SOU

Förmåner i frivilligt instruktörsarbete inom krigsmakten betänkande

Beteckning: SOU 1962:56
Typ: SOU

Hänvisat till av

Förarbeten

Prop. 1963:80: angående vissa anslag för budgetåret 1963/64 till hemvärnet och vissa frivilliga försvarsorganisationer m. m., avsnitt 2

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1962:56 Försvarsdepartementet

FÖRMÅNER I FRIVILLIGT INSTRUKTÖRSARBETE INOM KRIGSMAKTEN BETÄNKANDE AVGIVET AV FÖRSVARETS LÄRARUTREDNING

Stockholm

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962 Kronologisk förteckning

1. S k o g s t i l l g å n g a r n a 1 J ä m t l a n d s län. I d u n . 100 s. + 1 u t v i k s k a r t a . S. 8. Y r k e s u t b i l d n i n g e n p å t r ä d g å r d s o m r å d e t . S t a t e n s R e p r o d u k t i o n s a n s t a l t . 71 s. J o . 3. T o t a l f ö r s v a r e t s p e r s o n a l f r å g o r . B e c k m a n . 305 s. F ö . 4. A r b e t s u p p g i f t e r och u t b i l d n i n g för viss s j u k v å r d s p e r s o n a l . B e c k m a n . 165 s. I. 5. Vidgad v u x e n u t b i l d n i n g p å gymnasiestadiet. K l h l s t r ö m . 116 s. E. 6. S t a t s b i d r a g till e n s k i l d v ä g h å l l n i n g , m . m . I d u n . 92 S. K. 7. K o m m u n a l b e r e d s k a p . I d u n . 198 s. I. 8. F i n a n s p l a n för b u d g e t å r e t 1962/63 s a m t P r e l i m i n ä r n a t i o n a l b u d g e t för å r 1962. M a r c u s . X X I I I + 61 s. F i . 9. S t ä d e r n a s särskilda r ä t t i g h e t e r och s k y l d i g h e t e r i f ö r h å l l a n d e till s t a t e n . K i h l s t r ö m . 259 s. F i . 10. S v e n s k e k o n o m i 1960—1965. I d u n . 220 s. Fi. 11. S v e n s k e k o n o m i 1960—1965. Bilagor 1—5. I d u n . 296 s. F i . 12. A s p e k t e r på u t v e c k l i n g s b i s t å n d e t . I d u n . 268 8. U. 13. S k ä r p t a r e g l e r för r u s d r y c k s i n k ö p . I d u n . 125 s. Fi. 14. A t o m a n s v a r i g h e t II. I d u n . 205 s. J u . 15. D e n a l l m ä n n a n ä r i n g s l a g s t i f t n i n g e n . I d u n . 213 s. H. 16. K o r r e s p o n d e n s u n d e r v i s n i n g e n i n o m s k o l v ä s e n det. T r y c k e r i b o l a g e t V ä r m l a n d s F o l k b l a d , K a r l stad. 141 S. E. 17. A r b e t s t i d s f ö r k o r t n i n g e n s o m f a t t n i n g och u t l ä g g n i n g . I d u n . 141 s. S. 18. A u t o m a t i s k d a t a b e h a n d l i n g i n o m f o l k b o k f ö r i n g s och u p p b ö r d s v ä s e n d e t . Del I I . I d u n . 87 s. Fi. 1». U t l a n d s s v e n s k a r s d e l t a g a n d e i a l l m ä n n a val. I d u n . 50 s. J u . 20. N e d r e justitierevisionens arbetsorganisation. I d u n . 84 s. J u . 21. K o m m u n a l t stöd å t s t u d e r a n d e f r å n u t v e c k l i n g s l ä n d e r n a . K i h l s t r ö m . 35 s. I. 22. S a m h ä l l s f a r l i g asoclalitet. I d u n . 232 s. I. 23. F ö r s v a r e t s t a n d v å r d . I d u n . 100 s. F ö . 24. E x p r o p r i a t i o n f ö r s a n e r i n g a v h i s t o r i s k t eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Marcus. 45 s. J u . 25. R e v i d e r a d n a t i o n a l b u d g e t för å r 1962. M a r c u s . IV + 52 s. Fi. 26. Avgiftsbelagda t r a f i k a n l ä g g n i n g a r . I d u n . 70 s. K. 27. R a d i o n s j u r i d i s k a a n s v a r . I d u n . 131 s. J u . 28. S k o l v ä s e n d e t s c e n t r a l a l e d n i n g . I d u n . 408 s. E. 29. S ä k e r h e t s i n s p e k t i o n av m o t o r f o r d o n och s l ä p v a g n a r . K i h l s t r ö m . 101 s. K.

30. A r b e t s t i d s r e g l e r i n g för m i l i t ä r p e r s o n a l o c h ci vilmilitär. I d u n . 82 s. F ö . 81. S t a d s h y p o t e k s - o c h bostadskreditinstitutioner n a . N o r s t e d t & S ö n e r . 153 s. Fi. 32. A u t o m a t i s k d a t a b e h a n d l i n g . K i h l s t r ö m . 311 s. Fi 33. V e t e r i n ä r m e d i c i n s k f o r s k n i n g och u n d e r v i s n i n g Del I. S t a t e n s R e p r o d u k t i o n s a n s t a l t . 168 s. J o . 34. F ö r s v a r s m e d i c i n s k f o r s k n i n g i t o t a l f ö r s v a r e t I d u n . 191 s. + 1 u t v i k s b l a d . E. 35. S v e n s k t r a f i k p o l i t i k III. I d u n . 108 s. K. 36. N a t u r e n och s a m h ä l l e t . S t a t e n s R e p r o d u k t i o n s a n s t a l t . 440 s. J o . 37. B y g g n a d s s t y r e l s e n s a r b e t s u p p g i f t e r och p e r s o n a l o r g a n i s a t i o n . I d u n . 115 s. K. 88. U t b i l d n i n g a v s j u k v å r d s a d m i n i s t r a t ö r e r . I d u n 112 s. I. 39. O r t s p r i s i n d e x . I d u n . 132 s. C. 40. B e r e d s k a p s l a g r i n g av olja 1963—1969. I d u n . IS s. H. 41. Mål och m e d e l i stabiliseringspolttiken—Remiss y t t r a n d e n . N o r s t e d t & Söner. 270 s. Fi. 42. A v d r a g för r e p r e s e n t a t i o n s k o s t n a d e r , m . m K i h l s t r ö m . 112 s. Fi. 43. S o c i o n o m u t b i l d n i n g e n . I d u n . 197 s. E. 44. N y s e m e s t e r l a g . K i h l s t r ö m . 254 s. S. 45. J o r d b r u k s t e k n i s k a i n s t i t u t e t och s t a t e n s forsk n i n g s a n s t a l t för l a n t m a n n a b y g g n a d e r . Kihlströrr 174 s. J o . 46. V ä g v ä s e n d e t s d i s t r i k t s o r g a n i s a t i o n . I d u n . 137 i + 1 u t v i k s k a r t a . K. 47. B e s k a t t n i n g av t r a k t a m e n t e n m. m . I d u n . 112 i Fi. 48. R a s r i s k e r n a i G ö t a ä l v d a l e n . K i h l s t r ö m . 160 s. + s. ill. + 10 u t v i k s b l a d . I. 49. B e v a k n i n g , a v s k r i v n i n g och eftergifter a v k r o n a n s f o r d r i n g a r . N o r s t e d t & Söner. 127 s. Fi. 50. U t b i l d n i n g a v a r b e t s t e r a p e u t e r . Haeggström. 19 s. E. 51. L ä r a r e och h a n d l e d a r e för det fria och frivillig m u s i k b i l d n i n g s a r b e t e t . N o r s t e d t & Söner. 280 s. E 52. P o s t v e r k e t s o r g a n i s a t i o n . I d u n . 290 s. K. 53. ö r e s u n d s f ö r b i n d e l s e n . Del I. U t r e d n i n g a r oci förslag. I d u n . 211 s. K. 54. ö r e s u n d s f ö r b i n d e l s e n . Del II. B l t n i n g a r . I d u r 4 s. + 21 u t v i k s b l a d . K. 55. T e n d e n s e r n a p å a k a d e m i k e r n a s a r b e t s m a r k n a f r a m till m i t t e n av 1970-talet. Haeggström. 17 s. E. 56. F ö r m å n e r i frivilligt i n s t r u k t ö r s a r b e t e inor k r i g s m a k t e n . I d u n . 70 s. F ö .

A n m . O m s ä r s k i l d t r y c k o r t ej a n g l v e s , ä r t r y c k o r t e n Stockholm.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1962:56 Försvarsdepartementet

FÖRMÅNER I FRIVILLIGT INSTRUKTÖRSARBETE INOM KRIGSMAKTEN B E T Ä N K A N D E AVGIVET AV FÖRSVARETS LÄRARUTREDNING

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 1962

Innehåll

Skrivelse till departementschefen T Allmän översikt över frivilligverksamheten inom totalförsvaret A. Inledning B. Frivilligkungörelsen

5 . . . .

7 7 8

II Frivilligutbildningen inom krigsmakten A. Frivilligorganisationernas utbildningsverksamhet 1. Bestämmelser angående frivillig tjänstgöring och utbildning . . . 2. Utbildningsorganisationen 3. Anslag för verksamheten 4. Utbildningsverksamheten a) Inledning b) Utbildning av värnpliktigt befäl c) Utbildning av manlig ungdom d) Utbildning av kvinnlig personal e) Övrig utbildning f) Sammanfattning B. Viss annan frivillig utbildningsverksamhet 1. Hemvärnet 2. Sjövärnskåren 3. Praktikantverksamhet G. Lärare och instruktörer i utbildningsverksamheten 1. Frivilligorganisationerna 2. Hemvärnet 3. Sjövärnskåren 4. Praklikanlverksanihelen D. Arvoden och övriga förmåner 1. Frivilligorganisationerna och hemvärnet a) Ordinarie instruktörer vid försvarsområdesstaber b) Övriga instruktörer 2. Sjövärnskåren 3. Sammanfattning av arvodenas differentiering E. Arbetstid

11 11 11 11 13 14 14 15 17 19 20 20 20 20 22 23 23 23 25 26 2G 26 26 26 28 31 33 33

I I I Utbildningen inom civilförsvaret A. Inledning B. Utbildningsverksamheten C. Lärare och instruktörer D. Ersättningsbestämmelser 1. Central utbildning 2. Lokal utbildning 3. Lokala övningar

36 36 36 37 38 38 38 39

1 E. Anslag för utbildningsverksamheten IV Vissa synpunkter beträffande den frivilliga utbildningsverksamheten inom krigsmakten

39 V Utredningens överväganden A. Allmänna synpunkter B. Elevklientel och utbildningsnivå C. Krav på lärarkompetens D. Tjänstgöringsförhållanden E. Förhållandena i viss annan utbildningsverksamhet inom totalförsvaret

43 43 44 45 46 48

V I Utredningens förslag A. Utgångspunkter beträffande arbetstid B. Förmåner vid hemortsutbildning 1. Arvode till ordinarie instruktörer 2. Arvode till tillfälliga instruktörer 3. Beseersättning, traktamente och naturaförmåner C. Förmåner under lägerkurser 1. Arvode 2. Beseersättning, traktamente och naturaförmåner D. Ersättningsnormernas tillämpning beträffande ^'iss instruktörspersonal E. Förmåner till biträdande instruktörer F. Vissa särskilda arvoden vid sjövärnskåren m. m

49 50 53 53 54 58 59 59 60 61 63 64

V I I Kostnadsberäkning

65 V I I I Sammanfattning

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

försvarsdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj :ts beslut den 10 mars och den 20 oktober 1961 har Herr Statsrådet tillkallat krigsrådet G. E. Hallin, kanslirådet N. M. af Malmborg, överstelöjtnanten E. Å. Hultin och studierektorn A. E. Andersson för att verkställa utredning rörande vissa lärarbefattningar inom försvaret m. m., varvid åt Hallin uppdragits att vara ordförande. Utredningen har antagit benämningen försvarets lärarutredning. Genom beslut den 13 april 1962 har Herr Statsrådet bifallit en av Hultin gjord anhållan om entledigande från uppdraget såsom ledamot av utredningen; någon ersättare för honom har icke utsetts. Genom beslut sistnämnda dag har Herr Statsrådet jämväl anmodat majoren vid luftvärnet T. K. Knutsson-Hall, kaptenen vid flottan C. J.-G. Jardal och kaptenen vid flygvapnet B. A. Deshayes att vara experter åt försvarets lärarutredning. Enligt de för utredningsarbetet meddelade direktiven bör lärarutredningen bl. a. överse gällande bestämmelser om arvoden vid frivillig utbildning inom försvaret. Med skrivelse den 21 juni 1961 framlade utredningen förslag till vissa ändrade bestämmelser rörande förmåner till instruktörer vid nämnda utbildning. Kungl. Maj :t meddelade beslut i ärendet den 20 oktober 1961. Utredningens av Kungl. Maj :t i allt väsentligt godkända förslag avsåg i huvudsak en vidgning och precisering av bestämmelsernas tillämpningsområde jämte viss jämkning av arvodesbeloppen. Utredningen förklarade sig i dåvarande läge ha avstått från att ta upp vissa sakliga ändringar i de nuvarande bestämmelserna, vilka eljest skulle ha kunnat aktualiseras i sammanhanget. Utredningen underströk slutligen att vad utredningen förordat icke innefattade något ställningstagande från utredningens sida till den allmänna frågan om ersättning till instruktörer vid det frivilliga utbildningsarbetet. Ett bifall till förslaget kunde — anförde utredningen — alltså icke anses föregripa det slutliga utredningsresultatet.

6 Inför lärarutredningen har därefter i olika sammanhang framhållits angelägenheten av att frågan om arvoden och övriga förmåner till instruktörer i det frivilliga utbildningsarbetet inom krigsmakten skyndsamt löses. Utredningen har därför tagit upp frågan till behandling och har därvid — bl. a. med hänsyn till den stundande arbetstidsregleringen för militär och civilmilitär personal — funnit starka skäl tala för att den bringas till en snar lösning. På grund härav har utredningen — som jämlikt sina direktiv äger redovisa sina förslag i etapper — verkställt utredning i ämnet och framlägger härmed ett därpå grundat förslag. I anslutning till utredningsarbetet har utredningen bl. a. haft överläggningar med företrädare för frivilligutbildningen samt företagit studiebesök berörande olika verksamhetsområden inom densamma. Det nu framlagda förslaget avser grunder för en reglering av förmånerna till instruktörer inom frivilligverksamheten men innefattar ej preciserade bestämmelser i ämnet. Frågan om utarbetande av erforderliga föreskrifter torde få upptas framdeles, sedan behandlingen av förslaget avslutats. Förslaget är enhälligt och har biträtts av utredningens militära experter. Under åberopande av det anförda får försvarets lärarutredning vördsamt överlämna sitt betänkande Förmåner i frivilligt instruktörsarbete inom krigsmakten. Stockholm den 3 december 1962 G. Erik Hallin N. af Malmborg

Edv.

Andersson

I. Allmän översikt över frivilligverks amheten inom totalförsvaret

Inledning

Det svenska totalförsvaret bygger på förutsättningen att vissa befattningar i såväl fred som krig skall bestridas av frivilligt tjänstgörande personal. Härvid kommer i fråga dels helt frivillig personal, d. v. s. personal som icke har någon lagstadgad obligatorisk tjänstgöringsskyldighet inom totalförsvaret, och dels tjänstgöringsskyldig personal, vilken på frivillighetens väg utbildar sig för högre krigsbefattningar än som följer av den obligatoriska utbildningen. För utbildningen — både grundutbildning och vidareutbildning — av frivilligpersonalen svarar i väsentlig utsträckning de frivilliga försvarsorganisationerna, vilka för sin verksamhet åtnjuter såväl ekonomisk som personell hjälp från statsmakterna, främst försvarsväsendet. *

lemmarnas förkovran i deras försvarsuppgifter. År 1912 bildades Sveriges landstormsf öreningars centralförbund; en efterföljare till detta förbund är centralförbundet för befälsutbildning, vars grundstadgar fastställdes 1943. Av de frivilliga försvarsorganisationerna har en del rent militär karaktär, såsom centralförbundet för befälsutbildning, och betjänar närmast det militära försvaret. Andra åter, såsom svenska röda korset, avser att fylla uppgifter inom såväl det militära försvaret som civilförsvaret. Sveriges- civilförsvarsförbund är en för civilförsvaret speciell frivillig hjälporganisation. De flesta av de frivilliga försvarsorganisationerna har från början arbetat utan särskilda kostnader för statsverket. Sedermera har statsbidrag till verksamheten lämnats.

Den frivilliga försvarsverksamheten i vårt land är av relativt gammalt ursprung. Den äldsta organisationen på detta område torde vara det frivilliga skytteväsendet, vilket grundar sig på omkring år 1830 bildade skytte- och jaktsällskap; vid mitten av 1800-talet tillkom skarpskytteföreningar. Föreningen svenska röda korset bildades 1864 och centralstyrelsen för Sveriges frivilliga skytteföreningar tillkom 1889. Under 1900-talet h a r bildats ett stort antal sammanslutningar och föreningar, vilka haft till syfte att verka för försvarstankens vidmakthållande och med-

De nuvarande grundläggande bestämmelserna i fråga om den frivilliga försvarsverksamheten kan delvis återföras till en av kommittén för frivilligt försvarsarbete den 18 oktober 1950 avgiven utredning (SOU 1950:38). Kommitténs förslag anmäldes i 1954 års statsverksproposition. Härvid redovisade föredragande departementschefen vissa åtgärder som från Kungl. Maj:ts sida företagits i anslutning till betänkandet. Dessa åtgärder avsåg utfärdande av kungörelsen den 11 december 1953 (nr 737) angående frivillig försvarsverksamhet — i det följande be-

8 nämnd frivilligkungörelsen — samt meddelande av vissa ersättningsbestämmelser. Departementschefen förklarade sig icke avse att därutöver framlägga något på kommittébetänkandet grundat förslag eller eljest vidta ytterligare åtgärder i anledning av betänkandet. Slutligen må i detta sammanhang framhållas att frivillig försvarsverksamhet jämväl bedrivs inom hemvärnet och sjövärnskåren. B.

Frivilligkungörelsen

Den i det föregående omnämnda frivilligkungörelsen inleds med en uppräkning av frivilliga försvarsorganisationer. Med frivillig försvarsorganisation enligt kungörelsen avses: Centralförbundet för befälsutbildning Frivilliga automobilkåren Frivilliga motorcykelkåren Frivilliga radioorganisationen Frivilliga skytteväsendet Föreningen svenska blå stjärnan Föreningen svenska röda korset Riksförbundet Sveriges lottakårer Svenska brukshundklubben Svenska pistolskytteförbundet Svenska sportskytteförbundet Sveriges civilförsvarsförbund Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund

CFB FAK FMCK FRO

SBS SRK SLK SBK

SSF SCF SKBR

Kungl. Maj:it har genom beslut den 28 juni 1962 föreskrivit att Flygvapenföreningarnas riksförbund (FVRF) skall vara underkastat bestämmelserna i frivilligkungörelsen.

I fråga om sådan försvarsverksamhet som avser frivillig befälsutbildning är enligt frivilligkungörelsen jämväl följande organisationer att anse som frivilliga försvarsorganisationer: Kustartilleriets reservofficersförbund Svenska arméns och flygvapnets reservofficersförbund Svenska flottans reservofficersförbund Svenska reservunderofficersförbundet. De sistnämnda förbunden intar, såvitt i detta sammanhang är i fråga, en annan ställning än de i frivilligkungörelsen avsedda övriga organisationerna. Då dessa förbund inte uppbär statsmedel för sin utbildningsverksamhet och inte heller tillgodoser sitt instruktörsbehov på samma sätt som de vanliga frivilligorganisationerna lämnas förbundens verksamhet här å sido. Enligt frivilligkungörelsen gäller såsom villkor för att frivillig försvarsorganisation skall erhålla bidrag av statsmedel eller eljest statligt understöd för sin verksamhet, att organisationen ställer sig till efterrättelse de i kungörelsen meddelade bestämmelserna ävensom de föreskrifter Kungl. Maj:t i övrigt kan finna gott utfärda. Som en allmän målsättning för den av de frivilliga försvarsorganisationerna bedrivna försvarsverksamheten h a r uppställts, att verksamheten skall tjäna det totala försvaret och omfatta upplysning, frivillig utbildning av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga samt rekrytering och utbildning av frivillig personal och därmed sammanhängande åtgärder ävensom ekonomiskt stödjande verksamhet. Grundstadgar för de frivilliga försvarsorganisationerna fastställs av Kungl. Maj :t. Personal som efter frivilligt åtagande krigsplaceras (placeras) vid krigsorganisation inom det totala försvaret in-

9 delas i A-, B- och T-personal. Till Apersonal hänförs för krigsmakten avsedd heltidstjänstgörande, avtalsbunden frivillig personal. Till B-personal hänförs för det totala försvaret utom civila trafikväsendet avsedd deltidstjänstgörande, avtalsbunden frivillig personal. Till T-personal hänförs för civila transportväsendet avsedd hel- eller deltidstjänstgörande, avtalsbunden frivillig personal. Ansvaret och uppgifterna för den frivilliga försvarsverksamheten fördelas mellan myndigheterna och de frivilliga försvarsorganisationerna enligt i kungörelsen meddelade föreskrifter. Beträffande

myndigheternas

åligganden

gäller att det ankommer på dessa att i samråd med de frivilliga försvarsorganisation erna tillhandahålla organisationerna erforderligt underlag för upplysningsverksamheten, lämna organisationerna anvisningar för rekrytering av personal, ansvara för och leda frivillig befälsutbildning och utbildning av A-, B- och T-personal, anordna viss frivillig utbildning under medverkan av vederbörande organisation, ombesörja registrering för utbildning av i frivillig befälsutbildning deltagande personal samt av A- och T-personal, ombesörja avtalsbindning av A- och T-personal, i enlighet med särskilda bestämmelser tillhandahålla organisationerna materiel och förnödenheter samt förläggnings-, övnings- och undervisningslokaler ävensom ställa erforderlig övningstrupp m. m. till förfogande, allt i den mån väsentliga olägenheter härigenom icke uppkommer för den ordinarie statliga verksamheten, samt i övrigt understödja och underlätta frivillig försvarsverksamhet.

Det åligger därjämte myndigheterna att ombesörja registrering för (krigs)placering samt (krigs) placering av Aoch T-personal. Den frivilliga försvarsverksamheten samordnas under Kungl. Maj:t av överbefälhavaren med biträde av chefen för försvarsstaben och i samråd med försvarsgrenscheferna, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen. Försvarsstabschefen åligger särskilt att meddela anvisningar för beräkning av maximistyrkor för A-, B- och T-personal samt ange de personalkategorier från vilka sådan personal icke utan synnerliga skäl bör rekryteras, verka för så långt möjligt likartade bestämmelser rörande antagning, utbildning och förordnande av samt skyldigheter och förmåner för i frivillig försvarsverksamhet deltagande personal samt verka för en ändamålsenlig fördelning av de frivilliga försvarsorganisationernas uppgifter. Försvarsgrenschef (motsvarande civila myndighet) är ansvarig för den frivilliga försvarsverksamheten inom försvarsgrenen (motsvarande civila verksamhetsområde). Härvid gäller såsom särskilda åligganden att lämna frivillig försvarsariganisatian uppgift på behovet inom försvarsgrenen (motsvarande civila verksamhetsområde) av frivilligt rekryterad och utbildad personal, lämna frivillig försvarsorganisation uppgift på det årliga utbildningsbehovet för beräkning av erforderliga statsanslag samt utfärda bestämmelser för utbildningen av frivilligt rekryterad personal inom försvarsgrenen (motsvarande civila verksamhetsområde).

10 Den regionala ledningen av den frivilliga försvarsverksamheten utövas inom av vederbörande berört verksamhetsområde av militärbefälhavare och under denne av försvarsområdesbefälhavare, marinkommandochef och under denne av kustartilleriförsvarschef (försvarsområdesbefälhavare) , eskaderchef och under denne av flottiljchef (försvarsområdesbefälhavare efter samråd med militärbefälhavare), samt länsstyrelse. Det åligger militärbefälhavare att inom militärområdet i samråd med berörda myndigheter samordna den frivilliga försvarsverksamheten för det totala försvaret. Motsvarande skyldighet tillkommer försvarsområdesbefälhavare inom försvarsområde. De frivilliga försvarsorganisationernas uppgifter enligt frivilligkungörelsen är att i samråd med vederbörande myndigheter ansvara för och leda upplysningsverksamheten, ansvara för och leda rekryteringsverksamheten, medverka vid av myndighet anordnad utbildning i den mån så lämpligen kan ske,

anordna frivillig utbildning samt ombesörja registrering för utbildning av B-personal ävensom antagning, avtalsbindning, registrering för placering och placering av B-personal. De frivilliga försvarsorganisationerna skall vidare ansvara för och leda den ekonomiskt understödjande verksamheten, uppgöra förslag till anslagsäskanden och omhänderha de statliga medel som ställs till förfogande samt bestämma över sina föreningsmässiga angelägenheter under hänsyn till att verksamheten bedrivs på effektivaste sätt och med minsta möjliga administrations- och förvaltningskostnader för statsverket. I fråga om samordning av verksamheten gäller enligt frivilligkungörelsen, att i de frivilliga försvarsorganisationernas ledningsorgan skall ingå representanter för vederbörande myndigheter enligt vad därom föreskrives i organisationernas grundstadgar. För samordning av de frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet må finnas ett samarbetsorgan. I anslutning till sistnämnda föreskrift h a r bildats en frivilligorganisationernas samarbetskommitté.

I I . Frivilligutbildningen inom krigsmakten

A. Frivilligorganisationernas ningsverksamhet

utbild-

1. Bestämmelser angående frivillig tjänstgöring och utbildning

Kungl. Maj:t har den 3 juni 1960 meddelat bestämmelser om viss frivillig tjänstgöring och utbildning vid försvaret (TLA nr 63, TSA nr 56, Ekof C nr 46; ändr. den 16 juni 1961, TLA nr 47, TSA nr 46, Ekof C nr 55). Dessa bestämmelser reglerar möjligheterna att till frivillig tjänstgöring inkalla personal tillhörande bl. a. de frivilliga försvarsorganisationerna. Vidare innefattar bestämmelserna föreskrifter — främst av ekonomisk natur —• beträffande deltagande i den utbildningsverksamhet som ankommer på dessa organisationer. Inkallelse för frivillig tjänstgöring kan enligt bestämmelserna ske i syfte antingen att tillgodose föreliggande behov av befäl eller att bereda personal utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning. Efter frivilligt åtagande kan sålunda bl. a. medlemmar av frivilligorganisation tas i anspråk av militär myndighet för tjänstgöring i samband med övningar m. m. Kostnaderna för sådan tjänstgöring — vilken alltså initieras av myndighet -— bestrids helt från vederbörande försvarsgrens anslag. Deltagandet i de frivilliga försvarsorganisationernas utbildningsverksamhet är däremot — i motsats till den förut berörda frivilliga inkallelsen — en sak som helt grundar sig på överenskommelse mellan organisationen och

dess medlemmar. Verksamheten avser dels utbildning som krävs för att erhålla eller bibehålla kompetens för krigsplacering vid krigsmakten eller utgör tjänstegrensutbildning för krigsmaktens räkning och dels annan utbildning för krigsmaktens räkning. Utbildningen ordnas i form av sammanhängande lägerkurser eller fortlöpande lektions (övnings) verksamhet på sätt av det följande närmare framgår. 2. Utbildningsorganisationen

Såsom i det föregående omnämnts samordnas den frivilliga försvarsverksamheten i vissa hänseenden genom försvarsstabschefen, medan ansvaret för verksamheten inom vederbörande försvarsgren åvilar försvarsgrenschefen. Inom försvarsgrensstaberna sker hithörande ärendens handläggning på följande sätt. Inom arméstaben handläggs frågorna om behovet av frivillig personal i stabens organisationsavdelning, där den för staben avsedda personalassistenttjänsten är placerad, medan utbildningsfrågorna ankommer på en särskild frivilligdetalj inom stabens utbildningsavdelning. Detaljen består av en regementsofficer på aktiv stat samt en assistent för frivilligfrågor. I marinstaben handläggs frivilligärendena vid en särskild detalj inom organisationsavdelningen, där stabens personalassistenttjänst är placerad. Utbildningsfrågor ankommer på marinstabens utbildningsavdelning. Ärenden rörande

12 frivilligutbildningen inom kustartilleriett handläggs inom kustartilleriinspektionens utbildningsavdelning. Inom flygstaben finns försöksvis inrättad en särskild frivilliginspektioni under ledning av en regementsofficerr med biträde av en personalassistentt (för lottaärenden) och en kapten påk aktiv stat (för övriga frivilligärenden). Beträffande den regionala handläggningen må nämnas följande. Vid armén handläggs utbildningsfrågorna inom militärbefälsstabernas sektion III resp. försvarsområdesstabernas utbildningsavdelning. Inom försvarsområdesstaberna 1 utgör planlägg-;ningsarbete för frivilligutbildningeni samt instruktörsverksamhet inom frivilligorganisationerna huvudsyssla förr utbildningsavdelningarnas instruktörspersonal, vilken normalt utgörs av eni officer, en underofficer och ett underbefäl. Sammanlagt ingår i organisatio->nen ca 30 officerare, 25 underofficeraree och 35 underbefäl. Beträffande stabernas befattning med hemvärnet hänvisass till ett följande avsnitt. Vid marinen utövar — såsom tidigare nämnts — marinkommandocheferr resp. kustartilleriförsvarschefer ledning-;en av den regionala frivilligutbildning-[en. Vid marinkommandostaberna handläggs frivilligärenden inom centralavBeträffande VII militärområdet militärbefäls taben.

