('angående organisation av en för krigsmakten gemensam intendenturkår m.m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1966 1

Nr 109

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående organisation av en för krigsmakten gemensam intendenturkår m.m.; given Stockholms slott den 11 mars 1966.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 syfte att rationalisera intendenturtjänsten inom krigsmakten föreslås i propositionen att en för krigsmakten gemensam intendenturofficerskår in­ rättas fr.o.m. den 1 oktober 1966. Kåren som avses ersätta nuvarande arméns intendenturkår, marinintendenturkåren och flygvapnets officerare i intendenturbefattning föreslås omfatta regementsofficerare och kaptener på aktiv stat. Förslaget beräknas medföra en årlig kostnadsminskning med 0,2 milj. kr.

1 —8162 66 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 109

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 11 mars 1966.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L indström , L änge , K ling , E denman , J ohansson , H ermansson , H olmqvist , A spling , P alme , S ven -E ric N ilsson , L undkvist , G ustafsson .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga om organi­ sation av en för krigsmakten gemensam intendenturkår och anför.

I. Inledning

Uppdraget att utreda frågan om att inrätta en för försvaret gemensam intendenturkår lämnades ursprungligen 1954 års utredning angående vissa personalkårer inom försvaret. Uppdraget fördes sedermera över till den utredningsman1 — 1960 års intendenturförvaltningsutredning — som med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 oktober 1960 tillkallats för att utreda frågan om organisation m.m. av ett för försvaret gemensamt intendenturförvaltningsverk. Sedan utredningen i sitt betänkande rörande det gemensamma intendenturförvaltningsverket redovisat vissa alternativa lösningar av kårfrågan (jfr prop. 1962:168 s. 55), förordnade Kungl. Maj:t genom beslut i april 1962, att det fortsatta utredningsarbetet skulle bedrivas med sikte på att en gemensam kår skall inrättas för all intendenturpersonal inom krigsmakten. Kungl. Maj :t har vidare anbefallt utred­ ningen att beakta vad statsutskottet i anledning av riksdagens år 1952 församlade revisorers berättelse anfört om de grunder, enligt vilka utbild­ ning av bl.a. intendenter och förvaltare i intendentur-, kassa- och expeditionstjänst bedrivs inom försvaret (SU 1953:102). Den 18 januari 1965 har intendenturförvaltningsutredningen avgett ett be­ tänkande (Stencil Fö 1965:1) med förslag till organisation av en för för­ svaret gemensam intendenturkår. Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av överbefälhavaren — efter hörande av försvarsgrenscheferna — försvarets intendenturverk, försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen, marinförvaltningen, statskontoret, riksrevisionsver­ ket, militära tjänstgöringsåldersutredningen, Statstjänstemännens Riksför­ bund (SR), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Svenska arméns

1 Generaldirektören Gunnar Christianson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1966 3

och flygvapnets reservofficersförbund och Svenska flottans reservofficersförbund. I samband med remissbehandlingen har militära tjänstgöringsåldersutredningen framlagt ett alternativt förslag till organisation av en gemensam intendenturkår.

O. Nuvarande ordning för rekrytering och utbildning av intendenturofficerare

Officerare på aktiv stat

Intendenturkåren inom armén rekryteras genom att officerare som tillhör arméns truppslag efter ansökan tas ut till utbildning vid intendenturförvaltningsskolan. Enligt gällande bestämmelser skall aktiv officer vid armén under tredje eller fjärde officersåret genomgå truppslagsofficersskola, varefter han i regel under åttonde officersåret kommenderas till armélinjens allmänna kurs vid militärhögskolan. Kommendering till in­ tendentkursen, som är tvåårig, får ske först efter den allmänna kursen vid militärhögskolan. Detta innebär, att transport till intendenturkåren kan äga rum tidigast i slutet av tionde officersåret. Intendentkurs har sedan 1954 anordnats årligen. Antalet aspiranter fastställs av chefen för armén och har sedan nämnda år varierat mellan tio och tretton. Avgången från utbildningen är obetydlig. Inom marinen tillgodoses behovet av intendenturofficerare genom grundrekrytering. Utbildningen sker i nära anslutning till utbildningen av sjö- och kustartilleriofficerare. Efter officersutbildningen, som omfattar 39 månader, skall fänrik för fortsatt utbildning under ett å två år placeras antingen såsom tjänstgörande officer vid regional eller lokal förvaltning eller såsom biträdande intendent ombord. På grund av rådande vakans­ läge har detta emellertid inte kunnat ske. Antalet marinintendentaspiranter fastställs årligen av Kungl. Maj :t efter förslag av marinchefen. Kurserna, som tidigare omfattat ca sex aspiran­ ter, har på grund av avgångsläget under senare år fått ökat antal delta­ gare. Maximum nåddes år 1963 med 15 aspiranter, varefter antalet sjunkit till ca åtta. Under de senaste tio åren har i genomsnitt hälften av aspiranterna avbrutit utbildningen. Flygvapnets rekrytering av officerare i intendenturbefattning är också en grundrekrytering och sker normalt över reservofficersexamen på så sätt, att de aspiranter som erhållit de bästa avgångsbetygen erbjuds att under en kvalificeringstid av två år fullgöra frivillig tjänstgöring som fän­ rikar i flygvapnets reserv med placering såsom biträdande intendent vid flottilj. Under denna tid får fänriken erforderlig handledning och under- 2 —8162 66 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 109

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1906

visning av flottilj intendenten och även tillfälle till fördjupade studier på egen hand. Den som under kvalificeringstiden har erhållit tillfredsställande vitsord — någon speciell officersexamen avläggs inte — anställs såsom löjtnant i intendenturbefattning. Utbildningen anordnas vartannat år för åtta till tio aspiranter och om­ fattar ca 22 månader. Den sammanlagda utbildningstiden uppgår således till nära fyra år. Den genomsnittliga avgången under utbildningen är ca

11 %.

I syfte att vidmakthålla och öka personalens kunskaper anordnas bl.a. centrala och — inom armén — regionala s.k. förvaltningsgrenssammanträden. Vidareutbildning sker också genom kommendering till olika slags kurser samt — inom armén och i viss utsträckning marinen — genom fältövningar. En annan form av vidareutbildning utgör de kurser, som avser att ge kompetens för specialbefattningar. Som exempel härpå kan nämnas förplägnads- och drivmedelskurser. Såsom förberedelse för befordran till regementsofficer genomgår mari­ nens intendenturofficerare tidigast efter sex officersår en obligatorisk kurs om ca sex månader vid militärhögskolan. Inom armén anordnas för yngre majorer samt kaptener, som avses vinna befordran till regementsofficer, vart tredje år en högre underhållskurs om ca två månader, föregången av ett kompendieskede om fem månader. I dessa kurser har även intenden­ turofficerare ur marinen och flygvapnet deltagit.

Reservofficerare

Reservintendenturofficerarna inom armén utgörs av förtidsavgångna, pensionsavgångna, reservutnämnda och värnpliktsavgångna officerare. Ut­ bildningen till reservutnämnd intendenturofficer sker till en början vid trängtruppernas intendenturlinje. I utbildningen ingår vidare två reservofficerskurser och en mellan dessa kurser infallande repetitionsövning. Efter fullgjord utbildning (29 månader) antas den värnpliktige fänriken till löjtnant i intendenturkårens reserv, vilket dock inte får ske förrän jämnåriga aktiva officerare utnämnts till löjtnanter. För anställning som värnpliktsavgången reservofficer krävs, utöver grundutbildningen vid trängtrupperna, viss ytterligare frivillig utbildning. Marinintendent urkårens reservofficerare utgörs av förtids­ avgångna, pensionsavgångna och reservutnämnda officerare. Utbildningen till reservutnämnd marinintendenturofficer är till en början gemensam med utbildningen för stamaspiranter. Den fullföljs med en reservofficerskurs och avslutas efter ca 22 månader med reservofficersexamen. I avvaktan på att jämnåriga stamkadetter avslutar sin utbildning, förordnas reservkadetterna till värnpliktiga fänrikar och efter ytterligare ca 18 månader till fänrikar i reserven.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1966 5

Flygvapnets reservofficerare i intendenturbefattning består av förtidsavgångna, pensionsavgångna och reservutnämnda officerare. Utbild­ ningen till reservutnämnd officer i intendenturbefattning omfattar 22 må­ nader. Utbildningen avslutas med reservofficersexamen.

III. Intendenturförvaltningsutredningens överväganden och förslag

Rekrytering och utbildning

Utredningen erinrar om att det redan i dess direktiv uttalades, att en gemensam intendenturkår borde rekryteras efter enhetliga grunder. Denna uppfattning delas av utredningen, som emellertid tillägger, att också ut­ bildningen bör vara enhetlig och således inte meddelas försvarsgrensvis med inriktning på att närmast tillgodose försvarsgrenens behov. Som skäl för sin uppfattning hänvisar utredningen bl.a. till att det endast genom gemensam utbildning blir möjligt att redan i kompaniofficersgrad utnyttja officerarna över försvarsgrensgränserna, vilket anses nödvändigt för att bl.a. undvika en snedvridning av befordringsläget inom kåren. Utred­ ningen anför vidare, att ett enhetligt rekryterings- och utbildningssystem gör officerarna mer lämpade för tjänstgöring i försvarets intendenturverk, försvarsstaben och de nya regionala staberna. Också med hänsyn till den vidareutbildning som normalt följer efter officersexamen anses det vara av värde, att officerarna utbildnings- och kunskapsmässigt står på samma nivå. Slutligen framhåller utredningen, att kostnaderna blir lägre vid en gemensam än en försvarsgrensvis uppdelad utbildning. Efter granskning av nuvarande rekryterings- och utbildningssystem har utredningen funnit, att varken arméns, marinens eller flygvapnets system i oförändrat skick bör utnyttjas för en gemensam intendenturkår. Utred­ ningen förordar i stället ett grundrekryteringssystem, vars när­ mare utformning redovisas i ett till betänkandet fogat förslag till utbild­ ningsgång, utbildningsmål och utbildningstider. Förslaget har utarbetats med utgångspunkt i vissa grundläggande förutsättningar. Till dessa hör enligt utredningens mening att intendenturofficerarna av flera skäl måste ha en militär grundutbildning, som är likvärdig med övriga officerares. Som en annan förutsättning anges att utbildningen av ekonomiska skäl bör anpassas efter befintliga skolor. En anknytning till arméns utbildningsorganisation anses därvid ligga när­ mast till hands, bl.a. med hänsyn till att flertalet intendenturofficerare också i fortsättningen kommer att tjänstgöra inom armén. Utredningen förutsätter också, att officersrekryteringen skall ske efter samma grunder som gäller för armén samt att övergång från underbefäls- och underoffi­ cers- till officerskarriären i princip skall vara möjlig. Utredningen anför

