Utbildning m.m. av värnpliktiga i specialtjänst

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Utbildning m.m av värnpliktiga i specialtjänst

Betänkande avgivet av 1966 års värnpliktskommitté Stockholm 1970

Statens offentliga utredningar 1970

Kronologisk förteckning

1. Barns utemiljö. Tryckeribolaget C. 2. Om stat och kyrka. Beckman. U. 3. Balanserad regional utveckling. Esselte. In. 4. Reformerad lärarutbildning. Svenska Reproduktions AB. U. 5. Statligt stöd till fiskehamnar. Esselte. Jo. 6. Ny livsmedelsstadga m.m. Del I. Förslag och motiv. Tryckeribolaget S. 7. Ny livsmedelsstadga m.m. Del II. Bilagor. Tryckeribolaget S. 8. Yrkesteknisk högskoleutbildning. Svenska Reproduktions AB. U. 9. Snöskotern-fordonet och föraren. Esselte. K. 10. Fria läromedel. Beckman. U. 11. Folktandvårdens utbyggande och reglering. Beckman. S. 12. Värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde. Esselte. Fö. 13. Sveriges energiförsörjning. Energipolitik och organisation. Svenska Reproduktions AB. I. 14. Urbaniseringen i Sverige. Bilagedel I till Balanserad regional utveckling. Esseite. In. 15. Regionalekonomisk utveckling. Bilagedel II till Balanserad regional utveckling. Esselte. In. 16. Riksdagsgrupperna • Regeringsbildningen. Norstedt & Söner. Ju. 17. Ersättare för riksdagsledamöterna. Esselte. Ju. 18. Upphandling av byggnader. Del 2. Administrationen. Beckman. Fi. 19. Svensk FN-lag. Esselte. Ju. 20. Behörighet • Meritvärdering • Studieprognos. Specialundersökningar av kompetensfrågor. Esselte. U. 21. Vägar till högre utbildning. Del 1. Behörighet och urval. Esselte. U. 22. Pedagogisk utbildning och forskning. Berlingska Boktryckeriet, Lund. U. 23. Understödsföreningar. Svenska Reproduktions AB. Fi. 24. Rationell bensinhandel. Esselte. H. 25. Aspirationer, möjligheter och skattemoral. Göteborgs Offsettryckeri AB, Surte. Fi. 26. Körkort och körkortsregistrering. Norstedt & Söner. K. 27. Allmänna val på våren ? Norstedt & Söner. Ju. 28. Tjänstgöringsbetyg. Norstedt & Söner. Fi. 29. Decentralisering av statlig verksamhet. Esselte. Fi. 30. Stordriftsfördelar inom industriproduktionen. Esselte. Fi. 31. Militära straff och disciplinmedel. Esselte. Ju. 32. Polisen i samhället. Esselte. Ju. 33. Medel för styrning av byggnadsverksamheten. Norstedt & Söner. In. 34. Svenska folkets inkomster. Esselte. In. 35. Hemförsäljning. Göteborgs Offsettryckeri AB, Surte. Ju. 36. Kilometerbeskattning. Berlingska Boktryckeriet Lund. Fi. 37. Översyn av vissa punktskatter. Esselte. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej anges är tryckorten Stockholm.

38. Förtrolig företagsinformation och börshandel. Esselte. Fi. 39. Sexualkunskapen på grundskolans låg- och mellanstadier. Esselte. U. 40. Revision av vattenlagen. Norstedt & Söner. Ju. 41. Företag och Samhälle. Del 1. Esselte. I. 42. Företag och Samhälle. Del 2. Esselte. I. 43. Ungdom - Bostad. Esselte. In. 44. Språkundersökning bland finländska barn och ungdomar i Sverige. Esselte. U. 45. Gruvrättslig speciallagstiftning. Svenska Reproduktions AB. Ju. 46. Den äldre arbetskraften inom byggnadsindustrin. Esselte. In. 47. Skydd mot avlyssning. Norstedt & Söner. Ju. 48. Svensk författningssamling. Norstedt & Söner. Ju. 49. Yrkesskadeförsäkringens finansiering. Esselte. S. 50. Viss medicinsk och farmaceutisk yrkesutbildning. Svenska Reproduktions AB. U. 51. Mellansvensk gruvindustri. Almqvist & Wiksell, Uppsala. I. 52. Om lotterier. Norstedt & Söner. H. 53. Distriktsveterinärernas tjänstgöringsförhållanden, m.m. Svenska Reproduktions AB. Jo. 54. Forskning för försvarssektorn. Norstedt & Söner. Fö. 55. Vägar till högre utbildning. Del 2. Organisation och information. Esselte. U. 56. Ersättning vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor. Esselte. S. 57. Narkotikamissbruk hos inskrivningsskyldiga 1968/1969. Tryckeribolaget. S. 58. Yrkesutbildning och arbetsliv. Svenska Reproduktions AB. U. 59. TEKO-industrierna inför 70-talet Del I. Analys, slutsatser, förslag. Tryckeribolaget. I. 60. TEKO-industrierna inför 70-talet. Del II. Bilagor. Tryckeribolaget. I. 61. Trafiknykterhetsbrott. Esselte. Ju. 62. Utbetalning av kommunalskatt. Esselte. Fi. 63. Svensk krigsmaterielexport. Svenska Reproduktions AB. H. 64. Bättre socialtjänst för handikappade. Esselte. S. 65. Utbildning m.m. av värnpliktiga i specialtjänst. Esselte. Fö.

S

| Statens offentliga utredningar 1970:65 Försvarsdepartementet

Utbildning m.m. av värnpliktiga i specialtjänst

Betänkande avgivet av 1966 års värnpliktskommitté Stockholm 1970

ESSELTE TRYCK, STOCKHOLM 1970 ALLF 103 2 012

Innehåll

Skrivelse till departementschefen Kapitel 1 Inledning . . . 1.1 Direktiven 1.2 Utredningsarbetets bedrivande . . 1.2.1 Organisation 1.2.2 Överläggningar och fältstudier m. m 1.2.3 Avgivna utlåtanden . . . . 1.3 Allmänna utgångsvärden för utredningsarbetet 1.3.1 Uttagning 1.3.2 Utbildning 1.4 Betänkandets disposition m. m. 1.4.1 Dispositionen 1.4.2 Vissa beteckningar . . . .

1 Nuvarande författningsbakgrund Kapitel 2 Värnpliktslagen 2.1 Allmänt 2.2 Historisk bakgrund till nuvarande tjänstgöringsskyldighet för specialtjänstuttagna värnpliktiga . . . . 2.3 Sammanfattning Kapitel 3 Vissa tillämpningsbestämmelser till värnpliktslagen 3.1 1956 års inskrivningsförordning . 3.2 1956 års inskrivningsinstruktion . 3.3 1959 års personalredovisningsinstruktion 3.4 1969 års kungörelser om inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt om värnpliktigas tjänstgöring m. m SOU 1970: 65

13 13 14 14 15 15 15 16 16 18 18 19

_ 21 21

21 24

25 25 26 27

3.5 1969 års provisoriska inskrivningsinstruktion 3.6 1970 års provisoriska instruktion för personalredovisning m. m. . . Kapitel 4 Gällande förordnandebestämmelser 4.1 Grunder 4.1.1 Armén 4.1.2 Flottan 4.1.3 Kustartilleriet 4.1.4 Flygvapnet 4.2 Konsekvenser under grundutbildningen 4.3 Genomförda förändringar . . . . Kapitel 5 Gällande ekonomiska förmåner för värnpliktiga 5.1 Förmånssystemet i stort 5.1.1 Allmänt 5.1.2 Kontanta förmåner . . . 5.1.2.1 Penningbidrag 5.1.2.2 Utbildningspremie . . . . 5.1.2.3 Tjänstgöringspremie . . . 5.1.2.4 Utryckningsbidrag . . . . 5.1.3 Förmåner av naturakaraktär 5.1.3.1 Fri förplägnad 5.1.3.2 Fria resor 5.1.3.3 Fri inkvartering och fria persedlar 5.1.4 Övriga förmåner enligt värnpliktsavlöningskungörelsen . 5.1.5 Förmåner utöver i värnpliktsavlöningskungörelsen upptagna 5.2 Förmånssystemets tillämpning på de specialtjänstuttagna värnpliktiga

28 28

30 30 30 31 32 32 33 33

35 35 35 35 35 36 36 37 37 37 37 37 37

37 38

5.2.1 Allmänt 5.2.2 Premier 5.2.3 Utryckningsbidrag

11 Principiella synpunkter specialtjänstuttagning

38 38 39

på

begreppet

Kapitel 6 1966 års värnpliktsreform. . 6.1 Vissa karaktäristiska grunddrag i 1966 års värnpliktsreform . . . . 6.1.1 Krigsförbandens krav på olika v ä r n p l i k t s k a t e g o r i e r . . . 6.1.2 Olika vägar att nå kompetens för krigsplacering . . 6.1.2.1 Allmänna utgångspunkter. 6.1.2.2 Militär grundutbildning enligt 27 § mom. 1 A VL 6.1.2.3 Civil yrkeserfarenhet kompletterad med militär utbildning 6.1.2.4 Militär fackutbildning baserad på civil yrkesutbildning 6.2 Värnpliktslagens utgångsförutsättningar 6.2.1 Grundutbildning enligt 27 § 1 mom. A VL 6.2.2 Repetitionsutbildning enligt 27 § 1 mom. B och C VL. . Kapitel 7 Värnpliktskommitténs syn

41 41 42 43 44 44

46 47 47 48

grund50

111 Hälso- och sjukvårdspersonal Kapitel 8 Läkare och läkarassistenter 8.1 Organisatorisk översikt 8.1.1 Allmänna synpunkter . . . 8.1.2 Arméstridskrafternas krigssjukvårdsorganisation . . . 8.1.3 Marinstridskrafternas krigssjukvårdsorganisation . . . 8.1.4 Flygstridskrafternas krigssjukvårdsorganisation . . . 8.2 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på d e s s a . . . 8.2.1 Läkare 8.2.2 Läkarassistent (tandläkare) . 8.2.3 Läkarbiträde 8.3 Krigsorganisatoriska förutsättningar

50 50 50 55 56 57 57 57 59 60 61

8.3.1 Allmänt 8.3.2 Läkare 8.3.2.1 Krigsmaktens behov i krig 8.3.2.2 Sambandet mellan krigsmaktens behov av läkare och l ä k a r e x a m i n a t i o n . . . 8.3.3 Läkarassistenter 8.3.3.1 Krigsmaktens behov i krig 8.3.3.2 Sambandet mellan krigsmaktens behov av läkarassistenter och tandläkarexamination 8.3.4 Läkarbiträden 8.3.4.1 Krigsmaktens behov i krig 8.3.4.2 Alternativa rekryteringsvägar 8.3.5 Sammanfattning av den krigsorganisatoriska analysen 8.4 Överväganden och förslag . . . . 8.4.1 Allmänt 8.4.2 Grundutbildning 8.4.2.1 Grundläggande soldat- och befälsutbildning 8.4.2.2 Befattningsutbildning för (blivande) läkare 8.4.2.3 Befattningsutbildning för läkarassistent (tandläkare) 8.4.3 Repetitionsutbildning . . . 8.4.3.1 Läkare 8.4.3.2 Läkarassistenter, kategori TBochTP 8.4.4 Tandläkarnas vidareutbildning enligt krigssjukvårdslagen 8.4.5 Läkares och läkarassistenters medverkan i militär fredssjukvård och fredstandvård 8.4.5.1 Läkare 8.4.5.2 Tandläkare 8.4.6 Central utbildningsanstalt m. m. för fackutbildning .

61 62 62

Kapitel 9 Apotekare 9.1 Organisatorisk översikt 9.2 Krav på civil skolunderbyggnad . 9.3 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa . . . 9.4 Krigsorganisatoriska förutsättningar 9.4.1 Krigsmaktens behov av farmaceutisk personal . . . . 9.4.2 Sambandet mellan krigsmaktens behov av farmaceutisk personal och apotekarexamination

87 87 87

63 65 65

66 67 67 67 69 69 69 69 69 70 74 78 78 79

80 81 82 84

88 89 89

89 SOU 1970: 65

9.5 Överväganden och förslag . . . . 9.5.1 Rekrytering och urval . . . 9.5.2 Grundutbildning 9.5.2.1 Allmänt 9.5.2.2 Grundläggande soldat- och befälsutbildning 9.5.2.3 Befattningsutbildning. . . 9.5.3 Repetitionsutbildning . . . Kapitel 10 Veterinärer och hälsovårdsinspektörer 10.1 Organisatorisk översikt 10.2 Veterinärer 10.2.1 Gällande utbildningsbestämmelser samt VK synpunkter på dessa 10.2.2 Civil utbildningsgång och utbildningskapacitet.... 10.2.3 Utvecklingstendenser . . . 10.2.4 Krigsorganisatoriska förutsättningar 10.2.5 Överväganden och förslag 10.3 Hälsovårdsinspektörer 10.3.1 Civil utbildningsgång och utbildningskapacitet. . . . 10.3.2 Utvecklingstendenser . . . 10.3.3 Krigsorganisatoriska förutsättningar 10.3.4 Överväganden och förslag

90 90 90 90 91 91 92

94 94 94

112 112 113 113 113 114 114 114 114 116 116

97 98

V Övrig stabspersonal

100 100 101

Kapitel 14 Skyddsingenjörer, skyddstekniker, skyddsunderofficerare och radiakassistenter 14.1 Organisatorisk översikt 14.2 Urvalsmetoder och krav på civil skolunderbyggnad 14.3 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa. . . 14.3.1 Skyddsingenjörer och skyddstekniker vid armén. 14.3.2 Skyddsingenjörer och skyddstekniker vid flottan. 14.3.3 Skyddsingenjörer och skyddstekniker vid kustartilleriet . . 14.3.4 Skyddsingenjörer vid flygvapnet 14.3.5 Skyddsunderofficerare vid armén 14.4 Krigsorganisatoriska förutsättningar 14.5 Överväganden och förslag. . . . 14.5.1 Grundutbildning 14.5.1.1 Allmänt 14.5.1.2 Utbildning före SkyddS. 14.5.1.3 Utbildning vid SkyddS. . 14.5.1.4 Grundläggande krigsförbandsutbildning 14.5.2 Repetitionsutbildning . . . 14.5.3 Omskolning 14.6 Registrering m. m

131 131 131 131

Kapitel 15 Signalskyddspersonal'. . . . 15.1 Organisatorisk översikt 15.2 Krav på civil skolunderbyggnad.

133 133 133

lol 102 102 103

105 Kapitel 12 Fototeknisk personal. . . . 106 12.1 Organisatorisk översikt 106 12.2 Urvalsmetoder och krav på civil skolunderbyggnad 106 12.3 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa. . . 106 12.3.1 Allmänt 106 12.3.2 Fotogruppchefer 107 12.3.3 Fototolkar 107 12.4 Krigsorganisatoriska förutsättningar 109 12.5 Överväganden och förslag . . . . 110 12.5.1 Urval 110 12.5.2 Värnpliktskategori . . . . 110 12.5.3 Grundutbildning 110 12.5.4 Repetitionsutbildning . . . 111 SOU 1970: 65

112 112

94 IV Underrättelsepersonal Kapitel 11 Signalspaningspersonal och tolkpersonal

Kapitel 13 Biträdande meteorologer 13.1 Organisatorisk översikt . . . 13.1.1 Vädertjänstens organisation och funktion 13.1.2 Krigsmaktens väderorgan 13.2 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa 13.3 Överväganden och förslag 13.3.1 Organisation 13.3.2 Rekrytering 13.3.3 Utbildning 13.3.3.1 Allmänt . 13.3.3.2 Grundutbildning 13.3.3.3 Repetitionsutbildning 13.4 Fredsorganisatoriska konsekvenser

117 117 119 119 119 122

123 125 125 127 128 128 128 129 129

15.3 Nuvarande utbildningsbestämmel ser och VK synpunkter på dessa. 15.3.1 Signalkontrolltekniker 15.3.2 Signalskyddstekniker . . 15.4 Krigsorganisatoriska förutsättning ar 15.5 Överväganden och förslag . . 15.5.1 Signalkontrolltekniker 15.5.1.1 Rekrytering och urval 15.5.1.2 Grundutbildning . . 15.5.1.3 Repetitionsutbildning 15.5.2 Signalskyddstekniker . 15.5.2.1 Rekrytering och urval 15.5.2.2 Omskolning . . . . 15.5.2.3 Repetitionsutbildning

133 133 136 138 138 138 138 139 139 139 139 140 140

Kapitel 16 Personalvårdspersonal. 16.1 Organisatorisk översikt . . . 16.2 Krav på civil skolunderbyggnad 16.3 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa 16.4 Överväganden och förslag . 16.4.1 Rekrytering och urval 16.4.2 Omskolning . . . . 16.4.3 Repetitionsutbildning 16.5 Fredsorganisatoriska konsekvenser

141 141 141

Kapitel 17 Fältpostpersonal 17.1 Inledning 17.2 Organisatorisk översikt 17.3 Urvalsmetoder och krav på civil yrkeserfarenhet 17.4 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa. . . 17.5 Överväganden och förslag . . . .

146 146 146

141 144 144 145 145 145

147 147 147

VI Teknisk personal Kapitel 18 Armén: Luftvärnets tekniska personal 18.1 Organisatorisk översikt 18.2 Krav på civil skolunderbyggnad. . 18.3 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa. . . 18.3.1 Allmänt 18.3.2 Grundutbildning 18.3.3 Ingenjörutbildning . . . . 18.4 Luftvärnsmaterielens livslängd och tekniska utveckling 18.5 Överväganden och förslag . . . . 18.5.1 Kategoritillhörighet . . . . 18.5.2 Allmänt 6

149 149 150 150 150 151 153 154 154 154 154

18.5.3 Grundutbildning 18.5.4 Repetitionsutbildning . . . 18.5.5 Omskolning till ingenjör . . Kapitel 19 Armén: Övrig teknisk personal 19.1 Radartekniker vid artilleriet. . . 19.1.1 Organisatorisk översikt. . 19.1.2 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa 19.1.3 Överväganden och förslag . 19.2 Signalingenjör och signaltekniker. 19.2.1 Organisatorisk översikt . . 19.2.2 Krav på civil skolunderbyggnad och urvalsmetoder 19.2.3 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa 19.2.3.1 Signaltekniker 19.2.3.2 Signalingenjörer . . . . 19.2.3.3 Signalmekaniker . . . . 19.2.4 Överväganden och förslag. 19.2.4.1 Kategoritillhörighet . . . 19.2.4.2 Utbildningens allmänna uppläggning 19.2.4.3 Grundutbildning . . . . 19.2.4.4 Repetitionsutbildning . . 19.2.4.5 Omskolning till signalingenjör 19.3 Tygingenjör och tygtekniker . . . 19.3.1 Organisatorisk översikt . . 19.3.2 Krav på civil skolunderbyggnad 19.3.3 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa 19.3.3.1 Allmänt 19.3.3.2 För samtliga kategorier gemensam fackutbildning vidTygS 19.3.3.3 Fortsatt fackutbildning för tygtekniker i ammunitionstjänst vid TygS 19.3.3.4 Facktjänstgöring för tygtekniker i ammunitionstjänst 19.3.3.5 Fack tjänstgör ing för övriga tygtekniker 19.3.3.6 Fortsatt tjänstgöring . . . 19.3.4 Krigsorganisatoriska förutsättningar 19.3.5 Överväganden och förslag. 19.3.5.1 Rekrytering och urval. . 19.3.5.2 Grundutbildning . . . .

155 156 156 158 158 158

158 158 158 158 159

160 160 162 162 164 164 164 165 166 166 166 166 167

168 168

170 171 171 171 172 172 172

SOU 1970: 65

19.3.5.3 Omskolning till tygingenjör 19.3.5.4 Repetitionsutbildningens omfattning 19.3.5.5 Personalkategoritillhörighet

173 173 173

Kapitel 20 Flottans tekniska personal. . 175 20.1 Organisatorisk översikt 175 20.2 Krav på civil skolunderbyggnad. . 176 20.3 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa . . . 176 20.3.1 Allmänt 176 20.3.2 Ingenjörer 176 20.3.2.1 Allmänt 176 20.3.2.2 Teleingenjör 178 20.3.2.3 Miningenjör 179 20.3.2.4 Artilleriingenjör 179 20.3.2.5 Torpedingenjör 180 20.3.2.6 Elektroingenjör, maskiningenjör och skeppsbyggnadsingenjör 180 20.3.2.7 Sammanfattning . . . . 180 20.3.3 Tekniker 181 20.3.3.1 Allmänt 181 20.3.3.2 Teletekniker 181 20.3.3.3 Elektrotekniker, eldledning 182 20.3.3.4 Elektrotekniker, övriga kategorier 182 20.3.3.5 Maskintekniker 182 20.3.3.6 Sammanfattning . . . . 183 20.4 Krigsorganisatoriska förutsättningar 183 20.5 Överväganden och förslag. . . . 184 20.5.1 Rekrytering 184 20.5.2 Grundutbildning av tekniker 185 20.5.2.1 Allmänt 185 20.5.2.2 Teletekniker 186 20.5.2.3 Telehantverkare 186 20.5.3 Repetitionsutbildning . . . 187 20.5.4 Omskolning till ingenjör. . 187 Kapitel 21 Kustartilleriets tekniska personal 21.1 Organisatorisk översikt 21.2 Krav på civil skolunderbyggnad. . 21.3 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa. . . 21.3.1 Allmänt 21.3.2 Signaltekniker 21.3.3 Pjästekniker 21.3.4 Instrumenttekniker . . . . 21.3.5 Radartekniker kustspaningsradar 21.3.6 Maskintekniker SOU 1970: 65

188 188 189

21.4 Krigsorganisatoriska förutsättningar 21.5 Överväganden och förslag 21.5.1 Värnpliktskategorier 21.5.2 Allmänt 21.5.3 Grundutbildningen 21.5.4 Signalmekaniker . 21.5.5 Pjästekniker . . . 21.5.6 Eldledningstekniker 21.5.6.1 Utbildningslinjer 21.5.6.2 Grundutbildningens ut formning.... 21.5.7 Radartekniker . . 21.5.7.1 Utbildningslinjer 21.5.7.2 Grundutbildningens ut formning 21.5.8 Maskintekniker . . 21.5.9 Robottekniker . . . 21.5.10 Repetitionsutbildning 21.5.11 Omskolning till ingenjör 21.6 Vissa fredsorganisatoriska konsekvenser Kapitel 22 Flygvapnets tekniska personal 22.1 Robotingenjör 22.1.1 Organisatorisk översikt . . 22.1.2 Krav på civil skolunderbyggnad 22.1.3 Nuvarande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa 22.1.4 Krigsorganisatoriska förutsättningar 22.1.5 Överväganden och förslag 22.1.5.1 Kategoritillhörighet . . . 22.1.5.2 Allmänt 22.1.5.3 Grundutbildningen . . . 22.1.5.4 Repetitionsutbildningen 22.2 Flygfältsingenjör 22.2.1 Organisatorisk översikt . . 22.2.2 Urvalsmetoder och krav på civil utbildning 22.2.3 Nuvarande utbildning och VK synpunkter på denna. . 22.2.4 Krigsorganisatoriska förutsättningar 22.2.5 Överväganden och förslag

189 189 190 193 194

VII Övrig personal

194 196

Kapitel 23 Forskningstekniker. 23.1 Organisatorisk översikt

. . .

197 197 197 198 198 199 201 201 201 202 202 202 202 204 204 204 205 205 206 206 206 206

206 209 209 209 210 210 212 212 212 213 214 216 217

218 218

23.2 Nuvarande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa. . Kapitel 24 Psykologer 24.1 Organisatorisk översikt 24.2 Urvalsmetoder och krav på civil skolunderbyggnad 24.3 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa. . . 24.4 Överväganden och förslag . . . . 24.4.1 Rekrytering och urval . . . 24.4.2 Omskolning 24.4.3 Fredsorganisatoriska konsekvenser Kapitel 25 Riktlinjer för utformningen av förordnandebestämmelser 25.1 Allmänt 25.2 Förordnande under grundutbildning 25.3 Förordnande vid krigsplacering i överföringsbefattning 25.4 Förordnande i högre grad inom funktionsnivån 25.5 Övergångsbestämmelser Kapitel 26 Värnpliktsförmånerna . . . 26.1 Allmänt 26.2 Utbildningsgången 26.3 Rådande olikheter i förmånshänseende mellan specialtjänstuttagna och andra värnpliktiga 26.4 Förmåner till de värnpliktiga efter genomförande av VK förslag. . . 26.4.1 Allmänt 26.4.2 De olika förmånsslagen . . 26.4.2.1 Generellt utgående förmåner 26.4.2.2 Vissa särskilda förmåner Kapitel 27 Författningsändringar . . . 27.1 Värnpliktslagen 27.2 1966 års bestämmelser om värnpliktsutbildningen Kapitel 28 Genomförande av föreslaget system 28.1 Grundutbildning 28.1.1 Allmänt 28.1.2 Tillämpningen av den föreslagna utbildningsgången på värnpliktiga som inskrivits före 1/7 1971

218 219 219 219 220 221 221 222 222

28.1.2.1 Värnpliktig avsedd för krigsbefattning till vilken enligt VK förslag grundrekrytering alltjämt skall ske 236 28.1.2.2 Värnpliktig avsedd för krigsbefattning till vilken enligt VK förslag grundrekrytering ej vidare skall ske 236 28.2 Repetitionsutbildning 236 Kapitel 29 Ekonomiska konsekvenser av utredningens förslag

240 Kapitel 30 Sammanfattning

223 223 223

Bilagor Bilaga 1:1

224 225 225 226 226 226

Bilaga 1: 2 Bilaga 2 : 1

227 Bilaga 4: 1 227 227 227 227 228 230 230

Bilaga 4 : 2

234 234 234

235 Bilaga 8: 1

Förteckning över utlåtanden, berörande frågor angående utbildningen av värnpliktiga i specialtjänst, som efter remiss avgivits av 1966 års värnpliktskommitté Vissa förkortningar . . . Bakgrunden till de specialtjänstuttagna värnpliktigas nuvarande tjänstgöringsskyldighet Tidpunkter för förordnande under grundutbildning av värnpliktiga civilmilitära tjänstemän dels enligt tidigare gällande bestämmelser, dels enligt från 1.2.1968 gällande provisoriska bestämmelser Tidpunkter för förordnande under grundutbildning av officers- och underofficersuttagna värnpliktiga dels enligt tidigare gällande bestämmelser, dels enligt från 1.2.1968 gällande provisoriska bestämmelser . . VK undersökningar rörande möjligheterna att under medicinarnas civila studier genomföra militär miljöutbildning i underordnad medicinalbefattning . . .

257 258

262 SOU 1970: 65

Bilaga 10: 1 Sammanställning av funktioner/delfunktioner inom ämnesområdena hälsovård och skyddstjänst . . . . Bilaga 13: 1 Instruktion för vakthavande meteorolog Bilaga 13:2 Utbildningstidens fördelning t. o. m. facktjänstgöringen på övningsgrenar och ämnen Bilaga 13:3 För utbildning i meteorologi aktuella studiekurser samt i dessa ingående delkurser Bilaga 13: 4 VK förslag till grundutbildningens fördelning på övningsgrenar och ämnen Bilaga 15: 1 Grundutbildningens omfattning för signalkontrolltekniker Bilaga 15:2 Grundutbildningens omfattning för signalskyddstekniker Bilaga 16: 1 Utbildningstidens fördelning på övningsgrenar och ämnen vid värnpliktiga personalvårdsassistenters fackutbildning (timmar) . . . Bilaga 17: 1 Fältpostanordningarnas organisation Bilaga 18: 1 Arméns luftvärnstekniker: materielutbildningens omfattning Bilaga 19: 1 Förteckning över signalmateriel på vilken utbildning f.n. sker Bilaga 20: 1 Krigsbefattningar för flottans värnpliktiga ingenjörer (utom skyddsingenjörer) Bilaga 20: 2 Krigsbefattningar för flottans värnpliktiga tekniker Bilaga 20: 3 Ingenjörer och tekniker vid flottan (utom skyddspersonal). I grundläggande befälsskola och fackutbildning respektive rekryt-, yrkes-, sjö- eller landkurs ingående allmänmilitära övningsgrenar och ämnen, örlogsutbildning och befälstjänst. Utbildningstidens fördelning (timmar) . Bilaga 20: 4 Ingenjörer vid flottan: Fackutbildningens omfattSOU 1970: 65

265 267

273 274

ning Bilaga 20: 5 Tekniker vid flottan (utom skyddspersonal): yrkeskursens omfattning Bilaga 20: 6 Antal värnpliktiga tekniker vid flottan, fördelade på utbildningslinjer, som enligt K U F genomgått (genomgår) utbildning under åren 1969—1971 . . . . Bilaga 2 1 : 1 Utbildningstidens fördelning på övningsgrenar och ämnen under kurs 1 och 2 för kustartilleriets tekniker (timmar) Bilaga 2 1 : 2 Den allmänmilitära utbildningens och befattningsutbildningens fördelning på övningsgrenar och ämnen för teletekniker och radartekniker vid kustspaningsradartropp (timmar) . . . Bilaga 27: 1 Förslag till lag om ändring i värnpliktslagen . . . . Bilaga 27: 2 Förslag till ändring i Kungl Maj:ts brev den 16 juni 1966 angående provisoriska bestämmelser om värnpliktsutbildningen . . . . Bilaga 30: 1 Uttagning och tjänstgöringsskyldighet m.m. enligt nuvarande ordning för olika av VK granskade utbildningskategorier samt VK förslag till framtida uttagning och tjänstgöringsskyldighet för dessa. . .

285 286

278 279

Till Statsrådet och Chefen för försvarsdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1966 tillkallade den 22 juni 1966 chefen för försvarsdepartementet ledamoten av riksdagens första kammare B. T. Gustavsson för att utreda den närmare utformningen av utbildningen för värnpliktiga uttagna för utbildning i specialtjänst, vissa frågor angående den frivilliga befälsutbildningen m. m. och samordningen av utbildningen mellan krigsmakten och andra delar av totalförsvaret samt avge av utredningen betingade förslag. Utredningen har arbetat under benämningen 1966 års värnpliktskommitté. Med hänsyn till att utredningsuppdraget berör skilda verksamhetsområden har värnpliktskommittén ansett det lämpligt att lägga fram sina förslag i olika betänkanden. Värnpliktskommittén har tidigare överlämnat delbetänkandena Frivilligförsvaret 1 (SOU 1968:54), Frivilligförsvaret 2 (SOU 1969:40) samt PM rörande samordning av vissa delar av totalförsvarets utbildning (Stencil Fö 1969:3). I betänkandena angående frivilligförsvaret redovisas förslag angående samordningen av de frivilliga försvarsorganisationernas jämte vissa andra till totalförsvaret anknutna organisationers samt hemvärnets utbildning och verksamhet med ordinarie utbildning av värnpliktspersonal. Promemorian redovisar kommitténs undersökningar och förslag angående samordningen av viss utbildning mellan krigsmakten och andra delar av totalförsvaret. Värnpliktskommittén får härmed överlämna sitt delbetänkande Utbildning m. m. av värnpliktiga i specialtjänst, som redoSOU 1970: 65

visar förslag angående framtida uttagning, utbildning och tjänstgöring för värnpliktiga med speciella civila utbildningskvalifikationer som krigsmakten kan nyttiggöra sig. Till utredningsmannens förfogande har för frågor angående utbildningen av värnpliktiga i specialtjänst stått följande experter, utsedda av departementschefen med stöd av förut angivna bemyndigande, nämligen från och med den 22 juni 1966 numera chefen för Hälsinge regemente, översten J. E. Smedler, byråchefen i försvarsdepartementet F. Borgquist, numera byrådirektören vid försvarets civilförvaltning S. H. Nystedt och numera rättschefen i försvarsdepartementet, assessorn i hovrätten för Nedre Norrland C.-I. Skarstedt, från och med den 1 oktober 1968 numera chefen för pansartruppskolan, översten P.-G. Brissman samt från och med den 1 juli 1969 numera regementsofficeren vid arméstaben, majoren vid trängtrupperna, T.E.A. Benskiöld. Med stöd av förenämnda bemyndigande uppdrogs vidare åt förvaltaren vid trängtrupperna K. E. Jansson att från och med den 22 juni 1966 vara biträdande sekreterare åt kommittén. Genom departementschefens beslut den 3 oktober 1969 uppdrogs åt Nystedt att från och med den 1 november 1969 vara sekreterare åt kommittén. Stockholm i november 1970

Bengt T. Gustavsson Stig Nystedt 11

1.1 Inledning

Direktiven

Kungl. Maj:t bemyndigade den 27 maj 1966 chefen för försvarsdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att utreda utbildningen av värnpliktiga i specialtjänst och den frivilliga befälsutbildningen m. m. Vid anmälan av ärendet erinrade departementschefen inledningsvis om att 1960 års värnpliktsutredning vid överlämnandet av betänkandet Värnplikten (SOU 1965:68) anmält att vissa i utredningsuppdraget ingående frågor återstod att lösa. Värnpliktsutredningen avsåg således att i en andra etapp redovisa den närmare utformningen av utbildningen för värnpliktiga uttagna för specialtjänst, samordningen av hemvärnets och de frivilliga försvarsorganisationernas utbildning och verksamhet med ordinarie värnpliktsutbildning samt samordningen av utbildningen mellan krigsmakten och andra delar av totalförsvaret. I anslutning härtill uttalade departementschefen att det, mot bakgrund av att det på vissa av de angivna områdena fanns anledning att utvidga sålunda återstående utredningsuppgifter, var lämpligt att dessa gjordes till föremål för en särskild utredning och att i samband därmed 1960 års värnpliktsutredning borde upphöra med sin verksamhet. Den nya utredningen antog namnet 1966 års värnpliktskommitté (VK) 1 . Direktiven för utredningen framgår av departementsSOU 1970: 65

chefens anförande till statsrådsprotokollet den 27 maj 1966 (delvis återgivet i Riksdagsberättelsen år 1967, sid. 128 ff). VK har tidigare till departementschefen överlämnat delbetänkandena Frivilligförsvaret 1 (SOU 1968:54), Frivilligförsvaret 2 (SOU 1969: 40) samt PM rörande samordning av vissa delar av totalförsvarets utbildning (Stencil Fö 1969: 3). I betänkandena angående frivilligförsvaret redovisas förslag angående samordningen av de frivilliga försvarsorganisationernas jämte vissa andra till totalförsvaret anknutna organisationers samt hemvärnets utbildning och verksamhet med ordinarie utbildning av värnpliktspersonal. Promemorian redovisar VK undersökningar och förslag angående samordning av viss utbildning mellan krigsmakten och andra delar av totalförsvaret. I nu föreliggande betänkande behandlas utbildningen m. m. av värnpliktiga i specialtjänst. I de delar direktiven avser detta område anförde departementschefen följande. I 27 § 1 mom. D värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967) ges särskilda bestämmelser om värnpliktstjänstgöringen för värnpliktiga som fullbordat, idkar eller avser att idka studier för utbildning till ingenjör m. m. eller akademiska eller motsvarande studier i sådana ämnen att deras insikter kan vara till 1 Vid den fortsatta framställningen används som beteckning på värnpliktskommittén i regel förkortningen VK.

särskilt gagn för krigsmakten. Dessa bestämmelser får tillämpas i fall då Kungl. Maj:t finner det lämpligt. Tjänstgöringens längd får härvid av Kungl. Maj:t bestämmas till sammanlagt högst 540 dagar, fördelade på dels soldat- och befälsutbildning eller enbart soldatutbildning, dels fackutbildning och facktjänstgöring, dels ock fortsatt tjänstgöring. Motsvarande gäller värnpliktig som fullbordat eller påbörjat viss teknisk yrkesutbildning. Utbildningen omfattar i detta fall dock alltid 394 dagar. I 68 § inskrivningsförordningen anges att nämnda värnpliktiga uttas för utbildning i specialtjänst. Antalet kategorier för vilka uttagning för utbildning i specialtjänst förekommer är numera tämligen stort, omkring ett tjugotal vid vardera armén och marinen och ett tiotal vid flygvapnet. Huvuddelen av de specialtjänstuttagna värnpliktiga utgörs av läkare, tandläkare, apotekare och veterinärer samt ingenjörer och tekniker med högskole- eller annan utbildning. Dessa ges uppgifter inom krigsmakten som svarar mot deras civila utbildning. Ett mindre antal utgörs av värnpliktiga med olika slag av högskoleutbildning eller däremot svarande utbildning vilka avses för utbildning till tolkar, personalvårdsassistenter m. fl. befattningar. Uttagning på grundval enbart av teknisk yrkesutbildning äger f. n. inte rum. Sammanlagt tas årligen ett tusental värnpliktiga ut för utbildning i specialtjänst. Den av Kungl. Maj:t för dessa värnpliktiga fastställda utbildningstiden är för samtliga kategorier, med undantag för läkare, 540 dagar. För läkare är utbildningstiden numera 420 dagar. För läkarna gäller därjämte att de värnpliktiga läkare, som inte behövs för krigsmaktens krigsorganisation, efter genomgången soldat- och befälsutbildning om ca 185 dagar överförs för tjänstgöring inom den civila krigssjukvården. Vissa förslag rörande utbildningen av veterinärer, apotekare och tandläkare torde komma att framläggas av 1962 års försvarsjukvårdsutredning och försvarets tandvårdsberedning. Värnpliktsutredningen har i sitt nämnda betänkande räknat med att uttagning för utbildning i specialtjänst alltjämt skall förekomma. Utredningen har angett vissa principer för den framtida utbildningen av ifrågavarande värnpliktiga men förutsatt att den närmare utformningen för utbildningen för olika grupper specialtjänstuttagna värnpliktiga skall ytterligare undersökas. Nyssnämnda principer innebär i huvudsak följande. De speciaitjänstuttagnas utbildning bör - i likhet med övriga värnpliktigas - bestå av grundutbildning och repetitionsutbildning. Grundutbildningens längd bör avvägas särskilt för olika grupper, bl. a. under hän14

synstagande till de värnpliktigas genom civil utbildning förvärvade kompetens. Repetitionsutbildningens omfattning bör bestämmas på samma sätt som för övriga värnpliktiga. Den bör i huvudsak ske i anslutning till krigsförbandens utbildning. Som riktpunkt för kommande förslag bör gälla att det sammanlagda antalet tjänstgöringsdagar för alla grupper specialtjänstuttagna värnpliktiga tillsammantagna inte ökas. För egen del kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de principer som utredningen angett för de speciaitjänstuttagnas utbildning. En ytterligare precisering av principerna bör emellertid ske och värnpliktslagens bestämmelser anpassas härtill. Därjämte måste - såsom utredningen också har förutsatt - utbildningsbehoven för de olika grupperna specialtjänstuttagna värnpliktiga var för sig granskas och utbildningstiden för varje grupp avvägas med hänsyn härtill. Det utredningsarbete som krävs härför bör bedrivas med beaktande av vad som anförts i nämnda betänkande liksom av mig i förenämnda prop. 1966: 106. Vid utredningen bör vidare beaktas den utveckling som pågår i fråga om sådan civil utbildning som kan vara av betydelse i detta sammanhang. Vid utredningen bör slutligen beaktas de förslag som kommer att framläggas av 1962 års försvarssjukvårdsutredning och försvarets tandvårdsberedning. Kungl. Maj:t har sedermera föreskrivit att utredningsuppdraget för VK - på grund av vad som föreslagits i Försvarets tandvårdsberednings betänkande Militärtandvården (SOU 1966:58) om folktandvårdens övertagande av den militära fredstandvården - fick ändras på sådant sätt, att behovet av värnpliktiga tandläkare för den militära fredstandvården blev beaktat. 1.2 Utredningsarbetets

bedrivande

1.2.1 Organisation VK har bedrivit utredningsarbetet i olika arbetsgrupper. I en central arbetsgrupp har ingått utredningsmannen jämte experterna F. Borgquist och C.-I. Skarstedt. övriga arbetsgrupper har haft att utreda och avge förslag inom sina respektive områden av utredningsuppdraget. I den arbetsgrupp som haft att behandla frågorna om utbildning m. m. av värnpliktiga i specialtjänst har ingått experterna J. Smedler och P.-G. Brissman samt biträdande sekreteraren E. JansSOU 1970: 65

son. Arbetsgruppen har letts av Smedler fram till tidpunkten för dennes tillträdande den 1 april 1969 såsorn chef för Hälsinge regemente samt därefter av Brissman. Arbetsgruppen har biträtts av experten C.-I. Skarstedt, främst i författningsfrågor samt av experten T. Benskiöld och sekreteraren S. Nystedt.

1.2.2 Överläggningar och fältstudier m. m. VK har för sina överväganden av frågorna om utbildning m. m. av värnpliktiga i specialtjänst insamlat och bearbetat ett omfattande underlag. Detta har i stor utsträckning inhämtats hos eller genom försvarsstaben och försvarsgrensstaberna. Vidare har uppgifter inhämtats från materielverket, värnpliktsverket, militärpsykologiska institutet, försvarets forskningsanstalt, försvarets radioanstalt och militärapoteket. Speciella frågor har belysts vid föredragningar som lämnats av dåvarande armé-, marin- och flygöverläkarna. VK har i vissa frågor haft överläggningar med företrädare för socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet. Kommittén har vidare överlagt med poststyrelsen, rikspolisstyrelsen och 1967 års folktandvårdsutredning samt haft kontakter med institutet för folkhälsan, socialhögskolan och veterinärhögskolan. Förutom att VK sålunda inhämtat uppgifter hos centrala organ har kommittén också i stor omfattning bedrivit studier genom besök vid förband och skolor. Härvid har för verksamheten gällande utbildningsplaner m. m. granskats. Utbildningen har följts. Samtal har ägt rum med förbandsoch skolchefer om erfarenheter och resultat av utbildningen. Ett mycket stort antal värnpliktiga elever har intervjuats. Utbildningsrapporter har studerats. VK har under arbetets gång - i många fall vid ett flertal tillfällen - besökt följande förband och skolor inom krigsmakten

Upplands signalregemente, Göta trängregemente, Skånska trängregementet, försvarets skyddsskola, radar-, och luftvärnsmekanikerskolan, stabs- och sambandsskolan, signalskyddsskolan, och tygfövaltningsskolan. vid marinen fartygsenheter ur flottan, Berga örlogsskolor, Karlskrona örlogsskolor, kustartilleriets radarskola samt kustartilleriets mekanikerskola vid flygvapnet Svea flygkår, Södermanlands flygflottilj och flygvapnets väderskola. Vid studiebesöken vid förband och skolor har studerats fackutbildningen av hälsooch sjukvårdspersonal, utbildningen av underrättelse- och övrig stabspersonal samt teknisk personal. Härutöver har företrädare för VK följt luftvärnsövning 1967 samt krigsförbandsövningar inom de olika försvarsgrenarna 1967-1969. Utredningsarbetet har även omfattat besök i Schweiz för studium av utbildning av värnpliktiga i specialtjänst. I studiebesöket, vilket ägde rum den 26 april-8 maj 1967, deltog Smedler, Jansson och Skarstedt. Kungl. Maj:t har till VK överlämnat Försvarets tandvårdsberednings betänkande Militärtandvården (SOU 1966:58) jämte däröver avgivna remissyttranden för att tas under övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget. 1.2.3 Avgivna utlåtanden Kommittén har i vad avser förevarande del av utredningsuppdraget avgivit ett antal utlåtanden till Kungl. Maj:t och chefen för försvarsdepartementet. Förteckning över dessa är såsom bilaga 1: 1 fogad till betänkandet.

vid armén

1.3 Allmänna utgångsvärden för utredningsarbetet

Västerbottens regemente, Skånska dragonregementet, Skånska luftvärnsregementet,

1960 års värnpliktsutredning behandlade i sitt betänkande Värnplikten (SOU 1965: 68)

SOU 1970: 65

utbildning m. m. av särskilda grupper värnpliktiga, däribland de värnpliktiga i specialtjänst (kap. 29). Efter att inledningsvis ha redogjort för dittillsvarande förhållanden beträffande uttagning och utbildning av dessa kategorier värnpliktiga redovisade utredningen därefter vissa principöverväganden i dessa frågor. Utredningen konstaterade därvid bl. a. att möjligheten att med stöd av bestämmelserna i 27 § 1 mom. D värnpliktslagen låta vissa grupper av värnpliktiga fullgöra sin tjänstgöring i särskild ordning innebar fördelar både för det civila samhället och krigsmakten. Detta var förhållandet inte minst då det gällde att effektivt samordna kvalificerad civil utbildning med militär utbildning. Med hänsyn härtill fanns enligt utredningens mening även framdeles behov av sådana särskilda bestämmelser för vissa grupper värnpliktiga i fråga om tjänstgöringens fullgörande. Mot bakgrund av detta ståndpunktstagande angavs följande allmänna principer som enligt utredningens mening borde vara vägledande vid den framtida utformningen av de specialtjänstuttagna värnpliktigas utbildning. 1.3.1 Uttagning Uttagning för utbildning i special tjänst borde ske endast för sådana grupper värnpliktiga i fråga om vilka det förelåg påvisbara fördelar med att tillämpa en särskild tjänstgöringsordning, avvikande från den som gällde för flertalet värnpliktiga. Som villkor för att en viss grupp värnpliktiga, avsedda för utbildning till viss typ av befattning, skulle uttas för utbildning i sådan särskild ordning borde följande förutsättningar föreligga. Värnpliktsutbildningen skulle bygga på kvalificerad yrkeskunskap som de värnpliktiga antingen redan förvärvat eller väntades förvärva och som bedömdes vara av särskilt värde för krigsmakten. Kunskaper förvärvade vid universitets- eller högskolestudier eller vid ingenjörsutbildning räknades hit. Med hänsyn till väntad utveckling på undervisningsområdet kunde emellertid 16

framdeles även andra utbildningsvägar ifrågakomma. Uttagning till specialtjänst på grundval av enbart teknisk yrkesutbildning borde däremot enligt utredningens mening ej vidare förekomma. Uttagning av värnpliktiga till special tjänst borde antalsmässigt grundas på krigsmaktens behov. Rätt till sådan uttagning på grund av viss studieinriktning skulle alltså inte föreligga för den värnpliktige. Den del av tjänstgöringen som kunde anses svara mot övriga värnpliktigas grundutbildning skulle fullgöras i särskild ordning. Detta för att bäst kunna utnyttja den värnpliktiges kunskaper. En lämplig inpassning av tjänstgöringstiden kunde vidare antas underlätta för den värnpliktige att förvärva sådana kunskaper. De angivna riktlinjerna kunde enligt utredningens mening medföra att vissa grupper av värnpliktiga som dåmera uttogs för utbildning i specialtjänst framdeles icke borde uttas därtill. Såsom exempel på sådana grupper omnämnde utredningen värnpliktiga vid flottan som uttogs i specialtjänst för utbildning till olika teknikerbefattningar, elektrotekniker, teletekniker m. fl. Dessa borde enligt utredningen fortsättningsvis uttas på annat sätt emedan deras tjänstgöring lämpligen inte borde fullgöras i den särskilda ordning som gällde för de specialtjänstuttagna. Utredningen uttalade i detta sammanhang vidare att det, vid en kommande genomgång av utbildningen för de skilda grupperna av specialtjänstuttagna värnpliktiga, måhända skulle finnas anledning att föra över ytterligare värnpliktsgrupper från specialtjänstkategorin till andra kategorier eller omvänt. Det kunde bl. a. ifrågasättas om inte härvid vissa specialtjänstuttagna värnpliktiga fortsättningsvis skulle uttas som värnpliktiga i allmänhet. För dessa skulle därvid i vissa fall komma att föreligga behov av lång grundutbildning.

1.3.2 Utbildning Utbildningen av de specialtjänstuttagna borde enligt utredningen bestå av grundutbildSOU 1970: 65

ning och repetitionsutbildning liksom för övriga värnpliktiga. Beträffande grundutbildningens längd och utformning anförde utredningen i huvudsak följande. De möjligheter till begränsningar av den totala utbildningstiden för den värnpliktige som förelåg med hänsyn till dennes civila utbildning måste enligt utredningens mening i allt väsentligt vara hänförbara till gmndutbtfdnhigen. Detta med hänsyn till att den specialtjänstuttagne under repetitionsutbildningen liksom övriga värnpliktiga skulle delta i utbildningen av ett krigsförband och att denna utbildning förutsatte deltagande ay alla befattningshavare i förbandet för att övningen skulle få avsedd effekt. Det saknades därför i detta fall anledning att under repetitionsutbildning ha särskilda tjänstgöringsförhållanden för de specialtjänstuttagna. I den specialtjänstuttagne värnpliktiges grundutbildning borde eller måste ingå vissa moment som var oberoende av hans avsedda befattning i krigsorganisationen, för samtliga specialtjänstuttagna värnpliktiga måste således grundutbildningen inrymma den för krigsmakten likformiga allmänmilitära utbildningen. Vidare måste i grundutbildningen ingå förbandsutbildning under tillämpade former för att ge den värnpliktige erforderlig miljöutbildning för att han skulle bli krigsplaceringsbar.

rande längd som den för värnpliktiga officerare och underofficerare gällande. Behovet av tid för repetitionsutbildning angavs av utredningen till sammanlagt högst 193 dagar fördelade på fem krigsförbandsövningar och tre särskilda övningar. Enligt utredningen fanns det däremot normalt knappast behov av att engagera specialtjänstuttagna i mobiliseringsöyningar. Utredningen framhöll vidare att det i sammanhanget borde beaktas att det för många specialtjänstuttagna förelåg ett behov av centralt bedriven befattningsutbildning inom ramen för repetition och fortbildning. Detta förhållande, som mera sällan förelåg ifråga om andra värnpliktiga, grundades på dels att den specialtjänstuttagne värnpliktiges behov av befattningsutbildning var av speciellt slag, dels att antalet sådana värnpliktiga vid ett krigsförband oftast var för litet för att möjliggöra lokalt bedriven befattningsutbildning. För att kunna anordna sådan centraliserad befattningsutbildning i anslutning till en krigsförbandsövning krävdes enligt utredningens mening att ett större antal krigsförband samtidigt fullgjorde krigsförbandsövning. Eftersom denna förutsättning inta alltid var för handen förelåg därför för de specialtjänstuttagnas del ett särskilt behov av övningstillfällen för att kunna delta i centraliserad befattningsut-

Enligt utredningens mening var det inte möjligt att ange behovet av grundutbildning generellt för samtliga grupper specialtjänstuttagna, en omständighet som dittills inte tillräckligt beaktats. Praktiskt taget samtliga grupper hade nämligen lika lång utbildningstid. Utredningen avsåg därför att närmare .undersöka behovet av tid för grundutbildning för yarje grupp ay specialtjänstuttagna i relation till de värnpliktigas genom civil -utbildning förvärvade kvalifikationer. Beträffande repetitionsutbildningen ay .de specialtjänstuttagna anförde utredningen hl. a., att denna i princip borde omfatta deltagande i samma repetitionsutbildning som avsågs för övriga värnpliktiga. I flertalet fall horde de specialtjänstuttagnas tjänstgöring härvid vid yarje övning ha motsya-

I fråga om de för utbildning i specialtjänst uttagna värnpliktiga uttalade departementschefen i prop. 1966:106 bl. a. följande. Han kunde i likhet med remissinstanserna ansluta sig till de av värnpliktsutredningen föreslagna principerna för tjänstgöringens anordnande. De specialtjänstuttagnas utbildning borde sålunda liksom övriga värnpliktigas utbildning bestå av grundutbildning och repetitionsutbildning. Grundutbildningen skulle därvid anpassas med hänsynstagande till de kunskaper som de värnpliktiga förvärvat genom civil utbildning, repetitionsutbildningen däremot till krigsförbandens behov av utbildning. Ytterligare undersökning av möjligheterna att tillämpa angivna principer på alla grupper specialtjänstuttagna värnpliktiga måste emellertid

«OU 1970: 65 2—014094

Mdfling.

göras. Som riktpunkt för kommande förslag borde gälla att det totala antalet tjänstgöringsdagar för alla grupper special tjänstuttagna värnpliktiga tillsammantagna inte ökades. De riktlinjer för uttagning och utbildning av värnpliktiga i special tjänst som sålunda dragits upp har i princip följts vid utformningen av de förslag som VK lägger fram i det följande. VK har vid sina överväganden och förslag vidare utgått från de förutsättningar som föreligger enligt 1966 års riksdagsbeslut angående värnpliktsutbildningen, 1968 års försvarsbeslut och våren 1970 gällande bestämmelser rörande tjänsteställning, befordran, förordnande m. m.

1.4 Betänkandets disposition m. m. 1.4.1 Dispositionen Efter den inledande redovisningen av utredningsdirektiven, arbetets organisation och bedrivande m. m. samt de allmänna utgångsvärdena för utredningsarbetet lämnas därefter i en första avdelning en redogörelse för bakgrunden till nuvarande författningsunderlag för de specialtjänstuttagna värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet. VK konstaterar härvid att tjänstgöringsskyldiheten och av kommittén framtaget utbildningsbehov i många fall har ett endast obetydligt samband. I denna avdelning redovisas vidare gällande bestämmelser angående inskrivning, personalredovisning och förordnande till befäl m. m. av värnpliktig personal. Avslutningsvis behandlas de värnpliktigas ekonomiska förmåner. I betänkandets andra avdelning redovisar VK sina principiella synpunkter på begreppet specialtjänstuttagning. Kommittén utvecklar här först de grunddrag i 1966 års värnpliktsreform som är av särskild betydelse i sammanhanget. Genom att dels grundutbildningens längd kan bättre anpassas till föreliggande utbildningsbehov, dels repetitionsutbildningen ger helt andra möjligheter än tidigare att vidmakthålla erforderlig kompetens för krigsplacering, konsta18

terar kommittén att hittillsvarande skäl för att bibehålla begreppet specialtjänstuttagning med dess nuvarande innebörd numera blivit mindre framträdande. Härefter redovisas olika vägar för att nå kompetens för krigsplacering. Inledningsvis konstateras att miljöpraktik under tillämpade förhållanden oawisligen krävs av varje kategori värnpliktiga. Vidare slås fast att varje kategori specialtjänstuttagna värnpliktiga masta bibringas fastställt minimibehov av allmänmilitär utbildning. Med utgångspunkt från de krigsorganisatoriska kraven behandlar kommittén därefter rekryterings- och utbildningsvägar för olika befattningstyper för att nå kompetens för krigsplacering. Avslutningsvis redovisar VK sin grundsyn på hur uttagning och utbildning av värnpliktiga som f. n. uttas i specialtjänst framdeles bör ske. I tredje till sjunde avdelningarna behandlar kommittén de olika utbildningskategorierna. Utredningsuppdraget har omfattat ett sextiotal kategorier specialtjänstuttagna värnpliktiga. Genom att kommittén funnit det nödvändigt att även studera utbildningsgången för vissa andra, icke specialtjänstuttagna värnpliktiga, som har funktionellt samband med någon eller några av de förenämnda kategorierna har arbetet kommit att omspänna 70 å 80 utbildningskategorier. Eftersom alla dessa delproblem inte kan behandlas var för sig och oberoende av varandra har utredningskomplexet måst uppdelas i undergrupper. VK har härvid valt att i de fall där utbildningskraven är relativt oberoende av den organisatoriska miljön sammanföra utbildningskategorierna efter facktillhörighet, t. ex. läkare samt i övriga fall i funktionsområden. I nämnda avdelningar behandlas i här angiven följd hälso- och sjukvårdspersonal, som omfattar läkare och läkarassistenter, apotekare, veterinärer och hälsovårdsinspektörer, underrättelsepersonal bl. a. fototeknisk personal samt övrig stabspersonal som inrymmer kategorierna skyddsingenjörer, signalskyddspersonal, personalvårdspersonal m. fl. Härefter behandlas teknisk personal inom varje SOU 1970: 65

försvarsgren samt viss övrig personal. Varje kapitel inleds med en organisatorisk översikt som presenterar den miljö till vilken de olika befattningarna är knutna. Vidare redovisas föreliggande krav på civil skolunderbyggnad, gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa. Härefter redovisar kommittén sina överväganden och framlägger förslag beträffande de olika personalkategorierna. I en åttonde avdelning behandlas vissa konsekvenser av VK i det föregående framlagda förslag. Härvid anges först vissa riktlinjer för utformningen av förordnandebestämmelser för ifrågavarande personal. Kommittén framlägger vidare förslag till anpassning av de värnpliktigas ekonomiska förmåner till ändringarna i utbildningssystemet. Vidare framläggs förslag till ändringar i gällande författningar liksom förslag om hur övergången till den nya utbildningsgånen skall genomföras. Slutligen behandlas de ekonomiska konsekvenserna av VK förslag samt lämnas en sammafattning av betänkandet. 1.4.2 Vissa beteckningar Vissa i framställningen ofta återkommande namn på utbildningsanstalter m. m. anges med vedertagen förkortning, t. ex. RMS såsom förkortning för arméns radar- och luftvärnsmekanikerskola. Använda förkortningar redovisas i bilaga 1: 2.

SOU 1970: 65

I

Nuvarande författningsbakgrund

2 Värnpliktslagen

2.1 Allmänt 127 § 1 mom. D VL (1941: 967, omtryckt 1969: 378) ges särskilda bestämmelser om värnpliktstjänstgöringen för värnpliktiga som a) bedriver eller avser att bedriva studier för utbildning till ingenjör eller vid högskola eller annnan därmed jämförlig högre läroanstalt för utbildning till läkare, tandläkare, apotekare eller veterinär eller eljest i sådana ämnen att hans insikter kan vara till särskilt gagn för krigsmakten eller b) fullbordat eller påbörjat teknisk yrkesutbildning av den art att hans insikter kan vara till särskilt gagn för krigsmakten. Beträffande dessa värnpliktiga får Kungl. Maj:t om det är lämpligt förordna att den värnpliktige skall fullgöra tjänstgöring om 394 dagar i stället för övriga värnpliktigas grund- och repetitionsutbildning. Denna tjänstgöring skall fullgöras som dels soldatoch befälsutbildning eller enbart soldatutbildning, dels fackutbildning och facktjänstgöring. Värnpliktiga som avses under a) ovan får utöver denna tjänstgöring åläggas att fullgöra fortsatt tjänstgöring under högst 146 dagar om detta anses påkallat för att bibringa och vidmakthålla erforderliga kunskaper för avsedd mobiliseringsbefattning. Kungl. Maj:t har fastställt utbildningstiden för samtliga kategorier värnpliktiga som är uttagna för utbildning i specialtjänst utom läkare och nyssnämnda kategori med tekSOU 1970: 65

nisk yrkesutbildning till 540 dagar. För Käkarna är utbildningstiden numera fastställd? till 420 dagar. Begreppet specialtjänst återfinns f. n. bl. a. i Kungl. brevet den 16 juni 1966 med provisoriska bestämmelser om värnpliktsutbildningen (TLA 50/1966) och i Provisorisk inskrivningsinstruktion (Prov Insl 69), som innehåller vissa av värnpliktsverket år 1969' utfärdade tillämpningsföreskrifter till värnpliktslagen och till 1969 års kungörelse (1969: 379) om inskrivning och redovisning av värnpliktiga. Genom nämnda kungörelse och kungörelsen (1969:380) om värnplikt^ gas tjänstgöring m. m. har bi. a. 1956 års inh skrivningsförordning (1956: 188) upphävts. Prov Insl och motsvarande instruktion inom' tjänstgöringsområdet 1 ersätter de i kommandoväg utfärdade publikationerna Inskrfvningsinstruktionen (Insl) och del I och III av personalredovisningsfnstruktion (PRIX vilka publikationer kommer att upphävas. 2.2 Historisk bakgrund till nuvarande tjänstgöringsskyldighet för specialtjänstuttagna värnpliktiga Genom ändring år 1905 (1905: 21) i 1901 års värnpliktslag (1901:58) infördes för första gången särskilda bestämmelser om värnpliktstjänstgöringen för värnpliktiga 1

F. n. under utarbetande inom värnpliktsverket.

med viss högre utbildning av särskild betydelse för krigsmakten. Enligt dessa bestämmelser fick medicine kandidater och tandläkare möjlighet att fullgöra två eller flera repetitionsövningar i en följd i stället för att övningarna fördelades på två eller tre år. Denna möjlighet betraktades som en förmån för de studerande men det förutsattes samtidigt att tjänstgöringen borde förläggas så att den gav vederbörande insikter och färdigheter i de speciella ämnen som kunde behövas för den blivande läkaren eller tandläkaren. I prop 1905: 97 uttalade departementschefen att de medicine studerandes tjänstgöring borde ordnas på ett sätt som lämnade dem tillräcklig militärutbildning men också bibringade dem insikter och färdigheter i de speciella ämnen som kunde vara erforderliga för den blivande militärläkaren. Militär utbildning borde ges dessa värnpliktiga i ungefär samma utsträckning som kom övriga värnpliktiga till del i rekrytskolan, som inom exempelvis infanteriet omfattade 150 dagar. Tiden för repetitionsövningarna, 90 dagar, borde däremot lämpligen kunna anslås åt särskild fackutbildning. Motsvarande synpunkter anlades på tandläkarnas militärtjänstgöring. Nämnda särskilda bestämmelser gjordes sedermera genom 1914 och 1925 års värnpliktslagar (1914:202 och 1925:337) tilllämpliga på flera grupper av värnpliktiga. År 1914 tillkom sålunda värnpliktiga som bedrev eller avsåg att bedriva studier till veterinär eller maskiningenjör eller eljest i sådana ämnen att deras insikter kunde vara till särskilt gagn för krigsmakten. I 1925 års värnpliktslag intogs i bestämmelserna även värnpliktiga som bedrev studier till apotekare. Vidare ändrades begreppet maskiningenjör till ingenjör. Den sammanlagda tjänstgöringstiden förkortades till 260 dagar. Enligt 1936 års värnpliktslag (1936: 443) omfattade 27 § 1 mom. D samma kategorier som förut, nämligen läkare, tandläkare, apotekare, veterinärer och ingenjörer samt värnpliktiga i övrigt som studerade sådana ämnen, att deras insikter kunde vara till särskild nytta för krigsmakten. Som en ytterligare förutsättning angavs att

ii

vederbörandes insikter blev bättre tillgodogjorda genom att värnpliktstjänstgöringen fullgjordes i särskild ordning. Alltjämt var de särskilda bestämmelserna tillämpliga endast på högskolestuderande eller därmed jämförbara värnpliktiga. Utbildningstidens längd var i stort densamma som gällde för övriga studenter och likställda, exempelvis vid armén alltjämt 260 dagar. Begreppet specialtjänst förekom första gången i 1925 års inskrivningsförordning (1925: 485), vari omnämndes »studenter och likställda i specialtjänst». Begreppet specialtjänstgöring användes också i 1936 års värnpliktslag men återfinns inte i den senare, i princip alltjämt gällande värnpliktslagen från år 1941. Såsom framgår av det följande föreskrevs i 1941 års värnpliktslag för första gången att den särskilda tjänstgöringen skulle fullgöras med dels soldatoch befälsutbildning, dels fackutbildning och facktjänstgöring. Efter förslag av 1941 års försvarsutredning beslöts genom 1941 års värnpliktslag den reform av värnplikten och värnpliktsutbildningen som i väsentliga delar präglat vårt värnpliktssystem fram till 1966 års omläggning av utbildningssystemet. Enligt försvarsutredningen skulle uttagning för utbildning i special tjänst ske främst med hänsyn till studieinriktning och omfatta uttagning för utbildning till, vid armén läkare, tandläkare, apotekare, veterinärer, fälttygtekniker (arméingenjör) och krigskassör, vid flottan ingenjör, kemist, intendent, läkare, tandläkare och artilleritekniker (tygtekniker) samt vid flygvapnet biträdande ingenjör. 1941 års lag medförde emellertid i sak inga principiella ändringar beträffande utbildningen av värnpliktiga i specialtjänst. I lagtexten togs dock den förutsättningen för uttagning bort att vederbörandes insikter skulle anses bli bättre tillgodogjorda genom att tjänstgöringen fullgjordes i annan ordning än den vanliga. De specialtjänstuttagna värnpliktiga skulle fullgöra soldat- och befälsutbildning samt fackutbildning och facktjänstgöring under sammanlagt 450 dagar. Därtill kom fortsatt utbildning - kallad fortsatt tjänstgöring - under högst 180 dagar SOU 1970: 65

att fullgöras i omgångar under hela den återstående värnpliktstiden. Denna sammanlagda tjänstgöringstid om 630 dagar stämde helt överens med den som gällde för underofficersuttagna värnpliktiga, som skulle fullgöra soldat- och befälsutbildning om 540 dagar samt 90 dagars repetitionsutbildning. Till de kategorier värnpliktiga som kunde tas ut för utbildning i specialtjänst fogades år 1943 (1943: 158) ytterligare två, nämligen icke högskoleutbildade ingenjörer samt värnpliktiga med teknisk yrkesutbildning av särskilt gagn för krigsmakten. Departementschefen uttalade i prop. 1943: 7 (s. 9 ff) att även ingenjörer med lägre utbildning borde kunna åläggas att fullgöra fortsatt tjänstgöring under högst 180 dagar utöver den eljest gällande tiden om 450 dagar. Genom beslut av statsmakterna åren 1947 och 1948 (förordningen 1948: 514 med provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden för vissa värnpliktiga) avkortades av besparingsskäl första tjänstgöringen för alla värnpliktiga med 90 dagar medan repetitionsövningstiden blev oförändrad. Förkortningen avsåg för de underofficersuttagnas del soldat- och befälsutbildningen och för de specialtjänstuttagna, såvitt nu kan utläsas, främst facktjänstgöringen. Den sammanlagda tjänstgöringsskyldigheten för båda kategorierna blev sålunda totalt 540 dagar, dvs. för de specialtjänstuttagna värnpliktiga samma tid som alltjämt gäller. VK vill framhålla att denna tjänstgöringstid om 540 dagar för de specialtjänstuttagna värnpliktiga inte föranletts av organisatoriska behov utan är resultatet av en tillfällig avkortning av de menigas tjänstgöringsskyldighet. Genom ändring i värnpliktslagen år 1950 (1950: 225) föreskrevs i samband med att 1948 års provisoriska bestämmelser upphävdes att de specialtjänstuttagna värnpliktiga skulle fullgöra dels soldat- och befälsutbildning eller enbart soldatutbildning, dels fackutbildning och facktjänstgöring under sammanlagt 360 dagar samt att de därutöver skulle kunna åläggas fortsatt tjänstgöring under sammanlagt högst 180 dagar med fördelning i omgångar över hela värnpliktstiSOU 1970: 65

den. År 1951 infördes (1951: 196) föreskrift om att värnpliktiga inom armén som genomgått befälsutbildning eller krigsplacerats som befäl skulle kunna åläggas att fullgöra befälsövning om 10 dagar i anslutning till repetitionsövning. Eftersom antalet befälsövningar var tre, förlängdes härigenom tjänstgöringstiden för underofficersuttagna värnpliktiga från 540 till 570 dagar. Någon motsvarande förlängning av tjänstgöringstiden för specialtjänstuttagna värnpliktiga genomfördes inte trots att de i de flesta fall genomförde repetitionsövning på samma sätt som de underofficersuttagna värnpliktiga. Efter förslag av 1949 års gruppchefsutredning föreskrevs år 1952 genom ändring (1952: 173) i värnpliktslagen att första tjänstgöringen för meniga värnpliktiga skulle förlängas med 34 dagar och för de underbefälsuttagna med 54 dagar. Samtidigt ålades också de senare befälsövning i samband med repetitionsövning. De underofficersuttagnas tjänstgöringsskyldighet utökades inte i detta sammanhang och inte heller de specialtjänstuttagnas. Däremot anpassades fördelningen av utbildningstiden till vad som skulle gälla för värnpliktiga i allmänhet så att de specialtjänstuttagnas fortsatta tjänstgöring fastställdes till 146 dagar utöver det antal dagar som meniga värnpliktiga högst kunde åläggas. På förslag år 1960 av 1954 års befälsutredning infördes genom ändring (1960: 354) i värnpliktslagen skyldighet för underofficers- och officersuttagna värnpliktiga att fullgöra två särskilda befälsövningar, vardera om 15 dagar, i tidsmellanrummet mellan repetitionsövningarna. Den sammanlagda tjänstgöringsskyldigheten för de underofficersuttagna värnpliktiga kom härigenom att uppgå till 600 dagar. De specialtjänstuttagna värnpliktigas behov av sådan särskild befälsövning prövades inte. Deras tjänstgöringsskyldighet förblev oförändrad, dvs. 540 dagar. I enlighet med 1966 års beslut angående omläggning av värnpliktsutbildningen ålades genom ändring (1966: 432) i 1941 års värnpliktslag de underofficersuttagna värnplikti-

ga att fullgöra grundutbildning under högst 450 dagar. Utbildningen kan delas upp i två omgångar om ca 90 respektive 360 dagar. Denna kategori värnpliktiga ålades också att fullgöra högst fem KFÖ under sammanlagt högst 160 dagar vid armén och marinen samt högst 125 dagar vid flygvapnet. Härutöver kan den värnpliktige åläggas att fullgöra högst tre eller vid flygvapnet högst fem SÖ. SÖ får omfatta högst 11 dagar. Tiden för Utbildningen uppgår sålunda till högst 643 dagar. I förekommande fall kän den värnpliktige härutöver åläggas mobiliseringsövningär om sammanlagt högst 8 dagar. I avvaktan på en närmare Undersökning aV utformningen av utbildningen av värnpliktiga uttagna för utbildning i specialtjänst gjordes däremot endast en mindre formell ändring i 27 § 1 mom. D värnpliktslagen. Den sammanlagda tjänstgöringsskyldigheten för dessa värnpliktiga är sålunda alltjämt i princip 540 (394 + 146) dagar utom för värnpliktiga med viss teknisk yrkesutbildning som inte fullgör den fortsatta utbildningen om 146 dagar. 2.3

Sammanfattning

fälle än år 1963 för en kategori, nämligen läkarna. VK 66 kan sålunda konstatera att den alltjämt bestående tjänstgöringstiden om 540 dagar för de specialtjänstuttagna värnpliktiga med undantag för läkarna grundar sig på överväganden från år 1941 som var ofullständigt underbyggda. Hänsyn har inte heller tagits till den utveckling dels inom utbildningsområdet både på den civila och den militära sidan, dels inom samhället i övrigt som skett under de senaste 25 åren. Ej heller har under nämnda period konstaterade utbildningsbehov för övriga värnpliktiga, som resulterat bl. a. i införandet av särskilda befälsövningar, föranlett någon motsvarande åtgärd för de specialtjänstuttagna värnpliktigas del. VK kan ej underlåta att av det anförda dra den sammanfattande slutsatsen att det torde vara en ren tillfällighet om de specialtjänstuttagna värnpliktigas nuvarande tjänstgöringsskyldighet understundom sammanfaller med föreliggande utbildningsbehov. I bilaga 2:1 redovisas en sammanställning av bakgrunden till de specialtjänstuttagnas nuvarande tjänstgöringsskyldighet.

1941 års försvarsutredning hade den grundsynen att underofficersuttagna öch spécialtjähstuttägna värnpliktiga i princip skulle åläggas samma tjänstgöringsskyldighet. Endast sättet att fullgöra tjänstgöringen avvek mellan de båda grupperna. Utredningen hade emellertid inte möjlighet att närmare undersöka det faktiska behovet av tjänstgöringstid för dé specialtjänstuttagna. Efter år 1941 har de specialtjänstuttagna värnpliktiga när det gällt avkortning av tjänstgöringstiden följt övriga värnpliktskategorier. När däremot tjänstgöringstiden för vissa värnpliktskategorier förlängts, t ex år i 952 för underbefälsuttagna värnpliktiga i fråga om både grundutbildning och repetitionsutbildning samt år 1960 för de underofficersuttagna värnpliktiga, har någon motsvarande utökning av tjänstgöringsskyldigheten för de specialtjänstuttagna inte skett. De specialtjänstuttagna värnpliktigas behöv äv utbildning har inte prövats vid annat till-

24 SOU 1970: 65

3.1 1956 års

Vissa tillämpningsbestämmelser till värnpliktslagen

inskrivningsförordning

I 1956 års inskrivningsförordning (1956: 188) lämnades en mångfald tillämpningsföreskrifter till värnpliktslagen i fråga om inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. Förordningen ersatte 1941 års inskrivningsförordning (1941: 969). Benämningen inskrivningsförordningen avser i det följande endast 1956 års förordning. Vissa paragrafer i inskrivningsförordningen avsåg enbart värnpliktiga som uttagits för utbildning i specialtjänst. Bland de värnpliktiga, som enligt 71 § skulle tilldelas förband, nämndes de som uttagits för utbildning i specialtjänst. I 107 § föreskrevs att anstånd med att påbörja fackutbildning enligt 27 § 1 mom. D värnpliktslagen fick beviljas längst till det år då den värnpliktige fyllde 28 år. Vidare innehöll 122 och 123 §§ vissa särskilda bestämmelser om specialtjänstuttagnas tjänstgöring. Dessa värnpliktiga skulle enligt 122 § 1 mom. på det sätt som närmare föreskrevs i kommandoväg fullgöra tjänstgöringen om 394 dagar med dels soldat- och befälsutbildning eller enbart soldatutbildning, dels fackutbildning och facktjänstgöring. I kommandoväg skulle bestämmas, om och på vad sätt fortsatt tjänstgöring skulle fullgöras. Om det erfordrades att special tjänstuttagen värnpliktig genomgått viss studiekurs elSOU 1970: 65

ler avlagt examen eller förvärvat viss yrkesskicklighet för att genomgå fackutbildning eller facktjänstgöring, skulle enligt 122 § 2 mom. bestämmelser om detta utfärdas i kommandoväg. Fackutbildningen skulle, om inte Kungl. Maj:t medgav annat, börja för värnpliktig som på grund av yrkesutbildning uttagits för utbildning i special tjänst senast det år han fyllde 25, och för annan värnpliktig senast det år han fyllde 28 år. Om specialtjänstuttagen värnpliktig inte påbörjade eller fullföljde sina studier eller inte fullföljde påbörjad yrkesutbildning eller om han inte vid den tid, då fackutbildningen senast skulle påbörjas, uppfyllde för utbildningen föreskrivna kompetensfordringar, skulle han enligt 122 § 3 mom. fullgöra återstående tjänstgöring enligt bestämmelser som utfärdades i kommandoväg. Han fick därvid tillgodoräkna sig genomgången soldat- och befälsutbildning som tjänstgöringstid. Motsvarande bestämmelse fanns också för den, som övergick från en till eft annan av de studieinriktningar eller slag av yrkesutbildning som förutsattes för hans uttagning till specialtjänst. Enligt 125 § 2 mom. var den värnpliktige skyldig att till truppregistreringsmyndigheten anmäla sådan omständighet som angavs i nämnda moment i 122 §. Enligt 122 § 4 mom. kunde under vissa förutsättningar värnpliktig även efter inskrivningen uttas för utbildning i specialtjänst. Särskild hänsyn skulle därvid tas till krigsbehovet och, om han redan fullgjort 25

viss tjänstgöring, till om kvarstående tjänstgöringsskyldighet prövades tillräcklig för att han skulle kunna ges erforderlig utbildning i special tjänst. Enligt 125 § 1 mom. ålåg det var och en som var inskriven som värnpliktig eller frikallad att vid anmälan till inskrivning som studerande vid universitet eller vissa andra läroanstalter förete inskrivningsbok eller frisedel. Om studerande efter inskrivning vid universitet etc. undergick prövning för inskrivning som värnpliktig, skulle han genast därefter förete någon av nämnda handlingar. Inskrivningsbok etc. skulle också företes när någon anmälde sig till bl. a. med. kandeller med. lic. examen, tandläkarexamen, veterinärexamen, receptarieexamen, apotekarexamen eller avgångsexamen vid teknisk högskola eller lägre teknisk läroanstalt. Samma skyldighet gällde också för medicine kandidat vid anmälan för att få intyg om avslutad klinisk tjänstgöring i medicin eller kirurgi, utom beträffande assistenttjänstgöring, eller bevis om genomgången kurs i kirurgi. 3.2 1956 års

inskrivningsinstruktion

1956 års inskrivningsinstruktion (Insl) utfärdades av Konungen i kommandoväg och innehöll vissa kompletterande bestämmelser till värnpliktslagen i fråga om inskrivningsförfarandet. I mom. 111-117 jämte bilagorna 2 A - C lämnades därvid särskilda föreskrifter om uttagning för utbildning i specialtjänst och tilldelning av den som uttagits för sådan utbildning. Enligt mom. 111 skulle för utbildning i specialtjänst som läkare, tandläkare, apotekare eller veterinär uttas de som fullbordat, idkade eller sannolikt skulle komma att idka studier vid vissa närmare angivna läroanstalter. Värnpliktiga som tagits ut för utbildning i specialtjänst som läkare eller tandläkare och som önskade utbildning vid marinen skulle enligt mom. 112 anmälas till dåvarande centrala värnpliktsbyrån. Inskrivningsnämnden tilldelade flottan sådana värnpliktiga till det antal som chefen för centrala 26

värnpliktsbyrån bestämde. Läkare och tandläkare som inte tilldelades flottan, tilldelades liksom apotekare vederbörande trängregemente. Veterinärer tilldelades arméförband enligt anvisningar från chefen för centrala värnpliktsbyrån. Värnpliktiga som fullbordat, idkade eller sannolikt skulle komma att idka studier som elektroingenjör, elektrotekniker, fototekniker, kemiingenjör, maskiningenjör, maskintekniker eller skeppsbyggnadsingenjör skulle enligt mom. 113 antecknas för uttagning för utbildning i specialtjänst och anmälas till centrala värnpliktsbyrån. Inskrivningsnämnden beslutade om uttagning och tilldelning av dessa värnpliktiga enligt anvisningar från chefen för nämnda myndighet. Värnpliktiga som enligt mom. 111 och 113 uttagits eller antecknats för uttagning i special tjänst skulle enligt mom. 115 få andrahandsuttagning för den befälsutbildning eller annan utbildning, för vilken de var lämpliga samt andrahandstilldelning. Värnpliktiga med besiktningsgrupp 3 eller 4 som avlagt eller beräknades avlägga studentexamen eller som innehade eller beräknade nå därmed jämförlig kompetens och som inte uttagits för underofficersutbildning eller uttagits för eller antecknats för uttagning enligt mom. 111 och 113 skulle enligt mom. 116 antecknas som lämpliga för utbildning i stabstjänst i enlighet med vad som angavs i bilaga 2 B och C. I dessa bilagor fanns förtecknade ett flertal uttagningskategorier för olika grupper av tekniker och ingenjörspersonal liksom också för meteorologer, intendenter, kryptotekniker, personalvårdsassistenter, psykologer och tolkar. Anmälan om dessa värnpliktiga skulle sändas till centrala värnpliktsbyrån. Inskrivningsnämndens beslut om uttagning och tilldelning av dem skulle ske enligt anvisningar från chefen för byrån. Värnpliktiga som uttagits enligt mom. 111, 113, 115 och 116 inräknades enligt mom. 11 och 7 inte i det antal värnpliktiga som enligt de allmänna bestämmelserna skulle tilldelas truppslag eller förband.

SOU 1970: 65

3.3 1959 års

personalredovisningsinstruktion

1959 års personalredovisningsinstruktion (PRI) utfärdades liksom Insl av Konungen i kommandoväg och innehåller vissa kompletterande bestämmelser till värnpliktslagen i fråga om redovisning av personal som tillhör eller disponeras av krigsmakten samt om de värnpliktigas med fleras tjänstgöring. Särskilda föreskrifter beträffande värnpliktiga som uttagits för utbildning i specialtjänst finns i PRI del I mom. 23, 141-144, 399 och 546-549 samt i PRI del III mom. 41 och 108-109.

PRI del I Enligt PRI del I mom. 23 avses med befälsuttagna och likställda värnpliktiga förutom andra kategorier också sådana värnpliktiga som uttagits för utbildning i specialtjänst. Momenten 141-144 behandlar begreppet specialregistrering som avser registrering av nyssnämnda värnpliktskategori. Denna registrering sker enligt mom. 141 hos särskild myndighet för att denna skall kunna dels utfärda erforderliga anvisningar för inkallelse till fackutbildning, facktjänstgöring och fortsatt tjänstgöring, dels fördela personalen före krigsplacering. Specialregister utgörs enligt mom. 142 av nummerkort och dublett av tjänstgöringskort. Registret läggs upp och förs hos de myndigheter som närmare anges i bilaga 5 till instruktionsdelen. Sedan truppregistreringsmyndigheten fått registreringshandlingar m. m. från inskrivningsmyndighet eller i samband med uttagning efter inskrivning, skall enligt mom. 143 handlingar för specialregistret sändas till vederbörande specialregistrerande myndighet. Truppregistreringsmyndigheten skall enligt mom. 144 anmäla fullgjord tjänstgöring, ändring i registreringsplåt och upphörande av specialregistreringen till den myndighet som för registret. I PRI del I mom. 399 anges att den specialregistrerande myndigheten skall yttra sig över ansökan om anstånd med fackutbildning, facktjänstgöring eller fortsatt tjänstgöring. SOU 1970: 65

I PRI del I mom. 546-549 föreskrivs särskilda åtgärder beträffande värnpliktiga läkare som tillgodoräknas vikariatstjänstgöring vid sjukhus. Värnpliktig läkare, som medgivits att avbryta fackutbildning i form av kirurgisk assistenttjänstgöring för att motta förordnande som vikarie för underläkare eller som extra läkare vid kirurgisk avdelning vid det sjukhus där han fullgör assistenttjänstgöringen, tillgodoräknas enligt mom. 546 denna tjänstgöring som värnpliktstjänstgöring. Beslut om tillgodoräkning sänds enligt mom. 549 jämte vitsord till truppregistreringsmyndigheten. När medgivande om avbrott i assistenttjänstgöringen lämnats, skall enligt mom. 547 den värnpliktige och truppregistreringsmyndigheten underrättas om detta. Sistnämnda myndighet skall i sin tur skicka vederbörlig underrättelse om den dag då den värnpliktige inte längre skall avlönas enligt de grunder som gäller för värnpliktiga. I momentet lämnas vissa särskilda föreskrifter om det vidare förfarandet när sådan underrättelse lämnats. PRI del III Denna del av personalredovisningsinstruktionen innehåller väsentligen närmare tekniska anvisningar för personalregistreringen, inkallelsesystemet och anmälningar om familjebidrag. Liksom i del I finns också i denna del vissa särbestämmelser för värnpliktiga som uttagits för utbildning i specialtjänst. 3.4 1969 års kungörelser om inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt om värnpliktigas tjänstgöring m.m. Såsom redan anmärkts i kap. 2 har 1956 års inskrivningsförordning upphävts genom kungörelserna (1969:379) om inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt (1969: 380) om värnpliktigas tjänstgöring m. m. Liksom inskrivningsförordningen innehåller de nya kungörelserna vissa bestämmelser som enbart avser värnpliktiga som skall fullgöra tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. D värnpliktslagen. Enligt 23 § kungörelsen om inskrivning

och redovisning av värnpliktiga får den som under året fyller 17 år efter egen ansökan och med målsmans samtycke inskrivas, om han har förutsättningar för vissa angivna slag av utbildning. Bland dessa nämns utbildning i specialtjänst. I 28 § andra stycket anges att ändrad uttagning till tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. D värnpliktslagen får ske endast om det är nödvändigt med hänsyn till krigsorganisationens personalbehov. 110 § kungörelsen om värnpliktigas tjänstgöring m. m. föreskrivs att bl. a. läkare eller annan medicinalpersonal inte får inkallas till mönstringsövning. Enligt 23 § andra stycket nyssnämnda kungörelse får anstånd med att påbörja grundutbildning eller motsvarande utbildning enligt 27 § 1 mom. D värnpliktslagen inte beviljas för längre tid än till det år den värnpliktige fyller 24 år. Anstånd med att börja fackutbildning får dock beviljas längst till det år då den värnpliktige fyller 28 år. Anstånd under längre tid än som nu sagts får emellertid enligt lagrummets sista stycke beviljas om särskilda skäl föreligger. Av 49 § första stycket kungörelsen om värnpliktigas tjänstgöring m. m. framgår att värnpliktig som övergår från tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. A - C värnpliktslagen till utbildning i specialtjänst eller som övergår från sådan utbildning till tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. A-C nämnda lag tillgodoräknas tiden för fullgjord tjänstgöring.

3.5 1969 års provisoriska instruktion

inskrivnings-

År 1969 utfärdade värnplikts verket Provisorisk inskrivningsinstruktion (Prov Ins I 69) med vissa bestämmelser som värnpliktsverket hade att utfärda enligt värnpliktslagen samt de tillämpningsbestämmelser i fråga om inskrivningsförfarandet som verket skall utfärda med stöd av värnpliktslagen och kungörelsen (1969: 379) om inskrivning och redovisning av värnpliktiga. Efter överarbetning och komplettering kommer en slutlig inskrivningsinstruktion att utfärdas. Denna är planerad till den 1 juli 1971. 28

Den provisoriska inskrivningsinstruktionen ersätter den numera upphävda 1956 års inskrivningsinstruktion och innehåller liksom denna vissa särskilda föreskrifter om uttagning av värnpliktiga för utbildning i specialtjänst. Dessa föreskrifter finns i momenten 421, 431, 433 och 501 samt i bilagan 12. Uttagning av värnpliktig sker i princip enligt särskilda ADB-rutiner. Med hänsyn till att särskilda krav beträffande studieinriktning och studieförutsättningar måste vara uppfyllda för vissa befattningar görs emellertid denna uttagning manuellt (mom. 421). Värnpliktig som bedöms lämplig för sådan befattning uttas därtill med angivande av särskilda befattningstyper som anges i bilagan 12. Beträffande specialtjänst anges i bilagan "sjukvårds- och veterinärtjänst" och "övrig specialtjänst". Vidare bestämmelser om den manuella uttagningen finns i momenten 421-438. Värnpliktig som bedöms lämplig för befattningstyp med grundutbildning vid försvarets radioanstalt uttas enligt mom 431 bland sådana värnpliktiga som prövas vid östra inskrivningscentralen och genomgår särskilt specialprov som anordnas av radioanstalten i samråd med inskrivningschefen. I mom. 433 föreskrivs att värnpliktig som fullbordat, bedriver eller enligt vad som görs sannolikt kommer att bedriva studier för utbildning till läkare, tandläkare, apotekare eller veterinär skall uttas i specialtjänst. Enligt mom. 501 görs en sammanställning över resultaten av slutförda prövningar av de värnpliktiga. I särskild förteckning skall upptas bl. a. värnpliktiga som uttas manuellt.

3.6 1970 års provisoriska personalredovisning m. m.

instruktion

för

Värnpliktsverket har under år 1970 utfärdat Provisorisk instruktion för personalredovisning m. m. (Prov PRI). Efter överarbetning och komplettering kommer en slutlig instruktion att utfärdas senare. Prov PRI ersätter delarna I och III av 1959 års personalredovisningsinstruktion och innehåller liksom denna vissa särskilda SOU 1970: 65

bestämmelser om redovisning av krigsmaktens personal och om de värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden. Instruktionen är uppdelad i två avsnitt. Del 1 innehåller de bestämmelser som, förutom vad som sägs i tjänstgöringskungörelsen (1969: 380), ligger till grund för personalredovisningen och som reglerar vissa tjänstgöringsförhållanden. Del 2 innehåller instruktioner för och beskrivningar av tekniska arbetsrutiner vid personalredovisning. Prov PRI del 1 innehåller endast ett fåtal bestämmelser som enbart avser värnpliktiga uttagna för utbildning i specialtjänst. I fråga om ändring av värnpliktsförhållanden fattar värnpliktsverket beslut i sådana ärenden angående ändrad uttagning som innebär övergång till .eller från utbildning i specialtjänst. Tjänstgöringen för värnpliktig som omfattas av sådant beslut fullgörs enligt värnpliktsverkets bestämmande. För bl. a. värnpliktig medicinalpersonal är försvarets sjukvårdsstyrelse (eller annan myndighet enligt styrelsens bemyndigande) krigsplacerande myndighet. Bland de personalkategorier som finns upptagna i bilaga 6 till instruktionen del 1 anges värnpliktiga i specialtjänst (sjukvårdsoch veterinärtjänst samt övrig tjänst). I bilaga 7 finns en sammanställning av bestämmelser angående krigsplacering av bl. a. värnpliktig medicinalpersonal.

SOU 1970: 65

4 Gällande förordnandebestämmelser

4.1 Grunder Grundläggande bestämmelser om förordnande av värnpliktig personal till befäl eller till civilmilitära tjänstemän har utfärdats genom kungl. brev den 29 oktober 1943 (TLA nr 101). Enligt dessa bestämmelser kan värnpliktig personal med erforderlig utbildning och övriga erforderliga kvalifikationer förordnas till värnpliktig kompaniofficer, underofficer eller underbefäl eller till värnpliktig civilmilitär tjänsteman av kompaniofficers, underofficers eller underbefäls tjänsteklass. Förordnande kan därvid meddelas antingen för viss tid eller tills vidare, dock inte längre än till värnpliktstidens utgång eller till tidpunkt då tjänstöringsskyldighet enligt VL upphör. Värnpliktig är skyldig mottaga förordnande samt fullgöra åligganden som jämlikt gällande reglementen, instruktioner och övriga föreskrifter är förenade med förordnandet. Förordnande meddelas enligt bestämmelser i generalorder av vederbörande försvarsgrenschef eller av chef eller myndighet som lyder under försvarsgrenschefen. 4.1.1 Armén Arméns tillämpningsföreskrifter för förordnande till befäl av värnpliktig personal utom värnpliktiga uttagna för utbildning i specialtjänst är från 1953 och anger såsom allmänna kompetensfordringar för förordnande att vederbörande antingen tidigare 30

skall ha innehaft fast anställning som befäl eller bivit godkänd i befälsutbildning under första tjänstgöringen (nuvarande grundutbildning1) eller i utbildning som fullgjorts efter frivilligt åtagande enligt särskilt utfärdade bestämmelser. Vidare krävs lämplighet för krigsplacering som befäl samt erforderlig fältduglighet. Vederbörande skall därjämte vara känd för laglydnad och medborgarsinne. Förordnande kan utfärdas att gälla till och med nästa repetitionsövning (nuvarande KFÖ1) eller - om skyldighet att fullgöra ytterligare KFÖ ej föreligger - intill värnpliktstidens utgång. Denna form av förordnande benämns R-förordnande. Detta meddelas under eller vid avslutande av grundutbildningen. Förordnande som utfärdas för period som omfattar återstående del av löpande kalenderår samt nästfoljande fyra kalenderår benämns F-förordnande. Utan hinder av den angivna tiden upphör detta att gälla vid avslutande av KFÖ samt vid värnpliktstidens slut. Vid utgången av en förordnandeperiod sker förnyat förordnande antingen i den innehavda tjänstegraden eller i den tjänstegrad som är närmast under denna. Efter fullgjord krigsförbandsövning kan viss personal därvid erhålla förnyat R-förordnande. Flertalet erhåller emellertid ett förordnande som är giltigt under påföljande fyraårsperiod, dvs. ett F-förordnande. 1 I det följande används det nya värnpliktsutbildningssystemets benämningar.

SOU 1970: 65

Förordnande i högre tjänstegrad meddelas den som fullgjort föreskriven grundutbildning och som därvid tillgodogjort sig denna. Förordnande i högre tjänstegrad än den innehavda kan dessutom meddelas den som godkänts i frivillig befordringskurs och som fullgjort med sådan kurs eventuellt förenad frivillig tjänstgöring. Från dessa bestämmelser finns emellertid vissa undantag. Sålunda kan förordnande till fanjunkare, löjtnant och kapten inte ske förrän viss levnadsålder uppnåtts, även om erforderliga kvalifikationer i övrigt förefinns. Denna bestämmelse har uppenbarligen tillkommit för att värnpliktig personal inte skall erhålla de angivna graderna före den aktiva personal som påbörjat tjänstgöringen samma år. Värnpliktig personal som under F-förordnadeperiod inte fullgjort stadgad repetitionsutbildning eller genomgått frivillig repetitionskurs eller frivillig tjänstgöring förordnas vid periodens slut i närmast lägre tjänstegrad, såvida vederbörande inte är förordnad i s. k. bottengrad. Förordnande återkallas för den som inte längre anses vara lämplig att utöva befäl på grund av opålitlighet eller oförmåga eller som på grund av fysiska skäl är förhindrad att tjänstgöra som befäl eller som brister i laglydnad och medborgarsinne. Enligt arméns tillämpningsföreskrifter från 1955 för förordnande till civilmilitära tjänstemän av värnpliktiga uttagna för utbildning i specialtjänst meddelas förordnande att gälla antingen tills vidare eller under fyraårsperiod. Förordnande som utfärdas att gälla tills vidare är vanligast förekommande och benämns C-förordnande. Vid förordnande till civilmilitär tjänsteman av löjtnants tjänsteklass krävs, utöver att den värnpliktige uppfyller i utbildningsbestämmelserna angivna fordringar, nämligen, att han under löpande kalenderår fyller lägst 27 år, samt att han med godkännande vitsord fullgjort KFÖ eller 30 dagars facktjänstgöring (fortsatt tjänstgöring). Läkare, apotekare, tandläkare och veterinärer skall dessutom ha förvärvat legitimaSOU 1970: 65

tion för sina respektive fack. Värnpliktig, som utan att vara uttagen för utbildning i specialtjänst men som på grund av civila kvalifikationer ianspråktas för krigsplacering som civilmilitär tjänsteman förordnas, oberoende av tidigare fullgjord tjänstgöring, i tjänsteklass närmast under den i F-tabell angivna, dock högst kapten och lägst korpral. Förordnandet sker i samband med krigsplaceringen.

4.1.2 Flottan Flottans förordnandeföreskrifter från 1949 anger som allmänna kompetensfordringar för förordnande, att värnpliktig vid befälsutbildning för den avsedda befattningen skall ha erhållit föreskrivna vitsord eller godkänts i frivillig befälsutbildning eller i övrigt äga sådana militära kunskaper eller civil utbildning som gör honom kvalificerad för tjänstgöring som befäl eller som civilmilitär tjänsteman. I flottans förordnandesystem användes inte begreppen R- och Fförordnande utan förordnande utfärdas i regel att gälla för en fyraårsperiod. Undantag från denna bestämmelse görs emellertid för värnpliktig som avlagt sjökaptens-, styrmanseller sjöingenjörsexamen eller maskinistexamen av andra klass. Förordnande för denna personal utfärdas under eller i samband med avslutande av grundutbildningen och gäller t. o. m. första KFÖ. Förordnande som utfärdats under första KFÖ gäller t. o. m. andra KFÖ. Förordnande för värnpliktig personal som uttagits för specialtjänst har en giltighetstid som är beroende av vederbörandes levnadsålder då förordnandet utfärdas. Sålunda gäller förordnandet som utfärdas före eller under det kalenderår vederbörande fyller 29 år t. o. m. utgången av detta kalenderår. Utfärdas förordnandet under det kalenderår vederbörande fyller 30 år eller senare gäller det t. o. m. utgången av det år vederbörande fyller 39 år. Förordnande som utfärdas fr. o. m. det kalenderår vederbörande fyller 40 år gäller under återstoden av värnpliktstiden. Förordnande i högre tjänstegrad kan meddelas efter det att vederbörande genomgått 31

för varje grad särskilt angivna skolor eller utbildning samt fullgjort viss angiven tjänstgöring. Förordnande i den innehavda tjänstegraden sker då vederbörande vid KFÖ eller fortsatt tjänstgöring eller efter annan utbildning visat sig vara lämplig för tjänstgöring i den innehavda graden eller godkänts i frivillig repetitionskurs. Den som vid utgången av förordnandeperiod inte uppfyller ställda krav för förordnande i högre grad eller innehavd tjänstegrad förordnas i den lägre tjänstegrad, för vilken vederbörande befinnes vara lämplig. Förordnande sker därvid i tjänstegraden närmast under den tidigare innehavda, såvida inte särskilda skäl föranleder annat förordnande. Förordnande återkallas för den som inte längre anses lämplig att föra befäl på grund av opålitlighet eller dåligt uppförande eller som jnte längre äger erforderliga fysiska förutsättningar. 4.1.3 Kustartilleriet Kustartilleriets förordnandeföreskrifter från 1953 överensstämmer i allt väsentligt med arméns föreskrifter och utgör i huvudsak en anpassning av dessa till de särskilda förhållandena vid kustartilleriet. 4.1.4 Flygvapnet Flygvapnets förordnandeföreskrifter från 1949 överensstämmer likaså i huvudsak med arméns föreskrifter. Giltighetstiden för förordnande kan emellertid närmast jämföras med flottans föreskrifter i detta avseende. Förordnande utfärdas nämligen som regel för en fyraårsperiod. Begreppen R- och Fförordnande används inte inom flygvapnet.

4.2 Konsekvenser

under

grundutbildningen

Skiljaktigheterna mellan jämförbara kategorier har i försvarsgrenarnas tillämpningsföreskrifter varit markant stora ,med avseende på tidpunkten för förordnande i yiss tjänstegrad eller;tjänsteklass. Inom* armén, kustartilleriet och flygvapnet har t. ex. de specialtjänstuttagna värn-

pliktiga som fullgjort en soldat- och befälsutbildning som varit likartad med de officers- och underofficersuttagna värnpliktigas utbildning haft en med dessa grupper i princip överensstämmande förordnandegång. Förordnande i grad som motsvarar krigsbefattning har således skett först sedan utbildningen för denna befattning fullgjorts. I vissa fall har dessutom erfordrats att personalen under praktisk tjänstgöring visat sin kompetens för befattningen ifråga. Vid flottan däremot har de speciella tjänstgörings-, förläggnings- och utspisningsförhållanden som råder ombord i stor utsträckning varit styrande för tidpunkten när förordnande i viss grad har meddelats. Sålunda har efter genomgången yrkeskurs förordnande skett i grad som svarar mot den befattning till vilken påbörjad utbildning syftar. Förordnande har således skett efter helt andra grunder och betydligt tidigare än för motsvarande kategorier värnpliktiga vid armén, kustartilleriet och flygvapnet. Dessa skillnader mellan försvarsgrenarnas förordnandeföreskrifter har under åren visat sig innebära uppenbara olägenheter och orättvisor, då värnpliktiga ur olika försvarsgrenar sammanförts t. ex. vid gemensamma kurser. Personal som på grund av likartad civil kompetens uttagits för utbildning till samma eller jämförbara befattningar men som tilldelats olika försvarsgrenar har som ovan nämnts erhållit förordnande i samma tjänstegrad eller tjänsteklass efter olika lång utbildnings-(tjänstgörings)tid. Detta förhållande har inneburit främst en påtaglig ekonomisk orättvisa genom att den högre tjänstegraden eller tjänsteklassen medfört högre penningbidrag. Bestämmelser och föreskrifter rörande permission, utspisning, förläggning m. m. -medger som regel större frihet och ökad bekvämlighet efter hand som högre förordnande erhålls. Därigenom har personalen i dessa avseenden blivit olika gynnad inom de olika försvarsgrenarna trots att l|ka lång tjänstgöringstid fullgjorts. De orättvisor som uppstår genom olika förordnandegång har framförallt framträtt vid skolor eller kurder med elever från flera försvarsgrenar. SOU 1970: 65

4.3 Genomförda

förändringar

Efter tillkomsten av de grundläggande bebestämmelser, på vilka nuvarande förordnandesystem är uppbyggda, har krigsmakten genomgått en omfattande utveckling inom skilda områden. Nya befattningar har tillkommit. Utbildningens omfattning och målsättning har i viss utsträckning förändrats. Förordnandeföreskrifterna har i anledning härav varit föremål för fortgående ändringar och kompletteringar, vilket medfört att nuvarande bestämmelser är svåröverskådliga och brister i överensstämmelse såväl inom som mellan försvarsgrenarna. Vid olika tillfällen har försök gjorts att samordna försvarsgrenarnas förordnandesystem. 1953 förekom överläggningar mellan bl. a. representanter för försvarsgrensstaberna om möjligheterna att åstadkomma för hela krigsmakten gemensamma förordnandebestämmelser för civilmilitär personal. Från arméhåll föreslogs därvid en förordnandegång som i huvudsak överensstämde med förordnandegången för arméns underofficersuttagna värnpliktiga. Flottan accepterade emellertid inte förslaget, emedan detta skulle innebära en betydligt långsammare förordnandegång än den för flottan dittills gällande. 1956 gav överbefälhavaren en utredning i uppdrag att söka åstadkomma så långt möjligt gemensamma och likartade förordnandebestämmelser för krigsmakten. Uppdraget begränsades till att omfatta den värnpliktiga civilmilitära personalen. Utredningen lade 1958 fram förslag till gemensamma förordnandebestämmelser för krigsmaktens värnpliktiga och krigsfrivilliga civilmilitära personal. Utredningen hade då prövat olika vägar att åstadkomma en jämkning mellan å ena sidan arméns, kustartilleriets och flygvapnets relativt långsamma förordnandegång och å andra sidan flottans relativt snabba förordnandegång. Utredningens förslag innebar att man genom jämkning av de gällande förordnandesystemen skulle åstadkomma en i huvudsak gemensam förordnandegång. Denna skulle baseras på tidsspärrar som angav tidigaste tidpunkt för SOU 1970: 65 1—014094

förordnande i viss tjänsteklass. För flottans del innebar förslaget ett avsevärt senare1 äggande av förordnandetidpunkterna, vilket föranledde marinens representanter i utredningen att reservera sig mot vissa delar av förslaget. I avvaktan på ett nytt tjänstereglemente vidtogs inga åtgärder med anledning av förslaget. 1960 tillkallade överbefälhavaren efter bemyndigande av Kungl. Maj:t sakkunniga 1961 års förordnandeutredning (FUR 61) - med uppgift att utarbeta förslag till förordnande- och konstitueringsbestämmelser för krigsmakten. FUR 61 konstaterade i sitt förslag, som överbefälhavaren överlämnade till Kungl. Maj:t i juli 1964 med eget yttrande, bl. a. att nuvarande förordnandeföreskrifter saknade klara definitioner på vad ett förordnande är uttryck för eller vad soro anges med ett förordnande. FUR 61 utarbetade sådana definitioner vilka låg till grund för utredningens förslag till gemensamma förordnandeföreskrifter. Utredningen anförde därvid följande. Enligt utredningens mening bör sålunda ett förordnande i viss tjänstegrad, tjänsteklass eller tjänstegrupp innebära att vederbörande besitter de kunskaper och i övrigt äger sådan kompetens som erfordras för krigsplacering i befattning vilken enligt mobiliseringstabeller är förenad med den tjänstegrad, tjänsteklass eller tjänstegrupp i vilken förordnandet sker. I begreppet kunskaper innefattas för militär personal den utbildning som erhålles under värnpliktstjänstgöringen eller vid frivillig befälsutbildning. För civilmilitär och i vissa fall militär personal innefattar begreppet jämväl den enskildes civila utbildning, yrkeskunskap eller andra civila kvalifikationer som erfordras för ifrågavarande befattning. Med civil befattning i krigsorganisationen följer icke befälsutövande i egentlig mening, varför förordnande i tjänstegrupp kan meddelas den som i övrigt är lämplig uteslutande på grundval av civila kunskaper. I avvaktan på en lösning av tjänsteställningsfrågan har Kungl. Maj:t ännu ej tagit ställning till FUR 61 förslag. Med anledning av att man under 1967 påbörjade värnpliktsutbildningen enligt 1966 års riksdagsbeslut ansågs det dock nödvändigt att, i avvaktan på ställningstagande till FUR 61 förslag, utfärda provisoriska be-

stämmelser om förordnande under grundutbildning. Sådana bestämmelser utarbetades inom försvarsdepartementet och fastställdes av Kungl. Maj:t i go nr 14/1968. Dessa bestämmelser grundas på den i F U R 61 uttalade principuppfattningen att kompetensgivande utbildning skall bilda grunden för förordnandesystemet. En sammanställning över tidpunkterna för förordnande under grundutbildning dels enligt tidigare gällande bestämmelser, dels enligt de genom förutnämnda go fastställda provisoriska förordnandebestämmelserna redovisas i bilagorna 4: 1-2. Även om de provisoriska förordnandebestäitMnelserna i stor utsträckning likriktat förordnandegången under grundutbildningen, kvarstår fortfarande skiljaktigheter i vad avser förordnandegången under den fortsatta tjänstgöringen dels mellan försvarsgrenarna, dels mellan de till specialtjänst uttagna värnpliktiga och värnpliktiga som fullgör utbildning (tjänstgöring) i vanlig ordning. En fullständig anpassning till det nya värnpliktsutbildningssystemet har ej skett i detta avseende. Sålunda föreskrivs för värnpliktiga som fullgör tjänstgöring i vanlig ordning att den som under F-förordnandeperiod ej fullgjort antingen väl vitsordad tjänstgöring under KFÖ eller SÖ eller förklarats godkänd i frivillig befälsutbildningskurs eller frivillig tjänstgöring nedförordnas i närmast lägre tjänstegrad (t. ex. fänrik till sergeant, sergeant till furir och korpral till vicekorpral), dvs. i de flesta fall till graden närmast under den som svarar mot den under grundutbildningen nådda kompetensen. Ändring i krigsplaceringen sker som regel ej i samband härmed. KFÖ kommer därför, om mer än fyra år förflutit sedan föregående övningstillfälle och den värnpliktige under denna tid ej fullgjort frivillig befälsutbildning, för dessa värnpliktiga att fullgöras i en rjänstegrad närmast under den som svarar mot förvärvad kompetens för vederbörlig befattning. Bestämmelserna för armén anger vidare att värnpliktig som erhållit förordnande i lägre grad, måste få vitsorden X 8 8 vid KFÖ för att bli återförordnad i den högre grad som han tidigare förvärvat

genom utbildning. Motsvarande bestämmelser galler ej för de special tjänstuttagna värnpliktiga. Skiljaktigheterna mellan försvarsgrenarnas förordnandesystem och mellan olika kategorier värnpliktiga ger utåt en bild av bristande samordning och bidrar säkerligen till en kritisk inställning till militärtjänstgöringen. Med hänsyn till ovan påtalade brister i nuvarande förordnandesystem och behoven av att förordnandebestämmjelserna anpassas till utbildningsgången enligt 1966 års värnpliktsreform anser VK att de riktlinjer som utarbetats av FUR 61 bör läggas till grund för modernisering av förordnandesystemet. VK redovisar i kap. 25 de speciella synpunkter som kan läggas på förordnande av de kategorier värnpliktiga som berörs av utredningsuppdraget och avger förslag till förordnandegång för dessa.

SOU 1970: 65

Gällande ekonomiska förmåner för värnpliktiga

5.1 Förmånssystemet

i stort

5.1.1 Allmänt Enligt värnpliktsavlöningskungörelsen (1958: 485, ändr. 1967: 430, 1969: 383, 1969: 445) utgår till värnpliktig under tjänstgöring kontanta och andra förmåner av i huvudsak följande slag. Kontanta förmåner utgörs av penningbidrag, premier för utbildning eller tjänstgöring samt utryckningsbidrag. Traktamentsersättning kan även hänföras hit. Förplägnad, fria resor, inkvartering och fria persedlar utgör andra förmåner, närmast av naturkaraktär, som är upptagna i kungörelsen. Dessa förmåner kan i viss utsträckning utbytas mot kontant ersättning. Härutöver är den värnpliktige enligt kungörelsen tillförsäkrad fri sjukvård och begravningshjälp samt vissa andra förmåner och särskilda ersättningar vid visst slag av tjänstgöring.

De värnpliktiga är vidare enligt militärersättningsförordningen (1950: 261) under viss förutsättning tillförsäkrade ersättning för sjukvårdskostnader efter avslutad tjänstgöring. För de värnpliktiga gäller vidare under tjänstgöring en särskild grupplivförsäkring enligt kungörelsen angående grupplivförsäkring åt värnpliktiga m. fl. (1963: 243). För att trygga försörjningen av den värnpliktiges familj under hans tjänstgöring har tillskapats ett familjebidragssystem. Härvid utgående förmåner regleras genom familjebidragsförfattningarna (1960: 152-153). Förmånssystemets tillämpning på de special tjänstuttagna värnpliktiga redovisas i avsnitt 5.2.

5.1.2 Kontanta förmåner 5.1.2.1 Penningbidrag utgår till värnpliktig under tjänstgöring samt under in- och ut-

Tabell 5:1 Penningbidrag

Tjänstegrad eller tjänsteklass Menig Vicekorpral Korpral Furir Överfurir, rustmästare Sergeant Fänrik, fanjunkare Löjtnant, förvaltare Kapten eller högre

Under grundutbildning* 5:— 6:75 8:75 10: —

—

12:25 15: —

Under annan tjänstgöringjml värnpliktslagen än grundutbildning1 8: — 8 — 10 — 11 50 12 75 14 25 17 50 21 — 25 50

1 I prop. 1970:110 har föreslagits höjning av penningbidraget fr. o.m. 1.1.1971 samt i samband därmed även vissa mindre förmånsförbättringar i fråga om bl. a. premier och reseförmåner. Föreslagna åtgärder kommer att föranleda ändring av värnpliktsavlöningskungörelsen. SOU 1970: 65

Tabell 5:2 Utbildningspremie Kategori

Premiebelopp

Värnpliktig kategori E uttagen för utbildning till befattning för menig vid flottan Värnpliktig uttagen för utbildning till befattning ning för underbefäl Värnpliktig uttagen för utbildning till befattning för underofficer Värnpliktig uttagen för utbildning till befattning för officer

10: 50 för varje dag av utbildningstiden utöver 300 dagar 325: —

Of ficersaspirant vid armén, marinen eller flygvapnet samt meteorologaspirant

Reservofficersaspirant vid armén eller kustartilleriet. Reservofficersaspirant vid flottan som icke avlagt sjökaptensexamen, reservintendentsaspirant vid marinen och reservofficersaspirant vid flygvapet » Reservofficersaspirant vid flottan som avlagt sjökaptensexamen, mariningenjörsaspirant och flygingenjörsaspirant på flyglinjen2 1 2

4 000: — för genomgången kadettskola eller motsvarande utbildning 2 025: — för genomgången kadettskola eller motsvarande utbildning

Äs (FöD) 27.6.1969 Äs (FöD) 28.6.1968

ryckningsdagar med belopp för dag som angetts i tabell 5: 1. Penningbidraget liksom övriga värnpliktsförmåner med undantag för s. k. näringsbidrag enligt familjebidragssystemet är skattefritt. 5.1.2.2 Utbildningspremie utgår till värnpliktig som genomgått utbildning till befäl eller deltagit i viss annan utbildning. Premiebeloppen inom olika utbildningsnivåer m. m. utgår enligt tabell 5 : 2. Såsom förutsättning för att utbildningspremie skall utgå gäller att utbildningen genomgåtts med godkännande vitsord. 5.1.2.3 Tjänstgöringspremie

13: 50 för varje dag av utbildningstiden utöver 300 dagar Premie lika med värnpliktig uttagen för utbildning till befattning för underofficer för utbildning fram till kadettskola eller motsvarande utbildning samt 4 000:— för kadettskola eller motsvarande utbildning. För officersutbildning eller motsvarande utbildning 2 025: — för utbildning under minst 450 dagar och 4 000:— för ytterligare utbildning under förutsättning att vederbörande aspirant förklarats lämplig för placering i befattning för värnpliktig underofficer respektive officer.1 Premie lika med värnpliktig uttagen för utbildning till befattning för officer samt 5 100: — för reservofficerskurs 1 och 5 100: — för reservofficerskurs 2. 2 025:— för utbildning fram till kadettskola eller motsvarande utbildning

utgår till värn-

pliktig som fullgör grundutbildning eller repetitionsutbildning i direkt anslutning till grundutbildning med fyra kronor för varje dag av utbildningstiden utom de 300 första dagarna. Tjänstgöringspremie utgår även till den som erhåller utbildningspremie. Till värnpliktig som fullgör särskild övning eller mobiliseringsövning utgår tjänstgöringspremie med 38: 50 kronor för varje dag av övningen dock högst med 500 kronor för varje övning. Om en värnpliktig helt eller delvis genomgått utbildning som omnämnts i avsnitt 5.1.2.2 utan att bli berättigad till utbildningspremie, erhåller han tillägg till tjänstgöringspremie med fyra kronor för dag av utbildningstiden. Sådant tillägg utgår dock SOU 1970: 65

först efter sammanlagt 364 dagars tjänstgöring. 5.1.2.4 Utryckningsbidrag utgår till värnpliktig som fullgjort tjänstgöring i en följd eller uppdelad på flera perioder under sammanlagt 180 dagar. Utryckningsbidraget är 250 kronor och kan endast utgå en gång till varje värnpliktig.

5.1.3 Förmåner av naturakaraktär 5.1.3.1 Fri förplägnad utgår till den värnpliktige under tjänstgöring och in- och utryckningsdagar. ; Under beviljad tjänstledighet eller då den värnpliktige på grund av sjukdom är förhindrad delta i tjänstgöring och vistas i hemmet eller då han medgivits att själv ordna sin förplägnad utgår ersättning for fri förplägnad i form av portionsgottgörelse. Kan den värnpliktige under tjänstgöring inte tillhandahållas fri förplägnad erhåller han ersättning härför i form av portionsersättning. Vid fri resa kan ersättning för förplägnad utgå i form av antingen portionsgottgörelse eller traktamente enligt allmänna resereglementet (1952: 735). 5.1.3.2 Fria resor. Den värnpliktige erhåller fria resor, normalt för färd mellan hemorten och tjänstgöringsplatsen, vid in- och utryckning samt, i viss omfattning, vid ledighet eller under fritid. Under grundutbildning eller motsvarande utbildning erhåller den värnpliktige vid ledighet en fri resa för varje hel tjänstgöringsperiod om 30 dagar som inkallelsen avser. Under annan tjänstgöring är den värnpliktige berättigad till en fri resa för varje hel tjänstgöringsperiod om 60 dagar av inkallelsen. Detta gäller exempelvis när en värnpliktig fullgör sin repetitionsutbildning i omedelbar anslutning till grundutbildningen. Härutöver kan den värnpliktige erhålla fri resa vid tjänstledighet för enskild angelägenhet av synnerlig vikt. Vid fri resa skall ordinarie kommunikationsmedel anSOU 1970: 65

vändas. Flyg får anlitas i särskilda fall, exempelvis vid resor mellan fastlandet och Gotland samt för visst antal resor mellan orter med större inbördes avstånd än 800 kilometer. Värnpliktig officer och underofficer har rätt till resa i 1 klass med tåg eller fartyg, övriga värnpliktiga i klass 2. 5.1.3.3 Fri inkvartering och fria persedlar. Den värnpliktige åtnjuter under tjänstgöring fri inkvartering och kan i vissa fall erhålla kontant ersättning för denna förmån, exempelvis i form av hyresbidrag för egen bostad. Vidare har den värnpliktige rätt till fria persedlar såsom uniform m. m.

5.1.4 övriga förmåner enligt värnpliktsåvlöningskungörelsen Den värnpliktige är under tjänstgöring samt för' viss tid efter tjänstgöringen tillförsäkrad fri sjukvård på kronans bekostnad. Sjukvården omfattar lakar- och sjukvård, läkemedel, sjukresor, tandvård i viss omfattv ning m. m. ' ' Om den värnpliktige avlider under tjänstgöring utgår begravningshjälp.

5.1.5 Förmåner utöver i ningskungörelsen upptagna

värnpliktsavlö-

Såsom inledningsvis nämnts är den värnpliktige efter avslutad tjänstgöring tillförsäkrad rätt till sjukvård, sjukpenning, livränta och begravningshjälp enligt militärersättningsförordningen då behov av dess'a förmåner uppkommit på grund av sjukdom eller skada som ådragits under militärtjänstgöringen. Förordningen ersätter i princip lagen om yrkesskadeförsäkring i < civil verksamhet. För den värnpliktige gäller under tjänstgöring en särskild grupplivförsäkring. Försäkringen är konstruerad efter samma principer som den allmänna tjäristegrupplivförsäkringen för statsanställda. Högsta grundbelopp för försäkringen utgör f. m 31 500 kronor till efterlevande maka och högsta tillläggsbelopp 9 000 kronor för barn.

•??

För den värnpliktige gäller numera även ett särskilt olycksfallsskydd vid skador ådragna under tjänstgöring (1969: 761). Enligt allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän kan den värnpliktige under viss tjänstgöring, t. ex. repetitionsutbildning, få bibehålla viss del av sin ordinarie lön. Han får därvid vidkännas avdrag, B-avdrag å lönen. Samma förhållande föreligger i princip för kommunalanställda. Familjebidragssystemet har till syfte att under den värnpliktiges tjänstgöring garantera hans anhöriga, som är ekonomiskt beroende av honom, nödiga medel för uppehälle och bostadskostnader. Vidare skall den värnpliktige, om han är näringsidkare, kunna få bidrag för rörelsens upprätthållande under inkallelsetiden. Medel skall också familjebidragsvägen kunna ställas till förfogande för sjukvårds- och begravningskostnader för anhöriga. Familjebidrag utgår i princip efter behovsprövning.

det sätt på vilket tjänstgöringen för denna kategori värnpliktiga utformats - deras militära utbildning förlades i största möjliga utsträckning så att den skulle kunna fullgöras under studiefria sommarmånader eller, om detta icke var möjligt, likväl så att tjänstgöringen skulle medföra minsta möjliga avbräck i studierna - icke ansett skäl föreligga att tillerkänna de specialtjänstuttagna premie i likhet med de underofficers- eller officersutbildade värnpliktiga. Avsikten med premierna var nämligen att underlätta återgången till civil verksamhet för värnpliktiga som erhållit förlängd militärutbildning. - Förslag om införande av premier för de specialtjänstuttagna värnpliktiga framlades av 1948 års värnpliktskommitté men biträdddes icke av statsmakterna (jfr prop. 1950: 224, s. 78).

Om motivet till att de specialtjänstuttagna värnpliktiga är undantagna från rätt till utbildningspremie anförde 1960 års värnpliktsutredning i betänkandet Värnplikten (SOU 1965: 68 s. 503-504) följande:

Frågan om införande av premier till de specialtjänstuttagna värnpliktiga upptogs till övervägande även av 1954 års värnpliktsavlöningsutredning. I sitt betänkande med förslag till värnpliktsavlöningskungörelse, avgivet i september 1957, föreslog utredningen sålunda införande av en särskild premie till värnpliktiga, däribland de specialtjänstuttagna, som fullgjorde längre tjänstgöring än värnpliktiga i allmänhet. Premien föreslogs benämnas tjänstgöringspremie. Enligt utredningen skulle premien utgöra en kompensation för den förlängda tjänstgöringen och på så sätt väcka intresse för densamma. Tjänstgöringspremien knöts helt till fullgjort antal tjänstgöringsdagar utöver vad som generellt kunde hänföras till första tjänstgöring. För de specialtjänstuttagna värnpliktiga föreslogs sålunda att fullgjord tjänstgöring utöver 394 dagar skulle medföra rätt till denna premie. Något villkor om godkännande vitsord för genomgången utbildning skulle inte uppställas för erhållande av tjänstgöringspremie. Härigenom blev också den, som uttagits till och genomgått befälsutbildning men underkänts i denna och därför inte erhållit utbildningspremie, berättigad till tjänstgöringspremie. Utredningens förslag, bl. a. i vad avsåg tjänstgöringspremie till de specialtjänstuttagna godtogs av statsmakterna (prop. 1958: 110).

