Frivilligförsvaret

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

c

Frivilligförsvaret 1 De frivilliga försvarsorganisationerna utom hemvärnet

Betänkande avgivet av 1966 års värnpliktskommitté Stockholm 1968

Statens offentliga utredningar 1968

Kronologisk förteckning

Ekonomisystem för försvaret. Esselte. Fö. Ekonomisystem för försvaret. Bihang. Esselte. Fö. Kreditmarknadens struktur och funktionssätt. Esselte. Fi. Handläggningen av säkerhetsfrågor. Isaac Marcus. J u . Industrins struktur och konkurrensförhållanden. Esselte. Fi. Strukturutveckling och konkurrens inom handeln. Esselte. Fi. Ägande och inflytande inom det privata näringslivet. Esselte. Fi. 8 Skogsbrukets planläggningsfrågor. Svenska Reproduktions A B . J o . 9. Virkesbalanser 1967. Esselte. J o . 10. Säkerhetspolitik och försvarsutgifter. Esselte. Fö. 11. 1958 års utredning kyrka-stat. X I . Svenska kyrkan och staten. Esselte. U. 12. Förvaltningen av kyrklig jord m.m. Berlingska Boktryckeriet. Lund. U. 13. Fritidsfisket. Esselte. J o . 14. Skolboksleveranser. Svenska Reproduktions A B . U. 15. Musikutbildning i Sverige. Esselte. U. 16. Rennäringen i Sverige. Esselte. J o . 17. Allmänna vägar. Svenska Reproduktions A B . K. 18. Parkering. Esselte. K. 19. Trafikmålsutredningar. Beckman. J u . 20. Upphandling av byggnader. Del I. Formerna. Esselte. Fi. 2 1 . Pensionstillskott m.m. Esselte. S. 22. Jordhävdslag. Esselte. J o . 23. Bilregistrering. Berlingska Boktryckeriet. Lund. K. 24. Avstämning av 1965 års långtidsutredning. Esselte. Fi. 25. Studieprognos och studieframgång. Svenska Reproduktions A B . U. 26. Ändrade avskrivningsregler för rörelse- och hyresfastigheter. Beckman. Fi. 27. Förvaltningslag. Esselte. J u . 28. Intersexuellas könstillhörighet. Esselte. J u . 29. Statistikbehov och statistikproduktion för regionala utredningar. A B Kopia. I. 30. Bostadsbyggandets planering och kreditförsörjning. Esselte. I. 31. 1965 års allmänna fastighetstaxering. A B Kopia. Fi. 32. Fastighetstaxeringens reglerochorganisation. Esselte. Fi. 33. Lokal trafikservice. Svenska Reproduktions A B . K. 34. Transportforskningens organisation. Beckman. K. 35. Storlandstingets författning. Svenska Reproduktions A B . K. 36. Läromedel för specialundervisning. Svenska Reproduktions A B . U. 37. Konfliktdirektiv. Esselte. I. 38. Boendeservice 1. Esselte. I. 39. Eldistributionens rationalisering. Beckman. Fi. 40. Verkställighet av utländska domar. Esselte. J u . 4 1 . Utsökningsrätt V I I . Beckman. J u . 42. Förslag till predikotexter ur Gamla Testamentet för kyrkoårets sön- och helgdagar. Esselte. U. 43. Upphandling av stora bostadsprojekt. Esselte. I. 44. Företagshälsovård. Esselte. S. 45. Affärsverken: Ekonomi, konkurrens och effektivitet. Del 1. Esselte. Fi. 46. Affärsverken: Ekonomi, konkurrens och effektivitet. Del 2. Bilagor. Esselte. Fi.

A n m . Om särskild tryckort ej anges, är tryckorten Stockholm.

47. Förvaltning och folkstyre. Esselte. K. 48. Dagspressens situation. Esselte. J u . 49. Musikutbildning i Sverige. Del II. Esselte. U. 50. Traktorbeskattning. Berlingska Boktryckeriet. Lund. Fi 5 1 . Vattenlagenstorrläggningsbestämmelser. Esselte. J u . 52. Statligt förarskydd. Esselte. Fi. 53. Arkiv inom hälso- och sjukvård. Esselte. K. 54. Frivilligförsvaret 1. Esselte. Fö.

Statens offentliga utredningar 1968:54 Försvarsdepartementet

Frivilligförsvaret 1 De frivilliga försvarsorganisationerna utom hemvärnet

Betänkande avgivet av 1966 års värnpliktskommitté Stockholm 1968

Till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1966 tillkallade den 22 juni 1966 chefen för försvarsdepartementet ledamoten av riksdagens första kammare B. T. Gustavsson för att utreda den närmare utformningen av utbildningen för värnpliktiga uttagna för utbildning i specialtjänst och vissa frågor angående den frivilliga befälsutbildningen m. m. samt avge av utredningen betingade förslag. Utredningen har arbetat under benämningen 1966 års värnpliktskommitté. Med hänsyn till att utredningsuppdraget berör skilda verksamhetsområden har värnpliktskommittén ansett det lämpligt att lägga fram sitt förslag i olika delbetänkanden. Värnpliktskommittén får härmed överlämna sitt första delbetänkande, Frivilligförsvaret 1, som väsentligen redovisar kommitténs förslag angående samordningen av de frivilliga försvarsorganisationernas och vissa andra till totalförsvaret anknutna organisationers utbildning och verksamhet med ordinarie utbildning av värnpliktspersonal. Enligt kommitténs bedömande är det möjligt att ta ställning till de förslag som läggs fram i detta betänkande utan att avvakta de förslag som kommittén kommer att framlägga i senare delbetänkanden. Värnpliktskommittén avser att i ett följande delbetänkande, Frivilligförsvaret 2, redovisa förslag angående samordningen av hemvärnets utbildning med ordinarie värnSOU 1968: 54

pliktsutbildning och därmed sammanhängande frågor. Andra särskilda delbetänkanden kommer att behandla frågorna om samordningen av utbildningen inom totalförsvaret samt utformningen av utbildningen för de värnpliktiga uttagna för utbildning i specialtjänst. Till utredningsmannens förfogande har för frågor angående frivilligförsvaret stått följande experter, utsedda av departementschefen med stöd av förut angivna bemyndigande, nämligen från och med den 22 juni 1966 dåvarande försvarsområdesbefälhavaren för Malmö försvarsområde, översten G. W. Reuterswärd, byråchefen i försvarsdepartementet F. Borgquist, numera byrådirektören vid försvarets civilförvaltning S. H. Nystedt och assessorn i hovrätten för Nedre Norrland C.-I. Skarstedt samt från och med den 1 november 1966 majoren i generalstabskåren S. A. Månsson. Till utredningsmannens förfogande har vidare stått såsom sekreterare numera överstelöjtnanten i generalstabskåren P. E. R. Lugn och såsom biträdande sekreterare förvaltaren vid Göta trängregemente K. E. Jansson. Dessa har med stöd av förenämnda bemyndigande utsetts härtill den 22 juni 1966. Genom departementschefens beslut den 26 mars 1968 uppdrogs åt majoren S. A. Månsson att från och med den 1 april 1968 vara sekreterare åt kommittén och åt

överstelöjtnanten P. E. R. Lugn att från samma tidpunkt stå till kommitténs förfogande som expert. Överstelöjtnanten vid arméstaben S. O. G. Fallenius, majoren vid marinstaben S. I. G. Krappe och kaptenen vid flygvapnet A. E. Grönberger har, Fallenius och Grönberger från och med den 7 oktober samt Krappe från och med den 17 oktober 1966, av vederbörande försvarsgrenschef ställts till utredningens förfogande som kontaktmän vid respektive försvarsgrensstaber. Slutligen har kaptenen i luftvärnets reserv, ledamoten av riksdagens andra kammare M. G. Gustafsson under fullgörande av författningsenlig tjänstgöring sommaren 1967 av chefen för armén ställts till utredningsmannens förfogande för särskilt uppdrag. Stockholm den 9 november 1968.

Bengt T. Gustavsson I Arne Månsson

4 SOU 1968: 54

Innehåll

Kapitel 1 Inledning A. Direktiven B. Utredningsarbetets bedrivande 1. Arbetets organisation. . . . 2. Överläggningar och fältstudier 3. Avgivna utlåtanden . . . . C. Allmänna utgångsvärden . . . D. Betänkandets disposition . . . Kapitel 2 Grunder för frivilligverksamheten A. Inledning B. Den frivilliga försvarsverksamhetens uppkomst och syfte C. De frivilliga försvarsorganisationerna 1. Den författningsenliga grunden . 2. Organisationer som bedriver frivilligt försvarsarbete D. Behov av frivillig personal och utbildning 1. Totalförsvarets personalbehov . . 2. Totalförsvarets utbildningsbehov E. Behov av frivilligpersonal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret 1. Former för tjänstgöring 2. Behov av frivilligpersonal . . . . F. Möjligheter att tillgodose behoven av frivilligpersonal 1. Behov av personal för ständig tjänstgöring (A-personal) . . . . 2. Behov av personal för tillfällig tjänstgöring (B-personal) . . . . 3. Avvägning mellan behov och tillgångar 4. Frivillig utbildning eller tjänstepliktsutbildning? SOU 1968: 54

11 11 12 12 12 14 14 14

16 16 16 17 17

G. Åtgärder för att säkerställa totalförsvarets behov av frivilligpersonal . 1. Försvarsupplysningen och frivilligverksamheten 2. Åtgärder för att avväga behov och tillgångar 3. Särskilda synpunkter beträffande organisationernas egna insatser i frivilligverksamheten H. Frivilligutbildningens framtida utformning 1. Grunder 2. Det framtida krigets krav på frivilligutbildningen

17 I

19 20 21

Kapitel 3 Nuvarande förhållanden . . . A. Utbildning m. m. av personal som är ansluten till centralförbundet för befälsutbildning 1. Organisation och ansvarsförhållanden 2. Kurssystem för personal som genomgått grundutbildning . . . . 3. Ungdomsutbildning 4. Utbildningens omfattning . . . 5. Föreliggande planer för framtida frivillig befälsutbildning. . . . . B. Utbildning m. m. av personal som tillhör sjövärnskåren 1. Verksamhet i stort 2. Gällande reglementen, föreskrifter m. m 3. Organisation

22 22 23 26 26 28 28 28

29 29 30

31 32 32 32

Frivillig befälsutbildning 35

35 35 36 39 40 40 41 41 41 42 5

4. Rekrytering 5. Kurssystem Kapitel 4 Grunder för utformningen av värnpliktskommitténs förslag avseende frivillig befälsutbildning A. Den obligatoriska värnpliktsutbildningen enligt 1966 års riksdagsbeslut 1. Inledning 2. Värnpliktsutredningens direktiv . 3. Värnpliktsutredningens granskning av dåvarande värnpliktsutbildning 4. Det nya värnpliktssystemet i stort. 5. Repetitionsutbildningens utformning B. Behov av frivillig befälsutbildning . 1. Behovens art 2. För krigsmakten gemensamma behov 3. Arméns behov 4. Marinens behov: flottan . . . . 5. Marinens behov: kustartilleriet . 6. Flygvapnets behov 7. Sammanställning av behoven av frivillig befälsutbildning C. Grunder för den frivilliga befälsutbildningens utformning 1. Utbildningens syfte i stort. . . . 2. Utbildningens omfattning . . . 3. Ansvarsförhållanden vid utbildningens samordning, planläggning och genomförande 4. I utbildningen deltagande personal 5. Lednings- och instruktörspersonal 6. Befordringsutbildning 7. Kompletteringsutbildning . . . 8. Stödjande åtgärder D. Ungdomsutbildning 1. Allmänt 2. Utbildningens omfattning . . . 3. Utbildningssystem Kapitel 5 Frivillig befälsutbildning vid armén A. Granskning av nuvarande förhållanden. Behov av förbättringar . . . . 1. Inledning 2. Planläggning 3. Befordringsutbildning 4. Kompletteringsutbildning . . . . 5. Ungdomsutbildning B. Förslag till frivillig befälsutbildning inom armén 6

42 42

1 Inledning 2. Syfte i stort 3. Befordringsutbildning 4. Kompletteringsutbildning . . . . 5. Ungdomsutbildning

68 68 68 73 73

44 44 44 44

44 45 46 50 50 50 51 52 53 53 54 55 55 55

56 56 56 57 61 63 63 63 64 64

Kapitel 6 Frivillig befälsutbildning vid marinen: flottan A. Granskning av nuvarande förhållanden. Behov av förbättringar . . . . B. Förslag till frivillig befälsutbildning vid flottan 1. Inledning 2. Organisation och uppgift . . . . 3. Utbildningens syfte i s t o r t . . . . 4. Utbildningens omfattning . . . 5. Befordringsutbildning 6. Kompletteringsutbildning . . . . 7. Ungdomsutbildning Kapitel 7 Frivillig befälsutbildning vid marinen: kustartilleriet A. Granskning av nuvarande förhållanden. Behov av förbättringar . . . . B. Förslag till frivillig befälsutbildning vid kustartilleriet 1. Inledning 2. Syfte i stort 3. Befordringsutbildning 4. Kompletteringsutbildning . . . . 5. Ungdomsutbildning Kapitel 8 Frivillig befälsutbildning vid flygvapnet A. Granskning av nuvarande förhållanden. Behov av förbättringar . . . . B. Förslag till frivillig befälsutbildning vid flygvapnet 1. Inledning 2. Syfte i stort 3. Befordringsutbildning 4. Kompletteringsutbildning . . . . 5. Ungdomsutbildning

74 74 75 75 75 76 76 77 80 81

82 82 83 83 83 83 86 88

89 89 90 90 90 90 94 94

66 66 66 66 66 67 68 68

I I Utbildning av kvinnlig personal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret Kapitel 9 Nuvarande förhållanden . . . A. Inledning

95 95

SOU 1968:54

B. Organisationerna 1. Svenska blå stjärnan (SBS) . . . 2. Föreningen svenska röda korset (SRK) 3. Riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK) 4. Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR) C. Utbildning av personal för krigsmaktens behov 1. Inledning 2. A-personalens utbildning . . . . 3. B-personalens utbildning . . . . D. Utbildning av personal inom de civila delarna av totalförsvaret E. Ungdomsutbildning 1. Nuvarande förhållanden . . . . 2. VK synpunkter och förslag beträffande ungdomsutbildningen .

Kapitel 10 Utbildning av kvinnlig Apersonal A. Granskning av nuvarande utbildning för krigsmaktens behov. Behov av förbättringar 1. Inledning 2. Utbildningens omfattning i stort 3. Grundutbildning 4. Repetitionsutbildning 5. Ekonomiska och sociala förmåner B. Förslag till utbildning av A-personal för krigsmaktens behov 1. Inledning 2. Utbildningens uppbyggnad och målsättning i stort 3. Grundutbildning 4. Repetitionsutbildning 5. Kompletteringsutbildning . . . . C. Granskning av nuvarande utbildning för de civila delarna av totalförsvaret 1. Inledning 2. Utbildningens omfattning i stort . D. Förslag till utbildning av A-personal för de civila delarna av totalförsvaret 1. Tjänstgöringsförhållanden. . . . 2. Utbildningens uppbyggnad och målsättning i stort 3. Grundutbildningen 4. Repetitionsutbildningen 5. Kompletteringsutbildning . . . . F. Ekonomiska förmåner G. Samordning av utbildningen . . . SOU 1968: 54

95 95 96 96 97 97 97 98 99 99 100 100 101

Kapitel 11 Utbildning av kvinnlig B-personal A. Granskning av nuvarande utbildning för krigsmaktens behov. Behov av förbättringar 1. Utbildningens omfattning i stort 2. Grundutbildningen 3. Repetitionsutbildningen B. Förslag till utbildning av B-personal för krigsmaktens behov 1. Utbildningens uppbyggnad och målsättning i stort 2. Grundutbildning 3. Repetitionsutbildning C. Granskning av nuvarande utbildning för de civila delarna av totalförsvaret D. Förslag till utbildning av B-personal för de civila delarna av totalförsvaret 1. Utbildningens uppbyggnad i stort 2. Grundutbildning 3. Repetitionsutbildning E. Ansvar för utbildningen F. Ekonomiska förmåner G. Utländska förhållanden

118 118 118 119 119 119 119 121 121 121 121 121 122 122 122 122

102 I I I Utbildning av övrig frivilligpersonal

114 114

Kapitel 12 Utbildning m. m. av personal ur frivilliga radioorganisationen . . . . A. Inledning B. Nuvarande förhållanden 1. Organisation 2. Grundstadgar 3. Utbildning 4. Organisationens omfattning . . . 5. Ekonomi C. Granskning av nuvarande utbildning. Behov av förbättringar 1. Behov av frivillig radioutbildning 2. Utbildning D. Förslag till frivillig radioutbildning . 1. Syfte i stort 2. Grundutbildning 3. Instruktörsutbildning 4. Repetitionsutbildning 5. K o m p l e t t e r i n g s u t b i l d n i n g . . . . 6. Ungdomsutbildning 7. Utbildningens genomförande . .

115 115 116 117 117 117

Kapitel 13 Utbildning m. m. av personal ur frivilliga automobilkåren A. Nuvarande förhållanden 1. Organisation 2. Grundstadgar 3. Utbildning

102 102 102 102 106 106 106 106 107 107 111 113 113 113 113

123 123 123 123 123 124 125 125 125 125 125 126 126 126 127 127 127 127 127

128 128 128 128 128

4. Organisationens omfattning . . . 129 5. Ekonomi 129 B. Granskning av nuvarande utbildning. Behov av förbättringar 129 1. Behov av utbildning 129 2. Samordning av utbildningen i motor- och transporttjänst . . . . 129 3. Utbildning 130 C. Förslag till utbildningssystem för FAK 130 1. Syfte i stort 130 2. Grundutbildning 130 3. Repetitionsutbildning 131 4. Annan utbildning 131 5. Utbildningens genomförande . . 131

Kapitel 14 Utbildning m. m. av personal ur frivilliga motorcykelkåren A. Nuvarande förhållanden 1. Organisationens uppgift . . . . 2. Grundstadgar 3. Utbildning 4. Organisationens omfattning . . . 5. Ekonomi B. Granskning av nuvarande utbildning. Behov av förbättringar 1. Behov av utbildning 2. Utbildning C. Förslag till utbildningssystem för FMCK 1. Syfte i stort 2. Grundutbildning 3. Fortsättningskurser 4. Annan utbildning 5. Utbildningens genomförande . .

Kapitel 15 Utbildning m. m. av personal ur frivilliga flygkåren A. Nuvarande förhållanden 1. Organisation 2. Utbildning 3. Ekonomi B. VK synpunkter och förslag . . . .

132 132 132 132 132 133 133 133 133 133 133 133 134 134 134 134

135 135 135 135 136 136

Kapitel 16 Utbildning m. m. av personal ur svenska fallskärmsklubben 137 A. Nuvarande förhållanden 137 1. Organisation 137 2. Utbildning 137 3. Ekonomi 138 B. VK synpunkter och förslag. . . . 138

8 Kapitel 17 Utbildning m. m. inom svenska brukshundklubben A. Nuvarande förhållanden 1. Organisation 2. Utbildning 3. Ekonomi B. VK synpunkter och förslag . . . .

140 140 140 140 141 141

Kapitel 18 Utbildning m. m. inom Sveriges civilförsvarsförbund A. Nuvarande förhållanden 1. Organisation 2. Utbildning 3. Upplysning 4. Ekonomi B. VK synpunkter och förslag . . . .

143 143 143 143 144 144 144

I V Frivillig skjututbildning Kapitel 19 Nuvarande förhållanden vid frivillig skjututbildning 146 A. Inledning 146 B. Frivilliga skytterörelsen 146 1. Organisation 146 2. Utbildning 146 3. Ekonomi 147 C. Svenska pistolskytteförbundet . . . 147 1. Organisation 147 2. Utbildning 148 3. Ekonomi 148 D. Svenska sportsky tteförbundet . . . 148 1. Organisation 148 2. Utbildning 148 3. Ekonomi 149 Kapitel 20 Förslag angående frivillig skjututbildning A. Granskning av nuvarande utbildning m. m. Behov av förbättringar . . . 1. Behov av frivilligt skytte . . . . 2. Organisation 3. Medlemskap 4. Vapen och ammunition . . . . 5. Skjutprogram 6. Skjutbanor B. Förslag till utformning av den frivilliga skjututbildningen 1. Verksamhet och omfattning i stort 2. Vapen och ammunition . . . . 3. Utbildning 4. Skjutbanor m. m 5. Ekonomi

150 150 150 150 151 151 151 152 152 152 152 153 153 153

SOU 1968: 54

V

Särskilda frågor

Kapitel 21 Organisatoriska frågor A. Inledning B Frivilligorganisationerna . . 1. Uppgifter 2. Organisatorisk uppbyggnad . . . 3. Samordning av frivilligorganisationernas verksamhet 4. Frivillig befälsutbildning . . . . 5. Organisationer som ställer företrädesvis kvinnlig personal till totalförsvarets förfogande 6. Synpunkter på övriga frivilligorganisationer 7. Skytteorganisationerna 8. Samarbetsorgan för frivilligverksamheten C. Myndigheterna 1. Uppgifter i stort 2. Ledning och samordning av frivilligverksamheten vid myndigheterna 3. Personalfrågor Kapitel 22 Utbildningsbetingelser—utbildningens lokalisering A. Inledning B. Grundläggande synpunkter på utbildningsbetingelserna 1. Instruktörer 2. Utbildningsmiljö, lokaler och utbildningsanordningar 3. Utrustning och utbildningsmateriel m. m C. Särskilda synpunkter på utbildningsbetingelserna vid frivillig befälsutbildning 1. Befordringsutbildningen . . . . 2. Kompletteringsutbildningen . . . D. Särskilda synpunkter på utbildningsbetingelserna vid utbildning av kvinnlig personal 1. Central utbildning — Central frivilligskola 2. Regional och lokal utbildning. E. Frivillig skjututbildning . . . . F. Övriga frivilligorganisationer . . 1. Frivilliga radioorganisationen . 2. Frivilliga automobilkåren . . . 3. Frivilliga motorcykelkåren . . 4. Frivilliga flygkåren . . . . . 5. Svenska fallskärmsklubben . . 6. Svenska brukshundklubben . . 7. Sveriges civilförsvarsförbund . SOU 1968: 54

154 154 154 154 155 155 157

157 160 160 160 161 161

162 165

166 166 166 166 166 167

168 168 168

169 169 169 170 170 170 171 171 171 171 171 172

Kapitel 23 Förmåner till frivillig personal A. Inledning B. Gällande förmånsbestämmelser m.m. 1. A-personal samt deltagare i frivillig befälsutbildning m. m 2. B-personal 3. Instruktörer 4. Funktionärer inom frivilligorganisationerna C. Framställningar under senare tid om förbättrade förmåner till frivillig personal 1. Motioner i riksdagen 2. Framställningar m. m. i övrigt . . D. VK överväganden E. VK förslag 1. Förmåner vid deltagande i frivillig utbildning för verksamhet inom totalförsvaret 2. Förmåner till instruktörer inom frivilligverksamheten 3. Förmåner till funktionärer . . . F. Vissa allmänna rekommendationer .

173 173 173

Kapitel 24 Rekrytering A. Inledning B. Försvarsupplysning och rekrytering C. Särskilda synpunkter på rekrytering av frivillig personal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret 1. Allmänna synpunkter 2. Nuvarande rekrytering 3. Framtida rekryteringsmöjligheter av A-och B-personal 4. Åtgärder för att förbättra rekryteringen D. Särskilda synpunkter på rekryteringen av deltagare i övrig frivillig utbildning 1. Frivillig befälsutbildning . . . . 2. Skytteorganisationerna 3. Övriga frivilligorganisationer . . E. Ansvarsförhållande — samordning .

196 196 196

Kapitel 25 Författningsfrågor . . . . A. Vissa gällande bestämmelser om frivillig försvarsverksamhet 1. Frivilligkungörelsen 2. Bestämmelser om antagning av krigsfrivilliga vid krigsmakten . . B. Överväganden och förslag . . . . C. Specialmotivering

173 177 178 178

179 179 180 181 182

182 192 193 195

196 196 197 197 198

200 200 201 201 201

203 203 203 204 206 9

1. Kungörelsen om frivillig försvarsverksamhet 206 2. Bestämmelser om förmåner under utbildning av frivilligpersonal m.m. 208 3. Bestämmelser om förmåner till instruktörer inom frivillig försvarsbildning 209 4. Övriga författningsändringar . . 211 Kapitel 26 övergången till det föreslagna utbildningssystemet A. Inledning B. Utbildningssystemet 1. Förberedelser 2. Utbildningens genomförande . . C. Antagnings bestämmelser D. Rekrytering E. Statsbidrag till frivilligverksamheten

213 213 213 213 214 214 215 215

Kapitel 27 Ekonomiska konsekvenser av värnpliktskommitténs förslag A. Inledning

216 216

Bilagor Bilaga 2: 1 Kungl. Maj:ts kungörelse den 11 december 1953 (nr 737) angående frivillig försvarsverksamhet 248 Bilaga 2: 2 Vissa författningar rörande utbildnings- och tjänstgöringsskyldighet inom totalförsvaret 251 Bilaga 4: 1 Frivillig utbildning av män i Schweiz 253 Bilaga 9: 1 Sammanställning av tjänstegrenar för A-personal inom krigsmakten 257 Bilaga 9: 2 Sammanställning av vissa fordringar för antagning till kurs för A-personal . . . 258 Bilaga 10: 1 Synpunkter på antagning av kvinnlig frivilligpersonal 259 Bilaga 10: 2 VK förslag till plan för allmän försvarsutbildning för A-personal 261 Bilaga 10: 3 Vk förslag till utbildningstid vid grundkurser för Apersonal inom krigsmakten 262 Bilaga 11:1 Kvinnornas medverkan i totalförsvaret. En jämförelse mellan svenska och utländska förhållanden. . . 263 Bilaga 23: 1 Jämförelse mellan förmåner till värnpliktiga under obli10

B. Nuvarande kostnader för den frivilliga försvarsverksamheten 1. Statsbidrag 2. Frivilligorganisationernas egna kostnader C. Beräkning av kostnadsökningar med anledning av VK förslag 1. Vissa grundvärden 2. Administration 3. Funktionärsarvoden 4. Ekonomiska förmåner för den enskilde frivillige 5. Utbildning 6. Förnödenheter 7. Byggnader m. m D. Sammanställning av VK förslag till årligt statsbidrag för den frivilliga försvarsverksamheten

219 Kapitel 28 Sammanfattning

216 216 216 217 217 218 218 218 219 219 219

gatoriskresp. frivillig utbildning/tjänstgöring och förmåner till frivillig personalunder utbildning/tjänstgöring 272 Bilaga 23: 2 Värnpliktskommitténs förslag angående förmåner till frivillig personal under utbildning 274 Bilaga 23: 3 Exempel på utgående familjebidragsförmåner . . . . 276 Bilaga 23: 4 Beräkningsunderlag för föreslagna premiebelopp vid befordringsutbildning inom frivillig befälsutbildning 278 Bilaga 23: 5 Fördelning av ersättning till vissa funktionärer enligt överbefälhavarens förslag 1966 280 Bilaga 25: 1 Förslag till kungörelse om frivillig försvarsverksamhet 281 Bilaga 25: 2 Förslag till bestämmelser om förmåner under utbildning av frivilligpersonal m. m 284 Bilaga 25: 3 Förslag till bestämmelser om förmåner till instruktörer inom frivillig försvarsutbildning 287 Bilaga 25: 4-9 Förslag till vissa författningsändringar 290 SOU 1968: 54

1 A.

Inledning

Direktiven

Kungl. Maj:t bemyndigade den 27 maj 1966 chefen för försvarsdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att utreda utbildningen av värnpliktiga i specialtjänst och den frivilliga befälsutbildningen m. m. Vid anmälan av ärendet erinrade departementschefen inledningsvis om att 1960 års värnpliktsutredning vid överlämnandet av sitt betänkande Värnplikten (SOU 1965: 68) anmält att vissa i utredningsuppdraget ingående frågor återstod att lösa. Värnpliktsutredningen avsåg att i en andra etapp redovisa bland annat den närmare utformningen av utbildningen av värnpliktiga uttagna för utbildning i specialtjänst, samordningen av hemvärnets och de frivilliga försvarsorganisationernas utbildning och verksamhet med ordinarie utbildning av värnpliktspersonal samt samordningen av utbildningen mellan försvarsmakten och andra delar av totalförsvaret. I anslutning härtill uttalade departementschefen att det, mot bakgrund av att det på vissa av de angivna områdena fanns anledning att utvidga sålunda återstående utredningsuppgifter, var lämpligt att dessa gjordes till föremål för en särskild utredning och att i samband härmed 1960 års värnpliktsutredning borde upphöra med sin verksamhet. Den nya utredningen antog namnet 1966 års värnpliktskommitté (VK 66)1. DirektiSOU 1968: 54

ven för utredningen framgår av departementschefens anförande till statsrådsprotokollet den 27 maj 1966 (delvis återgivet i Riksdagsberättelsen år 1967, s. 128 ff). I nu föreliggande betänkande behandlas samordningen av frivilligutbildning med ordinarie värnpliktsutbildning. I de delar direktiven avser detta område anförde departementschefen följande. Frivillig försvarsutbildning bedrivs inom hemvärnet, sjövärnskåren och de frivilliga försvarsorganisationerna. De sistnämnda organisationerna utgörs av de i kungörelsen den 11 december 1953 (nr 737) angående frivillig försvarsverksamhet förtecknade organisationerna med tilllägg enligt kungl. brev den 28 juni 1962 samt av frivilliga flygkåren och svenska fallskärmsklubben. I detta sammanhang må även nämnas skytterörelsen. Utredningen bör vidare pröva om det i anledning av utredningens övriga förslag eller av andra skäl är motiverat att ändra storleken eller arten av de ekonomiska förmåner som utgår vid frivillig utbildning. Utredningens överväganden bör därvid avse såväl den frivilligutbildning som nära ansluter till värnpliktsutbildningen som övrig frivilligutbildning med syfte att tillgodose krigsmaktens behov. I sammanhanget bör särskilt behandlas förmåner till personal, som i enlighet med vad jag i det föregående anfört, kan komma att överföras till reservanställning. Vid utredningens överväganden om förmånerna bör bl. a. uppmärksammas de motioner i ämnet som under senare år behandlats av riksdagen och de uttalanden som gjorts i anslutning här1

Vid den fortsatta framställningen används som beteckning på värnpliktskommittén i regel förkortningen VK. 11

till. Utredningen bör även belysa de följdverkningar som framlagda förslag rörande förmåner vid frivilligutbildning kan få för sådan frivillig försvarsutbildning som tar sikte på behoven inom andra delar av totalförsvaret än krigsmakten. Vid sina överväganden bör utredningen beakta att förändringar i det sammanlagt utgående förmånsbeloppet påverkar omfattningen av de för andra försvarsändamål disponibla anslagsmedlen. Utredningen bör vara oförhindrad att till behandling ta upp även andra frågor rörande frivilligutbildning än de som nu berörts, om utredningen under arbetets gång finner anledning därtill. Såsom anförts i skrivelse till chefen för försvarsdepartementet i samband med överlämnandet av detta kommitténs första betänkande avser kommittén att i följande betänkanden behandla de övriga frågor som ingår i utredningsuppdraget. Departementschefens uttalanden i direktiven beträffande dessa frågor kommer att återges i respektive delbetänkanden. Genom beslut den 30 september 1966 har Kungl. Maj:t till kommittén överlämnat en av chefen för armén den 13 december 1965 gjord framställning om reservanställning av värnpliktiga officerare för att tas under övervägande vid fullgörandet av det till kommittén lämnade uppdraget.

B. Utredningsarbetets

bedrivande

1. Arbetets organisation Kommittén har bedrivit utredningsarbetet i olika arbetsgrupper. I en central arbetsgrupp har ingått utredningsmannen jämte experterna F. Borgquist och C.-I. Skarstedt. De övriga arbetsgrupperna har haft att utreda och avge förslag inom sina respektive områden av utredningsuppdraget. Experterna W. Reuterswärd, S. Nystedt och R. Lugn har bildat den arbetsgrupp som behandlat frågorna om samordningen av den utbildning som bedrivs av personal från de frivilliga försvarsorganisationerna med ordinarie värnpliktsutbildning. I arbetsgruppen har sedan den 1 november 1966 ingått sekreteraren A. Månsson för utredning bl. a. 12

av frågor rörande samordning av frivilligverksamheten inom totalförsvaret. Arbetsgruppen har biträtts av experten C.-I. Skarstedt främst i författningsfrågor. Biträdande sekreteraren E. Jansson har bl. a. biträtt med visst beräkningsarbete. Arbetsgruppen har vidare biträtts av kommitténs kontaktmän inom försvarsgrensstaberna överstelöjtnanten O. Fallenius, arméstaben, majoren I. Krappe, marinstaben och kaptenen A. Grönberger, flygstaben. 2. Överläggningar och fältstudier Företrädare för överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna har genom föredragningar och överlämnande av skriftligt material lämnat kommittén synpunkter på frivilligpersonalens rekrytering, utbildning och tjänstgöring mot bakgrund av 1966 års riksdagsbeslut om ändring av systemet för värnpliktsutbildning. Cheferna för försvarsstaben och försvarsgrensstaberna samt cheferna för samtliga militärområdesstaber, örlogsbasstaber och kustartilleristaber, cheferna för Gotlands militärkommandostab och första flygeskaderstaben ävensom försvarsområdesbefälhavaren för Malmö, Strängnäs, Uppsala/Västerås, Falu och Kiruna försvarsområden har på kommitténs begäran lämnat skriftliga redogörelser för handläggningen inom staberna av frågor som rör den frivilliga försvarsverksamheten. Uppgifter om bl. a. frivilligorganisationernas verksamhet inom hemvärnet har lämnats kommittén genom föredragning av rikshemvärnschefen. Uppgifter om sjövärnskårens verksamhet har lämnats genom föredragning av företrädare för marinstaben och av chefen för sjövärnskåren. Uppgifter angående frivilligverksamhetens administration m. m. inom totalförsvarets civila delar har genom föredragningar och överlämnande av skriftligt material lämnats av arbetsmarknadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar har lämnat motsvaranSOU 1968: 54

de uppgifter rörande sitt verksamhetsområde. Överläggningar har ägt rum med företrädare för södra militärområdesstaben, försvarsområdesbefälhavarna för Malmö, Kalmar/ Växjö, Härnösands och Umeå försvarsområden samt företrädare för Norrlands kustartilleriförsvar. Kommittén har i samband med besök vid respektive myndigheter lämnat orientering om sitt arbete. Kommittén har vid 1966, 1967 och 1968 års försvarsområdesbefälhavarmöten samt vid 1967 års förbandschefsmöte inom armén orienterat om sitt arbete. Vid dessa möten har också vissa överläggningar ägt rum. Vissa frågor har varit föremål för överläggningar med chefen för nuvarande värnpliktsverket samt företrädare för militärpsykologiska institutet, företrädare för universitetskanslersämbetet, 1967 års fredsorganisationsutredning för försvaret och 1966 års utredning om handräckningsvärnpliktiga. Kommittén har för sitt utredningsarbete dessutom haft överläggningar och kontakter med följande myndigheter, nämligen socialstyrelsen, veterinärstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, poststyrelsen, statens järnvägar och telestyrelsen, transportnämnden, centrala civila transportkommittén (numera transportnämnden), statskontoret samt länsstyrelserna i Stockholms och Örebro län. Kommittén har också i vissa särskilda frågor överlagt med svenska arbetsgivareföreningen, industrins försvarsbyrå, arbetsledarinstitutet samt företagsledningen vid några större svenska industrier. Ett stort antal industriföretag i landet har på begäran lämnat uppgifter inom kommitténs arbetsområde. För att ge en allsidig belysning av olika frågor inom kommitténs arbetsområden har de frivilliga försvarsorganisationerna överlämnat översikter över respektive organisationers verksamhet. Kommittén har haft omfattande överläggningar med företrädare för de frivilliga försvarsorganisationerna. Kommittén har därutöver haft kontakt med följande organisationer, vilka enligt friSOU 1968: 54

villigkungörelsen i visst hänseende är att anse som frivilliga försvarsorganisationer, nämligen svenska arméns och flygvapnets reservofficersförbund, svenska flottans reservofficersförbund, kustartilleriets reservofficersförbund och svenska reservunderofficersförbundet. Vidare har kommittén även haft kontakter med följande sammanslutningar och organisationer vars medlemmar berörs av kommitténs förslag, nämligen försvarets personaltjänstförbund, värnpliktiga officerares riksförbund, värnpliktiga underofficerares riksförbund samt Stockholms stads och läns civilförsvarsförbund. Förutom de uppgifter som inhämtats hos olika myndigheter och organisationer har kommittén bedrivit studier vid förbandsövningar m. m. inom krigsmakten, där personal ur de olika frivilligorganisationerna tjänstgjort. Studiebesök har gjorts vid stabstjänstövning inom Övre Norrlands militärområde, vid krigsförbandsövning inom armén samt under stridsledningsövningar inom flygvapnet m. m. Studiebesök har vidare företagits vid förband, skolor och utbildningsläger, där utbildning av frivillig personal ägt rum i form av centralt, regionalt eller lokalt ordnade kurser. Även hemortsutbildningen av frivillig personal har studerats. Frivilliga befälsutbildningen har studerats vid krigsförbandsövningar samt vid kurser förlagda till Karlskrona och Älvsborgs kustartilleriregementen, till utbildningsläger i Björkliden, Skälderviken, Tylebäck, Ånn, på Fårö och Tofta. Utbildningen av personal tillhörande flygvapenföreningarnas riksförbund har studerats vid stridsledningsövningar inom flygvapnet samt vid kurs i Rättvik. Förmilitär ungdomsutbildning har studerats vid FBU-kurser på Fårö, Tofta och Grebbegården. Företrädare för kommittén har avlagt studiebesök vid sjövärnskårens aspirantskolor på Kvarnholmen vid Stavsnäs, i Limhamn och på Krokholmen vid Marstrand. Sveriges lottakårers utbildningsverksamhet har studerats vid bland annat armélottaskolan i Varberg, marinlottaskolan i Berga 13

och flyglottaskolan i Bunge. Vidare har studiebesök gjorts vid kurs för kårchefer i Älvkarleö. Utbildningsverksamheten inom svenska blå stjärnan, svenska röda korset och Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund har studerats vid kurser som dessa frivilligorganisationer anordnat vid arméns rid- och körskola på Strömsholm, på Fårö och Stagården samt i Gräsmark. Frivilliga radioorganisationens utbildningsverksamhet har studerats vid kurser och tillämpningsövningar som Stockholmsoch Vaxholmskretsarna anordnat vid Roslagens luftvärnsregemente och på Järvafältet. Frivilliga automobilkårens utbildning har studerats vid Skånska trängregementet och frivilliga motorcykelkårens utbildning vid kurs på Järvafältet anordnad av organisationens Stockholmssektion. Studiebesök har företagits vid en av frivilliga flygkåren anordnad kurs i lågflygning i trakten av Nyköping. Vissa delar av frivilliga skytterörelsens verksamhet har studerats i samband med riksskyttetävlingarna i Västerås 1966 samt under Stockholms sportskytteförbunds distriktsmästerskapstävlingar i luftgevärsskytte 1967. Slutligen har studiebesök avlagts vid svenska fallskärmsklubbens hopputbildning i trakten av Tierp, vid instruktörskurs anordnad av svenska brukshundklubbens Smålandskrets samt vid Sveriges civilförsvarsförbunds informationsverksamhet i självskydd och personligt skydd vid bl. a. några läroverk i Stockholmsområdet. Utredningsarbetet har vidare omfattat besök i utlandet för studier av bland annat frivilligutbildning. Sålunda besökte W. Reuterswärd, F. Borgquist, R. Lugn och A. Månsson den 8-11 mars 1967 Norge. Vidare besökte W. Reuterswärd, R. Lugn och S. Nystedt den 5-10 april 1967 Danmark. Slutligen besökte W. Reuterswärd, S. Nystedt och R. Lugn den 26 april8 maj 1967 Schweiz.

