigt befäl löses. Värnpliktiga officerare bör beredas tillfälle att tjänstgöra i samma utsträckning som reservofficerare (obligatoriskt eller frivilligt) och med samma löneförmåner som dessa. Det kan ifrågasättas, om icke en del av den föreslagna förlängningen av reservofficerarnas utbildning borde anslås till fortbildnings- och repetionskurser. Vare sig man löser befälsordningen efter den ena eller den andra linjen är det nödvändigt att mer än hittills ägna befälets arbetsförhållanden uppmärksamhet, om det skall bli möjligt att trygga en tillräcklig rekrytering av aktiv personal och skapa arbetsglädje hos denna kår. Förbundets ställningstagande sammanfattas sålunda att utredningen icke presterat tillräcklig motivering för en så omfattande befälsreform som föreslagits, att fortsatt utredning måste göras med utgångspunkt från huvudlinjerna i det yttrande, som arméchefen ingivit, att partiella reformer kan verkställas på vissa punkter inom ramen för nuvarande befälsordning, att det bör utredas, i vad mån en kommande reform kan genomföras inom hela armén respektive hela försvarsmakten, att det synes önskvärt med en särskild kompetensutredning med anknytning till krigsmaktens befälsfråga, att en eventuell fortsatt utredning bör vidgas att omfatta kvalifikationskraven på ledare i vårt framtida försvar i jämförelse med kraven på motsvarande befattningshavare i den civila statsförvaltningen, att kraven på underbefälets och underofficerarnas skolning anpassas efter den nya skolreformen, att grundtanken i befälsreformen måste vara att tillvarataga alla begåvningar och på ett tidigt stadium ge dem förutsättningar att i lämplig ålder bli användbara i krigsbefattningar, att tjänsteställningsfrågan för stam-, reserv- och värnpliktigt befäl utan hinder av eventuell fortsatt utredning bringas till snabbt avgörande samt att lösningen av befälsordningen sker efter i förbundets yttrande angivna riktlinjer. Statstjänstemännens riksförbund framhåller, att ur mångfalden av arbetsuppgifter inom samhällslivets skilda områden kan vid en grov uppdelning urskiljas två mer eller mindre skarpt avgränsade grupper: upp-

101 gifter av rutinmässig karaktär och uppgifter av mer kvalificerad art. Arbetsuppgiften ställer givetvis olika krav alltefter uppgiftens natur. Villkoret för att dessa krav skall uppfyllas är, att vederbörande äger de erforderliga förutsättningarna i fråga om såväl kunskaper som för uppgiften lämplig begåvning och personlig läggning. Vid rekryteringen till dessa olika karriärer bör ur effektivitetssynpunkt tillses, att den, som äger den erforderliga begåvningen för en viss uppgift, erhåller för denna nödig utbildning. Enbart den blivande enhetsskolan kan, framhåller förbundet, självfallet lika litet som den nuvarande folkskolan eller realskolan anses tillräcklig för att läggas till grund för den fackutbildning, som erfordras för uppgifterna i högre karriärer. För den erforderliga fortsatta utbildningen står de högre skolformerna till förfogande. Endast genom dessa kan, utöver inhämtandet av kunskapsstoffet, erhållas den skolning av omdömet och förmågan att intränga i förekommande problem, som utgör en av förutsättningarna för verksamheten inom denna karriärtyp. I ett på demokratisk grund uppbyggt samhälle bör det även ur andra synpunkter vara angeläget, att envar beredes möjlighet att välja det yrke och den karriär, som passar honom bäst. För den, som av ekonomiska eller andra omständigheter icke från början kunnat förskaffa sig den nödiga kompetensen, bör möjlighet öppnas att sedermera förvärva denna. Ett eftersättande av kraven på kompetens för tillträde till respektive karriärer kan ur effektivitetssynpunkt icke vara försvarbart. Emellertid bör dessa karriärer icke inrymma andra arbetsuppgifter, än vad utbildning och kompetens motiverar. I vad avser de rent militära tjänsterna föreligger en karriär för personal med rutinartade arbetsuppgifter och en med uppgifter av mer kvalificerad natur. Anledning föreligger ej enligt förbundet att beträffande dessa kategorier se annorlunda på ifrågavarande problem än inom andra verksamhetsområden. För rekrytering av den lägre karriären och för den erforderliga militära merutbildningen torde den blivande enhetsskolan komma att giva en godtagbar grund. De stora fordringar, som utvecklingen på det militära och totala krigets områden i skilda avseenden ställer på personalen i den ledande karriären, kräver enligt förbundet icke blott en gedigen militär fackutbildning. Det förutsattes, att den personal, som tilldelats arbetsuppgifter av denna karaktär, också äger begåvning och läggning för uppgiften samt erforderlig skolning härför. För ett tillgodoseende av utbildningen vid krigsskolorna och för en omfattande vidareutbildning vid de militära special- och högskolorna, som krävs för att fylla dessa kvalificerade uppgifter, fordras en betydligt gedignare grund än den enhetsskolan kan ge. Ett kunskapsmått minst motsvarande studentexamen är enligt förbundet ett minimikrav. Förbundet utgår ifrån, att beträffande denna kategori liksom inom andra områden samma grundläggande kompetensfordringar gäller för hela karriären.

102 Avslutningsvis framhåller förbundet, att det icke kan tillstyrka, att vare sig majoritets- eller minoritetsförslaget lägges till grund för en omorganisation av befälsordningen inom försvarsväsendet.

Marinens maskinbefälsförening finner reservantförslaget vara en god och ändamålsenlig lösning av befälsfrågan men framställer vissa detalj erinringar. Sålunda är föreningen icke övertygad om att uttagning till officer lämpligast bör ske så tidigt, som föreslås av reservanterna; riklig erfarenhet av militärtjänstens problem är nämligen värdefull för blivande befäl. Vidare anser föreningen, att ett genomförande av reservantförslaget bör bygga på ett borttagande av kategorigränser. Bäst vore om det endast förekomme en befälskategori, i vilken befälsaspiranten inträdde efter furirsutbildning. Tjänster, avsedda att besättas med befäl, värderas och erforderliga krav på dessas besättande upprättas. Allt efter det aspiranten uppfyller nämnda krav och befattningar finnes lediga, sker befordran. I reservantförslaget borde inrymmas möjlighet för sådana, som i detta är hänförda till instruktörskadern, att uppnå lönegrad Ma 16. Föreningen anser, att studentkompetens bör vara normgivande för regementsofficersbefattningar. En duktig »truppkarl» utan studentkompetens bör dock kunna befordras till regementsofficer. För dem, som avses för kaptens- och lägre befattningar, är enligt föreningens bestämda uppfattning studentkompetens en onödig »barlast». Föreningen understryker betydelsen av praktisk utbildning för blivande befäl inom försvaret. Av dessa praktiker skall ledarämnena sållas ut för att gå vidare. Detta bör icke ske, förrän man skaffat sig visshet om vilka som är lämpade för chefsbefattningar. Denna lämplighetsgallring är icke möjlig redan vid 20årsåldern. Majoritetsförslaget innebär icke någon befälsreform. Den måste i sin utformning medföra ytterligare oklarheter i befäls- och tjänsteställningshänseende. Föreningen anser vidare, att utgående lön bör baseras på vederbörandes teoretiska och praktiska kompetens. Detta bör avspegla sig i benämningar och gradbeteckningar. Enligt föreningen fordrar det militära yrket som sådant i allmänhet icke några speciella begåvningar. Om man undantager de ledande befattningarna, där speciellt begåvade människor har en given plats, är det militära befälsyrket sådant, att det vore en verklig felplacering att sätta begåvningarna där. Förbundets uppfattning är, att landet tjänar mest på att »vanligt folk» söker sig till krigsmakten. Enligt förbundet är reservantförslaget enkelt att genomföra vid marinen särskilt med tanke på tjänstens uppbyggnad. Några större skiljaktigheter föreligger icke mellan marinens strids- och fredsorganisation, vilket underlättar en befälsreform av reservantförslagets karaktär.

103 Svenska järnvägsmannaförbundet ansluter sig till landsorganisationens yttrande och har därför ej funnit anledning avgiva eget yttrande över betänkandet. Svenska tullmannaförbundet sammanfattar sina synpunkter sålunda, att minoritetsförslaget bör läggas till grund för befälsfrågans lösning. Därvid bör såväl fredsorganisationens behov som krigsorganisationens, i sistnämnda avseende ned till kompanichef, fyllas med aktivt befäl, övriga vakanser inom krigsorganisationen bör tillsättas med reserv- och värnpliktigt befäl, varvid kvartermästartjänsterna bör i första hand besättas med nuvarande reservunderofficerare eller motsvarande. Det formella kravet på studentexamen bör utgå och som grund för fotsatta militära studier till officer bör läggas nuvarande realexamen (avgångsexamen från enhetsskola). Reservbefälsinstitutionen bör effektiviseras. Sveriges förenade studentkårer anser sig sakna anledning att taga ställning för eller mot någotdera av de båda framlagda förslagen men framhåller, att principen om frivillig uttagning alltjämt bör ligga till grund för rekrytering av värnpliktiga officerare. I stället för den föreslagna tvångsvisa uttagningen synes andra vägar ligga närmare till hands för att åstadkomma en bättring. Genom en höjning av de nuvarande premierna skulle sålunda säkerligen många anmäla sig till officersutbildning. Därigenom skulle även indirekt möjlighet åstadkommas, att genom det ökade underlaget för uttagning erhålla en kvalitetsförbättring.

KAPITEL 4 A r m é n s n u v a r a n d e o r g a n i s a t i o n och p e r s o n a l f ö r h å l l a n d e n

Såsom i det föregående nämnts baserades de föreliggande förslagen på den ordning beträffande arméns organisation och personal, som rådde vid början av 1950-talet och för vilken tidigare redogjorts. Utredningen har därför funnit lämpligt att som en bakgrund till den fortsatta framställningen lämna en redogörelse för nuvarande förhållanden, sådana de ter sig efter de förändringar, som på detta område vidtagits efter nämnda tidpunkt. Dessa förändringar beröres endast i den mån, som är nödvändigt för att ge en totalbild av nuläget. Vad emellertid beträffar sättet för personalens rekrytering, utbildning och användning har det dock synts ändamålsenligt att härutinnan lämna en utförlig redogörelse, utgörande samtidigt ett komplement till de översikter rörande hithörande förhållanden, som endast i tabellarisk form åskådliggjorts i det föregående. A. Organisation I »Arméutredningen 1954» framhålles i kap. II följande: »Erfarenheterna från 2. världskriget och den förstärkta beredskapen 1939— 1945 ha fortlöpande studerats. I den mån personella, materiella och ekonomiska tillgångar medgivit, har arméns krigsorganisation efter hand utvecklats mot högre effekt. Organisationsarbetet har främst varit inriktat på att öka eldkraft, rörlighet och framkomlighet samt att förbättra lednings- och underhållsorganisationen. Krigsorganisation 1949 låg till grund för chefens för armén underdåniga förslag till tygmaterielprogram, som framlades för 1953 års riksdag och som — med vissa reduceringar — antogs av denna riksdag. I förslaget anförde chefen för armén bl. a. att krigsorganisation 1949 'under ett flertal år framåt bör bibehållas i allt väsentligt, såväl till omfattning som till struktur i stort. Vissa kompletteringar erfordras emellertid för att arméns slagkraft skall vara tillräcklig.' I början av 1954 utarbetades inom arméledningen i samråd med försvarsstaben ett utkast till en reviderad krigsorganisation (krigsorganisation 1949 R). Denna har legat till grund för de överväganden som gjorts inom arméledningen för att inom den angivna kostnadsramen inrymma en arméorganisation som ger största möjliga effekt. Tekniska förbättringar, som nu kunna göras eller som bedömas kunna ske inom den tidrymd, som utredningen skall omfatta, ha så långt de ekonomiska resurserna medge inordnats i organisationen.» Arméutredningen av år 1954 ingick som en del av den s. k. ÖB-utredningen. Planerna i denna utredning överarbetades ytterligare på föranstaltande av 1955 års försvarsberedning. Resultatet härav framlades för 1958

105 års B-riksdag, varvid det s. k. Adam-alternativet förordades. I enlighet härmed fastställde riksdagen riktlinjerna för försvarets fortsatta utbyggnad. För arméns vidkommande kan de viktigaste förändringarna, såsom de angives i ÖB-utredningarna, beträffande organisation och materiell utrustning sammanfattas på följande sätt: Högre staber Ett begränsat antal högre staber organiseras för att förbättra militärbefälhavarnas ledningsmöjligheter inom de för invasionsförsök mest utsatta områdena. Personalbehovet härför kan i viss utsträckning tillgodoses genom indragning av en del infanteribrigadstaber. De högre stabernas ledningsmöjligheter effektiviseras genom signaltruppernas utökning (jämför signaltrupperna nedan). Infanteriet (infanteribrigaderna) Antalet fältbataljoner nedgår. Skyttebataljonernas och skyttekompaniernas personalstyrka reduceras för att göra förbanden mer lätthanterliga. Brigadchefens understödsförband sammanföres till en särskild bataljon — understödsbataljonen. Härigenom förbättras ledningsmöjligheterna och samordningen av eldunderstödet. Eldkraften höjes bl. a. genom att antalet tunga granatkastare i det närmaste fördubblas. Spaningsorganisationen, främst bridgadchefens spaningsorgan, förstärkes. Hästarna utbytes mot traktorer, varvid dock särskilda fristående anspannsförband tillkommer. Kavalleriet Cykelbataljonerna utgår ur organisationen. Antalet ryttarskvadroner minskas med 35 %. Fördelningscheferna erhåller egna spaningsorgan genom att ett antal motoriserade fördelningsjägarskvadroner uppsattes. Pansartrupperna (pansarbrigaderna) Pansarbrigadens bataljoner erhåller identisk sammansättning. I varje bataljon ingår två pansarskyttekompanier, ett pansarunderstödskompani och ett stridsvagnskompani. Brigadchefens understödskompanier sammanföres till en pansarunderstödsbataljon, vari bl. a. ingår ett stridsvagnskompani. Antalet tunga granatkastare tredubblas i det närmaste. Artilleriet 7,5-cm-pjäserna utgår ur fältförbandsorganisationen. Antalet divisioner ökas med omkring 20 %. Motsvarande utökning sker av artilleriregements- och kårartilleristaber.

106 Ledningsmöjligheterna förbättras bl. a. genom att artilleriflygförband för eldledning organiseras samt genom att antalet mätbatterier ökas. Luftvärnet Fältluftvärnet organiseras i bataljonsförband. Kvaliteten höjes genom tillförande av modern vapen- och eldledningsmateriel m. m. Flygfältsluftvärnsdivisionerna utgår och ersattes av kompaniförband. Flygfältsluftvärnet utökas totalt som en följd av att antalet flygbaser ökas. Ingenjörstrupperna Pansarbrigadernas ingenjörskompanier utökas till pansaringenjörbataljoner. Utökningen är huvudsakligen betingad av de ökade krav på förbindelsearbeten m. m., som införandet av tyngre stridsvagnar reser. Ökningen är huvudsakligen av materiell karaktär. Signaltrupperna För att bättre kunna tillgodose de högre stabernas krav på ledningsmöjligheter förstärkes krigsorganisationen i såväl kvantitativt som kvalitativt avseende. Sålunda organiseras ett antal sambandsbataljoner, radiolänkkompanier m. fl. specialförband. Trängtrupperna Underhållsorganisationens effekt höjes utan att organisationen därför utökas. Mot bakgrunden av den tilltagande motoriseringen och höjda eldkraften ökas möjligheterna för ammunitions- och drivmedelsersättning samt för reparation av tygmateriel. Specialförband Ett antal indikerings-, sanerings- och brandskyddsförband — ISB-förband — organiseras. Deras uppgifter är att kunna utföra indikering och sanering av radiologiska, biologiska och kemiska stridsmedel samt företaga åtgärder mot brand. De i förenämnda ÖB-utredningarna angivna förändringarna i arméns organisation kan till sina huvudsakliga konsekvenser beträffande personalen karakteriseras sålunda: Den ökade eldkraften medför, att infanteriets behov av tungt granatkastarbefäl i det närmaste fördubblas, att artilleriets behov av personal ökas med omkring 20 % samt att kvalitetskraven på luftvärnets personal ökas, medan det kvantitativt sker en minskning. Den förbättrade rörligheten medför, att infanteriets behov av motorutbildad personal ökar men att samtidigt behovet av hästutbildad personal nedgår.

107 Kraven på förbättrade ledningsmöjligheter medför, att behovet av kvalificerad personal för högre staber något ökas, att infanteriets och pansartruppernas behov av bataljonschefer ökas genom tillkomsten av understödsbataljoner, en ökning, som i viss utsträckning kan avbalanseras genom reduceringen av antalet skytte- respektive cykelbataljoner vid infanteriet och kavalleriet, att ställföreträdande chefer som fristående positioner tillkommer vid huvuddelen av bataljons- och kompaniförbanden. Personalstyrkorna vid infanteriet reduceras genom nedskärningen av bataljonernas och kompaniernas storlek, medan vid signaltrupperna sker en utökning med omkring 250 %. De ökade kraven på förbindelsearbeten och under hålls tjänst bemästras huvudsakligen genom införande av vissa maskinella hjälpmedel och medför i stort sett inga personella förändringar. Personal för ISB-förbanden tillkommer. Den nya krigsorganisationen karakteriseras sålunda av: Effektiviserade ledningsmöjligheter, ökad eldkraft och större rörlighet, kvalitativa förbättringar i materiel (nya artilleripjäser och stridsvagnar, modernare luftvärns- och signalmateriel), kvantitativ personalminskning i total, ökat befälsbehov i samband med införande av särskilda befattningar för ställföreträdande chefer, ökade krav på underhållstjänsten (särskilt ammunitions-, drivmedelsoch reparationstjänsten) samt ökade krav på förbindelsearbeten. B. Personalens rekrytering, utbildning och uppgifter Den aktiva officerskåren

Rekrytering De värnpliktiga, vilka i samband med inskrivningsförrättningen förklarats lämpliga för underofficersutbildning, benämnes värnpliktiga grupp K och sammanföres vid förbanden till särskilda befälsskolor. Till denna utbildning, vilken enligt värnpliktslagen för huvuddelen av de värnpliktiga fullgöres under omkring 15 månader i en följd, kan även andra värnpliktiga under pågående utbildning efter frivilligt åtagande överföras. Detta gäller värnpliktiga i allmänhet (Ah), de till gruppchefsutbildning uttagna värnpliktiga (A) samt de elever, vilka vid befälsskola I genomgår grundläggande utbildning för anställning som underbefäl. Efter underofficersutbildningens avslutande beordras de värnpliktiga, vilka förklarats lämpliga till officersutbildning och som är villiga att underkasta sig den ökade tjänstgöring, som denna utbildning innebär, till respek-

108 tive truppslags kadettskolor. Senast under denna utbildning, som omfattar omkring 5—6 månader, må de värnpliktiga, vilka önskar välja den militära verksamheten såsom yrke och förklarats därtill lämpliga, anmäla sig för fortsatt utbildning till officer på aktiv stat. Dessutom kan i undantagsfall synnerligen lämpligt underbefäl, tidigast 2 år efter avslutad instruktörsskola I, uttagas för utbildning till officer på aktiv stat.

Utbildning Den väsentligaste delen av utbildningen till aktiv officer äger rum vid krigsskolan. Före genomgången av denna men efter avslutad kadettskola sammanföres de officersaspiranter, som innehar studentexamen eller motsvarande allmänbildningskompetens, till gemensam trupputbildningskurs i omkring 2 månader. Därefter fullgör de trupptjänst som instruktörer vid resp. truppslags förband, varefter de beordras till gemensam officersutbildning vid krigsskolan. Denna utbildning pågår från omkring 1 oktober ena året till omkring 1 september påföljande år. I och med denna kurs vid krigsskolan är utbildningen till officer på aktiv stat avslutad. Kadetter, vilka tidigare avlagt realexamen eller motsvarande examen eller som före militärtjänstens början delvis genomgått gymnasium, fullgör tjänstgöring intill början av oktober i likhet med de redan nämnda. Därefter bedriver de beroende på förkunskaper och andra förutsättningar under ett, två eller tre läsår studier vid försvarets läroverk. Under sommarmånaderna mellan studieåren vid läroverket fullgöres tjänstgöring som instruktörer vid respektive förband. Efter avlagd studentexamen på våren sista studieåret och efter trupptjänst under den påföljande sommaren beordras dessa kadetter till officerskursen vid krigsskolan. Kadetter, vilka före militärtjänstgöringens början endast innehar folkskolekompetens, genomgår speciell preparandkurs före de egentliga studiernas påbörjande vid försvarets läroverk. Härigenom bortfaller för dem den speciella ovan nämnda trupputbildningskursen. Studietiden vid läroverket är för dessa elever tre år. I övrigt fullgör de trupptjänst och utbildning intill officerskursens avslutande vid krigsskolan i likhet med övriga kadetter. Fast anställda, som antagits för utbildning till aktiv officer, genomgår först kadettskolan, vinterlinjen, varefter de alltefter tidigare uppnådd studienivå fullföljer studier vid försvarets läroverk i likhet med de värnpliktiga, vilka vid militärtjänstens början saknar erforderlig studiekompetens. Efter avlagd studentexamen fullföljes utbildningen till officer i enlighet med vad som tidigare sagts. Huvuddragen i den följande utbildningen som officer kan beskrivas sålunda. Omkring 2—4 år efter avlagd officersexamen vid krigsskolan genomgår

109 de aktiva officerarna särskild truppslagsskola, vilken för infanteriets officersanställda är förlagd till infanteriskjutskolan och pågår omkring 7 månader. Utbildningen vid skolan, som omfattar i huvudsak taktik med fältövningar, truppföring och teknik, syftar till att bibringa officeren sådana kunskaper, att han i fält kan tjänstgöra i kompanichefsbefattning samt i vissa befattningar i brigad- och bataljonsstaber och i fred som avdelningschef vid kvalificerad befälsskola, som lärare vid förbandsvis organiserad befälsutbildning samt som ställföreträdande kompanichef. Senast under sitt 14. officersår kan officeren efter särskild prövning vinna inträde vid krigshögskolans linje I (till linje II och III senast under sitt 11. officersår). Utbildningen pågår omkring två år. Skolan avser främst utbildning av officerare till kvalificerade tjänster vid militära undervisningsanstalter och högre staber. Särskilt kvalificerade officerare kan slutligen genomgå försvarshögskolan, vid vilken undervisningen främst avser studier av problem, sammanhängande med det totala försvaret. Utöver undervisningen vid ovan angivna skolor bedrives inom armén en omfattande kursverksamhet, som är avsedd att öka den aktive officerens användbarhet inom krigsorganisationen och i yrkesverksamheten i samband med fredsutbildningsarbetet. Årligen anordnade bataljonschefs-, stabschefs-, brigadchefs- och arméstridskurser avser att uppöva förmågan i att leda bataljon och högre enheter i fält. Kurser i trupputbildning, understödstjänst, fältarbeten m. fl. avser främst att öka officerens pedagogiska förmåga vid ledandet av övningar och hans taktiska och tekniska insikter i eldledning, vapenverkan, spräng- och minmaterielens användning m. m. Kurser i tyg-, intendentur- och förvaltningstjänst avser att vid förband och staber säkerställa yrkeskunnig ledning av ifrågavarande verksamhetsgrenar. Utöver den här nämnda skol- och kursverksamheten bedrives vid förbanden jämsides med den direkta utbildningsverksamheten av årsklassens värnpliktiga och de årligen till särskilda repetitionsövningar inkallade krigsförbanden viss befälsutbildning för bl. a. de aktiva officerarna. Vissa officerare kommenderas till växeltjänstgöring vid andra truppslag eller försvarsgrenar. Växeltjänstgöringen avser främst att vidga officerarnas kunskaper om samverkan mellan infanteriförband och enheter ur specialtruppslagen och att därmed höja deras förmåga såsom truppförare i fält samt såsom lärare och ledare vid den förbandsvisa eller vid särskilda skolor och kurser anordnade befälsutbildningen.

Uppgifter De yngre aktiva officerarna placeras i krigsorganisationen i de viktigaste subalternofficersbefattningarna i bataljons- och högre staber samt efter

110 hand som deras utbildning hunnit kompletteras som chefer för de viktigaste kompanierna i fältbataljonerna. Så snart officeren genom praktisk tjänstgöring vid trupp och genom ytterligare kvalificerad utbildning uppnått erforderlig mognad i sitt omdöme och tillräcklig yrkeskunskap för mera kvalificerade uppgifter i fält, placeras han i befattning som bataljonschefs ställföreträdare och högre chefsbefattningar samt i kvalificerade stabsbefattningar inom brigad- och högre staber. I vad gäller uppgifterna i fr eds organisationen må följande framhållas. Enligt arméchefens bestämmelser och anvisningar för utbildningsåret 1958/1959 skall »Utbildningsbefäl placeras enligt de grunder, som anges i 'Befälsordningen vid armén' (Ao, Ast/0 31/5 1954 nr 67: 14) med de avvikelser, som betingas av befälsbristen och åldersfördelningen inom officerskåren. Vid placering av officerare i stabs- och förvaltningstjänst bör i första hand äldre kaptener och ryttmästare komma i fråga. Urvalet av befäl till befälsskolor skall ägnas särskild omsorg.» I »Befälsordningen vid armén» anges i huvudsak följande riktlinjer för officerarnas användning i utbildningsarbetet. Under sitt första officersår tjänstgör officeren som befäl till förfogande vid befälsskoleavdelning. Under andra året placeras han såsom chef för utbildningsavdelning, bestående av vanliga värnpliktiga. Under de närmast följande åren tjänsteplaceras officeren såsom chef för befälsskoleavdelning eller såsom ställföreträdande chef och lärare vid utbildningskompanier. Slutligen tillträder han befattningen såsom chef för utbildningskompani eller tjänstgöringsplaceras i särskild organiserad central befälsgrupp. Den brist på aktiva officerare, som de senaste åren varit påtaglig vid förbanden, särskilt inom infanteriet och artilleriet och som i huvudsak berott dels på vakanser och dels på att antalet bortkommenderade officerare varit större än beräknat, har medfört, att väsentliga avsteg från i arméchefens befälsordningsförslag beträffande officerarnas fredstjänstgöring måst göras vid förbanden. Sålunda har befattningarna som kompanichefs ställföreträdare endast i undantagsfall kunnat besättas. Ej heller har den centrala befälsgruppen kunnat tillföras de fyra heltidstjänstgörande officerare, som i befälsordningsförslaget förordats. I övrigt torde de givna direktiven för de aktiva officerarnas fredstjänstgöring ha i huvudsak kunnat följas både beträffande arbetsuppgifterna i utbildningsverksamheten och i stabs- och förvaltningstjänsten. Den aktiva underofficerskåren

Rekrytering Underofficer på aktiv stat rekryteras uteslutande bland det aktiva underbefälet. Tidigast 2 år efter avslutad instruktörsskola I antages efter ansökan lämpligt underbefäl till underofficersaspirant (alltså samma år, som instruktör sskola II avslutats). Hänsyn tages härvid till det årliga rekryterings-

Ill behovet av underofficerare, så att vederbörande i regel inom ett år efter avslutad underofficersskola (AUS) kan utnämnas till sergeant på stat. Följande fordringar gäller för antagning till underofficersaspirant: 1. att vara känd för laglydnad och medborgarsinne; 2. att efter genomgången furirskola eller instruktörsskola I (beställningsmannautbildning) ha fullgjort minst två års trupptjänst och därunder ha ådagalagt duglighet och pålitlighet i tjänsten och i övrigt befunnits lämplig för framtida befordran till underofficer; 3. att ha genomgått instruktörsskola I och II (beställningsmannautbildning) med godkända betyg i samtliga övningsgrenar och ämnen, att ha erhållit sammanfattande betyg för instruktörsskola I och II (beställningsmannautbildning) och trupptjänstgöring (tjänstgöring som beställningsman) om minst 8 enligt vederbörliga utbildningsbestämmelser samt att vid instruktörsskola I (beställningsmannautbildning) och II1 ha erhållit en sammanlagd betygssumma i undervisningens samtliga allmänbildande ämnen av på normallinjen minst 662 och på högre linjen minst 62s.

Utbildning Den egentliga utbildningen för aktiv underofficer sker vid arméns underofficersskola. Underofficersaspiranter, vilka före den militära utbildningens början icke avlagt realexamen, genomgår före kommendering till AUS ett eller två läsår vid försvarets läroverk. Den allmänbildande undervisningen vid läroverket äger rum på två linjer. A-linjen med klasserna 2 A och 3 A kan närmast betecknas som en realskolelinje med endast ett främmande språk, i regel engelska. Fordringarna för godkänd examen på denna linje är därtill reducerade i förhållande till fordringarna i realexamen. R-linjen med klasserna 2 R och 3 R leder fram till vanlig realexamen (utom franska). Uppdelningen på olika linjer sker efter särskilda prov och med hänsyn till tidigare skolunderbyggnad. Direkt inträde i 3 A eller 3 R kräver likaledes speciell prövning eller företeende av bestyrkta betygsavskrifter, gällande tidigare utbildning. Efter avlagd realexamen på A- eller R-linjen sker kommendering till underofficersskolan. Denna är förlagd till Uppsala och kursen vid densamma har en varaktighet av omkring 10 Va månader (omkr. 20/10 1. året—orakr. 30/8 2. året). Den allmänna målsättningen angives på följande sätt: 1. Undervisningen har till mål att utbilda eleverna till underofficerare på aktiv stat samt att lägga en fast grund för den fortsatta utbildningen såsom underofficer. 1 För beställningsmän vid instruktörsskola II eller särskild kurs i allmänbildande undervisning. 2 För furirer utexaminerade år 1954 68. 3

För furirer utexaminerade år 1954 64.

112 2. Undervisningen skall så ledas och bedrivas att eleverna ges den allmänna fostran och militära allmänbildning, som kräves av en underofficer: att ledaregenskaperna — främst ansvarskänsla, plikttrohet och noggrannhet —• utvecklas, att eleverna ges en för hela underofficerstiden grundläggande utbildning i pedagogik och utbildningsmetodik samt att elevernas förmåga att uttrycka sig i tal och skrift höjes. Utbildningen avser att bibringa eleverna god förmåga att i fred tjänstgöra i för underofficerare avsedda befattningar i utbildningsarbetet inom vederbörligt truppslags vanligaste utbildningslinje (-r), förmåga att i fred tjänstgöra som kompaniadjutant (motsvarande) vid utbildningsförband samt förmåga att i fält tjänstgöra i underofficersbefattningar. För blivande underofficerare på bestäUningsmannalinjerna gäller följande: Efter befälsskola I genomgår elever på mekanikerlinjen förberedande beställningsmannaskola, beställningsmannaskola och fortsatt central utbildning, vilken slutföres vid utgången av 4. året efter militärtjänstens påbörjande. Därefter följer tjänstgöring och fortsatt utbildning vid förband under omkring 5 år. De, som meriterat sig till fortsatt utbildning beordras till praktiktjänstgöring vid större tygverkstad under omkring ett år. Efter ytterligare ett års tjänstgöring vid förband genomgås därefter tyghantverkarkurs i omkring lO1/^ mån. I den fortsatta utbildningen som underofficer ingår kurs i trupputbildning om ca 6 veckor omkring 5 år efter utnämningen till underofficer. I övrigt förekommer endast tillfälliga kurser av kortare varaktighet, motiverade av behovet av specialinstruktörer i fredsutbildningen eller vissa positioner vid krigsförbanden. Som exempel på dylika kurser kan nämnas: Kvartermästarkurs omkr. 3 veckor. Motorcykelkurs omkr. 5 veckor. Instruktörskurser i motortjänst 2 st om vardera 11 veckors längd. Kurs för provledare omkr. 5 dagar. Repetitionskurs för provledare omkr. 3 dagar. Befälskurs i fallskärmsjägartjänst omkr. 6 veckor. Kurs i skyddstjänst omkr. 3 veckor. Kurs för förplägnadsunderofficerare och koktrossinstruktörer omkr. 3 veckor. Repetitionskurs för förvaltare i tygtjänst omkr. 4 veckor. Instruktörskurs i fysisk träning omkr. 6 månader. Kurser i vintertjänst omkr. 1 vecka. Granatkastarkurs omkr. 4 veckor. Kurser i häst- och anspannstjänst omkr. 8 resp. 3 veckor. Instruktörskurs omkr. 36 veckor.

113 Kurs i pansartjänst omkr. 8 veckor. Dessutom finnes ytterligare ett antal kurser, avsedda speciellt för underofficerare vid artilleriet, luftvärnet, trängen, signaltrupperna o. s. v. För äldre underofficerare anordnas förval tarkurser i tyg- och intendenturtjänst, i tjänst såsom personalregistratorer m. m. Den fortsatta utbildningen av underofficerare i yrkestjänst sker vid tygverkmästarkurs om ca 6 veckor och kurs i underhållstjänst om ca 4 veckor samt vid vissa omskolningskurser. Övrig fortsatt utbildning av underofficerare äger r u m vid förbanden dels såsom tjänstgöring för egen utbildning vid olika avdelningar och dels vid speciellt organiserad befälsutbildning. Denna senare utbildning är för underofficerarnas del i huvudsak inriktad på kvartermästartjänst och trupputbildning.

Uppgifter Aktiva underofficerare krigsplaceras såsom kompanikvartermästare (motsvarande) samt i befattningar, som kräver specialkunskap och för vilka vederbörande erhållit särskild utbildning. Att observera är att bestämmelserna anger att även överfurirer (rustmästare) kan placeras i angivna befattningar. I de centrala bestämmelserna och anvisningarna anges beträffande befälsplacering i utbildningsverksamheten: »Utbildningsbefäl placeras enligt de grunder, som anges i 'Befälsordningen vid armén' med de avvikelser som betingas av befälsbristen och åldersfördelningen inom officerskåren.» I detta arméchefens befälsordningsförslag anges att underofficerare tjänstgör såsom avdelningschefer vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet och som biträdande avdelningschefer vid befälsskola och plutonchefsskolor. Begreppet »avdelning» i fråga om utbildning av värnpliktiga i allmänhet avses ange, att inom densamma formell och tillämpad utbildning av enskild soldat och grupp skall ske men endast formell utbildning av pluton. När avdelning under tillämpad stridsutbildning benämnes pluton, för avdelningschefen plutonen såsom plutonchef. Kompanichef eller som lärare avdelad officer leder tillämpningsövningen med plutonen. Äldre underofficerare, som icke övergår till administrativ tjänst, bör utnyttjas i det praktiska utbildningsarbetet. Härför är avsedda 4 befattningar, nämligen 2 lärare i vapentjänst, 1 lärare i fältarbetstjänst och 1 lärare i motortjänst. Dessa befattningar beräknas kunna upprätthållas intill 50 års ålder. I 42-årsåldern övergår underofficerarna i allmänhet till stabs- och förvaltningstjänst. Vid ett infanteriregemente finnes för närvarande i allmänhet i vad avser underofficerare följande beställningar: 8—810905

114 5 förvaltare (regementsexpedition, avdelning P, tygavdelning, intendenturavdelning, kassaavdelning), 10 fanjunkare (9 kompaniadjutanter, 1 vid kasernkompani), 3 fanjunkare eller sergeanter (mobiliseringsdetalj, tygexpedition, intendenturexpedition). I vad avser uppgifterna som kompaniadjutant må uppmärksammas, att dessa alternativt kunna bestridas av aider underbefäl. Här har redogjorts för uppgifterna för aktiva underofficerare enligt utfärdade bestämmelser. I praktiken synes dessa bestämmelser icke helt ha kunnat följas. Framför allt gäller detta utbildningsverksamheten. Sålunda utgör plutonen allt fortfarande den vanligast förekommande utbildningsenheten. Bristen på officerare har gjort, att även yngre underofficerare i vissa fall fått bekläda befattningen såsom plutonchef. Detta har likaledes medfört, att särskild lärare eller ställföreträdande kompanichef i allmänhet ej kunnat tilldelas utbildningskompanicheferna. Plutoncheferna har därför i allmänhet fått utbilda plutonerna i tillämpad strid, även om dessa chefer varit underofficerare. Beträffande expeditions- och förvaltningstjänsten åter, kan noteras att huvuddelen av befattningarna som kompaniadjutanter alltfort bestrides av äldre underofficerare.

Den aktiva underbefälskåren

Rekrytering Antagning till underbefäl sker normalt vid inskrivningsförrättningen. Denna kan ske antingen i normal ordning som för övriga värnpliktiga det år, då vederbörande fyller 18 år, eller genom s. k. förtidsinskrivning. Detta senare innebär, att inskrivningen kan ske höst eller vår redan det år, då 16-årsåldern uppnås. Vid inskrivningen sker läkarundersökning, vissa prov m. m. för att utröna befälslämpligheten. Ansökan om antagning till underbefälsaspirant bör ske beträffande rättåriga senast 14 dagar före inskrivningsförrättningen till chefen för det förband, vid vilket anställning önskas. Den, som önskar förtidsinskrivning, bör i god tid före inskrivningen vid vederbörligt förband hos rekryteringsofficeren inhämta upplysningar beträffande vissa intyg för styrkande av lämplighet m. m. De, som bedömes lämpliga för anställning, tilldelas särskild anmälningssedel, som skall avlämnas vid inskrivningen. Värnpliktig, som under 1. tjänstgöringen blivit intresserad av militäryrket, kan, om han så önskar, på förbandschefs order överföras till befälsskola I. Härför kräves emellertid, att vederbörande vid inskrivningsprovet erhållit lägst 70 poäng och i övrigt bedömes lämplig för utbildningen i fråga. Överföringen måste ske före 2. utbildningsskedets slut d. v. s. omkr. 15/10.

115 Utbildning Utbildningen syftar för huvuddelen till instruktör och för en mindre del (omkr. 100 per år) till beställningsman. Sin 1. tjänstgöring fullgör underbefälseleverna första utbildningsåret i befäl sskola I. Sådan finnes organiserad vid huvuddelen av förbanden. Eleverna är i regel sammanförda under hela utbildningsåret i en gemensam skola, vilken i stort sett följer samma utbildningsprogram, som är fastställt för utbildningen av värnpliktiga gruppchefer. Denna tjänstgöring omfattar tiden fr. o. m. början av maj 1. året t. o. m. slutet av mars 2. året och avser främst soldatutbildning och grundläggande befälsutbildning i truppföring. Den egentliga instruktörsutbildningen påbörjas i omedelbar anslutning till befälsskola I, alltså i slutet av mars 2. året. På särskild arméorder anges årligen i början av mars månad, vid vilka förband sådan skola skall organiseras och hur inånga elever, som ur varje förband får beordras dit. Denna skola, som benämnes instruktörsskola I, pågår utan andra avbrott än för regelmässiga uppehåll för semester och helger, ungefär 1 år. Utbildningen tager främst sikte på den egentliga instruktörsutbildningen men omfattar även 400 timmar i allmänbildande ämnen. Denna allmänbildande undervisning sker på två linjer — högre linjen och allmänna linjen — alltefter elevernas tidigare skolunderbyggnad. Undervisningen omfattar främst modersmål och matematik. Efter med godkännande vitsord genomgången instruktörsskola I utnämnes eleven till extra ordinarie furir och börjar sin arbetsuppgift som instruktör. Denna första instruktörsverksamhet, som är att betrakta såsom fortsatt praktisk Utbildning för militäryrket, pågår omkring 2 år. Den slutliga skolningen för instruktörsyrket sker därefter vid ins-truktörsskola II, vilken omfattar omkring 3V2 månader. Utöver militär utbildning ingår även i denna skola undervisning i allmänbildande ämnen med omkring 300 timmar. Undervisningen i civila ämnen sker liksom vid instruktörsskola I på två linjer med koncentration på modersmål och matematik. Till instruktörsskola II, som genom bestämmelser i årlig arméorder organiseras vid vissa förband, beordras alla furirer, vilka två år tidigare avslutat instruktörsskola I eller som icke förut genomgått instruktörsskola II. Utnämning till ordinarie furir kan ske efter 2 års tjänst. Till överfurir kan befordran ske tidigast efter 6 år räknat från 1. tjänstgöringens början. Efter instruktörsskola II är den ordinarie skolutbildningen för instruktören avslutad. Den fortsatta utbildningen sker dels vid förbandet i form av den för allt befäl årligen organiserade befälsutbildningen därstädes, dels för vissa underbefäl vid särskilda kurser. Exempel på dylika kurser är: Instruktörskurs i fysisk träning; minhundinstruktörskurs;

116 kurs för hundgårdsförmän; instruktörskurs i fallskärmstjänst; kurs för vaktchefer; närpansarvärns- och kulsprutekurs; granatkastarkurs; kvartermästarkurs. De underbefälselever, som efter genomgången befälsskola I önskar utbilda sig till yrkesmän inom vissa fack av den militära tjänsten, beordras till särskild beställningsmannautbildning. Denna omfattar l1/*—1% år och består av förberedande beställningsmannautbildning och beställningsmannaskola. Utbildningen sker för underbefäl i sjukvårdstjänst vid ett trängregemente. för vapen-, instrument-, pjäs-, bil-, stridsvagns- och maskinmekaniker vid tygförvaltningsskolan, för signalmekaniker vid arméns signalskola och för radarmekaniker vid radarskolan. Beställningsmännen beordras efter respektive beställningsmannaskolor, därest instruktörsskola II finnes organiserad inom garnisonen, att vid denna genomgå viss fortsatt undervisning. Befordran till armétekniker (överfurir i sjukvårdstjänst) kan ske 6 år efter värnpliktstjänstgöringens början.

Uppgifter Enligt gällande bestämmelser skall i krigsorganisationen aktiv överfurir jämställas med aktiv underofficer. Härav följer, att varje underofficersbefattning i krigsorganisationen kan besättas med överfurir. I huvudsak kommer sålunda underbefälskåren att bestrida kvartermästarbefattningar. I sina bestämmelser och anvisningar för utbildningsåret 1957—1958 anger arméchefen följande riktlinjer för underbefälets tjänstgöringsförhållanden och placering i utbildningsarbetet: Det yngre underbefälet skall ägnas särskild omsorg. Handledning och stöd skall lämnas i utbildningsarbetet och arbetsuppgifterna avpassas efter vederbörandes utbildningsståndpunkt. Det äldre underbefälet bör ges självständiga uppgifter och där så är lämpligt inom kompani (motsvarande) få leda och ansvara för viss övningsgren, t. ex. del av fysisk träning, vapentjänst, motortjänst, samband, fältarbeten och underhållstjänst. Placering av utbildningsbefäl skall i möjligaste mån ske enligt de grunder, som anges i »Befälsordningen vid armén». Ett närmare studium av dessa i arméchefens befälsförslag angivna grunder utvisar följande. Utbildningskompanierna organiseras i ett antal övningsavdelningar på 30—40 soldater. Avdelningschefen — officer eller underofficer — får i regel till sitt förfogande såsom instruktörer 3 underbefäl (överfurirer och furir e r ) . Deras uppgift är i huvudsak att — — — »utbilda enskild soldat och handhava den formella utbildningen av grupp och patrull, allt enligt direktiv

117 utfärdade av avdelningschef eller annan övningsledare ». I övrigt uppställes vissa krav på instruktörens pedagogiska förmåga, hans karaktär och viss åldersgräns för instruktörsuppgifter (högst 42 å r ) . Beträffande äldre underbefäls placering efter 42-årsåldern gäller för närvarande särskilda av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter. Här kan som exempel nämnas förhållandena vid 15 (Kbr juni 29; TLA nr 45 23/7 1956). Överfurirer bestrider tjänsten vid: Budcentral Utbildningsavdelning Skjutbanor, utbildn.-anordn. Sjukvårdsavdelning Stalltjänst Hundtjänst Kasernkompani

1 st 1 st 1 st 1 st 1 st 1 st 1 st Summa 7 st.

Beträffande inretjänstbefattningarna för underbefäl må därutöver framhållas, att vid samtliga förband i princip befattningen som adjutant vid utbildningskompani (motsvarande) kan besättas med aktivt underbefäl eller aktiv underofficer. Som jämförelse med vad som nu angivits må uppmärksammas vad i arméchefens befäisordningsförslag förordats. Enligt detsamma blir det nödvändigt, att äldre instruktörer vid fullt genomförd organisation besätter samtliga kompaniadjutantbefattningar samt därutöver ett ytterligare antal nu icke disponibla inretjänstbefattningar.

C. Rekryteringsutfallet och vakansläget inom de aktiva befälskårerna I den föregående framställningen har påtalats de svårigheter, som förelegat att till befälskårerna rekrytera lämplig ungdom i tillräckligt antal. Den otillfredsställande rekryteringen har främst gällt underbefälskåren men också officerskåren har tidvis varit svår att rekrytera. Det läge, som föreligger när detta betänkande framlägges, synes dock på intet sätt oroande. Antalet ynglingar, som anmält sig som sökande till befälsskola I, har ökat år från år och rekryteringen har även kvalitativt inneburit en stegring. Även antalet officersaspiranter visar nu en uppåtgående tendens. Den åtstramning, som sedan hösten 1957 gjort sig märkbar på arbetsmarknaden, torde ha varit en faktor, som medverkat till detta förhållande men även den totala ökningen av antalet ungdomar i rekryteringsåldrarna har sannolikt varit av betydelse. Avgången från aktiv tjänst före pensionsålderns inträde är inte heller för närvarande av så oroande omfattning som i ett tidigare skede. Vakansläget är dock vid vissa förband alltjämt otillfredsställande.

118 Utredningen ger i det följande en kort beskrivning av läget inom kårerna i berörda hänseenden under de senaste åren. Underbefälskåren

Som tidigare framhållits beslöts 1952 en radikal omläggning av underbefälsorganisationen. Volontärinstitutionen —• innebärande viss tids kontraktsanställning och korttidsanställning av större delen av underbefälet — slopades i princip och ersattes med ett system, enligt vilket underbefälet rekryterades direkt ur de värnpliktigas led bland dem som vid inskrivning uttagits till underbefäls- (gruppchefs-) utbildning. På motsvarande sätt som inom den civila statsförvaltningen skulle underbefälsaspiranterna efter avslutad värnpliktsutbildning anställas som aspiranter med viss tids ömsesidig uppsägningsrätt. Flertalet aspiranter, som med godkännande vitsord genomgått utbildningen, tillförsäkrades anställningar inom försvaret med pensionsrätt. Som framgår av tabell 6 anmälde sig 1953 ej fullt ett tusental ynglingar som sökande till befälsskola I, av vilka ungefär hälften bereddes tillträde till sådan utbildning. De närmaste tre åren därefter har inemot 1 200 sökande anmält sig varje år och 1957 steg antalet till över 1 400 för att 1958 nå upp till 1 649 och 1959 till 2 206. Antalet antagna elever har ökat år från år och uppgick år 1958 till 795. Tabellen visar också hur antalet elever vid instruktörsskola I ökat under den angivna perioden och hur därmed antalet utnämnda furirer ökat i motsvarande takt. Antalet avgångna underbefäl har emellertid, som framgår av tabell 7, varit stort. Under 1954—55 lämnade således inte mindre än 425 instruktörer sin anställning; avgången var med andra ord större än nytillskottet av utbildat underbefäl (furirer) detta år. Frågan om bättre anställningsvillkor för underbefälet aktualiserades och 1957 års riksdag beslöt en fortsatt förstärkning av underbefälsorganisationen. Bakgrunden härtill var, att vakansläget i fråga om underbefälsbeställningarna var otillfredsställande. Orsaken till avgångarna ansågs vara de bättre ekonomiska förmåner, som erbjöds på andra områden. I syfte att förbättra underbefälels befordringsutsikter beslöt därför nämnda års riksdag inrättandet av den högre underbefälsgraden, rustmästare, som chefen för armén föreslagit men till vilket förslag statsmakterna tidigare ej tagit ställning. Dessa beställningar, som var avsedda för specialinstruktörer, tillkom i utbyte mot furirsbeställningar. Rustmästarbeställningarna bestämdes skola hänföras till dåvarande 15 lönegraden. De är numera placerade i 11 lönegraden. Det bör dock observeras, att en betydande förbättring i fråga om avgångarna för arméns underbefäl inträdde redan 1956, då antalet avgångar stannade vid 331, och att nytillskottet av furirer detta år var praktiskt taget lika högt. En stabilisering hade således redan inträtt och genom tillkomsten av rustmästaretjänsterna, som antalsmässigt i första omgången stannade vid 100 beställningar för armén, gavs de psykologiska förutsätt-

119 Tabell 6. översikt rörande rekrytering och utbildning av underbefäl inom armén efter genomförandet av 1952 års underbefälsreform År

Sökande till Antagna elever Befälsskola I i Befälsskola I

Elever i Instruktörsskola I

Utnämnda furirer

Elever i Instruktörsskola II

360 C1383)

(*225)

2 206

800—8502

244 För underbefälseleverna tillhörande årskullarna 1953—1955 (inramade) utvisar sammanställningen den fullständiga utbildningsgången fram t. o. m. Instruktörsskola II 1 Rekryterade via det äldre systemet 2 Prognos. ningarna för såväl ett ökat kvarstannande i tjänst som för ett förbättrat rekryteringsläge. Senare har riksdagen beslutat om inrättande av ytterligare 300 rustmästartjänster, vilket förstärkt underbefälstjänstens värde och attraktivitet i jämförelse med likvärdiga civila tjänster. En av arméstaben åren 1954—1958 utförd undersökning, som ställts till utredningens förfogande, visar, att det förtidsavgångna underbefälet inom armén i icke obetydlig utsträckning övergått till annan statlig eller kommunal tjänst. Undersökningen visar, att 1957—1958 tog mer än 50 % av de i undersökningen redovisade anställning vid polis, tull, post samt inom flygvapnet (trupputbildare och flottiljpoliser). Den omedelbara anledningen till avskedsansökan uppgavs vara, att den nya anställningen erbjöd bättre förhållanden, att vederbörande kände allmän vantrivsel, att befordringsutsikterna vore små eller att lönen var otillräcklig. Den sistnämnda faktorn angavs endast av 20 procent av de tillfrågade 1957—1958, medan mer än hälften anfört detta motiv 1954—1955. Den nämnda undersökningen har även avsett att belysa attityderna hos den ungdom, som vunnit anställning vid armén. Ett allmänt intresse för yrket anges av ungefär fjärdedelen av de undersökta som motiv för anställ-

^ > OS in X m Cl TH

TH O t O f » X CM C l t o CO —i T-i CM

+ ++ | |

*>

CO C l C l LO o r l O M T LO CM © T f

to 1^ CM

X lO

TH t o x i> x r r l > T - I CO r H CM

+ ++ | |

| rH T}<

S

£-i

c i T* o C l tO rH CM © T f rH rH

> l> m to

m

™

Cl

H

TH

^

cd +J 70

CO O CO t O T-H CM CO OO TH

to Cl CM CM

o co i r 5 m TH te> CM o cl CM l -i

X CM CM

_;

I>

O l> |

t > TJ Tf C ) CM ot:)

CM

TH

T-

CO

CO CO CM

© TH L-) © TH r- < T-H O T- <

© CM CM

T f O CO CM T f CM r H

O T f T- < © t O T-i T-H t > a 5

CM O X

Tf CO

T f i n LO © CM r H CM l > t O t O i n co c i TH

1 + 1+ +

1 I > I > CM CM C l X CO C l C l

Tf TJ*

O CO

T " "

CO CO t o T * o T-H X C l t O TH TH CM O TH T-l TH

to

r H O LO CO L^ CM CO I > TH

CM CO X Cl

T-H

Tf Cl rH

CO

O LO T f CM

T3 3

LOT m

>

CQ

T H

mj

+ ++ 1

CO

T H

CO

H

_cc_,

co LO i n LO o T-H [ > CO © r H T f M O T f

T:

^d eg

> T*

in Cl

3 CH

CM Cl

Tf

T f C> Ol CM C>

Tf CO CM

TH

CM to CM CM CM

© ti l > i r> 1 C l ol ' TH Cl

© CM CM Tf

m a CM r1 JM C

T f

o

CO

Cl I>

Tf

T-i r H

ed +-> CA

ea

- H

rH

T-H

>

CO CO ©

CO CO CM CM O r H I > CO t o r H T f CM © T f

© CM CM

TH

CO

o in ci o CM TH co Cl

Cl

+ +

!

CM

CM Tf

I> O CM CM

co

TH

r H

M O l O CM T f T f CO X r H ,_l

o

CM CO CM CO T f CO CO I > TH

l> O CM CM

Tf t o TH T f

O X

TH

© 1 ©

C) «>

i x a) to CO

CM CO CM

CM

+ + +

Tf

co

© Tf

^ © I> I I > I> 1 m TJ TH T -

r^ Tf ©

co c

CO ©

I X T1 l > Tj T-H O CO Cl

TH

o

c r\ C M ec

+

1 , ,

CO

CO © CM

© rI © ir 1 © Tt r H C\

T H

eg

C I CM o m r H LO CO O r H CM

r^H

+ +

• H

C/3

o

CM

T H

CM

I > Cl Tf O

CO ©

X Cl

W C X IT T-H C

TH

.

. ++ + + l

1 Tf X CO TH

1 1

m x | co c

m co i > o t o co CO I > CM

in

T-H

CM

TH

CM

1 CO Tf r H r-

CO CM T f T f O T-I m i n t o TH Tf CM © Tf T-H TH

CO

Cl O CM

© TI CM I T 1 LO T j

J> ©

CM

r H CN

CO

TH

co

rH

_ca

o

exc3

+->

o co

efl

a o —

3 +-> C3 >H "? l a

^

O

s ti

HO

CJ

ti

tu 5Ä yj ea .rt , S

K

3 LH

O

ca

ea >

>

+j ^

(H

W

;/: F. CH

ea = 2 •C£

t. T

r,'

CJ

OJ

+->

"

«

CM

§

^

^ cu +H

DH«^

|

"SJ" —H

ca

éa 3

ö0C- - a 0

ej :C3

c

03 Zn

i S 3 • >H

LH

"Ö

T) o 3

t) O »i c c 3 a a u •^ iA ••<& • H ca .

-

u

:

:ca :c3 ° 0 h hOO S ^ r l

^ «• •H

fcH

P>

>"

o

ca

"^

O

-

tö 33 H >

^

M

m

• "

!_, T—1 C/2 -Ö Tf °es © O in

-i

-3

> 3

TH

Cl CM Cl

CM T f CM CM i n CM CO l > T-H

.

I> CM

CO r H t O TJ" uO r H 1 > O CO o T f CO C l CM

H

_C3_ t)

1 S3

— 1

-

© Tf X

r H r-

>

-tu 3

> o

Tf

CO

ca s tx^j

TH

CM

CM

«^

ca

Ul

C t-i -ca «

;o

•H

TH

o

.2 c" 'C ca

s

A •=

CM CM

CO O O CM m co CO l > TH

X Cl

eg :ca "3

o

3 3

>

ti

ac

y-H

CO

CH

2>

"Ö

co o r > TH o TH t o t o t O H Tf CM O Tf r H T-H

CM

*a

yi

ca . g

CM

Tf

*-<

-Q

«

CM C I m c\ 1 Tf X

H

-5

*S

CO

CO O CM CM O TH X T H I > CM Tfi CO C l CM

»

CO X ©

TH C- l

c; TH C ; CM C

TH

"

CM

m

H J

m

T

TH

"~\

•J*.

LO LO CO O T-H

T4

-T5

TH m

CO

Cl t o o O C l rH CO 1 > CM

!!ZJ

_eg,_,

CO m CM

TH

-3 a M

+J=ca

1 ++ + +

co

ca:rt - P TO r ^ s

•o 2

^

1 TH C l 1 T f Tj 1 © er) r H T-

CM

ca <u

CM

r^Cl Cl CM

IT

CO m Cl

X

t o CM T H CM C l T-H © LO T f T H m co c i CM ,_i

1 CO CM

I-1

O FTH

|

+ ++|

ca

CO CO X CM

ca " ö

3'er. *J CJ 2

TH

ca 5P j>

a

••

fficerar e enerale r. . . egemei itsof aptene r öjtnant anrikar

Tf in

CM

CO Tf CO co o T-H

CO [ >

,M

•"-1

X CM CM

+

to X CM

eg

TH

CM © ©

j _

T"

tO X CM CM t o C l CO X o

o

CO C l CM O r H CM C l CM C l

1-1 ^ _ j

1 o

LO o i > i > T T-H T-l r - T » x LO CO C l T-H

m i> H

eo t :> 1 LO c5 1 I > ol TH T-

to

•

^

TH T f X CO l > CM co r^ TH

TH

TH O CM

in

3 O ca T3 X 3 ca 3

.

LO ©

Tf O

co

H

Ö 3

Tf

TH C l T f CO t o o co o ci r*

3 •

OOE^Jä

ca HI

g

.

.

.

3 70

-

ö

fa

fa

ca 3

s s 3 70

•O +H j "

nderbef ustmäs verfuri: urirer..

to

m O

CO

eg

H

c;

r H r- •1

T -

+ + 4- ! |

CM LO CM Cl CO T - I X CM TH r H CM "CO +->

CM

LO T f C l CM CM CM

w

1 + +

i> CM CO

X CO X

T-H

nderoff icero örvalta re.. an junk are. jrgeant er..

ea

Tf Tf

x c1 Tf c 1 CO T;•i

© © CO

|

i—i

—

I

co

O O CM

O

CM CM

Ln CO TH

O m i r5 m t o r-CM t O Tj*

TH

co

*H co m T-H X Tf

rH CM C l X T f l > LO T f C l CM

2 CO CM

T f r H [ > [ > CM H M h T f h LO CO C l r H

s

^ca

._

co o

r

+J CXI

-a

X

t>

[ >

m © TH

rH rH

X T f

+ + 1+ +

CO

7}

ii es

|

»-I

H eg

CO TH t o TH CM X CO CM

1 CM

O

S3

^ J

X

t O T-H t ^ i > co co co TH x

TH c i i n c i CM r H CM O X l > LO -TH C l r H

.j.

X LO CM

T i

OKOfa

ca

s ss , tn

3 70

: 3 ^ 3 • ta r J B » °ca ca co _ , Ä 70 TH I CÖ

° js" c

-Q +*

« » b =ta

2 f? ~ ^- i £ :3

«

S! " ö ca oj

fa

c •*•' en

S

H

S«s

~ ~ - . T - > t* TÖ ta -i-»

:o # - Cl * 5B CO fa

i i H o S

121 ning. I icke obetydlig utsträckning anges vidare bl. a. önskan att bli underofficer eller officer, att få en tryggad anställning, att få ett friskt och härdigt yrke eller att få utbildning för visst angivet yrke. Som framgått av tabell 6 har rekryteringsläget och därmed även vakansläget förbättrats avsevärt de senaste åren. Fortfarande uppgår dock antalet vakanser totalt inom armén till 838 innebärande, att ca 20 % av disponibla underbefälsstater icke besatts. Det måste emellertid uppmärksammas, att ett ändamålsenligt utbyggande av underbefälskåren under ett antal övergångsår nödvändiggör en viss vakansmarginal för att säkerställa en åldersmässigt lämplig fördelning av befattningshavarna. Underofficerskåren

Kåren har liksom tidigare helt rekryterats ur det fast anställda underbefälets led. Rekryteringen har ur såväl kvantitativ som kvalitativ synpunkt visat ett tillfredsställande resultat. Vakanser har icke förekommit inom kåren. Några förändringar beträffande sättet för rekryteringen av under officerskåren har därför icke varit motiverade. Officerskåren

Ur kvantitativ synpunkt har rekryteringen till officersyrket icke varit tillräcklig, ett förhållande som varit rådande alltsedan åren närmast efter 2. världskrigets slut. Rekryteringen till officersyrket under åren 1950—1959 framgår av figur 4. Beträffande frågan om officersrekryteringens kvalitativa utfall synes denna vara synnerligen svårbedömd. Det förhållandet att rekryteringen kvantitativt visat en låg siffra under 1950-talet synes dock i princip medföra, att rekryteringsunderlaget för de mest kvalificerade befattningarna vid arméns högre staber, skolor och förband försvagas under de år, då de härför aktuella officerskurserna uppnå lämplig ålder. Den låga rekryteringsfrekvensen har ävenledes medfört, att brist på officerare för utbildningens bedrivande vid förbanden tidvis varit kännbar och inverkat menligt på dess effekt. Det må emellertid beaktas, att den kraftiga ansvällning av den aktiva officerskåren, som blev nödvändig i samband med försvarsorganisationens utbyggnad i början av 1940-talet, medförde en ansenlig överrekrytering av vissa åldersgrupper, som kommer att elimineras först i och med att dessa officerare avgår ur aktiv tjänst vid uppnådd pensionsålder. Åldersfördelningen inom officerskåren är därför för närvarande mycket ojämn. Sålunda visar åldersskiktet omkring 40 år och däröver ett överskott, under det att tillgången på officerare i yngre åldrar visar underskott. Eftersom antalet stater måst hållas konstant torde till följd härav full rekrytering icke varit möjlig genomföra efter kriget, även om ett erforderligt antal lämpliga officersaspiranter stått till förfogande. Ett visst vakansläge inom främst subalternofficerskåren har varit nödvändigt att bibehålla.

122 Antal officerare

Figur 4. Rekryteringen till officersyrket under 1950-talet 1

170160-

Antal elever i varje kurs Rekryteringsbehov på lång sikt

m130120110-

90807060-

40302010n Ur kurs

1959 I960

Det torde få anses sannolikt, att rekryteringen till officersyrket liksom till många andra yrken inom statlig verksamhet direkt påverkats av den starka efterfrågan på kvalificerad arbetskraft, som kännetecknat samhällsutvecklingen efter andra världskriget med en stark expansion såväl inom administration och förvaltning som inom industri och handel. Denna efterfrågan på kvalificerad arbetskraft har satt in under en period ,då de ålderskullar, vilka efter utbildning sökt sig in i arbetslivet, varit numerärt små. På grund av årskullarnas snabba tillväxt under de närmaste åren kommer emellertid ett allt större antal arbetsföra ungdomar att stå till arbetslivets förfogande samtidigt som skolväsendets utbyggnad erbjuder ökade mojligheter för denna ungdom att erhålla kvalificerad skolundervisning. Det torde därför finnas anledning att förmoda, att rekryteringsmöjligheterna för bl. a. officersyrket kommer att efter hand te sig avsevärt gynnsammare än under senare år. Det må i anslutning härtill framhållas att antalet kadetter, vilka beräknas hösten 1959 påbörja sin egentliga officersutbildning vid krigsskolan, uppgår till omkring 100, vilket innebär en avsevärd antalsmässig ökning i jämförelse med de senaste årens rekryteringssiffror. Förändringar beträffande antalet stater totalt inom armén samt vakanser under 1950-talet framgår av sammanställningen i tabell 7, som grundar sig på av arméstaben lämnade uppgifter.

KAPITEL 5 B e f ä l s o r d n i n g e n i vissa andra länder

Utredningen har funnit det vara av vikt att erhålla närmare kännedom om befälsordningen inom andra länder. I sådant syfte har utredningen genom förmedling av försvarsstaben tillställt respektive försvarsattachéer i Danmark, Frankrike, Förenta Staterna, Norge, Storbritannien och Västtyskland ett inom utredningen uppgjort enkätformulär, innefattande en rad frågeställningar rörande de olika befälskategoriernas rekrytering, utbildning och användning jämte därmed sammanhängande förhållanden. De inkomna uppgifterna har bearbetats och sammanställts av utredningen, som i del följande lämnar ett koncentrat av här relevanta uppgifter. De förhållanden, som därvid särskilt sammanställts och jämförts, är följande: 1. Befintliga befälskategorier (-kårer). 2. Rekrytering av befälspersonal. 3. Utbildningen såväl till som av befäl. 4. Utnyttjande av befälspersonalen i såväl fred som krig. 5. Befordrings- och pensionsåldrar för aktiv personal. 6. Månadslön för aktiv personal. En i tabellform gjord översikt över dessa förhållanden för var och en av ovannämnda arméer redovisas i tablåerna I—VI i bilaga 2. Befintliga befälskategorier (-kårer)

Beträffande den i Sverige gällande kategoriindelningen i aktivt, reservrespektive värnpliktigt befäl kan konstateras, att ett i stort sett identiskt system endast existerar i Frankrike. Självfallet återfinns på alla håll gruppen aktiva eller yrkesbefäl. Likaså har varje undersökt land någon form av reservbefäl, vilket synes vara en naturlig följd av att samtliga bygger sin totala arméstyrka inte enbart på stående förband utan även på ett utnyttjande av »hemförlovade» åldersklasser. Här bör dock anmärkas dels att i Norge, där benämningen reservbefäl inte förekommer, det kontraktsanställda värnpliktsbefälet torde komma närmast vårt begrepp reservbefäl, dels att Västtysklands reservbefäl i viss utsträckning kan betraktas som ett slags värnpliktsbefäl dels ock att i Storbritannien reservbefälet utgöres uteslutande av f. d. aktiv personal. Reservstatsinstitutionen synes tills vidare vara förbehållen vår organisation, även om i Norge föreslagits införande av en liknande ordning.

124 Värnpliktigt befäl finns i alla de berörda länderna. Dock använder Förenta Staterna och, som tidigare nämnts, Västtyskland inte just den beteckningen. Beträffande kårindelningen synes också franska armén vara den, som når i det närmaste full överensstämmelse med den svenska. Huvuddelen av övriga länder har endast två kårer, officerare å ena sidan och övriga grader å den andra. Visserligen är härvid att märka, att benämningarna underofficerare eller underbefäl inte förekommer vare sig i Förenta Staterna eller Storbritannien. I praktiken torde dock »Warrant Officers» och »Non Commissioned Officers» närmast motsvara svenska underofficerare och svenskt underbefäl. Norska armén utgör ett undantag genom att i kårbegreppet »officerare» även ingår vad som närmast motsvarar svenska underofficerare. Ett annat särdrag för norska förhållanden är de därstädes förekommande tekniska officerarna, som har en helt egen rekrytering och karriärgång. För Danmarks del förtjänar särskilt framhållas, att »fenriks»-gruppens uppgifter närmast motsvarar den svenska underbefälskårens och att huvuddelen av de s. k. specialofficerarna fullgör vad vi menar med underofficerstjänst. Rekrytering

Här rubricerade förhållande har framförallt avsett att klara ut kvalifikationskraven för de olika befälskategorierna och i samband härmed särskilt möjligheterna att på varierande vägar bli officer. Beträffande kvalifikationskraven till officer kan sägas, att det genomgående — såsom förhållandet är i Sverige — ställs relativt höga och delvis mycket höga fordringar för att bli aktiv officer, medan kraven är lägre för att bli reservofficer och ganska låga för att bli värnpliktig officer. För den blivande aktive officeren — officersaspiranten — kan fastställas två principiellt skilda utgångslägen före inträdet i militär tjänst. Det ena är såsom i Sverige studentexamen, vilket innebär, att avlagd dylik examen får tjäna som bevis för att erforderliga civila allmänbildningskvalifikationer föreligger. Detta krav återkommer i Danmark, Frankrike, Norge och Västtyskland. Det andra är det i Förenta Staterna och Storbritannien förekommande med inträdesprov och särskild testning före påbörjad krigsskola men utan officiellt deklarerade krav på viss bestämd civil skolunderbyggnad. I gengäld ges aspiranterna vid sistnämnda båda länders krigsskolor — West Point respektive Sandhurst — en kompletterande allmänbildande undervisning, som, vad de amerikanska eleverna beträffar, leder fram till en standard mellan studentexamen och fil. kand. enligt svenska begrepp. Framhållas må emellertid, att huvuddelen av den aktiva officerskåren i Förenta Staterna rekryteras genom aktivering av reservofficerare. Britterna bedömer, att den karaktärsfostran, som deras aspiranter bi-

125 bragts bl. a. genom förmilitär utbildning i de internatskolor, varifrån huvuddelen kommer, bör värdesättas och göras till föremål för prov i samma utsträckning som befintlig boklig bildning. I detta sammanhang kan också förtjäna nämnas, att den franska fullständiga studentexamen, vilken krävs för tillträde till franska krigsskolans studentlinje, har avsevärt högre fordringar än den svenska. Fransmännen ställer överhuvud taget mycket stora krav på sina officerares allmänbildning. De franska aspiranterna måste dessutom avlägga prov för att kunna vinna inträde vid sin krigsskola i Coetquidan. I såväl Danmark som Frankrike, Förenta Staterna, Norge och Västtyskland ges elever, som då militärtjänsten påbörjas inte innehar för krigsskolestudier fastställda civila kunskaper och som bedöms lämpliga att bli aktiva officerare, erforderlig utbildning på statens bekostnad i likhet med vad som sker i vårt land. För dylik utbildning finns i Danmark, Frankrike och Norge särskilda militära läroverk, medan Förenta Staterna och Västtyskland härvid begagnar sig av helt civila skolor. Det är intressant att observera, hur sådan undervisning i regel binder eleven till motsvarande lång tjänstgöring inom vederbörande armé. I Storbritannien står visserligen också i princip vägen öppen för varje villig yngling att inträda på officersbanan, men erforderliga civila kvalifikationer skall han i så fall ha skaffat sig på egen bekostnad. 1 norska armén, där rent formellt enhetsbefälstanken genomförts, kan i praktiken ur rekryteringssynpunkt urskiljas två bestämt skilda officerskategorier, nämligen de krigsskoleutbildade (K) och de befälsskoleutbildade (B). Till grupp K kan endast ifrågakomma aspiranter med studentexamen, medan det för grupp B räcker med realexamenskunskaper. För danska arméns s. k. specialofficerare krävs inte någon studentexamen. I det föregående har lämnats en kortfattad redogörelse för de olika vägarna att bli officer. Därav framgår bl. a., hur nödvändig civil skolutbildning kan beredas lämpliga och villiga elever. Denna sistnämnda möjlighet står sålunda i berörda länder öppen även för underofficerare och underbefäl, som önskar övergå till officerskarriären. Det är endast Frankrike, som, på sätt framgår av tablå II, dessutom har flera andra vägar för en underofficer att bli aktiv officer. Sammanfattningsvis kan beträffande de skilda tillträdesmöjligheterna till officersbanan framhållas, att i alla de undersökta länderna med ett enda undantag underlättas strävandena för villiga och lämpliga elever utan tillräckliga civila kunskapskvalifikationer att övergå till officersyrket. Ifrågavarande undantag har hittills varit Storbritannien, där en klar gräns dragits mellan officerare och övriga kategorier och där möjligheterna för exempelvis en aktiv underofficer att bli officer varit praktiskt taget stängda. I samband med avvecklingen av den allmänna värnplikten och återgång till

126 försvarskrafternas uppbyggande på yrkesprincipen har emellertid i viss mån en förändring beträffande förenämnda strikta gränsdragning inträtt. Detta framgår bl. a. av engelska regeringens proposition i november 1958 rörande rekryteringsprinciperna för yrkesarmén. Två andra omständigheter kan vara av intresse, när jämförelser göres med svenska rekryteringsförhållanden. Den ena är, att det i de flesta av de här omtalade länderna, nämligen Frankrike, Förenta Staterna, Storbritannien och Västtyskland, har bestämts, att en officersaspirant skall vara ogift för att kunna bli antagen. Den andra gäller frågan om frivillighet eller tvång vid uttagning av värnpliktsbefälselever. I det fallet synes frivilliglinjen vara allmänt företrädd både vid uttagning för underofficersutbildning och officersutbildning. Ett undantag utgör Frankrike, i vilket land tvångsvis uttagning synes förekomma beträffande såväl reservbefäl som värnpliktsbefäl. I Västtyskland har de slutliga principerna ännu icke hunnit klarna fullständigt, men även där torde i framtiden en tvångsvis uttagning kunna komma att tillgripas. Utbildning

Vad först angår utbildningen till befäl, förekommer i de aktuella länderna också i detta avseende både likheter och olikheter vid en jämförelse med motsvarande ordning i Sverige. Sålunda sker i vårt land exempelvis utbildningen till aktiv officer dels inom samma ram som utbildningen till värnpliktig underofficer och värnpliktig officer eller reservofficer, dels i nära kontakt med utbildningen av huvuddelen värnpliktiga och under växling mellan skolutbildning och praktisk trupptjänst. Ett likartat system synes råda endast i Danmark och Norge. Övriga länder har genom officersutbildningens särställning i förhållande till annan militär utbildning redan från första tjänstgöringsdagen givit densamma ett tydligt drag av yrkesutbildning. Detta är särskilt markant i Frankrike, Förenta Staterna och Storbritannien, där eleverna efter inträdesprov går direkt till krigsskolan för att så småningom träda ut därifrån som färdiga officerare utan att under tiden ha konfronterats med andra kategorier. Beträffande Förenta Staterna gäller detta officerare, som genomgått West Point. Något mindre utpräglad är motsvarande utbildning i Västtyskland, vars aspiranter dock genomgår en sex månaders grundutbildning tillsammans med värnpliktiga i övrigt och senare fullgör trupptjänst före sin slutliga officersutnämning. Förenta Staterna och Storbritannien synes motivera sin utbildningsgångbi. a. med att eleverna från början skall inriktas på icke att bli plutonchefer eller motsvarande utan ledare med möjlighet att direkt sikta på de högsta posterna. I Storbritannien liksom i Frankrike är dessutom ett specifikt utgångsläge för handen genom den förmilitära utbildningen, som flertalet av deras aspiranter kunnat få redan under sin civila skolgång.

127 Gemensamt för alla de länder, som uppställt studentexamen som grund för den blivande aktive officeren, är kravet, att fastställda civila kunskaper skall ha inhämtats före påbörjad krigsskola. Utbildningen till befäl för övriga kategorier genomföres som regel i särskilda skolor eller avdelningar; urvalet av elever brukar ske bland de vanliga värnpliktiga efter frivillig ansökan — Frankrike gör dock som ovan nämnts delvis undantag från denna regel — och efter prov. Härvid kan det vara värt att observera, hur kortvarig den utbildning är, som bestås den blivande värnpliktige brittiske officeren. Han genomgår efter de första veckornas grundutbildning endast en sex månader lång kadettskola och kan alltså gå ut som värnpliktig fänrik vid 19 års ålder eller t. o. m. tidigare. Utbildningen för blivande aktiva officerare inrymmer regelmässigt åtskilligt civilt lärostoff, vilket framgått av redogörelsen i det föregående. Så räknas t. ex. med att 60 % av den 4-åriga utbildningen vid West Point ägnas åt civila ämnen. Återigen är det härvid kanske framförallt den franska officersutbildningen, som på ett iögonenfallande sätt understryker kraven på allmänbildning. Detta visas bäst av följande utdrag ur nu gällande anvisningar för franska krigsskolan: »Allmänbildning (la culture générale) är den väsentliga grundförutsättningen för varje chef, uppfostrare och instruktör —. Officeren får inte vara en enkel specialist, utlärd i en yrkesskola . Officeren måste ha den bildning, som erfordras för att intaga en plats bland nationens intellektuella elit och för att värdigt representera sitt land inför utlänningar — -— —. Han måste vara insatt i de stora aktuella frågorna inom naturvetenskap, litteratur och konst samt följa utvecklingen i ekonomiska, politiska och sociala frågor. Denna utbildning bibringas genom kurser och föreläsningar • — där huvudvikten lägges mera på den intellektuella förmågan än på minnessaker.» Någon motsvarighet till den centrala underofficersutbildningen i Sverige synes icke finnas i här jämförda länder. Vad därefter angår utbildningen som befäl uppmärksammas till att börja med ett särdrag i den amerikanska, brittiska och franska officersutbildningen, nämligen de i omedelbar anslutning till officersutnämningen obligatoriska plutonchefskurserna. Dessa är naturligtvis betingade av den tidigare utbildningens ovan påtalade inriktning med avsaknad av kontakt ined förhållanden, som sammanhänger med de vanliga värnpliktigas utbildning. Ytterligare en intressant iakttagelse är den i Västtyskland föreskrivna sex månaders fortsatta skolningen i allmänbildande ämnen för att kunna vinna befordran till Oberleutnantsgraden. I övrigt kan om den obligatoriska vidareutbildningen av aktiv och reserv-

128 personal som helhet sägas, att den i stort sett liknar den i vårt land fastställda med ett flertal relativt korta kurser under karriärens gång. Mycket grundlig och systematiskt uppbyggd synes denna obligatoriska utbildning, åtminstone för officerare, bli i Västtyskland. Beträffande den högre skolningen för yrkesofficerare, vilken huvudsakligen är frivillig, urskiljes högskolor av ungefär samma art som i Sverige, d. v. s. krigshögskola och försvarshögskola. Krigshögskolekurserna är tvååriga utom i Norge och Storbritannien, där de håller sig på omkring tio månader; godkända prov krävs som regel för att vinna inträde till skolan i fråga. Därvidlag utgör emellertid Förenta Staterna ett undantag, ity att inträdet vid dess motsvarigheter till svenska krigshögskolan — Army W a r College och Command and General Staff College — sker genom kommendering efter strängt urval. Den danska högre officersutbildningen sker vid Försvarsakademien, som är gemensam för de tre försvarsgrenarna. Kommendering dit sker efter ansökan. Beträffande inträdesprov kan slutligen påpekas, att i Västtyskland varje äldre Oberleutnant är skyldig genomgå dylika. Uppgifter

Det ligger i sakens natur, att inom arméer, som karakteriseras av i fredstid stående styrkor av i huvudsak fältstarka förband och därutöver av reservformationer och en mer eller mindre omfattande territorialorganisation, den aktiva befälskåren i första hand får sin användning inom den stående fälthären. Detta förhållande torde gälla i såväl fred som krig och medför bl. a. en ganska fullständig överensstämmelse mellan befälsbefattningarna i fred och i krig. Dessa omständigheter synes vara aktuella för huvuddelen av här undersökta länder. Skärskådas så principerna för befälspersonalens utnyttjande i några av dessa länder var för sig, kan konstateras, att desamma särskilt i Frankrike kan sägas vara i stort sett lika dem i Sverige. Fransmännens individualism och befälets intresse och förståelse för de individuella särdragen har emellertid medfört många undantagsfall beträffande befälets tjänstgöring. Ett utslag av denna individualism är, att en högre chef ofta omger sig med en skola (équipe), som han själv fostrat och dragit fram och sedan tar med sig vid förflyttning till annan tjänst. I Förenta Staterna är den allmänna regeln, att yngre personal placeras vid truppförbanden och den äldre personalen i fysiskt mindre krävande befattningar. Någon motsvarighet till vår arvodespersonal finns icke. Till bestämd skillnad mot våra förhållanden är det vidare bestämt, att bataljonschefer skall ha överstelöjtnants grad, medan däremot majorer tjänstgör som ställföreträdande bataljonschefer eller innehar vissa stabsbefattningar.

129 I Norge överensstämmer användningen i stort sett med svenska förhållanden, under förutsättning att krigsskoleutbildat befäl likställes med aktiva officerare, befälsskoleutbildat med reservofficerare eller aktiva underofficerare samt utskrivet befäl med värnpliktiga officerare och underofficerare. Som en avvikelse från denna likhet må emellertid framhållas, att övergång till s. k. inre-tjänstbefattningar för det krigsskoleutbildade befälets del sker senare än för motsvarande kategori i Sverige, medan däremot för det befälsskoleutbildade befälet dylik övergång äger rum tidigare än vad fallet är beträffande svenska underofficerare. För Danmarks del är det av intresse att konstatera, att reservofficerarna avses i huvudsak för samma uppgifter som yrkesofficerarna, d. v. s. bl. a. i högre eller lägre chefsbefattningar. Specialofficerarna däremot skall endast inneha administrativa eller förvaltningsmässiga positioner men däremot icke några truppföringsbefattningar. I Storbritannien gäller följande huvudprinciper: Aktiva officerare tjänstgör i fred och krig i stabsbefattningar och som truppbefäl i alla instanser i den stående armén, som lärare och instruktörer vid utbildningsanstalter och depåer samt som utbildningsbefäl vid reservförbanden och i högre befälsposter och stabsbefattningar vid dessa sistnämnda. Aktiva underofficerare tjänstgör i fred och krig företrädesvis i stabsunderofficersbefattningar och yrkesbefattningar samt som instruktörer vid den aktiva armén och som ställföreträdande plutonchefer vid de stående förbanden. Aktivt underbefäl tjänstgör i fred och krig som truppbefäl och instruktörer vid den aktiva armén. Reservofficerare placeras i krig som truppbefäl i lägre officersbefattningar och som stabsofficerare i vissa befattningar vid reservförbanden. Reservunderofficerare placeras i krig i stabsunderofficers- och yrkesbefattningar och som ställföreträdande plutonchefer vid reservförbanden. Reservunderbefäl placeras i krig som truppbefäl vid reservförbanden. Värnpliktiga officerare tjänstgör i fred företrädesvis som plutonchefer vid den stående armén och i krig i motsvarande befattningar vid reservförbanden. Värnpliktiga underofficerare förekommer i regel endast i yrkestjänst. Värnpliktigt underbefäl placeras som truppbefäl i fred vid de stående förbanden och i krig vid reservförbanden. Vissa arvodesbefattningar förekommer i högre staber, dock endast för officerare. I Västtyskland sker utnyttjandet av personalen efter sammanfattningsvis nedanstående regler. 9—810905

130 Högsta befattning

Grad

f Ställföreträdande gruppchef eller tek[ nisk specialbefattning

Gefreiter

Unteroffizier — Stabsun!• Gruppchef teroffizier Feldwebel webel

—

Stabsfeld-

Leutnant

Plutonchef Chef för självständig pluton

Oberleutnant Oberleutnant (äldre) Hauptman

V Plutonchef

....

Ställföreträdande kompanichef Kompanichef

Major

Ställföreträdande bataljonschef

Oberstleutnant

f Bataljonschef eller [ stridsgruppchef

Oberst

Stridsgruppchef

ställföreträdande

Någon motsvarighet till vår arvodespersonal synes icke finnas. Gemensamt för alla de berörda länderna är, att någon särskild generalstabskår i vår bemärkelse icke existerar. Som ett betecknande förhållande bör förtjäna observeras, att särskilt Storbritannien och Västtyskland håller mycket hårt på att en ständig växling skall ske mellan trupptjänst och stabstjänst för en officer. Sålunda tycks Storbritannien sällan vilja frångå regeln, att en stabsofficer icke skall kvarstanna mer än tre år i följd i sin stabsbefattning. Befordrings- och pensionsåldrar

Medelbefordringsåldrarna framgår av tablåerna. En granskning ger vid handen, att befordringsåldrarna praktiskt taget överlag är lägre än dem, som för närvarande förekommer i vår armé. Delvis hänger detta förhållande naturligt nog samman med lägre pensionsåldrar än hos oss. Utöver åldersgränserna torde det vara av intresse att något beröra befordringsföreskrifterna i en del av de olika länderna. I Frankrike sker befordran till sous-lieutenant genom prov och till lieutenant automatiskt efter två år. All övrig befordran sker genom urval, vilket innebär, att bl. a. vid befordran till commandant, capitaine, adjudant eller sergeant-chef disponibla platser besattes till en viss procent utan avseende till ålder. Återstoden uttages i ordning efter anciennitet bland dem, som förklarats lämpliga. I Förenta Staterna förekommer för officerare dels befordran med fullmakt, dels med förordnande. Befordran med fullmakt sker årskursvis t. o. m. överstelöjtnantsgraden, varvid dock endast de befordras, som av en befordringskommission befunnits vara meriterade härför. Kommissionens bedömning grundas på

131 tjänstgöringsvitsord. Den, som faller igenom, får stå över till förnyad prövning tillsammans med närmast yngre årskurs. Den, som misslyckas även andra gången, avskedas. Dock må den, som därvid har 18 tjänstår, kvarstå i tjänst ytterligare två år för att därefter kunna avgå med pension. Befordran till överste och högre grader sker genom urval av de härför mest meriterade. Befordran med förordnande får tillgripas i sådan utsträckning, att staterna för de olika graderna fylles. Urval, befordran och avskedande sker på väsentligen samma sätt som ovan beskrivits. Många amerikanska officerare har ett eller två steg högre grad genom förordnande än genom fullmakt. Förordnande till en viss tjänstegrad medför samma tjänsteställning och samma löneförmåner som fullmakt. Emellertid är en förordnandegrad icke lika säker som en fullmaktsgrad. Vid t. ex. en minskning av försvarsorganisationen kan en officer fråntagas förordnandegraden och flyttas ned till sin fullmaktsgrad. För förordnande prövas flera årskurser samtidigt; förordnande användes för att ge förtjänta officerare förtursbefordran. Enligt hittills gällande regler kan sådan förtursbefordran ske från kapten till major efter minst 3 år i graden; major till överstelöjtnant efter minst 4 år i graden; överstelöjtnant till överste efter minst 5 år i graden. För underofficerare—underbefäl är befordringsenheten i princip kompaniet (motsvarande). Befordran sker vid uppkommande vakans. För att kunna komma i fråga måste vederbörande dels ådagalägga sin förmåga att fullgöra de med befattningen förenade åliggandena, dels ha minst ett visst bestämt antal tjänsteår i den lägre graden dels ock ha sin kompanichefs rekommendation. I Norge tillämpas ett system med tillsättande av praktiskt taget alla befattningar efter ansökan. Befattning och grad följer varandra helt åt. Dock finns vissa befattningar för stabsofficerare, vilka kan upprätthållas av major eller överstelöjtnant eller överste. I dessa fall sker befordran i tur med jämnåriga till den högre graden. Rent principiellt kan om förhållandena i Västtyskland sägas, att reglerad befordringsgång icke är förutsedd. Urvalsbefordran avses ske till och inom de pensionsberättigade underofficersgraderna samt inom officersbanan fr. o. m. majorsgraden. I övrigt skall turbefordran ske. Beträffande pensionsåldrarna är det framförallt värt att lägga märke till de i Storbritannien gällande, vilka är betydligt lägre än hos oss. Detta torde i praktiken medföra, att exempelvis en brittisk major efter avgång ur aktiv tjänst har större möjligheter än en svensk kapten att övergå till civil sysselsättning, särskilt som dessutom hänsyn bör tagas till det sociala anseende, som en officerstitel medför i det brittiska samhällslivet. Av intresse är vidare att observera förhållandena i Förenta Staterna,

132 där avsked utan pension men med en särskild avskedspremie ges åt personal, som icke bedöms lämplig för befordran och som inte uppnått 18 tjänsteår. Avsked med pension förekommer endast efter minst 20 års tjänst. W a r r a n t Officers är skyldiga att avgå efter 30 års aktiv tjänst.

Löneförhållanden för aktiv personal

Genomgående har i bilaga 2 angivits en medellön för varje grad med de särskilda tillägg inräknade, som går att bestämma ur inhämtade uppgifter. Lönebeloppen är översatta i svensk valuta. Emellertid har det endast för Norges och Västtysklands del varit möjligt att göra denna omräkning mot bakgrund av vederbörande valutas köpkraft. För övriga länder har utgångspunkten i stället varit gällande officiell kurs, varför en jämförelse med lönerna i Sverige inte kan bli fullt rättvisande. Därtill kommer svårigheten att siffermässigt uppskatta åtskilliga av de förmåner, som exempelvis amerikanska och brittiska officerare åtnjuter, bl. a. i form av möjligheter till inköp från vissa affärshus av praktiskt taget alla livets förnödenheter till billigare priser än i allmänna handeln. Av större intresse och värde torde därför vara att jämföra olika militära löner med lönerna inom andra av samhällets yrkesgrupper i respektive länder. Därvid skulle det onekligen vara mest givande att göra en fullständig inventering inom den statliga sektorn för att k u n n a ställa vid sidan av varandra lönerna för militära och civila befattningshavare med någorlunda likartad utbildningsgång och likartade ansvarsområden m. m. Möjligheterna att åstadkomma en sådan omfattande kartläggning synes emellertid begränsade. Bearbetat statistiskt material beträffande bl. a. inkomstförhållandena i olika delar av världen föreligger endast för yrkeskategorien arbetare. Av den anledningen har valts att presentera en översikt av en genomsnittlig månatlig industriarbetarinkomst i de berörda länderna, vilket torde kunna ge en viss bakgrund för bedömningen av militäryrkets lönestandard. Det bör observeras, att här nedan angivna inkomstbelopp hänför sig i huvudsak till år 1956. (Annuaire Des Statistiques Du Travail, Geneve 1957.)

Land

Ungefärlig månatlig industriarbetarinkomst år 1956 850 Sv. kronor

Danmark

940 D. kronor

Frankrike

33 000 Fr. francs =

=

705 Sv. kronor 405

»

340 Dollar

= 1 760

»

Norge

950 N. kronor

=

»

Storbritannien

50 Pund

=

»

420 D-mark

=

»

KAPITEL 6 U t r e d n i n g e n s principiella s y n p u n k t e r och förslag r ö r a n d e förändr i n g a r i n u v a r a n d e befälsordning

Allmänna

synpunkter

A. Befälsuppgifterna och den militära utvecklingen Då principiell ställning skall tagas till den personal, som skall tjäna en viss verksamhet, till denna personals gruppering inbördes, rekrytering, utbildning och utnyttjande bör givetvis de uppgifter, som verksamheten i fråga ställer, utgöra utgångspunkten. Uppgifterna är i sin ordning avhängiga av den organisation, som tillskapats för verksamheten. Försvarsmaktens förstahandsuppgift och huvuduppgift är att verka fredsbevarande för landet. Fredsbevarande blir den framför allt genom att dess inneboende styrka är sådan, att ett betvingande nödvändiggör insatser av en omfattning och kvalitet, att en presumtiv anfallande härigenom avhålles från aggression. Försvarsmakten måste därför vara uppbyggd att svara mot krigets krav. För att fylla denna uppgift har för armén liksom för övriga försvarsgrenar inom försvarsmakten skapats en krigs- och en fredsorganisation. Den organisation inom armén, på vilken de föreliggande förslagen till en förändrad befälsordning byggde, var den vid slutet av 1940-talet och början av 1950-talet rådande. Då denna organisation endast ytterst summariskt angivits i de nämnda förslagen har, såsom framgått, i denna framställning inrymts en relativt utförlig redogörelse för huvuddragen i densamma. Därjämte har också de viktiga förändringar under 1950-talet berörts, vilka lett fram till den nya plan — i huvudsak det s. k. Adamalternativet — för försvarsväsendets utveckling, som statsmakterna antog 1958. Vilka uppgifter ställer då dessa krigs- och fredsorganisationer? I detta avseende har de föreliggande förslagen lämnat utförliga redovisningar och beskrivningar. Någon detaljerad analys skall därför här ej ges utan endast en kartläggning i stort. Det är sagt, att försvarsmakten, i detta fall armén, måste motsvara krigets krav. Dessa krav har tydligast manifesterats i krigsorganisationen. Denna rymmer i sig en mångfald uppgifter. De viktigaste av dessa är de, som avser förandet av förband i strid från högsta nivå, kårplanet, ned till den lägsta, gruppens. Härtill kommer väsentliga uppgifter av stabsmässig karaktär,

134 främst uppgifter rörande operativ planläggning och förberedelse samt verksamhet, som avser förbindelser, förbandens försörjning med personal och materiel, sjukvård etc. För att utforma de normer och principer, efter vilka krigsorganisationens enheter skall föras och uppträda, krävs förberedande verksamhet inom fredsorganisationen. Denna förberedande verksamhet ställer uppgiften att konkretisera och normalisera taktik och förfaringssätt samt uppgiften att forska och vidareutveckla. Detta är väsentligen uppgifter, som den fredsmässiga stabstjänsten i olika instanser och på olika nivåer har att utföra. För att skapa ett levande innehåll i krigsorganisationen kommer så en annan grupp av viktiga fredsuppgifter, de utbildande, vare sig härmed avses utbildning av aktiv personal eller värnpliktspersonal, utbildning av befäl eller meniga. En annan grupp av viktiga uppgifter knyter sig till förbandens materiella utrustning. All den fredsmässiga verksamheten kräver i sin ordning administration och förvaltning, varmed ytterligare uppgifter tillkommer. Till sist må bland väsentliga uppgiftsgrupper nämnas de, vilka sammanhänger med den speciella verksamhet, som förberedandet av övergång från freds- till krigsfot innebär, mobiliseringsuppgifterna. Uppgifterna är ställda. Då det sedan gällt att relatera uppgifter och personal, har i de föreliggande förslagen olika vägar valts. Uppgifterna har värderats olika, avgränsats olika och samlats och grupperats på skilda sätt. Därmed har också följt olika uppfattningar om indelning, rekrytering och utbildning av den personal, som avsetts för uppgifterna. Intetdera av de föreliggande förslagens lösningar har befunnits kunna i sitt oförändrade skick ligga till grund för en omdaning av befälsordningen. Då nu utredningen går att söka forma synpunkter på hithörande problem, finner den det emellertid angeläget att framhålla, att de föreliggande förslagen, ehuru de alltså bedömts icke kunna i oförändrat skick tjäna såsom underlag för en förändrad befälsordning, dock på väsentliga och viktiga punkter inneburit ett berikande av den förda debatten och givit konkreta förslag av stor betydelse. Härom må i korthet anföras följande. Majoritetsförslaget har gett en ingående analys av de förhållanden, under vilka befälet har att i det löpande arbetet vid förbandet genomföra sina uppgifter och ställt dessa förhållanden i deras sammanhang med rekryteringsvilligheten. Analysen är av vikt vid en klargörande principdiskussion. Reservantalternativet lämnar uttömmande studier såväl av det fast anställda som av det värnpliktiga befälets utbildning. Av stort principintresse är också den krigsorganisatoriska analys, som genomförts i särskild bilaga till detta alternativ. I arméchefsförslaget har de olika huvudproblemen angripits efter linjer, vilka måste betecknas som nydanande i metodologiskt avseende. Av konstruktivt värde synes majoritetsalternativets klargörande av underhållstjänstens betydelse i modern krigföring vara och det nära samban-

133 det mellan det stridstaktiska skeendet och de underhållsmässiga åtgärderna. I reservantalternativet har starkt under strukits nödvändigheten av att utnyttja den aktiva personalen för viktiga taktiska chefsuppgifter i krigsorganisationen. Arméchefsförslaget har på ett ingående sätt belyst krigsorganisationens personella struktur, framför allt i vad avser s. k. normgivande positioner. De framlagda förslagen innehåller alltså en myckenhet avviktiga synpunkter. De lämnar även förslag till lösningar, som i många stycken innebär konstruktiva möjligheter, och detta ej endast utifrån de förutsättningar, från vilka förslagen i vart och ett fall uppbyggts. Det är sålunda utredningens uppfattning att, såsom betonats i arméchefsförslaget, stort avseende måste fästas vid den betydelse, som vissa nyckelbefattningar i krigsorganisationen har ej blott för denna organisation i och för sig utan även för befälsstatens konstruktion i övrigt. Likaledes finner utredningen det vara av stor betydelse att, såsom betonats i reservantförslaget, för taktiskt förande uppgifter utnyttja en så stor del av den aktiva personalen som möjligt. Ävenså måste beaktas vad i majoritetsalternativet sagts rörande underhållstjänsten vid lägre enheter och vikten av att denna tjänst erhåller erforderligt antal personal med yrkesmässiga kvalifikationer och befäst, kontinuerligt upprätthållen rutin. Helt visst måste även stort avseende tillmätas de synpunkter, som framkommit i samband med remissbehandlingen av befälsutredningens betänkande och i den diskussion, som förts rörande arméchefsförslaget. Därvid har, bland annat, pekats på angelägenheten av att åstadkomma ett organiskt sammanhang mellan krigs- och fredsuppgifter och nödvändigheten av att erhålla en ordning, där en personlig yrkesambition ges reella utvecklingsmöjligheter under ett samtidigt iakttagande av att en ekonomiskt rimlig relation åvägabringas mellan å ena sidan arbetsuppgifter och ansvar och å andra sidan inkomstmöjligheter och karriärgång. I viktiga avseenden torde alltså kommande förändringar av befälsordningen böra utformas som en syntes av vad som förebragts i de föreliggande förslagen jämte de synpunkter, som remissbehandlingen lämnat. Enligt utredningens uppfattning går det emellertid ej att stanna härvid. De allra senaste åren har nämligen inneburit en utveckling, som synes på ett avgörande sätt påverka arten och omfattningen av de uppgifter, till vilkas effektiva bestridande principiell ställning skall tagas. Här må först nämnas de studier och överväganden, som via ÖB-utredningarna 1954 och 1957 och 1955 års försvarsberedning ledde fram till statsmakternas redan omnämnda principiella beslut i försvarsfrågan sommaren 1958. Kort sammanfattat innebar detta beslut en avvägning av den art, att, inom en given ekonomisk ram, kvaliteten i organisationen skulle upprätthållas och förstärkas mot att i stället vissa kvantitetsmässiga nedskrivningar företogs. För arméns speciella del medförde denna principlinje en viss numerär nedgång i organisa-

136 tionen. Det är emellertid av vikt att erinra om att någon övergång till s. k. elitarmé av yrkeskaraktär — av helt naturliga skäl — ej var satt i fråga. I princip bygges även fortsättningsvis den svenska armén upp på värnpliktsbasis med ett fortsatt uttagande av i stort sett hela den personella värnkraften. Den berörda organisatoriska begränsningen inom armén gäller i huvudsak sådana delar av stridskrafterna, för vilka kvalificerad och synnerligen kostnadskrävande materiell utrustning påräknas. Framför allt innebär emellertid den beslutade planen ett accentuerande av organisationens kvalitativa innehåll, även personellt. Antal befälspositioner, som skall bestridas av speciellt utbildad och skickad personal avses relativt sett utökade. Det är nu berörda försvarsbeslut, som en reformerad befälsordning i princip måste bygga på. Det kvantitativa behovet av aktiv befälspersonal måste tillgodoses liksom även behoven av allt övrigt befäl i värnpliktsarmén. Även måste den bärande idén om en kvalitativt personell förstärkning beaktas. Försvarsbeslutet har alltså givit r a m a r n a i stort, kvantitativt och kvalitativt. Men självfallet måste även då det gäller att konkret och mera detaljerat utforma ordningen för det befäl, som skall ha att framdeles verka i organisationen avgörande hänsyn tagas till de omvälvande konsekvenser av den militärtekniska utvecklingen, som utgjort bakgrunden för nu nämnda principiella omdaning av organisationen. Vid tidpunkten för de tidigare befälsutredningarnas framläggande förelåg ej några möjligheter till fastare bedömande härutinnan. Det kan visserligen sägas, att de grundläggande vetenskapliga idéer, upptäckter och uppfinningar, som utgjort grundvalarna för denna militärtekniska utveckling varit kända under relativt lång tid. Men först under de allra senaste åren har det blivit möjligt att mera entydigt kunna överblicka de faktiska och praktiska följderna av dessa ibland språngvis skeende förändringar av de förutsättningar, på vilka det militära handlandet har att bygga. Framför allt inom tre områden har utvecklingen varit av avgörande betydelse, nämligen på vapenverkans, på transportmedlens och på teleteknikens områden. Detta är icke platsen för en utförlig redogörelse i dessa stycken. Här skall endast, i vad gäller vapenverkan, erinras om att redan de konventionella medlen genomgått en snabb utveckling både vad det gäller vapenmedel och vapenbärare. Av epokgörande innebörd har emellertid tillkomsten av atomstridsladdningar och robotar varit. Robotvapnen har, vid sidan av redan existerande bombflygplan, öppnat möjligheter att med stor precision och mångdubbel ljudhastighet till förut oanade avstånd utsträcka den tunga eldkraften. Atomstridsmedlen innebar redan inom bomber av Hiroshima-typ ett mångtusenfaldigande av den sprängverkan, som varit möjlig att utveckla i en enda laddning. Den forcerade utvecklingen på detta område har sedan genom tillkomsten av vätebombsladdningar inneburit, att sprängverkan i en punkt har kunnat miljonfaldigas. Samtidigt har en vi-

137 dareutveckling nedåt skett av de först utexperimenterade uranladdningarna. Härigenom har atomvapen av mindre verkan tillskapats; vapen, som låter sig inordnas i ett avgränsat taktiskt skeende och som ej synes ge större transport- eller underhållsproblem än redan existerande konventionella understödsvapen, såsom exempelvis artilleridivisioner och tunga granatkastarförband. Ur organisatoriska synpunkter kan alltså dessa »lätta» atomvapen betecknas som konventionella. Möjligheterna att med dem i lokala stridshandlingar punktvis och genom en enda laddning utveckla vapenverkan, som är månghundra- eller mångtusenfaldig jämfört med andra existerande understödsmedel, innebär dock, verkansmässigt sett, revolutionerande konsekvenser. Det är känt, att vissa länder redan tillfört sina stridskrafter förband, uppbyggda med dessa taktiska atomvapen som kärna. Även på transportteknikens område har utvecklingen skett med en alltmer accelererande hastighet. Redan under andra världskriget minskade i hög grad stridsrörelsernas bundenhet till landsvägs- och järnvägssystem genom tillkomsten av avancerade terrängfordon av olika slag. På sjötransporternas område har erfarenheterna från de gjorda stora överskeppningsaktionerna lett fram till skapandet av överskeppningsfarkoster av helt ny typ. Deras sjövärdighet, hastighet och skydd har höjts på ett avgörande sätt. De ökar i hög grad möjligheterna att oberoende av hamnar och andra konstbyggnader genomföra landsättningsoperationer mot kustområden, som tidigare ansetts omöjliga att utnyttja för dylika företag. På flygteknikens område har en kraftig utbyggnad skett av de lufttransportorganisationer, som upprättades redan under andra världskriget. Ansenliga styrkor med tung utrustning och underhåll kan härigenom synnerligen snabbt förflyttas över stora avstånd. Dessa flygförband är dock alltfort beroende av konstbyggda start- och landningsbanor. Detta gäller däremot ej de samtidigt utvecklade helikopterförbanden. Tillkomsten av de senare förbanden innebär måhända det i dessa avseenden mest revolutionerande. Överförande av stora styrkor och materiel till snart sagt varje punkt inom ett för anfall aktuellt område k a n åstadkommas, oavsett tillgång till start- och landningsbanor, likaså underhållstransporter av skilda slag. Utvecklingen inom teletekniken har till dels varit förutsättningen för den förut relaterade omvälvningen inom vapenteknik och transportsystem, till dels ytterligare fulländat densamma. Robotar och andra vapenbärare har försetts med högkomplicerade styrsystem; strategisk teleteknisk övervakning över stora områden har kunnat etableras, och för stridsledning på fjärr- och näravstånd har alltmer kvalificerad och oöm apparatur framtagits. Denna hastiga, i vissa avseenden explosionsartade utveckling inom militärtekniken har på ett avgörande sätt påverkat såväl strategiska som taktiska förhållanden. För ej lång tid sedan begränsade de militärgeografiska jämte här i övrigt relevanta förhållanden de inom ett land som Sverige troliga förstahandsmålen för anfall, till ett fåtal områden. Dessa kunde be-

138 räknas utgöra endast en mindre del av landets totala yta. En klar skillnad kunde under dessa tidsperioder anses föreligga mellan krigsskådeplats och hemort. En förskjutning i dessa förhållanden inleddes i första hand genom luftvapnens möjligheter att med spaning och bomber verka mot ett lands hela yta. Stridshandlingar, som kunde antagas komma att i utgångslägena engagera arméstridskrafter, var dock alltfort knutna till ett fåtal mindre områden. Betydelsefulla förändringar härvidlag medförde tillkomsten av lufttransporterad trupp och fallskärmstrupp. Vissa områden i hjärtat av ett land kunde härigenom också komma i farozonen. Genom utvecklingen av överskeppningstekniken och dess hjälpmedel har därefter efter hand ej blott enstaka kustavsnitt utan praktiskt taget hela kustlinjen förts in i riskzonen. Av avgörande betydelse har slutligen blivit tillkomsten av de nämnda kvalificerade lufttransportförbanden av hög modernitet. Man har kommit till ett läge, där praktiskt taget alla delar av ett lands yta synes bli möjliga som förstahandsmål för lantmilitära eller kombinerade anfallsoperationer. Ehuru det torde stå tydligt, att ingen angripare behöver för resultats nående insätta samtidiga anfall på alla militärt viktiga punkter inom ett stort område, har dock sålunda den militärtekniska utvecklingen givit honom möjligheter att med stor sannolikhet utöva ett latent hot mot hela ytan samtidigt. Jämsides härmed har också möjligheterna till förbindelseförstöring i stor skala genom konventionell bombning eller genom robotbeskjutning vuxit. Svårigheterna för en försvarare att omdirigera och omdisponera sina stridskrafter ökar starkt och omöjliggöres ibland helt. Inom de delar av ytan, som utsatts för anfall, måste mången gång försvaret både upptagas och i vissa fall även genomföras med endast de stridskrafter, som från början är tillfinnandes inom det lokala området, vare sig dessa stridskrafter indelningsmässigt tillhör gruppen fältförband, lokalförsvarsförband eller annat slag av förband eller är att hänföra till det ena eller det andra truppslaget. Vid angrepp av dylik karaktär synes vidare gränserna mellan begreppen krigsskådeplats respektive hemort komma att alltmera utsuddas. Inom de olika lokala områdena kommer att i ökad omfattning krävas en effektiv och realistisk samordning ej blott av de egentliga militära formationernas ur armé, marin och flygvapnet verksamhet utan även av alla andra grenar av totalförsvaret. Denna snabbt gående och till sina konsekvenser farliga utveckling från ett läge, då endast smärre delar av landets yta, som helhet betraktad, varit att räkna som plausibla förstahandsmål för anfallsföretag, över till dagsläget, då i princip varje del av riksområdet måste förutsättas kunna bli utsatt för anfall, har även schematiskt åskådliggjorts i figur 5. De moderna transportmedlen och robotvapnen har sålunda strategiskt fört hela landets yta inom riskzonen för anfall och ökat farorna för svårbemästrade förbindelseförstöringar. Uppgifterna att svara för lokal ledning i stort ökar kraven på den lokala ledningens kvalitet. Men även den enskilda

139 Figur 5. Områden inom ett lands yla, möjliga som förstahandsmål — Utvecklingen under 1900-talet 1

t

l •—

I —

t 1

t

i

i

{

» - - - -

i i i

—1 —

1.J

I

i

l 1

i

t

1- 1

-1 i i

l

..

1 I l 1 l I

i

t t

1939 Möjliga

Risker för

förstahandsmål

förbi ndelseförstöri ngar

1 1

1__

i

• - 1

*

—i

"•

i

t

t 1 !