I den ordning för värnpliktsutbildningen som skapades år 1941 erhöll de specialtjänstuttagna inga som helst premier. Anledningen härtill torde ha varit att man med hänsyn till

I 1958 års värnpliktsavlöningskungörelse (1958: 485) intogs således i anslutning till utredningens förslag föreskrift om att tjänst-

5.2 Förmånssystemets tillämpning på de specialtjänstuttagna värnpliktiga 5.2.1 Allmänt Den specialtjänstuttagne värnpliktige åtnjuter under tjänstgöring förmåner i likhet med övriga värnpliktiga med undantag för de i avsnitten 5.1.2.2 och 5.1.2.4 ovan upptagna förmånerna av utbildningspremie och utryckningsbidrag. Vidare utgår den i avsnitt 5.1.2.3 omförmälda tjänstgöringspremien enligt delvis andra grunder till den specialtjänstuttagne värnpliktige än till övriga värnpliktiga. 5.2.2 Premier

38 SOU 1970: 65

göringspremie skulle utgå till värnpliktig i special tjänst under fortsatt tjänstgöring jämlikt 27 § 1 mom. D värnpliktslagen (29 § f). Tjänstgöringspremie utgick enligt kungörelsens bestämmelser (30 § 1 mom.) med 100 kronor för varje hel premieberättigad tjänstgöringsperiod om 20 dagar. Högsta möjliga premiebelopp utgjorde således 700 kronor vid en premieberättigande tjänstgöringstid om 146 dagar (tjänstgöringstid utöver 394 dagar). Tjänstgöringspremiens belopp höjdes år 1963 (1963: 242) till 150 kronor för tjänstgöringsperiod om 20 dagar. Den specialtjänstuttagnes premie kom härigenom att utgöra högst 1 050 kronor vid förenämnt antal tjänstgöringsdagar. Värnpliktsutredningen anförde i fråga om premier till de specialtjänstuttagna värnpliktiga - mot bakgrunden av att särskilda regler om värnpliktspremier gällde för dessa bl. a. att det, med den tjänstgöringsordning som utredningen förutsatt för ifrågavarande värnpliktiga och som i princip anslöt till den för övriga värnpliktiga gällande, saknades anledning att i premiehänseende behandla dessa värnpliktiga annorlunda än övriga. I vissa förslag rörande de värnpliktigas ekonomiska förmåner utvecklade utredningen närmare sina synpunkter beträffande premier till de specialtjänstuttagna värnpliktiga (kap. 31). Utredningen anförde härom följande: De special tjänstuttagnas tjänstgöring sker för närvarande enligt en särskild ordning, som bland annat innebär att tjänstgöringen fördelas över hela värnpliktstiden utan att någon bestämd gräns dras mellan grundutbildning och repetitionsutbildning. Till de specialtjänstuttagna värnpliktiga utgår för närvarande endast tjänstgöringspremier. Dessa utgår för tjänstgöring utöver 394 dagar. Det maximala belopp som härvid kan utgå är 1 050 kr. - Värnpliktsutredningen har i det föregående (kap. 29) såsom önskvärd för dessa värnpliktigas tjänstgöring angivit en ordning som närmare ansluter till den som gäller för övriga värnpliktiga. Härvid har räknats med en uppdelning av tjänstgöringen på grundutbildning och repetitionsutbildning. Med dessa förutsättningar saknas enligt värnpliktsutredningens mening anledning till särskilda premiebestämmelser för dessa värnpliktiga. I enlighet härmed bör till dessa SOU 1970: 65

värnpliktiga under grundutbildningen för tid över 300 dagar utgå tjänstgöringspremie med 3 kr. för dag. Därjämte bör med hänsyn till den kvalificerade utbildning, varom här i regel är fråga, utgå utbildningspremie enligt de grunder som gäller för de underofficersuttagna, d. v. s. med 10 kr. 50 öre för dag för tid varmed grundutbildning överstiger 300 dagar. Under repetitionsutbildning bör premier utgå såsom för övriga värnpliktiga, d. v. s. vid särskilda övningar och mobiliseringsövningar. Premierna utgår härvid oberoende av befattning. Vid en grundutbildning om exempelvis 350 dagar skulle härvid utgå en premiesumma om tillhopa (50 X 3 + 50 X 10: 50 =) 675 kr. För varje särskild övning bör tillkomma utbildningspremie såsom för övriga värnpliktiga. En ändring av premiesystemet på nu ifrågavarande punkter bör emellertid ske först i samband med prövningen av ett kommande slutligt förslag rörande berörda värnpliktigas utbildning. Av värnpliktsutredningen framlagda förslag rörande de värnpliktigas ekonomiska förmåner har, med vissa avvikelser bl. a. i fråga om premiebeloppens storlek, legat till grund vid utformningen av nu gällande bestämmelser om förmåner till de värnpliktiga (1967: 430). För de specialtjänstuttagna värnpliktiga gäller sålunda i fråga om tjänstgöringspremie, att sådan premie liksom till andra värnpliktiga utgår med fyra kronor för varje dag av utbildningstiden utöver 300 dagar. För tid utöver 360 dagar utgår dock till den specialtjänstuttagne värnpliktige tjänstgöringspremie med ett högre belopp, sju kronor 50 öre för dag. Sistnämnda belopp motsvarar vad den specialtjänstuttagne tidigare erhöll som tjänstgöringspremie för dag för utbildningstid utöver 394 dagar. Den som fullgör utbildning om 540 dagar erhåller sålunda tjänstgöringspremie med totalt 1 590 kronor. Såsom också förutsattes av värnpliktsutredningen gjordes inte några ändringar i övrigt av premiesystemets tillämpning på de specialtjänstuttagna värnpliktiga. De är således alltjämt undantagna från rätt till utbildningspremier.

5.2.3 Utryckningsbidrag De specialtjänstuttagna värnpliktiga är, som inledningsvis berörts, inte berättigade till

i 30 § värnpliktsavlöningskungörelsen angivet utryckningsbidrag. Såsom förutsättning för att sådant bidrag skall kunna utgå gäller nämligen - vid uppdelad tjänstgöring - att denna uppdelning skall ha förorsakats av militära utbildningsskäl. Denna förutsättning har inte ansetts föreligga beträffande de specialtjänstuttagna.

40 SOU 1970: 65

Principiella synpunkter på begreppet specialtjänstuttagning 6

1966 års värnpliktsreform

6.1 Vissa karaktäristiska grunddrag i 1966 års värnpliktsreform Med mycket få undantag tillgodoses i utländska krigsmakter personalbehovet till övervägande del genom värnplikt. De regler enligt vilka medborgarna åläggs värnplikt kan dock vara något olika i skilda länder. Inom stormakternas värnpliktsorganisationer kan emellertid ett gemensamt grunddrag urskiljas. Värnpliktstjänstgöringens längd i fredstid har ett nära samband med storleken av de styrkor som ständigt är krigsorganiserade. En betydande del av den värnpliktiges tjänstgöringstid tas därför i anspråk för att bestrida befattning i ett krigsorganiserat förband. Förlängs tjänstgöringsskyldigheten, t. ex. med ett år, kommer ytterligare en årsklass att vara i tjänst och den krigsorganiserade styrkan kan ökas i motsvarande grad. Den förhållandevis omfattande tjänstgöringsskyldigheten för värnpliktiga inom stormakterna är sålunda i första hand ett uttryck för det bedömda behovet av insatsberedda förband. Den enskildes behov av utbildning för krigsuppgifterna påverkar inte tjänstgöringstidens längd i lika påtaglig grad. Målsättningen för det svenska försvaret förutsätter att de värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet efter grundutbildningen utnyttjas på ett principiellt annorlunda sätt. Vårt värnpliktssystem innebär att de värnpliktiga skall vara inkallade till tjänstgöring under fredstid endast i den omfattning som SOU 1970: 65

erfordras för att förband och enskilda skall erhålla tillräcklig utbildning för att vara krigsanvändbara omedelbart efter mobilisering. Principiellt kan krigsförbanden sägas vara hempermitterade och personalen yrkesverksam i den fredstida produktionen. Förbanden inkallas vart fjärde år till i regel en treveckors KFÖ för att enheternas krigsduglighet kontinuerligt skall vidmakthållas. Om vår organisationsform skall vara ett realistiskt alternativ till ständigt organiserade enheter är det ett oavvisligt krav, att vi har en starkt decentraliserad mobiliseringsorganisation, i vilken varje enskilt förband snabbt och på egen hand kan ställas på krigsfot, samt att personalen i krigsförbanden är så utbildad och samövad att enheter utan kompletterande utbildning kan fullgöra sina uppgifter så snart mobiliseringen genomförts. Genom denna grundsyn på värnplikten, som* genom 1966 års värnpliktsreform förutsätts vara densamma inom samtliga försvarsgrenar, kommer repetitionsutbildningen att utgöra en hörnsten i utbildningssystemet. Grundutbildningen har ett egenvärde i så måtto att den är förutsättning för att en mobiliseringsorganisation över huvud taget skall kunna planeras. Grundutbildningens inriktning och innehåll i stort bestäms emellertid i påtaglig grad av krigsorganisationens kontinuerliga behov av förnyelse. Årligen uppkommer nya personalbehov genom att 41

de äldsta värnpliktiga utträder ur värnpliktsåldern och genom att vakanser uppstår på grund av dödsfall, långvarig sjukdom eller tjänsteförhinder av annat slag. Ändrad organisation och utrustning till följd av utvecklingen inom vår omvärld framtvingar fortlöpande anpassningsåtgärder i utbildningshänseende. Grundutbildningen är det främsta medlet att successivt förnya krigsorganisationen i takt med utvecklingens krav. De långsiktiga beredskapskraven måste följaktligen i allt väsentligt vara riktgivande för grundutbildningens innehåll i stort. VK har funnit anledning framhålla denna grundsyn. Som framgår av det följande har VK vid granskning av utbildningsplaner och utbildningens genomförande i många fall kunnat konstatera, att det angivna synsättet på vårt utbildningssystem inte alltid har återspeglats i det praktiska ubildningsarbetet.

6.1.1 Krigsförbandens krav på olika värnpliktskategorier I kap. 2 har beskrivits bakgrunden till gällande författningar rörande specialtjänstuttagna värnpliktiga. Av redogörelsen framgår att man genom särbestämmelser för dessa värnpliktskategorier velat bl. a. åstadkomma en smidig anpassbarhet mellan de starkt varierande civila utbildningsförutsättningarna och de mångskiftande militära utbildningskraven. Man bör också observera att de ursprungliga stadgandena i 1941 års värnpliktslag innebar en hård tidsbindning av repetitionsövningarnas fullgörande för flertalet värnpliktiga. Sålunda skulle de tre 30dagarsövningarna fullgöras årsklassvis före utgången av tredje, åttonde och artonde året efter inskrivningsåret För de specialtjänstuttagna värnpliktiga var en sådan ordning mindre lämplig. Detta är ett av skälen till att särbestämmelser för dem fastställts i 27 § 1 mom. D VL. Genom 1966 års värnpliktsreform har bestämmelserna om repetitionsutbildning givits en form, som i väsentligt högre grad än 42

i den ursprungliga texten i 1941 års värnpliktslag möjliggör anpassning till skiftande utbildningsbehov. Beroende på krigsbefattningens art kan sålunda KFÖ omfatta 18, 25 eller 32 dagar. I intervallet mellan två KFÖ kan anordnas SÖ om 11 dagar för sådan personal, vars uppgifter kräver detta. För personal med nyckeluppgifter vid mobilisering och för vissa enheter med särskilt kort mobiliseringstid kan vid behov anordnas mobiliseringsövningar om en till två dagar. Rent allmänt kan sålunda repetitionsutbildningen för alla värnpliktiga starkt differentieras efter föreliggande behov. De krav på anpassbarhet till uppgifterna i krigsorganisationen, som ursprungligen föranledde särbestämmelser för de specialtjänstuttagna värnpliktigas tjänstgöring, är därför numera inte lika framträdande. De special tjänstuttagna måste under både grund- och repetitionsutbildningen samövas med övrig personal som är krigsplacerad vid vederbörande förband. Härav följer att bestämmelserna för de specialtjänstuttagna värnpliktigas tjänstgöring efter den formella befattningsutbildningen principiellt bör ges samma innebörd som för övriga värnpliktiga. Det anförda visar att repetionsutbildningssystemet enligt 1966 års värnpliktsreform på ett helt annat sätt än vid tillkomsten av 1941 års värnpliktslag inrymmer möjligheter att vidmakthålla krigsplaceringsbarheten hos de grupper värnpliktiga som f. n. är specialtjänstuttagna. Behovet av och motiven för specialtjänstuttagning av detta skäl har sålunda blivit mindre framträdande. Som framgår av kap. 1 fann 1960 års värnpliktsutredning (SOU 1965:68 s. 481) att det för många kategorier specialtjänstuttagna värnpliktiga föreligger ett behov av centralt bedriven befattningsutbildning mellan två KFÖ. VK undersökningar har bestyrkt detta uttalande. Som exempel härpå kan nämnas det utbildningsbehov som uppstår på grund av den kontinuerligt fortgående revideringen och moderniseringen av radaroch eldledningsutrustning. Till synes små förändringar i utrustningen kan för teknikerna i vissa fall innebära behov av omfatSOU 1970: 65

tände kompletteringsutbildning. Sådan utbildning kan i regel inte äga rum under KFÖ, eftersom teknikern då måste säkerställa att materielen kan hållas i drift under förbandets utbildning. Den tid som erfordras för kompletteringsutbildning kan vara mycket varierande. I vissa fall kan en veckolång kurs vara tillräcklig, i andra fall kan kompletteringsutbildningen eller omskolningen endast med svårighet hinnas med under en månadslång kurs. De av 1966 års riksdag beslutade särskilda övningarna är ett medel att i intervallet mellan två KFÖ vidmakthålla krigsplaceringsbarheten hos personal i nyckelbefattningar inom de viktigaste krigsförbanden. Denna övningsform är fast knuten till krigsförbandet (prop. 1966: 106 s. 47) och möjliggör därför som regel ej att centralt bedriven befattningsutbildning anordnas. Varje övningstillfälle omfattar högst 11 dagar, in- och utryckningsdagar oräknade. I ett betydande antal fall kan behovet av repetitionsutbildning mellan två KFÖ även för de special tjänstuttagna värnpliktiga tillgodoses genom deltagande i SÖ. I de fall då utbildningen under SÖ syftar till att vidmakthålla och vidareutveckla befälets förmåga att leda förbandet, bör ingen åtskillnad i tjänstgöringshänseende göras mellan specialtjänstuttagen och övrig krigsplacerad befälspersonal. Samma förhållande bör gälla då övningen syftar till att vid vissa förband, t. ex. stridsvagnsförband, samträna den viktigaste personalen - såväl befäl som meniga - i stridstekniskt handhavande av materielen. Om uppgifterna i krigsorganisationen ställde ovillkorliga krav på att alla specialtjänstuttagna skulle delta i SÖ, skulle man nödgas införa speciella övningstillfällen, utöver tre SÖ, för att tillgodose dessa värnpliktigas behov av centralt bedriven befattningsutbildning (jfr avsnitt 6.1.1, sjätte stycket). En sådan ordning skulle leda till en mera betungande repetitionsutbildning för de special tjänstuttagna värnpliktiga än för övriga. VK vill undvika sådana lösningar.

SOU 1970: 65

6.1.2 Olika vägar att nå kompetens för krigsplacering 6.1.2.1 Allmänna utgångspunkter. För praktiskt taget varje typ av befattning i vår krigsorganisation måste förutsättas att den värnpliktige före grundutbildningen förvärvat vissa definierbara kunskaper och insikter. Till övervägande del refererar dessa till vårt civila skolsystem. Kravet på civil utbildningsbakgrund är sålunda allmänt för vårt militära uttagnings- och utbildningssystem. Tack vare den utomordentligt expansiva utvecklingen på det civila utbildningsområdet har det varit möjligt att inom den militära utbildningssektorn möta de ökade krav som den tekniska utvecklingen ställer. Då begreppet »specialtjänstuttagning» en gång infördes (jfr kap. 2) rådde emellertid andra förutsättningar än nu. Den helt övervägande delen av de värnpliktiga hade då enbart folkskola som grund. Endast cirka 5 % hade studentexamen och antalet värnpliktiga med akademisk eller annan postgymnasial utbildning utgjorde en ringa del av åldersklassen. I denna situation var det naturligt att dessa fåtaliga värnpliktiga fick sin värnpliktstjänstgöring reglerad i särskild ordning, då man därigenom trodde sig bättre kunna utnyttja deras speciella kunskaper i krigsorganisationen. Utvecklingen har emellertid påvisat påtagliga nackdelar med ett sådant system. Grundutbildningen för de specialtjänstuttagna har i övervägande antalet fall bedrivits helt avskild från övrig värnpliktsutbildning. Även om god formell befattningskunskap kunnat uppnås så har eleverna mera i undantagsfall under sin grundutbildning fått kontakt med den förbandsmiljö, inom vilken deras specialkunnande skulle tillämpas. Lärarpersonalen har oftast varit hårt specialiserad. I många fall har även hos denna personal kunnat konstateras bristande kunskap om det system, inom vilket eleverna skall verka i krig. Mot denna bakgrund är det naturligt att utbildningens innehåll inte alltid har blivit ändamålsenligt avvägt. VK vill redan i detta sammanhang med stöd av egna iakttagelser och departementschefsuttalande i prop. 43

1966: 106 (s. 138, första stycket) konstatera, att en miljöpraktik under tillämpade förhållanden framstår som ett oavvisligt krav för varje kategori värnpliktiga. Behovet av sådan miljöpraktik varierar beroende på uppgifternas art, vilket kommer att framgå av det följande. Även de organisatoriska förutsättningar, som det av 1966 års riksdag beslutade utbildningssystemet ger, utövar ett starkt inflytande på miljöpraktikens konkreta utformning. Det framstår vidare som givet att varje kategori specialtjänstuttagna värnpliktiga måste bibringas det minimibehov av allmänmilitär utbildning som genom 1966 års riksdagsbeslut fastställts att gälla för alla kategorier värnpliktiga, övrig befattningsutbildning måste helt naturligt avpassas till de krav som avsedd krigsplacering ställer på befattningshavaren. Vad gäller omfattningen av t. ex. befälsutbildningen har VK i sitt arbete kunnat konstatera många brister i gällande utbildningsbestämmelser. I vissa fall synes det som om gällande förordnandebestämmelser föranlett utbildningsmoment som inte är sakligt grundade. I andra fall saknas utbildningsavsnitt, t. ex. trupputbildning, som kunde vara motiverade med hänsyn till vederbörandes uppgifter i krigsorganisationen. De anförda förhållandena har givit VK anledning att, med bortseende från gällande utbildningsbestämmelser, bedöma behovet av befattningsutbildning enbart med utgångspunkt från de krigsorganisatoriska kraven, vilka VK sökt precisera genom studiebesök vid skolor, kurser och krigsorganiserade förband. VK har därefter sökt klarlägga den mest ändamålsenliga rekryteringsoch utbildningsvägen för varje befattningstyp så att kompetens för krigsplacering uppnås. 6.1.2.2 Militär grundutbildning enligt 27 § 1 mom. A VL. Som inledningsvis anförts förutsätts för praktiskt taget varje militär utbildningskategori att civil skol- och yrkesbakgrund utnyttjas. Det skulle sålunda vara omöjligt att inom tillgänglig utbildningstid uppnå utbildningsmålen, t. ex. vid pansarförband, om inte vissa värnpliktiga

redan före grundutbildningen ägde kunskap om motormateriel och innehade körkort. Samma förhållande råder beträffande de många olika kategorier hantverkare och mekaniker som krigsorganisationen inrymmer. Alla här åsyftade kategorier fullgör f. n. grundutbildning i vanlig ordning dvs. jämlikt 27 § 1 mom. A VL. Vid granskning av gällande utbildningsgång för specialtjänstuttagna värnpliktiga har utredningen konstaterat att flertalet kategorier med civila förkunskaper på gymnasienivå fullgör soldat-, befäls- och fackutbildning i en följd. I de flesta fall omsätts inte de civila förkunskaperna direkt utan utgör i stället en nödvändig bakgrund till den militära fackutbildningen. Principiellt skiljer sig sålunda inte sättet för grundutbildningens genomförande från utbildningen av andra kategorier värnpliktiga, för vilkas utbildning man förutsätter teoretiska eller praktiska civila förkunskaper. I den mån civila förkunskaper över gymnasienivå, t. ex. examen från teknisk högskola, utgör en förutsättning för grundutbildningen, genomförs i regel ett skede om två å tre månaders allmän militärutbildning direkt efter gymnasiet. Fackutbildningen genomförs därefter i en följd tre till fem år senare, då de civila studierna slutförts. Dessa kategorier specialtjänstuttagna ges sålunda en form av delad grundutbildning, vars första och kortare del inte är befattningsinriktad. Delad grundutbildning kan förekomma även bland värnpliktiga som inte är specialtjänstuttagna. För att nå bästa möjliga studieanpassning finns sålunda möjlighet att dela grundutbildningen för arméns underofficersuttagna värnpliktiga. Även om skälen för uppdelning av grundutbildningen är olika för de båda här exemplifierade kategorierna, är förfarandet från författningsteknisk synpunkt närbesläktat. Med det anförda har VK velat påvisa att många av de kategorier värnpliktiga, som f. n. uttas för utbildning i specialtjänst, i praktiken redan nu genomför sin grundutbildning i en form som påminner om grundutbildningen för andra värnpliktskaSOU 1970: 65

tegorier. Det finns därför inte anledning att specialtjänstutta ifrågavarande värnpliktiga endast på grund av sättet för grundutbildningens genomförande. 6.1.2.3 Civil yrkeserfarenhet kompletterad med militär utbildning. Inom krigsorganisationens centrala och regionala stabsoch förvaltningsorgan finns ett relativt stort antal befattningar för civil personal (enligt TjRK definition). I många fall rör det sig om befattningshavare som i fredstid är civilt anställda vid krigsmakten. Sådan personal utövar under krig i princip sitt fredstida yrke men anpassat till de ändrade betingelser som råder efter mobilisering. Genom att personalen är fast knuten till krigsmakten i fredstid, kan myndighet förbereda de anställda för deras uppgifter i krig. Detta slag av befattningar rekryteras emellertid inte enbart med yrkespersonal, som i fred är anställd vid vederbörande myndighet. I vissa fall kan anställda vid annan statlig eller vid kommunal myndighet i krig beordras till tjänstgöring vid krigsmakten, t. ex. med stöd av administrativa fullmaktslagen. Nämnda lagrum stadgar emellertid ingen utbildningsplikt i fredstid. Vid sådant förhållande är myndigheterna därför i utbildningshänseende hänvisade antingen till värnpliktslagen eller till frivilligutbildning (var för sig eller i kombination), då erforderlig militär kompletteringsutbildning skall bibringas vederbörande yrkesman. Förutom de ovan åsyftade befattningstyperna inrymmer krigsorganisationen ett stort antal närbesläktade befattningar som måste rekryteras bland värnpliktiga med lång civil yrkeserfarenhet, oavsett om vederbörande i fredstid är anställd i offentlig tjänst eller ej. Ett gemensamt karaktäristiskt drag för alla dessa befattningar är att det civila yrket utövas i ungefär oförändrad form men under de ändrade betingelser som tjänsten i fält skapar. Oftast förvärvas den erforderliga civila yrkeskompetensen för ifrågavarande befattningar först i 30-årsåldern. Yrkesvalet görs i många fall först sedan militär grundutbildning fullgjorts. Av denna anledning kan ifrågavarande krigsuppgifter inte SOU1970:65

motsvaras av en särskild utbildningslinje under den militära grundutbildningen. Det för yrkespraktiken i krig nödvändiga militära kunnandet kan emellertid i väsentliga hänseenden förvärvas inom annan utbildningslinje under grundutbildningen och under repetitionsutbildning i krigsbefattning enligt erhållen användbarhet. Sedan tillräcklig civil yrkeserfarenhet vunnits kan här avsedd värnpliktig placeras i sådan befattning i krigsorganisationen, i vilken hans samlade civila/militära kompetens kan utnyttjas. Utbildningssystemet enligt 1966 års värnpliktsreform innehåller två underlättande moment för att tillgodogöra krigsorganisationen denna samlade kompetens. Dels skapar det nya utbildningssystemet garanti för att varje värnpliktig bibringas ett minimum av allmänmilitär utbildning, dels skall grundutbildningens senare del organiseras så att de värnpliktiga får miljöerfarenhet under fältförhållanden vid de typförband som vederbörligt truppslag producerar. En grundubbildning inom lägre förband för personal i staber och förvaltningsorgan ger o f t a - e n ligt VK mening - bättre militär erfarenhet än en grundutbildning som helt genomförs i stabs- eller förvaltningsmiljö. Som stöd för denna uppfattning vill VK anföra följande. I fredstid är i regel inte stabs- och förvaltningsorgan på fördelningsnivå och högre nivå övningsorganiserade under grundutbildning. Organisatoriska förutsättningar för tillämpad utbildning saknas i dessa fall. I en del fall råder visserligen en viss överensstämmelse mellan de högre ledningsorganens freds- och krigsorganisation, t. ex. vid militärområdesstab, försvarsområdesstab, örlogsbasstab och sektorledning. Tjänstens art i fredstid är emellertid i de flesta fall väsensskild från arbetsuppgifter och tjänstebetingelser i krig. Det principiella syftet med all stabs- och förvaltningstjänst är att underlättta och stödja verksamheten vid lägre enheter. Om vederbörande stabsinedlem har praktisk erfarenhet av tjänsten vid sådana lägre enheter som i krig skall stödjas, torde hans förutsättningar att lösa stabsuppgifterna på ett lämpligt sätt vara större än om han saknar sådan erfarenhet. De erfor-

derliga kunskaperna i stabstjänst m. m. torde i dessa fall kunna meddelas vederbörande vid en förhållandevis kort kurs före krigsplacering i stabsbefattning under förutsättning att han äger miljökunskap om lägre enheters verksamhetsbetingelser. I kap. 7 lämnar VK förslag om hur sådana kurser kan ordnas inom det nuvarande repetitionsutbildningssystemet. VK vill därför rekommendera en genom omskolning eller kompletteringsutbildning vidgad rekrytering av personal för befattningar där krigsmakten kan tillgodogöra sig militär utbildning kombinerad med praktiskt civilt yrkeskunnande som förvärvats efter den militära grundutbildningen. Vid granskning av gällande utbildningsgång för specialtjänstuttagna värnpliktiga har VK funnit att många befattningstyper kan rekryteras på ovan angivet sätt. I vissa fall grundrekryteras f. n. exempelvis ingenjörer för stabsorgan utan att under utbildningen komma i kontakt med egen tjänstegren inom lägre förband. VK anser det vara naturligt att grundutbildningen inom viss tjänstegren eller specialitet inriktas mot krav, som uppställs av de lägre förband inom vilka specialistfunktionen ingår. Efter krigsplacering och ett par KFÖ inom den lägre nivån, t. ex. teknikerbefattning, utväljs därtill lämpad personal för stabsuppgifter inom specialiteten ifråga, t. ex. ingenjörsbefattning. Under tiden har vederbörandes civila yrkesprofil hunnit utvecklas. Den värnpliktiges samlade kompetens är i detta läge en syntes av såväl militär utbildning och erfarenhet som civil yrkesutövning. Genom denna metod att utvälja stabs- och förvaltningspersonal successivt efter militär och civil kompetenstillväxt torde »felinvesteringar» under grundutbildning i stor utsträckning kunna undvikas. Vidare kan yngre personal utnyttjas inom sådana enheter där de fysiska kraven i regel är större än i staber. VK har ingående granskat krigsorganisationen i syfte att söka finna organisatoriska samband mellan olika funktionsnivåer inom tjänstegrenar som berörs av utredningsuppdraget. Resultatet av granskningen redovisas i det följande vid behandlingen av 46

de olika utbildningslinjerna. VK vill emellertid redan i detta sammanhang framhålla att det är möjligt att - med bibehållen eller höjd effekt i krigsorganisationen - avveckla ett flertal specialistkategorier inom nuvarande grundutbildningsorganisation. 6.1.2.4 Militär fackutbildning baserad på civil yrkesutbildning. I de båda föregående avsnitten har behandlats två typfall enligt vilka kompetens för krigsplacering kan uppnås. I det först behandlade (avsnitt 6.1.2.2) är det militära innehållet i utbildningen så omfattande att kompetens kan uppnås endast genom grundutbildning. Längden av denna utbildning är starkt beroende av i vilken utsträckning civila förkunskaper direkt kan utnyttjas under utbildningen. Det andra typfallet (avsnitt 6.1.2.3) avser befattningar där civil yrkeserfarenhet dominerar. Militär erfarenhet kan - ofta med fördel - förvärvas genom grundutbildning i vanlig ordning, dvs. enligt 27 § 1 mom. A VL. Den sistnämnda gruppen kan betecknas som omskolningsbefattningar, eftersom den civila yrkeskompetensen uppnås först i 30-35-årsåldern. Utöver dessa båda typfall kan även en tredje grupp särskiljas. Inom denna erfordras en ofta högt kvalificerad yrkesutbildning. Den militära tillämpningen av det civila yrkeskunnandet kräver emellertid en så omfattande militär utbildning inom facket, att rekrytering omskolningsvägen inte är möjlig. Kategorin har i regel en yrkesutbildning av sådan betydelse för det totala försvaret, att krigsplacering under del av värnpliktstiden inom annan funktion än den egna verksamhetssektorn inte är försvarbar. Värnpliktiga läkare är ett typexempel på här åsyftad befattningsgrupp. Grundutbildningen av dessa måste givetvis inriktas mot krigssjukvården. Erforderlig militär utbildning inom facket kan emellertid inte genomföras före de medicinska studierna, eftersom eleverna i så fall skulle sakna nödiga civila förkunskaper. Utbildningen bör emellertid inte i sin helhet genomföras vid en tidpunkt då läkarbehörighet förvärvats, bl. a. av hänsyn till den civila fredssjukvårSOU 1970 65

Tabell 6:1 Grundutbildningens längd för flertalet värnpliktiga Antal dagar för grundutbildning vid marinen Värnpliktskategori

armén

KA

flottan

flygvapnet

Värnpliktiga G » F » E Underbefälsuttagna Underofficersuttagna Officersuttagna

2551 300 33222 332 450 450+90

2515 300

320 364 450 3643 450 450 + 90

255 300 364 364* 420 420+90

330 450 450+90

1 Vid förband med höstutryckning 243. 3 Vid förband med höstutryckning 345. 3

Värnpliktiga sjökaptener och sjöingenjörer 364. * Kommissarier 330. s Under 1970 försöksvis 243 dagar (TKG 690057).

den. Militär grundutbildning bör därför ske i omgångar under studietiden i takt med den civila kompetenstillväxten. Endast sådana militära utbildningsmoment som bygger på och förutsätter fullständig civil yrkesutbildning bör genomföras efter studiernas avslutande. De grupper värnpliktiga, som ovan exemplifierats med läkare, är mycket fåtaliga. För dem krävs särskilda bestämmelser i värnpliktsförfattningarna rörande sättet för grundutbildningens genomförande. Det övervägande antalet kategorier specialtjänstuttagna värnpliktiga, vilkas soldat-, befäls- och fackutbildning hittills genomförts med stöd av 27 § 1 mom. D VL, kan emellertid rekryteras och grundutbildas i den form som

principiellt beskrivits i avsnitten 6.1.2.2 och 6.1.2.3 ovan.

6.2 Värnpliktslagens

utgångsförutsättningar

6.2.1 Grundutbildning enligt 27 § 1 mom. AVL Av redogörelsen i det föregående framgår att grundutbildningen för det övervägande antalet av de nu special tjänstuttagna värnpliktiga i framtiden kan genomföras i vanlig ordning, dvs. med stöd av 27 § 1 mom. A VL. Detta lagrum har av praktiska skäl givits förhållandevis allmänt hållna formuleringar. Grundutbildningens längd för olika kategorier värnpliktiga är närmare pre-

Tabell 6:2 Längden av krigsförbandsövning

Värnpliktskategori Meniga i regel på stamstridsfartyg i särskilda fall Underbefäl4 i regel på stamstridsfartyg i särskilda fall Officerare4 och underofficerare* i särskilda fall

Längden i dagar av krigsförbandsövning, inoch utryckningsdagar oräknade vid armén och KA flottan flygvapnet 181

—2 25 25

— —

181 252 32 25 32

—

—

—

—8 8 15

—2

22 (88) 223 15

1 Må förlängas till högst 21 dagar om övat förband måste genomföra tidskrävande förflyttningar. Då särskilt angivet behov av befattningsutbildning föreligger. 3 Personal vid optiska luftbevakningsförband som tidigare utbildats (omskolats) för befattning inom enheten. * övning må förlängas med högst två dagar för materielredogörare (avrustning). 2

SOU 1970: 65

ciserad i kungl. brev den 16 juni 1966 (TLA nr 50), som sålunda åskådliggör de av 1960 års värnpliktsutredning utredda utbildningsbehoven. I sammanställd form kan grundutbildningen för olika kategorier värnpliktiga ha den längd som framgår av tabell 6: 1. Grundutbildningens längd är som synes starkt differentierad inom och mellan försvarsgrenarna. Det förtjänar påpekas att den genomgående längre tjänstgöringen för underbefäl och meniga vid flottan och flygvapnet är betingad av dels de värnpliktigas behov av befattningsutbildning, dels av deras medverkan i utbildning av andra personalkategorier, t. ex. inom flygvapnet av stridsflygare. I 27 § 1 mom. A VL är inskrivet det högsta antal dagar som får åläggas försvarsgrenarnas olika värnpliktskategorier. Även en undre gräns, 235 dagar, för grundutbildning är fastställd. Tabell 6: 1 visar att redan gällande bestämmelser ger goda möjligheter att differentiera grundutbildningens längd för sådana utbildningskategorier som f. n. är specialtjänstuttagna men som i fortsättningen bör grundutbildas med stöd av 27 § 1 mom. A VL. För den grupp värnpliktiga som avses i avsnitt 6.1.2.4 erfordras dock särskilda bestämmelser som reglerar dels dessa värnpliktigas tjänstgöringstid, dels sättet för grundutbildningens genomförande.

6.2.2 Repetitionsutbildning enligt 27 § 1 mom. B och C VL Repetitionsutbildningen kan utgöras av KFÖ, SÖ och mobiliseringsövningar. Jämlikt rubricerade lagrum och bestämmelserna i TLA nr 50/1966 kan värnpliktig åläggas fullgöra högst fem KFÖ på sätt som framgår av tabell 6: 2., Värnpliktig genomför KFÖ vid det förband där han är eller avses bli krigsplacerad. Personal krigsplacerad vid enhet, som enligt Kungl. Maj:t bestämmande inte fullgör KFÖ, kan inkallas till övning vid förband med närmast motsvarande organisation. Inom flottan och flygvapnet kan KFÖ i vissa specificerade fall uppdelas i två eller fyra kortare övningar.

48 Variationerna i den enskilda KFÖ längd för olika värnpliktskategorier är direkt beroende av de skiftande utbildningskrav, som krigsförbandet ställer på personalen. Under de tider som anges för meniga skall all personal tjänstgöra vid förbandet. Möjligheterna att anordna särskild befattningsutbildning för specialister är sålunda principiellt begränsad till de 7 respektive 14 dagar som direkt föregår övning med förbandets huvuddel. En mera omfattande omskolning under KFÖ, t. ex. i samband med materielrevidering, är därför i praktiken knappast möjlig. SÖ om 11 dagar - vid flygvapnet fyra dagar - fullgörs i det krigsförband där vederbörande är eller avses bli krigsplacerad. Övningarna syftar i första hand till en samträning av förbandens befälspersonal på officers- och underofficersnivå. Vid ledningsorgan inom högre förband kan denna personal kompletteras med övrig stabs- och sambandspersonal. Samma förhållande råder bebeträffande enheter som är utrustade med komplicerad och svårskött materiel såsom stridsvagnsförband, luftvärnsrobotförband och stationskompani inom basbataljon. SÖ kan karaktäriseras som ett hjälpmedel att ge nyckelpersonalen inom vederbörligt krigsförband den ytterligare utbildning och samträning, som erfordras för att förbandets användbarhet kontinuerligt skall vidmakthållas. Specialister av olika slag kan innefattas i sådan utbildning. Dock måste huvudvillkoret, nämligen utbildningen inom krigsförbandets ram, uppfyllas. Som framgår av avsnitt 6.1.1 föreligger för specialtjänstuttagna värnpliktiga i vissa fall behov av övningstillfällen av annan art än SÖ. VK föreslår att dessa övningstillfällen kallas, beroende av övningens längd, särskild fackövning eller fackövning. Benämningen bör användas endast i de fall då befattningsutbildning genomförs utanför krigsförbandets ram. Mobiliseringsövningar är av två slag, nämligen mobiliseringsgenomgång med de befattningshavare som skall leda förbandets mobilisering, samt mönstringsövning vid förband med särskilt korta mobiliseringstiJer. SOU 1970: 65

Den värnpliktige åläggs högst fem mobiliseringsövningar, övningarna har i regel en längd 24 timmar. Kungl. Maj:t kan dock medge att mönstringsövning får omfatta 48 timmar. Deltagande personal bor i regel i mobiliseringsortens närhet. 1960 års värnpliktsutredning (SOU 1965: 68 s. 480) uttalade följande. Behov av att engagera specialtjänstuttagna värnpliktiga i mobiliseringsövningar synes däremot knappast normalt föreligga. VK studium av denna delfråga har givit vid handen att det övervägande antalet specialtjänstuttagna inte behöver ianspråktas för sådan tjänstgöring. I vissa individuella fall kan deltagande dock vara motiverat. Det bör sålunda vara möjligt att utvälja en därtill lämpad special tjänstuttagen värnpliktig t. ex. till mobiliseringsförberedare eller mottagningsförrättare. Vidare kan det vara lämpligt att t. ex. tekniker vid luftvärnsförband fungerar som materielredogörare, eftersom han regelmässigt är den som äger de bästa kunskaperna om materielen. Av ovan anförda skäl anser VK att de enligt hittillsvarande ordning specialtjänstuttagna värnpliktiga inte generellt skall undantas från mobiliseringsövning. För specialtjänstuttagna bör gälla samma regler som för övriga värnpliktiga.

SOU 1970: 65 A—014094

7 Värnpliktskommitténs grundsyn

Den genom 27 § 1 mom. D VL stadgade tjänstgöringsskyldigheten om högst 540 dagar för värnpliktiga uttagna för utbildning i special tjänst har indirekt kommit att bestämmas genom förändringar sedan 1947 av tjänstgöringsskyldigheten för andra kategorier värnpliktiga. Tjänstgöringsskyldighetens omfattning har i många fall ett endast obetydligt samband med av VK konstaterade utbildningsbehov. Sättet för tjänstgöringens fullgörande bestämdes då övrig värnpliktstjänstgöring var annorlunda inriktad än nu. Genom 1966 års värnpliktsreform har skapats bättre möjligheter att anpassa grundutbildningens längd till föreliggande utbildningsbehov. Nuvarande repetitionsutbildningssystem ger därutöver helt andra möjligheter att vidmakthålla den för krigsplacering erforderliga kompetensen än vad 1941 års värnpliktslag i dess ursprungliga lydelse gav. Motiv saknas därför att bibehålla begreppet specialtjänstuttagning med dess hittillsvarande innebörd. Med den nuvarande allmänt hållna formuleringen av 27 § 1 mom. D VL kan facktjänstgöringen fullgöras antingen i direkt anslutning till fackutbildningen eller i en med repetitionsutbildning närbesläktad form. Bestämmelserna ger principiell möjlighet att överföra tjänstgöringsskyldighet mellan grundutbildning och repetitionsutbildning på ett sätt, som stämmer mindre väl överens med andan i 1966 års värnplikf^reform. För de kategorier värnpliktiga 50

som f. n. uttas för utbildning i specialtjänst, bör därför liksom för övriga värnpliktiga stadgas skyldighet att fullgöra grundutbildning och repetitionsutbildning. Dessa båda tjänstgöringsbegrepp måste klart åtskiljas, eftersom syftemålen är olika. Nuvarande föreskrift i 27 § 1 mom. D VL om en högsta total tjänstgöringsskyldighet bör därför utgå. Denna bör i stället regleras på samma sätt som för övriga värnpliktiga, dvs. enligt 27 § 1 mom. A - C VL. För ett mycket begränsat antal kategorier f. n. specialtjänstuttagna värnpliktiga föreligger även framgent behov av att kunna uppdela grundutbildningen i takt med de civila studierna. Uppdelningen motiverar inte i och för sig specialtjänstuttagning. Föreskrifter om sådan uppdelning kan lämpligen föras in i Kungl. Maj:ts bestämmelser den 16 juni 1966 om värnpliktsutbildningen. I vissa fall bestäms den vid grundutbildningens slut uppnådda kompetensen av såväl civilt yrkeskunnande som militära färdigheter. Då den civila yrkesutövningen kan ges en direkt militär tillämpning är det möjligt att med en grundutbildningstid som kanske blir kortare än för menig personal göra eleverna kompetenta för en funktionsnivå som är likställd med värnpliktig officer. I de fall då kvalificerad civil skolutbildning inom visst fack är en förutsättning för att den värnpliktige skall kunna tillgodogöra sig den militära befattningsutbildningen kan på motsvarande sätt eleverSOU 1970: 65

na göras kompetenta för en funktionsnivå som är likställd med värnpliktig underofficer på kortare tid än som eljest erfordras. Med hänsyn till befattningarnas anknytning till civilt yrkeskunnande bör dessa värnpliktiga uttas för utbildning till befattning för civilmilitär eller civil personal av officers elller underofficers tjänsteklass respektive tjänstegrupp. Även i dessa fall kan grundutbildningen, som genomförs på särskilda utbildningslinjer, regleras enligt 27 § 1 mom. A VL. Någon särskild form av uttagning är därför ej erforderlig. Nuvarande bestämmelser i 27 § 1 mom. D VL om fortsatt tjänstgöring ger möjlighet att avpassa längden av det enskilda övningstillfället till föreliggande utbildningsbehov. Enligt VK förslag skall den fortsatta tjänstgöringen ersättas av repetitionsutbildning enligt 27 § 1 mom. B och C VL. Genom vissa särskilt föreslagna åtgärder vilka redovisas i det följande, har VK tillgodosett även ovan nämnda utbildningsbehov inom repetitionsutbildningens ram. Enligt punkten B kan underbefäl och vissa meniga åläggas fullgöra sammanlagt högst 125 dagars repetitionsutbildning, fördelade på fem KFÖ. Varje enskilt övningstillfälle begränsas härigenom till 25 dagar. VK föreslår att vissa kategorier av de f. n. specialtjänstuttagna värnpliktiga med hänsyn till den avsedda krigsbefattningens krav framgent inte skall befälsuttas. Oberoende härav finner VK att KFÖ för dessa värnpliktiga i vissa fall bör vara av samma längd som för underofficersuttagna värnpliktiga, dvs. 32 dagar. 27 § 1 mom. B VL bör därför ändras så att den sammanlagda tiden för KFÖ för vissa av Kungl. Maj.t fastställda kategorier icke underofficersuttagna värnpliktiga skall utgöra högst 160 dagar. VK undersökningar har visat att för många kategorier f. n. specialtjänstuttagna värnpliktiga behovet av vidareutbildning inte alltid sammanfaller med de utbildningsbehov man vill tillgodose genom SÖ. Sålunda är många befattningar för t. ex. hälso- och sjukvårdspersonal och för tekniker av den art att vederbörandes medverkan i SÖ inte är oundgängligen nödvändig för att syftet SOU 1970: 65

med övningen skall uppnås. I dessa fall föreligger däremot oftast ett behov av mera tekniskt betonad vidareutbildning inom facket. Beroende på bl. a. befattningens art. kan en sådan vidareutbildning kräva en utbildningstid om en - fem veckor. I andra fall kan behovet av vidareutbildning tillgodoses genom att vederbörande i intcivailet mellan två KFÖ deltar i en SÖ och i nästa intervall genomgår en centraliserad kurs inom facket. Utgående från nyssnämnda undersökningar har VK konstaterat att behovet av fackmässig fortsatt befattningsutbildning i övervägande antalet fall kan tillgodoses inom den i VL stadgade maximala tidsramen för SÖ, dvs. 3 x 2 veckor (11 dagar, in- och utryckningsdagar ej inräknade). Det är emellertid nödvändigt att kunna variera längden för vart och ett av de högst tre övningstillfällena. Kombinationsmöjligheterna framgår av nedanstående tabell. I den mån något av alternativen 3-5 ovan tillämpas blir det totala tidsuttaget 36 dagar (4+32, 11+25 eller 18+18), dvs. tre dagar mer än vad i 27 § 1 mom. C VL stadgas rörande SÖ för värnpliktiga som tillhör armén och marinen. I samtliga alternativ utom nummer 6 blir resultatet dessutom att minst ett av övningstillfällena omfattar tre veckor eller längre tid, dvs. blir av samma längd som KFÖ (18, 25 eller 32 dagar). VK anser att det av sociala skäl är olämpligt att utöver de stadgade fem KFÖ ålägga de här aktuella värnpliktsTabell 7:1 Alternativa möjligheter att ordna fackmässig vidareutbildning inom ramen för det maximala dagantalet för SÖ Alternativ nummer

Antal utbildningstillfällen1 (längd i veckor)

1 2

1+2+3 1+1+4

3 4 5

1+5 2+4 3+3

<P

2+2+2

1 Vid olika längd kan den inbördes ordningen mellan övningarna varieras. 2 Identiskt med stadgande i 27 § ] mom. C VL angående SÖ. 5!

kategorierna ytterligare ett övningstillfälle av KFÖ längd. VK föreslår därför att i de fall den fackmässiga fortsatta befattningsutbildningen kräver en utbildningstid som är längre än 11 dagar skall för denna utbildning utnyttjas erforderligt antal dagar inom tidsramen för en KFÖ, dvs. högst 32 dagar. Högst en KFÖ får dock tas i anspråk för detta ändamål. För att tillgodose behovet av fackmässig fortsatt befattningsutbildning av högst 11 dagars längd bör däremot tid för SÖ få tas i anspråk. VK förslag innebär förutom värnpliktssocialt hänsynstagande även ökade möjligheter för dessa värnpliktiga att delta både i SÖ och fackmässig fortsatt befattningsutbildning, varigenom vederbörandes kompetens i krigsbefattningen bättre kan vidmakthållas. Ovan angivna tjänstgöringstillfällen bör ej benämnas KFÖ eller SÖ eftersom syftet med dem är ett annat än vad som i prop. 1966: 106 anges beträffande nämnda övningar. För att på ett adekvat sätt ange utbildningens syfte anser VK att epitetet »fack» bör ingå i benämningen på dessa övningar. Härvid bör övning som omfattar högst elva dagar benämnas särskild fackövning (SFÖ) och övning av 18-32 dagars längd fackövning (FÖ). 27 § 1 mom. VL bör kompletteras med bestämmelser av här angiven innebörd så att författningsrummet kan tilllämpas även på andra kategorier än de f. n. specialtjänstuttagna. Detta är betydelsefullt av två skäl. För det första bör - vilket kommer att framgå av det följande - alla kategorier f. n. specilatjänstuttagna värnpliktiga i fortsättningen få sin grundutbildning reglerad på samma sätt som övriga värnpliktiga. För det andra kan SFÖ och FÖ, då så erfordras, anordnas även för andra kategorier värnpliktiga, t. ex. mekaniker, coh för värnpliktiga som på grund av flerårig civil yrkeserfarenhet krigsplaceras inom annan utbildningslinje än den, inom vilken de grundutbildats. I de flesta fall bör sådan krigsplacering föregås av militär introduktionskurs eller omskolningskurs, t. ex. i stabstjänst. I det hittills tillämpade utbildningssystemet har sådan omskolning måst 52

äga rum i samband med KFÖ. VK fältstudier har entydigt visat att detta är olägligt både för krigsförbandet och berörda värnpliktiga. Särskilt från de värnpliktigas sida har påtalats svårigheten att under KFÖ verka i en befattning utan att dessförinnan ha genomgått erforderlig utbildning för uppgiften. I många fall har det inom KFÖ ram ej varit möjligt att genomföra omskolning av personal vilket medfört ökat behov av grundutbildning till dessa befattningar. VK anser att detta är oekonomiskt i de fall då det hade varit möjligt att göra vederbörande krigsanvändbar genom en omskolningskurs om högst fem veckor. En sådan omskoning innebär dessutom att krigsförbandens tekniska underhållssäkerhet kan upprätthållas även vid relativt omfattande materielomsättningar och materielrevideringar vilket f. n. knappast är möjligt. Genom VK förslag kommer här påtalade svagheter i nuvarande bestämmelser för repetitionsutbildningens genomförande att undanröjas. Av redogörelsen för gällande förordnandeföreskrifter i kap. 4 framgår, att de specialtjänstuttagna värnpliktiga regelmässigt hänföras till kategorin civilmilitär personal. Enligt VK mening bör de grupper värnpliktiga som här avses kunna hänföras till endera av kategorierna militär, civilmilitär eller civil personal. Avgörande för kategoritillhörighet i detta hänseende är behovet av att kunna ta och utöva militärt befäl i de fall som avses i TjRK kap. 5: 21. Från uttagnings- och utbildningssynpunkt är denna fråga betydelsefull. I de fall då krigsbefattningen kräver militär eller civilmilitär ställning måste man vid uttagning ställa krav på både civila förkunskaper och militär befälslämplighet. Härigenom utesluts för ifrågavarande uttagning värnpliktiga som kan besitta goda förkunskaper inom facket men som vid inskrivningen inte uppfyllt minimifordringarna i fråga om befälsskattning. Inom kategorin civil personal kan emellertid alla vapenföra med erforderliga civila förkunskaper utnyttjas. Krävs militär eller civilmilitär ställning måste utbildningsplanerna innefatta teoretisk och praktisk befälsutbildning. Detta påverkar utbildningsSOU 1970: 65

tidens längd och sättet för utbildningens anordnande. VK har under sina fältstudier konstaterat att vissa företrädare för fackspecialiteter haft en uppfattning, som överensstämmer mindre väl med VK grundsyn i detta hänseende. Vid granskning av uppgifterna i krigsorganisationen för de f. n. specialtjänstuttagna värnpliktiga har VK kunnat konstatera att civilmilitär ställning erfordras i betydligt mindre omfattning än f. n. I många fall råder också bristande överensstämmelse mellan utbildningens innehåll och de allmänna krav som enligt TjRK ställs på civilmilitär personal. Dessa förhållanden har lett till att VK för varje enskild utbildningskategori prövat om den bör hänföras till militär, civilmilitär eller civil personal. VK har funnit att flera grupper av de f. n. specialtjänstuttagna som enligt gällande bestämmelser utbildas på särskilda utbildningslinjer även i framtiden bör få sin utbildning ordnad på detta sätt. Detta beror på dels de särskilda krav på kvalificerade civila förkunskaper som befattningsutbildningen ställer, dels de kompetens- eller funktionsnivåer, på vilka dessa värnpliktiga utövar sin tjänst i krigsorganisationen. I de fall, då krigsbefattningens kompetens- eller funktionsnivå och behovet av utbildningstid för att nå nämnda nivåer i huvudsak stämmer överens med vad som gäller för någon av de kategorier värnpliktiga som enligt värnpliktslagens bestämmelser är uttagna för utbildning till militär befattning för underofficer, underbefäl eller menig E, F eller G, bör dessa, f. n. specialtjänstuttagna värnpliktiga hänföras till någon av nämnda kategorier. I andra fall, då behovet av utbildningstid för att nå aktuell funktionsnivå inte stämmer överens med den som erfordras för utbildning till befattning för militär personal på samma kompetensnivå, föreslås att de värnpliktiga uttas för utbildning till befattning för civilmilitär eller civil personal och åläggs den utbildningstid, som avsedd krigsbefattning kräver.

SOU 1970: 65

Hälso- och sjukvårdspersonal 8

Läkare och läkarassistenter

8.1 Organisatorisk

översikt

8.1.1 Allmänna synpunkter Hälso- och sjukvården inom krigsmakten är vid krig en del av underhållstjänsten. Krigssjukvårdstjänsten har ytterst samrna målsättning som gäller för all sjukvård att ge sjuka och skadade den bästa tänkbara hjälpen i olika situationer. Den är sålunda en humanitär och reparativ verksamhet. Den har emellertid även ett taktiskt mål, nämligen att bidra till att de militära enheternas personella slagkraft bibehålls trots fysiska och psykiska påfrestningar och stridsmedlens direkta skadeverkningar. Krigssjukvårdens mål nås genom fysisk och psykisk hälsovård och genom att sjuka och skadade snabbt och effektivt tas om hand, transporteras och ges lämplig behandling och vård. Skadade och sjuka bör icke vårdas inom område där nya stridshandlingar kan förväntas, utan flyttas till mindre utsatta områden. Det medicinska handlandet måste därför i första hand inriktas på att patienterna skall kunna tåla långa och obekväma transporter. Den behandlande verksamheten kan därför uppdelas i två faser, som dock måste vara intimt sammanhängande. Den första, som består av förberedande åtgärder, omfattar första hjälpen på skadeplatsen, den kvalificerade första hjälpen vid förbandsplatser som ligger nära stridslinjen samt den inledande behandlingen vid längre tillbaka grupperade sjukhus. Den andra SOU 1970: 65

eller slutliga behandlingen lämnas vid sjukhus belägna utanför det egentliga stridsområdet. 8.1.2 Arméstridskrafternas krigssjukvårdsorganisation Bataljonen är den lägsta stridande enhet, vid vilken läkare och läkarassistenter finns. Bataljonen har en sjukvårdspluton, som ingår i dess trosskompani. Plutonen har två förbandsplatsgrupper, vardera med en läkare som chef, samt två sjuktransportgrupper. Läkaren i förbandsplatsgruppen har som närmaste biträde en läkarassistent. Chefen för den ena förbandsplatsgruppen är tillika chef för hela plutonen och dessutom bataljonsläkare. Den sjukvårdande verksamheten vid bataljonsförbandsplatsen blir i regel ganska begränsad och inskränker sig i allmänhet till främst förberedande sortering för bestämmande av ordningsföljden för vidare transport, chockbehandling, smärre brådskande ingrepp samt förbandsläggning. Då förbandsplats är upprättad, tas läkaren huvudsakligen i anspråk för den medicinska och kirurgiska verksamheten där. Som chef för sjukvårdsplutonen är han också ansvarig för ledningen av sitt förband, t. ex. dess marsch och skydd. Plutonchefen är tillika bataljonsläkare och ingår i den egenskapen i bataljonsstabens sektion 2. Han företräder som bataljonsläkare sjukvårdstjänsten inför bataljonskvartermästaren och skall som representant för bataljonschefen övervaka och

leda bataljonens sjukvårdstjänst på stridsfältet. Ovan angivna organisation gäller för infanteri-, norrlands- och pansarbrigadernas bataljoner. För övriga motsvarande förband finns likartad organisation, anpassad efter förbandens speciella behov. I brigadens underhållsbatal\on ingår bl. a. ett sjukvårdskompani bestående av förbandsplutoner och sjukvårdspluton jämte erforderlig stabs- och trosspersonal. Chefen för förbandsplatspluton är läkare. I plutonen ingår bl. a. poliklinikgrupp och kirurgtropp med läkare som chefer. Sjukvårdsplutonen utgörs av förbandsplatsgrupper med läkare som gruppchefer. Varje förbandsplatspluton kan upprätta en brigadförbandsplats. Här arbetar förutom ovan redovisade chefer bl. a. ytterligare läkare och läkarassistenter. Av läkarna på brigadförbandsplatsen har minst två kirurgisk utbildning. Vid brigadförbandsplats är det möjligt att vid behov företa avancerade kirurgiska ingrepp. Verksamheten koncentreras emellertid i regel även i denna instans till sortering, chockbehandling, livräddande kirurgiska ingrepp samt därmed sammanhängande vård. Uppehållet på brigadförbandsplatsen skall vara kort. Den som efter behandling ej kan återgå till sitt förband, transporteras i regel snarast vidare till etappsjukhus. Endast ett begränsat antal patienter kan vårdas vid brigadförbandsplatsen. I etappbataljonen ingår bl. a. sjukhuskompani, sjukvårdsspecialpluton samt sjuktransportpluton. Sjukhuskompaniet upprättar etappsjukhus. Dess resurser medger en sjukhusrnässig vård, som i stort sett kan jämställas med verksamheten i fredstid på ett s. k. odelat lasarett. Verksamheten inriktas på att vårda sådana skadade och sjuka som avpolletterats från brigad- och andra förband och som icke bör eller kan transporteras vidare till civila beredskapssjukhus eller militära krigssjukhus. I kompaniet ingående plutoner står under befäl av läkare eller apotekare. Läkare och annan medicinalpersonal ingår i övrigt till 56

stort antal i kompaniet. I sjukvårdsspecialplutonen ingår blodtjänstgrupp, psykisk vårdgrupp och tandvårdsgrupp, samtliga under befäl av läkare eller läkarassistenter. För lokalförsvarsförbanden upprättas förbandsplatser av i underhållskompanier ingående sjukvårdsplutoner. Från dessa förbandsplatser sker avtransport i regel direkt till beredskaps- eller krigssjukhus. Som komplement, främst till beredskapssjukhusen, disponerar armén ett antal krigssjukhus organiserade sorra odelade lasarett. Vid dessa ges den definitiva vården åt skadade och sjuka i områden där beredskapssjukhus saknas. För hälsovårdande uppgifter organiseras badplutoner och bakteriologiska laboratorieplutoner. Som chef för de senare verkar en läkare och i dem ingår bl. a. ytterligare läkare samt veterinärer. För transport av skadade och sjuka finns - utöver vad som nämnts - sjuktransporttåg, sjuktransporträlsbuss- och sjuktransportbussförband. Sjuktransporttågen är organiserade och utrustade som rullande lasarett. De betjänas av sjuktransporttågkadrar, i vilka ingår läkare och annan erforderlig medicinalpersonal.

8.1.3 Marinstridskrafternas krigssjukvårdsorganisation På flottans större fartyg såsom fregatter och jagare finns förbandsplatser under befäl av läkare. Inom de marina baserna finns förbandsplatser bemannade med läkare och sjukvårdare, avsedda för på basen replierande förband. Inom de större baserna finns huvudförbandsplatser motsvarande arméstridskraftcrnas brigadförbandsplatser. I den marina sjukvårdsplutonen ingår två läkare samt assisterande personal. Med hänsyn till svårigheten att ordna avtransport inom skärgårdsområdena kan kvalificerad vård ges upp till tio dygn. I kustartilleribrigad ingår sjukvårdspluton med personalsammansättning och medicinsk målsättning enligt vad som tidigare sagts SOU 1970: 65

om flottans motsvarande enheter. Inom kustartilleriets spärrbataljoner organiseras en eller flera förbandsplatser i vilken eller vilka ingår läkare. Marinförband upprättar även krigssjukhus med annexsjukhus samt badplutoner. 8.1.4 Flygstridskrafternas krigssjukvårdsorganisation Varje flygbas betjänas i allmänhet av en basbataljon, i vilken ingår sjukvårdspluton. 1 denna finns bl. a. läkare och läkarassistent. Sjukvårdsplutonen upprättar förbandsplats som ifråga om utrustning och funktion närmast motsvarar arméstridskrafternas bataljonsförbandsplats. 1 och med avtransporten frän förbandsplatsen upphör flygstridskrafternas eget ansvar för den skadades vård. 8.2 Gällande utbildningsbestämmelser V K synpunkter på dessa

och

8.2.1 Läkare Grundläggande bestämmelser för utbildningen är utfärdade genom go nr 1743 och 1744/1964. Målet för utbildningen är förmåga att tjänstgöra i befattning som bataljonsläkare (tillika chef för förbandsplatsgrupp). Utbildningens omfattning framgår av följande bild. Grundläggande befälsskola genomgås i regel omedelbart efter avslutade gymnasiestudier. Utbildningen som inte innehåller militärmedicinska utbildningsmoment om-

fattar allmänmilitär utbildning och förberedande befälsutbildning. Vid armén sker utbildningen tillsammans med underofficersuttagna värnpliktiga. Vid marinen däremot sker den i en särskild övningsavdelning, som är förlagd till KÖS. VK anser att utbildningens inriktning är lämplig. Sjukvårdsbefälsskolan genomgås efter avlagd medicine kandidatexamen. Den avser formell utbildning inom förbandsplatsens ram. Enligt riktlinjerna i prop, 1963: 106 med förslag till grunder för krigssjukvårdsutbildning av läkare m. m. bedrivs även utbildning i avsnitten marsch, anfall och försvar liksom under grundutbildningen för övriga värnpliktiga. Samverkan med stridande förband skall även övas. Med hänsyn till att eleverna endast har preklinisk utbildningsbakgrund kommer flera av i utbildningen ingående sjukvårdsmoment olämpligt. Sålunda är det klarlagt att eleverna uppfattar utbildningen i hygien, sterilisering, dukning av kirurgiska instrument samt användning av läkemedelsutrustning som mindre lämpligt inpassad rned hänsyn till att de först påföljande utbildningsår (det propedeutiska) skall genomgå utbildning i mikrobiologi, farmakologi samt klinisk fysik och kemi. Sjukvårdsbefälsskolan borde därför lämpligen genomgås först sedan det propedeutiska året är avslutat. Med hänsyn till utbildningsrytmen för huvuddelen av arméns värnpliktiga kan praktisk trupputbildning och samverkan med andra förbandstyper ej äga rum. Elevernas inställning till innehållet i sjukvårdsbefälsskolan och dess tidsinpassning i förhållande till de civila studierna, är, en-

Bild 8:1 Läkarnas nuvarande värnpliktsutbildning Grundläggande befälsskola 85 dagar

Sjukvårds- 1 befälsskola 75 dagar

Vinterutbildning 25 dagar

Läkarfackskola2 45 dagar

Fack tjänstgöring3 165 dagar

Fortsatt tjänstgöring3 25 dagar

1 Efter fyra terminer vid medicinsk 2

fakultet. Efter genomgången kurs i krigsmedicin. Fullgörs under återstående värnpliktstid dels vid fredsförband (högst 60 dagar i fredssjukvård), dels vid förband eller staber inkallade till krigsförbandsövning, dels vid befäls- och särskilda övningar, dels vid efter- och vidareutbildningskurser, allt efter försvarsgrenschefs bestämmande. 3

SOU 1970: 65

ligt vad som framgått av VK undersökningar, synnerligen negativ. Vinterutbildningen har t. o. m. 1967 genomförts som kurser i fjällterräng. Värdefulla övningar och föreläsningar i vinterhygien har ingått i kursen. Däremot har eleverna ej bibringats erfarenhet av ett fältförbands verksamhetsbetingelser under vinterförhållanden. Fr. o. m. 1968 har emellertid vinterutbildningens sista del fullgjorts vid förband under grundläggande krigsförbandsutbildning, varigenom en något bättre miljöutbildning än tidigare erhållits. Vinterutbildningen tillkom på förslag av 1960 års värnpliktsutredning som i detta hänseende framhöll (prop. 1963: 106 s. 27). Utredningen föreslår vidare, att miljöutbildningen utvidgas till att omfatta även 30 dagars vinterutbildning under fältmässiga förhållanden. Departementschefen föreslog (s. 41) att obligatorisk vinterutbildning skulle komma till stånd och framhöll därvid bl. a. Jag anser därför att de värnpliktiga läkare, som skall kvarstå hos krigsmakten, under ca en månad bör erhålla särskild utbildning i personligt uppträdande och truppföring under vinterförhållanden samt bibringas kännedom om verksamheten vid förbandsplats m. m. Enligt VK uppfattning har de av statsrådet framförda grundläggande principerna för utbildningens genomförande först fr. o. m. 1968 börjat tillämpas i viss omfattning. Lakar fackskolan genomgås efter fullgjord krigsmedicinsk kurs. Innehållet i den senare varierar starkt mellan de olika läroanstalterna. I regel är undervisningen i krigskirurgi mycket begränsad. I vissa fall, t. ex. i Stockholm, ges god teoretisk belysning av skadebilderna i krig. Möjligheterna till praktiska demonstrationer är dock, så gott som obefintliga vid de civila läroanstalterna. Utbildningsmålet vid arméns läkarfackskola är att eleverna skall kunna krigsplaceras i första hand som bataljonsläkare och som chefer för förbandsplatsgrupper. Målsättningen måste ses mot bakgrunden av tidigare genomgången militär och civil utbildning. Eleverna saknar nästan helt erfa58

renhet av trupp och av de typförband (skyttebataljon m. fl.) inom vilka de skall fungera som tjänstegrenschefer. Utbildningen i taktik och stabstjänst framstår därför i regel för eleverna som mindre väl motiverad. Truppföring förekommer inte alls inom armén och i mycket begränsad omfattning inom marinen. Applikatorisk utbildning rörande tjänstegrenschefens uppgifter vid ABC-krigföring förekommer i mycket ringa omfattning. Utbildningen i skydd mot ABC-stridsmedel har tyngdpunkten förlagd på personlig färdighet. Denna verksamhet kräver inte medicinska kunskaper och kan därför läggas in tidigare. Trupputbildning förekommer endast i form av teorilektioner i pedagogik. Ifråga om den praktiska utbildningen på förbandsplats föreligger olikheter mellan armén och marinen. Inom armén förekommer vare sig praktiska övningar i tjänsten på bataljons- och brigadförbandsplats eller övningar i sortering av sårade. Marinens läkare genomgår däremot omedelbart efter läkarf ackskolan tillämpad utbildning under ca två veckor i tjänsten på förbandsplats och frontsjukhus. Praktisk utbildning i krigskirurgi (med användande av försöksdjur) bedrivs sedan ett par år. Utbildningen bedöms vara av stort värde. Vad beträffar marinens läkarfackskola i övrigt, gäller i huvudsak samma synpunkter som vid armén men den teoretiska utbildningen i krigskirurgi är mera utvecklad. För de elever som studerar i Stockholm är utbildningen dock i viss utsträckning en upprepning av den utbildning i krigskirurgi som ingår i krigsmedicinska kursen. Ovan relaterade brister i de värnpliktiga läkarnas grundutbildning är allvarliga, särskilt beträffande armén. Detta gäller framför allt avsaknaden av miljöerfarenhet från de förband, inom vilka läkarna skall fungera som tjänstegrenschefer i krig. En konsekvent stegring i utbildningen med hänsynstagande till säväl den civila yrkesutbildningen som det militära utbildningssystemets möjligheter har inte kommit till stånd. Enligt VK uppfattning har den värnpliktige läkaren således ej under grundutbildningen bibringSOU 1970: 65

Bild 8:2 Läkarassistenternas nuvarande värnpliktsutbildning A. Vid armén Soldatutbildning 90 dagar

Förberedande befälsutbildning1 85 dagar

Assistenttjänstgöring2 75 dagar

Fackutbildningskurs 60 dagar

Fack tjänstgöring3 85 dagar

Fortsatt tjänstgöring 145 dagar

Förberedande befälsutbildning1 60 dagar

Fackutbildningskurs2 50 dagar

Assistenttjänstgöring 75 dagar

Facktjänst?öring3 140 dagar

Fortsatt tjänstgöring 145 dagar

B. Vid marinen Soldatutbildning 60 dagar

1 Efter vunnet inträde vid tandläkarhögskola. Efter genomgången kurs i allmän kirurgi och propedeutiska kurser i tandkirurgi 3 Efter tandläkarexamen. ats en utbildning som svarar mot de krav den förberedande befälsutbildningens påbörkrigsuppgiften ställer på honom. jande, varför denna utbildningsomgång är tidsmässigt fel inpassad. Den borde i stället inläggas tidigast efter fjärde eller helst 8.2.2 Läkarassistent (tandläkare) femte terminen. Grundläggande bestämmelser för utbildningDe erinringar rörande samövningsmöjligen är utfärdade genom go nr 365/1960 och heter och trupperfarenhet som framförts 2945/1958. mot läkarnas sjukvårdsbefälsskola vid arMålet för utbildningen är förmåga att mén gäller även läkarassistenternas motsvatjänstgöra i befattning som läkarassistent rande skola. (tillika bataljonstandläkare och ställföreträInom marinen omfattar soldatutbildning dande bataljonsläkare). och förberedande befälsutbildning vardera Utbildningens omfattning framgår av bild 60 dagar, dvs. sammanlagt ca 65 dagar kor8:2. tare tid än vid armén. Utbildningstiden vid Soldatutbildning genomgås vid armén och marinen är otillräcklig för att medge erformarinen på samma sätt som gäller för värn- derlig befattningsoberoende allmänmilitär pliktiga läkare. utbildning. Förberedande befälsutbildning genomgås Assistenttjänstgöring fullgörs på civila efter vunnet inträde vid tandläkarhögskola, sjukhus efter kurs i allmän kirurgi och provilket innebär att eleverna kan ha studerat pedeutiska kurser i tandkirurgi, dvs. femte en-tre terminer. Den civila utbildningsbakterminen. Behållningen av denna tjänstgögrunden är därför starkt varierande och i ring är synnerligen varierande. I vissa fall samtliga fall otillräcklig. De viktigaste ämhar assistenten under läkares tillsyn fått nena för den blivande läkarassistenten har utföra operationer »inom lilla kirurgin», genomgåtts först efter fjärde terminen efi andra fall kan tjänstgöringen betecktersom anatomi, histologi, fysiologi, baktenas som planlös auskultering. Utbildningsriologi studerats under första och andra resultatet är helt beroende av det intressamt patologi, farmakologi, propedeutisk se vederbörande överläkare ägnar åt desröntgendiagnostik och allmän kirurgi under sa elevers utbildning. VK anser att ansvaret tredje och fjärde terminerna. Den kliniska i fråga om undervisning och kunskapskonutbildningen påbörjas under femte terminen troll under denna del av läkarassistentutbilddå kurser i allmän medicin och lokalanestesi ningen bör preciseras. Det förslag till stugenomgås. Den civila utbildningsbakgrun- dieplan för försvarsmedicinsk kurs som förden är således otillräcklig vid tidpunkten för svarets tandvårdsberedning lagt fram i sitt 2

SOU 1970: 65

betänkande Militärtandvården (SOU 1966: 58) utgör enligt VK mening en god grund härför. Fackutbildningskurs genomgås sommartid och förläggs i regel till förband i närheten av odontologisk fakultet. Utbildningen är teoretisk och sker till övervägande del i lektionssal. Krigsmedicinska ämnen upptar ungefär halva tiden, taktik och underhållstjänst ungefär lika mycket. Genom att utbildningen förläggs till förband, som normalt inte bedriver verksamhet av detta slag försvåras metodikutveckling och kontinuitet. Lärare och föreläsare engageras i stort antal, var och en för enstaka föreläsningar. Detta främjar inte samordningen av utbildningen. Den varierande utbildningsnivån efter assistenttjänstgöringen försvårar en ändamålsenligt avvägd utbildning i de kliniska ämnena. Praktiska övningar i läkarassistentens fackuppgifter i fält förekommer inte (vid motsvarande övningar under den förbedande befälsutbildningen saknar eleverna civil utbildningsbakgrund). Tandläkarnas erfarenhet av patientkontakt utnyttjas inte t. ex. för att praktiskt öva kvalificerade vårdmoment, anestesiuppgifter och de uppgifter inom normal sjukvård i fält, som läkarassistenten ofta måste kunna klara på egen hand (jfr SOU 1966: 58 s. 74). I kursen ingår ortopedisk käkskadelära. Detta moment ligger för flertalet elever fel i förhållande till den civila utbildningen (oralkirurgi, käkortopedi samt öron, näsa och hals ingår i sista terminens kursplaner). VK anser att man i den nuvarande utbildningen inte tar nödig hänsyn till läkarassistentens speciella uppgifter inom förbandsplatsgrupp och hans civila utbildningsbakgrund. Det sätt på vilket assistentutbildningen bedrivs är otillfredsställande. Utbildningsresultatet vid fackutbildningskursen påverkas menligt härav. Även sedan försvarsmedicinsk kurs i enlighet med försvarets tandvårdsberednings förslag har införts, bör utbildningens avslutande skeden ges en mera praktisk utformning än vad som nu är fallet.

8.2.3 Läkarbiträde Läkarbiträdet skall främst biträda läkare och läkarassistenter i den behandlande verksamheten inom förbandsplats. Läkarbiträdena rekryteras inom armén bland underofficersuttagna värnpliktiga. Krav på civil yrkeserfarenhet inom sjukvården ställs ej. Läkarbiträdenas uppgifter i krigsorganisationen kräver inte befälskunnande på underofficersnivå. Att de trots detta är underofficersuttagna torde bero på att denna uttagning dels säkerställer god kvalitet, dels medger att erforderligt antal tjänstgöringsdagar erhålls för den mycket omfattande befattningsutbildningen i sjukvård. Läkarbiträdenas grundutbildning omfattar 15 månader fördelade på fyra skeden med huvudsakligen följande innehåll. Skede 1 A, grundläggande befälsskola, har ett utbildningsinnehåll som är identiskt med motsvarande utbildning för läkare och läkarassistenter. Skedena 1 B och 2 B omfattar vardera tio-elva veckors orienterande utbildning i medicinska ämnen som grund för vårdutbildningen på sjukhus. I skede 2 B ingår ca fem veckors förbandsplatsutbildning av ungefär samma omfattning som under läkarnas sjukvårdsbefälsskola. Skedena 2 A och 4 omfattar tillsammans 16 veckors vårdutbildning vid civilt sjukhus. Skede 3 omfattar nio veckors GKU vid övningsorganiserade sjukvårdsförband. På grund av att vare sig läkare eller läkarassistent f. n. deltar i sådana övningar blir läkarbiträdenas tillämpade utbildning i befattning av begränsat värde. Frånsett GKU-skedet omfattar läkarbiträdenas övriga 13 månaders grundutbildning endast 2Vt månaders militär befäls- och sjukvårdsutbildning, som inte ingår i de medicine och odontologie studerandenas grundläggande befälsskola och sjukvårdsbefälsskola (motsvarande) och de tre-fyra första studieårens civila utbildning. Läkarnas första krigsplacering inträffar f. n. tidigast åtta år efter grundläggande befälsskola och tandläkarnas tidigast sex år efter motsvarande skola. Om de blivande läSOU 1970: 65

kärna och tandläkarna krigsplacerades ca fyra respektive tre år tidigare än nu torde läkarbiträdesfunktionen (och dessutom ytterligare kvalificerade sjukvårdsuppgifter) kunna tillgodoses. Någon rekrytering av läkarbiträden via underofficersuttagning skulle då ej längre vara erforderlig utan krigsorganisationens befattningar av detta slag skulle besättas av medicine eller odontologie kandidater. Eftersom en sådan åtgärd skulle verka både effekthöjande på sjukvårdstjänsten och vara kostnadsbesparande har VK funnit anledning att analysera denna fråga närmare för att fastställa de krigsorganisatoriska och undervisningsmässiga konsekvenserna.

8.3 Krigsorganisatoriska

förutsättningar

8.3.1 Allmänt Behovet av kvalificerad sjukvårdspersonal (läkare och läkarassistenter) inom totalförsvarets krigssjukvård kommer att öka vid mobilisering. Detta kommer att vara fallet även om landets samlade resurser med stöd av tjänsteplikt hårt dirigeras mot de mest angelägna uppgifterna. Läkarkårens fredstida specialisering kommer inte att svara mot behoven i krig. Gentemot kraven på ett ökat antal kirurger, epidemiologer och anestesiologer måste behovet av allmänpraktiserande läkare få stå tillbaka. Av detta skäl måste varje läkare - helt oberoende av det delbehov som föreligger inom krigsmakten - ges en utbildning som gör det möjligt att utnyttja alla läkare (oberoende av kön och fysisk status) inom vårt totala försvar. Detta behov anses numera säkerställt genom att en särskild kurs i försvars- och katastrofmedicin ingår i läkarutbildningen. Denna kompetens måste vidmakthållas under läkarens hela yrkesverksamma tid. För att tillgodose detta behov av vidareutbildning antog riksdagen 1963 (prop. 1963: 106) ett lagförslag om 60 dagars utbildningsplikt för alla läkare. Bestämmelserna ingår som § 9 a i krigssjukvårdslagen (SFS 1953: 688) och har följande lydelse. SOU 1970: 65

Den som är behörig att utöva läkaryrket eller avlagt medicine kandidatexamen och genomgått för medicine licentiatexamen föreskrivna kurser i medicin och kirurgi och som icke före löpande kalenderårs början fyllt sextiofem år är skyldig att, i den utsträckning som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva, efter anvisning av myndighet som Konungen bestämmer, under högst sextio dagar deltaga i utbildning och övning för tjänst som kan åläggas med stöd av tjänsteplikt för medicinalper^ sonal. Är tjänstgöringsskyldig som avses i första stycket tillika värnpliktig, må han åläggas att deltaga i utbildning och övning som i första stycket sägs under den längre tid som han kunnat åläggas värnpliktstjänstgöring. Läkarnas behov av försvars- och katastrofmedicinsk grund- samt efter- och vidareutbildning för krigsplacering inom den civila krigssjukvården är sålunda säkerställd. Beträffande tandläkarnas utbildning för verksamheten i krig är läget inte lika gynnsamt. Med hänsyn till den civila krigssjukvårdens brist på läkare måste även tandläkare kunna tas i anspråk såsom läkarassistenter i öppen och sluten vård. För uppgift som läkarassistent saknar tandläkarna idag utbildning såvida de inte är eller har varit värnpliktiga läkarassistenter inom krigsmakten och där erhållit viss utbildning. För att råda bot på detta förhållande föreslog försvarets tandvårdsberedning i sitt förenämnda betänkande vissa åtgärder. Enligt sitt uppdrag har VK att beakta vad tandvårdsberedningen föreslagit rörande tandläkarnas värnpliktsutbildning och den försvarsmedicinska kursen liksom de synpunkter som kommit fram vid remissbehandlingen av de berörda förslagen. VK vill därför närmare klargöra förslagets innebörd, i de avseenden det är av krigsorganisatoriskt intresse. Tandvårdsberedningen framhåller (SOU 1966: 58 s. 18) angående tandläkarnas utnyttjande i den civila krigssjukvårdsorganisationen följande. Inom den öppna vården placeras en eller flera tandläkare i varje krigssjukvårdsområde enligt normen en tandläkare per 5 000 personer. Dessa tandläkare sorterar under den krigstjänsteläkare som förestår krigssjukvårdsområdet. De är i första hand avsedda att tillgodo61

se behovet av akuttandvård inom krigssjukvårdsområdet men skall även medverka inom den öppna hälso- och sjukvården. I sistnämnda funktion får de betraktas som läkarassistenter. De avses enligt föreliggande planer även tillfälligt tas i anspråk av vederbörande civilförsvarschef för att biträda med sjukvårdsarbete i samband med räddningsarbete som föranleds av fientliga flyg- och fjärrvapenanfall. Inom den öppna vården krigsplaceras i första hand tandläkare och tandsköterskor som tjänstgör inom folktandvården. Inom den slutna vården krigsplaceras tandläkare dels som läkarassistenter vid beredskapssjukhus enligt normen en tandläkare per 80 vårdplatser, dels som tandläkare vid de nyssnämnda käkcentralerna. Det stora flertalet avses tjänstgöra som läkarassistenter vid kirurgisk avdelning - allmänkirurgisk eller specialkirurgisk. Även de inom sluten vård krigsplacerade tandläkarna avses tillfälligt kunna ställas till civilförsvarets förfogande för att tjänstgöra som läkarassistenter vid de förbandsstationer som upprättas utanför skadeområdena efter fientliga flyg- och fjärrvapenanfall. Inom den slutna vården krigsplaceras i första hand privatpraktiserande tandläkare och privatanställda tandsköterskor. Vid käkcentral krigsplaceras tandläkare med specialutbildning och tandtekniker. Personalbehovet inom den civila krigstandvården tillgodoses i första hand genom att ta i anspråk icke värnpliktig personal. Det innebär att personalen utgörs främst av kvinnor, icke vapenföra män samt män mellan 48 och 70 år. Flertalet av dessa saknar utbildning för sina krigsuppgifter. Tandvårdsberedningen har funnit detta vara icke godtagbart och framhåller därför följande (s. 73). Vi anser det nödvändigt att tandläkarna får en kompletterande medicinsk utbildning som skall syfta till att öka deras användbarhet som läkarassistent i krigsorganisationen. Denna utbildning bör ges åt alla tandläkare, inte blott såsom f. n. åt de vapenföra manliga tandläkarna. Det är angeläget att även de kvinnliga tandläkarna, som enligt gällande planläggning tas i anspråk som läkarassistenter inom den civila krigssjukvården, i princip får samma medicinska tilläggsutbildning som ges för krigsplacering inom den militära krigsorganisationen. Enligt dåvarande medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnds yttrande över tandvårdsberedningens betänkande är behovet så stort att samtliga utbildade tandläkare måste reserveras för krigstandvårdens och krigs-

sjukvårdens behov. Tandvårdsberedningen föreslår att en obligatorisk försvarsmedicinsk kurs omfattande högst 90 dagar skall ingå i den odontologiska utbildningen. Kursen skall ha till ändamål att meddela tandläkarna främst de kompletterande medicinska teoretiska och praktiska färdigheter som fordras för tjänstgöring som läkarassistent inom den militära och civila krigssjukvården. VK vill understryka vikten av att denna kurs kommer till stånd för att stärka inte minst den civila krigssjukvården. För krigsmaktens vidkommande kommer kursen att utgöra en mycket värdefull del i de värnpliktiga läkarassistenternas utbildning. Läkarassistentens uppgifter i krig är mycket olika tandläkarnas vardagsgärning. I konsekvens härmed måste förmåga som läkarassistent vidmakthållas av alla tandläkare oberoende av om vederbörande är värnpliktig eller ej. En utbildningsplikt jämlikt krigssjukvårdslagen såsom för läkare är därför motiverad. I detta hänseende har VK annan uppfattning än tandvårdsberedningen som föreslagit endast frivillig vidareutbildning. Dåvarande medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd har även understrukit vikten av obligatorisk vidareutbildning i likhet med vad som gäller för läkarna.

8.3.2 Läkare 8.3.2.1 Krigsmaktens behov i krig. Enligt gällande ordning erhåller alla vapenföra blivande läkare ensartad soldat-, befäls- och fackutbildning syftande till krigsplacering som bataljonsläkare. I samband med granskningen av de nuvarande förhållandena har VK funnit anledning att ifrågasätta om kompetenskraven för första krigsplacering är så entydiga i krigsorganisationen som angetts. VK har sökt klassificera läkarbefattningarna genom att för de mest representativa av dessa klarlägga både de militära och de civila kompetenskraven. Granskningen har gett den gruppering i stort av arméns och flygvapnets krigsorganisationsbehov som framgår av bilaga H 8: 1. SOU 1970: 65

VK använder befattningsbenämningen »medicinalofficer» för de läkarbefattningar som kräver tjänstegrenschefsutbildning som bataljonsläkare och benämningen »fackläkare» för övriga läkarbefattningar. De årliga rekryteringsbehovet av medicinalofficerare och fackläkare är i huvudsak lika stort, varför det från krigsorganisatorisk utgångspunkt är motiverat att utbilda de värnpliktiga läkarna på två linjer. Samtliga värnpliktiga läkare måste emellertid uppfylla de krav, som ställs på förbandsplatsgruppchef. Utbildningen bör av denna anledning vara gemensam för de båda linjerna fram till den tidpunkt då den egentliga tjänstegrenschefsutbildningen påbörjas. Fackläkarna bör därefter dels ges utbildning som förbandsplatsgruppchef och poliklinikgruppchef, dels kompletterande utbildning inom sådana specialiteter, t. ex. kirurgi, epidemiologi och navalmedicin, där krigsorganisationens behov är större än vad läkarkåren genom sin fredstida specialisering kan tillgodose. För de läkare vilkas fortsatta militära utbildning skall inriktas mot befattningar för medicinalofficer anser VK att samma grundkrav på befälslämplighet bör uppställas som gäller övrigt befäl på plutonchefs- och troppchefsnivå. För att få en uppfattning om i vilken utsträckning ett sådant krav kan tillgodoses har VK vid trängförbandens truppregistreringsmyndigheter undersökt den andrahandsuttagning 1 som ca 3 300 medicine studerande erhållit vid inskrivningen. Undersökningen visade att ca 48 % andrahandsuttagits för utbildning till befattning för underofficer, ca 27 % till befattning för underbefäl samt ca 14 % till befattning för menig E, F eller G. Ca 11 % var hänförda till besiktningsgrupp 3 eller 4. Med hänsyn till att de regionala variationerna är stora ger redovisad procentuell fördelning en icke fullt rättvisande bild. I östra mellansverige med god tillgång på värnpliktiga uppfyller flertalet underbefälsuttagna de formella minimikraven för uttagning till underofficersutbildning. I vissa delar av Norrland blir däremot flertalet av de värnpliktiga som uppfyller minimikravet SOU 1970: 65

för uttagning till underofficersutbildning också uttagna härtill. Det är emellertid väsentligt att konstatera, att i jämförelse med övriga värnpliktiga inom respektive inskrivningsområden andrahandsuttagningen ger en rättvisande gruppering av befälslämpligheten. Krigsorganisationen ställer befälskrav endast på medicinalofficerarna. Dessa utgör som framgår av bilaga H 8: 1 51 % av det totala antalet läkarbefattningar. Av ovan redovisad undersökning av de värnpliktiga läkarnas andrahandsuttagning framgår att ca 48 % uttagits för utbildning till underofficer. Tar man hänsyn till tidigare nämnda regionala variationer råder sålunda god överensstämmelse mellan behovet av medicinalofficerare och antalet medicine studerande, som erhållit andrahandsuttagning för utbildning till värnpliktig underofficer. Om man vid fackutbildningen delar årskontingenten värnpliktiga läkare i två lika stora delar, kommer således den allmänna befälslärnpligheten bland medicinalofficerare att bli praktiskt taget densamma som vid plutonchefsskolorna. 8.3.2.2 Sambandet mellan krigsmaktens behov av läkare och lakar examination. Enligt betänkandet Läkares grundutbildning och vidareutbildning (SOU 1967: 51), utarbetat av sakkunniga tillkallade av medicinalstyrelsen och universitetskanslersämbetet (SLUS) kan följande årliga examinationsfrekvens förväntas fr. o. m. 1970-talets början (tabell 8:1). Läkarnas första krigsplacering kan beräknas ske vid omkring 28 års ålder. Det förutsätter att gymnasiestudierna avslutas vid omkring 19 års ålder samt att studierna till läkare äger rum enligt SLUS normalutbildningstid. Om man antar att samtliga de läkare som utbildas för krigsmakten skulle vara disponibla för krigsplacering i samma grad som värnpliktiga inom övriga utbildningslinjer erhålls teoretiskt ett årsrekryte1 Uttagning — grundad på allmänna förutsättningar att utbildas till befäl av olika nivåer respektive menig — som skulle ha gällt om de medicinska studierna avbrutits.

Tabell 8:1 Årlig examinationsfrekvens fr. o. m. 1970-talets början Läkare klara för allmäntjänstgöring på sjukhus Antal nybörjare

efter svensk utbildning

Bortfall

män

kvinnor

summa män

kvinnor

summa män

kvinnor summa

efter utbildning utomlands totalt 50

893 Det årliga antalet manliga läkare med svensk utbildning (609) kan antas ha följande sammansättning i värnpliktshänseende. Antal examinerade (enligt SLUS) 609 Avgår O-förklarade och vapenfria (5 %) — 30 Fullgör värnpliktsutbildning innan medicinska studier påbörjas (15%) — 90 Återstår för värnpliktsutbildning som special tjänstuttagna läkare 489 Därav besiktningsgrupp 3—4 (11 %) — 54 Special tjänstuttagna läkare besiktningsgrupp 1— 435 Därav lämpliga som medicinalofficer 235 Därav lämpliga som fackläkare 200 ringsbehov som framgår av bilaga H 8: 1. las i brist på militär utbildning. Varken den Det årliga tillflödet av nyutbildade fullt militära eller den civila delen av medicivapenföra värnpliktiga läkare är sålunda nalväsendet gagnas av en sådan ordning. större än det teoretiska årsbehov som redoFör den enskilde läkaren gäller att han visas i bilaga H 8: 1. Den årliga utbildnings- under en period av sin värnpliktstid är kontingenten kan emellertid inte begränsas attraktiv för det civila medicinalväsendet till detta senare behov. Skälen härtill är medan han under en annan är mera ägnad bl. a. följande. för militär krigsplacering för att därefter åter bli särskilt betydelsefull för det civila En delning av varje årskull läkare före medicinalväsendet (t. ex. sjukhusläkare fackutbildningskursen i en militär och en civil del förutsätter att den tänkta yrkesspe- allmänpraktiker - provinsialläkare). Vårt utbildnings- och krigsplaceringssystem måste cialiseringen är känd i varje enskilt fall. Inenligt VK uppfattning vara så utformat att tervjuer som VK utfört med ca 250 elever läkarkårens kvalifikationer utnyttjas optivid läkarfackskolor visar att endast ca 10 % malt inom totalförsvaret. Det förutsätter att i detta skede av utbildningen är någorlunda samtliga värnpliktiga läkare i enlighet med klara över sin yrkcsspecialiscrmg. Det är såSamarbetsgruppens för försvarsmedicinsk lunda ej möjligt att på denna grund dela läkarutbildning 1 förslag ges militär grundutvärnpliktskontingenten i en militär och en bildning som läkare. civil del. Delas varje årskull läkare i en militär Genom ett nära samarbete mellan de midel som är identisk med det teoretiska årslitära myndigheterna och socialstyrelsen bot behovet för krigsmakten och en del som en gemensam plan utarbetas, som tillgodoser utgörs av återstoden, avsedd för civila mebåde militära och civila behov. Den bör dicinalväsendet, går planeringsfriheten förgrundas på den ovan redovisade principen lorad. Militärt uttagna och utbildade läkare 1 Samarbetsgruppen för försvarsmedicinsk skulle vid mobilisering inkallas och därvid läkarutbildning (Sam FLU) bildades genom univakantsätta nyckelbefattningar inom civila versitetskanslersämbetets försorg för att behandla frågor sammanhängande med övergången till sjukvården, t. ex. vid beredskapssjukhusens kirurgavdelningar eller mom provinsialläkar- nya former för de värnpliktiga läkarnas krigssjukvårdsutbildning, som riksdagen beslutat med distrikten. Samtidigt skulle läkare, vilkas beanledning av prop 1963: 106. I gruppen ingick tydelse för civila krigssjukvården inte är representanter för universitetskanslersämbetet, medicinalstyrelsens sjukvår dsberedlika framträdande, t. ex. verksläkare och all- dåvarande skapsnämnd och Sveriges förenade studentmänpraktiserande läkare, inte kunna inkal- kårer.

64 SOU 1970: 65

om optimalt utnyttjande av varje läkare med hänsyn till vederbörandes kompetens och fredstida yrkesutövning. Planen bör revideras årligen. Den enskildes civila kompetenstillväxt och fredstida yrkesutövning måste noga följas. Härigenom minskas risken för att läkarens krigsplacering måste hävas (av civila skäl) i intervallet mellan två KFÖ. 8.3.3 Läkarassistenter 8.3.3.1 Krigsmaktens behov i krig. I likhet med vad som framhållits under avsnitt 8.3.2.1 har VK sökt klassificera även krigsorganisationens behov av läkarassistenter efter i huvudsak samma grunder som för läkarna. Granskningen har gett den gruppering i stort av krigsmaktens krigsorganisationsbehov som framgår av bilaga H 8: 2. Det årliga rekryteringsbehovet av läkarassistenter uppdelade på befälsbefattningar (ställföreträdare för läkare som tillika är förbandschef eller tjänstegrenschef) respektive fackbefattningar (assistent åt annan läkare samt med odontologiska huvuduppgifter) är 60 respektive 40 procent. Det teoretiska årsbehovet av läkarassistenter framgår av bilaga H 8: 2. Det bör observeras att behovsnormerna är något olika mellan försvarsgrenarna. Operationslagen i arméns krigsorganisation består bl. a. av läkare, läkarassistent och sjuksköterska medan de inom marinen innehåller läkare och två läkarassistenter. Behovet av läkarassistenter blir härigenom» - relativt sett - större vid marinen än vid armén. Eftersom sköterskorna inte är tjänstgöringsskyldiga i fred torde förutsättningarna att i fred samöva operationslagen därför vara större vid marinen än vid armén. För att åstadkomma bättre samövningsmöjligheter inom arméns operationslag föreligger därför behov av att öka antalet läkarassistenter. Med marinens beräkningsnormer tillämpade även inom armén skulle krigsmaktens teoretiska årsbehov av läkarassistenter behöva ökas med 20 %. Vad avser krav på läkarassistenternas allmänna befälslämplighet anser VK att man SOU 1970: 65 5—014094

för dem som skall utbildas till att bestrida befattningar som ställföreträdare för bataljonsläkare måste uppställa samma grundkrav på befälslämplighet som gjorts för de värnpliktiga läkare, vilka utbildas till medicinalofficerare. För att få en uppfattning om i vilken utsträckning ett sådant krav kan tillgodoses har VK, i likhet med vad i föregående avsnitt redovisats beträffande de värnpliktiga läkarna, även gjort en undersökning av de värnpliktiga tandläkarnas andrahandsuttagning. Undersökningen visade att ca 40 % andrahandsuttagits för utbildning till befattning för underofficer, ca 31 % till befattning för underbefäl och ca 19 % till befattning för menig E, F eller G. Ca 10 % var hänförda till besiktningsgrupp 3 eller 4. Resultatet visar en något lägre genomsnittlig befälslämplighet än vad som gäller för de värnpliktiga läkarna. VK vill dock understryka att det statistiska underlaget endast utgjort en sjättedel av det material som låg till grund för undersökningen av de värnpliktiga läkarnas andrahandsuttagning. Krigsorganisationen ställer således krav på befälslämplighet endast hos dem som är ställföreträdare för läkare, vilken tillika är förbandschef eller tjänstegrenschef. Dessa läkarassistentbefattningar utgör 61 % av det totala antalet. Antalet tandläkare med andrahandsuttagning för utbildning till värnpliktig underofficer utgör som ovan redovisats endast ca 40 %. Det är sålunda ej möjligt att rekrytera samtliga läkarassistentbefattningar bland tandläkare med andrahandsuttagning för utbildning till värnpliktig underofficer. I militärt hänseende kan kvaliteten bli något lägre än bland motsvarande grupp läkare. Det är emellertid möjligt att utta resterande 21 % bland de värnpliktiga som erhållit andrahandsuttagning för utbildning till underbefäl, enär en stor del av dessa enligt vad tidigare anförts om variationerna i uttagningen inom olika delar av landet torde uppfylla de formella minimikraven för uttagning till underofficersutbildning. 65

8.3.3.2 Sambandet mellan krigsmaktens behov av läkarassistenter och tandläkarexamination. Examinationsprognoser från de odontologiska fakulteterna är redovisade i förenämnda betänkande Militärtandvården. Vid remissbehandlingen har ingen erinran riktats mot beräkningarna. VK har därför ansett sig kunna utnyttja följande ur betänkandet (s. 12-13) hämtat siffermaterial. 360 elever — 30 » 330 » —135 » 195 »

Årligt intag Studieavbrott (8 %) Tandläkarexamen Därav kvinnor (40%) Antal män

I antalet män (195) är även inräknat dels vissa utlänningar, dels icke vapenföra värnpliktiga dels också värnpliktiga tandläkare, som erhållit vapenfri tjänst. Vidare ingår sådana värnpliktiga som fullgjort värnpliktsutbildning i annan ordning än i specialtjänst (grundutbildningen i regel fullgjord före inträde vid odontologisk fakultet). VK har genom studium av elevförteckning vid tandläkarhögskolan i Stockholm konstaterat att den procentuella fördelningen mellan manliga och kvinnliga studerande är 55-45. Detta tyder på att den bedömda andelen kvinnor bland det årliga antalet examinerade tandläkare troligen är på sikt något större än 40 %. Antalet män kan därför bli något 10-tal mindre än 195. Enligt det åberopade betänkandet beräknas årligen 180 examinerade tandläkare kunna uttas som värnpliktiga tandläkare. 0-förklarade och vapenfria samt utlänningar är då frånräknade. Beräkningarna torde vara något optimistiska. Om man emellertid utgår från att vissa tandläkare (ca 15 per år) utbildas utomlands kan (beräkningsmässigt)

skillnaden mellan 195 och 180, dvs. 15 (8 %) antas bestå av krigstjänstodugliga och vapenfria. Från utbildnings- och krigsplaceringssynpunkt är det av intresse att veta den ungefärliga fördelningen av årliga antalet värnpliktiga tandläkare (180) mellan följande grupper: besiktningsgrupperna 1-2 och 3-4 samt grundutbildade i annan ordning än i special tjänst. Genom särskild undersökning i arméöverläkarens specialregister har VK granskat sammansättningen i ovan berört hänseende av samtliga värnpliktiga tandläkare födda åren 1933-1938. Resultatet framgår av tabell 8: 2. Praktiskt taget samtliga har examinerats under tiden 1958-1966. Omsätts ovanstående statistik på den bedömda framtida exairainationsfrekvensen bland tandläkare (180 per år) erhålls följande fördelning. 180 165 15

Totalt antal vapenföra per år Därav besiktningsgrupp 1-2 3—4 Beräknat antal av besiktningsgrupp 1—2 som utbildas i specialjtänst i annan ordning

137 28

De tandläkare som erhållit militär grundutbildning i annan ordning än i specialtjänst före de odontologiska studierna (25-30 per år) kan inte senare ges grundutbildning som läkarassistenter. Påfallande många (ca 50 %) av denna grupp har genomgått utbildning till befattning för officer eller underofficer. Denna förhållandevis dyrbara utbildning måste nyttiggöras i krigsorganisationen i befattning till vilken utbildningen syftat. Beroende på arten av vederbörandes civila verksamhet bör man dock under den senare delen av hans värnpliktstid överväga hur han skall disponeras - i officers- eller un-

Tabell 8: 2 Värnpliktiga tandläkares fördelning på besiktningsgrupper m. m. Grundutbildning Totalt antal

i specialtjänst antal %

(83)

i annan ordning antal % 144

(17)

Besiktningsrupp 3—4 antal % 70

8,2

SOU 1970: 65

derofficersbefattning, för vilken han är grundutbildad, i militär tandläkarbefattning eller i den civila krigssjukvården. För utbildning i specialtjänst som läkarassistent står sålunda årligen 135-140 tandläkare till förfogande. Detta antal överensstämmer väl med det teoretiska årsbehovet för den nuvarande krigsorganisationen men understiger det önskvärda antalet och möjliggör därför ej att arméns och marinens krigsorganisation helt jämställs vad gäller urvalet av läkarassistenter i operationslagcn. Samtliga tandläkare, som inte fullgjort militär grundutbildning före de odontologiska studierna bör följaktligen uttas för utbildning i specialtjänst som läkarassistent. Ca 60 % av dessa bör grundutbildas till läkarassistent och ställföreträdare för medicinalofficer, övriga till assistent åt fackläkare. Bortsett från den medicinska kompletteringsutbildning som tandläkarna måste genomgå, kan fackutbildningen till väsentliga delar fullgöras gemensamt med motsvarande grupper läkare.

8.3.4 Läkarbiträden 8.3.4.1 Krigsmaktens behov i krig. Till skillnad från befattningarna för läkare och läkarassistent är kraven på läkarbiträdesbefattningarna ensartade i krigsorganisationen. Till gruppen läkarbiträden kan även hänföras det relativt begränsade antalet läkarsekreterare. Krigsorganisationens behov framgår av bilaga H 8: 3. 8.3.4.2 Alternativa rekryteringsvägar. Läkarbiträdena är f. n. underofficersuttagna. Av 450 dagars grundutbildning genomförs 120 på civilt sjukhus. Läkarbiträdena väljs ut bland värnpliktiga som normalt inte är verksamma inom sjukvården. Deras utbildning är dyrbar och belastar relativt hårt den civila sjukvårdsorganisationen. VK har därför ansett det vara angeläget att undersöka möjligheterna att till dessa befattningar rekrytera personal som har civil anknytning till sjukvården. Varken läkarna eller tandläkarna utnyttas f. n. i krigsorganisationen förrän de har slutat sina studier. Båda dessa SOU 1970: 65

kategorier kan därför tänkas vara lämpliga för att bestrida läkarbiträdesbefattningar under den tid de är under utbildning till läkare respektive tandläkare. Rekrytering bland medicine kandidater. De värnpliktiga läkarna krigsplaceras första gången i regel vid omkring 28 års ålder. Redan efter det propedeutiska året och introduktionsavsnitten av det kliniska skedets första del (under sjunde terminen) besitter emellertid de blivande läkarna så stor erfarenhet av sjukvård att denna bör tillvaratas i krigsorganisationen. Denna erfarenhet är vida överlägsen den som nuvarande läkarbiträden kan uppnå. Om medicine kandidater efter det propedeutiska året bibringas en militär befattningsutbildning som svarar mot läkarbiträdesuppgifterna, bör de lämpligen fr. o. m. sjunde terminens studier kunna krigsplaceras i nuvarande befattningar för läkarbiträden. Medelåldern är då lägre än 23 år. Behovet av läkarbiträden skulle kunna täckas genom att på ovan nämnt sätt krigsplacera medicine kandidater under högst 2 % år. Vid slutet av denna period (efter 5 *fc års studier) avläggs läkarexamen, varefter militär utbildning till och krigsplacering i högre nivå bör ske. Femton månaders tjänstgöring vid medi<cinsk, kirurgisk och psykiatrisk klinik som läkare jämte sex månaders praktik i öppen vård återstår innan full behörighet som läkare uppnås. Genom att på förutnämnt sätt utnyttja medicine kandidater i den militära krigsorganisationen under sjunde-elfte terminerna av de civila studierna skulle nuvarande läkarbiträdesutbildning kunna upphöra och en kostnadsbesparing motsvarande ca 27 000 tjänstgöringsdagar per år göras. Belastningen på sjukhusen skulle dessutom minska genom att 60 utbildningsplatser för värnpliktiga läkarbiträden under fyra månader per år bortfaller. Avgörande för frågan om medicine kandidater kan påräknas för militär krigsplacering eller ej, är dels om deras civila utbildning skall fullföljas vid mobilisering, 67

dels om stort behov av dem föreligger inom den civila krigssjukvården. Dessa problem har behandlats bl. a. av dåvarande medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd i en promemoria (SBN dnr Pb 1217/9 1966). Av promemorian framgår att sjukvårdsberedskapsnämnden räknar rraed att i ett läge med plötsligt insatta krigshandlingar mot vårt land medicinarnas utbildning ej kan fullföljas. Enligt VK mening bör här gälla samma synsätt i stort som ligger bakom målsättningen för vårt totalförsvar och bakom 1966 års värnpliktsreform. Vår försvarsplanering - såväl militär som civil - måste utgå från förutsättningen att våra försvarsåtgärder skall kunna insättas med full effekt vid ett snabbt krigsutbrott kungjort genom beredskapslarm. I detta läge ges ingen tid för kompletterande utbildning av våra krigsförband. I ett mindre svårt läge, dvs. allmän mobilisering följd av en beredskapsperiod ges däremot möjlighet att omdisponera våra personella resurser allt efter det då aktuella läget. De medicine kandidaterna är vid mobilisering en värdefull tillgång även för den civila sjukvården. Det antal som skulle behöva tas i anspråk av krigsmakten utgör emellertid endast hälften av det totala antalet medicine kandidater. Enligt förutnämnda promemoria bedöms dessutom medicine kandidater inte kunna utnyttjas för kvalificerade läkarbefattningar förrän efter den kliniska utbildningens slut. VK bedömer det därför vara möjligt från utbildningssynpunkt och med hänsyn till den civila krigssjukvårdens organisation att ianspråkta de fullt vapenföra medicine kandidaterna för krigsplacering inom krigsmakten under sjunde-elfte terminerna. Från allmän samhällssynpunkt och med hänsynstagande till krigsorganisationens krav samt från ekonomisk synpunkt är ovan skisserad lösning motiverad. Under fredsutbildning kan svårigheter att samordna militär och civil utbildning uppstå om en KFÖ infaller under den kliniska utbildningen. Övningens värde som miljöerfarenhet för blivande läkare i fält och som 68

bakgrund för fackutbildningskursen är dock obestridlig. Dessutom fylls ett organisatoriskt behov under KFÖ. De problem rörande samordning av civil och militär utbildning som kan uppstå kommer att behandlas i avsnitt 8.4.2.2. Rekrytering bland odontologie kandidater. De prekliniska och propedeutiska studierna inom tandläkarutbildningen är avslutade i och med femte terminen. Samtliga teoretiska kurser i allmänmedicin är då genomförda. Teoretisk och praktisk utbildning i kroppssjukvård saknas f. n. men kommer att meddelas under sommaruppehållen i anslutning till de båda sista studieåren om försvarets tandvårdsberednings förslag om obligatorisk försvarsmedicinsk kurs förverkligas. Tillräckliga civila kunskaper inom kroppssjukvården uppnås i så fall vid början av nionde eller tionde terminen, dvs. en a två terminer före tandläkarexamen. Mot denna bakgrund är det föga rationellt att krigsplacera odontologie kandidater i kroppssjukvårdande befattning före tandläkarexamen. De är dessutom antalsmässigt så få att de vid en så sen krigsplacering endast skulle kunna bestrida 10-15 % av de aktuella befattningarna. Deras medverkan löser sålunda inte de föreliggande problemen. Militär utbildning syftande till krigsplacering bör därför följa efter tandläkarexamen. Sammanfattande slutsatser. En jämförelse mellan de två ovan redovisade alternativen att rekrytera de nuvarande läkarbiträdesbefattningarna visar att alternativet medicine kandidater är överlägset. Nuvarande rekrytering av läkarbiträden via underofficersuttagning bör därför kunna upphöra samtidigt som det inrättas motsvarande antal underordnade medicinalbefattningar avsedda för medicine kandidater. Utnyttjandet av medicine kandidater i underordnad medicinalbefattning med den ökade kompetens i medicinskt hänseende som detta medför för organisationen kommer att innebära en avsevärt höjd sjukvårdseffekt i förhållande till nuläget. För att krigsorganisationen skall kunna tillgodogöra sig den maximala effekten av den nya perSOU 1970:65

sonalkategorin kan det visa sig lämpligt att inom vissa specialområden omfördela de nuvarande befattningarna för läkarassistenter och läkarbiträden. Gällande totala personalramar för respektive kategorier får dock ej överskridas. Som arbetsnamn för den föreslagna läkar assistentbefattningen, avsedd för medicine kandidat, används i fortsättningen läkarassistent kategori M. Den nuvarande läkarsistentbefattningen benämns kategori T. 8.3.5 Sammanfattning av den krigsorganisatoriska analysen Samtliga vapenföra värnpliktiga läkare bör ges militär utbildning syftande till krigsplacering inom militär krigssjukvård. Årskontingenten bör mot grundutbildningens slut differentieras i två lika stora delar, den ena syftande mot befattningen som tjänstegrenschef i bataljon (»medicinalofficer»), den andra mot fackläkarbefattning med lägre mått av befälsansvar men med ökade tekniska insikter i krigsmedicin (»fackläkare»). I underordnad medicinalbefattning som assistent åt läkare i fält (»läkarassistent kategori M») krigsplaceras värnpliktig som är under utbildning till läkare. Nuvarande rekrytering via underofficersuttagning till läkarbiträdesbefattningar kan därigenom upphöra. Samtliga vapenföra tandläkare, som inte fullgjort militär grundutbildning i annan ordning före de odontologiska studierna bör utbildas till assistent åt läkare (»läkarassistent kategori T»), Ca 60 % av årskontingenten måste fackutbildas till läkarassistent tilllika ställföreträdande bataljonsläkare och fullgör i denna sin egenskap även tjänst som bataljonstandläkare. De mest befälslärmpliga uttas för denna uppgift. Övriga ges en mera tekniskt inriktad fackutbildning som läkarassistent. 8.4 Överväganden och förslag S.4.1 Allmänt Redogörelsen i det föregående leder till dels att värnpliktiga läkare och läkarassistenter SOU 1970: 65

(tandläkare) i fortsättningen bör uttas för utbildning till befattning för värnpliktig civilmilitär eller civil personal av officers tjänsteklass respektive tjänstegrupp, dels att uppgiften som läkarassistent kategori M i krig bör bestridas av värnpliktiga som är under utbildning till läkare. Den militära utbildningen för dessa bör därför integreras med de civila studierna samt inledningsvis inriktas mot förutnämnd befattning. Rekrytering och utbildning av läkarbiträden via underofficersuttagning föreslåM i samband härmed utgå. Behovet av utbildningsplatser vid de civila sjukhusen för dessa bortfaller därmed. För tandläkare föreligger inte samma krav på integrering mellan civil och militär utbildning eftersom de inte avses krigsplaceras förrän de odontologiska studierna avslutats. Med hänsyn till önskemålet att sa snabbt som möjligt efter avlagd tandläkaiexamen uppnå krigsplaceringsbarhet, bor emellertid viss del av den militära utbildningen integreras med de civila studierna. Krigsplacering av här aktuell personal bör ske så snart som möjligt efter det att kompetens har uppnåtts. Därefter bör de i princip följa krigsförbandens övningsrytm så länge den civila kompetensen inte motiverar fortsatt militär utbildning och krigsplacering på högre nivå. 8.4.2 Grundutbildning 8.4.2.1 Grundläggande soldat- och befähutbildning bör omfatta ca tre månader och genomgås omedelbart efter avslutade gymnasiestudier och innan de akademiska studierna påbörjas. De värnpliktiga läkare och tandläkare som vid inskrivningen uppfyllt kraven för uttagning för utbildning till militär befattning för underofficer respektive underbefäl bör ej sammanföras till särskilda utbildningsavdelningar utan utbildas tillsammans med underofficersuttagna värnpliktiga i enlighet med gjord fördelning. För dem som uppfyllt uttagningskraven för utbildning till menig E, F eller G, liksom för dem som hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4, måste med hänsyn till inryckningstiderna ,69

för motsvarande kategorier som fullgör värnpliktsutbildning i vanlig ordning anordnas särskilda utbildningsavdelningar. De bör därför i samband med värnpliktsinskrivningen ges en fördelning som möjliggör detta. Deras utbildning bör ges en sådan allmänmilitär inriktning att denna kan nyttiggöras vid en eventuell ändring av uttagningen. I fråga orn övriga led av den militära grundutbildningen kommer dessa, med hänsyn till olikheter i den civila studiegången samt till den militära utbildningens olika inriktning, att redovisas var för sig för de båda kategorierna. 8.4.2.2 Befattningsutbildning för (blivande) läkare. Efter det propedeutiska året bör i stället för nuvarande sjukvårdsbefälsskola inläggas ett militärt utbildningsmoment (läkarassistentskola) med målsättning att ge krigsplaceringsbarhet i underordnad medicinalbefattning. Eftersom propedeutiska årets studieterminer slutar under senare delen av juni kan kursen påbörjas först i början av juli. De medicinska studierna återupptas därefter sista veckan av augusti. Dessa låsta studietider begränsar utbildningens längd till 45 dagar, vilket enligt VK beräkningar är en mycket hårt pressad minimitid. Elever i vårtermin-hösttermin-rytm fullgör utbildningen i sommaruppehållet mellan sjunde och åttonde terminerna. Utbildningsmålet för läkarassistentskola bor vara att ge eleverna a) teknisk kunskap om tjänsten inom förbandsplatsgrupp och poliklinikgrupp under skiftande betingelser, b) översiktlig kunskap om sjukvårdsorganisationen inom försvarsgrenen (främst lägre förband), c) färdighet i förbandsläggning (även av det slag som är aktuellt inom mera kvalificerade sjukvårdsförband), patientbehandling m. fl. biträdesgöromål under de betingelser som sjukvårdspersonalen vid lägre förband nödgas arbeta i fält, d) förmåga att leda förbandsplatsgrupp under marsch och gruppering, särskilt efter fientlig insats av ABC-stridsmedel,

e) någon förmåga att genomföra utbildning av personal i allmän sjukvårdstjänst inom bataljon (samaritkurs) samt f) förberedande krigsmedicinsk undervisning omfattande överlevnadsåtgärder vid förbandsplats, såsom hjälp vid andningsoch hjärtstillestånd m. m. Denna utbildning (med läkare som chef) syftar till att klargöra för eleverna betydelsen i fält av ifrågavarande moment så att de själva under den fortsatta medicinska utbildningen vid behov kan uppmärksamgöra sina lärare på dessa problem (jfr SLUS grundsyn rörande krigsmedicinska aspekter på varje delmoment i den medicinska grundutbildningen). Avsnittsutbildningen i nuvarande sjukvårdsbefälsskola bör utgå, enär samverkan med andra förband inte kan äga rum. Utbildningen i taktik bör som en följd av detta starkt begränsas till att omfatta grunderna i stort för arméstridskrafternas (marinstridskrafternas) uppträdande samt underhållstjänstens grunder. Militärt utbildad läkare bör medverka i utbildningen i flertalet ämnen. Sådan läkare bör ha praktisk erfarenhet av de problem som möter under KFÖ. Efter läkarassistentskolan följer krigsplacering i befattning som i gällande mobiliseringsverk benämns läkarbiträde. Befattningens benämning bör ändras till läkarassistent kategori M, vilken bättre svarar mot innehavarens kompetens. Medicine kandidat bör principiellt krigsplaceras vid förband som under medicinarens nionde studietermin fullgör KFÖ. I detta led av de värnpliktiga läkarnas utbildning måste inläggas ett utbildningsmoment som tillgodoser kravet på miljöerfarenhet med hänsyn såväl till erhållen krigsplacering som den fortsatta utbildningen. Denna miljöutbildning bör ha en längd av fyra veckor och fullgöras i första hand vid förband som genomför KFÖ, i andra hand vid grundutbildningsförband under GKU-skedet. VK anser att deltagande i KFÖ eller i GKU under tiden för den värnpliktige läkarens civila utbildning tillgodoser följande väsentliga behov: SOU 1970: 65

a) Medicinaren får en realistisk miljöerfarenhet av krigsorganiserat förband. Denna erfarenhet är nödvändig som grund för hans fortsatta teoretiska skolning under fackutbildningen. Den bedöms även vara värdefull för de fortsatta civila studierna i vad avser krigsmedicinska aspekter på olika utbildningsmoment. F. n. är den fredstida sjukhuskliniken den blivande läkarens enda miljöbild. Verksamhet vid primitiva förbandsplatser under svåra yttre förhållanden kan ge den blivande läkaren en erfarenhetsbakgrund som kan vara värdefull redan under medicinarutbildningen t. ex. i intensivvård, ingripande vid olycksfall, i katastroflägen m. m.

Sedan grundläggande soldat- och befälsutbildning samt läkarassistentskola genomgåtts och miljöutbildning i befattning som läkarassistent kategori M fullgjorts, bör en tillfredsställande grund för differentiering av fackutbildningen föreligga. Halva antalet värnpliktiga läkare bör inriktas mot medicinalofficersutbildning, halva antalet mot fackläkarutbildning. I följande redovisning särskiljs medicinalofficerare och fackläkare.

b) En logisk koppling erhålls mellan läkarassistentskolan och fackutbildningen som höjer motivationsgraden för den militära utbildningen. c) KFÖ och GKU ger ett förbättrat underlag vid bedömning av medicinarens praktiska handlag i att verka under primitiva yttre betingelser. Tillsammans med de båda föregående utbildningsmomenten ger det en god grund för en differentiering av läkarnas fortsatta militära fackutbildning till medicinalofficer och fackläkare. d) Kostnader för utbildning av läkarbiträden bland värnpliktiga utan yrkeserfarenhet av sjukvård bortfaller samtidigt som belastningen i utbildningshänseende vid de civila sjukhusen minskar.

Inom den rent militära delen av utbildningen bör tyngdpunkten läggas på taktik och stabstjänst samt krigsförvaltning. Genom att läkaren dels vid läkarassistentskolan fått lära sig den tekniska tjänsten på förbandsplats, dels under därpå följande tjänstgöring i underordnad medicinalbefattning erhållit miljöpraktik under tillämpade förhållanden bör motivationen för utbildningen vara väsentligt bättre än f. n. Han har lärt sig skillnaden mellan fredssjukhusets väl invanda rutiner och de ständiga improvisationerna under fältförhållanden. Stor vikt bör läggas vid att klarlägga tjänstegrenschefens reella medansvar för chefens stridsplan. Detta kräver ingående studium av vissa typiska stridsförfaranden vid bataljon inom brigads ram, t. ex. anfall ur marschgruppering, fördröjnings- och avvärjningsstrid. De stabsmässiga åtgärderna för att förebygga verkan av fientlig insats av B-stridsmedel bör särskilt uppmärksammas. Den övervägande delen av utbildningen i taktik och stabstjänst bör äga rum i terrängen.

Antalet fullt vapenföra medicine kandidater kommer årligen att uppgå till ca 435 med ungefär hälften i varje halvårskontingent. Det är av olika skäl inte möjligt att öva mer än ungefär hälften av dessa i assistentbefattning vid eget krigsförband. De övriga bör som ovan nämnts delta i grundutbildningskontingentens GKU under fyra veckor i motsvarande befattning. VK har undersökt hur här skisserad utbildning i förbandsmiljö är förenlig med den civila studiegången för medicinare. Resultatet av undersökningen som redovisas i bilaga 8: 1 ger klart belägg för att en samordning är möjlig men kräver god samplanering mellan de civila och militära utbildningsmyndigheterna. SOU 1970: 65

Medicinalofficerarnas fortsatta befattningsutbildning. Efter genomgången läkarfackskola skall medicinalofficeren kunna krigsplaceras som tjänstegrenschef inom bataljon (bataljonsläkare).