Chefen för armén (frivilligdetalj en)

delningen (sektion I I I ) . Vid kustartilleriförsvarsstaber som tillika är försvarsområdesstaber handläggs frivilligärenden i samma ordning som vid övriga försvarsområdesstaber; vid andra kustartilleriförsvarsstaber ankommer dessa ärenden på stabernas utbildningsavdelningar. Beträffande ärenden rörande sjövärnskåren hänvisas till ett följande avsnitt. Vid flygvapnet utövas — såsom tidigare nämnts — den regionala ledningen av frivilligverksamheten av eskaderresp. flottilj chefer. Vid eskaderstaberna handläggs frivilligfrågorna inom sektion I. Vid sektorflottilj finns placerade luftbevakningsofficerare (arvodister, f. n. 8) och/eller luftbevakningsinstruktörer (underofficerare på aktiv stat, f. n. 7), i vilkas arbetsuppgifter bl. a. ingår frivilligutbildning. Med avseende på frivilligförbundens organisation må här endast nämnas att denna i regel innefattar dels en överstyrelse (motsv.) och dels olika under denna lydande förbund (motsv.) och/ eller föreningar. Samverkan i fråga om utbildningsverksamhet m. m. mellan militära staber och olika frivilligorganisationer sker i princip på sätt framgår av nedanstående tablå. Denna avser närmast armén men är — med vissa avvikelser — tillämplig jämväl beträffande övriga försvarsgrenar. Beträffande

frivilligorganisationernas

överstyrelser (motsv.) CFB

SBS

SRK

SLK

SKBR

Militärbefälsstabernas sektion III Försvarsområdesstabernas utbildningsavdelningar

Förbundsstyrelser (motsv.) Bef.-utb.förbund

SBS

SRK

SLK

SKBR

m. fl.

13 medlemsantal må nämnas att detta enligt tillgängliga uppgifter torde totalt innefatta ca 1 miljon personer. Härav kan till frivilliga skytteväsendet samt SRK hänföras sammanlagt ca 800 000 personer. På CFB kommer ca 42 000, på SBS ca 8 100, på SLK ca 92 000 och på SKBR ca 9 400 medlemmar. 3. Anslag för verksamheten I det föregående har omnämnts att frivillig försvarsorganisation, som ställer sig till efterrättelse bestämmelserna i frivilligkungörelsen, kan erhålla bidrag av statsmedel eller annat statligt understöd för sin verksamhet. De statsmedel, som anvisas de frivilligorganisationer som väsentligen arbetar för det militära försvaret, utgörs huvudsakligen av medel under IV huvudtiteln. I riksstaten för budgetåret 1962/63 finns under denna huvudtitel — under rubriken D. Vissa för försvaret gemensamma ändamål, Bidrag och understöd — upptagna anslag för frivilligorganisationerna enligt följande: Anslag

Belopp

Frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m *3 080 000 Lottaorganisationen 1 005 000 Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig 140 000 Frivilliga djursjukvården i k r i g . . 15 000 Frivilliga skytteväsendet 1 860 000 Summa kronor 6 100 000 1

Härav avses för FMCK 80 000, för FRO 25 000, för SBK 5 000 och för SKBR 180 000 kr. Samtliga anslag är reservationsanslag. För medlens användning utfärdas årligen detaljerade dispositionsbestämmelser i regleringsbrev för IV huvudtiteln. Härav framgår att statsmedlen i huvudsak är avsedda att bidra till täckandet av de kostnader organisationerna har för utbildning för det militära försvarets räkning. Med statsbidrag får

sålunda, såvitt nu är i fråga, bestridas kostnader för administration, förnödenheter och materiel, lokaler och inkvartering, förplägnad, utrustning m. m. ävensom de egentliga utbildningskostnaderna, vari ingår bl. a. ersättningar till den frivilliga instruktörspersonalen. Beträffande förnödenheter och materiel gäller, att kronan må tillhandahålla sådana på vissa villkor och under vissa förutsättningar men att samtliga härav uppkommande kostnader helt skall ersättas av organisationerna. Bestämmelserna om statsbidragens användning har hittills tolkats så, att statsbidrag endast får användas för kostnader för utbildning av A-personal. På sätt framgår av försvarets civilförvaltnings anslagsäskanden, såvitt avser frivilligorganisationerna för budgetåret 1963/64, har emellertid civilförvaltningen efter framställning av överbefälhavaren förutsatt att statsmedel i viss utsträckning också skall få disponeras vid utbildning av B-personal. Utöver de medel som i enlighet med vad ovan sagts finns anvisade under IV huvudtiteln bestrids jämväl vissa andra kostnader för frivilligverksamheten av försvarsmedel. Så är fallet med lönekostnaderna för den personal i olika staber som helt eller delvis är avsedd för verksamheten. Dessa kostnader ingår i försvarsgrenarnas allmänna avlöningsanslag. Samma är förhållandet med kostnaderna för de arvoden som enligt gällande avlöningsbestämmelser utgår till vissa instruktörer vid försvarsområdesstaberna (jfr härom redogörelsen i det följande under avsnittet Viss annan frivilligutbildning). Till vissa av de här ifrågavarande frivilligorganisationerna utgår också statsmedel från XI huvudtiteln. Under rubriken E. Civilförsvaret m. m. finns i riksstaten för nämnda huvudtitel ett

14 särskilt anslag, Bidrag till vissa frivilliga organisationer. Detta anslag, som är obetecknat, är för innevarande budgetår upptaget med 1 210 000 kr. Från anslaget har enligt uppgift anvisats 385 000 kr. till av SRK anordnad frivillig utbildningsverksamhet. Dessutom utgår bidrag med 15 000 kr. till SKBR för utbildning av bilförare och med 5 000 kr. till SLK för utbildning av förplägnadslottor åt civilförsvaret. Beträffande anslagets disposition i övrigt hänvisas till vad i det följande anförs under avsnittet Utbildningen inom civilförsvaret. 4. Utbildningsverksamheten

Inledning

Den frivilliga utbildningsverksamheten inom krigsmakten berör direkt eller indirekt huvuddelen av de i frivilligkungörelsen upptagna frivilliga försvarsorganisationerna. Utbildningen avser personal ur (till) krigsmaktens samtliga vapenslag och inom dessa kategorierna från menig till kapten. Utbildningsverksamheten omfattar i stort a) utbildning av värnpliktigt befäl m. fl., b) utbildning av manlig ungdom, c) utbildning av kvinnlig A- och Bpersonal (där A-personalen från utbildningssynpunkt är den viktigaste), samt d) övrig utbildning (främst manlig B-personal). Gemensamt för utbildningen av de olika kategorierna är att den planläggs såsom lokala kurser i form av fritidsutbildning, s. k. hemortsutbildning, eller centrala kurser, s. k. lägerknrser. Största omfattningen har hemortsutbildningen. Denna anordnas i form av kvällskurser, heldagskurser och veckoslutskurser. Lägerkurserna har som regel en längd av en eller flera veckor.

Verksamheten är i huvudsak förlagd till deltagarnas fritid. För att eleverna skall erhålla erforderlig tillämpning under fältmässiga förhållanden förekommer inom hemortsutbildningens ram dessutom större samövningar mellan värnpliktigt befäl, A-personal m. fl. Detaljplanläggningen för kursverksamheten ombesörjs i regel av den instans som har ålagts att svara för viss utbildning. Vid hemortsutbildningen tillhandahåller den militära myndigheten som regel lokaler, undervisningsmateriel, fordon, signalförbindelser m. m. samt anskaffar eller biträder vid anskaffningen av lärare. Såsom framgår av det föregående betalar frivilligorganisationerna av statsmedel lärares arvoden och traktamenten samt i vissa fall lokalhyra, materiel och resor. Vid den centrala utbildningen (lägerkurserna) tillhandahåller också den militära myndigheten i vissa fall förläggning och förplägnad för elever, undervisningslokaler och materiel, signalförbindelser, fordon m. m. I andra fall utnyttjas av frivilligorganisationerna ägda lokaler. Som regel tillhandahåller militär myndighet erforderliga instruktörer. Frivilligorganisationerna betalar även här av statsmedel lärares traktamenten respektive arvoden samt materielkostnader men däremot i princip icke lönekostnader för instruktörer. Lärare rekryteras om möjligt ur kursanordnande försvarsområde och/eller förband. Om på grund av personalbrist aktivt befäl icke kan ställas till förfogande som lärare, tillfrågas och beordras efter frivilligt åtagande reservbefäl eller värnpliktigt befäl, godkända som instruktörer. Antalet deltagare i utbildningen h a r i stort sett varit oförändrat under se-

15 nare år. Nedan lämnas detaljuppgifter beträffande arbetsåren 1959/60 och 1960/61 (avrundade tal). För arbetsåret 1961/62 föreligger f. n. endast preliminära siffror, vilka emellertid inte tyder på någon minskning i deltagarantalet utan snarare tvärtom.

Organisation

CFB

SBS SRK SLK SKBR

Kategori

Antal deltagare arbetsåret 1959/60

1960/61

Vpl befäl Meniga Hemvärnsmän 1

6 200 900

6 300 900

1 700

1 600

Summa Manlig ungdom A-personal

8 800

3 200 170 270 4 100 1 310

3 300 120 260 5 100 1 550

1 Utöver ordinarie hemvärnets regi

hemvärnsutbildning i

Uppgifterna för SBS, SRK, SLK och SKBR avser endast personal för vilken statsbidrag utgått för utbildning. Härtill kommer ungdomsutbildning, t. ex. ca 4 500 inom SRK (jfr nedan sid. 18). b) Utbildning au värnpliktigt befäl Antalet aktivt befäl inom huvuddelen av krigsorganisationens förband är litet. Flertalet befälsbefattningar måste därför bestridas av värnpliktigt befäl. Den frivilliga befälsutbildningcn är härvid ett betydelsefullt komplement till den utbildning som kan meddelas inom ramen för värnpliktslagen. Den frivilliga befälsutbildningen omfattar dels allmän befälsutbildning och specialutbildning, exempelvis för reservbefäl, och dels befordrings- och repetitionskurser. Utbildningen organiseras i princip på samma sätt som övrig frivilligutbildning, d. v. s. såsom hemortsutbildning på kvällar och under veckoslut samt såsom centrala lägerkurser. Den allmänna befälsutbildningen av-

ser att bibringa befäl ur skilda truppslag vidgad infanteristisk grundutbildning mot bakgrunden av de ökade krav som det moderna ytkriget ställer på befälets truppföringsförmåga. Utbildningen genomförs till stora delar såsom krigsspel, muntliga stridsövningar och kaderövningar och omfattar bl. a. taktisk skolning och orderteknik, ledande av tung eld (som eldobservatör) samt mobiliseringstjänst och trupputbildning, med huvudvikten lagd vid åtgärder för att snabbt öka truppens stridsduglighet. En kurs i allmän befälsutbildning omfattar ca 72 timmar och kan få tillgodoräknas såsom del av befordringsoch repetitionskurs (jfr det följande). Specialutbildningen syftar till att bibringa frivilligpersonal av olika kategorier de särskilda kunskaper i skilda avseenden som betingas av vederbörandes placering i krigsorganisationen. Denna utbildning är självfallet högst varierande till art, omfång, frekvens m. m. och meddelas bl. a. vid s. k. kompletteringskurser. Repetitionsoch befordringsutbildningen utgör ett komplement till den obligatoriska tjänstgöring som åvilar värnpliktiga och reservpersonal. I fråga om det värnpliktiga befälet gäller enligt nuvarande ordning, att den obligatoriska utbildningen leder fram till förordnande i viss befälsgrad. Förordnandet kan meddelas antingen för viss tid eller tills vidare, dock icke längre än till värnpliktstidens utgång. Normalt är att en förordnandeperiod omfattar antingen tiden mellan två repetitionsövningar eller en fyraårsperiod. Vid utgången av en förordnandeperiod sker förnyat förordnande. Förutsättningen för att det nya förordnandet skall avse tidigare innehavd grad är att vederbörande under den förflutna förordnandeperioden fullgjort väl vitsordad obligatorisk tjänstgöring, i den

16 mån sådan ålegat honom, eller förklarats godkänd i repetitionskurs anordnad av frivilligorganisation. Föreligger icke denna förutsättning förordnas vederbörande i tjänstegraden närmast under den tidigare innehavda graden. Repetitionsutbildningen är alltså inordnad i det militära utbildningsprogrammet och anknuten till det gällande förordnandesystemet. Enligt 1960 års riksdagsbeslut beträffande arméns befälsordning har införts särskilda s. k. befälsövningar om 15 dagar, avsedda i huvudsak för officers- och underofficersuttagna värnpliktiga. Sådana övningar, vilka för första gången ordnats under innevarande år, må av deltagarna tillgodoräknas för bibehållande av innehavande förordnande. På längre sikt torde härigenom behovet av repetitionsutbildning i frivilligorganisationernas regi, såvitt avser nu berörd personal, komma att minska. Intill dess huvuddelen kunnat inkallas till dessa övningar kan förordnande endast bibehållas av värnpliktigt befäl, som fullgör frivillig befälsutbildning. Även framdeles torde emellertid behov föreligga av frivillig repetitionsutbildning. Sålunda har man anledning räkna med att visst befäl icke kommer att åläggas särskilda befälsövningar. Detta befäl och de som på grund av uppskov eller av liknande skäl icke inkallats till befälsövningar kan endast genom repetitionsutbildning bibehålla sitt förordnande. Det nu anförda hänför sig till rådande förhållanden enligt gällande förord-

Kategori

Kurs

Vpl befäl m. fl » » »

Repk Bkå

Vpl off, uoff » ubef

Bk Bk

nandebestämmelser. Dessa är f. n. föremål för översyn av en av överbefälhavaren med stöd av Kungl. Maj :ts medgivande tillsatt utredning. Lärarutredningen har vid kontakter med den s. k. förordnandeutredningen erfarit, att de nya förordnandeföreskrifter som övervägs inom utredningen icke på samma sätt som de nuvarande räknar med frivillig repetitionsutbildning såsom obligatorisk förutsättning för bibehållet förordnande, men att möjlighet till sådan utbildning dock alltjämt förutsattes för den som icke på annat sätt kan bibehålla kompetensen för sitt förordnande. Befordringsutbildningen syftar till att bibringa vederbörande sådana kunskaper och färdigheter att han kan befordras och alltså erhålla förordnande i högre än innehavande grad. Enligt vad lärarutredningen inhämtat torde denna form av utbildning icke i nämnvärd grad komma att påverkas av resultatet av förordnandeutredningens arbete. Omfattningen av de viktigare repetitions- och befordringskurserna framgår av nedanstående sammanställning. Sammanfattningsvis omfattar alltså utbildningen av värnpliktigt befäl a) allmän befälsutbildning, b) repetitionsutbildning (Repk) för att vidmakthålla den befälsförmåga samt de kunskaper och färdigheter som förvärvats under obligatorisk utbildning, c) befordringsutbildning (Bk, Bkå) för att utöka vederbörandes befälsför-

Antal dagar 18 24

(Bko) (Bko)

36 24

Anm. Anm.

För att återvinna förlorad tjänstegrad För att vinna närmast högre tjänstegrad, ev. i samband med omskolning

17 måga, kunskaper och färdigheter samt för att vinna förordnande i högre grad eller återvinna förlorad grad, d) omskolningsutbildning (Repko, Bko) för att möjliggöra omplacering till annan utbildningslinje samt e) specialutbildning för att bibringa vissa särskilda kunskaper som erfordras för vederbörandes militära användning. För att belysa utbildningens omfattning må lämnas följande uppgifter beträffande armén och kustartilleriet. Antalet deltagare, som under arbetsåret 1960/61 fullgjorde minst 6 timmars befälsutbildning, var ca 8 400. Av dessa godkändes i befordringskurs för vinnande av högre grad eller återvinnande av förlorad grad samt i repetitionskurser ca 1 000. Dessutom fullgjorde ca 2 400 deltagare skeden omfattande mer än 72 timmars utbildning. Fördelningen på olika befälskategorier för de sistnämnda var ca 23 % officerare, 35 % underofficerare och 42 % underbefäl. I fråga om utbildningsbehovet för framtiden har från försvarsgrenarnas sida framhållits följande. Den frivilliga befälsutbildningen är ett mycket betydelsefullt komplement till den obligatoriska utbildningen. De värnpliktiga som kompletterar eller utökar sin utbildning på fri villighetens väg bidrar i väsentlig grad till att höja krigsförbandens användbarhet. Beträffande de särskilda befälsövningarna omfattar dessa endast personal i officers- och underofficersbefattningar vid i huvudsak fältförbanden, medan underbefälet — som antalsmässigt utgör den största delen av värnpliktsbefälet — icke berörs av befälsövningarna. Härtill kommer att befälsövningarnas antal icke heller medger att lokaiförsvarsförbanden inkallas annat än i undantagsfall, medan etappförband och 2—205160

personal i personalersättningsreserven icke kommer att kunna inkallas. De särskilda befälsövningarna innebär ökad belastning på utbildningsorganisationen. Detta medför att antalet aktiva instruktörer, som kan ställas till förfogande för krigsförbandens utbildning, i flera fall minskas. Härigenom kommer ansvaret för dessa förbands utbildning och ledning i högre grad än nu att åvila det värnpliktiga befälet och reservbefälet. Samma förhållande gäller därest repetitionsövningarna, liksom skett under senare tid, sprids ut över året. Dessa ökade krav och större uppgifter för det krigsplacerade befälet motiverar än mer behovet av frivillig utbildning som förberedelse. Med avseende på flottan har anförts att ett eventuellt införande av repetitionsövningar även vid detta vapenslag kommer att ytterligare öka behovet av frivillig utbildning. Beträffande flygvapnet har särskilt framhållits det angelägna i att den frivilliga befälsutbildningen får ökad omfattning mot bakgrunden av pågående utbyggnad av bas- och stridsledningsorganisationen. Sammanfattningsvis har försvarsgrensledningarna uttryckt den bestämda uppfattningen att frivilligutbildningen framdeles kommer att vara minst lika oumbärlig som i nuläget.

c) Utbildning

av manlig

ungdom

Utbildningen av manlig ungdom syftar till att bereda lämplig fritidssysselsättning och därigenom bidra till ungdomens karaktärsdaning och utveckling till goda och ansvarskännande medborgare, under för ungdom lämpliga former bibringa sådana militära kunskaper och färdigheter att den kommande värnpliktstjänstgöringen förbereds,

18 väcka, utveckla och tillvarata försvarsintresse och försvarsvilja samt väcka intresse för befälsutbildning. Frivillig ungdomsutbildning bedrivs av följande frivilligorganisationer: Centralförbundet för befälsutbildning (GFB) Frivilliga radioorganisationen (FRO) Frivilliga automobilkåren (FAK) Frivilliga motorcykelkåren (FMCK). Beträffande ungdomsutbildningen inom hemvärnet och sjövärnskåren hänvisas till vad i annat sammanhang i det följande anförs. Utöver ovan angivna utbildning bedrivs ungdomsutbildning — dock icke militär -—• inom svenska röda korset (SRK) och svenska brukshundklubben (SBK). Antalet manliga medlemmar under värnpliktsåldern utgör inom CFB (frivilliga befälsutbildningsrörelsen, FBU) ca 3 600,1 FRO ca 500, FMCK ca 1 400, SRK ca 4 500 och SBK ca 200; inom FAK endast ett fåtal. CFB:s frivilliga militära ungdomsutbildning omfattar a) befälsutbildning av hemvärnsmän i åldern 18—20 år, b) utbildning i luftvärnstjänst, c) utbildning i luftbevakningstjänst, d) viss specialutbildning, t. ex. pjäs- och eldledningstjänst, allmän ingenjörtjänst, signaltjänst, 1

Därav ca 1100 flygpojkar i luftbevakningstj änst

Omfattning

Allmän militärutbildning Specialutbildning Reserv Summa timmar Under året skall ynglingen fylla minst . .

trafik- och motortjänst, båttjänst, mintjänst. Utbildningen genomförs vid olika kurser om vardera 17 dagar (100 timmar) . Kursernas omfattning m. m. framgår av nedan intagna tablå. Efter genomgången godkänd instruktörskurs kan därtill lämpliga ynglingar fullgöra instruktörstjänst, vilken likaledes omfattar sammanlagt 100 timmar. Utbildningen bedrivs i regel dels som hemortsutbildning, dels vid lägerkurser. Antalet deltagare i FBU:s lägerkurser har under 1962 varit ca 2 500. FRO:s verksamhet syftar till att utbilda B-personal samt underlätta kommande värnpliktsutbildning. Förekommande kurser omfattar radiotelegrafi och radiotelefoni. FMCK:s utbildning syftar till att ge medlemmarna teknisk färdighet som motorcykelförare. Utbildningen omfattar motorcykeltjänst (70 %) och fälttjänst (kartläsning och orientering) (30 % ) . Med avseende på det allmänna behovet av ungdomsutbildning har från försvarsgrenarna framhållits, att erfarenheten visar att denna utbildning är rekryteringsfrämjande och därför av stor betydelse. Härtill kommer att exempelvis ungdom utbildad i motorcykeltjänst är till stor nytta för krigsmakten, bl. a. vid mobilisering. Detta gäller särskilt vid försvarsområdena,

Allmän kurs

Specialkurs

Instruktörskurs

65 tim. 25 » 10 »

35 tim. 55 » 10 »

35 tim. 55 »> 10 i

15 år

16 år

17 år

19 där tillgången på personal för mobilisering är ringa. Beträffande flygvapnet bör framhållas att flygpojkar i luftbevakningstjänst ingår i krigsförbanden. d) Utbildning av kvinnlig personal Inom krigsorganisationen erfordras ett stort antal kvinnor — lottor, bilkårister, rödakorspersonal och stjärnsystrar. De tecknar efter genomgången frivillig utbildning i fred avtal om tjänstgöring vid krigsmaktens förband vid mobilisering och krig. De som tecknat avtal om heltidstjänst vid krig eller krigsfara (A-personal) krigsplaceras i vissa befattningar vid staber eller förband. Därigenom ersätts eljest erforderliga värnpliktiga, vilka således kan lösgöras för stridsuppgifter. Behov föreligger emellertid även av kvinnlig personal för uppgifter av mera tillfällig natur, exempelvis förplägnadstjänsten vid mobilisering (B-personal). Såväl A- som B-personal tjänstgör efter frivilligt åtagande bl. a. vid repetitionsövningar i krigsförband. Målet för den kvinnliga A- och Bpersonalens frivilligutbildning är i stort att vid grundläggande utbildning skapa hög personlig färdighet (kunskap) i väsentliga delar inom tjänstegrenen, vid fortsatt utbildning bibringa befälsutbildning och befäst personlig färdighet, vid repetitionsutbildning vidmakthålla krigsdugligheten samt vid instruktörsutbildning utveckla

Organisation SLK, SKBR, och SBS

förmåga att självständigt eller under tillsyn leda utbildningen inom tjänstegrenen. Riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK) utbildar personal i bl. a. följande tjänstegrenar: expeditionstjänst för befattningar såsom expeditionsunderbefäl samt skrivoch expeditionsbiträden, förplägnadstjänst för befattningar såsom t. ex. husmor, köksföreståndare, koktrosschef, kommissarie och kock, fototjänst för befattningar i staber, stridsledningstjänst för befattningar i olika centraler, staber och förband samt signaltjänst för tjänst vid telefonväxlar och fjärrskriftanläggningar. Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR) utbildar befäl för vissa transportförband samt förare av personbilar, lastbilar, bussar och hjultraktorer. Föreningen svenska röda korset (SRK) utbildar bl. a. sjukvårdare, samariter och sjukbärare, avsedda bl. a. för staber och militära sjukvårdsanstalter. Föreningen svenska blå stjärnan (SBS) utbildar stjärnsystrar för vård av hästar och h u n d a r vid depåer och sjukstallar. Vissa skall även kunna tjänstgöra vid de bakteriologiska laboratorier som ingår i krigsmaktens organisation. Utbildningen är såsom framgår av det ovanstående starkt differentierad med hänsyn till de vitt skilda uppgif-

Kategori

Kurs

Antal dagar (tim)

Anm.

A-personal

Lka Lkb Hk Repk Ik

14—19 (96) 14—19 (96) 14 (72) 6 (30) 6—12 (30—72)

U t b . till menig » » ubef » » uoff, off

SRK

Instruktörer

20 t e r n a i krigsorganisationen och den relativt korta utbildningstid som ålagts A-personalen. I stort har kurssystemet den omfattning som framgår av på föregående sida intagen tablå. Utbildningen är i första hand inriktad på A-personal. Vid den grundläggande utbildningen placeras elever i tjänstegren med hänsyn till vederbörandes civila kvalifikationer. Härigenom uppvisas i regel goda kunskaper och färdigheter i för A-personal avsedda befattningar som menig, trots den relativt korta utbildningstiden. Den fortsatta utbildningen avser främst att befästa den personliga färdigheten och är i övrigt inriktad på att bibringa förmågan att som befäl organisera och leda verksamheten vid avdelningarna av kvinnlig personal. Undervisningen meddelas i form av hemortsutbildning, vilken genomförs på kvällar eller under veckoslut, samt vid centrala lägerkurser. Beträffande utbildningsbehovet för den närmaste framtiden har från försvarsgrensstaberna inhämtats, att detta beräknas uppgå till ca 10 000 elever årligen för att vidmakthålla nuvarande personalkadrar och på längre sikt täcka förekommande vakanser. e) Övrig

utbildning

Frivilliga radioorganisationen (FRO) utbildar i olika kurser främst personal i radiosignaltjänst. Kurserna omfattar i regel 14 dagar. Svenska brukshundklubben (SBK) utbildar främst hundförare och instruktörer. Klubben främjar dessutom avel och utbildning av brukshundar. Kursernas längd är vanligen 14—19 dagar. Utbildningen bedrivs dels som hemortsutbildning, dels som lägerkurser. Antalet deltagare uppgick under arbetsåret 1960/61 till omkring 800 och avsåg i huvudsak B-personal.

