Militära tjänstgöringsåldrar

ONC

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

7^

Militära tjänstgöringsåldrar

Betänkande avgivet av militära tjänstgöringsåldersutredningen Stockholm 1969

Statens offentliga utredningar 1969

Kronologisk förteckning

1. Faktisk brottslighet bland skolbarn. Esselte. Ju. 2. Om sexuallivet i Sverige. Esselte. U. 3. Ny sjöarbetstidslag. Esselte. K. 4. Bostadsrätt. Esselte. Ju. 5. Utsökningsrätt IX. Norstedt & Söner. Ju. 6. Offentliga tjänstemäns bisysslor. Esselte. C. 7. Kungörelseannonsering. Beckman. Ju. 8. Sexualkunskapen på grundskolans högstadium. Esselte. U. 9. ADB inom inskrivningsväsendet. Esselte. Ju. 10. Ny gruvlag. Svenska Reproduktions AB. Ju. 11. Internationell adoptionsrätt. Norstedt & Söner. Ju. 12. Regionmusik. Esselte. U. 13. Förenklad obligationshantering. Esselte. Fi. 14. Filmen- censur och ansvar. Haeggström. U. 15. Växtförädlarrätt Esselte. Jo. 16. Lagstiftning om värdepappersfonder m.m. och om stämpelskatt på värdepapper. Esselte. Fi. 17. Nya mynt. Esselte. Fi. 18. Ett renare samhälle. Berlingska Boktryckeriet, Lund. S 19. Ny valteknik. Esselte. Ju. 20. Ämbetsansvaret. Norstedt & Söner. Ju. 21. Skogsindustri i södra Sverige. Esselte. I. 22. De svenska hamnarna. Esselte. K. 23. De svenska hamnarna. Bilagor. Esselte. K. 24. Ekonomisystem för försvaret. Svenska Reproduktions AB. Fö. 25. Planering och programbudgetering inom försvaret. Esselte. Fö. 26. Skolskjutsarna och trafiksäkerheten. Esselte. K. 27. Länsplanering 1967. Esselte. I. 28. Sexualkunskapen i gymnasiet. Esselte. U. 29. Idrott åt alla. Esselte. H. 30. Skogsbeskattningen. Esselte. Fi. 31. Olja i beredskap. Svenska Reproduktions AB. H. 32. Skogstillstånd och skogsvårdsåtgärder. Esselte. Jo. 33. Militära tjänstgöringsåldrar. Esselte. Fö.

Anm. Om särskild tryckort ej anges är tryckorten Stockholm.

Statens offentliga utredningar 1969:33 Försvarsdepartementet

tj änstgöringsåldrar

Betänkande avgivet av militära tjänstgöringsåldersutredningen Stockholm 1969

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1969

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Försvarsdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 december 1963 tillkallade chefen för försvarsdepartementet den 19 december 1963 numera överdirektören för försvarets rationaliseringsinstitut Alf Resåre, tillika ordförande, numera byråchefen i försvarsdepartementet Frithiof Borgquist, numera chefen sektion 3 i marinstaben, kommendören vid flottan Lars H:son Lundberg samt numera departementssekreterarna i finansdepartementet Ivar Tiby och Otto Winther för prövning av vissa frågor rörande användandet av äldre militär och civilmilitär personal. För att biträda de sakkunniga vid arbetet har departementschefen genom beslut vid olika tillfällen tillkallat ett antal experter m. m., över vilka en förteckning ingår som bilaga till utredningens betänkande. Till utredningens förfogande har vidare stått såsom sekreterare från och med den 11 januari 1964 numera majoren vid Kronobergs regemente Carl-Fredrik Lindahl. Utredningen har antagit benämningen militära tjänstgöringsåldersutredningen (MTU). Kungl. Maj:t har den 12 maj 1966 till utredningen remitterat det av fältflygarutredningen avgivna betänkandet (Stencil Fö 1963:3) med förslag rörande fältflygares och flygnavigatörers anställningsförhållanden m. m., två av chefen för flygvapnet juli 1963 resp. september 1965 avgivna förslag till ny flygförarkategori vid flygvapnet samt det av 1954 års värnpliktsavlöningsSOU 1969: 33

utredning avgivna betänkandet (Stencil Fö 1964: 3) med förslag angående ekonomiska och sociala förmåner avsedda att underlätta fast anställt underbefäls övergång till civil verksamhet m. m., varvid utredningen anmodats avge utlåtande efter att ha verkställt översyn av behovet av befälspersonal inom flygvapnets krigs- och fredsorganisationer. Utredningen avser att i en andra etapp lägga fram förslag i dessa frågor. Utredningen får härmed vördsamt överlämna betänkande i tjänstgöringsåldersfrågan, benämnt Militära tjänstgöringsåldrar. Denna del av utredningens uppdrag är därmed slutförd. Stockholm i oktober 1969.

A. Resåre Frithiof Borgquist

L.

Lundberg

I. Tiby

O. Winther /C.-F.

Lindahl

Innehåll

Kapitel 1 Utredningens direktiv och utredningsarbetets bedrivande m. m 1.1 Utredningens direktiv m. m. . . 1.2 Utredningsarbetets bedrivande m.m.

17 17 17

Kapitel 2 Utredningsarbetets uppläggning och inriktning

20 Kapitel 3 Motiv för förändringar ide militärapensionsåldrarna 3.1 Inledning 3.2 Allmänna synpunkter

28 28 28

Kapitel 4 Utgångsläget inom den militära sektorn 31 4.1 Omfattning i stort 31 4.2 Gällande pensionsåldrar 33 4.3 Läget beträffande befälsordningarna 35 4.4 Arméns befälsordning 36 4.4.1 Officerare på aktiv stat . . . 36 4.4.2 Underofficerare på aktiv stat 38 4.4.3 Underbefäl på aktiv stat . . 39 4.4.4 Mastar- och teknikerpersonal på aktiv stat 40 4.5 Marinens personalorganisation . . 41 4.5.1 Flottans personal 41 A. Officerare på aktiv stat 41 B. Underofficerare på aktiv stat 42 C. Underbefäl på aktiv stat 43 4.5.2 Kustartilleriets personal . . 44 A. Officerare på aktiv stat 44 B. Underofficerare på aktiv stat 45 C. Underbefäl på aktiv stat 47 4.5.3 Marinens poliskår 48 4.6 Flygvapnets personalorganisation m. m 48 4.6.1 Allmänt 48 4.6.2 Officerare på aktiv stat . . . 49 SOU 1969: 33

4.6.3 Underofficerare på aktiv stat 49 4.6.4 Underbefäl på aktiv stat . . . 50 4.6.5 Fältflygare och flygnavigatörer 51 4.6.6 Civilmilitär personal på aktiv stat 52 Kapitel 5 Pensionsförhållanden . . . . 5.1 Allmänt 5.2 Statstjänstemannalagens bestämmelser om pensionering i samband med statstjänst 5.2.1 Lagbestämmelserna 5.2.2 Lagbestämmelsernas motiv m. m 5.3 Olika slag av pension m. m 5.4 Förutsättningar för pensionsrätt enligt SPR 5.5 Anstånd med pensionering . . . . 5.6 Pensionsrätt enligt förordnandepensionskungörelsen m. m 5.7 Pensionslön och pension 5.8 Samordning med socialförsäkring 5.9 Samordning av personalpensioner . 5.10 Livränta 5.11 Statens grupplivförsäkring . . . . 5.12 Systemjämförelser och överväganden

54 54

54 54 55 57 57 57 57 58 58 58 59 59 60

Kapitel 6 Militära arvodestjänster m. m. 61 6.1 Militära arvodestjänster 61 6.1.1 Historik m. m 61 6.1.2 Nuläge 62 6.2 Frivilligt tjänstgörande personal . 63 6.2.1 Bakgrunden till gällande bestämmelser . . . 63 6.2.2 Gällande ordning 64 Kapitel 7 Reservstater 7.1 Omfattning m. m 7.2 Anställningsförhållanden m. m. . . 7.3 Begreppet reservstat

65 65 65 66

Kapitel 8 Personal i reserven 8.1 Allmänt 8.2 Kategorier reservpersonal m. m.. . 8.3 Tjänstgöringsskyldighet 8.4 Ekonomiska förmåner 8.4.1 Lön 8.4.2 Traktamente m. m 8.4.3 Premier

67 67 67 68 69 69 70 70

Kapitel 9 Förtidsavgång m.m 9.1 Allmänt 9.2 Allmänt om arbetskraftens rörlighet 9.2.1 Olika slag av rörlighet . . . 9.2.2 Rörlighet, ålder och civilstånd 9.2.3 Rörlighet och konjunktur . . 9.2.4 Ytterligare aspekter på rörligheten i allmänhet . . . . 9.3 Personalomsättningen bland civila tjänstemän 9.4 Personalomsättningen bland militära och civilmilitära tjänstemän 9.5 Orsakerna till förtidsavgång . . .

71 71 71 71 72 72 72 73 75 77

Kapitel 10 Tjänstgöringsåldrar för personal i vissa staber m. m 79 10.1 Allmänt 79 10.2 Uppgifter i stort och organisation 79 10.3 Personalsammansättning i stort . . 81 10.3.1 Fredsorganisationen . . . . 81 10.3.2 Krigsorganisationen . . . . 81 10.4 Karriären till militära chefspositioner 82 10.5 Stabsmiljön i krig 83 10.5.1 Allmänt 83 10.5.2 Den »normala» stabsmiljön i krig 83 10.5.3 Stabens utflyttning, omgruppering m. m 84 10.5.4 Behovet av besök vid stridande förband 85 10.5.5 Sammanfattning om krigsmiljön 86 Kapitel 11 Medicinska och psykologiska aspekter på åldrandet m.m 11.1 Bakgrunden till utredningens undersökningar m. m 11.2 Av utredningen vidtagna åtgärder och föranstaltade undersökningar 11.3 Redovisning av materialet rörande tjänstbarhet, åldrande m. m 11.4 Tjänstgöringsåldersutredningens sammanfattning och slutsatser . . 11.4.1 Allmänt 6

87 87 88 89 90 90

11.4.2 Den personella kvaliteten i krigsorganisationen . . . . 11.4.3 Begreppet nedslitning (förslitning) 11.4.4 Personalens tjänstbarhet i fredsorganisationen . . . . 11.4.5 Slutsatser rörande vidareutbildning (omskolning) . . . 11.4.6 Slutsatser för de militära och civilmilitära pensionsåldrarna 11.4.7 Förslag till åtgärder för att effektivt utnyttja äldre personal i fredsorganisationen . .

91 91 93 94

95 Kapitel 12 Utländska förhållanden . . . 96 12.1 Allmänt 96 12.2 Avgångsåldrar för yrkesbefäl . . . 97 12.3 Omplaceringsåldrar m. m 100 12.3.1 Inledande synpunkter . . . 1 0 0 12.3.2 Åldersnormer för vissa armébefattningar 101 12.3.3 Åldersnormer för sjötjänst 103 12.3.4 Åldersnormer för kustartilleripersonal 104 12.3.5 Åldersnormer för flygvapenpersonal 104 12.3.6 Åldersnormer för stabsbefattningar m. m 104 12.4 Möjligheter till förtidspensionering m. m 106 12.5 Kontraktsanställt (värvat) befäl . . 106 12.6 Övergång till civil tjänst 107 12.7 Övriga iakttagelser, sammanfattning och slutsatser 108 Kapitel 13 Utvecklingstendenser svenska arbetsmarknaden 13.1 Befolkning 13.2 Arbetskraftstillgången 13.3 Arbetskraftsefterfrågan 13.4 Problem

på den 111 111 112 113 115

Kapitel 14 Utvecklingstendenser och prognoser för den militära sektorn 117 14.1 Befälsuppgifterna och den militära utvecklingen 117 14.2 Den organisatoriska utvecklingen . 119 14.3 Utvecklingen inom personalområdet 121 14.3.1 Vissa rekryteringsaspekter . 121 14.3.2 Förtidsavgångarna i framtiden 121 A. Ev. förändrade rekryteringsprinciper 121 B. Anställnings- och avlöSOU 1969: 33

ningsförhållanden. Pensionssystemets utformning. Genomförandet av ATP 122 C. Inverkan av förändringar föranledda av MTU betänkande 123 D. De framtida samhällsförhållandena 123 Kapitel 15 Översikt över medlen att höja avgångsåldrarna 125 15.1 Allmänt 125 15.2 Omvandling av arvodestjänster och tjänstgöringsmånader 126 15.2.1 Arvodestjänster 126 15.2.2 Tjänstgöringsmånader m.m. för frivilligt tjänstgörande personal 126 15.3 Utbyte av civila tjänster mot militära eller civilmilitära tjänster . . . 127 15.4 Möjligheterna att påverka och styra förtidsavgångarna 127 15.5 Styrning av förtidsavgång genom avgångsvederlag 130 15.6 Reservstaterna 131 15.7 Anställning i reserven 133 15.8 Ianspråktagande av civila tjänster . 134 15.9 Personal i högre staber m. m. . . . 134 15.9.1 Den personella kvaliteten i krigsorganisationen . . . . 1 3 5 15.9.2 Kraven på stabsmedlemmar 136 15.9.3 Sammanfattning och slutsatser 138 15.10 Förändringar i utbildningsorganisationerna 138 15.11 Förlängt utnyttjande i vissa befattningar 140 15.12 Sammanfattning 141 Kapitel 16 Omvandling av arvodestjänster och tjänstgöringsmånader 142 16.1 Detalj överväganden rörande arvodestjänsterna 142 16.2 Detaljöverväganden rörande tjänstgöringsmånader m. m 144 16.3 Överväganden rörande värnpliktig personal 146 Kapitel 17 Ianspråktagande av civila tjänster 148 17.1 Allmänt 148 17.2 Användbarhetsområden för militär och civilmilitär personal 149 17.2.1 Allmänt 149 SOU 1969: 33

17.2.2 De militära verksamhetsområdena 149 A. Stabs-, förvaltnings- och expeditionstjänst . . . . 149 B. Lärarverksamhet . . . . 1 5 0 C. Förbands(trupp-)tjänst 150 D. Vakt- och bevakningstjänst 151 E. Förråds- och verkstadstjänst 151 17.2.3 Utbildningen till och som befäl på aktiv stat 151 17.2.4 Militär och civilmilitär personal som gått över till civil tjänst 153 A. Övergång till civil tjänst i samband med avgång med ålderspension . . . 1 5 3 B. Förening av militär eller civilmilitär tjänst med civil tjänst 153 C. Övergång till civil tjänst i förening med reservsta; 154 D. Övergång till lärartjänst inom det allmänna undervisningsväsendet . . . . 1 5 5 17.2.5 Utredningens slutsatser. . . 155 17.3 Förflyttningsskyldigheten 156 17.3.1 Förflyttningsskyldighetens utveckling. Kort historik . . . 156 17.3.2 Statstjänstemannalagens bestämmelser m. m 157 17.3.3 Utredningens synpunkter på förflyttningsskyldigheten . . 158 17.4 Administrativt förfarande för att underlätta övergång för militär och civilmilitär personal till civil tjänst . 159 17.5 Jämförelse mellan utbytes- och förflyttningsalternativen i fråga om personalutnyttjandet i krig 163 17.6 Jämförelse mellan utbytes- och förflyttningsalternativen i fråga om övningsmöjligheterna i fred . . . . 1 6 5 17.7 Värdering av utbytes- och förflyttningsalternativen 166 17.8 Förslag till utbyten av civila tjänster mot militära eller civilmilitära tjänster 168 17.8.1 Utbyten av civila tjänster då innehavaren ingår i krigsförband e. d 170 17.8.2 Utbyten av civila tjänster då innehavaren arbetar i omedelbar kontakt med militär stabs- eller utbildningsverk-

samhet eller skall föra befäl över värnpliktig personal . . 172 17.8.3 Utbyten av civila tjänster med arbetsuppgifter som nära anknyter till uppgifter som åvilar militär eller civilmilitär personal eller som genom »tjänsteförening» hittills fullgjorts av sådan personal 172 17.9 Förslag rörande ianspråktagande av civila tjänster inom försvarets centrala förvaltningsmyndigheter m.m. 174 17.9.1 Allmän översikt över personalorganisation m. m. . . 174 17.9.2 Befintlig militär och civilmilitär personal inom de centrala förvaltningsmyndigheterna m . m 175 17.9.3 Utredningens överväganden 176 17.10 Ianspråktagande i övrigt av civila tjänster 178 17.11 Åtgärder på längre sikt 179 Kapitel 18 Ett nytt reservstatssystem . . 180 18.1 Allmänna principer för reservstatstjänst 180 18.2 Anställningsvillkoren för reservstatspersonal 181 18.3 Förmånssystemet för personal på reservstat 184 18.3.1 Allmänt 184 18.3.2 Förmåner vid och före övergång till reservstat 184 A. Kostnadsfri vidareutbildning m. m 185 B. Kontant vidareutbildningsersättning 185 18.3.3 Förmåner under anställning på reservstat 185 18.4 Sammanfattning och slutsatser . . 186 Kapitel 19 Överväganden och förslag rörande övergång i reserv 188 19.1 Allmänna principer för övergång i reserv 188 19.2 Förmånssystem 188 19.3 Anställningsvillkor 189 19.4 Åtgärder i en onormal personalsituation 189 19.5 Sammanfattning och slutsatser . . 190 Kapitel 20 Vissa gränsvärden 20.1 Allmänt 20.2 Beredskapsaspekterna

191 191 191

20.3 Reservstatspersonalens användbarhet 192 20.4 Rekryteringsmöjligheter 193 20.5 Möjligheterna att behålla personalen på reservstat 193 Kapitel 21 Allmänna utgångspunkter för utredningens beräkningar och förslag . . 1 9 5 21.1 Allmänt om åldersnormer 195 21.2 Åldersnormer i krigsorganisationen 195 21.2.1 Armén 196 21.2.2 Flottan 197 21.2.3 Kustartilleriet 198 21.2.4 Flygvapnet 198 21.3 Åldersnormer i fredsorganisationen 199 21.3.1 Armén 199 21.3.2 Flottan 200 21.3.3 Kustartilleriet 200 21.3.4 Flygvapnet 200 21.4 Rekrytering av tjänster vid gemensammamyndigheter 200 21.5 Rekrytering av vissa specialkårer . 202 21.6 Mobiliseringsreserv 203 21.7 Behov av tjänster för kommendering samt reserv för sjukdom m. m. 203 21.8 Förtidsavgång 204 21.9 Redovisningen av utredningens beräkningar 205 Kapitel 22 Beräkningar och förslag rörande officerare 206 22.1 Stegen på officerssidan 206 22.2 Utgångsläget 207 22.2.1 Armén (utom tekniska stabsofficerare och tygofficerare) 207 22.2.2 Tekniska stabsofficerare . . 208 22.2.3 Tygofficerare 208 22.2.4 Flottan 208 22.2.5 Kustartilleriet 208 22.2.6 Flygvapnet 208 22.2.7 Intendenturofficerare . . . 208 22.3 Beräkningar 208 22.3.1 Steg A 208 22.3.2 Steg B 209 22.3.3 Steg C 210 22.3.4 StegD 212 22.3.5 StegE 214 22.3.6 Sammanfattning av stegen A-E 219 22.4 Konsekvenser för krigsorganisationen 219 22.5 Konsekvenser för fredsorganisationen 221 22.6 Övriga synpunkter 222 SOU 1969: 33

Kapitel 23 Beräkningar och förslag rörandeunderofficerare 224 23.1 Stegen på underofficerssidan . . . 224 23.2 Utgångsläget 224 23.2.1 Armén 225 23.2.2 Flottan 226 23.2.3 Kustartilleriet 227 23.2.4 Flygvapnet 227 23.3 Beräkningar 228 23.3.1 Steg A 228 23.3.2 Steg B 229 23.3.3 Steg C 230 23.3.4 Steg D 230 23.3.5 Sammanfattning av stegen A-D 231 23.4 Konsekvenser för krigsorganisationen 231 23.5 Konsekvenser för fredsorganisationen 234 23.6 Konsekvenser av ändrad rekrytering till civil luftfart 234 Kapitel 24 Beräkningar och förslag rörande underbefäl 235 24.1 Stegen på underbefälssidan . . . . 2 3 5 24.2 Utgångsläget 235 24.2.1 Armén 235 24.2.2 Flottan 236 24.2.3 Kustartilleriet 236 24.2.4 Flygvapnet 236 24.3 Beräkningar 237 24.3.1 Steg A 237 24.3.2 Steg B 237 24.3.3 Steg C 238 24.3.4 Sammanfattning av stegen A—C 239 24.4 Konsekvenser för krigsorganisationen 239 24.5 Konsekvenser för fredsorganisationen 240 Kapitel 25 Beräkningar och förslag rörande mästare och tekniker 241 25.1 Stegen för mästare och tekniker . . 241 25.2 Utgångsläget 241 25.3 Beräkningar för arméns mastar- och teknikerpersonal 241 25.4 Beräkningar för flygvapnets mästarpersonal och flygtekniker 242 Kapitel 26 Vidareutbildning och prov(praktikant-)tjänstgöring 244 26.1 Allmänt 244 26.2 Viss utbildning av militär och civilSOU 1969: 33

militär personal av betydelse för uppgifter utanför krigsmakten . . 245 26.2.1 Utbildning anordnad av militär myndighet 245 26.2.2 Övrig utbildning av militär och civilmilitär personal . . 247 26.3 Förslag till nya utbildningsvägar . . 247 26.3.1 Vidareutbildning till lärare . 247 26.3.2 Vidareutbildning av officerare i allmän förvaltningstjänst 248 26.3.3 Vidareutbildning av officerare i personaladministration 249 26.3.4 Vidareutbildning av officerare till vissa friluftsbetonade yrken 250 26.3.5 Vidareutbildning av underofficerare i allmän förvaltningstjänst 251 26.4 Sammanfattande översikt över alternativen till vidareutbildning . . . . 252 Kapitel 27 Vissa gemensamma frågor . . 253 27.1 Allmänt 253 27.2 Rekryteringsaspekter 253 27.3 Åtgärder för att underlätta övergång (omflyttning) 255 27.3.1 Arbetsmarknadsverkets rörlighetsstimulerande medel . 255 A. Respenning 255 B. Bortavistelsebidrag . . . 256 C. Starthjälp 256 D. Utrustningsbidrag . . . 256 E. Inlösen av egnahem . . . 256 27.3.2 Bestämmelserna vid omplacering av statstjänstemän . . 256 A. Resekostnader, traktamenten m. m 257 B. Ersättning för flyttningskostnader 257 C. Bostadsanskaffningslån med statlig garanti . . . 257 27.3.3 Utredningens överväganden och förslag 258 A. Generell vidareutbildningsersättning 258 B. Hjälp till bostadsanskaffning 258 C. Ytterligare åtgärder för att underlätta övergång . 259 27.4 Åtgärder för förstärkt personaladministration och personalplanering 259 27.4.1 Allmänt 259 9

27.4.2 Personalfrågorna i lokal instans 260 27.4.3 Personalplanering m. m. i central instans 260 27.4.4 Det centrala omplaceringsorganet 261 27.5 Fast eller rörlig pensionsålder . . . 262 27.6 Förtidspensionering 262 Kapitel 28 Ekonomiska konsekvenser . . 264 28.1 Allmänt 264 28.2 Pensionsålderns betydelse från kostnadssynpunkt 264 28.3 Lönekostnadspålägg vid skilda pensionsåldrar 266 28.4 Utgångspunkter för utredningens beräkningar 267 28.5 Resultaten av beräkningarna . . . 268 28.6 Återverkningar på fjärde huvudtiteln 269 28.7 Inverkan av vakanser 269 28.8 Inverkan av övergångsåtgärder . . 269 28.9 Övrigt 270 Kapitel 29 Övergången till ett system med höjda avgångsåldrar 271 29.1 Allmänt 271 29.2 Åldersfördelningen bland militär och civilmilitär personal 273 29.3 Personalutvecklingen 273 29.3.1 Vakansläget 273 29.3.2 Rekryteringen till befälskårerna 274 29.3.3 Avgångar p.g.a. ålderspensionering 274 29.3.4 Förtidsavgångarna . . . . 275 29.3.5 Personalläget åren 1970 och 1971 275 29.4 Behovet av särskilda åtgärder med hänsyn till vakanser, rekrytering m. m 276 29.4.1 Allmänt 276 29.4.2 Åtgärder med hänsyn till vakansläge och åldersfördelning 277 29.4.3 Åtgärder med hänsyn till rekryteringen 278 29.5 Befordringsaspekterna 279 29.6 Omplacering till mindre krävande tjänst . . . . 279 29.7 Personalens valmöjligheter under en övergångsperiod 281 29.7.1 Tidigare utnyttjade principer 281 29.7.2 Utredningens allmänna överväganden 281 10

29.7.3 Gruppvis differentierade valmöjligheter 282 A. Officerare 282 B. Underofficerare . . . . 282 C. Underbefäl 283 D. Mastar- och teknikerpersonal 283 29.7.4 En alternativ lösning . . . 283 29.8 Vissa särskilda frågor 284 Kapitel 30 Sammanfattning 285 30.1 Utredningsdirektiven m. m. . . . 285 30.2 Beskrivningar av utgångsläget m. m. 285 30.3 Utvecklingstendenser och prognoser 286 30.4 Utredningens överväganden . . . 286 30.5 Utredningens beräkningar . . . . 288 30.6 Övriga frågor 289

BILAGOR Samtliga bilagor till kapitel 11 Medicinska och psykologiska aspekter på åldrandet har samlats i ett särskilt bilagshäfte (SOU 1969: 34) benämnt Medicinska och psykologiska aspekter på åldrande m. m. Bilaga 1 Förteckning över experter m. m. 292 Bilaga 2 Förteckning över yttranden som efter remiss avgetts av militära tjänstgöringsåldersutredningen 294 Bilaga 3 Sammanställning av framförda motiv för förändringar i de militära pensionsåldrarna m.m 295 Bilaga 4 Förteckning över pensionsåldrar för militära tjänster 312 Bilaga 5 Principdiagram över vissa civilmilitära befälskårer 314 1 Mastar personal vid tygtekniska kåren 314 2 Flygvapnets mastar personal. . . . 314 3 Flygtekniker 314 4 Flottiljpoliser 314 Bilaga 6 Förteckning över pensionsåldrar för civilmilitära tjänster 315 Bilaga 7 Pensioneringsperioder för arvodestjänster m. m 316 Bilaga 8 Huvudpunkter i fråga om personalpensionering m. m 317 Bilaga 9 Ersättning vid övertalighet . . 326 Bilaga 10 Förteckning över antalet arvodestjänster avsedda för pensionerad personal 328 Bilaga 11 Premier till reservanställd och förtidsavgången personal i krigsmaktens reserver 330 SOU 1969: 33

1 Armén {utom specialkårerna) . . 370 Bilaga 12 Diagram över förtidsavgången 2 Flottan (i annan tjänst än teknisk) . 370 bland civila manliga statstjänstemän . . 331 3 Flottan (i teknisk tjänst) 370 Bilaga 13 Sammanställning av årlig för4 Kustartilleriet (i annan tjänst än tektidsavgång i procent bland militär och nisk) 371 civilmilitär personal på aktiv stat . . . 333 5 Kustartilleriet (i teknisk tjänst) . . 371 Bilaga 14 Sammanställning av avgångsåldrar för officerare utomlands 334 6 Flygvapnet (utom flygnavigatörer) . 371 Bilaga 28 Jämförelse mellan tillgång enligt Bilaga 15 Den militära krigföringens ändrade karaktär 336 personalförteckningarna och behovet av tjänster för arméunderofficerare enligt Bilaga 16 Exempel på den militärtekniska befälsstatsdelegationens resp. MTU förutvecklingens konsekvenser för befälets 372 verksamhet i krig 340 slag Bilaga 17 Sammanställning av vissa utBilaga 29 PM om flygvapnets fältflygare 373 talanden av 1958 års försvarsledningsBilaga 30 Förteckning över civila tjänster kommitté, I960 års försvarsledningsutredsom föreslås omvandlade till tjänster för ning och av chefen för försvarsdeparteunderofficerare på aktiv stat 377 mentet 342 Bilaga 31 Diagram över tjänster för underBilaga 18 Andelen inom vissa yrkesbefäl m. fl. 378 kategorier av dem med arbete ett år 1 Armén 378 efter pensionsavgången 344 2 Flottan (i annan tjänst än teknisk) . 378 Bilaga 19 Fördelningen på vissa myn3 Flottan (i teknisk tjänst) 378 digheter av stamofficerare som den l 4 Kustartilleriet (i annan tjänst än tekapril 1968 innehade civil tjänst . . . . 345 nisk) 379 Bilaga 20 Sammanställning av tjänster för 5 Kustartilleriet (i teknisk tjänst) . . 379 militär personal på aktiv stat vid gemen6 Flygvapnet (inkl. flottiljpoliser) . . 379 samma myndigheter inom krigsmakten . 346 Bilaga 32 PM om marinens poliskår . . 380 Bilaga 21 Diagram över tjänster för Bilaga 33 PM om flottiljpoliser, trupputofficerare 348 bildare, vaktman och hundgårdsförmän . 384 1 Armén (utom specialkårerna) . . . 348 Bilaga 34 Förteckning över civila tjänster 2 Tekniska stabsofficerare 348 som föreslås omvandlade till tjänster för 3 Tygofficerare 348 underbefäl på aktiv stat 388 4 Flottan 349 Underbilaga Detaljförteckning över ci5 Kustartilleriet 349 vila tjänster inom örlogsbasernas teknis6 Flygvapnet 349 ka förvaltningar som kan tänkas om7 Intendenturofficerare 349 vandlade till tjänster för underbefäl . . 390 Bilaga 22 PM om tekniska stabsofficerare 350 Bilaga 35 Diagram över tjänster för civilUnderbilaga Tablå över fredstjänsterna militär mastar- och teknikerpersonal . . 391 för tekniska stabsofficerare 355 1 Arméns mastar personal 391 Bilaga 23 PM om avgångsålder för för2 Arméns teknikerpersonal 391 bandschefer och försvarsområdesbefäl3 Flygvapnets mastar personal . . . 391 havare 356 4 Flygvapnets teknikerpersonal . . . 391 Underbilaga 1 Diagram över arméns tjänster för överste och general . . . . 359 Bilaga 36 Förteckning över civila tjänster och uppgifter inom flottiljverkstäderna Underbilaga 2 Diagram över flygvapnets tjänster för överste och general . . 360 som kan komma i fråga för utbyte mot tjänster för civilmilitär teknisk personal Bilaga 24 Förteckning över civila tjänster vid flygvapnet 392 vid staber m. m. som föreslås omvandlade Bilaga 37 PM om flygstationstjänsten i till tjänster för officerare på aktiv stat . . 361 fred vid flygvapnet 393 Bilaga 25 PM om tygofficerare och intenUnderbilaga Normalorganisation och denturofficerare 362 normaltilldelning av personal för stationsBilaga 26 Tabeller över sammansättningavdelning vid baskompani 398 en av de normerande skikten i krigsorganisationen 366 Bilaga 38 Diagram över löne- och pensionskostnader 399 Bilaga 27 Diagram över tjänster för underofficerare 370 Bilaga 39 Löneutgifternas fördelning SOU 1969: 33

på personalgrupper med olika pensionsåldrar m.m 400 Bilaga 40 Sammanställning av kostnadsförändringar vid höjning av avgångsåldrar enligt olika alternativ m.m 402 Bilaga 41 Sammanställning av utgiftsförändringar vid höjning av avgångsåldrar enligt olika alternativ m.m 403 Bilaga 42 Diagram över åldersfördelning för officerare 404 1 Armén (utom specialkårerna) 1.4. 1968 404 2 Fortifikationsofficerare 1.4.1968. . 404 3 Tekniska stabsofficerare 1.4.1968 404 4 Tygofficerare 1.4.1968 404 5 Flottan 1.4.1968 405 6 Kustartilleriet 1.4. 1968 405 1 Flygvapnet februari 1969 405 8 Intendenturofficerare 1.4.1968 . . 405 Bilaga 43 Diagram över åldersfördelning för underofficerare 406 1 Armén (utom specialkårerna) 1.4. 1968 406 2 Fortifikationsunderofficerare 1.4. 1968 406 3 Tygunderofficerare 1.4.1968. . . . 406 4 Intendenturunderofficerare 1.4.1968 406 5 Flottan (i annan tjänst än teknisk) 1.4.1968 407 6 Flottan (i teknisk tjänst) 1.4.1968. . 407 7 Kustartilleriet (i annan tjänst än teknisk) 1.4.1968 407 8 Kustartilleriet (i teknisk tjänst) 1.4. 1968 408 9 Flygvapnet februari 1969 408 Bilaga 44 Diagram över åldersfördelning för underbefäl m. fl 409 1 Armén 1.10.1968 409 2 Flottan (i annan tjänst än teknisk) 1.6.1968 409 3 Flottan (i teknisk tjänst) 1.6.1968 . 409 4 Kustartilleriet (i annan tjänst än teknisk) mars 1969 409 5 Kustartilleriet (i teknisk tjänst) mars 1969 410 6 Flygvapnet (inkl. flottiljpoliser) februari 1969 410 Bilaga 45 Diagram över åldersfördelning för civilmilitär mastar- och teknikerpersonal 411 1 Arméns mastar personal 1.4.1968. . 411 2 Arméns tekniker personal 1.4.1969 . 411 3 Civilmilitära verkmästare, förrådsförvaltare och mästare vid flygvapnet februari 1969 411

12 A Flygtekniker februari 1969 . . . . Bilaga 46 Pensionsavgångarna 1969— 1975 enligt f n. gällande avgångsåldrar. Bilaga 47 Tabell över överslagsmåssigt beräknade förtidsavgångar 1969—1975 . Bilaga 48 Diagram över tjänster för officerare vid avgångsålder 60 år enligt steg D: 1 1 Armén (utom specialkårerna) . . . 2 Flottan 3 Kustartilleriet 4 Flygvapnet Bilaga 49 Diagram över tjänster för officerare vid avgångsålder 60 år enligt steg D:2 1 Armén (utom specialkårerna) . . 2 Flottan 3 Kustartilleriet 4 Flygvapnet Bilaga 50 Diagram över tjänster för officerare vid avgångsålder 63 år enligt steg E: 1 1 Armén (utom specialkårerna) . . . 2 Flottan 3 Kustartilleriet 4 Flygvapnet

412 413 416

417 417 417 417 418

419 419 419 419 420

421 421 421 421 422

Bilaga 51 Diagram över tjänster för officerare vid avgångsålder 63 år enligt steg E:2 423 1 Armén (utom specialkårerna) . . . 423 2 Flottan 423 3 Kustartilleriet 423 4 Flygvapnet 424 Bilaga 52 Diagram över tjänster för underofficerare vid avgångsålder 60 år enligt steg B 425 1 Armén (utom specialkårerna) . . . 425 2 Flottan (i annan tjänst än teknisk) 425 3 Flottan (i teknisk tjänst) . . . . 425 4 Kustartilleriet (i annan tjänst än teknisk) 426 5 Kustartilleriet (i teknisk tjänst) . . 426 6 Flygvapnet 426 Bilaga 53 Diagram över tjänster för underofficerare vid avgångsålder 63 år enligt steg D 427 1 Armén (utom specialkårerna) . . . All 2 Flottan (i annan tjänst än teknisk) . All 3 Flottan (i teknisk tjänst) . . . . 427 4 Kustartilleriet (i annan tjänst än teknisk) 428 5 Kustartilleriet (i teknisk tjänst) . . 428 6 Flygvapnet 428 SOU 1969: 33

Bilaga 54 Diagram över tjänster för underbefäl vid avgångsålder 60 resp. 63 år 1 Armén 2 Flottan (i annan tjänst än teknisk) 3 Flottan (i teknisk tjänst) . . . . 4 Kustartilleriet (i annan tjänst än teknisk) 5 Kustartilleriet (i teknisk tjänst) . . 6 Flygvapnet (60 år) 7 Flygvapnet (63 år) Bilaga 55 Diagram över tjänster för flygvapnets civilmilitära mastar- och teknikerpersonal vid avgångsålder 63 år . . . 1 Mastar personal 2 Tekniker personal Bilaga 56 Tabell över vakansläge 1.2. 1969 för och beräknat ledigblivande av arvodestjänster Bilaga 57 Diagram över åldersfördelning för vissa civila tjänstemän inom försvaret 1 Förrådsförmän februari 1969 . . . 2 Tjänstemän i tjänster lämpade för flygvapnets mastar personal . . . . 3 Tjänstemän i tjänster lämpade för flygtekniker Bilaga 58 Jämförelse mellan behov av befattningar för äldre officerare och underofficerare och tillgång på ledigblivande arvodestjänster 1.1. 1971 Bilaga 59 Diagram över åldersfördelning för marinens poliskår 1.4.1968

429 429 429 429 430 430 430 430

431 431 431

432 433 433 433 434

435 436

BILDER Bild 1 Schematisk bild av en militär (eller civilmilitär) personalkår Bild 2 Schematisk bild av en pensionsåldershöjning utan samtidig ändring av antalet tjänster Bild 3 Schematisk bild av en pensionsåldershöjning kombinerad med ökat antal tjänster Bild 4 Schematisk bild av effekten om militär eller civilmilitär personal går över till civil tjänst Bild 5 Schematisk bild av befälskår med reservstat Bild 6 Schematisk bild av befälskår med ökad förtidsavgång Bild 7 Schematisk bild av befälskår som innehåller personal med nedsatt användbarhet Bild 8 Principdiagram över officerskår . Bild 9 Principdiagram över underofficerskår SOU 1969: 33

22 Bild 10 Principdiagram över underbefälskår 34 Bild 11 De normerande och rekryterande skikten 36 Bild 12 Den »frivilliga» rörligheten bland verkstadsarbetare 1916—1961 73 Bild 13 Bytesprocessens förlopp vid ett fullbordat byte mellan två arbeten . . . 78 Bild 14 Principdiagram över officers- och underofficerskårer vid armén 128 Bild 15 Möjligheterna och förutsättningarna att påverka och styra förtidsavgångarna 130 Bild 16 Olika alternativ för att grafiskt illustrera en stimulerad och styrd förtidsavgång (övergång för officerare till tjänster på reservstat) 131 Bild 17 Befälskår utan reservstat och med reservstat 131 Bild 18 Reservstatför personalkår behovsberäknadför uppgifter i fredsorganisationen 133 Bild 19 Principbild över arméofficerare i krigsorganisationen medfredsstaterna antydda 135 Bild 20 Diagram över omsättningsbehovet för 200 civila tjänster vid olika pensionsåldrar 167 Bild 21 Principdiagram över normerande skikt i nuläget och om officerare vid genomsnittligt 45 års ålder går över till totalförsvarsuppgifter 179 Bild 22 Höjning av avgångsåldern med hjälp av ett reservstatssystem 182 Bild 23 Konsekvenser i krigsorganisationen vid omvandling av arvodestjänsterna till tjänster för officerare på aktiv stat . 219 Bild 24 Krigsbehovet av flygförare enligt gällande ordning samt om avgång till civil luftfart inte äger rum 227 Bild 25 Förändringar under ett kalenderår av det procentuella vakansläget inom en underbefälskår 273

23 TABELLER

23 Tabell 1 Personalläget inom försvaret . Tabell 2 Vakansläget den 1.10.1968 . Tabell 3 Krigsmaktens personal på aktiv stat Tabell 4 Arvodestjänsternas fördelning . Tabell 5 Pensionsavgångarna vid jämn åldersfördelning Tabell 6 Uppgifterna för officerare på aktiv stat inom normalinfanteriregemen-

26 33 33

31 32 32 33 35

tets fredsverksamhet Tabell 7 Uppgifterna för underofficerare på aktiv stat inom normalinfanteriregementets fredsverksamhet Tabell 8 Uppgifterna för underbefäl på aktiv stat inom normal infanteriregementets fredsverksamhet Tabell 9 Fördelningen på verksamhetsområden av tjänsterna för ty g tekniska kårens mastar- och teknikerpersonal Tabell 10 Fördelningen i fred av flottans officerare Tabell 11 Yrkesavdelningar och yrkesgrenar för flottans underofficerare . . . Tabell 12 Fördelningen i fred av flottans underofficerare Tabell 13 Fördelningen i fred av flottans underbefäl Tabell 14 Antalet tjänster för underofficerare i annan tjänst än teknisk vid kustartilleriet Tabell 15 Fördelningen i fred av kustartilleriets underbefäl Tabell 16 Fördelningen i fred av flygvapnets underofficerare Tabell 17 Sammanfattning av arbetsuppgifterna i fredsorganisationen för flygvapnets underofficerare Tabell 18 Fördelningen i fred av flygvapnets underbefäl Tabell 19 Normalfördelningen av civilmilitär teknisk personal inom flottilj . . . . Tabell 20 Fördelning på yrkesgrenar av tjänsterna för flygvapnets mästarpersonal och tekniker Tabell 21 Tjänstgöringsskyldighet för reservanställd, förtidsavgången och övergångsanställd personal i krigsmaktens reserver Tabell 22 Olika slag av byten under femårsperioden 1953—1958 i procent . . . Tabell 23 Rörligheten i procent av antalet anställda februari—maj 1949 Tabell 24 Redovisningsåret 1964/65 avgångna löneplansplacerade statstjänstemän i olika åldersgrupper i procent av samtliga tjänstemän per den 1 oktober 1964 i motsvarande åldrar Tabell 25 Personalomsättningen i några olika yrken. Statsanställd personal. . . Tabell 26 Medeltal arbetsgivarbyten under tidsperioden 1948—1958 för arbetare och tjänstemän Tabell 27 Den pensionsavgångna personalens arbetsförhållanden ett år efter pen14

40 42 43 43 44

46 47 49

50 51 52

69 72 72

73 74

sionsavgången 91 Tabell 28 Den pensionsavgångna personalens arbetsförhållanden vid undersökningstillfället (maj 1964) 92 Tabell 29 Det civila arbetets omfattning i timmar per vecka 92 Tabell 30 Pensionsåldrar i Danmark enligt gällande bestämmelser och enligt föreliggande lagförslag 98 Tabell 31 Förändringar i den totala befolkningen från år 1950 111 Tabell 32 Olika åldersgruppers andel av totalbefolkningen 112 Tabell 33 Arbetskraftens förändringar 1960—1980 112 Tabell 34 Antalet militära och civilmilitära befattningshavare som »förenade tjänst» den 1 februari 1964 154 Tabell 35 Utbildningsbakgrunden för de officerare som den 1 april 1968 förenade militär tjänst med civil tjänst 154 Tabell 36 Arbetsområden i stort för vissa grupper av stambefäl som innehar civil tjänst 155 Tabell 37 Åldersnormer för officerare i arméns krigsorganisation 197 Tabell 38 Åldersnormer för flottans personal 197 Tabell 39 Åldersnormer för flygvapnets personal 198 Tabell 40 Åldersnormer för militär personal på aktiv stat i arméns fredsorganisation 199 Tabell 41 Åldersnormer utöver de i tabell 39 för militär och civilmilitär personal på aktiv stat i flygvapnets fredsorganisation 200 Tabell 42 Försvarsgrenarnas andel (absoluta tal) av militära tjänster vid gemensamma myndigheter inom krigsmakten . 201 Tabell 43 Försvarsgrenarnas andel (absoluta tal) av de försvarsgrensbundna arvodestjänsterna vid gemensamma myndigheter inom krigsmakten 201 Tabell 44 Tillkomst av tjänster för officerare på aktiv stat genom utbyte av tjänstgöringsmånader eller medel för anställning av frivilligt tjänstgörande personal . 202 Tabell 45 Försvarsgrenarnas andel (absoluta tal) av rekryteringen av officerare till specialkårerna under förutsättning att specialkårernas officerare har avgångsåldern 60 år 202 Tabell 46 Försvarsgrenarnas andel (absoluta tal) av rekryteringen av underofficerare till specialkårerna under förutsättSOU 1969: 33

ning att specialkårernas underofficerare har avgångsåldern 60 år 203 Tabell 47 Avgångsåldrar för officerare enligt steg A 209 Tabell 48 Avgångsåldrar för officerare enligt steg B 209 Tabell 49 Möjliga avgångsåldrar för officerare på aktiv stat enligt steg C: 1 . . 211 Tabell 50 Totalantalet tjänster för officerare på reservstat enligt steg C: 2 . . . 211 Tabell 51 Andelen reservstatsofficerare i krigsorganisationen enligt steg C: 2. . . 212 Tabell 52 Behovet av årlig rekrytering till tjänsterna på reservstat samt procentuell andel av kvarstående årskull officerare som förutsätts gå över till reservstat i steg C:2 212 Tabell 53 Möjliga avgångsåldrar för officerare på aktiv stat enligt steg C: 2 . . . 212 Tabell 54 Behovet av tjänster på reservstat enligt steg D: 2 vid avgångsålder 60 år för officerare på aktiv stat 213 Tabell 55 Andelen reservstatsofficerare i krigsorganisationen i steg D: 2 . . . . 213 Tabell 56 Behovet av årlig rekrytering till tjänsterna på reservstat samt procentuell andel av kvarstående årskull officerare som förutsätts gå över till reservstat i steg D: 2 214 Tabell 57 Behovet av tjänster på reservstat enligt steg E: 1 vid avgångsålder 63 år för officerare på aktiv stat 215 Tabell 58 Andelen reservstatsofficerare i krigsorganisationen i steg E: 1 . . . . 215 Tabell 59 Behovet av årlig rekrytering till nya uppgiftsområden samt procentuell andel av kvarstående årskull officerare som förutsätts gå över till ifrågavarande områden i steg E: 1 216 Tabell 60 Behovet av tjänster på reservstat enligt steg E: 2 vid avgångsålder 63 år för officerare på aktiv stat 216 Tabell 61 Andelen reservstatsofficerare i krigsorganisationen i steg E: 2 . . . . 217 Tabell 62 Behovet av årlig rekrytering till tjänsterna på reservstat och vid myndigheter inom totalförsvaret samt procentuell andel av kvarstående årskull officerare som förutsätts lämna aktiv militär tjänst i steg E: 2 217 Tabell 63 Sammanfattning av beräkningarna för officerare 218 Tabell 64 Försvarsgrenarnas andel av rekryteringen av underofficerare till specialSOU 1969: 33

kårerna under förutsättning att specialkårernas underofficerare har avgångsåldern 63 år 230 Tabell 65 Sammanfattning av beräkningarna för underofficerare 232 Tabell 66 Teoretisk tillgång (vid jämn åldersfördelning och fyllda stater) av arméunderofficerare för kompanichefs (ställföreträdande kompanichefs) uppgifter i krigsorganisationen 233 Tabell 67 Teoretisk tillgång (vid jämn åldersfördelning och fyllda stater) av flottans underofficerare i annan tjänst än teknisk för uppgifter i krigsorganisationen 233 Tabell 68 Teoretisk tillgång (vid jämn åldersfördelning och fyllda stater) av kustartilleriunderofficerare i annan tjänst än teknisk för uppgifter i krigsorganisationen 233 Tabell 69 Sammanfattning av beräkningarna för underbefäl 239 Tabell 70 Översikt över M TU förslag till generella vidareutbildningskurser m. m. . 252 Tabell 71 Olika befälskategoriers åsikt om pensionsåldersnivåns betydelse för rekryteringen 254 Tabell 72 Befälets i vissa tjänstegrader åsikt om pensionsåldersnivåns betydelse för rekryteringen 255 Tabell 73 Av utredningen förutsatt tillkomst (omvandling) av tjänster i stockholmsområdet till tjänster för officerare och underofficerare på aktiv stat . . . . 258 Tabell 74 Årskostnad i kronor för ålderspension a 1 000 kronor för år som inarbetats mellan angiven levnadsålder och pensionsålder 266 Tabell 75 Sammanlagd kostnadsökning för lön och ålderspension uttryckt i procent av lön, om löneökningen är 5 % . . 266 Tabell 76 Vakansläget inom försvarsgrenarna 274 Tabell 77 Normala årliga rekryteringsbehov och ungefärliga tidpunkter för personaltillskott 275 Tabell 78 Skattat vakansläge hösten 1970 resp. 1971 276 Tabell 79 Behovet att begränsa antalet övergångar för officerare till reservstat . 277

1 Utredningens dire bedrivande m. m.

1.1 Utredningens direktiv ra. ra. Kungl. Maj:t bemyndigade den 6 december 1963 chefen för försvarsdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för prövning av vissa frågor rörande användandet av äldre militär och civilmilitär personal. Därvid anförde statsrådet och chefen för försvarsdepartementet bl. a. följande. För den aktiva militära och civilmilitära personalen gäller pensionsåldrar som i allmänhet är lägre, i vissa fall avsevärt lägre än de som gäller för flertalet statstjänstemän. Med hänsyn till de sannolika förhållandena i ett framtida krig måste det obetingat ställas högre krav i fysiskt och psykiskt hänseende på dem som skall leda trupp i strid och utbilda den härför under realistiska förhållanden i fred. Detta omdöme synes ha generell tillämpning. I främmande länder tillämpas också låga avgångsåldrar för befälspersoner i de väpnade styrkorna. De låga pensionsåldrarna medför emellertid att personalkostnaderna för krigsmakten blir förhållandevis högre än för andra delar av statsförvaltningen. Samhällsekonomiskt kan det också inge betänkligheter att, i en tid då knapphet på personal allmänt gör sig gällande, inte utnyttja vissa personalkategorier under mer än en begränsad del av den tid människor normalt är yrkesverksamma. Statsmakterna har också under senare år i samband med omorganisationer prövat möjligheterna att höja pensionsåldrarna för vissa grupper av militär och civilmilitär personal. Jag anser emellertid tiden nu vara inne att i ett sammanhang förutsättningslöst pröva möjligheterna att utnyttja aktiv militär och civilmilitär personal till högre ålder än för närvarande. En självklar förutsättning härvid måste SOU 1969:33 2—914373

och utredningsarbetets

dock vara att den personella kvaliteten inom vår krigsorganisation inte skall försämras. Utredningen bör därför i första hand klarlägga vilka möjligheter som finns att använda äldre aktiv militär och civilmilitär personal i sådana befattningar i vilka för närvarande annan personal - militära arvodister, frivilligt tjänstgörande reservpersonal och värnpliktigt befäl eller civila - utnyttjas. Jag vill i sammanhanget erinra om att jag vid anmälan av frågan om ny befälsordning för armén i propositionen 1960: 109 förutskickade ytterligare undersökningar rörande möjligheterna att utnyttja aktivt underbefäl bl. a. för rekrytering av vissa inretjänstbefattningar. Det bör även undersökas om det finns förutsättningar att genom förändringar i utbildningsorganisationen åstadkomma befattningar för äldre personal. En annan fråga som kan vara förtjänt att uppmärksammas är huruvida ett vidgat användande av ett institut motsvarande den nuvarande reservstaten för rekrytering till befattningar i krigsorganisationen kan medverka till vidgade möjligheter att i fred utnyttja det aktiva befälet till högre ålder. Beträffande vissa grupper kan det förtjänas att prövas huruvida sambandet mellan freds- och krigsorganisationen motiverar specialregler i fråga om avgångsåldrar. Vid utredningsarbetet bör slutligen uppmärksamhet ägnas åt ifrågakommande åtgärders inverkan på rekryteringen till olika personalgrupper.

1.2 Utredningsarbetets bedrivande ra. ra. För överväganden av tjänstgöringsåldersfrågorna har utredningen insamlat och bearbetat ett omfattande underlag. Detta omfattar områden som bl. a. försvarsgrenarnas krigs- och fredsorganisation, krigs- och

fredsbefattningar för samt krav på och åldersnormer i dessa för fast anställd militär och civilmilitär personal, personalläget och dess utveckling inom de militära och civilmilitära personalgrupperna m. m. Vidare har insamlats organisations- och personaluppgifter rörande civila tjänster inom ett stort antal verk företrädesvis inom krigsmakten. Huvuddelen av utredningens underlag i förutnämnda hänseenden har inhämtats hos eller via försvarsgrensstaberna skriftligen eller genom de till utredningen knutna experterna. Inhämtade uppgifter är grundade på de f. n. gällande befälsordningarna. Härvid bör observeras att det f. n. endast för arméns del föreligger en systematiskt och konsekvent utformad befälsordning (1960 års befälsordningsbeslut och dess bekräftelse år 1967 för arméns specialtruppslag). Utredning rörande marinens och flygvapnets motsvarigheter pågår inom marinens befälsutredning resp. militära tjänstgöringsåldersutredningen. På därom gjord framställning medgav Kungl. Maj:t år 1964 utredningen att med anlitande av militärpsykologiska institutet utföra en sociologisk undersökning bland pensionsavgånget f. d. stambefäl. Undersökningens främsta uppgift var att klarlägga hur de pensionerade anpassat sig på den civila arbetsmarknaden och vilka faktorer som syntes påverka anpassningsprocessen. Undersökningsresultaten har sedermera publicerats i en rapport från militärpsykologiska institutet (MPI rapport nr 54, maj 1966). Utredningen har även genom militärmedicinska undersökningscentralens forskningskommitté, försvarets sjukvårdsstyrelse, armémedicinska forskargruppen och militärpsykologiska institutet införskaffat ett betydande material för att få de medicinska och psykologiska aspekterna på åldrande, tjänstbarhet m. m. belysta. Under ledning av forskningsläkaren doktor Lennart Levi har armémedicinska forskargruppen även genomfört en särskild undersökning av reaktioner och arbetsförmåga hos medelålders och äldre officerare vid långvarig sömn18

brist under psykiskt pressande förhållanden. På utredningens uppdrag har vidare Allmänna bevaknings AB i nära samverkan med chefen för ett fredsförband inom armén och under medverkan av arméstaben och statskontoret gjort en undersökning av förutsättningarna för att bolaget anlitas för bevakning av militära förband m. m. Utredningen avser att redovisa resultatet härav i annat sammanhang. Utredningen har under arbetets gång besökt följande myndigheter, förband, skolor och institutioner inom krigsmakten. av gemensam

karaktär

militärhögskolan och södra militärområdesstaben vid armén Jämtlands fältjägarregemente, Kronobergs regemente, Hälsinge regemente, Bohusläns regemente, Norrbottens regemente, Skånska dragonregementet, Norra skånska regementet, Norrlands artilleriregemente, Skånska luftvärnsregementet, Göta ingenjörregemente, Göta signalregemente, Skånska trängregementet, staben för Kalix försvarsområde och dåvarande arméns intendenturförråd i Boden resp. Växjö vid marinen Stockholms kustartilleriförsvar, Berga örlogsskolor, Vaxholms kustartilleriregemente, Älvsborgs kustartilleriregemente, 11. torpedbåtsdivisionen och 1. ubåtsflottiljen vid flygvapnet första flygeskaderstaben, Roslagens flygkår, Jämtlands flygflottilj, Krigsflygskolan, Västgöta flygflottilj, Svea flygkår, Göta flygflottilj, Skånska flygflottiljen, Södermanlands flygflottilj, Kalmar flygflottilj, Bråvalla flygflottilj, Hallands flygkår, Hälsinge flygflottilj, Upplands flygflottilj, flygvapnets krigsskola, flygvapnets bomb- och skjutskola samt flygvapnets uttagningskommission. Vid studiebesöken vid förband har bl. a. studerats åldersnormer samt principer för utnyttjande av yrkesbefäl i freds- och krigsorganisationerna. SOU 1969: 33

Härutöver har studiebesök vid krigsorganiserade staber och förband ur alla försvarsgrenar ägt rum hösten 1964, våren resp. hösten 1965, hösten 1966, senvintern resp, hösten 1967 och våren resp. hösten 1968 samt vid krigsorganiserad länsstyrelse våren 1965. Uppgifter har vidare inhämtats om åldersnormer, pensionsåldrar m. m. inom utländska krigsmakter. Dessa förhållanden har även studerats vid besök i Norge den 1 0 14 maj 1965 och förbundsrepubliken Tyskland den 18-22 oktober 1965. Dessa studiebesök omfattade samtliga försvarsgrenar. Efter remiss har utredningen till chefen för försvarsdepartementet resp. chefen för kommunikationsdepartementet avgett ett antal utlåtanden. Förteckning över dessa är såsom bilaga 2 fogad till betänkandet. Utredningen har avgett följande delförslag. Datum

Angående

30/8 1965

Avgångsåldrar m. m. för intendenturofficerare1 Avgångsåldrar för tygofficerare och tygunderofficerare (Stencil Fö 1966: 12) Kårtillhörighet och avgångsåldrar för underofficerare i intendenturförråds- och kassatjänst (Stencil Fö 1966: 13) Avgångsåldrar för fortifikationskåren (Stencil Fö 1966: 14) Avgångsåldrar för armé-, marinoch flygingenjörer (Stencil Fö 1966: 15) Förslag till åtgärder för att aktiva officerare i ett framtida system skall kunna övergå till civila lärartjänster (Stencil Fö 1967: 10) Officerare som konsulenter inom försvarets personalvård (Stencil Fö 1967: 14)

31/10 1966 2/11 1966

3/11 1966 9/11 1966 21/7 1967

31/10 1967

nämnd om de frågor tjänstgör ingsåldersutredningen bedömt vara av speciellt intresse. Av Kungl. Maj:t genom beslut den 29 september 1967 anbefallt samråd med försvarets personalnämnd har, efter överenskommelse med nämnden, skett på nu angett sätt.

1 Remissyttrande (jfr bilaga 2) över 1960 års intendenturförvaltningsutrednings betänkande (Stencil Fö 1965: 1).

Under utredningsarbetets gång har utredningen - genom överlämnande av promemorior eller utkast till kapitel till detta betänkande - orienterat f. n. pågående utredning om handräckningsvärnpliktiga, personalkategoriutredningen och 1966 års värnpliktskommitté samt försvarets personalSOU 1969: 33

2 Utredningsarbetets uppläggning och inriktning

Utredningens uppdrag är att förutsättningslöst pröva möjligheterna att utnyttja militär och civilmilitär personal till högre ålder än f. n. Härvid skall en självklar förutsättning vara att den personella kvaliteten inom vår krigsorganisation inte skall försämras. Beslut om höjda pensionsåldrar förutsätter enligt statstjänstemannalagen överenskommelse mellan staten och vederbörliga personalorganisationer. Denna ordning gällde emellertid reellt om än inte formellt redan vid tidpunkten för utredningens tillkallande. I direktiven till utredningen pekas på att statsfinansiella och samhällsekonomiska omständigheter gör det önskvärt att utnyttja den militära och civilmilitära personalen till högre ålder än f. n. Även andra skäl härför har emellertid anförts. Sålunda pekade t. ex. 1966 års riksdagsrevisorer på »humanitära och sociala skäl». Också medicinska och psykologiska faktorer har anförts till stöd för att använda äldre personal. De som anfört skäl mot ett vidgat användande av äldre militär personal pekar i första hand på riskerna för minskad effektivitet i krigs- och fredsorganisationerna. Även medicinska och psykologiska skäl har anförts mot höjda avgångsåldrar. Utredningen har ansett det lämpligt att inledningsvis ställa samman den argumentation som förts i fråga om den militära och civilmilitära personalens pensionsåldrar och göra ett försök att analysera debatten. Resultaten härav redovisas i kapitel 3 och därtill hörande bilaga. Där har också

tagits in en kortfattad redogörelse för resultaten av den sociologiska undersökning bland pensionsavgånget f. d. aktivt befäl som militärpsykologiska institutet år 1964 utförde på utredningens uppdrag. Utredningen anser sig därefter böra lämna vissa uppgifter om utgångsläget. Vad gäller den militära sektorn är självfallet uppgifter om f. n. tillämpade pensionsåldrar för militär och civilmilitär personal erforderliga. Utredningen redovisar också antalet tjänster, befälskårernas principiella uppbyggnad och pensionsavgångarna vid olika åldrar vid jämn åldersfördelning inom befälskårerna. För att klarlägga utgångsläget redovisar utredningen även huvuddragen av gällande principer för utnyttjande av befäl på aktiv stat i krig och fred. Denna redovisning av utgångsläget har förts samman i kapitel 4. Utredningen har ansett vissa förhållanden som rör utgångsläget kräva en något utförligare belysning. Utredningen redovisar därför i kapitel 5 närmare data om pensionsförhållanden och i kapitel 6 data om dels militära arvodestjänster för pensionerad personal, dels frivilligt tjänstgörande personal. Vidare redovisas i kapitel 7 försvarets reservstater och i kapitel 8 personal i reserven - främst vad avser bestämmelserna för övergång från aktiv stat till reserv. Slutligen redovisar utredningen data om förtidsavgångar m. m. i kapitel 9 samt i kapitel 10 gällande principer för utnyttjande SOU 1969: 33

av personal i vissa staber m. m. Medicinska och psykologiska faktorer har, som framgått av det föregående, anförts som argument både för och mot ändrade pensionsåldrar för militär och civilmilitär personal. Uppenbarligen måste också sådana omständigheter tillmätas en stor, i vissa fall avgörande betydelse vid bedömning av lämpligheten att utnyttja personal i olika åldersgrupper för olika typer av uppgifter. Utredningen har därför sökt få belyst vad som f. n. kan sägas vara de medicinska och psykologiska vetenskapernas bedömning av möjligheterna att utnyttja militär och civilmilitär personal till högre åldrar än hittills. Genom militärmedicinska undersökningscentralens forskningskommitté och militärpsykologiska institutet har utlåtanden i frågan inhämtats från ett antal vetenskapliga specialister. En sammanställning av dessa utlåtanden har tagits in i kapitel 11. I detta redovisas också resultaten av vissa undersökningar som på utredningens begäran utförts av försvarets sjukvårdsstyrelse och armémedicinska forskargruppen. Uppgifter om utländska förhållanden kan allmänt ev. ha betydelse som en hjälp att finna nya lösningar på våra egna problem. De torde emellertid framför allt vara av värde i den mån de, då det gäller t. ex. tillämpade åldersnormer för befäl på aktiv stat, bygger på krigserfarenhet. Utredningen har därför ställt samman vissa inhämtade uppgifter om pensions- och omplaceringsåldrar m. m. för militär personal i ett antal främmande länder. Utredningen har också, i vissa fall genom studiebesök, sökt bilda sig en uppfattning om de organisatoriska och andra förutsättningar som bildar bakgrund till de pensionsåldrar som tillämpas. Redogörelse för utländska förhållanden återfinns i kapitel 12. For att belysa tjänstgöringsåldersfrågorna i ett vidare perspektiv redovisar utredningen slutligen också några data om arbetsmarknaden i stort samt prognoser och bedömningar av den framtida utvecklingen dels inom denna marknad (kap. 13), dels inom den militära sektorn (kap. 14). SOU 1969: 33

Ålder •55-

45b^ 35-

1-25-

Antal

Bild 1. Schematisk bild av en militär (eller civilmilitär) personalkår.

Efter denna redovisning av utgångsläget och det allmänna bakgrundsmaterialet övergår utredningen till att diskutera utredningsarbetets inriktning med hänsyn till de villkor som anges i direktiven. En utgångspunkt som anges i direktiven är att den personella kvaliteten inom vår krigsorganisation inte skall försämras. En grundläggande fråga blir då hur skall den nuvarande personella kvaliteten inom krigsorganisationen bestämmas. Detta belyses med hjälp av en schematisk bild av en militär (eller civilmilitär) personalkår (bild 1). Ytan av figuren (A) representerar det antal individer som vid ett givet tillfälle kan disponeras. Ytan bestäms av den årliga rekryteringen som anges genom längden av baslinjen a, antalet år mellan normal anställningsålder och pensionsålder, som illustreras genom höjden av linje b, samt storleken av den årliga förtidsavgången, som visas genom lutningen på linje c. Utredningen utgår från att användbarheten i krigsorganisationen avtar med stigande ålder. För att bibehålla oförändrad personell kvalitet fordras i så fall oförändrade relationer mellan yngre och äldre personal. Med detta betraktelsesätt är det inte 21

.•ildep

Ålder 60-

00r55

55-

45-

45-

35-

35-

M

M

^-25-

An+al

25-

An+al

Bild 2. Schematisk bild av en pensionsåldershöjning utan samtidig ändring av antalet tjänster.

Bild 3. Schematisk bild av en pensionsåldershöjning kombinerad med ökat antal tjänster.

möjligt bibehålla den personella kvaliteten, om man bara ändrar avgångsåldern men inte antalet tjänster dvs. ytan A i figuren. I bild 2 är ytan av a-b-c densamma som ytan av ^\-b1-c1. Lutningen av linjerna c och Ci är också densamma. Relationerna mellan äldre och yngre personal är emellertid förskjutna. Med det förut gjorda antagandet är den personella kvaliteten i bild 2 lägre än i bild 1 eftersom bild 2 innehåller förhållandevis fler äldre befattningshavare. Under förutsättning av oförändrad förtidsavgång, dvs. oförändrad lutning på linje c, kan villkoret om oförändrad kvalitet i krigsorganisationen inte uppfyllas utan att ett ökat utnyttjande av äldre personal kombineras med ett ökat antal tjänster. Detta visas i bild 3. I denna har användningstiden utsträckts fem år vilket, under i övrigt oförändrade förhållanden, lett till att organisationen blivit större dvs. ytan A har ökats med A 1 . Enligt utredningens mening åsyftas i direktiven en sådan utbyggnad av de militära och civilmilitära personalstaterna då det talas om att »klarlägga vilka möjligheter som finns att använda äldre aktiv militär

och civilmilitär personal i sådana befattningar i vilka för närvarande annan personal militära arvodister, frivilligt tjänstgörande reservpersonal och värnpliktigt befäl eller civila - utnyttjas». Utredningens överväganden när det gäller militära arvodister och frivilligt tjänstgörande personal redovisas i kapitel 16. När det gäller f. n. civila tjänster är olika alternativ tänkbara. Man kan direkt byta ut en f. n. civil tjänst mot en militär. Detta innebär alltså en utbyggnad av de militära personalstaterna på sätt som illustreras av bild 3. Man kan också tänka sig olika former för militär personals övergång till civil tjänst. En tänkbar effekt härav illustreras av bild 4. I denna antas militär personal vid visst tillfälle, i bilden angett med den streckade linjen dj-d 2 , gå över från militär till civil tjänst. Om inte ytan A skall förändras måste rekryteringen ökas vilket medför ökat antal individer i yngre årgångar och - under här gjorda antaganden - färre individer i äldre årgångar. Bild 4 skulle därför teoretiskt kunna anses innebära en förbättrad personell kvalitet i krigsorganisa-

22 SOU 1969: 33

Ålder

— —— —. »_> — ""I A, \ •

\ \ \ \ \ \ \ \

-

\

\

* M r~\d*

A

\ \ \ \

\ \ \ \ An+ol

B/W 4. Schematisk bild av effekten om militär eller civilmilitär personal går över till civil tjänst. tionen. Så är dock fallet endast under förutsättning att all personal i åldersläget 25-40 år i aktuell befälskår uppnått full kompetens att lösa de krigsuppgifter som f. n. åvilar personal i åldersläget 40-55 år. Övergång till civil tjänst kan också tänkas kombinerad med någon form av övergång till reservstat. De effekter en sådan överÄlder R2

"A \ ... 1 \ \ \

\

\ \

\R,\

* \

\ \ eiL_Ae2

\ Bild 5. Schematisk bild av befälskår med reservstat. SOU 1969: 33

gång kan medföra åskådliggörs av bild 5. I denna förutsätts att ett antal individer vid visst tillfälle, linjen e ^ ; , , går över på reservstat från aktiv stat. För krigsorganisationen finns oförändrat antal individer kvar i samma åldersläge som tidigare. En del är emellertid på reservstat (=ytan Rx i bild 5). Fredsfunktionerna förutsätts kunna fyllas även av äldre personal. Bortfallet i fredsorganisationen av personal till reservstaten (Ri) har därför kompenserats genom vidgat användande av äldre personal, dvs. ytan R 2 i bild 5. I det nyss anförda förutsätts att personal på reservstat kvalitetsmässigt kan ersätta personal på aktiv stat i krigsorganisationen. Ett sådant betraktelsesätt stämmer överens med den syn på problemet som ligger bakom 1960 års beslut om befälsordningen vid armén. Det finns emellertid anledning anta att man inte i obegränsad omfattning kan ersätta personal på aktiv stat med personal på reservstat om inte kvaliteten skall äventyras. Reservstaten måste alltid vara marginell i förhållande till den aktiva staten. Hur stor reservstaten kan göras i förhållande till den aktiva staten hänger också samman med hur övergång från aktiv stat till reservstat äger rum, vilken tjänstgöringsskyldighet m. m. personal på reservstat kan åläggas, om reservstatsanställningen kan förenas med annan anställning i allmän tjänst samt utformningen av anställningsvillkoren för reservstatspersonalen. Om man skall byta ut befintlig civil tjänst mot militär tjänst eller söka finna former för att få till stånd övergång av militär personal till civila tjänster ev. i förening med anställning på reservstat eller i reserv blir beroende av faktorer som den civila tjänstens organisatoriska placering, behovet av särskild utbildning för tjänsten och möjligheten att utnyttja tjänstens innehavare i krigsorganisationen. I och med att möjligheterna att militär personal går över till civil allmän tjänst övervägs, blir frågan om möjligheterna att påverka förtidsavgångarna aktuell. Utredningen har inhämtat och i kapitel 9 ställt samman ett omfattande material om hur

fattningar för äldre genom t. ex. utbyte av civila tjänster mot militära. -v Utredningen har ansett det vara motiveA2 \ rat att särskilt överväga om det är möjligt \ \ \ att underlätta en höjning av avgångsåldrar\A3\ na genom att räkna med högre ålderslägen än f. n. för personal i högre staber m. m. \\ Med hänsyn till karriärgångar o. d. tjänstgör \\ i fred i dessa staber i förhållandevis stor utsträckning befäl i sådant åldersläge att de väl fyller normerna för placering i di\\ rekt stridande enheter. Hänsyn till mobi\ \ liseringsberedskap m. m. har emellertid an\ \ setts tala för att denna personal det oaktat även i krig placeras i dessa staber. I dessa \ \ tjänstgör därjämte i många fall befattnings\ \ An+al a 1 havare med betydligt högre avgångsåldrar än vad som eljest förekommer inom den Bild 6. Schematisk bild av befälskår med ökad militära organisationen. Utredningen har förtidsavgång. därför undersökt i vad mån yngre militär förtidsavgångarna för olika militära och ci- personal i högre staber m. m. kan ersättas vilmilitära personalgrupper varierat under med äldre sådan personal. efterkrigstiden. Materialet visar att förtidsUtredningens direktiv innehåller också att avgången bland den aktuella personalen i alldet bör »undersökas om det finns förutsättmänhet är liten i förhållande till personalav- ningar att genom förändringar i utbildningsgångarna inom andra arbetstagargrupper organisationen åstadkomma befattningar för i samhället. De variationer som förekommer äldre personal». Utredningen har inte ansynes oftast kunna förklaras av växlingarna sett sig böra tolka detta uttalande såsom på arbetsmarknaden i allmänhet. Enligt ut- innebärande en uppmaning att ompröva den redningens mening kan det emellertid under vid utredningens tillkallande relativt nylivissa betingelser vara önskvärt att stimulera gen beslutade och sedermera år 1967 bekräftill ökad förtidsavgång. Förhållandet illustre- tade befälsordningen vid armén eller ett ras av bild 6. I denna har förtidsavgången åläggande att bedriva organisationsundersökökats vilket visas med lutningen på linjen ningar e. d. för att söka åstadkomma förcx som är större än lutningen på linjen c. ändringar i utbildningsorganisationen. Inte Om inte organisationens omfattning skall heller har utredningen ansett uttalandet minskas, måste den ökade förtidsavgången åsyfta sådana principiella förändringar i kompenseras genom antingen ökad rekry- organisationen som t. ex. vidgat använtering (linjen a a ) eller ökat utnyttjande av dande av korttidsanställt eller värnplikäldre personal (linjen bj eller en kombina- tigt befäl i utbildningsarbetet. Dylika åtgärtion av dessa åtgärder. Skall förutsättningen der har ansetts stå i uppenbar motsättning om oförändrad krigsorganisatorisk kvalitet till statsmakternas strävanden i andra samteoretiskt kunna iakttas måste i bild 6 ytan manhang och därför icke vara åsyftade av A x vara lika stor som ytan A 3 . I prakti- departementschefen. Däremot har organisaken förutsätter detta också att personalen i tionen för utbildning av hemvärn och friytan Ax uppnått full kompetens att lösa villiga försvarsorganisationer uppmärksamde krigsuppgifter som åvilar personal i ak- mats. tuell befälskår. Utredningen har funnit det vara lämpYtan A 2 utvisar i denna teoretiska kon- ligt att behandla dessa frågor i följande ordstruktion behovet av ökad tillgång på be- ning. Först lämnas i kapitel 15 en översikt Ålder

v\

Y

VA

24 SOU 1969: 33

över de principiella medlen (åtgärderna) för att åstadkomma förutsättningar för höjda avgångsåldrar. Med utgångspunkt häri behandlar utredningen, som tidigare nämnts, i kapitel 16 frågan om omvandling av arvodestjänster och tjänstgöringsmånader m. m. för frivilligt tjänstgörande personal till tjänster för personal på aktiv stat. I kapitel 17 går utredningen in på frågan om att ta i anspråk civila tjänster för militär och civilmilitär personal. Därvid behandlas bl. a. de fall då ett direkt utbyte av civila tjänster mot militära eller civilmilitära ter sig motiverat. Enligt utredningens mening är det främst tjänster inom försvaret som här kommer i fråga. I kapitlet anges också de grupper av tjänster varom fråga är. I därpå följande kapitel 18 tar utredningen upp principiella frågor om reservstaten, bl. a. principerna för övergång till reservstat, anställningsvillkor, förmånssystem m. m. Vidare behandlar utredningen i kapitel 19 frågor om militär personals övergång i reserv. I kapitel 20 slutligen framlägger utredningen sin uppfattning om hur stora reservstaterna får vara med hänsyn till beredskapsaspekter, reservstatspersonalens användbarhet samt de bedömda möjligheterna att dels rekrytera tjänster på reservstat, dels behålla personalen på reservstat. Som förut sagts är frågan om bestämmandet av krigsorganisationens personella kvalitet av central betydelse för utredningens ställningstaganden. Tidigare har visats hur kvaliteten på den formella organisationen kan bestämmas som en funktion av nyttjandetiden, genomsnittlig rekrytering och konstaterad förtidsavgång. Kvaliteten hos den reella organisationen kan emellertid avvika påtagligt till följd av vakanser, ojämn rekrytering o. d. Utredningen har ansett sig vid sina jämförelser böra utgå från den formella organisationen. Detta innebär att utredningen räknar med att endast sådana lösningar kan godtas som innehåller lika många befattningshavare i åldrar lämpade för krigsplacering som nuvarande personalstater skulle innehålla vid jämn rekrytering och utan vakanser. I vissa fall anser sig utredningen emellertid med hänsyn till direktiSOU 1969: 33

vens uttalande om specialregler för vissa grupper kunna nöja sig med ett samlat bedömande av om kvaliteten i utredningens lösningar är tillfredsställande. Hittills har resonemangen förts utifrån ett relativt statiskt betraktelsesätt. Utredningen har därvid utgått från att det är möjligt att överblicka organisation, rekrytering och förtidsavgång och att bestämma möjlig avgångsålder som en funktion av dessa förhållanden. Emellertid vet vi egentligen endast en sak om framtiden med visshet, nämligen att vi inte kan förutsäga den. Det kan här räcka med att peka på osäkerheten om organisationens framtida omfattning. Här kan inverka framtida förändringar i bedömningen av behovet av militära resurser, av kostnaderna för det militära försvaret, rationaliseringar och andra organisationsförändringar. Även förhållanden som rekrytering och förtidsavgångar är svåra att bedöma på längre sikt. Hur återverkar på längre sikt förändringar i det allmänna undervisningsväsendet och på arbetsmarknaden i stort? Kommer man att på längre sikt bibehålla nuvarande militära kårindelning? Det finns här anledning att peka på att det inte är fråga om relativt kortsiktiga framtidsbedömningar för de närmaste fyra å fem åren utan om förhållanden på 20 till 30 års sikt. Så lång tid kan det nämligen ta innan den fulla effekten av förändringar i fråga om pensionsålder slår igenom. I ett sådant läge försvinner möjligheterna att göra preciserade beräkningar av de organisatoriska förutsättningarna. Utredningen har emellertid ansett att om det kan visas vara möjligt att med gällande krigs- och fredsorganisation utnyttja militär personal på aktiv stat till en viss angiven levnadsålder bör det också i framtiden vara möjligt att utnyttja personalen till samma ålder. Detta synes emellertid förutsätta en systematisk central planering av frågor rörande rekrytering, utbildning och utnyttjande av den militära och civilmilitära personalen på aktiv stat. Utredningen vill emellertid konstatera att ett sådant behov av central planering föreligger redan i ett mera kortsiktigt perspektiv. Åtskilliga av de problem som de militära 25

personalmyndigheterna f. n. har skulle vara lättare att ta itu med om planeringen hade varit mera utbyggd och samordnad. Utredningen har valt att i första hand analysera förutsättningarna för ett vidgat användande av äldre militär och civilmilitär personal utifrån f. n. kända förhållanden. Sålunda söker utredningen belysa förutsättningarna med utgångspunkt i nuvarande eller beslutad freds- och krigsorganisation, konstaterad förtidsavgång, existerande rekryteringsförutsättningar etc. De allmänna utgångspunkterna för utredningens beräkningar och förslag har utredningen ställt samman i kapitel 21. I det hittills förda resonemanget har uppmärksamhet inte ägnats åt frågan om hur bortovaro p. g. a. sjukdom, nedsatt arbetsförmåga p. g. a. lyte eller stadigvarande men inverkar på organisationens personella kvalitet. Problemet åskådliggörs av bild 7. Den skuggade delen av figuren förutsätts utgöras av personal som p. g. a. sjukdom e. d. inte kan disponeras. Effekten i organisationen blir beroende enbart på insatserna av den personal som faktiskt tjänstgör (de oskuggade delarna av figuren). Utredningen har därför bedömt det nödvändigt att söka bilda sig en uppfattning om hur sjukdom m. m. påverkar tjänstbarheten i olika grupper. Ett sådant material behövs som utgångspunkt för överväganden om den reella effekten av höjda avgångsåldrar. Materialet har redovisats i tidigare omnämnt kapitel 11. Utredningens slutsatser redovisas i utgångspunkterna för beräkningarna (kap. 21). I beräkningskapitlen - för officerare kapitel 22, för underofficerare kapitel 23, för underbefäl kapitel 24 samt för mästaroch teknikerpersonal kapitel 25 - redovisar utredningen dels den gällande organisationen, dels möjlig avgångsålder med dess konsekvenser för krigs- och fredsorganisationerna om en rad alternativa åtgärder vidtas. I den mån närmast till hands liggande åtgärder inte medför att avgångsåldern 60 eller 63 år uppnås, redovisar utredningen i senare steg vilka ytterligare åtgärder som erfordras för att uppnå dels 60 år, dels 63. 26

Antal

Bild 7. Schematisk bild av befälskår som innehåller personal med nedsatt användbarhet. Av stor betydelse för den militära och civilmilitära personalens möjligheter att lösa arbetsuppgifterna i utbytta f. d. civila tjänster eller i tjänster som bibehålls som civila är att vederbörande befattningshavare har erforderlig utbildning och erfarenhet, vid behov inhämtad genom vidareutbildning (omskolning) och praktisk tjänstgöring. Utredningen behandlar frågorna om vidareutbildning i kapitel 26. Enligt direktiven skall utredningen ägna uppmärksamhet »åt ifrågakommande åtgärders inverkan på rekryteringen till olika personalgrupper». Sina synpunkter på denna fråga redovisar utredningen i kapitel 27. Till detta har också samlats vissa andra spörsmål som utredningen ansett ha intimt samband med frågor om den äldre personalens utnyttjande. Till dessa frågor hör i första hand behovet av åtgärder för förbättrad systematisk central planering i militära personalärenden. En annan viktig fråga som utredningen uppmärksammat är åtgärder för att underlätta omflyttning av personal både mellan olika orter och mellan olika organisationsenheter. Kapitel 28 innehåller de kostnadskalkyler utredningen anser sig böra redovisa för belysning av konsekvenserna av föreslagna åtSOU 1969: 33

gärder. Behovet av åtgärder under övergången till ett system med höjda avgångsåldrar för militär och civilmilitär personal belyses slutligen i kapitel 29. I kapitel 30 lämnas en sammanfattning av betänkandets innehåll.

SOU 1969: 33

3.1 Motiv för förändringar i de militära pensionsåldrarna

Inledning

De nuvarande militära pensionsåldrarna har delvis gällt sedan mycket långt tillbaka i tiden. I de första bestämmelserna för arméns pensionskassa från år 1756 och amiralitetskrigsmanskassan (sedermera flottans pensionskassa) från år 1696 finns som villkor för rätt till pension att kassadelägare innehade 30 tjänsteår, räknade från en levnadsålder av 20 år. Som ytterligare villkor infördes senare att vederbörande kassadelägare skulle ha uppnått en viss levnadsålder, nämligen 50 år vid armén och 55 år vid flottan. Skyldighet att avgå vid viss levnadsålder infördes under senare delen av 1800talet. I samband härmed differentierades avgångsåldern mellan olika tjänstegrader. Därvid erhöll i allmänhet befäl i högre tjänstegrad högre pensionsålder än befäl i lägre tjänstegrad. Avgörande för val av avgångsålder synes därvid ha varit erfarenheterna om de faktiska avgångsåldrarna och om förmågan att vid olika åldrar uppehålla olika slag av tjänster. Tjänstgörings åldersutredningen anser sig i detta sammanhang böra lämna en redovisning av de motiv som i olika sammanhang anförts för ändringar i pensionsåldersnivån för militär och civilmilitär personal. Denna redovisning har förts samman i bilaga 3. Utredningen har dock inte haft avsikten att göra en fullständig kartläggning av den debatt som förts i ämnet. Utredningen har

i stället valt att knyta an till officiella uttalanden som gjorts i samband med 1935 års omprövning av pensionsåldrarna för militär och civilmilitär personal samt i anslutning till de utredningar som sedermera verkställts om dessa pensionsåldrar, nämligen 1944 års militära pensionsutredning och 1948 års pensionsålderskommitté. Vidare redovisas i bilagan vissa under 1960-talet i riksdagen framförda förslag till ändringar i fråga om militära pensionsåldrar m. m. I bilagan redogör utredningen avslutningsvis för ändringsförslag i fråga om pensionsåldern vid allmän pensionering samt för en sociologisk undersökning bland pensionsavgånget f. d. aktivt befäl som militärpsykologiska institutet åren 1964 och 1965 utförde på utredningens uppdrag. 3.2 Allmänna

synpunkter

Såsom framgår av bilaga 3 kan huvudskiljelinjen i den diskussion om militära pensionsåldrar som med växlande intensitet förts under decennier anges med begreppen kostnad och effektivitet. Det har därvid hävdats att kostnaderna för en verksamhet blir lägre ju högre pensionsålder den sysselsatta personalen har. Vill man hålla nere kostnaderna bör man därför sträva efter att höja pensionsåldrarna. Å andra sidan har konstaterats att krigsmakten för att kunna fungera både i fred och krig behöver jämförelsevis ung personal med fullgoda fysiska och psySOU 1969: 33

Kiska förutsättningar. Låga pensionsåldrar har setts som ett medel att bevara den personella kvaliteten inom krigsmakten och därmed dess effektivitet. Såvitt man kan bedöma har pensionsåldersnivån för olika militära och civilmilitära grupper i första hand bestämts med utgångspunkt i behovet att i fred och krig kräva fullgörandet av fysiska prestationer. Ju närmare truppen befattningshavaren tjänstgör, desto bättre fysisk vigör fordras och därmed också lägre pensionsålder. Skillnaden i pensionsåldern mellan olika militära och civilmilitära grupper synes också i allmänhet kunna förklaras utifrån ett sådant synsätt. En kapten har sålunda i allmänhet mer direkt kontakt med truppen än en överste, en förvaltares 1 truppkontakter är begränsade jämfört med en sergeants eller fanjunkares. I fråga om den civilmilitära personalen har den förmodade mera »civila» karaktären av dess uppgifter åberopats som skäl för en pensionsåldersnivå som mera ansluter till den för civila statstjänstemän gällande. Som närmare framgår av kapitel 4 i det följande sammanfaller emellertid numera pensionsåldrarna i allmänhet inte med de tidpunkter vid vilka befattningshavarnas användbarhet för de fysiskt mest krävande uppgifterna i fred börjar gå ned. Ett samband mellan behovet av ungt befäl i fredsverksamheten och lämplig pensionsålder föreligger emellertid såtillvida att behovet av att omsätta personalen i den mest ansträngande verksamheten bestämmer antalet individer som vid en given pensionsålder bör användas för andra uppgifter. Även dessa förhållanden belyses närmare i det följande. Ett annat sätt på vilket låga pensionsåldrar ansetts bidra till krigsmaktens effektivitet är att den låga avgångsåldern ger möjlighet att bygga upp en viss reserv som kan tas i anspråk vid mobilisering. Det pensionsavgångna befälet spelar, i varje fall i åldrar upp till 55 år, en stor roll då det gäller att rekrytera viktiga krigsbefattningar. Detta förhållande, som närmare belyses i det följande, har i varje fall när det gäller officerare inte ändrats till följd av tillgången på SOU 1969: 33

värnpliktigt befäl. I direktiven för tjänstgöringsåldersutredningen har det pensionsavgångna befälets betydelse för krigsorganisationen uppmärksammats. Utredningen har sålunda att utgå från att den personella kvaliteten i krigsorganisationen skall bibehållas oförändrad, dvs. utredningen har att utgå från att tillgången till befäl i för krigsplacering lämplig ålder skall vara oförändrad. Den militära tjänstens speciellt hårda, pressande och förslitande karaktär har åtskilliga gånger åberopats som stöd för att de låga pensionsåldrarna för personal inom försvaret skulle vara motiverade från medicinsk synpunkt. Liknande omständigheter - hårt, pressande eller hälsovådligt och farligt arbete - har också, särskilt under de senaste åren, anförts som skäl för yrkanden om lägre pensionsålder för vissa yrkesgrupper inom näringslivet. Vissa yrkanden har gått ut på sänkning av pensionsåldern till 65 eller 63 eller, i undantagsfall ned till 60 års ålder. I intet fall har ifrågasatts att en pensionsålder under 60 år skulle vara motiverad av här anförda skäl. Utredningen återkommer i kapitel 11 i det följande med synpunkter på medicinska och psykologiska faktorers betydelse vid bestämmandet av pensionsåldern. I detta sammanhang vill utredningen konstatera att de vid den sociologiska undersökningen erhållna värdena inte ger stöd för uppfattningen att det militära befälets arbetsförmåga förbrukats vid f. n. gällande pensionsåldrar. Som framgår av materialet har flertalet pensionerade militära och civilmilitära tjänstemän varit i yrkesverksamhet upp till 65 års ålder (jfr även kap. 11, punkt 11.4.3 i det följande). Vad gäller befordringsförhållandena som skäl för låg pensionsålder på det militära området må erinras om att såväl lönenivån som pensionsåldern numera är förhandlingsfrågor. Såväl låg som hög pensionsålder har ansetts ha gynnsam inverkan på rekryteringen. Som utredningen påvisar i annat sammanhang Otap. 27, avsnitt 27.2) torde pensionsåldern inte ha någon särskilt stor inverkan 1 varvid undantag dock måste göras för förvaltare i trupptjänst.

på rekryteringen. Vid flera tillfällen har det framställts som önskvärt att de militära pensionsåldrarna anpassas till dem som gäller för civilt anställd personal. I den mån detta skall ses som ett mål i sig - och inte bara som ett uttryck för önskemål att sänka kostnaderna genom högre pensionsålder - får detta kanske i första hand fattas som önskemål om en från sociala synpunkter önskvärd samordning. Det är också anledning att lägga märke till att bl. a. de låga militära pensionsåldrarna - av rättviseskäl - åberopats till stöd för yrkanden om sänkt pensionsålder vid allmän pensionering. I detta sammanhang kan det också finnas anledning notera att man bl. a. i riksdagen ansett att möjligheterna att föra över militära och civilmilitära tjänstemän till uppgifter som f. n. fullgörs av civilt anställd personal bör uppmärksammas. Den befolkningspolitiska och arbetsmarknadspolitiska situationen åberopades år 1934 som skäl för att bestämma relativt låga pensionsåldrar för stora grupper av civilt statligt anställda. Sedermera har befolkningsutvecklingen och arbetskraftsbrist anförts som skäl för höjda pensionsåldrar. Utredningen återkommer i kapitel 13 med en bedömning av den framtida utvecklingen av arbetskraftsbalansen. De vanligast återkommande argumenten för höjningar av de militära pensionsåldrarna är de omständigheter som omnämns i direktiven för utredningen, nämligen samhällsekonomiska och statsfinansiella skäl. Stundom har det gjorts gällande att några egentliga samhällsekonomiska skäl för höjda pensionsåldrar inte föreligger. Så gott som alla pensionerade militära och civilmilitära tjänstemän i åldrar upp till 65 år är i alla fall yrkesverksamma. Detta påstående bekräftas också av resultaten från militärpsykologiska institutets sociologiska undersökning. Man skulle då kunna se de utgående egenpensionerna som ett medel att underlätta den militära personalens omställning till annan sysselsättning. I detta läge har man emellertid anledning fråga sig om de medel som går ut i militära pensioner är en

samhällsekonomiskt och arbetsmarknadspolitiskt effektiv satsning för arbetskraftens omställning. Möjlighet föreligger att den pensionerade personalen kan ta anställningar mot lägre ersättning än annan personal med motsvarande arbete, vilket kan sägas innebära en subvention av den verksamhet där anställning sker. En annan möjlighet är att den pensionerades sammanlagda inkomstnivå stiger efter pensioneringen utan att detta motsvaras av en ökad arbetsinsats. Inte något av alternativen förefaller från sociala och samhällsekonomiska synpunkter eftersträvansvärt. Vad gäller pensionsåldersnivåns betydelse från kostnadssynpunkt återkommer utredningen till denna fråga i kapitel 28. Tjänstgöringsåldersutredningen har i det föregående konstaterat, att man i debatten om de låga militära pensionsåldrarna ständigt återkommit till begreppen kostnad och effektivitet. Kostnadssynpunkter har främst hävdats av myndigheter och andra organ som särskilt haft att anlägga statsekonomiska synpunkter på föreliggande frågor. Å andra sidan har militära myndigheter framhållit de låga pensionsåldrarnas betydelse för krigsmaktens effektivitet. Tjänstgöringsåldersutredningen vill för sin del uttala att frågan om pensionsåldersnivån för militära tjänstemän måste ses som en avvägningsfråga. Att detta spörsmål i den hittills förda diskussionen uppmärksammats i så liten utsträckning torde hänga samman med det sätt på vilket kostnaderna för statliga pensioner hittills redovisats i den statliga budgeten. Den omläggning härvidlag som genomförs fr. o. m. budgetåret 1969/70 (1969 års statsverksproposition, bil. 2) - och som innebär att kostnaderna för pensioner belastar samma anslag som den anställdes lön - bör bidra till en större förståelse för awägningsproblematiken. För att få pensionsålderns betydelse från kostnadssynpunkt ytterligare klarlagd är det emellertid av vikt att - såsom också förutskickats i statsverkspropositionen - lönekostnadspåläggen differentieras bl. a. med hänsyn till gällande pensionsåldrar.

SOU 1969: 33

Utgångsläget inom den militära sektorn

4.1 Omfattning i stort För en översiktlig bild av det totala antalet tjänster, anställda och vakanser inom försvarssektorn vill utredningen hänvisa till tabell 1 som hämtats ur 1969 års statsverksproposition. Som framgår av tabellen fanns den 1 oktober 1968 inom det militära försvaret ca 55 300 tjänster medan antalet anställda utgjorde ca 50 200. Av tjänsterna var ca 26 700 militära eller civilmilitära och ca

28 600 civila. Vakanserna bland den civila personalen var relativt obetydliga och utgjorde totalt några hundra. På den militära sidan däremot var vakanserna över 4 000. Procentuellt fördelade dessa sig på sätt som framgår av tabell 2. Vakanserna drabbar i huvudsak tjänsterna för personal på lägre nivåer inom varje grupp. I den redovisade personalstatistiken har tagits med all militär personal på aktiv stat inkl. specialkårerna, instruktörsaspiranter

Tabell 1. Personalläget inom försvaret

Summa

Armén

Marinen

Flygvapnet

Gemensamt

Militär o civilmilitär Civil perpersonal sonal

Militär o civilmilitär Civil perpersonal sonal

Militär o civilmilitär Civil perpersonal sonal

Militär o civilmilitär Civil perpersonal sonal

Civilförsvaret m. m.

1.10.1967 Antal tjänster anställda vakanser

56 033 13 355 8 773 50 430 10 749 8 740 5 603 2 606 33

5 266 4 231 1 035

3 760 3 748 12

6 494 5 688 806

4 771 4 524 247

1 844 1 664 180

11 217 553 10 544 542 673 11

1.10.1968 Antal tjänster anställda vakanser

55 857 13 182 8 801 50 738 10 837 8 776 5 119 2 345 25

5 250 4 135 1 115

3 652 3 520 132

6 387 5 808 579

4 843 6 658 185

1 908 1 756 152

11 306 528 10 725 523 581 5

1.10.1969 Beräknat antal tjänster anställda vakanser

55 482 13 099 8 744 51 008 10 957 8 723 4 474 2 142 21

5 258 4 280 978

3 596 3 517 79

6 391 5 926 465

4 715 4 604 111

1 909 1 774 135

11 223 547 10 683 544 540 3

SOU 1969: 33

Tabell 2. Vakansläget den 1.10. 1968 (Källa försvarsdepartementets personalstatistik) Kategori

Armén

Marinen

Flygvapnet

Gemensamt

Totalt

Officerare1 Underofficerare Underbefäl Civilmilitär

16,6 12,7 22,1 2ÖA

10,5 9,5 31,8 19,1

3,9 8,6 3,3 12,3

4,3 16,1 1,0 —

12,5 11,6 20,8 14^9

1 Inkluderar även behovet av fänrikar och eo löjtnanter.

och meniga. Härutöver har också tagits med personal på reservstat, arvodesanställd personal samt personal i frivillig tjänstgöring på tjänstgöringsmånader (som beräkningsmässigt omvandlats till helårstjänster). Bland den civilmilitära personalen har bl. a. inräknats förbandsläkare med arvode. Den redovisade militära personalen omfattar alltså flera grupper som inte är i första hand aktuella för utredningens överväganden. Utredningen har därför med ledning av personalförteckningarna för budgetåret 1968/69 ställt samman antalet tjänster för militär och civilmilitär personal på aktiv stat. Utredningen har därvid uteslutit tjänster för meniga i Eh 1 samt inte heller tagit med tjänster för de s. k. specialkårerna (fortifikations-, fälttyg- och intendenturkåren), militärmusiker, civilmilitära ingenjörer, läkare, veterinärer, trafikledare och meteorologer. Resultatet framgår av tabell 3, i vilken också tjänster vid gemensamma myndigheter fördelats mellan försvarsgrenarna samt mellan flottan och kustartilleriet. Antalet arvodestjänster för pensionerade officerare och underofficerare utgjorde ca 9601. Fördelningen i stort framgår av ta-

bell 4. Som framgått av det föregående är det verkliga antalet anställda på aktiv stat och i arvodestjänst lägre än antalet tjänster. Sannolikt är vakanserna i procent av antalet arvodestjänster f. n. något lägre än vad som redovisas i tabell 2. När det gäller arvodestjänsterna finns också anledning erinra om att dessa i ganska stor utsträckning uppehålls av annan personal än militära tjänstemän som avgått med ålderspension från aktiv stat. En av tjänstgöringsåldersutredningen år 1964 gjord undersökning visade sålunda att ungefär en tredjedel av samtliga arvodestjänster för kapten och underofficer uppehölls av reservanställd, värnpliktig eller civil personal. En undersökning av läget den 1 februari 1969 gav resultatet att två tredjedelar av arvodestjänsterna för kapten och ca 40 % av arvodestjänsterna för underofficer uppehölls av personal av nyssnämnda kategorier. Som framgår av tabell 1 kan antalet tjänster för civilanställd personal beräknas till 1 Budgetåret 1967/68 fanns inrättat totalt 1 096 arvodestjänster, varav 137 tjänster skulle dras in vid uppkommande vakans e. d.

Tabell 3. Krigsmaktens personal på aktiv stat Marinen Kategori

Armén

Flottan

KA

Flygvapnet

Summa

Officerare1 Underofficerare Underbefäl Civilmilitär

2 972 1955 4 529 1 066 10 522

559 796 1 207 563 2 618

304 493 531 — 1 328

831 579 1 1542 2 765 5 329

4 666 3 823 7 421 3 887 19 797

Summa 1

Inkluderar även behovet av fänrikar och eo löjtnanter. 2 Inkl. fältflygare och flygnavigatörer. 3 Marinens poliskår. 32

Generoler Överstar Överstelöjtnanter

Majorer Avgång till specialkårer 40-

Kaptener

30-

Löjtnanter och fänrikar

20-

Antal

Bild 8. Principdiagram över officerskår. Tabell 4. Arvodestjänsternas fördelning Antal tjänster med arvode i följande löneklass A 29 och A 20 A26 högre

Vid

Centrala myndigheter, förvaltningar m. m. samt oberoendebefattningar vid militärområdesstaber 88 Armén1 1 348 Marinen 51 Flygvapnet1 38 Summa 525

31 148 21 36 236

86 70 13 29 198

totalt ca 28 600 av vilka drygt 11 000 hänför sig till gruppen gemensamt. De centrala förvaltningarna - försvarets materielverk, fortifikationsförvaltningen, försvarets civilförvaltning och försvarets sjukvårdsstyrelse - samt försvarets forskningsanstalt väger här tungt. Av den civila personalen var totalt ca 9 200 arbetarpersonal i verkstäder och förråd m. m. Gruppen kontors- och ekonomianställda kan uppskattas till ca 8 700.

4.2 Gällande pensionsåldrar

1 Inkl. försvarsgrensstab m. m. och försvarsgrensbundna befattningar vid militärområdesstaberna.

De militära pensionsåldrarna och befälskårernas principiella uppbyggnad för huvuddelen av de militära personalgrupperna framgår av bilderna 8-10. I dessa bilder an-

Förvaltare i expeditionsTJänst — Förvaltare i trupptjänst Avgång till intendenturkaren Avgång till fortifikations- och fälttygkårerna

Antal

Bild 9. Principdiagram över underofficerskår. SOU 1969: 33 3—914373

Av bilderna 8-10 framgår i huvudsak även de f. n. gällande pensionsåldrarna för militär personal på aktiv stat inom försvarsgrenarna (utom specialkårerna och militärmusiken). En fullständig förteckning över gällande pensionsåldrar för militära tjänster återfinns i bilaga 4. Sammanfattningsvis gäller för de stora grupperna militär personal (utom personal vid specialkårerna och militärmusiken) följande pensionsåldrar.

Ålder 5550Rus+mästare 40-

30-

20-

Anta!

Bild 10. Principdiagram över underbefälskår.

ges endast de inom armén använda tjänstegraderna. Bild 8 återger närmast förhållandena för arméns (utom fortifikations- och fälttygkårernas) officerare. Diagrammet gäller heller inte för intendenturofficerare. Vid flygvapnet har flottilj cheferna pensionsålder vid 55 år. De högra begränsningslinjernas lutning beror på förtidsavgången. De medelbefordringsåldrar som framgår av diagrammet är de som tillämpas för arméns officerare. Inom marinen och flygvapnet sker befordran till kaptens och högre tjänstegrad genomsnittligt vid något lägre ålder än vid armén. Vid marinen och flygvapnet är avgången till specialkårerna (fortifikationsoch intendenturkårerna) av liten omfattning. Fälttygkåren rekryteras uteslutande med officerare ur armén. Även bild 9 återger närmast förhållandena för arméns (utom specialkårernas) underofficerare. Vid marinen och flygvapnet sker avgång av underofficerare till specialkårerna f. n. i ytterst obetydlig omfattning. Av specialkårerna är det f. n. endast fortifikationskåren som i ringa utsträckning rekryterar underofficerare från nämnda försvarsgrenar. Marinens förvaltare i trupptjänst samt flaggunderofficerare (motsvarigheten till fanjunkare) har pensionsålder vid 55 år. Också bild 10 visar närmast förhållandena vid armén och marinen. Vid flygvapnet rekryteras de f. n. civilmilitära flottiljpolisema från underbefälskåren.

34 General 65 år Överste 60 år » , flottilj chef 55 år Regementsofficer i lönegrad B 5-B 7 60 år överstelöjtnant/kommendörkapten av 1. graden 55 år Major/kommendörkapten av 2. graden 55 år Kapten/ryttmästare 50 år Förvaltare vid vissa verk 63 år Förvaltare (i expeditions- m. fl. tjänster) 60 år Flaggunderofficer och förvaltare i trupptjänst vid marinen 55 år Förvaltare i trupptjänst vid armén och flygvapnet 50 år Fanjunkare/styckjunkare 50 år Rustmästare/ förste högbåtsman/ flaggfurir 55 år Överfurir/högbåtsman 55 år Personal i lägre tjänstegrader än de i det föregående redovisade erhåller normalt befordran till högre tjänstegrad åtskilliga år före pensionsavgång (jfr bilderna 8-10). Det är sålunda endast i undantagsfall som löjtnant, sergeant/underofficer av 2. graden och furir avgår med ålderspension. Utöver de i det föregående redovisade militära personalgrupperna finns en korttidsanställd personalgrupp - flygvapnets fältflygare och flygnavigatörer. Denna grupp omfattar tjänster för ca 675 man. Personalen i denna har att avgå från aktiv tjänst senast vid 34 år, varvid den åtnjuter vissa avgångspremier. Personalen kommer således inte p. g. a. sin tjänstgöring som fältflygare eller flygnavigatör att få ålderspension. Ett SOU 1969: 33

begränsat antal förste fältflygare har dock numera möjlighet att vinna anställning som extra underofficer med pensionsålder 60 år (jfr punkt 4.6.5 i det följande). De civilmilitära befälskårernas principiella uppbyggnad och för dem gällande pensionsåldrar framgår av bilaga 5. En fullständig förteckning över gällande pensionsåldrar för civilmilitär personal återfinns i bilaga 6. Sammanfattningsvis gäller för de stora grupperna civilmilitär personal (utom ingenjör-, lakar- och veterinärpersonalen samt trafikledare och meteorologer) följande pensionsåldrar.

ning inom de skilda befälskårerna (specialkårerna, militärmusiken, civilmilitära ingenjörer, läkare, veterinärer, trafikledare och meteorologer har inte tagits med i tabellen). Arvodestjänsterna är hänförda till de sedvanliga pensioneringsperioderna. Fördelningen av arvodestjänsterna på pensioneringsperioder framgår av bilaga 7. Huvuddelen av de arvodestjänster som är hänförda till pensioneringsperiod I återfinns vid arméns fredsförband och vid försvarsområdesstaberna.

Tygverkmästare och förste tyghantverkare Tyghantverkare Mästare vid flygvapnet i verkstadstjänst Övriga mästare vid flygvapnet Armé- och flygtekniker Marinens varvspolispersonal Flottiljpoliser

I det följande (avsnitten 4.4-4.6) redogörs kortfattat för huvuddragen av gällande principer för utnyttjande av befäl på aktiv stat i krig och fred. Dessa principer har för arméns vidkommande efter förslag av 1954 års befälsutredning (SOU 1959: 23) fått en systematisk och konsekvent utformning genom 1960 års befälsordningsbeslut (prop. 1960: 109, SU 113, rskr 290). Efter förslag av 1960 års befälsstatsdelegation (Stencil Fö 1964: 1) har principernas tillämpning på arméns specialtruppslag i vad avser befälskårernas uppbyggnad, uppgifter, rekrytering, utbildning och organisation bekräftats genom beslut år 1967 (prop. 1967: 110, SU 102, rskr 250). Om befälsstatsdelegationens förslag rörande totala antalet tjänster

63 år 60 år 63 år 60 år 60 år 60 år 60 år

Relativt stora grupper militär och civilmilitär personal avgår sålunda med ålderspension från aktiv tjänst vid levnadsåldrar som ligger avsevärt under dem som förekommer inom flertalet civila yrken. Detta framgår närmare av tabell 5 som gjorts upp under förutsättning av jämn åldersfördel-

4.3 Läget beträffande

befälsordningarna

Tabell 5. Pensionsavgångarna vid jämn åldersfördelning Antal pensionsavgångar per år vid levnadsåldern 50 55 60 63 65

Försvarsgren

Kategori

Armén

Officerare Underofficerare Underbefäl Civilmilitär Officerare Underofficerare Underbefäl Civilmilitär

42 54

Officerare Underofficerare Underbefäl Officerare Underofficerare Underbefäl Civilmilitär

3—4

Marinen Flottan

KA Flygvapnet

SOU 1969: 33

23—24

7—8 6

87 7—8

6 7—8 17—18

13 1—2 10—11 2

13—14 9

3 6—7 7 7—8 8—9

1 5

10 0—1

— 0—1

—

0—1 4 47—48

1 4

Vissa vitala positioner inom krigsorganisationen har tagits till utgångspunkt för att bygga upp stålen för stambefäl. De är uppgifterna att föra bataljon (resp. uppgifterna som bataljonschefs ställföreträdare) och högre förband samt kvalificerade uppgifter inom staber. Nämnda positioner bildar det s. k. normerande skiktet. Ytterligare ett antal individer måste hållas i ständig tjänst för att kunna bibringas den erforderliga, långvariga och kvalificerade utbildning som de vitala uppgifterna kräver. Denna grupp bildar det s. k. rekryterande skiktet. Med utgångspunkt i att det krävs ca 11 års utbildning och tjänstgöring fr. o. m. of-

ficersexamen - denna beräknas normalt ske vid i genomsnitt 23-24 års ålder - innan arméofficer på aktiv stat uppnått erforderlig kompetens för de vitala befattningarna i krigsorganisationen omfattar det normerande skiktet officerare i åldersläget 3 5 54 år (jfr bild 11) och det rekryterande skiktet officerare i åldersläget 23-34 år. Den övre åldersgränsen - vid 55 år - för det normerande skiktet innebär att kaptenerna, som f. n. har pensionsålder vid 50 år, även under fem år efter pensionsavgång tas i anspråk för krigsplacering i vitala befattningar. För att täcka det krigsorganisatoriska behovet ingår utöver personal på aktiv stat och de fem årgångarna pensionsavgångna kaptener - de senare ca 215 man vid jämn åldersfördelning - i det normerande skiktet även ett antal officerare på reservstat. Antalet tjänster för personal på reservstat är 15 för överstelöjtnant, 80 " major och 40 " kapten (ryttmästare) eller totalt 135. Efter ett fullständigt genomförande av arméns befälsordning skall i princip endast 17 tjänster på reservstat för armén totalt behöva förekomma. De yngre officerarna (det rekryterande skiktet) tas i krigsorganisationen i anspråk dels som bataljonsadjutanter, dels jämsides med underofficerare på aktiv stat och re-

Krigsbehov

Fredsbehov

inom specialtruppslagen anförde dock departementschefen (prop. 1967: 110) att han med hänsyn till rådande ovisshet om försvarsorganisationens utveckling och omfattning på längre sikt inte var beredd ta ställning. Personalstaterna för arméns specialtruppslag har av detta skäl inte helt anpassats till befälsordningsbeslutet. Befälsordningarna för marinen och flygvapnet är f. n. föremål för utredning inom marinens befälsutredning resp. militära tjänstgöringsåldersutredningen.

4.4 Arméns

befälsordning

4.4.1 Officerare på aktiv stat

Ålder 65—,

Generaler Överstar Överstelöjtnanter R

60-

50-

R = AvgSng till reservstat

Normerande skikt 40-

20-

Rekryterande skikt

Antal

Anta!

Bild 11. De normerande och rekryterande skikten. 36

SOU 1969: 33

servofficerare som kompanichefer och ställföreträdande kompanichefer samt som stabspersonal. I befälsordningsbeslutet räknades med att yrkesofficeren normalt uppnår kompetens såsom fältkompanichef vid 28 års ålder. Arméns officerare på aktiv stat tas i fredsorganisationen i anspråk för följande uppgifter i stort. Ett relativt betydande antal officerare huvudsakligen av kaptens och högre grad - innehar tjänster vid centrala staber och förvaltningar, vid regionala staber samt vid vissa militära skolor. Det är ofrånkomligt att sådana tjänster rekryteras med officerare som tas från arméns förband. 1954 års befälsutredning räknade - för att få fram rekryteringsbehoven - med att normalinfanteriregementets andel av sådana tjänster uppgår till i medeltal 9,5 officerare. Härutöver åtgår ett stort antal officerare som elever och lärare vid den omfattande verksamheten vid skolor och kurser inom armén. För kommenderingar om minst sex månaders längd utom förbanden räknades i befälsordningsbeslutet med sammanlagt 18 officerare per normalinfanteriregemente. I befälsordningsbeslutet räknades vidare med en reserv som skall täcka bortovaro p. g. a. sjukdom m. m. Denna fastställdes till 5 %, vilket för officerarnas del motsvarar tre tjänster per normalinfanteriregemente. För den dagliga verksamheten vid normalinfanteriregementet bör enligt befälsordningsbeslutet disponeras 45 officerare sedan antalet bortkommenderade och den erforderliga reserven avräknats. För den vid ett normalinfanteriregemente ständigt organiserade utbildningen krävs enligt befälsordningsbeslutet följande aktiva yrkesofficerare i lägst kompanichefsbefattning (ställföreträdande kompanichefsbefattning). 1 regementsofficer, förbandschef, 2 regementsofficerare, bataljonschefer, 9 kompaniofficerare, kompanichefer samt 4 kompaniofficerare, ställföreträdande kompanichefer, vilka sistnämnda kan vara subalternofficerare. Subalternofficerare - utom de som geSOU 1969:33

nomgår fortsatt utbildning - skall i övrigt placeras som plutonchefer. De två årskullarna fänrikar skall normalt placeras för egen utbildning såsom ställföreträdande plutonchefer. Vid varje normalinfanteriregemente skall utöver de i det föregående redovisade officerarna för den ständigt organiserade utbildningen finnas en särskild, centralt organiserad befälsgrupp med bl. a. fyra väl kvalificerade kompaniofficerare (kaptener). Åt den centrala befälsgruppen uppdras att leda den under huvuddelen av året varje vecka återkommande utbildningen av det aktiva befälet, i särskild ordning organiserad befälsutbildning för värnpliktig personal samt att planlägga och leda såväl inspektioner och tillämpningsövningar av större omfattning som repetitionsövningsförbandens utbildning m. m. I stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst vid normalinfanteriregementet innehar officerare på aktiv stat följande befattningar. 1 regementsofficer, stabschef, 1 , utbildningsofficer, 1 , mobiliseringsofficer, 1 .inskrivningschef1, 1 kompaniofficer, adjutant på utbildningsavdelningen, 1 kompaniofficer, alternativt biträdande mobiliseringsofficer eller chef1 för personaldetaljen (personalofficer). För den av dessa befattningar som inte tillsätts med officer på aktiv stat avses en arvodestjänst för pensionerad officer. Härutöver finns ur specialkårerna per regemente en tygofficer och en intendent. Uppgifterna för officerare på aktiv stat inom normalinfanteriregementets fredsverksamhet har sammanfattats i tabell 6. Av denna framgår även vilka uppgifter som anses kräva kvalificerade officerare motsvarande krigsorganisationens krav i normerande positioner och i vilka uppgifter det rekryterande skiktet bör insättas. 1954 års befälsutredning fann att det från krigsorganisatorisk synpunkt inte förelåg behov att vid infanteriet och kavalleriet 1 Befattningen försvinner i samband med omorganisationen av inskrivningsväsendet.

Tabell 6. Uppgifterna för officerare på aktiv stat inom normalinfanteriregementets fredsverksamhet Uppgifter etc. Behov av officerare Normgivande skikt Rekryterande skikt

Tjänstegrad Överste Överstelöjtnant Major Kapten Löjtnant Fänrik Summa

Stabs-, exp.-, förv.tj.

Utbildning

Kommenderingar Reserv

Summa

9 9

1 2

1 2 4 25a 282 6 66

1 2 2 21

2 13 17 6 39

1 2

Tillkommer två officerare (tygofficer och intendent). I avvaktan på resultatet av genomräkningen av befälsbehovet vid specialtruppslagen erhöll normalinfanteriregementet t. v. endast 24 kaptenstjänster (prop. 1960: 110). Efter förslag i prop. 1961: 110 utbyttes en löjtnantstjänst mot kaptenstjänst. I samband med genomförd ändring av arméstabens organisation drogs en kaptenstjänst - för kommendering - in (prop. 1964: 31). Fyra av löjtnantstjänsterna är icke-ordinarie tjänster (prop. 1960: 109). anställa officerare på reservstat. Konstaterandet byggde på förutsättningen att viss utbyggnad av antalet officerstjänster, s. k. gemensamma tjänster, vid staber, skolor m. m. skulle äga rum. Utredningen föreslog dock att reservstatsinstitutet skulle bibehållas i syfte att underlätta genomförandet av organisationsändringar. Detta biträddes av departementschefen. Det av befälsutredningen förutsatta antalet nya gemensamma tjänster har emellertid inte tillkommit. 4.4.2 Underofficerare på aktiv stat Av föregående avsnitt har framgått att en betydande del av det rekryterande skiktet av officerare i fredsorganisationen tas i anspråk i plutonchefsbefattningar. Övriga plutonchefspositioner skall jämlikt befälsordningsbeslutet tillsättas med underofficerare - fanjunkare (styckjunkare) - på aktiv stat. Behovet av fanjunkare i sådana positioner i fredsorganisationen blir därför avgörande för underofficerskårernas storlek. I befälsordningsbeslutet räknades med att arméunderofficeren har uppnått full kompetens för plutonchefsbefattning vid omkring 33 års ålder. Med hänsyn till att huvuddelen av plutonchefsbefattningarna ställer höga krav på fysisk spänst hos innehavarna räknades med

att underofficerare äldre än 42 år principiellt inte borde tjänsteplaceras som plutonchefer. Chefsbefattningarna vid vissa specialplutoner - vid normalinfanteriregementet främst kok-, anspanns- och motorplutoner - ansågs inte så fysiskt krävande utan borde kunna upprätthållas av underofficerare äldre än 42 år. I den centrala befälsgruppen vid normalinfanteriregementet skall ingå fyra yrkesunderofficerare - förvaltare i trupptjänst. De äldre underofficerarna i övrigt vid normalinfanteriregementet är enligt gällande organisation f. n. placerade i stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst enligt följande. 1 förvaltare, expeditionsföreståndare vid stabsavdelningen med regementsexpedition, 1 förvaltare, personalregistrator 1 , 1 fanjunkare, expeditionsföreståndare vid mobiliseringsdetaljen, 1 fanjunkare, expeditionsföreståndare vid tygavdelningen, 1 fanjunkare, expeditionsföreståndare vid intendenturavdelningen samt 1 fanjunkare, adjutant vid kasernkompaniet. 1 Efter omorganisationen av inskrivningsväsendet blir personalregistratorn chef för personaldetaljen.

SOU 1969: 33

Tabell 7. Uppgifterna för underofficerare på aktiv stat inom normalinfanteriregementets fredsverksamhet Uppgifter etc. Tjänstegrad Förvaltare (i expeditionstjänst) Förvaltare (i trupptjänst) Fanjunkare Sergeant Summa

Stabs-, exp.-, Utbildning förv.tj.

Kommenderingar

Reserv

1 3 4

1 1 2

21 4 6

4 16 11 31

1 Tillkommer tre förvaltare (en i vardera tygförråds- resp. intendenturförrådstjänst samt en kasernförvaltare). Vid specialkårerna, centrala staber och förvaltningar m. m. finns ett antal tjänster som måste tillsättas med underofficerare på aktiv stat. Normalinfanteriregementets andel av sådana tjänster har beräknats uppgå till nio. De yngre underofficerarna - sergeanter - placeras i fredsorganisationen som ställföreträdande plutonchefer. För kommenderingar om minst sex månaders längd räknas vid normalinfanteriregementet med i genomsnitt årligen fyra underofficerare. Bortovaro p. g. a. sjukdom m. m. beräknas uppgå till 5 %, vilket svarar mot två tjänster för yrkesunderofficerare. Uppgifterna för underofficerare på aktiv stat inom normalinfanteriregementets verksamhet har sammanfattats i tabell 7. I krigsorganisationen är yrkesunderofficerarnas huvuduppgift att bestrida kompanichefskap (ställföreträdande kompanichefskap) och andra vitala uppgifter på samma nivå. Som tidigare angetts avses även subalternofficerare på aktiv stat och reservofficerare för dessa krigsbefattningar. 4.4.3 Underbefäl på aktiv stat 1960 års befälsordningsbeslut innebär att behovet i arméns fredsorganisation av instruktörer inom plutonsenheterna är avgörande för underbefälskårernas storlek. Som framgått av avsnitten i det föregående om officerare resp. underofficerare avses vissa befattningar för ställföreträdande plutonSOU 1969: 33

chefer besättas med fänrikar och sergeanter. Återstående 16 befattningar för ställföreträdande plutonchefer och samtliga 59 befattningar för instruktörer skall besättas med underbefäl på aktiv stat. Eftersom instruktörsuppgifterna kräver högt uppdriven personlig färdighet och ställer höga krav på fysisk spänst och uthållighet hos yrkesunderbefälet ansågs det inte rimligt att underbefälet annat än i undantagsfall utnyttjas som instruktörer längre än intill 42-årsåldern. Fem instruktörsbefattningar inom specialtjänstens område - främst underhålls tjänsten - bedömdes kunna bestridas av personal upp till 50-årsåldern. I övrigt placeras äldre underbefäl i stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst vid normalinfanteriregementet enligt följande. 1 chef för budcentral, 1 tillsynsman för utbildningsanordningar m. m. inomhus, 1 tillsynsman för skjutbanor och utbildningsanordningar utomhus, 1 expeditionsföreståndare vid sjukvårdsavdelningen. 4 vaktchefer, 1 vid kasernvårdsavdelningen, 9 kompanikvartermästare samt 1 chef för körcentral. Det totala antalet s. k. inretjänstbefattningar för äldre underbefäl är sålunda f. n. 19 vid normalinfanteriregementet. 1954 års befälsutredning framhöll att specialinstruktörs- och kompanikvartermästarbefattningarna inte borde bestridas intill den gällande pensionsåldern vid 55 år med hänsyn till 39

Tabell 8. Uppgifterna för underbefäl på aktiv stat inom normalinfanteriregementets fredsverksamhet Uppgifter etc. Tjänstegrad

Stabs-, exp.-, förv.tj. Utbildning

Rustmästare Överfurirer Furirer

76 Summa

de fordringar som ställs på befattningshavarna då de vid övningar av tillämpad natur som chefer leder truppförband eller medföljer desamma som stridsdomare eller kontrollanter. För kommenderingar om minst sex månaders längd räknas vid normalinfanteriregementet med i genomsnitt årligen åtta underbefäl. Bortovaro p. g. a. sjukdom m. m. beräknas, liksom för övriga personalgrupper, uppgå till 5 %, vilket svarar mot fem tjänster för underbefäl vid normalinfanteriregementet. Uppgifterna för underbefäl på aktiv stat inom normalinfanteriregementets verksamhet har sammanfattats i tabell 8. I krigsorganisationen är yrkesunderbefälets inom armén huvuduppgift att bestrida befattningar som kompanikvartermästare. För de krigsbefattningar som inte kan besättas med underbefäl på aktiv stat avses reservunderofficerare och värnpliktiga underofficerare.

Kommendering

Reserv

4.4.4 Mastar- och teknikerpersonal på aktiv stat Arméns mastar- och teknikerpersonal som ingår i en civilmilitär personalkår - tygtekniska kåren - avses för följande huvuduppgifter. Verksamhet vid trupp, dvs. utbildning vid trupp, truppservice, funktionskontroll m. m., utbildning vid militära utbildningsanstalter och skolor av tekniker och mekaniker m. fl. samt verkstadstjänst. Den organisation av mastar- och teknikerpersonalen som fastställdes år 1962 (prop. 1962: 110) innebar att 118 tjänster avsågs för kommenderingar, varav 56 för elever vid teknikerskola II. Vidare erhöll kåren en reserv om 5 %, avsedd att täcka bortovaro p. g. a. sjukdom m. m. Denna reserv beräknades till 54 tjänster. På tygtekniska kårens personalförteckning fanns budgetåret 1968/69 totalt 526

Tabell 9. Fördelningen på verksamhetsområden av tjänsterna för tygtekniska kårens mästaroch teknikerpersonal Kategori Verksamhetsområde

Mästarpersonal

Förste armétekniker

Armétekniker Bitr. armétekniker

Verksamhet vid trupp Vid utbildningsanstalter Verkstadstjänst 1 Egen utbildning 2 Övrig verksamhet

10% 25% 60%

60% 10% 30%

}70 % 5% 25%

5%

1 För elever vid teknikerskola II (för biträdande armétekniker) och tyghantverkarkurs (för armétekniker). 2 Bl. a. vid armématerielförvaltningen.

40 SOU 1969: 33

tjänster för mästarpersonal och 756 tjänster för teknikerpersonal (tjänster som skall dras in inte inräknade). Enligt uppgift från tygtekniska kårens expedition borde tjänsternas ungefärliga procentuella fördelning på de skilda verksamhetsområdena vara den i tabell 9 redovisade. Tjänsterna är fördelade på tre huvudlinjer. Huvudlinjen »motor» som omfattar yrkesgrenarna bil, helikopter, maskin och stridsvagn. Huvudlinjen »tele» som omfattar yrkesgrenarna luftvärnspjäs, luftvärnsinstrument, radar, robot och signal. Huvudlinjen »vapen» som omfattar yrkesgrenarna markpjäs och vapen. Härutöver finns ett antal yrkesgrenar optik, smide, snickeri m. m. - som efter hand avses utgå ur tygtekniska kåren. Behovet av mastar- och teknikerpersonal[ inom tygtekniska kåren har beräknats medl utgångspunkt i personalbehovet i fredsorganisationen. I samband med ställningstagande: till storleken av tygtekniska kårens mästaroch teknikerpersonal angav departementschefen (prop. 1962: 110) att krigsorganisationens behov av mastar- och teknikerpersonal överensstämmer med det personalbehov för fredsverksamheten som bedöms skola föreligga vid slutet av 1960-talet. I krigs-organisationen placeras disponibel stampersonal så långt tillgången räcker i krigsbefattningar som kräver stor yrkesskicklighet, dvs. aktuella materielkunskaper, god kännedoml om gällande organisation samt god förmågai att leda verksamhet i tekniskt och militärtt hänseende. För övriga krigsbefattningar i teknisk tjänst utnyttjas förtidsavgången personal eller värnpliktiga med specialutbildning. Mästarpersonalen placeras bl. a. somi chefer för reparationstroppar, som arbetsledare vid centrala verkstäder och i vissaa specialbefattningar. Tekniker per sonalen ut-:nyttjas bl. a. som ställföreträdande cheferr för reparationstroppar, som chefer för reparationsavdelningar och reparations grupperr samt i vissa speciaibefattningar. SOU 1969: 33

4.5 Marinens

personalorganisation

Inom marinens personalorganisation har den tekniska personalen - underofficerare och underbefäl - militär ställning. Underofficers- och underbefälskårerna är av denna anledning uppdelade på »annan tjänst än teknisk» och »teknisk tjänst» med skilda personalstater, rekrytering, utbildning etc.

4.5.1 Flottans personal A. Officerare på aktiv stat Utgångspunkten, enligt 1942 års försvarsbeslut, för officerskaderns konstruktion var att officerare på aktiv stat skulle avses för huvuddelen av officersbefattningarna på stridsfartygen samt för ledande befattningar inom lednings-, bas- och underhållsorganisationen i land. Under den strukturomvandling flottan genomgått de senaste tjugofem åren har i huvudsak samma princip eftersträvats. I samband med förändringen av fartygstyperna inom flottan samt i anslutning till det ökade behovet av personal för lednings-, bas- och underhållsuppgifter har en förskjutning ägt rum i fråga om relationerna mellan behoven av officerare i sjö- resp. landtjänst. I avsaknad av en fastställd befälsordning måste redovisningen av officerarnas utnyttjande hänföras till de på praktisk erfarenhet grundlagda normerna som tillämpas inom flottan i dag. Utbildningen till officer avslutas vid i genomsnitt drygt 23 års ålder. Utbildningen vid sjökrigsskolan är inte linjeuppdelad, och de nyutnämnda fänrikarna har en kompetens som gör dem användbara för sådana stridsbefattningar ombord där särskild vidareutbildning inte erfordras (tjänstegrenarna manöver, signal och luftvärn). Under första officersåret påbörjas en nio månaders vapentjänstutbildning vid Vapenofficersskolan (VOS) vid Berga örlogsskolor inom någon av följande vapentjänster. Artilleritjänst, torpedtjänst, mintjänst,

ubåtstjänst eller ubåts jakttjänst. Utbildning här följs omedelbart av praktisk tjänst ombord på kustflottans fartyg. Efter avslutad utbildning har de unga officerarna kompetens för krigsplacering som tjänstegrenschefer på mindre stridsfartyg eller för befattningar inom en tjänstegren på större örlogsfartyg. Fram till och med sjätte officersåret tjänstgör officerarna huvudsakligen ombord. Avbrott i sjötjänstgöringen kan ske för att utnyttja de unga officerarna som instruktörer i första hand vid tjänstegrensutbildningen vid flottans tjänstegrensskolor förlagda till Berga örlogsskolor. I anslutning till officerarnas vidgade erfarenhet fredsplaceras de ombord i allt mer kvalificerade befattningar. En strävan är att officeren omedelbart före militärhögskolans allmänna kurs, som genomgås vid sjunde officersårets början, skall tjänstgöra en sjöexpedition som fartygschef (minsvepare typ fiskebåt, motortorpedbåt), förste officer på andra mindre stridsfartyg (torpedbåt, kustminsvepare, ubåt) eller som tjänstegrenschef på de större stridsfartygen. Den generella principen för flottans personalplacering är att placering i stridsbefattning ombord i fred ger kompetens för samma befattning ombord i krig. Militärhögskolans allmänna kurs syftar till att ge officeren teoretisk kompetens för placering som fartygschef på de mindre stridsfartygen (torpedbåt, kustminsvepare, ubåt) samt som förste officer på bl. a. jagare och fregatter. Efter militärhögskolans allmänna kurs tas sjöofficerarna i ökad utsträckning i anspråk för placering vid staber, förvaltningar och utbildningsanstalter (skolor) i land. Den fortsatta tjänstgöringen tas i anspråk för att utbilda officerarna som fartygschefer på jagare och fregatter samt som förbandschefer och/eller för placering i sjögående förbandsstaber. Alltjämt gäller principen att placering i befattning i fred skall förbereda sjöofficeren för motsvarande befattning i krigsorganisationen. Efter 40-45-årsåldern utnyttjas huvudde-

42 Tabell 10. Fördelningen i fred av flottans officerare Tjänstgöringsområde

Antal tjänster

FöD, Fst, MS Milo/ÖrlBstaber Central och regional förvaltning Trupp/lärartjänst Helikopterförband Sjötjänst Under utbildning övrigt Summa

93 44 64 76 11 160 68 43 559

len av officerarna för befattningar i landorganisationen. Med hänsyn till krigsorganisationens behov av officerare med stamofficerskvalitet måste flertalet pensionsavgångna officerare utnyttjas i kvalificerade befattningar upp till fem år efter pensionsavgång, dvs. för kaptener upp till 55 års ålder och för regementsofficerare upp till 60 års ålder. Huvuddelen av flottans officerare på aktiv stat är uppförda på marinens personalförteckningar. Placering till befattning inom fredsorganisationen för flertalet officerare sker av chefen för marinen. I nuläget utnyttjas officerarna inom fredsorganisationen enligt tabell 10. Av de i tabell 10 redovisade 559 tjänsterna var i februari 1969 ca 45 vakanta. B. Underofficerare på aktiv stat Flottans underofficerare har sedan lång tid tillbaka utbildats för sådana befälsbefattningar ombord, där kraven på en gedigen yrkesutbildning och långvarig praktisk yrkeserfarenhet varit framträdande. Underofficerarna rekryteras ur underbefälet och fördelas på yrkesavdelningar och yrkesgrenar enligt tabell 11. Underofficersutbildningen, som avslutas vid 25-årsåldern, följs som regel av placering i sjötjänstbefattningar under en relativt lång följd av år. Enstaka avbrott för kompletterings- och specialkurser samt för tjänstgöring vid flottans tjänstegrensskolor läggs in dels för att öka underofficerarnas yrkeskunnanSOU 1969: 33

Tabell 11. Yrkesavdelningar och yrkesgrenar för flottans underofficerare Slag av tjänst

Yrkesavdelning

Yrkesgren

Annan än teknisk tjänst

Däcksavdelningen

artilleristyrman eldledningsstyrman signalstyrman radarstyrman ubåtsstyrman ubåtsjaktstyrman minstyrman helikopterstyrman radiomästare sj ukvårdsunderofficer intendenturunderofficer ångmaskinist motormaskinist elektromaskinist eldledningsmaskinist ubåtsmaskinist helikoptermästare artillerimästare torpedmästare skeppsmästare telemästare

Ekonomiavdelningen Maskinavdelningen

Teknisk tjänst

Hantverksavdelningen

de, dels för att bereda lämplig växling mellan land- och sjötjänstgöring. Under sjötjänstgöringen erhåller underofficeren i takt med ökad kompetens och skicklighet alltmer krävande befattningar. I åldern 35-45 år kan underofficeren bli antagen som elev vid förvaltarkurs. Utbildningen syftar till att ge vederbörande de vidgade kunskaper som krävs för förvaltartjänster vid staber, förvaltningar och utbildningsanstalter i land samt för förbands-, fartygschefs- och tjänstegrenschefsbefattningar ombord på bl. a. fregatter, trängfartyg och isbrytare. Flottans underofficerare utnyttjas i nuläget inom olika tjänsteområden i fred enligt Tabell 12. Fördelningen i fred av flottans underofficerare Antal tjänster för Tjänsteområde

icketekniker

tekniker

Staber Förvaltningar Helikopterförband Depå/vakttjänst Trupp/lärartjänst Under utbildning Sjötjänst

51 92 3 23 85 48 138

12 143 6 8 44 11 142

366 Summa

SOU 1969: 33

tabell 12. I denna redovisas dock inte tjänster som är uppförda under flottans avvecklingsorganisation.

C. Underbefäl på aktiv stat Underbefälet vid flottan utbildas för att tillgodose behovet av yrkesutbildat stambefäl ombord. I anslutning till underbefälsreformerna i början av 1950-talet vidgades underbefälets uppgifter till att i stor utsträckning jämväl omfatta instruktörs tjänst. Rekryteringen och utbildningen till yrkesavdelningar och yrkesgrenar är i stort sett identiska med den indelning som råder för underofficerare. Följande undantag gäller. Direktrekrytering och utbildning av underbefäl för helikoptertjänst saknas vid däcksavdelningen, rekrytering och utbildning vid ekonomiavdelningen utom yrkesgrenen sjukvårdare var tidigare uppdelad på flera yrkesgrenar (kock, hovmästare, förrådsman), som övergångsvis kan redovisas separat. Uttagning och utbildning sker numera till yrkesgrenen kock. I övrigt är skillnaderna i fråga om yrkes-

Tabell 13. Fördelningen i fred av flottans underbefäl

Tjänsteområde

Antal tjänster för högbåtsman icketekniker tekniker

Staber 48 Förvaltningar 90 Helikopterförband 5 Depå/vakttjänst 92 Trupp/lärartjänst 79 Under utbildning 33 Sjötjänst 127 Summa 474

18 36 36 19 69 81 205 464

grenarnas benämning av terminologisk karaktär. Flottans högbåtsmän utnyttjas i nuläget i fred inom olika tjänsteområden enligt tabell 13. I denna redovisas dock inte tjänster som är uppförda under flottans avvecklingsorganisation. Härutöver tillkommer 286 furirer som så gott som uteslutande utnyttjas i sjötjänst. Furirernas fördelning på icke-teknisk resp. teknisk tjänst regleras av chefen för marinen med hänsyn till rekryteringsbehov m. m. 4.5.2 Kustartilleriets personal Kustartilleriets krigsförband, som är fasta eller rörliga, kan indelas i sjöfrontsförband, luftvärnsförband och markstridsförband. Härtill kommer stabs-, sambands-, underhålls- och transportförband samt förvaltningar. Sjöfrontsförbanden består av artilleriförband, robotförband, minförband och spaningsförband. Luftvärnsförbanden utgörs av automatkanonförband och markstridsförbanden av kustjägar- och närförsvarsförband. Transportförbanden utgörs av sjö- och landtransportförband. Huvuddelen av förbanden är sammanförda till spärrbataljoner eller spärrkompanier, vilka i sin tur kan bilda kustartilleribrigader (-grupper) eller lyda direkt under kustartilleriförsvarschef eller försvarsområdesbefälhavare (motsv.). Benämningarna bataljon, kompani, batteri etc. kan i regel inte direkt jämföras med samma begrepp vid armén.

44 Huvuddelen av förbanden har i krig sin verksamhet förlagd till våra skärgårdar. Fredsutbildningen måste därför under långa perioder bedrivas vid s. k. ytterförläggningar inom skärgårdsområdena. A. Officerare på aktiv stat Den obligatoriska utbildningen till och som officer är densamma för alla (linjeuppdelning saknas). Först vid utbildningen på militärhögskolans högre kurs, vilken kräver särskild kvalificering och är frivillig, sker en uppdelning på stabs- resp. teknisk kurs. Varje officer blir emellertid under sin trupptjänstgöring och/eller genom specialkurser inriktad på viss(a) huvudtjänst(er) såsom artilleri-, min-, signal-, kustjägartjänst etc. Under fänriksåren sker viss växling mellan dessa huvudtjänster och under hela officerstiden eftersträvas att genom befälskurser vidmakthålla en »bred» användbarhet. Fr. o. m. år 1969 förs en del separata kurser för subalternofficerare samman till, en sammanhängande vapenofficersskola (VOS). Officeren bör normalt gå genom denna skola under fjärde officersåret. Utbildningen omfattar förbandschefsskap med särskild inriktning på modernt lätt batteri, tungt batteri eller spärrkompani. Under normalt sjunde officersåret genomgås militärhögskolans allmänna kurs och i direkt anslutning därtill bataljonschefskurs (sammanlagt ca ett år) som syftar till att ge officeren huvudsakligen teoretisk kompetens bl. a. som chef för tungt batteri och som ställföreträdande chef för spärrbataljon. Ifrågavarande befattningar kräver dock ytterligare ett par års erfarenhet som kompanichef (motsv.) vid utbildningsförband innan erforderlig kompetens är nådd. Även om en aktuell befälsordning inte föreligger kan den för armén i det föregående redovisade uppdelningen av officerskadern i normerande skikt (35-54 år) resp. rekryterande skikt (23-34 år) ges motsvarande tillämpning avseende kustartilleriets, krigsorganisation (jfr avsnitt 4.4). De vitala positionerna - normerande befattningarna - är främst chef för tungt batteSOU 1969: 33-

ri (fast och rörligt), minutläggningsdivision, spärrbataljon (fast och rörlig) och högre förband samt kvalificerade befattningar i brigad- och högre staber. För de normerande befattningarna utnyttjas, förutom personal på aktiv stat, pensionsavgångna kaptener intill 55 år samt officerare på reservstat (1 överstelöjtnant, 3 majorer och 5 kaptener). Officerare i rekryterande skiktet utnyttjas i krigsorganisationen jämsides med reservofficerare inom spärrbataljons- och kustartilleribrigadstaber (sektion 1), som chefer för vissa kvalificerade plutoner (t. ex. pjäsoch eldledningspluton vid tungt batteri) samt som chefer för lätta batterier och andra stridande förband på kompaninivå. I vissa av ovannämnda befattningar utnyttjas jämväl underofficerare på aktiv stat. Fredsstaterna för 1968/69 upptar sammanlagt 260 tjänster för kustartilleriofficerare varav 192 i kustartilleriets personalförteckning. Härtill kommer två årskullar fänrikar och en årskull eo löjtnanter om tillsammans ca 40. Totala antalet tjänster är således 300. Dessa fördelar sig i stort enligt följande. Stabs- och förvaltningstjänst 45 % Trupptjänst och lärartjänst 45 % Under utbildning (VOS inberäknad) 10 % Av befattningarna i stabs- och förvaltningstjänst återfinns ca hälften i centrala staber och förvaltningar samt militärområdesstaber. Av dessa befattningar kan i sin tur ca hälften hänföras till typen »karriärbefattningar». Fredsplaceringen för subalternofficerare och yngre kaptener är i huvudsak följande. Fänrik: plutonchef (ställföreträdande) delvis för egen utbildning och i regel med inriktning på viss huvudtjänst. Löjtnant: plutonchef; de äldre placeras även vid regementes utbildningsavdelning, som lärare vid kadettskola samt i vissa fall p. g. a. befälsbristen som batterichef. Kapten: batterichef (motsv.); de som gått genom militärhögskolans högre kurser placeras i staber och förvaltningar tre-fem år och som batterichefer ca två år, varefter SOU 1969: 33

befordran till regementsofficer kan bli aktuell. Vid ca 42 års ålder placeras kaptenerna i regel i stabs- och förvaltningstjänst eller vid skolor. B. Underofficerare på aktiv stat Kustartilleriets underofficerskår har alltsedan sin tillblivelse - i likhet med flottans varit uppdelad på yrkesavdelningar och därinom på yrkesgrenar envar med sin specialinriktning. Uppdelningen är betingad av den mångsidiga verksamheten vid kustartilleriet. Under senare år har yrkes avdelningarna förts samman till två huvudgrenar med skilda stater nämligen »annan än teknisk tjänst» och »teknisk tjänst». Rekryteringen till dessa sker via underbefälskåren, där samma uppdelning i huvudgrenar, yrkesavdelningar etc. gäller. I gällande befälsordning är underofficersstaterna tillmätta helt efter fredsorganisationens behov. I krigsorganisationen utnyttjas underofficerare dels i befattningar där kraven på yrkesutbildning och erfarenhet är särskilt framträdande och av stor betydelse för mobiliseringsberedskapen, dels (i vad gäller icke-tekniker) jämsides med yngre officerare på aktiv stat och reservofficerare som chefer för kvalificerade plutonsförband samt i viss utsträckning (efter urval och särskild utbildning) som chefer eller ställföreträdande chefer för förband på kompaninivå. Närmare redovisning av underofficerskårens uppbyggnad och utnyttjande m. m. i freds- och krigsorganisationen framgår av det följande. a) Annan än teknisk tjänst I annan än teknisk tjänst ingår följande yrkesavdelningar. Artilleri-, signal- och min- samt ekonomiavdelningen - den senare uppdelad på yrkesgrenarna ekonomi och sjukvård. Inom artilleriavdelningen är verksamheten i praktiken uppdelad på fast eller rörligt artilleri. Vidare har robot tillkommit under senare år. 45

Tabell 14. Antalet tjänster för underofficerare i annan tjänst än teknisk vid kustartilleriet Personalförteckning

Förvaltare

Kustartilleriet Marinstaben övriga

57 7 3 ^

1 Summa 67

Summa

1761 3 1 180

106 106

Därav 10 förvaltare i trupptjänst.

Fartygs- och båttjänsten tillhör i första hand minavdelningen (fartygs- och båtchefer utgår därur) men skärgårdsmiljön kräver att allt befäl vid kustartilleriet har insikter och färdighet i sådan tjänst och kan genomföra sjötransporter. Kustjägartjänsten har numera sådan omfattning att den kan betraktas som en egen yrkesavdelning. Enligt personalförteckningarna för 1968/69 omfattar annan än teknisk tjänst 353 tjänster med fördelning enligt tabell 14. I fredsorganisationen fördelar sig dessa tjänster i stort enligt följande. Stabs- och förvaltningstjänst 40 % Trupptjänst 55 % Under utbildning 5% Utbildningen till underofficer avslutas normalt vid 25-årsåldern. Förvaltarkurs genomgås - efter ansökan och urval - vid 40-45-årsåldern. Under »mellanåren» går underofficeren genom kompletterings- och specialkurser alltefter behov. Underofficerarna av 2. graden (sergeant ter) är med enstaka undantag placerade i trupptjänst. De tjänstgör de första två åren som troppchef (motsv.) och därefter som plutonchefs ställföreträdare och - de äldre som plutonchef. Utnämning till flaggunderofficer sker i genomsnitt vid 33 år. Trupptjänsten fortsätter för flertalet till ca 42 års ålder, då omplacering till stabs- eller förvaltningstjänst sker. Härvidlag tillämpas således samma normer som vid armén. Av flaggunderofficerarna utnämns vissa till förvaltare i trupptjänst (pensionsålder 55 år) och placeras då vid truppförbandens centrala instruktörs grupper.

46 Flaggunder- Underoffiofficer cer 2. gr

Av övriga förvaltare tjänstgör två som fartygschefer och en som lärare vid kustartilleriets mekanikerskola. Alla övriga är placerade i stabs- eller förvaltningstjänst. I krigsorganisationen utnyttjas de icketekniska underofficerarna främst i befattningar enligt följande. Förvaltare: befattningar i huvudsak motsvarande dem i fredsorganisationen. Truppförvaltare: chefer eller ställföreträdande chefer för vissa förband på kompaninivå (jämsides med subalternofficerare på aktiv stat och reservofficerare). Flaggunderofficerare: kvartermästare (trossplutonchefer) vid större och komplicerade förband; befattningar inom stabs-, förvaltnings- och underhållstjänsten där lång yrkesutbildning och erfarenhet krävs samt (jämsides med yngre aktiva officerare och reservofficerare) plutonchefer för kvalificerade plutoner och fartygs(båt-)chefer samt chefer för vissa förband på kompaninivå. Underofficerare av 2. graden: befattningar på plutonchefsnivå. b) Teknisk tjänst Till teknisk tjänst hänförs maskin- och hantverksavdelningarna. Den senare är uppdelad på yrkesgrenarna artilleri-, instrument-, teleoch robotmästare. Personalförteckningen för 1968/69 upptar följande antal tjänster för tekniska underofficerare. Förvaltare Flaggunderofficer Underofficer av 2. graden

33 71 37

Summa 141 SOU 1969: 33.

Fördelningen på stabs- och förvaltningstjänst resp. trupptjänst (motsv.) är i stort densamma som för icke-tekniker dvs. 40 resp. 55 % (5 % under utbildning). Till trupptjänst har härvid hänförts tjänstgöring som instruktör/tekniker vid skola eller annan utbildningsenhet och maskinist ombord. Utbildningen till teknisk underofficer är tidsmässigt densamma som för övriga underofficerare men i övrigt i huvudsak åtskild. De tekniska underofficerarna bröts ut till egen befordringsenhet år 1965, vilket i rådande befälsläge har medfört att befordringsåldrarna f. n. är väsentligt lägre än för övriga underofficerare. I fredsorganisationen är ca 70 % av underofficerarna av 2. graden (mästare) och ca 60 % av flaggunderofficerarna (flaggmästare) placerade i trupptjänst. Av förvaltarna tjänstgör sex som förste instruktionsunderofficerare vid kustartilleriets mekanikerskola och kustartilleriets radarskola. Övriga tekniska underofficerare - av förvaltarna således huvuddelen - är placerade i förvaltnings-/verkstadstjänst som tygunderofficerare, anläggningsmaskinister eller chefer för tekniska underhållsenheter. Fredsbefattningarna i förvaltnings-/verkstadstjänst och maskintjänst ombord är även krigsbefattningar. Inom krigsorganisationen i övrigt utnyttjas (erfordras) de tekniska underofficerarna som chefer och specialister vid frontreparationsförband samt i tekniska befattningar vid förband och staber där kraven på yrkeskunnighet är särskilt framträdande och där personal på aktiv stat erfordras av beredskapsskäl. C. Underbefäl på aktiv stat Underbefälskåren är fördelad på yrkesavdelningar och yrkesgrenar samt annan än teknisk tjänst och teknisk tjänst enligt samma grunder som underofficerskåren. Underbefälskårens storlek är bestämd av fredsorganisationens behov av yrkesunderbefäl samt av rekryteringsbehovet för underofficerskåren. Personalförteckningen för 1968/69 upptar följande antal tjänster (tabell 15). SOU 1969: 33

Tabell 15. Fördelningen i fred av kustartilleriets underbefäl Annan tjänst Teknisk än teknisk tjänst Ordinarie Flaggf urir Flagg-/överfurir Furir Summa

48 279 4 331

13 132

Icke ordinarie Furir Instruktörsaspirant

39 21

16 14

145 Utbildningen till underbefäl på aktiv stat omfattar efter genomgången grundutbildning till värnpliktigt underbefäl en treårig instruktörsskola. Befordran till överfurir sker efter fyra års tjänstgöring (värnpliktstiden inräknad) och till flaggf urir efter 12 år som furir och överfurir. Efter genomgången instruktörsskola placeras underbefälet i utbildningsorganisationen som gruppchefer (motsv.) eller, i vad gäller ekonomi-, maskin- och hantverksavdelningarna, i vederbörlig yrkestjänst (inkl. instruktörstjänst). Flaggf urir tjänstgör i regel som plutonchefs ställföreträdare resp. i yrkestjänst på motsvarande nivå. Underbefäl vid minavdelningen är i stor utsträckning placerade som båtchefer. Vid ca 42 års ålder placeras »icke-tekniker» i regel i stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst (s. k. inretjänstbefattningar) enligt samma grunder som arméns underbefäl. I vissa båtchefsbefattningar kan dock underbefäl vara placerade till högre ålder (50-55 år) vilket även gäller vissa befattningar inom yrkesgrenarna ekonomi och sjukvård. Det tekniska underbefälet är normalt placerat i vederbörlig yrkestjänst intill pensionsåldern (55 år). Tjänstgöring vid rörliga förband förekommer i regel inte efter 40årsåldern. I maskintjänst ombord kan maskinunderbefäl dock kvarstå intill pensionsåldern. I krigsorganisationen utnyttjas de icketekniska underbefälen dels jämsides med värnpliktiga underofficerare som troppchefer (motsv.) och ställföreträdande pluton-

chefer, båtchefer samt kompanikvartermästare, dels i specialbefattningar där särskild yrkeskunnighet och erfarenhet krävs. De tekniska underbefälen placeras jämsides med värnpliktig teknisk personal i frontreparationsförband eller i tekniska befattningar vid stridande förband och underhållsförband. 4.5.3 Marinens poliskår I marinens personalorganisation ingår den civilmilitära personalgruppen marinens poliskår. Närmare redogörelse för kårens organisation m. m. återfinns i en särskild bilaga (bilaga 32) till kapitel 24.

4.6 Flygvapnets personalorganisation

m. m.

4.6.1 Allmänt Den senaste översynen av det samlade personalbehovet inom flygvapnet gjordes av 1945 års försvarskommitté, vars förslag med vissa ändringar, bl. a. förstärkning av jaktflyget, låg till grund för 1948 års försvarsbeslut. Sedan dess har emellertid ett stort antal förändringar vidtagits, av vilka de viktigare redovisas nedan. 1958 års riksdag beslutade om indragning av F 8 och F 14 som flygande förband. Flygvapnets centrala skolor (FCS) indrogs genom beslut av 1959 års riksdag. Ändringar i F 2 organisation har skett genom riksdagsbeslut åren 1959 och 1960. Stabsoch förvaltningstjänstens organisation vid olika flottiljer har undersökts av statens organisationsnämnd åren 1958-1960 och av statskontoret åren 1961-1962 och reglerats genom beslut av Kungl. Maj:t åren 1962 och 1963. Ändringar i stridslednings- och luftbevakningstjänstens organisation har skett genom ett antal beslut av Kungl. Maj:t åren 1962-1967. Vädertjänstens organisation grundas på beslut av 1957 års riksdag. Luftvärnsrobotförbanden har organiserats enligt riksdagsbeslut år 1962. Beslut om indragning av F 9 fattades av 1968 års riksdag. Ytterligare organisationsförändringar är f. n. aktuella.

48 Förslag om pensionsberättigande långtidsanställning av fältflygare har lagts fram av flygvapenchefen år 1963 och prövats av 1962 års fältflygarutredning som avgett betänkande år 1963 (Stencil Fö 1963:3). Flygvapenchefen har år 1965 överarbetat sitt ursprungliga förslag. Dessa senare förslag har överlämnats till militära tjänstgöringsåldersutredningen den 12 maj 1966 för att behandlas i samband med översyn av flygvapnets befälsbehov. Vid utformningen av fredsorganisationen enligt 1948 års försvarsbeslut - såväl som vid 1942 års - var grundprincipen att flygförbanden skulle ha erforderlig krigsberedskap. Vid beräkningen av personalbehovet räknades för övningsdivisionerna med ett personalbehov, som avsågs tillgodose kravet på hög sådan beredskap. För flottiljen i övrigt beräknades personal i den utsträckning som erfordrades för att fredstjänsten skulle kunna bedrivas rationellt och effektivt. Sedan år 1948 har emellertid genomgripande förändringar vidtagits inom stora delar av krigsorganisationen utan att fredsorganisationens personalbehov till alla delar anpassats härtill. Detta har medfört att i många fall personal måst placeras i befattningar för vilka den inte innehar formell kompetens eller utbildning. Den önskade kvaliteten i krigsorganisationen har därvid inte alltid kunnat innehållas. Fredsförband kan antingen övergå direkt i krigsorganisationen eller utgöra kaderförband för enheter inom denna. Av krigsförbandens befäl är en betydande del i tjänst i fredsorganisationen. Divisionerna sätts till sin huvuddel upp med personal på aktiv stat. I stridsledningsförbanden och i basbataljonernas stationskompanier är större delen av befälspersonalen anställd på stat. Inom vissa befälsgrupper innehar en del av personalen på aktiv stat i fredsorganisationen samma eller motsvarande befattning som i krigsorganisationen. Många befäl på aktiv stat får dock i krig andra uppgifter. Luftkrigföringen är nu mindre beroende av väder- och ljusförhållanden än förr. Detta har medfört krav på att verksamhet skall kunna bedrivas dygnet runt för samtliga staSOU 1969: 33

ber och förband. I krigsorganisationen tilllämpas därför omgångsindelning med avlösningsförfarande inom alla väsentliga organisationsenheter. Som utgångspunkt för det fortsatta arbetet har utredningen i fråga om personalorganisationens omfattning valt personalförteckningen för år 1967/68 med vissa minskningar föranledda av den beslutade indragningen av F 9. Inom flygvapnets nuvarande organisation finns inte särskilda tjänster för kommenderings- och sjukreserv beräknade. 4.6.2 Officerare på aktiv stat Uppgifterna för flygvapnets officerare på aktiv stat kan föras samman till huvudområdena stabs- och förvaltningstjänst, flygtjänst, stridslednings- och luftbevakningstjänst, signaltjänst, luftvärnsrobottjänst samt bastjänst. Inom samtliga dessa områden tjänstgör även officerare som lärare. De viktigaste befattningarna inom krigsorganisationen avser kvalificerade uppgifter inom staber på olika nivåer samt vid förband divisionschef, chef för stridsledningsbataljon, övriga ledande befattningar inom strilorganisationen, chef för robotkompani samt chef för basbataljon. F. n. krävs för samtliga dessa befattningar att vederbörande varit officer i minst åtta år och gått genom militärhögskolans allmänna kurs. Han har då normalt uppnått lägst 33 års ålder. P. g. a. krigsorganisationens behov utnyttjas flertalet officerare med lägre pensionsålder än 60 år f. n. fem år efter pensionsavgång i sådana befattningar som inte kräver överensstämmelse mellan freds- och krigsbefattning. Av de officerare som fortfarande är under utbildning krigsplaceras äldre löjtnanter som gruppchef vid division och som biträdande jaktledare inom strilbataljon. Övriga löjtnanter och krigsplaceringsbara fänrikar tas i krigsorganisationen i anspråk dels jämsides med fältflygare som rotechef vid division, dels jämsides med aktiva underofficerare och reservofficerare i stridsledningsoch luftbevakningstjänst samt i robottjänst. SOU 1969: 33 4—914373

Tabell 16. Fördelningen i fred av flygvapnets underofficerare Verksamhetsområde

Antal

Procent

Expeditionstjänst Förrådstjänst Kassatjänst Flygförare och simulatorinstruktör Signaltjänst Fototjänst Stridslednings/luftbevakningstjänst Robottjänst Trupputbildning Summa

107 19 19

20 3 3

40 105 13

8 20 2

143 11 75 5321

27 2 15 100

1 Därav 130 förvaltare.

Antalet tjänster för flygvapenofficerare i fredsorganisationen uppgår till 42 för general och överste, 140 för övriga regementsofficerare, 311 för kapten och 192 för löjtnant. Härutöver räknas med 71 fänrikar. Officerarna är uppdelade på två utbildningslinjer, flyglinjen och marklinjen. Flyglinjens officerare avses dels för alla befattningar i vilka ingår flygtjänst, dels för olika befattningar som kräver erfarenhet av sådan tjänst, t. ex. vissa befattningar i staber och i bastjänst. Marklinjens officerare avses främst för stril- och robottjänst samt i vissa stabsbefattningar. Dessutom finns ett antal befattningar som kan besättas oberoende av utbildningslinje, t. ex. inom signaltjänstområdet. Fördelningen mellan flyg- och marklinjens officerare beräknas vara ca 65 resp. 15 %. Ca 20 % av befattningarna beräknas kunna tillsättas oberoende av utbildningslinje. Rekryteringen av officerare sker med utgångspunkt i denna ungefärliga fördelning. Reservstat för officerare saknas. 4.6.3 Underofficerare på aktiv stat Flygvapnets underofficerare på aktiv stat rekryteras från underbefäl inom yrkesgrenarna trupputbildare, signalister och stridsledare/luftbevakare samt i viss utsträckning från fältflygare och flygnavigatörer. De tjänstgör inom olika verksamhetsområden enligt den f. n. tillämpade fördelning i stort som framgår av tabell 16.

Tabell 17. Sammanfattning av arbetsuppgifterna i fredsorganisationen för flygvapnets underofficerare Verksamhetsområde

Exempel på befattningar

Expeditionstjänst

Föreståndare för flottiljstabs expedition Stabsunderofficer vid bl. a. flottiljs baskompanier och specialkompani Intendenturförrådsförvaltare vid flottilj Kassachef vid flottilj Flyglärare vid F 5 Simulatorinstruktör vid vissa flottiljer Förare av transportflygplan och helikoptrar Signalunderofficerare vid bl. a. flygstaben och förbandens tele- och strilavdelningar Fotounderofficerare (endast vid spaningsförbanden F i l och F21) Befattningar vid sektorflottiljs strilförband Robotstridsledare vid robotdivision Utbildningsledare vid flottiljs specialkompani Plutonchef vid flottiljs specialkompani

Förråds- och kassatjänst Flygförartjänst Signaltjänst Foto tjänst Stridslednings/luftbevakningstjänst Robottjänst Trupputbildning

Underofficerare på aktiv stat tjänstgör dessutom som flygnavigatörer i tvåsitsiga krigsflygplan m. fl. Vid övergång till ensitsiga krigsflygplan kommer behovet av flygnavigatörer att i huvudsak upphöra. Utredningen återkommer till denna personalkategori i kapitel 23. Arbetsuppgifterna i fred kan i huvudsak sammanfattas enligt tabell 17. Inom samtliga verksamhetsområden fullgör underofficerare dessutom tjänst som lärare vid flygvapnets utbildningsanstalter. I krigsorganisationen placeras underofficerare på aktiv stat som regel i befattningar enligt följande. Övergången till krigsorganisation innebär dock för många ett ökat ansvar. Underofficerare i expeditionstjänst tjänstgör i krig som stabsunderofficerare vid basbataljon eller andra förband, expeditionsunderofficerare vid staber eller som kompanichefs ställföreträdare för sektorlednings stabskompani. Förare av helikoptrar och transportflygplan tjänstgör i samma befattningar i krig under det att flyglärare i regel placeras som förare vid flygsambandsgrupp. Fotounderofficerarna tjänstgör i krig som ställföreträdande chefer för underrättelsepluton.

50 Robotstridsledarna har samma befattning, i krig dock vid luftvärnsrobotkompani. Underofficerare i signaltjänst tjänstgör i krig som chef för signalpluton vid basbataljon och har som sådan ansvar direkt under bataljonschefen för sambandstjänsten vid basen. Andra befattningar är chef för fjärrskriftpluton, chef för signaltropp i strilbataljonsstab samt ställföreträdande chef för sambandskompani i sektorledning. Underofficerare i stridslednings- och luftbevakningstjänst tjänstgör i krig i likartade befattningar som i fred. Strilorganisationen har i krig större omfattning än i fred. Flertalet befattningshavare inom denna får därför i krig vidgade uppgifter. Befattningar i stridslednings- och luftbevakningstjänst inom strilorganisationen som innehas av underofficerare på aktiv stat är radartroppchef, radarövervakare, chefsradar jaktledare, målföljningsledare, chefsåterledare, identifieringsledare m. fl. Huvuddelen av trupputbildarna är i krig placerade vid basbataljonernas skyddskompani som kompanichef eller kompanichefs ställföreträdare. 4.6.4 Underbefäl på aktiv stat Flygvapnet rekryterar befälselever till yrkesgrenarna trupputbildning, signaltjänst och SOU 1969: 33

Tabell 18. Fördelningen i fred av flygvapnets underbefäl Verksamhetsområde Inre tjänst (inkl. chef körcentral) Trupputbildning Signaltjänst Sjukvårdstjänst Stridslednings-/luftbevakningstjänst Summa

Antal

Procent

105 175 73 38

22 36 14 8

96 487

20 100

stridslednings/ luftbevakningstjänst. Befälseleven går genom korpral- och furirskola, båda ettåriga, före utnämning till underbefäl på aktiv stat. Underbefäl inom yrkesgrenen sjukvårdstjänst rekryteras genom anställning av färdigutbildade sjukvårdsunderbefäl från övriga försvarsgrenar. Härutöver tjänstgör ett antal underbefäl i s. k. inretjänstbefattningar. Nu tillämpad fördelning i stort på verksamhetsområden framgår av tabell 18. Vid en »normalflottilj» är tjänsterna för rustmästare i Ao 15 avsedda för specialinstruktör i min- och sprängtjänst, chef för körcentral (alternativt avses härför förste flygtekniker), chef för sambandsexpedition och expeditionsföreståndare vid sjukvårdsavdelning. Härutöver finns följande befattningar som räknas som inretjänstbefattningar. Chef för budcentral, biträde till stabsunderofficer vid baskompani resp. specialkompani samt chef för utbildningsmaterielförråd. Övriga rustmästare, överfurirer och furirer är placerade med hänsyn till yrkesinriktningen i flottiljstabens avdelningar och vid kompanierna. Trupputbildarna är huvudsakligen placerade vid specialkompaniet som ställföreträdande plutonchefer och instruktörer samt vid luftvärnsrobotdivision som chef för transport- och vakttropp. Vid sektorflottiljernas strilförband tjänstgör underbefäl i stridslednings- och luftbevakningstjänst. Tjänster för rustmästare i Ao 15 finns inrättade för radartroppchefer. Underbefäl ur olika yrkesgrenar tjänstgör SOU 1969: 33

dessutom som instruktörer vid flygvapnets utbildningsanstalter. Vad som tidigare anförts beträffande underofficerare om vidgade uppgifter i krigsorganisationen gäller även för underbefälet. Trupputbildare placeras i regel som chefer för vakt- eller transportplutoner inom basbataljon eller som chef för transport- och vaktpluton vid robotkompani. Signalunderbefäl utnyttjas som biträdande signalunderofficerare vid basbataljoner samt i olika befattningar inom sektorlednings sambandskompani. Sjukvårdsunderbefäl placeras vid basbataljons sjukvårdspluton som stabs- eller sjukvårdsunderofficer. Inom strilorganisationen innehar underbefälet olika specialbefattningar inom samma verksamhetsområde som i fred. Exem-, pel på befattningar är radartroppchef, chefsobservatör, robotledarbiträde, biträdande radarövervakare och biträdande målföljningsledare samt analysledare och höjdmätningsledare. 4.6.5 Fältflygare och flygnavigatörer Inom flygvapnet finns f. n. 504 tjänster för fältflygare och 146 tjänster för flygnavigatörer. Fältflygare och flygnavigatörer är f. n. skyldiga att avgå senast vid 34 års ålder. För dessa flygnavigatörer gäller vad utredningen i det föregående (punkt 4.6.3) anfört om underofficerare som flygnavigatörer (jfr även kap. 23). Efter genomgången fortsatt flygslagsutbildning tjänstgör fältflygarna i fred som förare och rotechefer vid övningsdivisioner. De utnyttjas också som flyglärare såväl vid grundläggande flygutbildning som vid typinflygningsskolor och skoldivisioner. Ett mindre antal tjänstgör som förare på helikoptrar och transportflygplan. I krig är det övervägande antalet placerade som flygförare och rotechefer vid divisioner. I beslut den 14 mars 1969 medgav Kungl. Maj:t att vid flygvapnet får finnas inrättade högst 45 tjänster för extra underofficer under förutsättning att motsvarande antal 51

tjänster för ordinarie underofficer eller förste fältflygare hålls vakanta. Tjänsterna är avsedda för långtidsanställning av förste fältflygare och tidigare anställda ordinarie eller extra sergeanter i flygtjänst.