6 Rangl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

vidare, att utbildningen i princip inte bör delas in i försvarsgrensskeden utan att försvarsgrenarnas utbildningsbehov i stället bör tas upp i sina fackmässiga sammanhang, varvid utbildningsplanerna bör utformas så, att de rymmer tillräckliga kunskaper om samtliga försvarsgrenars organisation, taktik m.m. Speciell förvaltningsutbildning bör enligt utredningen påbörjas först efter officersexamen och någon tids tjänstgöring inom samtliga för­ svarsgrenar. Slutligen förutsätter utredningen att utrymme skall finnas också för utbildning vid militärhögskolans allmänna och högre kurser. Utbildningen fram till officersexamen bör enligt ut­ redningen indelas i förberedande plutonchefsskola, aspirantskola, trupp­ tjänstgöring och krigsskola. Den förberedande plutonchefsskolan föreslås pågå tiden juni—december första utbildningsåret. Utredningen förutsätter, att viss samordning sker med utbildningen vid trängtrupperna. Utbildningen vid aspirantskolan avses pågå under tiden januari—decem­ ber andra utbildningsåret. Utredningen räknar också i detta fall med viss samordning med motsvarande utbildning vid trängtrupperna. De delar av utbildningen som har direkt anknytning till marinen och flygvapnet bör en­ ligt utredningen förläggas till marin- och flygförband. Trupptjänstgöringen som avses utgöra förberedelse för utbildningen vid krigsskolan föreslås omfatta första kvartalet av tredje utbildningsåret. Den bör enligt utredningen fullgöras vid trängtrupperna. Utbildningen vid krigsskolan påbörjas enligt förslaget omkring den 1 april tredje utbildningsåret och avslutas omkring den 31 augusti fjärde utbildningsåret. Krigsskolan avslutas med officersexamen. Den samman­ lagda utbildningstiden fram till officersexamen uppgår till drygt tre år. Utbildningen efter officersexamen inleds enligt försla­ get med drygt två års trupptjänstgöring, som huvudsakligen förläggs till arméförband och i övrigt omfattar sex månaders tjänstgöring vid vardera marinen och flygvapnet. Den egentliga förvaltningsutbildningen bör enligt utredningen meddelas i en särskild intendenturofficerskurs vid intendenturförvaltningsskolan. Kursen avses omfatta 17 månader och föreslås pågå under tiden oktober tredje officersåret — mars femte officersåret. Ändamålet med kursen bör enligt utredningen vara att ge eleverna de kunskaper i förvaltningstjänst som erfordras för att bestrida intendenturbefattningar för kompanioffice­ rare i freds- och krigsorganisationerna. Utredningen föreslår vidare, att intendenturofficeren i likhet med ar­ méns officerare i allmänhet under åttonde officersåret skall genomgå all­ män kurs vid militärhögskolan. Kursen bör enligt utredningen anordnas årligen med början i oktober och avslutning i juni. Den anses böra utformas som en allmän intendenturkurs med syfte att dels ge eleverna de kunska­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966 7

per i taktik och underhållstjänst som erfordras för att bestrida kaptensbefattningar i intendenturtjänst i freds- och krigsorganisationerna, dels vara en grund för fortsatt utbildning vid militärhögskolan. Militärhögskolans högre kurser bör enligt utredningen stå öppna för intendenturofficerare i mån av behov och enligt samma grunder som gäller för övriga officerare. Genomgång av högre kurs anses som regel böra vara förutsättning för befordran till major. Utbildningen skulle enligt utred­ ningen kunna meddelas i stabskurs och därmed ge intendenturofficerarna möjlighet att i konkurrens med andra officerare erhålla högre befattningar inom krigsmakten. Utredningen förutsätter slutligen, att intendenturofficerarna också i fortsättningen i mån av behov skall kunna genomgå specialkurser, som ger kompetens för särskilda befattningar.

Intendenturkårens sammansättning

Utredningen föreslår, att i intendenturkåren skall ingå officerare och un­ derofficerare på aktiv stat och reservstat samt i reserven. Aktiva officerare. För att få underlag för en bedömning av intendentur­ kårens sammansättning i fråga om aktiva officerare har utredningen un­ dersökt rekryteringsbehov och befordringsförhållanden för officerare dels vid intendenturkåren och marinintendenturkåren samt i intendenturbefattning vid flygvapnet, dels vid armén, flottan, kustartilleriet och flyg­ vapnet. I samband härmed har utredningen från 1960 års befälsstatsdelegation inhämtat, att delegationen för arméns del i princip räknar med befordran till k a p t e n vid 35 års ålder. För egen del föreslår ut­ redningen, att intendenturofficer normalt skall befordras till kapten vid 32 års ålder. Bland de skäl som anförs härför kan nämnas, att en höjning av befordringsåldern till 35 år enligt utredningens mening skulle dels leda till försämrade befordringsmöjligheter och därigenom verka rekryteringshämmande, dels medföra väsentligt ökade pensionskostnader. Utredningen behandlar härefter frågan om intendenturofficerarnas pensionsåldrar. Dessa är — som framgår av följande sammanställ­ ning — f.n. enhetliga för kaptener och översi (kommendörer) men däremot inte för övriga regementsofficerare.

Grad Armén Marinen Flygvapnet — Överstelöjtnant/kommendörkapten av 1. graden. 55 60 60

I en gemensam intendenturkår torde det enligt utredningen vara ofrån­ komligt med enhetlig pensionsålder för samtliga tjänster i varje grad. Ut-

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

redningen erinrar vidare om att dåvarande intendenturförvaltningsdelegationen från försvarsgrenscheferna inhämtade synpunkter och förslag be­ träffande bl.a. pensionsåldern för regementsofficerare. Chefen för armén avstyrkte därvid bestämt en höjning av pensionsåldern till 60 år och fram­ höll som skäl, att en sådan höjning skulle medföra brist på personal som är användbar för krigsplacering och samtidigt minska befordringsmöjligheterna och därmed också förutsättningarna för en godtagbar rekrytering. Utredningen har för egen del kommit till den uppfattningen, att de prin­ cipiella betänkligheterna för arméns del mot en höjning av pensionsåldern för överstelöjtnanter och majorer i och för sig är beaktansvärda. Utred­ ningen anser dock, att höjningen berör ett så litet antal officerare, att ut­ rymme bör finnas att krigsplacera dessa i sådana befattningar, där kravet på lägre ålder inte gör sig så starkt gällande, t.ex. i central förvaltnings­ tjänst. Utredningen utgår därför från att pensionsåldern för överstelöjt­ nanter och majorer i en för försvaret gemensam intendenturkår fastställs till 60 år. I övrigt förutsätter utredningen att pensionsåldrarna inte ändras. Utredningen redovisar också en bedömning av fredsorganisationens behov av kvalificerade intendenturofficerare. Detta anges till 203 officerare, vilket innebär en ökning med 16 i förhållande till nuläget. I det angivna antalet ingår en enligt utredningens mening nödvändig kominenderingsreserv om fyra kaptener, motsvarande 3 % av antalet kaptenstjänster. Utredningen har vidare undersökt möjligheterna att tillgodose krigsplaceringsbehovet i nuvarande och föreslagen organisation. En redogörelse härför lämnas i en särskild bilaga, vilken torde få överlämnas till riksdagens vederbörande utskott. En jämförelse mellan krigsorganisa­ tionens behov av officerare i det s.k. normerande skiktet och det redovisade fredsbehovet utvisar, att krigsbehovet är större. Utredningen har därför funnit sig kunna utgå från att den nya intendenturkåren skall omfatta 203 officerare i det normerande skiktet (jfr prop. 1960:109 angående befälsordningen vid armén m.m.). Det krigsbehov som inte kan tillgodoses genom dessa 203 officerare anses såsom f.n. böra täckas genom att inrätta tjänster på reservstat och genom att utnyttja förtids- och pensionsavgångna inten­ denturofficerare, som ingår i kårens reserv. Intendenturkårens statsammansättning bör enligt utredningen bestämmas så att den genom rimliga befordringsmöjligheter främjar rekryteringen. Tjänstebenämningarna bör vara enhetliga oavsett vid vilken försvarsgren intendenturofficerarna är placerade till tjänstgöring. Utredningen föreslår, att de för armén, kustartilleriet och flygvapnet gemensamma tjänstebenäm­ ningarna för regementsofficerare utnyttjas. Med utgångspunkt i förslaget till personaluppsättning i det normerande skiktet anför utredningen vidare, att det för intendenturkåren erfordras

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966 9

sammanlagt 70 löjtnanter och 20 fänrikar i det rekryterande skiktet. Sam­ tidigt kan dock antalet subalternofficerare i nuvarande organisation succes­ sivt minskas och vid fullt genomförd omorganisation beräknas 95 tjänster för löjtnant och 22 för fänrik kunna dras in. Beträffande utredningens förslag rörande subalternofficerarnas utnyttjande torde få hänvisas till be­ tänkandet. Reservofficerare. Utredningen framhåller, att en gemensam redovisning av officerare på aktiv stat och i reserven är en förutsättning för att resur­ serna skall kunna utnyttjas effektivt i såväl fred som krig. Med hänsyn härtill föreslås att samtliga intendenturreservofficerare skall ingå i den gemensamma kåren. Utredningen anför vidare, att den inte funnit det möjligt att ta ställning till det framtida behovet av intendenturofficerare på reservstat. Ett sådant behov bedöms emellertid föreligga och utredningen föreslår därför, att nu­ varande intendenturofficerare på reservstat vid armén förs över till den nya kåren. Beträffande utbildningen av reservofficerare anför utredningen, att den inte kan betraktas på samma sätt som utbildningen av officerare på aktiv stat. Sistnämnda utbildning är enligt utredningen inriktad på att göra office­ ren tjänstbar inom samtliga försvarsgrenar i krig och fred, medan reservoffi­ cersutbildningen syftar till att få fram innehavare av krigsbefattningar. För detta ändamål anses en försvarsgrensinriktad utbildning tillräcklig. Utred­ ningen lägger inte fram något förslag rörande reservofficersutbildningen utan förutsätter att denna t.v. skall ske försvarsgrensvis, varvid dock alla möjligheter till samordning bör utnyttjas. Underofficerare. Vad utredningen anfört om gemensam redovisning av officerspersonalen anses i tillämpliga delar gälla också underofficerare i intendenturtjänst på aktiv stat och i reserven. I enlighet härmed bör enligt utredningen vid samtliga försvarsgrenar befintliga underofficerare med ut­ bildning i förråds-, kassa- eller ekonomitjänst föras över till den nya kåren. Något förslag rörande underofficerarnas utbildning läggs inte fram. Med hänsyn till den samordning som i detta hänseende redan genomförts på vissa områden bedömer utredningen, att förutsättningarna är goda för att försvarsgrenarnas utbildningsbehov skall kunna tillgodoses i en gemensam skolform.

Intendenturkårens ledning

Utredningen erinrar om att den i sitt betänkande med förslag till orga­ nisation av ett för försvaret gemensamt intendenturförvaltningsverk räk­ nade med att chefskapet för en blivande gemensam intendenturkår skulle kunna förenas med befattningen som chef för centralplaneringen i det nya

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

verket. Efter fortsatta överväganden har utredningen emellertid funnit, att chefskapet för kåren inte bör kombineras med någon befattning i in­ tendenturverket. Härom anförs bl.a. följande.