Sammanfattning

Med stöd av vad i det föregående an förts kan omfånget av utbildningsverksamheten inom frivilligorganisationerna (utom hemvärnet och sjövärnskåren) f. n. sammanfattas på följande sätt: Antal personer ca Utbildning av värnpliktigt befäl m. fl 8 800 Utbildning av manlig ungdom 10 200 Utbildning av kvinnlig personal 7 200 Övrig utbildning 800 Summa

B. Viss annan frivillig verksamhet

27 000

utbildnings-

Utöver den frivilligutbildning som bedrivs enligt bestämmelserna i frivilligkungörelsen av där berörda organisationer finns inom det militära försvaret viss utbildning av närbesläktad karaktär. Härvid åsyftas i första hand verksamheten inom hemvärnet (Hv) och sjövärnskåren (SVK). 1. Hemvärnet

Bestämmelser om hemvärnets organisation och uppgifter m. m. återfinns i hemvärnskungörelsen den 30 juni 1947 (nr 673, omtryckt 1953:509) med senare ändringar. Av kungörelsen framgår att hemvärnet utgör en del av armén och består av militärt organiserade, på frivillighetens väg rekryterade förband, vilkas främsta uppgift är att verka för det omedelbara skyddet av den egna hemorten och arbetsplatsen. Hemvärnet indelas med hänsyn till sina uppgifter i allmänt hemvärn och driftvärn. Ledningen av hemvärnet utövas under chefen för armén av rikshemvärns-

21 chefen. Denne biträds av hemvärnsstaben. Vid militärbefälsstaberna handläggs hemvärnets utbildningsfrågor vid sektion III, där såsom tidigare redovisats även planläggningen för frivilligutbildningen sker. Inom I—VI militärområdena utövas ledningen av hemvärnet inom varje försvarsområde av försvarsområdcsbefälhavaren. För hemvärnsverksamheten biträds denne av hemvärnsofficerare och hemvärnsunderofficerare, vilka utgörs av pensionerad personal i arvodesbefattningar. Antalet sådana befattningar är f. n. 70, därav 36 för officerare och 34 för underofficerare. Härtill kommer ett antal underbefäl, vilka disponeras gemensamt med försvarsområdesstabernas utbildningsavdelningar. För allmänna hemvärnets verksamhet indelas försvarsområdena i hemvärnsområden, vant och ett under ledning av en hemvärnschef. Hemvärnet består av ständigt beväpnade styrkor och omfattar ett stort antal småförband — främst grupper och plutoner — som snabbt kan samlas för att lösa lokalt begränsade uppgifter. Hemvärnsförbanden utgör därför ett betydelsefullt komplement till krigsmaktens lokalförsvarsförband. Hemvärnsungdom organiseras, då så är lämpligt, i särskilda förband inom hemvärnsområde. Personalen utgörs till huvuddelen av hemvärnsmän, extra hemvärnsmän och hemvärnsrekryter. Till hemvärnsman (hemvärnsrekryt) antas i första hand den som i värnpliktshänseende är övereller underårig eller frikallad från värnpliktens fullgörande eller är krigsplacerad vid hemvärnet. I fråga om målet för utbildningen i stort gäller, att hemvärnsförbanden skall utbildas främst för att inom grup-

pens eller plutonens ram lösa uppgifter som fastställs med hänsyn till försvarsplanläggningen. Driftvärnsförbanden utbildas för skydd av eget företags anläggningar och arbeten. Härutöver förekommer viss specialutbildning för att kunna lösa särskilda uppgifter, t. ex. utbildning i kulsprute-, pansarvärnsoch värnkanontjänst. Utbildningen skall därjämte bidra till att stärka försvarsviljan. För att bibehålla och förkovra vunna militära färdigheter och för att samöva och sammansvetsa förbanden bedrivs utbildningen kontinuerligt. Varje hemvärnsman är skyldig att årligen fullgöra minst 20 timmars utbildning. Det stora flertalet fullgör dock väsentligt längre tid. I utbildningstiden i n r ä k n a s icke den tid som åtgår för att underhålla och förbättra skjutskicklighet och allmän fältduglighet. Hemvärnets ungdomsverksamhet, som de senaste åren omfattat ca 7 500 deltagare under värnpliktsåldern, h a r i stort samma syfte som FBU:s motsvarande verksamhet. Härtill kommer det speciella syftet att ge ungdomen sådan inställning till hemvärnet, att vederbörande efter värnpliktstjänstgöringen återkommer till hemvärnet som hemvärnsman, extra hemvärnsman eller instruktör. Ungdomsutbildningens uppläggning samt erforderlig tjänstgöringstid för »uppflyttning» till närmast högre skola m. m. framgår av nedanstående tablå:

Ålder

Skola

Tjänstgöringstid (tim.) för uppflytt- per år ning minst minst

15—16 17—19 18—19

Rekrytskola Soldatskola Befälsskola

100 50

50 50 50

22 Utbildningen vid befälsskola åsyftar att göra eleverna lämpliga som främst gruppchefer.

re vid försvarsområdesstaber bestrids från arméns allmänna avlöningsanslag. 2. Sjö värnskår en

Utbildningen inom hemvärnet äger rum dels såsom lokal fritidsutbildning och dels vid särskilt anordnade kurser. Den förstnämnda är förlagd till veckoslut eller vardagar. Utbildningstiden omfattar normalt på kvällar 3—4 timmar och på sön- och helgdagar 6—8 timmar. Särskilda kurser anordnas vid hemvärnets stridsskola och av försvarsområdesbefälhavare. Större driftvärn ordnar stundom egna kurser, som omfattar från 3 dagar upp till 4 veckor. I hemvärnets krigsorganisation ingår förutom hemvärnsmän även rödakorspersonal, lottor och bilkårister. Dessa får emellertid sin allmänna utbildning och viss specialutbildning inom vederbörande frivilligorganisation men samövas med hemvärnet genom dettas försorg. Rekryteringen till hemvärnet och viljan bland hemvärnsmännen att delta i övningar är enligt uppgift goda. Antalet elevtimmar per år är avsevärt större än i övriga frivilliga försvarsorganisationer. Kostnaderna för hemvärnets verksamhet bestrids i allt väsentligt av särskilda riksstatsanslag under IV huvudtiteln, nämligen (för budgetåret 1962/ 63) Hemvärnets avlöningar . . . . 970 000 Hemvärnets omkostnader . . 710 000 Hemvärnets intendenturmateriel m. m 550 000 Hemvärnets övningar 2 350 000 Hemvärnets tygmateriel m. m. 4 670 000 Summa kronor 9 250 000 Kostnaderna för löner och arvoden åt hemvärnsofficerare och -underofficera-

Sjövärnskårens organisation regleras av Kungl. Maj :ts reglemente för kåren den 6 juni 1957 (TSA nr 49). Sjövärnskåren har till uppgift att befrämja rekrytering och utbildning av värnpliktigt befäl vid flottan, genom övningar eller kurser meddela därtill villig personal, avsedd för tjänstgöring vid marinens kustbevakning, utbildning för att underhålla dess under tjänstgöring vid flottan förvärvade kunskaper och färdigheter samt även i övrigt väcka intresse för sjöförsvaret. Frågor rörande utbildningen vid sjövärnskåren handläggs inom marinstaben vid dess utbildningsavdelning och inom marinkommandostaberna vid deras centralavdelningar (sektion III). Sjövärnskåren står under ledning av en chef som är underställd chefen för marinen. Kåren är organiserad på 16 sjövärnsflottiljer. Som flottilj chefer tjänstgör i regel sjöofficerare på aktiv stat vid sidan av ordinarie tjänst. Kårens personal utgörs av sjövärnsaspiranter och sjövärnsmän. Sjövärnsaspiranter är ynglingar som antagits i åldern 15—17 år. Sjövärnsmän är värnpliktiga eller krigsfrivilliga i befäls eller menigs tjänstegrad. Frivilligutbildningen omfattar huvudsakligen aspirantutbildning och bedrivs helt i sjövärnskårens egen regi. Utbildningen av sjövärnsmän — vilken syftar till befattningar i flottans krigsorganisation — sker inom värnpliktstjänstgöringens ram. Utbildningen av sjövärnsaspiranter omfattar tre sommarkurser och två mellanliggande vinterkurser. Sommarutbildningen äger rum vid sommarsko-

23 lor i sjövärnskårens regi och i vissa fall vid flottans förband. Sommarskolorna anordnas på 8 platser och pågår under en tid av ca 4 veckor. Vinterutbildningen bedrivs antingen i form av kvälls- och söndagsövningar under 80 timmar eller som brevskola. Antalet aspiranter utgör ca 800. Beträffande behovet ur militär synpunkt av den verksamhet som bedrivs i sjövärnskårens regi har från marinstaben uttalats, att kåren fått allt större betydelse som underlag för stam- och reservofficersrekryteringen.Sålundahar mer än hälften av de senaste årens stamofficersaspiranter genomgått aspirantutbildning vid sjövärnsflottiljerna. Dessutom utgör det genom sjövärnskåren rekryterade värnpliktiga befälet ett nödvändigt komplement till flottans krigsorganisation. Bidrag till sjövärnskårens verksamhet utgår av medel under IV huvudtiteln. Sålunda bestrids från marinens allmänna avlöningsanslag lönekostnaderna för chefen för kåren samt för en kontorist vid kårens stab. Vidare finns för sjövärnskåren ett särskilt bidragsanslag å f. n. 390 000 kr. Från detta anslag bestrids kostnaderna för arvoden, reseersättningar, expenser, sjukvård, materiel och lokalhyror m. m. ävensom kostnader för den fria förplägnad som utgår under tjänstgöring vid kåren. Framhållas må att aspiranterna vid kåren har att erlägga en särskild aspirantavgift. Sålunda inflytande avgifter må användas för verksamheten.

svarsgren till förmån för rekryteringen samt att i vissa fall skapa möjligheter att bedöma deltagarnas allmänna lämplighet för eventuell framtida anställning vid försvaret. Årligen ordnas inom armén vid ett flertal förband och lägerplatser särskilda praktikantläger för manlig ungdom. Antalet deltagare var 1961 ca 450 och 1962 ca 550. Vid praktikantlägren ges förutom allmän militär utbildning bl. a. bilförar- och skjututbildning samt lämnas orientering om försvaret och militäryrket. Vid flottan bedrivs praktikantverksamhet såsom kurser på segelfartyg och vid särskilt anordnade läger. De sistnämnda anordnas övervägande i samverkan med organisationer inom den maritima ungdomsverksamheten. Inom flygvapnet anordnas för flygintresserade ynglingar i åldern 13—19 år sommarkurser och sommarläger vid olika flygflottiljer samt vinterkurser vid särskilda s. k. flygpojksavdelningar. Denna verksamhet betecknas flygpojksverksamhet men bör icke förväxlas med den i det föregående berörda utbildningen av flygpojkar i luftbevakningstjänst. Totalt utbildas inom flygvapnets ifrågavarande praktikantverksamhet årligen ca 2 100 elever. Kostnaderna för praktikantverksamheten bestrids från försvarsgrenarnas ordinarie anslag. Särskilda deltagaravgifter uttas i viss utsträckning.

C. Lärare och instruktörer verksamheten

utbildnings-

3. Praktikantverksamhet

1. Frivilligorganisationerna

Vid sidan av den i det föregående redovisade frivilligutbildningen av ungdom förekommer vid försvarsgrenarna viss praktikantverksamhet. Denna syftar till att bland ungdomen sprida intresse för och upplysning om resp. för-

Utbildningen av den frivilliga personalen i frivilligorganisationernas regi omhänderhas av särskilda instruktörer, nämligen dels s. k. ordinarie instruktörer vid försvarsområdesstaber, d. v. s. officera-

24 re, underofficerare eller underbefäl på aktiv stat med placering som ordinarie instruktörer vid sådan stab, dels i det föregående omnämnda luftbevakningsofficerare och luftbevakningsinstruktörer vid flygvapnet, dels ock tillfälliga instruktörer, d. v. s. personer inom och utom krigsmakten, vilka frivilligt åtagit sig att tjänstgöra som instruktörer. De h ä r avsedda ordinarie instruktörerna — sammanlagt ca 90 beställningshavare —- har som tjänstuppgift att planlägga och leda den frivilliga utbildningsverksamheten samt att själva medverka i instruktörsarbetet. Med hänsyn till omfattningen av planläggningsarbetet och därmed sammanhängande göromål ävensom till mångfalden av de i utbildningen ingående specialområdena synes det inte möjligt för de ordinarie instruktörerna att bedriva instruktörsverksamhet i en omfattning som ens tillnärmelsevis täcker behovet. För nämnda verksamhet måste man därför i ökad omfattning utnyttja annan personal, som efter frivilligt åtagande ställer sig till förfogande, vid sidan av egen tjänst och i regel på fritid. Den personal som därvid i första hand kommer ifråga är militär och civilmilitär personal på aktiv stat vid fredsförbanden. Endast i mindre omfattning förekommer det att annan personal engageras i verksamheten. En väsentlig orsak härtill synes vara att man från kursledningshåll i första hand önskar tillgodose instruktörsbehovet med de för ändamålet väl kompetenta beställningshavarna på aktiv stat. Följden h a r blivit att det aktiva utbildningsbefälet i alltmer ökad utsträckning blivit erforderligt för ifrågavarande verksamhet. Beträffande flygvapnet har efter särskild utredning klarlagts, att behov föreligger av en utökning av kadern av instruktörer för frivilligutbildningen

inom såväl den optiska luftbevakningsorganisationen som inom stril- och basorganisationen. Av utredningen framgår att en relativt stor del av den personal som ingår i flygvapnets krigsorganisation utgörs av krigsfrivilliga. Ansvaret för rekrytering och utbildning av denna personal åligger cheferna för förbanden. Inom strilorganisationen är personalomfånget störst vid sektorflottiljerna, men utbildning av frivillig strilpersonal sker även vid övriga flottiljer. Någon skillnad i behovet av frivillig personal inom basorganisationen mellan sektorflottiljer och övriga flottiljer (motsv.) föreligger ej. Lärarutredningen har sökt erhålla upplysningar om i vilken omfattning personal på aktiv stat utnyttjas i det frivilliga utbildningsarbete varom här är fråga. Någon fortlöpande statistik härutinnan finns emellertid ej tillgänglig hos de militära myndigheterna. Icke heller synes denna verksamhet ha redovisats i samband med de undersökningar som på senare tid verkställts såsom grundval för den av 1962 års riksdag beslutade arbetstidsregleringen för militär och civilmilitär personal. Det är därför icke möjligt för utredningen att lämna någon mera uttömmande redovisning i berörda hänseende. Utredningen har emellertid tillhandahållits vissa uppgifter, som må kunna belysa h u r förhållandena gestaltar sig inom ett par begränsade områden. Även om dessa uppgifter inte utan vidare torde kunna godtas såsom representativa har utredningen likväl velat redovisa desamma såsom en exemplifiering, byggd på upplysningar som lämnats av i verksamheten deltagande personal. Vad först angår de ordinarie instruktörerna har framkommit, att hemortsutbildningen per år inom ett försvarsområde omfattar i genomsnitt ca 150

25 kvällsövningar, ca 28 heldagsövningar, ca 7 veckoslutskurser och 1—2 större samövningar. Detta medför att antalet övningstillfällen för ifrågavarande personal under helgdagsaftnar samt sönoch helgdagar för år räknat uppgår till i genomsnitt 22 för officerare, 20 för underofficerare och likaledes 20 för underbefäl. Antalet övnings- och lektionstimmar jämte förberedelser och resor under vanliga vardagskvällar för samma personal uppges till 310 för officerare, 195 för underofficerare och 245 för underbefäl, allt för år räknat. Enligt uppgift räknas vidare för de ordinarie instruktörerna med en genomsnittlig förberedelsetid av ca 3 timmar vid kvällsövning, ca 6 timmar vid heldagsövning, ca 14 timmar vid veckoslutskurs och ca 22 timmar vid samövning. Vad därefter beträffar tillfälliga instruktörer har för arméns del uppgetts att ca 11 officerare, 9 underofficerare och 7 underbefäl per försvarsområde medverkat i frivilligutbildningen. För flottans vidkommande har den lokala lottautbildningen angetts ta i anspråk ett 80-tal instruktörer, varvid antalet lektions- och övningstimmar var i e r a r mellan 15 och 55 per instruktör. Vid en av flygvapnets sektorflottiljer h a r antalet fritidskurser varit 38 och antalet instruktörer utgjort 23 under ett utbildningsår. En av instruktörerna h a r uppgett att han under ett år fullgjort 182 timmars instruktörstjänst på fritid, fördelade på 36 vanliga vardagskvällar, 3 lördagar och 3 söndagar. Det angivna timantalet innefattar inte tid för förberedelser och resor. För förberedelser åtgår enligt vederbörandes uppgift 1—3 timmar för varje lektion och för resor till och från kursplatsen 1—4 timmar. Slutligen må h ä r beträffande lägerkursverksamheten inom armén anföras

att antalet kurser i genomsnitt kan anges till 1—3 per år och försvarsområde. Antalet centrala lägerkurser uppgår för arbetsåret 1962/63 preliminärt till ca 105. För kursernas effektiva genomförande erfordras totalt en arbetsinsats av ca 750 befälsveckor, förberedelsetiden oräknad. Instruktörsbehovet, vilket främst täcks av personal på aktiv stat, utgör fördelat på befälskategorier ca 180 officersveckor, ca 95 underofficersveckor samt ca 475 veckor för övriga instruktörer, vilka i huvudsak torde utgöras av underbefäl. 2. Hemvärnet

Hemvärnsofficerarna och hemvärnsunderofficerarna vid försvarsområdesstaberna har, enligt vad utredningen kunnat finna, i huvudsak motsvarande uppgifter beträffande hemvärnets utbildningsverksamhet som de i det föregående omnämnda ordinarie instruktörerna inom stabernas utbildningsavdelningar. Vad beträffar hemvärnsunderofficerarna m å särskilt uppmärksammas att generalorder 1953: 2753 angående organisationen av och verksamheten vid försvarsområdesstab i fred icke ursprungligen angav, att dessia skulle ha att delta i utbildningsarbetet. På framställning av chefen för armén h a r emellertid Kungl. Maj:t den 16 december 1961 kompletterat b e r ö r d a generalorder i angivna avseende (jfr generalorder 1961:2350). Det vid försvarsområdesstabernas utbildningsavdelningar placerade underbefälet utnyttjas också inom hemvärnsverksamheten. För denna måste, utöver ovan angiven personal, såsom frivilliga instruktörer tas i anspråk jämväl annan personal, såsom aktivt befäl från förband, värnpliktigt befäl, hemvärnsbefäl m. fl. ävensom specialister från olika driftvärn. Dessutom leder försvarsområdesbefälhavare och stabschef

26 viss utbildning, främst avseende utbildning på hemvärnsförbandens krigsuppgifter samt försvarsupplysning (krigsspel). Vid hemvärnets stridsskola leds utbildningen av en på hemvärnets personalförteckning uppförd skolchef (major) jämte 6 övriga officerare (i regel äldre kaptener). Antalet tillfälliga instruktörer som medverkat under senaste utbildningsår syns totalt ha omfattat dels 350 aktiva befäl (ca 55 officerare, 185 underofficerare, 110 underbefäl), och dels ca 385 andra instruktörer av skilda kategorier (ur SRK, värnpliktiga underofficerare m. fl.). I fråga om de ordinarie och tillfälliga instruktörernas medverkan tidsmässigt sett har inhämtats, att hemvärnsutbildningen genomsnittligt inom ett försvarsområde kan beräknas omfatta ca 110—120 kvällsövningar, 100—105 heldagsövningar och 75—80 veckoslutsövningar, d. v. s. sammanlagt ca 285— 305 övningstillfällen. Av dessa utgör ca 90 samövningar med andra organisationer. De ordinarie instruktörerna uppges vara engagerade i verksamheten under i genomsnitt 52 vardagskvällar (utom helgdagsaftnar), 21 lördagar och 24 sönoch helgdagar, allt för år och instruktör räknat. 3. Sjö värnskåren

Aspirantutbildningen vid sjövärnskåren bedrivs genom instruktörer ur sjövärnsflottiljerna och flottans personalkårer. Även andra militära instruktörer kan förekomma. Utbildningen vid sommarskolorna leds under särskilt förordnade flottiljchefer av aspirantledare, som biträds av 6—10 instruktörer. Instruktörerna utgörs huvudsakligen av befäl vid sjövärnskåren; i viss utsträckning utnytt-

jas även personal i reserven och personal på aktiv stat. Även den del av vinterutbildningen (hemortsutbildning) som anordnas i flottiljernas egen regi leds under flottiljcheferna av aspirantledare med biträde av instruktörer (normalt 2—4 st). Korrespondensundervisning vid flottilj som ej anordnar egna vinterkurser leds centralt av kårchefen. Alla instruktörer vid sjövärnskåren tjänstgör efter frivilligt åtagande. Antalet instruktörer h a r under det senaste utbildningsåret utgjort vid hemortsutbildning 78 och vid sommarutbildning 47. Nämnda år deltog intet aktivt befäl i instruktörsverksamheten. Inom en sjövärnsflottilj kan varje instruktörs medverkan i utbildningsarbetet sägas under vinterhalvåret omfatta 30 kvällsövningar och 5 veckoslutsövningar. Varje kvällsövning omfattar ca 3 timmar. Beträffande förberedelsetid för lektioner och övningar har i fråga om en aspirantskolas vinterkurser uppgetts ett genomsnitt av 3 timmar för vecka, vilken tid vissa perioder ökar till 6—8 timmar. 4. Praktikantverksamheten

Såsom instruktörer vid praktikantverksamheten för manlig ungdom anlitas nästan uteslutande beställningshavare på aktiv stat inom ramen för ordinarie tjänst. D. Arvoden

och övriga

förmåner

1. Frivilligorganisationerna och hemvärnet

a) Ordinarie instruktörer områdesstaber

vid

försvars-

Gällande bestämmelser angående instruktörsarvoden till ifrågavarande personal vid tjänstgöring inom det frivilliga utbildningsarbetet h a r av Kungl.

27 Maj:t utfärdats den 15 januari 1954 (TLA nr 1 1 ; ändr. beträffande arvodesbeloppen den 2 juni 1961, TLA nr 34). Härtill ansluter sig av försvarets civilförvaltning den 17 december 1954 meddelade tillämpningsföreskrifter (TLA nr 84). Med ordinarie instruktör förstås h ä r dels hemvärnsofficer och hemvärnsunderofficer vid försvarsområdesstab, dels officer, underofficer eller underbefäl på aktiv stat med placering som ordinarie instruktör vid sådan stab. Arvode utgår vid tjänstgöring som instruktör inom det av hemvärnet, centralförbundet för befälsutbildning jämte anslutna organisationer, riksförbundet Sveriges lottakårer, frivilliga motorcykelkåren, svenska röda korset och föreningen svenska blå stjärnan bedrivna frivilliga utbildningsarbetet. Såsom förutsättning för arvode gäller att instruktör regelmässigt anlitas för instruktörsverksamhet vid övningstillfällen — lektioner eller övningar — förlagda till sön- eller helgdag eller till tid efter klockan 14 å vardag som infaller omedelbart före sön- eller helgdag. Övningstillfälle skall ha omfattat minst 3 timmar. Arvode utgår för år med belopp som differentieras efter 4 arvodesgrupper och 2 personalkategorier. Inom arvodesgrupperna uppdelas arvodesbeloppet — allt efter omfattningen av den instruktionstjänstgöring vederbörande fullgör — på följande sätt:

Arvodesgrupp I II III IV

Minsta antal övningsövningstillfällen och timmar 20 180 16 144 12 108 8 72

Årsarvodena inom de olika arvodesgrupperna framgår för envar av de bå-

da ifrågakommande personalkategorierna av följande tablå: Arvodes grupp I II III IV Regementsofficer kapten, löjtnant eller fanjunkare 920 740 550 370 Övriga ordinarie instruktörer . . 800 650 480 320 Av de lämnade uppgifterna framgår att instruktör, som under ett och samma budgetår tjänstgjort vid mindre än 8 övningstillfällen med ett sammanlagt antal övningstimmar understigande 72, ej äger åtnjuta arvode. Vid beräkning av timantal beaktas endast tid för egentlig instruktörsverksamhet (lektion och deltagande i övning). Tid för förberedelse- och planläggningsarbete beaktas ej. Såsom bakgrund till de nu refererade bestämmelserna må anföras följande. I sitt betänkande 1950:38 uttalade kommittén för frivilligt försvarsarbete att statligt avlönad personal, i vars normala arbetsuppgifter ingick att fullgöra instruktörsverksamhet, i princip borde vara utesluten från rätt till instruktörsarvode samt att, i den mån instruktörsverksamheten fullgjordes å annan tid än fastställd arbetstid, kompensation i fritid borde erhållas. Skulle dylik kompensation icke kunna beredas borde instruktörsarvode utgå. Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande gavs uttryck åt delade meningar i berörda spörsmål. I propositionen 1953: 110 upptogs till behandling vissa av chefen för armén m. fl. gjorda framställningar om arvoden till instruktörer vid försvarsområdesstaber för instruktörsarbete å tid utöver sedvanlig arbetstid, i den mån kompensationsledighet icke kunde medges. Departementschefen uttalade härvid, att han fann betänkligheter möta

28 mot förslaget men ansåg det böra undersökas, huruvida icke någon form av kompensation för utbildningsverksamheten på fritid kunde ges till här avsedda personalkategorier utan att detta fick prejudicerande verkan för annan militär personal. I avvaktan på ett ställningstagande borde inga arvoden få utbetalas till ifrågavarande personal. Med bifall till ett av statsutskottet i utlåtandet n r 136 framställt förslag beslöt emellertid 1953 års riksdag bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter av innehåll, att till instruktörer vid försvarsområdesstaber finge utgå arvoden enligt Kungl. Maj:ts bestämmande för å sön- och helgdag ävensom å dag före sådan dag fullgjort instruktörsarbete, under förutsättning att arbetet utförts å tid utöver sedvanlig arbetstid samt att kompensation i form av ledighet under arbetstid icke kunnat medges. Det förutsattes härvid att ersättningen i fråga endast skulle avse »instruktörsarbete i egentlig mening». På grundval av en därefter inom försvarsdepartementet uppgjord promemoria i ämnet avgav försvarets civilförvaltning den 7 januari 1954 förslag till bestämmelser angående arvoden till ordinarie instruktörer vid försvarsområdesstaber. Med hänsyn bl. a. till ett under ärendets behandling uttalat önskemål om garantier för att de arvodesberättigade inte skulle komma i åtnjutande av arvode utan att personligen ha utfört huvuddelen av till deras område h ö r a n d e instruktörsarbete föreslog civilförvaltningen, att för instruktörerna skulle tillskapas särskilda årsarvoden uppdelade på fyra arvodesgrupper. Tillämplig arvodesgrupp skulle för varje särskilt fall bestämmas efter prövning av arbetsbelastningen vid vederbörande försvarsområdesstab, med hänsyn tagen till antalet fullgjorda övningstillfällen för instruktör utan

kompensation i form av ledighet. Inom varje arvodesgrupp skulle tillämpas ett högre och ett lägre arvode allt efter instruktörens tjänstegrad. En grundläggande föreskrift angående rätt för ordinarie instruktör vid försvarsområdesstab att åtnjuta arvode borde införas i tilläggsbestämmelserna till statens allmänna avlöningsreglemente (TB Saar) under rubriken Arvoden för särskilda uppdrag. Kungl. Maj :ts ovan omnämnda beslut i ämnet den 15 januari 1954 anslöt sig så gott som helt till civilförvaltningens förslag. Med avseende på årsarvodesbeloppen må framhållas att de ursprungligen bestämdes att motsvara multiplar av 140 kronor i den högre och 120 kronor i den lägre personalkategorien. Arvodesserien enligt de fyra arvodesgrupperna blev sålunda i förra fallet 700—560 —420—280 och i senare fallet 600— —480—360—240. Såsom av det föregående framgår har arvodesbeloppen numera höjts, varvid den ursprungliga jämnheten i seriernas uppbyggnad kommit att jämkas. Avgränsningen av arvodesgrupperna, innefattande bl. a. det nu gällande villkoret att instruktör för att erhålla arvode för visst budgetår skall ha fullgjort minst 8 övningstillfällen och minst 72 övningstimmar, grundar sig på de av försvarets civilförvaltning den 17 december 1954 utfärdade tillämpningsföreskrifterna. b) Övriga

instruktörer

De nu gällande allmänna bestämmelserna rörande förmåner till instruktörer inom det frivilliga utbildningsarbetet har av Kungl. Maj:t utfärdats den 20 oktober 1961 (TLA n r 75, TSA nr 78, Ekof C nr 92) och gäller tills vidare fr. o. m. den 1 november 1961. Be-