-

_

« f

stridshandlingen såsom sådan och den taktiska verksamhet, som där måste utvecklas, har fått sina villkor genomgripande förändrade under de senaste åren. Riskerna för lokal verkan av nämnda taktiska atomstridsladdningar framtvingar en synnerligt stor utspridning av de enskilda delarna av stridskrafterna. Storleken av en enskild del, som sammanhållen kan uppträda, nedgår snabbt. Där man i går kunde räkna med brigader, står i dag bataljoner och i morgon måhända kompanier. De klassiska reglerna om kraftsamling blir delvis omöjliga att tillämpa. Genom att stora mellanrum måste upprätthållas mellan de enskilda enheterna, stiger möjligheterna och riskerna för infiltration. Helikopterförband kan utsträcka den infiltrerande verksamheten på djupet. Från att striden — i stort sett — har förts mot och längs linjer har den även lokalt sett kommit att avse ytor. Det linjära

140 taktiska skeendet har avlösts av ett cirkulärt, ytmässigt, där begreppet front är svävande och där motståndaren i många fall kan vara att förvänta snart sagt var som helst och i vilken riktning som helst. Det blir sålunda ej endast uppgifterna att i stort leda stridskrafterna inom de olika delarna av landet, som avsevärt komplicerats genom de omvälvande förändringar, vilka nu berörts. Även uppgifterna för de många enskilda cheferna inom ett lokalt avsnitt stiger avsevärt i svårighetsgrad på grund av de nya genomgripande villkoren för stridens förande. De vitt utspridda delarna av ett förband måste inom ramen för en enhetligt syftande plan bringas att på rätta tider och på rätta platser komma till verkan. Den tunga eldkraft, som momentant kan ställas till en lägre chefs disposition och som rent materiellt mången gång k a n representera investeringar på tiotals miljoner kronor, måste inom en snävt tillmätt tidsram kunna maximalt utnyttjas. Men därutöver kommer uppgifterna mången gång att för dessa chefer också innebära, att de med de mest enkla materiella tillgångar och genom improvisationer skall kunna möta de förvirrade lägen, som kan uppstå, ej minst genom en motståndares tillgång till atomstridsmedel av olika verkansgrad och för infiltration lämpliga lufttransportmedel. Effektiv samverkan måste kunna etableras med hemvärn och övriga delar av totalförsvaret. På alla, chefer som trupp, ställes allt större krav att av egen kraft k u n n a förflytta sig och verka under primitiva villkor, i svår terräng och under pressande klimatiska förhållanden. Förutom att uppgifterna ställer allt större krav på teknisk och framför allt taktisk skicklighet, ökar stridens nya drag också kraven på fysisk uthållighet. Kraven på uthållighet gäller emellertid i ännu högre grad den psykiska stabiliteten. Denna den enskilde befälhavarens helt nya situation är även åskådliggjord genom den schematiska framställningen i figur 6. Här relaterade förhållanden rörande den militärtekniska utvecklingen under senaste år har helt naturligt påverkat den militära verksamheten även i vårt land. Redan har erinrats om den av statsmakterna antagna planen för försvarskrafternas fortsatta utveckling. Inom armén, till vars förhållanden denna framställning speciellt anknyter, har vidare skett och sker en fortlöpande revidering, delvis av synnerligen genomgripande art, av bestämmelser och anvisningar för förbandens taktiska uppträdande med hänsyn bl. a. till riskerna för atomvapenverkan och infiltration. De centrala bestämmelserna för utbildningsverksamheten präglas på samma sätt alltmer av de nya villkor för stridens förande, för vilka här redogjorts. De stegrade svårigheter, som den militärtekniska utvecklingen medfört, synes göra sig i lika mån gällande vare sig ett krig utbryter efter en lång period av stegrad spänning med möjligheter till omställning och förberedelser eller kommer blixtsnabbt och kuppartat. Men möjligheterna att genomföra kuppartade anfall har dock påtagligt och på ett avgörande sätt stegrats just genom den tekniska utvecklingen. Tillgång till atomladdningar,

141 Figur G. Stridskrafternas utspridning under olika tidsskeden — Bataljonschefs ökade ansvarsområde1 1912

Ä

192S ^

v

1954 £

\

°.01 k™1

\

U km*

2 km 2

v \

3 km2

1 Storleksuppgifterna, som avrundats, hänför sig till bestämmelser (motsv.), vilka vid respektive tidpunkter angivits i gällande reglementen och anvisningar.

framförda av robotar eller överljudsplan, möjliggör förbindelse- och basbekämpning inom mycket korta tidsperioder. »Uppmjukningsskeden» kan nedbringas från månader och veckor till enstaka dygn. Transportmedlens snabbhet och relativa oömhet möjliggör teoretiskt sett omedelbar insats mot praktiskt taget vilken plats som helst inom aktuella områden. Tillgång till atomstridsmedel innebär möjlighet för de sålunda landsatta eller inträngande styrkorna att utveckla en lokal maximal eldverkan utan insats av ett motsvarande röjande styrkeuppbåd. Men även den allmänna politiska utvecklingen efter andra världskrigets slut har enligt många bedömares uppfattning medfört ökade risker för snabba krigsutbrott utöver dem som den snabba tekniska utvecklingen i sig själv medfört. Framför allt bedömes härvid riskerna för lokala aktioner ha ökat. Sådana lokala aktioner åter, anses i princip komma att bygga på eller framtvinga kuppartat insatta anfall för att uppnå sådana fait a complit-

142 Figur 7. Ökade möjligheter för snabba krigsutbrott AR

**» _

jj F

VECKA - 7

-4

-5"

-4

-5

F • TIDPUNKT FÖR FÖRVARNING

IIIIIMIHIII • T/WFft/Jr fOfl OtffftCANf TILL

K« KRIGSUTBROTT (GENOMFÖRO MOBILISERING) L • TIOPUKKT B* R I U INSATS KRAVES

^ s ^

FALTF0T

: UppfAARKH

FOR INSATS

resultat, vars verkningar den anfallande har möjligheter att politiskt och militärt avgränsa. I figur 7 har denna utveckling mot ökade möjligheter för snabba krigsutbrott schematiskt illustrerats. Figuren visar, att medan så sent som vid tiden för andra världskriget det alltfort kunde räknas med frister i veckor för att åstadkomma en successiv uppladdning och omställning till krigsfot av ett lands försvarsstyrkor, måste samma frister i dag i vissa alternativa lägen räknas i dagar, ja i vissa fall i bråkdelar av dygn. På

143 samma sätt har tidsmarginalen mellan den tidpunkt, då full öppen mobilisering genomförts och operationer i full skala inom vissa avsnitt skall kunna upptagas, krympt från veckor till dagar eller till bråkdelar av ett dygn. Kraven synes i sådana fall entydiga: stridskrafterna måste efter varsel på mycket kort tid kunna sättas på fältfot och snabbt dirigeras till hotade områden, där de omedelbart måste kunna uppta uppehållande, fördröjande eller avvärjande strid. Vikten i sådana lägen av tillgång till redan färdigorganiserade styrkor eller tillhands varande kadrar av rutinerad yrkespersonal stiger starkt, ja utgör i vissa fall förutsättningen för att över huvud taget en försvarskamp med utsikter till framgång skall kunna genomföras. Till belysning av riskerna för blixtkrig och kuppartade aktioner mot vårt land och dithörande konsekvenser vill utredningen ytterligare anföra följande. De speciella krav, som riskerna för kuppartade anfall ställer på vår krigsmakt, har i gällande arméreglemente utformats på följande sätt: »Angrepp mot riket kan redan från början av ett krig riktas mot alla delar av vårt samhälle. Anfall kunna utföras med flyg och robotar. Invasion kan samtidigt ske över landgränsen, mot kusten och genom luftlandsättning inne i landet. Den kan inledas genom angrepp av små styrkor, som söka att genom överrumpling ta hamnar, flygbaser och andra betydelsefulla områden. — För att fiendens åtgärder skola kunna mötas med utsikt till framgång, fordras en stark krigsmakt, som snabbt kan mobiliseras.» I ÖB-utredningen 1957 framhålles beträffande kraven på försvarets beredskap följande. »Risken för att ett krigsutbrott kan komma mycket snabbt och överraskande understryker också kravet på en effektiv och kontinuerlig underrättelsetjänst och medför dessutom att stor vikt måste läggas vid försvarets beredskap. Stora delar av luftrummet skall ständigt kunna övervakas i fred. Härutöver gäller i allt högre grad, att övervakning av omgivande havsoch gränsområden skall kunna träda i funktion snabbt. Även andra delar av krigsmakten — främst centrala och regionala ledningsorgan och förband ur luftförsvaret men även begränsade länt- och sjöstridskrafter — måste kunna verka med kort varsel. Inom alla delar av försvaret eftersträvas en ytterligare utspridning av krigsmaterielen redan i fredstid och en decentralisering av mobiliseringen. Kraven på den utbildningsverksamhet, som avser att vidmakthålla tidigare inlärda färdigheter skärps alltmer. Staber och förband måste vara beredda för strid eller annan verksamhet, exempelvis luftbevakning, omedelbart efter en snabb mobilisering.» Beträffande möjligheterna för ett överrumplande anfall må även följande framhållas. Anfall mot ett land, där inga eller ringa förberedelser för ett omedelbart verkande försvar hunnit vidtagas kan snabbt leda till framgång, även om

144 endast begränsade styrkor insattes. Slag mot mobiliseringscentra och andra för försvarsmaktens krigsberedskap livsviktiga områden kan under viss tid helt lamslå verksamheten. Väg är härigenom beredd för större invasionsstyrkors framgångsrika insättande. Ett land, som hunnit vidtaga försvarsåtgärder, ställer den angripande inför helt andra problem, överraskande angrepp med smärre förband torde vara starkt försvårade. Initialframgångar för att förbereda invasion måste säkerställas genom insättande av mycket starka krafter luft-, land- och sjöledes. Dessa krafters anfallsförberedelser torde genom sin omfattning svårligen kunna undandragas insyn. Möjligheterna till överraskning försvåras härigenom ytterligare. Man kan utgå ifrån, att en anfallande för att kunna säkra sig om framgång med alla medel söker eftersträva fullständig överraskning. Dessa förhållanden synes otvetydigt ge vid handen, att svensk krigsmakt kan bli tvingad genomföra mobilisering i samband med eller sedan en fientlig invasion redan inletts. Gruppering för försvar av depåer eller gruppering för motanfall mot dessa depåer angränsande områden kan därför bli aktuell, redan innan mobiliseringen slutförts vid de olika enheterna, för det fall fienden redan där vunnit fotfäste. Därest den anfallandes förberedelser på förhand röjes och någon förvarningstid erhålles, kan mobiliseringen, om den i tid beordras, hinna avslutas före ett angrepp. Risk för att invecklas i strid redan under samling till anvisade försvarsobjekt eller beredskapsplatser föreligger dock för alla förband, i varje fall inom för invasion särskilt utsatta landområden. Klart står emellertid också, att ju mera realistiskt och effektivt förberedelserna för bemästrande av kuppartade anfall utformas och genomföres, desto mindre synes sannolikheten bli för att dylika företag överhuvud skall insättas. De konsekvenser, som den nu skildrade militärtekniska utvecklingen och med denna sammanhängande förhållanden synes medföra beträffande befälsuppgifterna i krigs- och fredsorganisationerna, torde i korthet kunna sammanfattas sålunda. Krigsorganisationen Det har blivit uttalat svårare att leda förband i strid. Detta omdöme gäller utövande av chefsskap å alla nivåer. Redan å stridstekniskt och taktiskt kunnande har kraven stegrats. Därutöver ökar stridens nya natur kraven, att de som skall bestrida uppgifterna, besitter en avsevärd fysisk uthållighet. I ännu mera uttalad grad stiger kraven på psykisk stabilitet. Försvarsmaktens möjligheter att i ett modernt krig genomföra ställda uppgifter blir på ett avgörande sätt avhängigt av kvalitén hos personalen. Utan en tillräcklig personell kvalité blir de materiella investeringarna verkningslösa. De vidgade möjligheterna för en motståndare att snabbt och oröjt öppna

145 krigshandlingar av stor kraft ökar i hög grad betydelsen av att försvarsmakten eller delar därav med mycket kort eller ingen tidsfrist kan utveckla stridsmässig styrka. Därmed ökar också betydelsen av att vissa viktiga uppgifter i krigsorganisationen kan anförtros åt personal, som besitter en kontinuerligt vidmakthållen kondition och rutin och är omedelbart och utan omgång lokalt disponibel för uppgifternas fyllande. Också med speciell hänsyn till dessa förhållanden ökar yrkesbefälets betydelse. Fredsorganisationen Uppgifterna att forska och planera, att normalisera och vidareutveckla taktik och förfaringssätt för de alltmer komplicerade stridshandlingarna kräver mer än tidigare. Detsamma gäller uppgifterna att utforma de lämpligaste metoderna för att i stort bringa försvarsmaktens olika komponenter till effektiv samverkan inom ramen för ett totalt försvar. Även utbildningsuppgifternas betydelse stiger starkt i samma mån som kraven stegras på fältmässighet och driven manöverförmåga hos den personal, som i olika befattningar ingår i krigsorganisationen. Uppgifterna i organisationen, såväl krigs- som fredsorganisationen, har alltså väsentligt påverkats av de inträdda förändringarna. Innan utredningen går att mera detaljerat söka sammanföra och gruppera dessa uppgifter för att kunna bedöma, i vilken ordning desamma lämpligen bör bestridas, vill den emellertid framföra ytterligare några synpunkter, som är av vikt i här ifrågavarande sammanhang. Det gäller först och främst de speciella problemen rörande begreppet taktisk begåvning, det gäller vidare diskussionen rörande sammanhanget mellan teknik och taktik i chefskapet och slutligen sambandet mellan krigs- och fredsuppgifter för yrkesbefälet. B. Kravet på taktisk förmåga hos befälspersonalen I den förda diskussionen kring en förändring och nydaning av arméns befälsordning har stort intresse även ägnats problem rörande taktisk begåvning och taktisk utbildning och förmåga. I vissa fall har synpunkterna härvidlag tillspetsats därhän, att kravet på taktisk förmåga i egentlig bemärkelse endast skulle vara att relatera till en viss befälsgrupp, varigenom vid en kårindelning enligt sådana premisser tillhörighet till viss befälskategori samtidigt i princip skulle konstituera innehav av taktisk förmåga, tillhörighet till andra befälskategorier åter avsaknad av sådan förmåga. Sådana synpunkter må synas föga realistiska. De har dock på ett olyckligt sätt skapat animositet och belastat åsiktsutbytena. Kravet att i en given situation kunna handla på ett taktiskt riktigt sätt måste, enligt utredningens uppfattning, ställas på envar chef i krigs10— 810905

146 organisationen, från den högste till den lägste, på envar i förhållande till förutsättningarna på hans nivå. Skillnaden mellan olika nivåer kan i vissa fall synas stor. Det blir dock endast en skillnad till graden, ej till arten. I envar stridshandling, likgiltigt hur stor eller hur liten, torde det nämligen i princip vara nödvändigt att beakta taktikens lagar. Med taktik avses då här den art av verkande, som i bedömande och planering, beslut och verkställighet exempelvis beaktar terrängens struktur och väderlekens skiftningar, tar realistisk hänsyn till egna tillgångar av personal och materiel, bringar rörelse och eld till tjänligaste samverkan, medvetet sparar respektive satsar anhopning av kraft och utnyttjar den oväntade överraskningens effekt. Sådant måste inom ramen för vars och ens verksamhetsområde i lika mån prägla såväl de högsta som lägsta chefers handlande. Dessa konstateranden får icke misstolkas. Det måste understrykas, att för var nivå ökar antalet tänkbara komplikationer liksom antalet komponenter, som skall bringas till samverkan; i motsvarande grad stiger kraven på taktisk utbildning och taktiska insikter både i fråga om djup och bredd och därmed också kraven på allmänna kunskaper och allmän intellektuell spännvidd hos dem, som skall bedriva och genomföra taktiska studier och applicera kunskaperna och förmågan i konkreta situationer. Måhända är de beskrivna tankegångarna beträffande taktisk förmåga delvis att härleda till maximer, som präglade förfaringssätten hos vissa av de segrande stormakterna under det andra världskriget. Det synes emellertid härvid vara av vikt att erinra om de då aktuella förhållandena. För de västliga stormakterna gällde det att i allt snabbare takt från praktiskt intet bygga upp mångmiljonarméer. Industriella resurser fanns att på kort tid förse dessa arméer med överväldigande materiel kraft i fråga om exempelvis armésamverkande attackflyg, artilleri och pansar samt ammunition. Inom samma tidrymd var det däremot ej möjligt att skapa fram en befälskår med en i allo gedigen yrkesmässig utbildning. Bataljonschefer och lägre chefer i de uppsatta styrkorna gick därför ej sällan ut i striden med en skolning, som måste betecknas som summarisk. De soldater, som de hade att leda, var även de snabbutbildade på mycket kort tid och av befäl, vilka ofta i stor utsträckning saknade både skolning och rutin. De normer, efter vilka sådana förband hade att uppträda, måste givetvis göras strängt schematiska och kunde ej lämna rum för mycket individuellt handlande. Likvisst vanns framgång. Men som omvittnats skedde detta ej tack vare de schematiska förfaringssätten utan i kraft av en överväldigande eldöverlägsenhet. De lägre förbandens insatser bestod mången gång i att konstatera, att elden gjort sin verkan. Oaktat dessa förhållanden framsprungit ur i sin art unika premisser, synes de dock ha påverkat bedömningarna i vårt land och även indirekt kommit att prägla utbildningen särskilt av lägre chefer. Man har i vissa fall sökt starkt schematisera förfaringssätten till förfång för en daning, där initiativ och självständig handlingskraft kan få utvecklas, och ej tillräckligt

147 beaktat, att sådana schematiska metoder förutsätter tillgång till en materiell överlägsenhet, som det torde vara orealistiskt att påräkna som norm för svenska stridskrafter. Ej minst utbildningen av det kvalificerade värnpliktsbefälet — grupp K — s y n e s under intryck av dessa utländska iakttagelser ha utformats på ett sätt, som i mycket fått icke önskvärda konsekvenser. Kravet på taktiskt kunnande och taktisk förmåga hos alla chefer på olika nivåer i krigsorganisationen, för var och en i relation till hans uppgifter, blir ej minst uttalat i en krigsmakt som den svenska, där de ekonomiska villkoren begränsar den utrustning, som förbanden kan tilldelas. Omöjligheten att annat än i undantagsfall räkna med materiell överlägsenhet måste då kompenseras av ett annat vapen: den skickliga manöverns, förmågan alltså att även i svår terräng, i mörker och under pressande klimatiska förhållanden utveckla initiativ, snarfyndighet, snabbhet och överraskning, förmågan att i varje situation leda förbanden in i sådana positioner att, lokalt och momentant, överlägsenhet åvägabringas. Betydelsen av sådan förmåga ökar än ytterligare i ytkrigets tidsskede med den, relativt sett, oerhört förstorade spridningen av förbanden och den avsevärt ökade risken för infiltration i större och mindre skala. Alla chefer, alla ledare av enheter i strid måste alltså delges taktisk utbildning och fostras till initiativ, handlingskraft och vilja till självständigt handlande. En distinktion av vikt måste här göras. Det är icke här avsikten att plädera för en skolning, som ner till lägsta nivå som förnämsta kännetecken får normlöshet och improvisation. Det står klart, att allt militärt handlande måste som grund ha entydiga normer, som på ett fast sätt reglerar verksamheten och ger överordnade chefer garantier för att fattade beslut genomföres till avsett mål och med avsedd verkan. Det svåra men likväl oundgängligen nödvändiga torde emellertid vara att fostra befäl, vilka samtidigt som de vuxit in i ett fast normsammanhang ändock inom detta förmår utveckla initiativ, handlingskraft och självständighet. Ty i samma mån som befälhavare av allt lägre dignitet ställes ensamma på stridsytan, stiger kravet på var och en av dem, att de skall kunna både fatta och anamma de idéer och riktlinjer, efter vilka högre chefer beslutat sig att föra striden och även inordna sin egen verksamhet därefter men ändock kunna självständigt inom den sålunda utstakade ramen möta och bemästra alla efter hand med alltmer ökad sannolikhet tillstötande komplikationer i form av infiltration, atomvapenverkan e t c , så att den egna verksamheten dock leder till det för den högre enheten avsedda målet. Sammanfattningsvis må alltså sägas, att taktisk orientering, taktisk skolning och taktisk övning måste ingå som en väsentlig del i utbildningen av allt befäl, så att var och en chef i dessa avseenden blir rustad att möta de krav, som den moderna striden ställer.

148 C. Tekniska kunskaper — militärt ledarskap Under senare år har under intryck av den snabba tekniska utvecklingen och de konsekvenser, densamma medfört med avseende å förbandens utrustning och verksamhetsbetingelser, med stegrad styrka framhållits, att tygtjänsten vore i behov av effektivisering och att därutöver ökad teknisk skolning, i vissa fall kvalificerad sådan, vore erforderlig för bestridande av chefsskap på olika nivåer inom krigsorganisationen ävensom för att k u n n a rätt bestrida viktiga uppgifter inom fredsorganisationen. Stundom h a r sådana synpunkter i vad avser chefsskapet i fält accentuerats därhän, att själva ledandet av förband i strid, åtminsone vid vissa enheter, vore att betrakta mer som en teknisk, mindre som en taktisk angelägenhet. Helt visst är det av stor vikt att beakta de konsekvenser, som den tekniska utvecklingen i nu berörda avseenden medfört. Det må här endast erinras om att enbart armén, enligt de riktlinjer som fastställts, årligen avses tillföras tygmateriel för omkring 300 miljoner kronor. Detta belopp beräknas gradvis stiga i anslutning till den tekniska utvecklingen. Den totala materiella investeringen i den färdigmobiliserade arméns krigsorganisation torde, efter hand som beslutade materielplaner förverkligats, komm a att representera belopp om 5—10 miljarder kronor i dagens penningvärde räknat. Det står klart, att en tekniskt specialutbildad personal bör finnas för att på effektivaste sätt både i krig och fred på olika nivåer svara för denna materiels betjäning, vård och förvaltning. I sådant syfte har också statsmakterna genom beslut vid 1958 års B-riksdag antagit en plan för omorganisation av personal, speciellt avsedd för tygförvaltningstjänsten. Huruvida former och organisation för denna speciella tjänst eller rekrytering, utbildning och utnyttjande av den personal, som avses för tjänsten, därutöver är i behov av ytterligare förändringar, därtill k a n enligt utredningens mening ställning ej tagas förrän den nu beslutade planen under ett antal år fått verka och erfarenheter från densamma k u n nat sammanställas och bearbetas. Den nu åsyftade speciella tygpersonalen har ej avsetts för stridsledande uppgifter. Vad åter beträffar personal, som avses för sådana uppgifter, framstår det klart, att även vid utbildningen av denna stort avseende måste tillmätas konsekvenserna av den tekniska utvecklingen. En vidgad och ingående teknisk orientering måste komma till stånd vid utbildningen å olika nivåer, såväl med hänsyn till vikten av att den utrustning, som organisatoriskt ingår i ettvart förband, på effektivaste sätt utnyttjas och vårdas som med hänsyn till att den materiella kraft i olika avseenden, som tillfälligtvis kan ställas till en stridsledares disposition, kan lämna maximalt utbyte. Även för den rent fredsmässiga verksamheten är en sådan utökning av det tekniska inslaget i befälets utbildning av värde. Men så länge huvuddelen av förbanden måste verka genom att medelst skickligt

149 taktiskt manövrerande bringas i positioner, där den materiella kraften kan ge utbyte, så måste också huvuddelen av skolningen av stridsledare avse taktik. Härom har tidigare talats i samband med utvecklandet av synpunkter rörande den taktiska förmågans betydelse. Tekniken måste så länge nu relaterade villkor för stridens förande består, i så måtto vara taktikens tjänare. Tillspetsat må sakförhållandet också uttryckas sålunda: stridsledarna för förbanden måste vara, ej tekniker med taktisk orientering, utan taktiker med teknisk orientering. Dessa allmänna konstateranden kan anses ha principiell innebörd även i vad avser rekryteringen av huvuddelen av den chefspersonal, som erfordras vid ledningen av förband inom sådana truppslag, som konventionellt benämnes tekniska, exempelvis artilleriet och ingenjörtrupperna. I samma mån som en omstrukturering av krigsförbanden äger rum, och stationära eller taktiskt svårmobila enheter, uppbyggda kring materiel av hög teknisk komplicitet, tillföres organisationen, förändras i viss mån situationen. Ledningen exempelvis av vissa robotförband inom luftförsvaret torde, åtminstone i vad avser den rent stationära verksamheten och driften, komma att kräva chefer med sådan kvalificerad teknisk skolning, att denna måste dominera utbildningen. Men det måste understrykas, att även fortsättningsvis av chefer för sådana uttalat tekniska förband måste krävas förmåga i stridsmässig verksamhet. Betydelsen härav framgår ej minst av den realistiska omprövning av betingelserna för verksamheten under krig vid baser och anläggningar, som de senare åren ägt r u m inom flygvapnet och marinen. Med hänsyn till antalet viktiga objekt och landets stora utsträckning är det ej att påräkna att för varje formation vid varje särskilt tillfälle kunna avdela speciella, skyddande enheter. Av var och en chef måste krävas, att han kan leda en strid, som har till syfte att skydda personal och materiel och säkerställa, att den viktiga, ibland avgörande verksamhet, för vilken personalen specialutbildats och materialinvesteringarna gjorts, kan fortsätta. Betydelsen härav framstår än mer klart med beaktande av de ökade möjligheterna för kuppartade anfall och för över hela ytan infiltrerande fientlig verksamhet.

D. Sambandet mellan uppgifter i krigs- och fredsorganisationen För att effektivt kunna fylla huvuddelen av de renodlat militära uppgifterna i fredsorganisationen synes i princip krävas ej blott en allmän orientering om krigsorganisationen och dess uppbyggnad och verkningssätt utan även och framför allt en skolad förmåga och befäst praktisk rutin att genomföra konkreta uppgifter inom denna organisation. Detta konstaterande har avseende å de planerande och vidareutvecklande stabsuppgifter i fredsarbetet, om vilka tidigare talats; det har också avseende å uppgifter i samband med mobiliseringsarbetet och uppgifter inom administration och

150 förvaltning, och det gäller ej minst uppgifterna som utbildare. Ett motsvarande entydigt sammanhang i den andra riktningen, alltså mellan uppgifterna i krigs- och i fredsarbetet föreligger ej på samma sätt. I princip kan för fullgörande av en stor del av uppgifterna i krigsorganisationen ej anses erforderligt, att vederbörande är ständigt verksam inom arméns fredsorganisation. I själva verket måste ju också — av lätt insedda skäl — huvuddelen av värnpliktsarméns befälsuppgifter bestridas av personal, som icke är anställd i fredsorganisationen. Men det måste uppmärksammas, att för vissa viktiga uppgifter i krigsorganisationen — det gäller framför allt förande uppgifter på bataljonsnivå och högre men även uppgifter å andra nivåer — kräves en utbildning av sådant innehåll och omfång, att den personal som avses för desamma måste vara i oavbruten tjänst en lång följd av år. Redan den skolmässiga delen av utbildningen måste omspänna ett flertal år. En väsentlig del av utbildningen fram till uppnående av full kompetens för de viktiga nämnda uppgifterna, måste vidare utgöras av praktisk tjänst vid förband och framför allt tjänst vid trupputbildningsarbete. E n organisk växelverkan mellan kvalificerad skolmässig daning och praktisk trupptjänstgöring är oundgängligen nödvändig för att på effektivaste sätt ge kompetensen. En sådan utbildning måste sålunda i många fall omspänna en tid av upp till tio år, i vissa fall ännu längre. Långvarig daning av personal för kvalificerade uppgifter är givetvis ej något för försvarsmakten unikt. En sådan kommer till stånd inom alla delar av samhällslivet, såväl inom statlig som enskild verksamhet. Det för försvarsmakten, i detta fall armén, unika är däremot, att daningen måste samtidigt avse uppgifter för två olika organisationer. Inom dessa måste den gemensamma riktpunkten för arbetet vara, att det bedrives så effektivt och realistiskt och visar sådan potentiell styrka, att den ena delen, krigsorganisationen, just därigenom aldrig skall behöva prövas slutligt för de ändamål, för vilken den utformats. Detta är det paradoxala och särartade för den militära verksamheten i ett land som Sverige. Dessa förhållanden får ej bortskymmas eller förglömmas. Väl kan många och givande paralleller dragas mellan uppgifter inom militär och inom civil verksamhet och erfarenheter från respektive områden på ett fruktbärande sätt växelvis utnyttjas. Men den militära verksamheten måste dock i olika avseenden förete särdrag, som på ett avgörande sätt skiljer den från varje annan verksamhet. Den kan aldrig och får aldrig släppa ur sikte, att statsmakterna tillskapat densamma för att motsvara krigets krav. Dessa sammanhang måste prägla även fredsorganisationen, dess föreskrifter och reglementen, dess värnpliktsutbildning och utbildning av det aktiva yrkesbefälet och därmed detta befäls dagliga verksamhet och militäryrket som sådant. Den praktiska tjänsten i fredsuppgifter vid förband och framför allt den tjänst, som innefattar trupputbildande verksamhet, är alltså nödvändig som ett viktigt led i skolningen för krigsorganisatoriska uppgifter. Men

151 den praktiska trupptjänstens betydelse i dessa avseenden för krigsorganisationen slutar ej härmed. Det torde stå klart, att även sedan den aktive yrkesmannen formellt kan anses färdigutbildad för sina uppgifter i fält, så utgör en fortsatt tjänstgöring i praktiskt arbete vid förbanden en ovärderlig tillgång, då det gäller att hos honom befästa rutinen och vidareutveckla yrkesskickligheten. Även i detta avseende torde i de flesta fall framför allt den tjänst, som avser trupputbildningen, vara av största betydelse. Det synes här vara av intresse att erinra om att i den tidigare förda diskussionen rörande möjligheterna att skapa ökad rutin hos krigsorganisationens befäl i vissa fall hävdats, att någon större skillnad i princip ej förelåg mellan de möjligheter, som härutinnan bjöds å ena sidan det aktiva yrkesbefälet och å andra sidan värnplikts- eller reservbefäl. Man förmenade nämligen, att antalet så kallade truppföringstillfällen icke antalsmässigt skilde sig i nämnvärd grad för de båda nämnda kategorierna. Med truppföringstillfällen avsågs då dels de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna, dels slutskedet av de värnpliktigas under första tjänstgöring utbildning. Det är helt visst riktigt, att nu nämnda tillfällen är av stor vikt för skapandet av möjligheter att förvärva truppföringsvana och fältrutin. Men det är också tydligt, att all den tjänst som den aktive yrkesmannen därutöver fullgör, ej minst ifråga om trupputbildningsarbete, är av sådant värde, att den i dessa stycken på ett helt avgörande sätt skiljer honom från övriga befälskategorier. Vad här nu sagts, innebär ett accentuerande av trupptjänstens, enkannerligen trupputbildningstjänstens, stora betydelse för den aktiva personalen, i vad avser höjandet av dess förmåga att fylla sina viktiga uppgifter i krigsorganisationen och för vidmakthållandet och vidareutvecklandet av den en gång för dessa uppgifter förvärvade kompetensen. Men dess betydelse för fullgörande av övriga uppgifter i fredsorganisationen måste också beaktas. Tjänsten som trupputbildare ger en nödvändig och omistlig erfarenhetsgrund, på vilken fullgörandet av andra viktiga uppgifter i fredsarbetet måste bygga, vare sig dessa uppgifter gäller arbete i staber eller andra uppgifter inom central eller lokal administration och förvaltning. Den accentuering, som här göres, förefaller nödvändig. En icke lycklig nedvärdering av trupptjänstens betydelse kan i vissa fall förmärkas. Stundom tar den sig det uttrycket, att tjänstgöringen vid trupp och vid utbildningsarbete utöver den för ren utbildning till egna krigsuppgifter erforderliga betraktas som onödig, ja belastande och hindrande för en snabb och lämplig utveckling. Oftare gör den sig emellertid märkbar genom det sätt, på vilket personalen under förekommande vakanslägen disponeras. Därvid k a n den iakttagelsen göras, att stabs- och förvaltningsarbetet i central eller lokal instans sällan eller aldrig får någon större känning av personalbristen, som i stället i mycket större utsträckning drabbar det löpande trupputbildningsarbetet på fältet. Här synes en förändring i principuppfattningen vara önskvärd. Men även vid ett läge, då vakanserna

152 fyllts, ter det sig angeläget, att kommenderingar från förbanden till annan verksamhet av olika slag ej ges en sådan prioritet, att därigenom arbetet vid förbanden i dessa hänseenden ställs på undantag. De lokalt ansvariga för utbildningsverksamheten, förbandscheferna, måste för att på lämpligaste sätt k u n n a planera och genomföra dem åliggande utbildningsverksamhet i största möjliga utsträckning kunna påräkna, att den personal, som statsmakterna enligt personalförteckningen nominellt ställt till förfogande för arbetet vid förbanden även i praktiken av dem kan disponeras härför. Härutinnan har under senare år medvetna ansträngningar gjorts att bättra situationen genom att under framför allt repetitionsövningar friställa vid staber och skolor tjänstgörande personal för arbete vid förbanden. Dessa åtgärder är ägnade att hälsas med tillfredsställelse. Det synes angeläget, att de fortsattes och om möjligt utsträckes till både tid och omfattning. Det ter sig emellertid likvisst också angeläget, att de lokala cheferna inom ramen för sina personaltillgångar vidtar sådana dispositioner, att det praktiska trupputbildningsarbetet på fältet kan påräkna en sådan andel av disponibel personal, som svarar mot detta arbetes faktiska betydelse. Beträffande trupputbildningsarbetets speciella problem i nu berörda avseenden vill utredningen ytterligare anföra följande. Det är uppenbart, att den betydelse, som verksamheten i trupputbildningsarbetet kan få för fullgörande av funktionerna i krigsorganisationen, också är direkt beroende av det sätt, på vilket detta arbete upplägges, organiseras och genomföres. I denna framställning har tidigare framförts vissa synpunkter angående den nya karaktär, striden i ytkrigets tidsskede synes få. Det har framhållits, att fordringarna på realistisk fältvana hos alla och envar i hög grad ökar, och att kraven stiger på att alla chefer, vid de största såväl som vid de minsta enheter, även i de svåraste situationer skall kunna utveckla initiativkraft och självständigt handlande. I konsekvens härmed och till avgjord fördel såväl för utbildningen av värnpliktiga, befäl och meniga, som för utbildning och fortsatt daning av yrkesbefälet, synes alltså trupputbildningsarbetet i än högre grad än tidigare böra präglas av realistiska tillämpningsövningar och lämna möjligheter för alla utbildare att få genomföra sina uppgifter på sätt, som främjar utvecklandet av självständighet och kraftfullt chefsskap. Förutsättningarna att så skall kunna ske är emellertid direkt beroende av den ordning, enligt vilken utbildningsarbetet centralt regleras. Dessa iakttagelser har referens till värnpliktsutbildningen som sådan. Denna utbildning beröres av utredningen i annat sammanhang. Här skall endast konstateras, att ju mindre den lokala ledningen även i enskildheter bindes av att de centralt utfärdade bestämmelserna får karaktären av detaljmässiga tillrättalägganden, desto större synes förutsättningarna bli, att en utbildning enligt nu antydda linjer skall kunna komma till stånd.

153 Det får ej undanskymmas, att det i en arméorganisation som den svenska, vilken bygger på värnpliktssystemet, är nödvändigt att säkerställa, att utbildningen blir uniform i så måtto, att garantier förefinnes, att de värnpliktiga alltid skall kunna, allt efter utbildningslinjer, direkt utnyttjas vid de förband, till vilka de efter flyttning omregistreras. Men detta må gälla målen för utbildningen, ej medlen. På innehav av regementschefskap eller motsvarande ställes med all rätt höga kompetenskrav och krav på kvalificerade förutsättningar i övrigt. Det synes därför innebära en effektivitetsminskning, för att ej använda starkare ord, i den mån dessa kvalificerade förbandschefer ej tilltros möjlighet att självständigt inom en fast utstakad uniform ram och efter klart avgränsade ansvarsförhållanden bedriva utbildningsarbetet enligt linjer, som de själva bedömer effektiva. På lång sikt innebär sådana förhållanden en principiell fara. De lokalt ansvariga cheferna bör i största möjliga utsträckning ges rum att efter självständigt bedömande genomföra dem ålagda utbildningsuppgifter. Sker så, ökar i samma mån möjligheterna för dessa chefer att i sin ordning låta förbandens utbildare av alla grader, var och en inom ramen för sitt verksamhetsområde, självständigt och med initiativlust genomföra sina uppgifter till gagn både för de värnpliktigas utbildning och för dessa befäls egen utveckling till självständiga och handlingskraftiga chefer och därmed också till gagn för krigsorganisationens personella kvalitet. Sammanfattningsvis kan det nära och viktiga samband, som enligt utredningens uppfattning förefinnes mellan uppgifterna som utbildare i fredsarbetet och uppgifterna av olika slag i krigsorganisationen uttryckas sålunda. För att verka som utbildare av enhet å viss nivå inom fredsorganisationens utbildning av värnpliktiga kräves skolad och praktiskt befäst förmåga att föra enhet å närmast högre nivå inom krigsorganisationen samt dessutom god allmän orientering om däröver liggande enheters organisation, uppgifter och uppträdande. I konsekvens härmed bör sålunda exempelvis inom infanteriet den, som skall svara för fredsutbildningen av skyttegrupp, kunna föra skyttepluton och äga goda allmänkunskaper om skyttekompaniet, den åter, som har att utbilda skyttekompani, bör ha fullgod kompetens att föra bataljon och därutöver äga god insikt om brigadens och högre enheters organisation, uppgifter och uppträdande. Nu nämnd förmåga och insikt i krigsorganisationens uppgifter är av grundläggande betydelse för de fredsutbildande uppgifternas rätta och effektiva handhavande. Men självfallet är uteslutande innehavet av desamma ej tillfyllest för att vederbörande skall kunna fylla uppgifterna som utbildare i fredsarbetet. För att fullgott bestrida dessa kräves härutöver en gedigen skolning i speciella ämnen, framför allt av militärteknisk och taktisk natur, en gedigen utbildning i undervisningslära, människokunskap och samhällslära samt därutöver som en förutsättning för uppgiften som sådan en för varje uppgiftsnivå tillräcklig bredd av allmänbildning.

154 E. Sammanfattning Mot den bakgrund, som i det föregående tecknats och med hänsyn tagen till de konstateranden av principiell innebörd, som där gjorts, synes uppgifterna inom krigs- och fredsorganisationerna till sitt innehåll och sin speciella art böra bedömas, så att de på riktigaste sätt kan grupperas och ändamålsenligt relateras till de människor, som skall anförtros dem. Som en särskild, klart avgränsad uppgiftsgrupp tecknar sig därvid, enligt utredningens uppfattning, en rad uppgifter, vilka från bataljonchefsskap (ställföreträdande bataljonschef) och uppåt innebär att inom krigsorganisationen svara för den kvalificerade ledningen av förbanden eller bestrida däremot svarande stabsmässiga uppgifter. På sätt som framhållits, organiskt sammanhängande med dessa uppgifter inom krigsorganisationen samla sig en rad av uppgifter inom fredsorganisationen, sträckande sig alltifrån ledningen av värnpliktsutbildningen för kompani och lärarverksamhet vid högre militära skolor över stabsmässiga uppgifter av planerande, forskande och vidareutvecklande karaktär till uppgifter som ledare av verksamheten vid kårer, regementen och skolor, vid lokala och centrala staber, vid förvaltningar och administrationer. Stridshandlingarnas starkt ökade komplicitet inom ramen för ett totalt försvar och den förberedelse, som är nödvändig för att bemästra densamma, präglar på ett entydigt sätt nu nämnda uppgifter som kvalificerade. Den utbildning, som erfordras för att lägst ge kompetensen att föra bataljon eller bestrida andra därmed jämställda uppgifter, måste i konsekvens härmed innefatta långvarig teoretisk och praktisk skolning på högt plan i bl. a. militär teknik och taktik. De planerande, forskande och vidareutvecklande uppgifterna kräver vidare djupgående orientering och kunskaper rörande utvecklingen internationellt sett. De nödvändiggör ofta långvariga studier i främmande länder. Ledningen av värnpliktsutbildningen i stort liksom uppgifterna att svara för ledningen av skolor, förband och staber förutsätter ingående dokumenterade insikter rörande sociala och ekonomiska förhållanden i samhällslivet och rörande samhällelig förvaltning och administration. Insikter av sistnämnt slag kräves också för lösandet av uppgifter, som relaterar till totalförsvaret. Det står därför klart, att av den personal, som skall rekryteras för att genomgå en skolning av nu nämnd innebörd, måste krävas mycket goda allmänna förutsättningar. Utbildningen fram till lägst bataljonchefskompetens i fält bör ske så snabbt som möjligt är, så att kompetensen förvärvas vid så låg levnadsålder som möjligt. Detta är nödvändigt med hänsyn tagen såväl till statsekonomiska synpunkter som till de krav på fysisk uthållighet, vilka det moderna kriget ställer. De rekryterande bör därför i princip inneha allmänna kunskaper på studentexamensnivå redan vid påbörjandet av den militära grundutbildningen, i vart fall före denna grundutbildnings avslutande skede. En viktig och omfattande del av utbildningen fram till avsedd kompetens måste utgöras av praktisk tjänstgöring vid trupp, framför allt som utbildare av pluton inom fredsorganisa-

155 tionens värnpliktsskolor ävensom förande av kompani i krigsorganisationen. Möjligheterna att kunna ge den personalgrupp, som här blir aktuell, den övriga kvalificerade utbildning vid centrala skolor och kurser, utlandskommenderingar e t c , vilken är erforderlig för att vederbörande skall kunna uppnå och vidareutveckla grundkompetensen blir emellertid direkt beroende av i vilken omfattning personal i övrigt står till buds för att ombesörja de viktiga uppgifterna som plutonsutbildare eller speciallärare vid värnpliktsutbildningen. Som en andra klart avgränsad uppgiftsgrupp står den, vars huvuduppgift är att på plutonsnivå svara för utbildningen av värnpliktiga eller ombesörja däremot svarande speciell lärarverksamhet av kvalificerat slag. Betydelsen av att dessa utbildaruppgifter kan på ett i allo effektivt sätt fullgöras stiger i samma mån som betydelsen över huvud taget av en realistiskt genomförd värnpliktsutbildning stegras i ytkrigets tidsskede. Logiskt sammanhängande med dessa utbildaruppgifter i fredsorganisationen står funktionerna att föra kompani i krigsorganisationen eller att svara för andra vitala funktioner å samma nivå inom denna organisation. Ett självständigt handhavande av utbildaruppgifterna förutsätter nämligen, såsom tidigare påtalats, kunskaper och förmåga att genomföra sådana krigsorganisationsuppgifter. Det framstår därför som angeläget, att plutonsutbildarna i största möjliga utsträckning anförtros sådana viktiga uppgifter i krigsorganisationen, som deras utbildarkompetens gör dem skickade att bestrida. Angelägenheten härav framstår än mera tydligt, om de starkt ökade möjligheterna att genomföra oväntade, kuppartade aktioner mot ett land beaktas. Av livsavgörande betydelse kan då vara, att all sådan personal, som har befäst och rutinerad yrkesförmåga och som är lokalt gripbar för omedelbar insats vid beredskapsorganisationer eller mobiliseringsenheter, till det yttersta utnyttjas för viktiga uppgifter, ej minst sådana, som innebära förande av enheter i strid. Som en tredje grupp av uppgifter står den, vars huvudsyfte är att i fredsorganisationen vid värnpliktsskolorna svara för utbildningen vid den minsta utbildningsenheten, gruppen eller avdelningen, ävensom bestrida annan speciell instruktionsverksamhet. Som förutsättning för ett kompetent genomförande av dessa uppgifter står förmåga att kunna föra krigsorganiserad pluton eller annan enhet å motsvarande nivå ävensom god orientering och insikt i grunderna och villkoren för fältkompaniets uppgifter och uppträdande under strid. Det synes därför riktigt och ändamålsenligt att relatera de nu nämnda fredsuppgifterna till de viktiga uppgifter inom krigsorganisationen, vilka vid huvuddelen av förbanden kräver — förutom specialutbildning av visst slag — stridsledarförmåga på plutonsnivå och goda allmänna insikter i kompaniets organisation och taktiska uppträdande och vilka uppgifter i väsentlig grad får stöd av en yrkesmässigt underhållen rutin. Härmed avses i första hand uppgifterna som kvartermästare vid fältkompanier. Det må uppmärksammas, att för samtliga de grupper som nu nämnts utbildningen fram till erforderlig kompetens kräver, att de enskilda indivi-

156 derna vissa perioder av längre eller kortare varaktighet bestrider befattningar även å andra nivåer framför allt inom fredsutbildningsarbetet. Som påvisats i de principiella synpunkterna rörande sammanhanget mellan krigsoch fredsuppgifter är sådan tjänstgöring av utslagsgivande betydelse som erfarenhetsunderlag för de uppgifter, som fortsättningsvis skall bestridas. Fredsutbildningsarbetet måste alltmera, för att möta krigets krav, året runt drivas i form av fältmässigt hårda, realistiska övningar. Det är därför rimligt och lämpligt, att personal, som en lång följd av år mer eller mindre oavbrutet bestritt uppgifter inom detta utbildningsarbete, kan under äldre år anförtros uppgifter, som är av fysiskt mindre krävande art, men för vilkas fullgörande den föregående verksamheten är en erfarenhetsbakgrund av betydelse. Sådana uppgifter föreligger på envar nivå, inom stabs- och förvaltningsverksamheten, vid förband och skolor och vid lokala och centrala staber. Det sammanförande av viktiga uppgifter inom krigs- och fredsorganisationerna och dessa uppgifters relaterande till vissa grupper av personal, som i det föregående skett, synes alltså sammanfattningsvis ge vid handen, att arméns verksamhet och de uppgifter den innefattar, kräver tre grupper av yrkespersonal i ständig tjänst, nämligen en första grupp, av vars samtliga medlemmar måste efter genomförd utbildning krävas fullgod förmåga att bestrida dels primäruppgiften i krigsorganisationen, förandet av bataljon, dels primäruppgiften i fredsorganisationen, ledandet av värnpliktsutbildningen vid kompani. Medlemmar av denna grupp måste härutöver kunna svara för alla kvalificerade uppgifter å brigadnivå (motsv.) eller högre inom krigsorganisationen liksom för korresponderande ledande uppgifter i fredsorganisationen, innefattande även de planerande, forskande och vidareutvecklande uppgifterna, en andra grupp, för vars medlemmar huvuduppgiften inom fredsorganisationen avser självständigt ansvar för utbildandet av värnpliktsplutoner eller motsvarande och i krigsorganisationen stridsledningen av kompani eller andra vitala uppgifter, för vilka kompetensen för fredsuppgiften gör dem skickade, en tredje grupp, för vars medlemmar huvuduppgiften inom fredsorganisationen avser utbildningen av grupper eller avdelningar av värnpliktiga och inom krigsorganisationen befattning som kvartermästare vid kompani. För samtliga tre gruppers medlemmar gäller därutöver, att de inom fredsorganisationen skall ha att dels under den egna utbildningen fram till avsedd kompetens bestrida sådana utbildaruppgifter, som på ett avgörande sätt grundlägger denna kompetens, dels under senare delen av anställningstiden

157 bestrida sådana uppgifter inom administration och förvaltning, för vilka den föregående verksamheten i vart och ett fall utgör en god erfarenhetsgrund. Uppgifterna är sålunda sammanförda och personal relaterad och grupperad till desamma. Som det självklara överordnade begreppet för dessa grupper av personal står beteckningen det aktiva yrkesbefälet. Men det gäller också att på ett riktigt och ändamålsenligt sätt namnge var och en grupp. Många lösningar är därvid tänkbara, därom vittnar den redogörelse för utländska förhållanden, som givits tidigare i framställningen, därpå ger också de föreliggande förslagen belägg. Utredningen anser dock, efter granskande av olika möjligheter, att övervägande skäl talar för att nuvarande gruppers benämning officerare, underofficerare och underbefäl även fortsättningsvis bör tjäna som benämning å de grupper av personal, som här framkommit, trots att uppgifterna i freds- och krigsorganisationerna för respektive grupper nyanserats i förhållande till vad nu gäller och i vissa fall på ett bestämt och avgörande sätt förändrats. Det kan också sägas, att i och för sig själva konstruktionen av två av de nuvarande benämningarna med utnyttjandet av prefixet under icke längre på ett helt adekvat sätt speglar de inbördes relationerna mellan grupperna. Därför har här också angetts det logiska, överordnade begreppet befäl, aktivt yrkesbefäl. Men det väsentliga är, att namnen officerare, underofficerare och underbefäl har gammal hävd och aktning, och att dessa namn hos det överväldigande flertalet medborgare blivit synonymer för var och en i sin art kvalificerad yrkesskicklighet. De insatser, som de enskilda medlemmarna av grupperna och deras intressesammanslutningar i våra dagar genomfört och genomför, har befäst och stegrat denna värdering och aktning. Det är att förvänta att så även framgent skall ske inom ramen för de uppgifter och det ansvar, som enligt här ställda förslag skall tillkomma de olika grupperna. Utredningen vill alltså föreslå att för bestridande av vissa uppgifter inom krigs- och fredsorganisationerna, skall finnas ett aktivt yrkesbefäl, hänfört till tre grupper, nämligen Officerare, som för lägst bataljon i krigsorganisationen och leder lägst utbildningen vid fredskompani, Underofficerare, som leder utbildningen av pluton inom fredsutbildningsorganisationen och som inom krigsorganisationen för kompani eller bestrider andra viktiga, med fredsutbildningskompetensen korresponderande uppgifter, Underbefäl, som utbildar grupp eller avdelning vid fredsutbildningsarbetet och som inom krigsorganisationen bestrider i första hand uppgifterna som kvartermästare vid kompani.

158 För att bestrida uppgifter inom krigsorganisationen tillkommer härutöver behov av ett mycket stort antal befäl, utbildade och repetitionsövade inom ramen för värnpliktslagens stadganden, det är värnpliktsbefälet. För ett effektivt bestridande av en viss del av krigsorganisationens uppgifter måste härutöver ett antal värnpliktsbefäl efter frivilligt men bindande åtagande ges ytterligare kvalificerad skolning och undergå kontinuerlig repetition, det är reservbefälet. De inbördes hierarkiska relationerna mellan personal ur de olika befälsgrupperna regleras av en tjänsteställningslista, som redovisas i särskilt avsnitt i kap. 12. I detsamma behandlas också de speciella problem, som möter då svensk befälspersonal ur olika grupper skall tjänsteställningsmässigt relateras och rangeras i förhållande till personal ur andra länders krigsmakter.

F. Befälsstaten vid normalinfanteriregementet Då det gällt att fastställa storleken av den personal, som i fred ständigt skall vara i tjänst, har åsikterna väsentligt skiftat, vilken av de nämnda organisationerna, krigs- eller fredsorganisationen, som skall vara utslagsgivande för den aktiva statens sammansättning och storlek. Det rimliga synes vara, att krigets krav blir det avgörande härvidlag. Krigets krav måste komma till uttryck både i den befälsuppsättning, som avses för krigsorganisationen, och i den som skall vara disponibel för fredsorganisationen. Krigsorganisationen är det direkta instrumentet för den operativa verksamheten. Men för att skapa denna organisation kräves en myckenhet av verksamhet och personella insatser i fråga om utbildning, planläggning, administration etc. inom fredsorganisationen. Dessa sammanhang har redan berörts i anslutning till anmälda principiella synpunkter rörande befälsorganisationens uppbyggnad. All denna verksamhet inom fredsorganisationen måste även den i princip uteslutande avse försvarsmaktens förberedelser för krigsuppgifter och endast existera härför. Detta innebär, att det kan visa sig nödvändigt att hålla viss personal i ständig aktiv tjänst inom fredsorganisationen, trots att den i och för sig ej är oundgängligen erforderlig för vissa bestämda positioner i krigsorganisationen. Så är också systemet redan i dag i praktiken uppbyggt- E n s t o r del av den personal, som anställts inom försvaret för att i fred tjäna den för krigsuppgifter förberedande verksamheten, är ej ens militärt uniformerad och dess utnyttjande i krigsorganisationen skiljer sig i många fall ej från vad som gäller för landets övriga värnpliktiga. Medan sålunda krigets krav inom både krigs- och fredsorganisationen bör vara det utslagsgivande för den aktiva befälsstatens uppbyggnad och innehåll, så synes det dock ändamålsenligt att som utgångspunkt vid beräkningarna taga vissa vitala positioner inom krigsorganisationen. Utredningen

159 ansluter sig härvid till den uppfattning, som framförts i arméchefsförslaget. Dessa vitala positioner avser uppgifterna att föra bataljon (respektive uppgifterna som bataljonschefs ställföreträdare) och högre förband samt kvalificerade uppgifter inom staber. För krigsorganisationens effektiva funktionering är det nödvändigt att säkerställa dels att personal, som fullgott kan fullgöra dessa uppgifter, finnes utbildad och till tillräckligt antal disponibel, och dels att ett ytterligare antal individer hålles i ständig tjänst för att kunna bibringas den erforderliga, långvariga och kvalificerade utbildning, som dessa vitala uppgifter kräver. Den första gruppen, den för de vitala uppgifterna färdigutbildade, benämnes här det normerande skiktet, och den grupp, som måste vara under utbildning, det rekryterande skiktet. Då det gäller arbetet inom fredsorganisationen och dess numerära behov av aktiv personal är ej minst uppgifterna avseende värnpliktsutbildningen att beakta. Det totala behovet av aktivt befäl står i nära samband med värnpliktskontingentens storlek och påverkas av fluktuationerna i densamma. Statsmakterna har genom skilda beslut föreskrivit vissa reglerande åtgärder i avsikt att uppnå en jämnare belastning i här berörda avseenden. I syfte att erhålla ett rättvisande underlag för en mera långsiktig bedömning av behoven av befälspersonal uppgjordes på utredningens framställan inom arméledningen sommaren 1958 en undersökning av krigs- och fredsorganisationens inom armén behov av aktiv personal vid ett fullföljande av statsmakternas principbeslut rörande försvaret vid 1958 års B-riksdag. Denna undersökning (Ast/0, 15/7 1958 nr 67: 14) bifogas detta betänkande som särskild, hemlig bilaga. De uppgifter rörande den principiella uppläggningen och omfattningen av fredsorganisationens stabsförvaltnings- och utbildningsarbete, som i dessa undersökningar av arméledningen lämnats, har bildat underlag för utredningens fortsatta bedömanden och avväganden. Av arméledningen, maj 1959, lämnat meddelande är de här berörda uppgifterna alltjämt att anse som uttryck för arméledningens principiella uppfattning. Vad åter beträffar de krigsorganisatoriska konsekvenserna har dessa sedermera inom arméledningen varit föremål för kontinuerlig överarbetning och precisering i anslutning till fortsatta organisatoriska specialstudier. Konsekvenserna av dessa överarbetningar har efter hand meddelats utredningen. Utredningen har härvid även av arméledningen orienterats om att det intill nuläget icke varit möjligt att mera än för infanteriet (inkl. kavalleriet) precisera och fullborda detalj mässiga krigsorganisatoriska framräkningar. Sistnämnda detaljframräkningar framgår av särskild skrivelse (Ast/0 27/5 1959), vilken som särskild, hemlig bilaga fogas till betänkandet. Med anledning bl. a. av dessa förhållanden har utredningen därför, som även i inledningen berörts, avgränsat sina förslag rörande det antalsmässiga be-

160 hovet av aktiv befälspersonal till att gälla förhållandena vid infanteriet. De nämnda preciseringarna ger vid handen, att inom infanteriet jämte kavalleriet, vilka truppslag i beräkningarna sammanförts, erfordras i allt (inkluderande reserv) 841 individer i det normgivande skiktet. Motsvarande rekryterande skikt beräknas till 608, varvid utgångspunkten varit att ca 12 års utbildning och tjänstgöring från och med officersexamen är nödvändig för att envar individ i detta skikt skall kunna uppnå erforderlig kompetens. Fördelat på förbanden innebär detta att per genomsnittsförband, normalinfanteriregementet, bör finnas av det normerande skiktet ca 49 individer disponibla och av det rekryterande skiktet 35,5 under utbildning. Dessa tal synes böra tjäna som utgångspunkt vid framräknandet av den aktiva befälsstaten för ett normalinfanteriregemente. Fredsverksamhetens omfattning

De arbetsuppgifter, som under ett utbildningsår skall utföras av det aktiva befälet vid ett normalinfanteriregemente, består dels av utbildningsverksamhet, dels av stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst. 1. Utbildningsverksamheten omfattar i huvudsak: a) Utbildning av värnpliktigt befäl och värnpliktiga i allmänhet (Ah) under 1. tjänstgöring samt av instruktörselever och instruktörsaspiranter. Denna verksamhet tager varje år under huvuddelen av året hela utbildningsorganisationen i anspråk för sitt genomförande. Den benämnes i den följande framställningen för den ständigt organiserade utbildningen. b) Befäls- och repetitionsutbildning av till repetitionsövningar inkallade befäl och meniga. c) Befälsutbildning av reserv- och värnpliktigt befäl vid särskilt anordnade kurser. d) Kontinuerligt under huvuddelen av året bedriven fortsatt utbildning av det aktiva befälet. Verksamheten under b) och c), som bedrives årligen men som förekommer endast under kortare perioder och tillika beträffande sin omfattning ofta företer stora variationer olika år, benämnes i det följande liksom nämnd utbildning av det aktiva befälet den särskilt organiserade utbildningen. Arbetsbelastningen vid ett normalinfanteriregemente under ett utbildningsår beträffande utbildningsverksamheten framgår av figur 8. 2. Stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten omfattar all den verksamhet, som berör central planläggning och ledning av utbildnings- och mobiliseringsverksamhet, personalfrågor, utrustning av personal under utbildning, distribution och kontroll av utrustning för krigsförband, förplägnadstjänst, förvaltning av byggnader och övningsfält, kassatjänst m. ni.

161 Figur 8. Utbildningsverksamheten vid ett normalinfanteriregemente under ett utbildningsår

StQndigt organiserad utbildning: \ /

z\ • Vpl under I. tjänstgöring

r-^-—^ _ Vpl befäl under I. tjänstgöring *—->—> Instruktörsaspi ranter rn.fl. Särskilt organiserad utbildning-. = Krigsförbandsövningar = Krigsförbandens befälsövningar = Särskilda befälsövningar fbr vp(&fficerare och underofficerare) = Särskild sammanhängande utbildningsperiod för fast anställt befäl. = Kontinuerligt bedriven utbildning for fast anställt befäl Befälskaderns organisation

Stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten bedrives under hela året och företer endast smärre variationer beträffande arbetsbelastning under olika perioder. Befälsbehovet för denna verksamhet kan därför anses vara stabilt. Utbildningsverksamheten under ett år företer däremot stora differenser i fråga om den arbetsmängd, som måste utföras av det aktiva utbildningsbefälet. Särskilt stor blir belastningen under de perioder, då årsklassens värnIl—810905

162 pliktiga och repetitionsövningsförbanden samtidigt erhåller utbildning. För att möta det starkt stegrade behovet av ledare och lärare under dessa perioder har man genom olika åtgärder i största möjliga utsträckning frigjort aktivt befäl vid staber, skolor och andra institutioner för tjänstgöring vid förbanden. Även om dessa åtgärder i väsentlig grad givit förbandscheferna en såväl ur kvalitativ som kvantitativ synpunkt värdefull tillgång på befäl för utbildning av i första hand repetitionsövningsförbanden, har emellertid utbildningen vid dessa måst bestridas i huvudsak av befäl ur förbandets egen befälstillgång. Detta befäl har härvid måst tagas från årsklassens utbildarkader. Följden härav har blivit, att arbetsbördan för det fåtaliga kvarvarande befälet vid årsklassens utbildningsenheter under ifrågavarande perioder, avsevärt ökat. Denna uttunning av befälskadern, som är fast placerad vid årsklassens utbildningsförband, har haft påtagbart menlig inverkan på dessas utbildning. Självfallet kan icke en befälsorganisation vid ett förband så dimensioneras, att den kvantitativt svarar mot den hårda arbetsbelastning, som uppkommer endast under ett par begränsade perioder av arbetsåret. Om så vore fallet, skulle en tillgång av befäl föreligga under huvuddelen av utbildningsåret, som icke i full utsträckning kunde utnyttjas. Allt framgent måste därför toppbelastningen vid förbanden särskilt under de krigsförbandsvisa övningarna under höst och vår mötas genom att tillfälligt anskaffa befäl från skolor, staber o. s. v. Genom lämplig organisation vid dylika enheter synes detta kunna ske utan större olägenheter. Men dessutom bör förbandets egen personal disponeras på ett sådant sätt, att befälsbehovet vid såväl repetitionsövningar som annan särskilt organiserad utbildning kan tillgodoses utan alltför hårda ingrepp i den befälskader, som är fast placerad vid årsklassens utbildningsenheter. Den åtgärd i detta syfte, som i bl. a. arméchefens befälsordningsförslag förordats, nämligen att förbandet bör såsom en fast befälsinstitution organisera särskild central befälsgrupp, synes för utredningen väl motiverad. Det må också uppmärksammas, att ett förläggande av övningsuppehållet för åldersklassen till den tidigare delen av befäls- och repetitionsövningen under hösten tjänar att utjämna det totala behovet av aktivt befäl. Med hänsyn till här framförda synpunkter på befälsbehovet för olika verksamhetsområden vid ett förband bör den aktiva befälskadern under ett utbildningsår vara fördelad på följande tre huvudgrupper: 1. En grupp befäl, som är fast placerad inom förbandets centrala ledning för bestridande av den fortlöpande stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten. 2. En grupp, utgörande en fast placerad utbildarkader för den ständigt organiserade utbildningen. 3. En grupp — den centrala befälsgruppen — bestående av kvalificerat befäl, avsedd för planläggning och ledning av all under året förekommande

163 särskilt organiserad utbildning av befäl av olika kategorier samt för viss specialutbildning av värnpliktiga, tillhörande åldersklassen. Dessutom bör denna befälsgrupp utgöra stommen i förbandets egen tillgång på befäl för planläggning och ledning av utbildningen vid de till krigsförbandsvisa övningar inkallade enheterna. Officerskårens numerär och uppgifter

Utredningen har i ett tidigare avsnitt framhållit, att varje officer efter genomförd utbildning i krigsorganisationen skall kunna föra lägst bataljon eller bestrida stabs- eller andra befattningar på minst motsvarande nivå. Dessa befattningar, som är av avgörande betydelse för krigsorganisationens funktionsduglighet, kan nämligen endast bestridas av personal med långvarig och kvalificerad utbildning. Vidare har anmälts som lämpligt att vid uppgörande av fredsstaten som utgångspunkt taga dessa s. k. »normgivande positioner» och till dessa hörande rekryteringsskikt. Enligt de inledningsvis nämnda uppgifterna uppgår krigsorganisationens behov för varje normalinfanteriregemente för de befälspositioner, vilka ovillkorligen måste besättas av personal med officerskompetens, till ett antal av ca 49. Det beräknas, att högst 9 av positionerna kan besättas av avgångna, f. d. aktiva officerare. Härvid förutsattes, att av dem en gång förvärvad kompetens och fältduglighet kunnat bibehållas. Ett antal av i medeltal 40 kaptener och högre officerare måste sålunda finnas disponibelt i aktiva åldrar per normalinfanteriregemente, om krigsbehovet skall kunna fyllas. Till detta normgivande skikt av 40 officerare måste emellertid läggas ett antal yngre officerare i ständig tjänst. Storleken av detta rekryteringsskikt uppgår enligt beräkningarna till 35,5 yngre officerare. Om man icke behövde räkna med något officersbehov utanför regementets verksamhet, skulle alltså för fredsverksamheten vid ett normalinfanteriregemente 40 officerare av kaptens- och högre grad och 35,5 subalternofficerare av löjnants- och lägre grad stå till förfogande. Det föreligger emellertid ett ofrånkomligt och till antalet betydande behov av aktiva officerare för rekrytering av beställningar vid centrala staber och förvaltningar, vid speciella kårer (fälttyg, gst o. s. v.), som måste tagas från arméns förband. Ett normalinfanteriregementes andel i dessa beställningar bör enligt uppgift från arméstaben efter genomförande av föreslagen organisation uppgå till i medeltal 9,5 officerare, varav 8 av kaptens och högre grad och 1,5 av löjtnants grad. Det normgivande skiktet vid ett regemente om 40 beställningar bör med detta som utgångspunkt alltså minskas med 8 för att det antal, som kan stå till förfogande vid förbandet, skall erhållas. Antalet subalternofficerare skall på motsvarande sätt minskas med 1,5. Sålunda uppgår disponibel officerspersonal till (40 — 8 = ) 32 kaptener och högre, vartill kommer det rekryte-

164 rande skiktet om (35,5 — 1,5=) 34 subalterner eller sammanlagt 66 officerare. Dessa 66 beställningar blir emellertid icke ett uttryck för det reella antalet aktiva officerare, som disponeras för fredstjänstens bedrivande vid förbandet. För den omfattande verksamheten vid skolor och kurser, i vilka officerare deltager både som elever och lärare, liksom vid staber och institutioner av olika slag inom försvarsmakten, åtgår ett stort antal befattningshavare, vilka för dessa ändamål måste bortkommenderas under längre eller kortare tid från förbandet. Dessutom måste viss reserv beräknas för sjukdom m. m. Först när avgångarna härför bestämts, kan en tillförlitlig antalsmässig beräkning göras av de officersbeställningar, vilka utgör den verkliga tillgången för förbandets egen verksamhet. Vid beräkningen av det genomsnittliga antalet bortkommenderade officerare vid ett förband under ett utbildningsår har man i de föreliggande förslagen kommit till olika resultat. Sålunda har i majoritetsförslaget beräknats, att 12 officerare tjänstgör utanför förbandet under längre tid än 3 månader. Reservanterna har uppskattat motsvarande antal till 16, dock utan att ange några gränsvärden för den tid, de beräknats vara borta. I arméchefens förslag beräknas 14 officerare ej vara disponibla vid förbandet under 6 månader eller därutöver. Utredningen, som vid sina besök vid olika förband funnit, att antalet icke disponibel befälspersonal i regel varit större än som i de föreliggande förslagen angivits, har låtit verkställa en närmare undersökning i berört avseende. Härvid har utredningen beräknat antalet bortkommenderade av alla kategorier befäl både med 3 och 6 månader som nedre gräns. Vid sin undersökning har utredningen tagit hänsyn till bl. a. de konsekvenser beträffande ökat behov av lärarpersonal, som blir följden därest utredningens förslag om kadettskolans bibehållande, krigsskolans utökning med en yngre kurs och utvidgningen av infanteriskjutskolans undervisningsomfång genomföres. Resultatet är sammanställt i tabell 8. Av tabellen framgår beträffande officerspersonalen, att 18 respektive 21 är bortkommenderade mer än 6 respektive 3 månader. Enär utredningen ansett riktigt att beträffande vid förbanden ej disponibel personal endast räkna dem, vilka under huvuddelen av ett utbildningsår ej är i tjänst därstädes, bör den högre gränsen — alltså 6 månader — gälla som grund för beräkningarna. För kommenderingar utom förbandet bör sålunda räknas med sammanlagt 18 officerare. Beträffande storleken av den reserv, som bör finnas för att täcka bortovaro på grund av sjukdom m. m., har i de föreliggande förslagen angivits 5 % såsom erforderligt. Utredningen har icke någon anledning till ändring härutinnan, vilket för officerarnas del innebär en reserv av 3 beställningar. Den reella tillgången på aktiva officerare för den dagliga verksamhetens bedrivande vid ett normalinfanteriregemente blir alltså, sedan antalet bortkommenderade jämte erforderlig reserv avräknats, (66 — 18 — 3 = ) 45.

165 Tabell 8 Genomsnittligt kommenderingsbehov vid ett normalinfanteriregemente under ett utbildningsår Officerare Verksamhet m. m.

3 5 0,5 0,5

Generalslabsaspiranler

1 Kommenderade

till högre staber

Underbefäl

>3< > 3 < > 6 mån > 3 < > 6 mån >6mån 6 mån 6 mån 6 mån

Elever vid: Truppslagsskolor Krigshögskola, allmän och högre kurs Tygförv.-skola, Intendenturförv.-skola Övriga kurser

Lärare vid: Aspirantskola, Kadettskola, Krigsskolans yngre och äldre kurser, Infanteriskjutskola, Hemvärnsskola, Signalskola, Underhållsskola, Motorskola, m. m.

Underofficerare

2 3

0,5

4 Truppbefäl vid: Jägarskola Fallskärms j ägarskola

0,5

Elever vid: Försvarets läroverk Arméns underofficersskola

4 2 4

Kvartermästarkurs x

1 2

9 kaptener, 9 löjtnanter 1 fanjunkare, 3 sergeanter

Fråga blir då om det föreligger ett häremot svarande behov av kvalificerad personal för den löpande verksamheten vid regementet. Om av de 18 kommenderade 9 beräknas vara kaptener och 9 löjtnanter samt reserven fördelas med 1 för kategorien kaptener och 2 för löjtnanter, blir den tillgång aktiva officerare, som kan fördelas för fredsverksamhetens olika behov vid ett normalinfanteriregemente, 32 — 10 = 22 kaptener och högre samt 34 — 11 = 23 subalterner. Denna tillgång på officerspersonal skall sålunda fördelas på dels utbildningsverksamheten, dels på stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten vid normalinfanteriregementet. Härvid måste följande krav på tjänsteuppgifterna för officerarna främst i det normgivande skiktet — kaptener och högre — ställas. Officerarnas kvalificerade utbildning måste kunna utnyttjas på ett fullt tillfredsställande sätt.

166 Positionerna bör vara av den art, att med dem förknippade arbetsuppgifter ger möjligheter att bibehålla eller om möjligt öka officerarnas kompetens främst för uppgifterna inom krigsorganisationen. Uppfylles icke dessa krav, måste det antal officerare, som icke kan fullt utnyttjas i fredsverksamheten, anställas i sådan ordning, att de ej ständigt är tjänstgörande men ändå erhåller erforderlig övning för att tillfredsställande kunna lösa sina uppgifter inom krigsorganisationen. Anställning på reservstat kan härvid vara en lösning av detta problem. Om däremot fredsbehovet av kvalificerade officerare skulle visa sig vara större än krigsbehovet av officerare i normgivande positioner, måste flera anställas utöver det för normalinfanteriregementets krigsbehov beräknade antalet. Principiell ställning till hur många officerare, som måste finnas i aktiv tjänst vid ett normalinfanteriregemente, kan icke tagas, förrän en noggrann analys av fredsverksamhetens uppgifter för sådan kvalificerad officerspersonal utförts. En undersökning av här berörda problem ger följande resultat. Den ständigt

organiserade

utbildningen

Enligt arméchefens befälsordningsförslag skall de värnpliktiga officerarna och i viss utsträckning även reservofficerarna erhålla sin grundutbildning vid respektive förband och icke som enligt nu gällande ordning vid särskilt organiserade kadettskolor. Utbildningsorganisationen vid ett normalinfanteriregemente samt det aktiva befälets uppgifter inom denna enligt de i arméchefens förslag angivna principerna härför framgår av figur 9. Beträffande denna figur bör emellertid följande framhållas. Utredningen kommer i ett senare avsnitt att framlägga förslag om ny utbildningsgång för reservofficerare och värnpliktiga officerare. Enligt detta förslag bör ifrågavarande officersutbildning allt framgent äga rum bl. a. vid truppslagsvis organiserade kadettskolor och alltså icke ske vid förbanden. I den utbildningsorganisation, som utredningen anser böra tillämpas vid ett normalinfanteriregemente, utgår därför 2. kompaniet ur i figur 9 angiven organisation, vilket medför en minskning av befälsbehovet för utbildningsverksamheten vid förbanden. Exempel å utbildningsorganisation enligt de principer, som utredningen anser böra tillämpas, framgår av figur 10. Vad beträffar det aktiva befälets uppgifter i utbildningsorganisationen kommer utredningen i ett följande kapitel att närmare precisera sina motiv för en i förhållande till arméchefsförslaget avvikande uppfattning. Utredningen vill i detta sammanhang endast i korthet beröra de skäl, som den anser vägande, då det gäller att bedöma nödvändigheten av att hålla vissa positioner besatta med officerspersonal i den utsträckning, som arméchefens förslag innebär, med den inverkan detta k a n få på beräkningar rörande officersbehovet i fredsorganisationen. I nämnda förslag placeras relativt unga officerare som ställföreträdande kompanichefer vid samtliga kompanier, där värnpliktiga i allmänhet ut-

167 bildas. De skall härvid främst svara för plutonernas utbildning i strid eller annan likvärdig verksamhet. Skall chefsskapet över den utbildningsenhet, som i arméchefsförslaget benämnes avdelning och som i storlek och organisation motsvarar krigsorganisationens plutonsenhet, ges åt personal, som endast äger kompetens att sköta rutinbetonade uppgifter, i vad avser enhetens stridsutbildning, har utan tvekan ställföreträdande kompanichefer i egenskap av kvalificerade stridsutbildare sitt berättigande vid dessa kompanier. Det är emellertid utredningens uppfattning, att en dylik ordning, som innebär en uppdelning av ansvaret för plutonsenhetens utbildning, är till direkt nackdel för utbildningen. Chefsansvaret i fred liksom i krig måste betraktas som odelbart i synnerhet inom här angiven verksamhet, där en skarp gränsdragning mellan olika ansvars- och behörighetsområden är synnerligen svår att genomföra. Avdelningschefen — plutonchefen — bör därför själv svara för utbildningen av plutonen, även om det kan vara lämpligt att för utbildning inom viss teknisk specialgren, t. ex. spräng- och mintjänst, tillfälligt förstärka plutonsbefälet med specialutbildad personal. Förbandens subalterner och underofficerare blir väl skickade att självständigt leda utbildningen av pluton, såvida deras utbildning i tillräcklig utsträckning inriktas på denna verksamhet. En uppdelning av ansvaret för utbildningen är varken berättigad eller lämplig. För att tillgodose stridsutbildningens krav vid plutonsenheterna är följaktligen enligt utredningens uppfattning befattningen som ställföreträdande kompanichef icke motiverad. Det finns dock enligt utredningens uppfattning vägande skäl för att positionen som ställföreträdande kompanichef ur andra utgångspunkter införes såsom en fast befattning vid vissa utbildningskompanier. Såsom i andra sammanhang framhållits kominer i ett framtida krig striden sannolikt att föras med förbanden utspridda på stor yta. Skyttekompaniet, förstärkt med tunga vapen och enheter för underhåll, torde bli den största förbandsenhet, som på stridsfältet hålles samlad under direkt personlig ledning av sin chef. En följd härav torde bli, att tyngdpunkten i förbandsövningarna måste läggas på utbildningen av dessa förstärkta kompanienheter redan på ett tidigt stadium under de värnpliktigas 1. tjänstgöring. De tre utbildningskompanierna i skyttetjänst kommer härvid att utgöra stommen i dessa stridsenheter. Anspråken på tidigt påbörjade övningar i kompaniförband samt intensifiering av dylika övningar efter hand under det fortgående utbildningsåret motiverar en förstärkning av personal för ledningen inom skyttekompaniet. I dessa tre utbildningsenheter bör därför en officer organisatoriskt ingå såsom kompanichefs ställföreträdare, varvid dock är att märka, att alltfort utbildningsansvaret för plutonerna som sådana odelat skall åvila resp. plutonchefer. Vid övriga kompanier, sammansatta av värnpliktiga i allmänhet, där utbildning sker i kulsprute-, närpansarvärns- och granatkastartjänst, specialtjänst och trosstjänst, kommer övningarna i förband att omfatta understöds-

ooo a.

O O K ] K]

ooo £

É In p B

<

lik

ooo oooooo ooo < ooo < ooo Ä a ooo < ooo < ooo ooo < ooo a < ooo < ooo o a ooo < ooo ooo a < ooo < ooo < ooo a < ooo G < ooo ooo Q •a ooo -a ooo o -DOOO a -DOOO a •DOOO o a < Q

a •3 &

B

a o o o

a

<3

Ö»

;•••••.•••••. m i ••••i •••••••• E = 3 = E 3

e

I! n i i n i i r «n

ooooo

JftiS m m m f m m m r »mnmrmmnanmmur*

I-s fl _2

ta MIIIIII

k

1 b

"£< I I

fn-m

2 Si

"rm

I

o — 5r

BI f l

i in 2 £ a

1 5

KJ«

c

%

%

)

ooo

c <ooo o <ooo o <ooo

O

ijl

ö a tft

IllsitI "5 o il o ja

b —

5 1 T £»i .£i» ÖJfi

v<— o s? . t I

a

o

O K ] Kl

3 I? O O K ] Kl

1 O oo $

O ö

o

< o <o

o o o o

K! <

O O

<o

oo

< o < <

< o a o o Kl < O o < o o

o o, o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o

Kl O

O O

Kl O

O O

O O

O O

O O

O

Kl

o o o o

<I o

o o o -a < o Kl O Kl O

O

o o Kl O

I ö

a

o

O

o

O

-S

a

<

o -a

o

Kl <

fife Ctf-O Ummmnnmnrr»

' . ^ i ' . ' . ••••••'••,•,•, r,', i

~ 2 2|^ g> S! b Bsssna

%

o

'• V, ',UV,',g3

GÖCOO — cvi ro £ ; »okjj

JJfs§rs

o •8 -2

< " ' • • " • " • " • " ' • "

eo <

I H | C

O

:3

Cö

£ cr>

a <

o o

::::::::; ninTTT

a <

o o

*

It

il «-? Ii l é IS s "5

-8

I i

III

o o «i> u- u- <^>

o < a

KK<

Isutto dning

i

c: .

•51 o

<E

o. <7>

o

*> 2 "3T !

Ö S? Ä

.2

iv1< o.

•8 jrE cc f"

i II

— Ui

— P"0 ^

i

170 och samverkanstjänst men icke direkt stridsverksamhet i tillnärmelsevis den omfattning, som sker vid skyttekompanierna. Vidare kommer dessa förband att vid tillämpningsövningar i stor utsträckning vara uppdelade på skyttekompanierna. Ledningen av övningar i understöds- eller specialkompani kommer därför icke att ge vederbörande chef så stor arbetsbörda, att han till sitt förfogande ständigt bör ha särskild avdelad officer som ställföreträdare. I vad avser de utbildningskompanier, som är sammansatta av värnpliktiga i allmänhet, anser utredningen sålunda, att endast skyttekompanierna bör tilldelas särskild befattning som ställföreträdande kompanichef. Beträffande befattningen som ställföreträdande kompanichef vid de utbildningskompanier, där värnpliktigt befäl utbildas, har denna i arméchefsförslaget icke ansetts behövlig. I vad gäller kompani, där värnpliktiga gruppchefer utbildas, delar utredningen denna uppfattning. De 8 månader, under vilka ett dylikt kompani är organiserat, måste med nödvändighet i huvudsak ägnas åt elevernas utbildning i att föra grupp, antingen denna uppträder inom plutonens ram eller tilldelas självständiga uppgifter. Utbildningen av kompaniet som stridsenhet blir därför begränsad, varför den icke kräver särskild befattningshavare till kompanichefens direkta förfogande och hjälp. Vid det befälskompani, där de underofficersuttagna utbildas, kommer undervisningen enligt utredningens förslag att läggas på ett högre plan beträffande truppföringsutbildningen. Taktikutbildning kommer att införas såsom särskilt ämne redan under ett tidigt skede. Särskilt utbildningen i truppföring i pluton kräver ett stort antal stridsövningar i kompaniförband. Slutskedet i de värnpliktiga underofficerarnas utbildning måste i viss utsträckning genomföras samtidigt med att nästa årskull elever av samma kategori bibringas första delen av sin grundläggande utbildning. Av här angivna skäl finner utredningen det nödvändigt, att väl kvalificerad yngre kompaniofficer ställes till kompanichefens disposition som ställföreträdare och lärare. Denne bör i första hand leda undervisningen i taktik men därjämte vara behjälplig vid planläggning och ledning av stridsutbildningen samt under utbildningens slutskede biträda vid handledning av underofficerselevernas praktiska trupptjänst. Enligt utredningens uppfattning kräver sålunda den vid ett normalinfanteriregemente ständigt organiserade utbildningen följande officerspersonal på aktiv stat i lägst kompanichefsbefattning (ställföreträdande kompanichefsbefattning) : 1 regementsofficer, förbandschef, 2 regementsofficerare, bataljonschefer, 9 kompaniofficerare, kompanichefer samt 4 kompaniofficerare, ställföreträdande kompanichefer, vilka kan vara subalternofficerare.

171 Av de (23 — 4 = ) 19 subalternofficerare, som återstår, bör 13 placeras som plutonchefer. De 6 yngsta — två årskullar fänrikar — bör normalt första tjänstgöringsåret placeras för egen utbildning såsom ställföreträdande plutonchefer vid plutonsenheter, sammansatta av värnpliktiga i allmänhet. Andra året bör de i regel i samma syfte tjänsteplaceras som ställföreträdande plutonchefer vid befälsskola A i skytte- eller understödstjänst. Den särskilt organiserade

utbildningen

Den särskilt organiserade utbildningen synes, såsom även i arméchefens förslag förordats, böra ledas av särskild centralt organiserad befälsgrupp. Utredningen förutsätter, att åt denna befälsgrupp uppdrages den under huvuddelen av året varje vecka återkommande utbildningen av det aktiva befälet, ledningen av en enligt utredningens förslag i särskild ordning organiserad befälsutbildning för värnpliktig personal (se även kap. 10) samt planläggning och ledning av såväl inspektioner och tillämpningsövningar av större omfattning med såväl åldersklassens värpliktiga under vinterhalvåret som repetitionsövningsförbandens utbildning höst och vår. För dessa uppgifter synes, liksom i arméchefsförslaget förordats, i angiven central befälsgrupp bl. a. böra ingå 4 väl kvalificerade kompaniofficerare. Utredningens förslag till de aktiva officerarnas tjänsteplacering i fred vid ett normalinfanteriregementes utbildningsorganisation framgår av förut angiven figur 10. Stabs-, expeditions-

och

förvaltningstjänsten

Efter de undersökningar, som av statens organisationsnämnd genomförts beträffande arméförbandens fredsorganisation, har Kungl. Maj :t utfärdat föreskrifter om densammas närmare utformning. Erforderligt behov av aktiv militär personal för stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten har härvid fastställts för varje förband. Vid ett ordinärt infanteriregemente (här I 11) skall aktivt befäl bestrida de positioner, som framgår av tabell 9 (Kbr 23/3 1956). Utöver här angiven personal synes av vägande skäl ytterligare en befattningshavare böra tillkomma. Härutinnan vill utredningen anföra följande. De senaste årens utveckling av arméförbandens krigsorganisation har medfört, att ett allt större antal icke aktivt befäl måst tagas i anspråk för viktiga och ansvarsfulla befattningar inom de krigsorganiserade enheterna. Sålunda har beträffande infanteriet befattningar såsom ställföreträdande kompanichef införts, vilka endast i mycket begränsad utsträckning kan besättas med aktiv personal. Utvecklingen inom taktikens och teknikens områden pekar otvetydigt på att fordringarna på dessas förmåga som truppförare i framtiden måste ställas avsevärt högre än hitintills. Det är därför enligt utredningens uppfattning av största vikt, att den personalgrupp inom förbandens mobiliseringsavdelningar, som har att handlägga frågor

172 Tabell 9. Utdrag ur tablå över organisation vid Kronobergs regementes stabs- och förvaltningsorgan m. m. i fred beträffande militär personal på aktiv stat (Kbr 23[3 1956) Militär personal p å aktiv stat

Avdelning m. m.

RegeKapmentsten officer

2 Stabsavdelning med regementsexpedition. Skrivcentral Budcentral Utbildningsavdelning Mobiliseringsavdelning Mobiliseringsdetalj Personaldetalj Tygavdelning med tygexpedition Under tygofficeren lydande f ö r r å d . . . . Skjutbanor, utbildningsanordningar m. m Intendenturavdelning med intendenturexpedition Matinrättning

3 Kapten eller löjtnant

Förvaltare

Fanjunkare

6 Fanjunkare Övereller furir sergeant 7

1 4

1 5 (1)

1 6

1 1

1 1

1 1

1* 1

1 Sjukvårdsavdelning och sjukhus Veterinäravdelning Stalltjänst Hundtjänst Kasernvårdsavdelning Skötsel och vård av värmeanläggningar m. m Kassaavdelning Bataljonsexpedition Kompaniexpeditioner Kasernkompani Inskrivningsexpedition

1 Summa

1 1 1

1 1 "9 1 3

4 Tillika tillsynsman för förrådet av icke hemliga böcker och kartor samt av blanketter och expeditionsmateriel. 5 Såsom avdelningschef tjänstgör inskrivningschefen. 6 Kan även placeras såsom chef för personaldetaljen. 10 Avsedd även för förråd som lyda under tygofficeren. 13 Kan ersättas med överfurirer. * Anm. här: På särskild stat. beträffande

krigsplacering, är antalsmässigt tillräcklig för att

medhinna

behandlingen av hithörande spörsmål och dessutom äger sådana grundliga insikter om all vid regementet tjänstgörande aktiv, reserv- och värnpliktig befälspersonal, att åtminstone alla de viktigaste positionerna efter noggrann prövning, grundad på personlig erfarenhet om vederbörandes

fältduglighet

och truppföringsförmåga, k a n besättas med de lämpligaste cheferna. Detta förutsätter, att ifrågavarande personalgrupp h a r möjlighet att såväl sköta den stabsmässiga handläggningen av hithörande frågor som att under sam

173 Tabell 10. Utredningens förslag till tjänsteplacering av aktiv personal i normalinfanteriregementes stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst Militär personal på aktiv stat Regoff Stabsavdelning med regementsexpedition Skrivcentral Budcentral Utbildningsavdelning Mobiliseringsavdelning Mobiliseringsdetalj Personaldetalj Tygavdelning med tygexpedition Under tygofficeren lydande förråd Skjutbanor, utbildningsanordningar Intendenturavdelning med expedition Matinrättning Intendenturförråd m. m. Sjukvårdsavdelning och sjukhus Veterinäravdelning Stalltjänst Hundtjänst Kasernvakt Kasernvårdsavdelning Skötsel och vård av värmeanläggningar m. m. Kassaavdelning Bataljonsexpedition Kompaniexpeditioner Kasernkompani Inskrivningsexpedition

Kaptener

Förvaltare

övriga uoff.

Ubef.

1 1 1 1

1 1

1 1

1 1

1 1 1

1 1 1 1 4 1 1 1 1

9 1

1 4

»4

•

1 Därav 2 på särskild stat » 4 » » » Sammanställning: 8 officerare, därav 2 på särskild stat 10 underofficerare, därav 4 på särskild stat 20 underbefäl 2

manhängande perioder av tillämpningsövningar med åldersklassens värnpliktiga, krigsförbandsvisa övningar och fältövningar med befäl skaffa sig grundlig praktisk kännedom om förbandets personella tillgångar. Härtill kommer, att ur beredskapssynpunkt allt större omsorg och noggrannhet måste ägnas åt mobiliseringsplanläggning samt praktiska övningar med befäl av olika kategorier i mobiliseringstjänst under pressat mobiliseringsläge. Även denna verksamhet bör planläggas och ledas av förbandets mobiliseringsavdelning. Enligt tabell 9 är inskrivningschefen jämväl chef för mobiliseringsavdelningen. För direkt handläggning av mobiliseringsärenden har han till sitt förfogande en kompaniofficer, alternativt kapten på aktiv stat eller officer i arvodesbefattning. Det är utredningens uppfattning, att inskrivningschefen, vid sidan av det

174 omfattande arbete, som sammanhänger med inskrivningsverksamheten, icke med nu tillgängliga personella resurser kan genomföra de uppgifter, som mobiliseringsarbetet oundgängligen kräver. Det är därför nödvändigt, att mobiliseringsavdelningen erhåller en sådan personell förstärkning, att särjikilt den personalplacerande verksamheten liksom även de praktiska övningarna i mobiliseringstjänst kan genomföras i betryggande utsträckning. Båda dessa uppgifter ställer på sin företrädare höga anspråk på såväl lång erfarenhet och stor yrkeskunskap som god psykologisk blick. Med hänsyn härtill anser utredningen, att en regementsofficer av majors grad bör förstärka mobiliseringsorganisationen vid förbandet och härvid sättas som direkt inför förbandschefen ansvarig ledare och chef för mobiliseringsavdelningen. Någon ändring i övrigt beträffande de aktiva officerarnas användning i stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten förutsätter utredningen icke. Utredningens förslag till officerarnas användning framgår närmare av tabell 10. Utredningen har i nedanstående tabell sammanfattat den kartläggning av uppgifter inom ett normalinfanteriregementes egen fredsverksamhet beträffande officerspersonal, som i det föregående gjorts. I denna tabell har även angivits, vilken av uppgifterna som synes kräva kvalificerade officerare, motsvarande krigsorganisationens krav i normerande positioner, samt de uppgifter i vilka det s. k. rekryterande skiktet bör insättas. I begreppet fredsverksamhet innefattas även behov av kommendering samt reserv för sjukdom etc. Uppgifter etc. Behov av officerare

Normgivande skikt

Rekryterande skikt

Tjänstegrad

överste Överstelöjtnant Major Kapten

Stabs, exp., förv. t j .

Res

Summa behov

il»

17 6

1 2 2 *2

Löjtnant Fänrik Summa

Kommen deringar

Utbildning

2 13

25J

> 66

Tillkommer två kaptener på särskild stat.

Sammanfattning Krigsorganisationens behov av kvalificerade officerare för s. k. normgivande positioner uppgår, som nämnts, till totalt 841 eller fördelat per normalinfanteriregemente till 49. För att rekrytera detta antal kräves ett motsvarande skikt av yngre officerare under utbildning, uppgående till 35,5 per normalinfanteriregemente.

175 Av de 49 normgivande positionerna beräknas 9 kunna besättas med äldre, pensionerade officerare. Kvarstående behov blir sålunda 40 kvalificerade jämte det rekryterande skiktet av 35,5 yngre. I vilken ordning det kvalificerade skiktet skall vara anställt blir beroende av de uppgifter, som fredsorganisationens verksamhet ställer. Fredsorganisationens behov av kvalificerad officerspersonal kan sammanfattas enligt följande: 1) för verksamhet vid staber och skolor, fördelat per normalinfanteriregemente (s. k. korrigerade personalstater) 8 2) för normalinfanteriregementets egen verksamhet (inkluderande behov av kommenderingar, reserv för sjukdom etc.) 32 Summa 40 Fredsverksamhetens totala behov av kvalificerade officerare, fördelat per normalinfanteriregemente, uppgår alltså i allt till 40. För fredsverksamhetens behöriga bestridande måste, om man godtager beräkningen av de korrigerade personalstaterna, dessa 40 vara anställda i aktiv tjänst. Då det motsvarande antalet för krigsorganisationens behov utgjorde 40, sedan 9 positioner avräknats, vilka beräknas bestridas av äldre pensionerade officerare, synes icke för krigsorganisationens behov ytterligare kvalificerad personal behöva anställas i särskild ordning på reservstat. Utredningen förutsätter emellertid att reservstatsinstitutet som sådant bibehålies. Vid ev. kommande omstruktureringar av endera krigs- eller fredsorganisationen eller bådadera, synes det angeläget att ha tillgång till ett instrument, genom vilket den aktiva staten kan smidigt och effektivt så anpassas, att såväl krigs- som fredsorganisationerna vid varje särskilt tillfälle erhåller till erforderligt antal kvalificerad personal. Det rekryterande skiktet, uppgående till i allt 35,5 yngre officerare per normalinfanteriregemente, måste genomgå fortlöpande utbildning och skolning och måste sålunda i konsekvens härmed vara i ständig aktiv tjänst. För de speciella uppgifter vid staber och skolor, de s. k. korrigerade personalstaterna, anses, per normalinfanteriregemente räknat, 1,5 subalternofficer böra utgå. Återstoden (35,5 — 1,5 = ) 34 subalternofficerare står sålunda till disposition för uppgifter (inkluderande kommenderingar, reserv etc.) inom normalinfanteriregementets egen verksamhet. Underofficerskårens numerär och uppgifter

I föregående avsnitt har redovisats, hur de officerare, vilka med hänsyn till krigsorganisationens behov ovillkorligen måste finnas vid ett normalinfanteriregemente i fredstid bör placeras i utbildningens och den centrala ledningens tjänst. Ett stort antal uppgifter återstår emellertid både i stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst samt i utbildningstjänst, vilka ovillkorligen måste bestridas av annan därtill kvalificerad personal, i första hand

176 ur den aktiva underofficerskåren, om fredsverksamheten effektivt skall k u n n a genomföras. I utbildningsarbetet gäller detta i främsta rummet plutonchefsbefattningar vid vissa befälsskolor liksom även vid plutoner vid skytte-, understöds- och specialkompanierna, sammansatta av värnpliktiga Ah. Begreppet plutonchef är då fattat i den mening, som redan tidigare har kommit till uttryck, nämligen självständigt ansvar för utbildning av pluton (motsv.). Med dessa sistnämnda befattningar bör ställföreträdande plutonchefer vid befälsskolor jämställas. Ovannämnda enheter ställer höga krav på fysisk spänst hos cheferna. Underofficerare, äldre än 42 år bör därför principiellt icke tjänsteplaceras som plutonchefer vid dessa. Däremot är chefsbefattningarna vid vissa specialplutoner — främst kok-, anspanns- och motorplutoner — icke så fysiskt krävande. Dessa torde därför kunna upprätthållas av underofficerare, äldre än 42 år. De yngre underofficerarna bör under de första två åren efter genomgången av arméns underofficersskola för egen utbildning tjänsteplaceras som ställföreträdande plutonchefer vid skyttepluton. Utredningen ansluter sig i princip till det av arméchefen framlagda förslaget om att i förbandets centrala befälsgrupp utöver fyra officerare jämväl bör ingå fyra underofficerare. Utredningen utgår emellertid från att av dessa underofficerare två skall vara förvaltare i trupptjänst. Det synes nämligen utredningen angeläget och riktigt, att möjligheter öppnas för kvalificerade befattningshavare att även inom trupputbildningsarbetet kunna vinna förvaltarbefordran i likhet med vad som gäller för personal, som inriktas på stabs- och förvaltningstjänst. Underofficerarnas placering i utbildningsverksamheten framgår av figur 10. Beträffande behovet av aktiva underofficerare i stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst vill utredningen framhålla följande. Enligt av Kungl. Maj :t för varje särskilt förband utfärdade föreskrifter skall aktiva underofficerare placeras i vissa positioner. Gemensamt gäller för alla förband, att adjutantbefattningarna vid utbildningskompanierna jämväl kan besättas av överfurirer. Med anledning av de sistnämnda uppgifterna för de aktiva underofficer a r n a vill utredningen framhålla följande. Rationaliseringsåtgärder bl. a. beträffande materieltjänsten vid förbanden har avsevärt förenklat de arbetsuppgifter, som tidigare tillkom kompaniadjutanten. Utredningens förslag beträffande underofficerarnas användning i krigs- och fredsorganisationen, vilket närmare behandlas i annat sammanhang, innebär, att deras utbildning inriktas på helt andra uppgifter än dem, vilka tillkommer kompaniadjutant vid utbildningskompani. Det är därför utredningens uppfattning, att kompaniadjutantsbefattningarna icke bör bestridas av personal ur den aktiva underofficerskåren. Utredningens uppfattning i övrigt rörande underofficerarnas användning framgår av tabell 10. Beträffande beräkningen av antalet underofficerare, som på grund a^

177 kommendering till lärarbefattningar vid centrala skolor, utbildning som elever vid kurser och skolor eller kommendering för längre tid till speciella befattningar vid staber, skolor och andra militära institutioner ej är disponibelt vid eget förband, har utredningen följt samma normer som i det föregående gjorts beträffande aktiva officerare. Härvid har utredningen funnit, att fyra underofficerare i genomsnitt årligen måste beräknas vara ej disponibla vid sitt förband under sex månader eller mera. (Se tabell 8.) Bortovaro på grund av sjukdom m. m. beräknas uppgå till 5 %, vilket motsvarar omkring två beställningar. Det antal beställningar, vilka bör finnas vid ett normalinfanteriregemente för att fredsverksamheten skall kunna genomföras, framgår av nedanstående sammanställning. Antal beställningar avsedda för Tjänstegrad

Stabs-, exp., förv.tj.

Förvaltare Förvaltare Fanjunkare Sergeanter

(H) 2 4 Summa

1 Utbildning

6(10)

Kommenderingar

Reserv

Summa beställningar

2 19 10

1 3

1 1

(*4) 4 25 14

43 (47)

På särskild stat.

Vid speciella kårer, centrala staber och förvaltningar finnes ett visst antal beställningar, vilka måste bestridas av aktiva underofficerare. Enligt av arméstaben verkställda beräkningar uppgår ett normalinfanteriregementes del i sådana beställningar till 9 befattningshavare. Vid beräkningen av det årliga rekryteringsbehovet måste hänsyn tagas härtill. Åldersfördelningen inom underofficerskåren samt utredningens förslag till ändrad befordringsgång från sergeant till fanjunkare ävensom tillkomsten av 2 förvaltarbeställningar i trupptjänst redovisas å figur 11. Figur 11. Åldersfördelning och befordringsförhållanden inom underofficerskåren Rekrytering till fort ftk int m. m.

l

~ b _/

2 för va tare i trupptjänst

Rek r yte ringsbas

a... Levnadsår 26

* 2 förvaltare I s t a b s t j ä n s t

M sergeanter i 3

c0

60 Som framgår av figuren 11 kommer med angiven fördelning mellan sergeants- och fanjunkarstater en underofficer att normalt kunna påräkna befordran till fanjunkare vid omkring 33 års ålder. Utredningen finner denna avvägning mellan de båda graderna lämplig. Vid nu angiven ålder kommer 12—810905

178 nämligen med de förslag till utbildningsgång, som utredningen framlägger beträffande underofficerarna, dessa att ha uppnått full kompetens för de uppgifter inom freds- och krigsorganisationerna, som de enligt angivna principer skall bestrida. Vid ett uppbyggande av underofficersstaten inom infanteriet enligt vad nu sagts, varvid även innefattas de angivna beställningarna å särskild stat, synes icke behov av ianspråktagande av reservstater föreligga. Utredningen räknar emellertid med ett bibehållande av reservstatsinstitutionen som sådan. Den synes i likhet med vad som sagts beträffande officerspersonalen böra vara att tillgå som en regulator, genom vilken vid eventuella omstruktureringar eller andra förändringar av krigs- och fredsorganisationerna det kan bli möjligt att i varje läge avpassa organisationernas befälstillgång på ett effektivt sätt, så att vid varje tillfälle kvalificerad personal till erforderligt antal står disponibel. Underbefälskårens numerär och uppgifter

Sedan de aktiva officerarna och underofficerarna placerats i för dem avsedda uppgifter i fredsorganisationen, återstår ett stort antal uppgifter som instruktörer inom plutonsenheterna och för inretjänstbefattningar, vilka kräver yrkesutbildat befäl. Behovet av antalet instruktörer ur olika befälskategorier vid en plutonsenhet för att möjliggöra en tillfredsställande utbildning av såväl plutonen som stridsenhet som dess grupper och enskilda soldater har varit föremål för överväganden och beräkningar i de utredningar, vilka alltsedan början av 1940-talet haft att taga ställning till befälsorganisatoriska problem inom armén. 1945 års försvarskommitté beräknade, att 4—5 äldre instruktörer av olika kategorier för varje plutonsenhet om 35—40 man var erforderligt för utbildningens genomförande. I en inom arméstaben år 1951 utarbetad promemoria angavs, att 5 kvalificerade befäl per pluton var ett minimibehov. I utredningen angående gruppchefsutbildningen hävdades den uppfattningen, att vid en eventuell genomsnittlig befälstillgång av exempelvis 1 officer, 1 underofficer och 3 underbefäl per pluton befälsplutoner borde tillgodoses enligt normen 1 + 1 + 4 , under det att plutoner, sammansatta av vanliga värnpliktiga, kunde tilldelas 1 + 1 + 2. I arméchefens befälsordningsförslag uppskattas instruktörsbehovet per pluton till 1 officer eller underofficer samt 3 instruktörer. Det är härvid dock att märka, att sistnämnda förslag r ä k n a r med att viss plutonsutbildning skall ledas av en i kompaniets befälsorganisation ingående särskild befattningshavare, nämligen en officer som ställföreträdande kompanichef. Utredningen är av den uppfattningen, att de av gruppchefsutredningen hävdade principerna, att befälsplutoner borde erhålla en starkare befälsrepresentation än övriga, är riktiga. Det må emellertid framhållas, att angivna befälsplutoner, som enligt gruppchefsutredningen borde tilldelas 6

179 instruktörer av olika kategorier, på utbildningslinjen skyttetjänst då utgjordes av omkring 40 värnpliktiga befälselever. I den organisation, som anses komma att gälla för framtiden, beräknas emellertid elevantalet i ifrågavarande plutoner komma att uppgå till endast något över 30 man. En kvantitativ tillgång av instruktörer av olika kategorier uppgående till 1 + 1 + 2 kan därför enligt utredningens uppfattning anses tillräcklig dock under det villkoret, att de kvalitativt står på en hög nivå. Utredningen har i enlighet härmed i sitt organisationsförslag räknat med att befattningarna som plutonchef och ställföreträdande plutonchef vid befälsplutonerna alltid skall besättas av officerare och underofficerare och att det underbefäl, som skall tjänstgöra som instruktörer, uttages bland de bästa av förbandets underbefälskår. Beträffande instruktörsbehovet vid plutoner, sammansatta av värnpliktiga Ah, ansluter sig utredningen till den i arméchefsförslaget hävdade principen, att 4 instruktörer, varav minst 1 är officer eller underofficer, bör finnas vid utbildningsenhet om 30—35 man. Enligt dessa principer förefinnes vid ett normalinfanteriregemente ett behov av aktivt underbefäl för direkt utbildningsverksamhet i följande befälspositioner (se figur 10), nämligen 16 ställföreträdande plutonchefer vid värnpliktsplutoner och 59 gruppinstruktörer eller sammanlagt 75 beställningar för aktivt underbefäl. Beträffande det antalsmässiga behovet i inretjänstbefattningar visar förutnämnda tabell 9 exempel på vilka positioner inom stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten, som enligt Kungl. Maj :ts beslut skall besättas av aktivt underbefäl vid ett regemente (I 11). Utredningen har i ett tidigare avsnitt angående behovet av aktiva underofficerare i stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst framhållit, att aktiva underofficerare icke bör tagas i anspråk för kompaniadjutantbefattningarna. Äldre aktivt underbefäl bör enligt utredningens uppfattning ha tillräcklig kompetens för dessa tjänster och bör därför i fredsorganisationen konsekvent utnyttjas som kompaniadjutanter vid samtliga 9 utbildningskompanier. Av sistnämnda tabell framgår, att veterinäravdelningen skall disponera en överfurir för vardera stall- respektive hundtjänsten. Enligt under hand erhållna uppgifter från arméstaben kommer hundtjänst icke att finnas vid förbanden, varför endast behov av en överfurir i stalltjänst föreligger vid ett normalinfanteriregementes veterinäravdelning. Den vaktorganisation, som efter hand genomförts vid arméns förband, bör såsom hittills tillämpats även i fortsättningen ledas av äldre aktivt underbefäl som vaktchefer. För stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten krävs enligt utredningens uppfattning sammanlagt 20 beställningar för aktivt underbefäl. Utredningens förslag angående det aktiva underbefälets användning i inretjänstbefattningar framgår av tabell 10. Beräkningar beträffande bortovaro från förbandet på grund av kommen-

180 deringar m. m. framgår av tabell 8. Regelmässigt kan 8 underbefäl anses icke disponibla vid förbandet under 6 månader eller däröver. 5 % reserv för sjukdom m. m. innebär, att ytterligare omkring 5 beställningar måste finnas för att ersätta bortfall av bland annat denna anledning. Det antal beställningar för aktivt underbefäl (jämför tabell 8 och figur 10), som måste finnas vid ett normalinfanteriregemente, om fredsarbetet skall kunna genomföras med nödvändig effekt, framgår av nedanstående sammanställning : Antal beställningar avsedda för Tj än stegrad

Rustmästare 1 Överfurirer J Furirer Summa

Summa beställningar

Stabs-, exp.-, förv. t j .

Utbildning

Kommend.

Reserv

20 Av underbefälskåren liksom av övriga aktiva befälskårer föreligger behov av personal för bestridande av befattningar inom vissa centrala staber och förvaltningar. Ett normalinfanteriregementes del i angivna beställningar heräknas uppgå i medeltal till 5. Ovan angivet behov av 108 beställningar för fredsverksamheten vid förbandet bör sålunda korrigeras med 5 för att rekryteringsbasens storlek skall kunna beräknas. Vid uppskattningen av denna skall givetvis också rekryteringsbehovet till den aktiva underofficerskåren medtagas. Det må emellertid uppmärksammas, att angiven siffra 5 beställningar för s. k. korrigerade personalstater inom underbefälskåren är uttryck för ett av arméledningen anmält behov efter genomförd uppbyggnad. För närvarande (personalförteckningen 1958/59) uppgår motsvarande antal fastställda stater till 3. Intill dess att statsmakterna medgivit ytterligare höjning av detta tal om 3 s. k. korrigerade stater per normalinfanteriregemente, synes sålunda en motsvarande avbalansering av det årliga rekryteringstalet böra ske, så att riktiga relationer mellan antalet rekryterade och antalet disponibla stater k a n upprätthållas. Underbefälets övergång till inretjänstbefattningar; pensionsåldrar och åldersfördelning

Underbefälets tjänsteuppgifter i utbildningsverksamheten omfattar instruktörstjänst vid grupp eller enhet av motsvarande storlek. Arbetet vid gruppenheten innebär i huvudsak instruktion och övning av enskild soldat i rent personliga färdigheter beträffande vapnens och skyddsmedlens bruk samt terrängens utnyttjande vid förflyttning och vid uppehåll i densamma. Dessutom omfattar instruktörsuppgiften gruppens träning till stridande enhet både då den uppträder inom plutonens ram och i mera självständiga lägen som patrull eller postering.

181 Dessa uppgifter kräver högt uppdriven personlig färdighet och ställer därför på underbefälet minst lika höga krav på fysisk spänst och uthållighet som på övrigt aktivt befäl. Det är därför icke rimligt, att underbefälet annat än i undantagsfall utnyttjas som instruktörer i utbildningstjänst längre än övriga d. v. s. intill 42-årsåldern. Därefter bör de liksom de äldre officerarna och underofficerarna beredas möjlighet till sådana tjänsteuppgifter, vilka är mindre fysiskt krävande men ändock medger, att deras kompetens till fullo kan tagas i anspråk inom viktiga arbetsområden av den militära verksamheten. Inom den direkta utbildningsverksamheten finnes endast ett fåtal befattningar, vilka kan bestridas av underbefäl efter 42-årsåldern. Dessa utgöres av vissa av de instruktörsbefattningar inom specialtjänstens område — främst underhållstjänsten — vilka icke ställer högre krav på fysisk uthållighet än att de kan bestridas av personal upp till 50-årsåldern. Utredningen har beräknat, att högst 5 dylika befattningar inom utbildningsverksamheten kan ställas till förfogande för underbefäl över 42 år. Av den tidigare redogörelsen framgår, att vid ett normalinfanteriregemente (se tabell 10) 20 befattningar finnes i stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst, vilka lämpligen bör disponeras av äldre underbefäl. Fredsorganisationen kan alltså i full utsträckning för detta ändamål och för direkt utbildningstjänst sammanlagt utnyttja (20 + 5 = ) 25 aktiva underbefäl efter 42-årsåldern. Utbildningsverksamheten kräver enligt sammanställningen i det föregående 75 aktiva underbefäl. Sedan de 5 ovan angivna specialinstruktörerna frånräknats, erhålles ett reellt behov av 70 underbefäl — yngre än 42 år. Fördelas de (8 + 5 = ) 13 beställningar, som måste reserveras för bortkommenderade, sjuka m. m., j ä m n t på underbefälskårens åldersskikt, erhålles ett behov av sammanlagt 82 beställningar för underbefäl, yngre än 42 år, och 26 för underbefäl, äldre än 42 år. Jämlikt allmänna tjänstepensionsreglementet är pensionsåldern för fast anställt underbefäl fastställd till 55 år. Utredningen har i figur 12 grafiskt gjort en beräkning av vilka konsekvenser för underbefälets tjänsteförhållanden, som en för alla gällande pensionsålder av 55 år medför vid en i framtiden fullt utbyggd underbefälsorganisation. Av denna beräkning framgår bl. a. följande. Om furirsbefordran beräknas ske i medeltal vid 21 års ålder, omspänner det ovan angivna antalet 82 yngre underbefäl en tjänstetid av 21 år. Med den nu gällande pensionsåldern, 55 år, motsvaras antalet 82 i detta yngre skikt av 33 äldre underbefäl i åldersgrupperna mellan 42 och 55 år. Då emellertid endast 26 beställningar i stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst samt i utbildningsverksamhet står till det äldre underbefälets förfogande, vilka motsvarar omkring 10 årskurser i detta åldersskikt, skulle underbefälet kunna övergå till fysiskt mindre krävande befattningar först vid

182 Figur 12. Konsekvenser för underbefälet av en pensionsålder vid 55 år

Övergång till annan befattning nödvändigt senast vid denna Si der

k\ Rekryteringsbas 82

EL... Levnar 21

25 Övergång möjlig först vid denna ålder da endast 26 befattningar för äldre underbefäl star till förfogande

45—46-årsåldern, vilket, som tidigare framhållits, icke är lämpligt. Åtgärder måste därför övervägas, hur övergång skall kunna ske vid 42 år, utan att detta medför att ett överskott (33 — 26 = 7) av äldre anställda behålles i tjänst. Det må framhållas, att lämpliga arbetsuppgifter inom förbandets centrala ledning och utbildningsverksamhet icke kan ställas till deras förfogande. Enligt utredningens uppfattning kan detta problem lösas enligt följande tre alternativ: 1. Någon form av korttidsanställt underbefäl införes. 2. Inretjänstbefattningar i förrådstjänst m. m., vilka nu bestrides av civilanställda, förbehålles äldre underbefäl. 3. Pensionsåldern förändras. Beträffande alternativ 1 vill utredningen framhålla följande. Det gamla systemet med korttidsanställt underbefäl avskaffades helt 1952 av många vägande skäl. Främst torde den i vårt land sedan lång tid hävdade principen, att statlig anställning skall erbjuda varje arbetstagare den trygghet för sin existens, som ett pensionsberättigat livsyrke innebär, ha varit avgörande för reformbeslutet. Intet har inträffat under tiden efter 1952, som berättigar till ändrad grundsyn i denna för de anställda så viktiga fråga. Detta alternativ bör alltså enligt utredningens uppfattning icke nu tillgripas för att lösa problemet om det äldre underbefälets arbets- och anställningsförhållanden. Utredningen vill emellertid framhålla, att utvecklingen inom den militära organisationen mot mera komplicerade vapen och allt större fordringar på befälets förmåga i att taktiskt leda enheter om kompani eller mindre förband i framtiden kan göra det nödvändigt att för krigsorganisationens behov anställa ett avsevärt större antal yrkesbefäl än nu. Härvid kan någon form

183 av korttidsanställning bli nödvändig icke blott beträffande aktivt underbefäl utan kanske i än högre grad i fråga om aktiva officerare och underofficerare. Det andra alternativet, som innebär att äldre underbefäl skall bestrida vissa chefsbefattningar i förrådstjänst, är icke lämpligt främst av följande skäl. Förrådstjänsten är för närvarande avsedd för civilanställd personal. Arbetsuppgifterna utgör genom sin egenart ett från övrig militär verksamhet klart avskilt område. Det är därför enligt utredningens uppfattning riktigt och rimligt, att denna civilanställda personalgrupp bör anses utgöra en ur rekryterings-, befordrings- och tjänstesynpunkt odelbar enhet. Härtill må erinras om att ovan angivna förmansbefattningar i förrådstjänst är åsatta en löneställning, som ligger 2 enheter under den lön, som tillkommer rustmästare. Om äldre underbefäl skulle insättas i ifrågavarande befattningar, skulle detta tvinga till en omvärdering av desamma med långt gående konsekvenser beträffande lönesättningen för motsvarande personalgrupper inom andra statliga verksamhetsområden. Utredningen är av den uppfattningen, att de 5 förmansbefattningar inom förrådstjänsten, som bland annat i arméchef storslaget anses böra tillkomma äldre underbefäl, i likhet med vad som hittills tillämpats, i första hand bör rekryteras bland den i förrådstjänst anställda civila personalen. Utredningen saknar därför anledning att föreslå någon förändring av vad som hittills gällt i detta avseende. Beträffande det tredje alternativet — ändring av pensionsåldern — vill utredningen framhålla följande. För bedömandet av lämplig pensionsålder för anställd personal måste arbetsuppgifternas art och omfattning vara avgörande. Principiellt bör en anställd icke kvarhållas i aktiv tjänst längre än att med normal arbetsinsats hans förmåga helt motsvarar de arbetsprestationer, som avkräves honom i hans befattning. Ett kvarstannande i aktiv tjänst utöver denna tidpunkt kan komma att tvinga honom till en anspänning av arbetsförmågan utöver det normala. Detta gäller särskilt beträffande den aktiva militära personalens anställningsförhållanden, eftersom yrket inom dess olika fack på huvuddelen av dess utövare ställer höga krav både i fysiskt och psykiskt avseende. En undersökning av intill vilken levnadsålder de 26 beställningar för äldre underbefäl, som står till förfogande vid ett normalinfanteriregemente, kan bibehållas, ger följande resultat. De 9 befattningarna som kompaniadjutant ställer, i vad avser den rutinmässiga dagliga tjänsten vid förbandets fredsförläggning i kasern, icke större fordringar än att tjänsten normalt borde kunna genomföras på ett tillfredsställande sätt intill 55-årsåldern. En väsentlig del av utbildningen under ett utbildningsår är emellertid förlagd till områden utanför garnisonsorten. Detta gäller särskilt under vinterhalvåret, då sammanhängande

184 och ofta återkommande tillämpningsövningar i förband genomföres under ett eller flera dygn under rörliga operationer. Vid dessa övningar tjänstgör kompaniadjutanterna ofta som kvartermästare. De tvingas härvid leva på samma fältmässiga sätt som övriga befäl och soldater inom förbandet, samtidigt som den ansvarskrävande underhållstjänsten skall ledas ofta utan avbrott under flera dygn. Härvid avkräves dem prestationer, vilka under fredstid i det löpande utbildningsarbetet icke bör åläggas personal så länge som till 55-årsåldern. De 5 befattningar som instruktör i special tjänst, som enligt utredningens uppfattning kan bestridas av underbefäl över 42 år, ställer i stort sett samma krav i fysiskt avseende, som ovan anförts beträffande kompaniadjutanterna. Instruktörstjänsten under det dagliga arbetet i eller i närheten av kasern torde i regel kunna genomföras uppemot 55-årsåldern. Tjänstgöringen vid övningar av tillämpad natur ställer emellertid större fordringar på instruktören antingen han som chef leder truppförband eller medföljer detsamma som stridsdomare eller kontrollant. Specialinstruktörsbefattningen bör därför icke bestridas av de anställda intill nämnda ålder. Övriga befattningar för äldre underbefäl synes kunna tillfredsställande fullgöras intill 55-årsåldern. Utredningen är sålunda av den uppfattningen, att av de befattningar, som står till förfogande för äldre aktivt underbefäl, 14 icke lämpligen bör innehavas intill 55 år. För dessa torde en högsta pensionsålder av 52 år vara lämplig. Beträffande de övriga befattningarna kan de bestridas i ytterligare ett par år. För dem kan alltså pensionsåldern sättas något högre. Utredningen anser sig emellertid böra även för dessas vidkommande räkna med en pensionsålder av 52 år. Åldersfördelningen inom underbefälskåren framgår av figur 13.