I nu gällande utbildningsplan ingående studiebesök vid förband bör utgå eftersom eleverna enigt VK förslag till utbildningsgång kommer att få bättre miljöpraktik än f. n. Bataljonsläkaren har ansvar för att personal av olika kategorier inom bataljonen har (ges) erforderliga kunskaper i hälsooch sjukvård. I kursen bör därför ingå erforderligt antal demonstrationsövningar i 71

trupputbildning, belysande bataljonsläkarens uppgifter under krigsförbandsövning. Militärt utbildad läkare bör leda denna utbildning. Eleverna bör främst lösa planläggningsuppgifter. Praktiska övningar bör anstå till GKU-skedet eftersom övningar med kamrater som trupp bedöms vara av ringa värde. Personlig färdighet bör endast repeteras i den omifattning som erfordras för att eleven snabbt skall kunna anpassa sig till verksamheten under GKU-skedet. Sorteringsövningar med medicinskt utbildad följepersonal som instruerar sårmarkören eller beskriver den sårades reaktioner, bör genomföras som grund för tillämpad utbildning i bataljonsläkarbefattning. Utbildning i tropikmedicin bör utgå då detta moment hör hemma i FN-personalens förberedande utbildning. Vissa teoretiska föreläsningar i vinterhygien m. m. bör ingå i kursen. Utbildning i truppläkartjänst bör ingå endast i den omfattning som erfordras för att vid mobilisering kunna utföra tjänsteduglighetsbedömning. För att nå målet för utbildningen fordras enligt av utredningen gjorda undersökningar en utbildningstid om 60 dagar, varav 14 dagar för krigskirurgisk kurs vid vilken försöksdjur används i utbildningen. Den senare kursen kan vid behov genomföras separat. Den tillämpade övningen i befattning som medicinalofficer under GKU bör förläggas till truppförband. För de ca 235 blivande medicinalofficerarna som årligen utbildas disponeras 130 utbildningsplatser för läkare, varav ca 10 vid marinen. Detta innebär att läkarna bör uppdelas i två omgångar som vardera tjänstgör under 30 dagar i befattning som förbandsplatsgruppchef, bataljonsläkare och inom brigadsjukvårdskompani. Vid trängregemente kommer varje utbildningsomgång att omfatta ett större antal läkare (ca 10) än vid övriga förband. Dessa bör förfoga över särskild kurschef som leder utbildningen vid tillfällen då läkarna inte är direkt engagerade i förbandsutbildningsinoment. Vid övriga förband bör läkarna erhålla samma handledning som plu-

tonchefseleverna, dvs. genomgångar före viktigare truppföringsmoment, handledning i övningsplanläggning m. m. De bör vara placerade vid trosskompani och ej vid förbandets sjukvårdsavdelning. Inför och under tillämpade övningar bör läkarna utföra sjukvisitation m. m. enligt samma grunder som gäller i fält. Fackläkarnas fortsatta befattningsutbildning. Efter genomgången fackläkarskola skall fackläkaren kunna krigsplaceras som chef för sådan förbandsplatsgrupp, vars chef inte är bataljonsläkare och som chef för poliklinikgrupp inom sjukvårdskompani. Därvid skall fackläkaren kunna leda den sjukvårdstekniska verksamheten vid förbandsplats. Han skall även ansvara för att underställd personal har (ges) erforderliga kunskaper för sina uppgifter. Fackläkarnas fortsatta befattningsutbildning bör i mindre grad inriktas mot taktik och stabstjänst till förmån för de rent krigsmedicinska utbildningsmomenten. I militärt hänseende bör utbildningen syfta mot chefsskap (förmåga som arbetsledare) inom ovannämnda sjukvårdsenheter. Nuvarande utbildning i taktik kan härigenom avsevärt minskas. Utbildningen i stabsoch underhållstjänst bör begränsas till att omfatta kunskap om sjukvårdskedjan och hur poliklinikgrupp (förbandsplats) ingår i denna. Medan medicinalofficeren, som tidigare nämnts, bör utbildas till tjänstegrenschef för hälso- och sjukvård inom bataljon, bör fackläkaren utbildas i att tekniskt leda verksanaheten inom de olika sjukvårdsförbanden på brigad- och fördelningsnivå. Verksamheten vid civilförsvarets förbandsplatser bör även belysas. Utbildningen bör därför i betydande omfattning bedrivas inom upprättade förbandsplatser med tillgång endast till de hjälpmedel som läkaren disponerar i fält. Även biträdespersonalens uppgifter och arbetsbetingelser bör belysas under utbildningen eftersom i fält läkaren själv måste göra sin sjukvårdsenhet funktionsduglig. Han kan inte som i fred lita till en yrkesskicklig sköterskekår. Stor vikt bör tillmätas krigsmedicinens SOU 1970: 65

mera tekniskt betonade utbildningsmoment. Förutom medicinska moment av livsräddande natur som varje läkare måste övas i, bör fackläkaren göras förtrogen med de kliniska behandlingsmomenten vid vårdenheterna. Sortering av skadefall och prioritering av behandlingsfall är kanske chefsläkarens viktigaste uppgift inom vårdenheterna. Även om fackläkarnas första krigsplacering är i underordnad befattning bör detta moment tillmätas stor betydelse under fackutbildningen. Andra väsentliga moment är anestesi, hävning av chocktillstånd och andra pre- och postoperativa intensivvårdsmoment. Medan fackutbildningen för medicinalofficerarna bör innefatta ca 14 dagars utbildning i krigskirurgi bör omkring två å tre gånger så lång tid reserveras härför under fackläkarnas utbildning. Vissa fackläkare bör redan under fackutbildningen inriktas mot speciella uppgifter såsom (sub-)navalmedicin, flygmedicin, (B-) epidemiologi samt medicinsk prövning av personalens tjänstbarhet. Även om det medicinska ansvaret i detta senare hänseende åvilar tjänstegrenschef bör denne tekniskt kunna erhålla biträde av varje läkare. För att nå utbildningsmålet fordras enligt av utredningen gjorda undersökningar en utbildningstid om 60 dagar, varav 30 dagar för krigskirurgisk kurs. Den tillämpade övningen i befattning som fackläkare bör förläggas till de tider då grundutbildningskontingenten bedriver avsnittsutbildning (vid armén under tiden oktober-januari). Vissa läkare bör fullgöra motsvarande tjänstgöring vid dykarskolor, ubåtsförband och vid inskrivningscentral. Liksom för medicinalofficerarna bör fackläkarnas utbildning vid förband omfatta 30 dagar. Läkaren bör härvid delta i förekommande tillämpningsövningar och andra övningar utom förläggningsorten med grundutbildningskontingentens huvuddel. Han bör

vidare medverka i förbandssjukvården och själv genomföra förekommande poliklinisk behandling. Medverkan i förbandssjukvården torde kräva högst 50 % av disponibe! tjänstgöringstid. Återstoden bör användas för deltagande i förbandens utbildningsverksamhet. Kalendarisk inpassning av den fortsatta befattningsutbildningen. Den ovannämnda fortsatta befattningsutbildningen skall äga rum efter läkarexamen. Från militär synpunkt är det önskvärt att den genomförs så snart som möjligt för att göra läkaren krigsplaceringsbar i kvalificerad medicinalbefattning. I allmän tjänstgöringen ingår emellertid (se bild 8: 3) en sex månader lång tjänstgöring på kirurgisk klinik som bör vara genomförd före den krigskirurgiska kursen. I övrigt föreligger från militär sida inga krav rörande inpassningen. Allmänttjänstgöringen efter läkarexamen äger rum dels i sluten, dels i öppen vård. Omfattningen framgår av bild 8: 3. De två första momenten avses förläggas till samma sjukhus, det tredje till psykiatrisk klinik i närheten av ifrågavarande sjukhus. Det fjärde tjänstgöringsmomentet kan komma att innebära en större regional spridning av eleverna. Regler saknas f. n. för i vilken ordning ovan angivna tjänstgöringsmoment skall fullgöras. Enligt socialstyrelsens uppfattning bör den fortsatta militära befattningsutbildningen kunna bedrivas både mellan läkarexamen och allmäntjänstgöringen och mellan tjänstgöringen i sluten och öppen vård utan att detta oförmånligt påverkar ämbetsverkets planering av denna tjänstgöring. Av hänsyn till den civila sjukvårdens administration bör verksamheten i sluten vård inte få störas av militär tjänstgöring. VK föreslår därför att den fortsatta militära befattningsutbildningen planläggs så att den kan ge-

Bild 8:3 Läkarnas allmäntjänstgöring efter läkarexamen Medicinsk klinik 6 månader SOU 1970: 65

Kirurgisk klinik 6 månader

Psykiatrisk klinik 3 månader

Öppen vård 6 månader

Bild 8: 4. Läkarnas grundutbildning enligt VK förslag

Grundläggande befälsskola 90 dagar

Läkarassistentskola 1 45 dagar

Miljöutbildning 2 25 dagar

Läkarfackskola 3 45 dagar

Krigskirurgisk kurs 15 dagar

GKU 30 dagar Medicinalofficer

Fackläkarskola 3 30 dagar

Krigskirurgisk kurs 30 dagar

GKU 30 dagar Fackläkare

1 Under eller efter propedeutiska året. 2 Vid förband som genomför krigsförbandsövning eller grundläggande krigsförbandsutbildning (tillgodoräknas som första krigsförbandsövning). 3 Efter läkarexamen och allmäntjänstgöring. nomföras före, under eller efter allmäntjänstgöringen. Samma jämna belastning som eftersträvas vid de medicinska fakulteterna bör även gälla den militära läkarutbildningsorganisationen. Kraven på jämn belastning är kanske t. o. m. större i det senare fallet eftersom militär utbildningsmyndighet även ansvarar för elevernas inkvartering och förplägnad. Ny kurs kan vidare inte börja i omedelbar anslutning till att föregående slutar. Viss tid till för- och efterarbeten måste disponeras. Utgår man från antagandet att 9 av årets 12 månader utnyttjas för undervisning, synes rimlig tid bli disponibel för helguppehåll, för- och efterarbeten vid kursbyten samt för semestrar. Med denna utgångspunkt bör undervisning samtidigt kunna meddelas i medeltal ca 75 elever på vardera utbildningslinjen för medicinalofficerare och fackläkare. På enahanda sätt bör praktisk undervisning i krigskirurgi kunna samtidigt meddelas ca 50 elever. Examinationen från de medicinska fakulteterna respektive utsläppen efter allmäntjänstgöringen är emellertid intermittent med ca 200 vid vardera två tillfällen per år och ett fåtal vid vardera av mellanliggande kvartalsintervall. Om den militära utbildningen skall organiseras så att varje läkare skall erbjudas möjlighet till militär tjänstgöring när det passar honom bäst, måste utbildningskapaciteten praktiskt taget tredubblas (med blott 30 % nyttjandegrad under året). Från statsfinansiell synpunkt är en sådan lösning inte försvarbar.

74 Sammanfattning av de värnpliktiga läkarnas grundutbildning. VK har i det föregående föreslagit en grundutbildning om ca 8V2 månader. Efter 4V2 månaders utbildning föreslås den värnpliktige bli krigsplacerad i underordnad medicinalbefattning. Efter att läkarexamen avlagts och ytterligare fyra månaders militär utbildning fullgjorts föreslås den värnpliktige läkaren bli krigsplacerad i befattning för medicinalofficer eller fackläkare. Grundutbildningens omfattning och samordning med de civila studierna framgår av bild 8: 4. 8.4.2.3 Befattningsutbildning för läkarassisstent (tandläkare). I skrivelse 10/11 1967 har Kungl. Maj:t överlämnat försvarets tandvårdsberednings betänkande Militärtandvården (SOU 1966: 58) jämte remissyttranden till VK att tas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag. I skrivelsen uttalas därvid bl. a. Kommittén har härvid att utgå från att det skall vara möjligt att av värnpliktiga tandläkare som utbildas till läkarassistenter ta ut tjänstgöring inom den militära fredstandvården i ungefär oförändrad omfattning. VK har sålunda genom meddelade tillläggsdirektiv inte endast att utreda behovet av utbildning utan jämväl att föreslå en sådan tjänstgöringsordning att de värnpliktiga tandläkarnas insatser inom fredstandvården hålls på hittillsvarande nivå. Det ingår däremot inte i VK uppgift att utreda behovet av militär fredstandvård. Denna uppgift SOU 1970: 65

har ålagts 1967 års folktandvårdsutredning. Folktandvårdsutredningen har sedan tilläggsdirektiven meddelades avgett sitt betänkande Folktandvårdens utbyggande och reglering (SOU 1970:11) innehållande bl. a. förslag om hur den militära fredstandvården skall inordnas i folktandvården. Förslaget innebär bl. a. att all militär fredstandvård fr. o. m. 1973 skall ske vid folktandvårdens polikliniker samt att inga värnpliktiga tandläkare härvid skall tas i anspråk. Med anledning härav har VK utarbetat två förslag till hur tandläkarnas militära utbildning bör ordnas. Det första, som redovisas i detta avsnitt, utgår från att ingen fredstandvård skall handhas av värnpliktiga tandläkare. Ett andra förslag inrymmande även fredstandvård redovisas i avsnitt 8.4.5.2. Försvarets tandvårdsberedning har i samverkan ined medicinsk expertis framlagt förslag till medicinsk utbildning avsedd att genomgås av alla odontologie studerande. Sammanställer man gällande kursplaner med detta förslag kan odontologie kandidatens successiva kompetenstillväxt inom kroppssjukvården illustreras enligt följande tabell. Tandläkarutbildningens kliniska del skil-

Tabell8:3 Odontologie kandidaters successiva kompetenstillväxt inom kroppssjukvården. Termin

Utbildningsmoment av allmänmedicinskt värde (v = veckor)

1 Anatomi, histologi (mer än 50% av tiden) 2 Kemi, bakteriologi, fysiologi (ca 75 % av tiden) 3 (Endast odontologiska studier) 4 Patologi, farmakologi, allmän kirurgi (ca 50 % av tiden) 5 Medicin, lokalanestesi (ca 20 % av tiden) 6—8 (Endast klinisk odontologi) Ferier 6—7 Försvarsmedicinsk kurs I (2 v) + sjukhustjänstgöring (4 v) » 8—9 Försvarsmedicinsk kurs II (2 v) + sjukhustjänstgöring (4 v) 9 Käkskadekirurgi (obetydlig del av tiden) 10 Öron, näsa, hals; klinisk käkkirurgi; rättsodontologi Anm. Exemplet avser studerande vars 1. termin är hösttermin. SOU 1970: 65

jer sig från läkarutbildningen såtillvida att undervisning i de olika kurserna meddelas endast en gång per termin. En militär inkallelse under terminen fördröjer studierna ett halvt år. Ett terminslångt studieuppehåll kan vidare antas få menlig inverkan på studierytmen för den enskilde. Liksom beträffande medicinarna är det ett starkt krigsorganisatoriskt önskemål att tidigt kunna krigsplacera odontologie kandidater. I läkarbiträdesbefattning kan sådan krigsplacering inte komma i fråga förrän praktisk erfarenhet av sjukvård förvärvats, dvs. efter sommarferierna under de båda sista läsåren. Efter sista läsåret har emellertid tandläkaren förvärvat sådan kompetens att de militära utbildningsmoment, som därefter följer, bör kunna inriktas mot krigsplacering som läkarassistent. I samband härmed uppkommer frågan huruvida ett militärt utbildningsmoment bör inläggas på ferietid före försvarsmedicinska kurserna eller om all militär grundutbildning utom grundläggande soldat- och befälsutbildning bör anstå till efter tandläkarexamen. För ett senareläggande talar följande: a) Den patienterfarenhet som förvärvats under de kliniska studierna ger i kombination med kurserna i försvarsmedicin en god grund för militärmedicinska utbildningsmoment. b) Formell utbildning i tjänsten på förbandsplats skulle kunna kombineras med utbildningsmoment hänförbara till den egentliga fackutbildningen, varigenom viss tidsvinst skulle bli möjlig. Mot ett senareläggande talar följande: a) Värnpliktstjänstgöring för en examinerad tandläkare innebär produktionsbortfall inom tandvårdssektorn. Eftersom det rör sig om nyexaminerade tandläkare torde folktandvården komma att drabbas särskilt hårt. Från samhällssynpunkt är det sålunda angeläget att inlägga största möjliga del av militär utbildning före tandläkarexamen. b) En sammanhängande längre militär tjänstgöring efter tandläkarexamen medför att ett stort antal läkarassistenter samtidigt

skall bibringas tillämpad utbildning, t. ex. tillsammans med övriga värnpliktiga under grundutbildning. Tillgången på praktikantplatser kan utnyttjas bättre om läkarassistentens liksom läkarens grundutbildning uppdelas. Möjligheterna att samordna utbildningen för de båda kategorierna ökas härigenom. Med anledning av ovan anförda synpunkter förordar VK, att ett kursmoment inläggs på ferietid före tandläkarexamen. Grundutbildningen i övrigt slutförs efter tandläkarexamen, varvid bästa möjliga anpassning till övrig värnpliktsutbildning eftersträvas. Läkarassistentskola. Militär utbildning med specialinriktning bör om möjligt inläggas tidigast efter femte terminen. För studerande i hösttermin-vårtermin-rytm uppnås detta utbildningsläge under vinterhalvåret. Påföljande sommar (efter sjätte terminen) följer emellertid försvarsmedicinsk kurs I. Av denna anledning måste sommaren innan, dvs. efter fjärde terminen, tas i anspråk för militär utbildning. Som framgår av tabell 8: 3 har de flesta teoretiska utbildningsmomenten av betydelse för kroppssjukvården då genomgåtts, varför tidpunkten kan accepteras. Utbildningen bör ges i huvudsak samma militärmedicinska innehåll som motsvarande utbildningsomfång för medicine kandidat (jfr avsnitt 8.4.2.2), dvs. inriktas mot underordnad medicinalbefattning. Den lägre medicinska kompetensen hos ifrågavarande odontologie kandidater jämfört med medicinarna gör emellertid att krigsplacering inte kan ske förrän försvarsmedicinsk kurs II genomgåtts två år senare. I motsats till försvarets tandvårdsberedning anser VK att undervisning i krigstandvårdens organisation inte bör bedrivas på detta stadium. Försvarsmedicinsk utbildning. Den av försvarets tandvårdsberedning föreslagna utbildningen under de två sista studiesomrarna bedöms i allt väsentligt lämplig. Flertalet remissinstanser har också ställt sig positiva till denna del av utredningsförslaget. Endast i en detaljfråga har VK någon erinran. I kurs II ingår utbildning i käkska-

devård (12 timmar), omfattande »speciellt akutvård i svåra skadefall samt de speciella krigsskadornas vård». Detta utbildningsmoment bör inte föregå den civila utbildningen i oral kirurgi, käkortopedi och öron, näsa, hals. Dessa ämnen ingår i nionde och tionde terminerna. Den militära utbildningen i käkskadevård bör komma efter ovannämnda civila utbildning. Fortsatt befattningsutbildning. Som framgår av den krigsorganisatoriska analysen (avsnitt 8.3.3.1) bör utbildningen för ca 60 % av varje årskull tandläkare inriktas mot uppgiften som läkarassistent tillika ställföreträdande bataljonsläkare och tjänstegrenschef vad gäller krigstandvården inom bataljon, övriga 40 % bör inriktas mot polikliniktjänst och assistenttjänst (operation och narkos) i operationslagen. De båda kategorierna benämns fortsättningsvis »kategori TB (ställföreträdande bataljonsläkare)» respektive »kategori TP (poliklinik)». Kategori TB. I sin egenskap av ställföreträdande bataljonsläkare måste läkarassistenten kunna träda i dennes ställe vad gäller de stabsmässiga uppgifterna inom sjukvården. Den teoretiska utbildningen i taktik och stabstjänst bör därför ges en inriktning närbesläktad med medicinalofficerens. Det bör emellertid observeras att läkarassistenten inte har samma förbandserfarenhet som läkaren före fackutbildningen. Undervisningen kan därför inte vara gemensam med läkarna. Uppgiften som tjänstegrenschef inom krigstandvården kräver utbildning i dennas organisation m. m. samt så ingående kunskap om käkkirurgi som krävs för att den skadade skall kunna ges lämplig behandling före transporten till de sjukvårdsenheter där den slutliga behandlingen skall insättas. Längden av den i den fortsatta befattningsutbildningen ingående fackkursen har VK beräknat till 45 dagar, dvs. 15 dagar kortare än f. n. Minskningen har kunnat göras främst tack vare den förbättrade teoretiska utbildningen i kroppssjukvård, som föregår kursen. Innan krigsplacering kan ske krävs - utSOU 1970: 65

över fackkursen - miljöpraktik i den avsedda krigsbefattningen. Denna praktik bör vara av två slag dels från fredssjukvård, dels från förband under fältförhållanden. Beträffande den förstnämnda vill VK framhålla att, med hänsyn till belastningen på bataljonsläkaren, de sjukvårdsmoment i fält som närmast överensstämmer med den dagliga fredssjukvården praktiskt taget helt torde få ombesörjas av lakar assistenter. Dessa förhållanden måste återspeglas i den befattningsutbildning som följer efter fackkursen. Minst en månads sådan tjänstgöring torde erfordras, för att tillräcklig erfarenhet skall uppnås. Tjänstgöringen bör ordnas så att den blivande läkarassistenten under läkares direkta överinseende och ansvar utför sjukvisitation och utför de (enklare) behandlingsåtgärder, som kan genomföras vid ett fredsförbands sjukvårdsavdelning, samt deltar i ronder. Tjänstgöringen bör förläggas till tid då avsnittsutbildning äger rum vid förbanden. Läkarassistenten bör härvid delta i de olika utbildningsavsnittens tillämpningsmoment, jämte förberedelser för dessa. I övrigt bör läkarassistenten tjänstgöra vid förbandets sjukvårdsavdelning. Denna tjänstgöring bedöms vara av stort värde även för de läkarassistenter som sedermera krigsplaceras i öppen civil krigssjukvård. Den tillämpade utbildningen bör genomföras i sådana befattningar inom grundutbildningsorganisationen sorra motsvarar krigsuppgiftcrna. Inom armén kan högst ca 90 platser för läkarassistenter disponeras inom övningsorganisationen, varav ca 50 har ett direkt samband med här aktuell icategoris uppgifter. Utbildningsbehovet är emellertid ca 80 per år. Om varje elev tjänstgör en månad vid förband under GKU kan ca 100 läkarassistenter erhålla miljöpraktik under tillämpade fältförhållanden. För läkarassistent kategori TB bör detta skede följaktligen omfatta en månad. Genom denna tjänstgöring vinns även en annan fördel. Den medicinalofficer och den läkarassistent som under denna utbildning tjänstgör tillsammans kan krigsplaceras inom samma enhet. Kategori TP. Den fortsatta befattningsSOU 1970: 65

utbildningen för denna kategori skall främst ägnas åt den praktiska verksamheten inom de högre förbandens vårdenheter. Någon egentlig utbildning i taktik och stabstjänst behöver inte ingå, däremot skall krigssjukvårdens organisation i stort behandlas. Den under försvarsmedicinska kursen erhållna utbildningen i narkoslära och kirurgi bör fördjupas. Specialutbildning för uppgifter inom käkkirurgi bör erhållas här i stället för under den försvarsmedicinska utbildningen. VK bedömer att fackkursen bör ges en längd av 30 dagar. Krav på miljöutbildning föreligger även för denna kategori. Praktisk erfarenhet av fredssjukvården är minst lika viktig för kategori TP som för kategori TB. Den bör fullgöras enligt enahanda grunder dock under 45 dagar. Praktiktjänstgöringen inom förbandssjukvården bör, där lokala förutsättningar är för handen, om möjligt kombineras med tjänstgöring vid olycksfallsavdelning på lasarett inom garnisonsorten. Under GKU-skedet finns vid armén huvudsakligen vid trängtrupperna - organiserat poliklinikgrupp, kirurgtropp och förbandsplats vars chef inte är bataljonsläkare. I dessa enheter ingår ca 40 befattningar lämpade för kategori TP. Härtill kommer ett fåtal befattningar vid marinens sjukvårdsplutoner. Det årliga utbildningsbehovet är ca 60. Om detta utbildningsskede ges ca 30 dagars längd kan emellertid två omgångar läkarassistenter efter varandra tjänstgöra vid samma övningsförband. Kraven på tillämpad utbildning kan därigenom tillgoses. Sammanfattning av de värnpliktiga lakarassistentemas kategori TB och TP grundutbildning. VK har i det föregående föreslagit en grundutbildning om ca åtta månader, dvs. omkring två veckor kortare än för värnpliktiga läkare enligt VK förslag. Grundutbildningens omfattning och samordning med de civila studierna framgår av bild 8: 5.

Bild 8: 5. Tandläkarnas grundutbildning enligt VK förslag.

Grundläggande befälsskola 90 dagar

Läkarassistentskola1 45 dagar

Fackutbildningskurs TB2 45 dagar

Förberedande sjukvårdstjänstgöring 30 dagar

GKU 30 dagar

Läkarassistent kategori TB Fackutbildningskurs TP2 30 dagar

Förberedande sjukvårdstjänstgöring 45 dagar

GKU 30 dagar

Läkarassistent kategori TP Genomgås efter odontologie kandidatexamen. Genomgås efter försvarsmedicinska kursen I (6 terminen) och II (8 terminen).

8.4.3 Repetitionsutbildning 8.4.3.1 Läkare. Den värnpliktige kan krigsplaceras i befattning som läkare först vid ca 28 års ålder. Andra faktorer än levnadsåldern kommer att i avgörande grad påverka den fortsatta krigsplaceringen. Som framhållits i avsnitt 8.3.1 bör den militära och den civila krigssjukvårdsorganisationen ses som en enhet vid placering av lärarpersonalen. Tillgängliga personella resurser bör utnyttjas så att den samlade krigssjukvården bäst gagnas. Den enskilde läkarens fredstida yrkesverksamhet och fortsatta civila specialistutbildning kommer följaktligen att i påtaglig grad inverka på krigsplaceringen. Läkarnas KFÖ bör fullgöras vid det förband där vederbörande är krigsplacerad. Den bör ha samma längd som för övrig personal på motsvarande nivå, dvs. 32 dagar. Härigenom kommer chefsläkaren, som inom en vårdenhet bär det samlade ansvaret för enhetens medicinska funktionsduglighet, att redan från början av KFÖ förfoga över samtliga sina mest kvalificerade medarbetare. Det måste vara angeläget för chefsläkaren att även i rent medicinska frågor ge läkarna och assistenterna i operationslagen den repetition han bedömer nödvändig. Detta måste ske innan den egentliga förbandsutbildningen börjar. Av dessa skäl bör KFÖ omfatta 32 dagar även för fackläkarna. KFÖ bör utnyttjas för fortsatt befattningsutbildning av läkare endast i den omfattning som kan ske inom krigsförbandets ram. Den första krigsförbandsövningen som läkare bör fullgöras i befattning som chef för

förbandsplatsgrupp. Medicinalofficerarna bör härvid placeras vid förbandsplatsgrupper ingående i stridande bataljoner, fackläkarna däremot vid grupper inom sjukvårdskompani. Med ledning av visad förmåga vid övningen utväljs erforderligt antal bataljonsläkare. Nästa krigsförbandsövning fullgörs i denna befattning. I de fall då vederbörande läkare vid ifrågavarande ålder civilt specialinriktats som kirurg bör andra krigsförbandsövningen fullgöras som plutonchef inom sjukvårdskompani. Härigenom vinns vidgad erfarenhet i den högre vårdenhetens sätt att verka, vilket erfordras för senare placering (då erforderlig civil kompetens förvärvats) som chefskirurg (A-kirurg) vid sjukvårdsoch sjukhuskompanier. Här angivna befattningar är enligt VK mening den högsta militära kompetensnivå, i vilken värnpliktig läkare bör krigsplaceras. Befattningar som brigadläkare och högre kräver ökade militära insikter, varför de bör bestridas av personal ur försvarets medicinalkår. Ovan skisserad samordning mellan civil kompetenstillväxt och militär krigsplacering gäller normalfallet. Stora individuella avvikelser kan förekomma. Det är inte ovanligt att en nyutexaminerad läkare, civilt verksam som tjänsteläkare, ianspråktas i den civila krigstjänsteläkarorganisationen. Han kan sedermera vid tjänstgöring inom sluten vård (för att förvärva specialistbehörighet) under en period krigsplaceras militärt för att sedermera krigsplaceras civilt inom sluten vård då specialistkompetens uppnåtts, övergår vederbörande därefter till allmän praktik kan militär krigsplacering åter bli SOU 1970: 65

aktuell. Exemplet belyser nödvändigheten av att kontinuerligt vidmakthålla en allmänkompetens inom krigssjukvården som möjliggör endera civil eller militär krigsplacering under hela värnpliktstiden. KFÖ och SÖ är medel att vidmakthålla kompetensen vad avser läkarnas uppgifter inom förbandet. Vad gäller den rent fackmässiga individuella kompetensen krävs emellertid ytterligare vidareutbildning. SFÖ (FÖ) är ett medel härvidlag. Enligt VK bedömande bör dessa ges ett starkt differentierat innehåll, utgående från läkarens uppgift i krig med beaktande av hans civila specialistkompetens. Utbildningen under dessa övningar bör inriktas enligt följande huvudlinjer. a) Förbandsplatsgruppchef och poliklinikgruppchef fullgör SFÖ med krigsmedicinskt innehåll. Utbildningen torde med fördel kunna förläggas till intensivvårdsavdelning, olycksfallspoliklinik (motsvarande) allt efter vederbörandes krigsplacering. b) Specialistkompetent läkare med kirurgi som sidospecialitet (t. ex. gynekolog) måste i regel krigsplaceras som B-kirurg. SFÖ bör i detta fall fullgöras vid kirurgisk klinik under handledning av överläkarkompetent kirurg. c) Läkare med specialisering inom ett avgränsat medicinskt område, t. ex. vissa forskare och ögonläkare, bör under fackövning repetitionsutbildas inom det vidare medicinska kompetensområde som krigsuppgiften kräver. d) SFÖ bör även utnyttjas för repetitionsutbildning i de militärmedicinska specialiteter som saknar civil motsvarighet, t. ex. flyg- och navalmedicin samt B-bakteriologi. Det bör observeras att de utbildningsbehov som angetts under punkterna a), b) och c) ovan inte är ett för den militära krigssjukvården specifikt behov. Motsvarande behov föreligger även inom den civila sektorn t. ex. för civilförsvarets sjukvårdsenheter samt (och främst) för beredskapssjukhusen. Den militära fortsatta befattningsutbildningen bör av detta skäl så långt möjligt samordnas med utbildning jämlikt § 9 a i krigssjukvårdslagen. De utbildningsbehov som ovan exempliSOU 1970: 65

fierats kan inte tillgodoses inom en och samma tidsram. De undersökningar som erfordras för att kartlägga behoven av utbildningstid torde bli synnerligen omfattande, bl. a. beroende på att den civila krigssjukvårdens vidareutbildningsbehov bör medtas i bedömningen. De i kapitel 7 föreslagna SFÖ (Fö) bedömer VK emellertid kunna tillgodose alla föreliggande behov av fortsatt befattningsutbildning. En förutsättning härför är dock att kursinnehållet strikt renodlas till sådana utbildningsmoment, i vilka undervisning icke kan meddelas under de första två veckorna av KFÖ. 8.4.3.2 Lakar assistenter, kategori TB och TP. Den värnpliktige läkarassistenten krigsplaceras först vid 25-26 års ålder. Hans krigsplaceringsbarhet måste sålunda kunna vidmakthållas under 21-22 år. Fyra KFÖ tillgodoser inte helt detta behov. Värnpliktslagens stadgande om högst fem KFÖ bör därför äga tillämpning på läkarassistenterna. Eftersom krigsförbandens behov måste styra uttaget av tjänstgöringsskyldigheten kommer emellertid endast ett begränsat antal läkarassistenter att behöva inkallas till fem KFÖ. Längden av den enskilda KFÖ bör avpassas efter krigsbefattningens art. Läkarassistent kategori TB bör fullgöra fem veckors KFÖ i likhet med övrigt befäl på denna nivå. För läkarassistenter kategori TP torde övningen kunna begränsas till fyra veckor, dvs. samma längd som för övrig medicinal hjälppersonal med befäls-(förmans-) uppgifter. Under KFÖ bör läkarassistenten, i enlighet med försvarets tandvårdsberednings förslag, handha akuttandvården inom det förband, där han är krigsplacerad. Läkarassistenten är i sin civila fredstida yrkesutövning inte sysselsatt inom egentlig kroppssjukvård. Detta förhållande ställer särskilda krav på läkarassistentens fortsatta befattningsutbildning. Läkarassistenterna bör under sina två första KFÖ bestrida befattning som ställföreträdande förbandsplatsgruppchef eller läkarassistent vid poliklinikgrupp. Därefter bör 40 % av läkarassistenterna krigsplaceras som narkos- och operationsassistenter. 79

Flertalet av övriga 60 % kommer efter sin andra KFÖ att vara krigsplacerade som ställföreträdande bataljonsläkare och/eller som ställföreträdande förbandsplatsgruppchef. SÖ bör av läkarassistent kategori TB fullgöras enligt enahanda grunder som övrigt krigsplacerat befäl på officers- och underofficersnivå. Ca 50 % av dessa läkarassistenter bedöms behöva fullgöra SÖ på detta sätt. I övriga fall bör den fortsatta befattningsutbildningen ges en medicinsk inriktning allt efter krigsbefattningens speciella behov. Detta bör ske i form av SFÖ (Fö) på principiellt samma sätt som föreslagits för medicinalofficerarna (jfr avsnitt 8.4.3.1). 8.4.4 Tandläkarnas vidareutbildning enligt krigssjukvårdslagen Som framhållits i annat sammanhang är det synnerligen angeläget för den civila krigssjukvården att kunna utnyttja landets tandläkare som läkarassistenter i krig. Det är bl. a. detta skäl som ligger bakom försvarets tandvårdsberednings förslag om en försvarsmedicinsk grundutbildning för samtliga tandläkare. Förslaget omfattar emellertid ingen utbildning syftande till att vidmakthålla och vidareutveckla de försvarsmedicinska kunskaperna. VK anser att sådan utbildning måste komma till stånd. Enligt nuvarande ordning kan ca 60 dagar av de värnpliktiga tandläkarnas fortsatta tjänstgöring fullgöras som fortsatt assistentjänstgöring vid kirurgisk (anestesiologisk, otologisk) avdelning. Erfarenheterna av denna utbildning är i allmänhet mycket goda både från elevernas och lärarnas sida. Underhandskontakter som VK har tagit med erfarna kirurger som handhaft sådan utbildning, tyder på att den något äldre tandläkaren som operationsassistent i de flesta fall är överlägsen medicine kandidaten, innan denne fullgjort läkarutbildningens assistentskede. Behovet av kliniska assistenter är vida större inom den civila krigssjukvården än inom den militära. I konsekvens härmed bör alla yrkesverksamma tandläkare kunna delta i utbildning med syfte att vid80

makthålla och utveckla kunskaperna från försvarsmedicinska kursen. Genom beslut av 1963 års riksdag (prop. 1963: 106) har förordnats om utbildningsplikt med stöd av krigssjukvårdslagen för samtliga läkare. Högst 60 dagars utbildning kan åläggas icke värnpliktig läkare. Föredragande departementschefen framhöll bl. a. (s. 49) att frågan om samordningen i fred av utbildningen inom totalförsvaret behandlades av 1960 års värnpliktsutredning. Utbildningsplikten borde därför t. v. begränsas till läkare. I dåvarande medicinalstyrelsens och dess sjukvårdsberedskapsnämnds yttrande över förenämnda betänkande Militärtandvården har starkt framhävts behovet av lagstadgad utbildningsplikt som läkarassistent för alla tandläkare. VK ansluter sig till denna uppfattning. Med hänsyn till erfarenheterna från fortsatt utbildning av värnpliktiga tandläkare till operations- och narkosassistenter synes en utbildningsplikt om 60 dagar väl svara mot behoven. VK anser därför att krigssjukvårdslagens stadganden om utbildningsplikt för läkare bör vidgas att även omfatta tandläkare. Specialutbildning för uppgifter inom käkkirurgin bör kunna meddelas i stället för utbildning till operationsassistent. Mot förslaget talar den ökade utbildningsbelastningen på de kirurgiska klinikerna. VK vill i detta sammanhang framhålla att operationsassistenterna (tandläkarna) under sin utbildning tillika fullgör ett arbete till gagn för sjukvården. Utbildningen kan tidsmässigt spridas, bl. a. under beaktande av sjukvårdens behov. Vidare har VK förslag om att slopa utbildningen av läkarbiträden minskat belastningen på den kliniska utbildningsadministrationen med ca 1 000 eleweckor per år. För samtliga tandläkare (sålunda även kvinnliga) föreslås därför 60 dagars utbildningsplikt jämlikt krigssjukvårdslagen, dvs. samma utbildningsplikt som för läkarna. Denna tjänstgöring är i första hand avsedd för det civila medicinalväsendets behov. 8.4.5 Läkares och läkarassistenters medverkan i militär fredssjukvård och fredstandvård. SOU 1970: 65

8.4.5.1 Läkare. Enligt 1963 års riksdagsbeslut skall högst 60 dagar av den fastställda värnpliktstjänstgöringen fullgöras inom förbandssjukvården av varje läkare. Det faller utom ramen för VK uppdrag att bedöma behovet av läkarinsatser inom fredssjukvården. VK anser sig ha att endast utgå från statsmakternas tidigare bedömningar i detta hänseende. Det föreslagna utbildningssystemet bör följaktligen inte innebära försämrade villkor för den fredstida militärsjukvården. Nuvarande bestämmelser rörande värnpliktiga läkares medverkan i den militära förbandssjukvården grundas på betänkandet Läkaren i totalförsvaret (SOU 1961:63). Enligt däri angivna beräkningar svarar 60 dagars arbetsinsats av varje värnpliktig läkare inom den militära fredssjukvården mot totalt 13 500 läkardagar per år (s. 194). VK förslag till grundutbildning av värnpliktiga läkare (avsnitt 8.4.2) innebär en årlig medverkan i förbandssjukvården av ca 200 läkare, envar under 30 dagar, dvs. sammanlagt 6 000 dagar. De ca 55 läkare som årligen hänförs till besiktningsgrupp 3 och 4 bör fullgöra grundläggande allmänmilitär utbildning, läkarassistentkurs och krigskirurgisk kurs liksom övriga läkare. Däremot bör den tid som motsvarar utbildningen vid fackskolan (IV 2 månad) och därefter följande miljöutbildning (1 månad) fullgöras inom förbandssjukvården. Frånräknas en halv månad för utbildning i författningar m. m. (som övriga läkare inhämtar under fackskolan) kan varje läkare, hänförd till besiktningsgrupp 3 och 4 medverka två månader i förbandssjukvården. På så sätt erhålls 3 300 tjänstgöringsdagar årligen. Återstående behov, 4 200 tjänstgöringsdagar, måste täckas på annat sätt. Det bör observeras att de tjänstgöringsdagar som här redovisats kommer att fullgöras av oerfarna läkare. Handledning av förbandsläkare med praktisk erfarenhet av militär fredssjukvård erfordras därför. Enligt VK beräkningar tillförs krigssjukvården årligen ca 490 specialtjänstuttagna värnpliktiga läkare, av vilka genomsnittligt 55 kan bedömas bli hänförda till besiktSOU 1970: 65 6—014094

ningsgrupp 3 och 4. Då en sådan årskull lämnar värnpliktsåldern har den minskat på grund av dödsfall, sjukdom, emigration m. m. Som ett medeltal, dvs. årskullens teoretiska storlek i 37-38-årsåldern, räknar VK med 425 värnpliktiga läkare hänförda till besiktningsgrupp 1 och 2. Om samtliga dessa i lika grad skulle medverka i förbandssjukvården krävs ytterligare tio tjänstgöringsdagar per läkare. För de läkare som hela sin värnpliktstid är krigsplacerade i militär organisation skulle den av VK beräknade tjänstgöringsskyldigheten behöva förlängas i motsvarande grad. VK vill i detta sammanhang påpeka att försvarsgrensöverläkarna till VK anmält ett behov av 21 000 tjänstgöringsdagar för värnpliktiga läkare. Om detta skulle tillgodoses skulle tjänstgöringsskyldigheten behöva förlängas med 28 tjänstgöringsdagar per läkare. VK anser en förlängning omotiverad i båda fallen. I stället bör del av tjänstgöringsskyldigheten jämlikt värnpliktslagen för de läkare, som tas i anspråk av det civila medicinalväsendet kunna utnyttjas för ändamålet som ett substitut för repetitionsutbildning. Tjänstgöringsbehovet kan utan svårighet tillgodoses ur den samlade volym av tjänstgöringsskyldighet som åvilar de överförda läkarna. Uttaget måste emellertid göras beroende av tidpunkten för överföringen. Största tjänstgöringsuttaget kan göras bland värnpliktiga läkare hänförda till besiktningsgrupp 3 och 4. Om man för denna grupp bibehåller nuvarande bestämmelse om högst 60 dagar, kan gruppen tillgodose ett behov av ca 3 000 tjänstgöringsdagar per år. Utrymmet för civil krigssjukvårdsutbildning kommer att bli oförändrat för gruppen. För övriga, dvs. det stora flertalet, bör gälla samma bestämmelse, dock att de 60 dagarnas tjänstgöringsuttag inom fredssjukvården reduceras med det antal dagar som vederbörande fullgjort som KFÖ före överföring. Förslaget innebär att värnpliktig läkare som fullgjort två KFÖ i läkarbefattning och därefter överförs till civila medicinalväsendet inte bör komma i fråga för tjänstgöring inom den militära fredssjukvården. 81

tilläggsdirektivens »ungefär oförändrad omfattning» till ca 625 tjänstgöringsmånader per år. Uppgiften som läkarassistent i krig har varit enda grunden för VK bedömningar rörande behovet av tjänstgöring jämlikt värnpliktslagen. Förslaget är hårt pressat både innehålls- och tidsmässigt. Om därför freds8.4.5.2 Tandläkare. I avsnitt 8.4.2.3 har tandvård av nuvarande omfattning skall inredogjorts för de tilläggsdirektiv som VK rymmas i tjänstgöringstiden måste denna erhållit angående de värnpliktiga tandläkarinnehållsmässigt förändras. VK har vid sin nas utnyttjande inom fredstandvården. I undersökning härav funnit följande. samma avsnitt har även redovisats 1967 års Under förbandstjänstgöringen som följer folktandvårdsutrednings förslag rörande den efter fackkursen bedöms förmiddagspassen militära fredstandvårdens överförande till i princip kunna tas i anspråk för sjukvisitafolktandvården. Den i avsnitten 8.4.2 och tioner, poliklinisk behandling samt ronder, 8.4.3 föreslagna grund- och repetitionsutallt under överinseende av läkare. För att bildningen för tandläkare i dessas egenskap tillgodose fredstandvårdens behov måste efav läkarassistenter inrymmer inte någon termiddagspassen i huvudsak reserveras för tid för fredstandvård. Eftersom statsmaktandvård utom då tillämpningsövningar äger terna ännu inte tagit ställning till folktandvårdsutredningens betänkande framlägger rum. Under GKU bedöms huvuddelen av VK i det följande ett förslag om hur de tiden ianspråktas för förbandsutbildning (lävärnpliktiga tandläkarnas insatser inom karassistenten är då inte tjänstgöringsplacerad vid förbandets sjukvårdsavdelning). Befredstandvården skall hållas på oförändrad handling av akuta fall under förbandsutnivå samtidigt som de utbildas till läkarbildningen bör emellertid ombesörjas av läassistenter. karassistenten (tandläkaren). Insatserna blir VK har sökt definiera begreppet »ungefär i detta fall närbesläktade med uppgifterna oförändrad omfattning» genom att från förunder beredskap och krig. På denna grund svarsgrensöverläkarna inhämta uppgifter om beräknar VK att läkarassistent skall kunna antalet tjänstgöringsmånader för värnpliktigöra en tandvårdsinsats motsvarande en halv ga tandläkare inom fredstandvården. Tillmånad under de skeden av grundutbildningförlitlig statistik föreligger för åren 1965, 1966 och 1967. Denna redovisas i följande en som är förlagda till förband. Årligen erhålls härur 70 månader. tabell. Tandläkare hänförda till besiktningsgrupp VK har på denna statistiska grund tolkat 3 och 4 bör fullgöra den tid av grundutbildningen som inträffar efter tandläkarexaTabell 8:4 Antalet tjänstgöringsmånader för värnpliktiga tandläkare inom fredstandvår- men (3V2 månader) inom militärtandvården. Totalt kan deras insats beräknas till ca 50 den. månader. . . . o . . . Antal måDen under avsnitt 8.4.4 föreslagna ut-... t .. • Antal manader/ar „ orIo _ Tjänstgöringsnåder, bildningsplikten om 60 dagar jämlikt krigsuttag enligt 1965 1966 1967 medeltal sjukvårdslagen bedömer VK för läkarassistenterna kategori TB kunna förläggas till Arméöver-1 läkaren 5982 572 524 565 militär sjukvårdsavdelning. Motivet härför Marinöverär att denna fortsatta befattningsutbildning 3 läkaren 62 67 76 68 bedöms ha ett direkt samband med assisSumma 660 639 600 633 tentuppgifterna inom civilförsvarets för1 Flygvapnets behov inräknat. bandsplatser och med av dåvarande sjuk*3 Inklusive 36 månader för marinen. vårdsberedskapsnämnden förordad placering Härtill 36 månader från arméöverläkaren.

Sammanfattningsvis föreslår VK sålunda att till civila medicinalväsendet överförd värnpliktig läkare ianspråktas för militär fredssjukvård högst 60 dagar samt att detta maximala dagantal reduceras med 30 dagar för varje fullgjord KFÖ i läkarbefattning.

82 SOU 1970: 65

som assistent åt läkare inom öppen vård i krig (krigstjänsteläkare). Läkarassistent som efter värnpliktstidens utgång överförs till civila medicinalväsendet för här angivna uppgifter kan därför väntas besitta erforderlig fackkompetens. Tjänstgöringen bör ske i två omgångar med början tidigast sedan en KFÖ fullgjorts. Ca 75 läkarassistenter av en årskull om 140 bedöms fullgöra 60 dagars tjänstgöring på detta sätt. Deras insatser i militärtandvård kan beräknas till ca 75 månader årligen (halva tiden sjukvård - halva tiden tandvård). Repetitionsutbildningen för läkarassistenter bör liksom för övriga värnpliktiga omfatta högst fem KFÖ. Som framhållits i annat sammanhang kräver inte krigsförbanden uttag av den femte övningen av samtliga läkarassistenter. Enligt värnpliktslagens anda skulle denna tjänstgöring uttas endast i den omfattning krigsförbanden kräver detta. I syfte att efterkomma Kungl. Maj:ts direktiv nödgas emellertid VK föreslå att högst en KFÖ skall få användas endera för sitt egentliga syfte eller inom fredstandvården. Beräkningsmässigt kan ca 80 % av varje årskull läkarassistenter, dvs. 110 fullgöra en KFÖ på detta sätt. Detta motsvarar 110 månader inom den militära fredstandvården. Läkarassistenter hänförda till besiktningsgrupp 3 och 4 bedöms under repetitionsutbildning kunna fullgöra 75 månader. Dessa värnpliktiga, som är krigsplacerade inom den civila krigssjukvården bör däremot fullgöra utbildningsplikten jämlikt krigssjukvårdslagen (60 dagar) inom det civila medicinalväsendet som operationsassistenter, narkosassistenter eller som assistenter åt tjänsteläkare. De möjligheter till en insats inom den militära fredstandvården som redovisats i det föregående uppgår till sammanlagt ca 400 månader årligen. Ett ytterligare behov av ca 225 månader föreligger för att direktivens krav skall uppfyllas. Detta behov svarar mot ca 45 dagars tjänstgöring för varje tandläkare uttagen som läkarassistent. Behovet kan tillgodoses enligt tre alternativ.

SOU 1970: 65

a) ökning av antalet KFÖ till sex. Detta alternativ förkastas eftersom läkarassistenterna därigenom skulle bli den enda kategori av värnpliktiga med sådan skyldighet. Dessutom skulle en brist på ca 85 tandvårdsmånader ändå föreligga. b) Utnyttjande av värnpliktslagens stadganden om SÖ för fredstandvård. Detta alternativ strider emellertid mot syftet med dessa övningar. Alternativet förkastas med hänsyn till att tandläkarnas krigsbefattningar kräver att de deltar i SÖ. c) Förlängning av grundutbildningen med 45 dagar och reserverande av hela denna tid för fredstandvård. En förlängning är dock inte motiverad från utbildningssynpunkt, eftersom varje läkarassistent vid tjänstgöringen på förbandens sjukvårdsavdelning kommer i kontakt med militär tandvård. Då alternativet emellertid är det enda som ej påverkar tandläkarnas krigsanvändbarhet förordas det trots de olägenheter som uppstår för den enskilde. Den militära fredstandvårdens behov (ca 625 månader/ år) kan på de grunder som här redovisats sammanfattningsvis tillgodoses på följande sätt: a) Som utfall av militär grundutbildning b) Som utfall av civil krigssjukvårdsutbildning förlagd till militär sjukvårdsavdelning c) Insatser i förbandsproduktionen av tandläkare hänförda till besiktningsgrupp 3 och 4 d) Alternativ tjänstgöring till en KFÖ e) Förlängd grundutbildning (45 dagar) Summa

70 månader 75

»

»

»

235 615

» »

Tjänstgöring som avses under punkten b) är motiverbar från utbildningssynpunkt. Beräkningarna ovan förutsätter emellertid att samtliga läkarassistenter (utom de ca 40 % som utbildas till narkos- och operationsassistenter) erhåller sin fortsatta utbildning i krigsmedicin vid militär sjukvårdsavdelning. Denna bindning kan vara till nackdel för det civila medicinalväsendet. Bl. a. utesluter tjänstgöring enligt b) vid militärt förband att den krigsmedicinska vidareutbild ningen förläggs t. ex. till tjänsteläkarstatio83

ner. Av detta skäl vill VK inte förorda att tjänstgöringsplacering enligt b) skall utgöra regel men däremot en möjlighet. De ca 75 tandvårdsmånader per år som härigenom bortfaller i beräkningarna ovan innebär ca 10 % minskning av de värnpliktiga tandläkarnas insats i fredstandvården jämfört med läget under åren 1965-67. Detta bortfall jämte den föreliggande bristen på tio tandvårdsmånader bör kompenseras med beräkningsmässigt åtta heltids- eller sexton halvtidstjänster. 8.4.6 Central utbildningsanstalt m. m. för fackutbildning I föregående avsnitt av detta kapitel liksom i de två följande kapitlen påtalar VK allvarliga brister i den kvalificerade värnpliktiga sjuk- och hälsovårdspersonalens fackutbildning. Många av dessa brister anser VK vara förorsakade av att den organisation, som har att planera och genomföra denna utbildning, är personellt underdimensionerad. De yttre förutsättningarna, såsom utbildningslokaler m. m. är dessutom undermåliga, vilket särskilt framträder vid en jämförelse med de förhållanden, under vilka de värnpliktiga bedrivit sina akademiska studier. De av VK konstaterade bristerna har tidigare uppmärksammats. I flera utredningar under 1960-talet har dessa missförhållanden påtalats utan att åtgärder vidtagits för att rätta till dem. I betänkandet »Läkaren i totalförsvaret» (SOU 1961:63) konstaterades sålunda (s. 158) brister i den dåvarande fackutbildningen. Utredningen uttalade (s. 192-193) att en av förutsättningarna för att en kvalificerad utbildning vid läkarfackskola skulle komma till stånd var att en förstärkning skedde av personal inom arméstaben. Denna förstärkning bedömdes vara nödvändig, oberoende av om iäkarfackskolan organiserades centraliserad eller decentraliserad. Utredningen ansåg som ett minimum härvidlag, att dåvarande arméöverläkarens expedition borde förstärkas med en fältläkare och tränginspektionen med en regements84

officer. Dessas uppgift skulle vara att leda och samordna verksamheten vid de av utredningen föreslagna decentraliserade läkarfackskolorna. I den av nämnda utredning föranledda prop. 1963: 106 uttalade departementschefen bl. a. följande (s. 42): Även Iäkarfackskolan, s o m - - - krigssjukvården, bör genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med vad läkarutredningen föreslagit. I fråga om Iäkarfackskolan vid armén har utredningen diskuterat, om en central utbildningsanstalt bör inrättas. Såsom läkarutredningen framhållit skulle emellertid det väsentliga värdet med en central utbildningsanstalt ligga i att utbildning där kunde beredas fast anställda läkare vid krigsmakten. Då frågan om de fast anställda läkarnas utbildning utredes av 1962 års försvarssjukvårdsutredning kan frågan om organisationen av denna utbildning icke avgöras nu. Jag föreslår därför att Iäkarfackskolan vid armén även fortsättningsvis decentraliseras till trängregementena. Till ett av läkarutredningen väckt förslag om viss personalförstärkning hos arméöverläkaren och tränginspektören tar jag icke ställning i detta sammanhang. I propositionen togs sålunda ej ställning till förslaget om personalförstärkning, trots att utredningen hade ansett en sådan vara nödvändig, oberoende av om Iäkarfackskolan organiserades centraliserad eller decentraliserad. 1962 års försvarssjukvårdsutredning föreslog i sitt betänkande »Militärsjukvården II» (SOU 1966: 36, s. 137) att en försvarets sjukvårdsskola skulle inrättas för utbildning av fast anställd medicinalpersonal. Beträffande den värnpliktiga medicinalpersonalens utbildning anfördes bl. a. följande (s. 138-139): Utredningen räknar emellertid med att fackskolekursen för värnpliktiga apotekare förläggs till skolan.i Beträffande fackskolekurserna för läkare och veterinärer har utredningen i det föregående räknat med att dessa kurser förläggs till trängregemente eller försvarsgrenarnas sjukvårdsskolor men att kurserna övergångsvis kan behöva centraliseras ytterligare. Stora svårigheter finns nämligen att f. n. organisera denna utbildning. Det bör därför vara möjligt att, om försvarets sjukvårdsskola organiseras så snart som 1

Försvarets sjukvårdsskola, SOU 1970: 65

möjligt, under en övergångperiod förlägga även fackskolekurser för värnpliktiga läkare och veterinärer till skolan. Denna möjlighet bör utnyttjas. 1962 års försvarssjukvårdsutrednings förslag angående försvarets sjukvårdsskola och den värnpliktiga medicinalpersonalens utbildning har ännu inte föranlett någon Kungl. Maj:t åtgärd. VK anser det vara mindre tillfredsställande att förslag rörande förbättrade resurser för den värnpliktiga medicinalpersonalens utbildning som lades fram redan 1961, ännu ej i något fall förverkligats. Nödvändiga åtgärder måste vidtas omgående för att denna för krigsmaktens stridsduglighet så betydelsefulla utbildning ges de resurser som krävs för att en effektiv fackutbildning skall kunna genomföras. I det följande lämnas vissa förslag till åtgärder som VK anser vara absolut nödvändiga för att effektivisera den nuvarande fackutbildningen. Ansvarig myndighet för fackutbildningen av arméns och flygvapnets sjuk- och hälsovårdspersonal är f. n. chefen för armén och för marinens motsvarande personal chefen för marinen. Efter omorganisationen av försvarssjukvårdsledningen 1969 har, under chefen för armén, det direkta ansvaret överförts från arméöverläkaren till tränginspektören. För utbildningens medicinska innehåll ansvarar dock chefen för mcdicinalkåren. VK föreslår att i fortsättningen ansvarig myndighet för fackutbildningen av såväl arméns, marinens som flygvapnets värnpliktiga läkare och tandläkare blir chefen för armén, men att det medicinska ansvaret alltjämt åläggs chefen för medicinalkåren. Fackskolekursernas genomförande kommer att ställa stora krav på framsynt stabsmässig planering eftersom denna utbildning är till tiden nära ansluten till läkarnas allmäntjänstgöring. Om en sådan planering ej kommer till stånd föreligger risk för att intressekonflikter uppkommer mellan socialstyrelsen som är närmast ansvarig för läkarnas allmäntjänstgöring och de militära myndigheterna. VK anser därför att den personella förstärkning av arméstaben som SOU 1970: 65

föreslogs av 1962 års försvarssjukvårdsutredning snarast bör komma till stånd. Denna förstärkning får inte förväxlas med den överföring av en halvtidstjänstgörande läkare vid trängavdelningen som ägt rum då SjvS omorganiserades och försvarsgrensöverläkarinstitutionerna avvecklades. Fackutbildningskurserna ingår f. n. inte i någon fast skolorganisation utan organiseras för varje särskilt fall. I regel är kurserna för läkare, apotekare och veterinärer förlagda till TygS etablissemang i Sundbyberg. Till kurserna har kommenderats en underofficer som kursadjutant och sedan 1/10 1969 ett underbefäl främst med uppgift att handha sjukvårdsmaterielen. Utbildningsanstalten är ej personellt organiserad för att tillgodose behovet av lärarpersonal vid fackutbildningskurserna. Alla lärare är deltidsanställda, vilket försvårar kontinuitet och utveckling av undervisningsmetoder. Behovet av kurschefer löses provisoriskt från kurs till kurs genom att reservanställd eller värnpliktig personal inkallas eller genom kommendering av personal ur medicinalkåren med annan huvuduppgift. Kurschefsskapet har härigenom inte fungerat tillfredsställande. Sedan november 1968 har en regementsofficer ur trängtrupperna varit kommenderad till arméstaben för att handha frågor rörande fackutbildningen av medicinalpersonal. Fr. o. m. 1/7 1969 har denne officer, underställd tränginspektören, dels uppgifter för planering m. m. som enligt 1962 års försvarssjukvårdsutredning bör åvila befattningshavare vid arméstaben, dels uppgifter beträffande administration och utbildningsplanläggning som krävs för att samordna och under tränginspektören leda den omfattande utbildningsverksamheten. Genom denna åtgärd har utbildningsverksamheten det senaste året vunnit ökad stadga men måste ändå med hänsyn till uppgifternas omfattning ses som en övergångsåtgärd eftersom de arbetsuppgifter, för vilka den kommenderade officeren ur trängtrupperna egentligen är avsedd att bestrida, har måst eftersättas. Detta är inte tillfredsställande. VK anser det nödvändigt att en fast skol85

organisation för genomförande av fackutbildningen snarast uppbyggs. VK har ej haft möjlighet att detaljstudera skolans organisation men gjorda undersökningar av den nuvarande fackutbildningen har dock gett underlag för vissa ställningstaganden. VK finner sålunda att i skolans ledning bör permanent ingå både kvalificerad militär och medicinsk befattningshavare. För att säkerställa kontinuitet och utveckling krävs vidare att skolan disponerar över vissa fast anställda lärare i medicinska och militära ämnen. Flertalet av lärarna bedömer VK emellertid lämpligen kunna vara deltidsanställda. Eftersom kursverksamheten kommer att sträcka sig över hela året kommer kravet på deltidslärare att vara mycket stort. VK bedömer det inte vara möjligt att tillgodose det antalsmässiga behovet av militära läkare på annan plats än i Stockholmsregionen. På den medicinska sidan torde behovet av speciallärare ej heller kunna tillgodoses på någon annan plats i landet eftersom huvuddelen av tillgänglig expertis återfinns i området (Stockholm och Uppsala).

sovårdspersonalen inrättas i Stockholmsområdet,

1962 års försvarssjukvårdsutredning föreslog att en försvarets sjukvårdsskola, främst avsedd för den fast anställda personalen, borde organiseras. VK finner att den av 1962 års försvarssjukvårdsutredning föreslagna skolan mycket väl kan förenas med den av kommittén föreslagna skolan för värnpliktig personal. Sålunda kan kurser för fast anställd personal anslutas till sistnämnda skola, dock att de bör planeras och ledas av chefen för medicinalkåren och med bl. a. utnyttjande av skolans ordinarie lärarpersonal. Härigenom rubbas inte försvarsgrenschefens ansvar för utbildning av värnpliktig personal. VK föreslår därför, att dels centrala instanser utan ytterligare uppskov ges erforderlig personell förstärkning för att planera och leda utbildningen av värnpliktiga läkare, tandläkare, apotekare och veterinärer, dels en för hela krigsmakten gemensam central utbildningsanstalt, underställd chefen för armén, för fackutbildning och vid behov även för viss repetitionsutbildning av den kvalificerade värnpliktiga sjuk- och häl86

SOU 1970: 65

9 Apotekare

9.1 Organisatorisk

översikt

Läkemedelstjänsten och sjukvårdsmaterieltjänsten utgör en del av sjukvårdstjänsten. För dessa grenar svarar den farmaceutiska personalen, främst apotekarna. Inom krigsorganisationen förekommer befattningar för apotekare, receptarier och apoteksbiträden. Vissa apotekare bestrider befattningar i högre staber. Andra krigsplaceras som chef för eller gruppchef i teknisk pluton eller som apotekare i teknisk pluton, brigadsjukvårdskompani, bakteriologisk laboratoriepluton, sjukvårdsmaterielförråd och centralapotek. Befattningar för receptarier förekommer inom brigadens och etappbataljonens sjukvårdskompanier samt i vissa andra underhållsförband. Receptariernas uppgift är bl. a. att biträda apotekarna med granskning av inkomna läkemedelsbeställningar, upprättande av beställningar samt viss tillredning av läkemedel. De leder dessutom arbetet vid mottagning och utlämning av läkemedel och övrig sjukvårdsmateriel. Befattningar för apoteksbiträden förekommer inom förbandsenheter där det finns receptarier samt inom försvarsområdenas sjukvårdsplutoner. Apoteksbiträdenas uppgift är att medverka vid kontroll och distribution av läkemedel, tillverkning av vissa läkemedel (t. ex. infusions- och injektionslösningSOU 1970: 65

ar, salvor och rektioler), sterilisering av operationsinstrument och operationskläder, vissa laborationer samt framställning av destillerat vatten. De skall dessutom medverka vid handhavande och utlämning av sjukvårdsmateriel samt utföra reparation av viss sjukvårdsteknisk materiel. 9.2 Krav på civil

skolunderbyggnad

Den som bedriver eller gör sannolikt att han kommer att bedriva studier för utbildning till apotekare blir vid inskrivningsförrättningen uttagen för utbildning i specialtjänst som värnpliktig apotekare. Receptarierna rekryteras ur kategorin tjänstepliktig icke värnpliktig medicinalpersonal. Detta sker genom att truppregistreringsmyndighet anmäler behov hos den länsstyrelse som är lämpligast med hänsyn till vederbörandes inställelseplats vid mobilisering. Eftersom receptarierna tillhör förenämnda tjänstepliktiga icke värnpliktiga medicinalpersonal är det ej möjligt att med stöd av värnpliktslagen ålägga dem militär grundoch repetitionsutbildning. Rekrytering av apoteksbiträden sker i samband med inskrivningsförrättningen bland sådana värnpliktiga som är anställda eller avser att söka anställning som apoteksbiträden eller som fullbordat eller bedriver studier vid gymnasiets kemitekniska gren. De

Bild 9:1 Apotekarnas nuvarande värnpliktsutbildning Soldatutbildning 90 dagar

Förberedande befälsutbildning 85 dagar

Plutonchefsskola 65 dagar

Fackutbildning vid förband 60 dagar

Assistenttjänstgöring' 45 dagar

Facktjänstgöring 50 dagar

Fortsatt tjänstgöring

145 dagar

Efter avlagd receptarieexamen eller efter genomgångna kurser för apotekarexamen. uttas för utbildning till underbefäl och fördelas till trängtrupperna. 9.3 Gällande utbildningsbestämmelser VK synpunkter på dessa

och

Grundläggande bestämmelser för utbildningen är utfärdade genom go nr 2464/1952 (ändring go nr 1552/1960). Målet för utbildningen är att de värnpliktiga apotekarna skall kunna bestrida krigsbefattning som chef för eller gruppchef i teknisk pluton eller som apotekare i teknisk pluton, brigadsjukvårdskompani och bakteriologisk laboratoriepluton. Utbildningens omfattning framgår av bild 9:1. Soldatutbildning genomgås i regel omedelbart efter avslutade gymnasiestudier och före påbörjandet av de akademiska studierna. Utbildningen, som inte innehåller farmaceutiska utbildningsmoment, omfattar allmänmilitär utbildning och förberedande befälsutbildning. Den är samordnad med motsvarande utbildning av underofficersuttagna värnpliktiga. VK anser att utbildningens inriktning är lämplig. Förberedande befälsutbildning genomgås under sommaren påföljande år vid trängtrupperna. Syftet är främst att ge grundläggande befälsutbildning i sjukvårdstjänst. Plutonchefsskola, som också är förlagd till trängtrupperna, fullgörs under sommaren tredje året eller undantagsvis fjärde året efter avslutade gymnasiestudier. Utbildningsmålet är följande: De värnpliktiga skall kunna leda teknisk pluton under all slags verksamhet, utom i sådana avseenden som kräver farmaceutisk utbildning och erfarenhet. De skall ha någon förmåga att tjänstgöra som brigadapotekare under olika former av brigadens verksamhet.

88 De skall äga sådan förmåga i trupputbildning att de, efter fortsatta farmaceutiska studier, kan utbilda teknisk pluton och brigadsjukvårdskompaniets apotekspersonal under krigsförbandsövning och mobilisering. De skall ha kunskap om taktiska grundregler och någon kunskap om brigads och etappbataljons organisation och uppträdande. De skall ha kunskap om sjukvårdstjänstens organisation och om sjukvårdsmaterieltjänst inom fördelning (med understödjande etappförband). De skall ha någon kunskap om övriga underhållsorgans organisation och verksamhet. Allmänna militära färdigheter och kunskaper skall befästas och utökas. VK anser att målsättningen med hänsyn till de värnpliktigas civila utbildningsståndpunkt i huvudsak är lämplig. Det förhållandet att inga krav är ställda på civil fackkompetens före fullgörandet av plutonchefsskolan begränsar dock möjligheterna att bedriva effektiv utbildning inom tekniska plutonens ram. Fackutbildningskurs fullgörs efter genomgångna kurser för apotekarexamen, dvs. i regel efter fyra-fem års studier. Denna kurs fullgörs i regel under vinterhalvåret och förläggs till förband i Stockholmsområdet. Syftet med kursen är att meddela dels viss militärmedicinsk utbildning, dels undervisning i taktik och stabstjänst samt underhållstjänst. Assistenttjänstgöring fullgörs vid försvarets forskningsanstalt, försvarets sjukvårdsstyrelses förråd eller militärapoteket. Facktjänstgöringen och den fortsatta tjänstgöringen uppdelas i omgångar om i regel minst 30 dagar, fördelade över hela den återstående värnpliktstiden och utnyttjas bl. a. för KFÖ och SÖ. Tjänstgöring vid militärapoteket och dess filialapotek förekommer i betydande omfattning.

SOU 1970: 65

9.4 Krigsorganisatoriska

förutsättningar

9.4.1 Krigsmaktens behov av farmaceutisk personal Behovet av apotekare, receptarier och apoteksbiträden enligt nuvarande krigsorganisation framgår av bilaga H 9: 1. Receptarie kan, som framgår av avsnittet 9.2, ej åläggas militär utbildning. VK har därför undersökt om tillgången på värnpliktiga apotekare medger, att dessa också kan avses för vissa av de befattningar som nu bestrids av receptarier. VK har därvid granskat dels den civila apotekarutbildningens omfattning, dels de värnpliktiga apotekarnas militära användbarhet. Resultaten av de gjorde undersökningarna redovisas i det följande.

9.4.2 Sambandet mellan krigsmaktens behov av farmaceutisk personal och apotekarexamination Den kvalificerade farmaceutiska utbildningen sker fr. o. m. höstterminen 1967 i enlighet med en ny studieordning. Utbildningen leder fram till farmacie kandidatoch magisterexamen vilka ersätter den tidigare apotekarexamen. Det årliga elevintaget kommer i och med att den farmaceutiska utbildningen och forskningen överflyttas till Uppsala att bli 120, fördelade på två årliga elevintag, vardera omfattande 60 studerande. Den nya studieordningen inleds med en farmaceutisk grundutbildning som omfattar fem terminer och avslutas med farmacie kandidatexamen. Därefter kan de studerande välja mellan en farmaceutisk linje och en medicinal linje fram till farmacie magisterexamen. Den fortsatta utbildningen fram till farmacie magisterexamen omfattar tre terminer. På den farmaceutiska linjen ingår under sjunde terminen tre månaders apotekspraktik. Den medicinska linjens utbildningskapacitet är 40 studerande per termin. Till den medicinska linjen skall även stuSOU 1970: 65

derande med kemisk grundutbildning motsvarande minst två betyg i filosofisk primärexamen äga tillträde liksom även receptarier efter propedeutisk kurs i biokemi. För närvarande saknas underlag för att kunna bedöma hur stor procent av det totala antalet som kommer via dessa rekryteringsvägar. Elever som väljer den medicinska linjen väntas komma att bli verksamma främst inom läkemedels- och livsmedelsindustrierna samt på kemiska och bakteriologiska sjukhuslaboratorier. Från rent militära synpunkter är linjerna likvärdiga vid urval av personal för att bestrida befattningar för värnpliktiga apotekare. För att få en uppfattning om hur kategorin värnpliktiga apotekare fördelats på besiktningsgrupper och i vilken utsträckning värnpliktstjänstgöring fullgjorts i annan ordning än som apotekare, har VK frår, förutvarande arméöverläkarens register inhämtat vissa statistiska uppgifter härom. Undersökningsresultatet redovisas nedan. Av statistiken framgår att 88 % av de värnpliktiga apotekarna är hänförda till besiktningsgrupp 1-2 och 12 % till besiktningsgrupp 3-4. 29 % av till specialtjänst hänförda värnpliktiga apotekare har helt eller delvis fullgjort värnpliktstjänstgöring i annan ordning än i specialtjänst. VK bedömer att man framgent kommer att kunna överblicka både den civila studiegången och den militära utbildningen bättre än vad som f. n. är fallet. Därmed bör erforderlig samordning kunna äga rum så tidigt att fackutbildning kan ske i de allra flesta fall. Antalet värnpliktiga med farmaceutisk utbildning som kommer att fullgöra grundutbildning i annan ordning än som apotekare bedöms därmed minska avsevärt och uppgå till högst 15 %. Med utgångspunkt från nu tillgängliga prognoser bedömer VK att 50 % av de studerande som genomgår kvalificerad farmaceutisk utbildning i framtiden kommer att vara kvinnor. De manliga apotekarna kan därför antas få följande sammansättning i värnpliktshänseende: 89

Antal examinerade 60 Avgår O-förklarade och vapenfria (5 %) — 3 Fullgör grundutbildning innan farmaceutiska studier påbörjas (15 %) — 9 Återstår för grundutbildning som värnpliktig apotekare Därav besiktningsgrupp 3—4 (12 %) Värnpliktiga apotekare besiktningsgrupp 1—2 (88 %)

48 — 6 42

För utbildning till farmaceutiska befattningar i krigsorganisationen kommer således att kunna disponeras cirka 40 manliga apotekare per år, vilket är flera än det nuvarande årliga rekryteringsbehovet av värnpliktiga apotekare. Den framtida tillgången till värnpliktiga apotekare kommer därför att medge att dessa kan avses för vissa av de befattningai som nu bestrids av receptarier.

9.5 Överväganden och förslag 9.5.1 Rekrytering och urval Personal som inte är värnpliktig och som därför ej kan ges militär utbildning kan på grund av civila kvalifikationer vara användbar i ett begränsat antal krigsbefattningar. Sådan personal bör dock ej krigsplaceras i fältförband om tillgång till värnpliktig med motsvarande civila kvalifikationer finns att tillgå. Med hänsyn härtill och då tillgången till värnpliktiga apotekare är tillräcklig för att dessa även skall kunna bestrida flertalet av nuvarande befattningar för receptarier bör de senare endast tas i anspråk för befattningar i krigssjukhuskadrar och vid centralapotek. På grund av tillgången till värnpliktiga apotekare finner VK vidare, liksom tidigare 1962 års försvarssjukvårdsutredning, att utbildningen inom krigsmakten av värnpliktiga apoteksbiträden bör läggas ned. Detta skulle innebära en årlig besparing av cirka 5 000 tjänstgöringsdagar. Genom det ökade utnyttjandet av kvalificerad farmaceututbildad personal, som ovan föreslagna ändringar medför, har VK funnit det krigsorganisatoriskt möjligt att under viss tid krigsplacera värnpliktig apoteka-

re i lägre befattning för farmaceutisk personal. Dessa som i det följande benämns biträdande apotekare skulle således komma att bestrida flertalet av nuvarande befattningar för receptarier och viss befattning för apoteksbiträde. Efter en-två fullgjorda KFÖ som biträdande apotekare bör därtill lämpliga värnpliktiga överföras till olika befattningar för apotekare. På så sätt säkerställs bl. a. att apotekare i stabsbefattning får erforderlig erfarenhet av verksamheten vid förband. VK föreslår i anslutning till det ovan anförda dels att nuvarande befattningar för receptarie i rörliga förband och befattningar för apoteksbiträde i försvarsområdes sjukvårdspluton ändras till befattning för biträdande apotekare, dels att övriga befattningar för apoteksbiträde utgår. VK föreslår vidare, att det behov av biträdespersonal för materielhantering, som eventuellt kan uppkomma i och med att apotekarbiträdesbefattningar utgår, tillgodoses genom krigsplacering av överförda värnpliktiga som är grundutbildade i sjukvårdstjänst. VK förslag att ändra flertalet nuvarande befattningar för receptarier och vissa befattningar för apoteksbiträden till befattning för biträdande apotekare och att i dessa befattningar krigsplacera värnpliktiga apotekare kommer att höja krigsorganisationens kvalitet inom det farmaceutiska området samt bidra till att den farmaceutiska kompetensen bland de värnpliktiga tillvaratas på ett bättre sätt än vad som nu är fallet. De värnpliktiga apotekarna föreslås i fortsättningen uttas för utbildning till befattning för värnpliktig civilmilitär personal av officers tjänsteklass. 9.5.2 Grundutbildning 9.5.2.1 Allmänt. Den ändrade fördelningen av det totala antalet befattningar för värnpliktiga apotekare i etapp- och brigadförbanden som VK har föreslagit i avsnittet 9.5.1 innebär att grundutbildningen bör inriktas på att ge de kunskaper och färdigheter, som krävs för krigsplacering som apoSOU 1970: 65

tekare och biträdande apotekare, såväl i brigadens sjukvårdskompani som i etappsjukhusets tekniska pluton. Målet för de värnpliktiga apotekarnas grundutbildning bör därför vara förmåga att bestrida befattningar som chef för eller gruppchef i teknisk pluton samt som apotekare och biträdande apotekare i brigadsjukvårdskompani och teknisk pluton. Apotekarnas senare verksamhet i staber bör dessutom beaktas vid utbildningens uppläggning och genomförande. 9.5.2.2 Grundläggande soldat- och befälsutbildning bör genomföras på samma sätt som i avsnittet 8.4.2.1 föreslagits för läkare och läkarassistenter. 9.5.2.3 Befattningsutbildning. Apotekarnas civila utbildningsgång skiljer sig från läkarnas nionde-elfte terminer såtillvida att undervisning i de olika kurserna meddelas endast en gång per termin. En militär inkallelse fördröjer sålunda studierna ett halvt år. Ett terminslångt studieuppehåll kan dessutom antas få menlig inverkan på studierytmen för den enskilde och bör därför om möjligt undvikas. Liksom för alla andra personalkategorier är det emellertid ett krigsorganisatoriskt önskemål att tidigt kunna krigsplacera apotekarna. För att så skall kunna ske måste apotekarna ha - förutom allmänmilitär utbildning - befattningsutbildning och miljöpraktik. Befattningsutbildning kan bibringas de blivande apotekarna under studieuppehållen sommartid. Däremot kan miljöpraktik endast erhållas i samband med att huvuddelen av arméns övriga värnpliktiga bedriver GKU, dvs. under februari-april. Detta innebär att studiernas avslutande senareläggs ett halvt år, vilket är till nackdel för den enskilde. En sådan senareläggning bör godtas endast om samtidigt påtagliga krigsorganisatoriska vinster kan påvisas. VK har därför gjort en undersökning i detta hänseende. Utgångspunkten för VK överväganden är att den nuvarande utbildningen rörande teknisk pluton skall genomföras först sedan visSOU 1970: 65

sa grundläggande kunskaper i farmakologi har inhämtats. Biokemi studeras tredje terminen och galenisk farmaci under femte terminen. Båda dessa ämnen anser VK vara nödvändiga som grund för att utbildningen rörande verksamheten inom teknisk pluton skall kunna göras effektiv och meningsfylld. Farmacie kandidatexamen avläggs efter fem terminers studier och VK föreslår därför att denna examen skall vara avlagd innan befattningsutbildningen påbörjas. Ytterligare tre terminer återstår därefter innan farmacie magisterexamen avläggs. Den militära miljöpraktiken skulle därefter från militär synpunkt lämpligen kunna inläggas under den andra av dessa, dvs. när en termins studier återstår. Om emellertid miljöpraktiken förskjuts ett år, vilket innebär att tidpunkten för första krigsplacering senareläggs motsvarande tid, uppstår ingen konfliktsituation mellan den bundna studiegången och den militära grundutbildningen. VK anser att vinsten av att tidigarelägga miljöpraktiken ett år, är så ringa att den ej bör föranleda att krav ställs på att farmacie kandidater inkallas under sjunde terminen. VK anser däremot att ett militärt utbildningsmoment bör läggas in under studieuppehållet omedelbart efter avlagd farmacie kandidatexamen för att därigenom göra det möjligt att avsluta den militära grundutbildningen så snart som möjligt efter avslutade akademiska studier. Senareläggning av befattningsutbildningen till tiden efter avlagd farmacie kandidatexamen samt den förbättrade utbildningen under den grundläggande soldat- och befälsutbildningen bör göra det möjligt att effektivisera och bättre samordna den nuvarande utbildningen rörande verksamheten inom teknisk pluton. VK anser därför att den nuvarande förberedande befälsutbildningsperioden och plutonchefsskolan bör kunna slås samman till ett utbildningsmoment benämnt apotekarbefälsskola som genomförs under sommaren efter avlagd kandidatexamen. Med hänsyn till det studiefria sommaruppehållets längd kan högst 85 dagar disponeras för denna utbildningsgång. Även 91

Bild 9:2 Apotekarnas grundutbildning enligt VK förslag. Grundläggande soldatoch befälsutbildning 90 dagar

Apotekarbefälsskola1 90 dagar

Apotekarfackskola2 45 dagar

GKU 3 30 dagar

1 Efter avlagd farmacie kandidatexamen. 2 Efter avlagd farmacie magisterexamen. 3

Kan undantagsvis förläggas före apotekarfackskolan.

om utbildningen koncentreras till endast väsentliga inslag i verksamheten inom teknisk pluton så är det ej möjligt att hinna med all befälsutbildning, mobiliseringsutbildning och viss underhållstjänst. Denna utbildning anser VK därför lämpligen böra kunna genomföras i ett senare skede. Utbildningsmålet vid apotekarbefälsskolan bör vara att ge eleverna förmåga att som apotekare och biträdande apotekare handha sjukvårdsmateriel och läkemedel inom sjukvårds- och sjukhuskompani, förmåga att leda teknisk pluton och i denna ingående förråds- och reparationsgrupp samt läkemedels- och steriliseringsgrupp. Efter avlagd apotekarexamen skall grundutbildningen fullföljas med de utbildningsmoment som återstår innan den värnpliktige apotekaren blir krigsplaceringsbar, dvs. apotekarfackskola och miljöpraktik. Apotekarfackskola skall omfatta sådan utbildning i mobiliseringstjänst och underhållstjänst som tidigare ej hunnits med under apotekarbefälsskolan. Vidare skall befälsutbildningen vad gäller teknisk pluton avslutas. Huvudinriktningen skall vara att ge apotekarna kunskap om den del av underhållstjänsten - läkemedelsförsörjningen och sjukvårdsmaterieltjänsten - som de i egenskap av förbandschefer medverkar i och för vilka de vid krigsplacering inom brigadoch högre staber svarar för. I samband härmed skall de bibringas de grundläggande insikter i övrig underhållstjänst samt i taktik och stabstjänst som erfordras för att de senare skall kunna verka i olika stabsbefattningar. VK har beräknat utbildningstiden till sex veckor, dvs. lika lång tid som för den nuvarande fackutbildningskursen trots att vissa nya utbildningsmoment tillkommit. Den tillämpade övningen i befattning som 92

biträdande apotekare under GKU bör förläggas till trängförband. För de cirka 40 apotekarna som årligen utbildas disponeras endast 20 utbildningsplatser. Detta innebär att apotekarna bör delas upp i två omgångar som vardera tjänstgör under 30 dagar. Sammanfattning av de värnpliktiga apotekarnas grundutbildning

.

VK har i det föregående föreslagit en grundutbildning som tidsmässigt omfattar ca 8 V2 månader. Grundutbildningens omfattning framgår av bild 9: 2. 9.5.3 Repetitionsutbildning KFÖ bör ha samma längd som för övriga värnpliktiga på motsvarande kompetensoch funktionsnivå, dvs. tre-fem veckor. VK föreslår följande längd för KFÖ: Befattning

Antal dagar

Apotekare i stab och som plutonchef Apotekare i övrigt Biträdande apotekare

32 25 18

Den första KFÖ bör fullgöras i befattning som biträdande apotekare. Efter cirka fyra års krigsplacering i denna befattning omkrigsplaceras de värnpliktiga, allt efter visad lämplighet till olika befattningar för apotekare, i första hand inom sjukhuskompaniets tekniska pluton samt i brigadsjukvårdskompani. KFÖ och SÖ är ett medel att vidmakthålla kompetensen vad avser apotekarnas uppgifter inom förbandet. Vad gäller den fackmässiga individuella kompetensen kan emellertid, beroende på arten av civil verksamhet, krävas viss kompletterande utbildning. Denna bör ges i samband med F ö . Apotekare krigsplacerad i stab eller som SOU 1970: 65

plutonchef fullgör SÖ tillsammans med övrig personal inom enheten. övriga apotekare och biträdande apotekare fullgör vid behov SFÖ inom det farmaceutiska kompetensområde som krigsuppgiften kräver.

SOU 1970: 65

10 Veterinärer och hälsovårdsinspektörer

10.1 Organisatorisk

översikt

Veterinärer ingår i centrala och regionala staber samt i vissa andra högre staber, i förband utrustade med hästar, i enheter avsedda för ersättning och vård av hästar samt i bakteriologiska laboratorieplutoner. Deras arbetsuppgifter omfattar djursjukvård, kontroll av livsmedelshygien och annan hygien samt handläggning av ärenden rörande anskaffning och ersättning av hästar. Till följd av att krigsorganisationens behov av hästar efter hand minskat och att samtidigt allt större vikt lagts vid hygienisk livsmedelskontroll har en ökad andel av de värnpliktiga veterinärerna tagits i anspråk för uppgifter som står i samband med den senare verksamheten. I mitten av 1970-talet beräknas samtliga hästar ha utgått ur krigsorganisationen och från den tidpunkten kan därför veterinärerna avses uteslutande för hygieniska och bakteriologiska uppgifter samt sådana andra uppgifter inom krigsorganisationen, för vilka de är särskilt lämpade. Hundar kommer även i fortsättningen att ingå i krigsorganisationen. Detta förhållande påverkar emellertid ej veterinärenas militära utbildning eftersom deras civila utbildning i hundsjukvård är tillfyllest. Veterinärernas arbetsuppgifter kommer sålunda i framtiden att till stor del ligga inom hälsovårdens område. Inom samma område verkar dessutom läkare och hälsovårdsinspektörer. De förstnämndas utbild94

ning har behandlats i kap. 8 och där har även angetts hur det särskilda behovet av utbildning inom hälsovårdens område bör tillgodoses. Hälsovårdsinspektörer ingår i regel i brigad- och högre staber. Deras arbetsuppgifter är främst att hänföra till den förebyggande hälsovården. Denna begränsning är för närvarande nödvändig med hänsyn till att de tas ut bland civilt yrkesverksamma hälsovårdsinspektörer och att de ej ges någon form av militär vidareutbildning. Försök pågår f. n. rörande ändrad organisation och användning av ISB-förbanden. Dessa kommer sannolikt att omorganiseras till ISH-förband. I samband därmed kommer hälsovårdsinspektörerna att ingå i dessa i stället för i staberna. De skall tillsammans med bl. a. epidemiologer bilda en hälsovårdsgrupp inom ISH-förbandet (jfr avsnitt 10.2.3).

10.2 Veterinärer 10.2.1 Gällande utbildningsbestämmelser samt VK synpunkter på dessa Grundläggande bestämmelser för utbildningen är utfärdade genom go nr 1400/1956. Utbildningstidens fördelning på olika perioder liksom utbildningsinnehållet i de olika skedena före fackutbildningskursen har förändrats under årens lopp i förhållande till bestämmelserna i förutnämnd go. AnpassSOU 1970: 65

Bild 10:1 Veterinärernas nuvarande värnpliktsutbildning Soldatutbildning 90 dagar

1 Fortsatt soldatutbildning samt förberedande befälsutbildning 85 dagar

Plutonchefsskola 65 dagar

Fackutbildningskurs 75 dagar

Facktjänstgöring och fortsatt tjänstgöring 1 225 dagar

Fullgörs företrädesvis vid krigsförband

ning har skett dels till att hästarna numera har ersatts av motorfordon inom huvuddelen av arméförbanden, dels till den ändrade utbildningsgången för de underofficersuttagna värnpliktiga enligt 1966 års riksdagsbeslut. Den sistnämnda ändringen innebär att soldatutbildningen avkortats med 15 dagar, från 105 till 90, varigenom denna överensstämmer med de underofficersuttagna värnpliktigas skede 1 A. Vidare har den fortsatta soldatutbildningen och förberedande befälsutbildningen flyttats från kavalleriet till infanteriet samt plutonchefsskolan från kavalleriet till trängtrupperna. 1969 fastställde chefen för armén nya utbildningsbestämmelser att gälla fr. o. m. utbildningsåret 1969-1970. Målet för grundutbildningen är att de värnpliktiga skall kunna leda slakteripluton och bageritropp under all slags verksamhet samt att de även skall kunna krigsplaceras såsom besiktningsveterinär vid etappintendenturkompani och veterinär vid bakteriologisk laboratoriepluton och hästsjukvårdsförband. Utbildningens omfattning framgår av bild 10: 1. Soldatutbildningen genomgås i regel omedelbart efter avslutade gymnasiestudier och före påbörjandet av de akademiska studierna. Utbildningen, som inte innehåller veterinärmedicinska utbildningsmoment, omfattar allmänmilitär utbildning och förberedande befälsutbildning. Den är samordnad med motsvarande utbildning av underofficersuttagna värnpliktiga. VK anser att utbildningens inriktning är lämplig. Den fortsatta soldatutbildningen och förberedande befälsutbildningen äger rum vid infanteriförband med anspannsutbildning SOU 1970: 65

och genomförs på sommaren året efter soldatutbildningen. Syftet med denna utbildningsomgång är främst att ge de blivande veterinärerna utbildning som underbefäl vid anspänt förband. Fr. o. m. 1970 utgår emellertid flertalet hästar ur arméns fredsorganisation, varför utbildningens nuvarande inriktning ej kan bibehållas. Plutonchefsskolan fullgörs tredje sommaren efter avslutade gymnasiestudier. Den var t. o.m. 1965 förlagd till kavalleriet och hade till syfte att ge utbildning för krigsplacering som plutonchef vid hästsjukvårdsförband. I och med att antalet förband med hästar minskade och behovet av veterinärer därmed nedgick, överflyttades plutonchefsskolan till trängtrupperna och inriktades mot verksamheten inom slakteripluton och bageritropp. Utbildningsmålet för plutonchefsskolan är numera följande: De värnpliktiga skall kunna leda slakteripluton och bageritropp under all slags verksamhet, utom i sådana avseenden som kräver veterinärmedicinsk utbildning och erfarenhet. De skall såsom besiktningsveterinärer vid etappintendenturkompani och veterinär vid bakteriologisk laboratoriepluton kunna handha aktuell materiel och vara orienterade om den fackmässiga tjänstens bedrivande. De skall äga sådan förmåga i trupputbildning att de efter fortsatta veterinärmedicinska studier kan utbilda plutonen (troppen) under krigsförbandsövning och mobilisering. De skall ha kunskap om taktiska grundregler och någon kunskap om brigads och etappbataljons organisation och uppträdande. De skall ha kunskap om veterinärtjänstens organisation och bedrivande inom fördelning (med understödjande etappbataljon) och hästsjukvårdsförband. De skall ha någon kunskap om övriga underhållsgrenars organisation och verksamhet. Allmänna militära färdigheter och kunskaper befästs och utökas. 95

Den ändrade målsättningen förutsätter att veterinärerna i fortsättningen utnyttjas som chefer för livsmedelsproducerande förband. Lämpligheten av detta belyses närmare i avsnitt 10.2.3. VK anser att utbildningen inte är lämpligt inplacerad i förhållande till den civila studiegången. Detta framgår även klart av den redovisade målsättningen som bl. a. anger: » leda under all slags verksamhet utom i sådana avseenden som kräver veterinärmedicinsk utbildning och erfarenhet.» De på grund av för låg civil kunskapsnivå uppkommande olägenheterna framträder särskilt starkt då verksamheten vid slakteripluton skall övas eftersom denna i mycket hög grad präglas av de veterinärmedicinska inslagen. VK har tidigare påtalat att den nuvarande sjukvårdsbefälsskolan har motsvarande felaktiga inriktning och inpassning i förhållande till de civila studierna (jfr avsnitt 8.2.1). Tjänsten som besiktningsveterinär och veterinär vid bakteriologisk laboratoriepluton kan ej heller övas på ett riktigt sätt med hänsyn till de otillräckliga veterinärmedicinska kunskaperna. Fackutbildningskursen fullgörs inom ett år efter det att den praktiska tjänstgöringen (enligt den gamla studieordningen) vid veterinärhögskolan har avslutats. Kursen har t. o. m. 1969 haft till syfte att bibringa veterinären de kunskaper och färdigheter som erfordras för fullgörande av veterinärtjänst vid armén i krig och fred. Fr. o. m. 1970 inriktas utbildningen med hänsyn till de framtida, i förhållande till nuläget i vissa fall ändrade, arbetsuppgifterna för veterinärerna. Någon ändrad målsättning för fackutbildningskursen finns f. n. ej men det tidigare redovisade utbildningsmålet för veterinärernas hela grundutbildning ger tillsammans med det i tidigare avsnitt redovisade målet för plutonchefsskolan en bild av utbildningen vid kursen. VK har under hand fått ta del av planeringen för 1970 års fackutbildningskurs och har därvid funnit att denna kommer att inriktas på de nya uppgifter som kan förutses för veterinärerna inom krigsorganisationen i framtiden. 96

Fackutbildningskursens inriktning borde enligt VK uppfattning emellertid ha ändrats tidigare än vad som nu blir fallet med hänsyn till den ändrade inriktning av veterinärernas arbetsuppgifter som sedan länge har kunnat förutses. VK har studerat verksamheten vid flera fackutbildningskurser och har därvid funnit bl. a. att övningstiden ej har utnyttjats helt, beroende på att för få utbildningstimmar har tagits ut per dag samt att alla lördagar har varit lediga. Kvällsövningar har i regel ej heller förekommit. Flera för veterinärer väsentliga övningsgrenar och ämnen, som anges i de grundläggande utbildningsbestämmelserna (SU Vpl Fack Vet) har antingen ej behandlats eller starkt beskurits. Däremot har införts utbildning i vintertjänst i fjällterräng, något som VK anser vara av tvivelaktigt värde i detta fall eftersom utbildningen inte på något sätt ger eleverna någon uppfattning av den miljö i vilken för dem aktuella krigsförband uppträder. En veckas utbildning vid arméns hundskola finner VK även vara av mycket begränsat värde för elevernas fortsatta militära tjänstgöring. Facktjänstgöringen och den fortsatta tjänstgöringen fördelas i omgångar om i regel minst 30 dagar över hela värnpliktstiden. Omkring en tredjedel av tiden har utnyttjats för deltagande i KFÖ. En tredjedel har tagits i anspråk för tjänstgöring vid civila veterinärsinstitutioner och hälsovårdsnämnder m. m. Vissa veterinärer har utbildats vid statens veterinärmedicinska anstalt för att kunna krigsplaceras vid bakteriologiska laboratorieplutoner, medan andra har getts veterinär kirurgutbildning. Återstående dagar, i regel högst 60, har tidigare tagits i anspråk för djursjukvårdsuppgifter vid fredsförband. Allt eftersom förband utrustade med hästar har minskat, har denna form av tjänstgöring förekommit i alltmer begränsad utsträckning. Tid har därmed friställts för deltagande i KFÖ. VK finner att den hittillsvarande utbildningen av veterinärer varit behäftad med brister. En av anledningarna till detta är att veterinärernas användning i krigsorganisationen, sedan enheterna utrustade med SOU 1970: 65

hästar utgått, ej har klarlagts i tid. Beträffande den fr. o. m. utbildningsåret 1969-1970 gällande utbildningsgången för de värnpliktiga veterinärerna, finner VK att de militära utbildningsmomentens inpassning i den civila utbildningsgången är olämplig. Den medför att önskvärda utbildningsmål ej kan uppnås beroende på felaktig anpassning till den civila kompetenstillväxten. Någon miljöutbildning syftande till tjänstgöring i veterinära befattningar under tillämpade former ingår ej heller i grundutbildningen.

10.2.2 Civil utbildningsgång ningskapacitet

och

utbild-

Utbildningen till veterinär omfattar 5V2 läsår, varav två för veterinärmedicine kandidatexamen och 3 Va för licentiatexamen. Denna studieordning infördes 1966 och innebär bl. a att bruttostudietiden för flertalet förkortades med omkring två år genom bl. a. rationalisering av undervisningen, ökad bundenhet i studiegången samt bättre avvägning av utbildningstiden för olika ämnen och ämnesområden. Från militär synpunkt är denna förkortning av studietiden fördelaktig, eftersom den i princip medger motsvarande förlängning av krigsplaceringstiden, tack vare att tidpunkten för första krigsplacering kan tidigareläggas omkring två år. Den nya studieordningen innebär vidare bl. a. en utökad utbildning i bakteriologi, virologi och livsmedelshygien, ämnen som är av särskilt värde för veterinärernas verksamhet i krig. För att i korthet karakterisera den nya veterinärutbildningen återger VK vissa delar av veterinärhögskoleutredningens betänkande Veterinärmedicinsk forskning och undervisning, del II (SOU 1964: 12). Rörande utbildningens mål anges däri bl. a. Den veterinärmedicinska verksamheten har tidigare till stor del varit inriktad på direkta terapeutiska åtgärder, och endast en mindre del av veterinärernas arbetstid har tagits i anspråk av den förebyggande djursjukvården. Tyngdpunkten i veterinärarbetet har emellertid alltmer förskjutits mot sjukdomsförebygganSOU 1970: 65 7—014094

de åtgärder. En liknande utveckling pågår även inom humanmedicinen. På veterinärområdet påskyndas förändringen genom koncentrationen av husdjursbeståndet till allt större besättningar. Härigenom ökas risken för smittsamma sjukdomar, och en vidgad löpande veterinärkontroll blir därigenom nödvändig. De ändrade fordringarna på den veterinära arbetskraften betingas också av sällskapsdjurens ökade värde, försvarsmedicinens utveckling samt de nu så allvarligt uppmärksammade följderna av den ökade användningen av olika kemiska och biologiska preparat inom husdjursskötsel, växtodling och skogsbruk. Vid sidan om vidgade arbetsuppgifter i fråga om sjukdomsförebyggande åtgärder ökar veterinärernas engagemang beträffande spörsmål av födoämneshygiensk karaktär. Kraven på hygienisk säkerhet samt utvecklingstendenserna i fråga om marknadsföringen av livsmedel kommer att medföra behov av en utökad kontroll- och inspektionsverksamhet från samhällets sida. Denna verksamhet torde i första hand komma att utövas av specialister inom livsmedelshygienen, och fler veterinärer erfordras då inom detta område (s. 216 och 217). Om studieplanens utforming framhåller veterinärhögskoleutredningen följande. Veterinärhögskoleutredningen har vid sina överväganden beträffande studieplanens omfattning och grupperingen av olika i densamma ingående ämnen sökt åstadkomma en utbildning, som i möjligaste mån meddelar de kunskaper, varav flertalet i vårt land verksamma veterinärer numera har behov. Veterinärmedicinens senaste landvinningar på t. ex. virologins och radiobiologins områden samt möjligheterna att omsätta desamma i praktisk verksamhet har därjämte beaktats. Minskningen av hästantalet, ökningen av antalet högavkastande nötkreatur samt den mer och mer på svin, fjäderfä och får inriktade produktionen har medfört, att utbildningen bör ges en i förhållande till nuläget i viss mån ändrad utformning. Detsamma har blivit följden av de enskilda djurbesättningarnas ökade storlek, de förändrade driftformerna, djursjukhusens utbyggnad m. m. Detta har lett till en minskning av de praktiserande veterinärernas insatser inom stordjurskirurgin. På övriga sjukdomsbekämpande områden har vissa förskjutningar i verksamheten ägt rum. Ökade insatser erfordras på de sjukdomsförebyggande och födoämneshygieniska områdena. De hittills förekommande ämnesgrupperna erfordras dock alltjämt som grund för en allmän veterinärutbildning i Sverige. Erforderliga ändringar bör åstadkommas genom vissa förskjutningar av utbild-

ningstiden inom och mellan dessa ämnesgrupper. Utredningens förslag i det följande innebär en viss minskning av studietiden i kirurgi. Hovbeslags- och anspannslära samt läran om hovens sjukdomar försvinner som självständiga ämnen. Förslaget innebär vidare bl. a. att undervisningen i livsmedelshygien kan utformas med hänsynstagande till veterinärernas nya och vidgade arbetsuppgifter inom livsmedelshygienen och livsmedelskontrollen. VK finner att den nya studieordningen väl fyller de krav på civil grundutbildning som ställs i nuvarande och planerade veterinära befattningar inom krigsmakten. Den utökade utbildningen inom bakteriologi, virologi och livsmedelshygien gör det dessutom möjligt att utvidga de värnpliktiga veterinärernas uppgifter rörande skydd mot biologiska stridsmedel. Studieordningen, som är av intresse när det gäller att bedöma möjligheterna att anpassa militära och civila utbildningsmoment till varandra, framgår av följande tabell. Som framgår av tabellen är praktiskt taget alla för den värnpliktige veterinären väsentliga ämnen förlagda till terminer som genomgås efter plutonchefsskolan enligt gällande bestämmelser för värnpliktsutbildningen. Det viktiga ämnet livsmedelshygien t. ex. studeras först under sista terminen. Intagning till veterinärhögskolan sker endast en gång per år och då på hösten. Det innebär att om ett militärt utbildningsmoment läggs in under pågående termin så försenas studierna ett år. Tiden juni-augusti är dock varje år ledig för eventuell militär utbildning. Antalet studerande som årligen intas är 30-40, varav cirka 30 % utgörs av kvinnor. Antalet manliga elever kan därför beräknas vara 20-30. VK använder i fortsättningen antalet 25. Någon utökad intagning i framtiden är ej planerad f. n.

10.2.3 Utvecklingstendenser Inom krigsmakten har under senare år utförts undersökningar och utredningar, som kan komma att påverka veterinärernas fortsatta användning i krigsorganisationen. Sålunda har, som framgått tidigare, armésta98

Tabell 10:1 Studieordningen vid veterinärhögskolan Termin Ämnen 1—2 3—4 5—6 7—8 9—10

11 Anatomi, histologi, medicinsk kemi Medicinsk kemi (fortsättning), fysiologi, bakteriologi, virologi, parasitologi, farmakologi Patologi, sjukdomsgenetik, husdjurshygien, hovvårds- och klövvårdslära Klinisk diagnostik och propedeutik i kirurgi och medicin I, klinisk kemi, klinisk radiologi, kirurgi, medicin I Epizootologi, veterinär författningskunskap, klinisk diagnostik och propedeutik i medicin II, medicin II, obstetrik, gynekologi Livsmedelshygien, radiobiologi

ben undersökt möjligheterna att tillgodose krigsorganisationens behov av chefer för slakteripluton och slakteritropp genom utnyttjande av veterinärer. Undersökningen har utförts då det visat sig bli allt svårare att finna lämplig, civilt yrkesverksam slakteripersonal för dessa befattningar. Orsaken härtill är att slakterinäringen allt mer övergått till industrialiserad produktion. Under senare år har för krigsplacering i nämnda befattningar ett begränsat antal underofficersuttagna värnpliktiga i intendenturtjänst erhållit slakteriutbildning. Erfarenheterna från KFÖ har visat att dessa värnpliktiga utan civil yrkeserfarenhet i slakteriyrket ej klarat sina viktigaste arbetsuppgifter. Dessa uppgifter har fått övertas av i förbandet ingående besiktningsveterinär. Denne har sålunda fått leda slakten och med denna sammanhängande övriga åtgärder. Härtill bör läggas det ansvar som veterinären har i samband med rekognosering och planläggning av platser för slakteri och charkuteri. Han skall sålunda innan platsen (lokalen) tas i bruk godkänna denna från hygienisk synpunkt. VK anser, med hänsyn till vunna erfarenheter av de icke civilt i slakteriyrket verksamma värnpliktiga underofficerarnas förmåga att leda slakt och vidta därmed sammanhängande övriga åtgärder, att det i arméstaben utformade förslaget att utnyttja veSOU 1970: 65

terinärer som chefer för slakterienheter i princip är lämpligt. ÖB uppdrog 1964 åt försvarets sjukvårdsstyrelse att i samråd med bl. a. försvarsgrenscheferna, dåvarande försvarets intendenturverk och dåvarande medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd se över hälsovårdsorganisationen inom krigsmakten för att klarlägga, vilka åtgärder som borde vidtas för att kraven på hälsovård under krigsförhållanden skulle kunna tillgodoses. Utredningsresultatet, benämnt Överbefälhavarens hälsovårdsutredning 1964 (ÖB HU 64), slutfördes 1966. I denna behandlas bl. a. veterinärernas och hälsovårdsassistenternas användning och arbetsuppgifter inom hälsovården. Utredningens förslag utgör därför en väsentlig grund för VK överväganden och ståndpunktstaganden. I utredningen behandlas bl. a. behovet av stabspersonal på olika befälsnivåer och av särskilda enheter avsedda för hälsovård samt utbildningsfrågor. Utredningen tar inte blott hänsyn till de grundläggande kraven från allmänt hygienisk synpunkt utan beaktar jämväl de hänsyn som måste tas till kemiska och biologiska stridsmedels verkningar. Åtgärder på hälsovårdens område syftar rent allmänt till att söka bevara personalen vid god hälsa och att i händelse av sjukdomsfall, främst av epidemisk karaktär, förebygga vidare sjukdomsspridning eller, om detta senare inte är möjligt, i största möjliga utsträckning begränsa spridningens omfattning. Åtgärderna riktas dels emot den enskilde individen och hans personliga utrustning, dels emot sådana faktorer i individens omgivning (föda och dryck) som menligt kan påverka hälsotillståndet. Vid inträffade sjukdomsfall av epidemisk karaktär krävs särskilda åtgärder, t. ex. fältepidemiologiska undersökningar och laboratorieverksamhet, för att spåra smittkällan och diagnostisera sjukdomen m. m. Hälsovårdsutredningen har sökt klarlägga de funktioner som bör innefattas i ämnet hälsovård respektive skyddstjänst för att på så sätt klarlägga ansvarsförhållandena mellan dessa båda verksamhetsgrenar och har SOU 1970: 65

därvid kommit fram till den gränsdragning som framgår av bilaga 10: 1. Till hälsovård har sålunda hänförts vissa skadeförebyggande åtgärder, bl. a. medicinskt skydd mot Astridsmedel och C-stridsmedel, t. ex. i fråga om personlig dosimetri och förebyggande behandling mot nervgaser. I begreppen livsmedelskontroll och vattenkontroll inräknas jämväl den kontroll som kan föranledas av anfall med ABC-stridsmedel. Förebyggande åtgärder till skydd mot verkan av B-stridsmedel anses falla under de olika hygienbegreppen och redovisas därför inte särskilt. Efter anfall med B-stridsmedel är åtgärderna i huvudsak av natur epidemibekämpning och innefattas i denna delfunktion av hälsovården. Den av utredningen gjorda gränsdragningen mellan hälsovård och skyddstjänst avviker från den tidigare vedertagna, främst genom att skyddet mot B-stridsmedlen helt har flyttats över från skyddstjänst till hälsovård. I de utkast till nya stabsinstruktioner för t. ex. fördelningsstab, som VK har tagit del av, har emellertid denna tanke inte fullföljts utan det samlade ansvaret för skyddstjänsten är kvar hos skyddsofficeren men med angivande av att samverkan skall ske med läkare och veterinärer. Dessa är ansvariga för handläggning från medicinsk respektive veterinärmedicinsk och livsmedelshygienisk synpunkt av ärenden rörande skydd mot ABC-stridsmedel respektive B-stridsmedel. VK anser att det senare är riktigt och gör sina bedömanden och värderingar rörande utbildningsbehov från denna utgångspunkt. Hälsovårdsutredningen föreslår att hälsovården leds och övervakas av bl. a. följande personalkategorier: Epidemiolog A - yrkesutbildad epidemiolog (motsvarande) Epidemiolog B - läkare med viss kompletterande epidemiologutbildning Veterinär Hälsovårdsinspektör Tillgången på epidemiologer A är mycket begränsad och bör därför avses för högre militära staber eller kvalificerade 99

tjänster inom totalförsvaret i övrigt. Några möjligheter att inom ramen för värnpliktstjänstgöringen utbilda epidemiologer A föreligger ej. Epidemiologer B bör enligt utredningens uppfattning i första hand rekryteras bland sådana läkare som i sin civila utbildning och yrkesutövning erhållit särskilda kunskaper inom ämnesområden tillhörande förebyggande hälsovård. VK biträder denna uppfattning. tltrédnihgen framhåller emellertid vidare att det - trots vad som tidi-: gare sagts - kan bli nödvändigt att inom ramen för värnpliktstjänstgöringen utbilda epidemiologer B. VK förslag i kap. 8 tillgodoser detta både urtder grund-1 och repe-; titionsutbildningen. VK förslag tillgodoser även utredningens krav på utbildning inom hälsovårdens alla områden för läkare placerade inom bataljon. : Beträffande veterinärernas behov av utbildning framhåller utredningen bl. a. föKjande. . Veterinärernas verksamhet är speciellt inriktad på livsmedelshygien. Utöver den civila yrkesutbildningen krävs utbildning under värnpliktstjänstgöringen avpassad efter de särskilda krav livsmedelshygienen i fält uppställer. Härutöver; erfordras kunskaper främst rörande allmänhygien, vattenhygien och fältepidemiologi med härisyn till den inverkan dessa funktioner kan ha på livsmedelshygienen. Om utredningens förslag rörande hälsovårdsorganisationen vinner beaktande, är det av betydelse att under den militära utbildningen uppmärksamma dels på vilket sätt veterinärerna såsom stäbsmedlemmar skall tas i anspråk i ISHförbandens verksamhet, dels i vilken omfattning veterinärerna kan utnyttja ISH-förbandens resurser vid genomförandet av livsmedelskontroll m. m. på fältet. ÖB hälsovåfdsutredning innebär för veterinärernas del ett utbildningskrav inom hygiensektorn som är större än f. n. Det tillgodoses emellertid delvis genom den ändrade och utökade civila utbildningen inom denna sektor. VK konstaterar sammanfattningsvis att de värnpliktiga veterinärernas utbildning fortsättningsvis måste tillgodose behovet av chefer för slakteriförband och av stabsperso-

nal i högre staber med uppgifter inom hygienområdet.

10.2.4 Krigsorganisatoriska

förutsättningar

Krigsorganisationens nuvarande behov framgår av bilaga H 10: 1. I och med att hästarna utgår ur arméns krigsorganisation kommer, som tidigare nämnts, ett stort antal veterinärer att kunna användas för andra angelägna uppgifter. I de diskussioner som förts angående placering av veterinär i befattning som chef för slakteriförband har förutsatts, att veterinären i etappintendenturkompaniet skall utgå. VK anser att denna befattning alltjämt bör finnas kvar inom bataljonen men att en överflyttning till bataljonsstaben kan övervägas med hänsyn till att bataljonschefen till sitt förfogande behöver en livsmedelshygiepisk expert för kontroll av livsmedelsleveranser till och från bataljonen samt av livsmedelshanteringen inom bataljonen. I ÖB hälsovårdsutredning framhölls värdet av att samarbete kan etableras mellan de tre olika hygienexperterna, epidemiolog, veterinär och hälsovårdsinspektör. Detta har hittills inte varit möjligt att genomföra på brigadnivån på grund av bristande tillgång till veterinärer. Genom att ryttar- och anspannsförband försvinner kan emellertid detta önskemål tillgodoses. VK förutsätter att så sker. Det på så sätt uppkomna krigsorganisatoriska behovet framgår av bilaga H 10: 1.

10.2.5 överväganden och förslag Den fortsatta användningen av värnpliktiga veterinärer i krigsorganisationen kan förutsättas ske inom två huvudområden, nämligen dels som chefer för livsmedelsproducerande förband, dels som hygieniker inom högre staber och etappbataljonstaber. Ett mindre antal kommer dessutom att tas i anspråk för tjänster inom bakteriologiska laboratorieplutoner. För dessa krävs dock specialkompetens som endast kan förvärvas genom civil vidareutbildning efter veterinärmeSOU 1970: 65

dicine licentiatexamen. De värnpliktiga veterinärernas befattningar inom bakteriologisk laboratoriepluton påverkar därför ej grundutbildningens utformning och innehåll. I avsnitt 10.2.2 har påvisats att för den militära verksamheten väsentliga ämnen ligger sent i den civila studieordningen. VK anser det därför ej vara möjligt att under tiden för de veterinärmedicinska studierna lägga in militära utbildningsmoment som kräver veterinärmedicinsk yrkeskompetens. VK finner sålunda att endast allmänmilitär utbildning och viss befälsutbildning kan förläggas före de veterinärmedicinska studiernas avslutande. All övrig militärutbildning måste genomgås efter avlagd examen. För att täcka behovet av chefer för livsmedelsproducerande förband föreslår VK att erforderligt antal värnpliktiga, som i samband med inskrivningen gör sannolikt att de kommer att bedriva veterinärmedicinska sudier, tas ut för värnpliktig underofficersutbildning och tilldelas trängtrupperna för utbildning i intendenturtjänst. Det årliga utbildningsbehovet uppgår till cirka sex värnpliktiga. Under åldersklassens grundutbildning är endast enstaka brigadstaber organiserade, varför de organisatoriska förutsättningarna för utbildning av värnpliktiga veterinärer för krigsplacering i högre staber saknas. Behovet av värnpliktiga veterinärer i stabsbefattning bör i stället tillgodoses genom överföring och omskolning av veterinärer som grund- och repetitionsutbildats i icke veterinärmedicinsk befattning inom krigsorganisationen. Härigenom säkerställs att veterinärer som krigsplaceras i befattningar inom högre staber har erforderlig kännedom om de hygieniska betingelser som gäller för truppen i fält. VK anser detta vara mycket betydelsefullt, överföring till veterinärbefattning bör enligt VK mening ske efter en till två KFÖ. Vid den tidpunkten har de värnpliktiga erhållit både tillräcklig militär miljöutbildning och ökad civil praktisk kompetens. Den militära omskolningen bör ske som F ö . Målet för utbildningen bör vara att ge de kunskaper som erfordras för krigsplaceSOU 1970: 65

ring i brigadstab. Undervisningen bör huvudsakligen omfatta taktik, stabs- och underhållstjänst, hälsovård samt skyddstjänst, främst skydd mot B-stridsmedel. Det årliga omskolningsbehovet uppgår till ca 15 värnpliktiga. VK föreslår sammanfattningsvis att veterinärer i fortsättningen fullgör grundutbild« ning och repetitionsutbildning enligt militär lämplighet. Behovet av chefer för livsmedelsproducerande förband tillgodoses genom att erforderligt antal blivande veterinärer uttas till värnpliktig underofficersutbildning i intendenturtjänst och fördelas till trängförband. Befattningarna för veterinär i staber tillgodoses genom överföring och omskolning av veterinärer som grundufbildats inom andra utbildningslinjer på ovan angivet sätt.

10.3 Hälsovårdsinspektörer

10.3.1 Civil utbildningsgång ;och utbilda ningskapacitet :.v:;i F .: i Hälsovårdsinspektörer utbildas vid statens institut for folkhälsan.'Grundkursen pågår tio månader och omfattar både praktiska och teoretiska moment. Utbildningens omfattning framgår av tabell 10: 2. Gymnasieutbildning (naturvetenskaplig eller teknisk linje) eller teknisk specialutbildning, t. ex. laborantskola erfordras för att vinna tillträde till kursen. Statens institut för folkhälsan anordnar årligen minst en grundkurs med 25 deltagare, av vilka Ungefär hälften utgörs av kvinnor. Utbildningens inriktning präglas av det moderna samhällets krav på hygieniska åtgärder. Endast en mycket ringa del av undervisningen ägnas åt sådana förhållanden som kan jämföras med dem som råder vid krigsförband under fältförhållanden. VK anser därför att den civila hälsövårdsutbildningen måste kompletteras inom vissa områden innan krigsplacering kan ske av civilt utbildad hälsovårdsinpektör i militär hygienbefattning. VK anser vidare att den nuvarande civila utbildningen bör kompletteras så, att de krav

Tabell 10:2 Utbildningens omfattning vid grundkurs för hälsovårdsinspektörer

Ämne

Teori

Praktik

Timmar

Veckor

33 Bakteriologi och virologi Epidemiologi 18 Fysiologi 35 Husbyggnadsteknik 48 Immissioner, samhällsplanering och bostadshygien 117 Livsmedelshygien 77 Renhållningshygien 32 Vatten- och avloppshygien 35 Yrkeshygien 46 Sociologi, statistik och socialpsykologi 38 Rätts- och författningskunskap 66 Processteknik — vatten28 vård Utredningsteknik 102 övriga ämnen (bl. a. utbildning i hälsovårdsberedskap, 9 timmar) 96

2 4 1 1 1

på utökad hälsovård, som kommer att råda i samband med utrymning och därmed följande omlokalisering av storstädemas befolkning till glesbygder kan tillgodoses bättre än vad nu är fallet

10.3.2 Utvecklingstendenser I ÖB hälsovårdsutredning anfördes rörande hälsovårdsinpektörernas utbildning och uttagning bl. a. Hälsovårdsinspektörerna äger på grund av sin civila utbildning och yrkesutövning goda kunskaper främst vad avser allmänhygieniska och livsmedelshygieniska frågor. Deras verksamhet bör emellertid i krigsorganisationen omspänna alla till hälsovården hörande funktioner, i den mån dessa inte kräver lakar- eller veterinärutbildning. Hälsovårdsinspektörerna skall självständigt kunna utföra och leda praktiskt fältarbete inom alla funktioner med angivna undantag. Ansvar och uppgifter kräver omfattande utbildning inom ramen för värnpliktstjänstgöringen. Det är därför utredningens uppfattning att hälsovårdsinspektörerna bör tas ut till underofficersutbildning på särskild utbildningslinje. Intagningsåldern till statens institut för folkhälsan, där den civila yrksutbildningen äger rum, är sådan att blivande hälsovårdsinspektörer redan vid inmönstringen vet om

sin yrkesinriktning. Det bör sålunda vara möjligt att vid inmönstringen verkställa uttagning till utbildningslinjen ifråga. VK vitsordar behovet av att utvidga hälsovårdsinspektörernas verksamhetsområde på sätt som utredningen har föreslagit men anser samtidigt att den erforderliga militära påbyggnadsutbildningen minskar om uttagning sker först sedan vederbörande dels har varit civilt verksam inom yrket ett antal år, dels har fullgjort både grundutbildning och viss del av repetitionsutbildningen i ickehygienbefattning. Härigenom har han fått ökade praktiska kunskaper om de hygieniska förhållandena både inom det civila samhället och vid de lägsta enheterna inom krigsorganisationen. VK anser därför att uttagning för grundutbildning till befattning som hälsovårdsinspektör ej bör ske. I ÖB utredning anfördes vidare att den civila yrkesinriktningen skulle vara klar vid inskrivningstillfället, varför det skulle vara möjligt att verkställa uttagning till utbildningslinjen ifråga. VK hävdar att så inte är fallet eftersom endast en mycket ringa del av de sökande antas som elever vid grundkursen. Tillströmningen av elever har vidare medfört att det ofta varit nödvändigt att komplettera studentexamen med t. ex. akademiskt betyg för att vinna inträde. Härigenom kommer många av eleverna att ha genomgått militär grundutbildning innan grundkursen påbörjas. Detta styrker VK i uppfattningen att grundutbildning av hälsovårdsinspektörer ej bör äga rum. 10.3.3 Krigsorganisatoriska

förutsättningar

Krigsorganisationens behov av hälsovårdsinspektörer framgår av bilaga H 10: 2. Socialstyrelsen registrerar all personal som har genomgått civil utbildning till hälsovårdsinspektör. Registret upptar f. n. cirka 725 personer, vilket innebär att totalförsvarets behov ej helt kan tillgodoses. Enligt 46 § krigssjukvårdskungörelsen skall socialstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse besluta om avvägningen av behovet av medicinalpersonal inom det civila medicinalväsendet, krigsmakten och civilförsvaret. SOU 1970: 65

Denna avvägning har hittills skett så att krigsmakten har avstått personal som genomfört två eller flera KFÖ till det civila medicinalväsendet. Genom att brist har förelegat inom det civila medicinalväsendet har emellertid i vissa fall överföring skett tidigare. VK anser att det senare förfaringssättet bör tillgripas endast i yttersta nödfall och bedömer med utgångspunkt från den årliga tillströmningen av nyutbildad personal att så tidig överföring till civil krigsbefattning knappast blir aktuell i fortsättningen.

10.3.4 överväganden och förslag VK har i avsnitt 10.3.2 framhållit att militär grundutbildning av hälsovårdsinspektörer ej bör äga rum. Krigsmaktens behov av sådan personal bör i stället tillgodoses genom omskolning av civilt yrkesverksamma hälsovårdsinspektörer. Omskolningen skall syfta till att ge kunskap om de fältepidemiologiska problemen och om hur dessa skall förebyggas och lösas. Utbildningen bör grundas på dels en flerårig civil yrkesverksamhet inom hälsovårdens område, dels erfarenhet av de förhållanden under vilka de militära förbanden verkar i fält. Den senare erfarenheten erhålls både under grundutbildningen och repetitionsutbildningen, främst under den senare. Förbanden lever då under relativt långa tidsperioder under primitiva förhållanden. VK anser därför att uttagning till militär hälsovårdsinspektörsbefattning i princip bör äga rum först sedan minst en KFÖ genomförts i den befattning, för vilken vederbörande är grundutbildad. Vid samma tidpunkt bör frågan tas upp hur den civilt utbildade hälsovårdspersonalen skall fördelas mellan civila och militära myndigheter. Härvid bör i första hand erforderligt antal underofficerseller underbefälsutbildade ställas till krigsmaktens förfogande, eftersom de militära befattningarna ställer krav på befälsförmåga.

ning under förutsättning att militär grundutbildning är avslutad. Det årliga omskolningsbehovet är ca 8. VK föreslår sammanfattningsvis att befattningarna för hälsovårdsinpektörer rekryteras genom överföring och omskolning av värnpliktiga, som är civilt yrkesverksamma som hälsovårdsinspektörer, överföring bör i princip ske efter minst en KFÖ. överföring till det civila medicinalväsendet av värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 1 och 2, som genomgått ovan angiven civil utbildning och som ej ianspråktas i krigsorganisationen i befattning som hälsovårdsinspektör, bör ske tidigast efter det att vederbörande har fullgjort en KFÖ.