4.6.6 Civilmilitär personal på aktiv stat Förrådsförvaltare, tekniker

mästarpersonal och flyg-

Förrådsförvaltare är chef för flygmaterielförrådet vid flygflottiljs (motsv.) materielavdelning. Han svarar för redovsining av flygmateriel och ammunition, leder förrådstjänsten vid flottiljens freds- och mobiliseringsförråd samt svarar för krigsplanläggning av nämnda förrådstjänst. I krigsorganisationen ingår förrådsförvaltarna i sektorstabs basoch underhållsavdelning. Mästarpersonal och tekniker avses för följande huvuduppgifter. Flygtidsproduktion 1 vid baskompanier och verkstäder, drifttidsproduktion 1 vid luftvärnsrobotdivisioner, tekniskt underhåll av stridslednings- och luftbevakningsmateriel, utbildning vid flottilj (motsv.) och vid flygvapnets utbildningsanstalter av fast anställd personal och värnpliktiga i tekniska ämnen samt i bas- och robottjänst samt mobiliseringsförberedelser och krigsplanläggning. Vid en flottilj kan denna personal vara placerad enligt följande exempel (tabell 19). Det bör observeras att flottiljerna dock inte har likformig organisation. Mästarpersonalen och teknikerna är fördelade på yrkesgrenarna flygplan, vapen, elektro och materiel. Vissa befattningar för förste verkmästare är inte bundna till viss yrkesgren. Tjänsternas ungefärliga, procentuella fördelning på yrkesgrenar framgår av tabell 20. Huvuddelen av flygvapnets mästare tjänstgör i fred i befattningar som ställföreträdande kompanichefer samt som plutonoch troppchefer. Befälsuppgifterna innefat-

52 Tabell 19. Normalfördelningen av civilmilitär teknisk personal inom flottilj Antal per enhet mästare tekniker

Typ av underavdelning Baskompani (normalt rinns två—tre per flottilj) Robotdivision1 Instruktionsverkstad Måltropp1, fältarbetstropp, bastropp2 Flygverkstad 1 2

5 6 1

25 12 8

—

6—8 6

7—9

Endast vid vissa flottiljer. En—flera, dock endast vid vissa flottiljer.

tar även rent militära arbetsuppgifter. En del har befattningar med huvudsaklig uppgift att vara arbetsledare för civil personal. Teknikerna tjänstgör bl. a. i befattningar som ställföreträdande troppchef. I krigsförbanden placeras flertalet av mästarpersonalen som kompanichef och ställföreträdande kompanichef samt som pluton- och troppchef och teknikerna som plu.onchef, ställföreträdande plutonchef, troppchef, ställföreträdande troppchef och gruppchef. Personalens befattningar i krigsorganisationen sammanfaller beträffande teknisk inriktning i stor utsträckning med fredsbefattningarna. Med befattningarna i krigsorganisationen följer dock ett ökat ansvar och vidgade arbetsuppgifter jämfört med fredsorganisationen. Som exempel härpå kan följande anTabell 20. Fördelning på yrkesgrenar av tjänsterna för flygvapnets mästarpersonal och tekniker.

Yrkesgren Ej bundna till viss 1 yrkesgren Flygplan Vapen Elektro Materiel

1. mäs1. verk- tare/ mästare mästare Tekniker 46% 18% 9% 27%

—

—

29% 15% 42 % 14%

—

62% 14% 24%

—

1 Flygtidsproduktion resp. drifttidsproduktion innebär klargöring av flygplan resp. robotmateriel, ammunitionstjänst samt service och verkstadstjänst på flygplan resp. robotmateriel. SOU 1969: 33

ges. Mästarpersonalen skall som förbandschefer ansvara för underställd personal bl. a. beträffande personaltjänst, förläggning och viss underhållstjänst. Utöver fredsuppgifterna har de som förbandschefer i krig även uppgifter att föra befäl i samband med verkskydd och markförsvar av visst område. Förbanden i krigsorganisationen är större än motsvarande enheter i fredsorganisationen. En stationsavdelning i fred består t. ex. av ca 65 man medan ett stationskompani i krigsorganisationen varierar i storlek mellan 200 och 400 man. Fredsorganisationen omfattar tjänster för 19 förrådsförvaltare, 204 förste verkmästare, 349 förste mästare och mästare samt 1 800 flygtekniker, vilket tillsammans utgör nära 50 % av flygvapnets tjänster för militär och civilmilitär personal på aktiv stat. Flottiljpoliser Flottiljpoliserna rekryteras från underbefäl, trupputbildare. De tjänstgör i fred vid specialkompanis beredskapspluton. Tjänsten omfattar vakt-, säkerhets-, ordnings(polis-), brand- och räddningstjänst samt hundtjänst. För den direkta ledningen av flottiljpolistjänsten svarar en förste flottiljpolis vid varje flottilj. Förste flottiljpolis krigsplaceras i likhet med underofficerare, trupputbildare som chef eller ställföreträdande chef för skyddskompani i basbataljon. Övriga flottiljpoliser har i krig uppgifter som chef för vaktpluton eller brandtropp och som räddningsledare. Fredsorganisationen omfattar 18 förste flottiljpolissr (underofficers tjänsteklass) och 230 flottiljpoliser (underbefäls tjänsteklass). Beträffande flottiljpoliser får utredningen i övrigt hänvisa till bilaga till kapitel 24 (bilaga 33).

SOU 1969: 33

Pensionsförhållanden

5.1 Allmänt

Ordnad pensionering till förmån för arbetstagare eller efterlevande till arbetstagare eller pensionerad arbetstagare har i Sverige länge funnits för krigsmaktens militära personal. För civila tjänstemän fanns i äldre tider ingen rätt till pension. I samband med att ålder eller sjuklighet ledde till oförmåga att sköta tjänsten tillgodosågs försörjningen ofta på så sätt att sysslan sköttes av en person och en del av lönen uppbars av en annan person, tjänstens innehavare. För att nå en mer tillfredsställande ordning skapades också för vissa grupper av icke militära statstjänstemän olika lösningar av pensionsfrågan. I samband med att pensionering genom arbetsgivares försorg successivt kommit att utsträckas till andra grupper av anställda hos staten, kommunala huvudmän och enskilt näringsliv har övergång mellan olika system fått ökad betydelse. Regler om förmåner vid frivillig avgång före pensionsåldern har införts. Den nu avsedda pensioneringens - personalpensioneringens - grund och natur har i olika sammanhang diskuterats. Man har talat om pensionen som en uppskjuten lön. Därmed har man velat framhålla att förmånerna i princip är den anställdes egendom. En avgång i förtid skulle sålunda inte få leda till någon konfiskering av den pensionsförmån som har arbetats in före avgångstillfället. Det har samtidigt stått klart 54

att storleken av en sådan inarbetad förmån måste bero på bestämmelser som ges för olika fall, under senare tid överenskommelser som träffas för olika fall. Bestämmelser och överenskommelser om pensionsförmåner vid frivillig avgång i förtid och pensionsförmåner vid reguljär avgång på grund av ålder m. m. kan innebära stora olikheter även om man tar hänsyn till de olika anställningstiderna. Detta gäller f. n. främst sådana förmåner som följer av anställning hos statlig eller kommunal arbetsgivare. Lagstiftningen om i första hand allmän tilläggspensionering för alla arbetstagare har underlättat för dessa att byta anställning i många fall. För arbetsgivarna har lagstiftningen medfört större möjligheter att ta i anspråk äldre arbetskraft utan särskilda konsekvenser i fråga om pensionskostnaderna. I tekniskt avseende har det stundom varit komplicerat att samordna personalpensionerna med förmåner på grund av lagstiftning.

5.2 Statstjänstemannalagens bestämmelser om pensionering i samband med statstjänst 5.2.1 Lagbestämmelserna Statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274) äger nu tillämpning på anställning med staten såsom arbetsgivare och tjänsteman såsom arbetstagare. Lagen gäller inte statsrådets, högsta domstolens eller regeSOU 1969: 33

ringsrättens ledamöter, justitiekanslern eller riksdagens ombudsmän. Den är ej heller tillämplig på den som innehar eller uppehåller prästerlig tjänst. För alla andra statstjänstemän gäller däremot statstjänstemannalagen. Bland lagens allmänna bestämmelser i övrigt är av särskild betydelse - när det gäller frågor som direkt eller indirekt rör pensionssystem - stadgandet i 3 § om att vad som är bestämt i avtal gäller i anställningsförhållande som lagen är tillämplig på. Avtal får dock enligt samma stadgande inte träffas om anställnings- eller arbetsvillkor i det fall att villkoret regleras i lagen eller i författning som lagen hänvisar till eller villkoret enligt lagen hör till Kungl. Maj:ts, riksdagens eller myndighets beslutanderätt. När det gäller villkor i fråga om ålder, hälsotillstånd, kunskaper eller utbildning samt andra särskilda villkor för innehav eller utövande av tjänst stadgas i 4 § lagen att de fastställs av Kungl. Maj:t eller behörig myndighet i den mån de inte framgår av särskilda bestämmelser. Om pensionsålder må dock avtal träffas, sägs det i samma stadgande. I fråga om anställnings upphörande stadgas i 31 § statstjänstemannalagen att tjänsteman är skyldig att avgå vid ålder som anges i avtal om statlig pension. Tjänsteman är dessförinnan enligt 32 § skyldig att avgå från tjänsten om han till följd av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan är för framtiden oförmögen att fullgöra sin tjänst tillfredsställande. Han är avgångsskyldig också i det fall att han till följd av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd antingen inte alls har tjänstgjort eller har tjänstgjort endast försöksvis under kortare tid. I detta fall krävs inte visshet om framtida arbetsoförmåga. Däremot krävs att det är - enligt vederbörande myndighet, numera socialstyrelsen - sannolikt att tjänstemannen inte kan återinträda i tjänst inom ytterligare ett år och ovisst hur arbetsförmågan därefter kommer att utveckla sig. Tjänsteman, som är i den åldern att högst fem år återstår tills han äger avgå med ålSOU 1969: 33

derspension och som är urståndsatt att fullgöra tjänsten tillfredsställande, är skyldig att avgå från tjänsten. En föreskrift härom finns - i likhet med de nyss refererade föreskrifterna om skyldighet att avgå före pensionsåldern - i 32 §. Den väsentliga skillnaden torde vara att den nu avsedda avgångsskyldigheten under en femårsperiod kan föreligga utan i vedertagen mening medicinsk motivering. Skyldigheten har i stadgandet begränsats till att gälla tjänsteman som är anställd med fullmakt eller konstitutorial, också detta till skillnad från förut nämnd avgångsskyldighet. En administrativ skillnad är att prövningen i det enskilda fallet enligt 37 § lagen ankommer på Kungl. Maj:t. Tjänsteman som har rätt till statlig pension men inte uppnått den ålder då han äger avgå med ålderspension får enligt 32 § lagen inte åläggas att avgå från tjänsten enligt någon av de refererade föreskrifterna, om han lämpligen kan förflyttas till eller beredas annan anställning som är förenad med sådan pensionsrätt. 5.2.2 Lagbestämmelsernas motiv m. m. I samband med att Kungl. Maj:t år 1965 föreslog riksdagen den reform av de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt m. m. (prop. 60), som innefattade statstjänstemannalagen, återgavs i fråga om skyldighet att avgå vid uppnådd pensionsålder huvuddragen av gällande ordning. Vid vilken ålder skyldighet föreligger att avgå från tjänsten regleras för det övervägande flertalet statstjänstemän i statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR) den 28 maj 1959 (nr 287) och vissa i anslutning därtill meddelade bestämmelser. SPR har utfärdats av Kungl. Maj:t med riksdagen på grundval av förhandlingsöverenskommelser med personalorganisationerna. För flertalet tjänstemän, som omfattas av SPR, gäller bestämmelser om pensioneringsperioder. Pensioneringsperioderna är tre, nämligen 60-63 år, 63-65 år och 65-66 år. Periodernas gränser infaller i regel vid utgången av den månad varunder 55

tjänstemannen uppnår den föreskrivna levnadsåldern (4 § 3 mom. SPR). Tjänsteman har rätt att avgå från tjänsten vid periodens nedre gräns och är skyldig att avgå vid den övre gränsen. Om det ur tjänstesynpunkt anses lämpligt att tjänstemannen efter att ha uppnått övre gränsen tas i anspråk för fullgörande av arbetsuppgifter som ålegat honom i hans senaste anställning, kan tjänstemannen få kvarstå i anställningen så länge han är fullt tjänstduglig. Å andra sidan kan tjänsteman, som inte utför sitt arbete tillfredsställande eller vars bibehållande i anställningen med hänsyn till arbetets särskilda art innebär risk för hans egen eller andras säkerhet, förklaras skyldig avgå redan vid den nedre gränsen. Detsamma gäller om tjänstemannens avgång är önskvärd i samband med omorganisation eller rationalisering, som berör hans tjänsteställe (4 § 1 mom. SPR). För militära och civilmilitära anställningshavare (beställningshavare) gäller fasta pensionsåldrar. I brev har Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter om inplacering av tjänster i pensioneringsperiod samt om pensionsåldrar föi militära och civilmilitära anställningar (jfr bilagorna 4, 6 och 7). I SPR regleras även tjänstemännens bruttopensionsförmåner, dvs. i princip det före samordning med folkpension, tilläggspension och andra socialförsäkringsförmåner utgående beloppet av egenpension och familjepension. Detta belopp skall enligt 15 § SPR förändras i den mån Kungl. Maj:t och riksdagen beslutar härom. I den departementspromemoria vari förslag till statstjänstemannalagen presenterades lades fram förslag som innebar att avtal skulle få träffas både om pensionsålder och om pensionsförmåner utöver vad som följde av obligatorisk pensionsförsäkring. Med hänsyn till att staten var arbetsgivare utgick promemorian från att tjänstemännen ägde skydd för avtalade pensioner även utan anlitande av försäkringsvägen eller avsättande av särskilda pensionsmedel. Pensionsförmånernas värdebeständighet borde enligt promemorian kunna tryggas antingen ge56

nom överenskommelse om indexreglerade pensioner eller genom att även fortsättningsvis de utgående pensionsbeloppen reglerades i samband med löneförhandlingarna mellan staten och personalorganisationerna. Överbefälhavaren uttalade i yttrande över departementspromemorian att det i första hand måste ankomma på staten såsom arbetsgivare att bestämma vilka pensionsåldrar som borde gälla inom krigsmakten. Med hänsyn till krigs- och fredsorganisationen måste speciella krav ställas på såväl fysisk som psykisk spänst hos personalen. Varje förändring i pensionsålderssystemet medförde, framhölls det, organisatoriska konsekvenser av betydelse för krigsmaktens effektivitet. Statens personalpensionsverk ifrågasatte beträffande departementspromemorian bl. a. huruvida frågan om rätt att erhålla pension i samband med avgång från anställning överhuvud borde behandlas i tjänstemannalagen. Enligt ämbetsverkets uppfattning hade pensionsfrågorna sin plats i kollektivavtal. Justitieombudsmannen fann det vara värdefullt med ett uttalande, huruvida den som pensionerades i enlighet med en av staten i kollektivavtal given pensionsutfästelse för vars uppfyllande staten själv avsågs skola svara - därmed ansågs ha erhållit en personlig pensionsrätt som var oåterkallelig och bestående oavsett om kollektivavtalet senare upphörde att gälla, måhända utan att ersättas av nytt avtal. Föredragande departementschefen uttalade att - såsom föreslagits i promemorian - avtal borde få träffas såväl om pensionsålder som om pensionsförmåner. Han fann inte så speciella förhållanden föreligga inom krigsmakten, att staten inte där liksom på övriga områden skulle kunna under avtalsförhandlingar ta till vara det allmännas intresse vid avvägningen av pensionsåldrarnas inträde. Förslaget hindrade enligt departementschefen ej att avtal träffades om ett pensionssystem, som inrymde pensioneringsperioder med skyldighet i vissa fall för tjänsteman att avgå vid nedre gränsen, i den SOU 1969: 33

mån tjänstemannen inte härigenom ålades vidsträcktare avgångsskyldighet än som stadgades i 32 §. Med anledning av justitieombudsmannens fråga om innebörden i visst hänseende av en av staten i kollektivavtal given pensionsutfästelse ville departementschefen erinra om, att enligt allmänna civilrättsliga regler utfästelse om tjänstepension inte lär kunna ensidigt återkallas och att, om annat ej överenskoms, pensionsrätt enligt utfästelsen bestod, även om det kollektivavtal, vari utfästelsen gjorts, senare upphörde att gälla. De i propositionen 1965:60 återgivna förhållandena i samband med skyldighet att avgå vid viss ålder är hittills i princip oförändrade. Departementschefens här refererade uttalanden i propositionen mötte ingen invändning (KILU 1, rskr 267). 5.3 Olika slag av pension m. m. Enligt SPR kan på grund av statsanställning utgå egenpension eller egenlivränta till den som haft sådan anställning och familjepension eller familjelivränta till den anställdes efterlevande. Egenpsnsionen utgår i form av ålderspension från viss ålder, sjukpension vid arbetsoförmåga eller förtidspension som inte förutsätter arbetsoförmåga. Egenlivränta kan utgå till den som lämnat anställningen innan han blivit berättigad att få pension och familjeränta till efterlevande till den som blivit tillförsäkrad egenlivränta, eventuellt börjat få sådan livränta. I samband med rationaliseringar m. m. har bestämmelser meddelats om vissa andra förmåner, bl. a. årlig ersättning som motsvarar ålderspension men kan börja utgå tidigare. 5.4 Förutsättningar för pensionsrätt enligt SPR Den som innehar statlig ordinarie eller extra ordinarie tjänst är i regel underkastad SPR, förutsatt att han fyllt 20 år och innehar anställning som avser minst halvtidstjänstSOU 1969: 33

göring. Innehavare av statlig extra tjänst eller sådan statlig arvodestjänst som är förenad med arvode som motsvarar månadslön enligt löneplan måste dessutom, för att bli underkastad SPR, uppfylla vissa villkor i fråga om kvalifikationstid. Dessa villkor innebär i huvudsak krav på att under den senaste 36-månadersperioden ha fullgjort arbete med minst halvtidstjänstgöring i anställning inom SPR-området under sammanlagt 21 månader. Gemensamt gäller härjämte, för att få pensionsrätt enligt SPR, att påfordrat läkarintyg föreligger om den anställdes hälsotillstånd. 5.5 Anstånd med pensionering Anställningshavare med pensionsrätt enligt SPR kan medges att stå kvar i anställningen en tid efter att han har uppnått pensionsåldern eller pensioneringsperiodens övre gräns. Detta får dock inte medges honom i andra fall eller för längre tid än som kan anses lämpligt från tjänstesynpunkt. Han får inte stå kvar i anställningen längre än under den tid då han är fullt tjänstduglig. 5.6 Pensionsrätt enligt kungörelsen m.m.

förordnandepensions-

För vissa tjänstemän med pensionsrätt enligt SPR gäller särskilda regler om förtidspensionering. Här avses i främsta rummet statstjänstemän som innehar ordinarie tjänst vilken är tillsatt med förordnande för bestämd tid. Sådan tjänsteman äger - oavsett levnadsålder - få förtidspension om hans förordnande löper ut och han inte får nytt förordnande. Förtidspensionen kan härvid börja utgå omedelbart eller vara uppskjuten längst till pensionsåldern resp. pensioneringsperiodens nedre gräns. Kungl. Maj:t bestämmer i det särskilda fallet vilken tidpunkt förmånen skall utgå från. Förordnandepensionskungörelsen den 28 maj 1959 (nr 288) gäller för vissa av de nyss avsedda tjänsterna, dock inte för någon militär tjänst. Tillämpningen av denna kungörelse innebär väsentligen rätt till egen57

pension för den som har innehaft tjänst av ifrågavarande slag minst 12 år i oavbruten följd, även om tjänstemannen har möjlighet att få fortsatt förordnande i samma tjänst. Denna förmån vid frivillig avgång efter 12 år gäller dock inte för den som går över till annan anställning som är förenad med statlig pensionsrätt eller går över till anställning som i pensionshänseende är samordnad med den statliga anställningen (t. ex. kommunal anställning förenad med kommunal pensionsrätt).

5.7 Pensionslön och pension

Bruttobeloppet av hel ålderspension före 67 års ålder motsvarar i regel 65 % av en pensionslön. 5.8 Samordning med

socialförsäkring

Pensionsförmåner enligt SPR samordnas med förmåner på grund av socialförsäkring. Härmed avses i första hand pension enligt lagen om allmän försäkring - folkpension och allmän tilläggspension, ATP men också yrkesskadeförsäkring och sjömanspension enligt 1961 års reglemente för handelsflottans pensionsanstalt. Folkpension inräknas helt i bruttobelopp av hel pensionsförmån enligt SPR. Den inräknas i avkortad pensionsförmån på så sätt att inräknandet blir mindre när avkortningen är starkare. Sålunda inräknas exempelvis två tredjedelar av folkpensionen, om personalpensionen utgör två tredjedelar av hel sådan pension, och hälften av folkpensionen, om personalpensionen utgör halv sådan pension. Motsvarande gäller yrkesskadelivränta. I fråga om ATP däremot tillämpas en regel som i princip innebär att inräknandet ökar om pensionspoäng för ATP har förvärvats samtidigt med tj anstår för SPR.

Anställd med pensionsrätt enligt SPR har för varje månad en pensionslön, som kan vara lika med hans aktuella kontantlön men också kan ha annat belopp. Bestämmande för pensionslönen är den anställning som arbetstagaren har innehaft eller uppehållit med vikariatslöneförordnande under hela månaden eller en del därav. Har anställningshavaren innehaft eller med vikariatslöneförordnande uppehållit mer än en anställning, gäller den högsta av pensionslönerna. För lönegradsplacerad tjänst med lön enligt löneplan A, B, C eller U gäller som pensionslön månadslönen för den lönegrad 5.9 Samordning av personalpensioner som tjänsten är placerad i. Då lönegraden har flera löneklasser gäller den högsta löne- I vissa fall kan en anställd tjäna in två klassen. I löneklass med flera månadslöne- pensioner. Ett sådant fall är att han får belopp gäller det som bestämmer tjänste- ålderspension relativt tidigt och därefter mannens lön. omedelbart eller efter ett uppehåll - blir I pensionslönen sker dock en begräns- återanställd i en tjänst med högre pensionsning om månadslönen är högre än C2. I ålder. detta fall räknas hälften av vad som ligger Om båda anställningarna är förenade med mellan C2 och det aktuella beloppet. Om pensionsrätt enligt SPR beviljas pension även detta är högre än C5 räknas intet av vad i det senare fallet med tillgodoräkning av som överskjuter C5. de tjänstår som tillgodoräknats för den först För tjänst på reservstat med beteckningen beviljade pensionen. Den största av de båda Rs är pensionslönen samma som för mot- pensionerna utgår vid varje tid. svarande tjänst på aktiv stat. Härvid tillSamordning sker också mellan statlig perlämpas den ortsgrupp som bestämmer re- sonalpensionering och icke-statlig personalservstatsarvodet. pensionering i vissa fall. Detta gäller komFör arvodesanställning under C2 tilläm- munal och landstingskommunal pensionepas i allmänhet månadslönen som pensions- ring och pensioneringen hos vissa statsäglön. da aktiebolag. 58

SOU 1969: 33

Förstatligande av en verksamhet leder i regel till att tillgodoräkning sker av anställningstid hos den arbetsgivare vars verksamhet förstatligas. Familjepension till den som på grund av egen tidigare anställning har statlig pension samordnas så att bruttobeloppet av familjepensionen normalt blir 75 % av det som skulle ha gällt utan egenpension. Motsvarande gäller om familjepensionstagaren har egenpension på grund av anställning som inte har varit förenad med statlig pensionsrätt. Här avses både sådana arbetsgivare som nämndes ovan (kommuner, landsting, vissa statsägda aktiebolag) och andra ickestatliga arbetsgivare. En liknande regel gäller när ett barn får familjepension efter båda föräldrarna. Barnets pensioner blir då i regel, när det är fråga om bruttobelopp, 75 % av det ena jämte 75 % av det andra. 5.10 Livränta Anställningshavare med pensionsrätt enligt SPR som avgår från sin anställning utan att vara berättigad till pension kan erhålla egenlivränta. Detta förutsätter att han kan tillgodoräkna minst tre tjanstår eller har varit underkastad statliga pensionsbestämmelser under minst tre år. Han måste ha fyllt 30 år när han avgår från anställningen. Egenlivräntan utgår - oavsett pensionsålder eller pensioneringsperiod - från 65 års ålder. Om den avgångne blir varaktigt arbetsoförmögen före 65 års ålder och därför berättigad att uppbära folkpension i form av förtidspension, får också egenlivränta enligt SPR utgå för samma tid. Egenlivräntan grundas normalt på ett underlag som utgör 95 % av det för pensionsberäkning gällande pensionsunderlaget. För hel egenlivränta krävs minst 30 tj anstår, även om lägre antal än 30 krävs för pension i anställningen. Om det antal tjänstår som skulle kunnat uppnås vid fortsatt anställning med tjänstårsberäkning till 65 års ålder är högre än 30, gäller detta högre antal som krav för hel egenlivränta. Sålunda uppgår exempelvis för den som avgår vid SOU 1969: 33

40 års ålder med 15 uppnådda tjänstår egenlivräntan till / 15 15 \ ( 15 + 6 5 - 4 0 = 4 Ö - = ) 3 7 ' 5 % av hel egenlivränta eller /37,5

95 __\

l^Töö x Töö~ ) 35,625 % av hel ålderspension. Livräntans bruttobelopp ändras - i motsats till bruttobelopp av pension - inte efter avgångstillfället vid annan tidpunkt än 67 års ålder, då förhöjning tillkommer. 5.11 Statens

grupplivförsäkring

Enligt reglementet den 14 december 1962 (nr 698) angående statens grupplivförsäkring gäller numera i huvudsak följande. Grupplivförsäkringen omfattar i princip alla statsanställda oavsett anställningsform. Som huvudvillkor för grupplivförsäkringen gäller att den anställde har fyllt 21 men inte 67 år och varit anställd minst fem dagar i följd vid dödsfallet. Anställda som inte har fyllt 21 år är delaktiga av försäkringen med vissa undantag. Sysselsättningens omfattning skall vara minst 18 timmars arbete i veckan. Deltidsanställda som inte når upp till detta timtal kan bli försäkrade i begränsad omfattning. Försäkringsförmånerna är oberoende av lönegrad m. m. och tjänstår. Däremot påverkar den anställdes ålder förmånerna när han har fyllt 55 år. Försäkringsbeloppet till efterlevande änka eller änkling minskar från 31 500 kronor, som gäller när arbetstagaren inte har fyllt 55 år, till 4 000 kronor, som gäller när arbetstagaren har fyllt 65 år. Om arbetstagare har avgått med ålderspension, förtidspension som har börjat utgå omedelbart efter avgången eller därmed jämställd pension, åtnjuter han fortfarande försäkringsskydd till dess han fyllt 67 år. I detta fall utgör beloppet i regel 2 000-4 000 kronor. Om arbetstagare vid dödsfallet uppnått 67 års ålder men fortfarande stod kvar i anställning sedan länge, kan ett försäkringsbelopp på 2 000 kronor utgå efter särskilt 59

medgivande. Om arbetstagare efterlämnar barn som inte fyllt 21 år utgår vissa tilläggsbelopp på 2 500-9 000 kronor för varje sådant barn. I vissa fall utgår försäkringsbelopp till arbetstagare vid makes frånfälle. Detta gäller fall då makarna eller en av dem hade hemmaboende barn som inte fyllt 17 år. Försäkringsbeloppet utgör 6 500 kronor för ett barn och ökar med 4 500 kronor för varje ytterligare barn.

5.12 Systemjämförelser och överväganden Frågan huruvida för statstjänstemän gällande pensionssystem skall bestå i princip oförändrat eller skall förändras i riktning mot det pensionssystem som tillämpas för de flesta icke offentliga tjänstemännen i landet torde för närvarande - innan sådant pensionsavtal som avses i statstjänstemannalagen har kommit till stånd - vara en öppen fråga som är föremål för de berörda parternas överväganden. I detta läge kan det vara lämpligt att återge huvudinnehållet i det privata s. k. ITP-systemet jämsides med motsvarande delar av det för statsanställda m. fl. gällande SPR-systemet. En sådan jämförelse finns bifogad som bilaga 8. I anslutning härtill må följande framhållas med hänsyn speciellt till utredningsuppdraget. Den omständigheten att för arbetstagare i statlig tjänst och för arbetstagare i privat tjänst tillämpas skilda system för personalpensionering utan tillgodoräkningsrätt vid övergång från anställning inom det ena systemet till anställning inom det andra systemet försvårar anställningsbyte som inte sker tidigt. Vid tillämpning av ett helt gemensamt system eller två system som har sådana egenskaper att tillgodoräkning vid övergång mellan dem kan förekomma skulle man inte behöva räkna med samma olägenhet. I sådant fall skulle i åtskilliga fall sannolikt från både arbetsgivares och arbetstagares synpunkt välmotiverade övergångar av militära eller civilmilitära tjänstemän kunna ske till privat anställning vid en ålder som

för närvarande i regel anses vara övergångshindrande med hänsyn till skillnaderna i värde mellan en pension och en livränta.

6.1 Militära

Militära arvodestjänster m. m.

arvodestjänster

6.1.1 Historik m. m. Systemet med arvodestjänster för pensionerad militär personal leder sitt ursprung till beslut som fattades vid rullföringsväsendets nyorganisation i 1900-talets början. Man beslöt då att på personalförteckningar för försvaret föra upp befattningar för befälhavare vid rullföringsområdena med biträden. Befattningarna avsågs skola besättas med pensionsavgångna kaptener och fanjunkare. Till dessa utgick visst arvode utöver pension. Som motiv för anordningen anfördes de besparingar som uppkom vid en jämförelse med kostnaderna för personal på aktiv stat. I samband med 1914 års försvarsbeslut tillkom vid marinen ytterligare arvodestjänster för pensionerad militär personal. Dessa avsågs för föreståndare och biträden i bokdetalj samt uppbördsmän vid kompanis rustkammare. Genom 1925 års försvarsbeslut tillkom arvodestjänster vid högre staber, förvaltningar, skolor och truppförband. En ytterligare utökning av antalet arvodestjänster skedde genom 1936 års försvarsbeslut. Som motiv för tillkomst av arvodestjänster anförde 1923 års försvarsrevision att personal på aktiv stat var »beräknad för upprätthållande av vissa befattningar vilka enligt revisionens uppfattning icke äro av den natur, att för deras bestridande oundgängligen erfordras personal å aktiv stat». Om ifrågaSOU 1969: 33

varande befattningar mot skäliga arvoden bestreds av pensionerad personal kunde avsevärda besparingar göras samtidigt som ett antal officerare och underofficerare kunde beredas lämplig sysselsättning efter avskedstagandet. En ytterligare utbyggnad av antalet arvodestjänster ägde rum i anslutning till 1942 års försvarsbeslut. 1941 års försvarsutredning såg förekomsten av arvodestjänster som en möjlighet att åstadkomma elasticitet i personalorganisationen. Härom anförde utredningen följande. Ett ytterligare moment av elasticitet i personaluppsättningen ligger i den omfattande användning av pensionerade officerare och underofficerare i s. k. arvodesbefattningar som redan med nuvarande organisation tillämpas och som i den föreslagna organisationen kommer att ytterligare praktiseras. Det kan nämligen väl tänkas, att, därest så skulle befinnas påkallat, göromålen å vissa av dessa befattningar framdeles övergångsvis kunna övertagas av officerare och underofficerare på stat, varigenom en viss åtstramning av den samlade personaluppsättningen skulle åstadkommas. Antalet arvodestjänster skulle enligt 1942 års försvarsbeslut utgöra 1 164. Till följd av rationaliseringar m. m. har antalet sedermera gått ned något. Sedan slutet av 1950-talet har antalet hållit sig kring eller något under 1 000 tjänster. Minskningen har helt fallit på tjänster för arvodesunderofficer. Antalet officerstjänster har däremot ökat bl. a. i samband med omorganisationerna av cen61

trala och regionala staber i början av 1960talet. 6.1.2 Nuläge Som framgår av kapitel 4 finns enligt personalförteckningar för budgetåret 1968/69 inom det militära försvaret ca 960 arvodestjänster för pensionerad militär personal 1 . Av dessa är ca 430 avsedda för pensionerade officerare och 525 för pensionerade underofficerare. För pensionerat underbefäl finns inte - och har inte heller tidigare funnits - några arvodestjänster. Arvodestjänsternas fördelning i stort har redovisats i kapitel 4, tabell 4. En mera detaljerad redovisning återfinns som bilaga 10. De arbetsuppgifter som ankommer på innehavare av arvodestjänster skiljer sig till sin art inte påtagligt från arbetsuppgifter som i fred kan fullgöras av personal på aktiv stat. Beträffande vissa arbetsuppgifter förutsätts enligt organisationen att de skall kunna bestridas alternativt av innehavare av arvodestjänst eller tjänst på aktiv stat. Arbetsuppgifter snarlika dem som vid en organisationsenhet ombesörjs av innehavare av arvodestjänster kan vid en annan organisationsenhet bestridas av personal på aktiv stat. Naturligt nog är emellertid de arbetsuppgifter som ankommer på arvodespersonal i fysiskt hänseende i allmänhet mindre krävande än uppgifter som ankommer på personal på aktiv stat. Flertalet arvodister handhar sålunda expeditionella göromål eller har arbetsuppgifter av allmänt administrativ karaktär. Trupputbildning - utom i fråga om hemvärn och frivillig personal åligger endast i undantagsfall arvodestjänstemän. Arvodestjänster förekommer i central, regional och lokal instans inom krigsmaktens fredsorganisation. Inom centrala och regionala staber och förvaltningar samt institutioner har arvodestjänstemännen ganska mångskiftande uppgifter. En stor del av befattningshavarna tjänstgör som föreståndare för expeditioner eller sysslar med personaladministrativa eller allmänt administrativa göromål. Arbetsuppgifter med anknytning 62

till mobiliseringsförberedelser, säkerhetsoch underrättelsetjänst förekommer också i flera fall. Vid lokala enheter förekommer bl. a. följande grupper av arvodestjänster. Vid försvarsområdesstaber försvarsområdesbefälhavare, biträdande mobiliseringsofficer, hemvärnsofficer, hemvärnsunderofficer, expeditionsunderofficer, förrådsunderofficer och föreståndare för förvaltningsexpedition vid arméregementen personalofficer 2 /biträdande mobiliseringsofficer, chef kasernkompani, kasernofficer, expeditionsunderofficer, stabsunderofficer och skjutfältsunderofficer vid örlogsbasstaber mobiliseringsofficer och expeditionsunderofficer vid flygflottiljer mobiliseringsofficer, officer för frivilligutbildning och expeditionsunderofficer. Bestämmelser för arvodestjänst vid försvaret, avsedd för pensionsavgången personal, finns utfärdade genom Kungl. brev den 30 september 1966 (TLA sid. 305). Som framgår av benämningen är arvodestjänsterna avsedda för pensionsavgången personal. De skall sålunda normalt tillsättas med anställningshavare som med ålders- eller förtidspension avgått från tjänst på aktiv stat eller reservstat. Svårigheterna att rekrytera pensionsavgången personal till arvodestjänsterna har emellertid lett till en modifiering i Kungl. 1 I detta antal har inte räknats in sådana arvodestjänster som har anknytning till försvarets intendenturkår eller fortifikations- och fälttygkårerna och som av tjänstgöringsåldersutredningen i annat sammanhang föreslagits omvandlade till tjänster för aktiv personal. I antalet har heller inte tagits med arvodestjänster som till följd av beslut i annan ordning skall dras in vid ledigblivande eller som endast övergångsivs finns inrättade. 2 Befattningen försvinner i samband med omorganisationen av inskrivningsväsendet.

SOU 1969: 33

Maj:ts antagningsbestämmelser för arvodestjänsterna. Enligt dessa skall arvodestjänsterna numera i första hand besättas med anställningshavare i reserv, som med ålderseller förtidspension avgått från tjänst på aktiv stat eller reservstat. Därest lämplig pensionsavgången inte anmält sig som sökande kan tjänsteman på aktiv stat - under vissa förutsättningar - eller annan person förordnas att för viss tid eller tills vidare uppehålla arvodestjänsten. I icke obetydlig utsträckning har personal på aktiv stat förordnats på arvodestjänster. Vidare har man i tjänsterna i en del fall anställt reservanställt eller värnpliktigt befäl eller t. o. m. personer som inte fullgjort värnpliktstjänstgöring eller gått genom militär befälsutbildning. Under senare år har emellertid vissa åtgärder vidtagits i syfte att begränsa rekryteringen av icke stam- eller f. d. stambefäl till arvodestjänster. På förslag av militära tjänstgöringsåldersutredningen (skrivelse den 3 september 1964) har sålunda utfärdats föreskrifter om förnyat ledigförklarande av arvodestjänst som inte kunnat tillsättas med pensionsavgången personal eller uppehållas med befattningshavare på aktiv stat. Utredningen beräknade att vid tidpunkten för framställningen ca 280 arvodestjänster innehades av formellt icke behörig personal. Antalet har numera (läget den 1 februari 1969) stigit till 285. Till innehavare av arvodestjänst skall i princip utgå skillnaden mellan den löneklass i vilken arvodestjänsten är placerad och den egenpension han uppbär. Endast denna skillnad belastar fjärde huvudtiteln. De på försvarshuvudtiteln redovisade utgifterna borde därför, om alla arvodestjänster vore besatta med pensionsavgången personal, uppgå till ca en tredjedel av summan av lönerna i de löneklasser arvodestjänsterna är placerade multiplicerade med antalet tjänster i resp. klass. Enligt en av försvarets civilförvaltning år 1958 utförd undersökning var emellertid de faktiska utgifterna detta år ca 70 % högre. En undersökning som utredningen gjorde år 1964 gav vid handen att merutgifterna sjunkit till ca 60 %. Färska uppgifter tyder på att merutgifterna ånyo SOU 1969: 33

gått upp. Med undantag för ett fåtal högre tjänster tillsätts alla arvodestjänster efter ansökan. I princip skall alla arvodestjänster kunna rekryteras oberoende av tidigare försvarsgrens- eller truppslagstillhörighet. 6.2 Frivilligt tjänstgörande personal 6.2.1 Bakgrunden till gällande bestämmelser Alltsedan år 1937 fanns möjlighet att utnyttja vakanta tjänster för militär personal på aktiv stat samt mariningenjörer på aktiv stat för att, efter frivilligt åtagande, ta i anspråk personal på reservstat, reservpersonal eller värnpliktig personal m. fl. Syftet härmed var i första hand att söka avhjälpa brist på befäl till följd av vakanser o. d. Enligt 1942 års försvarsbeslut förutsattes att viss del av det beräknade minimibehovet av befäl i kompaniofficers- och underofficersgraderna skulle tillgodoses genom att ta i anspråk reservpersonal. Sålunda skulle för ständig fredstjänstgöring få tas i anspråk vid armén två officerare och en underofficer per regemente samt en officer och en underofficer per kår, vid flottan tio officerare och 65 underofficerare samt vid kustartilleriet 14 officerare och 24 underofficerare. Vid flygvapnet förekom inte dylik anställning av reservpersonal. I stället bemyndigades chefen för flygvapnet att budgetårsvis ta i anspråk visst antal tjänstgöringsmånader för att anställa reservpersonal m. fl. Som skäl för ifrågavarande anordning anfördes bl. a. kravet på elasticitet i personalorganisationen. Riksdagen uttalade sig (skr. 1957: 249) efter påpekande av riksdagens revisorer för en översyn av systemet för anställning i vakanta tjänster. Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t åt försvarets civilförvaltning att göra en sådan översyn. Efter förslag av civilförvaltningen framlades i prop. 1960: 110 (sid. 31 ff) förslag till nya grunder för att ta i anspråk personal för frivillig tjänstgöring. Enligt dessa grunder skall frivillig tjänstgöring av reservpersonal eller värnpliktiga m. fl. ha till syfte antingen att tillgodose föreliggande behov av utbildningsbefäl eller egen utbildning för tjänstgöring i krigsbe63

fattning e. d. Ramen för den frivilliga tjänstgöringan bestäms budgetårsvis av Kungl. Maj:t. Utgångspunkt är härvid gällande organisation samt oundgängligt personalbehov. Utan särskilt medgivande av Kungl. Maj:t fick personal endast tas i anspråk för en relativt kort tid (högst sex månader per år). Det system för att ta i anspråk personal för frivillig tjänstgöring som infördes år 1960 har bibehållits sedan dess. Vissa förändringar har gjorts i syfte att ge myndigheterna vidgade möjligheter att ta personal i anspråk för längre tids tjänstgöring. Bestämmelser i ämnet finns meddelade i Kungl. brev den 17 maj 1963 med senare ändringar.

högre staber borde ha lättare än truppförband och andra lokala enheter att utjämna arbetsbelastningen över året. Tillgången till tjänstgöringsmånader i de centrala staberna och i militärområdesstaberna ger emellertid även en möjlighet till förstärkning i beredskapshöjande syfte. Tjänstgöringsåldersutredningen återkommer med vissa allmänna överväganden rörande utbyte av arvodestjänsterna och vissa tjänstgöringsmånader i kapitel 15 (avsnitt 15.2). Detaljöverväganden och förslag rörande sådana utbyten återfinns i kapitel 16.

6.2.2 Gällande ordning För budgetåret 1967/68 fanns möjlighet att ta i anspråk personal för frivillig tjänstgöring för tillgodoseende av befälsbehov i en omfattning av tillsammans ca 7 500 tjänstgöringsmånader. Omräknat till helårstjänstgörande innebar detta drygt 600 befattningshavare. Fr. o. m. budgetåret 1968/69 specificeras i allmänhet inte tilldelningen av tjänstgöringsmånader. F. n. tilldelade medel torde göra det möjligt att ta i anspråk personal i ungefär samma omfattning som tidigare. Vid truppförband, utbildningsanstalter och försvarsområden tas tjänstgöringsmånader i anspråk i växlande omfattning under året. Huvuddelen av tjänstgöringsmånaderna torde - i överensstämmelse med grundtanken i gällande ordning - utnyttjas för att förstärka tillgången på utbildningsbefäl. Tjänstgöringsmånaderna utnyttjas sålunda ofta för att anställa semestervikarier för stambefälet under sommarmånaderna eller för att komplettera befälstillgången i samband med större övningar e. d. Även i de centrala staberna och militärområdesstaberna kan utnyttjandet av tjänstgöringsmånader växla över året beroende på skiftande arbetsbelastning. Det förekommer emellertid att vissa arbetsuppgifter mer eller mindre fortlöpande bestrids av personal som anställs med anlitande av tjänstgöringsmånader. Det förefaller också utredningen som om dessa 64

SOU 1969: 33

7 Reservstater

7.1 Omfattning m. m. Försvarets reservstater omfattar f. n. tjänster för följande antal befäl. Vid armén 15 överstelöjtnanter, 80 majorer, 40 kaptener (ryttmästare) samt 37 fanjunkare (styckjunkare) eller sergeanter, vid kustartilleriet 1 överstelöjtnant, 3 majorer, 5 kaptener och 6 flaggunderofficerare samt vid flygvapnet 1 överstelöjtnant och 1 kapten (båda i intendenturbefattning) 1 . Tjänsterna för underofficer på reservstat vid armén skall efter hand dras in. Reservstaten för arméns officerare motsvarar ca 7,5 % av det normerande skiktet. Vid kustartilleriet är reservstaten ca 3 % av den totala officerskåren. Vakanserna inom arméns reservstat för regementsofficerare är betydande. Sålunda var bara ca en fjärdedel av alla majorstjänsterna på reservstat besatta våren 1968. Även vid kustartilleriet är huvuddelen av reservstatstjänsterna för regementsofficer vakanta. 7.2 Anställningsförhållanden

m. m.

Anställningsförhållandena på reservstat regleras genom kungörelse den 3 juni 1954 (SFS 533) med senare ändringar. 2 För anställning på reservstat fordras att tjänstemannen fyllt 35 år och att han efter fyllda 21 års ålder under minst 12 år innehaft miliSOU 1969: 33 5—914373

tär tjänst på aktiv stat, därav minst två år i tjänst som motsvarar reservstatstjänsten. Kapten skall vidare ha befunnits lämplig att i krig uppehålla regementsofficersbefattning eller att tjänstgöra i lika kvalificerad befattning i högre staber. Tjänst på reservstat tillsätts efter ansökan. Tjänstgöringsskyldigheten i fredstid omfattar 90 dagar per hel treårsperiod under tjänstetiden på reservstat. Under tjänstgöring vid krigsmakten uppbär tjänsteman på reservstat avlöning med samma belopp som tillkommer tjänsteman på aktiv stat i motsvarande grad. Härjämte kan, beroende på var tjänstgöringen fullgörs, utgå vissa traktamenten. Under anställningstiden utgår vidare reservstatsarvode. Detta utgör 20 % av den årslön som tillkommer tjänsteman i ortsgrupp 4 i motsvarande lönegrad på aktiv stat. Pensionsåldern för personal på reservstat är i princip densamma som för motsvarande personal på aktiv stat. Den är alltså 50 år för kapten samt för underofficer på arméns reservstat. För övrig personal på reservstat är pensionsåldern 55 år. Egenpension utgår enligt SPR. Härvid gäller att egenpensionen grundas på det sammanlagda antalet tjänst1 I prop. 1966: 109 angav departementschefen (sid. 33): »Behov av intendenturofficerare på reservstat föreligger inte f. n., men jag delar tjänstgöringsåldersutredningens uppfattning att institutet t. v. bör behållas för att underlätta en eventuellt kommande omorganisation.» 2 För ett fåtal tjänstemän som anställts före den 1 juli 1954 gäller äldre bestämmelser.

år före övergången på reservstat samt tid då tjänstgöring fullgjorts på reservstat eller, om detta är förmånligare för den anställde en tredjedel eller - om pensionsåldern är 50 år - en fjärdedel av anställningstiden på reservstat. Familjepension utgår enligt samma regler som för anställda på aktiv stat. Militär och civilmilitär tjänst på aktiv stat får inte förenas med tjänst på reservstat. Civil, statligt reglerad ordinarie och extra ordinarie tjänst får förenas med anställning på reservstat endast efter tillstånd av Kungl. Maj:t. Samordning sker härvid normalt i fråga om avlöningsförmåner. Utgående reservstatspensionsförmåner skall samordnas med andra statliga eller kommunala pensioner. Även statligt reglerad avlöning samordnas med egenpension för reservstatsanställning. 7.3 Begreppet reservstat Syftet med befintliga reservstater är att tillgodose krigsorganisationens befälsbehov. Enligt prop. 1954:110 skall reservstatsinstitutionen »ha till uppgift att tillförsäkra försvaret personal med goda militära kvalifikationer». 1954 års befälsutredning utgick från att personal på aktiv stat i krigsorganisationen i begränsad omfattning kunde ersättas med personal på reservstat. Vid viss av utredningen förutsatt utbyggnad av den aktiva staten för infanteriet och kavalleriet skulle dock behov av att anställa personal på reservstat inte föreligga. Utredningen räknade emellertid med att reservstatsinstitutet skulle bibehållas. Möjligheten att anställa personal på reservstat skulle härvid användas som ett instrument för att i samband med ev. omstrukturering avpassa freds- och krigsorganisationerna med hänsyn till de faktiska behoven. I prop. 1960:109 anslöt sig föredragande departementschefen till utredningens uppfattning. Efter förslag i prop. 1967:110 har numera föreskrivits att tjänst för underofficer på arméns reservstat inte får återbesättas. Däremot uttalades i samma proposition att med hänsyn till tillgången av kvalificerad officerspersonal på aktiv stat av normkvalitet någon förändring av antalet tjänster för officerare på reservstat inte borde ske. 66

SOU 1969: 33

5.1 Personal i reserven

Allmänt

Som bakgrund till utredningens överväganden om förutsättningarna att påverka och styra förtidsavgångarna redovisar utredningen i detta kapitel vissa bestämmelser om anställning m. m. i reserven enligt nu gällande reservbefälskungörelse för krigsmakten fastställd den 6 juni 1962 (nr 309) med sedermera gjorda ändringar. De äldre kungörelserna från 1943 (en per försvarsgren) har upphört att gälla men äger alltjämt tillämpning på viss tidigare anställd reservpersonal som inte valt att gå över till reservanställning enligt 1962 års bestämmelser. Dessa senare bestämmelser synes sakna aktualitet för de frågor tjänstgöringsåldersutredningen har att behandla och återges därför inte i det följande.

8.2 Kategorier reservpersonal m. m. Reservpersonalen delas upp i följande fem kategorier. Till pensionsavgångna hänförs officerare, underofficerare, underbefäl och civilmilitär personal som avgått med ålderspension från tjänst på aktiv stat eller reservstat och haft skyldighet att efter avgången inträda i reserv. Till förtidsavgångna hänförs officerare, underofficerare, vissa underbefäl och viss civilmilitär personal som vid eller senast två år efter avgång från tjänst på aktiv stat eller SOU 1969: 33

reservstat vunnit inträde i reserv. Till reserv anställda hänförs officerare och underofficerare samt viss annan militär eller civilmilitär personal som vunnit första anställning i reserv som officer eller underofficer eller som civilmilitär med motsvarande tjänsteklass ävensom viss annan civilmilitär personal som vunnit inträde i reserv. Till värnpliktsavgångna hänförs officerare och underofficerare samt civilmilitär personal som vid värnpliktstidens utgång vunnit inträde i reserv. Till övergångsanställda hänförs furirer som vid avgång från aktiv stat vunnit inträde i reserv i syfte att vinna anställning såsom underofficer, vid flottan alternativt även som högbåtsman i reserv. I det följande begränsar utredningen sin redovisning till bestämmelser m. m. som utredningen bedömer närmast ha aktualitet för de frågor utredningen har att behandla. Beträffande de olika kategorierna reservpersonal kan härvid följande noteras. Vissa personalgrupper saknar f. n. möjlighet att i samband med avgång från tjänst på aktiv stat få anställning som förtidsavgångna i reserven. Av underbefäl på aktiv stat kan sålunda endast högbåtsmän vid flottan samt överfurirer i signaltjänst vid flygvapnet anställas i vederbörlig underbefälsreserv. Av utredningen i föreliggande betänkande behandlade personalgrupper (jfr kap. 1) saknar vidare biträdande armétekniker möjlighet att som förtids avgångna anställas i re67

serven. Furir på aktiv stat som uppfyller fordringarna för underofficersbefordran kan emellertid under vissa förutsättningar i samband med förtidsavgång bli reservunderofficer. Från aktiv stat förtidsavgånget underbefäl vid armén skall emellertid få tillfälle att inträda i en särskild reserv (bli reservunderofficerare), vars huvuduppgift är att tillgodose behovet av kvartermästare vid kompani. I förekommande fall förutsätts att underbefälet går genom viss, kompletterande utbildning. I anslutning till 1967 års beslut om befälsordningen vid arméns specialtruppslag framhöll chefen för försvarsdepartementet (prop. 1967:110) att »däremot bör varken pensionseller förtidsavgångna underofficerare, som enligt befälsordningsbeslutet skall krigsplaceras som kompanichefer eller ställföreträdare för dessa, tillhöra denna reserv. Reservtillhörighet för nu nämnd grupp bör övervägas i anslutning till förutsatt reform av tjänsteställningssystemet.» Vidare skulle även frågan om villkoren för bl. a. det förtidsavgångna underbefälets inträde i reserv m. m. prövas i tjänsteställningssammanhanget. Förtidsavgången befattningshavare erhåller vid anställning i reserven motsvarande tjänstegrad eller tjänsteklass som han innehaft på aktiv stat. För befordran i reserv av förtidsavgången personal till kapten, löjtnant och fanjunkare (flaggunderofficer) gäller samma bestämmelser som för reservanställd personal. För befordran i övrigt av förtidsavgången personal finns vissa särbestämmelser om bl. a. tillgodoräknande av genomgången utbildning samt fullgjord anställning på aktiv stat. Allmänt gäller att reservbefälet befordras till högre tjänstegrad (tjänsteklass) först då motsvarande årskull befäl på aktiv stat befordrats. Slutligen kan furir på aktiv stat som uppfyller fordringarna för befordran till underofficer i samband med förtidsavgång anställas som övergångsanställd furir i reserv i avvaktan på att underofficersbefordran i reserv kan äga rum. 68

Några egentliga åldersspärrar för övergång i reserv i samband med förtidsavgång från tjänst på aktiv stat finns inte angivna. Eftersom dock förtidsavgången högbåtsman i flottans reserv är skyldig avgå vid utgången av det kalenderår då han uppnår 36 års ålder finns härigenom en indirekt spärr även för inträde i reserv. För övrig förtidsavgången reservpersonal upphör reservanställning vid utgången av det år vederbörande uppnår 52 års ålder. Gällande bestämmelser att premier inte utgår till personal över 43 års ålder som går över från aktiv stat till reserv (jfr avsnitt 8.4 i det följande) kan också sägas vara en viss barriär mot inträde i reserv.

8.3 Tjänstgöringsskyldighet

Personalen i krigsmaktens reserver är skyldig att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga eljest tas i anspråk för rikets försvar eller säkerhet eller för fullgörande av beredskapsövning. Reservanställd och förtidsavgången reservpersonal (med vissa undantag) skall härutöver fullgöra tjänstgöring i två tjänstgöringsperioder (första och andra tjänstgöringsperioden). Den första tjänstgöringsperioden skall fullgöras före utgången av det kalenderår då vederbörande uppnår 36 års ålder och den andra tjänstgöringsperioden före utgången av det kalenderår då vederbörande uppnår 47 års ålder. Anstånd under tre år med fullgörande av tjänstgöringen i resp. tjänstgöringsperiod kan beviljas av försvarsgrenschef. För militär personal är undantagen följande. Högbåtsman i flottans reserv skall endast fullgöra första tjänstgöringsperioden. Officer i flottans eller marinintendenturkårens reserv skall utöver tjänstgöringsperioderna inom fyra år från reservanställningen och före första tjänstgöringsperioden fullgöra en tjänstgöringsomgång, kallad första reservtjänstgöringen. På liknande sätt skall också underofficer i flottans reserv inom ett år från reservanställningen och före första tjänstgöringsperioden fullgöra en omgång, kallad första reservtjänstgöringen. Även för SOU 1969: 33

Tabell 21. Tjänstgöringsskyldighet för reservanställd, förtidsavgången och övergångsanställd personal i krigsmaktens reserver Antalet tjänstgöringsdagar

Kategori

första reservtjänstgöringen

första tjänstgöringsperioden

andra tjänstgöringsperioden

totalt

Arméns reserver officer underofficer personal i tygtekn. kårens reserv

— — —

170 170 170

150 150 150

320 320 320

170 235 170 170 180

150 150 150 150

—

685 385 500 320 180

— — —

235 170 225 170 170

150 150 225 150 150

385 590 450 320 320

—

320 Marinens reserver officer i flottans eller marinintendenturkårens reserv officer i kustartilleriets reserv underofficer i flottans reserv underofficer i kustartilleriets reserv högbåtsman i flottans reserv Flygvapnets reserv officer i mark tjänst 1 officer i flygförartjänst officer i flygförartjänst2 underofficer i marktjänst överfurir i signaltjänst verkmästare-, mästare- och teknikerpersonal

—

— — —

270 Endast reservanställd. Endast förtidsavgången. reservanställd officer i flygförartjänst i flygvapnets reserv stadgas en första reservtjänstgöring före första tjänstgöringsperioden. Den skall fullgöras inom tre år från reservanställningen. Antalet tjänstgöringsdagar (in- och utryckningsdagar oräknade) för varje tjänstgöringsperiod m. m. framgår av tabell 21. Var och en av tjänstgöringsperioderna delas upp i krigsförb andsövningar, särskilda övningar, mobiliseringsövningar, befälskurser m. m. - s. k. tjänstgöringsomgångar. Antalet tjänstgöringsomgångar totalt får inte överstiga 20. I en tjänstgöringsomgång får högst 60 tjänstgöringsdagar tas ut. Första reservtjänstgöringen fullgörs i en omgång utom vid flygvapnet där reservanställd officer i flygförartjänst fullgör denna tjänstgöring i tre omgångar, var och en om 90 dagar per år. Förtidsavgången personal får tillgodoräkna tid för tjänstgöring på aktiv stat enligt följande. SOU 1969: 33

All personal får tillgodoräkna varje helt kalenderår på aktiv stat mellan 27 och 36 års ålder som en tiondel av första tjänstgöringsperioden och varje helt kalenderår på aktiv stat mellan 37 och 46 års ålder som en tiondel av andra tjänstgöringsperioden. Officer i kustartilleriets reserv och officer i flygvapnets reserv - såväl officer i flygförartjänst som i mark tjänst - får emellertid tillgodoräkna varje helt kalenderår på aktiv stat mellan 22 och 36 års ålder som en femtondel av första tjänstgöringsperioden. Vidare får officer i flottans eller marinintendenturkårens reserv samt underofficer i flottans reserv tillgodoräkna tjänstgöringstid på aktiv stat som under lika lång tid fullgjord första reservtjänstgöring. 8.4 Ekonomiska

förmåner

8.4.1 Lön Förtidsavgången personal i reserv erhåller lön under tjänstgöring enligt den lönegrad

som motsvarande personal på aktiv stat tillhör. De placeras i löneklass vid befordran och får uppflyttning i löneklass såsom om anställningen i reserv varit att hänföra till anställning på aktiv stat. 8.4.2 Traktamente m. m. Traktamente och reseersättning utgår till reservpersonal i stort enligt samma grunder som gäller för personal på aktiv stat. Vid tjänstgöring inom tjänstgöringszonen, då reservbefäl bedöms inte kunna utnyttja sin bostad som nattkvarter, utgår dock ett speciellt reservbefälstraktamente. 8.4.3 Premier Till reservanställd personal utgår premie för första reservtjänstgöringen, första tjänstgöringsperioden och andra tjänstgöringsperioden. Premiebeloppet räknas på månadslön enligt ortsgrupp 4 och uppgår, då det gäller premie för tjänstgöringsperiod, i allmänhet till fyra månadslöner. Vissa grupper med längre tjänstgöringsskyldighet än övriga har dock högre premier. En fullständig redovisning av premierna återfinns i bilaga 11. För förtidsavgången personal gäller att den som inträder i reserv före utgången av det kalenderår då han uppnår 43 års ålder erhåller premie med så stor del av tabellens belopp som svarar mot den tjänstgöring han skall fullgöra i tjänstgöringsperioden. Premierna betalas ut då premieberättigad tjänstgöring fullgjorts. Efter framställning kan utbetalningen ske i delposter under en tid av högst fem år.

70 SOU 1969:33

9.1 Förtidsavgång m. m.

Allmänt

I arbetsmarknadslitteraturen används en rad olika begrepp för att beteckna avgång av personal. Sålunda används bl. a. begreppen förtidsavgång, personalavgång, frivillig avgång, personalomsättning. Rörande ett av dessa begrepp, frivillig avgång, angavs i betänkandet Programbudgetering (SOU 1967: 11) bilaga 4 följande. Denna företeelse (frivillig avgång) är oklar i sina konturer. Av tillgänglig statistik kan man nämligen inte klart utläsa mängden av verklig frivillig avgång. Vad man vet är att frivillig avgång är större i de yngre åldrarna och högre för kvinnor än för män. Den totala mängden av arbetstillfällen inom bostadsorten, den för tillfället rådande konjunkturen samt förhållanden som i övrigt kan påverka yrkesinriktning och löneinkomst spelar säkerligen en icke obetydlig roll. Begreppet personalomsättning definieras ofta som kvoten antal avgångna från yrket under viss tid medeltal anställda under samma tidsperiod Tjänstgöringsåldersutredningen har för egen del valt att använda begreppet förtidsavgång och innefattar i detta begrepp all avgång ur tjänst av personal före regelmässig avgång med ålderspension utom a) avgång med förtidspension 1 b) tjänstledighet för att uppehålla annan statlig tjänst samt c) annan tjänstledighet - oavsett löneavdraget under denna. SOU 1969: 33

Utredningen söker i det följande belysa rörligheten på arbetsmarknaden i allmänhet (avsnitt 9.2) och personalomsättningen bland civila tjänstemän (avsnitt 9.3), redovisa empiriska data om förtidsavgången bland militär och civilmilitär personal (avsnitt 9.4) samt redovisa antaganden om avgångsorsakerna (avsnitt 9.5). Utredningen återkommer i kapitel 14 »Utvecklingstendenser och prognoser för den militära sektorn» till frågan om förtidsavgångarna och diskuterar där hur ev. förändringar i rekryteringsprinciper, anställnings-, avlönings- och pensioneringsförhållanden (inkl. av utredningen förutsatta förändringar för att uppnå höjda avgångsåldrar) m. m. kan påverka förtidsavgångarna. I kapitel 15 slutligen diskuterar utredningen frågan om det är möjligt att påverka och styra förtidsavgångarna.

9.2 Allmänt om arbetskraftens

rörlighet

9.2.1 Olika slag av rörlighet Olika undersökningar om den svenska arbetskraftsrörligheten under tiden efter andra världskriget har gjorts för att klarlägga hur rörelserna i stora drag fördelar sig på olika huvudtyper av rörlighet. Av den totala arbetskraftsrörligheten (frivilliga och ofrivilli1 Skälen till att utredningen inte räknar förtidspensionering som förtidsavgång redovisas i avsnitt 9.4.

ga flyttningar) skulle sålunda1 60-70 % avse flyttningar mellan företag inom samma näringsgren samt utan yrkesbyte eller byte av bostadsort högst 10 % avse flyttningar mellan företag inom samma näringsgren, utan yrkesbyte men med byte av bostadsort 10-15 % avse flyttningar mellan företag inom olika näringsgrenar men utan yrkesbyte och 10-12 % avse flyttningar i samband med yrkesbyten, övergång till eller från arbetslöshet e. d. Rörligheten kan sålunda innebära förändringar i en rad olika avseenden. Man synes härvid ofta skilja mellan a) byte av arbetsgivare b) byte av yrke c) byte av näringsgren d) byte av hemort och e) förändringar i yrkesstatus. En i Norrköping år 1958 utförd undersökning bland män i åldrarna 45, 35 och 25 år gav de i tabell 22 återgivna värdena för rörlighetens sammansättning under femårsperioden 1953-58. 2 Av tabellen framgår bl. a. att den enskildes bundenhet till yrke och näringsgren ökar med stigande ålder samtidigt som bytesfrekvensen minskar. Vidare har många i den yngsta åldersgruppen bytt arbetsgivare mer än en gång. Tabell 22. Olika slag av byten under femårsperioden 1953-58 i procent. Genomsnittsvärden i procent (utjämnade tal) för perioden

Tabell 23. Rörligheten i procent av antalet anställda februari—maj 1949 Ålder

Ogifta män

Gifta m ä n

—19 19—29 29—39 39—49 49—59 59—69

16,5 14,0 8,7 6,1 5,4 3,5

9,1 5,4 3,5 2,9 3,3

12,1

4,7

Samtliga

9.2.2 Rörlighet, ålder och civilstånd Meidner redovisar i sin förut nämnda avhandling, Svensk arbetsmarknad under full sysselsättning, följande värden (tabell 23) för rörligheten i procent av antalet anställda februari-maj 1949. Som framgår av tabellen synes flyttningsfrekvensen avta med stigande ålder och vara lägre för gifta än för ogifta.

9.2.3 Rörlighet och konjunktur Av det inledningsvis (avsnitt 9.1) återgivna citatet framgår att förtidsavgången är beroende bl. a. av den för tillfället rådande konjunkturen. Detta illustreras närmare av bild 12 som dock inte upptar statstjänstemän utan visar hur rörligheten bland verkstadsarbetare gick ned dels under 1920- och 1930-talen med den då rådande höga arbetslösheten, dels under recessionsåren 1952-53 och 1957-59.

Män födda år Slag av byten N3

272 Rena arbetsgivarbyten 42 36 29 Arbetsgivarbyten + yrkesbyten 29 221 22 Arbetsgivarbyten + yrkesbyten + näringsgrensbyten 30 .58 26 64 39 .71 Arbetsgivarbyten + näringsgrensbyten 6 9 10 100 Summa % 100 100 Totala antalet arbetsgivarbyten 183 281 441

9.2.4 Ytterligare i allmänhet

aspekter

på

rörligheten

Genom bl. a. de i det föregående refererade undersökningarna har man ansett sig kunna klarlägga att rörligheten hos arbetskraft av skilda kategorier avtar kraftigt efter 1 R. Meidner: Svensk arbetsmarknad vid full sysselsättning, Stockholm 1954. Akademisk avhandling. 2 Tabellen är hämtad ur B. G. Rundblad: Arbetskraftens rörlighet. 3 Antalet man i åldersgruppen (MTU anm.).

SOU 1969: 33

Bild 12. Den »frivilliga» rörligheten bland verk stadsarbetare 1916-1961. Antal arbetare som (per år)1 avflyttat från arbetsplatsen på egen begäran per 100 sysselsatta arbetare. Hela riket. Källa: Verkstadsföreningen (t. o. m. 1959), Socialstyrelsen2. 3O-årsåldern, att rörligheten hos gifta män är väsentligt lägre än hos ogifta män (i samma åldersgrupp) samt att rörligheten domineras av personer med kort anställningstid vid företagen. De större orternas arbetskraft synes vara betydligt rörligare än de mindre orternas. Undersökningarna tyder också på att konjunkturförändringarna i främsta rummet påverkar rörligheten hos de något äldre anställda med längre anställningstider och med kvalificerat arbete. 3

9.3 Personalomsättningen tjänstemän

bland civila

Personalomsättningen är beroende av bl. a. de anställdas ålder och anställningstid inom företaget. Yngre personal och personer som varit anställda kort tid slutar i större utsträckning än äldre och de som har lång anställningstid. Detta belyses närmare av tabell 24 i vilken ingår även militära tjänstemän. SOU 1969: 33

Tabell 24. Redovisningsåret 1964/654 avgångna löneplansplacerade statstjänstemän i olika åldersgrupper i procent av samtliga tjänstemän per den 1 oktober 1964 i motsvarande åldrar. 5

Födelseår

Andel avgångna i procent kvinnor män

36,1 34,2 —1946 1945—1941 20,1 26,2 1940—1936 13,9 22,2 1935—1931 8,6 14,6 1930—1926 4,8 8,8 1925—1921 3,1 7,4 1920—1916 2,3 6,4 1915—1911 2,6 5,4 1910—1906 2,9 7,7 1905—1901 18,0 21,4 1900— 50,6 48,1 16,0 Samtliga 7,4 1 MTU anm. 2 Bilden hämtad ur Per Holmberg: Arbete och löner i Sverige. 3 Ur Per Holmberg: Arbete och löner i Sverige. 4 1/10 1964—30/9 1965. 5 Källa: Sveriges officiella statistik. Tjänstemän inom statlig och statsunderstödd verksamhet 1965.

Tabell 25. Personalomsättningen i några olika yrken. Statsanställd personal 1

Yrke

Medeltalet anställda 1/10 1 9 5 9 - 30/9 1960

Antal avgångna 1/10 1959— 30/9 I960 2

Avgång i % av medelantalet anställda

Postiljon Vaktmästare, exp.vakt Eldare Tullvakt Banbiträde Vaktkonstapel Konduktör Tulluppsyningsman Flygtekniker Lokförare Amanuens Ingenjör Byråsekreterare Byråingenjör Adjunkt Lektor

5 339 2 185 651 289 2 021 1 202 1 281 1 222 1 776 3 530 767 4 176 420 962 4 641 982

403 138 71 7 66 108 10 14 85 14 170 336 16 56 412 27

7,6 6,3 10,9 2,4 3,3 9,0 0,8 1,2 4,8 0,4 22,2 8,0 3,8 5,8 8,9 2,7

1 Ur MPI rapport nr 37, maj 1965, sid. 26. (Källa: Statistisk Tidskrift 1960: 7, sid. 392—397 och 1961: 7, sid. 412—417). 8 Exkl. avgångna med ålderspension.

De för äldre personer fr. o. m. födelseårsgruppen 1915-1911 efter hand stigande värdena torde bero på avgångarna med ålderspension. Personalomsättningen varierar starkt mellan olika yrken, vilket närmare framgår av tabell 25. De i tabellen redovisade yrkena har valts så att de representerar olika inkomstklasser och utbildningsnivåer samt så att de huvudsakligen sysselsätter manlig personal. Förtidsavgången bland civila, manliga statstjänstemän åren 1962, 1963 och 1964 framgår av diagram, utarbetade av utredningen1, i bilaga 12. Det bör emellertid beaktas att dessa diagram sannolikt genomgående utvisar statistiskt något för hög förtidsavgång. P. g. a. det statistiska materialets sammansättning har det nämligen varit nödvändigt att i avgångarna räkna med avgången av aspiranter och icke lönegradsplacerade arvodister. Dessa kategorier ingår däremot inte i uppgifterna om antalet statstjänstemän vid resp. redovisningsårs början. Det torde kunna förutsättas att aspiranterna i huvudsak utgörs av yngre personal. Man kan därför utgå från att diagrammen utvisar för hög avgångsfrekvens för personal i åldrar under 30 år. De icke lönegradspla-

cerade arvodisterna, som de aktuella redovisningsåren genomsnittligt uppgick till ca 15 000 personer eller ca sju procent av alla statstjänstemän, har sannolikt stor rörlighet. Avgångarna gäller i huvudsak övergång till icke statlig tjänst, dödsfall och annan pensionering än ålderspensionering. Källan anger emellertid att förflyttningar till andra statliga tjänster inte helt kunnat elimineras. Även andra felaktigheter anges kunna förekomma i materialet. Såsom framgår av bilagan ligger förtidsavgången bland de civila statstjänstemännen i 25-årsåldern vid ca 15 % i 30-årsåldern vid ca 10 % i 35-årsåldern vid ca 5 % för att fr. o. m. 40-42 år uppgå till ca 2 % per år. Den procentuella avgången bland polispersonal enligt Sveriges officiella statistik 1/10 1962-30/9 1963 var för poliskonstapel förste poliskonstapel polisassistent kriminalassistent

3,7 % 1,5 % 1,7 % 1,3 %

1 Källa: Sveriges officiella statistik. Tjänstemän inom statlig och statsunderstödd verksamhet (åren 1961—1965).

SOU 1969: 33

Tabell 26. Medeltal arbetsgivarbyten under tidsperioden 1948-1958 för arbetare och tjänstemän (Källa: B. G. Rundblad (1964). Arbetskraftens rörlighet) Män fö

år

1933 Rörlighetsmått

Arb.

Tjm.

Arb.

Tjm.

Arb.

Tjm.

Medeltal arbetsgivarbyten totalt därav frivilliga byten1 1 ej frivilliga byten andel ej frivilliga byten, procent därav geografiska byten1 ej geografiska byten1 andel geografiska byten, procent Antal individer

1,38 1,09 0,29

0,74 0,64 0,10

2,54 1,99 0,55

1,04 0,91 0,13

3,89 3,37 0,52

1,68 1,55 0,13

21 0,26 1,12

0,38 0,36

0,46 2,08

0,51 0,53

0,64 3,25

0,52 1,16

19 156

51 78

18 146

49 92

16 128

31 31

1 Per individ (MTU anm.).

förste polisassistent » kriminalassistent poliskommissarie

0,8 % 1,0 % 1,3 %

Som ovan angetts innefattas i statistiken över den civila avgången inte övergång till annan statlig tjänst. Hur stor denna övergång varit under de aktuella statistikåren kan inte klarläggas med hjälp av statistiska centralbyråns publicerade material. Mot detta måste vägas att avgången inkluderar aspiranter och icke lönegradsplacerade arvodister. Dessa ofullkomligheter i materialet torde delvis väga upp varandra. Det är dock inte möjligt att avgöra vilken av dessa faktorer som väger tyngst. Man kan sålunda inte avgöra om förtidsavgången bland de civila statstjänstemännen varit större eller mindre än den som redovisas i diagrammen i bilaga 12. Avgången av civila p. g. a. dödsfall är emellertid högre än motsvarande avgång av officerare. Utredningen kan här hänvisa till kapitel 11, där dessa förhållanden närmare analyseras. Det fåtal undersökningar som gjorts i Sverige pekar på att det föreligger betydligt högre rörlighet mellan olika arbetsgivare för arbetare än för tjänstemän. Detta framgår bl. a. av tabell 26 vilken är hämtad ur rapporten från den tidigare omnämnda Norrköpingsundersökningen. Samma källa framhåller också att en vikSOU 1969: 33

tig orsak till skillnaderna i rörlighet mellan tjänstemän och arbetare är att ju mera yrkesutbildning som investerats i en viss kategori anställda, desto svårare och dyrbarare blir de att ersätta. Det ligger därför i arbetsgivarens intresse att i sista hand avskeda de mest svårersättliga yrkeskategorierna och att detta fått konsekvenser för tjänstemännens rörlighet. Den större investeringen i utbildning inom tjänstemannasidan anges minska tjänstemännens intresse för att frivilligt byta yrke. Den specialisering som bl. a. högre utbildning leder till på tjänstemannasidan innebär vidare att tjänstemännen har relativt få alternativa sysselsättningsmöjligheter inom andra företag eller organisationer. Extrema exempel på detta förhållande anges vara de verksamhetsområden där staten i praktiken utövar ett monopol, t. ex. i fråga om militär- eller polisväsende samt de statliga kommunikationsverken. Något material som ger möjlighet till jämförelser mellan förtidsavgångarna för statstjänstemän och andra tjänstemän (eller arbetare) har inte kunnat påträffas av utredningen.

9.4 Personalomsättningen bland militära och civilmilitära tjänstemän Tjänstgöringsåldersutredningen har för att klarlägga förtidsavgångarna från de militära 75

och civilmilitära personalgrupperna på aktiv stat infordrat och bearbetat ett omfattande material som för huvuddelen av grupperna avser perioden 1945-1964. För vissa grupper (bl. a. underbefäl) gäller dock materialet för kortare period. Som framgår av avsnitt 9.1 har som förtidsavgångar inte räknats bl. a. personal som erhållit förtidspension. Anledningen härtill är att förtidspension upp till fem år före regelmässig ålderspensionering tidigare medgavs i något större omfattning än numera. En mera restriktiv tillämpning av bestämmelserna om förtidspensionering infördes fr. o. m. mitten av 1950-talet. Denna innebar att förtidspension under senare år normalt medgetts endast ett halvt år före regelmässig avgång med ålderspension och härtill i relativt liten omfattning (ett fåtal av de gjorda framställningarna). De senare fallen av förtidspensionering bedömdes av utredningen med hänsyn till den fortsatta användningen av materialet - framtagande av värden som underlag för att göra upp diagram över befälskårer - inte böra tas med i materialet. De tidigare fallen av förtidspensionering har sållats bort eftersom med nuvarande tillämpning av förtidspensioneringsbestämmelserna - sådan avgång numera och fortsättningsvis synes vara inaktuell. En sammanställning av konstaterade, årliga, genomsnittliga förtidsavgångar i procent av medelantalet anställda återfinns i bilaga 13. Vid genomgång och bearbetning av materialet har bl. a. följande iakttagelser kunnat göras. A. De - jämfört med värdena för övriga försvarsgrenar - relativt höga procenttalen för flygvapnets yngre officerare hänger samman med att den civila luftfarten i stor utsträckning rekryterar piloter från flygvapnets flygförarkategorier. B. Ett visst samband mellan avgångsfrekvens och bostadsort torde finnas. Av statistiken framgår nämligen, att förtidsavgången från förband inom stor-stockholmsområdet ofta genomsnittligt varit högre än från förband på övriga garnisonsorter. Sålunda var förtidsavgången vid I 1 bland kaptener, 76

fanjunkare, sergeanter, överfurirer och furirer högre än medeltalet för infanteriet och medeltalet för armén. Vid A 1 före regementets flyttning till Linköping gällde samma förhållande för kaptener, löjtnanter, styckjunkare, sergeanter, överfurirer och furirer. Vid K 1 låg avgången av furirer och vid Ing 1 avgången av överfurirer och furirer under samma period (19 år) klart över såväl armé- som truppslagsmedeltalet. Motsvarande värden för officerare och underofficerare vid K 1 resp. Ing 1 har inte kunnat tas fram p. g. a. att dessa kategorier ingår i de för resp. truppslag gemensamma personalkårerna. Eftersom en förhållandevis stor del av den civila statliga förvaltningen är koncentrerad till stockholmsområdet förefaller det vara naturligt om avgången bland civila statstjänstemän i någon mån påverkats av detta faktum. Av officerarna inom t. ex. arméns truppslag tjänstgör däremot huvuddelen på garnisonsorter runt om i landet. Olikheter mellan lokaliseringen av civil och militär statlig verksamhet kan därför vara en förklaring till skillnader i avgångsfrekvensen mellan civila statstjänstemän och officerare m. fl. militära personalgrupper på aktiv stat. C. Materialet synes ge kraftigt stöd åt det tidigare (avsnitt 9.2) återgivna konstaterandet att personalomsättningen är beroende av bl. a. de anställdas ålder. Inom de militära och civilmilitära personalgrupperna med i övrigt likartade förhållanden har nämligen förtidsavgången undantagslöst visat sig vara högst bland den yngre personalen för att sedan avta med stigande ålder bland personalen. Enda undantaget härifrån synes vara officersgrupperna, inom vilka i vissa fall förtidsavgångarna visar en viss men obetydlig stegring under åren närmast efter dem då officeren gått genom militärhögskolans allmänna kurs. D. Frekvensen av förtidsavgång bland aktiv militär och civilmilitär personal synes inte bero på olikheter i pensionsåldrarna. Sålunda har förtidsavgången bland arméns överstelöjtnanter och majorer (pensionsålder 55 år) varit ungefär densamma som för kapSOU 1969: 33

tener (pensionsålder 50 år). Likartat förhållande har rått även vid marinen. Arméns förvaltare i expeditionstjänst (pensionsålder 60 år) har avgått i samma utsträckning som fanjunkarna (pensionsålder 50 år). Förvaltarna vid flottan, kustartilleriet och flygvapnet (pensionsålder 60 år) har obetydligt lägre förtidsavgång än flaggunderofficerarna vid flottan och kustartilleriet (pensionsålder 55 år) resp. fanjunkare vid flygvapnet (pensionålder 50 år). Från rikspolisstyrelsen har under hand inhämtats att man inte kunnat finna någon ändring i frekvensen av förtidsavgångar bland polispersonalen, då pensionsåldrarna höjdes från 55 och i några fall 57 år till pensioneringsperiod I för polisman i högst A 19 och till pensioneringsperiod II för övrig polispersonal. Inom styrelsen räknar man generellt med 2 % årlig förtidsavgång bland polispersonalen i Stockholms-, göteborgsoch malmöområdena samt med 1 % inom övriga delar av landet (jfr även punkt B i det föregående). E. Frekvensen av förtidsavgång var inom åtskilliga befälsgrupper lägre under recessionen åren 1957-59 än under flertalet övriga år, vilket styrker den i arbetsmarknadslitteraturen uttalade åsikten om förtidsavgångarnas konjunkturberoende. F. Kraftiga variationer i avgångsfrekvensen har förekommit inom åtskilliga befälsgrupper, framför allt inom de grupper som genomsnittligt haft hög förtidsavgång. Sålunda har förtidsavgångarna varierat bland arméns furirer från 8 % till 24 % och bland kustartilleriets furirer från 7 % till 22 %. 9.5 Orsakerna till förtidsavgång I studier över och undersökningar av arbetskraftens rörlighet förekommer ofta en uppdelning av anställningsbytena i två grupper a) ofrivilliga byten som omfattar bl. a. avskedanden och permitteringar samt b) frivilliga byten där den enskilde på eget initiativ beslutat byta anställning. De delar av förtidsavgångarna som omfattar t. ex. avgång p. g. a. dödsfall m. m. inkluderas inte i sådana studier. SOU 1969: 33

En annan indelningsgrund av orsakerna till personalavgång är den i MPI rapport nr 37 > använda uppdelningen med avseende på organisationens möjligheter att påverka avgångsorsakerna i A. avgång orsakad av förhållanden som organisationen har små eller inga möjligheter att påverka och B. avgång orsakad av förhållanden som organisationen har möjlighet att påverka. Till gruppen A hänfördes avgångar p. g. a. a) dödsfall b) ålderspensionering och c) förtidspensionering varvid dock framhölls att organisationen har vissa möjligheter att begränsa pensionsavgångarna genom att höja pensionsåldern. Till gruppen B hänfördes i rapporten avgång beroende på avskedanden och avgång på egen begäran. I anslutning till den senare kategorin angavs bl. a. att individer som slutar på egen begäran kan göra detta av flera skäl. Ett skäl är dålig anpassning i organisationen. Trivs individen dåligt med sitt arbete ökar sannolikheten för att han skall söka sig till ett annat. Dålig anpassning är självfallet inte den enda faktor, som har betydelse för förtidsavgången. Det finns individer som avgår trots att de är välanpassade; det finns likaså personer som inte slutar sitt arbete trots att de är illa anpassade. Beslut om avgång är avhängigt dels av faktorer inom organisationen - t. ex. trivsel med överordnade, med arbetstid, med arbetslokaler - dels av faktorer i individens miljö utanför arbetsplatsen; exempelvis om hans hustru förvärvsarbetar, hur många barn familjen har, om han har avbetalningsskulder på bilen eller villan, om han har föräldrar att dra försorg om. 1 den tidigare omnämnda studien 2 av arbetskraftens rörlighet i Norrköping gjordes analys av arbetsbytesprocessen för att klarlägga arbetsbytenas orsaker och förlopp. I studien beskrevs bytesprocessen enligt följande. När ett arbete inte längre upplevs som uppfyllande en viss anspråksnivå utvecklas otillfredsställelse. Om denna blir tillräckligt stark 1 Bengt Abrahamsson: Anpassning och avgångsbenägenhet bland militärt befäl (Maj 1965). 2 B. G. Rundblad: Arbetskraftens rörlighet.

Tillfreds stö 11 el se

->

Flyttningsberedskap

-^ Informationssökande

Hög—^*"lSg/\ Bytesprocessens förlopp

/ /

\ Barriärer \

/ \ / X

\ Barriärer

>

Tid

^Beslut alt buta S\

/ \.

/

Barriärer

>

Bild 13. Bytesprocessens förlopp vid ett fullbordat byte mellan två arbeten. Källa: B. G. Rundblad: Arbetskraftens rörlighet. ger den upphov till flyttningsberedskap, individen överväger att lämna det gamla arbetet och börjar söka information om alternativa anställningar. Huruvida otillfredsställelsen resulterar i flyttningsberedskap resp. informationssökande eller ej kan antas sammanhänga med storleken på de barriärer mot ett arbetsbyte som individen upplever. I anslutning härtill gjordes ett försök att i en figur, här bild 13, illustrera bytesprocessen. Tjänstgöringsåldersutredningen återkommer i kapitel 15 till de i bytesprocessen befintliga barriärerna mot byte. I studien framhålls vidare att det alltid är en kombination av orsaker som samtidigt eller i en viss tidsföljd påverkar den bytande. Med ledning av intervjusvar kom man fram till följande huvudskäl till frivilliga anställningsbyten. a) Ekonomiska skäl, dvs. önskemål om högre lön, tryggare anställningsförhållanden eller bättre befordringsmöjligheter. b) Trivseln med arbetet, i detta ingår bl. a. missnöje med tungt arbete, obekväm arbetstid, ofritt eller okvalificerat arbete, personliga relationer på arbetsplatsen. c) Tvungen att byta (permitterad) eller innehaft arbete av tillfällig natur. d) Övriga skäl som bl. a. innefattar trivsel med orten och andra faktorer utanför arbetet.

78 SOU 1969: 33.

10.1 Tjänstgöringsåldrar för personal i vissa staber m. m.

Allmänt

Såsom framgått av kapitel 2 i det föregående har tjänstgöringsåldersutredningen ansett det motiverat med särskilda överväganden om personalen i vissa staber m. m. Som underlag för dessa överväganden har utredningen från överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna erhållit förteckningar över befattningar som företrädesvis måste tillsättas med militär personal under utbildning för högre befattningar resp. med militär personal med aktuell trupperfarenhet e. d. Efter framställning från utredningen har vidare överbefälhavaren låtit utarbeta och till utredningen överlämna en särskild studie rörande fysiska och psykiska krav på stabsmedlemmar vid krigsorganiserade staber. Tjänstgöringsåldersutredningen redovisar i det följande de aktuella stabernas uppgifter, organisation och personalsammansättning i stort (avsnitt 10.2) samt hur karriären till militära chefspositioner f. n. ter sig (avsnitt 10.3). Avslutningsvis beskriver utredningen (avsnitt 10.4) stabsmiljön i krig. De myndigheter som sålunda närmare belyses är följande. Försvarsstaben, vid krig övertas upparméstaben, gifterna av högkvarmarinstaben, teret flygstaben, militärområdesstab samt försvarsområdesstab. Den i det följande lämnade belysningen SOU 1969: 33

gäller emellertid i huvudsak även för vissa andra militära enheter, som i krig är grupperade i bergrumsanläggningar. Den gäller däremot inte för de på stridsfältet arbetande högre staberna - exempelvis fördelnings- och brigadstaber.

10.2 Uppgifter

i stort och

organisation

Utredningen får inledningsvis framhålla att de i detta kapitel behandlade staberna m. m. har arbetsuppgifter på helt skilda ledningsnivåer inom krigsmakten. Sålunda är den allsidigt sammansatta försvarsstaben överbefälhavarens organ i fred för det operativa krigsförberedelsearbetet och för långsiktsplanering. I försvarsgrensstaberna handläggs i fred i nära samverkan med försvarsstaben frågor om bl. a. organisation, utbildning, utrustning, personaltjänst, värnpliktsväsende och mobiliserings arbete inom försvarsgrenens verksamhetsområde, s. k. förbandsproduktion. I krig ingår försvarsstaben, försvarsgrenscheferna, delar av försvarsgrensstaberna m. m. i högkvarteret. Militärbefälhavare - till vars förfogande står en allsidigt sammansatt stab (militärområdesstab) - skall i krig under överbefälhavaren utöva den operativa ledningen inom sitt område. I markoperativt hänseende kan denna ledning också innefatta direkt ledning av stridande enheter. Han har i fred uppgifter i fråga om operativt krigsförbere-

delsearbete, förbandsproduktion och förvaltning. Försvarsområdesbefälhavare och hans ledningsorgan - försvarsområdesstaben - leder i krig framför allt det territoriella försvaret inom sitt område. 1 Detta innebär bl. a. direkt ledning av stridande m. fl. förband. Hans uppgifter i fred är i huvudsak knutna till krigsförberedelsearbete. Han måste emellertid också i viss utsträckning medverka i förbandsproduktion med territoriell anknytning. På motsvarande sätt är inom andra verksamhetsområden - t. ex. sjöoperativ eller luftoperativ verksamhet - ledningsansvaret fördelat på skilda ledningsnivåer, varvid den lägre nivån normalt svarar för den direkta ledningen av stridande m. fl. enheter. Denna direkta stridsledning kräver - oavsett om den rör mark-, sjö- eller luftoperationer mycket snabba beslut, i vissa fall med minuteller sekundmarginaler. Fredsorganisationen av militärområdesoch högre staber är av relativt sent datum och fastställd enligt följande. Försvarsstaben 1961 (reviderad 1965), försvarsgrensstaberna 1964 och militärområdesstaberna 1966. Försvarsområdesstabernas stabs- och förvaltningsorganisation härrör i huvudsak från beslut år 1953 efter organisationsundersökningar av dåvarande statens organisationsnämnd. En översyn av den lägre regionala ledningens organisation har påbörjats. Vid fastställandet av försvarsstabens organisation framhölls bl. a. att när det gäller organisationens närmare utformning för det operativa krigsförberedelsearbetet borde bl. a. överensstämmelse mellan krigs- och fredsorganisationen tillmätas avgörande betydelse. Till denna synpunkt anslöt sig föredragande departementschefen (jfr prop. 1961: 109 sid. 100). Betydelsen av överensstämmelse mellan krigs- och fredsorganisationen för militärområdesstaberna betonades likaledes i samband med omorganisationen av den högre regionala ledningen. I prop. 1964: 31 angående försvarsgrensstabernas organisation betonade departementschefen särskilt behovet av flexibilitet. 80

Jag vill vidare framhålla, att jag bedömer det vara mycket angeläget att försvarsgrensstabernas organisation är flexibel och lätt anpassbar efter föreliggande arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill anser jag, att omflyttning av i organisationen ingående beställningar och tjänster skall kunna ske alltefter arbetsläget under beaktande av att arbetsuppgifterna för befattningshavare som flyttas i huvudsak skall vara likvärdiga med de tidigare uppgifterna; dock förutsätter jag, att beställningarna för avdelningschefer och högre skall vara bundna till befattningarna. I enlighet med det anförda förutsattes vidare, att Kungl. Maj:t inte skall fastställa avdelningarnas underindelning. Det bör kraftigt understrykas, att underenheterna inte får betraktas som fasta organisationsenheter utan de bör inom de angivna personalramarna enligt vederbörande chefs bestämmande kunna upplösas, omfördelas och nyinrättas allt efter arbetsläget och omständigheterna i övrigt. Efter det att överbefälhavaren på Kungl. Maj:ts uppdrag gjort en översyn av försvarsstabens organisation och framlagt därav betingade förslag angav departementschefen i prop. 1965: 66 bl. a. Jag vill vidare framhålla, att jag bedömer det vara mycket angeläget att försvarsstabens organisation - i likhet med försvarsgrensstabernas - är flexibel och lätt anpassbar efter föreliggande arbetsuppgifter. Här behandlade staber är i krig i viss utsträckning samgrupperade med civila myndigheter - riksledningen resp. civilbefälhavarekansli resp. länsstyrelse. Staberna är såväl i fred som krig indelade i sektioner och avdelningar. Stabspersonalen kan i krigsorganisationen i vissa fall vara dimensionerad så att tjänsten kan bedrivas i skift. Valet av avlösningssystem är beroende av personaltillgång och arbetsläge. Ett vanligt system är att rutinarbetande personal (stabs- och skrivbiträden, ordonnanser, lottor m. fl.) fullgör arbete i treskiftssystem (normalt 8 timmars längd per skift), under det att stabspersonalen i övrigt och särskilt den kvalificerade stabspersonalen tjänstgör i tvåskift (12-24 timmars längd per skift). Särskilda, till staberna i krig knutna förband - stabskompanier e. d. - innehåller normalt personal för närförsvar och bevak1

Kustartilleriförsvarsstaberna leder dock även sjöoperativ verksamhet. SOU 1969: 33

ning, sambands- och expeditionstjänst, transporter, underhållstjänst m. m.

10.3 Personalsammansättning

i stort

10.3.1 Fredsorganisationen I de aktuella stabernas fredsorganisation ingår fast anställd militär, civilmilitär och civil personal, varvid merparten av personalen har militär ställning. Av den militära personalen är huvuddelen officerare på aktiv stat. För befattningar inom expeditionstjänst e. d. avses vanligen pensionerad personal i arvodestjänst. I en del fall avses emellertid sådan personal - vanligen officerare - också för egentliga stabsbefattningar, som inte är hänförda till expeditionstjänst. Det kan också finnas anledning notera att militär personal på aktiv stat i åldrar under 35 år endast i undantagsfall placeras till tjänstgöring inom central stab eller militärområdesstab. I försvarsområdesstaberna är den militära personalen (utom utbildningsavdelningens instruktör) normalt lägst 40 år. Civilmilitär personal förekommer i de centrala staberna i huvudsak endast inom försvarsgrensöverläkarnas avdelningar 1 samt inom flygstabens trafikavdelning och militära vädertjänstens centralorgan (trafikledare resp. meteorologer). Ett litet antal civilmilitära befattningshavare ingår även i militärområdesstabs underhållssektion. Försvarsområdesstab disponerar i fredstid normalt endast enstaka mästare eller armétekniker. Av den civila personalen i staberna utgörs huvuddelen av icke-handläggande personal. Handläggande civil personal förekommer endast i följande begränsade omfattning. I försvarsstaben och försvarsgrensstaberna finns en rad specialistbefattningar för datapersonal, operationsanalytiker, språkexperter (översättare), stabsredaktörer, personalvårdstjänstemän, studierektorer, filmregissörer, reklam(layout)-män för reglementen samt inom säkerhetstjänsten. Såsom närmare framgår av kapitel 17 och kapitel 22-23 föreslår utredningen att vissa civila tjänster inom dessa myndigheter byts ut mot militära tjänster. SOU 1969: 33 6—914373

I militärområdesstab finns enstaka driftingenjörer, byråintendenter, hälsovårdsassistenter, skogvaktare o. d. I försvarsområdesstab ingår inte någon handläggande civil personal. I det föregående (avsnitt 10.2) har nämnts att försvarsstaben och militärområdesstaberna är allsidigt sammansatta. Vid åtskilliga tillfällen har i Kungl. Maj:ts propositioner vidare framhållits betydelsen av hög personell kvalitet hos stabspersonalen och att tillgången på kvalificerad ledningspersonal är knapp. Vid inrättande av tjänster för officerare vid militärområdes- och högre staber har uppenbarligen räknats med att ett relativt stort antal tjänster skall avses för officerare i karriären (jfr avsnitt 10.4 i det följande) dvs. för officerare i ålderslägen mellan 35 och 50 år. I prop. 1965: 66 i anslutning till överbefälhavarens översyn över försvarsstabens organisation uttalade chefen för försvarsdepartementet nämligen bl. a. följande (sid. 26). Skälig hänsyn har därjämte tagits till önskemålet att nå rimliga befordringsmöjligheter för befattningshavarna. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att de i det föregående angivna beställningarna för regementsofficerare i Br 1, Br I/Ar 27 och Ar 27/25 - med hänsyn till sin karaktär av karriärtjänster - bör kunna besättas med yngre regementsofficerare, dvs. majorer och motsvarande. Av samma skäl bör kapten, som innehar beställning för regementsofficer eller kapten i Ar 25/21, kunna placeras i den högre lönegraden, även om han inte står i tur för befordran till major eller motsvarande. Antalet tjänster av denna typ inom försvarsstaben samt försvarsgrens- och militärområdesstaberna är relativt stort. 10.3.2 Krigsorganisationen I en krigsorganiserad stab ingår fast anställd militär personal, i fredstid anställd civil personal samt reserv- och värnpliktig personal m. fl. För de i detta kapitel redovisade sta1 Dessa enheter utgår jämlikt förslag i prop. 1969: 110, varvid ett begränsat antal läkare m. fl. föreslås finnas kvar i försvarsgrensstaberna.

berna gäller att försvarsstabens personal i huvudsak ingår i högkvarterets krigsorganisation samt att i militärområdesstab och försvarsområdesstab fredsplacerad personal ingår i resp. stabs krigsorganisation. Huvuddelen av officerarna på aktiv stat i försvarsgrensstaberna krigsplaceras däremot vid förband samt till dessa hörande staber och andra ledningsorgan. En mindre del - främst äldre officerare - inom försvarsgrensstaberna ingår i krig i högkvarteret. I den inledningsvis (avsnitt 10.1) omnämnda av överbefälhavaren framtagna studien över fysiska och psykiska krav på stabsmedlemmar vid krigsorganiserade staber gjordes ett försök att dela in stabspersonalen i följande kategorier med hänsyn till personalens arbetsuppgifter m. m. a) chefer b) kvalificerad stabspersonal c) rutinarbetande personal (eller biträdespersonal) samt d) övrig personal. Överbefälhavaren angav också att i nuläget varierar levnadsåldern för personal i krigsorganiserade staber i huvudsak enligt följande. Kategori

Ålder

Chefer: aktiv militär personal Kvalificerad stabspersonal: militär personal på aktiv stat (huvuddelen) fredsanställd civil personal (mindre del) Biträdespersonal: militär arvodesanställd personal fredsanställd civil personal Övrig personal: civilmilitär personal på aktiv stat fredsanställd civil personal

50—65 40—50 30—65 50—65 30—65 50—65 30—65

Härtill kommer reservpersonal, värnpliktig och krigsfrivillig (kvinnlig) personal huvudsakligen i ålderslägen 20-50 år. En betydande del av reservpersonalen kan utgöras av f. d. militär personal på aktiv stat i åldern 50-60 år. Överbefälhavaren framhöll att personalen endast i undantagsfall utnyttjas för krigsplacering intill maximiåldrarna.

10.4 Karriären till militära

chefspositioner

Eftersom en del av den högre officerskarriären inom krigsmakten går via befattningar inom militärområdes- och högre staber har utredningen funnit anledning att här kortfattat redovisa hur denna högre officerskarriär i nuläget är utformad. Redovisningen hänför sig i huvudsak till förhållandena för arméns officerare. Ett första urval av officerare för högre karriär sker i anslutning till att officeren går genom den avslutande obligatoriska vidareutbildningen - allmän kurs vid militärhögskolan. Ur den allmänna högskolekursen rekryteras direkt de officerare, vilka kvalificerat sig för vidareutbildning vid militärhögskolans högre kurser. Antalet elever vid dessa beräknas så att man erhåller dels tillräckligt antal officerare för den högre karriären, dels ett antal elever avsedda för vissa andra kvalificerade befattningar, dels slutligen en viss reserv. Rörande denna utbildning anförde 1954 års befälsutredning bl. a. följande (SOU 1959: 23, sid. 233). En redan tidigt vid 3O-årsåldern påbörjad utbildningsgång för högre karriär synes också möjliggöra, att officerarna i generalstabskarriären kan i jämförelse med nuläget både tjänstgöra längre vid trupp vid uttransporter från staben och under längre sammanhängande perioder vara disponibla för stabspositioner. Därmed vinnes dels en önskvärd förbättrad insyn för stabsofficeren i trupparbetets villkor, dels en lika önskvärd förbättrad kontinuitet i den stabsmässiga verksamheten. Departementschefen anslöt sig i prop. 1960: 109 till befälsutredningens förslag att den allmänna krigshögskolekursen bör genomgås vid omkring 30 års ålder med möjligheter till avvikelser i individuella fall. Ett vid remissbehandlingen framfört förslag om inrättande av en s. k. elitlinje för officerare förklarades vara olämpligt. De mest meriterade/kvalificerade eleverna vid militärhögskolans högre armékurser tas ut till aspiranter vid generalstabskåren. Dessa ges kompletterande stabsutbildning aspiranttjänstgöring - i form av praktisk stabstjänstgöring och fältövning m. m. (prop. SOU 1969: 33

1960:42, sid. 22). Aspiränttjänstgöringéns längd är 2-2,5 år. Antalet generalstabsaspiranter får vara 17 vid arméstaben (prop. 1964: 31) och tio vid försvarsstaben (prop. 1965: 66). Vid försvarsstaben får härutöver finnas fem aspiranter ur vardera marinen och flygvapnet. Generalstabsaspirant som befunnits därtill lämpad kan, om han så önskar, erhålla intransport i generalstabskåren. Denna kår omfattade tidigare ca 65 tjänster för officerare, fördelade på tjänstegrader från kapten till överste. Kårens tjänster har numera dragits in, medan motsvarande antal tjänster inrättats vid försvars-, armé- och militärområdesstaberna samt vid försvarsdepartementet, försvarets sjukvårdsstyrelse, militärhögskolan och värnpliktsverket. Till skillnad mot förhållandet vid specialkårerna (fortifikations-, fälttyg- och intendenturkårerna) tillhör officer som intransporterats i generalstabskåren inte denna kår intill avgång med ålderspension utan endast under vissa avgränsade perioder av sin fortsatta karriär. Perioderna kan vara en eller flera och hai normalt tre-fem års längd. Däremellen samt före och efter stabstjänstgöringen fullgör officeren trupptjänst. Övriga försvarsgrenar saknar motsvarighet till generalstabskåren. Officer vid marinen och flygvapnet som befinns därtill lämpad placeras emellertid omväxlande i stabsoch trupptjänst enligt i stort samma princip som generalstabsofficer. Såsom framgår av det föregående skall fem aspiranter (försvarsstabsaspiranter) ur vardera marinen och flygvapnet tjänstgöra vid försvarsstaben. En fortlöpande lämplighetsprövning sker i anslutning till urvalsbefordran av officerare till tjänstegrader över kapten i samtliga försvarsgrenar. I samband med fastställande av försvarsstabens och militärområdesstabernas organisation framhölls att möjligheterna att införa en för officerare i högre stabstjänst gemensam personalkår närmare borde undersökas (jfr prop. 1964: 109, sid. 126 ff).

SOU 1969: 33

10.5 Stabsmiljön i krig 10.5.1 Allmänt Eftersom det torde vara uppenbart att den allmänna miljön för en i huvudsak stationär stab i krig i ett utgångsläge i och för sig kan innebära en annan komfort och andra levnadsbetingelser än dem som erbjuds personalen vid krigsmaktens på fältet verkande rörliga enheter har utredningen funnit det vara angeläget att i detta avsnitt påvisa några förhållanden som inte är lika i ögonen fallande. I punkt 10.5.2 behandlar utredningen sådana förhållanden i anslutning till stabens »normalmiljö» i krig. Kraven på en stab och dess personal i samband med omgruppering från freds- till krigsuppehållsplats - framför allt om denna måste ske i samband med krigsutbrott - och omgruppering mellan olika krigsuppehållsplatser belyses i punkt 10.5.3. Utredningen lämnar också synpunkter på behovet av att stabspersonal arbetar utanför stabsplatsen (punkt 10.5.4), varefter utredningen framför några sammanfattande synpunkter och slutsatser (punkt 10.5.5). 10.5.2 Den »normala» stabsmiljön i krig Utredningen har här anledning framhålla att den komfort och de yttre betingelser i övrigt som kan erbjudas stabsmedlemmarna i stationära staber helt naturligt i stor utsträckning är beroende av att en rad tekniska detaljer - belysning, uppvärmning, ventilation, vatten, avlopp m. m. - fungerar. Stabernas personalsammansättning - framför allt i fråga om biträdespersonal - är också gjord med utgångspunkt i att datasystem, sambandsnät m. m. fungerar till en viss gräns. Hög funktionssäkerhet i de här redovisade hänseendena har eftersträvats. I den mån driftstörningar trots detta uppstår kan emellertid komforten komma att förbytas i sin motsats resp. - då det gäller arbetsbesparande tekniska hjälpmedel - stabspersonalen tvingas övergå till mera arbetskrävande förfaringssätt. Av det föregående har framgått att tillgången på kvalificerad stabspersonal är

knapp och att denna personal i normalfallet måste räkna med arbete i skift om 12-24 timmars längd. Utredningen får här framhålla att det i lägen då det fordras hög arbetskapacitet kan vara nödvändigt att bryta skiftindelningen genom att återkalla personal från ledigt skift i tjänst eller helt eller delvis hålla kvar avgående skift i arbete. Detta gäller främst för den kvalificerade stabspersonalen som alltid måste vara beredd på att hög arbetsintensitet kan komma att krävas vilken tid som helst på dygnet och med obestämd varaktighet. Detta hänger naturligen samman med att den militära verksamheten i krig bedrivs dygnet runt och att dygnets mörka del ofta utnyttjas för livlig aktivitet inte minst bland våra egna stridskrafter. Personalen måste som följd härav kunna anpassa sig till mycket oregelbundna tillfällen till sömn och vila. Transportsträckorna mellan arbets- och förläggningsplatser för stabernas personal kan variera avsevärt. Sträckor på 10-40 km är vanliga. För kvalificerade staber eller stabsdelar kan avstånden vara betydligt längre. För mindre staber eller stabsdelar kan kortare avstånd, dock i regel inte understigande 3-5 km, vara aktuella. Viss nyckelpersonal har i undantagsfall möjlighet att övernatta på stabsplatsen. Över längre sträckor anordnas regelbundna kommunikationslinjer, i huvudsak med bussar. Personbilstransport kan normalt förekomma endast för högre chefer eller för enstaka befattningshavare som med kort varsel måste träda i tjänst. I brådskande lägen kan även högt kvalificerad personal behöva transporteras med motorcykel, helikopter eller sambandsflygplan. Vid kortare förflyttning - upp till ett par tre km - kan förflyttning ske till fots, per skidor eller per cykel. Fientlig inverkan mot eller andra störningar i förflyttningarna mellan förläggningsområden och arbetsplatser kan medföra rubbningar i avlösningssystemet i en stab. Sådana rubbningar kan också uppstå av andra skäl, jfr punkt 10.5.4 i det följande. Utredningen vill här slutligen något beröra kraven på chefer och kvalificerad stabspersonal i psykiskt hänseende. Detta sker

i form av citat ur den av överbefälhavaren uppgjorda studien. Utvecklingen leder ofta till oförutsedda lägen. — När sådana situationer uppstår kan föredragning behöva ske utan förvarning. Snabba beslut kan erfordras vilken tid på dygnet som helst. Detta innebär - förutom den psykiska press varje beslut i sig kan innebära - en hård belastning på varje beslutsfattande chef. Uppgifterna är ofta av komplicerad karaktär och innebär krav på stabsmässig samordning så att olika aktiviteter passar in i varandra. När chefen inte kan nås för föredragning och beslut måste de kvalificerade stabsmedlemmarna vara beredda att självständigt fatta beslut och utge order på uppdrag av chefen. Intensiteten i arbetet följer krigsläget. Ju intensivare stridsverksamheten blir, desto mer hektiskt och pressande blir stabsarbetet. Tiden för beredning av ärenden minskar, men kraven på framtagning av korrekt underlag för beslutsfattningen kvarstår. När stridsverksamheten blir som mest intensiv, kan meddelanden och rapporter muntligt via telefon eller skriftligt med annat signalmedel vara enda ingångsvärdet för stabsarbete. Föredragning skall kunna ske med mycket kort förberedelsetid och beslutet i form av order direkt meddelas underställda förbandschefer per telefon eller på annat snabbt sätt. På de kvalificerade stabsmedlemmarna måste ställas så höga krav att urvalsmöjligheterna alltid kommer att vara begränsade. 10.5.3 Stabens m. m.

utflyttning,

omgruppering

Huvuddelen av de staber som utredningen behandlat i föreliggande kapitel skall i krig verka från annan plats - krigsuppehållsplats - än den till vilken staben har sin fredsverksamhet förlagd. Stabens utflyttning i samband med förhöjd beredskap eller under mobilisering är förberedd i fredstid. Utredningen vill peka på att en sådan utflyttning är förknippad med särskilda problem eftersom stabens verksamhet sällan kan helt inställas under omgrupperingen. Staben skall vidare i samband med en mobilisering ta emot all i fredstid icke tjänstgörande personal — reserv-, värnpliktig eller krigsfrivillig personal. Härvid har stabens fredsbesättning viktiga uppgifter då det gäller att snabbt få i gång ett friktionsfritt arbete. SOU 1969: 33

En situation som ställer de enskilda stabsmedlemmarna inför alldeles speciella påfrestningar uppstår om krig bryter ut så överraskande att de staber som har skyddade krigsuppehållsplatser på annan ort än i fredstid inte hunnit gruppera om till krigsuppehållsplatsen. Stabsmedlemmarna har nämligen då att klara dels krigsöppningen och mobiliseringen, dels stabens omgruppering med allt vad den innebär i fråga om transporter och arbete för att få verksamheten i gång på krigsuppehållsplatsen. Det är vidare väsentligt att verksamheten snabbt kommer i gång på krigsuppehållsplatsen. Härvid kan speciella problem uppkomma eftersom övningar i fredstid i krigsuppehållsplatserna av sekretesskäl i allmänhet måste undvikas. Som reserv för ordinarie stabsplats i krig finns i regel reservledningsplats förberedd. Till denna omgrupperas överlevande delar av staben om den p. g. a. bekämpning av ordinarie stabsplats inte längre kan leda verksamheten från denna. Om inte heller reservledningsplats kan utnyttjas kan det bli nödvändigt att upprätta en tillfällig stabsplats varifrån den operativa ledningen kan fortsättas. Sådana omgrupperingar torde ställa stabspersonalen inför problem som är lika med eller mera svårbemästrade än de som kan uppstå i samband med mobilisering. Även om ordinarie stabsplats inte varit utsatt för bekämpning kan krigshändelsernas utveckling, geografiska förhållanden och/eller sambandsnätets förstöring genom fiendens bekämpning helt eller delvis göra ledning från ordinarie stabsplats omöjlig. Då operationernas vikt så kräver kan chef tvingas upprätta tillfällig stabsplats på annan plats varifrån den operativa ledningen kan fortsättas. Tillfällig ledning kan i enstaka fall vara möjlig eller nödvändig från annan, redan upprättad (befintlig) stabsplats. Härvid kan personalbehovet begränsas till att omfatta nyckelpositioner främst ur stabens operations- och underhållssektioner som tillsammans med chefen tillfälligt byter uppehållsplats. I andra fall kan läget tvinga till att upprätta en tillfällig stabsplats i tält e. d. SOU 1969:33

Det bör slutligen noteras att var och en av ds olika delarna av en stab vid omgrupperingar m. m. måste kunna fungera och täcka praktiskt taget hela stabens verksamhetsområde. 10.5.4 Behovet av besök vid stridande förband Talrika uttalanden i den krigshistoriska litteraturen från de under det senaste halvseklet utkämpade krigen vittnar om den stora psykologiska betydelsen för stridsviljan och moralen inom de stridande förbanden av att högre chefer och stabspersonal frekvent besöker underlydande enheter och inte framlever sitt liv isolerat från truppen. Ledning av verksamheten i krig kräver vidare att kvalificerade stabsmedlemmar kontinuerligt sänds ut som ordonnansofficerare med bestämda uppdrag som t. ex. att utförligt orientera om läget eller avsikten med egen verksamhet. Det förhållandet att det svenska försvaret saknar krigserfarenhet medför härutöver att personalen i våra staber måste bege sig ut till de stridande förbanden för att själv erhålla insikt i vad det moderna kriget innebär för förband m. m. Stabspersonalen har vid sådana besök att räkna med risker och strapatser, likartade med förbandens. Av personalen måste alltid krävas att den söker fullfölja sitt uppdrag även om den utsätts för t.ex. bekämpning. Under föredragningar och vid konferenser krävs av den enskilde stabsmedlemmen psykisk skärpa. Vid besök vid underställda staber och förband krävs vidare förmåga att ingjuta lugn och tillit. Detta torde vara särskilt betydelsefullt i kritiska lägen och ibland av direkt avgörande betydelse. Skiktet av kvalificerade stabsmedlemmar måste av här redovisade skäl ha god fysisk och psykisk motståndsförmåga för att kunna utföra uppdrag av denna karaktär. Dessa uppdrag kan ofta inte planeras in i stabens normala avlösningssystem. Ena gången kan t. ex. passfri stabsmedlem behöva tas i anspråk, nästa gång stabsmedlem i pågående skift. I båda fallen uppstår ojämnheter i en planerad tjänstgöringsrytm i staben.

10.5.5 Sammanfattning om krigsmiljön Allmänt kan konstateras att personalen i de här beskrivna staberna i krig måste kunna arbeta under förhållanden som i vissa avgörande avseenden helt avviker från förhållandena under fredsverksamheten. Oregelbunden tjänstgöringsrytm av stark och växlande intensitet torde - främst för den kvalificerade stabspersonalen - medföra oregelbundna måltider samt begränsade möjligheter till regelbunden och ostörd sömn och vila. Chefer och kvalificerad stabspersonal måste p. g. a. tidspress och beslutens räckvidd med livsavgörande konsekvenser för många människor ofta arbeta under hård psykisk press. De fysiska kraven på kvalificerad stabspersonal är inte särskilt framträdande så länge den får arbeta under ostörda förhållanden på en etablerad, skyddad stabsplats. Kvalificerad stabspersonal måste dock förutsättas bli utsatt för avsevärda fysiska påfrestningar. Höga krav på intellektuell förmåga och psykisk uthållighet är av stor betydelse vid urvalet av kvalificerade stabsmedlemmar. Vid detta urval kan emellertid de fysiska fordringarna inte heller eftersättas.

86 SOU 1969: 33

11 Medicinska och psykologiska aspekter på åldrandet m. m.

11.1 Bakgrunden sökningar m. m.

till utredningens

under-

I yttranden över 1948 års pensionsålderskommittés betänkande (avgivet den 26 januari 1952) med förslag rörande avgångsåldern m. m. för militära och civilmilitära beställningshavare framhöll en del remissmyndigheter bl. a. behovet av medicinsk belysning av tjänstbarheten hos äldre militär och civilmilitär personal. Sålunda angav överbefälhavaren (i skrivelse den 12 augusti 1952, avd. PV nr 45: 1) bl. a. I betänkandet saknas vissa andra utredningar, som måste anses nödvändiga, om en ändring av nuvarande pensionsbestämmelser skall kunna tagas under omprövning. Sålunda saknas bl. a. undersökningar, som skulle kunna återgiva medicinskt-fysiologiska bedömanden av tjänstbarheten Chefen för armén angav i sitt yttrande (den 30 juni 1952, avd. O nr 47: 19) bl. a. En utredning rörande pensionsåldrar för krigsmaktens personal måste bl. a. omfatta följande 1) — 2) - - 3) fastställandet - på medicinsk grund vid vilka åldrar militär personal av olika kategorier bör avgå. Chefen för marinen föreslog i sitt yttrande (den 30 juni 1952, avd. Org. O nr 19: 17) att avgångsbestämmelserna skulle utformas enligt vissa grunder, varav en skulle vara SOU 1969: 33

Avgångsåldrarna bestämmas under hänsynstagande till krigets krav och till medicinska synpunkter, vilket medför krav på sänkning av vissa av de nuvarande pensionsåldrarna. Försvarets sjukvårdsstyrelse (SjvS) anförde i sitt yttrande (den 28 maj 1952) bl. a. följande. Spörsmålet rörande avgångsålder för ifrågavarande (militära och civilmilitära) beställningshavare måste i grunden anses vara av medicinsk natur. — Frågan om pensionsåldrarnas avvägning måste bedömas efter gängse uppfattning av och kännedom om det mänskliga åldrandets fysiologi och patologi samt med stöd av erfarenheter som gjorts inom de främmande länder, som aktivt deltagit i de båda senaste världskrigen och senare krig. Tjänstgöringsåldersutredningen har också under sitt arbete i olika sammanhang konfronterats med uttalanden som i stort innebär att det mänskliga åldrandet i åldern 40-65 år (i enstaka fall redan fr. o. m. 35 års ålder) är av sådan karaktär att personalens tjänstbarhet för uppgifter i krigsmaktens freds- och krigsorganisation väsentligt går ned. Härvid har oftast åsyftats den medicinska delen av åldrandeförändringarna, varvid samtidigt efterlysts redovisning av dokumenterade vetenskapliga fakta som stöd för antaganden att personal kan utnyttjas till vissa pensionsåldersnivåer. Även tillgång till psykologiska aspekter på åldrandet har emellertid ansetts önskvärd. 87

I samband med tidigare förslag till höjningar av de militära pensionsåldrarna har bl. a. också anförts att den militära tjänsten är av speciellt nedslitande natur och att personalen från fysisk och psykisk synpunkt därför måste anses vara förbrukad vid lägre åldrar än inom annan (dvs. civil) verksamhet. Speciellt har detta tidigare anförts i fråga om flygande personal. I yttrande den 8 december 1966 (Fst/Pers nr 301) över tjänstgöringsåldersutredningens PM (Stencil Fö 1966: 12, 13 och 14) om avgångsåldrarna för personal inom specialkårerna 1 angav sålunda överbefälhavaren bl. a. Huvuddelen av det befäl varom här är fråga bestrider vitala tjänster såväl i fred som krig. De har därutöver rekryterats ur en kategori personal som i cirka 20 års tid i levnadsåldern 20—40 år varit sysselsatt inom trupptjänstens område med den förslitning som följer därav.2 Tjänstgöringsåldersutredningen har icke redovisat erforderliga vetenskapliga fakta som stöd för sitt antagande att 60 resp. 63 år är en rimlig avgångsålder. Utredningen redovisar i följande avsnitt (11.2) de av utredningen vidtagna åtgärderna för att få de medicinska och psykologiska aspekterna på åldrandet belysta. Resultaten av gjorda undersökningar m. m. redovisas i avsnitt 11.3, varefter utredningen i avsnitt 11.4 framför sina kommentarer och slutsatser i anslutning till det redovisade materialet.

11.2 Av utredningen vidtagna åtgärder och föranstaltade undersökningar Tjänstgöringsåldersutredningen tog på ett tidigt stadium av sin verksamhet kontakt med försvarets sjukvårdsstyrelse och militärmedicinska undersökningscentralens (MMUC) forskningskommitté för att få en rad frågor rörande tjänstbarhet och åldrande belysta. Härvid diskuterades med sjukvårdsstyrelsen bl. a. möjligheterna att utföra en tidigare planerad hälsoundersökning inom den militära sektorn som bl. a. även skulle omfatta konditions testningar. Någon sådan undersökning kom emellertid då inte till stånd. 88

Sedermera utfördes emellertid inom marinen vissa medicinska undersökningar i samband med konditionstest. Resultaten från dessa redovisas kortfattat i avsnitt 11.3. Då det gällde möjligheterna att utarbeta statistik över sjuklighetsfrekvens m. m. ställde sig sjukvårdsstyrelsen tveksam till värdet att basera denna på de vid förbanden befintliga sjukkorten. Det framhölls härvid bl. a. att sådan statistik är av värde endast under förutsättning att motsvarande statistik kan tas fram från den civila sektorn. Efter samråd med sjukvårdsstyrelsen m. fl. myndigheter inhämtade emellertid utredningen från de militära och civilmilitära personalkårcheferna vissa uppgifter rörande personal med medicinskt bestyrkt nedsatt användbarhet. Vidare gjordes från sjukvårdsstyrelsen ett försök att på grundval av material från Stockholms allmänna försäkringskassa få fram statistik över sjuklighetsfrekvensema bland militär personal. Även för dessa undersökningar redogörs kortfattat i avsnitt 11.3. MMUC:s forskningskommitté framhöll vid de första kontakterna att det var nödvändigt att ha tillgång till befattningsanalyser för befälet på aktiv stat för att kunna besvara vissa av de frågor utredningen önskade få belysta. Med hänsyn till då pågående befattningsanalysarbete rörande värnpliktig personal konstaterades emellertid att det inte var tänkbart att parallellt med detta genomföra sådana analyser även för befälet på aktiv stat. Efter ytterligare överläggningar och sedan medel ställts till förfogande av chefen för försvarsdepartementet åtog sig forskningskommittén att från ett antal specialister införskaffa översiktliga redogörelser för åldrandets fysiologi och patologi samt att kommentera och sammanfatta dessa specialistutlåtanden. Eftersom det av sjukvårdsstyrelsen och MMUC:s forskningskommitté insamlade materialet av naturliga skäl skulle komma att i huvudsak begränsas till den medicin1 Fortifikations-, fälttyg- och intendenturkårerna. 2 Kursiverat av tjänstgöringsåldersutredningen.

SOU 1969: 33

ska delen av åldrandeförändringarna vände sig utredningen även till militärpsykologiska institutet för att också få belysta de psykologiska aspekterna på åldrandet. Utredningen angav härvid att det var av speciellt intresse att få uttalandena om den militära tjänstens nedslitande (förslitande) natur belysta. Utredningen ansåg det vidare vara önskvärt att få klarlagt om åldrandet påverkar människan i fråga om benägenhet att fatta snabba och djärva beslut, förmåga till inlärning, koncentrationsförmåga, iakttagelse- och uppfattningsförmåga, psykisk stabilitet, uthållighet och motståndskraft, minne, simultankapacitet och reaktionsförmåga. Med anledning av att utredningen ansåg sig kunna konstatera att all militär och civilmilitär personal framför allt under krigsförhållanden men även i fredstid under t. ex. krigsförbandsövningar och/eller tilllämpningsövningar under grundutbildningen frekvent blir utsatt för situationer då sömnbrist föreligger tog utredningen också kontakt med forskningsläkaren doktor Lennart Levi för att få belyst sömnbristens inverkan på arbetsförmågan hos personal i skilda åldersgrupper. Efter ett omfattande förberedelsearbete av armémedicinska forskargruppen genomfördes under ledning av doktor Levi i april 1967 en undersökning av intellektuella, psykomotoriska, emotionella och fysiologiska reaktioner hos medelålders och äldre officerare vid långvarig sömnbrist under i psykiskt hänseende påfrestande förhållanden. Härutöver åtog sig doktor Levi att för utredningens räkning gå genom nyare internationell litteratur och göra en sammanfattning av denna och övrigt material rörande den psykologiska och psykiatriska delen av åldersförändringarna. Tjänstgöringsåldersutredningen redovisar i följande avsnitt (11.3) det material rörande medicinska och psykologiska synpunkter på åldersförändringar samt tjänstbarhet m. m. som enligt den föregående redovisningen kunnat ställas till utredningens förfogande eller som utredningen själv kunnat inhämta från olika håll. SOU 1969: 33

11.3 Redovisning av materialet tjänstbarhet, åldrande m. m.

rörande

Tjänstgöringsåldersutredningen har i ett särskilt bilagshäfte (SOU 1969: 34) samlat det material rörande medicinska och psykologiska aspekter på åldersförändringar samt tjänstbarhet m. m. som utredningen har disponerat. Då utredningen i det följande av förevarande kapitel hänvisar till någon bilaga avses en bilaga i detta bilagshäfte. Det sålunda samlade materialet omfattar följande. I Norge år 1960 tillsatt befälsutredning avgav år 1962 ett betänkande som bl. a. innehöll ett kapitel om operativa och medicinska ålderskrav. Eftersom tjänstgöringsåldersutredningen bedömt att det som anförs av det norska försvarets högsta läkarexpertis kan vara av värde även för svenska förhållanden har utredningen i bilaga 1 i bilagshäftet återgett huvuddelen av ifrågavarande kapitel ur det norska befälsordningsbetänkandet. Utredningen har i två promemorior sammanfattat dels resultaten av de hälsoundersökningar som under senare år gjorts inom marinen (bilaga 2 i bilagshäftet), dels resultaten av egna undersökningar rörande personal på aktiv stat med medicinskt bestyrkt nedsatt användbarhet (bilaga 3). MMUC:s forskningskommittés skrivelse till utredningen i maj 1965 rörande utredningens frågeställningar bifogas som bilaga 4 i bilagshäftet. Av forskningskommittén sedermera utarbetad sammanställning överlämnades till utredningen i september 1968 av försvarets sjukvårdsstyrelse som därvid i bilaga redovisade de försök som gjorts att göra vissa jämförelser mellan sjuklighetsfrekvenser inom försvaret och inom den civila samhällssektorn. Sjukvårdsstyrelsens skrivelse återfinns som bilaga 5 i bilagshäftet. Forskningskommitténs skrivelse till utredningen med kortfattad sammanställning av specialistutlåtanden över åldrandet samt forskningskommitténs egna synpunkter på åldrandets problem bifogas som bilaga 6. Till sistnämnda bilaga är de fullständiga specialistutlåtandena (totalt fem 89

utlåtanden) fogade som underbilagor. Från militärpsykologiska institutet erhöll utredningen dels i slutet av år 1966 kortfattade psykologiska synpunkter på åldrandet (bilaga 7 i bilagshäftet), dels - i juni 1967 - en utförligare utredning (bilaga 8) om psykologiska aspekter på militära gruppers pensionsåldrar. Som bilaga 9 i bilagshäftet ingår det av armémedicinska forskargruppen (AMFG) utarbetade utlåtandet om åldersförändringar och deras inverkan på arbetsförmågan - psykologiska och psykiatriska synpunkter. Sistnämnda utlåtande innehåller dels sammanfattningar av och jämförelser mellan de expertutlåtanden och annan nyare litteratur som behandlar åldersfaktorns inverkan på intellektuella och emotionella funktioner, dels en sammanfattning av resultaten (specialbearbetning för MTU räkning) från forskargruppens undersökning rörande intellektuella, psykomotoriska, emotionella och fysiologiska reaktioner hos medelålders och äldre officerare vid långvarig sömnbrist under i psykiskt avseende påfrestande förhållanden.

11.4 Tjänstgöringsåldersutredningens manfattning och slutsatser

sam-

11.4.1 Allmänt Tjänstgöringsåldersutredningen har för egen del funnit det vara klarlagt att åldrandet inverkar nedsättande på en rad kroppsfunktioner. Människans prestationsförmåga torde vara en produkt av flera faktorer såsom fysiska och psykiska funktioner, miljö, motivation m. fl. När det gäller den fysiska funktionen kan systematisk fysisk träning fördröja nedgången i prestationsförmåga. Likaså kan den avtagande förmågan av vissa psykiska funktioner hos den åldrande människan delvis kompenseras av en med stigande ålder ökande erfarenhet. Samtidigt kan emellertid också konstateras att erfarenheten har klart sammanhang med minnesfunktionen. Värdet av erfarenhet kan även vara beroende av dess aktualitet såväl till tiden som till verksamhetsområ90

det. Det synes också vara vetenskapligt klarlagt att prestationsmaximum för flertalet kroppsfunktioner inträffar i åldrar mellan 20 och 35 år samt att nedgången i fysisk prestationsförmåga i allmänhet kan påvisas med tillgänglig diagnostik fr. o. m. 40årsåldern. Av professor Cronholms redogörelse (bilaga 7, underbilaga 5) framgår att det även inom psykiatrins område finns belägg för prestationsmaximum för åtskilliga psykiska funktioner i åldrar mellan 20 och 35 år och en därpå följande nedgång i dessa funktioner, men att det också finns belägg för enstaka avsteg från den allmänna bilden av prestationsmaximum före 40års åldern. Utredningen får i detta sammanhang beträffande den av A M F G gjorda undersökningen (jfr bilaga 9) fästa uppmärksamheten på att samtliga grupper av försökspersoner var i ålderslägen då människan i många hänseenden enligt det föregående passerat sitt prestationsmaximum. Det kan också finnas anledning stryka under uttalandet i AMFG:s utlåtande att förfarandet vid urval av försökspersoner bör - med hänsyn till att sjukdomsfrekvensen ökar med stigande ålder - ha gynnat de äldre åldersgrupperna och att särskilt den äldsta åldersgruppen torde ha utgjorts av starkt positivt selekterade officerare. Trots detta avtog under proven de äldre försökspersonernas prestationsförmåga snabbare än de yngres. Utredningen har vidare funnit det vara klarlagt att det mänskliga åldrandet företer betydande individuella variationer. Utredningen kan också peka på den stora vikt som bl. a. MMUC:s forskningskommitté tillmäter dels fysisk träning för att vidmakthålla den fysiska arbetsförmågan, dels den medicinska och psykologiska prövningen av personal främst i högre åldrar. Tjänstgöringsåldersutredningen redovisar i de följande punkterna sina slutsatser i fråga om den personella kvaliteten i krigsorganisationen (punkt 11.4.2), om begreppet nedslitning eller förslitning (punkt 11.4.3), om personalens tjänstbarhet i fredsorganisationen (punkt 11.4.4), rörande viSOU 1969: 33

dareutbildning (punkt 11.4.5) samt slutsatser för de militära och civilmilitära pensionsåldrarna (punkt 11.4.6). Utredningen framlägger avslutningsvis (punkt 11.4.7) vissa förslag till åtgärder i syfte att vid ev. höjda avgångsåldrar nå fram till ett effektivt utnyttjande av disponibel militär och civilmilitär personal på aktiv stat. 11.4.2 Den personella kvaliteten i krigsorganisationen Som framgår av tjänstgöringsåldersutredningens direktiv har utredningen att i sitt arbete utgå från den självklara förutsättningen att höjningar av avgångsåldrarna inte får medföra att den personella kvaliteten inom vår krigsorganisation försämras. Såvitt utredningen kunnat finna ger det från de medicinska och psykologiska specialisterna erhållna materialet rörande åldersförändringarna inte stöd för generella höjningar av personalens åldrar inom krigsorganisationen, om denna förutsättning skall kunna innehållas. Utredningen vill i detta sammanhang särskilt peka på följande faktorer, som torde vara ytterst betydelsefulla då det gäller att bedöma personalens funktionsduglighet inom krigsorganisationen med hänsyn till åldern. a) Förmågan att lösa nya typer av problem går ned med stigande ålder (Cronholm, sid. 4) b) äldre personer arbetar långsammare än yngre (Cronholm, sid. 8, Helander sid. 8) c) äldre personer har mindre »reservkapacitet» dvs. de blir fortare trötta än yngre (Cronholm sid. 9, Helander sid. 9 och AMFG:s »stressundersökning») och högre »stresskänslighet» (Cronholm sid. 14 och AMFG:s »stressundersökning»). Härtill kommer den med stigande ålder successiva nedgången i kroppsfunktionerna i allmänhet. Tjänstgöringsåldersutredningen vill här erinra om sin inledningsvis (kap. 2) redovisade tolkning av uttalandet i direktiven om den personella kvaliteten i krigsorganisationen, som innebär att kvaliteten kan anses vara bibehållen om följande grundSOU 1969: 33

sats tillgodoses: Om det med nu gällande personalstat inom en befälskår vid jämn åldersfördelning finns ett visst antal befattningshavare i lämplig ålder för krigsplacering så får, såsom en följd av utredningens förslag, antalet krigsplaceringslämpliga med motsvarande kompetens i det aktuella åldersläget inte minska. Den redovisning som lämnats i förevarande kapitel bekräftar enligt utredningens mening riktigheten i denna utredningens allmänna utgångspunkt. 11.4.3 Begreppet nedslitning (förslitning) Utredningen har i detta kapitel inledningsvis (avsnitt 11.1) bl. a. återgett några uttalanden om att den militära tjänsten vore av speciellt nedslitande (förslitande) natur och att personalen av detta skäl måste anses vara förbrukad vid lägre åldrar än inom annan verksamhet. Tjänstgöringsåldersutredningen har för egen del ansett att om så skulle vara fallet borde denna nedslitning (förslitning) av personal rimligen ta sig uttryck i t. ex. någon av följande former. a) Låg procent yrkesverksamma efter avgång med ålderspension från tjänst på aktiv stat, b) hög sjuklighetsfrekvens bland äldre befattningshavare på aktiv stat och c) hög dödlighet bland äldre befattningshavare. I den av militärpsykologiska institutet på Tabell 27. Den pensionsavgångna personalens arbetsförhållanden ett år efter pensionsavgången Arbetsförhållande ra. m.

Antal

Procent

Civilt arbete Arvodes- eller frivillig tjänst Sjukdom Ej kunnat erhålla lämpligt arbete Ej sökt Annat eller inget skäl till att man ej hade arbete

78,8

108 26

9,1 2,2

24 58

2,0 4,9

3,1

Totalt

1 193

100,0

Tabell 28. Den pensionsavgångna personalens arbetsförhållanden vid undersökningstillfället (maj 1964)1 Arbetsförhållande m. m.

Antal

Procent

Civilt arbete Sjukdom Ej kunnat erhålla lämpligt arbete Ej sökt Annat eller inget skäl till att man ej hade arbete

1 050 39

82,2 3,1

31 57

2,4 4,5

7,9

Totalt

1 278

100,0

1 Tabellerna 27 och 28 bygger på samma grupp av tillfrågade personer, pensionerade åren 1949—1964. Huvuddelen av dessa hade således vid undersökningstillfället (maj 1964) varit pensionärer längre tid än ett år. Undersökningen omfattade inte personal som i maj 1964 innehade arvodestjänst eller på annat sätt (frivillig tjänstgöring e. d.) var knuten till försvaret.

utredningens uppdrag genomförda sociologiska undersökningen bland pensionsavgånget f. d. aktivt befäl (jfr även kap. 3) undersöktes bl. a. de pensionerades arbetsförhållanden. Dessa framgår av tabellerna 2 7 29. En fullständig redovisning av underlaget till dessa tabeller återfinns i bilaga 10 i bilagshäfiet. Tjänstgöringsåldersutredningen finner för egen del att de i tabellerna 27-29 återgivna värdena för såväl andelen yrkesverksamma bland den pensionsavgångna personalen som arbetets omfattning talar mot att den pensionerade militära och civilmilitära personalen skulle kunna betraktas som förbrukad arbetskraft eller blivit speciellt nedsliten under sin militära karriär. Tabell 29. Det civila arbetets omfattning i timmar per vecka Det civila arbetets omfattning i timmar

Procentuell andel av pensionsavgången personal i arbete: ett år efter pensionsavgång i maj 19641 1

< 20

20—40 > 40

4,8 5,3

20,7 25,9

Vid undersökningstillfället.

74,6 68,8

Beträffande sjuklighetsfrekvensen bland militär och civilmilitär personal på aktiv stat har - såsom framgår av bilaga 5 i bilagshäftet - sjukvårdsstyrelsens försök att jämföra sjukstatistik för militär resp. civil personal inte lett till sådant resultat att styrelsen ansett sig kunna dra några slutsatser. Tjänstgöringsåldersutredningen får således konstatera att det inom detta område inte kunnat tas fram material som ger stöd för antagandet att den militära tjänsten är av speciellt nedslitande (förslitande) karaktär men heller inte stöd för motsatt uppfattning. Av MMUCrs forskningskommittés redovisning i bilaga 4 i bilagshäftet framgår att de från grupplivförsäkringen hämtade uppgifterna om dödligheten bland officerare är väsentligt mycket lägre än för flera andra yrkeskategorier t. ex. läkare, tjänstemän vid storindustrier m. fl. (jfr bilaga 4, sid. 39). Uppgifter erhållna från gruppförsäkringsbolaget Förenade Liv år 1969 (jfr bilaga 11 i bilagshäftet) ger inte en lika entydig bild. Bolaget har för officerare konstaterat en »underdödlighet» om 10-15 % jämfört med grupplivförsäkrade i allmänhet. Dödsfallsfrekvensen bland underofficerare var tidigare normal. Åren 1967 och 1968 stegrades frekvensen dödsfall bland underofficerare. Stegringen kan endast delvis förklaras av ökat antal olycksfall med dödlig utgång. 1 Bland underbefäl anges dödsfallsfrekvensen vara ungefär densamma som bland grupplivförsäkrade i allmänhet. Utredningen finner för egen del att dessa uppgifter snarast talar mot antagandet om den militära tjänstens speciellt nedslitande (förslitande) karaktär. Utredningen antar för sin del att den låga officersdödligheten kan ha sin grund bl. a. i följande två faktorer. A. Officerarna på aktiv stat är en i fysiskt hänseende positivt selekterad personalgrupp. B. Militär personal på aktiv stat är skyldig att delta i kontinuerlig fysisk träning. Även den sistnämnda aspekten talar enligt utredningens mening mot antagandet 1 Jfr beträffande underofficerare artikel i Den svenske underofficeren 1969: 4.

SOU 1969: 33-

om en specifik nedslitning (förslitning) hos militär personal. 11.4.4 Personalens tjänstbarhet i fredsorganisationen Inom den svenska krigsmaktens fredsorganisation tillämpar man, liksom inom de utländska krigsmakter som utredningen närmare kunnat studera, ett system med omplacering i fredsorganisationen av militär personal från fysiskt sett mera ansträngande tjänst till lindrigare tjänst, då personalen når 40-45-årsåldern. Utredningen behandlar i kapitel 21 i det följande närmare de åldersnormer som hitintills tillämpats och redovisar samtidigt de åldersnormer som utredningen räknat med för personal i vissa huvudtyper av fredsbefattningar. Utredningen har härvid utgått från att personalen normalt har sådan tjänstbarhet att den kan bestrida de befattningar som är aktuella för personal i ifrågavarande åldersläge. Utredningen är emellertid medveten om att det alltid kommer att finnas personal som av olika skäl - sjukdom, skador m. m. inte uppfyller de krav som måste ställas på befattningshavaren. I den mån befattningshavarens tjänstbarhet är nedsatt är det härvid aktuellt att tillfälligt eller permanent placera om honom till en befattning som han med sina fysiska och psykiska förutsättningar förmår bestrida. I de fall då befattningshavaren är helt ur stånd att arbeta måste antingen annan befattningshavare ta över ifrågavarande arbetsuppgifter eller göromålen fördelas om. Utredningen kan i detta sammanhang erinra om att inom vissa delar av den militära organisationen - bl. a. i normalinfanteriregementets och kavalleriets stat, vid intendenturkåren och tygtekniska kåren samt för viss personal i teknisk tjänst vid marinen - finns beräknat särskilda tjänster avsedda att täcka bortovaro p. g. a. sjukdom m. m. För arméns specialtruppslag har denna ordning godtagits som princip (jfr prop. 1967: 110, sid. 31 ff, rskr 250). Utredningen finner det för egen del vara naturligt att man inom sådana områden av SOU 1969: 33

den militära organisationen inom vilka man saknar möjlighet att tillfälligt ta i anspråk annan personal än militär eller civilmilitär personal på aktiv stat disponerar en reserv av personal för att täcka beräknad bortovaro p. g. a. sjukdom m. m. Utredningen förutsätter att behovet av sådan reserv av militär och civilmilitär personal även fortsättningsvis uppmärksammas bl. a. för viss personal i teknisk tjänst vid marinen och flygvapnet. Utredningen anser sig kunna konstatera att det framtagna materialet om åldrandet ger stöd för riktigheten av att tillämpa omplacering av personal i 40-45-årsåldern från fysiskt sett mera ansträngande tjänst till lindrigare tjänst. Materialet ger inte motsvarande stöd för bedömning av behovet att i högre åldrar göra ytterligare omplacering av personal eller för bedömning av till vilken högsta ålder i fredsverksamheten personalen kan tas i anspråk i de olika typer av befattningar som lämpar sig för äldre befattningshavare. Eftersom det för samtliga personalgrupper som utredningen har att behandla finns befattningar som kan bestridas av äldre personal blir det för utredningen i det följande närmast fråga om att undersöka om tillgången av sådana befattningar är eller inom ramen för befintliga organisationer - kan göras så stor att antalet befattningar svarar mot det normala antalet äldre befattningshavare. Under förutsättning att fredsorganisationerna är uppbyggda så att det föreligger balans mellan behovet av befattningar för äldre personal och den normala tillgången på sådan personal blir det därefter för de ansvariga personalplacerande myndigheterna en fråga om att placera den äldre personalen med hänsyn till dess tjänstbarhet i befattningar där den kan göra bäst nytta - rätt man på rätt plats. I den mån erfarenheten skulle visa att sjuklighetsfrekvensen bland äldre personal är högre än för den yngre personalen torde detta närmast böra bemästras genom ändrade normer för beräkning av reserv för sjukdom e. d. Såsom framgår av bl. a. sjukvårdsstyrelsens uttalande (bilaga 5 i bi93

lagshäftet) föreligger dock f. n. inte något underlag för att föreslå ändringar i detta hänseende. Utredningen får i detta sammanhang också hänvisa till den avslutande punkten (11.4.7). 11.4.5 Slutsatser rörande (omskolning)

vidareutbildning

En del av det i bilagshäftet samlade materialet - främst professor B. Cronholms utlåtande (bilaga 6, underbilaga 5) - ger värdefulla synpunkter på frågan om vid vilken ålder en vidareutbildning (omskolning) bör ske med hänsyn till människans förmåga till inlärning m. m. Såsom bl. a. framgår av nyssnämnda bilaga kan emellertid valet av ålder för vidareutbildning (omskolning) påverkas även av en rad andra faktorer. Utredningen vill här bara kortfattat nämna några exempel på sådana faktorer. 1. Det kan för den enskilde te sig attraktivt att börja vidareutbildning för att gå över till nya arbetsuppgifter när han finner att hans befordringsmöjligheter i den gamla karriären är slut. För t. ex. kaptener och fanjunkare torde detta f. n. inträffa i åldrar omkring eller över 45 år. 2. Bostadsförhållanden och familjehänsyn - framför allt hänsynen till barnens skolgång - påverkar sannolikt i relativt betydande utsträckning den enskildes villighet under olika perioder av sitt liv att åta sig vidareutbildning och övergång till annan verksamhet i synnerhet om denna övergång är förknippad med byte av stationeringsort. 3. För den militära organisationen ter det sig naturligt att utnyttja den militära och civilmilitära personalen inom fredsorganisationen intill sådana åldrar som bäst gagnar organisationen. Detta torde bl. a. böra beaktas då det gäller officerens vidareutbildning före och övergång till reservstat. Utredningen belyser ytterligare denna fråga i kapitel 18 (avsnitt 18.2). Det framlagda materialet talar enligt utredningens mening också mot miljöbyten och byten av huvudinriktning av verksamhe94

ten vid högre åldrar - äldre personer är mera rigida, mer psykiskt orörliga än yngre (Dahlén sid. 72 och Cronholm sid. 60). Det ofta hörda uttrycket »man skall inte lära gamla hundar sitta» anses vara i viss mån felaktigt. I stället har föreslagits formuleringen »det är svårt att lära gamla hundar sitta på ett nytt sätt» (T. Husen). Inlärnings- och utbildningsmässigt är det sannolikt så, att en rigid människa är intresserad av att vidareutbilda sig och förkovra sig inom ett område som han redan känner sig hemma på, det kan i hög grad tillfredsställa hans trygghetsbehov, medan han däremot från början kan intaga en negativ attityd till att lära sig nya ämnen, eller låta utbilda sig på en helt ny bana.1 Vid vägning mot varandra av de olika faktorer som talar för en viss åldersnivå för vidareutbildning (omskolning) av militär personal till nya arbetsuppgifter finner utredningen att övervägande skäl talar för att denna bör förläggas till åldersläget 4 0 45 år. Detta förefaller utredningen vara ett åldersläge i vilket personalen alltjämt har god förmåga till inlärning samtidigt som den militära organisationens och den enskildes önskemål bör kunna tillgodoses. Utredningen återkommer i sina beräkningar i kapitlen 22-24 till detaljförslag rörande lämpliga åldrar för vidareutbildning för de skilda militära personalgrupperna. Det förefaller vidare vara uppenbart att vidareutbildningen måste inriktas mot sådana områden som stämmer överens med personalens allmänna intresseinriktning (jfr vad nyss anförts om rigiditet) samt ter sig. attraktiva med hänsyn till arbetsuppgifternas art och kvalitet m. m.

11.4.6 Slutsatser för de militära och civilmilitära pensionsåldrarna I en del av specialistutlåtandena framförs bl. a. den åsikten att man bör sträva efter individuellt avpassade pensionsåldrar. Pensionsåldersfrågan är en förhandlingsfråga. Tjänstgöringsåldersutredningen är emellertid 1 S. Rubenowitz: Personaladministration och arbetspsykologi. Akademiförlaget 1967.

SOU 1969: 33,

för egen del av den uppfattningen att det är mycket svårt att för den militära och civilmilitära personalen tillämpa individuella pensionsåldrar eller rörliga pensionsåldrar. Utredningen vill således inte rekommendera individuellt rörliga pensionsåldrar. Avgångsåldrarna för militär och civilmilitär personal måste i stället bestämmas med utgångspunkt i att behoven av sådan personal på aktiv stat för fysiskt och psykiskt påfrestande befattningar i krigs- och fredsorganisationerna skall kunna tillgodoses. Problemet att ta i anspråk äldre personal i fredsorganisationen blir därmed närmast en organisatorisk fråga. Utredningen är vidare av den uppfattningen att det är ytterligt få områden av den militära verksamheten inom vilka det finns möjlighet att följa rekommendationen (jfr bilaga 8 i bilagshäftet) att anpassa arbetets krav efter den äldre individens vikande resurser. I krig är en sådan anpassning av arbetskraven av naturliga skäl omöjlig. Även i fredsorganisationen synes det erbjuda svårigheter att genomföra individuella pensionsåldrar. Utredningen kan härvidlag bl. a. hänvisa till professor Cronholms m. fl. uttalanden om den åldrandes övertro på egen förmåga - »inbillningsf riska». Utredningen har av här anförda skäl ansett sig böra utgå från att avgångsåldrarna för militär och civilmilitär personal bestäms med utgångspunkt i de för krigsmakten förhandenvarande organisatoriska förhållandena och att rörliga pensionsåldrar bör undvikas.

ker det angelägna i att den av MMUC:s forskningskommitté förordade medicinska och psykologiska prövningen av all personal på aktiv stat kommer till stånd. Utredningen kan här också erinra om att såväl överbefälhavaren som försvarets sjukvårdsstyrelse i anslagsäskanden lagt fram förslag om utvidgad hälsokontroll. Utredningen finner det även av andra skäl vara angeläget att en sådan utvidgad hälsokontroll införs. Den torde nämligen ha stor betydelse då det gäller att ta i anspråk de personella resurser som representeras av äldre militära och civilmilitära befattningshavare och kunna bidra till att sådana tjänstemän erhåller för dem lämpade arbetsuppgifter under verksamheten i fred. Såsom tidigare framgått (jir kap. 4) utnyttjas enligt nu gällande principer huvuddelen av befälet på aktiv stat i krigsorganisationen intill 55 års ålder vilket för flertalet befattningar innebär högre åldersnormer än inom utländska krigsmakter (jfr även kap. 12 i det följande). Befälet skall också under fredstid övas för sina krigsbefattningar. Utredningen finner det i anslutning härtill vara angeläget att man framför allt för krigsorganisationen så långt så är möjligt söker få fram arbetskravsanalyser för de viktigaste befälspositionerna så att man mot bakgrund av dessa krav samt hälsoundersökningar m. m. erhåller säkrare underlag för krigsplaceringsarbetet.

11.4.7 Förslag till åtgärder för att effektivt utnyttja äldre personal i fredsorganisationen Av framställningen i det föregående har bl. a. framgått att det inte varit möjligt att till utredningens förfogande lämna någon fullvärdig statistik eller material som belyser tjänstbarheten för militär personal i högre åldrar eller sjuklighetsfrekvensen jämfört med civila tjänstemannagrupper. Tjänstgöringsåldersutredningen finner det vara av vikt att överblicken över dessa förhållanden förbättras, vilket understrySOU 1969: 33

12.1 Utländska förhållanden

Allmänt

Utredningen har funnit det vara av värde att ta fram och ställa samman uppgifter om tjänstgöringsåldrar och därmed sammanhängande frågor i vissa utländska krigsmakter. Utredningen har härvid bl. a. utnyttjat det material som presenterats dels rörande befälsordningen i Amerikas förenta staters, Danmarks, Frankrikes, Norges, Storbritanniens och förbundsrepubliken Tysklands arméer i betänkande av 1954 års befälsutredning (SOU 1959: 23, kap. 5), dels rörande tjänsteställningen inom samma länders krigsmakter i betänkande av tjänsteställningsutredningen (SOU 1967: 15, kap. 7). Det nämnda materialet kompletterades i två omgångar genom förmedling av försvarsstaben under åren 1964-1965 med ytterligare material från försvarsattachéerna varvid även en del uppgifter om förhållandena i Schweiz och Österrike erhölls. I första omgången införskaffades härvid rekryteringsbroschyrer m. fl. handlingar innehållande uppgifter om pensionsåldrar, pensionsförmåner, avgångspremier m. m. I andra omgången hemställde utredningen dels om komplettering av ett av utredningen utarbetat sammandrag av uppgifter om avgångsskyldighet m. m., dels om vissa uppgifter i anslutning till ett enkätformulär om normerna för omplacering av personal från trupptjänst till annan tjänst samt om de organisatoriska m. fl. förutsättningarna i övrigt för gällande avgångsålderssystem. 96

Utredningen har vidare vid studiebesök i Norge och förbundsrepubliken Tyskland erhållit en värdefull belysning av och närmare kännedom om organisatoriska och andra förhållanden som har samband med tillämpade åldersnormer. Under utredningsarbetets gång har härutöver vissa uppgifter om avgångsåldrarna i Finland, Polen och Sovjetunionen kommit utredningen tillhanda. Det måste emellertid framhållas att det material som kunnat ställas till utredningens förfogande sannolikt av olika skäl i en del fall inte är fullständigt främst då det gäller belysningen av tillämpade åldersnormer. Materialet rörande förhållandena i Norge och Västtyskland är i detta och i flera andra hänseenden mera omfattande och mera belysande än materialet från övriga länder. Redan i direktiven till tjänstgöringsåldersutredningen anförs att det finns ett samband mellan den personella kvaliteten i fysiskt och psykiskt hänseende och personalens fysiska ålder samt att man utomlands av detta skäl tillämpar låga avgångsåldrar för personal i de väpnade styrkorna. Eftersom de åldersnormer som tillämpas för befälspersonalen inom utländska krigsmakter i stor utsträckning torde bygga på krigserfarenhet bör ett studium av dessa åldersnormer kunna ge erfarenheter som kan omsättas även på svenska förhållanden. Då det gäller t. ex. övre åldersgränsen för krigsplacering bör det vara av stort intresse att konstatera om man i länder med krigserfarenhet har lägre gräns än hos oss. Det kan nämligen inneSOU 1969: 33

bära att man hos oss tar risker som man utomlands inte är beredd att ta. Man bör sålunda betrakta låga maximiåldrar utomlands - t. ex. för bataljonschefer, ubåtspersonal, stridsflygare m. fl. - som en varning för att våra egna åldersnormer för krigsplacering kan vara för optimistiska och innebära för stor risktagning. Studiet av förhållandena utomlands kan eventuellt också ge impulser till nya lösningar på våra egna problem att kombinera hög avgångsålder med lämpliga åldrar för omplacering av personal från tjänst som ställer höga krav i fysiskt och psykiskt hänseende till lindrigare tjänst. Utredningen koncentrerar i det följande sin framställning till de centrala frågorna om tillämpade åldersnormer och förhållanden som har direkt samband med dessa samt till att belysa hur man utomlands har gått till väga för att i fredsorganisationen lösa omplaceringsproblemen. Utredningen har inte ansett det möjligt eller nödvändigt att närmare redovisa utländska militära personalorganisationer. Utredningen vill också framhålla att det inte synes vara möjligt att då det gäller omplaceringsproblemen direkt anamma vissa till synes ändamålsenliga system eller bestämmelser utomlands. Hänsyn måste tas till skillnader i bl. a. militär målsättning, befälsordning och organisation. Det är vidare uppenbart att vad som i ett land är acceptabelt från allmänt samhälleliga synpunkter inte behöver vara det i ett annat. Vid jämförelse mellan svenska och utländska förhållanden och bestämmelser bör observeras att de nuvarande svenska befälsgraderna i flera fall avses för högre krigsoch fredsbefattningar än motsvarande utländska grader samt att åldern för befordran till olika grader i Sverige i allmänhet är högre - i vissa fall väsentligt högre - än utomlands. Det bör också observeras att de utländska »underofficerarna» endast i mycket få fall motsvarar den svenska underofficersgruppen beträffande arbetsuppgifter. Vidare förekommer utomlands i regel inte någon särskild personalkategori som direkt motsvarar svensk civilmilitär personal. MediSOU 1969: 33 1—914373

cinalpersonal och teknisk personal hänförs utomlands antingen till kategorin militär eller till kategorin civil personal. 12.2 Avgångsåldrar för yrkesbefäl I bilaga 14 redovisas avgångsåldrarna för militärt yrkesbefäl i ett antal länder. En sådan tabellarisk uppställning måste med nödvändighet ge en något förenklad bild av förhållandena. Utredningen ger därför i det följande en koncentrerad, kompletterande redogörelse. Åldersgränserna för militärt befäl i Danmark är av två slag. Dels anges en övre gräns vid vilken avgång skall ske, dels anges en lägre gräns vid vilken avgång kan beviljas eller befälet kan tvingas avgå. De f. n. tilllämpade pensionsåldrarna ansluter sig som framgår av tabell 30 i de flesta fallen till den lägre gränsen. I början av år 1964 tillsattes en utredning rörande personalförhållandena inom det danska försvaret. På grundval av utredningens betänkande har sedermera (1968) utarbetats en ny »Lov om forsvarets personel». Beträffande pensionsåldrarna föreslås en höjning av dessa för majorer och kaptener. De föreslagna åldrarna framgår av tabell 30. Sannolikt kommer förslaget1 att kräva åtskilliga övergångsbestämmelser. Sålunda föreslås t. ex. att linjemajorer under de närmaste åren skall få möjlighet att avgå vid 47 års ålder. De bestämmelser angående pensionsåldrar som f. n. gäller inom det norska försvaret tillkom år 1964. Åldersgränsen är 60 år för allt yrkesbefäl utom generalspersoner, stabsofficerare2, branschofficerare i marinen och musikdirektörer, vilka avgår vid 65 år. Vidare gäller för fänrik samt kvartermästare i marinen avgångsåldern 52 år. I jämförelse med tidigare bestämmelser utgör de viktigaste skillnaderna att tygofficerare vid ar-

1 Folketinget hade maj 1969 ännu inte fattat beslut i frågan. 2 De norska krigsskoleutbildade officerarna har reglerad befordringsgång t. o. m. majorsgraden och räknas som stabsofficerare då de nått nämnda tjänstegrad.

Tabell 30. Pensionsåldrar i Danmark enligt gällande bestämmelser och enligt föreliggande lagförslag Pensionsålder enligt nu gällande bestämmelser Tjänstegrad

1 Linjeofficerare Generalspersoner Överste Överstelöjtnant Major Kapten Premiärlöjtnant Löjtnant Sekundlöjtnant Befäl ur specialgruppen (motsvarar närmast svenska underofficerare) Major Kapten Premiärlöjtnant Överfänrik Fänrik

I

II

III

70 65 65 55 50 45

65 60 60 52 47 42

65 62 60 52 47 42

62 62 60 60 55

60 60 56 56 52

62 62 60 56 52

1968 års lagförslag I

II

70 65 65 60 60 60 60 60

65 60 60 52 52 52 50 45

Anm. I = pensionsavgång skall ske. II = pensionsavgång kan ske. III = pensionsålder som för närvarande tillämpas. 1 Lagförslaget innebär vissa ändrade benämningar på befälskategorierna och i enstaka fall på tjänstegraderna. mén fått pensionsåldern sänkt till 60 år och att löjtnanter numera avgår vid 60 år mot tidigare varierande mellan 52 och 65 år. I detta sammanhang kan det även vara av intresse att något beröra bakgrunden till de gällande norska avgångsåldrarna. Tidigare gällds pensionsåldern 65 år för bl. a. generalspersoner, stabsofficerare och branschofficerare. Den i början av 1960-talet arbetande befälsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande en generell allmän pensionsålder för allt yrkesbefäl vid 60 år. Musikdirektörerna föreslogs dock skola bibehålla pensionsålder vid 65 år. I yttrandena över utredningsbetänkandet framförde de norska försvarsgrenscheferna betänkligheter med hänsyn till officersrekryteringen mot sänkning av pensionsåldern för stabsofficerare från 65 till 60 år. Vid MTU studiebesök i Norge framhölls av representanter för det norska försvarsdepartementet att man befarade svårigheter bl. a. vid utnyttjandet av äldre officerare, om åldersgränsen bibehölls 98

vid 65 år, vilket sedermera dock beslöts av stortinget. Västtyskland införde år 1960 nya avgångsbestämmelser för militär personal. I dessa förekommer dels en generell pensionsålder, dels speciella pensionsåldrar. Den generella pensionsåldern har satts till 60 år med utgångspunkt i att den fysiska och psykiska prestationsförmågan vid 60 års ålder i allmänhet är så reducerad att befälet inte bör utnyttjas för militär tjänst över denna ålder. För vissa underofficerare i särskilt krävande befattningar är den generella avgångsåldern 55 år. De speciella pensionsåldrarna fastställs med utgångspunkt i behovet att efter hand placera om den äldre personalen till mindre krävande befattningar och samtidigt bereda plats för yngre personal. De speciella pensionsåldrarna ändras och avpassas med hänsyn till befälsläget - främst befälets ålderssammansättning. Åren 196566 tillämpades följande speciella pensionsåldrar. SOU 1969: 33

Överste 58 år överstelöjtnant 56 år Major 54 år Kapten, löjtnant, vissa fanjunkare, sergeanter 52 år Man räknade med att dessa åldersgränser successivt skulle komma att höjas till 60 år för alla officerare fram till år 1980. Därefter skulle en sänkning åter komma att bli aktuell. Någon rätt till avgång vid de speciella åldersgränserna föreligger inte. Vederbörlig personalavdelning tar initiativet med hänsyn till bl. a. befälsläget. Däremot föreligger rätt till avsked mot avstående av pensionsförmåner. För vissa högre underofficersbefattningar samt för officerare i sjukvårds- och militärgsografisk (topografisk) tjänst existerar endast den generella åldersgränsen vid 60 år. För befäl som skulle pensioneras vid den generella åldersgränsen kan försvarsministern bestämma att de skall fortsätta tjänstgöra över denna. Sådana åtgärder skall få vidtas endast undantagsvis och gälla ett år i taget under högst fem år. I USA är den allmänna åldersgränsen för officerare (utom generalmajorer) 60 år vid armén och flygvapnet. För officerare vid marinen och för generalmajorer 1 är gränsen 62 år. Warrant officer2 skall avgå vid senast infallande av följande alternativ. a) 62 års ålder eller b) 20 års tjänst på aktiv stat. De amerikanska avgångsbestämmelserna bygger emellertid på att befäl som förbigås vid befordran normalt skall lämna tjänsten (»up or out»). Befäl på aktiv stat som inte befordras skall avgå efter följande antal tjänsteår. Warrant officer Löjtnant Kapten Major Överstelöjtnant SOU 1969: 33

20 år 7 år 14 år 21 år 28 år

överste, brigadgeneral

Generalmajor 1

det senast infallande av 30 tjänsteår eller 5 år i graden det senast infallande av 35 tjänsteår eller 5 år i graden.