Bortsett från att i och för sig tänkbara chefsbefattningar i intendentur­ verket visat sig så krävande att en samordning med befattningen såsom kår­ chef redan av denna orsak ter sig mindre lämplig har utredningen numera den bestämda uppfattningen, att chefen för intendenturkåren bör vara helt fristående från såväl intendenturverket som försvarsgrenscheferna. Kår­ chefen kommer otvivelaktigt att i olika frågor ställas inför svåra och grann­ laga avvägningsproblem, där en organisatorisk obundenhet inte endast kan underlätta ställningstagandena utan framför allt utesluter varje grund för misstanke om icke sakligt grundad — låt vara omedveten -— påverkan. Denna synpunkt är så mycket viktigare som möjligheten till förtroende­ full samverkan med såväl intendenturverket som försvarsgrensstaberna är en viktig förutsättning för att objektivt sett riktiga resultat skall kunna ernås både i utbildningsfrågor och med avseende på intendenturpersonalens utnyttjande. Med utgångspunkt i nyss återgivna uttalanden föreslår utredningen, att den nya för försvaret gemensamma intendenturkåren skall stå under led­ ning av en chef, som är direkt underställd överbefälhavaren. Chefen för intendenturkåren bör enligt utredningen till sitt förfogande ha en kårstab med expedition, personal- och mobiliseringsavdelning samt utbildningsavdelning. Med hänsyn till arbetsuppgifternas vikt och delvis grannlaga art anses staben böra vara sammansatt av förhållandevis kvali­ ficerade officerare och ha en storlek, som gör det möjligt att genom för­ rättningar och studieresor skaffa underlag för kårchefens bedömningar och avgöranden. Behovet av civil personal för kårstaben har inte bedömts av utredningen. Med hänsyn till kostnaderna har frågan emellertid ägnats viss uppmärksamhet och utredningen har därvid funnit, att kostnaderna för den civila personalen kan antas bli i stort sett oförändrade i förhållande till nuvarande organisation.

Kostnadsberäkningar m.m.

Utredningens kostnadsberäkningar har gjorts enligt kostnadsläget den 1 juli 1964. Av utredningen beräknade avlöningskostnader fram­ går av följande sammanställning (belopp i tusental kr.).

Avlöningar till ökning eller Nuv. org. Föresl. org. minskning

Summa 9197 9 224 + 27

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966 11

Utbildningskostnaderna enligt nuvarande system uppskattas till i runt tal 1 182 000 kr. och enligt utredningens förslag till ca 545 000 kr. för år, vilket innebär en minskning med 637 000 kr. De årliga pensionskostnaderna för den nya intendenturkåren beräknas till i runt tal 3 377 000 kr. Jämfört med nuvarande kostnader, ca 4 048 000 kr., uppkommer en årlig kostnadsminskning med 671 000 kr. Vid beräkningarna har utredningen utgått från att pensionsåldern för samtliga regementsofficerare skall vara 60 år och för kaptener 55 år samt att nedre åldersgränsen för det normerande skiktet skall vara 32 år. Den sammanlagda årliga besparingen uppgår enligt utredningens beräk­ ningar till 1 281 000 kr. Från nämnda belopp bör dock enligt utredningen dras ca 140 000 kr., motsvarande avlönings- och pensionskostnader för att i marinförvaltningen inrätta tjänster såsom ersättning för två officerare som tjänstgör i ämbetsverket. Besparingen stannar härigenom vid 1 141 000 kr. för år. Utredningen tar i detta sammanhang också upp vissa anslagstekn i s k a frågor. Således föreslås att kostnaderna för intendenturkåren (inkl. kårstaben) och intendenturförvaltningsskolan förs över från nuvarande, för försvarsgrenarna avsedda anslag till nya anslag under rubriken Ge­ mensamma ändamål. Vidare framhålls att kostnadsramen för försvaret och fördelningen inom ramen mellan olika ändamål påverkas av utredningens förslag; bl.a. bör konsekvenserna av övergången till högre pensionsålder för vissa officerare beaktas.

Förslagens genomförande

Utredningen föreslår, att omorganisationen genomförs fr.o.m. den 1 juli 1966 och att grundutbildning enligt det nya systemet påbörjas redan den 1 juni 1966. Omorganisationen är enligt utredningen så stor att ett särskilt organ bör tillsättas för att förbereda övergången. I övrigt föreslår utredningen vissa övergångsåtgärder beträffande rekry­ tering och utbildning m.m. För närmare kännedom härom torde få hänvisas till betänkandet.

IV. Remissyttrandena Flera remissmyndigheter — bland dem överbefälhavaren, chefen för ar­ mén, chefen för flygvapnet, marinförvaltningen och SR -— framhåller in­ ledningsvis, att bedömningen av föreliggande förslag försvåras av att på­ gående försöksverksamhet inom förvaltningstjänsten och resultatet av en rad ännu inte avslutade utredningar, bl.a. försvarskostnads-, tygförvaltningsoch fortifikationsutredningarna, kan komma att påverka utformningen av 3 —8162 66 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 109

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

den framtida förvaltningsorganisationen och de krav som måste ställas på personalen inom denna, överbefälhavaren anför i detta sammanhang bl.a. följande. Det hade varit av stort värde om utredningen redovisat en närmare analys och precisering av de krav som i framtiden bedöms komma att ställas på intendenturofficerare. Verksamheten inom krigsmakten fr.o.m. 1970talets mitt bör vara riktgivande för de åtgärder som nu vidtas rörande rekrytering, utbildning m.m. av ifrågavarande officerare. Förslaget om att inrätta en gemensam intendenturkår till­ styrks eller biträds i princip av överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för flygvapnet, försvarets intendenturverk, marinförvaltningen, statskon­ toret, militära tjänstgöringsåldersutredningen, TCO och Svenska arméns och flygvapnets reservofficersförbund. Även försvarets civilförvaltning fin­ ner, att starka skäl talar för en gemensam kår, och fortifikationsförvaltningen har från sina utgångspunkter inte något att erinra mot utredningens förslag. Chefen för marinen finner det däremot inte i och för sig nödvän­ digt med en gemensam kår men vill inte motsätta sig utredningens förslag. SR anser för sin del, att tiden knappast är mogen för att ta ställning till frågan om en gemensam kår. Mest avvisande ställer sig Svenska flottans reservofficersförbund, som anser att försvarsgrenarnas intendenturofficerskårer liksom hittills bör vara åtskilda men möjligen kan tänka sig en ge­ mensam kår för personal i regementsofficersgraderna. Beträffande rekryteringen tillstyrks utredningens förslag om grundrekrytering av överbefälhavaren, chefen för flygvapnet, marinför­ valtningen, statskontoret och SR. Också intendenturverket förordar grund­ rekrytering, eftersom denna anses ha flera fördelar framför rekrytering ge­ nom intransport från övriga officerskårer. Civilförvaltningen ansluter sig helt till uppfattningen, att rekryteringen i princip bör ske genom grund­ rekrytering, men anser det tveksamt om enbart grundrekrytering räcker. Ämbetsverket anser det därför önskvärt med en alternativ rekryteringsväg för dem som redan är officerare, en möjlighet som även överbefälhavaren övergångsvis önskar hålla öppen. Grundrekrytering förordas också av chefen för marinen och Svenska flottans reservofficersförbund, som emel­ lertid anser, att denna bör ske försvarsgrensvis. Chefen för armén ställer sig helt avvisande och hävdar, att utredningens förslag innehåller sådana nack­ delar, att grundrekrytering inte kan godtas. Samma uppfattning redovisas av tjänstgöringsåldersutredningen, som avstyrker grundrekrytering och be­ stämt förordar ett system med vidareutbildning, dvs. särskild, på intendenturtjänsten inriktad fackutbildning för officerare inom övriga personalkårer. Som skäl härför framhåller utredningen bl.a. — med hän­ visning till statsmakternas politik på den civila arbetsmarknaden — att det framstår som angeläget att ytterligare bygga ut möjligheterna att, vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966 13

behov efter särskild utbildning, placera om äldre militär personal från fy­ siskt sett krävande arbetsområden. I fråga om den föreslagna utbildningsgången ansluter sig Svens­ ka arméns och flygvapnets reservofficersförbund till uppfattningen att de aktiva officerarna i en gemensam intendenturkår bör utbildas efter enhetliga grunder. Statskontoret accepterar utredningens förslag men finner det angeläget, att grundutbildningen av kostnadsskäl inte görs mera omfattan­ de än nödvändigt. I övrigt anförs en rad erinringar mot utredningens för­ slag på denna punkt. Således framhåller chefen för marinen, att den före­ slagna utbildningsgången inte kan godtas, eftersom den inte fyller marinens behov. Utbildningen bör därför övergångsvis anordnas försvarsgrensvis. Chefen för armén hävdar i enlighet med sin uppfattning i rekryterings­ frågan, att utbildningen till intendenturofficer är en specialutbildning, som bör läggas i anslutning till allmänna kursen vid militärhögskolan. Tjänstgöringsdldersutredningen anför, att den föreslagna utbildningsgången — trots längden — inte torde ge den normkvalitet, som utredningen funnit nödvändig även för intendenturofficerare. Intendenturverket, som för övrigt hyser uppfattningen att frågan om utbildningsgången måste utredas ytter­ ligare, anser däremot att den föreslagna trupputbildningen är för omfat­ tande och får härvid stöd av marinförvaltningen och Svenska flottans reservofficersförbund, som föreslår att delar av den militära utbildningen skall bytas ut mot utbildning i förvaltningstjänst. Bland övriga erinringar mot utbildningsgången må nämnas att överbebefälhavaren, chefen för marinen, chefen för flygvapnet och intendentur­ verket framhåller, att förbandstjänstgöringen under subalterntiden i huvud­ sak bör fullgöras vid en försvarsgren, medan civilförvaltningen anser, att alla unga intendenturofficerare tidigt bör få tjänstgöra vid samtliga för­ svarsgrenar. SR anser det önskvärt, att officerarnas huvudsakliga försvarsgrensinriktning fastställs på ett tidigt stadium för att undvika den kring­ flackande tillvaro, som den föreslagna utbildningsgången skulle medföra för den yngre personalen. Förbundet finner det vidare från rekryteringssynpunkt betänkligt att lägga den särskilda intendenturofficerskursen så sent som utredningen föreslagit. Beträffande denna kurs anför överbefäl­ havaren och chefen för flygvapnet, att den bör utgå och antingen ersättas med en särskild och kortare kurs i förvaltningstjänst eller också föras över dels till grundutbildningen, dels till allmänna kursen vid militärhög­ skolan. Den föreslagna kårsammansättningen har enligt påpekanden i flera remissyttranden blivit inaktuell på grund av inträffade organi­ sationsförändringar m.m. 7' jänstgöringsåldcrsutredningcn redovisar i sitt yttrande vissa beräkningar för att belysa, hur en enligt dess förslag genom vidareutbildning rekryterad intendenturofficerskår bör vara sammansatt.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