3. Avgivna utlåtanden Kommittén har i vad avser förevarande del av utredningsuppdraget efter remiss avgivit följande utlåtanden till Kungl. Maj:t, nämligen den 12 september 1966 angående framställning av överbefälhavaren om ersättning till vissa funktionärer inom de frivilliga försvarsorganisationerna samt den 3 november 1966 angående dels framställning av överbefälhavaren om ändring av dagarvoden till medlemmar av frivilligorganisationer m. fl., dels framställning av försvarets civilförvaltning om vissa ändringar av frivilligbrevet. Kommittén har vidare efter remiss till chefen för försvarsdepartementet avgivit yttranden den 5 oktober 1967 angående tjänsteställningsutredningens betänkande om tjänsteställning inom krigsmakten (SOU 1967: 15) samt den 15 december 1967 angående en inom statsrådsberedningen upprättad promemoria med vissa synpunkter på utredningsbetänkanden, remissyttranden och propositioner. C. Allmänna

utgångsvärden

Värnpliktskommittén har vid sina överväganden och förslag utgått från de förutsättningar som föreligger enligt 1966 års beslut angående värnpliktsutbildningen, 1968 års försvarsbeslut och hösten 1968 gällande bestämmelser rörande tjänsteställning, befordran, förordnande m. m.

D. Betänkandets

disposition

Efter den inledande redovisningen av utredningsdirektiven och utredningsarbetets bedrivande i detta kapitel lämnas i kap. 2 en redogörelse för de förhållanden inom den frivilliga försvarsverksamheten som kommittén anser böra utgöra grunden för överväganden och förslag rörande frivilligutbildningens framtida utformning. Här beskrivs det frivilliga försvarsarbetets uppkomst och syfte. De frivilliga försvarsorganisationerna presenteras. Vidare redovisas totalförsvarets behov av frivillig personal SOU 1968: 54

och frivillig utbildning. Kapitlet innehåller slutligen synpunkter på åtgärder för att säkerställa att behoven av frivilliga i krig kan tillgodoses samt på frivilligutbildningens framtida utformning. I en första avdelning behandlas den frivilliga befälsutbildningen. I kap. 3 lämnas en redogörelse för den frivilliga befälsutbildningens nuvarande utformning. Här lämnas även en översiktlig redovisning av organisations- och ansvarsförhållanden inom frivilliga befälsutbildningsrörelsen samt rörelsens nuvarande utbildnings- och kurssystem. I ett särskilt avsnitt behandlas den ungdomsutbildning som bedrivs av rörelsen. Även sjövärnskårens verksamhet redovisas i detta kapitel. Mot bakgrunden av den obligatoriska värnpliktsutbildningen enligt 1966 års riksdagsbeslut behandlas därefter i kap. 4 utgångsvärden för kommitténs förslag med avseende på den frivilliga befälsutbildningens framtida utformning. Av kommittén bedömda behov av frivillig befälsutbildning behandlas härefter. De allmänna grunder enligt vilka kommittén gjort sina bedömanden av utbildningens utformning redovisas. I kap. 5-8 granskas nuvarande förhållanden i fråga om frivillig befälsutbildning och framläggs förslag till den frivilliga befälsutbildningens framtida utformning inom de olika försvarsgrenarna. I denna avdelning redovisas även förslag till hur frivillig befälsutbildning bör tillgodoräknas för vissa värnpliktiga officerare och underofficerare vid övergång till utbildning inom det obligatoriska utbildningssystemet för reservbefäl. I andra avdelningen behandlas utbildningen av kvinnlig personal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret. I kap. 9 redogörs för de frivilligorganisationer som ställer företrädesvis kvinnlig personal till totalförsvarets förfogande. Vidare beskrivs nuvarande utbildningsverksamhet. I kap. 10 och 11 redovisas förslag till utbildningens framtida utformning för denna personal. I tredje avdelningen granskas den utbildning som bedrivs med medlemmar ur de frivilligorganisationer som icke behandSOU 1968: 54

lats i tidigare avdelningar. För varje organisation lämnar kommittén i kap. 12-18 särskilda synpunkter på och förslag om hur utbildningen enligt kommitténs mening bör utformas. I en fjärde avdelning behandlas den frivilliga skytterörelsen. I kap. 19 redovisas nuvarande förhållanden med avseende på den frivilliga skjututbildningen. I kap. 20 lägger kommittén fram förslag i fråga om denna verksamhet. I en femte avdelning tas vissa särskilda frågor upp. Härvid behandlas i kap. 21 frågor av organisatorisk art som rör frivilligorganisationernas föreningsorganisation och myndigheternas ansvarsförhållande i vad avser frivilligverksamheten. Kommittén lämnar i anslutning härtill vissa allmänna rekommendationer i detta ämne. I kap. 22 behandlas frågor om utbildningsbetingelser och lämnas vissa rekommendationer i detta avseende. Kommittén lägger vidare i kap. 23 fram förslag till vissa förbättringar av frivilligpersonalens ekonomiska villkor. Vidare redovisas förslag till förmåner till värnpliktigt befäl som kan komma att överföras till reservanställning. Kommittén redovisar i kap. 24 sina synpunkter på rekryteringen av frivilligpersonal och därmed sammanhängande organisatoriska och andra frågor. Förslag till ändringar i gällande författningar om frivilligverksamheten redovisas i kap. 25. I kap. 26 lägger kommittén fram förslag till hur övergången till det nya utbildningssystemet m . m . skall genomföras. I kap. 27 behandlas de ekonomiska konsekvenserna av kommitténs förslag och i kap. 28 lämnas slutligen en sammanfattning av betänkandet.

2 Grunder för frivilligverksamheten

A. Inledning I detta kapitel redovisas de förhållanden inom den frivilliga försvarsverksamheten som VK anser bör utgöra grunden för de vidare överväganden och förslag rörande frivilligutbildningens framtida utformning som kommittén framför i efterföljande delar av betänkandet. I kapitlet beskrivs det frivilliga försvarsarbetets uppkomst och syfte. De frivilliga försvarsorganisationerna presenteras kortfattat. Totalförsvarets behov av frivillig personal och frivillig utbildning samt möjligheterna att tillgodose dessa behov redovisas. Synpunkter lämnas på åtgärder för att säkerställa totalförsvarets behov av frivilligpersonal. Kapitlet avslutas med grundläggande synpunkter på frivilligutbildningens framtida utformning. B. Den frivilliga försvarsverksamhetens uppkomst och syfte Den frivilliga försvarsverksamheten i de former som den nu bedrivs har sitt ursprung i de första skarpskytteföreningarna - föregångarna till den frivilliga skytterörelsen vilka tillkom i mitten av 1800-talet. År 1865 bildades föreningen svenska röda korset. Under 1900-talet tillkom ett stort antal andra frivilliga försvarsorganisationer med olika försvarsgagnande uppgifter. Numera finns organisationer för frivillig befälsutbild16

ning, för utbildning av frivillig kvinnlig och manlig personal inom skilda delar av totalförsvaret samt för försvarsutbildning av ungdom. Stora frivilliga insatser görs i hemvärnet, som har tillkommit för hembygdens omedelbara försvar, och i sjövärnskåren, som har till uppgift att stödja sjöförsvaret. Den frivilliga försvarsverksamhetens omfattning är på sitt sätt ett mått på vårt folks försvarsvilja. De frivilliga försvarsorganisationerna har i dag mer än en miljon medlemmar som bidrar till att stärka totalförsvaret. Få andra länder kan uppvisa en så omfattande frivillig försvarsverksamhet. Utanför vårt lands gränser har därför de frivilligas insatser medverkat till att skapa respekt för vår vilja och förmåga att hävda vårt oberoende i förhållande till andra stater. De frivilliga insatserna torde för den enskilde medborgaren främst ha följande motiv. • En allmän önskan att stärka försvarsviljan, som är grunden för våra försvarsansträngningar. • Den enskildes önskan att skaffa sig ökade kunskaper och bättre förmåga för att kunna lösa de uppgifter, som han kan komma att åläggas i krig, eller att genomgå utbildning för uppgifter för vilka annan personal icke varit tillgänglig genom pliktmässiga ålägganden. • En önskan att genom ekonomisk stödjande verksamhet möjliggöra att frivillig SOU 1968: 54

försvarsutbildning kunnat komma till stånd. Statsmakterna har betraktat de frivilliga insatserna som ett värdefullt komplement till de övriga försvarsåtgärder, som bedömts nödvändiga att vidta. Det frivilliga försvarsarbetets betydelse från statsmakternas synpunkt kan sammanfattas sålunda. • Det frivilliga försvarsarbetet ökar genom aktiv medverkan i försvarsupplysningen möjligheterna att sprida kunskap om och intresse för vårt försvar. • Den frivilliga utbildningen inom skilda områden medverkar till att göra medborgaren bättre förberedd att lösa de uppgifter som kan komma att åläggas honom i krig, vilket bidrar till att öka den totala försvarseffekten. • Den frivilliga utbildningen gör det möjligt att bättre utnyttja våra personella resurser inom totalförsvaret bl. a. genom att vissa värnpliktiga, som bedöms oundgängligen erforderliga i andra samhällsfunktioner än krigsmakten, kan ersättas med frivilliga, främst kvinnor. Med hänsyn till det värde, som frivilligarbetet har, utgår statsbidrag till frivilligverksamheten. Statsbidragens storlek har under en lång följd av år successivt ökat.

C. De frivilliga

försvarsorganisationerna

uppgifter som de frivilliga försvarsorganisationerna skall lösa. Härvid föreskrivs bl. a. att under Kungl. Maj:t överbefälhavaren skall samordna verksamheten och utfärda vissa gemensamma anvisningar för denna, att försvarsgrenschef skall utfärda bestämmelser för utbildningen samt att militära regionala chefer och länsstyrelser skall leda den frivilliga försvarsverksamheten inom berörda verksamhetsområden. De frivilliga försvarsorganisationerna har bl. a. att leda och ansvara för upplysnings- och rekryteringsverksamhet, att medverka vid av myndighet anordnad utbildning, att anordna frivillig utbildning samt att registrera, anta och avtalsbinda deltidstjänstgörande frivillig personal. Organisationerna skall dessutom bedriva viss ekonomisk stödjande verksamhet, uppgöra förslag till anslagsäskanden och omhänderha de statliga medel som kan ställas till förfogande samt bestämma över sina föreningsmässiga angelägenheter. De frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet framgår av organisationernas grundstadgar vilka fastställts av Kungl. Maj:t. I kap. 25 redogörs närmare för frivilligkungörelsen samt andra författningar och bestämmelser som har nära samband med den frivilliga försvarsverksamheten.

1. Den författningsenliga grunden

2. Organisationer som bedriver frivilligt försvarsarbete

Genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 11 december 1953 (nr 737) angående frivillig försvarsverksamhet, den s. k. frivilligkungörelsen (Bilaga 2: 1), har underlag för det frivilliga försvarsarbetet skapats. I kungörelsen fastställs vilka organisationer och föreningar, som är att hänföra till frivilliga försvarsorganisationer. Det föreskrivs att försvarsverksamheten skall tjäna det totala försvaret och omfatta upplysning, frivillig utbildning av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga samt rekrytering och utbildning av frivillig personal och därmed sammanhängande åtgärder ävensom ekonomiskt stödjande verksamhet. Vidare anges vilka åligganden som åvilar myndigheterna och vilka

De frivilliga insatserna genomförs främst av dem som är medlemmar i frivilligorganisationerna eller därmed jämförliga organisationer. Även hemvärnet, som är en del av armén, rekryteras väsentligen på frivillighetens väg. Hemvärnets verksamhet kommer att behandlas i ett senare betänkande. Det frivilliga försvarsarbetets mångskiftande karaktär återspeglas i organisationernas uppbyggnad. Var och en av organisationerna har kommit att få sina speciella och i stort sett avgränsade verksamhetsområden. Organisationerna kan med hänsyn till sin verksamhet indelas i tre huvudgrupper. • Organisationer med syfte att genom vidareutbildning, främst befälsutbildning,

SOU 1968: 54 1—814341

öka den enskildes förmåga att lösa särskilda uppgifter i krigsorganisationen. • Organisationer som rekryterar och utbildar frivilligpersonal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret. • Organisationer med syfte att stärka den enskildes allmänna förmåga att verka inom totalförsvaret. Organisationerna redovisas översiktligt i det följande1. De har hänförts till respektive grupper beroende på arten av den huvudsakliga verksamheten. Uppgifterna avser år 1967.

a) Organisationer med syfte att genom vidareutbildning öka den enskildes förmåga att lösa särskilda uppgifter i krigsorganisationen Centralförbundet för befälsutbildning (CFB) är en huvudorganisation för den frivilliga befälsutbildningsrörelsen (FBU-rörelsen) som med det anslutna flygvapenföreningarnas riksförbund (FVRF) har 430 föreningar och 32 förbund med ca 38 000 medlemmar. Huvuduppgiften är vidareutbildning av värnpliktigt befäl, reservbefäl m. fl. samt förberedande försvarsutbildning av ungdom. Till CFB är dessutom såsom specialförbund kollektivt anslutna frivilliga automobilkåren (FAK), frivilliga motorcykelkåren (FMCK), frivilliga radioorganisationen (FRO), svenska brukshundklubben (SBK), Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR) samt de fyra reservbefälsförbunden, som redovisas nedan. Sammanlagt har CFB ca 70 000 medlemmar. Som frivilliga försvarsorganisationer, dock endast vad avser frivillig befälsutbildning, räknas enligt frivilligkungörelsen även de fyra reservbefälsorganisationerna, kustartilleriets reservofficersförbund (KAROF), svenska arméns och flygvapnets reservofficersförbund (SAFR), svenska flottans reservofficersförbund (SFRO) och svenska reservunderofficersförbundet (SRUF). Dessa organisationer har sammanlagt ca 60 lokalavdelningar och omkring 7 300 medlemmar. Sjövärnskåren (SVK) är en organisation 18

för frivillig utbildning och tjänstgöring för värnpliktigt och krigsfrivilligt befäl samt meniga vid flottan samt av sjövärnsaspiranter. Kåren lyder under chefen för marinen. Den består av 16 sjövärnsflottiljer med sammanlagt ca 2 500 medlemmar. Organisationen är icke upptagen i frivilligkungörelsen. Svenska fallskärmsklubben (SFK) omfattar 7 lokalavdelningar med ca 400 medlemmar. Utbildningen omfattar bl. a. vidareutbildning av värnpliktiga fallskärmsjägare. Klubben är ansluten till Kungl. Svenska aeroklubben. Den är icke upptagen i frivilligkungörelsen.

b) Organisationer som rekryterar och utbildar frivilligpersonal, vilka tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret Riksförbundet Sveriges lottakår (SLK) har 27 lottaförbund och 1 458 lottakårer och andra lokala lottainstanser med ca 82 000 medlemmar, varav ca 40 000 har tecknat avtal för uppgifter i totalförsvaret. Huvuduppgifterna är att verka för ökat intresse för landets försvar, att rekrytera lottor till totalförsvaret - främst det militära försvaret - samt att medverka vid och anordna utbildning för medlemmar. Svenska blå stjärnan (SBS) har 24 förbund med sammanlagt ca 10 000 medlemmar, varav ca 2 500 har tecknat avtal för uppgifter i totalförsvaret. SBS utbildar kvinnlig personal i häst- och hundsjukvård samt hästvård för tjänstgöring vid armén och dessutom i allmän djurvård för uppgifter inom lantbruket. Vidare utbildas biträden vid veterinärmedicinska laboratorier samt biträden åt krigstjänsteveterinärerna. Svenska röda korset (SRK) har 24 distrikt med ca 2 500 lokalorganisationer med tillsammans närmare 600 000 medlemmar. Mer än 30 000 medlemmar har tecknat av-

1 Det frivilliga försvarsarbetets uppkomst och utveckling har närmare beskrivits i kommitténs för frivilligt försvarsarbete betänkande (SOU 1950: 38).

SOU 1968: 54

tal för uppgifter i totalförsvaret. SRK rekryterar och utbildar frivillig personal för det militära försvaret och för den civila hälso- och sjukvården i krig. SRK utbildar också sjukvårdspersonal för hemvärnets krigssjukvård samt medverkar i utbildningen av allmänheten i självskydd genom kurser i olycksfallsvård. SRK har även annan omfattande utbildning i sjuk- och hälsovård. Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR) har 121 bilkårer med ca 11000 medlemmar. Ca 7 000 medlemmar har tecknat avtal för uppgifter i totalförsvaret. Huvuduppgiften är att verka för ökat intresse för vårt försvar, att utbilda bilförare för tjänstgöring inom totalförsvaret samt att främja kunskaperna om transport- och trafikfrågor. Frivilliga automobilkåren (FAK) har 8 sektioner med ca 1 000 medlemmar. Dess huvuduppgift är att utbilda manliga bilförare för de civila delarna av totalförsvaret. Frivilliga motorcykelkåren (FMCK) omfattar 18 sektioner med ca 1 000 medlemmar. FMCK utbildar ungdom i åldern 1 6 19 år i militär motorcykeltjänst och ställer motorcykelutbildad personal till totalförsvarets förfogande. Frivilliga radioorganisationen (FRO) är indelad i kretsar motsvarande försvarsområden och län och har ca 1 400 medlemmar. Organisationen har till huvuduppgift att vidareutbilda och nyutbilda radiosignalister för totalförsvaret. I krig ställer FRO radiopersonal till totalförsvarets förfogande och medverkar till att ordna vissa radioförbindelser. Frivilliga flygkåren (FFK) har 28 flyggrupper med sammanlagt ca 600 medlemmar. F F K ställer flygplan med förare organiserade i flyggrupper till civilförsvarets förfogande samt biträder länsstyrelserna vid utbildning och övning av denna personal. Uppgifterna består huvudsakligen i rekognosering, trafikövervakning, brandbevakning, radiakindikering, transporttjänst och sambandstjänst. Kåren är ansluten till Kungl. Svenska aeroklubben. Den är icke upptagen i frivilligkungörelsen. SOU 1968: 54

c) Organisationer med syfte att stärka den enskildes allmänna förmåga att verka inom totalförsvaret Frivilliga skytterörelsen representeras av skytteförbundens överstyrelse (SkytteÖS) med 27 skytteförbund och ca 2 150 skytteföreningar med ca 216 000 aktiva skyttar. Uppgiften är att främja skjutskickligheten bland svenska folket samt att utveckla och höja försvarsintresset. Svenska pistolskytteförbundet (SvPistSfb) har 26 kretsar med 720 föreningar och ca 19 000 aktiva skyttar. Uppgiften är att främja skjutskickligheten med tjänstepistol. Verksamheten omfattar även viss skjutning med eldhandvapen av andra typer. Svenska sportskytteförbundet (SSF) har 405 klubbar med ca 39 000 medlemmar. Uppgiften är utbildning i avancerad skjutning. Förbundet representerar vårt land vid internationella tävlingar. Sveriges civilförsvarsförbund (SCF) har 24 regionala förbund med ca 200 civilförsvarsföreningar med sammanlagt ca 58 000 medlemmar. Härtill kommer ca 500 företag och 500 kommuner som kollektiva medlemmar. Huvuduppgifterna är att bedriva upplysningsverksamhet om civilförsvaret, att i samverkan med svenska brandförsvarsföreningen och svenska röda korset anordna frivillig undervisning för allmänheten i självskydd samt att främja kontakten mellan civilförsvaret och den för befälsuppgifter i civilförsvaret inskrivna personalen. Svenska brukshundklubben (SBK) har 125 lokalavdelningar med ca 10 400 medlemmar. Huvuduppgifterna är att främja rationell avel av brukshundraserna, att utbilda hundar och att medverka till att säkerställa totalförsvarets behov av hundförare och specialdresserade hundar. Medlemsantalet i de organisationer som bedriver frivillig försvarsverksamhet redovisas i följande tabell. D. Behov av frivillig personal och utbildning Innan de grundläggande principer som VK anser bör vara styrande för den framtida 19

Tabell 2:1. Sammanställning över frivilliga försvarsorganisationer (år 1967)

Organisation

Ungefärligt antal medlemmar år 1967

Centralförbundet för befälsutbildning (CFB) jämte flygvapenföreningarnas riksförbund (FVRF) 38 000 Reservbefälsorganisationerna 7 300 Frivilliga automobilkåren (FAK) 1 000 Frivilliga motorcykelkåren (FMCK) 1 500 Sjö värnskåren (SVK) 2 500 Svenska fallskärmsklubben (SFK) 400 Riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK) 82 000 Svenska blå stjärnan (SBS) 10 000 Svenska röda korset (SRK) 600 000 Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR) 11000 Frivilliga radioorganisationen (FRO) 1 400 Frivilliga flygkåren (FFK) 600 Frivilliga skytteväsendet 216 000 Svenska pistolskytteförbundet (SvPistSfb) 19 000 Svenska sportskytteförbundet (SSF) 39 000 Sveriges civilförsvarsförbund (SCF) 58 000 Svenska brukshundklubben (SBK) 10 400 Summa ca 1 098 000 Anm: Det bör observeras att medlemmar samtidigt kan tillhöra två eller flera frivilligorganisationer. Exempel härpå är att en medlem i CFB ganska ofta även är medlem i en skytteorganisation. frivilligutbildningens utformning redovisas, har VK funnit det nödvändigt att närmare analysera de behov av frivillig personal och utbildning som föreligger inom totalförsvaret. De undersökningar som kommittén genomfört visar att en väsentlig del av de frivilliga insatserna i totalförsvaret är nödvändiga på grund av att gällande pliktlagar icke i alla avseenden är tillräckliga för att säkerställa behoven av personal och utbildning. VK kommer därför i de närmast följande avsnitten att redovisa de författningsmässiga förutsättningar som föreligger inom dessa områden och därvid granska gällande pliktlagars räckvidd för att därefter kunna fastställa nuvarande och framtida behov

av frivilliga insatser i dessa avseenden. Vidare redovisas vissa grundläggande synpunkter på möjligheterna att tillgodose behoven av frivilligpersonal och på åtgärder som syftar till att på längre sikt säkerställa personalbehoven. 1. Totalförsvarets personalbehov Vårt totalförsvar utnyttjar den enskilde medborgarens tjänster i ett system som väsentligen stödjer sig på förpliktelser enligt värnpliktslagen, lagen om vapenfri tjänst, civilförsvarslagen och krigssjukvårdslagen. Vid beredskapstillstånd kan möjligheterna att ta i anspråk tjänster utökas genom att lagen om allmän tjänsteplikt sätts i tillämpning. En kortfattad redogörelse för vissa av dessa lagar lämnas i bilaga 2: 2. Då totalförsvaret krigsorganiseras måste landets personalresurser omfördelas för att tillgodose behov, som icke har sin motsvarighet inom fredssamhället. De mycket stora personalbehov som då uppstår är nya och måste omedelbart tillgodoses. Som exempel kan nämnas att krigsmaktens och civilförsvarets sammanlagda behov uppgår till omkring en miljon personer. Samtidigt som krigsorganiseringen genomförs måste de viktigaste funktionerna i samhället såsom kommunikationer, sjukvård och försörjning säkerställas, trots att i många fall den för krigsmakten och civilförsvaret ianspråktagna personalen lämnar sin civila verksamhet. För att tillgodose de senare behoven krävs omflyttning och nyanställning av arbetskraft inom dessa samhällssektorer. Krigsorganiseringen av totalförsvaret kan därför karaktäriseras som en genomgripande total omfördelning av våra samlade personaltillgångar. Det militära försvaret bygger på den allmänna värnpliktens grund men använder förutom värnpliktiga, som är det övervägande flertalet, även frivillig kvinnlig personal och hemvärnsmän. Civilförsvaret får sina väsentligaste behov av i fred utbildade män och kvinnor tillgodosedda genom civilförsvarsplikten. Hälso- och sjukvården får i krig sina behov av personal delvis säkerställda bl. a. geSOU 1968: 54

nom tjänsteplikt enligt krigssjukvårdslagen. De ökade kraven på sjuk- och hälsovård nödvändiggör emellertid att frivillig sjukvårdspersonal utnyttjas. Det psykologiska försvaret får sina personalbehov tillgodosedda genom att för uppgifterna särskilt lämplig personal efter frivilligt åtagande anställs i krig. Utbildningen av denna personal ombesörjs av beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Några svårigheter att tillgodose personalbehoven föreligger icke. Personalbehoven inom övriga delar av totalförsvaret måste tillgodoses genom en ändamålsenlig fördelning av tillgänglig arbetskraft eller genom att avtal tecknas med personal som frivilligt åtar sig att lösa en krigsuppgift. Allmän tjänsteplikt kan komma att behöva användas för att kompensera svårigheterna vid de omfattande förändringar som samhället undergår vid ett krigsutbrott. Behoven av frivilligpersonal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret redovisas närmare i avsnitt E. 2. Totalförsvarets utbildningsbehov För tjänstgöring i befattning inom totalförsvaret fordras i regel att utbildning för uppgiften sker redan i fred. Obligatorisk utbildning kan genomföras med stöd av värnpliktslagen, lagen om vapenfri tjänst, civilförsvarslagen och i viss utsträckning krigssjukvårdslagen. Personal, som icke ianspråktas med stöd av dessa lagar, kan ges utbildning i fred först efter frivilligt åtagande. Utbildning sker i allmänhet i samband med att frivilligavtal tecknas. a) Frivillig vidareutbildning som påbyggnad till den obligatoriska utbildningen Genom de ovan nämnda lagarna åläggs medborgaren att i fred genomgå obligatorisk utbildning för sina krigsuppgifter. Som tidigare anförts finns behov av frivillig vidareutbildning, främst befälsutbildning, för att öka den enskildes förmåga att lösa sina särskilda uppgifter i totalförsvaret. SOU 1968: 54

Utbildningsbehov av denna art finns främst för krigsmaktens personal, men även för personal inom övriga delar av totalförsvaret t. ex. för viss ledningspersonal. En del av behoven har uppkommit genom att viss personal på grund av bristande resurser icke fått utbildningsbehovet helt tillgodosett under den obligatoriska utbildningen. För personal inom totalförsvaret finns således behov av frivillig utbildning för att inom vissa områden fördjupa och utveckla kunskaper och färdigheter. Då dessa behov är föranledda av de uppgifter som den enskilde har inom krigsorganisationen har VK valt att kalla dessa för krigsorganisatoriska behov. Behoven redovisas närmare i kap 4. Den enskilde medborgaren anser sig i många fall ha ett behov att komplettera och vidareutveckla sina kunskaper för att bättre än eljest kunna fullgöra sina uppgifter i krig. Detta individuella behov är icke möjligt att generellt ange, eftersom det varierar med hänsyn till befattning, utbildningsbakgrund och den grad av ansvar vederbörande känner för uppgiften. VK anser att det från statsmakternas synpunkt är av värde att de medborgare, som oftast tvångsvis åläggs en uppgift inom totalförsvaret, får tillfälle att frivilligt förbättra sina kunskaper och färdigheter för att med än fastare tillförsikt kunna lösa sina uppgifter inom krigsorganisationen. b) Frivillig utbildning av personal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret Personal som på annat sätt än genom de ovan nämnda lagarna engageras i totalförsvaret kan ges utbildning endast genom frivilligt åtagande. Hit hör den stora grupp av frivilliga som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret. Denna personal har som regel icke tidigare genomgått obligatorisk utbildning. Även om man eftersträvar att i stor utsträckning teckna avtal med personal, som genom sin civila yrkesutbildning skaffat sig för krigsuppgiften lämpad färdighet, är det ändå nödvändigt att ge personalen erforderlig utbildning anpassad efter 21

de uppgifter som kan förutses i krig. Huvuddelen av denna personalkategori skall därför genomgå grundutbildning inom respektive tjänstegren och därefter delta i den förbands- eller tillämpningsutbildning som anordnas för den enhet vid vilken den frivillige är krigsplacerad. c) Frivillig utbildning för att stärka den enskildes allmänna förmåga att verka inom totalförsvaret Hos ett stort antal medborgare finns en önskan att genom frivillig försvarsutbildning stärka sin förmåga och sina färdigheter inom ett flertal verksamhetsområden. Som exempel härpå kan nämnas deltagande i den frivilliga skytterörelsen, frivillig självskyddsutbildning, frivillig sjukvårdsutbildning samt frivillig utbildning av hundförare och hundar. Denna frivilligutbildning är tillgänglig för alla oberoende av vederbörandes uppgifter inom totalförsvaret. Den har av statsmakterna och myndigheterna bedömts vara av värde för att åstadkomma en allmän förbättring av den personella kvaliteten inom totalförsvaret. E. Behov av frivillig personal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret Som tidigare nämnts finns inom flera grenar av totalförsvaret behov av frivilliga som tecknar avtal för tjänstgöring i krig. Tjänstgöringsförhållandena för denna personal är olika beroende på att den tidsrymd under vilken dess tjänster tas i anspråk varierar och att arbetsförhållandena är olika inom skilda delar av totalförsvaret. VK har hos totalförsvarsmyndigheterna inhämtat uppgift om vilka behov av frivilliga som föreligger. Vid vissa totalförsvarsmyndigheter pågår för närvarande översyn av myndigheternas krigsorganisation och krigsplanläggning. Det har därför icke alltid varit möjligt att redovisa detaljerat underlag för behovsberäkningar. VK anser dock att det lämnade underlaget är tillräcklig grund för de överväganden och förslag som läggs fram i betänkandet.

1. Former för tjänstgöring Inom totalförsvaret föreligger i krig behov av frivillig personal dels för ständig tjänstgöring och dels för tillfällig tjänstgöring. Den ständiga tjänstgöringen sker i en viss befattning vid krigsorganiserat förband eller enhet. Tjänstgöringen kan anses börja i och med att enheten krigsorganiseras och fortgår till dess denna hemförlovas eller upplöses. Vissa funktioner inom totalförsvaret har för närvarande icke en så preciserad personalplanering som i regel förutsätts i begreppet krigsorganisation. Så är t. ex. fallet med det civila transportväsendet och lantbruket. Avsikten är emellertid att frivilligpersonal ur SKBR och SBS skall användas för ständig tjänstgöring inom dessa verksamhetsområden. Den tillfälliga tjänstgöringen förutsätts vara begränsad till en kortare tidsperiod och skall kunna fullgöras utan att personalen i fråga fast inlemmas i krigsorganisationen. Enligt nuvarande ordning eftersträvas att tillgodose behovet av frivilligpersonal genom att frivilligavtal - A-, T- eller B-avtal - tecknas. A-avtal innebär att den frivillige förbinder sig att i krig och i vissa fall även vid beredskapsövning utföra heltidstjänstgöring vid krigsmakten. T-avtal innebär att den frivillige förbinder sig att utföra hel- eller deltidstjänstgöring inom det civila transportväsendet. B-avtal innebär att den frivillige förbinder sig att utföra deltidstjänstgöring inom andra delar av totalförsvaret än det civila transportväsendet. Krigsmaktens och det civila transportväsendets behov av ständigt tjänstgörande frivilligpersonal tillgodoses således genom Aoch T-avtal. Härutöver tillgodoses detta personalbehov genom olika former av anställningsavtal med enskilda, som icke är att hänföra till frivilligpersonal i begreppets allmänt vedertagna betydelse. För totalförsvarets övriga civila krigsorganisationer saknas författningsmässiga förutsättningar för att avtal för ständig tjänstgöring med stöd av frivilligkungörelsen skall kunna tecknas. Behoven av tillfällig personal tillgodoses genom att B-avtal eller andra avtal tecknas SOU 1968: 54

med enskilda eller företag. För deltidstjänstgöring vid det civila transportväsendet tecknas dock T-avtal. Det bör noteras att viss B-personal icke genomgår utbildning för krigsuppgiften, eftersom vederbörande genom sin yrkesverksamhet i fred förutsätts ha nödvändiga kunskaper för att kunna fullgöra denna uppgift.