Medelåldern vid anställning ligger för officer vid ca 22 år varav följer att de ungefärliga avgångsåldrarna för resp. grad skulle bli: löjtnant 29 år, kapten 36 år, major 43 år, överstelöjtnant 50 år, överste 52 år etc. Warrant officer och officer med minst 20 tjänsteår kan efter egen begäran få avgå. Om avgången är i försvarsgrenens intresse, beviljas framställningen, varvid anställningshavaren övergår till reservanställning. Enligt uppgift beviljas dylika framställningar normalt, men vissa undantag finns. Nu gällande bestämmelser om avgångsskyldighet för aktiva officerare i Storbritannien fastställdes år 1960. De innebär en allmän åldersgräns för officerare vid armén och flygvapnet vid 55 år. En officer har emellertid rätt att efter 16 års tjänst, dock tidigast vid 37 års ålder, söka avsked med avskedspremie. Kapten vid armén som förbigåtts vid befordran till högre grad får avsked efter 16-21 tjänsteår. I den brittiska marinen infördes redan tidigare ett liknande system, men med lägre åldersgränser för lieutenant-commander 3 och commander 4 , nämligen 50 resp. 53 år. Officer i flygtjänst vid marinflyget är i aktiv tjänst intill 38 års ålder. I Frankrike gäller olika pensionsåldrar inte bara för olika försvarsgrenar utan också för olika personalkårer inom dessa. I bilaga 14 återgivna åldersgränser torde dock omfatta all personal i operativa befattningar. De kårer som inte redovisas i bilagan omfattar huvudsakligen olika slag av teknisk och admi1 MTUanm.: Föreliggande uppgifter för generalmajor gäller troligen även för högre grader. 2 Motsvarar närmast svensk underofficer. Antalet warrant officers är dock litet. I förhållande till officerskåren uppgår de till ca 6 %. 3 Motsvarar närmast svensk kapten. 4 Motsvarar närmast svensk kommendörkapten av 2. graden.

nistrativ personal, varav åtskilliga torde motsvara svensk civilmilitär personal. I Schweiz har fast anställda officerare och underofficerare f. n. pensionsålder vid 65 år. Denna åldersgräns är densamma som för övriga statstjänstemän. Orsakerna till att man inte ansett sig behöva införa särskilda pensionsåldrar för militär personal torde bl. a. vara att antalet fast anställda officerare och underofficerare är utomordentligt litet. Enligt uppgift uppgår antalet yrkesbefål i den schweiziska armén till ca 500 officerare och ca 650 underofficerare i instruktörskåren. Av officerarna är ca 100 placerade vid staber och förvaltningar. Härutöver är i varje fall cheferna för armékårer och fördelningar även yrkesofficerare. Vidare är de schweiziska instruktionsofficerarna, som utgör huvuddelen av den fast anställda personalen, i princip endast trupputbildare m. m. och inte truppförare. De är sålunda endast administratörer, medhjälpare och rådgivare åt det egentliga truppbefälet, som utgörs av värnpliktigt milisbefäl. Förslag om sänkning av pensionsåldrarna till 55 år för armékår- och fördelningschefer har emellertid förts fram i förbundsförsamlingen. Från 60 års ålder finns möjlighet för yrkesbefälet till förtidspension med bibehållen full lön under tre år. I Österrike får varje officer avgå med pension efter fyllda 60 år men kan kvarstå till 65 år. Staten kan endast tvinga till avsked vid 60 år om full pensionsrätt uppnåtts. Detta sker efter 40 års tjänst. Även Nederländerna tillämpar en generell åldersgräns. Denna ligger vid 60 år. Avgång med full pension kan dock ske efter 25 års tjänst. Man siktar på att gradvis sänka pensionsåldern till 55 år för allt befäl. De kanadensiska avgångsåldrarna fastställdes år 1946 efter brittisk förebild. Som framgår av bilaga 14 är åldersgränserna mycket låga. Enligt uppgift pågår en översyn av pensionsåldrarna, varvid övergång till ett pensioneringssystem liknande det i U.S.A. (»up or out») närmast övervägts. Det nuvarande systemet anses alltför kostsamt. Att märka är att åtskillig personal som i Sverige betecknas som civilmilitär 100

i Kanada rubriceras - och pensioneras som officerare. I Finland infördes år 1966 nya pensionsåldrar för försvarets personal. Den generella gränsen har satts till 60 år. På grund av talrika undantag synes denna dock utgöra mera undantag än regel. De faktiska avgångsåldrarna framgår av bilaga 14. I Sovjetunionen fastställdes nya avgångsåldrar år 1968. De nya bestämmelserna innebär att avgångs åldern höjts med fem år lör överstar, majorer och äldre löjtnanter samt med tio år för yngre löjtnanter. Den avgående officeren överförs till reserven som är indelad i tre klasser. För varje klass finns särskilda åldersgränser angivna. I stort gäller att officeren kvarstår i en reservklass i fem år för att sedan föras över till nästa. Pensionsåldern i Polen är för generalspersoner 65 år, för övriga officerare 60 år och för underofficerare 50 år. Personalen kan dock tvingas avgå vid de lägre åldrar som finns angivna i bilaga 14. En förutsättning för att dessa åldersgränser skall kunna tillämpas är att pensionsrätt uppnåtts. Sådan rätt erhålls efter 15 års tjänst (full pension efter 30 år). Icke pensionsberättigad officer under 55 år flyttas över till annat statligt arbete.

12.3 Omplaceringsåldrar m. m. 12.3.1 Inledande synpunkter Inom samtliga försvarsgrenar ställs det på vissa befattningshavare sådana krav i fysiskt och psykiskt hänseende att normalt endast ung personal kan komma i fråga. Detta gäller t. ex. för förare av stridsflygplan, chef för torpedbåt, kompanichef m. fl. I det norska befälsordningsbetänkandet framhölls bl. a. att man både i Norge och utomlands har ett omfattande erfarenhetsmaterial att bygga på när det gäller att fastställa maximiåldrar för tjänst i de nämnda befattningarna. När befäl i sådan tjänst uppnår denna maximiålder, måste de omplaceras till mindre krävande verksamhet. Man framhöll också att maximiåldrarna för tjänstgöring i särSOU 1969: 33

skilt krävande befattningar ger en god utgångspunkt för beräkning av hur länge olika befälsgrupper kan vara i försvarets tjänst, om detta ständigt skall disponera ett tillräckligt antal unga befattningshavare för att fylla de mest krävande befattningarna. Den norska befälsutredningen föreslog efter utförliga överväganden av medicinska och psykologiska aspekter, utvärdering av krigserfarenheter samt efter jämförelser med utländska förhållanden att man inom det norska försvaret skulle tillämpa vissa bestämda maximiåldrar för olika befattningar, vid vilka åldrar befälet skulle placeras om till lindrigare tjänst. Dessa omplaceringsåldrar godkändes sedermera av det norska stortinget efter förslag i proposition (St. prop, nr 4 1964-65). De ligger numera till grund för den norska befälsordningen. De norska omplaceringsåldrarna gäller för befattningarna i krigsorganisationen och eftersom Norge har ständigt organiserade stridsberedda förband m. m. (stående styrkor) självfallet även för befattningar vid dessa enheter. Inom det västtyska försvaret tillämpas också vissa bestämda omplaceringsåldrar. Dessa har fastställts på grundval av egna och de allierades krigserfarenheter. Även för det västtyska försvaret gäller omplaceringsåldrarna för krigsbefattningarna och därmed samtidigt för befattningarna vid de stående styrkorna. Vid utredningens studiebesök i Västtyskland framkom bl. a. att man betraktade 50-årsåldern som den gräns över vilken personal inte bör eller kan utnyttjas i befattningar som ställer speciella fysiska krav på innehavaren. Utöver de fastställda omplaceringsåldrarna för det västtyska försvaret finns vissa generella åldersregler för fredsplaceringen av personal vid staber, militära skolor m. fl. enheter i fredsorganisationen (jfr punkt 12.3.6 i det följande). Härutöver kan framhållas att man både i Norge och Västtyskland - såväl på departements- som lägre nivå - fäster mycket stor vikt vid att karriärgången för officerare är lämpligt utformad. De äldre måste sålunda ha kvalificerade arbetsuppgifter som är lämpade för personal i aktuellt åldersläge. De SOU 1969: 33

får inte känna sig förda åt sidan till befattningar där de känner sig som betydelselösa. De äldre får å andra sidan heller inte stå i vägen för de yngre. De yngre måste såväl av utbildnings- och karriärskäl som av effektivitetsskäl och kanske inte minst för egen stimulans - tidigt ges ansvarsfyllda arbetsuppgifter. I Storbritannien tillämpas vissa bestämda maximiåldrar för befäl som placeras i befattningar vid de stående styrkorna. Det finns därför grundad anledning anta att dessa högsta åldrar samtidigt är maximiåldrar för motsvarande krigsbefattningar överhuvud taget. Från övriga länder föreligger inte några officiella uppgifter om högsta åldrar för krigs- eller fredsplacering alternativt omplaceringsåldrar. I vissa fall gör de gällande pensionsåldrarna eller tillämpade pensioneringsreglerna för militär personal på aktiv stat det överflödigt med speciella maximiåldrar för krigs- eller fredsplacering. Så synes vara fallet för flertalet tjänstegrader i bl. a. Danmark, Finland, U.S.A. och Sovjetunionen samt i en rad andra länder Frankrike, Grekland, Italien, Kanada, Portugal, Turkiet (jfr bilaga 14) - som utredningen inte närmare sökt studera. Tjänstgöringsåldersutredningen redovisar i det följande (punkterna 12.3.2-12.3.6) de kända, säkra uppgifterna om åldrarna för omplacering av militärt befäl från krävande tjänst till mindre krävande tjänst resp. högsta krigs- eller fredsplaceringsåldrar som föreligger för Norge, förbundsrepubliken Tyskland och Storbritannien. I anslutning härtill redovisas också de slutsatser om sannolika högsta åldrar som kan dras av föreliggande uppgifter om pensionsåldrarna främst i Danmark, Finland, U.S.A. och Sovjetunionen.

12.3.2 Åldersnormer för vissa armébefattningar Brigadchefer utomlands har i regel brigadgenerals eller överstes tjänstegrad. Följande omplaceringsåldrar är kända. 101

I Norge för överste i befattningen KR-chef (chef för kombinert regiment, vilket närmast motsvarar svensk infanteribrigad) 55 år I Västtyskland för alla överstar vid fältförband, speciellt under divisionsnivån 50 år Följande uppgifter om avgångsåldrar tyder på att officerare inte utnyttjas som brigadchefer över 50 års ålder.

Land Storbritannien U.S.A. Sovjetunionen Kanada

Grad Brigadier Brigadgeneral och överste överste »

Avgångsålder 55 år ca 52 år 50 år 53 år

Bataljonschefer har utomlands som regel överstelöjtnants eller majors tjänstegrad. Följande omplaceringsåldrar är kända. I Norge 50 år I Västtyskland för alla överstelöjtnanter vid fältförband speciellt under divisionsnivån 48 år I Storbritannien (högsta ålder vid stående styrkor) 48 år Följande uppgifter om avgångsåldrar tyder på att officerare inte utnyttjas som bataljonschefer vid stående styrkor över 50 års ålder.

Land

Grad

Avgångsålder

U.S.A.

överste överstelöjtnant » »

ca 52 år ca 50 år 45 år 51 år

Sovjetunionen Kanada

I detta sammanhang kan också erinras om att den norska arméns chefsläkare av militärmedicinska skäl föreslog åldersgränsen 45 år för norska bataljonschefer (jfr bilaga 1 i bilagshäftet till kap. 11). Den norska arméns överkommando ansåg dock att man borde kunna acceptera en något högre åldersgräns (50 år) med anledning av den i 102

Västtyskland tillämpade åldersgränsen (48 år) för bataljonschefer. Bataljonschefs ställföreträdare utomlands har som regel majors tjänstegrad. Följande omplaceringsåldrar är kända. I Norge 46 år I Västtyskland för alla majorer vid fältförband speciellt under divisionsnivån 45 år I Storbritannien (högsta ålder vid stående styrkor) 45 år Följande uppgifter om avgångsåldrar tyder på att officerare inte utnyttjas som bataljonschefs ställföreträdare vid stående styrkor över 45 års ålder. Land

Grad

Avgångsålder

U.S.A. Sovjetunionen Kanada

Major » »

ca 43 år 45 år 49 år

Tillgängliga uppgifter om befordringssystemen för yrkesofficerare i Danmark, Frankrike och Österrike ger härutöver vid handen att befattningen bataljonschefs ställföreträdare i dessa länder normalt bör kunna utövas av officerare i åldrar under 45 år. Kompanichefer utomlands har mestadels kaptens eller majors tjänstegrad. Följande omplaceringsåldrar är kända. I Norge 42 år I Västtyskland för alla kompanichefer och andra kaptener tjänstgörande vid fältförband 42 år I Storbritannien (högsta ålder vid stående styrkor) 45 år Följande uppgifter om avgångsåldrar tyder på att officerare inte utnyttjas som kompanichefer vid stående styrkor över 40 års ålder.

Land

Grad

Avgångsåldrar

U.S.A. Sovjetunionen

Kapten »

ca 36 år 40 år SOU 1969: 33

I Danmark och Frankrike sker majorsbefordran vid sådana åldrar att det är osannolikt att officer på aktiv stat är krigsplacerad som kompanichef efter 40 års ålder. För plutonchefer tillämpas följande omplaceringsåldrar.

utomlands

I Norge I Västtyskland vid stridande förband vid vissa underhållsförband

38 åri 35 år 40 år

Härutöver har man i Västtysklands krigsorganisation en åldersgräns vid 45 år för chefer för fältverkstäder. 12.3.3 Åldersnormer för sjötjänst Uppgifterna om åldersnormer för personal i sjötjänst är relativt sparsamma. Åldersnormerna är i en del fall knutna till viss fartygstyp eller befattning ombord på denna. I andra fall anges omplaceringsålder för en viss tjänstegrad. I Norge är åldersgränserna för sjötjänst knutna till dels befattningen, dels graden. Omplaceringsåldern är vid motortorpedbåts-, motorkanonbåts-, ubåts- och minsveparförband för förbands (skvadron-) chefer (kaptenlöjtnanter) 38 år och för fartygschefer 35 år. 35 år synes även vara omplaceringsålder för all övrig ubåtspersonal. För fregatter, minutläggare, patrullfartyg och hjälpfartyg gäller omplaceringsåldern 48 år för förbandschefer och 45 år för fartygschefer. Härutöver anges följande omplaceringsåldrar för personal i sjötjänst. Kommendörkapten 48 år Örlogskapten (motsvarar närmast svensk kommendörkapten av 2. graden) 44 år Löjtnant 30 år I västtyska marinen är åldersgränserna för sjötjänst inte knutna till befattningar utan till tjänstegrader. Eftersom officerare tillhörande en och samma tjänstegrad kan vara placerade antingen som fartygschefer eller som förbandschefer eller i befattningar i sjögående staber är det inte möjligt att redovisa åldersnormer som direkt kan jämföSOU 1969: 33

ras med de norska åldersnormerna. De västtyska åldersgränserna för sjötjänst är följande. Kapitän zur See (motsvarar svensk kommendör) 50 år Fregattenkapitän (motsvarar svensk kommendörkapten av 1. graden) 48 år Bl. a. torde chefer för jagare och fregatter inneha denna tjänstegrad. Korvettenkapitän (motsvarar svensk kommendörkapten av 2. graden) 45 år Bl. a. torde chefer för fregatter inneha denna tjänstegrad. Kapitänleutnant (motsvarar svensk kapten) 42 år Bl. a. torde chefer för ubåtar inneha denna tjänstegrad. Såvitt utredningen kunnat finna tillämpar man emellertid för ubåtschefer - liksom för ubåtspersonal i övrigt - en högsta ålder av 35 år. I Storbritannien finns såvitt utredningen kunnat finna inte några fastställda omplaceringsåldrar för sjötjänst. Eftersom commander och lieutenant-commander som förbigåtts vid befordran normalt inte placeras i sjötjänst kan man dra slutsatsen att chefer för jagare och fregatter i allmänhet inte kan vara över 47 år och ubåtschefer inte över 42 år. Jagarchef kan dock vara captain. Någon högsta ålder utom pensionsåldern 55 år är här inte känd. I U.S.A. kommer med nuvarande avgångssystem captain/jagarchef att vara högst 52 år, commander/fregattchef att vara högst 50 år och lieutenant-commander/ubåtschef att vara högst 43 år. Även i U.S.A. synes man dock, såvitt utredningen kunnat finna, eftersträva att inte placera personal i åldrar över 35 år i ubåtstjänst. Det bör också framhållas att de i det föregående angivna åldrarna för amerikanska sjöofficerare är högsta tänkbara åldrar för fartygschefer och att det kan synas mindre troligt att personalen verkligen tas i anspråk intill dessa åldrar på de exemplifierade fartygstyperna. 1

Gäller även för kompanichefs ställföreträdare.

12.3.4 Åldersnormer för kustartilleripersonal Uppgifter föreligger endast för Norge. Gruppchefer tillåts vara högst 45 år, fortchefer, ställföreträdande grupp- och fortchefer, troppchefer och lägre högst 40 år.

12.3.5 Åldersnormer för flygvapenpersonal Uppgifterna om åldersnormer för flygvapenpersonal är mycket sparsamma. Detta kan bl. a. bero på att man utomlands i stor utsträckning använder korttidsanställt befäl i flygförartjänst och i stridsledningstjänst. I en del länder har man dessutom speciellt låga avgångsåldrar för flygvapenpersonal eller för personal i flygtjänst, vilket uppenbarligen minskar problemen med omplacering av personal från krävande tjänst till mindre krävande tjänst. Utredningen har endast i Norge och Västtyskland samt för några befattningar i Storbritannien funnit fastställda omplaceringsåldrar, vilket dock inte behöver innebära att sådana saknas inom andra länder. Det finns anledning anta att de norska omplaceringsåldrarna även då det gäller flygvapenpersonal i en del fall är något högre än vad som de facto tillämpas inom andra utländska krigsmakter.

De norska omplaceringsåldrarna är för förare av stridsflygplan 36 år förare av andra flygplan och helikoptrar 38 år chef för stridande division 38 år chef för annan division 40 år operations gruppchef1 40 år flottiljchef 52 år befäl vid »kontroll- og varslingsstasjoner»2 samt teknisk och administrativt befäl vid stående styrkor personal vid robotförband och luftvärnsbataljoner chef och ställföreträdare vid bataljon chef och ställföreträdare vid batteri chef och ställföreträdare vid tropp 104

52 år

52 år 45 år 38 år

I Danmark ges »pilotofficerare» (föreslagen ny, kontraktsanställd kategori) avsked senast vid utgången av den månad då de uppnår 35 års ålder 3 . I Västtyskland gäller samma omplaceringsåldrar inom flygvapnet som inom armén. Det har emellertid angetts att man anser 35-årsåldern som en kritisk gräns för flygförare i allmänhet. Detta har medfört att den medicinska övervakningen av förare av jetflygplan skärps fr. o. m. 35 års ålder. Underofficerare i flygtjänst avses omskolas då de nått åldern 30-35 år till bl. a. radarjaktledare, vilken tjänst de beräknas kunna inneha intill 45-årsåldern. För radarobservatörer räknar man dock med behov av omskolning och omplacering till annan verksamhet i 30-35-årsåldern. Västtysk flottiljchef omplaceras senast vid 50 års ålder till lindrigare tjänst. I Storbritanniens marinflyg avgår officerarna ur flygtjänst senast vid 38 års ålder. Inom den brittiska stridsledningsorganisationen tillämpas enligt uppgift samma övre åldersgräns (52 år) som inom den norska. Föreliggande uppgifter om avgångsåldrar (jfr bilaga 14) tyder på att det i en rad länder inte bör föreligga några svårigheter att hålla åldrarna på personal i flygtjänst under 40 år. 12.3.6 Åldersnormcr för m. m.

stabsbefattningar

I Norge och Västtyskland räknar man generellt med att viss andel av befattningarna vid staber, utbildningsanstalter m. m. skall besättas med befäl under omplaceringsåldrarna. Den norska befälsutredningen framhöll i denna fråga bl. a. att man inte enbart kan tillgodose behovet av ung personal inom försvarsgrenen: »Om man nöjer sig med den andel av befäl under omplaceringsåldern som ger försvarsgrenen tillräckligt antal ungt befäl måste alla befattningar utanför försvarsgrenen besättas av befäl 1 Befattningen synes närmast svara mot svenska befattningen flygchef. 2 Motsvarar svenska strilförband. 3 Jämlikt 1968 års »Lov om forsvarets personel».

SOU 1969:33

över omplaceringsåldern. Detta betyder i praktiken befäl som inte längre kommer att avancera.» Utredningen pekade därefter på att försvarsstaben och andra gemensamma myndigheter har en rad befattningar som måste besättas med särskilt dugande befattningshavare av olika grader och att befordran till högre grad normalt alltid måste ske innan befattningshavaren passerar omplaceringsåldern för innehavd grad. Om det krävs särskilt dugande befattningshavare måste dessa vara under omplaceringsåldern, påpekade utredningen. Efter att bl. a. ha inventerat de aktuella krigsbefattningarna föreslog utredningen för varje grad vilken andel av tjänsterna som normalt borde innehas av personal under omplaceringsåldern för resp. grad. Av försvarsgrenarna föreslagna värden justerades härvid så att de kom att innefatta även krigsbefattningar vid de gemensamma myndigheterna. I Västtyskland räknas med att av utbildningsskäl följande andel av befattningarna för resp. tjänstegrad måste besättas med officerare under omplaceringsåldrarna. Andel i % för

Vid (i) skolor, övningsavdelningar och högre staber försvarsministeriet övriga gemensamma myndigheter

kapten (under 42 år)

major (under 45 år)

överstelöjtnant (under 48 år)

60 30

50 30

* 30

1 Procenttal har inte angetts. Följande befattningar skall besättas med yngre överstelöjtnanter: skolchefer, chefer för övningscentra, chefer och ställföreträdande chefer för operationsresp. underhållssektionerna i fördelnings- och kårstaber. Överstar under omplaceringsåldern (50 år) avses för vissa bestämda chefspositioner i utbildningsorganisationerna, stabschefer m. fl. generalstabsofficersbefattningar i högre staber samt för 30 % av överstebefattningarna vid försvarsministeriet. Vid utredningens studiebesök i Västtyskland framhölls bl. a. (i försvarsministeriet) SOU 1969: 33

särskilt att förmågan till beslutsfattning väsentligt avtar med högre levnadsålder. Den norska befälsutredningen behandlade också frågan till vilken högsta ålder yrkesbefälet borde stå kvar i tjänst och anförde härom bl. a. följande (betänkandet sid. 118). Utvalget er kommet til at ut fra militasie hensyn b0r aldersgrensen for tvungen avskjed for yrkesbefalet normalt ikke settes h0yere enn 60 år, dersom yrkesgruppen som helhet skal tilfredsstille de krav en krig i dag vil stille til den. Utvalget har vurdert hvorvidt det finnes spesielle grupper befäl hvor de strenge krav ikke kan sies å gjelde fullt ut slik at man for dette befäl forsvarlig kan sette en h0yere aldersgrense. En har da i förste rekke festet seg ved det befäl som både i fred og krig forutsettes vesentlig å gj0re tjeneste på de tekniske og administrative tjenestefelter. Innsatsen på de tekniske, administrative og forsyningsmessige tjenestefelter vil vsere avgj0rende for bibehold av kampenhetenes stridsevne og fulle effektivitet. På sitt egentlige arbeidsfelt må en derfor regne med at også dette befäl vil bli sterkt belastet. En må regne med at store deler av det tekniske og administrative vedlikeholdsapparat blir slått ut. Erfaring fra krig viser at nettopp vedlikeholdspersonellet i perioder kan få de aller st0rste påkjenninger, det kan vaere n0dvendig med arbeidsinnsats d0gnet rundt. Dette befäl kan bli tvunget til å ta direkte del i kamphandlinger og i alle tilfelle bli utsatt for angrep med langtrekkende vapen. En del av dem vil bli mobiliseringsdisponert ved oppsatt enhet. I andre land er dette befäl i stor utstrekning kontraktstilsatt. De förlåter da befalstjenesten i tildels meget lav ålder - normalt 40-50 år. Utvalget er kommet til at det heller ikke for dette befäl er forsvarlig å sette den 0vre aldersmessige grense for tjeneste som yrkesbefal h0yere enn 60 år. Dette er også i dag aldersgrensen for storparten av dette befäl. For enkelte spesielle grupper befäl, som musikere, leger, teologer m. v. vil kravene ikke alltid vaere de samme. Utvalget vil senere komme tilbake til hvilke hensyn som b0r tas ved fastsetting av aldersgrenser for dette personell. Som framgår av avsnitt 12.2 i det föregående kom den av den norska befälsutredningen förordade sänkningen av vissa av pensionsåldrarna från 65 till 60 år dock inte till stånd. Enligt vad tjänstgöringsålders-

utredningen under hand erfarit pågår emellertid f. n. ny utredning i denna fråga.

12.4 Möjligheter till m. m.

förtidspensionering

Utomlands praktiseras på vissa håll metoden att genom förtidspensionering e. d. av befälspersonal söka åstadkomma en lämplig ålderssammansättning inom befälskårerna. Tjänstgöringsåldersutredningen redovisar i detta avsnitt kortfattat gällande bestämmelser för förtidspensionering m. m. av yrkesbefäl i vissa utländska krigsmakter. Uppgifter om bestämmelser för förtidspensionering e. d. i Danmark och Västtyskland föreligger inte. I Norge kan yrkesbefäl efter egen framställning erhålla s. k. avsked med reducerad lön. Sådant avsked kan erhållas tidigast efter fyllda 40 år, vederbörande skall ha förbigåtts vid befordran, passerat omplaceringsåldern för graden eller befunnits inte fylla uppställda medicinska krav. Dessutom kan andra speciella skäl göra det önskvärt från försvarets synpunkt att avsked meddelas - »tvunget avskjed». Följande procentsatser är fastställda för den reducerade lönen. Avsked vid fyllda 40 år: 40 % av lönen Avsked vid fyllda 41-49 år: 1,5 % ökning per år av lönen Avsked vid fyllda 50 år eller högre: 55 % av lönen Antalet befattningshavare som kan få sådant avsked fastställs årligen av stortinget efter förslag i proposition från försvarsdepartementet. Denna norska avskedsform påminner något om det svenska reservstatssystemet. Person som avgått med reducerad lön har emellertid en mycket obetydlig tjänstgöringsskyldighet - utöver tjänstgöringsskyldighet som värnpliktig - endast 21 dagar per treårsperiod. Som redan framgått av avsnitt 12.2 innebär psnsioneringsbestämmelserna i Storbritannien möjligheter för officerare att avgå efter 16 tjänsteår med reducerad pen106

sion och skattefri avgångspremie (Terminal Grant) som är lika med tre års pension. Vidare får kapten vid brittiska armén avsked efter 16-21 tjänsteår, om han förbigåtts vid befordran. Även det amerikanska systemet »up or out» kan sägas vara en form av förtidspensionering av officerare. Officeren skall dock ha fullgjort 20 tjänsteår för att erhålla pension. Officer som uppnått 18 tjänsteår får stå kvar som aktiv intill tidpunkt (20 tjänsteår) då han uppnår pensionsrätt. Som också framgår av bilaga 14 kan officerare i Nederländerna erhålla full pension efter 25 års tjänst, vilket tyder på att man anser att officeren i åldersläge 4 7 48 år uppnår en ålder då hans användbarhet i organisationen begränsas. Några närmare uppgifter om det holländska systemet för pensionering av officerare efter 25 tjänsteår har dock inte inhämtats av utredningen. 12.5 Kontraktsanställt

(värvat) befäl

Genom att anställa befäl på kontrakt för begränsad tid kan tillgången på befäl i yngre åldersklasser säkerställas utan att man gör några långsiktiga åtaganden och därigenom skapar stora, äldre skikt. Huvudsakligen korttidsanställs utomlands befäl för uppgifter som motsvarar dem som i Sverige fullgörs av subalternofficerare, yngre underofficerare och underbefäl. Ofta sker detta genom korttidsanställning av reserv- eller värnpliktigt befäl. I Danmark har man sökt täcka praktiskt taget hela behovet av lägre befäl genom kontraktsanställning. Också reservofficerare kan kontraktsanställas. Kontrakten kan förlängas till i regel högst 15 års tjänst, bl. a. beroende på att pensionsrätt inträder efter 15 tjänsteår. För det lägre befälet innebär detta att övergången till civil tjänst i regel sker senast vid 32 års ålder. I Norge finns olika former för korttidsanställning av befäl. Sådan anställningsform tillämpas för befälsskoleutbildat befäl med som regel sergeants och fänriks grad. Normalt medges anställning upp till 30 års SOU 1969: 33

ålder, i vissa fall dock till 35 år. I Västtyskland utnyttjas värvat befäl i stor utsträckning för uppgifter på gruppchefs- och plutonchefsnivå. Kontraktstiderna varierar mellan 2 och 15 år. De utsträcks i regel upp till högst 35 års ålder. För korttidsanställda officerare finns inte någon sådan åldersgräns. I USA kan värvning ske på två till sex år för lägre befäl än warrant officer1. Värvningsperioderna kan förlängas, men efter 20 års tjänst kan befälet nekas fortsatt anställning. Reservofficer kan anställas på kontrakt och får då fullgöra högst fem års tjänst. I Storbritannien är allt befäl utom officerare värvat. Kontrakten kan förlängas för maximalt 22 års tjänst, vilket torde innebära att flertalet värvade lämnar den militära tjänsten senast i 45-årsåldern. Någon möjlighet att kvarstå längre än till 55 år i militär tjänst finns inte för värvat befäl i Storbritannien. I Frankrike är huvuddelen av underofficerarna att betrakta som kontraktsanställda. Först efter 15 års tjänst erhåller de en sådan anställningsform att de kan betraktas som fast anställda. Huvuddelen torde lämna tjänsten före 40 års ålder. I Österrike, slutligen, anställs underofficerare på begränsad tid. De lämnar vid uppnådda 40 år den aktiva militärtjänsten men kvarstår som förvaltningstjänstemän. Dessutom finns kategorin »soldater anställda på begränsad tid». Dessa måste lämna tjänsten efter 9 år. De kan på egen begäran - dock tidigast efter fyra års tjänst - föras över till annan statlig tjänst. Man överväger införandet av korttidsanställda officerare. Förslag föreligger att föra in möjligheten att låta kompaniofficerare i reserven fullgöra maximalt tio års tjänst (dock högst till 40 års ålder). 12.6 Övergång till civil tjänst Som framgår av avsnitt 12.2 avgår i åtskilliga utländska krigsmakter militära befattningshavare ur tjänst vid sådan ålder att det är rimligt anta att flertalet kommer SOU 1969: 33

att söka sig civil anställning. I den mån man tillämpar militära pensionsåldrar som är avsevärt lägre än vad som är normalt inom den civila sektorn bör en förutsättning för att systemet skall fungera vara att pensionsförmåner och möjligheter till civil anställning är av sådan art att avgången inte kommer att representera markanta standardsänkningar eller försämrad livsinkomst. De höga norska pensionsåldrarna har från militärt håll motiverats med att en lägre avgångsålder, bl. a. på grund av försämrade livsinkomster, skulle kunna få rekryteringshämmande effekter. Avgörande betydelse bör de civila anställningsmöjligheterna ha då det gäller att stimulera till avgång i förtid av yrkesbefäl och att rekrytera korttidsanställda kategorier. Utredningen har funnit att avgången ur militär tjänst på åtskilliga håll utomlands är förenad med vissa ekonomiska förmåner. Exempel härpå är bonus för korttidsanställda, bibehållande av viss lön eller pension för förtidsavgångna etc. Man skulle alltså kunna vänta sig att åtgärder vidtas för att omskola militära befattningshavare till civil tjänst och förmedla tjänster på den civila marknaden. Att döma av tillgängliga uppgifter styrks ett sådant antagande endast delvis. Några fasta former för övergången till civil tjänst förekommer nämligen nästan aldrig utomlands. Frånvaron av sådana arrangemang torde sannolikt inte bero på allmänt goda konjunkturer för övergång till civil verksamhet. Vid en rundfråga till svenska försvarsattachéer framkom nämligen att möjligheterna för främst äldre f. d. militär personal att erhålla anställningar i nivå med den militära tjänst man lämnat överlag var små. Yngre personer hade dock, som väntat, större möjligheter liksom personer för vilka den militära karriären inneburit någon form av teknisk utbildning. I både Danmark och Norge har omskolningsfrågan aktualiserats i samband med de senaste befälsutredningarna. I Danmark skulle som tidigare nämnts övergång till 1

Motsvarar närmast svensk underofficer. 107

föreslagen ordning innebära att majorer under en period måste ges möjlighet avgå vid 47 års ålder. Förslag har förts fram om att detta skulle kunna kombineras med en tvåårig omskolningsperiod till civilt yrke. I Norge väntar man sig att behovet att ge yrkesbefäl förtidsavsked kommer att öka. Likaså har behovet att anpassa det korttidsanställda befälet till den civila marknaden uppmärksammats. Den norska befälsutredningen framlade dock inte några förslag i dessa frågor. Vissa åtgärder har emellertid sedermera vidtagits. Bl. a. har etablerats ett nära samarbete mellan försvaret och arbetsförmedlingar i förmedlingsfrågor. Man har också uttalat sig för att befäl som endast kan utnyttjas under begränsad tid i rimlig utsträckning skall beredas möjlighet till fortsatt statlig tjänst och att nödvändiga åtgärder vidtas med tanke på övergång till civil tjänst utanför den statliga sektorn. Vissa möjligheter till stipendier och lön under omskolning föreligger också för norskt befäl. Dessutom har kommittéer tillsatts för att utvärdera möjligheterna att skola om och föra över befäl till läraryrket, tjänster inom polisväsendet och till det privata näringslivet. De åtgärder som vidtogs i Frankrike vid den beslutade nedskärningen av krigsmakten år 1963 innefattade förutom vissa förmåner vid avgång även omskolningskurser främst till läraryrket. I detta sammanhang gjordes dessutom en fullständig inventering av statliga tjänster, lämpade för förtidsavgånget befäl. Erfarenheterna av dessa åtgärder har dock visat att från krigsmaktens synpunkt fel personer sökt sig över till de civila sysselsättningarna dvs. först och främst officerare i de yngre tjänstegraderna och ofta med tekniskt högkvalificerad utbildning. I Storbritannien har man på grundval av erfarenheter från de drastiska åtgärderna vid demobiliseringen åren 1945-46 och i samband med reduktionen av försvarsgrenarnas personal vid reorganisationen åren 195762 byggt upp en relativt omfattande statlig och frivillig organisation för att ta om hand avgående personal. Åtgärderna synes främst vara av arbetsförmedlande karaktär,

varvid man lägger vikt vid att militära lämpliga kvalifikationer verkligen utnyttjas på den civila arbetsmarknaden. En särskild avdelning vid Ministry of Labour sysslar med dessa frågor. Vid större förband finns speciella Resettlement Officers. Vissa möjligheter till kostnadsfri omskolning finns. Bl. a. finns en 6-veckors kurs, »Business Training» som officeren kan gå genom sista halvåret före pensioneringen. Som nämnts i tidigare avsnitt kan man i Polen föra över icke pensionsberättigade officerare till annat statligt arbete. I Österrike kan civil statlig verksamhet utgöra en direkt fortsättning för de kontraktsanställda kategorierna. Några närmare uppgifter om sådan övergång till civil statlig tjänst har dock inte inhämtats. 12.7 Övriga iakttagelser, och slutsatser

sammanfattning

Det av tjänstgöringsåldersutredningen samlade och i det föregående sammanställda och redovisade materialet ger vid handen att man utomlands på grundval av egna och/eller andras krigserfarenheter lagt stor vikt vid att utforma avgångsbestämmelser m. m. på sådant sätt att de väpnade styrkorna erhåller god tillgång på ungt befäl. Av effektivitetsskäl ställs det inom varje modern krigsmakt bestämda och i vissa fall stränga krav på den åldersmässiga sammansättningen av befälskårerna. Dessa ålderskrav kommer först och främst till uttryck i maximiåldrar för tjänstgöring i krävande befattningar. När en befattningshavare når den fastställda maximiåldern måste han antingen avgå ur aktiv tjänst eller placeras om till en mindre krävande befattning, i Tjänstgöringsåldersutredningen finner det vara naturligt att tillmäta de utomlands tillämpade åldersnormerna (maximi- eller omplaceringsåldrarna) för befäl på aktiv stat stort värde eftersom de i allt väsentligt bygger på krigserfarenhet. Utredningen anser sig också kunna konstatera att man inom de studerade länderna har en relativt likartad syn på ålderskraven med ut1 Den norska befälsutredningens betänkande sid. 86, punkt 359.

SOU 1969: 33

gångspunkt i effektiviteten i krig. Ålderskraven på befälspersonalen har man utomlands sökt tillgodose genom någon av följande principlösningar eller kombination av dem. A. Låga pensionsåldrar för militärt befäl. Inom många länder tillämpar man också skilda åldersgränser för skilda tjänstegrader och personalkategorier för att därigenom skapa en riktig och lämplig ålderssammansättning av befälskårerna. B. Användning av icke fast anställt (värvat) befäl framför allt på lägre nivå. Detta befäl gör ofta tjänst på tidsbegränsade kontrakt och avgår normalt ur tjänst senast i 40-årsåldern. C. Åtgärder för att underlätta förtidsavgång av befäl genom t. ex. avgångspremier, bibehållande av reducerad lön efter avsked, omskolningshjälp m. m. Valet av principlösning utomlands och utformningen av avgångs- m. fl. bestämmelser kan variera beroende av de skilda förutsättningarna som råder inom skilda länder. Här synes bl. a. olikheter i militär målsättning och organisation i stort samt samhällsförhållanden i övrigt såsom bl. a. arbetsmarknadsläge och det allmänna skolväsendets uppbyggnad spela en stor roll. Förekomsten utomlands av betydande stående styrkor torde t. ex. i princip underlätta utnyttjandet av korttidsanställt (värvat) befäl i organisationen. De korttidsanställda torde nämligen främst vara lämpade för uppgifter som truppförare och sakna den erfarenhet och ofta även utbildning som gör dem lämpade att som lärare och instruktörer svara för trupputbildning. Det svenska försvaret bygger i utpräglad grad på en mobiliseringsordning. En mycket stor del av befälet på aktiv stat är och måste vara sysselsatt med trupputbildning och utbildning av värnpliktsbefälet dvs. med uppgifter som korttidsanställt befäl normalt inte är avsett eller lämpat för. Tjänstgöringsåldersutredningen har också ansett sig kunna konstatera att man inom vissa länder uppenbarligen räknar med att kontraktsanställning som befäl kan vara attraktiv eftersom det allmänna undervisSOU 1969: 33

ningsväsendet inte helt kan tillgodose behovet av eller önskemålen om utbildning. För Norges del bör också observeras de möjligheter som föreligger för norska flottan att få till stånd utbyte av personal med handelsflottan. Den norska befälsordningen för flottan bygger av allt att döma på att behovet av korttidsanställt befäl i stor utsträckning skall kunna fyllas med personal från handelsflottan som önskar tjänstgöra ett antal år i hemmafarvatten som omväxling med transocean tjänstgöring. Storleksförhållandet örlogsflotta-handelsflotta i Norge är också helt annorlunda än hos oss och kan av detta skäl göra att den norska lösningen ter sig rimlig. Tjänstgöringsåldersutredningen bedömer för egen del att de förutsättningar som utomlands föreligger för att tillämpa kontraktsanställning på begränsad tid av betydande personalgrupper inte föreligger för den svenska krigsmakten. Av de utomlands utnyttjade principlösningarna för att kombinera hög avgångsålder med sådana maximiåldrar för befattningarna för yrkesbefäl som medger att effektiviteten i krigs- och fredsorganisationerna bibehålls återstår sålunda i stort endast lösningen med åtgärder för att underlätta förtidsavgång av stambefäl. Denna fråga behandlar utredningen närmare i kapitel 15. Det av utredningen samlade materialet om förhållanden utomlands ger i några fall vid handen att man utomlands utnyttjar militärt yrkesbefäl i befattningar för vilka man inom det svenska försvaret tar i anspråk huvudsakligen civil personal. Sålunda tjänstgör i Norge huvudsakligen militär personal inom motsvarigheten till flottilj verkstad (avdelning 6). Andelen militär personal i förrådstjänst och i central förvaltningstjänst förefaller också vara högre i Norge än i Sverige. Ett annat sådant verksamhetsområde är personalvårdstjänsten i Norge och Danmark. Utredningen finner här inte anledning att närmare gå in på detaljer rörande befattningar som utomlands bestrids av militär personal och i Sverige av civil personal. Frågan om ianspråktagande av civila tjänster för militär 109

eller civilmilitär personal behandlar nämligen utredningen i ett senare kapitel (kap. 17). Av naturliga skäl förekommer åtskilliga andra skiljaktigheter mellan svensk och utländsk organisation. Ett genomgående drag utomlands - såväl i freds- som krigsorganisationerna - är att andelen yrkesbefäl i organisationen är större, i vissa fall väsentligt större, än hos oss. Här redovisat förhållande kan då det gäller administrativa befattningar också utgöra förklaring till att man utomlands trots hög avgångsålder kan ha låga omplaceringsåldrar. Den låga andelen yrkesbefäl inom den svenska krigsmakten innebär emellertid samtidigt att kraven på den enskilde befattningshavaren måste ställas höga, om organisationen skall få avsedd och önskad effekt.

110 SOU 1969: 33

Utvecklingstendenser på den svenska arbetsmarknaden

13 Ofta tilldrar sig de kortsiktiga förändringarna i sysselsättning och arbetslöshet den största uppmärksamheten i den arbstsmarknadspolitiska diskussionen. För tjänstgöringsåldersutredningen är det däremot närmast av intresse att söka bslysa de mer varaktiga förändringar som framträder med ökad tydlighet på längre sikt. En av de viktigaste betingelserna för framtida produktionsökningar är tillgången på arbetskraft samt dennas produktivitet. Arbetskraftstillgången bestäms i första rummet av antalet personer i arbetsföra åldrar. Därför ges inledningsvis en kortfattad redovisning av den väntade befolkningsutvecklingen. 13.1

Befolkning

Den senast tillgängliga av statistiska centralbyrån gjorda befolkningsprojektionen avser åren 1967-1980 (Statistiska meddelanden Be 1968: 3). Den innebär att Sveriges totala folkmängd, som vid slutet av år 1967 uppgick till ca 7,9 miljoner personer, skall

stiga till ca 8,3 miljoner 1975 och ca 8,6 miljoner 1980. Den procentuella årliga ökningen skulle därmed komma att bli ungefär densamma som rått sedan 1950, dock med något svagare ökning mot slutet av perioden. I tabell 31 visas förändringstalen för den totala folkmängden femårsvis från 1950. Den antagna befolkningsutvecklingen är ett resultat av förändringar i olika riktningar för olika åldersgrupper. Under hela perioden t. o. m. 1980 står åldersgrupperna 0-15 år och 65-w år för ungefär tre fjärdedelar av ökningen, medan inom de övriga åldersgrupperna huvudsakligen gruppen 2 5 44 år svarar för resten av ökningen. Antalet personer i åldrarna 45-64 år ökar med ca 40 000 mellan 1965 och 1970 för att därefter minska med 66 000 1970-1975 och 95 000 1975-1980. I tabell 32 visas olika åldersgruppers andel av totalbefolkningen 1960-1980. Det framgår där att åldersgruppen 16-64 år kommer att omfatta en från 1965 efter hand minskande andel. Befolkningen i de s. k. aktiva åldrarna,

Tabell 31. Förändringar i den totala befolkningen från år 1950

Tusental personer Procent Procent per år S O U 1969: 33

1950— 1955

1960— 1965

1965— 1970

1970— 1975

248 3,5 0,7

208 2,9 0,6

275 3,7 0,7

296 3,8 0,8

274 3,4 0,7

230 2,8 0,5

Tabell 32. Olika åldersgruppers andel av totalbefolkningen Procent Åldersgrupp 1960

0—15 16—64 65—w

22,4 64,8 12,8

22,8 63,5 13,7

23,6 61,7 14,7

24,3 60,4 15,3

23,9 64,2 11,9

15-69 år, som 1960-1965 vaxte med ca 240 000, förutses öka med endast ca 115 000 1965-1970. Under de båda följande femårsperioderna väntas ökningen inte bli mer än hälften så stor. Till grund för befolkningsprognosen ligger vissa antaganden om fruktsamhet, dödlighet och utrikes omflyttning. I det här använda alternativet har sålunda nettoinflyttningen från utlandet förutsatts uppgå till 10 000 personer per år. Siffran påverkas dels av den omfattning med vilken icke nordbor beviljas arbetstillstånd, dels av att för nordbor arbetsmarknaden i Norden är fri. För befolkningsströmmarna mellan olika nordiska länder kommer därför relativa förändringar i läget på arbetsmarknaderna att vara av stor betydelse. Det kan påpekas att nettoinflyttningen företer en från arbetskraftssynpunkt gynnsam åldersfördelning med en väsentligt högre andel personer i arbetsför ålder än den inhemska befolkningen. 13.2 A rbetskraftstillgången Den i det föregående återgivna befolkningsprognosen har i »Avstämning av 1965 års långtidsutredning» 1 legat till grund för en förnyad beräkning av arbetskraftsvoly-

mens utveckling. Därvid har av statistiska centralbyrån först gjorts en bestämning av antalet förvärvsarbetande personer inom en viss åldersgrupp i förhållande till folkmängden i denna grupp (förvärvsfrekvenserna) för olika köns-, ålders- och civilståndsgrupper varefter, för att erhålla antalet årsarbetande, vissa antaganden gjorts om de förvärvsarbetandes medelarbetstid. Den kvinnliga arbetskraften har nämligen kortare medelarbetstid än männen och då det snarare är en arbetsinsats i volym än antal människor som efterfrågas på arbetsmarknaden måste detta förhållande beaktas. Slutligen har arbetstidsförkortningarnas effekter uppskattats. Arbetstiden har antagits reduceras under perioden 1970-1975 från 42,5 till 40,0 timmar per vecka. Resultaten sammanfattas i tabell 33. För perioden 1975-1980 gäller dock att någon förutsättning om ytterligare arbetstidsförkortning inte införts. Med motsvarande beräkningsteknik som för de föregående perioderna skulle ett antagande om en förlängning av semester från fyra till fem veckor medföra att arbetstiden per årsarbetande minskar med i genomsnitt 0,3 % per år under perioden 1975-1980. Minskningen torde bli tre gånger så stor om i stället veckoarbetstiden förkortas med 2,5 timmar från 40 till 37,5 timmar. Av tabellen framgår att den årliga ökningen av antalet förvärvsarbetande, som åren 1960-1965 uppgick till 0,8 % , endast blir 0,3 % 1965-1970 för att bli ännu lägre under 1970-talet. Arbetskraftsvolymen mätt i timmar, som 1960-1965 ökade med i 1

SOU 1968: 24.

Tabell 33. Arbetskraftens förändringar 1960—1980

Tusental personer under hela Antal förvärvsarbetande Antal årsarbetande Procent i genomsnitt per år Antal förvärvsarbetande Antal årsarbetande Arbetstid per årsarbetande Arbetskraftsvolym i timmar

1960—1965

1965—1970

1970—1975

1975—1980

+ 139 + 96

+ 45 + 18

+ 26

+ 18 — 1

+ 0,8 + 0,6 — 0,3 + 0,3

+ 0,3 + 0,1 — 0,6 — 0,5

+ 0,1

femårsperioden

+ 5

0,0 — 0,7 — 0,7

+ 0,1 0,0 (0,0)

SOU 1969: 33

genomsnitt 0,3 % per år, har till och med beräknats komma att minska med ca 0,5 % per år fram till 1975. De angivna talen är visserligen relativt osäkra, men de pekar dock på en tydlig förändring i utvecklingen av arbetskraftstillgångarna efter 1965. Prognosen innebär att det är de gifta kvinnorna som svarar för hela ökningen av antalet förvärvsarbetande, medan antalet icke gifta kvinnor minskar och antalet män i stort sett blir oförändrat. Detta betyder att antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor årligen väntas öka med ca 20 000 mellan 1965 och 1970. Under de båda följande femårsperioderna skulle den årliga ökningen bli ungefär hälften så stor. För män och kvinnor är utvecklingen olika i skilda åldersgrupper. Sålunda har för männens del räknats med att den på arbetsmarknaden mest attraktiva åldersgruppen, 25-44 år, ökar medan övriga åldersgrupper skulle minska. 13.3

Arbetskraftsefterfrågan

Inledningsvis kan konstateras att arbetskraftstillgångarna till viss del låter sig påverkas av olika samhällsåtgärder. Sålunda mobiliserar en aktiv arbetsmarknadspolitik i ett samhälle med hög ekonomisk aktivitet ett större antal människor än en mer begränsad, i huvudsak enbart arbetslöshetsbekämpande politik. I arbetsmarknadspolitiken inbegrips då olika kombinationer av påverkan av t. ex. bostadspolitik, lokaliseringspolitik, invandringspolitik och utbildningspolitik. Hur efterfrågan på arbetskraft på längre sikt gestaltas beror inte bara på hur olika näringsgrenar utvecklas utan även på bl. a. insatsen av kapital samt arbetskraftens produktivitet. Med hänsyn till tidigare erfarenheter borde sålunda produktivitetsutvecklingen vid det dämpade sysselsättningsläget under de senast föregående åren ha påverkats i större utsträckning än vad som synes ha ägt rum. Att så inte skedde, utan att produktivitetstillväxten hölls relativt väl uppe, kan delvis förklaras av att sysselsättningen synes ha anpassats till den rådande produkSOU 1969: 33 8—914373

tionsnivån. Inom många företag torde de beskurna vinstmarginalerna ha drivit fram särskilda ansträngningar i rationaliseringshänseende. Samtidigt synes nedläggningar av olönsamma företag ha gått i snabb takt. Vidare torde det rådande arbetsmarknadsläget med en minskad överrörlighet hos arbetskraften ha bidragit till produktivitetsvinster. Det förtjänar noteras att man i det intensiva rationaliseringsarbetet nu i allt högre grad även börjat studera möjligheterna till kostnadsbesparingar på tjänstemannasidan. I framtiden torde man få räkna med en än mer intensifierad rationalisering på detta område. I avstämningen av 1965 års långtidsutredning har den framtida tillväxten i produktiviteten antagits ligga kvar på ungefär den nivå som uppnåddes åren 1967 och 1968 och med beaktande av arbetskraftsprognosen har en kapacitetsmässig utveckling av den totala produktionen kalkylerats. Med utgångspunkt vidare i produktionsutvecklingen inom olika näringsgrenar och de föreliggande produktivitetstendenserna har sedan gjorts försök att beskriva sysselsättningen näringsgrensvis. Det måste dock understrykas att någon siffermässig beräkning av efterfrågan på arbetskraft i ordets verkliga mening inte skett, varför det snarast är tendenserna som beskrivs. Underlag för en sådan kalkyl i form av konkreta produktionsplaner har nämligen inte funnits tillgängligt. Den dämpade efterfrågetillväxten som präglade den ekonomiska utvecklingen i Sverige åren 1965-1968 medförde att den betydande överefterfrågan på arbetskraft som rådde år 1965 under de följande åren kom att avlösas av en fortgående försvagning. Mot slutet av perioden inträdde dock åter ett omslag mot ökat utnyttjande av arbetskraft. Utvecklingen har inneburit betydande förskjutningar i de sysselsattas fördelning på näringsgrenar. Antalet sysselsatta minskade enligt föreliggande uppgifter genomgående inom de varuproducerande sektorerna. Denna förändring synes endast till en del ha motvägts av ökningar inom tjänste113

sektorerna, främst den offentliga sektorn. I fråga om jordbruket och skogsbruket tyder tillgänglig statistik på att sysselsättningen minskade snabbare än vad som antogs i långtidsutredningen och man torde kunna motse fortsatta kraftiga avgångar av arbetskraft. I långtidsutredningen kalkylerades med ett relativt stort arbetskraftsbehov inom industrin för att uppfylla produktionsplanerna. Den lägre ekonomiska aktiviteten och det ändrade företagarbeteendet medförde dock en sysselsättningsnedgång samt uppkomst av viss ledig kapacitet i form av maskiner och byggnader. Den beräknade, något snabbare produktionstillväxten under de närmaste åren torde dra med sig en viss ökning av antalet sysselsatta. Utvecklingen inom byggnadsverksamheten kan karakteriseras som ungefärligen likartad den inom industrin, om än med inte fullt så kraftig sysselsättningsnedgång under perioden 1965-1968. På sikt tyder dock de beräkningar som gjorts med utgångspunkt i antaganden om den framtida utvecklingen av arbetskraftstillgångar och produktivitetstillväxt att sysselsättningen inom industrin och byggnadsverksamheten skulle komma att minska något. Sysselsättningen inom tjänstesektorerna synes ha ökat inte oväsentligt snabbare än vad som antogs i långtidsutredningen. Den relativt kraftiga ökningen för den offentliga sektorn står dock i samband med utvecklingen inom övriga sektorer på så sätt att den dämpade arbetskraftsefterfrågan inom dessa gjort det möjligt för stat och kommun att minska de vakanser som uppstått under åren med arbetskraftsbrist. Om sysselsättningen inom tjänstesektorerna även i fortsättningen skulle öka i enlighet med hittillsvarande tendens måste detta, inom den av arbetskraftsprognoserna givna ramen, balanseras av en motsvarande absolut minskning av sysselsättningen inom de varuproducerande sektorerna. Det förefaller därför rimligt att förutsätta en lägre ökningstakt under 1970-talet än under 1960talet. 114

Det kan vara av intresse att studera den offentliga sektorn något närmare, då ett allt större antal människor sysselsätts inom denna. Då det är den offentliga konsumtionen som väger tyngst, läggs tonvikten på denna. De planer och bedömningar av den offentliga konsumtionens och investeringarnas utveckling som insamlades av långtidsutredningen nedjusterades med motiveringen att andra områden med likaledes starka utbyggnadsbehov annars måste hållas tillbaka. I verkligheten har dock expansionen sedan år 1965 gått snabbare än vad utredningen förutsatte för åren 1965-1970. Sålunda uppnådde den offentliga konsumtionens andel av bruttonationalprodukten, som år 1965 utgjorde 14 %, redan 1967 den för 1970 angivna nivån. Orsakerna härtill får delvis sökas i det lättare arbetsmarknadsläget och delvis i en från statsmakternas sida medveten ökning av i första hand den offentliga konsumtionen för att stimulera efterfrågan inom samhällsekonomin. Det framtida utrymmet för en fortsatt, ännu kraftigare ökning av den offentliga konsumtionen begränsas bl. a. av behovet att främja näringslivets investeringar. Vidare kommer den offentliga sektorns utgiftsanspråk att ställa stora krav vid finansieringen av dessa och därmed även på den politik som skall möjliggöra en intern balans. Produktivitetsutvecklingen inom den offentliga sektorn kan därför bedömas komma att ägnas skärpt uppmärksamhet för att den offentliga tjänsteproduktionen helt enkelt inte skall bli alltför dyr. De i avstämningen av långtidsutredningen gjorda beräkningarna tyder på att kraftiga ökningar i konsumtion och investeringar främst kommer att avse hälso- och sjukvård samt socialvård med därav föranlett arbetskraftsbehov. Inom näringsgrenen offentliga tjänster var enligt folkräkningen år 1965 ca 525 000 personer sysselsatta, en ökning med ca 5 % sedan 1960. Inom den offentliga sektorn är undervisningsområdet den största delsektorn. Den har expanderat under hela 1960-talet. EnSOU 1969: 33

ligt 1965 års folkräkning sysselsattes i denna sektor ca 156 000 personer jämfört med ca 119 000 år 1960, en ökning med i genomsnitt 5,6 % per år. Någon förnyad beräkning av den framtida utvecklingen har inte gjorts, men enligt långtidsutredningen torde arbetskraftsbehovet fortsätta att öka, fast i något långsammare takt än tidigare. Lärarbristen har länge varit stor, men utbildningskapaciteten har ökat mycket starkt och beräknas på lång sikt vara tillräcklig för att fylla det behov av behöriga lärare som kan förutses. Den andra stora sektorn är hälso- och sjukvården. Inom denna angavs enligt 1965 års folkräkning ca 150 000 personer vara förvärvsarbetande. Trots att rekryteringen ökat de senaste åren anger sjukvårdens huvudmän ett ytterligare behov om ca 30 000 heltidsarbetande under perioden 1966-1970. Slutsatsen av detta avsnitt är att fortsatta kraftiga sysselsättningsökningar, om än i något lägre takt än under de senaste åren, endast torde kunna emotses inom de offentliga tjänsterna. Inom de övriga tjänstesektorerna torde ökningarna bli mer moderata. 13.4 Problem Det arbetskraftsöverskott som fanns under de närmast föregående åren uppkom genom den dämpade externa och interna efterfrågetillväxten som präglade den ekonomiska utvecklingen samt det i detta sammanhang ändrade företagsbeteendet. Detta läge ändrar dock inte den slutsats som dras av bl. a. 1965 års långtidsutredning, att på längre sikt huvudproblemet på arbetsmarknaden är den otillräckliga tillgången på arbetskraft. Ett omslag till arbetskraftsbrist, inom vissa områden markerad, har också inträtt under det senaste året. Som framgått av tidigare avsnitt väntas hela nettoökningen i arbetskraftsutbudet bestå av gifta kvinnor, men efterfrågeökningen gör det säkert inte. För att utbudsökningen skall kunna förverkligas torde fortsatta ansträngningar krävas för att röja undan de hinder som finns för gifta kvinnor att träda in på arbetsmarknaden. Här kan SOU 1969: 33

bl. a. lokaliseringspolitiken, socialpolitiken och skattesystemets utformning spela en stor roll liksom en påskyndad upplösning av ännu befintliga gränser mellan arbetsuppgifter, avsedda för enbart det ena eller det andra könet. I arbetskraftstillgångarna ingår även de från jordbruk och skogsbruk avgångna som önskar arbete i andra näringsgrenar. Denna arbetskraft utgörs ofta till stor del av äldre personer. Det är omvittnat att den övre åldersgränsen för tillgodogörandet av arbetskraften inte alltid ligger vid 67 år eller därutöver utan inte sällan väsentligt lägre. Då ökningen av folkmängden i de åldrar varur arbetskraften huvudsakligen rekryteras främst kommer att avse de för arbetsmarknaden attraktiva åldrarna 25-44 år medför detta att stor uppmärksamhet måste ägnas den medelålders och äldre arbetskraften och de särskilda problem som hänger samman med dennas anpassning till ändrade förhållanden på arbetsmarknaden. Till de faktorer som förutom åldersfördelningen ökar den äldre arbetskraftens svårigheter att få en för den och samhället lämpad sysselsättning hör den snabba tekniska utvecklingen och kravet på anpassning till denna. Man måste därvid räkna med att den äldre arbetskraften ofta är mindre yrkesmässigt och geografiskt rörlig än den yngre. Vidare torde arbetskraftsefterfrågan i allt högre grad komma att rikta sig mot utbildad arbetskraft. Detta problem accentueras av att utbildningsnivån för den yngre arbetskraften stiger. Med hänsyn till att det totalt är en arbetskraftsbrist som på sikt torde kunna emotses, men även med beaktande av sociala och humanitära hänsyn, är det av vikt att nämnda svårigheter i största möjliga utsträckning begränsas. Då rationaliseringar och fortsatt snabb teknisk omvandling kan emotses och då den antagna sysselsättningsökningen huvudsakligen hänför sig till tjänstesektorerna, kommer utvecklingen mot allt större efterfrågan på personal med kvalificerad utbildning att fortsätta. Behovet av sådan

personal understryks inte minst av den ökande kapitalinsatsen. Hittills har den långtidsutbildade arbetskraften inte utgjort någon stor andel av den totala arbetskraften. Med utbildningsväsendets snabba expansion kommer dock detta förhållande att ändras snabbt. Sålunda beräknas att andelen 16-åringar som påbörjar studier i gymnasiala skolformer från år 1965 till i början av 1970-talet skall ha stigit med över 10 procentenheter till ca 90%. Antalet vid universitet och högskolor närvarande studerande uppgick läsåret 196566 till 65 000 och beräknas 1970-71 uppgå till drygt 100 000 för att sedan i stort sett ligga stilla på samma nivå. Antalet utexaminerade stabiliseras till 15-20 000 per år under förutsättning att fasta studiegångar införs vid de filosofiska, juridiska och teologiska fakulteterna. Antalet långtidsutbildade som träder ut på arbetsmarknaden torde därmed accelerera väsentligt. Även om kapitalinsatsen tillväxer kraftigt och skapar helt nya arbetsområden är det dock knappast troligt att de traditionella arbetsområdena för de långtidsutbildade visar samma relativa tillväxt. Utvecklingen torde då på sikt innebära att dessa tränger in på för dem nya arbetsområden. Trots att någon risk för att ett generellt överskott på okvalificerad arbetskraft knappast torde uppkomma kan det dock uppstå anpassningsproblem för vissa grupper med ofullständig eller inadekvat utbildning. Bl. a. utifrån erfarenheter av en tidigare konstant överefterfrågan på vissa kategorier av långtidsutbildade har förekomsten av arbetslöshet överhuvud taget under senare år väckt oro. Att beskriva ett läge eller ställa en prognos för en utbildningskategori, t. ex. »långtidsutbildade», ställer sig mycket svårt då en utbildningskategori kan innefatta många yrkeskategorier. Just förekomsten av flera yrkeskategorier inom en utbildningskategori tyder nämligen på att möjligheterna till substitution är stora yrkeskategorierna emellan. Möjligheten till substitution betyder 116

att flexibiliteten är stor och att antalet personer med en viss utbildning kan variera inom vida gränser utan att överskotts- eller bristsymptom uppträder. Allmänt kan sägas att den framtida arbetskraftsefterfrågan i allt högre grad kommer att avse personal med kvalificerad och för samhällsekonomins i hög grad specialiserade behov anpassad utbildning. Slutligen kan pekas på de svåra rörlighetsproblemen. Tillgång och efterfrågan på arbetskraft överensstämmer inte alltid geografiskt. Relativt kraftiga strukturförändringar i sysselsättningen kan förutsättas uppkomma. Mellan olika näringsgrenar krävs rörlighet för att tillgängliga arbetskraftsresurser skall kunna utnyttjas. I samklang med detta torde det statliga förmånssystemet komma att utformas så att omstrukturering och rörlighet på arbetsmarknaden främjas. I detta sammanhang kommer också lokaliseringspolitikens framtida utformning att ha stor betydelse, då den urbaniseringsprocess som tidigare pågått nu i stort sett kan sägas vara avslutad och i stället ett skede med inflyttning från mindre till större tätorter kommit i förgrunden.

SOU 1969: 33

14 Utvecklingstendenser och prognoser för den militära sektorn

Tjänstgöringsåldersutredningen har bedömt det vara av värde att, innan den går in på sina överväganden rörande förutsättningarna för att utnyttja militär och civilmilitär personal till högre åldrar än f. n., redovisa en tänkbar framtida utveckling inom krigsmakten i de avseenden som kan vara av intresse i tjänstgöringsålderssammanhang. De områden som härvid har bedömts vara av speciellt intresse är a) hur den framtida militära utvecklingen - främst inom teknikens område - kan tänkas påverka kraven på befälspersonalen inom krigsmakten, b) hur förändringar inom krigsmaktens organisation kan tänkas påverka de organisatoriska förutsättningarna att utnyttja militär och civilmilitär personal på aktiv stat till högre åldrar än f. n. samt c) hur personalutvecklingen kan komma att te sig och vad den kan tänkas innebära dels i rekryteringshänseende, dels då det gäller förtidsavgångarna bland militär och civilmilitär personal. 14.1 Befälsuppgifterna utvecklingen

och

den

militära

1954 års befälsutredning och 1960 års värnpliktsutredning lämnade i sina betänkanden Arméns befäl (SOU 1959: 23) resp. Värnplikten (SOU 1965: 68) redogörelser för befälsuppgifterna och den militära utvecklingen resp. den militära krigföringens ändSOU 1969:33

rade karaktär. Tjänstgöringsåldersutredningen bygger sin framställning i detta avsnitt i huvudsak på de förutnämnda redogörelserna. Utredningen bifogar i bilaga 15 en avskrift av värnpliktsutredningens beskrivning av den militära krigföringens ändrade karaktär. Krigsmakten skall verka för att vår fred och frihet bevaras. Krigsmakten skall därför ha sådan styrka, sammansättning och beredskap att anfall mot Sverige fordrar så stora resurser och tar så lång tid att de fördelar som står att vinna med anfallet rimligen inte kan bedömas värda insatserna. (Ur målsättningen för krigsmakten.) Krigsmakten måste därför främst vara uppbyggd för att svara mot krigets krav. Krigsorganisationen har med hänsyn härtill undergått och undergår en ständigt fortlöpande modernisering framför allt inom tre militärtekniska områden. Dessa är vapenverkans, transportmedlens och teleteknikens områden. Parallellt med denna militärtekniska utveckling och som en konsekvens av densamma har pågått och pågår en fortlöpande utveckling inom strategi och taktik. Våra stridskrafter måste vara beredda att möta en motståndare som har starkt pansar och flyg samt starka fartygsförband som alla kan utveckla en våldsam eldkraft. Därtill kommer att presumtiva motståndare måste förutsättas ha tillgång till och möjlighet sätta in kärnladdningar - även svaga sådana - samt gas- och biologiska strids-

medel. Dessa förhållanden ställer på våra stridskrafter kravet att även lokalt kunna verka under stor utspridning och med stor rörlighet. Kriget kommer att kännetecknas av snabba rörliga strider över stora ytor ytkrig. Striderna kommer sannolikt att pågå samtidigt och ofta oberoende av varandra över stora områden. Chefer på alla nivåer kommer därför att ställas inför svåra och överraskande lägen som kräver snabb beslutsfattning. Detta innebär också ökade krav på ledningsorganen (staberna). Befäl och trupp inom samtliga försvarsgrenar kommer att utsättas för avsevärda fysiska och psykiska påfrestningar. Det synes osannolikt att den snabba tekniska utvecklingen allmänt taget kommer att minska dessa påfrestningar. Utredningen vill här först peka på vad dessa förhållanden i stort innebär för personalen inom krigsmaktens krigsorganisation, innan utredningen belyser några detaljer i den tekniska utvecklingen. Då det gäller arméns personal angavs i betänkandet Arméns befäl (SOU 1959: 23) bl. a. följande (sid. 140). På alla, chefer som trupp, ställes allt större krav att av egen kraft kunna förflytta sig och verka under primitiva villkor, i svår terräng och under pressande klimatiska förhållanden. Förutom att uppgifterna ställer allt större krav på teknisk och framför allt taktisk skicklighet, ökar stridens nya drag också kraven på fysisk uthållighet. Kraven på uthållighet gäller emellertid i ännu högre grad den psykiska stabiliteten. Såvitt utredningen kunnat finna är detta förhållanden som i princip gäller för personal inom samtliga försvarsgrenar. För flottans del är det framför allt utvecklingen av stridsfartygsbeståndet från större fartyg (kryssare, jagare och fregatter) mot mindre fartyg (torpedbåtar och ubåtar) som är av intresse i detta sammanhang. Kraven på personalen ombord är nämligen generellt större på torpedbåtar och ubåtar än på de större fartygen. Detta framgår bl. a. av de såväl hos oss som utomlands tillämpade normerna för krigsplacering ombord på stridsfartyg. I dessa räknas nämligen generellt med relativt låga 118

(35-40 år) högsta krigsplaceringsåldrar ombord på torpedbåtar och ubåtar, medan man räknar med att kunna utnyttja personal till något högre åldrar ombord på de större fartygen. Efter hand ändrade proportioner mellan större och mindre stridsfartyg ger därför ändrade förutsättningar för att utnyttja aktiv militär och civilmilitär personal ombord på stridsfartyg. För kustartilleriet kan förutses en ökad övergång från fasta och stationära enheter till rörliga förband inom vilka det torde komma att ställas ökade krav på personalen i fysiskt och psykiskt hänseende. Även inom flygvapnet måste efter hand räknas med ökade krav på möjligheterna till ombasering samt omgrupperingar t. ex. av robotförband m. m. Även flygvapnets förband måste i likhet med förbanden inom övriga försvarsgrenar utöver sina huvuduppgifter vara omedelbart beredda för försvarsstrid eller annan verksamhet under eller efter en snabb mobilisering för att säkerställa att huvuduppgiften skall kunna fyllas. Inom flygvapnet har stridsmedlen blivit allt mindre beroende av väder- och ljusförhållanden. De höga flyghastigheterna ger mycket små tidsmarginaler för beslutsfattning. Dessa förhållanden medför att personalen i stor utsträckning måste tjänstgöra i avlösningar samt att operativa och taktiska beslut inom ramen för högre chefs direktiv måste delegeras på befattningshavare i lägre befälsställning. Ytligt sett kan det måhända ligga nära till hands att anta att den tekniska utvecklingen bl. a. genom bioteknologisk hjälp framdeles kommer att medföra minskade krav i fysiskt och psykiskt hänseende på yrkesbefälet. I ett sådant resonemang bortses emellertid från en rad väsentliga fakta. Bl. a. beaktas då inte att våra stridskrafters taktik och uppträdande kontinuerligt måste anpassas efter den fortlöpande tekniska utvecklingen och de förändrade möjligheter denna ger motståndaren. Tillkomst av en teknisk nyhet som ger sken av att underlätta personalens verksamhet kan t. ex. göra det möjligt eller nödvändigt att utnyttja personal eller förband på annat SOU 1969: 33

sätt så att »vinsten» då det gäller de fysiska och psykiska påfrestningarna på personalen går förlorad eller förbyts i ökade påfrestningar t. ex. genom en ökad insatsfrekvens eller till tid och rum längre utsträckta företag. Utredningen exemplifierar detta ytterligare i bilaga 16. Utredningen har i anslutning till uttalandet i sina direktiv om att den personella kvaliteten i vår krigsorganisation inte får försämras närmare övervägt hur de i det föregående kortfattat skildrade utvecklingstendenserna påverkar de förhållanden som utredningen har att klarlägga. MTU har härvid funnit dem bekräfta riktigheten i utredningens tidigare redovisade utgångspunkt (jfr kap. 2) att höjningen av avgångsåldrarna inom huvudgrupperna militär och civilmilitär personal på aktiv stat inte får medföra minskningar i antalet f. n. principiellt disponibla befattningshavare inom de ålderslägen som har att bestrida de i fysiskt och psykiskt hänseende mest påfrestande krigs be fattningarna. Utredningen har också anledning framhålla att eftersom trenden i fråga om utvecklingen inte pekar på minskande påfrestningar på personalen i krigsorganisationen måste de av utredningen i senare kapitel framlagda åldersnormerna m. m. betraktas som genomsnittliga maximivärden (medianer). Utredningen finner det emellertid vara angeläget påpeka att ett system med höjda avgångsåldrar i fredsorganisationen inte innebär att man nödvändigtvis också i krigsorganisationen måste räkna med att ta all äldre personal i anspråk. Systemet förutsätter tvärtom att den äldre personalen framför allt personalen i åldrar över de nuvarande högsta krigsplaceringsåldrarna - i den mån den tas i anspråk endast bör placeras i krigsbefattningar för vilka den bedöms ha erforderliga kvalifikationer i fysiskt och psykiskt hänseende. Den äldre personalen kan därigenom i vissa fall tack vare sin långvariga rutin och erfarenhet bli en värdefull förstärkning i krigsorganisationen.

SOU 1969: 33

14.2 Den organisatoriska

utvecklingen

Tjänstgöringsåldersutredningen kan här inledningsvis konstatera att nuvarande försvarsbeslut gäller en fyraårsperiod fram till år 1972. För krigsmaktens utveckling fr. o. m. 1972 förbereds f. n. införande av perspektivplanering för en femtonårsperiod. Denna planering syftar till att formulera och analysera alternativa utformningar av krigsmakten i stort och alternativa möjligheter att lösa olika typer av försvarsuppgifter (prop. 1968: 110). Den organisatoriska utvecklingen på längre sikt är således osäker. Även i andra hänseenden är krigsmaktens organisation, såväl krigs- som fredsorganisationen, i ständig utveckling och omdaning. Krigsorganisationen påverkas kontinuerligt av utvecklingen på militärteknikens, strategins och taktikens områden. Strävan att modernisera och effektivera krigsmakten inriktas också på fredsorganisationen som undergår en fortlöpande rationalisering. Denna sker dels i form av en strukturrationalisering, dels i form av en intern rationalisering inom de skilda myndigheternas verksamhetsområden. Karakteristiskt för utvecklingen inom fredsorganisationen har hitintills varit att rationaliseringsarbetet ofta gjort det möjligt att reducera antalet befattningshavare inom stabs- och förvaltningsverksamheten t. ex. genom sammanslagning av administrationer. F. n. undersöks bl. a. möjligheten till personalbegränsningar i samband med sammanförande av förband och försvarsområde. Samtidigt har moderniseringen och effektiveringen av utbildningsverksamheten - bl. a. genom 1966 års beslut om värnpliktsutbildningen - ställt ökade krav på det militära och civilmilitära truppbefälet på aktiv stat. Reduceringar av antalet tjänster har således ofta kunnat genomföras då det gäller sådana positioner som generellt är fysiskt mindre krävande och som lämpar sig för den något äldre personalen på aktiv stat. För de befattningshavare som bestrider de från fysisk synpunkt mera krävande befattningarna har arbetsuppgifter119

na och påfrestningarna ökat. Denna utveckling synes fortsätta och utgör en försvårande omständighet då det gäller möjligheterna att ta i anspråk äldre personal för arbetsuppgifter för vilka den har tillräckliga fysiska förutsättningar. Å andra sidan måste en sådan utveckling efter hand medföra att tyngdpunkten i rationaliseringsarbetet förskjuts. Inom krigsmakten framkommer efter hand behov av personal för nya uppgifter. Sålunda har personal för databehandling under en följd av år tillförts organisationen. I överbefälhavarens utredning om säkerhetstjänsten har angetts att denna behöver utökas. I åtskilliga fall - t. ex. i fråga om säkerhetstjänsten - förefaller det rimligt att anta att det ökade antalet arbetsuppgifter skulle kunna fullgöras av äldre militär personal. Även andra typer av organisationsändringar kan befinnas önskvärda. Tjänstgöringsåldersutredningen har för egen del bedömt att det knappast är möjligt - även om det vore önskvärt - att göra någon prognos för denna typ av organisationsändringar utom i ett avseende till vilket utredningen återkommer i efterföljande stycke. Utredningen har i stället inriktat sig på att klarlägga de organisatoriska förutsättningarna för höjda avgångsåldrar inom ramen för nu gällande krigsoch fredsorganisationer. Utredningen anser - mot bakgrund av ovissheten om den framtida organisatoriska bilden - att om det med gällande krigs- och fredsorganisation kan påvisas att det är möjligt att utnyttja en militär personalgrupp på aktiv stat intill viss given avgångsålder bör det också vara möjligt att i framtiden utnyttja gruppen i fråga intill samma avgångsålder. Detta är således en restriktion som statsmakterna måste acceptera i samband med beslut om höjda avgångsåldrar. Tjänstgöringsåldersutredningen har emellertid funnit starka motiv för att inom ett område - det personaladministrativa området - ta hänsyn till den framtida utvecklingen. Utredningen har nämligen funnit det vara uppenbart att ett genomförande av utredningens förslag rörande avgångs^ 120

åldrarna för militär och civilmilitär personal kommer att ställa väsentligt ökade krav inom det personaladministrativa området. Utredningens förslag förutsätter bl. a. omvandling av ett stort antal civila tjänster till tjänster för militär och civilmilitär personal resp. övergång för militär personal till civila tjänster. I båda fallen förutsätts att militär och civilmilitär personal vidareutbildas för dessa nya arbetsuppgifter. För den personaladministrativa verksamheten innebär detta bl. a. ökade krav på långsiktig personalplanering, individualbehandling - främst upplysnings- och rådgivningsverksamhet till personal som är aktuell för övergång till de nya typerna av arbetsuppgifter - samt uppföljning av påbörjad vidareutbildning, praktikanttjänstgöring o. d. Det nuvarande systemet med ansvaret för administrationen av arméns fast anställda personal (för normalinfanteriregementet avses ca 240 tjänster för militär, civilmilitär och arvodespersonal samt drygt 150 för civil personal, totalt nära 400) i lokal instans fördelat på en rad olika befattningshavare som t. ex. stabschef, mobiliseringsofficer, tygofficer, intendent och kasernofficer har av bl. a. chefen för armén inte ansetts motsvara kraven på en modern, effektiv personaladministration. Chefen för armén har i anslutning härtill angett att han avsåg närmare utreda den lokala personaladministrationen med utgångspunkt i bedömningen att det vid fredsförbanden krävs en särskild personalchef (äldre regementsofficer eller kapten). Tjänstgöringsåldersutredningen kan i detta sammanhang också peka på att 1964 års försvarskostnadsutredning har varit inne på en liknande tankegång då den angav (SOU 1968: 1, sid. 207). Det har således stor inverkan på förbandets ekonomi hur personalresurserna disponeras och vårdas. Det bör därför vara ändamålsenligt att en stödfunktion för personalfrågor inrättas som biträder i frågor rörande personal - rekrytering, anställning, löner, utbildning etc. - så att en samlad planering av personalresursernas utnyttjande på både lång sikt och kort sikt kan underlättas. SOU 1969: 33

Inom övriga försvarsgrenar är antalet vid de lokala enheterna verksamma personer ofta av minst samma storlek som vid arméns fredsförband. En normal flygflottilj har t. ex. 300-350 militära och civilmilitära och 200-250 civila befattningshavare. Tjänstgöringsåldersutredningens utgångspunkter beträffande förstärkning av de personaladministrativa resurserna inom krigsmakten framgår närmare av beräkningarna i kapitel 22. 14.3 Utvecklingen inom

personalområdet

Tjänstgöringsåldersutredningen redovisar i detta avsnitt sin uppfattning om den framtida utvecklingen i vad avser dels vissa aspekter som hänger ihop med rekryteringen av befälskårerna, dels de naturliga förtidsavgångarna av militär och civilmilitär personal. 14.3.1 Vissa rekryteringsaspekter Av kapitel 13 framgår bl. a. att antalet långtidsutbildade som träder ut på arbetsmarknaden förväntas stiga väsentligt och att utvecklingen på sikt torde innebära att dessa tränger in på för dem nya arbetsområden. Om statofficersaspiranter framdeles i viss utsträckning kommer att rekryteras bland akademiker kan förväntas att medelåldern vid utnämning till officer på aktiv stat kan komma att förskjutas uppåt. I motsatt riktning verkar förhållandet att gymnasieutbildningen f. n. avslutas vid omkring 20 års ålder men i det nya skolsystemet pressas nedåt. Nämnda förhållanden kan i sin tur få konsekvenser i form av ändrad ålderstidpunkt för officerens inträde i det normerande skiktet. Om medelåldern för inträde i det normerande skiktet höjs, kommer detta härvid att omfatta färre årsklasser officerare. Om behovet i krigsorganisationen av officerare skall kunna tillgodoses måste då varje årsklass göras något större vilket skulle komma att medföra ökade svårigheter att inom ramen för höjda avgångsåldrar utnyttja den äldre personalen i fredsorganisaSOU 1969: 33

tionen. Det motsatta förhållandet uppstår om medelåldern vid uppnående av normkvalitet sänks. Om underofficersaspiranter i ökad utsträckning kommer att rekryteras bland ungdom som gått genom fackskola eller gymnasium kan förväntas att medelåldern vid utnämning till underofficer sjunker eftersom underofficersaspiranten i så fall inte behöver gå genom kompletterande civil skolning vid försvarets läroverk. Detta skulle i så fall innebära att antalet underofficersaspiranter samt rekryteringen av underofficerare skulle kunna begränsas något samtidigt som problemen att placera äldre underofficerare i fredsorganisationen minskar. Tjänstgöringsåldersutredningen har inte ansett sig ha underlag för att i sina beräkningar för officerare (kap. 22) resp. för underofficerare (kap. 23) ta hänsyn till de eventuella förändringar i befälskårernas uppbyggnad som skulle kunna bli aktuella med anledning av den i denna punkt skisserade utvecklingen. 14.3.2 Förtidsavgångarna i framtiden Tjänstgöringsåldersutredningen granskar och diskuterar i denna punkt hur eventuella förändringar i rekryteringsprinciper, anställnings- och avlöningsförhållanden och pensionssystemets utformning, de av utredningen förutsatta förändringarna - tillkomst av vidareutbildning för civila tjänster, övergång till reservstat och höjda avgångsåldrar - samt de framtida samhällsförhållandena kan tänkas påverka förtidsavgångarna bland militär och civilmilitär personal på aktiv stat. A. Ev. förändrade rekryteringsprinciper Den tillgängliga statistiken över förtidsavgångarna bland militär och civilmilitär personal hänför sig till personalgrupper som rekryterats bland ungdom som gått genom äldre skolformer än de nuvarande inom det allmänna undervisningsväsendet. Mot bakgrund av de vidgade utbildnings121

möjligheterna inom det allmänna undervisningsväsendet synes det inte vara otänkbart att militära och civilmilitära befälsgrupper framdeles kan komma att rekryteras från ungdom med högre skolutbildning än vad som hitintills varit fallet. Utredningen bedömer det sannolikt att utbildningsnivån hos de anställningssökande kommer att stiga. Detta kan innebära att avgångsbenägenheten och förutsättningarna för förtidsavgång ökar. Den ökade totala tillgången på långtidsutbildad personal ökar emellertid sannolikt konkurrensen om kvalificerade sysselsättningar. Det förefaller därför sannolikt att förtidsavgången bland militär personal blir relativt begränsad åtminstone i jämförelse med den från andra yrkesgrupper. Många civila utbildningsgångar torde vidare medge att den färdigutbildade är användbar för verksamhet och kan söka sig anställning inom en relativt vid sektor av samhället. Utbildningen till militärt eller civilmilitärt befäl på aktiv stat är och måste vara inriktad på att ge de blivande befattningshavarna de kunskaper m. m. som gör dem lämpade att i krig och fred lösa de speciella uppgifter som åvilar dem inom försvaret. Det är därför naturligt att civil statstjänsteman i allmänhet kan vara mera lättrörlig på arbetsmarknaden än befäl på aktiv stat (jfr kap. 9, avsnitt 9.3). Utredningen har även diskuterat om de vidgade utbildningsmöjligheterna inom det allmänna undervisningsväsendet kommer att innebära att man framdeles rekryterar ungdom som har mindre uttalad yrkesmotivation och därmed ökad avgångsbenägenhet än f. n. Utredningen har anledning anta att det hitintills endast varit få befälskategorier - främst vissa flygförare och viss tekniskt utbildad personal - som erhållit ungdom som valt ifrågavarande utbildning med planer på senare övergång till civil verksamhet. Allt mer förbättrade urvalsmetoder i samband med antagning av ungdom till utbildning till befäl på aktiv stat torde emellertid komma att leda till att sådana fall sållas bort i ökad grad. Den förbättrade urvalsmetodiken bör därför leda till .att befälskårerna kommer att vara samman-

satta av befäl som blir allt bättre motiverade för sitt yrke. Uppgiftsfördelning och tjänstgöringsförhållanden i övrigt präglas också i allt större utsträckning av strävanden att vidmakthålla och utveckla en från början god motivation för det militära yrket och dess speciella särart. Härutöver kan utredningen konstatera att den grundläggande utbildning som krävs före utnämning till officer på aktiv stat (3 7< år) och till underofficer på aktiv stat (ca 5 år) är av avsevärd längd samt innebär krav på stor anspänning i fysiskt och psykiskt hänseende hos aspiranterna under utbildningstiden. Utredningen bedömer för sin del att även denna grundläggande utbildning medför en bortsållning av elever som inte har fullgod motivation för befälsyrket. Om övriga förhållanden inte förändras, skulle således de som framdeles anställs som officerare eller underofficerare på aktiv stat alltjämt ha låg avgångsbenägenhet. Utredningen har i brist på annat underlag i allmänhet räknat med samma förtidsavgångar som hitintills förekommit inom befälskårerna (jfr även kap. 21, avsnitt 21.8 och bilaga 13). Såsom framgår av kapitel 24 i det följande har utredningen särskilt uppmärksammat vad förändringar i den f. n. höga avgångsfrekvensen bland det yngsta underbefälet (jfr bilaga 13) på sikt skulle innebära i fråga om möjligheterna att bereda äldre underbefäl arbetsuppgifter av karaktären inretjänstbefattningar. B. Anställnings- och avlöningsförhållanden. Pensionssystemets utformning. Genomförandet av ATP I 1966 års ramöverenskommelse enades parterna om att tillsammans undersöka möjligheterna att närma det statliga lönesystemet till det som tillämpas på den privata arbetsmarknaden. Statens avtalsverk har härutöver gett till känna att man även i fråga om pensionssystemet önskar en anpassning till den privata sektorns förhållanden. En fördel härmed skulle vara att statstjänstemännens förutsättningar för övergång SOU 1969: 33

till icke statlig verksamhet skulle förbättras. Detta i sin tur skulle kunna bidra till att underlätta personalomflyttningar i samband med omorganisationer o. d. (jfr kap. 5 i det föregående). I detta sammanhang finner utredningen också anledning ta upp frågan om inte genomförandet av ATP kan på sikt förväntas innebära att förtidsavgången bland den militära och civilmilitära personalen ökar. Såvitt utredningen har kunnat finna föreligger det emellertid i varje fall i nuläget inte några tecken på ökad förtidsavgång från de militära och civilmilitära personalkårerna. Tjänstgöringsåldersutredningen har av denna anledning inte ansett sig kunna utgå från att genomförandet av ATP kommer att i väsentlig grad påverka storleken av förtidsavgångarna bland militär och civilmilitär personal. C Inverkan av förändringar föranledda av MTU betänkande Tjänstgöringsåldersutredningens lösning på problemet att utnyttja militär och civilmilitär personal till högre åldrar än f. n. innebär i stort a) omvandling av arvodestjänster och tjänstgöringsmånader m. m. till tjänster för personal på aktiv stat, b) omvandling av vissa civila tjänster till tjänster för militär eller civilmilitär personal på aktiv stat och c) vidareutbildning av befäl - företrädesvis i 40-årsåldern - för arbetsuppgifter som f. n. bestrids av civil personal. Utredningen föreslår således dels vissa utbyten av civila tjänster mot militära eller civilmilitära tjänster, dels att vidareutbildning av och övergång för befäl till civila tjänster skall komma till stånd i sådan omfattning som krävs för bibehållen åldersmässig personalkvalitet inom den militära organisationen, övergången för officer på aktiv stat till civil tjänst förutsätts härvid i viss utsträckning ske i kombination med övergång till tjänst på reservstat. Tjänstgöringsåldersutredningen utgår från att såväl antalet befattningshavare som årSOU 1969: 33

ligen ges möjlighet gå genom vidareutbildning för civil tjänst som antalet tjänster på reservstat bestäms med utgångspunkt i den militära organisationens krav på en åldersmässigt balanserad personalsammansättning så att inte nu gällande medelålder höjs inom krigsorganisationen. Som framgår av redovisningen i kapitel 9 (avsnitt 9.4) har förtidsavgången från aktiva militära och civilmilitära personalgrupper med olika pensionsåldrar men med i övrigt i huvudsak likartade förhållanden varit av samma procentuella storlek. Tjänstgöringsåldersutredningen har med anledning härav bedömt att de höjningar av avgångsåldrarna som kan komma att genomföras med anledning av utredningens betänkande i och för sig inte i någon väsentlig grad kommer att medföra ändringar i fråga om förtidsavgången i allmänhet. Som framgår av utredningens överväganden och förslag (kap. 17) föreslår utredningen vissa lägsta åldersgränser för att personal skall få påbörja vidareutbildning för övergång till vissa f. n. civila statliga m. fl. tjänster. Utredningen anser för egen del att införande av sådana åldersgränser kommer att verka dämpande på förtidsavgången bland personal i åldrarna närmast under dessa åldersgränser. Utredningen utgår härvid från antagandet att militär eller civilmilitär tjänsteman på aktiv stat som har hög avgångsbenägenhet finner det vara fördelaktigt att vänta något eller några år för att bli delaktig av de förmåner som en kostnadsfri vidareutbildning till ny uppgift innebär. De som kommer att stå kvar i tjänst på aktiv stat måste sannolikt antas vara väl anpassade och ha låg avgångsbenägenhet. Den militära organisationen skulle således komma att - efter en reglerad avgång av personal i 40-45-årsåldern - intill de nya högre avgångsåldrarna behålla personal som inte avgår i förtid i större omfattning än f. n. D. De framtida samhällsförhållandena Av kapitel 13 Utvecklingstendenser på den svenska arbetsmarknaden framgår bl. a. att

hela nettoökningen i arbetskraftsutbudet väntas bestå av gifta kvinnor. Utredningen bedömer för egen del att ökad frekvens i kvinnornas förvärvsarbete komplicerar frågorna om omstationering av militär personal. Utredningen vill t. ex. peka på att en sådan utveckling kan komma att verka återhållande på den militära och civilmilitära personalens benägenhet att byta bostadsort. Även förhållandena på bostadsmarknaden - inte minst inom stockholmsområdet - och en ev. ökad frekvens av bisysslor i samband med arbetstidsförkortningar kan enligt utredningens mening verka dämpande på benägenheten att byta bostadsort. Vad dessa förhållanden kan komma att innebära i fråga om personalens benägenhet till förtidsavgång är däremot svårt att förutsäga.

124 SOU 1969: 33

15.1 Översikt över medlen att höja avgångsåldrarna

Allmänt

Tjänstgöringsåldersutredningen har redan i ett inledande kapitel (kap. 2) med utgångspunkt i utredningsdirektiven kortfattat redovisat utredningsarbetets uppläggning och de principiella medlen (åtgärderna) för att åstadkomma förutsättningar för höjda avgångsåldrar för militär och civilmilitär personal. De medel (åtgärder) som sålunda skulle kunna komma i fråga för att nå fram till höjda avgångsåldrar är i korthet följande. a) Omvandling av arvodestjänsterna för pensionsavgången militär personal och av ett antal tjänstgöringsmånader resp. medel för frivilligt tjänstgörande personal till tjänster för militär personal på aktiv stat, b) utbyte av civila tjänster mot tjänster för militär eller civilmilitär personal på aktiv stat, c) stimulering av förtidsavgångarna så att militär och civilmilitär personal på aktiv stat i ökad utsträckning går över till civila tjänster. Härvid kommer bl. a. systemet med reservstat och möjligheterna att ge militär och civilmilitär personal på aktiv stat vidareutbildning för övergång till civila tjänster samt möjligheterna för militär och civilmilitär personal på aktiv stat att gå över till reserven in i bilden som olika medel att påverka förtidsavgångarna, d) utbyten inom de högre stabernas m. fl. krigsorganisation av yngre militär personal mot äldre befattningshavare, SOU 1969: 33

e) förändring i utbildningsorganisationerna samt f) förlängt utnyttjande i vissa befattningar. Tjänstgöringsåldersutredningen har i de föregående kapitlen redovisat gällande ordning i fråga om arvodestjänster och tjänstgöringsmånader för frivilligt tjänstgörande personal (kap. 6), reservstat (kap. 7), övergång i reserven (kap. 8), tjänstgöringsåldrar för personal i vissa staber (kap. 10) samt data om förtidsavgångar (kap. 9). Utredningen söker i detta kapitel belysa de i det föregående a)-f) uppräknade medlens (åtgärdernas) användbarhet för att därefter i de efterföljande kapitlen gå in på detaljöverväganden i anslutning till åtgärder som utredningen anser sig kunna förorda. Utredningen har funnit att problemen då det gäller att nå fram till höjda avgångsåldrar främst då det gäller officerare på aktiv stat är så stora att det inte är möjligt att med utnyttjande av enbart ett medel eller en typ av åtgärder nå fram till avgångsåldrar som någorlunda ligger i nivå med normala avgångsåldrar för civil personal. En kombination av olika medel och åtgärder ter sig nödvändig främst då det gäller officerare. Det synes emellertid erforderligt att analysera vilka begränsningar och inskränkningar i de skilda medlens och åtgärdernas användbarhet som föreligger för att med ledning härav på lämpligaste sätt kunna kombinera åtgärderna i avsikt att kunna ange 125

organisatoriska förutsättningar att höja nu gällande pensionsåldrar. Utöver de i det föregående a)-f) uppräknade medlen (åtgärderna) som skulle kunna komma i fråga för att nå höjda avgångsåldrar för stambefäl finns uppenbarligen ytterligare en åtgärd, nämligen att tillgodose redan föreliggande eller tillkommande befälsbehov genom att inrätta tjänster för arbetsuppgifter som lämpar sig för äldre stambefäl. Såsom framgår av bl. a. kapitel 14 (avsnitt 14.2) har utredningen ansett sig böra i sina beräkningar utgå från de gällande organisatoriska förhållandena. Utredningen har alltså inte ansett sig böra inventera och ta ställning till de förslag till personalförstärkningar inom skilda områden av den militära sektorn som förts fram. En förstärkning av de personaladministrativa resurserna (jfr kap. 14 och 22) föreslås dock. Utredningen har heller inte ansett sig böra jämföra och värdera totaleffekterna om t. ex. ett av utredningen beräknat alternativ att ta i anspråk äldre militär personal i civila tjänster i förening med anställning på reservstat eller i reserv helt eller delvis skulle ersättas med att ta i anspråk samma antal anställningshavare i militära tjänster som inrättas för att tillgodose föreliggande eller tillkommande befälsbehov. Utredningen berör dessa frågor ytterligare i kapitel 22 (avsnitt 22.6) i det följande.

15.2 Omvandling av arvodestjänster och tjänstgöringsmånader 15.2.1 Arvodestjänster Som framgått av redovisningen i kapitel 6 är de militära arvodestjänsterna avsedda för pensionsavgången militär personal. Arvodestjänsterna är hänförda till lägst pensioneringsperiod I (60-63 år). Det kan därför i och för sig inte råda någon tvekan om lämpligheten av att låta personal på aktiv stat intill motsvarande avgångsåldrar bestrida gö rom ålen i de nuvarande arvodestjänsterna. I samband med införandet och utbyggnaden av antalet arvodestjänster har emellertid anförts två skäl för denna ord126

ning - besparingar för statsverket och önskvärdheten att skapa elasticitet i personalorganisationen. Tjänstgöringsåldersutredningens synpunkter i dessa frågor återges i kapitel 16. 15.2.2 Tjänstgöringsmånader m. m. för frivilligt tjänstgörande personal Med hänsyn till utredningens uppdrag kan förändringar i relationerna mellan heltidstjänstgörande befäl på aktiv stat och befäl som tas i anspråk med anlitande av tjänstgöringsmånader m. m. vara aktuella från två vitt skilda aspekter. Som antyds i direktiven kan det vara av intresse att byta ut tjänstgöringsmånader m. m. mot tjänster för personal på aktiv stat. En förutsättning härför är emellertid att arbetsuppgifterna i de nya tjänsterna är lämpade för personal i åldersläget 45 år och däröver. Som anförts i kapitel 6 utnyttjas huvuddelen av tjänstgöringsmånaderna m. m. för att tillfälligt anlita personal för trupputbildning, dvs. för uppgifter som i allmänhet kräver yngre personal. En annan förutsättning för att ett utbyte skall kunna komma i fråga är att arbetet kan fördelas någorlunda jämnt över året. Av nu angivna skäl synes ett utbyte av tjänstgöringsmånader m. m. mot tjänster för personal på aktiv stat vara aktuellt i första hand vid vissa högre staber. Härutöver kan ett sådant utbyte av samma skäl te sig motiverat för att ge ökad stadga åt utbildningen av hemvärn och medlemmar av frivilliga försvarsorganisationer inom försvarsområdena. För huvuddelen av dessa utbildningsuppgifter synes nämligen även äldre befäl lämpade. Ett utbyte i motsatt riktning i fråga om personal i trupputbildningsarbete skulle kunna tänkas bidra till att underlätta en lösning av utredningens uppdrag. Om befäl i trupputbildningsarbetet - för vilket i allmänhet krävs befäl i ålderslägen under 42 år - kunde ersättas av personal som anställs tillfälligt med anlitande av tjänstgöringsmånader m. m., skulle detta självfallet kunna medföra att rekryteringen av utSOU 1969: 33

bildningsbefäl och därmed antalet kvarstående äldre befäl kunde bringas ned. En sådan ordning - att öka det tillfälligt anställda befälet i förhållande till det fast anställda - har på många håll t. ex. i Norge och Danmark valts för att balansera tillgången på befäl i olika ålderslägen mot förekommande arbetsuppgifter. Utredningen anser emellertid att en sådan lösning står i strid med de allmänna personalpolitiska strävandena i Sverige under efterkrigstiden. Av detta skäl har ev. utbytesmöjligheter av angiven art inte närmare studerats. Tjänstgöringsåldersutredningen återkommer med detaljöverväganden och förslag till utbyten i kapitel 16. 15.3 Utbyte av civila tjänster mot militära eller civilmilitära tjänster Tjänstgöringsåldersutredningen skall enligt sina direktiv förutsättningslöst pröva möjligheterna för ett vidgat användande av äldre militär och civilmilitär personal bl. a. genom att byta ut f. n. civila tjänster mot militära eller civilmilitära sådana. Utredningen har ansett uppdraget avse en allmän prövning av förutsättningarna att ta äldre militär och civilmilitär personal i anspråk även för andra uppgifter än dem som f. n. bestrids av sådan personal. Ett sådant vidgat ianspråktagande kan som förutsatts i direktiven - åstadkommas genom att inom ramen för befintliga organisationer inrätta nya militära eller civilmilitära tjänster i utbyte mot tjänster som f. n. är civila. Ett vidgat ianspråktagande skulle emellertid också kunna ernås genom att militära och civilmilitära tjänstemän går över till civila tjänster inom den civila eller militära statsförvaltningen eller till annan allmän tjänst. En sådan övergång kan tänkas kombinerad med övergång till tjänst på reservstat inom krigsmakten eller till anställning i reserven. Ehuru utredningsdirektiven endast nämner utbyte av civil tjänst mot militär eller civilmilitär tjänst utan att ta upp frågan om en ev. övergång av militär eller civilmilitär personal till civil anställningsform har utSOU 1969: 33

redningen ansett sig böra något närmare dryfta de för- och nackdelar som kan vara förbundna med den ena eller andra lösningen. Detta sker i kapitel 17. Eftersom varje övergång av militär eller civilmilitär personal till civil tjänst - vare sig denna kombineras med reservstat eller inte - samtidigt innebär en förtidsavgång av personal från militära eller civilmilitära tjänster får utredningen också hänvisa till det närmast följande avsnittet (15.4) i vilket utredningen behandlar frågan om möjligheterna att stimulera och styra förtidsavgångarna. 15.4 Möjligheterna förtidsavgångarna

att påverka

och styra

Utredningen har i kapitel 9 redovisat data om förtidsavgång m. m. och sedermera i kapitel 14 diskuterat vad utvecklingen i framtiden kan komma att innebära i fråga om förtidsavgången från de militära och civilmilitära personalgrupperna. Utredningen anser sig av det sålunda redovisade materialet kunna dra slutsatsen att om inte särskilda åtgärder vidtas för att stimulera förtidsavgångarna kommer den naturliga, spontana förtidsavgången från de militära och civilmilitära personalgrupperna även framdeles att vara betydligt lägre än från flertalet civila statstjänstemannagrupper. Utredningen vill emellertid innan den går in på frågan om det överhuvud taget är möjligt att påverka och styra förtidsavgångarna av militär och civilmilitär personal först erinra om några befälsorganisatoriska fakta som har betydelse i frågan. Redovisningen begränsas härvid till armén. Behovet av officerare på aktiv stat inom armén beräknas efter krigsorganisationens behov av officerare i vissa vitala positioner - bataljonschefer, ställföreträdande bataljonschefer samt häremot svarande kvalificerade positioner på brigad- och högre nivå. Dessa positioner - det normerande skiktet - omfattar officerare i åldersläget 35-54 år. Det krävs 3 1/A år för att utbilda en aspirant till officer och ytterligare ca 11 år för att utbilda och ge den nyblivne officeren erfarenhet för bataljonschefskap i krig. 127

Ålder 55-

45-

Officerare

Underofficerare

(Krigsorganisationen)

(Fredsorganisationen)

Underofficerare i stabs-och för-! valtningstjänst

Normerande skikt

Plutonchefer m.fl. 35-

Ställföreträdande plutonchefer(sergeante?jN

Rekryterande skikt

25H 23

Antal

Antal

Bild 14. Principdiagram över officers- och underofficerskårer vid armén. Behovet av underofficerare på aktiv stat inom armén beräknas med utgångspunkt i fredsorganisationens behov av underofficerare för de plutonchefsbefattningar inom utbildningsorganisationen för vilka antalet officerare ingående i det rekryterande skiktet inte förslår. Dessa plutonchefsbefattningar uppehålls av underofficerare i åldersläget 33-42 år. Underofficeren har genomsnittligt gått genom skolmässig och praktisk utbildning under fem år före utnämningen till underofficer på aktiv stat. Det krävs ytterligare ca sju års praktisk tjänstgöring och skolmässig utbildning innan underofficeren ges självständigt ansvar för utbildning av pluton. De yngre underofficerarna (sergeanterna) fungerar således i sak som ett rekryterande skikt till den del av underofficerskåren (fanjunkare som plutonchefer) som är bestämmande för kårens storlek. Tjänstgöringsåldersutredningen lämnar i bild 14 ytterligare belysning av här framlagda fakta. Av bild 14 framgår att ökad förtidsavgång inom officerskårens rekryterande skikt eller bland sergeanterna innebär att den årliga rekryteringen till resp. befälskår måste ökas. Om så inte sker kommer det inte att bli möjligt att täcka personalbehovet i det normerande skiktet resp. av plutonchefer. Utredningen har redan här anledning konstatera att det inte synes lämpligt att räkna med större utökningar av rekryteringen till befälskårerna. 128

En ökad förtidsavgång av yngre officerare resp. underofficerare som kan kompenseras genom ökad rekrytering medför samtidigt behov att inom organisationen ha ett ökat antal tjänster för resp. personalgrupp. Om antalet yngre officerare sålunda ökas ut medför detta emellertid att antalet fanjunkare i plutonchefsbefattningar kan minskas. Detta skulle på sikt innebära ökade möjligheter att utnyttja underofficerare till högre ålder än f. n. och minskade pensionsutgifter för underofficerare. Samtidigt ökar dock löneutgifterna p. g. a. att subalternofficerarna dels har högre löneställning än fanjunkarna, dels i större omfattning går genom obligatorisk vidareutbildning. Om organisationen t. ex. skulle tillföras 100 subalternofficerstjänster kan dessa ersätta endast 65 fanjunkaretjänster. Återstående 35 subalternofficerare är under utbildning (truppslagsskolor och allmän kurs vid militärhögskolan) och kan inte räknas som tillgång för plutonchefsbefattningar i fredsorganisationen. Utöver ökade löneutgifter uppstår ökade utgifter för utbildning av ett ökat antal officersaspiranter och kadetter samt för den obligatoriska vidareutbildningen av yngre officerare. Denna utgiftsökning kan endast delvis vägas upp av minskade utgifter för underofficersutbildning. Om antalet sergeanter ökas ut, innebär detta att antalet underbefäl kan begränsas i motsvarande omfattning. Ökad förtidsavgång enbart inom det reSOU 1969: 33

kryterande skiktet av officerare resp. bland sergeanter påverkar däremot inte förutsättningarna att utnyttja personal inom samma befälskår till högre ålder så länge förtidsavgången inom det normerande skiktet resp. plutoncheferna (fanjunkarna) är oförändrad. Ökad förtidsavgång av officerare inom det normerande skiktet resp. av fanjunkare medför dels att förutsättningarna att utnyttja kvarstående personal inom samma befälskår till högre ålder än f. n. blir större, dels behov att öka rekryteringen till befälskåren. Tjänstgöringsåldersutredningens slutsatser av dessa förhållanden är att om åtgärder för att påverka och styra förtidsavgångarna kan vidtas, bör de i första hand inriktas på det normerande skiktet, då det gäller officerare, och plutonchefsskiktet, då det gäller underofficerare, eller på personal som är äldre än personalen i dessa skikt. Åtgärder som påverkar förtidsavgången bland yngre officerare och underofficerare bör i möjlig mån undvikas p. g. a. följderna för rekryteringen. Av kapitel 9 har framgått att den naturliga förtidsavgången av personal såväl inom den civila som den militära samhällssektorn regelmässigt är högst bland yngre personal och att den bland personal fr. o. m. 3 5 40 års ålder har nått ett lägsta värde som av allt att döma inte förändras före 55-60årsåldern. Av avsnitt 9.5 har framgått att orsakerna till den frivilliga förtidsavgången i stort kan delas upp i huvudgrupperna missnöje med ekonomiska förhållanden, vantrivsel med arbetet m. m. samt vantrivsel med förhållanden utanför arbetet. En kombination av flera av dessa huvudorsaker har dock ansetts vara vanligast förekommande. Tjänstgöringsåldersutredningen finner det för egen del vara uppenbart att man inte med utgångspunkt i dessa huvudskäl för arbetsbyte kan vidta åtgärder som ökar den naturliga förtidsavgången av militär eller civilmilitär personal. Personalvårdsskäl talar i stället för åtgärder av rakt motsatt karaktär. SOU 1969: 33 9—914373

I avsnitt 9.5 refererade utredningen bl. a. vissa förmodanden om att frågan huruvida arbetsbyte kommer till stånd eller inte beror på de barriärer mot arbetsbyte som den enskilde upplever. De barriärer som åsyftades är följande.1 Sökandet efter information är t. ex. alltid i viss mening kostsamt för den arbetssökande. Även i de fall då det varit möjligt att finna alternativ till den gamla anställningen uppträder barriärer av olika slag, t. ex. den osäkerhet som kan finnas om de erbjudna förmånerna samt de kostnader av olika slag som kan vara förbundna med ett byte. Det kan gälla t. ex. kostnader i samband med den utbildning eller omskolning som fordras för att vinna en viss ny anställning. Allt detta innebär att det nya arbetet för att vara lockande måste kompensera för både osäkerhet och kostnader i samband med bytet. Utredningen anser för egen del att informationsverksamhet om övergångsmöjligheter för militär och civilmilitär personal till civil verksamhet kan vara betydelsefull för att stimulera till ökad förtidsavgång. Enbart informationsverksamhet är dock sannolikt inte tillfyllest. Den torde dessutom knappast kunna inriktas så att förtidsavgång av ung personal undviks eller så att förtidsavgångarna kan begränsas till vad den militära organisationen med härtill avpassad rekrytering förmår att ersätta underifrån. Ytterligare åtgärder erfordras således. Åtgärder för att påverka och styra förtidsavgångarna bör enligt utredningens mening sättas in först då personalen uppnått lämplig ålder för avgång. De bör vidare vara av sådan art att förtidsavgångarnas storlek i möjlig mån antalsmässigt kan bestämmas med utgångspunkt i den militära organisationens behov att bibehålla åldersmässig balans inom befälskårerna. Utredningen söker att i bild 15 ytterligare belysa sina slutsatser rörande möjligheterna och förutsättningarna att påverka och styra förtidsavgångarna. Bilden återspeglar närmast förhållandena för arméns officerare. I bild 16 söker utredningen illustrera ett antal alternativ (A-C) för att grafiskt åskåd1

Jfr B. G. Rundblad: Arbetskraftens rörlighet.

Påverkcnsmöjligheterna Ålder -60

I oma

i

Officerare om avgångsåldern höjs t i l l 60 Sr

50-

AAM

Medelmattiga (Avtagande) 40—

Antalet inom detta skikt disponibla i krig måste i enlighet med MTU direktiv hållas konstant

Normerande skikt

A Goda

3025-23

Rekryterande skikt

\ \

Okad förtidsavgång = ökad l u t ning av högra begränsningslinjen påverkar inte förutsättningarna att höja avgångsåldrarna

Antal

Bild 15. Möjligheterna och förutsättningarna att påverka och styra förtidsavgångarna. liggöra en stimulerad och styrd förtidsavgång (på bilden markerad med x) av officerare från aktiv stat till tjänster på reservstat (ax + a 2 ). I figurerna förutsätts att personalen i nuläget har pensionsålder 50 år och att pensionsavgången personal i åldersläget 50-54 år ingår i det normerande skiktet och tas i anspråk för krigsplacering i likhet med officerarna på aktiv stat över 35 års ålder. Vid höjning av avgångsåldern från 50 till 60 år måste ett antal officerare (x) gå över till tjänster på reservstat (ax + a 2 ). Bortfallet av officerare i fredsorganisationen (ax) kompenseras av officerare i åldersläget 50-59 år (i figurerna b x + b 2 ). Många militära skäl talar för att övergången till reservstat (förtidsavgången) bör ske först då officeren nått ett antal år över 40. Till denna fråga återkommer utredningen i kapitel 18. övergången torde emellertid inte kunna begränsas till ett visst bestämt år under officerskarriären utan till en viss period, i figurerna A-B markerad som en sexårsperiod. Figurerna A och B är exempel på hur den faktiska avgången till reservstat grafiskt kan återges. Utredningen har emellertid i sina diagram valt den förenklade bilden i figur C. Denna skall sålunda tolkas så att linjen x utvisar medianåldern för övergång till reservstat (förtidsavgång från aktiv stat), medan den faktiska avgången sker inom en period om sex, åtta eller t. o. m. 10-12 år.

130 De åtgärder att påverka förtidsavgångarna som utredningen i det följande finner angelägna att diskutera och överväga är följande. a) Införande av avgångsvederlag, b) åtgärder för att stimulera till övergång till anställning på reservstat eller i reserven, c) åtgärder för att stimulera militära befattningshavare att frivilligt gå över till civil anställning ev. i förening med anställning på reservstat eller i reserven samt d) förflyttning av militära tjänstemän i andra fall till civila tjänster. Härtill kommer att förändringar i pensionssystemet kan komma att framdeles påverka förtidsavgångarna. Tjänstgöringsåldersutredningen behandlar i fortsättningen nyssnämnda alternativ enligt följande. Avgångsvederlag i avsnitt 15.5, reservstaten i avsnitt 15.6, anställning i reserven i avsnitt 15.7 samt de två återstående alternativen under den gemensamma rubriken ianspråktagande av civila tjänster i avsnitt 15.8. 15.5 Styrning av förtidsavgång avgångsvederlag

genom

Som framgått av kapitel 12 utnyttjar man utomlands ofta olika typer av kontraktsanställning av befäl. Sådant korttidsanställt SOU 1969: 33

Ålder*

Figur A

Figur B

Figur C

60-p

Antal Den stimulerade förtidsavgången vid x i diagrammen beräknas medföra lag avgångsbenägenhet vid dessa pilar ^ ^ Okad förtidsavgång = ökad lutning av högra begränsningslinjen för rekryteronde skiktet påverkar inte förutsättningarna att höja avgångsåldrarna

Bild 16. Olika alternativ för att grafiskt illustrera én stimulerad och styrd förtidsavgång (övergång för officerare till tjänster på reservstat). befäl åtnjuter vid avgång ur tjänst ofta särskilda avgångspremier. Inom det svenska försvaret är - som närmare framgår av kapitel 4 - anställningsförhållandena för fältflygare och flygnavigatörer utformade enligt en sådan princip. Tidigare befintligt system med korttidsanställt underbefäl inom det svenska försvaret avskaffades under 1950talet. Mot bakgrund av den utveckling på befälsområdet som skett framför allt under 1950-talet förefaller det utredningen som om det i dagens läge saknas förutsättningar att införa korttidsanställning för nya befälsgrupper inom det svenska försvaret. Utredningen har också bedömt att det i en normallösning inte är lämpligt att föra in vederlag i form av premier eller andra ekonomiska förmåner som uteslutande har till syfte att förmå anställd personal att avgå ur tjänst.

utnyttja befälet på aktiv stat till högre ålder. Om detta skall vara möjligt, måste det i fredsorganisationen i viss utsträckning vara möjligt att ersätta personal som befinner sig i åldrar under nuvarande pensionsåldrar med personal som passerat dessa åldrar. I krigsorganisationen skall personal på aktiv stat och - i förekommande fall - pensionsavgången f. d. aktiv personal ersättas av personal på reservstat. Förhållandet åskådliggörs i bild 17. Bilden visar hur av-

Ålder

Figur B

Figur A

6 0 - , r— Pensionsav-

gången personal

— - — — i

i i

15.6 Reservstaterna I direktiven till tjänstgöringsåldersutredningen antyds att ett institut motsvarande den nuvarande reservstaten för rekrytering till befattningar i krigsorganisationen kan medverka till vidgade möjligheter att i fred SOU 1969: 33

Antal

Bild 17. Befälskår utan reservstat (figur A) och med reservstat (figur B).

gångsåldern för en personalkategori kan höjas från 50 till 60 år vid införande av reservstat. I figurerna är antalet personer på aktiv stat i fredsorganisationen detsamma. De fredsuppgifter som i figur A skall fullgöras av personal i åldersläget 40-50 år måste enligt figur B kunna fullgöras av samma antal personer i åldersläget 40-60 år. Behovet av personal i åldersläget 40-55 år i krigsorganisationen täcks i figur A av personal på aktiv stat och fem årskullar pensionsavgången f. d. aktiv personal. I figur B är antalet personer i åldersläget 40-55 år som är disponibla för krigsplacering detsamma som i figur A, men all personal i detta åldersläge innehar tjänst på aktiv stat eller på reservstat. Förutsättningarna för att en lösning av nu angivet slag skall vara godtagbar är dels att personalen på reservstat i princip har samma kvalitet som motsvarande personal på aktiv stat, dels att antalet fredsuppgifter som kan fullgöras av personal efter nuvarande avgångsåldrar inte understiger bortfallet i fredsorganisationen av personal i åldern 40-50 år. Att på angivet sätt i krigsorganisationen ersätta personal på aktiv stat med personal på reservstat kan enligt utredningens mening vara klart motiverat endast i fråga om officerare tillhörande det normerande skiktet. Endast för denna personalgrupp föreligger nämligen, som framhållits i det föregående (bl. a. kap. 7), inte några mindre kostsamma alternativ än reservstat. Annan personal på aktiv stat kan däremot i krigsorganisationen i princip ersättas med personal i reserven. Detta innebär dock inte att alla krigsbefattningar kan bestridas av reservpersonal i stället för av personal på aktiv stat (jfr avsnitt 15.11 i det följande). Det finns vissa gränsvärden som enligt utredningens mening inte kan överskridas. Utredningen får i detta sammanhang även framföra ett förbehåll för vad utredningen kan komma fram till då det gäller rekryteringen av vissa befattningar inom flygvapnets krigsorganisation. Utredningens preliminära undersökningar tyder nämligen på 132

att fältflygare som vidareutbildats för radarjaktledaruppgifter och som går över på reservstat ev. skulle kunna ersätta ett antal reservofficerare som radarjaktledare. Utredningen har övervägt om det kan vara lämpligt att räkna med en reservstat som ett instrument för att höja avgångsåldern även för annan personal än officerare tillhörande det normerande skiktet. Så skulle vara förhållandet om man har anledning anta att kostnaderna för att inrätta en reservstat blir mindre än de besparingar som görs till följd av att antalet personer som kvarstår fram till pensionsåldern minskar. Frågan åskådliggörs av bild 18. Bilden kan antas illustrera en personalkår, där rekryteringsbehovet bestäms i första hand av uppgifter i fredsorganisationen. Bestämmande för rekryteringsbehovet är uppgifter som bedöms kunna fullgöras upp till ca 40 års ålder. Antalet uppgifter för personal över 40 år motiverar inte att personalen står kvar i tjänst på aktiv stat efter 50 år. Om man emellertid antar att ett antal individer lämnar fredsorganisationen vid 40 år - på bild 18 markerat med linjen a - kommer det att vara nödvändigt att hålla kvar övriga befattningshavare i fred till 60 år. Uppgifterna i fredsorganisationen förutsätts därvid kunna fullgöras av personal i åldersläget 50-60 år likaväl som i åldersläget 40-50 år. Om de individer som lämnar fredsorganisationen inträder i reserven kan de bibehålla erforderlig kvalitet för krigsorganisationen. De besparingar som kan göras genom att färre individer står kvar på aktiv stat intill pensionsåldern (ytan Pi) och att pension börjar utgå först vid 60 i stället för vid 50 år (ytan P2) blir enligt utredningens bedömande säkerligen så stora att de skulle kunna mer än uppväga merkostnaderna för att anställa den vid 40 års ålder avgångna personalen på reservstat i stället för i reserven. (För enkelhetens skull bortses i resonemanget från att löneutgifterna för personalen i fredsorganisationen sannolikt är högre vid 60 års avgångsålder än vid 50 års.) Nyttan av att för krigsorganisationen anställa den avgående personalen på reservstat måste emellertid bedömas vara obetydlig. Sålunda SOU 1969: 33

Ålder 60-r

50-

40-

3025 Anita I

Bild 18. Reservstat för personalkår behovsberäknad för uppgifter i frcdsorganisationen. förefaller det inte vara motiverat att ge den förtidsavgångna f. d. aktiva reservpersonalen längre övning än den reservanställda då den används för samma uppgifter. Något egentligt krigsorganisatoriskt behov av reservstat föreligger således inte. Motiven för en reservstatsinstitution i detta fall skulle i stället vara en önskan att stimulera till förtidsavgång då personalen uppnått en viss levnadsålder. Utredningen bedömer för egen del att de merutgifter som inrättande av en reservstatsinstitution för t. ex. underofficerare och underbefäl skulle innebära är så stora att man i stället bör välja andra åtgärder, om det är nödvändigt att stimulera förtidsavgången för dessa befälsgrupper. De åtgärder som därvid kan komma i fråga är vidareutbildning av ett för varje år begränsat antal befattningshavare och åtgärder för att stimulera till anställning i reserven samt aktiv hjälp till omplacering och flyttning. Utredningen får härutöver framhålla att de i det föregående gjorda bedömandena inte innebär något avsteg från 1960 års befälsordningsbeslut (jfr prop. 1960: 109, sid. 87) att bibehålla reservstatsinstitutet bl. a. i syfte att underlätta genomförandet av organisationsändringar. Utredningen anser sammanfattningsvis att införande av resp. utökning av befintliga SOU 1969: 33

reservstater för officerare kan vara ett lämpligt medel för att göra det möjligt att höja avgångsåldrarna för denna kategori. För övriga befälsgrupper — med undantag möjligen för fältflygarna - bedömer utredningen att andra medel än reservstaterna bör utnyttjas för att åstadkomma förutsättningar för höjda avgångs åldrar. Utredningen tar i det följande (kap. 18) upp frågan om behov av förändringar i nuvarande reservstatssystem för att göra det möjligt att rekrytera såväl befindigt som utökat antal tjänster på reservstat. Utredningen diskuterar också i det följande (kap. 20) frågor om proportionerna mellan personal på aktiv stat och reservstat i krigsorganisationen samt möjligheterna att rekrytera ett utökat antal tjänster på reservstat. 15.7 Anställning i reserven Utredningen har i föregående avsnitt konstaterat att reservstatsinstitutet är ett användbart medel för att åstadkomma höjning av avgångsåldrarna för officerare på aktiv stat. För övriga personalgrupper - ev. med undantag för fältflygare - har utredningen ansett att reservstater inte är motiverade. Ett system med höjda avgångsåldrar torde emellertid organisatoriskt medföra krav på ökad geografisk förflyttning för den enskilde. Det ter sig därför angeläget att i ett sådant system kunna erbjuda även andra tjänsteinnehavare än officerare på aktiv stat alternativa möjligheter i fråga om fortsatt verksamhet efter 40-årsåldern. En sådan valmöjlighet är att ifrågavarande personalgrupper ges möjlighet att, på övergångsvillkor likartade med dem för reservstats institutet, finna lämpliga och attraktiva arbetsuppgifter utanför försvaret och i samband därmed också erbjuds möjlighet att inträda i reserv. Utredningen bedömer sålunda att i en normalmodell bör ändamålsenligt utformade bestämmelser förefinnas för övergång i reserv i kombination med övergång till civil tjänst. Sådana anordningar torde också bidra till en önskvärd rörlighet i systemet och till erforderlig balans. Givetvis måste antalet möjligheter till övergång förenad

med vissa förmåner vara begränsat. Någon generell rättighet att påräkna sådan möjlighet kan inte ingå i systemet lika litet som den kan ingå då det gäller reservstatsinstitutet. I extrema personalsituationer - bristande balans mellan antalet äldre befattningshavare och arbetsuppgifter lämpade för äldre personal - torde det vidare vara av stort värde att kunna erbjuda befattningshavare möjlighet att på goda villkor gå över till civil tjänst i förening med anställning i reserv. Utredningen behandlar dessa frågor mera ingående i kapitel 19 i det följande. 15.8 I anspråk tagande av civila tjänster Utredningen har i det föregående (avsnitt 15.3) något berört frågan om utbyte av civila tjänster mot militära eller civilmilitära tjänster och därvid konstaterat att ett alternativ skulle kunna vara att militär eller civilmilitär tjänsteman går över till civil tjänst. Eftersom vederbörande härvid måste lämna innehavd tjänst måste han också samtidigt räknas som förtidsavgången. Om övergång av militär eller civilmilitär tjänsteman till civil tjänst skall kunna vara ett realistiskt alternativ till omvandling av civil tjänst till militär tjänst måste enligt utredningens mening en rad förutsättningar föreligga. Utredningen utgår härvid från att personalpolitiken självfallet i första hand måste bygga på att den enskilde frivilligt åtar sig vidareutbildning och går över till civil tjänst, vilket innebär att systemet måste vara attraktivt i ettdera eller flera av följande avseenden. a) Löneförmåner, b) anställnings- och arbetsförhållanden i övrigt eller c) karriärmöjligheter. Attraktiviteten i systemet blir också beroende av vilka merutgifter som den enskilde måste ta på sig för att gå genom vidareutbildningen för de nya arbetsuppgifterna samt för att i förekommande fall med familj byta bostadsort och bostad. Utredningen finner det vara självklart att ett sys-

tem med höjda avgångsåldrar som bygger på att ett visst antal militära och civilmilitära tjänstemän årligen tar på sig vidareutbildning för nya arbetsuppgifter samt därefter flyttar och går över till civil tjänst måste vara utformat så att den enskilde finner det vara förenligt med sina intressen att åta sig att vidareutbildas för att gå över till civil tjänst (jfr även B. G. Rundblads uttalande om barriärer mot arbetsbyte som citeras i avsnitt 15.4). Om systemet skall vara ett användbart medel att höja avgångsåldrarna måste det innefatta en viss sannolikhet för att militär och civilmilitär personal går över från militär resp. civilmilitär tjänst till civil tjänst. De faktorer som inverkar på denna sannolikhet är enligt utredningens mening främst följande. 1. Attraktiviteten (i fråga om arbetsuppgifter och förmåner) hos de civila tjänster till vilka övergång kommer i fråga. 2. Frågan om militär eller civilmilitär tjänsteman är skyldig att låta sig förflyttas till sådan tjänst. 3. Möjligheterna till vidareutbildning med inriktning på civil anställning. 4. De administrativa regler som skall tilllämpas i samband med frivillig övergång från militär eller civilmilitär tjänst till civil tjänst och som måste kunna göra övergångarna möjliga även i ett arbetsmarknadsläge med god tillgång på långtidsutbildad civil arbetskraft. I den mån den militäre befattningshavaren som går över till civil tjänst krävs för krigsbefattning i krigsmaktens organisation måste vidare befattningshavaren kunna tas i anspråk för övning i krigsbefattningen och övriga förberedelser m. m. för uppgifterna i krigsorganisationen. Härvid kommer bl. a. reservstatsinstitutionen in i bilden. Utredningen återkommer till frågan om ianspråktagande för militär och civilmilitär personal på aktiv stat av civila tjänster i kapitel 17. 15.9 Personal i högre staber ra. ra. Tjänstgöringsåldersutredningen har i kapitel 10 redovisat nuvarande principer för freds SOU 1969: 33

Nuläge

Ålder 65—r«

Avgångsålder höjd till 60 år

i

60- -!-i

J

50-

Antalet inom detta s k i k t i krig skall vara oförändrat

Normerande skikt

Normerande skikt 40-

30-

1 Rekryterande skikt

Rekryterande skikt

23-

Antal

Antal

Bild 19. Principbild över arméofficerare i krigsorganisationen med fredsstaterna antydda (streckade linjer). och krigsplacering av personal i vissa staber m. m. Utredningen konstaterade där att i dessa staber är freds- och krigsplacerade dels förhållandevis unga befattningshavare som väl uppfyller kraven i fysiskt och psykiskt hänseende på personal vid stridande förband, dels befattningshavare i högre ålderslägen än vad som förekommer på andra håll inom den militära organisationen. Eftersom det med gällande organisation i dessa högre staber ingår många olika personalkategorier med skiftande avgångsåldrar skulle det måhända kunna te sig möjligt att underlätta en höjning av avgångsåldrarna för militär och civilmilitär personal genom att räkna med att personalen i högre staber generellt kan vara i högre ålderslägen än f. n. Här framförd hypotes skulle alternativt kunna formuleras enligt följande. Eftersom många befattningshavare i högre staber har hög avgångsålder (generaler, civilmilitära ingenjörer, civil personal och arvodespersonal) borde all personal i dessa staber kunna stå kvar t. ex. till 63 år vilket allmänt sett skulle underlätta att höja avgångsåldrarna för militär och civilmilitär personal. Tjänstgöringsåldersutredningen behandlar i det följande frågan om det är möjligt att räkna med generellt höjda avgångsåldrar SOU 1969: 33

för militär och civilmilitär personal i högre staber och därigenom underlätta höjningen av avgångsåldrarna även för annan militär och civilmilitär personal på aktiv stat. 15.9.1 Den personella kvaliteten i krigsorganisationen Som tidigare angetts (bl. a. kap. 2) har utredningen tolkat utredningsdirektivens uttalande om att en självklar förutsättning för utredningsarbetet skall vara att den personella kvaliteten inom vår krigsorganisation inte skall försämras enligt följande. Om det med nu gällande personalstat inom en befälskår vid jämn åldersfördelning finns ett visst antal befattningshavare i lämplig ålder för krigsplacering får, såsom en följd av utredningens förslag, antalet krigsplaceringslämpliga med motsvarande kompetens i det aktuella åldersläget inte minska. Utredningen belyser ytterligare detta med bild 19, som närmast illustrerar arméns officerare i krigsorganisationen. Utredningen utgår således då det gäller officerare på aktiv stat från att antalet officerare med bataljonschefskompetens (det normerande skiktet) i åldersläget 35-54 år i krigsorganisationen inte skall gå ned vid en höjning av avgångsåldrarna i fredsorga-

nisationen. Det normerande skiktet, dvs. officerarna med yrkesofficerskompetens i åldersläget 35-54 år, avses i krigsorganisationen för vitala positioner som chef och ställföreträdare vid bataljon och högre förband samt kvalificerade uppgifter inom staber. Jämfört med förhållandena inom flertalet utländska stridskrafter är andelen yrkesbefäl inom den svenska krigsorganisationen osedvanligt låg. Härtill kommer att de övre åldersgränser för t. ex. bataljonschefer, kvalificerad stabspersonal m. fl. i krigsorganisationer som tillämpas utomlands (jfr kap. 12) genomgående är lägre än de som f. n. tillämpas inom den svenska krigsmakten. Enligt utredningens mening kan det i en del fall finnas anledning att sätta i fråga om inte en sänkning av den svenska övre åldersgränsen borde eftersträvas. Så är fallet bl. a. då det gäller bataljonschefs(ställföreträdande bataljonschefs-)befattningarna främst vid stridande förband. Angivna förhållanden talar enligt utredningens mening entydigt för att det normerande skiktet inte kan eller får krympas men att man i krigsplaceringsarbetet bör söka att inom ramen för oförändrad storlek av detta skikt prioritera och tillgodose bataljonschefspositionerna med ung personal medan äldre personal inom skiktet avses för de högre staberna. Enligt utredningens mening bör sålunda inom det totala normerande skiktet 35-54 år personalen i åldersläget 35-44 år i största möjliga utsträckning tas i anspråk som stridande chefer m. m., medan personalbehovet i de högre staberna i första hand bör tillgodoses med personal i åldersläget 45-54 år. I detta sammanhang förtjänar också framhållas att all krigserfarenhet visar att åtgången på chefer vid förband i strid är stor. Det finns därför anledning räkna med att det efter en-två veckors krig är nödvändigt att ersätta en stor del av förlusterna (stupade, sårade och krigsneuroser) av cheferna mellan 35 och 45 år vid de stridande förbanden. I ett sådant läge måste man ta i anspråk både officerare i lägre åldrar vilket sannolikt blir ett normalförfarande -

och officerare i de högre staberna i åldersläget 45-54 år. 15.9.2 Kraven på stabsmedlemmar Utredningen finner det angeläget att också något beröra kraven på chefer och stabsmedlemmar i de högre staberna. Detta sker bl. a. mot bakgrund av att i de högre staberna även ingår personal med avgångsåldrar upp till 65 år resp. pensionerad personal i arvodestjänst och att personal i de civila myndigheter som är grupperade i anslutning till militära staber i krig har sedvanliga avgångsåldrar för civil personal. Tjänstgöringsåldersutredningen har i bilaga 17 ställt samman en del uttalanden rörande kraven på krigsmaktens högsta ledning i krig. Utredningen har vidare i kapitel 10 i det föregående lämnat en beskrivning av stabsmiljön i krig. Utredningen lämnar i det följande först en kortfattad sammanfattning av faktorer som vid mobilisering och krig medför speciella påfrestningar för personalen i de militära högre staberna. Stabsverksamheten måste bedrivas dygnet runt, ofta under stor tidspress och med krav på att beslut fattas snabbt. Utvecklingen leder ofta till oförutsedda lägen. Intensiteten i arbetet följer krigsläget. Ju intensivare stridsverksamheten blir, desto mer hektiskt och pressande blir stabsarbetet. Hög arbetsintensitet kan komma att krävas vilken tid som helst på dygnet och med obestämd varaktighet. På grund härav och p. g. a. oförutsedda händelser blir avsteg från normala arbetsrutiner och arbetstider regel främst för den kvalificerade stabspersonalen. Den psykiska pressen på chefer och kvalificerad stabspersonal blir hård p. g. a. tidspressen samt beslutens räckvidd och innebörd. Av vital betydelse för stridsviljan vid förbanden är att högre chefer åtföljda av kvalificerad stabspersonal besöker de stridande förbanden. Härom vittnar en mångfald uttalanden av krigsdeltagare. En chef måste därtill ofta personligen träffa samman med andra chefer samt med sido-, över- och underordnade myndigheter. KvaSOU 1969: 33

lificerad stabspersonal måste på liknande sätt - ofta oavsett ev. tillämpad indelning i arbetsskift - som ordonnansofficerare sändas ut för att utförligt orientera om läget eller avsikten med egen verksamhet. Även om sådana resor i normala fall kan ske med förhållandevis bekväma transportmedel måste chefer och kvalificerad stabspersonal vara beredda att fullfölja förflyttningar med motorcykel, i stridsfordon, på skidor, på cykel eller till fots. Härför krävs god fysisk och psykisk spänst. Omgruppering av stab från freds- till krigsuppehållsplats i samband med mobilisering och krigsutbrott kan innebära speciella påfrestningar på den kvalificerade stabspersonalen. Även omgruppering av stab eller del av denna till reservledningsplats medför att främst personal i ansvarsställning, dvs. huvudsakligen de kvalificerade stabsofficerarna, måste arbeta under hårt fysiskt och psykiskt tryck. Utredningen anser sig sålunda sammanfattningsvis kunna konstatera att det otvivelaktigt måste ställas stora krav i fysiskt och psykiskt hänseende på chefer och kvalificerade stabsmedlemmar i de högre staberna, dvs. på den personal som genom sin utbildning och sina arbetsuppgifter spelar en avgörande roll vid ledningen av operationer och företag. På de kvalificerade stabsmedlemmarna är kraven av sådan art att urvalsmöjligheterna alltid kommer att vara begränsade. Med nu gällande principer för krigsplacering tas teoretiskt, enligt utredningens beräkningar, av t. ex. arméns officerare på aktiv stat högst ca 20 % av en årskurs i anspråk för krigsplacering i högkvarteret och militärområdesstaberna. Om alla arméofficerare i dessa staber förutsätts vara i åldersläget 50-63 år blir motsvarande andel av varje årsklass arméofficerare 44 % vilket, förutom den kraftigt höjda medelåldern, torde innebära klart minskade möjligheter att välja ut personal med erforderliga intellektuella och psykiska förutsättningar för de mest kvalificerade uppgifterna i dessa staber. I anslutning härtill finns anledning att erinra om några av de uttalanden om åldSOU 1969: 33

randet som gjorts av professor B. Cronholm, fil. dr J. Helander och doktor L. Levi (jfr även kap. 11 och bilagshäftet - SOU 1969: 34). Cronholm påpekar bl. a. att förmågan att lösa nya problem visar nedgång med stigande ålder samt framhåller att de äldre behöver längre tid för att lösa uppgifterna, är mer känsliga för störningar och har svårighet att ställa om från en uppgift till en annan. De äldre visar ofta en tendens att kompensera sin sjunkande förmåga genom ett långsammare tempo. Helander styrker detta uttalande när han konstaterar att i tjänstgöringsåldersutredningens skrivelse (PM) till MPI kopplas beslutsfattning samman med ett krav på snabbhet. »Om detta samband är ett militärt villkor, sker sannolikt en kraftig reduktion med ökad ålder.» Såväl Cronholm som Helander har också konstaterat att de äldre har mindre reservkapacitet. Helander anger bl. a. att »varken yngre eller äldre personer förmår att i kontinuerligt arbete utnyttja sin kapacitet till 100 %. Skillnaden mellan yngre och äldre härvidlag är att de yngre har en rätt bred marginal av reservkapacitet, medan de äldres marginal av outnyttjad förmåga är smalare och därför lättare ger symtom på trötthet. Viktigt är därför att arbetspassen? längd och pausernas fördelning för de äldre är adekvat.1 Erfarenheterna säger nämligen att prestationsnivån under ett arbetspass sjunker snabbare ju äldre man är.» Tjänstgöringsåldersutredningen kan här tillfoga att detta är förhållanden som i allmänhet bör kunna beaktas i en lugn fredsmiljö. I krig blir fiendens handlande och kravet på snabba motåtgärder av våra stridskrafter avgörande för den arbetsinsats som måste krävas även av stabspersonal. Slutligen kan förtjäna påpekas att resultaten av doktor Levis stressundersökning visade en klar tendens att 50-åringar håller sin nivå bättre under trötthet än personal i högre ålderslägen då det gäller för militärt stabsarbete viktiga funktioner såsom förmåga till överslagsberäkningar, korttids1

Kursiverat av MTU. 137

minne och förmåga att göra logiska slutledningar (det senare styrks även av professor Cronholms uttalanden). Vid det i stressundersökningen ingående »stabsarbetet» låg 50- och 55-åringarna under första dygnet på i stort jämförbar nivå klart över de övriga. Därefter sjönk resultaten för 55-åringarna påtagligt, medan 50åringarna i stort kunde bibehålla sin nivå intill undersökningens slut. Av undersökningen framkom även att 50-åringarna vid störningar - ett fenomen som torde bli frekvent i krig - löste sina arbetsuppgifter klart bättre än övriga. Här liksom genomgående vid flertalet prov ökade felprocenten med stigande ålder. Sammanfattningsvis anser sig utredningen sålunda kunna konstatera att hitintills intet framkommit som gör det troligt att man generellt sett får ut samma effekt i stabsarbete i krig i högre staber av personal i åldrar över 55-årsåldern som av personal inom det normerande skiktet. Det anförda visar i stället - liksom all den erfarenhet man hitintills haft av äldre militär personal i stabstjänst - att förhållandet är det omvända. 15.9.3 Sammanfattning och slutsatser Tjänstgöringsåldersutredningen får sammanfattningsvis konstatera att en minskning av antalet officerare inom det normerande skiktet avsedda för de högre staberna i utbyte mot äldre officerare i avsikt att underlätta en höjning av officerarnas avgångsålder samtidigt innebär sänkt personell kvalitet i krigsorganisationen. En sådan åtgärd för att underlätta en pensionsåldershöjning strider mot de förutsättningar som utredningens direktiv anger och kan således inte rekommenderas. Utredningen anser emellertid att man i krigsplaceringsarbetet konsekvent bör sträva efter att - inom ramen för oförändrat antal officerare inom det normerande skiktet (officerare med yrkesofficerskompetens i åldersläget 35-54 år) - prioritera de stridande förbanden så att den yngre delen av det normerande skiktet tas i anspråk för chefsni. fl. positioner vid dessa förband medan 138

officersuppgifter i de högre staberna i första hand bestrids av officerare ur den äldre halvan av det normerande skiktet. Härigenom bör det vara möjligt att i viss utsträckning åstadkomma en i hög grad önskvärd sänkning av medelåldern bland chefer m. fl. vid de stridande förbanden. Utredningen kan emellertid härutöver konstatera att om avgångsåldrarna för militär personal höjs över 55 år erhåller man vid bibehållande av oförändrat normerande skikt fler officerare på aktiv stat över 55 års ålder än f. n. En del av dessa äldre officerare bör - utöver de äldre officerare som redan f. n. krigsplaceras i högre staber - kunna tas i anspråk för krigsplacering i de högre staberna för att därigenom sammanlagt öka uthålligheten i organisationen. 15.10 Förändringar tionerna

i

utbildningsorganisa-

I utredningens direktiv anges bl. a. att det bör undersökas om det finns förutsättningar att genom förändringar i utbildningsorganisationen åstadkomma befattningar för äldre personal. Med anledning härav har utredningen företagit vissa undersökningar för att klarlägga förutsättningarna för sådana förändringar. Utredningen har härvid bl. a. studerat frågor om s. k. administrativa kompanichefer, ökat antal specialinstruktörer resp. instruktörer knutna till fasta utbildningsanordningar m. m. Sedan utredningsdirektiven tillkom hösten 1963 har riksdagen tagit ställning i två ärenden som båda berör utbildningsorganisationernas utformning. Utredningen åsyftar här bekräftelsen av 1960 års befälsordningsbeslut för armén genom riksdagens ställningstagande år 1967 till befälsordningen vid arméns specialtruppslag samt det dessförinnan (1966) fattade beslutet om ett nytt värnpliktssystem. Det år 1966 fattade beslutet om värnpliktssystemet och värnpliktsutbildningen har enligt utredningens mening accentuerat behovet vid armén av en utbildningsorganisation enligt de principer som låg till grund för 1960 års befälsordningsbeslut och SOU 1969: 33

som sedermera (1967) fastställts även för arméns specialtruppslag. Det har även accentuerat behovet av en krigsförbandsliknande miljö under grundutbildningen inom flottan och kustartilleriet. Denna krigsförbandsliknande utbildningsmiljö ställer krav på att personal som deltar i utbildningsarbetet i alla hänseenden prestationsmässigt skall kunna hålla takten med de unga värnpliktiga och bibringa dem den utbildning som erfordras för att krigsförbanden skall erhålla avsedd personell kvalitet. Grundtanken i 1966 års beslut om värnpliktsutbildningen är således att utbildningen måste vara så utformad att de värnpliktiga redan under grundutbildningen ges sådana militära färdigheter att de kan krigsplaceras omedelbart efter denna. Utbildningen skall också säkerställa att allt värnpliktigt befäl och fast anställt befäl skall få erforderlig kvalitet. Härtill kommer att i den mån man genomför grundutbildningen under krigsförbandsliknande former detta även ger en tillgång då det gäller kuppberedskapen. Utredningen kan här också hänvisa till departementschefens uttalande (prop. 1967: 110) om utbildningsorganisationen vid armén. Delegationen* utgår från att förbandssystemet skall vara bestämmande för utformningen av utbildningsorganisationen och att utbildningsförbanden redan från grundutbildningen skall organiseras så, att den värnpliktige uppträder och verkar i med krigsförband i det närmaste identiskt överensstämmande enheter, dvs. i första hand bataljonsförband och motsvarande enheter. Jag delar denna uppfattning och erinrar om att en av hörnstenarna i det värnpliktssystem som beslöts av 1966 års riksdag (prop. 1966: 106, 2LU 48, rskr 271) var att allsidigt sammansatta förband skulle kunna organiseras under senare delen av grundutbildningen för att ge främst det värnpliktiga befälet bättre övning i praktisk truppföring. Utredningen kan således konstatera att det efter tillkomsten av tjänstgöringsåldersutredningens direktiv fattats beslut om utbildningsorganisationen som berör samtliga försvarsgrenar. Om man inom ramen för oförändrat antal tjänster för befäl på aktiv stat inför nya befattningar - t. ex. för administrativa kompanichefer, specialinstrukSOU 1969: 33

törer eller instruktörer knutna till fasta utbildningsanordningar - innebär detta samtidigt att antalet befäl på aktiv stat avsedda för den väsentliga krigsförbandsutbildningen måste tunnas ut i motsvarande grad. Utredningen har i sina överväganden om ändringar av bl. a. administrationen inom kompaniets ram funnit att sådana åtgärder innebär otvetydiga försämringar av befintliga organisationer för krigsförbandsutbildningen. Utredningen kan därför inte rekommendera åtgärder av denna typ. Utredningen har vidare funnit att det inte är lämpligt att överväga användning av korttidsanställt befäl eller vidgad användning av värnpliktigt befäl i utbildningsorganisationerna. Utredningen anser nämligen som tidigare nämnts - att sådana åtgärder strider mot statsmakternas allmänna personalpolitik och samhällsutvecklingen i Sverige. En ytterligare åtgärd som utredningen övervägt är att förkorta utbildningstiderna av vidareutbildningen för framför allt officerare inom armén, vilket skulle kunna ge vissa vinster i form av tidigareläggning av officerens inträde i det normerande skiktet. Då emellertid Kungl. Maj:t och riksdagen så sent som år 1967 (prop. 110, SU 102, rskr 250) tagit ställning i frågan om utbildningstiden för uppnående av s. k. normkvalitet för arméofficer på aktiv stat, har utredningen ansett sig inte böra räkna med någon förändring. Då det gäller utbildningsorganisationerna har utredningen på en punkt funnit det vara möjligt att åstadkomma befattningar för äldre personal. Utredningen anser nämligen att det bör vara rationellt att tillföra försvarsområdesstabernas hemvärnsavdelningar ytterligare fasta instruktörer (äldre förvaltare i trupptjänst) i utbyte mot tjänstgöringsmånader. Utredningens förslag i denna punkt framgår närmare av kapitel 16. Utredningen får avslutningsvis framhålla att den finner det vara naturligt att man i ett system med höjda pensionsåldrar för 1 1960 års befälsstatsdelegation (betänkande Stencil Fö 1966: 1).

den militära och civilmilitära personalen på aktiv stat uppmärksammar möjligheterna att ta till vara i utbildningsorganisationen sådan personal som har erforderliga fysiska och psykiska förutsättningar för trupptjänst. Utredningen får i detta hänseende också hänvisa till vad utredningen anfört i kapitel 11 om betydelsen av fysisk träning och ökad satsning på hälsoundersökningar och andra förebyggande åtgärder. 15.11 Förlängt ningar

utnyttjande

i vissa

befatt-

Utredningen diskuterar under denna rubrik möjligheterna att uppnå höjda avgångsåldrar i anslutning till den mening i direktiven som anger följande. Beträffande vissa grupper kan det förtjäna att prövas huruvida sambandet mellan fredsoch krigsorganisationen motiverar specialregler i fråga om avgångsåldrar. Utredningen vill här först peka på att det i utredningens direktiv dessförinnan framhållits att en självklar förutsättning1 härvid (vid prövningen av möjligheterna att utnyttja militär och civilmilitär personal till högre ålder än f. n.) måste dock vara att den personella kvaliteten inom vår krigsorganisation inte skall försämras. Utredningen har för egen del inte kunnat finna något motsatsförhållande mellan de här återgivna direktivmeningarna. Uttalandet om att den personella kvaliteten inom vår krigsorganisation inte skall försämras är otvetydigt och medger inte några undantag. Den i detta avsnitt först återgivna direktivmeningen kan därför i princip inte avse sådana personalgrupper för vilka det antalsmässiga behovet av personal beräknas med utgångspunkt i krigsorganisationens personalbehov och för vilka det i krigsorganisationen saknas möjlighet att finna ersättare bland reserv- eller värnpliktig personal. De personalgrupper som i dagens läge är behovsberäknade med utgångspunkt i krigsorganisationen är officerare (utom tekniska stabsofficerare och fortifikationsofficerare), marinens underofficerare och underbefäl i teknisk tjänst, mariningenjörer linje G 140

samt fältflygare (jfr även avsnitt 15.6 i det föregående). För övriga personalgrupper som utredningen behandlar föreligger såvitt utredningen kunnat finna inte motsvarande direkta samband mellan freds- och krigsorganisationerna. Utredningen kan sålunda erinra om att t. ex. underofficer på aktiv stat vid armén i krigsorganisationen i princip kan ersättas av alternativt subalternofficer på aktiv stat eller reservofficer. Detta innebär dock inte att det är möjligt att i krigsorganisationen helt ersätta underofficerare på aktiv stat med annan personal. Det finns nämligen åtskilliga krigsbefattningar som är av exklusiv karaktär för denna personalgrupp. Såvitt utredningen kunnat finna föreligger motsvarande förhållande även för åtskilliga andra personalgrupper - inte minst inom flygvapnet - vilka behovsberäknas med utgångspunkt i fredsorganisationen. Utredningen har för dessa personalgrupper undersökt dels om det är möjligt att utnyttja hela gruppen till högre ålder än f. n., dels förutsättningarna för att utnyttja del av gruppen till högre ålder än f. n. Som framgått av utredningens tidigare delförslag (PM) har utredningen bedömt att bl. a. samtliga underofficerare inom de s. k. specialkårerna bör kunna ha avgångsåldern 63 år. Utredningen konstaterar i senare avsnitt av detta betänkande (kap. 22) att även gruppen tekniska stabsofficerare bör kunna ha avgångsåldern 63 år. Utredningen redovisar även (kap. 23 och 24) möjligheterna att utnyttja underofficerare och underbefäl inom vissa tjänstegrenar, såsom signal- och expeditionstjänst, vid flygvapnet till högre ålder än f. n., vilket i sin tur ger ökad möjlighet att utnyttja även övriga underofficerare resp. underbefäl vid flygvapnet till högre ålder. För personal i signal- eller expeditionstjänst behöver nämligen inte tas i anspråk några s. k. inretjänstbefattningar. Utredningen vill i detta sammanhang även något beröra frågan om att föra samman ytterligare befattningshavare med likartade uppgifter till gemensamma befordringsenheter eller personalkårer. Utredning1 Kursiverat av MTU. SOU 1969: 33

en kan här erinra om att den i PM om avgångsåldrar för tygofficerare och tygunderofficerare (Stencil Fö 1966: 12) och i PM om kårtillhörighet och avgångsålder för underofficerare i intendenturförråds- och kassatjänst (Stencil Fö 1966: 13) diskuterade att föra samman expeditions- och stabsunderofficerare vid tyg- resp. intendenturavdelningarna till gemensamma personalkårer. Utredningen angav då att ett sådant sammanförande syntes medföra en rad nackdelar för såväl krigs- som fredsorganisationerna. Vidare avsåg utredningen att närmare undersöka ett alternativ att föra samman underofficerare i expeditionstjänst till en karriärgång. Utredningen har sedermera funnit att även ett sådant sammanförande av personal innebär nackdelar för krigs- och fredsorganisationerna och således inte kan förordas. 15.12

äldre, b) förändringar i utbildningsorganisationerna, c) särskilt avgångsvederlag till förtidsavgångna samt d) korttidsanställning av personal. Då det gäller utbildningsorganisationerna får dock utredningen framhålla att den räknar med att ett antal instruktörer för utbildning av hemvärn m. m. bör tillkomma i utbyte mot motsvarande antal tjänstgöringsmånader.