Figur 13. Åldersfördelning inom underbefälskåren enligt utredningens förslag - • - - - - • »

Rekrytering av tekn 5j

8 R e k r y t e r i n g av uoff

3S Rekryteringsbas

Avgång till MB- och fostaber

0 Lev n å r 21

185 Sammanfattning

Utredningen lämnar i tabell 11 en sammanfattning av sitt förslag rörande fredsstaten vid ett normalinfanteriregemente. I tabellen har som jämförelse även upptagits arméchefens motsvarande förslag samt nuvarande ordning. Tabell 11. Fredsstaten vid ett normalinfanteriregemente. Utredningens förslag samt arméchefens förslag och nuvarande ordning. Utredningens förslag Tjänstegrad

Överste Överstelöjtnant Major Kapten Löjtnant Fänrik (Underlöjtn.)

Stabs-, exp.- och Utbildning förv.tjänst l

2 2 2 2

Summa off,

(Förvaltare Förvaltare (Stabsfanj.) . . Fanjunkare Sergeant

4 G 4 2 4

Summa uoff. Rustmästare Överfurir . . . Furir Summa ubef.

Kommend.

20 20

2 13 17 6 39

18 Reserv

Arméchefens förslag

Nuvarande ordning

1 *2 4 2 25 28 6

1 2 4 3 28 27 7

1 *2 3 2 23 25 10

2 Summa beställningar

66 44

69 4

2 19 10

4 25 14

3 7 11 21

•4) 2 16 24

9 40 39

37 64 26

1 Varav en överstelöjtnant (major). Härtill kommer 2 kaptensbeställningar på särskild stat. Härtill kommer 1 kaptensbeställning på särskild stat. 4 P å särskild stat. 5 Proportionerna rustmästare/överfurir kan icke angivas, då fördelningen är beroende av förhandlingsöverenskommelser. 6 Organisationen ej fullt utbyggd. 2 3

G. Krigsorganisationens befälsbehov Utnyttjandet i princip av aktivt befäl i krigsorganisationen har redovisats i det föregående. Reservofficerare, den kvalificerade delen av värnpliktsbefälet, avses skola bestrida befattningar på kompanichefsnivå, medan övrig värnpliktig befälspersonal skall fullgöra uppgifter på plutonchefs- och gruppchefsnivå. I särskilda avsnitt i det följande ges detaljerade preciseringar härutinnan. — De antalsmässiga behoven av olika befälskategorier i krigsorganisationen framgår av särskild hemlig bilaga.

KAPITEL 7 Utredningens förslag beträffande den aktiva befälspersonalens uppgifter, rekrytering och utbildning

I ett tidigare avsnitt har utredningen som sin principiella uppfattning framhållit, att det aktiva befälet allt framgent bör bestå av tre kårer — officers-, underofficers- och underbefälskårerna — ävensom närmare preciserat motiven härför. Den följande framställningen kommer att inriktas på konkreta förslag rörande de skilda kårernas användning i krig och fred samt vilka krav, som måste ställas på rekryteringen och utbildningen av befälet. Därest förslagen i denna del i väsentliga avseenden skiljer sig från nu gällande ordning, lämnas i respektive delar av framställningen motiveringar för föreslagna ändringar. Utredningen kommer i övrigt endast att summariskt redogöra för nu gällande ordning, i den mån densamma redan belysts i ett tidigare avsnitt av detta betänkande. Det finns givetvis olika sätt att behandla problemställningarna under förevarande avsnitt. Ur många synpunkter kunde det vara fördelaktigt att betrakta rekryteringen av all befälspersonal som en helhet och behandla hithörande problem i ett sammanhang. Detsamma gäller åtminstone delvis frågan om utbildningen och i än högre grad beträffande användningen och utnyttjandet av personalen. Utredningen har emellertid funnit övervägande skäl tala för att varje speciell kategori befäl behandlas för sig. I ett sammanfattande avsnitt behandlar utredningen bl. a. problem rörande övergång mellan olika befälskårer. Den aktiva

officerskåren

A. Uppgifter i krig och fred Den aktiva officerskårens uppgifter är i huvudsak av två slag, nämligen dels att bestrida kvalificerade befattningar i krigsorganisationen, dels att i fred leda utbildningen av befäl och soldater i syfte att säkerställa arméförbandens funktionsduglighet i krig. Därtill kommer ledarskap för all den militära verksamhet, som i fred omfattar bl. a. krigsplanläggning, fredsplanläggning, förvaltning samt projektering och utveckling av stridskrafterna på lång sikt. Av ovan angivna två huvudsakliga verksamhetsområden är uppgifterna inom krigsorganisationen de utan tvekan svåraste, mest ansvarskrävande och även viktigaste.

187 Då det gäller att finna vägar för en förbättrad befälsordning, har utredningen i vad avser frågan om den aktiva officerskårens användning, rekrytering och utbildning därför ansett det lämpligt att utgå från främst de krav, som krigsorganisationen ställer. Detta gäller även övriga befälskårer. I arméchefens befälsordningsförslag framhålles beträffande den aktiva officerskårens användning i krig bl. a. följande: »Ingen tvekan kan råda om att armékår-, fördelnings-, brigad- och bataljonschefsbefattningarna ovillkorligen måste besättas med aktiv personal. Förfall för bataljonschefen under strid får omedelbar återverkan vid truppen. För att säkerställa ledningen av en bataljon måste därför ännu en befattningshavare, kompetent att föra förbandet, finnas vid detsamma, d. v. s. en ersättare för bataljonschefen. Vidare erfordras viss aktiv personal i högre staber för att säkerställa ledningen.» —• — — »Behovet av aktiva officerare kan emellertid icke inskränkas till detta ledande skikt. Innan någon kan krigsplaceras i en av de ovannämnda ledande befattningarna, måste h a n under mångårig tjänstgöring ha förvärvat tillräcklig kunskap och erfarenhet.» Utredningen ansluter sig till denna uppfattning. Ovan angivna ledande befattningar är av så krävande natur, att endast en personalkategori med synnerligen grundlig och omfattande skolning principiellt k a n avses för sådana befälspositioner. Denna personalkategori har utredningen i det föregående ansett böra utgöras av en aktiv officerskår. Innan den aktive officeren genom skolmässig utbildning och praktisk tjänstgöring vid trupp nått kompetens för de angivna positionerna inom krigsorganisationen, bör hans yrkeskunskap utnyttjas i lägre befattningar såsom kompanichef, kompanichefs ställföreträdare och adjutant vid bataljon. En väsentlig del av det aktiva befälets verksamhet i fred är, såsom nämnts, att för vår krigsorganisation skapa yrkeskunnigt befäl, väl utbildade soldater och funktionsdugliga förband. All sådan verksamhet innebär i sig själv enligt utredningens uppfattning samtidigt en direkt skolning av den aktiva personalen för dess krigsuppgifter. Det råder sålunda ett klart samband mellan, å ena sidan, officerens verksamhet och uppgifter i fredsutbildningsarbetet och, å andra sidan, hans tjänsteuppgifter inom krigsorganisationen. Det har i det föregående framhållits, att de mest ansvarsfulla positionerna inom krigsorganisationen principiellt bör bestridas av den aktiva officerskåren. Beträffande frågan om vilka uppgifter i fred, som den aktive officeren bl. a. bör tilldelas, vill utredningen framhålla följande. Den centrala och regionala ledningen av verksamheten beträffande arméns krigsplanläggning, fredsplanläggning, förvaltning m. m. ställer stora krav på omdöme, yrkesskicklighet och erfarenhet hos chefer och övrig kvalificerad personal i stabsbefattningar. Detsamma gäller beträffande chefsbefattningarna vid förbanden och den personal, vilken direkt under förbandschefen svarar för utbildning och stabstjänst. Det k a n därför

188 knappast råda någon tvekan om att dessa befattningar lämpligen bör upprätthållas av de aktiva officerarna. Då det gäller befattningarna såsom kompanichef i fredsutbildningsverksamheten, vill utredningen framhålla följande. Såväl utbildningen av enskild soldat som huvuddelen av förbandsutbildningen under de värnpliktigas första tjänstgöring sker för närvarande inom kompaniets ram. Det är att räkna med att förbandsutbildningen i pluton och i alldeles särskild hög grad i kompani samt i förstärkt kompani i en nära framtid kommer att än mera intensifieras. För huvuddelen av den väsentliga utbildningsverksamheten i vad rör de värnpliktiga är kompanichefen således direkt ansvarig. Han är den högste militäre chef, som står i daglig och direkt kontakt med truppen. En väsentlig uppgift för kompanichefen är att vid sidan av den rena utbildningsverksamheten vid truppen övervaka och handleda sitt underlydande befäl. Han måste därför väl behärska alla de tjänstedetaljer, som hör till kompaniets verksamhet, ävensom med takt och omdöme handleda underställt befäl och soldater både i rena tjänstefrågor och i personliga angelägenheter. Det har tidigare i många sammanhang framhållits såsom angeläget, att den militäre chefen, särskilt i vad avser fredsutbildningsverksamheten, i allmänna kunskaper står på en högre nivå än den trupp, varöver han för befäl. Detta var bl. a. en av huvudanledningarna till att civila ämnen en gång infördes i det fast anställda befälets utbildning. Efter hand som det allmänna skolsystemet utbygges, kommer allt flera av våra värnpliktiga att vid inryckningen till första tjänstgöringen äga en allmänbildningsnivå, som i stort sett motsvarar nuvarande realexamen. Studentinslaget vid befälsskolor och vid enheter, sammansatta av vanliga värnpliktiga, kommer även att öka. Det principiella kravet på en god allmänbildningsnivå hos det militära befälet torde mot bakgrunden av denna utveckling komma att skärpas i framtiden. Detta gäller ej minst beträffande chefen för ett utbildningskompani. Därtill kommer, att denne ofta har att taga ställning till principiella frågor rörande organisation och utbildning, frågor som ej sällan kräver verksamhet av utredande karaktär, där riktig bedömning måste grundas på ingående yrkeskunskaper och allmän bredd på vetandet. Stora krav måste också ställas på kompanichefens omdöme och kringsynthet, då han har att behandla frågor av ofta grannlaga natur beträffande underlydande befäls och värnpliktigas personliga angelägenheter. Utredningen finner angeläget framhålla, att chefsställning och ovillkorligt ansvar för den egna utbildningsenhetens träning till stridsdugligt förband måste anses helt sammanfalla. Utredningen har tidigare framhållit, att ett nära samband råder mellan den militäre chefens utbildande verksamhet i fred och hans uppgift som truppförare vid krigsförband. Endast den, som besitter teoretiska kunskaper och befäst förmåga att föra närmast större truppenhet, är kompetent att med erforderlig realism och varia-

189 tion. i övningarnas uppläggning och regi genomföra särskilt den tillämpade stridsutbildningen av det egna förbandet. I enlighet härmed bör chefen för ett utbildningskompani för att rätt k u n n a planlägga och leda tillämpade stridsövningar i kompani och förstärkt kompani ha goda insikter i hur närmast högre förband — d. v. s. bataljonen — grupperas, manövreras och ledes i strid. Han bör även praktiskt kunna föra bataljon och sålunda kunna krigsplaceras som bataljonschef eller dennes ställföreträdare, vilket i sin tur, enligt vad som tidigare framhållits, kräver en högt kvalificerad utbildning. Den aktive officeren kan nå nödvändig yrkeskompetens för sina kvalificerade uppgifter i fred endast under förutsättning, att hans rent teoretiska skolning kompletteras med grundlig erfarenhet i trupptjänst. Denna kan förvärvas genom att han vid sitt förband tilldelas tjänstgöring såsom utbildare och förare av enheter av vanliga värnpliktiga och befälsuttagna värnpliktiga. Först efter flera dylika tjänstgöringsperioder, var och en omfattande ett utbildningsår, kan officeren anses mogen för mera ansvarsfulla uppgifter i fredsorganisationen. Den unge officeren bör därför under sina två första tjänstgöringsår placeras såsom plutonchefs ställföreträdare och under de närmast därpå följande åren såsom plutonchef. Hans trupptjänstgöring under dessa första år är sålunda att betrakta som ett nödvändigt led i hans utbildning för befattningar av än mera kvalificerat slag.

B. Allmän målsättning för rekrytering och utbildning Den aktive officeren bör i enlighet med vad som i det föregående anförts bestrida de ledande befattningarna i krigs- och fredsorganisationen. I båda organisationerna kräves en grundlig yrkesutbildning. Vidare ställer särskilt i krigsorganisationen ledandet av förbanden upp till bataljons styrka stora krav på chefens fysiska uthållighet. Det är därför nödvändigt, att den aktive officeren redan i unga år uppnår tillräcklig kompetens för den krigsplacering, mot vilken hans utbildning bör syfta, d. v. s. lägst befattningen såsom bataljonschefs ställföreträdare. Utöver kravet på god fysisk spänst tillkommer emellertid ytterligare en viktig faktor, som talar för låg krigsplaceringsålder. Med hänsyn till de krav, som måste ställas på vederbörandes fysiska uthållighet och spänst måste den ålder, intill vilken krigsplacering k a n ske, maximeras. För närvarande anses denna åldersgräns principiellt utgöra 45 år, i varje fall då det gäller befattningarna som bataljonschef och bataljonschefs ställföreträdare vid fältbrigaderna (motsvarande). J u senare krigsplacering sker, ju färre blir de åldersklasser, ur vilka befattningarna kan rekryteras. Det antalsmässiga behovet av krigsplaceringsbara officerare är emellertid bestämt i förhållande till krigsorganisationens storlek. Om en maximi-

190 ålder av 45 år skall upprätthållas, tvingar en senarelagd krigsplaceringsålder till en ökning av antalet stater per åldersklass långt över det för närvarande gällande för att krigsbehovet antalsmässigt skall kunna säkerställas. Genom en tidig krigsplacering blir antalet officersårsklasser så stort, att krigsbehovet kan fyllas med en fredsstat av rimlig storlek. Det är även av detta skäl angeläget, att krigsplacering av den aktive officeren i lägst befattning som bataljonschefs ställföreträdare sker så tidigt som möjligt. Möjligheterna att genomföra en låg krigsplaceringsålder för de aktiva officerarna är främst beroende av huruvida en god rekrytering till yrket kan säkerställas och den militära utbildningen så kan komprimeras, att officeren redan tidigt i sin karriärgång kan nå erforderlig kompetens. God intellektuell standard och intresse för teoretiska studier bör därför utmärka den ungdom, som vinner anställning i yrket. Endast härigenom är det möjligt att lyfta utbildningen till en tillräckligt hög nivå och föra den framåt så snabbt, att officeren tidigt vinner kompetens för fullgörande av avsedda kvalificerade befattningar i krig. Målet för utbildningen till och som aktiv officer måste främst vara, att genom en tidig yrkesinriktning, en tidigt påbörjad utbildning i de för officeren viktigaste ämnena taktik och truppföring samt en grundlig allmänmilitär, teoretisk skolning omväxlande med träning i trupp tjänst i lämplig stegringsföljd uppnå en militär kompetens, som möjliggör, att officeren i unga år kan placeras i avsedda kvalificerade befattningar i krigsorganisationen. Såsom i det föregående framhållits förefinnes i såväl krigs- som fredsorganisationen ett antal uppgifter, som måste bestridas av en särskild, kvalificerad kategori, den aktiva officerskåren. Det är därför nödvändigt att för rekrytering av denna kategori avse ungdom med kvalificerade förutsättningar såväl intellektuellt som karaktärsmässigt. Samma synpunkter har kommit till uttryck i de föreliggande förslagen. Med hänsyn till nödvändigheten ur krigsorganisatoriska synpunkter av en snabb, komprimerad utbildningsrytm i den militära utbildningen av här ifrågavarande kategori särskilt under de första åren av officerskarriären är det enligt utredningens mening angeläget, att allmänbildningskunskaper på studentexamensnivå förvärvas så tidigt som möjligt. I varje fall bör de erforderliga kunskaperna ha inhämtats senast före det grundläggande slutskedet av officersutbildningen. Även denna uppfattning har företrätts i de föreliggande förslagen. I ett av dessa har emellertid förordats, att studier till och avläggande av studentexamen skall kunna ske efter officersutnämningen men i nära anslutning till denna. Tidigare rekryterades elever av önskad kvalitet genom s. k. direktrekrytering. Denna metod tillämpades intill början av andra världskriget. Rekry-

191 tering på andra vägar möjliggjordes genom reformer på 1920-talet men hörde till undantagen. I början av 1940-talet breddades rekryteringsunderlaget för den aktiva officerskåren. Reguljära utbildningslinjer för stam- och värnpliktig personal med folkskole- eller realexamen inrättades. Tyvärr har dessa ur många synpunkter värdefulla reformer icke kunnat ge krigsmakten en tillfredsställande officersrekrytering vare sig kvalitativt eller kvantitativt. Detta förhållande var bl. a. orsaken till att befälsrekryteringen på nytt aktualiserades i slutet av 1940-talet och gav upphov till en allmän omprövning av arméns befälsordning. De föreliggande förslagen till ny befälsordning har var för sig anvisat olika vägar för att förbättra förhållandena. I arméchefens förslag har tyngdpunkten lagts på en linje, som närmast torde motsvara den direkta studentrekryteringens. Minoritetsförslaget åter torde till sina konsekvenser innebära en deciderad »långväga»linje, medan majoritetslinjens förslag i huvudsak överensstämmer med den nuvarande ordningen. Ur utbildningsteknisk synpunkt vore det enligt utredningens uppfattning mest rationellt att införa en ordning, som bygger på en direkt studentrekrytering. En sådan ordning skulle dessutom öka utsikterna att animera kvalificerat klientel för officersbanan. Ur rekryteringsmässiga och andra synpunkter är det önskvärt och nödvändigt att fasthålla vid och utveckla de betydelsefulla reformer beträffande rekryteringsunderlagets breddning, som kom till stånd under 1940-talet. Det militära utbildningssystemet erbjuder i sig självt under utbildningen av den värnpliktiga befälsuttagna personalen rekryteringsmöjligheter, vilka icke får lämnas obeaktade eller outnyttjade i den utsträckning, som tyvärr hittills har skett. Det är nämligen för utredningen uppenbart, att det finns ett mycket nära sammanhang mellan rekryteringen och utbildningens uppläggning. Utredningen framlägger vissa synpunkter på denna fråga i ett kommande avsnitt, där utredningen behandlar de olika leden i officersutbildningen. Enligt utredningens uppfattning bör alltså officersrekryteringen inriktas på den del av värnpliktskontingenten, som vid inskrivningen bedömts som särskilt befälslämplig och därför hänförts till grupp K samt dem bland de värnpliktiga i allmänhet och befälsuttagna grupp A, vilka under utbildningens gång i den praktiska tjänsten ådagalagt sådan förmåga, att de ansetts böra överföras till grupp K. Beträffande utbildningsgångens praktiska utformning anser utredningen de föreliggande förslagen kunna tjäna som grundval. Sålunda bör man eftersträva en linje, som via en för alla värnpliktiga gemensam grundutbildning tidigt inriktar befälseleverna, vilka redan avlagt studentexamen, på officersbanan. En på detta sätt ändrad utbildning bör ges ett sådant kvali-

192 tativt sett värdefullt och intresseväckande innehåll, att den i och för sig verkar rekryteringsfrämjande. En sådan speciell »direktlinje» bör, om den utformas på ett riktigt sätt, kunna höja intresset för den militära tjänsten och därigenom skapa en gynnsam inställning till yrket hos den del av de värnpliktiga, som nu icke finner officersbanan tillräckligt lockande. Utbildningen av den övriga delen av grupp K bör så utformas, att den genom innehåll och uppläggning verkar direkt stimulerande på rekryteringen och icke som nu lämnar individerna i många fall likgiltiga, för att icke säga direkt negativa, till den militära verksamheten. Det är alltså betydelsefullt, att det militära utbildningssystemet beaktar sina egna möjligheter och även skyldigheter att för det aktiva officersyrket varaktigt intressera det stora antal väl kvalificerade befälsämnen, som rymmes inom värnpliktsmassan, vare sig här ifrågavarande elever redan vid första tjänstgöringens början avlagt studentexamen eller endast kunna redovisa folkskola, enhetsskola eller realexamen. Den värnpliktiga befälsutbildningen måste alltså, samtidigt som den på bästa sätt förbereder vederbörande för uppgifterna i krigsorganisationen, präglas av en medveten strävan att för försvaret tillvarataga de kvalificerade befälsämnena för fortsatt högre utbildning av olika slag. Härigenom tillgodoses bäst både ett yrkesmässigt krav på att befälspersonal av hög kvalitet i tillräckligt antal ställes till försvarets förfogande och kravet att försvarsmaktens aktiva befälspersonal skall kunna rekryteras av folkets alla lager. Dessa synpunkter har varit vägledande, då utredningen nu går att framlägga förslag till utbildningens praktiska utformning.

C. Utbildning till officer Utbildningen till officer är i de föreliggande förslagen till befälsordning i stort sett indelad i tre från varandra avgränsade delar, varvid en första del omfattar en eller flera perioder med grundläggande skolmässig utbildning, en andra del praktisk trupptjänstgöring och en avslutande del genomgång av krigsskolan. I såväl majoritets- som minoritetsförslaget förordas, att den yrkesinriktade, grundläggande skolutbildningen sker truppslagsvis och uppdelas på två aspirantkurser, en yngre och en äldre kurs. I arméchefens förslag föreslås en för alla truppslag gemensam, yrkesinriktad grundläggande skola, avslutad med en kortare period av truppslagsvis skolmässig utbildning. Dessutom skall enligt samma förslag utbildningen vid krigsskolan omfatta två år och uppdelas i en yngre och en äldre kurs. Enligt vad utredningen under hand erfarit har sedermera inom arméledningen uppgjorts ett antal alternativa förslag, syftande till en i större eller mindre utsträckning truppslagsvis organiserad aspirantutbildning. Den praktiska trupp tjänstgöringen är i huvudsak avsedd att ske på följande sätt. I majoritetsförslaget förordas en oavbruten trupptjänstgöring

193 Figur 14. Utbildningen till officer enligt nuvarande ordning och de föreliggande I. året

2. året

3. året

förslagen

^.året

v

Nuvarande ordning s)

mu Majoritctsalternativet \)

Y///////A

V///A

y/m

w/////,.

Reservantalternativet V

Armechefsforslaget \) (reviderat av A st.)

^TP

illll

_i

f Avser aspiranter med studiekompetens = studentexamen (motsvarande) = realexamen

Z

J Officersutnämning

] Civila studier Befälsskola K Aspirantskola gemensam för alla truppslag Aspirantskola för varje särskilt truppslag

Kadettskola för varje särskilt truppslag Trupputbildningskurs för aktiva officersaspiranter Krigsskola Trupptjänstgöring

under en hel årsklass, inlagd mellan officersaspirantskolans yngre och äldre kurs. Enligt reservantförslaget indelas trupptjänstgöringen i tre perioder, en före aspirantskolans yngre kurs, en period mellan yngre och äldre kursen samt återstående period mellan aspirantskolans äldre kurs och krigsskolan. I arméchefens förslag åter förordas, att trupptjänstgöringen inlägges under två sommarperioder, den ena mellan aspirantskolan och krigsskolans yngre kurs och den andra mellan krigsskolans båda kurser. Som synes innebär de föreliggande förslagen stora differenser i fråga om inpassningen till tiden av de olika leden i utbildningen till officer (se figur 14). Även beträffande målsättning och innehåll i de olika leden i utbildningen är uppfattningarna högst varierande. Grundläggande skolmässig utbildning

I samtliga föreliggande förslag i befälsfrågan förordas en tidig yrkesinriktning av eleverna, vilket innebär, att för yrket intresserade elever på ett tidigt stadium avskiljes från övriga värnpliktiga och erhåller en på yrket speciellt inriktad utbildning vid särskild militär skola. Fördelarna med en dylik ordning är främst följande. En skola av detta slag kan förläggas till 13—810905

194 plats, där utbildningsbetingelserna är särskilt gynnsamma. Vid uttagning av lärarpersonal till skolan står hela den samlade aktiva befälskadern till förfogande, vilket möjliggör ett urval av de bästa utbildarkrafterna. Goda förutsättningar föreligger härigenom för åstadkommandet av en rationell och effektiv utbildning. Utredningen finner motiven för anordnandet av en yrkesinriktad, grundläggande skola för blivande aktiva officerare så vägande, att utredningen vill ansluta sig till de föreliggande förslagen i nu berörda del. Denna skola benämnes i det följande aspirantskola. Vid en närmare prövning av hur aspirantskolan lämpligen bör anordnas, är det speciellt följande frågor, som måste övervägas, nämligen dels vid vilken tidpunkt skolan bör inläggas i utbildningsgången, dels vilket syfte den bör tjäna, dels ock vilket innehåll och vilken omfattning den med hänsyn härtill bör ges. Beträffande frågan om aspirantskolans inpassning i utbildningsrytmen vill utredningen framhålla följande. De föreliggande förslagen företer två från varandra vitt skilda uppfattningar. I arméchefens förslag förordas en aspirantskola, som börjar samtidigt med inryckningen till militärtjänst. Såsom motiv härför framhålles, att en från första dagen av tjänstgöringen på yrket helt inriktad skola kommer att tillgodose de ökade kvalitativa krav, som en modern försvarsmakt ställer på den aktiva officerskåren. I såväl majoritets- som minoritetsförslaget framföres den uppfattningen, att aspirantskolan bör taga sin början först efter ett antal månader av gemensam utbildning tillsammans med övriga befälsuttagna värnpliktiga. Först därefter bör de elever, som avser att välja officersyrket, avskiljas från övriga och fortsätta utbildningen vid särskild befälsskola. Såsom motiv för ett begynnelseskede med utbildning tillsammans med övriga befälselever har i majoritetsförslaget i huvudsak angivits de möjligheter till ett sådant successivt urval av officersämnen ur hela värnpliktskontingenten, som enligt 1942 års försvarsbeslut ansågs vara av utslagsgivande betydelse för rekryteringen till officersyrket och varifrån avkall icke finge göras. I minoritetsförslaget framhålles såsom huvudmotiv för en förberedande befälsutbildning tillsammans med officers- och underofficersuttagna värnpliktiga, omedelbart följd av befälstjänstgöring på trupp, att den blivande officeren härigenom får den levande kontakt med de värnpliktiga, som är nödvändig för bedömandet av hans handlag med trupp och övrig lämplighet för yrket. Utredningen vill för sin del vid bedömandet av tidpunkten för aspirantskolans påbörjande framhålla följande. En från militärtjänstgöringens början anordnad aspirantskola förutsätter, att ett tillräckligt antal för befälsutbildning grupp K vid inskrivningen uttagna värnpliktiga med intresse för militäryrket och lämpliga för officersutbildning redan vid denna tidpunkt skulle vara beredda att träffa slutgiltigt val av levnadsbana. Utredningen betvivlar, att så är fallet. En del av

195 den studerande ungdomen är ännu vid tiden för studentexamen tveksam om sitt yrkesval. Den ungdom, som avslutat sina skolstudier med folkskolans sista klass, realexamen eller enhetsskola, torde vid inskrivningen i större omfattning vara genom redan helt eller delvis medhunnen praktisk eller annan yrkesutbildning inställd på sitt levnadsyrke. Att under dylika förhållanden kunna påräkna en tillräckligt kvantitativ och kvalificerad del av ungdomen redan vid inskrivningstillfället för att tillgodose truppslagen med aspiranter finner utredningen tveksamt. Utredningen är därför främst med hänsyn till rekryteringen icke beredd förorda en så tidigt påbörjad yrkesutbildning, som angivits i arméchefens befälsordningsförslag. Utredningen anser, att möjligheterna till ett successivt urval, så långt detta går att förena med kraven på tidigt påbörjad yrkesutbildning, bör säkerställas för att därigenom hålla vägen öppen för en rekrytering på bredast möjliga bas till officersbanan. I detta avseende sammanfaller utredningens uppfattning närmast med den, som kommit till uttryck i majoritetsförslaget. Successivt urval möj liggöres bäst genom att alla vid inskrivningen till befälsskola K uttagna värnpliktiga jämte de, vilka från andra utbildningsvägar under utbildningens gång överföres till denna kategori, sammanhålles i en gemensam skola under den grundläggande befälsutbildningen. Möjligheterna till fortsatt urval torde icke minskas därigenom, att den fortsatta grundläggande befälsutbildningen sker uppdelad på en yrkesinriktad linje och en linje för övriga befälselever under förutsättning, att omfånget till tid och innehåll i stort sett överensstämmer. Utredningen vill därför föreslå, att alla vid inskrivningen eller senare till grupp K uttagna eller överförda värnpliktiga liksom nu är fallet sammanhålles i en från tjänstgöringens början organiserad gemensam befälsskola K. Utbildningen under dessa första månader är av grundläggande natur och kan därför utan olägenhet givas samma målsättning och innehåll för alla elever —• även för dem, som innan tjänstgöringens början anmält sig som officersaspiranter. På grund av utbildningens i detta skede företrädesvis elementära karaktär torde utbildningsbetingelserna vid förbanden med avseende å såväl utbildningsterräng, utbildningsanordningar och övningsmateriel som tillgång på goda instruktörer vara fullt godtagbara för att åstadkomma en tillfredsställande effekt av utbildningen även för de på yrket inriktade eleverna. Den gemensamma grundutbildningen erbjuder dessutom många fördelar. Elever ur alla samhällsgrupper får i det gemensamma arbetet närmare lära k ä n n a varandra. Elever med ett från början utpräglat intresse för militärtjänsten får möjlighet att mera ingående göra sig förtrogna med yrkets natur, varigenom de erhåller en fastare grund för sitt yrkesval. Genom tjänstgöring vid eget förband får eleverna en allmän orientering om förbandets fredsorganisation och arbetssätt, vilket är till fördel för deras framtida trupp tjänstgöring. För militärtjänsten från början ointresserade elever

196 kan, om utbildningen genomföres på ett lämpligt sätt, få sitt intresse väckt för densamma och därigenom bli ett rekryteringstillskott till yrket. En annan fördel är, att vid utbildningens slut befälet torde ha erhållit möjligheter att bilda sig en tillräckligt klar uppfattning om elevernas allmänna lämplighet för att med beaktande av de militärpsykologiska prov, som enligt utredningens uppfattning bör insättas under senare delen av befälsskola K, kunna göra ett lämpligt urval till aspirantskolan. På så sätt kan enligt utredningens mening ett urval ske på ett säkrare sätt än om det måste göras redan vid inskrivningen eller i samband med militärtjänstens början. För att i önskvärd omfattning kunna utnyttja här angivna fördelar måste denna grundläggande utbildning göras tillräckligt lång. Utredningen anser därför, att denna del av utbildningen bör omfatta ca 6 till 7 månader och därför med nuvarande inryckningsdata sträcka sig fram till juluppehållet. Därefter bör den yrkesinriktade delen av utbildningen taga sin början. Urvalet av de blivande eleverna till aspirantskolan bör enligt utredningens mening lämpligen göras enligt följande system. I anslutning till den grundläggande gemensamma befälsutbildningens slut före juluppehållet bör slutgiltig prövning ske av alla elever. På grundval härav beordras till aspirantskola de, vilka anmält sig som officersaspiranter och förklarats lämpliga för sådan utbildning. Om antalet sålunda godkända aspiranter icke är tillräckligt för att skolan skall bli av sådan storleksordning, att utbildningen där kan rationellt bedrivas, måste ytterligare ett antal elever tillföras densamma. Dessa bör då utväljas bland de elever, vilka tidigare visat sig mest lämpade för fortsatt militärutbildning, oavsett om de förklarat sig vilja fortsättningsvis utbilda sig till officer eller endast avser att fullgöra den enligt lag fastställda tjänstgöringen. Uttagningen av här ifrågavarande elever bör helst vara frivillig, och ske till ett antal ur varje förband, som årligen bestämmes av chefen för armén, samt regleras med hänsyn till antalet anmälda officersaspiranter. Utredningen vill alltså föreslå, att den grundläggande skolmässiga befälsutbildningen för de blivande officerarna uppdelas dels i en grundläggande period om 7 månader, gemensam för alla till grupp K uttagna elever, dels i en officersaspirantskola. I anslutning till vad ovan sagts rörande bibehållandet av möjligheterna till successivt urval synes också lämpligt att i särskilda fall under tiden intill avslutandet av 4. skedet av den värnpliktiga underofficersutbildningen, alltså intill omkring den 1/4, åt därtill lämpade värnpliktiga bereda möjlighet till överföring från plutonchefsskola till aspirantskola. Grundläggande utbildning av grupp K Den kategori värnpliktiga, som vid inskrivningen eller senare uttagits till grupp K, skall förse våra krigsförband med plutonchefer och plutonchefs ställföreträdare. Grupp K är ävenledes rekryteringskälla för den aktiva

197 officerskåren och reservofficerskåren. Denna grupps betydelse för arméförbandens funktionsduglighet i krig och fred är härigenom uppenbar. Att utbilda denna befälskategori måste därför vara en av de viktigaste uppgifterna för våra förband i deras fredsutbildningsverksamhet. Av dessa skäl har utredningen ägnat speciellt intresse åt de skolor, vilka vid förbanden genomför utbildning av grupp K. Befälsskola K, till vilken elever ur grupp K sammanföres, organiseras för närvarande vid huvuddelen av förbanden. Vissa speciella linjer med ringa årsbehov av utbildade elever sammanföres av utbildningstekniska skäl armé- eller militärområdesvis till gemensamma skolor, förlagda till lämpliga arméförband. Utbildningen sker under tiden juni 1. året intill slutet av mars 2. året i befälsskola K. Därefter fortsätter i direkt anslutning till förenämnda skola utbildningen vid plutonchefsskola, i vilken inlägges trupptjänstgöring i form av instruktörstjänst om cirka sju veckor. Plutonchefsskolan avslutas i slutet av augusti månad 2. året. I befälsskola K bedrives i huvudsak soldat- och gruppchefsutbildning, medan plutonchefsskolan omfattar plutonchefsutbildning. Beträffande dessa skolors organisation och allmänna målsättning finner utredningen icke anledning föreslå några förändringar. I vad avser skolornas övningsinnehåll och inbördes längd vill utredningen framhålla följande. Beträffade utbildningens innehåll och omfång med avseende å befälselever K har år 1958 utfärdats provisoriska särskilda bestämmelser. Enligt dessa är den hittills tillämpade metoden att genom exercismässig drill innöta ordermallar och inträna standardförfaringssätt under strid vid grupp och pluton i stort sett avskaffad. I stället förordas en schablonfri, mera tillämpad form av utbildning i truppföring. Den tidigare gällande strängt stegvisa utbildningen av eleverna först till soldater, sedan till gruppchefer och slutligen till plutonchefer har helt frångåtts. I förenämnda bestämmelser heter det bl. a.: »Befälselevernas förmåga i truppföring uppövas fortlöpande med början redan under 1. skedet. Denna befälsutbildning bedrives parallellt och samtidigt med soldatutbildningen och förbandsutbildningen i respektive övningsgrenar och ämnen. Alla möjligheter att bereda befälseleverna truppföringstillfällen tillvaratagas.» Soldat- och befälsutbildningen skall sålunda allt ifrån början följas åt, varvid målet är, att vid skolans slut eleven skall vara färdigutbildad både som soldat och användbar truppförare. Utredningen finner dessa nya bestämmelser värdefulla. Den anser också desamma oundgängligen nödvändiga, om den slentrian, fantasilöshet och långsamhet i utbildningstakten, som oftast blivit en följd av det hittills tillämpade systemet med överdrivet övande under långa perioder av för befälsutbildningen ovidkommande detaljer, skall kunna avlägsnas. Dessa nya direktiv för grupp K-utbildningen kommer, rätt tillämpade vid förbanden, att redan på ett tidigt stadium avsevärt höja utbildningsnivån och verka stimulerande på intresset för den militära verksamheten hos den

198 elit bland den vapenföra ungdom, som ifrågavarande elevmaterial utgör. En höjning av utbildningens nivå redan från befälsutbildningens början medför också den fördelen, att den slutgiltiga uttagningen av officersaspiranter kan ske med större säkerhet beträffande deras intellektuella standard och utvecklingsmöjligheter. På samma sätt kommer uttagningen av elever till övriga officerslinjer vid slutet av plutonchefsskolan att underlätfas. Därmed har också föreskrifterna om uttagning för fortsatt ubildning till officer fått en mera reell innebörd än tidigare. I detta moment ställes bl. a. såsom krav på en sådan elev »att ha ådagalagt sådan studiebegåvning, som bedömes erforderlig för utbildning till officer.» I en särskild not anges: »Med studiebegåvning avses befälselevs intellektuella förutsättningar att tillgodogöra sig kunskaper, med omdöme tillämpa dessa samt att förstå sammanhanget i militär verksamhet.» Utredningen är av den uppfattningen, att genom de vidtagna ändringarna i utbildningsföreskrifterna i ämnet truppföring bättre underlag än hittills skapats för bedömandet av elevernas studiebegåvning. Utredningen vill här något beröra ämnet taktik. Detsamma har visserligen ett nära samband med truppföringen men torde kunna studeras fristående. Ämnet möjliggör en direkt prövning av de intellektuella förutsättningarna »att tillgodogöra sig kunskaper, med omdöme tillämpa dessa samt att förstå sammanhanget i militär verksamhet». Utredningen har i ett tidigare avsnitt framlagt vissa synpunkter på ämnet taktik och hur uttrycket taktisk begåvning bör tolkas. Enligt utredningens uppfattning utgör taktik icke ett så exklusivt ämnesområde, att detsamma bör förbehållas allenast kompanichef och högre chef och möjligen någon gång plutonchef. Varje chef i fält, ställd utan direkt samband med högre chef, tvingas i en kritisk situation att väga olika alternativ för sitt handlande. En situation torde nämligen sällan vara så enkel, att endast en lämplig lösning gives. Vederbörande måste äga förmåga att välja bland framkomliga lösningar och därefter fatta beslut om lämpliga metoder och medel för sitt handlande. Utvecklingen på krigföringens område tyder klart på att förbanden i framtiden måste uppträda på stora och ofta av fienden infiltrerade ytor. Detta kommer ovillkorligen att framtvinga, att skyddande och spanande småförband i avsevärt större utsträckning än tidigare måste avdelas för att ersätta det direkta skydd, som förbanden enligt hittills gällande principer för bredd- och djupgruppering under strid kunnat ge varandra. Både grupp- och plutonsbefäl kommer därför att oftare ställas i situationer, där de efter eget bedömande av läget måste fatta lämpliga beslut och handla självständigt. Detta kräver taktisk förmåga av befälet ned till de minsta förbanden och enheterna. Enligt utredningens uppfattning är det därför nödvändigt att redan under de första månaderna av befälsutbildningen inlägga taktik som ett självständigt ämne i utbildningen och icke som hit-

199 tills skett endast i form av krigsspel i sandlåda eller på terrängkarta eller kaderövningar i terräng ge en viss förberedelse för en sådan utbildning. Utredningen vill på anförda skäl föreslå, att taktik införes som särskilt ämne redan vid befälsskola K. Utbildningen bör — parallellt med den praktiska befälsutbildningen i truppföring — omfatta teoretisk undervisning i grundbegrepp samt tillämpade övningar i terräng, på terrängkarta eller skiss inom patrullens, gruppens och plutonens ram. För utbildningen bör anslås omkring 50 timmar. Utredningen har tidigare som sin uppfattning framhållit, att officersaspiranter m. fl. bör i anslutning till juluppehållet efter omkring 7 månaders gemensam utbildning med övriga elever i grupp K sammandragas till en särskild skola. Enär detta med avseende å den fortsatta utbildningen kommer att medföra en uppdelning av grupp K på olika linjer — en för aspirantskolans elever och en för övriga — blir juluppehållet en naturlig gräns mellan två skeden i grupp K:s tjänstgöring. Genom de förenämnda år 1958 anbefallda ändringarna i utbildningen synes av utbildningstekniska skäl någon gränsdragning mellan befälsskola K och plutonchefsskola med nödvändighet icke behöva såsom hittills varit fallet sättas till slutet av mars. Utbildningen av grupp K kan nämligen nu betraktas mera än förr såsom en enda skola. Om en uppdelning av grupp K-utbildningen på en befälsskola K och en plutonchefsskola framdeles skulle bli behövlig, kan gränsen mellan dessa två steg i utbildningen utan olägenhet sättas vid juluppehållet. Därigenom får också plutonchefsskolan genom den utökade tiden den erforderliga tyngd i utbildningssystemet, som den bör och måste ha. Utredningen kommer i ett särskilt avsnitt i det följande att beröra vissa frågor beträffande plutonchefsutbildningen och trupptjänstgöringen för grupp K i samband med att utbildningen av reservofficerare och värnpliktiga officerare behandlas. Det nya systemet med samtidigt pågående soldatutbildning och utbildning i truppföring torde med det elevmaterial, varom här är fråga, medge en effektivare utbildningstakt än hitintills och därmed möjliggöra en skärpt målsättning för befälsskola K. Dessa elever bör trots en senare inryckning kunna till jul prestera, i vad avser truppföring, utöver vad som vid denna tidpunkt kräves av för gruppchefsutbildning uttagna värnpliktiga grupp A, förmåga att föra understödsgrupp. Utredningen vill sålunda beträffande den grundläggande utbildningen av grupp K föreslå, att den under benämning befälsskola K skall omfatta en tid av omkring sju månader (juni—december), att de blivande officersaspiranterna skall ingå såsom elever i denna skola, att taktikutbildning skall påbörjas under utbildningen och redovisas som ett särskilt ämne samt att målsättningen i ämnet truppföring i stort sett skall vara densamma som för elever uttagna till värnpliktiga gruppchefer. Denna utbildning bör betraktas som en förberedande plutonchefsskola.

200 Aspirantskola Organisation

Huruvida aspirantskolan skall anordnas gemensamt för alla truppslag eller organiseras truppslagsvis har i de föreliggande förslagen till befälsordning bedömts olika. I arméchefens förslag förordas en uppdelning av aspirantskolan i en längre inledande del med gemensam utbildning för alla truppslag och en kortare avslutande del med truppslagsvis bedriven utbildning. I såväl majoritets- som minoritetsförslagen förordas en truppslagsvis organiserad skola. Såsom i det föregående framhållits har arméledningen numera närmat sig till denna senare uppfattning. Den i den schematiska översikten i figur 14 såsom arméchefens linje angivna illustrerar ett av de sålunda utredningen under hand delgivna förslagen. Många skäl tala otvivelaktigt för en för alla truppslag gemensam aspirantskola. En sådan skola skulle i jämförelse med det behov, som skulle uppstå om samtliga trupp slag organiserade var sin skola, kräva mindre antal lärare och personal samt mindre behov av förläggningsutrymmen, lärosalar m. m. Den skulle därigenom bli billigare. En gemensam skola förutsätter emellertid i stort sett samma innehåll beträffande utbildningen av de olika truppslagens elever. I praktiken torde detta komma att innebära en i huvudsak infanteristisk utbildning. Eleverna i specialtruppslagen skulle före krigsskolan härigenom endast få möjlighet att knapphändigt inhämta elementära kunskaper inom respektive truppslags verksamhetsområden. Efter officersutbildningen bleve det nödvändigt med kompletterande utbildning av elementärt slag, vilket i sin tur skulle verka fördröjande på den fortsatta utbildningen som officer. Utredningen anser, att truppslagsvis anordnade aspirantskolor bör inrättas, emedan dylika bäst främjar den målsättning för officersutbildningen, som utredningen angivit, där vikten av en snabb, komprimerad utbildning för kvalificerade befattningar särskilt betonas. Utbildningens målsättning, innehåll och omfattning

Aspirantskolan bör utformas såsom en grundläggande skola för utbildning till yrket. Huvuduppgifterna för den aktive officeren är att föra förband i krig samt utbilda soldater, befäl och förband i fred. Dessa uppgifter kräva grundlig utbildning och lång erfarenhet, innan full yrkeskompetens k a n uppnås. En grundlig och tidigt påbörjad yrkesutbildning inom dessa officerens väsentliga arbetsområden är därför nödvändig. Utredningen har i ett tidigare sammanhang framfört den uppfattningen, att truppföringsförmåga och taktisk förmåga icke är att betrakta såsom två från varandra fristående ämnen i undervisningen utan måste intimt följas åt under den militära befälsutbildningens gång. Taktikundervisningen, som enligt ut-

201 redningens förslag skall påbörjas redan under befälsskola K, har därför sin självklara plats jämväl i aspirantskolans utbildningsprogram. Vad gäller utbildningen vid en infanteriets aspirantskola bör utbildningen i truppföring inriktas på att ge aspiranterna en sådan grundläggande kunskap i ämnet, att de under det trupptjänstgöringsskede, som bör följa efter aspirantskolan, kan tjänstgöra såsom chefer för de lägsta enheterna och härunder väl tillgodogöra sig denna för deras vidareutbildning till militära chefer och ledare så viktiga period under utbildningen. Truppföringen vid skolan bör därför omfatta grupp och pluton. I analogi med kravet på att truppförare bör ha goda insikter i närmast högre förbands taktik, bör den taktiska utbildningen vid skolan ske inom skyttekompaniets ram. Truppföring i pluton kräver kännedom om de vanligaste med plutonen samverkande understödsvapnen. Även undervisningen i taktik inom skyttekompaniets ram kräver kännedom om skyttekompaniets egna understödsvapen jämte granatkastare. Aspiranterna bör därför bibringas färdighet i dessa vapens handhavande under strid samt kunskap om hur de verka och i princip bör inordnas i en stridshandling. Träning i truppföring, undervisning i taktik och utbildning med de vanligaste understödsvapnen bör ske jämlöpande och tillmätas avgörande betydelse för aspiranternas vidareutbildning inom yrket. Såsom i det föregående nämnts är den aktive officerens huvuduppgift i fred att utbilda befäl, soldater och förband för deras krigsuppgifter. Att vara utbildare och lärare är den mest utpräglat yrkesbetonade delen av den aktive officerens fredsverksamhet, vilket skiljer honom från de icke aktiva officerskategorierna. Denna del av officerens verksamhet kräver grundlig utbildning och erfarenhet, innan han som utbildare påbörjar sin yrkesutövning efter krigsskolan. Till följd härav måste en väsentlig del av aspirantskolans utbildningsomfång ägnas åt aspiranternas skolning till utbildare. Detta är även en förutsättning för att den på aspirantskolan följande trupptjänstgöringen vid åldersklassen under tiden september—mars skall kunna ge fullt utbyte Målsättningen för och omfattningen av utbildningen vid en infanteriets aspirantskola bör med hänsyn härtill i stort sett utformas enligt följande. Taktik Kunskap om taktikens grunder. Skyttekompaniets och dess underavdelningars organisation i detalj. Huvuddragen av bataljonens organisation. Orientering om artilleriets, pansartruppernas och ingenjörstruppernas uppträdande, organisation och uppgifter i stort. Kunskap om skyttekompaniets taktik och stridsteknik.

202 Truppföring med reglementskunskap God förmåga i att föra skyttegrupp, understödsgrupp, patrull och postering. Förmåga i att föra närpansarvärnsgrupp. Förmåga i att föra skyttepluton såväl då den uppträder inom kompaniets ram som i självständiga lägen. Trupputbildning med reglementskunskap Förmåga att utbilda enskild soldat och grupp i strid såväl formellt som tillämpat. Någon förmåga att med trupp repetera tidigare övade förfaringssätt i plutonens gruppering och strid. Vapenkännedom och vapenlära jämte skjutning God kunskap om skytteplutonens vapen och granatgeväret jämte respektive vapens ammunition. Kunskap om 8 och 12 cm granatkastare jämte förekommande slag av ammunition. Stats- och samhällslära översiktlig orientering om samhällsutvecklingen under 1900-talet. Det demokratiska samhällsskicket. Militärpedagogik God kunskap om AU bestämmelser för hur utbildning bör bedrivas. Militär

psykologi

Människokunskap. Svenskt folkkynne. Truppens behandling. Stridens psykologiska problem. För att nå avsedda mål torde följande antal timmar vara erforderliga. Taktik Truppföring med reglementskännedom Trupputbildning med reglementskännedom Vapenkännedom, vapenlära, skjutning Stats- och samhällslära Militärpedagogik (teori) Militärpsykologi Kompl. pers. färdighet Fysisk träning och orientering Reservtid 10 %

100 420 340 120 20 20 30 100 200 140 Summa timmar 1 490

203 Med hänsyn till det övningsomfång, som av utredningen bedömts nödvändigt för att nå syftet med utbildningen vid skolan, borde den till tiden omfatta omkring 31 veckor. Med början omkring den 8 januari borde den följaktligen sträcka sig fram till slutet av augusti, om till de 31 veckorna lägges 2 veckors semester jämte en veckas sammanlagd ledighet vid påskoch midsommarhelgerna. Om de 7 veckors instruktörstjänst på trupp, som nu ingår i plutonchefsskolan, jämväl skulle ingå i aspirantskolans utbildning, skulle det med bibehållande av den angivna målsättningen bli nödvändigt förlänga skolan med motsvarande tid. För elever, som avse att bli aktiva officerare, synes emellertid en så anordnad instruktörstjänst icke behövlig, enär de omedelbart efter aspirantskolans slut enligt utredningens förslag skall fullgöra en längre, sammanhängande trupptjänstgöring. Av övriga elever kommer vissa att med augusti månads utgång avsluta sin enligt värnpliktslagen anbefallda grundutbildning. Andra elever åter, som förklarat sig vilja frivilligt undergå vidare utbildning till officer (värnpliktig eller reserv) bör ha möjlighet att i början av september fortsätta denna utbildning vid kadettskolans vinterlinje. För båda dessa sistnämnda kategorier av aspirantskolans elever föreligger ett behov av trupptjänstgöring på samma sätt som gäller för plutonchefsskolans elever vid förbanden. För elever vid en och samma skola föreligger alltså behov av antingen sammanhållen skolmässig utbildning i omkring 8 månader (officersaspir a n t e r ) , eller en sammanhållen skolmässig utbildning jämte en efterföljande praktisk instruktörstjänst vid trupp i omkring 7 veckor (reservofficersaspiranter och övriga värnpliktiga). Utredningen anser, att detta behov k a n utan större olägenhet tillgodoses enligt följande. Officersaspiranterna behöver en grundlig skolmässig utbildning i instruktörstjänst både med hänsyn till trupp tjänstgöringen efter aspirantskolan och kommande yrkesutövning. Övriga elever är endast i begränsad omfattning i behov av denna utbildning. Några utbildningstekniska hinder föreligger icke för denna sistnämnda kategori elever att fullgöra sin instruktörstjänst vid trupp under sista delen av sin utbildning. Ur pedagogisk synpunkt synes detta för övrigt enbart vara till fördel. Därest utbildningen anordnas i enlighet härmed, måste emellertid dessa elever i början av juli avsluta sin utbildning vid aspirantskolan. Några väsentliga nackdelar behöver enligt utredningens uppfattning en dylik anordning icke medföra för officersaspiranterna. Om denna grundliga skolmässiga instruktörsutbildning, som för aspiranterna u r yrkessynpunkt är behövlig utöver den utbildning, som erfordras för övriga elever, inlägges under månaderna juli—augusti, kan detta ske utan utbildningstekniska svårigheter. Den under tidigare skeden nödvändiga större numerära omfattningen av aspirantskolan är nämligen under sist-

204 nämnda period ej erforderlig, enär ifrågavarande utbildning endast rör sig om enskild utbildning och utbildning av smärre förband. Med hänsyn till här framförda synpunkter bör aspirantskolans längd för blivande aktiva officerare omfatta omkring 8 månader med inryckning omkring den 8 januari och utryckning i slutet av augusti. För övriga elever bör skolan avslutas i början av juli och följas av omkring 7 veckors tjänst på trupp vid respektive förband, varefter den för dessa elever grundläggande obligatoriska utbildningen om 15 månader är avslutad. — Befordran till furir sker omedelbart efter aspirantskolans slut. Aspirantskolans förläggning samt interna organisation

Aspirantskolan bör ur utbildningssynpunkt förläggas till plats, som bäst gynnar utbildningens effektiva genomförande. Övningsterrängen måste vara omväxlande, tillåta eldgivning under fältmässiga övningar med skarp ammunition samt med infanteriets tunga vapen. Den bör vara belägen inom rimligt avstånd från förläggningen för att hindra onödig spilltid för transporter, övningsförberedelser m. m. Skolan bör vidare ligga inom sådant avstånd från med infanteriet vanligen samverkande truppslag, främst pansaroch artilleriförband, att studiebesök underlättas. Av rekryteringsfrämjande skäl bör skolan förläggas till större ort med goda möjligheter till idrott, sport och annan fritidssysselsättning. Vidare bör av ekonomiska skäl sådan plats väljas, där förläggningsutrymmen, fritidslokaler, lektionssalar och övriga materiella betingelser för utbildningen redan finnes i tillräcklig" utsträckning, och där större ombyggnader och kompletteringar icke blir erforderliga. Av arméledningen framförda synpunkter på att Hallands regemente skulle vara lämplig förläggningsplats för skolan delas av utredningen. Skolan bör under utbildningen kunna organiseras såsom ett reducerat skyttekompani om reducerad stab och tross, tre skytteplutoner och en understödspluton. Elevantalet bör därför uppgå till omkring 140, fördelade på fyra plutoner, varje pluton indelad i två avdelningar med vardera en officer och en underofficer såsom lärare. Vid varje pluton bör dessutom en överfurir placeras såsom biträdande lärare och instruktör. Fortsatt utbildning t. o. ni. officersexamen

Utredningens förslag innebär, att i och med utryckningen från aspirantskolan i slutet av augusti den gemensamma utbildningen av grundläggande, skolmässig karaktär är avslutad. Godkända elever med föreskriven studiekompetens återgår till respektive förband för praktisk trupptjänstgöring. Godkända elever, som saknar nämnda studiekompetens, kommenderas till försvarets läroverk för kompletterande civila studier. Den fortsatta utbildningen sker följaktligen på två vägar, vilka i den fortsatta framställningen behandlas var för sig.

205 Utbildning av officersaspirant

med föreskriven

studiekompetens

Trupptj änstgöring

Samtliga föreliggande förslag i befälsfrågan innebär, att en eller flera perioder av tjänstgöring vid värnpliktig trupp är nödvändig under utbildningsgången till officer. I majoritetsförslaget förordas en sammanhängande trupptjänstgöring under en hel årsklass d. v. s. omkring 10 månader. Enligt minoritetsförslaget skall trupptjänsten uppdelas på tre omgångar envar omfattande tre—fem månader. Arméchefens förslag innebär, att trupptjänstgöringen fullgöres i två omgångar under sommarmånaderna två år i följd. Enligt utredningens uppfattning är vart och ett av de föreliggande förslagen beträffande sättet för trupptjänstgöringens ordnande med avseende å uppdelning och tidsmässig omfattning förenat med väsentliga nackdelar. Starka skäl ej minst ur rekryteringssynpunkt talar enligt utredningen för att den sammanlagda tiden för officersutbildningen hålles inom nuvarande gränser. Härvid bör framhållas, att efter hand allt större krav torde komma att ställas på att eleverna under främst den taktiska och tekniska utbildningen vid de militära skolorna tillföres ökat kunskapsstoff. Det är därför av vikt, att trupptjänsten under detta led i officerens utbildning begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt. Majoritetsförslaget med tio månaders sammanhängande trupptjänstgöring innebär, att en alltför lång tid av elevernas elementära utbildning ägnas åt denna verksamhet. Den i minoritetsförslaget förordade trupptjänstgöringen med tre perioder synes bli alltför splittrad för att utbildningen skall ge full effekt. Den sista perioden är dessutom inlagd under den tid, då de värnpliktiga erhåller sin mest elementära utbildning, varför förslaget ur pedagogisk synpunkt knappast kan anses lämpligt. Arméchefens förslag med två truppföringsperioder anslutna till sommarmånaderna ger icke enligt utredningens uppfattning önskvärd stegring i utbildningsföljden. Att utbilda enskilda soldater och smärre förband i stridens elementa två år i följd är knappast pedagogiskt försvarligt och torde u r ren yrkessynpunkt ge ringa utbyte, särskilt under den sista perioden mellan krigsskolans båda kurser. Enligt utredningens uppfattning bör trupptjänstgöringen under utbildningen till officer tjäna två väsentliga syften: Eleverna skall bibringas grunderna i befälsutövningens svåra konst, vilket bl. a. innebär, att de vid värnpliktig trupp kan upprätthålla en fast disciplin utan »preusseri», bemöta soldaten med välvilja och tolerans utan fjäsk eller inställsamhet och att under hårda, påfrestande förhållanden tillgodose truppens behov före sina egna. Aspiranterna skall med andra ord

206 under denna del av sin utbildning bli medvetna om vad yrket innebär i fråga om en chefs ansvar för de värnpliktigas utbildning och allmänna fostran till soldater i fält. Trupptjänstgöringen bör vidare ge eleverna praktisk träning i truppföring och trupputbildning med ett sådant innehåll och på en sådan nivå, att trupptjänsten blir en logisk påbyggnad till de kunskaper, som inhämtats vid aspirantskolan. Det första syftet tillgodoses bäst genom en trupptjänstgöring förlagd till årsklassens fjärde skede d. v. s. efter juluppehållet, då övningarna bedrives under i huvudsak tillämpade förhållanden. Det andra syftet främjas bäst genom trupptjänstgöring under höstmånaderna, då fortfarande en viss del av såväl den enskilda utbildningen som den gruppvisa förbandsutbildningen återstår. En trupptjänstgöring, som tager sin början med ingången av september direkt efter aspirantskolans slut och varar intill årsklassens utryckning i slutet av mars påföljande år, synes därför enligt utredningens uppfattning vara den anordning, som ger största möjliga avsedda effekt. Härvid bör aspiranternas tjänstgöring ordnas så, att de under höstmånaderna få fungera som direkt ansvariga chefer och utbildare av en och samma skyttegrupp. Efter jul bör de få tillfälle att vid tillämpningsövningar inom de fältorganiserade övningsbataljonerna tjänstgöra såsom plutonchefs ställföreträdare och plutonchefer. -— Befordran till sergeant sker omkring 1/3, 630 dagar efter utbildningens början. Utbildningen vid krigsskolan

I såväl majoritets- som minoritetsförslagen förordas en sammanhängande krigsskolekurs av omkring ett års längd. Arméchefens förslag innebär, att utbildningen vid krigsskolan uppdelas på en yngre kurs om 6% och en äldre kurs om lO1/^ månader. Med hänsyn till de skärpta krav på grundlighet och allsidighet, som numera måste ställas på den aktive officerens utbildning, synes det för utredningen uppenbart, att den del av den aktiva officersutbildningen, som skall äga r u m vid krigsskolan, i förhållande till tidigare utbildningsskeden göres relativt lång. Utredningen ansluter sig därför i princip till arméchefens förslag om att utbildningen vid krigsskolan bör utvidgas och omfatta två kurser, en yngre och en äldre kurs. Beträffande kursernas inbördes längd, allmänna syftemål och omfattning i stort vill utredningen framhålla följande. Vid krigsskolan kommer liksom nu för första gången under utbildningen officersaspiranter att sammanföras från alla truppslag. Utbildningen vid de olika truppslagens aspirantskolor kommer av naturliga skäl framför allt att inriktas på respektive truppslags förhållanden i fråga om taktik och vapenteknik. Även under trupptjänstgöringen efter aspirantskolan sker

207 utbildningen helt inom respektive truppslag. Följaktligen företer eleverna vid inryckningen till krigsskolan stora olikheter i fråga om militära kunskaper. Det är därför ur både psykologisk och pedagogisk synpunkt nödvändigt, att första delen av utbildningen vid krigsskolan ges en sådan utformning, att eleverna snarast möjligt bringas till samma kunskapsmässiga nivå beträffande infanteriets taktik och stridsteknik. Dessa ämnen torde vara krigsskolans viktigaste. Under sin tidigare utbildning har eleverna endast erhållit en begränsad insyn i andra truppslags verksamhet, vilket skett i samband med kortare studiebesök. För att ge undervisningen i taktik en fastare grund, ett mera levande innehåll och höja den till önskvärd nivå bör i förenämnda syfte truppslagsorientering, omfattande främst de med infanteriet vanligast samverkande vapenslagen, tidigt inläggas i utbildningen. I övrigt bör såväl de allmänorienterande som de rent militära ämnen, vilka är gemensamma för de nuvarande kadettskolorna, ingå i denna första del av krigsskoleutbildningen. Enligt utredningens uppfattning bör verksamheten vid krigsskolans yngre kurs till sitt huvudsakliga syfte och innehåll följaktligen utgöra en introduktion till den mera kvalificerade delen av utbildningen vid krigsskolans äldre kurs, som bildar slutledet i utbildningen till officer. Utbildningen av skolans yngre kurs bör med hänsyn härtill förslagsvis ges i huvudsak följande innehåll och omfattning i fråga om undervisningstimmar. Taktik och stridsteknik inom kompaniets och bataljonens r a m m. m. 220 Underhållstjänst 20 Personaltjänst 20 Truppslagsorientering 84 Teknik (konstruktionsprinciper för vapen, ammunition m. m.), ammunitionsinsats — verkan 40 Truppföring i pluton och kompani 60 Fältarbeten 40 Reglements- och förvaltningskunskap 30 Fysisk träning och orientering 80 Psykologi och pedagogik 50 Reservtid 60 Summa timmar 704 = ca 16 veckor. Krigsskolans yngre k u r s bör sålunda omfatta omkring fyra månaders effektiv utbildning. Om kursen påbörjas omkring den 1 april, bör den avslutas med utgången av augusti månad och sålunda i allt pågå under ca 5 månader. Härvid har hänsyn tagits till ledighet vid infallande helger jämte eleverna i övrigt tillkommande övningsuppehåll.

208 I studiegången vid krigsskolan bör enligt utredningens mening inläggas ett uppehåll, som avskiljer de yngre och äldre kurserna åt. Av utbildningstekniska och psykologiska skäl torde detta vara lämpligt. Det är därför av stor vikt, att tiden närmast efter yngre kursens avslutande kan avses för annan art av tjänstgöring. Vid denna tidpunkt torde eleverna genom den föregående praktiska och teoretiska utbildningen ha nått en sådan kunskapsnivå, att de förstår sammanhanget mellan arméorganisation, vapenutrustning och taktik. Tjänstgöring vid höstens repetitionsövningsförband ger möjlighet till direkt studium av hithörande problem samtidigt som den erbjuder en direkt insyn i förbandens mobiliseringsverksamhet och utbildning i samband därmed. Tjänstgöring såsom instruktör under repetitionsmånadens mobiliserings- och utbildningsskede och såsom biträdande stridsdomare vid lägst skyttekompani under tillämpningsskedet torde ge eleverna fördjupad och vidgad kunskap om deras yrke och därmed en säkrare grund inför studierna vid krigsskolans äldre kurs. Omedelbart efter yngre kursens avslutande vid krigsskolan bör sålunda eleverna beordras tjänstgöra vid höstens repetitionsövningsförband. Därefter bör de återgå till krigsskolan för att vid dess äldre kurs genomgå slutskedet i sin utbildning till officer. Beträffande utbildningens syfte och omfattning i stort vid äldre kursen finner utredningen icke anledning att föreslå några större förändringar i förhållande till vad som nu gäller för krigsskolans officerskurs. Beträffande målsättning och innehåll i vissa viktiga ämnen vill utredningen dock framhålla följande. Den taktiska utbildningen, som enligt utredningens förslag skall påbörjas redan under befälsskola K och därefter efter hand fördjupas och utvidgas under aspirantskolan och krigsskolans yngre kurs, bör vid den äldre kursen kunna bringas upp till ett högre plan än vad som nu är fallet vid officerskursen. Taktikundervisningen bör i enlighet härmed utsträckas till att gälla bataljon och brigad. Den bör även kunna ges en sådan bredd, att den utöver kunskap i infanteriets taktik jämväl omfattar grundlig orientering om andra truppslags taktik. Även den tekniska utbildningen bör genom att vissa elementära kunskaper redan bibringats eleverna vid den yngre kursen kunna höjas och breddas. Det allmänorienterande ämnet »Statsoch samhällslära» bör ges en något vidare ram. Studierna i ämnena psykologi och pedagogik bör något utökas. Utredningen övergår härefter till frågan om förläggning av krigsskolans yngre kurs. Båda kurserna vid krigsskolan bör ha samma ledning. Goda civila och militära lärarkrafter bör finnas inom förläggningsorten. Möjligheter till studiebesök i allmänorienterande syfte bör finnas inom rimligt avstånd. Dessa önskemål talar för att yngre kursen bör förläggas till Stockholm

209 Figur 15. Den grundläggande officersutbildningen. — Utredningens förslag i jämförelse med tidigare förslag 2. aret

året

3. året

h. året

Utredningens f ö r s l a g

Nuvarande ordning /

Majoritetsalternativet V

fieservantoltemativet Armechefsförslaget [) (reviderat av Ast.)

V

"T-

^ 9 Avser aspiranter med studiekompetens = studentexamen (motsvarande) V " « " « = realexamen » V Officersutnämning

Civila studier |

Befälsskola K

Aspirantskola gemensam for alla truppslag Aspirantskola för £2 varje särskilt truppslag

Kadettskola för varje särskilt truppslag Trupputbildningskurs för aktiva officersaspiranter Krigsskola Trupptjänstgöring

eller dess omedelbara närhet. Helst bör kursen förläggas till Karlberg, där betingelserna för den utbildning, varom här är fråga, torde vara gynnsammast. Detta förutsätter emellertid en omfattande ny- eller ombyggnad. Eftersom yngre kursen till största delen genomföres under sommarmånaderna, torde de baracker, vilka nu tjänar som förläggning åt krigsskolans övningskompani, kunna efter viss renovering användas såsom provisorisk förläggning för kursen, intill dess de nya förläggningsutrymmena färdigställts. Krigsskolans övningskompani får genom den förändrade karaktär, som utbildningen vid Karlberg ges enligt utredningens förslag, knappast längre något berättigande, varför den bör utgå ur skolans organisation. I figur 15 har belysts de olika leden i utbildningsgången för officersaspir a n t med föreskriven studiekompetens, varvid även jämförelse gjorts med de föreliggande förslagen. 14—810905

210 Utbildning av officersaspirant utan föreskriven studiekompetens De elever, vilka vid militärtjänstgöringens början saknar föreskriven studiekompetens men önskar välja officersyrket och förklarats lämpliga därtill, har hittills beretts möjligheter att vid försvarets läroverk komplettera sina allmänna kunskaper till den nivå, som yrket fordrar. I de föreliggande förslagen har, som framgått, bedömts som erforderligt att alltfort av en kvalificerad officerskår kräva en allmänbildning å minst studentexamensnivå. Samtliga förslag räknar emellertid med att sådana elever, om vilka här är fråga, skulle inhämta erforderliga kunskaper vid institutioner inom det allmänna skolväsendet. Härvid skulle enligt majoritetsalternativet försvarets läroverk omvandlas till ett gymnasium för vuxna, även öppet för elever ur statliga civila verk. Reservantförslaget synes också ha räknat med en motsvarande anordning. Möjligheten av densamma sattes emellertid i sammanhang med resultatet av en ännu icke slutförd utredning rörande s. k. praktiska gymnasier. De civila kompletterande studierna skulle dock enligt reservantförslaget genomföras först efter officersexamens avläggande. Enligt arméchefsförslaget skulle försvarets läroverk helt försvinna, dess lärarkår överföras till det allmänna undervisningsväsendet och de nu disponerade byggnaderna utnyttjas för andra ändamål inom försvaret. Nödvändig civil utbildning skulle vederbörande officersaspiranter i stället erhålla genom stipendierade studier antingen vid vanliga gymnasier eller vid ett i förslaget projekterat statligt internatgymnasium. Enligt utredningens uppfattning synes det icke innebära någon effektivisering att nu avskaffa försvarets läroverk. De närmare skälen härför utvecklas i ett särskilt avsnitt (kapitel 9). Utredningen vill i detta sammanhang endast uttala, att den finner att försvarets läroverk hittills med h ä n syn tagen till de faktiska omständigheterna väl fyllt sitt ändamål och att det även fortsättningsvis bör äga bestånd. En viss omläggning av studiegången vid läroverket synes emellertid vara aktuell av följande skäl. En viss studieleda kan redan vid krigsskolan förmärkas bland en del av de elever, som genomgått försvarets läroverk. Vidare har under de senaste åren kunnat konstateras, att officerare, vilka genomgått läroverket, i viss utsträckning visat obenägenhet att vilja bedriva högre militära studier. Därigenom har rekryteringsbasen för besättandet av de mera kvalificerade stabs- och chefsbefattningarna i arméorganisationen krympt. Anledningarna till det nu konstaterade torde bl. a. kunna bero på följande förhållanden. Studietakten vid läroverket är högt uppdriven. Elever med realexamen måste i princip redan efter fyra terminer i viktiga ämnen redovisa kunskaper på studentexamensnivå. Ännu mera accentuerad blir denna forcerade studietakt för elever med endast folkskolekunskaper som grund. Dessa elever måste efter en kompletteringskurs om ca 2 månader på endast 6 terminer nå samma kunskapsnivå som övriga. Därtill kommer, att varje termin

211 vid läroverket är omkring 1—VJ2 månad kortare än vid det allmänna skolväsendets gymnasier. Detta höga studietempo försvårar elevernas möjligheter att smälta kunskapsstoffet och till tiden kvarhålla det, så att det blir till varaktig nytta för deras vidareutveckling och fortsatta utbildning inom yrket. Speciellt hos elever, vilka icke är teoretiskt studieinriktade i egentlig mening, synes härigenom det forcerade arbetet vid försvarets läroverk ha fått hämmande återverkningar på benägenheten att för fortsatt avancemang bedriva ytterligare krävande teoretiska studier. Även om dessa är i huvudsak yrkesbetonade och oaktat åtskilliga år förflutit, sedan studierna vid läroverket och krigsskolan avslutats, ändras icke detta förhållande. Även en annan omständighet synes kunna inverka hämmande. Den begränsade studentexamen, som eleverna avlagt vid läroverket, motsvarar ofta icke i vad avser språk de fordringar, som gäller för inträde till krigshögskolan. Dessa elever måste därför underkasta sig ytterligare studier i sådana ämnen, innan möjlighet förefinnes att söka till krigshögskolan. Här anförda skäl talar för önskvärdheten av att, å ena sidan, nedbringa den hårt uppdrivna studietakten vid försvarets läroverk till en mera normal nivå och, å andra sidan, utvidga studieomfånget åtminstone i vad avser undervisningen i språk. Inom utredningen har i anledning härav utarbetats alternativa förslag till ny studiegång för officersaspiranter, som icke innehar full studiekompetens. Härvid har eftersträvats att söka förena de rent militära kraven å en så effektiv yrkesutbildning som möjligt med ovan nämnda krav, att den civila utbildningen skall kunna ske i en lugnare takt än hittills och om möjligt dessutom ge rum för en viss breddning av studieinnehållet. Det må i detta sammanhang framhållas, att en näraliggande lösning kunde synas vara att direkt utöka lästiden för respektive linjer med ett helt läsår men med bibehållande av nuvarande, relativt sett, korta lästerminer. Den sammanlagda utbildningstiden till officer skulle emellertid härigenom komma att förlängas med ytterligare ett år. En sådan förlängning bleve resultatet, även om utökningen skedde med endast en lästermin, detta beroende på den nuvarande ordningen för den rent militära utbildningens inpassning. Utredningen kan ej finna, att en sådan lösning vore lycklig. Någon förlängning av den nuvarande sammanlagda utbildningstiden bör ej ske med hänsyn tagen såväl till de kostnadsökningar, som vid sådana förhållanden komme att uppstå, som till nödvändigheten av att den fortsatta kvalificerade utbildningen som officer påbörjas vid så låg levnadsålder som möjligt. Utredningen har i stället valt en lösning, som av flera instanser förordats i den förutvarande diskussionen, bl. a. av försvarets skolutredning, som innebär ett förlängande av lästerminerna. I samband härmed slopas den nu förekommande preparandkursen om 7—8 veckor, som anordnats för elever med endast folkskola före påbörjandet av klass 2 S. Därjämte har det genom den nya ordning för den rent militära utbild-

212 ningen, som utredningen föreslår, blivit i princip möjligt att ställa ytterligare en lästermin till den civila utbildningens disposition utan att härigenom utbildningstiden totalt sett förlänges och utan att den militära yrkesutbildningen härigenom försummas. De nämnda alternativen redovisas i figur 16 och tabell 12, varvid även en jämförelse sker med nuvarande ordning. För överskådlighetens skull upptar denna tabell jämväl utbildningsgången för aspiranter, som före utbildningens början innehar full studiekompetens. Enligt alternativ I få elever med realexamenskompetens omedelbart efter aspirantskolans slut omkring den 1 september påbörja sin första termin vid försvarets läroverk. Efter vårterminens slut omkring den 1 juni fullgör eleverna trupptjänst vid respektive förband under ca 3 månader. Jämväl 2. läsåret vid läroverket åtföljes av trupptjänst under sommaren. Omkring den 1 september 3. studieåret påbörjas en nyinrättad 5. termin, vilken avslutas med studentexamen strax före jul. För elever med endast folkskolekompetens genomföres studierna på motsvarande sätt, alltså under totalt 7 studieterminer. Genom den studiegång, som förordats i alternativ I, kan i förhållande till nuvarande ordning ytterligare studietid om ca 7 månader eller netto 27,5 läsveckor tillföras kursen för elever med realexamen (motsvarande). För elever med folkskola blir ökningen t. o. m. något större eller netto 29 läsveckor. Den procentuella ökningen av netto läsveckor i förhållande till nuvarande ordning blir för elever med realexamen 49 % och för elever med folkskola 33 %. Enligt alternativ II disponeras utbildningstiden för elever med realexamen eller med folkskola helt i överensstämmelse med alternativ I utom i det avseendet, att den 5. respektive 7. terminen utgår. Studentexamen avlägges enligt alternativet vid vårterminens slut 2. respektive 3. året. Utökningen av antalet läsveckor i förhållande till nuvarande ordning blir för elever med realexamen 10,5 veckor och för elever med folkskola 12 veckor. Motsvarande procentuella ökning utgör ca 19 respektive ca 13 %. Som framgår av tabell 12 lämnar den av utredningen föreslagna utbildningsgången fram till officer tillräcklig tid för den rent militära skolningen, oavsett om alternativ I eller II väljes. Med hänsyn härtill vore enligt utredningens uppfattning alternativ I att föredraga, enär villkoren för utbildningen vid försvarets läroverk enligt detta alternativ blir mest gynnsamma. Enligt vad utredningen under hand erfarit, torde dock f. n. de organisatoriska betingelserna vid försvarets läroverk att införa en kursgång enligt alternativ I icke vara för handen, varför utredningen föreslår, att tills vidare en kursgång enligt alternativ II genomföres. Utredningen vill emellertid framhålla, att därest de organisatoriska betingelserna vid försvarets läroverk i en framtid skulle göra det möjligt att inordna i verksamheten en kursgång enligt alternativ I, detta alternativ i så fall bör få tillämpning.

213 Sfc _OH

.2}

a D

-5

o-

c E

u->

•o

• ^ t=

1-

*e.

In

1 ' 11 HI

[^-

T3 0_

°

E

S

la. ._-

^f

J" ¥:

hu oo

<CL

CSS

c Css

8s

|

B

in

C

c*

-o c

o

E

OJ

o

E ^n TJ CLt

c

—•

OJ •D

-a

E w>

O

o

a

— • >

o. o »o "S E E,

<

o

>^ 5+ %<

"Q

ÖDCQ

OS O l

co co co

m m m

co co

CO CO

t>

o

O

l>

X) «

52 ÖD •H

v 03

m

2 > > 2 ? 2" ;§2 M

m Cv

W 1 '

Ci

— ' ' ^

in

C

Ö

rt

f-c

O. (H

CA

Sommarhalvår ril—sept.

<-

03 ÖD ,_H

1-1

cs

es X)

t-

-+ «>«

*->

s M 5

d

2 2

T3

3 v

"o

g

TH

in

m

ö

-* ö c co co co

co co

co co

in ir: co cö «

r H CN

H

m_

M

in

in

in

CN ö ö co co co

in

in

TH CÖ CÖ i - l <M CN

D

CA

ÖD OS

in

'C "o

t-H i r i

*H

TH

C»

in

ic

TH

- « i n ir: T-( 1-1 T -

cM 0 0

CM 0 0 OC

in TH TH

in

i n m' i-l rH

CN

i* 2

^v

£4 C/3

°3

•*

»t

2 4-> J* ti

oo ai ^ TH

Asp. kola otsv,

up

CN

co cd oo

CN

03 < M fed

:03

m_ CN

>tf c ö

m in

— '

m

'oO

in

TH

os

a

<

CO

o,

T3

o

T*

—

+J

t,

in

in

©

"sg

*

M

in

11 co *?

>ll

s "ö

in

^ / _s

C/3

«s

öl

CN

O l co' I > TH i - l H

H r i r l

tab

•S

m

m t>

in

*tf Ö "*

m oö

c

m i> TH CÖ OO m rf rf

o o i - i ir:

co co

C3

"T3

M 1 TH 1 > CN CO t M

m CM i > •r-l CN T H

r 1 +•>

C3 . .. •< C/2

•5 '5

CN

i>

5• ">Ö <a« a

m

m

11 11

•

w

TH

^

1 00 00

£

O

;

O, C

.

•S -Q

1-1 f » CM

:03 —>

H I> CN

i-i I > t > CN

l>

> » 03

Öl

• • c '. '. s

Ö>

•5

a "o

C jg

•a

a

ÖD 03 c

"^

H ÖD

C

ÖD

^ C

C

C5

£N

S

med eleni ord ns f

•S

"ö

"Ö . J j 4-> 4O i—i i—

,

kl

o

co o>

s

CD C

§•§ 2 2

5 « t.

»5

o. 2

+J

^^ ZP

~> a Co

H

H

os o:

Ci)

c t.

cfl

« is *

ss 03 " - ' 3

3 H4 S •*~, "a >d .

—

ZP

*

C

a

or alt.

tS

O)

— —

"3 ^; 3 8" * CS

H

2 S c3 *•-

'5. 3 4-1 * ^ ZP «0

215 Som påvisats kan så ske utan att den rent militära kursgången därigenom stores. — Utredningen vill i övrigt i vad avser försvarets läroverk hänvisa till särskilt avsnitt under kapitel 9. Mot den nu föreslagna utbildningsgången kan invändas, att eleverna ej får fullgöra trupptjänst i direkt anslutning till aspirantskolans avslutande. Trupptjänstens betydelse för aspiranternas egen utveckling och vidareutbildning till yrkesmän behöver knappast särskilt motiveras. Såsom ovan angivits innebär den föreslagna ändrade studiegången vid försvarets läroverk för dessa aspiranter icke någon minskning av tiden för trupptjänstgöringen i förhållande till övriga aspiranter utan endast ett senareläggande av detta led i utbildningen i förhållande till aspiranter med före utbildningens början förvärvad studentexamenskompetens. Härtill kominer en i vissa delar ändrad inpassning i årsklassens utbildningssystem. Till tiden blir trupptjänstgöringen totalt avsevärt längre för här ifrågavarande elever. För elever med realexamen kommer den sålunda att utgöra ca 15 månader och för elever med enbart folkskola 17 V2 månader mot 8 V» månader för elever med studentexamenskompetens. Nackdelen med en senareläggning av trupptjänsten torde härigenom motverkas, så att några nämnvärda skiljaktigheter icke behöver förefinnas i aspiranternas utbildningsnivå, då de påbörjar sin utbildning vid krigsskolan. Det har i vissa sammanhang gjorts gällande, att en praktisk trupptjänstgöring på tidigt stadium är nödvändig för att erforderlig utgallring av olämpliga elever kan komma till stånd snarast möjligt. Utredningen vill i anslutning härtill framhålla, att erfarenheterna från den tid, då aspirantskola senast var organiserad nämligen under 1930-talet, visar, att det ytterst sällan förekom, att en elev, som godkänts vid aspirantskolan befanns vara så olämplig på trupp, att han måste avstängas från fortsatt utbildning. Med de noggranna testningar, som numera göres av skolade psykologer, och då härtill kommer att aspiranterna stått under sitt befäls direkta övervakning i 15 månader, torde ytterst liten risk föreligga för att någon elev, som vid skolan godkännes för vidareutbildning till officer, skulle vara direkt olämplig på trupp. Enligt utredningens uppfattning torde alltså denna farhåga helt kunna lämnas åsido. Efter avlagd studentexamen fullföljer eleverna sin utbildning till officer på samma sätt som övriga. De fullgör alltså trupptjänst vid respektive förband såsom truppförare i befattningar som plutonchefs ställföreträdare och plutonchef intill årsklassens utryckning omkring den 25 mars, varefter utbildningen fortsätter vid krigsskolan. — Befordran till sergeant sker omkring 1/3 samtidigt med de direktrekryterade. Sammanfattning av utredningens förslag

Utredningens förslag till förändringar i den nu gällande utbildningsgången för den aktive officerens utbildning till officer innebär i sammandrag följande (se figur 16).

216 Officersaspiranterna utbildas under tjänstgöringens första 7 månader tillsammans med övriga till grupp K vid inskrivningen eller senare uttagna elever vid en grundläggande befälsskola vid förbanden. Vid slutet av denna utbildning d. v. s. omkring den 20 december sker urvalet av elever för den kommande yrkesutbildningen, som tager sin början efter juluppehållet omkring den 7 januari vid en för varje truppslag anordnad aspirantskola. Till skolorna beordras elever, vilka anmält sin önskan att bli officerare på aktiv stat och förklarats lämpliga härför. Vid behov beordras ytterligare ett antal elever till skolorna. Dessa utväljes bland dem, som visat intresse och ambition under den tidigare utbildningen och bedömes kunna väl tillgodogöra sig utbildningen vid yrkesskolan. Eleverna beordras i första hand efter frivilligt åtagande. Urvalet bör även grundas på mililärpsykologiska prov, som insattes under senhösten. Värnpliktiga grupp K, som bedömes lämpliga, kan även i särskilda fall efter aspirantskolans påbörjande intill den 1/4 beordras till densamma. Officersaspirantskolan pågår för blivande aktiva officerare fr. o. m. januari månad t. o. m. augusti månad. Till officersaspirantskolans slutskede juli—augusti koncentreras för dessa elever utbildningen i pedagogik och instruktörstjänst, medan övriga elever omkring den 1 juli återgår till sina förband för fullgörande av vederbörlig praktisk trupptjänstgöring i likhet med huvuddelen av plutonchefsskoleeleverna. Officersaspiranter, som innehar föreskriven studiekompetens, återgår efter godkänd genomgång av aspirantskola omkring den 1 september till respektive förband för att intill åldersklassens utryckning fullgöra praktisk tjänst vid värnpliktig trupp. Därvid har de att fungera som gruppinstruktörer (motsvarande) samt vid tillämpningsövningar i förband som plutonchefs ställföreträdare och plutonchefer. Härvid kompletteras de kunskaper, som inhämtats under den grundläggande skolutbildningen, och vinnes därmed ökad insikt i militäryrkets innebörd. De aspiranter, som saknar föreskriven studiekompetens, genomgår efter aspirantskolans slut försvarets läroverk. Elever med realexamen (motsvarande) fullföljer studierna under 2V2 alternativt 2 läsår; elever med endast folkskola under 372 alternativt 3 läsår. Efter studentexamens avläggande fullgöres trupptjänstgöring vid årsklassen intill dennas utryckning i slutet av mars nästfoljande år. Utbildningen vid krigsskolan uppdelas på en yngre och en äldre kurs. Yngre kursen omfattar 5 månader och pågår fr. o. m. den 1 april t. o. m. augusti månads utgång 3. året. Efter tjänstgöring vid repetitionsövningsförband den 1 september—den 10 oktober fullföljes utbildningen vid krigsskolans äldre kurs intill slutet av augusti 4. året. I och med utryckningen från krigsskolans äldre k u r s är utbildningen till officer avslutad.

217 D. Utbildning som officer Krav på den aktive officerens allmänna och militära kunskaper under yrkesutövningen

De kvalificerade uppgifter, som den aktive officeren kommer att tilldelas i krigs- och fredsorganisationen, kräver ingående kunskaper om den militära verksamhetens olika områden, god allmänbildning samt grundlig skolning i psykologi och pedagogik. Det intima samarbete, som i ett demokratiskt land måste finnas mellan folk och försvar, förutsätter, att de som har att företräda försvarsmakten, ej minst i de ledande positionerna, äger vilja och förmåga till samarbete, grundat på goda kunskaper om samhällets allmänna uppbyggnad och olika verksamhetsområden. Den militära verksamheten är ofta underkastad förändringar. Nyheter inom vapentekniken kräver ofta omdaning av organisation och taktik. Utrikespolitiska spänningar och omvälvningar framtvingar nya aspekter på militära beredskapsåtgärder av olika slag. Företrädare för svensk försvarsmakt måste i facklitteratur och offentlig diskussion ingående kunna följa denna utveckling såväl inom- som utomlands. Genom direkta iakttagelser på ort och ställe i andra länder måste därvid vunna erfarenheter på taktikens och teknikens områden tillgodogöras vår försvarsmakt på ett efter våra förhållanden lämpligt sätt. Personal ur våra befälskårer — särskilt ur officerskåren — har vidare de senaste åren i ökad omfattning tagits i anspråk för viktiga uppgifter i internationella sammanhang. Utvecklingen på dessa skilda verksamhetsområden torde komma att ställa ökade krav på officerarnas mångsidighet inom yrket och därmed även på innehavet av kvalificerade kunskaper inom vissa civila ämnesområden, framför allt främmande språk. Därför bör enligt utredningens mening de blivande officerarna i princip redan vid den egentliga officersutbildningens början besitta allmänna kunskaper, motsvarande studentexamens nivå. Med hänsyn till de skiftande arbetsuppgifter, för vilka officeren sålunda kan bli tagen i anspråk, kan hans utbildning på intet sätt anses såsom avslutad i och med officersexamen vid krigsskolan. Huvuddelen av de omfattande kunskaper, som ytterligare måste inhämtas, innan officeren nått sådan förmåga, att han i reell bemärkelse kan anses tillräckligt utbildad för yrkesutövning i de kvalificerade befattningar, om vilka här är fråga, måste delges honom under de närmaste åren efter den avslutade grundutbildningen. De rent militära kunskaperna bibringas honom i viss utsträckning genom kurser, som organiseras centralt eller i förbandens regi. De är i regel av kortare varaktighet och anordnas vid behov för att komplettera officerens kunskaper inom visst fack av yrket. Kvalificerad vidareutbildning av centralt organiserad högskolemässig natur är dessutom nödvändig för alla officerare oberoende av på vilket fack inom yrket de senare kommer att inriktas. De högst kvalificerade uppgifterna inom försvarsmakten kräver dessutom

218 ytterligare högskolemässig utbildning, vilken bör stå öppen för alla. Denna utbildning bör emellertid delges endast det antal officerare, som behövs för befälspositionerna inom den högre yrkeskarriären jämte vissa kvalificerade lärarbefattningar. Synpunkter på trupptjänstgöringens betydelse för den aktive officerens vidareutbildning

Det har i den allmänna debatt, som förekommit i frågan om en ny befälsordning, framförts den tanken, att en elitlinje borde införas för den högre karriären inom officersbanan. Genom ett strängt urval bland officerarna skulle på ett tidigt stadium lämpliga kandidater spåras in på en speciell och i huvudsak teoretisk utbildningsgång av högt kvalificerat slag. Denna skulle redan vid 30-årsåldern leda till regementsofficersbefordran. Detta förslag, som i och för sig erbjuder många intressanta aspekter, torde emellertid enligt utredningens uppfattning icke medge någon längre tids sammanhängande tjänstgöring på trupp. En så utbildad officer kommer följaktligen att stödja sin yrkesutövning på i huvudsak teoretiska kunskaper. Visserligen kan tekniska data inläras rent teoretiskt beträffande sådan militär verksamhet som marsch och transport under olika förhållanden. Vidare torde någon mera djupgående trupperfarenhet icke krävas för bedömande av truppens behov av förläggning, vila, förplägnad o. s. v. under lugna, statiska lägen. Då det emellertid gäller stridsverksamhet under de svåra förhållanden, som våra förband måste räkna med, är en i huvudsak på teoretiska studier grundad truppkännedom jämte begränsad trupptjänstgöring icke tillräcklig för att säkerställa den ansvarige chefen från felbedömningar och misstag i kritiska situationer beträffande truppens prestanda. Vid ett taktiskt bedömande måste nämligen största hänsyn alltid tagas till truppens psykiska och fysiska status, vilket i sin tur förutsätter ingående praktisk erfarenhet rörande sådana förhållanden. Vidare bör uppmärksammas, att den fasta disciplin, på vilken ett förbands funktionsduglighet vilar, icke synes kunna uppnås med mindre än att ett ömsesidigt förtroende finnes mellan chef och trupp. Skapandet av ett sådant förtroende kräver emellertid även det hos chefen grundliga praktiska kunskaper om truppens villkor och förhållanden. Trupperfarenhet kan alltså icke läras genom aldrig så intensiva teoretiska och praktiska studier vid skolor och kurser. Den kan endast förvärvas i samband med utövande av självständigt chefsansvar i direkt kontakt med trupp under en längre tid. Även om, allmänt sett, förslaget om en dylik elitlinje alltså innebär i och för sig ett intressant uppslag, anser utredningen, att det med hänsyn till det anförda skulle vara mindre lyckligt att på det militära området införa denna linje som generell princip. Det bör dock uppmärksammas, att redan nu en snabbare karriärgång både löneoch befordringsmässigt står öppen för vissa specialgrupper inom försvaret. I anslutning till här berörda problem rörande behovet av praktisk trupp-

219 tjänst må ytterligare framhållas, att huvuddelen av de aktiva officerarna utför sin dagliga tjänst i utbildningsverksamhet i direkt kontakt med trupp. Härigenom förvärvar de sig omfattande trupperfarenhet. Men även vid en ordning, som icke innefattar en speciell elitlinje, kan svårigheter uppstå, då det gäller att ge de officerare, vilka tidigt kvalificerat sig för den högre karriären, den nödvändiga kontakt med trupp, som yrket fordrar. Utredningen återkommer till detta spörsmål i den kommande framställningen i samband med framläggandet av konkreta förslag rörande viss omläggning av officersutbildningen. I arméchefens befälsordningsförslag har gjorts gällande, att de officerare, som placeras som chefer för de lägre utbildningsenheterna får en ur yrkessynpunkt mindre lämplig inriktning. Utredningen har i ett tidigare avsnitt framlagt vissa synpunkter på det aktiva befälets tjänsteplacering i fredsutbildningsarbetet. I detta sammanhang vill utredningen emellertid ytterligare framhålla följande. Det förhåller sig utan tvekan så, att under de senaste åren de yngre officerarna främst på grund av det otillfredsställande vakansläget inom den fast anställda underbefälskåren måst ägna en stor del av sin utbildande verksamhet åt detaljarbete. Detta har otvivelaktigt i väsentlig grad ökat arbetsbördan för det fåtaliga plutonsbefälet och minskat möjligheterna för plutonchefen att ägna önskvärd tid åt rekognoscering för och planläggning av övningar m. m. Enligt utredningens uppfattning har detta inverkat negativt på möjligheterna att ge soldat- och förbandsutbildningen full effekt. Att officerens egen utbildning och utveckling inom yrket skulle hämmas genom ifrågavarande förhållanden anser utredningen däremot knappast vara fallet. För officeren som plutonchef har värnpliktsutbildningens mångsidighet vid sidan av rent detaljarbete så många inslag av värde för grundläggandet av hans befälsförmåga, att allt tal om ensidig inriktning icke är befogat. Härvid förutsattes emellertid, att plutonchefen får själv på eget ansvar leda särskilt stridsutbildningen med plutonen som förband. Skall däremot, så snart det är fråga om plutonens tillämpade stridsutbildning, kompanichef eller särskilt avdelad »lärare» leda utbildningen, vilket i arméchefsförslaget förordats, föreligger enligt utredningens uppfattning risk för att plutonchefstjänsten blir ensidigt inriktad och på ett icke lämpligt sätt begränsad. Framför allt följer emellertid av en dylik uppdelning av arbetsuppgifterna en avtrubbning av det självklara befälsansvar, som måste kunna avkrävas varje militär chef, oavsett denne i utbildningsarbetet tjänstgör såsom grupp-, pluton-, kompani- eller bataljonschef. Fasthålles den förr vedertagna principen, att förbandschef själv skall utbilda det egna förbandet, särskilt i strid, kommer dennes uppgifter icke annat än i begränsad omfattning att inriktas på ett rutinbetonat detaljarbete. Efter hand som underbefälsvakanserna fylles, blir risken för att plutonchef i framtiden bindes vid dylikt arbete än mindre. Subalternofficerens trupp-

220 tjänst i plutonchefsbefattning är sålunda enligt utredningens uppfattning av grundläggande betydelse för hans fortsatta utbildning inom yrket under förutsättning, att han får utöva denna tjänst under obeskuret befälsansvar. Härvid lär han sig bäst det ansvar för underlydande befäl och soldater, som måse vara avgörande för varje chefs befälsutövning i såväl krig som fred. Samtidigt härmed förvärvar han egna erfarenheter om hur trupp bör ledas för att denna trots de hårda och påfrestande förhållanden, som fältlivet ofta bjuder, villigt och med bibehållen god anda skall fullgöra sina uppgifter. Särskilt viktigt är, att officerare, vilka söker sig in i den högre yrkeskarriären, förvärvar denna trupperfarenhet under sina första officersår, enär, sedan utbildningen för högre kvalificerade uppgifter en gång tagit sin början, flera år kan förflyta, innan förnyad kontakt av nämnvärd omfattning med trupp kan erhållas. De aktiva officerarnas utbildning inom yrket kräver sålunda enligt utredningens uppfattning, förutom kvalificerad teoretisk utbildning, en under mångårig trupptjänstgöring och under chefsansvar förvärvad grundlig kunskap om trupp. Sambandet mellan taktiska insikter och förmåga i truppföring och trupputbildning

Den aktive officerens huvuduppgift är, såsom i det föregående nämnts, att i krig såsom truppförare leda krigsförband och i fred såsom utbildare leda förbandens utbildning. Av truppföraren kräves att han bl. a. äger goda insikter i taktik och stridsteknik vid den egna enheten och dess underavdelningar. I lägen, då hans förband uppträder självständigt, eller då förhållandena omöjliggör samband med närmast högre chef, tvingas truppföraren att själv bedöma situationen och på eget ansvar fatta beslut om förbandets verksamhet. I syfte att bäst befrämja möjligheterna för att det högre förbandet skall nå sitt bestämda mål, bör dylikt beslut fattas i överensstämmelse med den högre chefens intentioner och det högre förbandets allmänna taktiska uppträdande. Truppförarens taktiska insikter k a n därför icke inskränkas till det egna förbandets ram. Han måste även vara väl insatt i närmast högre förbands taktik. Av trupputbildaren kräves i första hand goda insikter i att föra det egna förbandet jämte dess underavdelningar. Innehav av truppföringsförmåga är villkoret för bedrivandet av förbandsutbildning, särskilt i vad avser den tillämpade stridsutbildningen. Såsom övningsledare planlägger och genomför officeren en stridsövning i regel inom det högre förbandets ram. Han måste härvid ingående tänka sig in i det högre förbandets taktiska uppträdande för att stridsövningen med den av honom ledda underavdelningen skall kunna göras så verklighetstrogen, som det med hänsyn till säkerhetsbestämmelser och övriga fredsförhållanden är möjligt. Vid stridsövningens genomförande uppträder övningsledaren, bl. a. under ordergiv-

221 ning, ofta såsom chef för det högre förbandet. Därest detta sker med realism och inlevelse, ökas effekten av övningen för den övande enheten. Om av en övningsledare kräves, att han med fullgod kompetens skall vid ett visst förband kunna planlägga, leda och slutföra en tillämpningsövning i strid, erfordras följaktligen, att han äger insikter i att föra närmast högre förband. För att förtydliga här framförda synpunkter vill utredningen anföra följande exempel. En aktiv officer, som i fred tjänstgör såsom kompanichef, leder själv utbildningen i kompaniets strid. För att detta skall kunna ske med full effekt bör han kunna föra bataljon, vilket i sin tur kräver erforderliga insikter i brigadförbandets taktik. Det råder sålunda enligt utredningens uppfattning med hänsyn till den aktive officerens uppgifter inom krigs- och fredsorganisationen ett klart samband mellan, å ena sidan, taktisk förmåga och truppföringsförmåga och, å andra sidan, förmåga i att leda utbildning av förband. Vid en rationellt upplagd och genomförd vidareutbildning av officeren måste bl. a. hänsyn tagas till i vilken omfattning och vid vilken tid undervisningen inom dessa olika speciella områden bör inordnas i utbildningssystemet. Nu gällande ordning för utbildning som aktiv officer

Tidigast ett år efter avlagd officersexamen kommenderas de aktiva officerarna vid infanteriet till särskild trupputbildningskurs med en varaktighet av två månader. Denna kurs, som är förlagd till infanteriskjutskolan, avser att bibringa officeren god förmåga i utbildning av pluton. Efter minst två års trupptjänstgöring genomgår officeren truppslagsskola av omkring sju månaders längd. Även denna kurs är förlagd till infanteriskjutskolan. Kursens mål är att bibringa officeren god förmåga att i fält tjänstgöra som chef för skyttekompani samt i subalternofficersbefattningar i brigad- och bataljonsstaber. Kursen avser dessutom att meddela vederbörande fortsatt taktisk och teknisk utbildning inom brigadens ram främst beträffande användning av bataljon med samverkande förband. För fredsuppgifterna skall officeren bibringas förmåga att tjänstgöra som avdelningschef vid kvalificerad utbildningsenhet, som lärare vid förbandsvis organiserad befälsutbildning, som ställföreträdande kompanichef samt att bestrida befattning inom central befälsgrupp. De sista leden i officerens obligatoriska utbildning som utgöres av bataljonschefskurser (sommar- och vinterdel) och arméstridskurs, avser utbildning till chef för skyttebataljon såväl i krig som i fred. Den sammanlagda tiden för dessa kurser är omkring 3 månader. Övrig teoretisk och praktisk utbildning bibringas honom i samband med årligen organiserad befälsutbildning vid förbanden och vid särskilda, vid behov centralt eller förbandsvis anordnade kurser. Innan sitt fjortonde officersår kan officeren efter särskilda prov vinna

222 inträde vid krigshögskolan. För förberedande studier beviljas fyra månaders tjänstledighet. Krigshögskolan har en varaktighet av omkring två år. Skolans årliga elevantal utgör för närvarande i medeltal 36—40 elever. Av dessa utväljes vid skolans slut i medeltal omkring 15 elever, som avses för den högre karriären inom yrket och av vilka 10—12 fullföljer denna utbildning. Ytterligare ett led i den högre utbildningen för officerarna utgör försvarshögskolan. Denna skola genomgås av ett fåtal officerare ur samtliga försvarsgrenar jämte representanter för civilförsvar och för landets politiska, administrativa och ekonomiska ledning. Utredningens synpunkter och förslag till förändringar av den nuvarande utbildningen

Allmänna

synpunkter

Utbildningen som officer är endast kortfattat berörd i majoritetsförslaget. Någon förändring av den nuvarande utbildningsgången föreslås icke där. I minoritetsförslaget upptages överhuvudtaget icke denna fråga till granskning. I arméchefens förslag skisseras följande riktlinjer för officerens vidareutbildning efter krigsskolan. Utbildningen efter Krigsskolan Genom krigsskolan har en fast grund lagts för den fortsatta verksamheten som officer på aktiv stat. Den fortsatta utbildningen till bataljonschef sker a) genom tjänstgöring som truppförare och trupputbildare b) vid skolor och kurser c) som »befälsutbildning» vid truppförbanden, stundom i form av fältövningar d) genom »tjänstgöring för egen utbildning» främst inom specialområden e) genom självstudier samt f) genom växeltjänstgöring vid andra förband och, i vissa fall, genom studier i utlandet. Utbildningen enligt d)—f) fullföljes under hela tjänstgöringstiden som aktiv officer i huvudsak enligt samma principer som för närvarande. Denna del av officerens vidareutbildning kommer ej att ytterligare behandlas i detta sammanhang. Det är angeläget, att varje tillfälle till fortsatt förkovran i truppföring tillvaratas på rationellt sätt. Ur denna synpunkt vore det önskvärt, att den unge officeren mycket tidigt bibringades förmåga att föra kompani i fält. Den för en blivande bataljonschef nödvändiga förövningen kan nämligen främst erhållas genom truppföring på denna nivå. Andra skäl tala emellertid för att utbildningen till kompanichef bör anstå till några år efter krigsskolan. Det är önskvärt att samordna den unge officerens utbildning till fältkompanichef med den för hans tjänst som trupputbildare och uppfostrare erforderliga vidareutbildningen. Enligt kapitel II böra äldre löjtnanter och yngre kaptener leda stridsutbildningen av skytteplutonerna. Detta kräver kunskaper i stridsteknik. Innan den unge officeren kan bibringas denna utbildning, måste han ha tillräcklig erfarenhet av verksamheten vid trupp-

223 förbanden. Helst bör han ha deltagit i utbildningen ända från inryckningsdagen till utryckningsdagen vid 2 å 3 åldersklasser. Härigenom får officeren erfarenhet av de uppgifter, som normalt åvila underofficerare och underbefäl, samtidigt med att han får ytterligare övning i truppföring i pluton. Av ovan anförda skäl bör truppslagsofficersskola, där bl a utbildningen till fältkompanichef och chef för utbildningskompani (motsvarande befattning vid specialtruppslagen) skall slutföras, helst föregås av minst 2 års praktik vid t r u p p . För att kunna föra bataljon är det nödvändigt att officeren behärskar de taktiska principerna för brigadens uppträdande inom fördelningens ram. Som ett mellanled i denna utbildning måste utbildningen i taktik vid truppslagsofficersskolorna omfatta studiet av förband upp t o m brigadens styrka samt därmed sammanhängande personella och tekniska problem. Föreliggande utredning räknar med en betydligt högre målsättning främst i krigskonst på krigsskolan. Under sådana förhållanden torde det vara möjligt att något minska den teoretiska perioden av utbildningen vid truppslagsofficersskolan och lägga större vikt vid den praktiska utbildningen främst i stridsteknik. De på krigsskolan grundlagda kunskaperna i ledarpsykologi och pedagogik böra ytterligare fördjupas vid officersskolan. Efter genomgången truppslagsofficersskola kan officeren krigsplaceras som fältkompanichef eller i motsvarande befattning och fredsplaceras som stridsutbildningsledare för kompani (motsvarande) och underavdelning härav. Hos officerarna måste kunskaper i taktik och stridsteknik vidmakthållas genom fältövningar och muntliga stridsövningar (kaderövningar), som anordnas regelbundet genom regementschefs försorg. Den erforderliga utbildningen i krigsplanläggning och mobiliseringsförberedelser måste ävenledes genomföras vid förbanden. Endast genom en systematiskt driven officersutbildning vid förbanden kan den fortsatta utbildningen vid centrala kurser begränsas. Den aktive officerens utbildning till bataljonschef avslutas vid bataljonschefsskola. Vid denna skola, som beräknas få en längd av omkring 6 månader, göres officeren väl förtrogen med brigadens och bataljonens taktik. Kursen uppdelas på ett teoretiskt och ett praktiskt skede. Det teoretiska skedet behöver ej genomgås av högskoleutbildade officerare. Den högre undervisning, som måste bibringas vissa officerare vid krigshögskola och försvarshögskola, behandlas ej i detta sammanhang. Här må endast framhållas, att kravet på ett fullgott urval för krigshögskolan ytterligare understryker önskvärdheten av att utbildningen till aktiv officer från början lägges på ett högt plan, så att aspiranter, som ej hålla måttet kunna avskiljas på ett tidigt stadium. Under fredsmässig utbildning äro möjligheterna till truppföring i kompani begränsade även för den aktive officeren. I kapitel I har framhållits, att den aktive officeren bör kunna krigsplaceras som bataljonschef i 35-årsåldern. En förutsättning för att detta skall kunna ske är tidig utbildning till kompanichef. Om yrkesutbildningen påbörjas vid 19—20-årsåldern, kan officeren vara utbildad till fältkompanichef vid 26 års ålder. Det synes under sådana förhållanden möjligt att bibringa varje officer erforderlig övning i truppföring före 35-årsåldern. Om yrkesutbildningen för flertalet påbörjas senare än vid 20 års ålder, t e på grund av att komplettering av den allmänna skolunderbyggnaden först måste genomföras, kan bataljonschefskompetens ej uppnås vid 35 års ålder. Enär det är nödvändigt att tillgodose krigets krav på unga bataljonschefer, måste sen anställningsålder få till följd att flera officerare anställas varje år. Detta skulle i sin tur medföra att den aktiva officerskåren bleve större, och att kostnaderna ökades.