2. Behov av frivilligpersonal a)

Krigsmakten

Frivillig personal för krigsmakten rekryteras av SBS, SKBR, SLK och SRK*. Antalet befattningar för frivilligpersonal i krigsorganisationen - A-personal - uppgår till ca 32 000. Dessa fördelar sig på armén med ca 17 000, på marinen med ca 4 000 och på flygvapnet med ca 11 000 frivilliga. För närvarande finns brist på utbildad frivilligpersonal varför en del av befattningarna har måst vakantsättas eller besättas med värnpliktig personal som egentligen erfordras som personalreserv. Bristerna fördelar sig på samtliga försvarsgrenar och berör personal ur alla frivilligorganisationer. Störst är bristen på lottor. Krigsmaktens behov av frivillig personal för uppgifter av tillfällig art - B-personal vid krigsförbandens mobilisering, hemvärnets expeditionstjänst och sjukvård m. m. uppgår till ca 45 000 frivilliga. För att tillgodose behoven behöver avtal tecknas med ytterligare ett betydande antal frivilliga för dessa uppgifter. B-personalen skall kunna tas i anspråk för tjänstgöring av kortare varaktighet (ett-fyra dygn, i vissa fall något längre tid) och bör under tid då tjänstgöring vid krigsmakten icke sker kunna fullgöra uppgifter inom andra delar i totalförsvaret eller i samhället i övrigt. b)

Civilförsvaret

Varje i riket boende svensk medborgare är civilförsvarspliktig fr. o. m. 16:e t. o. m. 65:e levnadsåret. Flertalet av de civilförsvarspliktiga, som under beredskap och krig skall ingå i civilförsvarets organisation, inskrivs, SOU 1968: 54

utbildas och krigsplaceras i civilförsvarets enheter i fred. Inskriven civilförsvarspliktig är skyldig att genomgå erforderlig utbildning. Utbildningstiden får omfatta högst 30 dagar. För civilförsvarspliktig som avses bli placerad i högre befälsbefattning får utbildningstiden utsträckas till högst 60 dagar. Ett mindre antal civilförsvarspliktiga (ca 5 000) inskrivs i civilförsvaret först då civilförsvarsberedskap anbefalls. Civilförsvarsstyrelsen har anmält att av sistnämnda personalkategori torde ca 1 000 civilförsvarspliktiga behöva rekryteras ur och i fred utbildas av SLK för att komplettera civilförsvarets underhållsorganisation. Från beredskapssynpunkt är det vidare önskvärt att behovet av främst ca 3 000 bilordonnanser, som inskrivs först vid mobilisering, kan täckas av frivilligpersonal ur exempelvis SKBR och ges sådan utbildning att uppgiften som bilordonnans genast kan fullgöras efter mobilisering. Härutöver finns behov av att vid beredskapstillstånd och krig kunna ta frivilligpersonal ur SBS, SKBR, SLK och SRK i anspråk för tillfällig tjänstgöring vid bl. a. utrymning och omhändertagande av flyktingar. Behovet uppskattas till ca 8 500 frivilliga. Till civilförsvaret räknas även frivilliga flygkåren. Kårens tjänstgöringsförhållanden är reglerade i särskild ordning. c)

Medicinalväsendet

Inom det allmänt civila medicinalväsendet avser man att i krig - utöver personal som ianspråktas med stöd av tjänsteplikt för raedicinalpersonal - använda frivillig personal ur SKBR och SRK. Tjänstgöringen är att anse som ständig tjänstgöring för personal ur SKBR och tillfällig tjänstgöring för personal ur SRK. Frivilligpersonalen ur SKBR har T-avtal medan personalen ur SRK har tecknat avtal som B-personal. Behovet av frivillig sjukvårdspersonal ur SRK uppskattas till omkring 10 000. Behovet kan f. n. i stort tillgodoses. Denna per1 Innebörden av här och i det följande använda förkortningar på frivilligorganisationer framgår bl. a. av tabell 2:1 (sid 20).

sonal är främst avsedd att förstärka personalresurserna inom den öppna sjukvården och vid sjukhärbärgen då sådana upprättats. En omfattande utökning av vårdpersonalen för fredssjukvården pågår. Den härigenom ökade tillgången på sjukvårdspersonal kommer främst att användas inom den slutna vården i krig. Behov av frivilligpersonal inom den öppna vården kvarstår därför även i framtiden. Behoven av frivilliga bilförare ur SKBR för sjuktransport och andra transporter vid beredskapssjukhusen uppskattas till ca 3 000. Endast en del av behoven har hitintills kunnat tillgodoses. d)

Veterinärväsendet

Inom det allmänt civila veterinärväsendet behövs frivillig personal ur SBS som biträden åt veterinär och för tjänstgöring vid veterinärmedicinska och bakteriologiska laboratorier. Behoven är begränsade till ca 230 frivilliga, vilka torde kunna rekryteras genom SBS och utbildas genom veterinärstyrelsens försorg med biträde av SBS. e)

Lantbruket

Inom lantbruket blir i krig bristen på arbetskraft stor till följd av inkallelser av i lantbruket sysselsatta män och genom den omställning av arbetsmetoderna, som då krävs. Lantbrukets arbetskraftsbehov i krig har studerats av arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med statens jordbruksnämnd. Härvid har konstaterats att det främst inom djurvården finns behov av frivilligpersonal ur SBS. Behoven har överslagsmässigt beräknats till omkring 3 000. Härtill kan komma ett behov av djurvårdspersonal för uppgifter av tillfällig art. För närvarande är 1 800 medlemmar ur SBS beredskapsregistrerade för denna verksamhet. Det är sannolikt att behov av frivilligpersonal, t. ex. traktorförare och skötare av jordbruksmaskiner, kan komma att uppstå även inom andra områden. Omfattningen och tillgodoseendet av dessa behov har emellertid ännu icke kartlagts. De arbetsuppgif-

ter som kan komma att åläggas frivilligpersonalen bedöms komma att få karaktären av ständig tjänstgöring. För undanförsel av boskap och omhändertagande av kreatur som medförs av flyktingar behövs personal ur SBS för arbetsuppgifter av tillfällig art bl. a. vid rastplatser, hjälpstationer och samlingsplatser. f) Det civila

transportväsendet

Inom det civila transportväsendet finns i krig ett stort behov av bilförare. Utöver den personal i främst den yrkesmässiga biltrafiken, som står kvar i sina fredsuppgifter sedan totalförsvaret i övrigt krigsorganiserats, måste buss- och lastbilsförare tillföras. Behovet tillgodoses genom att män över värnpliktsåldern beredskapsregistrerats och genom att personal ur SKBR tecknat T-avtal. De brister, som för närvarande finns, torde successivt kunna minskas genom ökad tilldelning av män över värnpliktsåldern och genom ökad rekrytering av frivillig personal. Med hänsyn till kravet på tillräckligt kunniga bilförare, framförallt för tyngre lastbilar och bussar, är det önskvärt att utbildning av de bilförare, som i krig tillförs det civila transportväsendet, kan ske i fred. Utbildning av förare till tyngre lastbilar bedrivs främst inom FAK, utbildning av bussförare sker inom FAK och SKBR samt utbildning av förare till lätta lastbilar inom SKBR. FAK utbildning tar främst sikte på att utbilda män som icke är i värnpliktsåldern. Dessa bilförare beredskapsregistreras efter genomgången utbildning. För närvarande är ca 1 000 medlemmar ur SKBR och ca 500 medlemmar ur FAK beredskapsregistrerade för det civila transportväsendet. Det är ett starkt önskemål att utbildningen av bilförare genom FAK och SKBR kan utökas. Som en allmän målsättning kan anges att FAK och SKBR bör eftersträva att vardera rekrytera ca 2 000 förare för lastbilar och bussar. Tjänstgöringen för frivilligpersonal inom det civila transportväsendet är i huvudsak att anse som ständig tjänstgöring. Härutöver föreligger tillfälliga behov av bilförare under SOU 1968: 54

vissa perioder t. ex. vid undanförsel av förnödenheter och för utrymningstransporter. g)

Kommunikationsverken

Vid kommunikationsverken finns i krig behov av förstärkning med arbetskraft. Verken bedömer att behoven i de flesta fall kan tillgodoses genom att värnpliktiga ges uppskov och genom att enskilda avtal tecknas med pensionerad eller f. d. anställd personal eller med andra lämpliga personer. Vid statens järnvägar och de enskilda järnvägarna kommer dock inom en nära framtid att föreligga så stora behov av reservarbetskraft, att även andra åtgärder för att säkra tillgången på arbetskraft i krig måste vidtas. Möjligheterna att i detta syfte utnyttja frivilligpersonal eller på annat sätt tillgodose behoven undersöks av statens järnvägar och försvarsstaben. Vid andra verk, som genomgår motsvarande rationaliseringar som statens järnvägar, kan i framtiden likartade önskemål om frivillig arbetskraft komma att uppstå. h) Civilbefälhavarekanslier styrelser

och krigsläns-

Inom civilbefälhavarekanslier och krigslänsstyrelser finns utöver fredspersonalen behov av telefonister, krypto- och expeditionsbiträden, ekonomibiträden, bilförare och motorcykelordonnanser. Önskemål har uttalats att personalen borde rekryteras och utbildas genom frivilligorganisationernas försorg. Krigstjänstgöringen är att anse som ständig tjänstgöring. Förutsättningar att med stöd av civilförsvarsplikt eller frivilligkungörelsen anskaffa personal föreligger för närvarande icke. Överslagsmässigt bedöms behovet uppgå till omkring 1 000 frivilliga. i)

Kommuner

Planläggning av kommunernas krigsberedskap pågår. Efter hand som planläggningen fortskrider kan önskemål om frivilligpersonal för skilda uppgifter komma att uppstå. SOU 1968: 54

j) Övriga delar av totalförsvaret Inom övriga delar av totalförsvaret torde icke finnas något behov av personal som bör rekryteras och utbildas genom frivilligorganisationerna. Från flera myndigheter har emellertid anmälts som önskvärt att den personal, som rekryteras genom myndighetens egen försorg, kunde ges viss utbildning genom att delta i av frivilligorganisationerna anordnad utbildning. Kostnaderna för deltagande personal skulle bestridas av vederbörande myndighet.

k) Totalförsvarets sonal

behov

av

frivilligper-

Tabell 2:2 Sammanställning av totalförsvarets behov av frivilligpersonal ur olika frivilligorganisationer år 1966

Frivilligorganisation Totalförsvarsgren SBS Krigsmakten Lantbruket Veterinärväsendet Civilförsvaret Summa SBS SKBR Krigsmakten Civilförsvaret Medicinalväsendet Civila transportväsendet Summa SKBR SLK Krigsmakten Civilförsvaret Civila ledningsorgan Summa SLK SRK Krigsmakten Civilförsvaret Medicinalväsendet Summa SRK FAK Civila transportväsendet Summa FAK Totalt behov ca

Personal för ständig tjänstgöring

Personal för tillfällig tjänstgöring

500 3 000 200

100 2 000

—

400 2 500

3 700

—

3 800 3 000 3 000

1400 500

2 000 11 800

1000 2 900

24 000 1 000 1 000 26 000

24 000 5 000

1 300 1 300

19 000 2 500 10 000 31 500

2 000 2 000 44 800

1 000 1 000 66 900

— —

—

— 29 000

Enligt totalförsvarsmyndigheternas planer skulle således av ständigt tjänstgörande personal behövas ca 45 000 frivilliga, varav omkring 30 000 inom krigsmakten. Behovet av tillfälligt tjänstgörande personal skulle uppgå till ca 67 000, varav ca 45 000 för krigsmaktens behov. Härutöver tillkommer ett visst behov av radiosignalister, motorcykelordonnanser, flygförare och hundförare. Frivillig personal kan i framtiden även komma att behövas vid kommunikationsverken och för kommunernas beredskap men omfattningen härav är f. n. icke klarlagd. Som en grov uppskattning torde kunna anges att på längre sikt totalt ca 115 000 frivilliga bör teckna avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret, om den nuvarande planläggningens krav skall kunna tillgodoses. Det övervägande flertalet bör utgöras av kvinnor och en mindre del av icke värnpliktiga män. Tillgången på avtalsbunden personal till här redovisade befattningar var vid angiven tid ca 30 000 för ständiga och ca 50 000 för tillfälliga uppgifter. Bristen skulle sålunda uppgå till ca 35 000 frivilliga. F. Möjligheterna frivilligpersonal

att tillgodose behoven av

Som tidigare framgått har totalförsvarsmyndigheterna uppskattat behovet av avtalsbunden frivilligpersonal till omkring 115 000 personer. Det bör understrykas att denna siffra är osäker. Krigsmaktens behov är förhållandevis noggrant kartlagda, medan behovet för de civila grenarna av totalförsvaret f. n. icke med säkerhet kan överblickas. Tillgångarna på frivilligpersonal är som tidigare nämnts för närvarande ca 80 000 personer vilket innebär en brist på ca 35 000 frivilliga. Tillgången på såväl ständigt som tillfälligt tjänstgörande frivilligpersonal har under en tämligen lång följd av år efter hand minskat något. Skälen härtill torde bl. a. vara en alltför begränsad rekrytering och alltför korta avtalstider. VK bedömer att denna tendens kan komma att fortsätta, om icke särskilda åtgärder vidtas i form av förbättrade villkor i olika hänseenden för 26

personalen. Även om den antydda utvecklingen kan vändas mot ökad rekrytering och längre avtalstider än nu, torde det likväl icke vara möjligt att under de närmast följande åren kunna tillgodose de angivna önskemålen av frivillig personal i full utsträckning. VK har i samarbete med totalförsvarsmyndigheterna undersökt vilka möjligheter som finns för att i framtiden tillgodose de bedömda behoven av frivilligpersonal.

1. Behov av personal för ständig tjänstgöring (A-personal) a)

Krigsmakten

Beträffande användning av frivillig personal inom krigsmakten har VK övervägt frågan om värnpliktiga helt eller delvis kan ersätta de kvinnliga frivilliga, överbefälhavaren har i detta sammanhang anmält att den beräknade tillgången på värnpliktiga under 1970talet i och för sig kommer att antalsmässigt vara tillräcklig för att bestrida de befattningar i krigsorganisationen som nu är avsedda för kvinnliga frivilliga. Överbefälhavaren har dock påtalat att flera faktorer starkt talar för att kvinnliga frivilliga det oaktat även framdeles bör användas i krigsorganisationen. De viktigaste motiven härför är följande. I dagens läge bedöms icke några förändringar aktuella, som i nämnvärd grad kan påverka krigsmaktens personella struktur. Den disponibla personalreserven bör främst medge ersättning där avgångarna bedöms bli störst, nämligen i de stridande förbanden. Det är därför angeläget att den nuvarande personalreservens storlek icke minskas. Detta skulle bli fallet om man tvingades sätta in värnpliktiga i befattningar, som är avsedda för kvinnliga frivilliga. På grund av den tilltagande specialiseringen inom alla samhällsfunktioner har önskemålen om uppskov för värnpliktiga i nyckelbefattningar inom övriga delar av totalförsvaret ökat. Det är med hänsyn till totalförsvarseffekten angeläget att i görliSOU 1968: 54

gaste mån kunna tillgodose önskemålen om uppskov. Möjligheterna att för närvarande bevilja uppskov är bl. a. beroende av tillgången på kvinnlig frivillig personal. Flertalet av de befattningar inom krigsmakten, som för närvarande bestrids av kvinnor, är av speciell karaktär. Tillgången på värnpliktiga utbildade för dessa befattningar är i nuläget liten. Som ovan anförts bör personalreserverna i första hand besättas med värnpliktiga lämpade att ingå i stridande förband. För här ifrågavarande befattningar återstår sålunda äldre värnpliktiga, som måste omskolas. Denna omskolning måste ske under krigsförbandsövningar och kommer att ta avsevärd tid i anspråk. Genom att utnyttja kvinnor, som genom sin egen yrkesutbildning är lämpade för dessa befattningar, kan utbildningstiden begränsas och ett rationellt utnyttjande av våra personella tillgångar åstadkommas. VK vill för sin del framhålla att det även från andra synpunkter är önskvärt att bibehålla den kvinnliga frivilligpersonalen i krigsmakten. Krigsmakten ingår som en betydelsefull del av vårt samhälle och fyller i såväl fred som krig en viktig funktion. Det är väsentligt att kvinnorna har möjligheter att aktivt medverka även i denna omfattande samhällsfunktion. VK anser därför att de här nämnda faktorerna bör beaktas vid ställningstaganden i dessa frågor. De värnpliktiga kan inkallas till och tjänstgöra i förbanden med stöd av värnpliktslagen. Det har ibland ifrågasatts om de avtal för A-personal, som nu finns, är tillräckligt bindande för att säkerställa att frivilligpersonalen inställer sig vid inkallelse och tjänstgöring i krig. En förutsättning för att frivillig personal skall kunna ersätta värnpliktiga i krigsmaktens förband är givetvis att avtalet för kvinnlig personal anses bindande vid såväl inkallelse som tjänstgöring. VK bedömer att sannolikheten för att den frivillige, som genom avtal bundit sig att tjänstgöra i krig, inställer sig vid inkallelse är lika stor som för den personal vilken inkallas med stöd av värnpliktslagen. Det är emellertid angeläget att den frivillige vid avtalsbindningen noga informeras om avSOU 1968:54

talets innebörd och konsekvenser. VK närmare överväganden redovisas i kap. 25. b) De civila delarna av

totalförsvaret

Inom vissa av totalförsvarets civila delar saknas som tidigare framhållits helt möjligheter att i fred genom pliktlagar utbilda personal för ständig tjänstgöring i krigsorganisationerna. VK anser det i princip önskvärt att dessa utbildningsbehov kan tillgodoses genom frivillig utbildning. Då denna personal efter utbildningen avses ingå i vissa befattningar, som är av likartad karaktär som A-personalens vid krigsmakten, bör avtal tecknas efter samma principer för all personal. VK anser således att Aavtal skall kunna tecknas med frivilligpersonal såväl inom den militära som civila sektorn av totalförsvaret. Denna fråga belyses närmare i kap. 10. Vad beträffar civilförsvaret finns som tidigare nämnts en viss utbildningsskyldighet i fred för personal som inskrivs för placering i civilförsvarets krigsorganisation. De förslag till utbildning av A- och B-personal som VK framlägger i det följande kommer i fråga om utbildningstid att vara längre än den utbildning som kan åläggas i civilförsvaret inskriven personal. VK bedömer därför att möjligheter bör finnas även för civilförsvarets personal att frivilligt genomgå viss kompletterande utbildning inom frivilligutbildningssystemet. Det bör ankomma på civilförsvarsstyrelsen att avgöra vilken omfattning denna kompletterande utbildning bör ges. Viss personal inom civilförsvarets krigsorganisation kan icke inskrivas och utbildas förrän civilförsvarsberedskap anbefallts. Flertalet av denna personal kommer att tjänstgöra i befattningar som är likartade med dem som förekommer inom andra delar av totalförsvaret, t. ex. för lottor som expeditions- och förplägnadspersonal och bilkårister som bilförare. VK anser att möjligheter bör finnas att i fred frivilligt rekrytera och utbilda sådan personal. Personalen bör efter genomgången grundkurs teckna A-avtal för tjänstgöring inom civilförsva-

ret. Utbildningen bör samordnas med frivillig utbildning av motsvarande personal inom andra delar av totalförsvaret. 2. Behov av personal för tillfällig tjänstgöring (B-personal) Under totalförsvarets krigsorganisering, vid utrymning av våra tätorter och under andra särskilda förhållanden uppstår ett omfattande behov av arbetskraft för tillfälliga uppgifter. Det innebär att ytterligare krav temporärt kommer att ställas i en redan hårt ansträngd arbetskraftsituation. En ingående prioritering av behovens tillgodoseende blir oundgängligen nödvändig. En kartläggning av alla behov av detta slag måste ingå i krigsplanläggningen i fred. Det är givetvis värdefullt om personalbehoven i dessa hänseenden kan tillgodoses med frivillig B-personal. Härigenom kan förutsättningar skapas för att i särskilt svåra skeden tillräckligt snabbt förse totalförsvaret med utbildad personal i lämplig angelägenhetsordning. Sedan primäruppgiften lösts kan B-personalen övergå till andra uppgifter i samhället. VK vill dock särskilt framhålla att B-personalens antal bör begränsas till vad som oundgängligen är nödvändigt med hänsyn till kraven på utbildning och hög insatsberedskap. För sådana uppgifter som icke ställer särskilda krav på utbildning eller snabb insats vid mobilisering bör personalbehoven tillgodoses genom att arbetskraft ur den civila arbetsmarknaden utnyttjas. 3. Avvägning mellan behov och tillgångar VK har tidigare redovisat den bristande överensstämmelsen mellan behov av och tillgångar på frivilligpersonal. Detta förhållande måste enligt VK mening medföra att de principer som hittills tillämpats, då det gäller att tillgodose totalförsvarets behov av frivillig personal, bör tas upp till nya överväganden av myndigheterna. Här skall endast framhållas att totalförsvarets behov av frivilliga bör anpassas till vad som rimligen svarar mot de reella tillgångarna och rekry28

teringsmöjligheterna. Erfarenheterna från andra världskriget och senare uppkomna krissituationer visar att vårt försvarsintresse under sådana förhållanden påtagligt ökar och att därmed också viljan att göra en personlig frivillig försvarsinsats ökar. Det är därför rimligt att anta att i ett sådant läge ett betydligt större antal frivilliga kan disponeras än under normala fredsförhållanden. Totalförsvaret skall emellertid omedelbart efter krigsorganisering kunna verka med full effekt. Vi måste vara beredda på att en snabb, kanske överraskande händelseutveckling framtvingar krigsorganiseringen. Det är under sådana förhållanden icke rimligt att förutsätta att tillräcklig tid finns för att utbilda nyanmäld frivilligpersonal som utan dröjsmål kan gå in i krigsorganisationen. Vid överväganden angående behovet av frivilliga i totalförsvaret bör därför närmare klarläggas vilken frivilligpersonal som oundgängligen måste ges utbildning i fred för uppgifter i krigsorganisationen. Utbildning bör i en krissituation dock snabbt kunna sättas igång för att täcka avgångar och efterhand uppkommande behov. 4. Frivillig utbildning eller tjänstepliktsutbildning? VK har ovan framhållit att det icke torde vara möjligt att helt tillgodose personalbehoven inom totalförsvaret genom frivilliga insatser till det antal som angetts av totalförsvarsmyndigheterna. Från olika håll har därför frågan väckts om inte personal för sådana befattningar i totalförsvaret, som enligt nuvarande planer avses bestridas av frivilliga, borde rekryteras, utbildas och inkallas till tjänstgöring med stöd av någon form av tjänsteplikt. Redan nu finns, som tidigare angetts, lagar som reglerar tjänstgöring m. m. för en stor del av totalförsvarets personal. Det har hävdats att det är ologiskt och oriktigt att en betydelsefull del av totalförsvarets personalbehov inte kan tillgodoses med stöd av lag. 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov har i sitt betänkande Totalförsvarets personalfrågor (SOU 1962: 3, sid. SOU 1968: 54

183 ff) diskuterat införande av s. k. tjänstepliktsutbildning, som närmast skulle syfta till att säkerställa att utbildningsskyldighet för totalförsvarets behov, skulle kunna åläggas medborgaren i fred. Utbildningen skulle kunna karaktäriseras som utbildning för åligganden enligt tjänstepliktslagen. Vi skulle i så fall få en värnpliktslag, en civilförsvarslag och en tjänstepliktslag som reglerade både tjänstgöringsskyldigheten i krig och utbildningsskyldigheten i fred. Utredningen anför bl. a.: En utbildning på nu anförda grunder torde vara ett lämpligt avpassat komplement till våra personella försvarsförberedelser i övrigt. Vi har emellertid kommit till den uppfattningen, att sådan utbildning icke bör införas i fredstid med mindre föreslagen förbättrad frivillig rekrytering och utbildning visar sig otillräcklig och reservarbetskraft icke kan erhållas genom en allmänt sett bättre överblick av våra personella resurser. Vi föreslår att det uppdras åt arbetsmarknadsstyrelsen att förbereda bestämmelser och organisation för rekrytering och utbildning av reservarbetskraft. Beslut om inrättande av obligatorisk utbildning bör emellertid anstå i avvaktan på de resultat som uppnås genom av oss tidigare föreslagen effektiviserad personalplanering inom totalförsvaret. I 1963 års statsverksproposition (prop. 1963: 1 bilaga 6) föreslog Kungl. Maj:t att personalplaneringen inom totalförsvaret skulle följa de allmänna riktlinjer som angivits av utredningen. 1963 års riksdag beslöt i enlighet med förslaget (SU 4, rskr 4). VK inser väl de skäl som talar för införande av någon form av tjänsteplikt för den personal som här avses. Kommittén anser emellertid att det alltjämt är för tidigt att ta slutlig ställning till frågan om införande av tjänstepliktsutbildning. Dels föreligger ännu icke resultaten av den ovan föreslagna effektiviseringen av totalförsvarets personalplanering, dels har enligt VK uppfattning ännu icke alla de åtgärder vidtagits som behövs för att förbättra frivilligrekryteringen. VK har vid sina studier av frivilligverksamheten funnit att frivilligorganisationernas medlemmar i väsentlig grad bidrar till att vidmakthålla och vidareutveckla förSOU 1968: 54

svarsviljan, dels genom det föredöme som de personliga insatserna utgör, dels genom den upplysning om totalförsvaret och dess uppgifter som de sprider i vida kretsar. Från ekonomisk synpunkt bör framhållas att de frivilliga insatserna i stor utsträckning sker med en jämförelsevis begränsad insats av statsmedel. Om en tvångsvis rekrytering och tjänstgöring skulle införas är det sannolikt att andra mer kostnadskrävande lösningar skulle bli nödvändiga. VK anser därför att de nuvarande frivilliga insatserna icke bör ersättas med lagstadgad tjänstgöringsplikt förrän alla vägar att tillgodose personalbehoven genom frivillighet visat sig oframkomliga. Skulle det visa sig att de frivilliga insatserna förblir otillräckliga för att säkerställa totalförsvarets behov av i fred utbildad personal, torde det bli nödvändigt att införa någon form av tjänstepliktsutbildning. En sådan åtgärd kan emellertid enligt VK mening aldrig helt ersätta de frivilliga insatserna. Det frivilliga försvarsarbetet kommer icke minst från psykologisk synpunkt att bibehålla sitt obestridliga värde.

G. Åtgärder för att säkerställa rets behov av frivilligpersonal

totalförsva-

1. Försvarsupplysningen och frivilligverksamheten De frivilliga försvarsinsatsernas omfattning är som tidigare framhållits ett uttryck för den försvarsvilja, som finns hos vårt folk. Opinionsundersökningar från de senaste åren visar att en klart uttalad vilja att försvara vårt land finns hos det övervägande flertalet av medborgarna. Det personliga engagemanget i dessa frågor synes emellertid, under perioder då akuta konfliktsituationer icke är framträdande, i allmänhet icke ge utslag på sådant sätt att medborgarna vill delta i frivilligarbetet i så stor utsträckning att behoven av frivilligpersonal helt kan tillgodoses. VK anser att en ökad upplysning om vårt totalförsvars uppgifter och förutsätt29

ningar är en av de viktigaste åtgärderna för att öka intresset för deltagandet i den frivilliga försvarsverksamheten. Upplysningsarbetet måste bedrivas såväl av de frivilliga försvarsorganisationerna som av berörda myndigheter. I försvarsupplysningen bör information om den frivilliga försvarsverksamheten ingå som ett betydelsefullt led. Icke minst syns det angeläget att eftersträva en ökad information i press, radio och TV. De frivilliga försvarsorganisationerna måste medverka till att finna former för försvarsupplysningen som kan vinna intresse hos nyhetsorganen. Ett ökat samarbete med Centralförbundet Folk och Försvar synes vara av stort värde. En ökad kunskap om de frivilliga insatsernas värde och betydelse för totalförsvaret är en av grundförutsättningarna för att frivilligverksamheten framgent skall kunna bedrivas i nuvarande eller ökad omfattning. 2. Åtgärder för att avväga behov och tillgångar För att tillgodose behoven av frivilligpersonal krävs en årlig rekrytering och nyutbildning som överstiger den rekrytering och utbildning som hittills har varit möjlig att genomföra. VK syn på dessa frågor redovisas närmare i kap. 24. Här skall endast anges några åtgärder som VK bedömer angelägna i detta sammanhang: • Krigsorganisationerna överses så att behoven av frivilligpersonal avvägs mot rekryteringsförutsättningar och personaltillgångar. • Prioritering av behoven av frivilligpersonal inom och mellan olika totalförsvarsgrenar genomförs så att de viktigaste behoven blir tillgodosedda i lämplig angelägenhetsordning. • Rekryteringsfrämjande åtgärder — som kommittén senare i framställningen redovisar - genomförs för att öka grundrekryteringen. • Ökad användning av värnpliktiga och inskrivning (uttagning) av civilförsvarspliktiga i sådana befattningar i krigsorganisationen som nu bestrids av frivillig-

personal men som är mindre lämpade för denna personal. • Möjligheterna att teckna enskilda avtal med sådan personal, t. ex. f. d. anställd personal, som genom sin tidigare fredstida verksamhet har tillräckliga kunskaper för att kunna lösa en uppgift inom krigsorganisationerna, används i ökad utsträckning. • Åtgärder bör vidtas så att den frivillige behåller sitt avtal under längre tid än som nu sker. Beträffande behovens omfattning bör som ovan nämnts en översyn göras. Det synes nödvändigt att en långsiktig planering av hur dessa behov skall tillgodoses sker på samma sätt som gäller för övrig personal. Det ankommer på överbefälhavaren och arbetsmarknadsstyrelsen att samordna och leda planläggningen för totalförsvarets arbetskraftsförsörjning i krig. Det syns därför enligt VK mening lämpligt att dessa myndigheter även får ansvar för samordningen av tillgodoseendet med frivilligpersonal inom hela totalförsvaret. De även framdeles begränsade resurserna gör en sträng prioritering nödvändig. Beträffande prioriteringen av personalbehoven vill VK, med ledning av de erfarenheter som vunnits vid undersökningen av behoven av frivilliga, framhålla följande. Den frivilliga personalen skall i första hand tillgodose krigsmaktens behov och behoven hos sådana totalförsvarsmyndigheter utanför krigsmakten som har väsentliga stödfunktioner för krigsmaktens verksamhet. Myndighet som har möjlighet att på annat sätt tillgodose sitt personalbehov bör icke utnyttja frivilliga inom sin krigsorganisation. Myndighet, som icke har att direkt stödja krigsmakten, civilförsvaret eller den för befolkningens skydd viktiga sjuk- och hälsovården, bör icke heller använda personal ur frivilligorganisationerna för sina primära personalbehov, om därigenom konkurrens uppstår med de viktigaste grenarna av totalförsvaret. Beträffande möjligheterna att i ökad utsträckning ersätta kvinnor med värnpliktiga i krigsbefattningar som icke är direkt lämSOU 1968: 54

pade för kvinnliga frivilliga vill VK framföra följande. VK har funnit att vissa lämpliga värnpliktiga med begränsad militär användbarhet (s. k. handräckningsvärnpliktiga) efter utbildning torde kunna användas för krigsplacering i vissa befattningar som nu är avsedda för kvinnor. Enligt vad VK erfarit överväger den pågående utredningen om handräckningsvärnpliktiga att effektivisera utbildning för vissa av dessa värnpliktiga inom bl. a. kontors- och transportfunktionerna. VK anser att det bör undersökas om icke sådana värnpliktiga som erhållit lämplig utbildning kan utnyttjas för att ersätta frivilligpersonal i vissa befattningar.

3. Särskilda synpunkter beträffande organisationernas egna insatser i frivilligverksamheten. - Kvinnornas insatser i totalförsvaret VK finner det vara av största betydelse att frivilligorganisationernas möjligheter till egna, aktiva insatser tillvaratas och utvidgas. Detta gäller alla områden, där de frivilliga organisationerna har att verka och icke minst utbildningsverksamheten. En intensifiering av verksamheten så att såväl planering och ledning som även det praktiska genomförandet i allt större utsträckning anförtros frivilligorganisationernas egna medlemmar skulle i och för sig bli av betydelse redan därigenom att kraven på motsvarande insatser av aktiv militär personal minskade. Detta är av vikt särskilt i ett vakansläge. Enligt VK mening ligger emellertid det väsentligaste och mest centrala ej i detta utan i den ökade självverksamheten som sådan. Livskraften i frivilligsystemet synes på ett avgörande sätt sammanhänga med graden av självverksamhet. Icke minst torde medlemmarnas förutsättningar att inom olika delar av totalförsvaret fullgöra viktiga befälsuppgifter på ett avgörande sätt främjas och sammanhänga med insatser som planerare, ledare och instruktörer inom den fredstida verksamheten. Med hänsyn till det sagda anser VK det SOU 1968: 54

angeläget, att väsentliga insatser görs för att utbilda och vidareutveckla lednings- och instruktörspersonalen inom frivilligorganisationerna. Av betydelse är härvidlag nyrekrytering av denna personal. Resultatet av denna synes på ett konstruktivt och avgörande sätt sammanhänga med de uppgifter av självständig, kvalificerad art som väntar inom frivilligarbetet. Det ter sig därför enligt VK mening också naturligt och nödvändigt, att den framtida utbildningen av här aktuellt slag även skall erbjuda frivilligorganisationerna möjligheter till utbildning eller kvalificerad orientering vid de militära staberna, högskolorna och försvarshögskolan samt vid myndigheter och institutioner av motsvarande art inom övriga delar av totalförsvaret. Medborgarnas självklara rätt och möjlighet att aktivt verka inom den vitala samhällsfunktion som totalförsvaret utgör, har, vad gäller de manliga medborgarna, till avgörande del förverkligats genom värnpliktsinstitutionen och olika befäls- och reservbefälsinstitut. Därmed minskar vare sig behovet eller önskvärdheten av frivilliga insatser av män. Men självfallet blir dock kvinnornas insatser utifrån de nämnda utgångspunkterna av speciellt intresse. Redan i dag baseras betydande delar av totalförsvarets organisation och funktionsduglighet på omfattande frivilliga insatser av kvinnor. Värdefulla och omistliga insatser görs av kvinnor hos vilka såväl ideella intressen som allmänna personliga kvalifikationer och yrkesutbildning är av stor betydelse. Enligt VK mening måste emellertid kvinnornas insatser tillmätas än större betydelse än vad som hitintills varit fallet särskilt då det gäller insatser som avser planering, ledning och utbildning inom den fredstida verksamheten. Kvinnornas allt större insatser inom samhällslivets olika områden bör sålunda få sin motsvarighet även inom totalförsvaret. Härvidlag är även det starkt ökade antalet kvinnor, som jämsides med män i det allmänna utbildningsväsendet genomgår kvalificerad yrkesutbildning, av stor betydelse. Detta gäller alla samhällsområden, men icke minst sådana, till 31

vilka utbildning sker i pedagogik och administration. VK vill sålunda konstatera, att det får anses som ett väsentligt samhällsintresse att kvinnornas frivilliga insatser inom totalförsvaret i olika avseenden intensifieras icke bara med hänsyn tagen till totalförsvarets effekt utan även med hänsyn till kvinnornas möjligheter till allmänna medborgerliga insatser.

H. Frivilligutbildningens utformning

framtida

1. Grunder Utbildningen måste utformas med hänsyn till de krav som ett framtida krig kan komma att ställa. Sambandet mellan krigets krav och utbildningen har behandlats av 1960 års värnpliktsutredning i betänkandet Värnplikten (SOU 1965: 68). De förändringar i det framtida krigets karaktär, som kan förutses, har närmare analyserats av 1965 års försvarsutredning i betänkandet Säkerhetspolitik och försvarsutgifter (SOU 1968: 10). Dessa utredningar har legat till grund för VK överväganden beträffande den frivilliga försvarsutbildningens utformning och innehåll.