Sammanfattning

Utredningen har sammanfattningsvis funnit att följande medel kan övervägas för att åstadkomma förutsättningar för höjda avgångsåldrar för militär och civilmilitär personal. A. Omvandling av arvodestjänster och ett mindre antal tjänstgöringsmånader till tjänster för militär personal på aktiv stat. B. Utbyte av civila tjänster mot tjänster för militär eller civilmilitär personal. C. Stimulering och styrning av förtidsavgångarna i vilket utredningen innefattar a) övergång till reservstat, b) övergång till reserv samt c) vidareutbildning för och övergång till civila tjänster. D. Förlängt utnyttjande av militär eller civilmilitär personal i vissa befattningar. De i A - D ovan nämnda medlen behandlas utförligt i följande kapitel. Den analys som tjänstgöringsåldersutredningen gjort i förevarande kapitel ger enligt utredningens mening vid handen att följande åtgärder inte bör bli föremål för fortsatta överväganden. a) Utbyten inom de högre stabernas m. fl. krigsorganisation av yngre personal mot SOU 1969: 33

16 Omvandling av arvodestjänster och tjänstgöringsmånader

16.1 Detaljöverväganden tjänsterna

rörande

arvodes-

Två skäl har i första hand åberopats som motiv för att inrätta arvodestjänster för militär personal - besparingar för statsverket och möjligheten att åstadkomma elasticitet i personalorganisationen (jfr kap. 6). Intetdera motivet är enligt utredningens mening hållbart med dagens förutsättningar. Om man utgår från en given uppgiftsmassa för vilken krävs kvalifikationer som innehas av pensionerade officerare resp. underofficerare samt från nu gällande pensionsåldrar för dessa kategorier kan det hävdas att man erhåller billig arbetskraft genom att statsverket vid arvodesanställning av pensionerad personal endast belastas med arvodet - skillnaden mellan full lön och pension. Från dessa utgångspunkter är således den arvodesanställda personalen en »billig» kategori. Utgår man däremot från att all personal på aktiv stat om möjligt skall bibehållas till högre tjänstgöringsålder än den nuvarande, vilket utredningen skall eftersträva jämlikt sina direktiv, faller det sig naturligt att hänföra de nuvarande arvodisternas arbetsuppgifter till sådana för personal på aktiv stat. Därvid uppstår varken vinst eller förlust för såvitt inte arvodestjänsterna nu bestrids av annan personal än pensionsavgången. Är det senare fallet uppstår besparingar. Som framgått av det förut anförda har arvodestjänsterna emellertid i stor utsträckning

uppehållits av annan personal. Den kalkylerade utgiftsminskningen på fjärde huvudtiteln har därvid inte på långt när blivit av antagen omfattning, medan utgifterna för pensioner inte påverkats härav. Samtidigt som systemet sålunda knappast kan sägas medföra några besparingar för statsverket måste man också sätta i fråga om inte organisationens effektivitet påverkas negativt. Erfarenheterna visar att svårigheterna att rekrytera arvodestjänsterna under nästan hela tiden efter andra världskriget i den arbetsmarknadssituation som då rått varit betydande. Härtill kommer att konstruktionen pension plus arvode får ogynnsamma psykologiska effekter. Den arvodesanställde anser sig underbetald då han betraktar arvodet som den enda ersättning som utgår för hans arbetsprestation. Även den i förhållande till personal på aktiv stat i motsvarande tjänstegrad underordnade ställningen kan bidra till att hos den arvodesanställde skapa ett intryck av att man väntar sig mindre av honom än av en tjänsteman på aktiv stat. Att bibehålla systemet med arvodestjänster med hänsyn till möjligheterna att skapa elasticitet i personalorganisationen synes numera knappast motiverat. Man har i dag en annan syn än tidigare på de sociala hänsyn som bör tas till arvodesanställd personal i samband med omorganisationer. Man är också numera i större utsträckning än förut både från statsmakternas och de anställdas organisationers sida beredd att genom olika SOU 1969: 33

åtgärder underlätta de omplaceringar och förflyttningar som kan aktualiseras i samband med en omorganisation eller minskning av krigsmaktens omfattning. Det är enligt utredningens mening att underkänna både de anställdas och samhällets beredvillighet att medverka i att underlätta att lösa de problem som en omorganisation kan föra med sig om man deklarerar att stora personalgrupper måste ha en låg anställningstrygghet med tanke på att omorganisationer kan aktualiseras. För övrigt är arvodessystemet f. n. mycket ojämnt fördelat inom den militära organisationen utan att detta på något sätt kan relateras till sannolikheten för omorganisation. Vad säger exempelvis att underbefäl skulle bli mindre berört av omorganisationer än officerare och underofficerare? Arvodestjänsterna tillsätts f. n. i allmänhet efter ansökan. En viss rörlighet förekommer mellan truppslag och försvarsgrenar. Det bör emellertid administrativt inte vara något särskilt svårlöst problem att även utan arvodestjänster få den rörlighet mellan olika delar av organisationen som är önskvärd. Man kan exempelvis överväga att tillämpa ansökningsförfarande för vissa tjänster, framför allt vid gemensamma myndigheter och institutioner. Utredningen har emellertid inte ansett sig behöva ta ställning i denna fråga som f. n. utreds i särskild ordning. Att ersätta arvodestjänsterna med tjänster för personal på aktiv stat kan ge förbättrade möjligheter att placera personalen med hänsyn till användbarhet och egna intressen. En sådan åtgärd innebär nämligen att antalet befattningar av fysiskt mindre ansträngande art ökar väsentligt. Den geografiska fördelningen av de nuvarande arvodestjänsterna avviker emellertid i viss mån från fördelningen av personal på aktiv stat. På vissa garnisonsorter finns sålunda endast någon enstaka arvodestjänst, medan åtskilliga tjänster måste besättas på orter med högre staber, framför allt i Stockholm. Stationsortsförflyttning torde således i många fall inte kunna undvikas vid tillsättning av nuvarande arvodestjänster i likhet med åtskilliga andra tjänster vid staber, skolor o. d. Om de nuSOU 1969: 33

varande arvodestjänsterna omvandlas till tjänster på aktiv stat bör de personalplanerande myndigheterna kunna långsiktigt planera personalförflyttningar på sådant sätt att antalet förflyttningar av enskilda befattningshavare kan begränsas. I direktiven för utredningen erinras om att föredragande departementschefen vid anmälan av frågan om ny befälsordning för armén i prop. 1960: 109 förutskickade ytterligare undersökningar rörande möjligheterna att utnyttja underbefäl på aktiv stat bl. a. för rekrytering av vissa inretjänstbefattningar. Enligt nämnda proposition bör i detta hänseende prövas om inte vissa arvodestjänster för pensionerad underofficer kan bytas ut mot tjänster för underbefäl på aktiv stat. Utredningen har därför ansett sig böra pröva om de befintliga arvodestjänsterna för officer och underofficer bör bytas ut mot tjänster för motsvarande personal på aktiv stat eller om i vissa fall ett byte till annan befälskategori bör ske. I den i prop. 1960: 109 berörda frågan om utbyte av vissa arvodestjänster för underofficer mot tjänster för underbefäl på aktiv stat har utredningen inhämtat chefens för armén uppfattning. Arméchefen har hävdat att flertalet av de arbetsuppgifter som f. n. ankommer på arvodesunderofficer vid arméns förband och utbildningsanstalter lämpligen även fortsättningsvis bör utföras av underofficer. Utredningen får för egen del framhålla att nuvarande fördelning av arbetsuppgifterna mellan personal på aktiv stat och arvodespersonal i en del fall kan ha lett till en konstlad gränsdragning som gör det svårt eller omöjligt att utnyttja arvodestjänstemannen för en del kvalificerade göromål som däremot kan åläggas personal på aktiv stat. Om denna gränsdragning mellan tjänst på aktiv stat och arvodestjänst försvinner, får myndigheterna full frihet att utnyttja personalen efter dess kvalifikationer och fördela arbetsuppgifterna med hänsyn härtill. Det bör då också vara lätt att utnyttja ett antal officerare och underofficerare som svarar mot nuvarande antal befattningshavare på aktiv stat ökat med antalet arvodestjänster för uppgifter som svarar mot personalens 143

kvalifikationer. I en helhetslösning får man härigenom också en möjlighet att begränsa antalet personalomflyttningar. Utredningen har sålunda kommit till den slutsatsen att de nuvarande arvodestjänsterna för pensionerad militär personal bör ersättas med tjänster för personal på aktiv stat av motsvarande kategori som arvodestjänsterna f. n. tillhör. 16.2 Detaljöverväganden göringsmånader m. m.

rörande tjänst-

Utredningen har redan i kapitel 6 (avsnitt 6.2) konstaterat att det förekommer att vissa arbetsuppgifter i de centrala staberna och i militärområdesstaberna mer eller mindre fortlöpande bestrids av personal som anställs med anlitande av medel för tjänstgöringsmånader. Utredningen har vidare i kapitel 15 (punkt 15.2.2) funnit att ett utbyte av tjänstgöringsmånader mot tjänster för befäl på aktiv stat främst är aktuellt i vissa högre staber, men att därutöver kan tänkas att även göra utbyten så att antalet befäl på aktiv stat för utbildning av hemvärn kan ökas ut. När det gäller de centrala staberna och militärområdesstaberna bedömer utredningen det rimligt att ungefär hälften av det f. n. utgående antalet tjänstgöringsmånader byts ut mot tjänster avsedda för äldre stambefäl. Detta innebär att ca 30 tjänster bör tillkomma av vilka nio för militärområdesstaber och övriga för de centrala staberna. Med hänsyn till arbetsuppgifter inom staberna bör de nytillkommande tjänsterna avses för officerare. Fördelning på försvarsgrenar m. m. redovisas närmare i kapitel 21. I frågan om utbyte av tjänstgöringsmånader mot tjänster för instruktörer för utbildning av hemvärn och frivillig personal vill utredningen anföra följande. Såsom instruktörer för sådan utbildning utnyttjas f. n. dels hemvärnsofficerare och hemvärnsunderofficerare vid försvarsområdesstaberna (f. n. arvodespersonal) samt i viss utsträckning ett underbefäl vid försvarsområdes utbildningsavdelning, dels främst på vederbörandes fritid - militär personal på aktiv stat vid fredsförbanden, dels 144

slutligen reservanställt och värnpliktigt befäl. Av en sammanställning gjord av försvarets lärarutredning (SOU 1962: 56) framgår att utbildningsåret 1961/62 medverkade - förutom nämnda personal vid försvarsområdesstaberna - som tillfälliga instruktörer 350 befälspersoner på aktiv stat och 385 andra instruktörer av skilda kategorier. För att belysa förutsättningarna för att i ökad omfattning använda äldre fast anställd instruktörspersonal i stället för tillfälliga instruktörer gjorde utredningen under år 1965 en särskild undersökning. Utredningen inhämtade därvid från försvarsområdesbefälhavare m. fl. uppgifter om kurser och instruktörer för utbildning av hemvärn och driftvärn samt frivilliga försvarsorganisationer. Uppgifterna avsåg förhållandena under år 1964. Utredningen inhämtade vidare från dåvarande militärbefälhavaren för VII. militärområdet (numera MKG) och samtliga försvarsområdesbefälhavare uppgift på hur många nya befattningar för instruktörer som enligt myndighetens uppfattning borde tillkomma under förutsättning att utgifterna för nytillkommande tjänster skulle vägas upp av besparingar på övningsanslag och tilldelade tjänstgöringsmånader för frivilligt tjänstgörande personal. Utredningen har vidare dryftat lämpligheten av ett utbyte med företrädare för chefen för armén och rikshemvärnschefen. Den utförda undersökningen gav vid handen att flertalet hörda myndigheter ansåg det angeläget med en förstärkning av antalet ordinarie instruktörer. Som regel har man inte heller uttalat erinran mot en viss begränsning av medelstilldelningen för tillfälliga instruktörer. Myndigheterna har ansett det motiverat att tillföra organisationen sammanlagt 43 nya instruktörer av vilka 37 truppförvaltare och 6 underbefäl. Hemvärnet har stor betydelse bl. a. för att upprätthålla insatsberedskap. Som 1960 års värnpliktsutredning framhållit i sitt betänkande Värnplikten (SOU 1965: 68) han försvaret även i framtiden behov av frivilliga i ett vitt förgrenat hemvärn. Dettas betydelse synes närmast tillta. Någon anledning att räkna med ett minskat behov av instrukSOU 1969: 33

törer totalt sett synes inte föreligga. Det förefaller därför lämpligt att ersätta ett antal tillfälliga instruktörer med tjänster avsedda för ordinarie instruktörer för utbildning av främst hemvärn (driftvärn). Detta bör ge ökad stadga åt instruktörsverksamheten och vara till fördel för effektiviteten. Betydande delar av utbildningsverksamheten måste emellertid även framdeles åligga tillfälliga instruktörer, eftersom utbildningen måste kunna bedrivas samtidigt på flera platser inom varje försvarsområde. Härigenom säkerställs även en viss rörlighet vid opåräknade förändringar i utbildningsvolymen. Tillkomsten av tjänster för fasta instruktörer för hemvärn m. m. bör motsvaras av minskning av antalet tjänstgöringsmånader. Utredningen har i denna fråga också inhämtat synpunkter från 1966 års värnpliktskommitté som f. n. utreder bl. a. frågorna om hemvärnets utbildning. Värnpliktskommittén anförde i sitt betänkande Frivilligförsvaret 1 (SOU 1968:54) bl. a. följande (sid. 165). VK har funnit att antalet befattningshavare vid myndigheterna som handlägger frivilligärenden f. n. varierar med hänsyn till omfattningen av frivilligverksamheten. De förslag som VK lägger fram bedöms i vissa fall komma att öka arbetsomfånget vid här aktuella myndigheter. VK förutsätter att resp. myndigheter vid ett genomförande av VK förslag skall ha att närmare precisera de förändringar av arbetsuppgifterna, som förslagen i fråga kan ge anledning till, liksom att i förekommande fall anmäla eventuella behov av organisationsförstärkningar. Det är vidare angeläget att dessa frågor ges särskilt beaktande vid pågående och kommande översyner av myndigheternas organisation. Värnpliktskommittén har således bedömt att arbetsomfånget, jämfört med förhållandena vid den tidpunkt (1964) då tjänstgöringsåldersutredningens i det föregående redovisade undersökning gjordes, kommer att öka vid såväl centrala som högre och lägre regionala staber efter hand som de av kommittén föreslagna förbättringarna av frivilligutbildningen genomförs. Kommittén har angett att såvitt nu kan bedömas (mars 1969) kommer även hemvärnsutbildningen enligt kommitténs komSOU 1969: 33 10—914343

mande förslag att utökas bl. a. genom att antalet kurser på regional nivå ökas. Kommittén förutsätter också att en ökad samordning av all frivilligutbildning skall ske företrädesvis genom försvarsområdesbefälhavarens försorg. Vid övervägande av hur många nya tjänster som bör tillföras organisationen har tjänstgöringsåldersutredningen ansett det vara lämpligt att i allmänhet räkna med ytterligare en tjänst på varje ort där hemvärnsinstruktör f. n. är stationerad. Totalt borde staben för Gotlands militärkommando och försvarsområdesstaberna enligt denna beräkningsgrund tillföras 34 tjänster med följande fördelning. Tre vid envar av Kalmar-Växjö Göteborgs och Bohus samt Hallands Stockholms

försvarsområdesstab

Två vid envar av Malmö Skövde Linköpings Uppsala-Västerås Karlstads

» »

» » » » »

En vid envar av återstående staber Samdiga nytillkommande tjänster bör avses för underofficerare. Tjänsterna bör lämpligen rekryteras med äldre förvaltare i trupptjänst. Värnpliktskommittén har i anslutning till tjänstgöringsåldersutredningens beräkningar i denna fråga angett att den anser det ligga utanför kommitténs uppgift att utreda de organisatoriska förändringar som kommitténs förslag kan ge anledning till bl. a. då förhållandena vid olika staber och i olika delar av landet är starkt varierande och då en del av de tillkommande arbetsuppgifterna torde kunna lösas genom omfördelningar av personalen och arbetsuppgifterna inom berörda staber. Kommittén har därför inte varit beredd att mera exakt ange vilken antalsmässig personalförstärkning som kommitténs för145

slag kan motivera. Kommittén har emellertid anfört att kommitténs förslag rörande de frivilliga försvarsorganisationernas och hemvärnets framtida verksamhet kan komma att motivera en ytterligare utökning - utöver den av MTU föreslagna - av antalet officerare och underofficerare främst vid försvarsområdesstaber (motsvarande vid marinen och flygvapnet) samt att även vissa ökningar av personalen i centrala staber och militärområdesstaber kan bli önskvärda om kommitténs förslag i sin helhet skall genomföras. Kommittén ifrågasatte emellertid lämpligheten av att binda de av MTU föreslagna tjänsterna för hemvärnsunderofficerare till de olika staberna förrän en närmare översyn gjorts av det aktuella behovet av personalförstärkningar för att tillgodose hemvärnsutbildningen. Tjänstgöringsåldersutredningen har med anledning härav i kapitel 23 räknat med tillkomst av 34 tjänster för hemvärnsunderofficer - äldre förvaltare i trupptjänst - vid staben för Gotlands militärkommando och försvarsområdesstaberna. Utredningen förutsätter att tjänsternas slutliga fördelning på de skilda staberna fastställs efter närmare översyn av personalbehov m. m. 16.3 Överväganden rörande personal

värnpliktig

I utredningens direktiv nämns inte möjligheten att ta äldre militär och civilmilitär personal i anspråk för uppgifter som f. n. fullgörs av värnpliktig personal. Sedermera har emellertid med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1966 tillkallats en särskild utredningsman (numera organisationsdirektören Folke Nihlfors) för utredning angående utbildningstiden för värnpliktiga med begränsad militär användbarhet m.m. Enligt direktiven för denna utredning om handräckningsvärnpliktiga skall bl. a. prövas lämpligheten att - under skilda förutsättningar - låta de uppgifter som hittills utförts av värnpliktiga i handräckningstjänst fullgöras av anställd civil personal. Även om flertalet av de åligganden som tidigare fullgjorts av handräckningsvärnpliktiga omfat146

tar tämligen okvalificerat lätt kroppsarbete som inte lämpligen bör åläggas äldre militär eller civilmilitär fast anställd personal, bör man enligt tjänstgöringsåldersutredningens mening inte helt utesluta att det kan vara rimligt att låta sådan personal överta t. ex. vissa expeditionella uppgifter som f. n. utförs av handräckningsvärnpliktiga. Kungl. Maj:t har den 13 november 1967 föreskrivit att utredningens om handräckningsvärnpliktiga uppdrag skall omfatta även de värnpliktiga som utan att tillhöra besiktningsgrupp 3 eller 4 används för stödfunktioner inom krigsmaktens fredsorganisation. Uppdraget har härmed kommit att omfatta bl. a. värnpliktiga inom flygflottiljernas baskompanier. Skall fast anställd personal utnyttjas i stället för värnpliktiga i sådana uppgifter måste enligt tjänstgöringsåldersutredningens mening förutsättningarna att använda äldre civilmilitär personal i teknisk tjänst i här aktuella uppgifter ägnas särskild uppmärksamhet. Av denna anledning har utredningens experter ur flygvapnet uppgjort en PM rörande här aktuella förhållanden. Denna återfinns som bilaga till kapitel 25 Beräkningar och förslag rörande mästare och tekniker. Enligt denna PM skulle det vara lämpligt att inom baskompanierna utnyttja fast anställd civilmilitär personal i ökad utsträckning och samtidigt begränsa antalet värnpliktiga. Utredningen får emellertid framhålla att merutgifterna för ökat antal civilmilitär teknisk personal kan kompenseras av begränsningen av antalet värnpliktiga endast under förutsättning att de utgifter som dessa värnpliktiga f. n. betingar inte uppstår inom annan del av förs vars huvudtiteln, dvs. att det antal värnpliktiga som skulle kunna friställas vid flygvapnet inte skall utbildas för andra uppgifter inom ramen för den allmänna värnplikten. Sådan förutsättning föreligger inte i nuvarande ordning för värnpliktssystemet. Ifrågavarande PM har inte heller behandlat de konsekvenser beträffande mobiliseringsberedskap och kuppberedskap som åtgärder av antydd art skulle kunna medföra. Utredningen har orienterat utredningen om handräckningsvärnpliktiga och 1966 års värnSOU 1969: 33

pliktskommitté om innehållet i här berörd PM. Utredningen har inte i större utsträckning än vad i det föregående angetts närmare studerat förutsättningarna för ett vidgat användande av äldre fast anställd militär och civilmilitär personal i uppgifter som f. n. ankommer på värnpliktig personal. Det förefaller emellertid inte omotiverat förutsätta, att om vid här aktuell översyn det befinns lämpligt att för vissa expeditionella och administrativa uppgifter inom flygvapnet byta ut värnpliktiga mot civilt anställda, sådana uppgifter likaväl kunde anförtros äldre militär eller civilmilitär personal. Utredningen har även i denna fråga orienterat utredningen om handräckningsvärnpliktiga om sin uppfattning.

SOU 1969: 33

17 Ianspråktagande av civila tjänster

17.1 Allmänt Utredningen har redan i kapitel 15 (avsnitt 15.3) anmält att den funnit att ett vidgat ianspråktagande av militär och civilmilitär personal för uppgifter som f. n. bestrids av civil personal i princip kan åstadkommas enligt två skilda alternativ. Det ena alternativet - det i utredningsdirektiven anvisade - innebär utbyte av civila tjänster mot militära eller civilmilitära tjänster. Det andra alternativet skulle vara att militära och civilmilitära tjänstemän går över (erbjuds förflyttning eller förflyttas) till civila tjänster och alltså får civil anställningsform, övergången (förflyttningen) bör då det gäller officerare på aktiv stat normalt kombineras med att officeren samtidigt efter eget åtagande går över till tjänst på reservstat. För annan personal bör övergången (förflyttningen) normalt kombineras med inträde i reserv. Utredningen har också i det föregående (kap. 15, avsnitt 15.8) angett att man i »förflyttnings »-alternativet skulle utgå från att den enskilde frivilligt åtar sig i det enskilda fallet erforderlig vidareutbildning och övergång till civil tjänst, vilket uppenbarligen kräver att »förflyttningen» och yrkesbytet ger honom fördelar som han inte skulle erhållit om han stannat kvar på aktiv stat intill den militära avgångsålder som framdeles kan komma att gälla. Utredningen använder i den fortsatta framställningen benämningarna utbytesalternativet och förflytt148

ningsalternativet för de i det föregående beskrivna alternativen. Utredningen konstaterade emellertid samtidigt om förflyttningsalternativet (jfr kap. 15, avsnitt 15.8) att sannolikheten för att ett sådant system skall kunna fungera är beroende av en rad faktorer, bl. a. systemets attraktivitet, möjligheterna till vidareutbildning, utformningen av de administrativa regler som skall göra övergången möjlig samt i sista hand frågan om förflyttningsskyldighet för militär eller civilmilitär tjänsteman till civil tjänst föreligger eller inte. Som bakgrund till utredningens fortsatta överväganden rörande ianspråktagande av civila tjänster för militär och civilmilitär personal lämnar utredningen i följande avsnitt (avsnitt 17.2) en redovisning av vad den militära verksamheten ger den militära personalen i fråga om utbildning och erfarenhet m. m. Med utgångspunkt i denna redovisning och statstjänstemannalagens bestämmelser framlägger utredningen i avsnitt 17.3 sina synpunkter i frågan om militär personal har förflyttningsskyldighet jämväl till civila tjänster. Utredningen lämnar därefter (avsnitt 17.4) sin syn på hur övergång för (förflyttning av) militär eller civilmilitär personal till civil tjänst praktiskt skall kunna genomföras. Utredningen anser också att det skulle vara önskvärt att kunna utforma förflyttningsalternativet då det gäller officerare SOU 1969: 33

på sådant sätt att officer som går över till civil tjänst samtidigt går över till tjänst på reservstat i de fall detta jämväl är önskvärt från myndighetens synpunkt. Till denna fråga återkommer utredningen i ett följande kapitel (kap. 18). Frågan om övergång i reserv behandlas i kapitel 19. Efter det att utredningen på detta sätt granskat förutsättningarna för militär och civilmilitär personals övergång till civila tjänster dryftar utredningen i de följande avsnitten de för- och nackdelar som är förbundna med utbytesalternativet och förflyttningsalternativet i följande avseenden. A. Möjligheterna att utnyttja befattningshavaren i krig (avsnitt 17.5). B. Möjligheterna att i fred förbereda befattningshavaren för hans krigsuppgift (avsnitt 17.6). Slutligen görs (i avsnitt 17.7) en värderande jämförelse mellan utbytes- och förflyttningsalternativen. Utredningen avger därefter förslag till utbyten av civila tjänster mot militära eller civilmilitära tjänster (avsnitt 17.8) samt redovisar (avsnitt 17.9) sin uppfattning om i vilka fall övergång (förflyttning) av militär och civilmilitär personal till civila tjänster skulle kunna vara ett alternativ till åtgärderna att byta ut civila tjänster mot militära eller civilmilitära tjänster. Avslutningsvis behandlas ianspråktagande i övrigt av civila tjänster (avsnitt 17.10) och åtgärder på längre sikt (avsnitt 17.11). Frågor om vidareutbildning av militär och civilmilitär personal före övergång till uppgifter som f. n. bestrids av civil personal behandlar utredningen i kapitel 26. 17.2 Användbarhetsområden och civilmilitär personal

för militär

17.2.1 Allmänt Den militära verksamheten är mångskiftande. Den redovisning som utredningen i det följande lämnar av den militära och civilmilitära personalens verksamhetsinriktning, utbildning i stort m. m. måste av nödvändighet bli summarisk. Utredningen söker också begränsa redovisningen till att omfatta SOU 1969: 33

sådana delar av verksamhet, utbildning m. m. som har nära sammanhang eller helt stämmer överens med verksamhet och utbildning inom andra delar av samhällssektorn. Med anledning av att utredningen funnit att problemen att ta i anspråk militär och civilmilitär personal till högre åldrar än f. n. är störst då det gäller officerare på aktiv stat koncentreras den fortsatta framställningen i detta avsnitt till denna personalkategori. 17.2.2 De militära

verksamhetsområdena

Med utgångspunkt i bl. a. träffade avtal om arbetstid för militär och civilmilitär personal kan följande verksamhetsområden i stort särskiljas. A. Stabs-, förvaltnings- och

expeditionstjänst

Detta rikt differentierade verksamhetsområde förekommer inom praktiskt taget alla myndigheter, staber, förband m. m. och på flertalet nivåer inom krigsmakten. Stabs- och förvaltningstjänsten kan delas upp i olika arbetsområden t. ex. taktik och operationer, personaltjänst (personaladministration), utbildning, budgetarbete, tyg- och intendenturförvaltningstjänst, teknisk tjänst etc. En väsentlig del av stabs- och förvaltningstjänsten består i att leda och genomföra utredningsarbeten och planera verksamheten. Dessa kvalificerade arbetsuppgifter fullgörs till huvuddelen av officerare. En betydelsefull del av arbetsuppgifterna på regementsofficersnivå och högre är administrativ arbetsledning med uppgifter rörande personaltjänst, samordning, orientering och kontroll. överslagsmässigt är ca 30 % av arméofficerarna placerade i verksamhet inom stabsoch förvaltningstjänsten. Motsvarande värden för officerare inom övriga försvarsgrenar har inte tagits fram av utredningen. De torde dock inte avvika väsentligt från värdet för armén. Huvuddelen av förbandscheferna är förvaltningsmyndigheter och har att självständigt fatta beslut också i förvaltningsärenden. 149

Underofficerare och underbefäl används inom stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten i befattningar med i vissa fall rutinbetonade arbetsuppgifter men även främst vad gäller underofficerare - med uppgifter av självständig, kvalificerad innebörd. Exempel på befattningar är för underofficer stabs- eller expeditionsunderofficer, expeditionsföreståndare (förvaltare), kassachef samt för underbefäl expeditionsunderbefäl, chef för budcentral, bokförråd m. m. B. Lärarverksamhet Inom utbildningsverksamheten vid krigsmakten förekommer en rad av lärar- och instruktörsuppgifter. Gränsen mellan lärarverksamhet och instruktörsverksamhet kan ibland synas relativt flytande. Utredningen bygger emellertid framställningen i det följande på den terminologi som föreslagits av försvarets lärarutredning (betänkande Stencil Fö 1964: 1). Den tekniska beskrivningen ger då följande. Till lärartjänst hänförs befattningar som lärare vid skolor och kurser där eleverna främst utgörs av fast anställd militär eller civilmilitär personal eller av elever under utbildning vid lägst krigsskolor, kadettskolor, kurser för blivande underofficerare vid underofficersskolor samt särskilt anordnade repetitionskurser för värnpliktiga officerare. Denna bransch kan delas upp i olika områden som t. ex. taktik och stridsteknik, navigation, flygtjänst, vapenlära, teknisk tjänst, sjukvårdstjänst, fysisk träning etc. I lärartjänst förekommer undervisning inom ett stort antal ämnesområden. Utöver de militära fackämnena förekommer även ämnen av helt eller delvis samma slag som inom det allmänna undervisningsväsendet. Även undervisningens nivå varierar beroende på bl. a. elevernas grundkompetens och grundkunskaper. Karakteristiskt är emellertid att praktiskt taget all lärarverksamhet, liksom f. ö. huvuddelen av all annan utbildning inom krigsmakten, avser vuxenutbildning. Uppgifterna som lärare kombineras för officerare ofta med studie- och för150

söksverksamhet inom det aktuella ämnesområdet samt med utarbetande av reglementen och instruktioner. I den militära lärarverksamheten förekommer såväl föreläsningar som handledning av eleverna under spel, grupparbeten, seminarieövningar och enskilda utredningsarbeten. En försöksverksamhet avseende pedagogik och undervisningsmetodik pågår ständigt. Denna avser såväl undervisningsformer som tekniska hjälpmedel. Verksamheten går i stor utsträckning ut på att utbilda eleverna till ledare och lärare inom olika områden och nivåer. I lärarverksamhet tjänstgör yrkesbefäl av alla kategorier. Underofficerare och underbefäl förekommer främst inom sådana ämnesområden som t. ex. signaltjänst, sjukvårdstjänst och förplägnadstjänst. I teknisk tjänst utnyttjas också civilmilitära ingenjörer och civilmilitär, teknisk personal som lärare. Av arméns officerare är ca 9 % placerade i lärartjänst. C. Förbands(trupp-)tjänst Begreppet förbands(trupp-)tjänst återfinns inte som ett avgränsat verksamhetsområde i arbetstidsbestämmelserna. 1 Utredningen har emellertid valt att under denna rubrik kortfattat beskriva den rikt skiftande utbildningsverksamhet som är utmärkande för krigsmaktens fredsorganisation men som inte hänförs till begreppet lärarverksamhet enligt föregående punkt. Personal i förbands(trupp-)tjänst tjänstgör bl. a. i följande befattningar. Vid armén och kustartilleriet som chefer för regementen, bataljoner, kompanier (batterier, divisioner) och plutoner samt som instruktörer m. m. inom ramen för dessa förband, vid flottan som förbands- och fartygschefer samt i andra befattningar ombord samt som chefer 1 Av utredningen här beskriven verksamhet återfinns främst inom verksamhetsområdena trupptjänst, sjötjänst, helikoptertjänst vid marinen, flygtjänst samt till viss del inom stridslednings- och luftbevakningstjänst vid flygvapnet. SOU 1969: 33

på olika nivåer eller instruktörer vid skolor och utbildningsanstalter samt vid flygvapnet som chefer för flottiljer och flygdivisioner, för bas- och specialkompanier samt för robotdivisioner, i befattningar inom dessa enheter samt i olika befattningar i stridslednings- och luftbevakningstjänst. Inom förbandstjänsten dominerar utbildningsuppgifterna. Härvid tjänstgör underbefäl som instruktörer inom plutonens ram. Underofficerare och yngre officerare svarar för utbildningen av plutonerna. Chefer för utbildningskompanier och enheter av motsvarande slag är officerare med kaptens grad som i princip innehar normkompetens. Deras huvuduppgift är att planera och leda utbildningen av kompaniets värnpliktiga (100200 man) samt att handleda det underlydande befälet och skapa bästa möjliga betingelser för utbildningen. Kompani- och fartygschefer förenar i sig uppgifter som utbildningsplanläggare, lärare och utbildningskontrollant, personaladministratör och - under tillämpningsövningar - chefsskapet för övnings- eller krigsorganiserade förband på närmast högre nivå. Till kompanichefens förfogande för biträde med administrativa göromål finns en kompaniadjutant (vid flygvapnet stabsunderofficer) som i regel är äldre underbefäl (vid kustartilleriet och flygvapnet underofficer). Av arméns officerare är överslagsmässigt ca hälften placerade i förbandstjänst. I anslutning till verksamhetsområdena A-C bör slutligen framhållas att för officerarnas tjänstgöring är karakteristiskt att den växlar mellan tjänst vid förband och staber och som lärare vid skolor samt egen vidareutbildning som elever vid skolor. Motsvarande växling förekommer inte i samma utsträckning för underofficerare och underbefäl eller för civilmilitär teknisk personal. Placering som lärare sker dock för personal inom dessa grupper normalt först efter väl vitsordad tjänst vid förband.

SOU 1969: 33

D. Vakt- och

bevakningstjänst

Inom detta verksamhetsområde utnyttjas inom armén underbefäl, inom marinen marinens poliskår (civilmilitär personalkår) och underbefäl samt inom flygvapnet flottiljpoliser som ävenledes har civilmilitär ställning. På vissa håll i organisationen förekommer härutöver civila vakt- eller tillsynsmän med vissa bevaknings- och tillsynsuppgifter. E. Förråds- och verkstadstjänst För den direkta ledningen av förrådstjänsten under förvaltningsgrenscheferna (som huvudsakligen är officerare, vid armén ingående i någon av de s. k. specialkårerna) svarar underofficerare (huvuddelen förvaltare i förrådstjänst). Underlydande förrådspersonal är mestadels civil personal. I en del fall förekommer emellertid underbefäl och i enstaka fall underofficerare som förrådsförmän eller chefer för t. ex. övningsmaterielförråd. Även i verkstadstjänsten är huvuddelen av personalen civil. Civilmilitär teknisk personal tjänstgör som arbetsledare främst inom verkstadstjänsten vid armén och i mindre utsträckning vid flygvapnet. 17.2.3 Utbildningen till och som befäl på aktiv stat För tillträde till officersbanan krävs studentexamen eller numera genomgång av gymnasium. Kraven på ämneskombination växlar mellan försvarsgrenar och truppslag. Före genomgång av utbildning till underofficer krävs numera genomgång av fackskola (tidigare krävdes avlagd realexamen). Till underofficerare på aktiv stat utbildas därtill uttagna, fast anställda underbefäl. De civilmilitära teknikerna vid armén och flygvapnet rekryteras huvudsakligen bland värnpliktiga med verkstads- eller yrkesskoleutbildning, varvid vid armén krävs minst tvåårig och vid flygvapnet minst treårig sådan utbildning. Tekniker som gått genom fortsatt utbildning som omfattar både tekniska ämnen och allmänna läroämnen - i tyghantverkarkursen ingår också arbetsledarutbild151

ning - kan bli mästare, den civilmilitära förvaltningar. motsvarigheten till underofficer. Utöver den här redovisade icke obligaUtbildningen till officer kräver 3-3 V4 toriska vidareutbildningen förekommer utår. Den efterföljs av obligatorisk skolmässig bildning av officerare i bl. a. automatisk utbildning - truppslagsofficersskola (vid databehandling (ADB), motortjänst (för armén) om 6-10 månaders längd, vapentjänstgöring som motorofficer vid förband, officersutbildning (vid marinen) samt mili- lärare i motortjänst, militär besiktningsman tärhögskolans allmänna kurs (alla försvarse. d.), personaltjänst, personalvårdstjänst grenar) om 6V2-8 månaders längd. m. m. Slutligen utbildas befäl av alla kateI utbildningen till officer och i den ob- gorier vid arméns gymnastik- och idrottsligatoriska vidareutbildningen som officer skola till ledare inom detta specialområde. ingår en rad ämnen av värde även för verkI den grundläggande utbildningen till unsamhet utanför den militära sektorn. Utderofficer resp. till underbefäl ingår för redningen vill här peka på den utbildning flertalet kategorier också ämnet pedagogik. i pedagogik och förvaltningstjänst som med- Obligatorisk vidareutbildning för underoffidelas alla officerare, undervisningen i so- cerare (truppslagsunderofficersskolor) föreciologi för blivande arméofficerare och den kommer f. n. endast vid armén. Den omutbildning i naturvetenskapliga ämnen fattar sex månader och skall ge eleverna teofrämst matematik och fysik - som medderetiska och praktiska kunskaper för komlas åt officerare vid vissa av arméns trupp- panichefskap i krig. Utbildning av motsvaslag samt åt officerare vid marinen och flyg- rande innebörd har dock numera tillkomvapnet. Även den vidgning av gymnasiemit även vid kustartilleriet. kunskaperna i språk som sker under offiFör underofficerare förekommer utbildcerens utbildning och för åtskilliga office- ning för vissa specialtjänster såsom kurs i rare i samband med utlandstjänstgöring eller skyddstjänst, motorkurs, signalunderoffiunder egna studier kan bedömas vara av cerskurs, radarkurs, sjömätningskurs m. m. värde inom andra delar av samhället. Till dessa beordras underofficerare som eleDen högre, icke obligatoriska vidareutver i mån av behov. Vidare finns utbildbildningen för officerare sker under 18-26 ning till förvaltare som omfattar olika kurmånader vid militärhögskolan (MHS). Stu- ser för tygförrådstjänst, intendenturförrådsdierna där bedrivs på en rad olika högre tjänst, expeditionstjänst, personalregistrekurser nämligen stabskurser (en per för- ringstjänst, kassatjänst m. m. De båda sistsvarsgren), vapenteknisk kurs (armén), tek- nämnda kurserna är gemensamma för förnisk kurs (en för vardera marinen och flyg- svarsgrenarna. vapnet), ingenjörteknisk kurs (armén) och För arméunderbefälet finns en obligafortifikationsteknisk kurs (gemensam för för- torisk utbildning till kompanikvartermästare svarsgrenarna). Bland ämnena ingår bl. a. i krigsorganisationen. Även vid marinen är språk, psykologi samt en rad allmäntekniska numera obligatorisk vidareutbildning av unämnen, t. ex. matematik, mekanik och elek- derbefälet genomförd eller planlagd. I övtroteknik. Utbildningen vid MHS är i stor rigt går underbefälet vid behov genom viutsträckning baserad på självstudier, grupp- dareutbildnings- eller kompletteringskurser. arbeten och diskussioner. För den civilmilitära tekniska personalen, Vid sidan av den högre utbildningen vid liksom för marinens underofficerare och MHS finns förvaltningsutbildning i tyg- el- underbefäl i teknisk tjänst, förekommer viler intendenturtjänst. Officerare som går dareutbildning på nytillkommen materiel, regenom denna utbildning, som omfattar två petitionsutbildning och förvaltarkurs. år (inkl. viss praktisk tjänstgöring), får en Utredningen vill härutöver också peka god allmänekonomisk skolning för tygoffi- på att vissa befälsgrupper genom den obcers- resp. intendenturofficersuppgifterna ligatoriska utbildningen och därpå följande vid förband, utbildningsanstalter, staber och tjänstgöringen får kunskaper och erfaren152

SOU 1969: 33

heter som kan vara av särskilt värde i arbetslivet i allmänhet. Exempel härpå är bl. a. utbildningen till signalbefäl av alla kategorier, utbildningen i motor tjänst, utbildningen av teletekniker. Exemplen kan mångfaldigas. En mera uttömmande redovisning för utbildningsgången för militärt och civilmilitärt befäl har lämnats i det redan nämnda betänkandet Arbetstid och ersättning vid lärarverksamhet vid krigsmakten (Stencil Fö 1964: 1), avgivet av försvarets lärarutredning, till vilket torde få hänvisas. Utredningen kan också hänvisa till den omfattande kartläggning av armé- och kustartilleriofficerarnas utbildningsnivåer och tjänstgöring som utredningen redovisat i sitt förslag till åtgärder för att officerare skall kunna gå över till civila lärartjänster (Stencil Fö 1967: 10). I sistnämnda förslag redovisades bl. a. en särskild värdering av officerens utbildning och tjänstgöring med avseende på den allmänna användbarheten av olika officerare för civil lärartjänst. 17.2.4 Militär och civilmilitär personal som gått över till civil tjänst Utredningen har inhämtat vissa uppgifter om militär och civilmilitär personal som i en eller annan form gått över till civil tjänst. Utredningen redovisar i det följande bl. a. de slutsatser utredningen anser sig kunna dra av det föreliggande materialet. A. Övergång till civil tjänst i samband med avgång med ålderspension I den på utredningens uppdrag år 1964 utförda sociologiska undersökningen bland pensionsavgånget, f. d. aktivt befäl1 gjordes bl. a. ett försök att kartlägga till vilka yrkesområden militär och civilmilitär personal på aktiv stat söker sig vid avgång med ålderspension. Kodningen av den ytterst heterogena samling yrkesuppgifter som kom in var besvärlig. De resultat som erhölls måste därför betraktas som osäkra. Det bör vidare beaktas att i undersökningen inte ingick sådan SOU 1969: 33

personal som vid undersökningstillfället hade arvodestjänst eller på annat sätt alltjämt gjorde tjänst inom försvarets fredsorganisation. Utredningen redovisar i bilaga 18 en tablå över den undersökta personalens procentuella fördelning ett år efter pensionsavgång på vissa större yrkeskategorier. Det bör emellertid beaktas att de två första av dessa - företagsadministration resp. kontorsarbete - vardera innefattar en tämligen heterogen samling yrken. Så är t. ex. såväl banktjänstemän och kamrerare som kontorister förda till gruppen »kontorsarbete», vilket förklarar att befäl av alla kategorier återfinns i denna yrkesgrupp. Av materialet framgår att äldre officerare till stor del åtagit sig antingen administrativt eller - dock inte vid specialkårerna - pedagogiskt arbete. Äldre underofficerare och underbefäl synes mera ha gått till kontors- och expeditionsarbete. B. Förening av militär eller civilmilitär tjänst med civil tjänst I vilken omfattning innehavare av militär eller civilmilitär tjänst förenar denna med civil tjänst2 undersöktes av tjänst göringsåldersutredningen dels år 1964, dels då det gäller officerare på grundval av 1968 års rulla för krigsmakten. Det sålunda framtagna materialet visar bl. a. följande. Antalet befattningshavare som »förenade tjänst» år 1964 framgår av tabell 34. Av materialet kan bl. a. följande utläsas. Andelen personal som »förenade tjänst» var högre vid de tekniskt betonade truppslagen vid armén än vid övriga truppslag. Andelen bland fortifikations- och intendenturofficerare var väsentligt högre än bland övriga officerare. Andelen bland fortifikationsunderofficerare var väsentligt högre än bland övriga underofficerare. Vidare var andelen bland mästare och tekniker betyd1 Undersökningens resultat är" publicerat i MPI rapport nr 54, maj 1966. 2 Tjänsteman kan i vissa fall som anges i statstjänstemannastadgan (28—30 §§) samtidigt inneha mer än en statligt reglerad tjänst (förening av tjänster). Han har då normalt tjänstledighet från den lägre resp. den mera fasta tjänsten.

Tabell 34. Antalet militära och civilmilitära befattningshavare som »förenade tjänst» den 1 februari 1964 Ur

Officerare

Underofficerare

Armén Flottan KA FV Spec.kårer 3

50 10 5 1 37

71 9 1 + 682 6l+6i 15 37

138 + 742

Totalt

Underbefäl

Mästare

Tekniker

16 5*+2 2 P + 32 11

— —

—

—

3 3 + 52

243 289

1 annan tjänst än teknisk. 2 I teknisk tjänst. 3 Fortifikations-, fälttyg-, intendentur- och marinintendenturkårerna. ligt högre än bland underofficerare och underbefäl vid armén eller flygvapnet. Samma förhållande gällde även mellan de två underofficerskategorierna vid flottan. I tabell 35 redovisar utredningen en sammanställning av utbildningsbakgrunden för de officerare som den 1 april 1968 förenade sin militära tjänst med civil tjänst. Av materialet framgår också att huvuddelen av det signaltjänstutbildade befälet uppehåller tjänster vid myndigheter med direkt anknytning till sambandstjänst - teleTabell 35. Utbildningsbakgrunden för de officerare som den 1 april 1968 förenade militär tjänst med civil tjänst Utbildning

Antal

Generalstabsofficerare Tekniska stabsofficerare Fortifikationsofficerare Högre stabskurs vid militär högskola 1 Annan högre kurs vid militär högskola 2 Intendenturofficersutbildning Tygofficersutbildning Signalofficersutbildning 3 Särskild militär vidareutbildn. anges inte

9 12 6 29 15 27 5 12 11

Summa officerare med militär vidareutbildning

115 Summa officerare utan militär vidareutbildning Totalantal

11 126

1 MHS, KHS, AIHS, KSHS eller FKHS. 2

Häri ingår vapen-, ingenjör- eller fortifikationsteknisk linje vid KHS och artilleri-, torpedeller förbindelsekurs vid KSHS. 3 Häri ingår dels officerare vid signaltrupperna, dels övriga officerare med signalofficersutbildning. 154

verket, försvarets radioanstalt, totalförsvarets signalskyddsavdelning e. d. Motsvarande inriktning föreligger beträffande åtskilliga andra personalgrupper vilket närmare åskådliggörs i tabell 36. Fördelningen på vissa myndigheter av officerare som den 1 april 1968 innehade civil tjänst framgår av bilaga 19. Myndigheter utanför försvarsdepartementets verksamhetsområde har härvid medtagits endast i de fall då mer än en officer varit anställd vid myndigheten i fråga. Det framtagna materialet synes ge starkt belägg för den militära vidareutbildningens betydelse för övergång till annan verksamhet. Speciellt betydelsefull synes intendenturofficersutbildning och högre teknisk utbildning vara. Mera tveksamt är om den främst på speciellt militära ämnen inriktade generalstabsofficersutbildningen har betydelse från mottagarnas synpunkt. Här kan måhända den allmänna personliga duglighet som ådagaläggs av genomgången sådan utbildning ha varit utslagsgivande. De - relativt sett - bättre karriärmöjligheterna inom krigsmakten för generalstabsofficerare kan också ha bidragit till att officerare med sådan bakgrund endast i mindre omfattning sökt sig till annan verksamhet.

C. Övergång till civil tjänst i förening med reservstat En undersökning av officerarnas på arméns reservstat fördelning den 1 juni 1964 på SOU 1969: 33

Tabell 36. Arbetsområden i stort för vissa grupper av stambefäl som innehar civil tjänst Personalkategori

Innehar i stor utsträckning civil tjänst vid (som)

Fortifikationskåren

Fortifikationsförvaltningen Militärområdes byggnadskontor

Tygtekniska kåren

Arméförvaltningen1 Tygverkstäder

Marinens underofficerare och underbefäl i teknisk tjänst

Marinförvaltningen1 Örlogsbasernas och kustartilleriförsvarens tekniska förvaltningar

Flygvapnets mastar- och teknikerpersonal

Flygförvaltningen1 Flygverkstäder

Tygförrådsförvaltare

Länsförrådsförvaltare

Numera försvarets materielverk. skilda yrkesgrupper gav följande resultat i stort. Egna företagare 15 därav inom jord- och skogsbruk 12 Anställda vid industri- och andra enskilda företag 32 därav som personalchefer 4 Försäkringstjänsteman 1 Anställda i frivilliga försvarsorganisationer och Svenska officersförbundet 7 Statsanställd 1 Tjänstemän i statsunderstödd verksamhet 4 därav lärare 2 Kommunalt anställda 7

Utredningen kan i detta sammanhang också erinra om den undersökning 1 som gjordes för att klarlägga arméofficerarnas inställning till övergång till lärarverksamhet inom det allmänna undervisningsväsendet. Denna undersökning visade bl. a. att intresset bland arméofficerarna för vidareutbildning för och övergång till lärartjänst var relativt stort. Av hela undersökningsgruppen förklarade 41,2% att de under vissa givna förutsättningar »med största sannolikhet skulle vilja övergå» eller att de »troligen allvarligt skulle överväga» övergång. Utredningen får i övrigt hänvisa till sitt tidigare avgivna förslag (Stencil Fö 1967: 10) i ämnet.

Klassificeringen var emellertid även här svår att göra. Bl. a. förelåg svårighet att i vissa fall klarlägga om reservstatsofficeren var egen företagare eller anställd vid enskilt företag.

17.2.5 Utredningens slutsatser

D . Övergång till lärartjänst inom det allmänna undervisningsväsendet Den 15 oktober 1965 var enligt uppgift nära 300 militära eller civilmilitära personer på aktiv stat eller pensionsavgångna heleller deltidsverksamma inom det allmänna undervisningsväsendet. Av dessa var 162 officerare, varav ca 115 torde ha varit pensionsavgångna. Av de pensionsavgångna var något mer än hälften kaptener. SOU 1969: 33

Redan den i detta avsnitt inledningsvis lämnade redovisningen för det militära och civilmilitära befälets verksamhetsområden (punkt 17.2.2) och utbildning (punkt 17.2.3) ger vid handen att det finns åtskilliga beröringspunkter mellan militär och civil verksamhet resp. tjänstemännens utbildning. Det finns därför inte någon anledning att särskilt betona skillnaderna mellan arbetsuppgifterna för militära tjänstemän vad gäller 1 Rapporten från denna undersökning var fogad som bilaga till MTU förslag till åtgärder för att officerare skall kunna gå över till civila lärartjänster (Stencil Fö 1967: 10).

fredsorganisationsverksamhet och civila dan karaktär att personal som sysselsätts tjänstemän. I många fall torde tvärtom före- inom dem har mycket goda förutsättningar ligga praktiskt taget identitet mellan arbets- för att - vid behov efter kort vidareutuppgifter som fullgörs av militär personal bildning - fullgöra arbetsuppgifter inom inom den militära fredsorganisationen och liknande områden. av civil personal. Bilden är givetvis inte Utredningen finner det vara naturligt att fullständig om det inte tilläggs att den miianspråktagande av civila tjänster sker inom litäre och civilmilitäre befattningshavaren de sålunda exemplifierade verksamhetsområi princip alltid har att jämsides med uppgif- dena såväl inom som utom det militära ten inom fredsorganisationen som aktiv yr- försvaret. kesman bestrida kvalificerade uppgifter inom krigsorganiserade förband. 17.3 Förflyttningsskyldigheten Materialet om befäl som gått över till civil tjänst (punkt 17.2.4) antingen efter 17.3.1 Förflyttningsskyldighetens utveckavsked med ålderspension eller i form av ling. Kort historik »tjänsteförening» eller i kombination med övergång till reservstat visar att betydande I 1809 års regeringsform angavs bl. a. i grupper av militär och civilmilitär personal § 36 att de som bekläder domarämbeten har sådan utbildning, erfarenhet och all- samt alla andra ämbets- och tjänstemän männa kvalifikationer att de varit attraktiva inte kunde utan egna ansökningar befordras både för uppgifter inom försvaret som f. n. till andra tjänster eller flyttas. anges som civila och inom den civila sekUnder 1800-talet mjukades förbudet mot torn av den allmänna arbetsmarknaden. Utförflyttning av statstjänsteman gradvis upp. redningen anser således att man generellt Så skedde bl. a. vid 1875 års lönereglekan utgå från att militärt och civilmilitärt ring för armén då det stadgades »att den befäl på aktiv stat i vissa hänseenden under löntagare vid krigsmakten till lands, vilken sin militära tjänstgöring förvärvat utbildning å ny lönestat ingår, skall var skyldig unoch erfarenhet som direkt kan nyttiggöras derkasta sig de förändringar i tjänstgöringsinom verksamhet utanför försvaret. Utred- skyldighet och avlöningsförmåner, vilka en ningen lämnar här följande exempel. omorganisation av lantförsvaret kan göra A. Erfarenhet från militär utbildningserforderliga.» För personal vid generalstaverksamhet och utbildningsplanering torde ben, fortifikationen och intendenturkåren vara av direkt värde inom andra, liknande förekom vid denna tidpunkt i stor utsträckverksamhetsområden. ning förflyttning från en tjänstgöringsort till B. Åtskilliga befattningar i trupptjänst, en annan. främst befattningarna som kompanichef och Av marinens personal var officerarna ställföreträdande kompanichef, torde ge en underkastade förflyttning på motsvarande mycket god erfarenhetsbakgrund för perso- sätt, medan underofficerarna inte var naladministrativa uppgifter. skyldiga att låta sig förflyttas från den ena C. Militär fredsstabstjänst torde genestationen till den andra. rellt utgöra god erfarenhetsbakgrund för För järnvägspersonalen tillkom efter riksplanerings- och utredningsverksamhet. dagsbeslut genom 1897 års instruktion en D. Erfarenhet från vissa militära verkföreskrift om att tjänsteman kunde utan ansamhetsområden såsom motortjänst, signal- sökning förflyttas till annan befattning vid tjänst, intendentur- och tygtjänst, sjö-, flygstatens järnvägar. Det i början av 1920-taoch bevakningstjänst kan ge god erfaren- let införda nya lönesystemet för flertalet hetsbakgrund för tjänstgöring inom liknan- statstjänstemän kan sägas vara mera prägde verksamhetsområden. lat av förflyttningsskyldighet än vad tidigare E. Huvuddelen av de tekniska verksamlöneregleringar varit. hetsområdena inom krigsmakten är av såEfter förslag av 1936 års lönekommitté 156

SOU 1969: 33

infördes skyldighet för civil statstjänsteman (utom domare) att låta förflytta sig till annan stationeringsort eller annan befattning vid det verk han tillhörde liksom ock, därest Kungl. Maj:t så prövade lämpligt, till befattning vid annat verk, på vilket civila avlöningsreglementet var tillämpligt. I sammanhanget kan också förtjäna återges ett uttalande av riksdagens statsutskott (SU 1961:126, återupprepat 1963:183) i utlåtande över motioner om pensionsåldern för militär och civilmilitär personal. Statsutskottet framhöll bl. a. att det ifrågavarande problemet var av tämligen invecklad beskaffenhet och delvis erbjöd aspekter av organisatorisk natur, bl. a. sammanhängande med det mest ändamålsenliga utnyttjandet av äldre personal som anses inte längre böra tas i anspråk för trupptjänst. I sistnämnda hänseende kan även framhållas ev. möjligheter att överföra personal till andra områden av statsförvaltningen än försvaret, uttalade statsutskottet. 17.3.2 Statstjänstemannalagens bestämmelser m. m. Statstjänstemannalagen anger i 10 § första stycket att tjänsteman skall ställa sig till efterrättelse instruktion, arbetsordning och andra allmänna bestämmelser om arbetet samt särskilda föreskrifter rörande hans tjänsteutövning. När lagförslaget lades fram för riksdagen (prop. 1965: 60) uttalade departementschefen i anslutning till 10 § bl. a. följande. Att tjänsteman är skyldig att underkasta sig ändrade bestämmelser om tjänstgöringsområde och stationeringsort samt sådan vidsträcktare eller ändrad tjänstgöring hos myndigheten, som icke i grund ändrar tjänstens beskaffenhet, får anses följa av den allmänna skyldigheten att iakttaga i behörig ordning meddelade föreskrifter om arbetet; något särskilt stadgande härom synes därför ej erforderligt. Tjänstemännens här avsedda åligganden avser även sådana fall som skyldighet för utrikesförvaltningens personal att låta omstationera sig inom hela detta förvaltningsområde. Det ligger uppenbarligen i myndigheternas eget intresse att iakttaga varsamhet när det gäller att mera väsentligt ändra de anställdas tjänstgöSOU 1969: 33

ringsförhållanden och att i god tid bereda personalen och dess organisationer tillfälle att i företagsnämnder eller annan form överlägga om sådana förändringar. Lagstadgandet i 11 § första stycket att tjänsteman - utom domare - är skyldig att utöva annan statlig tjänst enligt bestämmelser som Kungl. Maj:t meddelar kommenterade departementschefen enligt följande. Liksom för närvarande bör statstjänsteman vara skyldig att i viss utsträckning utöva annan stadig tjänst, såväl högre som lägre. Det torde ej vara möjligt att i lagen närmare angiva skyldighetens omfattning vare sig till tiden eller verksamhetsområdet. Det bör därför ankomma på Kungl. Maj:t att i dessa hänseenden meddela närmare bestämmelser och det kan därvid visa sig nödvändigt att sådana bestämmelser liksom nu är fallet utformas olika för olika förvaltningsområden. Det bör dock icke ifrågakomma att generellt utvidga nuvarande skyldighet att utöva annan statlig tjänst. Om lagstadgandet i 11 § andra stycket om skyldighet att utöva tjänst vid myndighet eller allmän inrättning som icke är statlig men står under tillsyn av förvaltningsmyndighet framhöll departementschefen bl. a. följande. Man borde inte stadga generell skyldighet för statstjänsteman att mottaga förordnande hos annan arbetsgivare än staten. Möjligheten att ta tjänsteman hos ämbetsverk eller hos myndighet som lyder under verket i anspråk syftade framför allt på tjänstemän inom undervisningsväsendet, hälso-, sjuk- och socialvården, socialförsäkringsområdet samt skogsstaten. Detta borde ske endast om särskilda skäl förelåg. Uppkom behov av att föreskriva sådan skyldighet till följd av organisatoriska förändringar, såsom avveckling av eller minskning av viss verksamhet eller byte av huvudmannaskap, borde skyldigheten kunna åläggas utan tidsbegränsning. Statstjänstemannalagens 34 § första och andra styckena lyder. Tjänsteman som är anställd med fullmakt eller konstitutorial må förflyttas till annan statlig tjänst som tillsättes med samma anställningsform. Inom krigsmakten må dessutom ordinarie tjänsteman som är krigsman och är anställd med förordnande tills vidare förflyt157

tas till annan ordinarie tjänst som är avsedd för krigsman. Förflyttning till tjänst hos myndighet inom annat verksamhetsområde må ske endast om arbetsuppgifterna äro likartade eller tjänstemannen i allt fall med hänsyn till sin utbildning är lämpad för tjänsten.

skall vara sådan att tjänstemannen är lämpad för de nya arbetsuppgifterna. Utredningen anser att statstjänstemannalagens bestämmelser utifrån de nämnda förutsättningarna ger möjligheter till förflyttning av militära och civilmilitära tjänstemän, som anställs Motiven till statstjänstemannalagens 34 § med fullmakt eller konstitutorial, också till är följande. civila statstjänster - även utanför försvaret Föreskriften att tjänsteman som är an- med samma anställningsform. Utredningen ställd med fullmakt eller konstitutorial får vill här hänvisa till det föregående avsnittet förflyttas till annan statlig tjänst som tillsätts (17.2) av vilket bl. a. framgår att den milimed samma anställningsform kommentetära verksamheten är utomordentligt mångrades av departementschefen med att han skiftande. Samma avsnitt visar också att miinte ansåg det påkallat att ha en föreskrift litär och civilmilitär personal, ibland även om skyldighet att låta förflytta statstjänsteutan speciell vidareutbildning, lyckats erman till annan allmän och således även komhålla andra anställningar såväl i statlig som munal tjänst, vilket hade föreslagits på utkommunal och enskild tjänst. redningsstadiet innan förslaget till statsFrågan om tjänstemannens tidigare uttjänstemannalag lades fram för riksdagen. bildning och erfarenhet gjort honom lämDepartementschefen erinrade i sammanhang- pad att bestrida uppgifterna i en från mynet om att Kungl. Maj:t i vissa fall enligt dighetssidan aktualiserad, ny befattning är 11 § statstjänstemannalagen skulle äga komplicerad. Det ankommer enligt statsföreskriva skyldighet för tjänsteman att ut- tjänstemannalagen på Kungl. Mai:t att ta öva annan allmän tjänst än statlig. När ställning i frågor om förflyttning till annat det gällde förflyttning av tjänsteman till verk. Varken myndighet eller Kungl. Maj:t annat verk än det han tillhörde - varom torde emellertid med hänsyn till lagens beallenast Kungl. Maj:t borde äga fatta bestämmelser kunna ålägga tjänstemannen att slut - borde en naturlig förutsättning härför gå genom kompletterande utbildning för att vara att arbetsuppgifterna i de båda tjänspå så sätt göra honom lämpad för förflyttterna var av liknande art eller att tjänstemanning till ny tjänst. nen med hänsyn till sin utbildning var Tjänstgöringsåldersutredningen vill i detta skickad för de nya arbetsuppgifterna. Ehuru sammanhang erinra om statsmakternas allett beslut om förflyttning liksom varje anmänna strävanden att anvisa nya arbetsuppnan förvaltningsåtgärd måste grunda sig på gifter åt arbetstagare som nödgas frånträda objektivt godtagbara skäl var dock ett sådant sina anställningar utan att det beror på sjukbeslut i första hand ett lämplighetsavgörandom eller uppnådd normal avgångsålder. Vid de. Det syntes därför icke möjligt att i statsmakternas samlade ställningstagande år lagtexten precisera i vilka fall förflyttning 1966 till arbetsmarknadspolitikens utformskulle få ske. Vidsträcktare förflyttningsning (prop. 1966: 52, SU 107, rskr 251) viskyldighet än lagen medgav skulle inte få sade sig stor enighet råda om denna politik. uppställas som villkor för anställning eller Utredningen vill också hänvisa till de krav förbättrade lönevillkor. som förts fram från arbetstagarorganisationer på att staten skall medverka till omplacering av personal som blir övertalig i sam17.3.3 Utredningens synpunkter på förflyttband med omorganisation e. d. och samtidigt ningsskyldigheten undvika geografiskt obekväma förflyttningar. Enligt statstjänstemannalagen begränsas förflyttningsmöjligheterna av väsentligen två Vid överväganden om förflyttning till anfaktorer. Dessa är kravet på likartade arnan allmän tjänst får bristande tillgång på betsuppgifter eller kravet på att utbildningen ordinarie tjänster inte utgöra någon begräns158

SOU 1969: 33

ning. Utredningen anser att bristande möjligheter i detta hänseende bör kunna undanröjas genom att Kungl. Maj:t då så är påkallat tillfälligt inrättar ny ordinarie tjänst i stället för icke ordinarie tjänst så att en förflyttning kan genomföras i de fall förutsättningar i övrigt härför föreligger. 17.4 Administrativt förfarande för att underlätta övergång för militär och civilmilitär personal till civil tjänst Utredningen har i det föregående (avsnitt 17.3) konstaterat att det under vissa förutsättningar finns möjligheter till förflyttning enligt statstjänstemannalagen av militär och civilmilitär personal till civil statlig tjänst. Utredningen räknar emellertid med att i normalfallet övergång från militär eller civilmilitär tjänst till civil tjänst måste ske i annan ordning än genom förflyttningsbeslut. Med utgångspunkt häri synes det vara av värde att närmare belysa behovet av organisatoriska åtgärder för att underlätta en sådan övergång av personal och få systemet att fungera friktionsfritt. Utredningen har i detta sammanhang noterat att omplacering av statsanställd personal behandlats i en departementspromemoria (Stencil C 1968: 7) över vilken bl. a. riksrevisionsverket och statskontoret avgett yttrande samt att frågan därefter behandlats i statsverkspropositionen 1969: Bil. 2. I nämnda PM konstateras bl. a. inledningsvis att åtgärderna för att placera om övertaliga statsanställda hittills i de flesta fallen berört personal på lägre tjänste- och utbildningsnivåer. Vidare konstateras att möjligheterna till personalomflyttning inom områden med i huvudsak administrativa arbetsuppgifter av naturliga skäl varit små. Det framhålls också att flyttning av personal till annan ort av skilda orsaker inte sällan varit omöjlig att genomföra. »Svårigheter har förelegat, i synnerhet för den personal som inte varit beredd att övergå till ändrade arbetsuppgifter eller att undergå omskolning eller att flytta till annan ort.» Slutligen framhålls att den starkt växande andelen arbetssökande med lång och kvalificerad utbildSOU 1969: 33

ning ger problematiken en delvis ny innebörd. »Självfallet ökar svårigheterna ju kärvare arbetsmarknadssituationen är.» I promemorian föreslås vissa åtgärder främst av samordningskaraktär för att förbättra förutsättningarna att placera om övertaliga statsanställda. Man synes också förutsätta att ett centralt organ skall ha möjlighet att åtminstone indirekt dirigera eller påverka anställningsbeslut hos myndigheter som bedöms kunna ta emot övertalig statsanställd personal. Tjänstgöringsåldersutredningen finner att den nämnda promemorian såväl direkt som, i en del avseenden, även indirekt belyser de svårigheter som kan förväntas också vid övergång av militär och civilmilitär personal till civil allmän tjänst. Eftersom i promemorian inte närmare behandlats hur man avser att praktiskt angripa omplaceringsproblemen för övertalig statsanställd personal bedömer utredningen det vara nödvändigt att söka precisera förutsättningarna för att underlätta för militär och civilmilitär personal att i erforderlig omfattning gå över till civil allmän tjänst. Såsom redan inledningsvis framhållits (avsnitt 17.1) utgår utredningen från att den enskilde militäre eller civilmilitäre befattningshavaren i det s. k. förflyttningsalternativet frivilligt åtar sig att gå över till civil tjänst, om så erfordras efter vidareutbildning. Enligt utredningens mening förutsätter detta dels att den civila tjänsten är attraktiv såväl lönemässigt som då det gäller arbetsuppgifter m. m., dels att den vidareutbildade militäre eller civilmilitäre befattningshavaren har möjlighet att framgångsrikt konkurrera med de civila tjänstemän som kan komma i fråga för samma civila tjänst. Tjänstgöringsåldersutredningen finner det vara självklart att den militäre eller civilmilitäre befattningshavaren vid tidpunkten för övergång till civil tjänst gått genom en så gedigen vidareutbildning att han då det gäller teoretiska kunskaper står på minst samma nivå som sina tänkbara civila medtävlare. Dessa teoretiska kunskaper kommer dessutom att vara färska vilket i många fall kan bedömas vara en fördel. Han kommer emellertid tro159

ligen att vara flertalet av sina medtävlare underlägsen då det gäller praktisk erfarenhet inom det civila yrke eller verksamhetsområde för vilket han vidareutbildats. Det administrativa förfarandet måste därför i förflyttningsalternativet utformas så att det underlätttar för militär eller civilmilitär befattningshavare att gå över till civil tjänst. De åtgärder som härvid kan vara aktuella är följande. 1) Förbud att utan särskilt medgivande anställa annan än militär resp. civilmilitär personal i vissa tjänster, 2) medgivande att vissa tjänster får eller åläggande att vissa tjänster skall tillsättas utan ledigförklarande med militär eller civilmilitär personal, 3) information till militär och civilmilitär personal om anställningsmöjligheter i civila tjänster, 4) information till myndigheter om militär och civilmilitär personals allmänna kvalifikationer och användbarhet, 5) inrättande tillfälligt av ordinarie tjänst i utbyte mot icke ordinarie tjänst för militär eller civilmilitär personal samt 6) inrättande av ett centralt omplaceringsorgan. Tjänstgöringsåldersutredningen får härvid först konstatera att det otvivelaktigt krävs ett centralt organ som handlägger frågor om omplacering av militär och civilmilitär personal till civil allmän tjänst. Utredningen återkommer i kapitel 27 med ytterligare synpunkter på ett sådant centralt organ m. m. Enligt utredningens mening är det i och för sig önskvärt att det centrala omplaceringsorganet kan ha ansvar för all omplacering av militär och civilmilitär personal till civil allmän tjänst. Mot bakgrund av de av statskontoret konstaterade bristerna inom den statliga personaladministrationen kan det emellertid te sig tveksamt om ett centralt organ i nuvarande läge kan erhålla den överblick över arbetsmarknaden i vad rör civil allmän tjänst som bör utgöra en av förutsättningarna för effektiv omplaceringsverksamhet. Utredningen anser därför att det kan finnas motiv för att t. v. begränsa an160

svarsområdet för ett sådant centralt organ till att omfatta endast totalförsvarsmyndigheterna och bland dessa till att omfatta endast dem som inte lyder under överbefälhavaren. Inom den militära organisationen bör nämligen omplaceringsverksamheten som hittills kunna handläggas av befintliga militära personaladministrativa organ under förutsättning att de erhåller erforderlig förstärkning (jfr kap. 14, avsnitt 14.2). Beträffande sektorn utanför totalförsvaret torde det centrala organets uppgifter t. v. böra begränsas till att endast omfatta frågor av informations-, orienterings- och rådgivningskaraktär. Med den i det föregående diskuterade avgränsningen skulle ansvarsområdet för ett centralt militärt omplaceringsorgan kunna omfatta bl. a. följande myndigheter till vilka utredningen bedömer det vara aktuellt att militär och civilmilitär personal går över (förflyttas), nämligen försvarsdepartementet, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets materielverk, försvarets forskningsanstalt, försvarets radioanstalt, värnpliktsverket, försvarets rationaliseringsinstitut, civilförsvarsstyrelsen och statens civilförsvarsskolor samt överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap. Effektiviteten i omplaceringsverksamheten torde i hög grad bli beroende av vilka befogenheter som kan tilläggas det centrala organet och vilka åtgärder i övrigt som kan vidtas för att underlätta omplaceringar. Kan ifrågavarande organ endast tilldelas små befogenheter, kan det förutses att det får stora problem att placera om vidareutbildad militär och civilmilitär personal. Självfallet ökar svårigheterna ju kärvare arbetsmarknadssituationen är. Detta belyses bl. a. i den inledningsvis citerade departementspromemorian. Såsom framgår av statsverkspropositionen 1969: Bil. 2 avstyrkte flertalet remissinstanser den i departementspromemorian (Stencil C 1968: 7) föreslagna rätten för det cenSOU 1969: 33

trala organet (i prop, sedermera benämnt statens omplaceringsnämnd) att fatta för myndigheterna bindande beslut. Med några få undantag hävdade dessa, att beslutanderätten i fråga om nyanställning utan inskränkningar borde tillkomma myndigheterna själva. I anslutning härtill uttalade föredragande departementschefen att de i promemorian aktualiserade inskränkningarna i myndigheternas beslutanderätt borde ifrågakomma endast om synnerliga skäl föreligger. Beslut härom borde fattas av Kungl. Maj:t efter förslag från det centrala organet (dvs. statens omplaceringsnämnd). När det gäller att bedöma vilka åtgärder som kan vara lämpliga för att underlätta för militär och civilmilitär personal att gå över till civil tjänst kan det finnas skäl att ta som förebild de åtgärder som vidtagits för att underlätta omplacering av personal som blivit övertalig i samband med omorganisation e. d. Det synes härutöver vara rimligt att det centrala omplaceringsorganet har ungefär likartade befogenheter i fråga om beslutanderätt om vissa förmåner som arbetsmarknadsorganen har när det gäller den öppna arbetsmarknaden (jfr kap. 27). Om ett system med övergång för (förflyttning av) militär och civilmilitär personal till civila tjänster till de i det föregående redovisade myndigheterna skall kunna fungera fordras att ledigblivna civila tjänster med arbetsuppgifter lämpade för vidareutbildad militär eller civilmilitär personal kan erbjudas denna personal. Vidareutbildad tjänsteman bör heller inte konkurreras ut av civila sökande med liknande utbildning men med längre praktisk erfarenhet av aktuell verksamhet. I enlighet härmed synes det vara rimligt att i varje fall totalförsvarsmyndigheterna kan åläggas att lämna uppgift till det centrala omplaceringsorganet om ledigblivande tjänster, att organet kan medge resp. påbjuda att tjänst tillsätts utan ansökningsförfarande med militär eller civilmilitär tjänsteman samt att organet har befogenhet att förbjuda att tjänst tillsätts med annan än militär eller civilmilitär tjänsteman. Med utgångspunkt i dessa överväganden skulle det administrativa förfaringssättet vid SOU 1969:33 11 —914373

militär och civilmilitär personals övergång (förflyttning) till civil tjänst kunna vara följande. Anställande myndigheter anmäler årligen till det centrala omplaceringsorganet rekryteringsbehoven på sikt och till vilka befattningar, enligt det centrala organets anvisningar, vidareutbildad militär och civilmilitär personal anses kunna komma i fråga. Militära myndigheter anmäler likaledes årligen till det centrala organet behoven på sikt av övergång (förflyttning) av militär och civilmilitär personal till civila tjänster. Så långt möjligt bör därvid - i förekommande fall efter kontakt med berörd personal - militär myndighet ange hur antalet fördelar sig på olika utbildningskategorier, intresseinriktningar m. m. I samma mån som de enskilda i förväg anger sina önskemål och avsikter ökar också möjligheterna till effektiv långsiktig personalplanering. För det centrala organet måste information till befälet på aktiv stat om aktuella möjligheter till vidareutbildning och övergång till civila tjänster bli en betydelsefull arbetsuppgift. Utredningen vill här understryka det väsentliga i att planläggningen sker på lång sikt. Denna måste nämligen dels drivas tidsmässigt parallellt med befintlig militär långsiktig personalplanering, dels medge att personalen får rimlig omställningstid, dels slutligen medge att personalen går genom erforderlig vidareutbildning som i vissa fall kan behöva uppgå till ca två år. Till det centrala organet insänder vederbörliga militära myndigheter inkomna ansökningar från personal om vidareutbildning jämte yttranden över ansökningarna. Efter att ha inhämtat mottagande myndigheters yttranden över de sökande tar det centrala omplaceringsorganet ut ett antal sökande för vidareutbildning före övergång till civil tjänst. Antalet bör anpassas så att det täcker det beräknade rekryteringsbehovet till de mottagande myndigheterna enligt inhämtade prognoser. Utredningen får emellertid här, liksom då det gäller rekryteringen till reservstaten (jfr kap. 18, avsnitt 18.1), framhålla att antalet elever till vidareutbildning måste avpassas med hänsyn till de 161

aktuella militära personalbehoven. De sålunda frivilligt uttagna erbjuds kommendering till den vidareutbildning och provtjänstgöring som erfordras före övergången till civil tjänst. Utredningen återkommer i kapitel 26 med synpunkter på hur denna vidareutbildning skall anordnas. Efter genomgången, godkänd vidareutbildning bör de sökande erbjudas anställning, varvid förutsätts att sökande som är officer samtidigt normalt har möjlighet gå över till tjänst på reservstat. Underofficer eller underbefäl förutsätts böra i samband med övergång till civil tjänst ha möjlighet att gå över till reserv. Utredningen utgår från att den praktiska tjänstgöring som kan vara erforderlig under eller efter vidareutbildningen i första hand bör fullgöras vid den myndighet vid vilken vederbörande senare skall anställas. Övergången från militär eller civilmilitär anställningsform till civil anställningsform bör i princip ske enligt samma system som tilllämpas då officer går över från en försvarsgren till t. ex. intendenturkåren, dvs. först då såväl vidareutbildning som ev. därpå följande provtjänstgöring är avslutad (jfr även kap. 26). Beslut om anställning fattas av myndigheten i samråd med det centrala omplaceringsorganet. Efter den inledande praktikperioden bör den omplacerade f. d. militäre eller civilmilitäre befattningshavaren anställas i den civila tjänst vid myndigheten för vilken han vidareutbildats. Skulle antalet sökande till omplacering till civil allmän tjänst understiga det beräknade rekryteringsbehovet har det centrala omplaceringsorganet att överväga lämpliga åtgärder. Föreligger för tillfället inte något behov att placera om personal i aktuellt åldersläge får självfallet rekryteringsbehoven tillgodoses med annan personal. Är åter åldersstrukturen sådan att risker för obalans i den militära personalorganisationen bedöms kunna uppstå på sikt bör det centrala omplaceringsorganet i samråd med vederbörliga militära myndigheter erinra personalen i de aktuella ålderslägena att frågan om tvångsvis omplacering kan aktualiseras om inte tillräckligt antal sökande anmäler sig. Om inte heller en sådan erinran får önskat 162

resultat kan exempelvis det centrala omplaceringsorganet efter samråd med vederbörliga militära myndigheter underrätta ett antal namngivna militära befattningshavare att de preliminärt tagits ut för omplacering till civil tjänst. Utredningen utgår härvid, som redan framhållits, från den självfallna förutsättningen att aktuella tjänster till sin art och innebörd korresponderar med vad som sägs i statstjänstemannalagens 34 §, andra stycket, att arbetsuppgifterna är likartade eller tjänstemannen i allt fall med hänsyn till sin utbildning är lämpad för tjänsten. Något behov av vidareutbildning förutsätts sålunda i sådana fall i princip inte föreligga. I sista hand måste självfallet det centrala omplaceringsorganet underställa frågan om förflyttning Kungl. Maj:ts prövning. Till Kungl. Maj:ts prövning måste också hänskjutas behovet av åtgärder för det fall det inte finns tjänster till vilka förflyttning kan ske. Tjänstgöringsåldersutredningen får i detta sammanhang slutligen också erinra om att den i förslag1 till åtgärder för att officerare på aktiv stat i ett framtida system skulle kunna övergå till civila lärartjänster (Stencil Fö 1967: 10) behandlat frågan om meritvärdering för officer på aktiv stat vid övergång till lärartjänst inom det allmänna undervisningsväsendet. Utredningens förslag innebar i stort följande.2 De två befordringsgrunder för lärare som avser värderingen i fråga om undervisningsskicklighet och nit resp. kunskaper och färdigheter i ämnen som hör till tjänsten eller eljest kan vara av betydelse vid tjänstens utövande skall tilllämpas även för officer som gått genom den av utredningen föreslagna utbildningen till lärare. I fråga om längden av väl vitsordad tjänstgöring föreslog utredningen att officer på aktiv stat vid armén och kustartilleriet 3 1 Utredningens förslag grundades på ett betänkande som utarbetats av en särskilt tillkallad arbetsgrupp. I denna ingick två officerare varav en ordförande och en sekreterare (tillika expert) samt sex civila experter ur skolöverstyrelsen. 2 Utredningen följde i detta hänseende till alla delar de rekommendationer och förslag som lämnades av arbetsgruppen i dess betänkande. 3 Av tjänstgöringsåldersutredningen initierade undersökningar hade begränsats till att omfatta endast dessa två officerskategorier.

SOU 1969: 33

skulle - efter genomgången, godkänd vidareutbildning - få tillgodoräkna sig två tredjedelar av den militära tjänstgöringstiden vid övergång till lärarbanan. Utredningen bedömde att denna beräkningsgrund innebar ett administrativt enkelt förfaringssätt samtidigt som det enligt utredningens mening tog tillbörlig hänsyn till såväl de grundrekryterade lärarnas som de vidareutbildade officerarnas intressen. I det föregående redovisat förslag till meritvärdering - tillgodoräknande av två tredjedelar av den militära tjänstgöringstiden grundades på överväganden rörande värdet av armé- och kustartilleriofficerarnas tjänstgöring. Efter att ha konstaterat att de officerare som blir aktuella för övergång till lärarverksamhet har en tjänstetid som officer av normalt lägst 18 år anförde utredningens arbetsgrupp följande. Under denna tid har officeren i allmänhet varit huvudsakligen knuten till utbildningsverksamhet, varför det torde kunna förutsättas, att han har samlat en betydande fond av erfarenheter rörande spörsmål av pedagogisk och psykologisk art, som möter utbildaren-läraren. Samtidigt har han tränat sin förmåga att handha människor med högst skiftande kynne, intellektuell utveckling, karaktär och sociala ambitioner. Tjänsten som officer har åtskilliga beröringspunkter med den civila lärarens verksamhet. Tjänstgöringsåldersutrediiingen finner det för egen del alltjämt vara nödvändigt att det i det föregående refererade förslaget till meritvärdering av officerare som går genom vidareutbildning till lärare inom det allmänna undervisningsväsendet genomförs om det skall vara möjligt att räkna med att officerare skall vidareutbildas till och gå över till lärarverksamhet. Utredningen upprepar därför sitt förslag att två tredjedelar av officerens totala tjänstetid räknas honom till godo som tjänstår vid övergång, efter godkänd lärarutbildning, till lärartjänst inom det allmänna undervisningsväsendet. I samma förslag (Stencil Fö 1967: 10) angav utredningen även att en särskild lärarutbildningsnämnd skulle skapas. Åt denna borde bl. a. uppdras att göra de förberedelser som erfordras för att få igång den SOU 1969:33

av utredningen föreslagna vidareutbildningen av officerare till lärare inom det allmänna undervisningsväsendet. Lärarutbildningsnämnden skulle vidare ha att verka som ett samarbetsorgan mellan den militära sektorn och utbildningssektorn samt att medverka i uttagning av läraraspiranter, planlägga kurser, lämna studierådgivning m. m. Tjänstgöringsåldersutredningen finner det vara ändamålsenligt att även de uppgifter som förutsatts skola åvila den föreslagna lärarutbildningsnämnden i stället åläggs det centrala omplaceringsorganet. Detta bör sålunda även ha till uppgift att handlägga frågor om officerares övergång till civil lärarverksamhet. 17.5 Jämförelse mellan utbytes- och förflyttningsalternativen i fråga om personalutnyttjandet i krig Utredningen har i det föregående (avsnitten 17.3-17.4) huvudsakligen behandlat frågor som hänger samman med förflyttningsalternativet, enär utredningen funnit det vara angeläget att mera utförligt belysa de med detta alternativ sammanhängande problemen. Utredningen får emellertid erinra om att - såsom angetts i första stycket i avsnitt 17.1 - utredningsdirektiven närmast anvisar utbyte av civila tjänster mot militära eller civilmilitära tjänster, dvs. utbytesalternativet. Det torde vara klart att militär och civilmilitär anställningshavare på aktiv stat kan utnyttjas för krigsmaktens verksamhet i krig utan andra begränsningar än dem som ges av vederbörandes psykiska och fysiska förutsättningar för olika slag av uppgifter. Civil tjänsteman som är värnpliktig torde också t. o. m. det år han fyller 47 år med stöd av värnpliktslagen kunna tas i anspråk för den krigsbefattning för vilken han bedöms äga de största förutsättningarna, oberoende av vederbörandes fredsplacering. Möjligheterna att i fred öva honom i annan krigsbefattning än den som överensstämmer med hans fredsuppgifter begränsas dock till vad värnpliktslagen föreskriver och de är avsevärt mindre än vad som gäller för yr163

kesbefäl (jfr avsnitt 17.6 i det följande). Ett relativt betydande antal civila tjänstemän i allmän tjänst har emellertid krigsuppskov och kan sålunda inte disponeras för krigsplacering inom krigsmakten. När det gäller befattningshavare över värnpliktsåldern torde vederbörande såsom anställningshavare av vederbörlig myndighet kunna utnyttjas för sådana uppgifter i krigsorganisationen som inte kräver deltagande i strid e. d. En befattningshavare i försvarets materielverk som är specialist på minor bör sålunda i krig kunna knytas till förband eller annan enhet med uppgift att studera konstruktion och verkningar av minor som fienden använder. Man synes kunna räkna med att med stöd av bestämmelser i statstjänstemannalagen bestämmelser kan utfärdas som förhindrar avskedstagande i en akut krissituation. För övrigt bör vissa möjligheter föreligga att ta vederbörande i anspråk även efter avsked med tillämpning av lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten eller av lagen om tjänsteplikt. I samtliga omnämnda fall finns dock vissa väsentliga begränsningar. Vederbörande torde sålunda inte såsom civil tjänsteman eller med stöd av nyss nämnda lagar kunna åläggas att bära vapen, att föra befäl över stridande förband eller eljest bestrida tjänst som »är förenad med egentliga stridsuppgifter». För att nämna ett konkret exempel bör sålunda en förrådsförman vid förband väl kunna åläggas att svara för utlämning av materiel från mobiliseringsförråd. Däremot kan han inte ges till uppgift att föra befäl över trupp som skyddar utlämningen av materiel. En civil förrådsförman har inte någon skyldighet att i en kuppsituation ta befälet om militärt befäl inte hunnit fram till mobiliseringsplatsen, något som man måste och har rätt att fordra av varje militärt befäl. Som ett annat exempel kan anföras en civil tjänsteman över 47 år i materielverket eller försvarets forskningsanstalt som är specialist på visst slag av materiel. Denne bör kunna placeras till tjänstgöring i högkvarteret eller i regional stab för tekniska, administrativa göromål o. d. Men kan 164

vederbörande placeras som chef för verkstadsförband vars personal är beväpnad för självförsvar? Mot sitt bestridande torde han inte kunna placeras som chef för förband med stridsuppgifter men han bör kunna åläggas följa sådant förband som specialist utan skyldighet att delta i stridsuppgifter. Utredningen anser sig kunna konstatera att civil tjänsteman över värnpliktsåldern inte mot sitt bestridande kan användas inom krigsmakten annat än med vissa begränsningar. För att vederbörande skall kunna åläggas att fullgöra uppgifter som chef för förband och andra »direkt stridande uppgifter» fordras någon form av frivilligt åtagande, exempelvis i form av anställning på reservstat eller i reserv. En på reservstat eller i reserven anställd befattningshavare torde - på samma sätt som personal på aktiv stat - kunna hindras från att ta avsked vid beredskapstillstånd eller krig. I detta senare hänseende bör det inte vara någon skillnad mellan anställning på aktiv stat och anställning på reservstat eller i reserven. Även om det sålunda finns vissa möjligheter att ta en f. d. officer på aktiv stat som gått över till civil tjänst utan att gå över till tjänst på reservstat eller som tagit avsked från reservstat i anspråk för krigsplacering vid förband m. m. innebär detta inte att förflyttningsalternativet ger samma krigsorganisatoriska säkerhet som utbytesalternativet. Redan har påvisats vissa väsentliga inskränkningar i nyttjandemöjligheterna i förflyttningsalternativet. Såvitt utredningen kan bedöma innebär vidare utbytesalternativet att de militära myndigheterna får väsentligt lättare än i förflyttningsalternativet att utnyttja vederbörande för krigsmaktens staber och förband. I den mån omplacering sker till myndigheter som i krig är representerade i högkvarteret kan val av utbytesalternativet före förflyttningsalternativet också i någon mån bidra till att åstadkomma en viss befälsreserv.

SOU 1969: 33

17.6 Jämförelse mellan utbytes- och förflyttningsalternativen i fråga om övningsmöjligheterna i fred Militär och civilmilitär tjänsteman på aktiv stat skall i fred förberedas för de uppgifter han har att fullgöra i krig. Detta sker förutom genom utbildning vid krigsmaktens utbildningsanstalter och skolor samt praktisk tjänstgöring vid trupp eller annan verksamhet - genom att vederbörande i samband med repetitionsutbildning övas i sin krigsbefattning samt i övrigt under tjänsten ges tillfälle att sätta sig in i och delta i mobiliseringsplanläggning och annat krigsförberedelsearbete, avseende det förband där han är krigsplacerad. Huvuddelen av den militära och civilmilitära personalen åläggs också att genom träning - under arbetstid - uppehålla en fysisk kondition som erfordras med hänsyn till personalens uppgifter i fred och krig. Därtill kommer att militär och civilmilitär tjänsteman på aktiv stat genom sin dagliga verksamhet i militär miljö ges möjlighet att direkt och indirekt hålla allmänna yrkesinsikter levande och aktuella. Den fredstjänstgöring som åligger personal på reservstat bestäms i första hand med hänsyn till behovet av att delta i förbandens repetitionsutbildning samt i befälsutbildning o. d. I reservstatsåtagandet får vidare anses ingå inte bara skyldighet att på order tjänstgöra i krig utan även att hålla aktuella kunskaperna om de reglementen, organisationsbestämmelser etc. som gäller för vederbörandes krigsförband samt att genom träning - även under den tid vederbörande inte tjänstgör vid krigsmakten - bibehålla en med hänsyn till krigsuppgifterna tillfredsställande fysisk kondition (jfr även kap. 18, avsnitt 18.3). Skillnaden mellan personal på aktiv stat och personal på reservstat i förevarande hänseende blir då den att personal på reservstat inte - som personal på aktiv stat har daglig kontakt med den militära organisationen och därför inte deltar i utbildning av trupp, organisationsarbete samt planläggning för mobilisering och krig, vilket allt generellt får anses öka förmågan att lösa uppgifterna i krig. Personal på reservstat kan SOU 1969:33

inte heller förutsättas regelbundet delta i den kontinuerliga befälsutbildningen eller delta i allt mobiliserings- och krigsförberedelsearbete för vederbörligt förband. Den fredstjänstgöring som åligger personal i reserven är betydligt kortare än den som åligger personal på reservstat. Tjänstgöringsskyldigheten för reservpersonal är avpassad för högst kompanichefsbefattningar i krigsorganisation. I övrigt gäller beträffande personal i reserven i huvudsak detsamma som i föregående stycke angetts om personal på reservstat. Civil personal som är anställd vid myndighet inom krigsmakten och som avses tas i anspråk för krigsmaktens verksamhet i krig bör kunna åläggas att i tjänsten delta i den utbildnings- och övningsverksamhet m. m. i fred som fordras med hänsyn till krigsbefattningen (jfr avsnitt 17.5). Utredningen räknar emellertid i praktiken med att vid krigsplacering i normerande befattningar vid förband och andra direkt stridande uppgifter den civila anställningen måste förenas med anställning på reservstat. Utredningen är medveten om att f. n. vissa svårigheter har konstaterats i fråga om civil personals deltagande i övningsverksamhet. Detta torde emellertid i första hand vara föranlett av att generella regler för civil personals deltagande i utbildnings- och övningsverksamhet av förevarande slag saknas. Likaså är - i motsats till vad gäller militär personal - frågan om särskilda förmåner vid deltagande i sådan verksamhet oreglerad. För att undanröja något av oklarheten i förevarande hänseende bör enligt utredningens mening i myndigheternas instruktioner eller på annat sätt införas en föreskrift av innebörd att civil tjänsteman som avses skola utnyttjas för krigsmaktens verksamhet i krig skall utbildas och övas i den omfattning krigsbefattningen kräver. Utredningen har emellertid ansett sig sakna anledning att ta upp frågan om ersättning härför. Civil tjänsteman som är officer på reservstat bör också med stöd av statstjänstemannalagens 11 §, utöver sin tjänstgöringsskyldighet på reservstat, kunna åläggas att delta i mobiliserings- och krigsförberedelsearbete för det 165

förband vid vilket han är krigsplacerad. Utredningen är medveten om att ett dylikt åläggande begränsar vederbörandes möjligheter att fullgöra andra uppgifter. Detta förhållande - som f. ö. även gäller i fråga om militär och civilmilitär personal på aktiv stat - bör uppmärksammas vid prövning av myndigheternas personalbehov. Vid en förbättrad redovisning bör utgifter som uppkommer vid krigsförberedelsearbete av förevarande slag redovisas för sig såsom beredskapskostnader. Civil personal som inte tjänstgör vid myndighet inom krigsmakten torde inte kunna tas i anspråk för övningar m. m. i fred i större utsträckning än vad värnpliktslagen med därtill anslutande författningar medger. Utbildnings- och övningstid varierar med hänsyn till vilken befattning den värnpliktige skall uppehålla i krigsorganisationen. De längsta tjänstgöringstiderna som f. n. förekommer har bestämts med utgångspunkt i vad som erfordras för att uppehålla befattning som plutonchef. För befattningar på kompanichefs- och högre nivå samt för vissa befattningar på lägre nivå är tjänstgöringsskyldigheten enligt värnpliktslagen otillräcklig. Befattningshavare över värnpliktsåldern kan inte tas i anspråk. En sammanfattning av det anförda visar följande. Personal på aktiv stat utbildas och övas för att kunna bestrida vissa krigsbefattningar. Sådan personal kan tas i anspråk för mobiliseringsförberedelser m. m. avseende det förband där vederbörande är krigsplacerad. Tjänstgöringsskyldigheten i fred för personal på reservstat resp. i reserv avvägs med hänsyn till behov av utbildning och övning för krigsbefattningar. Man kan däremot inte räkna med att tjänstgöringsskyldigheten för personal på reservstat eller i reserv alltid skall räcka till för mobiliseringsförberedelser o. d. Civil tjänsteman vid myndighet inom krigsmakten som avses för viss krigsuppgift bör med stöd av bestämmelser i statstjänstemannalagen kunna åläggas att i tjänsten delta i utbildningsoch övningsverksamhet som erfordras för krigsbefattningen samt i ev. förekommande mobiliseringsförberedelser. Däremot torde 166

man inte ha anledning räkna med att civil tjänsteman vid myndighet utanför krigsmakten kan utnyttjas i större omfattning än värnpliktslagen medger.

17.7 Värdering av utbytes- och alternativen

förflyttnings-

De olika alternativa möjligheter för vidgat ianspråktagande av militär och civilmilitär personal på aktiv stat som diskuterats i det föregående är: 1) Övergång till militär (civilmilitär) tjänst som nyinrättas i utbyte mot civil tjänst. 2) övergång till civil tjänst inom krigsmakten i förening med övergång till reservstat eller i reserv. 3) Övergång till annan civil statlig tjänst i förening med övergång till reservstat eller i reserv. 4) Övergång till civil statlig tjänst i andra fall. Härtill kan erinras om att övergång till reservstat eller i reserv utan samtidig övergång till civil allmän tjänst har betydelse för möjligheterna att ta i anspråk äldre militär och civilmilitär personal inom krigsmakten. Om hänsyn tas uteslutande till den militära organisationens behov måste det te sig fördelaktigt att öka ut antalet militära (och civilmilitära) tjänster i utbyte mot civila tjänster. Vid en sådan lösning kan man generellt räkna med att tjänstemannen kan utan begränsningar tas i anspråk i krigsbefattning vid krigsutbrott. Samtidigt kan tjänstemannen i fred ges erforderlig utbildning och övning för krigsbefattningen samt beredas tillfälle att medverka i mobiliseringsförberedelser m. m. Ett sådant deltagande begränsar som redan påpekats i sin tur vederbörandes möjligheter till övrig verksamhet inom sin tjänst. Sådana konsekvenser följer emellertid även av det civila alternativet under förutsättning att befattningshavaren ges erforderlig utbildning och övning m. m. för krigsuppgifterna. En militär lösning innebär vidare att beslut om tjänstemannens förflyttning mellan olika militära SOU 1969:33

Fiqur C

'"

L]3±}L-B.

—\

I—.

Figur A

\

_

\

\ \

\ \

15 Antal

Bild 20. Diagram över omsättningsbehovet för 200 civila tjänster vid olika pensionsåldrar.

befattningar i allmänhet kan fattas på ett enkelt och okomplicerat sätt och i enlighet med sedan lång tid tillbaka etablerade mönster. Utbytesalternativet torde också innebära att långsiktsplaneringen för sådan övergång underlättas. En kombination av anställning på ciyil tjänst inom krigsmakten och anställning på reservstat bör i huvudsak vara likvärdig med anställning som militär (eller civilmilitär) tjänsteman på aktiv stat om man ser till sannolikheten för att vederbörande kan tas i anspråk i krigsorganisationen. Detta gäller dock endast under förutsättning att den enskilde går över till samt vill och kan stå kvar i tjänst på reservstat. Även när det gäller förutsättningar för utbildnings- och övningsverksamhet i fred liksom i fråga om deltagande i mobiliseringsförberedelser m. m. bör dessa båda lösningar vara i stort sett likvärdiga. En förutsättning för att en kombination av angett slag skall vara aktuell är - såsom utredningen påvisat i det föregående (bl. a. i avsnitten 17.1 och 17.3) - att militär och civilmilitär personal kan gå över (förflyttas) till civil tjänst. Såsom bl. a. framgår av avsnitt 17.4 i det föregående finns det dock anledning anta att övergång från militära (civilmilitära) tjänster till civila tjänster är administrativt avsevärt mera komplicerad än förflyttning SOU 1969: 33

mellan olika militära tjänster. Av utredningen gjorda kostnadskalkyler visar att de årliga utgifterna i utbytesalternativet sannolikt blir avsevärt lägre än i förflyttningsalternativet under förutsättning att samma antal militära befattningshavare i förflyttningsalternativet går över till civil tjänst och samtidigt anställs på reservstat. Eftersom utredningen räknar med att de militära tjänstemännen i allmänhet inte kan erhålla samma avgångsålder som de civila innebär detta, om samma antal civila tjänster i de båda alternativen tas i anspråk för militär personal, att omsättningsbehovet för de ianspråktagna civila tjänsterna blir något större i utbytesalternativet än i förflyttningsalternativet vilket ökar möjligheterna att omplacera äldre personal. Utredningen åskådliggör detta med bild 20. I bilden förutsätts att samma antal (200) civila tjänster kan tas i anspråk för äldre militära tjänstemän och att dessa vid i genomsnitt 45 års ålder går över till sådan ny arbetsuppgift. Om man förutsätter att de 200 tjänsterna uteslutande utnyttjas för militär personal som f. n. har avgångsålder vid 50 år 1 måste bortfallet i försvarsgrenarnas fredsorganisation av personal i åldersläget 45-50 år kompenseras av att man tar i anspråk personal i åldrar över 50 år. Antalet personer som på detta sätt kan beredas möjlighet kvarstå till högre ålder blir beroende av vald lösning. Figur A som återger utbytesalternativet ger härvid 60 fler placeringsmöjligheter för personal mellan 50 och 60 år än figur C som återger förflyttningsalternativet. Mellan figur B och C är skillnaden ca 30 placeringsmöjligheter för personal över 50 år. Om bild 20 antas illustrera 200 tjänster som tas i anspråk för officerare kan härutöver följande noteras. Behov av att på reservstat anställa de officerare som går över till de 200 tjänsterna föreligger inte i utbytesalternativet. 1 förflyttningsalternativet (figur C) måste 1 Det kan förtjäna framhållas att någon principiell förändring inte inträffar om man utgår från att viss del av de militära tjänstemännen i stället f. n. har avgångsålder vid 55 år.

minst 91 f. d. aktiva officerare finnas anställda på reservstat intill 55 års ålder. Utgifterna för vidareutbildningen blir sannolikt något högre i utbytesalternativet än i förflytlningsalternativet. Under förutsättning att vidareutbildningen kräver genomsnittligt ett och ett halvt år kommer nämligen antalet officerare som samtidigt går genom sådan utbildning i normalfallet att vara 22 i utbytesalternativet (figur A) och 16 i förflyttningsalternativet (figur C). Utredningen vill här slutligen beröra vissa psykologiska m. fl. aspekter. Utredningen bedömer att det för den militäre och civilmilitäre tjänstemannen som skall gå över till och överta arbetsuppgifter som f. n. bestrids av civil personal kan te sig föga tilltalande att åta sig vidareutbildning före denna övergång om han inte samtidigt kan känna sig någorlunda säker på att erhålla en placering av den karaktär som vidareutbildningen syftar till. Från denna synpunkt torde utbytesalternativet te sig attraktivare för den militäre eller civilmilitäre befattningshavaren eftersom han redan vid uttagningen till vidareutbildning bör kunna räkna med att genomgången godkänd utbildning kvalificerar till åsyftad placering. Från den berörda militära och civilmilitära personalens synpunkt kan det vidare te sig psykologiskt svårförståeligt att tvingas byta anställningsform vid omplacering inom krigsmakten (jfr även kap. 20, avsnitt 20.4 angående motivation). En kombination av anställning på civil tjänst utanför krigsmakten och anställning på reservstat är - vare sig anställningen sker i civil allmän tjänst eller i enskild tjänst i här berörda avseenden uppenbarligen ogynnsammare än om anställningen sker inom krigsmakten. Detta gäller såväl i fråga om sannolikheten för att systemet skall fungera friktionsfritt som beträffande det administrativa förfaringssättet och behovet av vidareutbildning. Om den mottagande sektorn ligger utanför krigsmakten, torde man också allmänt behöva räkna med högre kostnader för vidareutbildningen (jfr utredningens tidigare förslag rörande vidareutbildning av officerare till lärare inom det 168

allmänna undervisningsväsendet). Frågan hur man skall bedöma förutsättningarna att i fred och krig ta i anspråk anställningshavare på reservstat, som inte förenar reservstatsanställningen med anställning på civil tjänst inom krigsmakten, behandlar utredningen i kapitel 20. Någon anledning att göra åtskillnad mellan anställning i civil allmän tjänst utom krigsmakten och enskild tjänst synes inte föreligga. Däremot kan det för att underlätta rekrytering av reservstaten och därmed undvika höjningar av medelåldern bland militärt befäl på aktiv stat i många fall vara lämpligt att staten engagerar sig aktivt för att medverka till att bereda militära tjänstemän möjlighet att få civila anställningar som kan förenas med reservstatsanställning. Utredningen återkommer i det följande till denna fråga. Förflyttning till civil allmän tjänst vid eller utanför krigsmakten utan samtidig övergång till reservstat kan vara av intresse endast om anledning att ta befattningshavaren i anspråk för »stridande uppgifter» inte bedöms föreligga. Sammanfattningsvis vill utredningen sålunda konstatera att en rad uppenbara fördelar från det militära systemets synpunkt är förknippade med lösningen att byta ut civila tjänster mot militära jämfört med lösningen att förflytta militär och civilmilitär personal till civila tjänster.

17.8 Förslag till utbyten av civila tjänster mot militära eller civilmilitära tjänster Utredningen har vid en jämförelse i avsnitt 17.7 mellan utbytes- och förflyttningsalternativen konstaterat att det förstnämnda sammantaget bäst synes tjäna systemet. Utredningen vill i förevarande avsnitt behandla de civila tjänster som i första hand bör bytas ut mot militära eller civilmilitära tjänster och därvid även söka belysa vilka begränsningar som kan tänkas föreligga beträffande möjligheterna till utbyte. Utredningen har räknat med att ett utbyte mot militära (civilmilitära) tjänster enSOU 1969: 33

dast kommer i fråga inom det militära försvaret. När det gäller tjänster utanför det militära försvaret finns - bortsett från f. n. befintliga tjänster för militärassistenter o. d. - inte några tjänster där det med hänsyn till arbetsuppgifterna är motiverat att vederbörande i fred har militär ställning. Det finns sålunda enligt utredningens mening inte några förutsättningar att överhuvud taget diskutera utbyte av civila tjänster mot militära inom t. ex. skolöverstyrelsen, postverket m. fl. myndigheter utanför det militära försvaret. Tjänstgöringsåldersutredningen anser att det ter sig från många synpunkter rimligt och angeläget att man söker ta till vara omplaceringsmöjligheterna inom det militära försvaret. För det militära försvaret som arbetsgivare måste det vara en väsentlig strävan att försöka bereda den militära och civilmilitära personalen fortsatt anställning inom krigsmakten upp till en rimlig avgångsålder. Militär och civilmilitär personal rekryteras för att tillgodose speciella behov inom krigsmaktens freds- och krigsorganisation. Det finns intet skäl att krigsmakten - till skillnad från andra arbetsgivare - inte skulle försöka ta vara på sin specialutbildade personal genom att så långt möjligt omplacera den internt. En sådan personalpolitisk syn torde också sammanfalla med den syn som ligger bakom personalorganisationernas önskemål om anställniflgstrygghet. Svårigheterna - inte minst för äldre personal - att byta yrkesinriktning bör i detta sammanhang också observeras. I den mån tjänstemannen även efter en sådan omplacering vistas i en utpräglat militär miljö - såsom ett förband eller en stab - kan det te sig svårförklarligt för honom att tvingas byta anställningsform i samband med omplacering. Administrativt blir också en omplacering inom ett förband avsevärt enklare vid bibehållen militär eller civilmilitär anställningsform. Civila tjänster som enligt tjänstgöringsåldersutredningens mening bör komma i fråga för utbyte mot militära eller civilmilitära tjänster hänförs i det följande till tre olika grupper. En grupp är tjänster vilkas SOU 1969: 33

innehavare i krig förutsätts utföra uppgifter där militär utbildning måste vara av odiskutabelt värde. För denna grupp av tjänster är följaktligen kombinationen civil tjänst i förening med reservstat resp. reserv inaktuell. En annan grupp är tjänster som i fredsorganisationen är förenade med sådana uppgifter att militär ställning bör underlätta tjänstens utövande. Till en tredje grupp slutligen förs övriga civila tjänster som utan organisatorisk nackdel kan omvandlas till militära, varvid i första hand sådana bör komma i fråga där arbetsuppgifterna i fred har nära anknytning till arbetsuppgifter som f. n. fullgörs av militär eller civilmilitär personal eller som genom bl. a. »förening av tjänst» hittills i stor utsträckning fullgjorts av sådan personal. Utredningen vill härutöver framhålla det angelägna i att inom ramen för höjda pensionsåldrar för militär och civilmilitär personal kunna inom det militära systemet förflytta befattningshavare till annan militär eller civilmilitär tjänst. Aktuell för utbyte är härvid sålunda i princip varje tjänst inom försvaret där det inte kan påvisas vara någon olägenhet att utnyttja vidareutbildad militär eller civilmilitär befattningshavare. Ovanstående försök till systematisering bör inte fattas så att någon skarp gräns alltid kan dras mellan de olika grupperna. Tjänstgöringsåldersutredningen är medveten om att även i framtiden både civil och militär personal behövs i det militära försvarets organisation. Personalorganisation och personalpolitik måste utformas under hänsynstagande härtill. Utredningen har därför efter prövning av olika alternativa lösningar strävat efter att föreslå utbyte av civila tjänster mot militära och civilmilitära på sådant sätt att en rationell personalpolitik främjas. De civila tjänster som bör komma i fråga för utbyte bör också när det gäller organisatorisk ställning, arbetsuppgifternas art och lönevillkoren vara i allt väsentligt jämställda med ifrågakommande militära tjänster. Detta får dock inte fattas som ett krav på att tjänsterna skall vara placerade i samma lönegrad eller att omplacering skall kunna ske utan vidareutbildning. 169

Det antal tjänster som kan bytas ut är delvis beroende på kostnaderna för den vidareutbildning som kan vara nödvändig. Av utredningen gjorda kalkyler tyder på att vidareutbildning i t. ex. den omfattning som svarar mot nuvarande förvaltningsutbildning är från ekonomiska synpunkter klart motiverad. Utredningen anser sig böra föreslå utbyte av f. n. civila tjänster mot militära eller civilmilitära i följande fall. A. Då innehavare av civil tjänst är avsedd tas i anspråk under krig i befattning där krav kan ställas på befattningshavarens förmåga att föra befäl, organisera närförsvar e. d. (jfr punkt 17.8.1). B. Civila tjänster vilkas innehavare i fred skall arbeta i omedelbar kontakt med militär stabs- eller utbildningsverksamhet eller skall föra befäl över värnpliktig personal (jfr punkt 17.8.2). C. Civila tjänster med arbetsuppgifter som nära anknyter till uppgifter som åvilar militär eller civilmilitär personal eller som genom bl. a. »tjänsteförening» hittills fullgjorts av sådan personal (jfr punkt 17.8.3). D. Övriga civila tjänster i vilka arbetsuppgifterna utan olägenhet lika väl kan fullgöras av vidareutbildad militär eller civilmilitär befattningshavare (jfr avsnitt 17.9, punkt 17.9.3 C). 17.8.1 Utbyten av civila tjänster då innehavaren ingår i krigsförband e.d. I åtskilliga fall skall enligt gällande organisation civil tjänsteman i krig fullgöra sina uppgifter i krigsorganiserade förband och därvid föra befäl över främst värnpliktig personal. Uppenbara svagheter vidlåder en organisation som förutsätter att befattningshavare utan befälsutbildning, ja kanske t. o. m. utan värnpliktsutbildning, i krig sätts att leda förband som i vissa lägen måste delta i stridsverksamhet. Härtill kommer att tjänstemannen ofta redan i fred för befäl över enheter där värnpliktiga ingår. Exempel på dylika organisatoriska lösningar återfinns framför allt inom flygvapnet men även inom marinens basorganisation

och i vissa fall också inom underhållsförband som tillhör armén. Förklaringen till att dylika organisatoriska lösningar överhuvud taget förekommer torde enligt utredningens mening få sökas i tidigare svårigheter att tillgodose befälsbehoven framför allt i samband med den snabba utbyggnaden av det militära försvaret under 1940-talet. Nödvändigheten att motsvara ett ytkrigs krav fanns då inte heller. Bidragande kan också ha varit, att vissa av aktuella förband inte repetitionsövats, varför vådorna med planerad organisation inte kunnat tillräckligt uppmärksammas. Av nu angivna skäl bör följande f. n. civila tjänster vid flygflottiljs stabs- och förvaltningsorgan bytas ut mot civilmilitära tjänster, nämligen ingenjör och förrådsförman vid drivmedelsanläggning, tekniker (fotograf) vid fotodetalj samt förrådsman vid baskompanis materieltropp. Av samma skäl ter det sig motiverat att i ökad omfattning ta civilmilitära mästare och tekniker i anspråk för befattningar inom flottiljs materielavdelning som bildar stomme i verkstadsförband, knutna till basbataljonerna. En omvandling av tjänsterna för drivmedelspersonal och fototekniker påverkar emellertid (jfr kap. 25) inte pensionsåldersfrågan för militär eller civilmilitär personal vid flygvapnet. Frågan om en sådan omvandling bör därför anstå och övervägas först under det fortsatta arbetet på flygvapnets befälsordning. I vissa örlogsbaser ingående tjänster för driftingenjör och assistent bör med hänsyn till lämplig krigsanvändning bytas ut mot tjänster för underofficerare. Vid kustartilleriförsvaren finns tjänster för linjemästare och linjeförmän, som i krigsorganisationen tas i anspråk för ledning av militär personal i servicegrupper på fältet. Förrådsförmän som i fred tjänstgör som arbetsledare i förråd vid förband, försvarsområden, örlogsbaser samt andra regionala och centrala enheter har ofta betydelsefulla uppgifter i krigsorganisationen, framför allt i samband med mobiliseringens genomförande. Förrådsförman har nämligen att svara för distribution av materiel vid mobiliseSOU 1969:33

ring. Enligt utredningens mening är det särskilt från beredskapssynpunkt av stort värde om förrådsförman är militärt utbildad. Han har därvid att - om inte högre befäl finns tillgängligt - leda försvar mot försök att störa utlämningen. Militära myndigheter är också många gånger starkt medvetna om behovet av militär skolning för förrådsförmännen. Åtskilliga av dessa är f. ö. rekryterade från avgånget kontraktsanställt underbefäl enligt äldre befälsordning. En grupp förrådsvaktmästare vid försvarsområden och arméförband hade också intill början av 1950-talet civilmilitär ställning. Vid lönereglering fr. o. m. år 1952 byttes tjänsterna emellertid ut mot civila tjänster för förrådsförmän. Frågan om befattningshavarnas uppgifter vid mobilisering och krig synes inte särskilt ha uppmärksammats i detta sammanhang. Utredningen föreslår att flertalet tjänster för förrådsförman byts ut mot tjänster för underbefäl. Otvivelaktigt ernås härvid från beredskapssynpunkt betydelsefulla fördelar. Underbefäl i allmänhet torde vara väl lämpade att tjänstgöra som arbetsledare. I nuvarande organisation utnyttjas de i stor utsträckning i arbetsledande uppgifter för vilka de också regelmässigt utbildas. Utredningen har också kunnat konstatera att man i en del fall vid brist på civil förrådsförman placerat underbefäl och i något fall underofficer - på aktiv stat i befattning avsedd för civil förrådsförman. Omställningen från t. ex. trupptjänst till förrådstjänst kan för underbefälet i allmänhet i princip bedömas likartad med övergång till andra inretjänstbefattningar. Utredningen förutsätter dock att underbefälet före placering i förrådstjänst i allmänhet bör gå genom en vidareutbildning som omfattar dels en skolmässig utbildning, dels viss praktisk tjänstgöring under ca sex månader. De krigsorganisatoriska konsekvenserna härav belyses närmare i kapitel 24.

Utredningen förutsätter att under den fortsatta behandlingen av hithörande frågor förutsättningarna för en god rekrytering för de olika kategorierna beaktas vid utformningen av personalens arbets- och anställningsvillkor. I detta sammanhang finns också anledning nämna tjänsterna för vaktman i strilorganisationen. Dessa har i fred och krig uppgifter som nära ansluter till dem som ankommer på flottiljpolis vid flygvapnet, bortsett från uppgifter i räddningstjänst. Vid vissa anläggningar tjänstgör också flottiljpoliser i liknande befattningar som vaktman. Tjänsterna för vaktman får anses ha tillkommit som ett provisorium bl. a. med hänsyn till vakanser inom flygvapnets underbefälskader. Föredragande departementschefen har nämligen vid behandling av frågan i 1965 års statsverksproposition uttalat följande (bil. 6, sid. 147). Som vaktman för stridslednings- och luftbevakningsorganisationens anläggningar bör enligt min mening fungera äldre underbefäl. Med hänsyn till de stora vakanser som föreligger inom underbefälskadern anser jag mig dock inte f. n. böra föreslå att några beställningar inrättas för ändamålet. Jag beräknar i stället i avvaktan på en förbättrad rekrytering medel för anställande av civil vaktpersonal i den omfattning flygvapenchefen föreslagit. Tjänstgöringsåldersutredningen utgår vid överväganden rörande organisatoriska förutsättningar för höjd avgångsålder för militär personal från att befintliga tjänster för vaktman i strilorganisationen bör bytas ut mot tjänster för underbefäl. För ev. nytillkommande uppgifter av detta slag bör också räknas med tjänster för underbefäl. I marinens organisation finns också ett antal civila tjänstemän med bevakningsuppgifter. Dessa tjänster bör också bytas ut mot militära tjänster. Denna fråga behandlas närmare i kapitel 24 i det följande.

Rekryteringen till förrådstjänsten kommer sålunda enligt utredningens förslag att fortsättningsvis ske dels genom direktrekrytering av civil personal, dels genom utnyttjande av äldre, vidareutbildade underbefäl. SOU 1969: 33

17.8.2 Utbyten av civila tjänster då innehavaren arbetar i omedelbar kontakt med militär stabs- eller utbildningsverksamhet eller skall föra befäl över värnpliktig personal Vid försvarsstaben och försvarsgrensstaberna samt vid värnpliktsverket finns f. n. ett antal tjänster för byrådirektör, byråintendent, byråsekreterare, byråingenjör, stabsredaktör, byråinspektör, byråassistent, assistent m. fl. Dessa tjänster rekryteras i allmänhet externt och någon civil karriärgång inom krigsmakten finns inte. Ofta har till innehavare av sådana tjänster utsetts officerare eller underofficerare. Exempel finns t. o. m. på att militär rekrytering förutsatts vid tjänsternas inrättande. I den mån inte - vilket stundom kan vara fallet särskilt omfattande specialutbildning krävs för tjänstens fullgörande bör officer eller i vissa fall underofficer kunna fullgöra de med tjänsten förenade uppgifterna. Från tjänstesynpunkt bör det vara en klar fördel att också ifrågavarande befattningshavare lätt kan placeras om inom staben eller mellan staben och andra myndigheter inom krigsmakten. Utredningen räknar med att följande antal tjänster bör bytas ut mot tjänster för officerare på aktiv stat (jfr kap. 22 och bilaga 24). Vid försvarsstaben » arméstaben » marinstaben » flygstaben » värnpliktsverket

6 10 5 13 5

Vid arméförband har förrådsmän som förestår förråd för övningsmateriel och ammunition att arbeta i intim kontakt med utbildningsverksamheten. Detta medför att det måste anses vara till fördel om militärt utbildad personal kan tas i anspråk för att förestå dessa förråd. Vid vissa arméförband har också enligt vad utredningen erfarit militär personal placerats som föreståndare för övningsmaterielförrådet. Vid kustartillerioch flygförband bestrids motsvarande uppgifter enligt gällande organisation av militär personal. Vid försvarsområde förestås 172

ammunitionsförrådet av underbefäl på aktiv stat. Utredningen anser det lämpligt att underbefäl beräknas för övningsmaterieloch ammunitionsförråd vid arméförband. Med hänsyn till att sammanförande av övningsmaterielförråd med centralt utrustningsförråd aktualiserats har utredningen dock inte ansett sig böra i sina beräkningar ta med denna möjlighet. Tjänsterna för civila båtbefälhavare inom kustartilleriförsvaren bör lämpligen bytas ut mot tjänster för underbefäl. Vid flygvapnets förband bör tjänster som hundgårdsförman bytas ut mot tjänster för underbefäl. Ett motsvarande utbyte har tidigare genomförts i samband med rationalisering av stabs- och förvaltningstjänsten vid kustartilleriet. 17.8.3 Utbyten av civila tjänster med arbetsuppgifter som nära anknyter till uppgifter som åvilar militär eller civilmilitär personal eller som genom »tjänsteförening» hittills fullgjorts av sådan personal Mästare och tekniker tillhörande arméns tygtekniska kår, dvs. innehavare av civilmilitära tjänster för tygverkmästare, tyghantverkare och armétekniker, används f. n. - förutom i utbildningsverksamhet och i någon mån i stabstjänst - i verkstadstjänst. Åtskilliga befattningar för arbetsledare och tekniska specialister uppehålls sålunda av civilmilitär personal i tygtekniska kåren. I allmänhet placeras härvid något äldre civilmilitär personal i verkstadstjänst. Någon bestämd gränsdragning mellan sådana uppgifter i verkstadstjänst som fullgörs av civilmilitär personal och sådana som ankommer på civil personal synes inte förekomma. Utredningen finner det vara naturligt att som ett led i en strävan att bättre hushålla med de sammanlagda personella resurserna föreslå något ökad andel civilmilitär personal i verkstadstjänst. Man bör nämligen utgå från att behovet av civilmilitär personal i åldrar upp till 55 års ålder för uppgifter i fredsorganisationen blir styrande för rekryteringen av sådan personal. En ökad andel civilmilitär personal vid tygverkstäderna synes i första hand kunna åstadSOU 1969: 33

kommas genom att byta ut f. n. civila tjänster för verkmästare, förrådsförvaltare, förrådsmästare, verkstadsförman, förman samt tidskrivare (kanslibiträde) mot tjänster för tyghantverkare eller armétekniker. Såsom närmare framgår av kapitel 25 är detta en möjlighet som dock inte utnyttjats av utredningen. Vid flygvapnet tas civilmilitära mästare och tekniker endast i obetydlig utsträckning i anspråk för tjänstgöring vid flottiljs materielavdelning eller flottiljverkstad. Arbetsuppgifterna vid dessa enheter är emellertid i många hänseenden snarlika dem som mästare och tekniker eljest har att utföra. Civilmilitär personal har också i stor omfattning rekryterats till civila tjänster vid materielavdelning och flottilj verkstad. Som skäl för att utnyttja civil personal vid ifrågavarande enheter har främst åberopats lönetekniska omständigheter bl. a. att ackordsarbete inte skulle kunna förekomma för civilmilitär personal. Utredningen, som inte bedömer hinder föreligga att träffa avtal om ackordsarbete för civilmilitär personal, anser inte de anförda omständigheterna vara tillräckliga skäl mot ett vidgat användande av civilmilitär personal vid flottiljs materielavdelning och flygverkstad. Tvärtom är i flera fall de arbetsuppgifter som i krigsorganisationen förutsätts ankomma på innehavare av tjänster vid dessa enheter ofta av sådan art att det måste vara en klar fördel om innehavaren fått militär befälsutbildning m. m. åtminstone i den omfattning civilmilitär personal f. n. får. Omfattningen av den civilmilitära mastar- och teknikerpersonalen vid flygvapnet får emellertid i första hand bestämmas med utgångspunkt i behovet i fredsoch krigsorganisationen av sådan personal i åldersläge upp till 55 år. Det ter sig naturligt att på samma sätt som nyss anförts beträffande motsvarande personal vid armén söka åstadkomma en totalt förbättrad hushållning med befintliga personella resurser genom att i ökad utsträckning använda civilmilitära mästare och tekniker i f. n. civila tjänster vid flottiljs materielavdelning och flygverkstad. Åtskilliga civila tjänster SOU 1969: 33

bör härvid kunna komma i fråga för utbyte. Exempel på civila befattningar i materielavdelning vid flottilj i vilka civilmilitär personal borde kunna placeras är beredare, materielplanerare, planeringstekniker, kalendertidstekniker, teknisk bokförare, televerkmästare, elverkmästare, telemontör, elmontör, förste verkmästare (motor), förste verkmästare (apparatverkstad), apparatmontör, motormontör, vapenmontör, verkmästare (säkerhetsmateriel), fallskärmsförrådsförman, förste förrådsförman, förrådsförman, simulatoringenjör och robotingenjör. Vid marinen har teknisk personal med arbetsuppgifter motsvarande mästare och tekniker vid armén och flygvapnet militär ställning. Den ingår som underofficerare och underbefäl i teknisk tjänst i flottans och kustartilleriets personalkårer. F. n. används denna personal inte i marinens verkstäder. Med hänsyn härtill och då man enligt utredningens beräkningar bör kunna ta i anspråk ifrågavarande militära personal inom andra verksamhetsområden i varje fall upp till en avgångsålder av 63 år räknar utredningen inte med att den militära tekniska personalen behöver tas i anspråk i verkstadstjänst inom marinen. Inom örlogsbasområdenas tekniska förvaltningar där f. n. både civil och militär personal utnyttjas kan det emellertid te sig motiverat att i något större utsträckning utnyttja militär personal. Sålunda bör ett antal befintliga civila tjänster för driftingenjör, tekniker och förman kunna bytas ut mot tjänster för underofficer resp. underbefäl. Vid den till F 5 knutna förberedande fältflygarskolan samt vid vissa skolor tillhörande marinen finns tjänster för adjunkt, ämneslärare, yrkeslärare och gymnastiklärare. Tjänst för gymnastikdirektör och gymnastiklärare finns vidare vid flygstaben och vissa andra enheter inom flygvapnet. Timlärare anlitas bl. a. vid instruktörsskolor inom armén och marinen. Med hänsyn till att militär personal på rimlig tid bör kunna utbildas för de uppgifter som f. n. ankommer på ifrågavarande civila personal och den ökade flexibilitet i personalorgani173

sationen som vinns genom att använda militär personal i arbetsuppgifterna anser utredningen det befogat att beräkna militär personal för ändamålet. Även vid försvarets läroverk borde civila tjänster helt eller delvis kunna bytas ut mot militära tjänster. Utredningen har likväl inte i sistnämnda fall ansett sig böra räkna med ett sådant utbyte med hänsyn till läroverkets specifika situation. Tjänstgöringsåldersutredningen har i tidigare sammanhang framhållit att tjänsterna för personalvårdskonsulent inom försvarets personalvård med hänsyn till arbetsuppgifter och allmän ställning är väl lämpade att bestridas av vidareutbildade officerare. Utredningen finner fortfarande de då anmälda synpunkterna bärande. Med hänsyn till den ställning Kungl. Maj:t tagit till utredningens förslag anser sig utredningen emellertid inte böra räkna med ett sådant utbyte. 17.9 Förslag rörande ianspråktagande av civila tjänster inom försvarets centrala förvaltningsmyndigheter m. m. 17.9.1 Allmän översikt över personalorganisation m. m. Vid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter - försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen och försvarets materielverk - samt vid försvarets forskningsanstalt är f. n. ca 7 000 tjänstemän verksamma. Endast en ringa del av dessa (ca 7 %) är anställda som militära eller civilmilitära tjänstemän. Även om man till antalet militära eller civilmilitära tjänster på aktiv stat lägger antalet civila tjänster som i en eller annan form rekryterats med militär eller civilmilitär personal på aktiv stat (militär eller civilmilitär personal på aktiv stat som förenar militär eller civilmilitär tjänst med civil tjänst samt tjänster som rekryterats med personal som i förtid eller med egenpension avgått från aktiv stat) torde man inte komma upp till större andel av den totala personalstyrkan än 10 å 12 %> Anledningarna till att den militära och 174

civilmilitära personalen är så fåtalig inom dessa militära myndigheter kan vara flera. Arbetsuppgifterna i fred är i allmänhet inte av den karaktär att de i och för sig kräver militär eller civilmilitär ställning. De aktuella myndigheterna är tekniskt-ekonomiska och vetenskapliga fackmyndigheter inom krigsmakten och rekryteringen har anpassats härtill. De väsentligare uppbyggnadsperioderna för de militära förvaltningsmyndigheterna - andra världskriget och första åren av 1950-talet - har sammanfallit med perioder då de militära personalkadrarna också varit under utbyggnad. Den starka koncentrationen till stockholmsområdet kan vidare i någon mån ha motverkat en militär rekrytering. Slutligen kan den på det statliga området tillämpade samordningen av löne- och pensionsförmåner ha kommit en anställning i enskild tjänst att te sig mer lockande för en pensionsavgången militär tjänsteman än civil statlig förvaltningstjänst. Av det totala antalet civilanställda inom det militära försvaret återfinns mer än en fjärdedel i de centrala militära förvaltningsmyndigheterna och försvarets forskningsanstalt. Huvuddelen av de högre civila tjänsterna inom det militära försvaret är inrättad vid dessa myndigheter. Sammanlagt fanns den 1 januari 1968 ca 1 670 tjänster i A 22 eller högre lönegrader. Dessa var vid samma tidpunkt fördelade på följande huvudgrupper. Ungef. antal Officerare på aktiv stat 160 » i arvodestjänst 50 civilmilitär ingenjör, läkare, veterinär 160 överingenjör, forskningsingenjör, byråingenjör 560 forskningschef 20 laboratoriechef, laborator 75 civila tjänster i övrigt 650 Utredningen har ansett det naturligt att noga pröva förutsättningarna att i ökad utsträckning ta i anspråk militär personal vid de centrala förvaltningsmyndigheterna och 1

Uppskattade värden. SOU 1969: 33-

försvarets forskningsanstalt. Härvid torde främst de ca 650 tjänster som hänförts till gruppen »civila tjänster i övrigt» samt vissa tjänster för byråingenjör vara aktuella. 17.9.2 Befintlig militär och civilmilitär personal inom de centrala förvaltningsmyndigheterna rn. m. En stor del av den militära personalen inom berörda myndigheter tillhör personalkårer eller personalgrupper beträffande vilka tjänstgöringsåldersutredningen redan framlagt förslag. All militär personal på aktiv stat i fortfikationsförvaltningen tillhör sålunda fortfikationskåren. Den militära personalen på aktiv stat i materielverkets intendenturmaterielförvaltning tillhör intendenturkåren eller grupperna underofficerare i intendenturförråds- och kassatjänst. En betydande del av den militära personalen vid materielverkets armématerielförvaltning utgörs av fälttygkårens tygförvaltningsutbildade officerare och underofficerare. Civilmilitära - oftast högskoleutbildade ingenjörer finns inom flera enheter av materielverket med huvudinriktning på materielunderhåll samt konstruktion av fartyg och flygmateriel. För samtliga nu nämnda grupper gäller att de har uppgifter inom materielområdet inte bara i central instans utan även vid förband och utbildningsanstalter m . m . Omplaceringar mellan central förvaltning och förband eller omvänt är inte ovanliga. Sådana omplaceringar underlättas otvivelaktigt av att de berörda personalgrupperna har militär eller civilmilitär anställningsform oavsett om de arbetar på förband m. m. eller i centrala enheter. För intendenturofficerare och tygofficerare gäller numera efter förhandlingar i anslutning till förslag som militära tjänstgöringsåldersutredningen lagt fram 60 års pensionsålder. När det gäller de civilmilitära ingenjörerna har utredningen angett att organisatoriska hinder inte möter för att tilllämpa 65 års pensionsålder. För de militära personalgrupperna inom ifrågavarande specialkårer med undantag för intendenturoch tygofficerare kan som utredningen ockSOU 1969: 33

så angett 63 års pensionsålder tillämpas. Utredningen har därvid bl. a. utgått från att dessa personalgruppers användning i central förvaltning utvidgas något. Även för tyg- och intendenturofficerare kan enligt utredningens beräkningar vid i övrigt oförändrade förutsättningar tillämpas 63 års pensionsålder vid ett tillskott av 115 befattningar varav 79 för intendenturofficerare och 36 för tygofficerare. Utredningens beräkningar m. m. för dessa två officersgrupper redovisas i kapitel 22 och bilaga 25. Vad gäller militär och civilmilitär personal på aktiv stat i övrigt vid berörda myndigheter tjänstgör vid sjukvårdsstyrelsens materielbyrå två officerare - i allmänhet ur trängtrupperna. Inom materielverket tjänstgör tekniska stabsofficerare (TSO) tillhörande fälttygkåren samt ett fåtal andra officerare ur armén. Vidare finns - företrädesvis vid marinmaterielförvaltningens vapenavdelning och flygmaterielförvaltningen - officerare ur flottan och kustartilleriet resp. flygvapnet. Några underofficerare ur flottan eller kustartilleriet återfinns inom marinmaterielförvaltningen. Vid flygmaterielförvaltningens försökscentral tjänstgör ett fåtal fältflygare som provflygare. Vid forskningsanstalten finns några officerare ur samtliga försvarsgrenar som militärassistenter. Av annan civilmilitär personal än ingenjörer finns bl. a. ett begränsat antal mästare och tekniker tillhörande armén och flygvapnet. (Utredningen behandlar inte civilmilitär lakar- och veterinärpersonal som tjänstgör vid försvarets sjukvårdsstyrelse.) Enligt tjänstgöringsåldersutredningens mening är de arbetsuppgifter som i fred och krig ankommer på den angivna militära och civilmilitära personalen av sådan natur att de inte bör utgöra hinder för att de centrala förvaltningsmyndigheternas militära och civilmilitära personal - i likhet med den civila - tas i anspråk till åtminstone 63 års ålder. Utredningen kan i detta sammanhang också hänvisa till att i den mån civil tjänst vid materielverkets centralplanering tillsätts med officer på aktiv stat, denne 175

får - om han så önskar - anställas som militär tjänsteman med samma avlönings- och pensionsförmåner som gäller för den civila tjänsten. Denna får därvid tillfälligt bytas ut mot extra ordinarie tjänst för kapten eller regementsofficer i samma lönegrad som den civila tjänsten (Kbr den 28 maj 1968). Utredningen behandlar frågan om avgångsålder m. m. för tekniska stabsofficerare i kapitel 22. 17.9.3 Utredningens överväganden Ett vidgat användande av militär och civilmilitär personal i den centrala förvaltningsorganisationen och i försvarets forskningsanstalt är med beaktande av utredningens direktiv en fråga om en ändamålsenlig hushållning med personella resurser inom hela försvarsorganisationen. Det är således primärt inte så att förvaltningen eller forskningsanstalten för sina uppgifter skulle vara i behov av ett större inslag av militär eller civilmilitär personal. Den väsentliga utgångspunkten är att hushållningen med personal inom krigsmaktens hela organisation kan förbättras om man i större utsträckning än f. n. kan ta i anspråk militär personal inom de aktuella myndigheterna. Generella pensionsåldrar på 60 eller 63 år kan inte uppnås om inte officerare - främst ur armén - kan utnyttjas inom de centrala förvaltningarna och försvarets forskningsanstalt. I någon mån kan också utnyttjandet av underofficerare behöva utvidgas. Däremot synes det, vid genomförande av de i det föregående föreslagna utbytena av civila tjänster, inte vara aktuellt att utnyttja mästarpersonal, underbefäl eller tekniker i större utsträckning än f. n. inom försvarets centrala förvaltningsmyndigheter och forskningsanstalten. Möjligheterna att ta officerare i anspråk i vidgad omfattning inom de centrala förvaltningarna och forskningsanstalten begränsas av myndigheternas speciella fackinriktning på tekniskt-ekonomiska och vetenskapliga ämnen. Rimligen kan militär eller civilmilitär personal inte placeras om till uppgifter som fordrar inte bara lång176

varig teoretisk utbildning utan också flerårig praktik. Utredningen har därför sökt inventera till vilka typer av befattnings inom berörda myndigheter officerare bör kunna placeras om efter en omskolningstid som inte överstiger ca ett och ett halvt år. Behovet av omskolning och vidareutbildning kommer att variera beroende på officerarnas tidigare utbildning och verksamhet samt uppgifterna inom förvaltningarna och forskningsanstalten. Det är också vanskligt att göra bedömanden av rekryterings- och utbildningsbehoven på sikt. Mycket allmänt uttryckt bör emellertid officerare efter en omskolning och vidareutbildning som genomsnittligt inte överstiger ett och ett halvt år kunna utnyttjas för att i första hand bestrida tjänster inom förvaltningarna och forskningsanstalten inom följande typer av verksamhet. A. Arbetsuppgifter som nära ansluter til! förbandens verksamhet såsom ledande av trupp- och fältförsök o. d. B. Arbetsuppgifter av utrednings- och planeringskaraktär. C. Allmänt administrativa - särskilt personaladministrativa - uppgifter. D. Uppgifter såsom systemmän inom ADB-verksamhet. Utredningen har bedömt att utöver f. n. befintliga tjänster för militär personal sammanlagt inom de centrala förvaltningsorganisationerna och försvarets forskningsanstalt bör finnas åtminstone ca 200 tjänster som lämpligen kan rekryteras med vidareutbildade officerare. Detta betyder att det genomsnittliga årliga rekryteringsbehovet under förutsättning att omplaceringen sker vid i genomsnitt 45 års ålder - är 14-15 man i utbytesalternativet och 10-11 man i förflyttningsalternativet (jfr bild 20 i avsnitt 17.7). Utredningen har vidare utgått från att för dessa tjänster inte skall avses officerare ur specialkårerna. Utredningen har också anledning framhålla att officer som vid i genomsnitt 45 års ålder går över till en av de 200 tjänsterna inom de centrala förvaltningsmyndigheterna och forskningsanstalten har passerat den för trupptjänst bäst lämpade åldern. Han bör vidare före SOU 1969: 33

övergången ha erhållit en vidareutbildning med sikte på de kommande arbetsuppgifterna. Det finns därför grundad anledning anta att han själv fortsättningsvis önskar ägna sig åt sitt nya verksamhetsområde. Oavsett alternativ bör man därför kunna räkna med att vederbörande stannar kvar inom det nya verksamhetsområdet. Som framgått av det föregående (punkt 17.9.2) förutsätter en höjning av avgångsåldrarna för tygofficerare och intendenter från 60 till 63 år att ytterligare 115 befattningar för dessa personalgrupper tillkommer. Utredningen har vidare i dessa beräkningar utgått från att - oavsett om utbytes- eller förflyttningsalternativet genomförs - officerare som sålunda omplaceras till de cen-trala förvaltningsmyndigheterna och forskningsanstalten inte får disponeras för krigsplacering inom dessa myndigheter förrän de uppnått 55 års ålder. Vilket alternativ som skall väljas för att ta i anspråk i det föregående angivet antal militära och civilmilitära befattningshavare inom de centrala förvaltningsmyndigheterna och försvarets forskningsanstalt är en komplicerad fråga. Med hänsyn till arbetsuppgifterna i förvaltningarna och forskningsanstalten behöver vederbörande befattningshavare inte - som förut konstaterats - i och för sig militär eller civilmilitär ställning. Utredningen kan också erinra om att en av utgångspunkterna vid fastställande av dessa myndigheters personalorganisation tidigare varit att tekniskt utbildad militär personal och civilmilitär personal i princip endast beräknats för sådana befattningar där denna personals insikter bedömts vara av särskilt värde eller som kräver ingående kunskap om materielens förvaltning m. m. (1954 års personalkårutrednings betänkande 3/12 1957). Då det emellertid gäller att nå fram till en mera ändamålsenlig hushållning med personella resurser inom hela försvarsorganisationen kan det enligt utredningens mening sättas i fråga om den tidigare utgångspunkten för överväganden om personalorganisationen inom de centrala förvaltningsmyndigheterna och forskningsanstalten är SOU 1969: 33 12—914373

rimlig. Utredningen anser för sin del att utgångspunkten inte bör vara den enligt tidigare målsättning: behöver det vara en officer i befattningen p. g. a. arbetsuppgifternas art? Frågan bör i stället anges enligt följande: måste befattningen uppehållas av en civil befattningshavare eller kan med samma effekt vidareutbildad officer utnyttjas? Utredningen har i avsnitt 17.7 konstaterat att utbytesalternativet ur militär synvinkel innebär en rad uppenbara fördelar då det gäller att ta i anspråk civila tjänster inom den centrala förvaltningsorganisationen och forskningsanstalten. I fråga om personalens sammansättning m.m. vid försvarets materielverk uttalade försvarets materielförvaltningsutredning i sitt betänkande (Stencil Fö 1967:13) bl.a. Nuvarande förhållanden som bl. a. innebär att ett begränsat antal tjänster är förbehållna militär eller civilmilitär personal får ses mot bakgrunden av behovet att tillförsäkra förvaltningsorganisationen erforderlig sakkunskap för skilda verksamhetsområden. Samma behov föreligger beträffande de civila tjänsterna men den speciella sakkunskapen tillgodoses inte genom särskild kårtillhörighet utan genom befattningsbeskrivningar e. d. Systemet med olika personalkategorier och anställningsformer har emellertid bestämda svagheter. En översyn av förhållandena är angelägen. Den av materielförvaltningsutredningen förordade översynen har sedermera påbörjats av 1968 års personalkategoriutredning. 1 Utifrån de förutsättningar som tjänstgöringsåldersutredningen har haft att arbeta med och med utgångspunkt i MTU direktiv finner utredningen utbytesalternativet vara att föredra för de 200 civila tjänsterna inom den centrala förvaltningsorganisationen och forskningsanstalten. Utredningen vill härvid peka på den rad uppenbara fördelar — inte minst för den krigsorganisatoriska säkerheten i systemet - som är förknippade med detta alternativ. Tjänstgöringsåldersutredningen finner det därför vara naturligt att utbytes alternativet måste vara huvudalternativ vid personalkategoriutredningens över1

Direktiv se statsrådsprotokoll den 28 juni 1968.

syn. Tjänstgöringsåldersutredningen har också anledning att i detta sammanhang framhålla att specialkårerna för officerare f. n. är uppbyggda med utgångspunkt i att det i krigsorganisationen skall vara möjligt att placera den yngre personalen i fysiskt mera påfrestande befattningar, medan den äldre personalen krigsplaceras bl. a. inom den centrala förvaltningsorganisationen. Åtgärder i central instans som kan medföra minskade förutsättningar att krigsplacera t. ex. tygofficerare och intendenter under 55 års ålder vid fältförbandens staber m. m. ter sig olämpliga. För att inte föregripa personalkategoriutredningens prövning har tjänstgöringsåldersutredningen i beräkningskapitlet för officerare (jfr kap. 22) gjort beräkningar för såväl utbytes- som förflyttningsalternativet. Enligt utredningens beräkningar i kapitel 23 erfordras ca 200 befattningar lämpade för äldre underofficerare om man vill uppnå avgångsåldern 63 år för denna personalgrupp. Utredningen anser att det bör vara möjligt att tillgodose detta behov genom att ta i anspråk civila tjänster vid centrala förvaltningsmyndigheter inom krigsmakten företrädesvis materielverket. I förvaltningens organisation ingår nämligen åtskilliga befattningar för vilka underofficerare med hänsyn till tidigare utbildning och erfarenheter äger goda förutsättningar. En viss rekrytering till centrala förvaltningsmyndigheter torde även i fortsättningen ske utan särskilda åtgärder genom att underofficerare söker och erhåller civila anställningar vid dessa. I den mån detta visar sig otillräckligt bör den centrala omplaceringsmyndigheten ta initiativ för att underlätta omplaceringen. Vad förut föreslagits beträffande officerare torde därvid i huvudsak kunna tillämpas. Dock är anställning på reservstat för underofficerare inte aktuell.

17.10 Ianspråktagande tjänster

i övrigt

av civila

Tjänstgöringsåldersutredningen redovisade i det föregående (avsnitt 17.4) en rad myndigheter till vilka utredningen bedömer det 178

vara aktuellt att militär och civilmilitär personal går över (förflyttas). Vid den i de föregående avsnitten gjorda genomgången har utredningen funnit lämpligt räkna med att ett antal uppgifter inom den centrala förvaltningsorganisationen - försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen och försvarets materielverk - samt vid försvarets forskningsanstalt tas i anspråk för äldre officerare och underofficerare. För övriga av de i avsnitt 17.4 redovisade myndigheterna har utredningen inte ansett sig behöva exemplifiera några utbyten av civila tjänster mot militära eller civilmilitära tjänster. Om det emellertid skall vara möjligt att för officerare nå en så hög generell avgångsålder som 63 år synes det utredningen vara rimligt och naturligt att räkna med att ta i anspråk ett ökat antal officerare i någon utsträckning inom totalförsvaret - t. ex. inom försvarsdepartementet, försvarets rationaliseringsinstitut, försvarets radioanstalt, civilförsvarsorganisationen (inkl. civilbefälhavarekanslier samt länsstyrelsernas civilförsvarssektioner och allmänna beredskapsdetaljer), överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, totalförsvarets signalskyddsavdelning, sjöfartsverket, arbetsmarknadsverket m. m. Detsamma gäller i princip även för underofficerare vid en generell avgångsålder vid 63 år. Tjänstgöringsåldersutredningen är av uppfattningen att transport av militär eller civilmilitär personal till civila tjänster vid dessa myndigheter i en del fall bör kunna vara aktuell. Det förhållandet att utredningen inte föreslagit några utbyten av civila tjänster vid dessa myndigheter bör enligt utredningens mening inte innebära något hinder mot att framdeles inrätta militära tjänster vid dessa. En sådan åtgärd synes i stället vara naturlig i de fall då myndigheten har önskemål att tillförsäkra sig en militär rekrytering till viss(a) befattning(ar). Det borde heller inte möta något hinder att inom vissa av de här behandlade myndigheterna införa militärassistenter (utöver ev. nu befintliga) för sådana arbetsuppgifter för vilka ifrågavarande myndighet regelmässigt rekryterar SOU 1969: 33

Figur A

Alder 6O-1

Övergång t i l l myndighet 'inom totalförsvaret

50-

Normerande skikt i nuläget

/Behov av ökad r e k / rytering t i l l det nori" merande skiktet

4035-

Figur B

Antal

Antal

Bild 21. Principdiagram över normerande skikt i nuläget (figur A) och om officerare vid genomsnittligt 45 års ålder går över till totalförsvarsuppgifter (figur B). militära befattningshavare. Utredningen anser att en sådan modell är värd att närmare prövas. Utredningen har dock i det följande utgått från det nuvarande läget. Befäl på aktiv stat som går över till tjänster inom dessa myndigheter förutsätts sålunda gå över till civil anställningsform. För officerare finns i dessa fall inte anledning att räkna med något behov av tjänster på reservstat eftersom det måste förutsättas att flertalet befattningshavare som går över till dessa myndigheter också måste krigsplaceras inom sitt nya verksamhetsområde. Om officerare går över till totalförsvarsverksamhet innan de uppnått 55 års ålder måste emellertid rekryteringen till det normerande skiktet - och därmed det rekryterande skiktet och bottenrekryteringen - ökas ut. Detta framgår närmare av bild 21. I denna har vidtagits den förenklingen att utredningen bortsett från förtidsavgången - dvs. den högra begränsningslinjen i figurerna är vertikal i stället för lutande. Kvarstående omplaceringsbehov vid avgångsåldern 60 eller 63 år för officerare måste slutligen täckas genom inrättande av ytterligare tjänster på reservstat avsedda för officerare som går över till allmän tjänst utanför försvaret - t. ex. till lärartjänst inom det allmänna undervisningsväsendet - eller till enskild tjänst. Ytterligare aspekter på frågan om reservstaternas storlek m. m. lämnar utredningen dels i kapitel 20, dels i kapitel 22.

SOU 1969: 33

17.11 Åtgärder på längre sikt I det föregående angiven övergång av officerare till tjänster vid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter och försvarets forskningsanstalt kan förutses vara otillräcklig om man skall kunna uppnå avgångsålder vid 60 eller 63 år för officerare på aktiv stat. Enligt utredningens mening bör därför undersökas om ytterligare civila tjänster kan avses för vidareutbildade officerare. Visar sig så vara fallet måste prövas om tjänsterna framdeles skall förbli civila eller om de kan omvandlas till militära tjänster. Utredningen finner det angeläget att här framhålla att trovärdigheten i systemet stiger ju fler sådana tjänster som kan omvandlas till militära. Utredningen finner det också vara angeläget att man vid framtida organisationsändringar främst inom krigsmakten fortlöpande prövar möjligheterna att tillgodose det behov av tjänster och befattningar för äldre militär och civilmilitär personal som föreligger inom ramen för de avgångsåldrar som kan komma att bli gällande. Det synes utredningen vara väsentligt att man vid en sådan fortlöpande prövning tar till vara alla möjligheter som kan finnas att göra utbyten av civila tjänster mot militära.

18 Ett nytt reservstatssystem

18.1 Allmänna principer för reservstatstjänst Såsom utredningen angett i kapitel 17 (sid. 165) erfordras ett reservstatsinstitut även om det finns vissa formella möjligheter att ta personal i anspråk för krigsbefattningar även utan ett sådant institut. Tjänstgöringsåldersutredningen har i det föregående (kap. 7) redovisat att vakanserna inom reservstaterna för regementsofficerare är betydande. Tjänsterna för kapten på reservstat är däremot i huvudsak besatta. Eftersom antalet tjänster totalt för regementsofficerare på reservstat är mer än dubbelt så stort som antalet kaptenstjänster på reservstat var vakanserna på de sammantagna reservstaterna för officerare den 1 april 1968 50 %. Samtidigt var antalet officerare på aktiv stat i åldrar över 40 år högre än vad det skulle varit vid jämn åldersfördelning inom officerskårerna. Nuvarande tjänster på reservstat har således av olika anledningar tydligen inte tett sig tillräckligt förmånliga för officerare på aktiv stat. Om det skall vara möjligt att som utredningen förutsatt i kapitel 15 utnyttja reservstaten som ett instrument för att åstadkomma höjda avgångsåldrar för officerare på aktiv stat och ev. även för fältflygare bör enligt utredningens mening vissa grundläggande principer kunna tillgodoses. Utredningen får dock innan den behandlar dessa konstatera att reservstatstjänst är deltids180

tjänst av speciell typ. Befattningshavare på reservstat förutsätts i fredstid kunna åläggas endast viss begränsad tjänstgöringsskyldighet. Tjänst på reservstat får bl. a. av detta skäl anses vara i vissa hänseenden jämförbar med tjänst vars innehavare åtnjuter arvode. Innehavare av löneplansplacerad tjänst kan därför inte utan eget medgivande föras över till tjänst på reservstat. Utredningen anser det därför naturligt att tjänst på reservstat - liksom f. n. - tillsätts efter ansökan. Tjänster på reservstat bör få inrättas intill ett visst på krigsorganisatoriska grunder bestämt antal. Det måste ankomma på militär myndighet att vid varje tidpunkt pröva hur många tjänster på reservstat som bör få tillsättas. Myndighet förutsätts anpassa rekryteringen till reservstat med hänsyn till personalläget på den aktiva staten. Vid ojämn åldersfördelning eller vakanser på aktiv stat har myndighet således att pröva om rekryteringen till reservstaten bör begränsas. Det ter sig för utredningen naturligt att man i ett sådant läge inte vidtar åtgärder för att underlätta övergång till reservstat. Förmånerna på reservstat bör vara avpassade så att reservstaten kan rekryteras och de på reservstat anställda stimuleras att stå kvar på reservstat. Förmånerna måste med andra ord vara avvägda så att personell balans bibehålls mellan den aktiva staten och reservstaten. Med hänsyn till reservstatens krigsorganisatoriska motivering skall anställd på reservSOU 1969: 33

stat stå till militär myndighets förfogande för krigsplacering. Den som inte kan utnyttjas för militär krigsplacering bör vara skyldig att avgå från reservstat. Söker han inte avsked bör han entledigas. 18.2 Anställningsvillkoren personal

för

reservstats-

Möjligheterna att rekrytera främst officerare till reservstat och möjligheterna att utnyttja personal i krigsorganisationen under anställningstiden på reservstat påverkas - förutom av förmånsavvägningen - bl. a. av anställningsvillkor och utbildning under anställningstiden. Följande förhållanden som rör anställningsvillkoren för reservstatspersonalen synes härvid böra ägnas särskild uppmärksamhet. 1) Vilken personal får anställas på reservstat? 2) När får anställning ske? 3) Vilken tjänstgöringsskyldighet skall åvila reservstatspersonal i fred? 4) Möjligheterna att förena anställning på reservstat med annan statligt reglerad anställning. Vilken personal som får anställas på reservstat regleras av antalet tjänster på reservstat och de kompetensvillkor som uppställs för sådana tjänster. Som framgått av det föregående (kap. 15, avsnitt 15.6) har utredningen funnit att reservstater f. n. är klart motiverade endast för officerare. Frågan om ett reservstatsinstitut bör införas även för fältflygarkategorin torde närmare böra prövas under det fortsatta arbetet med befälsordningen för flygvapnet. Officersreservstaterna vid armén och kustartilleriet omfattar f. n. tjänster för överstelöjtnant, major och kapten. Antalet tjänster för kapten på arméns reservstat är mindre än en tredjedel av hela antalet. På kustartilleriets reservstat är drygt hälften av tjänsterna avsedda för kapten. På den aktiva staten är antalet kaptenstjänster större än antalet tjänster för major och överstelöjtnant tillsammans. Av arméns officerare beräknas ca 40 % befordras till majors eller högre grad. Medelåldern vid befordran till major SOU 1969: 33

vid armén ligger vid 42 år och vid befordran till överstelöjtnant vid 46 år. För övergång till reservstatstjänst på oförändrad lönegradsnivå krävs två års anställningstid på aktiv stat i motsvarande tjänst. Lägsta ålder för anställning på reservstat kommer alltså vid armén att ligga vid ca 44 år för major och 48 år för överstelöjtnant om vederbörande önskar få majors resp. överstelöjtnants tjänst på reservstat. Eftersom dessutom många regementsofficerare på aktiv stat i åldrarna under 50 år torde se en möjlighet till fortsatt avancemang och härutöver allmänt sett kan förmodas vara mera yrkesbundna än kaptenerna (jfr rapporten från utredningens sociologiska undersökning bland pensionsavgånget f. d. aktivt befäl1 - delvis refererad i kap. 3) är det inte ägnat att väcka förvåning att det visat sig vara svårt att rekrytera tjänsterna för major och överstelöjtnant på reservstat. Såsom framgår av kapitel 7 (avsnitt 7.2) fordras för anställning på reservstat f. n. att vederbörande officer fyllt 35 år och att han efter fyllda 21 år innehaft tjänst på aktiv stat minst 12 år, därav minst två år i tjänst som svarar mot reservstatstjänsten. Kapten skall vidare ha befunnits lämplig att i krig uppehålla regementsofficersbefattning eller i övrigt tjänstgöra i lika kvalificerad befattning i högre stab. Bakgrunden till dessa kompetenskrav är att man velat säkerställa kompetens till befattningar såsom bataljonschef eller motsvarande i krigsorganisationen. 2 Tjänsteman på reservstat bör m. a. o. ha den kompetens som enligt 1960 års befälsbeslut skall innehas av varje officer som tillhör det normerande skiktet. Enligt utredningens mening bör det för anställning som officer på reservstat i allmänhet vara tillräckligt med samma kompetens som fordras för officer på aktiv stat som tillhör det normerande skiktet, dvs. genomgången allmän kurs vid militärhögskolan jämte några års praktisk tjänst därefter. Det finns inte heller anledning anta att andelen icke fredstjänstgörande skulle kunna eller böra vara högre för överstelöjtnanter och majorer än för 1 2

MPI rapport nr 54, maj 1966. Jfr bet. 31.11.1953, sid. 18. 181

Figur A Ålder 60n

Figur B

Nuläge

Figur C Framtida alternativ

—25 pensionsavgåqna

50-

75 aktiva 35

Antal

Antal

Antal

Bild 22. Höjning av avgångsåldern med hjälp av ett reservstatssystem. kaptener. I den mån de förra uppehåller viktigare befattningar i krigsorganisationen talar detta närmast för motsatsen. Utredningen föreslår därför att samtliga tjänster på reservstat tas upp som alternativa för kapten, major eller överstelöjtnant. Anställning bör i princip kunna vinnas av officer av lägst kaptens grad som, efter att med godkännande vitsord ha gått genom militärhögskolans allmänna kurs, fullgjort ytterligare minst tre års tjänstgöring vid krigsmakten. Den som vid anställningstillfället är eller förklarats lämplig för befordran till major eller överstelöjtnant på aktiv stat bör kunna anställas som major resp. överstelöjtnant på reservstat. I fråga om när övergång på reservstat skall få ske gör sig delvis motsatta synpunkter gällande, önskemål att personalen på reservstat har god rutin och färsk erfarenhet av militär tjänst talar för att anställningstiden på reservstat görs kort dvs. att övergång till reservstat skall ske vid relativt hög ålder - lägst ca 45 år. Även önskemål att ta vara på utbildningskostnaderna talar för att övergång till reservstat bör ske vid relativt hög ålder. För en relativt låg ålder ca 35 år - talar att den något yngre personalen sannolikt har lättare att finna anställningar utanför krigsmakten. Anpassningsproblemen blir sannolikt mindre ju yngre personalen är. Samtidigt innebär högre ålder vid övergången att proportionsvis större andel behöver gå över om balans mellan de freds- och krigsorganisatoriska behoven

skall föreligga. Härtill kommer att behovet av tjänster på reservstaten blir beroende av vid vilken ålder övergången från aktiv stat till reservstat beräknas ske. Utredningen belyser detta i bild 22 i vilken vidtagits den förenklingen att utredningen bortsett från förtidsavgången såväl från den aktiva staten som från reservstaten - dvs. den högra begränsningslinjen i varje figur är vertikal i stället för lutande. Av bilden - som återger en fiktiv officerskår i vilken all personal f. n. har avgångsålder vid 50 år och de pensionsavgångna intill 55 års ålder utnyttjas för krigsplacering - framgår bl. a. följande. Under förutsättning att man framdeles i fredsorganisationen önskar utnyttja kårens personal på aktiv stat intill 60 år och att antalet officerare av normkvalitet i åldersläget 35-54 år skall vara oförändrat (100 man) erfordras en reservstat vars storlek blir beroende av vilket antagande som görs om officerens ålder vid övergången till reservstat. Låg ålder vid övergången (figur B) innebär störst behov av tjänster på reservstat. Behovet av årlig rekrytering blir emellertid härvid lägst - i exemplet två man per år. övergång till reservstat vid 45 år (figur C) innebär lägre behov av tjänster på reservstaten. Det årliga rekryteringsbehovet till reservstaten ökar emellertid till tre-fyra man per år. Utredningen anser sig vid övervägande av angivna förhållanden böra föreslå att lägsta ålder för officers övergång till reservstatsSOU 1969: 33

anställning bibehålls vid f. n. gällande 35 år. Samtidigt vill utredningen framhålla att den faktiska övergångsåldern i varje särskilt fall måste avgöras av de personalplanerande myndigheterna, dvs. i nuvarande organisation i första hand försvarsgrenscheferna. I utredningens beräkningar för officerare (kap. 22) har utredningen sedermera utgått från övergång till reservstat vid i genomsnitt 42 eller 45 års ålder. Detta innebär bl. a. att de officerare som går över till reservstat bör ha god erfarenhet från tjänstgöring i fredsorganisationen samt erfarenhet från åtminstone en krigsförbandsövning och särskild övning i normerande befattning. Detta torde vara en fördel för dem i deras fortsatta tjänstgöring såsom reservstatsofficerare. Även när det gäller tjänstgöringsskyldigheten i fred under anställning på reservstat gör sig skilda synpunkter gällande. Förutsättningar att bibehålla och ev. öka den reservstatsanställdes användbarhet för sin krigsbefattning ställer bestämda krav på viss minimitjänstgöring. Denna bör fullgöras på tider som anpassas till krigsförbandens övningsrytm. Möjligheterna att förena reservstatsanställningen med anställning utanför försvaret ökar å andra sidan om tjänstgöringsskyldigheten är liten och förskjutbar med hänsyn till den reservstatsanställdes civila arbete. Utredningen anser för sin del att omfattningen och förläggningen av den reservstatsanställdes tjänstgöringsskyldighet i fred måste bestämmas med utgångspunkt i vad som erfordras för att bibehålla hans användbarhet i krigsorganisationen. Utredningen har i denna fråga inhämtat chefens för armén utlåtande om erforderlig minimitjänstgöringstid för reservstatsofficer. I skrivelse den 26 maj 1965 1 har chefen för armén angett denna tid till 105 dagar per fyraårsperiod. Skälen härför har utvecklats sålunda. »För att bibehålla bataljonschefskompetensen bedöms 105 tjänstgöringsdagar/fyraårsperiod utgöra ett minimum:

SOU 1969: 33

Förberedelser befälsövning Befälsövning Förberedelser repövning Repövning Två brigadfältövningar (motsv.) Summa

14dgr 14 dgr 25 dgr 32 dgr 20 dgr 105 dgr »

En tjänstgöringsskyldighet av angiven omfattning skulle innebära viss minskning i förhållande till reservstatsofficerens nuvarande tjänstgöringsskyldighet om 90 dagar per treårsperiod. Med hänsyn till den tveksamhet om reservstatsofficerens möjlighet att bibehålla sin krigsplaceringsduglighet som uttalats i olika sammanhang - bl. a. i arméchefens nyssnämnda skrivelse - anser utredningen det olämpligt att minska reservstatsofficerens tjänstgöringsskyldighet. Den ändrade rytmen, enligt 1966 års värnpliktsbeslut, i repetitionsutbildningen talar emellertid för viss ändring av periodindelningen. För att få erforderlig anpassbarhet till ev. framtida organisationsförändringar m. m. föreslår utredningen att tjänstgöringsskyldigheten bestäms till 30 dagar för varje anställningsår på reservstat att fullgöras enligt försvarsgrenschefs bestämmande med 120 dagar för varje hel fyraårsperiod av anställningstiden. Utredningen räknar därvid med att i genomsnitt 15 dagar per fyraårsperiod skall enligt försvarsgrenschefs närmare bestämmande få utnyttjas för fortsatt befälsutbildning, orienteringar, mobiliseringsförberedelser samt kontroll av officerens allmänna lämplighet för fortsatt reservstatsanställning. Enligt utredningens mening bör krävas att reservstatsofficeren fortlöpande under tid då han inte fullgör militär tjänstgöring genom studier av reglementen m. m. skall underhålla sina kunskaper om förhållanden av betydelse för hans krigsbefattning. Anställning på reservstat får f. n. inte förenas med innehav av militär eller civilmilitär tjänst på aktiv stat. Härvidlag finns inte 1 I sammanhanget kan förtjäna framhållas att detta var en tidpunkt då de fulla konsekvenserna av 1960 års värnpliktsutrednings sedermera (december 1965) framlagda förslag inte helt kunde överblickas.

skäl till ändring. Vidare fordras f. n. Kungl. Maj:ts medgivande för att få förena reservstatsanställning med statligt reglerad ordinarie eller extra ordinarie anställning. Enligt utredningens mening saknas anledning att i detta hänseende behandla reservstatsanställning annorlunda än andra uppgifter vid sidan av en anställning. Prövningen av om reservstatsanställning skall få förenas med civil statligt reglerad anställning bör således i förekommande fall göras av den anställande myndigheten. Däremot bör militär personalmyndighet - vanligen försvarsgrenschef - ha att kontrollera att den på reservstat anställde inte innehar anställning som medför att han i krig inte kan tas i anspråk av krigsmakten. Befattningshavare som befinns inneha sådan anställning bör entledigas från reservstatsanställningen.

18.3 Förmånssystemet reservstat

för personal på

18.3.1 Allmänt Av det föregående (avsnitt 18.1) har framgått att förmånssystemet för reservstaterna måste vara utformat så att personalen dels finner det vara attraktivt att gå över på reservstat, dels efter övergång till reservstat också står kvar på reservstat. Härutöver skall förmånssystemet för personal på reservstat självfallet ge ersättning till personalen för det arbete och de uppoffringar som hänger samman med reservstatsåtagandet. Utredningen åsyftar härmed inte bara förmånerna och ersättningen under den författningsenliga tjänstgöringen utan även förmåner som utgör vederlag för att t. ex. vidmakthålla kunskaper genom reglementsstudier m. m. och fysisk kondition genom systematisk träning samt för det allmänna intrång som reservstatsåtagandet kan vara för en befattningshavare som helhjärtat måste ägna sig åt en för honom helt ny karriär inom ett annat verksamhetsområde. Med hänsyn till att frågorna om reservstatsförmånerna kommer att avgöras efter förhandlingar anser sig utredningen inte böra lägga fram något detaljerat förslag till 184

förmånsawägning. Utredningen har däremot ansett det lämpligt att redovisa vissa principiella synpunkter på hur förmånssystemet bör utformas för att stimulera till övergång till reservstat och fortsatt anställning på sådan stat. Det kan vara skäl att erinra om att man vid konstruktion av gällande förmånssystem för personal på reservstat utgått från att rekryteringen till reservstaten främst skulle stimuleras genom pensionsförmånerna. 1 Nuvarande förmånssystem beslöts år 1954. Sedan den allmänna tilläggspensioneringen tillkommit och denna samordnats med den statliga pensioneringen torde detta efter hand föra med sig att värdet av pensionsförmåner som stimulans för rekryteringen till reservstat begränsas. I fråga om innehavare av tjänster med statligt eller kommunalt reglerad pensionering torde denna effekt bli än mer påtaglig till följd av den samordning som sker mellan olika statliga och kommunala pensioner. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att pensioner till personal i krigsmaktens reserver numera efter beslut åren 1960 och 1962 2 ersatts med premier. Enligt utredningens mening har man anledning att jämväl i fråga om personal på reservstat sätta i fråga om inte pensionsförmåner som rekryteringsstimulans helt eller delvis bör bytas ut mot andra förmåner. Utredningen anser härvid följande förändringar böra övervägas. 18.3.2 Förmåner vid och före övergång till reservstat Utredningen har i det föregående (bl. a. kap. 15 och 17) understrukit att den ökning av förtidsavgången i form av övergång till civila tjänster i förening med övergång till reservstat som förutsätts utgöra en betydelsefull hörnsten i ett framtida system med höjda avgångsåldrar för officerare på aktiv stat måste bygga på att den enskilde officeren finner det vara attraktivt att avgå i förtid från aktiv stat. Systemet förutsätter sålunda frivillig avgång från aktiv stat och frivillig 1 2

Jfr bet. 31.11.1953, sid. 29 ff. Jfr prop. 1960:109 och 1962: 78. SOU 1969: 33

övergång till reservstat. Omständigheterna kan emellertid vara sådana att det saknas anledning att stimulera till avgång från aktiv stat och övergång till reservstat. Utredningen finner att förmånerna vid och före sådan avgång och övergång till reservstat i princip kan ges endera av följande former. a) Kostnadsfri vidareutbildning m. m. eller b) en kontant vidareutbildningsersättning utan behovsprövning. Utredningen finner det vara lämpligt att den enskilde skall ha möjlighet att själv välja mellan dessa två former. Följande grunder synes böra gälla för den närmare utformningen av nämnda förmåner.

A. Kostnadsfri

vidareutbildning

m. m.

Utredningen förutsätter att den enskilde under sin vidareutbildning och praktik(prov-)tjänstgöring inte skall behöva vidkännas någon minskning i de till honom som officer eljest utgående förmånerna. Befattningshavare som ansökt om inträde på reservstat under förutsättning av övergång till civil tjänst bör därför med bibehållen lön kunna beordras att gå genom av honom önskad vidareutbildning och erforderlig praktik(prov-) tjänstgöring. Utredningen utgår från att officerens vidareutbildning och praktik(prov-) tjänstgöring normalt inte bör sammanlagt omfatta längre tid än ca två år (jfr även kap. 26). Såsom närmare framgår av det följande (kap. 21-22) räknar utredningen med särskilt behov av tjänster för kommendering av personal till vidareutbildning m. m. före övergång till reservstat. Utredningen förutsätter också att officeren under utbildningen inte bör ha några merutgifter för t. ex. kurslitteratur, kursavgifter eller vistelse på annan ort än stationeringsorten. Utredningen anser slutligen det vara rimligt att ersättning för flyttningskostnader utgår till de befattningshavare som måste byta stationeringsort i samband med övergång till civil tjänst i förening med reservstat. Härutöver bör - efter individuell SOU 1969: 33

prövning - vissa andra förmåner kunna komma i fråga. Utredningen behandlar dessa i kapitel 27 Vissa gemensamma frågor.

B. Kontant

vidareutbildningsersättning

Utredningen förutsätter att den enskilde som alternativ till kostnadsfri vidareutbildning m. m. enligt A i det föregående skall ha att i stället kunna erhålla en kontant vidareutbildningsersättning som utgår i samband med övergången till reservstat. Sådan ersättning föreslås utgöra ett preciserat antal månadslöner och avses under en rimlig omställningstid täcka alla de utgifter för studier m m., traktamenten, bohagsflyttning etc. som den enskilde kan ha i samband med övergången till reservstat. Utredningen anser det dock rimligt att ersättning till den som gått genom högre kurs vid militärhögskolan (eller dess tidigare motsvarigheter) eller annan kvalificerad vidareutbildning efter militärhögskolans allmänna kurs får utgå tidigast tio år efter avslutad sådan utbildning. Utredningen finner också anledning framhålla att den kontanta vidareutbildningsersättningen delvis måste ses som ersättning till den enskilde för direkta utlägg i samband med yrkesbyte och övergång till reservstat. Detta förhållande finns skäl att beakta då det gäller frågan om beskattning av ersättningen.

18.3.3 Förmåner reservstat

under

anställning

på

Under hänvisning till att utredningen i det föregående satt i fråga om inte pensionsförmåner som rekryteringsstimulans helt eller delvis bör bytas ut mot andra förmåner anser utredningen att följande förändringar bör vidtas i förmånerna under anställning på reservstat. 1. För att stimulera till kvarstående på reservstat bör - i likhet med vad som gäller för personal i krigsmaktens reserver - premier utgå för bestämda anställningsperioder. Såsom framgått av det föregående (avsnitt 18.2, jfr även kap. 8) kommer emellertid 185

tjänstgöringsskyldigheten per fyraårsperiod att vara betydligt längre än för reservbefäl. Lämpligt synes vara att premier utgår för varje anställningsperiod om fyra år samt vid anställningens upphörande vid fyllda 55 år. Premierna för de olika perioderna behöver inte vara lika stora. Skilda förutsättningar att bibehålla personal i olika ålderslägen vid reservstatsåtagandet kan exempelvis tänkas motivera olika storlek av premierna för olika perioder. 2. Utredningen finner det vidare vara rimligt att premierna i beskattningshänseende får delas upp på flera år. Utredningen får härvidlag erinra om att en liknande princip gäller för premier till personal i krigsmaktens reserver (jfr kap. 8, punkt 8.4.3). 3. Om reservstatsanställning jämställs med andra uppgifter vid sidan av en anställning (bisysslor), synes någon samordning inte vara aktuell mellan avlönings- och pensionsförmåner i statligt reglerade anställningar och förmåner som utgår till följd av reservstatsanställningen såsom lön under tjänstgöring, reservstatsarvode eller reservstatspremier.

18.4 Sammanfattning

och slutsatser

Reservstat bör kunna användas som ett instrument för att bereda vissa officerare tillhörande det normerande skiktet, dvs. kaptener och högre samt ev. även fältflygare1 möjlighet att stå kvar i fredsorganisationen till högre avgångsåldrar än f. n. I fråga om andra personalgrupper synes inte motiverat att använda reservstatsinstitutet på detta sätt (jfr kap. 15, avsnitt 15.6). Alla tjänster på reservstat bör tas upp som alternativa för kapten, major eller överstelöjtnant. Anställning på reservstat bör kunna vinnas av officer som fyllt 35 år, inne^ har tjänst som kapten eller högre på aktiv stat och, efter att med godkännande vitsord ha gått genom allmän kurs vid militärhögskolan, stått kvar i tjänst på aktiv stat minst tre år. Som major resp. överstelöjtnant på reservstat bör kunna anställas den som vid anställningstillfället är major eller överste186

löjtnant på aktiv stat eller förklarats lämplig för befordran till någon av dessa tjänstegrader. Tjänstgöringsskyldigheten i fred bör omfatta 30 dagar för varje anställningsår på reservstat t. o. m. det år då vederbörande fyller 55 år. Tjänstgöringsskyldigheten bör enligt försvarsgrenschefs bestämmande fullgöras med 120 dagar för varje hel fyraårsperiod av anställningstiden på reservstat. Anställning på reservstat får inte förenas med innehav av militär eller civilmilitär tjänst på aktiv stat. När det gäller annan statligt reglerad anställning bör reservstatsanställning jämställas med andra uppgifter vid sidan av en anställning (bisyssla), övergång till reservstat skall liksom f. n. förutsätta medgivande från den enskilde. Militär personalmyndighet bör mer aktivt än f. n. verka för att underlätta officers övergång till reservstat genom kontinuerlig orientering om tillgången till anställningar som inte är militära eller civilmilitära och möjligheterna till provtjänstgöring i och utbildning för sådana anställningar. Förmånssystemet vid och före övergång till reservstat bör principiellt omfatta antingen kostnadsfri vidareutbildning och/eller provtjänstgöring av sammantaget upp till två års längd eller en kontant vidareutbildningsersättning. Förmånerna under anställning på reservstat bör i princip omfatta lön och reservstatsarvode enligt vad som f. n. gäller samt premier efter fullgjorda bestämda anställningsperioder på reservstat. Då reservstatsanställningen jämställs med andra uppgifter vid sidan av en anställning (bisyssla), bör någon samordning mellan reservstatsförmåner och avlöning eller pension som utgår till följd av annan statligt reglerad anställning inte ske. Frågorna om beskattning av kontant vidareutbildningsersättning och reservstatspremier bör uppmärksammas, varvid premierna bör få delas upp på liknande sätt 1 Som framgått av det föregående (avsnitt 18.2) torde frågan om ev. reservstater för fältflygare böra prövas under det fortsatta arbetet med befälsordningen för flygvapnet.