29 stämimelsernta — som delvis grundar sig på ett av lärarutredningen framlagt provisoriskt förslag —• avser instruktörer inom det av centralförbundet för befälsutbildning, riksförbundet Sveriges lottakårer, frivilliga motorcykelkåren, svenska röda korset och föreningen svenska blå stjärnan samt hemvärnet bedrivna frivilliga utbildningsarbetet. En förutsättning för bestämmelsernas tillämpning är att för ändamålet anvisade statsmedel anlitas. Den frivilliga tjänstgöringen indelas efter sin yttre anordning i två huvudkategorier, nämligen dels övning eller lägerkurs om minst 3 dagars längd med i medeltal 8 övningstimmar om dagen och dels övning av kortare varaktighet. Övning eller lägerkurs om minst 3 dagars längd förutsattes kunna innefatta tjänstgöring såväl utom som på förläggningsorten. I förra fallet utgår, alltefter den personalkategori instruktören tillhör, dagarvode med högst 26 resp. 24 kronor; arvodesbeloppen är lika med beloppen för dagtraktamente enligt allmänna resereglementet (Arr) i traktamentsklass B resp. C. Utöver arvode må instruktör beredas fri inkvartering och fri förplägnad. Om särskilda skäl föreligger kan instruktör medges att själv ombesörja sin inkvartering och förplägnad med åtnjutande av traktamente enligt Arr; härvid må arvode icke uppbäras. I fråga om förmåner vid resa för inställelse till och återresa från övning eller lägerkurs gäller bestämmelserna i Arr. I fall då h ä r avsedd övning eller lägerkurs äger rum å förläggningsorten äger instruktör, som beordrats ur vederbörande förband (utbildningsanstalt) till heltidstjänstgöring vid viss kurs, uppbära dagarvode med högst belopp som anges i kol. 6 i den i 7 § 1 mom. tilläggsbestämmelserna till allmänna resereglementet (TB Arr) intagna tabellen (be-

loppen är f. n. kr 9: 25 i traktamentsklass B och 9 kr i klass C). Beträffande övning av kortare varaktighet än minst 3 dagar är arvodesbestämmelserna differentierade efter tjänstgöringstidens längd samt personalkategori. Tjänstgöringstiden kan innefatta lektion om 1—3 timmar, övning om 3—5 timmar (eftermiddagsövning), övning om 6—8 timmar (heldagsövning) eller övning under eftermiddag och påföljande dag (sammanlagt minst 10 timm a r ) . I fråga om lektioner utgår arvodet alltefter personalkategori med 9, 8 eller 7 kr för timme. Beträffande övningar utgår arvodet med totalbelopp, vilka alltefter övningens längd och personalkategorien varierar mellan 45 och 14 kr. I vissa fall, då undervisning omfattar flera än 3 lektionstimmar i följd, kan jämlikt ett av försvarets civilförvaltning efter samråd med lärarutredningen gjort tolkningsuttalande sammanläggning ske av lektionsarvode för den teoretiska och övningsarvode för den applikatoriska delen av en övningsomgång. Utöver arvode utgår resekostnadsersättning och traktamente enligt Arr. I fråga om militär och civilmilitär personal i tjänst gäller som allmän regel, att arvode för övning av kortare varaktighet må utgå endast för instruktionstjänstgöring på tid då vederbörande eljest skulle ha varit tjänstefri i sin militära (civilmilitära) befattning. I likhet med vad i det föregående angivits i fråga om ordinarie instruktörer vid försvarsområdesstaber tas vid arvoderingen ej i betraktande tid för förberedelse- och planläggningsarbeten i samband med instruktörsverksamheten. Med avseende på de i det föregående omnämnda personalkategorierna görs enligt bestämmelserna skillnad mellan dels fast anställd militär och civilmilitär personal, värnpliktig personal och

30 hemvärnspersonal och dels övriga instruktörer. Inom den förra huvudkategorien indelas instruktörspersonalen i arvodeshänseende i grupper alltefter tjänsteställningen. I fråga om övning eller lägerkurs om minst 3 dagars längd, förenad med tjänstgöring utom förläggningsorten, sker indelning i två grupper, nämligen å ena sidan officerare utom fänrikar samt underofficerare utom sergeanter (motsvarande), å andra sidan fänrikar, sergeanter, underbefäl och meniga (motsvarande). Beträffande övning eller lägerkurs om minst 3 dagars längd, förenad med tjänstgöring å förläggningsorten, sker indelning, såvitt avser beställningshavare på löneplan A, likaledes i två grupper, motsvarande traktamentsklasserna B och C enligt Arr. Vad däremot angår övning av kortare varaktighet än 3 dagar har en uppdelning på tre grupper gjorts. Denna uppdelning utgör en utbyggnad av indelningen vid längre övning med tjänstgöring utom förläggningsorten på så sätt, att den lägre av de båda i sistnämnda fall gällande grupperna uppdelats på två, varvid gränsen dragits mellan å ena sidan fänrikar och sergeanter (motsvarande), å andra sidan underbefäl och meniga (motsvarande). Inom huvudkategorien »övriga instruktörer» förekommer inte någon differentiering med utgångspunkt i tjänsteställning eller därmed jämförliga förhållanden. Enligt bestämmelserna må »biträdande instruktör» erhålla arvode enligt samma regler som gäller för underbefäl och meniga. De angivna arvodesgrunderna är på grund av Kungl. Maj :ts beslut den 4 juni 1954 tillämpliga jämväl på militära instruktörer vid utbildning av polismän i vapnens bruk.

De ovan refererade föreskrifterna i kungl. brevet den 20 oktober 1961 föregicks närmast av den 28 september 1956 utfärdade bestämmelser i ämnet. Dessförinnan gällde av Kungl. Maj:t den 20 november 1953, den 30 juni 1952 och den 16 maj 1947 meddelade föreskrifter. Sistnämnda föreskrifter kan i sina grunddrag återföras till den förutvarande landstormsrörelsens tid. En jämförelse mellan 1947 och 1961 års bestämmelser utvisar till en början en avsevärd utvidgning av tillämpningsområdet med avseende på instruktörsklientelet. 1947 års bestämmelser innefattade sålunda endast instruktörer inom det av centralförbundet för befälsutbildning samt hemvärnet bedrivna frivilliga utbildningsarbetet och avsåg endast instruktörer, vilka vid tiden för instruktörsverksamhetens utövande var beställningshavare på aktiv stat eller eljest fullgjorde militärtjänst. 1961 års bestämmelser innefattar däremot instruktörer även inom andra frivilligorganisationer än de nämnda och avser dessutom instruktörer av alla slag, även sådana som icke fullgör militärtjänstgöring eller har någon generell anknytning till krigsmakten. Arvodesbestämmelsernas differentiering mellan å ena sidan övning eller lägerkurs om minst 3 dagars längd, å andra sidan övning av kortare varaktighet iakttogs redan i 1947 års bestämmelser. Inom de olika personalkategorierna har efter 1947 vissa högre underofficerare uppflyttats till jämställdhet med officerare i arvodeshänseende, detta med hänsyn till ändrad lönegradsplacering i den militära beställningen. År 1953 sammanfördes underbefäl, som dittills utgjort en särskild lägsta grupp, med fänrikar och sergeanter i fråga om arvode vid lägerkurs. År 1953 infördes likaledes en bestäm-

31 melse om att arvode icke må utgå vid sidan av traktamente enligt Arr i fall då instruktör vid lägerkurs medges att själv ombesörja sin inkvartering och förplägnad. Begreppet lektion, som enligt 1947 års bestämmelser förutsattes innefatta endast 1—2 timmar, ändrades 1953 till att avse 1—3 timmar. Motiveringen härför var att den tidigare begränsningen till 2 timmar medfört en oläglig splittring av den för olika fall erforderliga lektionstiden. Med avseende på arvodesbeloppen må nämnas, att dagarvodena vid övning eller lägerkurs om minst 3 dagars längd utom förläggningsorten alltsedan 1947 bestämts att motsvara beloppen för traktamente för dag i vissa traktamentsklasser enligt Arr. Det har förutsatts att instruktörer vid lägerkurser i regel skulle vara inkvarterade i lägren och förplägas tillsammans med eleverna. Då vid fri inkvartering och fri förplägnad hel traktamentsersättning ej kunnat utgå, har det ansetts enklast att vid fixerandet av arvodesbeloppen för dag i princip anknyta till beloppen för dagtraktamente. Beträffande arvodet för lektionstimme bestämdes detta år 1947 till 3—5 kronor i förhållande till instruktörens tjänsteställning; numera är motsvarande arvode 7—9 kronor. Vad angår arvodena vid eftermiddags-, heldags- och veckoslutsövningar har de alltsedan 1947 utgått med visst belopp för hel övning och ställts i viss relation till arvodet för en lektionstimme. Härvid h a r arvodet för en övning om 3—5 timmar motsvarat arvodet för 2 lektionstimmar, medan arvodet för en övning om 6—8 timmar motsvarat arvodet för 3 lektionstimmar. Arvodet för en övning om sammanlagt minst 10 timmar (e. m. och påföljande dag) har motsvarat arvodet för 5 lektionstimmar.

Någon ortsgruppering av ifrågavarande arvoden har ej gällt. Sammanfattningsvis kan h ä r framhållas att instruktörsarvodesbestämmelsernas allmänna uppläggning alltjämt är i stort sett densamma som vid tillkomsten av 1947 års bestämmelser. Kommittén för frivilligt försvarsarbete framlade i sitt betänkande 1950: 38 förslag till enhetliga normer för ersättning m. m. till instruktörer vid frivillig utbildning inom totalförsvarets olika grenar; bl. a. föreslogs en anknytning till arvodena enligt timlärarkungörelsen, dock genomgående med belopp enligt ortsgrupp 3. Berörda förslag har emellertid ej genomförts. 2. Sjövärnskåren

Såsom av det föregående framgår gäller det ovan berörda kungl. brevet den 20 oktober 1961 bl. a. för instruktörer inom hemvärnet men däremot inte för sådan personal inom sjövärnskåren. Bestämmelser rörande förmåner till personal vid nämnda kår har av Kungl. Maj:t meddelats den 11 maj 1956 (omtryckta i TSA 1959 nr 4). Arvodesföreskrifterna för instruktörer överensstämmer delvis med de enligt brevet den 20 oktober 1961 gällande. Beträffande utbildningens yttre anordning görs i arvodeshänseende skillnad mellan å ena sidan aspirantskola sommartid, å andra sidan aspirantskola vintertid eller eljest övning av kortare varaktighet. Instruktörer vid aspirantskola sommartid, vilka tillhör sjövärnskåren, uppbär arvode i ett för allt. Beloppet utgör för kapten eller löjtnant 540 kr, för fänrik, underofficer av 2. graden eller underbefäl 480 kr och för menig eller aspirantförman 250 kr. Instruktörer vid aspirantskola vintertid eller eljest vid övning av kortare varaktighet åtnjuter arvode i förhål-

32 lande till dels tjänstgöringstid (lektion, övning), dels tjänsteställning. Härvid gäller i fråga om krigsmakten tillhörig personal samma grunder som enligt brevet den 20 oktober 1961 tillämpas vid övning av kortare varaktighet. Till civil lärare må utgå arvode med högst 8 kr för undervisningstimme. Även i fråga om sjövärnskåren gäller den allmänna regeln, att militär personal i tjänst äger åtnjuta arvode endast för instruktionstjänstgöring å tid då han eljest skulle ha varit tjänstefri i sin militära befattning. Personal som icke tillhör sjövärnskåren och som kommenderas till tjänstgöring vid kåren äger under sådan kommendering uppbära, utöver lön, samma förmåner som tillkommer personalen vid tjänstgöring vid flottan under motsvarande förhållanden. I propositionen 1948: 206 framlades bl. a. förslag till ändrad organisation för sjövärnskåren. I anslutning härtill föreslog chefen för marinen den 12 juni 1948 bestämmelser rörande förmåner till personal under tjänstgöring vid nämnda kår. Vid bestämmelsernas utformning eftersträvades överensstämmelse med vad som gällde beträffande hemvärnet och arméns frivilliga organisationer. Beträffande instruktörsarvoden vid aspirantskola sommartid bestämdes dessa år 1948 till högst 500 kronor (kapten, löjtnant) och lägst 200 kronor (menig). I fråga om variationen i arvodesbeloppen åberopades att personal av högre grader användes för mera kvalificerade instruktörsbefattningar för de äldre aspiranterna, varför arbetets art och omfattning motiverade en stigande arvodesskala. I en år 1955 gjord framställning påpekade chefen för sjövärnskåren, att kårens instruktörer för tjänstgöring vid aspirantskola sommartid (30 dagar) erhöll lägre ersättning

än instruktörer inom övriga frivilligorganisationer och hemvärnet för motsvarande tjänstgöring vid lägerkurs. I anledning härav uppräknades genom Kungl. Majrts beslut den 11 maj 1956 nyssberörda arvoden vid sjövärnskåren till högst 540 och lägst 250 kronor (d. v. s. nu gällande belopp). Här må anmärkas att ett bibehållande av den år 1956 avsedda relationen till arvodena inom hemvärnet numera skulle exempelvis i fråga om det nyssnämnda arvodet å 540 kronor tarva en uppräkning till 780 kronor (30 x 26). Arvodet till civil lärare vid aspirantskola vintertid var 1948 6 kr för timme och höjdes 1957 till 8 kr. Arvodet till militär personal för instruktörstjänstgöring vid aspirantskola vintertid fastställdes 1948 till att helt överensstämma med vad som gällde för instruktörer inom hemvärnet i motsvarande fall; detta gäller alltjämt. Vad i det föregående anförts avser förmåner till vid sjövärnskåren verksamma instruktörer. Här må emellertid erinras om att arvodesbestämmelserna för sjövärnskåren även innefattar annan personal än instruktörer. Sålunda utgår till aspirantledare vid aspirantskola sommartid arvode av högst 800 kr i ett för allt, oavsett militär grad; beloppet har varit oförändrat sedan 1956 och var dessförinnan 600 kr. Redogörare vid aspirantskola av nämnt slag åtnjuter arvode lika med instruktör. Vidare finns bestämmelser meddelade angående arvoden till vissa för sjövärnskåren gemensamma befattningshavare, nämligen kårintendenten och kåruppbördsmannen, ävensom till vissa befattningshavare vid flottiljerna, nämligen flottilj chef, flottilj adjutant tillika flottiljintendent samt flottiljuppbördsman.

33 Lärarutredningen återkommer i det följande till frågan om nu senast berörda arvoden. 3. Sammanfattning av arvodenas differentiering En översiktlig sammanfattning av f. n. gällande differentiering beträffande arvoden till instruktörer vid det frivilliga utbildningsarbetet lämnas i nedanstående tablå. E.

Arbetstid

Hittills har arbetstiden för den militär a och civilmilitära personalen icke varit reglerad. Formellt sett h a r sålunda för denna personal inte förekommit fritid i egentlig bemärkelse. Genom beslut av 1962 års riksdag har emellertid bestämts att reglerad arbetstid för militär och civilmilitär personal på aktiv stat skall genomföras den 1 januari 1963.

Med hänsyn till den betydelse detta beslut får för en bedömning av frågan om förmånerna i det frivilliga instruktörsarbetet har lärarutredningen ansett sig i detta sammanhang böra något belysa arbetstidsfrågan, sedd ur frivilligutbildningens synvinkel. Såsom den föregående redogörelsen utvisar fullgörs det frivilliga instruktörsarbetet till alldeles övervägande del på tid, som närmast räknas såsom fritid. För detta »fritidsarbete» har instruktörerna åtnjutit viss kontant ersättning. Till motsvarande tid förlagt, i tjänsten ingående arbete h a r däremot med visst, här icke aktuellt undantag, i avsaknad av en arbetstidsreglering hittills icke kunnat gottgöras den militära och civilmilitära personalen i vidare mån, än att ordinarie instruktör vid försvarsområdesstab äger uppbära viss ersättning för lördags- och söndagsarbete. Härutinnan ändras förhål-

Instruktörer i allmänhet (inkl. instruktörer vid Ordinarie hemvärnet) instrukövning eller lägertörer kurs om minst vidför3 dagar svarsom övning av rådeskortare varutom f örpå förstaber aktighet läggn.läggn.ortcn ortcn h.

överstelöjtnant, major Kapten, löjtnant Fänrik Förvaltare Fanjunkare Sergeant överfurir, furir.. Menig övr. instruktörer Bitr. instruktör Anm. h = högre arvode m = mellanarvode 1 = lägre arvode 3—205160

Instruktörer vid sjövärnskåren

Aspirantskola sommartid

Aspirantskola vintertid eller övning av kortare varaktighet h.

34 landena radikalt efter arbetstidsregleringens genomförande. De av Kungl. Maj:t den 26 oktober 1962 utfärdade bestämmelserna i ämnet innebär nämligen icke blott att en arbetstidsreglering genomförs för i princip all militär och civilmilitär personal, utan även att denna personal kommer att på i huvudsak samma sätt som civil personal bli delaktig av de förmåner i form av övertidsgottgörelse, ersättning för arbete på obekväm arbetstid och beredskapsersättning, som enligt gällande avlöningsbestämmelser kan utgå till personal med reglerad arbetstid. Kungl. Maj:ts förenämnda bestämmelser är tillämpliga bl. a. på innehavare av militär och civilmilitär beställning i lägst lönegrad A 7, på innehavare av arvodesbefattning för pensionerad personal och — vid frivillig tjänstgöring för att tillgodose föreliggande behov av befäl — på beställningshavare på reservstat, anställningshavare i reserv samt värnpliktigt och krigsfrivilligt befäl av lägst furirs grad. Bestämmelserna gäller således de kategorier, som till övervägande del rekryterar frivilliginstruktörerna. Arbetstiden skall för personal som nu sagts utgöra 45 timmar för arbetsvecka och regleras enligt olika grunder vid tjänstgöring i skilda slag av tjänst, såsom trupptjänst, varmed förstås utbildnings- och övningsverksamhet med värnpliktiga och fast anställt underbefäl vid armén och kustartilleriet samt, i form av markstridstjänst, vid flygvapnet, sjötjänst (utbildnings- och övningsverksamhet på flottans stridsfartyg), flygtjänst (utbildnings- och övningsverksamhet i flygtjänst vid flygvapnets förband), stabs-, förvaltnings- eller (och) expeditionstjänst, verkstads- och förrådstjänst, lärartjänst vid utbildningsanstalt, stridslednings- och luftbevakningstjänst vid flygvapnet, teknisk

tjänst vid flygvapnets basförband, meteorologtjänst, trafikledartjänst, vakttjänst och dagbefälstjänst samt musiktjänst. Regleringen sker kollektivt medelst dagordning eller individuellt medelst tjänstgöringslista. Arbetstiden uttas dels i form av ett visst antal timmar veckoarbetstid, dels ock såsom arbetstid utöver veckoarbetstid under ett visst antal förbandsövningsdygn 1 samt, i sjötjänst, därjämte såsom reservtid för gångdagar, vilken tid är avsedd att täcka oförutsett merarbete vid förskjutningar eller förseningar i övningsverksamheten på grund av väderleksförhållanden m. m. Veckoarbetstiden för personal i trupptjänst vid armén och kustartilleriet och för personal i sjötjänst skall enligt bestämmelserna utgöra 42 timmar. För personal i trupptjänst, teknisk tjänst och flygtjänst vid flygvapnet är tiden 43 timmar. Förberedelse- och efterarbeten för utbildnings- och övningsverksamheten ingår i veckoarbetstiden och skall alltså schemaläggas. För personal i trupptjänst och i lärartjänst vid utbildningsanstalt skall tid för sådana förberedelser som icke kan schemaläggas — fria förberedelser — uppskattas för år och fastställas såsom en genomsnittstid för vecka och befattningskategori. Tid för enskild tjänsteresa räknas som arbetstid till den del den sammanfaller med arbetstid enligt dagordning. 1

Med förbandsövning avses sammanhängande övningsverksamhet med krigsorganiserade eller för utbildningsändamål organiserade staber och förband eller kadrar till dylika enheter, bedriven under krigsliknande läge på sådant sätt, att personalens arbetsinsatser icke kan tidsplaneras. Med förbandsövningsdygn avses varje under planerad tid för förbandsövning infallande hel tidsperiod om 24 timmar, varvid den första tidsperioden räknas från tidpunkten för förbandsövningens början.

35 Beträffande restid i de fall arbetstiden regleras genom tjänstgöringslista gäller vissa särskilda regler. För enskild befattningshavare må eljest tillämplig veckoarbetstid omfördelas inom en period av två veckor. För att kunna tillgodose behov av längre tid i övnings- och utbildningsverksamhet under högst tre veckor må eljest tillämplig veckoarbetstid kollektivt omfördelas inom en period av högst fyra veckor. Såsom ovan nämnts medför arbetstidsregleringen att militär och civilmilitär personal blir berättigad till övertidsgottgörelse enligt bestämmelserna i Saar. Vid tillämpning av dessa skall såsom utgångspunkt för beräkning av övertid tas den i dagordningen för dag upptagna arbetstiden eller den på tjänstgöringslista för dygn schemalagda tiden. För tjänstgöring under förbandsövningsdygn må övertidsgottgörelse till därtill berättigad befattningshavare utgå endast under förutsättning, att han tidigare under kalenderåret fullgjort visst av Kungl. Maj :t bestämt antal förbandsövningsdygn. Vid beräkningen av övertidsgottgörelsen skall övertidstjänstgöring under sådant dygn anses fullgjord under följande antal timmar, nämligen i sjötjänst 5, i flygljänst, teknisk tjänst vid flygvapnet, meteorologtjänst eller trafikledartjänst 6 samt i annan tjänst 8 timmar. Övertidstjänstgöringen skall i sin helhet anses utförd å enkel övertid.

Vid omplacering i tjänst må medr ä k n a s det antal förbandsövningsdygn som må ha fullgjorts i tidigare tjänst u n d e r kalenderåret, dock icke dygn för vilka övertidsgottgörelse utgått. Fullgör beställningshavare, på vilken arbetstidsbestämmelserna blir tillämpliga, schemalagt arbete på obekväm arbetstid kommer obekvämhetstillägg att utgå med 1 kr för timme (för vissa timmar 2 kr 25 öre) enligt bestämmelserna i kungörelsen 1955:68. Beställningshavare, som utom för honom gällande ordinarie arbetstid åläggs fullgöra beredskapstjänst, blir efter den 1 januari 1963 berättigad till beredskapsersättning enligt särskilda regler. Beredskapsersättning kommer bl. a. att utgå i dagbefälstjänst och vakttjänst. I ersättningshänseende innebär vidare arbetstidsregleringen, att den som deltar i förbandsövning erhåller för varje dygn (förbandsövningsdygn; se not å sid. 34) s. k. förbandsövningstilllägg med 50 kr (gäller redan fr. o. m. den 1 juli 1962). Såsom framgått av den föregående redogörelsen innehåller Kungl. Maj:ts bestämmelser om arbetstid för viss mi« litar och civilmilitär personal icke några särskilda föreskrifter beträffande den frivilliga instruktörsverksamheten. Enligt vad lärarutredningen inhämtat från militära arbetstidsdelegationen torde icke heller avsikten vara att inordna denna verksamhet under arbetstidsregleringen.

I I I . Utbildningen inom civilförsvaret

I ett inledande avsnitt h a r utredningen lämnat vissa allmänna uppgifter rörande frivilligverksamheten inom totalförsvaret. Dessa uppgifter avser även civilförsvaret. E h u r u utredningens uppdrag icke innefattar frågor inom civilförsvarets område har utredningen likväl icke ansett sig kunna underlåta att något beröra jämväl civilförsvarets utbildningsverksamhet. Ett särskilt skäl härtill föreligger i det förhållandet att jämförelser i olika sammanhang gjorts mellan å ena sidan arvoderingen vid frivilligutbildningen inom det militära försvaret och å andra sidan civilförsvarets ersättningsnormer. A.

Inledning

Civilförsvarets verksamhet grundar sig på civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74) med därtill hörande civilförsvarskungörelse den 27 maj 1960 (nr 377). Enligt civilförsvarslagen h a r civilförsvaret till uppgift att utöva sådan verksamhet för rikets försvar som avser att skydda och r ä d d a liv och egendom vid anfall mot riket och som icke åvilar krigsmakten, så ock annan likartad verksamhet. Allmän! civilförsvarsplikt föreligger för medborgare i åldern 16—65 år. Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas u n d e r Kungl. Maj:t av civilförsvarsstyrelsen. Såsom regional instans fungerar vederbörande länsstyrelse; inom landskanslierna finns inrät-

tad en särskild civilförsvarssektion under ledning av en civilförsvarsdirektör. För det lokala civilförsvaret indelas riket i civilförsvarsområden, inom vilka ledningen vid civilförsvarsberedskap utövas av en civilförsvarschef. Vid sidan av verksamheten inom den statliga civilförsvarsorganisationen förekommer viss frivilligverksamhet. Beträffande dylik verksamhet har, såsom av det föregående framgår, vissa organisationer uppgifter att fylla såväl inom civilförsvaret som inom det militära försvaret. En för civilförsvaret speciell frivillig organisation är — såsom tidigare nämnts — Sveriges civilförsvarsförbund. Detta h a r till uppgift att genom upplysning främja civilförsvaret och det frivilliga arbetet för detta samt att bedriva frivillig utbildning och medverka i annan verksamhet inom civilförsvaret. Förbundet har enligt tillgängliga uppgifter ett medlemsantal av ca 82 000. B.

Utbildningsverksamheten

För civilförsvaret gäller en särskild utbildningskungörelse den 9 december 1960 (nr 655). Den som jämlikt civilförsvarslagen inskrivits i civilförsvaret eller eljest är skyldig tjänstgöra inom detta är pliktig att undergå viss utbildning i civilförsvarstjänst och personligt skydd. Jämlikt civilförsvarslagen kan i civilförsvaret inskriven person i fred tas i anspråk för utbildning under högst

37 60 dagar, om vederbörande krigsplaceras för tjänstgöring i högre befälsbefattning eller i särskilt kvalificerad specialistbefattning, och eljest under högst 30 dagar. En närmare differentiering h a r gjorts i utbildningskungörelsen, innebärande att utbildningstiden för det övervägande flertalet i regel är väsentligt kortare, för lägre befäl 1—2 veckor och för manskap 35—60 timmar. Envar civilförsvarspliktig — alltså även den som ej är inskriven i civilförsvaret —- är därjämte skyldig delta i övningar, vilka anordnas med högst 60 timmar under varje följd av 3 kalenderår. Viss övningstid får enligt Kungl. Maj:ts bestämmande tas i anspråk för utbildning. Här bör inskjutas att med »utbildning» inom civilförsvaret närmast avses vad som inom krigsmakten utgör första tjänstgöring, »övning» inom civilförsvaret motsvarar repetitionsövning inom krigsmakten. Befälsutbildningen bedrivs som heldagsutbildning, medan manskapsutbildningen f. n. i regel bedrivs vid fritidskurser. Utbildningen av högre befäl och av instruktörer sker vid den centrala civilförsvarsskolan (Rosersberg), där även personal tillhörande de s. k. undsättningskårerna utbildas. Rektor för denna skola — vilken även omfattar fältskolorna — är chefen för civilförsvarsstyrelsens utbildningsbyrå. För utbildning av lägre befäl (främst gruppchefer) organiseras fältskolor. Utbildningen av manskap inom det lokala civilförsvaret samt övningarna äger r u m lokalt. Den lokala utbildningen omfattar huvudsakligen praktisk utbildning men är till viss del lektionssalsutbildning. Vid sidan av den obligatoriska civilförsvarsutbildningen och de obligatoriska övningarna finns möjligheter

till frivillig fortbildning för civilförsvarspersonalen. Denna anförtros de frivilliga organisationerna, främst Sveriges civilförsvarsförbund med dess länsförbund och lokala föreningar. Detsamma gäller i fråga om den s. k. självskyddsutbildningen, vilken helt är en frivillig utbildning avseende allmänheten. I civilförsvarets regi anordnas även särskild utbildning av 18-åriga kvinnor i sjukvård, oavsett att de ej inskrivits i civilförsvaret.