2. Det framtida krigets krav på frivilligutbildningen Krigets krav på frivillig utbildning i vad gäller befälsutbildning, allmän försvarsutbildning, befattningsutbildning samt förbandsutbildning redovisas i det följande. Dessutom lämnas vissa synpunkter på beredskapens krav på utbildningen.

a)

Befälsutbildning

Krigföringens ändrade karaktär ställer i olika hänseenden ökade krav på chefer och enskilda inom totalförsvaret. 1960 års värnpliktsutredning anför bl. a. (sid. 76): Utvecklingen mot en strid över ytan och det snabbare tempot i striden medför att högre krav måste ställas på befälets förmåga att

- ofta självständigt - fatta beslut och att omsätta dessa i korta och entydiga order. Förbanden kommer genom stridens karaktär att utsättas för större påfrestningar. Detta får till följd att ökade krav ställs på befälets förmåga att trots svåra förhållanden genomdriva nödvändiga beslut. Det sagda gäller befäl på alla nivåer och inom alla försvarsgrenar. Vad ovan anförts om ytstridens stegrade intensitet gäller enligt VK uppfattning i princip även andra områden av det totala kriget. Det ökade krav som ställs på krigsmaktens befäl gäller i motsvarande grad även andra chefer inom totalförsvaret. Den frivilliga befälsutbildningen måste mot denna bakgrund anses vara ett värdefullt komplement till tidigare erhållen obligatorisk utbildning. Befälsutbildningen måste ges en mot kraven svarande hög kvalitet. Stor vikt måste läggas på utbildning i ledarskap bl. a. i förmågan att handla självständigt under svåra förhållanden.

b) Allmän

försvarsutbildning

1960 års värnpliktsutredning anför bl. a.: Utvecklingen mot en strid över ytan medför vidare att alla förband, även underhållsoch basförband m. fl., oberoende av försvarsgren måste kunna ingå som delar i ytförsvaret. Härvid måste förbanden kunna bevaka och försvara tilldelat område. Alla värnpliktiga måste därför kunna försvara sig själv mot fiendens stridsmedel exempelvis med hjälp av maskering och befästningsarbeten och lämna första hjälpen vid stridsskada. I ytkriget riskerar all personal - avsiktligt eller oavsiktligt - att utsättas för verkan av fiendens stridsmedel. Grundläggande kunskaper i hur man skyddar sig mot vapenverkan måste därför ges all personal. Av samma skäl måste alla kunna lämna första hjälpen vid stridsskador. I fråga om utbildning i skydd mot ABCstridsmedlens verkningar vill VK framföra följande. I 1965 års försvarsutrednings betänkande (sid. 126) anges bl. a.: Enligt försvarsutredningens mening bör dock försvaret utformas så att en begränsad insats av kärnladdningar samt av biologiska och kemiska stridsmedel inte på ett avgörande sätt minskar våra möjligheter till försvar. Ett framtida krig berör emellertid hela samhället och alla anSOU 1968: 54

strängningar måste samordnas till effektivast möjliga totalförsvar. 1965 års försvarsutredning uppdrog åt en särskild expertgrupp att närmare utreda vissa avvägningsfrågor inom totalförsvaret. Expertgruppen anför i sin utredning (FÖD 1967: 15) bl. a. (blad 61): Vi måste tillsvidare räkna med möjligheten av kärnvapenhot samt att kärnvapen kan komma till användning mot oss och bedöma hur vi i så fall kan begränsa verkningarna. Även risken för radioaktivt nedfall från kärnvapenexplosioner utanför vårt land måste beaktas, liksom att vårt land av misstag (tekniskt fel) kan komma att träffas av kärnvapen. I fråga om utbildning i skydd mot ABCstridsmedel anförs vidare (blad 167): Enligt försvarsutredningens direktiv till överbefälhavaren bör med hänsyn härtill soldaten ges utbildning i skydd mot ABC-stridsmedel. Angelägenheten att ge befolkningen i övrigt motsvarande utbildning är naturligen också stor. Denna dimensionerande aggressionsform (kärnvapenanfallet) har föranlett utredningen att uttala, att frågorna om viss utrustning för skyddsrum, skyddsmasker för civilbefolkningen och alarmering bör ges mycket hög prioritet inom civilförsvaret. Utbildningen i skydd mot ABC-stridsmedel bör ses mot samma bakgrund. Enligt utredningens mening är det tveksamt, om denna utbildning för närvarande kan anses tillfredsställande från angivna synpunkter. Med hänsyn till vad ovan anförts har VK funnit att utbildning av de frivilliga inom alla delar av totalförsvaret måste inrymma utbildning i elementärt skydd mot ABCstridsmedel. VK vill vidare erinra om att kvinnlig frivilligpersonal som ständigt eller tillfälligt tjänstgör vid krigsmakten i folkrättsligt hänseende är att anse som krigsmän (1949 års Genévekonvention). De åtnjuter därför vissa rättigheter såsom krigsmän men riskerar också att utsättas för direkta stridshandlingar. VK anser det icke lämpligt att ge dessa frivilliga stridsutbildning för att de i likhet med de värnpliktiga skall kunna ta aktiv del i försvarsstrid. Däremot synes det nödvändigt att den kvinnliga personalen inom krigsmakten för sitt omedelbara självförsvar utrustas med handeldvapen så långt resurserna medger och ges elementära kunskaper i vapnens användning liksom i reglerna för SOU 1968: 54 1—814341

nödvärn. VK anser att här nämnda förhållanden även bör inverka vid valet av den kvinnliga personalens tjänstgöringsplats. Den allmänna försvarsutbildningen bör således omfatta sådana utbildningsområden som är gemensamma för flertalet av de frivilliga, nämligen försvarsupplysning och personalvård, utbildning i första hjälpen vid olycksfall och stridsskador, grunder för skydd mot ABC-stridsmedel, grunder för skydd mot fientlig eldverkan samt för i första hand krigsmaktens heltidstjänstgörande personal, vapenutbildning för självförsvar (nödvärn). c)

Befattningsutbildning

1960 års värnpliktsutredning anför: Som en följd av det snabbare tempot i striden måste de enskilda befattningshavarna kunna lösa sina uppgifter med större snabbhet och precision än tidigare. Många förband utnyttjar komplicerad materiel, som ofta utgör komponenter i större system - exempelvis stridslednings- och vapensystem - där systemens funktion i väsentlig grad är beroende av en enskild befattningshavares förmåga att handha sin komponent. VK anser att det ökade kravet på snabbhet och precision måste återspeglas även i utformningen av den frivilliga befattningsutbildningen. Denna måste till sin längd och innehåll differentieras så att tillräckliga kunskaper och färdigheter för de olika uppgifterna erhålls. Även vid denna utbildning måste kraven på hög kvalitet vid utbildningen och hos personalen beaktas. d) Förbandsutbildning

(motsvarande)

Beträffande förbandsutbildningen anför 1960 års värnpliktsutredning: Stridseffekten hos ett förband är dock icke beroende enbart av de enskildas kunnande utan också av graden av samträning i förbandet. Samträningen har bland annat sin betydelse för snabbheten och precisionen. Numera föreliggande krav på snabbhet och precision kan endast tillgodoses genom att individerna efter tillräcklig enskild utbildning samtränas i förband under icke alltför kort tid. Förvärvade kunskaper

måste, sedan grunden lagts, också bibehållas under hela krigsplaceringstiden. VK anser att förbandsutbildning och utbildning av motsvarande art måste ingå som nödvändiga komponenter i frivilligutbildningssystemet. Vid den frivilliga befälsutbildningen måste förutsättningar skapas för att öva befäl inom ramen för de krigsförband där de är krigsplacerade. Det bör vidare eftersträvas att samöva befäl i olika befattningar vid ett och samma krigsförband. Vid utbildning av frivillig personal, som avser att teckna avtal för tjänstgöring inom krigsmakten, bör delar av den grundläggande utbildningen genomföras inom ramen av det förband där den frivillige kommer att placeras. För frivilliga inom totalförsvarets civila delar bör tillämpningsövningar anordnas som så nära som möjligt återger de miljöer och arbetsförhållanden vari den frivillige skall verka i krig. För att bibehålla förvärvade kunskaper måste den frivillige genomgå regelbundet återkommande repetitionsutbildning. Härigenom säkerställs även att totalförsvarets enheter är tillräckligt samtränade omedelbart efter krigsorganisering.

Det torde icke vara rimligt att räkna med någon tidsfrist för att komplettera eventuella brister i den tidigare erhållna utbildningen. Dessa krav måste beaktas vid frivilligutbildningen och berör icke minst sådan personal som tecknat avtal för ständig eller tillfällig tjänstgöring.

e) Beredskapens krav på utbildningen 1965 års försvarsutredning anger i sitt betänkande (sid. 125) att ett kuppanfall med strategiskt syfte är en tänkbar angreppsform under vissa förhållanden. Bl. a. anförs att »ett sådant anfall redan i inledningen kan komma att beröra hela Sverige eller stora delar av landet». Vidare sägs att »om vi redan hunnit mobilisera eller vidta omfattande beredskapsförstärkningar tvingas en angripare sannolikt att tillgripa ett storanfail för att betvinga oss. Tidsfaktorn torde därvid spela en väsentlig roll för angriparen och medföra en stark kraftkoncentration mot direkt verkande militära åtgärder». Detta innebär enligt VK uppfattning att personalen i fred måste ges en så kvalitativt högtstående utbildning att försvarets alla komponenter kan fungera under och omedelbart efter en krigsorganisering, även om denna genomförs under svåra förhållanden.

34 SOU 1968: 54

I

Frivillig befälsutbildning

3 Nuvarande förhållanden

A. Utbildning m. m. av personal som är ansluten till centralförbundet för befälsutbildning Frivillig befälsutbildning i den form som den nu bedrivs med personal som tillhör centralförbundet för befälsutbildning (CFB) kom till genom beslut av 1942 års riksdag. Riksdagsbeslutet innebar en väsentlig omläggning av dittills gällande system för frivillig befälsutbildning. Tidigare omfattade verksamheten endast utbildning till landstormsofficer och vidareutbildning av landstormsofficerare. Utbildningen skulle efter 1942 års beslut omfatta alla kategorier av värnpliktigt befäl ur samtliga årsklasser. Även meniga värnpliktiga skulle ha rätt att delta i utbildningen. De nya riktlinjerna för utbildningen började tillämpas den 1 juli 1943 och i anslutning härtill ombildades dåvarande Sveriges landstormsföreningars centralförbund till centralförbundet för befälsutbildning.

1. Organisation och ansvarsförhållanden Den frivilliga befälsutbildningens (FBU) syfte framgår av CFB grundstadgar fastställda av Kungl. Maj:t den 30 september 1955 där det bl. a. anges följande (2 §): Centralförbundets ändamål är att i samförstånd med vederbörande myndigheter och under samverkan med övriga frivilliga försvarsorganisationer arbeta för riksförsvaret främst SOU 1968: 54

genom frivillig utbildning av värnpliktigt befäl och annan personal tillhörande krigsmakten, hemvärnet inräknat, samt förberedande militärutbildning av ungdom. Centralförbundet skall även i övrigt verka för främjandet av hembygdens och landets försvar. Medlemmarna i CFB är sammanslutna i befälsutbildningsföreningar (FBU-föreningar) till vilka ofta ungdomsavdelningar är anslutna. Antalet föreningar uppgick den 1 juli 1967 till ca 390 fördelade över hela landet. Ungdomsavdelningarnas antal var 85. Föreningarna är sammanförda till ett 30tal befälsutbildningsförbund. Ett förbunds verksamhetsområde omfattar oftast ett län. Medlemmar som tillhör flygvapnet är sammanslutna i omkring 30 flygvapenföreningar. Flygvapenföreningarna är anslutna till flygvapenföreningarnas riksförbund (FVRF), som är ett specialförbund anslutet till centralförbundet. Antalet medlemmar i FBU med FVRF var den 1 juli 1967 ca 37 500 varav ca 4 900 ungdomar. Till centralförbundet är härutöver anslutna som specialförbund ett antal andra frivilligorganisationer som bedriver frivillig utbildning. Sammanlagt omfattade centralförbundet vid nyssnämnda tidpunkt ca 70 000 medlemmar varav ca 7 000 ungdomar. För budgetåret 1968/69 utgår till CFB med anslutna organisationer bidrag från fjärde huvudtiteln med 5 533 000 kr. Verksamheten inom den frivilliga befäls35

utbildningens riksorganisation är reglerad av statsmakterna och berörda myndigheter i frivilligkungörelsen, i Grundläggande bestämmelser för den frivilliga befälsutbildningen, i Bestämmelser för frivillig befälsutbildning inom krigsmakten samt i Grundläggande bestämmelser för den till armén anslutna frivilliga ungdomsutbildningen utanför hemvärnet och för ungdomsutbildningen vid kustartilleriet. Frivilligkungörelsen innehåller som framgår av kap. 2 grundläggande föreskrifter om bl. a. fördelningen av ansvar och uppgifter inom den frivilliga försvarsverksamheten mellan myndigheter och frivilliga försvarsorganisationer. I Grundläggande bestämmelser för den frivilliga befälsutbildningen (GBFB, generalorder nr 2867/1949) lämnas föreskrifter om bl. a. den frivilliga befälsutbildningens omfattning och ändamål samt de militära myndigheternas och centralförbundets åligganden med avseende på utbildningsverksamheten. I generalorder nr 3682/1947 och 3765/1947 lämnas föreskrifter om ungdomsutbildningen. Bestämmelserna i frivilligkungörelsen och i GBFB innebär i huvudsak följande, överbefälhavaren skall under Kungl. Maj:t samordna den frivilliga försvarsverksamheten. Försvarsgrenscheferna skall vara ansvariga för denna verksamhet inom egen försvarsgren. Den regionala ledningen av frivilligförsvaret skall utövas av militärbefälhavare och försvarsområdesbefälhavare samt motsvarande instanser inom marinen och flygvapnet. Centralförbundet ansvarar för upplysnings-, rekryterings- och föreningsverksamheten samt för ekonomin medan de militära myndigheterna i samråd med förbundet ansvarar för själva befälsutbildningen. Enligt GBFB omfattar den frivilliga befälsutbildningen utbildning för värnpliktig personal, reservpersonal, befäl och befälsaspiranter vid hemvärnet samt annan i riksförsvaret deltagande personal. Detaljbestämmelser för utbildningen finns i Bestämmelser för frivillig befälsutbildning inom krigsmakten (BestFBUK) som på föranstaltande av överbefälhavaren utfärdats av 36

försvarsgrenscheferna i samråd och tillämpas försöksvis från den 1 juli 1964. Av bestämmelserna framgår bl. a. att försvarsgrenschef låter utarbeta utbildningsföreskrifter och anvisningar samt utfärda utbildningsorder upptagande särskilda bestämmelser om den frivilliga befälsutbildningen, kursverksamhetens omfattning m. m. Militärbefälhavare ansvarar i samråd med CFB för den frivilliga befälsutbildningen inom militärområdet och ställer personal och materiel till förfogande för verksamheten. Försvarsområdesbefälhavare ansvarar i samverkan med CFB och befälsutbildningsförbund för motsvarande uppgifter inom försvarsamrådet. Samma uppgifter i stort åvilar kustartilleriförsvarschef och flottiljchef inom vederbörligt ansvarsområde.

2. Kurssystem för personal som genomgått grundutbildning a) Allmänt Utbildningen kan enligt BestFBUK genomföras i form av deltagande i kurs eller som frivillig tjänstgöring vid förband. Kurs kan anordnas såsom central kurs för personal från flera militärområden, som regional kurs för personal från flera försvarsområden eller förband eller som lokal kurs för personal inom ett försvarsområde eller ett förbands verksamhetsområde. De centrala kurserna planläggs och beordras av försvarsgrenschef i samråd med berörd frivilligorganisation. Tider och platser för kurserna, utbildningslinjer m. m. meddelas i årligen utfärdade bestämmelser. De centrala kurserna omfattar som regel en tid av två veckor och förläggs till läger, truppförband eller skola. Regionala kurser planläggs som regel genom försorg av militärbefälhavare i samråd med berörd frivilligorganisation och kan inom militärområde förläggas till ett truppförband eller bedrivas som lokal utbildning. Lokala kurser planläggs av försvarsområdesbefälhavare eller förbandschef i samverkan med befälsutbildningsförbund eller befälsutbildningsförening. Kurserna kan beroSOU 1968: 54

ende på de lokala förhållandena anordnas antingen gemensamt för flera föreningar på lämplig plats inom försvarsområdet eller föreningsvis i deltagarnas hemort eller nära denna. Den lokala utbildningen är FBU-rörelsens ursprungliga arbetsform. Den äger rum i form av fritidsutbildning på kvällar eller som heldagsövningar. Övningarna kan också genomföras som veckoslutskurser och omfatta tiden fredag kväll till söndag eftermiddag eller lördag och söndag. I vissa fall används uttrycken lägerkurs och hemortsutbildning. Med lägerkurs avses utbildningsverksamhet under minst tre på varandra följande kalenderdygn. All annan utbildning kan benämnas hemortsutbildning. Den frivilliga befälsutbildningen bedrivs främst i form av repetitionsutbildning och befordringsutbildning. Dessutom förekommer i viss utsträckning omskolnings- och preparandkurser.

ordnandeperioden om fyra år ett förordnande i närmast lägre grad (F-förordnande). Den frivilliga repetitionsutbildningen genomfördes som repetitionskurs vilken för allt befäl omfattade en total kurstid av 18 dagar uppdelad på två skeden. Den genomfördes som kurs eller såsom frivillig tjänstgöring. Vederbörande kunde välja mellan att delta i central, regional eller lokal kurs. Utbildningen bedrevs på den utbildningslinje som motsvarade krigsbefattningen eller om detta inte var möjligt på närliggande utbildningslinje eller som allmän befälsutbildning i markstridstjänst. Som framgår av kap. 4 har förutsättningarna för det hittills tillämpade systemet ändrats genom 1966 års beslut angående värnpliktsutbildningen. c)

Befordringsutbildning

Befordringsutbildningen omfattar befordringskurser dels för befäl som får genomgå utbildning för högre tjänstegrad, dels för b) Repetitionsutbildning personal som önskar återvinna tidigare tjänsRepetitionsutbildningen har intill genomfö- tegrad. Befordringskurs kan också genomrandet av 1966 års värnpliktsutbildningssys- gås av lämplig menig som ej erhållit befälstem syftat till att vidmakthålla och befästa utbildning under den obligatoriska tjänstgöden befälsförmåga och de kunskaper och ringen. Utbildningen syftar till att ge deltagarna färdigheter som förvärvats under den obligatoriska utbildningen liksom förmågan att sådana militära kunskaper och färdigheter tjänstgöra i krigsbefattning som motsvarar att de kan tjänstgöra i krigsbefattning i närtjänstegraden. Det hittillsvarande FBU-sys- mast högre tjänstegrad. Grundförutsättning temet är emellertid grundat på de förutsätt- för förordnande i den högre tjänstegraden ningar, som förelåg i det tidigare tillämpade är att eleven med godkända vitsord genomutbildningssystemet, där tidsmellanrummet gått befordringskurs med examen samt i mellan repetitionsövningarna — som närmast vissa fall fullgjort tjänstgöring. Utbildningen motsvarade de nuvarande krigsförbandsöv- genomförs som lokal, regional eller central ningarna — var sex år. Det bedömdes då kurs. Sista skedet av befordringskurs skall vara nödvändigt att befälet fick tillfälle att i regel fullgöras vid central kurs avslutad genomgå ytterligare utbildning mellan repe- med examen. I befordringskurs ingående titionsövningarna för att hålla sina kunska- trupptjänstgöring genomförs i regel vid förper aktuella. Detta skedde genom att office- band under repetitionsutbildning. Systemet gör det möjligt att vinna högre rare och underofficerare genomförde obligatoriska särskilda befälsövningar eller fri- grad inom officers-, underofficers- och unvillig repetitionsutbildning i FBU-systemet. derbefälsgraderna men också att vinna beDe som icke genomförde obligatorisk eller fordran från menig till underbefäl och från frivillig utbildning under den fyraårsperiod, underbefäl till underofficer. Officers grad som förordnandet till viss grad i regel kan inte förvärvas genom frivillig befälsomfattade, erhöll under den följande för- utbildning. SOU 1968:54

Tabell 3:1. Översikt över systemet för befordringsutbildning Total kurstid /dagar/

Antal dagar (timmar) i skede 1

skede 2

skede skede 3 4

Genomförs under högst

Tjänstgöring (dagar)

Deltagare

Benämning

Menig

Vicekorpralskurs 1

12(72)

—

3 år

Vicekorpral Korpralskurs (Vicekonstapel)

12(72)

—

3 år

Korpral (Konstapel)

Furirskurs

12 (72)

—

3 år

Furir överfurir Rustmästare

Sergeantskurs 36

12(72)

12(72)» 12

4 år

32*

Sergeant

Fanjunkarekurs 5

12(72)

12(72) 12

4 år

324 Fänrik

Löjtnantskurs

12(72)

12 (72) 6 12

24 (144)

12 Löjtnant

Kaptenskurs

(252)

4 år 128

5 år

1 Vpl i flygvapnet som grundutbildats i luftförsvars- eller bastjänst med lägsta vitsord X 77 får direkt genomgå vicekorpralskurs 2 Endast för vicekorpral som förordnats från menig till vicekorpral efter frivillig befälsutbildning. Vid flygvapnet 22 dagar. 3 Vid kustartilleriet lägerkurs. 4 Vid flygvapnet 22 dagar. 5 Vid kustartilleriet efter chefens för marinen prövning i varje fall. 6 Vid armén och kustartilleriet lägerkurs. 7 Övergångsvis tillämpas dock vissa äldre bestämmelser som innebär att kursen omfattar tre skeden om vardera 12 dagar. 8 Vid armén truppföringsskede, vid flygvapnet instruktörsskede.

I nuvarande utbildningssystem råder full överensstämmelse mellan befordrings- och repetitionskurs. En och samma kurs kan således fullgöras antingen som skede av en befordringskurs eller som del av en repetitionskurs. Omfattning, indelning m. m. av befordringskurser för förordnande i högre tjänstegrad framgår av ovanstående tabell. Befordringsutbildning för återvinnande av tidigare innehavd högre tjänstegrad omfattar för samtliga kategorier en total kurstid om 24 dagar uppdelad i två skeden om 12 dagar vardera. d)

Omskolning

Omskolning är avsedd att ge de militära kunskaper och färdigheter som behövs i krigsbefattning — i innehavd eller i närmast högre tjänstegrad på annan utbildningslinje 38

än den på vilken grundläggande utbildning ägt rum. Omskolningskursernas omfattning, indelning m. m. framgår av nedanstående tabell. Den avser kurser för vinnande av högre tjänstegrad inom den nya utbildningslinjen. Vid omskolning till befattning som motsvarar innehavd tjänstegrad är den totala kurstiden för alla kategorier 24 dagar. e)

Preparandkurser

Dessa kurser inriktas på att förbereda deltagarna för de uppgifter de kommer att ställas inför vid krigsförbandsövningar. Kurserna genomförs i form av veckoslutskurser. f) Tillträde till kurs Tillträde till frivillig befälsutbildning har all värnpliktig personal efter medgivande av SOU 1968: 54

Tabell 3:2. Översikt över omskolningskurser

vinnande av högre tjänstegrad Skede

Kategori Underbefäl Underofficerare Officerare

Kursbeteckning

Total kurstid (dagar)

4 Bko Bko Bko löjtnant Bko kapten

24 36 36 60

12 12 12 24

12 12 12 12

12 12 12

— —

truppregistreringsmyndighet samt krigsfrivilliga m. fl. under förutsättning att vederbörande tillhör CFB eller annan frivilligorganisation och avses bli krigsplacerad inom totalförsvaret. Tillträde till befordringskurs kan vinnas av värnpliktigt befäl och menig som visat sig lämplig för utbildning till högre, tidigare ej innehavd tjänstegrad. Även när det gäller tillgodoräknande av frivillig utbildningskurs och frivillig tjänstgöring samt vitsord vid genomgången kurs finns detaljerade bestämmelser i BestFBUK.

12 Även om utbildning inom hemvärnet kommer att behandlas i ett särskilt delbetänkande vill kommittén dock här omnämna att utbildning av manlig ungdom inom hemvärnet har i princip samma syfte som inom den frivilliga befälsutbildningen men att den också är inriktad på hemvärnets speciella verksamhet och även omfattar viss specialutbildning såsom signaltjänst och viss befälsutbildning.

b) Armén och kustartilleriet 3.

Ungdomsutbildning

a)

Allmänt

Ungdomsverksamheten inom den frivilliga befälsutbildningen syftar till att som fritidssysselsättning ge den manliga ungdomen sådana militära kunskaper och färdigheter att den förbereds för den kommande värnpliktstjänstgöringen. Verksamheten vill också tillvarata och utveckla ungdomens försvarsvilja och försvarsintresse och väcka intresse för befälsutbildning och för anställning vid krigsmakten. Kommittén vill i samband härmed framhålla följande. 1947 års riksdag uttalade att lantmilitär ungdomsutbildning i princip skulle samordnas inom hemvärnet, men att det kunde övervägas om icke utbildning i viss specialtjänst såsom luftvärnstjänst, luftbevakning och signal tjänst lämpligen borde handhas jämväl av centralförbundet för befälsutbildning. Som framgår av den följande redogörelsen har utbildning av det senare slaget anordnats inom ramen för centralförbundets verksamhet. SOU 1968: 54

Utbildningen omfattar allmänmilitär utbildning, specialutbildning inom olika tjänstegrenar, t. ex. vid armén i signal-, luftvärnsoch artilleritjänst, vid kustartilleriet i artilleri-, signal- och båttjänst samt instruktörsutbildning. Utbildningen omfattar allmän kurs, specialkurs samt instruktörskurs vardera på 100 timmar. Vid kustartilleriet är kurstiderna minskade till 72 timmar om kursen genomförs som central utbildning. Den allmänna kursen skall ge eleverna kännedom i stort om försvaret och om militära förhållanden samt viss förberedelse för specialutbildningen. Specialkursen ger ökade kunskaper och färdigheter om det militära uppträdandet, grundläggande utbildning inom en tjänstegren samt viss befälsutbildning. Instruktörskursen syftar till att befästa under tidigare kurser förvärvade kunskaper med huvudvikt på befäls- och instruktörsutbildning så att eleverna bl. a. skall kunna tjänstgöra som biträdande instruktörer vid vissa enklare övningar. Utbildningen bedrivs såsom lokal, regional och central utbildning. 39

c) Flygvapnet

tagare var från armén 3 200, kustartilleriet 300, flygvapnet 2 700 och hemvärnet 150. I centrala kurser deltog 630 elever under sommaren och 1 400 under vintern.

Den manliga ungdomen utbildas som flygpojkar och flygvapenpojkar. Flygpojksutbildningen, som regleras i flygvapenorder (Fo A 18/64), har närmast hobbybetonad inriktning. Den behandlas inte vidare här. 5. Föreliggande planer för framtida friFlygvapenpojkarna får militär utbildning i villig befälsutbildning luftbevaknings- och bastjänst på motsvarande sätt som FBU-ungdom ansluten till ar- a) Nytt kurssystem mén eller kustartilleriet får förberedande mi- Nya och delvis ändrade krav har ställts på litärutbildning anpassad till förhållandena den frivilliga befälsutbildningen i samband vid armén och kustartilleriet. Rekrytering med genomförandet av den obligatoriska och utbildning bedrivs av flygvapenförening- värnpliktsutbildningen enligt 1966 års värnarna i samarbete med den flygflottilj eller de pliktsbeslut. CFB har därför i samråd med flygflottiljer som är belägna inom förening- de militära myndigheterna utarbetat ett nytt ens verksamhetsområde. Utbildningen ge- kurssystem i syfte att skapa en anpassning nomförs dels såsom lokal utbildning vid efter de nya villkoren. Detta kurssystem är t. ex. luftbevakningsstation för elever på luft- f. n. föremål för försök. bevakningslinjen och vid flottilj eller krigsAvsikten är att det nya kurssystemet skall flygbas för elever på baslinjen, dels vid cen- bygga på samma grund som det nuvarande trala kurser. Efter genomgången utbildning men kompletteras och i viss mån revideras kan flygvapenpojkarna teckna frivilligavtal med hänsyn till de framtida ökade kraven med flygvapnet. Kurssystemet omfattar två på befälet. grundkurser om 66 resp. 36 timmar främst Enligt den reviderade målsättningen utavseende allmänmilitär utbildning samt lägvidgas den frivilliga befälsutbildningen så re och högre kurser i luftbevaknings- och att den i högre grad än hittills inriktas på bastjänst. De senare kurserna omfattar vardirekta förberedelser för det värnpliktiga bedera 66 timmar. Vidare finns instruktörsfälets uppgifter under krigsförbandsövningkurser på båda linjerna. arna. Kurserna inriktas därför enligt planerna främst på kompletterande krigsförbandsutbildning samt på befordringsutbildning. 4. Utbildningens omfattning Nedanstående redogörelse avser budgetåret 1966/67.

b) Kompletterande krigsförbandsutbildning

Denna utbildning skall innehålla kurser som främst syftar till att ge allmänt ökad förmå1 de frivilliga befälsutbildningskurserna del- ga i krigsbefattningen eller i vissa ämnen i tog omkring 9 000 värnpliktiga befäl, hem- vilka den värnpliktige har behov av ökade värnsbefäl m. fl. Av dessa deltog omkring kunskaper. Vissa kurser inriktas direkt på 2 000 i centrala lägerkurser. ökad förmåga att leda, utbilda och mobiliHärtill kom för krigsmakten gemensam sera krigsförbandet. utbildning för personalvårdspersonal, miliKurs i ledarskap syftar till att öka insiktärtolkar och fältpostbefäl m. fl. med sam- terna i ledarskapets psykologi, höja förmåmanlagt 335 deltagare från samtliga för- gan att leda krigsförband och ta hand om svarsgrenar. trupp och materiel under fältmässiga förhållanden. b) Ungdomsutbildning Kurs i trupputbildning syftar till att öka Mer än 6 000 ungdomar i åldern 15-19 år förmågan i utbildningsmetodik samt truppdeltog i ungdomskurser. Antalet kursdel- utbildning med huvudvikt på de grundläga) Vuxenutbildning

40 SOU 1968: 54

gande övningarna under krigsförbandsövning. Krigsförbandskurs syftar till att ge ökad kunskap om det egna krigsförbandets personal, organisation, mobilisering och uppgifter samt höjd förmåga att leda och utbilda det egna krigsförbandet. c)

Befordringsutbildningen

Denna utbildning avses i princip få samma längd och omfattning som den nuvarande. Vissa kurser förutsätts vara valfria och förläggs till första delen av utbildningen, övriga delar fullgörs huvudsakligen inom den värnpliktiges utbildningslinje.

d) Utbildningens

genomförande

Utbildningen avses som nu bedrivas i form av centrala kurser samt regionala eller lokala kurser. För den centrala utbildningen förutsätts att det finns en kurskatalog som bildar underlag för det årliga centrala kursprogrammet. Vissa kursers längd förkortas till en vecka för att ge möjlighet till större deltagande. Den lokala och regionala utbildningen skall bedrivas främst i form av korta kompletteringskurser. Vissa kurser förläggs helt eller delvis till föreningarna och viss utbildning, t. ex. skytte, fysisk träning, idrott bedrivs helt i förbunds- och föreningsregi. För att ge ökad möjlighet till valfrihet och stegring genomförs den lokala utbildningen efter en årligen rullande treårsplan.

B. Utbildning m. m. av personal som tillhör sjövärnskåren 1. Verksamheten i stort Sjövärnskåren (SVK) tillkom år 1941 genom en omorganisation av Sveriges Frivilliga Motorbåtskår som i sin tur uppstått ur Göteborgs Frivilliga Motorbåtsflottilj. Den sistnämnda hade organiserats redan 1913 med syfte att mot bakgrund av då hotande världskrig utbilda frivillig personal för sjöuppgifter och ställa denna personal med sina SOU 1968: 54

motorbåtar till marinens förfogande. Den år 1941 företagna omorganisationen av motorbåtskåren till sjövärnskåren innebar bl. a. att kåren kom att ingå som en del i marinen med militär status och eget statsanslag. Ett av de starkaste skälen till omorganisationen var, att man funnit att den utbildning av personalen, som tidigare förekommit i flottiljernas regi, inte motsvarade de krav som måste ställas på personalen i krig. Utbildningen lades därför efter omorganisationen om efter rent militära normer med yrkes- och underbefälsutbildning under värnpliktstjänstgöringen samt kompletterande utbildning för befattning som underofficer eller officer. De sålunda utbildade sjövärnsmännen kunde placeras i befattningar inom främst kustbevakningstjänsten men även ombord på flottans fartyg. Efter hand har organisationen modifierats till att bli en personalorganisation för rekrytering av värnpliktigt befäl till flottan för tjänst inom den marina kustbevakningen samt för vissa vapentjänster såväl i land som ombord.

2. Gällande reglementen, föreskrifter m. m. Sjövärnskårens organisation och verksamhet är fastställd i kungligt brev den 6 juni 1957. I detta föreskrivs bl. a. att kårens uppgift är att främja rekrytering och utbildning av värnpliktigt befäl vid flottan, att genom övningar och kurser utbilda därtill villig personal för tjänstgöring vid marinens kustbevakning samt att väcka allmänt intresse för sjöförsvaret. I målsättningen ingår även att främja flottans rekrytering av stam- och reservofficerare. Reglementet fastställer vidare kårens organisation i flottiljer och avdelningar samt kår- och flottiljledningarnas sammansättning. I fråga om personalen föreskrivs att denna skall utgöras av sjövärnsaspiranter som genomgår eller genomgått utbildning vid kåren men som inte börjat sin värnpliktstjänstgöring samt därutöver av sjövärnsmän som är värnpliktiga eller krigsfrivilliga med genomgången militär grundutbildning. Sjövärnsmännen kan vara av befäls eller menigs tjänstegrad. I reglementet anges vidare 41

fordringarna för antagning och entledigande av personalen. I anslutning till reglementet har chefen för marinen utgivit Tjänstgöringsföreskrifter m. m. för Sjövärnskåren (TSD nr 117/1957). Härutöver har chefen för sjövärnskåren sedermera fastställt bl. a. utbildnings- och förvaltningsföreskrifter m. m. för tillämpning inom kåren. 3. Organisation Ledningen av sjövärnskåren utövas av chefen för sjövärnskåren som är direkt underställd chefen för marinen. Kårchefen biträds av en kårstab. Sjövärnskåren består numera av 16 flottiljer, en aspirantskola i Örebro samt av en avdelning i Hälsingborg ingående i öresundsflottiljen (Malmö). Sommartid organiseras nio aspirantskolor. Som flottiljchefer tjänstgör både stamofficerare, värnpliktiga officerare ur sjövärnskåren och reservofficerare. Personalen bestod år 1966 av 1 523 sjövärnsmän fördelade på 30 kaptener, 224 löjtnanter, 129 fänrikar, 341 underofficerare, 360 underbefäl och 439 meniga samt av 1 161 sjövärnsaspiranter. 4.

Rekrytering

Rekryteringen sker genom flottiljerna. Varje flottilj har sitt rekryteringsområde. Antagningsålder för aspirant är lägst 15 och högst 17 år. Antalet aspiranter under utbildning vid kåren fastställs årligen med hänsyn till flottans krigsorganisationsbehov och får f. n. uppgå till högst 750. Årligt rekryteringsbehov är omkring 350 aspiranter. Av de aspiranter som genomgår fullständig utbildning — årligen mellan 130—150 aspiranter — utbildas sedermera ett 75-tal årligen till värnpliktigt befäl vid flottan. Normalt går omkring 30—40 av aspiranterna vidare till sjökrigsskolan för utbildning till sjöofficerare på aktiv stat eller i reserven samt till marinintendenter och mariningenjörer. Ett mindre antal rekryterar marinens övriga kårer och handelsflottan. Resten (ca 10—15 aspiranter)

av de färdigutbildade aspiranterna begär uppskov eller fullgör sin värnplikt vid andra vapenslag och nyttiggörs därigenom inte flottan. Efter grundutbildningen kan de värnpliktiga antas som sjövärnsmän vid sjövärnskåren i befäls eller menigs grad. Efter utgången ur värnpliktsåldern kan frivilligavtal tecknas för vidare tjänstgöring som sjövärnsmän vid kåren. Dessa sjövärnsmän får kvarstå till 60 års ålder och utnyttjas för bl. a. krigsplacering i basförband och inom kustbevakningen.

5. Kurssystem a)

Aspirantutbildning

Sjövärnsaspiranterna genomgår under tre somrar och två vintrar utbildning, vilken helt bedrivs i sjö värnskårens regi. Sommarutbildningen äger rum på någon av sjövärnskårens aspirantskolor och omfattar 4 veckor. Sista årskursen utbildas under 2 veckor på en sjögående skolavdelning. De två mellanliggande vintrarna sker utbildningen antingen genom brevskola anordnad i samverkan med försvarets brevskola eller som sammanhållen undervisning vid särskilt anordnade vinterkurser. Aspirantutbildningen har till syfte att hos aspiranterna stärka intresset för sjön och sjöförsvaret samt att väcka och befästa intresse för fortsatt utbildning till befäl vid flottan. Utbildningen skall även förbereda aspiranterna för kommande tjänst vid flottan. Detta sker genom att aspiranterna under former som är lämpliga för ungdom ges insikt i sjömansskapets och den sjömilitära yrkesutbildningens grunder. Härvid ges nautisk utbildning motsvarande den civila skepparexamen. Dessutom skall utbildningen ge aspiranterna allmänt sjövett, ansvarskänsla och medborgaranda. Utbildning i självförsvar förekommer icke. De aspiranter, som genomgått fullständig aspirantutbildning, får av kårchefen ett intyg, som visas upp vid inskrivning till militärtjänst. Aspiranten tilldelas då flottan, om han fyller stadgade fysiska fordringar. SOU 1968: 54

b) Utbildningen

till värnpliktigt

befäl

De värnpliktiga f. d. sjövärnsaspiranterna genomgår efter inryckningen till grundutbildningen urvalsprov, som avser att vara till ledning för uttagningen och vid fördelning på nedanstående utbildningslinjer. Motortorpedbåtslinje som omfattar utbildning till befattning för värnpliktig officer för tjänstgöring på motortorpedbåt, mindre, Sveplinje som omfattar utbildning till befattning för värnpliktig underofficer eller officer, företrädesvis på hjälpminsvepare, Sambandslinje som omfattar utbildning till befattning för värnpliktig underofficer eller officer i sambandstjänst, Stridsledningslinje som omfattar utbildning till befattning för värnpliktigt underbefäl, underofficer eller officer inom stridsledningstjänsten. c) Fortsatt

utbildning

och

tjänstgöring

Sjövärnsman förbinder sig att utöver obligatorisk värnpliktsutbildning vart femte år fullgöra en repetitionskurs om högst 30 dagar för den som är officer eller underofficer och om högst 10 dagar för den som är underbefäl eller menig. För att vinna kompetens för högre förordnande genomgår den värnpliktige fänriken under sin första repetitionskurs en löjtnantskurs, vilken kvalificerar för förordnande till värnpliktig löjtnant tidigast vid 28 års ålder. Därpå följande repetitionskurser omfattar viss skolmässig utbildning men sker väsentligen i form av praktisk tjänstgöring. För att tillgodose behovet av värnpliktiga kaptener i flottans krigsorganisation anordnas ungefär vart tredje år en kaptenskurs. Kursen omfattar en teoretisk period om 30 dagar, vilken normalt sammanfaller med tredje repetitionskursen, samt en därpå följande praktisk tjänstgöring om 30 dagar. Genomgången kaptenskurs kvalificerar vederbörande för förordnande till värnpliktig kapten tidigast vid 38 års ålder.