Utredningen har granskat behoven av intendenturofficerare i krigs- och fredsorganisationen och redovisar resultatet i en särskild promemoria. Be­ räkningarna visar enligt utredningen, att behoven väl kan tillgodoses i en kår som rekryteras genom vidareutbildning och intransport vid ca 37 års ålder, om pensionsåldern sätts till 60 år och pensionsavgången personal i krig kan disponeras till 63 års ålder. Vad gäller reservofficerarna framhåller chefen för marinen, att deras anslutning till en gemensam intendenturkår bör utredas ytterligare, medan Svenska arméns och flygvapnets reservofficersförbund anser, att de — oavsett försvarsgrenstillhörighet — bör ingå i kåren. Förbundet har — i likhet med chefen för flygvapnet — inte något att erinra mot att utbild­ ningen t.v. sker huvudsakligen försvarsgrensvis men understryker samti­ digt, att alla möjligheter till samordnad utbildning bör tas tillvara. — Underofficerarnas ställning bör enligt chefen för marinen utredas ytterligare. Tjänstgöringsåldersutredningen anför i detta sammanhang, att vissa skäl talar för att intendenturförrådsförvaltare och kassachefer ingår i en för krigsmakten gemensam underofficerskår. TCO anser däremot, att varje motiv saknas för att föra samman intendentur- och kassatjänstens underofficerskårer. Civilförvaltningen avstyrker, att kassacheferna inord­ nas i intendenturkåren och föreslår — efter en längre utredning — att en särskild kår organiseras för kassacheferna. Beträffande den gemensamma intendenturkårens lydnadsställn i n g har överbefälhavaren inte något att erinra mot utredningens förslag. Också intendenturverket och SR biträder förslaget, att kårchefen bör vara helt fristående från intendenturverket. Statskontoret finner det däremot inte fullt tillfredsställande att chefskapet för kåren ej förenas med annan befatt­ ning och anser en anknytning till intendenturverket logisk och naturlig. Inte heller chefen för armén delar utredningens uppfattning utan anser, att kåren bör underställas försvarsgrenschef. Om kåren underställs överbefäl­ havaren, erfordras enligt arméchefen en ny funktion i försvarsstaben. Mot utredningens kostnadsberäkningar riktas vissa invänd­ ningar. Chefen för armén anför således, att utredningens förslag ställer sig klart dyrare än nuvarande system. Enligt chefen för marinen är beräk­ ningarna missvisande också i fråga om marinen. Svenska flottans reserv­ officersförbund hävdar, att beräkningarna behandlar endast en del av kost­ naderna och därför inte bör tillmätas större betydelse. Också tjänstgöringsåldersutredningen anser, att kostnadskonsekvenserna inte har blivit full­ ständigt belysta, eftersom man inte utrett eller tagit hänsyn till hur ett ge­ nomförande av förslagen skulle återverka på övriga personalstater inom för­ svaret. På grundval av egna beräkningar konstaterar utredningen, att ett grundrekryteringsystem ger de högsta kostnaderna och att avgörande för­ delar är förenade med ett vidare utbildningssystem med relativt hög ålder

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966 15

för intransport i intendenturkåren. — I detta sammanhang bör även näm­ nas att riksrevisionsverket biträder intendenturförvaltningsutredningens anslagstekniska synpunkter. Chefen för marinen motsätter sig däremot, att kostnaderna förs upp under rubriken Gemensamma ändamål, eftersom det nya rekryteringssysteinet skulle innebära en minskning av marinens an­ slagsram med ett större belopp än det som nuvarande system medfört. Vad gäller förslagens genomförande anser intendenturverket det angeläget att beslut i frågan snarast fattas, bl.a. med hänsyn till att nuvarande system och därav följande ovisshet om framtiden skapar onödiga svårigheter. Statskontoret uttalar sig inte om tidpunkten men anser för­ slagen i princip väl ägnade att ligga till grund för ett beslut. Denna upp­ fattning delas inte av TCO, som framhåller att vissa förhållanden beträf­ fande underofficerskåren måste utredas ytterligare. Också överbefälhavaren framhåller, att ytterligare utredningar erfordras och förordar därför, att förslagen genomförs successivt med början budgetåret 1966/67, varvid en gemensam kår för regementsofficerare och kaptener bör organiseras och en befattning för personalkårchef inrättas. Chefen för armén anser däremot, att genomförandet bör anstå några år i avvaktan på säkrare underlag, och marinförvaltningen avstyrker, att utredningens förslag läggs till grund för beslut. Sistnämnda uppfattning redovisas också av tjänstgöringsåldersutredningen, som i stället föreslår, att en gemensam intendenturkår organi­ seras fr.o.m. budgetåret 1966/67 i enlighet med de principer, som anges i dess tidigare nämnda promemoria. Förslaget redovisas närmare i det följan­ de.

V. Militära tjänstgörmgsåldersutredningens förslag

Allmänna synpunkter på rekryteringsfrågan

Militära tjänstgöringsåldersutredningen anför inledningsvis att intendenturtjänsten är en funktion som, i den mån så inte redan är fallet, i stort bör kunna göras likartad inom hela krigsmakten. Tillkomsten av försvarets intendenturverk har enligt utredningen åstadkommit bättre förutsättningar för den rationalisering som en samordnad intendenturtjänst innebär. Om en för krigsmakten gemensam intendenturkår inrättas anses detta böra leda till ytterligare förbättrade förutsättningar för rationaliseringsarbetet. Utredningen utgår därför i likhet med intendenturförvaltningsutredningen från att en gemensam intendenturkår skall komma till och anser att huvudfrågan är hur en sådan kår skall rekryteras. Rekryteringen kan enligt utredningen i princip ske antingen genom grund utbildnin g, dvs. ett system där personalen anställs och ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966 bildas uteslutande för uppgifter inom intendenturtjänstens område eller vidareutbildning, varmed utredningen avser ett system där per- “”a, .SOm anställts för andra uppgifter vid försvarsgrenarna genom sär­ skild fackutbildning ges de specialkunskaper som erfordras för intendenturtjansten. Utredningen ger från allmän synpunkt ett bestämt förord åt systemet med vidareutbildning och anför härvid bl.a. följande. Utförda prognoser rörande arbetskraftsbalansen i Sverige visar klart att ae Ketsk^ kan förutses under lång tid framåt. Statsmakterna IL l u1 aV r.Cdan Vldtagit ätskilliSa åtgärder för att ta till vara k u freSer,?r‘ Nar det galler krigsmakten sysselsätts främst inom stabs- och förvaltningstjänsten aldre personal som förflyttats från andra verksamhetsområden mom den militära sektorn, oftast efter särskild ut­ bildning för den nya uppgiften. Genom omflyttningen tas den äldre per­ sonalens kunskaper och erfarenheter tillvara för uppgifter, där kraven på ysisk spänst ar mindre uttalade men där personalen med hänsyn till sin föregående verksamhet gor en god och nödvändig insats. Den omflyttning och vidareutbildning som sålunda äger rum inom den militära sektorn är otvivelaiitigt av stor betyddse. Endast härigenom torde det nämligen vara mojhgt att behålla den militära personalen i tjänst intill nuvarande pen­ sionsåldrar Dessa ar visserligen allmänt sett låga men samtidigt så höga att den militära personalen i allmänhet inte kan stå kvar intill pensions­ avgång i de fysiskt sett mest krävande befattningarna. Härtill kommer de sociala och humanitära skälen för att bereda personalen fortsatt anställning upp till en rimlig pensionsålder. 5 , Enl!gt,jn?endenturförvaltningsutredningens förslag skall nuvarande vi­ dareutbildning av officerare ur armén för intendenturtjänst upphöra. Tjänstgoringsaldersutredningen anser det emellertid med hänsyn till stats­ makternas politik inom den civila sektorn vara angeläget att vtterligare bygga ut möjligheterna att, vid behov efter särskild utbildning, placera om militär personal från de fysiskt sett mest krävande verksamhetsområdena.

Aven om grundrekrytering och vidareutbildning vägs mot varandra från avgransade militära synpunkter talar enligt utredningen övervägande skäl för att rekrytera aktiva officerare till den gemensamma intendent urkåren genom vidareutbildning. Utredningen anför vidare att vissa pågående utred­ ningar och försök medför att det är svårt att nu göra en prognos över vilka uppgifter som under 1970-talet kan väntas åvila intendenturofficerarna. Utredningen anser det emellertid fullt klart att behov av intendenturofficerare med i stort sett nuvarande arbetsuppgifter kommer att föreligga i vart fall i början av 1970-talet. Svårigheten att ställa prognos talar enligt utredningen för ett vidareutbildningssystem, eftersom utbildningen i ett så­ dant system snabbare kan anpassas till förändrade behov. Intendenturofficerarnas viktigaste uppgift är enligt utredningen att be­ strida kvalificerade befattningar i krigsorganisationen. Tillgången på kvali­ ficerade officerare är emellertid enligt utredningen så knapp att varje så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966 17

dan officer, alltså även intendenturofficeren, utöver sina fackkunskaper måste ha den kompetens och erfarenhet — samt motsvarande kunskaper — som innehas av officer i det s.k. normerande skiktet (normkvalitet). Kravet på normkvalitet bör vad gäller intendenturofficerarna lättast kunna tillgodoses genom vidareutbildning av officerare som genomgått allman kurs vid militärhögskolan. Självfallet kan dock normkvalitet erhållas också vid grundutbildning. Inom marinen och flygvapnet har kraven på allmän militär användbarhet hos intendenturofficerarna hittills varit mindre uttalade än inom armen. Utbildningen har därför enligt utredningen kunnat göras mera fackinriktad och därmed också attraktiv för ungdomar med en något annan intresse­ inriktning än de som bildar rekryteringsunderlag för annan officersutbild­ ning. Om man däremot — som utredningen gjort — bedömer att intenden­ turofficeren måste ha normkvalitet, måste utbildningen oberoende av rekryteringssystem inrättas med hänsyn härtill. Vid en sådan andrad målsätt­ ning för utbildningen bedömer utredningen att rekryteringsunderlaget for­ skjuts så att det i stort sammanfaller med rekryteringsunderlaget för övrig officersrekrytering och det kan därför ifrågasättas om en grundutbildning av officerare för en gemensam intendenturkår skulle öka rekryteringsun­ derlaget för officerskåren i gemen. Utredningen anser att nuvarande svårigheter att fylla arméns behov av intendenturofficerare främst hänger samman med arméns allmanna befalssituation. Svårigheterna bör därför inte ses som ett bevis for att vidareutbildningssystemet är olämpligt. I likhet med intendenturförvaltningsutredningen anser tjänstgöringsåldersutredningen att marinens och flygvapnets goda rekrytering bl.a. beror på att utbildningen medför ett gott utgångs­ läge för merkantila högskolestudier. Utredningen pekar också på att aven marinen och flygvapnet har svårigheter att i tjänst behålla erforderligt antal färdigutbildade intendenturofficerare. Den omständigheten att personalen i ett grundrekryteringssystem från början specialiseras på vissa arbetsuppgifter talar enligt utredningen också av andra skäl mot ett sådant system. Utredningen syftar härvid närmast pa den minskade flexibilitet i utbildningsorganisationen som ett sådant system för med sig Då kraven på flexibilitet snarast kan väntas öka måste man enligt utredningen vara försiktig med åtgärder som binder personal for vissa speciella uppgifter.