224 Såsom framgår av ovanstående utdrag ur arméchefens befälsordningsförslag innebär föreslagna förändringar av den obligatoriska utbildningen i huvudsak följande. a) Truppslagsskolan ges en mera praktisk inriktning än nu. b) Bataljonschefskursen utökas till sex månader. Såsom framgått förordar utredningen avsevärda förändringar beträffande utbildningen till officer, innebärande en kvalitetsmässig höjning av densamma. Detta inverkar självfallet på hur utbildningen som officer bör utformas. Med hänsyn till den omfattande och tidigt påbörjade undervisningen i taktik, som redan vid krigsskolan kunnat höjas upp till brigadförbandsnivå, torde behov icke föreligga att redan efter två år vid truppslagsskola så grundligt, som nu är fallet, studera detta ämne på nytt. Undervisningen i detsamma bör enligt utredningens mening endast ges sådan omfattning, att tidigare inhämtade kunskaper repeteras och befästes. Den mera avancerade utbildningen i truppföring och trupputbildning vid den föreslagna officersaspirantskolan liksom den praktiska trupp tjänstgöringen i anslutning till denna skola, som av utredningen föreslagits, ger officeren från början av hans yrkesutövning efter krigsskolan en helt annan och säkrare grund för utbildningsarbetet än vad som är fallet i nuvarande utbildningssystem. Någon särskild trupputbildningskurs för officerare ett år efter krigsskolan är därför knappast längre motiverad utan bör kunna utgå. Bibringandet av de kunskaper i främst tunga vapen, som denna trupputbildningskurs nu ger officeren, synes utan olägenhet kunna anstå till truppslagsskolan. Utredningen har i ett tidigare sammanhang framhållit, att för tillgodoseendet av behovet av unga chefer i ställföreträdande bataljonschefs- och bataljonschefsbefattningar inom krigsorganisationen kräves en utbildningsgång, som snabbast möjligt för fram till erforderlig yrkeskompetens för dessa positioner. För att någorlunda rättvisande kunna bedöma hur snabbt utbildningen som officer normalt kan ske i syfte att uppnå angiven yrkeskompetens, måste följande faktorer klarläggas: a) Utbildningsnivån vid krigsskolans slut. b) Nödvändiga led i den fortsatta utbildningen före den slutgiltiga skolningen för bataljonschefsbefattningen. c) Omfattningen av denna slutgiltiga skolning. Under förutsättning av att det av utredningen föreslagna utbildningssystemet för utbildning till officer tillämpas, besitter officeren vid krigsskolans slut i huvudsak följande yrkeskunskaper. Han är allmänorienterad inom yrket. De grundläggande kunskaperna i taktik och teknik är goda.

225 Han kan tjänstgöra som bataljonsadjutant i krig. Han kan föra förstärkt skyttepluton i strid och i utbildningsarbetet tjänstgöra som plutonchefs ställföreträdare. Den allmänna bredden på hans militära vetande har gjort honom skickad att jämväl föra spaningspluton och jägarpluton i strid. I det föregående har utredningen hävdat principen om att förbandschef, för att väl kunna föra sitt förband i fält, måste ha goda insikter i närmast högre förbands taktik. Ehuru taktikutbildningen vid krigsskolan givit officeren vissa kunskaper inom ramen av brigaden (motsvarande) och dess uppträdande, har emellertid det direkta målet för denna utbildning varit att ge honom en allmän taktisk grund för sådana uppgifter, för vilka han avses inom krigsorganisationen omedelbart efter krigsskolans slut, exempelvis bataljonsadjutant. Självfallet måste de taktiska kunskaperna ytterligare fördjupas och vidgas genom fortsatta studier och praktisk övning, innan krigsplacering k a n ske som bataljonschefs ställföreträdare och bataljonschef. Denna ytterligare skolning bör emellertid av pedagogiska skäl anstå, tills han inhämtat andra för bataljonschefen i fält nödvändiga kunskaper. Några väsentliga sådana skall här beröras. Fredsorganisationen har behov av de aktiva officerarna under deras yngre år som plutonchefer och senare som kompanichefer. På innehavarna av båda dessa befattningar måste ställas så höga fordringar, att de kunskaper, som erfordras av dem, endast torde kunna meddelas vid centralt organiserad utbildning. I arméchefens befälsordningsförslag har utbildningen till chef för utbildningskompani ansetts böra förläggas till truppslagsskolan. Utredningen anser det icke lämpligt att, såsom här är fallet, utbilda vederbörande för en befattning, som han normalt icke kan beräknas erhålla förrän tio år senare. Ur pedagogisk synpunkt bör varje utbildningsled till tiden nära samordnas med tillträdandet av den befattning, mot vilken utbildningen i fråga syftar. Framhållas bör vidare, att utbildning till fredskompanichef kräver en erfarenhet och mognad, som officeren normalt knappast kan äga ett fåtal år efter krigsskolans slut. Utbildningen till chef för utbildningskompani bör alltså med hänsyn till vad nu anförts senareläggas i förhållande till vad som förordats i arméchefsförslaget. I enlighet med det samband, som enligt utredningens uppfattning rådet mellan officerens truppförande och utbildande verksamhet, bör den, som anförtros uppgiften att svara för en plutons utbildning, i princip kunna föra ett fältkompani liksom en utbildningskompanichef bör kunna föra en fältbataljon. Av truppföraren i fält kräves, att h a n i olika lägen rätt kan bedöma insatskraften hos förbandets underavdelningar och att han med hänsyn härtill kan ge dem lämpliga uppgifter. Officeren skall alltså, innan han är kompetent att föra bataljon, väl behärska truppföringen vid i första hand 15—810905

226 skyttekompani samt dess underavdelningar. På kompanichefer i fält — ej minst vid kompanier, som regelmässigt måste avses för kvalificerade taktiska uppgifter — kommer emellertid i ett framtida krig att ställas kompetenskrav, vilka vida överstiger dem, som hitintills kunnat anses tillräckliga. Endast genom flerårig trupptjänstgöring och ytterligare kvalificerad utbildning vid särskilda skolor är det enligt utredningens mening möjligt att bibringa den aktive officeren vid unga år sådan kompanichefskompetens, som här åsyftas. Den fortsatta utbildningen bör genom här påvisat samband mellan krigsoch fredsorganisationens krav på yrkeskunskaper uppdelas på följande två perioder: a) Utbildning till kompanichef i fält och till plutonchef i fred. b) Utbildning till bataljonschef i fält och till kompanichef i fred. Utbildning till kompanichef i fält och till plutonchef i fred Officerens två första tjänstgöringsår efter krigsskolan bör ha gett honom befäst förmåga att föra skyttepluton och grundlagd förmåga att utbilda densamma. Under dessa två års trupptjänstgöring torde officeren ha nått den allmänna mognad i sitt yrke, att han med fullt utbyte kan bibringas den kvalificerade utbildning av i huvudsak praktiskt innehåll, som bör meddelas vid särskild truppslagsskola och omfatta utbildning till kompanichef i fält och plutonchef i fred. Utbildningen vid denna truppslagsskola bör enligt utredningens mening i de viktigaste ämnena omfatta bl. a. följande: Taktik: Repetition och befästande av taktiken inom bataljon och brigad. Stridsteknik: God kännedom om samverkan med artilleri- och pansarförband samt tungt granatkastarkompani. Truppföring: Förmåga att föra skyttekompani i strid, god förmåga att föra understödspluton och granatkastarpluton och att leda elden vid tungt granatkastarkompani. Trupputbildning: Förmåga att leda taktiska lektioner vid värnpliktig befälsskola, god förmåga att utbilda förstärkt skyttepluton, även innebärande ledandet av stridsskjutning med pluton, samt förmåga att utbilda understödspluton. Psykologi och pedagogik: Tidigare vid skolor och praktisk tjänstgöring inhämtade kunskaper och erfarenheter bör genom studier och diskussioner repeteras och befästas. För att uppnå dessa mål torde skolan böra omfatta omkring 6 månader. Skolan bör förläggas till en institution med tillgång till erforderliga utbildningsanordningar, skjutterräng samt övningstrupp, i stort sett motsvarande den nuvarande infanteriskjutskolan, i vilken alltså nu ifrågavarande utbildning kan inordnas.

227 Efter skolans slut bör officeren kunna fredsplaceras som plutonchef i utbildningen vid sitt förband. Han bör likaledes vara tillräckligt utbildad för att kunna krigsplaceras som ställföreträdande kompanichef eller bekläda subalternofficersbefattningar inom brigad- och bataljonsstab. Däremot kan han icke anses mogen att direkt efter skolans slut uppehålla kompanichefsbefattning i fält. Härför kräves praktisk övning i denna befattning under åtminstone tre vinterhalvår. Sådan övning kan han erhålla vid den tilllämpade förbandsutbildningen med inneliggande årsklass värnpliktiga. Under förutsättning att officersexamen avlagts vid 23 års ålder, kommer officeren att efter 2 års trupptjänst, truppslagsskola ca 6 månader samt därefter ytterligare 3 års trupptjänst att normalt uppnå kompetens såsom fältkompanichef vid 28 års ålder. Utbildning till bataljonschef i fält och till kompanichef i fred Såsom utredningen i det föregående framhållit bör den, som avslutat sin utbildning till officer vid 23 års ålder, kunna krigsplaceras som kompanichef, då han uppnår 28 år. Vid denna ålder har han nämligen dels genom praktisk övning vid förband, sammansatta av 1. tjänstgöringsomgångens värnpliktiga, dels genom tjänstgöring vid krigsförband erhållit tillräcklig träning för nämnda befattning. Efter ytterligare några års trupptjänstgöring bör officeren ha uppnått sådan befäst förmåga i truppföring och nått en sådan allmän mognad i sitt yrke, att hans fortsatta utbildning snarast bör inriktas på i första hand befattningen som bataljonschef i fält. I nuläget sker denna utbildning vid särskild bataljonschefskurs om ca 3 månader. Kursens övningsinnehåll bestämmes för närvarande uteslutande med hänsyn till krigsbefattningen som bataljonschef. I arméchefens befälsordningsförslag föreslås denna utbildning ävenledes äga r u m vid en särskild bataljonschef skurs dock utökad till sex månader. Huruvida denna kurs uteslutande tar sikte på krigsbefattningen eller om den avser att ge officeren även andra för hans fortsatta yrkesutövning behövliga kunskaper framgår icke av förslaget. Utredningen vill i denna fråga anföra följande. I och med genomgången av bataljonschef skurs är enligt nuvarande ordning den för huvuddelen av officerarna obligatoriska utbildningen slutförd. Det kan med hänsyn till de alltmer ökade kraven på officerarnas militära och allmänna kunskaper ifrågasättas, om det kan anses till fyllest att låta denna avslutande kurs inrymma utbildning endast för krigsbefattning. Givetvis måste de ämnen, vilka direkt förbereder officeren på sådan befattning, ges stort utrymme i utbildningsprogrammet. Det bör emellertid uppmärksammas, att officeren vid omkring 30 år nått den ålder, då han även bör förberedas för sin väsentliga befattning som utbildningskompanichef i fred. Han bör därför utöver de för bataljonschefsskapet erforderliga kunskaperna erhålla utbildning i ämnen, som direkt relaterar till denna freds-

228 uppgift. Han bör dessutom bibringas den vidgade allmänbildning, som är nödvändig med hänsyn till de vitt skilda uppdrag, för vilka tjänsten därutöver kan ta honom i anspråk. Utredningen vill därför föreslå, att den nuvarande bataljonschefsutbildningen (motsvarande) omvandlas till en kvalificerad kurs, obligatorisk för alla officerare, förslagsvis benämnd krigshögskolans allmänna kurs. Genom att på sätt här föreslagits alla officerare genomgår ifrågavarande utbildning, ges möjligheter att från entydiga bedömningsgrunder ur varje officerskurs i dess helhet utvälja de för fortsatt högre stabsutbildning (nuvarande krigshögskolan) bäst lämpade. Den allmänna högskolekursen synes i huvudsak böra ha följande syfte och omfattning. Taktik och teknik: De fördjupade och grundliga kunskaper i infanteriets och övriga truppslags taktik och teknik, vilka är nödvändiga för bataljonschefen (motsvarande) i fält. Strategi: Allmän orientering om strategiens mål och medel. Stabstjänst: Kunskap om stabsarbetets organisation och bedrivande vid brigadstab. Sambandstjänst inom fältbrigad. Underhållstjänst: Kunskap om underhållstjänstens organisation och bedrivande inom fältbrigad. Utbildning till fredskompanichef: Kunskap om kompanichefs skyldigheter beträffande: Planläggning, kontroll och ledning av utbildningen vid värnplikts- och befälskompani. Personaltjänst, stabstjänst och förvaltning. Material tjänst. Allmänna ämnen: Historia med samhällslära: Översiktlig repetition av studentexamenskunskaperna i nya tidens allmänna och svenska historia. Språk (minst 2 ) : Uppövande av förmågan att snabbt tillgodogöra sig modern text på normalprosa samt allmän militär facklitteratur av rimlig svårighetsgrad. Befästande av nödvändiga kunskaper i språkens byggnad och utvecklande av förmågan att någorlunda förstå talat språk.

229 Med hänsyn till den allmänna krigshögskolekursens omfattande innehåll bör densamma ha en varaktighet av omkring 8V2 månader. Dess slutskede bör omfatta ca 14 dagars praktisk tillämpningsutbildning med särskild organiserad övningstrupp. Kursen bör, utom i vad avser den sista delens praktiska utbildning, vara förlagd till Stockholm och samordnas med den ordinarie tvååriga krigshögskolan. Kursen bör ersätta bl. a. den förberedelsetid om 4 månader, som enligt nuvarande system kan beviljas varje officer, som önskar kvalificera sig för högskolestudier. Kursen bör vara gemensam för alla truppslag och organiseras på två linjer, varav den ena bör i huvudsak ha taktisk och den andra i huvudsak taktisk-teknisk inriktning. Utredningens här framlagda förslag skiljer sig, såsom redan framhållits, i väsentliga avseenden från den hittills vedertagna uppfattningen om hur utbildningen som officer bör ordnas. I den allmänna diskussionen beträffande här ifrågavarande utbildningsproblem har framförts den uppfattningen, att en ordning, i stort sett motsvarande nu föreslagna system, alltför hårt skulle klavbinda officeren vid en på förhand utstakad utbildningsrytm under de närmaste 7 åren efter officersexamen. Utredningen vill i anslutning härtill framhålla följande. Det är angeläget, att i princip de aktiva officerarna göres skickade att redan i unga år bekläda högt kvalificerade positioner inom krigsorganisationen. Kompetens härför k a n blott uppnås genom teoretisk utbildning på hög nivå och praktisk trupptjänstgöring av tillräcklig längd. Det nuvarande mera »fria» systemet medför emellertid, att vissa officerare redan under sina första officersår genom kommenderingar till olika kurser mer eller mindre går förlustiga den trupptjänstgöring vid det egna förbandet och därmed också den trupperfarenhet, som är oundgängligen nödvändig för en klok och effektiv yrkesutövning. En officer kan redan efter ett fåtal år nu vinna inträde vid krigshögskolan. Dessförinnan har h a n fullgjort truppslagsskola under huvuddelen av ett utbildningsår ävensom genomgått den obligatoriska trupputbildningskursen om två månader. Härtill kommer, att h a n för förberedande studier före inträdesproven till krigshögskolan kan ha åtnjutit tjänstledighet i fyra månader. Hans trupptjänstgöring kan således i vissa fall inskränka sig till endast ett å två år. På detta skall h a n bl. a. grunda sin högre karriär, som i framtiden medger honom trupptjänst endast i begränsad omfattning. En sådan ordning medför i vissa fall icke önskvärda konsekvenser. Det finnes nämligen åtskilliga exempel på hurusom i stabstjänst synnerligen skickliga officerare, när de efter många års bortovaro åter konfronteras med trupp, haft svårigheter, i vissa fall helt misslyckats i att tillfredsställande leda och utbilda densamma. För att motverka dylika konsekvenser av det nuvarande systemet

230 finnes enligt utredningens uppfattning endast en effektiv väg, nämligen att förlägga den fortsatta obligatoriska officersutbildningen till ett bestämt tidsskede under vederbörandes tjänstetid med det kvalificerade innehåll, som är nödvändigt för att han skall kunna tjänstgöra i avsedda befattningar. Det må uppmärksammas, att vid genomförande av en ordning enligt arméchef storslaget här påtalade icke önskvärda förhållanden alltjämt skulle bli bestående. Ett alltför tidigt påbörjande av den högre utbildningen är alltså icke lämpligt men även ett sent genomgående av dylik utbildning innebär enligt utredningen bestämda olägenheter. Enligt nuvarande bestämmelser har officeren frihet att själv avgöra, när h a n före sitt 14:e officersår vill söka in på den högre utbildningen. Erfarenheten visar, att flertalet officerare väntar till sitt 9:e eller 10:e officersår och ännu längre, innan de påbörjar denna utbildning. Medelåldern vid krigshögskolans ordinarie tvååriga kurs är för närvarande 33 år vid kursens början och följaktligen 35 år vid dess slut. Konsekvensen härav har blivit, att eleverna i inånga fall nått en sådan ålder, att de icke kunnat utnyttjas i önskvärd utsträckning i kvalificerade befattningar. Ej minst gäller detta de officerare, som gått »långa vägen» och på grund härav i regel är ett eller ett par år äldre än sina kamrater. Det torde kunna ifrågasättas, om i det nuvarande »fria» systemet möjligheter föreligger att genom speciella åtgärder animera officerarna att tidigare än nu söka in på den högre utbildningen. I och med att yrket blir alltmera komplicerat och därför ställer allt högre krav på sina utövare, torde en officer, som i framtiden avser att pröva för högskoleutbildning, önska förbereda sig härför under en ännu längre tid än vad som nu är fallet. Man torde därför för framtiden ha att räkna med en förlängning snarare än en förkortning av förberedelsetiden, vilket sålunda kommer att medföra att medelåldern för officerare vid stabskarriärens början blir ännu högre än nu. Bibehållen valfrihet i fråga om tidpunkten för inträde till högskola torde i vart fall enligt utredningens uppfattning icke komma att i framtiden medföra någon förändring i positiv riktning i här berörd fråga. Om däremot, såsom av utredningen föreslagits, uttagning till högre utbildning sker under det 8:e officersåret, kommer detta att möjliggöra, att officerare vid önskvärd ålder påbörjar den högre karriären. I Officersutbildningskommitténs betänkande (SOU 1946:38) framlades förslag om att utgångsbetygen från truppslagsskolan borde läggas till grund för bedömandet av vilka officerare, som kunde komma i fråga för antagning som elever vid krigshögskola. Systemet prövades under ett par år men avskaffades därefter främst av följande skäl. Många av de officerare, vilka siktade mot den högre karriären, koncentrerade sina ansträngningar på endast de ämnen vid truppslagsskolan, vilka hade betydelse för intagningen vid krigshögskolan. Åt övriga ämnen ägnades endast ringa intresse, trots att dessa vore av största betydelse för yrkesutövningen vid förbanden.

231 En i och för sig självfallen konkurrens eleverna emellan vid denna utbildning tog genom tvånget att redan 3—4 år efter officersutnämningen kvalificera sig för den högre karriären former, som menligt påverkade andan och arbetsglädjen vid truppslagsskolan. De elever, vilka under sådana omständigheter icke lyckades så väl under studiearbetet och därför icke erhöll för krigshögskoleutbildning kvalificerande betyg, förlorade mången gång intresset och arbetsglädjen i yrket, enär de ansåg sig definitivt avstängda från vidareutbildning av kvalificerat slag och därmed redan tidigt under sin karriär fann sina högre avanceringsmöjligheter inom yrket hårt beskurna. Mot utredningens förslag om införandet av en obligatorisk kurs, under vars gång elevernas prestanda avgör deras fortsatta möjligheter till utbildning för en högre karriär, kan därför måhända även den invändningen göras, att ett redan prövat men av starka sakskäl förkastat system återinföres. Utredningen vill med hänsyn härtill framföra följande. Den av utredningen föreslagna allmänna krigshögskolekursen omfattar endast de allmänna grunderna i vissa av de ämnen, vilka senare i detalj kommer att studeras vid den högre 2-åriga kursen. Alla ämnen vid skolan är emellertid av så stor vikt, att det samlade studieresultatet självfallet bör ligga till grund för bedömandet av elevernas förutsättningar för en högre karriär inom yrket. Det torde därför vara föga lönt för officerare, som siktar på en högre karriär, att själva avgöra, vilka ämnen, som är mindre »matnyttiga» och därför mer eller mindre kan lämnas åsido. Vid den allmänna kursens slut bör det antal elever uttagas till vidareutbildning vid krigshögskolans högre kurs, som erfordras för den högre karriären. Antalet härför erforderliga aspiranter uppgår för närvarande till 10—12 per år. Härtill bör komma ett antal elever, avsedda för vissa andra kvalificerade befattningar, jämte reserv. Sammanlagda elevantalet vid krigshögskolans högre kurs synes trots detta kunna avsevärt nedbringas i förhållande till det antal elever, som nu genomgår krigshögskolan eller i genomsnitt 36—40 officerare per år. Det bör uppmärksammas, att med den av utredningen sålunda förordade ordningen vinnes dessutom den fördelen, att de nuvarande för arbetsglädjen i yrket ogynnsamma befordringsförhållandena, enligt vilka praktiskt taget ingen officer, som icke har meriterat sig genom krigshögskolekurs, k a n vinna befordran till högre grad än kapten, blir i viss mån undanröjda. Vid en reducering av antalet elever till exempelvis omkring 25 per år kommer endast omkring Ve av varje officerskull vid en årsrekrytering av 140 att tagas i anspråk för fortsatta högre studier. Dessa elever kommer i förhållande till nuläget att belägga ett mindre antal av arméns regementsofficersstater. Åtskilliga beställningar kommer att stå till förfogande för elever, vilka, ehuru de icke genomgått den högre kursen, genom ambition och skicklighet och i fri konkurrens med övriga officerare kan hävda sig under

232 sin fortsatta yrkesutövning. Av här angivna skäl anser utredningen, att föreslaget utbildningssystem med uttagning av officerare vid en allmän högskolekurs till fortsatta studier för en högre karriär icke kommer att verka i negativ riktning på intresset och arbetsglädjen hos övriga officerare. Tvärtom torde känslan av att vederbörande icke är för all framtid avstängd från möjlighet till högre befordran inom yrket, även om krigshögskolans högre kurs icke återfinnes i meritförteckningen, komma att stärka hans yrkesambition och yrkesintresse. Flera väsentliga fördelar kan dessutom andragas till stöd för en allmän krigshögskolekurs, obligatorisk för alla officerare och utnyttjad för direkt uttagning till fortsatt, högre utbildning. För närvarande uttages krigshögskoleeleverna efter särskilda prov. Anmälan till proven är frivillig. Fyra månaders ledighet kan, såsom förut nämnts, beviljas för förberedande studier. För inträde till krigshögskolan fordras godkända vitsord även i sådana icke direkt militära ämnen som historia och språk. Höga betyg i rent militära ämnen såsom taktik kompenserar icke ett misslyckande i dessa andra ämnen. Risk föreligger härigenom, att en officer med otvetydiga anlag för rent militära ämnen kan komma att utestängas från yrkeskarriären. Provens karaktär av frivillighet gör att åtskilliga officerare, vilka skulle ha utsikter att hävda sig i konkurrens om elevplatserna vid krigshögskolan, av skilda anledningar icke anmäler sig till prövning och härigenom icke kommer att utnyttjas av försvaret på arbetsområden, där deras kapacitet bäst skulle komma till sin rätt. Även om inträdesproven är både omfattande och svåra, ger de ingalunda ett säkert utslag på elevernas inbördes prestationsförmåga. Detta framgår klart av det förhållandet, att provresultatet för godkända elever icke alltid överensstämmer med deras senare under högskoleutbildningen ådagalagda prestationer. Elevantalet måste därför göras så stort, att en bred marginal finnes för lämpligt utväljande under skolans gång av de bästa karriärämnena. Detta förhållande torde vara en av huvudanledningarna till att kurserna för närvarande getts en relativt sett antalsmässigt stor omfattning. Införandet av den av utredningen föreslagna allmänna högskolekursen undanröjer dessa nackdelar. Den möjlighet till bedömning, som en kvalificerad lärarkår under en 8V2 månaders kurs har beträffande varje officerskull i total, torde göra det möjligt att med tillräcklig säkerhet utvälja dem, som är mest skickade för att i fortsättningen bedriva högre studier. En annan fördel med denna kurs är, att större möjligheter föreligger att bättre än vad nu är fallet värdesätta elevernas personliga egenskaper, vilket är av betydelse ej minst då det gäller att ur en hel årskull officerare utvälja dem, som vid sidan av goda intellektuella förutsättningar för högre studier besitter de personliga egenskaper, som är nödvändiga för officerare på högre stabs- och chefsposter.

233 Ett antalsmässigt mindre, men kvalitetsmässigt högtstående elevklientel möjliggör höjd målsättning, ökad arbetstakt och därmed bättre effekt under den fortsatta utbildningen vid krigshögskolans högre kurs. En redan tidigt vid 30-årsåldern påbörjad utbildningsgång för högre karriär synes också möjliggöra, att officerarna i generalstabskarriären kan i jämförelse med nuläget både tjänstgöra längre vid trupp, vid uttransporter från staben och under längre sammanhängande perioder vara disponibla för stabspositioner. Därmed vinnes dels en önskvärd förbättrad insyn för stabsofficeren i trupparbetets villkor, dels en lika önskvärd förbättrad kontinuitet i den stabsmässiga verksamheten. Den sammanlagda tid, som officerarna genom obligatorisk utbildning efter officersexamen undandrages från direkt yrkesutövning vid förbanden, uppgår i utredningens förslag till 6 månaders truppslagsskola och 81/* månaders allmän krigshögskolekurs, vilket sammanlagt utgör 14Va månader. Det nuvarande utbildningssystemet innebär för officerens obligatoriska utbildning 2 månaders trupputbildningskurs, 7 månaders truppslagsskola och ca 3 månaders bataljonschef skurs, eller sammanlagt ca 12 månader. Därtill kominer den tid av 4 månader, som varje officer kan erhålla ledighet för förberedande studier för inträdesproven till krigshögskolan. Om 70 % av officerarna i medeltal utfår dylik ledighet, innebär detta teoretiskt sett totalt omkring 3 månaders frånvaro i genomsnitt för varje officer. I det nuvarande systemet undandrages alltså varje officer direkt yrkestjänst i ca 15 månader. Efter genomgången allmän krigshögskolekurs kan officer i avsaknad av tillräcklig truppföringspraktik icke anses omedelbart placeringsbar som fältbataljonschef. Möjligen k a n han placeras som bataljonschefs ställföreträdare. Han har emellertid fått en sådan grundlig teoretisk skolning, att han efter några års träning i bataljonschefsbefattning vid årsklassens tilllämpade utbildningsskeden och därefter tjänstgöring som bataljonschef vid krigsförband kan krigsplaceras som bataljonschef i fält d. v. s. normalt i 34—35-årsåldern. Utbildning för och i den högre

officerskarriären

Teknikens snabba utveckling efter det andra världskriget ger otvetydigt vid handen, att vapen och vapenbärare i allt större omfattning såväl tekniskt som taktiskt i framtiden kommer att ledas från marken. Den personella insatsen i den direkta ledningen av vapenbärare mot och i kontakt med en fiende på havet eller i luftrummet kommer att minska. Den nu rådande skarpa gränsdragningen mellan de olika vapengrenarna beträffande deras beväpning, stridsteknik och taktik samt deras avsedda användning i krig kommer att utjämnas. Ett eventuellt framtida krig torde sannolikt icke komma att följa den hittills antagna utvecklingen i tidsmässigt från varandra klart avskilda

234 stridsskeden, nämligen först invasionsförsvar på sjön och i luften, därefter avvärjningsstrider vid kust eller landgräns och slutligen avvärjande strider inom något eller ett fåtal områden innanför kusten. I stället torde man ha att räkna med avvärj ningsstrider redan från början av samtliga försvarsgrenar samtidigt inom ett stort antal områden av riket. Den centrala ledningen av landets samlade försvarsresurser kommer därvid att starkt försvåras i sin verksamhet. Temporärt kan den bli omöjliggjord. Det kan även komma att bli nödvändigt att för längre eller kortare tid decentralisera ledningen av försvarsmaktens samtliga resurser, ö k a d betydelse måste därför tillmätas de totalförsvarsåtgärder, som utan omgång måste kunna vidtagas inom landets olika delar för att möta ett anfall. Den anförda utvecklingstendensen pekar otvetydigt hän på att en intim samverkan mellan försvarsmaktens olika komponenter utan hänsyn till vapengrenstillhörighet och med totalförsvarets effekt såsom riktmärke måste åstadkommas icke endast i den centrala försvarsledningen utan även i regionala staber. Totalförsvarets problem studeras årligen av officerare ur de tre försvarsgrenarna jämte representanter för landets politiska, administrativa och ekonomiska ledning vid försvarshögskolan (FHS). Enligt utredningens uppfattning är det emellertid av väsentlig betydelse, att sådant studium kommer till stånd redan på krigshögskolenivå. Så sker redan nu i viss omfattning. Utredningen finner dock önskvärt, att sådan utbildning ytterligare utvidgas. Härigenom skulle den regionala ledningen inom landets olika delar kunna tillföras allmänt militärt kunniga stabsofficerare med uppgift att i krig genom effektivt samarbete samordna försvarets olika komponenter till gemensam kraftinsats. Även om tanken på en gemensam krigshögskola för hela försvarsmakten måhända icke nu kan förverkligas, synes det emellertid böra övervägas, om icke ett begränsat antal kvalificerade officerare ur de olika försvarsgrenarna kunde kommenderas såsom elever vid respektive militära högskolor. Utredningen är väl medveten om att frågan om en ingripande förändring av den högre utbildningen för försvarsmaktens officerare kräver ingående undersökningar och överväganden, innan förslag till en slutgiltig och för framtiden hållbar lösning kan framläggas. Utredningen har under sina studier, undersökningar och överväganden rörande arméns befälsfråga mött frågekomplex, vilka sammanhänger med totalförsvarets utbyggnad till största effekt, och har därför velat framföra dessa synpunkter. Utredningen har emellertid av anförda skäl icke någon anledning att i denna fråga framlägga detaljerade förslag. Utredningen vill endast uttrycka den förhoppningen, att vid de överväganden rörande den framtida högre utbildningen av aktiva officerare, som för närvarande pågår, här framförda synpunkter blir närmare undersökta och prövade.

235 Sammanfattning av utredningens förslag

Utredningen har vid sina överväganden och ståndpunktstaganden, i vad gäller den aktive officerens utbildning efter officersexamen, främst utgått från följande förutsättningar. Utbildningen i fråga måste vara samordnad med den tidigare grundutbildningen och utgöra en logisk påbyggnad till de kunskaper, som härunder inhämtats. Utbildningens slutskede måste läggas på ett så högt plan, att varje officer därmed fullständigar sin användbarhet såväl för krigsorganisationens normgivande positioner som för de fredsmässiga uppgifter, vilka officerarna avses skola bestrida. Senast vid 34—35-årsåldern bör ifrågavarande kompetens ha uppnåtts. Utbildningen måste säkerställa, att de officerare, vilka är lämpliga för den högre karriären, inriktas på denna vid så tidig ålder, att de med full effekt kan utnyttjas i högkvalificerat stabsarbete och i högkvalificerade lärarbefattningar. Utredningens förslag innebär i sammanfattning följande. Efter avlagd officersexamen vid krigsskolan placeras officeren såsom ställföreträdande utbildningsplutonchef vid värnpliktig trupp på utbildningslinjen skyttetjänst. Under tredje officersåret genomgår han utbildning till fältkompanichef och utbildningsplutonchef vid en ca 6 månaders truppslagsskola, förlagd till infanteriskjutskolan och med i huvudsak praktisk inriktning. Under de närmast följande fem åren placeras officeren såsom utbildare av skyttepluton, understödspluton eller granatkastarpluton, sammansatta av värnpliktiga i allmänhet eller befälselever grupp A. Under 8:e året efter officersutnämningen genomgår officeren krigshögskolans allmänna kurs om 8V2 månader. Ur den allmänna högskolekursen rekryteras direkt de officerare, vilka är bäst lämpade för högre karriär, och som därför skall fortsätta sin vidareutbildning vid krigshögskolans högre kurs. Beträffande övrig för officeren nödvändig utbildning, som nu sker vid befälsutbildning vid förbanden, särskilda kurser och växeltjänstgöring, har utredningen icke anledning föreslå några förändringar. Principiellt bör dessa kurser, i vad avser de centralt organiserade liksom växeltjänstgöringen vid andra truppslag eller vapengrenar, ej taga sin början förrän efter genomgången av den för alla obligatoriska allmänna krigshögskolekursen. Ej heller finner utredningen anledning framlägga förslag till förändringar rörande den utbildning till och inom den högre karriären, vilken för närvarande bedrives exempelvis vid tvåårig krigshögskola, försvarshögskola samt vid särskilda kurser för ledandet av högre förband (arméstridskurs, brigadchefskurs o. s. v.). Detsamma gäller den nuvarande utbildningen av olika specialkårer inom armén.

236 Den aktiva

under officer skar en

A. Allmänna synpunkter på underofficerskårens uppgifter I de föreliggande förslagen till befälsordning råder starkt delade meningar om inom vilka verksamhetsområden i arméns organisation den aktive underofficeren bör användas samt vilken betydelse hans arbetsinsats därstädes bör tillmätas. I majoritetsförslaget framlägges genomgripande förslag till ändringar beträffande underofficerarnas användning i krig och i fred. Sålunda anvisas dem viktiga uppgifter såsom ledare för stridsförsörjningstjänsten i fält inom stridande kompani ävensom inom bataljonen och för den inre tjänsten vid utbildningsförbandens kompanienheter i fred. Namnet underofficerskår har i enlighet härmed föreslagits skola ersättas med »Kvartermästarkår». Dock föreslås, att personal ur denna kår alternativt bör kunna if rågakomina som chefer för stridande kompanier. I fredstjänstens utbildningsverksamhet anses de böra insättas såsom chefer för utbildningsplutoner samt kunna placeras såsom kompanichefer vid vissa kompanier, avseende utbildningen i underhållstjänst. I minoritetsförslaget räknas icke med någon aktiv underofficerskår i en framtida befälsordning. Den nuvarande underofficerskårens uppgifter i krig anses i framtiden kunna bestridas av värnpliktigt befäl. Motsvarande fredsuppgifter skulle däremot handhavas av kompaniofficerare inom en aktiv officerskår, som på grund härav skulle i förhållande till den nuvarande antalsmässigt starkt utökas. Enligt arméchefens förslag bör underofficerarna jämte det aktiva underbefälet huvudsakligen vara ledare för underhållstjänsten inom kompanienheterna i fält. I fred bör de före 40-årsåldern såsom chefsinstruktörer vara ledare för avdelningar i vad avser den grundläggande militära utbildningen av enskild soldat och grupp samt den formella förbandsutbildningen av pluton. Efter nämnda ålder avses vissa underofficerare för speciell instruktörstjänst. Övriga bör biträda vid den centrala stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten inom förbanden. Kompaniadjutantbefattningarna avses däremot skola besättas med annan personal. Innebörden i majoritetsförslaget och arméchefens förslag beträffande underofficerarnas användning synes vara följande. Majoritetslinjen ser i den aktiva underofficerskåren en kvalitativt högt stående yrkesgrupp, som mera än som hittills varit fallet bör utnyttjas i ansvarsfulla befattningar i såväl krigsorganisationen som i kvalificerade befattningar i utbildningstjänsten inom fredsorganisationen. Arméchefens förslag innebär i förhållande till tidigare tillämpade normer för underofficerarnas användning en markant förskjutning av deras utnyttjande mot enklare, mindre ansvarsfulla uppgifter, vilket är särskilt framträdande beträffande arbetsuppgifterna inom fredsorganisationen.

237 Enligt utredningens uppfattning bör följande principer vara vägledande vid bestämmandet av arbetsuppgifterna inom ett verksamhetsområde. Uppgifterna måste så avpassas och avgränsas, att de anställdas kapacitet och den utbildning, de givits, rationellt utnyttjas. Arbetsförhållandena bör för de anställda erbjuda möjlighet till utveckling och förkovran inom yrket mot ökad arbetsskicklighet, mera ansvarskrävande uppgifter och en häremot svarande löneställning. När dessa krav uppfylles, kan organisationen förvänta sig den arbetsglädje, det intresse och den ambition i yrkesutövningen, som är ett oeftergivligt villkor för vinnande av full arbetseffekt. Enligt utredningens uppfattning har dessa principer i många avseenden följts vid utformningen av majoritetsförslaget. Sålunda har för underofficerarnas vidkommande möjligheterna för en differentierad arbetsinsats vidgats samtidigt som deras positioner i krig och fred i viss utsträckning höjts. Självständighet och befälsansvar i arbetet har preciserats genom att de tilldelats bestämda och ansvarsfulla befattningar inom utbildningstjänsten. Vid utformningen av arméchefens befälsordningsförslag synes däremot här angivna principer endast i mycket begränsad omfattning ha beaktats. Krigsuppgifterna har ensidigt inriktats på i huvudsak underhållstjänsten vid fältkompani. Fredsuppgifterna har ansetts böra omfatta tjänstgöring såsom avdelningschefer, nominellt motsvarande nuvarande plutonchefer, varvid dock bör uppmärksammas, att avdelningschefernas arbetsuppgifter begränsats till i huvudsak rutinmässig, formell utbildningsverksamhet. Den begränsning i fråga om arbetsuppgifterna inom utbildningsarbetet, i vad avser den tillämpade stridsutbildningen i pluton, som är det framträdande draget i arméchefens förslag, kommer enligt utredningens mening att försvaga underofficerarnas befälsställning såsom ansvariga chefer för all den utbildning inom och av en pluton, som innefattas i ett utbildningsår med en årsklass värnpliktiga. Underofficerarnas arbetsuppgifter och arbetsfält kominer härigenom icke att svara mot den omfattande utbildning, som hittills kommit dem till del och som arméchefsförslaget alltjämt räknar med. Som konsekvens av denna begränsning av uppgifterna hade det varit mest naturligt, om samtidigt den nuvarande utbildningen till underofficer hade förenklats genom reducering av utbildningen vid arméns underofficersskola och undervisningens förläggande i huvudsak till förbanden. Vissa andra befogade erinringar torde k u n n a göras mot arméchefsförslaget. Utredningen vill här endast framhålla, att, såvitt utredningen kunnat finna, några sådana omständigheter icke inträffat, som motiverat den föreslagna begränsningen av de väsentliga uppgifter inom armén, som enligt 1942 års försvarsbeslut ansågs böra tillkomma underofficerarna inom fredsorganisationen.

238 Utredningen kommer i det följande att närmare precisera sitt ståndpunktstagande beträffande den aktiva underofficerskårens uppgifter, rekrytering och utbildning. Här må emellertid framhållas, att underofficerskåren liksom övriga aktiva militära kårer i egenskap av yrkeskår med allt vad detta innebär av mångårig träning, skolat omdöme och yrkesvana med nödvändighet måste utnyttjas till sin fulla effekt ej minst inom viktiga positioner i krigsorganisationen. Vid sitt ställningstagande till frågan om de aktiva underofficerarnas uppgifter kommer utredningen i första hand att behandla spörsmålet om deras tjänstgöringsplacering i krig.

B. Underofficerarnas uppgifter i krig I ett tidigare avsnitt har utredningen framhållit nödvändigheten av att med hänsyn till ett framtida krigs karaktär den aktiva befälspersonalen på ett mera effektivt sätt än vad som hittills blivit fallet utnyttjas för sådana positioner i krigsorganisationen, som är av vital betydelse för verksamheten. Härvid har särskilt framhållits möjligheterna av ytkrig under atomvapeninsats samt riskerna för snabba och oväntade krigsutbrott. I anslutning härtill vill utredningen beträffande den aktiva underofficerskårens utnyttjande i krigsorganisationen uttala följande. Ytkriget torde komma att medföra, att skyttekompanier och motsvarande enheter nödgas uppträda med så stora luckor och avstånd till andra förband, att närmast högre chefs direkta ledning och påverkan vid strid endast i begränsad omfattning blir möjlig. Ännu större anspråk än tidigare kommer härigenom att ställas ej blott på chefsskap och initiativförmåga i och för sig utan även på kvalificerad yrkesskicklighet, grundad rutin och god fysisk kondition. Dylik kvalificerad yrkesskicklighet, befäst rutin och fältmässig kondition återfinnes i princip hos all den aktiva befälspersonal, som i sin dagliga gärning bestrider militärt ledarskap i viktiga befattningar i utbildningsarbetet och annorstädes. Detta gäller ej minst underofficerarna. Med hänsyn till det nu anförda bör de aktiva underofficerarna i största möjliga utsträckning ianspråktagas för befattningarna som ställföreträdande kompanichef och kompanichef, så att dessa viktiga positioner i krigsorganisationen förstärkes. Vidare bör framhållas, att riskerna för snabba och oväntade krigsutbrott kan medföra, att en mobilisering måste genomföras under mycket svåra och tidsmässigt pressade förhållanden. Betydelsen av tillgång till lokalt, omedelbart disponibel personal blir i sådana lägen framträdande. Det m å härvid uppmärksammas, att de aktiva underofficerarna under den övervägande delen av sin tjänstgöring är stationerade vid det egna förbandet. Härigenom kan de efter kort förvarningstid till skillnad från vad som i all-

239 mänhet är förhållandet beträffande reserv- och värnpliktigt befäl, snabbt vara på mobiliseringsplatsen och från början leda och övervaka verksamheten. Härjämte bör observeras, att under vissa perioder under utbildningsåret en icke obetydlig del av den aktiva officerskåren icke är direkt gripbar på förläggningsorterna. Det är utredningens uppfattning, att dessa speciella förhållanden vid mobilisering gör det ännu mera angeläget, att underofficerarna bör ges uppgifter och ansvar i krigsorganisationen som chefer eller ställföreträdande chefer för mobiliseringsenheter av kompanis eller motsvarande styrka. Utredningen är sålunda av den uppfattningen, att krigsorganisationen, i vad avser såväl mobiliseringsberedskapen som stridsförmågan hos arméförbanden i ytkriget, kommer att tillföras ökad effekt genom att de aktiva underofficerarna i likhet med de yngre aktiva officerarna tilldelas uppgifter som kompanichefer och ställföreträdande kompanichefer. En förutsättning härför är emellertid, att underofficerskåren får en god rekrytering och att utbildningen till och som underofficer ges en principiellt ändrad inriktning. Utbildningen bör i detta syfte få en till tid och omfattning lämpligt avpassad skolmässig daning jämte en kvalificerad praktisk tjänstgöring, syftande mot krigsplacering som kompanichefs ställföreträdare och kompanichef i fält eller andra krigsorganisatoriska uppgifter av motsvarande betydenhetsgrad. C. Underofficerarnas uppgifter i fred För utbildningsverksamheten vid förbanden sammanföres såväl värnpliktiga i allmänhet som befälsuttagna värnpliktiga till särskilda utbildningskompanier. Kompanierna är uppdelade i två eller flera utbildningsplutoner, vilka så långt pedagogiska och utbildningstekniska skäl gör det möjligt från utbildningens början organiseras såsom motsvarande enheter i fält. Till skillnad från större utbildningsenheter är plutonen i princip sammanhållen under hela utbildningsåret, bortsett från att den särskilt under de första utbildningsskedena tillfälligt under vissa övningspass uppdelas i smärre enheter. Plutonchefen bör enligt utredningens uppfattning inför kompanichefen bära det direkta och fulla ansvaret för all utbildning såväl inom plutonen som av plutonen såsom förband betraktad såväl beträffande den rent formella som då det gäller den tillämpade stridsutbildningen. Under de första skedena är plutonchefen främst utbildare, under slutskedena, vid sidan av viss utbildande verksamhet, främst förare av pluton under tillämpad utbildning i kompani- och högre förband. Särskilt den tillämpade stridsutbildningen av plutonen ställer stora fordringar på plutonchefsbefattningen. Endast personal med kvalificerad yrkesutbildning och grundlig erfarenhet kan anses tillräckligt skickad att bestrida denna befattning.

240 Utredningen har tidigare framhållit, att plutonchefstjänsten för den aktive officeren är ett nödvändigt och avgörande led i hans utbildning för högre positioner inom organisationen. Till följd av den omfattande yrkesutbildning, som måste åläggas officeren för att han skall bli skickad att redan vid unga år kunna bestrida dylika positioner och för att kunna taga honom i anspråk för olika uppgifter utanför det egna förbandets verksamhet, blir emellertid antalet tjänstgöringsår som plutonchef i regel begränsat. Det antal yngre officerare, som vid förbanden blir disponibla för dessa befattningar, reduceras härigenom och kommer endast att räcka till för att besätta en del av ifrågavarande positioner. Vid sidan av dessa officerare måste det därför finnas annan personal, som är kompetent att med fullt befälsansvar bestrida plutonchefstjänst i utbildningsverksamheten. En sådan personalkategori utgör enligt utredningens uppfattning den nuvarande underofficerskåren. I anslutning härtill må följande framhållas. Den aktive underofficeren är fast knuten till sitt förband och får härigenom stor erfarenhet av den praktiska tjänstgöringen vid trupp. Detta gör honom lämpad såväl för utbildning av skyttepluton som för utbildning inom vissa specialgrenar, exempelvis signaltjänst, jägartjänst, motortjänst. Utredningen finner i detta sammanhang angeläget framhålla, att, då aktiva underofficerare placeras som plutonchefer i utbildningsverksamheten, de bör tilldelas de befogenheter och åläggas det ansvar, som hör till denna tjänst. Om, såsom i arméchefens förslag förordas, underofficerarna såsom plutonchefer — eller avdelningschefer som dessa befattningshavare i förslaget benämnes — ges enbart rutinmässiga tjänsteuppgifter, omfattande enklare utbildningsdetaljer, under det att mera krävande, fantasieggande och därmed stimulerande tjänsteuppgifter överlåtes på andra befattningshavare, kommer detta enligt utredningens uppfattning att medföra icke önskvärda konsekvenser. Känslan av befälsansvar för den egna truppen försvagas. Utbildningsarbetet blir enformigt. Friheten att själv välja medel och metoder för att nå uppställda mål beskäres. Att av underofficerarna under dylika förhållanden kräva helhjärtad och fullödig arbetsinsats, fullgjord med arbetsglädje och intresse och samtidigt få fullt utbyte av den yrkesskicklighet, de med nuvarande utbildning besitter, torde vara uteslutet. Arbetsintensiteten och därmed effekten i utbildningstjänsten kommer att nedgå vid förbanden. Utbildningsarbete med direkt och obeskuret ansvar för de värnpliktigas fostran till användbara soldater och för plutonens danande till ett under fältförhållanden funktionsdugligt förband måste enligt utredningens mening vara huvuduppgiften för de aktiva underofficerarnas verksamhet inom arméförbandens utbildningsenheter i fredstid. Plutonchefsbefattningarna särskilt vid infanteriet ställer höga krav på fysisk spänst i synnerhet under de tillämpade stridsövningarna i större förband under vinterhalvåret. Underofficerarnas tjänstgöringsuppgifter torde

241 därför från början av 40-årsåldern i allmänhet böra inriktas på fysiskt mindre påfrestande arbetsområden. I det nuvarande systemet omplaceras underofficerarna vid nämnda ålder till inretjänstbefattningar. De besätter därvid befattningarna som adjutant vid utbildningskompanierna samt som expeditionsunderofficer och förvaltare vid förbandens centrala stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst. De bestrider jämväl vissa befattningar inom den tekniska tjänsten. Det bör dock observeras, att enligt gällande bestämmelser förenämnda befattningar som adjutant vid utbildningskompani även må beklädas av personal ur underbefälskåren. I majoritetsförslaget har i dessa hänseenden förordats lösningar, som delvis avviker från gällande system. Sålunda har bl. a. föreslagits, att vid varje förband två äldre underofficerare skall placeras som kompanichefer i fredsorganisationen vid tross- och kasernkompanierna. I samma förslag betonas även vikten av att kompaniadjutantsbefattningarna uteslutande innehavas av aktiva underofficerare. Dessas viktigaste uppgifter skulle härvid vara att vid sidan av expeditionstjänsten direkt under kompanichefen svara för utbildningen i materieltjänst och övrig inre tjänst vid kompaniet. Dessutom skulle de tagas i anspråk inom vissa andra områden av de värnpliktigas utbildning. Vad beträffar de i majoritetsförslaget sålunda föreslagna uppgifterna för kompaniadjutant, vill utredningen framhålla följande. På organisationsundersökningar grundade rationaliseringsåtgärder inom bl. a. förbandens stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst har medfört stora förändringar beträffande de uppgifter, som i dessa avseenden skall skötas vid kompanierna. Förändringarna har medfört förenklingar i sådan omfattning, att uppgifterna i fråga icke längre kan anses kräva personal med den kvalificerade yrkeskunskap, som underofficerare i allmänhet besitter. Enligt utredningens mening bör det direkta ansvaret för utbildningen i materieltjänst, materielens vård samt kontrollen av densamma icke handhavas av kompaniadjutanten. För truppbefälet är verksamheten i dessa tjänstedetaljer en nödvändig och viktig del av dess egen fortlöpande utbildning. Detta gäller ej minst för uppgifterna i fält, vilka för vederbörande chefer medför ett direkt ansvar för att all till enskild soldat eller till förbandet för gemensamt bruk utlämnad materiel skötes på ett sådant sätt, att densamma alltid befinner sig i stridsdugligt skick. Vad åter beträffar förslaget att frigöra kompaniadjutanten för tjänstgöring i utbildningsverksamhet ute på fältet och sålunda taga honom i anspråk för ansvarsfulla uppgifter utöver hans åligganden i expeditions-, förvaltnings- och personaltjänst m. m. synes detta genomförbart endast i mycket begränsad omfattning. Det finnes nämligen ett stort antal tjänstedetaljer av skiftande slag, som binder kompaniadjutanten vid kompaniets expedition och inre verksamhet. Dessa detaljer är dessutom av sådan natur, att 1G- -810905

242 de knappast kan tidsmässigt inordnas i vissa på förhand bestämda övningspass. Däremot vill utredningen understryka vikten av att personal, placerad som kompaniadjutanter, under den löpande fredsutbildningen i största möjliga utsträckning ges tillfälle att genom deltagande i tillämpningsövningar och motsvarande kontinuerligt vidmakthålla och vidareutveckla sin förmåga i sådana funktioner, vilka de normalt skall bestrida i krigsorganisationen, framförallt kvartermästarbefattningar. Utredningen är sålunda av den uppfattningen, att kompaniadjutantsbefattningarna kräver aktivt befäl men att uppgifterna är av den natur, att de kan bestridas av personal ur underbefälskåren. Utredningen vill alltså föreslå, att kompaniadjutantsbefattningarna i likhet med vad som förordats i arméchefens befälsordningsförslag i framtiden i regel bestrides av äldre underbefäl. För att kunna fullgöra vissa speciella uppgifter inom den centrala stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten vid förbanden, vissa staber m. m. liksom inom den tekniska specialtjänsten kräves kvalificerad militär utbildning och lång praktisk erfarenhet på det militära området. De äldre underofficerarna torde tillräckligt väl fylla dessa fordringar och bör därför liksom hittills upprätthålla sådana befattningar. Genom att underofficerarna icke behöver tagas i anspråk såsom kompaniadjutanter, blir det möjligt att inrikta ett antal äldre underofficerare på vissa kvalificerade utbildaruppgifter. En motsvarande ordning har förordats i arméchefens förslag. Till skillnad från arméchefen föreslår utredningen emellertid, att åt dessa underofficerare anförtros uppgifter, vilka icke är speciellt inriktade på tekniska utbildningsdetaljer såsom vapentjänst, spräng- och mintjänst, motortjänst o. dyl. Den plats i krigsorganisationen, som enligt utredningens förslag i princip skall tilldelas underofficerarna, och den utbildning, de på grund härav i framtiden bör ges, gör dem nämligen skickade att i den centrala utbildningens tjänst vid förbanden leda kvalificerad utbildning av aktivt och annat befäl i t. ex. mobiliseringstjänst i anslutning till mobiliseringsplatserna, i taktisk och teknisk stridsledningstjänst inom kompani samt i eldledningstjänst vid understödsförband. Utredningen har i annat sammanhang föreslagit, att befälsutbildningen för icke aktiva befälskategorier bör utökas. Detta kräver en befälsgrupp skickliga lärare även mellan repetitionsövningsomgångarna. För dessa senare erfordras årligen kvalificerat aktivt befäl både som utbildare och som stridsdomare. För genomförandet av militärbefälhavarnas och förbandschefernas utbildningskontroll kräves vid upprepade tillfällen under utbildningen av en årsklass en erfaren och omdömesgill befälsgrupp. Organiserandet av årligen förekommande tävlingsmässig verksamhet med utbildning som grundsyfte, exempelvis arméfälttävlingar och skyttemästerskap, kräver i sin ordning medverkan av erfaren militär personal. För närvarande måste härför tagas i anspråk befäl, knutet till den löpande trupptjänsten. Äldre underofficerare med deras goda

243 träning i organisation och ledning synes utredningen väl lämpade för angivna uppgifter. Det finnes sålunda enligt utredningens uppfattning uppgifter inom utbildningstjänsten med sådant innehåll, att de lämpligen bör anförtros äldre underofficerare. Utredningen vill beträffande de aktiva underofficerarnas användning i krig och fred sammanfattningsvis föreslå följande. / krigsorganisationen bör underofficerarna placeras såsom ställföreträdande chefer eller chefer för skyttekompani vid fältförband och lokaiförsvarsenheter. Under deras första år som underofficerare, innan de nått erforderlig kompetens för dessa befattningar, bör de företrädesvis placeras såsom chefer för särskilt viktiga plutonsenheter (jagar-, spanings-, stormpionjärplutoner) . / fredsorganisationen bör underofficerarna så snart deras utbildning och trupptjänst givit dem härför nödvändig kompetens placeras som plutonchefer i utbildningstjänsten. Under 40-årsåldern bör de bestrida befattningar inom den centrala expeditions- och förvaltningstjänsten vid förband och staber. Vidare bör de underofficerare, som är särskilt lämpade för och intresserade av fortsatt arbete inom den direkta utbildningsverksamheten, användas inom den centrala ledningen av utbildningen vid förbanden.

D. Rekrytering av under officerskåren Utredningens föreliggande förslag med avseende å de aktiva underofficerarnas användning inom armén innebär, såsom av det föregående framgår, en förskjutning av deras nuvarande tjänsteåligganden till områden, som bättre motsvarar deras allmänna förutsättningar och utbildningsnivå och som möjliggör åstadkommandet av större effekt i freds- och krigsorganisationen. En väsentlig förutsättning för att underofficerarna skall kunna fylla de ändrade krav, som på grund härav kommer att ställas på dem, är, att kåren även framgent kan erhålla en fullgod rekrytering såväl kvantitativt som kvalitativt. De aktiva underofficerarna har hittills rekryterats ur den aktiva underbefälskåren. Kvantitativt har rekryteringen varit god även under de år, då tillströmningen till underbefälskåren uppvisat bottenläge och rekryteringsbasen för underofficerskåren följaktligen varit starkt begränsad. Beträffande den aktiva underofficerskårens nuvarande kvalitet vill utredningen framhålla följande. Under tiden mellan första och andra världskrigen, då upprepade och långvariga ekonomiska kriser i hög grad hindrade ungdomen att finna utkomstmöjligheter för en tryggad och fast existens, erhöll krigsmakten en mycket god rekrytering till sitt fast anställda underbefäl både kvantitativt

244 och kvalitativt. De underofficerare, som under denna tid rekryterades ur underbefälskåren, var i allmänhet av hög standard. Eftersom möjligheterna för vidareutbildning till aktiv officer under samma tid var starkt begränsade, skedde icke denna väg någon nämnvärd avtappning ur underofficerskåren; avgångarna till civil verksamhet förekom endast i undantagsfall. Genom 1942 års försvarsreform vidgades emellertid möjligheterna för det fast anställda underbefälet att kvalificera sig för utbildning till officer på aktiv stat. En viss kvalitetsmässig åderlåtning av det klientel, som utgjorde rekryteringsunderlag för underofficerskåren, hade härigenom kunnat befarats. Emellertid har totalt sett någon nämnvärd nedgång av underofficerskårens tidigare höga standard icke kunnat förmärkas under de senaste årtiondena, även om det högt kvalificerade toppskikt, som alltid funnits inom kåren, i viss mån uttunnats. Det är sålunda utredningens uppfattning, att även den underofficerskår, som under de senaste åren rekryterats från en starkt förminskad rekryteringsbas, innehaft tillräckliga kvalifikationer för att kunna fullgöra de tjänsteuppgifter, som enligt nuvarande system åläggas den. Uppenbart är emellertid, att, om underofficerarna i framtiden skall bli skickade att bestrida de kvalificerade befattningar i krigs- och fredsorganisationen, som utredningen avsett, skärpta fordringar måste ställas på deras utbildning. Framhållas må, att A-linjen vid försvarets läroverk, som en stor del av de blivande underofficerarna nu genomgår, icke svarar mot realskolans slutexamen. En skärpning av fordringarna synes utredningen vara möjlig att genomföra, om den tendens till ökad tillströmning av kvalificerad ungdom till underbefälsbanan, som nu gör sig gällande, kommer att kvarstå. Beträffande underofficerarnas nuvarande rekrytering synes därför några förändringar icke för närvarande vara påkallade. Sättet för rekryteringen till den aktiva underofficerskåren bör sålunda vara att, såsom hittills varit fallet, ur det fast anställda underbefälets led uttaga de elever, vilka vid de grundläggande underbefälsskolorna och under den mellanliggande trupptjänstgöringen visat sådana befälsegenskaper och utvecklingsmöjligheter, att de framdeles såsom underofficerare kan förväntas på ett fullgott sätt bestrida de av utredningen föreslagna kvalificerade befattningarna.

E. Allmänna synpunkter på under officersutbildningen Enligt 1942 års försvarsreform skulle en tredjedel av plutonchefsbefattningarna i förbandens utbildningsorganisation bestridas av aktiva underofficerare. Deras utbildning vid arméns underofficersskola blev på grund härav inriktad på sådana ämnen och övningsgrenar, vilka direkt förberedde dem för tjänstgöring som plutonchefer. Taktikundervisningen hade ett sådant innehåll, att den tjänade som en direkt förberedelse för utbildningen i

245 truppföring. Åt utbildningen i att föra pluton ägnades stort utrymme på programmet. Viss utbildning i att föra kompani förekom även. Trupputbildningen omfattade i väsentlig utsträckning utbildning av pluton även i tilllämpade stridsövningar, i mindre utsträckning utbildning av enskild soldat och grupp. I arméchefens befälsordningsförslag förordas en ändring av de aktiva underofficerarnas användning i fred. Enligt detsamma avses de härvid skola tjänstgöra som avdelningschefer och endast svara för soldat- och grupputbildningen inom avdelningen och för avdelningens träning såsom plutonsenhet enbart i formell förbandsutbildning. Denna föreslagna förenkling av arbetsuppgifterna har blivit normgivande för det sätt, på vilket undervisningen under de senaste åren bedrivits. Huvudvikten vid undervisningen har lagts på att utbilda enskild soldat och på grundläggande förbandsutbildning vid och inom pluton. Detta har gällt utbildningen såväl vid de grundläggande underbefälsskolorna som vid arméns underofficersskola. Åt truppföring har icke ägnats mer tid än som erfordrats för att ge nödvändig grund för undervisningen i den formella men däremot icke i den tillämpade utbildningen av pluton. Taktikutbildningen vid arméns underofficersskola har i huvudsak fått tjäna som bakgrund till en utökad undervisning i för kvar ter mastar utbildning nödvändiga ämnesgrupper. De uppgifter, som enligt utredningens förslag skall åläggas underofficerarna, medför, att utbildningen både till och som aktiv underofficer dels ges en vidare ram och intensifieras, dels till sitt innehåll så omlägges, att den gör underofficerarna skickade för deras nya arbetsområden. För kompanichefens i fält truppförande uppgift kräves, att vederbörande är väl insatt i de taktiska principerna beträffande i första hand skyttekompani men även i fråga om närmast högre förband d. v. s. bataljon. För underofficerarna bör alltså utbildningen i taktik ges en helt annan omfattning och ett helt annat syfte än vad som för närvarande är fallet. För att rätt kunna ge uppgifter till kompaniets underavdelningar under strid kräves av ;n fältkompanichef, att han är väl förfaren i att föra såväl skyttepluton som understödspluton. Vidare måste kompanichefen vara så insatt i de understödjande förbandens organisation, uppträdande och insatsförmåga, att han vid planläggning och genomförande av en strid kan samverka främst med artilleri-, granatkastar- och stridsvagnsförband. Utbildaruppgiften som plutonchef i fredsorganisationen kräver, att underofficeren kan föra närmast högre förband d. v. s. kompani. Detta innebär bl. a., att han skall vara väl förtrogen med grupperingen och eldledningen beträffande de vapen, vilka under strid i regel samverkar med skyttepluton d. v. s. understödspluton och granatkastarförband. Ett klart samband råder sålunda mellan underofficerens förande uppgift i fält som kompanichef och utbildande uppgift i fred som plutonchef. Att kunna utbilda enskild soldat samt skyttegrupp, understödsgrupp och framför allt plutons-

246 enhet som stridande förband kräver därför befälsutbildning både av skolmässig natur och i form av trupptjänstgöring. Denna utbildning måste fortlöpande bedrivas alltifrån det grundläggande ledet, intill dess underofficeren är fullt utbildad för avsedda tjänstgöringsuppgifter. Enär erfarenheter och mognad i tillräcklig omfattning icke kan vinnas förrän efter flerårig trupptjänstgöring, torde de första tjänstgöringsåren vid förbanden som underofficer vara att betrakta som fortsatt utbildning inom yrket. Därest underofficerarna skall, så långt möjligt är, kunna bekläda befattningarna som kompanichef och ställföreträdande kompanichef i krigsorganisationen, måste den erforderliga skolmässiga utbildningen och trupptjänstgöringen så utformas och bedrivas, att tillräckliga kunskaper för ifrågavarande krigsplacering bibringas dem redan vid unga år. Med hänsyn till ovan angivna allmänna omfattning av utbildningen beträffande av utredningen föreslagna befattningar i krig och fred bör målsättningen för och innehållet i utbildningen till och som aktiv underofficer i huvudsak vara följande: Utbildningen till aktiv underofficer måste redan under det grundläggande skedet av utbildningen koncentreras på ämnen, som kräver lång tids studier och träning. Detta gäller främst utbildning i taktik inom kompaniets ram och truppföring. Utbildningen måste ges sådan inriktning, att vederbörande bibringas tillräckliga kunskaper och färdigheter i utbildarförmåga så tidigt, att han redan efter instruktörsskola I kan placeras som chef för och ansvarig utbildare av enskild soldat och grupp i såväl formell som tilllämpad strid. Den utbildningsgång, som utredningen i det efterföljande framhåller som nödvändig för utbildning av underbefäl vid instruktörsskola I, tillgodoser även nämnda krav. Vid arméns underofficersskola bedrives för närvarande en omfattande utbildning i kvartermästartjänst. Denna utbildning bör enligt utredningens mening begränsas och allenast syfta till att uppnå den kunskap om underhål lstjänst, som för varje krigskompanichef är nödvändig. Härvid vunnen tid skall i stället i allt väsentligt inriktas på träning i truppföring i pluton och kompani samt taktik inom kompaniets och bataljonens ram. Utbildningen som underofficer bör de närmaste åren efter underofficersskolan fortsättas vid förbandet och där bedrivas på så sätt, att underofficeren, så snart hans allmänna mognad och yrkesskicklighet gör det möjligt, kan placeras i ansvarig plutonchefsbefattning vid värnpliktig trupp eller som ställföreträdare och lärare vid befälsskola. Härvid förutsattes, att h a n vid den av utredningen föreslagna särskilda truppslagsskolan erhållit utbildning för befattningen som krigskompanichef samt bibringats praktiskpedagogisk utbildning i och fördjupad kunskap om eget truppslags vapen och därmed befäst förmåga i sin fredsuppgift som plutonchef, lärare och utbildare, även vid befälsskola. Underofficerens fortsatta trupptjänstgöring i plutonchefsbefattning med

247 självständigt ansvar bör, i likhet med vad som nu är fallet för de yngre officerarna, läggas så, att tillräckligt utrymme beredes för sådan tjänstgöring, som direkt syftar till att öka hans rutin och skicklighet i förandet av skyttekompani i fält. F. Utbildning till underofficer Allmänna synpunkter

Antagning som befälselev till den första grundläggande befälsskolan — befälsskola I — sker i princip enligt värnpliktslagen vid 18 års ålder eller efter förtidsinskrivning tidigare. Uttagning till underofficersaspirant sker efter genomgång av instruktörsskola II. Därvid har hans föregående utbildning omfattat omkring fyra år. Befälseleven är sålunda vid antagningen till underofficersaspirant 22— 23 år. En grundutbildning om fyra år kan visserligen synas vara onödigt lång för uttagning till underofficersaspirant men får dock anses vara väl motiverad av följande skäl. Antagning av elever till befälsskola I redan vid 17—18-årsåldern kan i och för sig innebära vissa nackdelar, enär alla icke vid denna ålder nått den fysiska och psykiska utveckling, som är önskvärd med hänsyn till militärtjänstens art. Ur rekryteringssynpunkt talar emellertid skäl för att den militära banan jämsides med en rättårig väg även erbjuder ungdomen yrkesutbildning i så nära anslutning som möjligt till den tid, då den civila skolutbildningen upphör. Till följd av deras ålder måste de emellertid hållas under utbildning och observans relativt lång tid, innan deras lämplighet för yrket kan med tillräcklig säkerhet fastställas. Om den befälsställning, som militäryrket ger sina innehavare även i de lägsta graderna, anförtros åt särskilt unga och omogna ynglingar, kan lätt uppstå missbruk i befälsutövningen. I och med att underofficeren enligt utredningens förslag i framtiden bör placeras i avsevärt mera ansvarsfulla befattningar än vad som nu är fallet är det givetvis av vikt, att urvalet till aktiv underofficer icke sker tidigare, än att vederbörandes förutsättningar för yrket kan med tillräcklig säkerhet bedömas. Utredningen finner sålunda anledning icke föreligga att föreslå ett frångående av gällande praxis beträffande tidpunkten för underofficersaspiranternas uttagning till underofficersutbildning. Utbildning vid försvarets läroverk och arméns underofficersskola

Det aktiva underbefälets utbildning är genom underofficerskårens rekrytering ur detsammas led att betrakta såsom en för underofficerarna grundläggande utbildning. I ett kommande särskilt avsnitt behandlar utredningen frågan om underbefälet och dess utbildning. I nu förevarande sammanhang

248 k o m m e r d ä r f ö r e n d a s t d e n egentliga u t b i l d n i n g e n till u n d e r o f f i c e r , s o m s k e r vid f ö r s v a r e t s l ä r o v e r k och a r m é n s u n d e r o f f i c e r s s k o l a , a t t u p p t a g a s till prövning. Underofficersaspiranter med realexamen (motsvarande) U n d e r o f f i c e r s a s p i r a n t , som före m i l i t ä r t j ä n s t e n s b ö r j a n avlagt r e a l e x a m e n ( m o t s v a r a n d e ) , b e o r d r a s d i r e k t till a r m é n s u n d e r o f f i c e r s s k o l a ( A U S ) i U p p s a l a . S k o l a n h a r en v a r a k t i g h e t av o m k r i n g 10 1/2 m å n a d e r . D e n u t g ö r slutledet i u t b i l d n i n g e n till u n d e r o f f i c e r . I den u n d e r v i s n i n g s s t a d g a , s o m d e n 10 s e p t e m b e r 1957 f a s t s t ä l l t s för utb i l d n i n g e n vid AUS, a n g e s s k o l a n s a l l m ä n n a m å l s ä t t n i n g p å f ö l j a n d e sätt. Allmän målsättning 1. Undervisningen har till mål att utbilda eleverna till underofficerare på aktiv stat samt att lägga en fast grund för den fortsatta utbildningen såsom underofficer. 2. Undervisningen skall så ledas och bedrivas att eleverna ges den allmänna fostran och militära allmänbildning, som krävs av en underofficer, att ledaregenskaperna — främst ansvarskänsla, plikttrohet och noggrannhet — utvecklas, att eleverna ges en för hela underofficerstiden grundläggande utbildning i pedagogik och utbildningsmetodik, att elevernas förmåga att uttrycka sig i tal och skrift höjes.

Målet för och o m f a t t n i n g e n av u t b i l d n i n g e n a n g e s enligt f ö l j a n d e : C. Mål och omfattning Utbildningens mål är att bibringa eleverna god förmåga att i fred tjänstgöra i för underofficerare avsedda befattningar i utbildningsarbetet inom vederbörligt truppslags vanligaste utbildningslinje (-r), förmåga att i fred tjänstgöra som kompaniadjutant (motsv.) vid utbildningsförband samt förmåga att i fält tjänstgöra i underofficersbefattningar. Mål för och omfattning av övningsgrenar och ämnen enligt nedan kompletteras i den årliga utbildningsplanen främst i vad avser truppslagsvis utbildning. M å l s ä t t n i n g e n i de v i k t i g a s t e ä m n e n a , n ä m l i g e n t a k t i k , t r u p p f ö r i n g och trupputbildning h a r utformats på följande sätt. 1. Taktik med stabs- och nnderhållstjänst m. m. Under den gemensamma undervisningen studeras främst allmänna principer, exemplifierade genom verksamheten inom skyttebataljon (i regel vid skyttekompani). Den truppslagsvisa utbildningen anslutes till verksamheten vid respektive truppslag. Lägre förbands organisation, uppträdande och strid1 Organisation t. o. m. skyttebataljon (motsvarande) — inom eget truppslag i detalj. Kunskap om verksamheten vid lägre förband främst kompani (motsvarande) under anfall (särskilt i rörliga lägen), försvar, fördröjningsstrid, förläggning och 1

Häri ingår även orientering om försvars- och arméorganisation samt om civilförsvaret.

249 skydd som bakgrund till utbildningen i underhålls- och personaltjänst samt i truppföring. Samverkan med andra truppslag. Stabstjänst Stabstjänstens organisation och personalens åligganden vid lägre förband i fält, främst kompani (motsvarande). Förande av expeditionshandlingar vid fältexpe dition. Huvudvikten lägges vid praktisk tillämpning. Underhållstjänst Underhållstjänstens grunder. Uppgörande av underhållsplan. Order för underhållstjänsten inom kompani (motsvarande). Samverkan med civilförsvaret i vad avser förebyggande och skadeavhjälpande verksamhet. Personaltjänst Kompanikvartermästares (motsvarande) i fält åligganden beträffande personalersättning, personal- och rättsvård samt krigsgrav- och krigsfångtjänst. Mobiliseringsövning. Studiebesök vid personalavdelning på regemente. Sam bands tjäns t Sambandstjänstens grunder, ändamål och omfattning. Sambandsmedlen, deras prestanda och principiella användning. Signalskydd och kryptotjänst. Behandling av signalmeddelande. Utväxling av personsamtal. Sändning och mottagning av telegram på tråd och radio. 2. Truppföring1 Förmåga att leda underhållstjänst, främst ammunitions- och sjukvårdstjänst vid kompani (motsvarande). Förmåga att föra pluton (motsvarande) inom vederbörligt truppslags vanligaste utbildningslinje(-r) respektive bekläda vissa underofficersbefattningar i specialtjänst. 3. Truppiitbildning1 God förmåga att självständigt leda enskild utbildning samt grundläggande förbandsutbildning vid och inom pluton (motsvarande) inom vederbörligt truppslags vanligaste utbildningslinje (-r). Av ovan r e d o v i s a d e u t d r a g u r u n d e r v i s n i n g s s t a d g a n för AUS b e t r ä f f a n d e de v i k t i g a s t e ö v n i n g s g r e n a r n a och ä m n e n a f r a m g å r , a t t u t b i l d n i n g e n n u m e r a i h u v u d s a k i n r i k t a t s p å de u p p g i f t e r , som enligt a r m é c h e f e n s förslag b ö r t i l l k o m m a de a k t i v a u n d e r o f f i c e r a r n a . U t r e d n i n g e n , s o m av t i d i g a r e å b e r o p a d e s k ä l a n s e r , a t t u n d e r o f f i c e r a r n a i såväl k r i g s - s o m f r e d s o r g a n i s a t i o n e n bör p l a c e r a s i b e f a t t n i n g a r , s o m b ä t t r e ä n v a d s o m h i t t i l l s v a r i t fallet s v a r a r m o t d e r a s f ö r u t s ä t t n i n g a r , f ö r e s l å r i k o n s e k v e n s h ä r m e d , a t t u t b i l d n i n g e n vid AUS ä n d r a s . F r ä m s t bör ä n d r i n g a r g e n o m f ö r a s b e t r ä f f a n d e ä m n e n a t a k t i k och t r u p p f ö r i n g , v i l k a d i r e k t förb e r e d e r u n d e r o f f i c e r e n för h a n s k o m m a n d e u p p g i f t s å s o m f ö r a r e av fält1 Viss truppföring och trupputbildning ingår även i fältarbetslära, fysisk träning och orientering samt motortjänst m. m.

250 kompani. Vidare bör undervisningen i trupputbildning höjas till ett avsevärt högre plan än vad som nu är fallet, om den skall k u n n a ge underofficeren en tillräcklig grund för hans tjänsteuppgifter som utbildningsplutonchef i fred. I överensstämmelse härmed bör taktikutbildningen, i vad den avser den för truppslagen gemensamma undervisningen, omfatta de allmänna principerna för förstärkt skyttebataljons och brigads verksamhet i fält, åskådliggjorda genom applikatoriska exempel. Den truppslagsvisa taktikutbildningen bör för elever ur infanteriet och pansarinfanteriet omfatta detalj studium av skyttebataljonens och skyttekompaniets verksamhet under anfall, försvar, fördröjningsstrid, förläggning och skydd. Undervisningen bör bedrivas i huvudsak applikatoriskt såväl inomhus som i terräng. Stabstjänst, underhållstjänst, personaltjänst och sambandstjänst göres till föremål för studium i huvudsak i anslutning till de taktiska exemplen i sådan utsträckning, att eleverna erhåller en allmän inblick i hithörande problem. Utbildningen i truppföring bör syfta till att träna infanteri- och pansarinfanterieleverna till god förmåga att föra förstärkt skyttepluton under olika stridsförhållanden samt förmåga att föra skyttekompani under enklare stridslägen. Utbildningen i trupputbildning bör ge eleverna sådan förmåga, att de såsom ställföreträdande plutonchefer i utbildningsverksamheten kan organisera och leda stridsövningar av tillämpad natur med skyttepluton. För att kunna genomföra en utbildning vid AUS av ovan angivet slag måste underofficerselevernas kunskaper vid undervisningens början stå på en högre nivå än vad som nu är fallet. Ett villkor härför är, att utbildningen vid de grundläggande underbefälsskolorna intensifieras. Utredningen kominer att närmare beröra detta spörsmål i samband med det avsnitt, som mera detaljerat behandlar det aktiva underbefälets utbildning. Här må endast framhållas, att utredningen med avseende å denna utbildning föreslår en i förhållande till nuläget höjd målsättning. I enlighet härmed skall eleverna vid förenämnda grundläggande skolor ha erhållit undervisning i taktik inom kompaniets ram. I truppföring skall de ha bibringats förmåga att föra skyttepluton och understödspluton och i trupputbildning god förmåga att utbilda enskild soldat och grupp både formellt och tillämpat. I anslutning till vad i det föregående nämnts bör utbildningen vid AUS omläggas så, att den i enlighet med av utredningen angivet syfte ger tillräckligt utrymme för en intensifierad utbildning i särskilt taktik och truppföring. För detta ändamål bör längre tid anslås åt dessa ämnen. Detta kan ske genom tidsinbesparing beträffande mindre viktiga ämnen eller sådana, i vilka vederbörande tidigare vunnit erforderlig förmåga eller färdighet, till följd varav de nuvarande kursplanerna utan olägenhet kan minskas. Visar

251 Tabell

13. Den

nuvarande grenar

omfattningen och ämnen

i tid av undervisningen

samt förslag

till

Tim

Summa

i

%

Tim

17,5 124 26 62 18 26

övnings-

Förslag till omdisponering av tiden

Nuläget Övningsgren och ämne

Taktik Applikatorisk undervisning Lägre förbands organisation m. m. Stabstjänst Underhållstjänst Personaltjänst Sambandstjänst Stabstjänstövningar och underhållsfältövningar Fältövningar i taktik Truppföring Trupputbildning Personlig färdighet i truppslagstjänst Förvaltnings- och expeditionstjänst Vapenlära Fältarbetslära Psykologi Fysisk träning och orientering . . . Skjutning Motortjänst m. m Reglementskunskap 2 Särskilda föreläsningar och studie besök Reservtid

vid AUS

förändringar.

19,5 195 12 10 32 4 34

7 6 1,5

10,8 0,7 3 2

53 53 247 353 106 71 71 124 18 124 53 53 9

14 20 6 4 4 7 1 7 3 3 0,5

350 310 106 9 71 124 18 124 20 53 20

88 140

5 8

120 100

1 766

20 17 6 0,5 4

1 Bör i huvudsak omfatta truppföring och trupputbildning vid eget truppslag. 3 Bör i huvudsak avse orientering om andra truppslags organisation och strid.

sig emellertid sådana åtgärder icke tillräckliga, kan en förlängning av den totala tiden för skolan bli nödvändig. De ämnen, som i nu gällande stadgar ägnas stor omfattning, eftersom de direkt avser kvar tennas tarbefattningarna i krig och kompaniadjutantbefattningarna i fred, kan starkt begränsas. Skjututbildningen, som blott bör syfta till bibehållandet av tidigare vunnen personlig färdighet med skytteplutonens vapen och som delvis kan bedrivas i samband med trupputbildningsundervisningen, kan likaledes kraftigt minskas. Trupputbildningen, som redan vid de grundläggande skolorna och den praktiska trupp tjänstgöringen före AUS bör ge underofficerseleverna god förmåga i utbildning av enskild soldat och grupp, behöver enligt utredningens mening icke kräva så lång tid, som för närvarande anslagits åt detta ämne. Utredningen har i tabell 13 gjort en överslagsberäkning beträffande behovet av den undervisningstid, som torde erfordras vid AUS för att i truppföring och taktik nå uppställda mål. Härvid har vissa ämnen till tiden begränsats. Av tabellen utläses, att i förhållande till nuläget, frånsett reserv-

252 tid, ytterligare 39 timmar skulle krävas för att utbildningsresultatet skall få av utredningen önskad effekt. 39 timmar utgör icke fullt en arbetsvecka. Utredningen har emellertid samtidigt begränsat antalet timmar för reservtid från 140 till 100 i syfte att ej utöka den totala tiden vid skolan. Några avgörande hinder torde i och för sig knappast föreligga för att förlänga den nuvarande totala tiden för skolan från 10 Va till 10 s/* månader. Det är emellertid med hänsyn till elevernas egen utbildning önskvärt, att tiden den 1 september—den 15 oktober även framdeles användes för tjänsteuppgifter vid höstens repetitionsövningsförband. Uppehåll i undervisningen vid skolan under nämnda tid möjliggör dessutom, att även skolbefälet frigöres för tjänstgöring vid förbanden. En annan möjlighet att utöka den effektiva undervisningen med angivet antal timmar är att förkorta reservtiden. Enligt utredningens uppfattning kan det ifrågasättas, om så lång reservtid som 140 timmar verkligen är befogad vid en skola, vars hela utbildningsprogram från början kan detalj bestämmas och där yttre störningar, som tvingar till oförutsedda programändringar, knappast i någon större utsträckning behöver inträffa. Utredningen är därför av den uppfattningen, att en minskning av reservtiden från 140 till omkring 100 timmar är i angivna syfte en lämpligare åtgärd än att förlänga den totala tiden för skolan i motsvarande grad. Nuvarande utbildningstid med inryckning omkring den 15 oktober och utryckning året därpå omkring den 1 september bör därför bibehållas. Genom att utbildningen vid AUS till följd av utredningens förslag till ändrad användning av underofficeren i krigsorganisationen givits en helt annan inriktning än den hittills haft, bör normerna för betygssättningen revideras. De koefficienter, som bestämmer ämnenas inbördes värde, bör därför enligt utredningens mening ändras i enlighet med det följande: Förslag till ändring

Nu gällande Ämne Uppförande Lämplighet Trupputbildning Taktik Truppföring Förvaltnings- och expeditionstjänst Personlig färdighet i truppslagstjänst Fältarbetslära Fysisk träning och orientering. . "Vapenlära Motortjänst m. m Skjutning Reglementskunskap 1

Koeff. 10 10 9 8 7 6 5 4 4 3 3 2 2

Ämne Uppförande Lämplighet Truppföring Taktik Trupputbildning Truppslagstiänst 1 Vapenlära Fältarbetslära Fysisk träning och orientering Motortjänst m. m Skjutning Reglementskunskap Förvaltnings- och expeditionstjänst

I utbyte mot nuvarande Personlig färdighet i truppslagstjänst.

Koeff. 10 10 9 8 7 6 5 5 4 3 2 2

253 Underofficersaspiranter utan realexamen De underofficersaspiranter, som efter instruktörsskola II uttagits till fortsatt utbildning till underofficerare på aktiv stat men icke tidigare avlagt realexamen, beordras för närvarande till försvarets läroverk för komplettering av sin allmänbildning. Efter särskilda prov uppdelas eleverna på en A- och en R-linje. A-linjen leder fram till begränsad realexamen. Begränsningen består främst däri, att endast ett främmande språk studeras. Därjämte har fordringarna för godkännande reducerats. R-linjen för fram till vanlig realexamen (utom i franska). Studierna vid båda linjerna fullföljes under två läsår, varefter eleverna beordras till arméns underofficersskola. Den aktiva militära personalens behov av allmänbildande undervisning har understrukits i de utredningar, som under de senaste årtiondena bl. a. haft att undersöka den berörda personalens rekryterings- och utbildningsproblem. Försvarets skolutredning har i sitt den 22 juni 1949 avgivna betänkande I i denna fråga anfört bl. a. följande. Alltsedan volontärinstitutionens tillkomst har behovet av en allmänbildande undervisning i manskapsskolorna varit allmänt erkänt. Med hänsyn till den framtida befälsställningen, den rent militära utbildningen, underbefälets vidarebefordran samt civilanställningsproblemen har det ansetts nödvändigt att vidmakthålla och utveckla de kunskaper, vilka vederbörande förvärvat före inträdet i militärtjänst. Åsikterna om denna undervisnings önskvärda omfång samt sättet för dess meddelande ha dock växlat starkt. Det är ett faktum, att slamskolorna från vårt århundrades början värdesattes högt och att denna uppskattning i hög grad gällde den allmänbildande undervisningen. Den militära och politiska utvecklingen liksom en alltmer komplicerad militärutbildning ställer numera ökade krav på befälets allmänbildning. Hänsyn måste också tas till förändringar i det allmänna bildningsläget. Den del av en årsklass värnpliktiga, som fått realskolebildning, ökar från år till år. Övergången från folkskola till realskoleutbildning har sålunda ökat från 12 procent av en årskull folkskoleelever 1931 till 30 procent 1947. Det frivilliga bildningsarbetet och folkhögskolans omfattning har likaså ökat. Vidareutbildningen av en del av underbefälet till officerare och underofficerare har fått ökad aktualitet. Nya krav på kontakten mellan försvaret och det civila samhället, hänsyn till yrkestrivsel och yrkesmedvetande samt en kombination av rekryterings- och civilanställningssynpunkter ha också medfört önskemål om en utökad allmänbildande undervisning. Tankar på militärutbildningens medverkan i den allmänna folkuppfostran ha också tid efter annan framförts. Å andra sidan har det också hävdats, att ren yrkesutbildning vore tillfyllest vid t. ex. underbefälsutbildningen. Sådana »nytto»-synpunkter ha understundom motiverats med att de ökade kraven på rent militär utbildning inte ge utrymme för annat än en elementär modersmålsundervisning och viss förberedande yrkesutbildning i matematiskt naturvetenskapliga ämnen. De av försvarets skolutredning sålunda framförda motiven för bibehållande av allmänbildande undervisning vid de grundläggande militära skolorna torde i princip alltjämt äga full giltighet. Visserligen har 1952 års underbefälsreform medfört, att kravet på undervisning i allmänbildande

254 ämnen med hänsyn till efterföljande civilanställning icke längre är aktuellt. Detta förhållande rubbar dock icke behovet av dylik undervisning vid förenämnda skolor. Framhållas må, att den ökning av allmänbildningsnivån hos de värnpliktiga, som av skolutredningen påvisats för åren 1931—47, även därefter fortgått i ökad takt. Sålunda avlade år 1948 omkring 10 000 individer realexamen, under det att motsvarande antal år 1957 uppgick till omkring 18 800. Allmänbildningsnivån torde komma att ytterligare öka i och med att enhetsskolan utbygges. Även den ungdom, som fullföljer sina studier till studentexamen, har de senaste åren antalsmässigt undergått en betydlig ökning. Det torde vara att räkna med att antalet studenter kommer att öka i takt med skolväsendets fortsatta utbyggnad och höjningen av folkets ekonomiska standard. Härav torde följa, att även vanliga värnpliktsförband efterhand ofta kommer att bestå av ungdom, som till flertalet nått en nivå i stort sett motsvarande realexamen och av vilken därutöver många avlagt studentexamen. Detta förhållande kommer i sin tur att ställa ökade krav på allmänbildning hos all den militära personal, som i egenskap av ledare och lärare i sin dagliga gärning har att i fredstid undervisa och öva den vapenföra ungdomen. För en kompanichef i fält uppställes icke något bestämt krav på att ha avlagt real- eller studentexamen. Här är det andra faktorer än bokligt vetande, som i första hand konstituerar den lämplige förbandschefen. Att ha avlagt real- eller högre examen måste dock anses värdefullt för befattningen i fråga. Av en plutonchef i fredsutbildningsarbetet — särskilt vid befälsskolorna — måste däremot krävas en god allmänbildning; i annat fall är han handikappad i sin läraruppgift. För den aktive underofficeren är det sålunda med hänsyn till avsedd krigsuppgift som fältkompanichef önskvärt och med hänsyn till fredsuppgiften som plutonchef nödvändigt, att han innehar kunskaper på lägst fullständig realexamensnivå. Desamma bör ha förvärvats antingen före militäranställningen eller under utbildningen till underofficer. Någon anledning torde därför icke längre föreligga att bibehålla den hittills tillåtna begränsade realexamen •— den s. k. A-linjen — vid försvarets läroverk. Fordringarna på underofficerarnas allmänbildning förutsätter en god rekrytering. Utredningen vill framhålla, att enligt från centrala värnpliktsbyrån inhämtade uppgifter förefinnes för närvarande en klar tendens till ökad tillströmning till underbefälsbanan av kvalificerad ungdom. Det föreligger därför skäl antaga, att fortsättningsvis underofficersaspiranterna kommer att utgöra ett så kvalificerat klientel, att de äger goda förutsättningar att tillgodogöra sig den av utredningen föreslagna utbildningsgången. Utredningen vill därför föreslå, att R-linjen vid försvarets läroverk blir den för alla underofficersaspiranter ur armén, som före anställningen saknar erforderlig studiekompetens, gemensamma studievägen.

25o I särskilt avsnitt i kapitel 9 framföres ytterligare synpunkter rörande den allmänbildande undervisningen för underofficersaspiranter. G. Utbildning som underofficer De tjänsteuppgifter, som hittills efter hand tilldelats de aktiva underofficerarna under deras fortlöpande tjänstgöring har icke ansetts vara av den svårighetsgrad, att det för flertalet påkallat annat än kortare kurser för att komplettera deras kunskaper eller utbilda dem för speciella fack inom yrket. I och med genomgången av AUS har därför underofficerarnas utbildning i nuvarande befälsordning ansetts som i huvudsak avslutad. Därest underofficerarna i enlighet med utredningens förslag tilldelas uppgifter såsom kompanichefs ställföreträdare och kompanichef vid fältkompanier i krigsorganisationen, måste deras fortsatta utbildning både tillmätas större betydelse än nu och ges en helt annan inriktning. I detta syfte bör efter en till innehåll och längd väl avpassad trupptjänstgöring en grundlig skolning i teori och praktik vid särskild anordnad kurs inläggas i underofficersutbildningen. Denna särskilda kurs bör utformas som en för underofficerare vid varje särskilt truppslag anordnad truppslagsskola och inläggas så tidigt i deras tjänstgöring, som deras mognad, omdöme och yrkesvana gör det möjligt. Studierna vid kursen bör för varje truppslag inriktas på sådana positioner i krigsorganisationen, där underofficerarnas speciella förutsättningar bäst kan tillföra organisationen ökad personell kvalité. För infanteriets, pansarinfanteriets och kavalleriets del bör studierna i detta syfte huvudsakligen avse utbildning för kompanichefsbefattningar vid linjeförband. Med hänsyn till ovan framförda allmänna synpunkter bör underofficerarnas fortsatta utbildning vid förenämnda truppslag utformas enligt följande. Efter genomgången utbildning vid arméns underofficersskola bör den nyutnämnde underofficeren placeras såsom plutonchefs ställföreträdare vid utbildning av vanliga värnpliktiga i skyttetjänst. Härigenom får han goda möjligheter att såsom förare av skyttepluton under tillämpade övningar under plutonchefs eller högre chefs ledning befästa sin förmåga i den truppföring, varom här är fråga. Detta utgör en viktig förberedelse för hans utbildning till befattning som krigskompanichef. Han får dessutom tillfälle att leda utbildningen av del av pluton och i vissa övningspass hela plutonen, vilket ger honom den träning i utbildningens organisation, metodik och allmänna uppläggning, som är nödvändig för hans kommande placering som utbildningsplutonchef. Normalt torde den aktive underofficeren efter tjänstgöring som ställföreträdande plutonchef vid två årsklasser värnpliktiga ha erhållit sådan yrkesrutin, att h a n med fullt utbyte kan beräknas tillgodogöra sig den slutgiltiga skolningen för sina krigs- och fredsuppgifter vid förberörda särskilda kurs.

256 Nämnda kurs, som underofficeren sålunda bör genomgå tredje året efter AUS, skall ha till syfte att ge honom sådana teoretiska och praktiska kunskaper, att han formellt kan föra fältkompani och dessutom blir slutgiltigt formellt skolad att utbilda pluton. Den taktiska utbildningen skall härvid främst ge underofficeren den grundliga insikt i bataljonens uppträdande, som erfordras för att han skall kunna föra skyttekompani i fält, även då detta förband uppträder självständigt utan direkt samband med bataljonen i övrigt. Denna utbildning bör även ge honom sådan kunskap om med infanteriet vanligast samverkande vapen — främst artilleri-, granatkastar- och stridsvagnsförband — att han blir väl förtrogen med principerna för dessa förbands gruppering och verksamhet under strid och hur samverkan för understöd skall organiseras och genomföras. Främmande länders organisation och utrustning av arméförband jämte principerna för dessa förbands uppträdande bör studeras. Sambandstjänsten och underhållstjänsten vid skyttebataljon bör inläras i den utsträckning, som är nödvändig för att underofficeren som skyttekompanichef rätt skall kunna övervaka och leda denna del av verksamheten inom sitt kompani och anpassa densamma efter det högre förbandets gruppering och stridsverksamhet. Fältarbeten och mintjänst bör studeras i sådan utsträckning, att han vet, hur han inom given eller vald taktisk ram bäst skall kunna planlägga och leda dylik verksamhet vid ett skyttekompani i samverkan med ingenjör- eller pionjärpluton. Undervisningen i taktik bör med hänsyn till i det föregående framförda synpunkter i huvudsak omfatta studier och övning i följande detaljer. Organisation och utrustning av infanteribrigad och pansarbrigad i stort, av bataljon och dess underavdelningar i detalj, av artilleridivision i stort, av stridsvagnskompani i detalj, av granatkastarkompani i detalj, av pansarskyddskompani i detalj. Orientering om civilförsvarets organisation och uppgifter. Orientering om utländska förbands organisation, utrustning och de allmänna principerna för dessa förbands uppträdande och användning. Truppslagsorientering. Det väsentliga av artilleridivisions och stridsvagnsförbands gruppering och verksamhet (främst i samband med studiebesök). Skyttebataljonens och skyttekompaniets marsch, transport, förläggning, gruppering och strid. Principer för understödsbataljonens gruppering och strid. Den taktiska undervisningen bedrives applikatoriskt, varvid kompaniets taktik studeras företrädesvis på fältet. I samband med de applikatoriska exemplen genomgås även sambandstjänsten vid bataljon, planeringen och ledningen av befästningsarbeten och

257 mintjänst vid kompani samt underhållstjänsten vid bataljon och kompani under strid. Undervisningen i taktik torde kräva omkring 280 timmar. Utbildningen i truppföring skall bibringa underofficeren förmåga att föra skyttekompani i fält. Härför kräves utöver den träning, han tidigare förvärvat i truppföring i skyttepluton och understödspluton, även kännedom om hur med kompani samverkande granatkastar- och pansarvärnsförband skall inordnas i stridsverksamheten. Utbildningen i truppföring bör därför omfatta: Truppföring i kompani » i granatkastar- och pansarskyddspluton

160 timmar 60 » Summa 220 timmar

Undervisningen i trupputbildning bör bibringa underofficeren fördjupad kunskap om utbildningens organisation, planläggning och bedrivande vid skyttepluton och understödspluton under utbildningsåret med kompanichefs utbildningsplan och anvisningar som grund. Vidare bör förvärvas färdighet att anordna och leda stridsskjutning i förstärkt pluton. För trupputbildningsundervisningen torde erfordras omkring 160 timmar. Undervisningen i teknik bör företrädesvis omfatta studier rörande spridning och träffsannolikhet, beräkningar av ammunitionsinsats för viss verkan och bedömning av skjutning. Teknikutbildningen bör dessutom omfatta materielkännedom och skjutning med granatkastarpluton samt eldledning. För teknikundervisningen bör anslås omkring 120 timmar. Åt övriga övningsgrenar och ämnen — bl. a. atom-, gas-, rök-, brand- och radiologiska stridsmedel, fysisk träning, stats- och samhällslära samt särskilda föreläsningar — bör användas den tid, som erfordras för att repetera och befästa tidigare förvärvad färdighet, kunskap eller förmåga. Härför torde krävas sammanlagt omkring 100 timmar. En tidsberäkning ger sålunda vid handen, att truppslagsskolan för underofficerare bör omfatta en effektiv tid av omkring 880 timmar. Om därtill lägges 5 % reservtid erhålles 924 timmar, vilket med en beräknad arbetstid av 40 timmar per vecka sålunda motsvarar omkring 23 1 / 2 veckor. Om därtill lägges 21/2 veckor för uppehåll vid helger m .m., blir den slutliga tiden för truppslagsskolan omkring 6 månader. Eftersom truppslagsskolan har en i huvudsak praktisk inriktning och därför är beroende av både god övningsterräng och lämplig övningstrupp utöver andra viktiga betingelser för praktisk utbildning synes den lämpligen böra förläggas till infanteriskjutskolan. Den trupputbildningskurs om sex veckor vid infanteriskjutskolan, som för närvarande anordnas för underofficerarna, torde beträffande sitt övningsinnehåll väl inrymmas i den utbildning, som i föreslaget system delges dem vid arméns underofficersskola och vid truppslagsskolan. Trupputbildningskursen bör därför utgå ur utbildningssystemet. 17—S10905

258 Efter genomgången truppslagsskola är underofficeren emellertid icke slutgiltigt färdig för sin krigsbefattning som kompanichef. Härför kräves ytterligare träning under 2 å 3 år som förare av kompani. Sådana truppföringstillfalien kan erhållas vid utbildning av värnpliktiga under första tjänstgöring samt vid krigsförband. Därefter torde underofficeren ha nått den allmänna mognad, erfarenhet och rutin i yrket, att han kan placeras som ställföreträdande kompanichef eller kompanichef i krigsorganisationen. Den utbildning för vissa underofficerare, som är nödvändig för deras yrkesutövning inom särskilda fack, bör ske i den omfattning, som specialuppgifterna kräver. Med den nya inriktning av utbildningen, som motiverats av utredningens ändringsförslag beträffande underofficerarnas användning i krig och fred, är den för dem i nuvarande system särskilt anordnade utbildningen i kvartermästartjänst i huvudsak icke längre behövlig. Den torde därför i sin nuvarande utformning böra utgå ur underofficerarnas utbildningsschema. De insikter i stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst, som är nödvändiga fölen omplacering till fysiskt mindre krävande arbete i början av 40-årsåldern, bör i stället ges vid särskilda omskolningskurser. Härigenom vinnes, att utbildningen för sådana tjänster på ett mera logiskt sätt än vad som för närvarande är fallet kan till tiden samordnas med hithörande praktiska arbetsuppgifter. Beträffande den utbildning, som i arméchefens förslag ansetts nödvändig för de underofficerare, vilka efter 40-årsåldern skall användas som specialinstruktörer, vill utredningen framhålla följande. Den av utredningen föreslagna utbildningen av de aktiva underofficerarna och de uppgifter, som i utredningens förslag skall tillkomma dem i krigs- och fredsorganisationen, är av sådan natur och omfattning, att de vid förenämnda ålder torde utan någon speciell omskolning eller komplettering kunna fullgöra även de av utredningen föreslagna kvalificerade uppgifterna i utbildningstjänst. H. Sammanfattning och förslag För utbildningen till och som aktiv underofficer vill utredningen sammanfattningsvis föreslå följande allmänna syfte och utbildningsgång. (Tabell 14.) Utbildningen vid arméns underofficersskola, som till tiden bör bibehållas i nuvarande omfattning, bör redan från början inriktas på uppgifter som kompanichefs ställföreträdare och kompanichef i krigsorganisationen och som plutonchef i fredsorganisationen. Utbildningen skall i detta syfte göras mera omfattande särskilt beträffande den taktiska undervisningen och utbildningen i truppföring. Den taktiska undervisningen bör i huvudsak inriktas på studier av verksamheten vid kompaniets och bataljonens strid. Underhållstjänsten beröres i den omfattning, som de avsedda positionerna i krigsorganisationen påfordrar. Utbildningen i truppföring bör i huvudsak omfatta truppföring i förstärkt skyttepluton, understödspluton och kompani.

259 Tabell

14. Jämförelse mellan den nuvarande och den av utredningen föreslagna obliga-

toriska studiegången för utbildning till och som underofficer 5

År 1

6 Nuvarande utbildning:

7 FL j

S

FL i I

12 Trputbk i

n

Kvmk n

Avdelningschef

FL j

FL j |

AUS j j

Fredsplacering: 1

11 AUS i j

Fredsplacering:

Ltredningens förslag:

10 Trpsl. S |

i Plutonchefs stf

I Plutonchef (motsv.)

Efter påbörjande av befälsskola I (år 1).

Undervisningen i trupputbildning bör i huvudsak omfatta planläggning, organisation och ledning av övningar med skytte- och understödspluton i formell och tillämpad strid. I övrigt bör undervisningen vid AUS avse att vidga underofficerarnas allmänna militära kunskaper, så att deras förmåga att tillfredsställande kunna lösa avsedda uppgifter i krig och fred grundlägges. En särskild truppslagsskola för underofficerare bör inrättas. Dess allmänna syfte bör vara att bibringa underofficerarna den grundliga teoretiska och praktiska kunskap i främst taktik, truppföring och teknik, som är ett villkor för att de skall kunna krigsplaceras som ställföreträdande kompanichefer och kompanichefer i fält. Skolan bör omfatta omkring 6 månader och kan lämpligen förläggas till infanteriskjutskolan. I övrigt bör den utbildning för underofficerare, som nu bedrives i form av befälsutbildning vid förbanden, särskilda kurser i central regi eller utbildning i annan ordning, även framdeles äga rum. Den bör emellertid ges en inriktning, som svarar mot deras nya tjänsteuppgifter inom krigs- och fredsorganisationen. Den aktiva underbefälskåren Inledningsvis må erinras om att år 1952 fastställdes en ny underbefälsorganisation vid armén, enligt vilken volontärinstitutionen i princip slopades, och underbefälet tillförsäkrades pensionsberättigande anställningar. A. Uppgifter i krig Enligt majoritetsförslaget skulle den aktiva underbefälskårens viktigaste krigsuppgifter vara kompanikvartermästartjänst vid stabs- och transportkompanier samt chefsskap för trossplutoner. Omkring hälften av underbefälskåren avsåges för dessa tjänsteuppgifter. Övriga skulle enligt för-

260 slaget bestrida dels vissa specialbefattningar inom tyg-, signal- och sjukvårdstjänsten, dels vissa lägre chefsbefattningar inom trossförbanden. Enligt minoritetsförslaget skulle huvuddelen av det aktiva underbefälet i första hand utnyttjas såsom plutonchefer och troppchefer vid kulsprute-, granatkastar-, stormpioniär-, pansarskydds- och signalförband m. fl. Även stabsunderofficers- och vissa kvartermästarbefattningar skulle besättas av aktivt underbefäl. I arméchefens förslag är underbefälskåren i huvudsak avsedd som kvartermästare vid fältkompanier. Enligt utredningens uppfattning bör, då det gäller att taga ställning till underbefälets uppgifter i fred och krig, uppmärksammas, att underbefälet liksom de aktiva officerarna och underofficerarna i sin dagliga gärning tränas i militära färdigheter. Genom kompletterande utbildning under sin yrkesutövning kan de kontinuerligt inriktas på uppgifter inom krigsorganisationen, som kräver speciella militära kunskaper. Då de genom sin tjänst vid förbanden i likhet med främst underofficerarna i regel kan efter kort förvarning vara på sin plats inom krigsorganisationen, bör de utnyttjas inom densamma i sådana positioner, på vilkas utövare redan i samband med mobilisering och under begynnelseskedet av ett beredskaps- eller krigstillstånd kan komma att ställas stora krav. I såväl befälsutredningens betänkande som i arméchefens förslag till befälsordning framhålles med skärpa den vikt, som måste läggas på underhållstjänsten i krig. Även utredningen tillmäter denna tjänst stor betydelse. I ett s. k. ytkrig torde, såsom tidigare framhållits, förbanden komma att utspridas på stora ytor. Skyttekompanier och i storleksordning likvärdiga förband måste förflyttas, grupperas och ofta strida utan direkt samband med sido- eller bakomvarande förband. De måste vara lättrörliga och lättmanövrerbara men samtidigt kunna medföra tillräckliga kvantiteter av ammunitions-, förplägnads- och sjukvårdsmateriel för att säkerställa erforderlig uthållighet i strid. Underhållsförbindelserna kan bli långa, svåra och riskfyllda. Motståndarens bruk av atomvapen kan göra för transport och underhållsplatser viktiga områden oframkomliga. Med hänsyn till det anförda torde i ett framtida krig stora krav komma att ställas på underhållstjänstens företrädare redan i kompaniinstansen. Särskilt gäller detta beträffande de förband, som måste genomföra rörliga operationer. Underhållscheferna vid dessa förband måste äga improvisationsförmåga och handlingskraft samt kunna fatta snabba initiativ. De måste dessutom besitta en ingående kännedom om olika transportmedels kapacitet. Vidare måste de vara väl tränade i att föra och utöva befäl samt äga en grundlig kunskap om det egna förbandets uppträdande under strid vid olika förhållanden. Underhållschef vid kompani måste även ha en ingående känne-

261 dom om hur det högre förbandets underhållsplatser principiellt grupperas samt hur verksamheten vid dessa bedrives i olika lägen. Vid förband, vilkas krigsuppgifter normalt är lokalt bundna, blir påfrestningarna på underhållstjänsten mindre. Det system, på vilket underhållstjänsten härvid är uppbyggd, undergår i regel icke någon större förändring. Underhållsplatserna är fasta. Stridsuthålligheten vid förbandet kan säkerställas genom på förhand gjord upplagring av för striden nödvändig materiel. Det fast anställda underbefälet har under senare år i allt större utsträckning tagits i anspråk som kvartermästare vid skyttekompanier. Erfarenheterna härav har i stort sett varit goda. Enligt utredningens uppfattning bör det fast anställda underbefälet också i princip avses för här ifrågavarande uppgifter inom krigsorganisationen. Utredningens förslag ansluter sig sålunda i princip till arméchefens förslag om att det aktiva underbefälet i krig i huvudsak bör bestrida befattningarna såsom kompanikvartermästare vid fältförband. Om emellertid kvartermästarbefattningar i krigsorganisationen till önskvärt antal skall kunna besättas med personal ur den aktiva underbefälskåren, måste det fast anställda underbefälets utbildning planläggas så, att den tidigare än nu leder fram till erforderlig kompetens.

B. Uppgifter i fred Utbildningsverksamheten

Beträffande frågan om underbefälets användning och utnyttjande i fred råder i samtliga föreliggande förslag enstämmighet därom, att för huvuddelen av det aktiva underbefälet instruktörstjänsten intill 40-årsåldern är det primära verksamhetsområdet. Vissa tjänster inom speciella fack av utbildningsverksamheten anses dock såväl i arméchefens som i reservanternas förslag kunna upprätthållas intill pensionsålderns inträdande. Enligt såväl majoritetens som arméchefens förslag skall instruktören i huvudsak leda den rutinmässiga, formella utbildningen av enskild soldat och grupp. Såvitt utredningen kunnat finna har instruktörstjänsten även i reservanternas förslag begränsats till enkla, rutinmässiga uppgifter. Före underbefälsreformens genomförande innebar, såsom av det föregående framgått, underbefälsyrket för flertalet endast en korttidsanställning, till följd varav huvuddelen av de anställda efter blott några års militär tjänstgöring tvangs att söka sig till nya levnadsbanor utanför den militära organisationen. Rekryteringen till yrket var därför tidvis kvantitativt svag och även kvalitativt mindre tillfredsställande särskilt under tidsperioder, då den civila arbetsmarknaden erbjöd rika möjligheter till välavlönad yrkesanställning.