SOU 1968: 54

Grunder för utformning av värnpliktskommitténs förslag avseende frivillig befälsutbildning

A. Den obligatoriska värnpliktsutbildningen enligt 1966 års riksdagsbeslut 1. Inledning Genom beslut av 1966 års riksdag har fastställts ett nytt system för värnpliktsutbildningen (prop. 1966: 106, 2LU 48, rskr 271). Som följd härav har utfärdats lagen den 3 juni 1966 (nr 432) om ändring i värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967). Kungl. Maj:t har vidare den 16 juni 1966 utfärdat provisoriska bestämmelser om värnpliktsutbildningen (TLA nr 50/66). Riksdagsbeslutet grundades i huvudsak på de förslag som 1960 års värnpliktsutredning avgett i sitt betänkande Värnplikten (SOU 1965: 68).

2. Värnpliktsutredningens direktiv I direktiven för värnpliktsutredningen angavs bl. a. att behovet av total utbildningstid för värnpliktiga vid samtliga försvarsgrenar borde klarläggas liksom den lämpligaste uppdelningen av tiden på grundutbildning och repetitionsutbildning. Det framhölls att riktpunkten måste vara att med beaktande av väsentliga samhällsekonomiska, statsfinansiella och sociala faktorer söka åstadkomma den utformning av värnpliktssystemet som bäst tjänar vårt försvar. Det förutsattes vidare att vid utformningen av för-

slaget någon minskning av det årliga antalet tjänstgöringsdagar skulle eftersträvas. 3. Värnpliktsutredningens granskning dåvarande värnpliktutbildning

av

Utredningen företog en omfattande kartläggning av dåvarande värnpliktsutbildnings effekt och redovisade i anslutning därtill behovet av förbättringar med hänsyn till utvecklingens krav. Sammanfattningsvis uttalade utredningen följande. Det värnpliktiga befälets förmåga att leda och handha underställd trupp var otillräcklig. Förbandens användbarhet i krig sänktes härigenom liksom effekten av repetitionsövningarna i fredstid. Det värnpliktiga befälet borde därför under grundutbildningen ges flera tillfällen till praktisk övning i att föra trupp främst under krigsliknande förhållanden. Tillgången på värnpliktiga officerare inom krigsorganisationen befanns vara otillräcklig främst vid armén beroende på att rekryteringsbehovet inte kunnat täckas sedan tvångsuttagningen till denna utbildning slopades år 1950. Till följd härav blev man tvungen att i ett stort antal befattningar avsedda för officer placera värnpliktiga, som inte hade tillräcklig utbildning för att kunna lösa förekommande uppgifter. Detta bidrog till att minska krigsorganisationens användbarhet. Åtgärder för att förbättra rekryteringen av värnpliktiga officerare var därför SOU 1968: 54

nödvändiga. Brister konstaterades även ifråga om enskilda befattningshavares och förbandens förmåga att genomföra mobilisering. På grund av att striden kunde väntas bli förd över stora ytor måste enligt värnpliktsutredningen alla värnpliktiga och alla förband kunna medverka i markförsvaret. Denna förmåga ansågs otillräcklig vid vissa förband. För att förbättra denna förmåga föreslogs införande av en för krigsmakten likformig allmänmilitär utbildning med bl. a. utbildning i markförsvar. Det ansågs vidare inte möjligt att med dåvarande sexåriga mellanrum mellan förbandens repetitionsövningar bibehålla krigsförbandens samträning och personalens kunskaper på tillräckligt hög nivå. Att repetitionsövningar i krigsförband över huvud taget inte förekom vid flottan och flygvapnet ansågs vara en allvarlig brist. Värnpliktsutredningen bedömde det nödvändigt att införa repetitionsutbildning i krigsförband inom hela krigsmakten med kortare tidsmellanrum än sex år mellan övningarna.

tiga i allmänhet vid armén och kustartilleriet får 300 dagars grundutbildning, vilket innebär i stort sett oförändrad utbildningstid. Grundutbildningen förkortas med ca 50 dagar för en stor grupp och förlängs med högst ca 40 dagar för en mindre grupp. Vid flottan förkortas utbildningstiden för flertalet värnpliktiga i allmänhet från 394 till 320 dagar, medan den vid flygvapnet för flertalet behålls oförändrad vid 364 dagar. De underbefälsuttagna får något förlängd grundutbildning vid armén och kustartilleriet från 324 till ca 330 dagar, betydligt förkortad grundutbildning vid flottan från 444 till 364 dagar och oförändrad grundutbildning vid flygvapnet 364 dagar. För flertalet underofficersuttagna behålls grundutbildningen vid nuvarande 450 dagar. Den förkortas dock till 420 dagar vid flygvapnet. Den särskilda värnpliktiga officersutbildningen utöver underofficersutbildningen förkortas vid samtliga försvarsgrenar från 180 till 90 dagar. Officersutbildningen skall även i fortsättningen genomgås endast efter frivilligt åtagande. b)

4. Det nya värnpliktssystemet i stort På grundval av utredningens förslag förelades 1966 års riksdag i proposition förslagI o m nya grunder för värnpliktsutbildningen. Propositionen antogs av riksdagen. Det nyai utbildningssystemet omfattar grundutbildning och repetitionsutbildning. Det började; i fråga om grundutbildningen att genomföras under år 1967, i vissa fall redan under' hösten 1966 samt i fråga om repetitionsutbildningen under hösten 1966. Utbildningssystemet redovisas i sina huvuddrag i dett följande. a)

Grundutbildningen

Grundutbildningen differentieras i ökad ut-sträckning inom och mellan försvarsgre-narna med utgångspunkt i att behovet avr utbildningstid växlar mellan olika grupperr av värnpliktiga. Huvuddelen av de värnplik-SOU 1968: 54

Repetitionsutbildningen

Repetitionsutbildning i krigsförband skall genomföras inom hela krigsmakten. Utbildningen skall omfatta krigsförbandsövningar, särskilda övningar och mobiliseringsövningar. Krigsförbandsövningar skall genomföras vart fjärde år för förbanden, övningens längd blir för värnpliktiga i befattningar för meniga 18 dagar vid armén och marinen samt 15 dagar vid flygvapnet. Mindre avvikelser får förekomma. Värnpliktiga i befälsbefattningar får t. ex. i de flesta fall längre övningsskyldighet. Varje krigsförbandsövning skall dock få omfatta högst 32 dagar. Högst fem krigsförbandsövningar skall fullgöras av den värnpliktige. Särskilda övningar skall i vissa fall förekomma i tidsmellanrummet mellan krigsförbandsövningarna. De skall i flertalet fall genomföras med krigsförbandens befäl i officers- och underofficersbefattning men vid ett mindre antal förband även med vissa

Bild 4:1. Gången av repetitionsutbildningen för värnpliktiga vid armén (exempel) 20 ÅR

VÄRNPLIKTIGA PERSONALRESERV

FÄLTFÖRBAND

s

D

1AR 4*R

4*R

K

5 LOKALFOR5VARSFÖR.&AND

PERSONAL RESERV

FÄLTFÖRBAND MINDRE ANTAL

LOKALFORSVARSFÖRBAND

s

D

flERMT

WAR PERSONALRE5E.RV

PERSONALR.ESERV

K

n

D

D

_ .1

AR

4 AR.

-j

4A^ K

KRI65FÖ«BANDSCVNIHe

S

SÄRSKILD ÖVKIN&

I ' P I

UTBILDNING FOR FÖRBANDETS BEFÄL OCH I WöA FALL MENIÖ NYCKELPERSONAL UT6ILDNIN6 FÖR HELT PORBAMD

Anm. För ett mindre antal värnpliktiga tillkommer mobiliseringsövningar. värnpliktiga i befattning för underbefäl eller menig. Mobiliseringsövningar skall omfatta antingen viss nyckelpersonal för förbandens mobilisering eller hela förband med särskilt korta mobiliseringstider. 5. Repetitionsutbildningens utformning Den obligatoriska repetitionsutbildningens omfattning är ett särskilt betydelsefullt utgångsvärde vid bedömning av behovet av frivillig befälsutbildning. Den redovisas därför i det följande mera detaljerat. a) Armén Kringsförbandsövning omfattar högst 32 dagar och har en längd av 18 dagar för de meniga värnpliktiga, 25 dagar för värnpliktiga i underbefälsbefattningar och 32 dagar för värnpliktiga i underofficers- och officersbefattningar. Från dessa tider får följande avvikelser ske. Meniga värnpliktiga, 46

som har särskilt stort behov av befattningsutbildning, fullgör krigsförbandsövning om högst 25 dagar. För meniga värnpliktiga vid förband som skall företa längre förflyttning under krigsförbandsövning och som eljest skulle fullgöra krigsförbandsövning om 18 dagar kan tiden för krigsförbandsövning förlängas till högst 21 dagar. Härutöver kan värnpliktiga i befattningar som kompanichef, kompanikvartermästare eller motsvarande befattning samt i annan befälsbefattning med uppgift som materielredogörare åläggas att för avvecklingsarbete fullgöra krigsförbandsövning som är högst 2 dagar längre än den tid om 25 eller 32 dagar som annars skulle gälla. Den värnpliktige skall fullgöra högst fem krigsförbandsövningar. Särskild övning genomförs mellan krigsförbandsövningarna för flertalet fältförband. Övningen omfattar personal i officersoch underofficersbefattning och annan personal i nyckelbefattning. Den värnpliktige skall fullgöra högst tre särskilda övningar vardera om 11 dagar. SOU 1968: 54

Bild 4:2. Gången av repetitionsutbildningen för de enskilda värnpliktiga vid flottan (exempel)

20 AR FLERTALET STAM" STPJP5FARTY6

3-4AR 5TAM5TRIDSFARTYÖ i DEPÅ

^7AR

VÄRNPLIKTIGA VID HJÄLPFARTYö OCH LANDFORBAND

PERSONALRESERV

•V

1AR

4ÅR

QD HJÄLPFARTYö OCH LANDFORBAND

PERSONALRESERV

4 AR K

KRI6SFCRaANDMJVH\K0 1

UTBILNUNS FÖR FÖRBANDET» BEFÄL CCH l VISSA FALL MEHJ6 NYCKELPERSONAL

•M UTBILDNIM6 MED HELT FÖ8BAMP 1

Efter viss tid i personalreserv sker omskolning till annan befattning. Anm. 1. Särskilda övningar tillkommer för värnpliktiga i officersbefattningar. 2. För ett mindre antal värnpliktiga tillkommer mobiliseringsövningar.

menigbefattningar. För övriga värnpliktiga omfattar övningen 25 dagar. Den andra krigsförbandsövningen för värnpliktiga som är krigsplacerade på depåförlagda stamstridsfartyg kan bytas ut mot delövningar. Dessa tas ut antingen som högst fyra övningar om vardera 4 dagars längd, under vart och ett av fyra på varandra följande år eller som högst två övningar, envar om b) Marinen: flottan 11 dagars längd, och med två års mellanKrigsförbandsövning på stamstridsfartyg ge- rum. Dessa värnpliktiga avses därutöver nomförs i regel vart fjärde år och omfattar normalt fullgöra två krigsförbandsövningar 32 dagar för värnpliktig i befattning för på andra fartyg eller i landförband. Krigsförbandsövning vid övriga fartyg och officer, underofficer och underbefäl samt förband genomförs vart fjärde år och omför högst en tredjedel av sådana värnpliktiga fattar för värnpliktig i befattning för offisom är placerade ombord i kvalificerade

Mobiliseringsövning genomförs i form av mobiliseringsgenomgång eller mönstringsövning. Övningens längd är i regel högst 24 timmar men kan utsträckas till högst 48 timmar. Den värnpliktige åläggs att fullgöra högst fem mobiliseringsövningar under sammanlagt högst 8 dagar.

SOU 1968: 54

Bild 4:3. Gången av repetitionsutbildningen för värnpliktiga vid kustartilleriet (exempel) 20 AR

VÄRNPLIKTIGA VID

WAR PERSONAL RESERV

KFUöSFÖRBAND K

K

S

D

m

D

K

S

UV

2 AR 1AR, K

KRI6SFÖRBWJDSÖVWI»»

5 SÄRSKILD ÖVMIH6

• m

OTBlLONlMe FÖR FÖRBAMDCXS BEFÄL OCH t VISSA F A U MENIG NYUEIPERSONAL UTBUDWNO FÖR HELT FÖRBAND

1 Alternativ inpassning av särskild övning. Anm. För ett mindre antal värnpliktiga tillkommer mobiliseringsövningar.

cer och underofficer 32 dagar, för värnpliktig i befattning för underbefäl 25 dagar samt för övriga värnpliktiga 18 dagar. Krigsförbandsövning kan utöver vad som tidigare nämnts förlängas för utförande av avvecklingsarbeten med högst 2 dagar för värnpliktig i befattning som kompanichef, kompanikvartermästare eller motsvarande befattning samt i annan befälsbefattning med uppgift som materielredogörare. Till sådana befattningar räknas även fartygschef och krigskassör. Den värnpliktige åläggs att fullgöra högst fem krigsförbandsövningar. Vissa krigsförband vid flottan som företrädesvis är sammansatta av äldre värnpliktiga kommer inte att övas. Till följd härav kommer de värnpliktiga vid flottan i genomsnitt att fullgöra mindre än fem kringsförbandsövningar. Den värnpliktige åläggs att genomföra högst tre särskilda övningar om vardera 11 dagar. Övningarna anordnas endast för värnpliktig som är placerad i befattning för värnpliktig officer. Den värnpliktige kan slutligen åläggas att fullgöra högst fem mobiliseringsövningar under sammanlagt högst 8 dagar.

c) Marinen:

kustartilleriet

Krigsförbandsövning ges i regel en längd av 18 dagar för värnpliktiga i menigbefattningar, 25 dagar för värnpliktiga i underbefälsbefattningar och 32 dagar för värnpliktiga i underofficers- och officersbefattningar. Meniga värnpliktiga i befattningar för vilka behovet av utbildning är särskilt stort fullgör krigsförbandsövning om högst 25 dagar. Meniga värnpliktiga vid förband, som skall företa längre förflyttning under krigsförbandsövning och som eljest fullgör krigsförbandsövning om 18 dagar, skall fullgöra krigsförbandsövning om högst 21 dagar. Slutligen kan värnpliktiga i befattningar som batterichef, batterikvartermästare eller motsvarande befattningar samt i annan befälsbefattning med uppgift som materielredogörare åläggas att för avvecklingsarbete fullgöra krigsförbandsövning som med högst 2 dagar överstiger den tid om 25 eller 32 dagar som annars skulle gälla. Den värnpliktige skall fullgöra högst fem krigsförbandsövningar. Den värnpliktige åläggs att fullgöra högst tre särskilda övningar, envar om 11 dagar. SOU 1968: 54

Övningarna genomförs av befäl placerade i befattning för officer och underofficer. Den värnpliktige åläggs vidare att fullgöra högst fem mobiliseringsövningar under sammanlagt högst 8 dagar.

eller underbefäl samt 22 dagar för värnpliktiga i underofficers- och officersbefattning. Krigsförbandsövning vid luftbevakningskompani utom när omskolning till optisk luftbevakning sker har en längd av 6 eller 8 dagar för värnpliktig i befattning för menig eller underbefäl samt 13 eller 15 dagar för värnpliktiga i underofficers- och officersbefattning. Av nämnda 8 eller 15 dagar kan 2 dagar tas i anspråk för utbildning vid annan tidpunkt än för övrig del av krigsförb andsövningen. Vid flygvapnets övriga förband, i den mån de skall genomföra krigsförbandsövning, anordnas övningen såsom vid basbataljon.

d) Flygvapnet Krigsförbanden, med undantag av vissa särskilt angivna förband eller delar av förband, övas i form av krigsförbandsövning vart fjärde år med möjlighet till tillfälliga mindre avvikelser härifrån. Krigsförbandsövning vid basbataljon ges en längd av 15 dagar för meniga värnpliktiga och för flertalet värnpliktiga i underbefälsbefattning samt 22 dagar för värnpliktiga i vissa underbefälsbefattningar samt i underofficers- och officersbefattning. Krigsförbandsövning vid stridslednings- och luftbevakningsförband har vid ledningscentraler och radarstationer samt då omskolning sker till optisk luftbevakning en längd av 15 dagar för värnpliktiga i befattning för menig

Värnpliktiga i befattning för kompanichef och stabsunderofficer samt i annan befälsbefattning med uppgift som materielredogörare kan vid samtliga förband åläggas att för awecklingsarbeten fullgöra krigsförbandsövning som med högst 2 dagar överstiger den tid om 13, 15 eller 22 dagar som annars skulle gälla. Den värnpliktige är skyldig att fullgöra

Bild 4:4. Gången av repetitionsutbildningen för värnpliktiga vid flygvapnet (exempel) 20 AR.

VÄRNPLIKTIGA

17 AR

PERSONALRESERV

BASBATALJON N

FLERTALET

O

|

N

O

I

D |

\

O

I

\

D|

O

I

V

.

D | D

D|

2AR 4 AR CENTRALEK RADARSTN N MINDRE ANTAL

•

LUFTBEVAKNlNöSKOMPANl

O

N

.

O

-

N

O

D yU 0 J D | IKK

K

O

PERSONALRESERV I

S

O

DgD

v_2AR 4 AR

K KRI6SFÖRBANDSÖVNIN&

1~~1 ÖVNIN6 FÖR FÖRBANDETS BEFÄL. OtK i VISSA FAU MENI& NYCKELPERSOMAL

S SÄRSKILD ÖVNIN6 E l

ÖVNIN&AR FÖR KEiT FÖRBAN»

1 Efter viss tid i personalreserv sker omskolning till annan befattning. Anm. För ett mindre antal värnpliktiga tillkommer mobiliseringsövningar. SOU 1968: 54 A—814341

högst fem krigsförbandsövningar. Vissa delar av basbataljonerna, i vilka företrädesvis ingår äldre värnpliktiga, kommer att fullgöra krigsförbandsövning med kraftigt reducerad styrka. Till följd härav kommer de värnpliktiga i basförbanden i genomsnitt att fullgöra mindre än fem krigsförbandsövningar. Den värnpliktige åläggs att fullgöra högst fem särskilda övningar om vardera 4 dagar. I övningen deltar värnpliktiga i officersoch underofficersbefattning samt i särskilt viktiga underbefälsbefattningar. Den värnpliktige skall vidare vara skyldig att fullgöra högst fem mobiliseringsövningar, varvid sammanlagt högst 8 dagar får tas i anspråk.

B. Behov av frivillig

befälsutbildning

1. Behovens art I detta avsnitt bedömer VK behoven av frivillig befälsutbildning som komplement till den ordinarie värnpliktsutbildningen enligt 1966 års värnpliktsbeslut. I bedömningen skiljs mellan de behov som föreligger övergångsvis intill dess det nya värnpliktssystemet hunnit genomföras i krigsorganisationen och de behov som finns efter denna tid och som här betecknas såsom ständiga. De övergångsvisa behoven beräknas förekomma under en period om 10-15 år och i vissa fall under längre tid.

2. För krigsmakten gemensamma behov a) Behov

övergångsvis

Det nya värnpliktssystemet innebär på befälsutbildningens område vidgad teoretisk och praktisk utbildning i utbildningsmetodik och i befälsutövning under krigsliknande förhållanden. Denna förbättrade utbildning är en väsentlig förutsättning för att det värnpliktiga befälet skall kunna lösa sina uppgifter bl. a. under krigsförbandsövningarna. Det nya utbildningssystemet innebär nämligen att det värnpliktiga befälet i ökad utsträckning självt får utbilda och i övrigt an-

svara för sina förband under dessa övningar. Det värnpliktiga befäl som grundutbildats i föregående utbildningssystem har icke tillräcklig färdighet på dessa områden. Följden blir att ett behov av frivillig befälsutbildning främst i ledarskap och utbildningsmetodik finns under en övergångsperiod. Detta behov finns för personal inom alla försvarsgrenar. VK vill emellertid framhålla att det är särskilt betydelsefullt att befäl tillhörande flottan och flygvapnet genomgår sådan befälsutbildning, eftersom denna personal icke tidigare deltagit i krigsförbandsvis anordnad repetitionsutbildning. b) Ständiga

behov

Den obligatoriska repetitionsutbildningen måste självfallet genomföras med högsta möjliga effekt. Det är därför önskvärt att även det befäl som utbildats i det nya värnpliktssystemet underhåller och vidgar sina kunskaper i ledarskap och utbildningsmetodik på frivillighetens väg. Denna typ av befälsutbildning kommer sålunda att behövas även efter övergångsperioden. Vissa förband av slag som kan växla år från år kommer av ekonomiska eller utbildningstekniska skäl att undantas från repetitionsutbildning eller övas endast med starkt reducerad styrka. Avsikten är att befäl, som är krigsplacerat vid här aktuella förband, i största möjliga utsträckning skall fullgöra repetitionsutbildning vid andra förband i aktuell vakant befattning. Vissa befäl kommer dock över huvud taget icke att inkallas och bör därför beredas tillfälle att genomgå lämplig frivillig befälsutbildning. 1966 års värnpliktsbeslut innebär att förbanden övas vart fjärde år i form av krigsförbandsövning. Befäl i underofficers- och officersbefattning samt viss annan personal i nyckelbefattning vid vissa typer av förband övas därutöver i form av särskild övning i mellanrummet mellan krigsförbandsövningarna. Med denna övningstäthet bedöms användbarheten hos den krigsplacerade personalen i stort sett kunna hållas på en godtagbar nivå. Personal som är placerad i personalersättningsreserv skall kunna vara lika SOU 1968: 54

användbar som den krigsplacerade personalen. I princip borde därför även personal i sådan reserv övas lika ofta som den krigsplacerade personalen. Inom ramen för det totala antalet tjänstgöringsdagar är det emellertid inte möjligt att öva denna personal. Tidsgränserna för repetitionsutbildning om fyra respektive två år överskrids därför i regel med några år för denna personal, som därmed blir i starkt behov av frivillig befälsutbildning. Viss personal, som är krigsplacerad vid förband avsedda för krigsanvändning i Norrland, har under den obligatoriska grundutbildningen icke kunnat ges vinterutbildning i denna del av landet. Det är betydelsefullt att denna personal görs förtrogen med de speciella problem som är förenade med uppträdande vintertid i Norrland. Detta kan ske genom att personalen deltar i FBU vinterkurser.

3. Arméns behov a)

Underbefäl

Behovet av värnpliktigt underbefäl fylls antalsmässigt genom obligatorisk uttagning vid inskrivningen. Från denna synpunkt finns sålunda intet behov av ytterligare rekrytering och utbildning till underbefäl genom FBU. Det måste dock anses som värdefullt för krigsorganisationen om kvalificerade och intresserade meniga efter genomförd grundutbildning ges möjlighet att frivilligt utbilda sig till befäl. I samma mån som de är klart positiva till uppgiften bör de ha särskilt goda förutsättningar för att lösa den väl. Grundutbildningens längd för underbefäl svarar inte helt mot de framräknade behoven för befattningar som har strid till huvuduppgift. Det är främst utbildning till självständigt uppträdande i grupp som är otillräcklig. Det är väsentligt att denna brist kan täckas genom frivillig befälsutbildning. Krigsförbandsövnings längd för underbefäl borde för att helt svara mot behoven ha varit fem veckor men har reducerats till fyra veckor. Vidare är det en brist att underbefäl endast i mycket ringa utsträckning SOU 1968: 54

kan inkallas till särskild övning. Dessa brister bör minskas genom att underbefälet deltar i lämplig frivillig befälsutbildning. b)

Underofficerare

Behovet av värnpliktiga underofficerare fylls genom obligatorisk uttagning vid inskrivningen, vilket gör att rekrytering och utbildning till underofficer i och för sig inte är nödvändig i form av frivillig befälsutbildning. Att armén tillförs ytterligare underofficerare genom sådan utbildning anser VK emellertid värdefullt av samma skäl som redovisats tidigare beträffande underbefäl. Personal placerad i befattning som plutonchefs ställföreträdare borde enligt de överväganden som föregick 1966 års värnpliktsbeslut ges samma utbildning som plutonchef. Ställföreträdaren bör nämligen utan omgång kunna ersätta plutonchefen. En sådan generell utökning av den obligatoriska utbildningen har emellertid inte varit möjlig att genomföra. VK anser det därför betydelsefullt att plutonchefs ställföreträdares utbildning förstärks genom frivillig befälsutbildning. VK finner önskvärt att även grundutbildningen för underofficerare i övriga befattningar förstärks. Ej minst är det önskvärt att frivilligutbildning genomförs av personal i befattningar som har strid eller stridsledning till huvuduppgift. Repetitionsutbildningen för underofficerare som är krigsplacerade vid vissa lokalförsvarsförband bl. a. cykelskytteförband borde ha inrymt särskilda övningar för att få full effekt. Detta utbildningsbehov har emellertid inte kunnat tillgodoses inom ramen för det antal tjänstgöringsdagar som stått till förfogande. Det är emellertid synnerligen betydelsefullt att denna uppkomna brist i systemet minskas genom att underofficerarna övas mellan krigsförbandsövningarna genom frivillig befälsutbildning. c) Officerare Utbildning till värnpliktig officer sker endast efter frivilligt åtagande av härför läm51

pade underofficersutbildade. Antalet utbildade har varit otillräckligt sedan den tvångsvisa uttagningen slopades. Bristerna främst på yngre personer är nu mycket stora. Den nya ordningen som införs efter 1966 års värnpliktsbeslut torde visserligen innebära att antalet värnpliktiga officerare ökar betydligt. Bristerna är emellertid så stora att utbildning enbart inom det ordinarie utbildningssystemet övergångsvis bedöms som otillräcklig. Lämpliga värnpliktiga underofficerare som efter grundutbildningens slut önskar nå officers grad bör kunna genomgå i varje fall del av denna vidareutbildning i form av frivillig befälsutbildning. Härigenom vinns även fördelen att krigsorganisationen kan tillföras sådana värnpliktiga som genom civil skolning och yrkesutövning förvärvat sig sådana kunskaper och erfarenheter som bildar en god grund för militär befälsutbildning. Behovet av sådan frivillig befälsutbildning bedöms som nämnts föreligga under den angivna övergångsperioden. Grundutbildningen till värnpliktig officer bedöms i genomsnitt ge godtagbara kunskaper och färdigheter. Det är önskvärt att denna nivå kan höjas från godtagbar till god genom frivillig befälsutbildning. I likhet med vad som angivits för underbefäl och underofficerare är det väsentligt att denna förstärkning främst avser befattningar som har strid eller stridsledning som huvuduppgift. Repetitionsutbildningen för vissa lokalförsvarsförband bl. a. cykelskytteförband borde för officerare ha innefattat särskilda övningar. Eftersom så ej blivit fallet är det väsentligt att sådana förbands personal i officersbefattning deltar i lämplig frivillig befälsutbildning.

4. Marinens behov: flottan a)

Underbefäl

Behovet av värnpliktigt underbefäl tillgodoses genom obligatorisk uttagning vid inskrivningen. En frivillig utbildning är emellertid värdefull av samma skäl som framförts beträffande armén.

52 Såväl grundutbildningen som repetitionsutbildningen enligt det nya systemet bedöms ge godtagbar färdighet i avsedd befattning. Det är emellertid önskvärt att nivån kan höjas genom frivillig befälsutbildning så att god färdighet nås. b)

Underofficerare

Behovet av värnpliktiga underofficerare tillgodoses genom obligatorisk uttagning vid inskrivningen. VK anser det emellertid värdefullt om frivillig utbildning till underofficerare kan äga rum vid flottan. Grundutbildningen enligt det nya systemet bedöms ge godtagbar färdighet i avsedd befattning. Det är önskvärt att nivån genom frivillig befälsutbildning höjs till god färdighet. Det är en brist i det obligatoriska systemet att särskild övning ej anordnas för värnpliktiga i befattning för underofficer. Det är betydelsefullt att bristen minskas genom att denna personal deltar i lämplig frivillig befälsutbildning. c) Officerare Behovet av värnpliktiga officerare bedömes kunna tillgodoses genom utbildning inom ramen för det ordinarie utbildningssystemet, dvs. vid sjökrigsskolan. Någon utbildningsväg därutöver bedömer VK icke som nödvändig under förutsättning att lämpliga underofficersutbildade även ett visst antal år efter grundutbildningens avslutande får genomgå officerskurs vid sjökrigsskolan. Grudutbildningen till värnpliktig officer ger godtagbara kunskaper och färdigheter. Det är önskvärt att vidareutbildning med mål att nå goda färdigheter kan ske i form av frivillig befälsutbildning. Den obligatoriska repetitionsutbildningen torde vara tillräcklig för att tillgodose minimibehoven om grundutbildning skett enligt det nya systemet. Eljest finns som ovan angetts övergångsvis behov av kompletterande frivillig utbildning främst för att höja förmågan att leda och utbilda underlydande personal. SOU 1968: 54

5. Marinens behov: kustartilleriet a)

Underbefäl

Behovet av värnpliktigt underbefäl fylls antalsmässigt genom obligatorisk uttagning vid inskrivningen. Från denna synpunkt finns sålunda intet behov av ytterligare rekrytering och utbildning till underbefäl genom FBU. Det måste dock anses som värdefullt för krigsorganisationen om kvalificerade och intresserade meniga efter genomförd grundutbildning ges möjlighet att frivilligt utbilda sig till befäl. I samma mån som de är klart positiva till uppgiften bör de ha särskilt goda förutsättningar för att lösa den väl. Grundutbildningens längd för underbefäl svarar inte helt mot de framräknade behoven. Det är främst utbildning till självständigt uppträdande i grupp som är otillräcklig. Det är väsentligt att denna brist kan täckas genom frivillig befälsutbildning. Krigsförbandsövnings längd för underbefäl borde för att helt svara mot behoven ha varit fem veckor men har reducerats till fyra veckor. Vidare är det en brist att underbefäl endast i mycket ringa utsträckning kan inkallas till särskild övning. Det är väsentligt att dessa brister minskas genom att underbefälet deltar i lämplig frivillig befälsutbildning. b)

Underofficerare

Behovet av värnpliktiga underofficerare tillgodoses genom obligatorisk uttagning vid inskrivningen. Det är dock av värde om frivillig utbildning till underofficerare även kan äga rum vid kustartilleriet. Grundutbildningen enligt det nya systemet bedöms ge godtagbar färdighet i avsedd befattning. Det är önskvärt att färdigheten förbättras till god färdighet genom frivillig befälsutbildning. I fråga om repetitionsutbildningen gäller samma förhållande som redovisas nedan beträffande officerare. c)

Officerare

I fråga om rekrytering gäller samma synpunkter som anförts beträffande armén och SOU 1968: 54

i fråga om utbildning samma synpunkter som anförts beträffande officerare vid flottan. Grundutbildningen till officer ger godtagbara kunskaper och färdigheter. Det är önskvärt att de värnpliktiga officerarna kompletterar sin utbildning så att goda kunskaper och färdigheter förvärvas. Åliggandet att fullgöra särskilda övningar borde för att helt tillgodose behovet ha omfattat fem sådana övningar men har begränsats till tre. Detta gör att personal i officersoch underofficersbefattning vid två av fem övningstillfällen då särskild övning anordnas inte kommer att kunna författningsenligt inkallas på grund av att de inte har någon tjänstgöringsskyldighet kvar. VK anser att officerare i sådana fall bör uppmanas att i första hand fullgöra särskild övning efter frivilligt åtagande och i andra hand att komplettera sina kunskaper genom lämplig frivillig befälsutbildning.

6. Flygvapnets behov a)

Allmänt

Krigsförbandsövning inom flygvapnet borde med hänsyn till minimibehoven ha en längd av 18 dagar. Övningens längd är emellertid reducerad till 15 dagar, vilket gör att behovet av såväl enskild utbildning som förbandsutbildning inte kan tillgodoses i sin helhet. Komplettering av den enskilda utbildningen bör ske i form av frivillig befälsutbildning. Flygfältsarbetskompani och transportpluton i intendenturkompani får enligt planerna starkt reducerad styrka under krigsförbandsövning. Detta medför att befälet vid dessa förband inte kan ges tillräcklig övning. En del av dessa brister kan och bör täckas genom lämplig frivillig befälsutbildning. b)

Underbefäl

Behovet av värnpliktigt underbefäl tillgodoses genom obligatorisk uttagning vid inskrivningen. Det är emellertid av skäl som tidigare anförts beträffande bl. a. ar-

mens underbefäl en fördel om frivillig utbildning även kan ges flygvapnets underbefäl. Grundutbildningen bedöms kunna ge kunskaper och färdigheter på godtagbar nivå. Det är önskvärt att denna nivå genom frivillig befälsutbildning höjs till god. c)

Underofficerare

Vad som anförts rörande underbefäl gäller även underofficerare. Härtill kommer att vissa underbefäl genom frivillig befälsutbildning bör utbildas till instruktionsunderofficerare vid luftbevakningskompani eftersom obligatorisk utbildning av denna befälskategori endast delvis kan genomföras i form av omskolning under krigsförbandsövning. d) Officerare Behovet av värnpliktiga officerare är litet inom flygvapnet. Någon kompletterande frivillig befälsutbildning av större omfattning vid sidan av den ordinarie utbildningsgången behövs därför icke. Den frivilliga befälsutbildningen bör därför i förekommande fall anslutas till den ordinarie officersutbildningen. Dessutom är det önskvärt att vidareutbildning av dessa officerare kan ske i form av frivillig befälsutbildning, som syftar till att höja färdigheterna från godtagbar till god nivå.

7. Sammanställning av behoven av frivillig befälsutbildning a) Allmänt VK bedömer sammanfattningsvis att frivillig befälsutbildning av minst nuvarande omfattning kommer att behövas i framtiden. Härvid bör beaktas att det nya systemet för obligatorisk utbildning visserligen medför att nuvarande brister i utbildningen minskas och på betydelsefulla områden elimineras. Å andra sidan ökar kraven på det värnpliktiga befälet alltmer genom den snabba utvecklingen på det taktiska och tekniska området. Vidare måste hänsyn tas till att

det nya systemet för repetitionsutbildning innebär att det värnpliktiga befälets ansvar för utbildningen blir större än tidigare. Införandet av repetitionsövningar i krigsförband vid flottan och flygvapnet genom 1966 års värnpliktsbeslut innebär i och för sig en nödvändig och omfattande förstärkning av värnpliktssystemet. Det är emellertid av stor betydelse att under den uppbyggnad av den obligatoriska repetitionsutbildningen, som nu pågår vid dessa delar av krigsmakten, erfarenheter efter hand insamlas och utvärderas för att den frivilliga befälsutbildningen vid flottan och flygvapnet liksom vid armén och kustartilleriet på mest ändamålsenliga sätt skall kunna anpassas till och komplettera det obligatoriska utbildningssystemet. De olika behoven bör enligt VK uppfattning ges följande angelägenhetsordning. b) Övergångsbevisa

behov

9 Stora brister på värnpliktiga officerare finns framförallt vid armén. För att öka rekryteringen bör del av utbildning till värnpliktig officer även anordnas övergångsvis i form av frivillig befälsutbildning i första hand vid armén. • Utbildning i att leda och utbilda förband har icke varit tillräcklig i tidigare obligatoriska utbildningssystem. Dessa brister bör i görligaste mån elimineras genom frivillig befälsutbildning. c) Ständiga behov • Den ordinarie grundutbildningen till befälsbefattning medger att godtagbara kunskaper och färdigheter nås. Vidareutbildning bör ske inom ramen för frivillig befälsutbildning så att nivån höjs till goda kunskaper och färdigheter i befattningen. Utbildning bör anordnas i angelägenhetsordning officers-, underofficers- och underbefälsbefattningar. • Vid armén och kustartilleriet är, som tidigare framgått, inom det obligatoriska systemet antalet krigsförbandsövningar högst fem men antalet särskilda övningar högst SOU 1968: 54

tre. Särskilda övningar för personal vid flottans fartygsförband med undantag för officerare förekommer icke. Dessa brister bör i möjlig utsträckning täckas genom frivillig befälsutbildning. • Personal i underbefälsbefattning vid armén och kustartilleriet behöver delta i krigsförbandsövning under fem veckor. Tiden har emellertid begränsats till fyra veckor. Denna brist bör minskas genom frivillig befälsutbildning. • Under den tid de värnpliktiga är placerade i personalersättningsreserv kommer tiden fram till närmaste obligatoriska repetitionsutbildning i regel att bli längre än som från utbildningssynpunkt är godtagbar. Dessa värnpliktigas kunskaper och färdigheter bör förstärkas genom frivillig befälsutbildning. • Övriga brister i fråga om den obligatoriska repetitionsutbildningen bör i görligaste mån täckas.

måste som hittills vara att bidra till att stärka försvarsviljan och samhörigheten mellan folk och försvar.

2. Utbildningens omfattning

De personella, materiella och ekonomiska resurser som tilldelas den frivilliga befälsutbildningen bör i första hand utnyttjas så att krigsorganisationens användbarhet höjs så mycket som möjligt. Den frivilliga utbildningen bör därför främst syfta till att komplettera det obligatoriska systemet för värnpliktsutbildning enligt den angelägenhetsgradering som redovisas i föregående avsnitt. Verksamheten bör därutöver allmänt syfta till att förbereda det värnpliktiga befälet för de vidgade uppgifter som åvilar denna befälskategori under krigsförbandsövningarna. VK anser därför att frivillig befälsutbildning bör anordnas även för annat värnpliktigt befäl som anser sig behöva stärka sina kunskaper och färdigheter för att kunna lösa uppgifterna.