Värnpliktiga som tillhör besiktningsgrupp 3 eller 4 bör dock enligt VK mening överföras till den civila sektorn omedelbart efter avslutad civil hälsovårdsinspektörsutbildSOU 1970: 65

IV

Underrättelsepersonal

11 Signalspaningspersonal och tolkpersonal

Uttagning och utbildning av denna personal framgår av bilaga KH 11:1. I följande tabell redovisas de utbildningsmässiga konsekvenserna av VK förslag i fråga om dessa värnpliktiga.

Tabell 11:1. Uttagning och tjänstgöringsskyldighet enligt nuvarande ordning för signalspanings- och tolkpersonal samt VK förslag till framtida uttagning och utbildningstid. Nuvarande ordning

Enligt VK förslag Antal utbildnings(tjänstgöringsdagar)

Utbildningskategori Uttagning

Antal utbildningsdagar Uttagning för utbildning till miliToGrund- RepUtbildnings- tär befattning Grund-Repför utb utb 1 tält1 utb utb1 Totalt1 kategori 10

Katego ri A B » C » D » E » F » G » H » I » J » K » L » M » N » O » P »

Underofficer 450 450 » Specialtjänst

193 193

» » » » »

Underofficer Underbefäl Menig F Underofficer Specialtjänst Underofficer Specialtjänst

450 364 364 450

193 125 90 193

643 643 5402 5402 5402 5402 5402 5402 5402 643 489 454 643 5402 643 2 5402

Kategori A B » C » D » 3 F » Kategori G H » 3 Kategori J K » L » 4 4 Kategori O P »

Menig E

345 345 Underofficer 450 Menig E 345

160 160 193 160

505 505 643 505

345 » Underofficer 450 Menig E 345

160 193 160

505 643 505

Underofficer 450 Underbefäl 330 Menig F 300

193 125 90

643 455 390

Underofficer 450 450 »

193 193

643 643

»

1T . förekommande 2

fall härutöver mobiliseringsövningar om högst 8 dagar. Härav soldat- och befälsutbildning samt fackutbildning och facktjänstgöring 394 dagar, fortsatt tjänstgöring 146 dagar. 8 Överföringsbefattning. 4 Befattningen utgår.

SOU 1970: 65

12.1 Organisatorisk

Fototeknisk personal

översikt

Krigsmaktens värnpliktiga fototekniska personal uttagen för utbildning i specialtjänst bestrider krigsbefattningar inom följande tre verksamhetsgrenar, foto och reproduktion, fototolkning samt fotogrammetri. Inom foto- och reproduktionsområdet bestrider den fototekniska personalen befattningar som chefer eller ställföreträdande chefer för fotogrupper vid vissa högre staber. I dessa enheter ingår dessutom underbefälsuttagna och G-värnpliktiga fotografer. Fototolkarna bestrider befattningar i vissa högre staber samt i flygvapnets underrättelsepluioner. Deras främsta uppgift är att bearbeta flygspaningsinformation - huvudsakligast flygfoto - från underrättelsesynpunkt. I vissa fall bestrider de även befattning som ställföreträdande chef för underrättelsepluton. Fotogrammetiker ingår i vissa högre staber, där de utför karteringsarbeten ur företrädesvis flygbildsmaterial. Dessa krigsbefattningar kommer att utgå, varför kategorin ej behandlas i fortsättningen. 12.2 Urvalsmetoder och krav på civil skolunderbyggnad Uttagning till tekniker sker vid inskrivningsförrättningen bland värnpliktiga som bedriver eller gör sannolikt att de kommer att bedriva studier vid teknisk högskola inom 106

facken lantmäteri eller väg- och vattenbyggnad eller vid skogshögskolan. Sedan grundutbildningen påbörjats fördelas de värnpliktiga på de tre i föregående avsnitt redovisade utbildningslinjerna. Eftersom tjänsten som fototolk kräver stereoskopisk synförmåga tas vid fördelningen först ut värnpliktiga lämpade för sådan tjänst. Därefter tas värnpliktiga lämpade för tjänst som fotogrammetiker ut. Återstående värnpliktiga avses för utbildning till fotogruppchefer. Rekrytering till ingenjörsbefattningar sker ur teknikerkategorin.

12.3 Gällande utbildningsbestämmelser och V K synpunkter på dessa 12.3.1 Allmänt Grundläggande bestämmelser för fototolkarnas och fototeknikernas utbildning är utfärdade genom go nr 2281/1963 respektive 1144/1958. Omfattningen av nuvarande värnpliktsutbildning framgår av följande bild. Soldatutbildningen är förlagd till arméns fotoskola och fullgörs sommaren efter avslutade gymnasiestudier. Utbildningen omfattar ca 170 timmars allmänmilitär utbildning och 55 timmars motorutbildning. Eftersom endast de elever som senare tas ut för utbildning till fotogruppchefer behöver motorutbildning anser VK att denna utSOU 1970: 65

Bild 12:1. Fototeknikernas nuvarande värnpliktsutbildning Fototolkar

Fackutbildning vid F i l och arméstaben 300 dagar Facktjänstgöring och fortsatt tjänstgöring 180 dagar1

Soldatutbildning 60 dagar Fotogn ppchtfer 1

Fackutbildning vid arméns fotoskola 300 dagar

Fullgörs under återstående värnpliktstid såsom KFÖ eller efter- och vidareutbildning.

bildning bör inläggas i ett senare skede av utbildningen. Soldatutbildningen borde ägnas helt åt allmänmilitär utbildning och befälsutbildning. Härigenom skulle en god grund läggas för den senare kommande befattningsutbildningen oberoende av om denna kommer att genomföras i fototeknisk tjänst eller, vid ändrad studieinriktning, i enlighet med andrahandsuttagningen. Vid fotoskolan bedrivs samtidigt med teknikernas soldatutbildning även motsvarande utbildning för gruppchefsuttagna fotografer. Kategoriernas utbildning är helt identisk. 12.3.2 Fotogruppchefer Fackutbildning av tekniker i fototjänst sker under huvuddelen av tiden enligt samma plan som gäller för de underbefälsuttagna fotografernas befattnings- och förbandsutbildning. I och med att den senare kategorin omkring 30/4 avslutar grundutbildningen börjar teknikerna ett månadslångt avslutande skede som främst ägnas åt att lösa vissa frågor av fototeknisk natur. Detta sker som grupparbete. VK anser att detta skedes innehåll visserligen ökar fototeknikerns tekniska kompetens men att det ej är motiverat av krigsbefattningens krav. Det föreligger sålunda inga avgörande skillnader mellan grundutbildningen av fototekniker till fotogruppchefer och motsvarande utbildning av underbefälsuttagna fotografer. VK studier av krigsorganisationens krav på de båda befattningstyperna visar att det ej heller finns motiv för olikartad utbildning. VK anser därför att anledning saknas att utbilda personal till två olika beSOU 1970: 65

fattningstyper. Undersökningen visar även att behov av akademisk utbildning för att bestrida dessa befattningar ej föreligger. Civil erfarenhet av fotografisk verksamhet synes vara värdefullare. VK anser därför att ^nuvarande krigsbefattningar för fototekniker som fotogruppchefer och underbefälsuttagna fotografer i fortsättningen bör bestridas endast av den senare kategorin värnpliktiga. VK behandlar därför ej vidare denna utbildningskategori. 12.3.3 Fototolkar Fototolkarnas fackutbildning är uppdelad i fyra skeden, varav det första genomförs vid F i l och de övriga vid arméstaben. Riktgivande för utbildningen är befattningen som fototolk i underrättelsepluton. Utbildningsmålet för fackutbildningen 1968 -1969 var följande: Befälseleverna skall utbildas så att de vid mobilisering kan tjänstgöra i avsedd befattning som fototolk av officers eller underofficers tjänsteklass. De skall även behärska tjänsten i övrigt vid en underrättelseavdelning och kunna biträda underrättelseofficeren i planläggning och genomförande av underrättelseverksamhet. Initiativ och självverksamhet skall frammanas. Utbildningstidens fördelning på övningsgrenar och ämnen framgår av följande tabell. Den allmänmilitära utbildningen under skedena 1-4 har ej sådan omfattning att den tillsammans med soldatutbildningen enligt avsnitt 12.3.1 uppfyller de genom 1966 års riksdagsbeslut uppställda kraven på en för alla värnpliktiga inom krigsmakten likformig allmänmilitär utbildning. Speciellt 107

Tabell 12: 1. Utbildningstidens fördelning på övningsgrenar och ämnen

övningsgrenar och ämnen Allmän soldatutbildning Fältutbildning Markstridsutbildning Marsch och transport Taktik Stabs- och underrättelsetjänst Fototolkning Fototeknik Fotogrammetri Sambands- och expeditionstjänst Tillämpningsövningar

Skede, ti 1

iar 2

3 6

19 22 13

34 79 85 22

47 19 140 70 14 13

17 47

förekommer stora brister inom övningsgrenarna skydd mot ABC-stridsmedel, sjukvårdstjänst och strid. Det måste anses som en allvarlig brist i fototolkarnas grundutbildning att dessa, som bl. a. skall bestrida befattningar som ställföreträdande chefer för underrättelseplutoner, ej har en fullgod allmänmilitär utbildning som grund för sin befälsutövning. Befälsutbildningen är enligt VK uppfattning ej i erforderlig utsträckning inriktad på krigsbefattning som chef inom underrättelsepluton. Utbildningen i taktik sker inom de tre huvudområdena lantkrigskonst, sjokrigskonst och luftkrigskonst. I lantkrigskonst bibringas fototolkarna kunskap om verksamheten i stort vid arméförbanden under olika taktiska lägen. De ges dessutom sådan inblick i utländska arméers organisation, utrustning och taktik att de i viss utsträckning kan bedöma en motståndares handlingsmöjligheter och tillvägagångssätt. I sjö- och luftkrigskonst bibringas fototolkarna på motsvarande sätt erforderliga kunskaper om det moderna sjö- och luftkriget och utländska sjö- och luftstridskrafter, som grund för fototolkning av marin- och flygmål samt för tjänst som underrättelsebiträde vid flygvapnets underrättelseförband. De bibringas vidare sådana kunskaper om spaningsflygets organisation, taktik och teknik att de kan biträda vid planläggning av flygspaning. Utbildningen i stabs- och underrättelse108

21 23 8 9 28 36 182 12 22 6 60

23 25 8

Summa timmar

41 2 158 6 3 24

tjänst skall ge kunskap om stabernas organisation och arbetssätt samt ge fototolkarna förmåga att verka inom olika staber och att därvid utnyttja stabsarbetsmaterielen. Fototolkarna ges i detta ämne dessutom den kunskap om underrättelsetjänstens mål, medel och metoder som erfordras för att de skall förstå de krav som ställs på fotospaningen och för att de vid behov skall kunna tjänstgöra som underrättelsebiträden. Vid utbildningen i fototolkning lär sig fototolkarna att självständigt utföra alla i tolkningen ingående arbetsmoment och på ett överskådligt sätt redovisa resultaten. Under de två första skedena lär sig fototolkarna elementärmålens, t. ex. enskilda fordons eller pjäsers, utseende och övar upp förmågan att upptäcka dem. Utbildningen börjar med truppslag som uppvisar stora och lättolkade mål. Successivt stegras därefter svårighetsgraden så att under de sista två skedena tränas den taktiska tolkningen samt tolkning under varierande tidspress. Den fototekniska utbildningen avser att meddela de kunskaper i fototeknik som behövs för att eleverna skall kunna bedöma kvaliteten på olika laboratoriearbeten och vid behov själva kunna medverka i laboratoriearbetet eller tjänstgöra som fotograf. Stor vikt läggs även vid det fototekniska stabsarbetet. Utbildningen i fotogrammetri avser främst framställning av bildskisser samt kart- och sjökortskännedom. Tillämpningsövningarna genomförs i form av dels stabstjänstövningar tillsammans med SOU 1970: 65

elever vid MHS och andra militära skolor, dels tjänstgöring inom bearbetningsdetalj och underrättelsepluton vid flygvapnets spaningsförband under KFÖ, fälttjänstövningar samt flygvapnets interna spaningsövningar. Omfattningen och inriktningen av de redovisade övningsgrenarna och ämnena är, utom vad gäller tillämpningsövningarna, i stort lämplig. Uppdelningen av utbildningen dels till F i l , dels till arméstaben anser VK vara mindre lämplig eftersom erfarenheten visar att sådan uppdelning i regel leder till onödiga upprepningar och att den logiska uppbyggnaden av undervisningen i de olika ämnena samt deras samordning med varandra försvåras. I detta fall har man sökt - och även i de allra flesta fall lyckats - undvika upprepningar genom att samma lärare undervisar på båda utbildningsplatserna. Den logiska uppbyggnaden har emellertid i vissa fall blivit lidande. VK anser det vara riktigt att för fototolkarnas del befattningsutbildningen inleds med en relativt lång period vid F 11 för att de skall komma in i flygvapnets arbetsmiljö och få förståelse för det spaningsmedel som skall hämta in det material vilket de senare skall bearbeta. Den formella utbildningen rörande underrättelseplutonens gruppering m. m. bör även komma in tidigt för att utgöra en ram för den mera ämnesvisa utbildningen. Förläggning av skedena 2-4 till arméstaben försvårar starkt den fortsatta utbildningen inom underrättelseplutonens ram eftersom denna genomförs vid F i l . Detta förhållande har lett till att den tillämpade utbildningen har en mycket begränsad och enligt VK uppfattning otillräcklig omfattning. Sammanfattningsvis konstaterar VK att den nuvarande fackutbildningen av fototolkar är god vad avser den formella fototolkningen men att brister föreligger i den allmänmilitära utbildningen och befälsutbildningen. Ett längre tillämpat utbildningsskede saknas. Den fortsatta tjänstgöringen fullgörs av de flesta fototolkarna i form av dels KFÖ, dels centralt anordnade repetitionskurser. Fototolkar krigsplacerade i flygstridsleSOU 1970: 65

darstab eller sektorstab genomgår i stället för repetitionskurserna två månadslånga speciella underrättelsekurser som flygvapnet anordnar för personal ingående i dessa staber. 12.4 Krigsorganisatoriska

förutsättningar

De krigsorganisatoriska behoven av fototolkar framgår av bilaga H 12: 1. Enligt gällande krigsorganisation ingår endast cirka 10 % av fototolkarna i arméförbandens staber medan 50 % ingår i flygvapnets enheter. Återstoden ingår i centrala och regionala staber utan speciella krav på försvarsgrenstillhörighet. Trots detta tas de värnpliktiga ut för grundutbildning vid armén och fördelas efter avslutad utbildning för krigsplacering till flygvapnet och regionala staber. För närvarande pågår diskussioner om viss ändring av krigsorganisationen innebärande bl. a. att flygvapnets procentuella andel av det totala antalet krigsbefattningar för fototolkar kommer att öka. Med anledning härav anser VK att flygvapnet bör handha grundutbildningen och fördela fototolkar för krigsplacering vid övriga enheter. Som chefer för underrättelseplutonerna inom flygvapnet verkar f. n. i regel reservofficerare med aktiva underofficerare som ställföreträdande chefer. I vissa fall bestrids den senare befattningen av fototolkar. Med den inriktning som reservofficersrekryteringen vid flygvapnet numera har kommer det framgent inte att finnas lämpliga chefer för underrättelseplutoner att tillgå bland denna kategori officerare. Samtidigt kan förutses att de aktiva underofficerarna kommer att ianspråktas för mera kvalificerade befattningar i krigsorganisationen, vilket bl. a. kan få till följd att de underofficerare som f. n. bestrider befattningar som ställföreträdande plutonchefer framgent kommer att placeras som chefer för underrättelseplutoner. Härvid uppstår ett behov av att besätta befattningarna som ställföreträdande plutonchefer med värnpliktig personal. De nuvarande specialtjänstuttagna fototolkarna synes vara den kategori som, med viss komplettering av den nuvarande utbildningen, är mest läm109

pad att bestrida dessa befattningar. VK har därför i sina fortsatta överväganden utgått från att så kommer att ske. Det årliga rekryteringsbehovet skulle då uppgå till cirka 15 vid ett krigsorganisationsbehov enligt bilaga H 12: 1, tabell 2.

12.5.2 Värnpliktskategori I avsnitt 12.4 har anförts att fototolkarna i fortsättningen bör bestrida befattningar som ställföreträdande chefer för underrättelseplutoner. Fototolkarna bör därför uttas för underofficersutbildning och fördelas till flygvapnet.

12.5 Överväganden och förslag 12.5.3 Grundutbildning 12.5.1 Urval Fototolkarna rekryteras f. n. främst bland civilingenjörer från väg- och vattenbyggnadsfacket. Dessa ingenjörer har visat sig ha fallenhet för fototolkning, varför urvalet från den synpunkten är riktigt. Bedömer man urvalet från totalförsvarssynpunkt blir läget något annorlunda. Civilingenjörer utexaminerade från de tekniska högskolornas sektion för väg- och vattenbyggnad kan förutses komma att bestrida ledande befattningar inom de civila byggnadsföretagen. I dessa befattningar kommer de ständigt att utöva praktiskt ledarskap av ett slag som är speciellt värdefullt för dem som skall bestrida chefsbefattningar inom krigsmaktens ingenjörsförband eller BRBorganisationen. VK anser att det från totalförsvarssynpunkt är viktigare att besätta dessa senare befattningar med väg- och vattenbyggnadsspecialister än befattningarna inom underrättelseplutonerna. Särskilt gäller detta då befattningarna i de senare enheterna kan bestridas av värnpliktiga med annan skolbakgrund utan att effekten nedgår. VK har nämligen i sina undersökningar funnit att utbildning inom väg- och vattenbyggnadsfacket ej utgör något absolut krav för utbildning till fototolk. Däremot erfordras god förmåga att uppfatta och läsa bilder. Detta förutsätter en intellektuell spänst och uthållighet av minst den omfattning som erfordras för att bedriva gymnasiestudier. VK anser därför att kraven för uttagning till fototolk bör begränsas till genomgånget gymnasium på naturvetenskaplig eller teknisk linje.

110 Riktgivande för grundutbildningen bör vara befattningarna inom underrättelsepluton. Dessutom bör uppgifterna i centrala och regionala staber förberedas genom viss stabstjänstutbildning. Utbildningen bör huvudsakligen genomföras vid F 11. Härigenom är det möjligt att på pedagogiskt mest lämpligt sätt genomföra befattningsutbildningen samtidigt som en nära anknytning erhålls till både den flygande personalen och övrig i underrättelseplutonen ingående personal. Den allmänmilitära utbildningen bör ha en omfattning som överensstämmer med 1966 års riksdagsbeslut om en för alla värnpliktiga likformig allmänmilitär grundutbildning. Befattningsutbildningen bör omfatta den enskilda utbildning i övrigt som erfordras för att den värnpliktige skall kunna lösa sin uppgift i förbandet. I befattningsutbildningen skall inrymmas bl. a. erforderlig befälsutbildning. VK vill understryka att förmågan att lösa uppgifter i befattningen i betydande grad vidareutvecklas genom förbandsutbildningen. Befattningsutbildningen bör i huvudsak ha samma innehåll som f. n. Viss komplettering av befälsutbildningen erfordras dock så att denna svarar mot de krav som de av VK föreslagna för fototolkar nya befälsbefattningarna i underrättelsepluton ställer. Utbildningen i underrättelsetjänst bör vidare utökas för att möjliggöra placering i regional stab utan omfattande omskolning. Därutöver kommer införandet av värmespaning som en spaningsmetod att kräva viss ytterligare befattningsutbildning. Förbandsutbildningen bör vara både formell och tillämpad. Fototolkarna skall biSOU 1970: 65

bringas vana att lösa sina uppgifter under hänsynstagande till övrig verksamhet inom förbandet och oberoende av de påfrestningar som individen utsätts för i fält. Utbildningen bör bedrivas inom övningsorganiserad underrättelsepluton. Samverkan bör ske så ofta som möjligt med den flygande personalen så att fototolkarna tränas i samarbete med dessa. VK är medveten om att väderleken och de mycket stora kostnaderna försvårar samverkan med spaningsdivisionerna. Den insamlande verksamheten måste därför ofta simuleras. Trots detta anser VK att förbandsutbildning i stor utsträckning bör äga rum för att öva övriga utbildningsmoment inom underrättelseplutonen. 12.5.4 Repetitionsutbildning De båda första krigsförbandsövningarna bör genomföras i befattning inom underrättelsepluton. Därefter bör omplacering ske till stabsbefattning av sådana värnpliktiga som befunnits lämpade för denna verksamhet. SFÖ (Fö) i form av centralt anordnad stabs- och underrättelsekurs kan vid behov föregå krigsplacering i den nya befattningen. SÖ är enligt VK mening nödvändiga endast för dem som är placerade i befattningar som ställföreträdande plutonchefer eller som fototolkar i vissa av flygvapnets staber.

SOU 1970: 65

13.1 Organisatorisk

Biträdande meteorologer

översikt

13.1.1 Vädertjänstens organisation och funktion Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) tillgodoser allmänhetens och de civila samhällsfunktionernas behov av meteorologisk information. Vid SMHI bedrivs bl. a. grundutbildning av såväl civila som militära meteorologer. Chefen för flygvapnet (CFV) organiserar samt ansvarar för den militära vädertjänsten. Militära vädertjänstens centralorgan (MVC) i flygstaben handlägger väderärenden för hela krigsmakten. Vid vissa staber och förband finns lokala väderorgan. I dessa ingår väderstationer och observationsstationer. Vid MVC framställs det gemensamma prognosunderlag, som efter vidare bearbetning vid väderstationerna utmynnar i detaljprognoser, vilka sammanställs med hänsyn till aktuella behov. Erforderlig väderinformation delges berörd personal av metereolog, antingen direkt vid muntlig vädergenomgång eller via telefon, fjärrskrift, radio eller TV. Mellan ÖB och luftfartsverket har träffats överenskommelse om planläggning för och samordning bl. a. av militär och civil vädertjänst under beredskapstillstånd och krig i de delar luftfartsverket är berört, överenskommelsen innebär att vädertjänsten för den civila luftfarten ombesörjs av militära väderenheter vid flygvapnet i vissa fall särskilt organiserade självständiga väderstationer - och att viss civil väder112

personal och meteorologisk utrustning disponeras av CFV. SMHI beordrar dessutom vid behov icke värnpliktig SMHI-personal att tjänstgöra inom den militära vädertjänsten. 13.1.2 Krigsmaktens väderorgan Väderorgan ingår i centrala och regionala stabers krigsorganisation. Vidare ingår väderorgan vid flygvapnet i basbataljon, vid armén i artilleriregementsstab och arméflygbataljon samt vid marinen i örlogsbasstab och helikopterdivision. I krigsorganisationen ingående meteorologer utgörs dels av fast anställda meteorologer (stam- och reservpersonal), dels av värnpliktiga meteorologer och biträdande meteorologer. Båda kategorierna hänförs till civilmilitär personal av officers tjänsteklass. De aktiva meteorologerna krigsplaceras i centrala och regionala staber m. m. samt som basmeteorologer i vissa basbataljoner. Meteorologer i flygvapnets reserv utgörs huvudsakligen av f. d. aktiva meteorologer som övergått till civil tjänst (någon egentlig reservmeteorologutbildning förekommer ej). Dessa placeras också som basmeteorologer. De värnpliktiga biträdande meteorologerna tas ut för utbildning i specialtjänst och fördelas till flygvapnet. Arméns och marinens behov tillgodoses genom överföring av vissa av de förenämnda, vid flygvapnet utbildade, biträdande meteorologerna. De väljs ut härför under grundutbildningen och fullgör senare delen av denna vid armé- respektive marinförband. SOU 1970: 65

Bild 13:1 Biträdande meteorologernas nuvarande värnpliktsutbildning Grundläggande soldat- och befälsutbildning samt förberedande fackutbildning 85 dagar

Fackutbildning1

Facktjänstgöring

Fortsatt tjänstgöring

280 dagar

30 dagar

145 dagar

1 Fullgörs sedan minst två betyg sammanlagt lästs in i ett eller flera av ämnena fysik, mekanik och matematik i lägre akademisk examen vid universitet eller högskola.

Genom samarbete med SMHI »handplockar» härutöver flygstaben vissa civilt verksamma meteorologer, som inte genomgått förenämnda utbildning vid flygvapnet. Uppgifterna för basmeteorolog och biträdande meteorolog under tjänst vid väderstation framgår av bilaga 13:1 (instruktion för vakthavande meteorolog). Båda kategorierna tjänstgör i skift i denna funktion. Krigsorganisationens behov av värnpliktiga meteorologer och biträdande meteorologer redovisas i bilaga H 13:1. 13.2 Gällande utbildningsbestämmelser VK synpunkter på dessa

och

Grundläggande bestämmelser för utbildningen är angivna i go nr 2281/1963. Utbildningens omfattning framgår av bild 13: 1. Grundläggande soldat- och befälsutbildning samt förberedande fackutbildning fullgörs tiden juni-augusti. Utbildningen äger rum vid flygvapnets väderskola (VADS) och omfattar bl. a. vädertjänstens organisation och arbetssätt, meteorologiska koder och instrument samt observationsteknik. Fackutbildning fullgörs under september -april vid SMHI och meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet (MISU) sedan föreskriven akademisk kompetens uppnåtts. Utbildningen omfattar kurs i teoretisk meteorologi (kursen för två betyg i lägre akademisk examen i tillämpliga delar) samt kartkurs. Facktjänstgöring fullgörs under maj-juli, dvs. omedelbart efter fackutbildningen. Den äger rum vid VADS samt vid militära väderstationer. Utbildningstidens fördelning t. o. m. fackSOU 1970: 65 8—014094

tjänstgöringen på övningsgrenar och ämnen redovisas i bilaga 13: 2. Den fortsatta tjänstgöringen fördelas över hela värnpliktstiden i omgångar om i regel minst 30 dagars längd. Den äger rum i form av tjänstgöring och repetitionsutbildning vid militära väderstationer. Utbildningen har t. o. m. utbildningsåret 1968/69 följt ovan redovisade bestämmelser. Viss anpassning har därvid skett till det nya värnpliktsutbildningssystemet. Fr. o. m. utbildningsåret 1969/1970 har utbildning av biträdande meteorologer inställts i avvaktan på erfarenheter av den nya studieordningen vid universiteten. VK anser att den del av utbildningen som fullgörs vid SMHI och MISU är innehållsmässigt onödigt omfattande samt tidskrävande. VK anser vidare att nuvarande utbildning ger de biträdande meteorologerna alltför ringa erfarenhet av praktisk tjänst vid väderstation Såväl formell som tillämpad förbandsutbildning saknas f. n. Nuvarande sätt att fullgöra fortsatt tjänstgöring strider i vissa fall mot grundprinciperna i det nya värpliktsutbildningssystemet. 13.3 Överväganden och förslag 13.3.1 Organisation VK har studerat organisationen av och verksamheten vid väderstation och funnit att värnpliktiga biträdande meteorologer inom flygvapnet har att fullgöra samma uppgifter vid väderstation som de till armén och marinen överförda värnpliktiga meteorologerna. Båda kategorierna fungerar som chef för väderstation (motsvarande). Biträdande meteorologerna tjänstgör vid flygvapnets baser - i skiftesgång med basmeteorologen - som vakthavande meteorolog 113

med fullt ansvar för vädertjänsten. VK anser att det saknas anledning att ha olika benämningar på personal som bestrider i princip enahanda befattning i krigsorganisationen. Kommittén föreslår därför, att även värnpliktiga biträdande meteorologer vid flygvapnet framgent skall benämnas meteorolog. Denna benämning svarar även bäst mot krisguppgiftens innebörd. VK använder i det följande den föreslagna benämningen. De värnpliktiga meteorologerna uttas för utbildning till civilmilitär befattning för underofficer.

13.3.2 Rekrytering VK har övervägt hur den nya studieordningen vid universiteten bör påverka den militära utbildningsgången. I bilaga 13: 3 redovisas för utbildning i meteorologi aktuella studiekurser samt i dessa ingående delkurser. Den nya normalstudieplanen i meteorologi omfattar en större och en mindre grundkurs. Den förra ger 40 poäng och motsvarar i stort den kurs som eleverna hittills genomgått. För tillträde till kursen, vilken ingår som valfri studiekurs under tredje läsåret, fordras att vissa i bilaga 13: 3 angivna kurser i matematik och fysik inhämtats. En anpassning av utbildningen till denna studieordning behöver i och för sig ej innebära några förändringar i den militära utbildningsgången. Som tidigare nämnts anser VK att nuvarande utbildning i meteorologi är onödigt omfattande för de värnpliktiga meteorologernas vidkommande. VK har därför undersökt om den mindre grundkursen i meteorologi, vilken ger 20 poäng, täcker erforderligt utbildningsbehov. Kursens utbildningsmål anges i normalstudieplanen vara att ge översiktlig kunskap om meteorologiens olika områden, viss förtrogenhet med meteorologisk observations- och mätmetodik, meteorologisk orientering i anslutning till utbildning i andra geovetenskapliga ämnen samt god grund för de lärare, som skall undervisa i meteorologi inom ämnena fysik och naturkunskap på grundsko114

lans högstadium och gymnasiet. Kursen förekommer som valfri studiekurs under tredje läsåret. För tillträde till kursen krävs förkunskaper i matematik, fysik och kemi endast motsvarande godkända gymnasiekuser (motsvarande) på naturvetenskaplig eller teknisk linje. Tidigare krav på akademiska studier i matematik, fysik och mekanik har bortfallit. VK har granskat de värnpliktiga meteorologernas arbetsuppgifter i krigsorganisationen. Kommittén har därvid funnit att dessa uppgifter bör kunna lösas av personal, vars teoretiska kompetens i meteorologi utgörs av godkänd grundkurs Al och som under den militära grundutbildningen erhållit kompletterande teoretisk och praktisk utbildning i meteorologi och vädertjänst. VK har vidare undersökt möjligheterna att tillgodose rekryteringsbehovet av värnpliktiga meteorologer med akademiker som genomgått 20-poängkursen i meteorologi. Enligt vad VK därvid inhämtat är det möjligt att redan utbildningsåret 1970/71 rekrytera erforderligt antal värnpliktiga med denna studiebakgrund. Förutom bland akademiker som valt utbildningslinje med meteorologi under tredje läsåret, kan rekrytering även ske bland sådana som valt s. k. särskild utbildningslinje eller partiell utbildning. VK föreslår därför att kraven vid uttagning för utbildning till värnpliktig meteorolog ändras till genomgången grundkurs A l i meteorologi.

13.3.3 Utbildning 13.3.3.1 Allmänt. VK har utgått från de i avsnittet 13.3.2 angivna ändrade kompetenskraven vid sina överväganden rörande utbildningens omfattning. Utbildningssystemet bör liksom för övriga värnpliktiga omfatta grundutbildning och repetitionsutbildning. 13.3.3.2 Grundutbildning. Grundutbildningen bör innehållsmässigt byggas upp kring tre huvudkomponenter, nämligen allmänmilitär utbildning, befattningsutbildning och SOU 1970: 65

förbandsutbildning. I den allmänmilitära utbildningen skall ingå den för alla värnpliktiga likformiga allmänmilitära utbildning som fastställts av 1966 års riksdag. Befattningsutbildningen bör omfatta den enskilda utbildning i övrigt som fordras för att den värnpliktige skall kunna lösa sin uppgift i förbandet. I befattningsutbildningen inryms bland annat erforderlig befälsutbildning. VK vill understryka att förmågan att lösa uppgifter i befattningen i hög grad vidareutvecklas genom förbandsutbildningen. VK anser att befattningsutbildningen bör ges en mera praktisk inriktning än f. n. Genom att utbildningen förläggs till flygvapnet kan den anpassas helt till krigsbefattningens krav, vilket knappast är fallet när den är inordnad i SMHI ordinarie verksamhet. Särskild vikt anser VK bör läggas vid utbildningen avseende föredragning av aktuellt väderläge och väntad utveckling, delgivning av ändringar av vädret och givna prognoser samt ledning av observationstjänst, särskilt basväderrapportering. Huvuddelen av den allmänmilitära utbildningen och befattningsutbildningen bör, för att största möjliga effekt skall nås, förläggas till VADS. Förbandsutbildningen bör omfatta både formell och tillämpad förbandsutbildning. Den syftar till att ge meteorologerna vana att lösa sina uppgifter under hänsynstagan-; de till den verksamhet som i övrigt bedrivs inom förbandet och under de påfrestningar som individen utsätts för i fält. Förbandsutbildningen har hittills endast omfattat praktisk tjänst vid fredsförbands väderstation samt begränsad utbildning rörande bastjänst. VK föreslår, att förbandsutbildningen skall omfatta två veckors bastjänstutbildning vid F 14 alternativt VADS, fyra veckors GKU samt sju veckors praktisk tjänst vid väderstation - inom flygvapnet vid flottilj och inom armén och marinen vid helikopterförband. Möjligheterna att inom flygvapSOU 1970: 65

net genomföra miljöutbildning som mötsvarar GKU inom armen är mycket begränsade. Åldersklassförband som så nära som möjligt till sin organisation och utrustning överensstämmer med krigsorganisatio nens saknas sålunda. VK har funnit att enda möjligheten att tillgodose behovet av utbildning rörande verksamheten vid krigsbas är att samordna de värnpliktiga meteörologernas utbildning med verksamheten under KFÖ för repetition sinkallat flygvapenförband. VK förslag till grundutbildningstidens fördelning pä övningsgrenar och ämnen redovisas i bilaga 13:4. Det sammanlagda behovet av utbildningstid uppgår till ca 364 dagar, dvs. 30 dagar mindre än f. n. Inpassningen under året av meteorologernas grundutbildning kan ske helt med utgångspunkt från de värnpliktigas eget behov av utbildning. Hänsyn behöver således inte - som för flertalet av de värnpliktiga vid flygvapnet - tas till medverkan vid upprätthållande av organisation för utbildning av annan personal samt för beredskap. Utbildningen bör tidsmässigt inpassas så, att de värnpliktiga meteorologerna har nått sådan utbildningsståndpunkt att de kan fullgöra GKU vid tiden för flygvapnets KFÖ under hösten. VK har emellertid också konstaterat, att. eleverna under tiden fram till GKU inte har hunnit få tillräcklig erfarenhet av olika väderlekstyper - stabil sommarvädertyp har dittills varit förhärskande - varför utbildningen i detta avseende bör fortsätta efter GKU. Denna utbildning bör fullgöras vid väderstation vid det fredsförband, som organiserar den krigsbas, vid vilken den värnpliktige meteorologen avses krigsplaceras. Härigenom säkerställs att övrig meteorologpersonal samt flygande personal får förtroende för den värnpliktige meteorologen och hans arbete. Personal avsedd för armén och marinen bör tjänstgöra vid respektive helikopterförband. VK föreslår, mot bakgrund av vad ovan anförts, att de värnpliktiga meteorologernas utbildning påbörjas i januari omedelbart efter de akademiska studiernas avslutande och fullgörs i en följd. 115

13.3.3.3 Repetitionsutbildning. Repetitionsutbildningen föreslås fullgöras i enlighet med vad som gäller för övriga värnpliktige underofficerare vil flygvapnet respektive armén och marinen. 13.4 Fredsorganisatoriska konsekvenser Enligt VK förslag angående ändrade krav för uttagning till utbildning till värnpliktig meteorolog erfordras inte längre den omfattande akademiska meteorologiutbildning, som nu upptar huvuddelen av tiden avsedd för fackutbildning. Härigenom vinns tid . för dels grundligare fackutbildning avseende i främst delgivnings-, uppföljnings- och ledningstjänst, dels ökad förbandsutbildning, bl. a. GKU. Dessutom kan den totala grunutbildningstiden avkortas med 30 dagar. För att befattningsutbildningen skall bli så effektiv som möjligt har VK föreslagit att j den till största del förläggs centralt till VADS, som har materiella resurser för denna utbildning. Skolan saknar emellertid lärarresurser för föreslagen ökad utbildning. En förutsättning för att utbildningen skall i kunna genomföras på av VK föreslaget sätt är därför att VADS lärarpersonal utökas . med en meteorolog. Enligt av flygstaben gjorda kostnadsberäkningar innebär före( slagen ändrad grundutbildning för värnpliktiga meteorologer samt inrättandet av en meteorologtjänst vid VADS inte några kostnadsökningar.

!

116 SOU 1970: 65

14 Skyddsingenjörer, skyddstekniker, skyddsunderofficerare och radiakassistenter

14.1 Organisatorisk översikt Någon entydig definition av begreppet skyddstjänst finns ej inom krigsmakten. Inom samtliga försvarsgrenar anses dock åtgärder för skydd mot ABC-stridsmedel ingå i skyddstjänsten. Vid marinen inryms i begreppet även röjning, stöttning, läcktätning o. d. I detta kapitel sammanfattas i begreppet skyddstjänst all den verksamhet som sammanhänger med skydd mot ABC-stridsmedel. Målet för skyddstjänsten är att söka vidmakthålla stabernas och förbandens stridsduglighet. Detta åstadkoms genom åtgärder som syftar till att förebygga, begränsa och avhjälpa skador, som kan uppkomma genom verkan av fiendens ABC-stridsmedel. Skyddstjänsten ingår som en integrerad del i annan militär verksamhet. De medel som utnyttjas för att uppnå skydd är därför ofta desamma som används för andra syften. Härav följer att skyddstjänsten och annan tjänst måste ses i ett sammanhang. Behandling av frågor som berör skyddstjänst skall därför ske enligt ordinarie stabsrutin. Varje chef är ansvarig för skyddstjänsten vid underlydande förband. I högre staber och bataljonsstaber ingår i regel en skyddsofficer. Denne, som är aktiv officer eller reservofficer, är under förbandschefen närmast ansvarig för skyddet mot ABC-stridsmedel. Han biträds härvid av värnpliktiga som är specialutbildade för detta ändamål. SOU 1970: 65

Inom krigsmakten finns flera typer av be- ! fattningar för sådana värnpliktiga. Deras benämning m. m. framgår av följande tabell. Skyddstjänst är, som tidigare framhållits, inte någon isolerad tjänstegren utan en verksamhet, som indirekt påverkar nästan all' annan militär verksamhet. Därför biträds skyddsoffiiceren förutom av skyddsingenjören (motsvarande) även av andra stabs-' medlemmar främst läkare, veterinärer och hälsovårdspersonal. För indikering, sanering och liknande specialuppgifter ingår ISB-plutoner och skyddsgrupper (motsvarande) i armén, skydds-: grupper och skyddstjänstpatruller i måri- : nen samt ABC-plutoner i flygvapnet. Arméns' och marinens badplutoner kan även utföra B-sanering. Laboratorieuppgifter inom Bområdet löses av i arméns krigsorganisation ingående bakteriologiska laboratorieplutoner. För betjäning av fasta maskin anläggning-' ar ingår i vissa förband el- eller VVS-grupper. Även om personalen i dessa grupper inte är att anse som egentlig skyddstjänst-personal är den dock nödvändig för att skyddstjänsten skall kunna fungera vid en! anläggning. Skyddsofficeren är som redan nämnts aktiv officer eller reservofficer och berörs därför ej av VK utredningsuppdrag. Kommittén har dock funnit det lämpligt att något' behandla dennes arbetsuppgifter för att ge en bakgrund till den värnpliktiga skyddstjänstpersonalens uppgifter och få dessa in-'

Ut

Tabell 14:1 Krigsbefattningar för värnpliktiga som bestrider stabsbefattningar i skyddstjänst Ingår i Krigsbefattning

Värnpliktskategori

Armén

Marinen

Flygvapnet

Skyddsingenjör Skyddstekniker Skyddsunderofficer Radiakassistent

Specialtjänstuttagen 1 1 1 1 1 » 1 Underofficersuttagen l1 » 1 Krigsbefattningen för radiakassistent utgår efter hand och ersätts av en motsvarande befattning for skyddsingenjör.

fogade i sitt rätta sammanhang. Skyddsofficeren ingår i sektion 1, dvs. den operativa sektionen, i högre staber och bataljonsstaber. Hans främsta uppgift är att kontinuerligt ta fram och redovisa bedömningsunderlag, utarbeta förslag till order samt föreslå hur underrättelser om ABC-stridsmedel skall inhämtas. Han skall i samråd med andra avdelningar inom staben sammanställa sådana underrättelser och göra utvärderingar samt kontrollera skyddstjänsten vid underställda förband. Efter inträffat anfall med A BC-stridsmedel skall han bl. a. föredra för chefen beräknad verkan av detta samt förestå åtgärder. Det är sålunda skyddsofficeren som gör de taktiska bedömningarna rörande konsekvenserna av ABC-stridsmedleas inverkan på det egna förbandets verksamhet. Detta förhållande påverkar den • värnpliktiga skyddstjänstpersonalens behov av taktisk skolning samt inriktningen av denna. , fnom arméns krigsorganisation ingår skyddsingenjörer i högkvarteret, och regionala staber samt fördelnings- och brigadstaber. Skyddsunderofficerare testrider motsvarande krigsbefattning vid bataljonsstaber. Skyddsunderofficeren är dessutom i regel även chef för skyddsgruppen, inom bataljonsstabskompaniet. ; ; . • Flottans krigsorganisation innehåller befattningar för både skyddsingenjörer och skyddstekniker. Oberoende av krigsplaceringen har hittills alla som genomgått grundnrbUdning till skyddstekniker utnämnts till skyddsingenjörer. Skyddsingenjören är krigsplacerad i stater och vissa stabskompanier. Vid placering

W

i örlogsstab och bevakningsområdesstab, är skyddsingenjören tillika chef för stabskompanis skyddscentralgrupp. Den senares främsta uppgift är att förse marinens förband inom örlogsbasens område med uppgifter och prognoser om när anfall med ABC-stridsmedel skett eller väntas ske samt föreslå skyddsåtgärder. Skyddsteknikern är chef för skyddsgrupp eller ingår i skyddscentralgrupp, kustbevakningsbataljon, motortorpedbåtlag och minröjningslag. Kustartilleriets krigsorganisation innehåller befattningar för skyddsingenjörer och skyddstekniker. Skyddsingenjörer är krigsplacerade vid kustartilleriets högre staber och bataljonsstaber. Vid kustartilleriförsvairsstab är skyddsimgenjören tillika chef för skyddscentralgrupp. Skyddstekniker ingår dels i vissa kompanier och batterier, dels i skyddscentralgrupper. Flygvapnets krigsorganisation innehåller två kategorier värnpliktiga som är specialutbildade i ABC-skyddstjänst, nämligen dels från armén överförda skyddsingenjörer, dels vid flygvapnet utbildade radiakassistenter. Skyddsingenjörerna är i regel tillika chef för ABC-tropp eller -pluton. I några fall är de placerade i högre regionala staber. Skyddsingenjör, skyddstekniker och radiakassistent som tjänstgör i befattning inom högre stab biträder skyddsofficeren i dennes verksamhet. Skyddsingenjören (motsvarande) skall bl. a. i samråd med andra avdelningar sammanställa underrättelser om ABCstridsmedels användning samt beräkna verkan av bedömd insats, föreslå användning av specialförband för SOU 1970: 65

Tabell 14:2 Krav på civil skolunderbyggnad Grundbenämning

Teknisk högskola

Skyddsingenjör, skyddstekniker

Kemi, teknisk fysik, bergsvetenskap

Universitet

Fackskola

Teknisk linje kemiteknisk gren, naturvetenskaplig linje »

Kemiteknisk gren

Kemi, fysik

Skyddsunderofficer Radiakassistent skydd mot ABC-stridsmedel, biträda vid kontroll av stabens och underställda förbands skydd mot ABC-stridsmedel, bedöma väderlekens inflytande på stridsmedlens användning och verkan, utarbeta och delge underställda förband radiakprognos samt bedöma verkningar av eventuellt radiaknedfall, leda sammanställning av rapporter om verkningar av anfall med ABC-stridsmedel och med stöd härav bedöma förbandens stridsvärde och möjligheter att uppträda inom områden med blockeringar och beläggningar, inhämta, beräkna och sammanställa förbandens saneringsbehov och föreslå åtgärder för sanering av personal, materiel, livsmedel och vatten, biträda sektion 2 när förslag till åtgärder görs upp för kontroll av livsmedel och vatten, på särskild dostablå sammanställa rapporter om stråldoser för underställda förband, beräkna kvarstående dos samt doser som trupp beräknas ta emot vid uppträdande inom radiakbelagt område och föreslå skyddsåtgärder, samt delge sektion 2 de doser som uppmätts eller beräknats inom förbands område. Skyddsingenjör, skyddstekniker och skyddsunderofficer vid bataljonsstab biträder skyddsofficeren i respektive stab på i princip samma sätt som sker i högre stab. Vid armén är skyddsunderofficeren även chef för den avdelning inom batalj onsstabskompaniet, vars personal är specialutbildad i skydd mot ABC-stridsmedel. Vid flottans basbataljoner leds motsvarande avdelning av SOU 1970: 65

Gymnasium

en särskild skyddstekniker och vid kustartilleriet av en underofficersuttagen värnpliktig som omskolats under KFÖ. 14.2 Urvalsmetoder skolunderbyggnad

och krav på civil

Samtliga här aktuella kategorier utom. skyddsunderofficerarna uttas för utbildning i special tjänst i samband med inskrivningen. De utväljs bland värnpliktiga som har avlagt eller avser att avlägga examen vid utbildningslinjer angivna i tabell 14: 2. Skyddsunderofficerarna uttas under grundutbildningens gång biand underofficersuttagna värnpliktiga som fyller de i tabellen angivna kraven.

14.3 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa 14.3.1 Skyddsingenjörer och skyddstekniker vid armén Dessa två kategorier bildar från utbildnings-, synpunkt en enhet eftersom ingenjörer rekryteras bland tekniker som visat sig lämpliga härför. Grundläggande bestämmelser för utbildningen är utfärdade genom go nr 2450/ 1956. Utbildningens omfattning framgår av följande bild. Soldat- och befälsutbildning fullgörs i regel omedelbart efter avslutade gymnasiestudier. Utbildningen, som inte innehåller skyddstekniska moment, omfattar allmänmilitär utbildning och förberedande befälsutbild119

Bild 14:1 Skyddsteknikernas nuvarande värnpliktsutbildning vid armén

Soldat- och befälsutbildning 90 dagar

Fackutbildning vid SkyddS 200 dagar

Fackutbildning1 vid FOA 70 dagar

Facktjänstgöring2

Fortsatt tjänstgöring2

35 dagar

145 dagar

1 Efter avslutade akademiska studier. Fullgörs under återstående värnpliktstid dels vid staber och förband inkallade till KFÖ, dels vid kurser vid SkyddS. 2

ning och genomförs tillsammans med de underofficersuttagna värnpliktiga. Enligt de grundläggande bestämmelserna i förenämnd go skall fackutbildningen omfatta två perioder, en om 70 dagar vid FOA och en om 200 dagar vid SkyddS. Erfarenheterna från tidigare kurser har visat att det är lämpligare att bedriva utbildningen vid FOA och SkyddS jämsides. Därför har fr. o. m. 1969 utbildningen integrerats. VK har valt att ta denna nya utbildningsgång som utgångspunkt för sin granskning. Fackutbildningen syftar till krigsplacering

Tabell 14:3. Tidens fördelning på ämnen under fackutbildningen vid FOA år 1969 Antal timmar

Ämnen m. m. Föreläsningar ABC-stridsmedel, allmän översikt A-stridsmedel, verkan och skydd B-stridsmedel, » C-stridsmedel, » kemi 10 medicin 10 Skyddsmateriel Meteorologi Skyddsrum Aerosoler Brandstridsmedel Rök- och dimämnen Summa Övrigt Stridsgaslaborationer Skrivningar Studiebesök Specialstudier och applikatoriska exempel Reservtid

2 54 10 20 8 20 4 4 4 2

128 30 20 14 25

Summa 97 Sammanlagt 225

som skyddsingenjör vid brigad- och högre stab. Tidsmässigt är den för arméns del felaktigt inpassad under utbildningsåret eftersom den ej ansluter till arméns huvudalternativ, dvs. med utryckning i slutet av april. Detta leder till att GKU ej kan genomföras för skyddsteknikernas del. För att ge eleverna viss praktik placeras de till tjänstgöring under september vid truppförband där KFÖ äger rum. Eleverna tjänstgör härvid som instruktörer. Detta ger en viss praktisk erfarenhet men kan ej uppväga den som erhålls under ett flera månader långt skede av GKU Målet för utbildningen vid FOA är att ge eleverna kunskap om ABC-stridsmedlens natur och verkningar, metoder och medel för skydd mot dem, första hjälpen till skadade, särskilt vid strålnings-, gas- och brännskador, rökens natur och verkningar samt väderlekslära. VK anser att det uppsatta målet säkerställer att eleverna erhåller en god teoretisk grund men vill dock framhålla att då målsättningen omsätts i lektioner, dessa endast bör omfatta vad som är absolut nödvändigt för att skyddsingenjören skall kunna fylla sin uppgift i stab eller vid förband. Timfördelningen på ämnen har ändrats under årens lopp beroende på erfarenheter från tidigare kurser samt utvecklingen inom de skilda ämnesområdena. Vid 1969 års kurs var tiden fördelad enligt tabell 14: 3. Undervisningen motsvarar i allt väsentligt krigsbefattningens krav. VK anser dock att undervisningen om B-stridsmedel är otillräcklig, även om huvudansvaret för skyddet mot dessa stridsmedel i första hand åligger läkare och veterinärer. SkyddsingenSOU 1970: 65

jören ansvarar för samordningen av skyddstjänsten och bör därför bibringas en bättre grund inom detta ämnesområde, där även hans kunskaper från den civila utbildningen är begränsade. Ett relativt stort antal timmar ägnas åt specialstudier och applikatoriska exempel som avser att konkret belysa ABC-stridsmedlens verkningar. VK anser det vara i och för sig riktigt att tidigt söka konkretisera undervisningen men vill framhålla att det i första hand är SkyddS som skall svara för detta. Vid FOA bör därför denna form av undervisning ske i minsta möjliga utsträckning. Stridsgaslaborationernas omfattning bedömer VK även kunna begränsas. I det följande granskas några av de viktigaste ämnesområdena under fackutbildningen vid SkyddS. Målet för stridsutbildningen är begränsat till försvar av fordonsplats och stabsplats. För detta är anslaget åtta timmar, varav tre är avsedda för larmövning. För ren stridsutbildning återstår således fem timmar. Målsättningen under soldat- och befälsutbildningsskedet är i huvudsak densamma som under fackutbildningen. Syftet med skyddstjänsten är, som tidigare framhållits, att vidmakthålla stridskrafternas stridsduglighet så att förbanden kan lösa sina stridsuppgifter. Skyddstjänstens företrädare måste därför ha kunskap om hur pluton och kompani löser sina stridsuppgifter under anfall och försvar. Endast genom att själv delta i anfalls- och försvarsövningar kan skyddsteknikern få full förståelse för de ökade svårigheter som uppstår, när krav på skydd mot ABC-stridsmedel läggs till de redan tidigare många och stora problem som ligger i lösandet av en stridsuppgift. Det är därför nödvändigt att skyddsteknikern har praktisk erfarenhet av de viktigaste delarna av plutonens strid och har kännedom om kompaniets stridsteknik vid olika stridsuppgifters lösande. Nuvarande utbildningsmål tillgodoser ej detta krav. Utbildningen i taktik, 100 timmar, syftar främst till att lära skyddsteknikerna verksamheten i stort samt tids- och rumsförhålSOU 1970: 65

landenas betydelse under olika taktiska lägen. Särskild uppmärksamhet ägnas skydd mot ABC-stridsmedel vid olika taktiska förfaringssätt. Följande applikatoriska exempel genomförs, varvid brigad utgör den taktiska ramen infanteribrigads förläggning, infanteribrigads marsch, infanteribrigads anfall ur marschgruppering samt infanteribrigads fördröjnings- och avvärjningsstrid. Inom samtliga exempel behandlas främst verksamheten vid bataljon och kompani. Som grund för taktikutbildningen ligger dels genomgångar av förbandens organisation, dels lektioner rörande fiendens taktik och stridsteknik, grunderna för arméförbandens strid, olika faktorers inverkan på taktiken, stridens planläggning samt principer för hur olika stridsuppgifter löses. Utbildningen avslutas med ett antal tilllämpningsövningar i terrängen, varvid verksamheten vid bataljon och kompani studeras. Praktisk trupptjänstgöring äger rum årligen i september under ca tre veckor. Den är förlagd till de fredsförband inom armén där KFÖ genomförs. Skyddsingenjören måste under grundutbildning ges erforderlig förmåga att föra trupp och att verka i stabsfunktion under fältmässiga förhållanden. Sådan förmåga kan endast förvärvas och befästas genom att eleverna under en tillräckligt lång, sammanhängande period är placerade i befattningar som motsvarar den kommande krigsplaceringen. Trupptjänstgöringen bör därför ske vid förband som så långt möjligt har en sammansättning som överensstämmer med krigsorganisationen. Den nuvarande trupptjänstgöringen tillgodoser ej ovan redovisade krav. Eleverna utbildas för tjänstgöring i högre staber. Sådana finns att tillgå endast i begränsat antal under den aktuella tiden. Tjänstgöring i befattning inom dessa kan dessutom bli aktuell endast om befattningen som skyddsingenjör i förbandet är vakant och - efter121

som trupptjänstgöringsperioden omspänner endast tre veckor - endast under del av KFÖ. För flertalet elever blir det därför endast möjligt att följa den ordinarie skyddsingenjörens verksamhet eller att medverka i övningsledningen vid stabstjänstövningar. Huvuddelen av eleverna måste placeras vid fredsförband där högre staber ej repetitionsutbildas. De får härvid verka inom bataljonsstaber, vilket de ej är utbildade för. Den korta trupptjänstgöringstiden medger ej heller att skyddsingenjörerna i erforderlig utsträckning hinner studera eller praktiskt medverka i kompaniövningar. Med hänsyn till de förutsättningar, under vilka fackutbildningen bedrivs, genomförs skyddsingenjörsutbildningen i huvudsak väl. VK anser dock att utbildningen ej motsvarar de krav som krigsbefattningarna ställer. De allvarligaste bristerna är att erforderliga kunskaper om de lägre förbandens verksamhet ej erhålls samt att tillräckligt lång, sammanhängande tjänstgöring i befattning ej förekommer. Facktjänstgöring om 35 dagar sker i regel som instruktör vid högre stabers KFÖ och i undantagsfall i krigsbefattning. Fortsatt tjänstgöring om 145 dagar fullgörs dels såsom KFÖ i krigsbefattning, dels som repetitionskurser vid SkyddS. All tjänstgöring efter grundutbildningens slut skall enligt det nya värnpliktsutbildningssystemet ske i krigsbefattning eller avse komplettering av tidigare erhållen utbildning för att möjliggöra krigsplacering i högre befattning. Den skall ej omfatta tjänst som instruktör. 14.3.2 Skyddsingenjörer och skyddstekniker vid flottan Grundläggande bestämmelser för utbildningen är utfärdade genom go nr 287/1958. Utbildningens omfattning framgår av bild 14:2. Soldat- och befälsutbildningen fullgörs i regel omedelbart efter avslutade gymnasiestudier. Utbildningen, som inte innehåller skyddstekniska moment, omfattar allmänmilitär utbildning samt viss örlogsutbild122

ning. Fackutbildningen vid FOA och SkyddS äger rum tillsammans med arméns och kustartilleriets elever. Skyddstekniker tillhörande flottan avslutar dock utbildningen omkring 10/7. Utbildningen överensstämmer i stort med den som arméns elever erhåller. I ämnena taktik och stabstjänst är dock utbildningen delvis inriktad på marinens verksamhet och bedrivs tillsammans med kustartilleriets elever. Fackutbildningens inplacering under året är lämplig. Den medger goda möjligheter till en avslutande period av tillämpade övningar i förband. Utbildningen vid FOA och SkyddS sker emellertid utan att eleven bibringas någon erfarenhet av verksamheten vid basbataljon. Det är därför svårt att hos eleverna skapa förståelse för hur skyddstjänsten skall inordnas i den övriga verksamheten vid flottans förband. Utbildningen vid SkyddS är inriktad främst mot arméns verksamhet. Detta leder till en viss överutbildning avseende arméförbandens strid. Vissa kunskaper om arméstridskrafternas verksamhet är nödvändiga eftersom värnkompanier och cykelskytteförband kan ingå i flottans basförsvar. Utbildningen behöver dock inte vara så omfattande som f. n. utan kan begränsas till förmån för ytterligare utbildning rörande verksamheten vid marinens förband (flottans basförband och kustartilleriet). Samverkan mellan flottans basförband och enheter ur kustartilleriet är absolut nödvändig inte minst i frågor rörande ABC-skyddet. Därför bör dessa båda vapengrenars skyddstekniker ha kunskap om den andra vapengrenens organisation, utrustning och verksamhet. Den marina fackutbildningen äger rum vid BÖS och kustflottan och omfattar även GKU. Utbildningen inleds med fem veckors skyddstjänst och befälsutbildning. Denna utbildning omfattar bl. a. ABC-skydd ombord och i bas, skyddstjänstmateriel samt förråd i baser, stridssjukvårdstjänst, övningar med stridsgas och radioaktiva preparat, studiebesök vid örlogsbasstab och olika slag av baser. SOU 1970: 65

Bild 14:2 Skyddsteknikernas nuvarande värnpliktsutbildning vid flottan

Soldat- och befälsutbildning

Fackutbildning 1 vid FOA

Fackutbildning vid SkyddS och BÖS

Facktjänstgöring 2

Fortsatt tjänstgöring 2

60 dagar

70 dagar

200 dagar

65 dagar

145 dagar

1 2

Efter avslutade akademiska studier. Fullgörs under återstående värnpliktstid dels som instruktör vid grundutbildning, dels vid förband eller staber inkallade till KFÖ. Ytterligare en kurs följer därefter vid BÖS, då eleverna ges grundläggande fartygskännedom samt viss stabstjänstutbildning. Eleverna får orientering om marinens olika fartygstyper, dessas konstruktion och beväpning samt materiel och metoder for tätning, stöttning och länsning av fartyg. De orienteras även om förtöjningsanordningar och kommunikationsmedel med land vid baser och förtöjningsplatser. Fackutbildningen avslutas med två veckors kurs vid kustflottan. Under denna praktiseras vad som tidigare har inlärts i land. Eleverna får även kännedom om fartygs förtöjningsanordningar och kommunikationsmedel med land i baser och krigsförtöjningsplatser med särskild hänsyn till ABC-skyddet. Vidare sker tjänstgöring inom skeppstekniska tjänstegrenar ombord. Den marina delen av fackutbildningen ger eleverna en i många fall mycket elementär grundkunskap om flottan och dess verksamhet. Denna utbildning borde ha meddelats tidigare och utgjort grund för verksamheten vid SkyddS. Som läget nu är saknar utbildningen vid SkyddS anknytning till den marina miljön. GKU-skedet skall vara en tillämpningsperiod då all väsentlig befattningsutbildning skall vara genomförd. Det är därför olämpligt att ha fartygskännedom samt praktisk fartygstjänst inplanerad efter GKU. I den marina fackutbildningen saknas enligt VK uppfattning det ingående studium av verksamheten inom basbataljon, motortorpedbåtlag och minröjningslag som är nödvändigt för att eleverna skall kuna verka i sina krigsbefattningar. Många av flottans tekniker kommer att tjänstgöra i anslutSOU 1970: 65

ning till fasta anläggningar och borde därför även ha erhållit utbildning rörande skyddstjänsten vid dessa. Facktjänstgöring fullgörs som instruktör i ABC-skydds tjänst vid örlogsskola eller vid örlogsbasstab. I det senare fallet är uppgiften planläggning av ABC-skyddet vid enheter som lyder under staben. Dessa arbetsuppgifter är ej av den arten att de bör ingå i grundutbildningen för värnpliktig personal. Fortsatt tjänstgöring har hittills fullgjorts i befattning som instruktör i skydds tjänst vid åldersklassens utbildning. I och med att repetitionsutbildning har införts även vid flottan kommer utbildningen i framtiden att fullgöras i befattning under KFÖ. VK konstaterar sammanfattningsvis att skyddsteknikernas marina utbildning före fackutbildningen vid SkyddS är alltför obetydlig för att möjliggöra applicering av ABC-skyddsproblem på den marina verksamheten. Utbildningen vid SkyddS blir alltför armébetonad för flottans elever. Den marina utbildningen som därefter följer är ej logiskt uppbyggd och innehåller ej heller erforderligt kunskapsstoff. 14.3.3 Skyddsingenjörer och skyddstekniker vid kustartilleriet Grundläggande bestämmelser för utbildningen är utfärdade genom go nr 291/1958. Utbildningens omfattning framgår av följande bild. Soldat- och befälsutbildningen fullgörs i regel omedelbart efter avslutade gymnasiestudier. Den genomförs tillsammans med kustartilleriets övriga teknikerkategorier och syftar till att ge vederbörande allmän123

Bild 14:3 Skyddsteknikernas nuvarande värnpliktsutbildning vid kustartilleriet

Soldat- och befälsutbildning

Fackutbildning1 vid FOA

Fackutbildning vid SkyddS och KA

Facktjänstgöring

Fortsatt tjänstgöring2

60 dagar

70 dagar

200 dagar

65 dagar

145 dagar

1 2

Efter avslutade akademiska studier. Fullgörs under återstående värnpliktstid vid förband eller staber inkallade till KFO.

militär utbildning samt viss specialutbildning omfattande signaltjänst, båttjänst samt vissa grundläggande genomgångar av kustartilleriförbandens organisation och verksamhet. Skyddstekniska utbildningsmoment ingår ej. Fackutbildning vid FOA och SkyddS sker tillsammans med arméns och flottans elever. Cirka 120 timmar ägnas åt kustartilleriets organisation, utrustning och taktik. Verksamheten vid flottan behandlas i någon utsträckning. Fackutbildningens inplacering under året är lämplig. Den ger goda möjligheter till en avslutande period av tillämpade övningar i förband. Utbildningen vid FOA och SkyddS sker emellertid utan att eleverna bibringats någon erfarenhet av verksamheten vid kustartilleriförband. Det är därför svårt att hos eleverna skapa förståelse för bur skyddstjänsten skall inordnas i den övriga verksamheten vid dessa förband. Utbildningen vid SkyddS är inriktad främst mot arméns verksamhet. Detta leder till en viss överutbildning när det gäller arméförbandens organisation och strid. Vissa kunskaper om arméstridskrafternas verksamhet är nödvändiga eftersom värnkompanier och cykelskytteförband ofta ingår i kustartilleriförsvaret. Utbildningen behöver dock inte vara så omfattande som f. n. utan kan begränsas något till förmån för ytterligare utbildning rörande verksamheten vid flottans förband. Samverkan mellan flottans basförband och enheter ur kustartilleriet är absolut nödvändig inte minst i frågor rörande ABC-skyddet. Därför bör dessa båda vapengrenars skyddstekniker ha kunskap om den andra vapengrenens organisation, utrustning och verksamhet.

124 Fackutbildningen vid kustartilleriets förband omfattar tre kurser, nämligen orienterande kurs om kustartilleriet, skyddskurs i befästning samt VVS-kurs. Den förstnämnda kursen pågår en vecka och omfattar studiebesök vid kustartilleriförsvarsstab, lätt och tungt kustartilleribatteri (såväl moderna som äldre anläggningar) och minutläggningsavdelning. I samband med besöken orienteras om bl. a. skyddstjänstproblem och anordningar för skyddstjänst. I skyddskursen behandlas bl. a. skyddstjänsten vid marinen, kustartilleriförbandens organisation, skyddstjänstmaterielen och skyddstjänstens organisation vid kustartilleriförband, vapenverkan och anfallsmetoder vid anfall mot befästningar, principer för konstruktion och modernisering av kustartilleribefästningar ur skyddssynpunkt, principer för befästningars skötsel vid fientlig insats av olika typer av stridsmedel samt planläggning och genomförande av övningar i skyddstjänst vid kustartilleriförband. Kursen pågår två veckor. VVS-kursen ger eleverna både teoretisk och praktisk utbildning om kustartilleribatteris el- och VVS-anläggningar, avfuktning samt skyddsanordningar mot stötvåg och luftföroreningar. VK konstaterar att eleverna först efter nio månaders utbildning kommer i kontakt med den miljö de skall verka i. Förbandens organisation och taktik har visserligen berörts något vid SkyddS, men den för kustartilleriet så avgörande skyddskomponenten — befästningen — berörs först i detta skede av utbildningen. Kunskaper om befästningarnas skyddsförmåga är ett viktigt grundvärde när möjligheterna för ABC-skydd vid SOU 1970: 65

kustartilleriet diskuteras och bör därför inhämtas tidigt under utbildningen. Under skyddskursen i befästning upprepas visst stoff som tidigare meddelats vid SkyddS. VVS-utbildningen utgör en grund för skyddstjänstkursen och bör därför ligga före denna i tiden. Facktjänstgöring fullgörs vid förband och stab. Först tjänstgör eleverna i befattning som skyddstekniker under två-tre veckor vid åldersklassen. De deltar därvid i sista delen av den 7 Vi veckor långa GKU. Sedan åldersklassen ryckt ut verkar skyddsteknikern som instruktör under KFÖ. Under den allra sista delen av facktjänstgöringen ingår skyddsteknikern i truppförbandens centrala instruktörsgrupper och utbildar den nyinryckta åldersklassen i skyddstjänst. Under detta skede kan han även utföra visst krigspl anläggningsarbete vid kustartilleriförsvarsstab. Den tillämpade tjänstgöringen i befattning är en väsentlig del av skyddsteknikerns grundutbildning och bör därför ges betydligt större omfattning än f. n. Genom att skyddsteknikern endast deltar i förbandsutbildningens sista del är det stor risk för att kustartilleriförbandens tillämpade skyddsutbildning ej blir fullgod. Tjänsten som instruktör under KFÖ och i kustartilleriförsvarsstab är viktig i och för sig, men är ej av sådan art att den skall ingå i skyddsteknikerns grundutbildning. Fortsatt tjänstgöring fullgörs under KFÖ i befattning som skyddstekniker eller skyddsingenjör. Skyddsteknikerna genomgår sålunda ej några centrala kurser vid SkyddS som syftar till repetition eller vidareutbildning inom det egna facket. VK konstaterar sammanfattningsvis att kustartilleriets skyddstekniker saknar erforderlig miljökunskap då de börjar sin utbildning vid SkyddS och FOA. Detta leder till att undervisningen vid dessa skolor ej kan bedrivas målinriktad. Bristande grundkunskap om marinen gör att den del av fackutbildningen, som bedrivs vid kustartilleriförförband blir alltför elementär inom vissa områden. I denna utbildning ingående tekniska ämnen kommer även in för sent, vilSOU1970.-65

ket leder till en olämplig stegringsföljd av undervisningen. Skyddsteknikernas tillämpade utbildning i befattning är för kort. 14.3.4 Skyddsingenjörer vid flygvapnet Vid flygvapnet förekommer ingen grundutbildning av skyddsingenjörer. Försvarsgrenens behov av sådana ingenjörer tillgodoses genom överföring från armén. Överföring sker sedan skyddsingenjören fullgjort högst en KFÖ vid armén. I samband med att vederbörande fullgör sin första KFÖ vid flygvapnet genomgår han en 14-dagarskurs, där flygvapnets organisation, utrustning och verksamhet belyses. Detta har visat sig vara tillräckligt, eftersom skydd mot ABC-stridsmedel vid flygvapnets basbataljoner liknar motsvarande tjänst inom arméns stationära förband. Den fortsatta repetitionsutbildningen sker enligt de bestämmelser som gäller för officerare och underofficerare vid flygvapnet. 14.3.5 Skyddsunderofficerare vid armén Omfattningen av skyddsunderofficerarnas grundutbildning framgår av bild 14: 4. Grundutbildningen är uppdelad i fem skeden. Det första, benämnt 1A, fullgörs i regel omedelbart efter avslutade gymnasiestudier. Utbildningen genomförs tillsammans med övriga underofficersuttagna värnpliktiga. Målet för detta skede är samma som för skyddsingenjörens soldat- och befälsutbildningsperiod enligt avsnitt 14.3.1. Efter i regel ett års civila studier eller yrkesarbete rycker de underofficersvärnpliktiga in i början av juni för att fullgöra skede IB. Målet för detta skede är att de skall kunna utnyttja och vårda vapen och materiel som ingår i vederbörandes krigsförband (pluton) och kunna föra pluton under enklare lägen. Skede IB pågår under juniseptember. Skyddsunderofficerarnas utbildning vid förbanden avbryts emellertid då den centraliserade utbildningen börjar 1/9, varför dessa inte uppnår för skedet uppställt utbildningsmål. Centraliserad utbildning, skede 2, pågår 125

Bild 14:4 Omfattningen av skyddsunderofficerarnas nuvarande grundutbildning Skede 1A Förberedande plutonchefsskola

Skede IB Plutonchefsskola vid förband

90 dagar

90 dagar

Skede 2 Plutonchefsskola vid centraliserad kurs 150 dagar

till omkring 1/2 påföljande år och är förlagd till ett eller två regementen. Vid I 1 genomförs som regel varje år skyddsunderofficersutbildning. Utbildningen leds av förbandens ordinarie befäl. Efter detta skede återvänder skyddsunderofficerarna till respektive förband för att fullgöra GKU. De placeras liksom övriga underofficersuttagna värnpliktiga i befattningar inom övningsbataljonerna. Syftet är att göra dem allsidigt användbara för befattningar som skyddsunderofficerare. D©t fjärde skedet pågår under maj. Målet för detta är att göra skyddsunderofficeren skickad att genomföra mobilisering och att härvid kunna utbilda det egna krigsförbandet. Skyddsunderofficerens utbildning är väl anpassad till utbildningsrytmen för huvuddelen av arméns förband. De förband och skolor som har höstutryckning får dock inte tillgång till någon skyddsunderofficer i sin övningsorganisation. Den sex månader långa befäls- och stridsutbildningen före den centraliserade utbildningen ger eleven god uppfattning om och erfarenhet av verksamheten vid pluton. VK anser detta vara en nödvändig grund för skyddsutbildningen. Den grundläggande utbildningen om ABCstridsmedlens natur och verkningar samt metoder och medel för skydd mot dem omfattar cirka 15 timmar. I skyddsteknikernas kursplan upptas cirka 200 timmar för motsvarande ämnesområden. Det är VK bestämda uppfattning att skyddsunderofficeren inte erhåller den teoretiska grund inom sitt specialfack som erfordras för att han skall kunna lösa sina arbetsuppgifter. Det är absolut nödvändigt att skyddsunderofficeren känner till bakgrunden till, varför olika 126

Skede 3 Grundläggande krigsförbandsutbildning 90 dagar

Skede 4 Plutonchefsskola vid förband 30 dagar

skyddsåtgärder måste vidtas på ett visst sätt och inom viss tid. Detta är viktigt både för hans verksamhet i stab och som ledare av skyddsgrupp och som instruktör. En utökning av den grundläggande ABC-utbildningen är därför nödvändig. Förbandsövningar inom kompanis och bataljons ram bedrivs under cirka 120 timmar. De genomförs i samband med avsnittsutbildningen och avser förläggning, marsch, anfall samt fördröjnings- och avvärjningsstrid. Utbildningen ger eleverna goda kunskaper om miljön i bataljonsstabskompani under olika slags verksamhet och om hur bataljonen och dess underavdelningar fungerar. Den praktiska tillämpningsperioden under februari-april ger goda tillfällen till övning både i befattning inom bataljonsstab och som ledare av skyddsgrupp, samtidigt som eleven erhåller ökad kunskap om bataljonens prestanda och verksamhet. Under det avslutande fjärde skedet bibringas eleven mobiliseringsutbildningen samt den slutliga trupputbildningen. Den senare har dock inte tillräcklig specialinriktning utan är av mera allmän karaktär. VK konstaterar sammanfattningsvis att skyddsunderofficerarnas grundutbildning är väl anpassad till arméns utbildningsrytm. Den ger god miljöutbildning som grund för den skyddstekniska befattningsutbildningen samt tillfälle till praktisk tjänstgöring i befattning som skyddsunderofficer. Den grundläggande teoretiska utbildningen om ABC-stridsmedlen är emellertid otillräcklig. Repetitionsutbildningen sker huvudsakligen vid det egna krigsförbandet. Under en mindre del av KFÖ sker centraliserad utbildning militärområdesvis för att vidmakthålla eller komplettera fackkunskaperna. SOU 1970: 65

14.4 Krigsorganisatoriska

förutsättningar

De krigsorganisatoriska behoven framgår av bilaga H 14: 1. VK har vid granskning av den personella organisationen inom skyddstjänstområdet funnit att denna inte är lämpligt avvägd i alla delar. Inom vissa sektorer synes organisationen vara överdimensionerad medan i andra fall, t. ex. vid fördelningsstab, motsatt förhållande råder. En översyn för att inom nuvarande personalramar skapa bättre överensstämmelse mellan föreliggande behov och tillgängliga resurser har därför gjorts. VK förslag i detta hänseende framgår av bilaga H 1 4 : 1. Av den organisatoriska översikten i avsnittet 14.1 framgår att i krigsorganisationen ingår flera olika befattningstyper, som löser i huvudsak samma arbetsuppgifter. Klara regler för när en befattning skall bestridas aY skyddsingenjör, skyddstekniker eller skyddsunderofficer finns ej. VK har sålunda funnit att den skyddstekniske experten i staber på samma nivå i vissa fall är skyddsingenjör och i andra fall skyddstekniker eller skyddsunderofficer. Radiakassistenten vid flygvapnet har i huvudsak samma arbetsuppgifter som skyddsingenjören i högre stab vid armén och marinen. Skyddsunderofficeren vid armén har på motsvarande sätt arbetsuppgifter som ligger mycket nära vissa skyddsingenjörers och skyddsteknikers vid marinen och flygvapnet. Det förefaller då föga rationellt att ha de båda senast införda befattningstyperna, skyddsunderofficer och radiakassistent i organisationen. Anledningen till att de sistnämnda befattningstyperna ändå har inrättats har VK funnit vara följande. Intill slutet av 1950-talet krigsplacerades skyddstekniker även vid arméns bataljoner men i samband med krigsorganisatoriska förändringar, som innebar ett ökat behov av skyddstekniker, visade det sig, att det inte fanns underlag för ytterligare uttagning av för denna tjänst kvalificerade värnpliktiga. Därför tvingades armén skapa en ny kategori, benämnd skyddsunderofficerare. Motsvarande förhållande gällde, då befattningar för radiakassistenter infördes vid flygvapnet. SOU 1970: 65

VK finner det angeläget påpeka att det sålunda inte var några från militär sida sänkta krav på civil grundutbildning som föranledde att de båda befattningstyperna skyddsunderofficer och radiakassistent tillskapades, utan bristande tillgång på kvalificerade värnpliktiga. Från berörda myndigheter har också framförts önskemål om att återgå till de ursprungliga kraven, dvs. akademisk examen, även för de båda sistnämnda befattningstyperna. När det gäller radiakassistenter har det redan visat sig vara möjligt att efter hand ersätta dessa med skyddsingenjörer. VK har genom undersökning av dels befattningarna i krigsorganisationen och rekryteringen till dessa, dels konsekvenserna av den utökade akademiska utbildningen sökt utröna om det i fortsättningen är motiverat och möjligt att rekrytera alla här aktuella befattningar med värnpliktiga som avlagt akademisk examen. Analys av den värnpliktiga skyddstjänstpersonalens arbetsuppgifter visar, att två klart avgränsade uppgiftsgrupper kan särskiljas. Den första inrymmer de uppgifter som åligger skyddsingenjören (-teknikern eller radiakassistenten) / högre stab och den andra de uppgifter som ankommer på skyddsingenjören (-teknikern eller -underofficeren) vid bataljonsstab och lägre förband att lösa. Personal som löser i huvudsak samma uppgifter bör ha samma benämning. VK har valt benämningarna skyddsingenjör respektive skyddsunderofficer. Enligt VK uppfattning måste båda kategorierna ha samma tekniska ABC-kunskap för att kunna lösa sina arbetsuppgifter. Kravet på civila grundkunskaper måste därför vara detsamma. Den teoretiska undervisningen om ABC-stridsmedlens natur och verkningar samt om metoder och medel för skydd mot dem bör i framtiden ha i huvudsak samma målsättning som f. n. Därav följer att krav på akademisk examen föreligger. VK har undersökt förutsättningarna att tillgodose detta krav och konstaterat att sådana finns eftersom utbildningsresurserna för bl. a. kemister och fysiker har förstärkts eller kommer att förstärkas högst väsentligt. Både skyddsingenjörernas och skyddsun127

derofficerarnas arbetsuppgifter ställer samma krav på god befälsförmåga som gäller för underofficersuttagna värnpliktiga. De fysiska påfrestningarna på skyddstjänstpersonalen är så stora, att de flesta befattningarna kräver att vederbörande tillhör besiktningsgrupp 1 eller 2, vilket därför bör vara uttagningsnorm. De befattningar där besiktningsgrupp 3 kan accepteras bör utnyttjas för att tillgodogöra organisationen den personal, som senare under värnpliktstiden blir hänförd till denna besiktningsgrupp. Miljöpraktik under tillämpade former i den avsedda krigsbefattningen skall enligt departementschefens uttalande i prop. 1966: 109 ingå i grundutbildningen för varje värnpliktig. Sådan praktik kan inom skyddstjänstområdet med hänsyn till övningsorganisationens uppbyggnad endast erhållas i befattning för skyddsunderofficer. Grundutbildning av skyddsingenjörer är ej möjlig eftersom ovan nämnd miljöpraktik inte kan tillgodoses. Rekrytering till befattning för skyddsingenjör bör i stället ske genom omskolning av härför lämpliga skyddsunderofficerare sedan dessa har fullgjort en till två KFÖ. Härigenom erhålls vissa utbildningstekniska fördelar, vilka VK har beskrivit närmare i avsnitt 6.1.2.3. Genom att rekrytering av skyddsingenjörer sker bland skyddsunderofficerarna blir det möjligt att tillgodogöra krigsorganisationen skyddstjänstpersonalen under dennas hela värnpliktstid. Detta är f. n. inte fallet med t. ex. skyddsunderofficerarna som i vissa fall efter ca 12 års krigsplacering måste ställas i personalreserv eftersom det ej finns några fysiskt mindre krävande befattningar för dem i krigsorganisationen. VK har funnit att behovet av utbildning för att bestrida en befattning som skyddsingenjör och skyddsunderofficer vid armén är i huvudsak detsamma som för att bestrida motsvarande befattningar vid flygvapnet. Rekrytering av flygvapnets personal bör därför även i fortsättningen ske genom överföring från armén. Med hänsyn till att verksamheten vid flygvapnets ABC-plutoner är i huvudsak densamma som den som bedrivs 128

vid arméns ISB-plutoner föreslås att den ena av de två skyddsingenjörsbefattningarna i ABC-plutonen rekryteras genom överföring av ISB-troppchef ur armén. Det årliga rekryteringsbehovet av skyddsunderofficerare uppgår till ca 70.

14.5 Överväganden och förslag 14.5.1 Grundutbildning 14.5.1.1 Allmänt. VK förslag att rekrytera skyddsingenjörerna bland skyddsunderofficerarna sedan dessa fullgjort viss repetitionsutbildning medför att endast den senare kategorin behöver grundutbildas. Utbildningsmålet för skyddsunderofficersutbildningen bör med hänsyn till de i avsnitt 14.1 redovisade arbetsuppgifterna vara: god kunskap om ABC-stridsmedlen och deras verkan, god kunskap om organisation, utrustning och taktiska principer för skydd mot ABCstridsmedel vid brigad (motsvarande) samt kunskap om civilförsvarets skyddsorganisation, god kunskap om det tekniska skyddet mot ABC-stridsmedel, god kunskap om skyddstjänstens taktiska och tekniska konsekvenser inom bataljon (motsvarande) samt god förmåga att föreslå, planlägga och leda härav betingade åtgärder, kunskap om de stabstjänstdetaljer som erfordras för att kunna tjänstgöra i bataljonsstab, kunskap om bataljonens samt i denna ingående förbands prestanda och verksamhet, god förmåga i att leda skyddsgrupp (motsvarande) samt tillfälligt organiserade förband av tropps storlek i samband med verksamhet syftande till att begränsa verkningarna av ABC-anfall, förmåga att planlägga och leda skyddstjänstutbildning vid krigsorganiserat förband (motsvarande). För att nå det uppsatta utbildningsmålet krävs att följande tre huvudavsnitt tillgodoses i utbildningen: grundläggande befälsutbildning och allmän militärutbildning som grund för befattSOU 1970: 65

ningsutbildningen, för skyddsunderofficer i bataljonsstab erforderlig befattningsutbildning samt GKU i befattning som skyddsunderofficer vid bataljon. Det första och tredje ubildningsavsnittet bör genomföras vid armén respektive marinen för att säkerställa att personalen får erforderlig miljöanknytning. Det andra utbildningsavsnittet kan genomföras antingen vid ovan angivna försvarsgrenar eller vid SkyddS. Det förra alternativet ger god miljöanknytning, men det totala behovet av instruktörer och speciella utbildningsanordningar blir större än vid en centralisering till SkyddS. Det blir dessutom svårare att erhålla tillräckligt kvalificerade lärare i de ämnen som omfattar den grundläggande teoretiska undervisningen om ABC-stridsmedlen. En centralisering till SkyddS har den nackdelen att viss försvarsgrensbetonad utbildning måste ske utanför skolan. Nackdelarna är dock små eftersom BÖS samt SK ligger så nära att transportavstånden vid övningar inom dessa enheter blir korta. Fördelarna med en centralisering är däremot många, t. ex. en mindre befälskrävande utbildning med goda instruktörer och utbildningsanordningar. Det är dessutom speciellt betydelsefullt att en centralisering av utbildningen skapar förutsättningar för en gemensam grundsyn ifråga om ABC-skyddstjänsten inom krigsmakten. VK föreslår därför, att all befattningsutbildning i fråga om skydd mot ABC-stridsmedel och därmed sammanhängande taktik och stabstjänst för krigsmaktens skyddsunderofficerare förläggs till SkyddS. Utbildningens ändrade målinriktning medför att det ej är lämpligt med gemensam undervisning av arméns och marinens elever på det sätt som sker f. n. Det är främst kravet på deltagande i GKU som omöjliggör detta. Den föreslagna centraliseringen av utbildningen till SkyddS kommer att belasta skolan mer än tidigare, och det är av flera skäl nödvändigt att få denna belastning så jämnt fördelad över året som möjligt. Från den synpunkten är en uppdelning av eleverna på en marindel och en armédel fördelaktig. SOU 1970: 65 9—014094

Det ökade antalet elever från armén kommer att kräva ökad tillgång till befäl vid SkyddS ur denna försvarsgren. VK bedömer att detta kan tillgodoses genom att den lärarpersonal som f. n. tjänstgör vid I 1 eller andra förbands skyddsunderofficersskolor kommenderas till SkyddS. Det av VK förordade uttagningssystemet av skyddsingenjörer leder till ett minskat grundutbildningsbehov, varför det bedöms att något ytterligare behov av befäl inte uppkommer. Under den tid marindelen utbildas erfordras befäl ur flottan och kustartilleriet för att tillgodose behovet av marin fackkunskap. Med hänsyn till att skolan är en försvarets skyddsskola utgår VK från att minst en officer ur marinen är fast knuten till skolan och att härutöver endast en officer behöver kommenderas dit under del av året. 14.5.1.2 Utbildning före SkyddS. VK har i tidigare sammanhang understrukit betydelsen av god grundläggande befälsutbildning samt god miljökunskap som grund för den speciella befattningsutbildningen. Av de granskade utbildningslinjerna är det främst de blivande skyddsunderofficerarna vid armén som f. n. bibringas denna kunskap. Dessa värnpliktiga har sex månaders befäls- och stridsutbildning bakom sig när de börjar den centraliserade utbildningen. Det innebär att de har erhållit den befattningsoberoende allmänmilitära utbildningen och den erforderliga grundläggande utbildningen samt att de har fått erfarenhet av plutonens strid. Det senare är mycket väsentligt, då denna erfarenhet utgör den nödvändiga grunden för den taktikutbildning som bedrivs under den centraliserade utbildningen vid SkyddS. Eleverna bör enligt VK uppfattning under denna period vara placerade vid stridande förband inom respektive försvarsgrenar. Inom armén t. ex. vid infanteriet eller pansartrupperna. Inom flottan bör eleverna placeras så att de får goda kunskaper om flottans landorganisation. 14.5.1.3 Utbildning vid SkyddS. Utbildningen vid SkyddS bör ägnas främst åt taktik och 129

stabstjänst samt skydd mot ABC-stridsmedel. Undervisningen i taktik skall ge kunskaper om verksamheten vid respektive försvarsgrens viktigare bataljoner och kompanier samt om hur den egna tjänstegrenen påverkar dessa förbands verksamhet. Detta kräver studium av hur bataljon jämte underlydande förband löser för enheten i fråga vanliga uppgifter. Vid armélinjen bör huvuddelen av tiden ägnas åt skyttebataljons och skyttekompanis strid inom brigads ram. Pansarbataljon och artilleribataljon bör även behandlas, då många av eleverna kommer att krigsplaceras vid sådana enheter. Kunskaper om artilleribataljon är dessutom nödvändiga av det skälet att delar av det understödjande artilleriet normalt är grupperade inom skytteförbandens områden. Studium av pansarbataljon ger dessutom alla elever en ökad kunskap om fiendens möjligheter att verka i kontaminerad miljö. Marinens elever skall ägna huvuddelen av tiden åt spärrbataljon, kustartilleribataljon och basbataljon med ingående enheter samt åt fartygens och fartygsförbandens taktik och uppträdande. Handelssjöfartens och fiskets dirigerande vid ABCfara bör även studeras. Cykelskytte- och värnförbands verksamhet bör likaså behandlas, eftersom sådana förband i regel ingår i eller samverkar med de marina enheterna. Taktikutbildningen skall genomföras så konkret som möjligt. Föreläsningar bör förekomma endast när så är absolut nödvändigt. För arméns elever bör den i största möjliga utsträckning anknytas till närbelägna infanteri- och pansarförbands avsnittsutbildning, då detta ger möjlighet till meningsfulla praktiska studier. Marineleverna bör genomföra del av utbildningen i skärgård för att på motsvarande sätt få verksamheten praktiskt belyst. Stabstjänstutbildningen skall främst ge kunskap om de stabsmässiga åtgärderna före, under och efter anfall med ABC-stridsmedel. Den bör genomföras i direkt anslutning till de taktiska exemplen. Utbildningen måste dock göras så allsidig att vederbörande får kunskaper om stabsarbetets organisation och bedrivande i stort vid bataljonsstab. VK har beräknat nettoutbildningstiden i taktik och stabstjänst till 300 timmar för ar-

méns elever och 240 för marinens. Utbildningen i fråga om skydd mot ABCstridsmedel skall kraftsamlas till atom- och kemiska stridsmedel. Vid den grundläggande undervisningen om ABC-stridsmedlens natur och verkningar samt metoder och medel för skydd mot dem bör liksom nu vid behov anlitas lärarpersonal från FOA. Utbildningens omfattning bör dock kunna begränsas i förhållande till nuläget. Den teoretiska utbildningen bör direkt följas av praktiska övningar. Härigenom säkerställs ett nära samband mellan teori och praktik. Vidare får eleverna möjlighet att med FOA experter diskutera frågor som kommer upp i samband med de praktiska övningarna och som ej har kunnat besvaras av SkyddS lärare. De praktiska övningarna skall ge eleverna god förmåga i fråga om enskild soldats ABCskyddsåtgärder samt i skyddsgruppens (motsvarande) verksamhet. VK har beräknat att den erforderliga utbildningstiden i skydd mot ABC-stridsmedel uppgår till 525 timmar. För elever ur marinen erfordras därutöver ca 75 timmar för utbildning rörande skydd mot ABC-stridsmedel i befästningar (35 timmar rörande el- och WS-anläggningar samt 40 timmars studium av olika KA-anläggningar från skyddssynpunkt). Fortsatt utbildning i övriga ämnen kräver ca 200 timmar. Den sammanlagda tiden för befattningsutbildning uppgår till ca 1025 timmar för arméeleverna och 1040 för marineleverna, dvs. 26 respektive 27 övningsveckor. Detta innebär för arméelevernas del att de skulle börja utbildningen vid SkyddS redan i mitten av juli om hela befattningsutbildningen skulle vara avslutad före GKUskedets början. VK anser detta inte vara absolut nödvändigt utan finner att delar av olika utbildningsavsnitt, liksom för övriga underofficersuttagna värnpliktiga vid armén, kan läggas in efter GKU-skedet. Ca 140 timmars utbildning kan genomföras efter detta skede om det avslutas omkring 20/4. Den centraliserade befattningsutbildningens första del skulle därmed komma att uppgå SOU 1970: 65

till ca 22 veckor, vilket innebär in- och utryckning från SkyddS 15/8 respektive 31/1. Den fortsatta befattningsutbildningen tiden 2 0 / 4 - 3 1 / 5 bör även förläggas till SkyddS. VK bedömer att främst ämnet trupputbildning härigenom blir bättre tillgodosett än vad som är möjligt om utbildningen genomförs vid de enskilda truppförbanden. En centralisering efter GKU-skedet ger dessutom goda möjligheter att tillvarata elevernas erfarenheter från detta skede av utbildningen. Marinens GKU-skede börjar omkring 20/7 och slutar i början eller i mitten av september. Av marinelevernas befattningsutbildning bör utbildningen i mobilisering samt delar av trupputbildningen av krigsförband ej vara förlagd till SkyddS utan till flottan respektive kustartilleriet. VK har beräknat denna mera specialinriktade utbildningsdel till två veckor. Eftersom eleverna skall ha övningsuppehåll två veckor före GKU bör utryckning från SkyddS ske omkring 1/7. Detta leder i sin tur till att inryckning till denna skola bör äga rum omkring 7/1. 14.5.1.4 Grundläggande krigsförbandsutbildning. Arméns skyddsunderofficerare bör fullgöra GKU vid förband som har övningsbataljon organiserad. Ca 35 sådana bataljoner beräknas årligen vara organiserade under februari-april. Detta leder till att två skyddsunderofficerare kommer att vara placerade vid vissa förband. Detta skede bör pågå 1/2-20/4. Flottans skyddsunderofficerare bör under denna del av utbildningen placeras vid basbataljonsstaber, motortorpedbåtlag eller minröjninglag medan kustartilleriets bör placeras vid fasta kustartilleribatterier eller spärrkompanier. Skedet bör påbörjas omkring 25/7 och avslutas i och med åldersklassens utryckning i september.

frånräknade) fem KFÖ, envar om fem veckor och tre SÖ, envar om två veckor. De två första KFÖ med mellanliggande SÖ bör - beroende på försvarsgrenstillhörighet - fullgöras vid arméns fältbataljoner och cykelskyttebataljoner, vid flottans basbataljoner samt vid kustartilleriets fasta batterier. Skyddsunderofficerarnas fackkunskaper måste under senare delen av värnpliktstiden repeteras och kompletteras. VK anser det därför vara nödvändigt att centralt anordnad befattningsutbildning avses härför. Utbildningen bör förläggas till respektive försvarsgrens specialskola och omfatta 11 dagar samt genomföras som SFÖ. 14.5.3 Omskolning Med ledning av vitsorden från grundutbildningen och ovan angivna repetitionsutbildning planeras vederbörandes fortsatta utbildning och användning. Innan skyddsunderofficer krigsplaceras som skyddsingenjör eller överförs till tjänstgöring vid annan försvarsgren erfordras viss ytterligare utbildning utöver den som grundutbildningen och den inledande repetitionsutbildningen har gett. Innehållet i denna utbildning kommer att variera beroende på var vederbörande avses placeras. Det blir därför nödvändigt med flera olika slag av centrala omskolningskurser. Alla dessa bör dock ej ordnas årligen utan endast när behov föreligger. VK har bedömt att följande kurser erfordras, kurs för skyddsingenjör vid arméns och marinens högre staber, kurs för skyddsingenjör vid centrala och regionala staber, kurs för skyddsunderofficer vid flygvapnet. De båda förstnämnda kurserna bör genomföras vid Skydds medan den sistnämnda bör förläggas till flygvapnet. Kurserna bör i regel genomföras som SFÖ.

14.5.2 Repetitionsutbildning För värnpliktig utbildad för krigsplacering i befattning som officer eller underofficer kan maximalt uttas (mobiliseringsövningar SOU1970.-65

14.6 Registrering

m. m.

Arméns skyddsingenjörer och -tekniker är centralt registrerade hos ingenjörinspektö131

ren. Denne fördelar personalen till truppregistreringsmyndigheterna för krigsplacering samt handlägger befordringsärenden. För skyddsunderofficerarna vid armén finns inte något centralt register. Med hänsyn till den föreslagna utbildnings- och befordringsgången bör ett centralt register för arméns skyddsingenjörer och -underofficerare uppläggas hos ingenjörsinspektören. Motsvarande register bör upprättas inom marinen och flygvapnet. För arméns del blir registreringsverksamheten av stor omfattning och bedöms erfordra viss arbetskraftförstärkning.

132 SOU 1970: 65

15.1 Organisatorisk

Signaiskyddspersonal

översikt

I krigsmaktens centrala och regionala stabers krigsorganisation ingår enheter med uppgift att kontrollera totalförsvarets signaltjänst och vid eventuella överträdelser av gällande signaltjänst- och signalskyddsbestämmelser föreslå och vidta erforderliga åtgärder för att begränsa skadeverkningar och förhindra ett upprepande av överträdelserna. Personalen i enheterna utgörs av dels signalkontrolltekniker, dels signalsky ddstekniker. Båda krigsbefattningarna rekryteras med specialtjänstuttagna värnpliktiga. Signalkontrollteknikerna ingår i signalkontrollgrupper med uppgift att kontrollera signaltrafiken inom totalförsvaret avseende tråd- och radiotelefonering samt telegrafering. Grupperna avlyssnar och ingriper i signaltrafiken för att kontrollera och säkerställa att gällande signaltjänst- och signalskyddsbestämmelser tillämpas. De ingriper även för att säkerställa sambandet samt insamlar underlag för sambandsofficers och radioledares verksamhet. Signalskyddsteknikerna ingår i signalskyddsdetaljer med uppgift att bearbeta rapporter från signalkontrollgrupperna. De bedömer orsakerna till och konsekvenserna av kontrollerad trafik från textskyddssynpunkt. Den ovan redovisade signalkontrollorganisationen är i princip uppbyggd enligt de riktlinjer som drogs upp av utredningen SOU 1970: 65

Totalförsvarets signalkontroll (Fst/S 2/2 1963 nr H 82311-1). VK har tagit del av utredningen jämte vissa yttranden över denna. 15.2 Krav på civil

skolunderbyggnad

Signalkontrollteknikerna rekryteras bland värnpliktiga med slutbetyg från gymnasiets naturvetenskapliga linje eller teletekniska gren. Slutbetyg från den sistnämnda erfordras för utbildning till signalskyddstekniker. Befattningsbeskrivningen för dessa anger dessutom att inriktning för universitetsstudier i statistik eller matematik är nödvändig.

15.3 Nuvarande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa 15.3.1 Signalkontrolltekniker Grundläggande bestämmelser för utbildningen är utfärdade genom go nr 2097/1965. Utbildningens omfattning framgår av följande bild. Soldatutbildningen är förlagd till signaltrupperna och fullgörs sommaren efter avslutade gymnasiestudier. Utbildningen omfattar cirka 220 timmar allmänmilitär utbildning och 250 timmar sambandstjänst. Utbildningen genomförs till sin huvuddel tillsammans med andra specialtjänstuttagna värnpliktiga tillhörande signaltrupperna. Den grundläggande signalkontrollutbild-

Bild 15: 1 Signalkontrollteknikernas nuvarande värnpliktsutbildning Soldatutbildning 85 dagar Skede 1 1 1

Grundläggande signalkontrollutbildning1 205 dagar Skede 2

Tillämpad signalkontrollutbildning1 85 dagar Skede 3

20 dagar Skede 4

25 dagar Skede 5

Fortsatt tjänst- 2 göring 120 dagar

Fullgörs i en följd. Må fördelas över hela värnpliktstiden i omgångar.

ningen är förlagd till och bedrivs vad gäller den rena kontrollverksamheten vid TSS, som ingår i StabSbS. Den tillämpade signalkontrollutbildningen om 85 dagar bedrivs under ledning av TSA och sker i form av signalkontroll vid vissa större övningar inom krigsmakten samt kontroll av signaltrafiken inom vissa regioner. Den tillämpade signalkontrollutbildningen om 20 dagar genomförs vid TSS och avser att komplettera den tidigare utbildningen. Den tillämpade signalkontrollutbildningen om 25 dagar genomförs vid StabSbS och avser främst fortsatt befälsutbildning men även bl. a. för att välja ut dem som skall verka som chefer för signalkontrollgrupper. Den fortsatta tjänstgöringen fördelas över hela värnpliktstiden i omgångar och äger rum vid vederbörlig försvarsgren eller TSS. Grundutbildningens omfattning enligt gällande utbildningsanvisningar och planer framgår av bilaga 15: 1. Utbildningen i allmänmilitära ämnen uppfyller inte de minimikrav som fastställts för alla kategorier värnpliktiga genom 1966 års riksdagsbeslut. Brister föreligger främst i fråga om underhållstjänst och strid. Lämpligheten att bestrida befattning som signalkontrolltekniker är i mycket hög grad beroende av om vederbörande har förmåga att tillgodogöra sig utbildning i telegrafi. Utbildningsmålet i detta ämne anger att vederbörande skall kunna ta emot och sända i 100-takt. För övriga signalister inom armén varierar kraven mellan 80- och 90takt beroende på vilken typ av stab vederbörande skall betjäna. VK anser att det uppställda målet, 100-takt, är motiverat när det gäller mottagning men att det knappast finns skäl att för signalkontrollteknikernas 134

del kräva högre sändningstakt än vad som gäller för övriga signalister vid arméns staber. VK har undersökt i vad mån det uppställda utbildningsmålet verkligen uppnås. Vid granskningen av utbildningsresultatet 1967-1968 befanns att det uppställda målet i mottagning och sändning hade nåtts av endast ca 75 respektive 50 % av eleverna. Utbildningsmålet i det för signalkontrollteknikern mycket väsentliga ämnet telegrafi hade sålunda i ett förhållandevis stort antal fall ej uppnåtts, vilket VK anser vara allvarligt med hänsyn till kravet på organisationens effektivitet. VK bedömer att anledningen till det mindre goda resultatet i telegrafering främst beror på att eleverna tas ut vid inskrivningen utan att deras anlag för telegrafering speciellt prövas. Trots att endast 30 % av totala antalet befattningar för signalkontrolltekniker är att hänföra till befälsbefattningar befälsutbildas f. n. samtliga som genomgår utbildning till signalkontrolltekniker. Efter utbildningens slut förordnas de till civilmilitära tjänstemän av sergeants tjänsteklass. Befälsutbildningen är olämpligt inpassad i tiden eftersom den till sin huvuddel kommer in mycket sent i utbildningsgången. För de som ej skall placeras i befälsbefattning är utbildningen ifråga helt onödig. Utbildningen i stationstjänst syftar till att ge eleverna de kunskaper i signaltjänst som erfordras för att de skall kunna kontrollera all i totalförsvaret förekommande signaltjänst. VK vill i detta sammanhang erinra om att numera gäller i huvudsak ensartade bestämmelser för signaltrafiken inom totalförsvarets olika grenar, varför skiljaktigheterna är betydligt mindre än tidigare. Stationstjänstutbildningen omfattar ca 850 timmar, varav 500 ingår i de två första skeSOU 1970:65

dena. Ca 325 timmar ägnas under dessa två skeden åt utbildning i telegrafi. Under de tre sista skedena har telegrafiutbildningen endast till syfte att vidmakthålla kunskaperna i detta ämne. Övrig tid ägnas åt att lära in och praktisera olika trafikmetoder med skilda sambandsmedel. Vid VK granskning av utbildningsinnehållet har framkommit att viss dubbelutbildning förekommer inom ämnena stationstjänst samt materiel- och byggnadstjänst. Detta torde delvis bero på bristande samordning mellan olika utbildningsmyndigheter vad gäller ämnenas och övningsgrenarnas rubricering och mot denna svarande utbildningsinnehåll. Under det inledande skedet, som signalkontrollteknikerna genomför tillsammans med andra specialtjänstuttagna värnpliktiga, bedrivs en mycket omfattande materielutbildning av allmänt orienterande karaktär. VK anser denna materielutbildning ej vara erforderlig för signalkontrollteknikernas uppgifter i krig. Den tillämpade utbildningen i signalkontroll inleds redan under den grundläggande signalkontrollutbildningen. Ca 100 timmar avses för kontroll av främst arméförbandens signaltrafik utan att denna verksamhet därför är fast inordnad i arméförbandens grundläggande krigsförbandsutbildning. VK anser att om så hade varit fallet skulle ytterligare möjligheter till praktisk kontrollverksamhet inom arméförband kunnat tillvaratas. Tillämpad signalkontrollutbildning bedrivs enligt gällande utbildningsbestämmelser under skedena 3-5 (skede 3 2 5 / 3 - 1 5 / 6 , skede 4 1 6 / 6 - 5 / 7 , skede 5 6/7-25/7). Av dessa har endast det första ett sådant utbildningsinnehåll att det med gällande terminologi kan benämnas tillämpat. När signalkontrollutbildningen en gång påbörjades var det svårt att under det första tillämpningsskedet (skede 3 enligt bild 15: 1) få övningstillfällen för signalkontrollteknikerna inom de olika försvarsgrenarna, varför huvuddelen av utbildningen även under den tillämpade perioden fick genomföras vid StabSbS. Efter hand har det genom ökad samverkan med SOU 1970:65

olika myndigheter kunnat skapas flera möjligheter till praktisk tillämpning. Vid VK granskning av gällande plan för utbildningsåret 1969-1970 har dock konstaterats att någon kontroll av armé- och flygförband i samband med större övningar ej förekommer efter den 1/5. Inom marinen genomförs under maj ett antal taktiska momentövningar och i samband med dessa tillämpade övningar för signalkontrollteknikerna. Genom att marinen genomför krigsförbandsutbildning först sedan signalkontrollteknikerna avslutat sin grundutbildning får dessa ej tillfälle att utöva kontroll av marinens signaltjänst under tillämpade förhållanden. Under återstående del av maj samt under juni kontrolleras främst den normala fredstrafiken samt viss civil trafik, varför den senare delen av skede 3 har begränsat utbildningsvärde. Under de två återstående skedena ägnas tiden åt kompletterande utbildning och befälsutbildning, eftersom det då normalt finns jämförelsevis få kontrollobjekt som kan ge fullgott utbyte. Utbildningen har bl. a. ägnats åt radiorekognosering. Denna verksamhet har gett gott utbyte genom att signalkontrollteknikerna fått tillfälle att föra befäl och leva under fältmässiga förhållanden under en längre sammanhängande period. De har vidare fått tillfälle att tillämpa signalskyddsoch signaltrafikbestämmelser samt fått erfarenhet av signalmaterielens kapacitet, förbindelseproblem m. m. Denna utbildning bör ha gett eleverna ökad förståelse för de svårigheter som kan uppkomma i de radionät som de har att kontrollera. Detta är värdefullt för deras fortsatta kontrollverksamhet. VK anser emellertid att erfarenhet av detta slag bör bibringas signalkontrollteknikerna under grundutbildningen i samband med övningar tillsammans med signalister och ej under övningar i vilka endast signalkontrolltekniker deltar. Med anledning av de svårigheter som föreligger att bedriva tillämpad signalkontroll under juli har chefen för StabSbS i utbildningsrapporten för utbildningsåret 19671968 föreslagit att skede 5 borde utgå. I samband med de undersökningar VK har före135

tagit har av lärarpersonalen anförts att även skede 4 bör kunna utgå under förutsättning att utbildningen under skedena 1 och 2 samordnas bättre. VK finner sammanfattningsvis att den nuvarande signalkontrollteknikerutbildningen fyller måttet, främst vad gäller befattningsutbildningen i signalkontrollteknik. Brister föreligger emellertid i telegraferingsutbildningen och det sätt, på vilket den tillämpade signalkontrollutbildningen genomförs. Befälsutbildning bedrivs med samtliga elever trots att endast ca 30 % av dessa behöver sådan utbildning. 15.3.2 Signalskyddstekniker Grundläggande bestämmelser för utbildningen är utfärdade genom go nr 2097/ 1965. Utbildningens omfattning framgår av följande bild. Soldatutbildningen fullgörs på i princip samma sätt som gäller för signalkontrollteknikerna. Signalskyddsutbildningen är förlagd till StabSbS och syftar till att ge eleverna kännedom om totalförsvarets organisation och uppgifter samt kunskap om dess signaltjänst och signalskydd. Bearbetningsutbildningen genomförs vid FRA. Utbildningsmålet är att bibringa eleverna kunskap om signalspaning samt om bearbetning av signaltrafik från textskydds-, trafikskydds- och signaltjänstsynpunkt. Facktjänstgöringens första del fullgörs till övervägande del vid TSA och syftar till att

befästa under fackutbildningen inhämtade kunskaper och färdigheter, vilket främst sker i form av praktisk bearbetning. Facktjänstgöringens andra del och den fortsatta tjänstgöringen äger rum i samband med krigsförbandsövning vid den stab i vilken vederbörande ingår. Signalskyddsteknikernas grundutbildning, dvs. soldatutbildning, fackutbildning och facktjänstgöringens första period, är uppdelad i utbildningsavsnitt som genomförs under en tidrymd av minst tre år. Tidpunkten för signalskyddsteknikernas första krigsplacering kommer därför alltid att infalla minst två år senare än för flertalet värnpliktiga, som påbörjat grundutbildningen samtidigt. I sämsta fall kan tidpunkten infalla fem år senare än normalfallet. Detta förhållande kan godtas om det i den militära grundutbildningen ingår utbildningsavsnitt som förutsätter att vederbörande har inhämtat viss civil undervisning på akademisk nivå. I det här aktuella fallet föreligger ej sådan förutsättning, varför en uppdelad grundutbildning är helt omotiverad. Den nuvarande militära utbildningsgången är dessutom illa anpassad till den civila studieordningen. Fackutbildningen avslutas sålunda i slutet av september, vilket innebär att höstterminens civila studier spolieras helt utan att tiden därför tas i anspråk för militär utbildning. Inryckning till facktjänstgöring i början av januari är ej heller helt lämplig, eftersom höstterminen avslutas först i slutet av denna månad. Grundutbildningens omfattning enligt gällande utbildningsanvisningar och planer

Bild 15: 2. Signalskyddsteknikernas nuvarande värnpliktsutbildning Soldatutbildning 85 dagar

Signalskyddsut-1 bildning 55 dagar

Bearbetningsut- 2 bildning 60 dagar

Facktjänstgöring3 170 dagar

Facktjänstgöring 25 dagar

Fortsatt tjänst- 4 göring 145 dagar

1 Fullgörs juni—juli 2. året efter avslutade gymnasiestudier (eller p. g. a. studier senast 6. året efter fullgjord soldatutbildning). 2 Fullgörs augusti—september 2. året (eller p. g. a. studier senast 6. året efter fullgjord soldatutbildning). 3 Fullgörs juli—december 3. året (eller p. g. a. studier året efter fullgjord fackutbildning), alternativt4 januari-juni 4. året (eller p. g. a. studier året efter fullgjord fackutbildning). Må fördelas över hela värnpliktstiden i omgångar.

136 SOU 1970: 65

framgår av bilaga 15: 2. Utbildningen i allmänmilitära ämnen uppfyller i flertalet fall ej de minimikrav som fastställts för alla kategorier värnpliktiga genom 1966 års riksdagsbeslut. Efter grundutbildningens slut förordnas signalskyddsteknikerna till civilmilitära tjänstemän av sergeants tjänsteklass. Detta ställer krav på att vederbörande i enlighet med tjänstgöringsreglementets bestämmelser skall kunna utöva befäl. Någon egentlig befälsutbildning förekommer emellertid inte och är ej heller erforderlig, eftersom krigsbefattningarna ej i något fall ställer krav på befälsförmåga. Som en följd härav bör signalsky ddsteknikerna ej heller förordnas till civilmilitära tjänstemän utan hänföras till militär menig personal. Fackutbildningen är uppdelad i två kurser, som dock måste genomföras i en följd. Varje kurs har sitt klart avgränsade utbildningsmål. Den första delen av fackutbildningen, vilken genomförs vid StabSbS, har till syfte att lära eleverna de grundläggande reglementariska bestämmelser för signaltjänst och signalskydd som erfordras för att de på ett riktigt sätt skall kunna bearbeta insamlat kontrollmaterial. De bibringas vidare kunskaper om signalkontrollverksamhetens organisation och utförande. Innehållet i ämnena textskyddstjänst, trafikskyddstjänst, underrättelsetjänst, taktik och stabsjtänst är nästan helt identiskt med innehållet i motsvarande utbildning för signalkontrollteknikerna. Elevantalet varierar mellan tre och sex, vilket gör att utbildningen är mycket oekonomisk, eftersom den i huvudsak måste genomföras skild från andra övningsavdelningar. Detta har bl. a. påtalats i StabSbS utbildningsrapporter, där önskemål har framförts om att varje kurs skulle omfatta minst åtta till tio elever. Det ringa elevantalet har tvingat till samundervisning med andra övningsavdelningar inom vissa övningsgrenar. Detta har negativt påverkat signalskyddsteknikernas fackutbildning. VK anser att den nuvarande målsättningen för denna kurs är lämplig men att dess SOU 1970: 65

omsättning i praktiska övningar ej till alla delar är tillfredsställande. VK konstaterar att alla de utbildningsmoment som under denna kurs bibringas signalskyddsteknikerna även ingår i signalkontrollteknikernas fackutbildning. Den andra delen av fackutbildningen, vilken genomförs vid FRA, syftar till att lära eleverna hur de skall bearbeta det av signalkontrollgrupperna inhämtade materialet från textskydds-, trafikskydds- och signaltjänstsynpunkt. Även signalkontrollteknikerna bearbetar materialet från dessa utgångspunkter. Deras bearbetning utförs emellertid på ett i regel begränsat underlag och under pågående trafik, dvs. under tidspress. Signalskyddsteknikerna däremot arbetar med ett större underlag och under lugnare förhållanden och kan därför dra ut vidare konsekvenser av det insamlade materialet än vad som är möjligt för signalkontrollteknikerna. I denna del av fackutbildningen ingår ADB och statistik. Undervisningens omfattning har i regel kunnat begränsas, eftersom det visat sig att eleverna redan har erforderliga kunskaper i dessa ämnen. VK har funnit att utbildningen är av så elementär art att man kan anta att alla elever som genomgått gymnasiets naturvetenskapliga linje har erforderliga kunskaper redan när de börjar den militära utbildningen. VK anser därför att utbildningen endast behöver omfatta den praktiska tillämpningen av ADB-teknik inom signalskyddsområdet. Den grundläggande utbildningen i textoch trafikbearbetning omfattar ca 85 timmar och denna följs av ca 150 timmars formell och tillämpad övning i bearbetning. VK anser denna utbildning vara lämpligt utformad både med hänsyn till föregående utbildning vid StabSbS och den efterföljande praktiska tillämpningen vid TSA. Den tillämpade utbildningen i bearbetning erhåller eleverna under facktjänstgöringens första del. Denna period omfattar 170 dagar och fullgörs huvudsakligen vid TSA. Fr. o. m. 1970 sker även utbildning vid militärområdesstab under en månad. Utbildningen omfattar främst bearbet137

ning av material inhämtat från den normala fredstrafiken och från försvarsgrenarnas större övningar. Signalskyddsteknikerna deltar dessutom i vissa större övningar som förekommer under deras tjänstgöringsperiod. VK har i annat sammanhang (kap. 11) ifrågasatt behovet av så långa tillämpningsperioden som dessa. VK gör det även i detta fall, eftersom gjorda undersökningar visar att huvuddelen av de uppgifter som härvid åläggs signalskyddsteknikerna knappast kommer att åläggas dem i krig. Arbetsmiljön under den tillämpade utbildningen överensstämmer ej heller helt med den, i vilken de skall verka i sina krigsbefattningar. Utbildningskapaciteten vid TSA är mycket begränsad. Högst två elever kan utbildas samtidigt och eftersom varje elev skall tjänstgöra sex månader blir den årliga utbildningskapaciteten högst fyra elever. Detta leder till att det kommer att kräva en orimligt lång tid för att fylla krigsorganisationens behov av denna personalkategori. Beträffande elevantalet anser chefen för armén att minst sex elever erfordras för att det skall vara ekonomiskt försvarbart att anordna en fackutbildningskurs (jfr chefens för StabSbS önskemål om åtta till tio elever på kurs). Fackutbildningskursen bör följas av praktisk tillämpning påföljande år. VK finner att nuvarande utbildningskapacitet vid TSA hindrar att den önskvärda utbildningsgången följs om utbildningen samtidigt skall genomföras på ett från ekonomisk synpunkt godtagbart sätt. Utbildningslinjer med få elever blir orimligt dyra. VK anser att i sådana fall andra vägar bör sökas för att tillgodose krigsorganisationens behov av personal. VK konstaterar sammanfattningsvis att utbildningen av signalskyddstekniker ej är helt anpassad till krigsbefattningarnas krav.

15.4 Krigsorganisatoriska

förutsättningar

Krigsorganisationens behov av signalkontrolltekniker och signalskyddstekniker framgår av bilaga H: 15. De årliga rekryteringsbehoven utgör åtta 138

till nio signalkontrolltekniker och två till tre signalskyddstekniker. I fråga om signalskyddstekniker är årsbehovet så litet att grundutbildning som fristående utbildningslinje inte kan anordnas av praktiska och ekonomiska skäl. Denna kategori värnpliktiga bör därför enligt VK uppfattning grundutbildas antingen tillsammans med signalkontrollteknikerna eller rekryteras genom omskolning av lämpade sådana sedan dessa fullgjort en eller flera KFÖ i den befattning, för vilken de har grundutbildats. Behovet av signalkontrolltekniker är så litet att utbildning av dessa kan ifrågasättas. VK anser emellertid det vara betydelsefullt att årligen kunna disponera personal för signalkontroll och förordar därför att utbildning sker varje år.

15.5 Överväganden och förslag 15.5.1 Signalkontrolltekniker 15.5.1.1 Rekrytering och urval. Utbildningen till signalkontrolltekniker är ej av den art att den kräver särskild form av uttagning. Nuvarande specialtjänstuttagning av signalkontrolltekniker föreslås därför upphöra. Urval av signalkontrolltekniker bör äga rum främst med hänsyn till vederbörandes förmåga att tillgodogöra sig utbildning i telegrafering, eftersom kunskaperna i detta ämne är helt avgörande för om vederbörande skall kunna fullgöra sina kontrolluppgifter eller ej. VK föreslår därför att signalkontrollteknikerna i fortsättningen rekryteras bland värnpliktiga lämpade för telcgraferingsutbildning vilka tilldelats signaltrupperna, dvs. att rekrytering sker på i princip samma sätt som VK har föreslagit i avsnittet 11.2.6.1 för vissa andra värnpliktiga. Härigenom kan man räkna med att samtliga elever kommer att uppfylla minimikraven eftersom det blir möjligt att välja ut en elit ur ett bredare urvalsunderlag. I den mån krigsbefattningarna ställer krav på befälsförmåga anser VK att denna är att hänföra till underbefälsnivå. För utbildSOU 1970: 65

ning till övriga befattningar bör F-värnpliktiga komma ifråga. 15.5.1.2 Grundutbildning. Signalkontrollteknikernas befattningsutbildning är i det inledande skedet mycket närbesläktad med kommunikationstelegrafisternas. I båda fallen måste en godtagbar kunskapsnivå uppnås i telegrafering, signaleringsmetoder samt signalmaterieltjänst som grund för den fortsatta utbildningen. Denna är för kommuninikationstelegrafisterna formell förbandsutbildning och för signalkontrollteknikerna främst den speciella signalkontrollutbildningen. För kommunikationssignalisterna är det inledande skedet angivet till 1/6-15/10 för underbefälsvärnpliktiga och 1/7-15/10 för F-värnpliktiga. VK analys av innehållet i den nuvarande speciella signalkontrollutbildningen visar att denna i allt väsentligt kan inrymmas under tiden 15/10-1/2, under förutsättning att ingen förbandsutbildning förekommer samt att utbildningen i allmänmilitära ämnen begränsas något i förhållande till övriga signalisters. VK föreslår därför att signalkontrollteknikerna väljs ut omkring 15/10 bland sådana underbefälsvärnpliktiga och F-värnpliktiga i radiostationstjänst som har visat speciell fallenhet för telegrafering och som i övrigt besitter de egenskaper som bedöms vara av betydelse för en signalkontrolltekniker. Den tillämpade utbildningen kan sålunda påbörjas omkring 1/2 och bör ske inom signaltruppernas övningsorganisation. Signalkontroll av infanteri-, pansar- och artilleriförband samt flygvapenförband bör även genomföras under denna period i samband med att dessa förband bedriver större övningar. Med hänsyn till den ovan föreslagna utbildningsrytmen är det i regel ej möjligt att bedriva tillämpade kontrollövningar inom marinen. VK anser dock att god övning i kontroll av denna försvarsgrens signaltrafik kan erhållas g^nom simulerad kontrollverksamhet med utnyttjande av autentiska bandupptagningar. Med här skisserad utbildningsmetod synes den tilllämpade signalkontrollutbildningen kunna SOU 1970: 65

effektiviseras i avsevärd grad, samtidigt som den begränsas till tre månader mot nuvarande fem. 15.5.1.3 Repetitionsutbildning. Denna bör genomföras i det krigsförband, i vilket vederbörande är krigsplacerad. VK bedömer att KFÖ för F-värnpliktiga signal kontrolltekniker bör omfatta 25 dagar för att ändamålet med övningen skall kunna nås. SÖ erfordras inte.