262 Yrkets tillfällighetskaraktär bidrog vidare till att dess utövare icke alltid erhöll den uppskattning, som svarade mot deras genomgående plikttrogna och yrkesskickliga arbetsinsats. Bestämmelsen om underbefälets hänförande till manskap, som gällt intill senare år, har även bidragit till att motverka kårens möjligheter att hävda sitt anseende. Genom nämnda underbefälsreform blev dessa missförhållanden till stor del undanröjda. Med hänsyn såväl till kravet att den militära verksamheten skall ge största möjliga effekt som till önskvärdheten av att de anställda skall finna sitt yrke meningsfyllt och stimulerande, erfordras dock ytterligare åtgärder. Sålunda bör enligt utredningens mening de arbetsuppgifter, som anförtros underbefälet, medföra ett tjänsteansvar och en självständighet i yrkesutövningen, som fullt svarar mot deras yrkeskompetens. Härutinnan må följande framhållas. Utredningen har i samband med sina studier av utbildningsverksamheten kunnat konstatera, att den befälsbrist, som alltsedan det andra världskrigets slut varit rådande vid många av arméns förband, ofta nödvändiggjort placering av det aktiva underbefälet i andra befälspositioner än dem, för vilka de egentligen varit avsedda och för vilka de följaktligen ej heller erhållit tillräcklig utbildning. Även om det erkänts, att uppgifterna därvid ofta lösts på ett tillfredsställande sätt, har emellertid detta måst ske medelst en för vederbörande befattningshavare starkt uppdriven arbetstakt och psykisk anspänning. Anspråksnivån har sålunda på grund av vakansläget för det aktiva underbefälet tidvis måst sättas högre än den prestationsnivå, som normalt motsvarat deras kompetens. Utredningen har emellertid även uppmärksammat, hurusom underbefälet vid vissa förband endast använts för mycket enkla uppgifter. Sålunda har förekommit, att underbefäl i huvudsak fått biträda vid övningar enbart som målanordnare, protokollförare, biträdande stationschefer o. s. v. Utbildaruppgifterna har begränsats till enkla, formella övningar med enskild soldat och grupp. Självständigt befäl har kunnat utövas i huvudsak enbart under förflyttning av övningsgrupper från och till övningsplatser, under enkla exercispass etc. Ett dylikt begränsat utnyttjande av det aktiva underbefälet har givetvis icke varit ägnat att stimulera dem till fullödiga arbetsprestationer eller höja deras anseende inom organisationen. I de av arméledningen utfärdade anvisningarna rörande grunderna för den aktiva personalens placering såsom utbildningsbefäl anbefalles, att de rekommendationer, som i detta avseende gjorts i arméchefens befälsordningsförslag, skall följas vid förbanden. Av detta förslag framgår, att »övningsgruppchefens eller instruktörens huvuduppgift är att utbilda enskild soldat och handhava den formella utbildningen av grupp och patrull, allt enligt direktiv utfärdade av avdelningschef eller annan övningsledare». Utredningen vill på i det föregående anförda skäl starkt ifrågasätta

263 lämpligheten av att begränsa underbefälets arbetsuppgifter till enbart formell utbildning. Att de på ett tillfredsställande sätt kan lösa uppgifter, som ställer avsevärt större fordringar på deras kompetens än som angivits i arméchefens förslag, kan enligt utredningens mening icke bestridas. Att de böra tilldelas mera ansvarsfulla och krävande uppgifter än hittills i allmänhet varit fallet synes utredningen uppenbart. Utredningen vill i anslutning härtill ytterligare anföra följande. Den formella övningens uppläggande och bedrivande måste självfallet utformas enligt reglementets bestämmelser och anvisningar. För vederbörande instruktör skall, enligt vad som framgår av ovan återgivet citat ur arméchefens utredning, övningen dessutom detalj bestämmas av avdelnings- eller annan chef. Åt instruktören lämnas sålunda icke någon rörelsefrihet i fråga om utformningen av en övning, som därjämte i de flesta fall torde vara lokalt bunden till särskilt anordnad träningsbana. Att med årsklass efter årsklass under en lång följd av år i huvudsak syssla med dylika uppgifter kommer icke att ge underbefälet någon högre grad av arbetsglädje. Deras yrkesambition och befälsmedvetande hämmas. Ej minst ur psykologisk synpunkt synes därför anbefalld begränsning av underbefälets arbetsuppgifter icke hållbar. Det torde vidare med fog kunna ifrågasättas, huruvida en arbetsfördelning, enligt vilken avdelningschefen sköter den tillämpade och instruktören den formella utbildningen av grupp, är praktiskt genomförbar. Enligt den grundregel, som tidigare gällt beträffande utbildning av enskild soldat och lägre förband och som enligt utredningens uppfattning fortfarande äger sin fulla giltighet, bör varje formell övning omedelbart följas av en tillämpad övning. Den formella övningen är enligt reglementets bestämmelser att betrakta som ett inlärningsmoment. Den tillämpade övningen innebär givetvis fortsatt inlärning men utgör därutöver övningsledarens kontroll av att det inövade verkligen fattats av truppen och kan genomföras även under ändrade förhållanden beträffande terräng, motståndarens inverkan o. s. v. Om en avdelningschef (plutonchef) med hela sin avdelning (fyra grupper) skall genomföra en tillämpad övning med en grupp förutsätter detta, att avdelningen måste uppdelas på övande soldater och åskådare. En dylik övningsorganisation kan vid vissa tillfällen, exempelvis då det gäller övningar i förevisande syfte, vara lämplig. Under sådana övningspass däremot, då huvudändamålet är soldatens och truppens fortsatta träning, medför en dylik organisation, att utbildningstiden icke kan effektivt utnyttjas. Ett annat system för genomförande av tillämpad utbildning av enskild grupp är en ordning, enligt vilken avdelningschefen själv leder en station med tillämpad utbildning och instruktörerna andra stationer med endast formell utbildning. Ej heller ett dylikt system är i allmänhet vare sig pedagogiskt eller psykologiskt lämpligt. Om man fasthåller vid principen, att det aktiva underbefälet endast bör användas för

264 uppgifter av ren formell karaktär, synes det dock bli nödvändigt att tillgripa något av de förut angivna metoderna. En förutsättning för att utbildningstiden skall k u n n a rationellt utnyttjas är enligt utredningens mening, att det tillämpade liksom det formella övningsmomentet i regel sker under ledning av en och samma instruktör då det gäller såväl den enskilda utbildningen som utbildningen av grupp eller annan enhet av motsvarande storlek. Ur flera synpunkter är det sålunda nödvändigt att inom utbildningstjänsten vidga det aktiva underbefälets arbetsområde. Arbetsuppgifterna bör alltså omfatta träning av enskild soldat och grupp såväl i de viktiga grundläggande formella stridsövningsmomenten som i den än viktigare tillämpade stridsutbildningen. Instruktörerna bör likaledes under hela första tjänstgöringen av en årsklass värnpliktiga vara fast knutna till en och samma pluton och härvid i största möjliga utsträckning tilldelas fast befäl över grupp eller annan underavdelning av plutonen (motsvarande). Känslan av direkt personligt ansvar för ett antal värnpliktigas utbildning och tillfredsställelsen över att själv kunna framvisa ett resultat av den egna arbetsinsatsen är en stimulerande faktor för varje militär yrkesutövare vare sig han tillhör den ena eller andra kategorien. I detta sammanhang bör positionen som plutonchefs ställföreträdare uppmärksammas. Enligt nu gällande ordning som bygger på 1942 och 1948 års försvarsbeslut, skall denna befattning i princip upprätthållas till en tredjedel av personal ur underofficerskåren och till två tredjedelar av personal ur underbefälskåren. Utredningen har i ett tidigare avsnitt beträffande dessa positioner föreslagit, att vissa av dem skall upprätthållas av de yngre officerarna och underofficerarna som ett led i dessas egen utbildning. Det är emellertid endast inemot hälften av ställföreträdarepositionerna, som härigenom besattes. Återstoden av ifrågavarande befattningar bör anförtros åt underbefäl. Utredningen anser alltså, att förenämnda normer beträffande underbefäl som ställföreträdande plutonchefer alltfort bör gälla, varigenom inemot två tredjedelar av desamma skall kunna bestridas av personal ur underbefälskåren. Det bör uppmärksammas, att även arméchefsförslaget måste medföra, att personal ur underbefälskåren kommer att utnyttjas som avdelningschefs ställföreträdare. Det blir nämligen även vid ett förverkligande av detta förslag nödvändigt att kunna frigöra avdelningschefen för befälsutbildning, semester, övningsplanläggning m. m., med påföljd att befälet över avdelningen måste överlämnas till den äldste gruppinstruktören. I nr et j änstbefattningar

Beträffande användningen i fred av det aktiva underbefälet efter 40-årsåldern, då huvuddelen av dem ej längre lämpligen bör tjänstgöra i direkt

265 utbildningstjänst på fältet, föreslår arméchefen i sitt befälsordningsförslag, att det äldre underbefälet skall vid fullt utbyggd underbefälsorganisation bl. a. helt bestrida befattningarna som kompaniadjutant. Enligt minoritetsförslaget skall underbefälet placeras i expeditionstjänst vid utbildnings- och övriga kompanienheter, dock endast såsom s. k. administrativa biträden. I majoritetsförslaget accepteras, frånsett positionerna som kompaniadjutant, i huvudsak de riktlinjer för det äldre underbefälets användning, vilka angivits i arméchefens underbefälsförslag av år 1952. Utredningen har tidigare i samband med frågan om den aktiva underofficerskårens fredsanvändning framhållit, att den avgränsning av arbetsuppgifterna, som genom olika rationaliseringsåtgärder ägt rum, medfört, att kompaniadjutantsuppgifterna väl kan bestridas av personal ur underbefälskåren. Utredningen vill därför ansluta sig till arméchefens förslag om att äldre aktivt underbefäl bör placeras som kompaniadjutanter vid förbandens kompanienheter. Beträffande befattningar i övrigt hänvisar utredningen till kapitel 6, i vilket bl. a. fredsstatens storlek närmare behandlas. Sammanfattning

Utredningens förslag innebär, att det aktiva underbefälets kapacitet bör utnyttjas bättre än vad som i nuvarande befälssystem sker. Särskilt gäller detta dess uppgifter i fredsutbildningens tjänst, vilka i gällande anvisningar icke avvägts på ett sådant sätt, att dess yrkeskvalifikationer rätt utnyttjas. I anslutning härtill föreslår utredningen, att underbefäl vid yngre år i krigsorganisationen företrädesvis användes såsom kvartermästare vid de viktigaste fältkompanienheterna och att de efter 40-årsåldern bestrider motsvarande befattningar vid lokalförsvarsförbanden. I fredsorganisationens utbildningsverksamhet bör de intill 40-årsåldern företrädesvis placeras såsom instruktörer vid pluton med självständigt befälsansvar för del av denna enhet. Härvid bör de direkt ansvara för huvuddelen av den utbildning av såväl formell som tillämpad natur, som gäller den enskilde värnpliktiges och gruppens träning till i fält användbara soldater och enheter. De bör även bestrida huvuddelen av befattningarna som plutonchefs ställföreträdare. Efter 40-årsåldern bör underbefälet bl. a. placeras i befattningar som kompaniadjutant vid utbildningskompanier eller motsvarande enheter. Frågan om underbefälets nuvarande uppgifter i övrigt, exempelvis inom den tekniska specialtjänsten, har av utredningen i det föregående icke berörts. Utredningen finner i princip icke anledning föreslå några förändringar härutinnan.

266 C. Allmänna synpunkter på utbildningen av underbefälet Med anledning av de förslag till förändringar beträffande det aktiva underbefälets utnyttjande inom krigs- och fredsorganisationen, som av utredningen i det föregående framlagts, har utredningen undersökt, huruvida och i vad mån nu gällande system för utbildningen med avseende på innehåll och omfattning bör ändras för att underbefälets utbildning skall svara mot de nya uppgifterna. Innan slutgiltig ställning kan tagas till detta spörsmål, är det nödvändigt att klargöra de kompetenskrav, som måste uppfyllas av befattningshavarna i föreslagna befälspositioner, samt vilken målsättning i stort som på grund härav måste fastställas för utbildningen i dess helhet. Det militära yrket ställer på sina chefer stora krav på sådana personliga egenskaper såsom exempelvis lojalitet, självdisciplin, viljestyrka, ansvarskänsla och plikttrohet. Uttagningssystemet måste i möjligaste mån säkerställa, att endast personer med dylika egenskaper vinner militär yrkesanställning. Utbildningssystemet måste ges ett sådant innehåll, att dessa egenskaper ytterligare fördjupas och vidareutvecklas. Vad beträffar de yrkeskunskaper, som måste förvärvas för här avsedda befälspositioner, vill utredningen framhålla följande. Uppgiften som kvartermästare vid fältkompani kräver ingående kunskaper om kompaniets organisation och utrustning samt principerna för dess ledning, marsch, transport, förläggning, gruppering och strid under olika förhållanden. Vidare kräves goda insikter i hur bataljonens underhållsförband är organiserade samt hur de principiellt bör grupperas under bataljonens strid. Vederbörande måste härvid även behärska sådana lägen, då underhållstjänsten i fält icke kan organiseras på normalt sätt. Han måste besitta god förmåga att föra befäl. Han skall snabbt k u n n a organisera tross- och annan personal och med denna personal genomföra anfall eller försvar. Uppgiften i utbildningstjänst som plutonchefs ställföreträdare eller som gruppchef och instruktör kräver som bakgrund förmåga att föra pluton såväl inom kompaniets ram som i självständiga lägen. Med denna förmåga som grund skall underbefälet under sin utbildning förvärva sådana insikter, att han kan formellt och tillämpat utbilda soldat och grupp ävensom efter plutonchefs detalj anvisningar tillfälligt kunna leda utbildning av pluton. Med hänsyn till angivna kompetenskrav bör enligt utredningen för utbildningen till och som underbefäl kunna ställas följande allmänna mål. Utbildningen måste redan vid instruktörsskolornas början inriktas på ämnen, som kräver lång tids studier och praktisk träning, innan kompetens för krigsplacering som kompanikvartermästare i fält k a n uppnås. Detta gäller främst taktik inom kompaniets ram och truppföring i pluton.

267 Utbildningen måste vidare ges sådan inriktning, att vederbörande besitter sådana kunskaper och färdigheter, att efter instruktörsskola I placering kan ske som ansvarig utbildare av enskild soldat och grupp i såväl formell som tillämpad strid. Utbildningen vid kvartermästarskola bör inläggas så tidigt efter avslutad instruktörsskola II och ges ett sådant innehåll, att krigsplacering som kvartermästare vid fältkompani kan ske i anslutning till skolans avslutande. D. Utbildning till underbefäl Befälsskola I

Till underbefälsutbildning för aktiv tjänst antagna värnpliktiga fullgör sitt första utbildningsår vid befälsskola I. Enligt »Provisoriska särskilda bestämmelser samt anvisningar och exempel för utbildning av instruktörer vid infanteriet och pansarinfanteriet» (Prov SU I Inf och Pinf) skall utbildningen vid denna grundläggande skola bedrivas i tillämpliga delar enligt de för värnpliktiga gruppchefer gällande särskilda utbildningsbestämmelserna [SU Vpl Grp A Inf (Pinf)]. Enligt dessa bestämmelser skall beträffande befälsutbildningen eleverna bibringas sådan kunskap, färdighet och förmåga, att flertalet kan tjänstgöra som gruppchefer och övriga som gruppchefs ställföreträdare på allmänna skyttetjänstlinjen. Utöver detta utbildningsmål skall eleverna vid befälsskola I bibringas någon förmåga att föra understödsgrupp. Befälseleverna i denna skola är mycket unga. Det synes därför motiverat, att målet för deras första utbildning icke sättes högre än vad som i stort gäller för de värnpliktiga gruppcheferna. Mot nu gällande bestämmelser rörande utbildningen vid befälsskola I har utredningen alltså icke funnit anledning till erinran. Instruktörsskola I och efterföljande trupptjänstgöring

De elever, vilka godkänts vid befälsskola I för fortsatt utbildning, beordras till instruktörsskola I. Vid denna skola sker den egentliga yrkesutbildningen till instruktör. Den omfattar i likhet med befälsskola I omkring ett år. I Prov SU I Inf och Pinf anges målen för utbildningen vid skolan på följande sätt. 201. Målet för utbildningen är att bibringa instruktörsaspiranterna ett föredömligt uppträdande inför trupp, att bibringa dem sådan färdighet, kunskap och förmåga, att de kunna tjänstgöra som instruktörer på allmänna skyttetjänstlinjen vid enskild utbildning och utbildning av skyttegrupp och understödsgrupp (postering, patrull) av värnpliktiga i allmänhet, att utveckla och befästa deras under tidigare utbildning förvärvade färdigheter, kunskaper och förmåga i truppföring, så att de kunna tjänstgöra som skytteoch understödsgruppchefer i fält,

268 att bibringa instruktörsaspiranterna ökade kunskaper om svenskt samhällsliv samt vidgad förståelse för sambandet mellan vårt lands frihet och folkets försvarsvilja, att utveckla instruktörsaspiranternas karaktärsegenskaper och pedagogiska förmåga, att stärka deras kondition och fysiska spänst samt att öka deras kunskaper i allmänbildande ämnen. C: II. Utbildningstidens 211.

C: III. Mål för

indelning,

ledighet

m. m.

Skede

Antal övningsveckor omkring

Fram till omkring

5. 6.

23 26

12/9 18/3

skedena

221. De allmänna målen för utbildningen under skedena äro följande 5. skedet Instruktörsaspiranterna skola ha bibringats intresse för instruktörsuppgiften samt ansvarskänsla och självdisciplin, god kondition och fysisk spänst, förmåga i skjutning enligt bil A 4, god förmåga i simning och i orientering under dager, god personlig färdighet att förevisa rörelser m. m. vid enskild utbildning, god kunskap i de reglementariska bestämmelserna för enskild utbildning och tjänst som skytte- och understödsgruppchef, god förmåga att utbilda, främst träna, enskild soldat i formella övningar, förmåga att utbilda skytte- och understödsgrupp i manöver- och stridsgruppering samt förmåga att föra skytte- och understödsgrupp inom plutons ram, patrull och postering under i fält vanligen förekommande lägen samt att leda inre tjänst, marsch och förläggning med del av pluton (logement, halvpluton, tältlag). 6. skedet Instruktörsaspiranterna skola ha bibringats kunskap i allmänbildande ämnen enligt anvisningar i bil B 22, förmåga i skjutning med gevär, någon förmåga i skjutning med gevär med kikarsikte, förmåga i orientering under mörker samt i skidteknik och skidlöpning, god kunskap i de reglementariska bestämmelserna för skyttegrupps och understödsgrupps uppträdande, god förmåga att utbilda enskild soldat i tillämpningsövningar, någon förmåga att leda utbildning av enskild soldat i närstrid (även med skarp ammunition), god förmåga att utbilda patrull, postering, skytte- och understödsgrupp i grundläggande stridsutbildning, detaljer ur underrättelsetjänst, skydd, fältarbeten och underhållstjänst, någon förmåga att leda lektioner (även med användande av bildband) och prov samt korta exercispass (»uppryckningspass», »soldatkvart») med pluton,

269 god förmåga att föra skyttegrupp och understödsgrupp under i fält vanligen förekommande lägen, även i mörker och under vinterförhållanden, någon förmåga att som plutonchefs ställföreträdare föra pluton under marsch och manövergruppering samt att leda inre tjänst och förläggning, förmåga att tjänstgöra som målanordnare, målchef, säkerhetskontrollant, stridsdomarbiträde, vaktchef, kompani-, bataljondagbefäl och befäl ingående i larmstyrka i kasern (garnison). Under 5. skedet förvärvade kunskaper och färdigheter skola vidmakthållas och befästas. Den snäva begränsning till enbart formell utbildning av grupp eller motsvarande enhet, som i gällande bestämmelser anbefallts beträffande det aktiva underbefälets utbildningsuppgifter i fred, torde icke motivera någon ändring av målsättningen vid instruktörsskola I. Den av utredningen förordade inriktningen av underbefälets arbetsuppgifter — innebärande att såväl formell som tillämpad utbildning av enskild soldat och grupp skall kunna ledas av instruktör — förutsätter emellertid en ändring av målsättningen i främst följande avseenden: Under 6. skedet skall instruktörsaspirant i truppföring ha bibringats förmåga att som plutonchef föra pluton under marsch och manövergruppering samt att som plutonchefs ställföreträdare leda del av pluton under strid. En sådan förmåga i truppföring utgör en nödvändig förutsättning för att instruktörsaspiranten i ämnet trupputbildning skall kunna bibringas färdighet i att utbilda patrull, postering, skytte- och understödsgrupp i såväl formell som tillämpad stridsutbildning. Reglementsundervisningen bör utöver de bestämmelser, som behandlar enskild soldats och grupps uppträdande under strid, omfatta principerna för skyttekompanis och förstärkt skytteplutons uppträdande under strid. Beträffande frågan huruvida en i angivna avseenden höjd målsättning är möjlig att genomföra inom den nu för instruktörsskolan gällande tidsramen av ett år vill utredningen framhålla följande. Instruktörseleverna besitter vid instruktörsskolans början förmåga att föra grupp inom pluton samt postering och patrull under vanligen förekommande stridslägen. De äger dessutom någon förmåga att föra understödsgrupp under strid. Detta innebär, att de är tämligen väl orienterade om plutonens uppträdande under strid. Det synes därför möjligt att utvidga dessa kunskaper i av utredningen föreslagen utsträckning inom den tidsram av ett år, som nu gäller för instruktörsskolan. Om visst tidstillskott bedömes erforderligt för att uppnå den höjda målsättningen i truppföring, synes en motsvarande minskning kunna ske av tiden för den grundläggande stridsutbildningen och den allmänna soldatutbildningen, som nu tillsammans upptager nära 800 timmar på utbildningsprogrammet. En förkortning av denna tid torde icke innebära någon som helst nackdel för utbildningen.

270 Med avseende å trupputbildningen innebär utredningens förslag, å ena sidan, en sänkning av målsättningen från god förmåga till enbart förmåga i den rutinmässiga, formella utbildningen och, å andra sidan, en skärpning av densamma såtillvida, att förmågan i denna övningsgren jämväl skall omfatta den tillämpade utbildningen. Under förutsättning av att eleverna bibringas den vidgade utbildning i truppföring, som utredningen föreslagit och som är grunden för tillämpad stridsutbildning i grupp, och att den myckna rutinmässiga drill i formell utbildningsverksamhet, i vilken de hitintills tränats, nedbringas till lämpliga proportioner, torde även den nuvarande tiden för instruktörsskolan räcka till för att uppnå angivet utbildningsmål. Efter instruktörsskola I följer två års trupptjänst, innan sista~ledet i utbildningen till aktivt underbefäl — instruktörsskola II — fullgöres. Denna trupptjänst, som är att betrakta som ett led i en fortsatt utbildning, är av vikt, ej minst därigenom att den kan ge en fast grund för bedömandet av elevernas kvalifikationer för yrket. Härvid förutsattes emellertid, att deras arbetsuppgifter och befälsställning får den inriktning, som utredningen tidigare förordat. Utredningen föreslår icke någon förändring i övrigt beträffande denna trupptjänstgöring. Instruktörsskola II

Efter förenämnda två års praktiska trupptjänstgöring fullföljes instruktörernas utbildning vid instruktörsskola II. Denna omfattar omkring 3 i ; 2 månader. Målet för utbildningen anges i gällande utbildningsbestämmelser på följande sätt: 401. Målet för utbildningen är att ytterligare utveckla elevernas pedagogiska förmåga och befälsegenskaper, att befästa elevernas under instruktörsskola I och trupptjänstgöring bibringad förmåga i trupputbildning och truppföring, att bibringa eleverna förmåga såsom instruktör vid utbildning av samverkande grupper inom skyttepluton av värnpliktiga i allmänhet, att bibringa eleverna sådan färdighet, kunskap och förmåga i truppföring i del av skyttepluton och skyttepluton i de vanligast förekommande stridslägena att de erhålla vidgat underlag för trupputbildningsarbetet vid skytteplutons underavdelningar och grupper inom pluton samt att öka deras kunskaper i allmänbildande ämnen. Instruktörsskola II är det sista ledet i underbefälets obligatoriska utbildning till instruktörer i fredsutbildningens tjänst. Skolans allmänna mål och omfattning bör alltså vara så avvägda, att eleverna vid skolans slut är fullt utbildade för sina fredsmässiga grunduppgifter. Med hänsyn till de av utredningen föreslagna fordringarna på under-

271 befälets användning i utbildningsarbetet bör målet för utbildningen i truppföring och trupputbildning ändras och få följande innehåll. I truppföring bör eleverna bibringas förmåga att föra skyttepluton. 1 trupputbildning bör de bibringas god förmåga att som chefer och instruktörer leda formell och tillämpad stridsutbildning av grupp eller avdelning av motsvarande storlek samt någon förmåga att leda stridsutbildning med del av skyttepluton. Med hänsyn till den ändrade målsättningen och till elevernas kommande utbildning till kvartermästare vid fältkompani bör den teoretiska undervisningen bl. a. omfatta taktisk utbildning inom kompaniets ram i sådan utsträckning, att de vid skolans slut äger kunskap om principerna för skyttekompaniets förflyttning, förläggning och strid. Till följd av den av utredningen föreslagna ökade utbildningen främst i truppföring och taktik torde den nuvarande utbildningstiden för skolan icke bli tillräcklig. Om utbildningen i truppföring, som nu omfattar 90 timmar, utökas till 130 timmar och taktikutbildningen ges en omfattning av omkring 40 timmar, synes av utredningen föreslagen målsättning i angivna övningsgrenar kunna uppnås. Utredningen vill därför föreslå, att den totala utbildningstiden vid instruktörsskola II ökas från nuvarande 31/:» till 4 månader. Beträffande den allmänbildande undervisningen vid instruktörsskolorna hänvisas till särskilt avsnitt i kapitel 9.

£ . Utbildning som underbefäl Även om den för allt underbefäl gemensamma, obligatoriska utbildningen till instruktör i fredsarbetet kan anses vara avslutad i och med genomgången av instruktörsskola II, bör det aktiva underbefälet liksom övrigt aktivt befäl i syfte att komplettera sina tidigare vunna kunskaper och vidga sitt arbetsfält erhålla fortsatt utbildning inom yrket. Detta bör liksom hitintills varit fallet ske i form av befälsutbildning vid eget förband, genomgång av centralt eller på annat sätt anordnade kurser i specialtjänst eller omskolning till viss yrkestjänst. Utbildningen för krigsbefattningen som kvartermästare kräver emellertid en obligatorisk kurs för allt underbefäl, som icke tagits i anspråk för teknisk specialtjänst eller annan verksamhetsgren, som ligger utanför den praktiska trupptjänsten. I arméchefens befälsordningsförslag föreslås inrättandet av en sådan kurs med en varaktighet av omkring fyra månader. Utredningen ansluter sig i princip till detta förslag. Eftersom krigsorganisationen kräver ett stort antal kvartermästare, som företrädesvis bör rekryteras ur underbefälskåren, måste denna kurs inläggas så tidigt, att även det aktiva underbefälets yngre årgångar kan tagas i anspråk för

272 ifrågavarande befattningar. Utredningen anser därför, att kvartermästar kursen bör genomgås redan omkring två år efter instruktörsskola II. Det underbefäl, som i tidigare sammanhang föreslagits skola efter 40årsåldern placeras bl. a. såsom kompaniadjutanter i fred, bör före tillträdandet av dessa befattningar genomgå en särskild omskolningskurs på omkring fyra veckor i stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst.

F. Sammanfattning Utredningens förslag till förändringar av den aktiva underbefälskårens utbildning innebär i vad avser studiegång och organisation endast smärre avvikelser från det nuvarande systemet. Sålunda bibehålles befälsskola I och instruktörsskola I oförändrade. Instruktörsskola II utökas med omkring 2 veckor från nuvarande 3 1 / 2 till omkring 4 månader. Kvartermästarkurs om 4 månader införes i överensstämmelse med arméchefens förslag såsom obligatorisk utbildning för allt i trupptjänst verksamt underbefäl. I övrigt bibehålles i obeskuret skick de kurser, vilka i nuvarande system avser komplettering av kunskaper eller omskolning till speciellt fack. Då det emellertid gäller innehållet i utbildningen, innebär utredningens förslag vissa förändringar. Sålunda har åt ämnet truppföring givits ökad betydelse vid instruktörsskolorna. Viss taktisk utbildning har föreslagits införd redan vid undervisningen i instruktörsskola II. Trupputbildningen har fått ett ökat innehåll genom att även den tillämpade utbildningen av grupp tillförts underbefälets verksamhetsområde. Grundtanken i utredningens ändringsförslag i dessa avseenden har varit att bättre än vad som nu är fallet utnyttja underbefälskåren såsom en kvalificerad yrkeskår, varigenom fredsorganisationens möjligheter att ge soldater och lägre förband en tillfredsställande utbildning ökas samtidigt som krigsorganisationen tillförsäkras denna yrkesutbildade personal i kvartermästarbefattningar.

Övergång

mellan

olika

karriärer

Allmänna synpunkter

Utredningens förslag medför icke några förändringar beträffande den aktiva personalens indelning i olika kårer. I enlighet härmed bör officers-, underofficers- och underbefälskarriärerna bibehållas i en framtida befälsordning med de avgränsningar beträffande arbets- och behörighetsområden, som motiveras av olikheter i ansvarsställning och utbildning. I ett demokratiskt samhälle bör varje anställd ges lika rätt och möjlighet att oberoende av karriärgränser och i fri konkurrens med övriga söka nå den position inom yrket, som svarar mot hans kapacitet. En anställd, som påbörjar sin verksamhet i en lägre karriär, bör sålunda kunna uppflyttas i

273 en högre antingen genom att förvärva erforderlig kompetens genom kompletterande studier eller genom att under en lång följd av tjänsteår i den lägre karriären ådagalägga sådan yrkesskicklighet och sådana egenskaper i övrigt, att han kan anses kompetent för uppflyttning till en högre karriär. Det är utredningens uppfattning, att den militära organisationen liksom fallet är inom den civila skall erbjuda anställd personal möjlighet till övergång mellan olika karriärer. Det första systemet — uppflyttning i högre karriär efter kompletterande studier och utbildning — är enligt utredningens uppfattning fullt tillämpbart på det militära området. Beträffande det andra systemet med en direkt övergång till en högre karriär enbart genom mångårig yrkesutövning ställer sig saken annorlunda. I allmänhet torde det förhålla sig så, att kompetensen och därmed användbarheten i yrket ökas med åldern. Det synes naturligt, att ett skickligt och insiktsfullt arbete under en lång följd av år bör kunna medföra befordran till högre karriär, oaktat vederbörande saknar erforderliga examensmeriter. Den militära tjänsten omfattar för huvuddelen av de anställda inom de lägre tjänstegraderna av varje karriär uppgifter, som i regel måste utföras utomhus under ofta svåra och påfrestande förhållanden. Detta förutsätter en fysisk spänst hos tjänstinnehavarna, som normalt icke kan bibehållas längre än till högst den tidpunkt, då vederbörande blivit några och 40 år. Det bör emellertid härvid uppmärksammas, att principen om befordran genom praktiskt arbete innebär, att vederbörande avancerar från högre positioner inom en lägre karriär till i första hand de lägsta positionerna inom den högre karriären. En konsekvens härav skulle inom det militära systemet bli, att i många fall en sålunda befordrad komme i den högre karriären att tilldelas uppgifter, för vilka han ur fysisk synpunkt icke vore lämplig. Härtill kommer att pensionsåldern för huvuddelen av de inom försvarsmakten anställda infaller redan vid 50 år. Härigenom minskas i sin tur avsevärt förutsättningarna att befordra personal enbart på grund av tidigare långvarig anställning; i vart fall kan sålunda befordrad personal icke under någon längre tid utnyttjas i den högre befattningen. Till följd härav är en övergång till högre karriär endast motiverad om den sker så tidigt, att den anställde kan under någon längre tid användas i den högre karriären och härvid kan uppfylla alla de krav — både fysiska och andra — som den nya positionen ställer. I ett tidigare avsnitt har utredningen framhållit, att en officer efter praktisk tjänstgöring och omfattande skolmässig utbildning icke kan anses nå kompetens som bataljonschef i krig och kompanichef i fred förrän efter tidigast 10—12 tjänsteår, vilket normalt torde motsvara en levnadsålder av 33—35 år. Det kan icke förväntas, att annat än i undantagsfall en aktiv underofficer vars utbildning icke inriktats mot de mål, som gäller för den aktive officeren, genom praktisk yrkesutövning skall k u n n a vinna mot18

-S1090-r,

274 svarande kompetens; i vart fall torde han icke hinna uppnå dylik kompetens förrän tidigast i 40—50 årsåldern. En uppflyttning i officerskarriären vid denna ålder kan icke ur statsnyttans synpunkt anses försvarlig, enär av ovan angivna skäl full arbetsinsats i den nya positionen under längre tid främst inom krigsorganisationen icke kan uttagas. Motsvarande synpunkter kan anses gälla beträffande frågan om övergång från underbefälstill underofficerskarriären. Av här framförda skäl är enligt utredningens uppfattning inom det militära systemet endast den anordning befogad, som möjliggör tidig övergång från en lägre till en högre karriär. Övergångsmöjligheter under tidigare perioder

Genom reformer under 1920-talet blev det för en aktiv underofficer möjligt att efter kompletterande studier till studentexamensnivå vid arméns underofficersskola kvalificera sig för officersyrket. Övergångsmöjligheter har även beretts vid exceptionella tillfällen, t. ex. vid den övergång från underofficers- till officerskarriären, som vid början av vår beredskap under andra världskriget medgavs för att fylla det i takt med krigsorganisationens utbyggnad snabbt stegrade behovet av aktiva officerare. Genom 1942 års försvarsreform vidgades möjligheterna för det aktiva underbefälet till övergång till officerskarriären. Genom det med 1952 års underbefälsreform införda nya rekryteringssystemet inträdde emellertid härvidlag en försämring genom att möjligheterna till övergång beskars. Det må erinras om att några motsvarande övergångsmöjligheter från den egentliga underbefälskarriären till underofficerskarriären praktiskt taget aldrig förelegat. Övergångsmöjligheter i de föreliggande förslagen

I majoritetsförslaget har icke föreslagits några övergångsmöjligheter mellan de militära karriärerna. För att emellertid en förtjänt och skicklig befattningshavare skall kunna beredas tillträde till en högre och mera ansvarsfull position har förordats, att två beställningar såsom kompanichef i fredsorganisationen skall bestridas av personal ur kvartermästarkåren. Innehavarna av dessa befattningar skall erhålla titel och lön som kapten men kvarbli i sin kår. I minoritetsförslaget, vari framhållits att ovidkommande och formella hinder icke bör finnas för en rekrytering till den aktiva officerskåren, har dock icke öppnats vägar för personal ur den aktiva underbefälskåren att kvalificera sig för officerskarriären. I arméchefens förslag öppnas emellertid möjligheter för övergång från den aktiva underofficerskarriären till officersbanan. Sålunda kan underofficersaspirant under pågående utbildning vid arméns underofficerssköla och underofficer efter genomgången av denna skola övergå till officersbanan. I båda fallen förutsattes dock, att komplettering till studentexamensnivå

275 och genomgång av krigsskolans officerskurs skall ske före officersutnämningen. Samma krav gäller för aktiv underofficer ur den nuvarande kåren, som under övergångsperioden till den nya befälsordningen vill kvalificera sig för officersbanan. Någon möjlighet för aktiv underofficer att efter denna övergångsperiod senare under tjänstetiden övergå till den högre karriären förefinnes icke. Ej heller har något förslag framlagts om övergång från underbefälskarriären till aktiv underofficer. Enligt utredningens uppfattning bör, såsom i det föregående framhållits, möjlighet till tidig övergång, efter kompletterande studier och utbildning, från en lägre karriär till en högre inom den militära organisationen förefinnas för alla anställda, oberoende av i vilken kår eller karriär, de påbörjat sitt yrke. Några ovidkommande förhållanden får icke tillåtas lägga hinder i vägen för en dylik ordning. Endast de sakliga skäl, på vilka bedömandet av erforderlig kompetens måste bygga, bör härvidlag vara utslagsgivande. Utredningens förslag

Övergång till officerskarriåren Utredningen har tidigare framhållit, att studentexamen eller motsvarande examen skall ha avlagts före genomgången av krigsskolans officerskurser antingen detta skett vid det allmänna skolväsendet eller vid försvarets läroverk. Utredningen vill i princip ansluta sig till det av arméchefen förordade systemet om övergång till officerskarriär under pågående eller avslutad utbildning till aktivt underbefäl respektive aktiv underofficer. Beträffande förfaringssättet härvid hänvisas till den schematiska framställningen i särskild bilaga i arméchefsförslaget. Genom utredningens förslag om en mera kvalificerad utbildning för aktiv underofficer, omfattande bl. a. obligatorisk genomgång av särskild truppslagsskola, har emellertid ytterligare förutsättningar skapats för övergång från underofficers- till officersbanan. Denna skola har nämligen givits ett sådant kvalitetsmässigt sett omfattande innehåll, att den i väsentliga ämnesgrupper i det närmaste är jämförbar med krigsskolans utbildning. En aktiv underofficer, som dels under föregående utbildning vid arméns underofficersskola och under sin trupptjänstgöring åren närmast därefter erhållit synnerligen goda vitord och dels vid truppslagsskola visat sådan utomordentlig skicklighet, att han bedömes lämplig att bli aktiv officer, bör av vederbörande förbandschef kunna föreslås för övergång till officerskarriären utan att dessförinnan genomgå krigsskolan. Studentexamen måste emellertid avläggas före utnämningen till officer. Det må erinras om att i utredningens förslag kraven på officersutbildningen avsevärt skärpts genom införandet av en obligatorisk högskolekurs, vars studiegång ovillkorligen kräver studentexamenskompetens. Underofficer, som efter genomgången truppslagsskola föreslagits för utbildning till aktiv officer, skall sålunda beordras till försvarets läroverk för avläggande av studentexamen eller bere-

276 das tillfälle att vid anstalt för kvalificerad vuxenutbildning genomföra studier av motsvarande art. Utredningen är medveten om att en övergång till officerskarriären i enlighet med vad som nu föreslagits blir direkt beroende av antalet disponibla stater. Vid officersutnämningen, som sker direkt efter avlagd examen, bör hans tur beräknas närmast efter den officerskurs vid krigsskolan, som han skulle ha tillhört, därest han direkt efter genomgången av arméns underofficersskola fortsatt sin utbildning till officer. En underofficer, som vid en ålder av 25 år genomgått underofficersskolan och förklarats vara lämplig för officersutbildning, kommer efter studier vid försvarets läroverk och genomgång av krigsskolan att utnämnas till officer vid 28 års ålder. En jämnårig underofficer tillhörande samma underofficerskurs kommer enligt utredningens förslag om ändrad utbildning som underofficer att ha genomgått truppslagsskola vid en ålder av 28 år. Beordras han direkt efter denna skola till försvarets läroverk, kan han efter studentexamen utnämnas till officer vid uppnådda 30 år. Han kominer sålunda att tillhöra den officerskull, som genomgått krigsskolan 2 år tidigare. En denna väg rekryterad officer kan genomgå av utredningen föreslagen allmän högskolekurs 3—4 år efter officersutnämningen eller vid en ungefärlig ålder av 33—34 år. Han har då allt fortfarande möjligheter att kvalificera sig för högre stabskarriär samtidigt som han nått erforderlig kompetens för kvalificerade befattningar i krigs- och fredsorganisationen. Vid nämnda ålder har han möjlighet att under sin fortsatta tjänstetid uppfylla rimliga krav på kvalificerad arbetsinsats under tillräckligt många år. Det är sålunda önskvärt, att en underofficer, som på denna väg skall kvalificera sig för officersbanan, beordras till försvarets läroverk snarast efter genomgång av truppslagsskolan för underofficerare. De olika vägarna för övergång från underofficersbanan till officersbanan framgår av figur 17. Övergång till underofficerskarriären Såsom tidigare angivits har möjligheter hittills icke funnits för aktivt underbefäl att sedan de en gång påbörjat sin yrkeskarriär efter instruktörsskola II, utbildas till aktiv underofficer. Utredningen är av den uppfattningen, att även underbefäl, som under sin tjänsteutövning visar sådana yrkeskunskaper och övriga kvalifikationer, att han bedömes lämplig för underofficersutbildning, skall beredas möjlighet att övergå till denna karriär. I enlighet härmed bör ett underbefäl, som under de närmaste åren efter avslutade instruktörsskolor och i samband med genomgången av föreslagen kvartermästarskola om 4 månader, ådagalägger sådana kunskaper och sådan fallenhet för yrket, att han bör ifrågakomma för underofficersutbildning, beordras till försvarets läroverks R-linje för avläggande av realexamen samt därefter direkt till arméns underofficersskola. Innehar han tidigare förvärvad real- eller motsvarande examen bör han beordras direkt till arméns underofficersskola. För att han i underofficerskarriären skall ha

(

* -

é-

i

* - X -i

•<

CVJ.

CO

V

,|

1 V

!

II

<_r>

CO

8 *

Q

-i

•

V

•<

V

> en

--"

V

* -

*

-i

CO

<

"3

v W

Z3

2^CO

CO

co c c:

CL

£"

-

3 c

o.

en

-<

v

CO

•

CD C

ö

c

-o c

=a cO _l U.

<y>-

" cO _l U-

aO-

>i

p a

> en

"O

OJ

V_

<

V

a)

E

E

5 U-_

^—c

eo

CO

u_

CO

<

cP-i

—1

c O -

2 CL

E

<

> i

LV _l

CO 1

3 P o

-8 s

_i

vj

^« ^

M

u.

^ t=(

H

>—(

i—i

CO

_l L-i-

1 U. =

1 E 3

-1 col

Nf-

a/

n

CO I

a

Ö

eo-

^. CO

^

t/5

iT>-

i/>

CO

D C

_l U.

E IT) C D

a c '

OJ

GOT

c

«">- • 5

-Q hH

3 II II

CO"

-5

il

Q . .

l|

O)

i—i

O

co

CO

rf

D-

^

<

f ert C

°<

ii

i 31

fel5

Q>[ • a : "o

2:Sj

•te |

•i

E

CD

<

"^

,_

M c <u c»

OJ

til cr>

cO _1

7~

V

El

II

<-

•

=< 2 _!

OJ

c •£

£

cO a.

i fe ~

U-

II

u.

<

CO

i>/ _a

CD

•g CO

n

_J

V

3J °

_l u.

ii

tv

CO

*

*1 1

<,

^^

r--

o!

cO i

"Q-

A 5 ^1

CD C c T3

tv

u.

~\ cO 1

<D

Q.

co

^5 -11

<D

•*

*-

c

^ < Ö

CO

CO

'c 2

5 fri'Si - "O OJ L

5 I i JÄS5

a> -

c "c di "O OI a) </) L. 1_

a) L "O i

1 3 J>2

+-

i 5 c c5

CO

fe 5

CO

li

Vä

-6

II

278 möjlighet att under ett tillräckligt antal tjänsteår utföra däri förekommande mera kvalificerade uppgifter bör han vara utbildad härtill senast i 33-årsåldern. Han bör då ha genomgått truppslagsskola för underofficerare 2 år tidigare eller vid omkring 31 levnadsår och arméns underofficersskola ytterligare 3 år tidigare. Ett underbefäl, som därtill har förklarats lämpligt, bör sålunda, om han saknar erforderlig examenskompetens, beordras senast vid sitt 26 levnadsår till försvarets läroverk eller, om han tidigare förvärvat sådan kompetens, senast vid uppnådda 28 års ålder till arméns underofficersskola, övergång från underbefäls- till underofficerskarriären är åskådliggjord i figur 17.

KAPITEL 8 F ö r s l a g till ö v e r g å n g s a n o r d n i n g a r i s a m b a n d m e d ä n d r a d u t b i l d n i n g s g å n g för a k t i v t befäl

A. Officersutbildningen Utredningen har här nedan velat undersöka, huru vissa av de redovisade förslagen rörande utbildningsgång m. m. tidsmässigt kan realiseras. Såsom basår har härvid hypotetiskt tagits år 1960. a) Officersaspirantskolan Av elever grupp K, vilka inryckt till 1. tjänstgöring omkring 1/6 1960, sker senast under december månad bedömning av lämpligheten för utbildning till aktiv officer. Lämpade och hågade beordras därefter till utbildning vid den nyinrättade aspirantskolan. I mån av behov uttages ytterligare ett antal, i första hand sådana, som förklarat sig villiga att fullgöra sin befälstjänstgöring vid nämnda skola och befunnits lämpliga härför. Skolan kan igångsättas fr. o. m. början av januari månad 1961. b) Kadettskolan Utredningens förslag innebär, att kadettskolorna bibehålles i stort sett enligt nuvarande ordning, i vad gäller de icke aktiva officerskategorierna. Såsom ovan framgår kominer de blivande aktiva officerarna att utbildas vid aspirantskolan och icke vid kadettskolorna. Sista gången aktiva officersaspiranter utbildas vid vinterlinjens kadettskola blir sålunda 1960—1961. c) Krigsskolan Utredningen föreslår, att utbildningen vid krigsskolan i framtiden skall ske vid en yngre kurs om 5 månader och en äldre kurs med ungefär nuvarande omfattning (10—11 m å n a d e r ) . De officerselever, vilka vintern 1960—1961 genomgått kadettskola, fullföljer sin officersutbildning vid krigsskolan enligt nu gällande ordning under tiden 1/10 1961—30/8 1962. De officersaspiranter, vilka under år 1961 genomgår aspirantskolan och därefter under vinterhalvåret 1961—1962 fullgör praktisk trupptjänst vid respektive förband, påbörjar den nyinrättade yngre kursen vid krigsskolan omkring 1/4 1962. Utbildningen fullföljes därefter vid den äldre kursen under tiden 1/10 1962—30 8 1963.

280 d) Truppslags skolan Utredningen har föreslagit, att truppslagsskola skall genomgås redan 2 år efter officersutnämningen. Eftersom enligt nu gällande ordning denna skola genomgås under 3. eller 4. officersåret, blir det nödvändigt att under några övergångsår öka elevantalet, innan den nya utbildningsgången blir helt genomförd. Härför kräves följande åtgärder. Truppslagsskolorna fr. o. m. hösten 1960 ges det innehåll och omfång samt den syftning, som av utredningen föreslagits. Till skolorna beordras vinterhalvåret 1960—1961 officerare tillhörande 1956 års eller tidigare kurser, vilka icke genomgått skolan, jämte hälften av officerarna ur 1957 års kurs. Till skolorna beordras vinterhalvåret 1961—1962 kvarvarande officerare ur 1957 års officerskurs jämte samtliga ur 1958 års kurs, vinterhalvåret 1962—1963 hela 1959 års kurs jämte hälften av 1960 års kurs samt vinterhalvåret 1963—1964 återstoden av 1960 års kurs jämte hela 1961 års kurs. Efter 4 övergångsår d. v. s. fr. o. m. hösten 1964 är skolan alltså helt genomförd enligt utredningens förslag. Med hänsyn till att under övergångsåren 1960—1964 elevantalet vid skolan bör i möjligaste mån vara likformigt fördelat, torde detta utan olägenhet kunna regleras genom annan disposition av antalet kommenderade officerare ur kurserna 1956—1961 än vad som ovan angivits. e) Den nuvarande trupputbildningskursen för aktiva officerare Enär den nya truppslagsskolan enligt utredningens förslag får i huvudsak praktisk inriktning och därigenom även ersätter den nuvarande obligatoriska trupputbildningskursen, bör denna senare utgå. Kursen anordnas sålunda sista gången våren 1960. f) Krigshögskolans allmänna kurs och högre kurs Utredningen föreslår, att en allmän krigshögskolekurs, obligatorisk för alla aktiva officerare, skall genomgås 7. året efter officersutnämningen. Denna obligatoriska kurs bör för vissa elever följas av en högre kurs av ungefär den nuvarande krigshögskolans omfattning. Enär enligt gällande ordning en aktiv officer t. o. m. sitt 14. officersår äger rätt att välja tidpunkt för sitt inträde till den nuvarande 2-åriga krigshögskolan, måste övergångsbestämmelser införas, enligt vilka varje officer, som uppnått nämnda antal tjänstgöringsår eller som tillhör de närmaste yngre årgångarna beredas tillfälle att genom prov kvalificera sig för genomgång av den nuvarande högskolan. Detta kan ske enligt följande principer. Den nuvarande krigshögskolan kvarstår t. o. m. kursen 1963—1965. Inträdesprov sker enligt nu gällande normer. Av figur 18 framgår, att ur officerskurserna 1948—1953 redan nu (1/6

i f o

os

£* £x t/s en

c x

ös

QJ

v

•o os a) o i_ j r

.S 1

os-c O).—.

8$ C en

;?£ X I •—-

25 c

:

a) =o o E 3

x §

ös

c/5 X

< en X

ÖS

^s

ös

Q)

O

tr:^

O.

n

e

"S 8 to (y OS K C 1_

k

a o OSj2 o ys

<u -V - i - <U

ju

E S?

?Ö

* si

=>

T

o

i_

c a>

=o

^

<- ? £

_5 — =o

<

O- -V

c: T, o» o E t to <c*_ 2o

O S o O OS

c as— o c <2'

del av mma 1 och

S t en

o ^a> si

•t-

in a c> C

L °5 is cn

u

c »o

L < O O > c n oj

_ i _

1_I IsO as

OS

O ö">

^

as

°T E

I-*

<1

en

c ^

-83 L- OS

&

Is as

<=•

*= 8 -

o

t

t

u «/s

0)O)

•< o; x :

282 1959) relativt många officerare genomgått eller genomgår krigshögskolan. Särskilt gäller detta kurserna 1948—1950. Särskilt inom 1949 års kurs torde med all sannolikhet alla därtill hågade och lämpade vunnit inträde till krigshögskolan. Enär officerare för närvarande prövar in till krigshögskolan i medeltal under sitt 10. officersår, synes det sannolikt, att kurserna 1948— 1952 kommer att rekrytera krigshögskolekurserna 1959 och 1960. Det torde därför vara att förvänta, att endast ett mindre antal officerare, villiga till högre studier, finnes kvar i dessa kurser år 1961. För övergången till den nya ordningen kan därför följande principer anses tillämpbara. Officerare, vilka tillhör officerskurserna 1948—1956 och som 1/9 1960 ej genomgått eller genomgår krigshögskolan och ej heller kvalificerat sig för genomgång av 1960—1962 års kurs, beordras att, om de så önskar, anmäla sig till studier för vinnande av inträde till någon av kurserna 1961— 1963, 1962—1964 eller 1963—1965. Åtgärder i utjämnande syfte bör härvid företagas enligt följande: Officerskurserna 1948—1952 bör ha företräde till 1961—1963 års, officerskurserna 1953—1954 till 1962—1964 års och officerskurserna 1955— 1956 till 1963—1965 års krigshögskolekurser. Enligt uppgift från arméstaben föreligger vid full rekrytering till officersbanan ett årligt behov ur samtliga truppslag av 50—60 officerare, som bör erhålla högskoleutbildning vid den nuvarande krigshögskolan. Det synes därför rimligt, att under de tre övergångsåren, då två eller flera officerskurser kan beräknas konkurrera om platserna, antalet antagna elever ökas, om så erfordras, intill 60 per år. Härigenom torde rimliga anspråk på rättvisa mellan olika årgångar officerare kunna uppfyllas. Utredningen vill i anslutning härtill framhålla, att den nya utbildningen vid krigshögskolans 2åriga kurs kommer att, för det fall utredningens förslag vinner bifall, genomgås av ett avsevärt mindre antal officerare än vad nu är fallet. Eleverna i officerskurserna 1948—1956 synes alltså ur rättvisesynpunkt icke komma i ett sämre läge än de officerare, vilka antingen tillhör kurser äldre än 1948 eller yngre än 1956 i vad gäller möjligheter till speciellt kvalificerade studier. 1957 års officerskurs blir följaktligen den första, som kan påbörja högskoleutbildning enligt den nya ordningen med den obligatoriska, allmänna kursen hösten 1964. g) Balaljonschefskurserna Enligt utredningens förslag skall bataljonschefskurserna i framtiden ersättas av ovan angivna allmänna högskolekurs samt praktisk utbildning vid förbanden. Enär elever, tillhörande 1957 års officerskurs, är de första, som vid krigshögskolans allmänna kurs erhåller utbildning till bataljonschefseller motsvarande befattningar, vilken utbildning fullgöres under vinterhalvåret 1964—1965, bör bataljonschefskurserna fortsätta intill detta år eller eventuellt ännu längre, så att alla officerare tillhörande 1956 års eller tidigare kurser beredes möjlighet genomgå utbildning av angivet slag.

283 B. Underofficersutbildningen a) Truppslagsskolan Utredningens förslag beträffande utbildningen av de aktiva underofficerarna innebär bl. a. inrättandet av en särskild truppslagsskola, omfattande ca 6 månader. Utbildningen vid denna skall fullgöras två år efter genomgången av arméns underofficersskola. Härvid förutsattes emellertid, att den tidigare utbildning, som underofficerarna erhållit, bl. a. vid AUS, har givits den nya inriktning i huvudsak på taktisk utbildning och truppföring, som av utredningen föreslagits. Den första AUS-kurs, som kan ges denna inriktning, kan påbörjas omkring 15/10 1960 med avslutning omkring 1/9 1961. Två år senare d. v. s. under hösten 1963 kan följaktligen truppslagsskolan för underofficerare anordnas för första gången. Med hänsyn främst till krigsorganisationens krav är det nödvändigt, att de underofficerare, som 1960 eller tidigare utexaminerats från AUS och som följaktligen icke erhållit speciell utbildning för de i utredningens förslag avsedda positionerna inom krigsorganisationen, genomgår kompletterande utbildning. Det torde emellertid vara nödvändigt, att de underofficerare, som tillhör de äldsta årgångarna och som i fredsorganisationen från början av 40-årsåldern tjänsteplacerats i stabs-, expeditions- eller förvaltningsverksamhet undantages. Detta gäller särskilt de underofficerare, vilka befordrats till förvaltare och som innehar befattningar, vilka måste upprätthållas även vid beredskaps- eller krigstillstånd vid förbanden. Med hänsyn härtill synes det rimligt, att principiellt endast de underofficerare, vilka år 1960 uppnått högst 40 års ålder, erhåller här avsedd utbildning. Det antal underofficerare, som härvid kan komma i fråga, beräknas till omkring 20 per infanteriregemente eller för hela infanteriet omkring 400. Ej minst med hänsyn till beredskapskraven är det angeläget, att ifrågavarande kompletterande utbildning snarast genomföres. Då det emellertid här gäller ett stort antal elever, synes det knappast möjligt att genomföra denna utbildning vid infanteriskjutskolan vid sidan av all annan där bedriven utbildning. Lämpligast synes vara, att denna på kompanichefstjänst i fält syftande utbildning bedrives vid speciella tillfälligt organiserade kompanichefsskolor med utvald lärarpersonal och förlagda till förband med goda utbildningsbetingelser. Om vid ett infanteriregemente inom vardera I., II. och V. militärområdena centralt organiseras dylika skolor två gånger årligen med början hösten 1960, kan med ett elevantal per skola av omkring 20 elever omskolningen i huvudsak vara avslutad efter två år. Kurserna bör ha en längd av 2 l / 2 —3 månader. Med hänsyn till att desamma, såsom ovan nämnts, skall helt inriktas på utbildningen till kompanichef i fält, är det av synnerlig vikt, att utbildade enheter står till förfogande som övningstrupp. Skolan bör därför omfatta en höstomgång oktober—december och en vinteromgång januari— mars, under vilken tid åldersklassens värnpliktiga nått så långt i utbildning, att de kan uppträda i kompani och bataljon.

284 b) Truppiitbildningskursen för underofficerare Utbildningen vid den trupputbildningskurs vid infanteriskjutskolan, som enligt nu gällande ordning anordnas varje höst för underofficerare, kommer i huvudsak att ingå i övningsomfånget vid ovan nämnd truppslagsskola. Trupputbildningskursen kommer därför i en framtid, då den nya av utredningen föreslagna ordningen helt genomförts, att bli överflödig. Intill dess är det emellertid nödvändigt att behålla densamma, så att underofficerare tillhörande 1960 års eller tidigare AUS-kurser och som icke genomgått kursen i fråga, beredes möjlighet härtill.

C. Underbefälsutbildningen Enligt utredningens förslag skall aktivt underbefäl två år efter genomgången av instruktörsskola II erhålla utbildning vid särskilt anordnad kvartermästarskola av omkring 4 månaders längd. Dylik skola har i viss omfattning redan anordnats för ett begränsat antal underbefäl vid varierande ålder. Då den emellertid enligt den av utredningen föreslagna ordningen skall bli obligatorisk för allt underbefäl (utom tekniker) och dessutom skall genomgås tidigare än vad som hittills i regel varit fallet, måste utbildningen under ett övergångsskede organiseras på bred bas för att den skall kunna genomföras på kortast möjliga tid. Utredningen vill i detta syfte föreslå, att kvartermästarskola anordnas regementsvis i första hand under år 1961 med de underbefäl, vilka tidigare icke erhållit dylik utbildning och som år 1958 eller tidigare genomgått instruktörsskola II. För underbefäl, som år 1959 genomgått instruktörsskola II, bör kvartermästarskola enligt den nya ordningen organiseras år 1961. Den bör centraliseras till ett förband inom varje militärområde och årligen fr. o. m. år 1961 genomföras såsom obligatorisk skola för varje underbefälskurs.

KAPITEL 9 B e h o v e t a v u t b i l d n i n g i civila ä m n e n för d e n a k t i v a befälspersonalen

Behov av speciella kunskaper i civila ämnen för den aktiva befälspersonalen har sedan länge ansetts föreligga bl. a. av följande skäl. Den aktiva personalens uppgift som utbildare av värnpliktiga har bedömts påfordra en allmänbildning, som på envar nivå inom utbildningsarbetet kunnat ge utbildaren nödvändig bredd i fråga om allmänorientering vid hans kontakt med de värnpliktiga. Den speciella militära yrkesutbildningen inom teknik, taktik etc. har i sin ordning ansetts erfordra ett tillräckligt mått av civila kunskaper som grund. I stort har dessa krav beträffande kunskaper i allmänbildande ämnen inneburit: för underbefäl kunskaper motsvarande mellanstadiet i realskolan, för underofficerare kunskaper å realexamensnivå och för officerare kunskaper å studentexamensnivå. Som villkor för rekrytering till underbefäl, ur vilket indirekt rekryteras även underofficerare, har ur allmänbildningssynpunkt endast krävts genomgången folkskola. Det har därför varit nödvändigt att bibringa eleverna ytterligare civila kunskaper efter påbörjande av den rent militära utbildningen. Helt förutsättningslöst kunde givetvis olika vägar ha varit tänkbara för meddelande av sådan undervisning. Det har emellertid hittills bedömts lämpligt att delge eleverna den civila utbildningen inom det militära systemet. För underbefälet har detta tidigare i det gamla volontärsystemet skett i manskapsskolorna och efter 1952 års underbefälsreform i instruktörsskolorna. Den ytterligare breddningen av de ur underbefälet utvalda underofficersaspiranternas civila kunskaper skedde tidigare parallellt med den militära utbildningen vid underofficersskolan. Genom försvarsreformen 1942 tillskapades en för alla försvarsgrenar gemensam undervisningsanstalt, försvarets läroverk. Vid detta läroverk har därefter underofficersaspiranterna före den egentliga militära underofficersutbildningen erhållit civil utbildning. För rekrytering till officersyrkel har sedan länge i princip i fråga om civila kunskaper krävts en allmänbildning på studentexamensnivå. En breddning av rekryteringsunderlaget har emellertid av skilda skäl aktualiserats. Därvid har rekryteringsvägar efter hand öppnats för vid AUS underofficersutbildade och andra fast anställda underbefäl samt för värnpliktiga, samtliga utan kunskaper på studentexamensnivå. Det har alltså även i fråga om officerare blivit erforderligt' att låta vissa elever inhämta civila kunskaper före den grundläggande yrkesutbildningens slutskede. Det har

286 också i detta fall bedömts lämpligt att delge eleverna dessa kunskaper inom det militära systemet. Efter 1942 års försvarsreform har utbildningen skett vid försvarsläroverket i Uppsala.

A. Nuvarande

ordning

Underbefäl

Allmänbildande undervisning äger rum jämsides med den militära under genomgången av instruktörsskola I resp. instruktörsskola II. Vid den civila utbildningen fördelas eleverna i instruktörsskola I härvid med hänsyn till tidigare förvärvade kunskaper i allmänbildande ämnen på två linjer, högre linjen och normallinjen. Till högre linjen hänföres elever, som genomgått minst tre klasser av 5-årig realskola eller minst två klasser av 4-årig realskola (kommunal mellanskola) eller folkhögskola eller åtnjutit annan motsvarande undervisning. Till normallinjen hänföres övriga. Elever, som placerats på högre linjen och som icke kan tillgodogöra sig undervisningen på denna linje, överflyttas till normallinjen. På samma sätt kan elever, som placerats på normallinjen, på egen begäran överflyttas till högre linjen, om de bedömes kunna tillgodogöra sig undervisningen på denna linje. Vid utbildningen vid instruktörsskola II hänföres eleverna till den linje, de tillhört vid slutet av instruktörsskola I. Timplanen för undervisningen i de allmänbildande ämnena framgår av nedanstående tablå. Instruktörsskola I Läroämnen

Modersmålet Psykologi och pedagogik Historia Samhällslära Geografi Matematik Summa timmar

Instruktörsskola II

A-linjen A-linjen T-linjen (inf, pinf, (inf, pinf, (art, lv, ing, kav, pansar, kav, pansar, sign) träng) träng)

T-linjen (art, lv, ing, sign)

115 35

75 35

130 15 75

115 15 75

50 130

50 145

300 Totalt uppgår alltså den allmänbildande undervisningen under utbildningen av aktivt underbefäl till 700 timmar. Den centrala ledningen av denna allmänbildande undervisning för underbefälet utövas närmast av arméns studierektor i arméstaben. Lärarpersonalen vid de olika instruktörsskolorna utgöres av civila, timavlönade lärare, vilka med hänsyn till tjänstgöringens omfattning kan vara antingen heltidsanställda eller deltidstjänstgörande. För närvarande tillhör det övervägande flertalet den sistnämnda gruppen.

287 Antalet elever i instruktörsskola I utbildningsåret 1958/59 utgjorde ca 480. Motsvarande antal var i instruktörsskola II ca 240 (årskurs 1959). Motsvarande antal organiserade skolor utgjorde samma utbildningsår för instruktörsskola I ca 30 och för instruktörsskola II ca 15. Underofficerare och officerare

De ur underbefälskategorien utvalda underofficersaspiranterna fortsätter efter genomgång av instruktörsskola II sin civila utbildning vid försvarets läroverk före påbörjandet av den rent militära underofficersutbildningen. Till läroverket kommenderas likaledes de officersaspiranter, fast anställda underbefäl eller värnpliktiga, vilka icke har den erforderliga studiekompetensen på studentexamensnivå. Beträffande läroverkets nuvarande organisation och verksamhet må följande nämnas. Läroverket, vilket som nämnts är avsett för elever ur samtliga tre försvarsgrenar, disponerar egna lokaler i en särskild byggnad, uppförd i omedelbar närhet till arméns underofficersskola i Uppsala. Läroverket lyder närmast under en styrelse, bestående av arméstabschefen, chefen för arméns underofficersskola, läroverkets rektor, en representant för marinen och en för flygvapnet, en i pedagogiska och skolorganisatoriska frågor förfaren civil ledamot samt en representant för läroverkets kollegium. I militärt hänseende är läroverket, vars elever är förlagda i ett internat, underställt chefen för arméns underofficersskola, som jämväl förestår internatet. Undervisningsverksamheten ledes av läroverkets rektor. I undervisningsfrågor står läroverket under skolöverstyrelsens inseende. I förvaltningshänseende är läroverket anslutet till arméns underofficersskola, vars chef handlägger — förutom ärenden rörande internatet — frågor angående elevernas utspisning, avlöning och redovisning m. m. ävensom förvaltningen och vården av läroverkets byggnader. Ärenden, som rör personal för undervisningsverksamheten, handhas av rektor. Undervisningen vid läroverket är organiserad på tre linjer, allmänna linjen, realskolelinjen och studentlinjen. Då läroverket bygger på den utbildning, som meddelas vid de olika truppförbanden, räknas sistnämnda utbildning som klass 1 inom varje linje. Läroverkets bottenklasser kallas därför 2 A, 2 R och 2 S. Allmänna linjen (A-linjen, klasserna 2 A och 3 A), som är avsedd för blivande underofficerare, k a n närmast betecknas som en realskolelinje med endast ett främmande språk, så gott som undantagslöst engelska. Fordringarna för godkänd examen på denna linje är därtill reducerade i förhållande till fordringarna i realexamen, så att examinand k a n godkännas i examen trots underbetyg i två av linjens nio ämnen, under förutsättning att intet av dessa ämnen är svensk skrivning eller matematik. Däremot är fordringarna i varje enskilt ämne lika med fordringarna för realexamen.

288 Realskolelinjen (R-linjen, klasserna 2 R och 3 R), som också är avsedd för blivande underofficerare, för fram till vanlig realexamen (utan franska). Studentlinjen (S-linjen) är avsedd för blivande officerare och är treårig. Första årskursen vid läroverket (klass 2 S) är gemensam för linjens samtliga elever och motsvarar närmast klasserna 45 och 55 vid allmänt läroverk. Under de båda sista åren är S-linjen delad i två underavdelningar. Studentlinjen special (Ss-linjen, klasserna 3 Ss och 4 Ss) motsvarar de allmänna läroverkens reallinje och är organiserad med såväl biologisk gren (Ss 1) som matematisk (Ss 2). Denna linje är obligatorisk för elever från artilleriet, luftvärnet, ingenjörstrupperna, signaltrupperna och marinen, men även elever från andra vapenslag kan efter särskild ansökan intagas på Ss-linjen. Studentlinjen normal (Sn-linjen, klasserna 3 Sn och 4 Sn) motsvarar den allmänna linjens sociala gren. Den är avsedd för elever ur andra truppslag än de ovan uppräknade. Den »begränsade studentexamen», som avlägges vid läroverket och som berättigar till inträde vid krigsskola, omfattar ett i jämförelse med vanlig studentexamen reducerat antal ämnen. Obligatoriska examensämnen är på båda linjerna modersmålet, engelska, historia med samhällslära, matematik och fysik samt på Sn-linjen geografi. Examensfordringarna i de enskilda ämnena är lika med fordringarna i vanlig studentexamen. Undervisning med frivilligt deltagande meddelas vid läroverket i de ytterligare ämnen, som tillhör reallinjen respektive den allmänna linjens sociala gren, varför eleverna har möjlighet att avsluta studierna vid läroverket med fullständig studentexamen. De, som endast avlägger begränsad studentexamen, har möjlighet att erhålla fullständig examen enbart genom komplettering med återstående ämnen under de närmast följande sex åren efter det begränsad studentexamen avlagts. Dessa möjligheter att erhålla fullständig examen utnyttjas av allt fler elever — under läsåret 1957/58 av sju direktexaminerade och två efterprövande. Även utan komplettering berättigar den begränsade studentexamen (med förbehåll i vissa fall att realexamenskunskaper i franska måste vara styrkta) till inträde vid universitet och högskolor. Enligt det för läroverket fastställda reglementet är fordringarna för inträde vid läroanstalten följande. 1. Inträde i klass 2 på samtliga linjer vinnes utan inträdesprövning av dem, som med godkända betyg i samtliga ämnen genomgått klass 1 (motsvarande) vid försvarets manskapsskolor. 2. Inträde direkt i klass 3 på studentlinje vinnes utan inträdesprövning av den, som avlagt realexamen. Elev, som avlagt realexamen, må dock antingen på egen önskan direkt placeras i klass 2 eller före utgången av december dit överflyttas från klass 3, om lärarna i sistnämnda klass finner honom ur stånd att följa undervisningen där.

289 3. I n t r ä d e d i r e k t i övriga k l a s s e r v i n n e s efter g o d k ä n d i n t r ä d e s p r ö v n i n g . I f r å g a o m d e n n u v a r a n d e t i l l ä m p n i n g e n av h ä r r e l a t e r a d e f ö r e s k r i f t e r för i n t r ä d e h a r l ä r o v e r k e t s r e k t o r till r i k s d a g e n s r e v i s o r e r s b e r ä t t e l s e 1958, u r v i l k e n b e r ä t t e l s e h u v u d d e l e n av h ä r a n f ö r d a u p p g i f t e r b e t r ä f f a n d e l ä r o v e r k e t h ä m t a t s , u p p l y s t följande. För närvarande gäller vid armén, som lämnar det ojämförligt största antalet elever till läroverket, att den, som kommenderas till underofficerslinjeriia, skall ha genomgått instruktörsskola I och instruktörsskola II och i deras olika ämnen ha fått i genomsnitt (efter en tiogradig betygsskala) 8 ( = AB enligt vanlig skolbetygsmodell); härifrån har Kungl. Maj:t undantagsvis medgivit avsteg. Vid övriga försvarsgrenar gälla bestämmelser, som ha rätt avvikande formulering. I sak är naturligt nog nivån rätt olika hos de ynglingar, som från landets inemot 100 olika förband komma till F L ; att få detta heterogena material homogent är just en av de viktigaste uppgifterna för läroverket, men proceduren brukar gå överraskande hastigt. I sak bruka vi räkna med att eleverna stå ungefär på slutnivån i hittillsvarande klass 3 5 eller 24 vid allmänt läroverk, då de börja 2 R resp. 2 A vid FL. Undervisningen anses alltså ungefär kunna börja med 4 5 :s eller 3*:s kurser åtminstone i ämnena modersmålet och matematik. Däremot få vi försöka att t. ex. i biologi med hälsolära, som så gott som alls icke lästs vid förbanden, skumma över l5—4'^.s kurser i klass 2 R resp. 2 A. Engelska intar en mellanställning; allt flera elever ha nu åtnjutit åtminstone något års undervisning däri. Det kunde vara önskvärt att under några övergångsår i likhet med vad som numera gäller vid de allmänna läroverken få ha någon extratimme per vecka däri med elever, som icke före FL fått någon undervisning alls i detta språk. — — — För inträde på studentlinjen fordras numera — fortfarande vid armén; övriga försvarsgrenar någorlunda motsvarande — att ha genomgått kadettskola och därvid fyllt vissa krav i fråga om maximiålder, ha förvärvat genomsnittsbetyget 7,5 i skolans så gott som enbart militära ämnen och övningsgrenar samt ha förklarats lämplig för utbildning till officer på stat. Av allmänbildande kunskaper kan således föreligga blott så mycket, som getts i avslutad folkskola. Detta är sällsynt, men graden av mottagen allmänbildande undervisning växlar avsevärt. En viss utjämning i botten erhålles genom en preparandkurs vid FL på omkr. 7 veckor under våren samma år som vederbörande skall börja i 2 S. För övriga regleras problemet så, att aspiranter med avlagd allmän realexamen prövningsfritt intagas i 3 S, om de så önska, men alternativt med stöd av uttrycklig bestämmelse i reglementet medgivas börja i 2 S, om de föredraga detta, vilket blivit allt vanligare. För dem, som ha teknisk eller handelsbetonad realexamen i stället för allmän sådan, fordras i överensstämmelse med stadgan för de allmänna läroverken (§ 37) tentamen i vissa ämnen, om de söka till klass 3 S. Till 2 S intagas de utan prövning, övriga fall regleras individuellt; just för närvarande är regleringen ganska besvärlig, eftersom det ofta gäller betyg förvärvade enligt 1933 års läroverksstadga, medan FL numera ansluter till 1954 års gymnasieorganisation. Det t o t a l a a n t a l e t elever s a m t d e r a s f ö r d e l n i n g p å olika u t b i l d n i n g s l i n j e r å r e n 1954/55—1958/59 f r a m g å r a v följande u p p s t ä l l n i n g . Det bör u p p m ä r k s a m m a s , a t t f r å n och m e d l ä s å r e t 1956/57 d e n förut vid l ä r o v e r k e t b e d r i v n a m a r i n e n s t e k n i s k a linje (underofficersutbildning) f l y t t a d e s f r å n l ä r o v e r k e t och förlades till f l o t t a n s skolor i K a r l s k r o n a . V a d b e t r ä f f a r e l e v e r n a s e k o n o m i s k a v i l l k o r gäller, a t t vid k r i g s m a k t e n 19

290 Läsår

1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59 (läget 9/10—58)

T-linjen (2 årskullar)

56 53

A-linjen (2 årskullar)

R-linjen (2 årskullar)

S-linjen (3 årskullar, varav de 2 sista uppdelade på Sn- och Ss-linje) 2 S

3 Sn, 4 Sn

3 Ss, 4 Ss

Hela S-linjen

Hela FL

38 34 41 60

90 96 115 141

38 33 41 57

73 68 77 73

60 52 40 53

171 153 158 183

355 336 314 384

fast anställda uppbär under den tid, de undervisas vid läroverket, lön enligt innehavd militär grad. Värnpliktiga elever, som utgör flertalet, erhåller penningbidrag och tilläggslön, tillsammans för närvarande omkring 438 kronor per månad. B. De föreliggande förslagen I den föregående framställningen har i kapitel 3 huvuddragen i de föreliggande förslagen även i vad avser den särskilda allmänbildande undervisningen utförligt redovisats. Som sammanfattning av vad där i dessa hänseenden meddelats ges i detta sammanhang därför endast en översiktlig uppställning rörande rekryteringskrav och fortsatt utbildning i humaniora enligt respektive förslag (tabell 15). Det må erinras om, som också av översikten framgår, att beträffande officersutbildning majoritets- och arméchef storslagen räknat med innehav av kunskaper på studentexamens nivå före påbörjandet av krigsskolan, medan minoritetsalternativet utgått ifrån att kvalificerade realexamenskunskaper vore tillräckliga som grund för krigsskolestudier, dock att viss kompletterande utbildning i matematik om ca 150 timmar dessförinnan borde komma till stånd. Mot de nuvarande utbildningsbetingelserna å försvarets läroverk har i förslagen stark kritik riktats. Man har påtalat förekomsten av en stark studiepress, orsakad av olämpliga relationer mellan kursstoff och disponibel studietid. Likaså har kritik framförts mot den begränsning av studiemålen, som förefinnes vid läroverket. Som ävenledes framgått, räknar samtliga förslag med att försvarets läroverk skall utgå ur försvarets organisation, varvid dock synes ha förutsatts, att läroverket skulle fortsätta som ett allmänt, statligt gymnasium för vuxna. För underofficersutbildningen anses efter enhetsskolans genomförande vare sig i majoritets- eller arméchef storslaget någon speciell allmänbildande undervisning före genomgång av AUS nödvändig. Det må också uppmärksammas, att i reservantförslaget intet utsagts om den allmänbildande undervisningen under det fast anställda underbefälets utbildning.

CO

^

ec a .-^

:S "fi o

CO —J

.a<2a

k

3 w

0) ec

CH <D CO 0>

a

"C 3 o c", 'a

o teC tu

För elever enl. 1 b) studier under högst 3 år till stud.ex.nivå antingen vid allm. läroverk (stipcndierade studier) eller vid statligt internatgymnasium.

a

ft-

a

o u a u o

HH O

•~l

tec

+-> 3 CO t* :© ^ +-> ( M

3 S f- t—i

*J °a teC

o

S

3 O

:S teC

o

o

o a »a '.2 "° ° fla CJ f>

L>

O

CO 4-> tU

a o M

O

CO

teo :«

*-i "C

2£

Innan enhetsskol. fullst. genomförande (400 + 300 =) 700 tim. vid instruktörsskolorna. Efter enhetsskolans fullst. genomf. för alla viss utbildn. i främst modersmål samtpedag. och psykologi. För elever från 9y därutöver viss komplettering.

o

(400 + 300 =) 700 tim. vid resp. instruktörsskolor för elever som icke innehar realex. eller genomgått enhetsskola. Efter enhetsskolans fullst. genomförande utgår denna utbildning.

°a te 3 O

"és

2. Utbildning intill fullst. instruktörsutbildning

+J — 3 ^

2. Utbildning intill uoff.examen

is ™

Innan enhetsskolans fullst. genomförande för elever med lägre skolkömpetens än realexamen studier under 2 läsår vid centralt anordnade kurser. Efter enhetsskol. ej någon sp. allm. utb. förut. 300 tim. viduoff.skolan.

:0

Intill enhetsskolans fullständiga genomförande: studier vid läroverk enl. I 2) för uppn. av realexamen. Studietid 2 år. Efter enhetsskolans fullständiga genomförande utgår all allm. utb. för uoff.asp.

CO CO

III. Underbefäl (instruktörer)

"3

För elever enl. 1 b) f ö r e inträdet vid krigsskolan 150 tim. matematikunderv. U n d e r krigsskolan, vid denna samhällskunskap 140 tim., vid lärarhögskolan psykologi o. pedagogik 180 tim. För elever enl. 1 c) ytterligare kompletterande utbildning för uppnående av realexamenskoni[)etens.

"S.BP

För elever enl. 1 b) och c) studier vid läroverk i det allmänna skolväsendets regi för studentex. kunska2. Utbildning per i modersmål, historia m. samt. o. n i . off.exa- hällslära, matematik (Ig), fysik (Ig), inen vid krigs- engelska (Ig) och tyska (Ig, rg); tillval, kemi, (Ig), geografi (Ig). Stuskolan dierna fullgjorda före påbörjade av krigsskolan; för 1 b) under 2 år, för 1 c) under 3 år.

3 II. Underofficerare (kvartermästare, chefsinstruktörer)

a) studentexamen (regelmässigt) b) folkskola, realexamen el. enhetsskola

teC.2 a co

a) studentexamen (även avi. å praktiskt gymnasium) b) realexamen (kvalific. betyg); enhetsskola (kvalific. betyg) c) folkskola (under övergångstiden)

•g a

a) studentexamen b) realexamen (kvalific. betyg); enhetsskola (kvalific. betyg) c) folkskola + genomgången instruktörsskola (se nedan under III 2)

«1

1. Villkor för rekrytering

te a

BP

CO

2 =a

f al

•a 8 1 tec 3 TJ s o o

s °a

Ö CJ CO t o

is s 3

»-1

t

•^

: 0 .£j

1 33 t-. +_J T

.PH

CO

B

« .!-§ h <-ft £2 G a Al « 3 £3 £ O O

.* 1 éc2

'co a

ft+J

t-

3 G •3 G o CO =a 3 : L :a G tu T3 °a ^

ft °o a s

CO

> a «2 ec

<— ~ -

o-g »

=0 r^H

oj

E ti

Cv

:- ft -- lX<

CO

<o o a X a » o + J 01 3 O a CO Q , - 3 3

>

> :0

>

(H

>

ft ft

teCG3 3 ÖC

12 B

sa ö x 3

<o ca 1° a> o G teo

° O ÖD

o

•fe <o w S 1? 3 & • * . 3

t-, »a M

fcO

§ B tu * 32 ""

3 ti .2 to T3 >> . T3 3

co t-i

32 + J ^ ^ ^ a ^ °a ^ ^ « ^H -rj M . 'C +J « X o tec B

72 o

S° a F—l + J t-t " —< a <u te—i c

O +J'H

1)

teCÄ -3 t£

O —J»

«a ^ > sa 2 >

(H u SO mn

"So

292 Även remissinstansernas synpunkter har i kapitel 3 ingående redovisats. Ett flertal myndigheter har härvid velat framhålla som vanskligt och orealistiskt att i den utsträckning, som enligt deras uppfattning skett, förskottera resultaten av den pågående omdaningen av skolväsendet. Sålunda påpekar skolöverstyrelsen, att inför ovissheten om den kommande utvecklingen bör frågan om de betygskrav, som lämpligen bör uppställas för aspiranter från enhetsskolans olika linjer, ställas på framtiden. Skolöverstyrelsen finner också olämpligt att under övergångstiden fram till enhetsskolans definitiva genomförande uppställa krav på realexamen som rekryteringsbas. Genom ett sådant krav bortryckes enligt överstyrelsens mening den breda grundval för rekryteringen, som skulle kunna möjliggöra ett önskvärt personalval. Beträffande de s. k. orienteringsämnena anser skolöverstyrelsen, att under den militära utbildningen tillräcklig uppmärksamhet bör ägnas även sådana allmänbildande ämnen, som ej kan anses nödvändiga för den militära fackutbildningen men väl för den blivande officeren. Överstyrelsen varnar för den forcering av studiegången, som enligt dess mening framförallt reservantförslaget i olika avseenden innebär, likaså för den koncentrationsläsning som föreslagits. Försvarets skolnämnd anser att, liksom tidigare av försvarets skolutredning föreslagits, utbildningskraven för underofficerare i allmänbildande ämnen bör avse fullständig realexamen. Enligt nämndens mening blir det fördenskull nödvändigt att framdeles bereda de aspiranter, som erhållit avgångsbetyg från enhetsskolans klass 9 a eller 9 y, möjlighet att i erforderlig utsträckning komplettera sina kunskaper. Nämnden tillägger, att, då tillfälle därtill knappast kommer att erbjuda sig i de allmänna skolorna, det torde bli en försvarets angelägenhet att sörja härför. Även försvarets skolnämnd varnar för de förslag till koncentrationsläsning, som de båda alternativen rekommenderat, ävensom för den forcerade studietakt, vilken enligt nämndens uppfattning blir en konsekvens av de uppgjorda studieplanerna. Liksom skolöverstyrelsen framhåller slutligen skolnämnden, att den allmänbildande undervisningen å olika nivåer skall tjäna icke blott yrkesutbildningen i begränsad mening utan även andra för den militära befälsutövningen ytterst betydelsefulla syften. Sedan de olika befälsordningsförslagen framfördes har under de sista åren en del av här aktuellt frågekomplex, nämligen frågorna rörande försvarets läroverk, på särskilt sätt aktualiserats. Sålunda har föreståndaren för militärpsykologiska institutet, docenten Jan Agrell, publicerat en ingående undersökning rörande den pedagogiska och sociala miljön vid läroverket ävensom rörande läroverkets elevmaterial och dettas sociala, intellektuella och kunskapsmässiga problematik (Försvarets läroverk, en pedagogisk och psykologisk undersökning, Stockholm 1957). I riksdagens revisorers berättelse 1958 slutligen har till särskild granskning upptagits elevtillgången vid läroverket. Utredningen upptager denna fråga till behandling i ett särskilt avsnitt.

293 C. Skolsituationen. — Den fortskridande skolreformen Mot de synpunkter rörande behovet av civila kunskaper hos det aktiva yrkesbefälet, vilka inledningsvis berörts i detta avsnitt, synes intet i princip vara att invända. Även framgent föreligger behov av en tillräcklig allmänbildningsbredd på envar nivå för befälets uppgifter som utbildare. På samma sätt kräver den rent militära specialutbildningen i många avseenden civila kunskaper som grund för att på rätt sätt av eleverna kunna tillgodogöras. Frågan blir emellertid om det även fortsättningsvis skall anses vara erforderligt att efter den militära aspirantanställningens påbörjande tillföra eleverna ökade allmänna kunskaper och om i så fall denna undervisning lämpligen bör ske efter i stort sett nuvarande normer, alltså inom det militära systemet, eller principiella förändringar beträffande formerna för den kompletterande allmänutbildningen bör komma till stånd. Då ställning i dessa avseenden skall tagas, synes det nödvändigt att beakta den aktuella situationen inom det allmänna skolväsendet. Utredningen vill i korthet här beröra densamma. De två senaste decennierna har präglats av ett intensivt intresse för skolan och dess problem. I takt med de stora förbättringarna av de enskilda medborgarnas ekonomiska villkor har föräldrarnas intresse och möjligheter stigit att bereda barnen en gedigen skolutbildning. Från statsmakternas sida har samtidigt visats ett motsvarande aktivt intresse för skolfrågorna. Efter de stora förberedande skolutredningarna under 1940-talet beslöt 1950 års riksdag, att åtgärder skulle vidtagas att framdeles genomföra en på nioårig allmän skolplikt grundad enhetsskola. Som beslutet formulerades skulle denna skola vara avsedd att, i den mån den tillämpade försöksverksamheten ådagalade lämpligheten, ersätta folkskolan, fortsättningsskolan, den högre folkskolan, den kommunala mellanskolan och realskolan. I anslutning till detta beslut vidtog under direkt ledning av skolöverstyrelsen och en inom denna särskilt inrättad försöksavdelning en år efter år utvidgad försöksverksamhet inom olika delar av landet med olika former av enhetsskola. Omfattningen av denna verksamhet hade läsåret 1957/58 stigit till 5 715 läraravdelningar, varav på högstadiet (klasserna 7—9) 850 avdelningar. Antalet elever uppgick i allt till 142 495, varav 22 788 tillhörde högstadiet. Även andra delar av skolan har genomgått väsentliga förändringar. Genom gymnasiereformen 1953 erhöll den gymnasiala utbildningen vid de allmänna läroverken tre linjer, förutom de redan existerande, latin- och reallinjerna, även en allmän linje. Varje linje erbjuder i de högre ringarna olika greningsmöjligheter. Denna nya organisation av gymnasiet har endast hunnit verka ett fåtal år. Möjligheterna att entydigt överblicka dess resultat och effektivitet synes ännu ej vara för handen. Förutom försöksverksamhet i direkt anslutning till enhetsskoleformen har även i övrigt en rad av försök kommit till stånd och pågår alltjämt inom de redan existerande skolformerna. Här kan exempelvis nämnas prov

294 Tabell 16. Beräknad sammansättning av befolkningen vid slutet av åren 1960, 1965 och 19701 (Utdrag ur tabell 16, Statistisk årsbok 1958) Män

Kvinnor

Åldersår

— 4 5— 9 10—14 15—19 20—24 25—29 30—34 35—39 40—44 45—49 50—54 55—59 60—64 65—69 70—74 75— Samtliga Därav —14 15—39 £40—64 65— s

312 280 302 282 229 559 210 931 230 232 269 227 274 365 275 490 271 818 241 993 213 474 183 104 156 463 127 772 98 304 109 148

257 800 272 700 310 900 303 700 237 100 218 000 234 500 268 000 270 600 269 400 261 700 226 000 189 500 150 200 113 400 133 100

251 700 257 100 272 700 312 600 310 200 240 700 218 000 233 500 265 900 267 300 263 600 251 600 210 200 167 600 123 100 144 200

258 600 251 200 257 200 274 600 319 200 313 400 240 600 217 200 231 900 263 000 262 000 254 000 234 400 186 000 137 300 156 200

296 635 288 321 221 625 205 359 229 077 264 104 268 229 269 218 268 317 246 513 221 781 196 995 173 344 142 187 110 657 133 025

243 900 258 600 296 900 295 000 234 600 217 500 233 700 264 100 265 300 264 500 260 200 233 800 202 200 168 100 132 000 159 600

238 000 243 600 258 700 302 800 305 000 238 000 217 700 233 100 262 500 262 800 259 900 252 500 221 000 183 000 141 400 175 400

244 500 237 800 243 700 265 500 312 900 308 200 238 200 217 200 231 900 260 300 258 700 252 700 238 900 200 000 153 900 190 100

3 506 4423 716 6003 790 0003 856 8003 535 3873 729 2003 795 4003 854 500 |•' 11 j 844 121 841 400 781 500 767 000 806 581 798 600 740 300 726 000 1 260 2451 261 3001 315 0001 365 0001 235 9871 244 9001 296 6001 342 000 1 066 8521 217 2001 258 6001 245 3001 106 9501 226 0001 258 7001 242 500 335 224 396 700 434 900 479 500 385 869 459 700 499 800 544 000

Vid beräkningarna har räknats med ett antaget immigrationsöverskott.

med s. k. särskild realexamen ävensom försök med orienteringskurser i de naturvetenskapliga ämnena i gymnasiets båda högsta ringar. Av stort intresse har också inom gymnasiet varit försöken med s. k. särskild prövning i studentexamen för läroverkens egna elever och som avsett rätt att i förväg avlägga examen i visst eller vissa ämnen. Denna möjlighet har numera stadgeenligt stadfästs. Vidare kan beträffande gymnasiet nämnas försök med förläggande av vissa skriftliga prov i studentexamen tidigare än till vårterminen i sista ringen. Skolsituationen under det sista decenniet har emellertid också på ett särskilt sätt präglats av befolkningsutvecklingen med en kraftig ansvällning av de skolpliktiga åldersklassernas numerär. Dessa förhållanden har givetvis försvårat en fortsatt utökning av den obligatoriska skolplikten och ställt starkt ökade krav på de högre skolformernas examinationskapacitet. Samtidigt har det, särskilt under de allra senaste årens konjunkturdämpning på arbetsmarknaden, blivit ännu angelägnare att kunna ge ett allt större antal ungdomar organiserad yrkesutbildning. I tabellerna 16 och 17 har denna befolkningsutveckling illustrerats. Tabell 16 lämnar en uppställning av hela befolkningens sammansättning år

295 CM I> OS

I>

O

r» r^ eo in o cs cr.

CS

00 CO CO CD kO "t 0i 05 c;

00 CM Cs

CO 00

00 • *

GO CI OS

r^

CO

t> CO

cr.

_ o

OS

00 OS 05 -T CI m OS OS O

CO CS

zr. CO CO m c OS

O OS OS rf CI 03 CD os

CO CO OS

tc m i^ W OS cr.

CM O 00 OS o

c o

T-

CO

o 1o-H

m rf

1H 1-1

o o TH T-l

CD

CD CO

0C CO

in -T CO in 1-^ o CS cr. os

cr. TH ^H m O O o o 1-H 1-1

CO CO rf rf O O

_ _ t^

CM

rr CD

CO

^

1-H 1-H

CS1 r"

CO CM CD CO

-T (Cl

o co Os CM m -<f O O o

i> m rf CS O O

O l> C51 r-

CM CM CD CD

o OD CS CO

rr rr CM rr

OD CO CS

O CO CO CD

yl

'i

[>

T~l

t-*

T-l

co

CO

1 *

i> CO

T-l

1-1

o o os o TH

e» 00

CO co CD OS as

O OS r» CM PQ in CS OS cr. 1—1

o

r~« r» OS CS OS m 00

1 *

C3

r- to i^- os m OS os os

in m i^ OS m CS OS cr. I>

CO l>

i.O

T?

OS ©

os OS O1-1 CD T - CO CS CT CI CS O o

1-1

in

T*

^ •

~

,

CM in

CM O

o TH 1-1 o o

^

m m m o 7-1 TOH ioH CO CM

CO in

Cl

o o

T-:

TH

1-H

r

m i> I> 00 CM CM

CD

1-1

w oo o CN lO o o o TH TH 1-1

CO OS

CO OD r« CM lO lO O o o

Tj< CO m CD

O CD CD T-l

OS

m os 1-H

^

TH

O

1^- lO m lO

m o o TH iH rH o

CO CO lO m if) o

o 1-1 o 1-1 CD

00 OS

T-l

W

m o o i-i TH

m

OS

OS T-l

i-i

os

r-

" 1-1 Tf — -m O 1^ CI TH

1-H

CI

" "

m CD rCI o 1-H CI — CI 1-H

TH

CO CM CM

1"- C! 00 Cl CI

T-

""* *"*

OS *!f CM

1-1 TH

CO rf CM i-H

• ^

CO CM

" TH

r» a) o CI CM CO

*H 1-1 r-

CI

c r. cr CI CI

^ ^ 1-1

00 os rr CM 00 CM CM CI

CO CI i — OS OS ,H CM CI CI

1-1

1-H

— ^ ^

m OS m oo CT. O

LO

o 1-H

iT-

lO 1^ TH

^ 1-1 1-1 CO

m m o o o TH TH T-<

^

CO CO 1^ O 1^ CM CM

I> CO I> CM CM

CO

<M CM

CI

• "

"

CO CI C» CS — 1 TCM CI

OO CD CS1 r-

Cl C-i CM

-* ~" 7-1

CD C

,-H

CI CO

X)

•<3

[>

cr;

O

T-l

co CO rf

m rf

rf

CM CM I> rf

**

00 rr

rf

CD CO CS

m

OD CO

*H

1-i

in CO CS

r-o l>

^ CD CS

1-H 1-H

rf

c rr

00 CO

1-H

CS CO CO 1> CM CM

rr

i>

rf

T~l CO CM rf

O O

l> I>

rr CM O

os -<r

co rf

m

00 CO

00 rf

OD 00

m rf

o m m m c m

r_l

l>

co — m C ) r^o-1 1

CM Cl CO CM TT rCM Cl CM

1-1

^ 1-1

CO CO OD1 r-

CO CS CM O

O

^ ^

CS CM 00 oo CM CM TH ,_l

CM O

Cl

co

CO

r-

I>i

c-i Cl

i^ OD »t CM Cl CM

rf CO 00 O CM CM

CD OS

1-1

O l> rf l>

C CM CS

CO OS

CM r* O

i—1

l> Os CO t>

O CD CS

C CM CS

CS O

OD O CM

o

m

rr

oo

co

rf

t>

1-H

o m

rf rf OS

T-H 1-H

" ™ CO —< — I> Cl TH

1-1

Cl Cl

^

7-1

Tf m O CM Tf CO CM Cl Cl

1-H

^ ^ 1-1 CS Cl CD I> CS 00 CM Cl CM

1-1 1-1 rH

co [^ CO CS 00 o CM Cl CM

r **

1-1 1-1 TH

CD fH a; 05 CM Cl Cl

00 l> CM 00 CD CM Cl 1-H

i-H

« * 1-1 TH T_l

1-H -pH •<Cf OD

O o TH

1-H

TH

m

1-H C O

1-1 1-H

1-H

m

CO rf CD CM OS OD

CS

m os

CO OS C/) CM Cl Cl

1-1

"

TH

CD o C CS os CM Cl Cl

o

1-H

1-1

1-H

o m

^

CS CM Cl i-H

TH

i-H

co en

CM

1-1 T H

m os

00 CO I> CD o CM Os

CM CO OS Os

"t CO CO CO CM CD OS

O CO Tf O OS OD

CS r» CM CO Cl rf OS CD OS

m co

1-1 1-1

c;

m cs

m Os 1-H

CD

m os

o CO OS 00

^ i^ CD

O

CO CO CO CM -T" O OS CD CS

rf

TH

CO CM o CO m OS oo CO

I> t> TH O CO co

CO' cs

O T^ CM CM

m m OD

co m

1-H 1-H

cr. cr.

1-H

o

O

O

CO -T

HT

c; cr. cr. rf

|

CO

m

CO

[^

i-^.

CD

m

m T^ 00 00

OD

CO

t> 00

m rf

m

co

OS

i>

o

co

CD rf

t> CO

00 CM CO 00

m

[>

00 CO CD CO

m

co l> 00

CM CM rf

CS I> CD O0

O CO CS CO

OS

l> CM rf l>

CM in i>

CM rf CO CO

m rf

CO CD

m co co rf CO

O S CO i-H C M

co

g [ C

>

-o ^~. "ö J: 73 ^ "Z *w

u

"CS r^ as O

^

•"*

O TH •^ 1 as

<

.

CJ c; -3 •a C3 C3

•K CM

-* 1 S2TTHH 1 H ^2 co v

0) — ' o ^ rX-

k

PH

XX

"n

i

^r m

OD CD

00 00 rf

CO t^ m HH O co OS CS 00

I> T H OS rH [^ Cl

i—i

OS 00 rf

rr

l> 00 CO 00

ös

1-1

^-

1-H

00 1-H

-

i-H OD OD

y-<

1>

CM T H

•

u

o

I> CO

l> CO CS

1-1 TH

TH

(M CD OS

rr

r-l

TH 1-H

CO

[>

o-1 c; TH y-l 1

r-l

OD

™

00 l> IH CO CM CM

TH

00 in

o 1-1 TH

cr. 00 in cr. CO

1-H

l> CO in OS o CI OS o O

1-1 T-l

CD -r^ T H CM TH TH

"

1-1

O I>

m m o 1-H rt o o ,-H

1-1

O T-^ TH 1-H

"

rf r- m CM lO m o o TH o 1-H T H lO CO in in o O

00 CS

[>

i> in CS CD

OS OS CO i—l CM

m m c^ c_o 1-1 1-1 Tj< Cl

m m o o T-^ 1-1 7-1 o

CM

1-H TH

o o

CO Cl

C-i

1-1

00 rf

CO Cl Ho Cl m

00 CO lO O o OS o o TH

1-1

TH

>*

m m o TH 7-1 o 1-1

o

TH

rr CI rH CS o Cl CS o o 1-1 1-1

o o cr 1-1 1—1 T-H o

T-l

CO

TH

*••

O

m

CD m co CO in l^ O cr. CS

t»> w

C-

296 1950 samt den beräknade sammansättningen vid slutet av åren 1960, 1965 och 1970. Tabell 17 lämnar i anslutning härtill vissa upplysningar beträffande de åldersgrupper, som har direkt inverkan på skolväsendet och dess omfattning. Som framgår av tabell 17:11 har kulmen, i vad gäller antalet skolpliktiga i åldern 7—14 år, redan passerats, medan realskoleåldrarna (13—17 år) visar sina högsta tal vid slutet av 1950- och början av 1960-talen. För gymnasieåldrarna (17—21 år) ligger de största talen omkring 1960-talets mitt. Mot slutet av 1960-talet synes de speciella svårigheter, som de stora ålderskullarna innebär, komma att minska. Sålunda k a n det obligatoriska skolväsendet — innefattande en 9-årig skolgång — beräknas fullt utbyggt 1972 innefatta omkring 860 000 elever. Som jämförelse kan nämnas, att läsåret 1956/57 det sammanlagda elevantalet i skolålderns nio första klasser för samtliga slag av heltidsskolor uppgick till ca 970 000. Av speciellt intresse ur militära rekryterings- och utbildningssynpunkter torde vara att i anslutning till nu återgivna siffermaterial kunna konstatera, att de för underbefälsanställning cch utbildning mest aktuella åldersklasserna, nämligen åldrarna 18—20 år, visar de högsta siffrorna under åren 1961—1966 med varje åldersklass under denna period omfattande mellan ca 120 000—129 000 individer, varav ungefär hälften män. Som jämförelse är att notera motsvarande tal under större delen av 1950-talet, vilka varierat mellan ca 81 000 och ca 96 000 individer. De för rekrytering och utbildning till officersyrket aktuella åldrarna 19—21 år når sina högsta tal något år senare. Den beräknade siffran för gruppen 20— 21 år 1965 är ca 129 000 individer, medan talen för denna åldersgrupp under åren 1954—1959 legat mellan ca 81 000 och 94 000. Samhällets och de enskildas ökade resurser jämte nu redovisade befolkningsutveckling kan också på sitt sätt utläsas i den utveckling beträffande antal elever i realskolor och gymnasier, som ägt rum under det senaste decenniet, och för vilket siffrorna i följande uppställning kan tjäna som belysning. Elevantal Läsår

1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 1958/59

Realskolan

Gymnasiet

59 816 66 828 74 170 79 445 83 713 87 087 89 690 94 221 101 058 104 065 104 765

13 909 14 271 14 833 15 618 16 654 18 906 21 475 23 876 26 391 29 174 32 638

297 På motsvarande sätt har antalet individer, som avlagt realexamen och studentexamen, stigit. Här återges ett sammandrag av de uppgifter härutinnan, som återfinnes i Statistisk årsbok 1958 (tab. 353 och 354). Antalet avlagda realexamina

åren 1948-—1957

5 175

5 311

5 536 6 239

5 713 5 728

5 737 6 717

6 986 7 170

7 463

7 983

7 ^0 71 71 1

U

8 384 9 455

8 883 9 936

Pojkar Flickor

4 snn

Samtliga

9 975|10 328 11 775 11 4 4 l | 12 454 14 158|l5 440| 16 672 17 839| 18 819

5 ni7

Antalet avlagda

studentexamina åren

Samtliga År

1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957

i-

ö RÖO KltJU

1948—1957

Män

Medelålder, år

Allm. Latin- RealAllm. Latin- Reallinjen linjen linjen Summa linjen linjen linjen Summa

Män

Kvinnor

Samtliga

1 478 1 597 1 779 1 775 39 1 975 57 2 134 41 2 396 65 2 616 67 2 891 1 450 2 708

20,3 20,3 20,4 20,3 20,4 20,4 20,3 20,3 20,3 20,3

20,0 20,0 20,0 19,9 20,1 20,0 20,0 20,0 20,0 20,0

20,2 20,2 20,2 20,1 20,3 20,2 20,2 20,2 20,2 20,1

— •— —

2 663 2 688 2 718 2 744 2 885 2 882 2 923 3 276 3 595 3 149

4 141 4 285 4 497 4 519 4 899 5 073 5 360 5 957 6 553 7 307

— — —

24 36 28 38 47 738

613 658 749 703 759 848 964 945 1 066 968

1 999 2 037 1 953 1 986 2 069 2 080 2 081 2 333 2 568 2 317

2 612 2 695 2 702 2 689 2 852 2 964 3 073 3 316 3 681 4 023

Beträffande antalet realskoleelever må dock framhållas, att ökningen av denna kategori kan förväntas upphöra och att under följande år tvärtom en nedgång i antalet elever vid realskolor är att påräkna, beroende på en pågående omorganisation av realskolan med den övergång från 5-årig till 3-årig realskola, vilken statsmakterna år 1956 beslöt i syfte att möta de organisatoriska problem, som de starkt växande ålderskullarna innebar. Däremot är att förvänta, att även de närmaste åren antalet utexaminerade från realskolorna kommer att stiga. Den omdaning av skolväsendet, som genom principbeslutet 1950 inleddes, fick 1957 sin logiska fortsättning i statsmakternas detta år fattade beslut angående riktlinjer för enhetsskoleorganisationens slutgiltiga, allmänna genomförande. I samband härmed tillsattes 1957 års skolberedning, med uppgift att i en sammanfattande utredning göra en samlad bearbetning och prövning av erfarenheterna från försöksverksamheten och en ytterligare precisering av skolans målsättning i anslutning till 1950 års principbeslut. I den proposition (prop. 1957: 106), som låg till grund för beslutet, uttalade departementschefen, att han utgick ifrån att statsmakterna senast

298 vid 1962 års riksdag skulle kunna fatta beslut om enhetsskolans definitiva utformning och i anslutning därtill om det slutgiltiga tidsschemat för en allmän övergång till nioårig enhetsskola. Som riktpunkt för planeringen angavs läsåret 1962/63, från vilket år en allmän övergång till obligatorisk enhetsskola skall ske. Helt genomförd beräknas enhetsskolan enligt denna planering bli från och med läsåret 1972/73. I samband med här redovisade beslut vidtogs också en ytterligare intensifiering av försöksverksamheten inom olika skolformer men framför allt inom sådana, som innefattade försök med enhetsskola. Beträffande den framtida utformningen av gymnasierna anmälde departementschefen i förberörda proposition, att de egentliga gymnasiefrågorna lämpligen ej kunde göras till föremål för någon mera definitiv och sammanfattande utredning, förrän att under ett antal år erfarenheter kunnat inhämtas från de upprättade försöksgymnasiernas verksamhet. Vid en sådan tidpunkt syntes också verkningarna av 1953 års gymnasiereform med större säkerhet kunna bedömas. Sammanfattningsvis kan i anslutning till det nu redovisade konstateras att under det sista decenniet en väsentlig ökning skett av antalet individer, som erhåller utbildning över den nuvarande folkskolenivån, både absolut och relativt. Det är att förvänta, att denna ökning fortsätter. Men det måste också konstateras, att den fullständiga utbyggnaden av skolsystemet till en 9-årig allmän grundutbildning jämte till denna anslutna olika högre skolformer icke kan beräknas i sin helhet vara genomförd förrän om halvtannat decennium eller i början av 1970-talet. Ej heller är det möjligt att i dag få en entydig uppfattning om det faktiska kursinnehållet i dessa skolformer eller om de olika linje- och ämnesvariationer, som kominer att innefattas i desamma. Svaret på sådana frågor kan ej ges, förrän resultatet av den intensiva forskning och försöksverksamhet, som igångsatts, kunnat sammanfattas, bearbetas och utmynna i slutgiltiga förslag att av myndigheterna stadfästas. De varningar att förskottera resultaten av en pågående omdaning på skolans område, som uttalats i remissbehandlingen av befälsutredningens förslag och i diskussionen kring dessa och arméchefsförslaget, framstår mot bakgrunden av dessa förhållanden än betydelsefullare. Då man söker bedöma de konsekvenser, som de nu redovisade förhållandena kan få speciellt för det militära rekryterings- och utbildningssystemet, synes det klart, att, med hänsyn till den berörda stora höjningen av allmänbildningsnivån, vikten av tillräcklig allmänbildningsbredd hos envar kategori utbildningsbefäl blir än mer framträdande. Denna höjning av allmänbildningsnivån har bl. a. kommit till uttryck i det starkt ökade elevantalet i de högre skolformerna liksom i det starkt utökade antalet utexaminerade med real- eller studentexamen, som här redovisats. Men det står också klart, att en viss del av de för utbildning till yrkes-

299 befäl av skilda kategorier potentiellt lämpade, i första hand intill skolreformens slutgiltiga genomförande, kommer att stå utan erforderlig allmänbildningskompetens, n. b. om även fortsättningsvis i princip samtliga värnpliktiga skall utgöra rekryteringsgrunden för de olika befälskårerna. Utredningen anser det vara en bjudande plikt att slå vakt om denna princip såväl ur samhällssociala och psykologiska synpunkter som med hänsyn till en rent yrkesmässigt effektivast möjliga rekrytering. Det blir då nödvändigt att under den militära yrkesutbildningens gång komplettera allmänbildningskunskaperna i erforderlig utsträckning. Övervägande skäl synes enligt utredningens mening tala för att denna komplettering även fortsättningsvis kommer till stånd inom det militära utbildningssystemet, alltså vid instruktörsskolor och vid försvarets läroverk. Vad angår försvarsläroverket anser utredningen det emellertid vara av vikt att beakta de vägande synpunkter, som av olika instanser framförts särskilt beträffande den pressade studietakten å studentlinjen samt begränsningen av studieomfånget inom de olika linjerna vid läroverket. Det framstår angeläget att här åstadkomma förbättring. Förslag i sådant avseende har redan framlagts i anslutning till frågan om utbildningen till aktiv officer (kap. 7). I detta sammanhang må ytterligare endast framhållas de synpunkter beträffande bibehållande av försvarets läroverk, som framförts i docenten Agrells tidigare nämnda undersökning rörande försvarets läroverk. Agrell skriver under »Allmänna synpunkter i anslutning till arméchefens förslag» bl. a. följande (sid. 277 f.). Både för utbildning av de instruktörer och värnpliktiga, som skola gå vidare på officersbanan, och för komplettering av de instruktörers allmänbildning, vilka skola gå vidare på underofficersbanan, har FL en given mission att fylla. Att som arméchefen låta det civila skolväsendet omhänderha denna utbildning är ej realistiskt. Gymnasierna för vuxna äro avsedda att betjäna helt andra kategorier av studerande och deras studieordning, schema och terminsindelning äro icke avpassade efter de militära kraven. Agrell finner att arméchefsförslaget på denna punkt innebär en tillbakagång, i synnerhet med beaktande av att man redan har försvarsläroverket organiserat och försett med erfarna lärare för just det elevmaterial, som det här är fråga om. Då det gäller betydelsen av att bibehålla bredast möjliga rekryteringsbas, synes det vara av intresse att erinra om de undersökningar beträffande den s. k. begåvningsreserven, som utförts under senare år. I första hand anmäler sig härvid den undersökning, Reserverna för högre utbildning. Beräkningar och metoddiskussion (SOU 1958: 11), som av numera professorn vid Göteborgs universitet Kjell Härnqvist utförts på uppdrag av 1955 års universitetsutredning. Undersökningarna avsåg att uppskatta hur stor del av en åldersklass, som skulle kunna avlägga realexamen respektive studentexamen, samt hur stor del av en åldersklass, som har kvalifikationer järn-

300 förliga med deras som nu går till teknisk högskoleutbildning. Med reserver avsågs de grupper, som enligt beräkningarna skulle kunna tillgodogöra sig utbildning av nämnt slag men som nu ej får tillfälle att göra det. Beräkningarna gav vid handen, att av en åldersklass manliga individer drygt en fjärdedel (27,8 %) skulle vara kapabel att avlägga studentexamen och omkring hälften (51,4 %) realexamen. I verkligheten avlade av det undersökta materialet — folkskoleavdelningar, klass 4 vårterminen 1945 samt realskoleavdelningar, klass 45 och 3 4 vårterminen 1949 — 8,2 % studentexamen och 18,8 % realexamen. Reserverna av manliga individer skulle alltså enligt beräkningsgrunderna för åldersklassen ifråga utgöra: studentexamenskapabla ca 19—20 % och realexamenskapabla ca 33 %. Undersökningarna gav vidare vid handen, att reserverna, relativt sett, var större inom socialgrupperna 2 och 3 och å orter, som saknade högre skolformer. Vad beträffar beräkningarna för reserver för teknisk-matematisk utbildning, visade resultaten, att ytterligare 2—3 % av åldersklassen borde ha förutsättningar för sådan utbildning. Eftersom gruppen nu omfattar 2,5 % av de manliga eleverna i åldersklassen, borde alltså, sammanfattade professor Härnqvist, en fördubbling av gruppen med kvalificerad teknisk utbildning vara möjlig. I en kommentar till nu nämnd utredning har professor C. E. Quensel gjort vissa erinringar beträffande de använda metoderna för utbildningsreservens bestämning och anfört, att skolbetygens värde som prognosvariabler vid beräkning av utbildningsreserver måste bedömas som mycket ringa. I anslutning härtill har Härnqvist anlagt vissa kompletterande synpunkter till sitt förut redovisade material. Han anmäler, att han ej k a n instämma i professor Quensels nämnda omdöme. I anslutning härtill redovisar Härnqvist resultatet av alternativa beräkningar, som genomförts på grundval av en korrigerad beräkningsmetod. Beräkningarna visar en viss minskning i förhållande till primärundersökningen beträffande antagligt kapabla; större, relativt sett, i fråga om studentexamen än i fråga om realexamen. Härnqvist anser dock fortfarande reserverna som stora. Även om det är vanskligt att med ens någorlunda säkerhet kunna uttala sig om utvecklingen på lång sikt, synes dock många omständigheter tala för att även efter enhetsskolereformens fullständiga genomförande och ytterligare utbyggnad av högre skolformer ett behov av möjligheter för kompletterande allmänbildning i större eller mindre omfattning kan komma att föreligga inom det militära utbildningssystemet. Av intresse är här att anföra de synpunkter docenten Agrell anmält i sitt nämnda arbete ang. försvarsläroverket. Han skriver (sid. 224 f.). Bildningsnivån för officerare skall enligt arméchefen vara studentexamen, medan för underofficerare och underbefäl enhetsskolans a- eller g-linje skulle vara tillräcklig. För de som genomgått dennas y-linje skulle sannolikt komplettering visa sig vara nödvändig. Arméchefen anser, att man efter den påbörjade stora utbyggnaden av vårt skolväsende och genomförandet av enhetsskolan icke

längre behöver befara, att ynglingar icke inom det civila skolväsendet få den skolning de behöva för att bli officerare. Detta förutsätter dock, att vi i anslutning till den kommande enhetsskolan icke skulle behöva ha att göra med några felaktiga linjeval inom skolan. Så kan emellertid alls icke antagas bli fallet. Visserligen kommer det förbättrade skolväsendet, som arméchefen påpekat, att medföra att flera ynglingar än tidigare få högre skolning och att alltså den s. k. begåvningsreserven minskas. Men — denna minskning kan icke antagas bli av den storleksordning, att det icke kommer alt kvarstå ett absolut sett mycket stort antal ynglingar, vilka ha de olika psykiska och fysiska förutsättningarna att bli officer, men som icke ha den skolmässiga kompetensen härför. Man måste nämligen hålla i minnet, att vidgningen av skolväsendet är mest påtaglig t. o. m. det nionde skolåret. Efter detta kommer även i fortsättningen endast en ganska liten procent att gå till gymnasierna, mindre ju sämre underbyggnad enhetsskolan kommer att ge. Ett sådant resonemang gäller icke minst för de mera praktiskt inriktade, vilka dock mycket väl även kunna ha goda teoretiska förutsättningar för studier. Dessa gå till y-linjen och sedan kanske till yrkesskolor e. d., till vilka man i detta sammanhang kan räkna instruktörsbanan i det militära. Av detta följer, att man måste räkna med att bland dessa instruktörer, vilka kunna anställas vid 17 års ålder, bör finnas ett icke ringa antal ynglingar, som med fördel skulle kunna utbildas till officerare. Likaledes måste det bland de 19åriga värnpliktiga finnas åtskilliga f. d. elever i 9y och även 9a, vilka äro lämpliga som officerare. Detta medför, att man med all sannolikhet även i fortsättningen måste räkna med att det finns behov av en 'lång väg' från instruktörer eller värnpliktiga utan studentexamen, även om antalet kan förmodas sannolikt bli mindre än f. n. Avgörande torde vara, att urvalet av dessa nya långvägare göres så tidigt, att de kunna uppnå bataljonschefskompetens vid ca 35 års ålder. Det synes också i detta sammanhang vara av intresse att nämna de redogörelser rörande resultaten av försöksverksamheten med enhetsskola, som sedan en följd av år lämnats av skolöverstyrelsen. Av dessa redogörelser har framgått bl. a., att inom linje 9y hittills återfunnits en relativt stor grupp av elever med hög allmänbegåvning. För vissa av sådana elever kan tillkomsten av s. k. praktiska gymnasier bli av betydelse och därmed även för officersrekryteringen. För närvarande pågår utredning rörande dylika gymnasier. D. Utredningens synpunkter och förslag Utredningen vill sammanfatta sina synpunkter beträffande behovet för det aktiva yrkesbefälet av kunskaper i allmänbildande ämnen och den ordning, enligt vilken sådana kunskaper lämpligen bör förvärvas, enligt följande. Underbefäl

Det synes i princip angeläget att slå vakt om möjligheterna till bredast möjliga rekrytering till underbefälsyrket. I första hand under perioden före enhetsskolereformens slutliga förverkligande kommer därför en fortsatt utbildning i allmänbildande ämnen för de blivande instruktörerna att

302 te sig nödvändig. En sådan utbildning synes lämplig att även fortsättningsvis förlägga inom det militära systemet, inom instruktörsskolorna. Utredningen förutsätter härvid tills vidare ej någon förändring av nu gällande tidsmässiga omfattning för utbildningen. Däremot torde vara att förvänta, mot bakgrunden av de senaste årens alltmer kvalitativt förbättrade rekrytering, att en efter hand större del av eleverna lämpligen kommer att böra hänföras till den s. k. högre linjen vid respektive instruktörsskolor. Svårare torde vara att i nuläget exakt bedöma, vilken omfattning motsvarande undervisning bör ha efter tidpunkten för enhetsskolans fullständiga genomförande, d. v. s. om ca 12—15 år. Sådana bedömningar synes i stor utsträckning bli avhängiga av den slutgiltiga kursmässiga utformningen av olika alternativa linjer på enhetsskolans högstadium, ej minst då sådana av yrkesinriktad karaktär. Bedömningarna synes emellertid också i sin mån kunna komma att påverkas av de förändringar i krigsmaktens struktur och organisation, som är att påräkna under kommande decennier, men vilka till sina konsekvenser i dag icke låter sig konkret överblicka. Bl. a. torde en fortgående mekanisering av vissa truppslag kunna härvidlag bli av betydelse, ävenså en antaglig utökning av förband, i vilka organisatoriskt kan beräknas ingå vapenbärare av robottyp. Enligt utredningens uppfattning synes dock mycket tala för att, oavsett vilka teoretiska kunskaper som i framtiden bedömes nödvändiga för att bilda underlag för den rent militärtekniska skolningen för det aktiva underbefälet, det även framgent med hänsyn till underbefälets uppgifter som utbildare blir angeläget att åtminstone under instruktörsskola II eller dess framtida motsvarigheter även inlägga kursmoment av allmänbildande karaktär, ej minst i de centrala orienteringsämnena modersmål och historia med samhällslära. Det synes böra ankomma på de i dessa avseenden närmast berörda ansvariga instanserna, arméstabens studierektor och dess utbildningsavdelning samt försvarets skolnämnd, att, allt eftersom resultaten av skolväsendets omdaning låter sig praktiskt överblicka och i samarbete med övriga i sammanhanget aktuella myndigheter, på effektivaste sätt inrikta och utforma här ifrågavarande undervisning, så att den bäst möjligt kan medverka till att skapa en kvalitativt god underbefälskår. Den flexibilitet i organisationen, som i dag kännetecknar den allmänbildande undervisningen i instruktörsskolorna, med all lärarpersonal timlöneanställd, synes rent organisatoriskt underlätta de förändringar i olika avseenden, som efter hand kan bli aktuella. Underofficerare

Principen om största möjliga rekryteringsbredd är tidigare framförd. Den innesluter även rekryteringen av underofficerare (via underbefälslinjen). I konsekvens härmed blir det även framgent nödvändigt att av orsaker, för vilka redan redogjorts, räkna med utbildning i allmänbildande ämnen för underofficersaspiranter.