VK anser att den frivilliga befälsutbildningen i framtiden bör delas in i befordringsutbildning och kompletteringsutbildning. Liksom hittills bör ungdomsutbildning bedrivas i anslutning till den frivilliga befälsutbildningen. Be fordringsutbildningen bör syfta till att ge eleverna en så höjd användbarhet i befattningen att de kvalificeras för förordnande i högre tjänstegrad än den innehavda. Utbildningen vid vissa kurser bör syfta till att ge kompetens för krigsplacering i högre befattning än den innehavda. I systemet bör som nu inrymmas möjligheter att anordna omskolning till befattning inom annan utbildningslinje än den innehavda. VK anser att omskolningskurs måste ges en sådan målsättning och ett sådant innehåll att genomgång av kursen i regel bör kvalificera till förordnande i högre tjänstegrad. Omskolning bör därför i princip anses som en del av befordringsutbildningen. Kompletteringsutbildningen bör syfta till att vidmakthålla och vidareutveckla den värnpliktiges förmåga att tjänstgöra i sin krigsbefattning. Denna utbildning benämns i nuvarande system repetitionsutbildning. Uttrycket repetitionsutbildning förekommer emellertid numera i det obligatoriska värnpliktsutbildningssystemet och bör därför icke vidare förekomma inom den frivilliga befälsutbildningen. Det vore i och för sig önskvärt att ge kompetteringsutbildningen en så bred inriktning att alla värnpliktiga i samtliga befattningar inom krigsorganisationen kunde beredas möjlighet att genom frivillig utbildning öka sina kunskaper och färdigheter. VK har emellertid funnit att frivillig utbildning av en sådan avsevärt utökad om-

Ett väsentligt syfte för den frivilliga befälsutbildningsrörelsen liksom för övriga frivilliga försvarsorganisationers verksamhet

1 VK har under utredningsarbetet studerat frivilig utbildning av män bl. a. i Schweiz. En redogörelse härför lämnas i bilaga 4:1.

C. Grunder för den frivilliga ningens utformning1

befälsutbild-

1. Utbildningens syfte i stort

SOU 1968: 54

fattning skulle bli synnerligen kostnads-krävande och svåradministrerad samt krävai en kraftig ökning av de ekonomiska ochi personella resurserna. VK anser därför attt utbildningen alltjämt måste vara inriktadi på områden där man erfarenhetsmässigtt vet att ett uttalat behov av utbildning föreligger. Ungdomsutbildningen bör utöver den all-mänt ungdomsvårdande uppgiften syfta till1 att ge en allmän orientering om totalförsvaret som samhällsfunktion och utvecklai elevernas medborgarsinne. Den bör vidarei ge eleverna möjlighet att allt efter intresseinriktning ägna sig åt verksamhet som kani tjäna som en allmän förberedelse för deni kommande obligatoriska värnpliktstjänstgöringen t. ex. ledar- och instruktörsverksamhet, radiosignalering, båttjänst, motorcykelkörning m. m.

Frivilligorganisationerna bör liksom nu främst ansvara för rekryterings-, upplysnings- och föreningsverksamheten, De nuvarande beteckningarna central, regional och lokal utbildning finner VK även i fortsättningen vara lämpliga för att ange ansvarsförhållanden för utbildningen. Med central utbildning bör sålunda avses av överbefälhavaren eller försvarsgrenschef anbefälld utbildning som är gemensam för personal från flera militärområden. Med regional utbildning bör avses utbildning, som är anbefalld av militärbefälhavare och anordnad för personal huvudsakligen från militärområde. Med lokal utbildning bör avses utbildning som beordras av försvarsområdesbefälhavare, kustartilleriförsvarschef, örlogsbaschef eller förbandschef för personal företrädesvis från området eller underställt förband.

3. Ansvarsförhållanden vid utbildningens samordning, planläggning och genomförande

4. I utbildningen deltagande personal

Den frivilliga befälsutbildningen bedrivs främst med medlemmar ur FBU-rörelsen. För medlemmar av övriga till CFB anslutna specialförbund anordnas dessutom viss befälsutbildning och grundutbildning av t. ex. radiotelegrafister, radiotelefonister, motorcykelordonnanser och bilförare. Denna utbildning har i vissa delar nära sammanhang med befälsutbildningen inom FBU. VK har funnit att den nuvarande fördelningen av de olika utbildningsområdena är ändamålsenlig. Det är dock angeläget att en nära samverkan sker i syfte att åstadkomma en klar gränsdragning mellan de olika utbildningsområdena. Särskilt bör möjligheterna till samordning av likartad utbildning uppmärksammas. Den fördelning av ansvar för verksamheten mellan de militära myndigheterna och CFB som nu gäller finner VK i princip lämplig. Överbefälhavaren bör sålunda ansvara för samordningen av verksamheten medan försvarsgrenschef ansvarar för planläggning och genomförande av utbildningen i samråd med berörda frivilligorganisationer. 56

Som tidigare angivits får enligt GBFB 1 värnpliktig personal — såväl befäl som meniga — fast anställd icke aktiv personal, befäl och befälsaspiranter vid hemvärnet samt annan i riksförsvaret deltagande personal delta i frivillig befälsutbildning. VK anser att dessa bestämmelser är lämpliga men vill framhålla att uttrycket riksförsvaret icke är entydigt. I stället bör beteckningen totalförsvaret användas. Vidare anser VK att i vissa fall även aktiv personal ur krigsmakten bör kunna beordras att som elever delta i frivilligkurser.

5. Lednings- och instruktörspersonal Som tidigare framhållits i kap. 2 finner VK det angeläget att såväl planering och ledning som det praktiska genomförandet av verksamheten i allt större utsträckning anförtros frivilligorganisationernas egna med1 Grundläggande bestämmelser för frivillig befälsutbildning (generalorder den 10 augusti 1949 nr 2867). £*_ ^ . g 6

SOU 1968: 54

lemmar. Detta gäller icke minst utbildningen.

6.

Befordringsutbildning

a) System i stort Kurssystemet bör som nu dels innefatta utbildning som ger kompetens för befordran inom gruppchefs-, troppchefs-, plutonchefsoch kompanichefsnivåerna, dels ge möjligheter till övergång från en befälsnivå till en annan och från kategorin värnpliktsbefäl till reservbefäl. b) Utbildningens

bedrivande

En väsentlig skillnad mellan den obligatoriska och den frivilliga utbildningen är att den senare med hänsyn till elevernas civila verksamhet måste delas upp i korta avsnitt med tämligen långa tidsmellanrum. Detta är ett från utbildningssynpunkt i viss mån försvårande moment. Genom uppdelningen av kurs i korta skeden blir det svårare än vid sammanhängande utbildning att få ett logiskt sammanhang mellan skedena. Det är också ofrånkomligt att elevsammansättningen varierar något från skede till skede. Vidare försvåras en korrekt bedömning av elevernas lämplighet genom att de kan prövas endast under relativt kort tid. VK har emellertid funnit att dessa svårigheter kan bemästras och att utbildningen kan få en tillräckligt hög effekt om åtgärder som redovisas i det följande vidtas. För att uppväga de ovan redovisade nackdelarna med de korta övningstillfällena måste höga krav ställas på elevernas prestatationer under kurs. Till kurs som avser befordran inom nivå — gruppchefs-, troppchefs- och plutonchefsnivå — bör kunna komma ifråga endast den som av truppregistreringsmyndighet anses krigsplaceringsbar i befattning inom nivån. Till kurs som avser övergång från en nivå till en annan, t. ex. från plutonchefs- till kompanichefsnivå måste kraven ställas högre. Endast elever som bedöms ha goda förutsättningar att beSOU 1968: 54

kläda en befattning inom den högre nivån bör komma ifråga. Befordringskurs på gruppchefsnivån bör kunna anordnas som central, regional eller lokal kurs. Övriga befordringskurser bör med hänsyn till sin särskilt kvalificerade art i princip anordnas i form av centrala kurser vid vilka de bästa betingelserna finns för att skapa erforderliga resurser av olika slag för utbildningen. Delar av dessa senare kurser bör dock få anordnas regionalt eller lokalt, om erforderlig kvalitet och kontinuitet i utbildningen kan säkerställas. VK anser med hänsyn till elevernas civila verksamhet ofrånkomligt att kurs delas upp i skeden. Skede måste emellertid vara klart avgränsat till målsättning och innehåll och bör för att ge tillräckligt utbyte och tillräckliga möjligheter att bedöma elevernas lämplighet vara av minst två veckors längd. För att eleverna i möjligaste mån skall vara likställda i kunskapshänseende vid skedets början bör grundläggande material tillställas eleverna i god tid före inryckningen. Skede bör avslutas med prov som ger allsidigt underlag för bedömning av elevens användbarhet. Uppehåll mellan skedena bör om möjligt inte överstiga ett kalenderår. Det torde dock bli ofrånkomligt att i viss utsträckning medge längre uppehåll. Detta skärper kravet på att förhandsmaterial tillställs eleverna före skedes början. Skeden i kurs bör tidsmässigt läggas så att elever som så önskar kan genomgå två eller flera skeden i en följd. En sådan studiegång bör stimuleras, eftersom den i detta fall ger högre effekt och snabbare resultat än då studierna fördelas över en längre tidsperiod. Det är av avgörande betydelse att de olika skedena är logiskt inordnade inom ramen för en preciserad målsättning för varje kurs. Skedena måste också anpassas till varandra så att en klar pedagogisk stegring vinnes. Av detta följer också att eleverna måste gå igenom skedena i en viss bestämd ordning. Kurser av här avsett slag kan ge tillräcklig effekt endast om de är avgränsade till att omfatta endast en befälsnivå, t. ex. plutonchefsnivån. Detta hindrar emellertid 57

icke att utbildning under vissa moment, t. ex. vid rekognoseringar, muntliga stridsövningar och truppföringsövningar kan ske gemensamt för elever som tillhör flera befälsnivåer. Vidare måste för att säkerställa koncentrationen i utbildningen antalet befattningar eller utbildningslinjer som inryms i en och samma kurs begränsas. Sammansättningen kan i detta fall med fördel göras så att ett krigsförbands uppträdande allsidigt belyses. Exempel härpå är att elever i skytte-, pansarvärns-, granatkastar- och stormkanontjänst övas tillsammans med elever ur artilleriet så att eleverna gemensamt lär in skytteförbandens stridsteknik. VK anser det nödvändigt att elevernas förmåga att praktiskt tillämpa sina kunskaper från en befordringskurs prövas i det fall kursen syftar till placering av eleven i högre befattning än den han har. Denna prövning bör ske i form av tjänstgöring i avsedd befattning under krigsförbandsövning. VK utgår ifrån att sådan tjänstgöring kan ske i vakant befattning i krigsförbandet. Möjligheterna att förverkliga här avsedd ordning torde vara nära beroende av förutsättningarna för en individuell uppföljning av den berörda personalens krigsplacering m. m. Förordnande i högre grad bör kunna ske sedan denna tjänstgöring fullgjorts med godkända vitsord. VK förutsätter att vid befordran till högre grad vederbörlig hänsyn tas till turordningen för övriga berörda befälskategorier. c) Instruktörer

e) Vidareutbildning furirkurs

inom

gruppchefsnivån:

Furirkurs bör ha till mål att öka elevernas kunskaper och färdigheter inom gruppchefsnivån. Främst bör inövas uppgifter som kräver ett mera självständigt uppträdande. Vidare bör färdigheterna inom den allmänmilitära utbildningen vidareutvecklas. Kursen bör vara avsedd för korpral. För tillträde till kurs bör bl. a. fordras att krigsförbandskurs (se p. 7 nedan) eller kompletteringskurs av motsvarande innehåll genomgåtts. Förordnande till furir bör kunna ske efter godkänd utbildning.

m. m.

VK vill framhålla betydelsen av att befordringskurserna ges tillräckliga resurser ifråga om instruktörer, utrustning och service i olika hänseenden. Detta är nödvändigt med hänsyn till kursernas kvalificerade karaktär. VK har funnit att instruktörerna i de flesta fall varit väl skickade att lösa sin uppgift men att de materiella resurserna ibland inte varit fullt tillräckliga. d) Utbildning till befattning chefsnivån: korpralskurs1

inom

grupp-

Korpralskurs bör anordnas för meniga som har särskilt goda vitsord från grundutbild58

ning och som visat goda befälsegenskaper under krigsförbandsövning. Kursen bör syfta till att ge eleverna kompetens för krigsplacering i befattningar inom gruppchefsnivån och bör till sin inriktning så nära som möjligt överensstämma med vad som gäller för motsvarande obligatorisk utbildning. Den bör bestå av såväl skolmässig utbildning som tillämpning av kunskaperna under tjänstgöring i avsedd befattning under krigsförbandsövning. I den skolmässiga delen av kursen bör bl. a. ingå en krigsförbandskurs (se p. 7 nedan). Den skolmässiga utbildningen bör kvalificera för befordran till vicekorpral. Förordnande till korpral bör kunna ske efter en med godkända vitsord genomförd krigsförbandsövning i underbefälsbefattning.

f) Utbildning till befattning inom troppchefsnivån: sergeantkurs (motsvarande) Utbildningen till troppchefsnivån i det obligatoriska utbildningssystemet är av särskilt kvalificerad art. Utbildning som direkt avser uppgifter inom nivån sätts igång redan några månader efter det att grundutbildningen påbörjats. Kraven på prestationer ökar efter hand. Härvid är ofta återkommande tilllämpningsmoment med trupp viktiga komplement till den skolmässiga utbildningen. Utbildningen fullständigas med en längre 1 Här och i det följande följs år 1968 gällande gradsystem.

SOU 1968: 54

sammanhängande trupptjänstgöring vid enheter under förbandsutbildning. VK finner det önskvärt att frivillig befälsutbildning anordnas även för vinnande av underofficerskompetens men bedömer med hänsyn till vad ovan sagts att detta är möjligt endast i begränsad omfattning. Utbildningen bör i första hand avse befattningar av teknisk natur eller inom grenar av underhållstjänsten där elevernas civila yrkesskicklighet kan nyttiggöras. För vissa här angivna befattningar torde det vara lämpligt att låta utbildningen delvis ske inom det obligatoriska utbildningssystemet i form av deltagande i skolmässig utbildning eller trupptjänstgöring. Utnämning till sergeant (motsvarande) bör kunna ske efter godkänd kurs och godkänd tjänstgöring i avsedd befattning under krigsförbandsövning. Villkor för tillträde till kurs bör bl. a. vara genomgången furirkurs samt att en krigsförbandsövning fullgjorts i befattning för underbefäl. g) Vidareutbildning inom troppchefsnivån: fanjunkarkurs (motsvarande) Kursen bör ha till mål att öka elevernas kunskaper och färdigheter inom troppchefsnivån. Färdigheterna inom den allmänmilitära utbildningen bör vidareutvecklas. Vidare bör vissa enklare moment som avser uppgifterna inom plutonchefsnivån läras in. Kursen bör vara öppen såväl för elev som genomgått underofficersutbildning under värnpliktsutbildningen som för elev som med goda vitsord genomgått sergeantkurs. Förordnande till fanjunkare (motsvarande) bör kunna ske efter godkänd kurs. För tillträde till kurs bör fordras att en krigsförbandskurs eller kompletteringskurs med motsvarande innehåll (se p. 7 nedan) genomgåtts. Elev som utexaminerats från fanjunkarkurs med särskilt goda vitsord bör efter ytterligare utbildning inom det ordinarie utbildningssystemet kunna vinna anställning som reservunderofficer om organisatoriska behov härav skulle föreligga. Fanjunkarkursen bör härvidlag tillgodoräknas som del av utbildning till reservunderofficer. VK biSOU 1968: 54

träder de förslag rörande denna utbildnings uppbyggnad som framlagts av befälsstatsdelegationen (Stencil Fö 1966:1). Särskilt lämpliga värnpliktiga fanjunkare (motsvarande) bör enligt VK uppfattning liksom nu vid utträdet ur värnpliktsåldern kunna beredas möjlighet att inträda i reserv. h) Utbildning inom fänrikskurs l1

plutonchefsnivån:

Utbildningen till plutonchefsnivån är av mycket kvalificerat slag. Särskild vikt läggs vid att genom teoretiska och praktiska prov fortlöpande klarlägga om eleven i olika avseenden är lämpad för den avsedda uppgiften. Med hänsyn såväl till den kvalificerade utbildningen som till kraven på prövning av elevernas lämplighet finner VK det nödvändigt att den avslutande delen av utbildningen sker tillsammans med de elever som genomför utbildningen ordinarie väg t. ex. vid kadettskola inom armén. Denna avslutande del av utbildningen bör för att kunna inrymma allsidig utbildning och erforderlig prövning uppgå till minst fem veckor. Den första delen av utbildningen — fänrikskurs 1 — bör däremot kunna genomföras i form av frivillig befälsutbildning. i) Vidareutbildning löjtnantskurs

inom

plutonchefsnivån:

Löjtnantskurs bör i första hand ha till mål att utveckla elevernas kunskaper och färdigheter inom plutonchefsnivån varvid främst förmågan till självständigt handlande uppövas. Vidare bör vissa enklare moment med uppgifter inom kompanichefsnivån förekomma. Befordran till värnpliktig löjtnant bör kunna ske efter genomförd kurs men tidigast vid tidpunkt då elevens kurskamrater från kadettskolan börjat befordras till löjtnant i reserven. Ett villkor för deltagande i denna utbildning bör vara att eleven genomfört minst en krigsförbandskurs (se p. 7 nedan) eller 1

Endast vid armén. 59

kompletteringskurs med motsvarande innehåll. Elev i löjtnantskurs bör efter genomgången kurs kunna övergå till utbildning till reservofficer om organisatoriska behov härav skulle föreligga och om han bedöms lämplig. Han bör då få tillgodoräkna sig löjtnantskurs som del av utbildningen. Kursen bör därför så nära som möjligt överensstämma med första delen av utbildningen till reservofficer. Den fortsatta utbildningen till reservofficer måste emellertid med hänsyn till sin kvalificerade art i sin helhet ske i det ordinarie utbildningssystemet. j) Utbildning till befattning inom chefsnivån: kaptenskurs

kompani-

Erfarenheten visar att det finns elever som under löjtnantskurs visat sig ha goda förutsättningar att efter vidareutbildning placeras som kompanichefer eller kompanichefs ställföreträdare. Denna tillgång bör utnyttjas. I första hand bör dessa elever uppmanas att efter löjtnantskursen gå igenom fortsatt utbildning till reservofficer om organisatoriska behov härav skulle föreligga. En sådan tidskrävande utbildning kan den enskilde emellertid icke alltid åta sig. I vissa fall är det icke heller lämpligt av åldersskäl. Systemet bör därför som nu inrymma möjligheter för särskilt kvalificerade elever att efter fortsatt frivillig befälsutbildning i form av kaptenskurs vinna befordran till värnpliktig kapten sedan godkänd tjänstgöring genomförts i avsedd befattning under krigsförbandsövning.

Utbildningen bör ge kompetens till krigsplacering som kompanichefs ställföreträdare vid förband med huvudsakligen äldre värnpliktiga eller som kompanichef vid ett begränsat antal förband med företrädesvis stationära uppgifter. Deltagare i kaptenskurs bör bl. a. ha genomfört minst två krigsförbandsövningar i officersbefattning. Kaptenskursen måste strängt inriktas på de speciella befattningar där krigsplacering avses ske. Denna utbildning kan därför icke ges ett innehåll som överensstämmer med den fortsatta utbildningen till reservofficer. Kurs bör därför icke få tillgodoräknas som del av utbildning vid övergång till reservofficersbanan. Chefen för armén har år 1965 föreslagit att värnpliktiga kaptener efter viss kompletterande utbildning skall kunna erhålla anställning i reserv. VK finner i likhet med chefen för armén det värdefullt att värnpliktig officer även under den fortsatta tjänstgöringstiden skall ha möjlighet att efter vidareutbildning kunna vinna inträde i reserv. Sedan det nya värnpliktsutbildningssystemet införts och med hänsyn till VK förslag till ett förbättrat frivilligutbildningssystem anser emellertid VK det lämpligast att övergången till reservanställning sker redan som värnpliktig löjtnant. Däremot anser VK att värnpliktiga kaptener kan utnyttjas inom krigsorganisationen även efter utträdet ur värnpliktsåldern. Särskilt lämpliga värnpliktiga kaptener bör därför liksom nu vid denna tidpunkt beredas möjlighet att inträda i reserv.

Tabell 4:1. VK förslag till kurssystem för befordingsutbildningen Kursens benämning

Avsedd för (grad) 1

Kvalificerar till (grad) 1

Korpralskurs Furirkurs Sergeantkurs Fanjunkarkurs Fänrikskurs l 2

Menig Korpral Furir Sergeant Sergeant

Korpral Furir Sergeant Fanjunkare

Löjtnantskurs Kaptenskurs

Fänrik Löjtnant

Löjtnant Kapten

1 2

60 Anm Vicekorpral efter den skolmässiga utbildningen. Efter kursen fullföljs utbildningen inom ordinarie utbildningssystem varefter utnämning till fänrik kan ske.

Motsvarande grad vid marinen. Endast vid armén. SOU 1968: 54

k)

Sammanfattning

Det föreslagna kurssystemet för befordringsutbildning sammanfattas i tabell 4: 1. 7.

Kompletteringsutbildning

a) Syfte i stort Syftet med kompletteringsutbildningen bör vara att vidmakthålla och vidareutveckla elevernas förmåga i allmänhet och förmåga att tjänstgöra i krigsbefattning som motsvarar innehavd tjänstegrad. Inom ramen för denna målsättning bör utbildningen till sin huvuddel ges en allmän inriktning och därmed lämpa sig för all värnpliktig personal — såväl befäl som meniga — men också för annan frivilligpersonal liksom för hemvärnspersonal.

b) Utbildningens

innehåll

Utbildningen bör bestå av följande huvudgrupper, nämligen krigsförbandskurser allmän utbildning specialutbildning militär idrott och skytte samt försvarsupplysning. Krigsförbandskurs bör omfatta befattningskurs samt förbandskurs. Befattningskurs bör syfta till att vid behov komplettera de speciella kunskaper och färdigheter som krävs i befattningen. Utbildningen bör genomföras som förberedelse för krigsförbandsövning och främst omfatta personal som är i särskilt behov av sådan förberedelse, t. ex. på grund av befattningens komplicerade karaktär eller på grund av att ny materiel eller nya förfaringssätt har införts. Kurs bör anordnas efter bedömning i varje särskilt fall. Vid kurs av denna typ kan sålunda elever befattningsvis sammanföras från olika krigsförband. Förbandskurs bör i första hand anordnas för det vid ett förband krigsplacerade befälet. Kursen omfattar genomgång av förbandets organisation och utrustning, mobiliseSOU 1968: 54

ringsplaner för förbandet samt de viktigaste momenten i förbandets uppträdande. Utbildningen bör sålunda inte avse de speciella uppgifterna för de olika befattningshavarna utan avse förbandet som helhet. Övningen bör också kunna omfatta orientering om uppgifter m. m. vid förestående krigsförbandsövning. Den som på grund av t. ex. långa reseavstånd inte kan delta i eget förbands krigsförbandskurs bör hänvisas till lämplig krigsförbandskurs närmare bostadsorten. Krigsförbandskurs bör om möjligt organiseras och läggas upp så att befattningskurs och förbandskurs kompletterar varandra och bildar en helhet. Utbildningen bör genomföras i form av regionala och lokala kurser. En krigsförbandskurs bör omfatta två veckoslut eller motsvarande tid. Härvid bör utbildningen under ett veckoslut genomföras i form av förbandskurs och under ett som befattningskurs. Allmän utbildning bör innehålla till syftet och tiden starkt avgränsade kurser som kan genomgås av allt värnpliktigt befäl oberoende av grad, befattning och tillhörighet till försvarsgren, vapenslag och truppslag samt av meniga. Vidare bör personal ur hemvärnet kunna delta liksom personal från alla frivilligorganisationer. Utbildningen bör främst bestå av moment som ingår i den s. k. allmänmilitära utbildningen. Särskild vikt bör läggas vid utbildning i markförsvar och fria kriget. Utbildning bör i övrigt kunna omfatta t. ex. skydd mot ABC-stridsmedel, sambandstjänst, fältarbeten, motortjänst samt olika grenar av underhållstjänsten. För att ytterligare stimulera elevernas intresse bör befattningsutbildning huvudsakligen av orienterande innehåll inrymmas i detta kurssystem. Utbildningen bör genomföras i form av regionala och lokala kurser. Som hållpunkt beträffande kursernas längd vill VK ange att de bör omfatta högst 40 timmar, i regel uppdelade på veckoslutskurser. Kurserna bör enligt VK mening i stor utsträckning kunna ledas av särskilt utvalt reservbefäl och värnpliktigt befäl. Reservbefäl och värnpliktigt befäl får härigenom värdefull övning 61

i trupputbildning varjämte belastningen minskar på den aktiva befälskadern. Specialutbildning bör omfatta utbildning med högre målsättning än den allmänna utbildningen. Till specialutbildning bör hänföras kurser med syfte att öka kunskaper och färdigheter i ledarskap och trupputbildning med särskild inriktning på uppgifter under krigsförbandsövning. Andra exempel är de nuvarande tolkkurserna och kurserna i militärpolistjänst. Som riktpunkt beträffande dessa kursers längd vill VK ange att de bör omfatta 40-80 timmar, dvs. en till två veckor, vid en till tiden sammanhängande utbildning. Befäl som önskar komplettera sin utbildning i form av mera kvalificerad kurs på egen utbildningslinje bör få genomgå skede av befordringskurs om plats kan ställas till förfogande. Vissa farhågor har uttalats om att man genom en sådan ordning skulle minska intensiteten i befordringskurserna. VK är angelägen att framhålla att en förutsättning för denna integrering av kurssystemet är att samma krav ställs på alla elever i dessa kurser. Militär idrott och skytte anser VK vara viktiga delar av kompletteringsutbildningen. Syftet bör vara att vidmakthålla och förbättra deltagarnas fysiska kondition och deras skicklighet bl. a. i orientering, navigation och skjutning samt att stimulera arbetet inom föreningarna. Det är viktigt att verksamheten avpassas så att personal ur alla åldrar kan delta och inte minst sådan personal som genom sin yrkesutövning är i särskilt behov av att stärka sin kondition. Provtagning (»soldatprov»), märkestagning och tävlingar bör utgöra stommen i verksamheten. Samarbete med andra frivilliga försvarsorganisationer, med hemvärn och civila föreningar med motsvarande verksamhet bör eftersträvas. VK vill framhålla de fördelar som kan vinnas genom ett nära samarbete med civila föreningar, icke minst när det gäller att sprida upplysning om försvaret och att rekrytera elever till frivilliga befälsutbildningskurser. Försvarsupplysning bör bl. a. bestå av föredrag, diskussioner, förevisningar och ut62

ställningar. Inte minst på detta område är det betydelsefullt att verksamheten noga samordnas frivilligorganisationerna emellan och att den har ett klart syfte. Syftet för den frivilliga befälsutbildningens del bör vara att såväl inom frivilligrörelsen som hos allmänheten öka kunskaperna om och förståelsen för totalförsvarets uppgifter samt frivilligförsvarets medverkan inom ramen för detta. Vidare bör anordnas orientering om det militärpolitiska läget och om aktuella försvarsfrågor i övrigt. Försvarsupplysning bör ingå som ett led i rekryteringen av medlemmar. c) Utbildningens

organisation

Kompletteringsutbildningen avses omfatta utbildning som främst kan hänföras till frivillig befälsutbildning. Vissa delar är dock av sådan natur att alla frivilliga oberoende av organisationstillhörighet kan delta. Kompletteringsutbildningen bör därför i stor utsträckning kunna anordnas och ledas förutom av de frivilliga befälsutbildningsföreningarna även av de övriga frivilliga försvarsorganisationerna. På lokal nivå bör eftersträvas att ett nära samarbete mellan organisationerna kommer till stånd för att säkerställa en effektiv samordning och ett tillräckligt stort deltagande i utbildningen. Som exempel på hur ansvaret för att anordna utbildningen kan fördelas vill VK ange att ortens befälsutbildningsförening kan åta sig att anordna gemensamma kurser i t. ex. markstrid, sjövärnsflottiljen kurser i båttjänst och navigation för personal ur flottan och kustartilleriet, lottakåren gemensamma föredrag och diskussioner inom försvarsupplysningens område, rödakorsföreningen gemensamma kurser i sjukvårdstjänst och bilkåren bilorientering för samtliga frivilligorganisationer. d) Reserv befälsorganisationernas

kurser

Den utbildningsverksamhet som nu förekommer inom reservbefälsorganisationerna överensstämmer delvis till sitt mål och innehåll med den kompletteringsutbildning som SOU 1968: 54

VK föreslår. VK anser det lämpligt att reservbefälsorganisationernas utbildning även i framtiden har nuvarande inriktning. Som nu bör kurserna i möjlig mån ske gemensamt med FBU-kurser.

8. Stödjande åtgärder VK finner det oundvikligt att kraven på prestationer väsentligt skärps för elever som genomgår befordringsutbildning. Detta är en följd av att befälet ställs inför efter hand allt svårare uppgifter. Å andra sidan måste det betecknas som synnerligen angeläget att en så stor del som möjligt av befälskadern förstärker sina kunskaper. En grundförutsättning för att det av VK föreslagna systemet för befordringsutbildning skall kunna få tillräcklig elevanslutning även med de skärpta kraven är att ett premiesystem införs i likhet med vad som redan finns inom det obligatoriska systemet. Förslag till premiesystem för befordringsutbildningen redovisas i kap. 23.

D.

Ungdomsutbildning

1. Allmänt Förberedande militärutbildning för armén förekommer, som nämnts i kap. 3, inom den frivilliga befälsutbildningen och inom hemvärnet. Vid marinen finns ungdomsutbildning för flottan inom sjövärnskåren och för kustartilleriet inom den frivilliga befälsutbildningen. Vid flygvapnet bedrivs ungdomsutbildning inom flygvapenföreningarnas riksförbund (FVRF). I detta sammanhang bör nämnas att ungdomsutbildning som kan betecknas som militär utbildning även förekommer vid den frivilliga motorcykelkåren (FMCK) och vid frivilliga radioorganisationen (FRO). Hemvärnsungdom kan under vissa förutsättningar teckna avtal för tjänst som hemvärnsmän inom hemvärnet. Ungdom i F M C K och FRO kan såsom B-personal ingå avtal för tjänst inom hemvärnet. UngSOU 1968: 54

dom ur F V R F kan teckna avtal för tjänst inom flygvapnet. All utbildning av manlig ungdom bör utöver den allmänt ungdomsvårdande uppgiften syfta till att ge en allmän orientering om totalförsvaret som samhällsfunktion och utveckla elevernas medborgarsinne. Den bör vidare ge eleverna möjlighet att allt efter intresseinriktning ägna sig åt verksamhet som kan tjäna som en förberedelse för den kommande obligatoriska värnpliktstjänstgöringen t. ex. ledar- och instruktörsverksamhet, radiosignalering, båttjänst, motorcykelkörning m. m. eller för tjänstgöring inom hemvärnet. För att ge ungdomen denna valmöjlighet anser VK det lämpligt att varje försvarsgren och vid marinen båda vapenslagen även i framtiden har en ungdomsutbildning som är inriktad på dess speciella verksamhetsområde samt att det därutöver finns bl. a. för totalförsvaret gemensam utbildning för ungdom som tillhör FMCK och FRO. VK anser av samma skäl att för arméns del ungdomsorganisationer alltjämt bör finnas såväl inom FBU som inom hemvärnet. De bestämmelser för gränsdragning i olika hänseenden mellan organisationerna som nu gäller anser VK lämpliga. Ungdomen bör således kunna ansluta till olika organisationer med hänsyn till sina specialintressen. Detta bör icke utesluta att utbildningen samordnas mellan de olika organisationerna där detta är möjligt så att tillgängliga resurser ifråga om ledning, instruktör, lokaler, transporter m. m. utnyttjas rationellt och ekonomiskt. VK vill dock understryka att den nämnda samordningen icke bör ske på sådant sätt att respektive organisationers speciella särart därigenom går förlorad. Det bör ankomma på försvarsområdesbefälhavare, örlogsbaschef, kustartilleriförsvarschef och berörd flottiljchef att i samråd med organisationerna verka för en sådan samordning. I ett följande delbetänkande «Frivilligförsvaret 2, Hemvärnet» avser VK att närmare behandla ungdomsutbildningen vid hemvärnet. VK vill emellertid i detta sammanhang framhålla att ungdomar som genomgått ut63

bildning i här aktuella frivilligorganisationer, främst FBU, FRO och FMCK, bör upplysas om möjligheterna att i likhet med lottor och rödakorspersonal teckna avtal för tjänstgöring inom hemvärnet, varvid kompletterande utbildning bör ges i hemvärnets regi. Genom ett dylikt förfaringssätt ges ungdomarna möjlighet att verka inom totalförsvaret tillsammans med medlemmar ur andra frivilligorganisationer vilket torde bidraga till ökad ömsesidig förståelse och underlätta samordning av verksamheten. Ungdomar inom FVRF bör liksom nu kunna träffa avtal för tjänstgöring inom flygvapnets luftbevaknings- och basorganisation. Även dessa ungdomar bör ges kompletterande utbildning i F V R F regi innan avtal om tjänstgöring träffas. VK anser att denna möjlighet till avtalsteckning och den förordade samordningen av verksamheten talar för att villkoren för att bli medlem i vederbörlig organisation bör vad beträffar medborgarsinne o.dyl. göras likalydande. Likaså bör vederbörande militära myndigheter verka för att bestämmelser beträffande uniform, utrustning, förmåner m. m. görs så likartade som möjligt för de olika organisationerna.

2. Utbildningens omfattning Ungdomsutbildningen bör som VK tidigare anfört syfta till att ge en allmän orientering om toltalförsvaret som samhällsfunktion, utveckla elevernas medborgarsinne samt att ge eleverna möjlighet att efter intresseinriktning ägna sig åt verksamhet som kan tjäna som en allmän förberedelse för den kommande militärtjänsten. Orienteringen om totalförsvaret bör även omfatta en redovisning i stort av de uppgifter som åvilar krigsmakten och de civila delarna av totalförsvaret. Allsidig orientering bör lämnas om den förestående värnpliktstjänstgöringen och om militäryrket. Den praktiska delen av verksamheten bör främst omfatta utbildning av teknisk art och i ledarskapets grunder. Som väsentliga moment i utbildningen bör ingå fysisk träning, lägerliv och skjutning 64

med handvapen enligt frivilliga skytterörelsens program. För sjövärnskåren och kustartilleriets ungdomsavdelningar bör i konsekvens härmed ingå båttjänst med navigation och sjömanskap samt vid flygvapnets ungdomsavdelningar utbildning i luftbevaknings- och bastjänst.

3.

Utbildningssystem

Ungdomsutbildningen bör inledas med en grundkurs som omfattar dels utbildning inom organisationens speciella verksamhetsområde, dels utbildning av allmänorienterande art. Utbildningen i organisationens specialverksamhet bör främst syfta till att ytterligare stimulera elevernas intresse och ge dem tillräckliga erfarenheter för att kunna bedöma sina egna framtida möjligheter för tjänstgöring inom det aktuella verksamhetsområdet. Den allmänorienterande utbildningen bör innehålla försvarsupplysning med grupparbeten och diskussioner i aktuella frågor, orientering om militära förhållanden, om värnpliktstjänstgöringen och om anställningsmöjligheterna vid krigsmakten. Studiebesök vid militära anläggningar bör genomföras. Vidare bör ingå fysisk träning, orienteringsutbildning och lägerliv. Med hänsyn till ungdomsutbildningens militära inriktning förutsätter VK att grundläggande skjututbildning i regel kommer att ingå i denna. I de fall organisationernas särart gör det motiverat att icke ta upp skjutning på programmet, finner VK det angeläget att ungdomarna i dessa organisationer ges tillfälle att delta i skjututbildning vilket bör kunna åstadkommas genom samverkan mellan berörd organisation och den frivilliga skytterörelsen. Innehållet i den allmänorienterande delen bör i princip vara likartad vid de olika ungdomsorganisationerna. Grundkursen bör i regel så långt resurserna medger genomföras i frivilligorganisationernas egen regi. Detta förutsätter emellertid ett tillräckligt stort antal kursdeltagare. På orter, där deltagarantalet är otillräckligt för att en organisation i egen regi skall kunna påbörja en grundkurs, bör efterSOU 1968: 54

strävas att flera organisationer samordnar utbildningen under gemensam ledning och utnyttjar gemensamma instruktörer. VK anser att i synnerhet de allmänorienterande avsnitten i utbildningen med fördel kan samordnas. I förekommande fall kan korrespondensundervisning användas. Utbildningssystemet bör kompletteras med ledarkurser. Ledarkurserna bör syfta till att utbilda biträdande ledare och biträdande instruktörer inom ungdomsutbildningen samt att vara en förberedelse för befälsutbildning inom värnpliktsutbildningen. Det bör finnas en allmän ledarkurs som bl. a. omfattar utbildning i grunder för ledarskapets utövande och instruktörsverksamhet. Kursen bör kunna anordnas gemensam för samtliga organisationer. Kursen bör kompletteras med en särskild ledarkurs som behandlar de speciella uppgifterna inom vederbörande organisation. I ungdomsutbildningen bör även specialkurser kunna ingå, t. ex. kurs i vintertjänst. VK bedömer vidare att det kan vara lämpligt att låta ungdom delta i vissa avsnitt av kompletteringsutbildningen.