Kostnader för olika rekryteringssystem

För att belysa kostnadsfrågan i samband med olika rekryteringssystem har utredningen gjort vissa beräkningar. Dessa avser en hypotetisk intendenturofficerskår om 100 kaptener dels i ett vidareutbildningssystem dar åldern för intransport i intendenturkåren satts till 35 år motsvarande nu­

18 Kungi. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

varande ordning vid armén — alternativt 37 år, dels i ett grundrekryteringssystem i enlighet med intendenturförvaltningsutredningens förslag. Pensionsåldern har också varierats och har för samtliga modeller satts till dels 55 år, vilket motsvarar nuvarande pensionsålder för intendenturkapten, dels till 60 år vilket är organisatoriskt möjligt enligt utredningens beräk­ ningar. Utredningen har i sina beräkningar av löner och pensioner utnyttjat sam­ ma teknik som mtendenturförvaltningsutredningen. Det framhålls emellertid att ett sådant beräkningssätt är schablonmässigt och att kostnadsbe­ räkningarna darfor endast är en grov utgiftsprognos, som inte direkt kan användas i vidare syften, t.ex. i kostnads- eller finansieringssammanhang. For närmare kännedom om beräkningsgrunderna torde få hänvisas till handlingarna i ärendet. I systemen med 55 års pensionsålder överensstämmer alternativ 1 i huvudsak med arméns nuvarande system. Alternativet om­ fattar vidareutbildning genom två års intendenturofficerskurs. Intransport i intendenturkåren sker vid i genomsnitt 35 år. Alternativ 2 bygger på intendenturförvaltningsutredningens förslag och omfattar grundutbildning. Subalternofficerarna vid intendenturkåren ge­ nomgår en intendenturofficerskurs av nio månaders längd. Utnämning till kapten i intendenturkåren sker vid i genomsnitt 32 år. Alternativ 3 omfattar vidareutbildning genom fackutbildning i enlighet med alternativ 1. Intransport i intendenturkåren sker dock först vid i ge­ nomsnitt 37 år. De totala kostnaderna för alternativen framgår av följande tabell.

Alternativ/kostnad Kostnadsslag Alternativ 1 Alternativ 2 Alternativ 3

Utbildningskostnader . 381 000 157 000 Summa 6 225 000 6 425 000 5 965 000

Vid beräkning av de i tabellen angivna kostnaderna för löner och pensio­ ner har utredningen beaktat de förändringar som enligt de olika alternati­ ven uppkommer för personal i det s.k. rekryterande skiktet och pensions­ avgången personal vid ändring av rekryteringsbas eller ålder för intrans­ port i kåren. Som utbildningskostnader har i alla alternativ endast räknats kostnaderna för den intendenturofficerskurs som i det föregående angetts för resp. alternativ. Kostnadsskillnaderna är på denna punkt beroende av rekryteringsbasens storlek och utbildningens längd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1966 19

I systemen med 60 års pensionsålder framgår de totala kostnaderna av följande tabell.

Alternativ/kostnad Kostnadsslag Alternativ 1 Alternativ 2 Alternativ 3

Kostnader vid 55 års pensionsålder (jfr föregående Kostnadsändring vid 60 års pensionsålder .. . —690 000 —625 000 —500 000 Summa 5 535 000 5 800 000 5 465 000

Sätts pensionsåldern till 60 år minskar rekryteringsbasen och därmed också antalet pensionsavgångar samt antalet elever i vederbörlig intendenturofficerskurs. Dessa förhållanden medför kostnadsminskningar. Samtidigt minskar rekryterande skiktet, vilket innebär kostnadsökningar för under­ officerare och underbefäl. I anslutning till beräkningarna anför utredningen följande. De utförda beräkningarna visar, att kostnaderna i grundrekryteringssystemet är högst. Av vidareutbildningssystemen drar de med 37 års intransportalder i båda pensionsåldersalternativen de lägsta kostnaderna. Skillnaden i kostnad vid olika intransportåldrar är däremot inte så stor. Den minskar vid den antagna högre pensionsåldern. Det kan måhända synas överraskande att det vidareutbildningssystem som innebär den största in­ vesteringen i utbildningskostnader samtidigt är fördelaktigast från kost­ nadssynpunkt. Detta hänger emellertid samman med att utredningen vid beräkningarna haft att utgå från att det med nuvarande förutsättningar inte finns organisatoriskt utrymme för att bereda meningsfyllda arbetsupp­ gifter åt militärt befäl utanför intendenturkåren i åldrar som ligger över nuvarande pensionsåldrar. Endast för det fall att militär personal utanför intendenturtjänsten skulle kunna beredas arbetsuppgifter i en omfattning som skulle göra det möjligt att stå kvar i tjänst lika länge som inom inten­ denturtjänsten vore det från kostnadssynpunkt fördelaktigt att inte göra den större investeringen i utbildningskostnader. Utredningen anser sig kun­ na konstatera att det med nuvarande betingelser från statsfinansiella syn­ punkter är avgörande fördelar med ett vidareutbildningssystem med rela­ tivt hög ålder för intransport.

Riktlinjer för en gemensam intendenturofficerskår

Grunder Utredningen framhåller att det i en tid av allmän brist på personal är av särskild vikt att uppgifterna för yngre och äldre personal totalt fördelas på ett sätt som ger bästa sammanlagda effekt. Akliva officerares an­ vändbarhet för trupptjänst, sjötjänst och flygtjänst går ned eller

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1966

upphör mellan 35 och 45 år påpekar utredningen vidare och de måste då placeras om och eventuellt samtidigt utbildas för fysiskt mindre krävande befattningar. Förhållandevis många arbetsuppgifter för intendenturofficerare i såväl krigs- som fredsorganisationen bedöms med fördel kunna bestri­ das av personal som inte längre besitter full användbarhet för trupptjänst, sjötjänst eller flygtjänst men som vunnit god erfarenhet angående förban­ dens behov och krav bl.a. i vad avser stöd på intendenturtjänstens område. En för krigsmakten gemensam intendenturofficerskår bör därför rekry­ teras och utbildas genom ett vidare utbildningssystem. Av officeren krävs allsidig användbarhet främst i kvalificerade befatt­ ningar i krigsorganisationen. Enligt utredningens mening bör vidareutbild­ ning av officer för intransport i intendenturkåren på grund härav inte börja förrän officeren gått igenom militärhögskolans allmänna kurs samt erhållit de kunskaper och den erfarenhet som krävs för vitala befattningar främst inom krigsorganisationens staber. Fackutbildningen bör sålunda normalt ske vid 35—40 års ålder, varvid officer som börjar utbildningen i regel bör vara 35 år. Utredningen föreslår emellertid att officer som fått gå igenom militärhögskolans allmänna kurs tidigare än normalt också bör få börja intendentsutbildningen tidigare. Även eljest bör enligt utredningen i en­ staka fall särskilt meriterad och lämplig officer kunna antas som elev redan före 35 års ålder, dvs. något år efter militärhögskolans allmänna kurs. övre åldersgräns för att påbörja intendentsutbildning bedöms inte behöva anges. I fråga om officerskårens omfattning anför utredningen att den bör bestå av kaptener och regementsofficerare på aktiv stat. Behov av officerare på reservstat föreligger enligt utredningens beräkningar f.n. inte, eftersom krigsorganisationens behov bör kunna tillgodoses med aktiva eller f.d. aktiva intendenturofficerare. Utredningen föreslår dock att ett reservstatsinstitut — i överensstämmelse med vad som förutsattes i sam­ band med 1960 års befälsbeslut för armén — behålls i syfte att underlätta en eventuell kommande omorganisation. Om man som utredningen gjort räknar med att alla intendenturoffice­ rare skall ha normkvalitet och rekryteras genom vidareutbildning, inne­ bär detta att det inte kommer att finnas några subalternofficerare inom intendenturofficerskåren. Utredningen säger sig emellertid dela intendenturförvaltningsutredningens mening att det inte finns något oundgängligt behov av sådana intendenturofficerare. Det bör alltså vara möjligt att -— utan någon kvalitetsförsvagning — med annan personal ersätta de intendentursubalternofficerare som ingår i nuvarande organisation och som er­ fordras vid ett grundrekryteringssystem. Vilka personalanordningar som härvid kan bli aktuella framgår närmare av utredningens i det följande redovisade förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966 21

Intendenturofficerarnas arbetsuppgifter Utredningen har funnit att de uppgifter, som f.n. åvilar intendenturofficerarna i de försvarsgrensvis organiserade kårerna, t.v. i huvudsak också bör ankomma på officerarna i den gemensamma kåren. Man bör sålunda enligt utredningen räkna med i stort oförändrade uppgifter i krig och fred. Detta innebär att huvuduppgiften alltjämt är ledning av intendenturtjänsten i krig och intendenturförvaltningstjänsten i fred. I fredsorganisationen avses de aktiva intendenturofficerarna främst för befattningar som förbandsintendenter samt för befattningar inom intendenturtjänstens centrala och regionala ledning. I fråga om intendenturofficerarnas uppgifter i trupptjänst och annan ut­ bildningsverksamhet har utredningen en från intendenturförvallningsutredningen delvis avvikande uppfattning. Utredningen förutsätter för egen del att förvaltningspersonal inom samtliga försvarsgrenar vid behov skall medverka vid utbildning (kurser) i intendenturtjänst. Officerare ur intendenturofficerskåren föreslås även i fortsättningen ställas till tränginspektörens förfogande för intendenturutbildningen vid trängregementena, var­ för sex kaptener för egen utbildning bör vara placerade vid trängtrupperna som kompanichefer (ställföreträdare) vid intendentur kompanier. Vidare bör som hittills intendenturofficerare tjänstgöra som facklärare vid arméns underhållsskola och trängtruppernas kadett- och aspirantskola samt två officerare (mot nu tre) tjänstgöra vid arméstabens trängavdelning. Vid marinens intendenturskola bör slutligen en intendenturofficer vara placerad som chef och facklärare. Behovet av instruktörer i intendenturtjänst vid marinen bör i övrigt kunna tillgodoses genom intendenturutbildade under­ officerare. Utredningen hävdar vidare att det bör vara till fördel för tjänsten vid försvarets intendenturverk och därmed intendenturtjänsten inom hela för­ svaret, om en förhållandevis stor del av personalen i kvalificerade befatt­ ningar inom verket har erfarenhet från lokala och regionala organ samt kunskaper om samtliga försvarsgrenars intendenturtjänst och om de för­ hållanden varunder denna arbetar. Sådana krav torde enligt utredningen uppfyllas av intendenturofficerare med kvalificerad och enhetlig utbildning samt med praktisk tjänst i olika befattningar vid staber och förband. Be­ fattningar för vilka erfarenheter av här redovisad art är viktiga bör därför enligt utredningen företrädesvis avses för intendenturofficerare. I befatt­ ningar som kräver sådan speciell civil sakkunskap som inte lämpligen bör bibringas intendenturofficer bör dock fortfarande placeras civil fackman (t.ex. jurist, ingenjör e.d.). Utredningen framhåller i detta sammanhang vidare, att en ökad militär representation inom intendenturverket även torde medföra en förbättrad krigsorganisation på grund av att ett ökat antal officerare ger ökad flexi­

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

bilitet i organisationen och därmed större möjligheter att tillgodose ange­ lägna organisatoriska krav. Härtill kommer att aktiva officerare under sin praktiska tjänst fått rutin att tjänstgöra under krigsliknande förhållanden. Utredningen utgår från att de också kontinuerligt övas i krigsuppgifterna under övningar krigsförbandsvis och under särskilda befälsövningar eller under övningar av motsvarande karaktär. Vidare erhålls en mobiliseringsreserv av äldre intendenturofficerare som vid behov kan utnyttjas vid staber och förband.