C. Lärare och

instruktörer

Vid civilförsvarsskolan i Rosersberg handhas undervisningen av heltidstjänstgörande lärare, tillfälliga lärare och timlärare. Vid fältskolorna finns likaledes anställda — förutom skolchef — lärare med heltidstjänstgöring, tillfälliga lärare och timlärare. Civilförsvarets instruktörskår skall enligt beslut av 1959 års riksdag omfatta 400 personer. Enligt en i april 1962 upprättad förteckning utgör antalet instruktörer ca 270; f. n. är antalet enligt uppgift något mer än 300. Instruktörernas främsta arbetsuppgift är att h a n d h a den lokala utbildningen. De kan även tas i anspråk för läraruppdrag vid fältskolorna. Civilförsvarets instruktörer h a r ställt sig till förfogande genom att teckna avtal med civilförsvarsstyrelsen. Avtalet innebär en tidsbundenhet av normalt 3 år med en tjänstgöringsskyldighet av minst 100 lektionstimmar om året; härtill kommer viss medverkan vid övningar. Civilförsvarsstyrelsen h a r fastställt instruktion för instruktörer vid lokal civilförsvarsutbildning och övning och ävenledes utfärdat föreskrifter för rekrytering av dylika instruktörer. Med avseende på rekryteringen har härvid bl. a. uttalats, att kravet på att instruktörerna

38 i största möjliga utsträckning bör vara tillgängliga för civilförsvarsutbildning i ett skärpt beredskapsläge gör, att man vid rekryteringen av avtalsbundna instruktörer endast i begränsad omfattning bör anlita militär personal. I den nyssnämnda förteckningen upptas också endast ett 20-tal avtalsbundna instruktörer under militära tjänstebenämningar. Instruktörsrekryteringen inriktas i stället på utbildat civilförsvarsbefäl. Beträffande instruktörer för frivilligutbildningen inom Sveriges civilförsvarsförbund må nämnas, att dessa enligt uppgift till större delen rekryteras utanför kretsen av de vid den obligatoriska utbildningen verksamma instruktörerna. D.

Ersättningsbestämmelser

Timlärare indelas i tre grupper enligt nedan. Grupp 1: Chefer och avdelningschefer för statliga och kommunala verk och institutioner, professorer, medicinska specialister, aktiva officerare av överstes eller högre grad samt sektionschefer vid centrala militära staber. Grupp 2: Civilförsvarschefer, andra statliga och kommunala befattningshavare än i grupp 1 sägs i lönegrad 21 eller högre eller med motsvarande arvode, högre personal i frivilliga försvarsorganisationer, såsom generalsekreterare och konsulenter i Sveriges civilförsvarsförbund, samt enskilda med akademisk eller motsvarande examen. Grupp 3: Övriga. Följande arvoden utgår för ämne och undervisningstimme om lägst 45 minuter:

1. Central utbildning

Tillfälliga lärare äger vid sammanhängande tjänstgöring om högst 20 dagar erhålla dagarvode med 30 kronor för dag. I tjänstgöringen inräknas, förutom söndagar, även de dagar vederbörande tillbringar på platsen för kursen m e d uppdrag att förbereda eller avsluta kursarbetet. Därest tjänstgöringen överstiger 20 dagar, och oavsett om den avser en eller flera direkt efter varandra följande kurser med högst 3 dagars uppehåll mellan kurserna, utgår arvodet från och med den 21 dagen med 20 kronor för dag. Under sådant uppehåll utgår ersättning endast om och i den mån civilförsvarsstyrelsen p r ö var skäligt. Vid längre tjänstgöring än 45 dagar utgår arvode för hela kursen med belopp som för varje kurs bestämmes av civilförsvarsstyrelsen. Utöver arvode utgår ersättning för mistad larbetsinkomst. Resekostnadsersättning och traktamente utgår enligt klass B Arr.

Arvodesgrupp

Första och andra tim. under en och samma kurs Kronor

Tredje och följande tim. under en och samma kurs Kronor

50 40 25

40 30 20

1 2 3

Resekostnadsersättning och traktamente utgår till timlärare enligt vad ovan sagts i fråga om tillfälliga lärare. 2. Lokal utbildning

I enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 5 maj 1960 utgår instruktörsarvode vid deltidskurs med 14 kronor och vid heldagskurs med 20 kronor för timme (undervisningspass om 45 minuter). Arvode för dag må likväl ej överstiga 100 kronor. Resekostnadsersättning och traktamente utgår enligt klass C Arr. De angivna ersättningsgrunderna tilllämpas enligt uppgift normalt även för

39 instruktörer vid frivilligutbildningen inom Sveriges civilförsvarsförbund. 3. Lokala övningar

Till övningsledare, d. v. s. den som planlägger övningen och är ansvarig för dess genomförande, utgår icke särskild ersättning. Detta har sin grund i att här avsett övningsledarskap betraktas som tjänståliggande för befattningshavare vid vederbörande länsstyrelse. Vid vissa slag av övningar och vid mera omfattande sådana kan som hjälp till övningsledare erfordras en eller fler a biträdande övningsledare. Till sådan må ersättning utgå med högst 14 kronor för övningstimme, dock högst 100 kronor för övning, samt resekostnadsersättning och traktamente enligt klass B Arr. Ersättning för förlorad arbetsförtjänst utgår icke. E. Anslag för

utbildningsverksamheten

Kostnaderna för den med utbildningsverksamhet inom civilförsvarsstyrelsen sysselsatta personalen bestrids från detta ämbetsverks anslag. I övrigt bestrids kostnaderna för utbildningsverksamheten inom civilför-

•••

svaret i huvudsak från ett särskilt anslag under XI huvudtiteln: Utbildningsoch övningsverksamhet. Anslaget är förslagsanslag och har för innevarande budgetår uppförts med 12 872 000 kr. F r å n detta anslag bekostas utbildningen vid statens civilförsvarsskola och fältskolorna samt lokal utbildning och lokala övningar inom länen. Enligt vad i det föregående omnämnts finns under XI huvudtiteln uppfört ett anslag till Bidrag till vissa frivilliga organisationer, f. n. 1 210 000 kr. Ur anslaget utgår bidrag med 130 000 kr till Sveriges civilförsvarsförbunds verksamhet. F r å n anslaget har vidare — från en anslagspost till frivillig utbildningsverksamhet, 1 000 000 kr — enligt uppgift under innevarande budgetår anvisats 320 000 kr till nämnda förbund och 85 000 kr till svenska b r a n d k å r e r n a s riksförbund. Slutligen utgår bidrag med 60 000 kr till kungl. svenska aeroklubben för upprättande av en frivillig flygkår i civilförsvarets tjänst. Beträffande anslagsdispositionen i vad avser svenska röda korset, Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund och riksförbundet Sveriges lottakårer hänvisas till den i annat samm a n h a n g lämnade redogörelsen (s. 14).

IV. Vissa synpunkter beträffande den frivilliga utbildningsverksamheten inom krigsmakten

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår att frivilligutbildningen inom krigsmakten utgör ett nödvändigt komplement till den obligatoriska utbildningen och är en förutsättning för den nuvarande krigsorganisationen. Överbefälhavaren h a r också den 19 januari 1962 i sitt underdåniga förslag till riktlinjer för krigsmaktens utveckling _ öB 62 — anfört, att omfattande frivilliginsatser är nödvändiga för att tillgodose personalbehoven i krigsorganisationen. Åtskilliga befattningar, som a n n a r s skulle fordra värnpliktig personal, kan nämligen skötas av manliga eller kvinnliga frivilliga som genomgått nödvändig utbildning. Detta gäller bl. a. i stabs-, sambands-, stridslednings-, luftbevaknings-, underhålls-, sjukvårds- och transporttjänst. I ÖB 62 framhålls vidare att den frivilliga befälsutbildningen är av väsentlig betydelse för att vidmakthålla den icke aktiva befälspersonalens kunskaper om organisation, teknik och beväpning. De frivilliga försvarsorganisationerna ger ett tillskott till vår försvarskraft som är stort i förhållande till kostnaderna. Verksamheten bör därför enligt ÖB 62 ges ökat stöd. Likaså bör krigsmaktens aktiva personal — vars frivilliga medverkan är nödvändig för utbildningen — bättre än hittills gottgöras för sina insatser. I fråga om utbildningsbehovet för framtiden h a r från försvarsgrensledningarna framhållits, att den frivilliga befälsutbildningen är ett mycket bety-

delsefullt komplement till den obligatoriska utbildningen. De värnpliktiga som kompletterar eller utökar sin utbildning på frivillighetens väg bidrar i väsentlig grad till att höja krigsförbandens användbarhet. Beträffande de vid armén numera införda särskilda befälsövningarna h a r från arméstabens sida betonats, att dessa endast omfattar personal i officers- och underofficersbefattningar i huvudsak vid fältförbanden, medan underbefälet — som antalsmässigt utgör den största delen av värnpliktsbefälet — icke berörs av befälsövningarna. Härtill kommer att befälsövningarnas antal icke heller medger att lokalförsvarsförbanden inkallas annat än i undantagsfall, medan etappförband och personal i personalersättningsreserven icke kommer att kunna inkallas. Befälsövningarna innebär även ökad belastning på utbildningsorganisationen. Detta medför att antalet aktiva instruktörer, som kan ställas till förfogande för krigsförbandens utbildning, i flera fall minskas. Härigenom kommer ansvaret för dessa förbands utbildning och ledning i högre grad än nu att åvila det värnpliktiga befälet och reservbefälet. Samma förhållande gäller, om repetitionsövningarna liksom skett under senare tid sprids ut över året. Dessa ökade krav och större uppgifter för det krigsplacerade befälet motiverar än mer behovet av frivillig utbildning. Enligt försvarsgrensledningarnas bestämda uppfattning är därför frivillig-

41 utbildningen framdeles minst lika oumbärlig som i nuläget. Beträffande ungdomsutbildningen visar erfarenheterna att den utgör en god rekryteringskälla och därför är av stor betydelse. Vad beträffar organisation och genomförande i stort av frivilligutbildningen har, såvitt lärarutredningen kunnat finna, icke från något håll ifrågasatts några förändringar. Ur de synpunkter utredningen har att beakta beträffande frivilligutbildningen innebär detta, att utredningen har att göra sina bedömanden utifrån att nu gällande ordning i fråga om instruktörskadern kommer att bibehållas och att alltså rekryteringen av denna kader liksom hittills skall i allt väsentligt ske på frivillighetens väg och till övervägande del ur det aktiva befälets led. Mot denna bakgrund har utredningen funnit det vana av intresse att ta närmare del av hur man på skilda håll ser på den för instruktörsrekryteringen så avgörande ersättningsfrågan. Därvid har framkommit en väsentlig kritik mot de bestämmelser som reglerar förmånerna för instruktörspersonalen. Lärarutredningen redovisar i det följande vissa uttalanden härutinnan från myndigheter, frivilligorganisationer och personalhäll. Överbefälhavaren, h a r framhållit angelägenheten av att lika villkor åvägabringas mellan å ena sidan frivilligutbildningen inom krigsmakten och å andra sidan motsvarande utbildning inom andra grenar av totalförsvaret. Försvarsgrenscheferna har var för sig anfört att stora svårigheter föreligger att på frivillighetens väg rekrytera lämpliga instruktörer och att arvoderingen för frivilligutbildningen måste avpassas så, att skälig ersättning erhålls för detta extra arbete. Likhet inom totalförsvaret bör eftersträvas.

Rikshemvärnschefen har framhållit att det föreligger ett stort behov av att få kvalificerade instruktörer och att det sedan länge varit svårt att få officerare att på fritid ägna sig åt hemvärnsutbildning. Från några håll har n u m e r a också anmälts att svårigheterna att få även underofficerare och underbefäl till fritidsutbildning ökar. Anledningen torde vara att arbetet måste utföras på otjänlig tid (vardagskvällar, helger och veckoslut) och att det ekonomiska utbytet anses vara alltför ringa. Försvarets civilförvaltning har anfört att larvodesbestämmelserna numera torde vara i behov av en revidering. Centralförbundet för befälsutbildning har vidarebefordrat av vissa befälsutbildningsförbund framförda synpunkter och för egen del betonat vikten av att arvodena till instruktörerna över lag avsevärt höjs. Bakgrunden härtill är kraven på att kunna engagera så kvalificerade instruktörer som möjligt. Skälig hänsyn bör tas till att instruktörerna utför sitt arbete på tid som för många befattningshavare skulle k u n n a hänföras till kvalificerad övertid. Vidare h a r framhållits angelägenheten av att arvodena för alla instruktörer inom samtliga frivilliga försvarsorganisationer samordnas så, att den nu ofta förekommande konkurrensen undviks. Särskilt besvär a n d e för centralförbundet är de avsevärt högre ersättningar som utbetalas inom civilförsvaret. Ytterligare h a r framhållits att större differentiering mellan arvoden till tjänstemän i olika löneklasser är ett önskemål. Riksförbundet Sveriges lottakårer h a r anfört att arvodena vid övning eller kurs av kortare varaktighet är alltför låga. Det kan icke med nuvarande penningvärde och beskattningsbestämmelser vara rimligt att begära, att en instruktör skall offra upp till 5 timmar av en söndag för en ersättning av sam-

42 manlagt 29 kr. Timersättning bör utgå jämväl för övning om 4 timmar och därutöver. Om detta ej är genomförbart bör ersättningsbeloppet för dylika övningar väsentligt höjas. Enhetliga bestämmelser bör vidare gälla vid utbildning av personal avsedd att betjäna totalförsvaret. I särskild skrivelse till utredningen h a r riksförbundet anfört, att om snar ändring av instruktörsarvodena inte kommer till stånd torde militära instruktörer komma att upphöra med att ställa sig till förfogande vid utbildning av lottor (motsv.). Enligt uppgift pågår f. n. en hela landet omfattande kampanj för rekrytering av lottor för totalförsvaret; varken försvaret eller SLK gagnas om utbildningen av nyrekryterade lottor skulle äventyras på grund av för låga instruktörsarvoden. SLK h a r hemställt att en höjning av instruktörsarvodena inom det frivilliga försvarsarbetet snarast måtte genomföras. Statstjänstemännens riksförbund har uttalat, att det om icke snara åtgärder vidtas i fråga om höjning av arvodesbeloppen är stor fara för att den frivilliga utbildningen äventyras på grund av svårighet att erhålla lämpliga instruktörer på frivillig väg. TCO:s statstjänstemannasektion har funnit angeläget att man helt reviderar den katalogisering som ligger till grund för de olika beloppen. Militär och civilmilitär personal bör för undervisning i rent militära ämnen erhålla högre arvoden än värnpliktiga och civila instruktörer. Synnerligen otillfredsställande är att underbefälet vid tjänstgör i n g på den egna förläggningsorten sammanförs med meniga i den lägsta arvodesklassen. Beträffande ordinarie instruktörer vid försvarsområdesstaber framhålles, att en omprövning av arvodena blir nödvändig sedan frågan om arbetstidsreglering för militära beställ-

ningshavare lösts. I första hand bör övervägas om inte arvodena till sistnämnda instruktörer bör utgå enligt samma grunder som gäller för s. k. frivilliginstruktörer. I förevarande sammanhang må vidare omnämnas, att befälhavaren för Göteborgs och Bohus samt Hallands försvarsområden (tillika chef för Göteborgs kustartilleriförsvar) i skrivelse till chefen för armén och inspektören för kustartilleriet framfört vissa synpunkter på frågan om arvoden till instruktörer inom det frivilliga utbildningsarbetet och hemvärnet. I skrivelsen — som av chefen för armén översänts till lärarutredningen för kännedom — diskuteras frågorna om förutsättningen för arvode i olika hänseenden och för olika instruktörskategorier, ersättningens storlek och avvägning under skilda förutsättningar, kategoriindelning beträffande instruktörspersonal, personalens tjänstgöringsförhållanden samt möjligheterna att utta tidskompensation för instruktörer vid försvarsområdesstaber. I särskilda bilagor lämnas jämförande uppgifter på arvoden till militära instruktörer samt arvoden och övertidsersättningar till annan jämförlig personal. Förslag framställes angående en avsevärd ökning av de nuvarande arvodesbeloppen. Lärarutredningen vill slutligen i detta sammanhang anmäla, att vid vissa intervjuer som utredningen haft med företrädare för myndigheter, organisationer och instruktörer framkommit kritik även i vissa andra avseenden än dem som återspeglas i de förut återgivna yttrandena. Sålunda h a r framförts synpunkter på traktaments- och reseersättningsbestämmelsernas tillämpning i sammanhanget, på förläggningsoch transportproblem samt icke minst på arbetstidsförhållandena.

V. Utredningens överväganden

Allmänna

synpunkter

Av den i föregående avsnitt lämnade redovisningen torde stå fullt klart att någon minskning av behovet av frivilligutbildning icke lärer vara att förutse. Man kan tvärtom räkna med att frivilligutbildningen kommer att öka såväl med avseende på antal deltagare som i kvalitetshänseende, allt givetvis under förutsättning att resurser för en sådan utveckling står till förfogande. I ett tidigare avsnitt har angivits det ungefärliga utbildningsbehov inom frivilligorganisationernas verksamhetsfält som f. n. föreligger för det militära försvarets del. Tendensen tyder på att detta behov kommer att öka ytterligare. Denna utveckling sammanhänger, såsom redan antytts, med att ett allt större antal befattningar i krigsorganisationen kan och — av personella skäl —• måste besättas med frivilliga, icke minst kvinnor. Vad särskilt beträffar de nyligen införda befälsövningarnas inverkan på behovet av frivilligutbildning synes av de ovan återgivna synpunkterna från arméstaben kunna utläsas, att dessa befälsövningar icke anses komma att minska betydelsen och behovet av frivilligutbildning. Icke heller synes en eventuell förändring i grunderna för det s. k. förordnandesystemet komma att nämnvärt påverka omfattningen av frivilligutbildningen i stort. Hur än förordnandesystemet utformas torde nämligen behov föreligga av att genom frivillig utbildning göra det möjligt för de

värnpliktiga att skaffa sig erforderlig kompetens för att bibehålla sina förordnanden. I fråga om utbildningens kvalitetsnivå må framhållas, att genom den nya befälsordningen 1960 — i p r i n c i p tillämpad inom FBU fr. o. m. den 1 juli 1960 — målsättningen för befälsutbildningen höjts. Bl. a. skall sålunda befäl inom armén delges en infanteribetonad grundutbildning, vartill kommer att kraven på stridsteknisk och taktisk utbildning samt på förmåga att självständigt leda strid väsentligt skärpts. Mot bakgrunden av det nu sagda finner försvarets lärarutredning nödvändigt att sådana åtgärder vidtas, att de för frivilligutbildningen ansvariga kan tillgodose behovet av lärare och instruktörer genom härför väl lämpad personal. De faktorer som enligt utredningens mening i första hand bör tas med i bedömningen vid bestämmandet av arten och omfattningen av erforderliga åtgärder hänför sig till följande områden, nämligen elevklientelet och utbildningsnivån, kraven på lärarkompetens, de förhållanden — bl. a. i arbetstidshänseende — under vilka utbildningen bedrivs samt förhållandena i viss annan utbildningsverksamhet inom totalförsvaret. Dessa faktorer kominer utredningen att n ä r m a r e belysa i det följande. Vad lärarutredningen anför föranleder utredningen att föreslå en genomgripande revision av de nuvarande bestämmelserna rörande förmåner till

44 instruktörer vid det frivilliga utbildningsarbetet. En omarbetning är emellertid motiverad icke blott av angivna skäl utan jämväl av att bestämmelserna p å vissa punkter lämnar rum för vägande invändningar i olika hänseenden. I detta sammanhang vill utredningen rent allmänt framhålla att utredningen bibragts den uppfattningen, att frivilligutbildningen i dagens läge icke synes ha de personella och ekonomiska resurser som är erforderliga för att tillgodose det militära försvarets önskemål om utbildning. Detta bestyrks också av frivilligorganisationer mas medelsäskanden, av vilka utredningen haft tillfälle att ta del. Utredningen har icke att bedöma frågan om medelstilldelningen för frivilligorganisationerna men vill framhålla, att vid bestämmandet av organisationernas bidrag hänsyn enligt utredningens mening bör tas till de ökade kostnader som ett genomförande av utredningens förslag kommer att medföra. B. Elevklientel och utbildningsnivå Av väsentlig betydelse för en bedömning av frågan om särskilda förmåner för lärar- och instruktörsverksamhet inom frivilligutbildningen är, huruvida den meddelade undervisningen riktar sig till ett sådant elevklientel och är av sådan art att den mera avsevärt skiljer sig från vad som eljest normalt åligger vederbörande att utföra inom ramen för den tjänst han innehar. Mot denna bakgrund h a r lärarutredningen i det föregående lämnat en relativt utförlig kartläggning av frivilligutbildningen och dess mål. Av denna kartläggning framgår, att frivilligutbildningen omspänner ett vidsträckt och heterogent område med avseende på såväl omfattning som elevklientel. Utbildningen omfattar praktiskt taget alla grenar av den militära verksamheten, från den enklare grundutbildning-

en till kvalificerad befälsutbildning och specialistutbildning. En väsentlig del av den frivilliga befälsutbildningen utgörs av den s. k. allmänna befälsutbildningen, vilken i huvudsak ordnas gemensamt för skilda truppslag och befälskategorier. Härigenom har erhållits större utbildningsenheter och en i flera fall mera intresseväckande utbildning, vartill kommer att de av ytkriget betingade kraven på ökad kunskap om olika stridsenheters funktioner och möjliga prestanda bättre kan tillgodoses. Övrig utbildning av såväl värnpliktigt befäl som kvinnlig A-personal samordnas i allt större utsträckning och man söker numera ordna gemensamma övningar med deltagande av samtliga frivilligorganisationer. Härigenom skapas möjligheter för erforderlig tillämpning av utbildningen samt underlag för fortsatt utbildning och repetition 1 . Målsättningen för all befälsutbildning — även av kvinnor — har successivt höjts ifråga om taktisk och stridsteknisk utbildning samt truppföring. Krav på förmåga i trupputbildning har dessutom tillkommit. För A-personal har utbildningen av instruktörer intensifierats. Nya kurser för cheflottor, chefbilkårister o. s. v. har tillkommit. Som elever i frivillig befälsutbildning deltar värnpliktskategorierna menig— kapten ur alla truppslag. Dessutom deltar reservbefäl, civilmilitära tjänstemän, hemvärnsmän, kvinnlig personal av skilda kategorier, ungdomar m. fl. Med hänsyn till befälets krigsplacering måste utbildningen omfatta olika stridssätt m. m. Detta gäller i viss mån även beträffande utbildningen av kvinnlig personal. Ungdomsutbildningen syftar till att bibringa eleverna en god försvarsanda men också till att ge dem militär grundutbildning och i vissa fall också utbildning för krigsbefattning. För att något ytterligare belysa frå-

45 gan om utbildningsnivån vill utredningen i det följande granska vissa utbildningsområden mot bakgrunden av den målsättning som gäller. Till utgångspunkt vid angivandet av målsättningen i fråga om det värnpliktiga befälet har utredningen tagit vad som härom anförts av 1954 års befälsutredning i dess betänkande »Arméns befäl» (SOU 1959:23). Målsättningen beträffande truppföring med avseende på värnpliktiga officerare är att utbildningen »skall ge god förmåga att föra självständigt eller inom kompani uppträdande pluton (motsvarande) (tillhörande egen utbildningslinje) under strid och annan verksamhet». Den frivilliga befälsutbildningen omfattar repetitions- och befordringsutbildning och skall ge kunskaper för plutonchefer, ställföreträdande kompanichefer och kompanichefer. Den taktiska utbildningen och truppföringen bedrivs därför i princip inom förstärkt skyttebataljons ram. Detta motsvarar, utan andra jämförelser, i stort samma nivå som utbildningen vid truppslagsskolorna uppvisar. Beträffande värnpliktiga underofficerare är målsättningen i fråga om truppföring enligt »Arméns befäl» bl. a. »förmåga att föra pluton inom kompanis ram under vanligen förekommande stridslägen». Den frivilliga befälsutbildningen gäller främst befattningarna som ställföreträdande plutonchef och kvartermästare. Kravet på förmåga att leda strid i pluton medför att kompaniets strid måste utgöra utbildningens ram. Utbildningens nivå torde utan jämförelser i övrigt motsvara den som bedrivs vid arméns underofficersskola eller vid plutonchefsskolorna, vilka en stor del av eleverna genomgått. För värnpliktigt underbefäl förekom-

mer grundläggande utbildning och befordringsutbildning. Den förstnämnda omfattar främst gruppchefer. Befordringsutbildningen avser i flera fall befattning som ställföreträdande plutonchef. Utbildningens nivå motsvarar i stort den som är rådande vid fredstruppförbandens befälsskolor för motsvarande värnpliktskategorier under ordinarie tjänstgöring. Beträffande utbildningen i övrigt —• såsom utbildningen av kvinnlig personal med alla dess olika tjänstegrenar, specialistutbildningen och ungdomsutbildningen — är det icke möjligt att här ingå på någon jämförande analys. Den tidigare lämnade redogörelsen ger emellertid vid handen att såväl elevklientel som utbildningsnivå inom dessa områden starkt varierar. Vid en bedömning av frågan, huruvida särskild ersättning bör ifrågakomma för instruktörspersonalen enbart med hänsyn till arten av utbildningen inom krigsmaktens frivilligverksamhet, h a r utredningen kommit till den uppfattningen, att undervisningen allmänt sett icke kan sägas stå på sådan nivå att den mot bakgrunden av vad som härutinnan i övrigt får anses gälla motiverar särskilda förmåner utöver lön åt nämnda personal. C. Krav på lärarkompetens Den kompetens att meddela undervisning upp till en viss nivå, som ett vart utbildningsbefäl förutsattes besitta utan särskilda specialstudier, får mot bakgrunden av det nyss anförda enligt utredningens mening anses tillfyllest även för frivilligutbildningen. Utredningen utgår därvid självfallet från att tillgången på frivilliginstruktörer är så god, att ett urval kan ske med hänsyn till den art av utbildning varom fråga

46 är, och att alltså i instruktörskadern finns representerade de olika specialiteter som ingår i frivilligutbildningen. Med det nu sagda vill lärarutredningen konstatera, att instruktörspersonalen måste ha goda allmänna och militära förutsättningar för att rätt kunna bedriva sin utbildningsverksamhet och för att kunna väcka och vidmakthålla intresset för frivilligutbildningen. Den höjda målsättningen, den gemensamma utbildningen för personal ur olika truppslag (motsvarande), samövningarna för värnpliktigt befäl och s. k. A-personal m. fl. ställer också ökade krav på ett mångsidigt kunnande hos flertalet instruktörer. Klart avgränsande krav på den kompetens som vid olika slag av frivilligutbildning måste förefinnas för instruktörerna är svåra att ange. Detta gäller särskilt hemortsutbildningen, där i fler a fall utbildning på olika befälsnivåer samtidigt måste äga rum under exempelvis den allmänna befälsutbildningen. Lärarutredningen anser det heller icke nödvändigt att precisera några kompetenskrav. Utredningen har nämligen den uppfattningen att en sådan åtgärd skulle försvåra möjligheterna att rekrytera instruktörer. Dessutom skulle en precisering kunna medföra krav på en långt gående differentiering i arvodeshänseende. För att ytterligare något belysa kompetensfrågan vill utredningen dock, mot bakgrunden av de i föregående avsnitt framförda synpunkterna på målsättningen främst i vad avser den frivilliga befälsutbildningen, framhålla att av instruktörer för utbildning av värnpliktiga officerare torde böra krävas genomgången militärhögskola eller lägst truppslagsskola samt några års erfarenhet i trupptjänst. Instruktörer för utbildning av värnpliktiga underofficerare bör vara lägst underofficerare som

genomgått truppslagsskola eller kompanikvartermästarkurs. I fråga om utbildningen av kvinnlig personal måste vid en bedömning av instruktörskvalifikationerna beaktas olika i denna utbildning ingående specialgrenar. Utredningen vill härvid särskilt peka på de krav som måste ställas på instruktörerna vid utbildningen i stridsledningstjänist. Vad ungdomsutbildningen beträffar torde i första h a n d instruktörerna böra vara lämpliga ungdomsledare med de särskilda krav detta ställer p å omdöme, ansvarskänsla och ledarförmåga. Vidkommande slutligen hemvärnet och sjövärnskåren torde samma krav få ställas på instruktörerna där som på instruktörer för motsvarande utbildning inom armén resp. flottan. Lärarutredningen finner att kraven på instruktörerna i frivilligverksamheten ur skilda synpunkter måste ställas högt. Utredningen anser dock icke att dessa krav är så speciella, att man enbart för att finna personal som uppfyller desamma måste tillgripa en arvodering. D.