15.5.2 Signalskyddstekniker 15.5.2.1 Rekrytering och urval. Signalskyddsteknikerna kan, som framhållits i det föregående, på grund av det ringa årsrekryteringsbehovet inte lämpligen bilda självständiga grundutbildningslinjer. De bör i, stället rekryteras bland signalkontrollteknikerna. Detta bör ske antingen under senare delen av grundutbildningen eller efter det att denna är avslutad och vederbörande dessutom har fullgjort minst en KFÖ i kontrollbefattning. Väljs det förstnämnda alternativet, bör urval ske före juluppehållet och signalskyddsteknikerutbildningen påbörjas i början av januari och ha ett fackmässigt innehåll i huvudsak som f. n. Därefter skall följa tillämpad utbildning i form av GKU i befattning som signalkontrolltekniker. Huvuddelen av de staber, i vilka signalkontrolltekniker ingår i krig är organiserade även i fred. Verksamheten vid dessa har emellertid en sådan inriktning att den ej ger underlag för tillämpad utbildning av denna värnpliktskategori. Eftersom TSA har så begränsad utbildningskapacitet i fråga om möjligheter att bedriva tillämpad utbildning går det ej att tillgodose ens det årliga rekryteringsbehovet i ett jämnt utbildningssystem - och än mindre att snabbt tillgodose det totala behovet. Den tillämpade utbildningen för huvuddelen av dessa värnpliktiga måste därför ske skild från den övriga grundutbildningen. VK förordar på grund härav ej detta alternativ. Enligt VK mening bör i stället rekrytering ske genom omskolning av signalkontrolltekniker sedan dessa genomfört minst

en KFÖ i krigsbefattning. Härigenom kan krigsorganisationens behov snabbt fyllas, eftersom utbildningskapaciteten vad gäller signalkontrolltekniker f. n. inte helt utnyttjas. En annan fördel är att de erfarenheter som den värnpliktige förvärvat under placering i den insamlande funktionen kan utnyttjas då han blir placerad som signalskyddstekniker i den bearbetande funktionen. Bearbetningsarbetet bör kunna bedrivas snabbare och effektivare i fortsättningen, eftersom förmågan att bedöma vad som är väsentligt i dessa sammanhang uppövas bättre under kontrollgruppernas verksamhet än under den nuvarande relativt sterila signalskyddsutbildningen. 15.5.2.2 Omskolning. Denna bör i princip ha samma innehåll som den nuvarande bearbetningskursen. Huvuddelen av den nuvarande ADB- och statistikundervisningen bör dock kunna minskas och alla ämnen som ligger utanför det speciella bearbetningsområdet utgå. I de delar som avser utbildning i formell och tillämpad bearbetning skall beaktas de erfarenheter som eleverna fått inom detta område under sin föregående verksamhet som kontrolltekniker. VK beräknar att det för omskolning erfordras 32 dagar. 15.5.2.3 Repetitionsutbildning. Denna bör genomföras helt i krigsbefattning. VK bedömer att KFÖ måste omfatta 25 dagar för att ändamålet med övningen skall kunna nås. SÖ erfordras ej.

140 SOU 1970: 65

16.1 Organisatorisk

Personalvårdspersonal

översikt

Personalvårdspersonalen utgörs av personalvårdsassistenter, präster, krigsgrav-, biblioteks- och förströelse personal. Personalvårdsassistenter hänförs till civilmilitär personal medan övriga tillhör kategorin civil personal. Inom krigsorganisationen förekommer befattningar för personalvårdspersonal bl. a. i bataljonsstaber och högre staber, i sjukhuskompanier samt i krigssjukhus- och sjuktransporttågkadrar. Målet för personalvården är att bidra till att stärka och vidmakthålla en god anda inom krigsmakten. Samtidigt skall den företräda allmänna andliga, kulturella, rättsliga och sociala intressen. Personalvården omfattar allmän personalvård, själavård med krigsgravtjänst, socialtjänst, bildningsverksamhet samt förströelse- och annan trivselfrämjande verksamhet. Personalvårdsassistent skall biträda vid handläggningen av allmänna personalvårdsärenden, handha enskild rådgivning, handlägga frågor rörande socialtjänst, bildningsverksamhet, förströelse- och trivselfrämjande verksamhet samt upplysningsverksamhet. Präst skall handha själavårdsverksamheten jämte krigsgravtjänsten. I övrigt skall han biträda personalvårdsassistenten i dennes verksamhet. 16.2 Krav på civil

skolunderbyggnad

Uttagning för utbildning till befattning för SOU 1970: 65

personalvårdsassistent sker i de flesta fall i samband med inskrivningen bland sådana värnpliktiga som bedriver eller avser att bedriva studier vid universitet företrädesvis i ämnena teologi, juridik, sociologi, nationalekonomi och statskunskap eller vid socialhögskola. Dessutom kan sådana värnpliktiga komma ifråga som bedriver eller avser att bedriva studier vid lärarhögskola, folkskoleseminarium eller svenska diakonskolan. I viss utsträckning tas personalvårdsassistenter och fältpräster ut först sedan de fullgjort grundutbildning och i regel en krigsförbandsövning. Uttagningen av de senare samt av krigsgrav-, biblioteks- och förströelsepersonal grundar sig på vederbörandes civila utbildning och erfarenhet samt på de vitsord vederbörande erhållit under sin militära tjänstgöring.

16.3 Gällande utbildningsbestämmelser VK synpunkter på dessa

och

Kungl. Maj:t har i brev den 1 februari 1963 fastställt grunderna för utbildning av värnpliktiga, vilka uttagits i specialtjänst såsom personalvårdsassistenter. I go nr 190/1963 finns närmare föreskrifter om tjänstgöringens indelning och omfattning. Med utgångspunkt från erfarenheter av några års fackutbildning och facktjänstgöring ändrades utbildningsgången 1969. Fackutbildningskursen avkortades med 20 dagar, från 85 till 65 dagar och samtidigt gjordes en anpassning till det av 1966 års riksdag 141

Bild 16: 1 Personalvårdspersonalens nuvarande värnpliktsutbildning Soldat- och förberedande befälsutbildning 85 dagar

Fackutbildning1 65 dagar

Fortsatt fackutbildning och facktjänstgöring vid förband, skolor eller andra enheter inom2 krigsmakten 244 dagar

Fortsatt tjänstgöring3 146 dagar

1 I regel inom två år efter avlagd examen, dock senast sjätte året efter fullgjord soldatutbildning och förberedande befälsutbildning. Kursen må uppdelas i två skeden. 2 I direkt anslutning till (del av) fackutbildningskurs. Av facktjänstgöringen fullgörs högst 47 dagar vid krigsförband. 3 Må fördelas under hela värnpliktstiden i omgångar.

beslutade nya värnpliktsutbildningssystemet. Anpassningen innebar att en del av facktjänstgöringen kunde ske vid krigsförband, varigenom den totala repetitionsutbildningsskyldigheten kom att uppgå till högst 193 dagar, dvs. samma som för värnpliktig officer och underofficer. De nu gällande grundläggande bestämmelserna för utbildningen är utfärdade genom go nr 54/1969. Utbildningens omfattning framgår av bild 16: 1. Målet för grundutbildningen är att den värnpliktige personalvårdsassistenten efter genomgången fackutbildning och facktjänstgöring skall kunna krigsplaceras som personalvårdsassistent eller präst vid bataljon. Soldat- och förberedande befälsutbildning genomgås i regel omedelbart efter avslutade gymnasiestudier. Utbildningen omfattar allmänmilitär utbildning och förberedande befälsutbildning och genomförs tillsammans med underofficersuttagna värnpliktiga. Fackutbildningens och facktjänstgöring-

ens inriktning och genomförande fastställs genom årliga anvisningar från försvarsstabens personalvårdsbyrå. VK fortsatta granskning hänför sig till bestämmelserna för denna del av utbildningen under 1967-1970. Utbildningens uppläggning i stort 19691970 framgår av följande tabell. Central fackutbildningskurs 1 och 2 omfattar sammanlagt ca 65 dagar. Den första kursen pågår ca 45 dagar och syftar till att göra eleverna skickade att tjänstgöra främst som personalvårdsassistenter vid fredsförband. Den andra kursen, som omfattar ca 20 dagar, är inriktad på att förbereda eleverna för deras kommande krigsplacering som personalvårdsassistenter och präster. Utbildningens innehåll under de båda kurserna framgår av bilaga 16: 1. Utbildningens inpassning i förhållande till övriga värnpliktskategorier är olämplig. Vid armén avslutar sålunda personalvårdsassistenterna sin utbildning cirka IV2 månad tidigare än åldersklassen i övrigt. De kan därför ej delta i de större tillämpningsöv-

Tabell 16: 1 Fackutbildning och facktjänstgöring för personalvårdsassistenter 1969—1970 Skede

Tid

Utbildning

1 2

14/7—24/8 1969 25/8 1969—11/1 1970

3 4

12/1—31/1 19701 1/2—20/3 1970

Central fackutbildningskurs 1 Fortsatt fackutbildning och facktjänstgöring vid förband Central fackutbildningskurs 2 Armén och marinen: Fortsatt fackutbildning och facktjänstgöring vid förband Flygvapnet: Fortsatt fackutbildning och facktjänstgöring vid förband

1/2—30/4 1970 1

142 Kursen avkortad en vecka. SOU 1970: 65

ningar som ingår i GKU. De kan ej heller medverka i lösandet av de många personalvårdsproblem som är aktuella i samband med att de värnpliktiga skall övergå från militär till civil verksamhet. Vid flottan infaller personalvårdsassistenternas tjänstgöringsperiod vid fredsförbanden då den marina verksamheten till sjöss och i skärgården har sin minsta omfattning. Vid kustartilleriet pågår ingen tillämpad verksamhet med åldersklassförband under den aktuella tidsperioden. Utbildningen under fackutbildningskurs 1 är, som nämnts, inriktad främst på att förbereda eleverna för deras tjänstgöring vid fredsförbanden. Utbildningsmålet är enligt gällande utbildningsplaner att eleverna skall få god förståelse för och insikt om personalvårdsassistentens uppgifter och verksamhet vid freds- och krigsförband, goda teoretiska kunskaper om problemställningar och erforderliga åtgärder och regler för den personalvårdande verksamheten så att de efter praktiska anvisningar kan biträda med handläggning av personalvårdsärenden vid fredsförband. Dessutom skall tidigare genomgången allmänmilitär utbildning repeteras. Delar av denna utbildning förbereder visserligen elevernas verksamhet i krig men innehållet i flera ämnen eller delar av dessa är direkt anpassat för att tillgodose fredsverksamheten. Efter avslutad fackutbildningskurs 1 fördelas eleverna på fredsförband för fortsatt fackutbildning och facktjänstgöring. Målet för detta skede är att genom tillämpning av kunskaperna från den centrala fackutbildningskursen göra eleverna lämpade att utöva praktisk personalvård samt, genom att de deltar i militära övningar, förbereda deras tjänst vid krigsförband. Verksamheten bedrivs i huvudsak vid personalvårdsdetalj eller - i undantagsfall vid inkallat krigsförband. Det senare är i princip felaktigt eftersom personalvårdsverksamheten vid krigsförband skall skötas av den krigsplacerade personalen. Tjänstgöring vid personalvårdsdetalj såsom personalvårdsSOU 1970: 65

assistent i fred skall enligt personalvårdsbyråns anvisningar omfatta ca 70 % av utbildningstiden medan återstående ca 30 % skall ägnas åt fortsatt militär utbildning. VK har genom intervjuer med elever sökt fastställa i vad mån bestämmelserna för personalvårdsassistenternas tjänstgöring vid förband har kunnat följas. Undersökningen visar att den fortsatta militärutbildningen ofta utgått helt eller reducerats till 5-15 % av hela utbildningstiden mot anvisade 30 %. Anledningen till detta anser VK vara dels den tidigare påtalade olämpliga inpassningen av tjänstgöringen i förhållande till övrig utbildningsverksamhet vid förbandet, dels - i den mån befäls- och förbandsutbildning ägt rum - svårighet att anpassa personalvårdspersonalens utbildning till åldersklassens verksamhet under t. ex. avsnittsutbildningen. Utbildningsanvisningarna har kunnat följas bättre i fråga om den forisatta tjänstgöringen inom personalvårdsområdet. Den personalvårdande verksamheten har dock i flera fall fått utövas utan den handledning av konsulent eller fast anställd personalvårdsassistent som anvisningarna anger. Verksamheten har dessutom ofta ej omfattat alla grenar inom personalvårdsområdet. Sammanfattningsvis har VK kunnat konstatera att endast i enstaka undantagsfall har den fortsatta fackutbildningen och facktjänstgöringen kunnat genomföras enligt personalvårdsbyråns anvisningar. Eftersom det fredsorganisatoriska behovet och det årliga utbildningsbehovet för att tillgodose krigsorganisationen ej stämmer överens, placeras personalvårdsassistenter som skall krigsplaceras i arméförband vid flygvapnets fredsflottiljer. Förutsättningar för en riktig miljöutbildning föreligger således ej i dessa fall. Utbildningen under fackutbildningskurs 2 syftar till att eleverna skall få god kunskap om personalvårdsassistents (fältprästs) vid fältbataljon (motsvarande) uppgift och verksamhet vid krigsförbandsövning, mobilisering, beredskapstillstånd och krig, god teoretisk förmåga att tillämpa personalvårdsbestämmelser och handlägga personalvårdsärenden under beredskapstillstånd och

krig, teoretisk förmåga att som stabsmedlem handlägga övriga sektion 3-ärenden såsom allmän personaltjänst, personalredovisning och -ersättning, rättsvård, krigsfångtjänst, upplysningstjänst under beredskapstillstånd och krig, fortsatt konditionsträning. VK anser att den i föregående stycke redovisade målsättningen är lämplig med hänsyn till de uppgifter som personalvårdsassistenterna har i krigsorganisationen. Däremot finner VK att utbildningen ej leder fram till detta mål. Utbildningen i t. ex. organisation, taktik, stabstjänst och sambandstjänst är av så ringa omfattning att den kan bedömas vara nästan helt utan värde. Dessutom kommer den in felaktigt i utbildningsgången eftersom eleverna under sin tidigare tjänstgöring vid förband - under förutsättning att gällande anvisningar om fortsatt militärutbildning följts - bör ha kommit i kontakt med de avsnitt som berörs under kursen. Efter fackutbildningskurs 2 fortsätter eleverna facktjänstgöringen vid förbanden. Målet för skedet är att ge eleverna erforderlig säkerhet och rutin som personalvårdsassistent vid krigsförband. Utbildningen skall så långt det är möjligt genomföras som tillämpningsövningar, varunder eleverna företrädesvis tjänstgör i befattning som bataljonsassistent. I övrigt skall de vara verksamma vid personalvårdsdetalj, där de självständigt skall handlägga ärenden. Möjligheter till deltagande i tillämpningsövningar föreligger endast vid armén. Det har emellertid visat sig att övningarnas karaktär oftast är sådan att personalvårdstjänsten ej övas. Detta beror främst på att man under dessa relativt korta övningar ägnar tiden i första hand åt stridsverksamheten och därmed sammanhängande problem. Som framhållits i tidigare avsnitt omöjliggör dessutom den nuvarande inpassningen av utbildningen deltagande i de slutövningar av längre varaktighet som ingår i åldersklassens utbildning. VK finner därför att personalvårdsassistenten under detta skede ej erhåller erforderlig miljöpraktik i sin krigsbefattning. Hans verksamhet kommer därför främst att ägnas åt tjänst på per-

son al vårdsexpedition. VK konstaterar sammanfattningsvis att huvuddelen av personalvårdsassistenternas grundutbildning ägnas åt verksamhet som sammanhänger med personalvård under fredsförhållanden. Den utbildning som ägnas åt att göra eleverna skickade att bestrida befattningar i krigsorganisationen är av ringa omfattning och fyller ej de krav som befattningarna ställer. Genom att eleverna tjänstgör främst vid personalvårdsdetalj kommer de ej heller i beröring med de förhållanden under vilka truppen har att fullgöra sina uppgifter i fält. Detta anser VK vara mycket allvarligt, eftersom det försvårar för personalvårdsassistenten att förstå grunden för de värnpliktigas bedömningar och värderingar.

16.4 Överväganden och förslag 16.4.1 Rekrytering och urval Huvuddelen av den personal som är avsedd för krigsbefattningar som värnpliktiga personalvårdsassistenter rekryteras vid inskrivningstillfället. Den fackinriktade utbildningen fullgörs i regel i omedelbar anslutning till de akademiska studiernas slut, varför de värnpliktiga personalvårdsassistenterna i regel helt saknar erfarenhet av praktisk verksamhet inom yrkeslivet när de påbörjar den militära fackutbildningen. Detta förhållande har flera elever i samband med VK intervjuundersökningar ansett vara till stor nackdel. Garantier saknas vidare för att de militärt utbildade personalvårdsassistenterna efter grundutbildningens slut ägnar sig åt verksamhet som har sammanhang med personalvård. Gjorda undersökningar visar att huvuddelen kommer att ägna sig åt yrken som ligger utanför personalvårdsområdet, t. ex. jurist, psykolog och lärare. VK anser att man genom att grundrekrytera värnpliktiga personalvårdsassistenter inte i tillräcklig grad tillgodogör krigsmakten den yrkeserfarenhet inom personalvårdsområdet som finns i det civila samSOU 1970: 65

hället. VK har i kap. 6 allmänt rekommenderat en genom omskolning vidgad rekrytering av personal för befattningar, där krigsmakten kan tillgodogöra sig praktiskt yrkeskunnande som förvärvats efter den militära grundutbildningen. Befattningar för personalvårdsassistenter är enligt VK uppfattning typiska exempel på lämpliga omskolningsbefattningar, där civil utbildning, främst socionomutbildning, kompletterad med praktisk erfarenhet av socialt arbete, ungdomsledarskap eller personaladministration kan tillgodogöras krigsmakten. Rekrytering av dessa befattningar omskolningsvägen säkerställer även att nära samband skapas mellan civil och militär personalvård, vilket VK anser vara synnerligen betydelsefullt i en krigsmakt som bygger på allmän värnplikt. Genom att personalvårdspersonalen rekryteras bland värnpliktiga, som har fullgjort hela sin grundutbildning och del av repetitionsutbildningen i befattning som befäl eller menig utanför personalvårdsorganisationen, säkerställs att personalen i denna organisation har erfarenhet av de villkor, under vilka de värnpliktiga har att fullgöra sin tjänst. VK anser att denna erfarenhet måste krävas av var och en som bestrider personalvårdsbefattning. Nuvarande utbildningsgång för personalvårdsassistenter tillgodoser inte detta viktiga behov. VK föreslår därför att grundutbildning av värnpliktiga personalvårdsassistenter upphör och att dessa i stället rekryteras genom överföring och omskolning av äldre värnpliktiga med lämplig skolunderbyggnad och praktisk yrkeserfarenhet. Personalvårdsassistenterna hänförs f. n. till civilmilitär personal. Personalens uppgifter i krigsorganisationen ställer emellertid ej krav på befälsutövning utanför det egna fackområdet. VK anser därför att all personalvårdspersonal i fortsättningen bör hänföras till kategorin civil personal. Härigenom breddas rekryteringsunderlaget och minskas behovet av utbildning i samband med omskolning till personalvårdsbefattningar. SOU 1970: 65 10—014094

16.4.2 Omskolning överföring av värnpliktig till personalvårdsbefattning bör i princip ske efter två KFÖ i den befattning, för vilken vederbörande har erhållit grundutbildning. Före krigsplacering skall vederbörande utbildas för den nya befattningen. Detta bör ske i form av SFÖ (Fö), vars längd kan variera mellan två och fyra veckor beroende på befattningens svårighetsgrad. Den längre utbildningstiden bedömer VK vara aktuell endast för dem som placeras i befattningar i högre staber. Vissa befattningshavare torde kunna omskolas i samband med KFÖ. 16.4.3 Repetitionsutbildning VK bedömer att några SFÖ (FÖ) - utöver vad som enligt avsnittet 16.4.2 erfordras för omskolning - i regel ej är nödvändiga utan att erforderlig kompletterande befattningsutbildning kan ske i samband med KFÖ. 16.5 Fredsorganisatoriska

konsekvenser

I och med att de värnpliktiga personalvårdsassistenterna ej längre står till förfogande erfordras arbetskraftsförstärkning vid fredsförbandens personalvårdsdetaljer, främst för att handlägga rutinärenden. VK föreslår därför att fredsförbandens personalvårdsorganisation förstärks med värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 3 eller 4. Dessa värnpliktiga bör ha bedrivit minst gymnasiestudier. De bör vidare ges viss utbildning, helt inriktad på fredsverksamheten vid truppförbandens personalvårdsdetaljer. Detta arbetskraftsbehov, som berör värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 3 eller 4, inom fredsorganisationen har VK anmält till utredningen om handräckningsvärnpliktiga.

17 Fältpostpersonal

17.1 Inledning VK har vid sina undersökningar av de specialtjänstuttagna värnpliktigas utbildning m. m. kommit i kontakt med myndigheter som ifrågasatt, om inte vissa värnpliktiga som f. n. rekryteras omskolningsvägen, i stället borde uttas i special tjänst och grundutbildas till aktuella befattningar. Exempel på en sådan kategori är fältpostpersonalen. VK har därför bedömt det angeläget att klarlägga hur det nuvarande repetitionsutbildningssystemet - med de ändringar som VK föreslagit i kap. 7 - kan utnyttjas för omskolning av värnpliktiga med flerårig yrkeserfarenhet som grund, till militär befattning med nära anknytning till vederbörandes civila verksamhet. 17.2 Organisatorisk översikt Fältposten hänförs inom krigsmakten till underhållstjänsten. Den skall underlätta postgången till och från enheter med fältpostnummer. Beträffande ansvarsfördelningen mellan civila och militära myndigheter för postbefordran i krig gäller följande huvudprincip. Allmänna posten ombesörjer befordran av postförsändelserna m. m. tills dessa postutväxlas eller postexpedieras till militär myndighet. Den fortsatta postbefordringen till militära enheter är en militär angelägenhet. För post i motsatt riktning gäller det omvända förhållandet. Det åligger 146

även militära myndigheter att utfärda anvisningar för hur posten skall dirigeras så att fältpostadresserad post kan sändas till rätt adressort, dvs. rätt postanstalt inom allmänna posten, där den skall omhändertas av krigsmakten. Ansvaret för fältpostens ledning och genomförande åligger främst fältpostpersonalen. Denna utväljs bland postverkets anställda manliga och kvinnliga tjänstemän. De fördelas för krigsplacering genom poststyrelsens försorg och krigsplaceras därefter av vederbörande truppregistreringsmyndighet. Personalen ingår i fältpostanordningar, som utgörs av fältpostavdelningar och fältpostanstalter. Fältpostavdelningar är stabsorgan, som ingår i vissa högre staber och i regel i dessas underhållssektion. Fältpostanstalterna utgörs av fältpostkontor och fältpostexpeditioner. Fältpostkontoren är anstalter av större omfattning, som antingen organisatoriskt ingår i eller är anslutna till högre staber och stabsförband eller såsom självständiga enheter ställs till militärbefälhavares förfogande. Fältpostexpeditionerna är anstalter av mindre omfattning. Fältpostanordningarnas organisation framgår av bilaga 17: 1. Fältpostpersonalens huvudsakliga uppgifter beträffande fältposten inom det militära ansvarsområdet är följande: a) stabsmässig handläggning i högre staber av fältpostärenden, b) postal behandling av fältpost inklusiSOU 1970: 65

ve penningmedel, c) distribution av fältpost samt penningförmedling inom förbanden samt d) kontroll av fältpostfunktionen. 17.3 Urvalsmetoder keserfarenhet

och krav på civil yr-

Fältpostpersonalen rekryteras huvudsakligen genom överföring av värnpliktiga. Personalen hänförs till kategorin värnpliktig civil personal. Vissa befattningshavare är kvinnor. Ett antal av de befattningar som är avsedda för manlig personal besätts f. n. med i värnpliktshänseende överåriga. För krigsplacering av kvinnor och manlig, icke värnpliktig personal tecknas krigsfrivilligavtal 1 . Befattningarna hänförs till officers, underofficers och underbefäls tjänstegrupp. Flertalet tillhör armén. Krigsorganisationens behov av fältpostpersonal redovisas i bilaga H 1 7 : 1. Fältpostpersonalen utväljs och krigsplaceras med hänsyn till civil yrkeskompetens. Denna kompetens nås först efter flerårig verksamhet inom postverket, varför den ej kan ha uppnåtts av en värnpliktig, som skall påbörja grundutbildning. 17.4 Gällande utbildningsbestämmelser V K synpunkter på dessa

och

Någon militär grundutbildning för befattning inom fältposten förekommer, som tidigare nämnts, inte. Den enda militära utbildningen för denna tjänst erhålls genom frivilligt deltagande i fältpostkurser som anordnas av CFB för medlemmar i Föreningen fältpostbefäl. Kurserna anordnas en gång om året före befälsövning 1 i höstens krigsförbandsövningsomgång. De genomförs för personal tillhörande officers tjänstegrupp vid MHS under cirka 10 dagar och för personal tillhörande underofficers och underbefäls tjänstegrupp vid US under ca en vecka. Anslutningen har varit god. Avsaknaden av obligatorisk utbildning synes till viss del kompenseras av att poststyrelsen hittills i stor utsträckning lyckats SOU 1970: 65

få krigsplacerad personal av alla kategorier^ att efter frivilligt åtagande före KFÖ genomgå någon av ovannämnda fältpostkurser. Det har också visat sig vara möjligt att få krigsfrivillig personal av alla kategorier att frivilligt delta i delar av KFÖ och SÖ. Kvinnliga fältposttjänstemän genomgår i många fall såsom medlemmar i SLK frivillig s. k. allmän försvarsutbildning. Denna utbildning borde enligt VK mening genomgås av alla kvinnor i fältpostorganisationen. VK finner att det f. n. saknas bestämmelser för obligatorisk befattningsutbildning av värnpliktiga inom fältposten. Fältpostavdelningars och fältpostanstalters funktionsduglighet är således nästan helt beroende av personalens frivilliga insatser, vilket enligt VK uppfattning ej är godtagbart.

17.5 Överväganden och förslag VK anser att fältpostpersonalen med hänsyn till krigsbefattningarnas höga krav på civilt postalt yrkeskunnande även i fortsättningen bör rekryteras genom överföring. Värnpliktiga som är anställda vid postverket i administrativ karriär och som bedöms lämpliga att bestrida befattningar i fältpostorganisationen bör senast före tredje KFÖ omskolas till fältpostbefattning. Denna utbildning bör genomföras som SFÖ (FÖ) och omfatta främst organisation, stabstjänst, underhållstjänst samt grunderna för krigsmaktens - främst arméns - operativa och taktiska verksamhet. Personalen bör före sådan övning genom poststyrelsens försorg ha utbildats i fråga om fältpostens postala grunder. Värnpliktiga som anställs som postiljonspersonal bör, med hänsyn till den stora anställningsrörligheten inom denna personalkategori, överföras till fältpostbefattning först vid ca 35 års ålder. Denna personal kan i regel bibringas erforderlig omskolning i samband med KFÖ. VK anser att fältpostpersonalen - med 1 Krigsfrivilligavtal innebär endast skyldighet att tjänstgöra under beredskaps- och krigstillstånd samti vissa fall under beredskapsövning.

hänsyn till dess uppgifter i krigsorganisationen - även i fortsättningen bör hänföra» till värnpliktig civil personal, tillhörande officers, underofficers eller underbefäls tjänstegrupp. Det bör här uppmärksammas att ca 50 % av befattningshavarna inom fältposten f. n. utgörs av dels kvinnor, dels värnpliktiga utan någon återstående tjänstgöringsskyldighet dels ock i värnpliktshänseende överåriga. Dessa befattningshavare kan ej inkallas till repetitionsutbildning med stöd av VL. VK har intet att erinra mot att sistnämnda personalkategorier utnyttjas inom fältposten utan finner det tvärtom vara fördelaktigt med hänsyn till dels att uppskovsbehovet inte ytterligare ökas, dels att för befattningarna från postal synpunkt bäst lämpad personal kan utnyttjas. VK förutsätter att poststyrelsen, som fördelar fältpostpersonalen för krigsplacering, även i fortsättningen tillser att krigsfrivillig manlig och kvinnlig personal ges för krigsbefattningarna erforderlig postal utbildning. Det synes även lämpligt att denna personal bereds tillfälle att delta i de av VK föreslagna omskolningskurserna.

148 SOU 1970

18 Armén: Luftvärnets tekniska personal

18.1 Organisatorisk

översikt

Luftvärnets värnpliktiga tekniska personal i specialtjänst utgörs av ingenjörer och tekniker. De bestrider dels befattningar inom luftvärnsbataljonsstab, dels ett flertal tekniska befattningar inom luftvärnsbataljon och luftvärnsrobotbataljon, där de verkar i reparationstross eller i stridande enhet, t. ex. luftvärnspluton. De olika krigsbefattningarna framgår av följande tabell. Ingenjörerna ingår i luftvärnsbataljonsstabens sektion 2, där de handlägger ärenden rörande underhåll av luftvärnsbataljonens materiel (radarstationer, pjäser osv. beroende på fackinriktning). Uppgiften innebär att ingenjörerna under bataljonskvartermästaren (chefen för sektion 2) övervakar och samordnar materiel tjänsten inom respektive fackområde samt lämnar förslag till order Tabell 18:1 Krigsbefattningar för värnpliktiga ingenjörer och tekniker inom arméns luftvärnsförband. Ingår i

Krigsbefattning Pjäsingenjör Radaringenjör Instrumentingenjör Systemtekniker Pjästekniker Radartekniker Instrumenttekniker Robottekniker SOU 1970: 65

luftvärnsbataljon

luftvärnsrobotbataljon

1 1 1 1 1 1 1

1 1 1

för denna tjänst, avgör var skadad luftvärnsmateriel skall repareras, utarbetar erforderliga anvisningar för materielens skötsel och vård, följer upp materiell äget samt tjänstgör som vakthavande officer inom sektion 2. Ingenjörerna arbetar även vid kompanierna, där de genom råd och anvisningar hjälper kompani- och plutonchefer samt tekniker att lösa förekommande materielproblem. Radar- och instrumentingenjörerna biträder dessutom bataljonens stridsledningsofficer vid utarbetandet av bataljonsorder för bl. a. frekvenstaktik. Ingenjörerna rekryteras bland teknikerna och genomgår före krigsplacering i den högre befattningen en bataljonsingenjörskurs om fem veckor. Systemteknikerna vid luftvärnsrobotbataljon tjänstgör dels som chef för rörlig reparationsgrupp i bataljonsstabskompaniets trosspluton, dels i robotkompani. I den senare befattningen leder de under kompanichefen den tekniska verksamheten vad avser reparationstjänsten. Pjästeknikerna är chef eller ställföreträdande chef för reparationsgrupp eller verkar som teknisk expert åt plutonchefen inom luftvärnspluton vad avser pjäsmaterielen. Radarteknikerna vid luftvärnsbataljon ingår i reparationsgrupp eller i luftvärnskompaniets stridsledningstropp. De ansvarar för det tekniska underhållet av spaningsradarstationer jämte tillhörande stridsledningsutrustning. Inom luftvärnsrobotbataljon 149

Tabell 18:2 Krav på civil skolutbildning. Erforderlig civil grundutbildning alternativt Krigsbefattning

Gymnasium

Teknisk högskola

Systemtekniker

Teleteknisk gren

Pjästekniker Radartekniker

Elkraftteknisk eller maskinteknisk gren Teleteknisk gren

Instrumenttekniker

Teleteknisk gren

Robottekniker

Teleteknisk gren

Elektroteknik, svagströmsinriktning eller teknisk fysik Elektroteknik, starkströmsinriktning eller maskinteknik Elektroteknik, svagströmsinriktning eller teknisk fysik Elektroteknik, svagströmsinriktning eller teknisk fysik Elektroteknik, svagströmsinriktning

är de placerade som ställföreträdande chef for reparationsgrupp eller ingår som tekniker i reparationsgrupp eller i luftvämsrobotkompanis radarpluton. Instrumentteknikerna vid luftvärnsbataljön tjänstgör som chef eller ställföreträdande chef för reparationsgrupp eller ingår som tekniker i luftvärnspluton. I den senare befattningen biträder de plutonchefen med den tekniska skötseln av eldledningsutrustningen. Vid luftvärnsrobotbataljonen ingår de i trossplutonens reparationsgrupper (vissa som ställföreträdande gruppchef) eller i luftvärnsrobotkompaniets radarpluton, där de ansvarar främst för stridsledningscentralernas och eldgivningsinstrumentens drift och underhåll. Robotteknikerna är placerade som ställföreträdande chef för reparationsgrupp eller som tekniker i robotpluton. De ansvarar •bl. a. för provning m. m. av roboterna. Gemensamt för teknikerna är att de självständigt utför funktionsprov och reparationer av materielen, varvid mätningar och felsökningar utförs samt aggregat och detaljer byts ut och repareras. Teknikerna kontrollerar vidare kontinuerligt materielen och biträder truppen vid materielvård. Som chef för reparationsgrupp leder teknikern enhetens gruppering och övrig verksamhet. Utöver här berörd personal ingår även värnpliktiga mekaniker i förbanden. Dessa värnpliktiga kommer att behandlas endast i den mån de är av intresse för bedömning av teknikernas behov av utbildning och huruvida behov föreligger av både tekniker150

och mekanikerbefattningar. 18.2 Krav på civil

skolunderbyggnad

Teknikerna uttas i samband med inskrivningen bland värnpliktiga som har avlagt eller avser att avlägga examen vid utbildningslinjer som framgår av tabell 18: 2. 18.3 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa 18.3.1 Allmänt Grundläggande bestämmelser för utbildningen är utfärdade genom go nr 1100/1956 och nr 2097/1965. Utbildningens omfattning framgår av bild 18: 1. Grundläggande soldatutbildning genomgås i regel omedelbart efter avslutade gymnasiestudier. Utbildningen, som inte innehåller tekniska utbildningsmoment, omfattar allmänmilitär utbildning. Den genomförs vid RMS. Fackutbildning med ingående GKU fullgörs under augusti-maj vid RMS och truppförband. Utbildningen omfattar ca 400 timmar allmänmilitär utbildning och icketeknisk befattningsutbildning, 900-1 000 timmar teknisk befattningsutbildning samt 200-300 timmar GKU. Facktjänstgöring och fortsatt tjänstgöring fullgörs i omgångar vartannat eller vart tredje år, vanligen med början året efter fullSOU 1970: 65

Bild 18:1 Luftvärnsteknikernas nuvarande värnpliktsutbildning Grundläggande soldatutbildning 60 dagar

Fackutbildning1 300 dagar

Fortsatt tjänstgöring2 145 dagar

Facktjänstgöring2 35 dagar

1 Fullgörs av a) dem, som avlagt teknisk examen omdelbart efter soldatutbildning, b) studerande vid teknisk skola med början examensåret, dock senast 4 året efter fullgjord soldatutbildning, c) studerande vid teknisk högskola inom två år efter fullgjord 4 årets kurs, dock senast 6 året efter fullgjord soldatutbildning. 2 Fullgörs vid krigsförband eller RMS. att det härutöver är nödvändigt med speciell grundläggande befälsutbildning i truppföring och trupputbildning. Utbildning i luftvärnsskjutlära samt i handhavande av luftvärnsmateriel bedrivs under ca 125 timmar för att hos eleverna skapa förståelse och motivation för den tekniska utbildningen. Omfattningen och inriktningen av den praktiska utbildningen anser VK vara lämplig. Den tekniska befattningsutbildningen, som omfattar mellan 900 och 1 000 timmar beroende på befattning, är uppdelad i två huvudgrupper, nämligen teoretisk teknik med laborationer samt materiel tjänst. Omfattningen av den teoretiska tekniken med laborationer framgår av följande tabell.

gjord fackutbildning. Varje omgång omfattar i regel 30 dagar. Utbildningen sker vid RMS, luftvärnsförband eller krigsförband som fullgör KFÖ. Om tjänstgöringen äger rum vid RMS, sker utbildningen antingen som repetition eller som omskolning. Tjänstgöring vid fredsförband förekommer mindre ofta och då endast för att under större övningar ersätta fast anställda tekniker. 18.3.2

Grundutbildning

Utbildningen i allmänmilitära ämnen under soldat- och fackutbildningen uppgår sammanlagt till ca 400 timmar. Häri ingår all den utbildning i dessa ämnen som enligt 1966 års riksdagsbeslut skall bibringas alla värnpliktiga oberoende av befattning. Befälsutbildning bedrivs huvudsakligen i samband med utbildningen i allmänmilitära och andra icke-tekniska ämnen samt under GKU. VK anser att detta är lämpligt men

Undervisningen syftar till att komplettera de civila kunskaperna i den omfattning som är nödvändig för att teknikerna skall kunna tillgodogöra sig utbildningen i materieltjänst. Huvuddelen av tiden för den teoretiska un-

Tabell 18:3 Teoretisk teknik med laborationer. Antal timmar Ämne Radarteknik med radarskydd Pulsteknik Mikrovågsteknik Digitalteknik Reglerteknik Mätteknik Elektronik Teknisk ellära Halvledarteknik 1

Pjästekniker

Radartekniker

Instrumenttekniker

Robottekniker

32 50 40 16

40' 55 35

10 27 35 25

30 50 40 16 20 16

Summa 97

20 150

Även robotlära ingår.

SOU 1970: 65

dervisningen ägaas, för radar- och instrumentteknikernas del, åt puls- och mikrovågsteknik. Undervisningen bör närmast ses som en del av den teoretiska materielkunskapen då den till största delen direkt ansluter till aktuell materiel. VK har undersökt om behov föreligger av så omfattande teoretisk utbildning som ovan redovisats. Undersökningen har genomförts dels i form av diskussioner med lärarna vid RMS, dels som intervjuer med tekniker, såväl under grundutbildning som under repetitionsutbildning. Härvid framkom med stor samstämmighet att den teoretiska utbildningen för flertalet är väl avvägd eftersom undervisningen är inriktad mot de fysikaliska tillämpningarna av vad man läst under de civila studierna. Från elevhåll har framhållits att en ökad undervisning i form av självstudier med hjälp av kompendier och med tillgång till handledande lärare skulle ge ökade möjligheter till anpassning till de skiftande individuella förkunskaperna. VK anser detta vara i princip riktigt men vill peka på svårigheten att föra fram en utbildningsenhet till ett givet utbildningsmål med en mera obunden studiegång. VK vill emellertid understryka vikten av att alla möjligheter till individuellt anpassad undervisning tillvaratas. VK finner det väl styrkt att teoretisk utbildning av detta slag erfordras även i framtiden men anser samtidigt att utbildningstiden med hjälp av moderna undervisningsmetoder bör kunna minskas något. Materielutbildningen vid RMS präglas av en stark specialisering inom pjäs-, radar-, instrument- och robotfacken samt av att inom nämnda fack en ytterligare inriktning sker mot viss utrustning, t. ex. radarstation PS-04/R. Eftersom uppfattningarna om behovet av specialisering på en viss stationstyp är starkt delade inom krigsmakten vill VK i korthet redovisa de synpunkter som framförts från olika håll i denna fråga. Arméns och kustartilleriets representanter hävdar att en tekniker måste behärska materielen i detalj eftersom han i regel ensam ansvarar för att materielen är funk152

tionsduglig och att hans förmåga i detta hänseende därmed också är förutsättningen för att förbandet i övrigt skall kunna verka. Detta krav gör det nödvändigt att bibringa teknikern en mycket omfattande utbildning i materielkunskap och reparationstjänst. För att utbildningstiden härvid inte skall bli orimligt lång är det nödvändigt att utbildningen starkt specialiseras till en viss station (motsvarande) eller vissa stationer av likartat slag. Vid intervjuer med värnpliktiga tekniker inom armén har dessa bestämt avrått från ett utbildningssystem som leder till ytliga kunskaper om många stationstyper. De har mycket starkt hävdat, att de i så fall sannolikt inte kommer att kunna lösa sina uppgifter i fält. Inom flottan hävdas däremot (se kap. 20) att det är möjligt att utbilda en tekniker på flera materielslag samtidigt under tillgänglig utbildningstid. Anledningen till att flottans representanter kan hävda en sådan motsatt uppfattning har VK funnit vara de möjligheter som finns inom flottan att i fred för avhjälpande av driftstörningar snabbt kunna disponera fast anställda ingenjörer från förvaltningar, örlogsvarv och specialister från civila firmor. Detta har i sin tur medfört att krigets krav på de värnpliktiga teknikerna vid flottan ej har framträtt med tillräcklig skärpa. VK vill understryka betydelsen av att teknikerna bibringas gedigna kunskaper eftersom krigsmaktens komplicerade vapensystems funktion och snabba reparation är helt beroende av teknikernas förmåga. Något avkall på utbildningen i materielkunskap och reparationstjänst får därför inte ske. VK vill emellertid i detta sammanhang också påpeka vikten av att teknikerna ges sådan bredd i fråga om kunskaper att de blir förtrogna med närliggande tekniska ansvarsområden och på så sätt får information om systemet i dess helhet. Utbildningen i materieltjänst vid RMS (se bilaga 18: 1) genomförs med stor planmässighet och noggrannhet. Tillgången till utbildningsmateriel är god och verksamheten bedrivs i lämpliga lokaler. Eleverna får en för varje utbildningslinje olika lång SOU 1970: 65

grundläggande verkstadsutbildning som om- ning för pjästeknikerna som detta år deltog fattar bl. a. säkerhetsföreskrifter, åtgärder i GKU under åtta veckor medan instruvid olycksfall, allmängiltiga principer för mentteknikerna delades upp i två grupper felsökning och kurs i lödning. Varje matesom deltog vardera under fyra veckor. Rarielslag behandlas både teoretiskt och prakdarteknikerna tjänstgjorde under en fyratiskt. Praktikundervisningen upptar den veckorsperiod. övervägande delen av tiden och omfattar VK finner att erfarenheterna av teknibl. a. felsökningsmetodik, trimmningsmeto- kernas medverkan i GKU klart visat att sådik, materielvård samt materielöversyn. väl deras egen som förbandens förmåga att Den tillämpade reparationstjänsten i komverka under fältmässiga förhållanden däripanimiljö fullgörs under GKU vid luftvärgenom ökat i förhållande till tidigare. nets fredsförband. Erfarenhet av reparationstjänsten vid trosspluton får teknikerna 18.3.3 Ingenjörutbildning under en drygt veckolång fältreparationsövning i RMS regi. VK har haft möjlighet Ingenjörerna vid luftvärnsbataljon rekryteatt följa sådana övningar och har konstaterat ras bland teknikerna sedan dessa har geatt övningen har värde främst som ett sam- nomfört en KFÖ. Uttagningen grundas på manhängande reparationsövningspass under dels betygen från fackutbildningen, dels vitsfältmässiga förläggnings- och utspisnings- orden från KFÖ. Från urvalssynpunkt hade förhållanden. Eleverna får utföra repara- det varit fördelaktigt om uttagningen kunnat tioner som är typiska på bataljonsnivå. öv- ske först efter två KFÖ. Detta är emellertid ningen gav, däremot ringa miljöerfarenhet inte möjligt med hänsyn till dels materieav de betingelser, under vilka reparationslens relativt korta livslängd (jfr avsnitt 18.4), dels till att krigsplaceringstiden som ingenjör tjänsten normalt måste bedrivas vid luftdärvid skulle bli mycket kort. VK finner värnsbataljon i fält. Den kan därför aldrig därför att det nuvarande uttagningssystemet ersätta GKU men väl komplettera denna. är lämpligt. GKU ägde inte rum, när VK inledde sina studier av teknikernas utbildning. TekOmskolningen till ingenjör äger rum unnikernas erfarenhet av verksamheten i fält der en femveckorskurs vid RMS. Utbildvar därför vid den tidpunkten endast den ningens omfattning i stort framgår av fölovan angivna fältreparationsövningen. jande tabell. Tekniker inkallade till KFÖ har till VK Tabell 18:4 Utbildningens omfattning vid framfört att bristen på miljöerfarenhet vaingenjörskurs. rit en försvårande faktor i deras arbete inom krigsförbanden. VK har även konstate- Ämne Antal timmar rat att övriga befälskategorier haft svårt 16 att tillgodogöra sig teknikernas kapacitet, Taktik Stabstjänst 20 sannolikt beroende på att de aldrig har Sambandstjänst 7 samarbetat med dessa under grundutbild- Underhållstjänst 31 ningen. På förslag av VK lades fr. o. m. Vapentjänst, luftvärnsmateriel (störljänst) 4 1968 ett fyraveckors GKU-skede in i ut- Övrig militärutbildning 10 bildningen under mars-april. Erfarenheter- Fältövning 22 64 na från denna tillämpningsperiod blev myc- Tillämpningsövning ket goda. Såväl förbandschefer som elever Samtliga ingenjörer inom luftvärnsbatalansåg att de hade fått stort utbyte av de jon (pjäs-, radar-, instrument- och motorsenares tjänstgöring i teknikerbefattning un- ingenjörer) måste kunna svara för varandder GKU-skedet. Från förbanden framför- ras uppgifter i begränsad omfattning. Detta des önskemål att skedet skulle förlängas år kräver kännedom om övriga materieltjänster 1969. Luftvärnsinspektören ansåg sig emel- vad avser teknisk konstruktion, arbetssätt lertid endast kunna tillmötesgå en förläng- och handhavande samt om förbandets tillSOU 1970: 65

gång till reservdelar och om underhållsvägar. Tjänsten som vak.thavande officer kräver kännedom om luftvärnsbataljonens taktik och stridsteknik samt om annan underhållstjänst än den rent materieltekniska. Ingenjörens verksamhet i bataljonsstaben kräver vidare förmåga att samla in och bearbeta underlag för chefens beslut, formulera och ge muntliga och skriftliga order på uppdrag av chefen, använda i staben ingående kryptomateriel och sambandsmedel m. m. Ingenjörskursen måste omfatta utbildning för samtliga ovan angivna uppgifter. I nuvarande utbildningsplan tillgodoses emellertid flera väsentliga utbildningsbehov endast i begränsad utsträckning. Sålunda har t. ex. taktik- och stabstjänstutbildningen för liten omfattning. Viss utbildning saknas helt. Utbildning rörande annan materiel än den som vederbörande är grundutbildad på ingår exempelvis ej.

värnsrobotbataljonen talar för detta. Om så blir fallet torde det bli nödvändigt att för dessa tekniker minska kraven på praktiskt reparationskunnande till förmån för ökad materielkunskap och kunskap om systemet i dess helhet. Tillkomsten av systemtekniker innebär emellertid inte att dagens mycket specialiserade tekniker helt kan utgå. Alltjämt kommer att behövas tekniker med grundliga materielkunskaper inom mera begränsade materielsektorer. Den relativt snabba materielomsättningen inom luftvärnet medför att ett stort antal kvalificerade tekniker friställs i relativt tidig ålder. Dessa både civilt och militärt väl utbildade värnpliktiga bör tillvaratas i krigsorganisationen genom att placeras i lämpliga befattningar i staber och förband. 18.5 Överväganden och förslag 18.5.1 Kategoritillhörighet

18.4 Luftvärnsmaterielens och tekniska utveckling

livslängd

Materielens livslängd varierar mellan 15 och 30 år. Teleteknisk utrustning har kortast livslängd. Den kasseras som regel och överförs inte - som andra materielslag - från fältförband till lokalförsvarsförband. För den elektroniska materielen gäller vidare att den i regel en gång under brukningstiden genomgår en så omfattande modifiering att antingen grundutbildning av ny personal eller en relativt lång omskolning av äldre tekniker är nödvändig. Hittills har omskolningskurser om ca fem veckors längd visat sig tillräckliga. Luftvärnets materiel kommer under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet att i stor utsträckning omsättas eller revideras. Hur detta skall ske är ännu inte klart men tekniskt sett torde den nya eller reviderade materielen inte bli enklare att handha för teknikernas del än vad den nuvarande är. Det är möjligt att vissa tekniker, även inom luftvärnsbataljon, i framtiden bör behärska större områden av vapensystemen än för närvarande och utbildas till s. k. systemtekniker. Erfarenheterna från luft154

VK har i samband med granskningen av luftvärnsteknikernas grundutbildning undersökt om det är möjligt att slå samman denna med liknande utbildning för mekaniker. Inom här aktuella fackområden är det endast på pjässidan som det finns både tekniker och mekaniker i krigsorganisationen. Båda kategoriernas uppgifter och utbildning har därför granskats för att undersöka i vad mån likheter finns. VK har därvid funnit att pjästeknikerns uppgifter är avsevärt mera kvalificerade än pjäsmekanikerns samt att den därav föranledda utbildningen i materieltjänst kräver civila förkunskaper på gymnasienivå. Pjäsmekanikern utbildas endast för befattning i reparationsgrupp, där han utför mekaniska reparationer. Dessa befattningar kräver grundligare verkstadsutbildning än befattningarna för pjästekniker. Sammanslagning av de nuvarande pjästeknikerna och pjäsmekanikerna är därför inte möjlig. 18.5.2 Allmänt Utbildningssystemet bör liksom för övriga värnpliktiga omfatta grundutbildning och repetitionsutbildning. SOU 1970: 65

18.5.3 Grundutbildning Denna utbildning bör innehållsmässigt byggas upp kring tre huvudkomponenter, nämligen allmänmilitär utbildning, befattningsutbildning och förbandsutbildning. Den allmänmilitära utbildningen bör ges samma innehåll som f. n. Härför erfordras en nettoutbildningstid om ca 400 timmar. Befattningsutbildningen bör omfatta den enskilda utbildning i övrigt som fordras för att den värnpliktige skall kunna lösa sin uppgift i förbandet. I befattningsutbildningen inryms bland annat erforderlig befälsutbildning. VK vill understryka att förmågan att lösa uppgifter i befattningen i hög grad vidareutvecklas genom förbandsutbildningen. Förbandsutbildningen skall syfta till att ge befäl och meniga vana att lösa sina uppgifter under hänsynstagande till den verksamhet i övrigt som bedrivs inom förbandet och trots de påfrestningar som individen utsätts för i fält. Teknikerna har särskilt stort behov av befattningsutbildning och kan därför ej delta i förbandsutbildningen i samma omfattning som övriga värnpliktiga inom luftvärnsförbanden. De bör dock delta i huvuddelen av den i förbandsutbildningen ingående GKU. Teknikernas grundutbildning bör tidsmässigt anslutas till övriga värnpliktigas utbildningsrytm så att utryckning sker samtidigt med dessa. Behovet av tid för befälsutbildning har VK beräknat till ca 90 timmar, vilka främst bör ägnas åt att ge dels de teoretiska grunderna för befälsutövning, dels kunskap om det vapensystem, inom vilket de verkar, samt därutöver förmåga i trupputbildning, så att teknikerna kan leda och handleda truppen i materielens handhavande och vård. Viss praktisk färdighet i luftvärnsmaterielens handhavande, motortjänst samt sambandstjänst erfordras även. VK bedömer att det åtgår sammanlagt ca 140 timmar för denna utbildning. Inom de tekniska ämnena har RMS genom att införa kortare men intensivare teoSOU1970:65

rilektioner samt genom att utnyttja TV och programmerad undervisning rationaliserat utbildningen. Härigenom har i nuläget kunnat skapas tid för den tillämpade miljöutbildningen vid förband. I samverkan med RMS har VK studerat möjligheterna att ytterligare rationalisera den tekniska undervisningen. Det har därvid visat sig vara möjligt att göra vissa begränsningar av utbildningstidens längd i de tekniska ämnena utan att utbildningsmålen därför eftersatts. Tidsbesparingar har varit möjliga såväl inom den teoretiska tekniken som inom materieltjänsten. VK har emellertid funnit det nödvändigt för pjästeknikernas del att öka utbildningstiden inom det elektroniska området för att ge erforderlig kunskap om de delar av centralinstrumenteringen som har ett nära samband med pjäsens funktion. Härigenom uppkommer ett något ökat utbildningsbehov i förhållande till nuläget. Tidens fördelning på övningsgrenar och ämnen framgår av tabell 18: 5. GKU bör vara av sådan längd att teknikern praktiskt kan medverka till skapandet av ett krigsdugligt förband. Är tiden för GKU för kort är det risk för att teknikern betraktas som en konsult, som man tillkallar vid funktionsfel men i övrigt inte utnyttjar. Det är därför väsentligt att han verkar i förbandet så länge att en naturlig samverkan kommer till stånd mellan teknikern och förbandets övriga personal. Han bör verka vid förbandet som biträdande instruktör i syfte att hos truppen öka förståelsen för ett korrekt handhavande av materielen även under svåra yttre förhållanden. Teknikern får härigenom lära sig skillnaden mellan att arbeta under tillämpade former tillsammans med trupp som har ytlig teknisk kunskap och att verka i RMS teknikerklasser under gynnsamma yttre betingelser. Truppbefälet å sin sida måste få klart för sig teknikerns kompetens och lära sig att utnyttja honom inte bara i rent tekniska frågor utan även då det gäller förbandets ledning och verksamhet i övrigt. Teknikern bör kvarstå vid övningsförban155

Tabell 18:5 Den enskilda utbildningens omfattning för luftvärnets tekniker Antal timmar övningsgren, ämne

Radartekniker

Instrument- Robottekniker tekniker

400 90 10 20 15 90 140 50 675 15 1505

400 90 10 20 20 90 150 50 700 15 1 545

Allmänmilitär utbildning Grundläggande befälsutbildning Signaltjänst Motortjänst Luftvärnslära Luftvärnstjänst Teknisk teori Grundläggande verkstadstjänst Materielkunskap och reparationstjänst Fältreparationstjänst Summa

det tills detta rycker ut. I samband med att materielen vårdas för inlämning bör han medverka till att den förrådsställs i krigsdugligt skick, vilket är en direkt förövning till hans uppgifter vid avslutande av en KFÖ. GKU-skedet vid armén omfattar ca 2V2 månader. Det vore önskvärt att teknikerna kunde tjänstgöra under hela denna tid vid förbandet. Befattningsutbildningens omfattning för teknikernas del är emellertid, som tidigare framhållits, så stor att detta inte är möjligt. VK undersökningar visar att den tillämpade utbildningen i befattning ej bör pågå mindre än fyra veckor om syftet med denna utbildning skall uppnås. Med utgångspunkt från de i tabell 18: 5 redovisade tiderna kan den tillämpade miljöutbildningen uppgå till minst fem veckor vid en fullständig anpassning till övriga värnpliktigas utbildning. För att säkerställa tillgången till tekniker vid övningsförbanden är det möjligt att vid behov låta teknikerna tjänstgöra i omgångar efter varandra. Den sammanlagda utbildningstiden för ovan föreslagen grundutbildning uppgår till ca IIV2 månader. 18.5.4 Repetitionsutbildning Denna bör för tekniker vara av två slag, nämligen KFÖ och SFÖ (Fö). VK undersökningar visar att den förra bör fullgöras i sin helhet vid krigsförband och omfatta 25 dagar. Undersökningarna visar också 156

400 90 10 20 20 40 150 75 725 15 1 545

Pjästekniker 400 90 10 20 25 90 85 125 600 15 1460

på behov av tekniska kurser mellan KFÖ för att upprätthålla de materieltekniska kunskaperna. VK föreslår därför att SFÖ (Fö) läggs in mellan KFÖ. Beträffande dessas längd vill VK anföra följande. Övning av detta slag har vid det tidigare sexårsintervallet mellan KFÖ genomförts som teknisk kurs vid RMS och ca fyra veckor, i vissa fall, efter större materielrevideringar, fem veckor. I och med att tidsintervallet mellan KFÖ minskades till fyra år avkortade RMS de tekniska kurserna till tre veckor och för vissa kategorier till två veckor. Detta har varit möjligt dels genom att eleverna hunnit glömma mindre efter två år än efter tre, dels genom effektivare utbildningsmetoder. RMS bedömer det möjligt att inom de närmaste åren övergå till kurser om två veckors längd. VK finner därför att behovet av särskild befattningsutbildning i regel kan tillgodoses under SFÖ men att det i samband med större materielrevideringar kan bli erforderligt med Fö. 18.5.5 Omskolning till ingenjör Luftvärnsbataljonernas ingenjörer rekryteras bland teknikerna. VK finner denna rekryteringsväg lämplig eftersom den säkerställer att stabspersonalen då får erforderlig erfarenhet av verksamheten vid de lägre förbanden samt att man erhåller ytterligare underlag för att välja ut de tekniker som i praktisk tjänst under KFÖ visat sig vara lämpade för vidareutbildning. SOU 1970: 65

Omskolningen till ingenjör bör ske under FÖ, vars längd VK har beräknat till fyra veckor. Med hänsyn till att personalen skall kunna utnyttjas i krigsbefattning som ingenjör så länge som möjligt, bör omskolningen äga rum efter första KFÖ. Huvudvikten i undervisningen bör ligga på ämnena taktik och stabstjänst samt underhållstjänst. Utbildning i materieltjänst bör förekomma i den utsträckning som erfordras för att pjäs-, radar- och instrumentingenjörer stabsmässigt skall kunna verka inom varandras specialfack. Ingenjörerna bör fullgöra KFÖ och SÖ i likhet med vad som gäller för övriga värnpliktiga i officers- och underofficersbefattningar. VK anser att det ej är nödvändigt med SFÖ (Fö) för ingenjörer.

SOU 1970: 65

19 Armén: Övrig teknisk personal

19.1 Radartekniker

vid artilleriet

19.1.1 Organisatorisk översikt Radartekniker vid artilleriet ingår i artilleriregementes underrättelsekompani. De bestrider befattning som chef eller ställföreträdande chef för radarreparationsgrupp eller som tekniker i artilleriradar- eller väderradargrupp. Som gruppchef leder radarteknikern tjänsten vid radarreparationsgruppen, vilket innebär att han bl. a. handleder underställd personal i deras arbete samt själv utför kontroller, felsökning och reparationer. I övriga befattningar verkar de på samma sätt som radarteknikerna inom luftvärnsbataljon (jfr avsnitt 18.1). 19.1.2 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa Utbildningens uppläggning och genomförande överensstämmer i huvudsak med vad som i avsnitt 18.3.2 redovisats för luftvärnets radartekniker. De synpunkter som VK framfört i nämnda avsnitt gäller även artilleriets radartekniker. 19.1.3 överväganden och förslag Artilleriets radarmateriel är mindre komplicerad än luftvärnets motsvarande materiel. Behovet av befattningsutbildning är därför mindre. VK beräknar att skedet för 158

befattningsutbildning kan förkortas med två veckor i förhållande till motsvarande skede för luftvärnets radartekniker. Denna tid bör tas i anspråk för att förlänga GKUskedet.

19.2 Signalingenjör och

signaltekniker

19.2.1 Organisatorisk översikt Arméns värnpliktiga signalingenjörer, signaltekniker och signalmekaniker ansvarar i stor utsträckning för underhållet av högkvarterets, militärområdesstabernas och arméförbandens signalmateriel. Denna utgörs främst av radio- och radiolänkstationer samt telefonväxlar. Personalen ansvarar också för underhållet av pansarförbandens gyromateriel samt artilleriets gyrokompasser, Vooch navigeringsutrustningar. Personalen kan, med hänsyn till urval och utbildning, indelas i två grupper. Den ena omfattar specialtjänstuttagna signalingenjörer och signaltekniker och den andra underbefäls- och Fvärnpliktiga signalmekaniker. Personalens huvudsakliga arbetsuppgifter är följande. Flertalet signalingenjörer ingår i högre stabers stabsbataljoners sektion 2. De handlägger ärenden rörande underhåll av stabsbataljonens signalmateriel. Uppgiften innebär att ingenjören under bataljonskvartermästaren (chefen för sektion 2) övervakar och samordnar signalmaterieltjänsten samt SOU 1970: 65

lämnar förslag till order för denna tjänst, avgör var skadad materiel skall repareras, utarbetar erforderliga anvisningar för signalmaterielens skötsel och vård, följer upp materielläget samt tjänstgör som vakthavande officer inom sektion 2 eller inom staben i dess helhet. Signalingenjören medverkar även vid utarbetandet av bataljonschefens planer, främst genom att lösa de tekniska problem som uppkommer i samband med sambandsnätets uppbyggnad. Ett mindre antal signalingenjörer ingår i pansarreparationskompanier, där de biträder kompanichefen i handläggning av frågor rörande signal- och gyromateriel. Signaltekniker bestrider i regel kvalificerad mekanikerbefattning i högre stabers stabskompani och sambandsförband samt inom reparations- och verkstadskompani. De verkar även som chef för signalreparationsgrupp i stabs- och sambandsförbandens trossdelar. Uppgiften innebär att de leder eller själva utför funktionsprov och mindre tidskrävande reparationer av signalmateriel, varvid mätningar och felsökningar görs samt aggregat och detaljer byts ut och repareras. Teknikerna biträder truppen vid systemtekniska uppkopplingar och vid materielvård. Som chef för reparationsgrupp leder teknikern enhetens gruppering och övriga verksamhet. Signalmekanikerna ingår i regel i kompanitross. De är oftast de enda inom enheten som är specialutbildade på reparation av signalmateriel. I övrigt verkar de på samma sätt som signalteknikerna, när dessa bestrider befattning utan chefsuppgift. Helt klara principer för när en befattning skall bestridas av en tekniker eller av

en mekaniker saknas. I regel besätts en befattning som ställer krav på mera omfattande systemteknisk kunskap med en tekniker. Många undantag från denna huvudregel finns dock, varför den ej kan sägas vara allmängiltig. 19.2.2 Krav på civil skolunderbyggnad och urvalsmetoder Signalingenjörer rekryteras bland lämpliga tekniker. De civila kvalifikationskraven är således desamma för ingenjörer och tekniker. Uttagning till signaltekniker och signalmekaniker kräver att vederbörande har vissa grundkunskaper i teleteknik. Kraven i detta hänseende framgår av tabell 19: 1. Den under 1960-talet genomförda skolreformen har medfört att ett mycket stort antal gymnasieingenjörer numera återfinns bland signalmekanikerna. Även antalet mekaniker med fackskola som grund ökar. En markant höjning av den civila kompetensnivån har sålunda skett bland signalmekanikerna. Denna tendens kan förväntas komma att fortsätta. Detta förhållande återspeglas redan i nuvarande utbildningsplaner, där utbildningen i många avseenden är helt identisk oberoende av om eleverna är tekniker eller mekaniker. Vid inskrivningen erhåller signalteknikerna en definitiv uttagning medan signalmekanikerna tas ut preliminärt. De senare prövas ånyo efter inryckningen genom särskilda urvalsprov i syfte att fastställa kunskaperna i svagströmsteknik. I dessa särskilda prov kan även delta andra värnpliktiga som uppfyller kraven enligt tabell

Tabell 19:1 Krav på civil skolutbildning. Krigsbefattning

Civil skolutbildning

Signaltekniker

Slutbetyg från gymnasium, teleteknisk linje eller examen från teknisk högskola, elektroteknik, svagströmsinriktning. Slutbetyg från gymnasium, tekniskt institut eller fackskola (i samtliga fall teleteknisk linje) eller verkstads- eller yrkesskola på avdelning för radioreparatör, telereparatör eller montör (inklusive TV- eller, radarmontör)

Signalmekaniker

SOU 1970: 65

Bild 19:1 Signalteknikernas nuvarande värnpliktsutbildning. Grundläggande soldatutbildning 60 dagar

Fackutbildning1 300 dagar

Facktjänstgöring2 35 dagar

Fortsatt tjänstgöring2 145 dagar

1 Fullgörs av a) dem, som avlagt teknisk examen omedelbart efter soldatutbildningen, b) studerande vid teknisk högskola med början examensåret, dock senast 4 året efter fullgjord soldatutbildning, c) studerande vid teknisk högskola inom två år efter fullgjord 4 årets kurs, dock senast 6 året efter fullgjord soldatutbildning. 2 Fullgörs vid krigsförband eller StabSbS. 19: 1. Provresultaten granskas därefter centralt och urval av elever sker med hänsyn till föreliggande behov. Anledningen till att särskilda prov anordnas för signalmekaniker är att man på så sätt får den för utbildningen lämpligaste personalen inom varje åldersklass. Principiellt är det tveksamt om uttagning till signalmekaniker skall, som nu är fallet, prioriteras före uttagning till t. ex. gruppchef inom stridande förband. I samband med inskrivningsförrättningen görs en total avvägning mellan föreliggande behov av och till förfogande stående personal. Den avvägningen bör ej ändras senare. VK förutsätter att uttagningssystemet kommer att ändras, sedan nu pågående försök med förbättrade testmetoder vid inskrivningen är slutförda. Signalteknikernas lämplighet granskas inte på motsvarande sätt. Motiveringen för detta är att man anser att uppställda civila utbildningskrav garanterar deras förmåga att tillgodogöra sig den tekniska befattningsutbildningen. Med hänvisning till den ovan redovisade tendensen mot höjda civila kvalifikationer hos signalmekanikerna samt till förbättrade metoder för urval av lämpliga värnpliktiga bedömer VK, att det i framtiden bör vara möjligt att göra ett slutligt urval även av signalmekanikerna redan vid inskrivningen.

Utbildningens omfattning framgår av bild 19: 1. Grundläggande soldatutbildning genomgås i regel omedelbart efter avslutade gymnasiestudier. Utbildningen, som inte innehåller signaltekniska utbildningsmoment, omfattar allmänmilitär utbildning och befälsutbildning. Den genomförs vid signaltrupperna. Fackutbildningen omfattar huvudsakligen teknisk utbildning. Denna uppgår till 1 175 timmar, dvs. 65 % av hela den för fackutbildning anslagna tiden. Tidens fördelning på ämnen framgår av följande tabell. Den allmänmilitära utbildningen och befälsutbildningen fullföljs. Den omfattar under soldat- och fackutbildningen ca 600 timmar i nuvarande utbildningsplaner. I ämnet teleteknik ingår dels 60 timmars teoretisk undervisning om antenner, vågutbredning och mätteknik samt laborationer, dels 150 timmar för konstruktion och byggande av transistormottagare. Den teoretiska undervisningen och laborationerna är dels repetition av tidigare i civila skolor Tabell 19:2 Utbildningens omfattning tekniska ämnen under fackutbildningen. Ämne

19.2.3 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa 19.2.3.1 Signaltekniker. Grundläggande bestämmelser för utbildningen är utfärdade genom go nr 1400/1956. 160

i

Antal timmar

Grundläggande teknikerutbildning 990 Teleteknik 210 Televerkets nät 46 Reparationstjänst m. materielkunskap 602 Underhållstjänst 60 Sambandstjänst 72 Tillämpad teknikerutbildning 185 SOU 1970: 65

inhämtade kunskaper, dels påbyggnad av dessa. Dan anslagna tiden härför är väl avvägd. VK anser däremot, att så lång tid som 150 timmar ej bör ägnas åt att bygga transistormottagare. Även om byggandet ger eleverna kunskaper och erfarenheter, som är av visst värde, krävs det ej för att inhämta erforderliga kunskaper om den militära materielens konstruktion och verkningssätt. Om så vore fallet, borde denna verksamhet även ingå i signalmekanikernas utbildning. Undervisningen om televerkets nät ger eleverna dels grundläggande kunskaper om nätets uppbyggnad, dels förmåga att utföra kopplingar och anslutningar inom automatiserat nät. Innehållet i utbildningen är lämpligt, dock bör omfattningen av tillämpade anslutnings- och kopplingsövningar kunna minskas för de tekniker som kommer att krigsplaceras vid förband som endast i ringa omfattning utnyttjar televerkets nät. Denna minskning kan gälla alla i den mån tillämpad övning kan erhållas på annat sätt, t. ex. genom tjänstgöring vid förband under GKU. Materielkunskap med reparationstjänst omfattar materiel enligt bilaga 19: 1. Signalteknikerna utbildas på huvuddelen av arméns signalmateriel, vilket ger kunskaper på stor bredd. Genom att signalteknikerna således utbildas inom en mycket vid sektor underlättas krigsplaceringsarbetet. De omfattande kunskaperna är även av värde vid senare placering som signalingenjör i stab. Systemet har emellertid flera nackdelar. Trots att ett mycket stort antal radiostationer ingår i utbildningen, finns ändå stationstyper som signalteknikern, trots att han enligt organisationen skall kunna reparera dessa, ej erhåller utbildning på. Åtgärder för att förbättra utbildningen i detta hänseende vidtogs 1968-1969. Signalteknikerna vid luftvärnet erhöll då, vilket framgår av bilaga 19: 1, en från övriga signaltekniker delvis avvikande utbildning. En ytterligare specialisering är emellertid erforderlig för att tillgodose krigsorganisationens krav. I ämnet underhållstjänst behandlas tygtjänsten i fred och krig med tyngdpunkten SOU 1970: 65 11—014094

på den senare. Även om viss utbildning i fråga om verksamheten i fred är nödvändig synes utbildningen rörande allmänna materielvårdsföreskrifter ha fått för stor omfattning och bör därför kunna begränsas. Fältförbandens, främst underhållsföi bandens, organisation behandlas ingående liksom materielen för reparationsfjänsten i fält. Däremot förekommer ingen undervisning om sättet för underhållsljänstens bedrivande inom de förband, där dessa värnpliktiga avses bli krigsplaceradc. Eleverna bibringas således ej erforderliga grundkunskaper för att kunna verka som signal ingenjör. Utbildningen i sambandstjänst syftar till att ge teknikerna förmåga att operativt utnyttja signalmaterielen. Grunderna för signalering genomgås under 20 timmar. Därefter följer 30 timmars trafikövningar med i materielkunskapen genomgångna stationer samt anordnande och ledande av trafikövningar under 22 timmar. Eftersom signalteknikerna under sin verksamhet måste kunna signalera är de 20 timmarna befogade. VK anser det även viktigt att signalteknikerna erhåller viss vana att hantera stationerna praktiskt. 30 timmar synes dock vara väl lång tid för detta. Motiv för att signalteknikerna skall lära sig att anordna och leda trafikövningar föreligger inte. Denna utbildning kan därför utgå. I ämnet stabstjänst behandlas endast formella grunder. Utbildning som syftar till att göra signalteknikern användbar som medlem i aktuella staber förekommer inte. Den tillämpade teknikerutbildningen genomförs helt i StabSbS egen regi och utan tillgång till andra reparationsorgan än de som skolans elever själva organiserar. Verkligt tillämpad utbildning kan därför ej sägas äga rum. VK har följt StabSbS tilllämpningsövningar. Dessa var mycket välordnade, men genom att de genomfördes i »steril» reparationsmiljö kunde väsentliga och i fält ofta förekommande moment ej övas. Signalteknikerna ingår i förband av så vitt skilda slag att man vid en skola ej kan ge en riktig bild av den arbetsmiljö, i vilken de skall verka i fält. Sådan miljö161

utbildning kan endast erhållas genom deltagande i förbandens GKU. Den tid som ägnas åt tillämpad utbildning anser VK dessutom vara för kort. Facktjänstgöringen och den fortsatta tjänstgöringen delas upp på sex perioder, envar om 30 dagar. Varannan period fullgörs vid krigsförband och varannan vid StabSbS. Utbildningen vid StabSbS omfattar bl. a. 50 timmar militär och 105 timmar teknisk befattningsutbildning. I den militära befattningsutbildningen ingår 10 timmar sambandstjänst, som syftar till att klarlägga sambandet inom fördelning och etappgrupp. Detta är första tillfället då eleverna får undervisning om hur det sambandssystem fungerar som de har till uppgift att underhålla. Denna utbildning är helt otillräcklig som grund för senare tjänst som ingenjör. Den tekniska utbildningen omfattar främst materielkunskap och reparationstjänst på ny materiel. Eftersom teknikerna tjänstgör vid förbandet endast under varannan KFÖ eller byter förband efter varje fullgjord sådan övning, motsvarar nuvarande uppläggning av den fortsatta tjänstgöringen ej de krav som krigsförbanden ställer. VK anser sammanfattningsvis att utbildningen ger eleverna godtagbara kunskaper om huvuddelen av de högre stabernas och arméförbandens signalmateriel men att, trots detta, utbildning på för krigsmaktens sambandstjänst väsentliga sambandskomponen-

ter ej erhålls. Erforderlig tillämpad utbildning i befattning erhålls ej. Undervisningen i stabs-, sambands- och underhållstjänst är dessutom otillräcklig för dem som avses för krigsplacering i ingenjörsbefattning. 19.2.3.2 Signalingenjörer väljs ut bland de mest dugliga signalteknikerna efter en fullgjord KFÖ. Särskild ingenjörskurs anordnas ej. Utbildningen i taktik, stabstjänst, sambandstjänst och underhållstjänst utgör därför ej tillräcklig grund för krigsplacering i befattning som signalingenjör. 19.2.3.3 Signalmekanikernas utbildning innefattas inte formellt i VK utredningsuppdrag. Kommittén har emellertid funnit det nödvändigt att behandla även mekanikernas utbildning för att kunna föreslå en lämplig avvägning mellan teknikernas och mekanikernas arbetsuppgifter. Utbildningens omfattning framgår av bild 19: 2. Utbildningen inleds med en IV2-2V2 månader lång grundläggande militärutbildning vid truppförband. Under denna tid genomförs även de särskilda urvalsprov som tidigare har behandlats i avsnitt 19.2.2. Genom att mekanikerna kan väljas ut bland värnpliktiga från praktiskt taget arméns alla utbildningslinjer kommer utbildningsståndpunkten i allmänmilitära ämnen att vara mycket varierande när den centraliserade

Bild 19: 2 Signal mekanikernas nuvarande värnpliktsutbildning, a) Underbefälsuttagna Grundläggande soldat- och befälsutbildning 75 dagar

Befattningsutbildning vid StabSbS 165 dagar

GKU 90 dagar

Vid krigsförband högst 125 dagar

Repetitionsutbildning

Grundutbildningb) F-värnpliktiga Grundläggande soldatutbildning 45 dagar

Befattningsutbildning vid StabSbS 165 dagar • Grundutbildning-

162 GKU 90 dagar

Vid krigsförband högst 90 dagar

Repetitionsutbildning SOU 1970: 65

utbildningen vid StabSbS börjar. Utbildningskapaciteten vid StabSbS möjliggör utbildning av 72 tekniker- och mekanikerelever samtidigt. I regel utbildas årligen 24 tekniker, varför endast 48 mekaniker kan beredas plats. Mekanikerutbildningen börjar omkring 15/8. 48 mekaniker motsvarar emellertid inte krigsorganisationens behov av årlig utbildning. Ett antal värnpliktiga, i regel tillhörande signaltrupperna, måste för att beredas utbildningsplatser rycka ut omkring 15/8 och återkomma för fortsatt tjänstgöring påföljande år omkring 1/2. Det senare alternativet är för den enskilde mindre tilltalande med hänsyn till de problem som kan uppkomma i samband med vederbörandes civila anställning. Alternativet innebär även att signaltruppernas mekaniker ej kan medverka i GKU tillsammans med huvuddelen av de värnpliktiga. Den centraliserade utbildningen pågår 5*/2 månader för mekaniker som ej tillhör signaltrupperna. För mekaniker tillhörande signaltrupperna uppgår tiden till fem månader. I praktiken blir utbildningstiden i huvudsak lika lång beroende på att juluppehållet infaller under den förstnämnda perioden. Utbildningstiden omfattar 1 000 timmar, varav 700 timmar ägnas åt speciell befattningsutbildning och sambandstjänst. Eleverna är uppdelade i klasser med hänsyn till civila grundkunskaper. Hänsyn tas ej till om vederbörande är underbefälsuttagen värnpliktig eller F-värnpliktig. Befälsutbildning förekommer ej. Utbildningen bedrivs på fyra linjer, nämligen signalmekaniker tillhörande signaltrupperna signalmekaniker tillhörande övriga truppslag gyromekaniker tillhörande pansartrupperna ljudmätmekaniker tillhörande artilleriet. Materiel, på vilken utbildning sker, är förtecknad: bilaga 19: 1. Som framgår av denna är delar av materielutbildningen gemensam för alla linjer. SOU 1970:65

Tabell 19:3. Utbildningstidens fördelning på ämnen. Ämne Allmänmilitär utbildning Samband Teknisk befattningsutbildning Grundläggande teleteknik Grundläggande verkstadstjänst Materielkunskap och reparationstjänst Underhållstjänst Fältreparationstjänst

Antal timmar 200 30 80-150 55 410-340 20 40

Tidens fördelning i stort framgår av ovanstående tabell. Tiden för utbildningen i ämnet grundläggande teleteknik varierar med hänsyn till vederbörandes civila förkunskaper. Det lägre timantalet gäller för dem som avlagt examen vid gymnasium eller fackskola. Dessa mera teoretiskt skolade elever ges i stället extra utbildning i reparationstjänst för att kompensera sin mindre erfarenhet av praktiskt reparationsarbete jämfört med eleverna från yrkes- och verkstadsskolor. Den grundläggande teletekniken omfattar dels ca 40 timmar matematik, dels 100 timmar teleteknik med laborationer, varav de senare bedrivs under 40 timmar. För tekniker med gymnasium eller fackskola utgår matematikkursen samt beskärs kursen i teleteknik. Den undervisning i teleteknik som ingår i utbildningen anser VK vara nödvändig för att kontrollera elevernas utbildningsståndpunkt och föra fram dem till en kunskapsnivå som är gemensam för alla elever och nödvändig för den kommande materieltjänsten. Utbildningen synes vara väl anpassad till elevernas förkunskaper. VK vill framhålla betydelsen av att utbildningen i teleteknik kontinuerligt anpassas till elevernas civila utbildningsståndpunkt så att »dubbelläsning» ej förekommer. Samtidigt vill VK varna för att driva upp kraven i teleteknik vid urvalsproven så högt att värnpliktiga med yrkes- och verkstadsskolor som bakgrund ej blir uttagna. Dessa värnpliktiga är med hänsyn till att de är aktivt yrkesverksamma i TV- och radioföretag oftast lämp163

ligare än gymnasieingenjörerna att lösa praktiska reparationsuppgifter. Den grundläggande verkstadstjänsten, som omfattar säkerhetsföreskrifter, serviceteknik samt lödning, har en lämplig inriktning och omfattning. Utbildningen i materielkunskap med reparationstjänst är, som framgår av bilaga 19: 1, differentierad. Trots detta förekommer det att eleverna studerar stationer som de ej kommer att få beröring med i sin krigsbefattning. Fältreparationstjänsten omfattar formella övningar avseende tjänsten på reparationsplats såväl under dager som i mörker. Dessa är lämpliga som förberedelse för mekanikernas verksamhet under GKU. Efter avslutad centraliserad befattningsutbildning deltar signalmekanikerna under tre månader i GKU. VK kan sammanfattningsvis konstatera att signalmekanikernas grundutbildning i tekniskt hänseende är välordnad men att befälsutbildning ej äger rum i erforderlig utsträckning för underbefälsuttagna elever. Signalmekanikernas repetitionsutbildning genomförs som KFÖ. Eftersom det ej är möjligt att genomföra omskolning i större utsträckning i samband med KFÖ, kommer de signalmekaniker som är placerade i förband som erhållit ny eller reviderad materiel att sakna erforderliga kunskaper för att kvarstå i krigsbefattningen. Ersättare måste därför grundutbildas, vilket är betydligt dyrbarare än om det varit möjligt att vid en centralt anordnad kurs omskola de krigsplacerade mekanikerna till den nya eller reviderade materielen.

19.2.4 överväganden och förslag 19.2.4.1 Kategoritillhörighet. Av tidigare redogörelse framgår att den civila skolunderbyggnaden i många fall är densamma för signaltekniker och signalmekaniker. I de fall de senare har yrkes- eller verkstadsskola som utbildningsbakgrund, erfordras en mera omfattande teoretisk undervisning i teleteknik än som är nödvändig för signaltekniker eller signalmekaniker med gymnasiekompe164

tens. Då emellertid de sistnämnda som regel behöver mer utbildning i praktiskt reparationsarbete, torde det sammanlagda tekniska utbildningsbehovet i princip bli detsamma för båda kategorierna. Med hänsyn till dessa förhållanden är den nuvarande kategoriindelningen under grundutbildningen ej nödvändig. Arbetsuppgifterna i krigsorganisationen motiverar ej att den personal som direkt ansvarar för materielens reparation och underhåll uppdelas i signaltekniker och signalmekaniker. Någon egentlig utbildning till ingenjörsbefattning förekommer ej f. n. under fackutbildningen och avses enligt VK förslag ej heller förekomma i den framtida grundutbildningen. Utbildningens innehåll i andra ämnen än de tekniska motiverar ej heller den nuvarande kategori uppdelningen. Enligt VK uppfattning bör därför de nuvarande signalteknikerna och signalmekanikerna sammanslås till en kategori, signalmekaniker, inom vilken det skall finnas underbefälsuttagna värnpliktiga och F-värnpliktiga. Till den förra gruppen bör hänföras de som skall verka som chef eller ställföreträdande chef för reparationsgrupp samt de som skall verka i sådana befattningar att befälsförmåga krävs även om mekanikern ej är chef för en enhet. I bilaga H 19: 1 redovisas VK uppfattning om hur olika befattningar bör besättas. Signalingenjörerna, som tidigare rekryterades bland signalteknikerna, föreslås i framtiden väljas ut bland underbefälsuttagna signalmekaniker. 19.2.4.2 Utbildningens allmänna uppläggning. Den nuvarande utbildningsorganisationen med två utbildningsomgångar per år är mindre lämplig för signaltruppernas del eftersom den innebär att stabs- och sambandsförband med vårutryckning saknar värnpliktiga signalmekaniker under GKU. Det hade därför varit önskvärt att kunna organisera utbildningen så, att det övervägande antalet signalmekaniker utbildats vid StabSbS under hösten och förvintern, och ett mindre antal, tillhörande alla truppslag SOU 1970: 65

med höstuttryckande förband, under februari-juni. Detta är emellertid inte möjligt av två skäl. Dels är skolan f. n. dimensionerad för utbildning av endast cirka 75 elever samtidigt under 11 av årets 12 månader, dels äger under våren, då antalet värnpliktiga är relativt litet, utbildning av fast anställda tekniker rum. På så sätt utnyttjas lärarkrafter och ulbiidningsanordningar mest rationellt. Skulle en ökad utbildning åläggas skolan under hösten måste den ges stärre resurser i form av lärare, lokaler och materiel. Dessa ökade resurser skulle do.k, om utbildningsgången ändrades, ej kunna utnyttjas fullt under våren och försommaren. Arméförband med höstutryckning är få. Det rör sig främst om övningstrupper vid skolor, varför antalet elever från varje truppslag skulle komma att bli mycket litet. Eftersom radiomaterielen varierar mellan truppslagen, skulle det emellertid krävas oproportionerligt många lärare i förhållande till antalet elever. VK finner därför att nuvarande organisation med två utbildningsomgångar signalmekaniker bör tillämpas även i framtiden. Det nuvarande urvalssystemet med en preliminär uttagning i samband med inskrivningen och en definitiv sådan efter särskilda prov, bör upphöra. Det nya inskrivningssystemet bör tillsammans med det nya skolsystemet ge tillräckligt underlag för definitiv uttagning redan vid inskrivningen.

Härigenom kan den del av signalmekanikernas utbildning som ligger före den centraliserade utbildningen bättre samordnas och likriktas. Genom att urvalet sker vid inskrivringen, blir det även möjligt att undvika delad tjänstgöring. De värnpliktiga som man kan förutse skall utbildas vid StabSbS under februari-juni, kan nämligen inkallas på hösten eller vintern beroende på vilken värnpliktskategori de tillhör. 19.2.4.3 Grundutbildning. VK bedömer att man genom det nya inskrivningssystemet i fortsättningen bör kunna ta ut signalmekanikerna definitivt redan vid inskrivningen. Härigenom kan grundutbildningen planeras och genomföras utan att tjänstgöringen behöver uppdelas för den som påbörjar den tekniska befattningsutbildningen vid StabSbS omkring 1/2 eftersom de kan bibringas den allmänmilitära utbildningen vid förband med höstinryckning. VK förutsätter att de värnpliktiga signalmekanikerna även i fortsättningen bibringas viss allmänmil itär utbildning och i förekommande fall även befälsutbildning, innan de påbörjar befattningsutbildningen vid StabSbS. För att göra den förra så likartad som möjligt bör eleverna i samtliga fall placeras vid truppförbandens utbildningsenheter i signaltjänst. På så sätt säkerställs att eleverna bibringas speciell befattningsutbildning med värde för deras kommande tjänstgöring.

Tabell 19:4 Utbildningstidens fördelning på övningsgrenar och ämnen vid StabSbS. Antal timmar Underbefälsuttagna värnpliktiga

Övningsgrenar och ämnen

42 65 93 30 70 50 50 400

Allmän soldatutbildning Fältutbildning Markstridsutbildning Allmän befälsutbildning Sambandstjänst Teleteknik Grundläggande verkstadstjänst Materielkunskap och reparationstjänst Motortjänst Summa 1

800 F-värnpliktiga 42 65 93 30 1101 50 380 30 800

Elever med slutbetyg från gymnasiets tekniska linje dock 50 timmar.

SOU 1970: 65

Målet för grundutbildningen måste vara att arméns samlade mekanikerresurser skall kunna underhålla all den materiel som anges i avsnitt 19.2.1. VK vill emellertid samtidigt understryka vikten av att gällande eller planerade materielfördelningsplaner läggs till grund för utbildningen, så att endast för vederbörande aktuell materiel behandlas under befattningsutbildningen. Den totala utbildningstiden vid StabSbS är, sedan tid för fysisk träning, inre tjänst och reservtid dragits av, ca 800 timmar. Den bör fördelas i stort enligt tabell 19: 4. Signalmekanikerna, i synnerhet de underbefälsuttagna, behöver kunskaper i sambandstjänst för att de skall förstå det sambandssystem, i vilket de utgör en betydelsefull länk. De måste vidare känna till hur sändning och mottagning av meddelanden sker, hur stationer upprättas m. m. Mekanikerna handhar i samtliga befattningar materiel som används vid anslutning till televerkets nät, varför kännedom om detta erfordras. VK har beräknat att för underbefälsuttagna värnpliktiga erfordras ca 70 timmar för att uppnå erforderlig kunskapsnivå medan tiden för övriga kan begränsas till 30 timmar. Utbildningen i teleteknik bedömer VK vara nödvändig även i framtiden. Utbildningens omfattning för elever med yrkesskola (motsvarande) som civil skolunderbyggnad bör doek kunna begränsas till 110 timmar. För elever med slutbetyg från gymnasiets teletekniska linje bör den uppgå till högst 50 timmar. VK bedömer att de underbefälsuttagna värnpliktiga kommer att ha den senare kompetensen. VK har granskat krigsorganisationens krav på rnaterielutbildning för olika grupper mekaniker. Resultatet redovisas i bilaga H 19:2. VK har även beräknat behovet av utbildningstid för varje materielslag, för att på så sätt kontrollera om det är möjligt att tillgodose krigsorganisationens krav inom till förfogande stående tidsramar. Beträffande tidsberäkningarna, vill VK framhålla, att det finns gott underlag för att fastställa behovet av utbildningstid för befintlig mate166

riel, medan underlaget är sämre då det gäller ny materiel eller materiel på vilken utbildning tidigare ej har skett. VK har dock bedömt att den till förfogande stående tidsramen om 300-420 timmar medger att erforderliga utbildningsmål kan nås för samtliga mekaniker med undantag av signaltruppernas. För dessa erfordras ytterligare ca 150 timmar materiel- och reparationsutbildning. Den tiden anser VK kan tas från GKU-skedet eftersom detta kommer att ha en begränsad omfattning med hänsyn till att eleverna utbildas i en rytm som gäller för endast ett begränsat antal sambandsförband. 19.2.4.4 Repetitionsutbildning. KFÖ bör genomföras vid eget krigsförband på motsvarande sätt som för övriga underbefäl eller F-värnpliktiga. Under KFÖ kan tid i regel ej avsättas för omskolning eller vidareutbildning. Signalmekanikerna bör därför kunna fullgöra FÖ på sätt som föreslagits i avsnitt 7.1.1. 19.2.4.5 Omskolning till signalingenjör. Signalingenjörerna föreslås rekryteras bland underbefälsutbildade signalmekaniker. Urval bör ske senast före tredje KFÖ, då erforderlig kunskap om tjänsten i mekanikerbefattning erhållits. Innan krigsplacering sker, måste vederbörande vidareutbildas vid en särskild ingenjörskurs. Denna bör genomföras som FÖ om fyra veckor. Huvudvikten i undervisningen bör läggas på ämnena taktik och stabstjänst, sambandstjänst samt underhållstjänst. KFÖ för ingenjörer bör omfatta 32 dagar i likhet med vad som gäller för övriga officers- och underofficersbefattningar och fullgöras i sin helhet vid krigsförband. SÖ skall fullgöras. Däremot anser VK det ej vara erforderligt med FÖ för ingenjörer. 19.3 Tygingenjör och

tygtekniker

19.3.1 Organisatorisk översikt Befattningar för tygtekniker inrättades under andra världskriget för att tillvarata den SOU 1970:65

Tabell 19:5 Krigsbefattningar för tygingenjör och tygtekniker Grundbenämning

Kompletterings benämning

Tygingenjör

Övrig stab Underrättelseman Kontroll Provskjutningsman Förråd Ammunitionsman Övrig stab Kontroll Provskjutningsman Förråd Ammunitionsman

»

» » »

»

Tygtekniker

» » »

»

kvalificerade arbetskraft som de civil- och läroverksingenjörer utgjorde, vilka av medicinska skäl var begränsat användbara till krigstjänst och därför hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4. De placerades i centrala eller regionala staber och förvaltningar som kvalificerade biträden åt den fast anställda personalen. Dessa tygtekniker var sålunda föregångare till de nuvarande stabsbiträdena på underofficersnivå. Efter hand har tygteknikernas användningsområde utvidgats så att de numera återfinns även inom vissa underhållsförband. En ökad specialisering har skett både mot visst fack och inom detta mot viss funktionsnivå. Krigsorganisationen upptar sex befattningstyper för tygingenjör och fem för tygtekniker, vilka sammanställts i ovanstående tabell. Tygingenjörerna och tygteknikerna krigsplaceras vid högkvarteret, regionala staber, regionala tyg- och verkstadsförvaltningar, regionala förråd samt vid etappbataljonernas ammunitionsförrådskompanier. Tygingenjörer och tygtekniker övrig stab ingår i högkvarteret och regionala verkstadsförvaltningar. Deras arbetsuppgifter är av mycket varierande art. I vissa fall rör det sig om enkla stabsbiträdesuppgifter, t. ex. att sammanställa underhållsrapporter, medan det i andra fall ställs krav på förmåga att medverka i samordning av industrins leveranser eller civila och militära reparationsresurser. Tygingenjör underrättelseman ingår i militärområdesstabs underrättelse- och säkerhetsavdelning. Hans uppgift är att, tillsamSOU 1970:65

mans med forskare och andra ingenjörer, studera motståndarens materiel samt att medverka i planläggning och ledning av den tekniska underrättelsetjänsten. Tygingenjör och tygtekniker kontroll ingår i av försvarets materielverk krigsorganiserade detaljer som skall kontrollera industrins leveranser av tygmateriel till krigsmakten. Tygingenjör och tygtekniker förråd ingår i regionala tygförvaltningar samt i regionala förråd av tygmateriel. I den förstnämnda befattningen medverkar de i uppföljning av tygmaterielläget. De medverkar vidare i utredningar angående behov av och tillgång till reservdelar samt i handläggning av tekniska frågor. I befattning inom regionalt förråd av tygmateriel biträder tygingenjören förrådschefen vid samordning av reparationstjänsten vid militära och civila verkstäder. Tygingenjör och tygtekniker ammunitionsman ingår i regionala tygförvaltningar och regionala förråd av ammunition samt i etappbataljons ammunitionsförrådskompani. I tygförvaltning medverkar de vid uppföljning av ammunitionsläget. De utarbetar rapporter och handlägger ammunitionsbeställningar. Ammunitionstekniska frågor, främst säkerhetsfrågor, ligger även inom deras arbetsområde. Inom regionala förråd av ammunition samt inom ammunitionsförrådskompanier ansvarar de främst för ammunitionstekniska frågor. Detta innebär främst planläggning av ammunitionens uppläggning och förvaring med hänsyn till gällande säkerhetsföreskrifter.

19.3.2 Krav på civil skolunderbyggnad Tygingenjörerna rekryteras bland värnpliktiga med examen eller slutbetyg från teknisk högskola eller gymnasiets tekniska linje. För uttagning till tygtekniker krävs endast slutbetyg från gymnasiets tekniska linje. Varje krigsbefattning enligt tabell 19: 5 kan rekryteras från flera tekniska linjer. Stor valfrihet råder sålunda vid urvalet av lämpliga elever. Att rekryteringsbasen har så stor bredd måste emellertid beaktas vid 167

planeringen av hur personalen skall utnyttjas i krigsorganisationen och därmed också hur grundutbildningen skall genomföras. Detta har inte alltid varit fallet. VK har sålunda funnit att t. ex. personal med vägoch vattenbyggnadsteknisk linje som grund har utbildats för krigspkecring i verkstadsförvaltning. Enligt Allmänna bestämmelser oah anvisningar för inskrivning m. m. (Allm InsB) skall tygingenjörerna och tygteknikerna rekryteras främst bland värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 3. 19.3.3 Gällande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa 19.3.3.1 Allmänt. Grundläggande bestämmelser för utbildningen är utfärdade genom go 1100/1958 och är vad avser grundutbildningen identiskt lika för tygingenjörer och tygtekniker. 1 Utbildningstidens fördelning på olika perioder liksom utbildningsinnehållet i de olika skedena före fackutbildningskursen har förändrats under årens lopp i förhållande till bestämmelserna i förenämnda go. Sålunda ändrades 1967-1968 utbildningsgången så, att soldat- och befälsutbildningsskedena avkortades med 15 dagar, från 105 till 90, varigenom den anpassades till motsvarande utbildning för arméns underofficersuttagna värnpliktiga. Fackutbildningen, omfattande 60 dagar, flyttades samtidigt från FMV-A till TygS. Eleverna placerades därefter för facktjänstgöring under åtta månader dels vid FMV-A, dels vid de regionala tyg- och verkstadsförvaltningarna. Erfarenheterna från utbildningsåret 1967

-1968 visade att tiden för facktjänstgöring var onödigt lång. Utbildningen var dessutom alltför betungande för den fast anställda personalen vid de regionala förvaltningarna, som hade att fungera som lärare åt tygteknikerna vid sidan av sitt ordinarie arbete. Utbildningen vid TygS för de värnpliktiga som skulle krigsplaceras i regional förvaltning lades därför om utbildningsåret 1968-1969. Ändringen innebar att fackutbildningen för dessa förlängdes från 60 till 120 dagar samt att utbildningen koncentrerades till endast en utbildningslinje nämligen ammunitionstjänst. För de värnpliktiga som skulle krigsplaceras inom central stab eller förvaltning gjordes däremot inga ändringar. Tidsfördelningen för de båda utbildningsgångarna framgår av bild 19:3. VK har granskat utbildningsplaner samt följt utbildningen under utbildningsåret 1968 -1969 och därvid konstaterat följande. Den grundläggande soldat- och befälsutbildningen var av lämplig omfattning och hade lämplig inriktning. Fackutbildningens och facktjänstgöringens innehåll bör vara noga anpassat till de krav som avsedd krigsbefattning ställer. Eftersom det för tygteknikerna är fråga om flera krigsbefattningar med sinsemellan mycket varierande krav, fann VK det vara nödvändigt att klarlägga, vilka av dessa krigsbefattningar som var representerade vid 1968-1969 års utbildning. VK granskade därför elevernas fördelning på olika befattningar under facktjänstgöringen. Resultatet av granskningen framgår av tabell 19: 6. X I den fortsatta framställningen används benämningen tygtekniker för båda kategorierna.

Bild 19: 3 Tygingenjörernas och tygteknikernas nuvarande värnpliktsutbildning. Grundläggande soldat- och befälsutbildning 90 dagar

Fackutbildning 60 dagar

Fackutbildning 60 dagar

Facktjänstgöring1 185 dagar

Fortsatt tjänstgöring 145 dagar

1 Facktjänstgöring2 245 dagar Elever placerade i regionala förvaltningar. Övriga elever. 168

SOU 1970: 65

Tabell 19:6 Tygteknikernas facktjänstgöring utbildningsåret 1968—1969. Antal elever

Facktjanstgöring vid

Krigsbefattning

1 21 1 1 1 12

FMV-A: Underrättelsecentralen FMV-A: Vapenavdelningen FMV-A: Planeringsavdelningen FMV-A: Fordonsavdelningen2 FMV-A: Fordonsavdelningen3 Regional tygförvaltning och regionalt ammunitionsförråd 1 En omplacerad till planeringsavdelningen efter tre månader. 2 Handlade flygmaterielärenden. 3 Tjänstgjorde vid FMV-A försöksavdelning för fordon.

De värnpliktiga tillhörde sålunda fyra av de sex fackområden som finns för tygtekniker. Anmärkningsvärt är att två värnpliktiga var placerade inom områden som saknar motsvarighet i krigsorganisationen samt att en fördes över från ammunitionskontroll till planeringsverksamhet. VK tolkar detta så att vid FMV-A är det främst fredsförvaltningens behov av arbetskraft som avgör, vilka arbetsuppgifter de värnpliktiga tilldelas under facktjänstgöringen.

48 16 32 22

en tredjedel av eleverna avslutade sin fackutbildning efter 60 dagar anser VK det vara ett oavvisligt krav att ett utbildningsmål skall vara fastställt för dessa två månader. Utbildningstidens fördelning på ämnen framgår av tabell 19: 7. Endast 44 timmar i veckan var programlagda. I praktiken togs emellertid inte ens så lång tid ut eftersom varje dag omfattade endast 7Vä timmar och varje lördag var ledig för självstudier. Någon konsekvent genomförd provverksamhet förekom ej. VK anser att elevklientelet vid dessa utbildningslinjer är så kvalificerat att självstudier bör få förekomma, dock under förutsättning att resultatet av dessa följs upp kontinuerligt genom prov. Avsaknaden av utbildningsmål för den gemensamma fackutbildningsperioden medförde att stora luckor uppstod i kunskaperna hos de tygtekniker som senare placerades vid FMV-A. Sålunda genomgick även dessa 136 timmars utbildning i ammunitionstjänst, vilket de ej är i behov av. De fick som följd härav en mer begränsad utbildning i organisation och stabstjänst än vad deras blivande befattning kräver. Eftersom någon utbildning i dessa ämnen ej förekom senare under facktjänstgöringen, kvarstod bristerna fortfarande vid utryckningen från grundutbildningen. VK vill betona betydelsen av att delmål ställs upp vid samundervisning av kurser med olika längd, så att även elever vid kurser som pågår kortare tid når fram till det utbildningsmål som vederbörandes krigsbefattning kräver.

389 Utbildningen i ammunitionstjänst var i

19.3.3.2 För samtliga kategorier gemensam fackutbildning vid TygS. Utbildningsmål för den för samtliga kategorier gemensamma utbildningsperioden om 60 dagar saknades. Det enda mål som angavs i utbildningsplanen var slutmålet för dem som utbildades i ammunitionstjänst och vilkas fackutbildning omfattade totalt 120 dagar. Eftersom

Tabell 19:7 vid TygS.

Fackutbildningens

omfattning

Antal timmar

Ämne Organisation Underhållstjänst Ammunitionstjänst Stabstjänst Teknisk ammunitionstjänst Förvaltningstjänst Förrådstjänst Skyddstjänst Militärutbildning (inklusive fysisk träning) Studiebesök Självstudier Reservtid Sammanlagt

SOU 1970: 65

Underrättelseman Kontroll Övrig stab Saknas » Ammunitionsman

14 41 136 14 10 24 2 30

början av kursen mycket omfattande, vilket ledde till att eleverna hade svårt att tillgodogöra sig undervisningen. Denna genomfördes med hjälp av ett stort antal experter från FMV-A. Genom att dessas verksamhet ej samordnades i erforderlig utsträckning förekom ofta upprepningar samt att vissa ämnesområden ej alls behandlades. 19.3.3.3 Fortsatt fackutbildning för tygtekniker i ammunitionstjänst vid TygS. Målet för denna jämte i avsnitten 19.3.3.2 och 19.3.3.4 redovisad utbildning var: Utbilda värnpliktiga i specialtjänst för krigsplacering - efter genomförd facktjänstgöring såsom tygingenjör/tygtekniker i ammunitionstjänst vid militärområdes tygförvaltning och amnumitionsförråd. Det ovan citerade utbildningsmålet gällde hela grundutbildningen och angav därför inte en klar målsättning för själva fackutbildningen. VK vill ånyo betona vikten av att klara utbildningsmål anges för de olika utbildningsomgångarna så att hela utbildningsinnehållet verkligen behandlas och att detta sker utan onödiga upprepningar. I det här aktuella fallet visade det sig att väsentliga delar av fackutbildningen upprepades under facktjänstgöringen. Tidsuttaget var även under denna utbildningsperiod mindre än det föreskrivna. Alla lördagar var lediga för självstudier trots att något behov av sådana ej förelåg under huvuddelen av tiden. Under de tre första veckorna av kursen slutfördes den teoretiska delen av ammunitionsutbiidningen och bedrevs utbildning i skyddstjänst i bergförråd samt i stabstjänst. Därefter följde en veckas utbildning vid ammunitionsverkstad, där tillverkningen och kontrollen följdes. Fackutbildningens huvuddel genomfördes vid regional tygförvaltning dels vid själva förvaltningen (endast kortare tid), dels vid bergförråd och friliggande förråd. Den ursprungliga utbildningsplanen följdes ej. Utbildningen i stabstjänst minskades samtidigt som utbildningen rörande verksamheten i förråd (säkerhetsfrågor, uppläggning, hantering o. d.) fick ökad omfattning. 170

Enligt VK uppfattning hade både den utökade ammunitionsutbildningen och den ursprungliga stabstjänstutbildningen hunnits med om tiden hade utnyttjats på ett riktigt sätt. Utbildningen i förrådstjänst och därmed sammanhängande frågor var i huvudsak god. Studiebesök vid ammunitionsfabrik bör förekomma men i mera begränsad omfattning än f. n. I utbildningsplanen upptagen allmänmilitär utbildning fullföljdes ej. Det var främst den fysiska träningen som eftersattes, vilket var helt onödigt med hänsyn till att all utbildningstid ej togs i anspråk. Skyddsutbildningen fullföljdes ej heller. Övningar i skyddstjänst i anslutning till friliggande ammunitionsförråd genomfördes ej. Detta är anmärkningsvärt inte minst med hänsyn till det stora antal förråd av detta slag som finns samt att skyddstjänsten vid dem i huvudsak är densamma som vid ammun itionsf örrådskompani. VK undersökningar visar, trots de påtalade bristerna i utbildningen, att fackutbildningen i ammunitionstjänst utbildningsåret 1968-1969 var vida överlägsen all tidigare genomförd fackutbildning för tygtekniker. 19.3.3.4 Facktjänstgöring för tygtekniker i ammunitionstjänst. Tygteknikerna i ammunitionstjänst fullgjorde facktjänstgöring under sex månader vid militärområdenas tygförvaltningar och ammunitionsförråd. Eleverna fördelades till militärområdena med hänsyn till föreliggande krigsorganisatoriska behov och genomförde därför facktjänstgöringen i den förvaltning eller i det förråd, där de senare krigsplacerades. Några centrala bestämmelser som angav målet för facktjänstgöringen fanns ej. Militärområdenas representanter kände ej heller till vad eleverna hade lärt sig tidigare under fackutbildningen. Detta ledde till att facktjänstgöringen i de flesta avseenden blev en upprepning av vad som tidigare hade inhämtats under fackutbildningen. De elever som placerades vid ammunitionsförråd SOU 1970: 65

fick ringa utbyte av tjänstgöringen. De lokala olikheterna mellan ammunitionsförråden är ej så stora att det krävs någon mera omfattande utbildning för att göra eleverna förtrogna med de speciella problem som eventuellt kan föreligga. För dem som placerades i stabsbefattning vid tygförvaltning var förhållandet något annorlunda. De deltog under del av facktjänstgöringen i krigsplanläggningsarbete och fick på så sätt goda kunskaper om hur ammunitionstjänsten skall bedrivas i krig. Under återstoden av facktjänstgöringen fick de emellertid ägna sig åt göromål som ej har direkt med tygteknikers krigsuppgifter att göra. De utgjorde härvid endast en arbetskraftsförstärkning inom tygförvaltningen. 19.3.3.5 Facktjänstgöring för övriga tygtekniker. Övriga tygtekniker fullgjorde facktjänstgöring vid FMV-A under åtta månader. De placerades till tjänstgöring vid avdelningar på sätt som framgår av tabell 19: 6. Gemensam plan för utbildningen saknades. Det var därför mera det aktuella arbetsläget som bestämde elevernas arbetsuppgifter än krigsbefattningens krav på utbildning. Visserligen ställer krigsbefattningarna krav på specialisering av utbildningen under facktjänstgöringen, men detta förhållande får ej leda till att eleverna fördelas till tjänstgöring på sakavdelningarna utan att målsättning för deras vidare utbildning samtidigt anges. Om utbildningsmål saknas kommer den lokale chefen att bestämma deras arbetsuppgifter främst med hänsyn till rådande arbetsbelastning. Detta har skett i flertalet här aktuella fall. Oberoende av fackinriktning borde undervisning och utbildning ha skett gemensamt i ämnen, där detta varit möjligt. Flera tygtekniker tjänstgjorde under hela eller del av tiden inom fackområden, där tygtekniker ej ingår i krigsorganisationen. VK anser därför sammanfattningsvis att fack tjänstgöringen vid FMV-A i sin nuvarande utformning inte är godtagbar. Till sitt innehåll överensstämmer den i flera fall ej med vad krigsbefattningen kräver och är SOU1970:65

tidsmässigt genomgående för lång. Några utbildningsplaner för hela perioden finns ej varför det mera är det aktuella arbetsläget som bestämmer tygteknikernas arbetsuppgifter än krigsbefattningens krav på utbildning. 19.3.3.6 Fortsatt tjänstgöring har i regel endast fullgjorts av tygingenjörer och tygtekniker krigsplacerade vid regionala ammunitionsförråd eller ammunitionsförrådskompanier samt regionala staber. Anledningen till att fortsatt tjänstgöring ej har ålagts andra tygingenjörer och tygtekniker är att de enheter där dessa är krigsplacerade ej repetitionsövats och att det därför bedömts svårt att ge dem meningsfyllda arbetsuppgifter inom den ordinarie verksamheten vid FMV-A. Följden av detta har blivit att den icke repetitionsövade personalen efter relativt kort tid har bedömts som oanvändbar för krigsplacering samtidigt som man har ställt krav på nyutbildning av personal. Ett mycket stort antal civilt högt tekniskt kvalificerade värnpliktiga står därför nu i personalreserv. VK anser att ett sådant slöseri med personal ej kan godtas. Detta behandlas närmare i avsnitt 19.3.4.

19.3.4 Krigsorganisatoriska förutsättningar Översyn av de centrala och regionala förvaltningarnas krigsorganisation pågår och kan komma att innebära stora förändringar för här aktuella personalkategorier. I bilaga H 19: 3 redovisas därför behoven såväl vid nuvarande som planerad organisation. Som framgått av redogörelsen i avsnitt 19.3.3.6 har den uteblivna repetitionsutbildningen för flertalet tygingenjörer och tygtekniker medfört ständigt nya krav på grundutbildning av personal. Detta har i sin tur lett till att personal reserven ökat i onormal omfattning. Vid de undersökningar VK gjort av personal reservens storlek har konstaterats att denna är ca 100 % i stället för normalt ca 25 %. En omfattande överutbildning har sålunda ägt rum under årens lopp. Ett stort antal tygingenjörer och tyg171

tekniker kommer emellertid att utträda ur värnpliktsåldern under de närmaste åren, varför överskottet nedgår något. För att antalsmässigt nå balans mellan behov och tillgång skulle utbildning till dessa befattningar ej behöva anordnas på ca tio år. VK har även studerat i vad mån bestämmelserna beträffande i Allm. InsB har följts. Enligt dessa skall tygteknikerna främst tillhöra besiktningsgrupp 3. Undersökningen gav följande resultat. Besiktningsgrupp 1: 15,30 % Besiktningsgrupp 2: 18,00 » Besiktningsgrupp 3: 39,00 » Besiktningsgrupp 4: 27,70 » Ett anmärkningsvärt stort antal värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 1 och 2 har sålunda tagits ut till tygtekniker, trots att bestämmelserna anger att dessa främst skall rekryteras bland besiktningsgrupp 3. Enligt VK uppfattning kan dessutom flera befattningar bestridas av personal tillhörande besiktningsgrupp 4, varför det hade varit möjligt att avstå alla värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupp 1 och 2 till de stridande förbanden. Förhållandet är desto allvarligare som det är sannolikt att ett stort antal för stridsuppgifter lämpliga värnpliktiga på grund av överproduktionen f. n. över huvud taget inte tas i anspråk inom krigsorganisationen på annat sätt än att de tillhör personalreserven.

19.3.5 Överväganden och förslag 19.3.5.1 Rekrytering och urval. VK har analyserat befattningarna för tygingenjör och tygtekniker i krigsorganisationen och därvid konstaterat att grund saknas för nuvarande uppdelning på två kategorier och föreslår därför att benämningen tygtekniker utgår. Motiv saknas även för att vissa befattningar ej skulle kunna bestridas av gymnasieingenjörer utan endast av civilingenjörer. VK föreslår därför att samtliga tygingenjörsbefattningar framgent i princip rekryteras med såväl civilingenjör som gymnasieingenjör. 172

Undersökningen har även klarlagt att det i flera fall råder överensstämmelse mellan tygingenjörernas krigsuppgifter och ingenjörers civila arbetsuppgifter. VK anser att detta förhållande bör tillvaratas genom att största möjliga antal tygingenjörsbefattningar rekryteras genom överföring av äldre värnpliktiga som genomgått grundutbildning i vanlig ordning och som har erforderliga tekniska kvalifikationer. VK anser att befattningar för tygingenjör inom områdena övrig stab, kontroll och förråd kan rekryteras på detta sätt. Beträffande befattningarna i underrättelse- och ammunitionstjänst är förhållandet något annorlunda. Båda dessa befattningar kräver kunskaper av en art som ej kan förvärvas utanför krigsmakten. Kunskaperna är dessutom så omfattande att de ej kan förvärvas enbart under en omskolningskurs inom nuvarande repetitionsutbildningssystem. En viss specialinriktning mot underrättelse- respektive ammunitionstjänst är därför nödvändig redan under grundutbildningen. VK anser att nuvarande grundutbildning av underofficersuttagna i stabstjänst vid StabSbS och i ammunitionstjänst vid trängtrupperna i huvudsak har en sådan inriktning att den kan utgöra grund för rekrytering till tygingenjör i underrättelsetjänst respektive ammunitionstjänst och föreslår därför att rekrytering framgent sker på sätt som närmare redovisas i avsnitten 19, 3, 5, 2 och 19, 3, 5, 3. I anslutning härtill föreslås även att den förstnämnda befattningen benämns stabsunderofficer teknisk underrättelsetjänst. 19.3.5.2 Grundutbildning av värnpliktiga som skall bestrida den nuvarande befattningen för tygingenjör underrättelseman föreslår VK ske huvudsakligen vid StabSbS på utbildningslinjen stabsunderofficer operation och underrättelsetjänst. Under ca tre månader bör utbildningen förläggas till FMV-A underrättelsecentral för speciell teknisk utbildning. VK vill framhålla betydelsen av att denna utbildning inte endast omfattar teori utan även ger praktisk utbildning i materielundersökning. SOU 1970:65

19.3.5.3 Omskolning till tygingenjör. Omskolning till ingenjörsbefattningar inom områdena övrig stab, kontroll och förråd bör, som nämnts i avsnitt 19.3.5.1, ske av personal som rekryteras genom överföring på grundval av civila kvalifikationer. Omskolning till tygingenjör ammunitionsman bör ske av personal som genomgått grundutbildning vid trängtrupperna såsom underofficersuttagna på utbildningslinjen transporttjänst ammunitionsman och som fullgjort i regel två KFÖ som ställföreträdande chef för ammunitionspluton. Omskolning till samtliga befattningar bör ske under SFÖ (FÖ). VK har beräknat att omskolning till tygingenjör kontroll kräver 32 dagar, i alla övriga fall erfordras endast två eller högst tre veckors starkt målinriktad utbildning för att nå krigsplaceringsbarhet.

19.3.5.4 Repetitionsutbildningens omfattning. Repetitionsutbildningen bör fullgöras i likhet med övrig personal på samma funktions- och kompetensnivå.

19.3.5.5 Personalkategoritillhörighet. Nuvarande tygingenjör och tygtekniker hänförs till civilmilitär personal, vilket ställer speciella krav på befälsutbildning. I samband med att VK granskat behovet av utbildningstid har därför kravet på befälsutövning även studerats. Tygingenjör i kontrolltjänst verkar vid civila industrier tillsammans med ingenjörer tillhörande krigsmaktens civila personal. VK finner därför att också den värnpliktige tygingenjören bör hänföras till kategorin civil personal. Tygingenjör övrig stab och förråd ingår i enheter med både militär och civilmilitär personal. Dessa ingenjörers arbetsuppgifter är dock sådana att också de bör hänföras till civil personal. Befattningarna i underrättelse- och ammunitionstjänst är av annan karaktär. Dessa befattningshavare verkar i miljöer som kan kräva ingripande av det slag som avses i TjRK 5: 21, varför de bör hänföras till militär eller civilmilitär personal. Den av VK föreslagna utbildningen i underrättelsetjänst innebär en ordinär stabsunderofficersutbildning. VK föreslår därför, som nämnts

Tabell 19:8 VK förslag till rekrytering av tygingenjörer. Grundb nämning

Kompletterings- Sätt för benämning rekrytering

Civil skolunderbyggnad

Erfarenhet av civil verksamhet

Personalindelning1

Civil Varierande Examen vid teknisk högberoende på skola eller slut- befattning betyg vid gymnasiets tekniska linje Industriell Kontroll » » » » kontrollverksamhet Verkstadstjänst Förråd » » » » och reservdelstjänst Ammunitions- Överföring av värnCivil» pliktiga underoffiman militär cerare i ammunitionstjänst efter två KFÖ StabsunderTeknisk under- Grundrekrytering Militär » bland stabsunderofficer rättelsetjänst officerare, operatior i och underrättelsetjänst 1 Enligt TjRK., kap. 3.

Tygingenjör

SOU 1970: 65

övrig stab

Överföring efter två KFÖ Främst besiktningsgrupp 3 och 4

i avsnitt 19.3.5.2, att den nuvarande tygingenjörsbefattningen i underrättelsetjänst utgår och ersätts med en befattning för stabsunderofficer teknisk underrättelsetjänst. Denne kommer sålunda att hänföras till militär personal. Tygingenjör i ammunitionstjänst skall enligt VK förslag rekryteras bland värnpliktiga underofficerare i ammunitionstjänst. Dessa har erhållit erforderlig befälsutbildning redan under grundutbildningen och kan därför hänföras till civilmilitär personal utan att detta ställer krav på ytterligare befälsutbildning under omskolningen. VK föreslår sammanfattningsvis att nuvarande grundrekrytering av tygingenjörer och tygtekniker upphör och ersätts av rekrytering huvudsakligen genom överföring. Förslaget sammanfattas i tabell 19: 8.

174 SOU 1970: 65

20 Flottans tekniska personal

20.1 Organisatorisk översikt Flottans värnpliktiga tekniska personal utgörs av ingenjörer, tekniker och hantverkare (mekaniker). Värnpliktiga tillhörande den förstnämnda kategorin är special tjänstuttagna medan övriga är underofficers- respektive underbefäls- eller F-uttagna. Även teknikerna var tidigare specialtjänstuttagna men är från 1966, efter förslag av 1960 års värnpliktsutredning (SOU 1965:68 s. 308), uttagna för underofficersutbildning. I samband med att VK undersökt möjligheterna att rationalisera utbildningsorganisationen har frågan om teknikerna ånyo tagits upp. VK anser nämligen, liksom chefen för mariningenjörskåren, att man bör slopa direktrekryteringen av ingenjörer och i

stället - liksom vid armén och kustartilleriet — besätta dessa befattningar med härför lämpliga tekniker. Förutom att en sådan åtgärd skulle minska antalet utbildningslinjer skulle man även kunna utnyttja teknikerna i krigsorganisationen under längre tid än vad som f. n. är fallet. Vid VK undersökningar har dessutom framkommit behov av att i vissa hänseenden göra förändringar av den nuvarande teknikerutbildningen i syfte att göra denna mera effektiv. Beträffande hantverkarnas utbildning behandlas denna endast inom teleområdet, där VK funnit anledning föreslå förändringar i nuvarande utbildningsbestämmelser. De olika befattningstyperna för ingenjörer och tekniker framgår av följande tabell.

Tabell 20:1 Befattningstyper för värnpliktiga ingenjörer och tekniker vid flottan (utom skyddsingenjörer, skyddstekniker och kryptotekniker). Ingår bl. a. i

Grundbenämning Elektroingenjör Maskiningenjör Skeppsbyggnadsingenjör Teleingenjör Artilleriingenjör Miningenjör Torpedingenjör Elektrotekniker Eldledningstekniker Maskintekniker Teletekniker

Basbataljon 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

Minröjningslag

Motortorpedbåtslag

1 Specialradartropp

Kustspaningsradartropp

Besättning på fartyg

1 1 1 1

l1

l2

1 1 1

Behandlas i kap. 11. Behandlas i kap. 21. SOU 1970: 65

Tabell 20:2 Krav på civil skolunderbyggnad. Grundbenämning

Teknisk högskola

Elektroingenjör

Elektroteknik, starkströmsinriktning eller teknisk fysik Maskinteknik eller skeppsteknik Skeppsteknik Elektroteknik, svagströmsinriktning eller teknisk fysik Maskinteknik Elektroteknik, svag- eller starkströmsin;Lvtning

Maskiningenjör Skeppsbyggnadsingenjör Teleingenjör Artilleriingenjör Miningenjör

Gymnasium

Elkraftteknisk gren Teleteknisk gren 1 Maskinteknisk gren Teleteknisk gren

Elektrotekniker Eldledningsteknikcr Maskintekniker Teletekniker 1

Maskintekniker, motortorpedbåt även elkraftteknisk gren. Maskintekniker, torped ubåt även fackskolans maskintekniska gren.