Behovet av intendenturofficerare Enligt statistiskt underlag kan den normala årliga avgången ur kåren beräknas vara ca 2 %. Utredningen har räknat med att 25 % av de av­ gångna kan utnyttjas för krigsplacering i normbefattning. Utredningen, som enligt sina direktiv bl.a. har att pröva möjligheterna att utnyttja aktiv militär personal till högre ålder än f.n., säger sig inte ha funnit några skäl som, vid beaktande av enbart fredsmässiga förhållanden, i princip skulle göra intendenturofficerarna mindre användbara i förhål­ lande till de civila tjänstemän som tjänstgör inom samma organisationer. Utredningen framhåller emellertid att vissa befattningar, t.ex. som truppbefäl eller intendent vid truppförband, måste anses vara fysiskt mera krä­ vande än befattningar inom t.ex. den centrala förvaltningen. Inom en per­ sonalkår av den ifrågasatta intendenturofficerskårens storlek bör det dock inte möta några svårigheter att disponera personalen på sådant sätt att företrädesvis yngre personal används i fysiskt mer krävande befattningar. I direktiven anges även att den personella kvaliteten inom krigsor­ ganisationen inte skall försämras. Utredningen erinrar om att till­ gången på kvalificerade officerare, främst inom armén men även inom öv­ riga försvarsgrenar, är och under nu överskådlig framtid torde komma att förbli knapp. Utredningen har därför bedömt det vara väsentligt att de rela­ tivt sett fåtaliga aktiva officerarna i krigsorganisationen har allsidig an­ vändbarhet och anför härom bl.a. följande. Inom krigsorganisationen krävs aktiva intendenturofficerare framförallt i en rad viktiga staber. Det är utredningens uppfattning att man av de aktiva intendenturofficerare som erfordras i dessa staber måste kräva kompetens som fullvärdiga stabsmedlemmar. De bör sålunda inte enbart ha kompetens inom intendenturtjänsten och förmåga att tjänstgöra såsom vakthavande officer inom egen sektion. Om sådan allsidig användbarhet skall vara möjlig krävs att även intendenturofficeren har fullgod normkva­ litet.

Utredningen har funnit att krigsorganisationens krav vad gäller aktiva intendenturofficerare väl kan tillgodoses till såväl antal som kvalitet, om officerarna intransporteras i den gemensamma kåren vid i genomsnitt

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1966

för pensionerade officerare bör bytas ut mot tjänster för aktiva officerare. På samma sätt bör sju civila tjänster i intendenturverket — tre för byrå­ direktör, en för förste byråsekreterare, en för byråintendent och två för byråassistent — ersättas med tjänster för aktiva officerare. De som reserv upptagna tjänsterna motsvarar 5 % av kårens storlek och avses täcka be­ hovet vid sjukdom o.d. men däremot inte för kommenderingar m.m. Re­ serven är, framhåller utredningen, mycket knapp. I fråga om subalternofficerare finns f.n. i nuvarande intendenturkårer sammanlagt 36 tjänster för löjtnant, varav åtta vid intendenturkåren, 22 vid marinintendenturkåren och sex vid flygvapnet. Av dessa löjtnanter ingår 15 i antalet aktiva intendenturofficerare i gällande organisation enligt före­ gående tabell. De 21 återstående skall enligt placeringsplaner o.d. tjänst­ göra vid förband m.m. samt utgöra reserv. Utredningens förslag beträffan­ de försvarsgrenarnas intendenturlöjtnanter framgår av följande samman­ ställning.

Av löjtnanterna bör enligt utredningen Antal intendenturlöjtnanter enligt kårernas stater bytas ut mot överflyttas officerare intendentur­ till träng- indras Försvars­ inom det utbildade Antal trupperna gren normerande underoffi­ skiktet cerare

Summa 36 8 6 7 15

Vad gäller fänrikar har utredningen beräknat att åtta utgör det mate­ matiska behovet för att rekrytera intendenturlöjtnanterna vid marinen och flygvapnet. Utredningen anser att dessa fänrikar inte erfordras. Tillkomsten av en för krigsmakten gemensam intendenturofficerskår av den omfattning som här redovisats skulle enligt utredningen medföra vissa förändringar inom arméns rekryterande skikt, bl.a. erfordras ytter­ ligare 37 löjtnanter och fem fänrikar. Detta återverkar i sin tur på behovet av fanjunkare, sergeanter och underbefäl. Vidare föreslås att vissa intenden­ turlöjtnanter byts ut mot intendenturutbildade underofficerare. Utredning­ en understryker emellertid, att behovet av statförändringar inom försvars­ grenarnas subalternofficers-, underofficers- och underbefälskårer också är beroende av många faktorer utanför intendenturkåren. I avvaktan på re­ sultaten av befälsstatsdelegationernas och utredningens eget arbete föreslås därför inte nu några förändringar utanför intendenturkåren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966 25

För närmare kännedom om utredningens förslag rörande fredsorganisationen torde få hänvisas till handlingarna i ärendet. I följande tabell har det av utredningen beräknade krigsbehovet av offi­ cerare i normbefattning fördelats på åldersgrupper efter krigsorganisa­ tionens bedömda krav. Som jämförelse anges också den tillgång på personal (aktiva och f.d. aktiva intendenturofficerare samt officerare i arvodes­ tjänster) som finns enligt nuvarande och föreslagen organisation.

Personaltillgång enligt Åldersgrupp Krigsbehov utredningens nuv. org. beräkning

Summa 248 311 304

Av tabellen kan utläsas att möjligheterna att placera aktiva officerare i lämplig ålder i kvalificerade befattningar i krigsorganisationen förbättras om utredningens förslag förverkligas. Som också framgår av tabellen är krigsbehovet av aktiva intendentur­ officerare 304. Eftersom fredsbehovet är 274 befattningshavare, måste 30 befattningshavare med kompetens jämförbar med aktiv intendenturofficers stå till förfogande utöver de i fredstid anställda officerarna. Detta be­ döms vara möjligt under förutsättning att pensionsavgången personal i krig kan utnyttjas till 63 års ålder samt att förtidsavgångna intendenturoffice­ rare i viss omfattning står till förfogande för krigsplacering.

Rekrytering och utbildning Beträffande rekryteringen av en gemensam intendenturofficerskår före­ slår utredningen att det årligen efter förslag av kårchefen skall faststäl­ las hur många intendentsaspiranter som får antas från försvarsgrenarna. Beslut bör grundas på en bedömning av kårens behov av officerare och befälslägets allmänna utveckling inom försvarsgrenarna. Utredningen be­ dömer att från marinen regelmässigt bör få rekryteras en—två officerare och från flygvapnet högst en officer per år för att krigsorganisationens krav skall kunna uppfyllas. Trots att utredningen är medveten om att ett fritt ansökningsförfarande kan medföra problem, särskilt för små personalkårer, förordas denna form, bl.a. för att inte fackutbildningen till intendent skall bli mindre loc­ kande än annan högre utbildning. Intendentsaspirant bör antas av chefen för intendenturkåren. Den som inte antas bör kunna besvära sig.

26 Kunc/l. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

Rätt att söka som intendentsaspirant bör tillkomma varje aktiv officer inom krigsmakten som genomgått allmän kurs vid militärhögskolan. Chefs yttrande över ansökan bör avse endast vederbörandes lämplighet att vidare­ utbildas till intendenturofficer. Enligt utredningens riktlinjer bör intendentsaspirant före intransport i intendenturofficerskåren genomgå obligatorisk fackutbild­ ning i form av en tvåårig intendenturofficerskurs. Den angivna tiden, som även inrymmer erforderlig praktik, bör enligt utredningen medge att ut­ bildningsmålen sätts så att ytterligare obligatorisk utbildning i princip inte skall erfordras för placering och befordran inom intendenturofficerskåren. Tiden bör även kunna medge att utbildningsmålen höjs för vissa enskilda läroämnen om så skulle erfordras, bl.a. med hänsyn till önskemål om för­ stärkt ekonomisk utbildning för intendenturofficerarna. Utredningen erinrar om att intendenturofficerare avses besätta åtskilliga särskilt kvalificerade krigs- och fredsbefattningar inom krigsmaktens cen­ trala samt högre och lägre regionala ledning. Vissa intendenturofficerare måste därför, framhåller utredningen, erhålla högre fackutbild­ ning som dock inte bör vara obligatorisk. Utredningen föreslår att denna utbildning skall meddelas vid en högre förvaltningskurs om ca sex månader, lämpligen förlagd till militärhögskolan. Kursen bör anordnas vart annat år och vara öppen för de elever, som er­ hållit erforderliga kvalificerande poäng i den obligatoriska fackutbildning­ en. Undervisningen vid kursen föreslås till ungefär lika delar omfatta en högre stabsdel och en högre förvaltningsdel. Målsättningen anses böra ligga på en sådan nivå att den obligatoriska fackutbildningen jämte den högre förvaltningskursen, vid tillsättning av högre befattningar inom krigsmak­ ten men utanför intendenturkåren, i princip kan anses motsvara genom­ gång av annan högre kurs vid militärhögskolan. Elev, som anses ha erfor­ derliga kvalifikationer i övrigt, bör kunna få förord som stabsaspirant. Officerare, som t.ex. på grund av tjänst vid intendenturverkets fackby­ råer anses böra besitta specialkunskaper inom materiel-, livsmedels-, driv­ medels- eller förrådsområdet, bör enligt utredningen beredas tillfälle att ge­ nomgå specialutbildning inom sådana fackområden. I detta sam­ manhang föreslås att officer, som kommenderas till sådan utbildning, bör förbinda sig att återbetala utbildningskostnader enligt samma grunder som f.n. gäller bl.a. för officerare vid fälttygkåren vid viss utbildning.

Kostnader

Ett genomförande av militära tjänstgöringsåldersutredningens förslag skulle medföra att intendenturofficerarna i fråga om uppgifter, utbildning och tjänsteförhållanden i övrigt blir i stort sett helt jämförbara med offi­

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

tjänster för kommendering och reserv. En sådan reserv skulle vid tillämp­ ning av samma beräkningsgrund som för den nya kåren dra en lönekost­ nad av 0,2 milj. kr. per år. Om hänsyn tas också till förstärkningen av den regionala ledningen, vil­ ken såsom tidigare nämnts beräknas dra en kostnad av ca 0,9 milj kr., blir de sammanlagda årliga kostnaderna för den föreslagna organisationen ca 0,4 milj. kr. högre än kostnaderna för nuvarande organisation.

Underofficersfrågan

Utredningen anför att den funnit att vissa skäl kan tala för att aktiva intendenturförrådsförvaltare och kassachefer ingår i en för krigsmakten gemensam underofficerskår. Något behov av reservstat för underofficerare har utredningen däremot hittills inte kunna finna. Utredningen har för avsikt att under sitt fortsatta arbete granska de organisatoriska förutsätt­ ningarna att använda intendenturförrådsförvaltare och kassaförvaltare i be­ fattningar som f.n. uppehålls av arvodespersonal eller civil personal.