Tjänstgöringsförhållanden

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att instruktörsverksamheten i samband med frivilligutbildningen i väsentlig utsträckning är förlagd till tid som eljest normalt är fritid. Så är fallet med praktiskt taget hela hemortsutbildningen, vilken av naturliga skäl måste förläggas till kvällar, helgdagsaftnar samt sön- och helgdagar. Undervisningen sker alltså oftast på för instruktörerna obekväm tid. Härtill kommer att utbildningen i mycket stor omfattning bedrivs på andra orter än vederbörandes stationeringsort, vilket medför resor under mer eller mindre påfrestande förhållanden. Restiderna är i många

47 fall, särskilt i Norrland, längre än lektionstiderna. Under lägerkurserna torde som regel icke bedrivas egentlig utbildningsverksamhet på annan tid än normal arbetstid —• här bortses då från någon enstaka kvälls- eller nattövning. I fråga om den instruktörsverksamhet som äger rum vid dessa kurser torde i arbetstidshänseende generellt sett gälla, att den i stort bedrivs under samma betingelser som det normala utbildningsarbetet vid förbanden. Däremot föreligger beträffande instruktörsskapet vid lägerkurserna vissa andra förhållanden, vilka bör beaktas i detta sammanhang. Sålunda är att märka, att flertalet kurser äger rum sommartid och att de ofta är förlagda till särskilda läger, belägna på ur fritidssynpunkt attraktiva orter (badorter, vintersportorter) utanför fredstruppförbandens förläggningsorter. För gifta instruktörer som har möjlighet att vistas på kursorten tillsammans med familjen innebär självfallet instruktörstjänsten i dessa fall vissa fördelar. För andra åter kan ett kursdeltagande komma att medföra längre tids bortovaro från hem och familj under normal semestertid. I arbetstidshänseende må framhållas att — även om lektioner icke pågår på »fritid» — instruktörerna i stor utsträckning likväl tas i anspråk på sådan tid. Sålunda gör inter natkaraktär en på verksamheten det naturligt att lärare och elever på fritid kommer samman för diskussioner och tankeutbyte. Med hänsyn till att här är fråga om frivillig utbildning ligger det i sakens natur, att eleverna för att få största möjliga nytta av utbildningstiden gärna vill utnyttja densamma så långt som möjligt. Betydelsen ur goodwillsynpunkt av att lärarna därvid står till förfogande är uppenbar. Härtill kommer att planläggningsverksamhet och överläggningar lärarna emellan i

allmänhet måste genomföras på icke normal arbetstid. Mot bakgrunden av den blivande arbetstidsregleringen och därav följande förmåner vid arbete på övertid och obekväm arbetstid anser utredningen det nödvändigt, att vid bedömningen av huruvida särskild ersättning bör utgå till frivilliginstruktörerna hänsyn tas till arbetstidsfrågan. Även i vissa andra avseenden än dem som sammanhänger med arbetstiden och dess förläggning är tjänstgöringsförhållandena för frivilliginstruktörerna avvikande från vad som gäller i det normala utbildningsarbetet vid förbanden. I det föregående har framhållits att hemortsutbildningen i stor omfattning bedrivs utanför truppförbanden. Detta innebär icke blott, såsom förut påpekats, att resefrekvensen blir stor utan för även med sig andra besvärligheter för instruktörerna. Sålunda saknas i många fall på utbildningsplatserna lämpliga undervisningslokaler, utbildningsanordningar, undervisningsmateriel m. m., vilket gör utbildningsarbetet mer tungrott än motsvarande verksamhet vid trupputbildningen. Härtill kommer att instruktören m e r a sällan har tillgång till biträde och därför själv måste sätta till tid och arbetskraft för s. k. »dukning» och a n d r a föroch ef ter arbeten. Det alldeles särskilda intresse som eleverna regelmässigt visar för utbildningen nödvändiggör en speciellt noggrann planering och uppläggning av undervisningen och ett grundligt förberedelsearbete. Det senast sagda gäller i viss mån även verksamheten vid lägerkurserna, även om dessa oftast genomförs på platser där i varje fall vissa utbildningsanordningar m. m. finns att tillgå. En särskild omständighet att peka på för lägerkursinstruktörernas del är de

48 många gånger föga standardmässiga inkvarteringar som står till buds. E. Förhållandena ningsverksamhet

i viss annan utbildinom totalförsvaret

I det föregående har lärarutredningen framhållit, att jämförelser i olika sammanhang gjorts mellan arvoderingssystemen inom krigsmaktens frivilligutbildning och utbildningen inom civilförsvaret. Utredningen har därför också lämnat en kort redogörelse för civilförsvarets organisation, utbildning och ersättningsgrunder. Av redogörelsen framgår, såvitt avser arvodena inom civilförsvarets utbildningsverksamhet, att instruktörsarvodena där ligger på en högre nivå än inom krigsmaktens frivilligutbildning. Utredningen h a r mot denna bakgrund funnit det vara av intresse att närmare undersöka, huruvida några mera väsentliga skiljaktigheter föreligger med avseende på utbildningsnivån mellan de båda verksamhetsområdena. Denna undersökning h a r givit vid handen, att en del av utbildningen inom civilförsvaret uppvisar paralleller med utbildningen inom krigsmakten. Sålunda erbjuder utbildningen i vapentjänst, bevakningstjänst och ordningstjänst för civilförsvarspoliser och chefer för bevakningsgrupper vissa jämförelsepunkter med utbildningen inom hemvärnet. Civilförsvarets utbildning av samariter samt gruppchefer i samaritgrupper, förbandsgrupper m. fl. kan i viss mån jämföras med utbildningen för rödakorspersonal. I detta sammanhang kan även utbildningen för radiotelefonister och signalister inom civilförsvaret ställas mot vad som krävs av lottor i stridsledningstjänst 'och i sambandstjänst inom krigsmaktens frivilligutbildning. Lärarutredningen finner att det föreligger relativt stora likheter mellan den vid krigsmakten bedrivna frivillig-

utbildningen och utbildningen —• såväl den obligatoriska som den frivilliga — inom civilförsvaret. En stor del av såväl krigsmaktens frivilligutbildning som civilförsvarets manskapsutbildning bedrivs som deltidsutbildning. Överensstämmelse finns även beträffande rekryteringen av instruktörer. Dessa utgörs huvudsakligen av personer som frivilligt ställt sig till förfogande på fritid. Det finns mot denna bakgrund anledning att söka klarlägga, om särskilda skäl motiverar de olikheter i arvoderingen av instruktörerna so>m — i enlighet med vad i det föregående redovisats — nu föreligger. Allmänt sett torde härvidlag böra konstateras, att en stor del av civilförsvarets lägre befälsoch manskapsutbildning liksom de frivilliga försvarsorganisationernas utbildning i väsentliga avseenden omfattar personlig färdighet och övrig grundläggande utbildning. Ett bestämt undantag måste dock härvid göras för den frivilliga befälsutbildningen inom krigsmakten, vars målsättning är väsentligt högre och i huvudsak torde motsvara den för civilförsvarsskolan gällande. Lärarutredningen anser att några avgörande skillnader i fråga om utbildningens art, målsättning och krav på instruktörer icke föreligger, vilka skulle motivera väsentligt olika grunder för arvodering av civilförsvarets och krigsmaktens frivilligutbildning. Utredningen vill också understryka, att de olika normerna för ersättning till instruktörer inom skilda delar av totalförsvaret väckt irritation och medfört svårigheter att rekrytera instruktörer. Härtill kommer den psykologiska aspekten att ett lägre betalt arbete för m å n g a k a n synas mindre värt och uppskattat än ett högre honorerat. Mot denna bakgrund finner utredningen nödvändigt att utjämna klyftan mellan arvodena för krigsmaktens och civilförsvarets instruktörer.

VI. Utredningens förslag

I det följande redovisar lärarutredningen sina förslag beträffande förmåner till instruktörer i det frivilliga utbildningsarbetet inom krigsmakten. Med hänsyn till att utbildningen i alldeles övervägande grad handhas och måste handhas av militär och civilmilitär personal på aktiv stat efter frivilligt åtagande finner utredningen det nödvändigt, att instruktörsförmånerna avpassas med utgångspunkt härifrån. Utredningens förslag syftar därför till att göra förmånerna så attraktiva, att de lockar en vidgad krets av kvalificerat befäl på aktiv stat att biträda i det frivilliga utbildningsarbetet. På sätt utredningen utvecklar i det följande anser utredningen emellertid icke nämnda omständighet böra föranleda till att andra bestämmelser skapas för det relativt begränsade antal instruktörer som tillhör annan kategori än statbefälet. Utredningens förslag bör därför tillämpas på alla kategorier instruktörer inom frivilligorganisationernas samt hemvärnets och sjövärnskårens frivilligutbildning för krigsmaktens räkning. De olika slag av förmåner som bör komma ifråga i förevarande sammanhang är enligt utredningens mening arvode till ordinarie instruktörer, arvode till tillfälliga instruktörer, reseersättning, traktamente och naturaförmåner samt förmåner vid tjänstgöring vid lägerkurser. Utredningen redovisar i det följande först sina utgångspunkter beträf4—205160

fande arbetstiden för instruktörspersonalen och anger därefter de riktlinjer för en reglering av de olika förmånerna, som utredningen anser böra tilllämpas. I anslutning därtill framläggs konkreta förslag i fråga om storleken av förmånerna m. m. Den närmare utformningen av nya bestämmelser på området anser utredningen däremot böra anstå i avvaktan på blivande ställningstagande till utredningens förslag. Med avseende på förslaget beträffande förmånernas storlek vill utredningen framhålla att den i och för sig varit tveksam, huruvida icke denna fråga kunde anses vara av natur att böra lösas förhandlingsvägen. Beträffande arvode till ordinarie instruktör utgår detta f. n. med stöd av bilaga D till TB Saar och torde på denna grund i varje fall vara av den karaktären, att det kan ingå i en förhandling om den s. k. C-listan. I övrigt är emellertid fråga om förmåner som utgår för frivillig tjänstgöring utom tjänstens ram och å annan tid än ordinarie arbetstid. Fråga är också om förmåner som kan tillkomma personal av alla kategorier — statsanställda som a n d r a —• låt vara att den militära och civilmilitära personalen på aktiv stat torde utgöra den dominerande gruppen. Framhållas må vidare att den verksamhet, i vilken förmånerna utgår, till väsentlig del ordnas och administreras av frivilligorganisationerna och alltså icke av statlig myndighet. Det förhållandet att be-

50 stämmelserna också skall gälla hemvärnet och sjövärnskåren samt att frivilligorganisationerna uppbär statsbidrag för verksamheten bör i detta sammanhang i vart fall icke tillmätas någon avgörande betydelse. A. Utgångspunkter arbetstid

beträffande

I ett föregående avsnitt har lärarutredningen berört arbetstidsfrågan för frivilliginstruktörerna och därvid konstaterat, att nu utfärdade bestämmelser på området icke avser ifrågavarande instruktörsverksamhet. Med hänsyn härtill anser utredningen sig böra framlägga vissa synpunkter på spörsmålet, hur den frivilliga instruktörsverksamheten bör betraktas i arbetstidshänseende. Därvid må till en början erinras om att militära arbetstidskommittén i sitt betänkande (SOU 1959:26) berörde denna fråga och därvid uttalade följande (sid. 64). Eftersom instruktörsverksamhet i samband med frivilligutbildning utgör tjänsteåliggande för ordinarie instruktörer, hemvärnsofficerare och hemvärnsunderofficerare vid försvarsområdesstaber bör, enligt kommitténs mening, tiden för dylik verksamhet inrymmas i normalarbetstiden. Under nuvarande förhållanden lär detta, enligt uppgift, med hänsyn till personalens övriga arbetsuppgifter icke vara möjligt utan arbetskraftsförstärkning. Kommittén anser därför, att undersökning bör ske av möjligheterna att genom organisatoriska åtgärder anpassa de ordinarie instruktörernas, hemvärnsofficerarnas och hemvärnsunderofficerarnas arbetsuppgifter så, att dessa kunna inrymmas inom den ordinarie arbetstiden för vederbörande. Behovet av instruktörer utöver de ordinarie bör, enligt kommitténs mening, tillgodoses helt på frivillighetens väg, icke såsom f. n. är fallet »om möjligt efter frivilligt åtagande». En arbetstidsreglering tvingar nämligen fram en bestämd gränsdragning mellan åligganden i tjänsten och frivilliga

åtaganden. Tid för sådana frivilliga åtaganden skall självfallet icke inkluderas i arbetstiden i tjänsten. Den arbetstidsreglering som nu beslutats grundar sig på förslag från militära arbetstidsberedningen (SOU 1962: 30), som framhållit att inom den förutsatta årsarbetstidsramen — normalarbetstid 45 timmar för vecka — skall inrymmas allt arbete, som ankommer på den personal som omfattas av beredningens förslag. Beredningen har grundat sina bedömanden angående arbetstidsramen på uppgifter rörande verksamheten vid förbanden under en längre försöksperiod. I de redovisade uppgifterna har emellertid icke ingått verksamheten inom frivilligutbildningen. Såsom framgått av det föregående utgör instruktörsverksamhet i samband med frivilligutbildningen tjänståliggande för de ordinarie instruktörerna vid försvarsområdesstabernia samt för luftbevaknings instruktörer na. I övrigt torde denna verksamhet i princip betraktas som ett fritidsarbete. Trots detta är det emellertid i praktiken så, att viss verksamhet utförs »i tjänsten» jämväl i andra fall än då instruktörsverksamheten ingår i vederbörandes arbetsuppgifter. Sålunda förekommer att vissa planläggningsoch förberedelsearbeten för såväl lägerkurser som hemortsutbildning sker på ordinarie arbetstid. Likaså kräver under vissa omständigheter genomförandet av hemortsutbildningen, att de frivilliga instruktörerna tar i anspråk ordinarie arbetstid för ändamålet, t. ex. vid uttagning och inlämning av materiel eller om utbildningen är förlagd till så avlägset belägna orter att resorna måste ske på sådan tid. Lärarutredningen anser för sin del anledning icke föreligga att rubba på den hittillsvarande ordningen i förevarande hänseende. Arbete inom den frivilliga instruktörsverksamheten bör

51 alltså alltjämt utgöra antingen ett tjänståliggande som faller in under arbetstidsregleringen eller en fritidssysselsättning som ligger utanför denna reglering. Liksom nu bör verksamheten utgöra tjänståliggande för den ovannämnda ordinarie instruktörspersonalen m. fl. Såvitt utredningen har sig bekant torde fr. o. m. den 1 januari 1963 komma att gälla, att de ordinarie instruktörerna vid försvarsområdesstaberna, inberäknat hemvärnsofficerarna, samt luftbevakningsofficerarna och luftbevakningsinstruktörerna blir hänförda till kategorien personal i trupptjänst (jfr ovan sid. 34), medan hemvärnsunderofficer a r n a tillsvidare kommer att hänföras till kategorien personal i stabs-, förvaltnings- eller (och) expeditionstjänst. Härigenom kommer alla nu avsedda instruktörer att bli underkastade bestämmelserna om arbetstid. Detta innebär, att arbetsplaneringen för deras del skall uppgöras med utgångspunkt i att tid för deltagande i frivilligutbildning är arbete i tjänsten. Den tid, som åtgår för planläggning och genomförande av kurser och övningar för frivilligverksamheten, liksom också tid för aktivt instruktörsarbete, som ålägges dessa instruktörer inom ramen för planerad arbetstid, skall sålunda i princip schcmaläggas inom de arbetstidsmått som gäller för vederbörande. Kan icke verksamheten i dess helhet rymmas inom arbetstiden bör, såsom arbetstidskommittén föreslagit, särskilda åtgärder vidtas. Med utgångspunkt i nuvarande befälsläge torde därvid i första hand böra tillgripas utvägen att anlita personal som i egenskap av tillfälliga instruktörer frivilligt åtar sig den del av utbildningsverksamheten, som icke medhinns av de ordinarie instruktörerna. Kan instruktörsbehovet ändock icke täckas bör h i n d e r icke möta mot att en ordinarie instruktör frivilligt ställer sig

till förfogande. I så fall bör han därvid vara likställd med tillfällig instruktör och hans instruktörsarbete i denna del alltså betraktas såsom fritidsarbete. För de tillfälliga instruktörerna bör i enlighet med vad ovan sagts gälla, att deltagandet i frivilligutbildningen i princip bör ske helt på fritid och utanför arbetstidsregleringen. Emellertid torde det liksom hittills understundom bli nödvändigt att dessa instruktörer utför viss friivilligverksamhet på dagordningstid. Såsom exempel kan nämnas förberedelse- och efterarbeten, som kräver tillgång till vissa resurser inom förbandet, eller resor som av kommunikationstekniska skäl måste företas på sådan tid. Spörsmålet hur tid för verksamhet, som alltså av rent praktiska skäl icke kan utföras på annan tid än dagordningstid, skall behandlas i arbetstidshänseende torde böra regleras, även om det bör förutsättas att fråga är allenast om undantagsföreteelser. En lösning med strikt upprätthållande av den gränsdragning mellan åligganden i tjänsten och frivilliga åtaganden, som angetts i militära arbetstidskommitténs i det föregående återgivna uttalande, skulle leda till att nu avsedd tid icke får inräknas i arbetstiden ens om den skulle kunna planeras och schemaläggas. Tiden skulle i så fall få omförläggas med hänsynstagande till frivilligverksamheten. En sådan anordning synes emellertid icke böra tillgripas i andra fall än då tiden icke kan inrymmas i vederbörandes veckoarbetstid. Utredningen anser för sin del att tid inom ordinarie dagordningstid, som tillfällig instruktör måste ta i anspråk för frivilligverksamhet, bör — i den utsträckning så är möjligt — inplaneras i hans ordinarie veckoarbetstid på samma sätt som hans arbetstid i övrigt. Vid planeringen bör självfallet hänsyn tas till hur en sådan åtgärd påverkar arbetstidsför-

52 hållandena för icke blott instruktören själv utan även de övriga beställningshavare som omfattas av den aktuella planeringen. Har tiden på angivet sätt upptagits på vederbörandes tjänstgöringslista är den att räkna såsom arbetstid. Skulle däremot det vid planeringen visa sig, att det ifrågasatta arbetstidsuttaget för frivilligverksamheten icke kan inrymmas i arbetstiden utan att föranleda olägenheter för tjänsten eller för andra befattningshavare, bör omförläggning ske i enlighet med vad i nästföregående stycke sagts. Sammanfattningsvis bör alltså såvitt här är i fråga gälla, att under arbetstidsregleringen faller tid som tas i anspråk för frivilligverksamhet under sådana förhållanden, att den kan rymmas inom den veckoarbetstid, som tillämpas för instruktören i den tjänst i vilken han är placerad. Kan tiden icke inrymmas i denna veckoarbetstid faller den utanför arbetstidsregleringen, och det utförda arbetet betraktas därvid som rent fritidsarbete utanför tjänsten. Härav följer, att utredningen anser deltagande i frivilligverksamhet icke skola få ingå i arbetstiden under sådana förhållanden att därvid uppkommer en övertidssituation. I anslutning till det nu anförda har från militärt håll framförts, att instruktörsläget i visst fall skulle kunna tänkas vara så prekärt, att en militär myndighet icke skulle kunna genomföra en nödvändig frivilligutbildning utan att tillgripa tvångskommendering av instruktörer. Om så undantagsvis blir fallet torde kommenderingen få — liksom andra kommenderingar — betraktas som tjänst och i arbetstidshänseende m. m. behandlas i enlighet härmed. Det nu anförda har närmast tagit sikte på instruktörer inom hemortsutbildningen. Vad lägerkursutbildningen beträffar har utredningen varit inne på

tanken att instruktörernas deltagande vid sådan utbildning skulle betraktas som tjänståliggande och alltså omfattas av arbetstidsregleringen. Det rådande befälsläget och de särskilda förhållanden under vilka denna utbildningsverksamhet bedrivs har emellertid föranlett utredningen att räkna med, att också deltagande såsom heltidsengagerad instruktör vid lägerkursutbildning skall läggas utanför arbetstidsregleringen. Detta överensstämmer för övrigt med vad som kommer att gälla enligt de nya arbetstidsföreskrifter, som avsetts skola utfärdas av försvarsgrenscheferna i anslutning till Kungl. Maj:ts brev den 26 oktober 1962. Fråga uppkommer därvid hur deltagande i lägerkursutbildning under angivna förutsättningar skall formellt regleras. Olika möjligheter står härvid till buds. Sålunda kan självfallet hävdas att instruktör för sådant deltagande skall utnyttja semester. Utredningen föreställer sig emellertid, att det icke är realistiskt att räkna med att kunna rekrytera personal på aktiv stat till verksamhet som lägerkursinstruktörer, om annan möjlighet icke öppnas. Det torde därför bli nödvändigt att söka finna även andra utvägar. Därvid kan man självfallet tänka sig att bibehålla den nuvarande anordningen med kommendering efter frivilligt åtagande. Utredningen anser emellertid detta förfaringssätt mindre tillfredsställande och delar alltså den av militära arbetstidskommittén i det föregående återgivna uppfattningen att anordningen i fråga bör upphöra. Det riktigaste sättet att lösa frågan anser utredningen vara att öppna möjlighet för personal på aktiv stat inom krigsmakten att beredas tjänstledighet med oavkortad lön under tid för deltagande såsom instruktör i frivilligt försvarsarbete. Huruvida lönen i sådant fall bör bekostas av frivilligorganisationerna (motsvaran-

53 de) eller av de anslag ur vilka vederbörandes lön eljest utgår, är närmast en fråga om i vilken mån man vill åstadkomma en rättvisande bild av totalkostnaderna för frivilligverksamheten. Mot bakgrunden av uttalandet i 1962 års statsverksproposition (IV huvudtiteln s. 194) angående redovisningen av frivilligorganisationernas kostnader för förnödenheter och materiel synes det ligga närmast till hands, att anslagen till frivilligorganisationerna (motsvarande) beräknas så att nu avsedda kostnader kan bestridas ur dessa anslag. Därest det icke skulle anses möjligt att utan ytterligare överväganden ersätta institutet »kommendering efter frivilligt åtagande» med rätt till tjänstledighet med oavkortad lön under tid för tjänstgöring såsom instruktör vid lägerkursverksamhet, torde tillsvidare kommendering få ske frivilligt liksom hittills. Vilkendera vägen som än väljes blir arbetstidsregleringen icke tillämplig under kurstiden. Vad ovan anförts beträffande arbetstidsförhållandena i fall av tvångskommendering gäller givetvis även om sådan kommendering till lägerkurs skulle bli aktuell. Mot nu angiven bakgrund framlägger lärarutredningen i följande avsnitt sina förslag beträffande olika slag av förmåner till frivilliginstruktörerna. B. Förmåner

vid

hemortsutbildning

1. Arvode till ordinarie instruktörer

Vad beträffar de ordinarie instruktör e r n a föreslår utredningen till en början, att till denna kategori hänförs jämväl luftbevakningsofficer samt beställningshavare på aktiv stat med placering som luftbevakningsinstruktör vid flygflottilj. De nuvarande årsarvodena till de or-

dinarie instruktörerna utgör gottgörelse för instruktörsarbete i egentlig mening på sådan tid under lördagseftermiddagar och söndagar, som icke är att hänföra till sedvanlig arbetstid och för vilken kompensation i form av ledighet icke kan medges. Fr. o. m. den 1 januari 1963 skall i princip allt instruktörsarbete för denna personal inräknas i arbetstiden och sålunda schemaläggas. Härmed faller de motiv som legat till grund för arvodena. Av utredningens ståndpunktstagande i det föregående framgår, att utredningen icke funnit tillräckliga skäl föreligga att för något slag av instruktörsarbete inom frivilligverksamheten normalt räkna med särskilt arvode med hänsyn till utbildningens nivåmässiga beskaffenhet relativt sett. Detta skulle leda till att, såvitt nu är i fråga, de ordinarie instruktörerna icke skulle bli berättigade till särskilda arvoden. Emellertid torde icke kunna bortses från att en väsentlig del av vederbörandes utbildningsarbete regelbundet måste förläggas till obekväm tid och att arbetet ofta bedrivs under speciella tjänstgöringsförhållanden på främmande ort med därav följande resor. Med beaktande härav finner lärarutredningen det skäligt att de ordinarie instruktörerna i stället för eljest eventuellt utgående obekvämhetstillägg erhåller en särskild ersättning, Med hänsyn till att samtliga ordinarie instruktörer enligt vad statistiken utvisar kan förutsättas bli tagna i anspråk i ungefär samma omfattning och då någon differentiering av ersättningen icke bör ifrågakomma, eftersom arvodet icke är kvalitetsbetingat (obekvämhetstillägget är ej differentierat med hänsyn till lönegrad), föreslår utredningen, att nu gällande bestämmelser om årsarvoden (Kungl. Maj:ts brev den 15 januari 1954) upphäves och ersättes med bestämmelser om ett enhet-

54 ligt för år beräknat instruktörstillägg. Detta bör i stället för eventuellt ifrågakommande övertidsgottgörelse eller obekvämhetstillägg utgå till ordinarie instruktör, som fullgör med hans befattning förenat instruktörsarbete och därvid som regel har att ta i anspråk obekväm arbetstid. Beträffande storleken av instruktörstillägget föreslår utredningen, med beaktande av dels de uppgifter som föreligger rörande verksamhetens omfattning, såvitt hänsyn bör tas till densamma i detta avseende, och dels nu gällande ersättningar för bl. a. arbete på obekväm arbetstid, att tillägget bestäms till 900 kr för år. Utredningen utgår härvid från löneläget den 1 januari 1963. I fråga om framtida omreglering av beloppet förutsattes skola gälla samma grunder som beträffande övriga i bilaga D till TB Saar avsedda arvoden för särskilda uppdrag. 2. Arvode till tillfälliga instruktörer

Enligt vad utredningen i det föregående framhållit kan den frivilliga instruktörsverksamheten icke motivera särskild arvodering enbart vid en nivåmässig jämförelse med utbildningsverksamheten i övrigt inom krigsmakten. Däremot anser lärarutredningen att frivilliginstruktörerna bör honoreras för sin instruktörsverksamhet med hänsyn till följande faktorer: a) verksamheten fullgörs efter frivilligt åtagande och p å fritid, b) verksamheten utövas regelmässigt på obekväm arbetstid, c) verksamheten kräver förberedelse- och efterarbeten, som normalt måste utföras på fritid och ofta utan tillgång till särskild biträdespersonal, d) verksamheten bedrivs ofta under obekväma arbetsförhållanden på främmande ort och med ansträngande resor,