Samtligi ingenjörer (utom vissa skeppsbyggnadsingenjörer) är avsedda att bestrida krigsbefattningar i flottans landorganisation. T>2 värnpliktiga ingenjörerna verkar i regel som chef för eller som tjänstgörande ingenjör i reparationsförband (pluton eller grupp) ingående i basbataljon, motortorpedbåts- eller minröjningslag. I vissa fall tjänstgör de i staber som biträde åt fast anställda ingenjörer. Teknikerna (utom teleteknikerna) tjänstgör i regel ombord. Beroende på fartygets storlek kan deras ansvarsområde variera avsevärt. På mindre enheter är teknikern i regel tjänstegrenschef inom sitt behörighetsområde och i vissa fall fungerar han både som tekniker och operatör. En översiktlig redogörelse för ingenjörernas och teknikernas krigsbefattningar lämnas i bilaga 20: 1. respektive 20:2.

i tre bemanningsgrupper (A—C) vilka är anpassade till varandra för att erhålla kontinuitet i fartygsutrustningar och ge möjligheter till samövningar med så stor del av åldersklassen som möjligt. Bemanningsgruppernas ungefärliga inpassning under året framgår av bild 20: 1. Utbildningsbesättningar för flertalet stridsfartyg sammansätts ur bemanningsgrupperna A och B. Bemanningsgrupp C tjänstgör under samövningsperioden främst vid tillfälligt rustade bas- och kustbevakningsförband samt därefter vid vintertid depåförlagda fartyg. Antalet tekniker i den sistnämnda gruppen är därför mycket begränsat. Ingenjörernas fackutbildning och facktjänstgöring är ej anpassad till någon av de nämnda bemanningsgrupperna men infaller till alla delar inom bemanningsgrupp B. 20.3.2 Ingenjörer

20.2 Krav på civil

skolunderbyggnad

Flottans ingenjörer rekryteras uteslutande bland högskoleutbildade värnpliktiga. Teknikerna rekryteras däremot i regel bland gymnasieingenjörer. Kraven på civil skolunderbyggnad framgår av tabell 20: 2. 20.3 Gällande utbildningsbestämmelser VK synpunkter på dessa

och

20.3.1 Allmänt Huvuddelen av flottans värnpliktiga indelas 176

20.3.2.1 Allmänt. Grundläggande bestämmelser för ingenjörernas utbildning är utfärdade genom go nr 1744/1956. Utbildningens omfattning framgår av bild 20:2. Grundläggande befälsskola omfattar allmänmilitär utbildning, örlogsutbildning samt grundläggande befälsutbildning. Utbildningstidens fördelning med avseende på allmänmilitära övningsgrenar och ämnen, örlogs- och befälstjänst framgår av bilaga 20: 3, där även den fortsatta utbildningen SOU 1970: 65

Bild 20: 1. Bemanningsgruppernas ungefärliga inpassning under året. (Bilden visar endast underofficersuttagna värnpliktigas tjänstgöring) Bemanningsgrupp

År 1 21/6'

År 2 20/12

År 3

20/7

A

15/9

><\ 25/9

18/9

21/12

B

'

— ^ ^

' 7/4

H/1 C

11 V S\

Utbildning vid örlogsskola 3 J^X^

Tillämpad utbildning ombord eller vid landförband: utom samövningsperiod Tillämpad utbildning ombord eller vid landförband: samövningsperiod

inom dessa ämnesområden samt motsvarande utbildning för teknikerna redovisas. Utbildningen i allmänmilitära ämnen uppfyller de krav som fastställts av 1966 års riksdag att gälla för alla värnpliktiga. Innehållet i fackutbildningen framgår av bilaga 20:4. Detta granskas huvudsakligen under avsnitten 20.3.2.2-20.3.2.6. Den del av utbildningen som är lika för flera utbildningslinjer behandlas dock i detta avsnitt. Utbildningens omfattning i sambandstjänst är lämpligt avvägd för samtliga kategorier utom för teleingenjörerna. Dessa behöver avsevärt mer undervisning om marinens sambandssystem. Utbildningen i förvaltningslära syftar till att göra vederbörande kompetent att bestrida kontrollantbafattningar m. m. inom eget fackområde vid central eller regional förvaltning. I undervisningen behandlas främst

marinens förvaltningsorganisation, tjänsten vid denna, allmänna förvaltningsföreskrifter samt principerna för underhållstjänsten vid marinen. VK finner att målet för utbildningen knappast är anpassat till de krav som ingenjörernas krigsbefattningar ställer. I stället har utnyttjandet av ingenjörerna under facktjänstgöringen inom fredsverksamheten varit styrande för urvalet av ämnesområden inom förvaltningsläran. Utbildningen i materielkännedom samt underhålls- och reparationstjänst sker — efter viss grundläggande utbildning — vid varv och inom förvaltningar i anslutning till ordinarie drift. Detta är enligt VK uppfattning principiellt olämpligt eftersom denna verksamhet bedrivs utifrån ekonomiska utgångspunkter vilka ofta är oförenliga med kravet på pedagogisk lämplig stegring i utbildningen.

Bild 20: 2 Ingenjörernas nuvarande värnpliktsutbildning. Grundläggande befälsskola 60 dagar 1 2 3

Fackutbildning1 155 dagar

Facktjänstgöring2 180 dagar

Fortsatt tjänstgöring3 145 dagar

Fullgörs efter avlagd civilingenjörsexamen. GKU ca 25 dagar ingår. Må fördelas över hela värnpliktstiden i omgångar om i regel minst 30 dagars längd.

SOU 1970: 65 12—014094

Facktjänstgöring sker till sin huvuddel vid central eller regional förvaltning. Under ca tre veckor deltar ingenjörerna i GKU tillsammans med övriga värnpliktiga. GKU bör i princip utgöra grundutbildningens avslutande skede. För ingenjörernas del återstår emellertid ca tre månaders facktjänstgöring. Eftersom det ej föreligger utbildningsorganisatoriska skäl för att förlägga någon period av facktjänstgöringen till tiden efter GKU, anser VK att ingenjörernas nuvarande utbildningsrytm är mindre väl anpassad till övningsverksamheten i övrigt inom flottan. Anvisningarna för verksamheten under facktjänstgöringen »Befattnings- och förbandsutbildning enligt förbandschef» är mycket knapphändiga och kan ges en vid tolkning. Förbandsutbildningen blir av begränsad omfattning eftersom det - med undantag för GKU-skedet - vid tidpunkten för facktjänstgöringen inte finns organiserade förband av de slag som ingenjörerna ingår i. Verksamheten kommer därför att ägnas åt ren befattningsutbildning. Denna består främst av att den värnpliktige ingenjören biträder de ordinarie befattningshavarna vid lösandet av föreliggande arbetsuppgifter, Även om tjänstgöringen äger rum inom rätt fackområde, finner VK att fredsverksamheten blir styrande för innehållet i de arbetsuppgifter som åläggs de värnpliktiga ingenjörerna och att de därmed ej förbereds i erforderlig grad för sina krigsbefattningar. VK har i andra sammanhang hävdat att erfarenhet från praktisk verksamhet på lägre nivå är speciellt värdefull för personal som bestrider befattningar i staber och förvaltningar. Flottans värnpliktiga ingenjörer utgör inte något undantag från denna princip. Därtill kommer att ett mycket stort antal av dem ej kommer att verka i stabsbefattning utan som chef för reparationsorgan av skilda slag. För dessa saknar arbetet inom förvaltningen i regel helt anknytning till krigsuppgiften. VK finner att nuvarande facktjänstgöring ej är anpassad till krigsbefattningens krav på praktisk utbildning, varför dess inriktning och omfattning kan ifrågasättas. 178

20.3.2.2 Teleingenjör. Med undantag för fyra veckor vid kustflottan äger fackutbildningen huvudsakligen rum vid Berga örlogsskolor (BÖS). Utbildningsförhållandena vid BÖS är för närvarande inte tillfredsställande. Detta beror framförallt på bristen på utbildningsmateriel. De stora kostnaderna för varje enskild anläggning omöjliggör i flera fall att speciella stationer anskaffas enbart för utbildningsändamål. Av beredskapsskäl kan teleutrustningen ej heller tas bort från fartygen. Det är därför nödvändigt att vid BÖS disponera fartyg som medger en effektiv materielutbildning. 1960 års värnpliktsutredning föreslog i betänkandet Värnplikten (s. 332): Det behov av utbildning vid materiel som endast finns ombord och som för vissa yrkesgrenar är väsentligt redan under befattningsutbildningen i land förutsätts av utredningen vintertid kunna tillgodoses ombord på då depåförlagda fartyg. De depåförlagda fartygen bör därför för utbildning få disponeras av örlogsskolorna. VK understryker nödvändigheten av att utbildningsmateriel ställs till förfogande på sätt som föreslagits av nämnda utredning. Det är även angeläget att vid anskaffning av ny teleutrustning behovet av utbildningsmateriel beaktas och tillgodoses bättre än vad som hittills har varit fallet. Utbildningen i teleteknik har samma omfattning (150 timmar) som inom armén och kustartilleriet trots att eleverna där ofta utgörs av gymnasieingenjörer medan vid flottan eleverna alltid är civilingenjörer. Till sitt innehåll är utbildningen dock olika. Vid flottan ägnas ca 50 timmar åt att repetera det teoretiska underlaget för radarteknik och teleteknik. Sådan repetition äger ej rum vid vare sig armén eller kustartilleriet och VK anser ej heller att den är erforderlig. Ca 45 timmar av teletekniken avses äga rum ombord på kustflottans fartyg. VK finner detta något egenartat eftersom teletekniken rimligen bör utgöra grund för och vara anpassad direkt till materielutbildningen och i ett pedagogiskt riktigt utbildningssystem bör ligga före de mera tillämpade övningSOU 1970: 65

arna ombord. Telematerielutbildningen bedrivs i form av genomgångar av och övningar med all i marinen ingående radio-, radar-, telefon- och orderhögtalarmateriel. Den hårda specialisering på en bestämd stationstyp som i regel förekommer inom armén och kustartilleriet tillämpas således inte vid flottan. Ingen som helst skolmässigt ordnad utbildning i praktisk reparationstjänst förekommer, vilket är anmärkningsvärt eftersom teleingenjörerna bl. a. skall krigsplaceras som chef för telereparationsgrupp. Det är i och för sig riktigt att utbildningen skall ligga på relativt vid basis eftersom teleingenjörerna skall kunna leda reparation av många typer av teleutrustningar. Detta kräver att i fackutbildningen ingår dels en grundlig materielutbildning, dels utbildning i att planera, leda och själv utföra reparationer. Fackutbildningens sista del (period 3) ägnas helt åt skyddstjänst. Teleingenjörens krigsplacering motiverar ej skyddstjänstutbildning utöver den som gäller för alla värnpliktiga oberoende av befattning. VK anser sammanfattningsvis att teleingenjörens nuvarande utbildning, vare sig under fackutbildningen eller under facktjänstgöringen, har en inriktning och omfattning som leder fram till kompetens för krigsplacering i för denna värnpliktskategori avsedda befattningar . 20.3.2.3 Miningenjör. Fackutbildningen äger inledningsvis rum under 14 veckor vid Karlskrona örlogsskola (KÖS) varefter följer fyra veckors utbildning vid örlogsbas. Utbildningen avslutas med en period om sju veckor vid minröjningsavdelning. Merparten av tiden för fackutbildningen ägnas åt varvs- och verkstadstjänst (ca 335 timmar) medan endast 60 timmar är anslagna för grundläggande utbildning i mintjänst och ca 100 timmar för praktisk tjänst vid minröjningsavdelning. Specialutbildningen i huvudämnet mintjänst är sålunda begränsad och är helt avhängig av hur varvsoch verkstadstjänsten anordnas. Direktiven för denna är mycket knapphändiga. De anSOU 1970: 65

ger endast: Tjänstgöring i lämpliga befattningar i expeditioner därvid deltagande i utfärdande av arbetsorder, förråds- och arbetsrekvisitioner, upphandlingar m. m. övning i underhålls- och monteringsarbeten på förankrad minmateriel och strandförsvarsminor samt minröjningsmateriel, varvid ökad kännedom om konstruktion inhämtas med anlitande av materielbeskrivningen. Självständigt konstruktions- och utvecklingsarbete under miningenjörs ledning. Garantier för att tjänstgöringens tyngdpunkt läggs på övningar i monterings- och underhållsarbeten saknas sålunda helt. Beträffande de båda andra uppgifterna anser VK att den förstnämnda (expeditionstjänsten) kan läras in effektivare på lektionssal och att den sistnämnda (konstruktionsarbete m. m.) bör utgå eftersom dessa uppgifter ej bör åläggas värnpliktig personal, allra minst vid en tidpunkt då denna helt saknar praktisk erfarenhet. Utbildningen i sprängtjänst är ej nödvändig numera eftersom de övningar som anges i utbildningsplanen ingår i den allmänmilitära utbildningen. I samband med tjänsten vid minröjningsavdelning erhåller miningenjören viss praktisk utbildning i mintjänst. Denna är dock vid jämförelse med motsvarande utbildning för minteknikern mycket rudimentär och svarar ej mot de krav som miningenjörernas krigsbefattningar inom minröjningsflottilj ställer. VK anser att den nuvarande fackutbildningen och facktjänstgöringen för miningenjörer är upplagd på ett sätt som ej garanterar att eleverna bibringas erforderlig utbildning i minmaterieltjänst, reparations- och underhållsarbeten på minmateriel samt erfarenhet om verksamheten vid minröjningsförband. 20.3.2.4 Artilleriingenjör. Med undantag för tre veckor vid kustflottan äger fackutbildningen huvudsakligen rum vid KÖS. Ca 120 timmar ägnas åt huvudämnet artilleritjänst, varav hälften under den kortvariga kommenderingen ombord på kustflottans fartyg. I övrigt ingår övning i underhålls- och monteringsarbeten i varvs- och 179

verkstadstjänsten. Denna uppgår visserligen till ca 500 timmar men eftersom anvisningarna för dess genomförande är hållna i lika allmänna ordalag som för miningenjör saknas garanti för en gedigen materiel- och reparationsutbildning även i detta fall. I anvisningarna för varvs- och verkstadstjänsten anges bl. a.: »Deltagande i tekniska utredningar — — —». Artilleriingenjörernas uppgifter i krigsorganisationen är i första hand att leda verksamheten inom artillerireparationsgrupp. Denna uppgift kräver ej att tekniska utredningar utförs; varför sådan utbildning ej bör ingå i fackutbildningen. Flertalet av flottans artilleriingenjörer skall bestrida befattning som chef för artillerireparationsgrupp. VK anser att den nuvarande fackutbildningens och facktjänstgöringens inriktning och omfattning ej tillgodoser de krav på praktiskt kunnande som denna befattning ställer. 20.3.2.5 Torpedingenjör. Med undantag för ca tre veckor vid kustflottan äger fackutbildningen huvudsakligen rum vid KÖS. Utbildningen i torpedlära, som syftar till att ge kunskap om torpedmaterielen samt dennas handhavande och vård, uppgår till ca 200 timmar. Torpedövningar omfattande bl. a. klargörning, översyn samt inskjutning av torpeder bedrivs under 200 timmar. Torpedingenjörerna ägnar ca 175 timmar åt deltagande i vid torpedverkstad förekommande översyns- och reparationsarbeten på torped-, tub- och eldledningsmateriel samt deltar i inskjutning av torpeder. VK finner att utbildningen i materielkunskap är bättre säkerställd än för tidigare redovisade ingenjörskategorier men att å andra sidan utbildningens omfattning i reparationstjänst är ännu mera slumpbetonad eftersom den är helt beroende av pågående verksamhet vid torped verkstaden. 20.3.2.6 Elektroingenjör, maskiningenjör och skeppsbyggnadsingenjör. Med undantag för ca sex veckor vid B ÖS äger fackutbildningen huvudsakligen rum vid KÖS. Utbildningsplanerna för dessa tre kategorier är identiska ifråga om tidsfördelningen 180

på olika ämnen. Alla erhåller sålunda ångutbildning 84 timmar, motorutbildning 42 timmar, elektroutbildning 48 timmar samt fartygsmaterielutbildning 24 timmar. Innehållet i utbildningen avseende ånga och motor är helt identiskt medan en viss nyansskillnad finns beträffande utbildningsmålen för vissa delämnen inom övriga ämnesområden. Med hänsyn till det ringa elevantalet i de olika kurserna är samundervisning nödvändig, varför i praktiken utbildningsinnehåll och utbildningsmål torde vara nästan helt desamma även i de ämnen där utbildningsanvisningarna anger en viss nyansskillnad. Differentiering av fackutbildningen sker därför huvudsakligen i samband med varvsoch verkstadstjänsten. Denna äger rum till alla delar före utbildningen i ånga, motor m. m., vilket VK finner synnerligen anmärkningsvärt eftersom ämnesutbildningen rimligen borde utgöra grund för delar av varvsoch verkstadstjänsten. VK finner att uppgifterna i krigsorganisationen för dessa tre ingenjörskategorier är så väsensskilda att den nuvarande i huvudsak ensartade utbildningen ej kan anses tillgodose allas behov av fackinriktad utbildning. 20.3.2.7 Sammanfattning. Krigsbefattningarna för flottans ingenjörer ställer krav på kunskaper dels i stabs-, förvaltnings- och underhållstjänst, dels om materielen och hur denna skall underhållas och repareras. Nuvarande fackutbildning och facktjänstgöring tillgodoser ej dessa krav eftersom den förra ej ger erforderlig grundkunskap inom aktuella ämnesområden och den senare ej ger erforderlig tillämpning i rätt miljö och på den verksamhetsnivå som flertalet krigsbefattningar kan hänföras till. Ingenjörernas (med undantag för skeppsbyggnadsingenjörerna) arbetsuppgifter kräver enligt VK uppfattning ej högskolekompetens. VK finner därför att — med angivet undantag - befattningarna kan bestridas av gymnasieutbildade ingenjörer.

SOU 1970: 65

20.3.3 Tekniker 20.3.3.1 Allmänt. Utbildning av tekniker äger rum inom samtliga tre bemanningsgrupper. Utbildningens omfattning vad avser allmänmilitära ämnen, örlogs- och befälstjänst framgår av bilaga 20:3 samt vad avser yrkeskursens huvudsakliga omfattning av bilaga 20:5. Teknikerutbildningen är organiserad i enlighet med de principer som 1960 års värnpliktsutredning föreslog i sitt förenämnda betänkande (kap. 16) och som senare fastställts av 1966 års riksdag. VK kommer därför att närmast granska utbildningen inom vissa av kommittén i andra sammanhang berörda ämnesområden samt i vad mån den nuvarande teknikerutbildningen kan utgöra grund för rekrytering och omskolning av ingenjörer. VK har i samband med sina fältstudier intervjuat tekniker tillhörande olika utbildningslinjer och därvid konstaterat att de anser att deras civila utbildningsbakgrund och förmåga till självstudier bättre bör tillvaratas. Eleverna har även uttalat att större krav bör ställas på dem under yrkesutbildningen samt att denna bör innehålla mera praktiska moment som förberedelse för tjänsten ombord. VK förutsätter att erfarenheter av detta slag tas tillvara vid den kontinuerliga överarbetning som bör pågå med hänsyn till den tekniska utvecklingen och vunna erfarenheter. 20.3.3.2 Teletekniker. Föreskrivet mål för teleteknikernas grundutbildning är följande: Kompetens att tjänstgöra som teletekniker i förhandsbefattning på hjälpfartyg. Kompetens att tjänstgöra i förhandsbefattning som teletekniker på kryssare och jagare. Kompetens att fullgöra tjänst som chef för telereparationsgrupp vid örlogsvarv, basbataljon, motortorpedbåtlag och minröjningslag. Denna målsättning överensstämmer ej med teleteknikernas uppgifter i krigsorganisationen. Krigsbefattningar för dessa tekniker förekommer nämligen ej, vare sig på något fartyg eller i motortorpedbåtlag. Däremot förekommer befattningar inom bevakSOU 1970: 65

ningsområdenas stabskompanier samt inom kustbevakningsbataljonerna. Teleteknikerna tjänstgör visserligen under grundutbildningen delvis ombord på jagare och fregatter för egen utbildning eftersom viss för utbildningen nödvändig telemateriel ej finns att tillgå vid BÖS. Denna av bristande utbildningsresurser framtvingade omlokalisering av utbildningen till fartygsenheter är ej jämförlig med utbildning för krigsplacering ombord. VK anser att grundutbildningens målsättning skall vara formulerad helt med utgångspunkt från aktuella krigsbefattningars krav. Om vakanser bland den fast anställda personalen framtvingar att värnpliktiga placeras i befattningar ombord under fredstjänstgöringen för att fartygen skall bli operativa bör de värnpliktiga också krigsplaceras ombord efter avslutad grundutbildning eftersom i de allra flesta fall vakanser torde föreligga även i krigsbesättningslistorna. I samband härmed måste också målsättningen för grundutbildningen ändras. I det här aktuella fallet har chefen för marinen i sina till kommittén redovisade krigsorganisatoriska behov ej anmält sådana vakanser. Utbildningen i teleteknik omfattar ca 75 timmar, vilket sålunda är 35 timmar mindre än vad de högskoleutbildade ingenjörerna ägnar åt detta ämne. VK har vid granskning av gällande utbildningsplaner funnit att undervisningen ej är i erforderlig grad anpassad till de krav på materielutbildning som föreligger. För att antalet teletekniskt utbildade värnpliktiga ombord ej skall överstiga krigsbesättningslistan minskas antalet värnpliktiga telehantverkare med samma antal som de tjänstgörande värnpliktiga teknikerna. Systemet leder emellertid till att den teletekniska kapaciteten är av högre kvalitet i fred än i krig. Detta sätt att ersätta relativt okvalificerade hantverkare med tekniker kan emellertid leda till felaktiga slutsatser rörande de krigsmässiga kraven på telehantverkarna och det därmed följande behovet av utbildning för dessa. Under tjänstgöringen ombord är möjligheterna till planmässig vidareutbildning av 181

den tekniska personalen begränsade. Samtrimningen av den operativa delen av besättningen kräver att den teletekniska utrustningen fungerar och medger i regel därför ej längre perioder av driftstopp. Sådana avbrott i driften är emellertid ett absolut villkor för att tillämpade kvalificerade övningar i reparationstjänst skall kunna genomföras. Fartygets teleingenjör, som bör leda dessa övningar, är hårt belastad av andra arbetsuppgifter ofta av ren fredsförvaltningskaraktär. Hans möjligheter att leda den fortsatta utbildningen inklusive tillämpade övningar är därför begränsade. Till dessa, för den teletekniska utbildningen hämmande faktorer, kan läggas en tredje, nämligen säkerheten. För fartygets framförande är det nödvändigt att den teletekniska utrustningen fungerar. Av rent säkerhetsmässiga skäl är det ej möjligt att tillåta driftavbrott under längre perioder. Av anförda skäl anser VK att teknikernas tjänstgöring ombord ej ger den fortsatta skolning i materiel- och reparationstjänst som, med hänsyn till den relativt ringa utbildning teknikerna får i dessa ämnen under yrkesutbildningen, är nödvändig för att leda fram till kompetens för krigsplacering. Vid jämförelse med teleingenjörernas utbildning kan konstateras att materiel- och reparationsutbildningens omfattning i huvudsak är densamma för båda kategorierna men att teknikerna under sin utbildning ombord får avsevärt mer erfarenhet av de problem som uppstår när materielen är i drift. VK anser därför att - trots påtalade brister — den nuvarande teknikerutbildningen är överlägsen ingenjörsutbildningen som grund för chefsskapet över telereparationsgrupp. 20.373.3 Elektrotekniker, eldledning. Dessa fungerar både som tekniker och operatörer ombord. Eldlednings- och radarutbildningen är delad på två linjer beroende på om vederbörande skall tjänstgöra på fartyg med digitala eller analoga eldledningssystem. Även om huvuddelen av yrkesutbildningen ägnas åt detta ämnesområde har VK funnit att 182

nivåmässigt sett de tekniska kunskaperna om de ingående komponenterna blir otillräckliga på grund av dels tidsbrist, dels materielbrist. VK återkommer i det följande till hur tid för ökad teknisk utbildning skall kunna åstadkommas. Utbildningsresurserna vid B ÖS medger inte att separata artillerielledningsutrustningar avses för endast teknisk utbildning. I övervägande antalet fall måste samma materiel användas för utbildning av både operatörer och tekniker. Detta leder till att den tekniska utbildningen blir eftersatt på ett inte acceptabelt sätt. Om ytterligare i land baserade utrustningar ej kan ställas till BÖS förfogande måste depåförlagda fartyg få utnyttjas av skolan för den tekniska utbildningen. Som grund för den materielbetonade yrkesutbildningen genomgår eleverna tre veckors verkstadsutbildning. VK anser att denna bör kunna begränsas till en vecka och ändå innehålla det kunskapsstoff som är erforderligt med hänsyn till föreliggande arbetsuppgifter. Genom den i föregående stycke föreslagna avkortningen av verkstadsutbildningen kan ca 80 timmar omfördelas till teknisk utbildning under yrkeskursen vid BÖS. 20.3.3.4 Elektrotekniker, övriga kategorier. Utbildningen inleds med en fem veckor lång verkstadskurs. Merparten av innehållet i denna är av mycket elementär art och kan därför förutsättas vara inhämtade redan under den civila utbildningen. VK har fått denna uppfattning bestyrkt vid samtal med elever och anser därför att den bör avkortas ca tre veckor och inrymma endast sådana utbildningsmoment som eleverna inte genomgått under sin civila ingenjörsutbildning men som erfordras för att de skall kunna fullgöra sina krigsuppgifter. Den från verkstadskursen friställda tiden bör under utbildningen vid BÖS främst utnyttjas för praktisk tillämpning för att göra teknikerna bättre skickade att tidigare än f. n. kunna lösa sina uppgifter vid utbildningen ombord på fartygen. 20.3.3.5 Maskintekniker.

Dessa värnpliktiga SOU 1970: 65

har redan under den civila skolutbildningen erhållit en omfattande utbildning i verkstadstjänst, varför detta skede av den militära utbildningen i princip bör utgå. VK har fått denna uppfattning styrkt genom intervjuer med elever i pågående kurser. Den härigenom friställda tiden bör avses för praktiska övningsmoment under yrkesutbildningen. Under tjänstgöringens senare del bör elever som placerats på de större fartygen ges det fulla ansvar som åligger dem enligt krigsuppgiften. Order bör sålunda utgå direkt till i befattningen fungerande värnpliktig och ej genom den övervakande och handledande fast anställda personalen. I annat fall är det stor risk att elevernas självförtroende hämmas. I samband med VK undersökningar av utbildningen av maskintekniker, ånga har ifrågasatts om det är nödvändigt att till denna befattning rekrytera enbart värnpliktiga med gymnasieutbildning. Maskintekniker vid handelsflottan har ansetts vara en lämplig rekryteringsbas, för att bestrida krigsbefattningarna för maskintekniker, ånga. VK delar denna uppfattning men eftersom denna personal torde tjänstgöra till sjöss blir de dels - under vissa förutsättningar - befriade från värnpliktstjänstgöring, dels sannolikt svåråtkomliga i samband med ett krigsutbrott. Det är därför nödvändigt att även i fortsättningen för dessa befattningar rekrytera gymnasieingenjörer enligt nuvarande grunder. 20.3.3.6 Sammanfattning. Teknikerutbildningen är i samband med 1966 års beslut om ändring av värnpliktsutbildningen nyligen omlagd. Med hänsyn till att relativt kort tid förflutit sedan beslutet fattades har utbildningen ännu ej fått helt lämplig avvägning mellan ämnen och inom dessa mellan teori och praktik. VK har i det föregående pekat på vissa behov av reformer både vad gäller yrkesutbildningen och den tillämpade utbildningen till lands och sjöss. VK vill särskilt framhålla vikten av god anpassning till den civila skolan så att dubbelutbildning ej förekommer samt att eleSOU 1970: 65

verna under den senare delen av grundutbildningen ges fullt ansvar för arbetets fullgörande. VK vill även framhålla nödvändigheten av en omsorgsfull materiel utbildning och en konsekvent uppbyggd utbildning i reparationstjänst för att teknikerna självständigt skall kunna lösa sina uppgifter i krig utan det stöd av aktiv personal och varv som står till förfogande i fred. VK anser vidare att den nuvarande teknikerutbildningen utgör en god grund för den personal som skall bestrida ingenjörsbefattningar inom flottan. 20.4 Krigsorganisatoriska

förutsättningar

De krigsorganisatoriska behoven framgår av bilaga H 2 0 : l . Det årliga utbildningsbehovet för flottans ingenjörsbefattningar är så litet inom alla linjer att det enligt VK uppfattning ej finns underlag för att anordna grundutbildning för dessa. Flottans system att grundrekrytera både ingenjörer och tekniker är - även från andra utgångspunkter än att det belastar utbildningsorganisationen - dyrbart. Sålunda kan tekniker som uppnår den övre åldersgränsen för krigsplacering ombord i regel ej krigsplaceras i landbefattning utan placeras i personalreserv. Utgör de däremot rekryteringsgrund för ingenjörer kan de utnyttjas under hela värnpliktstiden i flottans krigsorganisation. Eftersom färre värnpliktiga behöver grundutbildas för att tillgodose krigsorganisationens behov, innebär detta minskade utbildningskostnader. Den årliga »avkastningen» av tekniker, som av åldersskäl ej längre kan kvarstå i krigsbefattning ombord, ger antalsmässigt underlag för rekrytering av ingenjörer. Detta förhållande gäller dock ej för skeppsbyggnadsingenjörer och artilleriingenjörer eftersom inom dessa fack ej förekommer motsvarande teknikerkategorier. Eftersom antalet värnpliktiga som grundutbildas i flottan ej beräknas från enbart krigsorganisationens behov uppstår ett årligt överskott av utbildad personal som överförs till arméns krigsorganisation. VK anser att 183

överföring av värnpliktiga bör ske på ett sätt som säkerställer att i flottan grundutbildad kvalificerad personal i första hand tillgodogörs flottan medan i utbildningshänseende mindre dyrbar personal i första hand överförs till annan förvsarsgren. Detta sker f. n. inte inom teleområdet. Årligen utbildas ett mycket stort antal teletekniker som ej kan krigsplaceras p. g. a. att antalet krigsbefattningar för dessa är begränsat. Samtidigt utbildas telehantverkare som krigsplaceras i befattningar, för vilka de ej har full kompetens, t. ex. på jagare och fregatter. VK anser att en översyn av flottans krigsorganisation vad avser teleteknisk personal bör göras, så att de teletekniker som f. n. grundutbildas tillvaratas bättre i krigsorganisationen. I bilaga 20: 6 redovisas det antal värnpliktiga som enligt K U F 1969-1970 och 1970-1971 har utbildats eller skall utbildas inom vissa utbildningslinjer. Det antal som genomfört eller kommer att genomföra grundutbildning är dock på grund av avgångar färre än i bilagan angivna. VK redovisar siffrorna eftersom de, ställda i relation till de krigsorganisatoriska behoven, visar i vilken omfattning överutbildning av dessa kategorier förekommer i jämförelse med de krigsorganisatoriska behoven.

20.5 Överväganden och förslag

20.5.1 Rekrytering Eftersom antalet befattningar för värnpliktiga ingenjörer i flottans krigsorganisation är så begränsat att det ej utgör tillräckligt underlag för grundutbildning på särskilda utbildningslinjer bör behovet av dessa i stället tillgodoses genom överföring av äldre värnpliktiga enligt de principer som VK har utvecklat i kap. 6 och 7. I övervägande antalet fall kan urval ske bland värnpliktiga som utbildats till tekniker inom flottan. Inom ett fåtal fackområden är detta ej möjligt. Hur rekrytering bör ske i dessa fall behandlas av VK i det följande. Avgången av fast anställda mariningenjörer är relativt stor och möjligheter föreligger därför ofta 184

att rekrytera befattningarna för värnpliktiga ingenjörer med f. d. aktiva mariningenjörer. Torpedingenjörer föreslås, i den mån de ej kan ersättas av aktiv personal eller helt utgå, rekryteras genom omskolning av maskintekniker, torped ubåt. Maskiningenjör ur flottan föreslås rekryteras bland lämpliga maskintekniker med specialinriktning maskin, motor eller ubåt allt efter föreliggande behov. Kustartilleriets maskiningenjörer bör rekryteras bland kustartilleriets maskintekniker (jämför avsnitt 21.5.8) eftersom dessa behärskar all i kustartilleriförbanden ingående materiel, vilket flottans tekniker ej gör. Elektroingenjör föreslås rekryteras bland elektroteknikerna. Härvid kan vid behov speciell fackinriktning mot viss fartygstyp tillgodoses. Miningenjör och teleingenjör föreslås rekryteras bland minteknikerna respektive teleteknikerna. Artilleriingenjörer har ingen motsvarighet inom teknikerkategorin. VK föreslår därför att dessa rekryteras ur kustartilleriets pjästekniker F (jämför avsnitt 21.5.5). Dessa har dels kunskap om luftvärnsmateriel, dels erfarenhet av tornpjäser och därmed sammanhängande problem. Artilleriingenjör vid kustartilleriet bör rekryteras på samma sätt. Skeppsbyggnadsingenjör saknar likaledes en motsvarande teknikerkategori. Antalet krigsbefattningar är emellertid så litet att de ej utgör underlag för att grundutbildning anordnas som särskild utbildningslinje. Även om antalet krigsbefattningar vore så stort att en grundutbildning av det skälet skulle vara motiverad kan svårligen ordnas en effektiv grundutbildning för denna kategori, beroende på deras speciella arbetsområden. VK föreslår därför att även denna kategori rekryteras genom omskolning av äldre värnpliktiga som förvärvat civil praktisk erfarenhet av verksamheten vid skeppsvarv, företrädesvis vid varv som utför marina byggnads- och underhållsarbeten. Urval bör i samtliga fall ske sedan i princip två KFÖ fullgjorts i den befattning för SOU 1970: 65

vilken vederbörande grundutbildats. Inom marinstaben överväger man f. n. att upphöra med grundrekryteringen till befattningar för värnpliktiga mariningenjörer, utom skeppsbyggnadsingenjörer, och att i stället rekrytera dessa befattningar genom överföring av tekniker på i princip samma sätt som VK föreslår. I två avseenden skiljer sig dock marinstabens och VK ifrågasatta lösningar från varandra. I marinens förutsätts civilingenjörskompetens för överföring till befattning för mariningenjör, samt avses grundrekrytering fortfarande ske av skeppsbyggnadsingenjörer. Eftersom behovet av befälsutövning är begränsat till det egentliga fackområdet bör skeppsbyggnadsingenjören framgent hänföras till civil och ej, som f. n. är fallet, till civilmilitär personal. Härigenom vinnes två fördelar, dels att rekryteringsunderlaget breddas genom att kravet på militär befälsuttagning försvinner, dels att omskolningen underlättas genom att den kan ges en strikt fackmässig inriktning och på så sätt begränsas till tiden. 20.5.2 Grundutbildning av tekniker 20.5.2.1 Allmänt. VK anser det angeläget att i detta sammanhang utveckla sin uppfattning om kraven på den tekniska utbildningen inom krigsmakten eftersom denna har avgörande betydelse för förbandens krigsduglighet. Att detta görs i förevarande kapitel är motiverat av att VK har funnit att den principiella uppfattningen inom flottan i denna fråga avviker något från den som råder inom armén och kustartilleriet. Inom de senare anses det som ett absolut krav att den värnpliktige teknikern eller mekanikern under sin befattnings- eller yrkesutbildning erhåller en fullständig utbildning om materielens konstruktion och arbetssätt, underhåll och reparation. Vidare anses att de värnpliktiga i anslutning härtill måste bibringas den ytterligare teoretiska utbildning och grundläggande verkstadstjänst som erfordras för att de skall kunna tillgodogöra sig utbildningen i materieltjänst och reparationstjänst. Utbildningen SOU 1970: 65

avslutas därefter med tjänst i krigsbefattning inom övningsorganiserat förband där den värnpliktige till alla delar åläggs de skyldigheter som befattningen innebär. VK anser att den refererade målsättningen är absolut nödvändig för all teknisk utbildning inom krigsmakten om den komplicerade materielens funktionsduglighet skall kunna säkerställas. Inom flottan är den grundläggande utbildningen i materiel- och reparationstjänst under yrkeskursen ej tillräcklig som grund för den praktiska tjänstgöringen ombord. Även om den senare omspänner en tid av nio månader är förhållandena ombord sådana att de ej gynnar en konsekvent uppbyggd fortsatt materiel- och reparationsutbildning. Denna begränsas oftast till reparation av uppkomna fel, varför det främst blir slumpen som avgör omfattningen av den fortsatta utbildningen. Detta är enligt VK mening ej godtagbart. Anledningen till att man inom flottan ej ställer samma höga krav på teknisk befattningsutbildning som inom armén och kustartilleriet är sannolikt att finna i det förhållandet att flottan intill 1966 har saknat ett allmänt repetitionsutbildningssystem. Härigenom har de krav på kunnande som krigsbefattningen ställer på den värnpliktiga tekniska personalen inom basorganisationen och på fartygen ej framstått tillräckligt klart. I fred är det relativt lätt att klara reparationsarbetet genom anlitande av fast anställd personal i de fall då de värnpliktiga saknar förmåga att utföra arbetet. Det är också lätt att under fredsförhållanden återställa materielen i funktionsdugligt skick genom att få trasiga komponenter utbytta. VK anser att flottan måste höja målsättningen för den tekniska befattningsutbildningen så att den kommer i paritet med den som gäller vid övriga försvars- och vapengrenar. VK finner därför att yrkeskurserna bör ändras så att behovet av materielutbildning tillgodoses och eleverna erhåller en skolmässigt bättre ordnad utbildning i underhålls- och reparationstjänst. Vidare bör där detta krävs för befattningen - viss prak185

tisk erfarenhet av materielen under drift bibringas eleverna. I avsnitt 20.3.3 har framförts vissa synpunkter på hur detta bör ske och VK vill i förevarande sammanhang endast tillägga att den nuvarande skyddstjänstutbildningen även synes böra revideras så att ytterligare anpassning till föreliggande behov erhålls. För utbildningen av den teletekniska personalen framlägger VK vissa ytterligare synpunkter i avsnitten 20.5.2.2 och 20.5.2.3. 20.5.2.2 Teletekniker. VK har i tidigare sammanhang påtalat att ett stort antal teletekniker årligen utbildas vid flottan utan att de därefter tillgodogörs marinens krigsorganisation. Kommittén anser att denna kvalificerade personal bör tillvaratas bättre genom att i fortsättningen ianspråktas för att i vissa befattningar ersätta ej kvalificerade värnpliktiga telehantverkare. Det torde även vara möjligt att i en del befattningar ersätta aktiva telehantverkare med värnpliktiga teletekniker. Den av VK här föreslagna utökade användningen av teletekniker i flottans krigsorganisation bör emellertid inte få leda till att antalet värnpliktiga som grundutbildas ökar utan endast till att de som grundutbildas tillvaratas bättre än f. n. VK anser att teleteknikerna bör utnyttjas i flottans krigsorganisation för att bestrida främst följande befattningar: 1. Teletekniker ombord på jagare och fregatt med uppgift att underhålla och reparera spanings- och navigeringsradarstationer. 2. Chef för telereparationsgrupp. Den begränsade tiden för yrkeskursen medger ej att teleteknikerna görs kompetenta att handha all telemateriel ombord om den i avsnitt 20.5.2.1 angivna målsättningen skall uppnås. Utbildning med radio-, telefon-, hydrofon- och ekolodmateriel bör ske endast i orienterande syfte och äga rum sedan vederbörandes tjänstgöring ombord påbörjats. Genom att utbildningen under yrkeskursen koncentreras till radarmaterielen kan tiden för undervisningen rörande denna materiel ökas från 240 till 520 timmar, vilkt VK bedömer vara ett minimum med hänsyn till att flera stationstyper skall 186

inläras. Befattning som chef för telereparationsgrupp bör bestridas först sedan teleteknikern fått erfarenhet av materielens drift, underhåll och reparation ombord. Placering i befattning som chef för telereparationsgrupp bör därför ske först sedan han fullgjort två KFÖ som tekniker ombord på jagare eller fregatt. Som en följd av den mot radarmateriel inriktade grundutbildningen måste teleteknikernas kunskaper kompletteras vad gäller radio-, telefon-, hydrofon och ekolodmateriel innan krigsplacering kan ske. Denna utbildning bör bibringas vederbörande vid en omskolningskurs som genomförs såsom F ö . 20.5.2.3 Telehantverkare. Telehantverkarnas yrkeskurs iland har en längd av endast 45 dagar, återstående del av yrkesutbildningen sker ombord. I motsats till teleteknikerna är telehantverkarna specialiserade på olika linjer med hänsyn till vederbörande krigsbefattning. Målet för utbildningen är att ge kompetens att tjänstgöra i andrahandsbefattning som telehantverkare, dvs. de skall regelmässigt verka under ledning av teletekniskt skolat befäl. Utbildningen bedrivs på följande fyra linjer: Telehantverkare linje A (jagare och fregatt, spanings- och navigeringsradar, radio). Telehantverkare linje B (jagare och fregatt, hydrofon och tråd). Telehantverkare linje C (minsvepare, motortorpedbåt, torpedbåt och ubåt). Telehantverkare linje D (helikopterdivision). Trots att en målinriktning av utbildningen har skett, omfattar varje linje materiel av vitt skilda slag och varierande komplicitet. Av angiven målsättning skulle man kunna bibringas uppfattningen att telehantverkarna alltid arbetar under telepersonal med högre utbildning. Detta är emellertid inte alltid fallet. Yrkeskursens begränsade omfattning medför att huvuddelen av yrkesutbildningen måste genomföras ombord. Möjligheterna att genomföra densamma senare är, som redan framhållits, begränsade. Det är därför SOU 1970: 65

väsentligt att eleverna under landkursen bibringas mesta möjliga kunskaper. Den genomförda specialiseringen på fyra linjer är ett led i denna strävan. VK anser emellertid att en ytterligare specialisering av utbildningen bör komma till stånd. Under den korta yrkeskursen iland bör utbildning sålunda bedrivas endast på materiel som vederbörande kommer att handha när han kommer ombord. VK har i föregående avsnitt föreslagit att teletekniker i fortsättningen skall handha underhållet av radarstationerna ombord på jagare och fregatter. Som en följd härav bör linje A endast syfta till att ge utbildning om radiomaterielen ombord. De föreslagna åtgärderna ställer stora krav på utbildningsorganisationen men är en förutsättning för att telehantverkarna skall kunna fylla den av 1960 års värnpliktsutredning föreslagna målsättningen för deras yrkesutbildning iland: »Telehantverkarna måste vid påmönstringen kunna självständigt handha materielen» (SOU 1965:68 s. 311).

20.5.4 Omskolning till ingenjör VK har i det föregående föreslagit att omskolning till ingenjör bör ske i princip efter två KFÖ eller då vederbörande förvärvat erforderlig civil kompetens. Omskolningen bör, beroende av behovet av utbildningstid, ske i form av SFÖ eller F ö . VK anser att det för omskolning till skeppsbyggnads- och artilleriingenjör erfordras fem veckors F ö .

20.5.3 Repetitionsutbildning Repetitionsutbildning för tekniker bör vara av två slag, nämligen dels KFÖ dels SFÖ (Fö). Den förstnämnda bör genomföras i enlighet med de principer som f. n. gäller. I vissa fall föreligger även behov av tekniska kurser mellan KFÖ för att vidmakthålla de materieltekniska kunskaperna. Detta behov av särskild befattningsutbildning kan i regel tillgodoses under SFÖ. I samband med större materielrevidering kan det emellertid bli erforderligt med F ö om upp till fem veckors längd. VK föreslår därför att SFÖ (Fö) vid behov läggs in mellan KFÖ. Vad som i det föregående har föreslagits beträffande F ö för tekniker bör gälla även för telehantverkare. Ingenjörernas KFÖ och SÖ bör genomföras enligt de bestämmelser som gäller för flottans värnpliktiga officerare.

SOU 1970: 65

21 Kustartilleriets tekniska personal

21.1 Organisatorisk översikt Kustartilleriets värnpliktiga tekniska personal i special tjänst utgörs av ingenjörer och tekniker. De bestrider huvuddelen av de tekniska befattningarna inom kustartilleriets förband och verkar härvid både i reparationstrossar och som enskilda tekniker vid t. ex. radarstationer. De olika krigsbefattningarna framgår av tabell 21: 1. Ingenjörerna ingår i brigad- eller bataljonsstabens sektion 2. De handlägger ärenden rörande underhåll av brigadens (bataljonens) materiel (teletekniska stationer, pjäser m. m.) beroende på fackinriktning. Uppgiften innebär att ingenjörerna under kvartermästaren (chefen för sektion 2) övervakar och samordnar materiel tjänsten inom respektive fackområde samt lämnar förslag till order för denna tjänst, avgör var skadad pjäsmateriel skall repareras, utarbetar erforderliga anvisningar för materielens skötsel och vård, följer upp materielläget samt tjänstgör som vakthavande officer inom sektion 2. Ingenjörerna arbetar även ute vid kompanierna (motsvarande), där de genom råd och anvisningar hjälper kompani- och plutonchefer samt tekniker att lösa förekommande materielproblem. Ingenjörerna rekryteras i flertalet fall bland teknikerna. Någon kompletterande utbildning (ingenjörskurs) genomgås ej före krigsplacering i den högre befattningen. Vissa krigsbefattningar för ingenjörer besätts av värn188

pliktiga mariningenjörer (jfr kap. 20). Instrumentteknikern tjänstgör vid reparationsgrupp eller vid förband på kompaninivå. I den senare befattningen biträder han med den tekniska skötseln av eldledningsutrustningen. Radarteknikern ingår i telereparationsgrupp eller är placerad vid radarstation, där han ansvarar för det tekniska underhållet. Pjästeknikern är chef för reparationsgrupp inom stabs- och trossförband eller verkar som troppchefens tekniske expert inom troppen. Maskinteknikern ingår antingen i fartygsbesättning eller i förband i land. Ombord verkar han som maskinist eller maskinuppbördsman, medan han i land är chef vid VVS-, motor- eller el-anläggningar. Signalteknikern bestrider i regel kvalificerad mekanikerbefattning i stabskompani och sambandsförband samt inom underhållskompani. Gemensamt för alla teknikerkategorier är, att de självständigt utför funktionsprov och reparationer av materielen, varvid mätningar och felsökningar utförs samt aggregat och detaljer byts ut och repareras. Teknikern kontrollerar vidare kontinuerligt materielen och biträder truppen vid materielvård. Som chef för reparationsgrupp leder teknikern även enhetens gruppering och övriga verksamhet. Utöver här berörd personal ingår även! SOU 1970: 65

Tabell 21:1 Krigsbefattningar för värnpliktiga ingenjörer och tekniker (utom skyddsingenjörer och skyddstekniker). Ingår i

Grundbenämning Teleingenjör Artilleriingenjör Signaltekniker Pjästekniker Radartekniker Instrumenttekniker Maskintekniker 1 2

KA-bri- Spärrgadstab bataljon

KustUnder- Specialartilleri- hålls- 1 radarbataljon kompani tropp

Kustspaningsradartropp

1 1 1

1*

1 Ingår i kustartilleriförsvar eller kustartilleribrigad. Behandlas under kap. 11.

värnpliktiga mekaniker i förbanden. Dessa värnpliktigas utbildning kommer att behandlas endast i den mån den är av intresse för bedömningen av teknikernas behov av utbildning och i vad mån teknikernas och mekanikernas utbildning kan slås samman.

21.2 Krav på civil

skolunderbyggnad

Teknikerna uttas i samband med inskrivningen bland värnpliktiga som har avlagt eller avser att avlägga examen vid utbildningslinjer som framgår av följande tabell.

21.3 Gällande utbildningsbestämmelser VK synpunkter på dessa

och

21.3.1 Allmänt Grundläggande bestämmelser för utbildningen är utfärdade genom go nr 291/1958. Teknikerutbildningen sker i två omgångar per år, nämligen omgång 1: 1 5 / 6 15/7 påföljande år och omgång 2: 15/1015/11 påföljande år. Inte i något fall råder överensstämmelse med utbildningsgången för huvuddelen av kustartilleriets värnpliktiga, vilket framgår av bild 21: 1. Beroende på tidsinpassningen i förhållande till övriga värnpliktiga varierar längden

Tabell 21: 2 Krav på civil skolutbildning. Gymnasium

Grundbenämning

Teknisk högskola

Signaltekniker

Elektroteknik, svagströmsinriktning Teleteknisk gren Maskinteknik Maskinteknisk gren Elektroteknik, svagströmsinriktning Teleteknisk gren Elektroteknik, svagströmsinriktning Teleteknisk gren

Pjästekniker Radartekniker Instrumenttekniker

Övriga skolformer

Maskintekniker

Fackskola: maskinteknisk gren Tekniskt institut: maskinteknisk eller motorteknisk linje Sjöbefälsskola: maskinteknikerklass

SOU 1970: 65

Bild 21:1 Jämförelse mellan in- och utryckningstidpunkter för kustartilleriets värnpliktiga. 1/7

I Underofficersvärnpliktiga Underbefälsvärnpliktiga F-värnpliktiga G-värnpliktiga Specialtjänstuttagna värnpliktiga omgång 1 » » 2

1/10

II ^

II ^

^

1/4

II

1/7

II

1/10

31/12

I I I I I I

^ ^ ^ ^ — —^^^ — i ^ i — ^ ™ ——••—••«••-•———i^™

— — — ^ — — — — i ^ — " ^ ^ — ^ ~ ^ ~ " " ^ ^ " ^ ^ —

av teknikernas befattningsutbildning mellan de olika utbildningsomgångarna såsom framgår av bild 21: 2. Soldatutbildning genomgås i regel omedelbart efter avslutade gymnasiestudier. Utbildningen, som inte innehåller tekniska utbildningsmoment, omfattar allmänmilitär utbildning och befälsutbildning och är lika lång för samtliga kategorier tekniker. De värnpliktiga som skall påbörja studier vid teknisk högskola avbryter därefter värnpliktsutbildningen, medan övriga direkt påbörjar fackutbildning. Fackutbildning bedrivs vid kustartilleriets radarskola eller mekanikerskola. Utbildningstiden inom en och samma utbildningslinje varierar beroende på i vilken omgång utbildningen genomförs. Utbildningens huvudsakliga innehåll under dessa båda skeden framgår av bilaga 21: 1. Omfattningen av teknikernas deltagande i förbandsutbildning varierar starkt. Således kan de tekniker som tillhör omgång 1 ej delta i GKU, eftersom de avslutar sin grundutbildning före detta skedes början. Miljöutbildningen för dessa inskränker sig därför till deltagande i den formella förbandsutbildningen. De kan ej heller delta i den fältreparationsövning som genomförs under tre veckor i juli-augusti för fast anställda och värnpliktiga och som syftar till att främst ge tillämpning av verksamheten vid reparationstrossar. Flertalet tekniker tillhörande omgång 2 deltar däremot både i den tidigare nämnda fältreparationsövningen och i GKU. De stannar därefter kvar i tjänst vid tygförvalt190

1/1

ning i flera månader. Denna form av tilllämpad miljöutbildning kan inte anses förenlig med de riktlinjer för grundutbildningens uppläggning som fastställts av 1966 års riksdag. VK konstaterar att de specialtjänstuttagna värnpliktigas utbildningsrytm är mindre väl anpassad till den rytm som gäller för flertalet värnpliktiga tillhörande kustartilleriet. Detta gäller i särskilt hög grad tekniker tillhörande omgång 1. Den fortsatta granskningen av teknikernas utbildning redovisas separat för varje befattning.

21.3.2 Signaltekniker Kustartilleriets sambandsutrustning underhålls av signaltekniker och underbefälsuttagna signalmekaniker. De senare rekryteras bland värnpliktiga med betyg från lägst tvåårig yrkes- eller verkstadsskola. Liksom inom armén är det dock ej ovanligt att dessa elever har slutbetyg från gymnasiets eller fackskolans tekniska linje. Elevernas förmåga att inhämta den tekniska utbildningen är därför många gånger densamma på tekniker- och mekanikerlinjerna. VK har undersökt i vad mån olikheter i utbildningen föreligger. I tabell 21:3 presenteras resultatet av denna undersökning. Utbildningen i de allmänmilitära ämnena motsvarar för båda kategorierna kraven på befattningsoberoende utbildning enligt 1966 års riksdagsbeslut. Tiderna överskrids väsentligt i vissa fall vad gäller fält- och markstridsutbildningen. Signalmekanikernas SOU 1970: 65

Bild 21:2 Teknikernas nuvarande utbildning (veckor). INSTRUMENTTEKNIKER Omgång 1

Omgång 2

4 1/2-

RADARTEKNIKER SA Omgång 1

Omgång 2

RADARTEKNIKER S Omgång 1

Omgång 2

PJÄS- OCH SIGNALTEKMKER Omgång 1

MASKINTEKNIKER Omgång 2

ALLMANMILITÄR UTBILDNING

YRKESTJÄNSTGÖRING VID UTBILDNINGSFÖRBAND/TYGFÖRVALTNING/STAB

FACKUTBILDNING: BEFATTNINGSUTBILDNING MED FORTSATT ALLMANMILITÄR UTBILDNING

:

$s|i

F

. ? R M E L L FÖRBANDSUTBILDNING - BEFÄLSTJÄNSTGÖRING ELLER SÄRSKILD KURS, ÖVNING

TILLÄMPAD FÖRBANDSUTBELDNING - BEFÄLSTJÄNSTGÖRING I BEFATTNING?

SOU 1970: 65

Tabell 21: 3 Jämförelse (i timmar) mellan utbildningen av signaltekniker och signalmekaniker vid kustartilleriet. Övningsgrenar och ämnen Allmän soldatutbildning Fältutbildning Markstridsutbildning Allmän befälsutbildning Signaltjänst Sambandslära Båttjänst Elektroteknik Matematik Tygreparationstjänst Verkstadsarbete Ritteknik Materieltjänst elverk trådmateriel radiomateriel Reparationstjänst trådmateriel radiomateriel Motortjänst Förvaltningslära Sammanlagt

Tekniker Mekaniker 80 157 222 78 136 32 2 115 100

99 239 244 82 55 24 165 36 18 50 10

10 85 175

11 30 84

| 173

65 84

30 10 1 405

1 296

och -teknikernas, liksom övriga teknikerkategoriers krigsbefattningar kräver ej så omfattande utbildning inom dessa övningsgrenar under befattningsutbildningen, förutsatt att de senare under grundutbildningen deltar i ett skede med tillämpad förbandsutbildning. Matematikutbildning förekommer ej för signaltekniker och avses efter hand minskas för signalmekaniker med hänsyn till elevklientelets allt bättre civila skolunderbyggnad. VK förutsätter att denna anpassning fortsätter så att matematikundervisningen så småningom helt kan utgå. Elektrotekniken omfattar 115 respektive 165 timmar och syftar till att ge den grundkunskap som erfordras för att eleverna skall kunna tillgodogöra sig undervisningen i materiel- och reparationstjänst. VK anser att viss utbildning i detta ämne är nödvändig men vill framhålla betydelsen av att den kontinuerligt anpassas till elevernas civila utbildningsståndpunkt så att dubbelläsning undviks. En reducering av tiden till högst 110 timmar matematik och elektroteknik för elever från yrkes- eller verkstadsskola och 192

till högst 60 timmar för övriga anser VK vara möjlig redan i nuläget. För civilingenjörer bör den kunna utgå. För signalmekanikernas del torde utbildning i ritteknik ej erfordras. Signal tjänsten omfattar främst radio- och växelstationstjänst. Syftet är att ge den tekniska personalen någon förmåga att utnyttja sambandsmaterielen. Teknikerna erhåller dessutom utbildning rörande sambandsorganisationen inom marinen samt televerkets nät. Den sistnämnda undervisningen avslutas med prov för behörighet att utföra vissa kopplingar på televerkets automatväxlar. VK anser att även signalmekanikerna bör bibringas viss utbildning rörande sambandsorganisationen och televerkets nät. Det är däremot ej erforderligt att utbildningen i det senare ämnet görs så omfattande att behörighet uppnås. Utbildningen i motortjänst och båttjänst bör helt utgå. Utbildningen i verkstadsarbete omfattar skyddsbestämmelser, maskinarbete, bänkarbete, svetsning, lödning och verktygsslipning. VK anser att för signalteknikernas och signalmekanikernas vidkommande utbildningen bör kunna begränsas till kännedom om skyddsbestämmelser och färdighet i lödning. Eftersom svetsning och svarvning ej ingår i signalteknikernas och signalmekanikernas arbetsuppgifter, bör dessa moment utgå ur utbildningen. Däremot bör grundläggande principer för felsökning, reparation och trimning behandlas i detta ämne som VK föreslår benämnas grundläggande verkstadstjänst. I ämnet materieltjänst studeras numera samma materielslag av båda kategorierna. Avvägningen av den tid som ägnas varje materielslag är i huvudsak lämplig för mekanikerna. För teknikernas del synes tiden i vissa fall, t. ex. för trådmateriel, vara för rikligt tilltagen och därför kunna minskas. Med reparationstjänst avses i detta sammanhang den formella och tillämpade utbildning i reparationsarbete som bedrivs i anslutning till eller efter materieltjänsten och som i huvudsak genomförs i lektionssal. Under samma rubrik redovisas även den SOU 1970: 65

utbildning i reparationsarbete på televerkets nät som bibringas mekanikerna. Den omfattar t. ex. utringning av kabel, skarvning av bly- och plastkabel samt felsökning. VK anser att denna utbildning kan begränsas. I övrigt finner VK utbildningen vara väl avvägd för mekaniker med yrkesskola som grund men anser att den behöver ökas något för mekaniker och tekniker som utbildats vid andra skolor med hänsyn till deras mindre, praktiska rutin. Tygreparationstjänsten motsvarar arméns fältreparationstjänst och omfattar främst reparationsförbandens organisation och utrustning samt tjänsten på reparationsplats. Utbildningen berör alla väsentliga områden inom reparationstjänsten. Den utgör tillsammans med den tre veckor långa fältreparationsövningen en god grund för teknikernas och mekanikernas verksamhet under förbandsutbildningen. VK anser dock att fältreparationsövningen bör kunna begränsas till två veckor. Jämförelsen mellan teknikernas och mekanikernas utbildning visar att några avgörande skiljaktigheter inte föreligger. VK konstaterar samtidigt att någon utbildning som syftar till placering som teleingenjör knappast förekommer. Arbetsuppgifterna i krigsorganisationen motiverar ej att den personal som direkt svarar för materielens reparation och underhåll uppdelas i signaltekniker och signalmekaniker.

21.3.3 Pjästekniker Pjästekniker jämte pjäsmekaniker ansvarar för underhållet av kustartilleriets pjäsmateriel. Beroende på vilken materiel som personalen är avsedd att reparera, hänförs den till kategori LA (lätt artilleritjänst) eller SA (tungt sjöfrontsartilleritjänst). Till lätt artilleri hänförs bl. a. 40 mm luftvärnsautomatkanon. Eftersom denna pjäs i regel ingår i alla kustartilleribatterier krävs tekniker eller mekaniker LA även i förband med tunga pjäser. Liksom för signaltekniker och signalmekaniker har VK undersökt huruvida kraven SOU 1970: 65 13—014094

på och utbildningen för pjästekniker och pjäsmekaniker är identiska i väsentliga avseenden. VK har därvid funnit att det, liksom vid arméns luftvärn, är befogat att ha två olika kategorier i krigsorganisationen även i fortsättningen. Pjästeknikernas materielutbildning är lika för SA och LA och omfattar samtliga kustartilleriets handvapen och pjäser med tyngdpunkten lagd på luftvärnspjäser och tornpjäser. Den begränsade tid som står till förfogande medger i flertalet fall endast orienterande utbildning på andra pjäser än de ovan nämnda. VK anser därför att krigsorganisationens krav för närvarande endast tillgodoses helt i vad avser pjästekniker LA. Pjäsmekanikerna däremot utbildas på en lätt och en tung linje. Detta har gjort det möjligt att anslå erforderlig tid åt samtliga pjästyper som är aktuella för respektive linje. I och med att en ny 7,5 cm kanon har tillkommit, har emellertid svårigheter uppstått att nå utbildningsmålen även för pjäsmekaniker LA. Pjästeknikerna erhåller viss utbildning på eldledningsmaterielen för att säkerställa att några skarpa kompetensgränser inte uppstår mellan instrumentteknikern och pjästeknikern. Detta anser VK vara riktigt. Utbildningen i verkstadsarbete har samma omfattning som för signaltekniker. I motsats till vad som är fallet med signalteknikern anser VK att det för pjästeknikern är befogat med denna relativt omfattande verkstadsutbildning. Utbildningen i reparationstjänst är väl avvägd. Utbildningen i tygreparationstjänst är däremot otillräcklig och ger ej teknikerna erforderlig grund för den tillämpade utbildningen under fältreparationsövningen. Den nuvarande uppdelningen i en tekniker- och en mekanikerlinje bör bibehållas även i fortsättningen. Däremot anser VK att den nuvarande uppdelningen i LA och SA inte är rationell vare sig från utbildnings- eller personalsynpunkt. Den bör därför ersättas av en uppdelning som säkerställer att teknikern och mekanikern behärskar alla de pjäser som ingår i vederbörligt förband. 193

Tabell 21: 4 Materiel- och reparationsutbildningens huvudsakliga omfattning för instrumenttekniker och instrumentmekaniker. Instrumenttekniker Materielslag

LA l1,8

LA 2*,8

SA I s , 8

SA 2«,8

7195 Instrumentmekaniker

80 175 Centralinstrument 702 45 150 703 » 45 250 704 » 250 709 » 50 5 250 710 » 259 Centralsikte 704 75 100 706 » 7107 Artillerieldledning 719 15 210 Radar PA 31 250 » PA 39 250 » PE451 1 Betjänar instrumenteringen vid 7,5 cm tornbatteri. * » » » 40 mm luftvärnspjäser. 8 » » » 15 cm fast batteri. *6 » » » 10,5 cm tornbatteri. » » » 7,5 cm tornbatteri m. fl. batterier. 8 Ej reparationsutbildning. 7 Inklusive operativt handhavande. 8 Tillkommer cirka 125 timmar s. k. praktisk tjänstgöring innebärande främst tillämpad utbildning i trimning, reparation och underhåll. 21.3.4 Instrumenttekniker Instrumenttekniker av fem olika slag ingår i krigsorganisationen medan det finns endast en mekanikerkategori. Materiel- och reparationsutbildningens huvudsakliga omfattning framgår av ovanstående tabell. Tabellen visar att mekanikern utbildas på flera materieltyper än teknikern samt att mekanikerns utbildning på varje enskild instrumenttyp är av mindre omfattning än den mera specialinriktade teknikerns urbild» ning. Mekanikerns utbildning är därför mycket ytlig och av föga kvalificerad art. Detta förhållande leder till att hans arbetsuppgifter i krigsorganisationen måste bli av så enkelt slag att hans värde för organisationen kan starkt ifrågasättas. Gjorda undersökningar har visat att mekanikerkategorin kan utgå ur krigsorganisationen. Instrumentteknikerns utbildning är i allt väsentligt lämplig. Tillgången på materielbeskrivningar har i vissa fall varit otillräcklig. VK vill understryka betydelsen av att erforderlig utbildningsmateriel måste finnas att tillgå samtidigt som - och helst innan - krigsmaterielen levereras. Erfarenheterna från de senaste årens utbildning ty194

der på att befattningsutbildningen kan minskas med cirka två veckor under förutsättning att eleverna deltar i den tidigare nämnda fältreparationsövningen. Det är den s. k. praktiska tjänstgöringen som i dessa fall kan begränsas eftersom just sådan tjänstgöring ingår i fältreparationsövningen. VK anser vidare att utbildningen i verkstadsarbete kan begränsas av samma skäl som tidigare har anförts beträffande signalteknikernas utbildning i detta ämne. 21.3.5 Radartekniker kustspaningsradar Marinens kustspaningsradartroppar bemannas av personal antingen ur flottan eller ur kustartilleriet. Tropporganisationen framgår av bilaga H 21: 1. Det personella innehållet i troppen är olika, beroende på vilken vapengren den tillhör. Olikheterna är ej betingade av skilda krigsuppgifter, varför det saknas skäl för att bibehålla den nuvarande ordningen. VK föreslår därför att den personella sammansättningen ses över och görs enhetlig. Gällande bestämmelser för uttagning och utbildning av värnpliktiga inom kustspaningsradartropp framgår av följande tabell. SOU 1970: 65

Tabell 21: 5 Uttagning och utbildning av värnpliktiga inom kustspaningsradartropp. Tillhör Grundbenämning

flottan

Spaningsledare Chefsobservatör Ra d arman Ra armatros Radarman Teldtekniker Radeartekniker Telemekaniker Elektromekaniker

1 1 1 1 1 1

kustartilleriet 1 1 1 1

Utbildningen av radartekniker och radaroperatörer ur både flottan och kustartilleriet är sedan 1967 förlagd till kustartilleriets radarskola i Göteborg. Omfattande utbildningsanordningar har efter hand installerats vid skolan, varför utbildningsbetingelserna numera är mycket goda. Dess belägenhet i närheten av inloppet till Göteborgs hamn och Torslanda flygplats medför bl. a. den fördelen att operatörerna får god övning i spaning mot såväl ytmål som luftmål. Motsvarande övningsmöjligheter föreligger ej vid BÖS, där flottan oaktat detta försöksvis har återupptagit utbildning av radarmatroser. Eftersom utbildningskapaciteten är stor nog att tillgodose såväl krigsorganisationens behov som behovet av personal vid i fred rustade kustspaningsradarstationer, anser VK att utbildningen även i framtiden bör vara lokaliserad till kustartilleriets radarskola. Metoden att rekrytera personal ur både flottan och kustartilleriet komplicerar utbildningsorganisationen vid radarskolan i mycket hög grad och är därför från utbildningssynpunkt inte rationell. Kravet att tillgodose personalbehovet vid rustade kustspaningsradarstationer nödvändiggör inryckning flera gånger per år. Tidpunkterna för inryckningen kan ej samordnas mellan vapengrenarna på grund av att grundutbildningen har olika längd. Detta medför att kurssystemet blir ytterst komplicerat. Från den enskilde värnpliktiges synpunkt måste det synas märkligt att tiden för utSOU 1970: 65

Uttagning Underofficer Underbefäl » F-värnpliktig » Underofficer Specialtjänst F-värnpliktig

»

Grundutbildningenslängd (dagar) 450 364 330 364 300 450 394 364 364

bildning till en och samma befattning är olika vid flottan och kustartilleriet. Eftersom några särskilda skäl ej kan åberopas som motiv för skilj aktigheterna, anser VK att antingen flottan eller kustartilleriet bör ansvara för hela kustspaningsradarorganisationens bemanning. Grundutbildningens omfattning i stort för flottans teletekniker och telemekaniker samt kustartilleriets radartekniker framgår av följande tabell. Utbildningens fördelning på övningsgrenar och ämnen framgår av bilaga 21: 2. De minimikrav på befattningsoberoende utbildning som 1966 års riksdag fastställt, uppfylls ej helt av radarteknikerna medan teleteknikerna i detta avseende och då främst vad gäller fältutbildning når långt över minimikraven. VK anser att de allmänmilitära kraven på personal i kustspaningsradarförband är sådana att den för krigsmakten gemensamma befattningsoberoende utbildningens omfattning är lämplig och tillräcklig som grund för den tillämpade utbildningen. Den allmänna befälsutbildningens omfattning är i huvudsak densamma inom båda vapengrenarna. Redovisningen i bilagan ger dock sken av att så ej är fallet. Detta beror på att för teleteknikern redovisas vissa timmar under ämnet sjömansutbildning. VK anser att utbildningens omfattning är otillräcklig med hänsyn till de krav på befälsutövning som befattningen inom kustspaningsradar ställer. Dessutom måste på grund av antalsmässig överproduktion teknikerna 195

Tabell 21: 6 Grundutbildningens omfattning i stort för teletekniker och telemekaniker samt radartekniker vid kustspaningsradarstationer (veckor)

Befattningstyp Teletekniker Telemekaniker Radartekniker

Allmänmilitär utbildning

Befattningsutbildning

6%

18 6!4

ey2

kunna krigsplaceras i befälsbefattningar inom marinens underhållsorganisation. Deras behov av befälsutbildning är därför lika stort som för övriga teknikerkategorier. Flottans teletekniker bibringas en omfattande sjömansutbildning innehållande bl. a. båttjänst (24 timmar) och navigation (30 timmar) medan kustartilleriets radartekniker genomgår endast mycket begränsad utbildning i detta ämne. VK anser att den är onödig i båda fallen, eftersom radarstationerna är landbaserade. Flottan fullföljer den allmänmilitära utbildningen och sjömansutbildningen under tjänstgöringen vid kustspaningsradarstation (landkursen) medan detta ej är fallet vid kustartilleriet. Erfarenheten visar emellertid att det under landkursen har varit svårt att genomföra utbildningen på det sätt som planerats. Orsaken härtill har varit brist på instruktörer och utbildningsanordningar samt nödvändigheten av att upprätthålla en kontinuerlig beredskap. Skillnaden i utbildning inom de rent militära ämnena och övningsgrenarna mellan flottans och kustartilleriets tekniker är i praktiken därför ej så stor som uppgifterna i bilagan ger sken av. Utbildningen i elektroteknik och tygtjänst (materielkunskap och reparationstjänst) genomförs i huvudsak på samma sätt som vid RMS, varför de synpunkter som framförts i kap. 18 gäller även i detta fall. VK anser dock att utbildningen rörande PPI-841 ej har tillräcklig omfattning med hänsyn till stationernas ofta mycket isolerade läge. Svåra land- eller sjökommunikationer ställer stora krav på teknikernas förmåga att självständigt reparera uppkomna fel. Efter genomgången befattningsutbildning vid radarskolan tjänstgör teknikerna i be196

Tjänstgöring vid kusispaningsradarstation

Vapengren

39 39 23

Flottan » Kustartilleriet

fattning vid rustade kustspaningsradarstationer under 23-39 veckor beroende på vapengrenstillhörighet. VK anser att en så lång tillämpningsperiod ej krävs för att uppnå för krigsbefattningen erforderlig färdighet. VK finner sammanfattningsvis alt den tekniska befattningsutbildningen i allt väsentligt motsvarar de krav som teknikernas krigsbefattningar ställer. Utbildningen i allmänmilitära ämnen uppfyller däremot ej, även om det för teleteknikernas del redovisningsmässigt gör det, av 1966 års riksdag fastställda minimikrav. 21.3.6 Maskintekniker Mekaniker inom maskintjänstområdetgrundutbildas ej. Behovet av maskinister, eldare, motorskötare och elektriker i kustartilleriets krigsorganisation tillgodoses genom överföring från andra utbildningslinjer av äldre värnpliktiga med lämplig yrkesinriktning. Den huvudsakliga omfattningen av maskinteknikernas enskilda utbildning framgår av bilaga 21: 1. Maskinteknikernas markstridsutbildning är mindre omfattande än för huvuddelen av övriga teknikerkategorier, trots att kraven på sådan utbildning är desamma för alla teknikerkategorier. Utbildningen i båttjänst syftar till att ge grundläggande kunskaper om tjänsten ombord på fartyg. Efter avslutad befattningsutbildning placeras teknikerna till tjänstgöring ombord på minutläggare eller vid förband med transportbåtar, varför kunskaper i detta ämne erfordras av minst den omfattning som den här aktuella utbildningen ger. Utbildningen i maskintjänst ger eleverna SOU 1970: 65

erforderliga kunskaper om de motor-, VVSoch elanläggningar som ingår i kustartilleriets båtar eller fasta anläggningar. Maskinläran studeras i anslutning till maskintjänsten och ger teknikerna de kompletterande teoretiska kunskaper som är nödvändiga för att de skall kunna tillgodogöra sig den praktiska materielutbildningen. Utbildningen är i huvudsak lämplig men VK anser att ökad vikt bör läggas vid undervisningen om ABC-stridsmedlens inverkan på VVS-anläggningar. VK anser vidare att utbildningen i den i tygtjänsten ingående fältreparationstjänsten har för liten omfattning med hänsyn till de krav som tidigt kan komma att ställas på maskinteknikerna under deras tjänstgöring vid förband. Maskinteknikerna bör liksom övriga teknikerkategorier delta i fältreparationsövningen. Den tillämpade utbildningen omfattar 24 veckor, varav 11 fullgörs under den tid då kustartilleriet bedriver formell och tillämpad förbandsutbildning. Maskinteknikernas utbildning är emellertid inte fast inordnad i denna, vilket VK anser att den borde vara, i varje fall under GKU-skedet.

21.4 Krigsorganisatoriska

förutsättningar

Inom marinstaben pågår f. n. en granskning av krigsorganisationens krav på olika ingenjörs-, tekniker- och mekanikerbefattningar samt det behov av civil skolutbildning och militär befattningsutbildning som föreligger för den personal som skall utbildas för dessa befattningar, översynen sker mot bakgrund av planerad materiel- och förbandsomsättning samt önskemål om att avbryta utbildning på materielslag som inom en snar framtid kommer att utgå ur krigsorganisationen. Trots att ovannämnda utredningsarbete ännu ej är avslutat, anser VK att nu tillgängliga delar av utredningen är av den karaktären att de kan läggas till grund för VK överväganden och ställningstaganden. Bl. a. föreslås nya benämningar för att bättre än f. n. klarlägga befattningshavarnas uppgifter. I utredningen föreslås vidare SOU 1970: 65

att vissa teknikers eller mekanikers utbildning ändras så att de görs kompetenta att lösa alla arbetsuppgifter inom visst fack, t. ex. pjäsreparationer vid viss förbandstyp. Teknikerna och mekanikerna får på detta sätt större förståelse för hela systemet i förbandet. Förbandets tekniska funktionssäkerhet bedöms härigenom komma att öka samtidigt som personalbehovet minskar. Av arbetsgruppen föreslagna benämningar och ansvarsområden framgår av tabell 21: 7. VK anser att de föreslagna benämningarna är i huvudsak lämpliga. Radartekniker S föreslås dock benämnas radartekniker ksrr (kustspaningsradar) för att klarare ange verksamhetens art. Däremot anser VK att det inte är motiverat att minmekanikerna ersätts av mintekniker. Minmekanikerns arbetsuppgifter är av så enkelt slag att det enligt VK uppfattning mycket väl räcker med yrkes- eller verkstadsskola som civil utbildningsbakgrund för den militära befattningsutbildningen.

21.5 Överväganden och förslag 21.5.1 Värnpliktskategorier Av redogörelsen i avsnittet 21.3.2 framgår att arbetsuppgifterna i krigsorganisationen för signaltekniker och signalmekaniker är i allt väsentligt desamma och därför ej motiverar att den personal som direkt ansvarar för materialens underhåll uppdelas i två kategorier. Enligt VK uppfattning bör därför signalteknikerna och signalmekanikerna sammanslås till en kategori, benämnd signalmekaniker, inom vilken det skall finnas underbefälsuttagna värnpliktiga och F-värnpliktiga. Till den förra gruppen bör hänföras de som krigsplaceras i befattning som chef eller ställföreträdande chef för reparationsgrupp eller i sådana befattningar att befälsförmåga krävs även om mekanikern ej är chef för enhet. I fortsättningen behandlas endast utbildningen av de underbefälsuttagna mekanikerna. I lätta robotbatterier ingår f. n. dels radartekniker SA för underhåll av radarmaterielen, dels robotmekaniker med uppgift 197

Tabell 21: 7 Föreslagna nya benämningar och ansvarsområden för tekniker inom kustartilleriet. Nuvarande benämning

Föreslagen benämning

Ansvarsområde

Radartekniker SA

Oförändrad

Instrumenttekniker SA 1

Eldledningstekniker 702 o. 704

PA 31, fasta närspaningsradar, viss sambandsmateriel Kustspaningsradar, VVS vid kustspaningsradartropp, viss sambandsmateriel Cig 702 och 704, viss samband smateriel Arte 703, viss sambandsmateriel Cig 709, PA-31,PS-33, viss sambandsmateriel Arte 710, viss sambandsmateriel Arte 719, laser, viss sambandsmateriel Samtliga fasta pjäser utom 10,5 cm m/50, granatkastare, lysraketpjäs, handvapen samt strålkastare Samtliga rörliga pjäser, lysraketpjäs, handvapen 10,5 cm m/50 , akan m/48, lysraketpjäs, handvapen Ersätter robotRobot 52, PS-821, viss mekaniker och sambandsmateriel radartekniker SA Ersätter minmeMinor, minstationsutkaniker rustning, VVS och viss sambandsmateriel Motor, el och VVS ombord och i land

»

LA 2

Eldledningstekniker 703

»

SA 2

Eldledningstekniker 709

»

LA 1 Eldledningstekniker 710

»

719 Pjästekniker LA/SA 1

Eldledningstekniker 719 Pjästekniker fast

»

LA/SA 1

Pjästekniker rörlig

»

SA 2

Pjästekniker 10,5

—

Robottekniker

—

Mintekniker

Maskintekniker

Oförändrad

att bl. a. prova robot 52. Utredningsgruppen inom marinstaben föreslår att dessa båda befattningshavares uppgifter bör slås samman och åläggas en robottekniker. Denne skulle dessutom ansvara för underhållet av förbandets sambandsutrustning. VK finner att förslaget är lämpligt och förordar att det genomförs.

21.5.2 Allmänt Utbildningssystemet bör liksom för övriga värnpliktiga omfatta grundutbildning och repetitionsutbildning.

198 Anmärkning

21.5.3 Grundutbildningens innehåll i stort samt dess inpassning i tiden Grundutbildningen bör innehållsmässigt byggas upp kring tre huvudkomponenter, nämligen allmänmilitär utbildning, befattningsutbildning och förbandsutbildning. I den allmänmilitära utbildningen skall ingå den utbildning som fastställts av 1966 års riksdag. Befattningsutbildningen bör omfatta den enskilda utbildning i övrigt som fordras för att den värnpliktige skall kunna lösa sin uppgift i förbandet. I befattningsutbildningen inryms bland annat erforderlig befälsutSOU 1970: 65

bildning. VK vill understryka att förmågan att lösa uppgifter i befattningen i hög grad vidareutvecklas genom förbandsutbildningen. Förbandsutbildningen skall syfta till att ge befäl och meniga vana att lösa sina uppgifter under hänsynstagande till den verksamhet som i övrigt bedrivs inom förbandet och trots de påfrestningar som individen utsätts för i fält. Teknikerna och mekanikerna har särskilt stort behov av befattningsutbildning och kan därför i regel ej delta i förbandsutbildningen i samma omfattning som övriga värnpliktiga. De skall dock delta i hela eller huvuddelen av GKU-skedet. Teknikernas (mekanikernas) grundutbildning bör tidsmässigt följa samma utbildningsrytm som gäller för övriga värnpliktiga vid kustartilleriet. Detta kan ske utan att belastningen ökas i sådan grad att utbildningsorganisationen behöver ändras. I samband härmed erfordras emellertid en bättre samordning mellan krigsorganisationens behov av och till utbildning uttagna värnpliktiga än vad fallet är f. n. I avsnitten 21.5.4-9 redovisas VK överväganden och förslag rörande grundutbildningens omfattning för de skilda teknikeroch mekanikerkategorierna. Krav på insatsberedskap under hela året vid vissa kustbevakningsförband medför emellertid att utbildning måste anordnas flera gånger per år samt att viss överutbildning inom denna utbildningslinje måste godtas. Personalen bör under senare delen av värnpliktstiden krigsplaceras i sådana krigsförband (främst underhållsförband) som ej är organiserade under grundutbildningen.

Tabell 21: 8 Tidens fördelning på övningsgrenar och ämnen vid kustartilleriets underbefälsskola Övningsgren, ämne

Timmar

Allmän soldatutbildning Fältutbildning Markstridsut bildning Signaltjänst Båttjänst Allmän befälsutbildning

74 112 148 24 6 60 424

Sammanlagt

på att praktiskt taget hela markstridsutbildningen genomförs innan ca ZU av fältutbildningen medhunnits. Utbildningstidens längd, ca 11 veckor innebär att underbefälsskolan avslutas i mitten av januari, dvs. att de värnpliktiga återvänder till skolan efter juluppehållet och stannar där en-två veckor, varefter de påbörjar tjänstgöring vid radar- och mekanikerskolan. VK anser att detta är olämpligt både från krigsmaktens och den enskildes synpunkt och föreslår i stället en 10 veckors underbefälskurs som kan avslutas i och med att juluppehållet börjar. Den begränsning av utbildningen som måste göras i och med att densamma avkortas med en-två veckor anser VK bör göras främst i markstrid och båttjänst. Härigenom erhålls bättre balans mellan ämnena vid underbefälsskolan. Kvarstående delar av markstridsutbildningen överförs till utbildningen vid mekanikerskolan, där den med fördel kan ingå som en integrerad del i den tekniska utbildningen. Utbildningen vid mekanikerskolan bör därför omfatta dels resterande del av den befattningsoberoende allmänmilitära utbildningen, dels befattningsutbildning. 21.5.4 Signalmekaniker Den allmänmilitära utbildningen bör härvid omfatta dels de 90 timmar som återstår Kustartilleriets underbefäl genomgår obeför att nå upp till de 390 timmar som är roende av utbildningslinje en gemensam unminimikrav för alla värnpliktiga, dels den derbefälsskola som pågår under 11 veckor. Innehållet i denna framgår av följande ta- ytterligare utbildning som krigsbefattningen kräver. VK beräknar att sammanlagt erfordbell. Utbildningen i de allmänmilitära ämnena ras ca 140 timmars utbildning inom dessa övningsgrenar och ämnen. motsvarar - utom beträffande fältutbildBefattningsutbildningen i övrigt omfattar ning - i huvudsak även kraven på befattsignaltjänst, elektroteknik, materialkunskap, ningsoberoende utbildning. VK vill peka SOU 1970: 65

grundläggande verkstadstjänst, reparationstjänst, fältreparationstjänst samt allmän befälsutbildning. Signalmekanikerna behöver kunskaper i signaltjänst för att de skall förstå det sambandssystem, i vilket de utgör en betydelsefull länk. De måste vidare känna till hur sändning och mottagning av meddelanden sker, hur signalsstationer upprättas m. m. Signalmekanikerna handhar vidare materiel som används vid anslutning till televerkets nät. Kännedom om detta erfordras därför. VK har beräknat att ca 70 timmar krävs för att uppnå erforderlig kunskapsnivå. VK bedömer att utbildning i elektroteknik är nödvändig även i framtiden. Den bör dock kunna begränsas till högst 110 timmar för värnpliktiga med yrkes- eller verkstadsskola och högst 50 timmar för övriga. De senare bör få ökad utbildning i reparationstjänst för att kompensera deras tidigare, mindre praktiskt inriktade utbildning. Den grundläggande verkstads tjänsten bör omfatta ordnings- och säkerhetsföreskrifter, serviceteknik samt lödning. Svarvning och svetsning bör ej ingå i utbildningen eftersom sådan verksamhet ej ingår i signalmekanikernas arbetsuppgifter. Fältreparationstjänsten omfattar genomgång av krigsförbandens signalreparationsutrustning och dess handhavande, reservdels- och verktygssatser, redovisning, beställ-

ning och anskaffning i fält samt tjänsten vid reparationsplats under skiftande förhållanden. Under denna ämnesrubrik redovisas även den nuvarande för flertalet tekniker och mekaniker gemensamma fältreparationsövningen. Längden av denna bör dock kunna begränsas till två veckor, vilken tid VK bedömer vara tillräcklig för att syftet med övningen skall uppnås. I följande tabell redovisar VK det beräknade behovet av allmänmilitär utbildning och befattningsutbildning för underbefälsuttagna signalmekaniker. Den enskilda utbildningen (allmänmilitär utbildning och befattningsutbildning) uppgår sammanlagt till ca 1 250 timmar, vilket innebär att signalmekanikerna kan börja förbandsutbildningen i början av juni. Med hänsyn till att även övriga tekniker- och mekanikerkategorier skall delta i fältreparationsövningen kan det dock bli nödvändigt att senarelägga utryckningen från mekanikerskolan. VK föreslår sammanfattningsvis att nuvarande befattningar för specialtjänstuttagna signaltekniker och underbefälsuttagna signalmekaniker i fortsättningen ersätts med befattningar endast för signalmekaniker. Vidare föreslås att dessa indelas i kategorierna underbefälsvärnpliktiga och F-värnpliktiga beroende på behovet av befälsutbildning. Den enskilda utbildningen omfattar, som

Tabell 21: 9 Beräknat behov av allmänmilitär utbildning och befattningsutbildning för underbefälsuttagna signalmekaniker. Ungefärligt antal timmar övningsgren, ämne Allmän soldatutbildning Fältutbildning Markstridsutbildning Allmän befälsutbildning Signaltjänsl Elektroteknik Grundläggande verkstadstjänst Materielkunskap Reparationstjänst Fältreparationstjänst Sammanlagt 1

Underbefälsskola

Mekanikerskola

Summa

60 25

30 70

90 95

110 (50)1

110(50)*

50 200

50 200 1

160 (220)

160 (220)

100 860

100 1245

Mekaniker med lägst gymnasium som skolunderbyggnad.

200 SOU 1970: 65

ovan nämnts, för de underbefälsuttagna värnpliktiga ca 1 250 timmar, varav ca 850 fullgörs vid mekanikerskola. Resterande del av grundutbildningen genomförs som förbandsutbildning tillsammans med övriga värnpliktiga.

21.5.5 Pjästekniker Pjästeknikerna, liksom övriga teknikerkategorier, verkar på en högre kompetens- och funktionsnivå än signalmekanikerna. Detta ställer särskilda krav på teknikernas förmåga att föra befäl. Behovet av befälsutbildning är därför större för dessa än för signalmekanikerna. VK anser däremot att utbildningen i allmänmilitära ämnen bör vara densamma, dvs. 440 timmar. Utbildningen bör inledningsvis ha samma omfattning som i tabell 21: 9 föreslagits för de underbefälsuttagna signalmekanikerna. Utbildningen vid mekanikerskolan bör omfatta dels resterande del av den befattningsoberoende allmänmilitära utbildningen, dels befattningsutbildning. Utbildningen i allmänmilitära ämnen omfattar ca 140 timmar. Befattningsutbildningen i övrigt bör omfatta elektroteknik, servoteknik, artillerilära, artilleritjänst, grundläggande verkstadstjänst, materielkunskap, reparations tjänst, fältreparationstjänst samt allmän befälsutbildning. Den allmänna befälsutbildningen skall främst inriktas på att bibringa eleverna insikt om det vapensystem, inom vilket de avses verka samt förmåga att vara instruktör i handhavande och vård av pjäsmaterielen. VK beräknar att det åtgår ca 70 utbildningstimmar för att nå dessa mål. VK har i avsnitt 21.3.2 påtalat de olägenheter som föreligger med uppdelningen på linjerna LA och SA och har därför undersökt möjligheterna att i stället dela teknikerna i kategorierna fast artilleri (pjästekniker F) och rörligt artilleri (pjästekniker R). Genom en sådan indelning kan dels det totala antalet pjästekniker i krigsorganisationen minskas, dels vederbörande tekniker underhålla alla i förbandet förekommande pjästyper. I tabell 21: 10 redovisas VK SOU 1970: 65

Tabell 21: 10 Materielutbildningens omfattning enligt VK förslag. Pjästekniker Materielslag

F

15,2 cm kanon m/41 15,2 cm kanon m/37 15,2 cm kanon m/98 10 cm raketpjäs m/50—51 7,5 cm kanon m/65 7,5 cm tornpjäs m/57 7,5 cm kanon m/12 57 mm kanon m/89 40 mm luftvärnsautomatkanon m/48 fast m/48 rörlig m/36 fast m/36 rörlig 20 mm luftvärnsautomatkanon m/40

X X X X X X X X

X

förslag till materielutbildningens omfattning. För materielutbildningens genomförande erfordras ca 425 timmar på båda linjerna. Den grundläggande verkstadstjänsten blir mera omfattande för pjästeknikerna än för signalmekanikerna, eftersom maskin- och bänkarbete jämte svetsning bör ingå. VK beräknar det totala behovet till 70 timmar. Pjästeknikerna bör delta i fältreparationsövningen samt därutöver ges 20 timmars utbildning i fältreparationstjänst. I följande tabell redovisar VK det beräknade utbildningsbehovet vid mekanikerskolan. Den enskilda utbildningen (allmänmilitär utbildning och befattningsutbildning) uppgår sammanlagt till ca 1 400 timmar. Härutöver skall pjästeknikerna bibringas erforderlig miljöutbildning. Detta bör ske genom tjänstgöring i pjästeknikerbefattning inom övningsorganiserat grundutbildningsförband och pågå t. o. m. GKU-skedets slut i början av september. Någon grundutbildning därefter bör ej förekomma. Detta innebär att den sammanlagda tiden för grundutbildning uppgår till ca elva månader.

21.5.6 Eldledningstekniker 21.5.6.1 Utbildningslinjer. Centralinstrumenten 702 och 704 kommer inom en snar fram201

Tabell 21:11 Beräknat utbildningsbehov vid mekan ikerskolan övningsgren, ämne

Timmar

Allmänmilitär utbildning Elektroteknik Servoteknik Artillerilära Artilleritjänst Grundläggande verkstadstjänst Materielkunskap Reparationstjänst Fältreparationstjänst Allmän befälsutbildning Sammanlagt

140 50 25 20 25 70 425 80 100 70 1005

tid att utgå ur krigsorganisationen och vid behov ersättas av instrument 719. Antalet redan utbildade tekniker SA 1, avsedda för instrumenten 702 och 704 är tillräckligt för att täcka krigsorganisationsbehovet. Denna kategori utbildas därför ej i fortsättningen. VK har övervägt om några påtagliga fördelar skulle kunna vinnas genom att sammanföra arbetsuppgifterna för instrumenttekniker LA 2 och pjästekniker LA och att i detta sammanhang skapa en systemtekniker. VK har funnit att detta inte är lämpligt, varför de nuvarande utbildningslinjerna LA 1, LA 2, SA 2 och 719 bör bibehållas. 21.5.6.2 Grundutbildningens utformning. Utbildningen i allmänmilitära ämnen, allmän befälsutbildning och signaltjänst bör vara av samma omfattning som för pjästekniker, dvs.

ca 600 timmar. Behov av befattningsutbildning i övrigt är något varierande, beroende på vilka instrument vederbörande skall handha. VK beräkningar framgår av följande tabell. Härutöver skall eldledningsteknikerna bibringas erforderlig miljöutbildning. Detta bör ske på i princip samma sätt som i avsnitt 21.5.5 har angetts för pjästekniker. För instrumenttekniker 719 är emellertid behovet av befattningsutbildning så stort att de kan delta i GKU först sedan denna pågått under en vecka. Liksom för pjästeknikerna bör grundutbildning för eldledningsteknikerna ej förekomma efter den grundläggande krigsförbandsutbildningens slut. Den sammanlagda tiden för grundutbildning blir därför elva månader. 21.5.7 Radartekniker 21.5.7.1 Utbildningslinjer. Krigsorganisationens behov av radartekniker SA är fyllt och eftersom materielen kommer att utgå ur krigsorganisationen inom relativt kort tid erfordras framgent ej någon grundutbildning. Radartekniker specialradar behandlas under kap. 11. VK redovisar därför i fortsättningen endast radartekniker kustspaningsradar. 21.5.7.2 Grundutbildningen utformning. Radarteknikerna vid kustartilleriet och dessas

Tabell 21: 12 Den tekniska befattningsutbildningens omfattning i timmar för kustartilleriets eldledningstekniker. Eldledningstekniker Övningsgren, ämne

719 Radar- och stridsledningstjänst Artilleritjänst Artillerilära Elektroteknik Servoteknik Grundläggande verkstadstjänst Materielkunskap och reparationstjänst Fältreparationstjänst Sammanlagt

15 30 20 125 10 50 475 100 825

15 35

15 10 20 125 10 50 450 100 780

15 15 20 125

1 Nuvarande instrumenttekniker 2 » » 3

»

»

125 20 50 450 100 795

50 575 100 900

LA 2. SA 2. LA1. SOU 1970: 65

motsvarighet vid flottan, telektekniker kustspaningsradar, deltar i den kontinuerliga insatsberedskap som marinen upprätthåller med vissa kustbevakningsorgan. Dessa teknikers utbildningstid samt dennas inpassning under året blir därför beroende, inte bara av det mått av utbildning som måste ges de värnpliktiga för att de skall bli krigsanvändbara utan även av kravet att upprätthålla insatsberedskap under hela året. Utbildningen i allmänmilitära ämnen, allmän befälsutbildning och signaltjänst bör vara av samma omfattning som för pjästekniker, dvs. ca 600 timmar. Behovet av befattningsutbildning i övrigt avviker något från övriga teknikerkategorier beroende på bl. a. att dessa tekniker endast ingår i kustspaningsradartroppar och att det därför inte föreligger något behov av utbildning i reparationstjänst inom reparationsplutons ram. Utbildningen i fältreparationstjänst kan för dessa därför begränsas i förhållande till övriga tekniker. Beträffande materielkunskapen och till denna ansluten reparationstjänst anser VK att ökad vikt bör läggas på utbildning avseende reparation av PPI-841 men att den i övrigt bör genomföras som f. n. VK har beräknat behovet av befattningsutbildning, som är direkt beroende av materielens utformning, till 600 timmar, förde« lade på övningsgrenar och ämnen enligt följande tabell. Det sammanlagda behovet av enskild utbildning är 1 200 timmar, dvs. 31 veckor. Återstående del av grundutbildningen skall utgöras av förbandsutbildning inom kustspaningsradartropp. Enligt VK beräkningar bör förbandsutbildningen omfatta ca 12 veckor för att teknikern skall vara fullt krigsanvändbar vid grundutbildningens slut. Inklusive övningsuppehåll skulle det totala behovet av grundutbildning då behöva uppgå till ca 11 månader. Kustartilleriets radarmän utgörs av Fvärnpliktiga med 300 dagars grundutbildning. VK undersökningar visar att dessa värnpliktiga är krigsplaceringsbara efter avslutad grundutbildning. Med hänvisning till det anförda finner SOU 1970: 65

Tabell 21: 13 Den tekniska befattningsutbildningens omfattning i timmar för radartekniker kustspaningsradar. Övningsgren, ämne

Timmar

Radar- och stridsledningstjänst 20 Elektroteknik 125 Grundläggande verkstadstjänst 50 Materielkunskap och reparationstjänst 400 Fältreparationstjänst 5 Sammanlagt 600 VK att från enbart utbildningssynpunkt all personal ingående i kustspaningsradartropp borde fördelas till och utbildas vid kustartilleriet. Denna personal skall emellertid även delta i den kontinuerliga radarövervakning som bedrivs vid i fred rustade kustspaningsradarstationer samt i samövningar med sjöstridskrafter. VK anser därför att grundutbildningen även måste vara dimensionerad och anordnad så att även dessa särskilda behov kan tillgodoses. Om radarteknikernas utbildning anordnas på i princip samma sätt som för övriga teknikerkategorier, dvs. så att all enskild utbildning är avslutad före förbandsutbildningen, skulle det krävas fyra tjänstgöringsomgångar per år för att tillgodose beredskapskravet. Detta är ej godtagbart vare sig från kostnads- eller belastningssynpunkt. Om den tekniska befattningsutbildningen påbörjas tidigare än f. n. och den enskilda utbildningen fullföljs och avslutas först under den tillämpade tjänstgöringen vid kustspaningsradartropp, är det möjligt att tillgodose beredskapskravet med tre tjänstgöringsomgångar per år. Detta gäller både den tekniska och den operativa personalen. Radarskolans utbildningskapacitet medger att tre omgångar radarpersonal utbildas vid skolan per år. Kostnaderna blir dock större än om alla i kustspaningsradarorganisationen ingående värnpliktiga fördelas till flottan, eftersom det då skulle vara möjligt att årligen tillgodose beredskapskravet med endast två utbildningsomgångar. Detta talar för att all här aktuell personal borde fördelas till flottan, eftersom därvid både utbildnings- och beredskapskraven skulle kunna tillgodoses på sannolikt mest ekonomiskt

sätt. VK vill trots detta inte rekommendera en sådan ordning, eftersom kommittén vid sina undersökningar konstaterat att den längre utbildningstiden vid flottan synes ha medfört vissa anpassningsproblem, beroende på tjänstens natur och den miljö, i vilken den bedrivs. Detta har förorsakat relativt stora avgångar. Det kan därför av värnpliktssociala skäl vara motiverat att begränsa den tillämpade tjänstgöringsperiodens längd även om detta skulle medföra vissa ökade kostnader. VK föreslår därför att chefen för marinen åläggs att utreda kustspaningsradarorganisationens utbildning och därmed sammanhängande problem.

21.5.8 Maskintekniker Utbildningen i allmänmilitära ämnen, allmän befälsutbildning och signaltjänst bör vara av samma omfattning som för övriga tekniker inom kustartilleriet, dvs. ca 600 timmar. I tabell 21: 14 redovisar VK det beräknade utbildningsbehovet i övrigt av befattningsutbildning. Härutöver skall maskinteknikerna bibringas erforderlig miljöutbildning. Detta bör ske på i princip samma sätt som i avsnitt 21.5.5 har angetts för pjästekniker. Liksom för övriga tekniker bör grundutbildning ej förekomma efter GKU. Den sammanlagda tiden för grundutbildning blir därför elva månader. 21.5.9 Robottekniker Utbildningen i allmänmilitära ämnen, allmän befälsutbildning och signaltjänst bör vara av samma omfattning som för övriga tekniker inom kustartilleriet, dvs. ca 600 timmar. I tabell 21: 15 redovisar VK det beräknade behovet i övrigt av befattningsutbildning. Materielkunskapen omfattar främst robot 52 och radar PS - 821 samt viss sambandsmateriel. Härutöver skall robotteknikern bibringas erforderlig miljöutbildning. Detta bör ske på i princip samma sätt som i avsnitt 21.5.4 har angetts för pjästekniker.

204 Tabell 21: 14 Den tekniska befattningsutbildningens omfattning i timmar för kustartilleriets maskintekniker Övningsgren, ämne

Timmar

Båttjänst Maskinlära Maskintjänst Fartyg och båtar Elektricitetsverk och motoranläggningar El- och VVS-anläggningar Grundläggande verkstadstjänst Reparationstjänst Fältreparationstjänst Sammanlagt

35 85 185 100 50 50 70 50 100 725

Liksom för övriga tekniker bör grundutbildning ej förekomma efter GKU. Den sammanlagda tiden för grundutbildning blir därför elva månader. 21.5.10 Repetitionsutbildning Repetitionsutbildningen för tekniker bör vara av två slag, nämligen dels KFÖ, dels SFÖ (FÖ). VK undersökningar visar att den förra bör ges en längd av 32 dagar som fullgörs i sin helhet vid krigsförband. Undersökningarna visar också att behov av tekniska kurser mellan KFÖ för att vidmakthålla de materieltekniska kunskaperna föreligger. Detta behov av särskild befattningsutbildning kan i regel tillgodoses under SFÖ. I samband med större materielrevidering kan det emellertid bli erforderligt med F ö av upp till fem veckors längd. VK föreslår därför att SFÖ (Fö) vid behov läggs in mellan KFÖ. Tabell 21:15 Den tekniska befattningsutbildningens omfattning i timmar för kustartilleriets robottekniker. övningsgren, ämne

Timmar

Radar- och stridsledningstjänst Radarlära Robottjänst Elektroteknik Materielkunskap Grundläggande verkstadstjänst Reparationstjänst Fältreparationstjänst Sammanlagt

10 15 10 125 250 50 100 100 660 SOU 1970: 65

Vad som i det föregående har föreslagits beträffande F ö för kustartilleriets tekniker föreslås gälla även för signalmekanikerna.

21.5.11 Omskolning till ingenjör Kustartilleriets ingenjörer - utom skeppsbyggnadsingenjör - bör rekryteras genom överföring och omskolning av vapengrenens tekniker och signalmekaniker. Härigenom säkerställer man att stabspersonalen får erforderlig erfarenhet av verksamheten vid förbanden samt att man erhåller säkrare underlag för urvalet. Befattning för skeppsbyggnadsingenjör bör bestridas av mariningenjör. Omskolning till ingenjör bör ske vid F ö , vars längd VK har beräknat till fyra veckor. Omskolningen bör äga rum efter en å två KFÖ. Huvudvikten i undervisningen bör läggas på ämnena taktik och stabstjänst samt underhållstjänst. Utbildning i materieltjänst bör även förekomma i den utsträckning som erfordras för att ingenjören stabsmässigt skall kunna behandla andra ingenjörers specialfack. Ingenjörernas KFÖ bör, i likhet med vad som gäller för övriga officers- och underofficersbefattningar, omfatta 32 dagar och fullgöras i sin helhet vid krigsförband. SÖ bör fullgöras tillsammans med förbandets övriga personal.

formella förbandsutbildning. De förstnämnda arbetsuppgifterna är av den arten att enbart fast anställd personal bör avses för dem. Däremot kan värnpliktig personal eventuellt tänkas tjänstgöra i teknikerbefattning under det formella förbandsutbildningsskedet. VK undersökningar visar emellertid att teknikernas insatser under denna tid endast är av punktkaraktär och att de ofta får utföra arbeten som ej har närmare beröring med deras krigsbefattning. VK anser därför att värnpliktiga tekniker ej bör ingå i förbanden under den första delen av den formella förbandsutbildningen. Detta kräver emellertid att fast anställd teknikerpersonal under denna tidsperiod vid behov ställs till utbildningsförbandens förfogande. De här redovisade ökade kraven på tillgång av fast anställda tekniker bör beaktas i samband med att marinens befälsorganisation utreds.

21.6 Vissa fredsorganisatoriska konsekvenser VK förslag innebär att alla tekniker inom kustartilleriet i fortsättningen utbildas i samma rytm som övriga värnpliktiga. Härigenom skapas förutsättningar för att samtliga värnpliktiga inom vapengrenen under slutet av grundutbildningen skall kunna övas tillsammans i befattningar som svarar mot deras avsedda krigsplacering. Förslaget innebär emellertid också att tekniker ej kan ställas till förvaltningarnas förfogande för översyn av tygmateriel under september-oktober eller ingå i de övningsorgan iserade kustartilleriförbanden under maj-juni i samband med de senares SOU 1970: 65

22 Flygvapnets tekniska personal

22.1 Robotingenjör 22.1.1 Organisatorisk översikt Robotingenjör ingår i robotkompani 68 som systemövervakare. Det innebär att han övervakar den tekniska delen av systemfunktionen hos luftförsvarsrobotförband i dettas stridsledningscentral. Härvid ansvarar han för varmkörning av robotar och kontroll av att omkopplare står i rätta lägen. Han följer upp indikatorer och instrument. Vid felindikering leder robotingenjören felsökning och reparation. Reparationer utförs i regel av i förbandet ingående tekniker och mekaniker. Robotingenjören skall dock själv kunna utföra både felsökning och reparationer. Robotingenjören tjänstgör i skift med telemästare (aktiv personal). Han lyder under radarplutonchef och samverkar operativt med robotstridsledare i robotgruppcentral. 22.1.2 Krav på civil skolunderbyggnad Robotingenjör rekryteras bland studerande vid tekniska högskolornas elektrotekniska linje med svagströmsinriktning. 22.1.3 Nuvarande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa Grundläggande bestämmelser för utbildningen är utfärdade genom go nr 2281/1963. Grundläggande soldat- och befälsutbild206

ning är förlagd till flygflottilj och fullgörs, sommaren efter avslutade gymnasiestudier. Utbildningen omfattar ca 290 timmar allmänmilitär utbildning och 20 timmar grundläggande befälsutbildning. Innehållsmässigt är utbildningen i huvudsak anpassad till de av 1966 års riksdag beslutade kraven på befattningsoberoende allmänmilitär utbildning. All allmänmilitär utbildning hinns dock ej med. Omfattningen av inre tjänst och fysisk träning är beräknad enligt andra grunder än i förenämnda riksdagsbeslut fastställda. Grundläggande radarutbildning var ursprungligen förlagd till arméns radar- och mekanikerskola. Allteftersom erfarenheter av utbildningen vunnits har emellertid detta utbildningsmoment omlokaliserats till F 8 , dit all övrig teknisk utbildning för robotpersonalen är förlagd. Inriktningen och omfattningen av de olika tekniska utbildningsmomenten har ändrats i stor utsträckning under årens lopp. Utbildningens nuvarande omfattning framgår av följande bild. Fortsatt befälutbildning genomförs efter avslutade studier vid teknisk högskola. Målsättningen är följande: Någon kännedom om krigsmaktens organisation och uppgifter. God kunskap om robotsystem 68 funktion och uppgifter. God kunskap om flygvapnets organisation och underhållstjänstens organisation och funktion. VK anser att i skedet ingående ämnen SOU 1970: 65

Bild 22:1 Robotingenjörernas nuvarande värnpliktsutbildning. Grundläggande soldatoch befälsutbildning 60 dagar

1 Fortsatt befälsutbildning 20 dagar

Grundläggande robotutbildning, systemkurs robot 68 110 dagar

Systemovervakarutbildning 85 dagar

Fortsatt systemovervakaroch befälsutbildning vid robotdivision 120 dagar

Fortsatt tjänst- 1 göring 145 dagar

Vid krigsförband eller central kurs.

och övningsgrenar i vissa fall t. ex. förvaltningstjänsten, kommer in väl tidigt i utbildningen, och att de i viss utsträckning med fördel borde kunna genomföras under den mera tekniskt inriktade delen av utbildningen för att göra denna mindre monoton. VK är dock medveten om de svårigheter som kan uppstå om så sker, eftersom den tekniska utbildningen bedrivs tillsammans med fast anställd personal och det vid undervisningen förutsätts att vederbörande har goda kunskaper om förhållandena inom flygvapnet. Grundläggande robotutbildning, systemkurs, har följande utbildningsmål: Grundläggande robotteori. God kunskap om i robotgrupp 68 ingående materiel, materielens sammankoppling och robotsystemets 68 arbetssätt och funktion. Kunskap om systemövervakarens uppgifter. Utbildningens omfattning inom olika öv-

Tabell 22:1 Utbildningstidens fördelning på övningsgrenar och ämnen vid grundläggande robotutbildning, systemkurs. Övningsgrenar och ämnen Allmän soldat utbildning Fysisk träning Inre tjänst Fackutbildning Robotlära Teleteknik Materiellära Taktik Förbandsutbildning Grupparbete Överläsning Reservtid

40 12

Sammanlagt SOU 1970: 65

Antal timmar

18 23 178 23 125 66 50 35 570

ningsgrenar och ämnen framgår av tabell 22: 1. Av bild 22:1 framgår att den totala tiden för kursen är 110 dagar, dvs. 15 veckor, vilket ger en sammanlagd utbildningstid om 720 timmar. Utöver i tabell 22: 1 angiven sammanlagd tid kan således ytterligare 150 utbildningstimmar inrymmas i kursen. Systemkursen syftar till att ge eleverna en allmän uppfattning om hela robotsystemets funktion och användning, vilket bedöms vara nödvändigt för att skapa förståelse och motivation för senare mera på djupet gående materielstudier. Kursen genomförs tillsammans med motsvarande utbildning för fast anställda stationsavdelningschefer och troppchefer vid robotdivision samt yrkesanställda ingenjörer vid robotverkstad. Anledningen till att så sker är att tillgängliga befälsresurser och det ringa antalet robotingenjörer ej anses medge utbildning på separata kurser. Detta leder emellertid till att vissa för robotingenjörernas krigsbefattning inte erforderliga utbildningsmoment kommer att ingå i systemkursen samt att vissa utbildningsmoment kommer att bli inplacerade för tidigt i robotingenjörernas utbildningsgång. VK återkommer till detta vid den följande granskningen av vissa ämnesområden. Robotläran ger kunskap om robotarnas indelning, användningsområden, framdrivning och styrning samt om hur ett luftvärasrobotsystem är uppbyggt. Utbildningsomfånget i teleteknik är så avpassat att det dels är en direkt påbyggnad av vad vederbörande läst under sin civila utbildning, dels är ett absolut minimum för den fortsatta materielkunskapen.

I materielläran behandlas alla i robotsystemet ingående komponenter. Utbildningen blir av naturliga skäl relativt ytlig men omfattar dock så mycket att hela robotsystemet kan drivas under de praktiska övningarna. Taktikutbildningen syftar till att ge kunskap om robotsystemets operativa användning samt dess inordnande i stridsledningssystemet (STRIL-60). Robotstridsledarens och systemövervakarens uppgifter klarläggs. Förbandsutbildningen omfattar planläggning för och genomförande av formell och tillämpad utbildning avseende transporttjänst, uppställning och samjustering av materielen, kontroller, underhållstjänst och markförsvar. Tiden för denna utbildning uppgår till 125 timmar. VK anser det vara värdefullt att robotingenjören för sin fortsatta utbildning fått se hela systemet i funktion. Eftersom kursen dock är uppbyggd främst med hänsyn till den aktiva personalens behov har utbildningen för robotingenjörens del blivit i vissa fall både för omfattande och för avancerad. I grupparbetet planläggs och förbereds utbildning och övningar inom robotkompani tillsammans med övriga chefer inom robotgrupp och robotdivision. VK finner att robotingenjörerna vid denna tidpunkt saknar erforderlig utbildning för denna verksamhet, varför de ej bör delta i grupparbetet. VK anser sammanfattningsvis att det är lämpligt med en systemkurs före den mera på djupet gående materielundervisningen. Den starka anknytningen till den fast anställda personalens utbildning medför emellertid att de praktiska delarna har fått för stor omfattning och delvis olämplig inriktning. En begränsning av kurslängden bör därför vara möjlig.

Tabell 22:2 Utbildningstidens fördelning på övningsgrenar och ämnen vid systemövervakarutbildningen. Antal timmar

Övningsgrenar och ämnen Fackutbildning Belysningsradar Robotgruppcentral Robotmottagare Lavett Sammanlagt

135 300 55 30 520

tabell. Utbildningen genomförs under detta skede helt som övervakade självstudier med tätt återkommande skriftliga kunskapsprov. VK anser att denna studieform är lämplig för dessa kvalificerade elever. Erfarenheterna från genomförda kurser visar emellertid att de teoretiska studierna är så omfattande att någon praktisk tillämpning ej hinns med. Detta skede bör därför förlängas. VK studier av utbildningen inom liknande områden vid övriga försvarsgrenar visar entydigt att den teoretiska och praktiska materielundervisningen bör samordnas och genomföras i direkt anslutning till varandra. Det är dessutom önskvärt att lägga in ämnen och övningsgrenar av annan karaktär i dessa mycket materielbetonade skeden för att undervisningen inte skall bli för kompakt. Den fortsatta systemövervakar- och befälsutbildningen vid robotdivision har följande utbildningsmål:

har följande

Förmåga som biträde åt stationsavdelningschef och eltroppchef. God förmåga som systemövervakare. Förmåga att föra befäl över enheter av minst grupps storlek och att som gruppchef (motsvarande) medverka i och leda markförsvar vid robotkompani.

God kunskap om materielenheternas i robotsystem 68 uppbyggnad och funktion. God kunskap om robotsystem 68 funktion och anknytning till stridsledningssystemet. God kunskap i snabb orientering av fel i systemet till viss materielenhet. Utbildningstidens fördelning på övningsgrenar och ämnen framgår av ovanstående

Utbildningstidens fördelning på övningsgrenar och ämnen framgår av tabell 22: 3. Detta utbildningskede är helt samordnat med utbildningen av övriga värnpliktiga i robottjänst under dessas skede 2 C (fortsatt yrkesutbildning och praktisk tjänst) samt skede 2 D (fortsatt förbandsutbildning och praktisk tjänst). Robotingenjörerna deltar

Systemövervakarutbildningen utbildningsmål:

208 SOU 1970: 65

Tabell 22:3 Utbildningstidens fördelning på övningsgrenar och ämnen vid den fortsatta systemövervakar- och befälsutbildningen vid robotdivision. Antal timmar

Övningsgrenar och ämnen Allmän soldatutbildning Fysisk träning Inre tjänst Befälsutbildning Truppföring i exercis » »skydd » » strid Facktjänstgöring Reservtid

40 20

Sammanlagt

30 40 75 480 30 715

under 10 veckor i det 16 veckor långa skede 2 C samt i hela skede 2 D (8 veckor). I utbildningen är inlagt 150 timmars tillämpad utbildning i truppföring vilket VK anser vara principiellt riktigt. Även om dessa värnpliktiga är mycket kvalificerade är det orimligt att begära att de skall kunna föra trupp under tillämpade förhållanden under sådan verksamhet vars grunder inlärts fyra å fem år tidigare i utbildningen. Härtill kommer att denna grundläggande utbildning varit av betydligt mindre omfattning än den numera likformiga allmänmilitära utbildningen. VK anser därför att den allmänmilitära utbildningen och den formella befälsutbildningen måste slutföras innan den fortsatta systemövervakarutbildningen påbörjas och fullföljas under tilllämpade former i samband med denna. Beträffande avvägningen mellan övningsgrenar och ämnen vill VK framhålla att truppföringsövningarna i exercis har fått för stort utrymme med tanke på att skedets karaktär bör präglas av GKU. Utbildningen fullgörs som robotingenjör och som biträde åt stationsavdelningschef och eltroppchef vid robotmaterielens skötsel och underhåll samt vid utbildning på robot 68. Erfarenheterna av denna tjänstgöring visar att robotingenjörernas egentliga arbetsuppgift som systemövervakare blir eftersatt, då de på grund av teknikerbrist tas i anspråk som tekniker inom delar av systemet. VK anser att denna mera begränsade SOU 1970: 65 14—014094

uppgift i och för sig fördjupar robotingenjörernas kunskaper inom enskilda delar av robotsystemet men att den inte tillgodoser huvuduppgiften, nämligen övervakning av hela systemet. Den fortsatta tjänstgöringen skall befästa färdigheten som robotingenjör och avses i regel anordnas i samband med KFÖ och för utbildning på ny materiel. VK kan sammanfattningsvis konstatera att robotingenjörernas grund- och repetitionsutbildning i huvudsak tillgodoser de rent tekniska kraven som befattningen ställer men att robotingenjörernas utbildning i övrigt ej tillgodoser behoven av formell och tillämpad utbildning.

22.1.4 Krigsorganisatoriska förutsättningar Det krigsorganisatoriska behovet och det årliga utbildningsbehovet framgår av bilaga H22:l. Robotingenjörerna rekryteras, till skillnad från liknande befattningar inom luftvärnet, endast bland blivande civilingenjörer. VK anser att så bör ske även i framtiden. Inom denna antalsmässigt begränsade värnpliktskategori bör inte förekomma både gymnasie- och civilingenjörer, enär olika civil kompetens komplicerar utbildningen.

22.1.5 Överväganden och förslag 22.1.5.1 Kategoritillhörighet. De i kap. 19 - 2 2 aktuella tekniska befattningarna finner VK lämpligen böra uppdelas i följande tre funktionsnivåer: ingenjör, tekniker och mekaniker. Till den förstnämnda nivån anser VK bör hänföras dels de som upprätthåller befattning i stab, vilket innebär att de företräder visst fackområde, dels de som är chefer för reparationsplutoner. I alla övriga fall bör befattningarna bestridas av tekniker eller mekaniker. Eftersom robotingenjörens främsta uppgift är att vara systemövervakare på teknikernivå enligt tidigare gjord definition föreslår VK att han i fortsättningen benämnes systemtekniker robot 68. 209

22.1.5.2 Allmänt. Utbildningssystemet bör liksom för övriga värnpliktiga omfatta grundutbildning och repetitionsutbildning.

Tabell 22:4 Teknisk utbildning under befattningsutbildning till systemtekniker robot 68.

22.1.5.3 Grundutbildningen bör innehållsmässigt byggas upp kring tre huvudkomponenter, nämligen allmänmilitär utbildning, befattningsutbildning och förbandsutbildning. I den allmänmilitära utbildningen skall ingå den utbildning som fastställts av 1966 års riksdag. Befattningsutbildningen bör omfatta den enskilda utbildning i övrigt som fordras för att den värnpliktige skall kunna lösa sin uppgift i förbandet. I befattningsutbildningen inryms bland annat erforderlig befälsutbildning. VK vill understryka att förmågan att lösa uppgifter i befattningen i hög grad vidareutvecklas genom förbandsutbildningen. Förbandsutbildningen skall syfta till att ge befäl och meniga vana att lösa sina uppgifter under hänsynstagande till den verksamhet som i övrigt bedrivs inom förbandet och trots de påfrestningar som individen utsätts för i fält. Teknikerna har särskilt stort behov av befattningsutbildning och kan därför i regel ej delta i förbandsutbildningen i samma omfattning som övriga värnpliktiga. De skall dock delta i hela eller huvuddelen av GKU-skedet. Teknikernas grundutbildning bör tidsmässigt anslutas till övriga värnpliktigas utbildningsrytm. Behovet av utbildningstid för att göra systemteknikern robot 68 krigsplaceringsbar omedelbart efter grundutbildningens slut, bestäms främst av den tekniska befattningsutbildningens omfattning. VK diskuterar därför först denna och behandlar därefter övriga utbildningsbehov samt hur utbildningen i princip bör läggas upp. Den tekniska befattningsutbildningen kan påbörjas först sedan de civila studierna är avslutade. VK har, som framhållits i avsnitt 22.1.3, funnit lämpligt att den tekniska utbildningen inleds med en systemkurs om vapensystemet robot 68 i stort. Omfattningen av denna kurs bör dock begränsas i för-

Övningsgrenar och ämnen

Antal timmar

Systemkurs Robotlära Teleteknik Materiellära Taktik Förbandsutbildning

30 35 210 25 40

210 Summa Systemövervakarutbildning Belysningsradar Robotgruppcentral Robotmottagare Lavett Praktiska tillämpningar

340 135 300 55 30 120

Summa

640 Sammanlagt

hållande till vad som anges i tabell 22:1 så att förbandsutbildningen minskas med 85 timmar och grupparbetet utgår, dvs. sammanlagt en minskning med cirka 150 timmar. Systemövervakarutbildningen genomförs f. n. främst som teoretisk utbildning och under alltför pressade tidsförhållanden. Praktiska tillämpningar under lärares ledning medhinns därför ej. VK erfarenheter från liknande undervisning inom andra försvarsgrenar visar entydigt att den teoretiska och den praktiska undervisningen bör genomföras parallellt. VK anser därför att 120 av de 150 timmar som ovan föreslagits utgå ur systemkursen, skall tillföras systemövervakarutbildningen. Den rent tekniska befattningsutbildningen föreslås sålunda få den omfattning som anges i tabell 22: 4. Nuvarande andra skede av grundutbildningen, omfattande fortsatt befälsutbildning, bör överföras till systemkursen och systemövervakarutbildningen och bör integreras med dessa. Härigenom kan onödiga upprepningar undvikas. Delar av den nuvarande fortsatta befälsutbildningen är att hänföra till den allmänmilitära utbildningen som även till vissa delar bör ingå i förenämnda utbildningsskeden. Beträffande omfattSOU 1970: 65

Bild 22: 2 Grundutbildningens inpassning m. m. för flertalet av de värnpliktiga i allmänhet vid flygvapnet. UTBILDNINGS- ANTAL OMGÅNG DAGAR

ÅR1

ÅR 2

<yi

20/ 31

2^3

/3 l2

/7 27/9

mm

24</9

&RUNDLA66ANDE. SK0LMASSI6 UTBILDNIN6 FORTSATT UTB1LDNIN6 INOM FÖRBANDS RAM

ningen av denna anser VK att de obligatoriska 390 timmarna är tillräckliga under förutsättning att systemteknikern deltar i ett flera månader långt tillämpningsskede i avsedd krigsbefattning. VK anser att både den allmänmilitära och den tekniska utbildningen bör utnyttjas för utbildning i befälsföring, men att det dessutom erfordras viss ytterligare tid för särskild grundläggande befälsutbildning. Utöver de tidigare angivna 25 timmarna taktikutbildning erfordras cirka 100 timmar för befälsutbildning. VK beräknar den totala tiden för allmänmilitär utbildning och befattningsutbildning till 1 500 timmar. Behovet av tid för praktisk utbildning som systemtekniker vid robotförband har VK beräknat till 400 timmar, dvs. ca tre månader. Totalt erfordras sålunda en utbildningstid om 1 900 timmar, vilket i huvudsak motsvarar 364 dagar sedan tid för inre tjänst, fysisk träning och reservtid samt övningsuppehåll inräknats. VK har tidigare framhållit att inpassning av systemteknikernas utbildning bör ske under hänsynstagande till övrig robotutbildad personals utbildningsrytm. Flygvapnet har för flertalet värnpliktiga fyra inryckningstidpunkter per år. Inpassning m. m. framgår av bild 22: 2. Med utgångspunkt från att högskolestudierna avslutas omkring 1/6 bör de värnSOU 1970:65

pliktiga rycka in under sommaren. Med hänsyn till att flygvapnets underofficersvärnpliktigas funktions- och kompetensnivå är densamma som systemteknikernas bör grundutbildningens allmänmilitära utbildning och förberedande befälsutbildning genomföras tillsammans med dessa. De underofficersvärnpliktiga påbörjar emellertid sin grundutbildning omkring 1/6, varför systemteknikerna skulle rycka ut 31/5 påföljande år, om de genomförde sin grundutbildning i en följd. Detta innebär att de skulle rycka ut en månad tidigare än värnpliktiga i robottjänst tillhörande utbildningsomgång 3. Härigenom erhålls inte den önskvärda anpassningen av systemteknikernas utbildning till utbildningen av övriga värnpliktiga i robottjänst. VK har bedömt att det ej är lämpligt att inom utbildningsomgång 3 bilda en särskild övningsavdelning av de mycket fåtaliga värnpliktiga som det här är fråga om. VK anser därför att en uppdelning av grundutbildningen bör göras för systemteknikernas del. Ett inledande skede omfattande allmänmilitär utbildning och befälsutbildning om 60 dagar, bör genomföras tillsammans med underofficersvärnpliktiga vid flygvapnet före eller under studierna vid teknisk högskola. Återstående del av grundutbildningen består främst av befattnings- och förbandsutbildning och bör genomföras först efter avslutade studier vid teknisk högskola. 211

Utbildningen bör påbörjas omkring 1/6 och ligga i samma rytm som utbildningsomgång 2, vilket innebär att GKU-skedet infaller under vintern. Systemteknikerna får härigenom erfarenhet av de krav som ställs på materiel och personal under svåra klimatförhållanden. 22.1.5.4 Repetitionsutbildningen. Vid flygvapnet har KFÖ och SÖ en längd av 22 respektive 4 dagar för värnpliktig i befattning för underofficer och officer. Kungl. Maj:t kan dock bestämma annat i fråga om SÖ vid luftvärnsrobotförband. Antalet övningar är fem av vardera slaget. Beträffande de särskilda övningarna vid luftvärnsrobotförband framhöll 1960 års värnpliktsutredning (SOU 1965: 68 s. 464) följande: Luftvärnsrobotförbandens materiel är av den komplicerade art att det är nödvändigt att genomföra särskild övning med deltagande av större delen av dessa förbands personal. I och för sig synes vissa skäl tala för att för denna typ av förband avse en övning om elva dagar. Antalet förband är emellertid, relativt sett, tämligen begränsat. Då det, ej minst med hänsyn till värnpliktstekniska förhållanden, är önskvärt med så stor likformighet som möjligt, vill utredningen föreslå att försöksvis särskilda övningar även för dessa förband skall omfatta fyra dagar. Om sådan övning ej ger tillfredsställande resultat bör en omdisposition göras av de tjugo dagar som utredningen för flygvapnets del avsatt för särskild övning. Exempelvis skulle dessa vid robotförbanden i vilka de värnpliktiga icke torde komma att vara krigsplacerade under hela sin värnpliktstid - kunna fördelas på två tillfällen om vardera tio dagar. SÖ har ännu ej genomförts vid dessa förband, varför underlag för att bedöma behovet av utbildningstid vid sådan övning saknas. VK utgår därför ifrån att den särskilda övningen kommer att omfatta fyra dagar. För systemteknikern robot 68 erfordras, liksom för många andra teknikerkategorier, särskilda övningstillfällen mellan KFÖ för att säkerställa att den tekniska kunskapsnivån upprätthålls. Genom att systemteknikern deltar i SÖ för robotförband vidmakthålls i allt väsentligt hans tekniska kompetens. Viss kompletterande utbildning erford212

ras dock härutöver. Vid underhandskontakt med representanter för flygvapnet har VK erfarit att enligt dessas uppfattning den komplicerade materielen kräver att systemteknikern tjänstgör en kortare period årligen under den tid han är krigsplacerad vid robotförband (i regel åtta år) för att kunskaperna skall kunna bibehållas på acceptabel nivå. F. n. finns intet på praktisk erfarenhet grundat underlag som talar för att ett årligt repetionsutbildningsbehov verkligen föreligger för systemtekniker robot 68. VK anser därför att, med utgångspunkt från erfarenheterna av utbildningsbehov för liknande kategorier inom andra försvarsgrenar, ett repetitionsutbildningssystem bör prövas som i princip innebär övning högst vartannat år. Eftersom SÖ vid luftvärnsrobotförband genomförs med deltagande av större delen av dessa förbands personal och övningen pågår endast under fyra dagar, är det möjligt att vid det tillfället endast i mycket begränsad omfattning bedriva speciell befattningsutbildning med systemteknikerna. VK föreslår därför att varje SÖ utökas med en vecka till sammanlagt två veckor. Härigenom kan det ytterligare behovet av befattningsutbildning tillgodoses. I tabell 22: 5 skisserar VK ett repetitionsutbildningssystem uppbyggt för att tillgodose alla föreliggande behov.