SOU 1968: 54 5—814341

5 Frivillig befälsutbildning vid armén

A. Granskning av nuvarande Behov av förbättringar.

förhållanden.

1. Inledning Granskningen begränsas till att avse utbildningen och förhållanden som direkt hänger samman med utformningen av denna. Synpunkter på organisation, rekrytering m. m. redovisas i särskilda kapitel i avdelning V.

2.

Planläggning

VK anser att planläggningen av den frivilliga befälsutbildningen sker efter en väl inarbetad och lämplig rutin. Formerna för samverkan mellan de militära myndigheterna och CFB är ändamålsenliga. Ett nära samarbete mellan de tre försvarsgrensstaberna förekommer vid utformningen av kurssystemet. En fördel är att bestämmelser för kurser genomgående utfärdas långt i förväg. Som tidigare angetts anser VK att utbildningssystemet främst skall utformas så att de väsentligaste bristerna i den obligatoriska utbildningen täcks. Härför krävs en ingående kartläggning av dessa brister. Rekryterings- och utbildningsverksamheten kan därigenom ges den bestämda inriktning som är en förutsättning för att effekten av systemet skall bli den högsta möjliga bl. a. från krigsorganisatorisk synpunkt. Analyser av de 66

krigsorganisatoriska behoven bör fortlöpande göras inom försvarsgrensstaberna. Det är emellertid viktigt att sådan kartläggning också görs av truppregistreringsmyndigheterna för att klarlägga de lokala behoven som kan variera från tid till annan och myndigheterna emellan. Behoven bör sammanställas militärområdesvis. Främst på grundval av dessa analyser bör chefen för armén utfärda riktlinjer för utbildningsverksamheten vilka sedan kompletteras av militärbefälhavare. Vid granskning av kursplaner har VK genomgående funnit att ett omfattande arbete lagts ned på att göra dem fullständiga. En iakttagelse är emellertid att utbildningsmålen i vissa fall varit vagt angivna, vilket medfört att kurserna då inte fått den preciserade inriktning som krävs med hänsyn till de aktuella behoven. En sådan precisering krävs ovillkorligen för att en kurs skall kunna ges ett lämpligt innehåll och bli logiskt uppbyggd.

3.

Befordringsutbildning

a) Centrala kurser De centrala kurser som VK följt har genomgående varit väl förberedda och letts på ett instruktivt sätt. Det stora flertalet av eleverna har varit påtagligt intresserade och engagerade i utbildningen. Det har emellertid konstaterats att ett mindre antal elever i beSOU 1968: 54

fordringskurser inte haft tillräckliga förutsättningar att genomgå kurserna. Det är väsentligt att ansvariga myndigheter gör uttagningen av elever med större noggrannhet än vad som ibland varit fallet. Möjligheterna att bedöma personalens lämplighet torde komma att öka då det nya personalredovisningssystemet införts. Det är som angivits i kap. 4 nödvändigt att de korta kurserna drivs med hög intensitet. Det är en grundförutsättning för att systemet skall kunna ge tillräckligt hög effekt. VK inser att kursledningarna här ställs inför en svår avvägning å ena sidan mellan kravet på prestationer och å andra sidan elevernas önskemål om viss tid för rekreation och samvaro med sina anhöriga som ofta följer med till kursplatsen. I detta sammanhang bör beaktas att ett stort antal elever utnyttjar sin semester för att delta i kurs. En väg som bör prövas för att öka tempot är att i större utsträckning än nu dela ut elevuppgifter som kan lösas på icke schemalagd tid. Det är givetvis nödvändigt att behörig hänsyn tas till att eleverna deltar i kurs frivilligt och gör en personlig uppoffring. Detta förhållande gör vitsordssättningen till ett särskilt grannlaga problem. Vitsorden är emellertid den väsentligaste grunden för truppregistreringsmyndigheterna vid bedömning av lämpligheten för krigsplacering. Det är nödvändigt att detta underlag är korrekt så att de lämpligaste för befattningen placeras i denna. Kommittén vill framhålla betydelsen av att betygssättning uteslutande sker med hänsyn till vederbörandes bedömda lämplighet att bekläda avsedd befattning i krig. I nuvarande system tillåts att eleverna som tillhör ett flertal befälsnivåer och utbildningslinjer ingår i samma kursavdelning. Vidare tillåts en viss frihet för eleverna att välja kurser vilket gör att elever i en kursavdelning kan befinna sig på olika stadier av utbildningen. Dessa förhållanden får till följd att kurserna måste ges en alltför allmän inriktning och att utbildningen måste anpassas till en medelnivå, vilket är ett fördröjande moment i undervisningen. VK inSOU 1968: 54

ser de skäl som ligger till grund för dessa förhållanden men anser — i enlighet med vad som i princip redovisats i kap. 4 C att systemet måste renodlas för att säkerställa tillräcklig utbildningseffekt. Det är därför enligt VK uppfattning nödvändigt att i princip en kursavdelning anordnas för varje befälsnivå dock med vissa möjligheter till samundervisning med kursavdelningar som representerar andra nivåer. Vidare måste antalet befattningar begränsas inom varje kursavdelning så att utbildningen kan klart inriktas på vissa bestämda funktioner. VK är som tidigare framhållits beredd att godta nuvarande integration av befordringsoch kompletteringskurser under den förutsättningen att samma krav ställs på elever i kompletteringskurs som på de elever som går igenom befordringskurs. b) Regionala och lokala kurser VK anser att dessa kurser planläggs och genomförs väl med hänsyn till de begränsade resurser som står till förfogande på det regionala och lokala planet. Kursernas målsättning och innehåll varierar tämligen starkt bl. a. beroende på de olika förutsättningar för utbildning som råder. Som framgår av kap. 4 C anser VK att befordringskurser på gruppchefsnivån bör kunna anordnas som central, regional eller lokal kurs. Befordringskurser avseende övriga nivåer bör med hänsyn till sin kvalificerade art i princip anordnas centralt. Delar av dessa senare kurser bör dock få anordnas regionalt eller lokalt om sådana utbildningsbetingelser kan skapas att erforderlig kvalitet och kontinuitet i utbildningen säkerställs.

4.

Kompletteringsutbildning

a) Centrala kurser De kurser som av chefen för armén anordnats på försök i samråd med CFB anser kommittén lämpliga. Särskilda kurser i ledarskap, utbildningsmetodik och totalförsvarsproblem bör sålunda genomföras även i fortsättningen liksom vissa tidigare anordnade 67

kurser såsom kurs för militärpoliser och tolkar. Till denna grupp bör även räknas kurs i vintertjänst.

ningens utformning» samt närmast föregående avsnitt »A. Granskning av nuvarande förhållanden. Behov av förbättringar».

b) Regionala och lokala kurser

2. Syfte i stort

VK finner vid granskningen av kursplaner att dessa till sin målsättning och sitt innehåll företer stora olikheter mellan försvarsområdena och även inom dessa. En viss variation är motiverad på grund av lokala olikheter beträffande medlemmarnas försvarsgrens- och truppslagstillhörighet liksom beträffande deras grad och befattning. Anpassning måste givetvis också ske efter de lokala utbildningsbetingelserna som varierar från plats till plats. VK anser emellertid det både möjligt och lämpligt att åstadkomma en större enhetlighet beträffande utbildningens omfattning. Som nämnts i kap. 4 C bör utbildningen syfta till att lära in de väsentligaste delarna inom den allmänmilitära utbildningen. Om utbildningen inom detta område kraftsamlas till övningar i markförsvar och därmed direkt sammanhängande övningsmoment kan denna del av befälsutbildningen i betydande grad bidra till att öka främst det lokala försvarets hållfasthet. Ett visst mått av befattningsutbildning bör som tidigare angetts bibehållas.

Utbildningen bör som tidigare angivits främst syfta till att tillgodose de krigsorganisatoriska behoven. Detta innebär att bristerna i det obligatoriska utbildningssystemet bör täckas i första hand. Den enskildes behov av utbildning bör emellertid tillgodoses oberoende av denna angelägenhetsgradering när detta kan ske utan avkall på huvuduppgiften. Verksamheten bör också syfta till att vidmakthålla och stärka försvarsviljan. Utbildningen bör bestå av befordringsutbildning och kompletteringsutbildning. Ungdomsutbildning bör liksom tidigare bedrivas i anslutning till den frivilliga befälsutbildningen.

5) Ungdomsutbildning Ungdomsutbildningen vid armén genomförs enligt VK uppfattning väl. VK bedömer att förutsättningarna för att även i framtiden få god anslutning till utbildningen är gynnsamma.

B. Förslag till frivillig befälsutbildning armén

inom

1. Inledning De förslag som VK lägger fram i det följande bygger främst på överväganden i anslutning till avsnitten i kap. 4, nämligen »B. Behov av frivillig befälsutbildning» och »C. Grunder för den frivilliga befälsutbild68

3.

Befordringsutbildning

a) System i stort Kurserna bör indelas i skeden, som anpassas tidsmässigt i förhållande till varandra så att två eller flera skeden kan genomgås i en följd. Skede bör i vissa fall genomföras i form av kompendieundervisning eller korrespondenskurs. Varje kursavdelning bör omfatta endast elever från en befälsnivå och ett så begränsat antal befattningar att en klar, funktionell inriktning av utbildningen säkerställs. Följande beskrivning av kurssystemet avser, om inte annat anges, infanteriet i skyttetjänst men kan till sina principer användas även för övriga delar av armén. Målsättningen för kurserna m. m. vid övriga truppslag förutsätts ligga på samma nivå och de förutsätts ha samma principiella uppbyggnad och längd. I beräkningarna har förutsatts att arbetstiden per vecka är 40 timmar vid till tiden sammanhängande utbildning varav högst 10 timmar icke är schemabundna utan avsedda för lösande av elevuppgifter, för grupparbete o. dyl. Reservtid är här icke inSOU 1968: 54

räknad. Inryckning förutsätts ske på söndagen och utryckning under lördagen. Tid för in- och utryckning är icke inräknad i den angivna tiden om 40 timmar. b) Kurs på gruppchefsnivån:

korpralskurs

Korpralskurs bör främst syfta till att lära in uppgifter för gruppchef och ställföreträdare för denne vid grupps uppträdande inom plutons ram. Kursen bör omfatta två skeden skolmässig utbildning och ett skede trupptjänstgöring. De två skolskedena bör vardera omfatta två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning. Det första skedet — allmänt skede — bör huvudsakligen omfatta allmän befälsutbildning och truppföringsmoment som avser allmänmilitär utbildning. Detta skede bör med hänsyn till sitt innehåll kunna genomföras i avdelningar sammansatta av elever från samtliga truppslag. Elever tillhörande vissa utbildningslinjer inom marinen och flygvapnet torde också kunna delta. Det andra skedet — befattningsskede - bör vara särskilt inriktat på avsedd befattning. I den skolmässiga delen av utbildningen bör en krigsförbandskurs på sammanlagt ca fyra dagar vara inbyggd. Trupptjänstgöringen bör fullgöras i vakant befattning som gruppchefs ställföreträdare under krigsförbandsövning. Kursen bör vara avsedd för menig som har särskilt goda vitsord från grundutbildning eller som visat goda befälsegenskaper under krigsförbandsövning. Efter det att de två skolmässiga skedena är fullgjorda med godkända vitsord bör förordnande till vicekorpral kunna ske. Efter genomförd krigsförbandsövning bör förordnande ske till korpral.

c) Kurs på gruppchefsnivån:

furirkurs

Furirkurs bör avse vidareutveckling av färdigheterna som gruppchef. Utbildningen bör främst inriktas på särskilt kvalificerade uppgifter för gruppchef, t. ex. uppträdande som chef för förpatrull och spaningspatrull. Elev bör vidareutbildas som föregångsman SOU 1968: 54

i vad avser uppgifter inom det allmänmilitära området. Moment som avser trupputbildning inom grupp under krigsförbandsövning bör även ingå. Kursen bör omfatta två skolskeden om vardera två veckors längd vid till tiden sammanhängande utbildning. Det första skedet — allmänt skede — bör omfatta truppföringsmoment m. m. inom det allmänmilitära området. Detta skede bör kunna anordnas gemensamt för elever ur arméns alla truppslag men även för personal som tillhör vissa utbildningslinjer inom de andra försvarsgrenarna. Det andra skedet — befattningsskede - bör vara inriktat på de särskilda uppgifterna för befattningen. Kursen bör vara avsedd för korpral och kvalificera för befordran till furir. Villkor för tillträde till kurs bör bl. a. vara att krigsförbandskurs om ca fyra dagar eller annan kompletteringskurs med motsvarande innehåll fullgjorts. Detta bör dock ej gälla den som genomfört korpralskurs eftersom denna innefattar sådan kurs. d) Kurs på troppchefsnivån:

sergeantkurs

Sergeantkurs bör syfta till att utbilda särskilt lämpliga underbefäl till underofficerare i befattningar företrädesvis av teknisk natur och inom vissa områden av underhållstjänsten. Befattningarna bör fastställas av chefen för armén. Utbildningens uppläggning bör enligt arméchefens närmare bestämmande anpassas med hänsyn till befattningens art och vederbörandes militära och civila förutsättningar för uppgiften. VK vill som hållpunkt ange att utbildningen bör vara av minst den längd som motsvarar skillnaden mellan grundutbildningen till underbefäl och grundutbildningen till underofficer dvs. ca 120 dagar. Häri bör innefattas furirkurs på lämplig utbildningslinje samt en avslutande krigsförbandsövning i befattning för underofficer. Frånräknas angiven kurs och tjänstgöring återstår ca 60 dagar av tiden. Med hänsyn till de höga krav som ställs på underofficer bör del av denna tid genomföras inom det obligatoriska utbildningssystemet varvid ele69

ven under ca fem veckor placeras vid plutonchefsskola (motsvarande) på vederbörandes utbildningslinje under de fem sista veckorna av den skolmässiga utbildningen som föregår den grundläggande krigsförbandsutbildningen (GKU-skedet). Ca tre veckor bör därefter fullgöras i form av trupptjänstgöring under GKU-skedet. Övrig del av tiden bör genomföras i form av FBU-kurs som läggs in på lämplig tidpunkt före ovan angiven utbildning och tjänstgöring inom det obligatoriska systemet. Kursen bör vara avsedd för furir och kvalificera för befordran till sergeant. Förordnande till sergeant bör ske efter godkänd tjänstgöring i avsedd befattning under krigsförbandsövning.

innehåll genomförts. Särskilt lämplig elev bör efter vidareutbildning inom det ordinarie utbildningssystemet kunna vinna anställning såsom reservunderofficer om organisatoriska behov härav skulle föreligga. Fanjunkarekurs bör därvid räknas som del av utbildning till reservunderofficer enligt närmare bestämmelser som bör utfördas av chefen för armén. VK förutsätter härvid att utbildningen i princip får den uppbyggnad som föreslagits av befälsstatsdelegationen. Som tidigare angetts i kap. 4 bör särskilt lämplig värnpliktig fanjunkare (motsvarande) vid utträdet ur värnpliktsåldern kunna inträda i reserv. f) Kurs på plutonchefsnivån:

e) Kurs på troppchefsnivån:

fanjunkarkurs

Fanjunkarkurs bör syfta till att vidareutveckla förmågan att leda tropp eller del av pluton. För plutonchefs ställföreträdare, som förutsätts delta i denna kurs, bör utbildningen även syfta till att vidareutveckla förmågan att föra pluton i enklare lägen. Särskild vikt bör läggas vid uppgifter för självständigt uppträdande förband. Förmågan i trupputbildning bör dessutom vidareutvecklas med direkt syftning på uppgifter under krigsförbandsövning. Kursen bör inledas med ett kompendieeller korrespondensskede motsvarande en veckas skolmässig utbildning samt därefter två skolskeden omfattande vardera två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning. Det första av dessa skolskeden bör omfatta uppgifter som är gemensamma oberoende av truppslagstillhörighet — allmänt skede - medan det andra förutsätts ta sikte på speciella uppgifter för respektive befattning — befattningsskede. Kursen bör vara avsedd för sergeant som är utbildad antingen inom det obligatoriska utbildningssystemet eller inom FBU och kvalificera för befordran till fanjunkare. Villkor för tillträde till kurs bör vara att en krigsförbandskurs om ca fyra dagar eller annan kompletteringskurs med motsvarande

fänrikskurs

1 Fänrikskurs 1 bör till sitt innehåll motsvara de första åtta veckorna av kadettskola. Den bör bestå av två kompendieskeden motsvarande vardera en veckas skolmässig utbildning samt tre skolskeden om vardera två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning. Ett kompendieskede och det första skolskedet bör kunna överensstämma med motsvarande skeden i fanjunkarkurs. Det första skolskedet — allmänt skede — bör innehålla sådana moment som är gemensamma för alla truppslag. Övriga skeden bör vara inriktade på uppgifter i avsedd befattning — befattningsskeden. Elever som genomfört fänrikskurs 1 förutsätts därefter gå igenom de fem sista veckorna av kadettskola varefter godkända elever är kvalificerade för befordran till fänrik. Kursen bör vara avsedd för sergeanter som under grundutbildningen förklarats lämpliga för fortsatt utbildning till värnpliktig officer. Därutöver bör värnpliktig underofficer som visat särskilt framstående duglighet under krigsförbandsövning och som bedöms i övrigt ha förutsättningar att bestrida officersbefattning kunna beordras till kurs. Kursen bör påbörjas med skolskede senast då vederbörande uppnått ca 33 års ålder. Elev som inte genomgår kadettskola sedan SOU 1968: 54

han med godkända betyg genomgått fänrikskurs 1 bör kunna befordras till fanjunkare. Den som genomgått fanjunkarkurs och därefter önskar genomgå utbildning till värnpliktig officer bör med hänsyn till skillnaden i övrigt ifråga om utbildningens innehåll endast få tillgodoräkna sig det kompendieskede och det skolskede ur kursen som överensstämmer med motsvarande delar av fänsrikskursen. g) Kurs på plutonchefsnivån:

löjtnantskurs

Löjtnantskurs bör främst syfta till att vidareutveckla förmågan att bestrida befattning som plutonchef. Särskild vikt bör läggas vid moment som avser självständigt uppträdande förstärkt pluton liksom samverkan med granatkastar-, stormkanon- och artilleriförband. Utbildningen bör vidare syfta till att ge någon färdighet att föra kompani i enklare lägen. Trupputbildningsmoment som avser vanligen förekommande uppgifter under krigsförbandsövning bör även ingå i kursen. Kursen bör omfatta ett kompendieskede motsvarande en veckas skolmässig utbildning samt två skolskeden om vardera två veckor. Det första skolskedet bör innehålla sådana moment som är gemensamma för alla truppslag - allmänt skede. Det andra skedet bör omfatta uppgifter i avsedd befattning - befattningsskede. För huvudtjänster med särskilt tekniskt komplicerade uppgifter bör båda skedena vara befattningsskeden. VK finner det lämpligt att kursen till sitt mål och innehåll i huvudsak motsvarar de första fem veckorna av reservofficerskurs 1 (ROK 1). VK förutsätter att utbildningen vid ROK 1 erhåller en sådan innehållsmässig uppläggning att föreslagna skolskeden kan anpassas till utbildningen i fråga. Kursen bör vara avsedd för värnpliktig fänrik och kvalificera för befordran till värnpliktig löjtnant. Villkor för tillträde till kurs bör bl. a. vara att en krigsförbandskurs om ca fyra dagar eller annan kompletteringskurs med motsvarande innehåll genomförts. Som angetts i kap. 4 C bör lämpliga elever efter genomförd löjtnantskurs kunna SOU 1968: 54

gå över till reservofficersutbildning om organisatoriska behov härav skulle föreligga. Detta bör ske så att eleverna efter denna kurs deltar i de återstående åtta veckorna av reservofficerskurs 1 (ROK 1). De går sålunda från denna tidpunkt igenom den ordinarie utbildningen till reservofficer. VK anser nämligen som tidigare redovisats det inte möjligt att efter löjtnantskurs anordna en frivillig befälsutbildning som till mål och innehåll motsvarar den fortsatta utbildningen till reservofficer. h) Kurs på kompanichefsnivån:

kaptenskurs

Kaptenskurs bör som tidigare angetts syfta till att kvalificera eleverna för krigsplacering som kompanichefs ställföreträdare vid förband huvudsakligen bestående av äldre värnpliktiga samt för placering som kompanichef vid förband med företrädesvis stationära uppgifter. Placering vid hemvärnet såsom kompanichef eller kretshemvärnschef bör även kunna förekomma. Befattningarna bör närmare anges av chefen för armén. Kursen bör bestå av ett korrespondensskede och fyra skolskeden om vardera två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning. Korrespondensskedet bör motsvara två veckors skolmässig utbildning. Tre skolskeden — allmänna skeden — bör omfatta utbildning som kan vara likartad för flertalet aktuella befattningar inom armén och i vissa fall även inom de två andra försvarsgrenarna. VK vill rubricera utbildningen som »allmänt kompanichefsskap». Exempel på vad som bör ingå i dessa allmänna skeden är personalledning och personalbehandling, markstrid, uppträdande vid insats av ABCstridsmedel, mobiliseringstjänst och underhållstjänst. Det sista skedet — befattningsskede - bör vara särskilt inriktat på avsedd befattning. Skedet bör antingen genomföras i form av befattningsinriktad reservbefälskurs eller för blivande hemvärnsbefäl som kurs vid hemvärnets stridsskola. Kaptenskurs bör vara avsedd för särskilt lämpliga värnpliktiga löjtnanter. Sålunda förutsätter VK att löjtnantskurs ge71

Tabell 5:1. VK förslag till befordringsutbildning vid armén Motsvarighet i nuvarande system

VK förslag till system för befordringsutbildning Befordringskurs

Skede nr

Korpralskurs Allmänt skede Befattningsskede

1 2

2 2

Furirkurs3 Allmänt skede Befattningsskede

1 2

2 2

Sergeantkurs

Längd (veckor)

Kvalificerar till grad

4 Korpral 1 2

Bk vicekorpral och korpral

4+4

4 Furir

Bk furir

4 Sergeant 1

Bk sergeant

5 Fanjunkare

Bk

ca 10

Benämning

Längd (veckor)

Fanjunkarkurs3 Kompendieskede Allmänt skede Befattningsskede

1 2 3

1 2 2

Fänrikskurs 1 Kompendieskede » Allmänt skede Befattningsskede »

8 1 l4

Fänrik (efter avslutande del av kadettskola — 5 veckor)

Saknas

1 2 3 4 5

2 2

Löjtnantskurs3 Kompendieskede Allmänt skede Befattningsskede

5 1 2 2

Löjtnant

Bk löjtnant

1 2 3

6 Kaptenskurs Korrespondensskede Allmänt skede » » Befattningsskede

10 2 2 2 2 2

Kapten 1

Bk kapten

1 2 3 4 5

fanjunkare

1 Efter genomförd 2

krigsförbandsövning i avsedd befattning. Förordnande till vicekorpral efter kursens slut. Villkor för tillträde till kurs är bl. a. att krigsförbandskurs (ca fyra dagar) eller annan kompletteringskurs med motsvarande innehåll genomförts. * Samma innehåll som skede 1 och 2 i fanjunkarkurs. 8

nomförts före denna kurs. Vidare bör krävas att elev före kursen genomfört två krigsförbandsövningar i befattning för officer. Kursen bör kvalificera för förordnande till värnpliktig kapten efter det att godkänd tjänstgöring under krigsförbandsövning genomförts i avsedd befattning. Som tidigare angetts i kap. 4 bör särskilt lämplig värnpliktig kapten vid utträdet ur värnpliktsåldern kunna inträda i reserv.

i)

Sammanfattning

VK sammanfattar i ovanstående tabell sitt förslag i fråga om befordringsutbildningen. En jämförelse med nu gällande system visar att de föreslagna kurserna i vissa fall är kortare än de nuvarande. Härvid bör dock uppmärksammas att förslaget förutsätter att kurserna i större utsträckning än nu genomförs i form av centrala kurser vilket VK SOU 1968: 54

anser innebära en effektökning jämfört med nuläget. Vidare är timuttaget per vecka ökat. 4.

Kompletteringsutbildning

Som närmare redovisats i kap. 4 C bör den övriga befälsutbildningen bestå av krigsförbandskurser, allmän utbildning, specialutbildning, militär idrott och skytte samt försvarsupplysning. Krigsförbandsutbildningen bör bestå av befattningskurser och förbandskurser som i regel genomförs i form av veckoslutskurser. Exempel på befattningskurser är kurser för personal i stabs-, sambands-, skydds- och eldledningstjänst samt kurser för kvartermästare. Krigsförbandskurs bör normalt bestå av en befattningskurs och en förbandskurs som vardera omfattar ett veckoslut. Den sammanlagda kurstiden bör sålunda uppgå till ca fyra dagar. Allmän utbildning bör som framgått av kap. 4 C bestå av till mål och innehåll starkt avgränsade kurser i vilka kan delta befäl och meniga utan hänsyn till grad eller tillhörighet till försvarsgren och truppslag liksom hemvärnspersonal, annan frivilligperso* nal och personal knuten till de civila delarna av totalförsvaret. Som exempel på lämpliga kurser har angetts kurser i markstrid, fria kriget, sambands- och skyddstjänst, fältarbeten, motortjänst och underhållstjänst. Vidare har anförts att viss truppslagsutbildning bör anordnas för att vidmakthålla och vidareutveckla de speciella färdigheter som krävs i befattningen. Varje kurs bör i genomsnitt omfatta tid som motsvarar lägst en veckoslutskurs och högst en veckas utbildning. Specialutbildning bör ges en högre målsättning och ett mera kvalificerat innehåll än den allmänna utbildningen. Exempel härpå är kurser i ledarskap och i trupputbildning med direkt syftning på verksamheten vid krigsförbandsövning, kurs i vintertjänst samt kurs i militärpolistjänst och kurs för tolkar. Dessa kurser bör omfatta en till två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning. SOU 1968: 54

Till specialkurserna bör som angetts i kap. 4 C även hänföras lämpligt skede i befordringskurs, vilket sålunda bör kunna genomgås separat. Militär idrott och skytte bör bestå av tävlingar av olika slag samt av märkestagning i syfte att höja konditionen hos deltagarna och att stimulera föreningsverksamheten. Försvarsupplysning bör bestå av bl. a. föredrag, diskussioner, förevisningar och utställningar. 5.

Ungdomsutbildning

Ungdomsutbildningen bör som anges i kap. 4 D syfta till att utöver den allmänt ungdomsvårdande uppgiften ge en allmän orientering om totalförsvaret som samhällsfunktion och utveckla elevernas medborgarsinne. Den bör vidare ge eleverna möjlighet att allt efter intresseinriktning ägna sig åt verksamhet som kan tjäna som en allmän förberedelse för den kommande obligatoriska värnpliktstjänstgöringen t. ex. ledar- och instruktörsverksamhet eller för tjänstgöring inom hemvärnet. Utbildningssystemet bör som närmare angetts i kap. 4 D omfatta en grundkurs. Vidareutbildningen bör bestå av en för alla utbildningslinjer gemensam allmän ledarkurs samt en särskild ledarkurs avpassad till den egna utbildningslinjen. Slutligen bör i ungdomsutbildning ingå specialkurser t. ex. kurs i vintertjänst. Ungdomar bör även kunna delta i vissa avsnitt av kompletteringsutbildningen. Utbildningen bör närmare utformas av arméchefen enligt de riktlinjer som angetts i kap. 4 och i detta avsnitt. Härvid bör bl. a. särskild uppmärksamhet ägnas samordningen av FBU-ungdomens och hemvärnsungdomens utbildning.

6 Frivillig befälsutbildning vid flottan

A. Granskning av nuvarande Behov av förändringar

förhållanden.

Som framgår av kap. 3 omfattar den frivilliga befälsutbildningsrörelsen för närvarande icke personal tillhörande flottan. Inom sjövärnskåren, vars verksamhet redovisas i kap. 3 B, sker emellertid frivillig utbildning som till syfte och omfattning delvis överensstämmer med verksamheten inom befälsutbildningsrörelsen. Denna utbildning har hittills utgjorts dels ett komplement till flottans ordinarie grundutbildning dels en möjlighet att, innan obligatorisk repetitionsövningsskyldighet förelegat, tillgodose behovet av repetitionsutbildning inom vissa sektorer, t. ex. inom marinens kustbevakning. Kurssystemet omfattar som tidigare nämnts aspirantutbildning, vidareutbildning av värnpliktigt befäl samt repetitionsutbildning av sjövärnsmän. Kåren har genom att den baserats på bindande åtagande byggts upp som en militär del inom marinen. Vidareutbildningen av värnpliktigt befäl inom sjövärnskåren har byggts upp med hänsyn till att obligatorisk repetitionsutbildning icke förekommer vid flottan. I vissa repetitionskurser ingår utbildning för förordnande till högre tjänstegrad, omskolning för krigsplacering i annan befattning och flottiljövningar. Det nya värnpliktssystemet innebär för flottans del att bl. a. repetitionsutbildning

införts fr. o. m. januari 1967. Härigenom är skyldigheten för sjövärnsmän att fullgöra repetitionskurser vid sjövärnskåren icke längre aktuell. Behovet av frivillig befälsutbildning inom flottan har emellertid ytterligare accentuerats genom det nya utbildningssystemet. Krigsmaktens behov av frivillig befälsutbildning redovisas i kap. 4 B. För flottans del föreligger såväl övergångsvisa som ständiga behov av sådan utbildning. Nya möjligheter måste därför skapas så att de nämnda behoven kan tillgodoses och de värnpliktigas intresse att förbättra sina militära kunskaper och färdigheter på frivillig väg kan tillvaratas. Som ovan nämnts försvinner förutsättningarna för att i nuvarande form behålla den obligatoriska repetitionsutbildningen vid sjövärnskåren. Erfarenheter från denna utbildning bör dock tillvaratas men formerna för den frivilliga utbildningen måste anpassas till den obligatoriska repetitionsutbildning som nu har införts vid flottan. VK studier av sjövärnskårens ungdomsutbildning visar att verksamheten är väl planlagd och genomförd. Denna utbildning är av betydelse för rekrytering av såväl stambefäl som annat befäl vid flottan samt för rekryteringen till handelsflottan. Utbildningen är också en god förberedelse för den militära grundutbildningen. Den allmänna inriktningen av ungsdomsutbildningen vid sjövärnskåren synes väl ansluta till de prinSOU 1968: 54

rinen även framgent ansvarar för planläggning och genomförande av utbildningen men att det fortsättningsvis sker i samråd med CFB och sjövärnskåren som frivilligorganisation. Sjövärnskåren ansvarar i samverkan med CFB för upplysnings-, rekryterings- och föreningsverksamheten samt för B. Förslag till frivillig befälsutbildning ekonomin. inom flottan Som en konsekvens av förslaget finner 1. Inledning VK att handläggning av ifrågavarande ärenVK förslag bygger främst på överväganden den bör ingå som normalrutin såväl inom i anslutning till avsnitten i kap. 4, nämli- marinstaben som örlogsstab. Synpunkter på gen »B. Behov av frivillig befälsutbildning» denna fråga redovisas i kap. 21. De lokala föreningarna bör som nu beoch »C. Grunder för den frivilliga befälsutbildningens utformning» samt på närmast nämnas sjövärnsflottiljer. Ordförande - flotföregående avsnitt »A. Granskning av nu- tiljchef - bör i princip ha i stort samma uppvarande förhållanden. Behov av föränd- gifter som hittillsvarande flottiljchef. VK finner vidare det lämpligt med tanke på de ringar». utbildningstekniska problemen att flottiljs utbildningsledare utses av chefen för ma2. Organisation och uppgifter rinen. Hinder bör icke föreligga för att utVK anser att den frivilliga befälsutbild- bildningsledare tillika kan vara flottiljchef. De nuvarande benämningarna sjövärnsningen inom flottan bör byggas upp på den aspirant och sjövärnsman för kårens mednuvarande sjövärnskårens grund och med lemmar bör bibehållas. utnyttjande av den utbildningsorganisation Med hänsyn till att frivillig utbildning av som nu finns inom kåren. Den frivilliga bevärnpliktiga i princip blir en helt ny verkfälsutbildningen inom krigsmakten bör ensamhet inom flottan lämnas här ytterligare ligt VK uppfattning vara uppbyggd efter i huvudsak likartade principer. Sjövärnskå- synpunkter som VK finner vara av betyren, som nu lyder under chefen för mari- delse för förslagets genomförande. VK räknar med att en ganska lång övernen, bör därför ombildas till en frivillig försvarsorganisation liknande flygvapen- gångstid behövs. Bildandet av ett särskilt föreningarnas riksförbund. Sjövärnskårens befälsutbildningsförbund för flottan bör framtida uppgift i stort bör vara att i sam- främst föranleda organisatoriska åtgärder verkan med vederbörande myndigheter och vad gäller omvandling av sjövärnskåren och övriga frivilliga försvarsorganisationer ar- tillkomsten av frivilligärenden som en del beta för totalförsvaret främst genom frivil- av den normala stabsverksamheten vid malig utbildning av värnpliktigt befäl och an- rinstaben och örlogsstab. Den viktigaste uppgiften blir att av nunan manlig personal tillhörande flottan varande flottiljer med militär ledning skapa samt genom förberedande marin utbildning flottiljer av föreningstyp. Den fortsatta av ungdomar. Kåren bör i anslutning härtill främja rekrytering av flottans fast anställda verksamheten vid de nuvarande stödförbefäl samt stimulera medlemmarna till fri- eningarna måste vidare ägnas stor uppmärkvillig utbildning och frivilligt deltagande i samhet. Uppbyggnaden av organisationen kupp- och incidentberedskap. Den bör vi- kräver en noggrann planläggning. Effektiva åtgärder måste vidtas avseende rekrydare väcka allmänt intresse för sjöfarten. Sjövärnskåren bör, med bibehållande av tering och upplysning av flottans värnpliknamnet, som specialförbund anslutas till tiga befäl. Nya utbildningsföreskrifter måscentralförbundet för befälsutbildning (CFB). te utarbetas. Under en övergångsperiod Detta innebär i princip att chefen för ma- syns det därför lämpligt att sjövärnskårens

ciper som redovisats i kap. 4 D. Den kombination av central utbildning vid aspirantskolor och utbildning vid flottiljer som nu förekommer synes i stort lämplig.

SOU 1968: 54

nuvarande verksamhet fortsätter inom ramen för gällande organisation. Den successiva övergången bör kunna ske enligt de närmare riktlinjer som chefen för marinen bör utfärda. Sjövärnskårens funktionärer arvoderas enligt andra regler än vad som gäller för den frivilliga befälsutbildningen. I den mån de nuvarande funktionärernas uppgifter kvarstår oförändrade under den förutsedda övergångsperioden finner VK det rimligt att deras arvoden utgår enligt nuvarande normer. Vissa delar av flottans incident- och kuppberedskap bygger i dag på medverkan av medlemmar i sjövärnskåren. VK finner att en sådan fortsatt medverkan av den nya organisationens medlemmar bör främjas. VK har under hand erfarit att till personal, som åtar sig sådan tjänstgöring, viss ersättning bedöms kunna utgå enligt samma normer som gäller för viss annan personal som åtar sig likartade uppgifter av beredskapskaraktär i samhället.