SOU 1969: 33

som f. n. får ske med premiema till reservbefäl. Tjänstgöringsåldersutredningen återkommer i kapitel 20 till reservstaterna och behandlar däri bl. a. frågor om personalkvaliteten i krigsorganisationen vid utökning av reservstaterna samt vissa rekryteringsaspekter.

SOU 1969: 33

19 Överväganden och förslag rörande övergång i reserv

19.1 Allmänna principer för övergång i reserv Tjänstgöringsåldersutredningen har i det föregående (kap. 8) redovisat gällande bestämmelser för bl. a. övergång i reserv i samband med förtidsavgång från tjänst på aktiv stat. Som utredningen redovisat i det föregående föreligger behov av att kunna utnyttja befäl på aktiv stat för fysiskt sett påfrestande verksamhet i fredsorganisationen intill 42-45 års ålder. Omplacering av personalen till fysiskt mindre ansträngande verksamhet sker normalt senast i detta åldersläge. Det är också påvisat att attraktiva möjligheter bör föreligga för personalen att kunna gå över till civil verksamhet och för den skull erhålla en vidareutbildning på det sätt som redovisats i kapitel 18 i det föregående. Det är naturligt att man i så fall försöker säkra denna personal för försvarets krigsorganisation eftersom det rör sig om kvalificerad personal med långvarig erfarenhet av militär verksamhet. Utredningen har också anledning peka på att ökad tillgång till f. d. stampersonal i reserv samtidigt innebär minskat behov av grundrekrytering till reserven (minskat behov av kategorin reservanställd personal i reserven, jfr kap. 8). Liksom då det gäller rekryteringen av tjänsterna på reservstat (jfr kap. 18) finner utredningen det vara naturligt att det ankommer på de militära myndigheterna att

vid varje särskild tidpunkt bedöma och pröva det ändamålsenliga med förtidsavgång och övergång i reserv med hänsyn till lämplig balans i systemet. I samband härmed bör inte minst prövas med hänsyn till åldersfördelning och/eller vakanser på den aktiva staten det rimliga antal anställningshavare som bör komma i åtnjutande av särskilda förmåner (jfr avsnitt 19.2 i det följande) i samband med övergång i reserv. Någon ovillkorlig rätt för anställningshavare på aktiv stat att erhålla sådana förmåner vid inträde i reserv bör alltså inte föreligga. Anställningshavare som, utan att komma i åtnjutande av särskilda förmåner, önskar avgå ur aktiv tjänst bör självfallet - liksom f. n. — alltjämt kunna anställas i reserv om de så önskar och den anställande myndigheten finner det lämpligt. För anställning i reserv bör vidare ställas det villkoret att den förtidsavgångne liksom den till reserven grundrekryterade står till militär myndighets förfogande för krigsplacering. 19.2

Förmånssystem

Som framgått av det föregående (kap. 8) är gällande bestämmelser utformade så att förtidsavgången som gått in i reserven vid högst 43 års ålder erhåller premier efter fullgjord premieberättigande tjänstgöring enligt samma grunder som reservanställd personal. Vid övergång i reserv efter 43 års ålder erSOU 1969: 33

håller personal som i förtid avgår ur tjänst på aktiv stat f. n. inte någon premie men har heller inte någon tjänstgöringsskyldighet. Nuvarande premiesystem för reservpersonal är uppbyggt i syfte att på lämpligaste sätt stimulera värnpliktigt befäl att vid unga år gå in i reserv. Som framgått av kapitel 8 utgår premierna som vederlag för fullgjord reservtjänstgöring. I ett system med höjda avgångsåldrar för militär personal kan det som framgått te sig lämpligt att i samband med förtidsavgång erbjuda personal på aktiv stat en möjlighet att på goda villkor vinna inträde i reserv. Utredningen anser att detta i princip bör ske enligt samma system som föreslagits beträffande reservstaten (jfr kap. 18). Den som i samband med avgång från aktiv stat förbinder sig att ta anställning i reserv bör sålunda kunna erhålla antingen kostnadsfri vidareutbildning för och hjälp till övergång till annan statstjänst eller kontant vidareutbildningsersättning. Utredningen förutsätter beträffande premierna för fullgjord reservtjänstgöring inte någon annan förändring än att den nuvarande åldersgränsen vid 43 år för premie vid övergång från aktiv stat till reserv höjs till 45 år. Då någon ändring i gällande grundprincip att premie utgår för faktiskt fullgjord tjänstgöring inte ifrågasätts, bör samtidigt tjänstgöringsskyldigheten för den aktuella personalen ändras att gälla upp till 45 år. Beträffande den kontanta vidareutbildningsersättningens utformning m. m. hänvisar utredningen till vad som anförts i samma fråga i kapitel 18 (punkt 18.3.2). Utredningen finner också anledning anta att tillkomst av en attraktiv möjlighet för befäl på aktiv stat att i 40-årsåldern inträda i reserv i någon mån kan motverka faktorer som tenderar att öka förtidsavgången bland samma personal i åldrar närmast under nämnda gräns (jfr kap. 15, bl. a. bild 16). Utredningen vill i detta sammanhang än en gång framhålla att åtgärderna för att stimulera till övergång i reserv - kostnadsfri vidareutbildning alternativt kontant vidareutbildningsersättning - endast skall tillämpas då personalsituationen så motiverar. Dessa SOU 1969: 33

förmåner bör sålunda inte vara ovillkorliga eller rättigheter som all personal skall komma i åtnjutande av. 19.3 Anställningsvillkor

m. m.

Enligt gällande bestämmelser skall förtidsavgången befattningshavare i reserv fullgöra den till andra tjänstgöringsperioden knutna tjänstgöringsskyldigheten före utgången av det kalenderår under vilket han uppnår 47 års ålder. I detta sammanhang finns också anledning uppmärksamma att en höjning av avgångsåldrarna för personal på aktiv stat till 55 år eller däröver innebär ett bortfall av reservkategorin pensionsavgångna i åldersläget 50-55 år. Denna senare kategori reservpersonal skall jämlikt gällande bestämmelser fullgöra en tjänstgöringsomgång om 30 dagar före utgången av det kalenderår då vederbörande uppnår 55 års ålder. Om det bedöms önskvärt att i krigsorganisationen utnyttja förtidsavgånget f. d. stambefäl efter 47 års ålder synes det utredningen lämpligt att införa en möjlighet för personalen att efter frivilligt åtagande fullgöra en tredje tjänstgöringsperiod fr. o. m. 48 års ålder t. o. m. det år då vederbörande uppnår 52 års ålder. Tjänstgöringsskyldigheten under denna tredje period synes lämpligen kunna sättas till ca 60 dagar. Utredningen förutsätter vidare att premien för denna tjänstgöringsperiod anpassas till den tjänstgöringsskyldighet som kan komma att fastställas för perioden. 19.4 Åtgärder i en onormal personalsituation Utredningen har i de föregående avsnitten diskuterat övergång i reserv med utgångspunkt i en normalmodell, dvs. en i huvudsak jämn åldersfördelning och fyllda befälsstater. Systemet måste betraktas som en möjlighet för personal på aktiv stat att själv välja fortsatt yrkesutövning i annan form än som stambefäl framför att förflyttas till en militär eller civil tjänst. Utredningen har bedömt att reservanställning i förening med speciella förmåner främst bör bli aktuell för under189

officerare och underbefäl på aktiv stat. I vissa lägen - bl. a. med onormal åldersfördelning inom en befälskår - bör även officerare och civilmilitär personal kunna påräkna de här föreslagna gynnsammare övergångsmöjligheterna till reservanställning. 19.5 Sammanfattning

och slutsatser

Utredningen bedömer att övergång i reserv i förening med särskilda förmåner bör kunna föreligga som ett alternativ till förflyttning främst för underofficerare och underbefäl på aktiv stat. I en extrem personalsituation - t. ex. personell obalans inom en befälskår - synes emellertid även andra personalkategorier böra kunna ha samma möjligheter. Övergången i reserv bör kunna kombineras med vissa förmåner. De militära myndigheterna bör sålunda ha möjlighet att, om personalläget gör detta önskvärt, erbjuda ett begränsat antal befattningshavare i åldersläget 40-45 år antingen vidareutbildning före övergång till reserv eller kontant vidareutbildningsersättning. I stället för åldersgränsen 43 år för reservpremie bör gälla en högsta ålder av 45 år. Personal i reserven som så önskar bör, om behov föreligger, kunna fullgöra en tredje period med en tjänstgöringsskyldighet om förslagsvis ca 60 dagar mot en häremot avvägd tjänstgöringspremie.

20.1 Vissa gränsvärden

Allmänt

Tjänstgöringsåldersutredningen har i det föregående (kap. 2) angett att det finns anledning anta att man inte i obegränsad omfattning kan ersätta personal på aktiv stat med personal på reservstat om inte kvaliteten i krigsorganisationen skall äventyras. Utredningen framhöll därvid också att reservstaten alltid måste vara marginell i förhållande till den aktiva staten. I detta sammanhang kan även erinras om att departementschefen i 1960 års befälsordningsbeslut för armén konstaterade att bibehållande av reservstatsinstitutionen för infanteriets och kavalleriets del inte var erforderligt från krigsorganisatoriska synpunkter under förutsättning av en viss ökning av antalet officerstjänster vid utbildningsanstalter, staber m. m. 1960 års befälsstatsdelegation fann att behov av officerare på reservstat vid arméns specialtruppslag endast förelåg vid artilleriet och luftvärnet till ett antal av totalt 17 tjänster. Även i befälsstatsdelegationens beräkningar förutsattes en viss utökning av antalet tjänster för officerare på aktiv stat vid armén. Tjänstgöringsåldersutredningen konstaterar att befintliga reservstater för armén innebär att 7 % av krigsbefattningarna för arméns normerande skikt avses för officerare på reservstat. Vid fullföljande av de tankegångar som framfördes av departementschefen vid 1960 års befälsordningsbeslut skulle SOU 1969: 33

arméns reservstat uppgå till endast 1 % av krigsbefattningarna för arméns normerande skikt. För kustartilleriets del innebär reservstaten för officerare att f. n. 5 % av krigsbefattningarna för normerande skiktet avses för officerare på reservstat. Tanken att en reservstat skall kunna användas för att reglera avgångsåldern för militär personal i fredsorganisationen bygger, som förut nämnts (kap. 15, avsnitt 15.6), bl. a. på förutsättningen att en del av den fredstjänstgörande personalen i krigsorganisationen kan ersättas med reservstatspersonal. I vilken utsträckning detta kan ske eller m. a. o. hur stor reservstaten får vara i förhållande till den aktiva staten beror enligt utredningens mening i huvudsak på fyra omständigheter - beredskapsaspekter, reservstatspersonalens användbarhet samt de bedömda möjligheterna att rekrytera tjänster på reservstat och behålla personalen på reservstat. 20.2

Beredskapsaspekterna

Ju högre andel av befattningarna i krigsorganisationen som besätts med icke-fredstjänstgörande personal ju lägre blir mobiliserings- och insatsberedskapen. Inom armén besätts f. n. vid jämn åldersfördelning ca 12,8 % av de normerande befattningarna för officerare i krigsorganisationen med icke-fredstjänstgörande personal. Av dessa 191

utgörs något mer än hälften (7 % av totalantalet) av personal på reservstat eller från reservstat pensionsavgången personal och återstoden av sådana pensionerade kaptener i åldern 50-55 år som inte innehar arvodestjänster inom fredsorganisationen. Inom övriga delar av krigsmakten är andelen icke-fredstjänstgörande personal lägre. Reservstat finns bara vid kustartilleriet och den är där av mindre omfattning. Inom marinen är vidare andelen officerare som har pensionsålder vid eller över 55 år något större än vid armén. Om pensionsåldern för officerare i fredsorganisationen kan höjas till 55 år eller högre, kommer den pensionsavgångna personalen inom det normerande skiktet att i krigsorganisationen ersättas med personal på aktiv stat. Detta bör göra en viss utbyggnad av reservstaten godtagbar från beredskapssynpunkt. Så länge andelen reservstatspersonal understiger den totala andelen ickefredstjänstgörande i nuläget inträder i detta hänseende en förbättring. Utredningen har emellertid ansett sig kunna utgå från att en reservstatsandel av ungefär samma omfattning som den f. n. icke fredstjänstgörande personalen vid armén, dvs. högst ca 13 % av det totala krigsorganisationsbehovet, i allmänhet är godtagbar från beredskapssynpunkt. 20.3 Reservstatspersonalens

användbarhet

Tjänstgöringsåldersutredningen finner det vara rimligt att anta att den icke-fredstjänstgörande personalen generellt har något lägre användbarhet i krigsorganisationen än personal på aktiv stat. Härtill medverkar att den dagliga kontakten med den militära verksamheten, inte minst med den ständigt fortgående utvecklingen på teknikens, taktikens och utbildningsverksamhetens områden, försvinner, rutinen går ned och möjligheterna till fysisk träning begränsas. Den tjänstgöringsskyldighet som utredningen i det föregående (kap. 18) funnit böra åvila reservstatsofficer bedömer utredningen behöver tas i anspråk för att i möjlig mån upprätthålla reservstatsofficerens an192

vändbarhet för den typ av krigsbefattning han innehar vid övergången till reservstatstjänst. Den torde däremot vara otillräcklig för att skola om reservstatsofficeren till annan typ av krigsbefattning eller för att om officeren vid övergång till reservstat är användbar för mer än en typ av krigsbefattningar - upprätthålla hans användbarhet för mer än en krigsbefattning. Härav följer att reservstatsofficeren allmänt taget torde vara mindre allsidigt användbar i krigsorganisationens normerande befattningar än officeren på aktiv stat. I praktiken måste härigenom åtskilliga typer av krigsbefattningar undantas från den grupp som är möjlig att besätta med reservstatsofficerare. Härtill kommer att vissa krigsbefattningar förutsätter att innehavaren också i fred innehar en bestämd befattning om maximal effekt skall ernås i krigsbefattningen. Detta förhållande är särskilt markant inom vissa delar av flygvapnets krigsorganisation men gäller även för en del krigsbefattningar för arméns och marinens officerare. Om man söker jämföra användbarheten hos de två normerande officersgrupper som f. n. inte är ständigt fredstjänstgörande pensionsavgångna kaptener och officerare på reservstat - finner man att de pensionsavgångna kaptenerna har ett visst, avgjort försteg före reservstatsofficerarna såtillvida att deras erfarenheter av militär tjänst på aktiv stat genomsnittligt är färskare än reservstatsofficerarnas. De senare åter är i allmänhet yngre. Det kan vara svårt att avgöra vilkendera personalgrupp som är mest användbar i krigsorganisationen. Utredningen bedömer det i vart fall sannolikt att reservstatsofficers anställnings- och utbildningsförhållanden bör kunna utformas så att hans användbarhet blir genomsnittligt densamma som den icke-fredstjänstgörande personal som ingår i nuvarande organisation. Nämnda begränsningar i reservstatsofficerarnas krigsanvändbarhet talar för att reservstaten inte bör ges en omfattning av mer än ca 13 % av det totala krigsorganisationsbehovet av normgivande officerare.

SOU 1969: 33

20.4 Rekryteringsmöjligheter

Möjligheterna att rekrytera en reservstat torde bl. a. bero på hur anställningsvillkoren regleras och hur förmånerna på reservstat avvägs i förhållande till förmånerna på aktiv stat. Även en rad andra faktorer torde emellertid påverka den enskilde officerens benägenhet att gå över på reservstat. Det kan vara svårt att avgöra hur dessa faktorer totalt sett påverkar officerens avgångsbenägenhet eftersom en faktor kan verka för och en annan faktor mot ökad avgångsbenägenhet, medan inverkan av en tredje faktor kan vara svår att överhuvud taget bedöma. Utredningen vill t. ex. peka på att man idag inte vet hur officerare på aktiv stat i åldersläget 40-45 år framdeles ställer sig till yrkesbyte, om de har möjlighet att kvarstå i aktiv militär tjänst till 60 eller ev. 63 års ålder. Nödvändigheten för den enskilde att i vissa fall gå genom relativt långvarig vidareutbildning före övergång till civil tjänst i förening med reservstat och att därefter helt byta arbetsmiljö kan för en del te sig attraktivt och för andra avskräckande. Den enskildes bostads- och familjeförhållanden - inte minst hustrus förvärvsarbete och barnens skolgång - är vidare betydelsefulla faktorer som kan påverka officerens benägenhet till yrkesbyte. Han måste härvid väga för- och nackdelar med ev. kommande omstationeringar under fortsatt militär karriär mot vad som fordras för att han skall komma över i en civil karriär inom vilken omstationering måhända inte är så frekvent som inom den militära sektorn. I detta sammanhang ställs officer inom landsortsgarnison inför speciella problem då det gäller flyttning till stockholmsområdet vare sig detta är aktuellt i samband med övergång till civil tjänst i kombination med reservstat eller kan bli aktuellt inom fortsatt militär karriär. Som förut nämnts (bl. a. kap. 7 och 18) har vissa svårigheter förelegat att rekrytera nuvarande reservstater. Vad ev. förestående förändringar i anställningsvillkor och förmåner för reservstatspersonal resp. pensionsåldrar och ev. pensionssystem för perSOU 1969: 33 13—914373

sonal på aktiv stat kan komma att innebära för rekryteringen till reservstaterna är svårt att bedöma. Utredningen finner det därför vara naturligt att bedömningen av rekryteringsmöjligheterna till reservstaterna görs med försiktighet. För egen del finner utredningen att det knappast kan vara rimligt att räkna med att mer än högst ca 1/5 av varje årskull officerare som uppnår 40-45-årsåldern kan vara villig att gå över till civil tjänst i förening med reservstat. Utredningen kan här erinra om att av en årsklass officerare med genomsnittlig ålder 42 år är ca 2 / 5 normalt urvalsbefordrade till regementsofficer. Avgångsbenägenheten inom denna grupp torde normalt vara låg, vilket bl. a. klart framgick av utredningens sociologiska undersökning. En övergång med 1/5 av varje årskull officerare i 40-45-årsåldern till reservstat skulle därför i praktiken komma att innebära att i varje årskurs var tredje kapten går över på reservstat. Detta måste anses vara en mycket hög frekvens inte minst mot bakgrund av det förhållandet att strävandena då det gäller rekrytering, utbildning och utnyttjande av personalen i allt högre grad inriktas på att stärka yrkesmotivationen. 20.5 Möjligheterna på reservstat

att behålla

personalen

Utredningen har i det föregående (kap. 18) framhållit att förmånssystemet för personal på reservstat måste vara utformat så att personal som gått över till tjänst på reservstat finner det vara attraktivt att fullfölja reservstatsåtagandet (jfr punkt 18.3.1). Det tar nämligen mycket lång tid - 15-20 år - innan en ökning av officersrekryteringen i syfte att kompensera ett stort bortfall av reservstatsofficerare resulterar i en ökning av de årskullar som uppnår kompetens för de normerande positionerna i krigsorganisationen. Utredningen bedömer det vara möjligt att utforma anställningsvillkoren på ett sådant sätt att reservstatspersonalen i tillfredsställande omfattning kan bibehållas i reservstatstjänsterna. Under sådana förhållanden 193

finner utredningen att förtidsavgången från reservstaterna inte behöver vara gränssättande för reservstaternas omfattning. Utredningen räknar dock beräkningsmässigt med något större avgångsbenägenhet bland reservstatspersonal än bland motsvarande personal på aktiv stat. Utredningen anser sig sålunda i sina beräkningar böra förutsätta en årlig förtidsavgång av ca 3 % från reservstaterna.

194 SOU 1969: 33

21 Allmänna utgångspunkter för utredningens beräkningar och förslag

21.1 Allmänt om åldersnormer Inom den svenska krigsmakten har man sedan lång tid tillbaka tillämpat bestämda åldersnormer (övre åldersgränser) för särskilt krävande befattningar i såväl krigs- som fredsorganisationen. Omplacering av anställningshavaren till mindre krävande befattning sker i allmänhet senast då han passerar den för innehavd befattning tillämpade åldersgränsen. Tjänstgörings åldersutredningen har i kapitel 12 påvisat att sådana åldersgränser för yrkesbefälet förekommer i samtliga de utländska krigsmakter som utredningen haft tillfälle att närmare studera. Utredningen har även vid studiebesök i Norge och förbundsrepubliken Tyskland haft tillfälle konstatera att man i dessa länder ägnat särskild uppmärksamhet åt åldersnormer och åldersgränser och byggt upp befälsorganisationen med hänsyn till dessa normer och gränser. Tjänstgöringsåldersutredningen använder i det följande för att ange åldersnormer (övre åldersgränser) för enstaka befattningar eller grupper av befattningar begreppen övre åldersgräns för krigsplacering resp. övre åldersgräns för fredsplacering. Dessa åldersgränser är emellertid medianvärden som i diagram över befälskårerna återges med en vågrät linje. Utredningen får i anslutning härtill framhålla att en åldersnorm som innebär en övre åldersgräns vid 45 år för viss angiven verksamhet inte SOU 1969: 33

innebär att all personal i denna verksamhet måste omplaceras vid eller kan kvarstå intill denna övre åldersgräns. Det är i stället nödvändigt att individuellt pröva den enskildes förutsättningar för freds- och krigsplacering. Tjänstgöringsåldersutredningen redovisar i det följande sina överväganden rörande åldersnormer och åldersgränser för krigsorganisationen (avsnitt 21.2) och fredsorganisationen (avsnitt 21.3). Utredningen utgår vid beräkningarna i kapitlen 22-25 från att redovisade övre åldersgränser även framdeles vid jämn åldersfördelning inom befälskårerna skall kunna tillämpas. Utredningen får emellertid då det gäller flygvapnets yrkesbefäl framhålla att utredningen i sin egenskap av flygvapnets befälsutredning inte anser sig bunden av de i det följande redovisade åldersnormerna utan räknar med möjligheten att framdeles vid behov ompröva åldersnormerna för flygvapnets personal. 21.2 Åldersnormer

i krigsorganisationen

Tjänstgöringsåldersutredningen har redan inledningsvis (bl. a. kap. 2) erinrat om utredningens direktiv (statsrådsprotokoll den 6 december 1963) i vilka framhålls att en självklar förutsättning för utredningens arbete måste vara att den personella kvaliteten inom vår krigsorganisation inte skall försämras. Utredningen får i detta sammanhang även återge departementschefens uttalande 195

i principförslag rörande befälsordningen vid armén (prop. 1960: 109) rörande konsekvenserna av den militärtekniska utvecklingen med avseende på befälsuppgifterna. Även jag ger min anslutning till den anmälda grundsynen och biträder synpunkterna rörande den militärtekniska utvecklingens konsekvenser. Jag finner sålunda att det blivit en allt svårare uppgift att leda förband i strid. Detta gäller utövande av chefskap på alla nivåer. Kraven på stridstekniskt och taktiskt kunnande har stegrats. Utvecklingen mot ett ytkrig skärper avsevärt kraven på fysisk uthållighet. I än högre grad stiger emellertid kraven på psykisk stabilitet. Försvarsmaktens möjligheter att i moderna stridshandlingar genomföra ställda uppgifter synes på ett avgörande sätt bli beroende av kvaliteten hos personalen. Utan en tillräcklig personell kvalitet kan de materiella investeringarna bli verkningslösa. — Såsom närmare framgår av kapitel 12 i det föregående tillämpar man inom samtliga av MTU studerade utländska krigsmakter bestämda övre åldersgränser för aktiv militär personal i krigsorganisationen. Dessa åldersgränser ligger i flera fall lägre - och i intet konstaterat fall högre - än de som f. n. tilllämpas inom det svenska försvaret. Härtill kommer att andelen befäl på aktiv stat inom utländska krigsmakter - med undantag för Schweiz - vanligen är högre än inom den svenska krigsorganisationen. En jämförelse mellan nu tillämpade svenska åldersnormer och de inom utlandet på krigserfarenhet grundade normerna kan enligt utredningens mening i en del fall ge anledning att sätta i fråga om inte en sänkning av den svenska normen vore önskvärd. Tjänstgöringsåldersutredningen har emellertid inte ansett det ingå i utredningens åligganden att pröva behovet av och föreslå sänkningar av de svenska åldersnormerna i krigsorganisationen. Åt tjänstgöringsåldersutredningen gjorda sammanfattningar av medicinska och psykologiska aspekter på åldrandet (kap. 11) ger enligt utredningens mening inte heller belägg för att det är möjligt eller lämpligt att generellt räkna med några höjda ålders normer för militärt eller civilmilitärt befäl på aktiv stat inom krigsorganisationen. Utredningsdirektiven anger, att krigsorganisationens personalkvalitet inte får försäm196

ras. Utredningen har i kapitel 11 (punkt 11.4.2) återgett sin grundsats i fråga om denna personella kvalitet och konstaterat att den medicinska belysningen av åldrandet bekräftar riktigheten i denna grundsats. På grund härav och eftersom generellt inom svenska krigsmakten räknas med att all stampersonal måste tas i anspråk för krigsplacering intill 55 års ålder har utredningen räknat med att höjda avgångsåldrar inte får innebära en minskad tillgång på befäl med stambefälskompetens i åldersskikten under 55 år. Tjänstgöringsåldersutredningen har, av skäl anförda i det föregående, räknat med följande åldersnormer för befäl i krigsorganisationen. 21.2.1 Armén Det normerande skiktet, dvs. de officerare som inom krigsorganisationen svarar för den kvalificerade ledningen av förbanden eller bestrider däremot svarande stabsmässiga uppgifter, omfattar officerare i åldersläget 35-54 år. Som tidigare framhållits (kap. 2) räknar utredningen med att arméns normerande skikt omfattar det antal krigsbefattningar som med nuvarande personalstater för officerare på aktiv stat och officerare på reservstat kan besättas vid jämn åldersfördelning bland officerarna. Utredningen får slutligen då det gäller den ålder då arméofficeren uppnår kompetens för normerande befattning i krigsorganisationen hänvisa till att denna fråga ingående behandlades i samband med 1960 års befälsordningsbeslut för armén (prop. 1960: 109) och att detta beslut sedermera (prop. 1967: 110) bekräftats i vad avser arméns specialtruppslag. Tjänstgöringsåldersutredningen har med anledning härav räknat med att det även framdeles krävs ca 11 års utbildning och tjänstgöring fr. o. m. officersexamen - denna beräknas normalt ske vid i genomsnitt 23 års ålder för att arméofficeren skall uppnå erforderlig kompetens för krigsplacering som bataljonschef. Detta innebär att utredningen för arméns officerare räknar med de i tabell 37 SOU 1969: 33

Tabell 31. Åldersnormer för officerare i arméns krigsorganisation

Krigsbefattning m. m.

övre åldersgräns (median) för krigsplacering

Bataljonschef vid infanteriets och pansartruppernas fältförband 45 Personal i brigadoch fördel1 ningsstaber 45 Chefer för cykelskyttebataljoner 55 Övriga bataljonschefer 55 Kvalificerad stabspersonal (utom vissa chefer) i högkvarteret, militärområdes- och försvarsområdesstaber 55 Viss chefspersonal samt personal med rutinbetonade uppgifter i dessa staber 63 1 Brigad- och fördelningschefer kan dock vara över 45 år.

redovisade åldersnormerna i krigsorganisationen. Dessa åldersnormer innebär sålunda att arméofficeren skall kunna placeras som chef för stridande bataljon intill 55 års ålder. Beträffande underofficerare och underbefäl på aktiv stat vid armén gäller att de intill 55 års ålder skall kunna placeras som chef eller ställföreträdare för stridande kompani resp. som kvartermästare vid stridande kompani. Man torde dock sträva efter att inte behöva ta personalen i anspråk till denna ålder för nämnda krigsbefattningar. I allmänhet förekommer därför lägre åldrar i dessa befattningar. Användningen av de äldsta underofficerarna och underbefälet i krigsorganisationen är ett uttryck för strävan att ta till vara det erfarna stambefälets yrkeskunskaper m. m. Det antalsmässiga behovet av underofficerare och underbefäl på aktiv stat vid armén beräknas emellertid jämlikt gällande befälsordning med utgångspunkt i fredsorganisationens behov. Härav följer att avgångsåldern för dessa personalkategorier närmast måste bestämmas med utgångspunkt i arbetsuppgifterna i fredsorganisationen. Arméns underofficerare och underbefäl på aktiv stat i krigsorganisationen kan också i viss utsträckning ersättas SOU 1969: 33

med personal ur annan kategori - t. ex. reservofficerare resp. reservunderofficerare eller värnpliktiga underofficerare. Beträffande reservunderofficersinstitutionen får utredningen hänvisa till departementschefens ställningstagande (prop. 1967: 110) till förslaget att personal som gått genom kvartermästarutbildning skall beredas tillfälle att inträda i en särskild reserv. De närmare villkoren för inträde i denna reserv skulle dock övervägas i anslutning till förutsatt reform av tjänsteställningssystemet. 21.2.2 Flottan Tjänstgöringsåldersutredningen har för stambefälet vid flottan utgått från att det vid jämn åldersfördelning inom befälskårerna skall vara möjligt att tillgodose behovet av stambefäl i krigsbefattningar ombord på stridsfartyg med personal under 45 års ålder. Utredningen har vidare räknat med att stambefäl vid basförbanden inte bör vara äldre än 55 år. Härutöver har räknats med att en höjning av avgångsåldrarna inte får medföra att tillgången, vid jämn åldersfördelning, på officerare med stamofficerskompetens i åldern 35-54 år går ned. Utredningen lämnar i tabell 38 en exemplifiering av åldersnormerna för flottans personal i krigsorganisationen. F. n. tillämpas

Tabell 38. Åldersnormer för flottans personal

Krigsbefattning m. m.

övre åldersgräns (median) för krigsplacering

Personal ombord på stridsfartyg och hjälpfartyg 45 Sjögående förbandschefer 50 Personal på trängfartyg (även hjälpfartyg) 55 Chefer för kustbevaknings- och basbataljoner 55 Kvalificerad stabspersonal (utom vissa chefer) i högkvarteret, milostaber samt örlogsbasoch bevakningsområdesstaber 55 Viss chefspersonal samt personal med rutinbetonade uppgifter i dessa staber 63 197

Tabell 39. Åldersnormer för flygvapnets personal

Krigsbefattning m. m. Förare på stridsflygplan Radarjaktledare Flygchef Vissa befattningshavare i staber och stridsledningstjänst Personal vid basbataljon, robotkompani och radartropp

Övre åldersgräns (median) för krigsplacering 38 45 45 50 55

lägre åldersgränser för vissa krigsbefattningar. Dessa kan även fortsättningsvis tillämpas inom ramen för utredningens förslag. 21.2.3 Kustartilleriet Utredningen har för kustartilleriets officerare - liksom för sjöofficerskåren - räknat med att höjda avgångsåldrar inte får innebära att tillgången, vid jämn åldersfördelning inom officerskåren, på officerare med stamofficerskompetens i åldern 35-54 år går ned. För övriga befälskårer inskränker sig utredningen till att - liksom för armén ange vissa åldersnormer i fredsorganisationen. Officerare i åldersläget 35-54 år krigsplaceras bl. a. som chefer för kustjägarkompani, tungt fast eller rörligt batteri, kustartilleribataljon, fast och rörlig spärrbataljon, minutläggningsdivision samt i vissa kvalificerade stabsbefattningar. Inom nämnda åldersskikt förekommer f. n. vissa lägre åldersgränser, t. ex. för chef för kustjägarkompani. Enligt utredningens beräkningar medger personaltillgången även fortsättningsvis att man gör en sådan differentiering. 21.2.4 Flygvapnet Inom flygvapnet är kravet på överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisationen framträdande. Generellt kan endast vissa icke ledande stabsbefattningar i krigsorganisationen besättas oberoende av fredsbe198

fattning. Åldersnormerna blir därför i stor utsträckning samma i både freds- och krigsorganisationen. Utredningen räknar för flygvapnets personal med åldersnormer enligt tabell 39. Utredningen har räknat med att det vid jämn åldersfördelning inom befälskårerna skall vara möjligt att innehålla dessa åldersnormer. Från denna utgångspunkt har utredningen, som tidigare framhållits (kap. 4), räknat med att flygvapnets officerare kan innefattas i ett »normerande skikt» med övre åldersgräns 55 år och undre gräns vid 33 år. Fredsorganisationen utgör kaderförband för krigsorganisationen. Utbildningen i fred bedrivs i stor utsträckning på likartat sätt som det avsedda uppträdandet under krigsförhållanden. Vid bestämning av antalet officerare i krigsorganisationen har utredningen utgått från 1967/68 års personalförteckning, jämn åldersfördelning samt att pensionsavgångna kaptener utnyttjas upp till 55 års ålder. Krigsorganisationens behov av löjtnanter, som inte kan ersättas med andra kategorier - huvudsakligen gruppchefer vid division kan tillgodoses ur »rekryterande skiktet». För antalet fältflygare och flygnavigatörer är krigsorganisationens behov bestämmande. Då underlag för den framtida fältflygarorganisationen ännu inte föreligger, har utredningen i de följande beräkningarna utgått från vissa antagna värden, avsedda att medge framtida handlingsfrihet. Utredningen har vidare - i avvaktan på den prövning som utredningen skall göra av chefens för flygvapnet m. fl. förslag i frågan - utgått från att fältflygarna skall kunna beredas långtidsanställning inom underofficersgruppen. Med hänsyn till övergången till ny flygplantyp räknar utredningen med att huvuddelen av flygnavigatörerna efterhand kommer att utgå ur organisationen. För övriga underofficerare och underbefäl samt civilmilitär teknisk personal på aktiv stat har utredningen i fråga om det antalsmässiga behovet utgått från fredsorganisationen enligt 1967/68 års personalförteckning. SOU 1969: 33

21.3 Åldersnormer i fredsorganisationen Betydande delar av yrkesbefälet inom krigsmakten tas i fredsorganisationen i anspråk för utbildande uppgifter. Dessa kan avse utbildning av personal på aktiv stat eller värnpliktspersonal, utbildning av befäl eller meniga. Utredningen vill här peka på att denna viktiga utbildande verksamhet i fredsorganisationen syftar till att skapa ett levande innehåll i krigsorganisationen. Yrkesbefälets förmåga att i fredsorganisationen genomföra de utbildande uppgifterna är av avgörande betydelse för den personella kvaliteten hos enskilda och förband inom krigsorganisationen. Den personella kvaliteten bland befäl på aktiv stat med utbildande uppgifter i fredsorganisationen står sålunda i direkt samband med den personella kvaliteten i krigsorganisationen. Tjänstgöringsåldersutredningen har med anledning härav funnit det vara angeläget att redovisa åldersnormer även för yrkesbefälet i fredsorganisationen. 1954 års befälsutredning behandlade i sitt betänkande Arméns befäl (SOU 1959:23) bl. a. kraven på fysisk spänst och uthållighet hos yrkesbefäl i trupptjänst vid armén. Befälsutredningen framhöll bl. a. att underbefälets uppgifter i utbildningsverksamheten kräver högt uppdriven personlig färdighet och ställer därför på underbefälet minst lika höga krav på fysisk spänst och uthållighet som på övrigt aktivt befäl. Det är därför icke rimligt, att underbefälet annat än i undantagsfall utnyttjas som instruktörer i utbildningstjänst längre än övriga dvs. intill 42-årsåldern. Därefter bör de liksom de äldre officerarna och underofficerarna beredas möjlighet till sådana tjänsteuppgifter, vilka är mindre fysiskt krävande men ändock medger, att deras kompetens till fullo kan tagas i anspråk inom viktiga arbetsområden av den militära verksamheten. Tjänstgöringsåldersutredningen har, med utgångspunkt bl. a. i de åldersnormer som 1954 års befälsutredning utgick från, särskilt ägnat uppmärksamhet åt frågan om de inom trupptjänsten vid armén tillämpade åldersnormerna kan omsättas och tillämpas för ytterligare befattningar inom utbildningsverksamheten inom krigsmakten. Utredningen har för egen del funnit att den välkända SOU 1969: 33

Tabell 40. Åldersnormer för militär personal på aktiv stat i arméns fredsorganisation

Kategori/Befattning Officerare Kompanichef Officer i central befälsgrupp Lärare i taktik m. m. Bataljonschef Utbildningsofficer Underofficerare Plutonchef Specialplutonchef Förvaltare i trupptjänst Underbefäl Instruktör Specialinstruktör Kvartermästare

övre åldersgräns (median) för fredsplacering 421—452 50 50 50 50 423 48 50 4233 52 523

1 För chef för kompani som ingår i övningsbataljon. 2 För övriga kompanichefer (utom chef för kasernkompani). 3 Åldersnorm som var utgångsvärde för befälsbehovsberäkningarna i 1954 års befälsutrednings betänkande (SOU 1959: 23) och 1960 års befälsordningsbeslut (prop. 1960: 109).

befälsuppgiften »Visa, instruera och öva» gäller för en lång rad instruktörs- och lärarebefattningar som tillsätts med yrkesbefäl. Det gäller sålunda i lika grad trupputbildarna inom flottan, kustartilleriet och flygvapnet som instruktionsbefäl ombord på flottans fartyg och flyglärare. Härtill kommer för en rad militära lärarebefattningar främst lärare i taktik och därmed besläktade områden (t. ex. fältarbeten, signal- och underhållstjänst) - att av läraren måste krävas en sådan aktuell detaljkunskap om verksamheten på stridsfältet, till sjöss, i stridsflygplan osv. att läraren inte får ha den erforderliga praktiska trupperfarenheten liggande alltför långt bakom sig i tiden.

21.3.1 Armén Utredningen har i fråga om armén räknat med att åldersnormer främst erfordras för personal i trupptjänst. Utredningens åldersnormer framgår av tabell 40.

I anslutning till den i tabell 40 redovisade övre åldersgränsen vid 50 år för officer i central befälsgrupp, bataljonschef (vid fredsförbanden), utbildningsofficer och förvaltare i trupptjänst vill utredningen anmäla följande. Nämnda befattningshavare åligger bl. a. att planlägga, leda och övervaka förbandsutbildningen främst i bataljon och högre förband. Denna utbildning skall då det gäller värnpliktiga under grundutbildning påbörjas tidigt under hösten främst som formell förbandsutbildning för att under tiden den 1 februari-den 30 april kulminera i den grundläggande krigsförbandsutbildningen. Härtill kommer krigsförbandsövningarna under repetitionsutbildningen som för fältförbanden är fördelade på en vinter- och en höstomgång och för flertalet lokaiförsvarsförband äger rum under våren efter den grundläggande krigsförbandsutbildningen för åldersklassen. Förbandsutbildningen bedrivs regelmässigt i form av övningar av ett-tre dygns, ibland längre, varaktighet under tiden september-juni månad. Under utbildningen i förband ställs höga krav på fysisk spänst och uthållighet hos personal som utövar den direkta ledningen och övervakningen av förbanden och fullgör den betydelsefulla uppgiften att handleda främst det yngsta och mest oerfarna befälet. Tjänstgöringsåldersutredningen är därför av den meningen att det inte är rimligt att räkna med att officerare och underofficerare i högre åldersläge än 50 år annat än i undantagsfall regelmässigt tas i anspråk för de nämnda befälsuppgifterna.

21.3.2 Flottan Utredningen utgår i sina beräkningar från att den normala övre åldersgränsen 45 år för krigsplacering i befattningar ombord på stridsfartyg även i princip bör gälla för fredsplacering ombord på sådana enheter.

21.3.3 Kustartilleriet Utredningen räknar för kustartilleriets befäl på aktiv stat i fredsorganisationen med

200 Tabell 41. Åldersnormer utöver de i tabell 39 för militär och civilmilitär personal på aktiv stat i flygvapnets fredsorganisation

Fredsbefattning m. m.

övre åldersgräns (median) för fredsplacering

Plutonchef och instruktör Personal i räddningstjänst1 Utbildningsledare

42 42 50

1 Såsom närmare framgår av kap. 24 anser utredningen att uppgifterna i vakt- och bevaknings- samt brandtjänst bör kunna fullgöras av personal även efter 42 års ålder.

i stort samma åldersnormer som för arméns yrkesbefäl. 21.3.4 Flygvapnet För åtskilliga befattningshavare inom flygvapnets fredsorganisation föreligger identitet med krigsbefattningarna. För sådana befattningar måste kraven i krig vara styrande. Detta gäller bl. a. för de befattningar som redovisats i tabell 39. För vissa specifika fredsbefattningar inom flygvapnets fredsorganisation räknar utredningen med åldersnormer enligt tabell 41. 21.4 Rekrytering av tjänster vid gemensamma myndigheter Inom försvarsgrenarna föreligger ett ofrånkomligt - och då det gäller officerare på aktiv stat till antalet betydande - behov av personal för att rekrytera tjänster vid regionala och centrala staber, förvaltningar m. m. Militär personal på aktiv stat vid sådana myndigheter måste tas från försvarsgrenarnas personalkårer. De vid dessa staber m. m. inrättade militära tjänsterna kan med hänsyn till rekryteringen delas upp i två grupper. En grupp tjänster kan tillsättas med militär personal, oberoende av dennas försvarsgrenstillhörighet, och en grupp tjänster kräver att innehavaren har utbildning och erfarenhet från en bestämd försvarsgren eller kår. Enligt vad utredningen inhämtat räknar man normalt med att de militära tjänster SOU 1969: 33

Tabell 42. Försvarsgrenarnas andel (absoluta tal) av militära tjänster vid gemensamma myndigheter inom krigsmakten

Försvarsgren

Generaler överstar och och kom- Övriga amiraler mendörer regoff

Armén Bundna tjänster Oberoende tjänster Summa

4,5 4 8,5

Marinen Bundna tjänster 1,5 Oberoende tjänster 2 Summa 3,5 Flygvapnet Bundna tjänster Oberoende tjänster Summa

Kaptener

Förvaltare

Övriga uoff

Underbefäl

16 3 19

60,5 28 J,5

71 30 101

2+

2 +

5,5 1 6,5

23,5

19,5 10 29,5

1 + 41 1 +41

20,5 10 30,5

1 + 41 1 + 41

31,5 26

2 2 4

34 Beräknas tillkomma vid omorganisationen av inskrivningsväsendet. som kan tillsättas med personal oberoende av dennas försvarsgrenstillhörighet bör rekryteras i proportion till storleken hos försvarsgrenarnas personalkårer. Härvid svarar armén för 60 % samt marinen och flygvapnet vardera för 20 % av rekryteringen till de s. k. oberoendetjänsterna. Försvarsgrenarnas andel enligt denna beräkningsgrund av de militära tjänsterna vid krigsmaktens gemensamma myndigheter framgår av tabell 42. Denna utgör en sammanfattning av bilaga 20. Motsvarande fördelning av de i bilaga 10, punkt 1 redovisade arvodestjänsterna vid gemensamma myndigheter återfinns i tabell 43. Tjänstgöringsåldersutredningen får också då det gäller arvodestjänsterna för pensionerad personal klarlägga att utredningen funnit det vara beräknings tekniskt lämpligast

att vid beräkningarna i de olika alternativen (stegen) i kapitlen 22 och 23 utnyttja arvodestjänsterna enligt en schabloniserad modell. Denna innebär att arvodestjänsterna för t. ex. officerare som en sammanhållen enhet läggs ovanpå tjänsterna för regementsofficerare och kaptener så att en enhetlig avgångsåldersnivå uppnås för de officerare som f. n. har pensionsålder vid 55 år eller tidigare. Härvid tar utredningen sålunda inte hänsyn till tjänsternas nuvarande lönegrads(löneklass-)tillhörighet. Detta förfaringssätt innebär dock inte någon förändring i utredningens principiella ståndpunkt att den enskilda anställningshavaren som flyttas till en ny tjänst alltid skall kunna påräkna arbetsuppgifter av samma kvalitet som dem han fullgjort tidigare. Tjänstgöringsåldersutredningen redovisar också (tabell 44) en sammanställning av ut-

Tabell 43. Försvarsgrenarnas andel (absoluta tal) av de försvarsgrensbundna arvodestjänsterna vid gemensamma myndigheter inom krigsmakten Arvodestjänst i Försvarsgren

A: 20

A: 26

A: 29

A: 31

B5

Armén Marinen Flygvapnet

52 18 18

19 6 6

37 13 13

14 4 4

1 SOU 1969: 33

Tabell 44. Tillkomst av tjänster för officerare på aktiv stat genom utbyte av tjänstgöringsmånader eller medel för anställning av frivilligt tjänstgörande personal Antal tjänster för officerare på aktiv stat Stab m. m.

flottan

Försvarsstaben Arméstaben Marinstaben Flygstaben Militärområdesstaber

kustartilleriet

flygvapnet

3 10

Summa 22

redningens förslag i kapitel 16 rörande utökningen av antalet tjänster för officerare på aktiv stat i utbyte mot tjänstgöringsmånader och medel för anställande av frivilligt tjänstgörande personal. 21.5 Rekrytering av vissa specialkårer De s. k. specialkårerna inom försvaret fortifikations-, fälttyg- och intendenturkårerna - rekryteras alla bland officerare och underofficerare på aktiv stat i normalt lägst 35 års ålder inom försvarsgrenarna. Såsom framgår av kapitel 1 i det föregående har tjänstgöringsåldersutredningen tidigare avgett en rad PM om avgångsåldrar m. m. för personal vid dessa kårer. Förslag om avgångsålder för de i fälttygkåren ingående tekniska stabsofficerarna har dock ännu inte avgetts. Utredningen återkommer till denna kategori i kapitel 22. Avgångsåldern för in-

tendenter och tygofficerare har sedermera fastställts till 60 år. I fråga om avgångsåldrarna för personal vid fortifikationskåren, tygunderofficerare samt underofficerare i intendenturförråds- och kassatjänst föreligger f. n. inte något ställningstagande. Tjänstgöringsåldersutredningen utgår i det följande från att ställning till utredningens delförslag om avgångsåldrar för dessa personalkategorier tas i anslutning till ställningstagandet till här framlagt betänkande. Med utgångspunkt häri räknar utredningen med att rekryteringen ur försvarsgrenarna till specialkårerna sker enligt tabellerna 45 och 46. De i dessa tabeller redovisade värdena gäller för avgångsåldern 60 år för specialkårerna. För flertalet specialkårer blir det årliga rekryteringsbehovet annorlunda, om kårens personal erhåller avgångsålder vid 63 år. Dessa ändringar i rekryteringsbehoven för specialkårerna redo-

Tabell 45. Försvarsgrenarnas andel (absoluta tal) av rekryteringen av officerare till specialkårerna under förutsättning att specialkårernas officerare har avgångsåldern 60 år

Kår FortifikationsFälttygTygofficerare Tekn. stabsoff. IntendenturSumma 1

Genomsnittsålder vid övergången

Genomsnittlig årlig rekrytering ur

2,5

0,5

37 35 37 37 35

6,5 2,5 11,0 17,5 5,0

1,5 1,5 0,5

flygvapnet

Endast enstaka officerare per tioårsperiod.

202 SOU 1969: 33

Tabell 46. Försvarsgrenarnas andel (absoluta tal) av rekryteringen av underofficerare till specialkårerna under förutsättning att specialkårernas underofficerare har avgångsåldern 60 år ig årlig rekrytering ur Kår

armén

marinen

flygvapnet

FortifikationsFälttygIntendenturFörrådstjänst Kassatjänst

5,3 11,6

1,4

1,3

9,3 4,8 31,0

2,7 \_A 5^5

1,6 1,8 4,7

Summa

visas i kapitel 22 då det gäller officerare och kapitel 23 beträffande underofficerare. I tjänstgöringsåldersutredningens yttrande (den 30 augusti 1965) över 1960 års intendenturförvaltningsutrednings betänkande och i MTU PM (Stencil Fö 1966: 12) om avgångsåldrar för bl. a. tygofficerare framhöll utredningen att ändringar i rekryteringen av officerare till specialkårerna påverkar rekryteringen av officerare överhuvud taget. Utredningens beräkningar visar att de i tabell 45 redovisade värdena för rekrytering av officerare ur armén till tygofficerare och intendenter innebär att arméns rekryterande skikt bör utökas med totalt 24 tjänster för löjtnanter och fänrikar för att medge rekrytering av tygofficerare och intendenter ur arméns officerskårer. Dessa yngre officerare kan i fredsorganisationen ersätta 16 fanjunkare och 4 sergeanter. Om denna förändring vidtas bör emellertid härutöver 9 sergeanttjänster bytas ut mot underbefälstjänster för att man skall bibehålla nuvarande befordringsförhållanden inom underofficerskårerna. Tjänstgöringsåldersutredningen återkommer till frågan om dessa förändringar inom arméns underofficerskårer i kapitel 23. För underofficerare har utredningen räknat med en genomsnittlig ålder av 42 år vid intransport till specialkår. Utredningen vill i anslutning till tabellerna 45 och 46 framhålla att de angivna värdena är riktvärden vid jämn åldersfördelning inom personalkårerna. Betydande variationer kommer att uppträda främst med hänsyn till det aktuella personalläget. SOU 1969:33

21.6 Mobiliseringsreserv

Vid beräkningar rörande yrkesbefäl i krigsorganisationen har utredningen i förekommande fall räknat mobiliseringsreserv av yrkesbefäl enligt samma normer som f. n. tillämpas för resp. personalkårer.

21.7 Behov av tjänster för kommendering samt reserv för sjukdom m. m. 1960 års befälsordningsbeslut för armén (prop. 1960: 109) innebar bl. a. att normalinfanteriregementets stat innefattar tjänster som avses täcka behovet av kommenderingar av mer än sex månaders längd. Härutöver finns en reserv på 5 % av antalet tjänster. Denna reserv skall i princip täcka bortovaro på grund av sjukdom m. m. För flygvapnet finns f. n. inte avsatt någon kommenderings- eller sjukreserv. Chefen för flygvapnet räknar dock med en kommenderings- och sjukreserv för flygtekniker om 11 % av antalet tjänster enligt personalförteckningarna för budgetåret 1967/68. Utredningen har i det föregående (bl. a. kap. 17) påvisat möjligheterna att ge yrkesbefäl vidareutbildning så att de kan gå över till och bestrida arbetsuppgifter som f. n. bestrids av civil personal. Utredningen har också i en serie PM om personal vid specialkårerna (jfr avsnitt 21.5) föreslagit organisatoriska åtgärder som i vissa fall innebär att yrkesbefäl i ökad omfattning vidareutbildas för arbetsuppgifter inom och går över till tjänst inom en specialkår.

Den vidareutbildning av yrkesbefäl som är en nödvändig förutsättning för ett vidgat utnyttjande av yrkesbefälet till högre åldrar än f. n. innebär emellertid också att personal som går genom vidareutbildningen under utbildningstiden inte står till förfogande för att lösa befintliga arbetsuppgifter inom krigsmaktens fredsorganisation. Den tid vidareutbildningen kan beräknas kräva varierar. Detta framgår bl. a. av kapitel 17 samt av utredningens tidigare avgivna PM om åtgärder för att officerare på aktiv stat skall kunna gå över till civila lärartjänster resp. om avgångsåldrar för personal vid specialkårerna. Av dessa PM framgår sålunda att vidareutbildningen av officerare på aktiv stat till civila lärartjänster normalt torde kräva upp till ca två år och att vidareutbildningen av personal till specialkårerna kräver ca två år för officerare och ett år för underofficerare. Utredningen har funnit att det är nödvändigt att det i samband med en höjning av avgångsåldrarna för yrkesbefälet vidtas sådana ändringar i personalstaterna för militärt befäl på aktiv stat att den för avgångsåldershöjningen nödvändiga vidareutbildningen kan komma till stånd utan en samtidig minskning av antalet militära befattningshavare för den löpande verksamheten vid förband, utbildningsanstalter, staber, förvaltningar m. m. Utredningen har därför i de efterföljande beräkningarna (kap. 2 2 25) för var och en av de skilda personalkårer inom vilka utredningen räknat med vidgad vidareutbildning också beräknat behovet av tjänster för att personal skall kunna beordras som elever vid den aktuella utbildningen. Som inledningsvis nämnts ingår i normalinfanteriregementets stat en reserv på 5 % av antalet tjänster för att täcka bortovaro p. g. a. sjukdom m. m. Tjänster avsedda att täcka behovet av reserv har sedermera också tillkommit vid tygtekniska kåren (prop. 1962: 110), för viss personal i teknisk tjänst vid marinen (prop. 1964: 201) samt för intendenturkåren (prop. 1966: 109). Utöver i det föregående nämnd kommenderingsreserv för flygtekniker, som är avsedd att täcka även sjukfrånvaro, finns för

flygvapnets befälskårer inte någon sjukreserv. För de tjänster (arvodestjänster för pensionerad personal och civila tjänster) som tjänstgöringsåldersutredningen föreslår omvandlade till tjänster för militär eller civilmilitär personal på aktiv stat räknar utredningen emellertid inte med någon sjukreserv. Utredningen förutsätter nämligen, då det gäller överföring av arbetsuppgifter från en grupp tjänstemän i nuvarande organisation till militär eller civilmilitär personal på aktiv stat, att det antal tjänster som finns i nuvarande organisation för att bestrida de ifrågavarande arbetsuppgifterna är avvägt med hänsyn till sjukfrånvaro o. d. Det får följaktligen enligt MTU mening anses ingå en viss reserv för sjukdom m. m. i det antal tjänster som föreslås omvandlade. Utredningen vill emellertid även peka på den ökade effekt som bör erhållas i de nuvarande arvodestjänsterna - hänförda till pensioneringsperiod II (63-65 år) - om de omvandlas till tjänster för militär personal på aktiv stat och innehavarna erhåller avgångsåldern 60 år eller 63 år. Då det gäller omvandlingen av civila tjänster till militära tjänster finns anledning anta att sjukfrånvaron i dessa omvandlade tjänster kommer att uppvisa lägre värden än f. n. eftersom militär personal är underkastad fysisk träning och hälsokontroll. Slutligen kan förtjäna påpekas att man i vissa fall - t. ex. då det gäller förrådsförmannatjänsterna - inte med nödvändighet alltid måste hämta sjukvikarie bland militär personal, vilket ytterst kan komma att påverka tillgången av truppbefäl. I det exemplifierade fallet torde i stället sjukvikarie kunna utses bland civil personal enligt f. n. tillämpade principer. 21.8 Förtidsavgång Utredningen har i kapitel 9 närmare redovisat statistik rörande förtidsavgången av militär personal på aktiv stat samt i kapitel 15 diskuterat möjligheterna att påverka förtidsavgången i en sådan riktning att antalet i aktiv militär tjänst kvarstående befattningshavare blir relativt litet. Som framgår av SOU 1969: 33

kapitel 14 har utredningen ansett att vissa faktorer möjligen kan tala för ökad naturlig förtidsavgång framdeles. Utredningen har dock ansett att det inte är möjligt att utgå från ökad naturlig förtidsavgång bland yrkesbefälet utan utgår i de följande beräkningarna från att den hittillsvarande förtidsavgången (jfr kap. 14, punkt 14.3.2) framdeles blir i huvudsak av samma storlek som tidigare. 21.9 Redovisningen av utredningens beräkningar Tjänstgöringsåldersutredningen redovisar i de följande kapitlen (kap. 22-25) för var och en av de personalgrupper som utredningen behandlar (jfr kap. 4, avsnitt 4.1) dels den gällande organisationen, dels möjlig avgångsålder med dess konsekvenser för krigs- och fredsorganisationerna om en rad alternativa åtgärder stegvis vidtas. »Stegen» - i den mån flera förekommer - har valts så att det första steget innefattar sådana åtgärder för att höja avgångsåldrarna som för utredningen tett sig som minst ingripande i förhållande till nuvarande organisation. I den mån avgångsåldern 60 resp. 63 år inte uppnås genom åtgärder i ett tidigt »steg» redovisar utredningen i förekommande fall senare steg som innefattar de åtgärder, utöver de i föregående steg angivna, som kan behöva vidtas för att nå 60 resp. 63 års aVgångsålder. Redovisningen i varje beräkningskapitel (kap. 22-25) inleds av en redogörelse för vilka åtgärder som ingår i de skilda stegen.

•SOU 1969: 33

22 Beräkningar och förslag rörande officerare

22.1 Stegen på officerssidan För att nå högre tjänstgöringsålder räknar utredningen på officerssidan med följande steg. Steg A Omvandling av arvodestjänsterna för pensionerad personal och visst antal tjänstgöringsmånader m. m. för frivilligt tjänstgörande personal till tjänster för militär personal på aktiv stat.

a) omvandling av vissa civila tjänster vid staber m. m. inom krigsmakten till tjänster för officerare på aktiv stat, b) att totalt 200 f. n. civila tjänster inom försvarets centrala förvaltningsorganisation tas i anspråk för officerare på aktiv stat. Officerens övergång till sådan tjänst föregås av vidareutbildning och förutsätts ske vid genomsnittligt 45 års ålder (jfr kap. 17) samt c) att befindiga resurser för personaladministration och personalplanering inom krigsmakten förstärks med totalt 15 tjänster för officerare på aktiv stat.

Steg B Utöver steg A räknar utredningen i detta steg med att tjänster på reservstat införs vid marinen 1 och flygvapnet. Antalet tjänster på reservstat vid dessa försvarsgrenar förutsätts i detta steg böra begränsas så att det uppgår till högst 7,2 % av antalet »normerande» befattningar för officerare i åldersläget 35-54 år i krigsorganisationen. Andelen tjänster på reservstat vid marinen resp. flygvapnet kommer därvid att bli lika stor som den f. n. är vid armén, övergång till reservstat förutsätts ske vid genomsnittligt 42 års ålder. Steg C Utöver åtgärder enligt stegen A och B räknar utredningen i detta steg med 206

Steg D Utöver åtgärder enligt stegen A, B och C räknar utredningen i detta steg med vidareutbildning för civila uppgifter av officerare på aktiv stat och övergång till reservstat till det ytterligare antal som krävs för att nå avgångsålder 60 år i den mån denna inte uppnås genom åtgärder enligt det föregående. StegE Utöver åtgärder enligt stegen A, B, C och D räknar utredningen i detta steg med a) att fyra officerare per år vid genomsnittligt 45 års ålder går över till civila 1

För kustartilleriet räknas härvid med utökning av befintligt antal tjänster på reservstat. SOU 1969:33

tjänster inom totalförsvaret (civilförsvaret, överstyrelsen för ekonomisk, försvarsberedskap m. m., jfr även kap. 17, avsnitt 17.10), b) tillkomst av ytterligare 20 tjänster för personaladministration och personalplanering inom krigsmakten samt c) vidareutbildning för civila uppgifter av officerare på aktiv stat och övergång till reservstat till det ytterligare antal som krävs för att nå avgångsålder 63 år. Ändring av avgångsåldrarna för generaler och amiraler har inte prövats av utredningen. Eftersom tygofficerare och intendenter f. n. har avgångsålder vid 60 år behandlar utredningen först i steg E behovet av åtgärder för att nå avgångsåldern 63 år för dessa kategorier. Frågan om höjning av avgångsåldern för tekniska stabsofficerare behandlas i en särskild bilaga (jfr punkt 22.2.2 i det följande). I fråga om behovet av förstärkning av de personaladministrativa resurserna inom krigsmakten får utredningen hänvisa till kapitel 14 (avsnitt 14.2) i vilket utredningen bl. a. redovisat gällande system och organisation för personaladministration i lokal instans för armén. Utredningen konstaterade i anslutning härtill att ett ökat utnyttjande av äldre militär och civilmilitär personal kommer att medföra ökad arbetsbelastning och ökat ansvar i personaladministrativt hänseende. Bl. a. krävs ökade arbetsinsatser i fråga om långsiktig personalplanering, individualbehandling i form av upplysningsoch rådgivningsverksamhet samt uppföljning av påbörjad vidareutbildning, praktikanttjänstgöring m. m. Utredningen har därför bedömt att det redan i steg C är nödvändigt att förstärka de personaladministrativa resurserna inom krigsmakten med totalt 15 nya tjänster för officerare på aktiv stat. De förutsätts utnyttjas på sådant sätt att resursförstärkning åstadkommes inom administrationen av allt befäl på aktiv stat. Utredningen räknar med att de nya tjänsterna fördelas på försvarsgrenarna enligt följande.

Den ytterligare förstärkning av de personaladministrativa resurserna om 20 officerstjänster som utredningen anser erforderlig för att genomföra avgångsåldern 63 år för officerare föreslås fördelad på försvarsgrenarna enligt följande.

Armén 9 officerare Marinen 3 » Flygvapnet 3 »

1 Pensionsavgångna kaptener i detta åldersläge förekommer inte bland tekniska stabsofficerare, tygofficerare och intendenturofficerare.

SOU 1969: 33

Armén 12 officerare Marinen 4 > Flygvapnet 4 J> Samtliga dessa nya tjänster för officerare bör kunna uppehållas av äldre officerare på aktiv stat. 22.2 Utgångsläget Diagram över tjänster för officerare på aktiv stat och - i förekommande fall på reservstat enligt nu gällande organisation återfinns i bilaga 21. Med anledning av att tjänstgöringsåldersutredningen redan tidigare (PM Stencil Fö 1966: 14) funnit att fortifikationsofficerare bör kunna ha avgångsålder vid 63 år har utredningen inte haft anledning att i detta sammanhang ånyo behandla denna personalgrupp. I tjänstgöringsåldersutredningens beräkningar i det följande utgår utredningen från den tillgång, vid jämn åldersfördelning inom officerskårerna, av kvalificerade officerare för krigsorganisationens normerande befattningar som diagrammen (i bilaga 21) jämte fem årskullar pensionsavgångna kaptener i åldersläget 50-54 år 1 ger. 22.2.1 Armén (utom tekniska stabsofficerare och tygofficerare) Utredningen har räknat med att det normerande skiktet i krigsorganisationen omfattar 1 880 officerare på aktiv stat, reservstat eller pensionsavgångna kaptener i reserven samt att alla officerare i detta skikt är i åldersläget 35-54 år.

22.2.2 Tekniska stabsofficerare En särskild PM om tekniska stabsofficerare bifogas i bilaga 22. Under hänvisning till vad utredningen i denna bilaga framför har utredningen i de fortsatta beräkningarna utgått från att 25 befattningar inom det normerande skiktet, för vilka f. n. avses officerare på reservstat, framdeles bör kunna besättas med tekniska stabsofficerare. 22.2.3 Tygofficerare Liksom i utredningens PM (Stencil Fö 1966: 12) om avgångsåldrar för tygofficerare och tygunderofficerare, vilken efter förhandlingar resulterade i att tygofficerarna erhöll avgångsålder vid 60 år, har utredningen i detta kapitel utgått från en krigsorganisation om 161 tygofficerare på aktiv stat. Enligt nu gällande organisation och under förutsättning av jämn åldersfördelning kommer 111 av tygofficerarna att vara i åldersläget 37-54 år. Utredningen utgår i sina beräkningar rörande förutsättningarna att i fredsorganisationen utnyttja tygofficerarna till 63 års ålder från att detta antal inte får gå ned. 22.2.4 Flottan Utredningen har, i avvaktan på marinens befälsutrednings förslag, räknat med att antalet sjöofficerare med stamofficerskompetens i åldersläget 35-54 år (motsvarande arméns normerande skikt) är oförändrat, dvs. 315. 22.2.5 Kustartilleriet För kustartilleriet har tjänstgöringsåldersutredningen liksom för flottan, i avvaktan på resultaten av marinens befälsutredning, räknat med att antalet officerare med stamofficerskompetens i åldersläget 35-54 år (motsvarande arméns normerande skikt) är oförändrat, dvs. 182. 22.2.6 Flygvapnet För flygvapnet har utredningen, för att inte föregripa det fortsatta arbetet med flyg-

vapnets befälsordning, räknat med att antalet officerare med stamofficerskompetens i åldersläget 35-54 år är oförändrat, dvs. 498. 22.2.7 Intendenturofficerare I MTU yttrande (den 30 augusti 1965) över 1960 års intendenturförvaltningsutrednings betänkande, vilket efter förslag i prop. 1966: 109 och förhandlingar resulterade i att intendenturofficerarna erhöll avgångsålder vid 60 år, utgick utredningen från en krigsorganisation som omfattar 304 intendenturofficerare på aktiv stat eller pensionsavgångna. Enligt gällande organisation och under förutsättning av jämn åldersfördelning kommer 205 av intendenturofficerarna att vara i åldersläget 37-54 år. Utredningen utgår i sina beräkningar rörande förutsättningarna att i fredsorganisationen utnyttja intendenturofficerarna till 63 års ålder från att detta antal inte får gå ned. 22.3

Beräkningar

22.3.1 Steg A Omvandling av arvodestjänster och ett antal tjänstgöringsmånader m. m. Som framgått av kapitel 21 har tjänstgöringsåldersutredningen räknat med att alla arvodestjänster för pensionsavgångna officerare omvandlas till tjänster för officerare på aktiv stat. Utredningen har vidare utgått från det i kapitel 21 sammanställda och på försvarsgrenarna fördelade utbytet av tjänstgöringsmånader och medel för anställande av frivilligt tjänstgörande personal mot tjänster för militär personal på aktiv stat. I fråga om de befintliga tjänsterna på reservstat förutsätts i detta steg inte någon annan förändring än att den tekniska omläggning som utredningen föreslagit i kapitel 18 genomförs inom ramen för oförändrat antal tjänster på reservstat. Utredningens beräkningar visar att med utgångspunkt i de i det föregående redovisade åtgärderna skulle enligt detta steg SOU 1969: 33

Tabell 47. Avgångsåldrar för officerare enligt steg A

Tabell 48. Avgångsåldrar för officerare enligt steg B

Avgångsålder för

Avgångsålder för

Försvarsgren

övriga regementsÖverste/ officerare och Kommendör kaptener

Försvarsgren

övriga regementsöverste/ officerare och Kommendör kaptener

Armén (utom fälttygkåren) Flottan Kustartilleriet Flygvapnet

60 60 60 60 resp 561

Armén (utom fälttygkåren)1 Flottan Kustartilleriet Flygvapnet

60 60 60 60 resp 582

57 56 56 56

Flottiljchef.

erhållas avgångsåldrar enligt tabell 47. Om man i detta steg önskar erhålla gemensam avgångsålder för övriga regementsofficerare och kaptener vid försvarsgrenarna kan denna inte bli högre än 56 år. Synpunkter på frågan om avgångs ålder för förbandschefer m. fl. framför utredningen i en särskild PM (bilaga 23). 22.3.2 Steg B Omvandling av arvodestjänster och tjänstgöringsmånader (enligt steg A) samt införande (utökning) av reservstater(na) vid marinen och flygvapnet till motsvarande storlek som vid armén (7,2 % av antalet »normerande» befattningar i krigsorganisationen). Utredningen har i detta steg räknat med att arvodestjänster omvandlas till tjänster för officerare på aktiv stat i exakt samma omfattning som enligt steg A. Utredningen har även utgått från att tjänstgöringsmånader och medel för anställning av frivilligt tjänstgörande personal ersätts med tjänster för officerare på aktiv stat i samma omfattning som föreslagits under steg A. Härutöver har utredningen räknat med att tjänster för officerare på reservstat inrättas till följande antal inom försvarsgrenarna. Armén Flottan Kustartilleriet Flygvapnet

1351 23 132 36

Samtliga tjänster på reservstat förutsätts SOU 1969: 33 14—914373

57 58 57 58

1 Steget innebär inte någon förändring jämfört med steg A. 2 Flottiljchef. Beträffande avgångsåldern för flottiljchef får utredningen hänvisa till bilaga 23.

vara av den i kapitel 18 skisserade modellen. Vidare förutsätts att officeren vid i genomsnitt 42 års ålder går över till tjänst på reservstat. Antalet officerare som årligen måste gå över på reservstat är vid armén » flottan » kustartilleriet » flygvapnet

12-13 3 2 1 3,2

Detta innebär att följande andel (i procent) av varje årskull4 officerare i 42-årsåldern måste gå över på reservstat. Armén Flottan Kustartilleriet Flygvapnet

13,1 % 12,4 % 10,5 % 12,5 %

Förhållandena för tekniska stabsofficerare, tyg- och intendenturofficerare behandlas inte i detta steg. Utredningens beräkningar visar att de i tabell 48 redovisade avgångsåldrarna är möjliga att uppnå i detta steg. Om man i detta steg önskar erhålla gemensam avgångsålder för övriga regementsofficerare och kaptener vid försvarsgrenarna kan denna inte bli högre än 57 år. 1 Oförändrat antal. 2 Utökning med fyra tjänster. 3 Oförändrat jämfört med nuläget resp. steg A. 4

Andelen har sålunda beräknats på det antal officerare på aktiv stat som vid angiven ålder alltjämt står kvar i tjänst inom försvarsgrenen.

22.3.3 Steg C Omvandling av arvodestjänster och tjänstgöringsmånader (enligt steg A och B), införande av reservstat vid marinen och flygvapnet (enligt steg B) samt härutöver a) omvandling av vissa civila tjänster till militära, b) ianspråktagande av 200 f. n. civila tjänster inom försvarets centrala förvaltningsorganisation och c) förstärkning av befintliga resurser för personaladministration. Utredningen har också i detta steg utgått från att samtliga arvodestjänster enligt steg A omvandlas till tjänster för officerare på aktiv stat. Utredningen har likaledes förutsatt en omvandling av tjänstgöringsmånader och medel för anställning av frivilligt tjänstgörande personal till tjänster för officerare på aktiv stat i enlighet med förslaget enligt steg A. Liksom i steg B har utredningen även räknat med att vid marinen och flygvapnet inrättas tjänster på reservstat till ett antal som svarar mot 7,2 % av antalet »normerande» befattningar i krigsorganisationen. Utredningen har vidare räknat med att följande antal civila tjänster inom de centrala högre staberna m. m. omvandlas till tjänster för officerare på aktiv stat.

rad uppenbara fördelar som är förknippade med utbytesalternativet och angav att den fann det vara naturligt att detta måste vara huvudalternativ vid personalkategoriutredningens översyn. Denna översyn beräknas pågå under hela år 1969. 1 avvaktan härpå och i syfte att belysa konsekvenserna av båda alternativen gör tjänstgöringsåldersutredningen i det följande samt i stegen D och E beräkningar jämväl för ett bibehållande av de 200 tjänsterna som civila (förfly ttningsaltern ativet). Den fortsatta redovisningen är på grund härav uppdelad i steg C: 1 resp. D: 1 och E: 1 = utbytesalternativet och steg C: 2 resp. D: 2 och E: 2 = förflyttningsalternativet. Utredningen har vidare i steg C utgått från att det är nödvändigt att förstärka de personaladministrativa resurserna inom krigsmakten (jfr kap. 14, avsnitt 14.2) med sammanlagt 15 nya tjänster för officerare på aktiv stat med tidigare angiven fördelning på försvarsgrenarna (jfr avsnitt 22.1). Utredningen går dock här inte närmare in på tjänsternas inplacering i organisationen (jfr kap. 27 i det följande). Förhållandena för tekniska stabsofficerare, tyg- och intendenturofficerare behandlas inte heller i detta steg. Steg C: l

Vid armén » flottan » kustartilleriet » flygvapnet

15 5 4 15

Förteckning över civila tjänster som sålunda föreslås omvandlade till tjänster för officerare på aktiv stat återfinns i bilaga 24. Härutöver har utredningen räknat med att ta i anspråk 200 f. n. civila tjänster inom försvaret (den centrala förvaltningsorganisationen) för äldre officerare. Tjänstgöringsåldersutredningen har i det föregående (kap. 17, avsnitt 17.9) framhållit att utifrån de förutsättningar utredningen haft att arbeta med och med utgångspunkt i MTU direktiv är en omvandling av dessa tjänster till militära (utbytesalternativet) att föredra. Utredningen pekade härvid på den

210 Omvandling av de 200 civila tjänsterna inom försvarets centrala förvaltningsorganisation till militära (utbytesalternativet). Utredningen förutsätter i utbytesalternativet att de nya 200 officerstjänsterna inom den centrala förvaltningsorganisationen tillsätts med officerare ur försvarsgrenarna enligt proportionen armén 60 % samt marinen och flygvapnet vardera 20 %. Fördelningen blir då armén marinen flygvapnet

120 40 40

Om officerare på aktiv stat beräknas gå över till dessa officerstjänster vid i genomsnitt 45 års ålder och under förutsättning av jämn åldersfördelning, fyllda personalSOU 1969: 33

stater och att man eftersträvar en generell åldersgräns för alla officerare på aktiv stat blir det årliga rekryteringsbehovet till dessa tjänster 8,6 officerare 2,9 2,9

ur armen » marinen » flygvapnet

Behovet av tjänster för officerare under vidareutbildning blir 13 5

för armén » marinen » flygvapnet

Härvid har förutsatts att vidareutbildning av officerare för dessa arbetsuppgifter i förvaltningsorganisationen genomsnittligt kräver ett och ett halvt år. Behovet av tjänster på reservstat och andelen reservstatsofficerare i krigsorganisationen blir lika med föregående steg (steg B). Utredningens beräkningar visar att de i tabell 49 redovisade avgångsåldrarna är möjliga att uppnå i detta steg. Utredningen finner att det är möjligt att i detta steg uppnå en gemensam avgångsålder vid 60 år för försvarsgrenarnas officerare om en omfördelning till armén från flottan och flygvapnet görs av tidigare redovisad, beräkningsmässig fördelning av de 200 »nya» officerstjänsterna inom den centrala förvaltningsorganisationen eller av de »aktiverade» arvodestjänsterna vid gemensamma myndigheter. Tabell 49. Möjliga avgångsåldrar för officerare på aktiv stat enligt steg C: 1 Avgångsålder för

Försvarsgren Armén (utom fälttygkåren) Flottan Kustartilleriet Flygvapnet 1

Övriga regementsöverste/ officerare och Kommendör kaptener 60 61 60 61 1

59 61 60 61

Beträffande avgångsåldern för flottiljchef får utredningen hänvisa till bilaga 23. SOU 1969: 33

Tabell 50. Totalantalet tjänster för officerare på reservstat enligt steg C: 2 Antal tjänster på reservstat

Försvarsgren

enligt steg B

utökning enligt steg C:2 totalt

Armén Flottan Kustartilleriet Flygvapnet Summa

135 23 13 36 207

55 12 6 18 91

190 35 19 54 298

Steg C: 2 De 200 civila tjänsterna inom försvarets centrala förvaltningsorganisation bibehålls som civila (förflyttningsalternativet). Utredningen förutsätter i förflyttningsalternativet att officer som går över till en av de 200 civila tjänsterna samtidigt går över till tjänst på reservstat. Behovet av nya tjänster på reservstat blir härvid 91 under förutsättning att reservstatsofficeren utnyttjas i krigsorganisationen intill 55 års ålder. Fördelat på försvarsgrenarna enligt proportionen armén 60 % samt marinen och flygvapnet vardera 20 % blir detta för armén » marinen » flygvapnet

55 18 18

Om officerare på aktiv stat beräknas gå över till dessa civila tjänster vid i genomsnitt 45 år blir det årliga rekryteringsbehovet under förutsättning av jämn åldersfördelning och fyllda stater ur armén » marinen » flygvapnet

6,3 officerare 2,1 » 2,1 »

Behovet av tjänster för officerare under vidareutbildning blir för armén » marinen » flygvapnet

10 3 3

Härvid har förutsatts att vidareutbildningen av officerare för dessa arbetsuppgifter i förvaltningsorganisationen genom211

Tabell 51. Andelen reservstatsofficerare i krigsorganisationen enligt steg C: 2 (i procent av totala antalet uppgiftsinnehavare med »norm»-kompetens)

Tabell 53. Möjliga avgångsåldrar för officerare på aktiv stat enligt steg C: 2

Procentuell andel reservstatsofficerare i krigsorganisationen

Försvarsgren

Övriga regementsÖverste/ officerare och Kommendör kaptener

Armén (utom fälttygkåren) Flottan Kustartilleriet Flygvapnet

60 61 60 61 1

Försvarsgren

enligt steg B

utökning enligt steg C: 2 totalt

Armén Flottan Kustartilleriet Flygvapnet

7,2 7,3 7,1 7,2

2,9 3,8 3,3 3,6

10,1 11,1 10,4 10,8

snittligt kräver ett och ett halvt år. Det totala antalet tjänster på reservstat i och med detta steg framgår av tabell 50. Andelen reservstatsofficerare i krigsorganisationen i procent av totala antalet befattningshavare i »normerande» befattningar framgår av tabell 51. Utredningen har vidare funnit det angeläget att belysa vad en reservstat av den storleksordning som framgår av tabell 50 innebär i fråga om rekrytering m. m. inom försvarsgrenarna. Utredningen har därför i tabell 52 sökt sammanfatta vissa aspekter i fråga om rekryteringen till reservstaterna. Härvid har förutsatts jämn åldersfördelning inom officerskårerna samt att förtidsavgången från reservstaten är något högre än från den aktiva staten. Utredningen har härvid räknat med 3 % årlig avgång. Utredningens beräkningar visar att de

Möjlig avgångsålder för

58 61 59 61

1 Beträffande avgångsåldern för flottiljchef får utredningen hänvisa till bilaga 23.

i tabell 53 redovisade avgångsåldrarna är möjliga att uppnå i detta steg. Utredningen bedömer att det är möjligt att i steg C: 2 uppnå en gemensam avgångsålder vid 59 år för övriga regementsofficerare och kaptener om en mindre omfördelning till armén från flottan och flygvapnet görs av den beräkningsmässiga fördelningen av tjänster Gfr steg C: 1 i det föregående). 22.3.4 Steg D Gemensam avgångsålder vid 60 år för alla officerare på aktiv stat. Steg D: 1 Som påvisats i det föregående (steg C: 1) bör det vara möjligt att vid val av utbytesalternativet för ianspråktagande av de 200

Tabell 52. Behovet av årlig rekrytering till tjänsterna på reservstat samt procentuell andel av kvarstående årskull officerare som förutsätts gå över till reservstat i steg C: 2 Årlig avgång till tjänster på reservstat i procent av kvarstående årskull1

i absoluta tal Försvarsgren

enligt steg B

ökning steg C: 2

totalt

enligt steg B

ökning steg C: 2 totalt

Armén Flottan Kustartilleriet Flygvapnet

12,4 2,0 1,0 3,2

6,4 1,4 0,7 2,1

18,8 3,4 1,7 5,3

13,1 12,4 10,5 12,5

8,0 9,9 8,5 9,5

21,1 22,3 19,0 22,0

1 Andelen har beräknats på det antal officerare som vid aktuell ålder alltjämt står kvar i tjänst på aktiv stat inom försvarsgrenen (se även diagram i t. ex. bilaga 21).

212 SOU 1969: 33

Tabell 54. Behovet av tjänster på reservstat enligt steg D: 2 vid avgångsålder 60 år för officerare på aktiv stat Antal tjänster på reservstat

Försvarsgren Armén Flottan Kustartilleriet Flygvapnet Summa

enligt steg B

utökning enligt steg C: 2

förändring enligt steg D: 2

totalt

135 23 13 36 207

55 12 6 18 91

+ 351 — 4 + 2* —13 + 20

225 31 21 41 318

1 Av dessa är totalt sjutton omdisponerade från flottan och flygvapnet och avsedda för officerare som gått över till tjänster inom den centrala förvaltningsorganisationen. civila tjänsterna inom den centrala förvaltningsorganisationen uppnå avgångsåldern 60 år för samtliga försvarsgrenars officerare. Ytterligare åtgärder erfordras därför inte för att uppnå detta mål. Steg D: 2 Utredningen har i detta steg utgått från en omvandling av arvodestjänster, tjänstgöringsmånader och medel för anställande av frivilligt tjänstgörande personal samt civila tjänster i samma omfattning som i steg C: 2. Utredningen har också räknat med inrättande vid armén av tjänster på reservstat av samma omfattning som i steg C: 2. Eftersom avgångsåldern 60 år kan överskridas i steg C: 2 för flottan och flygvapnet har utredningen i detta steg räknat med viss omfördelning av fördelningen av de 200 tjänsterna inom den centrala förvaltningsorganisationen från flottan och flygvapnet till armén och kustartilleriet. Härigenom kan antalet tjänster på reserv-

stat vid flottan minska med fyra och vid flygvapnet med 13. Härutöver har utredningen räknat med att ytterligare tjänster för officerare på reservstat tillkommer i sådan omfattning att arméns och kustartilleriets officerare på aktiv stat kan stå kvar i tjänst till 60 år. Utredningen har härvid beräkningsmässigt förutsatt att 50 % av de officerare som går över till dessa nya tjänster på reservstat går genom tvåårig vidareutbildning för civil tjänst. 50 % förutsätts gå genom vidareutbildning av ett års längd. Vidare har räknats med att dessa nya tjänster på reservstat tillsätts då officeren genomsnittligt nått 45 års ålder. Behovet av tjänster på reservstat för att under de i det föregående angivna förutsättningarna uppnå 60 års avgångsålder framgår av tabell 54. Andelen reservstatsofficerare i krigsorganisationen i procent av totala antalet befattningshavare i »normerande» befattningar framgår av tabell 55.

Tabell 55. Andelen reservstatsofficerare i krigsorganisationen (i procent av totala antalet uppgiftsinnehavare med »norm»-kompetens) i steg D: 2 Procentuell andel reservstatsofficerare i krigsorganisationen

Försvarsgren

enligt steg B

utökning enligt steg C: 2

förändring enligt steg D: 2

totalt

Armén Flottan Kustartilleriet Flygvapnet

7,2 7,3 7,1 7,2

2,9 3,8 3,3 3,6

+ 1,9 —1,3 + 1,1 -2,6

12,0 9,8 11,5 8,2

SOU 1969: 33

Tabell 56. Behovet av årlig rekrytering till tjänsterna på reservstat samt procentuell andel av kvarstående årskull officerare som förutsätts gå över till reservstat i steg D: 2 Årlig avgång till tjänster på reservstat i procent av kvarstående årskull1

i absoluta tal

Försvarsgren

enligt steg B

förökning ändring steg C:2 steg D:2 totalt

enligt steg B

förökning ändring stegC:2 steg D:2 totalt

Armén 12,4 6,4 + 3,9 22,7 13,1 6,9 + 4,4 24,4 Flottan 2 1,4 —0,3 3,1 12,4 9,9 —1,9 20,4 Kustartilleriet 1 0,7 +0,2 1,9 10,5 8,5 + 2,5 21,5 Flygvapnet 3,2 2,1 —1,5 3,8 12,5 9,5 —6,0 16,0 1 Andelen har beräknats på det antal officerare på aktiv stat som vid aktuell ålder alltjämt står kvar i tjänst på aktiv stat inom försvarsgrenen (se även diagram i t. ex. bilaga 21). Totalbehovet av tjänster för officerare under vidareutbildning blir för armén » marinen » flygvapnet

10 + 9 = 19 3± 0= 3 3—2= 1

Summa

16 + 7 = 23

Belysning av rekryteringsaspekterna för reservstater av den storlek som krävs för att nå avgångsålder vid 60 år för officerare på aktiv stat lämnas i tabell 56. I denna tabell, liksom tidigare, förutsätts jämn åldersfördelning inom officerskårerna och att förtidsavgången från reservstaterna årligen är 3 % .

22.3.5 Steg E Gemensam avgångsålder vid 63 år för alla officerare på aktiv stat. Utredningen redovisar även i detta steg skilda beräkningar för utbytesalternativet (steg E: 1) och förflyttningsalternativet (steg E: 2). Följande utgångsvärden för beräkningarna är emellertid gemensamma för steg E: 1 och steg E: 2. Utredningen utgår från den omvandling av arvodestjänster, tjänstgöringsmånader och medel för anställande av frivilligt tjänstgörande personal samt civila tjänster som förutsatts i steg C: 1 (och även i steg D: 1) resp. i steg D: 2. Utredningen räknar vidare med övergång för fyra officerare per år vid genomsnittligt 214

45 års ålder till civila tjänster inom totalförsvaret bl. a. inom civilförsvarsorganisationen (inkl. civilbefälhavarekanslier samt länsstyrelsernas civilförsvarssektioner och allmänna beredskapsdetaljer), överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, totalförsvarets signalskyddsavdelning, sjöfartsverket, lots- och fyrstaten (lotsdirektörer och lotsinspektörer) m. fl. En årlig avgång av fyra officerare till civila tjänster inom dessa myndigheter innebär att totalt ca 75 tjänster vid dessa kommer att vara besatta med f. d. officerare på aktiv stat i åldersläge 45 år och äldre. Utredningen utgår vidare från att huvuddelen av tjänsterna kommer att besättas med f. d. arméofficerare (tre man per år) medan en mindre del kommer att besättas med officerare ur övriga försvarsgrenar, främst ur marinen. Eftersom de civila tjänster som på detta sätt tillsätts med f. d. officerare på aktiv stat normalt torde ingå i totalförsvarets krigsorganisation finns inte anledning att den f. d. stamofficeren som innehar sådan civil tjänst förenar denna med tjänst på reservstat. Det är också nödvändigt att främst för arméns vidkommande räkna med något utökad officersrekrytering för att kompensera avgången till dessa civila tjänster inom totalförsvaret och den minskning av det normerande skiktet som i annat fall skulle uppstå. Under förutsättning att vidareutbildningen av officerare på aktiv stat till dessa civila tjänster inom totalförsvaret genomsnittligt SOU 1969: 33

Tabell 57. Behovet av tjänster på reservstat enligt steg E: 1 vid avgångsålder 63 år för officerare på aktiv stat

Tabell 58. Andelen reservstatsofficerare i krigsorganisationen (i procent av totala antalet uppgiftsinnehavare med »norm»-kompetens) i steg E: 1

Antal tjänster på reservstat

Försvarsgren Armén (utom fälttygkåren) Flottan Kustartilleriet Flygvapnet Summa

enligt steg B

135 23 13 _36_ 207

96 9 10 13 128

231 32 23 49 335

kräver ett och ett halvt år erfordras sex tjänster för officerare till denna vidareutbildning. Utredningen har vidare räknat med att det i dessa steg (E: 1 resp. E: 2) är oundgängligen nödvändigt att förstärka de personaladministrativa resurserna inom krigsmakten utöver vad som föreslagits i steg C: 1 och C: 2 dvs. med ytterligare 20 tjänster för officerare på aktiv stat med tidigare angiven fördelning på försvarsgrenarna (jfr avsnitt 22.1). Utredningen går inte heller här närmare in på befattningarnas inplacering i organisationen. Steg E: l Utredningen har i fråga om tjänster på reservstat i detta steg räknat med dels de enligt stegen A-B föreslagna tjänsterna på reservstat, dels en ytterligare utbyggnad med sådana tjänster för att uppnå avgångsålder vid 63 år för officerare på aktiv stat. Behovet av tjänster på reservstat för att under de i det föregående angivna förutsättningarna uppnå 63 års avgångsålder framgår av tabell 57. Utredningens beräkningar av behovet av tjänster för att höja de nyligen fastställda avgångsåldrarna för tygofficerare och intendenter från 60 till 63 år återfinns i särskild PM (bilaga 25). Andelen reservstatsofficerare i krigsorganisationen i procent av totala antalet befattningshavare i »normerande» befattningar framgår av tabell 58. SOU 1969: 33

Procentuell andel reservstatsofficerare i krigsorganisationen

utökning enligt steg E: 1 totalt Försvarsgren

enligt steg B

utökning enligt steg E: 1 totalt

Armén (utom fälttygkåren) Flottan Kustartilleriet Flygvapnet

7,2 7,3 7,1 7,2

5,1 2,9 5,5 2,6

12,3 10,2 12,6 9,8

Behovet av tjänster för officerare under vidareutbildning före övergång till reservstat eller till militär tjänst inom den centrala förvaltningsorganisationen eller till civil tjänst vid myndighet inom totalförsvaret är följande. För armén (utom fälttygkåren) » tygofficerare » flottan » kustartilleriet » flygvapnet » intendenturofficerare Summa

1 0 + 1 9 + 4 = 33 3 2 + 2= 4 1 + 1 = 2 1 +4= 5 5i 52~

Eftersom utredningen förutsatt (jfr kap. 18) att samtliga tjänster på reservstat skall avses för alternativt kapten, major eller överstelöjtnant redovisar utredningen inte någon fördelning på tjänstegrader för de tjänster som avses för elever vid den utbildning som föregår övergången till nytt verksamhetsområde. Vid jämn åldersfördelning inom officerskårerna och under förutsättning att förtidsavgången från reservstat är 3 % per år erfordras en årlig rekrytering till de nya arbetsuppgifterna - militära tjänster inom den centrala förvaltningsorganisationen, civila tjänster vid myndigheter inom totalförsva1 För intendenturofficerare har räknats med högst ett års vidareutbildning.

Tabell 59. Behovet av årlig rekrytering till nya uppgiftsområden samt procentuell andel av kvarstående årskull officerare som förutsätts gå över till ifrågavarande områden i steg E: 1 Årlig £tvgång till nya uppgiftsområden i absoluta tal

Försvarsgren m. m. Armén (utom fälttygkåren) Tygofficerare Flottan Kustartilleriet Flygvapnet Intendenturofficerare

enligt steg B 12,4 2 1 3,2

i procent av kvarstående årskull1

ökning enligt steg E: 1

totalt

22,6 2 2,7 2,1 4,2 4—5

35 2 4,7 3,1 7,4 4—5

enligt steg B 13,1 12,4 10,5 12,5

ökning enligt steg E: 1

totalt

24,7 26,4 16,3 23,8 14,7 32,0

37,8 26,4 28,7 34,3 28,4 32,0

1 Andelen har beräknats på det antal officerare som vid aktuell ålder alltjämt står kvar i tjänst på aktiv stat inom försvarsgrenen (se även diagram i bilaga 50).

ret och tjänsterna på reservstat - enligt tabell 59. Steg E: 2 Tjänstgöringsåldersutredningen har i fråga om tjänster på reservstat i detta steg räknat med dels de enligt stegen A-C:2 föreslagna tjänsterna på reservstat, dels den ytterligare utbyggnad av den reservstat som utredningen förutsätter inrättas i steg D: 2 för arméns och kustartilleriets officerare och som erfordras för att uppnå avgångsålder vid 60 år för officerare på aktiv stat. I detta steg (E: 2) måste därutöver tillkomma tjänster på reservstat för att möjliggöra avgångsåldern 63 år. Behovet av tjänster på reservstat för att under de i det föregående angivna förut-

sättningarna uppnå 63 års avgångsålder framgår av tabell 60. Utredningens beräkningar för tygofficerare och intendenter återfinns som förut nämnts i särskild PM (bilaga 25). Andelen reservstatsofficerare i krigsorganisationen i procent av totala antalet befattningshavare i »normerande» befattningar framgår av tabell 61. För officerare på aktiv stat som måste gå genom vidareutbildning före övergång till civil tjänst i kombination med reservstat eller före övergång till civil tjänst vid myndighet inom totalförsvaret erfordras samma antal tjänster som redovisats för steg E: 1, dvs. totalt 52 tjänster. Av samma skäl som i steg E: 1 redovisar utredningen inte heller här någon fördelning på tjänstegrader

Tabell 60. Behovet av tjänster på reservstat enligt steg E: 2 vid avgångsålder 63 år för officerare på aktiv stat Antal tjänster på reservstat

Försvarsgren m. m. Armén (utom fälttygkåren) Tygofficerare Flottan Kustartilleriet Flygvapnet Intendenturofficerare

utökning enligt steg C: 2

förändutökning ring enligt enligt steg D: 2 steg E: 2

+ 35

23 13 36

12 6 18

— 4 —13

+20

—

<Summa 216

enligt steg B

+ 2

75 23 16 10 31 54 209

totalt 300 23 47 31 72 54 527

SOU 1969: 33

Tabell 61. Andelen reservstatsofficerare i krigsorganisationen (i procent av totala antalet uppgiftsinnehavare med »norm»-kompetens) i steg E: 2 Procentuell andel reservstatsofficerare i krigsorganisationen enligt steg B

Försvarsgren m. m. Armén (utom fälttygkåren) Tygofficerare Flottan Kustartilleriet Flygvapnet Intendenturofficerare

7,2 7,3 7,1 7,2

för de tjänster som avses för elever vid den vidareutbildning som föregår övergången till reservstat m. m. Vid jämn åldersfördelning inom officerskårerna och under förutsättning att förtidsavgången från reservstat är 3 % per år erfordras en årlig rekrytering till reservstaterna och de civila tjänsterna vid myndigheter inom totalförsvaret enligt tabell 62. Den beräknade årliga avgången vid i medeltal 37 år från försvarsgrenarna till tygofficers- resp. intendenturofficersutbildning måste i steg E: 1 och E: 2 ökas med en resp. två-tre för att kompensera den beräknade större förtidsavgången från reserv-

utökning enligt steg C: 2

förändring utökning enligt enligt steg D: 2 steg E: 2 totalt

2,9 — 3,8 3,3 3,6 —

+ 1,9 — —1,3 + 1,1 —2,6 —

4,0 18,4 5,1 5,5 6,3 22,0

16,0 18,4 14,9 17,0 14,5 22,0

staterna. Utöver det behov av tjänster som redovisats i det föregående måste för vidareutbildning av ökat antal elever för övergång till fälttyg- resp. intendenturkåren tillkomma totalt sju tjänster för aktiva kaptener vid försvarsgrenarna. Utredningens beräkningar visar även att steg E: 1 och E: 2 medför behov av att öka rekryteringen av officerare till armén med tre-fyra per år för att möjliggöra övergång (tre man per år) för arméofficerare vid 45 år till totalförsvarsuppgifter. Detta medför också behov av att öka ut arméns rekryterande skikt med ca 40 tjänster för löjtnanter och fänrikar varvid dock samtidigt

Tabell 62. Behovet av årlig rekrytering till tjänsterna på reservstat och vid myndigheter inom totalförsvaret samt procentuell andel av kvarstående årskull officerare som förutsätts lämna aktiv militär tjänst i steg E: 2 Årlig avgång till tjänster på reservstat i procent av kvarstående årskul l 1

i absoluta tal förändökning ring enligt steg steg Försvarsgren m. m. steg B C: 2 D:2

ökning steg E:2 totalt

förändökning ring enligt steg steg steg B C: 2 D:2

ökning steg E:2 totalt

Armén (utom fälttygkåren) 12,4 6,4 + 3,9 12 35 13,1 6,9 +4,4 13,4 37,8 Tygofficerare — — — 2 2 — — — 26,4 26,4 Flottan 2 1,4 —0,3 1,6 4,7 12,4 9,9 -1,9 8,3 28,7 Kustartilleriet 1 0,7 +0,2 1,2 3,1 10,5 8,5 + 2,5 12,8 34,3 Flygvapnet 3,2 2,1 -1,5 3,6 7,4 12,5 9,5 —6,0 8,4 28,4 Intendenturofficerare — — 4—5 4—5 — — — 32,0 32,0 1 Andelen har beräknats på det antal officerare som vid aktuell ålder alltjämt står kvar i tjänst på aktiv stat inom försvarsgrenen (se även diagram i bilaga 51). SOU 1969: 33

Tabell 63. Sammanfattning av beräkningarna för officerare Steg

Aktuella åtgärder

Försvarsgren m.m.

Möjlig avgångsålder1

Aktivering av arvodestjänster m.m.

Armén2 Flottan Kustartilleriet Flygvapnet Armén2 Flottan Kustartilleriet Flygvapnet

57 56 56 56 57 58 57 58

Armén2 Flottan Kustartilleriet Flygvapnet Armén2 Flottan Kustartilleriet Flygvapnet

59" 61 60

B

Enligt steg A samt införande av reservstater av samma storlek som vid armén (7,2 % av det normerande skiktet)

(Q

Enligt steg B samt utbyte av 40 civila tjänster vid staber, tillkomst av 15 tjänster för personaladministration samt utbyte av 200 civila tjänster vid centrala förvaltningar mot militära tjänster (utbytesalternativet) eller

C:l

C:2

de 200 tjänsterna vid centrala förvaltningar bibehålls som civila (förflyttningsalternativet)

(D)

Åtgärder utöver steg C för att nå avgångsålder 60 år Viss beräkningsmässig omfördelning jämfört med steg C:l av arvodestjänster eller de 200 Alla tjänsterna vid centrala förvaltningarna Enligt steg C:2 samt omfördelning av tjänster och utökning av reservstaterna (vid armén Alla med 35 och kustartilleriet 2) Åtgärder utöver steg D för att nå avgångsålder 63 år nämligen a) övergång till befattningar inom Btotalförsvaret (ca fyra officerare per år) b) tillkomst av ytterligare 20 tjänster för personaladministration samt c) ytterligare utbyggnad av reservstaterna enligt följande 0/ 6 Totalt Armén 231 12,3 Flottan 32 10,2 Alla Kustartilleriet 23 12,6 Flygvapnet 49 9,8 Summa 335 0/ 6 Totalt Armén 300 16,0 Tygofficerare 23 18,4 Flottan 47 14,9 Kustartilleriet 31 17,0 Alla Flygvapnet 72 14,5 Intendenturofficerare 54 22,0 Summa 527

D:l D:2 (E)

E:V

E:28

6li

58' 61 59 61

60 60

63«

1 För regementsofficerare som f.n. har avgångsåldern 55 år och för kaptener. -3 Utom fälttygkåren. En beräkningsmässig omfördelning av arvodestjänsterna eller de 200 tjänsterna vid centrala förvaltningar ger gemensam avgångsålder vid 60 år. * En beräkningsmässig omfördelning av arvodestjänsterna eller rekryteringen till de 200 civila tjänsterna vid centrala förvaltningar ger gemensam avgångsålder vid 59 år. 5 Innebär att ca 75 tjänster besätts med f.d. officerare på aktiv stat. 6 Av normerande skiktet. 7 Påbyggnad av steg D:l (utbytesalternativet). 8 Påbyggnad av steg D:2 (förflyttningsalternativet). 9 Gäller även överstar.

218 SOU 1969: 33

en viss reduktion av antalet tjänster för underofficerare bör äga rum ävensom någon utökning av antalet tjänster för underbefäl. 22.3.6 Sammanfattning av stegen A - E Beräkningarna har sammanfattats i tabell 63.

22.4 Konsekvenser

för

krigsorganisationen

Som framgått av de föregående avsnitten har tjänstgöringsåldersutredningen utgått från att antalet officerare med normkvalitet i åldersläget 35-54 år vid jämn åldersfördelning i krigsorganisationen inte får gå ned. Samtliga undersökta steg tillgodoser detta. I de normerande skikten ingår enligt nuvarande organisation följande grupper av officerare. Regementsofficerare på aktiv stat, kaptener på aktiv stat, regementsofficerare på reservstat, 1 kaptener på reservstat 1 samt kaptener som avgått med pension från reservstat 1 eller aktiv stat. De pensionsavgångna kaptenerna kan i sin tur delas upp i en grupp som helt lämnat den militära verksamheten och en grupp som står kvar i militär tjänst såsom innehavare av arvodestjänster. Samtliga redovisade steg innebär i förhållande till nu-

Figur A Nuläge

Aider 65-

60-

Kaptener i arvodestjänster som ingår i krigsorganisationen I—Pensionerade kaptener disponibla för normerande befattningar

läget ändrade proportioner mellan dessa grupper. Gruppen pensionsavgångna kaptener försvinner i samtliga steg ur det normerande skiktet och ersätts med antingen kaptener på aktiv stat (innehavare av f. d. arvodes- m. fl. tjänster) eller kaptener på reservstat. Förändringarna inom det normerande skiktet åskådliggörs närmare i bilaga 26. Steg A är för samtliga försvarsgrenar siffermässigt en förbättring av nuläget genom att samtliga officerare - med undantag för det oförändrade antalet officerare på reservstat - i åldersläget 50-54 år kommer att vara ständigt tjänstgörande i fredsorganisationen. Utredningen får emellertid om detta steg framhålla att det uppenbarligen innebär att den personella kvaliteten i krigsorganisationen förändras och på väsentliga områden går ned. Detta hänger samman med att alla pensionsavgångna f. d. aktiva kaptener vid armén i åldersläget 50-54 år ingår i arméns normerande skikt och sålunda bl. a. tas i anspråk som bataljonschefer (ställföreträdande bataljonschefer). Som framgår av tabell 47 kommer i detta steg kaptenernas vid armén avgångsålder inte att kunna sättas högre än 57 år. Arméns kaptener i åldersläget 50-54 år kommer härvid att till stor del inneha de fredsbefattningar som f. n. innehas av arvodesoffi1 Förekommer endast vid armén och kustartilleriet.

Figur B Steg A I—Kaptener i f.d. arvodestjänster som ing8r i krigsorganisationen — Antal officerare som i f r e d bestrider f.d. arvodestjänster men som i krig erfordras för normerande befattningar

55-

50-

Antal

Antal

Bild 23. Konsekvenser i krigsorganisationen vid omvandling av arvodestjänsterna till tjänster för officerare på aktiv stat. SOU 1969: 33

cerare i högre ålderslägen och som i många fall ingår i krigsorganisationen. Utredningen illustrerar detta med bild 23. Om det i detta steg alltjämt skall vara möjligt att tillgodose behovet i arméns krigsorganisation av bataljonschefer (ställföreträdande bataljonschefer) under 55 års ålder måste det i samband med en mobilisering ske omfattande avlösningar i de f. d. arvodestjänsterna som härvid måste tillsättas med pensionsavgångna officerare i åldrar över 55 år. Enligt utredningens mening innebär ett sådant avlösningsförfarande avsevärda nackdelar i befattningar där fredsuppgifterna mer eller mindre direkt övergår i likartade krigsuppgifter. Alternativt skulle dessa nackdelar kunna avhjälpas genom att i de f. d. arvodestjänster som ingår i krigsorganisationen uteslutande fredsplacera officerare som uppnått 55 års ålder. Utredningen bedömer emellertid att ett sådant förfaringssätt inte är praktiskt genomförbart av bl. a. personalhänsyn. Vad här anförts om arméns arvodesofficerare gäller i princip även för arvodesofficerarna ur marinen och flygvapnet. Utredningen är därför av den uppfattningen att detta steg ensamt inte bör genomföras. För arméns vidkommande uppstår samma förhållande i steg B. I stegen B-E: 2 ökar vid flygvapnet antalet icke fredstjänstgörande officerare i jämförelse med nuläget. I steg E: 2, där detta antal utgör ca 25 % av åldersskiktet 45-54 år, är detta en allvarlig försämring av krigsorganisationen som inte kan uppvägas av den något ökade tillgången av officerare på aktiv stat i åldersläget 50-54 år. Motsvarande förhållande gäller även övriga försvarsgrenar i steg E: 2. I det föregående (kap. 20) har utredningen framfört vissa synpunkter på hur stor reservstaten får vara i förhållande till den aktiva staten. Härvid redovisades utredningens bedömande av hur andelen i fredstid icke ständigt tjänstgörande personal påverkar mobiliserings- och insatsberedskapen. Vidare konstaterades att den i fredstid icke ständigt tjänstgörande personalen generellt måste beräknas ha lägre användbarhet i

krigsorganisationen än personal på aktiv stat. Utredningen angav i anslutning härtill att en reservstat som omfattar upp till 13 % av det totala behovet av normgivande befattningshavare borde kunna vara acceptabel. Såsom framgår av bilaga 26 kommer andelen reservstatsofficerare vid avgångsåldern 60 år i steg D: 2 att uppgå till vid armén (utom fälttygkåren) » flottan » kustartilleriet » flygvapnet

12,0 % 9,8 % 11,5% 8,2 %

Utredningen finner för egen del dessa värden vara acceptabla. Vid avgångsåldern 63 år kommer däremot andelen reservstatsofficerare i steg E: 2 att uppgå till vid armén (utom fälttygkåren) för tygofficerare vid flottan » kustartilleriet » flygvapnet för intendenturofficerare

16,0 % 18,4 % 14,9 % 17,0 % 14,5 % 22,0 %

Utredningen har i kapitel 10 behandlat tjänstgörings åldrar för personal som tjänstgör i högre staber m. m. och därvid bl. a. påvisat att personal som i fredstid tjänstgör i sådan stab ofta även är krigsplacerad i motsvarande krigsbefattning i stabens krigsorganisation. Under hänvisning till vad utredningen anfört i kapitel 10 har utredningen bedömt att det bör vara möjligt att för arméns vidkommande inom ramen för det totala antalet officerare på aktiv stat och reservstat placera den disponibla personalen på ett sådant sätt att den personella kvaliteten i de krigsorganiserade staberna m. m. i huvudsak bibehålls. Tjänstgör in gsåldersutredningen anser emellertid att det i vissa fall kan föreligga svårigheter att i 63-årssteget inom staben placera om en befattningshavare som inte längre uppfyller kraven för krigsplacering. Vill vederbörande inte låta sig förflyttas till annan tjänst bör det därför enligt utredningens mening finnas en möjlighet att i sådana fall ge militär eller civilmilitär personal förtids- eller sjukpension. Utredningen får här bl. a. hänvisa till vad utredningen anför om förbands- m. fl. cheSOU 1969: 33

fer i bilaga 23 samt i kapitel 27 (avsnitt 27.6). För flygvapnets del gäller att endast sådana krigsbefattningar som saknar motsvarighet i fredsorganisationen kan besättas med officerare på reservstat. Antalet dylika befattningar har utredningen beräknat till högst 14 för regementsofficer och 60 för kapten. Om båda kategorierna beräkningsmässigt slås samman räcker därför antalet befattningar även i steg E: 1 och E: 2. Redan antalet 14 regementsofficerare på reservstat innebär emellertid att 20 % av varje årsklass regementsofficerare måste gå över på reservstat, vilket torde vara ett högt värde. Aspekter på möjligheterna att rekrytera officerare på reservstat i den omfattning som angetts i steg D: 2 och E: 2 samt indirekt därvid även belysning av vilka garantier som kan ges för att krigsorganisationen erhåller erforderligt personellt innehåll lämnas i följande avsnitt. Tjänstgöringsåldersutredningen har emellertid anledning att redan här peka på den osäkerhetsfaktor som är förknippad med att den enskilde som erhåller vidareutbildning och går över till civil tjänst inte kan tvingas gå över på reservstat, ej heller - om han går över till tjänst på reservstat - kan hindras avgå från tjänsten på reservstat.

22.5 Konsekvenser

för

fredsorganisationen

Tjänstgöringsåldersutredningens beräkningar utvisar att det under förutsättning av någorlunda jämn åldersfördelning inom de skilda officerskårerna och jämn rekrytering av reservstaterna är möjligt att även i stegen E: 1 och E: 2 (avgångsålder vid 63 år) tillgodose att officerarna på aktiv stat fredsplaceras så att de av utredningen i kapitel 21 angivna åldersnormerna kan innehållas i den utsträckning som betingas av f. n. gällande fredsorganisation. Som framgått av utredningens beräkningar i det föregående förutsätter stegen E: 1 och E : 2 (avgångsålder vid 63 år) att ett betydande antal officerare på aktiv stat årSOU 1969: 33

ligen går genom vidareutbildning för övergång till nya verksamhetsområden (jfr tabellerna 59 och 62). Tjänstgöringsåldersutredningen bedömer för egen del (jfr även kap. 20) att det är osannolikt att en frivillig rekrytering av denna storlek till tjänster inom nya verksamhetsområden kan uppnås. Att tvångsvis föra över officerare t. ex. till civila tjänster i förening med en övergång till reservstat (som officeren inte kan tvingas gå över till eller kvarstå på) kan från många synpunkter te sig mindre tilltalande och orealistiskt. Som framgår av bilaga 25 medför avgångsåldern 63 år för tygofficerare och intendenter behov att vidareutbilda vissa officerare två gånger med relativt kort intervall - ca fem år. Rekryteringen av tygofficerare och intendenter sker nämligen bland officerare vid försvarsgrenarna som i 35-40årsåldern går genom en tvåårig vidareutbildning för resp. specialområde. Utredningen bedömer för sin del att det är osannolikt att det är möjligt uppnå en frivillig rekrytering av ca en tredjedel av alla tygofficerare resp. intendenter (jfr bl. a. tabell 59) efter ca fem års tjänst inom resp. specialområde till en förnyad vidareutbildning under erforderlig tid. Utredningen har tidigare (kap. 20) angett att det kan te sig rimligt att räkna med att högst upp till 20 % av de officerare som i varje årskull står kvar i tjänst vid 40-45 års ålder kan vara villiga att byta yrke under förutsättning att dels förmånssystemet för officer som önskar gå genom vidareutbildning för civil tjänst i förening med reservstat är uppbyggt på ett sätt som för den enskilde ter sig attraktivt, dels officeren kan ges garantier att erhålla lämplig civil tjänst, om han med godkända vitsord går genom den erforderliga vidareutbildningen. Med utgångspunkt i här senast fört resonemang, vilket bl. a. bygger på förflyttning till i stället för utbyte av de 200 civila tjänsterna, erhålls följande högsta avgångsåldrar (sänkning av avgångsåldrarna för generaler/amiraler och överstar/kommendörer har härvid inte övervägts). 221

För armén (utom fälttygkåren) » tygofficerare » tekniska stabsofficerare » flottan » kustartilleriet » flygvapnet » fortifikationsofficerare » intendenturofficerare

58 år 60 » 63 » 59 » 59 » 60 » 63 » 60 »

Dessa värden torde närmast böra jämföras med alternativet C: 1 enligt vilket 60 års avgångsålder kan ernås för samtliga officerskårer.

22.6 Övriga

synpunkter

Såsom framgår av det föregående - bl. a. kapitel 14 (avsnitt 14.2) och avsnitt 22.1 har utredningen i ett avseende ansett sig ha underlag för att föreslå en förstärkning av de personella resurserna, nämligen för personaladministration. Utredningen är emellertid medveten om att även andra behov att förstärka de personella resurserna föreligger och vill därför kortfattat beröra konsekvenserna av en sådan resursförstärkning. Det av riksdagen år 1966 beslutade systemet för värnpliktsutbildningen innebär bl. a. att ökad vikt läggs vid repetitionsutbildningen i krigsförband så att dessa är krigsanvändbara omedelbart efter mobilisering. Repetitionsutbildning i krigsförband - krigsförbandsövningar, särskilda övningar och mobiliseringsövningar - genomförs nu med förband inom samtliga försvarsgrenar. Repetitionsövningarna i krigsförband har blivit kortare men flera och återkommer därför med tätare intervall. Det är därför tänkbart att vid den fortsatta översynen av värnpliktssystemet krav kan komma att ställas på förstärkning av planeringsresurserna för repetitionsutbildningen. Redan 1960 års värnpliktsutredning förutsatte i sina beräkningar att vissa personella förstärkningar skulle komma till stånd för att bl. a. repetitionsövningssystemet skulle få full effekt. Om behovet av förstärkning av planeringsresurserna uppgår exempelvis till två officerare och en underofficer per fredsförband medför detta för arméns vid-

kommande följande konsekvenser. Merbehovet av tjänster för personal på aktiv stat skulle bli ca 90 för officerare och ca 45 för underofficerare. Behov att ta i anspråk några av de 200 civila tjänsterna inom den centrala förvaltningsorganisationen för att uppnå avgångsåldern 60 år för arméofficerare skulle inte föreligga (jfr steg C och D i det föregående). En grov uppskattning av kostnaderna visar följande. Merkostnaden för 90 nya officerstjänster som kan bestridas av kaptener i åldersläget 50-60 år är i princip lika med arvodet för personal i arvodestjänst, dvs. 35 % av lönen för personal på aktiv stat, ökad med lönekostnadspålägg. Kostnader för vidareutbildning, flyttning av personal m. m. kommer inte att uppstå. I såväl utbytes- 1 som förflyttningsalternativet 2 erfordras däremot tio tjänster för vidareutbildning av arméofficerare före övergång till f. n. civil tjänst inom försvarets centrala förvaltningsmyndigheter. Inrättande av 90 tjänster för arméofficerare på aktiv stat för repetitionsutbildningsplanering skulle även medföra bortfall av behovet att i förflyttningsalternativet (jfr steg C: 2 och D: 2) inrätta tjänster på reservstat för arméofficerare som går över till civila tjänster vid försvarets centrala förvaltningsmyndigheter. Varje sådan reservstatstjänst torde överslagsmässigt kunna beräknas kosta ca 40 % av lönen för aktiv personal. Här valt räkneexempel visar att inrättande av nya officerstjänster kan vara att föredra framför en lösning som innebär att officerare går över till civil tjänst i förening med reservstat. Man torde nämligen generellt kunna påräkna en väsentlig effektökning i fredsorganisationen om officerare på aktiv stat kan avses för att förstärka resurserna i fråga om planering av repetitionsutbildningen. Beträffande krigsorganisationen kan slutligen erinras om att varje utbyte av officerare på reservstat mot officerare på aktiv stat innebär en förstärkning 1 2

Jfr stegen C: 1 och D: 1. Jfr stegen C: 2 och D: 2. SOU 1969: 33

av den personella kvaliteten inom denna (jfr även kapitel 20, avsnitt 20.3 angående reservstatspersonalens användbarhet). Såsom framgår av det föregående har emellertid utredningen ansett sig böra i sina beräkningar utgå från nu gällande organisation m. m. Utredningen får slutligen framhålla att liknande synpunkter rörande effektökning kan aktualiseras även inom andra uppgiftsområden i fredsorganisationen samt för t. ex. underofficerare och underbefäl.

SOU 1969: 33

23 Beräkningar och förslag rörande underofficerare

23.1 Stegen på

underofficerssidan

För att nå högre tjänstgöringsålder räknar utredningen på underofficerssidan med följande steg.

avgångsåldern 60 år för truppslagens och försvarsgrenarnas underofficerare, om specialkårernas underofficerare erhåller avgångsåldern 63 år.

Steg A

StegD

Utredningen utgår från att specialkårerna rekryteras enligt MTU tidigare delförslag och erhåller den omfattning i fråga om antalet underofficerare som utredningen i tidigare delförslag räknat med samt att specialkårernas underofficerare erhåller avgångsålder vid 60 år. Härutöver räknas med a) omvandling av arvodestjänsterna för pensionerad personal till tjänster för underofficerare på aktiv stat och b) omvandling av ett antal tjänstgöringsmånader för frivilligt tjänstgörande personal till tjänster för hemvärnsinstruktörer (förvaltare i trupptjänst).

De åtgärder utöver de i det föregående angivna som kan behöva vidtas för att för såväl försvarsgrenarnas som specialkårernas underofficerare nå avgångsåldern 63 år.

Steg B De åtgärder utöver de i det föregående angivna som kan behöva vidtas för att nå avgångsåldern 60 år i den mån den inte uppnås genom åtgärder enligt föregående steg. Steg C De åtgärder utöver de i det föregående angivna som kan behöva vidtas för att nå

23.2 Utgångsläget Diagram över tjänster för underofficerare på aktiv stat enligt nu gällande organisation 1 och rekryteringsprinciper återfinns i bilaga 27. I anslutning till denna bör framhållas att den - i förekommande fall (marinen och flygvapnet) - innefattar tjänster som i utredningens tidigare delförslag (PM) om avgångsåldrar för personal vid specialkårerna föreslagits överförda till dessa kårer. I de av diagrammen som utvisar avgång av underofficerare till specialkårerna är vidare denna avgång beräknad med utgångspunkt i specialkårernas nuvarande omfattning och storlek. I tjänstgöringsåldersutredningens

beräk-

1 Personalförteckningarna för budgetåret 1967/68. För flygvapnet har dock räknats med den minskning av antalet tjänster som föranleds av F 9 indragning — Kbr. 28/2 1969. Tjänsterna för flygnavigatör har inte medtagits.

SOU 1969: 33

ningar i det följande utgår utredningen såvida inte annat anges från att de tidigare framlagda delförslagen om underofficerare vid specialkårerna genomförs (jfr departementschefens uttalande i prop. 1967: 110, sid. 30) och från att underofficerarna i dessa kårer erhåller avgångsåldern 60 år i stegen A och B samt 63 år i stegen C och D. Om dessa specialkårer i fråga om underofficerare inte får den omfattning och storlek som förutsatts i tjänstgöringsåldersutredningens tidigare avgivna delförslag (PM) ändras samtidigt förutsättningarna att utnyttja underofficerare inom försvarsgrenarna till högre åldrar än f. n. I kapitel 21 (avsnitt 21.4) har tjänstgöringsåldersutredningen konstaterat att redan genomförda förändringar beträffande tygofficerare och intendenter medför behov att öka ut arméns rekryterande skikt (antalet löjtnanter och fänrikar) så att det medger rekrytering av såväl arméns normerande skikt som tygofficerare och intendenter till det antal som framgår av avsnitt 21.4 i det föregående. De i samma avsnitt beskrivna förändringar av antalet tjänster för underofficerare på aktiv stat som kan bli möjliga att genomföra vid en utökning av antalet subalternofficerare har tagits med i de följande beräkningarna rörande avgångsålder för underofficerare på aktiv stat. Såsom framgått av utredningens överväganden i kapitel 14 kan en framtida utveckling mot rekrytering av blivande underofficerare på aktiv stat bland ungdom som gått genom gymnasium eller fackskola komma att innebära något minskade problem att utnyttja underofficerare på aktiv stat till högre åldrar än f. n. Detta hänger samman med att man härvid kan räkna med något lägre genomsnittsålder för befattningshavaren vid anställningstillfället. Utredningen har dock i sina efterföljande beräkningar utgått från den f. n. gällande rekryteringssituationen. 23.2.1 Armén Tjänstgöringsåldersutredningen utgår i de följande beräkningarna för arméns underSOU 1969: 33 15—974573

officerare på aktiv stat från att antalet underofficerare i lämplig ålder för plutonchefsuppgifter i fredsorganisationen vid jämn åldersfördelning bland arméunderofficerarna inte skall förändras vid en höjning av avgångsåldrarna. Med utgångspunkt i 1960 och 1967 års befälsordningsbeslut för armén har utredningen beräknat behovet av fanjunkare på aktiv stat i åldern 33-41 år för plutonchefsuppgifter till 786. Häri ingår 22 tjänster vid gemensamma myndigheter. Härtill måste emellertid läggas 15 tjänster för kommendering av elever för att göra det möjligt att uppnå den ökade avgången av underofficerare på aktiv stat till specialkårerna. Antalet tjänster för fanjunkare i åldersläget 33-41 år blir därmed 801. Härifrån bör emellertid - under förutsättning att officerskårernas rekryterande skikt ökas ut för att göra det möjligt att rekrytera tygofficerare och intendenter ur armén (jfr kap. 21, avsnitt 21.4) - dras 16 tjänster för fanjunkare. Totalantalet tjänster för fanjunkare i åldersläget 33-41 år blir därmed 785. Den av utredningen valda utgångspunkten för beräkningarna gör det möjligt att åstadkomma en bättre balans mellan uppgifterna för äldre personal inom arméns underofficers- resp. underbefälskårer än vad som skulle varit fallet om utredningen gått ut från gällande personalförteckningar. Utredningen har nämligen vid sina beräkningar ansett sig kunna konstatera att det med utgångspunkt i gällande personalstater är svårare att uppnå avgångsåldern 63 år för arméns underbefäl än för dess underofficerare. Den av utredningen valda utgångspunkten för beräkningarna innebär också att det blir möjligt att tillgodose det av 1960 års befälsstatsdelegation anmälda (betänkande Stencil Fö 1966: 1) merbehovet av tjänster för arméunderofficerare på aktiv stat enligt något annorlunda grunder än som förutsattes av befälsstatsdelegationen. Delegationen föreslog i sitt betänkande en utökning av antalet tjänster för arméunderofficerare med 137 och en minskning av antalet tjänster för arméunderbefäl med 124.

Tjänstgöringsåldersutredningen har funnit att med utgångspunkt i behovet av 785 tjänster för plutonchefer vid armén bör antalet tjänster för underofficerare på aktiv stat inom arméns truppslag vara det som redovisas i bilaga 28. I denna bilaga har som jämförelse redovisats tillgången av tjänster enligt personalförteckningarna för budgetåret 1967-68 och antalet tjänster enligt befälsstatsdelegationens förslag. Tjänstgöringsåldersutredningens här framlagda förslag skiljer sig från befälsstatsdelegationens förslag främst i fråga om antalet tjänster för sergeant. Detta hänger samman med de ändringar i personalsammansättningen som betingas av den ändrade rekryteringen till specialkårerna. Den av befälsstatsdelegationen föreslagna utökningen av antalet underofficerstjänster med 137 kan sålunda enligt tjänstgöringsåldersutredningens mening begränsas till en utökning med 80 tjänster. Under förutsättning att dessa förändringar samt den i kapitel 21, avsnitt 21.4 föreslagna utökningen av det rekryterande skiktet inom arméns officerskårer vidtas måste emellertid den av befälsstatsdelegationen föreslagna minskningen med 120 underbefälstjänster begränsas till en minskning med (120-49 1 -4 2 ) 67 underbefälstjänster. Tjänstgöringsåldersutredningen får avslutningsvis beträffande dessa förändringar i personalstaterna anföra att de teoretiskt skulle innebära en möjlighet att införa avgångsåldern 53 år för arméns förvaltare (i trupptjänst) och fanjunkare. Utredningen vill därmed dock inte hävda att en sådan åldersgräns är lämplig för förvaltare i trupptjänst (jfr kap. 21, avsnitt 21.3). Utredningen har vidare utgått från att åtta nya underofficerstjänster inom värnpliktsverket tillsätts med äldre arméunderofficerare.

ter. Bortfallet efter hand av subalternofficerarna vid förutvarande marinintendenturkåren kan komma att kräva behov att öka ut antalet tjänster för underofficerare i annan tjänst än teknisk (jfr MTU yttrande 30/8 1965 över intendenturförvaltningsutredningens betänkande, underbilaga 2). Utredningen har i föreliggande kapitel utgått från att en sådan statökning är nödvändig. Den av utredningen föreslagna omorganisationen av specialkårerna (jfr även kap. 21, avsnitt 21.4) innebär också att vissa andra förändringar bör göras i personalstaten för flottans underofficerare i annan tjänst än teknisk. För dessa förändringar redogörs närmare under steg A (punkt 23.3.1) i det följande. Vid bedömning av möjligheterna att nå högre avgångsåldrar bör beaktas att flottans underofficerare redan i dagsläget har en lägsta avgångsålder av 55 år. Utredningen har för flottans underofficerare i teknisk tjänst räknat med de personalstater som fastställdes vid 1963 års riksdag. Vid granskning av dagens personalstater har utredningen dock kunnat konstatera att sammansättningen av personalen inom olika yrkesgrenar inte gör det möjligt att helt tillämpa de i kapitel 21 angivna åldersnormerna för krigsplacering ombord. Utredningen är av den uppfattningen att dessa problem närmare kommer att belysas av nu arbetande befälsutredning för marinen. I fråga om flottans underofficerare i teknisk tjänst utgår utredningen i samtliga steg från att den teoretiska tillgången av personal i ålderslägen under de nu gällande avgångsåldrarna inte skall förändras vid höjning av avgångsåldrarna. Härigenom kommer utredningens förslag inte att medföra några negativa konsekvenser för krigsorganisationen.

23.2.2 Flottan I avsaknad av modernt underlag för beräkning av behovet av tjänster för icke-tekniska underofficerare på aktiv stat har utredningen utgått från nu befintligt antal tjäns226

1 Föranledd av minskat antal sergeanter (714— 665) jämfört med befälsstatsdelegationens förslag. 2 Föranledd av ökat antal fänrikar enligt MTU förslag i kapitel 21, avsnitt 21.4.

SOU 1969: 33

Figur B

Fiqur A An+al 38-

Avgång till civil luftfart förekommer ej a b b = ökat behov av övergång t i l l befattningar lämpade för äldre personal

Gällande ordning

35-

30-

iAvgang t i l l civil luftfart

_

2523-

Antal

Antal

Bild 24. Krigsbehovet av flygförare (A + B) enligt gällande ordning (figur A) samt om avgång till civil luftfart inte äger rum (figur B).

23.2.3 Kustartilleriet Utredningen utgår i samtliga steg för kustartilleriets underofficerare i annan tjänst än teknisk - liksom för arméns - från att den teoretiska tillgången av personal för plutonchefsuppgifter i fredsorganisationen inte skall minska. För förändringar i personalstaten för denna kategori redovisas närmare under steg A i det följande (punkt 23.3.1). Även vid kustartilleriet är f.n. den lägsta avgångsåldern för underofficer 55 år. För underofficerare i teknisk tjänst räknar utredningen inte med andra förändringar i personalstaten än dem som hänger samman med omvandling av civila tjänster till militära för att nå de högre avgångsåldrarna. Då utredningen räknar med oförändrat antal anställningshavare - vid jämn åldersfördelning - inom ålderslägena under 55 år kommer föreslagna åtgärder för höjning av avgångsåldrarna för denna kategori inte att medföra någon negativ inverkan på krigsorganisationen. 23.2.4 Flygvapnet Frågan om höjd avgångsålder för flygvapnets underofficerare påverkas av fältflygarnas anställningsform. Hänsyn till en ev. framtida långtidsanställning av fältflygarna försvårar en höjning av avgångsåldern för underofficerarna på aktiv stat men kan SOU 1969: 33

samtidigt innebära att organisatoriska förutsättningar säkerställs att ge arbetsuppgifter för nuvarande fältflygarpersonal till tjänstgöringsåldrar gemensamma med övriga underofficerare. Tjänstgöringsåldersutredningen har därför bedömt det vara nödvändigt att pröva förutsättningarna för ett gemensamt utnyttjande av flygvapnets underofficerare på aktiv stat och fältflygarna till högre åldrar än f. n. Utredningen utgår härvid från att fältflygare framdeles kommer att gå över till civil luftfart i den omfattning som fältflygarutredningen i sitt betänkande (Stencil Fö 1963: 3) och sedermera chefen för flygvapnet i sitt förslag år 1965 (FS/O 30/9 1965 302/1848) bedömde vara aktuell under 1970- och 1980-talen, dvs. ca 25 fältflygare per år. Medelåldern för fältflygarnas övergång till civil luftfart har av tjänstgöringsåldersutredningen på grundval av befintliga avgångsdata beräknats till 27 år. Ett system som innebär att förarbehovet för civil luftfart tillgodoses på annat sätt än genom rekrytering av förare med utbildning på krigsflygplan har beräknats medföra betydande fördelar, inte minst i ekonomiskt hänseende, för flygvapnet. Ett sådant system innebär emellertid också att förutsättningarna för att utnyttja flygvapnets underofficerare och fältflygare till högre avgångsålder än f. n. förändras. Detta åskådliggörs schematiskt i bild 24.

I figurerna förutsätts att samma antal befattningshavare (A + B) skall stå till förfogande för krigsplacering som förare på krigsflygplan. Om avgång till civil luftfart av förare med utbildning på krigsflygplan inte äger rum (jfr fig- B) kommer ett ökat antal befattningshavare (b) att stå kvar i tjänst vid flygvapnet intill en ålder då omplacering till annan verksamhet är aktuell. Utredningen berör i avsnitt 23.6 i det följande kortfattat konsekvenserna av här anmälda förhållanden. Tjänstgöringsåldersutredningen räknar med att äldre fältflygare med fördel bör kunna tas i anspråk för följande arbetsuppgifter inom flygvapnet (jfr bilaga 29). a) Flyglärare, varvid räknas med att dessa genomsnittligt är i åldersläget 32-41 år, b) inom strilorganisationen, som radarjaktledare i åldern 38-45 år och därefter i andra strilbefattningar, c) simulatorinstruktör och fotounderofficer, varvid räknas med att dessa genomsnittligt är i åldersläget 38-49 år samt d) förare av transportflygplan och helikoptrar, varvid räknas med att dessa med bibehållande av nuvarande föraruppgifter inom flygvapnet kan vara 38-54 år. För fältflygare som omplacerats till nämnda befattningar erfordras sålunda ytterligare omplacering till befattningar som kan uppehållas av personal intill 60 eller 63 års avgångsålder. Befattningar som härvid kan komma i fråga är av samma typer som de för vilka de äldre underofficerarna på aktiv stat bör komma i fråga. Såsom framgår av bilaga 29 är det också tänkbart att inrätta tjänster på reservstat för fältflygare. Eftersom behovet av flygnavigatörer vid övergång till ensitsiga krigsflygplan efter hand kommer att gå ner kraftigt eller försvinna behandlar utredningen inte denna personalgrupp. Utredningen har i sina beräkningar utgått från att tjänsterna för flygnavigatörer - utom för transport- och helikopterförband - efter hand kommer att dras in eller avses för andra arbetsuppgifter. Som närmare framgår av kapitel 24 (avsnitt 24.3 och bilaga 33) föreslår tjänstgö-

ringsåldersutredningen vissa förändringar i fråga om flygvapnets trupputbildare (underbefäl) och flottiljpoliser. I anslutning härtill föreslår utredningen att nuvarande tjänster för förste flottiljpolis i Ao 17 (19 tjänster) omvandlas till tjänster för fanjunkare. Utredningen har därför i sina beräkningar för flygvapnets underofficerare utgått från denna utökning av antalet tjänster för underofficerare på aktiv stat. För förändringar med anledning av den av utredningen föreslagna omorganisationen av specialkårerna för underofficerare redogörs närmare under steg A. Tjänstgöringsåldersutredningen har slutligen bedömt att underofficerare inom tjänstegrenarna signaltjänst och expeditionstjänst bör kunna stå kvar i befattningar inom dessa tjänstegrenar intill 60 resp. 63 år. Ett antal befattningar inom dessa tjänstegrenar ingår nämligen i olika typer av staber, varför de i kapitel 21 redovisade åldersnormerna för förband inte behöver överskridas. I fråga om expeditionstjänst har härutöver räknats med att personal under 42 år normalt inte skall placeras i sådan tjänst. 23.3 Beräkningar 23.3.1 Steg A Genomförande av utredningens förslag rörande rekrytering till och omfattning av specialkårerna i fråga om underofficerare, varvid dessa erhåller avgångsålder 60 år samt omvandling av arvodestjänsterna. Utredningens beräkningar visar att avgångsåldern enligt detta steg kan sättas till För

Vid

arméns förvaltare i trupptjänst och fanjunkare 63 år flottans förvaltare1 i trupptjänst och flaggunderofficerare 63 år flottans flaggunderofficerare2 60 år kustartilleriets förvaltare i trupptjänst och flaggunderofficerare1 58 år kustartilleriets flaggunderofficerare2 55 år flygvapnets förvaltare i trupptjänst och fanjunkare 57 år 1 2

I annan tjänst än teknisk. I teknisk tjänst. SOU 1969: 33

För arméns del är det i detta steg nödvändigt att öka rekryteringen av sergeanter om det skall vara möjligt att rekrytera såväl specialkårernas underofficerare som underofficerarna inom truppslagen. Behovet av ökad rekrytering är två sergeanter per år om förvaltare i trupptjänst och fanjunkare står kvar i tjänst till 63 år. Härvid måste även antalet tjänster för sergeant utökas med 13. Utredningen har slutligen anledning peka på att för arméns del innebär detta steg att förvaltare i trupptjänst och fanjunkare kan erhålla högre avgångsålder (63 år) än förvaltare i expeditionstjänst och underofficerarna vid specialkårerna (60 år). För marinens del har utredningen räknat med att huvuddelen av aktuella arvodestjänster utnyttjas för underofficerare i annan tjänst än teknisk. Sju arvodestjänster avses för underofficerare i teknisk tjänst. Även för flottans del är det i detta steg nödvändigt att öka rekryteringen till underofficer om det skall vara möjligt att rekrytera såväl specialkårernas underofficerare som underofficerarna i annan tjänst än teknisk. Behovet av ökad rekrytering är ca två underofficerare per år. Liksom vid armén måste då också antalet tjänster för yngre underofficerare ökas ut. Merbehovet av tjänster för underofficerare av 2. graden är ca 15. Utredningen räknar vidare med att den av utredningen föreslagna omorganisationen a\ specialkårerna bör föranleda följande förändringar. Från flottan bör föras över tjänster för 27 förvaltare, från kustartilleriet 17 förvaltare och en flaggunderofficer samt från flygvapnet 37 förvaltare till försvarets intendenturkår. För att kompensera bortfall av personal under vidareutbildning före övergång till specialkårerna bör tillkomma - utöver de för armén tidigare angivna tjänster för tre flaggunderofficerare vid flottan och två vid kustartilleriet samt för fyra fanjunkare vid flygvapnet. Utredningen har också räknat med tillkomst vid flottan av sex underofficerstjänster för att kompensera bortfallet av subalternofficerare vid förutvarande marinintendenturkåren. Samtliga SOU 1969: 33

här för marinen redovisade statförändringar avser underofficerare i annan tjänst än teknisk. Statförändringarna vid flottan innebär att underofficersrekryteringen måste öka något - ca en underofficer vartannat år. Förändringarna inom flygvapnet - rekryteringen till vissa underofficerstjänster från fältflygare - innebär att grundrekryteringen till underofficer bör minska med ca sju man per år i ett jämnt system. Möjligheterna att erhålla en gemensam avgångsålder för försvarsgrenarnas underofficerare belyses i följande steg. 23.3.2 Steg B 60 års avgångsålder för alla underofficerare på aktiv stat. Utredningen har i detta steg räknat med en omfördelning av rekryteringen till de nuvarande arvodestjänsterna vid gemensamma myndigheter m. fl. så att ytterligare elva sådana tjänster tillförs kustartilleriet för underofficerare i annan tjänst än teknisk och 55 tjänster rekryteras med underofficerare ur flygvapnet. Genom en sådan omfördelning av rekryteringen - som samtidigt förutsätter ökad geografisk omflyttning av personal - ernås avgångsåldern 60 år för nämnda underofficersgrupper. Detta innebär att underofficerare från armén och från flottan i annan tjänst än teknisk inte bör avses för de nuvarande arvodestjänster som finns inrättade vid gemensamma myndigheter. Härutöver måste två arvodestjänster som i steg A beräknats för arméunderofficerare avses för underofficerare ur antingen kustartilleriet eller flygvapnet. Som framgått av steg A är det möjligt att för arméns förvaltare i trupptjänst och fanjunkare uppnå avgångsåldern 63 år i steg A. Om höjningen av avgångsåldern för dessa personalgrupper begränsas till 60 år blir det - under förutsättning att 54 av de arvodestjänster som enligt steg A förutsatts omvandlade till tjänster för arméunderofficerare i stället avses för underofficerare vid kustartilleriet eller flygvapnet - nödvändigt att öka rekryteringen av arméunderofficerare med tre-fyra underofficerare per år. 229

Samtidigt bör 23 tjänster för sergeant tillkomma. Motsvarande förhållande uppkommer för flottans underofficerare i annan tjänst än teknisk. För denna kategori erfordras en ökning av den årliga rekryteringen med en-två underofficerare och en tillkomst av elva tjänster för underofficer av 2. graden. För kustartilleriets underofficerare i teknisk tjänst bör, för att medge höjning av avgångsåldern till 60 år, tillkomma sex tjänster. Utredningen redovisar i bilaga 30 exempel på civila tjänster inom marinen vilka enligt utredningens mening lämpar sig för utbyte mot tjänster för stamunderofficerare i teknisk tjänst vid kustartilleriet. 23.3.3 Steg C 63 års avgångsålder för underofficerare vid specialkårerna, 60 års avgångsålder för övriga underofficerare på aktiv stat. I de föregående stegen har utredningen utgått från att specialkårernas underofficerare erhåller avgångsålder vid 60 år. I detta steg utgår utredningen från att specialkårernas underofficerare erhåller avgångsålder vid 63 år. Detta innebär att rekryteringsbehoven av underofficerare till specialkårerna kommer att bli lägre än vad som redovisades i kapitel 21 (tabell 46). Vid avgångsåldern 63 år för specialkårernas underofficerare blir - under förutsättning att kårerna erhåller den av utredningen förutsatta omfattningen i fråga om antalet tjänster - behovet av årlig rekrytering av kårerna det som framgår av tabell 64. Utredningen har härvid alltjämt räknat med en genomsnittlig ålder av 42 år vid intransport av underofficer till specialkår. Utredningen vill återigen i anslutning till tabellen framhålla att angivna värden är riktvärden vid jämn åldersfördelning inom personalkårerna. Betydande variationer kommer att uppträda främst med hänsyn till det aktuella personalläget. För arméns och för flottans underofficerare i annan tjänst än teknisk kan avgångsåldern 60 år uppnås. Härvid uppstår ett överskott av tjänster vid armén på 76

230 Tabell 64. Försvarsgrenarnas andel av rekryteringen av underofficerare till specialkårerna under förutsättning att specialkårernas underofficerare har avgångsåldern 63 år Genomsnittlig årlig rekrytering ur Kår m. m.

armén

Fortifikationskåren 4,6 Fälttygkåren 10,1 Intendenturkåren Förrådstjänst 8,0 Kassatjänst 4,2 Sa 27

marinen flygvapnet 1,1 —

1,2

2,4 1,2 4—5

1,4 1^5 4

och vid flottan på 51. För kustartilleriets underofficerare i annan tjänst än teknisk och för flygvapnets underofficerare uppstår brist på tjänster om 15 resp. 64. Det skulle sålunda vara möjligt att låta totalt (15 + 64) 79 tjänster som beräknats avsedda för underofficerare vid armén och flottan i stället tas i anspråk av underofficerare vid kustartilleriet och flygvapnet. Med en sådan omfördelning av rekryteringen till tjänsterna blir det nödvändigt att vid armén och flottan sammantaget öka underofficersrekryteringen med en underofficer per år för att tillgodose att alla tjänster kan besättas. Ett alternativ till att öka underofficersrekryteringen vid armén och flottan i detta steg kan vara att i stället införa avgångsåldern 63 år för försvarsgrenarnas förvaltare i expeditionstjänst. Om så sker måste underofficerare i annan tjänst än teknisk vid kustartilleriet och vid flygvapnet i något ökad utsträckning placeras i befattningar som i det föregående beräknats avsedda för underofficerare vid armén och vid flottan (i annan tjänst än teknisk). 23.3.4 Steg D 63 års avgångsålder för alla underofficerare på aktiv stat. Liksom i föregående steg har utredningen utgått från att specialkårernas underofficerare erhåller avgångsålder vid 63 år. Rekryteringsbehoven av underofficerare till dessa kårer blir därvid de som framgår av tabell 64 i det föregående. SOU 1969: 33

Tjänstgöringsåldersutredningen har vidare räknat med att följande antal civila tjänster inom de centrala högre staberna m. m. kan omvandlas till tjänster för underofficerare på aktiv stat.

fogande för äldre underofficerare. Vid försvarsgrenarna föreligger följande behov av årlig övergång till nämnda ca 200 tjänster om övergången sker vid i genomsnitt 42 års ålder.

Vid armén » flottan (icke-tekniker) » » (tekniker) » kustartilleriet (icke-tekniker) » » (tekniker) » flygvapnet

Armén Flottan Kustartilleriet Flygvapnet

30 8 20 3 10 11

Förteckning över civila tjänster som sålunda föreslås omvandlade till tjänster för underofficerare på aktiv stat återfinns i bilaga 30. För marinens underofficerare i teknisk tjänst kan avgångsåldern 63 år erhållas om samtliga de i bilagan redovisade tjänsterna byts ut mot tjänster för underofficerare samt härutöver ca fem civila tjänster 1 kan tas i anspråk för denna underofficerskategori. Utredningen återkommer till denna fråga i det följande. För försvarsgrenarnas underofficerare i övrigt föreligger - under förutsättning att samtliga de för icke-tekniker lämpade civila tjänsterna omvandlas till tjänster för underofficerare - följande behov av tjänster lämpade för äldre underofficerare. Armén Flottan (icke-tekniker) Kustartilleriet (icke-tekniker) Flygvapnet

33 17 36 115 Totalt ca 200

Tjänstgöringsåldersutredningen anser att man i första hand bör söka tillgodose detta behov samt behovet av ytterligare tjänster lämpade för marinens underofficerare i teknisk tjänst genom att omvandla civila tjänster inom den centrala förvaltningsorganisationen till tjänster för underofficerare på aktiv stat (jfr även kap. 17). Under denna förutsättning föreligger inte behov att i reserv anställa underofficer som gått över till sådan tjänst. Om tjänsterna bibehålls som civila med pensioneringsperiod III måste ytterligare minst 16 tjänster stå till förSOU 1969: 33

1-2 1 2 6

Dessa värden innebär att var femte underofficer vid kustartilleriet resp. flygvapnet som når 42-årsåldern måste omplaceras till en sådan tjänst och flytta till stockholmsområdet. Detta kan bedömas vara en relativt hög omplacerings- och flyttningsfrekvens. Under förutsättning att vidareutbildningen inkl. erforderlig praktiktjänstgöring före övergången till dessa tjänster genomsnittligt kräver ca ett år föreligger samtidigt följande behov av tjänster för kommendering av personal till vidareutbildningen. Armén Flottan Kustartilleriet Flygvapnet

2 1 2 6 Totalt 11

Utredningen får beträffande vidareutbildning m. m. i övrigt hänvisa till kapitel 26 i det följande. 23.3.5 Sammanfattning av stegen A - D Beräkningarna har sammanfattats i tabell 65 (se sid. 232). 23.4 Konsekvenser

för

krigsorganisationen

Tjänstgöringsåldersutredningen redovisar i det följande konsekvenserna för krigsorganisationen vid genomförande av de i det föregående redovisade stegen för underofficerare på aktiv stat. För arméns vidkommande redovisar utredningen i tabell 66 vilken tillgång vid jämn åldersfördelning av 1 I antalet har inräknats de sex tjänster som enligt steg B erfordrades för att uppnå avgångsåldern 60 år.

Tabell 65. Sammanfattning av beräkningarna för underofficerare Steg

Aktuella åtgärder

Försvarsgren m.m.

Möjlig avgångsålder

Specialkårerna får av MTU föreslagen omfattning i fråga om underofficerare med avgångsålder 60 år, omvandling av arvodestjänster m.m., tillkomst av 34 tjänster för hemvärnsinstruktör samt omprövning av avgångsåldern för underofficerare i signaloch expeditionstjänst vid flygvapnet Enligt steg A samt omfördelning av rekryteringen till gemensamma f.d. arvodestjänster och omvandling av sex civila tjänster till tjänster för underofficerare i teknisk tjänst vid kustartilleriet

Armén 1 Flottan IT 2 Flottan T 3 KA IT 2 KAT3 Flygvapnet

63 63 60 58 55 57

Armén 1 Flottan IT 2 Flottan T 3 K A IT 2 KAT3 Flygvapnet

60 60 60 60 60 60

Armén 1 Flottan IT 2 Flottan T 3 K A IT 2 KAT3 Flygvapnet

60* 60* 60 60 5 60 60

Alla

63 Enligt steg A men specialkårernas underofficerare får avgångsåldern 63 år samt viss omfördelning av rekryteringen till gemensamma f.d. arvodestjänster D

Enligt steg C samt utbyte av vissa civila tjänster i staber m.m. och ianspråktagande av civila tjänster i övrigt enligt följande Utbyte IanspråkArmén Flottan IT 2 Flottan T 3 K A IT 2 KAT3 Flygvapnet

tagande i övrigt 6 33 17

30 8 20 3 10 11 Totalt

— 36

—

115 ~200

1 Utom specialkårerna. 2 1 annan tjänst än teknisk. 3

1 teknisk tjänst.

4 Förvaltare i expeditionstjänst kan i detta steg erhålla avgångsåldern 63 år. 5 Förutsätter tillkomst av sex f.d. civila tjänster enligt steg B. 6

Genom utbytes- eller förflyttningsalternativet.

underofficerare på aktiv stat för kompanichefs (ställföreträdande kompanichefs) uppgifter som föreligger dels i nuläget (med gällande organisation beträffande underofficerare vid specialkårerna), dels enligt de redovisade stegen. Utgångspunkt för redovisningen är att underofficeren beräknas ha ernått kompetens för krigsplacering som kompanichef (ställföreträdande kompanichef) vid i genomsnitt 32 års ålder och att han genomsnittligt kan kvarstå i sådan krigsbefattning vid fältförband till 45 års ålder samt att han därefter intill 55 års ålder tas i anspråk för annan krigsbefattning på samma

kompetensnivå. Den minskade tillgången av underofficerare för kompanichefs- m. fl. uppgifter i krigsorganisationen måste uppvägas av en ökning av antalet reservofficerare eller förtidsavgångna underofficerare som inträder i reserv. Merbehovet blir överslagsmässigt i steg A » » B » » C » > D

190 125 110 130

För såväl flottans som kustartilleriets del bygger utredningens beräkningar i samtliga SOU 1969: 33

Tabell 66. Teoretisk tillgång (vid jämn åldersfördelning och fyllda stater) av arméunderofficerare för kompanichefs (ställföreträdande kompanichefs) uppgifter i krigsorganisationen Teoretisk tillgång av underofficerare

Alternativ

för kompanichefs(ställföreträdande i åldersläget 45--54 år kompanichefs) upppensionsavg. gifter i åldern 32—44 år i aktiv tjänst

summa

Nuläget Steg A Steg B Steg C StegD

999 (1 071)1 938 974 962 950

606 480 508 533 523

342 480 508 533 523

Efter genomförande av 1960 års befälsstatsdelegations förslag (Stencil Fö 1966: 1). steg på att antalet underofficerare i teknisk tjänst i ålderslägena under de nuvarande avgångsåldrarna vid jämn åldersfördelning inom befälskårerna inte skall förändras. Härigenom kommer en höjning av avgångsåldrarna inte att medföra någon minskad tillgång av stamunderofficerare i teknisk tjänst i krigsorganisationen. Tillgången av underofficerare i annan tjänst än teknisk vid flottan och kustartilleriet för krigsplacering kommer vid genomförande av utredningens förslag att gå ned något. Detta framgår närmare av tabellerna 67 och 68. Den minskade tillgången av underofficerare på aktiv stat för uppgifter i krigsorganisationen bör lämpligen uppvägas genom Tabell 67. Teoretisk tillgång (vid jämn åldersfördelning och fyllda stater) av flottans underofficerare i annan tjänst än teknisk för uppgifter i krigsorganisationen Teoretisk tillgång av underofficerare i åldersläget Alternativ

32—44 år

45—54 år

Nuläget1 Steg A Steg B Steg C StegD

164 156 172 157 157

123 93 104 97 97

1 I antalet ingår de tjänster som utredningen föreslagit skola hänföras till specialkårerna (jfr punkt 23.3.1 i det föregående). Ca 20 innehavare av sådana tjänster beräknas normalt vara i åldrar under 55 år. SOU 1969: 33

att i reserv anställa underofficerare som i förtid avgår från aktiv stat. Behovet av sådan reserv vid flottan uppgår till följande. I steg A » » B » » C » » D

20 0 15 15

På motsvarande sätt som vid armén och flottan bör vid kustartilleriet den minskade tillgången av underofficerare på aktiv stat i åldersgrupperna 32-44 år och 45-54 år kunna uppvägas genom ökning av antalet reservofficerare eller förtidsavgångna underofficerare som inträder i reserv. För flygvapnets vidkommande innebär vidareutbildning och överföring av fältflygare till striltjänst att medelåldern för radarjaktledare höjs från 33 till 37 år. BeräkningsTabell 68. Teoretisk tillgång (vid jämn åldersfördelning och fyllda stater) av kustartilleriunderofficerare i annan tjänst än teknisk för uppgifter i krigsorganisationen Teoretisk tillgång av underofficerare i åldersläget Alternativ

32—44 år

45—54 år

Nuläget Steg A Steg B Steg C StegD

1391 135 136 136 137

87 87 90 90 1 Inkl. en flaggunderofficer på reservstat. 2 Inkl. fem flaggunderofficerare på reservstat.

mässigt angivna åtgärder i övrigt medför vissa höjningar av f. n. praktiserade åldersnormer för befattningar som utredningen bedömt vara mindre krävande. I andra befattningar av mera krävande karaktär är åldersnormerna oförändrade (jfr bl. a. punkt 23.2.4). Om det skall vara möjligt att i steg D {avgångsålder 63 år) hålla de åldersnormer för övriga befattningar i flygvapnets krigsorganisation som utredningen angett i kapitel 21 (avsnitt 21.2) erfordras att större delen av de befattningshavare som avses placeras i de 115 f. n. civila tjänsterna fortfarande intill 55 års ålder utnyttjas för krigsplacering inom flygvapnet. De kommer emellertid oavsett framtida anställningsform i dessa befattningar - militär eller civil i kombination med reserv eller ev. reservstat - inte att vara lika användbara inom flygvapnets krigsorganisation som de underofficerare som ingår i flygvapnets fredsorganisation (jfr även kap. 20, avsnitt 20.3). Utredningen anser sig sammanfattningsvis kunna konstatera att en höjning av avgångsåldrarna för underofficerarna på aktiv stat till 63 år under de i det föregående angivna organisatoriska förutsättningarna bör medge att den personella kvaliteten i krigsorganisationen i huvudsak kan bibehållas.

23.5 Konsekvenser sationen

för

40-årsåldern från förband m. m. till andra myndigheter. 23.6 Konsekvenser till civil luftfart

av ändrad

rekrytering

Utredningen har i det föregående (punkt 23.2.4) anmält att ett ändrat system för rekrytering av förare till civil luftfart påverkar förutsättningarna att utnyttja flygvapnets underofficerare och fältflygare till högre avgångsålder än f. n. I ett sådant system erfordras nämligen under förutsättning att alla flygförarbefattningar i krigsorganisationen bestrids av personal i aktiv tjänst ca 130 befattningar (utöver de i avsnitt 23.3 redovisade) för äldre fältflygare eller underofficerare, om fältflygarna skall kunna erhålla samma avgångsålder som flygvapnets underofficerare. Tjänstgöringsåldersutredningen räknar med att detta är en fråga som närmare måste övervägas under det fortsatta arbetet med befälsordningen för flygvapnet. Utredningen är av denna anledning f. n. inte beredd föreslå långtidsanställning för kategorin fältflygare.

fredsorgani-

Som framgått av avsnitt 23.2 (punkterna 23.2.1-4) har utredningens utgångspunkt varit att det efter en höjning av avgångsåldrarna för underofficerarna på aktiv stat alltjämt skall vara möjligt att vid jämn åldersfördelning och i huvudsak fyllda personalstater tillgodose de i kapitel 21, avsnitt 21.3 redovisade åldersnormerna. Utredningen anser därför att 63 års avgångsålder för underofficerare på aktiv stat är möjlig att införa under förutsättning att de för steg D angivna organisatoriska åtgärderna kan vidtas. Såsom framgått av avsnitt 23.3 förutsätter emellertid en generell åldersgräns vid 63 år ökad omplacering av underofficerare i

234 SOU 1969: 33

24 Beräkningar och förslag rörande underbefäl

24.1 Stegen på

underbefälssidan

För att nå högre tjänstgöringsålder räknar utredningen på underbefälssidan med följande steg. Steg A Genomförande vid marinen och flygvapnet av en ny organisation för vakt- och bevakningstjänsten.

I kapitel 14 redovisat material rörande den framtida rekryteringssituationen och i kapitel 23 (avsnitt 23.2) gjorda överväganden om rekryteringen av underofficerare innebär enligt utredningens mening inte några principiella ändringar i underbefälskårernas struktur eller omfattning. Utredningen har därför inte ansett sig ha anledning att för underbefälskårerna utgå från annat än nuvarande rekryteringsprinciper m. m. 24.2.1 Armén

Steg B Utöver steg A räknas här med omvandling av civila tjänster till tjänster för underbefäl på aktiv stat så att man når avgångsålder vid 60 år för allt underbefäl på aktiv stat. Steg C De åtgärder utöver de i det föregående angivna som kan behöva vidtas för att nå avgångsåldern 63 år för allt underbefäl på aktiv stat. 24.2 Utgångsläget Diagram över tjänster för underbefäl på aktiv stat enligt nu gällande organisation återfinns i bilaga 31. I diagrammet över arméns underbefäl har dock inte medräknats de 76 tjänster som omnämns under punkt 24.2.1 i det följande. SOU 1969: 33

Tjänstgöringsåldersutredningen har i sina beräkningar rörande underbefäl på aktiv stat vid armén utgått från att antalet underbefälstjänster kan reduceras något i samband med att personalstaterna för aktiva underofficerare vid armén justeras i enlighet med utredningens förslag i kapitel 23. Utredningen har vidare undersökt förutsättningarna för att efter en sådan personalstatsjustering minskning med 67 tjänster (]iv kap. 23, avsnitt 23.2) - med nu gällande avgångsålder för aktivt underbefäl omplacera underbefälet från de i fysiskt hänseende mest krävande befattningarna till mindre krävande befattningar - bl. a. inretjänstbefattningar. Som framgått av redogörelsen i det föregående (kap. 21, avsnitt 21.3) har tjänstgöringsåldersutredningen ansett att det inte är rimligt att underbefäl annat än i undantagsfall utnyttjas som instruktörer vid plutoner som ställer höga krav på fysisk spänst hos chefer 235

och instruktörer. Utredningen har vid dessa undersökningar utgått från att alla underbefälsbefattningar i stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst samt i vakt- och bevakningstjänst dvs. de s. k. inretjänstbefattningarna i princip bör kunna innehas av underbefäl äldre än 42 år. Vidare har räknats med att ett mindre antal instruktörsbefattningar företrädesvis inom specialtjänstens område ävenledes bör kunna bestridas av underbefäl äldre än 42 år. Dessa tillkom för infanteriets och kavalleriets del genom 1960 års befälsordningsbeslut. Med de i det föregående redovisade utgångspunkterna har utredningen funnit att det vid jämn åldersfördelning inom underbefälskårerna bör vara möjligt att placera cm det aktiva underbefälet från de fysiskt mest krävande befattningarna till inretjänstbefattningar eller specialinstruktörsbefattningar vid följande åldrar. Infanteriet Kavalleriet Pansartrupperna Artilleriet Luftvärnet Ingenjörtrupperna Signaltrupperna Trängtrupperna

42-43 år 42-43 » 44 » 39-40 » 42-43 » 42 » 42 » 42 »

Enligt utredningens mening bör det vara möjligt att åstadkomma en viss utjämning mellan pansartrupperna och artilleriet genom att låta underbefäl vid pansartrupperna i större omfattning än vid artilleriet övergå till underbefilstjänster vid vissa för armén eller krigsmakten gemensamma myndigheter. Utredningen har med anledning härav bedömt att den nuvarande tillgången (ca 1 185) på inretjänst- och special instruktörsbefattningar för underbefäl äldre än 42 år i stort är tillräcklig med nu gällande avgångsålder vid 55 ar för underbefäl på aktiv stat. Antalet underbefäl äldre än 42 år är nämligen vid jämi åldersfördelning ca 1 240. 24.2.2 Flottan Tjänstgöringsåldersutredningen har vid sina beräkningar för det icke-tekniska underbefälet vid flottan ansett sig böra räkna med 236

oförändrat behov av personal i åldrar intill 55 år. Nuvarande sammansättning av underbefälstjänsterna medger i princip att underbefälet avsett för befattningar ombord kan utnyttjas intill av chefen för marinen angivna åldersgränser. Likaså medger fredsrustningarnas omfattning och fredsbesättningslistornas personalbehov att flottans underbefäl i likhet med vad som gäller för arméns underbefäl - vid omkring 42 års ålder i huvudsak utnyttjas för inretjänstbefattningar och befattningar som specialinstruktörer. Även för flottans underbefäl i teknisk tjänst har tjänstgöringsåldersutredningen - i avvaktan på betänkande från marinens befälsutredning - utgått från att den teoretiska tillgången på personal under 55 års ålder inte skall få förändras vid en höjning av av gångsåldrarna. 24.2.3 Kustartilleriet För kustartilleriets underbefäl utgår utredningen - liksom för flottans - från att en höjning av avgångsåldern inte får förändra den nuvarande teoretiska tillgången på underbefäl under 55 år i en åldersmässigt homogent sammansatt kår. Utredningen räknar vidare med att omplacering till inretjänstbefattning skall kunna ske vid omkring 42 års ålder. 24.2.4 Flygvapnet Såsom framgår av kapitel 23 har utredningen då det gäller flygvapnet prövat förutsättningarna för långtidsanställning av kategorin fältflygare, varvid räknats med att ett antal äldre fältflygare skall kunna tas i anspråk i uppgifter som i en del fall alternativt bestrids av underofficerare på aktiv stat. Med anledning härav har utredningen ansett sig sakna anledning att i föreliggande kapitel behandla kategorin fältflygare och flygnavigatörer. Tjänstgöringsåldersutredningen har vidare bedömt att underbefäl inom tjänstegrenarna signaltjänst och sjukvårdstjänst bör kunna stå kvar i befattningar inom dessa tjänsteSOU 1969: 33

grenar intill 60 år samt inom tjänstegrenen expeditionstjänst till 63 år (jfr även kap. 23 i det föregående). Även för underbefälet ingår nämligen ett antal befattningar för personal ur dessa tjänstegrenar i olika typer av staber, varför de i kapitel 21 redovisade åldersnormerna för förband inte behöver överskridas. 24.3

Beräkningar

24.3.1 Steg A Omorganisation av vakt- och bevakningstjänsten vid marinen och flygvapnet. Tjänstgöringsåldersutredningen har undersökt möjligheterna att ersätta den nuvarande civilmilitära personalgruppen »marinens poliskår» med äldre underbefäl. Resultatet av utredningens undersökningar redovisas i en särskild PM (bilaga 32). Såsom framgår av denna anser utredningen att tjänsterna för marinens poliskår och för civila vaktman vid flottan och kustartilleriets förband kan bytas ut mot tjänster lämpade för äldre underbefäl vid marinen. Utredningen har därför räknat med följande tillskott av inretjänstbefattningar för marinens underbefäl i icke-teknisk tjänst. Flottan Kustartilleriet

46 9 Summa 55

Av bilaga 32 framgår också att fördelningen mellan flottan och kustartilleriet av dessa tjänster gjorts med utgångspunkt i de arbetsuppgifter som befattningshavarna har att fullgöra. Eftersom tillskottet härigenom blir ojämnt fördelat räknar utredningen i det följande med att underbefäl (i annan tjänst än teknisk) vid kustartilleriet besätter en större andel än sjöunderbefäl av de underbefälstjänster som finns inrättade vid vissa gemensamma myndigheter - försvarsstaben, marinstaben, militärområdesstaberna m. fl. Utredningen utgår i sina beräkningar från att 15 sådana tjänster rekryteras med underbefäl ur kustartilleriet och att sjöunderbefäl inte behöver tas i anspråk för tjänster vid dessa myndigheter. SOU 1969: 33

Tjänstgöringsåldersutredningen har även undersökt möjligheterna att göra vissa omdisponeringar av arbetsuppgifterna mellan flygvapnets trupputbildare och flottiljpoliser för att därigenom göra det möjligt att tillgodose dels behovet av tillräckligt ung personal i fysiskt sett krävande tjänst (instruktörstjänst resp. räddningstjänst), dels behovet av inretjänstbefattningar för det äldre underbefälet. Resultatet av utredningens undersökningar i detta hänseende redovisas i en PM (bilaga 33). Såsom framgår av denna bar utredningen funnit att det är lämpligt att föra samman arbetsuppgifterna i räddningstjänst med instruktörsuppgifterna till en yrkesgren »instruktörer och räddningsledare». För dessa arbetsuppgifter bör framdeles underbefäl på aktiv stat tas i anspråk intill 40-årsåldern. Arbetsuppgifterna i vakt-, ordnings- och brand tjänst bör framdeles bestridas av underbefäl i åldrar över 42 år som dessförinnan ges den vidareutbildning som krävs för att bestrida dessa arbetsuppgifter. Tjänstgöringsåldersutredningen har funnit att följande avgångsåldrar är möjliga vid genomförande av de i detta steg föreslagna åtgärderna. Flottans underbefäl (i annan tjänst än teknisk) 60 år Kustartilleriets underbefäl (i annan tjänst än teknisk) 58 » Flygvapnet 60 » Höjning av avgångsåldrarna för arméns underbefäl och marinens underbefäl i teknisk tjänst är inte möjlig i detta steg.