22.2 Flygfältsingenjör 22.2.1 Organisatorisk översikt I flygvapnets krigsorganisation ingår bl. a. stabs- och förbandsenheter med uppgift att planera och utföra fältarbeten i anslutning till flygvapnets anläggningar. Dessa fältarbetsenheter kallas med ett gemensamt namn för flygfältsarbetsorganisationen. Organisationens uppgift är att stabsmässigt i centrala och regionala staber bereda och lämna underlag för beslut i frågor som rör flygfältsarbeten på flygbaser samt övriga fältarbeten vid flygbaser och stridsledningsanläggningar. Förbanden, flygfältsarbetskompanier ingående i basbataljoner, SOU 1970: 65

Tabell 22: 5 Förslag till repetitionsutbildningsgång för systemtekniker robot 68. Robotförbandets personal utom systemtekniker robot 68 fullgör 2 4 6 8

Krigsförbandsövning Särskild övning Krigsförbandsövning Särskild övning

22 dagar 4 dagar 22 dagar 4 dagar

skall vid flygbaser och stridsledningsanläggningar utföra kompletteringsarbeten och reparationer av fältarbetskaraktär. Såväl inom staberna som vid förbanden handlägger organisationen frågor om samordning med BRB och andra fältarbetsorgan inom totalförsvaret. Stommen i flygfältsarbetsorganisationen utgörs av värnpliktiga flygfältsingenjörer. Dessa rekryteras genom överföring främst från armén till flygvapnet av för uppgiften lämpliga värnpliktiga. De är ej att hänföra till specialtjänstuttagna. VK behandlar oaktat detta dessa värnpliktiga, beroende främst på att vissa befattningar inom flygfältsarbetsorganisationen är av det slag som VK i avsnitt 6.1.2.3 föreslår skall rekryteras genom överföring av äldre värnpliktiga med civil yrkeserfarenhet, förvärvad efter militär grundutbildning. Kungl. Maj:t har dessutom till VK överlämnat en framställning från chefen för flygvapnet rörande kontraktsanställning av värnpliktiga flygfältsingenjörer ( F S / 0 26/1 1965 nr H 126). De värnpliktiga flygfältsingenjörerna verkar som detaljchef och stabsmedlem i högkvarteret, milo- och sektorstaber samt som chef och ställföreträdande chef för flygfältsarbetskompani och i detta ingående fältarbetsexpedition, vägpluton, byggnadspluton och fältarbetsmaterielpluton. Den ovan redovisade flygfältsarbetsorganisationen tillkom i mitten av 1950-talet, dvs. vid en tidpunkt då integreringen inom krigsmakten och mellan denna och totalförsvaret i övrigt var av ringa omfattning. Det var då naturligt att organisera fältarbetsorgan anpassade endast till den egna försvarsgrenens behov. Sedan dess har den centrala och högre regionala ledningen omorganiserats på ett sätt som innebär ökad integrering mellan försvarsgrenarna. Samtidigt har SOU 1970: 65

Systemtekniker robot 68 föreslås fullgöra Krigsförbandsövning Särskild övning Krigsförbandsövning Särskild övning

22 dagar 11 dagar 22 dagar 11 dagar

skapats samarbetsorgan inom totalförsvaret för att befrämja samverkan mellan olika myndigheter för att på så sätt tillvarata de samlade resurserna. Ett exempel på detta är den regionala fälarbetsberedningen i vilken bl. a. fältarbetsavdelning och sektion 8 i militärområdesstab samt BRB regionalkontor är representerade. VK finner att, mot bakgrund av den ovan redovisade utvecklingen från ett försvarsgrenstänkande mot ett totalförsvarstänkande, det nuvarande flygfältsarbetskompaniets organisation bör ses över så att kompaniet kan ges en mer allsidig användning inom totalförsvaret. 22.2.2 Urvalsmetoder och krav på civil utbildning Rekrytering av värnpliktiga flygfältsingenjörer sker som ovan nämnts, genom överföring till flygvapnet av värnpliktiga främst från armén, vilka har civil teknisk utbildning - civil-, gymnasie- eller institutingenjörsexamen inom väg- och vattenbyggnadsfacket eller vägmästarexamen - och som har praktisk erfarenhet inom dessa yrkesområden. F. n. uppställs ej krav på militär befälsutbildning trots att flertalet befattningar kräver både tekniskt och allmänmilitärt ledarskap. För att få en uppfattning om befälslämpligheten hos de värnpliktiga som f. n. är krigsplacerade som flygfältsingenjörer har VK med ledning av respektive stamkort undersökt vilken uttagning dessa erhållit i samband med inskrivningen eller senare under grundutbildningen. Undersökningen visar att ca 15 % uttagits för utbildning till officer eller underofficer, 45 % för utbildning till underbefäl och att 40 % ej befälsuttagits. Av det framtagna materialet framgår dess-

utom att ca 90 % är hänförda till besiktningsgrupp 1-2 och 10 % till 3-4 samt att ca 85 % överförts från armén. Inte mindre än ca 40% av den i organisationen ingående personalen saknar sålunda militär befälsutbildning.

22.2.3 Nuvarande utbildning och VK synpunkter på denna Erforderlig kompletterande utbildning för tjänstgöringen i flygvapnet efter överföringen ägde t. o. m. 1966 rum i samband med de dåvarande befäls- och repetitionsövningarna (10+30 dagar). Utbildningen genomfördes främst i form av fältarbetskurser med deltagande av enbart befäl och i enstaka fall som övning med krigsorganiserade flygfältsarbetskompanier. Under fältarbetskurserna utförde flygfältsingenjörerna den planläggning av fältarbeten som erfordras vid flygbaser och stridsledningsanläggningar samt studerade hur behovet av fältarbetsresurser skall tillgodoses vid mobilisering eller annan beredskapsförstärkning. Planläggningen utmynnade i krigsarbetsplaner för de aktuella objekten, varigenom belastningen på eskaderstaberna i motsvarande grad minskade. Kurserna genomfördes eskadervis en gång vart tredje år och omfattade ledningspersonal krigsplacerad i staber och förband inom respektive eskader. Genom kurserna har främst behovet av aktuell ialtarbetsplanläggning kunnat tillgodoses. Samtidigt har personalen erhållit viss utbildning för krigsbefattning samt fått kännedom om lokala förhållanden vid vederbörliga flygbaser. Andra väsentliga utbildningsobjekt har emellertid inte tillgodosetts under dessa kurser. Då frågan om krigsförbandsvisa repetitionsövningar behandlades av 1960 års värnpliktsutredning, togs flygfältsarbetskompanierna inte med bland de förband som föreslogs för sådana övningar. Utredningen räknade dock med att en begränsad del av detta kompani skulle erfordras vid genomförande av KFÖ med basbataijon och att ledningspersonal inom krigsorganisationen skulle fullgöra repetitionsutbildning tillsammans med den enhet, där personalen är krigspla214

cerad. Chefen för flygvapnet ansåg emellertid att det av 1966 års riksdag fattade beslutet om repetitionsutbildningens utformning i enlighet med 1960 års värnpliktsutrednings förslag ej tillgodosåg vissa angelägna behov inom försvarsgrenen och hemställde därför i underdånig skrivelse F S / 0 17/7 1967 nr 333 (6542) om tillstånd att få göra vissa avsteg från de generella bestämmelserna för de värnpliktiga flygfältsingenjörernas del. I skrivelsen framhöll chefen för flygvapnet bl. a. följande: Krigsförbandsvis repetitionsövning för ledningspersonal i flygfältsarbetsorganisationen är av stort värde genom att även denna därvid samövas med sin krigsorganiserade enhet. Ledningspersonalen saknar dock arbetsuppgifter inom fältarbetsområdet beroende på att de förband som personalen skall leda normalt inte fullgör repetitionsövning. Med hänsyn till den vikt som fältarbetsplanläggningen måste tillmätas synes ledningspersonalen inom flygfältsarbetsorganisationen på ett bättre sätt bereda sig för sina uppgifter i krig om deras repetitionsövning i stället, även framdeles, tas ut i form av fältarbetskurser. Om så ej kan ske måste planläggning av fältarbeten i fred åläggas annan personal. Någon sådan finns för närvarande ej tillgänglig inom krigsmakten och möjlighet att utföra planläggningen synes endast stå till buds genom att arbetet läggs ut på entreprenad. Detta skulle medföra de nackdelarna att personalen ej blir insatt i sina krigsuppgifter samtidigt som kostnaderna för planläggningen avsevärt torde komma att öka. Skulle planläggningen ej utföras i fred kommer verksamheten vid mobilisering eller annan beredskapsförstärkning att avsevärt fördröjas med de nackdelar detta för med sig i form av begränsade möjligheter att utnyttja flygbaser och stridsledningsanläggningar. Utan en aktuell planläggning kan flygfältsarbetskompaniernas resurser ej effektivt utnyttjas och arbetsorgan ur BRB ej insättas. Jämlikt proposition 1966: 109 skall repetitionsutbildning ske i form av krigsförbandsövningar, särskilda övningar och mobiliseringsövningar. Jämlikt kbr 16/6 1966 § 12 skall värnpliktiga, såvida Kungl. Maj:t icke bestämmer annat för visst fall, fullgöra krigsförbandsövning i det förband där han är eller avses skola bli krigsplacerad. Med hänvisning till vad som ovan anförts får chefen för flygvapnet i underdånighet hemställa att Kungl. Maj:t måtte medge att ledningspersonal ingående i flygfältsarbetsorganiSOU 1970: 65

sationen samt viss biträdespersonal i denna normalt får fullgöra repetitionsövning i form av fältarbetskurser i stället för krigsförbandsövningar samt att krigsförbandsövning med flygfältsarbetskompanier framdeles får ske efter Kungl. Maj:t medgivande i varje särskilt fall. Enligt Kungl. Maj:t beslut med anledning av chefens för flygvapnet ovan redovisade framställning medgavs att för budgetåren 1967/68-1970/71 värnpliktig ledningspersonal ingående i flygfältsarbetsorganisationen fick fullgöra krigsförbandsövning i form av fältarbetskurser i den utsträckning som erfordras för planläggning av fältarbeten vid flygbaser och stridsledningsanläggningar (Försvarsdepartementet dnr 1710/1967). De första fältarbetskurserna i enlighet med Kungl. Maj:t beslut anordnades 1968. Till dessa beordrades vissa värnpliktiga flygfältsingenjörer, placerade i militärområdesoch sektorstaber samt i flygfältsarbetskompanier. Målsättningen för utbildningen var, a) att kursdeltagarna skulle få kännedom om basens organisation, uppgifter och försvar, b) att de skulle få god lokalkännedom om egen bas och dess försvar, samt c) att de genom planläggning skulle lära sig att utforma krigsarbetsplan, främst för egen bas och för dess försvar. Flygfältsingenjörernas repetitionsutbildning har sålunda hittills nästan helt varit inriktad på att lösa konkreta fältarbetsplanläggningsuppgifter i anslutning till flygvapnets anläggningar. Eftersom denna verksamhet i regel bedrivits i anslutning till den bas, där vederbörande är krigsplacerad, har personal placerad i flygfältsarbetskompanier blivit väl insatt i de aktuella förhållandena, både vad gäller befintliga anläggningar och planerade sådana. Däremot har de ej utbildats för de militära uppgifter som följer med befattning som förbandschef. Detta är desto allvarligare som det tillämpade uttagningssystemet ej garanterar att vederbörande tidigare har erhållit militär grund- och repetitionsutbildning som befäl inom annan utbildningslinje.

staber gäller att de före 1966 ej repetitionsövades tillsammans med övrig personal i dessa staber utan användes för att lösa aktuella planläggningsuppgifter. Eftersom planläggningsarbetet i regel rörde baser belägna inom det egna militärområdet eller den egna sektorn, fick de goda kunskaper om de lokala förhållandena vid underlydande förband. Någon utbildning som direkt förberedde verksamheten i stabsbefattningarna meddelades emellertid ej. Numera deltar värnpliktiga flygfältsingenjörer, som är placerade i staber, i dessas SÖ och KFÖ. Någon omskolning, som syftar till att förbereda vederbörande för verksamheten i stab, sker dock fortfarande ej. Vid granskningen av stamkortens uppgifter har VK även sökt fastställa i vad mån den överförda personalen har omskolats och repetitionsutbildats. På grund av brister i det sätt på vilket korten förts har det ej varit möjligt att erhålla en fullt rättvisande statistik över variationerna i tjänstgöringsförhållandena. Det framgår dock att ca 20 % ej erhållit någon form av utbildning, ca 10 % erhållit utbildning 1-10 dagar, ca 10 % 11-20 dagar, ca 28 % 21-40 dagar, 20 % 41-60 dagar och 12 % 61 dagar och däröver. Bland de sistnämnda ingår ett antal som har fullgjort del av första tjänstgöringen som flygfältsingenjör. Utöver den redovisade utbildningsverksamheten under repetitionsutbildning sker viss frivillig utbildning, som är inriktad främst på flygfältsingenjörernas stabsverksamhet samt tekniska frågor. VK anser att denna verksamhet är av stort värde för krigsmakten men finner samtidigt att dessa moment måste ingå i den obligatoriska utbildningen för att säkerställa att alla bibringas denna utbildning. Sammanfattningsvis konstaterar VK att de värnpliktiga flygfältsingenjörerna - i den mån de har utbildats - hittills har kallats in till repetitionsutbildning i första hand för att tillgodose behov av arbetskraft för flygvapnets fältarbetsplanläggning och i andra hand för att utbildas för sin krigsbefattning.

Beträffande dem som är krigsplacerade i SOU 1970:65

22.2.4 Krigsorganisatoriska

förutsättningar

De krigsorganisatoriska behoven framgår av bilaga H 22: 2. De värnpliktiga flygfältsingenjörerna bestrider tekniska befattningar i staber eller verkar som chefer för förband. VK kommer att behandla de båda grupperna var för sig, eftersom kraven på befattningshavarna är så väsenskilda att förutsättningarna för att kunna rekrytera dem därmed är olika. Stabsbefattningarna tillhör den typ av befattningar, som i enlighet med av VK i avsnitt 6.1.2.3 uttalad uppfattning, bör rekryteras genom överföring till flygvapnet av värnpliktiga som har civil yrkeserfarenhet men som grundutbildats inom annan utbildningslinje. Eftersom behovet av befälsutövning är begränsat till det egentliga fackområdet bör befattningshavarna i fortsättningen hänföras till civil personal och ej som f. n. till civilmilitär personal. Härigenom vinns två fördelar, dels breddas rekryteringsunderlaget genom att krav på militär befälsuttagning utgår, dels underlättas omskolningen, eftersom denna då kan ges en strikt fackmässig inriktning, vilket begränsar utbildningstiden. Verksamheten vid flygfältsarbetskompani avviker, vad beträffar det principiella innehållet, ej från den som bedrivs inom t. ex. vägkompani. Därför är de principiella kraven på befälsutövning också närbesläktade vid flygfältskompani och vägkompani. Rimligen borde därför utbildningen för att bestrida likartade befattningar vara densamma inom de båda förbanden. Detta är emellertid ej fallet. Inom vägkompani har kompanioch plutonchefer både militär befälsutbildning och civil yrkeserfarenhet anpassad till befattningarnas krav medan vid flygfältsarbetskompani endast den civila yrkeserfarenheten är tillgodosedd. De brister i militär befälsutbildning som föreligger hos cheferna inom det senare kompaniet anser VK vara mycket allvarliga med hänsyn till de rättigheter och skyldigheter som åligger dem enligt TjRK. Även om det skulle hävdas att dessa chefer skall ägna sig åt främst teknisk arbetsledning fritar detta dem inte från det fulla befälsansvaret för deras förband. VK 216

vill i sammanhanget erinra om vad 1954 års befälsutredning uttalade i denna fråga i sitt 1959 framlagda betänkande (SOU 1959: 23 s. 148): Ledningen exempelvis av vissa robotförband inom luftförsvaret torde, åtminstone i vad avser den rent stationära verksamheten och driften, komma att kräva chefer med sådan kvalificerad skolning, att denna måste dominera utbildningen. Men det måste understrykas, att även fortsättningsvis av chefer för sådana uttalat tekniska förband måste krävas förmåga i stridsmässig verksamhet. Betydelsen härav framgår ej minst av den realistiska omprövning av betingelserna för verksamheten under krig vid baser och anläggningar, som de senare åren ägt rum inom flygvapnet och marinen. Med hänsyn till antalet viktiga objekt och landets stora utsträckning är det ej att påräkna att för varje formation vid varje särskilt tillfälle kunna avdela speciella, skyddande enheter. Av var och en chef måste krävas att han kan leda en strid, som har till syfte att skydda personal och materiel och säkerställa att den viktiga, ibland avgörande verksamhet, för vilken personalen specialutbildats och materielinvesteringar gjorts, kan fortsätta. Betydelsen härav framstår än mer klart med beaktande av de ökade möjligheterna för kuppartade anfall och för över hela ytan infiltrerande fientlig verksamhet. VK anser att det citerade uttalandet fortfarande äger full giltighet och finner därför att, oberoende av hur man bedömer omfattningen av det rent tekniska innehållet i kompani- och plutonchefernas uppgifter, dessa chefer måste bibringas kompani- respektive plutonchefsutbildning före krigsplacering. Det ingår inte i VK uppgift att utreda hur detta skall ske, men VK vill visa på några alternativa vägar som kan prövas. Inledningsvis bör behovet av teknisk ledningspersonal inom förbandet ses över. VK bedömer t. ex. att den i flygfältsarbetskompaniet ingående fältarbetsexpeditionen kan utgå, om både kompanichefen och dennes ställföreträdare har teknisk utbildning. Omvänt kan sägas att om dessa båda befattningshavare saknar sådan utbildning behövs denna expedition för teknisk ledning. Behovet av personal på kompanichefsnivå samt hur detta skall tillgodoses bör undersökas av militära tjänsteåldersutredningen som utreSOU 1970: 65

petitionsutbildningen bör ske i form av SÖ och KFÖ vid den stab, i vilken vederbörande ingår. Några fältarbetskurser av det slag som omnämnts i avsnitt 22.2.3 bör ej få förekomma för denna personal. Kungl. Maj:t har, som tidigare nämnts, till VK överlämnat en framställning från chefen för flygvapnet om att få kontraktsanställa värnpliktiga flygfältsingenjörer för att med hjälp av dessa lösa kvalificerade planläggningsuppgifter inom flygfältsarbetsorganisationen såsom projektering av anläggningar, rekognoseringar samt planläggning av maskin- och materielanskaffningar m. m. för krigsorganisationens del. VK har inte något underlag för att bedöma behovet av sådant arbete och i vilken grad dessa arbetsuppgifter överstiger arbetskapaciteten hos fredspersonalen i centrala och regionala staber och förvaltningar. VK finner emellertid att de av chefen för flygvapnet skisserade arbetsuppgifterna i regel ej är av den karaktären att de bör lösas under tid som är avsatt 22.2.5 överväganden och förslag för repetitionsutbildning om personalen unVK har i föregående avsnitt föreslagit att der denna skall nå avsett utbildningsmål. de nuvarande befattningarna för värnplik- Däremot anser VK att den krigsplacerade tiga flygfältsingenjörer i fortsättningen bör personalen i samband med SÖ och KFÖ vid delas i två grupper, nämligen en grupp som bas bör göra de smärre kompletteringar och bestrider stabsbefattningar och en som bestri- ändringar som av olika skäl är nödvändiga der kompani- och plutonchefsbefattningar. att genomföra i redan befintliga planer. Endast den förstnämnda gruppen bör i fortsättningen benämnas flygfältsingenjörer medan den senare bör hänföras till militär befälspersonal. VK behandlar i fortsättningen endast dem som enligt kommitténs uppfattning bör benämnas värnpliktiga flygfältsingenjörer, dvs. personal i stabsbefattning. Till dessa befattningar bör överföring ske. Vid den tidpunkten är den värnpliktige i 30-35 årsåldern, och det är aktuellt - om han tillhör armén - att placera honom i personalreserv några år innan krigsplacering sker i lokalförsvarsförband. Före krigsplacering i den nya befattningen omskolas vederbörande till flygfältsingenjör. Det bör ske vid FÖ, vars längd VK har beräknat till fyra veckor. Huvudvikten i undervisningen bör ligga i ämnena organisation, taktik, stabstjänst, fältarbeten, samverkan och mobilisering. Den fortsatta re-

der bl. a. flygvapnets krigsorganisation. VK anser att officerare tillhörande väg- och vattenbyggnadskåren bör kunna komma ifråga för befattningar på kompanichefsnivå. Plutonchefsbefattningarna bedömer VK kan rekryteras genom överföring av personal med civil yrkeserfarenhet och med militär befälsutbildning på lägst troppchefsnivå. Det är naturligtvis fördelaktigt om den överförda personalen grundutbildats i fältarbetsbefattningar, men VK anser inte detta vara absolut nödvändigt eftersom det är den allmänna befälsutbildningen som är det intressanta i detta sammanhang. Fältarbetskunnandet skall främst vara ett resultat av vederbörandes civila yrkesverksamhet. Befattningshavarna inom flygfältsarbetskompani bör med hänsyn till sin fullständiga militära befälsutbildning hänföras till militär personal.

SOU 1970: 65

23 Forskningstekniker

23.1 Organisatorisk

översikt

Krigsbefattningar för värnpliktiga forskningstekniker finns ej i gällande mobiliseringstabeller. Däremot ingår forskare ur FOA i vissa staber samt i FOA egen krigsorganisation. Såvitt VK har kunnat konstatera tillkom befattningen värnpliktig forskningstekniker vid en tid då personalstyrkan i FOA fredsorganisation ännu inte var tillräcklig för att tillgodose personalbehovet i stabernas och FOA krigsorganisation. Det fanns vid den tidpunkten ej heller tillräckligt antal i det civila samhället verksamma forskare, som var lämpade att såsom värnpliktiga eller krigsfrivilliga krigsplaceras i nämnda befattningar. FOA fredsorganisation har sedan dess vuxit och tillgången till vid FOA fredsanställda forskare har ökat. Civilt verksamma forskare har dessutom i ökat antal kunnat knytas till krigsorganisationen. Behov av värnpliktiga forskningstekniker föreligger därför ej numera. VK föreslår att ifrågavarande värnpliktskategori utgår. 23.2 Nuvarande utbildningsbestämmelser och VK synpunkter på dessa Med anledning av VK förslag att grundutbildning av värnpliktiga forskningstekniker ej längre skall äga rum begränsas granskningen av de nuvarande utbildningsbestämmelserna till en redovisning av hur utbild-

ningen i stort har bedrivits. Utbildningen har inletts med ett 90 dagar långt skede omfattande allmänmilitär utbildning och befälsutbildning. Detta har genomförts tillsammans med underofficersuttagna värnpliktiga ur armén. Därefter har följt ca 300 dagars fackutbildning och facktjänstgöring vid FOA. Utbildningen vid FOA har inrymt ca 125 timmars utbildning i militära ämnen samt ca 8 dagars studiebesök, avseende förevisning av olika förbandstyper och materiel. All övrig tid har ägnats åt utbildning och tjänstgöring i forskarbefattning. Denna har i regel genomförts inom något av följande områden: atomkrigföring, biologisk krigföring, kemisk krigföring eller operationsanalys. Planeringen av utbildningen vid FOA har gjorts helt beroende av de enskilda elevernas förutsättningar och föreliggande arbetsuppgifter. FOA har härigenom tillförts en arbetskraftsreserv i fredsarbetet. Värnpliktiga under utbildning har använts för arbetsuppgifter som normalt bör lösas av den fast anställda personalen, ett förhållande som strider mot grundtankarna i nuvarande värnpliktsutbildningssystem.

SOU 1970: 65

24.1 Organisatorisk

Psykologer

översikt

Psykologer ingår f. n. inom krigsorganisationen i högkvarteret, vissa regionala staber samt vissa sjukvårdsförband. En förstärkning av organisationen planeras. Personalen utgörs av kliniska psykologer och socialpsykologer. Klinisk psykolog placeras i sådana staber och sjukvårdsförband, där det ingår psykiater. Psykologen samarbetar med psykiatern och är i vårdsammanhang biträde åt denne. Psykologens uppgifter avser återanpassning av psykiskt skadad personal och omfattar främst: psykodiagnostik vid behandlingsurval, dvs. bedömning av yttre beteende samt kortare samtal för fastställande av de psykiskt skadades emotionella och dynamiska egenskaper, attityder, sociala relationer och intressen, psykoterapi, dvs. stödkontakt, stödterapi, miljöterapi och egostödjande terapi samt rådgivning i personalfrågor, främst avseende rehabiliterade soldaters placering. Vid planerad utökning av organisationen avses bl. a. klinisk psykolog placeras i militärområdesstab. Socialpsykolog placeras främst i högkvarterets och militärområdesstabernas upplysningsavdelningar. Socialpsykologens uppgift är medverkan i den defensiva och offensiva psykologiska krigföringen. Uppgiften innebär främst: SOU 1970: 65

planering och genomförande av fältundersökningar rörande attityder och opinioner, anda och motståndsvilja samt ryktesbildning och ryktesspridning, rådgivning åt militära chefer m. fl. rörande bl. a. åtgärder i ovannämnda avseenden, propagandaanalyser samt rådgivning rörande uppläggning av egen propaganda och information. Vid planerad utökning av organisationen avses ett antal rörliga socialpsykologiska fältgrupper tillskapas för att biträda högkvarteret och militärområdesstaberna i fältarbetet. De skall snabbt kunna sättas in för undersökningar inom t. ex. olika delar av ett militärområde, svara för rådgivning åt brigad- och bataljonschefer m. m. Krigsorganisationens behov av psykologer redovisas i bilaga H 24: 1. Psykologerna fördelas för krigsplacering av chefen för MPI. 24.2 Urvalsmetoder och krav på civil skolunderbyggnad De värnpliktiga psykologerna grundrekryteras såsom specialtjänstuttagna värnpliktiga, alternativt rekryteras genom överföring. De hänförs till kategorin värnpliktig civil personal med officers tjänstegrupp. Uttagning för utbildning till klinisk psykolog och socialpsykolog sker dels i samband med inskrivningen bland värnpliktiga 219

som bedriver eller avser bedriva studier vid universitet eller högskola i psykologi, pedagogik och sociologi, dels, och huvudsakligen, efter inskrivningen bland värnpliktiga, som redan fullgjort cirka 85 dagars soldatoch befälsutbildning samt avlagt eller står i begrepp att avlägga grundexamen med angivna ämnen. 24.3 Gällande utbildningsbestämmelser VK synpunkter på dessa

och

De grundläggande bestämmelserna för psykologernas utbildning är angivna i go nr 1400/1956 och 2989/1958. I SU Vpl Fack ingår inga utbildningsanvisningar för denna värnpliktskategori. Omfattningen av nuvarande värnpliktsutbildning för psykologer framgår av följande bild. Soldat- och befälsutbildningen genomgås i regel omedelbart efter avslutade gymnasiestudier. Utbildningen omfattar allmänmilitär utbildning och förberedande befälsutbildning. Den genomförs tillsammans med underofficersuttagna värnpliktiga. Fackutbildningen för socialpsykologerbörjar med en fyra dagars introduktion rörande MPI verksamhet, försvarsupplysning m. m. och fortsätter med en fyraveckorskurs vid MPI i intervjuteknik. Därefter fullgörs två - f y r a månaders handledd praktiktjänstgöring som intervjuare vid inskrivningsprövning av värnpliktiga. Avsikten med denna tjänstgöring anges främst vara, att eleven genom personlig kontakt med ett relativt stort antal värnpliktiga skall få en bred överblick över soldatmaterialet. Samtidigt prövas hans förmåga till samarbete med andra psykologer, läkare (psykiater), personal- och arbetsvårdare samt militär personal. I fackutbildningen ingår ett antal lektioner rörande militär freds- och krigsorganisation, stabstjänst, personaltjänst m. m. samt vissa studiebesök vid militära förband och skolor. Återstoden av tiden - fördelningen mellan fackutbildning och facktjänstgöring finns ej redovisad - ägnas åt kvalificerat tilllämpningsarbete, under projektledares handledning, inom ramen för sådana under ar-

220 Bild 24:1 Psykologernas nuvarande utbildningsgång Soldatoch befälsutbildning 85 dagar

Fackutbildning och facktjänst- 1 göring 310 dagar

Fortsatt tjänstgöring2 145 dagar

1 Fullgörs vid MPI (viss tid vid inskrivningsförrättning och förband) i regel inom två år efter avlagd fil.kandexamen, dock senast sjätte året efter fullgjord soldat- och befälsutbildning. 2 Fullgörs vid MPI, förband eller staber i första hand av psykologer placerade vid enheter som fullgör KFÖ.

bete vid MPI varande socialpsykologiska projekt, som är besläktade med eller annars anknyter till avsedda krigsuppgifter (främst opinions- och attitydundersökningar med värnpliktiga under grundutbildning eller repetitionsutbildning vid samtliga försvarsgrenar). Tjänstgöringen är förlagd till MPI och truppförband som berörs av undersökningarna. Det anges som önskvärt att eleverna, för att få ökad militär miljökännedom, under en - tre månader tjänstgör vid förband och följer verksamheten där samtidigt som de - i arbetsgrupper om två till tre elever genomför någon sociologisk undersökning vid förbandet. Slutligen anges, att eleverna deltar i av Sveriges militära psykförsvarsförening anordnade orienteringar och diskussioner rörande psykologiskt försvar samt i föreningens vinterlägerkurser. Fackutbildningen för kliniska psykologer inleds, liksom för socialpsykologerna, med introduktion och fyra veckors intervjukurs samt två - fyra månaders praktiktjänstgöring vid inskrivningsförrättning. Den fortsatta utbildningen vid MPI omfattar dels en ca 25 timmars övningskurs i handhavande av främst kliniska test som förberedelse för senare klinisk praktik, dels en ca 35 timmars påbyggnadskurs i intervjuteknik, avseende urvalsprövning till vissa kvalificerade befattningar och tjänster. I den senare kursen ingår studiebesök vid olika befälsskolor. Härefter följer handledd praktiktjänstgöring under ca tre månader vid psykiatriska SOU 1970: 65

kliniker samt mentalsjukhus och ca fem veckor vid ungdomsfängelse eller ungdomsvårdskola. Som motiv för praktikperioderna anges, att kunskaper i allmän psykiatri till stor del bäst kan inhämtas genom praktik vid psykiatriska kliniker eller mentalsjukhus. Vid de förra dominerar ett neurosklientel, som delvis kan vara besläktat med det neurosklientel som psykologen får handha i krig, medan vid mentalsjukhusen förekommer gravare psykoser och mer våldsamma och dramatiska psykiska tillstånd, som också kommer att återfinnas bland de psykiskt krigsskadade. Vid ungdomsfängelser och ungdomsvårdskolor får psykologerna stifta bekantskap med det mer psykopatiska klientel, som också kommer att återfinnas inom den krigspsykiatriska vården. Den terapi som bedrivs där försiggår i en icke sjukhusmässig miljö och består huvudsakligen av liknande egostärkande gruppbehandling som den, som kommer att bedrivas vid militära vårdförband. Det anges från MPI sida som önskvärt att i fackutbildningen kunna inlägga ytterligare moment avseende dels allmän psykiatri, dels krigspsykiatri och krigs(strids-) psykologi, helst i anslutning till en motsvarande utbildning av värnpliktiga läkare (psykiater). Mellan dessa två praktikperioder har inlagts två - tre veckors tjänstgöring vid militära förband, huvudsakligen för studium av verksamheten vid sjukvårdsförband. För den i det föregående redovisade utbildningen under fackutbildningen och facktjänstgöringen saknas centrala utbildningsanvisningar i form av SU Vpl Fack. Det finns inte heller några fasta planer som anger utbildningsmål, utbildningsinnehåll och tidsfördelning. Utbildningens uppläggning är f. n. främst beroende av behovet av psykologer vid de årliga inskrivningsförrättningarna samt av att hänsyn tas till att eleverna skall få tillgodoräkna sig intervjuverksamheten vid dessa såsom praktik för behörighet som biträdande psykolog. För de kliniska psykologernas del saknas nästan helt utbildning i krigspsykiatri och SOU 1970: 65

krigspsykologi, vilket VK finner synnerligen anmärkningsvärt. Den praktiska tjänstgöringen vid ungdomsfängelser och psykiatriska kliniker och mentalsjukhus är dessutom sådan verksamhet som om möjligt ej bör ingå i den militära utbildningen utan som i stället bör utgöra grund för den militära undervisningen av kliniska psykologer. VK anser vidare, att psykologerna med nuvarande uppläggning av utbildningen ges alltför ringa kännedom om den militära miljön. Under första årets soldat- och befälsutbildning får eleverna endast kontakt med fredsutbildningsmiljön och ingen erfarenhet av verksamheten i förband. I de fall tjänstgöring vid truppförband inlagts under fackutbildningen och facktjänstgöringen, har denna mera formen av studiebesök än tjänst i befattning vid förbandet. Någon GKU förekommer ej. Nyttan av deltagandet i FBU vinterkurs i Hemavan under en vecka vid månadsskiftet mars-april synes kunna starkt ifrågasättas. VK anser sammanfattningsvis, att nuvarande utbildning ej tillgodoser krigsbefattningarnas krav.

24.4 Överväganden och förslag 24.4.1 Rekrytering och urval Den värnpliktiga personal som är avsedd för krigsbefattningar som socialpsykolog eller klinisk psykolog rekryteras vid eller strax efter inskrivningstillfället. Den fackinriktade utbildningen fullgörs i regel i omedelbar anslutning till de akademiska studiernas slut, varför de värnpliktiga psykologerna i regel helt saknar erfarenhet av praktisk verksamhet inom yrkeslivet när de påbörjar den militära fackutbildningen. Detta förhållande är olägligt av främst två skäl. Dels måste huvuddelen av den militära fackutbildningen ägnas åt att bereda eleverna praktisk erfarenhet, dels är det ovisst vilka elever som i framtiden civilt kommer att ägna sig åt psykologisk verksamhet. VK anser detta vara absolut nödvändigt om vederbörande skall kunna fylla sin funktion i krigsorganisationen. Det senare gäller sär221

skilt de kliniska psykologerna. VK anser, att man genom grundrekrytering inte tillgodogör krigsmakten den yrkeserfarenhet inom detta område som finns i det civila samhället. VK har i kap. 6 allmänt rekommenderat en genom omskolning vidgad rekrytering av personal för befattningar, där krigsmakten kan tillgodogöra sig praktiskt yrkeskunnande som förvärvats efter den militära grundutbildningen. Befattningar för psykologer är enligt VK uppfattning typiska exempel på lämpliga omskolningsbefattningar, där civil akademisk utbildning kompletterad med praktisk erfarenhet kan tillgodogöras krigsmakten. Genom att psykologerna rekryteras bland värnpliktiga, som har fullgjort hela sin grundutbildning och del av repetitionsutbildningen i befattning som befäl - helst värnpliktig underofficer - säkerställs att psykologerna har god kännedom om den militära miljön. För befattningar inom marinen och flygvapnet bör om möjligt överföras värnpliktiga som fullgjort grundutbildning vid respektive försvarsgren. Nuvarande sätt för rekrytering och utbildning tillgodoser inte detta viktiga behov. VK föreslår därför att nuvarande grundutbildning av värnpliktiga psykologer upphör och att dessa i stället rekryteras genom överföring och omskolning av äldre värnpliktiga med lämplig civil yrkeskompetens och behörighet. Psykologerna hänförs f. n. till värnpliktig civil personal. VK anser att de även i fortsättningen bör hänföras till denna kategori.

tion (främst av sjukvårdstjänsten), verksamheten vid psykiska vårdenheter samt krigspsykiatri och krigspsykologi. 24.4.3 Fredsorganisatoriska konsekvenser I och med att värnpliktiga psykologer ej längre står till förfogande i samband med inskrivningarna erfordras, att ytterligare civilt yrkesverksamma psykologer anställs vid inskrivningscentralerna. VPV har beräknat att de härav föranledda kostnaderna kommer att uppgå till ca 200 000 kronor årligen.

24.4.2 Omskolning Överföring av värnpliktig till psykologbefattning bör i princip ske efter två KFÖ i den befattning, för vilken vederbörande har erhållit grundutbildning. Före krigsplacering skall vederbörande utbildas för den nya befattningen. Detta bör ske i form av SFÖ (FÖ) om två - fem veckor, beroende på befattning och vederbörandes förkunskaper. Utbildningen bör främst omfatta stabstjänst, personaltjänst, organisa-

222 SOU 1970: 65

25.1 Riktlinjer för utformningen av förordnandebestämmelser

Allmänt

VK har redovisat sina grundläggande synpunkter rörande de f. n. special tjänstuttagna värnpliktigas framtida uttagning och utbildning i kap. 6 och 7. Härutöver har för varje utbildningskategori särskilda redogörelser angående uttagning och utbildning lämnats i respektive kapitel. Av ovannämnda redogörelser framgår bl. a. att VK undersökt i vilken utsträckning de olika krigsbefattningarna ställer krav på befälsutövning. Det framgår också vilken utbildningstid som erfordras för att den värnpliktige skall vara krigsplaceringsbar vid grundutbildningens slut. Med dessa undersökningar som grund har VK i respektive kapitel avgett förslag om den framtida uttagningen och utbildningen. Sålunda har VK föreslagit, att, i de fall behovet av tid för grundutbildning - och vad gäller befälsbefattningar kravet på befälslämplighet - överensstämmer med vad som gäller för värnpliktig som uttas för utbildning till militär befattning för underofficer, underbefäl eller menig kategori E, F eller G, de f. n. special tjänstuttagna värnpliktiga i fortsättningen skall hänföras till någon av dessa kategorier. I de fall däremot då viss högre civil yrkeskompetens har kunnat tillgodogöras befattningsutbildningen i sådan utsträckning att tiden för grundutbildningen härigenom SOU 1970: 65

har kunnat förkortas i förhållande till övriga värnpliktiga på motsvarande nivå, har VK föreslagit uttagning till befattning för civilmilitär eller civil personal. VK bedömer att föreslagen ny utbildningsgång för dessa kategorier värnpliktiga skall kunna träda i kraft 1/7 1971. I samband härmed krävs vissa ändringar av nu gällande förordnandebestämmelser. VK lämnar i det följande riktlinjer för utformningen av sådana ändringar. VK har i kap. 4 berört de stora brister som generellt vidlåder nu gällande förordnandesystem och även visat på enskildheter i systemet som knappast kan anses vara godtagbara. Enligt kommitténs mening är det i högsta grad angeläget att ett för hela krigsmakten enhetligt förordnandesystem, anpassat till av 1966 års riksdag beslutade värnpliktsutbildning, snarast tillskapas. VK har för sin del funnit att av F U R 61 framlagt förslag till förordnandesystem bör kunna utgöra lämpligt underlag vid utformningen av ett sådant system. 25.2 Förordnande

under

grundutbildning

För sådana grupper av de f. n. specialtjänstuttagna värnpliktiga som i fortsättningen föreslås bli uttagna för utbildning till befattning för militär personal bör förordnande ske enligt go nr 14/1968 punkt 3 a i likhet med vad som gäller för övriga värnpliktiga, som tas ut för utbildning till militär befatt-

Tabell 25:1 b) Värnpliktig uttagen för utbildning till befattning för civilmilitär eller civil personal. Antal tjänstgöringsdagar för förordnande till Korpral 1 Furir2

Sergeant3

Befattning

tjänsteklass

tjänsteklass

Apotekare Läkare, medicinalofficer » , facklärare Läkarassistent TB (tandläkare) » TP( » )

135 135 135 135

180 160 160 180 165

Tekniker Lv Armén Radartekniker Art » Tekniker Kustartilleriet Systemtekniker Flygvapnet Meteorolog

180 180 180 180 180

240 240 240 240 240

Fänrik* tjänstegrupp

225 220

tjänsteklass

tjänstegrupp

255 250 220

250 240

345*4 345 33044 3644 364

1 Vid kalendarisk anpassning skall förordnande för läkare och läkarassistenter gälla från dagen efter avslutad läkarassistentskola. 2 Vid kalendarisk anpassning skall förordnandet gälla: a) för apotekare från dagen efter avslutad apotekarbefälsskola b) för läkare från dagen efter avslutad miljöutbildning c) 3för läkarassistent TB och TP från dagen efter avslutad fackutbildningskurs. Vid kalendarisk anpassning skall förordnandet gälla: a) för apotekare från dagen efter avslutad apotekarfackskola b) för läkare från dagen efter avslutad krigskirurgisk kurs c) för läkarassistent TB och TP från dagen efter avslutad förberedande sjukvårdstjänstgöring. * Vid kalendarisk anpassning skall förordnandet gälla från dagen efter avslutad grundutbildning.

ning för officer, underofficer eller underbefäl. För de grupper som enligt VK förslag bör uttas för utbildning till befattning för civilmilitär eller civil personal krävs - liksom hittills för de f. n. specialtjänstuttagna värnpliktiga - särskilda förordnandebestämmelser. Med hänsyn till den av VK föreslagna utbildningsgången för dessa värnpliktiga föreslås att punkt 3 b i förenämnda go erhåller ändrad lydelse i enlighet med tabell 25: 1. I kap. 4 har VK uttalat att kompetensgivande utbildning bör utgöra grund för förordnande i viss grad. I tabellen ovan har upptagits vissa värnpliktskategorier för vilka den militära kompetensen utgör en syntes av civil och militär utbildning. För dessa värnpliktiga erfordras kortare militär utbildningstid för att kunna nå aktuell funktionsnivå än för andra värnpliktiga på motsvarande kompetensnivå. Härigenom kan också enligt VK uppfattning förordnandetidpunkten tidigareläggas.

25.3 Förordnande vid krigsplacering i överföringsbefattning VK har föreslagit att grundutbildning till befattning för civilmilitär eller civil personal av officers tjänsteklass eller -grupp endast skall ske i fråga om apotekare, läkare och läkarassistenter. Grundutbildning till övriga befattningar för civilmilitär eller civil personal begränsas enligt VK förslag till underofficersnivån. Befattningarna skall sedan i vissa fall utgöra rekryteringsunderlag till de överföringsbefattningar på officersnivå som finns inom respektive fackområden. Vissa särskilda befattningar kräver civil yrkeserfarenhet av sådan art att denna som regel inte hunnit förvärvas förrän flera år efter grundutbildningens slut. VK har föreslagit att rekrytering till dessa befattningar skall ske genom överföring av värnpliktiga som fullgjort grundutbildning och dessutom som regel minst en KFÖ i den befattning, till vilken grundutbildningen syftat. SOU 1970: 65

VK föreslår att vid överföring av här aktuell personal denna förordnas i lägsta tjänstegrad (tjänsteklass, -grupp) inom den nivå, till vilken befattningen är hänförd. Förordnandet meddelas i princip att gälla från dagen efter det vederbörande värnpliktig med godkännande vitsord genomgått för krigsplaceringen erforderlig omskolningskurs i form av SFÖ eller FÖ. I de fall då förenämnda omskolningskurs ej erfordras för att göra vederbörande krigsplaceringsbar i den nya befattningen meddelas förordnandet i samband med krigsplaceringen. 25.4 Förordnande i högre grad inom funktionsnivån

grundutbildning eller vid första krigsplacering bör däremot de till det nya utbildningssystemet anpassade förordnandebestämmelserna tillämpas även för dessa värnpliktiga. Förordnande som meddelats före 1/7 1971 bör gälla även efter denna tidpunkt och fram till förordnandeperiodens utgång, oberoende av att övergång skett till nytt utbildningssystem fr. o. m. nämnda tidpunkt. Den som grundutbildats till militär befattning men som i enlighet med VK förslag överförs till civilmilitär eller civil befattning bör förordnas i den tjänsteklass eller tjänstegrupp som motsvarar hans tidigare tjänstegrad om denna är högre.

Den kompetens som i tabell 25: 1 upptagna värnpliktiga uppnätt vid grundutbildningens slut är, som tidigare nämnts, avhängig av dels kvalificerad civil utbildning, dels en militär utbildning, vars genomförande kräver speciella utbildningsbetingelser. För dessa värnpliktiga är det ej möjligt att g^nom någon form av frivillig utbildning höja vederbörandes kompetens för förordnande i högre grad. Motsvarande gäller enligt VK uppfattning även för flertalet av de värnpliktiga som genom omskolning krigsplaceras i befattning för civilmilitär eller civil personal. VK anser därför att förordnande i högre grad inom funktionsnivån ej skall ske. 25.5

Övergångsbestämmelser

VK föreslår att det nya utbildningssystemet skall träda i kraft 1/7 1971. De nya förordnandebestämmelserna bör tillämpas pä den som påbörjar utbildning enligt det nya utbildningssystemet under år 1971. Vissa värnpliktiga, som påbörjat sin grundutbildning enligt nuvarande utbildningssystem, men som ännu inte fullgjort alla delar av grundutbildningen, kommer även efter 1/7 1971 att följa nuvarande utbildningssystem under grundutbildning. VK föreslår att dessa värnpliktiga under grundutbildningen förordnas enligt nu gällande förordnandebestämmelser. Efter avslutad SOU 1970: 65 15—014094

26.1 Värnpliktsförmånerna

Allmänt

Enligt VK i det föregående redovisade förslag skall nuvarande uttagning för utbildning i specialtjänst och den därmed sammanhängande särskilda tjänstgöringsskyldigheten enligt 27 § 1 mom. D VL upphöra. Författningsrummet föreslås upphävas. Uttagning kommer därvid att för dessa kategorier värnpliktiga ske enligt samma normer som f. n. gäller för övriga värnpliktiga och tjänstgöringsskyldigheten att regleras enligt 27 § 1 mom. A-C nämnda lag. Tjänstgöringen kommer sålunda att, liksom för övriga värnpliktiga, vara uppdelad i grundutbildning och repetitionsutbildning. I och med att den f. n. för de specialtjänstuttagna gällande särskilda utbildningsgången upphör kommer också de olikheter i fråga om rätten till värnpliktsförmåner som nu föreligger mellan dessa och andra värnpliktiga och som redovisas i avsnitt 26.3 att försvinna. 26.2

Utbildningsgången

VK redogör i det följande (kap. 28) för genomförandet av föreslaget utbildningssystem. Av redogörelsen framgår att enligt kommitténs bedömning grundutbildning i enlighet med förslagen kommer att - under vissa förutsättningar - kunna påbörjas fr. o. m. 1/6 1972. Detta innebär att värnpliktiga som inskrivs efter 1/7 1971 eller

som inskrivits enligt nu gällande bestämmelser men erhållit eller erhåller anstånd med tjänstgöringens påbörjande intill budgetåret 1972/73 skall kunna genomföra grundutbildning - och sedermera repetitionsutbildning - helt i enlighet med VK förslag. Värnpliktig som uttagits för utbildning i specialtjänst och som fullgjort tjänstgöring om högst 90 dagar föreslås erhålla ändrad uttagning och fullgöra grundutbildning m. m. i likhet med de ovannämnda värnpliktiga. Grundutbildningens - och repetitionsutbildningens - längd blir för nämnda kategorier värnpliktiga beroende på den uttagning för utbildning till befattning som vederbörande erhåller. Tidigare fullgjort antal dagar tillgodoräknas som fullgjord del av grundutbildning. Föreslagen uttagning och tjänstgöringsskyldighet för de olika utbildningskategorierna redovisas i bilaga 30: 1. När det däremot gäller värnpliktig som uttagits för utbildning i specialtjänst som skyddstekniker och som påbörjat tjänstgöring samt specialtjänstuttagen värnpliktig som fullgjort tjänstgöring om mer än 90 dagar föreslås dessa fullgöra utbildning motsvarande grundutbildning i enlighet med äldre bestämmelser, varvid denna del av utbildningen skall omfatta minst 360 dagar. Härvid tillgodoräknas tidigare fullgjord tjänstgöring som fullgjord del av grundutbildning. För värnpliktiga läkare skall utSOU 1970: 65

bildning motsvarande grundutbildning dock omfatta 235 alternativt 285 dagar, beroende på den nuvarande tjänstgöringsskyldighetens totala omfattning. 26.3 Rådande olikheter i förmånshänseende mellan specialtjänstuttagna och andra värnpliktiga I kap. 5 har lämnats en redogörelse för gällande ekonomiska förmåner för värnpliktiga (avsnitt 5.1) och förmånssystemets tillämpning på de specialtjänstuttagna värnpliktiga (avsnitt 5.2). Det är i detta sammanhang av visst intresse att redovisa de olikheter i förmånshänseende som förefinns mellan de specialtjänstuttagna och övriga värnpliktiga. Av förenämnda redogörelse framgår att de förstnämnda i fråga om rätt till värnpliktsförmåner i vissa avseenden skiljer sig från övriga värnpliktiga. De är sålunda undantagna från rätten till utbildningspremier och utryckningsbidrag. Främsta anledningen härtill kan sägas vara den med specialtjänstuttagningen sammanhängande rätten att få tjänstgöringen uppdelad på ett antal kortare omgångar fördelade i stort sett över hela värnpliktstiden. Vid en sådan uppdelning av tjänstgöringen har de grundläggande förutsättningarna för att dessa förmåner skulle kunna utgå saknats. Frågan om de specialtjänstuttagna värnpliktigas rätt till utbildningspremier har emellertid vid olika tillfällen varit föremål för överväganden (se avsnitt 5.2.2). I fråga om rätt till de år 1958 införda tjänstgöringspremierna har de specialtjänstuttagna däremot en i viss mån förmånligare ställning än övriga värnpliktiga. Denna premie som är avsedd att vara en kompensation för förlängd tjänstgöring utgår enligt de generella bestämmelserna till värnpliktiga, oberoende av uttagning, som fullgör grundutbildning eller repetitionsutbildning i direkt anslutning till grundutbildning sistnämnda avser endast handräckningsvärnpliktiga - för utbildningstid utöver 300 dagar med fyra kronor för dag. Flertalet värnpliktiga vilkas tjänstgöringsskyldighet regleras enligt 27 § 1 mom. A-C VL erSOU 1970: 65

håller sålunda inte tjänstgöringspremie under rcpetitionsutbildning. För den som fullgör tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. D VL - de specialtjänstuttagna värnpliktiga - stadgas däremot särskilt att premien utgår med fyra kronor för dag efter 300 dagars tjänstgöring och med 7: 50 kronor för dag efter 360 dagars tjänstgöring. Dessa värnpliktiga erhåller således - till skillnad mot flertalet värnpliktiga - dels premie med högre dagsbelopp efter viss tids tjänstgöring, dels premie under hela sin fortsatta tjänstgöring, vilken i viss utsträckning kan anses motsvara övriga värnpliktigas repetitionsutbildning. Till värnpliktig som deltar i särskild övning och mobiliseringsövning utgår enligt gällande bestämmelser en särskild tjänstgöringspremie med 38: 50 kronor för dag, maximerat till 500 kronor för varje övning. Eftersom de specialtjänstuttagna, liksom flertalet övriga värnpliktiga, inte är ålagda deltagande i sådana övningar har frågan om rätt till denna form av premie inte aktualiserats för deras vidkommande. Genom den av VK föreslagna omläggningen av uttagning och utbildning för de värnpliktiga kommer, som närmare beskrivs i det följande, dessa olikheter i förmånshänseende att upphöra.

26.4 Förmåner till de värnpliktiga efter genomförande av VK förslag 26.4.1 Allmänt I och med att de kategorier värnpliktiga som f. n. uttas för utbildning i specialtjänst enligt VK förslag åläggs skydlighet att fullgöra grundutbildning och repetitionsutbildning och får sin tjänstgöringsskyldighet reglerad på samma sätt som övriga värnpliktiga, dvs. enligt 27 § 1 mom. A-C VL kommer de också att i fråga om rätt till värnpliktsförmåner helt likställas med dessa. 26.4.2 De olika förmånsslagen 26.4.2.1 Generellt utgående förmåner. När det gäller rätten till generellt utgående förmåner såsom penningbidrag, inkvartering,

förplägnad, fria resor och förmåner av värnpliktssocial karaktär m. m. innebär omläggningen till det föreslagna utbildningssystemet i stort ingen ändring i förhållande till nuvarande förmånsrätt. Genom att tjänstgöringen fullgörs uppdelad på grundutbildning och repetitionsutbildning, kommer också samtliga att under sistnämnda utbildning erhålla penningbidrag med det högre belopp som anges i tabell 5: 1, högra kolumnen. 26.4.2.2 Vissa särskilda förmåner. Hit hänförs i förevarande sammanhang utbildningspremier, tjänstgöringspremier och utryckningsbidrag. Enligt värnpliktsavlöningskungörelsen utgår utbildningspremie till värnpliktig som genomgått utbildning till befäl eller deltagit i viss annan utbildning. Premiens storlek är avhängig av dels utbildningsnivå, dels det dagantal, varmed utbildningen fullgörs utöver 300 dagar. Med utbildning avses härvid grundutbildning. I tabell 5: 2 har redovisats f. n. utgående premiebelopp vid olika slag av utbildning. Av tabellen framgår att premien utgår dels i form av ett visst totalbelopp för utbildning utöver 300 dagar, uträknat på basis av ett visst dagsbelopp, dels vid viss utbildning med ett angivet belopp för varje dag av utbildningstiden utöver 300 dagar. Enligt VK förslag kommer här ifrågavarande värnpliktiga att uttas för utbildning till militär, civilmilitär eller civil befattning för officer, underofficer, underbefäl eller menig. Värnpliktiga som härvid enligt gällande regler i princip skulle kunna erhålla utbildningspremie är de som utbildas till officers-, underofficers- och underbefälsbefattningar. Såsom framgår av bilaga 30: 1, som redovisar VK förslag rörande uttagning och utbildningstid för olika utbildningskatcgorier, sker uttagning för utbildning till officersbefattning endast i fråga om hälsooch sjukvårdspersonal såsom läkare (medicinalofficer eller fackläkare) m. fl. Utbildningsnivå och utbildningskvalité skulle för dessa värnpliktiga i och för sig kunna anses berättiga dem till utbildningspremie.

228 Med hänsyn till att deras grundutbildning omfattar endast 240-255 dagar och att därför den första grundförutsättningen för att premien skall kunna utgå saknas, har VK emellertid inte funnit anledning föreslå införande av särskilda bestämmelser som skulle medge rätt till utbildningspremie för dessa utbildningskategorier. Det bör i sammanhanget även beaktas att den del av utbildningstiden för de för utbildning till officersbefattning eljest uttagna värnpliktiga som medför rätt till den speciella officersutbildningspremien fullgörs efter frivilligt åtagande och att deras totala grundutbildningstid omfattar 540 dagar. Värnpliktiga inom av VK föreslagna utbildningskategorier som bör komma i åtnjutande av utbildningspremie kommer sålunda att vara sådana som uttagits för utbildning till militär befattning för underofficer eller underbefäl samt civilmilitär befattning för underofficer. Enligt f. n. gällande bestämmelser i värnpliktsavlöningskungörelsen utgår utbildningspremie till värnpliktig uttagen för utbildning till underofficer med 13: 50 kronor för varje dag av utbildningstiden utöver 300 dagar samt för värnpliktig uttagen för utbildning till befattning för underbefäl med 325 kronor, oberoende av utbildningstidens längd. Värnpliktiga uttagna för utbildning til! militär befattning för underofficer eller underbefäl får således enligt gällande regler premie med 2 025 respektive 325 kronor. Dessa underofficersuttagna värnpliktiga har nämligen samtliga en grundutbildningstid om 450 dagar. Värnpliktiga som uttagits för utbildning till civilmilitär befattning för underofficer kommer enligt VK förslag att däremot ha en grundutbildningstid om 330, 345 eller 364 dagar, beroende på vilken utbildningskategori som vederbörande tillhör. Utbildningspremiens totala belopp kommer därför att för dem utgöra 405, 607: 50 respektive 864 kronor. VK har i annat sammanhang föreslagit att punkten D i 27 § 1 mom. VL skal! upphävas. I och med att de värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet till följd härav kommer att regleras enligt 27 § 1 mom. A-C SOU 1970: 65

VL kommer tjänstgöringspremie att även till dessa värnpliktiga utgå enligt förenämnda generella bestämmelser. De erhåller sålunda premie med generellt till alla värnpliktiga utgående belopp under all grundutbildning utöver 300 dagar. Den nuvarande rätten till högre tjänstgöringspremie efter 360 dagars tjänstgöring, som är knuten till tjänstgöring jämlikt 27 § 1 mom. D VL, upphör därmed. Eftersom många av dem under sin repetionsutbildning kommer att delta i särskilda övningar och i viss utsträckning även mobiliseringsövningar kommer de däremot att bli berättigade till den särskilda tjänstgöringspremie som utgår vid detta slag av övningar. Med särskild övning skall i förevarande sammanhang jämställas s. k. särskild fackövning (se kap. 7). Genom att de värnpliktiga kommer att fullgöra grundutbildning i vanlig ordning kommer de också att i princip bli berättigade till utryckningsbidrag enligt bestämmelserna i värnpliktsavlöningskungörelsen. Vissa, och detta gäller ett begränsat antal, värnpliktiga kommer emellertid, som omnämnts i kap. 7 att även framgent ha behov av att kunna uppdela grundutbildningen i takt med de civila studierna. I dessa fall kan inträffa att de värnpliktiga med hänsyn till sin sålunda uppdelade utbildning på grund av bestämmelsernas utformning ej kan erhålla utryckningsbidrag. Vad som anförts i detta avsnitt beträffande förmåner avser de i avsnitt 26.2 upptagna värnpliktiga som genomför grundutbildning och repetitionsutbildning helt i enlighet med VK förslag till utbildningssystem. För övriga i nämnda avsnitt upptagna värnpliktiga blir förmånssystemet tilllämpligt under repetitionsutbildningen.

SOU 1970: 65

27.1 Författningsändringar

Värnpliktslagen

VK har i kap. 7 gjort vissa principiella överväganden om hur tjänstgöringen i framtiden bör ordnas för de grupper av värnpliktiga som f. n. fullgör sin tjänstgöring enligt bestämmelserna i 27 § 1 mom. D värnpliktslagen. Av dessa överväganden framgår att tjänstgöringen bör regleras väsentligen enligt samma ordning som gäller för övriga värnpliktiga, nämligen enligt 27 § 1 mom. A-C värnpliktslagen och att anledning inte finns att längre behålla de nuvarande särskilda bestämmelserna i punkten D av momentet. Denna punkt bör därför upphävas. I det följande lämnas närmare kommentarer till de övriga ändringar i värnpliktslagen som VK föreslår. VK förslag till lag om ändring i värnpliktslagen finns upptaget som bilaga 27:1. 6 § Värnpliktslagens bestämmelser om uttagning och tjänstgöring är utformade med utgångspunkt från att de i princip avser militär personal. De civilmilitära och civila värnpliktskategoriernas tjänstgöring har hittills nästan helt reglerats med stöd av 27 § 1 mom. D och behov har inte funnits att i lagen särskilt ange vilken personalkategori som uttagningen och tjänstgöringen avser. Med hänsyn till att punkten D föreslås upphävd är det emellertid nödvändigt att särskilt ange att befattning för menig, under-

officer eller officer i princip avser militär, civilmilitär eller civil befattning. Bestämmelser om detta har tagits in som ett nytt andra stycke i 6 §. Grundutbildningen till befattning för officer är frivillig till den del den är längre än all annan grundutbildning. Uttagning till denna längre tjänstgöring får enligt nuvarande andra stycket i 6 § inte ske utan den värnpliktiges medgivande. Bestämmelsen avser emellertid endast militär officersbefattning för vilken grundutbildningen är högst 540 dagar. Enligt VK:s förslag kommer grundutbildning för värnpliktig personal som är avsedd för officersbefattning inom någon av kategorierna civilmilitär eller civil personal inte i något fall att vara längre än högst 450 dagar. VK föreslår därför att det i paragrafens nuvarande andra stycke särskilt anges att medgivande behövs endast för uttagning till militär befattning för officer. Ändring av uttagning under grundutbildning får enligt 6 § nuvarande andra stycket inte ske utan den värnpliktiges medgivande om hans grundutbildning därigenom blir förlängd. Den av VK föreslagna grundutbildningstiden för de flesta specialkategorier värnpliktiga som hänförts till civilmilitär eller civil personal är emellertid så kort att vid en ändrad uttagning för utbildning till en för dessa värnpliktiga lämplig befattning för militär personal en utbildningstid av motsvarande längd inte skulle vara tillräckSOU 1970: 65

lig för sistnämnda befattning. Med hänsyn härtill bör exempelvis en värnpliktig, som inom viss föreskriven tid inte uppfyller de särskilda krav på genomgången civil utbildning som den speciella uttagningen ställer, kunna föras över till en för honom lämplig utbildningslinje utan hinder av att utbildningen härvid blir längre än den utbildning som den ursprungliga uttagningen avsåg. Motsvarande problem kan i vissa fall också uppstå när det gäller överföring från utbildning till militär befattning till utbildning för civilmilitär eller civil befattning. För att möjliggöra en mera varierad uttagningsordning har VK utformat tillägget till 6 § nuvarande andra stycket. Den föreslagna ändringen i 6 § nuvarande tredje stycket föranleds väsentligen av att punkten D utgår. Med den föreslagna nya lydelsen av ifrågavarande stycke blir det också möjligt att efter omskolning av värnpliktig under repetitionsutbildning ändra hans uttagning utan hans medgivande. 27 § 1 mom. VK har i kap. 7 redovisat bedömda behov av att kunna anordna en fackmässig fortsatt befattningsutbildning för flertalet av de värnpliktskategorier som VK:s överväganden väsentligen avser. VK har också funnit att särskild omskolningsutbildning bör kunna anordnas för andra kategorier värnpliktiga, t. ex. för mekanikerpersonal och personal i stabstjänst. I de flesta fall kan såväl den fortsatta befattningsutbildningen som omskolningsutbildningen rymmas inom ramen för de tider som i 27 § 1 mom. C anges för särskilda övningar. I den mån längre utbildningstid erfordras bör den ske inom tidsramen för en krigsförbandsövning. Benämningarna särskild övning och krigsförbandsövning bör dock inte användas, eftersom syftet med den nya utbildningen är ett annat än vad som enligt prop. 1966: 106 angetts för dessa övningsformer. Fackövning respektive särskild fackövning är enligt VK mening benämningar som på ett mera adekvat sätt anger innehållet i den föreslagna nya utbildningen. Kungl. Maj:t bör kunna bestämma att tiden för en krigsförbandsövning får tas i anspråk för en fackövning SOU1970:65

och att tiden för särskild övning får tas i anspråk för särskild fackövning. 27 § 1 mom. första stycket samt punkterna B och C i andra stycket har ändrats i enlighet med det anförda. I punkten A har vidare föreslagits ändringar av samma slag som redan kommenterats under motiven till ändringarna i 6 § nuvarande andra stycket. För vissa kategorier värnpliktiga i befattning för menig eller underbefäl föreslår VK längre sammanlagd utbildningstid för krigsförbandsövning (fackövning) än som 27 § 1 mom. B medger. Ändringarna i andra och tredje styckena nämnda punkt ger möjlighet att anpassa övningstiden inom den föreslagna tidsramen. Övergångsbestämmelserna Övergångsbestämmelserna till de föreslagna ändringarna i värnpliktslagen har utformats i enlighet med VK förslag i kap. 28 om övergången till ett nytt system för utbildningen i specialtjänst. I tabellen som fogas vid lagförslaget anges i anslutning till överväganden i avsnitt 28.2 antalet krigsförbandsövningar och särskilda övningar för värnpliktig som uttagits för utbildning i specialtjänst och som fullgjort, läkare minst 235 alternativt 285 dagars tjänstgöring och övriga minst 360 dagars tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. D värnpliktslagen. Av skäl som angetts i nämnda kapitel har den sammanlagda tiden för utbildning enligt 27 § 1 mom. värnpliktslagen för den som uttagits för utbildning i specialtjänst och som inte får ändrad uttagning enligt 6 § maximerats till 555 dagar. 27.2 1966 års bestämmelser om utbildningen

värnplikts-

Kungl. Maj:t har i brev den 16 juni 1966 med stöd av 46 § värnpliktslagen fastställt vissa tillämpningsbestämmelser om värnpliktsutbildningen. Dessa bestämmelser gäller dock inte för bl. a. värnpliktiga som tagits ut för utbildning i specialtjänst. För dem gäller i stället särskilda föreskrifter som utfärdats i kommandoväg. Som förut sagts föreslår VK att tjänstgöringen för ifråga231

varande grupper av värnpliktiga skall regleras i samma ordning som gäller för övriga värnpliktiga och att de i 27 § 1 mom. D värnpliktslagen intagna särskilda bestämmelserna om specialtjänst upphävs. Detta medför att också 1966 års brev i vissa delar måste ändras och kompletteras så att bestämmelserna i brevet i sin helhet kommer att omfatta även de värnpliktskategorier som VK ö\erväganden avser. Därmed skulle de i kommandoväg utfärdade särskilda föreskrifterna bli överflödiga och kunna upphävas. VK förslag till ändring i Kungl. Maj:ts brev den 16 juni 1966 angående provisoriska bestämmelser om värnpliktsutbildningen har tagits in som bilaga 27: 2. I det följande lämnas särskilda kommentarer till ändringsförslagen. 7 och 10 §§ samt bilagorna 1 tabellerna 1-4 i bilaga 1 har procenttalen i några fall höjts för att inrymma de nuvarande kategorierna av specialtjänstuttagna värnpliktiga. Erforderliga formella ändringar är vidtagna i noten 1 till varje tabell. I de nya tabellerna, med nr 5, till bilagorna 1 och 2 har närmare reglerats grundutbildningens längd och inpassning under året för värnpliktiga som tas ut för utbildning till befattning för civilmilitär eller civil personal. De nya tabellernas tillkomst har föranlett erforderlig textjustering i 7 och 10 §§. 3, 12, 29,45 och 46 §§ De nuvarande bestämmelserna i 45 och 46 §§ blir i och med ett genomförande av VK förslag till omläggning av utbildningen för de specialtjänstuttagna värnpliktiga inte längre behövliga och kan i stället reserveras för närmare reglering av utbildningsformerna fackövning och särskild fackövning (jfr kommentaren ovan till 27 § 1 mom. värnpliktslagen). De nya bestämmelserna i 45 och 46 §§ har medfört erforderliga justeringar i 3. 12 och 29 §§.

uttagna till vissa kvalificerade befattningar för civilmilitär eller civil personal kan den militära utbildningen emellertid inte påbörjas förrän nödvändig och tämligen lång civil utbildning genomgåtts. Av denna anledning har i paragrafen angetts att sådan grundutbildning för denna personal som fullgörs i en följd skall påbörjas före utgången av sjätte året efter inskrivningsåret. 16, 23 och 34 §§ Krigsförbandsövning för menig vid armén och kustartilleriet har enligt 15 § en längd av 18 dagar men får enligt 16 § för ett visst antal värnpliktiga utsträckas till 25 dagar för att tillgodose särskilda behov av befattningsutbildning. VK har funnit att sådan övning för ytterligare ett antal värnpliktiga med speciell tjänstgöring bör ha en längd av högst 32 dagar. 16 § har ändrats i enlighet därmed. I 23 § anges längden av flygvapnets krigsförbandsövningar. Dessa övningar är kortare än vid de andra försvarsgrenarna, vilket har gett upphov till vissa komplikationer när värnpliktiga från olika försvarsgrenar tjänstgjort tillsammans vid krigsmaktens gemensamma staber. Den föreslagna ändringen i paragrafen ger möjlighet till enhetliga tjänstgöringstider för dessa grupper av värnpliktiga. Särskild övning har enligt 34 § en längd av 11 dagar. Vid flygvapnet är övningen dock endast 4 dagar om Kungl. Maj:t inte bestämmer annat för luftvärnsrobotförband. VK anser att det bör finnas författningsenliga möjligheter att anordna en särskild övning under längre tid än 4 dagar vid varje förband inom flygvapnet. Det blir därigenom också möjligt att låta utbildningen under särskild fackövning få erforderlig längd för de värnpliktiga som skall genomgå sådan utbildning. I enlighet med det sagda har tillägget i paragrafen beträffande luftvärnsrobotförband fått utgå. 31 och 47 §§

9 § Grundutbildning skall enligt denna paragraf påbörjas före utgången av tredje året efter inskrivningsåret. För värnpliktiga som är

232 Enligt 31 § skall vid flottan särskild övning fullgöras endast av värnpliktiga i officersbefattning. I och med den av VK föreslagna omläggningen av spccialistutbildSOU 1970: 65

ningen bör emellertid särskild övning vid flottan kunna fullgöras även av sådana värnpliktiga i underofficersbefattning. Genom den föreslagna ändringen i paragrafen blir detta möjligt. Erforderliga följdändringar har vidtagits i 47 §.

I anslutning till vad som ovan anförts i avsnitt 27.2 till VK redan nu anmäla att kommittén i ett senare delbetänkande om viss översyn av värnpliktsutbildningssystemet kan komma att föreslå vissa ytterligare ändringar i 1966 års brev.

48 och 49 §§ Sammanställningarna i dessa paragrafer utgår f. n. från att särskild övning vid flygvapnet enligt 34 § normalt omfattar endast fyra dagar. I enlighet med VK förslag till ändrad lydelse av 34 § kommer särskilda övningar med längre tid än fyra dagar i fortsättningen att kunna anordnas i större omfattning än nu. Överföringsbestämmelserna i 48 och 49 §§ har omarbetats med hänsyn därtill. Värnpliktsavlöningskungörelsen VK har i det föregående föreslagit att punkten D i 27 § 1 mom. värnpliktslagen upphävs. De delar av värnpliktsavlöningskungörelsen som innehåller särbestämmelser i fråga om tjänstgöring enligt denna punkt bör därför också upphävas. Äldre bestämmelser om penningsbidrag och tjänstgöringspremie bör dock fortfarande gälla för dem som efter den 1 juli 1971 i stället för grundutbildning fullgör sådan tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. D. värnpliktslagen som inte är fortsatt tjänstgöring. Av VK överväganden i kap. 26 framgår att utbildningspremie inte bör utgå till den som genomgått utbildning till befattning för bl. a. viss hälso- och sjukvårdspersonal, även om detta formellt innebär utbildning till befattning för värnpliktig officer. Bestämmelserna i värnpliktsavlöningskungörelsen om utbildningspremie för sistnämnda utbildning bör därför ändras till att avse endast utbildning till militär befattning för värnpliktig officer. Med hänsyn till att nuvarande xärnpliktsavlöningskungörelse (1958: 485) är under omarbetning i försvarsdepartementet och till att en ny kungörelse torde komma att träda i kraft den 1 januari 1971 anser VK inte erforderligt att utöver det anförda lämna konkreta förslag till ändring i gällande bestämmelser. SOU 1970: 65

28.1 Genomförande av föreslaget system

Grundutbildning

28.1.1 Allmänt VK överväganden rörande tidpunkten för att påbörja grundutbildning enligt föreslaget system har gjorts med den förutsättningen att statsmakterna fattar beslut härom senast våren 1971. För att helt kunna genomföra grundutbildning enligt den ordning VK föreslagit srfordras i vissa fall att för ifrågavarande befattningar ändrade kravprofiler kunnat beaktas vid inskrivningen. De nya kravprofilerna bör enligt VK uppfattning kunna utarbetas så att uttagning för utbildning enligt VK förslag kan ske fr. o. m. hösten 1971. VK har till VPV under hand överlämnat uppgift om de förändringar av uttagningen som kommittén avser att föreslå. Det bör därför vara möjligt att redan under inskrivningen vintern 1970/1971 beakta VK förslag i sådan utsträckning att genomförandet underlättas. Utbildningsbestämmelserna för de f. n. specialtjänstuttagna värnpliktiga medger att i vissa fall den tjänstgöring som för övriga värnpliktiga benämns grundutbildning genomförs under en tidsrymd av sju år. Värnpliktiga som fullgjort soldatutbildning sommaren 1970 kan sålunda i extrema fall påbörja fackutbildningen först 1976. Om alla här aktuella värnpliktiga som inskrivits eller kommer att inskrivas före 1/7 1971 skulle medges att genomgå utbildning enligt

gällande ordning skulle nuvarande utbildningssystem för grundutbildning av dessa värnpliktiga ej kunna avvecklas förrän under 1970-talets senare del. Härigenom skulle efter genomförandet av VK utbildningssystem utbildningen behöva bedrivas samtidigt enligt två skilda system. Detta skulle bli kostsamt på grund av ökade behov av lärare, lokaler, läromedel m. m. och bör undvikas. För andra värnpliktskategorier än specialtjänstuttagna som berörs av VK förslag kan övergången till det nya systemet ske utan att svårigheter av ovan redovisade slag uppkommer. Utbildning enligt föreslaget system bör därför påbörjas så snart som möjligt. I de fall där en total omläggning till föreslaget utbildningssystem ej kan ske omgående bör genom successiva reformer av den nuvarande utbildningen VK grundtankar beaktas. I vissa kapitel har redovisats krav på ökade utbildningsresurser. I praktiskt taget samtliga fall är de påvisade behoven nödvändiga även i nuvarande utbildningssystem. Det principiella genomförandet av VK förslag bör sålunda ej få fördröjas av att viss tid åtgår innan erforderliga resurser ställs till förfogande. VK bedömer att grundutbildning i enlighet med VK förslag bör kunna ske fr. o. m. 1/6 1972. Värnpliktiga som inskrivs efter 1/7 1971 SOU 1970:65

kan till alla delar genomföra grundutbildning i enlighet med VK förslag. Detta bör även - i överensstämmelse med av 1960 års värnpliktsutredning föreslagna övergångsregler (SOU 1965: 68 s. 539) - gälla sådana värnpliktiga som inskrivits enligt nu gällande bestämmelser men som erhållit eller erhåller anstånd med grundutbildningens påbörjande intill budgetåret 1972/73. För övriga värnpliktiga som inskrivits före nämnda tidpunkt erfordras särskilda övergångsbestämmelser. Dessa redovisas i avsnitt 28.1.2. 28.1.2 Tillämpningen av den föreslagna utbildningsgången på värnpliktiga som inskrivits före 1/7 1971 Övergången till det nya utbildningssystemet innebär vissa problem med avseende på de f. n. specialtjänstuttagna värnpliktiga. Anledningen härtill är främst att deras tjänstgöring enligt gällande bestämmelser kan fördelas över en lång tidsperiod och att den uppdelning av tjänstgöringen på olika utbildningsperioder - soldat- och befälsutbildning eller enbart soldatutbildning, fackutbildning och facktjänstgöring - ej är densamma för alla kategorier. Härtill kommer att gränsen mellan facktjänstgöring och fortsatt tjänstgöring, dvs. motsvarigheten till grund- och repetitionsutbildning, ej alltid är klart markerad i utbildningsbestämmelserna. VK har vid sina överväganden rörande tjänstgöringstidens fördelning på utbildning hänförbar till grund- respektive repetitionsutbildning funnit skäligt föreslå följande princip. Till grundutbildning hänförs för specialtjänstuttagna värnpliktiga utom läkare, soldat- och befälsutbildning eller enbart soldatutbildning samt fackutbildning om den sammanlagda tiden för nämnda utbildning utgör minst 360 dagar. Om tiden för utbildningen inte uppgår till sammanlagt minst 360 dagar skall till grundutbildning även hänföras så stor del av facktjänstgöring oberoende av om denna fullgjorts i anslutning till eller skild från fackutbildning att nämnda antal dagar uppnås. Värnpliktiga läkare har en utbildningstid som till skillnad från övriga specialtjänstSOU 1970: 65

uttagna värnpliktigas omfattar 420 eller 450 dagar (Kungl. brev 21.2.1964, TLA nr 11). För värnpliktiga läkare som har förstnämnda utbildningstid hänför VK till grundutbildning soldat- och befälsutbildning, fackutbildning samt så stor del av tid för facktjänstgöring att i 27 § 1 mom. A VL föreskriven minsta tid för grundutbildning, 235 dagar uppnås. För värnpliktiga läkare med en utbildningstid av 450 dagar, dvs. de som påbörjat sin värnpliktstjänstgöring 1962 eller tidigare, hänför VK till grundutbildning soldat- och befälsutbildning samt fackutbildning, sammanlagt 285 dagar. Till repetitionsutbildning hänförs all tjänstgöring utöver 360 dagar, för lärare all tjänstgöring utöver förenämnda grundutbildning om 235 respektive 285 dagar. Värnpliktiga uttagna för befattningar som enligt VK förslag ej vidare skall grundrekryteras bör ges ändrad uttagning enligt militär användbarhet. I vissa fall är detta emellertid ej möjligt beroende på att de redan har fullgjort så stor del av specialutbildningen att en ny utbildningsinriktning ej är praktiskt genomförbar. I dessa senare fall bör utbildningen fullföljas med nuvarande huvudinriktning men med beaktande av de synpunkter på utbildningens genomförande som VK framfört i respektive kapitel. Skyddsteknikernas (skyddsingenjörernas) utbildning bör oberoende av vad ovan anförts fullföljas enligt nuvarande principer i den omfattning som krigsorganisationen kräver men med en inriktning i enlighet med VK förslag. Om utbildningen av denna kategori omedelbart avbryts skulle ett utbiklningsuppehåll på 4-5 år för den kvalificerade skyddstjänstpersonalen uppstå. Detta skulle leda till personella brister i krigsorganisationen som ej kan godtas. Samma resonemang skulle kunna anföras beträffande andra motsvarande befattningar, för vilka VK föreslår att grundrekryteringen skall upphöra. VK detaljundersökningar av de krigsorganisatoriska behoven och kraven på civila förkunskaper, vilka redovisats i det föregående, visar emellertid att utbildningen i övriga fall utan olägenheter kan avvecklas. 235

VK föreslår att anpassningen av utbildningen för olika kategorier i samband med övergången till föreslaget system sker enligt följande principer. 28.1.2.1 Värnpliktig avsedd för krigsbefattning till vilken enligt VK förslag grundrekrytering alltjämt skall ske. VK förslag innebär för alla berörda kategorier - utom fototolkar och språktolkar - oförändrad eller kortare grundutbildningstid. Det övervägande flertalet värnpliktiga bör således beroende på om eller i vilken omfattning utbildning tidigare genomgåtts fullgöra grundutbildning helt eller delvis i enlighet med VK förslag. För de två ovan särskilt angivna kategorierna innebär förslaget dock att de framgent får längre grundutbildningstid än enligt tidigare bestämmelser. I dessa fall bör nuvarande uttagning hävas och ny uttagning ske i enlighet med vederbörandes militära användbarhet. I detta sammanhang kan anföras att VK undersökningar utvisat att flertalet av dessa värnpliktiga är lämpade för uttagning till utbildning för underofficersbefattning, dvs. samma utbildning som i framtiden kommer att genomföras av fototolkar och språktolkar. Det kan därför antas att flertalet av dessa värnpliktiga inte kommer att få längre grundutbildningstid än om de från början uttagits för utbildning enligt 27 § 1 mom. A-C värnpliktslagen. Tidigare fullgjort antal dagar tillgodoräknas som fullgjord del av grundutbildningen. 28.1.2.2 Värnpliktig avsedd för krigsbefattning till vilken enligt VK förslag grundrekrytering ej vidare skall ske a) Den som ännu ej påbörjat utbildning eller som fullgjort högst 90 dagars utbildning erhåller ändrad uttagning för grundutbildning till sådan befattning som vederbörande skulle utbildats till om han ej uttagits för utbildning i specialtjänst. För värnpliktig uttagen för utbildning till skyddstekniker och som påbörjat tjänstgöring gäller dock punkten b) nedan. b) Den som fullgjort mer än 90 dagars tjänstgöring samt skyddstekniker som påbörjat utbildning fullgör utbildning till den 236

krigsbefattning vederbörandes särskilda uttagning och utbildning syftat till i enlighet med nuvarande grunder, men med beaktande av de synpunkter VK i tidigare sammanhang anfört beträffande utbildningens nuvarande utformning och genomförande. Grundutbildningen skall härvid anses vara avslutad efter en utbildningstid om sammanlagt minst 360 dagar. Tidigare fullgjort antal dagar tillgodoräknas som fullgjord del av grundutbildningen. 28.2

Repetitionsutbildning

Ett oavvisligt krav på vår krigsorganisation är att varje enskilt förband snabbt skall kunna mobiliseras och direkt vara funktionsdugligt. Detta kräver i sin tur att personalen i krigsförbanden är så utbildad och samövad att enheterna, utan kompletterande utbildning, kan lösa sina uppgifter så snart mobilisering genomförts. För att tillgodose dessa krav har genom 1966 års riksdagsbeslut utformats ett repetitionsutbildningssystem som har till syfte att ge krigsförbanden nöjaktig möjlighet till samträning och den enskilde värnpliktige den repetitionsutbildning som erfordras för att han under hela sin krigsplaceringstid skall vara fullt användbar i den befattning eller de befattningar, för vilka han grundutbildats. Detta gäller även om organisationen ändras eller ny materiel och nya förfaringssätt tillkommer. Repetitionsutbildningen skall därutöver inrymma möjlighet att omskola den värnpliktige till annan krigsbefattning än den för vilken han grundutbildats. Med hänsyn till de begränsade tillgångarna på värnpliktig personal måste i princip alla värnpliktiga åläggas att fullgöra repetitionsutbildning. Genom förenämnda riksdagsbeslut fastställdes att krigsförbandsövningar för varje förband skulle återkomma i princip vart fjärde år. Tidigare hade övningarna återkommit vart sjätte år. Det sålunda minskade tidsintervallet mellan övningarna hade till syfte att få kravet på krigsförbandens funktionsduglighet efter mobilisering bättre tillgodosett. SOU 1970: 65

Den enskilde värnpliktiges skyldighet att fullgöra repetitionsutbildning bestäms av dels krigsförbandsövningarnas periodicitet, dels längden av varje sådan övning som med hänsyn till krigsbefattningens krav kan omfatta 18, 25 eller 32 dagar. VL föreskriver att den värnpliktige skall fullgöra högst fem krigsförbandsövningar. Den värnpliktige kan således åläggas att fullgöra krigsförbandsövningar under sammanlagt 90, 125 eller 160 dagar. Utöver krigsförbandsövningar omfattar repetitionsutbildningen även för vissa kategorier värnpliktiga skyldighet att fullgöra tre särskilda övningar, envar om högst 11 dagar. Enligt tidigare gällande föreskrifter förelåg skyldighet för de värnpliktiga att fullgöra tre repetitionsövningar, envar om 30 dagar för meniga och 40 dagar för befälsuttagna värnpliktiga. För officers- och underofficersuttagna värnpliktiga förelåg därutöver skyldighet att fullgöra två särskilda befälsövningar om vardera 15 dagar. Införandet av en ny ordning för repetitionsutbildningen, vilken beskrivits ovan, medförde behov av särskilda föreskrifter för att göra det nya värnpliktsutbildningssystemet i denna del tillämpligt även på värnpliktiga som grundutbildats enligt äldre bestämmelser. Värnpliktsutredningen redovisade - efter en omfattande inventering av värnpliktsmagasinet - i sitt betänkande (SOU 1965: 68, kap. 32) behovet av genomsnittligt erforderlig skyldighet för värnpliktiga i olika åldrar och med olika tjänstgöringsbakgrund att fullgöra krigsförbandsövningar och särskilda övningar för att det föreslagna utbildningssystemet skulle kunna genomföras. Vad avser de f. n. specialtjänstuttagna värnpliktiga, vilka är aktuella i förevarande sammanhang, har VK funnit, att det av värnpliktsutredningen föreslagna och av 1966 års riksdag beslutade repetitionsutbildningssystemet rimligen bör tillämpas även på dessa värnpliktiga. VK föreslår därför att den framtida repetitionsutbildningen för dessa anpassas till nämnda utbildningssystem. De förslag som VK avgivit beträfSOU 1970: 65

fande genomförande av särskild övning eller krigsförbandsövning i form av särskild fackövning eller fackövning påverkar i princip inte övningarnas längd eller antal. Inom ramen för nu gällande bestämmelser i VL har redan skett en viss anpassning av de specialtjänstuttagna värnpliktigas facktjänstgöring och fortsatta tjänstgöring till det av 1966 års riksdag beslutade repetitionsutbildningssystemet. Flertalet kategorier av här berörda värnpliktiga övas sålunda numera samtidigt med övrig personal i de krigsförband där de är krigsplacerade. Detta förhållande underlättar anpassningen till föreslagen utbildningsgång som därför bör kunna genomföras redan 1/7 1971. Med hänsyn till att den utbildningsgång som f. n. gäller för de specialtjänstuttagna värnpliktiga i princip bör upphöra i och med genomförandet av den av VK föreslagna utbildningsgången för dessa värnpliktiga, erfordras dock att bestämmelser utfärdas som reglerar på vilket sätt och i vilken omfattning den som fullgjort utbildning motsvarande grundutbildning eller sådan utbildning jämte del av övrig föreskriven tjänstgöring framgent skall fullgöra sin repetitionsutbildning. Tabell 28: 1 återger i sammanställd form av VK beräknat erforderligt uttag av repetitionsutbildningsskyldighet för f. n. specialtjänstuttagna värnpliktiga som fullgjort utbildning under minst 360 dagar eller ifråga om värnpliktiga läkare 235 alternativt 285 dagar, dvs. den tid som VK hänfört till grundutbildning. Beräkningarna är i princip uppgjorda i enlighet med de riktlinjer som utformats i övergångsbestämmelserna i samband med 1966 års värnpliktsreform (prop. 106: 1966 s. 89). Såsom redovisats i avsnitt 28.1.2 har VK funnit det skäligt att för alla specialistkategorier, utom värnpliktiga läkare, vilka har en från andra specialtjänstuttagna värnpliktiga avvikande utbildningstid, föreslå att grundutbildningen skall omfatta 360 dagar. För läkare har föreslagits att grundutbildningen skall omfatta 235 dagar för dem, vilkas totala tjänstgöringsskyldighet utgör 420 dagar, samt 285 dagar för dom som har en total tjänstgöringsskyldighet om 450 dagar.

Tabell 28:1 Av VK beräknad, övergångsvis från 1/7 1971 erforderlig skyldighet för de f.n. specialtjänstuttagna värnpliktiga att fullgöra KFÖ och SÖ A. Specialtjänstuttagna utom läkare. Tjänstgöringsskyldighet enligt äldre bestämmelser 540 dagar. Antal Erforderligt högsta antal KFÖ och SÖ om den värnpliktige krigspla- fullgjort följande antal dagar enligt 27 § 1 mom. VL ceringsår 360 395 425 455 485 Värnpliktiga Ålder(år) intill 47 födda år 1971 årsålder KFÖ SÖ KFÖ SÖ KFÖ SÖ KFÖ SÖ KFÖ SÖ 19481 1947—1944 1943—1940 1939—1936 1935—1932 1931—1928 19272 1 2

<23 24—27 28—31 32—35 36—39 40—43

>24 23—20 19—16 15—12 11—8 7—4

1 1 1 0

>44

1 1 1 0

Eller senare Eller tidigare

B. Läkare. 1. Tjänstgöringsskyldighet enligt äldre bestämmelser 420 dagar (Kungl. brev 21.9.1964, TLA nr 11 p. 1-2). Erforderligt högsta antal KFÖ och SÖ om den värnpliktige Antal krigspla- fullgjort följande antal dagar enligt 27 § 1 mom VL ceringsår 235 265 295 355 325 vanipiiMiga

AVIUCI

födda år

års ålder K F Ö SÖ

19485 1947—1944 1943—1940 1939—1936 1935—1932 1931—1928 19272

<23 24—27 28—31 32—35 36—39 40—43 >44

>24 23—20 19—16 15—12 11—8 7—4 <3

1 2

ym ;

innu H i

5 5 4 3 2 1 0

3 3 3 2 2 1 0

K F Ö SÖ

K F Ö SÖ

K F Ö SÖ

4 4 4 3 2 1 0

3 3 2 2 1 0

2 2 2 1 1 0

3 3 3 2 1 1 0

3 3 2 1 1 0

2 2 1 1 1 0

KFÖ

SÖ

1 1 1 0

1 1 1 0

Eller senare Eller tidigare

2. Tjänstgöringsskyldighet enligt äldre bestämmelser 450 dagar (Kungl. brev 21.2.1964, TLA nr 11 p. 3-7). Erforderligt högsta antal K F Ö och SÖ om den värnpliktige Antal krigspla- fullgjort följande antal dagar enligt 27 § 1 mom VL ceringsår 285 315 345 375 405 Värnpliktiga Ålder(år) intill 47 års ålder K F Ö SÖ födda år 1971 K F Ö SÖ K F Ö SÖ K F Ö SÖ K F Ö SÖ 1943—1940 1939—1936 1935—1932 1931—1928 19271

28—31 32—35 36—39 40—43 >44

19—16 15—12 11—8 7—4 3

4 3 2 1 0

3 2 2 1 0

3 3 2 1 0

3 2 1 1 0

3 2 2 1 0

2 2 1 1 0

2 2 1 1 0

2 1 1 1 0

1 1 1 0

1 1 1 0

1 Eller tidigare Anm: De variationer i fråga om tjänstgöringsuttag för värnpliktiga inom en och samma åldersgrupp som förekommer i tabellen är en följd av relationen mellan det antal tjänstgöringsdagar som den enskilde värnpliktige inom gruppen tidigare fullgjort och det antal kvarstående krigsplaceringsår som gäller för åldersgruppen gemensamt.

238 SOU 1970: 65

Eftersom längden av cien enskildes krigsförbandsövning varierar med hänsyn till krigsbefattningens krav (18, 25 eller 32 dagar) och många av dessa värnpliktiga kommer att åläggas skyldighet att fullgöra även särskilda övningar ( 3 x 1 1 dagar), kommer den sammanlagda tiden för repetitionsutbildning att för vissa av dem uppgå till högst 193 dagar. Denna maximala repetitionsutbildningsskyldighet går ej att inrymma i nuvarande totala tjänstgöringsskyldighet, som för alla specialtjänstuttagna värnpliktiga med undantag för de värnpliktiga läkarna omfattar 540 dagar. För att värnpliktiga med en grundutbildningstid av 360 dagar skall kunna åläggas nämnda maximala repetitionsutbildning om 193 dagar erfordras att deras tjänstgöringsskyldighet utökas till att omfatta högst 555 dagar. Detta kan i vissa fall för dessa värnpliktigas del innebära en, i jämförelse med vad som gäller f. n., med 15 dagar ökad total tjänstgöringsskyldighet. En motsvarande anpassning till repetitionsutbildningssystemet av tjänstgöringsskyldigheten för de värnpliktiga läkare som f. n. skall fullgöra 420 dagars tjänstgöring innebär att deras totala tjänstgöringsskyldighet kommer att omfatta högst 430 dagar, dvs. en ökning med tio dagar. Beträffande de värnpliktiga läkare som f. n. har en tjänstgöringsskyldighet om 450 dagar krävs enligt VK beräkningar, att denna utökas att omfatta högst 465 dagar, dvs. 15 dagar mer än f. n. Det bör härvid beaktas att detta något ökade tjänstgöringsuttag endast kommer att beröra vissa av dessa värnpliktiga - flertalet av dem kommer att få något kortare tjänstgöringsskyldighet än nu. Faktorer som härvid påverkar tjänstgöringsskyldigheten är, förutom fullgjord tjänstgöring utöver grundutbildning, antalet kvarvarande krigsplaceringsår och de krigsorganisatoriska kraven på deltagande i repetitionsutbildning. Det bör understrykas att en fullständig anpassning av de f. n. specialtjänstuttagna värnpliktigas utbildning till gällande repetitionsutbildningssystem måste medföra att många av de värnpliktiga även kommer att SOU 1970: 65

åläggas skyldighet att fullgöra i repetitionsutbildningen ingående särskilda övningar, vilket tidigare inte varit fallet. Den föreslagna, något utökade repetitionsutbildningsskyldigheten är i stort sett en konsekvens av detta förhållande. För att tillgodose behoven av militär fredstandvård intill tidpunkten då denna i full utsträckning övertagits av folktandvården föreslår VK att värnpliktiga tandläkare under en övergångstid tas i anspråk för tjänstgöring enligt nu gällande principer.

29 Ekonomiska konsekvenser av V K förslag

De konsekvenser i kostnadshänseende som följer av framlagda förslag hänför sig främst till den ändring som sker i antalet tjänstgöringsdagar för värnpliktiga. Förslagen innebär härvidlag en beräknad total minskning med omkring 110 000 tjänstgöringsdagar per år. Minskningen ifråga föranleds av följande i det föregående redovisade förhållanden. Enligt VK förslag avses utbildning till vissa nuvarande befattningar att upphöra och befattningarna utgå ur krigsorganisationen. Detta gäller bl. a. befattningar inom utbildningskategorin hälso- och sjukvårdspersonal för läkarbiträden och apoteksbiträden. Vidare kommer ett antal befattningar inom olika utbildningskategorier, till vilka utbildning motsvarande grundutbildning f. n. sker att enligt förslagen framdeles rekryteras genom överföring av värnpliktiga som grundutbildats på annan utbildningslinje. Här avses bland andra befattningar för veterinärer, personalvårdsassistenter och viss ingenjörspersonal. Härtill kommer att i och med att nuvarande uttagning för utbildning i specialtjänst med därvid föreskriven tjänstgöringsskyldighet upphör får också flertalet värnpliktiga hänförbara till dessa utbildningskategorier en avsevärt kortare total tjänstgöringsskyldighet än de f. n. har. Vid tjänstgöringsdagsberäkningarna har detta förhållande beaktats. Den angivna minskningen av antalet tjänstgöringsdagar fördelar sig

enligt VK beräkningar med ca 100 000 dagar på utbildning hänförbar till grundutbildning och med ca 10 000 dagar på utbildning hänförbar till repetitionsutbildning. Vid framräknandet av sistnämnda dagantal har fortsatt tjänstgöring för specialtjänstuitagna värnpliktiga jämställts med repetitionsutbildning. Kostnaderna för avlöningar till värnpliktiga kommer, trots att här ifrågavarande värnpliktiga genom föreslagen ändrad uttagning och tjänstgöring får rätt till utbiklningspremier och utryckningsbidrag m. m., att kunna hållas i stort sett oförändrade genom att nuvarande tjänstgöringspremie till specialtjänstuttagen värnpliktig under fortsatt tjänstgöring bortfaller. Genom att värnpliktiga psykologer på grund av VK förslag (kap. 24) framdeles inte kommer att stå till förfogande vid inskrivningsförrättningarna måste civilt yrkesverksamma psykologer anställas vid inskrivningscentralerna. Kostnaderna härför har av VPV beräknats till 200 000 kronor för år. VK har (kap. 8, avsnitt 8.4.6) föreslagit vissa personella förstärkningar inom den organisation som har att planera och genomföra utbildningen av den kvalificerade hälso- och sjukvårdspersonalen. Vidare har föreslagits inrättande av en för hela krigsmakten gemensam central utbildningsanstalt för utbildning av nämnda personal. Kommittén har inte ansett sig kunna beräkna kostnaderna för här föreslagna åtgärder. SOU 1970:65

De kostnadsbesparingar som följer av förenämnda minskning av antalet tjänstgöringsdagar för värnpliktiga bör enligt VK mening kunna utnyttjas för att genomföra ovannämnda och i övrigt av kommittén föreslagna åtgärder för förbättringar av utbildningsbetingelserna för de värnpliktiga.

SOU 1970: 65 16—014094

30 Sammanfattning

30.1 Direktiven m. m. (kap. 1) 1960 års värnpliktsutredning anmälde i betänkandet Värnplikten (SOU 1965: 68) att vissa i utredningsuppdraget ingående frågor återstod att lösa, däribland den närmare utformningen av utbildningen för värnpliktiga uttagna i specialtjänst. Utredningen angav vissa principer för den framtida utbildningen av dessa värnpliktiga men förutsatte därvid att den närmare utformningen av utbildningen för olika grupper specialtjänstuttagna måste göras till föremål för ytterligare undersökningar. De av utredningen angivna principerna för utbildningen innebar i huvudsak att dessa värnpliktigas utbildning borde bestå av grundutbildning och repetitionsutbildning i likhet med övriga värnpliktigas. Grundutbildningens längd borde enligt utredningen vara differentierad för de olika grupperna med hänsyn till den kompetens de värnpliktiga förvärvat genom civil utbildning. Repetitionsutbildningens omfattning borde däremot bestämmas på samma sätt som för övriga värnpliktiga och ske i anslutning till krigsförbandens utbildning. I direktiven till 1966 års värnpliktskommitté fastställs att de av värnpliktsutredningen sålunda angivna principerna för de specialtjänstuttagna värnpliktigas utbildning i allt väsentligt bör följas. Det framhålls emellertid att en ytterligare precisering av

dessa principer bör ske och att värnpliktslagens bestämmelser bör anpassas härtill. Vidare understryks att utbildningsbehoven för de olika grupperna specialtjänstuttagna värnpliktiga måste granskas var för sig och deras utbildningstid avvägas med hänsyn härtill. Vid utredningen bör också beaktas sådan utveckling på det civila utbildningsområdet som är av betydelse i sammanhanget samt de förslag som kan komma att framläggas av 1962 års försvarssjukvårdsutredning och försvarets tandvårdsutredning. Som riktpunkt för kommande förslag bör enligt direktiven gälla att det sammanlagda antalet tjänstgöringsdagar för alla grupper specialtjänstuttagna värnpliktiga tillsammantagna inte ökas. I kapitlet orienterar kommittén vidare om utredningsarbetets bedrivande och om de allmänna utgångsvärden som gällt härvid. Redogörelsen omfattar bl. a. en närmare redovisning av de riktlinjer för uttagning och utbildning av värnpliktiga i specialtjänst som dragits upp av värnpliktsutredningen och som i princip följts av VK vid utformningen av framlagda förslag. Vid sina överväganden och förslag har kommittén utgått från de förutsättningar som föreligger enligt 1966 års riksdagsbeslut angående värnpliktsutbildningen, 1968 års försvarsbeslut och våren 1970 gällande bestämmelser rörande tjänsteställning, befordran, förordnande m. m. SOU 1970: 65

30.2 Värnpliktslagen (kap. 2) I detta kapitel redogörs för värnpliktslagens särskilda bestämmelser i 27 § 1 mom. D. om tjänstgöringen för värnpliktiga som tittas för utbildning i speeialtjänst. Vidare lämnas en historik över den utveckling som lett fram till de nuvarande bestämmelserna. Genom ändring år 1905 i 1901 års värnpliktslag fördes för första gången in bestämmelser om tjänstgöringen för värnpliktiga med viss högre utbildning av särskild betydelse för krigsmakten. Till en början avsågs endast läkare och tandläkare. Dessa bestämmelser gjordes genom 1914, 1925 och 1936 års värnpliktslagar tillämpliga på flera grupper av värnpliktiga. 1941 års värnpliktslag medförde i sak inga principiella ändringar beträffande utbildningen av värnpliktiga i specialtjänst. Tjänstgöringstiden, 630 dagar, stämde helt överens med den som gällde för underofficersuttagna värnpliktiga. När tjänstgöringstiden år 1948 av besparingsskäl avkortades med 90 dagar för alla värnpliktiga medförde detta att tiden för dem som uttas för utbildning i specialtjänst blev 540 dagar, dvs. det alltjämt gällande dagantalet. VK konstaterar att denna tjänstgöringstid grundar sig på överväganden från år 1941, som redan då hade ofullkomligt underlag, och att därefter hänsyn inte tagits till den utveckling inom utbildningsväsendet och samhället i övrigt som skett under de senaste 25 åren.

30.3 Vissa tillämpningsbestämmelser värnpliktslagen (kap. 3)

till

I 1956 års inskrivningsförordning (1956: 188) lämnades en mångfald tillämpningsföreskrifter till värnpliktslagen i fråga om inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. Förordningen ersatte 1941 års inskrivningsförordning. I kap. 3 lämnas en redogörelse för de stadganden i 1956 års förordning som enbart avsåg värnpliktiga som uttagits för utbildning i specialtjänst. 1956 års inskrivningsinstruktion utfärdades av Konungen i kommandoväg och inSOU 1970: 65

nehöll vissa kompletterande bestämmelser till värnpliktslagen i fråga om inskrivningsförfarandet. VK redogör för förordningens särskilda föreskrifter om uttagning för utbildning i specialtjänst och tilldelning av dem som uttagits för sådan utbildning. 1959 års personalredovisningsinstruktion utfärdades likaledes i kommandoväg och innehöll kompletterande bestämmelser till värnpliktslagen i fråga om personalredovisning och tjänstgöring. VK redogör också här för särbestämmelser beträffande dem som uttagits för utbildning i specialtjänst. 1956 års inskrivningsförordning upphävdes år 1969 genom kungörelserna (1969: 379) om inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt (1969: 380) om värnpliktigas tjänstgöring m. m. Också 1956 års inskrivningsinstruktion har numera upphävts och ersatts av en Provisorisk inskrivningsinstruktion, som utfärdats av värnpliktsverket under år 1969. VK sammanfattar de bestämmelser i 1969 års kungörelser och instruktion som avser specialtjänsten. Även 1959 års personalredovisningsinstruktion kommer med vissa undatag att upphävas och ersättas av en Provisorisk personalredovisningsinstruktion, som är under utarbetande inom värnpliktsverket.

30.4 Gällande (kap. 4)

förordnandebestämmelser

I detta kapitel redogör VK för de grundläggande bestämmelser som gäller för förordnande av värnpliktig personal till befäl eller till civilmilitära tjänstemän, samt för försvarsgrenarnas tillämpning av dessa bestämmelser. VK konstaterar att stora olikheter råder mellan försvarsgrenarnas tillämpning av grundbestämmelserna. Detta har medfört påtagliga ojämnheter ifråga om bl. a. permission, förläggning, utspisning m. m. mellan värnpliktiga tillhörande olika försvarsgrenar. I samband med att man under 1967 påbörjade värnpliktsutbildning enligt 1966 års riksdagsbeslut utarbetades inom försvarsdepartementet och fastställdes av Kungl.

Maj:t i go 14/1968 provisoriska bestämmelser om förordnande under grundutbildning. Dessa bestämmelser har medfört att förordnandegången under grundutbildningen blivit i stort likartad inom försvarsgrenarna. Fortfarande kvarstår emellertid skiljaktigheter i vad avser förordnandegången under den fortsatta tjänstgöringen, dels mellan försvarsgrenarna, dels mellan de till specialtjänst uttagna värnpliktiga och övriga värnpliktiga. VK redovisar i kap. 25 de speciella synpunkter som kan läggas på förordnande av de kategorier värnpliktiga som berörs av utredningsuppdraget och avger förslag till förordnandegång för dessa.

30.5 Gällande värnpliktsförmåner

(kap. 5)

VK lämnar i detta kapitel en översiktlig redogörelse för gällande förmånssystem för värnpliktiga under utbildning och tjänstgöring samt tillämpningen av detta system på de specialtjänstuttagna värnpliktiga. Härvid redovisas särskilt i vilka avseenden sistnämnda värnpliktiga är undantagna från rätten till eljest utgående värnpliktsförmåner och bakgrunden härtill.

30.6-7 Principiella synpunkter på begreppet specialtjänstuttagning. 1966 års värnpliktsreform - VK grundsyn (kap. 6-7) Vid granskningen av den hittillsvarande tilllämpningen av 27 § 1 mom. D. VL har VK konstaterat, att de specialtjänstuttagna värnpliktigas fackutbildning och facktjänstgöring i många fall har ett mindre väl definierat samband med de krigsorganisatoriska kraven samt att, i vissa fall, fullt vapenföra sådana värnpliktiga med stöd av nämnda lagrum används för att tillgodose fredstida behov av specialutbildad arbetskraft. Av denna anledning har VK funnit det angeläget att inledningsvis i detta kapitel framhålla följande karaktäristiska grunddrag i 1966 års värnpliktsreform som har särskild betydelse för utredningsuppdraget. I vårt värnpliktssystem måste varje värnpliktig under hela värnpliktstiden vara kom/ 244 /

petent att bestrida en befattning i ett krigsförband. Erforderlig tid måste därför reserveras för den värnpliktiges medverkan i att kontinuerligt vidmakthålla krigsförbandens funktionsduglighet. Repetitionsutbildningen kommer härigenom att utgöra en hörnsten i utbildningssystemet. Grundutbildningens främsta syfte är att förnya krigsförbanden, dvs. ersätta de årliga avgångarna. VK konstaterar härefter att 1966 års värnpliktsreform med dess differentierade längd av varje enskild KFÖ samt möjligheten att utnyttja SÖ som ett komplement till KFÖ ger helt andra möjligheter än tidigare att anpassa krigsförbandens utbildningskrav på befattningshavarna till de värnpliktigas förkunskaper. De ursprungliga skälen till att i VL stadga särbestämmelser för de specialtjänstuttagna värnpliktiga har härigenom i hög grad undanröjts. VK har funnit att kompetens för krigsplacering i de typer av befattningar som utredningsuppdraget omfattar kan nås enligt tre huvudlinjer, nämligen genom militär grundutbildning enligt 27 § 1 mom. A. VL med specialinriktat utbildningsinnehåll, i flertalet fall baserat på civila förkunskaper, civil yrkeserfarenhet kompletterad med militär utbildning, samt militär fackutbildning baserad på civil yrkesutbildning inom samma eller närbesläktat fack. Oavsett vilken av dessa tre rekryteringsvägar som utnyttjas måste den värnpliktige - förutom erforderligt fackkunnande - före krigsplacering ha getts dels allmänmilitär utbildning i sådan omfattning att minimibehovet härav täcks, dels miljöerfarenhet under fältmässiga förhållanden inom den förbandstyp, där han i krig skall verka. VK lämnar i kap. 6 slutligen en sammanställning över de tekniska förutsättningar (tjänstgöringsskyldighet m. m.) som VL enligt 1966 års värnpliktsreform ger för det fortsatta konstruktionsarbetet inom utredningsuppdragets ram. VK konstaterar att - enligt här refererat synsätt - ett betydande antal kategorier f. n. specialtjänstuttagna värnpliktiga fortsättningsvis bör rekryteras genom omskolning ett antal år efter grundutbildningens SOU 1970: 65

slut, då civil yrkeserfarenhet inom vederbörligt fack har förvärvats. Nuvarande bestämmelser i 27 § 1 mom. D. VL stadgar att högst 540 dagars tjänstgöringsskyldighet får åläggas specialtjänstuttagen värnpliktig. Härigenom ges utbildningsmyndigheterna frihet att överföra tjänstgöringsdagar från repetitionsutbildning till grundutbildning och vice versa. En sådan tillämpning av lagrummet är inte förenlig med andan i 1966 års värnpliktsreform. VK föreslår därför att samtliga kategorier f. n. specialtjänstuttagna värnpliktiga - i likhet med övriga värnpliktiga - åläggs skyldighet att fullgöra grundutbildning och repetitionsutbildning. Dessa båda begrepp måste klart särskiljas, eftersom syftet med dem är olika. Grundutbildningen bör i vissa fall kunna uppdelas i takt med de civila studierna. Enbart detta förhållande motiverar dock inte särskilda föreskrifter om specialtjänstuttagning. Kungl. Maj:t bör kunna bemyndigas föreskriva sådan uppdelning av grundutbildningen. I de fall då den erforderliga grundutbildningen måste ges en längd motsvarande vad övriga kategorier värnpliktiga, dvs. underofficers- och underbefälsuttagna samt värnpliktiga E, F och G, har och då funktionsnivån i krig överensstämmer med dessa kategoriers, bör de här aktuella grupperna värnpliktiga hänföras till kategorin militär personal. Denna regel bör gälla även om grundutbildningen ges ett specialinriktat innehåll. I andra fall, då grundutbildningen är baserad på kvalificerad civil yrkesutbildning eller yrkeserfarenhet, har det visat sig möjligt att föra fram eleverna till exempelvis värnpliktig officers funktionsnivå på en grundutbildningstid som är kortare än för menig. I dessa fall bör de värnpliktiga enligt VK mening uttas för utbildning till civilmilitär eller civil befattning. Samma förhållande gäller i fråga om sådana värnpliktiga, som rekryteras genom omskolning. Den civilmilitära gruppen måste vara befälslämplig och ges erforderlig befälsutbildning. I fråga om repetitionsutbildningen föreSOU 1970:65

slås i princip samma regler gälla som för övriga värnpliktiga. KFÖ bör ges en längd som motsvarar utbildningsbehovet och inte enbart befälsnivån. I de fall då behov av befattningsutbildning inom facket föreligger skall tid för KFÖ och SÖ kunna tas i anspråk härför. Om nämnda utbildningsbehov erfordrar utbildning under högst 11 dagar kan SÖ utnyttjas för ändamålet, den benämns därvid särskild fackövning (SFÖ). Kräver utbildningsbehovet längre tid för utbildning får tid för KFÖ tas i anspråk härför. Övningen benämns därvid fackövning (FÖ). VK föreslår att högst en KFÖ om högst 32 dagar får utnyttjas på detta sätt. Antalet KFÖ och F ö kommer i det enskilda fallet att bli högst fem, dvs. samma skyldighet som stadgas för övriga värnpliktiga. Genom här refererade allmänna synsätt på utbildningen av de f. n. specialtjänstuttagna värnpliktiga kommer deras utbildning dels att vara förankrad i 1966 års värnpliktsreform, dels att utgöra en syntes av civil och militär kompetens. Stor anpassbarhet till krigs befattningarnas mångskiftande krav skapas på detta sätt.

30.8 Läkare och läkarassistenter (kap. 8) 30.8.1 Läkare VK har konstaterat allvarliga brister i de värnpliktiga läkarnas grundutbildning, särskilt inom armén. Främst gäller detta avsaknaden av miljöerfarenhet från de förband inom vilka de värnpliktiga läkarna skall fungera som tjänstegrenschefer i krig. En konsekvent stegring av den militära utbildningen i takt med den civila yrkesutbildningen har inte förekommit. Enligt VK uppfattning har de värnpliktiga läkarna under grundutbildningen ej bibringats den utbildning som krigsbefattningen kräver. Krigsmakten har ej heller i krigsorganisationen tillvaratagit den medicinska kompetens som de medicine studerande besitter före läkarexamen. VK föreslår att samtliga värnpliktiga 245

läkare ges militär utbildning syftande till krigsplacering inom militär sjukvård. På så sätt kan vederbörande beroende på aktuell civil befattning och medicinsk kompetens krigsplaceras antingen inom krigsmakten eller inom det civila medicinalväsendet. Härigenom blir det möjligt att optimalt tillvarata läkarkårens kvalifikationer inom totalförsvaret. VK har vid granskning av krigsorganisationen funnit att kompetenskraven på de värnpliktiga läkarna vid första krigsplacering inte är så entydiga som man hitintills ansett. VK har därför sökt klassificera de mest representativa befattningarna för att klarlägga både de militära och de civila kompetenskraven för olika befattningar och därvid funnit att dessa kan indelas i två huvudgrupper, dels sådana som kräver tjänstegrenschefsutbildning som bataljonsläkare (medicinalofficersbefattning) och dels övriga befattningar för värnpliktiga läkare (fackläkarbefattningar). De förstnämnda hänför VK till befattningar för civilmilitär personal av officers tjänsteklass och de sistnämnda till befattningar för civil personal av officers tjänstegrupp. Från krigsorganisatoriska utgångspunkter är det således motiverat att utbilda de värnpliktiga läkarna på två olika linjer. Samtliga måste emellertid uppfylla de krav, som ställs på förbandsplatsgruppchef. Utbildningen bör av denna anledning vara gemensam för de båda linjerna fram till den tidpunkt då den egentliga tjänstegrenschefsutbildningen påbörjas, dvs. vid fackutbildningskursen. Utbildningen inleds liksom f. n. med ca 90 dagars allmänmilitär utbildning och grundläggande befälsutbildning i omedelbar anslutning till gymnasiestudiernas avslutande. VK föreslår att de nuvarande befattningarna för läkarbiträden som nu rekryteras med underofficersuttagna värnpliktiga som inte är civilt verksamma inom sjukvård skall utgå ur krigsorganisationen och ersättas med befattningar benämnda läkarassistent kategori M, avsedda för värnplik246

tiga medicine studerande. Utbildning till denna befattning föreslås äga rum under en ca 45 dagar lång läkarassistentskola sommaren efter 7. eller 8. terminen, dvs. under eller efter det propedeutiska året. Härefter krigsplaceras de värnpliktiga läkarna i befattning som läkarassistent och fullgör i denna befattning KFÖ eller GKU vid åldersklassförband under nionde studieterminens första del. Återstående del av grundutbildningen fullgörs efter läkarexamen före, under eller efter allmäntjänstgöringen. Fackutbildningskursen genomförs separat för medicinalofficerare respektive lackläkare och omfattar 45 respektive 30 dagar. Denna följs senare av en krigskirurgisk utbildning under två respektive fyra veckor. Detta utbildningsmoment kan genomföras först sedan vederbörande avslutat 6 månaders tjänstgöring vid kirurgisk klinik under allmäntjänstgöringen. Grundutbildningen avslutas med en månads tillämpad utbildning i befattning som medicinalofficer respektive fackläkare vid åldersklassförband. VK förslag innebär en sammanlagd grundutbildningstid om 250 dagar. Repetitionsutbildningen skall ske främst vid det krigsförband där vederbörande är krigsplacerad. Speciella kurser för att vidareutveckla eller vidmakthålla den individuella kompetensen föreslås även kunna genomföras. Värnpliktiga läkare tillhörande besiktningsgrupp 3 och 4 föreslås erhålla grundutbildning t. o. m. läkarassistentskola samt två veckors krigskirurgisk kurs. Återstående del av utbildningen föreslås fullgöras inom förbandssjukvården. VK lämnar vidare förslag till hur läkarnas medverkan i den militära fredssjukvården bör organiseras.