Ikraftträdande och övergångsanordningar

Enligt utredningens uppfattning bör en gemensam intendenturofficerskår — om beslut fattas inom kort — kunna organiseras den 1 juli 1966 vad gäller aktiva intendenturofficerare. Gemensam fackutbildning bör kun­ na börja hösten 1966. Av de tjänster som sålunda bör inrättas fr.o.m. den 1 juli 1966 före­ slås ett antal t.v. hållas vakanta. De bör få besättas efter hand som inne­ havarna avgår från de civila tjänster och arvodestjänster vilka byts ut mot tjänster för aktiva officerare i den nya kåren samt efter hand som mari­ nens och flygvapnets intendentursubalternofficerare kan utnämnas till kap­ tener vid den nya kåren.

VI. Departementschefen

I sitt betänkande med förslag till organisation av en för försvaret ge­ mensam intendenturkår (Stencil Fö 1965:1) föreslår 1960 års intendenturförvaltnings utredning, att försvarsgrenarnas personal i intendenturtjänst — officerare och underofficerare på aktiv stat och reservstat samt i reser­ ven — fr.o. m. den 1 juli 1966 skall föras samman till en gemensam kår. Ut­ redningen lägger vidare bl.a. fram förslag till nya grunder för rekrytering och utbildning av aktiva intendenturofficerare. Enligt nuvarande ordning rekryteras officerare till arméns intendentur­ kår genom vidareutbildning på så sätt att officerare vid de olika trupp­ slagen efter ansökan tas ut till utbildning vid intendenturförvaltningsskolan och efter genomgången utbildning förs över till kåren. Inom marinen och flygvapnet tillgodoses behovet av intendenturofficerare genom grund­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966 29

rekrytering av aspiranter som utbildas med direkt inriktning på tjänst­ göring i intendenturbefattning. Vid samtliga försvarsgrenar förekommer efter grundutbildningen olika former av vidareutbildning. Intendenturförvaltningsutredningen har efter granskning av nuvarande rekryterings- och utbildningssystem funnit, att varken arméns, marinens eller flygvapnets system bör väljas för den föreslagna gemensamma kåren. Utredningen förordar i stället ett nytt grundrekryteringssystem, i vilket ut­ bildningsgången av praktiska skäl bör anpassas till arméns utbildnings­ organisation. Eftersom det har befunnits nödvändigt att intendenturofficerarna i likhet med övriga officerare har en militär grundutbildning som är likvärdig med övriga officerares, föreslår utredningen att den obligatoris­ ka utbildningen — med avbrott för mellanliggande trupptjänstgöring m.m. — delas upp i tre huvudskeden, nämligen militär grundutbildning fram till officersexamen, egentlig förvaltningsutbildning i en särskild intendenturofficerskurs samt allmän kurs vid militärhögskolan. Den totala utbildnings­ tiden är enligt förslaget drygt tio år, varav knappt hälften fullgörs som trupptjänstgöring. Beträffande utbildningen anser utredningen vidare bl.a. att intendenturofficerarna bör få tillträde till militärhögskolans högre kurser på samma villkor som övriga officerare. — Vad gäller kårens samman­ sättning har utredningen funnit att fredsbehovet av officerare i det nor­ merande skiktet är 203. Eftersom krigsbehovet anges vara större, föreslår utredningen att bristen skall täckas bl.a. genom tjänster på reservstat. — I fråga om pensionsåldern framhåller utredningen att den i den gemensam­ ma kåren bör vara enhetlig för samtliga befattningshavare i samma grad. Mot bakgrund härav föreslås att pensionsåldern för överstelöjtnanter och majorer vid nuvarande arméns intendenturkår höjs från 55 till 60 år, vil­ ket motsvarar pensionsåldern för jämställda officerare vid marinen och flygvapnet. — I övrigt föreslår utredningen bl. a. att kårledningen skall beslå av en kårchef med stab, som lyder direkt under överbefälhavaren. Chefskapet för kåren bör enligt utredningen inte kombineras med befatt­ ning i försvarets intendenturverk. Vid remissbehandlingen har förslaget om en gemensam intendenturkår i stort sett godtagits. Såsom närmare framgår av den redogörelse som jag har lämnat i det föregående går uppfattningarna om intendenturförvaltningsutredningens förslag i övrigt starkt isär. Detta gäller bl.a. sådana cen­ trala frågor som den föreslagna grundrekryteringen, utbildningsgången samt kårens sammansättning och lydnadsställning. Sammanfattningsvis kan sä­ gas att endast statskontoret tillstyrker en lösning av intendenturkårfrågan på grundval av utredningens förslag. I övrigt framhålls bl.a. att komplette­ rande utredningar behövs, och överbefälhavaren förordar av denna anled­ ning att förslagen genomförs successivt, varvid början bör göras med en gemensam kår för regementsofficerare och kaptener. Direkt avvisande stål-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1966

ler sig bl.a. militära tjänstgöringsåldersutredningen, som avstyrker att för­ slaget läggs till grund för ett beslut och i stället redovisar ett eget alternativ till gemensam intendenturkår. Tjänstgöringsåldersutredningen går liksom intendenturförvaltningsutredningen ut från att en gemensam intendenturofficerskår bör organiseras och anser därför att huvudfrågan är, om en sådan kår skall rekryteras genom grundutbildning eller vidareutbildning. Efter att ha vägt de två systemen mot varandra förordar utredningen av såväl arbetsmarknadsmässiga som mera avgränsat militära skäl att rekryteringen skall ske genom vidareutbildning av officerare som har gått igenom militärhögskolans allmänna kurs och därigenom fyller kravet på normkvalitet. Vidareutbildningen föreslås ske i form av en tvåårig intendenturofficerskurs, varefter intransport i kåren be­ räknas kunna ske vid i genomsnitt 37 års ålder. Utöver nyssnämnda obliga­ toriska utbildning bör enligt utredningen vissa intendenturofficerare ges möjlighet till ytterligare utbildning, dels i en högre förvaltningskurs om ca sex månader vid militärhögskolan, dels i specialkurser m.m. — Utred­ ningen föreslår vidare att officerskåren skall bestå av regementsofficerare och kaptener på aktiv stat. Krigsbehovet beräknas till 304 officerare och fredsbehovet till 274, vari ingår 36 arvodestjänster och 7 civila tjänster som bör omvandlas till tjänster för aktiva officerare. Något behov av tjänster på reservstat anses inte finnas, men utredningen föreslår att ett sådant institut t.v. skall behållas för att underlätta en eventuell framtida omorga­ nisation. — Pensionsåldern bör enligt utredningen för samtliga officerare i kåren sättas till 60 år, vilket bedöms vara möjligt också med hänsyn till krigsorganisationens krav. — Kårledningen föreslås bestå av kårchef med stab.

Innan jag går över till att redogöra för mina ställningstaganden till före­ liggande utredningsförslag, vill jag erinra om att intendenturkår frågan aktualiserades redan 1954, då personalkårutredningen fick i uppdrag att utreda förutsättningarna för att organisera en för krigsmakten gemensam intendenturkår. Utredningsarbetet har av olika anledningar tagit lång tid och detta har i sin tur medfört vissa svårigheter att upprätthålla intendenturtjänsten inom ramen för nuvarande organisation, bl.a. på grund av att kårfrågans ovissa läge har minskat rekryteringen till nuvarande kårer och ökat antalet förtidsavgångar. Jag finner det därför angeläget att kårfrå­ gan blir löst så snart som möjligt. Intendenturförvaltningsutredningen och praktiskt taget samtliga remiss­ myndigheter är eniga om att en gemensam intendenturkår bör inrättas, För egen del anser jag det troligt att en sådan åtgärd skulle bidra till att minska nuvarande personalsvårigheter på intendenturtjänstens område. Jag delar också uppfattningen att en gemensam kår bör ge bättre möjligheter till samordning av intendenturtjänsten. Ett viktigt steg i den riktningen har re­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966 31

dan tagits genom inrättandet av det gemensamma intendenturverket, men kraven på samordning och enhetlighet har under senare år snarast ökat, bl.a. genom den beslutade omorganisationen av krigsmaktens regionala led­ ning. Jag förordar därför att en gemensam intendenturkår organiseras. Enligt intendenturförvaltningsutredningens förslag bör den gemensamma kåren omfatta officerare och underofficerare på aktiv stat och reservstat samt i reserven. Utredningen anser vidare att ärenden angående utbildning och registrering m.m. av värnpliktiga officerare och viss annan personal skall handläggas Aid kåren. Jag anser att starka skäl talar för utredningens förslag. Eftersom konsekvenserna av en sådan samordning inte har utretts i fråga om andra kategorier än de aktiva officerarna är jag emellertid nu beredd att lägga fram förslag endast rörande denna personalkategori. Frå­ gan om att inordna övriga kategorier i den gemensamma kåren bör tas upp efter ytterligare utredning. Beträffande grunderna för rekrytering och utbildning av en gemensam intendenturofficerskår har två alternativ presenterats, nämligen dels intendenturförvaltningsutredningens förslag om grundutbildning, dels militära tjänstgöringsåldersutredningens förslag om vidareutbildning. När det gäller att ta ställning till dessa alternativ, vill jag i likhet med överbefälhavaren erinra om att resultatet av bl.a. försvarskostnadsutredningens arbete kan komma att påverka utformningen av den framtida förvaltningsorganisa­ tionen och de krav som måste ställas på personalen i denna. Principerna för rekrytering och utbildning bör därför enligt min mening utformas så att möjligheterna hålls öppna till en anpassning efter eventuellt ändrade arbetsuppgifter m.m. under 1970-talet. Liksom både intendenturförvaltningsutredningen och tjänstgöringsåldersutredningen anser jag mig emel­ lertid redan nu kunna konstatera att tillgången på kvalificerade officerare i krigsorganisationen är så knapp att intendenturofficerarna, i likhet med andra officerare, måste ha s.k. normkvalitet. Här berörda krav på flexibili­ tet i utbildningssystemet och normkvalitet hos officerarna bör enligt min mening lättast kunna tillgodoses genom vidareutbildning. Enär detta alterna­ tiv dessutom ger effekt på kort tid och därigenom kan väntas ge en relativt snabb förbättring av intendenturtjänstens nuvarande personalsvårigheter, föreslår jag att den för krigsmakten gemensamma intendenturofficerskåren — i enlighet med tjänstgöringsåldersutredningens förslag — t.v. skall re­ kryteras genom vidareutbildning av officerare som gått igenom militär­ högskolans allmänna kurs. Jag tillstyrker också vad utredningen har före­ slagit i frågan om obligatorisk fackutbildning, frivillig högre fackutbild­ ning och annan utbildning. I förevarande sammanhang har också frågan om intendenturofficerarnas pensionsålder aktualiserats. Jag delar i detta avseende intendenturförvallningsutredningens uppfattning att det i en gemensam kår bör vara en­