24.3.2 Steg B Avgångsålder vid 60 år för allt underbefäl på aktiv stat. Som framgått bl. a. av kapitel 6 finns f. n. inte inrättade några arvodestjänster för pensionsavgånget f. d. stamunderbefäl. Utredningens beräkningar visar att avgångsåldern 60 år kan uppnås om följande antal civila tjänster omvandlas till tjänster för underbefäl på aktiv stat.

Arméns underbefäl 430 Flottans underbefäl (i annan tjänst än teknisk) 0 Flottans underbefäl (i teknisk tjänst) 43 Kustartilleriets underbefäl (i annan tjänst än teknisk) 14 Kustartilleriets underbefäl (i teknisk tjänst) 13 Flygvapnets underbefäl 0 Summa icke tekniker » tekniker

444 56 Totalt

500 En sammanställning av de f. n. för civil personal avsedda befattningar som utredningen räknat böra avses för äldre underbefäl återfinns i bilaga 34. Såsom framgår av denna är det inte nödvändigt att omvandla samtliga de i bilagan redovisade civila tjänsterna till underbefälstjänster om avgångsåldern för underbefälet på aktiv stat fastställs till 60 år. Tjänstgöringsåldersutredningen får i anslutning till sina beräkningar slutligen framhålla att behovet av befattningar för att höja underbefälets på aktiv stat avgångsålder från 55 till 60 år är grundat på antagandet att den f. n. synnerligen höga förtidsavgången - 15 % per år - bland det yngsta underbefälet kommer att bestå. Om denna förtidsavgång minskar till värden omkring 5 % blir behovet av nya befattningar för placering av äldre underbefäl vid armén 468. Om däremot denna förtidsavgång ökar till omkring 20 % blir behovet 410 för arméunderbefälet. Motsvarande värden för underbefäl vid övriga försvarsgrenar har inte räknats fram av utredningen. Om förtidsavgången bland det yngsta underbefälet minskar till nyssnämnda 5 % kommer befintlig tillgång av inre tjänstbefattningar vid försvarsgrenarna inte överallt att medge att underbefäl i trupptjänst vid 42 års ålder kan placeras om till sådan befattning. Vid armén kommer t. ex. sådan omplacering att kunna ske först då underbefälet nått 44 års ålder.

24.3.3 Steg C Avgångsålder vid 63 år för allt underbefäl på aktiv stat. Enligt tjänstgöringsåldersutredningens beräkningar krävs för införande av en avgångsålder vid 63 år för allt underbefäl på aktiv stat att följande antal civila tjänster kan tas i anspråk för äldre underbefäl på aktiv stat. Armén Flottan (icke tekniker) » (tekniker) Kustartilleriet (icke tekniker) » (tekniker) Flygvapnet

676 30 68 33 20 O

Summa icke-tekniker » tekniker

739 Totalt 827

I förut omnämnd bilaga 34 har utredningen redovisat de civila tjänster som enligt utredningens mening är lämpade för utbyte mot tjänster för underbefäl på aktiv stat. Om samtliga dessa tjänster byts ut mot underbefälstjänster kan följande avgångsåldrar för underbefälet på aktiv stat ernås. Armén Flottan (icke tekniker) Flottan (tekniker) Kustartilleriet (icke tekniker) Kustartilleriet (tekniker) Flygvapnet

60 år 63 » 63 » 63 » 63 » 63 »

För arméns underbefäl erfordras ytterligare (676-539=) 137 tjänster. Av de i bilaga 34, punkt B, för marinens underbefäl upptagna tjänsterna behöver endast 63 tjänster tas i anspråk för underbefäl i annan tjänst än teknisk vid marinen. Återstående tjänster ( 1 4 6 - 6 3 = ) 83 - företrädesvis tjänster för förrådsförmän - bör enligt utredningens mening kunna tillsättas med äldre underbefäl från armén. Detta innebär att ytterligare ca 50 tjänster för att nå avgångsåldern 63 år för arméns underbefäl erfordras. Alternativt måste underbefäl på aktiv stat vid armén vidareutbildas för att gå över till SOU 1969: 33.

Tabell 69. Sammanfattning av beräkningarna för underbefäl Steg

Aktuella åtgärder

Försvarsgren m.m.

Möjlig avgångsålder

Omorganisation av vakt- och bevakningstjänsten vid marinen och flygvapnet samt omprövning av avgångsåldern för underbefäl i signal-, sjukvårds- och expeditionstjänst vid flygvapnet

Armén Flottan IT1 Flottan T2 KA IT 1 KAT 2 Flygvapnet

55 60 55 58 55 60

Enligt steg A samt utbyte av civila tjänster — främst inom förrådstjänsten — för att uppnå avgångsåldern 60 år. Följande antal utbyten erfordras. 430 Armén Flottan IT1 0 Flottan T2 43 1 Alla Kustartilleriet IT 14 Kustartilleriet T2 13 Flygvapnet 0 J Totalt ca 500 Enligt steg B samt ytterligare utbyten av civila tjänster för att uppnå avgångsåldern 63 år. Totalt (steg B och C sammantagna) erfordras följande antal utbyten. 676 Armén Flottan IT 1 30 2 Flottan T 68 Alla Kustartilleriet IT2 1 33 Kustartilleriet T 20 Flygvapnet 0 J Totalt ca 830 1 2

1 annan tjänst än teknisk. 1 teknisk tjänst.

civila uppgifter inom samhället. Sådan vidareutbildning och övergång bör i princip äga rum då underbefälet nått 40-årsåldern. Utredningen får också, liksom i föregående steg, framhålla att behovet av tjänster för äldre underbefäl blir större om förtidsavgången bland det yngsta yrkesunderbefälet minskar. Om värdet för denna sjunker till omkring 5 % blir behovet av nya befattningar för placering av äldre underbefäl vid armén 736. Om avgången däremot ökar till 20 % blir behovet 640 tjänster.

24.3.4 Sammanfattning

av

stegen

A-C

Beräkningarna har sammanfattats i tabell 69. SOU 1969: 33

24.4 Konsekvenser

för

krigsorganisationen

Huvudparten av arméns underbefäl i åldrar över 42 år tas i krigsorganisationen i anspråk såsom kvartermästare vid kompani. Såsom framgår av kapitel 17 och bilaga 34 är flertalet av de civila tjänster som föreslås omvandlade till tjänster för aktivt underbefäl av den art att tjänstens innehavare bör vara krigsplacerad i motsvarande krigsbefattning. Utredningen har också i samma kapitel konstaterat att det från krigsorganisatorisk synpunkt bör vara en fördel att kunna krigsplacera äldre underbefäl i förrådsförmanna- och liknande tjänster. I den mån underbefäl på aktiv stat under 55 års ålder omplaceras till förrådsförmannatjänster som ingår i krigsorganisationen blir det emellertid inte längre möjligt att utnyttja samma un239

derbefäl såsom kvartermästare vid kompanier i krigsorganisationen. För dessa uppgifter måste i stället avses reservunderofficerare. Utredningens beräkningar utvisar att merbehovet av reservunderofficerare för kvartermästarbefattningar inte överstiger 400 man om underbefälet erhåller avgångsålder mellan 59 och 61 år och 430 man om avgångsåldern blir 63 år. Härvid har utredningen räknat med jämn åldersfördelning och i huvudsak fyllda stater för arméunderbefälet på aktiv stat.

för varje steg angivna organisatoriska åtgär derna vidtas synes därför inte föreligga hin der att införa den till resp. steg knutna av gångs åldern.

Eftersom tjänstgöringsåldersutredningen i det föregående för marinens underbefäl, såväl de i annan tjänst än teknisk som de i teknisk tjänst, har utgått från att tillgången (vid jämn åldersfördelning) av underbefäl i åldrar under 55 år inte skall påverkas av en höjning av avgångsåldrarna anser utredningen att någon principiell ändring av den personella kvaliteten i krigsorganisationen för marinen inte skall behöva uppkomma. För flygvapnets underbefäl innebär genomförande av utredningens förslag vissa höjningar av f. n. praktiserade åldersnormer för befattningar som utredningen bedömt vara mindre krävande i fysiskt hänseende. I andra befattningar av krävande karaktär är åldersnormerna oförändrade eller i något fall sänkta. Sammanfattningsvis anser sig utredningen kunna konstatera att en höjning av avgångsåldrarna till 63 år för underbefälet på aktiv stat under de i det föregående angivna organisatoriska förutsättningarna bör innebära att den personella kvaliteten i krigsorganisationen kan bibehållas. 24.5 Konsekvenser

för

fredsorganisationen

Utredningens utgångspunkt vid klarläggandet av förutsättningarna för att höja avgångsåldrarna för underbefälet på aktiv stat har - som framgått av avsnitt 24.3 varit att det vid jämn åldersfördelning och i huvudsak fyllda personalkadrar skall vara möjligt att tillgodose personalbehoven i fredsorganisationen enligt de i kapitel 21 (avsnitt 21.3) redovisade åldersnormerna. Under förutsättning att de av utredningen

240 SOU 1969: 33

25 Beräkningar och förslag rörande mästare och tekniker

25.1 Stegen för mästare och tekniker Eftersom mästare och tekniker f. n. har avgångsålder vid lägst 60 år redovisar tjänstgöringsåldersutredningen för dessa personalgrupper endast de åtgärder som krävs för att nå avgångsålder vid 63 år för alla mästare och tekniker på aktiv stat. 25.2 Utgångsläget Diagram över tjänster för civilmilitär mastar- och teknikerpersonal på aktiv stat enligt nu gällande organisation återfinns i bilaga 35. I diagrammen förutsätts jämn åldersfördelning och fyllda personalstater. I det följande (avsnitten 25.3-25.4) redovisar tjänstgöringsåldersutredningen sina överväganden och beräkningar rörande mästarpersonal och tekniker vid armén och flygvapnet. Närmast motsvarande anställningshavare i marinen - underofficerare och underbefäl i teknisk tjänst - är militär personal. Utredningen har därför, såsom framgått av kapitlen 23 och 24, behandlat frågan om avgångsålder för dessa personalgrupper i anslutning till frågan om avgångsålder för övriga underofficerare och underbefäl på aktiv stat. 25.3 Beräkningar tekniker personal

för arméns mastar- och

Som framgått av kapitel 4 har behovet av mastar- och teknikerpersonal på aktiv stat inom armén beräknats med utgångspunkt i arbetsuppgifterna i arméns fredsorganisaSOU 1969: 33 16—914373

tion. Disponibel stampersonal utnyttjas i krigsorganisationen främst i befattningar i vilka kraven på goda kunskaper om den komplicerade moderna materielen samt organisations- och ledningsförmåga är särskilt framträdande. I övriga krigsbefattningar för mastar- och teknikerpersonal placeras förtidsavgången f. d. stampersonal eller specialutbildad värnpliktig personal. Tjänstgöringsåldersutredningen har bedömt att mastar- och teknikerpersonalens uppgifter i arméns fredsorganisation är av sådan art att de bör kunna bestridas av personal intill en högsta avgångsålder vid 63 år. Utredningen vill härvid peka på möjligheterna att placera om befattningshavarna från fysiskt sett mera ansträngande verksamhet vid trupp m. m. till befattningar i verkstadstjänst. Som framgått av den tidigare redovisningen utnyttjas den civilmilitära mästaroch teknikerpersonalen på aktiv stat i krigsorganisationen i viss utsträckning tillsammans med förtidsavgången mastar- och teknikerpersonal eller specialutbildade värnpliktiga. Tjänstgöringsåldersutredningen har med anledning härav bedömt att en höjning av avgångsåldrarna för mastar- och teknikerpersonalen utan samtidig utökning av antalet tjänster bör vara möjlig utan att den personella kvaliteten i krigsorganisationen i princip undergår någon förändring. Tjänstgöringsåldersutredningens beräkningar visar nämligen att om avgångsåldrarna för mastar- och teknikerpersonalen fastställs till 63 år kommer - vid jämn åldersfördelning och 241

fyllda personalstater - antalet mästare i åldrar under 55 åx inte att förändras. Under samma förutsättningar kommer tillgången av armétekniker på aktiv stat med högst 55 års ålder att gå ned med ca 40 man vilket motsvarar 6 % av den teoretiska tillgången av armétekniker under denna ålder. Detta bör kunna kompenseras genom att i reserv anställa motsvarande antal förtidsavgångna. 25.4 Beräkningar för flygvapnets personal och flygtekniker

mästar-

Såsom framgår av kapitel 4 i det föregående tas huvuddelen av den civilmilitära tekniska personalen inom flygvapnet i fredsorganisationen i anspråk för tjänst inom baskompanier, robotdivisioner m. fl. enheter med verksamhet i direkt anslutning till flyg-, robot- och striltjänst. Härutöver tas åtskilliga befattningshavare i anspråk för lärar- och instruktörstjänst. Antalet civilmilitära befattningshavare i verkstadstjänst - bl. a. inom flottiljverkstäderna - är relativt litet. Inom flottiljverkstäderna är huvudparten av personalen civil. Huvuddelen av flygvapnets mästarpersonal och flygtekniker krigsplaceras i basförband och luftvärnsrobotförband. Återstoden 1 krigsplaceras i staber, flygförband (som färdmekaniker), stridslednings- och luftbevakningsförband samt i verkstadsförband. I samtliga nämnda förband - utom flygförbanden i vad gäller färdmekaniker ingår civilmilitär teknisk personal upp till 60 års ålder. Tjänstgöringsåldersutredningen finner det mindre lämpligt att krigsplacera civilmilitär teknisk personal i åldrar över 55 år i basoch luftvärnsrobotförband samt i radartroppar med hänsyn till förväntade påfrestningar på personalen under krigsförhållanden. De sammantagna kraven och påfrestningarna - i den tekniska tjänsten och vid försvar av flygbas - på civilmilitär teknisk personal vid dessa förband bedömer utredningen vara av sådan art att man här - liksom vid arméns lokalförsvarsförband - bör räkna med en högsta krigsplaceringsålder vid 55 år (jfr kap. 21). För flygvapnets civil-

militära tekniska personal i krigsorganisationens staber, verkstadsförband samt stridslednings- och luftbevakningsförband (utom radartroppar) anser utredningen att en högsta åldersgräns vid 63 år kan accepteras, Utredningen har därför prövat förutsättningarna att tillgodose krigsorganisationens behov av civilmilitär teknisk personal med högst 55 års ålder inom bas- och luftvärnsrobotförband samt i radartroppar samtidigt som avgångsåldern 63 år införs för flygvapnets civilmilitära tekniska personal. En övre åldersgräns vid 55 år för personal som krigsplaceras i bas- och luftvärnsrobotförband samt i radartroppar innebär emellertid också att personalen inte bör tjänstgöra i fredsbefattning som motsvarar krigsbefattning till högre ålder än 55 år. Detta kräver att den civilmilitära tekniska personalen i fredsorganisationen placeras om med hänsyn till kraven att kunna krigsplacera personal under 55 år vid bas- och luftvärnsrobotförbanden samt i radartroppar. F. n. erfordras all fredstjänstgörande civilmilitär teknisk personal för att täcka krigsorganisationens behov. Det är därför nödvändigt att senast vid omkring 55 års ålder föra över personalen från bas- och luftvärnsrobotförband samt från radartroppar till stril- och verkstadsförband i vilka de kan vara placerade till 63 års ålder. Detta förutsätter tillgång vid motsvarande enheter i fredsorganisationen på lämpliga befattningar för äldre personal med hänsyn till dennas utbildning. Civilmilitär personal i flygförband (färdmekaniker) kan utan omfattande omskolning vid lämplig ålder (ca 45 år) föras över till basförband. Personal som förs över till stril- och verkstadsförband bör i första hand placeras i de befattningar för civilmilitär personal som finns inrättade inom flottiljverkstäderna och i andra hand i befattningar för civil personal för vilka den civilmilitära personalen är lämpad med hänsyn till sin utbildning och erfarenhet. Utredningens beräkningar visar att avgångsåldern 63 år är möjlig att uppnå för 1 Av totalantalet flygtekniker knappt fem procent.

SOU 1969: 33

den civilmilitära tekniska personalen inom flygvapnet om följande antal nya tjänster för personalen kan tillföras. Mästarpersonal Flygtekniker

48 276

Utredningen redovisar i bilaga 36 en förteckning över civila tjänster och uppgifter inom flottiljverkstäderna som utredningen anser kunna komma i fråga för utbyte mot tjänster för mästare eller tekniker vid flygvapnet. Såsom framgår av bilagan bör det inom flottiljverkstäderna finnas ca 110 civila tjänster lämpade för äldre mästarpersonal och ca 600 uppgifter lämpade för äldre flygtekniker. De i nämnda bilaga redovisade civila tjänsterna och uppgifterna bör således i och för sig vara tillräckliga för att tillgodose behovet av nya tjänster för äldre mästarpersonal och flygtekniker. Utredningen har i det föregående (kap. 16, avsnitt 16.3) erinrat om den särskilda utredningen om handräckningsvärnpliktiga vars uppgift numera vidgats till att omfatta även värnpliktiga som används för stödfunktioner inom krigsmaktens fredsorganisation. Som framgår av kapitel 16 skall utredningen om handräckningsvärnpliktiga bl. a. pröva lämpligheten att - under skilda förutsättningar - låta de uppgifter som hittills utförts av värnpliktiga i handräckningstjänst resp. värnpliktiga för stödfunktioner fullgöras av anställd civil personal. Eftersom utredningens om handräckningsvärnpliktiga uppdrag utvidgats till att omfatta bl. a. även värnpliktiga (den s. k. B-delen) som utnyttjas inom flygflottiljernas baskompanier finner tjänstgöringsåldersutredningen det vara naturligt att man prövar om inte ersättare för vissa värnpliktiga (den s. k. B-delen) inom dessa enheter lämpligen kan vara äldre flygtekniker i stället för anställd civil personal. De arbetsuppgifter i fråga om teknisk tjänst som skulle åvila anställd civil personal vid flygvapnets baskompanier torde nämligen knappast komma att avvika från dem som f. n. åvilar flygtekniker.

nets värnpliktiga mekaniker. Utredningen finner för egen del att detta är en fråga som närmast åligger 1966 års värnpliktskommitté att pröva. I en promemoria (bilaga 37), som utarbetats av de till utredningen knutna experterna ur flygvapnet, har ett överslag gjorts beträffande de numerära konsekvenserna av de ovan ifrågasatta åtgärderna. Utifrån dessa beräkningar skulle flygvapnet tillföras 120 tjänster för flygtekniker, varav 80 tjänster som ersättning för värnpliktiga (B-delen) och 40 för instruktörer. Utredningen får emellertid framhålla att antalet tjänster måste komma att bli beroende av resultaten av dels pågående försöksverksamhet avseende flygstationstjänsten inom flygvapnet, dels den prövning som skall utföras av utredningen om handräckningsvärnpliktiga resp. av 1966 års värnpliktskommitté. Utredningen utgår härvid från att nämnda utredningar har att ange de konsekvenser i fråga om beredskap m. m. som ifrågasatta förändringar kan aktualisera. De i promemorian angivna kostnadsförändringarna kan vidare endast ses som en illustration till de i promemorian ifrågasatta åtgärderna. De förändringar - positiva eller negativa - i övrigt beträffande kostnader som bl. a. omläggningar inom värnpliktssystemet kan medföra har givetvis inte kunnat anges. Med utgångspunkt i ett tillskott av 120 tjänster för flygtekniker skulle behovet att ta i anspråk civila tjänster m. m. inom flottiljverkstäderna bli för mästarpersonal » flygtekniker

(276-120)

48 156

Totalt

204 Behovet förändras om tillskottet av teknikertjänster blir annat än 120. Till frågan om åldersfördelningen bland flygtekniker och åtgärder med anledning av denna återkommer utredningen i kapitel 29 i det följande.

Till tjänstgöringsåldersutredningen har anmälts behov av att förstärka befintliga instruktörsresurser för utbildning av flygvapSOU 1969: 33

26.1 Vidareutbildning och prov-(praktikant-) tjänstgöring

Allmänt

Utredningen har i det föregående (kap. 17) redovisat vissa data om militär och civilmilitär personal som gått över till civil tjänst. Av dessa data framgår bl. a. att en hög procent av de officerare som förenar militär tjänst med civil tjänst antingen gått genom en militär vidareutbildning av sådan karaktär som kan bedömas göra dem attraktiva även inom den civila samhällssektorn eller har annan utbildning - t. ex. signalofficersutbildning - av motsvarande karaktär. Även uppgifterna om frekvensen av tjänsteförening (jfr kap. 17, punkt 17.2.4) bland civilmilitär teknisk personal jämförda med motsvarande uppgifter för närmast jämställda militära personalgrupper pekar på att personalens utbildnings- och erfarenhetsbakgrund har mycket stor betydelse för dess möjligheter att gå över från militär eller civilmilitär tjänst till civil tjänst. En naturlig förutsättning för att militär eller civilmilitär personal skall kunna fullgöra arbetsuppgifterna i en f. d. civil tjänst som bytts ut mot militär eller civilmilitär tjänst är också att vederbörande befattningshavare vid tjänstens tillträde har erforderlig utbildning och erfarenhet - vid behov inhämtad genom vidareutbildning och praktisk tjänstgöring. Tjänstgöringsåldersutredningen söker i det följande (avsnitten 26.2-26.3) ange vissa principer för vidareutbildningen av befäl före övergång till tjänst som f. n. är civil.

244 Utredningen förutsätter emellertid att det måste ankomma på det centrala omplaceringsorganet (jfr kap. 17, avsnitt 17.4 och kap. 27, avsnitt 27.4) att bl. a. närmare precisera utbildningsgångar och samordna åtgärderna för att få till stånd den erforderliga vidareutbildningen. Vid sin bedömning av vilka typer av vidareutbildning som bör anordnas har utredningen ställt upp följande utgångspunkter. A. Vidareutbildningen och den därpå följande tjänstgöringen bör knyta an till befattningshavarens egna intressen och motivation samt helst till hans tidigare utbildning och kunskaper (jfr även kap. 11, punkt 11.4.5). B. Personalen skall efter genomgången vidareutbildning kunna tas i anspråk för arbetsuppgifter som den med hänsyn till fysisk och psykisk status samt motivation är lämpad för. C. Vidareutbildning bör företrädesvis ske till tjänster som då det gäller organisatorisk ställning, arbetsuppgifternas art samt löneoch avancemangsmöjligheter ger vederbörande likartade villkor som hans tidigare tjänst. D. Vidareutbildning och prov-(praktikant-)tjänstgöring bör sammanlagt genomsnittligt inte kräva mer än ca ett och ett halvt år. Utbildningstiden i det enskilda fallet bör dock kunna tillåtas variera inom ganska vida gränser. SOU 1969: 33

Utredningen får vidare framhålla att den följande redovisningen närmast bör betraktas som en exemplifiering. Utredningen avger t. ex. inte något detaljerat förslag om vidareutbildning till uppgifter inom totalförsvarets olika områden. Utredningen är nämligen av den uppfattningen att militär och civilmilitär personal på aktiv stat i åtskilliga fall kan beräknas inneha kompetens för befattningar inom det civila försvaret (jfr kap. 17, avsnitt 17.10). I andra fall kan behovet av vidareutbildning med sikte på t. ex. civilförsvaret vara relativt begränsat och ev. kunna tillgodoses genom en kort introduktionskurs eller ersättas med prov(praktikant-)tjänstgöring. Utredningen får i detta sammanhang också peka på att den i det följande (punkt 26.3.5) föreslagna vidareutbildningen av underofficerare i allmän förvaltningstjänst vid behov speciellt kan inriktas på verksamhet inom det civila försvarets olika sektorer.

26.2 Viss utbildning av militär och civilmilitär personal av betydelse för uppgifter utanför krigsmakten 26.2.1 Utbildning anordnad av militär myndighet Av uppgifterna om personal som »förenar tjänst» framgår (jfr kap. 17, punkt 17.2.4) att genomgång av bl. a. följande typer av utbildning och därpå följande praktisk tjänstgöring inom motsvarande verksamhetsområde medfört att militär och civilmilitär personal kunnat söka sig över till allmän tjänst. • MHS högre tekniska kurser och • intendenturofficersutbildning, © fortifikationsunderofficerskurs och • kassachefskurs samt • utbildningen till mästare och tekniker främst inom yrkesgrenarna (linjerna) maskin, motor, elektro och tele. Vidare synes utbildning i motortjänst bl. a. genomgång av vissa kurser vid arméns motorskola - i signal tjänst (främst inom signaltrupperna) samt till flygförare, följd av praktisk tjänstgöring inom resp. verksamhetsområde ha varit av stor nytta för SOU 1969: 33

militär personal på aktiv stat som - oavsett kategoritillhörighet - gått över till civil tjänst. Av de i det föregående redovisade utbildningsområdena är det endast en mindre del som kan utnyttjas som generell vidareutbildning av militär personal som avser gå över till tjänst som f. n. är civil. Följande utbildningsområden är enligt utredningens mening inte lämpade att utnyttja i det här aktuella sammanhanget. Militärhögskolans högre tekniska kurser har sådan längd - två år eller längre av de av detta skäl inte bör komma i fråga. Härtill kommer att för samtliga kurser krävs vissa förkunskaper i naturvetenskapliga ämnen som inte alla officerare behöver inneha. För arméns vapentekniska kurs krävs härutöver genomgång av vapentekniska grenen vid militärhögskolans allmänna armékurs. Utredningen anser sig dessutom kunna konstatera att huvuddelen av de officerare som har förutsättningar och intresse för dessa kurser redan i nuvarande system går genom dessa kurser. Det torde därför även av detta skäl saknas möjlighet att utnyttja dessa kurser för vidareutbildning av personal före övergång till tjänster som f. n. är civila. Vidareutbildning av militär personal (vid marinen personal i annan tjänst än teknisk) i 40-årsåldern till den tekniska nivå som innehas av mästare eller tekniker bedömer utredningen inte vara ändamålsenlig. Utredningen bedömer det heller inte möjligt att vidareutbilda militärt befäl i 40-årsåldern som saknar signaltjänstutbildning eller motortjänstutbildning så att de uppnår den allmänna nivå i fråga om kunskaper och framför allt erfarenhet som innehas av befäl som utbildats för och arbetat inom dessa verksamhetsområden sedan 20-25-årsåldern. I sammanhanget kan också noteras att en individs förmåga att tillgodogöra sig grunderna i radiotelegrafistutbildningen erfarenhetsmässigt tycks börja avta ganska snabbt redan före 30-årsåldern. Av naturliga skäl lämpar sig heller inte flygförarutbildningen inom krigsmakten som vidareutbildning före övergång till f. n. civil tjänst. Utredningen vill här endast peka 245

på de särskilda krav som ställs på yrkespiloter inom civilflyget samt på utbildningskostnaderna. För befäl på aktiv stat som under ett tidigt skede av sin karriär erhållit utbildning i signal- eller motortjänst och därefter under en följd av år varit verksam i en sådan tjänst, liksom för civilmilitär teknisk personal är förhållandena annorlunda. Utredningen bedömer det vara möjligt och lämpligt att sådana befattningshavare i mån av behov ges den ytterligare fördjupning av kunskaper och färdigheter som kan vara erforderlig före övergång till f. n. civil tjänst inom liknande verksamhetsområde. Man torde härvid med fördel i första hand kunna låta utbildningen drivas i regi av f. n. befintliga militära utbildningsanstalter, t. ex. arméns motorskola, resp. stabs- och sambandsskola, tygförvaltningsskolan etc. Utredningen bedömer vidare att följande militära vidareutbildningsvägar bör kunna vara generellt användbara för vidareutbildning av personal som önskar gå över till f. n. civila tjänster, nämligen intendenturofficersutbildning, fortifikationsunderofficerskurs och kassachefskurs. Nuvarande utbildning till intendenturofficer, som har en total längd av ca två år, omfattar dels två vinterhalvår huvudsakligen teoretisk skolmässig utbildning vid intendenturförvaltningsskolan och arméns underhållsskola, dels en mellanliggande och en efterföljande praktiktjänstgöringsperiod. Den första av dessa fullgörs normalt vid förband och örlogsbas, den andra vanligen vid militärområdes- och försvarsområdesstab. Härtill kommer praktisk tjänstgöring vid krigsförband. I teoriperioderna ingår utbildning för såväl freds- som krigsuppgifterna. Även under teoriperioderna sker växling mellan skolmässig teoretiskt betonad utbildning och annan utbildning, t. ex. stabstjänst- och fältövningar, studiebesök etc. Ändringar i denna utbildningsgång i stort kan vara aktuella eftersom Kungl. Maj:t (äs den 3 mars 1967) uppdragit åt överbefälhavaren att utreda och inkomma med förslag till organisation av krigsmaktens förvaltningsutbildning. 1 Härvid 246

skall bl. a. redovisas alternativa möjligheter att samordna eller sammanslå förvaltningsutbildningen. Ett alternativ som härvid torde komma att prövas är en samordning av de nu skilda kurserna för utbildning till tygofficer resp. intendenturofficer. Tjänstgöringsåldersutredningen bedömer att en sådan samordning eller ev. sammanförande knappast kan förväntas medföra förändring i systemet med växling mellan skolmässig utbildning och praktiktjänstgöring, inte heller mellan utbildning för freds- resp. krigsbefattningar. Utredningen anser sig kunna konstatera att intendenturofficerskursen innehåller vissa moment som inte är av direkt betydelse för officer som skall gå över till en f. n. civil tjänst. Han torde nämligen för denna inte ha behov av de avsnitt av intendenturofficerskursen som skall göra den blivande intendenturofficeren lämpad för krigsbefattningar inom sitt specialområde. Eftersom officeren som vidareutbildas före övergång till civil tjänst alltjämt bör vara krigsplacerad i sin gamla krigsbefattning eller i en med denna likartad krigsbefattning saknas även av detta skäl anledning ge honom utbildning för intendenturofficersuppgifter i krig. Av den teoretiska utbildningen i förevarande ämnen som meddelas den blivande intendenturofficeren är således åtskilliga delar inte av aktuellt intresse för den som avser gå över till f. n. civil tjänst. Utredningen bedömer att det inte är möjligt att lägga om den nuvarande eller framtida utbildningen till intendenturofficer på sådant sätt att den teoretiska och praktiska undervisningen för fredsuppgifterna koncentreras till en sammanhängande period av kursen och motsvarande utbildning för krigsuppgifterna till en annan sammanhängande period. Skäl kan också finnas för att även framdeles bibehålla praktiktjänstgöringen uppdelad på två perioder. Tjänstgöringsåldersutredningen bedömer därför att det kan vara värt att pröva om det inte är möjligt att införa en särskild vidareutbildningskurs i förvaltningstjänst för 1 Förslag i frågan har framlagts av överbefälhavaren i skrivelse den 30 juni 1969.

SOU 1969: 33

officerare. Utredningens närmare överväganden i denna fråga redovisas i avsnitt 26.3 i det följande. Utbildningen till fortifikationsunderofficer omfattar numera ett kompendieskede om ca sex månader, två skeden teoretisk undervisning om sammanlagt sju månader samt mellan dessa tre och en halv månader praktikanttjänstgöring vid fortifikationssektion (motsv.) vid militärområdes- och kustartilleriförsvarsstaber samt vid arméförband. Tjänstgöringsåldersutredningen bedömer att denna utbildning kan vara väl lämpad för underofficer som avser gå över till f. n. civil tjänst inom t. ex. fortifikationsförvaltningen, militärområdes byggnadskontor e. d. Utredningen har inte övervägt några förändringar i den teoretiska delen av denna utbildning. Utredningen finner det däremot vara naturligt att ev. praktikanttjänstgöring sker vid den myndighet vid vilken underofficeren sedermera skall anställas. Utbildningen till kassachef omfattar närmare fem månader teoretisk undervisning samt ca fem månader praktikanttjänstgöring vid kassaavdelning. Inte heller för denna utbildning har utredningen räknat med någon förändring i fråga om den teoretiska delen. För praktikanttjänstgöringen gäller samma synpunkter som i det föregående anförts att den i princip synes böra ske vid anställande myndighet. 26.2.2 Övrig utbildning av militär och civilmilitär personal Åtskillig militär och civilmilitär personal ges redan f. n. möjlighet att på statsverkets bekostnad gå genom vidareutbildning vid myndigheter som inte sorterar under försvarsdepartementet. Så har t. ex. skett i fråga om utbildning för automatisk databehandling (ADB) som bibringats bl. a. officerare och underofficerare på aktiv stat. Andra exempel är kurser i administrativ rationalisering (AR), utbildning vid gymnastikoch idrottshögskolan (GIH), civilanställningsutbildningen av fältflygare samt språkstudier vid universitet och utomlands etc. Tjänstgöringsåldersutredningen finner det SOU 1969: 33

vara tänkbart att man i något ökad utsträckning skulle kunna ge militärt och civilmilitärt befäl på aktiv stat som nått 40-45årsåldern möjlighet att gå genom sådan utbildning i form av kortare kurser av orienterande karaktär även i fall då vederbörande befattningshavare inte har direkt behov av denna utbildning för sin militära eller civilmilitära tjänst. Utredningen bedömer nämligen att genomgång av sådan utbildning kan tänkas stimulera befattningshavaren till att söka nya arbetsuppgifter. Den kan därmed stimulera till önskad rörlighet bland det medelålders och äldre befälet på aktiv stat. Det måste emellertid åvila de personalplanerande myndigheterna att i varje särskilt fall avgöra om genomgång av sådan kurs är möjlig med hänsyn till den militära verksamheten.

26.3 Förslag till nya utbildningsvägar 26.3.1 Vidareutbildning till lärare Utredningen vill i denna punkt först erinra om sitt tidigare avgivna förslag (Stencil Fö 1967: 10) till åtgärder för att officerare på aktiv stat skall kunna gå över till lärartjänster inom det allmänna undervisningsväsendet (jfr även kap. 17, den senare delen av avsnitt 17.4). Utredningen finner det vara angeläget att få fastställt de riktlinjer för vidareutbildning till lärare inom det allmänna undervisningsväsendet av officerare på aktiv stat som utredningen lagt fram i förutnämnda förslag. Utredningen upprepar därför sina tidigare, principiella yrkanden rörande a) rätt för officerare på aktiv stat att med bibehållna löneförmåner gå genom utbildning till lärare inom det allmänna undervisningsväsendet vid universitet (motsv.), lärarhögskolor och andra aktuella utbildningsanstalter samt b) behörighet som ordinarie adjunkt resp. ämneslärare för officer som uppfyller vissa i förslaget närmare specificerade kompetenskrav. Utredningen som i övrigt får hänvisa till det förut nämnda förslaget vill här endast

erinra om att den föreslagna vidareutbildningen (inkl. en termins tjänstgöring som icke-ordinarie lärare) av officer till lärare i flertalet fall bedömts kunna genomföras inom en tid av IV2-2V2 år. Härutöver tillkommer dock i allmänhet viss komplettering av tidigare inhämtade kunskaper i form av korrespondensstudier, propedeutiska kurser och utbildningskompletteringskurser.

26.3.2 Vidareutbildning av officerare i allmän förvaltningstjänst Utredningen har i det föregående (punkt 26.2.1) bl. a. konstaterat att nuvarande och sannolikt även framtida intendenturofficerskurs innehåller vissa partier som inte är av omedelbar betydelse för officer som vill gå över till en f. n. civil tjänst. Utredningen anser sig också kunna konstatera att det otvivelaktigt finns åtskilliga tjänster med arbetsuppgifter av intendentskaraktär inom såväl statlig och kommunal verksamhet som enskild tjänst. Utredningen finner det därför motiverat att överväga ändamålsenligheten i att skapa en särskild allmän förvaltningskurs för officerare. I en sådan vidareutbildningskurs borde härvid ingå alla de delar av intendenturofficerskursen som är av direkt »civilnyttig» karaktär, medan de delar av samma kurs som avser krigsuppgifterna skulle kunna utgå. Eftersom en sådan förvaltningskurs bör och kan inriktas uteslutande på de arbetsuppgifter som beräknas möta den vidareutbildade officeren efter övergång till allmän tjänst finns anledning att i kursen ta med även sådant stoff som kan vara av särskilt värde för de kommande arbetsuppgifterna, men som inte f. n. anses vara nödvändigt för en blivande intendenturofficer. Det kan därför finnas anledning anta att de befattningshavare som går genom en dylik kurs då det gäller fredsmässiga uppgifter av intendentskaraktär bör bli minst lika skickade för sådana arbetsuppgifter som de som går genom den på militär förvaltning specialinriktade intendenturofficerskursen.

248 Tjänstgöringsåldersutredningen bedömer att det bör vara möjligt att vid intendenturförvaltningsskolan eller dess framtida motsvarighet planlägga och vid behov årligen anordna en särskild vidareutbildningskurs för officerare med minst samma »civilnyttiga» innehåll som nuvarande intendenturofficerskurs. En sådan kurs bör uppskattningsvis knappast behöva kräva mer än ett halvt-ett års skolmässig utbildning (inkl. smärre övningar av praktisk natur, studiebesök m. m.). Eftersom intendenturförvaltningsskolan i mycket stor utsträckning anlitar deltidstjänstgörande lärare och föreläsare bedömer utredningen att anordnande av här skisserad kurs knappast påverkar behovet av heltidstjänstgörande personal vid skolan. Utgifterna för bl. a. lärararvoden kommer däremot att öka. En huvudfråga vid bedömning av ändamålsenligheten i att anordna en kurs av här skisserad typ är naturligen frågan om officer som gått genom sådan kurs kommer att vara lika attraktiv inom arbetsmarknaden och få samma möjligheter som nuvarande intendenturofficerare att erhålla anställningar. Utredningen bedömer att uppskattningen inom den allmänna arbetsmarknaden av de nuvarande intendenturofficerarna beror dels på att de har god och lämplig utbildning, dels på vad de under sin praktiska tjänstgöring visat sig kunna prestera. Utredningen anser att en kombination av teoretisk utbildning av skisserat slag och praktisk tjänstgöring i anslutning till denna inom den blivande avnämarmyndigheten bör kunna ge minst samma möjligheter som nuvarande intendenturofficersutbildning kombinerad med praktisk tjänstgöring som intendenturofficer. Utredningen har här inte anledning att närmare gå in på omfattningen av eller innehållet i en sådan vidareutbildningskurs utan förutsätter att bl. a. dessa frågor framdeles närmare klarläggs. I fråga om praktikanttjänstgöring i anslutning till kursen vill utredningen endast peka på det önskvärda i att denna om möjligt äger rum inom resp. statlig eller kommunal avnämarmyndighet eller annan blivande arbetsgivare. Frågan SOU 1969: 33

om ev. växling mellan skolmässig utbildning och praktikanttjänstgöring torde lämpligen också böra övervägas i samband med den närmare planläggningen av kursen. Det synes utredningen naturligt att presumtiva avnämarmyndigheter får möjlighet framföra önskemål om utbildningen och delge erfarenheter från denna till skolledningen samt också vid behov medverka genom att ställa tillfälligt tjänstgörande lärare och föreläsare till skolans förfogande. 26.3.3 Vidareutbildning av officerare i personaladministration Ett verksamhetsområde för vilket medelålders och äldre officerare på aktiv stat torde ha särskilda förutsättningar att göra goda insatser är enligt utredningens mening det personaladministrativa området. Utredningen vill här hänvisa till den utbildning i bl. a. sociologi och psykologi som numera bibringas blivande yrkesofficerare samt till att bl. a. kompanichefsuppgifterna i fredsorganisationen kan bedömas ge värdefulla erfarenheter för arbetsområdet personaladministration (jfr kap. 17, avsnitt 17.2). Behovet av personal för personaladministrativa göromål inom den civila statsförvaltningen utreds f. n. av statskontoret och förefaller vara betydande. Tjänstgöringsåldersutredningen anser sig därför kunna utgå från att officerare som i 40-45-årsåldern vidareutbildas för personaladministrativa arbetsuppgifter bör ha goda möjligheter välja anställning inom allmän tjänst. Utredningen bedömer att den för officeren aktuella vidareutbildningen lämpligen bör omfatta dels korrespondensstudier under ett å två år, dels skolmässig utbildning under knappt ett år (två terminer). Härutöver torde böra räknas med praktikant-(prov-) tjänstgöring om ett halvt till ett år. Utredningen förutsätter att det är nödvändigt att officeren under korrespondensstudierna bereds viss tjänstelättnad. Under korrespondensstudierna bör eleverna lämpligen gå genom delar av socialhögskolornas »samhällsvetenskapliga grundkurs». Denna omfattar ämnena rättskunSOU 1969: 33

skap, särskilt förvaltningsrätt (civilrätt och socialrätt), statskunskap, samhällsekonomi med socialpolitik, statistik, sociologi, psykologi och praktisk förvaltningskunskap. I här nämnda ämnen har den enskilda institution som särskilt ägnat sig åt dessa frågor - Brevskolan - utarbetat studiematerial - med i stort samma omfång och svårighetsgrad som motsvarande kurs vid socialhögskolorna - i sociologi och statskunskap. Hösten 1970 beräknas kurser i psykologi och samhällskunskap med socialpolitik tillkomma. Korrespondenskurser i övriga ämnen är f. n. inte tidsplanerade av Brevskolan. Den skolmässiga utbildningen kan t. ex. omfatta statistik enligt »samhällsvetenskaplig grundkurs» och det stoff som ingår i statens personalutbildningsnämnds kurs men som inte ingått i korrespondensstudierna. Härför erfordras preliminärt 2,5-3,5 månader. Återstående tid (6,5-7,5 månader) kan t. ex. ägnas åt studier i dels sociologi, dels samhällsekonomi med socialpolitik, ev. även psykologi. Ämnesomfattning m. m. kan t. ex. vara följande. Sociologi (allmän kurs samt specialkurs i arbetssociologi) till nivå som svarar mot 1 betyg vid socialhögskolan. Samhällsekonomi med socialpolitik (allmän kurs samt specialkurs i företagsekonomi) till nivå som svarar mot 2 betyg vid socialhögskola. Alternativt bör 2 betyg i det senare ämnet kunna bytas ut mot 1 betyg i detta ämne jämte 1 betyg i psykologi vid socialhögskola. Vidareutbildningen torde kunna ske i regi av alternativt arbetsmarknadsstyrelsen och/eller det allmänna skolväsendet eller statens personalutbildningsnämnd. För det sistnämnda alternativet synes närmast tala att utbildningen till sitt innehåll nära synes ansluta till personalutbildningsnämndens erfarenhetsområde. Enligt vad utredningen under hand inhämtat synes det dock vara tveksamt om personalutbildningsnämnden bör åläggas en utbildning som inte är direkt målinriktad på vissa befintliga tjänster eller tjänster för vilka arbetsuppgifterna är klart

beskrivna och definierade. Utredningen vill i detta sammanhang också peka på möjligheten att vid socialhögskola erhålla s. k. partiell utbildning. Denna utbildning är avsedd för den som redan är verksam inom yrke för vilket socialhögskolorna utbildar och vill skaffa sig en begränsad teoretisk utbildning för fortsatt verksamhet inom yrket. Partiell utbildning kan också vara lämplig för den som för sin verksamhet inom angränsande yrkesområden önskar komplettera annan utbildning genom att studera något av de speciella ämnen som förekommer vid socialhögskolorna men inte finns representerat vid universiteten. Partiell utbildning skall omfatta minst två examensämnen och de grundkursämnen som har direkt samband med resp. examensämne. För studierna beräknas ca ett läsår. Behörighetsbestämmelserna för inträde vid socialhögskola återfinns i § 24, stadgan den 29 juni 1964 (nr 538) för socialhögskolorna med ändringar den 30 juni 1967 (nr 488) och 4 oktober 1968 (nr 490). Behörig att antas som studerande är bl. a. den som avlagt begränsad studentexamen vid försvarets läroverk. Vid antagningen fördelas behöriga sökande efter skolunderbyggnad i tre kvotgrupper. Härvid hänförs sökande till partiell utbildning alltid till kvotgrupp 3, den s. k. fria kvoten. Mellan kvotgrupperna 1 och 2 fördelas utbildningsplatserna i proportion till antalet sökande i varje grupp. För den fria kvoten reserveras ett visst antal platser genom särskilt beslut av samarbetsnämnden för socialhögskolorna vid varje antagningstillfälle. För sökande som antas inom den fria kvoten sker rangordningen inte på grundval av medelpoäng på skolbetyg utan i stället på basis av de sökandes samtliga meriter. Utöver de behörighetsgrundande betygen tas således hänsyn till annan civil eller militär utbildning av betydelse, omfattande praktisk erfarenhet m. m. Sökande med akademisk examen eller annan kvalificerad utbildning eller med betydande praktisk erfarenhet kan efter samarbetsnämndens bedömning i varje enskilt fall överföras från

kvotgrupp 1 eller 2 och antas inom den fria kvoten oavsett poängnivå på gymnasiebetyget. Vid bedömningen av sökande till partiell utbildning tas särskilt stor hänsyn till yrkesverksamhet och utbildning utöver den som normalt krävs för antagning. Slutligen vill utredningen erinra om att hösten 1969 anordnas vid Stockholms universitet försöksvis en s. k. DYRK-kurs i arbetsmarknadsteknik med personaladministration. Utredningen förordar - om statens personalutbildningsnämnd inte anses böra åläggas att genomföra vidareutbildning av officerare för personaladministrativa uppgifter - att uppdrag lämnas till samarbetsnämnden för socialhögskolorna och/eller universitetskanslersämbetet för närmare utredning av olika utbildningsalternativ. 26.3.4 Vidareutbildning av officerare till vissa friluftsbetonade yrken m. m. I remissyttranden över utredningens tidigare delförslag anförde arbetsmarknadsstyrelsen vissa synpunkter i frågan om vidareutbildning av officerare. Styrelsen pekade bl. a. på utredningens sociologiska undersökning rörande arméofficerares benägenhet att övergå till läraryrket och anförde följande. Enligt denna undersökning är intresset för övergång till lärarbanan stort under vissa förutsättningar beträffande utbildning m. m. Någon fråga om intresset för andra yrken under motsvarande förutsättningar har ej gjorts. Däremot visade en förutsättningslös fråga om inställning till olika yrken lika stor eller större preferens för personalchefsbefattningar och för friluftsbetonade sysselsättningar inom exempelvis turistväsende eller skogsvård. Administrativ tjänst inom statlig eller kommunal förvaltning rangordnades lägre men sattes dock som första alternativ av 8 % av de tillfrågade. Det vore därför av värde att undersöka möjligheterna att i individuella fall ge annan utbildning än till lärare. Såsom framgått av det föregående (punkterna 26.3.2-26.3.3) bör de av utredningen föreslagna vidareutbildningsmöjligheterna för officerare tillgodose en del av arbetsmarknadsstyrelsens önskemål om ytterligare SOU 1969: 33

belysning. I fråga om »friluftsbetonade sysselsättningar inom t. ex. turistväsende eller skogsvård» har utredningen funnit det svårt att finna befattningar eller grupper av befattningar som kan te sig attraktiva för officerare. I några fall - t. ex. för jägmästaryrket - är utbildningstiden så lång att vidareutbildning av officerare till ifrågavarande uppgifter inte kan vara aktuell. I andra fall kan det te sig tveksamt om tjänsten kan sägas vara friluftsbetonad. Utredningen tar i det följande upp några typer av tjänster som inte enbart synes vara förbundna med skrivbordsarbete. Vissa större hotell- och fjällanläggningar torde normalt ha en intendent e. d. Utredningen utgår från att den i det föregående (punkt 26.3.2) föreslagna vidareutbildningen bör kunna tillgodose behovet av utbildning för denna typ av befattningar. Befattningen turistintendent som kan förekomma på enstaka håll inom kommunal eller enskild tjänst kan möjligen också vara av intresse för härför lämpad officer. Kompetenskraven för befattningen i fråga synes växla mellan de aktuella myndigheterna (företagen). Även inom natur- och miljövården synes tänkbart att officerare skulle kunna finna attraktiva arbetsuppgifter. Härtill kommer att detta är ett område som kan bedömas expandera. Kompetenskrav resp. behov av vidareutbildning för detta verksamhetsområde är f. n. svåra att ange. Inom försäkringsbranschen synes skadereglerare ev. vara aktuell. Av skaderegleraren torde dock normalt krävas vissa bestämda tekniska kunskaper. Vissa större privata eller kommunala fastighetsbolag har heltidsanställda fastighetsförvaltare som sköter fastighetens ekonomiska förvaltning, övervakar fastighetsskötarnas arbete samt utövar tillsyn (inspekterar) m. m. Utredningen bedömer att sådan tjänst kan te sig attraktiv för äldre officerare. Krav på speciell utbildning föreligger inte. Dock torde det vara önskvärt att officeren har tidigare erfarenhet av administrativa arbetsuppgifter samt gått genom befintlig, speciell kurs i fastighetsförvaltning. SOU 1969: 33

Även för denna typ av tjänst torde den av utredningen i punkt 26.3.2 skisserade vidareutbildningen i allmän förvaltningstjänst vara av värde. 26.3.5 Vidareutbildning av underofficerare i allmän förvaltningstjänst Tjänstgöringsåldersutredningen har bedömt att en vidareutbildning av underofficerare i allmän förvaltningstjänst för övergång till befattningar på kanslist- eller assistentnivå blir erforderlig i relativt liten omfattning vid normal åldersfördelning inom underofficerskårerna. Behovet av personal på kanslistnivå är svårt att bedöma. Av statens personalutbildningsnämnd gjord undersökning tyder dock på att det årliga rekryteringsbehovet inom den närmaste femårsperioden uppgår till 50-75 tjänstemän per år för att ersätta avgångar, befordran m. m. Härtill kommer emellertid det rekryteringsbehov som uppstår vid ev. inrättande av nya tjänster. Utredningen utgår från att det bör vara av ett betydande intresse för t. ex. civilförsvarsorganisationen inkl. civilbefälhavarekanslier samt länsstyrelsernas civilförsvarssektioner och allmänna beredskapsdetaljer att kunna rekrytera underofficerare i 40-45-årsåldern med stor militär erfarenhet och härutöver utbildning i allmän förvaltningstjänst (jfr även kap. 17, avsnitt 17.10). Utredningen bedömer att vidareutbildning av underofficer i allmän förvaltningstjänst lämpligen bör omfatta dels korrespondensstudier under ett å två år, dels skolmässig utbildning under 2,5-3,5 månader. Härutöver torde få räknas med behov av prov(praktikant-)tjänstgöring om ca ett halvt år. Utredningen utgår från att korrespondensstudierna i stort bör omfatta delar av socialhögskolornas »samhällsvetenskapliga grundkurs» och att den skolmässiga utbildningen i stort bör omfatta statistik och delar av nuvarande kanslistkurs (jfr även punkt 26.3.3 i det föregående). Möjligheterna och lämpligheten av att samordna denna utbildning med den i det föregående skisserade utbildningen av officerare för personaladmi251

Tabell 70. Översikt över MTU förslag till generella vidareutbildningskurser m. m. Typ av vidareutbildning

Ungef. kurslängd1

A. För officerare 1. Lärarutbildning (jfr p. 26.3.1) 1—2 år 2. Allmän förvaltningskurs (»civila delen» av nuvarande intoffkurs, jfr p. 26.3.2) 54—1 år 3. Utbildning för personaladministrativa uppgifter (jfr p. 26.3.3) ca 1 år 4. ADB-utbildning (utbildning till systemman, jfr p. 26.2.2) y 2 -l yt år B. För underofficerare 1. Fortifikationsunderofficerskurs (jfr p. 26.2.1) 2. Kassachef skurs (jfr p. 26.2.1) 3. ADB-utbildning (utbildning till programmerare, jfr p. 26.2.2) 4. Allmän förvaltningsutbildning (kanslistkurs, jfr p. 26.3.5)

ca 6 mån ca 6 mån ca 1 år

årsperiod i princip stå öppna för den militära och civilmilitära personal som avser att i 40-45-årsåldern gå över till annan verksamhet. Endast härigenom kan det nämligen bli möjligt att smidigt tillgodose den enskilde befattningshavarens personliga önskemål om vidareutbildning och anpassa denna till variationerna i de enskildas grundkunskaper och individuella förutsättningar samt till variationerna inom den rikt fasetterade arbetsmarknaden. Utredningen har i detta sammanhang också anledning peka på att de i kapitlen 18 och 19 framförda förslagen om kontant vidareutbildningsersättning och andra förmåner i samband med övergång på reservstat eller i reserv bl. a. lagts fram för att det skall bli möjligt att smidigt tillgodose individuella önskemål.

ca 6 mån

1 Exkl. korrespondensskede och prov-(praktikant-)tjänstgöring. nistrativa uppgifter torde närmare böra undersökas. För tjänstelättnad under korrespondensstudierna gäller vad utredningen uttalat i det föregående (jfr punkt 26.3.3). 26.4 Sammanfattande översikt över alternativen till vidareutbildning Utredningen sammanfattar i tabell 70 de generella möjligheter till vidareutbildning av militär personal som utredningen i det föregående funnit vara lämpliga. De av utredningen exemplifierade vidareutbildningsmöjligheterna är främst inriktade mot anställningar i statlig eller kommunal tjänst. De torde dock i många fall vara av nytta även för den som önskar gå över till enskild tjänst. Utredningen finner det vidare vara angeläget framhålla att tabellen endast upptar sådan vidareutbildning som f. n. ter sig aktuell och som kan tänkas attrahera ett större antal sökande. Angivna kurslängder måste ses som försök att uppskatta kursernas varaktighet och inte som förslag till maximitider. Utredningen anser att då den åldersmässiga balansen inom befälskårerna så kräver bör alla möjligheter till vidareutbildning som kan inrymmas inom en två-

252 SOU 1969: 33

27 Vissa gemensamma frågor

27.1 Allmänt Utredningen utvecklar i föreliggande kapitel närmare sin syn på hur höjningar av avgångsåldrarna för militär och civilmilitär personal kan tänkas påverka rekryteringen till befälskårerna (avsnitt 27.2) samt vilka åtgärder som bör vidtas för att underlätta övergång (omflyttning) av befäl till tjänster som f. n. är civila (avsnitten 27.3-27.4). Avslutningsvis behandlar utredningen frågan om fast eller rörlig pensionsålder (avsnitt 27.5) och frågor rörande förtidspensionering (avsnitt 27.6). 27.2 Rekryteringsaspekter Om pensionsåldersnivåns betydelse för rekryteringen har till utredningen framförts olika uppfattningar. Utredningen har emellertid vid samtal med medlemmar i befälskårer inom skilda delar av landet fått helhetsintrycket att man ansett att en pensionsåldershöjning för befälet på aktiv stat knappast kan komma att påverka rekryteringen i vare sig positiv eller negativ riktning. Samtidigt har emellertid ofta framhållits att ungdomen nu är betydligt mera medveten om olika yrkes- och karriärbetingelser än den var för endast ett tiotal år sedan. Frågan om vilka faktorer som har betydelse vid yrkesvalet har bl. a. behandlats i militärpsykologiska institutets rapport SOU 1969: 33

»Yrkesval och officersrekrytering» (MPI rapport nr 31. Juni 1964). I nämnda rapport redovisas resultaten av enkätundersökningar åren 1962 och 1963 bland ett antal officers- och underofficersuttagna vid armén och kustartilleriet. De undersökta befälseleverna fick bl. a. ange vilken betydelse 16 olika faktorer - däribland pensionsförhållandena - hade vid deras yrkesval. I sammanhanget bör noteras att det inte framgår av MPI-rapporten hur de tillfrågade tolkat den i enkätfrågan angivna icke helt entydiga faktorn »pensionsförhållanden». Det är sålunda möjligt - i den mån de tillfrågade överhuvud taget närmare funderat över denna faktor - att en del tänkt på pensionens storlek, andra på pensionsåldersnivån och ytterligare andra på en kombination av dessa förhållanden. Resultaten visade att alla grupper - gruppindelningen skedde med utgångspunkt i de undersöktas benägenhet att bli officer på aktiv stat - ansåg pensionsförhållandena höra till de betydelsefulla faktorerna vid yrkesval. Samtliga grupper tillmätte emellertid andra faktorer - bl. a. intresse, grad av ansvar i yrket, möjligheterna att i yrket få kontakt med människor - större vikt vid yrkesvalet. Andra faktorer som tillmättes större vikt - dock inte av samtliga grupper - än pensionsförhållandena var den intellektuella stimulansen i yrket, lönen, semesterförhållandena samt - av de mest officersbenägna - möjligheterna i yrket att 253

Tabell 71. Olika befälskategoriers åsikt om pensionsåldersnivåns betydelse för rekryteringen (procent)

Kategori Off Uoff Ubef Totalt

Senare pensionering Tidigare pensioneskulle medföra ring skulle medföra Förändringar bättre rekrytering bättre rekrytering av pensionsåldern paja, ja, ja, ja, verkar inte Vet ej. absolut kanske kanske absolut rekryteringen Ej svar

Sa %

1,7 0,3 0^8 0,9

100,0 100,0 100,0 100,0

16,0 5,9 7,3 9,6

19,3 24,8 25,6 23,5

hålla sig i fysisk trim och låga utbildningskostnader. Inte någon grupp tillmätte pensionsförhållandena sådan vikt att denna faktor erhöll högre platssiffra än 6 bland faktorerna. Vanligen erhöll denna faktor platssiffran 8. Befälets på aktiv stat uppfattning om pensionsåldersnivåns betydelse för rekryteringen framgår av en annan MPI-rapport (nr 37. Maj 1965) »Anpassning och avgångsbenägenhet bland militärt befäl». I den undersökning som låg till grund för rapporten ställdes bl. a. frågan: »Anser Ni att fler personer skulle välja Ert yrke om pensionering skedde senare/tidigare?» Befälets attityd i denna fråga framgår av tabellerna 71 och 72. Tjänstgöringsåldersutredningen kan sålunda konstatera att praktiskt taget genomgående den största gruppen av de tillfrågade bedömt att en förändring av pensionsåldrarna inte påverkar rekryteringen. Aspekter i denna fråga har också vid olika tillfällen framförts av arbetsmarknadsstyrelsen. I remissyttrande över MTU förslag (Stencil Fö 1967: 10) till åtgärder för att officerare på aktiv stat skall kunna gå över till civila lärartjänster angav styrelsen (Dnr Y 165/67, 28/9 1967) sålunda följande. Slutligen kan vissa synpunkter läggas på rekryteringen till officersbanan. Det kan ses som ett samhälleligt intresse att denna rekrytering tillför försvaret lämplig arbetskraft. Införandet av högre pensionsålder bör bli rekryteringsfrämjande och detsamma gäller införandet av omskolningsmöjligheten. Denna effekt

6,5 12,7 6,5 8,3

42,4 40,7 37,8 40,0

14,1 15,6 22^0 17,7

torde bli än större om utbildning kan ske till flera yrken än ett. Den enskilde individens, val av utbildningsväg kan också te sig lättare, om övergång till andra yrken i ett senare stadium av verksamheten kan underlättas. Den föreslagna anpassningen av den militära utbildningen till universitetsutbildningen i motsvarande ämnen skulle ytterligare vara till fördel för den yrkesväljande som vill ha möjlighet till rörlighet på arbetsmarknaden och möjlighet till vidare studier. Arbetsmarknadsstyrelsen återkom till denna fråga i sitt remissyttrande (Dnr Y 224/ 67, 29/1 1968) över tjänstgöringsåldersutredningens betänkande (Stencil Fö 1967: 14) om officerare som konsulenter inom försvarets personalvård. I nämnda yttrande angav styrelsen bl. a. Slutligen kan framhållas att höjning av pensionsålder och möjlighet att övergå till direkt personalvårdande uppgifter (alternativt också utanför försvaret) bör verka rekryteringsfrämjande för officersyrket. Medvetandet om att övergång till annan yrkesfunktion kan ske i ett senare stadium av verksamheten kan också underlätta den enskildes val av utbildning och yrke. Tjänstgöringsåldersutredningen är för egen del av den uppfattningen att pensionsåldern i och för sig har ringa eller ingen betydelse för rekryteringen till befälskårerna. Detta gäller givetvis endast under förutsättning att höjningen inte negativt påverkar andra förhållanden, t. ex. befordringsförhållandena. En pensionsålders höjning kan, om befordringsförhållandena försämras, komma att få ogynnsamma effekter på rekryteringen i varje fall på kort sikt. Utredningen återkommer till denna fråga i SOU 1969: 33,

Tabell 72. Befälets i vissa tjänstegrader åsikt om pensionsåldersnivåns betydelse för rekryteringen (procent) Senare pensionering Tidigare pensione- Förändring av penring skulle medföra sionsåldern påverkar Grad skulle medföra Sa % (endast armégrader medtagna) bättre rekrytering bättre rekrytering inte rekryteringen Överstelöjtnant Major Kapten

33,4 27,8 17,1

25,0 25,0 35,5

41,6 47,2 47,4

100,0 100,0 100,0

Förvaltare (även i trupptjänst) Fanjunkare

7,9 8,5

43,7 46,4

48,4 45,1

100,0 100,0

Rustmästare Överfurir

8,5 6,7

50,0 43,0

41,5 50,3

100,0 100,0

kapitel 29 »Övergången till ett system med höjda avgångsåldrar». 27.3 Åtgärder för att underlätta {omflyttning)

övergång

Som tidigare framhållits förutsätter tjänstgöringsåldersutredningens system med höjda avgångsåldrar för militär och civilmilitär personal en relativt hög frekvens av personalomflyttningar. I samband därmed synes det vara av intresse att redovisa de allmänna förutsättningar med vilka arbetsmarknadsverket f. n. arbetar för att åstadkomma en ökad omflyttning inom arbetslivet. 27.3.1 Arbetsmarknadsverkets mulerande medel

rörlighetssti-

För att underlätta arbetsmarknadspolitiskt motiverad flyttning av personal utgår vissa bidrag av staten. Bidragen är avsedda att i första hand ersätta de direkta kostnader som flyttningen för med sig. Bidragen utgår f. n. i form av respenning, bortavistelsebidrag, starthjälp och utrustningsbidrag. Härutöver kan inlösen av egnahem ske. Beslut om respenning, bortavistelsebidrag och starthjälp fattas av länsarbetsnämnd. Denna kan delegera beslutanderätten till länsarbetsdirektören eller hans ställföreträdare. Beslut om starthjälp kan dock delegeras till föreståndare för arbetsförmedlingskontor. Även beslut om utrustningsbidrag fattas av länsarbetsnämnd. UtrustningsbiSOU 1969: 33

drag kan dock endast förekomma i vissa län - de fem norrlandslänen, utom kommuner i Gästrikland, samt ett antal kommuner i nordvästra delen av Kopparbergs län, vissa kommuner i Värmlands län och Oskarshamns arbetsförmedlingsområde. Kontrolluppgift för resekostnadsersättning för dagliga resor samt för starthjälp, bortavistelsebidrag/särskilt familjebidrag och utrustningsbidrag skall lämnas till taxeringsmyndigheterna. A. Respenning Respenningen avser främst att täcka arbetssökandes kostnader för att tillträda eller söka anställning på annan ort. Den utgår huvudsakligen i form av bidrag utan återbetalningsskyldighet för arbetstagares a) resekostnader, b) traktamentskostnader och c) flyttningskostnader. Härutöver må bidrag utgå för arbetstagares eller hemmaboende anhörigs resa en gång per månad dock högst sex resor från arbetsorten till hemorten eller omvänt under tid då arbetstagaren uppbär reducerat bortavistelsebidrag (jfr punkt B i det följande). Av intresse är att konstatera att arbetstagaren erhåller ersättning för tur- och returresa även i sådana fall då han personligen måste inställa sig på annan ort för att söka anvisad anställning som skall tillträdas vid senare tidpunkt. Han kan även få ersättning för dagliga resor, om han bor kvar i hemmet och arbetet är beläget på sådant 255

avstånd därifrån att betungande resekostnader uppstår. Denna bidragsgivning kräver emellertid noggrann prövning för att inte resekostnader som normalt åvilar den anställde eller hans arbetsgivare skall belasta statsverket framhöll departementschefen i prop. 1966: 52 och fortsatte. Vad som skall anses vara betungande resekostnader kan inte fastställas generellt - det beror på den enskildes möjligheter att bära kostnaden. För flyttning av bohag finns inte angivet någon högsta viktmängd.

B.

Bortavistelsebidrag

Bortavistelsebidraget - som närmast synes ha samma syfte som anståndstraktamente för statsanställda - utgår utan behovsprövning dels när det gäller anställning som beräknas medföra flyttning av familjen, dels - på försök - vid tillfälligt arbete utom hemorten. Det utgår med 450 kr. per månad till familjeförsörjare samt med 60 kr. per månad till varje barn under 16 år. I bortavistelsebidraget ingår också bidrag med den faktiska kostnaden för familjebostaden på hemorten. Hyresbidraget är härvid maximerat till 250 kr. per månad. Bortavistelsebidraget utgår tills familjebostad kunnat anskaffas på den nya arbetsorten, dock högst under 12 månader. Bidraget reduceras efter sex månader till hälften av det ursprungliga beloppet. Efter förslag i prop. 1966: 52 skall bortavistelsebidrag på försök kunna utgå med högst 300 kr. per månad vid tillfälligt arbete utom hemorten (särskilt familjebidrag till säsongarbetslösa). Sådant bidrag utgår under högst sex månader och reduceras inte.

C. Starthjälp Starthjälp utbetalas när anställning på annan ort tillträds och utgår med belopp mellan 150 och 1 000 kr. Beloppets storlek i det enskilda fallet är bl. a. beroende på hur länge den nya anställningen beräknas vara enligt följande. 256

Anställningen beräknas fortgå

Belopp

minst en men ej två månader minst två men ej fyra månader minst fyra men ej sex månader minst sex månader till familjeförsörjare till annan

150 kr. 300 kr. 400 kr. 600 kr. 750 kr.

Starthjälp utgår utan behovsprövning. D.

Utrustningsbidrag

Ett särskilt utrustningsbidrag med 2 000 kr. kompletterat med barntillägg - 150 kr. för varje barn under 16 år - utgår till familjeförsörjare i fall då familjen flyttar från område med exceptionellt hög och mera varaktig arbetslöshet. Som framgår av det föregående är det endast vid utflyttning från kommuner i Norrland - utom Gästrikland - och ett fåtal kommuner i övrigt som utrustningsbidrag kan utgå. E. Inlösen av egnahem Inlösen av egnahem kan ske i de fall då arbetslös person inte anser sig kunna lämna hemorten p. g. a. att han bor i fastighet som inte kan säljas eller som inte kan säljas utan ekonomisk förlust. Sådan inlösen har försöksvis bedrivits i de fyra nordligaste länen. Inlösen får dock ske även på ort i andra delar av riket om synnerliga skäl föreligger härför. Beslut om inlösen fattas av arbetsmarknadsstyrelsen. Taxeringsvärdet för fastigheten är bestämmande för inlösen värdet. Om det anses påkallat kan emellertid särskild värdering ske enligt de grunder som gäller vid särskild fastighetstaxering enligt taxeringsförordningen. 27.3.2 Bestämmelserna vid omplacering av statstjänstemän Till statstjänstemän utgår vid omstationering och flyttning dels traktamenten, dels ersättning för flyttningskostnad. Härutöver kan anställningshavare i statens tjänst i vissa fall få bostadsanskaffningslån med statlig garanti.

SOU 1969: 33

A. Resekostnader,

traktamenten m. m.

Vid resa med anledning av flyttning utgår resekostnadsersättning och traktamente för den flyttande tjänstemannen samt för hans make, barn under 19 års ålder samt för husföreståndarinna eller en tjänare. Under förutsättning att flyttgodset utgör minst 500 kilogram utgår härutöver 50 kr. per dygn till gift tjänsteman och 25 kr. per dygn för ogift för erforderlig inkvartering under högst två dygn i samband med flyttning. Tjänstemannen kan erhålla anstånd med ändring av stationeringsort (anstånd med omstationering) om han inte fått bostad för sitt hushåll på den nya orten och är berättigad erhålla ersättning för flyttningskostnader. Han måste härvid dock ha vidtagit alla åtgärder för att få bostad. Anstånd med omstationering kan åtnjutas under högst ett och ett halvt år. 1 Härunder utgår traktamente med reducerat belopp. I vissa fall kan tjänstemannen i förtid låta sin familj flytta till den nya tjänstgöringsorten. Han kan härvid efter särskild framställning beviljas s. k. omvänt anstånd med omstationering, varvid även traktamente utgår. Tjänsteman som åtnjuter anstånd med omstationering får för varje påbörjad 30dagarsperiod efter 90 dagars anstånd en fri resa till och från stationeringsorten. Om flyttning kunnat ske först efter det att tjänstemannen inträtt i tjänstgöring på den nya orten erhåller han en fri resa till och från den förutvarande bostadsorten i anslutning till flyttningen. Härutöver gäller att tjänsteman kan åtnjuta tjänstledighet utan löneavdrag under tre dagar för flyttning för vilken ersättning för flyttningskostnad utgår. B. Ersättning för

flyttningskostnader

Tjänsteman som omstationeras inom landet åtnjuter ersättning för flyttningskostnader om omstationeringen föranleds av beslut som antingen innebär tillträdande av högre tjänst eller tillkommit utan ansökan eller begäran av tjänstemannen. I specialbestämmelserna för försvaret redovisas närmare en del fall av omstationeSOU 1969: 33 11—914373

ring vid vilka ersättning för flyttningskostnad skall utgå även om omstationeringen inte föranleds av beslut enligt det föregående. Ersättning utgår för dels kostnader för flyttning av bohag varvid vissa högsta viktmängder finns angivna, dels utgifter för inoch uppackning, ned- och uppbärning samt emballage av bohag enligt högst motsvarande viktmängd och enligt vissa högsta belopp som räknas i procent av tjänstemannens årslön. Härutöver ersätts styrkta utgifter för ändringar av elektrisk armatur och elektriska apparater samt för flyttning av telefon. Vidare ersätts styrkta utgifter på högst 100 kr. för annonsering m. m. för att skaffa bostad. Till denna typ av ersättning räknas även ersättning för dubbelhyra. Sådan ersättning utgår om tjänstemannen med anledning av omstationering nödgas vidkännas hyra för mer än en bostad. I hyreskostnaden inräknas värmeersättning och annan utgift som ingår enligt hyresavtalet. Ersättning får inte beräknas för längre tid än ett år eller, om tjänstemannen p. g. a. tidpunkten för omstationeringsbeslutet inte kunnat säga upp gällande hyresavtal till upphörande senast vid utgången av löpande hyresår, ett och ett halvt år. Ersättningen utgår inte då tjänstemannen åtnjuter traktamente p. g. a. anstånd med omstationering. C. Bostadsanskaffningslån ranti

med statlig ga-

Jämlikt gällande bestämmelser (K. kung. 30/6 1960, nr 552) kan statlig anställningshavare i samband med flyttning erhålla statligt bostadsanskaffningslån för förvärvande av bostadsrätt inom bostadsrättsförening. Lån får dock inte beviljas om anställningshavaren kunnat anskaffa annan bostad av sådan beskaffenhet att den bort godtas och med inflyttning vid tidigare tidpunkt än vad som beräknas gälla beträffande bostads1

1 specialbestämmelser för försvaret anges att föreskriften om viss längsta tid för åtnjutande av anstånd inte skall tillämpas för viss militär personal som fullgör aspiranttjänst eller är elever vid vissa skolor och kurser. 257

rättslägenheten. Lånebeloppet får inte överstiga 20 000 kr. Amorteringstiden får bestämmas till högst tio år. Denna och räntan fastställs av beviljande myndighet - postverket - som också skall upprätta amorteringsplan för lånet.

Tabell 73. Av utredningen förutsatt tillkomst (omvandling) av tjänster i stockholmsområdet till tjänster för officerare och underofficerare på aktiv stat

27.3.3 Utredningens överväganden och förslag

Nuvarande typ av tjänst

Tjänstgöringsåldersutredningen har i det föregående (kap. 18, avsnitt 18.3) föreslagit att övergång för officerare från aktiv stat till reservstat skall stimuleras genom att officeren ges möjlighet att antingen utan kostnad för honom gå genom vidareutbildning eller erhålla en generell vidareutbildningsersättning. Utredningen har också i det föregående (kap. 19) föreslagit att förtidsavgång för militär personal i vissa fall skall kunna stimuleras genom införande av en vidareutbildningsersättning under förutsättning att befattningshavaren åtar sig att gå över i reserv. Utredningen sammanfattar i den följande punkten (A) sina synpunkter på dessa två avgångsstimulerande medel för att därefter (punkterna B och C) överväga behovet av ytterligare åtgärder för att underlätta övergång (omflyttning). A. Generell vidareutbildningsersättning Generell vidareutbildningsersättning skall utan behovsprövning som alternativ till kostnadsfri vidareutbildning kunna utgå antingen i samband med övergång från aktiv stat till reservstat eller vid övergång från aktiv stat till reserv. Ersättningen bör utgöra ett preciserat antal månadslöner och avses under en rimlig vidareutbildningstid täcka alla utgifter för studier m. m., traktamenten, bohagsflyttning m. m. i samband med övergången. Andra bidrag bör således inte kunna kombineras med ersättningen. Officer som gått genom högre kurs vid militärhögskolan (motsv.) eller annan kvalificerad vidareutbildning efter militärhögskolans allmänna kurs bör kunna få vidareutbildningsersättning tidigast tio år efter avslutad sådan utbildning. 258

Antal inom stockholmsområdet som förutsätts tas i anspråk för underofficerare officerare

Arvodestjänster 169 Tjänstgöringsmånader 21 F. n. civila tjänster vid staber 39 F. n. civila tjänster vid centrala förvaltningsmyndigheter och FOA 200 F. n. civila tjänster för intendenter och tygofficerare 115 Tjänster för förstärkt personaladministration 35 Totalt 579

132 3 10 2331 — — 378

1 Varav 28 för underofficerare ur specialkårerna.

Vid beskattning av ersättningen bör observeras att denna delvis måste anses ersätta den enskilde för direkta utlägg i samband med yrkesbytet och övergången. B. Hjälp till

bostadsanskaffning

Utredningen får innan den närmare diskuterar åtgärder i denna punkt peka på några av konsekvenserna av de av utredningen diskuterade åtgärderna för att nå fram till höjda avgångsåldrar för officerare och underofficerare på aktiv stat. Åtskilliga av de tjänster som i samband med en pensionsåldershöjning kan omvandlas till tjänster för officerare och underofficerare på aktiv stat finns inrättade vid myndigheter inom stockholmsområdet. Detta framgår närmare av tabell 73. Under förutsättning att tjänsterna tillsätts med personal i åldersläget 45-50 år kommer årligen ca 40 tjänster för officer och 25 för underofficer att behöva tillsättas. En mindre del av dessa tjänster torde kunna tillsättas med personal som i 40-45-årsåldern placeras i redan nu befintliga tjänster vid staber och utbildningsanstalter inom stockholmsområdet. Det synes utredningen väSOU 1969: 33

sentligt att alla sådana möjligheter tas till vara. Eftersom emellertid antalet fredsförband inom stockholmsområdet kontinuerligt minskar, måste huvuddelen av den personal som skall bestrida de i tabell 73 redovisade tjänsterna flytta från landsorten till stockholmsområdet. Uppskattningsvis torde den årliga inflyttningen av militär personal från landsorten komma att öka med 50-60 anställningshavare av vilka huvuddelen torde ha behov av familjebostad i stockholmsområdet. Det synes utredningen väsentligt att försvarets resurser för anskaffning och förmedling av bostäder inom stockholmsområdet förstärks med hänsyn till detta. Även inom vissa andra garnisonsorter främst sådana orter till vilka militärområdesoch försvarsområdesstab är förlagda - kan problem beträffande bostadsanskaffning uppstå. Också i sådana fall finner utredningen det vara av betydelse att den enskilde kan få hjälp med bostadsanskaffning genom myndigheternas försorg. Med hänsyn till vad som anförts anser utredningen det rimligt att föreslå en höjning av maximala lånebeloppet för bostadsanskaffningslån samt att statligt bostadsanskaffningslån även skall kunna beviljas för anskaffning av annan bostad än insatslägenhet. C. Ytterligare övergång

åtgärder för att

underlätta

Tjänstgöringsåldersutredningen har i det föregående (kap. 18, avsnitt 18.3) angett att officer i samband med övergång till civil tjänst i förening med reservstat utöver kostnadsfri vidareutbildning och ersättning för flyttningskostnader jämväl - efter individuell prövning - bör kunna erhålla vissa andra förmåner. Dessa bör kunna beviljas även personal som går över på reservstat eller i reserv även om övergången inte är kombinerad med övergång till annan statlig tjänst. Efter prövning av det centrala omplaceringsorganet bör således kunna utgå - förutom ersättning för flyttning - bostadsanskaffningslån, hjälp i form av utrustningsbidrag och inlösen av egnahem. I sammanhanget bör SOU 1969: 33

också observeras att utredningen i kapitel 17 (avsnitt 17.4) angett följande. När det gäller att bedöma vilka åtgärder som kan vara lämpliga för att underlätta för militär och civilmilitär personal att gå över till civil tjänst kan det finnas skäl att ta som förebild de åtgärder som vidtagits för att underlätta omplacering av personal som blivit övertalig i samband med omorganisation e. d. Det synes härutöver vara rimligt att det centrala omplaceringsorganet har ungefär likartade befogenheter i fråga om beslutanderätt om vissa förmåner som arbetsmarknadsorganen har när det gäller den öppna arbetsmarknaden (jfr kap. 27). 27.4 Åtgärder för förstärkt personaladministration och personalplanering 27.4.1 Allmänt Tjänstgöringsåldersutredningen har i det föregående (kap. 17, avsnitt 17.4) diskuterat åtgärder för att underlätta övergång för militär och civilmilitär personal till civil tjänst och därvid bl. a. konstaterat att det föreligger ett behov av ett centralt omplaceringsorgan. Utredningen kan också erinra om vad som i kapitel 14 (avsnitt 14.2) anförts om behovet av förstärkta personaladministrativa resurser vid genomförande av utredningens förslag för att komma fram till höjda avgångsåldrar för militär och civilmilitär personal. Behovet av förstärkta personaladministrativa resurser hänger samman med att pensionsåldershöjningarna för militär och civilmilitär personal förutsätter ianspråktagande av ett stort antal bl. a. civila tjänster för militär och civilmilitär personal. Härigenom uppkommer en betydande ökning i volymen av omplacerings-, personal- och vidareutbildningsärenden. Det bör även observeras att för flertalet befälskategorier kommer antalet omflyttningar under loppet av den enskildes karriär att öka. Sammantaget kommer kraven på långsiktig personalplanering och individualbehandling framför allt upplysnings- och rådgivningsverksamhet - att stegras. Utredningen utvecklar i det följande ytterligare sina synpunkter i fråga om behovet av förstärkta personaladministrativa resurser och förbättrad personalplanering. 259

27.4.2 Personalfrågorna i lokal instans Utredningen bedömer att personalfrågorna i lokal instans kommer att domineras av den enskildes problem. Härvid kommer framför allt behovet av upplysnings- och rådgivningsverksamhet att öka eftersom - som tidigare framhållits - konsekvenserna av det tänkta systemet med höjda avgångsåldrar bl. a. är ökat antal personalomflyttningar. Eftersom omplaceringar framdeles kommer att vara aktuella även till områden som tidigare inte kommit i fråga och eftersom vidareutbildning av personal blir aktuell i större omfattning och med delvis annan inriktning än tidigare kommer den enskilde att ställas inför nya och förstorade problem. Även i sådana fall måste den enskilde befattningshavaren kunna påräkna tidig orientering och rådgivning. Tjänstgöringsåldersutredningen underströk i sitt betänkande (Stencil Fö 1967: 14) om officerare som konsulenter inom försvarets personalvård bl. a. att all anställd personal inom försvaret bör ha samma möjlighet till personalvård. Vidare framhölls att ändrad avgångsålder för huvuddelen av den militära personalen kan innebära behov av ytterligare personalvårdsinsatser. Detta äger alltjämt giltighet. Utredningens förslag rörande personalvårdskonsulenter, vilket skulle kunnat ge möjlighet att tillgodose behovet av personalvård på ett ekonomiskt sätt, har inte blivit genomfört. Det är därför inte möjligt att tillgodose behovet av information och kurativ verksamhet i lokal instans på det sätt utredningen ursprungligen räknat med. Utredningen har emellertid noterat att det sedermera förts fram tankar på och även startats viss försöksverksamhet med förändringar av de lokala organisationerna som bl. a. kan innebära tillkomst av lokala personaladministrativa organ. Utredningen finner det vara angeläget att man i den fortsatta försöksverksamheten beaktar de nya personaladministrativa göromål som tillkommer i anslutning till en ev. höjning av avgångsåldrarna för den militära och civilmilitära personalen på aktiv stat. 260

27.4.3 Personalplanering m. m. i central instans Utredningen anser sig ha funnit att en av förutsättningarna för ett system med höjda avgångsåldrar för den militära och civilmilitära personalen på aktiv stat är att resurserna för långsiktig personalplanering förbättras och förstärks. Dessa planeringsuppgifter måste framdeles, liksom f. n., i första hand åvila de befintliga personalplanerande organen inom krigsmakten, dvs. försvarsstaben, försvarsgrensstabema och vissa personalkårledningar. Därutöver måste verksamheten i betydligt större utsträckning än vad f. n. är fallet inriktas på åtgärder för att jämna ut och fördela om resurserna av militär och civilmilitär personal inom krigsmakten. Utredningen finner det härvid vara naturligt att man i största möjliga omfattning söker att inom den militära organisationens ram finna arbetsuppgifter för den militära och civilmilitära personalen. Utredningen vill här hänvisa till att föredragande departementschefen i statsverksprop. 1969: Bil. 2 (sid. 25) anslutit sig till en sådan uppfattning då det gäller omplacering av övertalig personal. Utredningen finner för sin del att dessa åtgärder för att inom krigsmakten jämna ut och fördela om resurserna av fast anställt befäl naturligen måste komma att åvila överbefälhavaren (försvarsstaben). Även den av utredningen föreslagna omvandlingen av arvodestjänster till tjänster för aktiv militär personal kommer otvivelaktigt att öka arbetsbelastningen på försvarsstabens personalavdelning då det gäller omplacering av personal till en rad för krigsmakten gemensamma myndigheter - t. ex. militärområdesstaberna. Utredningen finner det med anledning härav vara nödvändigt att utgå från att såväl försvarsstabens som försvarsgrensstabernas personalavdelningar förstärks med ett antal av de i det föregående (kap. 22) föreslagna tjänsterna för förstärkt personaladministration (jfr även kap. 14, avsnitt 14.2). Utredningen får emellertid framhålla att man försiktigtvis måste räkna med att en del av de fall som teoretiskt skulle kunna omplaceras inom den militära SOU 1969: 33

organisationen inte kan klaras inom denna organisation med hänsyn till den enskildes intressen e. d. och därför måste överlämnas till det centrala omplaceringsorganet. 27.4.4 Det centrala omplaceringsorganet Som framgår av det föregående måste det centrala omplaceringsorganets huvuduppgift bli att svara för omplaceringen av militär och civilmilitär personal till tjänster utanför krigsmakten. Det centrala omplaceringsorganets allmänna arbetsuppgifter synes bl. a. böra omfatta att dels insamla, bearbeta och sprida information, dels utöva beslutanderätt i vissa speciella fall. Om omplaceringsorganet i skiftande konjunkturlägen skall kunna lösa sin huvuduppgift att underlätta omplacering av militär och civilmilitär personal till civila tjänster synes det böra ha beslutanderätt enligt följande. a) Att tillfälligt inrätta ordinarie tjänst i utbyte mot icke-ordinarie tjänst, b) att medge eller föreskriva att civil tjänst tillsätts utan ledigförklarande eller inte tillsätts med annan än militär eller civilmilitär tjänsteman samt c) om vissa förmåner (jfr punkt 27.3.3 i det föregående) för att stimulera omplacering. Omplaceringsorganet bör också ha befogenhet att från myndigheter - i första hand sådana med totalförsvarsuppgifter - inhämta statistik och andra uppgifter om ledigblivande tjänster m. m. I fråga om det centrala organets lydnadsställning finner utredningen att åtskilliga skäl talar för att det ges en från de militära stabsorganen fristående ställning. Utredningen förutsätter sålunda att det bör lyda direkt under Kungl. Maj:t. Detta synes också innebära den fördelen att beslutanderätten i vissa ärenden som f. n. ankommer på Kungl. Maj:t bör kunna delegeras på det centrala militära omplaceringsorganet. Sådan delegering synes redan från början kunna ske inom försvarsdepartementets verksamhetsområde men bör ev. senare kunnavidgas till även andra departements verkSOU 1969: 33

samhetsområden. Utredningen har övervägt om den verksamhet som utredningen förutsätter skola bedrivas av det centrala omplaceringsorganet kan åläggas redan befintligt organ - t. ex. försvarets personalnämnd - eller om uppgifterna kräver att ett helt nytt organ tillkommer. Utredningen har emellertid inte funnit anledning att ta ställning i denna fråga. Utredningen lägger av detta skäl heller inte fram något förslag till organisation för det centrala omplaceringsorganet. Utredningen har emellertid räknat med att det är nödvändigt att i det centrala omplaceringsorganet ingår handläggande militära befattningshavare med stor erfarenhet av personaladministration och god kunskap om militär utbildning och verksamhet. Utredningen har därför räknat med att en del av den i det föregående (kap. 22) föreslagna förstärkningen av de personaladministrativa resurserna måste avses för det centrala omplaceringsorganet. I arbetsuppgifterna för det centrala organet torde sammanfattningsvis bl. a. följande böra ingå. a) Långsiktig personalplanering, varvid organet måste ha att insamla och bearbeta statistik och andra uppgifter om civila tjänster, beräknad personalomsättning, rekryterings- resp. omplaceringsbehov, behov av vidareutbildning m. m., b) långsiktig planering av vidareutbildningen av militär och civilmilitär personal samt planläggning och andra åtgärder för kurser och annan vidareutbildning, c) uttagning till vidareutbildning, uppföljning av pågående utbildning samt studierådgivning såväl före som under vidareutbildningen, d) åtgärder för att tillförsäkra vidareutbildad personal avsedd civil tjänst, varvid organet bl. a. bör ha att besluta om tillfälliga utbyten av icke-ordinarie tjänster mot ordinarie för att göra personalomplaceringarna möjliga, e) informationsverksamhet riktad dels till den militära och civilmilitära personalen om aktuella vidareutbildnings- och omplaceringsmöjligheter, dels - och kanske inte 261

minst väsentligt - till presumtiva mottagande myndigheter om den militära och civilmilitära personalens kvalifikationer dvs. såväl tidigare utbildning och erfarenhet som vidareutbildningens omfattning och syften, f) att fatta beslut i frågor om förmåner t. ex. kontant vidareutbildningsersättning, flyttningsersättning, bostadsanskaffningslån, utrustningsbidrag och inlösen av egnahem - till personal som omplaceras samt slutligen g) intim samverkan med arbetsförmedlingsorgan och presumtiva mottagarmyndigheter m. fl. Tjänstgöringsåldersutredningen får i detta sammanhang också hänvisa till sitt tidigare förslag (Stencil Fö 1967: 10) angående vidareutbildning av officerare till lärare i vilket bl. a. uppgifterna för en lärarutbildningsnämnd behandlades. Utredningen finner det vara naturligt att de arbetsuppgifter som ifrågavarande lärarutbildningsnämnd avsågs lösa jämväl bör åligga det centrala omplaceringsorganet. 27.5 Fast eller rörlig pensionsålder För flertalet civila tjänster inom statsförvaltningen tillämpas pensioneringsperioder. Fast pensionsålder tillämpas för alla militära och civilmilitära tjänster på aktiv stat samt för ett relativt litet antal civila, statliga tjänster. Som framgår av bilaga 3 infördes systemet med pensioneringsperioder för civila statstjänstemän år 1951 efter förslag av 1948 års pensionsålderskommitté (betänkande Stencil C den 29 december 1950) och prop. 1951: 184. I samband därmed och i anslutning till pensionsålderskommitténs andra betänkande med förslag att pensioneringsperioder jämväl skulle tillämpas för militär och civilmilitär personal (jfr bilaga 3) framfördes i remissyttranden en rad synpunkter i frågan om fast eller rörlig pensionsålder. Systemet med pensioneringsperioder för militär och civilmilitär personal skulle enligt kommittén tillämpas så att de för fortsatt tjänstgöring lämpade skulle väljas ut, medan övriga automatiskt skulle läm262

na tjänsten vid pensioneringsperiodens nedre gräns. Tjänstgöringsåldersutredningen bedömer därför att den då förda debatten i denna fråga numera är av föga intresse och återger därför inte de då framförda argumenten. De fasta pensionsåldrar som gäller för en del civila statliga anställningar synes i huvudsak ha tillkommit år 1964 eller senare och därvid ersatt en för anställningen i fråga tidigare tillämpad pensioneringsperiod. Tjänstgöringsåldersutredningen har i det föregående (kap. 11, punkt 11.4.6) i anslutning till den från en del medicinsk och psykologisk expertis framförda tanken på individuellt avpassade pensionsåldrar angett att utredningen bedömt att det av organisatoriska skäl skulle erbjuda svårigheter att genomföra sådana och att de därför bör undvikas. Även i valet mellan fast pensionsålder och ett system med pensioneringsperioder för militär och/eller civilmilitär personal anser utredningen att de organisatoriska förhållandena bör vara utslagsgivande. Utredningen finner för egen del att en fast pensionsålder otvivelaktigt underlättar långsiktig personalplanering och disponerande av de personella resurserna. Detta förhållande måste tillmätas stor vikt framför allt för sådana befälskategorier inom vilka krävs att lämplig person efter hand ges den utbildning och erfarenhet som krävs för en viss befattning. Så är fallet främst för regementsofficerare och förvaltare. Det kan också finnas skäl att konstatera att en rörlig pensionsålder medför osäkerhet om befordringstidpunkter vilket medför svårigheter även för personalplanerande myndighet. Utredningen har för egen del inte funnit några organisatoriska fördelar vara förknippade med införande av ett system med pensioneringsperioder för militär och civilmilitär personal. 27.6

Förtidspensionering

Såsom framgår av bilaga 3 förutsattes i 1935 års beslut om de statliga pensionsåldrarna att stadgandet om förtidspensionering SOU 1969: 33

högst fem år före pensionsålderns inträde skulle i någon mån medverka till en tidigare avkoppling av personal, vars intresse för militärtjänsten slappats eller vars tjänstbarhet eljest minskats. I de remissyttranden i pensionsåldersfrågor som i olika sammanhang avgetts av militära myndigheter har man ofta framhållit betydelsen av att kunna bevilja militär och civilmilitär personal förtidspension. Man har härvid även framhållit att den sedan åtskilliga år tillbaka restriktiva tillämpningen av bestämmelserna om förtidspensionering borde ersättas av en mera liberal tillämpning. Enligt utredningens mening kan ett system med höjda pensionsåldrar för militär och civilmilitär personal med de förutsättningar som anges i kapitlen 22-25 aktualisera att man i något vidgad omfattning tillämpar den fr.o.m. 1935 års pensionsåldersbeslut intagna bestämmelsen om förtidspensionering. Alternativt kan även komma i fråga att för dessa personalgrupper - genom anvisningar eller på annat sätt - något mjuka upp bestämmelserna rörande sjukpensionering. Utredningen vill här också framhålla att vid övergång till en programinriktad budget i vilken även pensionskostnader ingår i myndighetens budget kan en avvägning mellan prestation och lönekostnad understundom kanske ge vid handen att pensionering kan vara att föredra framför att bibehålla en befattningshavare i tjänst.

SOU 1969: 33

28.1 Ekonomiska konsekvenser

Allmänt

I sina tidigare delförslag rörande avgångsåldrarna för vissa grupper av militär och civilmilitär personal har utredningen försökt belysa konsekvenserna i kostnadshänseende av framlagda förslag genom att redovisa vissa beräkningar av utgiftsförändringarna. Dessa har gjorts upp bl. a. på grundval av antaganden om jämn åldersfördelning och oförändrade lönesatser och pensionsnivåer. Utredningen har redovisat dessa beräkningar under uttryckligt framhållande att de inte gett en reell bild av kostnadskonsekvenserna. När utredningen nu i ett sammanhang redovisar förslag om avgångsåldrarna för huvuddelen av den militära och civilmilitära personalen har utredningen ansett det angeläget att göra ett försök att belysa de reella kostnadskonsekvenserna av de alternativ som redovisats i det föregående. Samtidigt medför emellertid de stora ojämnheterna i personalens åldersfördelning och ovissheten om rekrytering, förtids avgång och löneutveckling i framtiden stora osäkerheter. Utredningen har därför ansett det lämpligt att genom olika beräkningsmetoder försöka belysa de ekonomiska konsekvenserna av höjda avgångsåldrar enligt de alternativ för höjning av dessa utredningen räknat med. Utredningen redovisar sålunda överslagskalkyler för dels tänkbart kostnadsutfall om lönekostnadspålägg varierar beroende på pensionsåldern, dels uppskattade 264

utgiftsförändringar vid jämn åldersfördelning, fyllda personalstater men i övrigt oförändrade förhållanden. 1 Dessförinnan anser sig dock utredningen något böra belysa pensionsålderns betydelse från kostnadssynpunkt (avsnitt 28.2) och erinra om pågående utredningsarbete avseende lönekostnadspålägg vid skilda pensionsåldrar m. m. (avsnitt 28.3). Avslutningsvis söker utredningen belysa återverkningarna på utgifterna under försvarshuvudtiteln (avsnitt 28.6). Inverkan av vakanser (avsnitt 28.7) och övergångsåtgärder (avsnitt 28.8) berörs också. 28.2 Pensionsålderns nadssynpunkt

betydelse

från

kost-

I syfte att få en överskådlig bild av pensionsålderns betydelse från kostnadssynpunkt har utredningen låtit sin expert O. Kalén göra beräkningar av förhållandet mellan direkt lön och kostnaden för pension vid olika pensionsåldrar. Beräkningar har gjorts för de för militär och civilmilitär personal vanligast förekommande pensions1 Det finns anledning observera skillnaden mellan en arbetsgivares pensionsutgifter för ett visst år ( = under året utbetalda pensioner) och hans pensionskostnad för samma år (=beräknat värde av de framtida pensionsutbetalningar han förbundit sig till under året). På det statliga området skall fr. o. m. budgetåret 1968/69 hänsyn till pensionskostnader m. m. tas genom att ett lönekostnadspålägg beräknas på utgående löner (jfr avsnitt 28.3).

SOU 1969: 33

åldrarna 50, 55 och 60 år samt - som jämförelse - pensionsåldrarna 63 och 65 år. Lönen har förutsatts följa i princip vartdera av två huvudförlopp i fast penningvärde, ett lägre från 15 000 kr. till 25 000 kr. och ett högre från 20 000 kr. till 40 000 kr. Båda förloppen som förutsatts vara linjära har förlagts till åldrarna 20-50 år. Efter fyllda 50 år har inte förutsatts någon löneökning på grund av befordran eller löneklassuppflyttning. Konstruktionen har valts för att få en viss - låt vara starkt schematiserad - överensstämmelse med relativt vanligt förekommande militära karriärer. Förutsättningarna i övrigt har preciserats sålunda. Tjänsteförtecknings- och löneplansrevisioner har antagits ge i genomsnitt 2 % för år. Effekten härav är, att huvudförloppet 15 000— 25 000 ersätts med 15 000-^5 000 och huvudförloppet 20 000—40 000 med 20 000—72 000. Efter 50 års ålder förutsätts en reallöneökning årligen med 0,5 %, ingående i det generella tillägg på tarifflönerna, varom parterna brukar träffa avtal från år till år. Pension — ålderspension och familjepension — antages skola utgå enligt bestämmelserna i SPR. Redan beviljad pension antages årligen öka med 0,5 % räknat på beloppet av utfäst bruttopension. Beräkningarna är utförda i penningvärdet vid 1965 års ingång. I fråga om dödlighet, giftermålsfrekvens och barnantal har tillämpats sedvanliga grunder för premieberäkning vid kollektiv pensionsförsäkring av män. Omperiodiseringen av pension från pensionstid till aktivtid har skett med tillämpning av räntefoten 4 %. Med angivna förutsättningar har konstruerats kurvor över den till aktivtiden periodiserade sammanlagda löne- och pensionskostnaden. I denna kostnad har lagts in 1) lön enligt förut angivna förutsättningar, 2) ATP-avgift (men inte folkpensionskostnad) och 3) beräknad avgift för den av staten som arbetsgivare utfästa kompletteringspensionen (SPR-pension) till ATP och folkpension, som kostnadsperiodiseras till aktivtiden. Resultaten av beräkningarna framgår av löne- och pensionskostnadsdiagram i bilaga 38. SOU 1969: 33

Diagrammen visar att pensionskostnadsandelen stiger med lägre pensionsålder. Andelen stiger kraftigt vid pensionsåldrar under 60 år och mer i det högre löneförloppet än i det lägre. Den knyck totalkostnadskurvorna gör vid 50 år sammanhänger med den antagna förändringen i reallöneutvecklingen fr. o. m. denna ålder. Den snabbt stigande pensionskostnadsandelen i åldersläget 40-50 år, framför allt vid lägre pensionsålder, antyder att löneökningar under tiden närmast före pensioneringen har stor betydelse från kostnadssynpunkt. Detta förhållande har ytterligare belysts av Kalén i en promemoria, som fogats till affärsverksutredningens betänkande (SOU 1968: 46) som bilaga 2. Löneökningarnas betydelse för pensionskostnaderna framgår av följande citat ur promemorian med de därtill hörande tablåerna 1 och 2 (här tabellerna 74 och 75). Den tyngsta kostnadsposten är den som avser inarbetad pension. Vanligen sätts denna pension i relation till arbetstagarens genomsnittliga lön för åren närmast före pensionsålderns uppnående. Den allt brantare löneutveckligen har med hänsyn därtill medfört att inarbetsningstiden per pensionskrona avkortats och att kostnaden för inarbetad pension mer och mer koncentrerats till den produktiva ålderns senare skede. Detta gäller särskilt beträffande grupper av arbetstagare med låg pensionsålder. Tablåerna 1 och 2 belyser dessa förhållanden. Angivna kostnader avser livsvarig ålderspension för man och är beräknade med tillämpning av gällande grunder för avgiftsberäkning vid kollektiv pensionsförsäkring. Hänsyn har alltså inte tagits till den effekt på kostnaden för inarbetad pension som kan komma att följa av återbäring på erlagda avgifter och pensionens efterreglering. Antag att en arbetstagare har 20 000 kr i årslön och att pensionsåldern är 60 år. Om lönen höjs med 5 %, dvs. med 1 000 kr, och som följd härav utfäst ålderspension höjs med 65 % av 1 000 kr dvs. 650 kr, visar tablå 1 att pensionskostnaden ökar med 27,6 % av 650 kr för 30-åringen, med 50 % av 650 kr för 40-åringen osv. Med hjälp av tablån kan pensionskostnadsökningen för olika levnadsåldrar beräknas i förhållande till 20 000 kr eller annan lön. Sammanlagd procentuell kostnadsökning för lön och ålderspension vid olika pensionsåldrar, om lönehöjningen är 5 %, framgår av tablå 2.

Tabell 74. Årskostnad i kr. för ålderspension å 1 000 kr. för år som inarbetas mellan nedan angiven levnadsålder och vidstående pensionsålder Levnadsålder då pensionen börjar inarbetas Pensionsålder

30 år

40 år

50 år

60 år

55 år 60 år 65 år 67 år

426 276 176 147

850 500 300 245

3 053 1 209 609 478

14 6391 2 257 1452

engångskostnad.

28.3 Lönekostnadspålägg sionsåldrar

vid

skilda

pen-

Enligt Kungl. Maj:ts anvisningar för myndigheternas anslagsframställningar för budgetåret 1969/70 (1968 års petitaanvisningar) skall under myndighetsanslag beräknas pålägg för kostnader för SPR-pension och socialförsäkringskostnader med 22 % av avlöningssumman (lönekostnadspålägg). Till denna skall läggas den allmänna arbetsgivaravgiften om 1 % . Myndigheterna har följaktligen att räkna med ett generellt lönekostnadspålägg av 23 %. Beslutet att i myndighetsanslagen ta upp lönekostnadspålägg för pension och socialförsäkring har föregåtts av särskild utredning i frågan som utförts av riksförsäkringsverket och statens personalpensionsverk. Resultatet av utredningen har redovisats av verken i en gemensam skrivelse den 29 december 1967. Skrivelsen mynnade ut i förslag om att under en första tillämpningsperiod kostnaderna för SPR-pension skall tas upp med 13 % av verksamhetens totala lönesumma och för socialförsäkringen (ATP, sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring) 9 % av samma lönesumma eller sammanlagt 22 %. Till denna av nyssnämn-

da myndigheter beräknade kostnad för aktivtiden borde enligt samma myndigheter läggas en särskilt beräknad kostnad för sådan höjning av kompletteringspensionen som genomförs under pensionärstiden (passivtidskostnad). Denna kostnad har som ett genomsnitt för hela det statliga pensionsområdet av verken uppskattats till 1 å 1,5 % av samtidig lönesumma för varje procents höjning av utgående kompletteringspension. 1 Som framgått av den förut lämnade redovisningen av f. n. gällande lönekostnadspålägg har detta emellertid bestämts utan särskilt hänsynstagande till passivtidskostnaden. I 1968 års petitaanvisningar angavs vidare att det kunde komma att erfordras olika procentsatser för lönekostnadspålägget för olika personalkategorier. Denna fråga skulle utredas snarast. För differentierade lönekostnadspålägg talade bl. a. stora skillnader i genomsnittlig lönenivå och pensionsåldrar mellan olika verksamhetsområden inom statsförvaltningen. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 maj 1968 till1 För försvaret utgjorde 1 % av kapitalvärdet av utgående SPR-nettopensioner år 1968 4 % av totallönerna för personal på aktiv stat.

Tabell 75. Sammanlagd kostnadsökning för lön och ålderspension uttryckt i procent av lön, om löneökningen är 5 % Levnadsålder vid löneökningen Pensionsålder

30 år

40 år

50 år

60 år

55 år 60 år 65 år 67 år

6,4 % 5,9 % 5,6 % 5,5 %

7,8 % 6,6 % 6,0 % 5,8 %

14,9 % 9,0 % 7,0 % 6,6 %

52,6 % 12,3 % 9,7 %

266 SOU 1969: 33

kallade chefen för finansdepartementet en utredningsman (lönedirektören O. Kalén) med uppdrag att utveckla system med differentierade lönekostnadspålägg inom den statliga verksamheten. Utredningsmannen väntas redovisa sitt uppdrag under år 1969. Anordningen med 23 % enhetligt lönekostnad spålägg får därför som chefen för finansdepartementet uttalat i 1969 års statsverksproposition (bil. 2 sid. 64) betraktas som ett provisorium. 28.4 Utgångspunkter beräkningar

för

utredningens

Kostnadsbesparingar som kan uppkomma vid genomförande av höjda avgångsåldrar för militär och civilmilitär personal enligt de förutsättningar utredningen angett kan ta sig uttryck i lägre pensionskostnad vid högre pensionsålder för militär och civilmilitär personal på aktiv stat. Samtidigt kan emellertid uppkomma förändringar i motsatt riktning när pensionskostnaden för arvodestjänster, tjänstgöringsmånader för frivilligt tjänstgörande personal och civila tjänster kan vara lägre än för nytillkommande tjänster på aktiv stat. Merkostnader uppkommer också för nytillkommande tjänster i vissa fall, bl. a. för vidareutbildning och personaladministration samt för utökad rekrytering. Utbytet av tjänstgöringsmånader mot tjänster på aktiv stat kan också antas bidra till genomsnittligt något ökade löneutgifter. Slutligen leder utbyggnad av reservstater, anställande i reserv av förtidsavgången personal och ökad rekrytering av reservofficerare i förekommande fall till ökade kostnader. Som underlag för sina kalkyler av kostnadsförändringarna har utredningen från försvarets civilförvaltning inhämtat uppgift om storleken av de löner som i maj 1969 betalades ut till huvuddelen av den militära och civilmilitära personalen på aktiv stat. Med ledning av dessa uppgifter har utredningen uppskattat den totala årslönen till här aktuella grupper av militär och civilmilitär personal på aktiv stat till ca 560 milj. kr. i 1968 års lönenivå. 1 SOU 1969: 33

Utredningen har därefter sökt fördela aktuella löneutgifter på personal med olika pensionsåldrar. Varje sådan beräkning måste som förut angetts vara behäftad med stora osäkerheter. Dessa rör bl. a. inverkan av befordringar. Personal med högre löneläge och högre pensionsålder rekryteras regelmässigt från personal med lägre tjänstegrad som ofta har lägre pensionsålder. Utredningen har i sådana fall ansett att uppskattade löneutgifter för personal i de rekryterande skikten bör läggas till utgifter för personal med högre pensionsålder även om pensionsåldern för de tjänster som ingår i rekryterande skikten är lägre. Sålunda har exempelvis till löneutgifter för förvaltare med 60 års pensionsålder hänförts även löneutgifter för det antal fanjunkare och sergeanter som erfordras för förvaltarrekryteringen. Rekryteringsbehoven har uppskattats med tillhjälp av diagram som utredningen gjort upp för olika personalgrupper. Härvid har även uppskattats löneutgifter för den personal på aktiv stat som erfordras för att rekrytera nuvarande reservstater. Vid fördelningen har inte tagits hänsyn till inverkan av ev. ojämnheter i aktuell ålderssammansättning. Vakanser har i princip räknats bort. Några utgifter för vakanser förekommer sålunda inte och ingår inte heller i det av försvarets civilförvaltning tillhandahållna materialet. Vid den schablonmässiga fördelningen av löneutgifterna har vakanserna antagits drabba främst personal i rekryteringstjänster. Resultaten av utredningens schablonmässiga fördelning av de aktuella löneutgifterna framgår av bilaga 39. Vad gäller pensionsålderns inverkan på kostnader för kompletteringspension har utredningen rådgjort med sin expert lönedirektör O. Kalén, vilken som nämnts tillkallats som utredningsman för utveckling av system med differentierade lönekostnadspå1 Beloppet avser all militär och civilmilitär personal på aktiv stat med följande undantag: personal tillhörande militärmusiken eller i lönegrad El samt ingenjörer, läkare, tandläkare, veterinärer, flygnavigatörer, fältflygare, trafikledare och meteorologer.

lägg inom den statliga verksamheten. Utredningen har med ledning härav utgått från att en ökning med drygt en procent av lönesumman för varje år pensionsåldern understiger 65 år kan ge en ungefärlig bild av förändringarna i aktivtidskostnaderna vid ändringar i pensionsåldern. Härtill skall läggas passivtidskostnaden. Den framtida passivtidskostnadens storlek kan emellertid inte förutberäknas. Däremot kan uppskattningar göras av passivtidskostnaden i samband med tidigare lönerörelser. Utredningen har därför valt att öka pensionskostnaden med 1,5 procentenhet för varje år pensionsåldern understiger 63 år. En sådan ökning kan antas täcka förändringarna i såväl aktivtidskostnad som passivtidskostnad av ungefärligen samma storlek som uppstått på grund av lönerörelser under de senaste åren. För arvodestjänster för pensionerad militär personal har antagits att kostnaden är densamma som för personal med pensionsåldern 63 år. För nuvarande tjänstgöringsmånader har kostnaden beräknats såsom för personal med pensionsåldern 65 år. Bruttobeloppet för helt år av ersättningarna till innehavarna av arvodestjänster uppskattar utredningen med ledning av uppgifter från försvarets civilförvaltning till ca 38 milj. kr. i 1968 års lönenivå. Av beloppet hänförs 22,2 milj. kr. till arvodestjänster för officerare och 15,8 milj. kr. till tjänster för underofficerare. Utredningen har inte beräknat några kostnadsförändringar till följd av förutsatt teknisk omläggning av förmånssystemet för reservstat. Varje nytillkommande tjänst på reservstat har uppskattats dra en årlig kostnad av 20 000 kr. Härvid har beräkningsmässigt förutsatts att till förmåner i form av lön och traktamente m . m . i samband med tjänstgöring och reservstatsarvode skall läggas en på året belöpande andel i reservstatspremie. Kostnader för utökat antal reservofficerare har uppskattats på grundval av f.n. gällande förmåner. Som underlag för beräkningarna av utgiftsförändringarna har utredningen använt de diagram som utredningen gjort upp över 268

berörda personalgrupper vid jämn åldersfördelning. Samtliga tjänster har förutsatts vara besatta. Utgående pensioner har beräknats med utgångspunkt i jämn avgång från aktiv stat och återstående livslängd vid pensionsavgång enligt tillgängliga prognoser. 28.5 Resultaten

av

beräkningarna

Kalkylerna över kostnadsförändringarna visar årliga besparingar mellan ca 17 milj. kr. och 35 milj. kr. beroende på alternativ enligt följande. 60 år utbytesalternativet 18,5 milj. kr. 60 år förflyttningsalternativet 16,7 » 63 år utbytesalternativet 34,7 » 63 år förflyttningsalternativet 30,4 » När det gäller utgiftsförändringarna visar beräkningarna besparingar mellan 27 milj. kr. och 54 milj. kr. enligt följande. 60 år utbytesalternativet 60 år förflyttningsalternativet 63 år utbytesalternativet 63 år förflyttningsalternativet

27,9 milj. kr. 26,7 » 54,4 » 52,0 »

Beräkningarna redovisas närmare i bilaga 40 (kostnadsförändringar) och bilaga 41 (utgiftsförändringar). I beräkningarna har utredningen inte tagit med kostnaderna resp. utgifterna för nytillkommande tjänster för underofficerare vid specialkårerna. Dessa kårer förutsattes i utredningens promemorior, med utgångspunkt i förslag som i andra sammanhang avgetts av statskontoret och försvarets civilförvaltning, erhålla vissa utökningar. Dessa utökningar kan - bortsett från ev. förändringar till följd av ändrad pensionsålder - beräknas dra en kostnad av 4,9 milj. kr. vid avgångsåldern 63 år och 5,2 milj. kr. vid avgångsåldern 60 år. I utgiftsberäkningarna blir motsvarande värden lägre - 3,9 resp. 4,0 milj. kr. Utredningen vill här erinra om att den inte haft att ta ställning till behovet av utökning av specialkårerna. Å andra sidan begränsas de organisatoriska förutsättningarna för pensionsåldersförändring för underofficerare på aktiv stat om utbyggnaden av nämnda kårer inte kommer SOU 1969: 33

till stånd (jfr även kap. 23). I övrigt har vid beräkning av såväl kostnads- som utgiftsförändringar besparingar i pensionskostnads- resp. pensionsutgifter reducerats med hänsyn till nytillkommande tjänster, förändrad rekrytering, tjänster på reservstat och i reserven m . m . enligt följande (milj. kr.). Kostnader

Utgifter

4 , 6 - -8,4

4 , 5 - -7,5

0,9- -2,0

0,8- -1,8

2,7- -2,9

2,7- -2,9

0—2,3 1,3- -7,7

0—2,3 1,3- -7,7

3,4- -3,6

3,4- -3,6

Tjänster för vidareutbildning (inkl. traktamenten, resor samt — i förekommande fall — lönekostnadspålägg) Tjänster för personaladministration Förändrad underofficersrekrytering Utökad officersrekrytering Utökade reservstater ö k a d rekrytering av reservbefäl

Skillnaden mellan beräknade kostnadsförändringar och beräknade utgiftsförändringar kan förefalla avsevärd. En bidragande orsak till skiljaktigheterna är att utgiftskalkylerna gjorts för ett teoretiskt jämviktsläge där alla tjänster är utnyttjade (jfr avsnitt 28.7 i det följande). 28.6 Återverkningarna titeln

på

fjärde

huvud-

Att ersätta arvodestjänster med tjänster på aktiv stat uppskattas öka utgifterna på fjärde huvudtiteln med ca 12 milj. kr. Efter hand som f. n. tjänstgörande, pensionerade befattningshavare ersätts med personal på aktiv stat stiger nämligen nettobeloppen av de ersättningar som betalas ut. Utgifterna kan också successivt beräknas öka i takt med att nya tjänster för vidareutbildning m. m. kommer till och antalet anställda på reservstat och i reserven ökar. Summan av dessa merutgifter kan antagas stiga till ca 5 milj. kr. i 60-årsalternativet och högst ca 17 milj. kr. i 63-årsalternativet. Med hänsyn till att lönekostnadspålägget beräknas efter en schablon om 23 % på alla löneutgifter inom förSOU 1969: 33

svaret kommer anslaget för lönekostnadspålägg inte att påverkas.

28.7 Inverkan av vakanser Tjänster som f. n. är vakanta drar inte några kostnader. Några kostnadsförändringar uppkommer därför inte heller genom ett beslut om förändrade pensionsåldrar. Däremot kan framtida kostnader för en ev. vakansfyllnad komma att påverkas. Förhållandet kan illustreras med ett räkneexempel. Om de f. n. drygt 4 000 vakanserna bland militär och civilmilitär personal fylls innebär detta, om genomsnittslönen för varje tjänst uppskattas till 25 000 kr., ökade löneutgifter om minst 100 milj. kr. Antas uppskattningsvis hälften ha 50 och hälften 55 års pensionsålder skulle - vid en pensionskostnad som ökar med 1,5 procentenhet för varje år pensionsåldern understiger 63 år - årskostnaderna för vakansfyllnad sjunka med 11 å 12 milj. kr. vid 60 års pensionsålder och med 15 å 16 milj. kr. vid 63 års pensionsålder.

28.8 Inverkan

av

övergångsåtgärder

Kostnads- och utgiftsutvecklingen under åren närmast efter ett beslut om en pensionsåldersförändring kommer att i stor utsträckning bli beroende av vilka övergångsåtgärder som avtalas. Allmänt kan sägas att anordningar som innebär att personal i viss utsträckning tillåts avgå vid hittillsvarande pensionsålder innebär att den samlade effekten av pensionsåldersförändringen inträffar först successivt. Utgifterna för löner m. fl. förmåner till personal på aktiv stat kan beräknas öka successivt i den mån nya tjänster på aktiv stat tillsätts. Vidare kan utgifterna för antalet anställda på reservstat och i reserven efter hand beräknas öka. Redan dessförinnan kan vissa merutgifter för t. ex. vidareutbildning uppkomma. Pensionsutgifterna kan minska redan fr. o.m. ikraftträdandet om tjänstemän som eljest skulle pensionerats medges stå kvar till ny pensions269

ålder. Full effekt av utgiftsminskningen erhålls först efter utgången av den övergångstid under vilken viss valfrihet mellan olika pensionsåldrar medges. Så länge pensionsavgången f. d. stampersonal står kvar i nuvarande arvodestjänster kommer utgifterna på löneanslag att förbli reducerade genom att den arvodesanställda personalen endast uppbär skillnaden mellan lön och pension. Denna underbelastning som f.n. kan uppskattas till ca 12 milj. kr. kommer successivt att gå ner i takt med att den arvodesanställda personalen lämnar tjänsten. 28.9 Övrigt När man ersätter civila tjänster med militära eller civilmilitära tjänster kommer kostnaderna i nuvarande organisation för rekrytering och utbildning av civil personal till dessa tjänster att falla bort. Utredningen har i sina beräkningar tagit med kostnaderna för vidareutbildning av militär och civilmilitär personal till omvandlade civila tjänster, men har inte haft underlag för att bestämma de vinster som kan uppkomma genom bortfall av liknande kostnader för civil personal.

270 SOU 1969: 33

29 Övergången till ett system med höjda avgångsåldrar

29.1 Allmänt Tjänstgöringsåldersutredningen finner det nödvändigt att här inledningsvis söka klarlägga vilka åtgärder som ter sig erforderliga för att åstadkomma en smidig övergång till ett system med höjda avgångsåldrar för militär och civilmilitär personal. Detta sker mot bakgrund av att all personal som är underkastad statens allmänna pensionsreglemente också är skyldig att underkasta sig ändrade bestämmelser i de hänseenden om vilka i reglementet förmäles (reglementets §18). Huvudregeln är således att alla statstjänstemän är skyldiga att underkasta sig ändringar av bl. a pensionsåldrarna. I samband med överenskommelse om förändringar i pensionsåldern synes emellertid oftast ha avtalats om anordningar som inneburit att ett bestämt antal årgångar av de äldsta tjänstemännen getts frihet att välja mellan den nya och den tidigare gällande pensionsåldern, ibland även mellanliggande pensionsålder (jfr avsnitt 29.7 i det följande). Utredningen har i det föregående (bl. a. i kap. 22-25) redovisat befälskårernas principiella uppbyggnad i nuläget (jfr även diagram i bilagorna 21, 27, 31 och 35). Om man med utgångspunkt i en sådan principbild vill höja avgångsåldern för en befälskår utan att samtidigt förändra antalet anställningshavare under de f. n. gällande avgångsåldrarna fordras ett årligt tillskott av befattningar för äldre personal som är SOU 1969: 33

lika stort som antalet individer som årligen överskrider nuvarande avgångsålder. Behovet av nya befattningar upphör då den äldsta årsklassen uppnår den nya åldersgränsen. Detta teoretiska normalfall kräver sålunda vissa åtgärder - jämn tillförsel av nya tjänster - för att övergången till det nya avgångsålderssystemet skall fungera smidigt. Om man vid en viss given tidpunkt vill gå över till höjda avgångsåldrar för militär och civilmilitär personal måste härutöver tillkomma hänsynstagande till de vid övergångstillfället rådande förhållanden och omständigheter som kan motivera särskilda åtgärder eller övergångsanordningar av olika slag utöver normalåtgärderna. Ett sådant förhållande är den ojämna åldersfördelningen inom befälskårerna i fråga om den personal som nu är i tjänst. Utredningen redovisar data om denna åldersfördelning i närmast följande avsnitt (29.2), eftersom utredningen finner att dessa förhållanden måste vara en väsentlig utgångspunkt för överväganden om behov av särskilda åtgärder resp. övergångsanordningar. Med utgångspunkt i faktisk åldersfördelning och antaganden om personallägets utveckling (avsnitt 29.3) överväger utredningen i därpå följande avsnitt (avsnitt 29.4) behovet av särskilda åtgärder i anslutning till en pensionsåldershöjning för att dels undvika icke önskvärda ökningar av vakanserna bland militär och civilmilitär personal 271

på aktiv stat, dels förhindra en icke önskvärd begränsning av rekryteringen till befälskårerna. Vidare behandlas behovet av särskilda åtgärder för att undvika befordringsstopp och markanta ändringar i befordringsförhållandena (avsnitt 29.5) samt åtgärder i övrigt för att under en övergång till höjda avgångsåldrar medge omplacering i erforderlig utsträckning av personal från tjänst som i fysiskt och psykiskt hänseende är krävande till lindrigare tjänst (avsnitt 29.6). Utredningen redovisar därefter (avsnitt 29.7) de modeller för övergångsanordningar rörande personalens möjlighet att välja äldre eller ny avgångsålder som tillämpats vid tidigare pensionsåldershöjningar och diskuterar i anslutning härtill vilka ytterligare anordningar som kan synas aktuella samt lämnar synpunkter i fråga om vilken valfrihet som kan ges personalen. Utredningen tar avslutningsvis (avsnitt 29.8) upp vissa specialfrågor, bl. a. nuvarande reservstatspersonals möjligheter att gå över till de föreslagna nya bestämmelserna för reservstaterna eller att stå kvar enligt det gamla systemet. Utredningen har i det föregående (kap. 4) bl. a. översiktligt redovisat det rådande vakansläget inom de militära och civilmilitära befälskårerna. Utredningen utgår från att det är av allmänt intresse att dessa vakanser inte ökar som följd av de åtgärder som vidtas för att möjliggöra höjningar av avgångsåldrarna för militär och civilmilitär personal. Under övergången till ett system med höjda avgångsåldrar för militär och civilmilitär personal bör man därför inte tillföra nya arbetsuppgifter för dessa personalkategorier i sådan takt att tillgången på personal för att bestrida de uppgifter som redan åvilar dessa personalkategorier minskar. Principen bör härvid vara att det per år (eller för tillfälle) får tillkomma (genom omvandling av tjänster e. d.) högst det antal tjänster som svarar mot antalet befattningshavare som överskrider (står kvar i tjänst utöver) de f. n. gällande avgångsåldrarna för militär eller civilmilitär personal.

272 Det synes vidare vara väsentligt att bestämmelser och åtgärder i anslutning till övergången till ev. höjda avgångsåldrar för militär och civilmilitär personal ges en sådan utformning resp. vidtas på sådant sätt att övergången sker smidigt och friktionsfritt. För såväl myndigheterna som de enskilda torde det vidare vara av vikt att de enskilda även under övergångsskedet kan ges meningsfyllda arbetsuppgifter som de med hänsyn till sina fysiska och psykiska förutsättningar kan fullgöra. Härutöver torde den anställda militära och civilmilitära personalen tillmäta befordringsförhållandena under övergångsskedet - och även framdeles - stor vikt. Tjänstgöringsåldersutredningens i det föregående framförda förslag innebär bl. a. omvandling av samtliga arvodestjänster för pensionerad militär personal och ett relativt stort antal tjänster för civil personal till tjänster för militär eller civilmilitär personal på aktiv stat. Utredningen finner det vara självklart att stats tjänstemannalagens bestämmelser om anställnings upphörande (§§ 29-38) alltjämt måste gälla för f. n. anställda befattningshavare i arvodestjänster och civila tjänstemän inom krigsmakten. Utredningen utgår således från att dessa personalgrupper skall ha oförändrad anställningstrygghet. Utredningen räknar heller inte med att stationsortsförflyttning av ordinarie civila tjänstemän är aktuell i detta sammanhang. Utredningen finner vidare anledning erinra om de åtgärder som på utredningens förslag (skrivelse den 3 september 1964) vidtagits för att undvika att reservanställd, värnpliktig och civil personal erhåller anställning tills vidare i ledigförklarad arvodestjänst. Tjänstgöringsåldersutredningen utgår från att det i flertalet fall då arvodestjänst uppehålls av tjänsteman med tidsbegränsat förordnande skall vara möjligt att - om så erfordras - utnyttja arvodestjänsten för placering av äldre militär tjänsteman som valt att stå kvar till höjd avgångsålder. Tjänstgöringsåldersutredningen utgår vidare från att vissa frågor om övergångsanordningarnas utformning - t. ex. då det SOU 1969: 33

gäller frihet för militär och civilmilitär personal att välja mellan hittillsvarande och ny, höjd avgångsålder - är av förhandlingstyp. Utredningens i det följande framförda synpunkter rörande sådan valfrihet torde med anledning härav närmast böra betraktas som en beskrivning av alternativa möjligheter och dessas konsekvenser. 29.2 Åldersfördelningen civilmilitär personal

bland militär och

Diagram över åldersfördelningen bland militär och civilmilitär personal på aktiv stat återfinns i bilagorna 42-45. Diagrammen för officerare, underofficerare och mästarpersonal är, utom då det gäller flygvapnet, uppgjorda på grundval av 1968 års rulla för försvarsväsendet. För personal vid flygvapnet har disponerats datalistor samt för underbefäl och armétekniker uppgifter från försvarsgrensstaber m. m. eller (för kustartilleriet) från förband. I diagrammen - utom i de för underbefäl och tygtekniska kårens personal - har personal som förenar militär eller civilmilitär tjänst med civil tjänst inte tagits med. I alla diagram för officerare och underofficerare ingår i förekommande fall personal på aktiv stat som vid ifrågavarande tidpunkt var förordnad i arvodestjänst för pensionerad personal. I diagrammen över flottans underofficerare (bilaga 43) ingår även de som förts över till särskild stat för övertaliga underofficerare. Enligt personalförteckningarna för budgetåret 1968/69 fanns 117 tjänster på denna stat.

29.3 Personalutvecklingen

29.3.1 Vakansläget Vakanssituationen inom de militära och civilmilitära personalgrupperna undergår under loppet av ett år regelmässigt relativt stora förändringar. Detta hänger samman med att tillskottet av personal inte sker kontinuerligt utan i allmänhet endast en gång årligen genom anställning av nyutexaminerade fänrikar, sergeanter, furirer, ciSOU 1969: 33 18—914373

1/7 Datum

1/10

31/12.

Bild 25. Förändringar under ett kalenderår av det procentuella vakansläget inom en underbefälskår. vilmilitära mästare osv. Personalavgången sker dels kontinuerligt i form av förtidsavgång, dels med i allmänhet halvårsintervall p. g. a. pensionering och inom vissa grupper - t. ex. underbefäl - huvudsakligen en gång årligen p. g. a. övergång till annan befälskategori (officerare eller underofficerare). Utredningen illustrerar detta med bild 25 som visar exempel på vakanslägets utveckling under ett kalenderår inom en underbefälskår. I bilden förutsätts ett normalt tillskott av underbefäl i mars månad, normal förtidsavgång (jfr kap. 9 och bilaga 13), normala pensionsavgångar den 1 april resp. den 1 oktober samt avgång i normal omfattning av underbefäl till anställning som officer och underofficer omkring den 1 september. Utredningen har inte följt vakanslägets utveckling kontinuerligt. I tabell 76 redovisas uppgifter om vakansläget vid viss tidpunkt under år 1968 eller 1969 som inhämtats från personalkårchefer m. fl. Materialet som ligger till grund för tabellen är heterogent även i andra hänseenden. Uppgiftslämnarna har nämligen bl. a. tillämpat olika metodik då det gäller beräkning av personal vid krigsmaktens gemensamma personalkårer och myndigheter. Utredningen bedömer emellertid att materialet bör vara användbart för överslagsberäkningar i syf-

Tabell 76. Vakansläget inom försvarsgrenarna Vakansläge

Kategori

Tidpunkt

i procent

i avrundade absoluta tal

armén1 flottan kustartilleriet flygvapnet armén1 2 flottan IT3 Underofficerare » T KA IT2 » T3 flygvapnet armén flottan IT23 Underbefäl » T KA IT2 » T3 flygvapnet Flottiljpoliser Mästarpersonal armén flygvapnet Teknikerpersonal armén flygvapnet

1/10 1968 6/2 1969 6/2 1969 1/4 1969 1/10 1968 6/2 1969 6/2 1969 6/2 1969 6/2 1969 1/4 1969 1/10 1968 6/2 1969 6/2 1969 6/2 1969 6/2 1969 1/4 1969 1/4 1969 1/4 1969 1/4 1969 1/4 1969 1/4 1969

13,2 8,0 11,0 7,0 15,4 8,2 1,0 1,5 18,0 18,0 21,5 21,5 9,5 11,5 27,0 16,0 1,6 12,3 13,0 23,2 8,0

450 45 30 50 365 30 5 5 25 85 975 155 75 40 45 115 5 65 75 145 160

Officerare

1 Inkl. specialkårerna, exkl. s. k. gemensamma 2 1 annan tjänst än teknisk. 3

tjänster.

I teknisk tjänst.

te att klarlägga konsekvenserna av pensionsåldershöjningar för militär och civilmilitär personal. 29.3.2 Rekryteringen till befälskårerna Av nulägesdiagrammen över de olika befälskårerna i kapitlen 22-25 i det föregående kan direkt utläsas vilka årliga rekryteringsbehov som föreligger. Utredningen redovisar i tabell 77 en sammanställning av dessa samt tidpunkter under kalenderåret då dessa tillskott av personal normalt inträffar. Tjänstgöringsåldersutredningen utgår i det följande från att behoven av grundrekrytering enligt normalmodellen (jfr nulägesdiagrammen i bilagorna 21, 27, 31 och 35) kommer att kunna täckas intill tidpunkten då ev. pensionsåldershöjningar träder i kraft. Utredningen utgår vidare från att begränsningar i rekryteringen inte skall behöva vidtas till följd av åtgärder för att höja avgångsåldrarna.

29.3.3 Avgångar p. g. a. ålderspensionering Avgångarna p. g. a. ålderspensionering av militär och civilmilitär personal fram till tidpunkten för en ev. höjning av avgångsåldrarna kan inte förutsägas med bestämdhet. Detta hänger samman med att personal dels i viss utsträckning erhållit eller kan beräknas erhålla anstånd med pensionering, dels kan vinna sådan befordran som innebär höjd avgångsålder. Av den senare kategorin torde antalet fall i sådan levnadsålder att de påverkar pensionsavgångarnas storlek under den närmaste femårsperioden vara relativt litet. Såvitt utredningen kunnat finna har f. n. omkring 35 officerare - 21 vid armén, 4 vid kustartilleriet ooh 10 vid flygvapnet anstånd med avsked (pensionering). Vid armén och flygvapnet har f. n. även ett fåtal underofficerare på aktiv stat anstånd med pensioneringen. Även enstaka underbefäl torde f. n. ha anstånd med pensioneringen (jfr bilaga 44). SOU 1969: 33

Tabell 77. Normala årliga rekryteringsbehov och ungefärliga tidpunkter för personaltillskott

Kategori Officerare

armén flottan kustartilleriet flygvapnet Underofficerare armén flottan IT2 1 » T KA IT2 1 » T flygvapnet Underbefäl armén flottan IT2 1 » T KA IT2 1 » T flygvapnet Mästarpersonal armén flygvapnet Teknikerpersonal armén flygvapnet 1 2

Ungef. tidpunkt för personaltillskott 1/9 sept.

»

1/7 1/9 1/4 1/4 april

»

dec. mars sept. och jan.

»

sept.

»

» »

1/9 1/10 juni 1/5 juni (sch dec.

Normalt årligt rekryteringsbehov 145 25 13 42 100 16—17 16—17 14 6—7 22 425 42 45 41 20 60 21—22 23—24 53 100

I annan tjänst än teknisk. I teknisk tjänst.

En sammanställning av den uppskattade ungefärliga storleken av pensionsavgångarna hösten 1969-1975 återfinns i bilaga 46. Till grund för bilagan ligger samma material som använts för åldersdiagrammen (jfr avsnitt 29.2). Av anståndsfallen har endast de som gäller flygvapnets officerare förts upp som avgångar vid anståndstidens utgång. Övriga anståndsfall har i bilagan förts upp som avgångar vid närmaste normala avgångstidpunkt. De faktiska pensionsavgångarna torde i allmänhet komma att bli något lägre p. g. a. dels förtidsavgångar, dels befordran som innebär höjd avgångsålder. Anståndsfallen kan emellertid vissa år medföra att pensionsavgångarna blir större.

29.3.4 Förtidsavgångarna Utredningen har sökt göra en beräkning av storleken av förtidsavgångarna från de militära och civilmilitära befälskårerna fram till tidpunkten för en ev. förändring av de militära och civilmilitära avgångsåldrarna och de närmaste åren därefter. Som tänkSOU 1969: 33

bar tidpunkt för en sådan förändring har valts den 1 oktober 1970 alternativt 1971. Till grund för överslagsberäkningarna ligger dels antalet tjänstemän enligt åldersdiagrammen, dels de erfarenhetsvärden om årlig förtidsavgång som redovisats i bilaga 13 i det föregående. Resultatet av överslagsberäkningarna redovisas i bilaga 47. P. g. a. stora variationer i förtidsavgångarnas storlek måste de i bilagan redovisade värdena betraktas som överslagsvärden.

29.3.5 Personalläget åren 1970 och 1971 Med utgångspunkt i det tidigare (punkt 29. 3.1) redovisade vakansläget har utredningen sökt att med ledning av antaganden om rekrytering till befälskårerna och antaganden om avgångar göra en överslagsmässig beräkning av vakansläget den 1 oktober dels 1970, dels 1971. I beräkningarna förutsätts för år 1971 att någon höjning av avgångsåldrarna inte dessförinnan ägt rum. Vidare har förutsatts att några väsentliga organisationsförändringar inte äger rum före år 1971. Skattat vakansläge vid angivna 275

Tabell 78. Skattat vakansläge hösten 1970 resp. 1971 (absoluta tal) Skattat vakansläge (absoluta tal) 1/10 1970 1/10 1971

Kategori armen1 flottan kustartilleriet flygvapnet Underofficerare armén1 flottan IT32 » T KA IT32 » T flygvapnet Underbefäl armén flottan IT32 » T KA IT32 » T flygvapnet Flottiljpoliser Mästarpersonal armén flygvapnet Teknikerpersonal armén flygvapnet Officerare

430 40 35 35 415 55 5 15 25

420 35 35 35 410 75 5 20 15

105*

665 135 50 15 25 90 5 45 65 110 808

500 130 35 15 15 60 5 40 60 95 907

Inkl. specialkårerna. I annan tjänst än teknisk. I teknisk tjänst. Bör senare under hösten kunna reduceras till ca 85. Bör senare under hösten kunna reduceras till ca 100. Bör senare under hösten kunna reduceras till ca 40. Bör senare under hösten kunna reduceras till ca 50. tidpunkter har ställts samman i tabell 78. Jämfört med vakansläget åren 1968-1969 (jfr tabell 76) skulle personalutvecklingen sålunda kunna förväntas innebära minskade officersvakanser utom vid kustartilleriet där en mindre ökning förefaller sannolik. Bland underofficerare kan praktiskt taget genomgående väntas ökande vakanser. Detta hänger samman med storleken av pensionsavgångarna. Bland kustartilleriets underofficerare i teknisk tjänst är dock i stort oförändrade vakanser sannolika. För underbefäl - utom för flottans icketekniker - finns anledning räkna med minskande vakanser. Även för mastar- och teknikerpersonalen finns anledning räkna med minskande vakanser. För flygvapnets vidkommande kompliceras emellertid bilden av pågående krympning av fredsorganisationen som redan medfört och kan antas medföra ytterligare reduktion av antalet tjänster för militär och civilmilitär personal på aktiv stat. En sådan 276

reduktion torde allmänt taget komma att innebära minskning av vakanserna eftersom personal vid indragningsförband flyttar över till vakanta befattningar vid kvarvarande förband. Det förefaller inte osannolikt att vakanserna bland flygvapnets mastar- och teknikerpersonal genom sådan överflyttning kan komma att praktiskt taget helt försvinna eller senare förbytas i ett personalöverskott.

29.4 Behovet av särskilda åtgärder hänsyn till vakanser, rekrytering m. ra.

med

29.4.1 Allmänt Till grund för utredningens överväganden av behovet av särskilda åtgärder vid övergång till ett system med höjda avgångsåldrar ligger - utöver i föregående avsnitt redovisat material om vakanser, antaganden om personalutvecklingen m. m. - även följande underlag. SOU 1969: 33

Tabell 79. Behovet att begränsa antalet övergångar för officerare till reservstat Årsklasser (födelseår) för vilka avgångsstimulerande åtgärder bör begränsas vid avgångsålder 60 år 63 år delvis

Försvarsgren

helt

delvis

helt

Armén Flottan Kustartilleriet Flygvapnet

1924—1940 1926—1936 1924—1935 1925—1940

1941—1944 — — —

1924—1937 1938—1944 1926—1936 1924—1935 1925—1937 1938—1940

a) Diagram (bilagorna 48-55) över befälskårerna vid avgångsåldern 60 resp. 63 år. I diagrammen har härvid förutsatts att de av utredningen i kapitlen 22-25 föreslagna åtgärderna för att nå resp. avgångsålder har vidtagits. Diagram över tygtekniska kårens mastar- resp. teknikerpersonal har dock inte medtagits eftersom höjningen av avgångsåldern för dessa kategorier bedömts medföra relativt obetydliga förändringar av rekryteringsbasen (jfr även kap. 25). För ifrågavarande personalgrupper har därför diagrammen till kapitel 25 (bilaga 35) utnyttjats som grund för utredningens överväganden i detta avsnitt. b) Uppgifter om åldersfördelning m . m . bland nuvarande innehavare av arvodestjänster för pensionerad personal samt civila tjänster dels för förrådsförmän inom försvaret, dels inom flygflottiljernas materielavdelningar (avdelning 6). Nämnda uppgifter har av utredningen ställts samman för att belysa i vilken takt dessa tjänster kan bli disponibla för placering av militär resp. civilmilitär personal på aktiv stat. Dessa sammanställningar återfinns i bilagorna 56-57.

re övergång till reservstat eller kontant vidareutbildningsersättning antingen överhuvud taget eller annat än i begränsad omfattning. Behovet av åtgärder i detta hänseende blir beroende av vilken avgångsålder som kommer att fastställas för officerare på aktiv stat. Utredningen redovisar i tabell 79 för vilka årsklasser (födelseår) officerare den i det föregående angivna begränsningen i de avgångsstimulerande åtgärderna synes vara aktuell. Även inom många underofficerskårer är vakansläget och åldersfördelningen sådan att särskilda åtgärder ter sig motiverade för att undvika att tillgången främst på underofficerare i trupptjänst minskar. Utredningen vill därför förorda följande åtgärder. Utbyte av civila tjänster mot tjänster för underofficerare på aktiv stat bör inte ske på sådant sätt att man reducerar antalet för nuvarande arbetsuppgifter disponibla underofficerare i följande åldrar. Inom

Födda år

29.4.2 Åtgärder med hänsyn till vakansläge och åldersfördelning

flottan (icke tekniker) kustartilleriet (icke tekniker)

Med hänsyn till vakansläge och åldersfördelning bör under ett antal år framåt vissa begränsningar göras vid rekryteringen av de reservstater för officerare som utredningen i kapitel 22 påvisat vara erforderliga för höjning av avgångsåldrarna för officerare. Detta torde främst böra ske genom att inte medge personal vidareutbildning fö-

Med hänsyn till aktuell åldersfördelning synes det även vara önskvärt att man inom armén söker rekrytera underofficerare till specialkårerna bland de stora grupper underofficerare vid truppslagen som är födda år 1925 och tidigare. Behov att för äldre underbefäl på aktiv

SOU 1969: 33

1925 eller senare 1922 eller senare

stat ta i anspråk civila tjänster föreligger enligt utredningens beräkningar i allmänhet först ett antal år efter en höjning av avgångsåldrarna för underbefälet. Utredningen har härvid utgått från att antalet inretjänstbefattningar för äldre underbefäl (över 42 år) inom försvarsgrenarna i nuläget täcker behovet vid jämn åldersfördelning och fyllda stater inom de skilda underbefälskårerna. Om en pensionsåldershöjning genomförs år 1970 och alla äldre underbefäl ges möjlighet och väljer att stå kvar till en höjd avgångsålder föreligger behov att ta i anspråk civila tjänster för äldre underbefäl enligt följande. Inom

Tidigast år

armén flottan (icke tekniker) flottan (tekniker) kustartilleriet (icke tekniker) kustartilleriet (tekniker) flygvapnet

1973 1970 1972 1 1975 1971 _:

För flygvapnets3 mästarpersonal och tekniker föreligger inte behov av motsvarande åtgärder. Vid den av utredningen föreslagna omvandlingen av arvodestjänsterna till tjänster för militär personal på aktiv stat kan det i en del fall uppstå svårighet att tillsätta tjänsten med stampersonal utan att samtidigt eftersätta andra arbetsuppgifter. Detta hänger bl. a. samman med hur många anställningshavare av dem som skulle gått i pension de närmaste åren som föredrar att stå kvar till höjda avgångsåldrar. Utredningen finner det därför vara nödvändigt att överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna ges generell rätt, t. ex. under en femårsperiod fr. o. m. tidpunkten för en pensionsåldershöjning, att medge tillfällig anställning av civil ersättare i en omvandlad f. d. arvodestjänst som p. g. a. personalläget inte utan nackdel kan besättas med militär personal på aktiv stat. I vissa fall kan ev. också komma i fråga att tillfälligt ta i anspråk anställningshavare i närmast underliggande kategori - om

överskott av sådan anställningshavare föreligger (jfr även punkt 29.4.3 i det följande) - för att fullgöra del av de arbetsuppgifter i en högre tjänst som p. g. a. befintliga vakanser i annat fall skulle fortsatt att vara vakant. Utredningen får emellertid här framhålla att sådana tillfälliga förskjutningar i uppgiftsfördelningen inte bör vara organisationsbestämmande för framtiden. 29.4.3 Åtgärder med hänsyn till rekryteringen Utredningen har i det föregående framhållit nödvändigheten av att rekryteringen till befälskårerna även efter en höjning av avgångsåldrarna kan ske i normal takt och omfattning. Om normal rekrytering skall kunna ske, erfordras att lediga tjänster kontinuerligt disponeras för att anställa den färdigutbildade personalen. Vid fylld personalstat innebär detta att pensionsavgångarna och förtidsavgångarna sammantagna måste vara av samma storlek som tillskottet av ny personal. Vid en höjning av avgångsåldrarna för en personalgrupp med exempelvis tio år kommer - under förutsättning att den äldre personalen ges möjlighet välja och väljer den nya höjda avgångsåldern - pensionsavgången under samma tid att upphöra. Personal som efter beslut om en pensionsåldershöjning står kvar i tjänst utöver den tidigare avgångsåldern bör avses antingen för nytillkomna arbetsuppgifter i befattningar som utredningen redovisat i det föregående eller för vakanstäckning i den utsträckning detta inte rubbar den normala nyrekryteringen. Den senare åtgärden torde kräva speciell uppmärksamhet från myndigheternas sida. Om tillskottet av nya befattningar (tjäns1 En snabbare vakansfyllnad än vad utredningen redovisat i tabell 78 kan medföra att stödåtgärder bör sättas in tidigare. 2 Utbyte av civila tjänster mot tjänster för underbefäl vid flygvapnet har, som framgår av kapitel 24, bedömts vara obehövligt för att i ett jämnt system höja avgångsåldern för flygvapnets underbefäl. 3 Utbyte av civila tjänster mot tjänster för mastar- och teknikerpersonal vid armén har, som framgår av kapitel 25, bedömts vara obehövligt för att i ett jämnt system höja avgångsåldrarna för dessa kategorier.

SOU 1969: 33

ter) är mindre än antalet befattningshavare som står kvar i tjänst utöver den tidigare avgångsåldern, kan befintliga vakanser komma att fyllas, varefter åtgärder för att begränsa rekryteringen blir nödvändiga. Här berörda problem synes kunna lösas genom att åtgärder vidtas för att antingen förhindra att alltför stora grupper äldre personal ges tillfälle att stå kvar i tjänst till den höjda avgångsåldern alternativt göra det möjligt att övergångsvis överskrida antalet tjänstemän som får anställas. Utredningen bedömer emellertid att det senare alternativet i princip inte bör komma i fråga. Detta utesluter dock inte att överskott inom en personalgrupp i vissa fall kan tas i anspråk för att tillfälligt väga upp vakanser inom annan personalgrupp. Det förstnämnda alternativet förutsätter begränsningar i en eller annan form av antalet befäl som kan ges möjlighet stå kvar till högre avgångsålder. Utredningen återkommer till frågan om hur sådana begränsningar kan tänkas utformade i avsnitt 29.7. Här diskuterade åtgärder synes vara aktuella att vidta för följande personalkategorier. om avgångsåldern blir

För

Arméns officerare 63 år Flottans officerare 63 år Kustartilleriets officerare 60 år eller högre Flygvapnets officerare 60 år eller högre Flottans underofficerare IT2 1 60 år eller högre Flottans underofficerare T 60 år eller högre Kustartilleriets 1underofficerare IT 60 år eller högre Flygvapnets underofficerare 60 år eller högre 1 Flottans underbefäl IT 60 år eller högre Flygvapnets underbefäl och flottiljpoliser 60 år eller högre Flygvapnets mästarpersonal 63 år Flygvapnets teknikerpersonal 63 år 1 1 annan tjänst än teknisk. 2 I teknisk tjänst. 29.5

Befordringsaspekterna

En höjning av avgångsåldrarna för militär och civilmilitär personal som medför att den äldre personalen inom de olika personalkårerna ges möjlighet och väljer att stå kvar till höjda avgångsåldrar innebär auSOU 1969: 33

tomatiskt att den yngre personalens möjligheter att nå mera kvalificerade och ansvarsfulla befattningar - befordringstjänster påverkas. Utredningen utgår från att detta skulle kunna komma att bli mera märkbart inom officers- och underbefälskårerna än inom övriga kårer. Det finns nämligen anledning anta att regementsofficerare och underbefäl som f. n. har avgångsålder vid 55 år i större utsträckning föredrar en höjd avgångsålder än förvaltare med 60 års eller högre avgångsålder. Utredningen finner det vara naturligt att frågan om karriärgång för den yngre personalen inom befälskårerna ägnas uppmärksamhet vid utformning av övergångsanordningarna till ett system med höjda avgångsåldrar. Utredningen vill härutöver peka på att de årskullar officerare och underofficerare ur vilka personal för befordran skall hämtas under den närmaste tioårsperioden i allmänhet understiger, ibland väsentligt understiger, normalstorlek. Detta förhållande kan på vissa håll göra det önskvärt att ta i anspråk redan befordrad kvalificerad personal till högre ålder för att kompensera en ev. bristande tillgång på befordringskandidater i yngre ålderslägen.

29.6 Omplacering till mindre krävande tjänst Utredningen har i det föregående bl. a. behandlat frågan om att i samband med en höjning av avgångsåldrarna för militär och civilmilitär personal på aktiv stat i någon mån söka åstadkomma minskningar av nuvarande vakanser inom befälskårerna. Vid en sådan vakansutjämning måste emellertid självfallet beaktas att den anställda äldre personalen kan ges arbetsuppgifter som den med hänsyn till sina fysiska och psykiska förutsättningar kan fullgöra. Då det gäller officerare och underofficerare har utredningen i tidigare omnämnd bilaga 56 ställt samman uppgifter om beräknat ledigblivande av arvodestjänster för pensionerad personal. Beräkningarna har gjorts under antagande att personal som innehar arvodestjänst avgår från denna vid 279

pensioneringsperiodens övre gräns. Det faktiska ledigblivandet av arvodestjänster torde på grund härav och p. g. a. förtidsavgång från arvodestjänster i åtskilliga fall komma att inträffa tidigare än vad som anges i bilagan. Det bör vidare observeras att personal på aktiv stat som innehar arvodestjänst även i förekommande fall är redovisad i diagrammen (bilagorna 42—43) över befälskårernas åldersfördelning och i uppgifterna om beräknade pensionsavgångar (bilaga 46). Utredningen har i bilaga 58 gjort en jämförelse mellan behovet av befattningar för äldre officerare och underofficerare och tillgången på ledigblivande arvodestjänster under följande förutsättningar. Avgångsåldern höjs till 60 år fr. o. m. den 1 januari 1971. 7 5 % av regementsofficerare samt 25 % av kaptener och fanjunkare som skulle avgått med ålderspension åren 1971-1975 erbjuds välja och föredrar att stå kvar. Vidare räknas med oförändrat vakansläge i arvodestjänster i löneklass A: 29 och högre samt att de under åren 1969 och 1970 ledigblivande arvodestjänsterna för kapten och fanjunkare endast till 50 % kunnat besättas med pensionsavgången personal. Under här angivna antaganden kommer det under perioden 1971-1976 vara möjligt att i mån av behov placera om kaptener och underofficerare som uppnår nu gällande avgångsåldrar till aktiverade arvodestjänster. P. g. a. beräknad bristande tillgång på lämpliga arvodestjänster kommer omplacering av regementsofficerare som når 55-årsåldern till sådana tjänster däremot att kunna göras endast i relativt liten omfattning. En överslagskalkyl visar att det även bör vara möjligt att vid 50 år - vid marinen 55 år - placera om underofficerare till de nuvarande arvodestjänsterna om 50 % av de underofficerare som skulle gått i pension åren 1971-1976 väljer att stå kvar till 60 år. Beräkningarna gäller i huvudsak även om avgångsåldern framdeles blir 63 år. Dock kommer i så fall antalet ledigblivande arvodestjänster fr. o. m. år 1976 att bli nå-

got lägre. Detta hänger samman med att omloppstiden i arvodestjänster som besätts av regementsofficerare och marinens underofficerare ökar från fem till åtta år. Utredningen har då det gäller underbefäl på aktiv stat i punkt 29.4.2 i det föregående angett vid vilka tidpunkter behov tidigast föreligger att omvandla civila m. fl. tjänster till tjänster för äldre underbefäl. Av åldersfördelningen för förrådsförmän (bilaga 57) och för marinens poliskår (bilaga 59) framgår att pensionsavgångarna inom dessa personalkategorier fr. o. m. år 1970 är ca 15 resp. två man per år. Härtill torde kunna räknas med en årlig förtidsavgång bland förrådsförmän om åtminstone fem man. Såsom framgår av diagrammet över förrådsförmännen ökar emellertid pensionsavgångarna inom denna kategori redan år 1974 till 35-40 per år. Åldersfördelning m. m. för övriga tjänster som utredningen bedömt vara lämpade för äldre underbefäl (jfr bilaga 34) har inte undersökts. Dock torde få räknas med att den mera överensstämmer med den inom marinens poliskår än den för förrådsförmännen. I så fall kan inte räknas med att mer än en-två ytterligare tjänster årligen skall kunna ställas till förfogande för äldre underbefäl. Utredningen bedömer för sin del att den beräknade takten för tillkomst av nya tjänster för äldre underbefäl bör vara tillräcklig om avgångsåldern för underbefälet sätts vid 60 år. Vid avgångsåldern 63 år är det uppenbart att såväl antalet tjänster som tillkomsttakten måste öka om underbefälet på aktiv stat vid ca 42 års ålder skall kunna placeras om från den i fysiskt hänseende mest krävande tjänsten till lindrigare tjänst. Utredningen finner också att den takt i vilken civila tjänster kan omvandlas till tjänster för flygvapnets civilmilitära mastar- och teknikerpersonal (jfr bilaga 57) är lägre än vad önskvärt vore. I sammanhanget bör dock noteras att utredningen inte närmare undersökt nuvarande åldersfördelning för de ca 475 montörsbefattningar inom flottiljverkstäderna som kan komma i fråga för utbyte mot tjänster för flygvapnets teknikerpersonal. Enbart förSOU 1969: 33

tidsavgången från dessa senare befattningar torde emellertid i någon mån förbättra situationen. Det kan därför finnas anledning att på ett så tidigt stadium som möjligt söka placera om flygtekniker från de stora årskullarna (födelseår 1920-1928) till flottiljverkstäderna för att därigenom minska de svårigheter som - även utan en höjning av avgångsåldrarna - framdeles kan uppstå.

29.7 Personalens övergångsperiod

valmöjligheter

under

en

29.1 A Tidigare utnyttjade principer Såsom redan inledningsvis (avsnitt 29.1) anmälts synes vid tidigare genomförda pensionsåldershöjningar för statstjänstemän vanligen ha tillämpats att de anställda i större eller mindre utsträckning getts frihet att välja mellan den nya avgångsåldern eller att avgå vid tidigare gällande pensionsålder. I vissa fall synes också ha förekommit att den äldsta personalen inte getts sådan valfrihet utan haft att avgå vid den gamla pensionsåldern. I de fall då personal getts frihet att välja mellan den nya och den gamla avgångsåldern synes som normalfall ha tillämpats att personal för vilken återstått mindre än fyra år till den tidigare avgångsåldern (pensioneringsperiodens nedre gräns) getts sådan valfrihet. Även längre valfrihetsperiod fem eller sju år eller omfattande all den personal som var anställd då pensionsåldershöjningen trädde i kraft - har förekommit. I en del fall - t. ex. vid höjning från pensioneringsperiod I (60-63 år) till 63 år - har tillämpats att personal med fyra år kvar till pensioneringsperiodens nedre gräns kunnat få avgå vid denna, personal med fem år kvar kunnat få avgå vid 61 år och personal med sex år kvar kunnat få avgå vid uppnådda 62 år. I sammanhanget kan emellertid konstateras att de här relaterade typerna av valfrihetsperioder tillämpats i fall då pensionsåldern i allmänhet höjts med högst fem år. Dessa pensionsåldershöjningar har sålunda måhända inte vaSOU 1969: 33

rit av så genomgripande art som de som kan vara aktuella för militär personal och som kan innebära höjningar upp till 13 år. 29.7.2 Utredningens den

allmänna

övervägan-

Utredningen har i föregående avsnitt konstaterat at det inom åtskilliga befälskårer kan föreligga behov att i samband med en höjning av avgångsåldrarna söka åstadkomma en minskning av befälsvakanserna och att man bör söka undvika åtgärder som medför att vakanserna inom befälskårerna ökar. Utredningen har emellertid också konstaterat att åtgärder inte får vidtas som innebär att rekryteringen till befälskårerna måste begränsas. Slutligen måste de begränsade möjligheterna inom krigsmakten att placera äldre personal i befattningar som i fysiskt hänseende är mindre krävande beaktas under åtskilliga år efter en ev. övergång till höjda avgångsåldrar för militär och civilmilitär personal. Utredningen finner att dessa aspekter på övergången till ett nytt avgångsålderssystem kan vara svåra att tillgodose, om den militära och civilmilitära personalen utan hänsynstagande till organisatoriska förhållanden och aktuell åldersfördelning inom befälskårerna under en övergångsperiod generellt ges frihet att välja mellan nu gällande avgångsålder och den som framdeles kan komma att gälla. Utredningen anser att det för vissa personalgrupper i stället kan övervägas att inte generellt ge personal i vissa bestämda åldrar full frihet att välja mellan gällande och framtida avgångsålder. I stället skulle för vissa årsklasser personal i sådan personalgrupp kunna tillämpas individuell ansökan om anstånd med pensionering intill den nya avgångsåldern. Utredningen bedömer att krigsmaktens personalmyndigheter genom ett sådant förfaringssätt ges möjlighet att under en övergångsperiod bättre tillgodose de delvis motstridande behov som föreligger än vad som skulle vara fallet om vissa årskullar får full valfrihet. Utredningen söker sålunda i det följande (punkt 29.7.3) att av det tidigare framlag281

da materialet dra slutsatser rörande förutsättningarna att för skilda personalgrupper tillämpa differentierade valmöjligheter så att dessa avpassas efter personalläget inom just den aktuella gruppen anställningshavare. Av det föregående har emellertid framgått att utgångsvärdena för bedömningen i åtskilliga avseenden är osäkra och att förändringar kommer att inträffa fram till den tidpunkt då en ev. pensionsåldershöjning kan träda i kraft. Det bör därför vara särskilt viktigt för de ansvariga personalmyndigheterna att på grundval av en uppföljning av personalläget och egna prognoser granska föreliggande material och redovisa ev. förändrade slutsatser. Osäkerhetsfaktorerna och önskemål att behandla personal i skilda kategorier lika kan tala för att man i stället väljer att på all personal som nått viss levnadsålder tillämpa det förutnämnda förfarandet med individuell ansökan om anstånd med pensionering och prövning i varje särskilt fall. Utredningen behandlar detta alternativ i punkt 29.7.4. Utredningen har också anledning konstatera att en omfattande valfrihet - dvs. många årsklasser befäl ges frihet välja mellan den gamla och den nya avgångsåldern - kan beräknas medföra organisatoriska svårigheter främst då det gäller planeringen. En omfattande valfrihet torde därför komma att innebära osäkerhet för såväl myndigheter som individer och ter sig därför inte önskvärd. För kategorier som ges valfrihet torde det vidare vara nödvändigt att fastställa en tidpunkt före vilken de enskilda skall ha att anmäla om de önskar bibehålla tidigare gällande pensionsålder. Då utredningen i det följande (punkterna 29.7.3-29.7.4) använder begreppet valfrihet åsyftas att anställd personal bedöms kunna erhålla frihet att välja mellan den tidigare gällande och den nya pensionsåldern. Med valfrihet enligt normalmodellen avser utredningen att personal som vid det tillfälle då en ev. pensionsåldershöjning träder i kraft har fyra år eller mindre kvar till tidigare gällande pensionsålder medges frihet att inom viss angiven tid välja mellan den tidigare gällande och den nya

pensionsåldern. I de fall utredningen inte lämnar synpunkter har utredningen ansett sig inte ha anledning att ange några särskilda utgångspunkter för förhandlingar i denna fråga. 29.7.3 Gruppvis differentierade valmöjligheter På grundval av det framlagda materialet och under förutsättning att höjningar av avgångsåldrarna för militär och civilmilitär personal genomförs år 1970 eller år 1971 finner utredningen att följande differentieringar av personalens valmöjligheter är aktuella. A. Officerare 1. Vid höjning till högst 60 år För arméns och flottans officerare bedöms valfrihet enligt normalmodellen vara möjlig. Officerare vid kustartilleriet födda år 1923 och tidigare samt vid flygvapnet år 1924 och tidigare synes i princip inte böra ges valfrihet utan genom anståndsförfarande i förekommande fall ges möjlighet stå kvar till den nya avgångsåldern. Specialkårernas officerare bedöms kunna erhålla valfrihet enligt normalmodellen. 2. Vid höjning till 63 år Officerare vid försvarsgrenarna synes i princip inte böra ges valfrihet utan endast genom anståndsförfarande medges stå kvar enligt följande. Armén med födelseår 1922 och tidigare, flottan med födelseår 1922 och tidigare, kustartilleriet med födelseår 1923 och tidigare samt flygvapnet med födelseår 1924 och tidigare. Däremot torde även i detta alternativ officerare vid specialkårerna kunna erhålla valfrihet enligt normalmodellen. B.

Underofficerare

1. Vid höjning till 60 år Valfrihet enligt normalmodellen bedöms vara möjlig för arméns underofficerare, kustartilleriets underofficerare i teknisk tjänst samt SOU 1969: 33

för underofficerare vid specialkårerna. För övriga underofficerskategorier bör följande årsklasser inte ges valfrihet utan i stället i förekommande fall erhålla individuellt anstånd med pensioneringen. Flottans underofficerare IT 1 med födelseår 1918 och tidigare, flottans underofficerare T 2 med födelseår 1918 och tidigare, kustartilleriets underofficerare IT 1 med födelseår 1920 och tidigare samt flygvapnets underofficerare med födelseår 1922 och tidigare.

underbefäl i teknisk tjänst valfrihet enligt normalmodellen. För övriga underbefälsgrupper bör följande årsklasser inte ges valfrihet utan i stället i förekommande fall och vid tillgång till lämpliga tjänster ges möjlighet att stå kvar till högre avgångsålder. Arméns underbefäl med födelseår 1922 och tidigare, flottans underbefäl IT 1 med födelseår 1927 och tidigare, kustartilleriets underbefäl IT 1 med födelseår 1922 och tidigare samt flygvapnets underbefäl och flottiljpoliser med födelseår 1930 och tidigare.

2. Vid höjning till 63 år Valfrihet enligt normalmodellen bedöms vara möjlig även i detta alternativ för arméns underofficerare, kustartilleriets underofficerare i teknisk tjänst och för underofficerare vid specialkårerna. Utredningen rekommenderar att anståndsförfarande tillämpas för övriga underofficersgrupper inom följande årsklasser. Flottans underofficerare IT 1 med födelseår 1920 och tidigare, flottans underofficerare T 2 med födelseår 1918 och tidigare, kustartilleriets underofficerare IT 1 med födelseår 1920 och tidigare samt flygvapnets underofficerare med födelseår 1922 och tidigare. C.