•e) verksamheten riktar sig till ett speciellt elevklientel med heterogen sammansättning och annan karaktär än eleverna i den normala trupputbildningen. Beträffande den ersättning som sålunda bör ifrågakomma — förslagsvis benämnd frivilligarvode — torde böra gälla, att ersättningen skall utgå för instruktörsverksamhet som fullgörs utom ordinarie arbetstid. Ersättningen bör utgå i form av timarvode för undervisningstimme, varmed bör avses såväl lektions- som övningstimme om minst 45 minuter. Ersättningen skall innefatta gottgörelse även för tid för erforderliga förberedelse- och efterarbeten i samband med undervisningen samt för restid. Förslaget innebär att det nuvarande systemet med speciell arvodesberäkning för »övning» omfattande mer än tre timmar slopas och att beräkning sker för timme. Vad beträffar spörsmålet om en differentiering av arvodet bör vara beroende av om fråga är om »lektion» eller »övning», har utredningen efter ingående överväganden, grundade bl. a. på studier av utbildningsverksamhetens genomförande, kommit till den uppfattningen att tillräckliga skäl icke föreligger att bibehålla en sådan differentiering, vilken med utredningens betraktelsesätt skulle kunna anses betingad endast av ett hänsynstagande till det olika mått av förberedelsearbete, som må kunna föreligga vid genomförandet av, å ena sidan, en teorilektion och, å andra sidan, ett övningspass. Såväl sakliga som praktiska skäl talar dock enligt utredningens mening för enhetlighet på förevarande område, och utredningen föreslår därför att vid timberäkningen icke någon åtskillnad görs mellan lektion och övning. De nuvarande bestämmelserna beträffande arvodering av de tillfälliga in-

55 struktörerna bygger på en differentiering av arvodet med hänsyn till om fråga är om kortare lektions- eller övningspass eller om heldagsövning. Jämväl civilförsvarets arvodesbestämmelser innefattar en liknande differentiering. Inom utredningen har ingående övervägts, huruvida tillräckliga skäl kan anses föreligga att jämväl i fortsättningen bibehålla olika arvodesgrunder för kvällskurser och heldagskurser. Utredningen har därvid funnit skäl tala såväl för som emot en dylik anordning. Sålunda är det uppenbart att deltagande i en heldagsövning innebär ett större ingrepp i instruktörens fritid än genomförande av en kvällskurs. Är heldagsövningen förlagd till en sön- eller helgdag accentueras detta förhållande ytterligare. Detta talar för att en högre ersättning utgår vid heldagskurser. Emellertid kräver en sådan kurs som regel proportionellt sett mindre förberedelser än kvällskurs. Då särskild ersättning icke avses för förberedelsearbete utgör angivna omständighet ett skäl för att timarvodet sättes högre vid kvällskurs än vid heldagskurs. I dagens läge är arvodena för timme räknat inom krigsmaktens frivilligutbildning högre vid kvällskurser än vid heldagsövningar, medan förhållandet inom civilförsvaret är det motsatta; därvid måste dock uppmärksammas den maximeringsregel som gäller för civilförsvarets del. Vid övervägandena i frågan har utredningen kommit till att skälen för en differentiering icke har den styrkan, att utredningen vill förorda att frivilligarvodet bestäms till olika belopp med hänsyn till utbildningens karaktär av kvällskurs eller heldagskurs. Timarvodet bör alltså utgå med samma belopp i bägge fallen. Ett särskilt skäl för ett sådant ställningstagande har utredningen ansett vara, att man med ett odifferentierat arvode undviker de ojämnheter i arvoderingen rent sakligt sett, som eljest

skulle uppstå vid de relativt vanligen förekommande övningar som omfattar ett kvällspass med lång förberedelsetid och mindre fritidsinsats och ett dagpass med lindrigare förberedelsearbete men större fritidsinsats. Utredningen h a r också ansett att en differentiering kan medföra den nackdelen att arvodessystemet kommer att verka styrande på uppläggningen av utbildningen. En arvoderingsprincip inom försvarets område är att arvodena differentieras med hänsyn till elevkategori (skolkategori). Så är icke fallet m e d nuvarande instruktörsarvoden och den principen tillämpas icke heller inom civilförsvarets lokala utbildning. Såsom den tidigare lämnade redogörelsen visar omspänner frivilligutbildningen ett elevklientel av mycket olikartad sammansättning, och utbildningen har nivåmässigt sett en stor spridning. F r å n vissa håll har med hänsyn härtill framförts tanken på en differentiering av arvodena. Därvid har särskilt pekats på utbildningen av reservofficerare och värnpliktiga officerare, vilken utbildning ligger på hög nivå och kräver — såsom redan sagts — högskolutbildade instruktörer. Lärarutredningen har vid sina överväganden väl funnit att viss utbildning nivåmässigt sett ligger högre — t. o. m. väsentligt högre — än annan utbildning och därför kräver större insatser av instruktörerna, men utredningen b a r likväl icke ansett denna omständighet väga så tungt att utredningen av denna anledning vill förorda ett komplicerat differentieringssystem inom detta område. Emellertid synes möjlighet böra finnas att i vissa fall ta hänsyn till behovet av speciellt kvalificerade instruktörer. Utredningen föreslår därför att i de blivande bestämmelserna införs en föreskrift av innebörd, att för undervisning av särskilt kvalificerat slag och

56 för vilken det befinnes nödvändigt att anlita instruktör med speciell expertis må enligt försvarets civilförvaltnings bestämmande kunna utgå högre arvode än enligt huvudreglerna. De nuvarande arvodesbestämmelserna för frivilliginstruktörerna är, liksom åtskilliga andra motsvarande bestämmelser, uppbyggda med utgångspunkt i en differentiering av arvodena efter instruktörens grad (lönegrad). Bakom en dylik differentieringsprincip ligger självfallet bl. a. ett kvalitetstänkande — ju högre tjänst desto bättre och mera kvalificerad undervisning — men även ett rekryteringstänkande — för att erhålla kvalificerade lärare krävs en ersättning, som står i relation till vederbörandes (löne)grad. I det föregående h a r lärarutredningen avvisat tanken på att uppställa några kompetenskrav för instruktörer på olika nivåer inom det frivilliga utbildningsarbetet liksom att överhuvudtaget räkna med några differentieringar med hänsyn till olika utbildningsnivåer. Utredningen har också konstaterat, att i praktiken valet av instruktörer för olika slag av utbildning mindre betingas av vederbörandes grad än av hans faktiska kompetens och lämplighet för den utbildning varom fråga är. För samma slags utbildning utnyttjas sålunda befäl av olika grader. Angivna omständigheter i förening med utredningens principiella syn på utbildningsverksamheten talar enligt utredningens mening för att arvodena icke bör vara differentierade efter instruktörernas grad. Å andra sidan har från olika håll med skärpa framhållits angelägenheten av att blivande arvodesregler ges en sådan utformning, att det högre och bättre skolade befälet i större utsträckning än vad nu är fallet finner det lockande att ställa sig till förfogande för frivilligverksamheten. En förutsättning här-

för anses vara att instruktörsarvodena är anpassade till vederbörandes lön. Endast härigenom kan, anses det, med nuvarande skattesystem åstadkommas en rättvis avvägning av den reella ersättningen för instruktörsverksamheten. Härtill kommer, framhålls det, att åtskilliga a n d r a förmåner utöver lön är differentierade med hänsyn till (löne-) grad. Än mera markant anses behovet av en anknytning av arvodet till lönen bli efter genomförandet av arbetstidsregleringen med dess möjligheter för viss militär och civilmilitär personal att erhålla den löneklassbestämda övertidsersättningen. Lärarutredningen h a r vid sina överväganden av detta problemkomplex funnit skälen för en differentierad arvodering mycket beaktansvärda. Ur teknisk synpunkt erbjuder en lösning efter denna linje icke heller några svårigheter så länge fråga är om statsanställd instruktörspersonal. Frågan kompliceras emellertid av att i instruktörsverksamheten också engageras utanför statstjänsten stående personer. Att anknyta dessa till ett löneklass- eller lönegradsreglerat arvodessystem skulle innebära ett svårlöst problem, om man utgår från att differentieringstanken skall upprätthållas även beträffande denna instruktörspersonal. Utredningen har icke heller kunnat underlåta att fästa avseende vid förhållandena på detta område inom civilförsvarets lokala utbildningsverksamhet, vilken här närmast får anses motsvara den frivilliga hemortsutbildringen. Såsom framgått av det föregående föreligger inom civilförsvarets lokala utbildning icke någon differentiering med hänsyn till instruktörens status. Efter övervägande av de olika skäl som andragits i frågan har utredningen funnit sig böra stanna vid att föreslå ett enhetsarvode för all instruktörsverk-

57 samhet vid hemortsutbildningen inom frivilligverksamheten. När utredningen fattat denna ståndpunkt har utredningen förutsatt, att vid arvodesbeloppets fastställande hänsyn tas till vad i det föregående framhållits angående angelägenheten av att till verksamheten kan knytas även ett ökat antal officerare. Utredningen utgår från att frivilligarvodet liksom hittills icke differentieras i ortsgruppshänseende. Frivilligarvodet förutsätts skola kunna tillkomma alla, som frivilligt ställer sig till förfogande vid utbildning anordnad av frivilligorganisation, hemvärnet eller sjövärnskåren. "Vad den sistnämnda kåren beträffar gäller f. n., såsom framgår av redogörelsen i det föregående, för instruktörer ur krigsmakten vid undervisning i aspirantskola vintertid samma bestämmelser som för övriga här avhandlade instruktörer vid övning av kortare varaktighet. Lär arutredningen förutsätter alltså, att så alltjämt skall vara fallet och att vad ovan föreslagits för tillfälliga instruktörer vid hemortsutbildning i allmänhet skall tillämpas även vid sjövärnsutbildningen vintertid. Några bestämmelser om arvoden m. m. till tillfälliga instruktörer vid sjövärnskårens sommarutbildning finns icke och något behov härav lär icke heller föreligga. Tillräckliga skäl att uttryckligen undanta denna utbildning från blivande bestämmelser om förmåner till tillfälliga instruktörer föreligger dock icke enligt utredningens mening. Såsom anförts i det föregående blir bestämmelserna utan vidare tillämpliga också på sådan instruktörsverksamhet som efter frivilligt åtagande och utom ramen för fastställd och schemalagd arbetstid utförs av ordinarie instruktörer vid försvarsområdesstaber och flygförband. I det följande föreslår lärarutredning5—205160

en, att bestämmelserna också skall tilllämpas på instruktörer som tillfälligt anlitas för undervisning vid lägerkurs. För bedömandet av frågan om frivilligarvodets storlek vill utredningen framföra några särskilda synpunkter, som — utöver vad redan sagts — enligt utredningens mening bör beaktas vid avvägningen. Sålunda bör erinras om att arvodena varit oförändrade alltsedan 1957. En analys av deras storlek utvisar, såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, att ersättningen för en övningstimme i stort utgör hälften av arvodet för en lektionstimme. Uttryckt i kronor innebär detta, att exempelvis en löjtnant eller fanjunkare f. n. u p p b ä r ca 4 : 5 0 kr per övningstimme. Ersättning för förberedelsetid utgår ej. Skulle samma beställningshavare beordras att på övertid fullgöra arbete utöver fr. o. m. den 1 januari 1963 gällande ordinarie veckoarbetstid, skulle de för varje övertidstimme för övning jämte förberedelsetid erhålla (17 löneklassen, ortsgrupp 5) en ersättning av ca 15 kr vid enkel och ca 20 kr vid kvalificerad övertid. Den reglerade arbetstiden i förening med grunderna för övertidsersättning understryker sålunda starkt behovet av en uppräkning av nuvarande arvode. Samma är förhållandet vid en jämförelse med arvodena inom civilförsvarets lokala utbildning. Timarvodet är där 14 kr vid deltidskurs och 20 kr vid heldagskurs, dock högst 100 kr för dag. Jämförs det nuvarande lektionsarvodet (7—9 kr.) med timarvoden enligt timlärarkungörelsen finner man, att det förstnämnda understiger det lägsta arvodet enligt den fr. o. m. den 1 januari 1963 gällande arvodestabellen över timlärararvoden (DT 8, d. v. s. 1 0 : 4 5 — 1 1 : 7 5 kr för undervisningstimme).

58 Sistnämnda arvode avser förskolundervisning, medan frivilligutbildningen inom krigsmakten i huvudsak är vuxenutbildning. Mot bakgrunden av det ovan sagda och med beaktande av vad utredningen tidigare i övrigt anfört finner utredningen uppenbart att frivilligarvodet måste avpassas så, att det kommer i rimlig relation till den ersättning som numera kan utgå för annat till arten jämförbart arbete på fritid. Utredningen h a r vid avvägningen av beloppet stannat för att detta, med utgångspunkt från 1963 års lönenivå, icke skäligen bör understiga 18 kr för undervisningstimme om minst 45 minuter. Beloppet bör maximeras till samma belopp som gäller inom civilförsvaret, d. v. s. till 100 kr. för kalenderdygn (tiden kl. 0— 24). Utredningen förutsätter att frivilligarvodet efter utgången av år 1963 omräknas enligt samma grunder som kan komma att tillämpas beträffande arvode för undervisningstimme enligt timlärarkungörelsen. 3. Reseersättning, traktamente och naturaförmåner

I det föregående har i skilda sammanhang framhållits, att instruktörsverksamheten kräver en relativt omfattande reseverksamhet. Lärarutredningen anser det självklart, att instruktörerna skall ha möjlighet att på enklaste sätt företa de med instruktörsskapet förenade resorna. Det ligger därvid enligt utredningens mening i sakens natur, att instruktörerna skall äga resa till och från utbildningsplatserna på det sätt som med hänsyn till omständigheterna innebär minsta olägenhet för dem själva. För att nå detta syfte anser utredningen, att det i fråga om instruktör som innehar anställning eller tjänstgör vid militärt förband (stab motsvarande) bör åligga den militära myndigheten

att i den mån så är möjligt ställa transportmedel till förfogande för instruktörens resa från förbandet, resp. bostaden, till utbildningsorten och åter. Ett skäl till utredningens ståndpunktstagande i denna del är att instruktören ofta måste medföra undervisningsmateriel till betydande omfattning. Det bör förutsättas, att instruktören har erforderligt körtillstånd och att särskild bilförare icke behöver anlitas. Instruktör, som icke tillhandahålles transportmedel, bör ha möjlighet att företa resan på ett annat för honom lämpligt sätt. Utredningen anser i detta hänseende, att instruktören skall ha rätt att utan omständliga kostnadsjämförelser erhålla gottgörelse för färd i egen bil. Därvid bör, i likhet med vad som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 28 juni 1962 gäller för lärare inom folkskoleväsendet som anlitas för s. k. särskild undervisning, ersättningen utgå med belopp som anges i den i 2 § 1 mom. kungörelsen den 12 december 1952 (nr 780) intagna tabellen för resa rned mindre bil vid en årlig körlängd av högst 500 mil. Med hänsyn till att här är fråga om en rent frivillig verksamhet torde ett medgivande av nu avsedd art icke medföra några konsekvenser i fråga om annan militär verksamhet. Skulle kronans färdmedel icke stå till buds och färd med egen bil ej ifrågakomma bör instruktören få ersättning för alla sina resekostnader med belopp motsvarande vad han visar sig ha utgivit för färdbiljetter, taxebilar m. m. Utredningen förutsätter att vid färd med järnväg militär tjänstebiljett skall utfärdas i den mån så kan ske. Det ankommer icke på utredningen att bedöma frågan om bestridandet av kostnaderna för resorna, men utredningen vill dock uttala den uppfattningen att till undvikande av administrativt krångel i vart fall de kostnader, som är förenade med

59 att tjänstebil ställs till instruktörens Förfogande, skall kunna stanna på kronan. Beträffande instruktörens rätt till traktamente anser utredningen bestämmelserna i Arr skola gälla vid alla förrättningar som är föranledda av hemortsutbildningsverksamheten. De särskilda besparingsregler som återfinns i resereglementet för försvaret (Förr) bör sålunda icke tillämpas i här avsedda fall (beträffande lägerkurserna se n e d a n ) . Såsom tjänsteställe bör anses vederbörandes förband (motsvarande) eller, för den som ej i annan egenskap har tjänsteställe, hans bostad. I rese- och traktamentshänseende bör instruktören följa den militära grad (motsvarande) han innehar såsom beställningshavare på aktiv stat, anställningshavare i reserven, värnpliktig eller krigsfrivillig eller, om han ej innehar sådan grad, den rese- och traktamentsklass som gäller för honom i innehavande anställning. Kan icke rese- och traktamentsklassen bestämmas med ledning av vad nu sagts, hänförs instruktören till rese- och traktamentsklass C, försåvitt icke arrangerande frivilligorganisation (myndighet) annat medger. Med hänsyn till arten av den verksamhet varom här är fråga ställer det sig naturligt, att en instruktör även vid hemortsutbildningsverksamheten i vissa fall kan i samband med förrättning i utbildningssyfte eller eljest bli tillhandahållen inkvartering och förplägnad genom vederbörande frivilligorganisation. Om så sker bör detta enligt utredningens mening likställas med det i resereglementet förutsedda förhållandet att förrättningsman är gäst hos den förrättningen avser. Denna omständighet bör alltså icke beta vederbörande den rätt till traktamente som enligt resereglementet eljest tillkommer honom. Vad nu sagts bör enligt utredningen

gälla även i fråga om inkvartering och förplägnad, som frivilligorganisation tillhandahåller under övning i samband med hemortsutbildning i form av s. k. veckoslutskurs. Har sådan kurs förlagts till förband och i dess kaserner (motsvarande) gäller i sådant fall bestämmelserna i 9 § Arr. Någon rätt för instruktören att påfordra naturaförmåner i form av inkvartering eller förplägnad bör icke föreligga. C. Förmåner

under

lägerkurser

1. Arvode

Med lägerkurs förstås i det följande sådan utbildningsverksamhet som pågår under minst tre på varandra följande kalenderdygn och som för varje dygn innefattar övningsverksamhet minst 8 timmar. Till lägerkurs bör också, om angivna förutsättning är uppfylld, räknas verksamheten vid sjövärnskårens aspirantskolor sommartid men däremot ej den sommarutbildning av sjövärnsaspiranter som äger rum i flottans regi. Deltagande i lägerkurs för instruktör, som innehar beställning på aktiv stat, förutsattes liksom hittills som regel skola ske frivilligt. I den mån instruktören icke för deltagandet tar i anspråk ledighet (semester) bör han alltså •kunna efter frivilligt åtagande tjänstgöra vid sådan kurs. Motsvarande bör gälla innehavare av arvodesbefattning för pensionerad personal. Under tid för deltagande i lägerkurs bör instruktör i princip äga uppbära samma löneförmåner som tillkommer honom vid tjänstgöring i egen tjänst under motsvarande förhållanden. På sätt uttalats i det föregående bör emellertid, eftersom fråga är om frivilligt åtagande, den för honom eljest tillämpliga arbetstidsregleringen icke gälla under tiden för kursen. Härav följer att bestämmelserna om övertidsgottgörelse, obekvämhetstilllägg och beredskapsersättning icke blir

60 tillämpliga på instruktören vid hans tjänstgöring under lägerkursen. Fråga uppstår då huruvida i stället någon annan förmån bör utgå. Härutinnan må till en början framhållas, att tjänstgöringsförhållandena för den som under en sammanhängande tidsföljd tjänstgör vid en lägerkurs endast såtillvida skiljer sig från förhållandena under andra kommenderingar —• frånsett kommendering till förbandsövning — att vederbörande med hänsyn till karaktären av kursen har att stå till förfogande på »fritid». Principiellt har utredningen i det föregående uttalat, att frivilligutbildningen i och för sig icke är av natur att motivera särskilt arvode utöver lön. Härav följer, att utredningen icke kan förorda att — med hänsynstagande till utbildningsverksamheten såsom sådan — instruktörerna vid lägerkurser erhåller särskilda arvoden. De speciella tjänstgöringsförhållanden, som enligt det föregående föreligger vid lägerkurser, och den omständigheten att arbetstidsregleringen icke gäller under ifrågavarande frivilliga kommendering gör det emellertid skäligt, att instruktörerna tillerkänns viss ersättning utöver lön och traktamentsförmåner. Utredningen förordar alltså att instruktör, vid sidan av de förmåner av traktamentsnatur som enligt förslaget i det följande bör tillkomma honom, skall äga uppbära en särskild ersättning — lägerkurstillägg — avsedd att utgöra gottgörelse för i första hand bortfallet av möjligheterna att erhålla med en arbetstidsreglering följande förmåner, men även för de med sådan tjänstgöring förenade särskilda omständigheterna, såsom speciella förläggningsförhållanden, bundenhet till arbetsplatsen, verksamhet på icke arbetstid m. m. Detta lägerkurstillägg bör i p r i n c i p konstrueras på samma sätt som förbandsövningstillägget. Det bör såle-

des utgå med visst belopp för varje hel period om 24 timmar, varunder vederbörande instruktör tjänstgör vid lägerkurs, varvid den första perioden räknas från den tidpunkt då han inställer sig vid platsen för kursen eller lägret (motsvarande). Tidsberäkningen avslutas fr. o. m. den tidpunkt då instruktören lämnar lägerkursplatsen. Därest sista perioden icke skulle uppgå till 24 men överstiga 8 timmar bör halvt lägerkurstillägg få utgå. Understiger sådan period 8 timmar bör intet tillägg ifrågakomma. För instruktör som tjänstgör vid två eller flera på varandra följande lägerkurser bör tid mellan kurserna, varunder han är bunden vid lägerkursplatsen av förberedelsearbeten el. dyl., få tillgodoräknas vid beräkning av läger kurstillägget. I fråga om lägerkurstilläggets storlek har utredningen, efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter, funnit att ett belopp av 12 kr får anses innefatta en skälig avvägning. Halvt lägerkurstillägg skulle sålunda utgå med 6 kr. 2. Reseersättning, traktamente och naturaförmåner

Ovan har utredningen framhållit, att tjänstgöringsförhållandena vid lägerknrs i vissa avseenden är helt lika dem som föreligger vid sammanhängande kommenderingar av motsvarande längd. Med hänsyn härtill anser utredningen, att sådan instruktör bör under frivilligt deltagande i lägerkurs äga uppbära resekostnadsersättning och traktamente vid resa till och från tjänstgöringsorten samt förmåner under tjänstgöringen vid kursen i enlighet med vad som gäller enligt Arr. Utredningen är medveten om att det kan anses ligga nära till hands att 1 stället tillämpa bestämmelserna i Förr men anser likväl, att bestämmelserna i Arr bör användas

61 med hänsyn till att här är fråga om en frivilligkommendering. Utredningen föreställer sig också att vissa svårigheter skulle uppstå i tolkningsavseende, därest Förr skulle tillämpas. Om sålunda Arr görs tillämpligt vid ifrågavarande tjänstgöringar uppstår frågan hur situationen skall bedömas, om vederbörande frivilligorganisation tillhandahåller instruktören förläggning och förplägnad, varmed han låter sig nöja. Enligt utredningen bör i sådant fall instruktören ha att av sitt traktamente till organisationen erlägga den ersättning, som organisationen finner gott bestämma. Någon tillämpning av 9 § Arr bör sålunda enligt utredningens mening icke ifrågasättas. Vad utredningen i det föregående föreslagit beträffande förmåner till instruktörer vid lägerkurser avses skola gälla för dem som är heltidsengagerade i kurserna. Uteslutna är således instruktörer som bestrider undervisning allenast en eller annan timme. För sådan instruktör r ä k n a r utredningen med att de föreslagna bestämmelserna för tillfälliga instruktörer skall gälla. D. Ersättningsnormernas tillämpning beträffande viss instruktörspersonal De riktlinjer som ovan uppdragits rörande olika förmåner för instruktörer, vilka efter frivilligt åtagande är verksamma inom hemorts- och lägerkursutbildningen, har närmast tagit sikte på beställningshavare på aktiv stat eller innehavare av arvodesbefattning för pensionerad personal, d. v. s. instruktörer som u p p b ä r lön i militär tjänst. Fråga uppkommer då huruvida dessa riktlinjer helt eller delvis också bör tillämpas på sådan instruktörspersonal som icke tillhör nyss angivna kategorier. Dit hör bl. a. personal i reserven, värnpliktiga och krigsfrivilliga, vilka kan anlitas för instruktörsverksamhet

antingen under tid då de är inkallade till författningsenlig eller frivillig tjänstgöring, eller på tid då de icke tjänstgör inom krigsmakten. Vidare hör till denna grupp personal utan fast anknytning till vare sig krigsmakten eller frivilligorganisationerna. Utredningens principiella inställning är att de bestämmelser som meddelas i ifrågavarande avseende bör utformas så, att de såsom fallet är med de senast på området utfärdade föreskrifterna kan tillämpas på all instruktörspersonal. Vad beträffar frivilligarvodet har utredningen redan framhållit, att detta "bör kunna tillkomma alla som frivilligt ställer sig till förfogande vid frivilligutbildning, anordnad av frivilligorganisation, hemvärnet eller sjövärnskåren. Några särskilda föreskrifter för olika instruktörskategorier synes icke erforderliga. Härav följer att den i nuvarande bestämmelser angående sjövärnskåren intagna särskilda föreskriften beträffande civil lärare bör slopas. Någon anledning att för sjövärnskårens del inskränka giltigheten av de nya arvodesbestämmelserna till instruktörer ur krigsmakten föreligger nämligen icke. Vad därefter angår de föreslagna bestämmelserna om reseersättning, traktamente och naturaförmåner bör också de tillämpas på instruktörer, som icke har militär tjänst på aktiv stat eller arvodesbefattning för pensionerad personal. Särskilda föreskrifter torde emellertid därvid bli erforderliga för bestämmandet av vederbörandes reseklass. Härutinnan får utredningen hänvisa till det föregående. Vid deltagande i lägerkurs skall enligt de förut angivna riktlinjerna utgå —• förutom rese- och traktamentsförmåner under kurs jämte resor till och från denna — ett särskilt lägerkurstillägg, vilket främst motiverats av att

02 den för aktiv personal m. fl. eljest gällande arbetstidsregleringen förutsatts icke skola tillämpas under lägerkursverksamheten. Mot bakgrunden av de motiv, som utredningen funnit föreligga för att införa den särskilda förmånen lägerkurstillägg, har särskilt övervägts, huruvida tillräckliga skäl kan anses vara för handen att tillerkänna annan personal än den för vilken den militära arbetstidsregleringen blir tillämplig sådant tillägg. I anslutning härtill har inom utredningen framförts tanken på att kunna ge viss ersättning för mistad arbetsförtjänst åt sådan instruktör vid lägerkurs, som under tiden för deltagandet har att helt eller delvis avstå lön från innehavande anställning. Vid sina överväganden härutinnan har utredningen till en början funnit, att lägerkurstillägg icke bör utgå till sådan icke ständigt tjänstgörande militär personal, som fullgör instruktörsverksamhet vid lägerkurs under tid för inkallelse till författningsenlig tjänstgöring eller för egen utbildning. Såsom skäl härför vill utredningen åberopa, att arbetstidsregleringen beträffande beställningshavare på reservstat och personal i reserven samt värnpliktigt och krigsfrivilligt befäl av lägst furirs grad blir tillämplig endast vid frivillig tjänstgöring för att tillgodose föreliggande behov av befäl. Beträffande frågan om lägerkurstilllägget bör utgå till utanför krigsmakten stående instruktörer har utredningen beaktat, att dessa instruktörer ställer sig till förfogande för verksamheten under andra betingelser än de instruktörer som är beställningshavare på aktiv stat eller innehavare av arvodesbefattning. De skäl, som ovan anförts till stöd för införandet av förmånen lägerkurstillägg, gör sig icke med samma styrka gällande i fråga om först

avsedda instruktörer. Nära till hands kan då ligga att undanta dem från rätten till sagda förmån. Emellertid må framhållas, att deltagandet såsom instruktör i lägerkursutbildning för vederbörande innebär en många gånger både personlig och ekonomisk uppoffring och att det måste ligga i verksamhetens intresse att kunna i ökad omfattning repliera på lämpliga instruktörer av den kategori, om vilken här är fråga. I nuvarande hårt ansträngda befälsläge torde det också vara av värde att kunna genom anlitande av dylika instruktörer avlasta den aktiva personalen viss del av instruktörsverksamheten även på lägerkurserna. Av nu angivna skäl har utredningen stannat för att förorda att — med i det föregående angivet undantag — de instruktörskategorier som i detta sammanhang är aktuella jämväl skall vara berättigade till lägerkurstillägg. Ett ytterligare skäl för ett sådant ställningstagande är, enligt utredningens mening, angelägenheten — icke minst ur psykologisk synpunkt — av att icke ställa dessa instruktörer i ett sämre läge i fråga om särskilda förmåner under lägerkurserna än den militära personalen på aktiv stat. Av det sist sagda följer att utredningen också förordar att de ovan angivna riktlinjerna beträffande reseförmåner m. m. görs tillämpliga vid resor till och från lägerkurserna och under vistelsen där. I fråga om bestämmandet av reseklass bör gälla vad i det föregående anförts. Någon anledning att, såvitt nu är i fråga, göra undantag för reservpersonal m. fl., som fullgör sin författningsenliga tjänstgöring såsom instruktör under lägerkurs, anser utredningen i princip icke föreligga. Vid sjövärnskårens lägerkurser ( = nuvarande aspirantskolor sommartid) tjänstgör, såsom framgått av det före-

63 gående, dels aspirantledare och dels instruktörer. Dessa tillhör som regel sjövärnskåren och ingår alltså i den kategori instruktörspersonal som ovan behandlats. För dessa aspirantledare och instruktörer tillämpas sedan gammalt ett arvoderingssystem, som avviker från vad som gäller vid lägerkursverksamheten i övrigt. Sålunda utgår till aspirantledare ett fast arvode om 800 kr i ett för allt för varje aspirantskola, och instruktörerna har i stället för dagarvoden fasta kursarvoden, varierande mellan 540 och 250 kr i ett för allt. Utredningen har kommit till den uppfattningen att anledning icke föreligger att i förmånshänseende bedöma vare sig aspirantledare, såvitt avser deras deltagande i lägerkurser, eller instruktörer annorlunda än motsvarande personal vid annan lägerkursverksamhet. Vad särskilt aspirantledarna beträffar må framhållas, att några särskilda bestämmelser icke finns och icke heller ifrågasatts för ledarna för de lägerkurser som bedrivs t. ex. i CFB:s regi. De riktlinjer som ovan angivits beträffande förmåner vid lägerkurser bör sålunda framdeles gälla även aspirantledare och instruktörer vid sjövärnskårens lägerkurser, varvid nu utgående engångsbelopp bör slopas. E. Förmåner törer

till

biträdande

instruk-

Nu gällande arvodesbestämmelser utgår från att i instruktörsverksamheten skall kunna utnyttjas särskilda biträdande instruktörer, vilka må erhålla arvode enligt samma normer som gäller för instruktörer som är underbefäl eller meniga (motsv). Utredningen har bibragts den uppfattningen att, i vart fall i nuvarande läge, biträdande instruktörer förekommer i ringa omfattning. I den mån så är fallet tas vederbörande regelmässigt

i anspråk för ren instruktionsverksamhet vid sidan av den som instruktören utövar. I dessa fall anser utredningen anledning icke föreligga att räkna med begreppet biträdande instruktör. I vissa fall kan måhända de biträdande instruktörerna användas huvudsakligen för att biträda instruktören vid övningens iordningsställande (»dukning») och genomförande utan att d-irvid verka såsom instruktör. Vederbör a n d e kanske tjänstgör som kontrollant, markör, bildvisare, demonstrator eller liknande. Icke heller i dessa fall anser utredningen att fråga är om biträdande instruktör i egentlig mening. Utredningen föreslår, att i de nya •arvodesbestämmelserna icke intas några föreskrifter om biträdande instruktör. I den mån vid en lektion eller övning tjänstgör två eller flera instruktörer, bör samtliga arvoderas och ha förmåner såsom instruktörer. Beträffande den typ av arbetsbiträde, som ovan avsetts, utgår utredningen ifrån att behov av sådant biträde vid lägerkurser tillgodoses genom vanlig kommendering av exempelvis värnpliktig handräckningspersonal med eventuellt erforderligt befäl. Någon anledning att i sådant sammanhang räkna med några frivilligförmåner anser utredningen icke föreligga. För undvikande av missförstånd vill utredningen framhålla, att den räknar med att fast anställd personal vid kommendering till sådan tjänstgöring, som nu sagts, skall vara underkastad arbetstidsregleringen. Vad slutligen angår frågan om eventuellt arbetsbiträde åt instruktör vid hemortsutbildning anser utredningen att man i vart fall tills vidare bör pröva, h u r u v i d a icke behovet av sådant biträde — i de fall då behovet är oundgängligt— kan tillgodoses genom att medlem av vederbörande frivilligorganisation ställer sig till förfogande.