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 109 år 1966

hetlig pensionsålder för alla officerare i samma grad. Jag anser också att såväl arbetsmarknadsmässiga och statsfinansiella skäl som tillbörlig hän­ syn till personalen talar för att denna bör få verka inom sitt yrke så länge detta är organisatoriskt möjligt. Tjänstgöringsåldersutredningen har visat att både krigs- och fredsorganisationens krav kan tillgodoses om pensions­ åldern för officerare sätts till 60 år och pensionsavgången personal utnytt­ jas i krigsorganisationen intill 63 års ålder. Jag förordar därför att pensions­ åldern för alla aktiva intendenturofficerare fastställs till 60 år. Jag går härefter över till frågan om den gemensamma intendenturofficerskårens omfattning m.m. Jag vill då först anföra att kåren till följd av mina i det föregående redovisade förslag beträffande rekrytering och utbild­ ning bör bestå av regementsofficerare och kaptener. Jag vill i detta samman­ hang också framhålla att jag delar intendenturförvaltningsutredningens uppfattning om tjänstebenämningarna i den nya kåren. Jag föreslår så­ ledes att benämningarna i tillämpliga fall skall vara de som nu gäller för armén, kustartilleriet och flygvapnet. För nuvarande marinintendenturofficerare bör i detta hänseende vissa övergångsbestämmelser övervägas. Tjänstgöringsåldersutredningen har i sina beräkningar funnit att såväl krigs- som fredsorganisationens behov kan tillgodoses, om kårens numerär i fredstid fastställs till 274 aktiva officerare. För egen del anser jag att an­ talet officerare på aktiv stat i fredsorganisationen bör vara 250, alltså 24 mindre än vad utredningen beräknat. Tjänsterna bör redovisas vid det förband eller den myndighet, där motsvarande befattning finns inrättad. För­ delningen av tjänsterna på myndigheter m.m. enligt mitt förslag framgår av en sammanställning som torde få fogas till statsrådsprotokollet såsom bilaga. Av de i sammanställningen upptagna tjänsterna motsvaras 34 i nu­ varande organisation av arvodestjänster för pensionerade officerare, vilka bör omvandlas till tjänster för akliva officerare. Vissa av dessa är avsedda för myndigheter, för vilka avlöningsanslag har föreslagits redan i prop. 1966:1 (bil. 6). Jag anser det emellertid angeläget att intendenturkårsreformen genomförs i ett sammanhang och föreslår därför, att de för dessa myndigheter avsedda tjänsterna t.v. inrättas vid kårstaben och fr.o.m. bud­ getåret 1967/68 fors över till berörda myndigheter. Avtal angående föreslagna tjänsters lönegradsplacering och intendenturofficerarnas pensionsålder har, under förbehåll av Kungl. Maj :ts godkän­ nande, den 9 mars 1966 träffats mellan statens avtalsverk och Statstjänstemännens riksförbund. Kungl Maj :t har överlämnat avtalet till riksdagens lönedelegation för godkännande. Denna har på riksdagens vägnar godkänt innehållet i avtalet, dock under förbehåll att riksdagen godkänner de orga­ nisatoriska förutsättningarna som ligger till grund för överenskommelsen. Utöver de i förut nämnda sammanställning angivna tjänsterna bör sju civila tjänster vid försvarets intendenturverk successivt omvandlas till tjäns-

Kungl. Maj:ts proposition nr t09 år 1966 33

ter för aktiva officerare. Enär viss osäkerhet f.n. råder om verkets organisa­ tion på längre sikt, lämnas emellertid inga direkta förslag nu. Jag före­ slår dock att följande tjänster vid uppkommande vakans inte skall få åter­ besättas utan Kungl. Maj :ts medgivande, nämligen tjänster för tre byrå­ direktörer, en förste byråsekreterare, en byråintendent och två byråassi­ stenter. Det av mig förordade vidareutbildningssystemet medför att inga subalternofficerare kommer att ingå i den gemensamma intendenturofficerskåren. De uppgifter som f.n. åvilar intendentursubalternerna, framförallt inom marinen, bör med fördel kunna föras över på andra kategorier, bl.a. intendenturofficerare i det normerande skiktet och underofficerare, över­ gångsvis föreslår jag dock att alla intendenturlöjtnanter och -fänrikar, som nu finns eller enligt nuvarande rekryteringssystem kommer att tillföras krigsmakten, skall föras över till den nya kåren. Ett mot löjtnanterna svarande antal tjänster för kapten bör därför övergångsvis hållas vakanta. Rekryteringen genom vidareutbildning bör härvid anpassas efter den aktu­ ella tillgången på subalternofficerare. Jag vill i detta sammanhang också nämna att ca hälften av de tjänster som f.n. motsvaras av arvodestjänster övergångsvis bör hållas vakanta så länge arvodestjänsterna är tillsatta med nuvarande innehavare. I jämförelse med nuvarande förhållanden innebär mina förslag en minsk­ ning med 59 tjänster. Av dessa har dock 49 enligt tidigare beslut hållits va­ kanta. Vidare bör en tjänst vid arméstabens trängavdelning fortsättnings­ vis utnyttjas för intendenturtrupputbildad trängofficer. Nettominskningen utgör sålunda nio tjänster. I nuvarande organisation uppehålls vidare två befattningar för intendenturkapten av andra officerare än intendentur­ officerare. Motsvarande tjänster bör i princip dras in, men frågan härom bör — liksom övriga förändringar utanför intendenturkåren — t.v. anstå i avvaktan på befälsstatsdelegationernas arbete. De tjänster som bör dras in med anledning av mina nu redovisade förslag utgör — vakantsatta tjäns­ ter inräknade — 308, varav 273 för aktiva officerare och 35 för pensionera­ de officerare i arvodestjänst. Behov av intendenturofficerare på reservstat föreligger inte f.n., men jag delar tjänstgöringsåldersutredningens uppfattning att institutet t.v. bör be­ hållas för att underlätta en eventuellt kommande omorganisation. I likhet med bl.a. överbefälhavaren och chefen för marinen tillstyrker jag intendenturförvaltningsutredningens förslag att den gemensamma in­ tendenturkåren skall stå under ledning av en chef, som är direkt under­ ställd överbefälhavaren. Ett lydnadsförhållande direkt under överbefälha­ varen bör enligt min mening inte medföra någon ökning av personalfunk­ tionen inom försvarsstaben, utan föreliggande arbetsuppgifter bör lösas av kårchefens stabsorgan och genom lämpligt avvägd delegering av beslutan­

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966

derätten till kårchefen. Jag förutsätter således att någon ökning av perso­ nalen vid försvarsstaben inte är erforderlig. Vad gäller kårchefsbefattningen anser jag det inte lämpligt att den för­ enas med någon befattning vid försvarets intendenturverk. Jag vill här hän­ visa till vad intendenturverket har anfört om den arbetsbörda som åvilar verkschefen och verkets byråchefer. Kårchefen bör ha samma tjänstegrad som truppslagsinspektör vid armén. Intendenturförvaltningsskolan, som f.n. är underställd chefen för arméns intendenturkår, bör fortsättningsvis lyda under chefen för den gemensam­ ma intendenturkåren. Kårchefen bör således ansvara för att utbildningen genomförs enligt gällande målsättning. Jag delar vidare tjänstgöringsåldersutredningens uppfattning att kår­ ledningens och intendenturförvaltningsskolans uppgifter i fråga om utbild­ ning m.m. har så nära anknytning till varandra att enheterna organisa­ toriskt bör föras samman. Härigenom kan bl.a. kårchefen mera i detalj följa utbildningen till fördel för personalbedömningar och framtida place­ ringar. Vidare kan lärare — som enligt min bedömning också i framtiden huvudsakligen måste vara deltidstjänstgörande — i viss utsträckning tas ur stabsorganet, vilket medför enklare planläggning samt personal- och tids­ vinst. Jag föreslår därför att kårstaben och intendenturförvaltningsskolan bildar en organisatorisk enhet direkt underställd kårchefen. Som jag tidigare har framhållit är jag inte nu beredd att lägga fram några förslag angående de personalkategorier som utöver aktiva officerare bör ingå i eller redovisas vid den gemensamma intendenturkåren. Intendenturofficerskårens tillkomst medför emellertid att arméns och marinens särskilda intendenturkårexpeditioner försvinner. I avvaktan på frågans vi­ dare utredning måste därför även sådana ärenden vid dessa expeditioner, som inte berör de aktiva officerarna, t.v. handläggas vid den nya kårstaben. Kårchefen bör härvid övergångsvis vara direkt underställd vederbörande försvarsgrenschef enligt nuvarande grunder. Den officerspersonal som enligt mitt förslag avses ingå i kårledningen täcker även behovet för här föreslagen verksamhet. I avvaktan på att kå­ ren och därmed också kårledningen får sin slutliga organisation och omfatt­ ning, bör den personal som utöver officerarna tjänstgör vid kårexpeditioner­ na och intendenturförvaltningsskolan t.v. ingå i den nya kårledningen, dvs. en expeditionsunderofficer, en kontorsskrivare, en förste expeditionsvakt, tre kanslibiträden och tre kontorsbiträden. Avlöningskostnaderna för den av mig föreslagna organisationen uppgår till ca 10,3 milj. kr. För motsvarande personal i nuvarande organisation ut­ gör kostnaderna omkring 9,3 milj. kr. Mitt förslag innebär således en kost­ nadsökning med i runt tal 1 milj. kr. Härifrån avgår emellertid omkring 1,2 milj. kr. som utgör minskade årliga kostnader för tjänstepensioner

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1966 35

på grund av höjda pensionsåldrar. Totalt uppkommer således en besparing av ca 0,2 milj. kr. per år. Jag vill emellertid framhålla att vinsterna av omorganisationen främst ligger i att verksamheten bör kunna bedrivas effektivare. Den nya organisationen täcker också det ökade personalbehovet för den nya regionala ledningen, vilket är oberoende av kårfrågan i övrigt. Vidare har behovet av personal som reserv för sjukdom, utbildning o.d. tillgodosetts, en åtgärd som även utan en lösning av kårfrågan torde ha varit nödvändig i fråga om armén, eftersom dess personalreserv successivt fallit bort vid tidigare omorganisationer. 1 det föregående har jag föreslagit att intendenturkårens tjänster skall redovisas vid det förband eller den myndighet, där motsvarande befattning finns inrättad. Som följd härav fordras inte något särskilt avlöningsanslag för kåren. Avlöningskostnaderna bör i stället bestridas från vederböran­ de försvarsgrens eller myndighets avlöningsanslag, varvid kårstabens och intendenturförvaltningsskolans avlöningskostnader t.v. bör belasta arméns avlöningsanslag. Stabens och skolans medelsbehov för omkostnader, öv­ ningar o.d. bör enligt Kungl. Maj:ts bestämmande bestridas från försvars­ grenarnas anslag till sådana ändamål. En smidig övergång till den nya organisationen förutsätter ett relativt omfattande planeringsarbete i skilda hänseenden. Den nya organisationen bör därför inte träda i kraft förrän den 1 oktober 1966, dvs. vid samma tid­ punkt som den nya regionala ledningen (jfr prop. 1966:110). Kårchefen bör emellertid, för att kunna utföra ett sådant planeringsarbete, utnäm­ nas så snart beslut angående den nja organisationen föreligger. Åtskilliga övergångsåtgärder torde komma att behöva vidtas i samband med organisa­ tionsförändringen. Jag förordar därför att Kungl. Maj :t, i likhet med vad som tidigare har skett vid större organisatoriska förändringar, inhämtar riksdagens bemyndigande att vidta sådana åtgärder. Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t före­ slår riksdagen att a) godkänna de riktlinjer som jag i det föregående förordat för organisation m.m. av en för krismakten gemensam intendenturkår, b) godkänna att för intendenturkåren avses tjänster enligt vad jag förordat i det föregående, c) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta de övergångsåtgär­ der som betingas av mina förslag. Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar. Ur protokollet: KERSTIN WEDELIN