Underbefäl

1. Vid höjning till 60 år Valfrihet enligt normalmodellen bedöms vara möjlig för arméns underbefäl, flottans underbefäl i teknisk tjänst och underbefäl vid kustartilleriet. För övriga underbefälsgrupper rekommenderar utredningen att man tillämpar anståndsförfarandet för följande årskullar. Flottans underbefäl IT 1 med födelseår 1925 och tidigare samt flygvapnets underbefäl med födelseår 1929 och tidigare. 2. Vid höjning till 63 år Utredningen bedömer att det i detta alternativ är möjligt att ge endast marinens SOU 1969: 33

D. Mastar- och tekniker personal Utredningen bedömer att valfrihet enligt normalmodellen bör vara möjlig för arméns mastar- och teknikerpersonal. För flygvapnet förordar utredningen att mästarpersonal med födelseår 1920 och tidigare samt flygtekniker med födelseår 1928 och tidigare inte ges generell möjlighet att stå kvar till 63 år utan endast genom anståndsförfarande i förekommande fall ges sådan möjlighet.

29.7.4 En alternativ lösning Som framgått av föregående punkt innebär en gruppvis differentiering av valmöjligheterna vid en pensionsåldershöjning att man erhåller relativt många grupper med olikartade möjligheter att välja. Med tanke på den stora osäkerhet som föreligger - bl. a. i fråga om hur många anställningshavare som vid fritt val föredrar den nya avgångsåldern - kan det te sig egendomligt att behandla personal av skilda kategorier resp. av samma kategori men inom skilda försvarsgrenar olika. Från vissa synpunkter kan det te sig förmånligare och lämpligare att generellt tillämpa att personal som nått viss given levnadsålder får individuellt ansöka om anstånd med pensionering eller om att erhålla den nya avgångsåldern samt att de individuella ansökningarna prövas mot bakgrund 1 2

I annan tjänst än teknisk. I teknisk tjänst.

av bl. a. de organisatoriska möjligheterna att tillgodose de individuella önskemålen. Utredningen bedömer att vid en höjning av de militära och civilmilitära avgångsåldrarna som träder i kraft år 1970 eller år 1971 det bör vara tillfyllest att personal med födelseår 1925 och tidigare inte ges generell möjlighet att stå kvar till de nya avgångsåldrarna utan först efter egen ansökan och prövning ges sådan möjlighet.

29.8 Vissa särskilda frågor Utredningen utgår från att flertalet av de åtgärder som utredningen ansett erforderliga för att åstadkomma förutsättningar för höjda avgångsåldrar måste vidtas på ett relativt tidigt stadium under övergången till ett nytt avgångsålderssystem. Utredningen bedömer det nämligen vara nödvändigt för de ansvariga personalmyndigheterna för att smidigt kunna genomföra övergången till det nya systemet att ha tillgång till de möjligheter att erbjuda personalen vidareutbildning, övergång till reservstat eller reserv, kontant vidareutbildningsersättning m. m. som avses ingå i det nya systemet. Utredningen vill emellertid än en gång understryka att dessa medel bör vara en rättighet för myndigheten att vid behov ta i anspråk, men endast en möjlighet för den enskilde att komma i åtnjutande av.

29.4) har emellertid också framhållits att det inte finns anledning att stimulera officerare inom vissa antalsmässigt små årsklasser att gå över från aktiv stat till reservstat. Övergång till reservstat kan däremot vara aktuell för vissa äldre årsklasser (jfr tabell 79 i det föregående). Utredningen finner det därför vara angeläget att den föreslagna tekniska omläggningen av reservstaterna genomförs även om rekryteringen av reservstaterna under 1970-talet kan beräknas bli relativt liten. Utredningen anser vidare att på reservstat f. n. anställda officerare i princip bör erbjudas att om de så önskar gå över till de föreslagna nya anställningsvillkoren. Oavsett nu anställd reservstatsofficer går över i det nya systemet eller står kvar i det gamla finns enligt utredningens mening skäl att vidta vissa provisoriska ändringar i det äldre reservstatssystemet. Utredningen anser det sålunda vara lämpligt att tjänstgöringsskyldigheten ändras från 90 dagar per 3årsperiod till 120 dagar per 4-årsperiod i enlighet med utredningens förslag i kapitel 18. Vidare bör även för de på reservstat anställda officerarna vidtas den förändringen att samordning mellan reservstatsförmåner och avlöning eller pension som utgår till följd av annan statligt reglerad anställning upphör (jfr kap. 18, avsnitt 18.3-4).

Enligt utredningens mening kan också finnas vissa skäl för de personalplanerande myndigheterna att kunna avpassa tidpunkten då systemet med övergång till reservstat eller reserv börjar tillämpas för vissa åldersgrupper med hänsyn till den faktiska utformningen av övergångsbestämmelserna i vad avser valfrihet för personalen. Generellt torde nämligen gälla att myndigheterna måste ha stor möjlighet att erbjuda individuella valmöjligheter, om stora personalgrupper står kvar till de nya avgångsåldrarna vare sig detta sker efter eget val eller inte. Tjänstgöringsåldersutredningen har i det föregående (kap. 18) framlagt vissa förslag som innebär tekniska förändringar i fråga om reservstaterna. I det föregående (avsnitt

284 SOU 1969: 33

30 Sammanfattning

30.1 Utredningsdirektiven

m. m. (kap. 1—3)

I utredningsdirektiven (kap. 1) understryks att utredningens prövning av möjligheterna att utnyttja militär och civilmilitär personal till högre ålder än f. n. skall ske under den självklara förutsättningen att den personella kvaliteten i vår krigsorganisation inte skall försämras. I direktiven antyds följande tre framkomstvägar för utredningen. 1. Att klarlägga möjligheterna att ersätta nuvarande arvodestjänster för pensionerad personal, frivilligt tjänstgörande reserveller värnpliktigt befäl samt civila tjänster med tjänster för äldre militär eller civilmilitär personal på aktiv stat. 2. Att studera om det är möjligt att med hjälp av ett vidgat användande av ett reservstatsinstitut minska antalet befäl på aktiv stat i högre ålderslägen i fredsorganisationen. 3. Att klarlägga i vilka nu befintliga fredsbefattningar befälet skulle kunna utnyttjas till högre ålder än f.n. om inte nu gällande bestämmelser om avgångsskyldighet lagt hinder i vägen. I direktiven framhålls också att aktuella åtgärders inverkan på rekryteringen till olika personalgrupper skall ägnas uppmärksamhet. Utredningen anser sig böra tolka det i direktiven givna förbehållet beträffande krigsorganisationens personella kvalitet på SOU 1969: 33

det sättet att om det med nu gällande personalstat inom en befälskår vid jämn åldersfördelning finns ett visst antal befattningshavare i lämplig ålder för krigsplacering så får, såsom en följd av utredningens förslag, antalet krigsplaceringslämpliga med motsvarande kompetens i det aktuella åldersläget inte minska. I nära anslutning till direktiven orienterar utredningen (kap. 2) om utredningsarbetets uppläggning och inriktning samt redovisar (kap. 3) en sammanställning och ett försök till analys av tidigare förd argumentation om de militära och civilmilitära pensionsåldrarna. 30.2 Beskrivningar (kap. 4-12)

av utgångsläget m.

m.

Utredningen lämnar i kapitel 4 en översikt över utgångsläget i fråga om försvarets personal med tyngdpunkt på gällande principer för utnyttjande av befäl på aktiv stat i krig och fred. I de därpå följande kapitlen redovisar utredningen mera detaljerat en rad förhållanden som rör utgångsläget och som är av särskilt intresse för de frågor utredningen har att pröva. Sålunda behandlas (kap. 5) pensionsförhållanden och (kap. 6) dels militära arvodestjänster för pensionerad personal, dels frivilligt tjänstgörande personal. Därefter behandlas (kap. 7) försvarets reservstater och (kap. 8) övergång från aktiv stat till reserv. Vidare lämnar

utredningen (kap. 9) data om förtidsavgångar samt redovisar slutligen i kapitel 10 gällande grunder för att ta i anspråk personal i vissa staber m. m. I kapitel 11 (med särskilt bilagshäfte1) samlat material rörande medicinska och psykologiska aspekter på åldersförändringar samt tjänstbarhet m.m. visar att åldrandet verkar nedsättande på en rad kroppsfunktioner. Samtidigt konstateras att det mänskliga åldrandet företer betydande individuella variationer samt att kontinuerlig fysisk träning är av betydelse för att vidmakthålla den fysiska arbetsförmågan. Utredningen anser att materialet inte ger stöd för generella höjningar av personalens åldrar i krigsorganisationen och att det klart bekräftar riktigheten i den för utredningsarbetet uppställda förutsättningen att antalet befattningshavare i åldrar lämpade för krigsplacering inte får minska. Framtaget material om åldrandet ger vidare stöd för att tillämpa omplacering av personal i 40-45-årsåldern från fysiskt sett mera ansträngande tjänst till lindrigare tjänst. Det talar också för att vidareutbildning av personal bör ske relativt tidigt. Några belägg för att den militära tjänsten är av speciellt nedslitande (förslitande) natur anser utredningen inte kunnat erhållas. Utredningen avvisar tankarna på individuellt avpassade pensionsåldrar och framhåller att avgångsåldrarna för militär och civilmilitär personal i stället måste bestämmas med utgångspunkt i att behoven av tillräckligt ung stampersonal för fysiskt och psykiskt påfrestande befattningar i krigsorganisationen skall kunna tillgodoses. Utredningen konstaterar (kap. 12) att man utomlands på grundval av krigserfarenheter lagt stor vikt vid att utforma avgångsbestämmelser m. m. på sådant sätt att de väpnade styrkorna erhåller god tillgång på ungt yrkesbefäl. De utländska principlösningarna för att tillförsäkra stridskrafterna erforderligt ungt stambefäl bedömer utredningen ha begränsat värde för det svenska försvaret.

30.3 Utvecklingstendenser (kap. 13-14)

och

prognoser

Utredningen återger i kapitel 13 prognoser rörande befolkningsutveckling, arbetskraftstillgången och arbetskraftsefterfrågan samt pekar på vissa problem i anslutning härtill. Efter en belysning i kapitel 14 av den framtida militära utvecklingen - främst inom teknikens område - konstaterar utredningen bl. a. att trenden i denna inte pekar på minskande påfrestningar på personalen i krigsorganisationen. Utredningen anger vidare att det bör vara rimligt att utgå från att, om det med gällande krigsoch fredsorganisation kan påvisas att det är möjligt att utnyttja en militär personalgrupp på aktiv stat intill en viss given avgångsålder, bör det också vara möjligt att i framtiden utnyttja gruppen i fråga intill samma avgångsålder. Utvecklingen inom personalområdet ger inte stöd för antaganden om ändrad avgångsbenägenhet i framtiden bland militär och civilmilitär personal. 30.4 Utredningens (kap. 15-20)

överväganden

Utredningen anser att följande medel (kap. 15) kan övervägas för att nå fram till höjda militära och civilmilitära pensionsåldrar. 1. Omvandling av arvodestjänster för pensionerad militär personal m. m. till tjänster för stambefäl. 2. Utbyte av civila tjänster mot tjänster för stambefäl. 3. Stimulering och styrning av förtidsavgångarna i vilket innefattas a) övergång till reservstat b) övergång i reserv c) vidareutbildning för och övergång till civil tjänst samt d) förflyttning till civil tjänst. 4. Förlängt utnyttjande i vissa befattningar. Följande åtgärder anses av olika skäl inte böra eller kunna komma i fråga för att uppnå högre avgångsåldrar. x Medicinska och psykologiska aspekter på åldrande m. m. (SOU 1969: 34).

286 SOU 1969: 33

a) Korttidsanställning av befäl, b) införande av avgångsvederlag, c) utbyten inom de högre stabernas m. fl. krigsorganisation av yngre personal mot äldre samt d) förändringar i utbildningsorganisationerna 1 . För att ta i anspråk civila tjänster (kap. 17) finns två alternativ, det i direktiven anvisade att byta ut civila tjänster mot militära (eller civilmilitära) eller att militär (eller civilmilitär) tjänsteman går över (erbjuds förflyttning eller förflyttas) till civil tjänst, varvid vederbörande får civil anställningsform. I det senare alternativet förutsätts att anställningen i civil tjänst normalt förenas med anställning på reservstat då det gäller officerare och med anställning i reserv då det gäller övriga militära och civilmilitära personalgrupper. Utredningen kommer fram till att en rad fördelar är förknippade med »utbytes»-alternativet jämfört med »förflyttnings»-alternativet. Utredningen föreslår utbyten av civila tjänster i följande typfall vilka närmare exemplifieras i kapitlet. 1. Då civil anställningshavare avses krigsplaceras i befattning med krav på förmåga att föra befäl, organisera närförsvar e.d. 2. Då civil anställningshavare i fred arbetar i omedelbar kontakt med militär stabs- eller utbildningsverksamhet eller för befäl över värnpliktiga. 3. Civila tjänster med arbetsuppgifter som nära anknyter till militär eller civilmilitär personals uppgifter eller som genom bl. a. »tjänsteförening» hittills fullgjorts av sådan personal. 4. Övriga civila tjänster i vilka arbetsuppgifterna lika väl kan fullgöras av vidareutbildad militär eller civilmilitär tjänsteman. Inom försvarets centrala förvaltningsmyndigheter och försvarets forskningsanstalt finner utredningen det rimligt räkna med att, utöver f. n. befintliga tjänster för militär personal, åtminstone 200 tjänster bör kunna rekryteras med vidareutbildade officerare. Om avgångsåldern för tygofficerare och intendenter skall kunna höjas SOU 1969: 33

från 60 till 63 år bör för dessa grupper härutöver tillkomma ytterligare 115 tjänster. Personalsammansättningen inom den centrala förvaltningsorganisationen överses f. n. av 1968 års personalkategoriutredning. Vid denna översyn måste, enligt tjänstgöringsåldersutredningens mening, utbytesalternativet vara huvudalternativ. Om en höjning till avgångsåldern 63 år generellt skall nås för officerare, måste härutöver ett ökat antal officerare gå över till civila tjänster inom totalförsvaret. På längre sikt bör vid framtida organisationsändringar, främst inom krigsmakten, fortlöpande prövas möjligheterna att göra utbyten av civila tjänster mot militära. I fråga om reservstaterna föreslår utredningen (kap. 18) en omläggning som innebär anpassning till 1966 års värnpliktsutbildningssystem och utbyte av pensioner mot premier efter fullgjorda bestämda anställningsperioder på reservstat. Samordning mellan reservstatsförmåner och avlöning eller pension som utgår till följd av annan statligt reglerad anställning föreslås upphöra. Utredningen anser att systemet med övergång på reservstat f. n. inte erfordras för andra grupper än för officerare på aktiv stat.2 Bestämmelserna för övergång i reserv i samband med förtidsavgång från tjänst på aktiv stat föreslås (kap. 19) ändrade så att militär myndighet får möjlighet att - om personalläget så motiverar - erbjuda ett begränsat antal anställningshavare i åldersläget 40-45 år antingen kostnadsfri vidareutbildning m.m. eller kontant vidareutbildningsersättning. Utredningen bedömer (kap. 20) att andelen personal på reservstat i krigsorganisationens normerande skikt bör kunna vara av ungefär samma omfattning som den f. n. icke fredstjänstgörande personalen vid armén, dvs. högst ca 13 %. Hänsyn tas därvid till dels beredskapsaspekterna, dels 1

Ett undantag är dock tillkomst av visst antal tjänster för instruktörer för utbildning av hemvärn m. m. 2 Frågan om ev. reservstater för fältflygare prövas under utredningens fortsatta arbete med befälsordningen för flygvapnet.

att icke-fredstjänstgörande personal i regel inte har samma användbarhet i krigsorganisationen som personal på aktiv stat. Utredningen finner vidare att det knappast kan vara rimligt att räkna med att mer än högst ca en femtedel av varje årskull officerare som når 40-45-årsåldern kan vara villig att gå över till civil tjänst (byta yrke) i förening med reservstat. 30.5 Utredningens beräkningar (kap. 21-25) Med utgångspunkt i direktiven redovisar utredningen (kap. 21) sina utgångspunkter i fråga om åldersnormer för befäl i krigsorganisationen. De innebär bl. a. att yrkesbefälet skall kunna placeras vid direkt stridande förband intill 55 års ålder. Motsvarande åldersnormer för fredsorganisationen innebär att yrkesbefälet skall kunna utnyttjas i trupptjänst inom kompaniets ram upp till 40-årsåldern. Utredningen redovisar (kap. 22-25) dels gällande personalorganisation, dels möjlig avgångsålder med dess konsekvenser för krigs- och fredsorganisationerna om en rad åtgärder stegvis vidtas. »Stegen» för de skilda befälsgrupperna har valts så att det första omfattar sådana åtgärder för att höja avgångsåldrarna som för utredningen tett sig minst ingripande i gällande organisation. I senare »steg» redovisas åtgärder för att nå avgångsåldern 60 resp. 63 år i den mån den inte uppnås i ett tidigare »steg». Utredningens beräkningar för officerare på aktiv stat visar i det s.k. förflyttningsalternativet att följande andel (i procent) av de normerande befattningarna i krigsorganisationen måste besättas med officerare på reservstat. Vid avgångsålder 60 år (Steg D: 2) Armén (utom fälttygkåren) Tygofficerare Flottan Kustartilleriet Flygvapnet Intendenturofficerare

12,0 % 0 9,8 % 11,5 % 8,2 % 0

63 år (Steg E: 2) 16,0 % 18,4 % 14,9 % 17,0 % 14,5 % 22,0 %

Utredningen har för egen del funnit värdena för avgångsåldern 60 år vara acceptabla. Avgångsåldern 63 år för officerare på aktiv stat (stegen E:l och E:2) förutsätter att ett betydande antal officerare på aktiv stat årligen går genom vidareutbildning för övergång vid 42-45 års ålder till nya verksamhetsområden. I procent av antalet kvarvarande officerare av varje åldersklass i detta åldersläge utgör de som förutsätts gå över till ny verksamhet vid armén av tygofficerare vid flottan » kustartilleriet » flygvapnet av intendenturofficerare

37,8 % 26,4 % 28,7 % 34,3 % 28,4 % 32,0 %

Utredningen bedömer det vara osannolikt att en frivillig rekrytering av denna omfattning till tjänster inom nya verksamhetsområden kan uppnås. Föreslagna åtgärder för att uppnå höjda avgångsåldrar för underofficerare på aktiv stat medför något minskad tillgång (vid jämn åldersfördelning och fyllda personalstater) av stamunderofficerare för kompanichefs- och motsvarande uppgifter i krigsorganisationen. Utredningen redovisar därför merbehovet av reservpersonal (reservofficerare eller förtidsavgångna f. d. stamunderofficerare i reserv) för att väga upp minskningen av stampersonal i krigsorganisationen. Merbehovet av reservpersonal är följande.

Antal1 Armén2 Flottan Kustartilleriet Flygvapnet 1 2 3

110—190 0— 20 0— 5 — 3

Behovet varierar i de skilda stegen. Utom specialkårerna. Beräkningar ej utförda.

Av utredningen föreslagna åtgärder för att uppnå höjda avgångsåldrar för underbefäl på aktiv stat medför - i varje fall för SOU 1969: 33

arméns vidkommande - minskad tillgång av stamunderbefäl för kvartermästar- och liknande uppgifter i krigsorganisationen. Merbehovet av reservunderofficerare för att väga upp denna minskning är vid armén ca 400 om underbefälet erhåller pensionsåldern 60 år och ca 430 vid 63 år. För civilmilitär, mastar- och teknikerpersonal (kap. 25) räknar utredningen med att armétekniker kan erhålla avgångsåldern 63 år utan att särskilda organisatoriska åtgärder vidtas. Genom bl. a. utbyten av civila tjänster - 48 för mastar- och 276 för teknikerpersonal - kan avgångsåldern 63 år uppnås för flygvapnets civilmilitära tekniska personal. Samtidigt bör det vara möjligt tillgodose en övre åldersgräns vid 55 år för personal i krigsorganiserade basförband m.m. 30.6 Övriga frågor (kap.

26-29)

Följande generella vidareutbildningsmöjligheter (kap. 26) bedöms lämpade för personal som önskar gå över till annan verksamhet. 1. Utbildning till lärare inom det allmänna undervisningsväsendet. 2. Allmänna förvaltningskurser. 3. Utbildning för personaladministrativa uppgifter. 4. ADB-utbildning. 5. Fortifikationsofficerskurs. 6. Kassachefskurs. I princip bör härutöver - då den åldersmässiga balansen inom befälskårerna så kräver - varje vidareutbildning som ryms inom en två-årsperiod [exkl. prov-(praktikant-)tjänstgöring] stå öppen för det stambefäl som i 40-45-årsåldern avser gå över till annan verksamhet. Utredningen bedömer (kap. 27) att pensionsåldern har ringa eller ingen betydelse för rekryteringen till befälskårerna under förutsättning att en förändring av pensionsåldern inte negativt påverkar andra förhållanden, t. ex. befordringsförhållandena. Utredningen anger också (kap. 27) vilka förmåner - kostnadsfri vidareutbildning alternativt kontant vidareutbildningsersättSOU 1969: 33 19—914373

ning samt bostadsanskaffningslån, inlösen av egnahem osv. - som bör kunna beviljas stambefäl för att stimulera till den rörlighet som erfordras vid höjda avgångsåldrar för yrkesbefälet. Vidare föreslås åtgärder för förstärkt personaladministration och personalplanering, bl. a. tillkomst av ett centralt omplaceringsorgan. Utredningen har inte funnit några organisatoriska fördelar i ett system med pensioneringsperioder för militär och civilmilitär personal men anger (kap. 27) att det i ett system med höjda pensionsåldrar kan vara aktuellt att i något vidgad omfattning tillämpa förtids- eller sjukpensionering. De ekonomiska konsekvenserna (kap. 28) uppskattas efter två metoder, kostnadsförändringar och utgiftsförändringar. Kostnadsförändringarna har uppskattats till följande (milj. kr.). Ny pensionsålder 60 år 63 år Officerare i utbytesalternativet i förflyttningsalternativet Underofficerare Underbefäl Mästare och tekniker Totalt utbytesalternativet förflyttningsalternativet

— 7,5-- 8,6 — 5,7-- 4,3 — 5,0--11,2 — 6,0--11,7 - 3,2 —18,5- -34,7 —16,7--30,4

De teoretiska utgiftsförändringarna vid fyllda stater och jämn åldersfördelning har beräknats sålunda (milj. kr). Ny pensionsålder 60 år 63 år Officerare i utbytesalternativet i förflyttningsalternativet Underofficerare Underbefäl Mästare och tekniker Totalt utbytesalternativet förflyttningsalternativet

—13,8--21,6 —12,6--19,2 — 1,4-- 8,6 —12,7--20,8 - 3,4 —27,9 --54,4 —26,7 --52,0

Med ledning av rådande vakansläge, faktisk åldersfördelning inom befälskårerna samt övriga förhållanden som bedöms kunna inverka diskuterar utredningen (kap. 29) 289

behovet av särskilda åtgärder för att åstadkomma smidig övergång till ett system med höjda avgångsåldrar. Utredningen anser att det finns skäl att inte låta en pensionsåldershöjning generellt gälla alla årsklasser personal. I stället för den ofta tilllämpade modellen att t. ex. de fyra äldsta årsklasserna får full frihet att välja mellan ny och gammal pensionsålder skulle för vissa årsklasser personal kunna tillämpas individuell ansökan om anstånd med pensionering till den nya avgångsåldern. Till utgångspunkt för förhandlingar i denna fråga anger utredningen vilka gruppvis differentierade valmöjligheter som är aktuella. Som alternativ lösning anger utredningen att det bör vara tillfyllest att - om en pensionsåldershöjning träder i kraft år 1970 eller år 1971 - personal med födelseår 1925 och tidigare inte ges generell möjlighet att stå kvar till de nya avgångsåldrarna utan först efter egen ansökan och prövning ges sådan möjlighet.

290 SOU 1969: 33

BILAGOR

Bilaga 1

Förteckning över experter m. m. Till de sakkunnigas förfogande har stått följande experter m. m. utsedda av departementschefen med stöd av Kungl. Maj: ts bemyndigande.

Dag för tillkallande

Dag för entledigande1

26/8 1964

16/4 1968

3/9

25/9 1964

31/8 1966

9/11 1964

17/2 1969

13/11 1964 25/11 1964

30/9 1965

12/2 1965

16/4 1968

12/2 1965

16/4 1968

22/2 1965

Namn m. m.

För frågor rörande

Numera överstelöjtnanten vid fortifikationskåren B. R. Runnberg Numera armédirektören av första graden vid tygtekniska kåren F. Jacobsson Framlidne översten i fälttygkåren B. A. A. Rönnlund Numera byråchefen vid Karolinska sjukhuset J. H. Wahlstedt Numera kommendörkaptenen av första graden vid flottan K. G. Back överstelöjtnanten vid flygvapnet A. A. Persson Marindirektören av första graden vid mariningenjörkåren G. Y. W. Schoerner Numera flygdirektören av första graden vid flygvapnet C. A. R. Axelsson Numera överstelöjtnanten vid försvarets intendenturkår P.-G. Brantberger

fortifikationskåren

3/6

16/4 1968

Numera direktören vid försvarsstaben U. S. Rosenblad

3/6

16/4 1968

27/8 1965

1/4 1967

Numera byrådirektören vid försvarets rationaliseringsinstitut L. G. Laurell Generallöjtnanten i generalitetets reserv K. G. H. Kring

27/8 1965

16/4 1968

27/8 1965

16/4 1968

27/8 1965

16/4 1968

292 Numera gymnasieinspektören vid skolöverstyrelsen B. E. Ullstad Undervisningsrådet vid skolöverstyrelsen C.-A. Axelsson Byråchefen vid skolöverstyrelsen H. O. Stjernqvist

tygtekniska kåren fälttygkåren civilförsvarets personalorganisation flottan flygvapnet mariningenj örkåren flygingenjörpersonal försvarets intendenturkår och arméns intendenturkår officerare som personalvårdskonsulenter personal i kassatjänst officerares övergång till lärarverksamhet inom det allmänna undervisningsväsendet

»

I förekommande fall. SOU 1969: 33

Dag för tillkallande

Dag för entledigande1

27/8 1965

16/4 1968

27/8 1965

4/11 1965

27/8 1965

—

14/10 1965 4/11 1965 23/11 1965

16/4 1968 —

23/11 1965

—

18/3 1966

—

31/8 1966

31/3 1968

31/8 1966

16/4 1968

31/8 1966

—

11/10 1966

—

6/12 1966

16/4 1968

3/1

—

7/3

—

7/3 1968 10/6 1969 8/3 1966

— — 16/4 1968

6/9

15/9 1969

1966 Namn m. m.

För frågor rörande

Förste byråsekreteraren vid skolöverstyrelsen E. Marianne Blom Numera skoldirektören i Örebro A. A. Assarsson Krigsrådet vid försvarets forskningsanstalt H. G. F. Andersson

officerares övergång till lärarverksamhet

Numera chefen för försvarets brevskola, kaptenen vid Norra Smålands regemente J. R. H. Ahrens Numera lektorn S. O. Eklöf Överstelöjtnanten vid kustartilleriet N. G. Göransson Lönedirektören vid statens avtalsverk O. Kalén

personalorganisationen vid försvarets forskningsanstalt officerares övergång till lärarverksamhet

» kustartilleriet

beräkningar av pensionskostnader m. m. Kaptenen vid flygvapnet J. E. R. Jägerstedt flygvapnet Numera överstelöjtnanten vid flygvapnet S. O. af Geijerstam Gymnastikdirektören P. Högberg officerares övergång till lärarverksamhet Numera överstelöjtnanten vid fälttygkåren fälttygkåren R. G. Lindberg flygvapnet Förvaltaren vid flygvapnet A. F. A. Sjöstrand officerares övergång Byrådirektören vid skolöverstyrelsen till lärarverksamhet Bertha G. E. Högström Framlidne överstelöjtnanten vid flygvapnet flygvapnet K. V. S. Johnson vidareutbildning av Byrådirektören vid statens personalutbildmilitär och civilningsnämnd N. O. Söderberg militär personal Översten vid flygvapnet S. R. W. Larsson flygvapnet Översten vid flygvapnet T. G. Junger flygvapnet Numera kanslirådet i försvarsdepartementet biträdande sekreterare P.-A. Pettersson sekreterarbiträde Fil. stud. L.-O. Lockne

I förekommande fall.

SOU 1969: 33

Bilaga 2

Förteckning över yttranden som efter remiss avgetts av militära tjänstgöringsåldersutredningen

1. Yttranden till chefen för

försvarsdepartementet

Dag för yttrande

Angående

30/8 1965

1960 års intendenturförvaltningsutrednings betänkande (Stencil Fö 1965: 1) med förslag till organisation av en för försvaret gemensam intendenturkår 1960 års värnpliktsutrednings betänkande Värnplikten (SOU 1965: 68) 1962 års försvarssjukvårdsutrednings betänkande II Militärsjukvården (SOU 1966:35) 1964 års inskrivnings- och personalredovisningsutrednings betänkande Krigsmaktens personalförvaltning (Stencil Fö 1966: 5) Flygträningsutredningens betänkande Allmän flygträning (Stencil Fö 1966: 17) Chefens för flygvapnet framställning om inrättande av tjänster för extra underofficer i flygförarbefattning Tjänsteställningsutredningens betänkande Tjänsteställning inom krigsmakten (SOU 1967: 15) Chefens för flygvapnet förslag angående ändrad utbildningsgång för officersaspiranter Statsrådsberedningens PM med vissa synpunkter på utredningsbetänkanden m. m. Försvarets materielförvaltningsutrednings betänkande Försvarets materielverk (Stencil Fö 1967: 13) Försvarets skolnämnds förslag angående utbildning i allmänna läroämnen för underofficerare Chefens för flygvapnet förslag till ny utbildningsgång för reservofficerare i stridslednings- och luftbevakningstjänst Försvarsdepartementets PM i tjänsteställningsfrågan Chefens för flygvapnet förslag angående undervisning i allmänna läroämnen under den förberedande utbildningen till fältflygare Chefens för marinen utredning angående Allmänna bevaknings AB möjligheter att överta bevakningsuppgifter inom Hårsfjärdsområdet

4/2 1966 10/10 1966 9/12 1966 16/1 19671 26/5 1967 14/7 1967 31/8 19671 22/1 1968 24/1 1968 14/6 19681 10/10 19681 21/11 19681 6/3 19691 11/4 1969

2. Yttrande till chefen för

kommunikationsdepartementet

Dag för yttrande

Angående

14/5 1969

Flygtrafikledningskommitténs delbetänkande Utbildning av flygtrafikledningspersonal (Stencil K 1969: 2)

294 Yttrande avgivet i utredningens egenskap av befälsutredning för flygvapnet. SOU 1969: 33

Bilaga 3

Sammanställning av framförda motiv för förändringar i de militära pensionsåldrarna m. m.

3.1 1935 års beslut om statliga åldrar

pensions-

Åren 1934 och 1935 omlades i vissa hänseenden systemet för den statliga pensioneringen för såväl militär som civil personal. I samband härmed omprövades också pensionsåldrarna. För civila statsanställda genomfördes därvid i allmänhet sänkningar av pensionsåldern. Denna hade sedan år 1907 varit 67 år för civil personal i statsförvaltningen. Efter förslag i prop. 1934: 222 bestämdes pensionsåldern till 65 år för statstjänstemän i högre löneställning och till 60 år för lägre tjänstemän och arbetarpersonal. De skäl som anfördes för denna pensionsåldersnivå var önskemål om större effektivitet, jämförelser med pensionsåldrar för tjänstemän i kommunal och enskild tjänst samt arbetsmarknadspolitiska förhållanden. Motiven utvecklades av chefen för finansdepartementet i förenämnda proposition bl. a. sålunda. Vad härefter angår frågan om de ålderssiffror, som böra fastställas för ifrågavarande grupper, är jag för min del av den uppfattningen att - såsom också i de avgivna yttrandena från åtskilliga håll framhållits - den nuvarande högsta pensionsåldern, 67 år, är alltför hög. Detta gäller i främsta rummet beträffande befattningshavare i chefsställning eller eljest med ledande och mera ansvarsfulla uppgifter. Ur statsnyttans synpunkt måste det anses önskvärt, att de viktigare befattningarna inom administrationen icke uppehållas av personer, som nått en sådan levnadsålder, att deSOU 1969: 33

ras bästa arbetskraft merendels redan är förbrukad. Initiativförmågan och den själsliga vitaliteten äro för bestridande av sådana befattningar av minst lika stor betydelse som den rent kroppsliga rörligheten och spänstigheten för uppehållande av befattning i någon av de lägre eller lägsta lönegraderna. Visserligen förekommer fall, där en befattningshavare även vid 67 års ålder eller däröver är i besittning av oförminskade kropps- och själskrafter, men då bestämmelserna om den statliga pensioneringen såväl i fråga om pensionsålder som i övrigt med nödvändighet måste avvägas efter på genomsnittsfallen grundade generella regler, lärer vid fastställandet av pensionsåldern hänsyn icke kunna tagas till de fall, som avvika från genomsnittet. Här angivna förhållanden utgöra enligt min mening ett kraftigt stöd för en sänkning av den högsta pensionsåldern för tjänstemän i statsanställning. Vid övervägande av frågan ur olika synpunkter har jag ansett mig böra tillstyrka, att den normala pensionsåldern för befattningshavare i högre löneställning än 12:e lönegraden fastställes till 65 år eller samma levnadsålder, som före ikraftträdandet av 1907 års pensionslag gällde såsom allmän pensionsålder för civilförvaltningens personal. Jämväl för befattningar i 12:e och lägre lönegrader har från åtskilliga håll - såväl av myndigheter som av personalorganisationer påyrkats en lägre pensionsålder än den av de sakkunnigas majoritet föreslagna. I allmänhet synes man därvid hava åsyftat en pensionsålder av 60 år. Även enligt min mening tala med hänsyn till kravet på effektivitet i statsverksamheten ganska vägande skäl för någon sänkning av den föreslagna åldersgränsen för ifrågavarande befattningshavare. Beträffande denna talrika grupp av tjänstemän - vars pensionsålder givetvis blir avgörande, då det gäller att

bestämma avgångsåldern för statens pensionsberättigade arbetarpersonal - böra emellertid, jämsides med effektivitetssynpunkterna, jämväl andra omständigheter tagas i betraktande. Enligt min mening kan staten under nuvarande förhållanden icke underlåta att vid bestämmande av pensionsåldern för sina talrikaste anställningshavargrupper, nämligen arbetarpersonalen och den lägre tjänstemannapersonalen, skänka beaktande även åt sociala synpunkter. 1 dessa hänseenden är främst att märka den starka ökning av de arbetsföra åldrarna inom vårt lands befolkning, som ägt rum under de senaste årtiondena och som i samband med en förskjutning i åldersfördelningen är att motse under de närmaste tre decennierna. För en närmare kunskap om hithörande förhållanden, vilka för närvarande göra sig starkt kännbara icke minst i form av utbredd arbetslöshet bland de produktiva åldrarnas yngre årsgrupper, tilllåter jag mig här att hänvisa - utom till den officiella befolkningsstatistiken - till de särskilda undersökningar, vilka offentliggjorts av 1928 års pensionsförsäkringskommitté och organisationssakkunniga (Statistiska undersökningar och kostnadsberäkningar, statens offentliga utredningar 1930 : 15, sid 125 ff.) samt av arbetslöshetsutredningen (betänkande I, statens offentliga utredningar 1931:20, sid 119 ff.). Från åtskilliga håll hava på senare tid framställts förslag till åtgärder, ägnade att i den allmänna arbetsmarknaden befrämja en avkoppling av de högsta åldersgrupperna i syfte att bereda ökade försörjningsmöjligheter för yngre arbetskraft. Självfallet måste för befordrandet av detta syfte den pensioneringspolitik, staten såsom arbetsgivare följer, vara av stor betydelse. De olika förhållanden, som jag här berört, föranleda mig att i likhet med reservanten inom pensionssakkunniga tillstyrka en normal pensionsålder för tjänstemän inom lönegraderna 1-12 av 60 år. På sätt jag redan antytt, bör samma pensionsålder fastställas för statens arbetarpersonal. Vid 1935 års pensionsreglering för militära beställningshavare gjordes vissa principiella avvikelser från de civila pensionsgrunderna bl. a. i fråga om pensionsåldrar. 1934 års militärpensionssakkunniga anförde som motiv härför de nästan genomgående större krav på rörlighet och fysisk spänst, som redan i fredstid ställdes på militära befattningshavare. Ett tillfredsställande fullgörande av den militära tjänstgöringen krävde därför en tidigare avgångsålder för flertalet beställningshavare. Av avgörande be-

tydelse var emellertid kanske främst förhållandena vid mobilisering och behovet att vid mobilisering äga tillgång till en »någorlunda tjänsteduglig reserv». Sakkunnigförslaget innebar en sänkning av pensionsåldern för en rad tjänster bl. a. vid marinen för kaptener, subalternofficerare samt underofficerare av andra och tredje graden från 55 till 50 år. Frågan anmäldes i prop. 1935: 192. Chefen för finansdepartementet förordade därvid att pensionsåldrarna i vissa fall sattes högre än militärpensionssakkunniga föreslagit. Av intresse kan vara att dessa höjningar inte bedömdes innebära någon försämring av möjligheterna att tillgodose kraven på tjänstbarhet med hänsyn till de utvidgade möjligheter till frivillig eller tvångsvis förtidspensionering som samtidigt föreslogs. Departementschefen anförde. Med hänsyn till de krav på tjänstbarhet i fysiskt avseende, som måste ställas på personalen vid försvarsväsendet, gälla - såsom redan nämnts - för närvarande i fråga om flertalet militära och civilmilitära beställningar lägre pensionsåldrar än som i allmänhet föreskrivits för tjänster vid civilförvaltningen. Till dessa lägre pensionsåldrar har även behovet av reservpersonal vid mobilisering medverkat. Enligt de sakkunnigas förslag skulle nu angivna, av militära förhållanden betingade skiljaktighet mellan den civila och den militära personalens avgångsåldrar i viss omfattning ökas genom ytterligare sänkning av pensionsåldern för en del beställningar vid försvarsväsendet. Den stegring av kostnaderna för det militära pensionsväsendet, som ett oförändrat genomförande av sakkunnigförslaget i förevarande hänseenden skulle medföra, har väckt betänkligheter hos försvarsväsendets lönenämnd, statskontoret och riksräkenskapsverket. För egen del ansluter jag mig i stort sett till den allmänna uppfattning, som uttalats av dessa myndigheter. Det synes mig kunna ifrågasättas, huruvida de skäl - huvudsakligen av rent militär art - som anförts till stöd för de föreslagna sänkningarna, i alla förekommande fall äro tillräckligt bärande för att motivera bifall till sakkunnigförslaget. Enligt min mening kan en höjning av pensionsåldrarna i förhållande till de sakkunnigas förslag vara befogad beträffande åtskilliga befattningar, särskilt civilmilitära beställningar. En dylik höjning behöver, med reglementets utformning i övrigt, ingalunda innebära någon försämring av nuvarande möjligheter att tillgodose kraven på SOU 1969: 33

tjänstbarhet. I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit har nämligen - i anslutning till civila tjänstepensionsreglementets bestämmelser - i 11 § 3 mom. intagits ett stadgande, som möjliggör att högst fem år före pensionsålderns inträde med pension avskeda en beställningshavare, som befinnes urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden. Genom denna bestämmelse beredes utväg att vidmakthålla personalens tjänstduglighet på ett bättre sätt än som kunnat ske med hittills gällande pensioneringsbestämmelser. Även möjligheten till frivillig förtidspensionering torde kunna i någon mån medverka till en tidigare avkoppling av personal, vars intresse för militärtjänsten slappats eller vars tjänstbarhet eljest minskats. Om pensionsåldern för marinens kaptener och subalternofficerare angavs i propositionen bl. a. Av den utredning, som sålunda förebragts, har jag beträffande flottan blivit övertygad såväl om att den nuvarande pensionsåldern, 55 år, är alltför hög med hänsyn till de stora krav, som sjötjänstgöringen ställer, som ock därom att med nuvarande avgångsålder den personal i kaptensgraden, vilken nått sådan levnadsålder att vidare tjänstgöring till sjöss i regel ej kan ifrågakomma, utgör så stor del av hela antalet beställningar inom graden, att betydande svårigheter föreligga att finna lämplig användning för denna personal. Även för kustartilleriets vidkommande synes av i huvudsak liknande skäl en sänkning av pensionsåldern vara påkallad. Någon sänkning av pensionsåldern för marinens underofficerare av andra och tredje graden ansåg departementschefen inte då borde genomföras.

3.2 Utredningar 1950-talen

under 1940- och

3.2.1 1944 års militära pensionsutredning I samband med förarbetena till 1942 års försvarsbeslut aktualiserades vissa frågor om pensionsåldrar för militär personal. En betydelsefull fråga rörde pensionsåldrarna för flygvapnets personal, där chefen för flygvapnet lagt fram förslag om sänkning. En annan fråga var pensionsåldern för vissa högre militära chefer. I denna del talade vissa erfarenheter från beredskapstiden för SOU 1969: 33

en viss sänkning. 1941 års försvarsutredning uttalade att frågan om den militära personalens pensionsålder i allmänhet borde utredas och föreslog endast vissa ändringar som direkt hängde samman med organisationsförslaget. Några sådana beslöts också vid 1942 års riksdag. Samtidigt uttalade emellertid riksdagen (rskr 374) att frågan om pensionsåldern för militär personal utan dröjsmål skulle tas upp till prövning. Riksdagens förenämnda uttalande föranledde att sedermera en särskild utredning, 1944 års militära pensionsutredning, tillkallades. Enligt direktiven borde de bestämmelser som låg till grund för gällande bestämmelser omprövas »med hänsyn tagen såväl till försvarsväsendets ändrade förhållanden som till beredskapstidens erfarenheter». Några närmare direktiv för denna omprövning meddelades inte. Utredningens arbete kom aldrig att fullföljas. Tillsättandet av 1945 års försvarskommitté ansågs ändra förutsättningarna för utredningens arbete. Militära pensionsutredningen begränsade därför sitt arbete till mera principiella spörsmål rörande personalens avgångsskyldighet som borde vara underlag för framtida förslag i pensionsåldersfrågorna. Utredningens synpunkter redovisades i en PM angående avgångsskyldighet för beställningshavare vid försvarsväsendet m. m. Den väsentligaste förändring som ifrågasattes av militära pensionsutredningen gällde pensionsåldrarna för kompaniofficerare och underofficerare - dock icke flygvapnets flygande personal. Med sistnämnda undantag ansågs pensionsåldern för kompaniofficerare och underofficerare, i förekommande fall, böra höjas från 50 till 55 år. Samtidigt skulle de för pensionerad personal avsedda arvodesbefattningarna föras över till aktiv stat som särskilda militäradministrativa befattningar. Rätt till avgång vid 50 års ålder skulle emellertid föreligga medan å andra sidan befattningshavare kunde medges att stå kvar åtta år efter 55 års ålder. - I övrigt kan nämnas att utredningen ifrågasatte införandet av fakultativa pensionsåldrar samt pläderade för en viss ök297

ning av antalet förordnandetjänster. Motiven för utredningens förslag kan sammanfattas sålunda. Det är önskvärt att ha så likartade bestämmelser som möjligt för pensionering av militära och civila tjänstemän. Kraven på militär tjänstbarhet i fred är motiv för lägre pensionsålder för militära tjänstemän. Kravet på fysisk vigör inverkar starkare ju närmare befälet står till truppen. Utan dessa krav på militär tjänstbarhet i fred har som motiv för låg pensionsålder anförts den aktiva personalens uppgifter vid mobilisering1 och behovet av en någorlunda tjänsteduglig reserv. Sistnämnda förhållande var emellertid efter det att värnpliktigt befäl tillkommit genom 1942 års försvarsbeslut mindre aktuellt, åtminstone vid armén. För sänkta pensionsåldrar talade bl. a. erfarenheter under försvarsberedskapen, som framkallat önskemål om föryngring av befälskadrarna, särskilt det högre militärbefälet. Dessa önskemål torde knappast blivit helt tillgodosedda genom tillkomst av disponibilitetsstat och detta instituts tillämpning. En annan faktor var befarade stockningar i befordringsförhållandena till följd av den snabba utbyggnaden av försvaret. Vad särskilt gällde flygvapnet krävde den påfrestande utbildningen i modern stridsflygning ungt befäl framhöll utredningen. För relativt höga pensionsåldrar talade kostnads- och rekryteringsskäl. En låg pensionsålder gör den militära tjänsten mindre lockande och skapar svårigheter att tillgodose det större rekryteringsbehovet. Den i förhållande till år 1935 radikalt ändrade bedömningen av befolkningssituationen skärpte statens ekonomiska svårigheter och medverkade till försämrade rekryteringsutsikter. Utredningens promemoria remissbehandlades. Överbefälhavaren kunde med hänsyn till kravet på militär effektivitet inte biträda förslaget om en generell höjning av pensionsåldern för kompaniofficerare och underofficerare. Överbefälhavaren uttalade sig emellertid för att ett system med fakultativa pensionsåldrar borde undersökas. Härigenom kunde bl. a. av personalförbunden 298

framförda önskemål om höjningar av de lägsta pensionsåldrarna tillgodoses i viss utsträckning. Arméchefen ansåg sig inte kunna godta den höjning av pensionsåldern som var kombinerad med införande av militäradministrativa tjänster utan ansåg att i vissa fall skäl fanns att sänka gällande pensionsåldrar. Även chefen för marinen avstyrkte bestämt förslaget om arvodestjänsternas överförande till aktiv stat och framhöll att från personalens synpunkt ställde sig den föreslagna ordningen avgjort ogynnsammare än arvodessystemet som erbjöd sysselsättning med avlöning svarande mot lön på stat till 63 års ålder. - I övrigt uppehöll sig remissmyndigheterna främst vid de föreslagna militäradministrativa befattningarna. Den ifrågasatta användningen ansågs nämligen vara mindre fördelaktig än arvodessystemet. Så framhöll t. ex. chefen för armén att arvodessystemet var mer elastiskt. Statskontoret pekade på samma förhållande. Ämbetsverket avstyrkte också med tanke på att förslaget innebar en utökning av antalet pensionsberättigande tjänster. Militära pensionsutredningens promemoria överlämnades till 1945 års försvarskommitté för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag. I sitt betänkande framhöll försvarskommittén det angelägna i att man eftersträvade en lösning av pensionsåldersfrågan som, utan eftersättande av de militära fordringarna på personalens kroppsliga och andliga spänst, tog tillbörlig hänsyn till försörjningssynpunkter framförda från personalhåll. 3.2.2 1948 års pensionsålderskommitté I anslutning till motioner i riksdagen om höjning av främst civila pensionsåldrar tog riksdagens revisorer år 1946 upp dessa spörsmål. Revisorerna fann därvid att hinder inte borde möta att frågan om höjning av pensionsåldrarna för såväl tjänstemän som arbetare i statens tjänst åter prövades. Av riksdagen begärdes en förutsättningslös 1 Begreppet mobilisering åsyftade då för tiden inte enbart själva övergången från fred till krig utan också förhållandena därefter - dvs. inom krigsorganisationen.

SOU 1969: 33

utredning av detta problem. Med anledning härav tillkallades år 1948 särskilda sakkunniga — 1948 års pensionsålderskommitté med uppdrag att genomföra utredningen. På förslag av kommittén beslöt statsmakterna år 1951 att ersätta tidigare fasta pensionsåldrar för civil personal med det system med pensioneringsperioder som alltjämt tillämpas för civilanställd personal. Kommittén skulle enligt sina direktiv också behandla avvägningen av pensionsåldrar för personal vid försvarsväsendet. I nämnda direktiv anfördes att - även om dessa frågor intimt sammanhängde med spörsmål om försvarets organisation - övervägande skäl syntes tala för att utarbeta förslag till reviderade bestämmelser även för försvarets personal. I allt fall beträffande vissa befattningshavare med väsentligen civila arbetsuppgifter inom försvarsväsendet syntes kunna läggas i huvudsak enahanda synpunkter som de vilka påverkade bedömandet inom den civila förvaltningen. För rent militära ävensom vissa andra tjänster tillkom däremot särskilda synpunkter som liksom dittills måste föranleda åtskilliga - i vissa fall betydande - avvikelser från de bestämmelser som var lämpade för civilförvaltningen. 1948 års pensionsålderskommitté framlade i januari 1952 i ett andra betänkande (stencil) ett förslag om bl. a. avgångsåldern för militära och civilmilitära beställningshavare. Kommittén förordade att jämväl för militära och civilmilitära tjänstemän skulle tillämpas ett system med pensioneringsperioder. I motsats till vad som gällde beträffande civila tjänster skulle dock i fråga om militära och civilmilitära tjänster föreligga skyldighet att stå kvar under pensioneringsperiod, dock inte efter 65 års ålder. De perioder som föreslogs var följande. Period

Levnadsålder

MI M II M III M IV M V M VI M VII

50—55 54—57 57—60 59—62 62—65 65—66 den ålder som bestämts för varje särskilt fall

SOU 1969: 33

Kommittén lämnade också förslag till inplacering av samtliga militära och civilmilitära tjänster i pensioneringsperioderna. Inplaceringen gjordes därvid så att resultatet i allmänhet borde bli en höjning av den faktiska avgångsåldern. Tjänsteman med 50 års pensionsålder hänfördes sålunda till period M I, tjänsteman med 55 års pensionsålder inplacerades i period M II eller - beträffande överstelöjtnanter och kommendörkaptener av 1. graden - period M III. Av tjänstemän med 60 års pensionsålder hänfördes överstar och kommendörer till period M IV och förvaltare till period M V. Generaler och amiraler placerades i period M V eller M VI. För officerare och underofficerare vid trängtrupperna föreslogs inplacering i period M II av tjänstemän med 50 års pensionsålder och i period M III av majorer. Å andra sidan hänfördes underbefäl med 55 års pensionsålder genomgående till period M I. Jämväl för flygvapnet föreslogs vissa sänkningar. Sålunda hänfördes kompaniofficerare och underofficerare till period M VII omfattande 45-50 år medan majorer och överstelöjtnanter hänfördes till period M I och flottiljchefer till period MIL Civilmilitära tjänstemän föreslogs skola hänföras till perioderna M III - M V med flertalet i M V. Armétekniker föreslogs dock hänföras till period M III och flygtekniker till period M II. Som allmän motivering för sina förslag anförde kommittén i huvudsak. De låga pensionsåldrarna motiverades främst med de fysiska krav som ställs på tjänstemän vid försvaret. Önskemål om en tjänsteduglig reserv liksom befordringssynpunkter hade också anförts som skäl för låg pensionsålder. Däremot hade det inte gjorts gällande att tjänstemannen var så förbrukad att han inte kunde nyttjas i statens tjänst. Erfarenheterna gav tvärtom vid handen att många ålderspensionärer kunde bereda sig en god position på andra arbetsfält. Inte heller i psykiskt hänseende var tjänstgöring vid försvaret så förslitande att den utgjorde hinder för fortsatt verksamhet på lämpligt område. Med hänsyn härtill och med beak299

tände av den betydande belastning i ekonomiskt hänseende som de låga pensionsåldrarna innebar för statsverket syntes det vara ett intresse att - i den mån så kunde anses rationellt från tjänstesynpunkt och lämpligt från arbetssynpunkt - kunna utnyttja de militära tjänstemännens arbetskraft under tiden mellan deras dåvarande pensionsålder och den för statliga befattningshavare i allmänhet gällande pensionsåldern. Skyldighet att avgå vid 50 eller 55 års ålder torde allmänt sett från befattningshavarens synpunkt få anses innebära en nackdel i jämförelse med att få stå kvar till 60 eller 65 års ålder. Läget på arbetsmarknaden kunde dock vara - och hade ett antal år varit - sådant att låg pensionsålder var en fördel. Pensionären kunde nämligen genom t. ex. anställning i enskild tjänst bereda sig inkomster av sådan storlek att hans sammanlagda inkomster blev större än före pensioneringen framhöll kommittén. Kommittén ansåg vidare det vara önskligt, att beställningshavare, vilka i den aktiva tjänsten ha en låg pensionsålder och vilkas arbetskraft därefter icke tages i anspråk för bestridande av för pensionerad personal avsedda arvodesbefattningar vid försvaret, utnyttjas för annat ändamål inom den militära eller civila statsförvaltningen. Kommittén framhöll härvid att huvudförutsättningen för att uppnå avsett syfte (inbesparing av pensionskostnader och tillgodoseende av förefintligt behov av arbetskraft för staten) självfallet var tillgång på lämpliga arbetsuppgifter. Kommittén angav härom vidare. Härutinnan är att märka, att de ifrågavarande beställningshavarna, även om åldern vid avgången från den aktiva tjänsten i och för sig är låg, dock uppnått så pass framskriden ålder att inkoppling på nya arbetsuppgifter ställer sig vansklig. Genom detta förhållande begränsas avsevärt möjligheterna att med framgång överföra vederbörande till det civila förvaltningsområdet. Kommittén är dock av den uppfattningen, att åtskilliga civila tjänster finnas, som i och för sig skulle vara lämpade att uppehållas av beställningshavare som avgått från sin aktiva tjänst. Emellertid torde betydande svårigheter möta att nå mera av-

sevärda praktiska resultat genom åtgärder, varom här är fråga. Kommittén syftar härvid närmast på det - icke obefogade - motstånd mot utnyttjande av pensionsmässiga beställningshavare, som säkerligen vore att vänta från befattningshavare, vilka genom oväntad mellankomst från utomstående sökande såge sin beräknade befordringstur hotad. Enligt kommitténs mening torde enda praktiskt framkomliga vägen vara ett förfarande, innebärande att tjänster inom vissa särskilda för ändamålet lämpade sektorer inom civila statsförvaltningen ävensom särskilda tjänster, som i övrigt kunna ifrågakomma, reguljärt rekryteras med från aktiv tjänst avgående militära beställningshavare. Genom att dessa tjänster regelmässigt vore förbehållna dylika beställningshavare skulle komplikationer av nyss avsedd art undgås.

Kommittén angav sig inte vara i tillfälle att lägga fram förslag i denna fråga utan ansåg att möjligheterna borde utredas. Vidare framhölls att ordinarie beställningshavare vid försvaret var pliktig underkasta sig förflyttning till annan stationeringsort eller till annan ordinarie beställning eller befattning vid försvaret, men däremot icke syntes vara skyldig att underkasta sig förflyttning till befattning utom försvaret. Pensionsålderskommitténs förslag remissbehandlades. Kraftiga invändningar gjordes därvid mot förslagen, framför allt från överbefälhavaren och cheferna för armén och marinen. Överbefälhavaren hävdade sålunda att kommittén i huvudsak bedömt behovet av förändringar från statsfinansiell synpunkt. Tillbörlig hänsyn till försvarsorganisationens effektivitet hade däremot inte tagits. Sådana hänsyn talade närmast för viss sänkning av pensionsåldrarna. Vissa sådana sänkningar föreslogs också av överbefälhavaren. Så borde pensionsåldern vara för major och överfurir 53 år samt för överste och förvaltare 58 år. Som allmän motivering för sina ställningstagaanden anförde överbefälhavaren bl. a. Från krigsmaktens sida måste med skärpa hävdas att ett pensioneringssystem icke får vara så beskaffat, att det minskar försvarsorganisationens effektivitet. Av den personal, som ingår i krigsorganisationen, kräves stor psykisk motståndskraft och förmåga att uthärSOU 1969: 33

da fysiska påfrestningar. Det aktiva befälet utgör härvid befälskaderns kärna. Fältförbandens kvalitet är därför starkt beroende av det aktiva befäl, som ingår i dem. Utsträckes pensionsåldern för det aktiva befälet på det sätt, som kommittén synes avse, nedgår dess prestationsförmåga över hövan. Tillgången vid fältförbanden på aktivt befäl med erforderliga fysiska och psykiska kvalifikationer kommer härvid att bli otillräcklig. Detta kan tvinga till en nedskärning av krigsorganisationen, därest icke befälskadern ökas och tillföres yngre krafter. Såväl de militära som de medicinska erfarenheterna, vilka redovisas i försvarsgrenschefernas och sjukvårdsstyrelsens yttranden, bestyrka, att genomsnittsåldern måste sättas avsevärt lägre än vad kommittén ansett vara normalt. Även i fredsorganisationen måste kraven på den militära och i viss mån även den civilmilitära personalens fysiska och psykiska spänst vara stora. I särskilt hög grad gör sig detta gällande ifråga om den flygande personalen men även den intensiva utbildningsverksamheten inom armén och marinen medför en ständig nötning av den aktiva personalen, då goda utbildningsresultat inom den utmätta tiden endast kunna vinnas genom krävande insatser från befälets sida. Detta förhållande, som utförligare belyses i bifogade yttranden, motiverar även en relativt låg avgångsålder. För att verksamheten i fred skall kunna fungera tillfredsställande erfordras även möjlighet att utföra planläggning av befälspersonalens tjänstgöring på lång sikt. Utan den stadga i organisationen som detta ger, är det icke heller möjligt att få en kvalitativt och kvantitativt tillfredsställande rekrytering, som i sista hand är nära avhängig av befordringsmöjligheterna. Chefen för armén pekade på att ändrade pensionsåldrar hade betydelse såväl för krigs- och fredsorganisationen som rekryteringen. En ändring av gällande pensionsbestämmelser medför konsekvenser - förutom för den enskilde - för såväl krigs- som fredsorganisationen. Dessa konsekvenser kunna bli av ytterst allvarlig art, om ändringarna - i enlighet med kommitténs förslag - innebära höjda pensionsåldrar för huvuddelen av beställningshavarna. De få då återverkan främst på: personalens krigsplaceringsåldrar (minskad effekt genom för gamla krigsförbandschefer m. fl.), utbildningsarbetet (minskad effekt genom för gamla lärare och instruktörer) samt rekryteringen (höjda befordringsåldrar). SOU 1969: 33

Chefen för marinen ansåg att kommitténs förslag skulle leda till en allmän höjning av pensionsåldrarna. Detta, fann chefen för marinen, skulle från militär synpunkt medföra a) en höjning av personalens medelåldrar till förfång för försvarets effektivitet, b) en kvalitativ och kvantitativ försämring av krigsorganisationen, c) minskad tillgång på pensionsavgången reservpersonal medförande krav på kaderökningar för att bibehålla krigsorganisationen oförändrad, d) en kvalitativ försämring av fredsorganisationen, e) en försämrad rekrytering, samt f) ökat administrativt arbete. Försvarets sjukvårdsstyrelse hävdade, att frågan om pensionsåldrarnas avvägning måste bedömas »efter gängse uppfattning av och kännedom om det mänskliga åldrandets fysiologi och patologi samt med stöd av erfarenheter som gjorts inom de främmande länder, som deltagit i de båda världskrigen och senare krig». Sjukvårdsstyrelsens synpunkter var huvudsakligen empiriskt grundade. Styrelsen åberopade en år 1940 verkställd undersökning rörande fältdugligheten bland arméns officers- och underofficerskårer samt fortsatte. Denna undersökning liksom all medicinsk erfarenhet i övrigt talar enligt sjukvårdsstyrelsens uppfattning för att pensionsåldern för militära och civilmilitära befattningshavare sättes lägre än pensionsåldern för motsvarande civila befattningshavare. Tvärtemot kommittén vill styrelsen på det livligaste förorda en sänkning av nuvarande pensionsåldrar för militär personal jämväl vid armén och marinen, en sänkning som uppenbarligen icke kan på året när bestämmas men förslagsvis torde böra angivas till 2 å 3 år under nu gällande pensionsåldrar. Styrelsen är emellertid fullt medveten om att en mångfald faktorer av icke medicinsk art kan göra denna sänkning svårutförbar. Statens organisationsnämnd påpekade att kommittén inte utrett vilka konsekvenser höjningar av pensionsåldrarna skulle få med hänsyn till krigsorganisationen och vilka åtgärder detta kunde påkalla.

3.3 Förslag

i riksdagen

under

1960-talet

3.3.1 Motioner till 1961 års riksdag I motioner till 1961 års riksdag (I: 248 och II: 359) yrkades från ett antal riksdagsmän som representerade folkpartiet att riksdagen skulle begära att pensionsåldrarna för den militära och civilmilitära personalen gjordes till föremål för utredning. Motionärerna framhöll, att pensionsåldrarna för den militära personalen var betydligt lägre än för statstjänstemännen i övrigt. Då gällande avgångsåldrar hade fastställts för länge sedan. Medellivslängden hade därefter ökat avsevärt. Dessutom bedömdes vitaliteten i högre åldrar vara betydligt större än för några decennier sedan. Statsutskottet (SU 126), till vilket riksdagen anslöt sig (rskr 308), pekade på att frågan om militära pensionsåldrar väsentligen var av organisatorisk natur. När det gällde det mest ändamålsenliga utnyttjandet av äldre personal kunde, enligt utskottet, även framhållas ev. möjligheter att föra över personalen till andra områden av statsförvaltningen än försvaret. Utskottet anförde i denna del. Utskottet har vid sin prövning av det i motionerna framställda yrkandet inte funnit tillräckliga skäl föreligga för ett tillstyrkande av detsamma. Det torde kunna förutsättas att, därest ändring i nuvarande bestämmelser rörande avgångsåldern för militär och civilmilitär personal skulle befinnas påkallad, frågan härom kommer att tas upp i vederbörligt sammanhang. Det må emellertid framhållas att det ifrågavarande problemet är av tämligen invecklad beskaffenhet och delvis erbjuder aspekter av organisatorisk natur, bl. a. sammanhängande med det mest ändamålsenliga utnyttjandet av äldre personal som anses inte längre böra tas i anspråk för trupptjänst. I sistnämnda hänseende kan även framhållas eventuella möjligheter att överföra personal till andra områden av statsförvaltningen än försvaret. 3.3.2 Motioner till 1963 års riksdag Vid 1963 års riksdag togs frågan om de militära pensionsåldrarna åter upp motionsvägen. I motionerna I: 85 och II: 100, som väckts av ledamöter ur centerpartiet och

en socialdemokratisk ledamot, hemställdes om snar omprövning av aktuella pensioneringsbestämmelser för militär personal m. m. Motionärerna pekade på att åtskilliga officerare och underofficerare som på statsverkets bekostnad fått en grundlig militär yrkesutbildning pensionerades så tidigt som vid 50 års ålder. Man måste allvarligt ifrågasätta, sade motionärerna, om det inte skulle vara både effektivare och mera ekonomiskt för försvaret om de fick en hygglig möilighet att efter ev. viss omskolning omplaceras från funktioner vid truppförbanden till stabs- och förvaltningsfunktioner. I dessa kunde de stå kvar till en pensionsålder motsvarande den som gäller för civila statstjänstemän. Flertalet vid 50 år pensionsavgångna officerare och underofficerare skulle då samtidigt besparas det många gånger avsevärda bekymret med att vid avgången behöva söka sig ut till helt nya och för dem främmande verksamhetsområden i det civila. I de flesta fall torde deras grundliga militära yrkesutbildning göra dem bättre skickade än civila sökande att fylla funktioner i de militära staberna och förvaltningarna. Efter remiss avgavs yttranden över motionerna av statens pensionsanstalt, försvarets civilförvaltning, överbefälhavaren, SR och TCO-S. I yttrandena hävdades i allmänhet att någon särskild översyn inte erfordrades. Man hänvisade bl. a. till undersökningar om stabs- och förvaltningsorganisationen som utfördes i statskontorets regi. Överbefälhavaren framhöll bl. a. följande. Krigets krav på krigsmaktens personal betingas av förhållanden, som icke kan styras av en liten nation som vår. Dessa krav måste vara vägledande vid bestämning av yrkesbefälets kunskaper och fysiska prestationsförmåga. Inom försvarets krigs- och fredsorganisation kan med relativt stor noggrannhet fixeras åldersgränser under vilka erforderligt antal yrkesbefäl måste finnas disponibelt, om våra stridskrafter skall svara mot de krav kriget uppställer. Ifrågavarande åldersgränser, som i allmänhet är lägre än nu gällande pensioneringsåldrar, är normgivande för yrkesbefälskadrarnas uppbyggnad. Frågan om yrkesbefälets pensionsförhållanden måste följaktliSOU 1969: 33

gen behandlas i samband med en översyn av befälssystemet i dess helhet. Statens pensionsanstalt anförde bl. a. Statens pensionsanstalt vill understryka vikten av att man vid de fortsatta omdaningarna inom försvaret skänker all möjlig uppmärksamhet åt pensionsåldersfrågorna. Huruvida en omdisponering av i motionerna antytt slag är möjlig och lämplig att genomföra, undandrager sig pensionsanstaltens bedömande. Ämbetsverket föreställer sig emellertid, att det ur försvarssynpunkt måste vara angeläget att inom aktivstaten utbildad personal icke i för stor utsträckning bindes av arbetsuppgifter av sådan art, att de bör fullgöras av samma personal även under mobilisering eller eljest skärpta förhållanden. I nuvarande läge, sedan beslut nyligen fattats om vår försvarsorganisations storlek och utformning, torde, såvitt pensionsanstalten kan finna, närmast inställa sig frågan om det skulle vara möjligt att i fredstid inom andra områden av statsförvaltningen än försvaret tillgodogöra sig den militärpersonals arbetskapacitet, som ansetts böra tillföras mobiliseringsreserven. Detta torde redan för närvarande ske i icke obetydlig utsträckning, därvid övergången till civil statsanställning bygger på frivillighet. En dylik övergång torde kunna väntas ske i ökad utsträckning, om den underlättades genom speciella därför lämpade åtgärder av olika slag. Vad motionärerna synes avse är emellertid en mera organiserad överföring från trupptjänst till annan statlig tjänstgöring. Huruvida förutsättningar föreligger för en dylik anordning måste anses vara tveksamt. Pensionsanstalten får erinra om att förslag i sådan riktning framställts av 1948 års pensionsålderskommitté i dess år 1952 avlämnade betänkande men vid remissbehandlingen mött gensagor av olika slag och ej ansetts böra föranleda någon åtgärd. Försvarets civilförvaltning uttalade viss sympati för tanken på en särskild organisatorisk undersökning med utgångspunkt i frågeställningen om höjd pensionsålder. Ämbetsverket anförde bl. a. Huruvida eller i vilken omfattning i motionen avsedd personal kan placeras i civila befattningar inom krigsmakten, torde huvudsakligen bero på de kompetenskrav, som måste uppfyllas. Även om några krav på formell kompetens icke finnas uppställda beträffande huvuddelen av de befattningar som f. n. äro avsedda för civil personal, torde i vart fall vissa befattningar kräva särskild, kvalificerad utbildning till exempel civilingenjörs- eller juristutbildning, som normalt icke innehas av SOU 1969: 33

militär personal. I andra fall åter torde militär personal kunna sättas i stället för civil personal. Särskilt torde detta gälla underofficerare samt civilmilitär personal med motsvarande tjänsteklass. Statsutskottet (SU 1963: 183) hemställde att motionerna inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet erinrade därvid om att problemet som pensionsfråga var i sista hand ett förhandlingsämne. Vad gäller problemets organisatoriska sida anförde utskottet bl. a. Med hänsyn till de senaste årens undersökningar rörande personalbehovet inom krigsmaktens stabs- och förvaltningsorganisation vill det synas som om de i motionerna väckta frågorna redan i viss mån uppmärksammats. Måhända kan dock en speciell undersökning med utgångspunkt i frågeställningen om höjd pensioneringsålder skänka ytterligare belysning åt frågan. Det förtjänar i detta sammanhang omnämnas, att försvarets civilförvaltning för sin del uttalat sig för införandet av rörliga pensionsåldrar även för militär och civilmilitär personal. Utskottet vill erinra om att frågan om utredning rörande pensionsåldrarna för militär och civilmilitär personal var föremål för uttalande av utskottet i dess utlåtande 1961: 126 i anledning av då väckta motioner i ämnet. Utskottet framhöll härvid, att det väckta problemet var av tämligen invecklad beskaffenhet och delvis erbjöd aspekter av organisatorisk natur, bl. a. sammanhängande med det mest ändamålsenliga utnyttjandet av äldre personal, som ansågs inte längre böra tas i anspråk för trupptjänst. I sistnämnda hänseende pekade utskottet på eventuella möjligheter att överföra personal även till andra områden av statsförvaltningen än försvaret. 3.3.3 Riksdagens revisorer år 1966 Riksdagens revisorer tog i sin berättelse för år 1966 upp vissa frågor om pensionsåldrarna i statlig verksamhet (§24). Revisorerna fann det angeläget, att frågan om höjning av pensionsåldern för den statligt anställda personalen snarast togs upp till allvarlig prövning. I sin motivering utgick revisorerna från de prognoser beträffande arbetskraftsförändringar som lämnats av 1965 års långtidsutredning (SOU 1966: 1). Revisorerna konstaterade att långtidsutredningens prognoser tydde på att den beräknade tillväxten av arbetsstyrkan understiger

ökningen i efterfrågan på arbetskraft framför allt inom den offentliga sektorn. Enligt revisorerna var skillnaderna i pensionsålder mellan olika grupper av statligt anställda ofta godtyckligt dragna och sakligt inte motiverade. Såsom särskilt svårförklarlig framstod den stora spännvidden mellan å ena sidan den pensioneringsperiod som tillämpats för kollektivavtalsanställd personal, befattningshavare i lägre lönegrader och vissa militära beställningshavare och å andra sidan den pensioneringsperiod som tillämpades för övriga befattningshavare. Även av administrativa skäl ansågs denna spridning vara mindre lämplig. Skillnaderna i påfrestning för den mänskliga organismen mellan fysiskt och intellektuellt arbete syntes, anförde revisorerna, i stor utsträckning ha utjämnats genom automationen. Av bl. a. denna orsak fortsatte revisorerna borde därför hinder inte möta att höja de extremt låga pensionsåldrar som f. n. förekommer inom den statliga sektorn. I synnerhet de militära pensionsåldrarna vore i många fall mycket låga, om hänsyn toges till den ålder intill vilken en person som regel är i stånd att göra en aktiv insats på arbetsmarknaden. Den ökande arbetskraftsefterfrågan gjorde det alltmer angeläget att den äldre arbetskraften utnyttjades i statsförvaltningen under längre tid än som då var fallet. Härför talade inte blott arbetsmarknadspolitiska och statsfinansiella skäl utan även sociala och humanitära skäl. Gällande pensionsperioder svarade inte mot några fysiologiska ålderdomsbegrepp och markerade inte någon gräns i medicinsk mening. Mot bakgrunden härav framstår det såsom alltmer nödvändigt att den äldre arbetskraften inom statsförvaltningen utnyttjas under längre tid än vad som för närvarande är fallet. Den rutin som äldre personer under årens lopp förvärvat i sitt yrke och de erfarenheter de därvid vunnit måste till fullo utnyttjas inom arbetslivet. Även den investering i form av ofta långvarig specialutbildning som samhället gjort måste utnyttjas under så lång tidsperiod som möjligt. Att åtgärder vidtages för att i största möjliga utsträckning tillvarataga den äldre arbetskraften inom den statliga verksamheten kan emellertid motiveras icke blott av arbetsmarknadspolitiska och statsfinansiella skäl. För be-

fattningshavaren själv måste det i minst lika hög grad vara en källa till tillfredsställelse, om han kan få kvarstanna i meningsfyllt arbete så länge krafterna står bi. I sammanhanget bör understrykas att de pensionsperioder som f. n. gäller inom den statliga verksamheten icke svarar mot några fysiologiska ålderdomsbegrepp och icke markerar någon gräns i medicinsk mening för fysisk arbetsförmåga och psykisk vitalitet. Kapaciteten avtar efter individuella förutsättningar. Medellivslängden har emellertid ständigt ökat, samtidigt som det allmänna hälsotillståndet torde ha förbättrats. Vid remissbehandlingen 1 av revisorernas berättelse framhölls från såväl myndigheter som organisationer att pensionsåldern är en förhandlingsfråga. Flera remissinstanser uppehöll sig emellertid vid omständigheter som talade för ändring i gällande pensionsåldrar. Dåvarande medicinalstyrelsen ansåg skäl för en viss höjning av pensionsåldrarna föreligga. Styrelsen anförde. Ostridigt har det allmänna hälsotillståndet hos befolkningen höjts under senare årtionden. Detta är inte minst giltigt för äldre personer. Självfallet har detta medfört bättre arbetsförmåga hos anställningshavare i högre åldersgrupper. Också den oavbrutet ökande medellivslängden antyder att utrymme bör finnas för en allmän höjning av pensionsåldrarna. Härutöver kan anmärkas, att de på senare tid alltmer utnyttjade och förbättrade tekniska hjälpmedlen bidragit till att skapa förutsättningar för en eventuell ytterligare höjning av avgångsåldern för den personal, som har det fysiskt mest betungande arbetet. Å andra sidan får ej förbises, att arbetstidsförkortning, rationaliseringsåtgärder och ökade arbetsuppgifter medför en intensifiering av arbetstakten, vilken på lång sikt kan påverka de äldres prestationsförmåga. Riksrevisionsverket tillstyrkte också att pensionsåldersfrågan togs upp till prövning. Ämbetsverket ansåg att bestämmelserna på försvarets område delvis finge ses från speciella synpunkter men frågan om den äldre arbetskraftens lämpliga tillvaratagande syntes värd särskild uppmärksamhet. Konjunk1 I ärendet hördes följande instanser utöver dem som citeras i texten: försvarets civilförvaltning, statskontoret, statens personalpensionsverk, LO, SACO och TCO-S.

SOU 1969: 33

turinstitutet förordade en omprövning av pensionsåldrarna med hänsyn till den successivt ökade livslängden, de ändrade arbetskraven och de i den privata sektorn höjda pensionsåldrarna. Statens avtalsverk delade revisorernas uppfattning. Ämbetsverket uttalade emellertid samtidigt att frågan inte kunde lösas enbart genom åldersgränsjusteringar inom ramen för nuvarande pensionsålderssystem. På sikt måste frågan ses som en delfråga som finge tas upp till behandling i samband med en översyn av det statliga personalpensionssystemet. Svenska arbetsgivareföreningen, med vilken Sveriges industriförbund instämde, ansåg att med hänsyn till rådande tendenser i befolkningsutvecklingen en höjning av pensionsåldern framstode som ett verksamt medel att bidra till bättre balans på arbetsmarknaden. Även medicinska och sociala skäl talade för en höjning. Jämväl andra skäl talar för en höjning av pensionsåldern. Således torde hälsotillståndet och arbetsförheten hos arbetstagare i åldern över 60 år generellt sett vara avsevärt bättre nu än under den period då de överväganden gjordes, som ledde fram till nuvarande bestämmelser om pensionsålder för statligt anställda. En ytterligare förbättring - sannolikt i accelererande takt - kan förväntas äga rum i takt med den fortgående utvecklingen av ergonomi, arbetshygien och företagshälsovård. Andra förhållanden som här spelar in är höjd bostadsstandard, bättre kostvanor och vidgade insikter i hygieniska frågor hos allmänheten. Detta gör att allt fler får nödvändiga fysiska förutsättningar att kvarstå i arbete sedan nuvarande pensionsålder uppnåtts. Att en stor del av de arbetstagare som enligt nuvarande regler måste avgå med pension vid 60-67 års ålder också har psykiska förutsättningar att kvarstå i tjänst torde vara oomtvistat. I nutida gerontologisk forskning och debatt kan för övrigt stöd hämtas för uppfattningen att en för tidig pensionering kan medföra icke önskvärda och onödiga psykiska effekter. SR hävdade att man vid prövning av pensionsåldersfrågan fick ta hänsyn till olika faktorer. Vid en bedömning av vilka pensionsåldrar som kan vara lämpliga inom statlig verksamhet bör hänsyn tas till flera divergerande faktorer. Den alltjämt fortgående ökningen av medellivsSOU 1969: 33 20—914373

längden talar i och för sig för en höjning av pensionsåldrarna. Den utjämning av skillnaderna i påfrestning för den mänskliga organismen mellan fysiskt och intellektuellt arbete som skett genom automationen och som revisorerna åberopar kan måhända också anföras som motivering för en förlängning av medborgarnas aktiva tid men knappast för en höjning av företrädesvis intellektuellt arbetande människors pensionsålder. Man bör under alla förhållanden inte utan vidare utgå från att en ökande medellivslängd skall generellt sett möjliggöra en höjning av pensionsåldrarna. De senaste årtiondenas accelererande urbanisering och mekanisering samt det nutida yrkeslivets krav och stressfaktorer sliter nämligen så hårt på den mänskliga organismen att det starkt kan ifrågasättas om krafterna för regelbundet förvärvsarbete nu står bi längre än förr. Däremot är det ostridigt att nya rön inom läkarvetenskapen och förbättrade åldringsvårdsmetoder under senare decennier med i stort sett oförändrade pensionsåldrar möjliggjort en förlängning även av den efter uppnådd pensionsålder återstående livslängden. De stora och växande krav som ställs på allt flera av de yrkesverksamma människorna i dagens samhälle har medfört ett alltmer utbrett önskemål hos dessa att efter uppnådd pensionsålder ha några år av vitalitet kvar att ägna åt livsvärden och intressen som helt eller delvis måst åsidosättas under åren av förvärvsarbete. För många människor - särskilt bland dem som närmar sig pensionsåldern - framstår en höjning av den kulturella standarden som minst lika väsentlig som en höjning av den materiella standarden. En lösning av pensionsåldersproblemet vore kanske att individen inom vidare åldersgränser än för närvarande finge avgöra vid vilken ålder han önskar avgå med pension. Statsutskottet (SU 1967: 164) fann att berättelsen med hänsyn till vad som i avgivna yttranden eller i övrigt framkommit inte föranledde något utskottets uttalande. I enlighet med utskottets förslag lade riksdagen (rskr 1967: 351) berättelsen i bl. a. denna del till handlingarna. 3.4 Överväganden rörande pensionsålder i samband med statstjänstemannalagens tillkomst I statstjänstemannalagen som trädde i kraft den 1 januari 1966 angavs uttryckligen att bestämmande av pensionsåldern är en förhandlingsfråga. I samband med lagens till305

komst var frågan härom föremål för diskussion. I den departementspromemoria med förslag till lag om statens tjänstemän som remitterades för yttrande ansågs att lagförslaget innebar att avtal fick träffas både om pensionsålder och om pensionsförmåner utöver vad som följer av obligatorisk försäkring. Detta uttalande i departementspromemorian togs upp av överbefälhavaren. Denne hävdade, att det måste i första hand ankomma på staten som arbetsgivare att bestämma vilka pensionsåldrar som bör gälla inom krigsmakten. Med hänsyn till krigsoch fredsorganisationen måste speciella krav ställas på såväl fysisk som psykisk spänst hos personalen. Varje förändring i pensionsålderssystem medför, framhöll överbefälhavaren, organisatoriska konsekvenser av betydelse för krigsmaktens effektivitet. Departementschefen fann (prop. 1965: 60) i anslutning till överbefälhavarens uttalande, att förhållandena inom krigsmakten inte var så speciella, att staten inte där liksom på övriga områden skulle kunna under avtalsförhandlingar ta till vara det allmännas intresse vid avvägning av pensionsåldrarnas inträde. Riksdagen (K2LU 1965: 1; rskr 267) uttalade inte någon erinran häremot.

3.5 Pensionsåldern vid allmän pensionering Inom folkpensioneringen har sedan år 1914 gällt en pensionsålder av 67 år. Samma pensionsålder har sedan den allmänna tilläggspensioneringens tillkomst år 1959 gällt för denna. Möjlighet finns att uppskjuta uttaget av pension vilket medför rätt till pensionsförhöjning. Omvänt kan - även om inte förutsättningar för förtidspension eller invalidpension föreligger - förtida uttag ske fr. o. m. 63 års ålder. Sådant uttag medför att pensionen reduceras. I samband med tilläggspensioneringens införande var man i huvudsak överens om att den generella pensionsåldern borde vara 67 år. Allmänna pensionsberedningen uttalade sålunda (SOU 1957: 7) att pensionsåldern, 306

67 år, kan betraktas som väl hög i vissa yrken och måhända även för yrkesarbetande kvinnor i gemen. Å andra sidan har allt fler personer sin arbetsförmåga i behåll vid 67 års ålder och senare. En sänkning av pensionsåldern skulle också föra med sig en betydande stegring av pensionskostnaderna. I remissyttrandena tilldrog sig frågan om pensionsåldern endast begränsad uppmärksamhet. Från några håll, pensionsstyrelsen, SPP och Svenska försäkringsbolags riksförbund, uttalade man sig för en viss höjning. Härvid hänvisades till såväl den ökade livslängden som kostnadsskäl. Å andra sidan ansåg Sveriges lantbruksförbund 67 år vara väl hög som generell pensionsålder. I prop. 1958: 55 med principförslag om förbättrad pensionering anförde föredragande departementschefen beträffande pensionsåldern. Att man tillämpar en generell pensionsålder av 67 år innebär inte att man utesluter möjligheten att ge pension dessförinnan åt grupper eller enskilda som har behov därav. Här blir utformningen av invalidpensioneringen av särskild betydelse. Vid det fortsatta arbetet med pensionsreformen måste stor uppmärksamhet ägnas åt frågan i vilken utsträckning man inom ramen för invalidpensioneringen kan tillgodose önskemålet, att personer inom vissa arbetsområden, där man relativt tidigt måste lämna arbetet, skall få pension från det nya pensionssystemet före 67 års ålder. Med hänsyn till det sagda är det för tidigt att nu ta ställning till frågan om att möjliggöra uttag av ålderspension före 67 års ålder. Först då invalid- och familjepensioneringens utformning är klar kan frågan om ett dylikt förskottsuttag tas upp. Beträffande pensionsåldern uttalade föredragande departementschefen i prop. 1959: 100 med förslag om allmän tilläggspensionering. Jag vill förutskicka att den lagstiftning, som utarbetats om tilläggspensioneringen och som här framlägges, på några punkter inte är avsedd att vara definitiv i den meningen att man skall låta sig nöja med de bestämmelser som nu utformats. Efter ytterligare utredning bör man pröva möjligheterna att vidga rätten till pensioneringens förmåner. Här blir fråga om i vilken utsträckning man utöver den form av tidigare uttag av tilläggspension som behandlas i lagförslaget - kan beSOU 1969: 33

reda personer, som måste dra sig tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före 67 års ålder även i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse. Vidare måste invalidpensioneringen bli föremål för ytterligare överväganden. Den avgränsning som gjorts i lagförslaget rörande kretsen av dem som blir berättigade till familjepension är inte heller att betrakta som slutlig. De frågor jag nu berört bör för vidare utredning hänskjutas till 1958 års socialförsäkringskommitté. I anslutning till propositionen väcktes motioner med förslag om sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare. I andra motioner föreslogs en successiv sänkning av den allmänna pensionsåldern till 65 år för män och 60 år för kvinnor. Riksdagens beslut i frågan framgår av en till särskilda utskottets utlåtande nr 1 fogad reservation. I denna uttalades bl. a. Utskottet har med tillfredsställelse hälsat det förslag till en rörlig pensionsålder som inrymmes i propositionen. Därigenom ges bl. a. möjlighet för dem som drar sig tillbaka från förvärvslivet före 67 års ålder att komma i åtnjutande av förmåner från tilläggspensioneringen från en tidigare tidpunkt än vad som markeras av den allmänna pensionsålderns inträde. Utskottet har emellertid förståelse för de önskemål som framförts - bland annat i de föreliggande motionerna - om att möjligheter bör förefinnas för yrkesgrupper som har behov därav att komma i åtnjutande av oreducerad ålderspension från en tidigare tidpunkt än 67årsåldern. Departementschefen har också i propositionen framhållit, att man efter ytterligare utredning bör pröva möjligheterna att vidga rätten till pensioneringens förmåner och att det härvid kan bli fråga om i vilken utsträckning man - utöver den form av tidigare uttag av tilläggspension som behandlas i lagförslaget - kan bereda personer, som måste dra sig tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före 67 års ålder även i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse. Utskottet ansluter sig till departementschefens uttalande och tillstyrker motionerna på det sättet, att utskottet förordar en utredning beträffande möjligheterna för yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt arbete att erhålla oreducerad ålderspension före 67 års ålder. Däremot finner sig utskottet - av bland annat samhällsekonomiska skäl - icke kunna förorda en utredning rörande en allmän sänkning av pensionsåldern på sätt yrkats i motionerna I: 430 och II: 525. Frågan om differentiering av pensionsSOU 1969: 33

åldern behandlades härefter - som förutskickats vid 1959 års riksdagsbehandling av 1958 års socialförsäkringskommitté. I betänkande (SOU 1961:29) uttalade kommittén, att den inte fann det möjligt att på ett godtagbart sätt inom den allmänna pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke eller sysselsättning. Frågan anmäldes i prop. 1962: 90. Departementschefen, som anslöt sig till socialförsäkringskommitténs uppfattning, uttalade därvid. Socialförsäkringskommitténs rekommendation att pensionsbehovet i hithörande fall i första hand skall tillgodoses genom kompletterande pensionsanordningar avtalsvägen har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen. För egen del är jag också, mot bakgrunden av vad kommittén anfört om svårigheterna att inom den allmänna pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke och sysselsättning, övertygad om riktigheten av att avtalsvägen i första hand prövas. Jag vill också erinra om att förbättrade möjligheter till komplettering av pensionsskyddet skapas genom den utbyggnad av den frivilliga pensionsförsäkringen hos riksförsäkringsverket, som närmare behandlas i det följande. Riksdagen, som hade att behandla motioner om sänkt pensionsålder för vissa grupper med särskilt pressande hälsovådligt eller hårt arbete, fattade beslut i enlighet med förslag av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 27. Utskottet uttalade i fråga om pensionsåldern. Enligt utskottets uppfattning talar såväl principiella som praktiska skäl mot en anordning inom den allmänna pensioneringen, som innebär oreducerad ålderspension före 67 år till vissa grupper. Visserligen kan det föreligga behov av en lägre pensionsålder bl. a. för dem som är sysselsatta med tungt och hälsofarligt arbete. Men det kan inte anses tilltalande att tillgodose dessa behov genom att bl. a. inom tilläggspensioneringen för särskilda grupper stadga en lägre pensionsålder. Därest inte avgiftsdifferentiering infördes, skulle nämligen i så fall den merkostnad som skulle föranledas av den lägre pensionsåldern inom vissa branscher, få bäras av produktionen i dess helhet. För utskottet ter det sig mera naturligt att merkostnaden får belasta ifrågavarande delar av produktionen. En avgiftsdifferentiering åter skulle otvivelaktigt medföra betydande komplikationer för administrationen. Härtill kommer det vanskliga problemet att rättvist

utvälja de grupper som skulle vara berättigade till lägre pensionsålder. Ännu svårare skulle det säkerligen ställa sig att utforma godtagbara och administrativt användbara bestämmelser om de närmare förutsättningarna för att de enskilda försäkrade skulle komma i åtnjutande av den särskilda förmånen. Härvid är särskilt att märka de svårigheter som ligger i det förhållandet att åtskilliga förvärvsarbetande byter sysselsättning och anställning ett flertal gånger under sitt liv. De anförda synpunkterna för enligt utskottets uppfattning otvivelaktigt till den slutsatsen att förevarande fråga bör lösas utanför den allmänna pensioneringens ram. Uppgörelser avtalsvägen synes utgöra lämpligaste lösningen. I ärendet väckta motioner avstyrktes av utskottet. Frågan om sänkning av pensionsåldern togs därefter upp motionsledes vid riksdagarna åren 1963-1967. Yrkandena avsåg sänkning till 65 år av pensionsåldern för gruvarbetare, transportarbetare, byggnadsarbetare, skogsarbetare och likställda, som uppenbarligen sysslar med tungt och farligt arbete. Andra yrkanden syftade till en allmän sänkning av pensionsåldern. Som motiv härför hänvisades bl. a. till att för anställda i statlig och kommunal tjänst gäller pensionsåldrar långt under den allmänna pensionsåldern, 67 år. Motionerna vann inte bifall. I motiveringarna för avslagen hänvisades till de bedömningar som gjorts i samband med frågans tidigare behandling. Härutöver pekades bl. a. på att standardförbättringar till pensionärer bedömts angelägnare än en generell sänkning av pensionsåldern. Med anledning av motioner till 1968 års riksdag beslöt riksdagen i enlighet med förslag av andra lagutskottet (2LU 66) hemställa om utredning av frågan om pension till arbetstagare under jord i gruva före 67 års ålder. Efter redovisning av arbetssituationen i gruvor fortsatte utskottet. De nu redovisade förhållandena leder enligt utskottets bedömning till den slutsatsen att arbetstagare sysselsatta under jord i gruva utsätts för särskilda påfrestningar av fysisk och psykisk natur. Dessa påfrestningar torde få anses så betydande att det finns sakliga skäl för att underjordsarbetare i vissa avseenden tillerkänns bättre sociala förmåner. Tidigare

har sådana förmåner utgått i form av kortare arbetstid och längre semester men en utjämning har ägt rum under senare år. Den nedslitning som gruvarbetet medför gör att, såsom motionärerna föreslår, även en tidigare pensionering kan komma i fråga. I sammanhanget må också påpekas att genom reglerna om förtida och uppskjutet uttag av pension inom den allmänna pensioneringen möjlighet finns till viss differentiering av pensionsåldern, låt vara att detta system f. n. har mindre praktisk betydelse med hänsyn till att pensionen vid förtida uttag reduceras och intjänandetiden minskar. I och med att tilläggspensionen blir mer och mer utbyggd kan emellertid förtida uttag bli en praktisk realitet för allt fler. En lösning av underjordsarbetarnas pensionsfråga skulle också kunna åstadkommas genom ett pensionssystem vid sidan av den allmänna pensioneringen. Ett sådant system kan vara antingen av obligatorisk eller frivillig natur. Ett frivilligt pensionssystem vid sidan av folkpension och tilläggspension finns redan nu i enlighet med överenskommelse om åldersunderstöd till vissa gruvarbetare under jord träffad mellan arbetsmarknadens parter. Dessa åldersunderstöd utgår under angivna förutsättningar i åldern 63-67 år. På grund av överenskommelsens utformning har den betydelse i huvudsak endast för sådana arbetstagare som varit anställda i vederbörande gruvbolag i minst tio år före den 1 juli 1962. Överenskommelsen får på grund härav anses som en otillfredsställande lösning ur arbetstagarnas synpunkt. En bättre lösning av pensionsfrågan har uppnåtts inom andra delar av det privata näringslivet i form av s. k. ITP-pensioner. Genom dessa har åtskilliga arbetstagare tillförsäkrats ett fullgott pensionsskydd för ett varierande antal år före 67 års ålder. Pension före denna ålder utgår också i stor utsträckning till anställda i offendig tjänst. En lösning för underjordsarbetare i gruva efter liknande principer skulle även kunna komma i fråga. Sammanfattningsvis vill utskottet sålunda uttala att frågan om pension till arbetstagare under jord i gruva före 67 års ålder bör göras till föremål för utredning. Utskottet bedömer frågan som angelägen och anser att den bör behandlas utan tidsutdräkt. I början av år 1969 gjorde LO till Kungl. Maj:t framställning om en snabb översyn av reglerna för förtidspensionering. Syftet med översynen borde vara att göra det möjligt för personer med hårda eller i övrigt pressande arbetsuppgifter att få förtidspension fr. o. m. 63 års ålder. Denna ålder SOU 1969: 33

hade valts därför att många med hårda yrken då »har gjort sitt i arbetslivet» och har svårigheter att fortsätta att klara sin försörjning. Som exempel på en sådan grupp angavs skogsarbetare. Kungl. Maj:t gav den 31 januari 1969 riksförsäkringsverket i uppdrag att utreda vissa frågor om förtidspension inom den allmänna försäkringen. Resultatet av utredningsarbetet borde redovisas till Kungl. Maj:t senast den 1 oktober 1969. Riksförsäkringsverket skulle bl. a. utreda frågan att genom ändring av nuvarande regler öka möjligheterna för äldre förvärvsarbetande att efter individuell prövning erhålla förtidspension. Utredningen skulle särskilt ta sikte på dem som mot bakgrunden av sin ålder och med hänsyn till de krav som det moderna arbetslivet ställer har svårt att fortsätta sitt arbete eller erhålla ny stadigvarande och lämplig sysselsättning. För de personer det här gäller borde övervägas att vid invaliditetsbedömningen i särskild mån beakta den föreliggande arbetssituationen samtidigt som kravet på nedsättning av arbetsförmågan i medicinskt hänseende mildras. Vidare skulle riksförsäkringsverket överväga vilka åtgärder som kan komma i fråga för att i ökad utsträckning låta arbetsmarknadsmässiga hänsyn inverka vid invaliditetsbedömningen. Därvid borde även prövas i vad mån det kan komma i fråga att minska de medicinska faktorernas betydelse vid invaliditetsbedömningen. Till 1969 års riksdag väcktes från olika håll motioner i pensionsfrågor. De framställda yrkandena avsåg dels utredning om sänkning av pensionsåldern från 67 till 65 år (I: 13, II: 17, I: 15, II: 18, I: 781, II: 891) eller sänkt pensionsålder utan särskild precisering (I: 85, II: 101), dels utredning om rörlig pensionsålder eller ändrade regler för förtida uttag (I: 15, II: 18, I: 40, II: 54, I: 232, II: 256), dels sänkt pensionsålder för vissa angivna grupper, såsom fiskare (I: 45, II: 49, I: 345, II: 397) och skogsarbetare (I: 228, II: 258) eller undersökning om vilka grupper som bör erhålla sänkt pensionsålder (I: 40, II: 54), dels en enhetlig pensionsordning för löntagarna närmast på grundval av pensionssystemet enligt lagen SOU 1969: 33

om allmän försäkring (I: 781, II: 891). Vidare har yrkats vissa förbättringar i fråga om hustrutillägg och kommunalt bostadsbidrag till folkpension m. m. (I: 47, II: 53). Som motiv för att sänka pensionsåldern anfördes i flera motioner rättviseskäl. Sålunda hänvisades i motionerna I: 13 och II: 17 till att vissa grupper, framför allt vissa statsanställda och tjänstemän, får pension före 67 års ålder. Enligt motionsparet I: 781 och II: 891 grundas kravet på en allmän sänkning av pensionsåldern på »rena rättviseskäl, alltså det förhållandet att andra grupper har lägre - somliga betydligt lägre - pensionsålder än ATP medger». Det förhållandet att ungefär hälften av alla löntagare har lägre pensionsålder var enligt motionärerna inte grundat på »några som helst utredningar eller försök till objektiva värderingar av de krav som ställs på grupper och individer av löntagare i vårt produktionsliv». För systemet ansågs inte kunna anföras några »sakliga skäl» utan det vore uttryck för »grupp- och privilegietänkande med rötter i det gamla klassamhället». Utskottet (2LU 1969: 20) avstyrkte bifall till motionsyrkandena om allmän sänkning av pensionsåldern och sänkt pensionsålder för vissa grupper. Utskottet hänvisade vad gällde en allmän sänkning av pensionsåldern till kostnaderna och fortfor. Utskottet är med hänsyn härtill inte berett att i dagens läge förorda en sänkt pensionsålder för alla försäkrade. När tillgängliga resurser medger en sådan reform, kan en utredning av de lagstiftningsfrågor som hänger samman därmed med all sannolikhet klaras av på förhållandevis kort tid. Att såsom en förberedelseåtgärd redan i dag sätta i gång en utredning kan därför inte anses motiverat. Om reformen får dröja ytterligare en tid, hinner också tilläggspensioneringen att byggas ut med följd att den sammanlagda pensionsnivån kommer att stå bättre i paritet med den allmänna levnadsstandarden. Utskottet avstyrker sålunda - liksom utskottet gjort vid tidigare tillfällen - motionsyrkandena om en allmän sänkning av pensionsåldern. När det gällde pensionsåldern för vissa yrkesgrupper borde man, enligt utskottets mening, föredra att lösa sådana frågor avtalsvägen. 309

I fråga om förtida uttag av pension hänvisade utskottet till det uppdrag riksförsäkringsverket fått att utreda frågan om ökade möjligheter för äldre förvärvsarbetande att erhålla förtidspension. Genom det utredningsarbete som Kungl. Maj:t uppdragit åt riksförsäkringsverket har motionsyrkandet om översyn av bestämmelserna angående förtidspension i stort sett redan blivit tillgodosett. De yrkanden som gäller översyn av reglerna om förtida pensionsuttag bör enligt utskottets bedömning i avvaktan på det pågående utredningsarbetet, som skall vara avslutat den 1 oktober 1969, inte heller föranleda någon riksdagens åtgärd. Motionsyrkandet om utredning om enhetlig pensionsålder för alla löntagare ansåg sig utskottet inte kunna yrka bifall till. Utskottet hänvisade härvid till att möjlighet alltjämt skulle stå öppen att avtalsvägen kunna komma överens om kompletterande förmåner. Riksdagen biföll utskottets hemställan. 3.6 Sociologisk undersökning pensionsavgånget befäl

bland

På militära tjänstgöringsåldersutredningens uppdrag utförde militärpsykologiska institutet under åren 1964 och 1965 en sociologisk undersökning bland pensionsavgånget f. d. yrkesbefäl. Resultaten av undersökningen föreligger dels i form av tre arbetsrapporter som förvaras på militärpsykologiska institutet, dels som ett sammandrag i MPI rapport nr 54, maj 1966 (stencil). För närmare studium av undersökningen torde få hänvisas till detta material. I det följande redovisas vissa undersökningsresultat som utredningen bedömer ha särskilt intresse i en diskussion om inverkan av de låga militära pensionsåldrarna. Undersökningen omfattade - med vissa undantag - allt pensionsavgånget befäl med födelseår 1899 eller senare som inte vid undersökningstillfället (maj 1964) innehade arvodestjänst vid försvaret eller på annat sätt (t. ex. frivillig tjänstgöring) alltjämt var bundet till försvaret. Undantagna var dels det högsta befälet såsom generaler och överstar (motsv.), dels vissa, i allmänhet civilmilitära, 310

specialistgrupper såsom läkare, tandläkare, veterinärer, meteorologer, musikpersonal, arméingenjörer, mästare och tekniker vid flygvapnet samt polispersonal vid marinen och flygvapnet, dels befäl bosatt utomlands. Syftet med undersökningen var i första hand att få en uppfattning om i vilken utsträckning den pensionsavgångna personalen var yrkesverksam, vad man ägnade sig åt och hur omställningen till annan verksamhet förlöpt. Av det undersökta, pensionsavgångna befälet tillhörde nära tre fjärdedelar (69 %) armén (enbart infanteriet 17 %). Marinens andel av den undersökta personalen var en fjärdedel och flygvapnets endast ca 5 %. Åldersgränsen för det undersökta befälet sattes till 66 år vilket förde med sig att grupper med hög pensionsålder var underrepresenterade. Relativt många - nära 15 % av befälet hade avgått med förtidspension och i genomsnitt 20 % hade pensionerats vid sådan ålder att de inte hunnit samla tillräckligt antal tjänsteår för att erhålla full pension. Analyser gav vid handen att avgång med förtidspension i princip underlättat den enskildes övergång från den militära till den civila verksamheten samt att personal som ej haft tillräckligt antal tjänstår för full pension stått inför ett tvång att vid sin pensionsavgång övergå till annat förvärvsarbete. En mycket stor del - mellan 80 och 90 % - av det pensionsavgångna befälet under 66 år hade arbete efter pensionsavgången. Av dem utan arbete ett år efter pensionsavgången hade ca 18 % uppgett sjukdom som skäl, 40 % hade ej sökt arbete, medan 25 % uppgett annat eller intet skäl till att de inte hade arbete. 17 % av dem utan arbete ett år efter avgången uppgav sig inte ha kunnat erhålla lämpligt arbete. En klar tendens till sjunkande förvärvsarbetsfrekvens vid stigande avgångsålder kunde iakttas. Nära 20 % av det totala antalet pensionsavgångna uppgav sig ha haft svårigheter att erhålla lämpligt arbete. Denna andel varierade emellertid relativt kraftigt mellan de olika befälskategorierna. Överlag hade regementsofficerarna och några kaptensgrupSOU 1969: 33

per de högsta värdena, medan underofficerare och underbefäl uppvisade låga siffror. Nära tre fjärdedelar av det pensionsavgångna befäl som hade förvärvsarbete efter sin pensionsavgång innehade heltidsanställningar dvs. 40 arbetstimmar eller mer per vecka. Undersökningen syntes ge vid handen att det ej existerade något samband mellan levnadsåldern vid pensionsavgången och den enskildes benägenhet att ta deltidsarbete. Sannolikt var i stället den enskildes kategoritillhörighet (föregående utbildning m. fl. faktorer) och därmed sammanhängande möjligheter till olika typer av arbeten av stor betydelse. En ringa del - knappa 13 % - av de yrkesverksamma pensionsavgångna var anställda vid statliga och ungefär lika stor andel vid kommunala myndigheter. Huvuddelen av de pensionerade var anställda hos enskilda företagare och en mindre del ca 7 % totalt - var egna företagare. Relativt få - endast ca 22 % - av de pensionsavgångna uppgav sig ha haft utgifter i samband med pensionsavgången. Flertalet av dessa hade haft utgifter för flyttning. De som bytt bostadsort var emellertid något mera talrika. I genomsnitt 26 % av alla pensionsavgångna hade sålunda flyttat. Flyttningsfrekvensen varierade relativt starkt mellan de olika personalkategorierna. Regementsofficerarna hade vanligen flyttat i störst och underbefäl i minst utsträckning. De senare analyserna gav vid handen att man knappast kunde konstatera några väsentliga skillnader mellan förhållandena för dem som flyttat och de bofasta. 1 de fall olika befälskategorier med sinsemellan lika pensionsålder kunnat jämföras kunde man konstatera att underbefäl hade tidsmässigt mer omfattande arbeten än regementsofficerare. De senare hade också haft svårare än underbefälet att erhålla ett lämpligt arbete liksom kaptenerna inom armén haft svårare än underofficerarna. En undersökning för att belysa pensioneringsortens betydelse för de pensionsavgångnas möjligheter att erhålla lämpliga arbeten gav vid handen att andelen flyttande personal var väsentligt mycket större från SOU 1969: 33

medelstora nordliga städer och från mindre städer än från Stockholm. De som sökt arvodesbefattningar hade sannolikt haft svårare än andra att få ett lämpligt arbete utanför försvaret samt i större utsträckning blivit besvikna på det övriga utbytet av verksamheten efter pensionsavgången sägs det i rapporten. De hade också i avsevärt större utsträckning än andra kategorier uttalat önskemål om högre pensionsåldrar. Det vanligaste skälet till att man inte sökt arvodesbefattning var att man räknat med bättre ekonomisk utdelning vid övergång till civil verksamhet (över 50 %), erbjudits bra annan plats eller att man vantrivts med det militära arbetet (ca 15 % ) .

Bilaga 4

Förteckning över pensionsåldrar för militära tjänster (Förteckning C fogad till Kungl. Maj: ts brev den 15 januari 1960, ändrad genom Kungl. brev den 28 juni 1968)

Lönegrad A 1—9, Eg 1 All

Tjänst

Levnadsålder, år 50

Flygnavigatör av 1. graden 50 Fältflygare av 1. graden 50 Högbåtsman 55 Musikfurir med vikariatslöneförordnande 55 Överfurir 55 A 13 Flaggfurir 55 Förste flygnavigatör 50 Förste fältflygare 50 Förste högbåtsman 55 Musiksergeant 60 Rustmästare 55 Sergeant 50 Underofficer av 2. graden 55 A 15 Fanjunkare 50 Flaggfurir 55 Flaggunderofficer 55 Fänrik 50 55 Förste högbåtsman 60 Musikfanjunkare 55 Rustmästare 50 Styckjunkare 55 A 17 Fanjunkare vid fortifikationskåren 55 Fanjunkare vid fälttygkåren 50 Fanjunkare, annan 55 Flaggunderofficer 55 Löjtnant vid fortifikationskåren 55 Löjtnant ur försvarets intendenturkår 50 Löjtnant, annan 60 Musikfanjunkare 50 Styckjunkare 50 A 19 Fanjunkare i flygförartjänst med vikariatslöneförordnande Förvaltare i trupptjänst (kompanichef vid Karlskrona örlogsskolor) 55 Förvaltare i trupptjänst, annan 50 Förvaltare vid arméförvaltningen, centrala värnpliktsbyrån eller försvarets intendenturverk 63 Förvaltare, annan 60 Musikförvaltare 60 1 A 21 Löjtnant Annan tjänstinnehavare 60 1 För löjtnant med förordnande, kommendering eller placering som enligt specialbestämmelserna till AST del IV till 6 § under 2. skall likställas med innehav av extra tjänst i A 21 skall tillämpas den pensionsålder som gäller för löjtnantstjänsten.

312 SOU 1969: 33

Lönegrad

Tjänst

Levnadsålder, år

A 23

Kapten vid fortifikationskåren Kapten (tygofficer) ur fälttygkåren Kapten (annan) ur fälttygkåren Kapten ur försvarets intendenturkår Musikdirektör Annan tjänstinnehavare Regementsofficer (tygofficer) ur fälttygkåren Regementsofficer ur försvarets intendenturkår Musikdirektör av 1. graden Annan tjänstinnehavare Inspektör för militärmusiken Regementsofficer (tygofficer) ur fälttygkåren Regementsofficer ur försvarets intendenturkår Annan tjänstinnehavare

55 60 55 60 60 50 60 60 60 55 60 60 60 55 55 55 60 60 55 55 60 65 60 65 60 65 65

A 26

A 28

A 30 B5 B6 C 1 C2 C3 C4 C 5—C 8

SOU 1969: 33

Chef för flygvapnets krigsskola Annan tjänstinnehavare Chef för krigsflygskolan Flottiljchef Annan tjänstinnehavare Chef för värnpliktsverket Annan tjänstinnehavare Eskaderchef Annan tjänstinnehavare

Bilaga 5

Principdiagram över vissa civilmilitära befälskårer

1. Mästarpersonal vid tygtekniska

kåren

2. Flygvapnets

mästarpersonal

Ålder Förste verkmästare i verkstadsbefattninq Förste verkmästare\ och förrådsförvaltare

Förste mästare och mästare

Antal

3.

Anta i

4. Flottiljpoliser

Flygtekniker

Åld 60-

Förste flygtekniker

50-

-Förste flottiljpoliser

Flygtekniker och hjälptekniker

40-

Flottiljpoliser

30-

20-

Antal

314 Antal

SOU 1969: 33

Bilaga 6

Förteckning över pensionsåldrar för civilmilitära tjänster (Förteckning senare

D fogad

till Kungl.

Maj: ts brev den 15 januari

1960 med

ändringar)

Förvaltningsområde, tjänst Försvarets sjukvårdsstyrelse Byråläkare, förste byråläkare, byråöverläkare Byråveterinär Försvarets intendenturverk Byråveterinär Armén Armédirektör av 1. och 2. graden Arméingenjör, arméingenjör av 1. graden Bataljonsläkare, regementsläkare, fältläkare Bataljonsveterinär, regementsveterinär, fältveterinär Departementsskrivare Fortifikationskassör Förste armétekniker Tygförvaltare, förste tygförvaltare Tyghantverkare Tyghantverkare av 1. klassen Tyghantverkare, förste Tygskrivare Tygverkmästare av 1. klassen, förste tygverkmästare Marinen Förste marinläkare Inspektionskonstapel Marindirektör av 2. graden, marindirektör av 1. graden i A 28 Mariningenjör, mariningenjör av 1. graden Marinläkare av 1. graden, specialmarinläkare Överkonstapel, biträdande överkonstapel

Levnadsålder, år

63 63

63 60 60 63 63 60 63 60 63 2 63 60 63 63 60 60 60

Förvaltningsområde, tjänst Flygingenjör, flygingenjör av 1. graden Flygläkare av 1. graden, förste flygläkare, specialflygläkare, flygöverläkare Förrådsförvaltare Förste flygtekniker Förste verkmästare i verkstadsbefattning Förste verkmästare, annan Meteorolog, stabsmeteorolog Mästare, förste mästare Stabstrafikledare Trafikledare, förste trafikledare Tjänster i övrigt Lönegrad A 1—A 11 Lönegrad A 12—A 30 Lönegrad B 5—B 7 Lönegrad C 1—C 8

Levnadsålder, år

60 60 60 60 63 60 63 60 60 55 60 65 65 65

1 Beträffande armédirektör av 1. eller 2. graden, vilken i sådan egenskap fått pensionsåldern höjd från 63 till 65 år från och med den 1 oktober 1958, skall den tidigare pensionsåldern fortfarande tillämpas, så länge han kvarstår i beställningen. Såsom förutsättning härför gäller dock, att beställningshavaren icke före den 1 januari 1959 anmält sin önskan, att den nya pensionsåldern skall tillämpas å honom. 2 Pensionsåldern utgör 65 år för förste tyghantverkare, som har arbetsuppgifter helt motsvarande yrkeslärares och på den grund uppbär lönetillägg.

60 60

Flygvapnet Flottiljpolis, förste flottiljpolis 60 Flygdirektör av 2. graden, flygdirektör av 1. graden i A 28 60 SOU 1969: 33

Bilaga 7

Pensioneringsperioder för arvodestjänster m. m. (Utdrag ur förteckning fogad till Kungl. May.ts brev den 3 mars 1961)

Anställning

Pensioneringsperiod

Anställningshavare i för pensionerad personal avsedda arvodesbefattningar vid försvaret: vid militärbefälsstab: försvarsområdesofficer, hemvärnsofficer och signalunderofficer I vid försvarsområdesstab: försvarsområdesbefälhavare, hemvärnsofficer, hemvärnsunderofficer, intendent, biträdande intendent, tygofficer och utbildningsofficer I vid arméns förband och utbildningsanstalter: batterichef, chef för kasernpluton, chef för kaserntropp och kompanichef I vid marinledningen: chefen för sjövärnskåren I vid kustartilleriförsvaren: batterichef I vid försvarets radioanstalt med placering vid signalskyddsskolan: lärare I

316 Pensionerings • period

Anställning vid flygvapnet: ställföreträdande eskaderchef i övrigt Personal, anlitad för frivillig tjänstgöring inom försvaret för tillgodoseende av föreliggande behov av befäl Militärassistent

I II

55—58 II

Anställningshavare vid rikets allmänna kartverk: Pensionerad officer III Pensionerad underofficer II Anställningshavare vid statens järnvägar: Pensionerad underofficer, tjänstgörande vid statens järnvägars driftvärn

SOU 1969: 33

Huvudpunkter i f åga om personalpensionering m. m

Bilaga 8

Jämförelse mellan huvudpunkterna i fråga om personalpensionering m. m. vid tillämpning av planen för kompletterande pensionsförmåner enligt uppgörelsen i pensionsfrågan den 30 juni 1960 mellan Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Industritjänstemannaförbundet och Sveriges Arbetsledareförbund (ITP-planen)

enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR) den 28 maj 1959 (nr 287) och bestämmelser som anknyter till SPR

1. Förmånsslag

1. Förmånsslag

Förmånsslagen är ålderspension, sjuk- och invalidpension, särskild änkepension samt familjepension omfattande änke- och barnpension.

Förmånsslagen är egenpension i form av ålderspension, sjukpension, förtidspension, egenlivränta, familjepension till änka, änkling, frånskild kvinna, frånskild man, barn, familjelivränta till samma.

2. Planens

2.

omfattning

Omfattning

Från och med månaden efter den varunder tjänsteman uppnår a) 21 års ålder gäller planen i vad avser sjuk- och invalidpension samt särskild änkepension, b) 28 års ålder gäller planen i vad avser ålderspension samt familjepension.

För rätt till pensionsförmåner enligt SPR förutsattes att tjänstemannen fyllt 20 år och, om tjänstemannen inte är ordinarie eller extra ordinarie, varit anställd minst 21 månader.

3. Pensionsålder

3. Pensionsålder

Pensionsåldern är 65 år för man och 62 år för kvinna, såvida ej högre pensionsålder gäller eller annan pensionsålder framdeles överenskommes. Överenskommelse om höjning av nu gällande pensionsåldrar utöver 65 resp. 62 år förutsätter medverkan av vederbörande arbetsgivarförbund och Svenska Industritjänstemannaförbundet, Sveriges Arbetsledareförbund och Handelstjänstemannaförbundet. Arbetsgivare och enskild tjänsteman kan träffa överenskommelse om anställning efter pensionsåldern och om villkoren härför.

Pensionsåldern (resp. pensioneringsperiodens nedre gräns), dvs. tidigaste tidpunkt för avgång med ålderspension, är 50-65 år. Den är olika för olika tjänster men är lika för manliga och kvinnliga innehavare av lika tjänster. Avtal får träffas om pensionsålder (pensioneringsperiod) liksom om förmånernas storlek.

SOU 1969: 33

4. Pensionsmedför ande lön

4. Pensionslön

Till grund för pensionsförmånernas beräkning enligt punkterna 5, 7, 8 och 10 lägges en pensionsmedförande lön bestämd på följande sätt: a) I pensionsmedförande lön ingår fast lön, sådan lön som behandlas i andra och tredje styckena nedan, naturaförmåner i form av kost eller bostad till i källskattetabellen angivet värde samt, för tjänsteman med regelmässigt skiftarbete, under närmast föregående kalenderår utbetald skiftersättning. Övriga naturaförmåner, övertidsersättning samt liknande, skall ej inräknas i den pensionsmedförande lönen. För tjänsteman, avlönad helt med provision, tantiem, produktionspremie eller liknande, skall såsom pensionsmedförande lön gälla den genomsnittliga inkomsten under närmast föregående tre år.

Till grund för pensionsförmånernas beräkning enligt punkterna 5, 7, 8 och 10 lägges en pensionslön bestämd på följande sätt:

För tjänsteman avlönad delvis med fast lön, delvis med sådan inkomst som nämnts i föregående stycke skall den pensionsmedförande lönen vara den aktuella fasta lönen med tillägg av den genomsnittliga rörliga inkomsten under närmast föregående tre år. Har överenskommelse träffats om en förskjutning av förhållandet mellan fast och rörlig lön, skall rörlig inkomst under tid före förändringen beaktas med ett med hänsyn härtill avpassat belopp. För tjänsteman vars anställning icke varat under en period av tre år närmast före det aktuella året och för vilken en genomsnittsberäkning enligt föregående två stycken därför icke kan göras, avgör arbetsgivaren vilket lönebelopp som skall vara pensionsmedförande. Den pensionsmedförande lönen får icke understiga i förekommande fall garanterad inkomst. b) Höjning, då mindre än fem år återstår till pensionsåldern, av pensionsmedförande lön beräknad enligt a) nedsättes med 760 för varje månad varmed återstående tid till pensionsåldern understiger 60 månader. Begränsningen tillämpas dock ej beträf318

a) I pensionslönen ingår den aktuella månadslönen. Om tjänstemannens lönegrad omfattar en löneklass (slutlöneklass) som han ännu inte uppnått ingår i pensionslönen slutlöneklassens månadslön i stället för aktuell månadslön. För tjänstemän med skiftarbete och särskild ersättning härför (obekvämtidstillägg) inräknas inte sådant tillägg. Övertidsersättning inräknas ej heller. För de tjänstemän vid krigsmakten vilka fullgjort flygtilläggsberättigande tjänstgöring i minst 10 år eller skadats på grund av flygningen före de 10 årens slut är pensionslönen densamma som om tjänstemannen varit placerad två lönegrader över sin aktuella lönegrad. För tjänsteman som samtidigt innehar mer än en tjänst och därför under en och samma månad har mer än en pensionslön, tillämpas den högsta. Med tjänst jämställes i detta sammanhang vikariatslöneförordnande.

b) Höjning under något av de fyra kalenderåren före avgångsåret av lön som skulle påverka pensionslönen enligt a) nedsättes i princip med en, två, tre eller fyra femtedelar, om tiden till avgångsårets ingång understiger tre år tre månader, två år tre SOU 1969: 33

fande den del av en lönehöjning, som motsvarar stegringen av nettoprisindex under den tolvmånadersperiod, som utlöpte i augusti året närmast före lönehöjningen.

c) Den pensionsmedförande lönens storlek enligt a) och b) ovan begränsas till 15 X det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

5. Ålderspensionens

månader, ett år tre månader resp. tre månader. Höjning under avgångsåret nedsättes i princip med fyra femtedelar, om den sker vid årets ingång eller sker minst tre månader före avgångstidpunkten, och nedsättes helt i annat fall. Begränsningen tillämpas dock ej beträffande den del av en lönehöjning, som motsvarar för alla löneklasser gemensam procentuell höjning, utan i princip endast i samband med lönegradshöjning (individuell befordran eller generell höjning av lönegradsnummer). Vid sjukpensionering gäller ingen begränsning eller vid sjukpensionering under något av de fem sista anställningsåren före pensionsåldern resp. pensioneringsperiodens övre gräns — gäller i vissa fall annan begränsning. Ortsgrupperad pensionslön (A-lönegrad) räknas med 3-ortsbelopp plus 1-15 femtondelar av höjning till 4- eller 5-ortsbelopp för den som under avgångsåret och de 14 kalenderåren dessförinnan eller under en del av denna period har varit stationerad på ort (orter) med 4- resp. 5-ortsplacering vid avgångstillfället. c) Pensionslönens storlek enligt a) och b) ovan begränsas till månadslönen i lönegrad C2 jämte, för den som har högre månadslön, hälften av överskjutande belopp. Belopp som överskjuter månadslönen i C5 påverkar dock inte till någon del pensionslönen. I denna sammanställning är pensionslönebegränsningen med hänsyn till jämförelsen i stället redovisad som begränsning vid pensionsberäkningarna under 5, 7, 10 och 12.

5. Ålderspensionens

storlek

storlek Hel ålderspension utgår med nedan angivna procenttal m. m.

Full ålderspension utgår med nedan angivna procenttal a) för lön eller lönedel intill 7,5 basbelopp, före 67 år b) d:o efter 67 år c) för lönedel mellan 7,5 och 10 basbelopp d) för lönedel mellan 10 och 15 basbelopp SOU 1969: 33

65 10 65 32,5

a) för lön eller lönedel intill månadslönen i C 2, före 67 år b) d:o efter 67 år c) för lönedel mellan C 2 och C5

65% 65% + 165 kr 74 öre 32,5% 319

Från ålderspensionen före 67 år avdrages vad tjänstemannen är berättigad uppbära i form av sjukpenning i det fall att tjänstemannen vid pensionsålderns inträde uppbär sjukoch invalidpension sjukbidrag eller förtidspension enligt den allmänna försäkringen eller livränta enligt yrkesskadeförsäkringen eller på grund av staten åliggande ersättningsplikt.

Ovanstående avser bruttobelopp. I dem inräknas i det fall att tjänstemannen påbörjat sjukperiod före avgången och är berättigad till sjukpenning: tre fjärdedelar av sjukpenningens belopp allmänt: folkpension och sådan allmän tillläggspension som utgör sjukbidrag, förtidspension eller ålderspension, pensionstillskott tre fjärdedelar av livränta som på grund av tjänstemannens skada utgår till honom enligt yrkesskadeförsäkringen (här avses även militärersättningsförordningen m.m.) sjömanspension enligt reglementet den 2 juni 1961 (nr 302) för handelsflottans pensionsanstalt. Höjningen med 165 kr. 74 öre kan utgå före 67 år, förutsatt att bl. a. folkpension i form av helt sjukbidrag eller hel förtidspension utgår.

6. Rätt till sjuk- och invalid pension

6. Rätt att erhålla sjukpension

Rätt till sjuk- och invalidpension inträder, om tjänstemannen är till minst 50 procent arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller olycksfall och sådan arbetsoförmåga under de senaste 12 månaderna förelegat mer än 90 dagar, antingen i en följd eller i perioder om minst 30 dagars varaktighet. För att ersättning skall utgå vid återfall i arbetsoförmåga erfordras härjämte att denna varat minst 30 dagar.

Rätt att erhålla sjukpension - som i princip är livsvarig - förutsätter att tjänstemannen avgått till följd av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan. Om han inte med visshet är för framtiden oförmögen att fullgöra sin tjänst tillfredsställande förutsattes att han under två år i följd inte tjänstgjort annat än försöksvis under kortare tid och att socialstyrelsen finner det sannolikt att han inte kan återinträda i tjänst inom ytterligare ett år och ovisst hur arbetsförmågan därefter kommer att utveckla sig. Tjänsteman som är anställd med fullmakt eller konstitutorial är - oavsett rent medicinsk bedömning - skyldig att avgå från tjänsten om han är urståndsatt att fullgöra tjänsten tillfredsställande och högst fem år återstår till dess han äger avgå med ålderspension. Avgång tidigare än då ålderspension kan erhållas leder inte till sjukpension i annat fall än om tjänstemannen icke lämpligen kan förflyttas till eller beredas annan anställning som är förenad med statlig pensionsrätt.

320 SOU 1969: 33

7. Sjuk- och invalidpensionens

a) för lön eller lönedel intill 10 basbelopp b) för lönedel mellan 10 och 15 basbelopp

storlek

7. Sjukpensionens

Vid fullständig arbetsoförmåga utgår full sjukoch invalidpension med nedan angivna procenttal

Sjukpension kan vara hel eller avkortad. Avkortad sjukpension utgår vid begränsat antal uppnådda och återstående tjänstår enligt 11 nedan. Gradering innebärande reducerad pension vid partiell arbetsoförmåga förekommer inte. Hel sjukpensions bruttobelopp och samordning med socialförsäkringsförmånen överensstämmer med vad som angivits för ålderspension här ovan under 5.

65 32,5

storlek

Vid partiell arbetsoförmåga utgår sjuk- och invalidpension med så stor del av fullt belopp, som svarar mot graden av arbetsoförmågan. Från sjuk- och invalidpensionen avdrages vad tjänstemannen är berättigad uppbära i form av sjukpenning, sjukbidrag eller förtidspension enligt den allmänna försäkringen; sjukpenning eller livränta enligt yrkesskadeförsäkringen eller på grund av staten åliggande ersättningsplikt.

8. Särskild

änkepension

Rätt till särskild änkepension föreligger, därest änkepension ej utgår enligt tilläggspensioneringen inom den allmänna försäkringen på grund av att äktenskapet varat mindre än fem år och tjänstemannen ej efterlämnar barn, som tillika är barn till änkan.

SOU 1969: 33 21—914373

8. Särskilda förutsättningar för familjepension till änka, änkling, frånskild kvinna, frånskild man Om tjänsteman ingått äktenskap och avlider, efterlämnande änka, änkling, frånskild som inte gift om sig, kan sådan efterlevande få familjepension. När det gäller frånskild förutsattes också dels minst fem års sammanlevnad, dels för tjänstemannens efterlevande minst 30 års ålder vid sammanlevnadens slut, dels domstolsprövning att det i fallet är skäligt med familjepension. Frånskild kan uppbära familjepension samtidigt med en frånskild från tjänstemannens tidigare äktenskap. Detta gäller dock inte om tjänstemannen också efterlämnar pensionsberättigad änka eller änkling. Under en och samma tid utgår familjepension till jämte barn, se nedan - högst två efterlevande.

9. Rätt till

9. Förutsättningar i övrigt för

familjepension

Rätt till familjepension inträder, när manlig tjänsteman avlider. Rätt till familjepension upphör a) för efterlevande maka när makan avlider eller ingår nytt äktenskap; b) för barn när barnet avlider eller uppnår 21 års ålder utan att vara fullständigt och varaktigt oförmöget till arbete eller, därest pensionen utgår på grund av fullständig och varaktig arbetsoförmåga, när nämnda förhållande ej längre består. 10. Familjepensionens

Rätt till familjepension inträder, när tjänsteman avlider. Rätt till familjepension upphör a) för efterlevande maka/make/frånskild vid dödsfall eller nytt äktenskap; b) för barn när barnet avlider eller uppnår 19 års ålder.

10. Familjepensionens

storlek

familjepension

storlek

Familjepensionens storlek bestämmes för varje kalendermånad med hänsyn till antalet förmånstagare vid månadens ingång och med utgångspunkt från ett grundbelopp enligt följande.

Familjepensionens storlek bestämmes för varje kalendermånad med hänsyn till antalet förmånstagare vid månadens ingång och med utgångspunkt från ett normalbelopp (bruttobelopp) enligt följande.

Grundbeloppet utgöres vid full pension av nedan angivna procenttal

Normalbeloppet utgöres vid hel pension av nedan angivna procenttal

a) för lönedel mellan 7,5 och 10 basbelopp b) för lönedel mellan 10 och 15 basbelopp

32,5 16,25

a) för lön eller lönedel intill månadslönen i C 2 b) för lönedel mellan C 2 och C5

Familjepension utgår mednedanangivna procenttal av normalbeloppet

Familjepension utgår med nedan angivna procenttal av grundbeloppet

16,25

A. Efterlevande maka, make eller frånskild (När två sådana efterlevande finns: hälften till vardera)

A. Efterlevande maka

a) utan barn b) med ett barn c) med två barn d) med fler än två barn

32,5

100 130 150 150 + för varje barn utöver två 10

a) utan barn b) med ett barn c) med två barn d) med fler än två barn

100 140 160 160 +för varje barn utöver två 20

SOU 1969:33

B. Enbart barn

B. Enbart barn

Familjepension utgår med nedan angivna procenttal av normalbeloppet

Familjepension utgår med nedan angivna procenttal av grundbeloppet a) ett barn b) två barn c) tre barn d) fyra barn e) fler än fyra barn

75 110 135 150 150 + för varje barn utöver fyra 10

a) ett barn b) två barn c) tre barn d) fyra barn e) fler än fyra barn

100 140 160 180 180 + för varje barn utöver fyra 20

Samordning med andra förmåner (gäller både A och B): I bruttobelopp eller bruttobeloppsdel inräknas vad den efterlevande, som beloppet (delen) belöper på, är berättigad uppbära i form av folkpension (med vissa undantag) och sådan allmän tilläggspension (ATP) som utgör familjepension efter tjänstemannen, tre fjärdedelar av livränta (YL) som på grund av tjänstemannens dödsfall utgår enligt yrkesskadeförsäkringen (här avses även militärersättningsförordningen m. m.). Härjämte inräknas i viss mån sådan ATP, YL, personalpension (statlig eller icke-statlig) som utgår på grund av annans dödsfall (t. ex. annan förälders) eller på grund av den efterlevandes egen anställning. 11. Pensionsgrundande

tjänstetid

Full pension utgår, om tjänsteman intill pensionsåldern kan beräknas uppnå en pensionsgrundande tjänstetid efter 28 års ålder om 360 månader. Vid kortare beräknad tjänstetid nedsättes pensionsförmånerna med 1/360 för varje månad som fattas i 360. Såsom pensionsgrundande tjänstetid medräknas även halva antalet månader som tjänsteman från månaden efter den varunder han fyllt 28 år varit fortlöpande anställd som arbetare vid företaget; tjänstetid som arbetare före den tidpunkt 1960 års pensionsrekommendation skolat träda i kraft vid det enskilda företaget medräknas dock ej.

SOU 1969: 33

11. Fenskmsgrundande

tjänstetid

Hel pension utgår, om tjänsteman intill avgång - med bortseende från ev. tid då han har anstånd med avgång - kan beräknas uppnå en pensionsgrundande tjänstetid efter 20 års ålder om 30 år (120 tremånadersperioder) eller för bl. a. vissa tjänstemän med 50 års pensionsålder 25 år (100 tremånadersperioder). Vid kortare beräknad tjänstetid nedsättes pensionsförmånerna med V120 resp. Vioo för varje hel tremånadersperiod som fattas. I bruttobelopp av sådana avkortade pensioner inräknas i regel en mindre del av socialförsäkringsförmåner m. m. än som inräknas i hela pensioner. Såsom pensionsgrundande tjänstetid medräknas även den tid tjänstemannen efter att ha fyllt 20 år haft anställning i annan egenskap än som statstjänsteman (t. ex. statlig anställning med avlöning enligt kollektivavtal för arbetare) med SPR-pensionsrätt.

Har tjänsteman genom anställning hos annan arbetsgivare förvärvat pensionsrätt enligt en pensioneringsplan likvärdig med denna, skall dels tid under vilken ifrågavarande pensionsrätt förvärvats räknas som tjänstetid hos företaget enligt första stycket, dels ifrågavarande pensionsrätt inrymmas i förmånerna enligt denna plan. Finns betydande skiljaktigheter mellan pensioneringsplanerna, anpassas tjänstetiden med hänsyn härtill.

Har tjänsteman genom anställning hos annan arbetsgivare än staten förvärvat sådan icke-statlig pensionsrätt som den statliga skall samordnas med (gäller bl. a. kommunal pensionsrätt), blir dels tid under vilken den icke-statliga pensionsrätten förvärvats principiellt räknad som tjänstetid hos staten enligt första stycket, dels den ickestatliga pensionsrätten inrymd i de statliga förmånerna.

Protokollsanteckning Som pensionsgrundande tjänstetid räknas även tid då ålderspensionsberättigad tjänsteman på grund av arbetsoförmåga uppbär sjuk- och invalidpension. Detsamma gäller vid tjänstledighet på grund av sjukdom eller militär repetitionsövning samt under högst sex månader på grund av havandeskap eller barnsbörd.

12. Pensionsrätt pensionsåldern

vid avgång ur tjänst före

12. Pensionsrätt vid avgång ur tjänst utan ålders- eller sjukpension

Vid avgång ur tjänst före pensionsåldern utan samband med inträffat pensionsfall är tjänsteman, som uppnått 28 års ålder, berättigad till intjänad pensionsrätt. Vid annan än försäkringsmässig pensionering beräknas intjänad pension, med iakttagande av löneförloppet under den gångna tjänstetiden, på samma sätt som om pensionsförmånerna i sin helhet varit försäkrade i SPP. Vid sådan pensionering äger arbetsgivaren rätt att inlösa den intjänade pensionsrätten i försäkringsinrättning.

Vid avgång ur tjänst utan samband med inträffat sjukpensionsfall kan, om tjänstemannen har högst fem år kvar till pensionsåldern eller pensioneringsperiodens nedre gräns, i vissa fall beviljas förtidspension, genast börjande eller uppskjuten. Beviljandet förutsätter bl. a. att avgången bedömes inte strida mot det allmännas intresse. Bruttobeloppet är, om förtidspensionen börjar utgå före pensionsåldern eller pensioneringsperiodens nedre gräns, något reducerat i förhållande till en ålderspension. Vid avgång ur tjänst utan samband med inträffat sjuk-, förtids- eller ålderspensionsfall är tjänsteman, som fyllt 30 år och som har minst tre tjänstår eller haft statlig pensionsrätt minst tre år, berättigad till egenlivränta (om han efter avgången inte har statlig pensionsrätt på grund av annan anställning och inte heller t. ex. anställning som medför kommunal pension). Egenlivräntan är normalt uppskjuten till 65 års ålder oberoende av pensionsålder resp. pensioneringsperiod - men kan utgå tidigare för den som blivit berättigad till folkpension i form av förtidspension. Bruttobeloppet av egenlivräntan utgör i

324 SOU 1969: 33

princip 95 % av en ålderspension, grundad på samma antal tjänstår men genomgående beräknad med krav på 30 år (tjänstår) för hel förmån och högre krav i det fall att ett kvarstående i tjänst med tillgodoräknande av tjänstår intill 65 års ålder skulle ha lett till mer än 30 tjänstår sammanlagt. Livräntans bruttobelopp är - i motsats till pensionens - i princip oföränderligt från avgången till 67 års ålder (då förhöjning med en del av det under 5 här ovan avsedda beloppet 165 kr. 74 öre per månad tillkommer) och därefter oföränderligt under livräntetagarens återstående livstid. Familjelivränta tillkommer efterlevande till den som blivit berättigad till egenlivränta. 13. Tillägg till pensionstagares förmåner

13. Förändring av eller familjepensions

Som kompensation för levnadskostnadsstegring, som kan ha inträffat efter pensionsfallet, får återbäringsmedel från försäkringar i allmänhet användas.

Bruttobelopp förändras i den mån Kungl. Maj:t och riksdagen beslutar det.

SOU 1969: 33

beviljad egenpensions bruttobelopp

Bilaga 9

Ersättning vid övertalighet

A vgångsbidragsförsäkring enligt försäkringsavtal mellan arbetsgivaren för hans arbetstagares rakning, å ena sidan, och Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag (AFA), å andra sidan: Försäkringsbeloppen utgörs av a) avgångsbidrag med s. k. A-belopp, som uppgår till 100 kr. för varje fullt anställningsår, och i vissa fall b) avgångsbidrag med s. k. B-belopp, ett engångsbelopp på högst 6.000 kr. Rätt till avgångsbidrag med A-belopp förutsätter att den försäkrade arbetstagaren till följd av driftsmässig förändring vid det företag där han är anställd mister sin anställning och att då följande villkor är uppfyllda, nämligen att anställningsavtalet uppsagts av arbetsgivaren på grund av förändringen och att arbetstagaren av denna anledning - utan eget förvållande eller egen vilja - skilts från sin anställning, att arbetstagaren under de 10 år, som närmast föregått avskedandet, varit oavbrutet anställd vid företaget och utfört huvudsakligen heltidsarbete (5 år för den som fyllt 50 år) samt att arbetstagaren vid avskedandet fyllt 50 år eller, om han inte gjort det, varit anställd så lång tid vid företaget att hans anställnings- och levnadsår sammanlagda uppgår till minst 60. Rätt till avgångsbidrag med B-belopp fö326

Ersättning till statsanställda som blir övertaliga I Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående pensionsreglering för statsanställda m. m. (1958: 157) uttalades att statens allmänna tjänstepensionsreglemente inte avsågs innebära någon ändring däri, att särskilda ekonomiska förmåner kunde av Kungl. Maj:t och riksdagen i vissa fall tillerkännas anställningshavare, som efter långvarig anställning i statens tjänst blev övertalig på grund av omorganisation eller annat därmed jämförligt förhållande.

SOU 1969: 33

religger för försäkrad arbetstagare, som erhållit avgångsbidrag med A-belopp och som fyllt 62 år när anställningen upphör. I sådant fall utgår - jämte A-belopp - B-belopp enligt följande. Om arbetstagaren när anställningen upphör fyllt

Belopp kronor

62 men ej 65 år 65 » » 66 » 66 » » 66* år 66£ » »67 »

6 000 5 500 4 700 4 700

högst

Har försäkrad arbetstagare fått avgångsbidrag med A-belopp men inte fyllt 62 år när anställningen upphör, och blir han till följd av att anställningen upphör antingen omedelbart eller inom fem år därefter varaktigt arbetslös, så kan - efter prövning av de svårigheter som uppkommer för honom i samband med arbetslösheten - också rätt till avgångsbidrag med B-beiopp tillerkännas honom enligt följande. Om arbetstagaren när anställningen upphör

Belopp, högst kronor

ej fyllt 50 år fyllt 50 men ej 52 år » 52 » » 54 » » 54 » » 56 » » 56 » » 58 » » 58 » » 60 » » 60 » » 62 »

2 500 3 000 3 500 4 000 4 500 5 000 5 500

SOU 1969: 33

Bilaga 10

Förteckning över antalet arvodestjänster avsedda för pensionerad personal

Sammanställning ur personalförteckningar för budgetåret 1968/69. Arvodestjänster som av utredningen föreslagits omvandlade till tjänster för militär personal på aktiv

Myndighet, förband (motsvarande)

stat vid specialkårerna (försvarets intendenturkår, fortifikations- och fälttygkårerna) är inte medtagna i sammanställningen.

Löneplan, löneklass och antal A: 20

1. Centrala myndigheter, förvaltningar m. m.1 3 Försvarsdepartementet Försvarets civilförvaltning 1 Försvarets sjukvårdsstyrelse 6 Fortifikati onsf örvaltningen 9 Försvarets intendenturverk Arméförvaltningen22 6 Marinförvaltningen 7 2 Flygförvaltningen Försvarsstaben 7 Krigsarkivet 1 Armémuseum Försvarshögskolan Militärhögskolan Försvarets brevskola Militärapoteket Centrala värnpliktsbyrån2 Militärpsykologiska institutet Militärmusiken Försvarets personalvård Försvarets intendenturkår Militärområdesstaber och Gotlands militärkommandostab (oberoendebefattningar)* 23 Militärområdenas tygverkstadsförvaltningar 7 Militärområdenas byggnadskontor 3 Rikets allmänna kartverk 5 Övrigt 2 Sa punkt 1 88

A: 26

A: 29

A: 31

1 1 3 3 3 1 4 2 15

2 2 1 2 1 4

2 A: 33

B:5

C: 1

2 2

1 2 1

1 13 l 1 3 1

3 31

13 63

1 2 22

—

Not 1—4 se sid. 329.

328 SOU 1969: 33

A: 20 Armén Arméstaben med tjänstegrensinspektioner 16 Hemvärnsstaben, HvSS 4 Militärområdesstaber och Gotlands militärkommandostab 275 (armébefattningar) Försvarsområdesstaber m. m. 787 84 Infanteriets förband Kavalleriets och pansartrup34 pernas förband 27 Artilleriets förband 18 Luftvärnets förband Ingenjörtruppernas förband 11 11 Signaltruppernas förband Trängtruppernas förband 13 Vissa utbildningsanstalter 23 Väg- och vattenbyggnads1 kårens chefsexpedition SJ driftvärn 1 Sa punkt 2 34810 3. Marinen Marinstaben m. m. 6 Örlogsbaser 24 Militärområdesstaber och Gotlands militärkommandostab (marinbefattningar) 2 Sjövärnskåren Kustartilleriets förband m. m. 9 Utbildningsanstalter 10 Sa punkt 3 51 4. Flygvapnet Flygstaben 8 Försvarsstaben Militärområdesstaber och Gotlands militärkommandostab (flygvapenbefattningar) 2 1. eskaderstaben 1 Förbanden och utbildningsanstalterna 27 Centrala flygverkstäderna Sa punkt 4 38 Sa punkt 1—4 525 1 2 3 4

A: 26

A: 29

14 1

10 23 23 35

86 368 1

22 16 9 6 3 8 1

A: 31

A: 33

B: 5

C: 1

7(+ll) 9

6 5

5 3 21

3 l1

6 2

20 2 36 236

18 27 155

2 33

— 1

— 2

— 7

Här redovisas endast tjänster som kan tillsättas med personal oavsett försvarsgrenstillhörighet. Har sedermera omorganiserats och erhållit annan benämning. Då tjänsten i Ao 28/26 ej är tillsatt. Alternativbefattningar A/M och A/FV har fördelats på A (punkt 2), M (punkt 3) och FV (punkt

4).

8 Varav 1 hemvärnsunderofficer. 6 Varav 1 hemvärnsofficer. 7 Varav 35 hemvärnsunderofficerare. 8 Varav 35 hemvärnsofficerare. 9

För 11 tjänster för försvarsområdesbefälhavare får avses antingen personal på aktiv stat eller pensionerad officer. Samtliga'dessa tjänster innehas f. n. av personal på aktiv stat (enl. 1967 års rulla). 10 18 tjänster beräknas utgå då inskrivningsväsendet omorganiseras. 11 Militärassistent vid luftfartsverket.

SOU 1969: 33

Bilaga 11

Premier till reservanställd och förtidsavgången personal i krigsmaktens reserver

Premie för

Kategori Arméns reserver officer underofficer personal i tygtekn. kåren med underofficers tjänsteklass personal i tygtekn. kåren med underbefäls tjänsteklass Marinens reserver officer i flottans eller marinintendenturk årens reserv officer i kustartilleriets reserv underofficer i flottans reserv underofficer i kustartilleriets reserv högbåtsman i flottans reserv

första reservtjänstgöringen Antal månads- Lönelöner klass

första tjänstgöringsperioden Antal månads- Lönelöner klass

andra tjänstgöringsperioden Antal månads- Lönelöner klass

— —

—

4 4

A 17 A 13

4 4

A 23 A 15

—

—

4 A 13

4 A 17

—

—

4 A 11

4 A 11

5 A 17

—

—•

4 4 4 4 4

A 17 A 17 A 13 A 13 A 11

4 4 4 4

A 23 A 23 A 15 A 15

—

—

— — —

6 4 5 4 4

A 17 A 17 A 17 A 13 A 11

4 4 5 4 4

A 23 A 23 A 23 A 15 All

—

4 A 13

4 A 17

—

4 A 11

4 A 11

•

2 A 13

— —

— —

Flygvapnets reserv officer i mark tjänst 1 — officer i flygförartjänst2 3 officer i flygförartjänst — underofficer i mark tjänst — överfurir i signaltjänst — verkmästare-, mästare- och teknikerpersonal med underofficers tjänsteklass — teknikerpersonal med underbefäls tjänsteklass — Endast reservanställd. Endast förtidsavgången.

—

—

A 17

SOU 1969: 33

Bilaga 12

Diagram över förtidsavgången bland civila manliga statstjänstemän

Förtidsavgången i °/o av antalet anställda 1/10 196! 20

I I 35

i

SOU 1969: 33

i

I I I I . 40 Ålder 1962

.

t

FörHdsavgången i °/o av antalet anställda 1/10 I9G2 20

T T Ålder 1963

Förtidsavgängen i °/o av antalet anställda 1/10 1963 20

i i r i i i i i i i i i i r i i i i i i i i i i 30

. 40 Ålder 1964

50 SOU 1969: 33

Bilaga 13

Sammanställning av årlig förtidsavgång i procent bland militär och civilmilitär personal på aktiv stat

Genomsnittsvärden i procent (utjämnade värden). För huvuddelen av grupperna avser materialet perioden 1945-1964. För vissa grupper, bl. a. underbefäl, gäller materialet dock för kortare period.

I försvarsgrenarnas värden ingår inte värden för personal vid specialkårerna. Uppgifter för civilmilitära ingenjörer, trafikledare och meteorologer har inte tagits med i tabellen.

Genomsnittlig årlig förtidsavgång i procent vid Tjänstegrad m. m. (Tjänsteklass)

armén

flottan

kustartilleriet flygvapnet

Regementsofficer Kapten Löjtnant Fänrik Förvaltare Fanjunkare (motsv.) Sergeant (motsv.) Rustmästare (motsv.) Överfurir (motsv.) Furir Förste flottiljpolis Flottiljpolis 1. tygverkmästare (motsv.) 1. tyghantverkare (motsv.) Tyghantverkare (motsv.) 1. tekniker (motsv.) Tekniker (motsv.) Bitr. (hjälp-) tekniker (motsv.)

1 1 1,3 1,3 1 1 1,5 1 1,5 15

1 1 2 2 1 1 1,5 1 3 10

1 1,3 1,5 1,5 1 1 1,3 1 2,5 10

1 1,5 2,5 1 5 10

2 2 4 1 5 10

2 2 4 1 5 10

Tygofficerare Intendenter

1 2

SOU 1969: 33

1 1 2,3 2,9 1 1 1,3 1 5 15 1 1,5 1 1,5 2,5 1 5 10

Bilaga 14

Sammanställning av avgångsåldrar för officerare utomlands

Tjäns tegrad motsvarande Land

Försvarsgren m. m.

Lt

Kn

Mj

Övl

Öv

Gen

Belgien Danmark 1

Alla Armén och marinen Flygvapnet Alla utom flygande personal Flygande personal Armén Marinen Flygvapnet flygande personal icke flygande personal Officerare i teknisk tjänst Armén Marinen personal i sjötjänst övriga Flygvapnet flygande personal ledningspersonal övriga Alla icke tekn. tjänst tekn. tjänst Armén Marinen Flygvapnet flygande personal övriga Alla Alla Alla

51 42 42

51 47 42

55 52 50

55 60 60

56 62 62

59—61 65 65

50 40 52 52

50 40 52 52

55 45 54 52

55 48 56 54

60 52 57 56

60—65 55 58—61 58—61

46 52 58 50

46 52 58 52

47 54 60 54

49 56 60 56

51 57 60 58

53—56 58—61

50 54

50 54

52 56

54 58

56 60

60—62

42 48 50/52

42 48 54

44 50 56

46 52 58

50 52 60

52—54 54

48 50 45 45

48 52 47 45

52 56 49 50

54 57 51 55

56 60 53 55

58—65 63—65 55 55

45 45 60 60 60 (37)

45 47 60 60 60 (40)

47 49 60 60 60 (45)

49 51 60 60 60 (50)

51 53 60 60 60 (55)

53—55 55 60 65 65 (50/60/62)

48 56

52 58

56 60

58 62

62—65

52 56 45

52 56 48

58 60 52

58 60 54

60 62 57

62—65 63 60—62

Finland Frankrike

2 Grekland

Italien Kanada

3 Nederländerna Norge Polen 6 Portugal

4 Armén icke tekn. tjänst tekn. tjänst Marinen icke tekn. tjänst tekn. tjänst Flygvapnet

59—62

Not 1—5 se sid. 335.

334 SOU 1969: 33

Tjänstegrad motsvarande Kn

Mj

Övl

Öv

Gen

Land

Försvarsgren m. m.

Lt

Schweiz Sovjetunionen Storbritannien 6

Alla Alla Armén och flygvapnet Marinen Alla Armén och flygvapnet Marinen

65 65 65 65 45 45 50 55—66 55 55 55 55 50 53 55 55 46 52 55 58 60—68 41 60 60 60 60 60 62 62 62 62 62 62 62 (36) (43) (50) (52) (57) (29) 60 60 60 60 60 60» (52) (52) (54) (56) (58) 60—65 60—65 60—65 60—65 60—65 60—65

Turkiet USA 7 Västtyskland 8

Alla

Österrike

Alla

65 40

65 40 37/42

1 F. n. tillämpade åldersgränser. De franska avgångsåldrarna är mer differentierade än vad som framgår av denna tabell. Tolv i pensionshänseende olika kategorier finns. 3 översyn av gällande bestämmelser pågår. 4 Högsta åldersgräns. Pensionering sker tidigare, dock tidigast efter 25 tjänstår. 5 Officer som i innehavd grad uppnått ålder som angetts inom parentes kan tvingas avgå. 6 Utöver vad som här angetts finns vissa specialbestämmelser för tekniker m. fl. 7 Det tillämpade systemet »up or out» leder till de genomsnittliga avgångsåldrar som angetts inom parentes. 8 Siffror inom parentes anger f. n. tillämpade speciella åldersgränser. 9 En viss förtidspensionering förekommer före 60 år. 2

SOU 1969: 33

Bilaga 15

Den militära krigföringens ändrade karaktär Avskrift av kapitel 4, avsnitt 2 i 1960 års värnpliktsutrednings betänkande Värnplikten (SOU 1965:68, sid. 71 ff)

1954 års befälsutredning har i sitt i juli 1959 avgivna betänkande Arméns befäl (SOU 1959:23) lämnat en redogörelse för de ändringar i krigets karaktär som ägt rum främst under och efter andra världskriget eller som kan väntas i framtiden. Värnpliktsutredningen kan för sin del ansluta sig till den grunduppfattning som befälsutredningen härvidlag givit uttryck för och bygger därför i stor utsträckning den följande beskrivningen på den redovisning som lämnats i nämnda betänkande. De grundläggande vetenskapliga idéer, upptäckter och uppfinningar som utgjort grunden för den militärtekniska utvecklingen har varit kända under relativt lång tid men det har först under senare tid blivit möjligt att överblicka de faktiska och praktiska följderna härav. Utvecklingen har varit av avgörande betydelse framför allt i tre hänseenden, nämligen i fråga om vapenverkan, transportmedel och teleteknik. Härom anförde befälsutredningen bland annat följande. Vad gäller vapenverkan må erinras om att redan de konventionella medlen genomgått en snabb utveckling både vad det gäller vapenmedel och vapenbärare. Av epokgörande innebörd har emellertid tillkomsten av atomstridsladdningar och robotar varit. Robotvapnen har, vid sidan av redan existerande bombflygplan, öppnat möjligheterna att med stor precision och mångdubbel ljudhastighet till förut oanade avstånd utsträcka den tunga eldkraften. Atomstridsmedlen innebar redan inom bomber

av Hiroshima-typ ett mångtusenfaldigande av den sprängverkan, som varit möjlig att utveckla i en enda laddning. Den forcerade utvecklingen på detta område har sedan genom tillkomsten av vätebombsladdningar inneburit, att sprängverkan i en punkt har kunnat miljonfaldigas. Samtidigt har en vidareutveckling nedåt skett av de först utexperimenterade uranladdningarna. Härigenom har atomvapen av mindre verkan tillskapats; vapen, som låter sig inordnas i ett avgränsat taktiskt skeende och som ej synes ge större transport- eller underhållsproblem än redan existerande konventionella understödsvapen, såsom exempelvis artilleridivisioner och tunga granatkastarförband. Ur organisatoriska synpunkter kan alltså dessa "lätta" atomvapen betecknas som konventionella. Möjligheterna att med dem i lokala stridshandlingar punktvis och genom en enda laddning utveckla vapenverkan, som är månghundra- eller mångtusenfaldig jämfört med andra existerande understödsmedel, innebär dock, verkansmässigt sett, revolutionerande konsekvenser. Det är känt, att vissa länder redan tillfört sina stridskrafter förband, uppbyggda med dessa taktiska atomvapen som kärna. Även på transportteknikens område har utvecklingen skett med en alltmer accelererande hastighet. Redan under andra världskriget minskade i hög grad stridsrörelsernas bundenhet till landsvägs- och järnvägssystem genom tillkomsten av avancerade terrängfordon av olika slag. På sjötransporternas område har erfarenheterna från de gjorda stora överskeppningsaktionerna lett fram till skapandet av överskeppningsfarkoster av helt ny typ. Deras sjövärdighet, hastighet och skydd har höjts på ett avgörande sätt. De ökar i hög grad möjligheterna att oberoende av hamnar och andra konstbyggnader genomföra landsättningsoperaSOU 1969: 33

tioner mot kustområden, som tidigare ansetts omöjliga att utnyttja för dylika företag. På flygteknikens område har en kraftig utbyggnad skett av de lufttransportorganisationer som upprättades redan under andra världskriget. Ansenliga styrkor med tung utrustning och underhåll kan härigenom synnerligen snabbt förflyttas över stora avstånd. Dessa flygförband är dock alltfort beroende av konstbyggda startoch landningsbanor. Detta gäller däremot ej de samtidigt utvecklade helikopterförbanden. Tillkomsten av de senare förbanden innebär måhända det i dessa avseenden mest revolutionerande. Överförande av stora styrkor och materiel till snart sagt varje punkt inom ett för anfall aktuellt område kan åstadkommas, oavsett tillgång till start- och landningsbanor, likaså underhållstransporter av skilda slag. Utvecklingen inom teletekniken har till dels varit förutsättningen för den förut relaterade omvälvningen inom vapenteknik och transportsystem, till dels ytterligare fulländat densamma. Robotar och andra vapenbärare har försetts med högkomplicerade styrsystem; strategisk teleteknisk övervakning över stora områden har kunnat etableras, och för stridsledning på fjärr- och näravstånd har alltmer kvalificerad och oöm apparatur framtagits. Den angivna utvecklingen inom militärtekniken har på ett avgörande sätt påverkat såväl strategiska som taktiska förhållanden. Befälsutredningen utvecklade detta på följande sätt.

get alla delar av ett lands yta synes bli möjliga som förstahandsmål för lantmilitära eller kombinerade anfallsoperationer. Ehuru det torde stå tydligt, att ingen angripare behöver för resultats nående insätta samtidiga anfall på alla militärt viktiga punkter inom ett stort område, har dock sålunda den militärtekniska utvecklingen givit honom möjligheter att med stor sannolikhet utöva ett latent hot mot hela ytan samtidigt. Jämsides härmed har också möjligheterna till förbindelseförstöring i stor skala genom konventionell bombning eller genom robotskjutning vuxit. Svårigheterna för en försvarare att omdirigera och omdisponera sina stridskrafter ökar starkt och omöjliggörs ibland helt. Inom de delar av ytan, som utsatts för anfall, måste mången gång försvaret både upptagas och i vissa fall även genomföras med endast de stridskrafter, som från början är tillfinnandes inom det lokala området, vare sig dessa stridskrafter indelningsmässigt tillhör gruppen fältförband, lokalförsvarsförband eller annat slag av förband eller är att hänföra till det ena eller det andra truppslaget. Vid angrepp av dylik karaktär synes vidare gränserna mellan begreppen krigsskådeplats respektive hemort komma att alltmera utsuddas. Inom de olika lokala områdena kommer att i ökad omfattning krävas en effektiv och realistisk samordning ej blott av de egentliga militära formationernas ur armé, marin och flygvapnet verksamhet utan även av alla andra grenar av totalförsvaret.

För ej lång tid sedan begränsade de militärgeografiska jämte här i övrigt relevanta förhållandena de inom ett land som Sverige troliga förstahandsmålen för anfall till ett fåtal områden. Dessa kunde beräknas utgöra endast en mindre del av landets totala yta. En klar skillnad kunde under dessa tidsperioder anses föreligga mellan krigsskådeplats och hemort. En förskjutning i dessa förhållanden inleddes i första hand genom luftvapnens möjligheter att med spaning och bomber verka mot ett lands hela yta. Stridshandlingar, som kunde antagas komma att i utgångslägena engagera arméstridskrafter, var dock alltfort knutna till ett fåtal mindre områden. Betydelsefulla förändringar härvidlag medförde tillkomsten av lufttransporterad trupp och fallskärmstrupp. Vissa områden i hjärtat av ett land kunde härigenom också komma i farozonen. Genom utvecklingen av överskeppningstekniken och dess hjälpmedel har därefter efter hand ej blott enstaka kustavsnitt utan praktiskt taget hela kustlinjen förts in i riskzonen. Av avgörande betydelse har slutligen blivit tillkomsten av de nämnda kvalificerade lufttransportförbanden av hög modernitet. Man har kommit till ett läge, där praktiskt ta-

Konsekvenserna av den angivna utvecklingen i fråga om kraven på de militära cheferna på olika nivåer angav befälsutredningen sålunda.

SOU 1969: 33 22—914373

De moderna transportmedlen och robotvapnen har sålunda strategiskt fört hela landets yta inom riskzonen för anfall och ökat farorna för svårbemästrade förbindelseförstöringar. Uppgifterna att svara för lokal ledning i stort ökar kraven på den lokala ledningens kvalitet. Men även den enskilda stridshandlingen såsom sådan och den taktiska verksamhet, som där måste utvecklas, har fått sina villkor genomgripande förändrade under de senaste åren. Riskerna för lokal verkan av nämnda taktiska atomstridsladdningar framtvingar en synnerligt stor utspridning av de enskilda delarna av stridskrafterna. Storleken av en enskild del, som sammanhållen kan uppträda, nedgår snabbt. Där man i går kunde räkna med brigader, står i dag bataljoner och i morgon måhända kompanier. De klassiska reglerna om kraftsamling blir delvis omöjliga att tillämpa. Genom att stora mellanrum måste upprätthållas mellan de enskilda enheterna, stiger möj-

ligheterna och riskerna för infiltration. Helikopterförband kan utsträcka den infiltrerande verksamheten på djupet. Från att striden - i stort sett - har förts mot och längs linjer har den även lokalt sett kommit att avse ytor. Det linjära taktiska skeendet har avlösts av ett cirkulärt, ytmässigt, där begreppet front är svävande och där motståndaren i många fall kan vara att förvänta snart sagt var som helst och i vilken riktning som helst. Det blir sålunda ej endast uppgifterna att i stort leda stridskrafterna inom de olika delarna av landet, som avsevärt komplicerats genom de omvälvande förändringar, vilka nu berörts. Även uppgifterna för de många enskilda cheferna inom ett lokalt avsnitt stiger avsevärt i svårighetsgrad på grund av de nya genomgripande villkoren för stridens förande. De vitt utspridda delarna av ett förband måste inom ramen för en enhetligt syftande plan bringas att på rätta tider och på rätta platser komma till verkan. Den tunga eldkraft, som momentant kan ställas till en lägre chefs disposition och som rent materiellt mången gång kan representera investeringar på tiotals miljoner kronor, måste inom en snäv tidsram kunna maximalt utnyttjas. Men därutöver kommer uppgifterna mången gång att för dessa chefer också innebära, att de med de mest enkla materiella tillgångar och genom improvisationer skall kunna möta de förvirrade lägen, som kan uppstå, ej minst genom en motståndares tillgång till atomstridsmedel av olika verkansgrad och för infiltration lämpliga lufttransportmedel. Effektiv samverkan måste kunna etableras med hemvärn och övriga delar av totalförsvaret. På alla, chefer som trupp, ställes allt större krav att av egen kraft kunna förflytta sig och verka under primitiva villkor, i svår terräng och under pressande klimatiska förhållanden. Förutom att uppgifterna ställer allt större krav på teknisk och framför allt taktisk skicklighet, ökar stridens nya drag också kraven på fysisk uthållighet. Kraven på uthållighet gäller emellertid i ännu högre grad den psykiska stabiliteten. Vad särskilt gäller krigföringen på och under vattnet har under tiden efter andra världskrigets slut - i de hänseenden som närmast är av intresse ur svensk synpunkt - icke skett några genomgripande förändringar utöver vad som följer av det föregående. Sjökrigföringen kännetecknas alltjämt av snabba och överraskande framstötar med fartyg från skyddade baser. Vissa förändringar av det taktiska uppträdandet följer emellertid med inriktningen mot en flotta med mindre fartygsenheter

- och därmed ökat basberoende - och med den ökade betydelsen av undervattenskrigföring. Den ökade vapenverkan har vidare medfört, att fartygen när de befinner sig i baserna måste spridas mer än tidigare varigenom behovet av närskydd för de krigsförtöjda fartygen ökar. Vad särskilt gäller flygkrigföringen må i detta sammanhang endast framhållas, att hastigheten på krigsflygplanen kraftigt ökat. Detta har medfört att på många punkter numera endast minuter eller i vissa fall sekunder står till förfogande för att vidta erforderliga åtgärder mot anflygande fientligt flyg. Någon tid för att närmare överväga vilka åtgärder som skall vidtas eller hur de skall vidtas finns därför i många fall icke. Till följd härav ställs numera större krav på snabbheten i handlandet hos stridsledningsoch luftbevakningsorgan, flygande förband, flygbasförband samt luftvärnsenheter vid alla försvarsgrenar. Personalen i dessa förband måste därför - även i de fall uppgifterna synes enkla och tämligen lätta att hjälpligt inlära - ständigt besitta mycket väl befästa kunskaper som sätter den i stånd att redan medan en mobilisering pågår lösa sina uppgifter med stor snabbhet. Möjligheterna till kuppanfall har ökat påtagligt, främst till följd av den tekniska utvecklingen. Förutsättningarna härför utvecklades av befälsutredningen på följande sätt. De stegrade svårigheter, som den militärtekniska utvecklingen medfört, synes göra sig i lika mån gällande vare sig ett krig utbryter efter en lång period av stegrad spänning med möjligheter till omställning och förberedelser eller kommer blixtsnabbt och kuppartat. Men möjligheterna att genomföra kuppartade anfall har dock påtagligt och på ett avgörande sätt stegrats just genom den tekniska utvecklingen. Tillgång till atomladdningar, framförda av robotar eller överljudsplan, möjliggör förbindelseoch basbekämpning inom mycket korta tidsperioder. "Uppmjukningsskeden" kan ned-' bringas från månader och veckor till enstaka dygn. Transportmedlens snabbhet och relativa oömhet möjliggör teoretiskt sett omedelbar insats mot praktiskt taget vilken plats som helst inom aktuella områden. Tillgång till atomstridsmedel innebär möjlighet för de sålunda landsatta eller inträngande styrkorna att utSOU 1969: 33

veckla en lokal maximal eldverkan utan insats av ett motsvarande röjande styrkeuppbåd. Men även den allmänna politiska utvecklingen efter andra världskrigets slut har enligt många bedömares uppfattning medfört ökade risker för snabba krigsutbrott utöver dem som den snabba tekniska utvecklingen i sig själv medfört. Framför allt bedömes härvid riskerna för lokala aktioner ha ökat. Sådana lokala aktioner åter, anses i princip komma att bygga på eller framtvinga kuppartat insatta anfall för att uppnå sådana fait accompli-resultat, vars verkningar den anfallande har möjligheter att politiskt och militärt avgränsa. Medan så sent som vid tiden för andra världskriget det alltjämt kunde räknas med frister i veckor för att åstadkomma en successiv uppladdning och omställning till krigsfot av ett lands försvarsstyrkor, måste samma frister numera i vissa lägen räknas i dagar eller i ogynnsamma fall i bråkdelar av dygn. På samma sätt har tidsmarginalen mellan den tidpunkt, då full öppen mobilisering genomförts och operationer i full skala inom vissa avsnitt skall kunna upptas, krympt från veckor till dagar eller till bråkdelar av ett dygn. Kraven synes i sådana fall entydiga. Stridskrafterna måste efter varsel på mycket kort tid kunna göras stridsberedda och snabbt dirigeras till hotade områden, där de omedelbart måste kunna uppta strid.