303 Övervägande skäl talar, som framhållits, enligt utredningens uppfattning för att låta denna undervisning liksom hittills ske inom det militära systemet och vid den undervisningsanstalt, som av statsmakterna upprättats bl. a. för att tillgodose här aktuella utbildningsbehov, alltså försvarsläroverket. Beträffande den gällande tidsmässiga omfattningen av studierna för A- och R-linjerna finner ej utredningen f. n. anledning föreslå några förändringar. Däremot synes utredningen lämpligt att snarast övergå till en ordning, enligt vilken regelmässigt alla elever bedriver studierna enligt R-linjens fordringar. Det föreligger i dag, som nämnts, ej möjligheter att entydigt överblicka resultaten av försöken med de olika enhetsskolelinjerna. Måhända kan dock framdeles vissa underofficersaspiranter stå på en sådan studienivå, att 3—2 terminers studier vid läroverket blir tillräckliga för att uppnå erforderlig kompetens. Vid en studietid om allenast 2 terminer synes i så fall en förlängning av lästerminerna för sådana elever böra övervägas. Utredningen vill emellertid också framhålla, att det på längre sikt mot bakgrunden av en kontinuerligt skeende höjning av den allmänna bildningsnivån kan te sig angeläget att ytterligare vidga och fördjupa underofficersaspiranternas allmänbildning i förhållande till här angiven nivå, motsvarande nuvarande real examen. Framför allt synes härvid ämnena modersmål, historia med samhällslära samt moderna språk kunna bli aktuella. Det bör ankomma på vederbörliga instanser, närmast läroverkets styrelse och dess rektor och kollegium, att efter hand som resultaten av pågående skolreformer gör det möjligt föreslå de förändringar i studiegång och kursomfång, som på bästa sätt kan tjäna till att ge underofficersaspiranterna en tillräcklig och lämplig fond av allmänbildande kunskaper. Officerare

Det är, som utredningen tidigare framhållit, av vikt med hänsyn till upprätthållande av principen om bredast möjliga rekryteringsunderlag att även fortsättningsvis ge möjligheter till komplettering av allmänbildningskunskaperna till studentexamensnivå för sådana värnpliktiga och fast anställda, som bedömes lämpliga för det aktiva officersyrket. Denna komplettering bör som hittills ske vid försvarets läroverk. Det är härvid angeläget att vid läroverket lämna förutsättningar för dels en neddämpning av studietakten, dels en utvidgning av kursomfånget utan att för den skull den rent militära yrkesutbildningen blir lidande. Möjligheter till en mindre forcerad studietakt anser utredningen komma till stånd genom en förlängning av läsåren med ca 2 månader. Förutsättningar för en breddning av kursomfånget kan uppstå genom utökning av antalet lästerminer från 4 till 5, respektive 6 till 7. Företages en sådan utökning av antalet lästerminer, kommer större förutsättningar att bli för handen att låta den regelmässiga kursgången vid läroverket avse fullständig studentexamen, varvid i så fall tillstånd bör kunna ges i ifrågakommande fall för vissa elever att avlägga

304 examen med de begränsningar, som i dag gäller som norm. Förslag till sådana tidsmässiga förbättringar med avseende å lästerminernas längd och antal för studierna vid läroverket preciserar utredningen närmare i ett föregående avsnitt rörande utbildningen till aktiv officer. Vad gäller den detaijmässiga utformningen av kursinnehållet å S-linjerna vid läroverket synes det utredningen lämpligt, med hänsyn till att verkningarna av 1953 års gymnasiereform ännu ej slutgiltigt låter sig överblicka och ej heller resultaten av verksamheten vid de s. k. försöksgymnasierna, att ej i nuläget framföra några speciellt avgränsade förslag. Det viktigaste synes utredningen vara att på sätt som antytts förbättra de tidsmässiga villkoren. Det synes därpå lämpligen böra ankomma på försvarsläroverkets styrelse och dess rektor och kollegium att följa den pågående reform- och försöksverksamheten inom den gymnasiala utbildningen med särskild hänsyn till försvarsläroverkets speciella villkor. Allt eftersom resultaten av reform- och försöksverksamheten lämnar fasta hållpunkter för bedömanden, bör därefter förslag till eventuella förändringar inges till vederbörande instanser, skolöverstyrelsen och arméledningen, i syfte att kontinuerligt förbättra möjligheterna till att studierna vid försvarsläroverket kan på effektivaste sätt tjäna utbildningen av en kvalitativt högtstående officerskår. Utredningens förslag till inpassning av den allmänbildande undervisningen i den fortlöpande militära yrkesutbildningen har tidigare redovisats under de särskilda avsnitten rörande utbildningsgången för de olika aktiva befälskategorierna (kap. 7).

E. Utnyttjandet av utbildningskapaciteten vid försvarets läroverk Som framgått har av olika instanser framförts förslag om förvandling av försvarets läroverk till en anstalt för gymnasial utbildning i det allmänna undervisningsväsendets regi. I vissa fall har alternativt framkastats tanken på att med bibehållande av läroverkets status även lämna möjligheter för elever utanför det militära systemet att erhålla utbildning vid läroverket. Redan år 1953 framhöll statsrevisorerna i sin detta år avgivna berättelse, att det vore önskvärt att undersökning snarast verkställdes angående förutsättningarna för ett effektivare utnyttjande av läroverkets undervisningskapacitet. I samband härmed föreslog statskontoret, att det projekterade läroverket för vuxna lämpligen förlades till Uppsala med anknytning till försvarsläroverket. Kungl. Maj :t beslöt emellertid sedermera, att läroverket skulle placeras i Norrköping. I sin berättelse för år 1958 har riksdagens revisorer ånyo upptagit frågan rörande ett effektivt utnyttjande av läroverket. Revisorerna har härvid pekat på den kraftiga minskningen av elevantalet. Medan sålunda t. o. m. läsåret 1950/51 genomsnittligt undervisades omkring 700 elever per år, hade läsåret 1956/57 elevantalet nedgått till 314. De två senaste läsåren har motsvarande antal varit 384 resp. 398 elever.

305 Revisorerna finner sålunda goda förutsättningar vara för handen att utvidga elevantalet. Även i fråga om tillgång till lärare är förutsättningarna gynnsamma för en elevökning. Revisorerna föreslår, att en önskvärd ökning av elevantalet kommer till stånd genom att också civila elever beredes tillträde till läroverket, i första hand som ett komplement till läroverket för vuxna i Norrköping. Revisorerna anser emellertid även, att det bör övervägas att åt tjänstemän i den civila statsförvaltningen bereda samma möjlighet till kostnadsfri undervisning vid läroverket, som nu är förbehållen den militära personalen. I de förklaringar, som ingivits i anledning av revisorernas nu redovisade förslag, har i flertalet fall berörda myndigheter bejakat revisorernas synpunkter om angelägenheten av att läroverkets kapacitet på bästa sätt utnyttjas. Tanken att låta läroverket tjäna som komplement till läroverket för vuxna i Norrköping vinner dock icke anslutning av försvarsläroverkets styrelse och kollegium och ej heller av skolöverstyrelsen. Däremot föreligger allmänt uppfattningen, att det synes lämpligt att i en eller annan form bereda civila statstjänstemän möjlighet till vidareutbildning vid försvarets läroverk. Utredningen finner det ej minst ur statsekonomiska synpunkter viktigt, att utbildningskapaciteten vid läroverket kan på bästa sätt utnyttjas och vill med anledning härav ansluta sig till ett av försvarets civilförvaltning i dess förklaring framfört förslag, att, i samverkan mellan de militära myndigheterna och skolöverstyrelsen, olika åtgärder bör undersökas för att möjliggöra ett bättre utnyttjande av försvarets läroverk genom att upplåta detsamma för utbildning även av civila elever utan att därvid de militära elevernas utbildning hindras.

20—810905

K A P I T E L 10 Det värnpliktiga Tjänstgöringsskyldighet

befälet och

utbildning

A. Allmänna synpunkter Den svenska arméns krigsorganisation är i ännu mera uttalad grad än många andra länders en organisation, som till integrerande del baseras på värnpliktsinstitutionen med en sådan institutions speciella särdrag och problem. Visserligen torde de flesta stater för närvarande och även under överskådlig tid lita till värnpliktsmassan, då total kraftutveckling under längre perioder eftersträvas. En väsentlig del av många länders stridskrafter utgöres emellertid alltsedan tiden för andra världskrigets slut av redan i fred uppsatta förband av yrkeskaraktär eller förband av typen aktiv kader av taktiskt befäl i alla grader jämte yrkesspecialister samt meniga värnpliktiga. Men även i sådana länder, där arméstridskrafterna principiellt bygges upp på värnpliktsbasis, har organisationen i nuläget de facto fått ett annat innehåll, därigenom att i dessa länder genom paktförpliktelser eller motsvarande förhållanden delar av värnpliktsförbanden, krigsorganiserade, hålles inkallade under avsevärda tidsperioder. I vissa fall är dessa inkallelseperioder av sådan längd, att gränsen mellan värnpliktsarmé och yrkesarmé måste sägas vara flytande. I det föregående nämnda förhållanden karakteriserade i viss mån även den svenska krigsmakten åren 1939—1945, då en kontinuerlig beredskap upprätthölls genom att större eller mindre delar av stridskrafterna ständigt fanns uppsatta och aktionsberedda. Under tiden därefter har det emellertid för arméns del ej ansetts erforderligt att ur beredskapssynpunkt ha ständig tillgång till i tjänst befintliga, krigsorganiserade förband. Beredskapskraven har bedömts bli i erforderlig utsträckning tillgodosedda bl. a. genom tillgång till den under grundutbildning varande åldersklassen samt genom de vid vissa tidpunkter inkallade, krigsorganiserade repetitionsövningsförbanden. Framför allt har emellertid beredskapssynpunkterna ansetts kunna bli beaktade genom att en god kvalité i grundutbildningen av de enskilda individerna upprätthålles samt genom att de olika förbanden vid mobiliseringstillfället eller motsvarande snabbt kan sättas på fötter och snabbt dirigeras till hotade områden. En huvuduppgift för den svenska arméjas fredsorganisation blir alltså att

307 utbilda de värnpliktiga till dugliga enskilda soldater och befäl och dessutom att samöva individerna till slagkraftiga förband, som ined full och effektiv verkan omedelbart efter mobilisering kan insättas i strid mot motståndare, vars utbildning i många fall närmast kan antagas vara av yrkeskaraktär.

B. Nuläget Tjänstgöringsskyldigheten — omfattning och uppdelning

Den tid, som statsmakterna för närvarande bedömt erforderlig för att ge de värnpliktiga tillfredsställande utbildning och övning, har preciserats i gällande värnpliktslag. En schematisk översikt av dennas stadganden ges i figur 19. Det har befunnits nödvändigt, såsom också framgår av figuren i fråga, att utöver skyldigheten för huvuddelen av de värnpliktiga, ålägga de befälsuttagna viss längre obligatorisk tjänstgöringsskyldighet. Detta gäller kategorierna underbefälsuttagna och iinderofficersuttagna ävensom vissa specialister — läkare, tandläkare etc. Intill år 1950 uttogs även officerslämpliga till obligatorisk utbildning till officer, innebärande en med högst 180 dagar utökad skyldighet utöver den för underofficersuttagna gällande. Från och med nämnda år har en sådan officersuttagning gjorts frivillig. Det kvantitativa utfallet av denna uttagning beröres närmare i särskilt avsnitt. Tjänstgöringsskyldigheten uppdelas i princip i grundutbildning och repetition. Undantag härifrån sker för gruppen ekonomivärnpliktiga, som fullgör all tjänstgöringsskyldighet i en följd. Grundutbildningen ges för värnpliktiga i allmänhet vid den första tjänstgöringen eller för gruppen underofficersuttagna och officersuttagna vid första tjänstgöring samt på densamma omedelbart följande fortsatt tjänstgöring. Denna grundutbildning skall i princip göra de värnpliktiga redo att efter utbildningens slut kunna direkt placeras i krigsorganiserade förband. För att vidmakthålla och vidareutveckla den förmåga, som grundutbildningen avsett bibringa, ingår, såsom ovan nämnts, i tjänstgöringsskyldigheten även repetilionsövningar. Problemen rörande repetitionsövningar har ingående behandlats av de senaste decenniernas försvarsutredningar, framför allt av 1948 års värnpliktskommitté i dess betänkande »Utredning i vissa värnpliktsfrågor» (SOU 1949:40). På grundval av beredskapsårens erfarenhet, som visat på behovet av snabbt färdigrustade och övade förband, föreslog värnpliktskommittén, att repetitionsövningarna icke som tidigare skulle ske åldersklassvis och i tillfälligt organiserade övningsenheter utan i fältorganisationens ordinarie krigsförband, i vilka de värnpliktiga redan i fredstid fast inplacerats. År 1950 fastställde statsmakterna denna ordning för repetitionsövningarnas fullgörande. Följande år infördes på försök s. k. befälsövningar om tio dagar i anslutning till repetitionsövningarna för att ytterligare öka möjligheterna till ett effektivt utbyte av själva repetitionsövningen. År 1952

308 ca

fe

CD

+ <="

r—

<-S

»*

L O

L O

-<r ~4-

O J

CD O J

CD OJ

R|

C D

<* c n

CO

F

£ 3

0 "O

C D

O J

CD

<r>

LO

Bl

a Ö5

.5 c "a

+

+

c 'c

> c

+

1 R

+

t o

< => ro

'fe

+

CD

ro

|

0 f O

m

+

+

CD r o

+

- C LJ

0 1 CD 1

•D

+

0)

ro |

+

SS I

s +

S3

+

cå

S

!J

<C

t

F g,

I-S

CD

CD L O U 3

O J r o

-*

I/O

-*

« * •

r o

Cn C C

•fc

-a

OO

1 en C

o.

+

:o CP

C!

g

• ".i£

L O

L D

-<t

tft

4= D

*-— -J-

fci CD

«*

cn

-j0 r O

-4-

«* ro

*St 0

<*

CD LO

•4"

+

1 0

«*

<J-

O f O

t

CP

k.

er

-J— c

: C

tJ

ts -g

^

i£

<c

Se ST

0 cn

S-

i_

*r

M CD

ra

:o

.—

*&

Ljl OJ

o> TD

t o

ZD

_* C

i S 5<

i>

••

309 inskrevs dessa befälsövningar som en fast institution i värnpliktslagen. Skyldighet att fullgöra sådan befälsövning om 10 dagar i anslutning till repetitionsövning kan åläggas varje värnpliktig, som antingen grundutbildats till befäl eller krigsplacerats som befäl. Vid en jämförelse med förhållandena i andra länder beträffande uppdelningen av tjänstgöringsskyldigheten i fred, kan det konstateras, att intervallerna mellan repetitionsövningarna i Sverige är längre än på de flesta andra håll. Denna omständighet måste ses mot bakgrunden av att det i Sverige befunnits nödvändigt att uttaga i stort sett hela värnkraften för att, med hänsyn till de i vårt land i här ifrågavarande sammanhang ogynnsamma relationerna mellan folkmängd och yta, kunna möta de krav på kvantitativ omfattning av styrkorna, som blev uppenbara under 1940-talet, och som ytterligare synes komma att accentueras i ytkrigets tidsskede. Statsmakterna har alltså funnit nödvändigt att utnyttja värnpliktsmassan både å bredden och djupet, d. v. s. att uttaga och utbilda huvuddelen av de olika åldersklasserna och även låta värnpliktsskyldigheten omfatta alla de år, under vilka den enskilde kan antagas ha tillräcklig fysisk kondition för fälttjänst. Värnpliktslagen sätter övre gränsen vid 47 års ålder. De problem, man härvid haft att lösa, har varit att inom en begränsad total tjänstgöringstid göra en rationell uppdelning, så att, å ena sidan, den första grundutbildningens kvalitet ej äventyrades och, å andra sidan, antalet repetitionstillfällen dock bleve tillräckligt många och varje sådant tillfälle av rimlig minimilängd för att den under grundutbildningen bibringade förmågan skulle kunna vidmakthållas och om möjligt vidareutvecklas. Värnpliktskommitténs uppfattning var, att, under de för ett 10-tal år sedan rådande förhållandena, den längsta intervallen för ett förband mellan två repetitionsövningar i princip ej borde vara mer än cirka 6 år, om kvalitén i krigsorganisationen ur olika synpunkter skulle kunna upprätthållas. Konsekvenserna av ett fasthållande vid dessa principer blev, att av den totala tjänstgöringstid om ca ett år, som statsmakterna vid tidpunkten i fråga bedömde möjlig uttaga av huvudmassan av de värnpliktiga, ca tre månader ansågs böra uttagas för tre repetitionsövningar, varvid ca nio månader återstod för en grundläggande utbildning. Genom beslut år 1952 har denna grundutbildning sedermera förlängts med tjugo dagar. Uppmärksammas bör, att även med den uppdelning, för vilken ovan redogjorts, blir för den enskilde värnpliktige intervallen mellan andra och tredje repetitionsövningarna mer än sex år. Denna intervall kan uppgå till omkring nio år. Innehållet i utbildningen

Huvudinnehållet i utbildningen framgår, såvitt gäller repetitionsövningarna, redan av benämningarna. Befälsövningarna är sålunda skolmässiga befälskurser, de krigsförbandsvisa övningarna till huvuddelen utbildning i organiserade förband.

310 Vad åter beträffar innehållet i grundutbildningen, avser denna för huvuddelen av de värnpliktiga, grupp Ah, utbildning till enskild soldat och utbildning i förband, medan befälskategorierna — underbefäls- och underofficersuttagna samt de efter frivilligt åtagande officersuttagna — dessutom måste bibringas särskild befälsutbildning. En sådan befälsskolning kan principiellt ske antingen inom speciella befälsskolor eller i form av praktisk tjänst vid trupp, bestående av värnpliktiga i allmänhet. En utbildningsgång, som uteslutande innefattar praktisk trupptjänst utan föregående skolning, har prövats men befunnits icke tillfredsställande. Den bästa formen av befälsutbildning visar sig erfarenhetsmässigt vara en kombination av båda utbildningsformerna. I tabell 18 har en sammanställning gjorts av den fördelning, som för närvarande tillämpas mellan skolmässig utbildning och praktisk trupptjänst vid utbildning av de olika befälskategorierna. Tabell 18. Fördelningen mellan skolmässig utbildning och praktisk befälstjänstgöring vid utbildningen au värnpliktigt befäl enligt nuvarande ordning.

Tjänstgöringens art

Nominellt antal dagar

Därav effektiva utbildningsveckor ca

Av antalet effektiva utbildningsveckor Skolmässig utb.

Praktisk trupp tj g

veckor

%

veckor

%

A. 1. tjänstgöring och fortsatt tjänstgöring (grundutbildning). (450+180 = )630 (89—7 = )82 Officersutbildade 450 (63—4 = )59 Underofficersutbildade. . . 324 (46—4 = )42 Underbefälsutbildade . . . .

75 52 32

91.5% 88.1% 76 %

7 7 10

8-5% 12 % 24 %

B. Befäls- och repetitionsövningar. (30 + 90 = )120 Officersutbildade Underofficersutbildade.. . (30 + 90 = )120 Underbefälsutbildade . . . . (30 + 90 = )120

16 16 16

4 4 4

25 % 25 % 25 %

12 12 12

75 % 75 % 75 %

Värnpliktstjänstgöringen i total (A + B). Officersutbildade Underofficersutbildade . . . Underbefälsutbildade . . . .

98 75 58

79 56 36

80.5% 75 % 62 %

19 19 22

19.5% 25 % 38 %

750 570 444

Frivillig befälsutbildning

Årligen ges ungefär en tredjedel av arméns värnpliktskontingent grundläggande befälsutbildning, varefter det värnpliktiga befälet i likhet med övriga värnpliktiga fullgör tre repetitionsövningar. Det har gjorts gällande, att dessa repetitionsövningar icke är tillräckliga, för att det värnpliktiga befälet kontinuerligt skall kunna bibehålla sin en

311 gång förvärvade befälsföringsförmåga. 1941 års försvarsutredning framhöll beträffande denna fråga bl. a. följande (SOU 1942: 1 ) : All erfarenhet ger emellertid vid handen att förutsättningar för en fullgod befälsutövning endast föreligga, därest den en gång vunna förmågan vidmakthålles. Befälet måste därför beredas möjlighet att bibehålla och vidareutveckla sin förmåga i såväl truppföring som trupputbildning. För den befälspersonal, som icke är i ständig militär tjänstgöring, är det dessutom av särskild betydelse att lära känna nytillkomna vapen och nya taktiska förfaringssätt. Utvecklingen kräver sålunda, att kontakten med den militära organisationen bibehålles även under tiden mellan de föreskrivna tjänstgöringsperioderna. En fortsatt utbildning utöver den ovan nämnda måste också meddelas viss del av de värnpliktiga i syfte att göra dem skickade att träda in såsom ersättare vid avgång i närmast högre befattning. I 1942 års försvarsbeslut, som grundades på den nämnda 1941 års försvarsutredning, förutsattes också, att den obligatoriska utbildningen för det värnpliktiga befälet skulle kompletteras med frivillig utbildning. Denna skulle omhänderhavas av Sveriges landstormsföreningars centralförbund, som ombildades och fick benämningen Centralförbundet för befälsutbildning (Gfb). Då försvarsfrågorna på nytt under senare delen av 1940-talet upptogs till principiellt avgörande, anförde 1945 års försvarskommitté beträffande den frivilliga befälsutbildningen bl. a., att med hänsyn till den snabba utvecklingen på såväl det taktiska som det militärtekniska området fortsatt befälsutbildning syntes vara nödvändig för säkerställande av det värnpliktiga befälets användbarhet omedelbart efter mobilisering. Dock ansåg försvarskommittén, att beträffande sådan utbildning frivilligprincipen av psykologiska och praktiska skäl alltjämt borde bibehållas. I 1948 års försvarsbeslut underströks, i anslutning till vad försvarskommittén anfört, att den frivilliga befälsutbildningen alltfort var av väsentlig betydelse för arméns krigsorganisation. För närvarande genomföres den frivilliga befälsutbildningen efter i stort sett följande principer: Efter fullgjord grundläggande befälsutbildning erhåller den värnpliktige förordnande såsom befäl — ett s. k. R-förordnande — varvid godkända underbefälsutbildade förordnas såsom korpraler, godkända underofficersutbildade såsom sergeanter och godkända officersutbildade såsom fänrikar. Dessa förordnanden varar t. o. m. första repetitionsövningen. De kan i princip anses vara ett officiellt uttryck för den ansvariga myndighetens bedömning av de värnpliktigas tjänstbarhet i avsedda positioner i krigsorganisationen och i så måtto även tjäna de värnpliktiga själva till upplysning. Under förutsättning av vid repetitionsövningen erhållna godkända vitsord meddelas de värnpliktiga fortsatta förordnanden i innehavd grad — s. k. F-förordnande — gällande under en period av fyra år. Efter förordnandeperiodens utgång kan förordnandena förlängas i form av tidigare nämnt s. k. R-förordnande, om den värnpliktige under F-förordnandeperioden fullgjort en repetitionskurs i Cfb:s regi. En dylik kurs har en varak-

312 tighet för underbefäl av 18 dagar och för övriga av 24 dagar. Det på så sätt förnyade R-förordnandet varar t. o. m. påföljande repetitionsövning. Repetitionskursen kan emellertid helt eller delvis ersättas av frivillig tjänstgöring vid förband. Möjlighet finns även för värnpliktigt befäl att genom frivillig utbildning förvärva kompetens för högre tjänstegrad. Sådan form av utbildning benämnes befordringsutbildning och fullgöres bl. a. såsom befordringskurs med möjlighet att helt eller delvis utbyta densamma mot frivillig tjänstgöring under tio dagars befälsövning. Befordringskurs, som genomgåtts under en F-förordnandeperiod, innebär givetvis också, att föreskriven repetitionskurs under ifrågavarande period icke behöver göras. Värnpliktigt befäl, som under F-förordnandeperiod icke fullgör föreskriven repetitionskurs, nedflyttas efter F-förordnandets utgång till närmast lägre grad genom ett R-förordnande. Återvinnande av den högre graden kan ske antingen efter särskild godkänd prövning under närmast följande repetitionsövning eller genom en särskild befordringskurs, populärt benämnd återvinning skurs. Alla de olika formerna av frivilligutbildning — repetitions-, återvinningsoch befordringsutbildning — genomföres dels som kvälls- och veckoslutskurser i hemorten eller vid närmaste garnisonsort, dels som längre sammanhängande s. k. lägerkurser vid speciella utbildningsläger. Utbildningen sker i Centralförbundets regi men i intim samverkan med de militära myndigheterna, främst de olika försvarsområdesstaberna, som ställer utbildningsbefäl till förfogande. Sammanfattningsvis kan konstateras, att den längre tid utöver den för värnpliktiga i allmänhet gällande tjänstgöringsskyldigheten, som bedömes nödvändig för att hos den värnpliktiga befälspersonalen skapa, vidmakthålla och vidareutveckla erforderlig befälsförmåga, f. n. uttages på i princip tre olika vägar. Vid grundutbildningen fullgör underbefäls- och underofficersuttagna en obligatorisk förlängd utbildning, officersuttagna därutöver ytterligare en frivillig men bindande utbildning. Under den fortsatta tjänstetiden fullgör alla befälsutbildade eller befälsplacerade obligatoriska befälsövningar i anslutning till de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna; därutöver genomgår vissa värnpliktiga frivilliga men icke bindande kurser, avseende repetitions- eller befordringsutbildning. Resultatet av utbildningen

Resultatet av utbildningen av värnpliktspersonal betraktas i allmänhet, om än med vissa reservationer, som tillfredsställande, då det gäller grundutbildning av kategorien Ah, alltså huvudmassan av de värnpliktiga; samma omdöme kan även sägas gälla beträffande repetitionsövningsresultatet för den-

313 na värnpliktskategori och i stort sett det värnpliktiga underbefälets utbildning. Däremot synes det utredningen klart, att resultatet av utbildningen av värnpliktiga officerare och underofficerare icke kan anses motsvara de krav, som måste ställas på denna personal med hänsyn till dess betydelse i krigsorganisationen. Väl har i och för sig goda examensmässiga resultat kunnat uppvisas vid redovisningen av grundutbildningen. Men denna utbildning har endast i begränsad omfattning givit möjligheter att utveckla förmågan i praktisk truppföring. Därigenom förminskas förutsättningarna hos vederbörande befälsvärnpliktiga för en effektiv befälsföring i de krigsorganiserade förbanden. Dessa konstateranden måste ses mot bakgrunden av vad tidigare anförts rörande de förhållanden, under vilka våra arméförband i ett eventuellt framtida krig kan komma att få verka. Härvid har bl. a. framhållits nödvändigheten av stor utspridning på ytan under samtidigt väsentligt ökad risk för vertikal omfattning och infiltration. Detta ställer allt större krav på befälet, på dess yrkesmässiga kunskaper och fältvana och på dess förmåga till självständigt handlande, även vid de minsta enheter. Större fordringar än tidigare måste därför också ställas på det värnpliktiga befälet i plutonsinstansen. Såsom av det föregående framgått har i de principiella försvarsbesluten förutsetts, att under de värnpliktigas fortsatta tjänstetid viss utbildning utöver den obligatoriska vid de tre repetitionsövningarna vore nödvändig för det värnpliktiga befälet för att tillgodose krigsorganisationens krav. Sådan utbildning skulle ske och sker också inom den nämnda frivilliga befälsutbildningsrörelsen. Då det gäller resultatet av denna rörelses verksamhet, synes det uppenbart, att det arbete, som rörelsen i nära samverkan med de militära instanserna utför, är värt allt erkännande. Det präglas, synes det utredningen, av målmedvetenhet och hängiven insatsvilja. En omfattande militär orientering och teoretisk utbildning kommer till stånd inom de lokala förbunden och föreningarna. Ej minst viktig och gagnande för höjandet av befälsföringsförmågan torde dock framför allt vara utbildningen vid de s. k. lägerkurserna. Utredningen, som har följt utbildningen vid sådana kurser, har kunnat konstatera, att verksamheten vid dessa karakteriseras av kvalificerat lärararbete och positiv inställning från elevernas sida och gett goda resultat. Det är också utredningens uppfattning, att det stora flertalet av de värnpliktiga, som slutfört de särskilda kurserna inom den frivilliga befälsutbildningens ram i sin praktiska befälsutövning vid repetitionsövningsförbanden visat en påtagbar stegrad förmåga och användbarhet. Då det gäller den kvantitativa omfattningen av den frivilliga befälsutbildningen, är bilden icke lika gynnsam. Väl kan det sägas, att den lokala verksamheten visar stor anslutning; även antalet deltagare vid centrala lägerkurser är i och för sig betydande. Men antalet värnpliktigt befäl, som full-

314 följer och examensmässigt avslutar de olika, stadgade kurserna uppfyller på intet sätt de förut nämnda krav, som ur krigsorganisatorisk synpunkt måste ställas. Det största intresset synes vidare — säkerligen av naturliga skäl — ha koncentrerats till befordringskurserna och ej till den egentliga repetitionsutbildningen, vilken senare i de förut berörda försvarsbesluten betecknats som den i dessa sammanhang angelägnaste och viktigaste. Dessa konstateranden kan göras i anslutning till den statistik rörande den frivilliga befälsutbildningen, som på begäran av utredningen uppgjorts inom arméstabens utbildningsavdelning. Det härvid framräknade siffermaterialet är av den natur, att det icke låter sig här redovisa. Av detsamma framgår emellertid, att den övervägande delen av det värnpliktiga befälet icke genomgått eller avslutat någon fortsatt befälsutbildning utöver den i värnpliktslagen fastslagna. Härför är den frivilliga befälsutbildningsverksamheten på intet sätt att lasta. Läget torde vara avhängigt av andra faktorer. Det har av vad ovan sagts framgått, att de nuvarande förhållandena icke är helt tillfredsställande med avseende å framför allt det värnpliktiga officers- och underofficersbefälets utbildning. Brister förefinnes och det är angeläget, att de beaktas och i möjligaste mån elimineras. Innan utredningen framför några synpunkter härutinnan synes det emellertid lämpligt att i korthet beröra vad i de föreliggande förslagen till befälsordning är utsagt rörande nu ifrågavarande problem.

C. Värnpliktsbefälets utbildning enligt de föreliggande förslagen Det värnpliktiga, befälets tjänstgöringsskyldighet enligt de föreliggande förslagen redovisas i figur 20. Såsom av figuren framgår, har varken i majoritets-eller reservantalternativet föreslagits några tidsmässiga förändringar i förhållande till nu gällande värnpliktslag. Evad gäller innehållet i utbildningen, har detta endast kortfattat berörts i majoritetsförslaget. Reservantalternativet däremot behandlar ingående dylika problem, varvid framför allt den värnpliktiga officersutbildningen föreslagits ändrad. Av en mot nu oförändrad total tid av 6 månader för denna utbildning skulle huvuddelen utnyttjas för elevernas tjänstgöring i gruppchefsbefattningar vid åldersklassens utbildning under höstmånaderna (3. skedet av värnpliktsutbildningen). Återstoden, 2—2 1/2 månader, skulle avses för skolmässig utbildning. Kadettskolorna i deras nuvarande utformning skulle emellertid utgå ur organisationen och den värnpliktiga officersutbildningen ske i militärområdesvis centraliserade utbildningsenheter. Därvid synes också ha räknats med att eleverna vid dylika, centralt anordnade officerskurser skulle få möjlighet att praktiskt pröva sin förmåga i truppföring vid de förband, till vilka de centraliserade kurserna förlagts. Arméchefens förslag innebär i vissa avseenden avsevärda förändringar av nu gällande ordning. De nuvarande värnpliktskategorierna underofficers-

315 cd

o

+

ST

CD LO r-

<-§

CD - 4 " r~. -aL£-> - 4 -

CT> LO p-

CD ö~ i n

» * -4" •<-

CD oin

CD LO

r—

-d~J~<+-

CD en LO

<*• ^ r -4*

CD LJD

CD rvl

•O

3 fe

o

CD O J

CD OJ

^D

^D

^D

^n °n

<=>!

q r — i i

CD|

C en E c =3 " O

OJ

L O

+

9 n i

4-

+

!•

+

+

CD|

!

E a

O

cr> c

sn

: 0

C o

sD +

-E

^D °D

^D +

^D +

CD C — I I

Q. oj

CDcZji

S O I

5g |

_c

+

+

CDI

1 SM

o CO

:<=>

^D

sD

S O I

Of—11

rvi

^D +

4-

+

OQ

sD

sD

!2cza

0|

+

2C3I

+

—i

!

A

<c w CD !«-> LD

o o E CT>

E "c °

CD UD -»T

<jOJ fO

CD ro CO

CD L O

<J-

^ + oJ K")

ca UO ~rj-

CD t O

CD r-o

- * OJ r o

N+cij r o

LO

=

u o

CP

c

.__: __

T 3

15 3 TD

CD

CD OO

oo

— —

CD OO

C 3

^ --_

CP CT>

+

:o Cn -tul C : 0

+

+

LJD OJ OJ

uD

<_D

UD

UD

LO

LO

<r

:<r

<t

^

;£

-<r

"*~ 4=

Dl

Ii

O

B

B

_4_

O -4—

a)

CD

CD

uo

L O

<r

•* OJ r o

-o-

+C P

<r

"C

ro

^r

CD

i o

UO

0 CD LO

CD LO

CD LO

-4"

sf

<J"

•<r

ä ro

<t

<}CD

•4-

CD r^i

CD KO

r<o

^f C D

r o

-^ OJ

ro

-+ CD r o

CD

-cf-

K

OJ r O

<t

4C D

^f

CD KD

CD

ro

ro

en -tLO

c :a

jfr *c 1 ,y>

fe cr> •s

—

*= o - o **

H — CD

^D

ZD

~_ *= v

if

*= "tr O -O CD

D»

J, en c c

TD

c

L

of"

J> "5

al

TS

•O .O "O

OJ - o •—*

c *-

"Hr

*£-

>-

g1

:TD

-c £ g -t-

o c

a "S" a S er § , • =3 +

^r— d>

i ^ x ^ c F •§ LO

.S"E

C

Jf .c"

£ w

DD

316 uttagna och officersuttagna sammanslås till en kategori, benämnd plutonchefsuttagna. Tilldelningen till denna kategori göres obligatorisk och förutsattes i stort sett omfatta de nuvarande underofficersuttagna. Kategorien skulle erhålla 18 månaders obligatorisk grundutbildning, som regelmässigt skulle fullgöras i en följd fr. o. m. juni första året t. o. m. november andra året Senare delen av tjänstgöringen, benämnd plutonchefsskola II, skulle ske i form av praktisk trupptjänstgöring vid trupp omväxlande med skolmässig utbildning under månaderna september—november. Alternativt skulle denna plutonchefsskola II, omfattande 3 månader, kunna fullgöras under sommaren tredje året. Några speciella officersutbildningsskolor för värnpliktiga vare sig av nuvarande kadettskoletyp eller av den typ, som förordats i minoritetsförslaget, upptar icke arméchefens förslag. För nu berörda kategori plutonchefsuttagna avses i arméchefsförslaget härjämte tillkomma en fjärde repetitionsövning om i allt 40 dagar, regelmässigt uppdelad på två övningar om vardera 20 dagar. Dessa 20-dagars övningar skulle inläggas mellan nuvarande första och andra, resp. andra och tredje repetitionsövningen. Arméchefens förslag innebär följaktligen bl. a., att årligen för ca 3 000 värnpliktiga den obligatoriska tjänstgöringsskyldigheten i fred utökas med 130 dagar eller något mer än 4 månader. Samtidigt försvinner all i nu gängse mening kvalificerad värnpliktig officersutbildning. I remissyttrandena till befälsutredningen har endast obetydligt berörts frågor rörande värnpliktsutbildningen bortsett från de särskilda problem, som avser gränsdragningen mellan reservbefäl och värnpliktsbefäl. Dessa problem upptages till diskussion i ett följande avsnitt rörande reservinstitutionen. Ett flertal organisationer och sammanslutningar ställer sig avvisande till införande av tvångsvis uttagning för grundutbildning av värnpliktiga officerare. Det må sägas, att minoritetsförslaget väl tillfredsställer ett principiellt krav på utökning av den praktiska trupptjänstgöringen, men genom sin utformning medför det samtidigt en allvarlig beskärning av möjligheterna till en kvalificerad värnpliktig officersutbildning i skolmässiga former. Vad åter beträffar arméchefens förslag synes det ur många synpunkter icke lämpligt att för en så stor värnpliktskategori som den nuvarande underofficersuttagna påräkna en avsevärt utökad obligatorisk grundutbildning. Förslaget räknar vidare, såsom nämnts, med att de nuvarande kadettskolorna och den kvalificerade utbildning, vilken där gives, helt skall utgå och att vederbörande i stället erhåller en sporadisk skolmässig utbildning vid de förbandsvis organiserade plutonchefsskolorna II. En sådan anordning kan icke ge en önskvärd förbättring utan torde tvärtom medföra en avsevärd sänkning av de värnpliktiga plutonchefernas kvalifikationer. Enligt vad utredningen inhämtat under sin verksamhet förefaller det också

317 vara en allmänt grundad uppfattning såväl hos truppbefälet vid förbanden som hos det befäl, som i dag leder den värnpliktiga officersutbildningen, att en övergång från det nuvarande kadettskolesystemet för värnpliktiga officerare till den i arméchefens förslag skisserade plutonchefsutbildningen icke är lycklig. E h u r u det alltså enligt utredningens uppfattning av vad ovan anförts icke vore lämpligt att helt genomföra någotdera förslagen i vad avser nu berörda förhållanden, innefattar dock dessa förslag viktiga och väsentliga synpunkter, som det synes angeläget beakta vid utformningen av den framtida värnpliktiga befälsutbildningen.

D. Utredningens förslag avseende grundutbildningen Allmänna synpunkter

Utbildningen av värnpliktiga underbefälsuttagna har i början av 1950-talet varit föremål för reformer i såväl tidsmässigt som organisatoriskt avseende. I likhet med vad som utsagts i de föreliggande alternativen finner utredningen därför ej anledning att föreslå några förändringar beträffande kategorien underbefälsuttagna. Däremot synes anledning föreligga att närmare dryfta den grundutbildning, som värnpliktiga underofficerare och värnpliktiga officerare f. n. erhåller. Skolmässig

utbildning

Den skolmässiga utbildningen har evad gäller värnpliktiga underofficerare redan tidigare i olika sammanhang berörts. Såsom framgått, kan de resultat, som denna utbildning givit under det sista decenniet, icke anses tillfredsställande, främst med hänsyn till de viktiga uppgifter, som ifrågavarande värnpliktskategori har att bestrida i krigsorganisationen. Orsakerna härtill är flera. De torde framför allt vara att hänföra till de centrala bestämmelser, som utfärdats (SU Vpl Grp K). Bestämmelserna i fråga har i princip bundit utbildarna till en stegringsföljd, som icke varit lämplig. I stället för att med ett samlande grepp från början inrikta eleverna på det väsentliga — befälsutbildningen — har anbefallts en steg för steg uppbyggd soldatmässig perfektion, som krävts helt färdigutvecklad, innan någon egentlig, kvalificerad befälsutbildning kunnat påbörjas. Stora delar av utbildningstiden har därför fått ägnas åt mekaniskt indrillande eller, då det gällt befälsutbildning, stereotypa mallövningar. Följderna av en sådan utbildningsgång har blivit allvarliga. De värnpliktiga kan icke sägas ha befälsmässigt gjorts redo för sina viktiga funktioner i krigsorganisationen. Vidare torde det tillämpade utbildningssystemet hos ett stort antal värnpliktiga ha skapat en sådan allmäninställning, att rekryteringen till den frivilliga värnpliktiga officersutbildningen allvarligt hämmats och därmed

318 även tillströmningen av kvalificerade aspiranter till reservofficerskåren och den aktiva officerskåren. Det bör här framhållas, att inom kategorien underofficersuttagna (grupp K) årligen sammanföres en elit av landets manliga ungdom, utvald med uteslutande hänsynstagande till intellektuella och andra för personlighetens utvecklingsmöjligheter väsentliga faktorer och utan något avseende till socialt ursprung eller ekonomisk bakgrund. Detta urval ställes till den militära instansens disposition i första hand obligatoriskt under 15 månader. De möjligheter, som här lämnas försvarsmakten, är såtillvida unika, att de saknar jämförliga motsvarigheter inom någon annan del av den samhälleliga verksamheten. Rätt brukade torde dessa möjligheter vara ägnade att tillföra både samhället i dess helhet och den militära verksamheten väsentliga värden och tillgångar. Ej minst ur rekryteringssynpunkt är dessa förhållanden att beakta genom de rika tillfällen, som här erbjudes, att nå de ur alla synpunkter bäst lämpade befälsämnena. Är möjligheterna sålunda unika, är också ansvaret stort hos de myndigheter, som har att förvalta dem. Intili senaste tid synes dock i allmänhet tillräcklig förståelse icke förefunnits för grupp K-kategoriens särart och stora betydelse. Något rimligt samband mellan anspråksnivå och prestationsnivå har därför ej heller präglat bestämmelser och föreskrifter. Vid utbildningen har tillräcklig hänsyn icke tagits till elevernas snabba utvecklingsmöjligheter. Detta kan måhända till en del förklara den likgiltighet, vilken efter hand kommit till synes hos åtskilliga av de underofficersuttagna; i vissa fall har deras inställning till utbildningen blivit negativ. Det utomordentliga tillfället att låta utbildningen genom innehåll och genomförande i sig själv bli det bästa argumentet för de värnpliktiga att frivilligt genomgå fortsatt kvalificerad utbildning har föga utnyttjats. Utredningens iakttagelser vid skilda förband och skolor bekräftar det nu anförda. Alltför många befälselever har visat en passiv inställning till tjänsten. Det är att märka, att flertalet av dessa likgiltiga icke varit negativa till försvaret eller värnpliktstjänstgöringen i och för sig. Tvärtemot. Dessa elever har emellertid framhållit, att tjänsten icke tagit deras förmåga och vilja till intellektuell eller fysisk anspänning i anspråk på sätt, som motsvarat deras förutsättningar och de ambitioner, med vilka de påbörjat sin utbildning. Så har också hos många i och för sig utmärkt väl lämpade befälsämnen ovilja uppstått att frivilligt åtaga sig ytterligare utbildning med ty åtföljande konsekvenser för möjligheterna att ge rekryteringen av värnpliktiga officerare, reservofficerare och aktiva officerare de bäst möjliga tillskotten. Inom arméstaben våren 1958 utarbetade statistiska sammanställningar (Ast/Utb 30/4 1958 nr 75: 35) kan sägas i sin mån illustrera de ovan påtalade förhållandena. Av dessa sammanställningar framgår bl. a., att under åren 1955—1957 antalet till officersutbildning villiga endast uppgått till 60—70 % av antalet ur krigsorganisatorisk synpunkt behövliga. Av dem, som varit bäst lämpade för officersutbildning, nämligen de, som erhållit

319 betyget Med beröm godkänd vid underofficersutbildningens slut, har endast 50 % varit villiga till fortsatt officersutbildning. Ehuru det alltså måste sägas, att den skolmässiga delen av den värnpliktiga underofficersutbildningen, som den hittills i allmänhet ägt rum, icke kan anses ha varit tillräckligt effektiv, är det dock angeläget att framhålla, att undantag härifrån förekommit. Sålunda har vid vissa förband genom initiativ av förbandschefer, skolchefer och annan befälspersonal utbildningen getts en högre syftande målsättning och ett mera kvalificerat innehåll. Genomförandet har vidare här karakteriserats av ett från första början målmedvetet framhävande av befälsdaningen som det väsentliga, varjämte förståelse visats för de goda utvecklingsmöjligheter, som förefunnits hos eleverna. Det har varit av intresse att iakttaga, vilka påtagliga förändringar i befälselevernas inställning som en så ledd och genomförd utbildning medfört. De negativa och likgiltigas antal har starkt minskat och många har med ambition och positiv vilja tillägnat sig undervisningen, som de nu funnit meningsfylld och intresseväckande. Detta har i sin ordning vid ifrågavarande förband skapat ett betydligt större intresse hos framför allt de mest kvalificerade för genomgående av frivillig officersutbildning och även gjort dem mera positivt inställda till det aktiva officersyrket. Totalbilden av den hittillsvarande skolmässiga utbildningen av värnpliktiga underofficerare är emellertid, såsom ovan framhållits, icke gynnsam, i vissa avseenden t. o. m. ägnad att inge farhågor. Det är därför glädjande, att under senaste tid hithörande problem av arméledningen upptagits till en fördomsfri och realistisk omprövning, som bl. a. resulterat i utgivande år 1958 av provisoriska bestämmelser för utbildningen vid gruppchefsskola K och plutonchefsskolor. Dessa provisoriska bestämmelser synes kunna bli ett viktigt steg på vägen mot förverkligandet av den kvalificerade värnpliktiga underofficersutbildning, som armén av påvisade skäl är i trängande behov av. I fråga om den skolmässiga utbildningen av värnpliktiga officerare, vilken äger rum vid respektive truppslags kadettskolor, kan sägas, att den allmänt taget synes väl fylla sin uppgift såväl i fråga om målsättning som genomförande. Det är dock tydligt, att vissa svårigheter uppstått därigenom, att i många fall utbildningen vid plutonchefsskolorna och kadettskolorna ej varit logiskt sammanknuten. Detta gäller ej minst taktikutbildningen. Undervisningen vid kadettskolorna har därför stundtals, åtminstone i inledningsskedena, hållits tillbaka. Utredningen har följt utbildningen vid flertalet kadettskolor och därvid kunnat konstatera med vilket intresse och med vilken ambition, eleverna omfattat den kvalificerade undervisning, som där meddelats dem. Praktisk

trupptjänstgöring

Ett väsentligt problem vid grundutbildningen av värnpliktigt befäl är, såsom nämnts, möjligheterna till praktisk trupptjänstgöring och fördelningen

320 mellan den skolmässiga utbildningen och en sådan praktisk trupptjänst. I tabell 18 har gjorts en sammanställning av innehållet i den nuvarande värnpliktiga befälsutbildningen med avseende på fördelningen mellan skolmässig utbildning och praktisk trupptjänst. Såsom framgår av tabellen i fråga ges kategorien underbefälsuttagna både relativt och absolut den längsta praktikutbildningen. Medan sålunda av underbefälets grundläggande utbildning om 42 veckor, 10 veckor kunnat avsättas för tjänstgöring vid trupp, är motsvarande siffror för underofficersuttagna 54 respektive 7 veckor och för officersuttagna 82 respektive 7 veckor. Den praktiska trupptjänsten om 10 veckor för underbefälskategorien har dessutom kunnat logiskt inordnas i utbildningen och förläggas till slutskedet av första tjänstgöringen för värnpliktiga i allmänhet. Detta skede upptages till huvuddelen av tillämpad förbandsutbildning. De 7 veckorna trupptjänst för officers- och underofficerskategorierna däremot äger rum under de första månaderna av åldersklassens första tjänstgöring, då utbildningsarbetet till huvuddelen koncentreras till formell utbildning av enskild soldat och grupp. Några möjligheter att under dessa veckor få tillfälle att praktiskt tillämpa de färdigheter, som den skolmässiga utbildningen velat bibringa plutonchefs- och troppchefselever i fråga om förande av fältorganiserade enheter, ges däremot endast undantagsvis. Detta måste anses som en avgjord nackdel. Vad åter beträffar utbildningen vid kadettskolorna, så inrymmer denna överhuvudtaget ej någon period av praktisk trupptjänst. Härvid bortses då från de enstaka tillfällen under den löpande skolmässiga utbildningen, då elever vid kadettskolor beredes möjlighet att föra värnpliktstrupp från förband i skolornas omedelbara grannskap. Vilka möjligheter står då till buds att genomföra önskvärda förbättringar i fråga om praktisk trupptjänstgöring? Härvid brukar ofta framhållas, att tiden för den grundläggande befälsutbildningen i Sverige är, jämförd med utländska motsvarigheter, relativt lång och att härigenom, teoretiskt sett, stora möjligheter borde finnas att inlägga praktisk trupptjänst i utbildningen. Att grundutbildningen av värnpliktig befälspersonal i Sverige är, relativt sett, lång torde i och för sig vara fullt riktigt. Det svenska krigsorganiserade förbandet måste ofta i större utsträckning än i många andra länder lita till värnpliktigt befäl i väsentliga positioner. Kravet på att det värnpliktiga befälet ännu 20 till 25 år efter den grundläggande utbildningen skall vara krigsplaceringsbart ställer också i sin ordning speciella fordringar på grundutbildningen, liksom frånvaron av de i utlandet ofta förekommande långa tjänstgöringsperioderna i stående beredskapsförband. Då det sedan gäller den rationella uppdelningen av den disponibla tiden för grundutbildningen, står det klart, att i fråga om den skolmässiga befälsutbildningen vissa tröskelvärden finnes beträffande den tidsmässiga omfattningen, vilka icke torde kunna underskridas. Självfallet är emellertid också, att, sedan

321 dessa värden uppnåtts, det måste te sig angeläget att av återstående tid kunna avdela perioder för praktisk tjänst och helst då söka finna möjligheter att inplacera denna praktiska tjänst under skeden, då avancerad förbandsutbildning äger rum. Även om måhända i dag ännu icke alla utvägar härutinnan är fullt utnyttjade — detta torde framför allt gälla den värnpliktiga officersutbildningen — torde möjligheterna till sådana dispositioner i övrigt för närvarande vara starkt begränsade. Anledningen härtill är, att den nu gällande ordningen beträffande inryckningstider till den grundläggande utbildningen försvårar en effektiv och logisk koordinering av Linderofficersutbildningen med utbildningen av huvuddelen av de värnpliktiga. Rent teoretiskt skulle det givetvis genom förskjutning av inryckningstidpunkterna med tre till sex månader eller genom en uppdelning av den grundläggande befälsutbildningen gå att åstadkomma önskat sammanhang i utbildningen mellan underofficersuttagna och värnpliktskontingenten i övrigt. Sådana åtgärder kan emellertid för den enskilde bland annat ur sociala synpunkter medföra vittgående konsekvenser. Utbildningsgång för värnpliktiga underofficerare och officerare

Den militärtekniska utvecklingen och dess konsekvenser för stridens förande medför, att det blir allt nödvändigare att av även de lägsta chefer kräva förmåga av initiativkraft och självständigt handlande. Detta gäller även vid plutonsenheter och dess motsvarigheter. Det är därför också nödvändigt att utbildningen av allt befäl i plutonsinstansen över gruppchefsplanet medvetet och entydigt inriktas på plutonens som helhet verksamhet, alltså även utbildningen av plutonchefers ställföreträdare. Det är vidare angeläget att, alltfort med hänsyn till den förändrade stridsbilden med den stora spridning av förbanden, som är att förvänta, sörja för att de som krigsplaceras som plutonchefer erhåller en sådan vidgning och förstärkning av utbildningsomfånget, att de bli fullgott skickade att leda plutonens stridsverksamhet även i sådana lägen, där pluton eller förstärkt pluton har att självständigt genomföra en uppgift. Den nuvarande värnpliktiga underofficersutbildningen till plutonchefers ställföreträdare (troppchefer) om 15 månader vid plutonchefsskolorna bör alltså enligt utredningens mening bestå. Det är emellertid också nödvändigt att även fortsättningsvis därutöver för självständigt plutonchefsskap utbilda värnpliktiga officerare. För att tillförsäkra denna utbildning, som bör pågå under en tid av högst 180 dagar, tillräcklig kvalitet bör den som hittills komma till stånd i särskilt organiserade kadettskolor. Den nuvarande målsättningen för utbildningen synes i huvudsak lämpligt avgränsad med hänsyn till vad nu sagts beträffande värnpliktsbefälet i plutonsinstansen. Den kan i korthet sammanfattas sålunda med avseende å allmän inriktning samt truppföring. 21 —810905

322 Underofficerare

Allmänt: — eleverna skall utbildas att föra pluton i enklare lägen och att inom pluton lösa de uppgifter, som vanligen åvilar plutonchefs ställföreträdare. — Initiativ och självverksamhet skall frammanas. — Truppföring: — god förmåga att föra pluton i sluten ordning, under marsch, förläggning och gruppering samt del av pluton, förstärkt med understödsvapen under vanligen förekommande stridslägen. — Förmåga att föra pluton inom kompanis ram under vanligen förekommande stridslägen. — Någon förmåga att föra självständigt uppträdande pluton under vanligen förekommande stridslägen. Officerare

Allmänt: — eleverna skall utbildas till plutonchefer, som vid mobilisering kan ingå i krigsdugliga förband. — Truppföring: utbildningen skall ge god förmåga att föra självständigt eller inom kompani uppträdande pluton (motsv.) (tillhörande egen utbildningslinje) under strid och annan verksamhet. — Det ter sig emellertid beträffande underofficersutbildningen nödvändigt, att uppläggningen och genomförandet av utbildningen bringas i överensstämmelse med den allmänna målsättningen, så att inriktning målmedvetet sker på plutonens problem och den vidare ram, inom vilken plutonen har att verka, och så att begreppen »initiativ och självverksamhet» verkligen ges möjlighet till utveckling och ej stannar som blott pappersmässiga, teoretiska formuleringar. Då det gäller officersutbildningen synes det vara ett oavvisligt krav att, med hänsyn till nödvändigheten att direkt efter kadettutbildningens slut kunna krigsplacera de värnpliktiga officerarna som plutonchefer i de organiserade fältförbanden, bereda möjligheter till sammanhängande övning i praktisk truppföring i en helt annan utsträckning än vad som hittills förelegat. I anslutning till nu anmälda synpunkter vill utredningen här ge exempel å kursgång i stort för de båda kategorierna. Underofficerare Längd: ca 15 månader (450 dagar). Utbildningen fullgöres i princip i en följd och med i stort nuvarande in- och utryckningsdata, d. v. s. inryckning omkring 1/6 och utryckning omkring 1/9 följande år. Skedesindelningen följer den nu gällande. Härvid bör dock skedena 1—3, omfattande tiden omkring 1/6—21/12, betraktas som en helhet för sig, benämnd förberedande plutonchefsskola (befälsskola K). Denna del av den värnpliktiga plutonchefsutbildningen har utförligt behandlats i ett föregående avsnitt rörande den grundläggande utbildningen av aktiva officerare, som enligt utredningens förslag är gemensam med samtliga värnpliktiga grupp K. Vad där sagts om utbildningens allmänna uppläggning synes i tillämpliga avseenden böra prägla även den fortsatta delen av utbildningen under skedena 4—6, d. v. s. tiden omkring 7/1—1/9. Dessa skeden bör betraktas som en helhet för

323 sig, benämnd plutonchefsskola. Vissa skäl kunde i och för sig tala för att inordna samtliga skeden 1—6 under denna benämning. Med hänsyn till kraven att en smidig övergång från andra värnpliktskategorier till grupp K skall kunna äga rum under de första skedena av utbildningen, synes emellertid den nu förordade indelningen av utbildningen vara den lämpligaste. Benämningarna förberedande plutonchefsskola respektive plutonchefsskola må anses ange grundlinjen i denna värnpliktsutbildning, nämligen en utbildning som från sin begynnelse syftar till en skolning på plutonchefsnivå, men dock i sina inledande skeden så utformas, att på ändamålsenligaste sätt värnpliktiga från andra kategorier kan anslutas till densamma. Såsom i tidigare berört avsnitt rörande grundutbildningen av aktiva officerare framgår, förutsätter utredningen att under 4. och 5. skedena, d. v. s. tiden omkring 7/1—1/7, ett antal plutonchefsskoleelever, i första hand efter frivilligt åtagande, erhåller sin utbildning vid respektive aspirantskolor för att möjliggöra att dessa skolor kan omfatta ett ur utbildningsmässiga synpunkter lämpligt elevantal. Det har därvid också förutsatts, att dessa elever, i den mån de icke under utbildningen vid aspirantskolan befunnits lämpliga och villiga till utbildning till officer på aktiv stat, i likhet med övriga plutonchefsskoleelever fullgör det avslutande 6. skedet i form av praktisk trupptjänst vid eget förband. Det synes också lämpligt att i särskilda fall under tiden intill 4. skedets avslutande, alltså tiden omkring 7/1—1/4, åt därtill lämpade värnpliktiga bereda möjlighet att överföras från plutonchefsskolans utbildning till aspirantskolan. Beträffande befordringsgång och premievederlag för den värnpliktiga underofficersutbildningen förutsätter utredningen ej någon ändring i nu gällande bestämmelser. Officerare Utredningen föreslår ej någon förändring beträffande den tidsmässiga omfattningen av den värnpliktiga officersutbildningen. Den nuvarande bestämmelsen om en utbildningstid av högst 180 dagar för denna särskilda utbildning bör alltså alltfort vara gällande. De nuvarande organisationslinjerna, vinterlinje, sommarlinje och delad sommarlinje bör likaledes i princip bibehållas. Kravet att i utbildningen inlägga moment av sammanhängande trupp tjänstgöring bör emellertid föranleda, att utbildningstiden inom respektive kurser fördelas på två huvudavsnitt, ett första, skolmässigt, och ett andra, innefattande en period av praktisk trupptjänstgöring. Exempel å kursgång för de olika linjerna lämnas i omstående uppställning. Den skolmässiga utbildningen avses äga r u m vid nuvarande kadettskolor, medan trupptjänstgöringen i princip förlägges till de egna förbanden, De nuvarande kursernas sakinnehåll i stort bör bibehållas. Med hänsyn till den tidsmässiga begränsningen av den skolmässiga utbildningen torde

324 Utbildningens indelning Linje

Vinterlinjen Sommarlinjcn Delad sommarlinje . . .

Skolmässig utbildning

Övningsuppehåll

Praktisk trupptjänstgöring

1/9—20/12 12/3—10/7 1. året 1/6—31/8 2. året 10/6—10/7

21/12—6/1 11/7—20/7

7/1—28/2 21/7—9/9 21/7—9/9

emellertid en överarbetning av gällande kursplaner böra ske vid respektive truppslagsinspektioner i syfte att åstadkomma erforderliga koncentrationer av aktuella moment. För vinterlinjen inom infanteriet synes detta bl. a. innebära, att den speciella vinterutbildningen utgår, ävensom vissa momentövningar, vilka f. n. till huvuddelen förlagts till tiden efter jul- och nyårsuppehållet. Utredningen är väl medveten om att dylika koncentrationer och oindispositioner i och för sig innebär nackdelar. Dessa bör dock vägas mot de väsentliga fördelar och vinster för utbildningen, som uppstår genom att i densamma ges rum för en sammanhängande längre period av praktisk trupptjänstgöring. Denna trupptjänstgöring infaller för vinterlinjens del under det avslutande skedet av årsklassens 1. tjänstgöring med rika tillfällen till övningsmoment av tillämpad natur och, vid huvuddelen av förbanden, övningar under vintermässiga villkor. Så länge nuvarande inryckningsdata för underofficersuttagna består, måste emellertid konsekvensmässigt utryckning från kadettutbildningen på vinterlinjen äga rum omkring 1/3. Denna olägenhet är oundviklig. Dock bör de värnpliktiga kadetterna animeras att i form av frivillig tjänstgöring (utbildning) kvarstanna vid förbanden intill åldersklassens utryckning. För dem, som antagits till reservofficersutbildning, kommer detta att bli obligatoriskt, vilket närmare framgår av utredningens förslag beträffande reservofficerare. Sommarlinjens trupptjänstgöringsperiod har så inpassats, att dess avslutande infaller omedelbart innan åldersklassens sommaruppehåll påbörjas. Utredningen utgår härvid ifrån att sommaruppehållet för åldersklassen uttages med början omkring 10/9 i samband med att huvuddelen av höstens repetitionsövningsförband inrycker till tjänstgöring. Kadetter, tillhörande sommarlinjen, vilka antagits för reservofficersutbildning, skall enligt utredningens förslag i likhet med kadetter från vinterlinjen före påbörjandet av den egentliga reservofficersutbildningen fullgöra ytterligare ca 1 månads trupptjänst. Denna trupptjänst bör få fullgöras vid tidpunkt, som för vederbörande är lämplig i förhållande till hans civila verksamhet, dock att givetvis de rent utbildningsmässiga kraven samtidigt tillgodoses. Under trupptjänstgöringsperioderna bör i största möjliga utsträckning kadetterna ges tillfälle att under självständigt chefsansvar föra trupp eller leda verksamhet av utbildande art.

325 De nuvarande bestämmelserna angående befordran, avlöning och premievederlag i samband med den värnpliktiga officersutbildningen förutsattes oförändrade. — Utredningen utgår dock från att värnpliktig, som frivilligt kvarstår i tjänst efter kadettskolans slut, omedelbart förordnas till sergeant. Utbildningen av värnpliktiga kvartermästare och stabsunderofficerare

Såsom redovisas i hemlig bilaga rörande krigsorganisationens befälsbehov och dettas tillgodoseende, är icke den i tjänst varande aktiva personalen tillräcklig för att kunna fylla alla erforderliga positioner avseende kompanikvartermästar- och stabsunderofficersbefattningar. I likhet med vad som påräknats i de tidigare förslagen är det därför nödvändigt att i annan ordning tillföra organisationen personal för fyllande av ifrågavarande befattningar. Enligt utredningens uppfattning bör så ske genom ianspråktagande av för uppgifterna lämpad personal ur värnpliktiga grupp K. Utbildningsgången i stort för dessa utbildningslinjer ävensom normer för rekrytering och organisation av utbildningen vill utredningen föreslå enligt följande (avser infanteriet). Kvartermästarlinjen Rekrytering. I samband med påbörjandet av 1. tjänstgöringen uttages till erforderligt antal värnpliktiga grupp K på linjen allmän skyttetjänst och motorlinjen för utbildning till värnpliktiga kvartermästare. Hänsyn tages härvid särskilt till — förutom allmän lämplighet — sådana förhållanden beträffande civila kunskaper, civilt yrke eller yrkesinriktning, som synes göra den värnpliktige speciellt lämpad för utbildning till kvartermästare. Värnpliktiga, som anmält avsikt att frivilligt även undergå officersutbildning, bör dock ej ifrågakomma för denna uttagning. Erforderligt antal inom infanteriet per år framgår av särskild hemlig bilaga. Under ett antal övergångsår synes emellertid därutöver ett ytterligare antal värnpliktiga böra utbildas för tjänsten i fråga i samma takt, som aktiv underofficerspersonal ianspråktages i befattningar som kompanichef eller kompanichefs ställföreträdare. Utbildningsgång. Efter allmän grundläggande utbildning vid förbanden samlas de värnpliktiga till en centraliserad, förberedande kvartermästarskola fr. o. m. mitten av augusti månad. Denna förberedande kvartermästarskola ges i tillämpliga delar ett motsvarande innehåll som utbildningen av trossfurirer, grupp A. I likhet med vad som förordats beträffande den övriga grundläggande utbildningen av grupp K bör dock redan under denna förberedande skola utbildningen till sin huvudsyftning präglas av den vidare målsättningen, verksamhet som kvartermästare vid fältkompani. Den förberedande kvartermästarskolans skolmässiga skede pågår i. o. m. 3. skedets slut, d. v. s. intill juluppehållet.

326 Under 4. skedet, tiden omkring 7/1—25/3, fullgör eleverna vid de egna förbanden praktisk tjänst vid trupp under åldersklassens avslutande, tilllämpade utbildningsskede. De placeras därvid alternativt i tjänst som chefer vid trossenheter och som biträdande kvartermästare. Under de därpå följande 5. och 6. skedena, tiden omkring 1/4—1/9 eller ca 5 månader, fullföljes så utbildningen vid centraliserad kvartermästarskola. För denna speciella utbildningslinje bortfaller trupptjänstgöringen under underofficersutbildningens sista skede. Sammanhängande, praktisk trupptjänst har, som framgått, för linjens elever erhållits under ca 11 veckor under 4. skedets tjänst vid de egna förbanden. Efter avslutad utbildning krigsplaceras de kvartermästarutbildade som kvartermästare vid krigsorganisationens fältkompanier; under 1. repetitionsövningen alternativt som trossfurirer. Stabsunderojficerslinjen Rekrytering. I samband med påbörjandet av 1. tjänstgöringen uttages till erforderligt antal värnpliktiga grupp K på linjen allmän skyttetjänst för utbildning till värnpliktiga stabsunderofficerare. Hänsyn tages härvid särskilt till — förutom allmän lämplighet — sådana förhållanden beträffande civila kunskaper, civilt yrke eller yrkesinriktning, som synes göra den värnpliktige speciellt lämpad för utbildning till stabsunderofficer. Värnpliktiga, som anmält avsikt att frivilligt även undergå officersutbildning, bör dock ej ifrågakomma för denna uttagning. Erforderligt antal per år inom infanteriet framgår av särskild hemlig bilaga. I likhet med vad som anmälts beträffande kvartermästarlinjen synes dock därutöver ett ytterligare antal värnpliktiga under en övergångsperiod böra utbildas för tjänsten i fråga med hänsyn till en samtidig överflyttning av aktiva underofficerare till chefsbefattningar vid fältkompani (motsv.). Utbildningsgång. Efter inledande, allmän grundläggande utbildning vid förbanden samlas de värnpliktiga till centraliserad förberedande stabsunderofficersskola fr. o. m. 2. skedets början, d. v. s. omkring 25/7. Denna förberedande stabsunderofficersskola ges i tillämpliga delar ett motsvarande innehåll som utbildningen av stabsfurir, grupp A. Liksom i vad gäller kvartermästarutbildningen bör dock även utbildningen vid nu avsedd linje redan under den förberedande delen präglas av den vidare slutgiltiga målsättningen, verksamheten som stabsunderofficer i fält. Den förberedande stabsunderofficersutbildningens skolmässiga skede bör omfatta tiden t. o. m. 3. skedets slut eller i allt ca 21 veckor. Under 4. skedet, tiden omkring 7/1—25/3, fullgör eleverna vid de egna förbanden praktisk tjänstgöring under åldersklassens avslutande, tilllämpade utbildningsskede. De placeras därvid företrädesvis i tjänst som biträdande stabsunderofficerare.

327 Den. slutgiltiga skolningen sker därefter under 5. och 6. skedena vid centraliserad stabsunderofficersskola. Med hänsyn till att eleverna under 4. skedet beretts tillfälle till ca 11 veckors praktisk tjänst vid förband, bortfaller för denna speciella utbildningslinje den trupptjänst, varmed den värnpliktiga underofficersutbildningen i allmänhet avslutas. Efter fullgjord utbildning krigsplaceras de värnpliktiga som stabsunderofficerare vid krigsförband.

E. Utredningens förslag avseende befäls- och repetitionsövningar Allmänna synpunkter

I föregående avsnitt har påpekats nödvändigheten av en effektivisering av grundutbildningen av värnpliktiga underofficerare och officerare. Alldeles oavsett om eller när en sådan effektivisering kan komma till stånd, synes det nödvändigt, att möjligheter skapas till en avsevärd förbättring av det värnpliktiga befälets tjänstbarhet under den fortsatta tjänstetiden, delta ej minst i betraktande av ovan berörda faktum, att det värnpliktiga befälet under 20—25 år efter den grundläggande utbildningens slut måste fylla viktiga befälsfunktioner i de krigsorganiserade förbanden. Härtill kommer, att på dessa förband, på deras befäl och meniga soldater måste — under hänsynstagande till riskerna för snabba, överraskande krigsutbrott — med allt större skärpa ställas kraven, att de efter ett statsmakternas beslut kan ej blott omedelbart organiseras utan även omedelbart med full kraft funktionera i strid. Endast så kan de med utsikt till framgång och utan förlamande förluster genomföra de hårda fördröjnings- och avvärjningsstrider, som kan vara att förvänta i ett krigs öppningsskeden. Det är självklart, att för de värnpliktigas utbildning och repetition icke bör uttagas mer tjänstgöringsskyldighet än vad som bedömes oundgängligen nödvändigt. Men då de nu berörda problemen ses ur den enskilde värnpliktiges synpunkter, ter det sig också angeläget, att det militära utbildnings- och tjänstgöringssystemet för den enskilde så utformas, att han, så vitt möjligt, icke vid ett krigsutbrott eller motsvarande pålägges uppgifter, vilka han på grund av bristande utbildning eller övning rimligen icke kan uppfylla. Allvaret i den befälsutbildades situation måste beaktas. På honom måste, oavsett om ett krigsutbrott sker kuppartat och blixtsnabbt eller föregås av en beredskapsperiod, läggas ett omedelbart ansvar för andra medborgares liv. Det skall upprätthållas under förhållanden, som redan för den enskilde soldaten kan komma att te sig fysiskt och psykiskt ytterst pressande, ibland kaotiska, och som alltmer kommer att tvinga även de lägsta chefer till självständiga men för den högre enhetens väl och ve avgörande beslut. Det må dock framhållas, att i den mån en höjning av försvarsmaktens förmåga till snabb mobilisering och omedelbar, effektiv funktionering kan komina till stånd, torde — vilket må anses vara väsentligt — försvarsmak-

328 tens rent preventiva, fredsbevarande kraft komma att höjas i motsvarande grad. Presumtiva motståndares utsikter till överraskningsframgångar och landets betvingande vid oförändrad insats minska. Kraven på erforderliga ytterligare insatser för dylika syftens förverkligande kan stiga till sådan nivå, att tillämnade företag strategiskt ter sig okloka eller outförbara. Den svenska statsledningens handlingsfrihet vid strävandena att bevara freden vidmakthålles och förstärkes. Med hänsyn till vad ovan anförts, måste det i dag ifrågasättas, om den princip med en intervall om 6—9 år mellan repetionsövningstillfällena för den befälsuttagne värnpliktige, som angavs av 1948 års värnpliktskommitté, numera är hållbar. Det synes önskvärt, ur vissa synpunkter nödvändigt, med en effektivisering och, eventuellt, utökning både av den speciella befälsutbildningen och av de tillfällen, då de enskilda soldaterna och befälspersonalen av olika kategorier samtrimmas till förband. Då det gäller möjligheterna att öka speciellt det värnpliktiga befälets tjänstbarhet, är olika vägar tänkbara. En synes vara att föreskriva ökad skyldighet till befälsövningar för alla befälsuttagna, alternativt allenast underofficersutbildade och officersutbildade; en annan att utöka det redan existerande institutet med frivillig men bindande befälstjänstgöring, kompenserad med ekonomiska förmåner enligt särskild ordning; en tredje att animera till frivillig men ej bindande utbildning av den art, som äger rum i de frivilliga försvarsorganisationerna. Vad beträffar alternativet med utökad frivillig men bindande befälstjänstgöring, alltså en institution motsvarande den nuvarande reservbefälsinstitutionen, har utredningen redan tidigare i den principiella diskussionen framhållit, att det alltfort behövs speciellt utbildad reservpersonal för krigsorganisationens behov. För sådan specialutbildning måste emellertid avses en utbildnings- och tjänstgöringstid, som avsevärt överstiger den tjänstgöringsskyldighet, som det kan anses rimligt att obligatoriskt pålägga en värnpliktig. De värnpliktiga befälspositioner, med vilka här måste räknas, uppgår till flera tiotusental. Det torde därför icke låta sig göra att vare sig ur rekryteringsmässiga eller statsfinansiella synpunkter genomföra en så stor ansvällning av reservinstitutionen, som bleve nödvändig för att uppnå här ifrågavarande syftemål. Vad åter gäller en frivillig men icke bindande utbildning av det slag, som sker inom de frivilliga befälsutbildningsorganisationerna, har av den föregående redogörelsen framgått, att det i försvarsutredningarna och försvarsbesluten under 1940-talet poängterats, att det under den fortsatta tjänstetiden vore nödvändigt för det värnpliktiga befälet med ytterligare repetition och vidareutbildning utöver den, som obligatoriskt kom att åläggas dem genom de för alla värnpliktiga gemensamma repetitionsövningarna. Tills vidare ansåg man sig böra kunna räkna med att en dylik ytterligare utbildning skulle kunna i erforderlig utsträckning komina till stånd genom frivilligt åtagande. Denna

329 frivilliga utbildning har emellertid, såsom redan påpekats, icke blivit av den omfattning, som förutsågs. En flerdubbling skulle bli nödvändig, om krigsorganisationens kvalitativa innehåll, på sätt som förutsattes, skulle kunna upprätthållas. Det synes med hänsyn till såväl praktiskt organisatoriska som psykologiska faktorer icke vara realistiskt att räkna med att ett sådant ökat deltagande i utbildningen skulle kunna åstadkommas genom nuvarande frivilligsystem. En dylik utökning av det värnpliktiga befälets utbildning, som redan i nämnda principbeslut befunnits nödvändig och som numera av anförda skäl framstår som ofrånkomlig, torde enligt utredningens mening endast kunna ernås genom att som obligatorisk inskriva den i värnpliktslagen, dock begränsad till kategorierna underofficersuttagna och officersuttagna. Utredningens uppfattning sammanfaller i här ifrågavarande avseende till principen med vad i arméchefsförslaget förordats beträffande motsvarande värnpliktskategorier. Med avseende å kategorien specialister, som ävenledes f. n. genomgår en grundutbildning om 15 månader, alltså av samma omfattning som underofficersuttagna, har i arméchefsförslaget intet utsagts. Enligt utredningens mening bör föreslagen utökning ej omfatta denna kategori. Då nu en viss utökning av den obligatoriska tjänstgöringsskyldigheten förordas, får detta ej tolkas så, att utredningen förmenar, att den utbildningsverksamhet, som bedrives inom FBU-rörelsen, därmed skulle minska i betydelse. Denna utbildningsverksamhet är enligt utredningens uppfattning även allt framgent av största värde för arméns krigsberedskap och den bör effektivt understödjas. Vad nu sagts gäller även den verksamhet i övrigt, som i försvarsupplysande syfte bedrives inom organisationen. Utredningen ansluter sig härvidlag helt till den principiella uppfattning beträffande frivilligorganisationernas betydelse, som kommit till uttryck i statsmakternas beslut år 1958 beträffande försvarets framtida utformning. Det bör emellertid i detta sammanhang uppmärksammas, att ett genomförande av nu föreslagen ordning kominer att ge möjligheter till ökad koncentration till vissa väsentliga områden inom det frivilliga utbildningsarbetet. Införandet av ytterligare obligatorisk repetitionsutbildning för de värnpliktiga underofficerarna och officerarna har, såsom understrukits, till syfte att under dessa värnpliktigas hela tjänstetid vidmakthålla deras tjänstbarhet för de befattningar, till vilka grundutbildningen syftat. Vid dylikt förhållande bör en omarbetning av nu gällande förordnandebestämmelser för värnpliktig personal komma till stånd i sådant avseende, att värnpliktiga officerare och värnpliktiga underofficerare hela tjänstetiden kvarstår i den grad, som godkänd grundutbildning berättigat till. »Tappande» av grad för dessa värnpliktiga bör ej ifrågakomma. Härigenom kan, vad beträffar nu åsyftade kategorier, den frivilliga befälsutbildningen i dessa avseenden helt inriktas på befordringsutbildning.

330 Möjligheterna att öka de värnpliktigas tjänstbarhet med speciell hänsyn till officers- och underofficersuttagna

Allmänna principer Utredningen har i föregående avsnitt förordat en speciell utökning av repetitionsövningsskyldigheten för värnpliktiga officerare och underofficerare. I arméchefsförslaget har för motsvarande syften föreslagits införande av en fjärde repetitionsövning om 40 dagar, regelmässigt uppdelad på två övningstillfällen om vardera 20 dagar. Detta dagantal synes ha framräknats med de gängse krigsförbandsvisa repetilionsövningarna om 30 dagar jämte 10 dagars befälsövning som mönster, alltså (10 + 30 = ) 40 dagar. Enligt utredningens mening bör utökningen av tjänstgöringsskyldigheten begränsas till 30 dagars särskild befälsövning, regelmässigt uppdelad på två övningstillfällen. I syfte att undersöka förutsättningarna att effektivast möjligt inpassa de särskilda befälsövningarna i tjänstgöringsrytmen, har inom utredningen utarbetats ett antal alternativ rörande tjänstgöringsskyldighetens uttagande. Då det enligt utredningens uppfattning, i vad avser den totala effekten av värnpliktssystemet, föreligger en klar växelverkan mellan det sätt, på vilket tjänstgöringen utformas för huvudmassan av de värnpliktiga och för de speciellt befälsuttagna, upptas i jämförelserna i samtliga alternativ alla värnpliktskategorier. I vissa av alternativen sker förskjutningar i fråga om tjänstgöringstiden och dess fördelning endast för de speciellt befälsuttagna, i andra åter påverkas förhållandena för samtliga kategorier. Vid utformandet av alternativen har dessa vidare medvetet till sina konsekvenser så begränsats, att föreslagna förändringar, totalt sett, endast i mindre grad medför avvikelser från den ram, på vilken nuvarande ordning bygger beträffande såväl tidmässig tjänstgöringsskyldighet som ekonomiska kostnader. (Bil. 3.) För jämförelses skull har i tabell 19 uppgjorts en överslagsmässig beräkning av de belopp, som vid helt oförändrad ordning kommer att i framtiden belasta budgeten i fråga om dags- och premiekostnader för värnpliktstjänstgöring. Härvid har räknats med följande utgångsvärden. Arméns organisation genomföres enligt de principer, som statsmakternas beslut av år 1958 innefattar. Värnpliktskontingenten beräknas härvid under 1. tjänstgöringen och till denna ansluten fortsatt tjänstgöring uppgå till ca 36 000 man, fördelade enligt följande. Officersuttagna ca 1 500 (därav för aktiv stat ca 150, för reservofficerare ca 350 och för värnpliktiga officerare ca 1 000.)

331 Underofficersuttagna ca 1 300 (sedan kategorien officersuttagna Specialister ca 1 200. Underbefälsuttagna

frånräknats.)

ca 9 000.

Värnpliktiga Ah ca 23 000 (ekonomivärnpliktiga inräknade.) Tabell 19. Summarisk beräkning rörande dags- och premiekostnader för värnpliktstjänstgöringen vid armén enligt gällande värnpliktslag (= »baslägeh). — Avser ett genomsnittläge vid ett genomförande av 1958 års försvarsbeslut. Befordringskostnader samt kostnader för in- och utryckningsdagar ej inräknade. I. 1. tjänstgöring och (ev.) fortsatt tjänstgöring (grundutbildning) A. Dagskostnader

B. Premier

A+ B

S:a K r

S:a kr

S:a kr

Officersuttagna (inklusive aktiva och reservofTicersaspiranter)

21 735 000

5 400 000

27 135 000

Underofficersuttagna (sedan officersuttagna frånräknats)

13 455 000

1 560 000

15 015 000

Specialister

12 420 000

840 000

13 260 000

U nderbef älsuttagna

67 068 000

1 800 000

68 868 000

Värnpliktiga, D

137 043 200 30 810 800

Ah ekon.

282 532 000 |

137 043 200 30 810 800 9 600 000

292 132 000

II. Befäls- och repetitionsövningar A. Dagskostnader A (1+2)

1. Befälsövningar

2. Bepetitionsövningar

S:a kr

S:a kr

S:a kr

1 350 000

4 590 000

5 940 000

450 000

2 160 000

2 610 000

4 680 000

17 550 000

22 230 000

47 790 000

47 790 000

72 090 000

78 570 000

Officers uttag na 1 Underofjicersuttagna Specialister Underbefälsuttagna Värnpliktiga, s>

Ah ekon.

} 6 480 000

332 III. Tjänstgöringen i total B. Premier S:a kr

A —B S:a kr

41 130 000

6 960 000

48 090 000

Specialister

15 030 000

840 000

15 870 000

Underbefälsuttagna

89 298 000

1 800 000

91 098 000

A. Dagskostnader S:a kr Officersultagna (inklusive aktiva och reservofficersaspiranter) Underofficersuttagna (sedan officersuttagna frånräknats)

Värnpliktiga, »

An ekon.

|

215 644 000

215 644 000 361 102 000

370 702 000

9 600 000

Under repetitions- och befälsövningar beräknas per år följande värnpliktiga vara inkallade. Befälsövningar (10 dagar) Officerare och underofficerare Specialister Underbefäl

.

antal

4 500 1 500 15 500

S:a 21500 Repetitionsövningar (30 dagar) Officerare och underofficerare Specialister Underbefäl övriga

. . 5 100 . 2 400 . 19 500 . . . 53 000 S:a 80 000

Viss del av de befälsuttagna beräknas deltaga endast i de egentliga repetitionsövningarna. Den antalsmässiga fördelningen på olika värnpliktskategorier grundar sig på uppgifter, underhand lämnade av arméstaben. Uppgifterna beträffande antalet till befäls- och repetitionsövning inkallade synes innebära, att av en åldersklass värnpliktiga, som vid 1. tjänstgöringen (motsv.) uppgår till ca 36 000 man, följande antal kan beräknas vara inkallade, genomsnittligt sett, till befäls- och repetitionsövningar;' befälsövningar: officers- och underofficersuttagna ca 1 500, specialister ca 500, underbefälsuttagna ca 5 200; repetitionsövningar: officers- och underofficersuttagna ca 1 700, specialister ca 800, underbefälsuttagna ca 6 500 samt värnpliktiga, Ah (inkl. ekonom, vpl) ca 17 700.

333 För menig värnpliktig beräknas dagskostnaderna av arméstabens utbildningsavdelning överslagsvis uppgå till för 1. tjänstgöring ca 23 kronor och för repetitionsövning ca 30 kronor. Kostnaderna avser läget per den 1/7 1959. I kostnadsjämförelserna har icke upptagits kostnader för in- och utryckningsdagar, ej heller för värnpliktsbefordran. Till följd av förslag, framlagda av 1954 års värnpliktsavlöningsutredning, har statsmakterna år 1958 genomfört vissa ändringar av förut gällande bestämmelser rörande premier vid värnpliktstjänstgöring. I den mån i de olika alternativen den obligatoriska tjänstgöringsskyldigheten för vissa värnpliktiga befälskategorier föreslagits utökad, har räknats med premier för denna utökning av tjänstgöringsskyldigheten enligt normerna i förenämnda av statsmakterna år 1958 fattade beslut. Härvid har utredningen bedömt rimligt att för en ytterligare obligatorisk befälsövningsskyldighet om 30 dagar räkna med en utbildningspremie om 500 kronor. Vid en regelmässig uppdelning av skyldigheten på två övningstillfällen om vardera 15 dagar räknar utredningen analogt med en utbildningspremie om 250 kronor för vardera övningen. Utgående från de grundvärden, som här redovisats, torde fortsättningsvis vid oförändrat penningvärde dags- och premiekostnaderna för värnpliktsutbildningen i total vid armén per budgetår komma att uppgå till ca 371 000 000 kronor. Vid i den fortsatta framställningen gjorda jämförelser benämnes denna summa »basläget». Som ytterligare orientering ges i tabell 20 en översikt över vissa kostnader per enskild värnpliktig under grundutbildning och fortsatt tjänstgöring. Exempel på olika alternativ, avseende uttagandet av de värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet I figurerna A: 1—C: 2 i bilaga 3 redovisas sex alternativ beträffande uttagandet av de värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet. Dessa alternativ är att jämföra med den redovisning av tjänstgöringsskyldighetens uttagande enligt nu gällande ordning, som lämnats i figur 19. I anslutning till figurerna i bilaga 3 har i en korresponderande uppställning redovisats de förändringar, som varje särskilt alternativ skulle medföra dels beträffande tjänstgöringsskyldighetens omfattning cch uttagande, dels beträffande kostnader. I varje särskilt alternativ har totalkostnaderna jämförts med ovannämnda baslägeskostnader. En jämförelse mellan de olika alternativen ger vid handen bl. .a följande. Alternativ A:l. En utökning av repetitionsövningsskyldigheten med två befälsövningar om vardera 15 dagar eller tillsammans 30 dagar har här föreslagits för kategorierna officersuttagna och underofficersuttagna. Härigenom uppstår en kostnadsökning av ca 2 100 000 kronor i förhållande till

334 "é3

ra

h

+ <

o

*->CD C

"C tO to

oö CJ

ra

v:

j j

ca

ra

co

h

o

t/3 " Ö

ca

o

ca C

oo

TH

ao 5

1-1

Q

ra

P

* J

"5.

A

C/}

(4

OJ

ra

0)

ra

a

a •2s

kl

^ca

+ <

BB

00 C

:0

cu

o ca c

T3

o

<

co

co

co

o o

o co

o co

o co

co

4-i C

a

ra

u

S

II

II o CO

o o

T ^ C!-H M O i—i

CO

X

X

CO

CO

CO

-1-° -4-° -4-° + CM

O +

-i CiM

X co o

t/3

m

cs

II o o

ca

<N

O

00 O c o

o o

CM

+%*"*

m

o o

X

CM OS

o o

CM

1 1

TH ki

^s

ca

° C

o

kl

3 T3

ca

<

^4

-ca

C/3

O

ca

ao ca Q

o a>

O IO CO

CM in •<*i

CM C5 C3

•«* 1-1

o

F»

CO

co CM

co

co CM

CO CM

uo

CM

T f

co

O CO

• *

^ j

+ CO o

j ^

~

<

CM

II

o » o

i H

**

^

ac ca

O

LO

2. ca ca

co

00 V

4->

ca

tt

ca

4->

ao

U3 kl

e

=3

ca

O

a

c/3 kl O

C3 [Q

o

on C3 < Q OH

CM CO

II

o

o CM

T3

o

^ c

TH

r>

C

c c

C

o l O

o

ao

:CS + J

+->

O

C5

to EC

O

o co

C3

:0 00

o

II

»— a :-T

O

o CO

00 B 3

ra

S3

U3 0£

|

i i

yt •ea

KJ

u 0)

ac *-•

:es

o c

l> CM

CM

U

«5

o —1 o H cS :C3 ro ac

o o

CO

co

oo

tJ5 o c

c 1—1

o o

CO

co

+ -<

c

F,

o o

co

(0

ao aci>

o

oö

'C IO :cB

h 3

1-1 1-1

i—i

I>

—

:0 00 +•» d :c«

CO

o o CO

ra

00 OS

CM

o

o o

ca ao ca •a

G

ö

C

CM

CO

te

'V,

O

o

CO

<

Q -a

CM

äca

O

ca

H-*

*"

O

CO

ca

M i/i te

PQ

CS <—> w 00

CT>

o o CM

co

00 C/}

C/3

Jc3 o

+->

m

kl

kl

o

o A!

CM O CO

kl

u

w

o o CO

oö

CM IO CM H

i-i

C2

<

I-H

et,

o t O

CM

C cu

:5

H"

•-

o a> CO

« o3

CP

o kl

•d

c

^

ca c

ao ca t/3

«3 03 k<

X!

< ca

ao * J

£ä O.

c

C

k* :C3

D

>\

335 basläget. Genom att den del av den värnpliktiga befälspersonalen, som har att bestrida de mest kvalificerade befattningarna för värnpliktiga i krigsorganisationen, erhåller en kortare befälsövning mellan första och andra respektive andra och tredje repetitionsövningarna, torde större förutsättningar bli för handen, att denna befälspersonal med bibehållen tjänstbarhet kan funktionera vid mobilisering eller motsvarande. Alternativ A:2 innefattar samma utökning av repetitionsövningsskyldigheten för värnpliktiga officers- och underofficersuttagna som enligt alternativ A : l . I syfte att nedbringa de totala kostnaderna har för värnpliktiga i allmänhet tjänstgöringsskyldigheten under 1. tjänstgöringen minskats med 10 dagar, eller från 304 dagar till 294 dagar. Totalkostnaden i förhållande till baslägeskostnaden minskar med ca 3 200 000 kronor. Alternativ B:l. I syfte att öka antalet truppföringstillfällen vid krigsorganiserade förband har här upptagits införande av fyra repetitionsövningar om vardera 30 dagar för alla värnpliktskategorier jämte, enligt nu gällande ordning, befälsövningar före varje repetitionsövning. För att ej i väsentlig mån utöka den totala tjänstgöringsskyldigheten liksom för att söka hålla kostnaderna inom ungefär samma ram som hittills har den utökade repetitionsövningsskyldigheten, i vad avser kategorien vpl Ah, avbalanserats genom en motsvarande minskning av tiden för 1. tjänstgöring med 30 dagar eller från 304 till 274 dagar. Den totala tjänstgöringsskyldigheten för värnpliktiga i allmänhet blir emellertid oförändrad. Kostnadsökningen i förhållande till basläget uppgår i alternativet till ca 10 900 000 kronor. Alternativ B:2. I detta alternativ har i första hand motsvarande åtgärder som i alternativ B:l föreslagits, d. v. s. en utökning av repetitionsövningarna från tre till fyra för samtliga värnpliktskategorier och en däremot svarande minskning av tiden för 1. tjänstgöring för värnpliktiga i allmänhet. Därutöver har för värnpliktiga officerare och underofficerare upptagits särskilda befälsövningar om 15 dagar mellan första och andra respektive andra och tredje repetitionsövningarna. Alternativet torde i förhållande till nuläget innebära ökade förutsättningar för upprätthållande av truppföringsförmågan hos allt befäl i krigsorganisationen. Kostnaderna i jämförelse med basläget kommer att öka med ca 13 000 000 kronor. Alternativ C:l. Grundtanken i alternativ B:l—2 har även här upptagits, d. v. s. strävandena att utöka antalet truppföringstillfällen i krigsorganiserade förband genom införande av ytterligare en repetitionsövning. För att motverka de relativt stora kostnadsökningar, som uppstår i alternativen B:l—2, har tiden för 1. tjänstgöringen här något minskats; för värnpliktiga i allmänhet med 30 dagar eller från 304 till 274 dagar och för övriga värnpliktskategorier med 14 dagar eller från 450 till 436 dagar (underofficersuttagna och specialister) och från 324 till 310 dagar (underbefälsuttagna). Härjämte har varje repetitionsövning något avkortats eller från 30 till 26 dagar. Det synes här böra framhållas, att det effektiva utbytet av en repe-

336 titionsövning om 26 dagar icke torde nedgå med netto 4 dagar i förhållande till en 30-dagarsövning. Kalendariskt torde nämligen en 26-dagarsövning medföra möjligheter att så inpassa repetitionsövningen, att största möjliga effektiva utbildningstid i förhållande till dagantalet därav kan utvinnas. Totalt innebär alternativet, att för samtliga befälskategorier tjänstgöringsskyldigheten ökar med 10 dagar, medan den för värnpliktiga i allmänhet minskar med 20 dagar. Förändringarna i förhållande till basläget innebär en kostnadsminskning om ca 6 100 000 kronor. Alternativ C:2. Detta alternativ innefattar samtliga de åtgärder beträffande förändringar i tjänstgöringsskyldigheten, vilka föreslagits i C: 1. Därutöver har föreslagits de i andra alternativ upptagna särskilda obligatoriska befälsövningarna för värnpliktiga officerare och underofficerare. Samtliga värnpliktiga kommer således att undergå 4 repetitionsövningar, värnpliktiga officerare och underofficerare därutöver 2 särskilda befälsövningar. I förhållande till basläget innebär alternativet en kostnadsminskning om ca 4 000 000 kronor. De olika alternativ, för vilka i det föregående redogjorts, har syftat till att inom i stort sett oförändrade ramar beträffande tjänstgöringstid och kostnader försöka finna vägar för att ytterligare höja den totala effekten av värnpliktssystemet. Ehuru alltså tjänstgöringstider och kostnader i alternativen undergått, relativt sett, endast smärre förskjutningar i förhållande till nuläget, så innebär dock vissa av dem väsentliga omdispositioner av tjänstgöringsskyldigheten, innebärande en accentuering av förbandsutbildningens betydelse genom bl. a. införande av ökat antal repetitionsövningar. Det måste emellertid framhållas, att frågor rörande repetitionsövningssystemet är av synnerligen komplex natur. Eventuella förändringar måste till sin innebörd noga analyseras, varvid bl. a. konsekvenserna för truppregistreringsverksamhet, mobiliseringsförberedelser och utbildningsverksamhet ävensom för den enskilde värnpliktige måste kartläggas. Vissa skäl synes tala för väsentliga omläggningar, andra åter för ett fasthållande vid nuvarande system. Förrän ingående undersökningar, bl. a. i nu berörda avseenden, verkställts, torde det emellertid av påvisade skäl ej vara möjligt att med säkerhet bedöma, vilken ordning, som med hänsynstagande till alla väsentliga faktorer är att förorda. De här schematiskt redovisade alternativen må sålunda endast ses som bidrag till en förutsättningslös diskussion i ämnet. Med hänsyn till det anförda är det nu icke möjligt att taga ställning till alternativ, som innefattar principiella förändringar beträffande repetitionsövningssystemet som sådant eller principiella omdisponeringar av värnpliktsskyldigheten, totalt sett. Ett införande av de särskilda befälsövningar, vilka, såsom framgått, utredningen funnit vara av väsentlig betydelse för upprätthållande av erforderlig kvalitet i krigsorganisationen, synes däremot icke innebära några dylika principförändringar. Utredningen vill därför föreslå, att värnpliktiga, vilka genomgått grundutbildning till värnpliktig officer respektive värnpliktig underofficer, skall ha att under den fort-

337 satta tjänstetiden utöver nu stadgad tjänstgöringsskyldighet även fullgöra särskild befälstjänstgöring om 30 dagar. Denna tjänstgöring bör regelmässigt uppdelas på två övningstillfällen, omfattande vardera 15 dagar, att fullgöras mellan första och andra respektive andra och tredje krigsförbandsvisa repetitionsövningen. Detta utredningens förslag sammanfaller med alternativet A : 1. Utredningens nu angivna förslag innebär således ett ökat ianspråktagande av värnpliktskategorier, som redan ålagts den längsta tjänstgöringsskyldigheten. Starka skäl talar för att dessa värnpliktiga beredes viss kompensation härför. Som jämförelse k a n nämnas att för den särskilda officersutbildningen om 5—6 månader utgår tjänstgörings- och utbildningspremier om i allt 2 400 kronor, eller per månad 400—480 kronor. I anslutning härtill bör utöver gällande värnpliktsavlöningsförmåner för varje fullgjord, nu åsyftad befälsövning om femton dagar utgå utbildningspremie om 250 kronor. De nu förordade särskilda befälsövningarna kan, som framgått, beräknas medföra en årlig kostnadsökning för värnpliktsutbildningen om ca 2 100 000 kronor, varav i dagskostnader 1 350 000 kronor och i premiekostnader 750 000 kronor. Då emellertid dessa utgiftsökningar icke ingår som en del av ett större sammanhang, där inom en given ekonomisk totalram för armén förändrade värnpliktskostnader vägts mot andra viktiga utgiftsposter, synes det riktigt att söka att inom ramen för nuvarande värnpliktssystem avbalansera den ökade kostnaden. Möjligheter härför synes föreligga. Utredningen vill härvid anknyta till ett förslag av chefen för armén 1952, ingående i ett yttrande till överbefälhavaren rörande 1949 års gruppchefsutrednings betänkande (Ast/utb nr 47: 19 19/1 1952). I yttrandet i fråga föreslogs, att med hänsyn till tillgången på utbildningsbefäl och andra omständigheter, t. ex. värnpliktstekniska, Kungl. Maj :t skulle bemyndigas att begränsa tiden för första tjänstgöring för underbefälsuttagna värnpliktiga och för värnpliktiga i allmänhet med högst tio dagar. Med avseende å värnpliktstekniska omständigheter anfördes i yttrandet följande: »Härmed avses bland annat svårigheterna att då antalet tjänstgöringsdagar är fastlåst till en bestämd siffra, välja lämpliga in- och utryckningsdagar. Måndagar, tisdagar och onsdagar äro lämpliga inrycknings- men olämpliga utryckningsdagar. Torsdagar, fredagar och lördagar äro å andra sidan lämpliga utrycknings- men olämpliga inryckningsdagar. In- eller utryckning på sönoch helgdagar bör undvikas. Vissa variationsmöjligheter ifråga om tjänstgöringstidens längd är sålunda önskvärda även av dessa skäl.» Detta yrkande av chefen för armén upptogs som förslag i överbefälhavarens skrivelse till Konungen den 21/1 1952 (Fst/sektion I nr 58: 13, Yttrande över 1949 års gruppchefsutredning). Utredningen finner de anförda skälen bärande beträffande önskvärdheten av att vid en given längsta tid för första tjänstgöring kunna variera tidpunkterna för in- och utryckning så, att de kalendertekniskt bäst och 22—810905

338 mest ekonomiskt inpassas i förbandens utbildningsverksamhet. Utredningen anser emellertid, att föreslaget bemyndigande bör avse samtliga värnpliktskategoriers tjänstgöring. En rörlighet som kalenderteknisk t skall ge bästa åsyftade verkan synes böra omspänna i allt en vecka (7 dag a r ) . Det förutsattes härvid, att nedsättningen i antal dagar kan inom samma årsomgång variera för värnpliktskategorier med olika inryckningstider med hänsyn till önskvärdheten av att för varje kategori kunna erhålla den med avseende å in- och utryckningsdata lämpligaste inpassningen. Utredningen vill alltså föreslå, att bestämmelser bör tillkomma, varigenom Kungl. Maj :t bemyndigas att i nu angivna syfte med högst 7 dagar inskränka gällande utbildningstider vid armén för första tjänstgöring, första tjänstgöring och fortsatt tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd. I samband härmed synes en överarbetning böra ske av nu gällande bestämmelser beträffande viss rätt för Konungen till inskränkning av de värnpliktigas tjänstgöringstider. Vid ett utnyttjande av föreslaget bemyndigande att hålla in- och utryckningstiderna rörliga inom en ram av 7 dagar kan i medeltal en avkortning om 3,5 tjänstgöringsdagar per år och värnpliktig beräknas uppkomma. Vid en värnpliktskontingent om ca 36 000 man skulle härigenom en årlig minskning med 126 000 tjänstgöringsdagar uppstå. Motsvarande minskning av värnpliktskostnaderna kan beräknas uppgå till ca 2 900 000 kronor. De föreslagna särskilda befälsövningarna skulle som nämnts i allt draga en kostnad av ca 2 100 000 kronor. Genom ett samtidigt utnyttjande av möjligheten att hålla in- och utryckningstiderna rörliga skulle alltså de totala kostnaderna för värnpliktstjänstgöring kunna bibehållas i stort sett oförändrade, eventuellt något nedgå. Det synes angeläget framhålla, att nu förordade övningar till sitt innehåll verkligen inriktas på befälsutbildning i ordets verkliga mening och logiskt anslutes till övrig utbildning. Endast därigenom blir de ett nödvändigt effekttillskott till krigsorganisationen samtidigt som den enskilde befälsuttagne får full förståelse för innebörden av den utökade skyldighet, som ålägges honom. Vad åter gäller den detalj mässiga utformningen av övningarna, finner utredningen ej anledning ingå därpå. Det synes ankomma på berörda myndigheter, att, sedan beslutet genomförts, på ändamålsenligt sätt anpassa övningarna efter varje vapengrens särart och efter teknikens och taktikens växlande krav. Det synes härvid böra framhållas, att i samma mån som dessa övningar vinner i effekt ökas förutsättningarna för att de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna skall lämna största möjliga utbyte. Dessa övningar skall inrymma repetition och omskolning av tekniska färdigheter; deras väsentligaste uppgift är dock, som också framgår av benämningen, att samtrimma befäl och manskap i de krigsorganiserade förbanden till slagkraftiga enheter. I många fall får emellertid denna samtrimning av

339 befäl och trupp i realiteten ej den omfattning, som är behövlig. Det krigsplacerade befälet är visserligen redan från övningarnas början nominella chefer för förband och avdelningar, men i den mån de ej tillhör den aktiva befälskadern får de ofta under det inledande skedet av repetitionsövningen stiga åt sidan för att överlåta repetition och vidareutbildning av vissa grundläggande färdigheter åt förbandet särskilt tilldelade aktiva instruktörer. Det förekommer även, att förbandets personal splittras till utbildning vid olika centralt organiserade utbildningsstationer. Viss del av den krigsplacerade personalen fortsätter då i stället ytterligare befälsutbildning utöver den, som redan förekommit under den befälsövning, som föregått repetitionsövningen, andra åter får vid eget förband biträda den ovannämnda, särskilda instruktörspersonalen. Säkerligen är det mången gång vanskligt att avgöra, hur centraliserad utbildning på lämpligaste sätt skall avvägas i förhållande till utbildning, helt driven inom respektive enheter, eller hur tiden för vapenteknisk repetition skall utmätas i jämförelse med tiden för förbandsutbildning i egentlig bemärkelse, för att maximal effekt av repetitionsövningen, totalt sett, skall kunna utvinnas. Uppenbart är, att framför allt omskolning å nya vapen eller ny apparatur alltid i viss utsträckning tarvar biträde av särskild expertis. Det bör dock framhållas, att det nuvarande systemet i princip förutsätter, att vid mobilisering eller motsvarande tillfällen respektive förbands egen befälspersonal skall i görligaste mån kunna svara även för vapenteknisk repetition med förbandets personal. Vidare bör framhållas, att ju mer utbildning, som kan bedrivas inom förbanden som sådana, och ju mer förbandens egen krigsplacerade befälspersonal får tillfällen att ej blott nominellt utan även reellt svara för denna utbildning desto större blir utsikterna att befäl och personal under gemensamt arbete skall så snabbt som möjligt förvandlas till enheter, där ömsesidig förståelse och respekt skapar förtroende och sammanhållning. Här må också beaktas vad tidigare framhållits beträffande kraven att i görligaste mån öka krigsförbandsbefälets praktiska truppvana och ledarförmåga. Vid införandet av särskilda befälsövningar synes därför, med hänsyn till vad nu anförts, i många fall lämpligt att till dessa övningar förlägga repetition och nyorientering i fråga om den praktiska tillämpningen av reglementen och taktiska principer. På så sätt kan tillfälle ges att i större utsträckning än hittills under de till repetitionsövningarna direkt anknutna befälsövningarna förbereda reserv- och värnpliktsbefäl på uppgifter, som avser exempelvis vapenteknisk repetition eller liknande för att därigenom göra dessa befäl redo att i ökad omfattning direkt ansvara för egen trupps utbildning. Sker så, torde också den särskilda, aktiva instruktörspersonalens uppgifter k u n n a mer än hittills koncentreras till planläggning, förberedelser och ledning av förbandsutbildning i egentlig bemärkelse.

340 F. Sammanfattning och förslag Utbildningens längd.

För att åstadkomma en nödvändig förstärkning av tjänstbarheten hos värnpliktsbefälet i krigsorganisationen föreslås, att vid armén för kategorierna officersuttagna respektive underofficersuttagna skall utöver nu gällande tjänstgöringsskyldighet tillkomma skyldighet att fullgöra två särskilda befälsövningar om vardera 15 dagar — in- och utryckningsdagar oräknade — förlagda mellan första och andra respektive andra och tredje repetitionsövningarna. Uttagning till värnpliktig officersutbildning bör även fortsättningsvis ske endast efter frivilligt åtagande. Beträffande övriga värnpliktskategorier förutsattes ej någon ändring av för respektive kategorier i värnpliktslagen fastställda utbildningstider. I avsikt att möjliggöra att utbildningsperioderna kalendertekniskt och därmed ekonomiskt bäst kan inpassas föreslås bestämmelser böra tillkomma, varigenom Kungl. Maj :t bemyndigas att för samtliga värnpliktskategorier vid armén med högst 7 dagar inskränka gällande utbildningstider för första tjänstgöring, första tjänstgöring och fortsatt tjänstgöring samt tjänstgöring i en följd. I samband härmed synes en överarbetning böra ske av nu gällande bestämmelser beträffande viss rätt för Konungen till inskränkning av de värnpliktigas tjänstgöringstider. Utbildningens innehåll och uppdelning.