64 F. Vissa särskilda arvoden vid sjövärnskåren m. m. I det föregående har lärarutredningen föreslagit, att instruktörer av alla slag inom sjövärnskårens utbildningsverksamhet vid vinterskolor (hemortsutbildning) och sommarskolor (lägerkurser) skall arvoderas på samma sätt och ha samma förmåner som övriga i frivilligarbetet verkande instruktörer. Inom sjövärnskåren förekommer, såsom visats i den tidigare lämnade redogörelsen, vissa arvoden som icke har karaktären av instruktörsarvoden, nämligen arvodena till kårintendent, kåruppbördsman, flottiljchef, flottiljadjutant tillika flottiljintendent, flottiljuppbördsman samt redogörare vid aspirantskola sommartid. Dessa arvoden har med hänsyn till deras karaktär icke prövats av lärarutredningen. Utredningen vill emellertid framhålla, att arvodena utgör en väsentlig faktor i förutsättningarna för det frivilligarbete, som i sjövärnskårens regi bedrivs vid de olika flottiljerna. Mot bakgrunden härav och med beaktande av att arvodena icke reglerats sedan 1957 anser utredningen det böra övervägas att omreglera desamma. Bestämmelser om ifrågavarande arvo-

den liksom om arvoden m. m. åt instruktörer och aspiranter vid sjövärnskåren finnes intagna i en bilaga till Kungl. Maj:ts brev den 16 januari 1959 med bestämmelser rörande förmåner till personal vid sjövärnskåren m. m. (TSA nr 4). Vid bifall till utredningens förslag i det föregående bör ur dessa bestämmelser utgå föreskrifterna angående förmåner till aspirantledare, instruktörer och civila lärare. I tidigare avsnitt har lärarutredningen redovisat det särskilda slag av utbildning som utredningen innefattat i begreppet praktikantverksamhet. Utredningen förutsätter att den aktiva personalens deltagande i sådan utbildning liksom hittills skall fullgöras såsom tjänst och inom ramen för reglerad arbetstid. Någon anledning att ifrågasätta särskilda förmåner i sammanhanget föreligger alltså icke. Slutligen vill utredningen framhålla, att ett bifall till utredningens förslag medför ändring av den i det föregående omnämnda, den 4 juni 1954 meddelade föreskriften angående arvoden till militära instruktörer för utbildning av polismän i vapnens bruk.

V I I . Kostnadsberäkning

Lärarutredningen har icke haft anledning att ingå på någon prövning av frågan om de principer som gäller för bestridandet av kostnaderna för olika slag av instruktörsförmåner vid frivilligutbildningen. Utredningen förutsätter därför, att kostnadsfördelningen så vitt avser medel under IV huvudtiteln alltjämt skall vara den nuvarande. Utredningen vill emellertid erinra om att överbefälhavaren i sitt yttrande över frivilligorganisationernas anslagsäskanden för budgetåret 1963/64 fört fram tanken på bidrag i ökad omfattning till frivilligverksamheten även från myndigheter utanför krigsmakten, vilka tar frivilligorganisationernas tjänster i anspråk. Utredningen, som finner goda skäl tala för en dylik anordning, utgår ifrån att även i ett sådant läge de av utredningen föreslagna grunderna för förmåner till frivilliginstruktörerna blir tillämpliga. Kostnaderna för de nu utgående arvodena till ordinarie instruktörer inom armén torde med ledning av inhämtade upplysningar kunna uppskattas till i runt tal 150 000 kronor. Utredningen utgår ifrån att de föreslagna instruktörstilläggen för arméns del skall kunna rymmas inom samma kostnadsram. Vad beträffar flygvapnet torde med utgångspunkt i nuvarande antal luftbevakningsofficerare och luftbevakningsinstruktörer uppkomma en ny kostnad på ca 15 000 kronor. Kostnaderna för arvoden till instruk-

törer inom hemvärnets hemorts- och lägerkursutbildning enligt nu gällande arvoderingsgrunder uppskattas inom hemvärnsstaben enligt uppgift till ca 18 % av hemvärnets övningsanslag. Detta innebär, med utgångspunkt från det för budgetåret 1963/64 äskade övningsanslaget (2 470 000 k r ) , att ifrågavarande arvodeskostnad kan beräknas till ca 450 000 kr. Med ledning av tillgängliga uppgifter rörande instruktörsverksamhetens omfattning kan ett genomförande av utredningens förslag beräknas för hemvärnets del medföra en kostnadsökning för nämnda budgetår av ca 750 000 kr. Under bidragsanslaget till sjövärnskåren ingår en anslagspost till Övriga utgifter, för innevarande budgetår upptagen med 280 000 kr. Av detta belopp beräknas enligt uppgift komma att tas i anspråk ca 60 000 kr för instruktörsarvoden. Att bidragsanslaget icke belastas med högre belopp för nämnda förmåner sammanhänger med att såsom aspirantledare och instruktörer tas i anspråk personal, som inkallats till frivillig tjänstgöring för att tillgodose föreliggande behov av befäl. Dylika instruktörer uppbär lön från marinens allmänna avlöningsanslag men däremot inga arvoden. Skulle arvoden ha beräknats för deras instruktörsinsatser skulle anslaget ha behövt uppräknas med ca 30 000 kr. Den sammanlagda kostnaden i nuläget kan alltså med nyss angivna ltgångspunkt beräknas till ca (60 000 +

66 30 0 0 0 = ) 90 000 kr. Vid ett bifall till utredningens förslag kan kostnaderna uppskattas till sammanlagt ca 170 000 kr. Merkostnaden för sjövärnskårens del skulle alltså kunna anges till ca 80 000 kr. Anmärkas må emellertid att i detta belopp icke inräknats den kostnad om 30 000 kr som uppkommer, om man i fortsättningen icke t a r i anspråk personal som inkallats till frivillig tjänstgöring för att täcka behovet av befäl. Vad därefter angår de frivilliga försvarsorganisationernas kostnader för arvoden och traktamentsförmåner åt instruktörer vid utbildning för krigsmaktens räkning har utredningen hos organisationerna sökt erhålla underlag för en beräkning av kostnadsökningen vid ett genomförande av utredningens förslag. Härvid har framkommit att vissa svårigheter föreligger att få en klar bild av det nuvarande kostnadsläget. Detta ger utredningen anledning ifrågasätta, om icke bestämmelser borde meddelas i fråga om sättet för nu avsedda kostnaders redovisning i frivilligorganisationernas räkenskaper. Bl. a. synes ett bifall till utredningens förslag om automatisk följsamhet beträffande vissa förmåner till löneutvecklingen i övrigt göra det nödvändigt, att för beräkningen av kostnadsförändringarnas inverkan på statsbidragens storlek särskild redovisning sker rörande de kostnader av här avsedd art, vilka bestrids av statsbidrag. De uppgifter utredningen lyckats erhålla om de nuvarande instruktörsarvodeskostnadernas andel i respektive frivilligorganisationers statsbidrag utvisar ett sammanlagt belopp av ca 600 000 kr för budgetår. Av nämnda belopp hänför sig ca 360 000 kr till CFB; därav belöper ca 240 000 kr på arvoden vid hcmortsutbildning och ca 120 000 kr på förmåner under lägerkursutbildning.

SLK har uppgivit kostnaderna för arvoden vid hemortsutbildning till ca 146 000 kr och vid lägerkursutbildning till ca 34 000 kr, sammanlagt alltså ca 180 000 kr. En bedömning av kostnadssituationen för frivilligorganisationernas del vid ett genomförande av utredningens förslag ställer sig mot bakgrunden av det såvitt här är i fråga bristfälliga redovisningsunderlaget synnerligen vansklig. Utredningen har emellertid sökt att med tillämpning av olika beräkningsmetoder bilda sig en uppfattning om kostnadsfrågan och har därvid — om än med reservation — ansett sig kunna uppskatta kostnadsökningen i fråga om arvoden inom frivilligorganisationerna — till den del fråga är om arvoden som belastar statsbidragen — till totalt ca 625 000 kr, med följande fördelning: CFB . . 350 000 SRK . . . 20 000 FMCK . . . 20 000 SLK . . . . 190 000 5 000 SKBR . . 30 000 FBO . . SBS . . .. . . 10 000 Kostnaderna för traktamentsförmåner m. m. beräknas öka med sammanlagt ca 225 000 kr, varav för CFB ca 175 000 kr och för SLK ca 50 000 kr. Sammantaget innebär alltså utredningens förslag en total kostnadshöjning för frivilligverksamheten i dess helhet om ca (15 000 + 750 000 + 80 000 + 625 000 + 225 0 0 0 = ) 1,7 miljoner kr. En så väsentlig kostnadsfördyring kan självfallet vara ägnad att inge betänkligheter, särskilt mot bakgrunden av de begränsade medelsökningar som överbefälhavaren ansett sig kunna förorda för frivilligorganisationernas del med avseende på budgetåret 1963/64. Utredningen vill emellertid understryka, att god effekt av frivilligverksamheten och största möjliga valuta för de statsmedel som kommer densamma till del kan nås,

67 endast om utbildningen till innehåll och omfattning står på sådan nivå att den så långt möjligt motsvarar försvarets krav. Att en tillfredsställande instruktörsrekrytering härvidlag är av den allra största betydelse är uppenbart. Vad beträffar kostnadsökningen i och för sig må uppmärksammas, att dennas belopp fördelar sig på ett flertal organisationer, vilkas sammanlagda anslag av statsmedel f. n. uppgår till ca 16 miljoner kr. En annan omständighet att beakta är, att medan de nuvarande arvodena till tillfälliga instruktörer icke omreglerats sedan 1957 har löneförhållandena för statstjänstemännen sedan dess undergått betydande förbättringar. Såsom exempel må nämnas, att en löjtnant i lägsta löneklassen (ortsgrupp 3), som år 1957 uppbar en månadslön av 1 097 kr, enligt 1963 års löneläge uppbär en månadslön av 1 568 kr. Härtill bör läggas det förbättrade läge i förmånshänseende, som för militär och civilmilitär personal inträder genom införandet av den arbetstidsreglering som

utredningen i det föregående belyst. Skulle till följd av bristande rekrytering av frivilliga instruktörer instruktörsverksamheten behöva i mera väsentlig utsträckning fullgöras inom ramen för vederbörande beställningshavares åligganden i tjänsten, torde i nuvarande befälsläge kostnaderna för övertidsersättningar m. m. sannolikt bli omkring dubbelt så stora som kostnadsökningen för arvoden m. m. enligt utredningens förslag. I anslutning till de redovisade kostnadsberäkningarna vill lärarutredningen slutligen erinra om att utredningen i det föregående uttalat, att ökade kostnader till följd av förbättringar i förmånerna för instruktörspersonalen bör kompenseras genom höjda anslag och bidrag. I motsatt fall lärer den inskränkning i utbildningsverksamheten, som bristen på instruktörer föranleder och som de förbättrade förmånerna avses utgöra ett botemedel mot, komma att i stället framtvingas av brist på medel.

VIII. Sammanfattning

Betänkandet inleds med en allmän översikt över frivilligverksamheten inom totalförsvaret (kap. I), varefter lämnas en utförlig redogörelse för frivilligutbildningen inom krigsmakten (kap. II). I denna berörs bl. a. frågan om instruktörer i utbildningsverksamheten och deras tjänstgörings- och arvodesförhållanden samt om arbetstidsbestämmelserna för militär och civilmilitär personal fr. o. m. den 1 januari 1963. Sistnämnda föreskrifter har ett avgörande inflytande på utformningen av arvodesbestämmelserna för instruktörer inom frivilligverksamheten. Med hänsyn till att i olika sammanhang jämförelser gjorts mellan arvoderingen vid frivilligutbildningen inom krigsmakten och civilförsvarets ersättningsnormer har en framställning lämnats jämväl av utbildningsverksamheten inom civilförsvaret och därmed sammanhängande förhållanden (kap. III). Därefter redogörs (kap. IV) för vissa synpunkter som i olika sammanhang framförts beträffande den frivilliga utbildningsverksamheten inom krigsmakten. Vissa uttalanden från myndigheter, frivilligorganisationer och personalsammanslutningar redovisas. Av det förebragta materialet framgår att nuvarande instruktörsarvoden inom frivilligverksamheten anses för låga och att risk föreligger för försämrad rekrytering och sänkt utbildningsstandard.

I kap. V redovisas vissa principiella överväganden från utredningens sida. Utredningen har konstaterat, att frivilligutbildningen är ett nödvändigt komplement till den obligatoriska utbildningen, att någon minskning av behovet av frivilligutbildning icke lärer vara att förutse, att målsättningen för befälsutbildningen höjts samt att åtgärder måste vidtas för tillgodoseende av behovet av instruktörer genom härför väl lämpad personal. Beträffande frågan, huruvida frivilligundervisningen med avseende på elevklientel och kvalitet mera avsevärt skiljer sig från vad som eljest normalt åligger instruktörerna att utföra inom ramen för innehavande tjänst, kommer utredningen till det resultatet att undervisningen nivåmässigt sett icke kan anses motivera särskilda förmåner utöver lön till instruktörspersonalen. I fråga om krav på lärarkompetens framhåller utredningen att den icke anser nödvändigt att precisera några kompetenskrav. Vissa uttalanden till belysning av kompetensfrågan görs dock. Sammanfattningsvis anför utredningen att kraven på instruktörerna i frivilligverksamheten icke är så speciella, att man enbart för att finna personal som uppfyller desamma måste tillgripa en arvodering. Med avseende på tjänstgöringsförhållandena lämnar utredningen vissa uppgifter. Mot bakgrunden av den blivande arbetstidsregleringen och därav följan-

69 de förmåner vid tjänstgöring på övertid och obekväm arbetstid anser utredningen nödvändigt, att vid bedömningen av huruvida särskild ersättning bör utgå till frivilliginstruktörerna hänsyn tas till arbetstidsfrågan. I fråga om förhållandena i annan utbildningsverksamhet inom totalförsvaret gör utredningen vissa jämförelser mellan krigsmaktens och civilförsvarets utbildningsverksamhet. Utredningen anser att några avgörande skillnader i fråga om utbildningens art, målsättning och krav på instruktörer icke föreligger, vilka skulle motivera väsentligt olika grunder för arvodering av civilförsvarets och krigsmaktens frivilligutbildning. Utredningen anser nödvändigt att utjämna klyftan mellan arvodena inom de båda områdena. I kap. VI framlägger utredningen sina förslag. De olika slag av förmåner som enligt utredningens mening bör komma i fråga i förevarande sammanhang är arvode till ordinarie instruktörer, arvode till tillfälliga instruktörer, reseersättning, traktamente och naturaförmåner samt förmåner vid tjänstgöring vid lägerkurser. Utredningen redovisar sina utgångspunkter beträffande arbetstiden för instruktörspersonal och anger därefter de riktlinjer för en reglering av de olika förmånerna som utredningen anser böra tillämpas. I anslutning därtill framläggs konkreta förslag i fråga om förmånernas storlek m. m. Den närmare utformningen av nya bestämmelser på området har ansetts böra anstå i avvaktan på blivande ställningstagande till utredningens förslag. I fråga om arbetstid framlägger utredningen sina synpunkter på frågan h u r den frivilliga instruktörsverksamheten bör betraktas i arbetstidshänseen-

de. Sammanfattningsvis bör gälla, att under arbetstidsregleringen faller tid som tas i anspråk för frivilligverksamhet under sådana förhållanden, att den kan rymmas inom den för vederbörande fastställda veckoarbetstiden. Sådan verksamhet i övrigt skall räknas som fritidsarbete utanför tjänsten, på vilket icke skall tillämpas vare sig arbetstidsbestämmelser eller bestämmelser om särskilda förmåner vid arbete på övertid m. m. Instruktör som deltar i lägerkurs anses under tiden härför böra — i det fall semester icke utnyttjas — beredas tjänstledighet med oavkortad lön. Om bestämmelser av sådan innebörd icke nu kan meddelas anser utredningen, att nuvarande anordning med kommendering efter frivilligt åtagande tillsvidare bör bibehållas. Beträffande förmåner vid hemortsutbildning föreslår utredningen att ordinarie instruktör skall äga u p p b ä r a ett instruktörstillägg om 900 kr för år. Förutsättning härför skall vara att instruktören fullgör med hans befattning förenat instruktörsarbete och därvid som regel har att ta i anspråk obekväm arbetstid. Instruktörstillägget skall utgå i stället för eventuellt if rågakommande obekvämhetstillägg. Till tillfälliga instruktörer vid hemortsutbildning bör enligt utredningens förslag utgå ett enhetligt arvode — frivilligarvode — om 18 kr för undervisningstimme om minst 45 minuter, dock högst 100 kr för dag. Arvodet skall sålunda ej differentieras med avseende på »lektion» eller »övning», kvällskurs eller heldagskurs, elevklientel eller instruktörens (löne)grad. Arvodet förutsattes kunna tillkomma alla som ställer sig till förfogande vid utbildning anordnad av frivilligorganisation, hemvärnet eller sjövärnskåren. För undervisning av särskilt kvalificerat slag, som kräver spe-

70 ciell expertis, förutsattes högre arvode k u n n a efter prövning i varje särskilt fall utgå efter försvarets civilförvaltnings bestämmande. I fråga om reseersättning, traktamente och naturaförmåner vid hemortsutbildning framlägger utredningen vissa riktlinjer. Med avseende på förmåner under lägerkurser föreslår utredningen, att instruktör skall äga, vid sidan av de förmåner av traktamentsnatur som bör tillkomma honom, uppbära en särskild ersättning — lägerkurstillägg — om 12 kr för varje hel 24-timmarsperiod v a r u n d e r han tjänstgör vid lägerkurs. Halvt lägerkurstillägg föreslås skola utgå då sista perioden icke uppgår till 24 men överstiger 8 timmar. Under deltagande i lägerkurs föreslås instruktör skola äga uppbära resekostnadsersättning och traktamente enligt allmänna resereglementet. Om vederbör a n d e frivilligorganisation tillhandahåller förläggning och fri förplägnad bör instruktören ha att av sitt traktamente erlägga ersättning till organisationen enligt dennas bestämmande. I fråga om förmåner till instruktörer som ej är be ställningshav are på aktiv stat eller innehavare av arvodesbefattning för pensionerad personal är utredningens principiella inställning, att bestämmelserna bör utformas så att de kan tillämpas på all instruktörspersonal. Beträffande lägerkurstillägg föreslås dock, att detta icke skall utgå till icke ständigt tjänstgörande militär personal, som fullgör instruktörsverksamhet vid lägerkurs under tid för inkallelse till författningsenlig tjänstgöring eller tjänstgöring för egen utbildning. Aspirantledare vid sjövärnskåren föreslås skola jämställas med instruktörer. Utredningen föreslår att i de nya ar-

KUNGL

vodesbestämmelserna icke intas några föreskrifter rörande biträdande instruktörer. I den mån vid lektion eller övning tjänstgör två eller flera instruktörer och fråga är om ren instruktionsverksamhet bör samtliga åtnjuta förmåner som instruktörer. Arbetsbiträde för »dukning» och därmed jämförlig verksamhet bör icke innefattas under instruktörsbestämmelserna. Utredningen uttalar sig för en omreglering av vissa arvoden vid sjövärnskåren, vilka icke har karaktären av instruktörsarvoden. Kap. VII innefattar kostnadsberäkning av utredningens förslag. Kostnaderna för föreslagna instruktörstillägg åt ordinarie instruktörer beräknas för arméns del kunna rymmas inom nuvarande kostnadsram men i fråga om flygvapnet medföra en kostnadsökning av 15 000 kr. I fråga om instruktörer i övrigt beräknas utredningens förslag medföra en kostnadsökning av 750 000 kr beträffande hemvärnet, 80 000 kr beträffande sjövärnskåren och 850 000 kr beträffande frivilligorganisationerna. Den sammanlagda kostnadsökningen vid ett genomförande av utredningens förslag beräknas alltså till ca 1,7 miljoner kr. Denna i och för sig betydande ökning bör bedömas bl. a. mot bakgrunden av det sedan 1957 oförändrade arvodesläget för tillfälliga instruktörer, den betydande förbättringen i statstjänstemännens löneförhållanden sedan 1957 samt den förbättrade situation i förmånshänseende som arbetstidsregleringen kommer att medföra. Enligt utredningens mening bör ökade kostnader till följd av förbättringar i förmånerna för instruktörspersonalen kompenseras genom höjda anslag och bidrag.

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1962 1. Helsetjeneste for s0farende. 2. Nordiskt samarbete inom radio och television. 3. Vattenkraften i Torne och Kalix älvar. 4. Nordisk bogmarked. 5. Sommartid. 6. Nordisk arbetsmarknad för tandläkare. 7. Beretning om insamling af materiale til forhåndsorientering af eksperter, der fra de nordiske lande sendes til udviklingslandene.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1962 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Atomansvarighet II. [14] Utlandssvenskars deltagande 1 allmänna val. [19] Nedre justitierevisionens arbetsorganisation. [20] Expropriation för sanering av historiskt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. [24] Radions juridiska ansvar. [27] Utrikesdepartementet Aspekter på utvecklingsbiståndet. [12] Försvarsdepartementet Totalförsvarets personalfrågor. [3] Försvarets tandvård. [23] Arbetstidsreglering för militär personal och civilmilitär. [30] Förmåner i frivilligt instruktörsarbete inom krigsmakten. [56] Socialdepartementet Skogstillgångarna 1 Jämtlands län. [1] Arbetstidsförkortningens omfattning och utläggning. [17] Ny semesterlag. [44] Kommunikationsdepartementet Statsbidrag till enskild väghållning, m. m. [6] Avgiftsbelagda trafikanläggningar. [26] Säkerhetsinspektion av motorfordon och släpvagnar. [28] Svensk trafikpolitik III. [35] Byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter och personalorganisation. [37] Vägväsendets distriktsorganisation. [46] Postverkets organisation. [52] Svenska och Danska öresundsdelegationerna. 1. ö r e sundsförbindelsen. Del I. Utredningar och förslag. [53] 2. öresundsförbindelsen. Del II. Ritningar. [54] Finansdepartementet Finansplan för budgetåret 1962/63 samt Preliminär nationalbudget för år 1962. [8] Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. [9] 1959 års långtidsutredning. 1. Svensk ekonomi 1960 —1965. [10] 2. Svensk ekonomi 1960—1965. Bilagor 1-5. [11] Skärpta regler för rusdrycksinköp. [13]

Automatisk databehandling inom folkbokförings och uppbördsväsendet. Del II. [18] Reviderad nationalbudget för år 1962. [25] Stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna. [31 Automatisk databehandling. [32] Mål och medel i stabiliseringspolitiken — Remiss yttranden. [41] Avdrag för representationskostnader, m. m. [42] Beskattning av traktamenten m. m. [47] Bevakning, avskrivning och eftergift av kronan: fordringar. [49]

Ecklesiastikdepartementet Vidgad vuxenutbildning på gymnasiestadiet. [5] Korrespondensundervisningen inom skolväsendet. [16] Skolväsendets centrala ledning. [28] Försvarsmedicinsk forskning i totalförsvaret. [34] Socionomutbildningen. [43] Utbildning av arbetsterapeuter. [50] Lärare och handledare för det fria och frivillig! musikbildningsarbetet. [51] Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad frän till mitten av 1970-talet. [55]

Jordbruksdepartementet Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. [2] Veterinärmedicinsk forskning och undervisning. [33 Naturen och samhället. [36] Jordbrukstekniska institutet och statens forsknings anstalt för lantmannabyggnader. [45] Handelsdepartementet Den allmänna näringslagstiftningen. [15] Beredskapslagring av olja 1963—1969. [40]

Inrikesdepartementet Arbetsuppgifter och utbildning för viss sjukvårds personal. [4] Kommunalrättskommittén. 2. Kommunal beredskap [7] 3. Kommunalt stöd åt studerande från utveck lingsländerna. [21] Samhällsfarlig asocialitet. [22] Utbildning av sjukvårdsadministratörer. [38] Rasriskerna i Götaälvdalen. [48] Civildepartementet Ortsprisindex. [39]

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB, STOCKHOLM 1962