SOU 1969: 33

Bilaga 16

Exempel på den militärtekniska utvecklingens konsekvenser för befälets verksamhet i krig

Tjänstgöringsåldersutredningen redovisar här ett antal exempel på vad tillkomst av ny materiel har medfört eller kan tänkas medföra för konsekvenser för befälets verksamhet i krig. 1. Speciella

stabsfordon

Efter hand torde i krigsorganisationen tillkomma speciella stabshytter och annan materiel, avsedd att underlätta för våra rörliga staber att gruppera om och snabbt upprätta ny stabsplats. Varje enskild omgruppering kan härvid genomföras snabbare och med mindre arbetsinsats. De fördelar detta kan medföra i fysiskt hänseende för befäl på aktiv stat i dessa staber kan beräknas vägas upp dels av minskade möjligheter till vila p. g. a. att omgrupperingarna kommer att ske med kortare intervall, dels av att arbetet samtidigt blir psykiskt mer pressande. Ev. personalbesparingar torde i huvudsak endast kunna göras bland den värnpliktiga personal som avses för biträdesoch serviceuppgifter.

2. Automatisk

databehandling

(ADB)

Efter hand som automatisk databehandling (ADB) i ökad omfattning kommer till användning i krigsmaktens fredsorganisation kommer datamaskiner också att i vidgad omfattning tas i anspråk av staber och andra ledningsenheter i krig. Automatisk databe-

handling är av värde främst inom områden med stora och svårbearbetade informationsmängder. Exempel på sådana områden i krig är bl. a. stridsledning, underrättelsetjänst, underhållstjänst (inte minst i fråga om reservdelsförsörjning) och personaltjänst. Tillkomst av datamaskiner i krigsorganisationen innebär bl. a. att underlag för den kvalificerade stabspersonalens och chefernas bedömanden och beslut kan presenteras snabbare och säkrare än genom manuella metoder. Den information som kan ställas till stabsmedlemmars och chefers förfogande blir större, säkrare och mera aktuell än f. n. Svårigheterna att göra bedömanden och fatta beslut minskar emellertid inte, men sannolikheten för att rätt beslut fattas ökar. Kraven på chefer och kvalificerade stabsmedlemmar kan bedömas vara minst oförändrade. Behovet av kvalificerad stabspersonal - dvs. officerare av normkvalitet - kommer sannolikt inte att förändras om datamaskiner tillförs en stab. Tillkomst av datamaskiner i krigsorganisationen kan antas medföra vissa minskningar av stabspersonalen, främst biträdespersonalen. Bl .a. torde antalet värnpliktiga stabsbiträden kunna reduceras. I stället måste tillkomma vissa datautbildade specialister. 3.

Ubåtsutvecklingen

En modern ubåt torde i vissa hänseenden erbjuda sin besättning större komfort och SOU 1969: 33

bekvämlighet än äldre typer. Detta torde dock inte innebära att de sammantagna fysiska och psykiska påfrestningarna på ubåtsbesättningen nu är eller framdeles blir lägre än tidigare. Den moderna ubåten opererar nästan helt i uläge. Företagens längd torde normalt till tiden omfatta två-tre veckor. De kan emellertid sträckas ut under längre tid. Tiden för påfyllning av förbrukade förråd har kunnat reduceras väsentligt, vilket innebär högre (minst fördubblad) företagsfrekvens i krig. Ubåtsbesättningens möjligheter till vila och avkoppling - inte minst i psykiskt hänseende - i egen bas blir emellertid härigenom kraftigt reducerade. Härtill kommer att besättningens storlek i den moderna ubåten av utrymmesskäl har måst reduceras jämfört med tidigare. Detta senare innebär att kraven på åtskilliga befattningshavare inom ubåten har ökat både då det gäller antalet och typen av arbetsuppgifter. Tjänstgöringsåldersutredningen finner att det här anförda visar på svårigheterna att avgöra hur den tekniska utvecklingen inverkar på påfrestningarna på ubåtspersonal i krig. Utredningen utgår för sin del från att någon minskning av de sammantagna påfrestningarna inte kommer att vara för handen.

inte liktydigt med att påfrestningarna på mekanikerna minskat genom införande av utbytesenheter. Ett av skälen för att införa utbytesenheter har nämligen då det gäller moderna stridsflygplan varit att ett system med utbytesenheter är nödvändigt för att få stridsflygplan reparerade inom rimlig tid. Vid en jämförelse mellan personalens arbetsinsats och påfrestningarna på personalen i samband med felsökning och åtgärder vid fel på ett modernt resp. ett äldre stridsflygplan kan följande konstateras. Arbetsmiljön är densamma. Det är minst lika svårt att komma åt detaljer i ett modernt som i ett äldre flygplan, varför de rent fysiska påfrestningarna som betingas av kroppsställning under arbetet o. d. inte torde ha minskat. Tekniska förändringar i reparationsförfarandet förekommer ständigt. Om dessa medför en tidsvinst, utnyttjas denna vinst normalt så att samme befattningshavare får reparera flera detaljer (flygplan) eller också minskas personalstyrkan för berört slag av reparation. Arbetstiden per dygn är i stort oförändrad.

4. Utbytesenheter i stridsflygplan Inom åtskilliga moderna stridsmedel förekommer vissa utbytesenheter. Så är förhållandet i bl. a. moderna stridsflygplan t. ex. för viss teleteknisk utrustning. Utbyte kan vara aktuellt dels som preventiv åtgärd, dels då fel uppträder. Utbyte som preventiv åtgärd är huvudsakligen kalendertidsbunden. I vissa fall föreskrivs emellertid utbyte efter viss gångtid. Då utbyte görs i preventivt syfte eftersträvas att i möjlig mån göra bytet i samband med service och tillsyn. Förekomsten av utbytesenheter förenklar arbetet för mekanikerna jämfört med det hypotetiska förhållandet att utbytesenheter inte hade förekommit. Detta är emellertid SOU 1969: 33

Bilaga 17

Sammanställning av vissa uttalanden av 1958 års försvarsledningskommitté, 1960 års försvarsledningsutredning och av chefen för försvarsdepartementet

1. Om krav på krigsmaktens ledning i krig

högsta

I betänkandet Krigsmaktens högsta ledning (SOU 1960: 12) angav 1958 års försvarsledningskommitté (FLK) bl. a. (sid. 76 f). Ett snabbt och våldsamt inledningsskede i ett krig ställer särskilda krav på krigsmaktens ledning. Om krigsutbrottet kommer överraskande, skarpes kraven. Behovet av hög beredskap är därför markerat. Det innebär bl. a. att den högsta militära ledningens övergång till krigsorganisation skall kunna ske snabbt. Krigsverksamheten är till övervägande delen olik freds verksamheten och ställer delvis helt andra fordringar på ledningen. — Om det bedömes möjligt att erhålla bistånd, måste toppmyndigheten kunna lösa de arbetsuppgifter som regeringen kan komma att ålägga den för att utverka och tillgodogöra oss lämpligt militärt bistånd. Härtill fordras goda stabsresurser1 och tillgång på lämplig samverkanspersonal. Toppmyndigheten bör - när så erfordras med stor snabbhet1 — kunna fatta avgörande beslut om användningen av våra knappa resurser. Den bör därför vara allsidigt utbyggd och kunna fungera med enkelhet och utan fördröjande mellaninstanser. I toppmyndighetens stab måste kvalifi-

cerat stabsarbete kunna äga rum dygnet runt. Detta stabsarbete skall utmynna i beslut, som måste kunna fattas snabbt1 och verkställas utan tidsförlust. Det är därför nödvändigt att krigsorganisationen är uppbyggd så, att fullständigt stabsarbete kan försiggå i lämplig skiftindelning. Den högsta militära ledningens betydelse medför, att den i krig i särskild grad hotas av förstöring. Uppdelning av ledningsorganisationen samt godtagbar förmåga hos varje del att vid behov ensam leda hela verksamheten är därför ett viktigt skyddskrav.1 Om händelseförloppet i krig skulle bli långsamt, torde det vara möjligt att genomföra sådana ändringar i ledningsorganisationen som visar sig påkallade. Det är däremot icke möjligt att vid ett överraskande och våldsamt krigsutbrott få en otillräcklig eller felkonstruerad ledningsorganisation effektiv genom improvisationer.1 Försvarsledningsutredningen instämde i FLK uppfattning om dessa krav och underströk särskilt betydelsen av hög beredskap i fred, nödvändigheten av att snabbt kunna fatta beslut av avgörande karaktär1 samt behovet av enkla och klara lydnadslinjer från högsta ledningen till direkt underlydande chefer (sid. 20). 1

Kursiverat av tjänstgöringsåldersutredning-

en. SOU 1969: 33

Departementschefen anförde (prop. 1961: 109) bl. a. följande (sid. 97). Jag finner det vara en riktig utgångspunkt för organisationen av krigsmaktens högsta ledning, att den i första hand skall verka vid och efter ett krigsutbrott av överraskande och våldsam typ. De krav, som de båda utredningarna med denna utgångspunkt uppställt, synes ofrånkomliga.

forderlig omfattning kunna utövas även före och under övergång från freds- till krigsorganisation. Dessa krav bedömes dock icke utesluta smärre1 förändringar inom staben vid övergång till krigsorganisation, under förutsättning att personalen i fred förbereder den verksamhet för vilken den är avsedd i krig.

2. Om sambandet mellan freds- och krigsorgan isation I betänkandet Enhetlig ledning av krigsmakten (SOU 1961: 7) angavs bl. a. (sid. 21). Försvarsledningsutredningen vill för sin del dock betona värdet av att det redan i nuläget finnes en överbefälhavare, som i fredstid biträdd av försvarsstaben och försvarsgrensledningarna genomför ett omfattande krigsförberedelsearbete och som i krig är beredd att leda verksamheten. Svagheterna i den nuvarande organisationen ligger främst i den bristande överensstämmelsen mellan freds- och krigsorganisation1, som medför en otillfredsställande beredskap, samt i att det icke finnes en enhetlig ledning av den operativa verksamheten i högkvarteret. I samma betänkande angavs även följande (sid. 29). Den största betydelsen måste tillmätas kravet, att den högsta ledningen i fred har en hög beredskap för att genomföra krigsmaktens och sin egen mobilisering och för att utföra operativ ledning. Detta i sin tur leder till att fredsorganisationen skall överensstämma med krigsorganisationen, så långt hänsynen till ekonomiska och andra faktorer gör detta rimligt och möjligt, och att åtminstone i de viktigaste befattningarna bör vara placerade samma personer i fred som i krig. I utdraget ur betänkandet Totalförsvarets regionala ledning (SOU 1963:65) angavs om militärområdesstaberna bl. a. (sid. 141). Organisationen (i fred) skall så långt möjligt överensstämma med organisationen i krig och snabbt kunna övergå till denna. Ledningen av verksamhet i krig skall i erSOU 1969: 33

Kursiverat av tjänstgöringsåldersutredning-

Bilaga 18

Andelen inom vissa yrkeskategorier av dem med arbete ett år efter pensionsavgången

(Det fullständiga materialet ingår som bilagstabell X i MPI rapport nr 54, maj 1966) Yrkeskategori i procent

Kategori Armén Regoff Kaptener Uoff Ubef Specialkårer Regoff Kaptener Uoff Marinen Regoff Kaptener Uoff Ubef Flygvapnet Regoff Kaptener Uoff Ubef Totalt Regoff Kaptener Uoff Ubef

företagsadministration

kontorsarbete

pedagogiskt arbete

9,8 24,6 4,0

15,9 27,5 1,7

—

12,2 5,8 44,9 24,1

25,0 25,0 15,8

vaktmästare, bud o.d.

Totalt antal med arbete

— —

—

10,2 16,7

82 69 176 54

20,8 16,7 36,8

8,3 8,3

—

— .—

5,3

24 12 19

21,2 31,8

9,1

27,3 22,7

— —

—

42,3 10,5

— —

— —

11,5 28,9

33 22 52 38

—

36,4

— —

11 11 19 41 150 183 494 130

18,2 36,4

—

27,3 21,1 16,7

5,3 12,2

5,3 2,4

15,3 26,2 3,4

12,0 7,1 43,1 16,1

18,7 24,0 1,4

— —

14,6

—

—

—

10,1 23,8

SOU 1969: 33

Bilaga 19

Fördelningen på vissa myndigheter av stamofficerare som den 1 april 1968 innehade civil tjänst

Myndighet

Antal off i civila tjänster

Försvarsdepartementet Försvarets civilförvaltning Fortifikationsförvaltningen Försvarets intendenturverk Arméförvaltningen Marinförvaltningen Flygförvaltningen Försvarets forskningsanstalt

4 1 4 1 4 5 1 15

Militärapoteket Försvarets radioanstalt Försvarets förvaltningsdirektion Försvarets fabriksverk med anläggningar m.m.

1 6 3 15

överstyrelsen för ekonomisk försvars beredskap Civilförsvaret (inkl. civilbefälhavarekanslier och länsstyrelsernas civilförsvarssektioner) Statskontoret Rikspolisstyrelsen Telestyrelsen och televerket Statens vägverk Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

varav 4 TSO, 2 tygofficerare, 3 intendenter och 4 med högre teknisk kurs vid MHS (motsv.) varav 3 intendenter

varav 20 ur armén och 1 ur KA

6 4 5 2 2

samtliga ur signaltrupperna båda ur ingenjörtrupperna 1 tygofficer och 1 ingenjörofficer

SOU 1969: 33

Anm.

varav 2 fortoff och 2 intendenter intendent varav 2 TSO samtliga ur marinen ur flygvapnet 3 TSO, 1 intendent och 10 med högre teknisk kurs vid MHS (motsv.) varav 5 med signalofficersutbildning

Bilaga 20

Sammanställning av tjänster för militär personal på aktiv stat vid gemensamma myndigheter inom krigsmakten

A. Tjänster som kan tilltättas med personal oberoende av försvarsgrenstillhörighet Generaler och amiraler

Myndighet Försvarsdepartementet m. m. Försvarsstaben Militärassistenter Milostaber CVB MPI Personalvården FHS MHS FBrev S

överstar och kommenövriga dörer regoff

1 5

6 17 4 13

Kaptener

Förval- övriga tare uoff

Underbefäl

1 39

1 2

1 1 1 1 1

2 Sa 8

3 1 1

1 7

30 10 10

2 1 1

27 9 9

Kaptener

Förval- övriga tare uoff

3 (l) 1 50

28 8 8

Fördelning på försvarsgrenarna: Armén Marinen Flygvapnet

60 % 20 % 20 %

B. Försvarsgrensbundna

4 2 2 tjänster

1. Tjänster för personal ur armén

Myndighet Försvarsdepartementet m. m. Försvarsstaben Försvarsattachéer Militärassistenter Milostaber MKG SjvS CVB FHS MHS

Generaler och amiraler

överstar och kommenövriga dörer regoff

1 2 1 7 3 6 19 2,5 6,5 22,5 30,5 1 1 2,5 0,5 2 1 1 3 1 1 22 7 Sa 4,5 16 60,5 71 1 Hålls vakant p. g. a. att motsvarande arvodestjänst är tillsatt.

3 4

Underbefäl

5 SOU 1969: 33

2. Tjänster för personal ur marinen

Myndighet Försvarsdepartementet m. m. Försvarsstaben Försvarsattachéer Militärassistenter Milostaber MKG (ur KA) FHS MHS Sa

Generaler och amiraler

överstar och kommenövriga dörer regoff

2 2

0,5

0,5

1,5

1 5,5

3 1 3 1 5,5 1 1 8 23,5

Kaptener

Förval- övriga tare uoff

Underbefäl

6 1 11 0,5 1 19,5

3. Tjänster för personal ur flygvapnet Försvarsdepartementet m. m. Försvarsstaben Försvarsattachéer Milostaber FHS MHS

SOU 1969: 33

1 1

2 2 3

Sa 2

1 8

1 1 1 14 1 8 26

6 13,5

1 20,5

Bilaga 21

Diagram över tjänster för officerare

1. Armén (utom specialkärerna) Ålder

Avgång till intendentur- och fälttyg(tygoff)kårerna 17,5/år

A Avgång till fortifikationskåren och till tekniska stabsofficerare 8,5/år

A Kaptener pä aktiv stat och reservstat

X Antal

H

h

—I

h

2. Tekniska stabsofficerare

3. Tygofficerare

Ålder

Ålder

• Generaler Lgr B5 och högre Överstar

50-Lgr A28| Lgr A26

4 0 - - LgrA23

30--

20-

oi

348 Antal

SOU 1969: 33

5. Kustartilleriet

4. Flottan

Ålder

Alder -Amiraler

-Generaler

-Kommendörer

-överstar

^övriga regementsofficerare

/övriga regementsofficerare Tjänster på reservstat

Avgång till intendenturkåren 1/är

/fi Avgång till intendenturkåren 0,5/år A Avgång till fortifikationskåren 0,5/år

7. Intendenturofficerare

6. Flygvapnet Ålder

Ålder .Generaler Lgr B5 och högre

-överstar .övriga regementsofficerare

TT

AAvgång till intendenturkåren 1 /år

A Avgång till civil luftfart 8/år

SOU 1969: 33

Bilaga 22

A. Nuvarande

PM om tekniska stabsofficerare

organisation

Fälttygkårens tekniska stabsofficerare är avsedda för kvalificerade tekniska befattningar främst inom armématerielförvaltningen. De tjänstgör i huvudsak vid sakavdelningarna inom denna. Några tekniska stabsofficerare tjänstgör därjämte inom andra enheter av armématerielförvaltningen, vid arméstabens utrustningsavdelning, militärhögskolan och flygmaterielförvaltningen. Tablå över fredstjänsterna den 1 oktober 1968 för fälttygkårens tekniska stabsofficerare återfinns i underbilaga. I denna redovisas som tekniska stabsofficerare även följande tjänster vid armématerielförvaltningen, vilka i nuläget är tillsatta med tekniska stabsofficerare. Chef för vapenavdelningen 1 , chef för fordonsavdelningen 1 , tre byråchefer 1 vid vapenavdelningen, två byråchefer 1 vid fordonsavdelningen, chef2 för centralplaneringen samt chef2 för provskjutningscentralen.

B. Rekrytering, gifter

utbildning

och

arbetsupp-

De tekniska stabsofficerarna rekryteras i relativt stor utsträckning (ca 80 %) med officerare ur artilleriet och luftvärnet. Dessa har - normalt under tredje officersåret gått genom artilleri- och ingenjörofficersskolan (AIOS). Vid den för alla armé350

officerare obligatoriska allmänna kursen vid militärhögskolan går de blivande tekniska stabsofficerarna genom dennas tekniska gren (vapenteknik alternativt ingenjörteknik). För antagning som elev vid denna gren krävs att officeren erhållit kompetens från AIOS eller gått genom en teknisk kompletteringskurs för att erhålla sådan kompetens. De bästa eleverna vid allmänna kursens tekniska gren kan antagas som elever vid den högre kursen. De som därvid väljer den högre kursens vapen- eller ingenjörstekniska linje övergår i allmänhet omedelbart till denna. Deras erfarenhet av trupptjänstgöring är därvid genomgående ett a två år kortare än den som deras kamrater som går genom stabskurs erhåller. Utbildningen för tekniska stabsofficerare omfattar f. n. jämlikt prop. 1958: 110 genomgång av militärhögskolans vapentekniska eller ingenjörstekniska linje (båda tvååriga), prov(aspirant-)tjänstgöring (normalt två år), viss högre teknisk specialutbildning samt trupptjänstgöring. Den senare skall såsom minimikrav för befordran till regementsofficer - omfatta minst ett års tjänstgöring såsom kompanichef (motsv.). Den kompletterande tekniska utbildningen bedömdes av 1954 års personalkårutredning vara erforderlig för flertalet tekniska stabsofficerare. Denna utbildning, som officeren normalt går genom vid teknisk högskola, 1 2

Militär eller civil befattning. Militär befattning. SOU 1969: 33

omfattar f. n. högst två läsår. Enligt vad tjänstgöringsåldersutredningen inhämtat erhöll åren 1958-1967 totalt sju tekniska stabsofficerare av 23 intransporterade, dvs. 30 %, sådan utbildning. Detta bör dock ses mot bakgrund av tidigare och rådande vakansläge, f. n. ca 40 % av tekniska stabsofficerare med kaptens tjänstegrad. Medelåldern för intransport i fälttygkåren för de officerare som efter år 1958 blivit tekniska stabsofficerare är ca 35 år. En klar tendens till sjunkande medelålder kan emellertid konstateras under senare år. Arbetsuppgifterna för flertalet tekniska stabsofficerare omfattar i fredstid bl. a. att följa den militärtekniska utvecklingen inte minst utomlands, att planlägga och leda utveckling, provning och anskaffning av enskilda materielobjekt, vapensystem eller annan utrustning. De svarar härvid främst för att materielen uppfyller de krav, som ställs i de taktisk-teknisk-ekonomiska målsättningarna. Arbetsuppgifterna löses ofta i intimt samarbete med personal ur staber och truppförband och kräver god kännedom om arméns förbandsproduktion. De tekniska stabsofficerarnas tjänstgöring inriktas redan från början mot ledande (chefs-)befattningar inom armématerielförvaltningen. Detta kräver bl. a. att de tekniska stabsofficerarna är väl insatta inom olika delar av verksamheten. Arbetsuppgifterna kan i övrigt jämföras med dem som gäller för armématerielförvaltningens civila ingenjörer. En stor del av arbetet kan fullgöras på tjänsterum. Arbete på fältet är periodvis aktuellt, främst i samband med prov- och försöksverksamhet, trupptjänstgöring och följande av övningar m. m. De två vid militärhögskolan placerade tekniska stabsofficerarna tjänstgör såsom lärare vid de tekniska kurserna på armélinjen. Huvuddelen av de tekniska stabsofficerarna är krigsplacerade vid högkvarteret i befattningar som motsvarar fredsbefattningarna. Deras huvudsakliga uppgifter i krig är a) omprövning av fredsuppdrag och SOU 1969: 33

fredsanskaffningar, b) handläggning av ärenden rörande krigsproduktionens igångsättande, c) medverkan vid anskaffning genom import, d) uppföljande av denna och av den igångsatta krigsproduktionen samt e) materielstudier och försök. Jämfört med en truppofficer kan man enligt utredningens mening ställa något lägre krav på fysisk spänst hos en teknisk stabsofficer. C. Utredningens

överväganden

De tekniska stabsofficerarna utgör en högt kvalificerad grupp officerare. De erhåller en omfattande teoretisk och praktisk skolning för sina viktiga uppgifter framför allt inom den tekniska förvaltningstjänsten. Inte utan fog räknas därför de tekniska stabsofficerarna tillhöra de mest kvalificerade av arméns officerare. Såsom framgått av det föregående specialinriktas emellertid de blivande tekniska stabsofficerarna redan tidigt på sina uppgifter inom den tekniska förvaltningstjänsten. Det är därför enligt utredningens mening tveksamt om de tekniska stabsofficerarna med hänsyn till sin ringa praktiska erfarenhet av trupptjänst kan anses ha den allmänna förmåga att i strid leda bataljon (motsv.) och högre förband som enligt riktlinjerna för befälsordningen för armén (jfr prop. 1960:109, sid. 27) en officer inom det s. k. normerande skiktet bör ha (normkvalitet). Om de tekniska stabsofficerarna i nämnvärd utsträckning i krig skall kunna utnyttjas utanför högkvarteret, måste det enligt utredningens mening krävas att de besitter normkvalitet. Med hänsyn till rådande knapphet på officerare för viktiga befattningar inom våra krigsförband och statsmakternas uttalade önskemål om begränsning av förvaltningarnas krigsorganisation (jfr prop. 1961:109, sid. 98) har utredningen ansett sig böra utgå från att normkvalitet bör krävas av de tekniska stabsofficerarna. Utredningen vill emellertid påpeka att enligt uppgifter som lämnats till utredningen alla tekniska stabsofficerare 351

f. n. tas i anspråk för krigsuppgifter inom förvaltningen eller - i enstaka fall - för annan uppgift som dock inte innebär ledning av stridande förband. Utredningen anser att det ligger nära till hands att ersätta det av 1960 års befälsstatsdelegation anmälda (betänkande Stencil Fö 1966: 1) behovet av reservstat inom artilleriet och luftvärnet om totalt 17 tjänster med tekniska stabsofficerare samt att därutöver räkna med att ytterligare ett antal tekniska stabsofficerare skall kunna tas i anspråk i normerande befattningar inom arméns krigsorganisation, främst inom artilleriet och luftvärnet. Utredningen kan i detta sammanhang erinra om att flertalet tekniska stabsofficerare rekryterats just ur dessa truppslag. Utredningen finner för sin del inte anledning anta att någon genomgripande ändring härvidlag är aktuell. Utredningen vill emellertid framhålla att det inom alla truppslags krigsorganisation finns ett antal normgivande befattningar som inte är klart truppslagsbundna. En fortsatt utveckling mot det av 1960 års befälsstatsdelegation beskrivna arméofficersskapet bör vidare enligt tjänstgöringsålders utredningens mening ge möjlighet att krigsplacera teknisk stabsofficer i normgivande befattning vid artilleriet eller luftvärnet även om de ovan anförda förhållandena inte föreligger. Med dessa utgångspunkter räknar utredningen med att det bör vara möjligt att ta i anspråk totalt 25 tekniska stabsofficerare i normerande befattningar inom arméns - företrädesvis artilleriets och luftvärnets - krigsorganisation. Tjänstgöringsåldersutredningen har bl. a. prövat om det är möjligt att höja åldern för intransport av officer till teknisk stabsofficer. En sådan höjning av intransportåldern medför - såsom utredningen påvisat i sitt yttrande över förslaget till en för krigsmakten gemensam intendenturkår 1 - en mindre ökning av utbildningskostnaderna. I stället minskas pensionskostnaderna vilket mer än väl väger upp de ökade utbildningskostnaderna. Utredningen har emellertid funnit att det inte är lämpligt att höja åldern för intransport av officer till teknisk

stabsofficer över det medelvärde av 35 år som konstaterats för de senaste åren. Utredningen har härvid särskilt tagit hänsyn till att det av rekryteringsskäl torde vara önskvärt att rekryteringsgången till teknisk stabsofficer följer i huvudsak parallellt med rekryteringsgången till andra kvalificerade officersbefattningar som grundas på genomgången högre kurs vid militärhögskolan t. ex. den för generalstabsofficerare. Å andra sidan torde - om normkvalitet skall krävas av teknisk stabsofficer - det inte vara möjligt att räkna med lägre medelvärde. Sålunda bör för normkvalitet krävas minst fem års fullgjord trupptjänst före intransport till teknisk stabsofficer. I denna trupptjänst är inte inräknad ett års tjänstgöring som fredskompanichef (jfr sid. 350). Om en teknisk stabsofficer skall bibehålla sin krigsanvändbarhet utanför förvaltningsorganisationen och ersätta en reservstatsofficer vid artilleriet eller luftvärnet krävs att han står till förfogande för krigsplacering inom ettdera av dessa truppslag under en fyraårsperiod och därunder fullgör den tjänstgöring vid sitt krigsförband som åligger all annan personal vid detta. Om officeren därefter krigsplaceras i förvaltningsorganisationen, synes tiden härför böra begränsas till en fyraårsperiod, om det därefter skall vara möjligt att återigen ta honom i anspråk för krigsplacering vid artilleriet eller luftvärnet. Enligt tjänstgöringsåldersutredningens beräkningar bör det vara möjligt att helt ersätta det av 1960 års befälsstatsdelegation anmälda behovet om totalt 17 tjänster på reservstat inom artilleriet och luftvärnet samt att härutöver ta i anspråk åtta tekniska stabsofficerare i normerande befattningar om varje teknisk stabsofficer under tre fyraårsperioder disponeras för krigsplacering vid dessa truppslag. Krigsplacering vid truppslag samt tjänstgöring vid krigsförbandsövningar och särskilda övningar synes också önskvärd med hänsyn till den tekniske stabsofficerens verk1 Tjänstgöringsåldersutredningens yttrande återges i prop. 1966: 109, till vilken torde få hänvisas.

SOU 1969: 33

samhet främst inom armématerielförvaltningens sakavdelningar i åldrar intill och ovan f. n. gällande pensionsåldrar. Bestämda krigsorganisatoriska utgångspunkter för att fixera antalet tekniska stabsofficerare saknas. Utredningen vill sålunda hänvisa till att Kungl. Maj:t inte fastställer armématerielförvaltningens krigsorganisation, långt mindre antalet tekniska stabsofficerare som bör ingå i denna. De fredsorganisatoriska förhållandena blir alltså avgörande för antalet tekniska stabsofficerare. De fredsorganisatoriska förhållandena måste också i första hand vara bestämmande vid bedömande av de tekniska stabsofficerarnas pensionsålder. Arbetsuppgifter och arbetsmiljö för de tekniska stabsofficerarna skiljer sig till sin art inte nämnvärt från dem som gäller för annan personal med teknisktekonomiskt utrednings- och utvecklingsarbete som huvuduppgift. För sådan personal i statlig tjänst gäller mestadels avgångsåldrar på 65 år eller däröver. Utredningen har därför funnit det uppenbart att de tekniska stabsofficerarna i fred bör kunna tjänstgöra i vart fall till 63 års ålder (jfr även kap. 17, punkt 17.9.2, angående civila avlönings och pensionsförmåner till officer i extra ordinarie tjänst för kapten eller regementsofficer vid materielverkets centralplanering). Som förut nämnts har utredningen funnit det önskvärt med tjänstgöring i krigsbefattningar för tekniska stabsofficerare bl. a. för att bibehålla officerarnas användbarhet vid armématerielförvaltningen även i åldrar över f. n. gällande pensionsåldrar. Utredningen vill i samma syfte också sätta i fråga om man inte bör införa viss särskild vidareutbildning av tekniska stabsofficerare. Ett eller ett par år före den andra krigsplaceringsperioden utanför förvaltningen bör officeren sålunda gå genom en en-tvåmånaders taktisk-teknisk teoretisk utbildningsperiod, lämpligen vid artilleri- eller luftvärnsskjutskolan. Denna bör omfatta genomgång av senaste reglementen m. m. för stridens förande inom bataljon och brigad ävensom gällande föreskrifter för utbildning av krigsförband. Den skall framför allt syfta till att förbereda officeren för kommande SOU 1969: 33 23—914373

krigsplacering som förbandschef. De direkta kostnaderna för denna vidareutbildning och merkostnaderna för tjänstgöringen i krigsbefattning torde inte överstiga 50 000 kr. för år. Det av tjänstgöringsåldersutredningen föreslagna utnyttjandet (krigsplaneringen) av totalt 25 tekniska stabsofficerare i normerande befattningar inom arméns krigsorganisation innebär, såsom framgår av det föregående, att dessa 25 officerare årligen måste antingen fullgöra tjänstgöring vid krigsförband eller delta i mobiliseringsförberedelser, fältövningar e. d. Härtill kommer för varje teknisk stabsofficer genomgång av den i föregående stycke skisserade taktisk-tekniska teoretiska utbildningen. Detta för med sig att de tekniska stabsofficerarna i inte obetydlig omfattning måste fullgöra tjänst utanför sina ordinarie arbetsplatser. Bortfallet av kvalificerad arbetskraft kommer härvid att bli kännbart främst inom armématerielförvaltningen, inom vilken huvuddelen av de tekniska stabsofficerarna är verksam. Tjänstgöringsåldersutredningen föreslår därför att antalet tjänster för tekniska stabsofficerare utökas med två, avsedda att kompensera arbetskraftsbortfallet p. g. a. kommenderingar. För tekniska stabsofficerare finns inte f. n. beräknad någon reserv för att täcka bortovaro p. g. a. sjukdom m. m. För teknisk stabsofficer som bedriver studier vid teknisk högskola finns heller inte någon ersättare. Arbetskraftsbehovet tillgodoses under tiden för studierna genom att anlita tekniska stabsaspiranter eller genom att fördela om göromål. 1960 års befälsordningsbeslut för armén innebar bl. a. att för infanteriet räknades med en reserv för sjukdom m. m av storleken 5 % av totala antalet tjänster. Tjänstgöringsåldersutredningen har övervägt om en reserv av tjänster för att täcka bortovaro p. g. a. sjukdom o. d. bör tillkomma för tekniska stabsofficerare. Utredningen har emellertid ansett att den centrala förvaltningens organisation bör innefatta en sådan flexibilitet att den - liksom då det gäller tekniska stabsofficerare som bedriver stu-

dier vid teknisk högskola - bör medge att arbetskraftsbehovet vid förfall för teknisk stabsofficer tillgodoses på annat sätt. Utredningen föreslår sålunda inte någon reserv av tjänster för tekniska stabsofficerare. Under förutsättning av oförändrad förtidsavgång kommer rekryteringsbehovet till de tekniska stabsofficerarna att ändras endast obetydligt vid genomförande av vad utredningen föreslagit. D. Övrigt Utredningen har funnit att det f. n. inte föreligger något behov av tekniska stabsofficerare på reservstat. Utredningen anser emellertid det vara lämpligt att bibehålla rätten att på reservstat anställa teknisk stabsofficer för att - på sätt som förutsattes i samband med 1960 års befälsbeslut för armén - vid behov kunna tas i anspråk i samband med omorganisation e. d. Ett genomförande av utredningens förslag innebär bl. a. att nuvarande befordringsförhållanden för de tekniska stabsofficerarna förändras. Det har hävdats att de tekniska stabsofficerarna i princip bör vara jämställda med generalstabsofficerare i vad gäller löneförmåner. Utredningen framlägger emellertid inte något förslag rörande löneförhållanden för de tekniska stabsofficerarna. Utredningen vill emellertid här peka på att karriärmöjligheterna för tekniska stabsofficerare inte uteslutande är beroende av utformningen av fälttygkårens stat utan även av möjligheterna att göra karriär i tjänster utanför kåren. Enbart en jämförelse mellan tjänstestrukturerna för fälttygkåren och generalstabskåren eller annan kår ger sålunda inte tillräckligt underlag för bedömning av karriärmöjligheterna för tekniska stabsofficerare.

354 SOU 1969: 33

Underbilaga Tablå över fredstjänsterna den 1 oktober 1968 för fälttygkårens tekniska stabsofficerare

Tjänst i lönegrad Ao/r Bo/r 30/

Cp/o

28 Myndighet Armématerielförvaltningen Armématerielförvaltningen Militärhögskolan Flygmaterielförvaltningen Arméstaben

28/ 26

26/ 23

23 På personalförteckning för

15 Fälttygkåren

4 Armématerielförvaltningen Militärhögskolan

1 Flygmaterielförvaltningen Arméstaben

Totalt 52 man 12 21 Summa En av tjänsterna avses för alternativt teknisk stabsofficer eller tygofficer. Chefer (militära eller civila befattningar) för vapen- resp. fordonsavdelningarna. Tre byråchefer (militära eller civila befattningar) vid vapenavdelningen, två byråchefer (militära eller civila befattningar) vid fordonsavdelningen samt chef (militär befattning) för centralplaneringen. 4 Chef för provskjutningscentralen (militär befattning). 1 2 3

SOU 1969: 33

Bilaga 23

1. Nuvarande

PM om avgångsålder för förbandschefer och försvarsområdesbefälhavare

avgångsåldrar

F. n. gäller att överste (regementschef) har avgångsålder 60 år. Flottiljchef vid flygvapnet samt cheferna för flygvapnets krigsskola (F 20) och krigsflygskolan (F 5) har avgångsålder 55 år. I personalförteckningarna finns 12 tjänster för försvarsområdesbefälhavare i lönegrad Co 1 (avgångsålder 60 år) och 18 arvodestjänster i C: 1 (pensioneringsperiod I, 60-63 år). I not anges att för 11 tjänster för försvarsområdesbefälhavare får avses antingen aktiv personal eller pensionerade officerare. Tjänsten vid Kiruna försvarsområde (fo 66) är avsedd för officer på aktiv stat.

2. Principer vid MTU

beräkningar

Tjänstgöringsåldersutredningen har i sina beräkningar i kapitel 22 utgått från följande schabloner. A. Samtliga arvodestjänster omvandlas till tjänster för officerare på aktiv stat vilket innebär att försvarsområdesbefälhavare i stegen A - D skulle erhålla avgångsåldern 60 år och i steg E 63 år. B. överste (regementschef) bibehåller avgångsåldern 60 år i stegen A - D och skulle erhålla avgångsåldern 63 år i steg E. C. Överste (flottiljchef samt cheferna för F 5 och F 20) skulle erhålla samma avgångsålder som övriga regementsofficerare 356

och kaptener vid flygvapnet. Denna är (jfr kap. 22, avsnitt 22.3) i steg A steg B steg C-D steg E

56 år 58 år 60 år och 63 år.

Eftersom det i olika sammanhang anförts skäl för att sänka avgångsåldern för regementschefer och försvarsområdesbefälhavare samt skäl mot höjning av avgångsåldern för flottiljchef vill utredningen i det följande anmäla vissa synpunkter i dessa frågor. 3. Kraven på förbandschefer områdesbefälhavare

och försvars-

Utredningen redovisar i det följande då det gäller förbandschefer endast förhållandena vid armén och flygvapnet. Vad som anförs om arméns förbandschefer gäller emellertid i princip även för cheferna för kustartilleriets fredsförband. A. Krigsorganisatoriska förhållanden Arméns överstar (regementschefer och vissa skolchefer m. fl.) utnyttjas i krigsorganisationen främst som fördelnings- och brigadchefer samt som försvarsområdesbefälhavare i sådana försvarsområden som vid mobilisering blir självständiga försvarsområden. I fred befintliga försvarsområdesbefälhavare bibehåller sin befattning vid övergång till krigsorganisation. SOU 1969: 33

Flottiljchef är i flertalet fall krigsplacerad i befattning i vilken fackmässiga, luftoperativa bedömanden måste göras. Flygträningsutredningen angav i sitt betänkande (Stencil Fö 1966: 17) om dessa krigsbefattningar att det är angeläget att befattningshavarens flygtjänsterfarenheter inte ligger för långt tillbaka i tiden för att han skall kunna avgöra vilka krav som kan ställas i olika situationer. Detta förhållande samt behovet av aktuell flygbakgrund för höga chefsposter inom flygvapnet ansåg flygträningsutredningen motivera att flottiljchef skulle kunna beordras till flygträning. En höjning av avgångsåldern för arméns överstar från 60 till 63 år jämlikt steg B medför att antalet överstar i åldrarna under 55 år minskar, jfr diagram i underbilaga 1. Minskningen uppgår till fyra individer. Samtidigt kommer antalet överstar i åldersläget 60-63 år att öka med ca 15, vilket innebär att ett ökat antal försvarsområdesbefälhavare kommer att vara i detta åldersläge. Höjningar av avgångsåldern för flygvapnets flottiljchefer i stegen A - C 1 och för flygvapnets överstar i steg E medför också att tillgången på officerare under 55 år för krigsplacering minskar. Detta åskådliggörs i diagram i underbilaga 2. Samtidigt ökar antalet överstar över 55 år, dvs. över den ålder ovanför vilken endast ett fåtal officerare kunnat fortsätta flyga moderna stridsflygplan. Det bör även beaktas att i steg E de äldsta överstarna kommer att åtta år tidigare ha passerat denna ålder. B. Fredsorganisatoriska förhållanden Förbandschef inom krigsmakten har betydelsefulla uppgifter då det gäller krigsmaktens effektivitet. Han har sålunda det direkta ansvaret för utbildning av befäl och meniga under grundutbildning och krigsförbandsutbildning. Betydande materiella och personella (såväl stam- som värnpliktig personal) resurser står till förbandschefs förfogande. Hans sätt att planera, leda och kontrollera verksamheten och resursutnyttjandet under den snabba, kontinuerliga utveckling som äger rum (jfr kap. 14) är av väsentlig betydelse i kostnads- och effekthänseenSOU 1969: 33

den. På förbandschefens förmåga att stimulera och entusiasmera samt att vara ett personligt föredöme för befäl och trupp måste ställas höga krav. Det är därför viktigt att han står nära toppen av sin kapacitetskurva och inte står kvar så många år efter denna topp att kapacitetsminskningen blir påtaglig och uppenbar. Tjänstgöringsåldersutredningen anser för egen del att det redan med nu för flertalet överstar gällande avgångsålder vid 60 år finns anledning räkna med att en del av dem inte bör stå kvar som förbandschefer intill pensionsålderns inträde. Vid en ev. allmän höjning av avgångsåldern för officerare till en gemensam avgångsålder vid 63 år måste enligt utredningens mening förutsättas att en stor del av överstarna inte bör eller kan stå kvar som förbandschefer (försvarsområdesbefälhavare) intill 63 år. I den senare befattningen är detta främst beroende av att befattningshavaren jämväl skall kunna krigsplaceras som försvarsområdesbefälhavare. Beträffande flottiljchefer har utredningen i det föregående refererat flygträningsutredningens motiv för att flottiljchef måste kunna åläggas flygträning. Tjänstgöringsåldersutredningen får härutöver peka på att flygtjänsten är ett huvudverksamhetsområde vid flottilj och att flottiljchefen därför måste kunna göra personliga bedömanden och ställningstaganden i frågor rörande sådan tjänst. Härtill kommer att vissa flygsäkerhetsfrågor är av sådan art att flottiljchefen måste ta ansvar för beslut och andra ställningstaganden. Utredningen anser därför att flottiljchef normalt måste kunna åläggas att flyga den krigsflygplantyp som förekommer vid den egna flottiljen. Ett visst utrymme för undantag bör emellertid finnas härvidlag. Utredningen finner att man erfarenhetsmässigt inte kan räkna med att flottiljchef kan åläggas flygträning på krigsflygplan till högre ålder än ca 55 år. Utredningen anser det därför vara lämpligt att officeren normalt inte står kvar i flottiljchefsbefattning till högre ålder än 55 år. 1

Steg D innebär inte någon höjning utöver steg C.

4. Förslag till åtgärder Tjänstgöringsåldersutredningen anser att följande principiella åtgärder kan vidtas i syfte att undvika de i det föregående redovisade konsekvenserna av en allmän pensionsåldershöjning. a) Tillsättande av förbandschefer och försvarsområdesbefälhavare på förordnande för bestämd tid varvid förutsätts att befattningshavaren efter förordnandetiden omplaceras till annan befattning, företrädesvis vid stab, utbildningsanstalt e. d., b) vidgat utnyttjande av överstar (f. d. förbandschefer) i åldersläget 55-60 (alt. 55-63) år för vissa skolchefsbefattningar, som militärassistenter etc. varvid utredningen förutsätter att omprövning i lönegradshänseende vid behov sker av befattningar som kan komma i fråga, c) ianspråktagande av överstar (f. d. förbandschefer) i åldersläget 55-60 (alt. 5563) år för utredningsuppgifter, som FN-observatörer o. d. samt d) vidgad användning av förtidspensionering eller sjukpensionering upp till fem år före ålderspensionering. Utredningens beräkningar visar att för flygvapnets flottiljchefer erfordras fem befattningar för överstar om avgångsåldern bestäms till 60 år. Om avgångsåldern för överste höjs till 63 år erfordras följande placeringsmöjligheter för överstar. Armén Kustartilleriet Flygvapnet

16 1 11 Totalt 28

Utredningen förutsätter slutligen att en individuell prövning sker av den enskildes lämplighet för ev. förlängt förordnande eller omplacering till annan befattning.

Underbilaga 1 Diagram över arméns tjänster för överste och general

Nuläge

Ålder 65-1—

Generaler •

\-Arvodestjänster för försvarsområdesbefälhavare

60-

55-

J-

Överstar pä aktiv stat

55 man under 55 års ålder 50-

Läge enligt steg E 65-

R

Generaler

60-

\ Överstar po aktiv s t a t

55-

r

\

51 man under 55 års ålder

\

50I 5 Antal

SOU 1969: 33

I

Underbilaga 2 Diagram över flygvapnets tjänster för överste och general

Nuläge

Läge enligt steg A

Generaler DO—i

Q

50-

33 man under 55 år

45-

steg B

Läge enligt steg C och D

steg E

65 - n

60-

55-

50-

30 man under 55 år

26 man| under 55år

45Antal

360 SOU 1969: 33

Bilaga 24

1. Tjänster vid

Förteckning över civila tjänster vid staber m. m. som föreslås omvandlade till tjänster för officerare på aktiv stat

försvarsstaben

1 byrådirektör vid ADB-kontoret 1 byråassistent vid ADB-kontoret 1 byråintendent vid signaltjänstavdelningens expedition 1 byrådirektör vid underrättelseavdelningen 1 förste byråsekreterare vid attachéavdelningen 1 stabsredaktör vid press- och upplysningsavdelningen 2. Tjänster vid arméstaben 4 byrådirektörer för ADB 1 förste byråsekreterare vid organisationsavdelningen 1 förste byråsekreterare vid taktikavdelningen 1 förste byråsekreterare vid underrättelseavdelningen 1 byråinspektör vid underrättelseavdelningen 1 förste byråsekreterare vid personalavdelningen 1 stabsredaktör vid pressavdelningen 3. Tjänster vid marinstaben 1 byrådirektör vid ADB-detaljen 1 förste byråinspektör vid ADB-detaljen 2 byråinspektörer vid säkerhetsdetaljen 1 stabshydrograf 1 vid sjöfartsdetaljen 4. Tjänster vid flygstaben 1 förste byråintendent vid signaltjänstavdelningen SOU 1969: 33

1 byrådirektör vid trafikavdelningen 1 förste byråinspektör vid underrättelseavdelningen 1 byråassistent vid underrättelseavdelningen 1 förste byråintendent vid organisationsavdelningen 1 byråassistent vid organisationsavdelningen 1 gymnastikdirektör vid utbildningsavdelningen 1 förste byråintendent vid utbildningsavdelningen 1 stabsredaktör vid pressavdelningen 2 byrådirektörer 2 vid flygsäkerhetsavdelningen 1 stabsredaktör vid flygsäkerhetsavdelningen 1 byråassistent vid flygsäkerhetsavdelningen 5. Tjänster vid

värnpliktsverket

1 avdelningsdirektör vid datakontoret 2 byrådirektörer vid datakontoret 1 avdelningsdirektör vid administrativa sektionen 1 förste byråintendent vid administrativa sektionen

1 Befattningen beräknas kräva akademisk vidareutbildning ca ett år av ubåts- eller ubåtsjaktutbildad officer. 2 Varav en tjänst kräver akademisk vidareutbildning av officer.

Bilaga 25

PM om tygofficerare och intendenturofficerare

1. Allmänt Tjänstgöringsåldersutredningen har inledningsvis anledning erinra om att utredningen i remissyttrande (den 30 augusti 1965) över 1960 års intendenturförvaltningsutrednings betänkande och i PM (Stencil Fö 1966: 12) om avgångsåldrar för tygofficerare och tygunderofficerare från krigs- och fredsorganisatoriska synpunkter fann avgångsåldern 60 år vara möjlig för intendenturofficerare resp. tygofficerare. I nämnda remissyttrande resp. promemoria redovisade utredningen härvid närmare de organisatoriska förutsättningar som erfordrades för att göra avgångsåldern 60 år 1 möjlig utan att den personella kvaliteten i krigsorganisationen ginge ned. Utredningens då gjorda beräkningar visade att avgångsåldern 60 år var organisatoriskt möjlig, men förutsatte att pensionsavgångna intendentur- och tygofficerare utnyttjades intill 63 års ålder i krigsorganisationen. Avgångsåldern för tygofficerare och intendenter har sedermera efter förhandlingar fastställts till 60 år - för intendenturofficerare fr. o. m. den 1 oktober 1966 och för tygofficerare fr. o. m. den 1 juli 1967. I skrivelse den 3 mars 1967 uppdrog Kungl. Maj:t åt överbefälhavaren att utreda och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till organisation av krigsmaktens förvaltningsutbildning. Vid utredningsarbetet skulle klarläggas vilken omfattning utbildningen av förvaltningspersonal2 behöver ha och vil362

ka delar av förvaltningsutbildningen som bör vara gemensamma för olika grupper av förvaltningspersonal. Utredningen skulle redovisa alternativa möjligheter att samordna eller sammanslå förvaltningsutbildningen. Lämpligheten av att föra samman huvuddelen av förvaltningsutbildningen till en för krigsmakten gemensam förvaltningsskola skulle också undersökas. MTU har för egen del bedömt att det bör vara tillfyllest att påvisa förutsättningarna med nu gällande organisation för en viss given avgångsålder och att det är rimligt att anta att det då bör vara möjligt att utnyttja personalen till samma avgångsålder även i framtiden (jfr även kap. 14, avsnitt 14.2). 2. Organisatoriska

utgångsvärden

Som framgår av punkt 1 innebär gällande organisation att tygofficerare och intendenturofficerare som vid 60 års ålder avgår med ålderspension måste tas i anspråk för krigsorganisationen ytterligare ett antal år. En höjning av avgångsåldrarna för tygofficerare och intendenturofficerare till 63 år utan förändring av nuvarande antal tjänster för dessa personalgrupper innebär dels att 1 Huvuddelen av intendentur- och tygofficerarna hade då remissyttrandet resp. promemorian avgavs avgångsåldern 55 år. 2 Av en till nämnda skrivelse fogad PM framgår att utredningen då det gäller officerare närmast avsåg utbildningen till tygofficer och intendenturofficer.

SOU 1969: 33

antalet aktiva tygofficerare och intendenter inom det normerande skiktet (37-54 år) går ned, dels att den övre åldersgränsen då det gäller att ta pensionsavgångna officerare i anspråk för krigsplacering förskjuts uppåt. Denna gräns kommer härvid att teoretiskt ligga vid ca 69 år för pensionsavgångna tygofficerare och vid ca 72 år för pensionsavgångna intendenter. En jämförelse mellan de krigsorganisatoriska behoven av tygofficerare resp. intendenter inom det normerande skiktet enligt tjänstgöringsåldersutredningens tidigare förslag och den teoretiska tillgången vid höjning av avgångsåldrarna för dessa grupper till 63 år visar att det kommer att föreligga en brist på 25 tygofficerare och 17 intendenter i åldrarna 37-54 år. Tjänstgöringsåldersutredningen har med anledning av det anförda funnit att en höjning av avgångsåldrarna från 60 till 63 år för tygofficerare och intendenturofficerare som inte samtidigt kombineras med en förändring av tjänsteantalet och tjänstesammansättningen för de två personalgrupperna innebär klara försämringar av den personella kvaliteten i krigsorganisationen. Utredningen har med anledning härav prövat om det är möjligt att med hjälp av reservstater åstadkomma en höjning av avgångsåldrarna från 60 till 63 år för tygofficerare och intendenturofficerare. Resultaten av utredningens undersökningar i denna fråga framgår av efterföljande punkter. Alternativt erfordras - som framgår av kapitel 17, avsnitt 17.9 i det föregående - ett tillskott av 115 befattningar varav 79 för intendenturofficerare och 36 för tygofficerare för att pensionsåldern för dessa grupper skall kunna höjas från 60 till 63 års ålder. Vid bedömning av förutsättningarna att höja avgångsåldern för tygofficerare och intendenter bör även beaktas att dessa grupper rekryteras bland officerare inom försvarsgrenarna som i åldern 35-40 år ges den ca tvååriga vidareutbildning som erfordras för att bestrida uppgifterna i fred och krig som tygofficer resp. intendenturofficer. Detta förhållande torde påverka befattningshavarnas villighet att de närmaste åren efter SOU 1969: 33

intransport i resp. kår ånyo åta sig en vidareutbildning före övergång till reservstat.

3. Utgångsvärden för omfattning

reservstaternas

Tjänstgöringsåldersutredningen har funnit att behovet av tjänster på reservstat för att täcka de krigsorganisatoriska behoven av tygofficerare och intendenturofficerare utgör för tygofficerare 23 tjänster och för intendenturofficerare 54 tjänster. Utredningen har vidare utgått från att såväl tygofficeren som intendenturofficeren på aktiv stat bör ha ett antal års erfarenhet från praktisk tjänst inom sitt verksamhetsområde i fredsorganisationen samt att det även är önskvärt att han genomfört särskild övning och krigsförbandsövning i sin krigsbefattning. Utredningen har med anledning härav räknat med att övergången från tjänst på aktiv stat till tjänst på reservstat för tygofficer och intendenturofficer sker vid i genomsnitt 42 års ålder. Vid intransport av officeren i dessa kårer vid i genomsnitt 37 års ålder skulle således tygofficeren resp. intendenturofficeren ha fullgjort ca fem års aktiv tjänst inom sitt specialområde innan han, om så erfordras efter kompletterande utbildning, går över till tjänst på reservstat. Utredningen har vidare utgått från att reservstatsanställningen för tygofficerare och intendenturofficerare upphör vid samma ålder - dvs. fyllda 55 år - som utredningen föreslagit gälla för övriga officerare på reservstat. Vid jämn åldersfördelning bland tygofficerare och intendenturofficerare på reservstat kan härvid påräknas följande sammansättning av reservstaterna för dessa personalgrupper.

Antal på reservstat intendenturtygofficerare officerare

Åldersläge 42—44 år 45—54 år Summa

6 17 23

14 40 54 363

Detta förutsätter emellertid att var tredje tygofficer resp. intendenturofficer vid aktuell ålder (ca 42 år) går över på reservstat. Detta måste bedömas var en mycket hög avgångsfrekvens från aktiv stat. 4. Möjligheterna att utnyttja och intendenter på reservstat

tygofficerare

Tygofficerare och intendenturofficerare ingår i krigsorganisationen huvudsakligen som stabsmedlemmar dels i brigad-, fördelnings- och försvarsområdesstaber, dels i militärområdesstaberna och högkvarteret. Av dessa ställer befattningarna vid brigadoch fördelningsstaberna de högsta kraven på innehavaren i fysiskt hänseende. Ett mindre antal intendenturofficerare tas i krigsorganisationen i anspråk som chefer (ställföreträdande chefer) för underhållsförband. Om kraven på tygofficerare och intendenter har tjänstgöringsåldersutredningen tidigare 1 anfört följande. Inom krigsorganisationen krävs aktiva intendenturofficerare framförallt i en rad viktiga staber. Det är utredningens uppfattning att man av de aktiva intendenturofficerare som erfordras i dessa staber måste kräva kompetens som fullvärdiga stabsmedlemmar. De bör sålunda inte enbart ha kompetens inom intendenturtjänsten och förmåga att tjänstgöra som vakthavande officer inom egen sektion. Om sådan allsidig användbarhet skall vara möjlig krävs att även intendenturofficeren har fullgod normkvalitet. Dessa krav måste enligt utredningens mening också ställas på tygofficerarna. Bland krigsbefattningarna för tygofficerare och intendenter på aktiv stat kan i stort särskiljas två typer av befattningar. En grupp krigsbefattningar återfinns vid förband som inte är organiserade i fredstid, t. ex. brigad- och fördelningsstaber samt vissa underhållsförband. Personal som är krigsplacerad vid dessa enheter tjänstgör i fredsorganisationen i befattningar som personalen kan lämna i samband med mobilisering. Den andra typen av krigsbefattningar utgörs av sådana som har en direkt motsvarighet i befattning i resp. myndighets fredsorganisation. I dessa befattningar är inne-

havaren av fredsbefattningen normalt krigsplacerad i den motsvarande krigsbefattningen. Hans verksamhet i fredstid utgör i större eller mindre utsträckning förberedelser och planläggning för krigsuppgifterna. Ombyte i samband med mobilisering av befattningshavare i sådana befattningar sänker mobiliseringsberedskapen vid staben och minskar dennas möjligheter till operativ ledning under mobiliseringsskedet. Personalens freds- och krigsplacering bör därför i möjlig mån stämma överens. En granskning med utgångspunkt i dessa beredskapsaspekter av möjligheterna att i krigsorganisationen ta i anspråk det i föregående punkt angivna antalet tygofficerare och intendenter på reservstat visar följande. Reservstatsofficerarna i åldersläget 4 2 44 år kan inom båda kårerna tas i anspråk i krigsbefattningar vid staber och förband som saknar motsvarighet i fredsorganisation. Personalbyten i samband med mobilisering behöver sålunda inte ske om reservstatsofficerare i detta åldersläge disponeras. Av reservstatsofficerarna i åldersläget 45 - 5 4 år måste ca 10 tygofficerare och 30 intendenter krigsplaceras i befattningar som i fredsorganisationen uppehålls av tygofficer eller intendent på aktiv stat i ålder över 54 år. Personalbyten i samband med mobilisering blir således nödvändiga i dessa befattningar som finns inrättade främst vid högkvarteret och de regionala staberna. 5.

Kostnadsaspekterna

Tjänstgöringsåldersutredningen har gjort en överslagsmässig kalkyl över utgiftsförändringarna vid en höjning av avgångs åldrarna från 60 till 63 år för tygofficerare och intendenter om denna sker i samband med införande av reservstater av den storlek som an getts i det föregående. Under förutsättning att löneutgifterna för aktiv personal inte förändras uppstår vid 1 Utredningens yttrande över förslaget till en för krigsmakten gemensam intendenturkår (jfr prop. 1966: 109, sid. 22) och PM om avgångsåldrar för tygofficerare och tygunderofficerare (Stencil Fö 1966: 12).

SOU 1969: 33

avgångsåldern 63 år minskade pensionsutgifter för personal på aktiv stat och merutgifter för arvoden och lön till reservstatspersonal samt för vidareutbildningen av officerare före övergången till civil tjänst i förening med reservstat. Beräkningarna har skett enligt 1968 års löneläge, högsta löneklass och ortsgrupp 4. För reservstatspersonalen har räknats med lön enligt nu gällande principer, periodindelade arvoden enligt av utredningen i kapitel 18 skisserad modell, men inte några pensionsutgifter. Under angivna förutsättningar uppstår följande utgiftsförändringar per år. Pensionsutgifter - 2 140 0 0 0 : Utgifter för vidareutbildning + 500 000: Vikarier 1 för reservstatsofficerare + 200 000: Utgifter för löner och arvoden till reservstatspersonal + 1 4 1 4 0 0 0 : Totalt

-

36 000: -

Om löneutgifterna för tygofficerare och intendenter på aktiv stat genom avtal stegras p. g. a. höjningen av avgångsåldern från 60 till 63 år kommer den här beräknade utgiftsminskningen lätt att övergå i utgiftsökning. En löneökning om en procent för stampersonalen svarar nämligen mot en utgiftsökning på drygt 200 tkr (pensionsutgiftsökningen oräknad). 6.

Sammanfattning

En förutsättning för att åstadkomma en höjning av avgångsåldrarna för tygofficerare och intendenter från 60 till 63 år är att det antingen för båda kategorierna tillkommer möjlighet att gå över till tjänster på reservstat eller tillkommer befattningar för totalt 115 tyg- och intendenturofficerare. I reservstatsalternativet är behovet av tjänster på reservstat 23 för tygofficerare och 54 för intendenter under förutsättning att officerens övergång till reservstat sker vid i genomsnitt 42 års ålder. Det kan emellertid - främst då det gäller intendenter - te sig tveksamt om det är SOU 1969: 33

möjligt att rekrytera tjänster på reservstat i sådan omfattning som erfordras för att höja avgångsåldrarna för dessa personalgrupper till 63 år. Att införa tjänster på reservstat till det antal som erfordras för att nå avgångsåldern 63 år innebär att utbyten av befattningshavare i samband med mobilisering blir nödvändiga i ett 40-tal krigsbefattningar främst vid regionala staber och högkvarteret. Slutligen kan konstateras att utgiftsminskningen vid införande av reservstater och höjning av avgångsåldrarna från 60 till 63 år för tygofficerare och intendenter blir obetydlig vid oförändrad lönenivå för personalen på aktiv stat. Det synes därför vara lämpligare att såsom utredningen angett i kapitel 17 räkna med alternativet med tillskott av befattningar inom den centrala förvaltningsorganisationen och försvarets forskningsanstalt för äldre tygofficerare och intendenter. Som framgår av det föregående är behovet 115 befattningar varav 36 för tygofficerare och 79 för intendenturofficerare. För ianspråktagande av dessa 115 tjänster för tygofficerare och intendenturofficerare gäller i princip vad utredningen i kapitel 17 anfört i fråga om ianspråktagande av de 200 civila tjänsterna för officerare vid försvarsgrenarna. Utredningen har sålunda funnit att det från militär synpunkt är en rad uppenbara fördelar förknippade med att byta ut ovan nämnda 115 tjänster mot militära tjänster. I det s. k. förflyttningsalternativet erfordras att tygofficer eller intendenturofficer som går över till civil tjänst samtidigt går över till tjänst på reservstat. Under förutsättning att övergången äger rum vid i genomsnitt 45 års ålder 2 blir behovet av tjänster på reservstat något lägre än vad som anges i punkt 3, nämligen 43 för intendenturofficerare och 19 för tygofficerare eller tillhopa 62 tjänster på reservstat. 1 Överslagsmässigt har här räknats med att reservstatsofficerarna i 75% av fallen under fullgörande av sin militära tjänstgöringsskyldighet måste ersättas med civil vikarie i sin ordinarie tjänst. 2 =den ålder som utredningen angett som genomsnitt för ianspråktagande av de 200 civila tjänsterna inom den centrala förvaltningsorganisationen.

Bilaga 26

Tabeller över sammansättningen av de normerande skikten i krigsorganisationen

A. Arméns officerare Andel i procent Antal pensionsavg.

reservstat

520 450 396 166

10 24 53 48

530 474 449 427

1 522

135 Steg

Åldersskikt

aktiva

Nuläge

35—39 år 40—44 år 45—49 år 50—54 år Totalt

A och B

35—39 år 40—44 år 45—49 år 50—54 år Totalt

C: 2

35—39 år 40—44 år 45—49 år 50—54 år Totalt

D:2

35—39 år 40—44 år 45—49 år 50—54 år Totalt 35—39 år 40—44 år 45—49 år 50—54 år

E:2

Totalt 1 2 3

Sa

reservstat

icke fredstjänstgörande personal 1 1,9 5,1 11,8 35,4

1 880

1,9 5,1 11,8 11,2 7,2

—

35 53 47

529 470 442 414

0 7,4 12,0 11,4

0 7,4 12,0 11,4

1 720

—

1 855 2

7,23

7,23

530 436 359 340

—

35 83 72

530 471 442 412

0 7,4 18,8 17,5

0 7,4 18,8 17,5

1 665

—

1 855 2

10,1 3

10,1 3

—

36 102 87

530 472 442 411

0 7,6 23,0 21,2

0 7,6 23,0 21,2

—

1 855 2

12,03

12,03

—

36 142 122

540 480 434 401

0 7.5 32,7 30,4

0 7,5 32,7 30,4

1 8552

I6,03

16,03

529 435 389 367

530 436 340 324 1 630 540 444 292 279

1 555

12,8

Personal på reservstat samt pensionsavgångna kaptener som inte innehar arvodestjänster. Härutöver 25 befattningar som förutsätts kunna tillsättas med tekniska stabsofficerare. Andelen i procent av totala normerande skiktet (1 880).

366 SOU 1969: 33.

B. Flottans officerare Andel ii procent Antal pensionsavg.

Steg

Åldersskikt

aktiva

Nuläge

35—39 år 40—44 år 45—49 år 50—54 år

87 80 76 37

35 Totalt 35—39 år 40—44 år 45—49 år 50—54 år

A

Totalt 35—39 år 40—44 år 45—49 år 50—54 år

B

Totalt C: 2

35—39 år 40—44 år 45—49 år 50—54 år Totalt

D:2

35—39 år 40—44 år 45—49 år 50—54 år Totalt

E:2

35—39 år 40—44 år 4 5 - 4 9 år 50—54 år Totalt

87 80 76 72 315 87 74 67 64 292 87 74 60 59 280 87 74 62 61 284 87 74 54 53 268

reservstat

Sa

reservstat

icke fredstjänstgörande personal 1

87 80 76 72

—

—

—

11,1

—

87 80 76 72

—

—

—

—

—

—

—

6 9 8

87 80 76 72

0 7,5 11,8 11,1

0 7,5 11,8 11,1

—

7,3

7,3

—

6 16 13

87 80 76 72

0 7,5 21,1 18,1

0 7,5 21,1 18,1

—

11,1

11,1

—

6 14 11

87 80 76 72

0 7,5 18,4 15,3

0 7,5 18,4 15,3

—

9,8

9,8

—

6 22 19

87 80 76 72

0 7,5 28,9 26,4

0 7,5 28,9 26,4

—

14,9

14,9

—

—

29,2

Personal på reservstat samt pensionsavgångna kaptener som inte innehar arvodestjänster.

SOU 1969: 33

C. Kustartilleriets officerare Andel i procent Antal reservstat

Sa

reservstat

icke fredstjänstgörande personal 1

1 2 4 2

50 47 44 41

2,0 4,3 9,1 4,9

2,0 4,3 9,1 31,7

4,9

11,0

— — — —

2 4 3

50 47 44 41

0 4,3 9,1 7,3

0 4,3 9,1 7,3

4,9

4,9

— — — —

3 5 5

50 47 44 41

0 6,4 11,4 12,2

0 6,4 11,4 12,2

7,1

7,1

3 8 8

50 47 44 41

0 6,4 18,2 19,5

0 6,4 18,2 19,5

10,4

10,4

3 9 9

50 47 44 41

0 6,4 20,5 22,0

0 6,4 20,5 22,0

11,5

11,5

3 14 14

50 47 44 41

0 6,4 31,8 34,1

0 6,4 31,8 34,1

17,0

17,0

pensionsavg.

Steg

Åldersskikt

aktiva

Nuläge

35—39 år 40—44 år 45—49 år 50—54 år

49 45 40 21

_ — —

155 Totalt A

35—39 år 40—44 år 45—49 år 50—54 år Totalt

B

35—39 år 40—44 år 45—49 år 50—54 år Totalt

C: 2

35—39 år 40—44 år 45—49 år 50—54 år Totalt

D:2

35—39 år 40—44 år 45—49 år 50—54 år Totalt

E:2

35—39 år 4 0 - 4 4 år 45—49 år 50—54 år Totalt

50 45 40 38 173 50 44 39 36 169 50 44 36 33 163 50 44 35 32 161 50 44 30 27 151

— — — — — — — — — — — —

Personal på reservstat samt pensionsavgångna kaptener som inte innehar arvodestjänster.

SOU 1969: 33

D. Flygvapnets officerare Andel i procent Antal Steg

Åldersskikt

aktiva

Nuläge

35—39 år 4 0 - ^ 4 år 45—49 år 50—54 år Totalt

135 127 121 48 431

35—39 år 4 0 - 4 4 år 4 5 ^ 9 år 50—54 år Totalt

A

B

C: 2

D:2

E:2

pensions- reservavg. stat

Sa

reservstat

icke fredstjänstgörande personal1

— — 67 67

— — — —

135 127 121 115 498

— — — —

29,6 6,8

135 127 121 115 498

— — — —

— — — —

135 127 121 115 498

— — — —

— — — —

35—39 år 4 0 - ^ 4 år 4 5 - 4 9 år 50—54 år Totalt

135 117 107 103 462

— — — —

10 14 12 36

135 127 121 115 498

7,9 11,6 10,4 7,2

7,9 11,6 10,4 7,2

35—39 år 40—44 år 45—49 år 50—54 år Totalt

135 117 98 94 444

— — — —

10 23 21 54

135 127 121 115 498

7,9 19,0 18,3 10,8

7,9 19,0 18,3 10,8

35—39 år 40—44 år 45—49 år 50—54 år Totalt

135 117 104 101 457

— — — —

10 17 14 41

135 127 121 115 498

7,9 14,0 12,2 8,2

7,9 14,0 12,2 8,2

35—39 år 40—44 år 45—49 år 50—54 år Totalt

136 117 88 85 426

— — — —

10 33 29 72

136 127 121 114 498

7,9 27,3 25,4 14,5

7,9 27,3 25,4 14,5

— —

Personal på reservstat samt pensionsavgångna kaptener som inte innehar arvodestjänster.

SOU 1969: 33 24—914373

Bilaga 27

Diagram över tjänster för underofficerare

1. Armén (utom specialkärerna) Ålder

• Förvaltare i expeditionstjänst

Förvaltare i trupptjänst

Avgång till intendenturkåren 7,3/år

I

Avgång till fortifikations- och fälttygkårerna 10,5/år

Fanjunkare och sergeanter

Antal

20 H

1 40

r-

H

2. Flottan (i annan tjänst än teknisk)

3. Flottan (i teknisk tjänst)

Ålder

Ålder

50-Förvaltare!

30-Flaggunderofficerare och underofficerare av 2. graden

20 —

oi 370

10 H

1 20

SOU 1969: 33

4. Kustartilleriet (i annan tjänst ån teknisk)

5. Kustartilleriet (i teknisk tjänst)

Ålder

Ålder .Förvaltare

, Förvaltare

50-

40-Förvaltare i trupptjänst.) flaggunderofficerare och underofficerare 3 0 - av 2. graden

30--

20-

oi

oi

Antal

H

1-

10 6. Flygvapnet (utom flygnavigatörer) Ålder .Förvaltare (utom i trupptjänst)

60 Förvaltare i trupptjänst

50--

40 Fanjunkare och sergeanter

30-

20--

l

SOU 1969: 33

Antal

20 Flaggunderofficerare och underofficerare av 2. graden Antal

h

Bilaga 28

Jämförelse mellan tillgång enligt personalförteckningarna och behovet av tjänster för arméunderofficerare enligt befälsstatsdelegationens resp. MTU förslag

Antal tjänster enligt

Tjänst för

personalförteckningarna för budgetåret 1967/68 för specinf. + truppkav. slagen sa

Förvaltare (i exptjänst) 33 Förvaltare (i trupptjänst) 64 Fanjunkare (plutonchef) (256) 351 Fanjunkare (övrig) (95) Sergeant 244 Totalt 692

572 117 624 417 1 2156

903 181

förslag av 1960 års befälsstatsdelegation för spec(inf. + truppkav.)1 slagen sa

(33) (64) (256) 975* (351) (95) 6615 (244) 1 907 (692)

562 892 120 184 (508) (764) 705* 1 056* (197) (292) 470 7145 1351 2 043

MTU förslag för specinf. + truppkav. slagen sa 33 64

56 120 1055 6655 1 993

89" 184 (763) 1 055* (292) 6656 1 993

1 Befälsstatsdelegationens förslag berörde inte infanteriet och kavalleriet för vilka personalorganisationen fastställdes genom 1960 års befälsordningsbeslut (prop. 1960: 109). De har dock tagits med i denna sammanställning för att göra en jämförelse mellan de olika förslagen möjlig. 2 Fyra tjänster för förvaltare (i förrådstjänst) vid trängtrupperna har inte medräknats. Dessa tjänster har av MTU föreslagits överförda till försvarets intendenturkår. 3 Härtill kommer 17 tjänster vid gemensamma myndigheter. * Härtill kommer 22 tjänster vid gemensamma myndigheter. 5 Härtill kommer 9 tjänster vid gemensamma myndigheter. 6 Antalet tjänster för underofficerare torde ha ökat med en efter det att befälsstatsdelegationens förslag lades fram.

372 SOU 1969: 33

Bilaga 29

PM om flygvapnets fältflygare

1. Historik Korttidsanställda fältflygare - från början benämnda stamflygförare - infördes i flygvapnets organisation efter beslut av 1946 års riksdag (jfr prop. 1946:120). De skulle härvid efter hand ersätta alla i krigsorganisationen som flygförare placerade reservanställda reservofficerare, stamunderofficerare, reservunderofficerare och värnpliktiga flygförare. En ny kategori värnpliktiga flygförare - i flygtjänst användbara f. d. fältflygare - tillkom dock. Som motiv för förändringen angav 1944 års manskapsutredning (SOU 1946:7) bl.a. att reservanställda flygförare måste omskolas till nya flygplantyper en eller flera gånger under sin anställning i reserven. Utvecklingen mot alltmer svårflugen materiel gjorde det omöjligt att enbart under de författningsenliga repetitionsövningarna omskola flygförarna för nya flygplantyper. Repetitionsövningar vartannat år vore inte ens tillfyllest för att vidmakthålla reservpersonals flygfärdighet på den flygplantyp med vilken personalen under sin grundläggande utbildning blivit förtrogen. Beträffande flygande stamunderofficerare angav utredningen att det för äldre personal skulle uppkomma ett olösligt sysselsättningsproblem. Chefen för flygvapnet framförde i sitt förslag likartade synpunkter samt framhöll härutöver bl. a. att genom införande av en kategori korttidsanställda stamflygförare skulle även ernås en önskvärd föryngring av personalen SOU 1969: 33

i flygstyrkorna. I februari 1961 avgav chefen för flygvapnet förslag om att dels återinföra kategorin långtidsanställda underofficerare i flygförartjänst - som flyglärare vid krigsflygskolan och som förare av transportflygplan och helikoptrar - dels rekrytera underofficerare i stridsledningstjänst (radarjaktledare) från korttidsanställda flygnavigatörer och fältflygare. Är 1962 tillkallade Kungl. Maj:t en sakkunnig för att utreda vissa frågor om fältflygares och flygnavigatörers anställningsförhållanden (fältflygarutredningen). Nämnda utredning var närmast föranledd av att armén och marinen erhållit tillstånd att anställa f. d. fältflygare som extra tjänstemän (som flyglärare resp. helikopterförare). Vidare hade chefen för marinen hemställt att som stamunderofficer få anställa sådan extra tjänsteman som genomgått underofficersutbildning vid marinen. Slutligen hade överbefälhavaren uttalat att anställningsförhållandena borde överensstämma för f.d. fältflygare som erhåller i stort sett likartad fortsatt anställning inom krigsmakten. Chefen för flygvapnet inlämnade den 17 juli 1963 förslag om ny flygförarkategori vid flygvapnet. Detta innebar att de korttidsanställda fältflygarna skulle ersättas av långtidsanställda underofficerare på aktiv stat samt att utbildningen av flygförare skulle förlängas. Som motiv för förändringarna angavs bl.a. de stegrade kraven på flygförarna p.g.a. tillkomsten av modernare och

allt mer tekniskt komplicerade flygplansoch stridsledningssystem. De tidigare kraven på ungdomlig framåtanda och förmåga att motstå stora belastningar (g-påkänningen) hos förare i krigsflygplan ansågs inte längre vara så framträdande. Kraven på mognad, omdöme och stabilitet liksom på goda grundkunskaper i allmänna läroämnen, främst naturvetenskapliga, hade däremot ökat. Fältflygarutredningen inarbetade i sitt betänkande (Stencil Fö 1963:3) sitt remissutlåtande över flygvapenchefens i det föregående redovisade förslag. Utredningen angav att den funnit övertygande skäl tala för en övergång till anställningsformer som i princip stämde överens med dem som föreslagits av chefen för flygvapnet. Flygvapenchefens förslag borde dock inte genomföras med mindre vissa förändringar gjordes i detsamma. Den 15 september 1965 överlämnade chefen för flygvapnet en överarbetning av sitt förslag från år 1963 avseende en ny flygförarkategori. I detta behandlades bl. a. den civila luftfartens rekryteringsbehov av flygförare samt flygvapnets möjligheter att utöver eget behov jämväl utbilda dessa förare. Chefen för flygvapnet förordade en lösning som innebar att utbildning för den civila luftfartens behov skulle äga rum omedelbart efter den grundläggande flygutbildningens slut, varvid lämpliga och villiga fältflygare skulle ges en härför avpassad specialutbildning på transportflygplan. Denna utbildning borde enligt chefens för flygvapnet mening av de större flygbolagen ställas upp som ett kompetenskrav för anställning. Ett sådant system skulle vidare innebära avsevärda utgiftsminskningar jämfört med ett system enligt vilket alla förare erhåller utbildning på krigsflygplan. Den senare utbildningen ansågs av chefen för flygvapnet heller inte vara av speciellt värde för flygbolagen. I samtliga de fr. o.m. år 1963 framlagda förslagen förutsattes att fältflygarna skulle kunna utnyttjas som förare av krigsflygplan intill 35-40 års ålder. Därefter avsågs de utnyttjas i andra befattningar dels i flyg-

tjänst som förare av helikoptrar och transportflygplan, dels i marktjänst, bl. a. inom strilorganisationen. De skulle vidare kvarstå i de senare typerna av befattningar intill gällande pensionsålder för underofficer (50 år för fanjunkare resp. 60 år för förvaltare). Fältflygarutredningens betänkande samt chefens för flygvapnet förslag överlämnades den 12 maj 1966 till militära tjänstgöringsåldersutredningen med anmodan att häröver avge utlåtande »efter att ha verkställt översyn av behovet av befälspersonal inom flygvapnets krigs- och fredsorganisationer». Som tidigare anförts (kap. 4) har numera ett begränsat antal förste fältflygare möjlighet att vinna anställning som extra underofficer (Kungl. brev den 14 mars 1969). 2. Tjänstgöringsåldersutredningens ganden

övervä-

2.1 Sambandet mellan fältflygare och underofficerare Utredningen tar i detta sammanhang inte ställning till frågan om anställningsform m.m. för flygvapnets fältflygare. Utredningen anser sig emellertid kunna konstatera att frågan om höjd avgångsålder för flygvapnets underofficerare har intimt samband med fältflygarnas anställningsform. Om fältflygarna erhåller långtidsanställning som underofficerare intill en höjd avgångsålder vid 60 eller 63 år kommer de nämligen att konkurrera med övriga underofficerare om de befattningar som kan innehas i de högsta åldrarna. Utredningen har därför i tjänstgöringsåldersfrågan - för att inte föregripa arbetet med flygvapnets befälsordning valt att vid behandlingen av frågan om höjd avgångsålder för flygvapnets underofficerare utgå från att fältflygarna erhåller långtidsanställning intill samma ålder som övriga underofficerare på aktiv stat vid flygvapnet. 2.2 Beräkningar rörande fältflygare Som underlag för de antalsmässiga beräkningarna rörande fältflygare har använts chefens för flygvapnet överarbetade förslag SOU 1969: 33

från år 1965. Utredningen har dock inte ansett sig ha grund för att anta att de civila flygbolagen skulle acceptera den av chefen för flygvapnet föreslagna inskränkningen i sin rekrytering som en anställning av enbart de flygförare som genomgått flygvapnets speciella transportflygutbildning skulle innebära. Rekryteringen till den civila luftfarten har därför förutsatts ske som nu dvs. från förare med utbildning på krigsflygplan. Utredningen har härvid utgått från att övergång till civil luftfart sker vid i genomsnitt 27 års ålder, vilket var medelåldern för de fältflygare som åren 1965-1967 anställdes vid civila flygbolag. I övrigt har följande utgångsvärden använts. • Antalet förare i krigsdivisioner har beräknats på samma sätt som i flygvapenchefens förslag. Dessa förare har antagits stå kvar till i genomsnitt 38 år vid divisionerna, • antalet flyglärare har beräknats till 63 i åldersläge 32^41 år, • antalet transport- och helikopterförare har upptagits till 86 i åldersläge 38-54 år samt • foto- och simulatorunderofficerare förutsatts rekryterade från fältflygare.

har

2.3 Omskolning till stril. Reservstat Under förutsättning att ca 25 fältflygare vid i genomsnitt 27 års ålder årligen går över till civil luftfart och under förutsättning av jämn åldersfördelning bland fältflygarna kommer årligen ca sex fältflygare att uppnå 38 års ålder utan att tas i anspråk för de i punkt 2.2 redovisade uppgifterna. Utredningen räknar med att dessa sex fältflygare skall kunna föras över till strilorganisationen enligt följande. Fältflygarnas tidigare tjänst som förare av krigsflygplan bör ge en god grund för tjänstgöring inom strilorganisationen främst som radarjaktledare. Tjänsten som fältflygare bör enligt utredningens åsikt kunna ersätta en del av den grundläggande utbildning som nu ges direktrekryterad radarSOU 1969: 33

jaktledare. Tiden för omskolning av fältflygare till radarjaktledare har därför beräknats till ca ett år. Radarj aktledarutbildningen bör förläggas till slutet av fältflygarnas tjänstgöring som förare vid division. Utbildningen bör därför påbörjas vid i genomsnitt 37 års ålder. Under utbildningstiden bör fältflygarna kunna kvarstå krigsplacerade vid division intill den tidpunkt då de krigsplaceras som radarjaktledare. Viss begränsad flygtjänst bör bedrivas under utbildningen för att deras användbarhet som förare skall kunna bibehållas. Tillräckligt underlag för uttagning av lämpliga radarjaktledare bör kunna erhållas, om samtliga fältflygare vid division före 37 års ålder bereds tillfälle att gå genom grundläggande radarj aktledarekurs om ca 10 veckor. I samband härmed tas de som är lämpliga ut för fortsatt radarjaktledareutbildning (ca sex per år), övriga återgår till division och placeras vid i genomsnitt 38 år om till befattningar enligt punkt 2.2 i det föregående. Det är enligt utredningens mening tänkbart att som radarjaktledare i krigsorganisationen utnyttja radarjaktledareutbildad fältflygare på reservstat. Härigenom minskar även behovet av annan i fredstid inte tjänstgörande stridsledningspersonal, t. ex. reservofficerare. Utredningen har bedömt att en reservstat av detta slag bör kunna inrymma 15-20 radarj aktledare utbildade fältflygare. Slutlig ställning till denna fråga kan dock tas först i samband med behandlingen av frågan om fältflygarnas anställningsform. övriga till radarjaktledare omskolade fältflygare (dvs. de i fred ständigt tjänstgörande) bör efter utbildningen kunna tjänstgöra i olika strilbefattningar upp till 50 års ålder på motsvarande sätt som nuvarande underofficerare i striltjänst. Fredsstaten för underofficer kan därvid minskas med 40 tjänster, varvid även grundrekryteringen minskar i motsvarande grad. Användningen av fältflygare som radarjaktledare från 38 års ålder medför en höjning av medelåldern för denna personalkategori från 33 år till 37 år. 375

2.4 Övrigt Vid den övre åldersgränsen för de olika befattningar i vilka långtidsanställda fältflygare (underofficerare) tjänstgör bör omplacering till fysiskt mindre krävande befattningar ske i likhet med vad som sker för övriga underofficerare.

376 SOU 1969: 33

Bilaga 30

1. Tjänster vid

Förteckning över civila tjänster som föreslås omvandlade till tjänster för underofficerare på aktiv stat

försvarsstaben

1 byråassistent vid kommendanturavdelningen 1 assistent vid ADB-kontoret 1 assistent vid underrättelseavdelningen (arkivet) 1 assistent vid totalförsvarets signalskyddsavdelning 2. Tjänster vid arméstaben 1 byråassistent vid administrativa avdelningen 1 byråassistent vid ADB-gruppen 1 assistent vid ADB-gruppen 1 assistent vid utrustningsavdelningen 1 arkivassistent vid underrättelseavdelningen 1 assistent vid underrättelseavdelningen (fotolaboratoriet) 1 byråassistent vid FN-avdelningen 1 assistent vid FN-avdelningen

4. Tjänster vid flygstaben 1 byråassistent vid underrättelseavdelningen 1 byråassistent vid personalavdelningen 1 assistent vid personalavdelningen (för personalregistrering) 5. Tjänster vid

värnpliktsverket

1 byråassistent vid värnpliktssektionen 1 assistent vid administrativa sektionen 16 assistenter vid regionalt värnpliktskontor (värnpliktsenhet) 6 assistenter vid regionalt värnpliktskontor (administrativ enhet) 5 byråassistenter vid regionalt värnpliktskontor (dataenhet) 3 assistenter vid regionalt värnpliktskontor (dataenhet) 6. Tjänster- vid tekniska

förvaltningar

3. Tjänster vid marinstaben

ca 20 ingenjörer-driftingenjörer vid örlogsbas ca 10 ingenjörer-driftingenjörer vid kustartilleriförsvar

1 tekniker vid chefsexpeditionen (chef, dupliceringscentral) 1 1 byråinspektör vid underrättelseavdelningen (för marinens poliskår) 1 assistent vid underrättelseavdelningen (arbetsledare vid fotolaboratoriet) 1 assistent vid flottans krigsplaceringsavdelning (maskindetaljen)

1 För motsvarande befattning vid arméstaben avses f. n. en arvodestjänst för underofficer. 2 Bedöms lämpade för marinens underofficerare i teknisk tjänst.

SOU 1969: 33

Bilaga 31

Diagram över tjänster för underbefäl m.fl.

1. Armén Ålder

60--

40 A Avgång till underofficerare

l

H 100

h

2. Flottan (i annan tjänst än teknisk) Ålder

—\ 300

3. Flottan (i teknisk tjänst) Ålder

I

/fv Avgång till officerare och underofficerare

^ Avgång till mariningenjörer och underofficerare

378 Antal

1 400

•\

Antal 1

60 SOU 1969: 33

4. Kustartilleriet (i annan tjänst än teknisk)

5. Kustartilleriet (i teknisk tjänst) Ålder

Ålder

60--

A Avgång till officerare A Avgång till underofficerare

A Avgång till mariningenjörer och underofficerare

Antal

1 20

\40

6. Flygvapnet (inkl. flottiljpoliser) Ålder

60-Förste flottiljpoliser

50--

A Avgång till underofficerare

SOU 1969: 33

Bilaga 32

PM om marinens poliskår

1. Historik Bevakningen av flottans örlogsvarv har sedan 1870-talet ombesörjts av för ändamålet organiserade poliskårer. Flottans poliskår, som år 1936 bytte namn till marinens poliskår, har i skilda sammanhang varit föremål för utredningar, varvid främst övervägts att låta arbetsuppgifterna övertas av statspolisavdelningar. Organisationen utgörs f. n. av polisavdelningar vid förutvarande örlogsvarven i Stockholm, Göteborg och Karlskrona. 2. Personal Personalen vid marinens poliskår har civilmilitär ställning med tjänsteställning i likhet med förvaltare, flaggunderofficer eller underofficer av 2. graden. Personalförteckningen upptar 56 tjänster fördelade med 19, 13 och 24 befattningshavare vid i Stockholm, Göteborg resp. Karlskrona förlagda tekniska förvaltningar ingående i örlogsbaserna. För anställning som extra konstapel erfordras att sökanden fyllt 21 år. Företräde vid anställning ges sökande som gått genom statens polisskolas konstapelklass eller stamunderbefälsutbildning vid flottan. Numera kan som extra ordinarie konstapel antas extra konstapel som genomgått av chefen för marinen fastställd polisutbildning. Sådan utbildning är numera även tillräcklig för att kvalificera för befordran in-

om marinens poliskår. År 1964 hade av då anställd personal 70 % underbefålsutbildning som fast anställd eller värnpliktig. Därutöver hade 60 % utbildning vid polisskola. Pensionsåldern för personalen är 60 år. Polismännen vid marinens poliskår utnyttjas i krigsorganisationen för bevakningsuppgifter. 3. Verksamhet Marinens poliskår bestrider vakt-, säkerhets- och ordningstjänst inom de tekniska förvaltningarnas områden. Uppgifterna löses genom in- och utpasseringskontroll vid portar och grindar, varvid även kontroll sker att förbjudet gods inte förs in eller förs ut från bevakat område. Därutöver skall polispersonalen genom patrullering kontrollera att olaga tillträde inte sker till det bevakade området samt söka upptäcka och förebygga brand eller annan skada. Polispersonalens arbetsuppgifter kan klassificeras som vakt- och ordningstjänst. Personalen har i huvudsak inte andra befogenheter än för motsvarande uppgifter på andra håll inom krigsmakten utnyttjad militär eller civil personal. Tjänstgöringsåldersutredningen har ansett sig böra utgå från att de arbetsuppgifter som vilar på marinens poliskår är av sådan karaktär att de lämpligen kan övertas av äldre fast anställd militär personal. I samSOU 1969: 33-

band harmed har utredningen låtit undersöka möjligheterna att rationalisera och effektivera andra delar av vakt- och ordningstjänsten inom marinen. Därvid har utredningen kunnat konstatera att vid flertalet marina förband fullgörs vakt- och ordningsuppgifter av i första hand äldre militär personal och i begränsad utsträckning av civila vaktman. Sammanlagt utnyttjas drygt 160 polismän, underbefäl och civila vaktman för arbetsuppgifter av denna karaktär. Detta antal bör dock reduceras till ca 140 med anledning av att vissa bevakningsobjekt inom storstockholmsområdet numera övertagits av det statliga bevakningsaktiebolaget. 4. Överväganden Utredningen har vid studiet av redovisade förhållanden kunnat konstatera, att arbetsuppgifterna för här studerade personalgrupper främst omfattar vakt- och ordningstjänst i form av bevakning vid portar och grindar samt patrullering inom bevakat område. Härutöver tillkommer i fredsorganisationen arbetsuppgifter av säkerhets- och skyddskaraktär samt under krigsförhållanden närförsvarstjänst. Arbetsuppgifterna kräver inte att personalen skall vara polismän. Personalen bör dock enligt tjänstgöringsreglementet för krigsmakten kapitel 19 äga polismans befogenheter och rättsliga skydd. Utredningen anser det vidare erforderligt att personalen kan tilldelas befälsrätt över militär personal i fråga om ordning m. m. Personalen för vakt- och ordningsuppgifter bör därför vara militär eller civilmilitär. Försvarets arbetstidsberedning har framlagt förslag avseende bl. a. rationalisering och effektivering av dagbefälstjänsten vid krigsmaktens förband. Ett genomförande av arbetstidsberedningens förslag bygger i viss utsträckning på att den för vakt- och ordningstjänst avsedda personalen huvudsakligen utgörs av militära vaktchefer. Genom att sex av marinens förband saknar militära vaktchefer försvåras enligt chefen för marinen ett realiserande av framlagda förslag. Den för vakt- och ordningstjänst i fred SOU 1969: 33

använda personalen förvärvar under sin tjänstgöring gedigna kunskaper i bevakningsoch säkerhetsfrågor. Den bör därför enligt utredningen utnyttjas för motsvarande uppgifter i krigsorganisationen. Genom beslut den 3 juni 1966 och den 30 juni 1967 uppdrog Kungl. Maj:t åt chefen för marinen att i samråd med Allmänna bevakningsaktiebolaget (ABAB) utreda möjligheterna för bolaget att överta bevakningsuppgifter inom hårsfjärdsområdet. Över chefens för marinen utredning (den 27 januari 1969) i ärendet anmodade Kungl. Maj:t tjänstgöringsåldersutredningen att avge yttrande. Utredningen framhöll i sitt yttrande (den 11 april 1969) bl. a. att arbetsuppgifterna inom vakt- och bevakningstjänsten vid krigsmaktens förband m. m. väl lämpar sig för äldre militär personal. Vidare framhölls att utredningens beräkningar visar att det saknas förutsättningar för att ge fast anställt underbefäl möjlighet stå kvar i aktiv tjänst till avgångsåldern 60 eller 63 år om bevakningsuppgifterna förs över på civilt rekryterad personal. 5. Förslag Utredningen har funnit att det fast anställda underbefälet, som i 40-42-årsåldern bör utnyttjas för mindre krävande arbetsuppgifter än sjö- och trupptjänst, har en lämplig bakgrund av utbildning och erfarenhet för att utnyttjas för arbetsuppgifter av här redovisad art. Utredningen anser därför att underbefäl vid flottan och kustartilleriet i åldersläget 37-40 år bör vidareutbildas för att fullgöra arbetsuppgifter avseende bevaknings-, ordnings- och säkerhetstjänst vid marinens förband. Efter det att utredningen anmodat chefen för marinen att närmare utreda frågan om behovet av utbildning för underbefäl som skall fullgöra nämnda arbetsuppgifter har chefen för marinen med skrivelse den 23 augusti 1966 överlämnat en utredning i ärendet. Av denna framgår bl. a. att det anses vara möjligt att organisera vakt- och bevakningstjänsten och därmed sammanhängande utbildning enligt de av tjänst381

göringsåldersutredningen förutsatta riktlinjerna. Utbildningen bedöms kräva knappt sex veckor. Härtill kommer under en övergångsperiod en kompletterande utbildning för flottans underbefäl om ca tre veckor. Tjänstgöringsåldersutredningen föreslår att marinens personal för vakt-, ordningsoch säkerhetstjänst m. m. skall utgöras av militär personal. För nämnda uppgifter bör användas stamunderbefäl som i 40-årsåldern vidareutbildas för ifrågavarande uppgifter.

6. Organisatoriska

överväganden

Tjänstgöringsåldersutredningen har övervägt om det är lämpligt att föra samman de äldre underbefäl vid marinen som föreslås fullgöra arbetsuppgifterna i vakt- och ordningstjänst till en särskild yrkesgren alternativt till en särskild för marinen gemensam vaktbefälskår. Inom armén används för vakt- och ordningstjänst äldre underbefäl på aktiv stat som erhåller specialutbildning för dessa arbetsuppgifter. Arméns vaktchefer ingår i förbandens underbefälskårer och bildar sålunda inte någon särskild yrkesgren eller personalkår. Inom flygvapnet fullgörs f. n. vakt- och ordningsuppgifterna vid förbanden av de civilmilitära flottiljpoliserna som emellertid utöver dessa arbetsuppgifter f. n. även svarar för räddnings- och brandtjänst. Såsom närmare framgår av utredningens överväganden rörande vakt- och ordningstjänsten vid flygvapnets förband m . m . föreslår utredningen för denna försvarsgren inte någon särskild vaktbefälskår. Tjänstgöringsåldersutredningen anser att det inte föreligger några bärande motiv för att skapa någon enklav av vaktbefäl just inom marinen. Flexibiliteten i organisatoriskt hänseende samt då det gäller personalplanering och personalplacering är vidare större om sådan yrkesgren eller kår inte tillskapas. Utredningen utgår därför från att de underbefäl som föreslås bestrida vakt- och ordningstjänsten inom marinen bör tillhöra flottans resp. kustartilleriets underbefäl i annan tjänst än teknisk. 382

7. Personalbehov

m.m.

Tjänstgöringsåldersutredningen räknar med att bevakningsenheter organiseras vid marinens förband på följande förläggningsorter: Härnösand, Vaxholm, Västerhaninge, Fårösund och Gullmaren med envar en bevakningsenhet samt i Karlskrona och Göteborg med vardera en eller två bevakningsenheter. Överslagsmässigt beräknar utredningen personalbehovet till ca 135 befattningar. I nuvarande organisation ingår följande antal tjänster för bevaknings-, ordningsoch säkerhetstjänst vid marinen. Marinens poliskår Underbefäl Civila vaktman

56 741 62 Summa 136

Eftersom (74 + 5 = ) 79 tjänster i nuvarande organisation är avsedda för äldre underbefäl utgör - vid en omvandling i enlighet med utredningens förslag - det reella tillskottet av inretjänstbefattningar för äldre underbefäl vid marinen ca 55.1 utredningens beräkningar räknas med att 46 befattningar normalt tillsätts med underbefäl (i annan tjänst än teknisk) ur flottan och 9 ur kustartilleriet. Utredningen utgår härvid från att de arbetsuppgifter som f. n. bestrids av marinens poliskår framdeles måste bestridas av sjöunderbefäl. Utredningen räknar med att underbefäl på aktiv stat bör kunna utnyttjas intill 63 års ålder i dessa inretjänstbefattningar. De arbetsuppgifter som ifrågavarande befattningshavare har att fullgöra i fred synes nämligen inte påtagligt avvika från vad som åvilar personal inom t. ex. polisväsendet. 8.

Sammanfattning

Tjänstgöringsåldersutredningen föreslår att samtliga arbetsuppgifter i fråga om vaktoch ordningstjänst m. m. inom marinen 1 Varav 14 kasernunderbefäl och 15 underbefäl med uppgifter såväl inom vakttjänst som arbetsledare eller i annan tjänst. 45 underbefälstjänster avses f. n. för vaktchefer. 2 Varav en vaktman övergångsvis samt fem vaktman i stället för underbefäl.

SOU 1969: 33

som f. n. åvilar marinens poliskår samt civila vaktman vid flottans och kustartilleriets förband framdeles bestrids av äldre underbefäl vid marinen. Ca 55 tjänster för marinens poliskår och civila vaktman bör härvid bytas ut mot underbefälstjänster på flottans och kustartilleriets personalförteckningar. Dessa tjänster bör fördelas med 46 på flottan och 9 på kustartilleriet. Befattningar i vakt- och ordningstjänst bör normalt tillsättas med underbefäl i 40årsåldern som efter vidareutbildning för uppgifterna i denna tjänst bör kunna utnyttjas i freds- och krigsorganisationerna intill en högsta avgångsålder vid 63 år. Personalen i nuvarande marinens poliskår bör övergångsvis beredas fortsatt anställning i nuvarande arbetsuppgifter. Tjänstgöringsåldersutredningen förutsätter att chefen för marinen och marinens befälsutredning tar närmare ställning till frågorna om innehåll m. m. i vidareutbildningen av underbefäl på aktiv stat till uppgifterna i vakt-, ordnings- och säkerhetstjänst.

SOU 1969: 33

Bilaga 33

PM om flottiljpoliser, trupputbildare, vaktman och hundgårdsförmän

1. Flottiljpoliser Flygvapnets flottiljpolisorganisation tillkom år 1948 efter förslag av 1945 års försvarskommitté. Den i dåvarande normalflottiljs specialdivision ingående vaktplutonen med fem stammanskap och 45 värnpliktiga för vakttjänst ersattes då av en beredskapspluton som omfattade bl. a. en flottiljpolis i Ca 16 och 14 flottiljpoliser i Ca 14. Flottiljpoliserna erhöll civilmilitär anställningsform och deras pensionsålder blev 60 år. I fredsorganisationen är flottiljpoliserna placerade i specialkompaniets beredskapspluton. Denna svarar för vakt-, brand- och räddningstjänsten vid flottiljen. Härtill kommer beredskapsuppgifter på icke ordinarie arbetstid och vissa ordningshållningsuppgifter inom garnisonen m. m. I plutonen ingår utöver förste flottiljpolis (chef för plutonen) och normalt 13 flottiljpoliser även 10-15 värnpliktiga av vilka 4-6 hundskötare. På icke ordinarie arbetstid tillkommer i plutonen ett antal värnpliktiga som beredskapsstyrka. Av beredskapsplutonens flottiljpoliser är en ställföreträdare för chefen och en brandmästare. Ett mindre antal flottiljpoliser tas i fredsorganisationen i anspråk för bevakning av strilanläggningar. I krigsorganisationen har flottiljpoliserna uppgifter vid basförband som chef för vakt384

pluton eller brandtropp och som räddningsledare. Förste flottiljpolis är i regel krigsplacerad som chef eller ställföreträdande chef för skyddskompani vid basbataljon. Flottiljpoliserna rekryteras från underbefäl i yrkesgrenen trupputbildare som haft anställning vid krigsmakten minst fyra år (överfurirskompetens). Före antagning genomgås en flottiljpoliskurs av ca 21 veckors längd. Utbildningens mål är att bibringa eleverna de kunskaper och färdigheter, som erfordras för tjänstgöring som flottiljpolis i fred och som chef för vaktpluton eller brandtropp vid flygbas i krig. Dessutom skall kompetens motsvarande minst brandbefälskurs C vid statens brandskola uppnås. Någon särskild vidareutbildning till uppgifterna för förste flottiljpolis i fred eller krig förekommer inte. 2.

Trupputbildare

Trupputbildarna vid flygvapnet är placerade dels som instruktörer vid flottiljs specialkompani och vid flygvapnets utbildningsanstalter, dels i ett antal uppgifter av karaktären inretjänstbefattning vid flottiljer och utbildningsanstalter. Till dessa senare befattningar kan även underbefäl från andra yrkesgrenar än trupputbildare samt i något fall även flygtekniker komma i fråga. Antalet trupputbildare (instruktörer) växlar från sju-tio vid flertalet flottiljer till 12-15 vid flygvapnets utbildningsanstalter. SOU 1969: 33

En av trupputbildarna vid varje förband är specialinstruktör i spräng- och mintjänst. De inretjänstbefattningar för vilka främst trupputbildare kommer i fråga är chef för budcentral, biträde till stabsunderofficer vid baskompani, biträde till stabsunderofficer vid specialkompani, chef för utbildningsförråd, chef för körcentral 1 , chef för vakttropp vid robotdivision samt biträde till stabsunderofficer vid stabspluton vid strilförband. Utredningen har också funnit att man vid flertalet flottiljer tar i anspråk ett äldre underbefäl såsom bokförrådsföreståndare. Nämnda befattning finns f. n. inte redovisad i de av Kungl. Maj:t fastställda organisationerna för stabs- och förvaltningstjänsten i fred. Tjänstgöringsåldersutredningen avser återkomma till frågan om denna inretjänstbefattning i sin egenskap av befälsutredning för flygvapnet. I krigsorganisationen tas trupputbildarna i anspråk bl. a. som chefer för vaktplutoner eller stabsunderofficerare.

vaktman för dessa anläggningar borde fungera äldre underbefäl. P. g. a. rådande vakansläge inom flygvapnets underbefälskader inrättades emellertid då inte några underbefälstjänster för detta ändamål. I princip torde få räknas med att vaktmännen i krig bestrider motsvarande arbetsuppgifter som i fred. 4.

Hundgårdsförmän

Vid varje flygflottilj samt vid F 2, F 5 och F 14 finns inrättad en civil tjänst för hundgårdsförman i Ae 11. Hundgårdsförmannen, som lyder under förste flottiljpolisen, svarar för skötseln av flottiljens hundar (skydds-, bevakningsoch vakthundar, totalt 10-12) och hundgård. Hundgårdsförmannen svarar härvid bl. a. för vård och bibehållande av dressyren på hundarna. Härutöver skall han kunna tjänstgöra som instruktör i hundtjänst för de värnpliktiga som avdelas till hundgården - normalt 4-6 värnpliktiga hundskötare. Hundgårdsförmannen tas i krig i anspråk för motsvarande arbetsuppgifter som i fredsorganisationen.

3. Vaktman vid strilförband F.n. finns inom flygvapnet inrättade 15 tjänster för vaktman i A 11. Härutöver får på medel för tillfälligt anställd personal finnas anställda ytterligare 22 vaktman i A 11. Samtliga vaktman är avsedda för bevakning av strilorganisationens anläggningar. I detta sammanhang finns också anledning erinra om föreskriften att Allmänna bevakningsaktiebolaget skall anlitas för bevakningsuppgifter inom stockholmsområdet. I chefens för flygvapnet personalstatsplan har tidigare räknats med militära vaktchefer (äldre underbefäl) vid vissa större strilanläggningar samt att dessa vaktchefer även skulle svara för den fortsatta utbildningen i markstridstjänst av värnpliktiga som tjänstgör i dessa anläggningar. Som utredningen anfört i kapitel 17 angav chefen för försvarsdepartementet i statsverksprop. 1965 (bil. 6, sid. 147) att som SOU 1969: 33 25—914373

5.

Överväganden

Såsom framgår av kapitel 21 har utredningen bedömt att för flygvapnets instruktörer (trupputbildare) och personal i räddningstjänst bör räknas med en övre åldersgräns (median) vid 42 år. I fråga om personal för räddningstjänst får utredningen framhålla att det synes vara väsentligt att räddningsledarna har förmåga att snabbt, kraftfullt och utan hänsyn till personlig säkerhet gripa in för att rädda flygförare vid haveri. Vid sådant ingripande torde påfrestningarna på räddningsledaren momentant kunna bli mycket stora i fysiskt hänseende. För den flygande personalen torde det vara av stort psykologiskt värde att veta att räddningsorganisationen på marken har hög kvalitet. Om dessa synpunkter skall kunna tillgodo1 Denna tjänst får alternativt utnyttjas för förste flygtekniker.

ses i nu gällande organisation, måste flottiljpoliser som inte längre fyller kraven för räddningsledaruppgifter avses enbart för uppgifter inom bevaknings-, ordningshållnings- och brandtjänst. Uppgifterna i vakt-, ordnings- och brandtjänst, specialinstruktörsbefattningen i spräng- och mintjänst, befattningen för hundgårdsförman samt alla nuvarande inretjänstbefattningar för trupputbildare m. fl. är enligt utredningens mening väl lämpade för underbefäl som uppnått 42 års ålder. Tjänstgöringsåldersutredningen anser sig vid studiebesök vid flygvapnets förband ha kunnat konstatera att tjänstgöringen som instruktör vid specialkompani för personal som under en lång följd av år verkar uteslutande i sådan befattning kan bli monoton. Detta hänger närmast samman med utbildningsrytmen inom flygvapnet med fyra omgångar värnpliktiga per år, vilka i stort skall ges likartad utbildning. Samma övning kommer således att behöva upprepas med relativt kort intervall år efter år. Utredningen har även noterat att flygvapnets befattningar för vaktplutonchef i krigsorganisationen kan bestridas alternativt av flottiljpolis eller trupputbildare. Utredningen kan också erinra om att tjänsteställningsutredningen i sitt betänkande (SOU 1967: 15, sid. 194) framhöll att flottiljpoliserna med hänsyn till f. n. gällande uppgifter borde ha militär kategoritillhörighet samt föreslog en sådan förändring. Tjänstgöringsåldersutredningen delar denna uppfattning. Här anförda förhållanden talar enligt utredningens mening för att föra samman uppgifterna i instruktörs- och räddningstjänst till en uppgiftsgrupp för samma typ av personal. Personalen i denna skulle härvid upp till 42 år utnyttjas enligt ettdera av följande alternativ. A. Efter viss tid som instruktör kan (efter kompletterande utbildning) tjänstgöring växelvis ske i instruktörs- eller räddningstjänst. B. Tjänstgöring som instruktör bedrivs i en följd intill lämplig tidpunkt för övergång till räddningstjänst. I detta fall fullgörs en längre sammanhängande period i instruk386

törstjänst men denna tid blir dock väsentligt kortare än i nuvarande system. Ett växelvis utnyttjande enligt A eller B synes ge personalen viss omväxling till förmån för trivseln och effektiviteten i arbetet. Systemet bör även ge möjlighet att under tid då flygtjänst inte bedrivs utnyttja personal avsedd för räddningstjänst som instruktörer i markstridstjänst. Såvitt utredningen kunnat finna bör detta innebära att personalen under 42 år kan utnyttjas något mera flexibelt än f. n. Här skisserad organisation förutsätter vissa förändringar i utbildningen. Det synes sålunda ändamålsenligt att först före övergången till inretjänstbefattning ge de underbefäl som placeras i vakt- och brand tjänst den för dessa uppgifter erforderliga vidareutbildningen. Detta betyder att antalet elever till sådan utbildning kan begränsas något jämfört med nuläget, då alla flottiljpoliser ges denna utbildning. I detta sammanhang kan också sättas i fråga om inte den utbildning i stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst som f. n. ges alla blivande trupputbildare under ca två veckor kan reduceras. Även vidareutbildningen av underbefäl för sådan tjänst torde lämpligen kunna ske i anslutning till övergången till inretjänstbefattning av denna typ. Antalet elever i räddningstjänst och i den brandtjänst som erfordras för en räddningsledare måste däremot öka i den skisserade organisationen. Om utbildningen ges allt underbefäl (trupputbildare) utom underofficersaspiranter efter ca fyra års tjänst måste antalet elever jämfört med nuläget ökas med fyra till fem per år. Beroende på längden av intervallet i växlingen mellan instruktörs- och räddningsuppgifterna kan det också ev. visa sig önskvärt med någon kortare uppfriskning av kunskaper och färdigheter före växlingen mellan de skilda uppgifterna. Om tjänstgöringen läggs upp enligt alternativet B (endast en växling av uppgifter) blir ökningen av antalet elever i räddningsutbildningen något lägre (två-tre). Minskningen i elevantalet jämfört med alternativet A hänger samman med att utbildningen äger rum då underbefälet nått högSOU 1969: 33

re levnadsålder. Vid denna ålder torde p. g. a. förtidsavgången något färre underbefäl stå kvar i tjänst på aktiv stat. Utredningen får slutligen beträffande de arbetsuppgifter som f. n. åvilar förste flottiljpolisen framhålla att den finner det vara naturligt att för dessa arbetsuppgifter i såväl freds- som krigsorganisationen avses underofficer på aktiv stat, i krigsorganisationen alternativt en reservofficer. Utbildning till uppgiften som chef (ställföreträdande chef) för skyddskompani av reservofficerare förekommer dock f. n. inte inom flygvapnet.

SOU 1969: 33

Bilaga 34

A. För

Förteckning över civila tjänster som föreslås omvandlade till tjänster för underbefäl på aktiv stat

arméunderbefäl

1. Civila tjänster vid staber m.m, Arméstaben Materialförvaltare Förrådsförman Garageförman Arkivassistent Expeditionsvakt Chef för kartförråd Militärområdesstaber Förrådsmästare Förrådsförman Förrådsman Vaktman

1 1 1 1 2 1 1 1 2 2 Summa 13

Förrådsförman 16 Sjukvårdsförråd Förrådsförman 12 Flygvapnets förband och utbildningsanstalter Förrådsförman 36 1 Summa 451 3. Civila tjänster i övrigt vid arméns band och utbildningsanstalter

för-

Biträde vid mobiliseringsavdelningens personaldetalj 43 Materialförvaltare l2 Garageförman 2 Vaktman 12 Summa 58

2. Civila tjänster övrigt

inom

förrådstjänsten

i 4. Civila tjänster i övrigt vid förband och utbildningsanstalter

Arméns förband, försvarsområdesstaber och utbildningsanstalter 1 Förrådsförvaltare (A 15) Förrådsmästare 10 Förrådsförman 312 Milo intendenturförvaltningar Förrådsmästare Förrådsförman Milo tygförvaltningar Förrådsförvaltare (A 15) Förrådsmästare

1 30 12 21

Hundgårdsförman Vaktman

flygvapnets

17 12 Summa 29

Totalt 551 tjänster för äldre arméunderbefäl.

1 Vissa tjänster föreslås av utredningen omvandlade till tjänster för flygtekniker (jfr kap. 25). 2 Avsedd för totalförsvarets signalskyddsskola.

SOU 1969: 33

B. För marinens underbefäl (icke

tekniker)

1. Civila tjänster vid staber m.m. Marinstaben Tekniker Maskinoperatör

1 5 22 5

Maskinförman Verkstadsförman Förste reparatör Båtmaskinist

Summa 89 Summa

2. Civila tjänster vid förbanden örlogsbaserna Bitr. köksföreståndare Förrådsmästare Brandmästare Brandförman Förrådsman Kansliskrivare Kustartilleriets förband Bitr. köksföreståndare Förrådsman Båtbefälhavare Flygvapnets förband Båtbefälhavare Utbildningsanstalter Bitr. köksföreståndare Badmästare Förrådsman Materialförvaltare Förman

2 3 1 3 34 331

5 45 9 1 5 2 2 1 1 Summa 147

Totalt 150 tjänster för äldre underbefäl (icke tekniker) vid marinen.

C. För marinens underbefäl i teknisk tjänst örlogsbaserna Förste maskinist Verkmästare Maskinförman Verkstadsförman Förste reparatör Tekniker Kustartilleriets förband Förste maskinist Linjemästare Verkmästare Förste instrumentmakare Linjeförman SOU 1969: 33

4 4 1 4 11 7 4 1 5 3 12

Jfr detaljförteckning i underbilaga. 389

Underbilaga Detaljförteckning över civila tjänster inom örlogsbasernas tekniska förvaltningar som kan tänkas omvandlade till tjänster för underbefäl

Tjänstens Förvaltning/ sektion

Detalj (motsv.)

nummer

benämning

Redovdet

215 603 833

Kansliskrivare Kontorsskrivare Kansliskrivare

Mob och plandet Matdet Redovdet

017 116 223

Kontorsskrivare Kansliskrivare »

Exp Bevakn

014 405

Kontorsskrivare Verkmästare

Kameraidet Personaidet

017 031

Kansliskrivare Kontorsskrivare

ÖrlB V/T Plansekt Telesekt

Plan och kontrdet Allm och nautdet

074 419 421

Kontorsskrivare Tekniker Kansliskrivare

ÖrlB VIV Drifttekn sekt ÖrlB VjF

Verkstadskontor

036 Kansliskrivare

Plandet Redovdet Inköpsdet

015 035 055

Kansliskrivare » »

Plan och kontrdet Liggardet Allm det Allm och nautdet

077 106 217 523

Kontorsskrivare Kansliskrivare » »

Plandet Mtrl och drivmdet

017 111

Kontorsskrivare Kansliskrivare

Plandet Verkstadskontor

035 209 211 212

Kansliskrivare Kontorsskrivare Kansliskrivare »

028 Kansliskrivare

031 053 105 157 203

Kansliskrivare » » Förrådsmästare »

ÖrlB SjT Art o rbsekt Mask o elsekt Förrådssekt ÖrlB S/J Livsm o mtrlsekt Förrådssekt ÖrlB S/E ÖrlB SI Ek

ÖrlB OIT Plansekt Art o rbsekt Telesekt ÖrlB Oil ÖrlBOlV Drifttekn sekt

ÖrlB OIB Plansekt ÖrlB O/F Driftsekt Förrådsgrp M Förrådsgrp B :.

390 Tygdet

Plandet Redovdet Inköpsdet

SOU 1969: 33

Bilaga 35

Diagram över tjänster för civilmilitär mästaroch teknikerpersonal

1. Arméns mästarpersonal

2. Arméns teknikerpersonal

3. Flygvapnets måstarpersonal

Ålder

Ålder

Ålder

, Förste tygverkmästare

/

-Förste verkmästare i verkstadsbefattning

60--'

Förste 50-}-armétekniker

50--

40--

40--

övriga förste verkmästare och förrådsförvaltare

Förste mästare 1 • och mästare

Avgång till tyghantverkare

30-

30 Armétekniker^

^

Biträdande armétekniker

d0

^.

20-Antal

-H 20

H

-I

H 60

oi

Antal

-i

1 20

4. Flygvapnets teknikerpersonal Ålder

50--

40-A Avgång till mästare

Flygtekniker

30--

20 Antal

20 SOU 1959: 33

Bilaga 36

Förteckning över civila tjänster och uppgifter inom flottilj verkstäderna som kan komma i fråga för utbyte mot tjänster för civilmilitär teknisk personal vid flygvapnet Antalsuppgifterna hänför sig till läget den 1 januari 1967

Tjänst/Befattning

Ungefärligt antal

Beredare1 20 Materielplanerare1 2 Planeringstekniker 15 Kalendertidstekniker 16 Teknisk bokförare 16 1 Televerkmästare 30 1 Elverkmästare 20 Telemontörl 300 Elmontör / Förste verkmästare, motor1 13 Förste verkmästare, apparatverkstad1 1 Apparatmontör 100 Motormontör 50 Vapenmontör 25 1 Verkmästare, säkerhetsmateriel 15 Fallskärmsförrådsförman 1 Förste förrådsförman 30 Förrådsförman 20 Simulatoringenjör1 30 1 Robotingenjör 3 Summa ca 705 varav lämpade för mästarpersonal ca 110 varav lämpade för flygtekniker ca 595 1

392 Lämpade för mästarpersonal.

SOU 1969: 33

Bilaga 37

PM om flygstationstjänsten i fred vid flygvapnet Utarbetad av flygvapenexperterna inom tjänstgöringsåldersutredningen

1. Gällande organisation m. m. Normalorganisation och normaltilldelning av personal för stationsavdelning vid baskompani enligt flygvapenorder A nr 1/1963 framgår av underbilaga. Enligt denna omfattar stationsavdelningen - förutom en verkmästare som chef - fyra mästare och 25 tekniker, varav tre tekniker beräkningsmässigt anses som sjukreserv. Antalet värnpliktiga utgör totalt 39, av vilka tre är bogserförare. I antalet värnpliktiga har räknats in värnpliktiga under utbildning vid specialkompaniet. Antalet värnpliktiga mekaniker i tjänst vid stationsavdelning utgör normalt högst 27. Som ett led i flygvapnets rationaliseringssträvanden påbörjades sommaren 1968 vid F 5 en undersökning avseende möjligheterna att vid stationsavdelning producera erforderlig flygtid utan att ta värnpliktiga i anspråk. Ytterligare undersökningar och försöksverksamhet har den 1/2 1969 påbör-

jats vid F 1 och F 17. Frågor om tjänstgöringen för värnpliktiga vid stationsavdelning har också anknytning till de utredningsuppdrag som ankommer på handräckningsutredningen och 1966 års värnpliktskommitté. 2. Nuvarande utbildning och utnyttjande av värnpliktiga avsedda för baskompani De värnpliktiga mekanikernas grundutbildning omfattar högst 364 dagar. För att tillgodose behovet av jämn tillgång under hela året på värnpliktiga med erforderlig utbildning för flygtidsproduktion rycker en fjärdedel av mekanikerna in till grundutbildning varje kvartal. Grundutbildningen delas upp i två skeden (jfr även tabell 1). Första skedet (68 arbetsdagar) delas in i två perioder - period A och B. Under period A (ca 23 arbetsdagar) sker endast allmänmilitär utbildning. Under period B (ca 45 arbetsdagar)

Tabell 1. Utbildningens omfattning och tidsfördelning Antal timmar 1. skedet Utbildning m. m.

period A period B summa

Allmänmilitär utbildning Yrkesutbildning Reserv

145 — 22 167

S:a SOU 1969: 33

155 180 23 358

300 180 45 525

2. skedet 270 1355 75 1700

Totalsumma 570 1535 120 2 225 393

Tabell 2. Yrkesutbildningens uppdelning under andra skedet Antal timmar Befattning

fortsatt befatt- förbandsutningsutbildning bildning

praktisk tjänst

Flygplanmekaniker Vapenmekaniker Filmrättare Elektromekaniker Materielmekaniker Bogserförare

9 10 9 9 9 54

1232 1265 1294 1 330 1 330 1 199

äger både allmänmilitär utbildning och yrkesutbildning rum. Under andra skedet (ca 36 arbetsveckor) avser utbildningen främst yrkesutbildning, som omfattar fortsatt befattningsutbildning, förbandsutbildning och praktisk tjänst. Utbildningens omfattning och tidsfördelning framgår av tabell 1. Under första skedet utbildas de värnpliktiga mekanikerna vid specialkompaniet. Yrkesutbildningen leds under specialkompanichefen av ledaren för teknisk utbildning och bedrivs huvudsakligen i instruktionsverkstaden. Vid andra skedets början förs de värnpliktiga över till baskompanierna, där utbildningen leds av baskompanicheferna. För den allmänmilitära utbildningen disponeras normalt instruktörer från specialkompaniet eller, i undantagsfall när det är fråga om yrkesutbildningen, från instruktionsverkstaden. I övrigt tas instruktörer från baskompaniet. Omfattningen av yrkesutbildningen för värnpliktiga mekaniker ur olika yrkesgrenar samt för värnpliktiga bogserförare

framgår av tabell 2. Målsättningen för yrkesutbildningen är i stort följande. Flygplan-, vapen- och elektromekanikerna skall efter första skedets utbildning kunna tjänstgöra som andre hjälpmekaniker och efter ca tio veckor av andra skedet kunna tjänstgöra som förste hjälpmekaniker. Flygplan- och vapenmekanikerna skall kunna krigsmässigt klargöra inte bara flygplan av den typ på vilken de grundutbildas utan även de övriga flygplantyper som skall betjänas på aktuell krigsbas. övriga mekaniker och bogserförare utbildas till motsvarande uppgifter inom sina yrkesgrenar. Den fortsatta befattningsutbildningen och förbandsutbildningen omfattar i huvudsak bastjänstutbildning. Denna avser ge de värnpliktiga mekanikerna och bogserförarna den särskilda utbildning som erfordras för deras krigsbefattning. När de värnpliktiga mekanikerna anses kunna godkännas som förste eller andre hjälpmekaniker ges detta tillkänna på flottilj (kår) order. Som förste eller andre hjälpmekaniker får den värnpliktige åläggas att på eget ansvar utföra de arbeten på flygplan som anges i tabell 3. Vid sidan av nu angiven utbildning fullgör de värnpliktiga mekanikerna och bogserförarna under andra skedet av grundutbildningen praktisk tjänst. Härvid medverkar de i den produktion av flygtid som erfordras i fred för den flygande personalens utbildning och flygträning samtidigt som deras egen yrkeskunskap blir befäst.

Tabell 3. Arbeten som får utföras på eget ansvar av värnpliktiga på olika utbildningsnivåer Arbete

Utbildningsnivå

Flertalet av de positioner som utförs vid klargöring av flygplan

Förste eller andre hjälpmekaniker

Vissa av de positioner som utförs vid B-, Coch D-service på flygplan

Förste hjälpmekaniker

114 80 52 16 16 102

SOU 1969: 33

3. Behovet av värnpliktiga vid

baskompani

Antalet värnpliktiga mekaniker i fred för flygtidsproduktion överstiger det antal värnpliktiga mekaniker som erfordras för att omsätta behovet av värnpliktiga med utbildning på aktuell materiel i krigsorganisationen. Den del som erfordras för att omsätta krigsorganisationen brukar benämnas Adelen och den del som endast används i fredstid för flygtidsproduktion B-delen. Någon skillnad mellan A- och B-del i grundutbildning eller tjänstgöring under denna förekommer inte. Antalet B-delsvärnpliktiga var år 1968 ca 700. 4. Överväganden rörande tion i fred vid baskompani

flygtidsproduk-

Av de pågående proven vid F 5 och av iakttagelser vid stationsavdelningen för målflygdivisionen vid F 3 synes bekräftat att en stationsavdelning utan värnpliktiga mekaniker kan svara för erforderlig flygtidsproduktion. Med dessa erfarenheter som grund kan det antal fast anställda beräknas som erfordras vid denna typ av stationsavdelning, om värnpliktiga ej tas i anspråk. Erfarenheterna från flygtidsproduktion vid dessa enheter kan emellertid ej direkt omsättas till förband med krigsflygplan. De krigsmässiga övningarna i luften med bl. a. vapenverkan kräver annan uppläggning av flygtidsuttaget och större arbetsinsats för flygtidsproduktionen än vid ett skolförband. Organisationen vid en stationsavdelning med krigsflygplan måste anpassas härtill och kan därför inte direkt jämföras med stationsavdelningarna vid t. ex. F 5. Även om sålunda hittillsvarande erfarenheter ej utan vidare kan läggas till grund för beräkning av personalbehovet vid en stationsavdelning utan värnpliktiga mekaniker och med uppgift att producera flygtid på krigsflygplan, torde behovet ändå kunna anges med någorlunda säkerhet. Förutsättningarna har varit att anbefalld utbildning för krigsuppgiften skall fullgöras samt att nuvarande flygtidsproduktion skall bibehållas. SOU 1969: 33

Med dessa förutsättningar har det beräknats att vid en stationsavdelning erfordras minst 30 fast anställda dvs. en ökning med minst fem. Av dessa beräknas en befattningshavare för de renhållningsuppgifter som f. n. utförs av de värnpliktiga mekanikerna. Denne bör kunna vara civilanställd arbetare medan övriga bör vara flygtekniker. Antalet tekniker i en stationsavdelning ökas således från 25 till minst 29. Att göra en direkt jämförelse mellan de uppgifter som fullgörs av personalen i nuvarande organisation med dem som kommer att åvila befattningshavarna i en organisation enligt ovan angivet exempel låter sig inte göra, bl. a. med hänsyn till att de utbildnings- och handledningsuppgifter som teknikerna i nuvarande organisation har i förhållande till de värnpliktiga faller bort. Med beaktande härav samt av flygteknikernas stora yrkesskicklighet och i allmänhet mångåriga yrkesvana synes det rimligt att räkna med att flygtidsproduktionen kan bibehållas trots att antalet vid stationsavdelningen tjänstgörande minskas från ca 70 till ca 40. Organisationen av en stationsavdelning med ovan angiven grund för beräkning av personaluppsättningen vid förband med krigsflygplan bör fastställas först sedan nu pågående undersökningar vid F 1 och F 17 har slutförts. Om flygvapnets tilldelning av värnpliktiga mekaniker minskas med de 700 värnpliktiga som i 1968 års organisation utgör B-delen, beräknas att flygvapnet behöver tillföras minst 80 tjänster för flygtekniker samt att 20 civila arbetare behöver anställas. Vid en organisation utan B-delsvärnpliktiga beräknas kuppförsvarsberedskapen bli i stort oförändrad vad gäller insatsberedskap av flygplan. Den för markförsvar tillgängliga personalen minskar med ca 5 % . Mobiliseringsberedskapen beräknas nedgå något i och med att antalet för handräckningsuppgifter tillgängliga värnpliktiga minskar. Flygvapnets A-dels värnpliktiga skall utbildas för sina krigsbefattningar samtidigt som fredsbehovet av flygtid skall produce395

ras. Under förutsättning att stationsavdelningar utan värnpliktiga mekaniker organiseras måste denna utbildning bedrivas vid de övriga baskompanierna i flygvapnet. VU-60 uppfattning rörande det sätt på vilket värnpliktsutbildningen bör genomföras under andra skedet överensstämde med den som har kommit till uttryck i bestämmelserna för den bastjänstutbildning som infördes år 1964. Erfarenheterna har sedan visat att förbanden haft svårigheter att på ett tillfredsställande sätt genomföra anbefalld bastjänstutbildning. En viss förstärkning av stationsavdelningarnas resurser för värnpliktsutbildningen är därför nödvändig för att uppnå VU-60 målsättning. Ett tillskott på två-tre flygtekniker per stationsavdelning eller totalt ca 55 för hela flygvapnet skulle göra det möjligt att friställa en viss del av de värnpliktiga mekanikerna från flygtidsproduktionen för fördjupad befattningsutbildning för krigsorganisationen. Här angivna flygtekniker erfordras som instruktörer för denna utbildning och för att säkerställa flygtidsproduktionen som en följd av att de värnpliktiga i ökad omfattning tas i anspråk för utbildning. 5. Konsekvenser för instruktionsverkstad och specialkompani Vid flottiljens instruktionsverkstad tjänstgör normalt en förste verkmästare och åtta flygtekniker. Deras huvudsakliga uppgift är att svara för de värnpliktiga mekanikernas yrkesutbildning under första skedet av grundutbildningen. Vid en minskning av antalet värnpliktiga mekaniker minskar instruktörernas arbetsvolym. F. n. utnyttjas normalt två tekniker för bilutbildning av värnpliktiga bilförare, tre svarar för utbildningen inom yrkesgrenen flygplan medan för envar av yrkesgrenarna vapen, elektro och materiel svarar en tekniker. Enligt förutsättningarna skall endast A-delen utbildas. Härigenom begränsas utbildningen av värnpliktiga mekaniker med ca en tredjedel. Detta bör kunna medföra att antalet flygtekniker för utbildningen inom yrkesgrenen flygplan reduceras 396

från tre till två per instruktionsverkstad. Behovet av tidigare nämnda 55 flygtekniker vid baskompanierna för fördjupad befattningsutbildning av värnpliktiga bör tillgodoses genom att ca 15 flygtekniker överförs från instruktionsverkstäderna och 40 tjänster för flygtekniker tillförs flygvapnet. Vid specialkompaniet kommer också utbildningsomfånget att minska med ca 10 % i och med att antalet värnpliktiga mekaniker minskas. Inom flygstaben har gjorts en utredning avseende behovet av trupputbildarpersonal vid flygvapnet mot bakgrund av VU-60. Utredningen visar att om den allmänmilitära utbildningen skall kunna genomföras på det sätt som 1960 års värnpliktsutredning förutsatt i sitt betänkande och med de normer för befälsbehov som angetts av 1954 års befälsutredning vad gäller arméns värnpliktsutbildning erfordras en förstärkning av trupputbildarkaderna, avsevärt större än som motsvarar ovan angiven minskning av utbildningsbehovet. Behovet av trupputbildare torde komma att behandlas av tjänstgöringsåldersutredningen i dess fortsatta arbete som befälsutredning för flygvapnet. Likaså kommer omfånget av vissa tjänster såsom förplägnad, förläggning, sjukvård och personaltjänst åt de värnpliktiga att minska. Dessa frågor har inte närmare studerats, då de enligt uppgift behandlas av utredningen om handräckningsvärnpliktiga. 6. Kostnader De i det föregående redovisade åtgärderna att inom baskompanierna i ökad omfattning utnyttja fast anställd personal och samtidigt begränsa antalet tjänstgörande värnpliktiga medför utgiftsminskningar för flygvapnet i vad gäller här redovisad verksamhet. B-delens storlek har beräknats till 700 värnpliktiga. Flygvapnets dagkostnad för en värnpliktig under grundutbildning beräknas till minst 25 kr. Årsutgiften blir 360 X 25 = 9 000 kr. SOU 1969: 33

En flygtekniker på 3-ort i 15. löneklassen hade år 1968 2 007 kr. i månadslön. Årslönen blir 12 X 2 007 = ca 24 000 kr. Om lönekostnadspålägg och övertidsersättning m. m. antas uppgå till 40 % blir årskostnaden ca 33 600 kr. En civil arbetares årslön beräknas till 19 000 kr. Med samma tillägg som för flygtekniker av 40 % av lönen blir årskostnaden 26 600 kr. Årsutgifter för B-delen: 700x9 000= 6 300tkr Årskostnader för fast anställda: Flygtekniker 120x33 600= 4 032tkr Civil arbetare 20x26 600= 532 tkr 4 564 tkr Minskning 1 736 tkr

SOU 1969: 33

Underbilaga Normalorganisation och normaltilldelning av personal för stationsavdelning vid baskompani

Baskompanichef Stationsavdelning Chef: förste verkmästare/förvaltare Stf chef: en av troppcheferna enl fljchefens bestämmande Flygplantropp

Vapentropp1

Elektrotropp

Materieltropp

Chef: flygplanmästare 1 Chef: vapenmästare 1 Chef: elektromästare 1 Chef: materielmäsStf ch: flygplanStf ch: vapenStf ch: elektrotare/fanjunkare 1 tekniker8 1 tekniker2 1 tekniker2 1 Stf ch: flygtekniker2 1 Flygplanmekaniker tekniker värnpliktiga

1 2

398 Vapenmekaniker 12 tekniker 16 värnpliktiga

4 7

Elektromekaniker tekniker värnpliktiga

Materielmekaniker 4 tekniker 4 värnpliktiga värnpliktiga bogserförare civil förrådsman

1 9 3 1

Kameratropp vid spaningsförband. Som stf troppchef beordras i första hand förste flygtekniker.

SOU 1969: 33

Bilaga 38

Diagram över löne- och pensionskostnader

1. Löneförlopp 15000—25000 i 1965 års lönenivåförlevnadsåldern 20—50 år Tiotusental kr 10-

Rå. 50

(lön + pension) Rå. 55 Rå-.60

6-

Rå. 63 Rå. 65

4-

2-

o-FV 0

2. Löneförlopp 20 000—40 000 i 1965 års lönenivåförlevnadsåldern 20—50 är Tiotusental kr 18-, Rå. 50

2-

o-l-A/ O 20 SOU 1969: 33

år

Bilaga 39

Löneutgifternas fördelning på personalgrupper med olika pensionsåldrar m. m.

Pensi onsåldersgrupp

Personalgrupp

50 år

Officerare ur armén flottan kustartilleriet flygvapnet underofficerare ur armén flygvapnet Summa 50 års pensionsålder

55 år

60 år

officerare ur armén flottan kustartilleriet flygvapnet specialkårer underofficerare ur flottan kustartilleriet specialkårer underbefäl Summa 55 års pensionsålder officerare ur armén flottan kustartilleriet flygvapnet specialkårer underofficerare ur armén flottan kustartilleriet flygvapnet specialkårer civilmilitär personal armén tekniker marinen poliskår flygvapnet mästare och tekniker flottiljpoliser Summa 60 års pensionsålder

Uppskattad löneutgift milj. kr. 35,1 8,6 3,2 16,4 43,6 7,9 114,8 36,7 8,6 4,7 13,5 3,9 11,7 7,9 3,6 107,4 198,0 16,8 3,4 2,1 3,8 34,1 8,8 16,3 7,4 8,2 25,9 12,4 1,4 56,7 7,7 205,0 SOU 1969: 33

Pensionsåldersgrupp

Personalgrupp

63 år

tygunderofficerare civilmil itär personal mästare vid armén verkmästare 1i verkstadstjänst vid flygvapnet Summa 63 års pensionsålder

Summa 65 års pensionsålder Rekrytering till reservstater

1 Uppskattad löneutgift milj. kr. 1,1 16,8 6,0 23,9 6,5

11,3 armén 0,5 kustartilleriet Summa rekrytering till reservstater 11,8 Totalsumma 560,0

Utöver de angivna grupperna finns enstaka andra tjänster.

SOU 1969: 33 26—914373

Bilaga 40

Sammanställning av kostnadsförändringar vid höjning av avgångsåldrar enligt olika alternativ m. m. (milj. kr.)

Ny pensi onsålder Pensi onsåldersgrupp (nuläge)

Kategori

Alternativ

60 år

63 år

50 år

officerare

utbytesalt. förfl.alt. alla 60 resp. 63 (spec.kår 63 utbytesalt. förfl.alt.

— 4,8 — 3,6 — 5,5 — 5,6) —10,3 — 9,1

— 3,9 — 2,3 — 7,9

utbytesalt. förfl.alt. alla 60 resp. 63 (spec.kår 63

— 2,7 — 2,1 + 0,5 + 0,5) — 6,0 — 8,2 — 7,6

underofficerare summa 55 år

officerare underofficerare underbefäl summa

60 år

officerare underofficerare underbefäl m. fl. mästare och tekn. summa

Alla

officerare underofficerare underbefäl m. fl. mästare och tekn. summa

utbytesalt. förfl.alt. utbytesalt. förfl.alt. alla 60 resp. 63 (spec.kår 63

— 1,2)

—11,8 —10,2 — 3,1 — 2,1 — 0,3 —11,3 —14,7 —13,7 — 1,6 + 0,1 — 3,0 — 0,4 — 3,2 — 8,2 — 6,5

utbytesalt. förfl.alt. utbytesalt. förfl.alt. alla 60 resp. 63 (spec.kår 63

— 7,5 — 5,7 — 5,0 — 6,3) — 6,0

— 8,6 — 4,3 —11,2 —11,7 — 3,2 —34,7 —30,4

x

utbytesalt. förfl.alt.

—18,5 —16,7

Alternativ utan utbyte av värnpliktiga B-delen Qfr kap. 25).

402 SOU 1969: 33

Bilaga 41

Sammanställning av utgiftsförändringar vid höjning av avgångsåldrar enligt olika alternativ m. m. (milj. kr.)

Ny pensionsålder Pensionsåldersgrupp (nuläge)

Kategori

50 år

officerare

55 år

Alternativ

60 år

63 år

utbytesalt. förfl.alt. alla 60 resp. 63 underofficerare (spec.kår summa utbytesalt. förfl.alt.

—10,0 — 9,4 — 6,4 — 6,5) —16,4 —15,8

—12,9 —11,7 — 7,2

utbytesalt. förfl.alt. alla 60 resp. 63 (spec.kår 63

— 3,8 -3,2 + 2,1 + 2,0) —12,7 —14,4 —13,8

— 6,3 — 5,7 + 0,9

officerare underofficerare underbefäl

summa utbytesalt. förfl.alt. 60 år

officerare underofficerare underbefäl m. fl. mästare och tekn. summa officerare

Alla

underofficerare

utbytesalt. förfl.alt. alla 60 resp. 63 (spec.kår 63 utbytesalt. förfl.alt.

+ 2,9 + 2,9

utbytesalt. förfl.alt. alla 60 resp. 63 (spec.kår 63

—13,8 —12,6 - 1,4 - 5,0) —12,7

underbefäl m. fl. mästare och tekn. summa utbytesalt. förfl.alt. 1

+ 2,9 — 0,5)

—27,9 —26,7

—20,1 —18,9

—20,2 —25,6 —25,0 - 2,4 - 1,8 — 2,3 — 0,6 *— 3,4 - 8,7 — 8,1 —21,6 —19,2 — 8,6 —20,8 *— 3,4 —54,4 —52,0

Alternativ utan utbyte av värnpliktiga B-delen (jfr kap. 25).

SOU 1969: 33

Bilaga 42

Diagram över åldersfördelning för officerare

1 Armén (utorn'specialkårerna) 1.4.1968 Ålder

Generaler överstar övriga regementsofficerare Kaptener, löjtnanter och fänrikar

2. Fortifikationsofficerare 1.4.1968 '

1 överstar

I

3. Tekniska stabsofficerare 1.4.1968

4. Tygofficerare 1.4.1968

I övriga regementsofficerare och kaptener

Alder

Alder

Ålder

50--

50--

> 40--

20--

3=1

50--

40--

30--

oi

140 Antal

-I

1 6

30--

30--

20--

20--

oi O

oi

Antal

H

h

8 H 10

1 12

SOU 1969: 33

6. Kustartilleriet 1.4.1968

5. Flottan 1.4.1968 Amiraler

Ålder

Ålder

•

i

t-v^-j

i Övriga regementsofficerare

Generaler

Ålder

Övriga regementsofficerare Kaptener, löjtnanter och fänrikar

Kaptener, löjtnanter och fänrikar

7. Flygvapnet februari 1969

Generaler överstar

Kommendörer

8. Intendenturofficerare 1.4.1968 Ålder

överstar t

i Övriga regementsofficerare

i

i

Kaptener, löjtnanter och fänrikar

60"

50--

40--

30--

oi

SOU 1969: 33

Antal

10 H

1 20

Bilaga 43

Diagram över åldersfördelning för underofficerare

1. Armén (utom specialkårerna) 1.4.1968 Förvaltare, utom i trupptjänst

Ålder

Förvaltare i trupptjänst Fanjunkare och sergeanter

2. Fortifikationsunderofficerare 1.4.1968

3. Tygunderofficerare 1.4.1968

Ålder

Ålder

i~~H Förvaltare i

i Fanjunkare

4. Intendenturunderofficerare 1.4.1968

I

"1 Förvaltare Fanjunkare

I förridstjinst

I kassatjänst

Ålder

Ålder

50-

p"

30--

20-Antal

H

10 SOU 1969: 33

5. Flottan (i annan tjänst än teknisk) 1.4.1968 |

Ålder

\

Förvaltare Flaggunderofficerare och underofficerare av 2. graden

6. Flottan (i teknisk tjänst) 1.4.1968 Ålder

B8«j»*i

Förvaltare

7. Kustartilleriet (i annan tjänst än teknisk) 1.4.1968 Ålder

I

I

Förvaltare Flaggunderofficerare och underofficerare av 2. graden

60-r

SOU 1969: 33

8. Kustartilleriet (i teknisk tjänst) 1.4.1968

9. Flygvapnet februari 1969

Ålder

Ålder

i

i

Förvaltare Flaggunderofficerare och underofficerare av 2. graden

Förvaltare, utom i trupptjänst Förvaltare i trupptjänst

60 I

I Fanjunkare och sergeanter Flygnavigatörer

408 SOU 1969: 33

Bilaga 44

Diagram över åldersfördelning för underbefäl m.fl.

1. Armén 1.10.1968

2. Flottan (i annan tjänst än teknisk) 1.6.1968

Ålder

Ålder

60--

3. Flottan (i teknisk tjänst) 1.6.1968

4. Kustartilleriet (i annan tjänst än teknisk) mars 1969

Ålder

Ålder

60--

SOU 1969: 33

5. Kustartilleriet (i teknisk tjänst) mars 1969

6. Flygvapnet (inkl. flottiljpoliser) februari 1969 Ålder

Ålder

QQ _j_

60--

MS

Förste flottiljpoliser

i

i Flottiljpoliser

I

I övriga underbefäl

50--

40iE==

20 Antal

I 5

1 10

1 15

SOU 1969: 33

Bilaga 45

Diagram över åldersfördelning för civilmilitär mastar- och teknikerpersonal

1. Arméns mästarpersonal 1.4.1968 I Ålder

60--

I

i Tycjverkmäct.T.-o och förste tyghantverkare I Tyghantverkare

2. Arméns teknikerpersonal 1.4.1969 Ålder

60--

3. Civilmilitära verkmästare,förrådsförvaltareoch mästare vidflygvapnetfebruari 1969 Ålder

Förste verkmästare i verkstadsbefattning Övriga verkmästare, förrådsförvaltare och mästare

SOU 1969: 33

4. Flygtekniker februari 1969

40--

•c:

v

±

30--

20-f 0

i

i

+-

i

60 H

Antal

80 H

100 H

120 SOU 1969: 33

Bilaga 46

Pensionsavgångarna 1969 — 1975 enligt f. n. gällande avgångsåldrar

A. Officerare Beräknat antal pensionsavgångar Försvarsgren m. m.

1975 Armén regoff1 kn 1

25 56

31 70

44 47

35 49

57 47

59 44

57 55

2 2 3

2 4

4 3 4

4 Sa Fortoff TSO Tygoff

6 9

2 13

4 8

8 8

4 13

8 7

15 9

4 3

7 8

6 4

2 6

4 7

4 3

7 3

5 12

2 28

9 23

10 22

12 19

13 23

13 19

Sa 17

3 127

9 156

5 177

totalt Flottan regoff kn Sa Kustartilleriet regoff kn Sa Flygvapnet regoff kn

Intoff Off totalt 1

7 Exkl. specialkårer.

SOU 196 9: 33

B. Underofficerare Beräknat antal pensionsavgångar Försvarsgren m. m.

37 55 92

25 48 73

25 35 60

21 34 55

23 32 55

26 45 71

27 34 61

1 11 2 106

1 4 5 3 86

6 3 3 72

2 10 4 3 74

3 10 3 4 75

1 5 5 2 84

1 12 2 1 77

Flottan 8 fv IT fluo IT2 Sa IT2

2 18 20

4 16 20

2 27 29

1 26 27

8 29 37

21 18 39

7 25 32

fv T8 fluo T8 Sa T3

5 7 12

6 7 13

2 6 8

4 11 15

3 10 13

12 11 23

7 10 17

Kustartilleriet fv IT2 fluo IT2 Sa IT2

4 4 8

2 11 13

3 14 17

2 10 12

8 14 22

5 16 21

4 19 23

fv T3 fluo T8 Sa T3

3 1 4

1 2 3

2 2

3 1 4

1 2 3

2 3 5

4 4

4 25 29

6 24 30

5 23 28

9 26 35

9 14 23

6 10 16

5 23 28

163 16

149 16

146 10

148 19

157 16

160 28

160 21

Armén fv1 fj1 Sa Fortuoff Tyguoff Intförråd Kassa totalt

Flygvapnet fv fj Sa Uoff totalt IT32 T

Exkl. specialkårerna. I annan tjänst än teknisk. I teknisk tjänst.

414 SOU 1969- 33

C. Underbefäl (Skattade värden) Skattat antal pensionsavgångar Försvarsgren m. m.

1975 Armén Flottan IT2 1 » T KA IT 1 » T2 Flygvapnet Ubef totalt IT 1

40 10 2 1

30 5 2 1

35 10 3 2

50 5 3 2

65 10 3 2 2 4

80 5 3 5 1 4

100 10 3 3 2 4

52 2

38 2

50 3

60 3

80 5

95 4

115 5

6 1

18 1

15 1

12 1

5 5

12 10

1 12 6

1 15 10

1 15 10

1 10 10

y2

D. Civilmilitär personal Armén Mästare Tekniker Flygvapnet Fljpol Mästare Tekniker 1 2

1 5

I annan tjänst än teknisk. I teknisk tjänst.

SOU 1969: 33

Bilaga 47

Tabell över överslagsmässigt beräknade förtidsavgångar 1969 — 1975

överslagsmässig förtidsavgång (absoluta tal) Kategori m. m.

30 1

30 1

—

30 1

—

—

30 1

Officerare armén 1 fortoff TSO tygoff flottan kustartilleriet flygvapnet intoff

1 7 4 11 5

1 1 7 3 12 5

— 1 7 4 11 5

1 1 7 3 12 5

— 1 7 4 11 5

1 1 7 3 12 5

—

Underofficerare armén 1 fortuoff tyguoff intförrådsfv kassach flottan IT 2 » T3 KA IT 2 » T3 flygvapnet

20 2 1 1 1 5 10 4 3 7

20 1 2 1 1 5 10 4 3 7

20 2 1 1 1 5 10 4 3 7

20 1 2 1 1 5 10 4 3 7

20 2 1 1 1 5 10 4 3 7

20 1 2 1 1 5 10 4 3 7

20 2 1 1 1 5 10 4 3 7

Underbefäl armén flottan IT 2 » T3 KA IT 2 » T3 flygvapnet

120 10 12 10 4 24

120 10 12 11 3 25

120 10 12 10 4 24

120 10 12 11 3 25

120 10 12 10 4 24

120 10 12 11 3 25

120 10 12 10 4 24

Flottiljpoliser

3 Mästarpersonal armén flygvapnet

3 8

5 8

4 8

5 8

4 8

5 8

4 8

Teknikerpersonal armén flygvapnet

12 30

16 30

15 30

16 30

15 30

16 30

15 30

—

1 7 4 11 5

1 Exkl. specialkårerna. 2 I annan tjänst än teknisk. 3

I teknisk tjänst.

416 SOU 1969: 33

Bilaga 48

Diagram över tjänster för officerare vid avgångsålder 60 år enligt steg D:l

1. Armén (utom specialkårerna) Ålder 135 nya officerstjänster i centrala förvaltningsorganisationen

60 135 tjänster på reservstat Avgång till intendentur- och fälttyg(tygoff)kårerna 17,5/år

50-

Avgång till fortifikationskåren och till tekniska stabsofficerare 5,0/år

30-

&

Antal

H

h20

3. Kustartilleriet Ålder 10 nya officerstjänster i centrala förvaltningsorganisationen

23 tjänster på reservstat

12 nya officerstjänster i centrala förvaltningsorganisationen

13 tjänster på reservstat

A Avgång till intendenturkåren 0,5/år A. Avgång till intendenturkåren 1/år

A. Avgång till fortifikationskåren 0,5/år

417 21—914373

4. Flygvapnet Alder 8 nya officerstjänster i centrala förvaltningsorganisationen

36 tjänster på reservstat

50-i\ Avgång till intendenturkårén 1/år

A Avgång till civil luftfart 8/år

30--

20--

418 SOU 1969: 33

Bilaga 49

Diagram över tjänster för officerare vid avgångsålder 60 år enligt steg D:2

1. Armén (utom specialkårerna) Ålder

60 225 tjänster på reservstat Avgång till intendentur- och fälttyg(tygoff)kårerna 17,5/år

50--

Avgång till fortifikationskåren och till tekniska stabsofficerare 5,O/år

40—

30--

20--

oi

h

!

t

h

Antal

3. Kustartilleriet Ålder

31 tjänster på reservstat

21 tjänster på reservstat

A Avgång till intendenturkåren 0,5/år A Avgång till intendenturkåren 1/år

SOU 1969: 33 27—914373

^ Avgång till fortifikationskåren 0,5/år

4. Flygvapnet Alder

41 tjänster på reservstat

A Avgång tHI intendenturkåren 1 /år

A Avgång titl civil luftfart 8/år

420 SOU 1969: 33

Bilaga 50

Diagram över tjänster för officerare vid avgångsålder 63 år enligt steg E:l

1. Armén (utom specialkårerna) Ålder

,120 nya officerstjänster i centrala förvaltningsorganisationen i

60 Avgång till civila tjänster inom totalförsvaret 3/ar 231 tjänster på reservstat Avgång till intendentur- och fälttyg(tygoff)kårerna 17,5/år

50+

Avgång till fortifikationskåren och till tekniska stabsofficerare 5.0/år

40-

30-

20--

3. Kustartilleriet 25 nya officerstjänster i centrala förvaltningsorganisationen

32 tjänster på reservstat

15 nya officerstjänster i centrala förvaltningsorganisationen

23 tjänster på reservstat

A Avgång till intendenturkåren 0,5/år A. Avgång «JI intendenturkåren 1/år

SOU 1969: 33

A. Avgång till fortifikationskåren 0,5/år

4. Flygvapnet Alder 40 nya officerstjänster i centrala förvaltningsorganisationen

49 tjänster på reservstat

50-A Avgång till intendenturkåren 1/år

40-A Avgång till civil luftfart 8/år

30--

20—

422 SOU 1969:33

Bilaga 51

Diagram över tjänster för officerare vid avgångsålder 63 år enligt steg E:2

1. Armén (utom specialkårerna) Ålder ^ Avgång till civila tjänster inom totalförsvaret 3/år 300 tjänster på reservstat Avgång till intendentur- och fälttyg(tygoff)kårerna 17,5/år Avgång till fortifikationskåren och till tekniska stabsofficerare 5,0/år

l

Antal

3. Kustartilleriet

47 tjänster pä reservstat

31 tjänster på reservstat

* Avgång till intendenturkären 0,5/är A. Avgång till intendenturkåren 1/år

SOU 1969: 33

k Avgång till fortifikationskåren 0,5/år

4. Flygvapnet

72 tjänster på reservstat

A Avgång till intendenturkåren 1/är

A Avgång till civil luftfart 8/ar

424 SOU 1969: 33

Bilaga 52

Diagram över tjänster för underofficerare vid avgångsålder 60 år enligt steg B

1. Armén (utom specialkårerna) Ålder

60 Avgång till specialkirerna 31 /år

50--

40--

30--

20-Antal

oi

2. Flottan (i annan tjänst är teknisk)

3. Flottan (i teknisk tjänst)

Ålder StegD

50--

Avgång till specialkårerna 3,4/år

304-

20-Antal

-I

SOU 1969: 33

1 X)

1 20

4. Kustartilleriet (i annan tjänst än teknisk)

5. Kustartilleriet (i teknisk tjänst)

Ålder

Ålder •—i<

Steg D Steg B

Avgång till specialkårerm 2,1/år

6 JVygvapnet Ålder

50--

Avgång till specialkårerna 4,7/år^

A 1

40-Underofficerare

Fältflygare

426 H

h 10

Antal

40 SOU 1969: 33

Bilaga 53

Diagram över tjänster för underofficerare vid avgångsålder 63 år enligt steg D

1. Armén (utom specialkårerna) Ålder lanspråktagande av 33 f. n. civila tjänster

50 A Avgång till specialkårerna 27/år

40--

30--

20 —

oi

Antal

H

r20

H 40

h

2. Flottan (i annan tjänst ån teknisk) Ålder

3. Flottan (i teknisk tjänst) Se diagram 3 i bilaga 52

lanspråktagande av 17 f. n. civila tjänster

A Avgång till specialkårerna 2,9/år

SOU 1969: 33

4. Kustartilleriet (i annan tjänst ån teknisk)

5. Kustartilleriet (i teknisk tjänst) Se diagram 5 i bilaga 52

ianspråktagande av 36 f. n. civila tjänster

Ålder

6. Flygvapnet Ålder Ianspråktagande av 125 f. n. civila tjänster

60-Avgång till

5 0 - - specialkårerna 4,1 /år'

A 1

40--

30--

20--

oi 428

Antal

40 SOU 1969: 33

Bilaga 54

Diagram över tjänster för underbefäl vid avgångsålder 60 år enligt steg B resp. 63 år enligt steg C

1. Armén

> -y <

Steg C

<

Sleg B

50--

40 A Avgång tiH underofficerare

30--

20-Antal

oi

2. Flottan (i annan tjänst än teknisk) Ålder

3. Flottan (i teknisk tjänst) Ålder

• — -j <

Steg C

— -| <

Steg C

<

Steg B

«

Steg B

A Avgång till officerare och underofficerare

i Avgång till mariningenjörer och underofficerare

4. Kustartilleriet (i annan tjänst än teknisk)

5. Kustartilleriet (i teknisk tjänst)

Ålder

Ålder

~1<-

60 StegC

- — -\<

Steg B

60-

50^

40--

40 Steg C Steg B

A Avgång till officerare 11 Avgång till underofficerare

30--

20--

oi

fit. Avgång till mariningenjörer och underofficerare

30—

20--

H

h20

Antal

H 40

1 10

6. Flygvapnet (60 år)

7. Flygvapnet (63 år)

Ålder

Ålder

50--

40--

40--

A Avgång till underofficerare

30--

430 A Avgång till underofficerare

30--

ot

20-Antal

40 H 60

-i

Antal

-i

i

60 SOU 1969: 33

Bilaga 55

Diagram över tjänster för flygvapnets civilmilitära mastar- och teknikerpersonal vid avgångsålder 63 år enligt kapitel 25

1. Mästarpersonal Ålder

60 —

50 T

20—

oi

Antal

2. Teknikerpersonal Ålder

60--

50--

40 A Avgång till mästare

30--

20-Antal

H 20

SOU 1969: 33

r40

JO

•—1 go

r^

•*

<N t N i-H

«n

<r>

m

m N

— ">* <r> r~

0CC1

— CO CN

o

001-*

« N V O

O

—

irifN

O Tj-

Tt

o

</•> m

O

•<*• m

t~-

r-

o

o

TJ-

VD fM

VO —1 00

f l v© »O

<S

>r> • * f S

Ort

Tf

v o «o

—<

~v>fN

f>

— rn

rt

O

o

ro

tN

m

w->

r-

vo

© o

C/2

<CL,0

rt

lO

—i

>r> r -

*

^

^

m

vo

r-

CO o a v© CO CO «-<

c > p—1 c 3

<* P <OHO

<CL,0

<cuO

03 0

O

_ ro H :0 < oa O

432 SOU 1969: 33

Bilaga 57

Diagram över åldersfördelning för vissa civila tjänstemän inom försvaret

1. Förrådsförmän februari 1969

2. Tjänstemän i tjänster lämpade för flygvapnets mästarpersonal

Ålder

Ålder

65- ^

s.

60-

^EE n

* - ~ji

55l 50-

45-

40-

M-

£3 Förrådsförmän vid f l y g f l o t t i l j , avdelning 6 l~l Övriga f ö r r a d s f ö r m ä n

°=|

0 An+al

SOU 1969: 33

3. Tjänstemän i tjänster lämpade för flygtekniker Ålder

434 SOU 1969: 33

Bilaga 58

Jämförelse mellan behov av befattningar för äldre officerare och underofficerare och tillgång på ledigbliv ande arvodestjänster den 1.1. 1971

Beräknat antal år 1976 och årligen därefter

Kategori m. m.

1975 Officerare Skattad arvodesvakans Ledigbliv. arvodestjänster

95 20

—

—

—

—

~30 —30

30 2 4 6

25 5 3 6

40 2 2 7

40 5 2 7

40 8 2 7

40 8 3 7

12 2 1 2

12 2 1 2

12 3 2 3

11 2 1 3

13 2 1 3

12 2 1 3 76

125 32

—

—

9 4 3 6

9 4 3 6

8 5 3 4

11 2 4 3

9 4 5 6

24 Summa Antal regoff 55 år som väljer stå kvar A1 Fl KA FV Antal kn 50 år som väljer stå kvar A1 Fl KA FV Summa Underofficerare Skattad arvodesvakans Ledigbliv. arvodestjänster Summa Antal uoff 50 eller 55 år som väljer stå kvar A1 Fl 2 KA 2 FV Summa

—

—

—

—

~20 ~20

8 4 4 5 21

1 Utom specialkårerna. Endast personal i annan tjänst än teknisk har medräknats. Vidare har för flottan räknats med att 10 underofficerare på särskild stat för övertaliga underofficerare ingår i varje årskull. 2

SOU 1969: 33

Bilaga 59

Diagram över åldersfördelning för marinens poliskår 1.4.1968

25-

436 SOU 1969: 33

Nordisk udredningsserie (Nu) 1969

Kronologisk förteckning

1. Utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete 2. Laajennettu pohjoismainen talloudellinen yhteistyö. 3. Nordforsks miljövårdsutredning. 4. Förslag till utbyggnad av den samnordiska fortbildningen för journalister. 5. Konsumentoplysning i undervisningen. 6. Sjätte nordiska samekonferensen i Hetta. 7. Nordisk gyldighet av forerkort. 8. Nordiskt sjukhusfysikersamarbete. 9. Nordiskt ämbetsmannamöte i Storlien. 10. Nordisk sjömansskattefördelning. 11. Udvidet nordisk okonomisk samarbejde.

Statens offentliga utredningar 1969

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Faktisk brottslighet bland skolbarn. [1] Bostadsrätt. [4] Utsökningsrätt IX. [5] Kungörelseannonsering. [7] ADB inom inskrivningsväsendet. [9] Ny gruvlag. [10] Internationell adoptionsrätt. [11] Nyvalteknik. [19] Ämbetsansvaret [20]

Civildepartementet Offentliga tjänstemäns bisysslor. [6]

Försvarsdepartementet Ekonomisystem för försvaret. [24] Planering och programbudgetering inom försvaret. [25] Militära tjänstgöringsåldersutredningen. 1. Militära tjänstgöringsåldrar. [33] Socialdepartementet Ett renare samhälle. [18] Kommunikationsdepartementet Ny sjöarbetstidslag. [3] Hamnutredningen. 1. De svenska hamnarna. [22] 2. Bilagor. [23] Skolskjutsarna och trafiksäkerheten. [26] Finansdepartementet Förenklad obligationshantering. [13] Lagstiftning om värdepappersfonder m.m. och om stämpelskatt på värdepapper. [16] Nya mynt. [17] Skogsbeskattningen. [30] Utbildningsdepartementet Om sexuallivet i Sverige. [2] Sexualkunskapen på grundskolans högstadium. [8] Regionmusik. [12] Filmen- censur och ansvar. [14] Sexualkunskapen i gymnasiet. [28] Jordbruksdepartementet Växtförädlarrätt [15] Skogstillstånd och skogsvårdsåtgärder. [32] Handelsdepartementet Idrott åt alla. [29] Olja i beredskap. [31] Inrikesdepartementet Skogsindustri i södra Sverige. [21] Länsplanering 1967. [27]

Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

K L Beckmans Tryckerier AB 1969