Underofficerare. En kvalitativ höjning av utbildningens innehåll förordas i syfte att hos det kvalificerade elevklientelet inom värnpliktiga grupp K kunna utveckla förmågan av självständigt handlande och även skapa ökat intresse för fortsatt utbildning till officer, aktiv, reserv- eller värnpliktig. I konsekvens härmed föreslås den värnpliktiga underofficersutbildningen i princip uppdelad i förberedande plutonchefsskola, innefattande tiden omkring 1/6—21/12, samt plutonchefsskola, innefattande tiden omkring 17/1—1/9. För att tillgodose krigsorganisationens behov föreslås tillkomma två nya utbildningslinjer, kvartermästaroch stabsiinderofficerslinjerna. Utbildningen vid kvartermästarlinjen förutsattes omfatta grundläggande, allmänmilitär utbildning, förberedande kvartermästarskola samt kvartermästarskola. Mellan sistnämnda skolor inlägges en period av praktisk trupptjänstgöring vid åldersklassens tillämpade utbildningsskede, tiden omkring 7/1—20/3. På analogt sätt indelas utbildningen av värnpliktiga stabsunderofficerare. Officerare. Den värnpliktiga officersutbildningen föreslås alltjämt skola ske vid särskilda, centralt organiserade kadettskolor. Möjligheterna att fullgöra den värnpliktiga officersutbildningen vid alternativt vinter- eller sommarlinje bibehålies. I syfte att inom utbildningen, till skillnad mot vad nu

341 är fallet, även lämna rum för övning i praktisk truppföring för att åstadkomma erforderlig höjning av tjänstbarheten inom krigsorganisationen, förutsattes utbildningen uppdelad i två skeden, ett första, skolmässigt om ca 4 månader samt ett avslutande om ca 11/2 månad, innefattande praktisk tjänstgöring vid trupp. Premier

För varje nämnd särskild befälsövning om 15 dagar föreslås utgå premie å 250 kronor.

Den antalsmässiga

uttagningen av värnpliktiga och officerare

underofficerare

A. Allmänna synpunkter Som principiell utgångspunkt vid bestämmandet av det antal värnpliktiga, som varje år skall genomgå befälsutbildning av olika slag, bör tagas krigsorganisationens behov av personal i aktuella positioner. Till detta antalsmässiga behov måste läggas en reserv, vars storlek bör grundas på realistiskt bedömda förutsättningar. Därjämte måste också vid ett fastställande av årsrekryteringsbehovet hänsyn tagas till under de värnpliktigas tjänstetid förekommande oundgängliga avgångar i form av dödsfall, sjukdom etc. samt till storleken av nödvändiga uppskov vid mobilisering. Som exempel på norm för beräknande av genomsnittligt årligt behov av rekrytering till krigsorganisationen av viss värnpliktskategori kan nedanstående formel tjäna. p , res • F

GÄR -

10 OT

°

GÅR = genomsnittlig årsrekrytering F == totalantalet erforderliga F-tabellpositioner res = principiellt normerande reservprocenttal 1 OT = omsättningstal 2 Det bör framhållas, att, vad gäller storleken av reserverna, antalet värnpliktiga befälsutbildade i princip måste vara relativt sett av samma storlek som antalet värnpliktiga i meniga befattningar, alternativt något större för det fall, att man inom en värnpliktsarmé av ekonomiska skäl är nödsakad att beträffande tillgången till aktiv eller specialutbildad reservpersonal räkna 1 reserv anses här inbegripa såväl mobiliseringsreserv som övrig disponibel och användbar personalreserv. 2 omsättningstal = redovisningstekniskt uttryck för antal reellt disponibla individer, omräknat i åldersklasser, sedan erfarenhetsmässigt grundade avdrag gjorts för dels avgångar exempelvis genom sjukdom och dödsfall, dels beviljade uppskov.

342 med begränsade resurser. Det måste dock härvid uppmärksammas, att, för den händelse antalet befälsutbildade relativt sett göres större än antalet meniga, speciella svårigheter kan uppstå beträffande möjligheterna att ge de befälsuttagna tillräckliga tillfällen till truppföring under grundutbildningen och repetitionsöva dem på ett ändamålsenligt sätt vid krigsorganiserade förband. Det nämnda talet »GÅR» anger det genomsnittliga årsbehovet på längre sikt. Det står klart, att under vissa år detta tal kan påverkas av särskilda omständigheter, ej så mycket vid armén i dess helhet som vid vissa truppslag och framför allt vid vissa speciella truppregistreringsmyndigheter. Sålunda kan tillförandet av helt nya vapentyper, för vilkas effektiva utnyttjande en kortare omskolning av befälspersonal ej är tillfyllest utan för vilken det fordras en hel grundutbildning, tillfälligt påfordra utökning av antalet befälsuttagna. Samma förhållande k a n uppstå, då betydelsefulla omorganisationer i krigsorganisationen snabbt måste genomföras. De nu framförda synpunkterna har i princip gällt det kvalificerade värnpliktiga befälet med rent taktiska uppgifter, alltså underofficers- och officersuttagna. En särskild värnpliktsgrupp vid sidan av dessa kategorier utgör de s. k. specialisterna 1 . Denna grupp har under det senaste årtiondet undergått en avsevärd numerär ansvällning. År 1950 beräknades den för armén uppgå till ca 475 värnpliktiga per år. För närvarande bedömes av de ansvariga myndigheterna antalet specialister, som per år bör utbildas, utgöra ca 1000—1 200. Med hänsyn tagen till den alltmer ökade kompliciteten i krigsorganisationen synes det i princip fullt riktigt, att man, efter hand som det civila undervisningsväsendet utvecklas och differentieras, tillvaratager fackutbildade värnpliktiga av olika slag inom den militära organisationen. På så sätt skulle det också bli möjligt att bättre än vad tidigare varit fallet tillgodose behovet av dylika specialister, t. ex. av läkarpersonal, som hittills endast knapphändigt kunnat fyllas. Härvid måste dock även de krav, som totalförsvarets övriga sektorer kan komma att ställa å kvalificerad personal, beaktas, så att en rimlig avvägning kommer till stånd. Sådana avvägningar torde i framtiden begränsa möjligheterna till en fortsatt ansvällning av det antal specialister, som årligen kan avses för armén. Det må också framhållas att en alltför långt driven specialisering av de militära funktionerna kan i och för sig innebära vissa faror. Denna reflektion har dock måhända större relevans, då det gäller utbildningen av övriga grupper av värnpliktiga, befäl såväl som meniga. Här måste fördelarna av en till perfektionism driven specialisering mellan och inom trupp slagen vägas mot alltmer aktualiserade 1 Kategorien specialister innefattar bl. a. läkare, tandläkare, veterinärer, vissa teknikergrupper, språkmän (tolkar) etc. Tjänstgöringsskyldigheten för specialistkategorien är enligt beslutet 1950 egentligen likställd med den för värnpliktiga i allmänhet gällande, dock a t t för specialisterna jämlikt särskild bestämmelse i värnpliktslagen tiden för första tjänstgöring om 304 dagar kan utökas med högst 146 dagar, d. v. s. till i allt 450 dagar eller samma tid, som gäller för kategorien underofficersuttagna. Regelmässigt uttages denna högsta tid om 450 dagar av samtliga värnpliktiga specialistkategorier.

343 krav på allsidiga militära kunskaper och god fältduglighet. I ett krig, som präglas av risker för atomvapeninsats och vertikala infiltrationer, torde utsikterna till framgång för den egna verksamheten, totalt sett, bliva i ökad utsträckning beroende av de enskilda förbandens förmåga att oavsett truppslagstillhörighet eller intern vapengrensspecialisering utveckla och genomföra primära stridshandlingar av sådan karaktär, som konventionellt benämnes infanteristiska. Sammanfattningsvis må framhållas, att det synes principiellt nödvändigt att en med hänsynstagande till de nu anmälda förhållandena tillräcklig utbildning av värnpliktig befälspersonal kommer till stånd. Härjämte är det dock angeläget, att, sedan nödvändiga krav tillgodosetts, konsekvenserna för det allmänna och för den enskilde av en för stor uttagning av värnpliktsbefäl till fullo beaktas. Redan av tabellen 20 framgår, att merkostnaderna för utbildning av en underofficersuttagen värnpliktig, jämförd med utbildningen av en värnpliktig menig, uppgår till ca 5 500 kronor. Meruttagning av exempelvis 350 underofficersvärnpliktiga skulle alltså med dagens kostnadsläge innebära en ökad utgift i fråga om dags- och premiekostnader om ca två miljoner kronor per utbildningsår. Då problemen ses i relation till den enskilde värnpliktige, bör särskilt den obligatoriska befälsuttagningen uppmärksammas. Mot principen om obligatoriskt utökad tjänstgöringsskyldighet för vissa grupper av kvalificerade värnpliktiga skall inga invändningar resas. Institutet i dess nuvarande utformning synes nödvändigt för att i dessa stycken kunna åstadkomma ett så starkt försvar som möjligt till så rimliga kostnader som möjligt. Men sett ur både det allmännas och den enskildes synpunkt är det av väsentlig betydelse, att detta statliga prerogativ av vederbörande myndigheter endast utnyttjas i en omfattning, som är motiverad ur strängt sakliga utgångspunkter.

B. Nuläget Principer

De nu gällande principerna beträffande totalantalet värnpliktiga för utbildning till underofficerare och officerare synes ha sin upprinnelse i statsmakternas beslut vid 1941 års höstriksdag. Beslutet i fråga angav en underofficersuttagning om högst 8 % av värnpliktskontingenten och en officersuttagning om 4 % av motsvarande kontingent, d. v. s. hälften av de underofficersuttagna skulle även genomgå officersutbildning. I dessa 4 % innefattades även officersaspiranter på stat och i reserven. Såväl underofficers- som officersuttagningen blev obligatorisk. På förslag av 1948 års värnpliktskommitté vidtog, som även tidigare i framställningen berörts, 1950 års riksdag vissa regleringar av värnpliktsförhållandena. Medan sålunda underofficersuttagningen alltjämt skulle ske tvångsvis, skulle uttagning till officersutbildning fortsättningsvis endast

344 ske frivilligt. Departementschefen framhöll dock vid tillfället i fråga, att, om det framdeles skulle visa sig, att det för officerare förordade uttagningssystemet icke komme att tillföra krigsorganisationen erforderligt antal värnpliktiga officerare, spörsmålet om officersuttagningen borde ånyo upptagas till prövning. Vad beträffar den antalsmässiga omfattningen av den värnpliktiga underofficers- och officersutbildningen angavs ånyo procenttalen 8 respektive 4 %. Därjämte gjorde värnpliktskommittén även en rent numerär precisering. För att täcka gällande krigsorganisations behov av viss befälspersonal borde sålunda en årlig utbildning av inalles ca 2 670 värnpliktiga av olika kvalificerade befälskategorier komma till stånd. Detta antal innefattade såväl behovet av underofficers- och officersuttagna (inberäknat behovet av officersaspiranter för aktiv stat och reservofficersaspiranter) som värnpliktiga specialister. Antalet specialister borde härvid vara ca 475 och återstoden (2 670 — 475 = ) 2 195 underofficersuttagna och officersuttagna. Detta innebar, att ca 2 200 värnpliktiga borde genomgå anderofficersutbildning och av dessa ca 1 100 därutöver officersutbildning. År 1952 genomfördes ånyo vissa ändringar i värnpliktslagen, framförallt avseende kategorien underbefälsuttagna. I samband härmed angavs de procentuella relationerna mellan olika värnpliktskategorier med avseende å tjänstgöringstidens längd. Härvid beräknades vid armén behovet av värnpliktiga med en sammanlagd tjänstgöringstid av högst 19 månader, d. v. s. underofficersuttagna (inkluderande även officersuttagna) samt specialister uppgå till ca 11 % av totalkontingenten för armén. Den faktiska antalsmässiga omfattningen av utbildningen

Någon fortlöpande central statistik, utvisande underofficers- och officersutbildningens totala omfattning, synes under 1940- och 1950-talen icke ha upprättats. Inom utredningen har därför, efter inhämtande av uppgifter hos truppslagsinspektionerna, i vissa fall även hos vederbörliga förband och skolor, sammanställningar gjorts beträffande den värnpliktiga underofficersoch officersutbildningen under åren 1944—1950 samt 1951—1958. För utbildningsåret 1950—1951 har ej några fullständiga uppgifter stått att erhålla. Ett koncentrat av ifrågavarande sammanställningar ges i tabellerna 21 och 22 I desamma har beträffande kategorien underofficersutbildade procentuella jämförelser gjorts mellan antalet utbildade och motsvarande totala värnpliktskontingenter. Antalet underofficersutbildade har därjämte även jämförts absolut och relativt med siffran 2 200, vilket antal, enligt vad tidigare sagts, år 1950 angavs som principiellt erforderligt. På likartat sätt har antalet officersutbildade jämförts dels med det verkliga antalet underofficersutbildade, dels med talet 1 100, detta tal ävenledes angivet som principiellt önskvärt. Tabellerna ger bl. a. vid handen att under utbildningsåren 1944/45— 1949/50 samt 1951/52—1957/58 sammanlagt ca 33 650 värnpliktiga erhållit

345 Tabell 21. Den antalsmässiga omfattningen av utbildningen av värnpliktiga underofficerare utbildningsåren 1944/45—1957/58.1) Omfattningen i jämförelse med vplkontingenten i total År

1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 !

Omfattningen i jämförelse med ett principtal av 2 200/åi-

Total vplkontingent

Antal uoffutb

Uoffutb i % av vplkontingenten

Antal uoffutb

30 700 30 700 30 700 30 700 29 500 29 500 30 500 30 500 32 800 32 800 32 800 33 600 34 600

2 084 2 004 1 946 2 059 1978 2 359 3 376 3 407 3 006 2 895 3 124 2 722 2 693

6,8 6,5 6,3 6,7 6,7 8,0 11,1 11,2 9,2 8,8 9,5 8,1 7,8

2 084 2 004 1 946 2 059 1 978 2 359 3 376 3 407 3 006 2 895 3 124 2 722 2 693

Antalsmässigt Uoffutb i % av prinUnderÖverskott ciptalet skott 94,7 91,1 88,5 93,6 89,9 107,2 153,5 154,9 136,6 131,6 142,0 123,7 122,4

116 196 254 141 222 159 1 176 1207 806 695 924 522 493

) För utDildningsåret 1950—51 föreligger ej några uppgifter.

Tabell 22. Den antalsmässiga omfattningen av utbildningen av värnpliktiga officerare utbildningsåren 1945/46—1957/58.1) Omfattningen i jämförelse med motsvarande uoffutbildning År

1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58

Omfattningen i jämförelse med ett principtal av 1 100/år

Antal uoffutb utbåret före det i vidstående kolumm angivna

Antal offutb

Offutb i % av uoffutb

Antal offutb

2 084 2 004 1 946 2 059 1978 2 359 3 376 3 407 3 006 2 895 3 124 2 722

797 871 1 047 1 166 1 067 604 795 776 805 726 652 697

38,2 43,5 53,8 56,6 53,9 25,6 23,5 22,8 26,8 25,1 20,9 25,6

797 871 1 047 1 166 1 067 604 795 776 805 726 652 697

Antalsmässigt Offutb i % av prinUnderciptalet Överskott skott

72,5 79,2 95,2 106,0 97,0 54,9 72,3 70,5 73,2 66,0 59,3 63,4

303 229 53 66 33 496 305 324 295 374 448 403

*) För utbildningsåret 1950/51 föreligger ej några uppgifter.

underofficersutbildning eller i årligt genomsnitt ca 2 600. Motsvarande procentuella medeltal av den totala värnpliktskontingenten utgjorde ca 8,2 %. Procentuellt har uttagningen fluktuerat från ca 6,5 % (1945—1949) till ca 11 % (1952—1953) och till ca 8 % (1957—1958). Det må erinras om att underofficersuttagningen under hela nu berörda tidsperiod skett tvångsvis.

346 Det hade funnits anledning förvänta, att de i vissa fall avsevärda procentuella fluktuationerna skulle återspegla en strävan att vid skiftande storlek på totalkontingenten ernå en antalsmässig stabilisering av underofficersuttagningen. Någon sådan entydig bild ger dock icke tabellerna. Även de absoluta talen för underofficersutbildade företer avsevärda fluktuationer. Antalet underofficersutbildade uppgick sålunda åren 1944/45—1949/50 till ca 2 000 per år för att åren 1952—1953 stiga till ca 3 400 och därpå åter sjunka till ca 2 700 — dessa tal att jämföra med ovan angivna principtal, ca 2 200. Fluktuationerna är sålunda ej entydiga vare sig i förhållande tiil totalkontingenten eller till principtalet 2 200. I förhållande till sistnämnda tal synes genomsnittligt en utbildning av ytterligare ca 400 underofficerare per år ha kommit till stånd. Ses varje period för sig, har under åren 1945—1950 underofficersutbildats per år ca 130 värnpliktiga mindre än som svarat mot principmedeltalet; under åren 1951/52—1957/58 däremot ca 830 per år flera. I jämförelse med angivna principer synes alltså en tidvis avsevärd merutbildning av värnpliktiga underofficerare ha ägt rum. Utredningen har också vid kontakter med vissa truppregistreringsmyndigheter kunnat konstatera, att hos dessa myndigheter tillgången på befälsutbildad personal (grupp K) varit av sådan omfattning, att svårigheter förelegat att på ett ändamålsenligt sätt repetitionsöva denna personal. Stundom har förekommit, att befälsutbildade placerats i befattningar, för vilka de varit klart överkvalificerade. Med anledning av dessa iakttagelser har vid centrala värnpliktsbyrån på framställning av utredningen hösten 1958 företagits vissa systematiska undersökningar hos ett antal förband rörande här berörda förhållanden. Den bild, dessa undersökningar ger, är icke entydig. Vid vissa truppregistreringsmyndigheter ur specialtruppslagen är tillgången på här aktuell personal knapp. Vid andra myndigheter åter, framförallt vid vissa infanteriförband, kan påvisas en tillgång på underofficersutbildade värnpliktiga, vilken måste anses avsevärt överstiga ett principiellt medelvärde. Svårigheter att rationellt utnyttja och repetitionsöva en del av denna personal torde föreligga. I viss utsträckning synes dessa olägenheter kunna minska, om en ökad överföring av K-grupperad personal kommer till stånd från myndighet med överskott till annan med underskott. Sådana åtgärder kan dock endast bli av betydelse beträffande värnpliktiga, tillhörande samma truppslag. Ett reellt överskott inom visst truppslag kan i princip ej kompensera underskott inom annat truppslag. Orsakerna till de nu relaterade förhållandena, vilka måste betecknas som mindre tillfredsställande, torde vara svåra att i detalj klarlägga. Till en del synes de kunna härledas till sådana särskilda omständigheter, som enligt vad tidigare sagts tillfälligtvis kan påverka uttagningstalen. En icke helt täckande samordning i planeringsarbetet mellan av dessa frågor berörda myndigheter torde emellertid också ha inverkat. Antalet värnpliktiga officersutbildade uppgick under den period, då ut-

347 bildningen skedde efter tvångsvis uttagning, d. v. s. under åren fram till 1951, i genomsnitt till ca 990 man per år, vilket innebär, att i genomsnitt årligen ca 110 värnpliktiga färre utbildades än i förhållande till det år 1949 angivna principantalet om cirka 1 100. Sedan officersutbildningen genom 1950 års beslut gjorts frivillig, k a n konstateras en nedgång av antalet utbildade. Vissa år har nedgången varit avsevärd. Genomsnittet årligen officersutbildade uppgick åren 1951—1958 till ca 720, vilket innebär en årlig nedgång i förhållande till principantalet med ca 380 värnpliktiga.

C. Den värnpliktiga underofficers- och officersutbildningen enligt de föreliggande förslagen 1948 års befälsutredning hade till uppgift att belysa infanteriets särskilda problem. De två alternativen i utredningen anger för den värnpliktiga befälsutbildningen följaktligen uppgifter endast beträffande detta truppslag. I majoritetsalternativet har räknats med omkring 110 värnpliktiga underofficersuttagna (befälsskola K) per regemente och år, det vill säga för infanteriet i total ca ( 1 9 x 1 1 0 = ) 2 090 värnpliktiga. Det framgår ej fullt klart av uppgifterna i detta förslag, om nu nämnda antal även skall anses innefatta värnpliktiga, avsedda för utbildning till officer på aktiv stat eller i reserven. Ej heller upptager förslaget i fråga någon preciserad uppgift rörande önskvärd omfattning av den värnpliktiga officersutbildningen. I minoritetsalternativet har anmälts behov av en årlig utbildning per infanteriregemente av 53 officers- och underofficersvärnpliktiga, av vilka 33 borde genomgå officersutbildning och 20 underofficersutbildning. För infanteriet skulle alltså enligt detta förslag per år erfordras (19 x 33 = ) 627 officersutbildade och ( 1 9 x 2 0 = ) 380 underofficersutbildade värnpliktiga, tillsammans ca 1 000 värnpliktiga. Härtill skulle komma ett årligt behov av ca 120 officersaspiranter vid infanteriet. I chefens för armén förslag, vilket avser samtliga truppslag inom armén, har anmälts ett totalt årligt behov av ca 3 250 plutonchefsutbildade värnpliktiga (plutonchefsutbildade värnpliktiga = nuvarande underofficersuttagna men med ytterligare tvångsvis förlängd tjänstgöring), varav vid infanteriet 1 900. Därutöver skulle enligt arméchefsförslaget tillkomma utbildning vid aspirantskolor av inalles omkring 175 elever, varav 85 vid infanteriet. Totalt räknas alltså i arméchefsförslaget med en årlig utbildning på plutonchefsnivå eller högre av ca 3 400 värnpliktiga, varav vid infanteriet 2 000. Den nuvarande kvalificerade värnpliktiga officersutbildningen skulle däremot, som tidigare framgått, helt utgå. I arméchefsförslaget har även överslagsvis angivits krigsorganisationens behov av befälspersonal vid infanteriet. En analys av de sålunda lämnade sifferuppgifterna ger vid handen, att vid ett helt genomförande av arméchefens förslag och sedan tillbörlig hänsyn tagits till här förut berörda faktorer skulle på längre sikt därutöver upp-

348 komma ett överskott av plutonchefsutbildade, som kan uppskattas till flera tusental. Det må här erinras om att en merutbildning enligt arméchefens förslag av exempelvis 1 000 plutonchefsuttagna skulle medföra en ytterligare utbildningskostnad av 11 å 12 miljoner kronor. I PM (Ast/0 nr 67: 14 1958) har arméledningen preciserat behovet av plutonchefsutbildade vid ett genomförande av en krigsorganisation av omfattning enligt alternativ Adam. Enligt denna promemoria skulle för hela armén genomsnittligt erfordras omkring 2 800 plutonchefsuttagna per år, varav vid infanteriet ca 1 600. Dessa siffror inkluderar behovet av officersaspiranter (aktiv stat + reserv). Inom utredningen har, i anslutning till dessa av arméledningen lämnade uppgifter och på underlag av vissa andra inhämtade data, gjorts ett detaljstudium av infanteriets krigsorganisation, avseende behovet av befälspersonal. Resultaten av denna undersökning synes ge vid handen, att vid en fortsatt årlig uttagning av ca 1 600 plutonchefselever vid infanteriet komme efter hand ett avsevärt överskott av sådan personal utöver erforderlig reserv att uppstå. D. Utredningens synpunkter och förslag Det är, såsom redan framhållits, av vikt att tillse, ur såväl ekonomiska och utbildningsorganisatoriska som ur värnpliktssociala synpunkter, att, sedan tillbörlig hänsyn tagits till samtliga realistiskt grundade krav, utbildningen av värnpliktigt befäl ej blir av sådan omfattning, att en reell överutbildning kan sägas bli för handen. Underofficerare

Vid fastställandet av erforderligt antal värnpliktiga, vilka årligen skall uttagas för värnpliktig underofficersutbildning, kan som utgångspunkt tagas exempelvis förut redovisad formel. Det bör emellertid uppmärksammas, att i denna formel ingående faktorer icke är att direkt anse som en gång för alla givna konstanter. Dessa faktorer kan variera med principiella förändringar i krigsorganisationen eller dess premisser. Sålunda är det möjligt, att vid framtida omorganisationer en utökning av antalet kvalificerade befälspositioner i förhållande till lägre befälspositioner eller menigpositioner blir nödvändig. En sådan utveckling skulle vid en i övrigt oförändrad kvantitativ omfattning av organisationen kräva en höjning av talet F (antalet F-tabellpositioner). Krigsmedicinska och andra motsvarande synpunkter särskilt i anslutning till fortsatt forskning rörande ABC-stridsmedlens utveckling och verkningar, kan också i sin tur påverka uppfattningen rörande den principiellt lämpliga storleken av utbildade reserver (i formeln res). Vid en ordning, där i princip den totala värnkraften uttages, påverkas dock icke härigenom det sammanlagda behovet av befälsuttagna. E n utökning av antalet

349 i reserv disponibla måste nämligen i så fall få till följd en motsvarande minskning av krigsorganisationens positioner av här ifrågavarande personalkategorier. Även omsättningstalet (OT) kan tänkas undergå principiella förändringar. En ytterligare tillstramning av reglerna för uppskov kan verka höjande på detta tal och därmed sänkande på årsrekryteringsbehovet (GÅR). Redan nu gäller emellertid härvidlag restriktivare normer för den kvalificerat befälsutbildade personalen än för värnpliktiga i övrigt. Av nu anförda skäl synes det utredningen icke lämpligt att som norm för uttagningen av värnpliktig underofficerspersonal ange ett exakt tal per år. Däremot synes det tjänligt att som riktvärde för vad som momentant ytterst kan krävas i fråga om utbildningskapacitet m. m. hos organisationen ange ett visst »tak». Den tidigare anförda siffran 8 % av totalkontingenten för uttagning till underofficersutbildning synes utredningen härvid för närvarande lämplig som sådant tak. Skulle framdeles en ändring av detta bli erforderlig, synes det böra ankomma på vederbörande myndigheter att anmäla de förhållanden, som gör förändringar påkallade, ävensom framlägga konkreta förslag i ämnet, vilka kan bli föremål för statsmakternas prövning. Sedan ett tak fastställts, bör under noggrann prövning och i nära samarbete mellan berörda myndigheter det årliga behovet efter hand framräknas. För den händelse möjligheterna till en effektiv samordning i här ifrågavarande planeringsarbete skulle försvåras av formella skäl, synes det önskvärt, att översyn sker av i sammanhanget aktuella bestämmelser, så att i görligaste mån sådana svårigheter kan undanröjas. Officerare

På enahanda sätt, som enligt ovan föreslagits beträffande normer för bestämmande av antalet underofficersuttagna, synes även nödvändig omfattning av antalet värnpliktiga officersutbildade kunna i princip fastställas. Som tak för omfattningen av ifrågavarande utbildning torde även fortsättningsvis nu gällande principsiffra, ca 4 % av totalkontingenten, vara tillfyllest. Vad gäller utbildningen av värnpliktiga officerare torde emellertid böra framhållas följande. Medan, såsom av det föregående framgått, den antalsmässiga tillgången av värnpliktiga underofficersutbildade i huvudsak är gynnsam och i vissa fall en avsevärd överutbildning förekommit, är läget beträffande värnpliktiga officersutbildade ett annat. I förhållande till angivet principtal, ca 1 100 årligen officersutbildade, har nästan undantagslöst ett underskott förelegat. Underskottet har avsevärt ökat, sedan år 1950 uttagningen för officersutbildning gjordes frivillig. Under de senare åren har antalet utbildade värnpliktiga officerare endast uppgått till ca 60 å 70 % av uppgivet principbehov. Detta är icke tillfredsställande. Snara förbättringar är av nöden. Av betydelse härvid är enligt utredningens uppfattning, att de förändringar avseende

350 en kvalitativ höjning av underofficersutbildningen, för vilka tidigare redogjorts, snarast kommer till stånd vid alla lokala utbildningsenheter. Anledning finnes nämligen antaga, att en förbättrad och mera intresseväckande utbildning av det klientel, som direkt rekryterar den värnpliktiga officerskadern, kommer att stimulera till ökad frivillig anmälan till officersutbildning. Av vikt i sammanhanget torde också vara de lösningar beträffande meritvärderingen av den speciella kvalificerade befälsutbildningen, till vilka 1954 års värnpliktsavlöningsutredning kan komma. Skulle emellertid sådana förändringar, som nu berörts, icke medföra definitiva förbättringar med avseende å antalet officersutbildade bör enligt utredningens mening problemen rörande den värnpliktiga officersutbildningen på nytt upptagas till prövning. Härvid kan i första hand förändringar beträffande storleken av utgående premier tänkas leda till önskade förbättringar. Även en omprövning av det nuvarande frivilliginstitutet kan bli nödvändigt att aktualisera.

K A P I T E L 11 Reservbefälet

A. Reservbefälsinstitutionen Allmänt

Reservbefälsinstitutionen vid armén tillkom år 1880, då en reserv av befäl och underbefäl med vederlikar bildades. Avsikten härmed var främst att bereda armén en större tillgång på det för dess mobilisering erforderliga befälet och underbefälet. Ifrågavarande institution inom armén utbyggdes sedermera och erhöll före 1800-talets utgång sin nuvarande utformning. Nu gällande bestämmelser fastställdes av 1943 års riksdag. I den vid denna riksdag i ämnet framlagda propositionen nr 143 framhöll föredragande departementschefen bl. a., att den aktiva befälskadern kunde under fredsförhållanden såväl av kostnadsskäl som med hänsyn till vid varje tidpunkt inkallade värnpliktigas relativa fåtalighet icke tillåtas svälla ut i den omfattning, som behovet av befäl i en krissituation krävde. Lämplig personal borde vid dylika tillfällen finnas att tillgå till den beräknade befälsbristens fyllande. Det var i stort sett på två vägar, som denna utöver den aktiva kadern erforderliga personal rekryterades, nämligen dels i form av värnpliktigt befäl, dels i form av reservbefäl. Det framhölls vidare, att det icke ansetts möjligt att genom värnpliktigt befäl helt fylla det behov av befälspersonal, som enligt det nyss sagda under mera extraordinära förhållanden komme att föreligga. Det hade nämligen befunnits nödvändigt att mellan den aktiva befälskadern och det värnpliktiga befälet bibehålla reservbefälet såsom en till försvarsväsendet fastare knuten personalorganisation, vars medlemmar hade att regelbundet fullgöra viss fredstjänstgöring och av vilken över huvud taget kunde utkrävas större skyldigheter såväl kvantitativt som kvalitativt än av det värnpliktiga befälet. Reservbefälet och det värnpliktiga befälet ansågs vara vid sidan av varandra behövliga i försvarsorganisationen. I den förenämnda propositionen underströks nödvändigheten av att reservpersonalen ålades fredstjänstgöring i sådan omfattning, att personalen rätt förmådde fullgöra de ansvarsfulla uppgifter, som i en för landet allvarlig situation komme att åvila dylikt befäl. Den grundläggande utbildningen måste därför underhållas och vidgas. På grundval av beslut vid förenämnda riksdag utfärdades den 19 november 1943 reservbefälskungörelse för armén. Denna kungörelse har sedermera undergått vissa ändringar. Det bör nämnas, att en år 1927 utfärdad reservbefälsförordning ännu gäller men att personal icke längre nyanställes enligt densamma. Enligt 1943 års reservbefälskungörelse för armén utgöres reservpersonalen

352 av fem kategorier, nämligen pensionsavgångna, förtidsavgångna, värnpliktsavgångna, reservanställda och övergångsanställda. Till pensionsavgångna hänföres officerare och underofficerare samt viss annan militär eller civilmilitär personal, som avgått med pension från beställning på aktiv stat eller reservstat och haft skyldighet att efter avgången inträda i reserv. Till förtidsavgångna hänföres officerare och underofficerare samt viss annan militär eller civilmilitär personal, som vid eller senast två år efter avgång från beställning på aktiv stat eller reservstat vunnit inträde i reserv. Till reservanställda hänföres officerare och underofficerare samt viss annan militär eller civilmilitär personal, som vunnit första officers- eller underofficersanställning (motsvarande) i reserv ävensom viss civilmilitär personal, som vunnit inträde i reserv. Till värnpliktsavgångna hänföres officerare och underofficerare samt civilmilitär personal av officers tjänsteklass, som vid värnpliktstidens utgång vunnit inträde i reserv. Till övergångsanställda hänföres furirer, vilka vid avgång från aktiv stat vunnit inträde i reserv i syfte att vinna anställning såsom underofficer eller armétekniker i reserv. Anställning i reserv upphör för förtidsavgången eller reservanställd officer eller underofficer med utgången av det kalenderår, varunder han uppnår 38 års ålder; dock att den, som befordrats till kapten, ryttmästare, fanjunkare eller styckjunkare eller fullgjort för sådan befordran stadgade villkor, äger kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, under vilket han uppnår 47 års ålder. Tillstånd att efter nämnda tid kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås, må meddelas den, som ådagalagt lämplighet för fortsatt tjänstgöring vid krigsmakten. Sådant tillstånd må förlängas med ytterligare fem år för varje gång intill utgången av det kalenderår, varunder 65 års ålder uppnås. För förtidsavgången eller reservanställd civilmilitär personal upphör reservanställningen med utgången av det kalenderår, varunder vederbörande uppnår 47 års ålder, dock att den, som ådagalagt lämplighet för fortsatt anställning vid krigsmakten, må meddelas tillstånd att efter nämnda tid kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås. Sådant tillstånd må tillämpas i enlighet med vad nyss sagts. Reservanställningen upphör för värnpliktsavgången officer, underofficer eller civilmilitär personal med utgången av det kalenderår, varunder vederbörande uppnår 55 års ålder, dock att tillstånd att kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, varunder 65 års ålder uppnås, må medgivas i enlighet med vad ovan sagts. Personal i reserven är skyldig att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga eljest tages i anspråk för rikets försvar eller säkerhet eller för fullgörande

353 av beredskapsövning. Härutöver åligger det nedannämnd reservpersonal att fullgöra tjänstgöring enligt följande. Pensionsavgången personal, som icke uppehåller i fastställd personalförteckning upptagen, för pensionerad personal avsedd arvodesbefattning, skall fullgöra en tjänstgöringsomgång om 30 dagar för varje före utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås, infallande hel treårsperiod av den tid, vederbörande tillhör reserv. Förtidsavgången eller reservanställd personal skall i regel fullgöra en tjänstgöringsomgång om i allmänhet 48 dagar för varje hel treårsperiod av den del av anställningstiden i reserv, som infaller före utgången av det kalenderår, varunder 47 års ålder uppnås, samt en tjänstgöringsomgång om 30 dagar för varje följande, före utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås, infallande hel treårsperiod av anställningstiden i reserv. Värnpliktsavgången personal skall fullgöra en tjänstgöringsomgång om 30 dagar för varje före utgången av det kalenderår, varunder vederbörande fyller 55 år, infallande hel treårsperiod av anställningstiden i reserv. Förtidsavgången, reservanställd och värnpliktsavgången personal, som i vederbörlig ordning fullgjort föreskriven tjänstgöringsskyldighet, är berättigad att erhålla reservpension. Enligt 1941 års värnpliktslag utbildas årligen jämväl värnpliktiga officerare och underofficerare. Beslutet härom tillkom med anledning av krigsorganisationens ökade omfattning, som gjorde det ofrånkomligt, att de värnpliktiga toges i anspråk som befäl i väsentligt större utsträckning än som tidigare skett. Sålunda måste bl. a. behovet av plutonchefer (motsvarande) till övervägande del fyllas med värnpliktigt befäl. Till fortsatt utbildning borde främst sådana värnpliktiga beordras, vilka vore villiga att underkasta sig sådan och vilka samtidigt uppfyllde de höga krav, som måste ställas på blivande värnpliktiga officerare och underofficerare. Därest detta icke kunde ske på frivillighetens väg, skulle tvångsvis uttagning ur hela åldersklassen ske. 1941 års värnpliktslag har sedermera ändrats i flera avseenden. Särskilt må erinras om att uttagningen till officersutbildningen förlorat sin tvångskaraktär. Frågan om reservbefälsinstitutionen berördes av befälsutredningen i dess år 1953 framlagda betänkande. Utredningen lämnar här en kortfattad redogörelse för de däri framställda förslagen. I majoritetsalternativet framlades förslag i avsikt att effektivisera reservofficersinstitutionen. Sålunda skulle de blivande reservofficerarnas grundläggande utbildning förlängas med 4 månader och förbindas med de blivande aktiva officerarnas. Den fortsatta utbildningen som reservofficer skulle inriktas på specialisering. Ett rättvisande urvalssystem för befordran till kapten borde skapas. Det ansågs, att endast en utvald elit borde anförtros chefsskapet över stridande kompani. Reservunderofficerarnas huvuduppgift skulle vara plutonchefs ställföre23—810905

354 trädare eller troppchef. De skulle vid förfall för någon av kompaniets plutonchefer i första hand kunna inträda som ersättare för denne. Äldre reservunderofficerare borde företrädesvis placeras såsom stabsunderofficerare. Enligt majoritetsförslaget skulle rekrytering jämväl ske bland de värnpliktiga underofficerarna efter en kompletterande kurs under 2 månader. Även minoritetsalternativet räknade med en reservofficersorganisation. Åtskilliga befattningar vore nämligen av den natur, att den officersutbildade värnpliktiga personalen icke utan ytterligare utbildning kunde bestrida desamma. Förslaget avsåg sådana befattningar som chefsbefattningar vid andra än i egentlig mening stridande kompanier, vissa befattningar inom underhållstjänstens område, särskilda plutonchefsbefattningar m. fl. Förslaget i fråga räknade med 2 månaders utbildning till reservofficer utöver vad som stadgades för utbildning till värnpliktig officer. Denna utbildning skulle direkt inriktas på den avsedda krigsanvändningen. Reservanställd officer skulle vidare fullgöra tjänst som officer vartannat år under hela anställningstiden. Med hänsyn till krigsanvändningen föreslogs en stark föryngring av reservofficerskåren. I samband därmed ifrågasattes, om icke det nuvarande pensioneringssystemet för reservofficerare borde ersättas med gratifikationer, som skulle utbetalas varje gång en extra repetitionsövning fullgjordes. Enligt minoritetslinjen borde för reservanställda underofficerare tidigare avsedda befattningar, särskilt med hänsyn till åldersläget, besättas med värnpliktsbefäl. Förslaget räknade således icke med någon särskild reservunderofficerskår. I sitt år 1954 avgivna förslag till befälsordning har chefen för armén framhållit, att behovet av befäl i krigsorganisationen var så stort, att det aktiva befälet endast kunde fylla vissa nyckelbefattningar. I kompaniinstans innebar detta, att av nämnda befäl endast de yngre aktiva officerarna räckte till för de viktigaste befattningarna. Större delen av befälsbefattningarna måste därför besättas med reservpersonal och värnpliktig personal. Enligt arméchefens förslag skulle de reservanställda officerarna tillgodose krigsorganisationens återstående behov av kompanichefer, ersättare för kompanichefer samt viss stabspersonal, sedan de aktiva yngre officerarna krigsplacerats i de mest betydelsefulla av dessa befattningar. Beträffande övrigt reservanställt befäl framhölls, att det icke var möjligt att med aktiva underofficerare och underbefäl helt fylla krigsorganisationens behov av kompanikvartermästare eller liknande befattningshavare. Det befanns ändamålsenligt att tillvarataga förtidsavgångna underofficerare och underbefäl genom en reservbefälsorganisation. Enligt förslaget borde endast furirer, som uppfyllde de för underofficersbefordran på stat stadgade kompetenskraven, anställas som sergeanter i reserven. Vidare borde underbefäl, som genomgått kvartermästarkurs eller motsvarande utbildning, direkt vid avsked från aktiv tjänst kunna erhålla anställning såsom överfurir i reserven. Furir

355 med 3 års tjänst som instruktör borde jämväl kunna vinna anställning i reserven. I detta fall borde dock befordran till överfurir i reserven ej ske, förrän särskild kvartermästar- eller stabsunderofficerskurs genomgåtts. Frågan om reservbefälets ställning har därefter upptagits till behandling av 1955 års statsrevisorer. Revisorerna gjorde gällande, att reservbefälsinstitutionen starkt minskat i betydelse och att ur vissa synpunkter institutionens fortbestånd kunde ifrågasättas. Reservbefälet och det värnpliktiga befälet hade att underkasta sig samma grundutbildning. Den fortsatta tjänstgöringen i fred var visserligen av olika längd men skillnaden fram till värnpliktstidens slut utgjorde icke mer än knappa 10 månader. Därest den värnpliktige officeren genom frivilliga kurser meriterade sig för fortsatt förordnande som fänrik eller för befordran till högre befälsgrad reducerades skillnaden i sammanlagd utbildnings- och tjänstgöringstid till 6 ä 7 månader. Någon mera avsevärd militär överlägsenhet torde icke konstitueras därav. Revisorerna ifrågasatte med hänsyn härtill, huruvida icke reservpersonal borde ersättas med värnpliktig personal. Härför erfordrades emellertid att såväl förbättra det värnpliktiga befälets ekonomiska förmåner som att utöka programmet för den frivilliga befälsutbildningen. Den härav föranledda kostnadsstegringen skulle bli obetydlig i jämförelse med de besparingar, som skulle uppstå genom bortfallet av reservpensionerna. Denna fråga syntes revisorerna böra närmare utredas. Samma revisorer berörde även frågan om reservpersonalens pensionering. Krigsorganisationen ställde krav på psykiskt och fysiskt fullgod befälspersonal vid fältförband. Mot bakgrunden härav kritiserade revisorerna bestämmelserna, att reservanställd och förtidsavgången personal, tillhörande reserven, finge meddelas tillstånd att kvarstå i reserven intill utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnåddes. Enligt revisorernas mening borde anställning i reserv som regel upphöra i och med värnpliktstidens utgång, alltså vid 47 års ålder. En sådan begränsning skulle medföra betydande besparingar för statsverket. Revisorernas anmärkning utmynnade i förslag, att särskild undersökning borde verkställas rörande möjligheterna att — närmast inom armén men även inom övriga försvarsgrenar — ersätta reservpersonal med värnpliktig personal. Oberoende härav borde bestämmelserna i ämnet ändras därhän, att reservanställningen som regel upphörde i och med värnpliktstidens utgång. I yttranden över revisorernas förslag avstyrkte överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna dylik utredning och ställde sig även i övrigt avvisande till förslagen i fråga. Chefen för armén uttalade därvid den uppfattningen, att den reservanställda personalen med hänsyn till sin användbarhet utgjorde en från det värnpliktiga befälet klart avgränsad grupp. I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1956: 94 i anledning av statsrevisorernas berättelse uttalade statsutskottet beträffande här ifrågavarande

356 punkt, att, såvitt utskottet kunde bedöma, vissa skäl talade för att det militära befäl, reserv- och värnpliktigt befäl, som erfordrades utöver den på stat anställda personalen, sammanfördes i en gemensam kår. Någon åtgärd från riksdagens sida i anledning av revisorernas framställning syntes dock icke påkallad, enär utskottet förutsatte, att ifrågavarande spörsmål komme att prövas av 1954 års befälsutredning. Även 1957 års statsrevisorer behandlade frågan om reservbefälet närmast med avseende å reservpensionsförmånerna. Därvid påtalades bland annat, att inträde i reserven kunde vinnas vid förhållandevis hög ålder, varvid anställningshavaren det oaktat och oberoende av den tid, han fullgjorde tjänstgöring i reservanställningen, kunde bli berättigad till reservpension med högsta utgående belopp. Revisorernas ifrågavarande iakttagelse berörde huvudsakligen den s. k. förtidsavgångna personalen. I sitt av 1958 års riksdag godkända utlåtande nr B 43 behandlade statsutskottet revisorernas ifrågavarande anmärkning. Utskottet framhöll därvid, att, då spörsmålen om rekrytering, utbildning och organisation av arméns befälskårer var föremål för prövning av 1954 års befälsutredning, utskottet ansåg sig icke böra ingå på den av revisorerna väckta frågan. Utredningens synpunkter

Reservofficerare I en krigsorganisation är fältförbandens styrka i hög grad beroende av en kvalitativt och kvantitativt tillräcklig befälskår. Det hade givetvis varit önskvärt, om detta befälsbehov hade kunnat tillgodoses med yrkesbefäl. Såsom av det föregående framgår är det emellertid av kostnadsskäl och andra orsaker, bland annat sysselsättningsproblemet, i fredstid icke möjligt att tillåta den aktiva befälskåren att under fredsförhållanden svälla ut i den omfattning, som behovet av befäl i en krissituation kräver. Genom 1941 års värnpliktslag löstes till en del krigsorganisationens befälsfråga genom att en betydande del av befälsbehovet vid de mobiliserade arméförbanden kunde fyllas med värnpliktig personal. Enligt värnpliktslagen ingår utbildningen till såväl underbefäl som underofficerare och officerare som ett normalt led i den fredsmässiga värnpliktsutbildningen. Emellertid befanns det icke vara möjligt att inom den utbildnings- och tjänstgöringstid, som värnpliktslagen förskrev, fylla krigsorganisationens totala befälsbehov. Denna organisation inneslöt nämligen ett stort antal positioner, vilka det värnpliktiga befälet med dess relativt begränsade utbildning icke kunde bestrida. Den på värnpliktsbasis grundade utbildningen förde nämligen icke fram längre än till kompetens som plutonchef (motsvarande). Utredningen har tidigare framhållit, att såväl de yngre aktiva officerarna som de aktiva underofficerarna måste utnyttjas i den kvalitativt förstärkta krigsorganisationen i de viktiga befattningarna som chefer för kompani och

357 motsvarande. Dessa personalkategorier räcker emellertid antalsmässigt icke till för att besätta ifrågavarande positioner. Det bör härvid erinras om att armén genom under de senaste åren vidtagna organisationsförändringar tillförts ytterligare en befattning, nämligen som ställföreträdande kompanichef. Innehavaren av denna befattning bör besitta samma kompetens som kompanichef. Detta har ytterligare medverkat till att det aktiva befälet icke förslår för att bestrida befattningar ovanför plutonchefsnivån. Vidare förefinnes alltjämt ett ytterligare antal positioner, vilka kräver längre grundutbildning och längre fortsatt utbildning än vad värnpliktslagens utbildningstider kan ge rum för. Dessa positioner är i huvudsak bataljonskvartermästarebefattningen samt ett antal befattningar som stabsofficerare i brigad- och bataljonsstaber. Utredningen vill i detta sammanhang ånyo erinra om de konsekvenser, som det framtida ytkriget kan komma att få med avseende å arméförbandens uppträdande. Dessa konsekvenser kan med avseende å här aktuella befattningar sammanfattas sålunda. 1) Kompani eller förband av motsvarande storlek kan bli den största enhet, som regelmässigt hålles samlad under marsch, manöver och strid. 2) Skyttekompaniet måste ges sådan organisation, utrustning och beväpning, att det kan självständigt genomföra en strid av större omfattning och under längre tid än vad som hittills varit fallet. 3) Övriga förband av motsvarande storlek —- stabsförband, understödsförband, underhållsförband — måste kunna svara för sitt eget skydd och jämväl genomföra åtminstone avvärjande strid av större omfattning än som hittills behövt krävas. 4) Den bestämda åtskillnad, som tidigare ansetts kunna göras mellan stridande och icke stridande kompanier, synes icke längre möjlig. Alla förband måste kunna självständigt genomföra strid, alltså även de, vilkas organisation och utrustning i huvudsak måste vara inriktade på annan verksamhet. 5) Ledandet av kompani ställer ökade krav på kompetens hos den personal, som är avsedd för chefs- och ställföreträdande chefsbefattningarna. 6) Skillnaden i kompetens mellan de olika personalkategorier, som hittills avsetts för dessa befattningar, måste utjämnas. Av chef (ställföreträdande chef) för kompanienhet avsedd för understödstjänst, underhållstjänst o. s. v. måste i framtiden krävas, att han vid sidan av denna speciella verksamhet även besitter fullgod förmåga att taktiskt och tekniskt föra ifrågavarande enhet i strid. Kraven på en dylik chefs kompetens synes därför n ä r m a sig dem, som ställes på chef för skyttekompani. Av det anförda följer, att det icke aktiva befäl, som i stor utsträckning måste utnyttjas såsom chefer och ställföreträdande chefer för kompanienheterna (motsvarande), måste med hänsyn till de sålunda angivna förändringarna i förbandens uppträdande och ledning under strid ges en om-

358 fattande utbildning utöver den plutonchefsutbildning, som avses skola bibringas de värnpliktiga officerarna. Härtill kommer, att den snabba tekniska och taktiska utvecklingen och den ökade kompliciteten över huvud taget i den moderna stridsföringen ställer betydligt ökade krav på befälets duglighet. Sådan krigsorganisationen är uppbyggd, är det mot bakgrunden av det nu anförda nödvändigt, att ett visst antal av det värnpliktiga befälet genom frivilliga men bindande åtaganden underkastar sig en utbildning av relativt lång varaktighet för att bl. a. tillgodose behovet av befälspersonal i kompaniinstansen samt vissa stabsbefattningar utöver den tillgång, som det aktiva befälet härutinnan erbjuder. Utredningen anser alltså, att organisationen måste för ifrågavarande ändamål förfoga över officersbefäl, som kvalitativt visserligen icke har samma kompetens som det aktiva befälet men som dock är bättre utbildat än det värnpliktiga befälet. Här ifrågavarande befäl, som uteslutande är avsett för krigsorganisationen, motsvarar vad som i den nuvarande organisationen benämnes »reservanställt befäl». Frågan om de direktrekryterade reservofficerarnas utbildnings- och tjänstgöringsförhållanden behandlar utredningen i det följande under avsnittet Utbildningen av reservbefälet. Beträffande reservofficerskategorien tillföres krigsorganisationen utöver de direktrekryterade även f. d. aktiva officerare, som antingen avgått ur aktiv tjänst och är skyldiga att under viss tid kvarstå i reserven (pensionsavgångna) eller efter förtidsavgång ur aktiv tjänst vunnit anställning i reserven (förtidsavgångna). Utredningen finner angeläget, att ifrågavarande personal även i fortsättningen på effektivaste sätt utnyttjas i krigsorganisationen och föreslår icke någon ändring i princip i de bestämmelser, som härutinnan nu gäller. Vad beträffar den förtidsavgångna personalen må framhållas, att möjligheterna att genom värnpliktslagens bestämmelser under längre tid vidmakthålla denna personalgrupps tjänstbarhet icke är till fyllest. Reservunderofficerare Den aktiva underofficers- och underbefälspersonalen har, såsom av det föregående redan framgått, tidigare avsetts för att bestrida kvartermästaroch stabsunderofficersbefattningar. Denna personal har dock ej varit tillräcklig för att fylla samtliga dessa positioner inom krigsorganisationen. Enligt nuvarande principer räknas därför med att i annan ordning tillföra organisationen sådan personal. Detta sker genom reservunderofficersinstitutionen, i vilken bl. a. ingår förtidsavgångna aktiva underofficerare och förtidsavgånget aktivt underbefäl, som enligt särskilda regler utbildats för uppgifterna i fråga. Enligt utredningens förslag skall de aktiva underofficerarna utnyttjas för kompanichefs- och motsvarande befattningar och icke, såsom nu är

359 fallet, för kvartermästar- och stabsunderofficerstjänst. För dylik tjänst skall enligt utredningens förslag ianspråktagas den aktiva underbefälskåren. Denna personal blir emellertid alltfort icke tillräcklig för att ensam bestrida dessa uppgifter. Såsom av det tidigare framgår, räknar utredningen härvid med att som komplement till den aktiva underbefälskåren utbilda vissa underofficersuttagna värnpliktiga på kvartermästaroch stabsunderofficerslinjerna. I samband härmed bortfaller behovet av den nuvarande reservunderoffkursinstitutionen, vars uppgift just varit att tillföra krigsorganisationen ytterligare erforderlig tillgång på underhålls- och stabspersonal i underofficersbefattning. Därjämte bortfaller jämväl behovet av den särskilda anordningen med s. k. övergångsanställda furirer. Vad beträffar förtidsavgångna underofficerare och underbefäl utgör de givetvis i och för sig en tillgång i krigsorganisationen, som i möjligaste mån bör utnyttjas. Utredningen vill erinra om att det i vissa andra länder finnes inrättad en speciell reservkår, s. k. aktiv reserv. En sådan anordning kan tänkas få betydelse i framtiden även för vårt land, då det kan förväntas, att den innevarande år beslutade obligatoriska tjänstepensionen kommer att medföra större rörlighet på arbetsmarknaden. Därest detta skulle medföra ökade avgångar från den aktiva underofficers- och underbefälskarriären, kan det måhända bli nödvändigt att tillgripa ifrågavarande anordning med aktiv reserv. För närvarande är emellertid förtidsavgångarna, vad åtminstone beträffar underofficerarna på aktiv stat, relativt fåtaliga, varför för dessas vidkommande inrättandet för närvarande åv en särskild aktiv reserv knappast kan anses motiverad. Utredningen anser därför, att i avbidan på den kommande utvecklingen, förtidsavgångna underofficerare med hänsyn till deras militära kvalifikationer inrangeras bland kategorien värnpliktiga officerare. Vad beträffar förtidsavgånget underbefäl synes dessa i analogi med vad som ovan föreslagits för förtidsavgångna underofficerare böra göras till värnpliktiga underofficerare. Vad därefter beträffar kategorien pensionsavgångna underofficerare, vilka för närvarande efter avgången från aktiv tjänst tillföres arméns reserver, räknar utredningen med att den aktiva anställningen med pensionsavgång skall liksom nu är fallet innefatta skyldighet för vederbörande att fullgöra viss tjänstgöring före utgången av 55. levnadsåret. Detta torde emellertid i samband med slopandet av reservunderofficersinstitutionen påkalla ändring i gällande allmänna tjänstepensionsreglemente. Motsvarande åtgärd torde bli aktuell för det fall, att utredningens förslag om sänkning av underbefälets pensionsålder till 52 år genomföres. För närvarande sammanfaller nämligen det aktiva underbefälets pensionsålder, 55 år, med den ålder, vid vilken här ifrågavarande tjänstgöringsskyldighet senast kan uttagas.

360 Speciella synpunkter rörande värnpliktsavgången personal Ett speciellt rekryteringsunderlag till respektive reservkårer utgöres av värnpliktsavgångna officerare och underofficerare, d. v. s. värnpliktig personal, som inom den frivilliga befälsutbildningsverksamheten erhållit befordran till värnpliktiga kaptener (motsvarande) respektive fanjunkare (motsvarande). I de av utredningen angivna principerna rörande tjänstgöringsskyldighet och premievederlag för reservofficerare har räknats med att den obligatoriska tjänstgöringsskyldigheten i fred skall upphöra från och med 48. levnadsåret. Utredningen har dock föreslagit, att reservpersonalen må efter ansökan kunna fullgöra frivillig tjänstgöring intill 55. levnadsåret med åtnjutande av lön under själva tjänstgöringstiden i enlighet med vad som gällt under deras tidigare tjänstgöringsperioder men utan rätt till speciellt premievederlag. I anslutning härtill finner utredningen rimligt, att här ifrågavarande värnpliktsavgångna kaptener (motsvarande) alltfort bör, för det fall det ur krigsorganisatorisk synpunkt befinnes önskvärt och ändamålsenligt, kunna erhålla anställning som kaptener i reserven med här angivna löneförmån. Något särskilt premievederlag vare sig i form av engångsbelopp eller pension i likhet med vad som nu gäller kommer däremot icke enligt detta förslag att utgå för i denna ordning reservanställd personal. I och för sig kunde en motsvarande anordning vara tänkbar även för värnpliktsavgångna fanjunkare (motsvarande). Då, såsom av det föregående framgår, utredningen av andra anledningar ansett reservunderofficersinstitutionen i princip böra avvecklas, synes möjlighet ej föreligga att å ifrågavarande värnpliktsbefäl tillämpa en dylik anordning.

B. Utbildningen av reservbefälet Krav på utbildningen

Utredningen har i det föregående framlagt vissa synpunkter rörande de förändringar, som det moderna kriget kan komma att få med avseende å förbandens uppträdande och ledning. Detta medför ökade krav på utbildningen även av det befäl, som i stor utsträckning måste utnyttjas som chefer och ställföreträdande chefer för kompani (motsvarande). Härutinnan vill utredningen framhålla följande. Huvuddelen av utbildningen måste ske så tidigt, att lägst kompetens som ställföreträdande kompanichef kan uppnås före 30-årsåldern. Detta är bl. a. ett villkor för att hålla befälskadern antalsmässigt inom rimliga gränser och för att få fysiskt uthålliga chefer. Tjänstgöring som plutonchef vid värnpliktig trupp måste inläggas under grundutbildningen av sådan längd och omfattning, att den ger vederbörande fast grund för den fortsatta teoretiska och praktiska utbildningen till kompanichefs ställföreträdare och kompanichef i fält.

361 Den grundläggande utbildningen bör vara av sådan omfattning, att den ger vederbörande nödvändiga teoretiska och praktiska kunskaper för formell kompetens som ställföreträdande kompanichef samt så grundlig, att den fortsatta utbildningen syftande mot reell kompetens som ställföreträdande kompanichef och kompanichef k a n ske i samband med praktisk trupptjänstgöring vid krigsförbandsvisa repetitionsövningar och till tiden begränsade befälskurser mellan dessa övningar. Av rekryteringsskäl bör huvuddelen av utbildningen inläggas under sådana perioder, att den i minsta möjliga utsträckning stör den utbildning av akademisk eller annat slag, som avser vederbörandes livsyrke. Till följd härav bör huvuddelen av den skolmässiga utbildningen förläggas till sommarmånaderna. Sammanfattningsvis må framhållas, att uppläggningen av här avsedd utbildning bör karakteriseras av en koncentration av den i huvudsak teoretiska skolningen till de första åren av vederbörandes tjänstetid, under det att återstående utbildning av praktisk art samt nödvändig teoretisk utbildning i kompletterande syfte eller för omskolning till andra militära tjänsteuppgifter bör j ä m n t fördelas under återstående tjänstetid och delges i form av tjänstgöring vid krigsförband respektive befälskurser av kortare omfattning. Den nuvarande utbildningen

Huvuddragen av den nuvarande utbildningen och tjänstgöringen framgår av figur 21. Den grundläggande utbildningen skiljer sig endast obetydligt i fråga om omfattning och innehåll från den utbildning, som ges de värnpliktiga officerarna. Den ger därför icke tillnärmelsevis de kunskaper, som är nödvändiga för att snabbt leda fram till önskvärd militär kompetens. Trupptjänstgöringen är av sådan karaktär, att den icke ger möjlighet till träning i att föra värnpliktig trupp över gruppchefsplanet under tilllämpad övning redan under den grundläggande utbildningen. Den skolmässiga utbildning, som är avsedd att slutgiltigt föra fram till kompanichefskompetens, är för kort för att med de ökade krav på ifrågavarande position, som numera måste ställas, kunna säkerställa erforderliga kunskaper. Denna utbildning kommer dessutom så sent, att den begränsade kompetens, som uppnås, icke kan utnyttjas under önskvärt antal år av vederbörandes ur fysisk synpunkt bästa ålder. Utbildningen enligt majoritets- och minoritetsförslagen

Såväl majoritets- som minoritetsförslaget företer en strävan att förlänga den grundläggande utbildningen för att därigenom förbättra densamma och höja personalens kompetens för avsedda befattningar i krigsorganisa-

362 tionen. I detta avseende synes ifrågavarande båda förslag ha enligt utredningens uppfattning syftat i rätt riktning. Då det gäller detaljutformningen av utbildningen — särskilt då den grundläggande delen — har emellertid de senare årens utveckling beträffande arméförbandens uppträdande framtvingat förändringar i taktiskt och organisatoriskt avseende, vilka härvid med nödvändighet måste beaktas. Det gäller främst ytkrigets krav på stark utspridning av förbanden samt tillkomsten av befattningarna som ställföreträdande chef vid skyttekompanier och motsvarande enheter. Båda dessa förhållanden ställer nämligen helt andra krav på reservpersonalens utbildning än vad som tidigare varit fallet. Motiven härför har tidigare utförligt berörts. Med hänsyn till här framförda synpunkter synes varken majoritets- eller reservantförslagets utformning av utbildningen av ifrågavarande kategori befäl vara lämplig av främst följande skäl. Grundutbildningen är i båda förslagen — trots förlängningen i förhållande till nu rådande ordning — alltför kort för att ge den fasthet och omfattning i främst taktiska insikter och truppföringsrutin, som är nödvändig för reservofficeren, därest han redan i slutet av 20-årsåldern skall hinna bibringas erforderlig kompetens som kompanichefs ställföreträdare eller kompetens för andra, likvärdiga befattningar. I majoritetsförslaget är grundutbildningen hela tiden sammankopplad med de blivande aktiva officerarnas. Detta måste anses mindre lämpligt, eftersom denna utbildning med nödvändighet måste i stor utsträckning omfatta yrkesbetonade ämnesgrupper — främst pedagogik och trupputbildning — för vilka befäl med huvudsaklig inriktning på truppföring i fält endast har begränsat behov. Vidare har trupptjänstgöringen i detta alternativ under den grundläggande utbildningen föreslagits omfatta en hel åldersklass (311 dagar). Trupptjänstgöring av en sådan omfattning måste med nödvändighet starkt inskränka på den tid, som inom en rimlig tidsram för den totala utbildningstiden även måste rymma grundlig teoretisk skolning av avgörande betydelse för reservofficerarnas vidareutbildning. I minoritetsförslaget förordas en lösning, enligt vilken reservofficersutbildningens grundläggande del sker gemensamt med övriga officersvärnpliktigas utbildning och avslutas med en speciell kurs om två månader. Mot bakgrunden av de begränsade uppgifter, som enligt förslaget skall tilldelas reservofficerare i krigsorganisationen, synes avsedd tid för grundutbildningen vara tillräckligt lång för att ge godtagbart resultat. T r u p p tjänstgöringen om 85 dagar i kombination med befälsskola, som avses äga rum efter juluppehållet 2. året, kan dock icke godtagas. Den innebär nämligen så stora nackdelar ur främst organisatorisk och psykologisk art både för officerseleverna själva och för åldersklassernas värnpliktiga, att något nämnvärt positivt utbyte av ifrågavarande tjänstgöring och utbildning icke k a n påräknas.

363 Med hänsyn till att reservofficerarna i arméns krigsorganisation måste användas i huvuddelen av befattningarna som ställföreträdande kompanichefer och ävenledes måste bestrida många av krigsförbandens kompanichefsbefattningar kan icke den utbildningsgång, som minoritetsförslaget avser för denna befälskategori, godtagas. Grundutbildningen är för kort och står på ett alltför lågt plan. Reservofficerskursen om blott 2 månader kan icke ge reservofficeren någon fast grund för vidareutbildning. Ej heller de befälskurser om 31 dagar, vilka inlägges i utbildningen mellan repetitionsövningarna, är tillräckliga. Utredningens förslag

Chefens för armén förslag till utbildningsgång för reservanställt befäl synes enligt utredningens uppfattning vara ägnat att i huvudsak tillgodose de krav på utbildningens kvalitet för denna befälskategori, som med hänsyn till utvecklingen inom taktikens och teknikens område måste ställas på densamma och som närmare preciserats i det föregående. Utredningen har i annat sammanhang framlagt förslag till ändrad utbildningsgång både för blivande aktiva officerare och för värnpliktiga officerare. Dessa skiljer sig i väsentliga avseenden från arméchefens förslag. Utredningen anser i konsekvens härmed, att reservofficerarnas utbildning beträffande den grundläggande delen under de första skedena fram t. o. m. kadettskolan bör ske gemensamt med övriga värnpliktiga officerare. Utredningen vill därför föreslå vissa modifieringar av arméchefsförslaget beträffande reservofficerarnas grundläggande utbildning. Dessa modifikationer framgår närmare av figur 21. Utredningen är av den uppfattningen, att utbildningen och tjänstgöringen i övrigt såsom de utformats i arméchefens förslag möjliggör, att reservofficerarna användes på följande sätt i krigsorganisationen. Efter genomgången reservofficerskurs I krigsplaceras reservofficerarna som plutonchefer. I 25-årsåldern genomgås därpå reservofficerskurs II. Denna kurs avser att för därtill särskilt lämpade fullständiga den formella kompetensen för kompanichefsbefattningar samt inrikta andra på förutnämnda specialbefattningar som bataljonskvartermästare och officer i stabstjänst. Efter ytterligare en repetitionsövning (krigsförband) torde vederbörande i 26-årsåldern kunna krigsplaceras såsom kompanichefs ställföreträdare eller i därmed jämförlig befattning. Efter befälskurser och ytterligare praktisk tjänstgöring vid repetitionsövningsförband med den täthet och av den längd, som i arméchefsförslaget förordas, torde reservofficeren i 35-årsåldern normalt kunna krigsplaceras såsom chef för fältkompani eller bestrida därmed jämförliga positioner i krigsorganisationen. Beträffande val av plats för reservofficersutbildningen vill utredningen framhålla följande synpunkter. Reservofficerskurs I, som enligt förslaget skall pågå 20/3—1/7 i direkt

364 B

CJ

A

> =1

a =S.

fl iS.

CL

-a

o W ro 13 3 o ea A t* CL

^3

es

S3

DO

II

CJ

-O o

> 53 CO X

rA

IH

C3 ©CO O l

+J

R 1 ^ ci S3 :0

- ""*

ca

"Q

i^S

^

S~ c3

*J

3 H cd

Ti H o

t-

tr Ö

CL

c 4J "S + J

1E

s3co

S3

co

S3

C •o

:3

•S -5

t "5.

= a) co a. tv

1—

Q3

se "fib > CJ ACJ •c: p CL ed

& &— yD

S

£%. •£L

go

CL 3

3 CS •5 13 CJ

CJ

3 'En

ca

ed —u £4

gi

v M ej

sA c

*J

CD

CJ

C8 nr CJ. ft

:rS (H

o

>3 ö

CJ

co

cd -C

9 B

x

tci

*00 ->

g -a

I jy Ic

"ä -§ a -^ c -2 -| 1 5 o

)r

O OE _S

<o g «5 u>

•Q. ig -g CH -g ID u- KJ a

<

II

II

cu p

H

II

H

(Ö N/ V i

CJ

^ a u. v v

-OJ

(/> 9

h h-

CJO V

U

•—

« 2

—

C3 rt

Cd

- S s f ltD £ o g c 3,^ "S c c S -^ +*

M CD aO

C +J M OJ

g

tao°«d j n

,

to

QO

m

<r

til

% I

.5Po"2 -S

V C 3

<L> Q-

S xs

365 anslutning till trupptjänstgöringen vid förbanden, bör förläggas till kadettskolan av följande skäl. Sommarlinjens elevantal är nu och torde även i framtiden förbli starkt reducerat i förhållande till vinterlinjens. Dubbelförläggning vid kadettskolan av både reservofficerskurs I och sommarlinjens kadetter synes därför väl genomförbart. Vid kadettskolan tjänstgörande befälspersonal står på ett kvalitativt tillräckligt högt plan för att kunna leda en utbildning, som i stort omfattar en påbyggnad av de kunskaper och färdigheter, vilka inhämtats av de blivande reservofficerarna under deras kadettutbildning. Reservofficerskurs II, som genomgås omkring 2 år senare under sommarmånaderna juni—augusti, bör för huvuddelen förläggas till skjutskolan av följande skäl. Som i annat sammanhang föreslagits, pågår vid skjutskolan under vinterhalvåret truppslagsskolor för aktiva officerare och aktiva underofficerare med ett sammanlagt elevantal av omkring 100. Under sommarmånaderna k a n sålunda skolans utbildningsorganisation ställas till förfogande för reservofficerarnas utbildning. Den utbildning, som bedrives med den aktiva personalen under vinterhalvåret, har i vad avser taktik och truppföring samma syfte, som bör gälla för undervisningen vid reservofficerskurs II, nämligen att komplettera elevernas förmåga att vara ställföreträdande kompanichefer och kompanichefer vid fältförband. Kompetensen hos lärarpersonalen liksom övriga utbildningsbetingelser synes därför vara väl lämpade för föreslagen reservofficersutbildning. Utbildningen under reservofficerskurs II för de speciella befattningarna i underhålls- och stabstjänst bör alltefter specialinriktningen förläggas till förband och utbildningsanstalter enligt de principer, som redan nu äger rum, liksom de befälskurser, vilka i kompletterande eller omskolningssyfte anordnas för reservofficerarna senare under deras tjänstetid.

C. Reservpersonalens anställningsförhållanden Gällande ordning

Beträffande till arméns reservanställda officerare och underofficerare utgående ekonomiska förmåner må framhållas följande. Enligt 1943 års reservbefälskungörelse för armén med däri sedermera vidtagna ändringar utgår lön enligt den lönegrad, vilken motsvarande befattningshavare på aktiv stat tillhör. I fråga om placering i löneklass hänföres vederbörande under fredsförhållanden nästan undantagslöst till lägsta löneklassen inom vederbörande lönegrad. Lönen utgår under fullgörande av tjänstgöring samt under fastställda in- och utryckningsdagar. För inställelse till tjänstgöring utgår fri resa från bostadsorten (hemvistet i kyrkobokföringsorten) eller från annan plats, där vederbörande stadigvarande uppehållit sig, samt traktamentsersättning enligt allmänna

366 resereglementet. För återfärd från tjänstgöring åtnjutes enahanda förmåner som vid resa för inställelse till tjänstgöring. Om tjänstestället är så beläget, att bostaden icke kan bibehållas som nattkvarter, utgår dessutom reservbefälstraktamente till den, som har eget hushåll, för såväl dag som natt och till den, som icke har eget hushåll, endast för natt. Reservbefälstraktamentet utgår för närvarande med högst 8 kronor 25 öre och lägst 8 kronor för dag samt med högst 7 kronor och lägst 6 kronor för natt. Vid fälttjänstgöring med trupp utgår under vissa omständigheter ett särskilt trupptraktamente om lägst 6 kronor 60 öre och högst 7 kronor 10 öre per dygn i stället för reservbefälstraktamente. Vid första anställning utgår ekiperingshjälp till officer och underofficer med 1 050 kronor. Vid befordran till kapten eller ryttmästare respektive fanjunkare eller styckjunkare utgår förnyad ekiperingshjälp med 225 kronor. Reservanställd personal, som i vederbörlig ordning fullgjort föreskriven tjänstgöringsskyldighet, är berättigad erhålla reservpension. Dylik pension utgår med olika belopp allt eftersom tjänstgöringsskyldigheten upphör vid 38, 47 eller 55 års ålder. Månadspensionen i de tre olika grupperna utgör för officer 85, 117 respektive 139 kronor samt för underofficer 67, 92 respektive 109 kronor. Härtill kommer rörligt tillägg, som för år 1958 uppgår till 80 %. Reservpensionen utgår fr. o. m. ingången av året efter det vederbörande fyllt 55 år. I stället för reservpension äger reservanställd officer och underofficer, som uppfyllt de för erhållande av pension stadgade villkor med avseende å anställningstid och tjänstgöringsskyldighet, att utbekomma ett mot intjänad pension svarande engångsbelopp (kapitalbelopp). De kapitaliserade värdena av grundpensionerna utgör i avrundade tal för officerare 4 100, 9 100 och 16 800 kronor och för underofficerare 3 200, 7 100 och 13 100 kronor, allt eftersom tjänstgöringsskyldigheten upphör vid 38, 47 respektive 55 års ålder. 1951 års riksdag har beträffande frågan om sammanträffande av pension med statlig lön eller pension fastställt, i vilken omfattning det rörliga tillägget på reservpensionen får utgå vid dylikt sammanträffande. Med ledning av detta riksdagsbeslut har särskilda maximeringsregler utarbetats, vilka är återgivna i kungl. brev den 20 juli 1951 med däri sedermera vidtagna ändringar. I nämnda brev finnes angivet dels h u r stor månadslön eller tjänstepension skall vara för att det rörliga tillägget på reservpensionen skall reduceras eller upphöra, dels även vissa regler berörande sättet för reduceringen. Här må endast framhållas, att reservpersonalen måste — beroende på den innehavda civila löneklassplaceringen respektive den åtnjutna tjänstepensionens storlek m. m. — vara beredd på att utgående reservpension genom gällande maximeringsföreskrifter k a n bli avsevärt reducerad. Föreskrifterna i fråga berör däremot icke engångsbeloppen (kapitalbeloppen).

367 Utredningens synpunkter och förslag

De uppoffringar av ekonomisk och personlig natur, som reservanställningen medför, har alltifrån reservinstitutionens tillkomst ansetts böra ekonomiskt kompenseras utöver de avlöningsförmåner, som den reservanställde uppbär under själva tjänstgöringen. Denna kompensation har, såsom av det föregående framgått, fått formen av en pensionsförmån. Statskontoret har i yttrande över 1942 års reservbefälssakkunniga framhållit, att reservpensionen knappast torde vara att anse som en vanlig tjänstepension utan närmast som en premie, avsedd att underlätta reservpersonalens rekrytering och kompensera densamma för de särskilda kostnader och olägenheter, som reservtjänstgöringen förde med sig. Denna reservpensionens karaktär framträdde särskilt tydligt genom att vederbörande vid uppnåendet av viss ålder hade valfrihet att utbyta den årliga »pensionspremien» mot en engångsersättning, som vore att likställa med avskedsgratifikation. Utredningen delar de sålunda framförda synpunkterna och anser alltså, att reservpensionen till sin grundkaraktär är att betrakta som en premie med syfte att verka rekryteringsfrämjande och kompenserande för de insatser och uppoffringar, som reservanställningen innebär. Innan utredningen ingår på frågan om den form och den ordning, enligt vilka ifrågavarande vederlag bör utgå, måste ett bedömande göras beträffande den verkan, detta vederlag kan få för möjligheterna att åstadkomma en kvalitativt god rekrytering och kvarhålla den rekryterade personalen i tjänst. Beträffande de rent rekryteringsmässiga synpunkterna vill utredningen erinra om att, såsom tidigare framhållits, ett stort antal för officersutbildning respektive för rekrytering till reservofficer potentiellt lämpade värnpliktiga de senare åren icke velat frivilligt engagera sig för fortsatt utbildning till officer. Sålunda har i undersökningsmaterial, som publicerats av arméledningen, framvisats, att endast ca 50 % av värnpliktiga, som erhållit betyget Med beröm godkänd vid underofficersutbildningen, önskat ifrågakomma för vidareutbildning vid kadettskolorna och således ej heller varit i sinom tid disponibla för rekrytering till reservofficersanställning. Det har också framkommit, att många av här ifrågavarande värnpliktiga förmenat, att de på grund av yrkesutbildningsskäl och motsvarande icke kunnat binda sig för tjänstgöringsformer, som de ansett skulle bereda dem avsevärda svårigheter att på rimligt sätt genomföra och finansiera deras studier eller komma att hämma deras påbörjade yrkeskarriär. Det synes klart, att, om ett sj^stem för vederlag för reservanställning kan utformas på så sätt, att den värnpliktige upplever, att han därigenom på ett avgörande sätt beredes ökade möjligheter att väsentligt förbättra sina ekonomiska förhållanden under studieåren eller under tiden för familjebildningen och den därefter närmast följande tidsperioden, det finnes skäl antaga, att större förutsättningar kommer att föreligga att kunna påräkna detta kvalificerade klientel för reservanställning. Med hänsyn härtill ter det sig ända-

368 målsenligt, att en väsentlig del av det premievederlag, som anses böra tillkomma de reservanställda, bör utgå redan under och i omedelbar anslutning till den genomförda grundutbildningen under deras tidiga anställningsår. Detta synes också viktigt med hänsyn till att utredningen, såsom redan framgått, räknar med som nödvändigt att grundutbildningen till reservofficer till tiden förlänges i förhållande till nuläget. Då det sedan gäller att överväga, i vilken form premien bör utgå för den fortsatta utbildningen, står olika förfaringssätt till buds. Dessa bör enligt utredningens mening vägas i förhållande till sin kvarhållande effekt. Det är nämligen uppenbart, att det ur statsekonomiska och försvarsorganisatoriska synpunkter är ytterst angeläget, att den för krigsmakten kostsamma grundutbildningen kan under så lång tid som det är krigsorganisatoriskt lämpligt tjäna organisationen. Detta premievederlag utgår ju, såsom tidigare framhållits, för närvarande med belopp i pensionsform, dock med valfrihet att utbekomma det kapitaliserade värdet vid reservanställningens slut. Det bör emellertid härvid uppmärksammas, att man torde kunna räkna med att den nuvarande pensionsformens kvarhållande effekt kommer att minska i betydelse i samband med den allmänna övergången till obligatorisk tjänstepension, varom statsmakterna innevarande år fattat beslut. Vidare bör uppmärksammas, att utsikten att i tjänst kvarhålla viss kvalificerad reservanställd värnpliktig personal under den senare delen av värnpliktsåldern torde vara beroende av att vederbörande i direkt anslutning till utbildningstillfällena eller åren däromkring kan erhålla sådant ekonomiskt vederlag, att trots det av militärtjänstgöringen föranledda avbrottet i hans ordinarie civila verksamhet det för honom kommer att framstå som ekonomiskt förmånligt att binda sig för tjänstgöringen i fråga. De nu nämnda synpunkterna talar för att premievederlaget icke, såsom nu är fallet, bör utgå i pensionsform utan utbetalas under hans tjänstgöringstid på sådant sätt, att han inciteras att kvarstå i den en gång påbörjade reservanställningen. Utredningen vill i detta sammanhang ånyo framhålla, att enligt utredningens mening de reservanställda är att betrakta som en del av det värnpliktiga befälet. I fråga om deras ekonomiska förhållanden (lön, premier etc.) bör följaktligen de för värnpliktsbefälet gällande principerna tillämpas med de modifikationer, som föranledes av reservbefälsinstitutionens särart med dess speciella åtaganden. Dessa går väsentligt utöver vad som enligt värnpliktslagen kan föreskrivas för en till officer uttagen värnpliktig. De vederlag, som här i premieform anses böra tillkomma den reservanställde, synes därför enligt utredningens mening böra anknyta till de allmänna principer rörande premievederlag till värnpliktiga, som uttalats av 1954 års värnpliktsavlöningsutredning och vilka sedermera i princip godkänts av statsmakterna. Vad beträffar den till den reservanställde utgående lönen för de tids-

369 perioder, han tjänstgör, synes utredningen riktigt, att densamma icke till sin storlek ändras. Med hänsyn till utredningens principiella inställning till den reser/vanställdes allmänna status som värnpliktig vill utredningen föreslå, att lönevederlaget skall betraktas som summan av den lön, den värnpliktige erhåller i respektive grader, jämte en lönefyllnad så stor, att i vart fall det totala lönevederlaget uppgår till det nu utgående. I efterföljande tabell 23 framlägger utredningen förslag till de löne- och premievederTabell 23. Utredningens

förslag rörande reservofficers ekonomiska förmåner

tjänstgöring

Tjänstgöring (utbildning) Levnadsår

Grad Art

20 22 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48—55 1

(utbildning)

och

Avlöning 1

Premie

1200 2 400

Antal dagar

Värnpliktsutbildning vpl. underofficer vpl. officer

450 180

vpl. menig vpl. menig —vpl. furir —vpl. furir

Utbildning till reservofficer Trupptjänstgöring Reservoflicerskurs I Krigsförbandsövning Reservofficerskurs II

30 90 40 80

vpl.sergeant vpl.sergeant

2 500

vpl. fänrik vpl. fänrik

2 500

Utbildning som reservofficer Repetitionsövning

45 Reservbefälskurs

3 000

4 000

löjtn./res.

löjtn.

»

»

Reservbefälskurs

»

i

Repetitionsövning

45 Reservbefälskurs

20 Reservbefälskurs

» »

»

»

»

kapten/res.

kapten

»

Repetitionsövning

»

Reservbefälskurs

»

Reservbefälskurs

»

»

Reservbefälskurs

»

»

Repetitionsövning

» »

» »

Frivillig tjänstgöring

»

»

6 Reservofficer åtnjuter under tjänstgöring i princip: Värnpliktslön + lönefyllnad = Lön för aktiv officer i motsvarande grad. 2 Denna premie utgår efter fullgjord godkänd reservofficerskurs I 3 »> » » » » t » II 4 » » » » » utbildningsperiod som löjtnant, d. v. s. 4 reservbefälskurser om vardera 20 dagar och 2 repetitionsövningar om vardera 45 dagar. 5 Denna premie utgår efter fullgjorda 3 reservbefälskurser om vardera 20 dagar och 2 repetitionsövningar om vardera 45 dagar. 6 För denna tjänstgöring utgår ej premie. 24—810905

370 lag, som under tjänstgöringstiden som helhet bör tillkomma en värnpliktig, som reservanställes som officer. Reservbefälstraktamente samt ekiperingshjälp förutsätter utredningen utgå enligt i princip samma normer som nu gällande. Utredningen förutsätter, att reservanställd, som utbekommit slutpremie om 4 000 kronor, skall utan tjänstgöringsplikt i fred vara skyldig att t. o. m. utgången av sitt 52. levnadsår kvarstå i organisationen för att under beredskapstillstånd (motsvarande) eller krig utnyttjas inom densamma. Utredningens förslag innebär sålunda i detta avseende en föryngring av reservbefälskåren i förhållande till vad som nu är fallet och vad som arméchefsförslaget innebär. Såsom i det föregående framhållits är för närvarande förtidsavgången aktiv officer, som efter inträde i reserven vinner pensionsberättigande statlig anställning, berättigad att utöver tjänstepension uppbära reservpension. Denna reservpension reduceras efter vissa förut angivna regler. Annan förtidsavgången personal äger rätt att uppbära reservpension samt från 65 års ålder en mot den aktiva tjänsten svarande uppskjuten livränta. Å denna livränta utgår emellertid icke rörligt tillägg. Med hänsyn till krigsorganisationens behov av kvalificerat befäl anser utredningen, att, såsom redan framgått, förtidsavgångna aktiva officerare alltjämt bör kunna anställas i reserven. Då utredningen föreslagit övergång från pensions- till premiesystem, uppkommer frågan, hur premiesystemet lämpligen skall tillämpas på ifrågavarande personal. Utredningen förutsätter, att den, som vunnit anställning som reservofficer, skall ha att fullgöra den tjänstgöring, som föreslås i tabell 23, med det antal dagar, som vid respektive inträdesålder återstår enligt tabellen i fråga. Han skall härvid vara skyldig att följa det tjänstgöringsschema, som däri är angivet. Under reservtjänstgöringen skall han äga uppbära lön enligt vad som sagts beträffande övriga reservofficerare. Beträffande premievederlaget vill utredningen föreslå, att detta ställes i direkt proportion till antalet fullgjorda tjänstgöringsdagar enligt schemat. Härvid betraktar utredningen tiden mellan 26:e t. o. m. 36 :e året som en tjänstgöringsperiod om i allt 170 dagar med premievederlaget å 3 000 kronor samt tiden mellan 37 :e t. o. m. 47 :e året som en andra tjänstgöringsperiod om i allt 150 dagar med premievederlaget å 4 000 kronor. Det synes utredningen dock riktigt, att premievederlag icke bör utgå till befattningshavare, som medgivits inträde i reserven senare ä n det år, då han uppnår en ålder av 43 år. Utredningen förutsätter, att den, som redan vunnit reservanställning, skall äga kvarstå under de ekonomiska villkor, som nu gäller för honom.

K A P I T E L 12 Särskilda frågor

A. Tjänsteställningsförhållanden I den tidigare framställningen har framförts synpunkter rörande den principiella indelningen i stort av de olika grupperna av befälspersonal, relaterad till respektive gruppers huvuduppgifter, och även i andra avsnitt i detalj specificerats utbildningen av de olika grupperna och deras särskilda uppgifter. I anslutning till vad sålunda framförts, vill utredningen i nedanstående förslag till tjänsteställningslista sammanfatta de olika gruppernas personal och ange den inbördes tjänsteställning, som med hänsyn till angiven utbildning och förutsedda uppgifter synes riktig. Värnpliktsbefäl Aktivt yrkesbefäl

Officerare

Underofficerare

Underbefäl

Reservanställt Officerare

övrigt värnpliktsbefäl Officerare

Underofficerare

Underbefäl

Generalspersoner Överste ö v . löjtnant Major Kapten Förvaltare Kapten Kapten Löjtnant Fanjunkare Löjtnant Löjtnant

Fanjunkare 1

Fänrik Sergeant Fänrik Rustmästare Överfurir Sergeant 1 Furir Furir Korpral Korpral v. korpral 1

Övergångsvis bör reservunderofficerare — fanjunkare och sergeant — placeras omedelbart före motsvarande värnpliktsgrader.

372 Som framgår räknar utredningen med att, liksom hittills varit gällande och liksom angetts i utkast till nytt tjänstgöringsreglemente, vissa av graderna inom den aktiva underofficerskåren tjänsteställningsmässigt skall placeras i nivå med kompaniofficerare. Det riktiga och logiska härutinnan blir än mer framträdande i beaktande av den kvalificerade utbildning avseende chefsskap för fältkompani och självständigt plutonsutbildarskap, som enligt utredningens förslag avses för den aktiva underofficerskårens medlemmar. I konsekvens härmed har också i här föreslagen lista det i särskild ordning speciellt utbildade värnpliktsbefälet, reservofficerarna, så inrangerats, att reservofficer — kapten — inrangerats efter aktiv förvaltare, och reservofficer — löjtnant — efter aktiv fanjunkare. Likaså har värnpliktig fänrik placerats efter aktiv underofficer — sergeant. Analogt har även det aktiva underbefälet inrangerats så, att dess status av speciellt utbildade och kompetenta yrkesmän kommer till uttryck. Förskjutningar i gällande tjänsteställningslista har även gjorts i de tidigare framlagda förslagen till förändrad befälsordning i samband med att vissa förändringar förordats beträffande olika personalgruppers utbildning och uppgifter. Sålunda må här bl. a. erinras om att i arméchefsförslaget samtliga värnpliktiga officerare, fänrikar och kornetter, rangerats under den aktiva underofficerspersonalen. I samband med de förordade uppgiftsoch tjänsteställningsförskjutningarna har även föreslagits nya benämningar för vissa positioner för att på så sätt ge uttryck för olika gruppers särart. Utredningen finner emellertid övervägande skäl tala för att ej föreslå införandet av ytterligare särbenämningar i den militära nomenklaturen men förutsätter därvid, att den aktiva yrkespersonalens distinktioner så utformas, att under fredsmässiga förhållanden och övningar dess speciella status klart framträder.

B. Befälets tjänsteställning i relation till utländsk befälspersonals Som framgått av i betänkandet redovisad undersökning rörande befälspersonalen i främmande länder, företer den svenska befälsordningen väsentliga avvikelser från de förhållanden, som på de flesta håll i utlandet är rådande. Medan sålunda exempelvis den aktive svenske kaptenen är avsedd att i fält föra bataljon och även ges kvalificerad utbildning härför, ledes i de flesta utländska krigsmakter fältbataljon av personal, som redan under fredstid har aktiv överstelöjtnants eller majors grad. Skiljaktigheterna synes emellertid i huvudsak vara att hänföra till den rent hierarkiska beteckningen. Det ekonomiska vederlag, som i Sverige tillkommer aktiv kapten, torde väl kunna jämföras med det, som i andra länder ges aktiv regementsofficer av majors grad. Ehuru sålunda den reella yrkesprestationen såsom sådan i vårt land hono-

373 reras fullt likvärdigt om ej förmånligare gentemot vad som sker annorstädes, uppstår dock på grund av den olikartade valören i vårt land och utlandet av vissa internationellt vedertagna hierarkiska benämningar svårigheter, då svensk befälspersonal av skilda anledningar träder i kontakt med utländsk befälspersonal. Genom de internationella åtaganden, vårt land under senare år gjort, innefattande även utsändande av organiserade förbandsenheter eller grupper av befälspersonal, har dessa svårigheter blivit mer uppenbara. Svensk befälspersonal under tjänstgöring tillsammans med utländsk personal eller under studier och kontaktbesök rangeras, om ej särskilda anstalter träffas, på för den oförmånligt sätt. I syfte att förebygga detta har dock vissa åtgärder vidtagits. Sålunda har svensk officerspersonal, som kommenderats för tjänstgöring eller studier utomlands, mestadels uppkonstituerats en, stundom två grader. I begränsad utsträckning har så även skett med personal, tillhörande övriga aktiva kårer. I vissa avseenden kvarstår emellertid härvidlag förhållanden, som icke kan anses tillfredsställande. Det gäller ej minst beträffande den aktiva underofficerskåren. Som påvisats intar den i vårt land i förhållande till underofficerskårerna i allmänhet i andra länder en betydelsefullare ställning och anförtros självständigare och mera kvalificerade uppgifter. Såsom framgått, har detta sedan länge kommit till uttryck i gällande officiella bestämmelser rörande tjänsteplacering med underofficerarna inrangerade i nivå med kompaniofficerare. I konsekvens härmed har också den förläggningsstandard och övriga villkor, som ansetts böra i vårt land tillkomma underofficerspersonalen, avpassats. Vid tjänstgöring utomlands har emellertid svenska underofficerare i här aktuella avseenden ofta uppenbarligen missgynnats. Det framstår som rimligt och angeläget att här söka åvägabringa ändring. Det synes tjänligt att i denna avsikt på lämpligt sätt exempelvis genom respektive officiella förbindelseorgan orientera och för respektive myndigheter och instanser i andra länder klargöra de speciella, från andra krigsmakter avvikande förhållanden, som kännetecknar tjänsteställningsplaceringen inom den svenska befälsorganisationen, och de särskilda villkor, som jämlikt den svenska rangeringen tillkommer svensk befälspersonal av olika kårer och grader.

K A P I T E L 13

Kostnadsberäkningar

Utredningen lämnar i det följande en redogörelse för de huvudsakliga kostnadsändringar å driftbudgeten som blir en följd av utredningens förslag. Utredningen har vid sina beräkningar i tillämpliga fall utgått ifrån de kostnader, som är eller blir en följd av ett fullföljande av nuvarande ordning, beträffande personalstaterna dock faktisk personalförteckning. I följande tablå har en sammanställning gjorts av de förändringar av personalstaterna vid ett normalinfanteriregemente i jämförelse med nu gällande ordning, som kommer att uppstå vid ett genomförande av utredningens förslag, varvid även angetts de kostnadsmässiga förskjutningarna. Aktivt befäl Statförändringar

— Officerare

Underofficerare Underbefäl

överstelöjtnant Överstel./Major Major Kapten Löjtnant Fänrik

+

Kostnadsförändringar i förhållande till nuläget Här ber. Årslön i Minskning ökning löneplac. löneklass

1 2 3 4

Förvaltare Fanjunkare Sergeant

10 Rustm. 1 ÖverfurirJ Furir

2 9

26:28 26:26 24:26 21:23 17:17 11:11

32 316 28 860 28 860 24 372 17 352 12 336

15:17 13:15 11:13

17 352 15 480 13 836

9:11

12 336

8:9

11 124

Per normalinfanteriregemente summa kronor Totalt för infanteriet summa merkostnader kronor

Totalt

28 860 48 744 "52 056 49 344 34 704 139 320 138 360 382 416 122 364 310 068

686 100 + 376 032

(16 x 376 032) =

+ 6 016 512

Förenämnda kostnadsberäkningar avser lönekostnader för personal, upptagen å respektive infanteriförbands (16) egna stater (pansarinfanteriförbanden alltså icke medtagna). Kostnader för personal å s. k. korrigerade stater har icke medräknats. Statförändringarna innebär i förhållande till personalförteckningarna för budgetåret 1959/60 beträffande officerare en ökning med 2 beställningar

375 och i fråga om underofficerare en ökning med 1 beställning, allt per infanteriregemente räknat. Vidkommande underbefälet har utredningen med samma utgångsläge räknat med 108 beställningar, innebärande en ökning med 20 beställningar, som uteslutande avser rustmästare/överfurir. Härvid bör dock framhållas, att ett fullföljande av nu gällande principer rörande underbefälsorganisationen torde konsekvensmässigt komma att medföra en utbyggnad av den nuvarande underbefälsstaten till minst samma eller större omfattning än som utredningen förordat. Utredningens förslag torde alltså realiter härvidlag icke innebära merkostnader. I fråga om lönekostnader för utökningen av underbefälsstaterna, vilka angivits under den gemensamma rubriceringen rustm./överfurir, har räknats med kostnader för överfurir. Den framtida proportionen mellan de båda graderna är icke möjlig att nu angiva. Densamma blir nämligen en följd av förhandlingar mellan statsmakterna och vederbörande personalorganisation. Det må även framhållas, att i det av arméchefen framlagda förslaget, som i princip anknyter till en utbildningsorganisation av samma storlek, som den av utredningen upptagna, år 1954 anmälts ett behov av 127 underbefälsbeställningar vid ett normalinfanteriregemente. I en år 1958 på framställning av utredningen utarbetad promemoria rörande de organisatoriska konsekvenserna av 1958 års försvarsbeslut har arméstaben anmält motsvarande behov till 139 underbefälsbeställningar. Vid denna uträkning av antalet stater till 127 resp. 139 har dock räknats med ett ianspråktagande av ett visst antal beställningar som i nuläget bestrides av civila befattningshavare. Utredningen har i sitt förslag icke räknat med dylikt utbyte. Beträffande utbildningskostnaderna torde för underbefälet på längre sikt en minskning komma att uppstå, enär de nuvarande kostnaderna relaterar till en överrekryteringssituation. En kostnadsminskning torde emellertid även vara att räkna med vid ett konsekvensmässigt fullföljande av nu gällande principer rörande underbefälsorganisationens uppbyggnad. Utredningen anser sig svårligen kunna precisera storleken av dessa kostnadsminskningar, då de synes vara direkt beroende dels av den omfattning, i vilken en överrekrytering med hänsyn till avgångsfrekvensen även fortsättningsvis måste komma till stånd, dels av den takt, i vilken statsmakterna finner möjligt att genomföra ifrågavarande uppbyggnad. Utredningen upptager i sina kostnadsberäkningar icke någon utgiftsminskning för rekrytering och grundutbildning av det aktiva underbefälet. I fråga om traktamentskostnader har utredningen uppskattat uppkommande merutgifter i samband med utbildningens effektivisering till följande belopp: för officerare kr. 50 000 » underofficerare » 55 000 » underbefäl » 145 000 Merkostnaderna för ekiperingsbidrag

beräknas till 15 000 kronor.

376 Värnpliktigt befäl

Officers- och underofficersutbildade Utredningen har föreslagit en utökad skyldighet för officers- och underofficersutbildade värnpliktiga att under den fortsatta tjänstgöringstiden fullgöra 2 s. k. särskilda befälsövningar om vardera 15 dagar och har därvid förordat, att för dylik övning skall utgå premie om 250 kronor. I kapitel 10 jämte tillhörande bilaga 3 har kostnadsökningen för dessa befälsövningar, beräknad på en värnpliktskontingent enligt 1958 års försvarsbeslut, uppskattats till sammanlagt 2 100 000 kronor. I samma kapitel har även föreslagits speciella åtgärder avseende rörlighet i in- och utryckningstider för att avbalansera den sålunda uppkomna kostnadsökningen. Härvid har beräknats uppstå en årlig minskning av 126 000 tjänstgöringsdagar och en häremot svarande minskning med 2 900 000 kronor. Vid ett samtidigt genomförande såväl av de särskilda befälsövningarna som av den föreslagna rörligheten beträffande in- och utryckningsdagar torde sålunda vid en värnpliktskontingent enligt ovan i fråga om kostnaderna för värnpliktsutbildningen uppstå en utgiftsminskning av ca 800 000 kronor. Här anmälda kostnadsändringar avser förhållandena vid armén i dess helhet. Reservofficerare Nuvarande

ordning Lönegrad

Tjänstegrad

Res.fänrik Res.löjtn. (yngre) » (äldre) Res.kapten Res.kapten (48—55 år)

11:11 13:13 17:17 21:21

Antal tjänstgöringsdagar

å kr.

Summa kr.

Tjänstgöringstraktamenten

83 61 96 144 60

34,25 38,45 48,20 60,45 60,45

2 842 2 345 4 627 8 704 3 627

1162 930 1464 2196 915

Summa kronor

22 145

6 667

16 800

Tjänstgöringstraktamenten

Premier

Kap. värde

Totalt per befattningshavare (22 145 + 6 667 + 16 800 = ) 45 612 kr. Enligt utredningens

förslag

Tjänstegrad

Vpl. sergeant Vpl. fänrik Res.löjtnant (yngre) > (äldre) Res.kapten

Lönegrad

13:13 17:17 21:21

Antal tjänstgöringsdagar

å kr.

Summa kr.

90 120 65 105 150

27 27,50 38,45 48,20 60,45

2 430 3 300 2 500 5 061 9 067

991 1601 2 287

3 000 4 000

Summa kronor

22 358

4 879

12 000

Totalt per befattningshavare (22 358 + 4 879 + 12 000 = ) 39 237 kr.

2 500 2 500

377 I förenämnda jämförelse har icke upptagits kostnaderna per befattningshavare för grundutbildningen till värnpliktig officer jämte åtföljande trupptjänstgöring om (630 + 30 = ) 660 dagar. Utredningen har i effektiviserande syfte velat åstadkomma en förskjutning av den totala tjänstgöringsskyldigheten till tidigare levnadsåldrar. I jämförelsen i fråga har därför beträffande nuvarande ordning upptagits befattningshavare (kapten), som fullgör tjänstgöring intill 55 års ålder med totalt (1 044 + 60 = ) 1 104 tjänstgöringsdagar, och beträffande utredningens förslag befattningshavare (kapten), som kvarstår i tjänstgöring t. o. m. 47-årsåldern och tjänstgör i allt 1 190 dagar. Kostnaderna för kapitaliserade värdet respektive premievederlaget har upptagits i konsekvens härmed. Rekryteringsbehovet per år av reservofficerare för infanteriet och kavalleriet har av arméledningen fortsättningsvis uppskattats till 105. Med tilllämpning av av arméledningen angivna beräkningsgrunder för avgångar under tjänstgöringstiden beräknas av nämnda individer genomsnittligt 92 kvarstå i tjänst och därvid enligt av arméledningen anmälda principer kunna utnyttjas intill en levnadsålder av 55 år. Då utredningen förutsätter utnyttjande i kompanichefsinstans (motsvarande) av aktiv underofficerspersonal, torde motsvarande behov av reservofficerspersonal komma att nedgå till ett rekryteringsbehov av ca 90. Motsvarande genomsnittliga antal i tjänst kvarstående efter avgångar beräknas till ca 78. Det må anmärkas, att utredningen härvid i anslutning till synpunkten rörande behovet av en föryngring av krigsorganisationens befäl utgått från att reservofficerspersonal skall utnyttjas intill 52 års ålder, d. v. s. 5 år efter det att vederbörande fullgjort sista obligatoriska tjänstgöringsskyldigheten. De detaljmässiga beräkningarna av nu anmälda personalbehov framgår av till betänkandet fogad hemlig bilaga. Med utgångspunkt från här angivna grunder synes i jämförelse med bibehållande av nuvarande ordning för reservbefälets utnyttjande ett genomförande av utredningens förslag medföra — genomsnittligt per år räknat — följande kostnadsändringar (avser infanteriet + kavalleriet): Fortsatt tillämpning av nuvarande ordning kr. (92 X 45 612) avrundat kr. 4 200 000 Genomförande av utredningens förslag kr. (90 x 10 730 + 78 X 28 507) avrundat » 3 200 000 Minskning ~~l 1 000 000 Vad härefter beträffar av utredningens förslag föranledda eventuella kostnadsförändringar å kapitalbudgeten torde sådana kunna bli aktuella i anledning av bl. a. inrättandet av en aspirantskola för infanteriet, förlängningen av krigsskoleutbildningen för blivande aktiva officerare, effektivi-

378 sering av aktiva officerares och underofficerares vidareutbildning vid infanteriets skjutskola ävensom bibehållandet av värnpliktiga kadettskolor. Utredningen vill erinra om att 1958 års försvarsbeslut innebar bl. a. indragning och omflyttning av förband och skolor. I några fall har slutliga ståndpunktstaganden härtill ännu icke fattats, då en del av dessa problemkomplex alltjämt är beroende av pågående utredningar. Härvid må exempelvis nämnas frågan om skjutfält för Svea artilleriregemente och eventuell förflyttning av detta förband. Beträffande den framtida användningen av Östgöta luftvärnsregementes etablissement i Linköping har likaledes beslut ännu icke fattats. I avvaktan på dylika olösta frågor har utredningen ansett det icke möjligt att bedöma, huruvida för av utredningen angivna ändamål befintliga militära etablissement kan tagas i anspråk eller om nybyggnad bör komma till stånd. Med hänsyn härtill har utredningen ansett sig icke böra framlägga kostnadsberäkningar med avseende å kapitalbudgeten.

K A P I T E L 14 Sammanfattning av utredningens synpunkter och förslag Bakgrunden till utredningens ställningstaganden och förslag (kapitel 1—5).

Utredningen har haft till uppgift att med ledning av material, som frambringats av den under åren 1948—53 arbetande befälsutredningen och som lämnats vid remissbehanding av denna utrednings förslag, framlägga förslag till ny befälsordning. Förslaget gäller infanteriet men avses principiellt kunna tillämpas på övriga truppslag. De av den tidigare utredningen utformade, från varandra starkt avvikande förslagen, majoritetsalternativet, som avsåg reformer inom den gällande befälsordningens ram, och minoritets alternativ et, som bland annat förutsatte en organisation med allenast två befälskårer, har liksom det vid remissbehandlingen av chefen för armén avgivna befälsordningsförslaget i olika avseenden kunnat tjäna som underlag för de förslag, som utredningen framlägger. Det har dock befunnits lämpligt för utredningen att i flera avseenden förorda andra lösningar än tidigare föreslagna eller väsentligt modifiera tidigare presenterade förslag. Utredningen har i betänkandet tämligen utförligt redogjort för de tre huvudförslagens innebörd och även återgivit remissyttranden eller andra uttalanden av betydelse för belysning av de problem, som inrymmes i frågan om en lämplig befälsordning. Utredningen har avstått från att ge en mera uttömmande historik och erinrar endast i den inledande översikten (kapitel 1) om att förslag till förändringar i befälsordningen framkom nästan omedelbart efter den nya härordningens införande vid sekelskiftet och att befälsfrågan tid efter annan aktualiserats främst vad gällt rekrytering till officerskåren, förhållandena mellan de olika befälskårerna och befälsuppgifterna icke minst under beredskap och andra fältmässiga förhållanden. I det inledande avsnittet redogörs vidare för en undersökning, som utredningen utfört om krigsskoleelevernas sociala härkomst och rekryteringsvägarna till officersanställning under tiden efter 1925, varvid särskilt perioden 1949—1958 uppmärksammats. Undersökningen, som något mera utförligt redovisas i bilaga 1, visar, att officerskåren, som tidigare huvudsakligen rekryterades ur socialgrupp I, numera får ett starkt tillskott även ur övriga socialgrupper. År 1958 kom således mer än hälften av krigsskolans elever från socialgrupp II och 20 procent från socialgrupp III. Det är av intresse att konstatera —• vilket utredningen gör — att inslaget av elever från socialgrupp III varit väsentligt större vid krigsskolan än bland nyinskrivna manliga elever vid universitet och högskolor under de senaste tio åren.