30.8.2 Läkarassistenter VK undersökningar visar att vid den nuvarande läkarassistentutbildningen inte tagits nödig hänsyn till läkarassistents speciella uppgifter inom förbandsplatsgrupp och eleSOU 1970: 65

vernas civila utbildningsbakgrund. Det sätt på vilket kirurgassistenttjänstgöringen bedrivs är otillfredsställande och påverkar menligt utbildningsresultatet vid fackutbildningskursen. I den nuvarande utbildningen saknas vidare praktisk miljöutbildning. I direktiven till VK anges bl. a. att försvarets tandvårdsberednings betänkande Militärtandvården jämte remissyttranden skall tas under övervägande vid kommitténs uppdrag samt att det skall vara möjligt att av värnpliktiga tandläkare som utbildas till läkarassistenter ta ut tjänstgöring inom den militära fredstandvården i ungefär oförändrad omfattning. Den av tandvårdsberedningen föreslagna försvarsmedicinska utbildningen anser VK vara lämplig och förutsätts i VK förslag komma till stånd. Beträffande den militära fredstandvården har 1967 års folktandvårdsutredning i sitt 1970 avlämnade betänkande redovisat hur denna bör genomföras. VK lämnar därför två förslag till utbildningsgång för de värnpliktiga tandläkarnas grund- och repetitionsutbildning, varav huvudförslaget förutsätter att ingen fredstandvård skall förekomma i andra fall än då detta ligger inom ramen för läkarassistentens uppgifter i fält. VK föreslår att alla fullt vapenföra tandläkare ges militär grundutbildning som läkarassistent. Beroende av krigsorganisationens krav på befälsutövning föreslår VK att de värnpliktiga tandläkarna mot grundutbildningens slut uppdelas på två utbildningslinjer, den ena syftande mot befattning som ställföreträdare åt bataljonsläkare (läkarassistent TB) och den andra mot assistent åt facklärare (läkarassistent TP). Den förstnämnda föreslås hänföras till befattning för civilmilitär personal av officers tjänsteklass och den sistnämnda till befattning för civil personal av officers tjänstegrupp. Utbildningen inleds liksom f. n. med ca 90 dagars allmänmilitär utbildning och grundläggande befälsutbildning i omedelbar anslutning till gymnasiestudiernas avslutande. Läkarassistentkurs omfattande 45 dagar SOU 1970: 65

genomgås tidigast efter femte terminen. Efter avlagd tandläkarexamen föreslås de värnpliktiga tandläkarna genomgå fackutbildningskurs om 45 dagar för kategori TB och 30 dagar för kategori TP. Härutöver krävs miljöpraktik som bör förvärvas dels inom fredssjukvården, dels i krigsbefattning under fältförhållanden. Den sammanlagda grundutbildningstiden föreslås omfatta 240 dagar. Repetitionsutbildningen skall fullgöras vid det krigsförband där vederbörande är krigsplacerad. Speciella kurser för att vidmakthålla eller vidareutveckla den individuella kompetensen föreslås även kunna genomföras. VK föreslår vidare att samtliga tandläkare (sålunda även kvinnliga) åläggs 60 dagars utbildningsplikt jämlikt krigssjukvårdslagen, dvs. samma utbildningsplikt som gäller för läkare.

30.9 Apotekare (kap. 9) Den nuvarande grundutbildningen av apotekare är inte uppbyggd på ett sätt som beaktar både krigsbefattningarnas krav och den enskildes civila kompetenstillväxt. Vid grundutbildningens slut har den värnpliktige apotekaren ej erhållit erforderlig praktisk miljöutbildning i avsedd befattning. VK har granskat krigsorganisationens behov av farmaceutisk personal och därvid funnit att tillgången till värnpliktiga apotekare medger att dessa i fortsättningen kan avses för flertalet befattningar som f. n. bestrids av receptarier och viss befattning för apoteksbiträde. Utbildningen av de senare kan därför läggas ned. Krigsorganisationens kvalitet inom det farmaceutiska området höjs härigenom samtidigt som den farmaceutiska kompetensen bland de värnpliktiga tillvaratas bättre än nu är fallet. VK föreslår att alla värnpliktiga apotekare ges militär utbildning syftande till krigsplacering inom militär krigssjukvård. Utbildningen inleds liksom f. n. med 90 dagars allmänmilitär utbildning och grundläggande befälsutbildning i omedelbar anslutning till gymnasiestudiernas avslutande.

Apotekarbefälsskola om 90 dagar föreslås genomgås sommaren efter avlagd farmacie kandidatexamen, dvs. efter fem terminers studier. Vid den tidpunkten har vissa grundläggande kunskaper i farmakologi inhämtats varigenom utbildningen inom teknisk pluton kan göras effektiv och meningsfylld. Efter avlagd apotekarexamen fullföljs värnpliktsutbildningen med apotekarfackskola och miljöpraktik. Den senare skall förvärvas under GKU vid trängförbanden. Den sammanlagda grundutbildningstiden för apotekare föreslås omfatta 255 dagar. Repetitionsutbildningen skall genomföras främst vid det förband där vederbörande är krigsplacerad. Speciella kurser för att vidareutveckla eller vidmakthålla den individuella kompetensen föreslås kunna genomföras mellan KFÖ.

30.10 Veterinärer och hälsovårdsinspektörer (kap. 10) 30.10.1 Veterinärer VK har konstaterat brister i den hittillsvarande utbildningen av veterinärer såväl i fråga om utbildningens genomförande som dess anpassning till förhållandena inom krigsorganisationen. Praktiskt taget alla för den värnpliktige veterinären väsentliga ämnen är förlagda till terminer som infaller tämligen sent i den civila studiegången. Därför är det ej möjligt att under studietiden lägga in militära utbildningsmoment som kräver veterinärmedicinsk yrkeskompetens. Organisatoriska förutsättningar för miljöutbildning i befattning för veterinär saknas dessutom under grundutbildningen. VK föreslår därför att nuvarande grundutbildning till veterinärbefattningar upphör och att dessa rekryteras genom överföring och omskolning av värnpliktiga med veterinärmedicinsk utbildning som fullgjort grundutbildning och viss repetitionsutbildning i icke veterinärmedicinsk befattning inom krigsorganisationen. VK förutsätter att värnpliktiga veterinärer i framtiden kommer att användas i krigsorganisationen främst som chefer för livs-

medelsproducerande förband eller som hygieniker i högre staber. Rekrytering till dessa befattningar föreslås ske genom att erforderligt antal värnpliktiga som avser att bedriva veterinärmedicinska studier vid inskrivningen tas ut till underofficersutbildning och fördelas till trängförband. 30.10.2 Hälsovårdsinspektörer Grundutbildning av hälsovårdsinspektörer sker ej f. n. Befattningarna rekryteras i stället genom överföring. Någon omskolning äger dock ej rum i samband härmed. VK föreslår att personal till befattningarna för hälsovårdsinspektörer även i fortsättningen rekryteras genom överföring. Denna bör ske tidigast sedan en KFÖ fullgjorts. Före krigsplacering i den nya befattningen skall omskolning äga rum.

30.11 Signalspaningspersonal tolk personal (kap. 11)

och

De utbildningsmässiga konsekvenserna av VK förslag i fråga om dessa värnpliktiga är i tabellform redovisade i kap. 11.

30.12 Fototeknisk personal (kap. 12) Den fototekniska personalen utbildas inom tre verksamhetsgrenar, nämligen foto och reproduktion, fototolkning och fotogrammetri. Krigsbefattningarna inom den senare grenen kommer att utgå, varför VK ej har behandlat denna utbildningslinje. VK har beträffande fototeknikernas utbildning inom foto och reproduktion funnit dels att denna nästan helt överensstämmer med utbildningen för de underbefälsuttagna fotograferna, dels att några krav på akademisk skolning ej föreligger för att bestrida befattningar inom dessa grenar. Kommittén föreslår därför att i fortsättningen endast underbefälsuttagna fotografer utbildas för krigsbefattningar inom foto- och reproduktionstjänsten. Fototolkutbildningen har VK funnit vara väl genomförd i vad avser formell fotoSOU 1970: 65

tolkning. Brister föreligger dock i den allmänmilitära utbildningen och befälsutbildningen. Den tillämpade utbildningen inom underrättelsepluton har en mycket begränsad och enligt VK uppfattning otillräcklig omfattning. VK bedömer att fototolkarna i framtiden bör kunna bestrida befattning som ställföreträdande chef för underrättelsepluton inom flygvapnet. Kommittén föreslår därför att fototolkarna i fortsättningen tas ut till underofficersutbildning och fördelas till flygvapnet.

30.13 Biträdande meteorologer (kap. 13) VK har vid granskning av dessa värnpliktigas nuvarande utbildning funnit att meteorologiutbildningen vid SMHI och MISU som utgör huvuddelen av fackutbildningen är innehållsmässigt onödigt omfattande och därutöver alltför tidskrävande. Vidare ger utbildningen inte tillräcklig erfarenhet av praktisk tjänst vid väderstation. Någon förbandsutbildning förekommer inte. Efter granskning av arbetsuppgifterna i krigsorganisationen för dessa värnpliktiga, vilka VK föreslår benämnas meteorologer, har kommittén funnit att uppgifterna bör kunna lösas av personal, vars teoretiska kompetens i meteorologi utgörs av den i den nya normalstudieplanen i detta ämne ingående mindre grundkursen, grundkurs A 1, kompletterad med den teoretiska och praktiska utbildning i meteorologi och vädertjänst som erhålls under militär grundutbildning. Gjorda undersökningar har visat att det är möjligt att redan utbildningsåret 1970/71 tillgodose rekryteringsbehovet av värnpliktiga med denna akademiska utbildningsbakgrund. I anslutning härtill föreslår VK att vid uttagning för utbildning till värnpliktig meteorolog kravet på civil utbildningskompetens skall vara godkänd sådan grundkurs. VK föreslår att utbildningen för dessa liksom för övriga värnpliktiga i fortsättningen skall omfatta grundutbildning och repetitionsutbildning. Grundutbildningen skall omfatta allmänmilitär utbildning samt beSOU 1970: 65

fattnings- och förbandsutbildning. Befattningsutbildningen, som bl. a. skall inrymma befälsutbildning bör ges en mera praktisk inriktning än f. n. Huvuddelen av den allmänmilitära utbildningen och befattningsutbildningen bör förläggas till VADS, vilket förutsätter viss utökning av dennas lärarpersonal. Förbandsutbildningen föreslås omfatta bastjänstutbildning, GKU samt praktisk tjänst vid väderstation. För att tillgodose behovet av utbildning rörande verksamheten vid krigsbas föreslås att utbildningen samordnas med KFÖ för repetitionsinkallat flygförband. Uttagning föreslås ske för utbildning till civilmilitär befattning för underofficer. Grundutbildningen föreslås omfatta 364 dagar. Repetitionsutbildningen skall genomföras vid det förband där vederbörande är krigsplacerad.

30.14 Skyddsingenjörer, skyddstekniker, skyddsunderofficerare och radiakassistenter (kap. 14) Krigsbefattningar i staber för värnpliktiga utbildade i skyddstjänst finns för skyddsingenjörer, skyddstekniker, skyddsunderofficerare och radiakassistenter. De båda förstnämnda kategorierna är specialtjänstuttagna medan de övriga är underofficersuttagna. Utbildningen för skyddsingenjör och skyddstekniker är densamma och förutsätter akademisk kompetens inom vissa ämnesområden. Skyddsunderofficerare utbildas endast inom armén. Utbildningen av radiakassistenter som tidigare förekommit inom flygvapnet har numera upphört. VK har konstaterat att skyddsteknikeroch skyddsingenjörsutbildningen vid SkyddS genomförs utan att eleverna har erforderlig grundkunskap om den egna försvarsgrenen samt att marinens elever ej får erforderlig utbildning om den egna försvarsgrenens speciella skyddsproblem. För arméelevernas del saknas organisatoriska förutsättningar för miljöpraktik i befattning efter utbildningen vid SkyddS. Beträffande skyddsunderofficerarna har VK funnit att deras 249

grundläggande utbildning om ABC-stridsmedlen är otillräcklig. Vid analys av den värnpliktiga skyddstjänstpersonalens arbetsuppgifter har VK konstaterat att två klart avgränsade uppgifter kan framtas, nämligen sådana som åligger befattningshavare i högre stab och sådana som ankommer på dem som är placerade vid bataljonsstab och lägre förband att lösa. Personal som löser uppgifter inom samma uppgiftsgrupp bör ha samma benämning och VK har föreslagit skyddsingenjör respektive skyddsunderofficer. Enligt VK uppfattning krävs av båda kategorierna samma tekniska ABC-kunskap för att de skall kunna lösa sina arbetsuppgifter. VK anser att de nuvarande kraven på civila förkunskaper för skyddsingenjörer och skyddstekniker i fortsättningen bör gälla även för skyddsunderofficerarna. Miljöerfarenhet under grundutbildningen kan endast ges värnpliktig som utbildas till skyddsunderofficer varför grundutbildningen bör syfta mot krigsplacering i sådan befattning. Skyddsingenjörerna föreslås rekryteras bland skyddsunderofficerarna sedan dessa fullgjort minst en KFÖ. I samband härmed omskolas vederbörande för den nya befattningen. Huvuddelen av befattningsutbildningen föreslås ske vid SkyddS och genomföras på en armélinje och en marinlinje anpassade till respektive försvarsgrenars övriga utbildningsverksamhet så att GKU kan genomföras tillsammans med övriga värnpliktiga. Personal till skyddsingenjörs- och skyddsunderofficersbefattningar inom flygvapnet föreslås rekryteras genom överföring från armén.

30.15 Signalskydds personal (kap. 15) 30.15.1 Signalkontrolltekniker VK har konstaterat att den nuvarande utbildningen helt tillgodoser krigsbefattningens krav vad gäller befattningsutbildningen i signalkontrollteknik men att brister föreligger i telegraferingsutbildningen och det sätt på vilket den tillämpade signalkontroll250

utbildningen genomförs. Befälsutbildning genomförs med samtliga elever trots att endast ca 30 % av dessa kräver sådan utbildning. VK föreslår att signalkontrollteknikerna väljs ut efter grundutbildningens första skede bland signaltruppernas kommunikationstelegrafister (underbefälsuttagna värnpliktiga och F-värnpliktiga) och under det andra skedet ges speciell signalkontrollutbildning, varefter GKU genomförs inom signaltruppernas övningsorganisation.

30.15.2 Signalskyddstekniker Den nuvarande utbildningen är enligt VK uppfattning ej lämplig med hänsyn vare sig till krigsbefattningarnas krav, föreliggande utbildningskapacitet eller de värnpliktigas civila studiegång. VK föreslår att befattning för signalskyddstekniker i fortsättningen rekryteras med signalkontrolltekniker som efter erforderlig omskolning överförs till nämnda befattning.

30.16 Personalvårdspersonal (kap. 16) Rekrytering till befattningar för personalvårdspersonal sker både genom grundutbildning och överföring. VK har konstaterat att huvuddelen av personalvårdsassistenternas grundutbildningstid ägnas åt verksamhet som sammanhänger med personalvård under fredsförhållanden. Den utbildning som ägnas åt att göra eleverna lämpade att bestrida befattningar inom krigsorganisationen är av ringa omfattning och fyller enligt VK uppfattning ej de krav som krigsbefattningarna ställer. Genom att eleverna tjänstgör främst vid fredsförbandens personalvårdsdetaljer kommer de ej heller i beröring med de förhållanden under vilka truppen fullgör sina uppgifter i fält. VK föreslår att grundutbildning till befattning för värnpliktig personalvårdsassistent upphör och att rekryteringen till dessa befattningar i stället sker genom överföring av äldre värnpliktiga med lämplig utbildningsbakgrund och praktisk erfarenSOU 1970: 65

het som efter erforderlig omskolning överförs till ifrågavarande befattningar.

30.17 Fältpostpersonal (kap. 17) Fältpostpersonalen rekryteras huvudsakligen genom överföring av värnpliktiga som är anställda vid posten. Någon omskolningsutbildning äger ej rum i samband med överföringen. Årligen anordnas av CFB fältpostkurser för här aktuell personal. VK anser att fältpostpersonalen även i fortsättningen bör rekryteras genom överföring men att erforderlig omskolning bör ske före krigsplacering i militär postal befattning.

30.18 Armén: Luftvärnets personal (kap. 18)

tekniska

I luftvärnets krigsorganisation ingår såväl ingenjörer som tekniker verksamma inom flera fackområden. Ingenjörerna rekryteras bland teknikerna sedan dessa har fullgjort minst en KFÖ. Före krigsplacering som ingenjör omskolas vederbörande vid en månadslång kurs. Utbildningen bedrivs huvudsakligen vid RMS. En tillämpad period om fyra-åtta veckor genomförs under luftvärnsförbandens GKU-skede. VK har konstaterat att utbildningen genomförs med stor planmässighet och effektivitet. Genom att använda moderna pedagogiska hjälpmedel och genom att hela grundutbildningen fullgörs i en följd har det varit möjligt att rationalisera den tekniska undervisningen. Härigenom har tiden för grundutbildningen kunnat begränsas till ca 345 dagar, dvs. densamma som för underbefäls- och E-värnpliktiga. VK föreslår att teknikerna i fortsättningen uttas för utbildning till befattning för civilmilitär personal av underofficers tjänsteklass och att hela grundutbildningen genomförs i en följd efter det att erforderlig civil kompetens uppnåtts. Utbildningen är tidsmässigt anpassad till luftvärnsförbandens övriga utbildning. Repetitionsutbildningen skall genomföras SOU 1970: 65

vid det förband där vederbörande är krigsplacerad. Speciella kurser för att vidmakthålla eller vidareutveckla den individuella kompetensen föreslås kunna genomföras mellan KFÖ. Rekrytering till befattning för ingenjör bör även i fortsättningen ske ur teknikerkategorin. Före krigsplacering skall vederbörande ges erforderlig omskolning för befattningen.

30.19 Armén: Övrig teknisk personal (kap. 19) I detta kapitel behandlar VK radartekniker vid artilleriet, signaltekniker och signalmekaniker samt tygingenjörer och tygtekniker. De förstnämndas utbildning sker helt i likhet med vad som gäller för radarteknikerna vid luftvärnet. VK förslag angående deras framtida uttagning och utbildning överensstämmer också i princip helt med vad som föreslagits beträffande denna kategori värnpliktiga inom luftvärnet. VK har vid granskning av signalteknikernas och signalmekanikernas uppgifter inom krigsorganisationen funnit att nuvarande uppdelning på kategorierna signaltekniker och underbefälsuttagna signalmekaniker under grundutbildningen ej är nödvändig. Med hänsyn till uppgifternas art anser VK att endast den senare utbildningskategorin bör finnas kvar men att den bör ges utbildning i sambandstjänst. Rekrytering till befattningar för signalingenjörer föreslås ske genom överföring av underbefälsutbildade signalmekaniker efter erforderlig omskolning. Grundutbildning av tygingenjörer och tygtekniker föreslås upphöra. Dessa bör i stället rekryteras genom överföring och därvid omskolas.

30.20 Flottans tekniska personal (kap. 20) Flottans värnpliktiga tekniska personal utgörs av ingenjörer, tekniker och hantverkare (mekaniker). Värnpliktiga tillhörande förstnämnda kategorin är specialtjär.stuttagna medan övriga är underofficers- respekti-

ve underbefäls- eller F-uttagna. Även teknikerna var tidigare specialtjänstuttagna men är från 1966, efter förslag av 1960 års värnpliktsutredning, uttagna för underofficersutbildning. VK har inte funnit anledning att föreslå någon ändring i detta avseende. Kommittén framlägger emellertid vissa förslag i syfte att förbättra de underofficersuttagna teknikernas grund- och repetitionsutbildning. Av hantverkarkategorin behandlar VK endast telehantverkarna och lämnar beträffande dessa vissa förslag i syfte att höja deras krigsanvändbarhet. Flottans ingenjörer utbildas på sju utbildningslinjer. På grund av att det krigsorganisatoriska behovet är litet i fråga om denna personal och därmed även det årliga utbildningsbehovet uppstår utbildningsorganisatoriska problem. VK har vidare konstaterat att ifråga om vissa kategorier ingenjörer personalreserven vida överstiger den fastställda. Härigenom kommer ett stort antal högt kvalificerade värnpliktiga ej att tillgodogöras krigsförbanden. VK har också konstaterat att nuvarande fackutbildning och facktjänstgöring ej tillgodoser de krav som krigsbefattningarna ställer. Det brister härvidlag i fråga om dels erforderliga grundkunskaper dels erforderlig tillämpning i rätt miljö och på rätt verksamhetsnivå. Det årliga utbildningsbehovet av värnpliktiga ingenjörer vid flottan är så litet inom alla utbildningslinjer att det enligt VK uppfattning saknas underlag för att fortsättningsvis anordna grundutbildning för dessa. VK har även konstaterat att tekniker ofta vid relativt låg ålder krigsplaceras i personalreserv. I syfte att såväl minska antalet utbildningslinjer som tillgodogöra krigsorganisationen personalen under längre tid föreslår VK att ingenjörerna framgent rekryteras bland lämpliga tekniker sedan dessa fullgjort viss repetitionsutbildning i teknikerbefattning. Krigsplacering i den högre befattningen skall föregås av omskolning. Skeppsbyggnads- och artilleriingenjörer kan dock inte rekryteras på detta sätt. De 252

förstnämnda föreslås rekryteras genom omskolning av äldre värnpliktiga som förvärvat praktisk erfarenhet av verksamheten vid skeppsbyggnadsvarv och de sistnämnda bland kustartilleriets pjästekniker.

30.21 Kustartilleriets tekniska personal (kap. 21) I kustartilleriets krigsorganisation ingår såväl ingenjörer som tekniker som är verksamma inom flera fackområden. Ingenjörerna rekryteras i regel bland teknikerna. Vissa befattningar bestrids av värnpliktiga mariningenjörer. Utbildningen sker för flertalet kategorier i två omgångar per år. Inte i något fall råder överensstämmelse med utbildningsgången för huvuddelen av kustartilleriets värnpliktiga. Endast den ena av de två utbildningsomgångarna deltar i GKU. Denna omgång fullgör de sista månadernas tjänstgöring vid kustartilleriförbandens förvaltningsorgan där teknikerna medverkar i underhållet av den tekniska materielen. Fackutbildningen fullgörs vid kustartilleriets radarskola eller mekanikerskola. Utbildningsförhållandena är särskilt vid den förstnämnda mycket goda. Verksamheten präglas av planmässighet och noggrannhet. VK har vid granskningen av krigsorganisationens krav på de olika befattningshavarna funnit att de nuvarande signalteknikerna bör ersättas av underbefälsuttagna signalmekaniker och att pjästeknikerna indelas i en kategori för fasta batterier och en annan för rörliga förband. Med hänsyn till planerad materielomsättning föreslås viss utbildning avbrytas samtidigt som utbildning av en ny teknikerkategori, robottekniker, påbörjas. VK har funnit det vara möjligt att för samtliga kunna nå krigsplaceringsbarhet efter cirka 330 dagars grundutbildning. Repetitionsutbildningen skall genomföras vid det förband, där vederbörande är krigsplacerad. Speciella kurser för att vidmakthålla eller vidareutveckla den individuella kompetensen föreslås kunna genomföras mellan KFÖ. SOU 1970: 65

Ingenjörsbefattningarna föreslås rekryteras genom överföring och omskolning av tekniker. Beträffande personalen i kustspaningsradarorganisationen föreslår VK att denna utreds särskilt.

30.22 Flygvapnets tekniska personal (kap. 22) I detta kapitel behandlas dels robotingenjörer, dels flygfältsingenjörer. Endast den försnämnda kategorin är specialtjänstuttagen. VK föreslår att robotingenjörerna ges 364 dagars grundutbildning uppdelad på två perioder och att den första fullgörs före de civila studiernas avslutande. Eftersom robotingenjören främst har till uppgift att vara systemövervakare på teknikernivå föreslår VK att denne i fortsättningen benämns systemtekniker. Systemteknikerna föreslås fullgöra 11 dagars SÖ i motsats till övrig i förbandet ingående personal som fullgör endast 4 dagars sådan övning. Befattningar för flygfältsingenjör förekommer inom både staber och förband. Rekrytering till befattningarna sker främst genom överföring från armén av för uppgiften lämpliga värnpliktiga. VK föreslår att i fortsättningen benämningen flygfältsingenjör används endast på dem som verkar i staber. Befattningshavarna i flygfältsarbetskompanierna föreslås bibehålla vid överföringen innehavd kategoritillhörighet. För de senare anser VK att utbildning på lägst troppchefsnivå är en förutsättning för att de skall kunna bestrida för dem avsedd befattning. VK föreslår vidare att kompaniets organisation ses över så att förbandet blir mera allmänt användbart inom totalförsvaret.

30.23 Forskningstekniker

(kap. 23)

Krigsbefattningar för forskningstekniker finns ej. Däremot ingår befattningar för forskare i krigsorganisationen. Dessa bestrids i regel av personal ur FOA eller av civilt verksamma forskare. Behov av värnSOU 1970: 65

pliktiga forskningstekniker finns därför ej och VK föreslår att denna utbildningskategori utgår.

30.24 Psykologer (kap. 24) Krigsorganisationen inrymmer befattningar dels för kliniska psykologer, dels socialpsykologer. Befattningarna rekryteras både genom grundutbildning och överföring av civilt verksamma psykologer som fullgjort grundutbildning på annan utbildningslinje än psykologlinjen. Socialpsykologernas fackutbildning präglas främst av deras deltagande i inskrivningsförrättningarna och utredningsarbete inom MPI. Däremot erhåller eleverna endast i mycket ringa grad erfarenhet av verksamheten vid militära förband i fält. De kliniska psykologerna tjänstgör även i samband med inskrivningsförrättningarna. Därefter följer drygt fyra månaders praktik vid psykiatriska kliniker, mentalsjukhus och ungdomsfängelser. I fackutbildningen ingår två-tre veckors tjänstgöring vid militära förband, huvudsakligen för studium av verksamheten vid sjukvårdsförband. VK har konstaterat att psykologutbildningens uppläggning främst styrs av behovet av psykologer vid de årliga inskrivningsförrättningarna samt av hänsynstagande till att eleverna skall få tillgodoräkna sig intervjuverksamheten vid dessa såsom praktik för behörighet som biträdande psykolog. För de kliniska psykologernas del saknas nästan helt utbildning i krigspsykiatri och krigspsykologi. VK anser att psykologerna med nuvarande uppläggning av utbildningen ges alltför ringa kännedom om den militära miljön. I deras fackutbildning ingår vidare huvudsakligen moment som flertalet praktiskt civilt verksamma psykologer kommer i kontakt med under sin yrkesutövning. Detta senare förhållande bör krigsmakten tillgodogöra sig genom att psykologbefattningarna i krigsorganisationen rekryteras med psykologer som har yrkeserfarenhet. Genom att sålunda rekrytera psykologerna först sedan dessa har fullgjort både grundutbildning och

viss repetititionsutbildning och då helst i befälsbefattning säkerställs att de har god erfarenhet av den militära miljön. I samband med överföring föreslås omskolning ske. I och med att de värnpliktiga psykologerna ej längre står till förfogande vid inskrivningsförrättningarna erfordras att ytterligare civilt verksamma psykologer anställs vid inskrivningscentralerna.

30.25 Riktlinjer för utformningen ordnandebestämmelser (kap. 25)

av för-

VK lämnar i detta kapitel bl. a. förslag om dels förordnande under grundutbildning för värnpliktiga som enligt kommitténs förslag skall genomgå utbildning till befattning för civilmilitär och civil personal, dels förordnande i samband med krigsplacering i överföringsbefattning. Härutöver lämnar VK förslag till övergångsbestämmelser för förordnande av värnpliktiga som påbörjat grundutbildning enligt nuvarande utbildningssystem, men som ännu inte fullgjort alla delar av grundutbildningen.

30.26 Värnpliktsförmånerna

(kap. 26)

Genom att de specialtjänstuttagna värnpliktiga följer en utbildningsgång som i vissa avseenden skiljer sig från övriga värnpliktigas förekommer också olikheter mellan dem och andra värnpliktiga när det gäller rätten till vissa värnpliktsförmåner. I kapitlet redogörs för dessa olikheter. De specialtjänstuttagna kan således f. n. inte erhålla utbildningspremie eller utryckningsbidrag och är underkastade särskilda bestämmelser när det gäller rätt till tjänstgöringspremie. Genom att de inordnas i samma utbildningssystem som övriga värnpliktiga kommer de också att i förmånshänseende bli likställda med dessa. Detta innebär emellertid även att de i nämnda hänseende kommer att följa de bestämmelser som generellt gäller för de värnpliktiga och som innebär att vissa förmåner, t. ex. utbildningspremier, i princip kan utgå men endast under förutsättning att för erhållande av förmånen föreskrivna 254

krav på uttagning och utbildningstidens omfattning är uppfyllda. 30.27 Författningsändringar

(kap. 27)

VK har i kap. 7 gjort vissa principiella överväganden om hur tjänstgöringen i framtiden bör ordnas för de grupper av värnpliktiga som f. n. fullgör sin tjänstgöring enligt bestämmelserna i 27 § 1 mom. D. värnpliktslagen. Av dessa överväganden framgår att tjänstgöringen bör regleras väsentligen enligt samma ordning som gäller för övriga värnpliktiga, nämligen enligt 27 § 1 mom. A.-C. värnpliktslagen, och att anledning inte finns att längre behålla de nuvarande särskilda bestämmelserna i punkten D av momentet. Denna punkt bör därför upphävas. VK föreslår också vissa andra ändringar i värnpliktslagen. Kungl. Maj:t har i brev den 16 juni 1966 med stöd av 26 § värnpliktslagen fastställt vissa tillämpningsbestämmelser om värnpliktsutbildningen. Dessa bestämmelser gäller dock inte för bl. a. värnpliktiga som tagits ut för utbildning i specialtjänst. För dem gäller i stället särskilda föreskrifter som utfärdas i kommandoväg. Som förut sagts föreslår VK att tjänstgöringen för ifrågavarande grupper av värnpliktiga skall regleras i samma ordning som gäller för övriga värnpliktiga och att de i 27 § 1 mom. D. värnpliktslagen intagna särskilda bestämmelserna om specialtjänst upphävs. Detta medför att också 1966 års brev i vissa delar måste ändras och kompletteras så att bestämmelserna i brevet i sin helhet kommer att omfatta även den värnpliktskategori som VK överväganden avser. Därmed skulle de i kommandoväg utfärdade särskilda bestämmelserna bli överflödiga och kunna upphävas. VK föreslår också vissa andra justeringar i 1966 års brev. I enlighet med det anförda har VK utarbetat förslag till lag om ändring i värnpliktslagen och till ändring i Kungl. Maj:ts brev den 16 juni 1966 angående provisoriska bestämmelser om värnpliktsutbildningen. I kap. 11 lämnas vidare specialmotivering till författningsförslagen. I kapitlet föreslås slutligen de ändringar SOU 1970: 65

i värnpliktsavlöningsbestämmelserna som föranleds av VK överväganden om förmåner i kap. 26. 30.28 Genomförande (kap. 28)

av förslagets system

VK bedömer att grundutbildning i enlighet med kommitténs förslag bör kunna påbörjas fr. o. m. 1/6 1972. Härvid har förutsatts dels att statsmakterna fattar beslut om föreslaget utbildningssystem senast våren 1971, dels att uttagning av de värnpliktiga för utbildning enligt detta kan ske fr. o. m. hösten 1971. Värnpliktiga som inskrivs efter 1/7 1971 och värnpliktiga som inskrivits enligt f. n. gällande bestämmelser men erhållit anstånd med grundutbildningens påbörjande intill 1972/73 bör helt kunna genomföra grundutbildning - och sedermera repetitionsutbildning - enligt VK förslag. Uttagning, utbildningstidens längd och dennas fördelning på grundutbildning respektive repetitionsutbildning för de olika utbildningskategorierna redovisas i bilaga 30: 1. De f. n. specialtjänstuttagna värnpliktigas tjänstgöring kan fördelas över en lång tidsperiod och är uppdelad på olika utbildningsomgångar. Någon klart markerad gräns mellan fackutbildning - facktjänstgöring och fortsatt tjänstgöring, dvs. motsvarigheterna till grund- och repetitionsutbildning finns inte. För att kunna inordna dessa värnpliktiga i den föreslagna utbildningsgången föreslår VK följande princip för fördelning av tjänstgöringstiden på utbildning hänförbar till grundutbildning respektive repetitionsutbildning. Grundutbildningen skall för dessa värnpliktiga, med undantag för de värnpliktiga läkarna, omfatta minst 360 dagar. Detta innebär att till grundutbildning hänförs soldatutbildning, befälsutbildning och fackutbildning samt i vissa fall även facktjänstgöring eller del av denna. För de värnpliktiga läkarnas del skall grundutbildningen omfatta 235 dagar om deras totala utbildningstid enligt gällande föreskrifter är 420 dagar samt 285 dagar om den är 450 dagar. SOU 1970: 65

VK som funnit att det av 1966 års riksdag beslutade repetitionsutbildningssystemet bör tillämpas även på de f. n. specialtjänstuttagna värnpliktiga föreslår att deras framtida repetitionsutbildning anpassas till detta. En viss anpassning av dessa värnpliktigas facktjänstgöring och fortsatta tjänstgöring till nämnda repetitionsutbildningssystem har redan genomförts, vilket enligt VK mening gör det möjligt att redan fr. o. m. budgetåret 1971/72 inordna de värnpliktiga i systemet. Erforderliga bestämmelser som reglerar på vilket sätt och i vilken omfattning de värnpliktiga med hänsyn till tidigare fullgjord tjänstgöring skall fullgöra repetitionsutbildning föreslås utfärdas. VK har i tabell 28: 1 angivit av kommittén beräknat erforderligt uttag av repetitionsutbildningsskyldighet för de f. n. specialtjänstuttagna. Härvid har VK följt de riktlinjer som utformats i övergångsbestämmelserna i samband med 1966 års värnpliktsreform. Anpassningen till gällande repetitionsutbildningssystem medför att somliga av här ifrågavarande värnpliktiga, beroende på krigsbefattningens krav, kommer att åläggas en repetitionsutbildningsskyldighet om högst 193 dagar. Med en grundutbildningstid om 360 dagar i enlighet med vad ovan föreslagits kommer deras sammanlagda tjänstgöringsskyldighet att omfatta högst 555 dagar. Detta innebär en något ökad tjänstgöringsskyldighet för de specialtjänstuttagna värnpliktiga, vilkas totala tjänstgöringsskyldighet f. n. omfattar 540 dagar. För de värnpliktiga läkarna ökas på motsvarande sätt tjänstgöringsskyldigheten från 420 till högst 430 respektive 450 till högst 465 dagar. Tjänstgöringsskyldigheten påverkas härvid av redan fullgjord tjänstgöring utöver grundutbildning, antalet kvarvarande krigsplaceringsår och de krigsorganisatoriska kraven på deltagande i repetitionsutbildning. Denna, för vissa av här ifrågavarande värnpliktiga, något utökade tjänstgöringsskyldighet är en oundviklig följd av den erforderliga fullständiga anpassningen av de värnpliktigas utbildning till gällande repetitionsutbildningssystem. 255

30.29 Ekonomiska konsekvenser av VK förslag (kap. 29) Enligt VK beräkningar innebär framlagda förslag en minskning av antalet tjänstgöringsdagar för värnpliktiga med omkring 110 000 dagar. Kostnaderna för avlöningar till värnpliktiga blir oförändrade. VK förslag inrymmer vissa personella förstärkningar inom utbildningsorganisationen för värnpliktig hälso- och sjukvårdspersonal samt inrättande av en central utbildningsanstalt för denna personal. Kostnadsbesparingarna som följer av minskningen av antalet tjänstgöringsdagar bör kunna utnyttjas för föreslagna förbättringar av utbildningsbetingelserna för nämnda personal.

256 SOU 1970: 65

Bilaga 1:1

Förteckning över utlåtanden, berörande frågor angående utbildningen av värnpliktiga i specialtjänst, som efter remiss avgivits av 1966 års värnpliktskommitté

1. Utlåtanden till Kungl. Maj:t Dag för utlåtande 5/10 1967 2/1 1968

Angående Skolarbetstidsutredningens betänkande Skolans arbetstider (SOU 1967: 14). Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnds förslag angående vissa hälsovårdstjänstemäns värnpliktstjänstgöring.

2. Utlåtanden till chefen för försvarsdepartementet Dag för utlåtande 5/10 1966 18/11 1966 30/11 1966 7/12 1966

5/10 1967 20/4 1968 10/12 1968

Angående 1962 års försvarssjukvårdsutrednings betänkande del II angående militärsjukvården (SOU 1966:35). 1964 års inskrivnings- och personalredovisningsutrednings betänkande del I angående krigsmaktens personalförvaltning. Försvarets tandvårdsberednings betänkande Militär tandvården (SOU 1966:58). Kompletterande yttrande till förenämnda. Ifrågasatt ändring av uppdraget till 1966 års värnpliktskommitté föranledd av betänkandet Militärtandvården. Tjänsteställningsutredningens betänkande Tjänsteställning inom krigsmakten (SOU 1967:15). Värnpliktstjänstgöring som fredstjänst i u-land. Överbefälhavarens förslag angående militärsjukvårdens centrala och regionala ledning m. m.

3 . Utlåtande till chefen för socialdepartementet 19/8 1970

SOU 1970: 65 11—014094

1967 års folktandvårdsutrednings betänkande Folktandvårdens utbyggande dch reglering (SOU 1970:11).

Bilaga 1:2

Vissa förkortningar

BRB

Byggnads- och reparationsberedskapen BÖS Berga örlogsskolor CA Chefen för armén CFV Chefen för flygvapnet CM Chefen för marinen FMV-A Armématerielförvaltningen FOA Försvarets forskningsanstalt KÖS Karlskrona örlogsskolor MISU Meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet MPI Militärpsykologiska institutet MVC Militära vädertjänstens centralorgan RMS Arméns radar- och luftvärnsmekanikerskola RVädC Regional vädercentral SBN Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd (dåvarande) SK Stockholms kustartilleriförsvar SkyddS Försvarets skyddsskola SMHI Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut StabSbS Arméns stabs- och sambandsskola TjRK Tjänstereglemente för krigsmakten TygS Tygförvaltningsskolan TSS Totalförsvarets signalskyddsskola TSA Totalförsvarets signalskyddsavdelning US Arméns underhållsskola VPV Värnpliktsverket VADS Flygvapnets väderskola

258 SOU 1970: 65

Bilaga 2:1

Bakgrunden till de specialtjänstuttagna värnpliktigas nuvarande tjänstgöringsskyldighet

Värnpliktiga uttagna för utbildning i vanlig ordning Grundutbildning Ändring Är

Kategori

1941x 19472

Underofficerare Värnpliktiga Ah Underofficerare » Värnpliktiga Ah Underbefäl Underofficerare

195153 1952 I960

»

minskökning ning 90 90 34 54

Antal dagar 540 270 450 450 304 324 450 450

Repetitionsutbildning antal dagar 90 (3 x 30) 90 (3 x 30) 90 (3 x 30) 120(3x40) 4 90 (3 x 30) 120(3x40) 150(3x40 +2x15) 193 (5x32 + 3x11)

Specialtjänstuttagna värnSumma pliktiga antal dagar Antal dagar 630 360 540 570 394 444 600

5409 540 540

1 2

1941 års värnpliktslag. Provisorisk avkortning. Repetitionsövningar i krigsförband. Härav 10 dagars befälsövning i anslutning till repetitionsövning. 1949 års gruppchefsutredning. *7 1954 års befälsutredning. 1960 års värnpliktsutredning. 8 I förekommande fall härutöver mobiliseringsövning om högst 8 dagar. 9 Minskning med 90 dagar. 3 4 5

SOU 1970: 65

Bilaga 4:1

Tidpunkter för förordnande under grundutbildning av värnpliktiga civilmilitära tjänstemän dels enligt tidigare gällande bestämmelser, dels enligt från 1.2.1968 gällande provisoriska bestämmelser

Officers vederlike

540 dgr

Enl t i d i g a r e b e s t ä m m e l s e r A:

o=!)

Läkare

Tandläkare Apotekare Veterinär T e k n i k e r , tolk, psykolog Personalvårdsassistent Fl: Läkare 180

i

i

42 Tandläkare 240

Ingenjör KA: T e k n i k e r ,

ingenjör

-E 60 -C

i

ixxxyxxxxxx 360

180 FV: Biträdande meteorolog Enl nuvarande b e s t ä m m e l s e r

3ZZZZZZZZZ1

i

-t—

zyizzz

i x y n x xx vxi

,-1) 3) 230 , 335 ' ' ' 420 —DTx' V X /. Y. x b - < ^ < = ^ 3 .310 ' 425

Läkare Tandläkare, A

IXXXX

Tandläkare, M

X XX '

it^S. 425

-nrx7 x x v y x y. y xr=» I

Apotekare

-C

~--X:^>H

3X2. X ~£XJ< X S i 340

Veterinär

3 X X 3 v-X^ 360

Övriga

>,4)

^> > » l X Xfc=^c::>cr>cz>ij

Underofficers vederlike Enl t i d u m r e b e s t ä m m e l s e r A:

Tekniker

Fl:

Tekniker

KA:

Tekniker

180 H

270 '

C =

asssssggga 450 H»-»>-»>»

-C • 60

—c

F V : Fototolk, ingenjör

3SSSSSSS2 18C

Enl nuvarande b e s t ä m m e l s e r Samtliga

-C

32SSSSSS22

ssss^^sssa

I

1 Menig

A : Armén

1) Efter erhållen legitimation

i

1 Vkrp

F l : : Flottan

2) Endast tekniker i ingenjörsbefattnmg

I

4 Krp

KA: K u s t a r t i l l e r i e t

3) Ej vid flottan

'

3 Furir

F V : Flygvapnet

4) Endast vid a r m é n

issggsa

Sergeant

I A,X X X S3 Fänrik EBEaeSBaa Löjtnant

260 SOU 1970: 65

Bilaga 4:2

Tidpunkter för förordnande under grundutbildning av officers- och underofficersuttagna värnpliktiga dels enligt tidigare gällande bestämmelser, dels enligt från 1.2.1968 gällande provisoriska bestämmelser

Officerare

A och KA: Samtliga Fl:

(Sjövärnskåren)

630 dgr

EZZL

40 1-

360 Enl nuvarande b e s t ä m m e l s e r A: Samtliga Fl:

160 1 180 -+--CZ

Enl tidigare b e s t ä m m e l s e r

^»»syy^ssssvssssv^ 540 --t^yAv^y^w v ' v ^ 540 -<^^»»>»^|yVVxxV

-C 180 T "C

Huvuddelen 120

Resoff linje A

-cz

KA:

Samtliga

FV:

Huvuddelen

^ET?**;*;*^ 540 -i»>»»y>v>v;>)xy x x i 420 510 ^>sssssssssi VM v vy.xx 420 ' 510

-cz 180

-cz

Offasp, m a r k l i n j e och resoffasp

-cz

ZE

Underofficerare Enl tidigare b e s t ä m m e l s e r A och KA: Samtliga Fl:

(Sjövärnskåren) Sjöbefäl Alt I

40 h40 C

150 -4

Sjöbefäl Alt II FV: Samtliga Enl nuvarande b e s t ä m m e l s e r A:Samtliga och FhHuvuddelen Fl:

Visst sjöbefäl

KA:

Samtliga

FV:

Samtliga

•

540 ZE

185 250

514 >>^s^>^y^V>^y>ySM 444.

-c=

180 -H— 180

i 480''

3ZZ& 3EE2> 315

180 ~CZ

322* 32*>.

Menig

A : Armén

1) Sergeant 2 . å r e t efter avslutad utbildning

Vkrp

F l : Flottan

2) Uo 2 i samband med utryckning

Krp

KA: K u s t a r t i l l e r i e t

Furir

F V : Flygvapnet

Sergeant ZZZZZS2

SOU 1970: 65

Fänrik

2S1

Bilaga 8:1

VK undersökningar rörande möjligheterna att under medicinarnas civila studier genomföra militär miljöutbildning i underordnad medicinalbefattning

Enligt SLUS omfattar det kliniska stadiets andra del de tre sista terminerna (9-11) före läkarexamen. Utbildningsinnehållet i dessa är följande.

Termin 9 10

Antal veckor Block 10 10 10 10 10 10

1 2 3 4 5 6

Antal elever

Block

Antal elever

210 210 210 210 210 210

2 1 4 3 6 5

210 210 210 210 210 210

Termin

Block

Kurser

1 Dermato-venereologi-infektionssjukdomar, försvarsoch katastrofmedicin del I eller II Psykiatri, försvars- och katastrofmedicin del II eller I Obstetrik och gynekologi, oftalmiatrik, oto-rhino-laryngologi, rättsmedicin Pediatrik jämte barnpsykiatri Hygien, neurologi, socialmedicin

Blocken kan omkastas parvis inom terminen, medan utbildningsinnehållet i en termin i vissa fall förutsätter kunskap i föregående termins ämnen. Genom att intag sker två gånger per år kommer undervisning inom ett 10-veckorsblock att ständigt bedrivas vid fakulteternas olika institutioner med ett sammanlagt elevantal av cirka 210 då den nya utbildningsgången är helt genomförd. Kursen i försvars- och katastrofmedicin kräver särskilt beaktande eftersom den enligt SLUS förslag sträcker sig över hela 9 terminen. Om kursen anför SLUS (s. 171): Kursen bör bestå av två delar, som båda skall kunna kombineras antingen med kurserna i dermato-venereologi och infektionsmedicin eller med kursen i psykiatri. I socialstyrelsens och universitetskanslersämbetets överarbetning av SLUS förslag om denna kurs uttalas bl. a. (s. 45-46): Ämbetsverket har inte någon principiell erinran mot den av SLUS föreslagna utformningen av kursen men anser det möjligt att reducera omfattningen av densamma. eit reducerat kursprogram, som försöksvis bör prövas under en treårsperiod och som omfattar sammanlagt 40-50 timmar.

2 10

1 2

1 2

Studiegången är bunden. De kurser, som skall genomgås under en termin är sammanförda i två kursblock, vartdera omfattande 10 veckor. Den ena hälften av de studerande genomgår först kurserna i terminens ena block och fortsätter därefter med kurserna i det andra. Den andra hälften av de studerande följer undervisningen i omvänd ordning. För varje halva av årskontingenten (420 elever) genomförs undervisningen under det kliniska stadiets andra del på sätt som framgår av följande tabell.

262 SOU 1970: 65

Av det anförda framgår att kursen i försvars- och katastrofmedicin mycket väl kan förenas med ettdera av 9 terminens kurspaket. Militär inkallelse till KFÖ i underordnad medicinalbefattning bör få inkräkta endast på ett block. Sådan övning bör sålunda inte »grensla» terminernas mittpunkt, dvs. 15/11 respektive 15/4. Enligt gällande övningsrytm inom försvarsgrenarna är detta inte fallet beträffande 15/11. Endast i enstaka fall kan KFÖ komma att »grensla» 15/4. I de sistnämnda fallen bör anstånd beviljas och vederbörande medicine kandidat få fullgöra motsvarande tjänstgöring vid grundutbildningskontingenten. Genom KFÖ fördröjs medicinarnas civila utbildning en halv termin. Från allmän studiesocial synpunkt är detta ett mindre belastande läge än för övriga akademiker, som i regel fördröjs två terminer till följd av värnpliktstjänstgöring. I samband med att SLUS betänkande remissbehandlades riktades viss kritik från studentorganisationerna mot den bundna studiegången. Man menade att underkända tentamina svårligen kunde inhämtas. Det bör beaktas att här framlagt förslag endast låser den studerande fyra av de tio veckorna. Visst utrymme för att läsa in ej godkända tentamina finns sålunda. Därigenom torde den genom tjänstgöring vid krigsförband direkt förorsakade studieförseningen bli obetydlig. Även läkarförbundet påyrkade i remissyttrande över SLUS förslag att ökad del av värnpliktsutbildningen skulle fullgöras före läkarexamen. VK förslag till tjänstgöring vid krigsförband medför att läkare kommer att utexamineras från fakulteterna fyra gånger årligen i stället för två. Detta förhållande har ett nära samband med intagningen till allmäntjänstgöringen. Hur denna skall ske är ännu inte fastställt, men socialstyrelsen planerar för att den skall kunna ske i så nära anslutning till läkarexamens avläggande som möjligt. VK har samrått med representanter för styrelsen i denna fråga och därvid erfarit att VK förslag med läkarexamination fyra gånger årligen ej kommer att påverka socialstyrelsens slutliga förslag på något SOU 1970: 65

oförmånligt sätt. Enligt VK uppfattning bör en över året fördelad utexamination underlätta socialstyrelsens arbete. Den på s. 73 refererade kliniska allmäntjänstgöringen måste i princip genomföras med kvartalsintag (jfr SLUS). Enligt VK förslag sker examination med »kvartalsutsläpp». Sjukvården kommer sålunda att kunna nyttiggöra sig läkare under allmäntjänstgöring exakt i den rytm som skulle kunnat ske om värnpliktsutbildningen inte inkräktat på första kurspaketet. Från de medicinska lärosätena måste helt naturligt ställas frågan vilken belastningsvariation som uppkommer vid fakulteterna genom att värnpliktiga läkare under del av en 1 O-veckorsperiod under de tre sista terminerna deltar i KFÖ. VK har detalj undersökt dessa förhållanden. Tas endast hänsyn till en halvårskull medicinare kommer denna givetvis att belasta den civila utbildningsorganisationen ojämnt. I praktiken är emellertid tre halvårskullar medicinare elever vid de sista tre terminernas sex kurser. Elever som genom militär inkallelse får studiegången förskjuten en halv termin skulle vålla en merbelastning på fakulteterna under denna halva termin. Men samtidigt kommer elever tillhörande nästa halvårskull att vara inkallade och minska belastningen vid lärosätena. Belastningsvariation vid fakulteterna kommer att utebli om den militära inkallelsefrekvensen görs lika på höstoch vårtermin. VK har simulerat ett genomflöde av medicinare under de sista tre studieterminerna vid de olika fakulteterna och erhållit belastningsvariationer enligt vad som framgår av tabell 8: 5. I tabellen angiven frekvens av militär tjänstgöring har erhållits genom ett detaljstudium av försvarsgrenarnas gruppindelningsverk för repetitionsutbildning. Eftersom vissa medicinare avses fullgöra miljöutbildningen vid åldersklassförband kan belastningsvariationerna helt undvikas. VK förordar att miljöutbildning (4 veckor) äger rum under 9 terminens första hälft. Därefter kan de tre terminerna fullgöras helt ostörda av militär tjänstgöring. 263

Tabell 8:5. Belastningsvariationer under de sista tre terminerna vid de olika fakulteterna vid ett simulerat genomflöde av medicinare. Maximal belastningsvariation per kurs om en repetitionsin kallelse under 9— 11 terminerna

Läroanstalt Uppsala Linköping Lund Göteborg Stockholm Umeå

fördelas jämnt över de tre Terminsintag antal terminerna medicine kandidater - elever elever per 10i hösti vårveckors- termins- termins - variatotalt block intag intag tion 53 42 90 80 135 40 440

inträffar under 9 terminens första hälft elever elever i hösti vårtermins- termins »- variaintag tion intag

26,5 21 45 40 67,5 20

27 21,5 46 41 69 20,5

26 20,5 44 39 66 19,5

±0,5 ±0,5 ±1 ±1 ±1,5 ±0,5

28 22 47 42 70,5 21

25 20 43 38 64,5 19

± ± ± ± ± ±

±5

± 10

1 1 2 2 3 1

Anm. 1 Vid jämn fördelning av repetitionsinkallelse på terminerna 9—11 måste vid Stockholms universitet där variationen är störst ett av blocken 1—6 dimensioneras för 69 elever i stället för 68. Anm. 2 Om inkallelse konstant sker inom första hälften av 9 terminen måste i samma fall block 1 och 2 dimensioneras för 71 elever i stället för 68. VK har i denna fråga haft upprepade överläggningar med den arbetsgrupp inom UKÄ som under ledning av professor Lars Werkö haft att närmare utforma läkarnas civila grundutbildning. Från arbetsgruppens sida har hävdats att detaljplaneringen av utbildningen under det kliniska stadiets andra del försvåras av att ytterligare ett utbildningsmoment (KFÖ) måste beaktas. Under ovannämnda överläggningar har dock framkommit att samordning är möjlig mellan 9-11 terminernas studier och KFÖ. Från arbetsgruppen Werkö har vidare framhävts de studiesociala nackdelar som uppkommer av att endast fyra veckor av ett tio veckors kursblock tas i anspråk för KFÖ. Under beaktande av att VK förslag rörande inplanering av KFÖ som ett block bland övriga tioveckorsblock är genomförbart och att intagning till allmäntjänstgöring inte kommer att påverkas av VK förslag torde de studiesociala konsekvenserna i jämförelse med övriga värnpliktigas vara försumbara.

264 SÖU 1970: 65

Bilaga 10: 1

Sammanställning av funktioner/delfunktioner inom ämnesområdena hälsovård och skyddstjänst

Ämnesområde

Funktioner/delfunktioner

Hälsovård

Personlig hygien Kroppshygien Kroppstvätt Mun- och tandhygien Renlighets (hälso-) bad Fotvård Skadedjursbekämpning Klädhygien Lämplig klädsel Klädvård Skadedjursbekämpning Skadeskydd Skydd mot kylskador Skydd mot sol/bländskador Skydd mot bullerskador Medicinskt skydd mot A-stridsmedel Medicinskt skydd mot C-stridsmedel Omgivningshygien Allmän fälthygien (bl. a. fälthygieniska anordningar) Lufthygien Klimatfysiologi Yrkeshygien Skadedjursbekämpning Smittrening Livsmedelshygien Livsmedelskontroll Provtagning Analys Livsmedelshantering (bl. a. fälthygieniska anordningar) Vattenhygien Vattenkontroll Provtagning Analys Vattenhantering (bl. a. fälthygieniska anordningar) Vattenrening Kokning Användning av vattenreningstabletter Filtrering Klorering ^^^^^^^

SOU 1970: 65

Ämnesområde

Funktioner/delfunktioner

Hälsovård (forts)

Epidemibekämpning Epidemirapportering Fältepidemiologisk utredning (bl. a. provtagning) Diagnostik Skyddsympning Kemoprofylax Smittrening Skadedjursbekämpning Isolering av sjuka och misstänkt sjuka Aerosolindikering av B-stridsmedel

Skyddstjänst

Skydd mot A-stridsmedel Indikering Sanering Personsanering grovsanering detalj sanering Materielsanering Terrängsanering Skydd mot C-stridsmedel Indikering (nervgaser, senapsgas) Markindikering Luftindikering Sanering Personsanering omedelbar sanering slutlig sanering Materielsanering Terrängsanering

266 SOU 1970: 65

Bilaga 13:1

Instruktion för vakthavande meteorolog

Vakthavande meteorolog skall svara för delgivning, väderinformation och noggrann väderuppföljning, övervaka observationstjänsten och i möjlig mån kontrollera avgående observationer, vid behov inhämta extra prognoser, meddela eventuella ändringar i prognoser m. m. till berörda organ (KC, flygförband m. fl.), i möjlig utsträckning hålla sig orienterad om aktuell och planerad flygverksamhet, vid vädergenomgång i samråd med divisionschef ange inriktning av väderspaning under flygning, insamla och insända flygväderrapporter, hålla sig orienterad om rådande sambandsläge, föra erfarenhetsliggare, tjänstgöra som basmeteorologens ställföreträdare samt vid avlösning orientera pågående meteorolog om bl. a. väderläget, extra beställningar av prognoser, genomgångar m m, pågående flygverksamhet, materielläget, sambandsläget, personalläget vid vädertroppen, övriga iakttagelser av betydelse för tjänsten samt om möjligt egen uppehållsplats under fripass. SOU 1970: 65

Bilaga 13:2 Utbildningstidens fördelning t.o.m. facktjänstgöringen på övningsgrenar och ämnen

övningsgrenar och ämnen

Timmar

Övningsgrenar och ämnen

Timmar

Allmänmilitår utbildning Allmän soldatutbildning Exercis Fysisk träning och orientering Soldatundervisning Personalvård Inre tjänst Markstridsutbildning Terrängtjänst Vapen tjänst Marsch och transport Förläggning Skydd Underrättelsetjänst Fältarbeten Underhållstjänst Strid Reservtid Grundläggande fackutbildning1 Orientering om vädertjänst Meteorologiska instrument Meteorologiska koder Observationstjänst Vädertekniska ritarbeten

(330) (63) 23 12 11 4 13 (267) 17 68 2 5 53 7 38 13 64 35 (180) 3 6 15 75 50

Signaltjänst Tj änstef öreskrifter Tillämpningsövning Grundläggande fackutbildning2 Propedeutisk kurs Meteorologisk termodynamik och statik, strålning. Molnfysik Dynamisk meteorologi Väderlekslära med klimatologi Analys- och prognosteknik Veckans väder Försvarskunskap Fortsatt fackutbildning Vädertjänst Försvarskunskap Sambandstjänst Reglementskännedom Flygsäkerhetstjänst Bastjänst Förvaltningslära Arbetsledning Praktisk yrkestjänst VädS, F 12 » » flottilj Reservtid

4 2 25 1400

1 2

(345) 55 5 3 2 10 20 2 5 138 70 35

Fullgörs vid VÄDS Fullgörs vid SMHI och MISU

SOU 1970: 65

Bilaga 13:3 För utbildning i meteorologi aktuella studiekurser samt i dessa ingående delkurser

Grundkurs

Poäng

Delkurs

Poäng

Krav för tillträde till Met AB l 1

Matematik AB 1

1 Algebra I 2 Linjär algebra 3 Analys I 4 Analys II 5 Numeriska metoder och datamaskiner samt antingen e n d e r a av kurserna 6 Analysens grunder 7 Analys III 8 Optimeringsmetoder e l l e r kurserna 9 Sannclikhetslära och statistik 10 Matematikens historia

4 7 9 8

Godkänd Godkänd Godkänd

Matematik Al

Fysik AB1

4 8 8 8 7 1 7 9

Godkänd Godkänd

4 4

Godkänd

1 Mekanik 2 Elektricitetslära, elektronik och vågrörelselära Kvantfysik och statistisk fysik Astronomi och geofysik

10 15

Godkänd Godkänd

10 10

1 Linjär algebra 2 Analys IV samt e n d e r a av kurserna 3 Algebra I 4 Statistiska och numeriska metoder

12 Fysik A2

1 Mekanik 2 Elektricitets- och vågrörelselära

Meteorologi AB1

1 Allmän meteorologi. Atmos- 4 färens kemi och luftföroreningsproblem 2 Meteorologiska instrument 5 och observationer 3 Atmosfärens fysik 11 4 Dynamisk meteorologi 9 5 Atmosfärens rörelse- och 11 väderlekssystem samt klimatologi

Meteorologi A 1

1 Allmän meteorologi. Meteoteorologiska instrument och observationer 2 Atmosfärens fysik och kemi 3 Atmosfärens rörelse- och väderlekssystem samt klimatologi

Godkänd Godkänd

4 8 8

Minst Mat Al och alternativt Fy AB1 eller A2 med angivna kurser godkända. SOU 1970: 65

Bilaga 13:4 VK förslag till grundutbildningstidens fördelning på övningsgrenar och ämnen

övningsgrenar och ämnen

Antal timmar

Allmänmilitär utbildning^ Allmän soldatutbildning Fältutbildning Markstridsutbildning

(390) 80 154 156

Befattningsutbildning (857) Allmän soldat- och befälsutbildning 19 Fältutbildning 35 Markstridsutbildning 42 Marsch och transport 3 Lednings- och stabstjänst 8 Underrättelsetjänst 15 Sambandstjänst 8 M obiliseringstjänst 4 Fackutbildning (723) Militär vädertjänst 28 Militärmeteorologi 40 Väderstationstjänst 175 Delgivningstjänst 110

Antal timmar

övningsgrenar och ämnen Analys- och prognosutbildning Befattnings- och befälsutbildning 2 vid övningsväderstation Systemutbildning3 Aerologisk mättjänst Flygtjänst Flygsäkerhetstjänst Förbandsutbildning Bastjänst Tjänst vid krigsbas (GKU) Tjänst vid väderstation4

155 120 35 25 25 10 (470) 60 155 255

* Omfattar den för alla värnpliktiga inom krigsmakten likformiga utbildning, som fastställts av 1966 års riksdag. 2 VADS 3 FS och RVädC 4 Flygtjänst ca 25 timmar ingår. Personal ur armén och marinen tjänstgör vid respektive helikopterförband.

270 SOU 1970: 65

Bilaga 15: 1 Grundutbildningens omfattning för signalkontrolltekniker

Övningsgren/ämne Soldatundervisning Exercis Fysisk träning Inre tjänst Terrängtjänst Förläggning Skydd Fältarbeten Vapentjänst Strid Underhållstjänst Stationstjänst Materiel- och byggnadstjänst Motortjänst Marsch och transport Taktik och stabstjänst Personaltjänst Mobiliseringstjänst Allmän sambandstjänst och stabstjänst Signalskyddstjänst, grunder Textskyddstjänst, grunder Kryptotjänst övrig textskyddstjänst Trafikskyddstjänst Signalkontroll Underrättelsetjänst Telemotmedel Tillämpningsövningar i signalkontrolltjänst Studiebesök Reserv Summa

SOU 1970: 65

Skede 1 26 25 26 30 26 8 32 10 52 35 5 230 10

5 Summa

12 3

38 38 75 96 81 20 44 22 78 61 17 867 88 38 12 38 12 3

24 4 21 72 11 12 215 21 3

24 4 21 72 11 12 215 21 3

12 13 20 37 45 12 12 12 26 26 12 367 78 38 12

15 15

6 6 10

8 8

45 570

24 110 1254

~3Ö~

10 144

10 168

466 24 205 2 706

Bilaga 15: 2 Grundutbildningens omfattning för signalskyddstekniker

Övningsgren/ämne

Skede 1

Soldatundervisning Exercis Fysisk träning Inre tjänst Terrängtjänst Förläggning Skydd Fältarbeten Underhållstjänst Vapentjänst Strid Sambandstjänst (utom signalskydd) Signalskyddstjänst, grunder Textskyddstjänst Kryptotjänst, grunder » , kryptomateriel Tjänst i krypteringsdetalj Övrig textskyddstjänst Trafikskyddstjänst Signalkontroll Allmän totalförsvarskunskap, taktik och stabstjänst Underrättelsetjänst Telemotmedel Materiel- och byggnadstjänst Motortjänst ADB/Statistik Textbearbetning Signalspaning Trafikbearbetning av signalspaningsmaterial Trafik- och textbearbetning från signalskyddsoch signaltjänstsynpunkt Praktisk trafik- och textbearbetning

26 26 26 32 32 10 33 10 10 10 50 212

Reserv

53 530

Summa 1

272 Genomförs om möjligt.

~~4

15 22 8

5 15 10 10

25 1

25»

65 4 17 20 47 6 8 9 54

9 2 10 10 20 40 6 46

20 40 6 46 153 935

56 380

26 31 106 89 75 10 33 10 10 62 90 277 4 17 20 47 6 8 9 54

5 2 10 10

Summa

36 360

153 935

145 1 100

2 370

Bilaga 16: 1 Utbildningstidens fördelning på övningsgrenar och ämnen vid värnpliktiga personalvårdsassistenters fackutbildning (timmar)

Fackutbildningskurs Ämne/övningsgren

1 Soldatorientering Försvarsupplysning Personalvårdsorientering Exercis Fysisk träning Terrängtjänst Vapentjänst Taktik och underhållstjänst Sambandstjänst Expeditionstjänst Stabstjänst Organisation Strid Inre tjänst Enskild rådgivning Själavård Socialmedicin Sociala och ekonomiska förmåner Tjänstgöringsförhållanden Rättsvård och rättshjälp Åtgärder vid skada och sjukdom Arbetsmarknadsorientering Bostadsanskaffhing Nämnd- och förslagsverksamhet Bildnings- och förströelseverksamhet Personalersättning och -redovisning Allmän personalvård Krigsgravtjänst Krigsfångtjänst Upplysningstjänst Tillämpningsövning Slutdiskussion Reservtid

4 8 18 6 13 10 24

Summa

7 6 7 3

6 8 3 8 6 5 4 10 29 19 7 8 6 1 12 22

12 4 13 255

3 K3)1

1 4 5 2 2 5 32

90 (92) *

Summa 4 8 25 6 19 10 24 7 3 6 8 3 8 9 5 5C7) 1 10 29 19 8 8 6 1 12 23 4 5 2 2 5 44 4 13 345 (347)»

Präster

SOU 1970: 65 18—014094

Bilaga 17:1 Fältpostanordningarnas organisation

Personal Fältpostanordning Benämning Fältpostavdelning i försvarsstaben

Överkontrollör

Fältpostkontor i försvarsstaben

Fältpostmästare Postexpeditör Överpostiljon

Fältpostavdelning i militärområdesstab och militärkommandostab

Fältpostdirektör Överkontrollör 1. kontrollör

Fältpostkontor vid militärområdesstab och militärkommandostab

Fältpostmästare Assistent Överpostiljon 1. postiljon

Fältpostavdelning i fördelningsstab samt fördelningsfältpostkontor

Fältpostmästare 1. kontrollör Assistent Expeditionsförman Överpostiljon 1. postiljon

Fältpostavdelning i brigadstab samt brigadfältpostkontor

Fältpostmästare Assistent Överpostiljon 1. postiljon

Fältpostavdelning i försvarsområdesstab

Fältpostmästare

Försvarsområdesfältpostkontor

Fältpostmästare Assistent Överpostiljon 1. postiljon

Försvarsområdesfältpostexpedition

Stationsmästare Expeditionskassör

274 Antal

ji

2 Ej i militärkommandostab SOU 1970: 65

Personal Fältpostanordning Benämning Fältpostavdelning i örlogsbasstab

Fältpostmästare

Fältpostavdelning i kustartilleribrigadstab samt fältpostkontor vid kustartilleribrigad

Fältpostmästare Assistent Överpostiljon 1. postiljon

Fältpostkontor vid Norrlands kustartilleriförsvar

Fältpostmästare Assistent Överpostiljon 1. postiljon

Fältpostexpedition vid marin operationsbas

Stationsmästare Expeditionskassör

Fältpostavdelning vid 1. eskaderstaben

Fältpostmästare

Fältpostexpedition i gemensam stabsplats för försvarsområdesstab och länsstyrelse

Stationsmästare Expeditionskassör

SOU 1970: 65

Antal

Bilaga 18:1 Arméns luftvärnstekniker: materielutbildningens omfattning

Radartekniker 04

cig 760 cig 48

rb67

RobotPjästekniker tekniker rb 67

Materielutbildning 727 Elektricitetsverk 28 Ra 145 och 122 16 PS-04/R 281 PPI-803 218 PS-51/R PS-52/R PS-55/R PE-53/R PE-54/R PE-48/T PE-453 Stridsledningsutrustning DSS, DSM 95 Systemorientering 14 Systemanalys Materiel för reparationstjänst 8 Grundläggande verkstadstjänst 36 Eldhandvapen, granatgevär och kulspruta Luftvärnsautomatkanon m/48 och 54 Cig 760 (utom radar) DSM-1 Cs m/48 F Ci m/48 F Kablar 3 V 0 -mätutrustning Verkstadshytt, del 1 » » 2 Stridsledningscentral Eldledningsinstrument Övrig robot 67-materiel Robot 67 med provutrustning Startlavett Laddbandvagn Materielvård 28

721 8

814 8

760 6 8

814 8

677 28

Ämne

276 Instrumenttekniker

765 14 8

814 8

261 176 140 207 277 266 221 6 88 10

88 10

15 88

88 15

52 357 363 32 5

32 241 167 5 14

45 80

45 80

45 80 467 65 45

45 100

361 150 46 6

SOU 1970: 65

Bilaga 19:1 Förteckning över signalmateriel på vilken utbildning f. n. sker

Materielslag Telefonapparat Kabelmateriel Centrallinjecell Växel 24 D » 40 D » 100 D Radiostation 105 » 120 » 121 » 122 » 130 » 140 » 145 » 190 » 200 » 320 » 421 » 422 » 620 Mottagarterrängbil 937 Radiomottagare 910 » 920 Radiosändare CT 100 Omformare 102 Effektsteg Fjärrskrivare M 3 Bärfrekvensutrustning 531 Elektricitetsverk Ackumulatorladdningsutrustning Ljudmätutrustning 4 Gyroulrustning Vo-mätutrustning Gyrokompass 722 Navigationsutrustning 402 Stridsledningsväxel DSS-1 DSM-1 PPI-803 SOU 1970: 65

Signalmekaniker

Signaltekniker

Signalövriga GyroLjudmättrupperna truppslag mekaniker mekaniker

Luftvärnet

1 1 1

1 1 1

1 1 1

1 1 1

1 1 1

övriga truppslag

1 1 1

1 1 1 1

1 1

1 1 1 1

1 1

1 1 1 1 1 1 1

1 1

1 1

1 1

1 1 1 1

1 1

1 1 1 1

Bilaga 20:1 Krigsbefattningar för flottans värnpliktiga ingenjörer (utom skyddsingenjörer)

Grundbenämning

Krigsbefattning ombord

Elektroingenjör

Maskingenjör

Skeppsbyggnadsingenjör

Teleingenjör Artilleriingenjör

Miningenjör

Torpedingenjör

278 Fartygsingenj ör/skyddsingenjör på hjälpminsvepare

Krigsbefattning i land Chef elektroreparationsgrupp i basbataljon. Tjänstgörande ingenjör i elektroreparationsgrupp. Tjänstgörande ingenjör i basbataljonsstab. Plutonchef/gruppchef för fartygsreparationspluton/grupp i basbataljon. Tjänstgörande ingenjör i fartygsreparationspluton/grupp. Tjänstgörande ingenjör i basbataljonsstab. Plutonchef/gruppchef för fartygsreparationspluton/grupp i basbataljon. Reparationsledare i basbataljon. Ombyggnadskontrollant. Tjänstgörande ingenjör i basbataljonsstab. Lagingenjör i motortorpedbåtlag. Tjänstgörande ingenjör i minröjningslag. Chef telereparationsgrupp i basbataljon. Tjänstgörande ingenjör i basbataljonsstab. Chef artillerireparationsgrupp i basbataljon. Tjänstgörande ingenjör i artillerireparationsgrupp. Lagingenjör i minröjningslag tillika flottiljingenjör i minröjningsflottilj. Chef minskyddsgrupp i basbataljon. Tjänstgörande ingenjör i minskyddsgrupp. Chef torpedreparationsgrupp i basbataljon. Tjänstgörande ingenjör i torpedreparationsgrupp.

SOU 1970:65

Bilaga 20:2 Krigsbefattningar för flottans värnpliktiga tekniker

Grundbenämning

Krigsbefattning ombord

Elektrotekniker, torpedbåt typ Spica Elektrotekniker, torpedbåt typ Plejad Elektrotekniker, min

Elektrotjänstchef

Elektrotekniker, fartyg

Elverksbefälhavare och vaktbefälhavare på jagare och fregatt Eldledningsmaskinist på fartyg med digitala alternativt analoga eldledningssystem

Elektrotekniker, eldledning Teletekniker Maskintekniker, ånga Maskintekniker, motor Maskintekniker, motortorpedbåt Maskintekniker, ubåt Maskintekniker, torped ubåt

SOU 1970: 65

Krigsbefattning i land

Elektrotjänstchef Mintekniker i minröjlag samt mättekniker i minröjlag och vid avmagnetiseringsstation

Chef telereparationsgrupp Pannrumsbefälhavare och skyddsplatsbefälhavare på jagare och fregatt Elektromaskinist på jagare och fregatt eller maskinist på minsvepare Maskinchef 4. eller 3. maskinist Torpedmästare

Bilaga 20:3 Ingenjörer och tekniker vid flottan (utom skyddspersonal). I grundläggande befälsskola och fackutbildning respektive rekryt-, yrkes-, sjö- eller landkurs ingående allmänmilitära övningsgrenar och ämren, örlogsutbildning och befälstjänst. Utbildningstidens fördelning (timmar).

Ingenjörer •

Tekniker

Övningsgrenar och ämnen

läggande Fackbefälsutbildskola ning

Summa

Rekrytkurs

Soldatundervisning Exercis Personalvård Terrängtjänst Förläggning Skydd Fältarbeten Underhållstjänst Vapentjänst Strid örlogsutbildning Befälstjänst

19 18 4 30 10 44 8 16 65 46 26 26

4 6 10 19 14 88 41

27 22 7 30 10 48 14 26 84 60 114 67

509 Summa

8 4 3

Yrkeskurs

19 18 5 18 36 11 15 70 34

10 34 80

124 Sjö-eller landkurs

Summa

13 12 9 28 10 15 12 13 14 38 182

32 30 14 46 10 51 23 28 94 72 216 80

696 SOU 1970: 65

0\(SO O0\N < S i-H

I-.

:0 C U

bo

q

*ö

c

o C

s

b Tt O

O

"I

-H

^H

-H

ro

O

C\

-H

u :0 C

O 60

C

'53 "S H

•o o °c u

-M o r^

&«

A

O

rt G

CS

T f CS OO T j - VO VO

vo oo Tt Tf cs ro >r>

•o

1-H v©

60 60

•»t <s oo r t vo CS

c/3 : 0

O o WO

oo.S cd

«

O O

ts ON T f CS OO ^ - ^£> VO V© 0 0 • * * T j - CS CO VO CS —<

T t CS 0 0 Tfr v© OO •<* Tf CS CO

<s

o o

v©

<s

o o t/j

«*•> »-I

O Tt CS 0 0 "* v© V© v© o o •**• TT CS CO >o <S »i

w E

u :c«

i/)

V)

6/1

>3 >

C

i/l

C C cd

>i SOU 1970: 65

o!

C

m

> x> P

: 0 rrl U-r>3

.5

60 c

hrf

cd

•-

•g c U •» t/>

I!

J

M 3 9 :cd

•2, 60 •"• t .

£.8

cd

ccj

WP

_n i

*c«

2Pu-

. •c «

-SJ irf « e

Teleteknik Telemateri» Mintjänst Sprängtjän Torpedlära Torpedövn Ubåtsmate Artilleritjäi

ca

O JO H 33

PS

4*

O

'2 J^

s

w

a

•o en C«

S

rt M G <

S i i 60

3*8

o

tN

o

rr,

c3

O

•O O

a.

w tn

c.5

^^ ^213 45 rt U Q,

•SS

1/3

•u

C

- u +-> CO CO

53 c .2 13 •ä «o ..„ CO :rt C C •

•52 s 5Srt

;£

'.£> =rt :rt ca to x?'-^ 1 " B 5 "0.9 'JZ* öp to co : " 4) co p5 »•a •§53"

C S. ^_e

" g £ -g D O

t: « 8 *p rt o o. 5

eo 00 C C 60

*o ra

'C '£ .5

— t -3 CO '^ -*-»

»rt C

• 2 «t-l CO

»•O

C

Torp dskö Tilläi pad Eldle ning tek lik

! C fcö i-O C

sia 3

c -s

3 = 43 ** O 43 O O . O

3 CO

C

•:<n

rt

2.*3? 2 c 'C 3-5 jrt <U H "o R ;ca

C C C "g O "O 2 "O 33 T3 C3 u

D

co 4)

4-4 <»-•

<u »rt

Q. "35 O. SS rt Op? O

> H D h

SOU 1970: 65

Bilaga 20:6 Antal värnpliktiga tekniker vid flottan, fördelade på utbildningslinjer, som enligt KUF genomgått (genomgår) utbildning under åren 1969—1971

1969—1970

1970—1971

Bemanningsgrupp

Bemannings grupp

Maskintekniker torped, ubåt ånga motor torpedbåt motortorpedbåt ubåt Elektrotekniker eldledning fartyg torpedbåt typ Spica torpedbåt typ Plejad min

Totalt

3 3

9 11 6

15 27 14

3 15

5 5 2

5 2 2

4 4 2

14 11 6

27 27 10

S:a

3 8 4

3 8 4

6 16 8

3 4 2

3 4 4

3 3

3 6

5 8 2

8 8 2

13 16 4 10 62

5 19

10 Teletekniker

28 Telehantverkare

1 S:a

B

Kategori

Varav 4 för ubåt.

SOU 1970: 65

Bilaga 21:1 Utbildningstidens fördelning på övningsgrenar och ämnen under kurs 1 och 2 för kustartilleriets tekniker (timmar)

Radartekniker Övningsgren/ämne

S

SA

Allmän soldatutbildning Fältutbildning Markstridsutbildning Allmän befälsutbildning Signaltjänst Båttjänst Artilleritjänst Radartjänst Maskintjänst Tygtjänst Motortjänst Sambandslära Artillerilära Radarlära Maskinlära Förvaltningslära Elektroteknik Servoteknik

75 139 144 58 31 5

•4 4

222 LA1

LA 2 S A 1 80

<

-222 —78—

—IS-

15 391 15

531 30

195 110

63 10

68 10

.4 16

20 16

125 20

125 20

SO

36 18

655 30

<— 125 20

• • • • - • 120 2

543 32

20 16

85 7 131

PjäsSignalSA 2 tekni cer tekniker

1 S7

M— 36 18

12 Instrumenttekniker Maskintekniker

10 50 36

125 20

70 36

• 115

S=kustspaningsradar. SA=tungt sjöfrontsartilleri. LA=lätt artilleri.

284 SOU 1970: 65

Bilaga 21:2 Den allmänmilitära utbildningens och befattningsutbildningens fördelning på övningsgrenar och ämnen för teletekniker och radartekniker vid kustspaningsradartropp (timmar)

Ämne

Radartekniker

Allmän soldatutbildning Fältutbildning Markstridsutbildning Motortjänst Sjömansutbildning Allmän befälsutbildning Signaltjänst Motortjänst Radar- och stridsledningstjänst Radarlära Förvaltningstjänst Elektroteknik Tygtjänst

75 139 144 15 5 58 23 15 15 12 7 131 391

Teletekniker »b*

3332 2193

4 131*

36 7 15 12 7 131 391

1 Därav 34 timmar under tjänstgöring vid kustspaningsradartropp (landkurs). y> » 208 » » » » » 3 » 93 » » » » » » * »119 » » » » » * 2

SOU 1970: 65

Bilaga 27:1

Förslag till Lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967) Härigenom förordnas, att 6 § och 27 § 1 mom. värnpliktslagen (1941: 967)* skall ha nedan angivna lydelse. {Nuvarande lydelse) Värnpliktig skall

(Föreslagen lydelse)

6 §. eller utbildningsanstalt.

Befattning för menig, underofficer eller officer avser, om ej annat följer av bestämmelserna i denna paragraf och i 27 § 1 mom., militär, civilmilitär eller civil personal. Uttagning för utbildning till befattning Uttagning för utbildning till militär beför officer får icke ske utan den värnplikfattning för officer får icke ske utan den tiges medgivande. För uttagning för annan värnpliktiges medgivande. För uttagning till utbildning fordras medgivande av den annan befattning fordras medgivande av värnpliktige endast om uttagningen ändden värnpliktige endast om uttagningen ras efter inskrivningen och den ändrade ändras efter inskrivningen och den ändrade uttagningen medför att tiden för grundututtagningen medför att tiden för grundbildningen förlänges. utbildningen förlänges. Ändrad uttagning från utbildning till militär befattning till utbildning för civilmilitär eller civil befattning eller från utbildning till civilmilitär eller civil befattning till militär befattning får dock ske utan den värnpliktiges medgivande. För ändrad uttagning till tjänstgöring För ändrad uttagning efter avslutad enligt 27 § 1 mom. D. fordras ej medgigrundutbildning fordras ej medgivande av vande av den värnpliktige. den värnpliktige. Värnpliktig skall hans arbete. 27 1. De värnpliktigas utbildningstid Värnpliktsutbildningen utgöres av grundutbildning och repetitionsutbildning, om annat ej följer av vad som sägs nedan. Repetitionsutbildningen kan utgöras av krigsförbandsövningar, särskilda övningar 1 Lagen omtryckt 1969: 378. 286

Värnpliktsutbildningen utgöres av grundutbildning och repetitionsutbildning. Repetitionsutbildningen kan utgöras av krigsförbandsövningar, särskilda övningar, fackövningar, särskilda fackövningar och

SOU 1970: 65

{Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

och mobiliseringsövningar. mobiliseringsövningar. A. Värnpliktig, som uttagits för utbildning till befattning för menig trehundrasextiofyra dagar. Värnpliktig, som skall fyrahundrafemtio dagar. Värnpliktig, som uttagits för utbildning Värnpliktig, som uttagits för utbild ning till befattning för underofficer eller till befattning för underofficer, skall full till civilmilitär eller civil befattning för göra grundutbildning under högst fyraofficer, skall fullgöra grundutbildning unhundrafemtio dagar. För värnpliktig, som der högst fyrahundrafemtio dagar. För uttagits för utbildning till befattning för värnpliktig, som uttagits för utbildning till officer, omfattar grundutbildningen högst militär befattning för officer, omfattar femhundrafyrtio dagar. grundutbildningen högst femhundrafyrtio dagar. Tid för tvåhundratrettiofem dagar. B. Värnpliktig skall fem krigsförbandsövningar. Värnpliktig i befattning för menig eller Värnpliktig i annan befattning för meunderbefäl, skall, om annat ej följer av nig eller underbefäl än befattning på vad som sägs nedan, fullgöra krigsförstamstridsfartyg vid flottan skall fullgöra bandsövningar under sammanlagt högst krigsförbandsövningar under sammanlagt högst a) vid armén kvalificerad underbefälsbefattning, etthundratjugofem dagar Värnpliktig i befattning för menig eller Värnpliktig i befattning för menig el ler underbefäl på stamstridsfartyg vid flotunderbefäl på stamstridsfartyg vid flottan tan eller i annan särskild befattning för skall fullgöra krigsförbandsövningar under menig eller underbefäl som Konungen besammanlagt högst etthundratjugofem dastämmer skall fullgöra krigsförbandsövgar eller, i underbefälsbefattning eller kvaningar under sammanlagt högst etthundlificerad befattning för menig, högst ettratjugofem dagar eller, i underbefälsbehundrasextio dagar. fattning eller kvalificerad befattning för menig, högst etthundrasextio dagar. - vid flygvapnet. Värnpliktig i underofficers- eller officersbefattning För värnpliktig tio dagar. Krigsförbandsövning får trettiofyra dagar. Konungen äger bestämma att en krigsförbandsövning för värnpliktig i befattning på stamstridsfartyg vid flottan uppdelas i högst fyra delövningar.

C. Värnpliktig i Särskilda övningar skola fullgöras under sammanlagt högst trettiotre dagar vid armén och marinen samt högst tjugo dagar vid flygvapnet. Särskild övning Värnpliktig, som SOU 1970: 65

Konungen äger bestämma att tiden för en krigsförbandsövning får tagas i anspråk för en fackövning. Konungen äger också bestämma att en krigsförbandsövning för värnpliktig i befattning på stamstridsfartyg vid flottan uppdelas i högst fyra delövningar. - särskilda övningar. Särskilda övningar skola fullgöras under sammanlagt högst trettiotre dagar.

elva dagar. åtta dagar

{Nuvarande

lydelse)

D. 1 För värnpliktig, som fullbordat, idkar eller, enligt vad som göres sannolikt, kommer att idka studier antingen för utbildning till ingenjör eller ock, vid högskola eller annan därmed jämförlig högre läroanstalt, för utbildning till läkare, tandläkare, apotekare eller veterinär eller eljest i sådana ämnen, att hans insikter kunna vara till särskilt gagn för krigsmakten, samt för värnpliktig, som fullbordat eller påbörjat teknisk yrkesutbildning av den art, att hans insikter kunna vara till sådant gagn, skola följande särskilda bestämmelser gälla. Beträffande värnpliktig som nu sagts må Konungen, där så finnes lämpligt, förordna att den värnpliktige skall fullgöra tjänstgöring om trehundranittiofyra dagar i stället för den under A.-C. angivna tjänstgöringen. Denna tjänstgöring skall, med rätt i förekommande fall till avbrott under viss tid för studiernas eller yrkesutbildningens fullföljande, fullgöras med dels soldat- och befälsutbildning eller enbart soldatutbildning, dels ock fackutbildning och facktjänstgöring. Värnpliktig, beträffande vilken på grund av studier sålunda förordnats, må, där så anses påkallat för bibringande och vidmakthållande av för avsedd mobiliseringsbefattning erforderliga insikter, åläggas att därutöver fullgöra fortsatt tjänstgöring under högst etthundrafyrtiosex dagar. Den fortsatta tjänstgöringen skall kunna i omgångar fördelas på hela värnpliktstiden.

(Föreslagen lydelse) Konungen äger bestämma att tiden för särskild övning får tagas i anspråk för särskild fackövning.

Har ej värnpliktig som i första stycket sägs före utgången av den tid, under vilken tjänstgöringen fått avbrytas, avlagt de studieprov eller förvärvat den yrkesutbildning, Konungen bestämmer, skall den värnpliktige enligt vad Konungen föreskriver fullgöra den tjänstgöring, som på grund av bestämmelserna ovan i denna paragraf eljest åligger honom; och räknas därvid genomgången soldat- eller befälsutbildning honom till godo på sätt Konungen prövar skäligt. 1

288 Punkten D. upphäves genom lagen. SOU 1970: 65

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971. Den som börjat utbildning till befattning för skyddstekniker eller som fullgjort mer än 90 dagars utbildning enligt 27 § 1 mom. D. skall i stället för grundutbildning fullgöra sådan tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. D., som ej är fortsatt tjänstgöring, under minst 360 dagar. För den som uttagits för utbildning såsom läkare omfattar tjänstgöringen dock minst 285 dagar, om han börjat sin tjänstgöring år 1962 eller tidigare, och minst 235 dagar, om han börjat tjänstgöringen efter den 1 januari 1963. Den som fullgjort minst 360 eller, i fråga om den som uttagits för utbildning såsom läkare, minst 285 eller 235 dagars tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. D. skall fullgöra högst det antal krigsförbandsövningar och särskilda övningar som anges i tabellerna i bilaga till denna lag. Den sammanlagda tiden för utbildning enligt 27 § 1 mom. för den som uttagits för utbildning enligt 27 § 1 mom. D. får icke utan ändrad uttagning enligt 6 § vara längre än 555 dagar. Har den värnpliktige börjat utbildning enligt äldre bestämmelser, räknas utbildningstiden honom tillgodo som fullgjord tjänstgöring. Om Konungen ej bestämmer annat, tillämpas bestämmelser i lag eller annan författning om tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. D. på tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. den nya lagen.

SOU 1970: 65 19—014094

Bilaga

Tabell I A. Krigsförbandsövningar för värnpliktig som uttagits för annan utbildning än som läkare och fullgjort minst 360 dagars tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. D. värnpliktslagen1. Antal krigsförbandsövningar om den värnpliktige fullgjort Värnpliktig född år

360 dagar

456 eller flera 361- -395 dag ar 396—425 dagar 426—455 dagar dagar

1948 eller senare 1947—1944 1943—1940 1939—1936 1935—1932 1931—1928

5 5 4 3 2 1

4 4 4 3 2 1

3 3 2 2 1

2 2 2 1 1

1 1 1

Sammanlagd tjänstgöringsskyldighet om 540 dagar enligt äldre bestämmelser

Tabell IB. Krigsförbandsövningar för värnpliktig läkare som börjat tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. D. värnpliktslagen år 1962 eller tidigare1. Antal krigsförbandsövningar om den värnpliktige fullgjort Värnpliktig född år

285 dagar

376 eller flera 286—315 dagar 316—345 dagar 346—375 dagar dagar

1943—1940 1939—1936 1935—1932 1931—1928

4 3 2 1

3 3 2 1

3 2 2 1

2 2 1 1

1 1 1

Sammanlagd tjänstgöringsskyldighet om 450 dagar enligt äldre bestämmelser

Tabell I C. Krigsförbandsövningar för värnpliktig läkare som börjat tjänstgöring enligt 27 1 mom. D. värnpliktslagen efter den 1 januari 19631. Antal krigsförbandsövningar om den värnpliktige fullgjort Värnpliktig född år

235 dagar

326 eller flera 236- -265 dagar 266—295 dagar 296—325 dagar dagar

1948 eller senare 1947—1944 1943—1940 1939—1936 1935—1932 1931—1928

5 5 4 3 2 1

4 4 4 3 2 1

3 3 2 2 1

2 2 2 1 1

— — 1 1 1

Sammanlagd tjänstgöringsskyldighet om 420 dagar enligt äldre bestämmelser SOU 1970: 65

Tabell II A. Särskilda övningar för värnpliktig som uttagits för annan utbildning än som läkare och fullgjort minst 360 dagars tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. D. värnpliktslagen1. Antal särskilda övningar om den värnpliktige fullgjort 456 eller

Värnpliktig född år

360 dagar

361—395 dagar 396—425 dagar 426—455 dagar dagar

1948 eller senare 1947—1944 1943—1940 1939—1936 1935—1932 1931—1928

3 3 3 2 2 1

3 3 3 2 1 1

—

—

3 2 1 1 1

flera

— — —

2 1 1 1

1 1 1

Sammanlagd tjänstgöringsskyldighet om 450 dagar enligt äldre bestämmelser

Tabell II B. Särskilda övningar för värnpliktig läkare som börjat tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. D. värnpliktslagen år 1962 eller tidigare 1 . Antal särskilda övningar om den värnpliktige fullgjort Värnpliktig född år

285 dagar

1943—1940 1939—1936 1935—1932 1931—1928

3 2 2 1

376 eller flera 286—315 dagar 316—345 dagar 346—375 dagar dagar 3 2

2 2

2 1

1 1

1 1

— 1 1

Sammanlagd tjänstgöringsskyldighet om 450 dagar enligt äldre bestämmelser

Tabell II C. Särskilda övningar för värnpliktig läkare som börjat tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. D. värnpliktslagen efter den 1 januari 19631. Antal särskilda övningar om den värnpliktige fullgjort Värnpliktig född år

235 dagar

326 eller flera 236—265 dagar 266—295 dagar 296—325 dagar dagar

1948 eller senare 1947—1944 1943—1940 1939—1936 1935—1932 1931—1928

3 3 3 2 2 1

3 3 3 2 1 1

— 3 3 2 1 1

— 2 2 1 1 1

1 1 1

Sammanlagd tjänstgöringsskyldighet om 420 dagar enligt äldre bestämmelser

SOU 1970: 65

Bilaga 27:2

Förslag till ändring i Kung]. Maj: ts brev den 16 juni 1966 angående provisoriska bestämmelser om värnpliktsutbildningen Med tillämpning från och med den 1 juli 1971 föreskrives i fråga om Kungl. Maj:ts brev den 16 juni 1966 angående provisoriska bestämmelser om värnpliktsutbildningen, dels att 3, 7, 9, 10, 12, 16, 23, 29, 31 och 34 samt 45-49 §§, rubriken närmast före 40 § och tabellerna i bilaga 1 skall ha nedan angivna lydelse. dels att rubriken närmast före 47 § skall sättas närmast före 45 §, dels att till bestämmelserna skall fogas en ny bilaga, bilaga 3 (hemlig), dels att i bilagorna 1 och 2 skall införas nya tabeller av nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 §. Bestämmelserna i 4-39 §§ gälla icke Bestämmelserna i 4-39 samt 45 och för värnpliktiga som uttagits i handräck46 §§ gälla icke för värnpliktiga som utningstjänst eller specialtjänst. tagits i handräckningstjänst. 7 §. Värnpliktiga skola för grundutbildning Värnpliktiga skola för grundutbildning tjänstgöra det antal dagar som för varje tjänstgöra det antal dagar som för varje kategori anges i tabellerna 1-4 i bilaga 1. kategori anges i tabellerna 1-5 i bilaga 1. Kungl. Maj:t bestämmer på förslag av Kungl. Maj:t bestämmer på förslag av chefen för armén det antal värnpliktiga chefen för armén det antal värnpliktiga vid vid armén som skall tjänstgöra enligt alarmén som skall tjänstgöra enligt alternaternativ II i tabell 1. övriga värnpliktiga tiv II i tabell 1. övriga värnpliktiga vid vid armén skola tjänstgöra enligt alternativ armén skola tjänstgöra enligt alternativ I i tabellen. I i tabellen. 9 §. Grundutbildningen skall påbörjas före Grundutbildningen skall påbörjas före utgången av tredje året efter inskrivningsutgången av tredje året efter inskrivningsåret, året. Sådan grundutbildning till civilmilitär eller civil befattning som fullgöres i en följd skall dock påbörjas före utgången av sjätte året efter inskrivningsåret. 292

SOU 1970: 65

(Nuvarande

(Föreslagen lydelse)

lydelse)

10 §. Grundutbildningen skall, om Kungl. Grundutbildningen skall, om Kungl. Maj:t icke bestämmer annat på förslag av Maj:t icke bestämmer annat på förslag av försvarsgrenschefen, inpassas under året försvarsgrenschefen, inpassas under året på sätt som anges i tabellerna 1-4 i bilaga på sätt som anges i tabellerna 1-5 i bilaga 2 till dessa bestämmelser. 2 till dessa bestämmelser. 12 §• Värnpliktig skall fullgöra krigsförbandsVärnpliktig skall fullgöra krigsförbandsövning i det förband där han är eller av- övning i det förband där han är eller avses skola bli krigsplacerad, om annat icke ses skola bli krigsplacerad, om annat icföljer av 13 § eller Kungl. Maj:t icke ke följer av 13 och 45 §§ eller Kungl. Maj:t icke bestämmer annat för visst fall. bestämmer annat för visst fall. 16 §• För att tillgodose särskilda behov av För att tillgodose särskilda behov av befattningsutbildning får enligt försvars- befattningsutbildning får enligt försvarsgrenschefens bestämmande krigsförbands- grenschefens bestämmande krigsförbandsövning vid armén och kustartilleriet för övning vid armén och kustartilleriet för värnpliktig i befattning för menig utsträc- värnpliktig i befattning för menig utsträckas till högst 25 dagar. Sådan utsträckt kas till högst 25 dagar eller för personal, övning får äga rum för högst 9 000 värn- som anges i bilaga 3 (hemlig) till dessa pliktiga årligen vid armén och för högst bestämmelser, högst 32 dagar. Sådan utsträckt övning får äga rum för högst 9 000 500 värnpliktiga årligen vid kustartilleriet. värnpliktiga årligen vid armén och för högst 500 värnpliktiga årligen vid kustartilleriet. 23 §• Vjd flygvapnet skall krigsförbandsövVid flygvapnet skall krigsförbandsövning, om annat icke följer av 24-26 §§, ning, om annat icke följer av 24-26 §§ ha en längd av 15 dagar för värnpliktig i eller Kungl. May.t icke bestämmer annat befattning för menig eller underbefäl samt för personal som ingår i eller betjänar krigsmaktens gemensamma staber, ha en 22 dagar för värnpliktig i befattning för längd av 15 dagar för värnpliktig i beunderofficer eller officer. fattning för menig eller underbefäl samt 22 dagar för värnpliktig i befattning för underofficer eller officer. 29 Värnpliktig skall fullgöra särskild övning och mobiliseringsövning i det förband där han är eller avses skola bli krigsplacerad, om Kungl. Maj:t icke bestämmer annat för visst fall.

§• Värnpliktig skall fullgöra särskild övning och mobiliseringsövning i det förband där han är eller avses skola bli krigsplacerad, om annat icke följer av 46 § eller Kungl. Maj:t icke bestämmer annat för visst fall.

31 §• Vid flottan skall särskild övning fullgöras av värnpliktig i officersbefattning. SOU 1970: 65

Vid flottan skall särskild övning fullgöras av värnpliktig i officersbefattning 293

{Nuvarande lydelse)

{Föreslagen lydelse) och enligt Kungl. Maj:ts bestämmande värnpliktig i underofficersbefattning.

av

34 §.

Särskild övning skall ha en längd av elva dagar. Vid flygvapnet omfattar dock särskild övning fyra dagar om Kungl. Maj:t icke bestämmer annat i fråga om sådan övning vid luftvärnsrobot förband. Särskild övning vid flygvapnet Utbildning av värnpliktiga i

Särskild övning skall ha en längd av elva dagar. Vid flygvapnet omfattar dock särskild övning fyra dagar om Kungl. Maj:t icke bestämmer annat. särskilda övningen.

handräckningstjänst. 40 §.

Värnpliktig som vid

15 dagar.

45 Antalet värnpliktiga som uttages för utbildning i specialtjänst får inom uttagen styrka utgöra högst 2,5 procent vid armén, högst 2 procent vid flottan, högst 3 procent vid kustartilleriet och högst 0,5 procent vid flygvapnet jämte det antal som erfordras med hänsyn till beräknad avgång på grund av ändrad studieinriktning. I flottans andel skall därvid ingå all för flottan och kustartilleriet gemensam medicinal personal som uttages för utbildning i specialtjänst.

För att tillgodose behov av omskolning till annan befattning eller behov av sådan särskild befattningsutbildning, som ej kan tillgodoses under krigsförbandsövning med det förband där värnpliktig är eller avses skola bli krigsplacerad, får enligt försvarsgrenschefens bestämmande tiden för en krigsförbandsövning tagas i anspråk för en fackövning, om utbildningen skall pågå under längre tid än elva dagar.

46 §. Facktjänstgöring och fortsatt tjänstgöFör att tillgodose behov av omskolring skola om möjligt anslutas till de krigsning till annan befattning eller behov av förbandsövningar som fullgöres av öv- sådan särskild befattningsutbildning, som riga värnpliktiga vid det förband där den ej kan tillgodoses under särskild övning specialtjänstuttagne är krigsplacerad. med det förband där värnpliktig är eller Om utbildningen i specialtjänst gälla avses skola bli krigsplacerad, får enligt förföreskrifter som Kungl. Maj:t meddelar svarsgrenschefens bestämmande tiden för särskilt. särskild övning tagas i anspråk för särskild fackövning, om utbildningen ej skall pågå under längre tid än elva dagar. 47 §. Värnpliktig som efter avslutad grundutbildning vid flottan överföres till armén, kustartilleriet eller flygvapnet är icke skyldig att deltaga i särskild övning, om han icke utbildats till officer.

294 Värnpliktig som efter avslutad grundutbildning vid flottan överföres till armén, kustartilleriet eller flygvapnet är icke skyldig att deltaga i särskild övning, om han icke utbildats till underofficer eller officer. SOU 1970: 65

(Nuvarande

(Föreslagen lydelse)

lydelse)

48 §. För värnpliktig som överföres från För värnpliktig som överföres från flygvapnet till armén eller marinen skall vid flygvapnet till armén eller marinen skola flygvapnet fullgjord särskild övning om vid flygvapnet fullgjorda särskilda övningelva dagar anses motsvara särskild övning ar anses motsvara särskilda övningar vid vid armén och marinen. Vid flygvapnet armén och marinen enligt följande samfullgjorda särskilda övningar om fyra damanställning. gar skola dock anses motsvara särskilda övningar vid armén och marinen enligt följande sammanställning. Motsvarar följande antal särskilda Antal vid flygvapnet fullgjorda särskilda öv- övningar vid armén och marinen ningar

Motsvarar följande Antal vid flygvapnet full- antal särskilda gjorda särskilda övövningar vid armén ningar om fyra dagar och marinen

49 §. För värnpliktig som överföres från armén eller marinen till flygvapnet skall vid armén eller marinen fullgjorda särskilda övningar anses motsvara särskilda övningar vid flygvapnet enligt följande sammanställning.

Motsvarar följande antal särskilda Antal vid armén och marinen fullgjorda sär- övningar vid flygvapnet skilda övningar 1 2 3

SOU 1970: 65

1 3 5

För värnpliktig som överföres från armén eller marinen till flygvapnet skall vid armén eller marinen fullgjorda särskilda övningar anses motsvara samma antal särskilda övningar om elva dagar vid flygvapnet eller det antal särskilda övningar om fyra dagar som anges i följande sammanställning.

Antal vid armén och marinen fullgjorda särskilda övningar

Motsvarande antal särskilda övningar vid flygvapnet om fyra dagar

1 2 3

1 3 5

Bilaga 1 Grundutbildningens längd för flertalet värnpliktiga m. m. Tabell 1. A r m é n

Värnpliktskategori Värnpliktiga G Värnpliktiga F Värnpliktiga E För underbefälsutbildning uttagna värnpliktiga För underofficersutbildning uttagna värnpliktiga För officersutbildning uttagna värnpliktiga

Antal dagar för grundutbildning

Andel i procent av uttagen styrka

Alternativ I

Alternativ II

* 36,7 2,2

255 300 332

243 300 345

19,5 ) (38,2

540 Den andel som återstår sedan från uttagen styrka avräknats övriga i tabellen upptagna kategorier värnpliktiga och i handräckningstjänst uttagna värnpliktiga. 2 För värnpliktiga som eljest skolat avsluta sin utbildning med utgången av april får utbildningen, om särskilda skäl därtill äro, enligt chefens för armén bestämmande avslutas högst 30 dagar tidigare an eljest skolat ske och skall härvid angivet antal dagar för grundutbildning minskas i motsvarande mån. Beslut om sådan minskning skall meddelas de värnpliktiga vid inkallelse till fullgörande av grundutbildning. 3 Varav för officersutbildning 3 procentenheter. Tabell 2. F l o t t a n

Värnpliktskategori Värnpliktiga G Värnpliktiga F Värnpliktiga E För underbefälsutbildning uttagna värnpliktiga För underofficersutbildning uttagna värnpliktiga a) som avlagt sjökaptens- eller sjöingenjörsexamen b) andra För officersutbildning uttagna värnpliktiga

Andel i procent av uttagen styrka

20 2,2 11 3

7,2

Antal dagar för grundutbildning 320 364 450 364 364 450 540

Den andel som återstår sedan från uttagen styrka avräknats övriga i tabellen upptagna kategorier värnpliktiga, i 6 § angivna värnpliktiga och i handräckningstjänst uttagna värnpliktiga. 2 Om utbildningen eljest skolat avslutas i början av januari skall för så många värnpliktiga som hansynen till beredskapen medger antalet dagar enligt chefens för marinen närmare bestämmande minskas med högst 21 utöver vad som eljest kunnat ske för att möjliggöra utryckning före jul, förutsatt att de värnpliktiga förklarar sig icke ha något att erinra häremot. Beslut om minskning skall meddelas de värnpliktiga senast den 1 oktober det år utbildningen påbörjas. 3 Varav för officersutbildning 1,2 procentenheter.

296 SOU 1970: 65

Tabell 3. Kustartilleriet Värnpliktska tegori

Andel i procent av uttagen styrka

Antal dagar för grundutbildning

Värnpliktiga G Värnpliktiga F För underbefälsutbildning uttagna värnpliktiga För underofficersutbildning uttagna värnpliktiga 1 För officersutbildning uttagna värnpliktiga J

i

30 22,5 ! 10

251 300 330 450 540

1 Den andel som återstår sedan från uttagen styrka avräknats övriga i tabellen upptagna kategorier värnpliktiga och i handräckningstjänst uttagna värnpliktiga. 2 Varav för officersutbildning 3 procentenheter.

Tabell 4. Flygvapnet Värnpliktskategori Värnpliktiga G (kockar) 1 Värnpliktiga F (sjukvårdare) J Värnpliktiga E För underbefälsutbildning uttagna värnpliktiga a) kommissarier \ b) andra J För underofficersutbildning uttagna värnpliktiga 1 För officersutbildning uttagna värnpliktiga /

Andel i procent av uttagen styrka

Antal dagar för grundutbildning

inst 1 1

10 3

i 2 '

^"^ 300 364 330 364 ^^ 510

1 Den andel som återstår sedan från uttagen styrka avräknats övriga i tabellen upptagna kategorier värnpliktiga, i 6 § angivna värnpliktiga och i handräckningstjänst uttagna värnpliktiga. 2 Om utbildningen eljest skolat avslutas i början av januari skall antalet dagar utom för radarobservatörer, väderbiträden, telefonister och kryptobiträden enligt chefens för flygvapnet närmare bestämmande minskas med högst 21 dagar utöver vad som eljest kunnat ske så att utryckning kan ske före jul. Om utbildningen eljest skolat avslutas under eller kort efter övningsuppehåll vid visst förband under sommaren må antalet dagar enligt chefens för flygvapnet närmare bestämmande minskas med högst 21 dagar utöver vad som eljest kunnat ske så att utryckningen kan ske före övningsuppehållet. Beslut om nu angiven avkortning av utbildningstiden skall meddelas de värnpliktiga vid inkallelse till fullgörande av grundutbildning. 3 Varav för officersutbildning 0,1 procentenheter.

Tabell 5. Värnpliktiga uttagna för utbildning till befattning för civilmilitär eller civil personal

Utbildningslinje Apotekare Läkare (medicinalofficer och fackläkare) Läkarassistent, TB och TP

Antal dagar för grundutbildning 255 250 240

Armén Radartekniker, Lv och Art Instrumenttekniker Pjästekniker Robottekniker

345 345 345 345

Kustartilleriet Radartekniker Instrumenttekniker

330 330

SOU 1970: 65

Tabell 5. (Forts.).

Utbildningslinje

Antal dagar för grundutbildning

Pjästekniker Maskintekniker Robottekniker

330 330 330

Flygvapnet Meteorolog Systemtekniker

364 364

298 SOU 1970: 65

Bilaga 2 Tabell 5. Värnpliktiga uttagna för utbildning till befattning för civilmilitär eller civil personal Grundutbildning Utbildningslinje

Antal dagar (ungf)

Apotekare Grundläggande befälsskola Apotekarbefälsskola Apotekarfackskola GKU

90 90 45 30

Läkare (medicinalofficer och fackläkare) Grundläggande befälsskola 90 Läkarassistentskola 45 K F Ö i läkarassistentbefattning 25 Läkarfackskola (för medicinalofficer) Fackläkarskola (för fackläk are) Kirurgkurs (för medicinalofficer) » (för fackläkare) GKU Läkarassistent TB och TP Grundläggande befälsskola Läkarassistentskola Fackkurs för läkarassistent TB TP » » »

45 30 15 30 30 90 45 45 30

Förberedande sjukvårdstjänstgöring TB 30 » » TP 45 GKU 30

påbörjas med inryckning

avslutas med utryckning

under juni

under augusti

»

»

l

»

under februari-mars

under juni

» »

» 4

septemberfebruari 5

»

under mars-april under augusti » juli-augusti » oktobermars

6 6 7 7

under februari-mars 8

under mars-april

under juni » juni 9

under augusti » juli-augusti

10 10

under februari-mars

under mars-april

Radar-, instrument-, pjäs-, maskin- och robottekniker Vid armén Vid kustartilleriet

345 330

under juni13 13 » oktober

under april » september

Systemtekniker vid flygvapnet Grundläggande befälsskola Befattnings- och förbandsutbildning

60 274

under juni 13 » »

under augusti » mars

Meteorolog vid

flygvapnet

»

januari1

»

december

Anm 1 Efter avlagd farmacie kandidatexamen 2 Inom ett år efter apotekarexamen 3 Får i undantagsfall förläggas före apotekarfackskolan 4 Under femte till sjätte terminen 5 Under nionde terminens första del 0 Före, under eller sex månader efter allmäntjänstgöring 7 Tidigast efter genomgången allmäntjänstgöring vid kirurgavdelning 8 Inom ett år efter avslutad allmäntjänstgöring 9 Tidigast efter femte eller sjätte terminen 10 Inom ett år efter tandläkarexamen 11 Snarast efter genomgången fackkurs 12 Inom ett år efter avslutad förberedande sjukvårdstjänstgöring 13 Efter avslutade gymnasiestudier eller under pågående högskolestudier 14 Efter genomgången grundkurs A i meteorologi SOU 1970: 65

Bilaga 30:1 Uttagning och tjänstgöringsskyldighet m.m. enligt nuvarande ordning för olika av VK granskade utbildningskategorier samt VK förslag till framtida uttagning och tjänstgöringsskyldighet för dessa

Allmänna anvisningar I Enligt VK förslag sker uttagning för utbildning till a) militär befattning (milb) för 1 f officer (off)1 b) civilmilitär befattning (civmilb) för [ I underofficer (uoff) c) civil befattning (civb) för J ] underbefäl (ubef) l menig (mg) Uttagning för utbildning till militär befattning för officer får inte ske utan den värnpliktiges medgivande. Anm. Ovanstående förkortningar inom parentes används i följande förteckning. Ex. Uttagning för utbildning till civilmilitär befattning för officer förkortas civmilb off. II Värnpliktig som grundutbildats inom en försvarsgren men som därefter krigsplaceras vid annan försvarsgren fullgör repetitionsutbildning i sin krigsbefattning enligt de bestämmelser angående krigsförbandsövnings längd m.m. som gäller för sistnämnda försvarsgren. III För personal som kan krigsplaceras i befattning inom flera försvarsgrenar redovisas endast den högsta repetitionsutbildningsskyldighet som kan förekomma. Nuvarande ordning

Enligt VK förslag

Utbildningskategori Uttagning

Antal utbildUttagning nings- (tjänstgöringsdagar) Grund- RepUtbildnings- utbildning utb 1 Totalt1 kategori till utb

Grund- Reputb utb 1 Totalt1

3 Hålso- och sjukvårdspersonal Läkare

Specialtjänst

Läkarbiträde Underofficer 450 Tandläkare Specialtjänst

Apotekare Specialtjänst Apoteksbi- Underbefäl 345 träde Veterinär Specialtjänst Hälsovårds5 inspektör

125 Antal utbildningsdagar

420 2

Medicinalofficer Fackläkare

civmilb off

civb off

643 540*

civmilb off

civb off

civmilb off

540 4 470 540 4

Läkarassistent TB Läkarassistent TP Apotekare 3

S,« 5,7

SOU 1970: 65

1 Underrättelsepersonal Signalspanings- och tolkpersonal Kategori A » B » C » D » E » F » G » H » I » J » K » L » M » N » O » P Fototeknisk personal Fotogruppchef Fotogrammetiker Fototolk

3 Underofficer 450 450 » Specialtjänst

» » » » » »

Underofficer Underbefäl Menig F Underofficer Specialtjänst Underofficer Specialtjänst Specialtjänst

» »

Övrig stabspersonal Biträdande meteorolog Specialtjänst Skyddsingen' » Jör Skyddstekniker

»

Signalskyddspersonal Specialtjänst Signalkontrolltekniker » Signalskydds itekniker Personalvårdspersonal Personalvårdsassistent

Specialtjänst 9

Fältpostpersonal5

193 193

643 643 5404 540 4 5404 540 4 5404 5404 540 4 643 489 454 643 5404 643 4 5404

Kategori A » B » C » D

milb mg E

Kategori O » P

milb uoff

540 4

Fotogruppchef

350 364 364 450

193 125 90 193

5404 540 4

345 345 450 345

160 160 193 160

505 505 643 505

milb uoff milb mg E

345 450 345

160 193 160

505 643 505

Kategori J milb uoff » K milb ubef » L milb mg F

450 330 300

193 125 90

643 455 390

»

450 450

193 193

643 643

milb ubef

470 Fototolk

milb uoff

613 Meteorolog

civmilb uoff 364

»

milb uoff milb mg E

5 Kategori F » G » H

»

3 3

5,8

540 4

milb uoff Skyddsunderofficer/ ISB-troppchef

540*

Signalkontrolltekniker

540 4

5,8

540 4

5,10

milb ubef alternativt mg F

5,11

Teknisk personal

SOU 1970: 65

503 ARMÉN Luftvärnstekniker RadartekSpecialtjänst niker Instrument» tekniker Pjästekniker » Robottek» niker Radaringenjör 5 Instrumentingenjör 5 Pjäsingenjör 5

540 4 540

540 4 5404

Övrig teknisk personal RadartekSpecialtjänst niker/Art Signaltek» niker Signalingenjör 5 Tygtekniker » Tyging, övrig » stab » , kontroll » » ,förråd » » , ammu» nition » , under» rättelseman

5404 540*

540 4 540 4 540 4 5404 5404

Radartekcivmilb uoff 345 niker Instrument345 » tekniker » Pjästekniker 345 Robottek345 » niker Radaringenjör 8 Instrumentingenjör 6 Pjäsingenjör 6

Radartekcivmiib uoff 345 niker/Art Signalmeka- milb ubef 345 niker Signalingenjör 5 ' 6

so:

158 158 158

503 503

47C

5,12 5,12 5,12 5,G

5404 Stabsunderofficer teknisk underunderrättelsetjänst

540 4

5,12

540 4

5,6

540 4

5,6

540 4

6,6

540 4 5404

6,6

540 4 643

5,6

193 193

193 90

643 454

milb uoff

643 Maskinmilb uoff tekniker Eldningstek» niker Elektro» tekniker Teletekniker » Teletekniker »

450 450

193 193

643 643

MARINEN Flottan Skeppsbygg- Specialtjänst nadsingenjör L3 Maskin» ingenjör Artilleri» ingenjör » Torpedmgenjor » Miningenjör » Elektroingenjör Teleingenjör » MaskinUnderofficer 450 tekniker Eldningstek450 niker Elektro450 tekniker Teletekniker 450 Telehantverkare Menig F 364 ksrr

5,6

SOU 1970: 65,

10 Instrument- civmilb uoff 330 tekniker Pjästekniker 330 » Radartek330 » niker Signalmeka- milb ubef 330 niker Maskincivmilb uoff 330 tekniker Robottek330 » niker

193 193

523 423

civmilb uoff 364

5 Kustartilleriei t Artilleri-

5,8

ingenjör Miningenjör 5 Tele ingenjör 5 Instrument- Specialtjänst tekniker Pjästekniker » Rad ar tek» niker Signaltek» niker Maskin» tekniker

5,6 5,6

540* 540* 540 4 540* 540

4 FLYGVAPNET llobotingenjör Flygfältsingenjör 5

Specialtjänst

Övrig personal Forsknings- Special tjänst ingenjör Psykolog »

540 4

Systemtekniker 5,12

540 4

540 4

5,12

T förekommande fall härutöver mobiliseringsövningar om högst 8 dagar. 2 Härav soldat- och befälsutbildning samt fackutbildning 230 dagar, facktjänstgöring (fortsatt tjänstgöring) 190 dagar. 3 Befattningen utgår. 1 Härav soldat- och befälsutbildning samt fackutbildning och facktjänstgöring 394 dagar, fortsatt tjänstgöring 146 dagar. 5 Överföringsbefattning. 8 Civmilb off. 7 Civmilb uoff. 8 Milb ubef alternativt mg F. 9 Kan även vara överföringsbefattning. 10 Civb off eller uoff. 11 Civb off, uoff eller ubef. 12 Civb off. 13 Tjänstgöring även vid kustartilleriet.

SOU 1970: 65

t

Nordisk udredningsserie (Nu) 1970

Kronologisk förteckning

1. Samordnad utbyggnadsplanering inom Nordel. 2. Uddannelses- og forskningssporgsmål. 3. Provelosladelse. 4. La cooperation internordique en matiéres économiques et culturelles. 5. Nordisk gränsregion miljövård och urbanisering. 6. Konsumentundervisning i skolen. 7. Merking av brann- og helsefarlige stoffer. 8. Nordisk trafiksäkerhetskonferens i Stockholm 2 0 - 2 1 april 1970. 9. Innstilling om harmonisering av skoleordningene i de nordiske land. 10. Vägtrafikregler.

Statens offentliga utredningar 1970

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Grundlacberedningen. 1. Riksdagsgrupperna • Regeringsbildningen. [ 1 6 ] 2. Ersättare för riksdagsledamöterna. [17] 3. Allmänna val på våren ? [ 2 7 ] Svensk FN-lag. [ 1 9 ] Militära straff och disciplinmedel. [ 3 1 ] Polisen i samhället. [32] Hemförsåljning. [ 3 5 ] Revision av vattenlagen. [ 4 0 ] Gruvrättilig speciallagstiftning. [ 4 5 ] Skydd rrot avlyssning. [ 4 7 ] Svensk författningssamling. [48] Trafiknykterhetsbrott. [ 6 1 ]

Försvarsdepartementet Värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde. [12] Forskning för försvarssektorn. [54] Utbildning m.m. av värnpliktiga i specialtjänst. [65]

Socialdepartementet Livsmedelsstadgekommittén. 1 . Ny livsmedelsstadga m.m. Del I. Förslag och motiv. [6] 2. Ny livsmedelsstadga m.m. Del. II. Bilagor. [7] Folktandvårdens utbyggande och reglering. [ 1 1 ] Yrkesskadeförsäkringens finansiering. [49] Ersättnirg vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor. [56] Narkotikamissbruk hos inskrivningsskyldiga 1968/1969. [67] Bättre socialtjänst för handikappade. [ 6 4 ]

Kommunikationsdepartementet Snöskotern — fordonet och föraren. [ 9 ] Körkort och körkortsregistrering. [ 2 6 ]

Kompetensutredningen V. Behörighet» Meritvärdering • Studieprognos. Specialundersökningar av kompetensfrågor. [ 2 0 ] VI :1 Vägar till högre utbildning. Behörighet och urval. [ 2 1 ] VI :2 Vägar till högre utbildning. Organisation o c h i n formation. [55] Pedagogisk utbildning och forskning. [ 2 2 ] Sexualkunskapen på grundskolans låg- och mellanstadier. [ 3 9 ] Språkundersökning bland finländska barn och ungdomar I SV»"OP

T441

Högskolor för konstnärlig utbildning. [ 6 6 ]

Jordbruksdepartementet Statligt stöd till fiskehamnar. [5] Distriktsveterinärernas tjänstgöringsförhållanden, m.m. [53]

Handelsdepartementet Rationell bensinhandel. [ 2 4 ] Om lotterier. [ 5 2 ] Svensk krigsmaterielexport. [63]

Inrikesdepartementet Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) 1. Balanserad regional utveckling. [3] 2. Urbaniseringen i Sverige. Bilagedel I till Balanserad regional utveckling. [ 1 4 ] 3. Regionalekonomisk utveckling. Bilagedel II till Balanserad regional utveckling. [15] Medel för styrning av byggnadsverksamheten. [ 3 3 ] Svenska folkets inkomster. [34] Ungdom - Bostad. [43] Den äldre arbetskraften inom byggnadsindustrin. [ 4 6 ]

Civildepartementet Barns utemiljö. [1]

Finansdepartementet Upphandling av byggnader. Del 2. Administrationen. [18] Understödsföreningar. [23] Aspiraticner, möjligheter och skattemoral. [ 2 5 ] Tjänstgöringsbetyg. [ 2 8 ] Decentralisering av statlig verksamhet. [ 2 9 ] Stordriftsfördelar inom industriproduktionen. [ 3 0 ] Kilometerbeskattning. [36] Översyn av vissa punktskatter. [37] Förtrolip företagsinformation och börshandel. [ 3 8 ] Utbetalning av kommunalskatt [62]

Utbildningsdepartementet

Industridepartementet Sveriges energiförsörjning. Energipolitik och organisation. [13] Samarbetsutredningen. 1 . Företag och Samhälle. Del 1. Förslag med motiv samt bilagor. [ 4 1 ] 2. Företag och Samhälle. Del 2. Hearings med företrädare för samhällsorgan, företag, löntagarorganisationer, politiska partier m. f l . [42] Mellansvensk gruvindustri. [51] TEKO-utredningen. 1 . TEKO-industrierna inför 70-talet. Del I. Analys, slutsatser, förslag. [ 5 9 ] 2. TEKO-industrierna inför 70-talet. Del 11. Bilagor. [60]

Om stat och kyrka. [2] Yrkesutbildningsberedningen. 1. Reformerad lärarutbildning. [4j 2. Yrkesteknisk högskoleutbildning. [8] 3. Viss medicinsk och farmaceutisk yrkesutbildning. [ 5 0 ] . 4. Yrkesutbildnirg och arbetsliv. [58] Fria läromedel. [ 1 0 ]

Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

K L Beckmans Tryckerier AB 1970

ALLF

107 2 019