380 I kapitel 1 ges vidare en summarisk beskrivning av de sociala förändringarna i samhället under de senaste årtiondena med aspekter på de militära befälskårerna och slutligen en introduktion till den mera utförliga analys över den militära utvecklingen och dess krav på befälspersonalen, som utredningen återkommer till längre fram i betänkandet. I kapitel 2 skildras arméns organisation och personalförhållanden vid 1950-talets början. En beskrivning ges av den militära personalens rekrytering, utbildning och uppgifter. I fråga om det aktiva befälet redogöres för fördelningen av beställningar på olika truppslag och uppmärksamhet fästes på vakansläget, som vid denna tidpunkt var besvärande, särskilt inom underbefälskåren. I detta avsnitt summerar utredningen den kritik, som då förekom mot befälsordningen och som kan anses ha utgjort bakgrunden till tillsättandet av befälsutredningen 1948. I kapitel 3 beskrives befälsutredningens båda förslag, som de presenterades 1953 i betänkandet »Befälsordning vid infanteriet» SOU 1953:28, samt det av chefen för armén 1954 framlagda befälsordningsförslaget. Här återfinnes också ett sammandrag av de remissvar, som hörda myndigheter och organisationer avgivit om befälsutredningens majoritets- och minoritetsförslag. Denna del av betänkandet bygger på en PM, som utredningen tidigare sammanställt på uppdrag av chefen för försvarsdepartementet. I kapitel 4 skildras arméns nuvarande organisation och personalförhållanden. Här noteras de förändringar, som framkommit under de senaste tio åren, varvid särskilt innebörden i den nya försvarsorganisation, det s. k. Adam-alternativet, som antogs av 1958-års B-riksdag, klargöres vad avser de viktigare förändringarna inom arméns krigsorganisation. Utredningen nämner de konsekvenser, som organisationsförändringen medför beträffande befälspersonalen. När det gäller personalens rekrytering, utbildning och uppgifter ges en något mera utförligare och aktuell beskrivning än i kapitel 2, och utredningen avslutar detta avsnitt med en redogörelse för rekryteringsutfallet och vakansläget inom de aktiva befälskårerna. Det befinnes att rekryteringsutfallet numera ter sig bättre än vid 1950-talets början. För underbefälskåren kommer detta till uttryck bl. a. däri att medan 1953 ej fullt ett tusental ynglingar anmälde sig som sökande till befälskola I motsvarande antal 1959 är inte mindre än 2 200. Antalet vakanta underbefälsbeställningar som 1953 var 1 138 är nu 838. För officerskårens vidkommande konstateras att rekryteringen ur kvantitativ synpunkt icke varit tillfredsställande sedan åren närmast efter andra världskrigets slut. Den ojämna åldersfördelningen inom kåren — orsakad av försvarsorganisationens utbyggnad under 1940-talet — har varit hämmande för rekryteringen. Utredningen väntar ett bättre rekryteringsutfall till följd av årskullarnas snabba tillväxt och finner, att en förbättring redan inträtt genom att kadettantalet vid krigsskolan 1959 kommit upp till omkring 100. Utredningen har funnit det vara av vikt att erhålla närmare kännedom

381 om befälsordningen i andra länder och har genom försvarsstabens förmedling inhämtat uppgifter från attachéer i Danmark, Frankrike, Förenta staterna, Norge, Storbritannien och Västtyskland. De erhållna uppgifterna har bearbetats av utredningen och presenteras i en översikt i kapitel 5 samt i tabellariska sammanställningar i bilaga 2. Uppgifterna avser befintliga befälskategorier, deras rekrytering, utbildning och uppgifter, varvid jämförelser anställes med svenska förhållanden. Sammanställningen belyser även befordrings- och pensionsåldrar samt löneförhållandena för aktivt befäl. Därmed avslutas den refererande delen av betänkandet. I kapitel 6 och följande utvecklar utredningen sina synpunkter och förslag. Utredningens principiella synpunkter på befälsordningen och förslag avseende befälsstaten vid normalinfanteriregementet (kapitel 6) Utredningen framhåller att när det gäller att ta ställning till befälsordningen, till befälets inbördes gruppering, rekrytering, utbildning och utnyttjande gäller det i första hand att klargöra, vilka uppgifter det kommer att ställas inför. Uppgifterna formas av de krav, som ställes på försvarsmakten i krig och därav betingade förberedelser i fred. Befälsuppgifterna är mångfaldiga, men utredningen framhåller som de viktigaste de, som avser förandet av förband i strid, såväl på högsta som lägsta befälsnivå. Verksamheten i fred avser, såväl när det gäller forskning och vidareutveckling av krigsteknik och vapenmedel som utbildning av befäl och värnpliktiga att förbereda en effektiv krigsinsats, därest en sådan blir nödvändig. Visserligen har de grundläggande vetenskapliga idéer, upptäckter och uppfinningar, som utgjort grundvalen för de senaste årens snabba militärtekniska utveckling varit kända under rätt lång tid, men det är först under de allra senaste åren, som det blivit möjligt att mera entydigt överblicka, vilken omvälvande betydelse de haft bl. a. i fråga om vapenverkan samt transport- och förbindelsemöjligheter. Utredningen beskriver h u r tillkomsten av atomvapen för taktiskt bruk förändrat stridsbilden och tvingat fram en stark utspridning av förbanden, ävensom hur nya överskeppningsmetoder och lufttransportmedel gjort praktiskt taget varje del av landets yta åtkomlig för en angripare, samt hur tillkomsten av robotvapen ökat möjligheterna till förbindelseförstöring inom landet. Möjligheterna för omedelbara stridshandlingar har även ökat genom den tekniska utvecklingen. Det kommer icke endast i stort att bli mer komplicerat att leda stridskrafterna; även på lägre chefer vid fältförbanden ställes det nya genomgripande villkor för stridens förande. Utredningen beskriver de härav följande konsekvenserna med avseende å befälsuppgifterna sålunda. Det har blivit svårare att leda förband i strid. Detta omdöme gäller utövande av chefsskapet på alla nivåer. Redan å stridstekniskt och taktiskt kunnande har kraven stegrats. Därutöver ökar stridens

382 nya natur kraven, att de som skall bestrida uppgifterna, besitter en avsevärd fysisk uthållighet. I ännu mera uttalad grad stiger kraven på psykisk stabilitet. Försvarsmaktens möjligheter att i ett modernt krig genomföra ställda uppgifter blir på ett avgörande sätt avhängiga av kvalitén hos personalen. Utan en tillräcklig personell kvalité blir de materiella investeringarna verkningslösa. De vidgade möjligheterna för en motståndare att snabbt och oröjt öppna krigshandlingar av stor kraft ökar i hög grad betydelsen av att försvarsmakten eller delar därav med mycket kort eller ingen tidsfrist kan utveckla stridsmässig styrka. Därmed ökar också betydelsen av att vissa viktiga uppgifter i krigsorganisationen kan anförtros åt personal, som besitter en kontinuerligt vidmakthållen kondition och rutin och är omedelbart och utan omgång lokalt disponibel för uppgifternas fyllande. Också med speciell hänsyn till dessa förhållanden ökar yrkesbefälets betydelse. Även utbildningsuppgifternas betydelse stiger starkt i samma mån som kraven stegras på fältmässighet och driven manöverförmåga hos den personal, som i olika befattningar skall ingå i krigsorganisationen. Innan utredningen går in på bedömning av befälsorganisationen utifrån den här beskrivna situationen tar den upp några speciella frågeställningar, som är av betydelse för det principiella ställningstagandet till befälsuppgifterna i allmänhet. Det gäller begreppet taktisk begåvning och dess anknytning till befälets uppgifter på skilda nivåer; det gäller vidare frågan om sambandet mellan teknik och taktik i chefsskapet samt slutligen sambandet mellan krigs- och fredsuppgifterna för yrkesbefälet. Utredningen vänder sig mot dem, som menar att kravet på taktisk förmåga endast skulle vara att relatera till vissa befälsuppgifter eller till en viss befälsgrupp. Även om skillnaden mellan olika befälsnivåer härvid kan synas stor, är det endast en skillnad till graden, ej till arten. I varje stridshandling, stor eller liten, finns ett inslag av taktik, om man därmed avser ett bedömande och en planering av hur exempelvis terrängens möjligheter skall utnyttjas, hur den egna tillgången på personal och material skall disponeras eller hur rörelse och eld skall bringas till tjänlig samverkan. Kravet på taktiskt kunnande hos alla chefer i krigsorganisationen, för var och en i relation till hans uppgifter, blir ej minst uttalat i en krigsmakt som den svenska, där de ekonomiska villkoren begränsar den utrustning, som förbanden kan tilldelas. Den skickliga manövern, förmågan att utnyttja terrängen, och möjligheten att överraska måste kompensera det materiella underläge, som kan föreligga gentemot en angripare. Utredningen kommer därför fram till att taktisk skolning och taktisk övning måste ingå som en väsentlig del i utbildningen av allt befäl. Utredningen erinrar om den snabba tekniska utvecklingen och dess konsekvenser för förbandens utrustning och verksamhetsbetingelser samt hur denna utvecklingsprocess givit upphov till en debatt, om i vilken grad

383 chefsskap inom krigs- och fredsorganisationen bör anförtros personal med övervägande teknisk utbildning. Utredningen har härvidlag kommit till uppfattningen, att en vidgad teknisk orientering måste komma till stånd vid utbildning å olika befälsnivåer, men att man alltfort måste räkna med att stridsledarna för förbanden måste — tillspetsat uttryckt — vara takttiker med teknisk orientering och ej tekniker med taktisk orientering. Utredningen framhåller emellertid, att i samma mån som en omstrukturering av krigsförbanden äger rum, och stationära eller taktiskt svårmobila enheter, uppbyggda kring materiel av hög teknisk komplicitet, tillföres organisationen, förändras i viss mån situationen. Ledningen exempelvis av vissa robotförband inom luftförsvaret torde, åtminstone vad avser den rent stationära verksamheten och driften, komma att kräva chefer av sådan kvalificerad teknisk skolning, att denna måste dominera utbildningen. Krav kvarstår dock alltjämt att chefer för alla förband skall kunna leda strid avseende det egna förbandets försvar. När det gäller sambandet mellan krigs- och fredsuppgifterna för yrkesbefälet betonar utredningen ånyo, att den militära verksamheten måste ta sikte på de krav, som kriget ställer. Den praktiska tjänsten i fredsarbetet vid förbanden och i synnerhet trupputbildningen utgör skolning för krigsorganisationens uppgifter. Utredningen framhåller, att en icke lycklig nedvärdering av trupptjänstens betydelse ibland förmärkts, ett förhållande som bland annat återspeglas i det sätt varpå personalen disponeras i ett vakansläge, då samtliga stabs- och förvaltningstjänster i regel är besatta och de vakanta befattningarna helt förefinnes inom trupputbildningen. Den praktiska trupptjänsten anser utredningen särskilt värdefull för befälets vidkommande genom att den befäster rutinen och utvecklar yrkesskickligheten i förandet av trupp. Särskilt med hänsyn till den nya karaktär som stridsuppgiften får genom den tidigare beskrivna utvecklingen kommer fordringarna på realistisk fältvana att öka och kraven stiger på alla chefer, vid såväl de största som de minsta enheterna, att kunna utveckla initiativkraft och självständigt handlande. Den lokala trupputbildningen får inte bindas för hårt av centralt utfärdade bestämmelser, som har karaktär av detaljmässigt tillrättaläggande av övningarnas genomförande. Utredningen är medveten om att utbildningen av värnpliktiga i fråga om målet måste vara uniform, men anser att lokalt ansvariga chefer i största möjliga utsträckning skall ges r u m att självständigt genomföra de ålagda utbildningsuppgifterna. Utredningen har kommit till uppfattningen, att uppgiften att inom fredsorganisationen rätt kunna verka som utbildare på viss nivå kräver skolad och praktiskt befäst förmåga att i strid kunna föra enhet å närmast högre nivå och därtill äga god allmän orientering om däröver liggande enhets organisation, uppgifter och uppträdande. I konsekvens härmed bör alltså inom infanteriet den, som har att utbilda kompani, vara fullt kompetent att föra bataljon och därutöver äga god insikt om brigad och den, som har att ut-

384 bilda pluton, vara kompetent att föra kompani och därutöver äga god insikt om bataljon. Med den kartläggning, som sålunda gjorts beträffande de militära befälsuppgifterna som bakgrund, övergår utredningen till att bedöma, hur dessa bör grupperas och relateras till den personal, som skall anförtros dem. Utredningen kommer härvid till att det kräves tre grupper av yrkespersonal i ständig tjänst, nämligen en första grupp, av vars samtliga medlemmar måste efter genomförd utbildning krävas fullgod förmåga att bestrida dels primäruppgiften i krigsorganisationen, förandet av bataljon, dels primäruppgiften i fredsorganisationen, ledandet av värnpliktsutbildningen vid kompani —• medlemmar av denna grupp måste härutöver kunna svara för alla kvalificerade uppgifter å brigadnivå (motsv.) eller högre inom krigsorganisationen liksom för korresponderande ledande uppgifter i fredsorganisationen, innefattande även de planerande, forskande och vidareutvecklande uppgifterna; en andra grupp, för vars medlemmar huvuduppgiften inom fredsorganisationen avser självständigt ansvar för utbildandet av värnpliktsplutoner eller motsvarande och i krigsorganisationen stridsledningen av kompani eller andra vitala uppgifter, för vilka kompetensen för fredsuppgiften gör dem skickade, en tredje grupp, för vars medlemmar huvuduppgiften inom fredsorganisationen avser utbildningen av grupper eller avdelningar av värnpliktiga och inom krigsorganisationen befattning som kvartermästare vid kompani. Utredningen föreslår därför att det för bestridande av dessa uppgifter inom krigs- och fredsorganisationen skall finnas ett aktivt yrkesbefäl hänfört till tre grupper nämligen Officerare, som för lägst bataljon i krigsorganisationen och leder lägst utbildningen vid fredskompani, Underofficerare, som leder utbildningen av pluton inom fredsutbildningsorganisationen och som inom krigsorganisationen för kompani eller bestrider andra viktiga, med fredsutbildningskompetensen korresponderande uppgifter, Underbefäl, som utbildar grupp eller avdelning vid fredsutbildningsarbetet och som inom krigsorganisationen bestrider i första hand uppgifterna som kvartermästare vid kompani. För att bestrida uppgifter inom krigsorganisationen tillkommer härutöver behov av ett mycket stort antal befäl, utbildade och repetitionsövade inom ramen för värnpliktslagens stadganden, det är värnpliktsbefälet. För ett

385 effektivt bestridande av en viss del av krigsorganisationens uppgifter måste härutöver ett antal värnpliktsbefäl efter frivilligt men bindande åtagande ges ytterligare kvalificerad skolning och undergå kontinuerlig repetition, det är reservbefälet. Befälsstaten vid nonnalinfanteriregementet

När det gäller den aktiva befälsstatens uppbyggnad och innehåll synes det utredningen ändamålsenligt att som utgångspunkt för beräkningarna taga vissa vitala positioner i krigsorganisationen. Det är nödvändigt att säkerställa dels att personal, som fullgott k a n fullgöra dessa uppgifter finns utbildade och i tillräckligt antal, dels att ytterligare andra hålles i tjänst för att k u n n a tillägna sig denna utbildning. Utredningen talar därför om ett »normerande skikt» inom officerskåren, som enligt arméstabens beräkningar för sammanlagt infanteriet och kavalleriet uppgår till 841 individer och ett rekryterande skikt inom samma truppslag till 608 individer. Fördelade å förband innebär detta, att per normalinfanteriregemente bör finnas 49 officerare i det normerande skiktet och 35,5 i det rekryterande. Utredningen påpekar, att visst antal av de normgivande positionerna kan bestridas av pensionsavgångna eller av personal på reservstat. Utredningen finner det emellertid möjligt att inom den löpande fredsverksamheten kunna ge samtliga i aktiv ålder inom officerskategorin arbetsuppgifter av kvalificerad art, varför behovet av reservstat i nuläget ej skulle föreligga. Utredningen har dock utan särskild prövning räknat med det befälsbehov, som arméstaben redovisat för högre staber, skolor m. m. i fredsverksamheten. Utredningen tar i detta sammanhang även ställning till normalinfanteriregementets organisation med avseende särskilt å utbildningsverksamhetens bedrivande. Utredningen ansluter sig till ett förslag av arméchefen och förordar, att en central befälsgrupp, avsedd för planläggning och ledning av för alla befälskategorier förekommande särskilt organiserad vidareutbildning samt av specialutbildningen för åldersklassens värnpliktiga, upprättas. Denna befälsgrupp avses även utgöra stommen i förbandets egen tillgång på befäl för planläggning och ledning av utbildningen vid till krigsförbandsvisa övningar inkallade enheter. För effektivisering av mobiliseringsarbetet bl. a. i form av bättre kontakt med och bedömning av krigsförbandens reserv- och värnpliktsbefäl föreslås, att en regementsofficer av majors grad tillkommer som direkt ansvarig för mobiliseringsavdelningen. Utredningen räknar med ställföreträdande kompanichef som särskild befattning vid utbildningskompanierna i skyttetjänst samt vid det befälskompani där underofficersuttagna utbildas. Utredningen redogör för h u r de föreliggande befälsuppgifterna vid ett normalinfanteriregemente med iakttagande av de i det föregående angivna principerna lämpligen bör fördelas mellan de olika befälskategorierna med 25—810905

386 hänsynstagande bl. a. till genomgången utbildning, behov av vidareutbildning, krigsplaceringsuppgifter och ålder. Enligt de av utredningen tidigare angivna principerna placeras regementsofficerare och kaptener i utbildningsarbetet som förbandschef, bataljonschefer, kompanichefer och som ställföreträdande kompanichefer. Sistnämnda befattning kan alternativt även tillkomma äldre subaltern. Återstående subalterner placeras som plutonchefer och de yngsta som ställföreträdande plutonchefer. I den centrala befälsgruppen avses ingå 4 officerare; antalet officerare i stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst beräknas till 6. Utredningens plan för den lokala verksamheten vid normalinfanteriregementet inrymmer 45 befattningar, avsedda att bestridas av officerare. Därutöver räknar utredningen med 18 beställningar för att täcka kommenderingsbehovet och 3 som reserv vid sjukdom m. m. Befälsbehovet angives sålunda till (45 + 18 + 3) 66 officerare. Till detta antal får dessutom för fastställande av totala befälsbehovet för infanteriet läggas antalet beställningar vid staber och skolor, beräknade till 9,5 per normalinfanteriregemente. Den sålunda korrigerade personalstaten uppgår då till 75,5 per normalinfanteriregemente, vilket helt motsvarar krigsorganisationens officersbehov, 84,5 befattningar, om till det angivna talet lägges 9 befattningar, som i krigsorganisationen avses bestridas av pensionsavgånget befäl. Utredningen utgår ifrån att underofficerarna, som i krigsorganisationen skall efter slutförd utbildning placeras som kompanichefer, i utbildningsarbetet huvudsakligen skall placeras som plutonchefer med självständigt ansvar för plutonens utbildning. Befattningarna som ställföreträdande plutonchef vid befälsskolor bör även anförtros kvalificerade underofficerare. De yngre underofficerarna bör de första åren för egen utbildning placeras som plutonchefs ställföreträdare vid plutoner, bestående av värnpliktiga Ah. I den centrala befälsgruppen ingår fyra äldre underofficerare, varav två avses vara förvaltare. I fråga om stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten konstaterar utredningen, att adjutantbefattningarna vid utbildningskompanierna genom rationaliseringsåtgärder numera förenklats och föreslår, att dylika befattningar icke vidare skall bestridas av underofficerare. Befordran till fanjunkare anses ske vid 33-årsåldern i samband med att underofficeren tilldelas självständigt plutonchefsskap. Någon slutlig precisering av underbefälskårens antalsmässiga status har inte träffats sedan den nya underbefälsinstitutionen infördes. Behovet av instruktörer vid pluton har bedömts olika av tidigare utredningar. I arméchefens förslag uppskattas befälsbehovet per avdelning (pluton) till en avdelningschef och tre instruktörer. Utredningen anknyter antalsmässigt till detta förslag och förordar, att plutonens befäl skall bestå av plutonchef (officer eller underofficer) samt plutonchefs ställföreträdare (officer, underofficer eller underbefäl) samt 2 instruktörer (underbefäl). Enligt utred-

387 ningens förslag skall 16 underbefäl vara ställföreträdande plutonchefer och 59 gruppinstruktörer, varav 5 beräknas kunna vara över 42 år. Övergång till inretjänstbefattning beräknas i övrigt kunna ske vid 42-årsåldern. De 9 befattningarna som adjutant vid utbildningskompani föreslås skola helt bestridas av underbefäl. För stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten krävs sammanlagt 20 beställningar för aktivt underbefäl. För kommendering utanför regementet räknas med 8 underbefäl; reserv för sjukdom m. m. beräknas till ytterligare 5 beställningar. Utredningen framhåller de svårigheter, som uppstår för att kunna bereda det äldre underbefälet meningsfyllda uppgifter efter 42-års åldern, då de i likhet med officerare och underofficerare bedöms icke vidare kunna tagas i anspråk för den mera krävande trupptjänsten. Utredningen diskuterar möjligheterna att införa någon form av korttidsanställning, vilket dock icke befinnes lämpligt. Utredningen stannar i stället för att föreslå en sänkning av pensionsåldern från 55 till 52 år för allt underbefäl. Därigenom bringas pensionsåldern i större överensstämmelse med vad som gäller för flertalet befattningshavare i officers- och underofficerskårerna. I tabell 11 å sid. 185 lämnas en sammanfattning av befälsstaten vid ett normalinfanteriregemente.

Utredningens förslag beträffande den aktiva befälspersonalens uppgifter, rekrytering och utbildning (kapitel 7) I detta avsnitt av betänkandet redogör utredningen för nuvarande ordning i fråga om befälspersonalens uppgifter samt rekrytering och utbildning. Innebörden i majoritets-, minoritets- och arméchefsförslagen i hithörande frågor skildras i korthet, medan motiven för utredningens egna förslag beröres mera utförligt. Den aktiva officerskåren

Den aktiva officerskårens uppgifter är av två slag, nämligen dels att bestrida kvalificerade befattningar i krigsorganisationen, dels att i fred leda utbildningen av befäl och soldater i syfte att säkerställa arméförbandens funktionsduglighet i krig. Därtill kommer ledarskap för all den militära verksamhet, som i fred omfattar bl. a. krigsplanläggning, förvaltning samt utveckling av försvarsorganisationen. Utredningen ansluter sig till den av arméchefen framförda uppfattningen, att armékårs-, fördelnings-, brigad- och bataljonschefsbefattningarna i krigsorganisationen ovillkorligen måste besättas med aktiv personal samt att dessutom ställföreträdare för bataljonschef och viss personal i högre staber även måste vara aktiva officerare. Behovet av officerare blir emellertid större än antalet här nämnda positioner, eftersom visst antal officerare därtill måste

388 vara under utbildning för dessa uppgifter. Innan officerare under utbildning kan bestrida de kvalificerade positionerna, utnyttjas deras yrkeserfarenhet genom att de krigsplaceras som kompanichefer, kompanichefs ställföreträdare och adjutant vid bataljon. Utredningen bedömer det som angeläget, att officerarna redan i unga år kan uppnå kompetens för den krigsplacering, vartill utbildningen syftar, d. v. s. lägst befattningen som bataljonschef (ställföreträdare). Detta förutsätter en kvalitativt god rekrytering, som möjliggör, att utbildningen kan komprimeras och snabbt lyftas upp till en tillräckligt hög nivå. I arméchefens förslag har tyngdpunkten lagts på en linje, som närmast torde motsvara den direkta studentrekryteringens. Minoritetsförslaget åter torde till sina konsekvenser innebära en deciderad »långväga»- linje, medan majoritetslinjens förslag i huvudsak överensstämmer med den nuvarande ordningen. Ur utbildningsteknisk synpunkt vore det enligt utredningens uppfattning mest rationellt att införa en ordning, som bygger på en direkt studentrekrytering. Ur rekryteringsmässiga och andra synpunkter är det dock önskvärt och nödvändigt att fasthålla vid och utveckla de betydelsefulla reformer beträffande rekryteringsunderlagets breddning, som kom till stånd under 1940talet. Utredningen föreslår därför, att rekryteringen, såsom nu är fallet, skall ske ur värnpliktskontingentens hela grupp K och således ej begränsas till värnpliktiga med studentexamen, men att utbildningen tidigt yrkesinriktas och därför efter en med övriga värnpliktiga grupp K gemensam förberedande skolning förlägges till särskild yrkesskola (aspirantskola). I konsekvens härmed föreslås även en längre sammanhängande period av praktisk trupptjänstgöring för officersaspiranterna samt en i förhållande till nuläget utvidgad krigsskoleutbildning. Utredningens förslag till förändringar i den nu gällande utbildningsgången för den aktive officerens utbildning till officer innebär i sammandrag följande. Officersaspiranterna utbildas under tjänstgöringens första 7 månader tillsammans med övriga till grupp K vid inskrivningen eller senare uttagna elever vid en grundläggande befälsskola vid förbanden. Vid slutet av denna utbildning sker urvalet av elever för den kommande yrkesutbildningen vid en för varje truppslag anordnad aspirantskola. Till skolorna beordras elever, vilka anmält sin önskan att bli officerare på aktiv stat och förklarats lämpliga härför. Av utbildningstekniska skäl k a n det bli nödvändigt att beordra ytterligare ett antal elever till skolorna. Dessa beordras i första hand efter frivilligt åtagande. Officersaspirantskolan pågår för blivande aktiva officerare fr. o. m. januari månad t. o. m. augusti månad. Övriga elever återgår omkring den 1 juli

389 till sina förband för fullgörande av vederbörlig praktisk trupptjänstgöring i likhet med huvuddelen av plutonchefsskoleeleverna. Officersaspiranter, som innehar föreskriven studiekompetens, återgår omkring den 1 september till respektive förband för att intill åldersklassens utryckning fullgöra praktisk tjänst vid värnpliktig trupp. De aspiranter, som saknar föreskriven studiekompetens, genomgår efter aspirantskolans slut försvarets läroverk. Elever med realexamen (motsvarande) fullföljer studierna under 21/2 alternativt 2 läsår; elever med endast folkskola under 3^2 alternativt 3 läsår. Efter studentexamens avläggande fullgöres trupptjänstgöring vid årsklassen intill dennas utryckning i slutet av mars nästfoljande år. Utbildningen vid krigsskolan uppdelas på en yngre och en äldre kurs. Yngre kursen omfattar 5 månader och pågår fr. o. m. den 1 april t. o. m. augusti månads utgång 3. året. Efter tjänstgöring vid repetitionsövningsförband den 1 september—den 10 oktober fullföljes utbildningen vid krigsskolans äldre kurs intill slutet av augusti 4. året. I och med utryckningen från krigsskolans äldre kurs är utbildningen till officer avslutad. Utredningen har vid sina överväganden, vad gäller den aktive officerens utbildning efter officersexamen utgått från att denna utbildning måste präglas av den principiella förändring mot mera kvalificerade uppgifter för den aktiva officerspersonalen, som blivit en följd av utvecklingen ända sedan arméorganisationens utbyggnad under 1940-talet och som beträffande krigsorganisationen innebär, att numera av varje färdigskolad yrkesofficer måste krävas lägst förmåga att föra bataljon. Denna principiella förändring har visserligen medfört vissa förbättringar i den aktiva officersutbildningen, men i rådande ordning har den dock icke följdriktigt tillgodosetts genom en enhetlig, logiskt uppbyggd och tillräckligt kvalificerad kursgång på högskolenivå. Ej heller i de föreliggande alternativen innefattas en sådan kvalificerad och mot reella uppgifter svarande utbildning. Enligt utredningens mening måste alltså den fortsatta utbildningen av aktiva officerare läggas på en kvalitativt tillräckligt hög nivå, samordnas med den tidigare grundutbildningen och utgöra en logisk påbyggnad till de kunskaper, som härunder inhämtats. Utbildningens slutskede måste läggas så, att varje officer därmed fullständigar sin användbarhet såväl för krigsorganisationens normgivande positioner som för de fredsmässiga uppgifterna. Senast vid 34—35-årsåldern bör ifrågavarande kompetens ha uppnåtts. Utbildningen måste säkerställa, att de officerare, vilka är lämpliga för den högre karriären, inriktas på denna vid så tidig ålder, att de med full effekt kan utnyttjas i stabsarbete och lärarbefattningar. Utredningens förslag innebär i sammanfattning följande. Efter avlagd officersexamen vid krigsskolan placeras officeren såsom ställ-

390 företrädande utbildningsplutonchef vid värnpliktig trupp på utbildningslinjen skyttetjänst. Under tredje officersåret genomgår h a n utbildning till fältkompanichef och utbildningsplutonchef vid en ca 6 månaders truppslagsskola. Under de närmast följande fem åren placeras officeren såsom utbildare av skyttepluton, understödspluton eller granatkastarpluton, sammansatta av värnpliktiga i allmänhet eller befälselever grupp A. Under 8:e året efter officersutnämningen genomgår officeren en för alla officerare obligatorisk högskoleutbildning vid en nyinrättad linje vid krigshögskolan, krigshögskolans allmänna kurs, omfattande en tid av 8^2 månader. Ur den allmänna högskolekursen rekryteras direkt de officerare, vilka är bäst lämpade för högre karriär, och som därför skall fortsätta sin vidareutbildning vid en krigshögskolans högre kurs, tidsmässigt ungefärligen motsvarande nuvarande krigshögskoleutbildning. Beträffande övrig för officeren nödvändig utbildning, som nu sker vid befälsutbildning vid förbanden, särskila kurser och växeltjänstgöring, har utredningen icke anledning föreslå några förändringar. Ej heller finner utredningen anledning framlägga förslag till förändringar rörande den utbildning till och inom den högre karriären, vilken för närvarande bedrives exempelvis vid tvåårig krigshögskola, försvarshögskola samt vid särskilda kurser för ledandet av högre förband (arméstridskurs, brigadchef skurs o. s. v.). Detsamma gäller den nuvarande utbildningen av olika specialkårer inom armén. Den aktiva underofficerskåren

I majoritets- och arméchef storslagen kommer starkt delade meningar till uttryck, vad avser underofficerarnas uppgifter i krigsorganisationen och utbildningsarbetet. I båda förslagen avses visserligen denna befälskårs huvudsakliga uppgifter i krigsorganisationen falla inom underhållstjänsten, men majoritetsförslaget innebär otvivelaktigt större ansvarsuppgifter än vad arméchef storslaget räknar med och förutsätter därtill, att underofficerarna i viss utsträckning skall ifrågakomma som chefer för stridande kompanier. I fredsarbetet är avvikelserna särskilt framträdande; medan majoriteten anser att kåren skall användas som chefer för utbildningsplutoner och kunna placeras som kompanichefer vid vissa kompanier, avseende utbildning i underhållstjänst, tilldelar arméchefsförslaget endast underofficerare befattningar såsom avdelningschef med begränsat utbildareansvar. Minoritetsförslaget räknar icke med någon aktiv underofficerskår. Den nuvarande underofficerskårens uppgifter i krigsorganisationen avses skola bestridas av värnpliktsbefäl; i utbildningsarbetet ersattes de av officerare. Utredningen anser för sin del, att de aktiva underofficerarna bör utnyttjas för så krävande uppgifter i krigs- och fredsorganisationen, som motiveras

391 av deras genom utbildning och mångårig träning utvecklade omdöme och yrkesvana. I krigsorganisationen bör underofficerarna placeras såsom ställföreträdande chefer eller chefer för skyttekompani vid fältförband och lokaiförsvarsenheter eller bestrida däremot svarande befattningar, för vilka fredstjänsten gör dem skickade. Under deras första år som underofficerare, innan de nått erforderlig kompetens för dessa befattningar, bör de företrädesvis placeras såsom chefer för särskilt viktiga plutonsenheter (jagar-, spanings-, stormpionjärsplutoner). I fredsorganisationen bör underofficerarna så snart deras utbildning och trupptjänst givit dem härför nödvändig kompetens placeras som plutonchefer i utbildningsarbetet. Efter 40-årsåldern bör de bestrida befattningar inom expeditions- och förvaltningstjänsten vid förband och staber. Vidare bör de underofficerare, som är särskilt lämpade för och intresserade av fortsatt arbete inom den direkta utbildningsverksamheten, användas inom den centrala ledningen av utbildningen vid förbanden. För utbildningen till och som aktiv underofficer föreslås följande allmänna syfte och utbildningsgång. Utbildningen vid arméns underofficersskola, som till tiden bör bibehållas i nuvarande omfattning, bör redan från början inriktas på uppgifter som kompanichefs ställföreträdare och kompanichef i krigsorganisationen och som plutonchef i fredsorganisationen. Utbildningen skall i detta syfte göras mera omfattande särskilt beträffande den taktiska undervisningen och utbildningen i truppföring. Underhållstjänsten beröres i den omfattning, som de avsedda positionerna i krigsorganisationen påfordrar. Undervisningen i trupputbildning bör i huvudsak omfatta planläggning, organisation och ledning av övningar med skytte- och understödspluton i formell och tillämpad strid. En särskild truppslagsskola för underofficerare bör inrättas. Dess syfte bör vara att bibringa underofficerarna den grundliga teoretiska och praktiska kunskap i främst taktik, truppföring och teknik, som är ett villkor för att de skall kunna krigsplaceras som ställföreträdande kompanichef och kompanichef i fält. Skolan bör pågå omkring 6 månader. I övrigt bör den vidareutbildning för underofficerare, som nu bedrives i olika former, även framdeles äga rum men bör ges en inriktning, som svarar mot de nya tjänsteuppgifterna inom krigs- och fredsorganisationen. Den aktiva underbefälskåren

I såväl majoritets- som arméchefsförslaget skall det aktiva underbefälet krigsplaceras som kvartermästare. I majoritetsförslaget är dock en betydande del placerade som chefer för trossplutoner eller i specialbefattningar inom tyg-, signal- och sjukvårdstjänst. Enligt minoritetsförslaget skall huvuddelen av det aktiva underbefälet

392 utnyttjas som plutonchefer och troppchefer, medan en mindre del placeras i stabsunderofficers- och vissa kvartermästarbefattningar. Enligt såväl majoritetens som arméchefens förslag skall underbefälet i fredsorganisationen liksom nu i huvudsak leda den rutinmässiga, formella utbildningen av enskild soldat och grupp. Såvitt utredningen kunnat finna har underbefälets uppgifter även i reservanternas förslag begränsats till enkla, rutinmässiga uppgifter. Utredningens förslag innebär, att det aktiva underbefälets kapacitet bör utnyttjas bättre än i nuvarande befälssystem. Utredningen föreslår, att underbefäl vid yngre år i krigsorganisationen företrädesvis användes såsom kvartermästare vid de viktigaste fältkompanienheterna och att de efter 40-årsåldern bestrider motsvarande befattningar vid lokalförsvarsförbanden. I fredsorganisationens utbildningsverksamhet bör de intill 40-årsåldern företrädesvis placeras såsom instruktörer vid pluton med självständigt befälsansvar för del av denna enhet. Härvid bör de direkt ansvara för huvuddelen av den utbildning av såväl formell som tillämpad natur, som gäller den enskilde värnpliktiges och gruppens träning till i fält användbara soldater och enheter. De bör även bestrida huvuddelen av befattningarna som plutonchefs ställföreträdare. Efter 40-årsåldern bör underbefälet bl. a. placeras i befattningar som kompaniadjutant vid utbildningskompanier eller motsvarande enheter. Utredningens förslag till förändringar av den aktiva underbefälskårens utbildning innebär i vad avser studiegång och organisation endast smärre avvikelser från det nuvarande systemet. Sålunda bibehålles befälsskola I och instruktörsskola I oförändrade. Instruktörsskola II utökas med omkring 2 veckor från nuvarande 3x/2 till omkring 4 månader. Kvartermästarkurs om 4 månader införes i överensstämmelse med arméchefens förslag såsom obligatorisk utbildning för allt i trupptjänst verksamt underbefäl. I övrigt bibehålies i obeskuret skick de kurser, vilka i nuvarande system avser komplettering av kunskaper eller omskolning till speciellt fack. Då det gäller innehållet i utbildningen, innebär utredningens förslag vissa förändringar, motsvarande den kvalitativa lyftning mot självständigt utbildareansvar, som utredningens förslag avser. Sålunda har åt ämnet truppföring givits ökad betydelse vid instruktörsskolorna. Viss taktisk utbildning har föreslagits införd redan vid undervisningen i instruktörsskola II. Trupputbildningen har fått ett ökat innehåll genom att även den tillämpade utbildningen av grupp tillförts underbefälets verksamhetsområde. Övergång mellan olika karriärer

Varken i majoritets- eller minoritetsförslaget räknas med möjligheter till övergång från lägre till högre karriär. I arméchefens förslag öppnas möjlighet för övergång från den aktiva underofficerskarriären till officersbanan. Sådan möjlighet föreligger icke för närvarande.

393 Utredningen ansluter sig i princip till det av arméchefen förordade systemet om övergång till officerskarriär under pågående eller avslutad utbildning till aktivt underbefäl respektive aktiv underofficer. Dessutom förordar utredningen, att synnerligen lämpade underofficerare efter genomgång av truppslagsskola skall på förslag av vederbörande förbandschef kunna överflyttas till officerskarriären utan att genomgå krigsskola. Vederbörande måste dock avlägga studentexamen eller inhämta däremot svarande kunskaper. Utredningen föreslår dessutom, att underbefäl, som under sin tjänsteutövning visat sådana yrkeskunskaper och övriga kvalifikationer att han bedömes lämplig för underofficersutbildning, efter genomgång av kvartermästarskola bör kunna beordras till arméns underofficersskola. Vederbörande måste dock avlägga realexamen eller inhämta däremot svarande kunskaper. Overgångsanordningar i samband med ändrad utbildningsgång för aktivt befäl (kapitel 8) I detta kapitel av betänkande redogöres för i vilken takt övergång till en utbildning av det aktiva befälet, enligt den av utredningen föreslagna ordningen, kan ske. Behovet av utbildning i civila ämnen för den aktiva befälspersonalen (kapitel 9) Utredningen konstaterar, att behov av speciella kunskaper i civila ämnen sedan länge har ansetts föreligga för den aktiva befälspersonalen. I stort har detta kunskapsbehov bedömts motsvara för underbefäl mellanstadiet i realskolan, för underofficerare realexamen och för officerare studentexamen. Elever, som före inträdet på den militära banan icke uppnått för respektive kategori angiven kunskapsnivå, har beretts möjlighet erhålla kompletterande civil utbildning inom det militära systemet. För närvarande meddelas allmänbildningen för det aktiva underbefälet inom vid förbanden organiserade instruktörsskolor I och II medan den till underofficers- och officersanställningen relaterade allmänbildningen ges vid försvarets läroverk. Vid undervisningen i civila ämnen inom instruktörsskolorna är eleverna uppdelade i två linjer, en högre linje för elever med minst 2—3 klasser realskola, folkhögskola eller motsvarande kunskaper och en normallinje för övriga elever. Den allmänbildande undervisningen omfattar i instruktörsskola I 400 timmar och i instruktörsskola II 300 timmar. Vid försvarsläroverket är undervisningen organiserad efter tre linjer, allmänna linjen, realskolelinjen och studentlinjen. På den allmänna linjen (A-linjen) är fordringarna något reducerade i förhållande till den vanliga realexamen (R-linj e n ) . Studentlinjen (S-linjen) är treårig för elever med enbart folkskola som grund och tvåårig för elever med realexamen (motsvarande).

394 Ehuru såväl majoritets- som arméchefsförslaget för aktiva officerare räknat med innehav av studentexamensnivå före inträde vid krigsskolan, medan minoritetsförslaget utgått ifrån att i stort kvalificerade realexamenskunskaper vore tillräcklig grund för krigsskolestudier, har i samtliga förslag räknats med att försvarets läroverk skall utgå ur försvarets organisation. Elever utan erforderliga förkunskaper avses skola förvärva dessa vid projekterade vuxengymnasier av olika slag. För underofficersutbildningen anses efter enhetsskolans genomförande vare sig i majoritets- eller arméchefsförslaget någon speciell allmänbildande undervisning nödvändig före genomgång av AUS. Utredningen fastslår, att även framgent behov föreligger av en tillräcklig allmänbildningsbredd hos det aktiva befälet men att den praktiska utformningen av allmänbildningens delgivande bör ske med aktgivande å skolsituationen och den fortskridande skolreformen. Det konstateras att redan inemot 150 000 elever omfattas av försöksverksamheten med enhetsskola och att elever som avlägger real- och studentexamen i stort sett fördubblats under det senaste årtiondet. Dock kan det obligatoriska skolväsendet med 9-årig skolgång icke beräknas vara utbyggt förrän 1972, ej heller är det möjligt att förrän efter ett antal år bedöma de konkreta resultaten beträffande linjeval e t c , som den nu igångsatta stora försöksverksamheten inom olika skolformer kan lämna. Vissa remissmyndigheter bl. a. skolöverstyrelsen har beträffande de tidigare utredningarnas förslag uttalat varningar mot att förskottera resultaten av nydaningen på skolans område. Det står också klart för utredningen, att en stor del av de för utbildning till yrkesbefäl lämpade i varje fall under en lång övergångstid kommer att stå utan erforderlig allmänbildningskompetens. Utredningen anser det därför nödvändigt, att även fortsättningsvis under den militära yrkesutbildningens gång möjligheter till kompletterande allmänbildning ges. övervägande skäl synes därvid tala för att denna komplettering kan ske inom det militära utbildningssystemet, alltså vid instruktörsskolor och försvarets läroverk. Uredningen föreslår beträffande underbefälets utbildning, att undervisningen i allmänna ämnen bibehålles inom instruktörsskolorna i tidsmässigt samma omfattning som nu. Mot bakgrunden av de senaste årens alltmer kvalitativt förbättrade rekrytering bör efterhand ett allt större antal elever överföras till den s. k. högre linjen inom skolorna. I fråga om allmänbildningen för underofficersaspiranter föreslår utredningen, att den som hittills skall ges vid försvarets läroverk men finner det lämpligt med snar övergång till en ordning, enligt vilken regelmässigt alla elever bedriver studierna enligt R-linjens fordringar och att A-linjen således slopas. Utredningen framhåller, att det på längre sikt ter sig med beaktande av en

395 kontinuerligt skeende höjning av den allmänna kunskapsnivån angeläget att ytterligare vidga och fördjupa underofficersaspiranternas allmänbildning och rekommenderar, att vederbörliga instanser föreslår de förändringar i studiegång och kursomfång, som efter hand kan befinnas påkallade. Även när det gäller komplettering av allmänbildningen för värnpliktiga och fast anställda, som bedömes lämpliga som aktiva officerare, föreslår utredningen, att denna som hittills skall ske vid försvarets läroverk. För att möjliggöra en neddämpning av den nu högt uppdrivna studietakten föreslås en förlängning av läsåret med ca 2 månader. En viss breddning av studieomfånget kan möjliggöras genom att antalet lästerminer framdeles ökas från 4 till 5 resp. 6 till 7, varigenom den regelmässiga kursgången kan föra fram till fullständig studentexamen. Utredningen ansluter sig slutligen till ett tidigare av olika myndigheter framfört förslag om att undersöka olika åtgärder, som kan möjliggöra ett bättre utnyttjande av försvarets läroverk genom att där även meddela undervisning för civila elever.

Det värnpliktiga befälet (kapitel 10) Den svenska arméns krigsorganisation är i uttalad grad en organisation, baserad på värnpliktsinstitutionen med en sådan institutions särdrag och problem. En huvuduppgift för den svenska arméns fredsorganisation blir att utbilda varje ny åldersklass till dugliga enskilda soldater och befäl och att samöva individerna till slagkraftiga förband. Den tid, som statsmakterna för närvarande bedömt erforderlig för att ge de värnpliktiga tillfredsställande utbildning och övning, preciseras i gällande värnpliktslag. Det har befunnits nödvändigt att utöver skyldigheten för huvuddelen av de värnpliktiga ålägga de befälsuttagna viss längre obligatorisk tjänstgöringsskyldighet för den grundläggande utbildningen. Denna grundutbildning skall i princip göra de värnpliktiga redo att direkt efter avslutad utbildning kunna placeras i krigsorganiserade förband. För att vidmakthålla och vidareutveckla under grundutbildningen förvärvad förmåga ingår i tjänstgöringsskyldigheten även deltagande i repetitionsövningar och för befälsuttagna därutöver fullgörande av särskilda befälsövningar i anslutning till repetitionsövningarna. Det har i olika sammanhang gjorts gällande, att antalet repetitionsövningar är alltför få för att det värnpliktiga befälet kontinuerligt skall kunna vidmakthålla förvärvad befälsföringsförmåga. I 1942 års försvarsbeslut förutsattes också, att den obligatoriska utbildningen för de värnpliktiga skulle kompletteras med frivillig utbildning. De olika formerna av frivilligutbildning —- repetitions-, återvinnings- och befordringsutbildning — kan genomföras dels som kvälls- och veckoslutkurser i hemorten eller vid närmaste

396 garnisonsort, dels som längre sammanhängande s. k. lägerkurser vid speciella utbildningsläger. Utredningen konstaterar, att, medan resultatet av utbildningen av värnpliktspersonalen i allmänhet och även av det värnpliktiga underbefälet kan i stort anses som gott, det står klart, att utbildningen av värnpliktiga officerare och underofficerare icke kan anses motsvara de krav, som måste ställas på denna personal med hänsyn till dess betydelse i krigsorganisationen. Utbildningen har endast i begränsad omfattning givit möjlighet att utveckla förmåga i praktisk truppföring. Genom centralt utfärdade bestämmelser har exempelvis utbildningen av värnpliktiga underofficerare bundits vid en stegringsföljd som icke varit lämplig. Stora delar av utbildningstiden har ägnats åt mekaniskt indrillande och stereotypa mallövningar. Konstaterandet om utbildningens brister får ses mot bakgrund av vad utredningen tidigare anfört om de förhållanden, under vilka chefer även vid smärre förband kommer att verka i ett eventuellt framtida krig. Större fordringar än tidigare måste ställas på det värnpliktiga befälet i plutonsinstans. Trots en förtjänstfull insats från den frivilliga befälsutbildningsrörelsens sida är den kvantitativa omfattningen av befälets frivilligutbildning icke tillfredsställande. Intresset synes i första hand ha inriktats på befordringskurserna och ej till den egentliga repetitionsutbildningen, som i sammanhanget får anses som den mest angelägna. En inom arméstaben på utredningens begäran utförd undersökning visar, att den övervägande delen av det värnpliktiga befälet icke genomgått någon fortsatt befälsutbildning utöver den i värnpliktslagen fastställda. Utredningen finner det angeläget, att de konstaterade bristerna elimineras i görligaste mån. Bland de föreliggande förslagen innebär arméchefens förslag de största avvikelserna från nuvarande ordning. De nuvarande kategorierna underofficers- och officersuttagna föreslås sammanförda i en kategori, benämnd plutonchefsuttagna. Grundutbildningen skall omfatta 18 månader och fullgöras i en följd. Utbildningen skall ske vid förbanden och någon central skola, motsvarande nuvarande kadettskola, upptages icke i förslaget. En fjärde repetitionsövning om 40 dagar, uppdelad på två övningar om vardera 20 dagar, föreslås för detta plutonsbefäl. Arméchefens förslag innebär följaktligen, att tjänstgöringsskyldigheten för ca 3 000 värnpliktiga utökas med 130 dagar. Befälsutredningens majoritets- och minoritetsförslag föreslår inga tidsmässiga förändringar i nuvarande värnpliktslag. I minoritetsalternativet förordas vissa betydelsefulla förändringar i fråga om befälselevernas tjänstgöring på trupp. Utredningen finner arméchefsförslaget vara behäftat med åtskilliga svagheter. Slopandet av den kvalificerade utbildning vid kadettskolorna som värnpliktiga officerare nu erhåller, innebär en avsevärd sänkning av de

397 värnpliktiga plutonchefernas kvalifikationer. Den utökade obligatoriska tjänstgöringen för den grupp, som nu uttages till underofficersutbildning, synes icke heller lämplig. Utredningen förordar beträffande värnpliktiga underofficerare en kvalitativ höjning av grundutbildningens innehåll i syfte att hos det kvalificerade elevklientelet inom värnpliktiga grupp K kunna utveckla förmågan av självständigt handlande och att skapa ökat intresse för fortsatt utbildning till officer, aktiv, reserv- eller värnpliktig. För att tillgodose krigsorganisationens behov föreslås skola tillkomma två nya utbildningslinjer, kvartermästaroch stabsunderofficerslinjerna. Den värnpliktiga officersutbildningen föreslås alltjämt skola ske vid särskilda, centralt organiserade kadettskolor. I syfte att inom utbildningen, till skillnad mot vad som nu är fallet, även lämna rum för övning i praktisk truppföring för att åstadkomma erforderlig höjning av tjänstbarheten inom krigsorganisationen, förutsattes utbildningen uppdelad i två skeden, ett första skolmässigt om ca 4 månader samt ett avslutande om ca l 1 ^ månad, innefattande praktisk tjänstgöring vid trupp. Beträffande den antalsmässiga omfattningen i princip av uttagning och utbildning till värnpliktig officer och underofficer framhåller utredningen vikten av att krigsorganisationen till tillräckligt antal tillföres värnpliktiga med reellt hänsynstagande till behovet av reserver samt till värnpliktstekniska avgångar av olika slag. Då det gäller underofficersvärnpliktiga påvisar utredningen emellertid, att en viss överuttagning skett under det sista decenniet med svårigheter att effektivt utnyttja dessa en gång utbildade värnpliktiga. Tillslutningen till officersutbildningen, som är frivillig, har däremot ej uppnått erforderliga tal. Utredningen understryker, att det är angeläget tillse med hänsyn såväl till kostnadsmässiga som till värnpliktssociala synpunkter, att överuttagning ej fortsättningsvis äger rum. Nu gällande principtal om uttagning av ca 8 % av totalkontingenten till underofficersutbildning och ca 4 % av motsvarande kontingent för officersutbildning synes även fortsättningsvis böra gälla som tak för uttagningarna ifråga. Under noggrann prövning och i nära samarbete mellan berörda myndigheter bör det årliga behovet efter hand framräknas. För den händelse möjligheterna till en effektiv samordning i här ifrågavarande arbete skulle försvåras av formella skäl är det önskvärt, att översyn sker av i sammanhanget aktuella bestämmelser. Skulle framdeles — av krigsorganisatoriska eller andra orsaker — ändringar av angivna procenttal för uttagning bli erforderliga, bör det ankomma på vederbörande myndigheter att anmäla de förhållanden, som gör förändringarna påkallade, ävensom framlägga konkreta förslag i ämnet, vilka kan bli föremål för statsmakternas prövning. För att åstadkomma en nödvändig förstärkning av tjänstbarheten hos värnpliktsbefälet i krigsorganisationen föreslår utredningen vidare, att vid

398 armén för kategorierna officersuttagna respektive underofficersuttagna skall under den fortsatta tjänstgöringen tillkomma skyldighet att fullgöra två särskilda befälsövningar om vardera 15 dagar, — in- och utryckningsdagar oräknade —, förlagda mellan första och andra respektive andra och tredje repetitionsövningarna. För dessa särskilda befälsövningar skall utgå premie å 250 kronor för varje 15-dagarsperiod. I avsikt att möjliggöra att utbildningsperioderna kalendertekniskt och därmed ekonomiskt bäst kan inpassas föreslås bestämmelser böra tillkomma, varigenom Kungl. Maj :t bemyndigas att för samtliga värnpliktskategorier vid armén med högst 7 dagar inskränka gällande utbildningstider för den grundläggande utbildningen. De ökade kostnaderna för de föreslagna befälsövningarna avbalanseras därigenom.

Reservbefälet (kapitel 11) Utredningen redogör för reservbefälsinstitutionens uppkomst och utveckling samt för hur de fem olika kategorierna reservbefäl rekryteras ävensom för formerna för anställning samt vilka förmåner, de för närvarande åtnjuter. I befälsutredningens såväl majoritets- som minoritetsförslag behandlas även reservbefälsinstitutionen. I majoritetsalternativet föreslås utbildningen för blivande reservofficerare förlängd med 4 månader och den fortsatta utbildningen inriktad på specialisering. Endast en utvald elit bör anförtros chefsskap över stridande kompanier. Reservunderofficerarnas huvuduppgift skall vara plutonchefs ställföreträdare eller troppchef. I minoritetsalternativet räknas för reservofficerare med 2 månaders utbildning utöver vad som stadgas för utbildning till värnpliktig officer. Vidare förutsattes, att utbildningen inriktas direkt på krigsanvändningen — chefsskap för icke stridande kompanier, vissa befattningar inom underhållstjänsten och särskilda plutonchefsbefattningar. Reservanställd officer skall vara skyldig att tjänstgöra vartannat år under hela anställningstiden. En stark föryngring eftersträvas. Det ifrågasattes, om icke det nuvarande pensioneringssystemet bör ersättas med gratifikationer för varje extra repetitionsövning. Förslaget räknar icke med någon reservunderofficerskår. I arméchefsförslaget räknas med reservofficer för flertalet kompanichefsbefattningar i krigsorganisationen. Reservunderofficerare och en ny reservpersonalgrupp, bestående av överfurirer, skall bestrida kvartermästar- och stabsunderofficersbefattningar. Efter det dessa förslag framkommit har riksdagens revisorer 1955 och 1957 behandlat reservbefälets ställning, varvid bl. a. reservbefälets ersättande med värnpliktig personal satts ifråga. Riksdagen har i anslutning till behandlingen av revisorernas berättelse härutinnan hänvisat till att arméns befälskårer var föremål för prövning av 1954 års befälsutredning och därför icke gått närmare in på de av revisorerna angivna spörsmålen.

399 I fråga om behovet av en reservofficerskår uttalar utredningen, att visserligen kan en stor del av krigsorganisationens behov fyllas med värnpliktig personal. Den relativt begränsade utbildningstiden för de officersuttagna värnpliktiga kan dock icke leda längre än till kompetens som plutonchef (motsvarande). De yngre officerarna samt underofficerarna, som enligt utredningen skall bestrida befattningar som kompanichef och kompanichefs ställföreträdare i krigsförbanden, räcker icke till för att täcka dessa positioner. Dessutom föreligger behov av personal för bataljonskvartermästarbefattningar samt ett antal befattningar som stabsofficerare. Med beaktande av de stegrade kraven på de angivna positionerna finner utredningen det nödvändigt, att ett visst antal av det värnpliktiga befälet genom frivilliga men bindande åtaganden underkastar sig en utbildning av relativt lång varaktighet. Detta befälsbehov, som uteslutande är avsett för krigsorganisationen, motsvarar vad som i nuvarande ordning utgör den största av de fem kategorierna, nämligen »reservanställt befäl». Utredningen konstaterar att den grundläggande utbildningen f. n. skiljer sig endast obetydligt från den utbildning, som ges de värnpliktiga officerarna. Den ger därför icke tillnärmelsevis de kunskaper, som är nödvändiga för att snabbt leda fram till önskvärd militär kompetens. Trupptjänstgöringen är av sådan karaktär, att den icke ger möjlighet till träning i att föra värnpliktig trupp över gruppchefsplanet under tillämpad övning redan under den grundläggande utbildningen. Den skolmässiga utbildning, som är avsedd att slutgiltigt föra fram till kompanichefskompetens, är för kort för att kunna säkerställa erforderliga kunskaper och kommer dessutom så sent, att den icke kan utnyttjas under önskvärt antal år. Majoritets- och minoritetsförslagen har enligt utredningen syftat i rätt riktning genom att förlänga grundutbildningen. Förslagen är dock otillräckliga, varför utredningen ansluter sig till arméchefsförslaget, dock med vissa modifikationer, främst betingade av utredningens förslag till utbildningsgång för värnpliktiga officerare. Förstärkning av grundutbildningen bör komma till stånd genom införande av två speciella reservofficerskurser I om 90 dagar och II om 80 dagar. Efter genomgången reservofficerskurs I krigsplaceras reservofficerarna som plutonchefer. I 25-årsåldern genomgås därpå reservofficerskurs II. Denna kurs avser att för därtill särskilt lämpade fullständiga den formella kompetensen för kompanichefsbefattningen samt inrikta andra på specialbefattningar som bataljonskvartermästare eller officerare i stabstjänst. Efter ytterligare en repetitionsövning (krigsförband) torde vederbörande i 26-årsåldern kunna krigsplaceras såsom kompanichefs ställföreträdare eller i därmed jämförlig befattning. Efter befälskurser och ytterligare praktisk tjänstgöring vid repetitions-

400 övningsförband med den täthet och av den längd, som i arméchefsförslaget förordas, torde reservofficeren i 35-årsåldern normalt kunna krigsplaceras såsom chef för fältkompani eller inneha därmed jämförliga positioner. Beträffande reservofficerarnas anställningsförhållanden erinrar utredningen om att det i olika sammanhang framhållits, att den nu utgående reservpensionen knappast torde vara att anse som en vanlig tjänstepension utan närmast som en premie, avsedd att underlätta reservpersonalens rekrytering och kompensera densamma för de särskilda kostnader och olägenheter, som reservtjänstgöringen för med sig. Utredningen föreslår därför, att pensionsförmånen ersattes av premier, som bör anknyta till de allmänna principer rörande premievederlag till värnpliktiga, som godkänts av statsmakterna. Premiebeloppet föreslås till 2 500 kronor efter avslutad reservofficerskurs I, ytterligare 2 500 kronor efter reservofficerskurs II och 3 000 kronor vid kaptensbefordran samt 4 000 kronor efter fullgjord tjänstgöringsskyldighet vid 46 år. Utredningen räknar icke med behov av någon speciell reservunderofficerskår, eftersom de uppgifter, som denna nu innehar, enligt utredningens förslag överföres på värnpliktigt befäl.

Särskilda frågor och kostnadsfrågor (kapitel 12 och 13) I kapitel 12 behandlas ett par särskilda frågor, som avser tjänsteställningsförhållanden samt befälets tjänsteställning i relation till utländsk befälspersonals. I kapitel 13 slutligen återfinnes utredningens kostnadsberäkningar.

Bilaga 1

Undersökning rörande krigsskolans elever med avseende å social härkomst och rekrytering

26— 810905

Undersökning rörande krigsskolans elever avseende social härkomst och rekrytering

I anslutning till den allmänna diskussionen rörande officerskårens demokratisering h a r det bedömts vara av intresse att söka fastställa strukturen inom olika officerskullar med avseende å elevernas sociala härkomst samt å de rekryteringskategorier, ur vilka eleverna hämtats. Med anledning härav har inom utredningen uppgjorts vissa sammanställningar upptagande officerskurserna 1949—1958. Underlaget för dessa sammanställningar har i huvudsak erhållits från krigsskolan. Den använda socialgruppindelningen grundar sig på inom statistiska centralbyrån utarbetat »P.M. angående den vid 1956 års valstatistik förekommande sociala yrkesgrupperingen m. m.». Som rekryteringskategorier har upptagits följande grupper: direktrekryterade studenter, fast anställda med begränsad studentexamen vid försvarets läroverk samt värnpliktiga likaledes med begränsad studentexamen vid försvarets läroverk. Figur A upptar ett studium av kursernas struktur med avseende å elevernas sociala härkomst, medan i figur B jämförelser gjorts rörande den procentuella fördelningen mellan rekryteringskategorierna inom olika kurser.

Social härkomst Som av figur A framgår synes den genomgående tendensen vara, att inslaget av socialgrupp I, som förut dominerat, efter hand minskar, medan i samma mån ett ökat inslag av socialgrupperna II och III är att notera. Medan sålunda år 1949 50 % tillhörde socialgrupp I, var siffran 1958 endast 26 %. Socialgrupp II :s relativa andel hade under samma period stigit med 11 % från 43 till 54 %, socialgrupp III:s med 13 % från 7 till 20 %. Denna omstrukturering med avseende å den sociala härkomsten blir än mera framträdande, om förhållandena under en längre tidsperiod skärskådas. I figur C h a r officerskursernas sammansättning under 3 olika perioder under de senaste decennierna åskådliggjorts. Jämförelsen visar de procentuella medeltalen för kurserna 1925—1927, 1943—1946 samt 1956—1958. Som framgår har under dessa decennier inslaget av socialgrupp I minskat från ca 3 / 4 av totalantalet till ca 1 / 4 . Socialgrupp II visar en fördubbling av sin representation innebärande en ökning från 25 till 52 %. Inslaget av socialgrupp III stiger under samma perioder från genomsnittligt 3 till 22 %. Av intresse i detta sammanhang synes vara att söka få en uppfattning om huruvida den sociala omstrukturering av elevklientelet, som här konstaterats beträffande den kvalificerade militära yrkesutbildningen, har skett i samma takt som inom den kvalificerade yrkesutbildningen i övrigt. I detta syfte har på framställning av utredningen inom statistiska centralbyråns l : a avdelning gjorts en undersökning rörande fördelningen efter faderns socialgrupp av manliga nyinskrivna studerande vid universitet och högskolor höstterminerna 1947, 1953 och 1956. Gruppering har skett enligt normerna i här tidigare omnämnt P. M.

404 I absoluta tal räknat visar centralbyråns undersökningar följande. Nettoantalet nyinskrivna höstterminen

Män

Socialgrupp I Socialgrupp II Soc'algrupp III Socialgrupp okänd Samtliga

798 741 164 40

927 1012 331 54

1 115 1082 427 82

1 743

2 324

2 706

I figur D har på grundval av detta siffermaterial gjorts en jämförelse mellan de nämnda årgångarna nyinskrivna vid universitet och högskolor och de vid Karlberg under samma år utexaminerade officerskurserna beträffande procentuell fördel* ning efter social härkomst. Jämförelsen må endast anses tjäna till belysning av trenden i de båda representationerna. För socialgrupp I är den relativa andelen av totalantalet 46, 40 resp. 41 % av de vid universitet och högskolor nyinskrivna, medan för officerskurserna motsvarande procenttal beträffande socialgrupp 1 är 37, 39 resp. 23 %. Motsvarande tal för socialgrupp II är 43, 44 resp. 40 % av de högskolestuderande och av officerskurserna 48, 44 resp. 54 %. För socialgrupp III ter sig talen sålunda: högskolestuderande 9, 14 resp. 16 % och officerskurserna 15, 17 resp 23 %. Bilden i stort synes alltså ge vid handen, att förskjutningen från en dominans av socialgrupp I mot allt större inslag av socialgrupperna II och III är mera uttalad beträffande officerskurserna än beträffande högskolestuderande i allmänhet. Rekryteringskategorier Som framgår av figur B utgjorde vid den här redovisade tioårsperiodens början gruppen direktrekryterade studenter något mer än hälften av eleverna vid officerskurserna. Av de elever, som erhållit sin studiekompetens vid försvarets läroverk, dominerade kategorien fast anställda, medan värnpliktskategorien endast utgjorde en mindre del, eller ungefär 1 / 10 av kurserna i dess helhet. Inslaget av direktrekryterade studenter sjönk under 1950-talets första hälft till ett bottenläge av 36 % av totalantalet men har därefter åter stigit och utgjorde det sist redovisade året 68 %. Kategorien fast anställda har under perioden avsevärt minskats — från att 1949 ha utgjort 33 % av elevantalet, utgjorde den 1958 endast 9 %. Detta förhållande måste ses mot bakgrunden av att under samma tidsperiod det av arméledningen föreslagna rekryteringssystemet för fast anställning till underbefäl genomförts. Detta system lämnar i praktiken ej samma möjligheter som det tidigare volontärsystemet för övergång till officersyrket. Vad åter beträffar kategorien värnpliktiga utan innehav av studentexamen vid värnpliktsutbildningens början har denna kategori visat en ansenlig ökning och de fem senaste åren utgjort 25— 30 % av elevantalet.

405 Figur A. Krigsskoleelevernas

fördelning efter social härkomst

1949—1958

% 100-

bl5

LL

16^

;30

fe

22^

S2p

E5IE

E58E

;54E

49;

Wz

;32'

;23;

#9?

1957 N

2I^

tf _,

807060-

4350-

E38

E54E

E56:

44E

~~7?

A0-

m

'////,.

3020-

10-

i

01949 ^

1950 Sociolqrupp M \

;39

W6

Sociolqrupp H

vm Socialgrupp I

VA

^ 1951

1952 I953 e 1954 Årskurs

406 Figur B. Krigsskoleelevernas

fördelning efter rekryteringskategori

1949—1958

% x9

100-

il

^

^6l

.25

39;

i I

9080-

M

7060-

Ii

50-

\\Z

WA

i

4030=58:

E36E

Alz

E46E

E50E

E42:

1953 a 1954 Årskurs

:58E

2010-

0-

&

^

1950 Värnpliktiga med studentexamen v i d -försvarets

/ % Fast anställda

med studentexamen; vid försvarets

Direktrekryterade

studenter

läroverk läroverk

407 Figur C. Fördelning efter social härkomst vid krigsskolan under olika tidsperioder %

:72 : :25i

IM I925-I9Z7 Socialgrupp I

3(E Ellt

:2É :52: 22

1943-1946

1956-1958

Socialgrupp]!

Socialgrupp HL

408 Figur D. Jämförelser i fråga om social härkomst mellan manliga nyinskrivna vid universitet och högskolor samt elever vid krigsskolan % 50-

4(H Nyinskrivna

30-

manligo elever vid universitet och högskolor

20-

:46

jzn

:ö

:

AK

Mi

_• 41!

-39:

M

50-

40-E

Utexaminerade vid officerskurserna

vid

Kungl. Krigsskolon, Karlberg

£ 30-

20-

37 M sx

J Socialgrupp 3

Socialgrupp

1947 okänd

Socialgrupp

I

Socialgrupp III

I

Bilaga

Tabellariska översikter rörande befälsordningen i vissa andra länder

410 Befintliga befälskategorier (-kårer)

Aktivt befäl av kategorierna: Linjeofficerare (löjtnant —generallöj tnant) 1 ) Specialofjicerare (fänrik, överfänrik, premiärlöjtnant, kaptenlöjtnant, kapten). Fänriksgruppen (fänrik, överfänrik) Reservofficerare ( l ö j t n a n t överste). Värnpliktsbefål (korpral, sergeant, översergeant).

x ) Majorsgraden existerar icke. överstelöjtnant och överste benämnas stabsofficerare.

Utbildning

Rekrytering Till befäl

Som befäl

Till linjeofficer: För linjeofficerare: rekrytskola 4 mån. obligatorisk utbildsergeantning: trupptjänst 2— skola 6 » 3 år; truppslagsskotrupptjänst 6 » la 4 mån.; taktisk För att bli specialofficer krävs endast För aspiranter med kurs under 5.—6. offimatematisk stucersåret 6 mån. civil grundskoleutbildning. dentexamen däref- Fortsatt befälsutFör att bli reservofficer krävs att före ter: officersskolan bildning enligt vår reservofficersskolan ha fullgjort minst 24 mån. terminologi före6 månaders tjänst som sergeant. kommer också vid Till specialofficer: Lägsta ålder för befälsaspirant är 18 rekrytskola 4 mån. förbanden. Frivillig utbildning: år (eventuellt i vissa fall 16 år). sergeantEfter särskild ansö6 » Elev utan studentexamen kan, om skola kan utbildning vid han så önskar och bedöms lämplig, trupptjänst 27 » Försvarsakademien före officersskolan få avlägga student- fänriksskola 12 » 1—3 år; diverse vaexamen vid försvarets gymnasium. pen-, motor- eller Till reservofficer: För att bli värnpliktsbefäl krävs som rekrytskola 4 mån. idrottskurser. regel ansökan samt visad lämplighet sergeantFör specialofficerare: 6 » under den grundläggande utbild- skola obligatorisk utbildtrupptjänst ningen. ning: för fänrikar minst 6 » Tvångsvis uttagning bland lämpliga reservoffiinstruktörskurser i elever förekommer, om detta visar cersskola motortjänst, idrott, 6 » sig nödvändigt för att fylla behoven. skjututbildning Till värnpliktsbefäl: m.m.; för överfänrirekrytskola 4 mån. kar eller yngre prekorpralskola 6 » miärlöjtnanter adeller serministrations- och geantskola 6 » f örvaltningstj änstövergång kan ske kurser. All rekrytering sker värnpliktsvägen.

För a t t bli linjeofficer krävs studentexamen, s. k. matematisk studentexamen.

från korpralskola till sergeantskola. Frivillig trupptj änst kan fullgöras av utexaminerade korpraler i 6 år; sergeanter i 9 år.

För reservofficerare: frivillig utbildning (tjänst): frivillig tjänstgöring av varierande längd; viss »plikttjänst» för perioder av minst tre år åt gången, vilket medför inkallelse och tjänstgöring under ifrågavarande treårsperiod i sammanlagt högst nio veckor, fördelade på minst två kalenderår; kaptenskurs liksom kurser för högre grader bl. a. i form av korrespondensundervisning.

411 TABLÅ I. Uppgifter Ifred

I krig

Linjeoflicerare: alla ledande befattningar i såväl fred som krig.

Befordrings-(pensions)-åldrar för aktiv personal

Ålder för

Dansk benämning

Svensk motsvarighet

Värnpliktsbefäl: i lägre chefsbe fattningar, såsom grpG stf, grpC, plutC stf.

Ungefärlig månadslön (medeltal) för aktiv personal

Fänrik 969 kr överfänrik 1062 » pension Löjtnant— Premiärlöjtnant 1142 » Kaptenlöjtnant 1272 i Kapten 1550 » överste22 år löjtnant 1939 i 23 » överste 2217 » 29 » 52—55 år Generalmajor 2583 » •65 år Generallöjtnant 2875 » •70 år

befordran

\ l l a viktigare lä- Chefsbefattrartjänster vid ningar ned t.o.m. försvarets skolor. plutC (motsvaChefsbefattrande). Denna För linjeofficerare ningar på utbild- princip gäller för ningsförbanden övrigt f. n. vid de ned t. o. m. komp stående styrkor- Löjtnant Fänrik Zstl. Premiärlöj tnant na. >Löjtnant Kaptenlöjtnant Specialoflicerare: i såväl fred som Kapten Kapten if rig företrädesvis i administrations- överstelöjtnant överstelöjtnant och förvaltningsbefattningar. överste överste Generalmajor Fänrikar och Generalmajor iverfänrikar pé Generallöjtnant Generallöjtnant 2n rekrytbatalion används t.ex För specialoflicerare: . följande befattningar: Datstabsuoff; Fänrik Sergeant 22 år iompkvm; överfänrik Fanjunkare 32 » »pecialinstrukPremiärlöj t n a n t iFanjunkare39 > :örer och Kaptenlöjtnant JLöjtnant 44 » DlutonsinstrukJFörvaltare— Kapten 58 » :örer. \Kapten Reservofjicerare: i såväl fred som trig i huvudsak samma användningsområden som för linjeoffijerare.

DANMARK

62 år

Befintliga befälskategorier (-kårer)

Utbildning Rekrytering Till befäl

Som befäl

Till aktiv officer med För aktiv officer, ob hänvisning till vid- ligatorisk utbildning stående kategorier. Kurs för nyutexami nerade sous-lieutea)-c) Krigsskola (1'École Special Mili- nants 10 mån.; Kurser för Capitai taire Inter-Armes) nes och Lieutenant 24 mån. av varierande längd Efter 18 månader Dessa kurser avhål väljes truppslag; d) och h) Krigsskola les vid truppslags och skjutskolor. 12 mån.; f) Meriterande trupp- Frivillig utbildning: tjänst för underoffi- Stabsskola (L'Ecol d'Etat-Major) 12 cerare, varvid utUnderofficerare (sergeant läroverket Hoche i Versailles eller nämning till sousmån.; Kléber i Strassbourg; — adjudant). lieutenant kan ske Inträdesprov. Eleve äro i regel Capitaine d) Fast anställd underofficer som av- efter 24 månaders Värnpliktsbefäl av katego- lagt begränsad studentexamen eller tjänstgöring som ad- i 30-årsåldern, rierna: Krigshögskola likvärdig utbildning vid Le Peloton judant; g) Underofficer i ål- (L'Ecole Supérieur Préparatoire de Strasbourg. Officerare (Sous-lieuteder omkring 28 år de Guerre) 24 mån. nant); e) Fast anställd underofficer efter med krigserfarenhet Inträdesprov. Eleve genomgång av någon av de olika truppslagsskola Underofficerare (Ser10 äro i regel regements tjänstegrenarnas skolor: École de 1'In- mån. geant). officerare eller äldr tendance, École de Service de Sante Till reservofficer. Capitaines i ålder m. fl. Efter viss grundut- 36—42 år. Efter särskilt urval f) Fast anställd underofficer efter full- bildning: truppslagsskola 5 1/2 Försvarshögskola *) Även högre grader för f. d. följd underofficerskarriär. (LTnstitut des Hau mån. aktiva officerare g) Fast anställd underofficer som med Till aktiv underoffi- tes Études de Défen godkända vitsord genomgått trupp- cer: se Nationale) 9 mår slagsskola och som innehar vissa Grunduttjänsteår. bildning 2 mån För reservofficer, ob ligatorisk tjänstgöh) Reservofficer med krigstjänstgö- Underoffiring och utbildning cersskola 3 » ring. Tjänstgöring samTrupptjänst 64 i Levnadsålder för a)—b) 17—22 år varav 24 månader manlagt högst 4 (undantagsvis högst 24 år), övriga som sergeant, eller mån.; högst 28 år. Trupptjänst76 mån., Vissa kurser (École varav 12 månader de perfectionneReservofficer: som sergeant. ment). Värnpliktig, som frivilligt uttagits för Till värnpliktigt befäl: Frivillig tjänstgöring: under år då in utbildning till reservofficer, och an- Grundut2 mån. kallelse icke sker 1 tingen fullgjort viss värnplikt eller bildning dagar. deltagit i förberedande militär utbild- Underoffi3 » ning vid särskilda skolor (les Grandes cersskola Écoles). I regel förutsattes kunskaper varefter följer ut- För övrig reservpei motsvarande svensk gymnasiekun- nämning till caporal; sonal, obligatorisk Trupptjänst 4 mån.; tjänstgöring och ut skap. varefter följer ut- bildning: nämning till ser- Tjänstgöring samÖvrig befälspersonal: geant; manlagt högst 10 Värnpliktig i samband med första Skolning och ytterli veckor; Vissa kursei tjänstgöring. gare trupptjänst för Ovan angiven obli att kunna bli officer gatorisk tjänstgörin 9 mån. för reservbefäl utta Utbildningen av ges i regel före 30 år värnpliktiga och fast ålder och aldrig efte anställda sker ge- 39 års ålder. mensamt så långt detta är möjligt. Inträde vid krigsskolan kan nås endast efter godkända inträdesprov.

Aktivt befäl av kategorierna: Aktiva officerare ur följande kategorier: a) Elev med fullständig studentexaOfficerare (Sous-lieutemen, varvid en del dessutom genomnant — maréchal); gått särskild linje, avsedd för blivande Underofficerare (Sergeant- officerare; adjudant-chef); b) Elev med avgångsbetyg från vissa Underbefäl (Caporal — särskilda skolor, vilkas undervisning caporal-chef); anses ge med studentexamen likvärdig bildning — Le Prytanée, Écoles miliReservbefäl av kategorierna: taires techniques; Officerare (Sous-lieutec) Fast anställd underofficer som unnant-commendant 1 ); der sin militärutbildning genomgått

TABLÅ Uppgifter Ifred

Befordrings-(pensions-)åldrar för aktiv personal I krig Ålder för

T

ör aktiva officerare: alla ledande >efattningar i såväl fred som krig led t. o. m. plutC (motsvarande).

Fransk benämning

Svensk motsvarighet

"ör aktiva under- För aktiva underofficerare: officerare: ['rupptjänst (intruktörer, stf )lutC); Stabsjänst (bl. a. :ompadj). 7

Trupptjänst (i huvudsak plutC och stf plutC) Stabstjänst (stabsuoff och kompkvm).

ör aktivt underbefäl: För aktivt underbefäl: I huvudsak I huvudsak ingrpC och stf truktörer. grpC (motsvarande).

Sergeant (även sergeant-chef Sergeant och sergeantmajor) Adjudant (även Fanjunkareadjudant-chef) förvaltare

Sous-lieutenant Lieutenant Capitaine Commendant LieutenantColonel Colonel För reservbefäl: I General de huvudsak lika Brigade med för aktivt General de befäl i motsva- Division rande grader. General de Corps-Armé För värnpliktsbe- General d'Arme fäl: I huvudsak plutC—grpC.

Fänrik Löjtnant Kapten Major överstelöjtnant överste Bo 3 överste Bo 4 Generalmajor Generallöjtnant General

befordran

pension

24 år

42 år

28 »

42 »

25 »> 27 > 34 » 42 »

52 » 52 »> 52 » 54 >

45 »>

56 »

47 »

57 »

52 i

58 »

55 »

60 »>

56 » 57 »

60 » 61 »

IL

FRANKRIKE Ungefärlig månadslön (medeltal) för aktiv personal Sergeant 780 kr Sergeantchef 820 » Adjudantchef 911 » Souslieutenant 922 » Lieutenant 189 » Capitaine 450 » Commandant 1760 » LieutenantColonel 049 » Colonel 460 » General de Brigade 097 »> General de Division 500 »

414 Befintliga befälskategorier (-kårer)

Befälet indelas i två kate gorier

Till befäl

a) Officerare,

aktiva.

Huvuddelen skola ha genomgått »sea) Officerare (Officers) condary school» och erhållit en betygsb) övriga grader (Enlisted summa av minst 15 poäng. En mindre Men) del (c^ 7 %) utgöras av Enlisted Men Inom båda kategorierna med minst ett års tjänst. För antagfinnas aktiv samt reserv- ning kräves godkända inträdesprov till West Point. Ålder 17—21 år och ogift personal. resp. 21—27 år. 1. Officerare, aktiva. Graderna second-lieutenant—general of the Army Samma personalkategori som i Sverige samt »civilmilitär» personal. Härjämte finnes en mellangrupp — Warrant Officers — som rekryteras ur Enlisted Men ha officers tjänsteställ ning men inte officersfullmakt. Två grader: Warrant Off och Chief W. O. (tre graderingar). 2. Officerare i reserven. Två kategorier: Reserve Off och National Guard Off. Omkring 2/3 av armén i tjänst varande officerare utgöras av reservofficerare, som i den ena eller andra anställningsformen äro an ställda för längre eller kor tare tid. Reservofficerare utgöras även av f. d. aktiv personal (Retired Reserve). 3. övriga grader, aktiva. Tre kategorier: Non Commissioned Officers, Specialists och Privates. Graderna Private 1st class — Master Sergeant. 4. Övriga grader i reserven.

Utbildning

Rekrytering

Aktiva off kunna även erhållas ur reservofficersskolorna (omkring 5 % av dem som genomgå dessa skolor bli aktiva). Inga inträdesprov. Kraven äro olika på de olika skolorna, genomgående kräves dock secondary school, ålder 21—27 år vid officersutnämningen. Slutligen utbildas ett mindre antal officerare av högt kvalificerade Enlisted Men vid särskilda skolor. Härvid kräves minst två års aktiv tjänst och två år i college. Aktiva officerare rekryterades 1955—1956 från de olika kategorierna i proportionerna:

Som befäl

I. Aktiva.

I. Aktiva.

a) Officerare.

a) Officerare.

Krigsskola eller Reservofficersskolor (ROTC) eller Officer Candidate School

4 år Plutonchefskurs 4 mår Jägarkurs 1—2 » 4 » KompCkurs — BatCkurs 8 måi 6 » Icke obligatorisk uti

b) Övriga grader.

Specialkurser

Utbildningen sker vid förbanden och Command and Gent genom vissa special- ral Staff College 1 mån.; kurser. Army War Colleg II. Reserv. närmast motsvarar de KHS andra år 1 Reservofficersmån. skola (ROTC) 4 år National War Colleg Övriga grader utbildas vid förbanden m. fl. motsvarand FHS 10 mån. och genom olika spe cialkurser. b) Warrant Officer West Point 36 %, res.off.skolor 60 % och övriga grader. och Enlisted Men-skolor 4 %. b) Officerare i reserven. Reservofficersskolor, genomgången secondary school. Ålder lägst 31 högst 37 år. F. d. aktiva officerare. c) Warrant officers, aktiva och i reserven:

II. Reserv. a) Officerare.

Se Enlisted Men. d) Enlisted Men,

Grundläggande utbildning 3 mån Specialutbildning 2 » Specialkurser och NCO academies.

aktiva.

Ålder lägst 17, högst 33 år. Skriftligt prov, ingen formell skolkompetens. Man strävar efter High School (12 år) och anser 10 skolår som ett önskvärt minimum. e) Enlisted Men, reserven.

Många av reservarméns NCOs ha tiHuvuddelen utgöras av f. d. digare varit aktiva. aktiva Enlisted Men.

Efter genomgånge RTOC följer omki 2 års obligatorisk tjänst. De som vilj övergå i aktiv tjäns kunna erhålla utbildning motsvaran de under I ovan an givet. b) WO och övriga.

Personalen deltar reservförbandens öv ningar. En del ge nomgå den reguljär arméns skolor oc] kurser enl. ovan.

415 TABLÅ Uppgifter I fred

III.

FÖRENTA

Befordrings-(pensions 1 )åldrar för aktiv personal I krig

STATERNA Ungefärlig månadslön 2 (medeltal) för aktiv personal

6 I princip besattes Reservarmén kan befälsposterna i i krig påräkna den reguljära ar viss förstärkning mén med aktivt med aktivt befäl befäl och i reserv Viktigare b ef a t t armén med re- ningar besättas servbefäl. Befäls sålunda. kårerna utny ttj as i stort sett som DiviMjG Sverige. Komp- sionsC Col, kvm utgöras av BatC LtCol Enlisted Men. All verksamhet Stf batC Mj ledes av office KompC Capt rare med biträde PlutonC Lt av WO och övri- PlutonC stf Master ga kategorier. Sg Sglstcl GrpC Stabsuoff WO

Ålder för Amerikansk benämning

Svensk motsvarighet

befordran

Second lieut. First lieut. Captain Maj or Lt Colonel

Fänrik Löjtnant Kapten Major Övlöjtnant

23 25 29 36 43

Colonel

Överste

46 Brigadier Gen.

Överste Bo 4

Major Gen. Lieutenant Gen General General of the Army

Generalmajor Generallöjtn. General

Warrant Off Chief WO

Fanjunkare Furir

pension

a) Officerare

E. 35 år el. 5 år i graden

Master Sg 1 st Sg SgMj

Vicekorp. Korpral Furir O. furir Rustmästare Sergeant

Second lieutenant 2 100 kr First lieutenant 400 Captain 000 Major 600 200 Lt Colonel 100 Colonel Brigadier Gen 300 Major Gen 100 Lieutenant Gen 500 General 700

Warrant Off Chief WO

General

b) Enlisted Private 1 cl Corporal Sergeant Sg 1st class

)

Efter minst 20 års tj änst E. 28 år E. 30 år el. 5 år i gr. E. 5 år i gr.

För officerare:

;20 23 26 28 28 30

2 300 2 600 2 900 3 300

Efter 30 För Enlisted års tjänst Private 1 cl 1 000 »> Corporal 1300 » Sergeant 1500 » Sg 1st cl 1 700 » ' Praxis: Master Sg 1900 » Efter 30 1st Sg 2 200 i års t j . SgMj 2 600 » eller vid 55 år och minst 20 års t j .

2 ) Officerare som icke anses lämpliga för befordran och ej uppnått 18 års tjänst avskedas utan pension. De erhålla i stället en avskedspremie. 2

) Lönen är beräknad för gift beställningshavare. Tjänstebostadsersättning och portionsersättning (endast för officerare) äro inräknade. Utöver denna »grund»-inkomst kunna ett flertal befattningshavare erhålla särskilda tilllägg av olika slag, bl. a. sålunda: a) Flygtillägg 250—1 275 kr/mån. b) Annan riskfylld tjänst 575 kr/off och mån. 300 kr/övriga och mån. c) Rekapitulationspremier. d) Ersättning för särskild skicklighet, motsvarande uppflyttning ett-två lönesteg över innehavd lönegrad. e) Arvode för ansvarsfull befattning (major och högre) 350—750 kr/mån. f) Möjlighet att till lägre priser än i den allmänna handeln inköpa livsmedel, hushållsartiklar, kläder och en mängd andra varor. g) Fri sjukvård för befattningshavaren och hans familj. h) Utbildning vid college, varvid staten betalar upp till 75 % av undervisningsavgifterna.

416 Befintliga befälskategorier (-kårer)

Utbildning

Rekrytering Till befäl

Som befäl

Yrkesbefål av kategorierna: All rekrytering sker värnpliktsvägen Till yrkesbefål och efter ansökan om befälsutbildning. värnpliktsbefåi.

K (löjtnant — general);

B (sergeant — kapten, undantagsvis major); C (löjtnant — överstelöjtnant eller stabssergeant och översergeant); Värnpliklsbefål rierna:

av katego-

Kontraktsanstållda (som regel sergeant — fänrik eller enbart sergeant); Utskrivna (sergeant — fänrik eller enbart sergeant). I kårbegreppet officerare ingå även vad som närmast motsvarar svenska un derofficerare. Major — överste benämnes stabsofficerare.

För yrkesbefål av ka tegori K, obligatorisl För att erhålla krigsskoleutbildning Rekrytskola 2 mån utbildning: (befälskategori K och delvis C) krävs befälsskola 10 » trupptjänst 48 mån. studentexamen. (för kategori C tek truppslagsskola. För a t t erhålla befälsskoleutbildning nisk befälsskola 10 Frivillig utbildning (befälskategori B) krävs realexamen mån); (motsvarande). batCkurs; trupptjänst 4 mån. Lägsta ålder för befälsaspirant är 18 underrättelsekurs; år (undantagsvis 17 år). För officersaspiran krigshögskola. Elev utan realexamen (motsvarande) ter med studentexamen därefter: kan, om han så önskar och bedöms Efter särskilt urval lämplig, före befälsskola få avlägga taktisk kurs 2 mån försvarshögskola. realexamen vid någon av försvarets krigsskola 24 » förskolor. För yrkesbefäl av ka Elev utan studentexamen kan, om han Till yrkesbefäl av ka- tegori B, obligatorisl tegori C i stället för så önskar och bedöms lämplig, efter utbildning: truppbefälsskola få avlägga studentexamen ovanstående: tjänst några år (( vid försvarets gymnasium. militär yrkesskola 48 månader för att kun månader, vari inne- na befordras till fän slutes såväl militär rik); truppslagsskola som teknisk utbildFrivillig utbildning ning. vissa kurser för at1 kunna söka befatt ningar i främst ad ministrativ tjänst. För yrkesbefäl av ka tegori C, som genom gått krigsskolan; obligatorisk utbildning: teknisk högskola.

För värnpliktsbefäl som genomgått befälsskola, obligatorisk utbildning: tv^ repetitionsövningar för att nå fänriksgraden; i övrigt endasl frivillig utbildning : form av kurser.

417 TABLÅ IV. NORGE Uppgifter Ifred

Befordrings-(pensions-)åldrar för aktiv personal I krig

Yrkesbefäl av kategori K: alla ledande befattningar i såväl fred som krig på områdena krigsplanläggning, utbildning, administration, truppföring och stabstjänst. Yrkesbefäl av ka- Yrkesbefål av ka'.egori 13: enklare tegori B: truppbefattningar (bi- tjänst högst såträden) i yngre år som kompC men vid trupp och se- främst på undernare i admini- hållssidan. strativ tjänst [kvartermästare och motsvarande).

Ålder för Norsk benämning

Svensk motsvarighet

pension

För yrkesbefäl av kategori K: Löjtnant Kapten Major Överstelöjtnant Överste överste Generalmajor Generallöjtnant

Löjtnant Kapten Major Överstelöjtnant överste Bo 3 överste Bo 4 Generalmajor Generallöjtnant

Värnpliklsbefål av kategori kontraktsanställda: i likhet med yrkesbefäl B För yrkesbefål av kategori B: i såväl fred som krig. Sergeant Sergeant Vårnpliktsbefäl Vårnpliktsbefäl Fänrik Fänrik av kategori utav kategori utFanjunkareLöjtnant skrivna: endast i skrivna: trupplöjtnant tjänst högst så- Kapten samband med Förvaltaresom plutC. obligatorisk kapten tjänst, varvid anFörvaltareMaj or vändningen är såmajor som biträdande instruktörer och För yrkesbefäl av kategori C: truppförare vid pluton och grupp. Sergeant, stabs^Sergeant sergeant Fänrik Fänrik Löjtnant Löjtnant Kapten Kapten Major Major ÖverstelöjtÖverstelöjtnant nant

7 — 810905

befordran

25 år 30 » 37 » 43 » 48 » 55 » 56 i

60 år

Ungefärlig månadslön (medeltal) för aktiv personal

För yrkesbefål av kategori K: Löjtnant Kapten Major överstelöjtnant överste Överste

975 kr 1125 » 1 200 » 1 425 » 1 575 » 2 025 »

För yrkesbefäl av kategori B: 1 65 år

60 »

Fänrik Löjtnant Kapten Major

825 kr 975 » 1 125 » 1200 »

För yrkesbefäl av kategori C: 22 år 2 4 »> 35 »

' 60 år

45 » 50 »

23 år 25 »

65 »

52 år

60 »> Stora variatio65 » ner

Sergeant Stabssergeant Fänrik Löjtnant Kapten Major Överstelöjtnant

750 kr 825 » 825 » 957 » 1125 » 1200 » 1 425 »

Befintliga befälskategorier

Utbildning

Bekrytering Till befäl

Som befäl

Befälet indelas i två katego- 1) Officerare, aktiva (reserv) I. Aktiva. I. Aktiva. rier: Ingen studiekompetens. Inträdesprov a) Officerare. a) Officerare. a) Officerare (»Officers») b) Övriga (»Other Banks»). till krigsskola, varvid kräves kun- Premilitär utbildPlutonchefsskapsmått något större än svensk reInom båda kategorierna ning i Cadet School kurs 3—4 mån. finnas aktiv, reserv- och alexamen, en god fysisk standard samt Krigsskola 18 mån. ledaregenskaper (psykprov). I realiInstruktörsvärnpliktig personal. teten kunna fordringarna endast uppkurs 2—12 » 1. Officerare, aktiva. b) Övriga grader. Graderna second-lieutenant fyllas av dem som genomgått relativt Kompchefsfieldmarshal. Samma perso dyrbara internatskolor. Bekryteringen Premilitär utbildkurs 2 » nalkategori som i Sverige sker praktiskt taget uteslutande ur ning vid Cadet samt »civilmilitärer» och de högre samhällslagren. Inträdespro- School eller Army ven fullgöres normalt vid 18 års ålder. Apprentices Schools Icke obligatorisk utvissa »civila». eller Junior Leader's bildning: 2. Officerare i reserven. Training Units. 2) Officerare, värnpliktiga. Specialkurser F. d. aktiva, förtidsavgångna eller pensionerade Varje värnpliktig kan anmäla sig som Bekrytskola 3 mån. Krigshögskola 11 mån.; Krigshögskola, officerare. officersaspirant. Aspiranten prövas Soldatuttekn. linje 27 mån. 3. Officerare, värnpliktiga, under de första veckorna av sin tjänstbildning 3 » »Joint Service's Staff Huvudsakligen i graden göring. Kunskapsmått något större än College» (stabsutsecond-lieutenant. Högre genomgången folkskola. Ledaregen- Korpralbildning) 6 mån. grader kunna ernås efter skaper kunna före inryckningen ut- skola 6 » Bat- och brigchkurs krigstjänstgöring eller vecklas genom premilitär utbildning 2 mån. tjänst i reservarmén. vid »Cadet Schools». 25 % av alla II. Värnpliktiga. Försvarshögskola 12 4. Övriga grader engelska ynglingar genomgå dylika i mån. Två kategorier: »Warrant åldern 14—18 år. För att bli värnplik- a) Officerare. Officers» och »Non Com- tiga officerare fordras i praktiken att Officerskadettskola b) Övriga grader. missioned Officers». Cadet School genomgåtts. 6 mån. a) Warrant Officers, aktiva Instruktörs- och speGraderna W. O. class I I I 3) Övriga grader, aktiva (och reserv) b) Övriga grader. cialkurser av varieII och I. Inom graderna rande längd. en mängd titlar, beroende a) Warrant Officers rekryteras av NCO. Warrant Officers särskild yrkesutbildpå befattningen. b) Non Commissioned Officers, aktiva ning av varierande Icke obligatorisk utb) Warrant Officers i reser(reserv). längd. NCOs utbil- bildning: ven. F. d. aktiva, som avgått Kunskapsprov ungefär lika med ge- das på förbanden Allmänbildande unefter kontrakttidens ut- nomgången folkskola. I allmänhet Inga skolor finnas. dervisning vid förbanden för omkr. 8 muntliga prov. Omkring 75 % av dem, gång. % av personalen. c) Warrant Officers, värn som beordras till korpralskola ha genomgått Cadet School. Anställning pliktiga. II. Värnpliktiga. Vpl yrkesmän, som full kan erhållas direkt efter avslutad göra hela sin första tj änst folkskola, varvid de såsom volontärer a) Alla grader. utbildas intill 18 års ålder vid särskilgöring i yrkestjänst. da militära skolor. Det värnpliktiga bed) Non Commissioned fäl som efter avsluOfficers, aktiva. tad 1. tjänstgöring Graderna lance-corporal Motsvarighet till den svenska långa taga anställning som vägen finnes icke. Emellertid kunna •—sergeant. volontärer i Territoe) Non Commissioned Of- aktiva soldater, underbefäl och underrial Army eller Army officerare vinna inträde vid krigsskoficers i reserven. Emergency Beserve, F. d. aktiva, som avgått lan om de besitta erforderlig allmänkunna erhålla viss efter kontraktstidens ut- bildning. Detta kunskapsmått är vanvidareutbildning gegång samt värnpliktiga, ligen inhämtat före första anställning nom kvälls- och som under sin första eller på fritid. Omkring 1 % av utexaveckoslutskurser, en tjänstgöring eller under minerade officerare tillhöra denna kamotsvarighet till anställning som volontä- tegori. det svenska FBU. rer i reservarmén befordrats till NCOs. f) Non Commissioned Officers, värnpliktiga. Värnpliktiga, som under första tjänstgöringen befordras till underbefäl.

TABLÅ V.

STORBRITANNIEN

Uppgifter Befordrings- (pensions-) åldrar för aktiv personal I fred 5

I krig 6

7 Ungefärlig månadslön 1 (medeltal) för aktiv personal 8

Ålder för I. Aktiva

= i fred

a) Officerare Truppbefäl vid den stående armén samt några huvudbefattningar i reservarmén. Lärare och instruktörer vid skolor och depåer samt vid reservförbanden. Stabsbefattningar av olika slag.

Warrant Officers huvudsakligen i stabsunderofficersbefattningar och såsom instruktörer vid den stående armén. Class I I I dessutom stf plutonchefer. Huvuddelen av de högsta WO-befattningarna utgöras av yrkestjänst. NCOs äro stf plutonchefer, gruppchefer samt instruktörer.

befordran

pension

Fänrik Löjtnant (Löjtnant Captain [Kapten Major Kapten Lieutenant Col Major Colonel Överstelöjtn. Brigadier Överste Major-general Gen. major Lieut-general Gen. löjtn. General General General Field marshal

20 22

45 45

900: — 1 290: —

1 595: —

30 36 40 43 46 48 50 54

45 48 52 52 55 55 58

2 115: — 2 650: —•• 3 175: — 3 425: — 4 510: — 5 600: — 6 280: — 7 165: —

18 19 20 25

40 40 40 40

695: — 725: — 800: — 960: —

30 33 38

40 45 48

1 050:— 1 130: — 1 200: —

b) Övriga Private Lance-corporal Corporal Sergeant Staff-sergeant WO Class II WO Class I

(Menig) Vice-korpr. Korpral Furir föverfurir [Sergeant Fanjunkare Förvaltare

x

) I lönen är inräknat det månatliga kvarters- och servisbidrag som gives åt gift befattningshavare. Utöver den angivna inkomsten kunna förmåner utgå bl. a. sålunda:

= fred

Motsvarande användning som enl. I ovan fast i reservarmén. III.

Svensk motsvarighet

a) Officerare Second-lieut Lieutenant

b) Övriga grader

27. Reserv

Engelsk benämning

Värnpliktiga III.

Värnpliktiga

Officerare äro Värnpliktigt beplutonchefer i fäl trupplaceras i den stående ar- reservarmén. mén. Warrant Officers äro i regel insatta i yrkestjänst. NCOs äro truppbefäl (gruppchefer och stf).

a) Vid förläggning utom U. K. kan förhöjd dagavlöning samt för gift befattningshavare särskilda barnbidrag och uppfostringsbidrag utgå. Språkkunniga officerare kunna erhålla högre dagavlöning. b) Tjänstebostäder finnas i relativt stor utsträckning. Utnyttjas sådan utgår kvartersersättning icke. 2 ) Det är förhållandevis enkelt för brittisk aktiv personal att erhålla förtidspension.

Befintliga befälskategorier

Utbildning

Rekrytering Till befäl

Yrkesbefäl av kategorierna: För att bli yrkesofficer krävs: Officerare (Leutnant— a) Studentexamen eller motsvarande bildningsnivå. Åldern vid antagningen General); som aspirant skall vara minimum 17 Underofficerare (Feldwe- år och maximum 25 år; bel — Oberstabsfeldb) Underofficer med alldeles speciella webel). kvalifikationer men utan studentKontraktsanställt befäl1) av examen. Åldern vid antagningen skall vara mellan 21 år och 28 år (högst 8 kategorierna: anställningsår). Hänvisning sker till Officerare (Leutnant — ordinarie civila läroanstalter för att Hauptmann); inhämta erforderlig bildning. Underofficerare (Unterofficer officier— Stabsunterof- För a t t bli konlraklsanställd krävs: ficier); Manskap

(Gefreiter)

I regel studentexamen, i undantagsfall realexamen eller motsvarande.

Reservbefäl av kategorierna: Samma ålderskrav som för yrkesoffiOfficerare (Leutnant d.R cer. — Major d. R). För att bli reservofficer krävs: Underofficerare (Unterofficier d. R — Stabs- I regel studentexamen, i undantagsunterofficier d. R., i un- fall minst realexamen. dantagsfall Feldwebel d. R. och högre). För att bli yrkesunderofficer krävs: 1

Normalt vanlig folkskola. Realexamen eller yrkesskola kan berättiga till anKontraktanställning kan tagning direkt som underofficersaspiske för minst 3 och högst rant. övriga uttagas under pågående 12 år. utbildning. Åldern vid antagningen skall vara mellan 17 och 29 år. För att bli kontraktsanställd officer krävs:

under-

Samma fordringar som för yrkesunderofficer. För att bli konlraklsanställd krävs:

manskap

vanligen folkskola, teknisk personal viss yrkesutbildning. Antagningsålder mellan 17 och 29 år. För att bli reservunderofficer Folkskola.

krävs:

Som befäl

Till yrkesofficer: För yrkesofficer obGrundutbildning till- ligatorisk utbildning: sammans med värn- Kurs vid Wehrakapliktiga 6 mån.; demie i allmänUnderbefälsutbildbildande ämnen för ning i specialavdel- att vinna befordran ning 6 mån., varefter till Oberleutnant 6 följer utnämning till månader; Som ObFahnenjunker; leutn. KompCkurs Officersskola 12 vid truppslagsskola mån., varefter följer 3 mån.; som Hauptutnämning till mann batCkurs vid Fähnrich; truppslagsskola 3 Kadettskola 6 mån. mån. Trupptjänst 6 » Som Obertsleutn. med bl. a. 14 dagars kurs för stridsgrpC tjänst vid marin, vid Heeresakademie flyg och lltrp. Där- 6 veckor. efter följer utnäm- Frivillig utbildning: ning till Leutnant. Krigshögskola (HeeTill kontraktsanställd resakademie) 24 officer: mån. Lika med för blivan- Inträdesprov gede yrkesofficer med nomgås dock obligaundantag av att offi- toriskt av alla äldre cersskolan endast va- Obleutn. rar 6 mån. För konlraklsanställd Till reservofficer: officer, obligatorisk Grundutbildning 6 mån. utbildning: Grpchskola 3 » Som H a u p t m a n n AspirantkompCkurs vid skola 3 » truppslagsskola 3 varefter följer ut- mån. nämning till FahnenTill reservofficer, objunker; Kadettskola 3 mån., ligatorisk utbildning: varefter följer ut- Som Obleutn. d. R. nämning till Fähn- kompCkurs vid truppslagsskola 1 rich; månad; Som HauptPlutCskola och mann d. R. batCkurs trupptjänst 1 månad, varefter följer vid truppslagsskola 1 mån. Dessutom utnämning till återstår 12 repövLeutnant d. R. Till yrkesunderofficer ningsmån. och kontraktsanställd För yrkesunderoffiunderofficer: cer och kontraktsanGrundutbildning 6 ställd underofficer, mån., varefter kan följa utnämning till obligatorisk utbildning: särskilda kurGefreiter; Underofficersutbild- ser vid truppslagsning 12 mån., varef- skola före varje ev. ter följer utnämning befordran. till Unterofficier; För reservunderoffiEfter särskild utbild- cer, obligatorisk utning och examen kan bildning: följa utnämning till I likhet med alla Feldwebel. värnpliktiga repövTill reservunderoffiningar 9 mån., vilka cer: delvis uttagas som I likhet med för bli- utbildningskurser för vande yrkesunder- att möjliggöra ev. officerare varvid befordran. dock underofficersutbildningen endast varar 6 mån.

Uppgifter I fred

TABLÅ VI.

VÄSTTYSKLAND

Befordrings-(pensions-)åldrar för aktiv personal

Ungefärlig månadslön (medeltal) för aktiv personal

I krig

För yrkesofficerare: alla ledande be fattningar i såväl fred som krig med t. o. m. G för specplut (mot svarande) och adjutanter.

Ålder för Tysk benämning

Svensk motsvarighet

För kontraktsanställda officerare: be fattningar i såväl krig som fred i likhet med för yrkesofficerare i Feldwebel ^Sergeant motsvarande grader. Oberfeldwebel För reservofficer: HauptfeldFanjunkare i likhet med för webel yrkesofficerare i Stabsfeldwebel motsvarande gra Oberstabsfeldwebel Förvaltare der. Leutnant Fänrik För yrkesunderofficerare och kon Oberleutnant Löjtnant traktsanställda underofficerare: i så- Hauptmann Kapten väl fred som krig plutC, kompadj Major Major eller i stabs- och förvaltningsbefatt- Oberstleutnant överstelöjtningar (Stabsfeldwebel och Obstabsnant feldw.). Oberst Överste Bo 3 För reservunder- Brigade general Överste Bo 4 Generalmajor officerare: befatt- Generalmajor Gsneralleutnant Generallöjtningar i likhet nant med för yrkesunGeneral General derofficerare i motsvarande grader. För manskap: i såväl fred som krig grpC och stf grpC.

befordran

pension

30 37

48 50

43 44

52 54

53 24 27 31 36

— • — .

48 52

39 54 40 58 Inga fastställda åldrar eller åldersgränser existerar

Feldwebel Oberfeldwebel Hauptfeldwebel

783 kr 916 » 1 018 »

Stabsfeldwebel 1131 i Oberstabsfeldwebel 1 341 » Leutnant 1 086 » Oberleutnant 1 177 » Hauptmann 1 440 » Major 1 773 » Oberstleutnant 2 062 » Oberst Brigadgeneral Generalmajor Generalleutnant General

2 569 » 3 567 » 3 777 » 4 251 » 4 866 »

Bilaga

Alternativa förslag till förändring av värnpliktstjänstgöringens omfattning och indelning

424 CD OO

CD

-t-y

CD

<J-

<t

m

<r

ro

CD

CD OJ

CO

CO CD in

g on

CVJ

= T3

cT>

1 CD

CD O

1 CD

+

1 C3

+

rO

+

ro

+

L

',',",",11

C

C -o *n C o

>

•

in

CD

•

In

o.

CD

o

in

CD KD

O PO

ro

lä

+

+ II

in

in

+

CD

| -+

ro

| ,,,,,,,,,,

;Q

o CO

cd

CD

CD

CD

(O

+

CD

CD

•

ro

+

ro

+ 11 ..,.,.

+

_

II

•< p S E o = -a CD

CO

C3

-a-

-T

<f

<ro

to

CP

C

e 3»

•f3 -o c

OO

en c :o en

+

C :0

•JO

^ *O

:*

-~*

S3

<n

to

H— CD Q)

+ C

-T

CD in

-d-

•4-

CD

CT>

ro

-4CN4 ro

•T

-^" ro

-* CD PO

<Jro

^o ro

C

cn.s 15 o

— <

O en . OJ ~fc a - c -=c CT>42

:0

ii ~ O

L.

en :0 ev

O Cn

O

- O CL)

iC

> — O*

=

CO

c

=D

-*: o_ >o - C > <C

,£ E

][

425 +

en

<*-£

CD

«*

<r

u->

<r -*

K-»

CD

o O J

CD O J

CD

ir->

C D

oo r-~

O

00 E ° E a

CD

•J

^ "a

i-O

1 CD

+

• en c n

4-

1 CD

|

4-

1 CD N-5

1 J

1 S?|

+

l , i ;•;.-•;• 1-1 " " ' 1 1

tf->

II

CD

[

!

CD

•

•

LT~>

i

CD

: 0 in

c o

+

CL.

-C o

IO

ITJ

+ II

i

C l

ca

+

cd

i K~5

•

•

U-3

i

CD

i

CD

+

1 l

CD

+ 1

1 N->

1 CD

+

+

C ?

o N"3

K->

+

11 HSBHB

• <

D

P

CD IO -3"

LO

ND

<r

£ o = -a u->

rt,

Vj"

f O

O J

en C c

-a -o

c

o oo

Cn Cn C

+

;o m C

LO

to

*b X o

*H—

ä

CD

CD

-*

<r

A

LO

+

cn <J" cr>

O J

cn

-*

«o

>3-

•3-

Csl

O J

OJ

<*• CNj

C • a

~*~.

<:

—— c» en

1»

5) o

cn

OJ

JC

-o

Q. C :a - c > <C

o

OJ

*^-

M —

ic

O

z=>

CO

=>

c E

c

426 «o fe en

-»•

<•§

a <r> r~

-^en

CD

• *

CO

CO

<r

ro

CD CO

CD CO

CD

CD CO

CD

—-

—

oo

oo <3

«-

E

a

-O

CO

°1

K->

'

|

~

s1 PO

|

+

u

+

«=» 1

to |

«» 1

1 CD

ro

+

=> 1

c= 1

<=> 1

1 1

ro

4-

|

1 C" C C

<t o= 11

-o c .2

i

CD 1 =>

s to |

°1

-fc CL

_c

o 1 »o :0

1 1

1 O 1 to 1

c.

+

-II

<= 1

CD

ro

2 i

+« •

ro | 2

+

-•••••••••.--.••.^«

ro CD

ji

jr.

ro

ro | 4-

1 CD

+

l

t o

1 CD

4-

CD

4-

4-

CO

+ ."•!'!•

+ <= 1roi

<=

CD t o

t o

+

+

i i-K i:;:; :•:•;•:; ; - ; - ; n

ni iirr" ii i

<: F £ 5

2 o "o

i/D

CD

CD

CD

•"*

• *

ro to

-T

-r

t n

CVJ

Cn

'c

3 CD

-o

oo

D>

cn C"

C

+

cn

c

• a

CO

Z*

•UD

r-

in

CD'

\

-*O •f!" +

CD LO

m <r

^f

CD LT>

-4-

-J"

ro

"* r~

C J

O J

Cr>

to

£ CVl

Ä

fS

r* CVJ

O J

co C :0

o

en

'•*Z

<C

en

ti t_

o Cn

a ^c

H CD

=a

.2 o o

^fc"

m

ZD

OJ Q

-a c

-}£

o.

° 5

>

•<

Ål

• •

427 E

e = 1 KO 1

+

+

±

a

t'-1-1--.

=

(IW-!'•"••••'"II

»•

r ,,„.,..M,.,,.,.,,. | ,

S|

° 1

+

+

+

i„, ,

o

I

u

•

4-

•

ir> f f M ^ S l

sED +

i£2 I

+ II

II

+ si-

rs "5. —

"fr

][

-S

428 00

fe

+ c"

<*-£

CD UD

CD OO t o

CD OO

• * •

OO

ir-a

-3"

ro

-4-

<J-

vd-

>j-

-*•

xr

-* ^-

-=|-

r-

cQ

E ° E o -o I /=> O

....

<o

o n c

—

+

::,„:::,::,:, i i

OJ

c o

1 CD

ip

1 I

LD OJ

—

+

+

| 1

| 1

+ UD

OJ

+

UD

OJ

to

LD

•o

I 1

UD O J

O J

O J

UD

oj

+

+

"tQa. UD O J

L O

OJ

+

-C

o 1

ca

UD O J

UD O J

UD

OJ

+

+

•

CD

^5 ca

+

LO CD

UD

UD O J

CO

+

°

O J

+

+

;i,::v''":r; , :n

»™™ •

+ t=

LO O J

B ; I I S : , I I

< F 2 E o

C D

UD i<o

I S

-T

*r—

LO

>o

ro

<r

5 -o

O J

u->

CP

c 'c 3J

-o c

CD

;s.

c

+ C OJ UD

O J

OJ KX3

Jo" H •S"

+ C7> C

UD KO

m

~3"

<r -<1-

r2OJ

;* r-~

LO KD

<—!

•d-

to * * •

rO— J

^r-

Cvl

£•

r~ C J

CT>

./> ^^ < C :0

2 r£ =n o-

C O C" V O

*r

o Cf» >Q

*fer

i .

M— CD

o = 5

o

.2

BL. LO

C

=>

-JC

"5. c

-1 £ > <

*«•

429 CO

c3

C=>

CO

-*£

o

V * -

LO

-•r

N->

-«f

<h

•d-

CO

a

c

r>

-a

F

°

^;

•vt-

£»

-•3-

-3-

CD

CO

C-O

i 1

] l

evj

+ a cr>

C O

> 5> o

CO

i i

+

—

-fc CVj <u

CJ

CD

,

LT3

I

1 CD Cvl

+

CD

i n

mmmmi

u->

Cvl

c-J

1 1

1 1

C3

4-

Cvl

+

1 Il

s

[""•^t'l

—

CO Cvl

1 CD Cvl

•+•

cvl 1

.

1 1

r

cvl

1 CO Cvl

|

<VJ

1 II

!

+

" V

1 CO

4-

CO

1 1

CO Cvl

•+• C_____J|

LT>

C3

Co

4-

:a OJ

co cvl

4-

,

+

CD

1 CO CO

+

II

CO

cvl

+•

mamm»

+ ~

< F 2 E o § -o •J-t

I D

CO

CO

CD

<r

<*

«-)

fit cvl

CT> C c

CO OO

en en C "c. :0

II

+

C

:• 1P>

Cvl CO

•

Cvl CO

*

O CO

c. o H—

m>

to

co

<r en c

•o

vt

CO

h->

ai

<r

^" !*

-vl-

r».

CVI

en -+r c

i-i Cvl

to

~4" rC vil

£• r-j

•c

-+~i'

< a :C3

.—

o en

-3C

ill

Q_

5= v:

O = 3

VO

=3

>

<C

] •

+ £* -i-

+

ca A

c c .3 O

r—, *J

V

"S S mx° -5 * 2.

-a c

g X

•Si

•^ 2 to ös

X

to

o O

« "O

KA ' *

« g

»^

o o o to o

•^ 2 O

5 = 5

<—i

£CC OJ "03

b

r-<

cn

å s g»

^

-3 HP-3 •&3.H8

.2 o

ea C> TJ 1-1 0 X 0 Ti 0

e—

T3 CO

TH

g X

O 0

OJ - ^

C -— (B • »

»o

^

g c3

s

o

I H • 03 OJ

o

to •*# C os :o3 CM

:o3 CM

i5 * ^ -o 00

g N

OE.H

•+-> 03

'g 2 O O

us C O C »03

w c o v;

CsC 03, tJJ g 6X •-! 03

o>5o co O co

"^

C ,S 03 " J2 ö

>

03 :o3

c2 ^

2 ^ p» co ort " o :0 X 5 g =3 >

tn 03 (B OS 03 ÖC Q , toD 03 (B 2 TJ 0rt3 TJ u °a t i l ) ' 0 60 ^ 43

te'°.BS

C «3 o

=« S fe o

03 T J

CO

—^ c* C3

o

•^ u 5

2 BOR!

as •t-?

:OTJ«3

C C~i

o

£ g c M 'c

> C « TJ ^ X) as OTH g

^a rt F

A 3

<

sa 0

ftft

a,

a a. a >

o

> i

>

i—

03 O

<

n

03 Ä

03 QO

^-1 CO

W o

ocs V>

« rf «"

a & 8 II SÖ

M l

:03 . g <

S O t t °

'i a o

: 0 03 SOTJ +-> to -<tf

>

o g co •5 ° x

ea

T3 O <B O g CO

g "Ö • - , "O « II t/s

C

s,g

g 03 " to

^ ÖO > s 03 '^ ' Ö •

.S

TH

*y X CO CN X

a co C <M o o to

rH

O

ttJD O T3

ea

g Ti

CS 72 C/j

^a

O

•g o

CO

§ Ai

°

to

00 X TH

Ig l

c

H

CO

<^

Ös

C 00 tO T3

Q* o

-<

§ OC43 O0 & «

<*

2 M'X3 o

a ' o o 6£ . O

.BP-3 a r -

O

o g ti co S 53 3• b 3 ••* +•> oc 3

co ,• ?s LT e o ^ +-1 cs ä + J „ „ oc

c

opop

£^

2P

<=>

S3 «§ "° '° M h M .&

OC OCCO

£. &

o

> "a £ d .S - « u M

-- II > £ o x ,S « X

^ o r5 * i 3 & o AJ ^ O .a oc S _ a a « -2 Ä : ?

v

33 E

O

(_

Jrl

>

>

S

u

r*

I'g O

ta

QH<N

II

r<

II

&

flj

+•>

03 JH

o oc^

oc oc C

•—i CO

a, co >

.5 o : 0 »H •ä Ci — « hrt •£>

S

CJOTH

T-I

KUNGL. BIBL.

I

1353 STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1959 Systematisk förteckning (Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård Fångvårdsanstalters optimala storlek. [6] Fångvårdsstyrelsen. [15] Domarbanan. [17] Fångens arbetsersättning. [18] Det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation [20] Stateförfattning. Allmän statsförvaltning Kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kung], Maj:t i statsrådet och regeringsrätten. f4J Lokala skyddstjänstemän samt arbetarskyddsstyrelsens organisation. [9] Författningsutredningen: IV. Opinionsbildningen vid folkomröstningen 1957. [101 Riksdagens budgetarbete. [16] Sveriges meteorologiska och hydrologiska instituts arbetsuppgifter och organisation [21 ] Den statliga centrala rationaliiserings och revisionsverksamhetens organisation. [22]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering. [1]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk

Industri

Handel och sjöfart

Kommunalförvaltning Kommunikationsvägen

Statens och kommunernas finansväsen Familjebeskottningen. [13] Statsbidragen till städernas vägar och gator m. m. [19]

Politi

Nationalekonomi och socialpolitik Preliminär nationalbudget för år 1959. [3] Tilläggspensioneringens administration. [12] Reviderad nationalbudget för år 1959. [14]

Hälso- och sjukvård Läkemedelsförsörjningens organisation. [5]

Bank-, kredit- och penningväsen Statligt kreditstöd till hantverk och småindustri m. n [7]

Försäkringsväsen

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt Filmstöd och biografnöjesskatt. [2] Utbildning av lärare i yrkesämnen för industri och hanl verk samt handel. [8]

Försvarsväsen Förutsättningarna för civil varvsdrift vid Karlskrom örlogsvarv, [ t i ] Arméns befäl. (23)

Allmänt näringsväsen Utrikes ärenden. Internationell rätt

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1959