3. Utbildningens syfte i stort Utbildningen bör som angivits i kap. 4 C främst syfta till att tillgodose de krigsorganisatoriska behoven. Bristerna i det obligatoriska utbildningssystemet bör därför i första hand täckas. VK vill i anslutning härtill framhålla betydelsen av utbildning i ledarskap och utbildningsmetodik för att underlätta införandet av obligatorisk repetitionsutbildning vid flottan. Detta behov föreligger under en lång övergångsperiod. Även vid flottan bör den enskildes önskemål om utbildning tillgodoses oberoende av angelägenhetsgrad om detta kan ske utan att de krigsorganisatoriska behoven blir eftersatta och om det är organisatoriskt möjligt. VK inser väl att det i vissa fall kan vara särskilt svårt att tillgodose de individuella önskemålen vid flottan med hänsyn till att antalet befattningar med teknisk inriktning är stort och tillgången på utbildningsenheter är begränsad. Verksamheten bör även inriktas på att 76

vidmakthålla och vidareutveckla för försvaret och försvarsviljan.

intresset

4. Utbildningens omfattning Den frivilliga befälsutbildningen bör bestå av befordringsutbildning och kompletteringsutbildning. Ungdomsutbildning bör bedrivas i anslutning till den frivilliga befälsutbildningen. Vid flottan innebär det nya värnpliktssystemet som tidigare anförts särskilt genomgripande förändringar. Ett system för frivillig befälsutbildning måste därför, som tidigare berörts, byggas ut efter hand som resurser kan avdelas och i takt med det nya obligatoriska värnpliktsutbildningssystemets utbyggnad. Hänsyn måste tas till genomförandet av de särskilda åtgärder som en omvandling av sjövärnskårens ställning och verksamhet föranleder. Av befattningsinriktad utbildning bör i första hand anordnas utbildningsmoment som kan vara gemensamma för flera befattningar. Exempel på sådant moment är skyddstjänst, sjukvårdstjänst, navigering, signaltjänst, stridsledningstjänst och markstrid. Utbildningen bör avse personal på stamfartyg, hjälpfartyg och vid landförband. Det är av utbildningstekniska och organisatoriska skäl svårt att anordna utbildning på stamstridsfartygen. Denna utbildning måste därför sannolikt begränsas till ett mindre antal befattningar. Frivilligutbildningen bör kunna ges större omfattning för personal på hjälpfartyg och vid landförband. Personal vid landförband bör i förekommande fall delta i kurser anordnade vid kustartilleriet eller vid armén. Personal från andra delar av försvaret bör ha motsvarande möjligheter att delta i lämpliga delar av den utbildning som anordnas inom sjövärnskåren. Utbildningsverksamheten i land vid flottan är i väsentlig omfattning koncentrerad till örlogsskolorna. Detta medför att den befattningsutbildning som kräver speciella anordningar till sin huvuddel måste genomföras som central utbildning ansluten till SOU 1968: 54

dessa skolor. Övrig befattningsutbildning bör kunna anordnas även lokalt vid sjövärnsflottiljerna.

5. Befordringsutbildning a) System i stort Kurssystemet bör byggas upp efter de principer som redovisats i kap. 4 C. Beräkningarna visar att de kurstider som föreslagits för armén liksom kursernas uppbyggnad i skeden m. m. i princip bedömes lämpliga även för flottans personal. Systemet bör sålunda omfatta kurser på gruppchefs-, troppchefs-, plutonchefs- och kompanichefsnivåerna. Kurserna bör indelas i skolskeden som vid central utbildning vardera är av två veckors längd. Skolskede bör kunna vara allmänt skede eller befattningsskede eller motsvarande tid vid utbildning uppdelad i kortare övningspass. Allmänt skede bör omfatta sådan utbildning som är gemensam för ett flertal befattningar t. ex. utbildning i ledarskap och utbildningsmetodik. Befattningsskede bör som framgår av benämningen omfatta främst utbildning som direkt syftar på uppgifter i befattningen. Utbildningen bör vidare kunna innefatta korrespondens- eller kornpendieskede som genomförs på fritid i hemorten och i regel utgör en förberedelse för skolskedena. Skolskedena bör vid central utbildning anordnas så att två eller flera skeden vid behov kan genomföras i en följd. Varje kursavdelning bör omfatta endast elever från en befälsnivå och med ett så begränsat antal befattningar att en klar, funktionell inriktning av utbildningen säkerställs. Detta hindrar dock icke att kursavdelningar som representerar flera befälsnivåer och ett större antal befattningar kan övas gemensamt under vissa moment av utbildningen. De kurser som syftar till placering i annan befattning än den innehavda bör innefatta trupptjänstgöring där eleven prövas före befordran. Denna tjänstgöring bör i reSOU 1968: 54

gel fullgöras i form av krigsförbandsövning i avsedd befattning. I de följande beräkningarna har förutsatts att arbetstiden per vecka vid central utbildning är 40 timmar varav högst 10 timmar icke är schemabundna utan avsedda för lösande av elevuppgifter, för grupparbete o. d. Reservtid är här icke inräknad. Tid för in- och utryckning är icke inräknade i de 40 timmarna. b) Kurs på gruppchefsnivån:

korpralskurs

Kursen bör främst syfta till att lära in de väsentligaste uppgifterna för underbefäl. Den bör omfatta två skolskeden om vardera två veckors längd samt därutöver tjänstgöring i avsedd befattning under krigsförbandsövning. I kursen bör vara inbyggd en krigsförbandskurs som omfattar två veckoslutskurser. Kurs bör anordnas för meniga i vissa befattningar på stridsfartyg, på hjälpfartyg och vid flottans landförband. Personal på hjälpfartyg och vid landförband rekryteras till stor del av värnpliktiga som omskolas under krigsförbandsövning. Villkor för tillträde till kurs bör därför för sådan personal bl. a. vara att den dessförinnan omskolats vid de nya förbandstyperna. Efter att de två skolskedena genomförts bör förordnande till vicekorpral kunna ske. Efter genomförd krigsförbandsövning bör förordnande ske till korpral. c) Kurs på gruppchefsnivån:

furirkurs

Kursen bör syfta till att vidareutveckla färdigheterna i innehavd befattning och att vidareutbilda eleven till föregångsman inom det allmänmilitära området. Moment avseende trupputbildning under krigsförbandsövning bör dessutom ingå i kursen. Kursen bör omfatta två skolskeden om vardera två veckors längd vid till tiden sammanhängande utbildning och delas upp på ett allmänt skede och ett befattningsskede. Villkor för tillträde till furirkurs bör vara att en krigsförbandskurs omfattande två veckoslutskurser - en befattningskurs och

en förbandskurs - genomgåtts. Kursen bör vara avsedd för korpral. Befordran till furir bör kunna ske efter genomförd kurs. d) Kurs på troppchefsnivån: kurs

underofficers-

Kursen bör syfta till att utbilda särskilt lämpliga underbefäl för tjänst i befattningar för underofficer vilka bör fastställas av chefen för marinen. Utbildningen bör enligt marinchefens närmare bestämmande avpassas med hänsyn till befattningens art och elevernas militära och civila utbildning. Kursen bör föregås av furirkurs på lämplig utbildningslinje. Förordnande till underofficer av 2. graden bör ske efter godkänd tjänstgöring i avsedd befattning under krigsförbandsövning. Som riktvärde på kursens längd vill VK ange att den bör motsvara skillnaden mellan tid för utbildning till underbefäl och underofficer inom det obligatoriska utbildningssystemet varvid tid för furirkurs och krigsförbandsövning i underofficersbefattning frånräknas. Detta innebär en tid på ca 34 dagar. e) Kurs på officerskurs

troppchefsnivån:

flaggunder-

Kursen bör främst syfta till att vidareutveckla förmåga att tjänstgöra i avsedd befattning. Väsentligt utrymme ägnas moment som ingår i den allmänmilitära utbildningen och i trupputbildningen med direkt syfte på uppgifter under krigsförbandsövning. Förmågan att handla självständigt bör uppövas. Kursen bör bestå av ett kompendieskede motsvarande en veckas skolmässig utbildning samt därutöver av ett allmänt skede och ett befattningsskede om vardera två veckors längd vid till tiden sammanhängande utbildning. Villkor för tillträde till kurs bör vara att en krigsförbandskurs som omfattar två veckoslut - en befattningskurs och en förbandskurs - genomgåtts. 78

Kursen bör vara avsedd för värnpliktig underofficer av 2. graden och kvalificera för utnämning till värnpliktig flaggunderofficer. Såväl elev utbildad till underofficer inom det obligatoriska systemet som inom sjövärnskåren bör kunna få tillträde till denna kurs. Det torde i och för sig kunna anses lämpligt att värnpliktig flaggunderofficer med särskilt goda vitsord genom vidareutbildning inom det obligatoriska utbildningssystemet får anställning som reservunderofficer om organisatoriska behov härav skulle föreligga. Härvid bör flaggunderofficerskursen räknas in i utbildningen. Det torde ankomma på marinens befälsutredning att lägga fram förslag till sådan utbildningsgång. Som tidigare angetts i kap. 4 bör särskilt lämplig värnpliktig flaggunderofficer vid utträdet ur värnpliktsåldern kunna inträda i reserv. f) Utbildning på plutonchefsnivån: utbildning

fänriks-

VK bedömer det inte möjligt eller lämpligt att anordna utbildning till värnpliktig fänrik vid flottan i form av särskild frivillig befälsutbildning. Lämpliga elever bör därför genomgå ordinarie kurs för värnpliktig officer vid sjökrigsskolan. VK anser att sådan kurs av pedagogiska och psykologiska skäl bör påbörjas senast vid ca 33 års ålder. Till kursen bör kunna beordras värnpliktig underofficer som under grundutbildning förklarats lämplig för fortsatt utbildning till värnpliktig officer eller som visat särskilt framstående duglighet under krigsförbandsövning och i övrigt bedöms ha förutsättningar för att bestrida officersbefattning.

g) Kurs på plutonchefsnivån:

löjtnantskurs

Kursen bör främst syfta till att vidareutveckla förmågan att bestrida befattning inom plutonsnivån. Särskild vikt bör läggas vid att höja förmågan att handla självständigt och i samverkan. Det är lämpligt att trupputbildningsmoment som avser vanligen förekommande uppgifter under krigsSOU 1968: 54

förbandsövning ingår i kursen. Kursen bör omfatta ett kompendieskede motsvarande en veckas utbildning samt två skolskeden vardera om två veckor. Det ena skolskedet bör vara ett allmänt skede och det andra ett befattningsskede. För huvudtjänster med särskilt komplicerade uppgifter bör båda skedena kunna vara befattningsskeden. Villkor för tillträde till kurs bör vara att en krigsförbandskurs som omfattar två veckoslutskurser - en befattningskurs och en förbandskurs - genomgåtts. Som framhållits i kap. 4 C bör lämpliga elever efter genomförd löjtnantskurs kunna fortsätta utbildning till reservofficer om organisatoriska behov härav skulle föreligga. Löjtnantskursen bör kunna tillgodoräknas som en första del av utbildning till reservofficer. Den fortsatta utbildningen måste emellertid enligt VK uppfattning med hän-

syn till sin kvalificerade art genomföras inom det ordinarie utbildningssystemet. VK förutsätter att reservofficersutbildningen erhåller en sådan utformning att den frivilliga utbildningen kan anpassas till denna. h) Kurs på kompaninivån:

kaptenskurs

Som närmare redovisats i kap. 4 C anser VK det önskvärt att särskilt lämpliga värnpliktiga löjtnanter genomgår fortsatt utbildning till befattning på kompaninivån. Vid flottan bör i första hand vissa befattningar som ställföreträdande kompanichef inom kustbevaknings- och basorganisationen kunna komma i fråga. Befattningarna bör närmare anges av chefen för marinen. Kursen bör liksom vid armén bestå av ett korrespondensskede och fyra skolskeden om vardera två veckor. Korrespondensskedet bör motsvara två

Tabell 6:1. VK förslag till befordringsutbildning vid flottan. Befordringskurs Korpralskurs Allmänt skede Befattningsskede Furirkurs6 Allmänt skede Befattningsskede Underofficerskurs Flaggunderofficersk urs5 Kompendieskede Allmänt skede Befattningsskede Utbildning till värnpliktig officer Löjtnantskurs5 Kompendieskede Allmänt skede Befattningsskede Kaptenskurs Korrespondensskede Allmänt skede

» »

» »

Befattningsskede

Skede nr

Längd (veckor)

1 2

2 2

1 2

1 2

1 2 3

1 2 2

4 Korpral 1 2

4 Furir

5—6S 5

Underofficer av 2. graden 1 Flaggunderofficer

5 Fänrik Löjtnant

10 Kapten 1

1 2 3 1 2 3 4 5

Kvalificerar till grad

1 2 2 2 2 2 2 2

1 2

Efter genomförd krigsförbandsövning i avsedd befattning. Förordnande till vicekorpral efter genomförda två skeden. Enligt chefens för marinen närmare bestämmande. 4 Ordinarie officerskurs om 90 dagar. 6 Villkor för tillträde till kurs är bl. a. att krigsförbandskurs (ca 4 dagar) eller annan kompleteringskurs med motsvarande innehåll genomförts. 3

SOU 1968: 54

veckors skolmässig utbildning. Tre skolskeden - allmänna skeden - bör omfatta utbildning som kan vara likartad för alla befattningar och som bör kunna anordnas gemensamt för elever ur samtliga försvarsgrenar. VK vill rubricera utbildningen som »allmänt kompanichefsskap». Exempel på vad som kan ingå i dessa allmänna skeden är personalledning och personalbehandling, markstrid, uppträdande vid insats av ABCstridsmedel, mobiliseringstjänst och underhållstjänst. Det sista skedet - befattningsskede - måste emellertid vara speciellt inriktat på avsedd befattning. Kaptenskurs bör vara avsedd för särskilt lämpliga värnpliktiga löjtnanter. Sålunda förutsätter VK att löjtnantskurs genomförts före denna kurs. Vidare måste med hänsyn till kravet på erfarenhetsunderlag fordras att elev före kursen genomfört två krigsförbandsövningar i befattning för officer. Kursen bör kvalificera för förordnande till värnpliktig kapten efter det att godkänd tjänstgöring under krigsförbandsövning genomförts i avsedd befattning. Som angetts i kap. 4 C bör särskilt lämplig värnpliktig kapten vid utträdet ur värnpliktsåldern kunna inträda i reserv. i)

Sammanfattning

VK förslag till befordringsutbildning flottan sammanfattas i tabell 6: 1.

vid

6. Kompletteringsutbildning Som närmare redovisats i kap. 4 C bör kompletteringsutbildningen bestå av krigsförbandskurser, allmän utbildning, specialkurser, militär idrott och skytte samt försvarsupplysning. Krigsförbandskurser bör bestå av befattningskurser och förbandskurser i regel genomförda i form av veckoslutskurser. Exempel på befattningskurser är kurser för personal i stridslednings-, artilleri- och sambandstjänst. Förbandskurs bör kunna anordnas för

vid respektive förband (fartygsenhet) krigsplacerade befäl. Allmän utbildning bör som framgått av kap. 4 C bestå av kurser som till mål och innehåll är starkt avgränsade. I kurserna bör befäl och meniga kunna delta utan hänsyn till grad och försvarsgrenstillhörighet liksom även hemvärnspersonal, annan frivilligpersonal och personal knuten till de civila delarna av totalförsvaret. Elever ur armén och kustartilleriet bör i viss utsträckning kunna delta i dylika kurser som anordnas vid flottan liksom i andra fall flottans personal bör ha möjlighet att delta i utbildning som anordnas inom andra delar av försvaret. Viss befattningsutbildning bör även anordnas främst som orientering och för att stimulera intresset. Varje kurs bör i genomsnitt omfatta tid motsvarande högst en veckoslutskurs. Specialkurser bör ges en högre målsättning och ett mera kvalificerat innehåll än den allmänna befälsträningen. Exempel härpå är kurser i ledarskap och trupputbildning med direkt syftning på verksamhet vid krigsförbandsövning samt kurs i navigation, signal tjänst, militärpolistjänst och kurs för tolkar. Dessa kurser bör ha en veckas längd vid till tiden sammanhängande utbildning. Som tidigare angetts är det angeläget att flottans befäl ökar sina färdigheter i ledarskap och trupputbildning med tanke på uppgifterna under den obligatoriska repetitionsutbildning som är under genomförande. Till specialkurserna bör som angetts i kap. 4 C även hänföras lämpligt skede i befordringskurs, vilket sålunda bör kunna genomgås separat. Militär idrott och skytte bör bestå dels av grenar som är gemensamma för all värnpliktig personal dels av rent marina grenar som exempelvis segling och rodd. Tävlingar och märkestagning bör ingå. Verksamheten bör syfta till att höja konditionen hos deltagarna och att stimulera föreningsverksamheten. De rent marina grenarna bör bl. a. syfta till att höja färdigheterna i sjömanskap. SOU 1968: 54

Försvarsupplysningen bör bestå av föredrag, diskussioner, förevisningar och utställningar. 7. Ungdomsutbildning Ungdomsutbildningen inom sjövärnskåren bör ske efter de allmänna riktlinjer som angetts i kap. 4 D. Kurssystemet bör sålunda bestå av grundkurser och specialkurser. Systemet kompletteras med allmän och särskild ledarkurs. Den nuvarande uppbyggnaden av ungdomsutbildningen på fem aspirantkurser medger en hög målsättning för utbildningen. Kursernas målsättning i vad avser de rent marina ämnena såsom navigation och sjömanskap bör bibehållas. Den del av utbildningen som avser orientering om försvaret, militäryrket och värnpliktsutbildningen bör utökas. Utbildningen bör närmare utformas enligt marinchefens bestämmande.

SOU 1968: 54 6—814341

7 Frivillig befälsutbildning vid marinen: kustartilleriet

A. Granskning av nuvarande Behov av förbättringar

förhållanden.

VK har funnit att planläggning och genomförande av kursverksamheten sker efter en väl inarbetad rutin. Härvid eftersträvas bl. a. en nära samordning med kurssystemet vid armén. Elever från kustartilleriet deltar sålunda i ett stort antal armékurser. Exempel härpå är kurser i jagar-, skytte-,luftvärnsoch militärpolistjänst. En sådan samordning av kurssystemet bör fortlöpande eftersträvas. Vidare bör tillvaratas möjligheterna att ordna gemensam utbildning med personal ur flottan och kustartilleriet. Särskilda kurser för kustartilleribefäl anordnas främst i för vapnet speciella utbildningslinjer såsom sjöfrontartilleritjänst, robottjänst, signal- och stridsledningstjänst, mintjänst och båttjänst. Sådana speciella kurser anser VK vara nödvändiga även i fortsättningen. En påtaglig svårighet vid anordnandet av de särskilda kustartillerikurserna är att den värnpliktiga befälskadern vid vapnet är förhållandevis liten och spridd över hela landet. Det finns flera utbildningslinjer som omfattar ett relativt litet antal värnpliktiga. Därmed blir det svårt att anordna kurser med tillräckligt antal deltagare såväl i befordringsutbildning som kompletteringsutbildning. Det har också blivit nödvändigt att ställa in vissa planlagda kurser. Andra har genomförts med ett för lågt deltagarantal.

82 VK har funnit att rekryteringen till kurserna genomförs efter en lämplig rutin. VK vill emellertid liksom när det gäller armén framhålla att utbildnings- och rekryteringsverksamheten i högre grad än nu bör grundas på en detaljerad kartläggning av de krigsorganisatoriska behoven. Då kan rekryteringen ges en bestämd inriktning och kommer därmed sannolikt att ge bättre resultat än nu. De synpunkter VK har framfört ifråga om armén beträffande behovet av preciserad målsättning för kurserna och en differentiering av dessa med hänsyn till befälsnivå och utbildningslinje gäller i princip även kustartilleriet. Kommittén är emellertid medveten om att det i vissa fall blir svårare att tillämpa dessa principer vid kustartilleriet med hänsyn till de speciella förhållandena där. Vuxenutbildningen är nu i regel förlagd till fredstruppförbanden eller till befästningsanläggningar i havsbandet. I det första fallet är kursernas förläggning mindre lämplig ur rekreationssynpunkt för de anhöriga, som eleverna helst önskar ha med. I det senare fallet kan de anhöriga icke följa med eleverna med hänsyn till sekretessen. Det är angeläget att utbildningen kan lokaliseras till platser som är lämpliga såväl från utbildningssynpunkt som med hänsyn till familjerna. Enligt vad VK inhämtat eftersträvar de ansvariga myndigheterna att åstadkomma en sådan lösning som dock kräver upprustSOU 1968: 54

ning av lämpliga förläggningar och därmed blir kostnadskrävande. Ungdomsutbildningen vid kustartilleriet genomförs väl. Förutsättningarna för att även i framtiden få god anslutning torde vara gynnsamma dels med hänsyn till den för ungdomen särskilt intressanta båttjänsten samt genom de goda möjligheterna till friluftsliv i skärgårdsområdena.

B. Förslag till frivillig befälsutbildning kustartilleriet

vid

1. Inledning Förslaget grundas främst på överväganden i anslutning till avsnitten i kap. 4, nämligen »B. Behov av frivillig befälsutbildning» och »C. Grunder för den frivilliga befälsutbildningens utformning» samt närmast föregående avsnitt »A. Granskning av nuvarande system. Behov av förbättringar».

2. Syfte i stort Systemet bör som angivits i kap. 4 C främst syfta till att tillgodose de krigsorganisatoriska behoven. Bristerna i det obligatoriska utbildningssystemet bör sålunda täckas i första hand. Den enskildes behov av utbildning bör dock tillgodoses i den utsträckning detta är möjligt utan att de krigsorganisatoriska behoven blir eftersatta. Verksamheten bör också syfta till att vidmakthålla och vidareutveckla försvarsviljan. Utbildningen bör bestå av befordringsutbildning och kompletteringsutbildning. Ungdomsutbildning bör liksom hittills bedrivas i anslutning till den frivilliga befälsutbildningen.

3.

Befordringsutbildning

a) Utbildningens

omfattning

Kurssystemet bör byggas upp efter samma system som redovisats för armén. VK beräkningar som avser representativa befattSOU 1968: 54

ningar visar att de kurstider som föreslagits för armén liksom förslagen till kursernas uppbyggnad i princip kan gälla även inom kustartilleriet. Systemet bör sålunda omfatta kurser på gruppchefs-, troppchefs-, plutonchefs- och kompanichefsnivåerna. Kurserna bör indelas i skolskeden omfattande vardera två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning. Skedena bör vara tidsmässigt samordnade så att två eller flera skeden kan genomföras i en följd. Skedena bör vidare i: vissa fall kunna bestå av kompendie- eller korrespondensskeden. Skolskede bör kunna vara ett s. k. allmänt skede som innehåller övningar gemensamma för flera befatt-, ningar, bl. a. övningar i markstrid och därmed direkt sammanhängande utbildning inom andra övningsgrenar eller befattningsskede som omfattar uppgifter direkt syftande på avsedd befattning. Kursavdelning bör bestå av elever från endast en befälsnivå och omfatta ett så begränsat antal befattningar att en klar, funk-: tionell inriktning av utbildningen är möjlig. Denna avgränsning bör emellertid inte hindra att utbildningen i viss utsträckning anordnas gemensam för flera kursavdelningar som representerar olika befälsnivåer och ett större antal befattningar. Exempel, på sådan utbildning är grundläggande genomgångar, rekognoseringar, muntliga stridsövningar och truppföringsmoment. Som angetts i kap. 4 bör befordringskurs på gruppchefsnivån kunna anordnas som central, regional och lokal kurs. Befordringskurser på övriga nivåer bör med hänsyn till sin kvalificerade art i princip anordnas centralt. Delar av dessa senare kurser bör dock. få anordnas regionalt eller lokalt om utbild-, ningsbetingelser kan skapas så att erf order-; lig kvalitet och kontinuitet i utbildningen, säkerställs. I de nedan redovisade beräkningarna i, fråga om kursernas längd och uppdelning har förutsatts att arbetstiden per vecka är 40. timmar vid till tiden sammanhängande utbildning, varav högst 10 timmar ej är schemabundna utan avsedda för lösande av elevuppgifter, för grupparbete o.dyl. Reservtid : 83

är här icke inräknad. Inryckning förutsätts ske söndag kväll och utryckning lördag morgon. Tid för in- och utryckning är ej inräknad. b) Kurs på gruppchefsnivån:

korpralskurs

Kursen bör främst syfta till att lära in uppgifter som avser huvud tjänsten inom respektive befattning samt därutöver markstrid och därmed direkt sammanhängande moment inom andra övningsgrenar. Kursen bör i likhet med motsvarande kurs inom armén omfatta två skolskeden vardera om två veckors längd vid till tiden sammanhängande utbildning samt därutöver ett skede med trupptjänstgöring. Den skolmässiga utbildningen bör uppdelas på ett allmänt skede och ett befattningsskede. I den skolmässiga delen av utbildningen bör en krigsförbandskurs på sammanlagt ca fyra dagar vara inbyggd. Trupptjänstgöringen bör fullgöras i avsedd befattning under krigsförbandsövning. Kursen bör vara avsedd för menig med särskilt goda vitsord från grundutbildning eller för menig som visat goda befälsegenskaper under krigsförbandsövning. Efter det att de två skolmässiga skedena är fullgjorda med godkända vitsord bör förordnande till vicekorpral kunna ske. Efter genomförd krigsförbandsövning bör förordnande ske till korpral.

c) Kurs på gruppchefsnivån:

furirkurs

Furirkurs bör främst inriktas på att vidareutveckla färdigheterna inom huvud tjänsten i innehavd underbefälsbefattning. Främst bör förmågan att lösa uppgifter självständigt uppövas. Elev bör därutöver vidareutbildas som föregångsman i fråga om uppgifter inom det allmänmilitära området. Moment som avser trupputbildning inom grupp och motsvarande förband under krigsförbandsövning bör även ingå. Kursen bör omfatta två skeden vardera om två veckors längd vid till tiden sammanhängande utbildning. Det ena skedet bör 84

vara ett allmänt skede och det andra ett befattningsskede. Kursen bör vara avsedd för korpral och kvalificera för befordran till furir. Villkor för tillträde till kurs bör vara att krigsförbandskurs om ca fyra dagar eller annan kompletteringskurs med motsvarande innehåll fullgjorts. Detta bör dock ej gälla den som genomfört korpralskurs eftersom denna innefattar sådan kurs.

d) Kurs på troppchefsnivån:

sergeantkurs

Sergeantskurs bör syfta till att utbilda särskilt lämpliga underbefäl till underofficerare i befattningar som företrädesvis är av teknisk natur eller som finns inom vissa områden av underhållstjänsten. Befattningarna bör bestämmas av chefen för marinen. Utbildningens uppläggning bör anpassas med hänsyn till befattningens art och vederbörandes militära och civila förutsättningar för uppgiften. VK vill som hållpunkt beträffande utbildningens längd ange att den minst bör motsvara skillnaden mellan grundutbildning till underbefäl och underofficer. I utbildningen bör ingå furirkurs på lämplig utbildningslinje samt en krigsförbandsövning i vakant befattning för underofficer. Frånräknas angiven kurs och tjänstgöring återstår ca 60 dagar av tiden. Del av denna tid bör fullgöras inom ramen för det obligatoriska utbildningssystemet främst i form av skolmässig utbildning. Härvid bör gälla att elev deltar under ca sju veckor som elev i specialkurs (april-maj) ingående i ordinarie underofficersutbildning och därefter fullgöra ca två veckors trupptjänstgöring under förbandsutbildning. Övrig del av tiden bör fullgöras som FBU-kurs och läggas in på lämplig tidpunkt innan ovan angiven utbildning och tjänstgöring inom det obligatoriska systemet börjar. Utbildningen bör vara avsedd för furir och kvalificera för befordran till underofficer av 2. graden. Förordnande bör ske efter det att tidigare nämnd krigsförbandsövning i underofficersbefattning fullgjorts. SOU 1968: 54

e) Kurs på troppchefsnivån: officerskurs

flaggunder-

Flaggunderofficerskurs bör syfta till att vidareutveckla förmågan att leda tropp eller avdelning dels inom huvudtjänsten, dels vid markstrid och därmed direkt sammanhängande moment inom andra övningsgrenar. Särskild vikt bör läggas vid att uppöva förmågan till självständigt handlande. Förmågan i trupputbildning bör därutöver vidareutvecklas med direkt syftning på uppgifter under krigsförbandsövning. Kursen bör i likhet med vad som angivits beträffande armén inledas med ett kompendie- eller korrespondensskede motsvarande en veckas skolmässig utbildning samt därefter två skolskeden omfattande vardera två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning. Det första av dessa skolskeden bör vara ett allmänt skede och det andra ett befattningsskede. Kursen bör vara avsedd för underofficer utbildad såväl inom det obligatoriska utbildningssystemet som inom FBU och bör kvalificera för befordran till flaggunderofficer. Som angetts i kap. 4 C bör ett villkor för tillträde till sådan kurs vara att en krigsförbandskurs eller kurs med motsvarande innehåll genomförts. Särskilt lämplig elev bör efter vidareutbildning inom det ordinarie utbildningssystemet kunna vinna anställning såsom reservunderofficer om organisatoriskt behov härav skulle föreligga. Flaggunderofficerskurs bör därvid räknas som del av utbildning till reservunderofficer. Dessa frågor behandlas f. n. av marinens befälsutredning. Som tidigare angetts i kap. 4 bör särskilt lämplig värnpliktig flaggunderofficer vid utträdet ur värnpliktsåldern kunna vinna inträde i reserv. f) Utbildning på plutonchefsnivån: utbildning

fänriks-

VK finner det angeläget att rekryteringen för utbildning till värnpliktiga officerare ges ökad bredd också vid kustartilleriet genom att lämplig personal får genomgå denna viSOU 1968: 54

dareutbildning även sedan ett visst antal år förflutit efter grundutbildningen. Med hänsyn till att antalet värnpliktiga officerare är fölförhåll andevis litet inom kustartilleriets krigsorganisation är det emellertid inte lämpligt att såsom föreslagits beträffande armén ordna särskilda FBU-kurser för att tillgodose detta behov. Lämpliga elever bör i stället beredas möjlighet att genomgå ordinarie kurs vid sjökrigsskolan. VK anser att sådan kurs av pedagogiska och organisatoriska skäl bör få påbörjas senast då vederbörande uppnått ca 33 års ålder. Till sådan kurs bör kunna beordas värnpliktig underofficer som under grundutbildningen förklarats lämplig för fortsatt utbildning till värnpliktig officer. Därutöver bör kunna beordras annan värnpliktig underofficer som visat särskilt framstående duglighet under krigsförbandsövning och som bedöms i övrigt ha förutsättningar att bestrida officersbefattning. g) Kurs på plutonchefsnivån:

löjtnantskurs

Kursen bör främst syfta till att vidareutveckla förmågan att bestrida befattning som plutonchef eller som chef för motsvarande förband. Särskild vikt bör läggas vid att uppöva förmågan att handla självständigt och att samverka med andra förband. Trupputbildningsmoment som avser under krigsförbandsövning vanligen förekommande uppuppgifter bör även ingå i kursen. Kursen bör liksom föreslagits beträffande armén omfatta ett kompendieskede motsvarande en veckas skolmässig utbildning samt två skolskeden om vardera två veckor. Det första skolskedet bör vara ett allmänt skede och det andra ett befattningsskede. För huvudtjänster med särskilt tekniskt komplicerade uppgifter bör både skedena vara befattningsskeden. Kursen kan enligt VK uppfattning med den nu angivna inriktningen i huvudsak motsvara fem veckor av reservofficerskurs 1 (ROK 1). VK förutsätter att utbildningen vid ROK 1 erhåller en sådan innehållsmässig uppläggning att föreslagen utbildning kan anpassas till utbildningen vid ROK 1. Tillträde till reservofficersut85

bildningen bör endast medges om organisatoriska förutsättningar härför föreligger. Kursen bör vara avsedd för värnpliktig fänrik och kvalificera för befordran till värnpliktig löjtnant. Villkor för tillträde till kurs bör bl. a. vara att en krigsförbandskurs öm ca fyra dagar eller annan kompletteringskurs med motsvarande innehåll genomförts.

pliktig kapten efter det att godkänd tjänstgöring under krigsförbandsövning genomförts i avsedd befattning. VK förutsätter att vid förordnandet hänsyn tas till gängse principer beträffande turordning i förhållande till övriga befälskategorier. Som angetts i kap. 4 bör särskilt lämplig värnpliktig kapten vid utträdet ur värnpliktsåldern kunna inträda i reserv. i)

h) Kurs på kompanichefsnivån:

kaptenskurs

Kaptenskurs anordnas f. n. icke för personal •vid kustartilleriet. VK anser att sådan utbildning i begränsad omfattning bör förekomma i framtiden av skäl som redovisats i kap. 4 C. Kurs bör syfta till att utbilda lämpliga värnpliktiga löjtnanter för att bestrida befattning avsedd för värnpliktig kapten. Det bör ankomma på chefen för marinen att närmare ange lämpliga befattningar. Kursen bör bestå av ett korrespondensskede och fyra skolskeden om vardera två veckor vid till tiden sammanhängande ut•bildning. Korrespondensskedet bör motsvara två veckors skolmässig utbildning. Tre skolskeden — allmänna skeden — bör omfatta utbildning som kan vara likartad för samtliga elever i kaptenskurs oberoende av tillhörighet till försvarsgren. VK vill rubricera utbildningen som »allmänt komanichefsskap». Exempel på vad som bör ingå i dessa allmänna skeden är personalledning och personalbehandling, markstrid, uppträdande vid insats av ABC-stridsmedel, mobiliseringstjänst och underhållstjänst. Det sista skedet bör vara speciellt inriktat på avsedd befattning - befattningsskede. Det bör kunna genomföras i form av befattningsinriktad reservbefälskurs. • Kaptenskurs bör vara avsedd för särskilt lämpliga värnpliktiga löjtnanter. Sålunda förutsätter VK att löjtnantskurs genomförts •före denna kurs. Vidare bör krävas att elev •före kursen genomfört två krigsförbands•övningar i befattning för officer. Kursen bör kvalificera för förordnande till värn86

Sammanfattning

VK sammanfattar i följande tabell sitt förslag till befordringsutbildning vid kustartilleriet. En jämförelse med nu gällande system visar att de föreslagna kurserna i vissa fall är kortare än de nuvarande. Härvid bör dock uppmärksammas att förslaget innebär att kurserna utom för gruppchefsnivån i regel genomförs i form av centrala kurser vilket torde innebära en effektökning jämfört med nuvarande system. Vidare förutsätts att timuttaget ökar per vecka vid central kurs.

4.

Kompletteringsutbildning

Som närmare redovisats i kap. 4 C bör kompletteringsutbildningen bestå av krigsförbandskurser, allmän utbildning, specialkurser, militär idrott och skytte samt av försvarsupplysning. Krigsförbandsutbildningen bör bestå av befattningskurser och förbandskurser som i regel genomförs i form av veckoslutskurser, kurser. Exempel på befattningskurser är kurser i stabs-, sambands-, artilleri- och mintjänst samt kurser för kvartermästare. Krigsförbandskurs bör normalt bestå av en befattningskurs och en förbandskurs som vardera omfattar ett veckoslut. Den sammanlagda kurstiden bör sålunda uppgå till ca fyra dagar. I vissa fall kan det vara lämpligt att befattningskurs och förbandskurs anordnas centralt under en vecka. Materielens komplicitet och bundenhet till tid och plats måste härvid vara styrande. Allmän utbildning bör som framgått av SOU 1968: 54

Tabell 7:1. VK förslag till befordringsutbildning vid kustartilleriet Motsvarighet i nuvarande system

VK förslag till system för befordringsutbildning Kvalificerar till grad

4 Korpral 1 2

Bk vicekorpral och korpral

4+ 4

4 Furir

Bk furir

4 Sergeant 1

Bk sergeant

Flaggunderofficer

Bk

Skede nr

Korpralskurs Allmänt skede Befattningsskede

1 2

2 2

Furirkurs3 Allmänt skede Befattningsskede

1 2

2 2 ca 10

Sergeantkurs

Flaggunderofficerskurs3 Kompendieskede Allmänt skede Befattningsskede

5 1 2 3

Kaptenskurs Korrespondensskede Allmänt skede

Benämning

fanjunkare

1 2 2

Utbildning till värnpliktig officer Löjtnantskurs3 Kompendieskede Allmänt skede Befattningsskede

Längd (veckor)

Längd (veckor)

Befordringskurs

Fänrik

Löjtnant

Bk löjtnant

1 2 3 10

Kapten1

Befattningsskede 1 Efter genomförd krigsförbandsövning i avsedd befattning 2 Förordnande till vicekorpral efter genomgången skolmässig utbildning 3

Villkor för tillträde till kurs är bl. a. att krigsförbandskurs (ca fyra dagar) eller annan kompletteringskurs med motsvarande innehåll genomförts 4 Utbildning sker inom det ordinarie systemet.

kap. 4 C bestå av kurser som är starkt avgränsade till mål och innehåll. I kurserna bör befäl och meniga kunna delta utan hänsyn till grad och tillhörighet till försvarsgren liksom hemvärnspersonal, annan frivilligpersonal och personal knuten till de civila delarna av totalförsvaret. Som exempel på lämpliga kurser har angetts kurser i markstrid, fria kriget, sambands- och skyddstjänst, fältarbeten, motortjänst och underhållstjänst. Viss befattningsutbildning bör även anordSOU 1968: 54

nas för att vidmakthålla och vidareutveckla de speciella färdigheter som krävs i befattningen. Varje kurs bör i genomsnitt omfatta en tid som motsvarar lägst en veckoslutkurs och högst en veckas utbildning. Specialkurser bör ges en högre målsättning och ett mera kvalificerat innehåll än den allmänna utbildningen. Exempel är kurser i ledarskap och i trupputbildning med direkt syftning på verksamheten vid krigsförbandsövning, kurs i vintertjänst samt kurs

i militärpolistjänst. Dessa kurser bör omfatta en till två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning. Till specialkurserna bör som angetts i kap. 4 C även hänföras lämpligt skede i befordringskurs, vilket sålunda bör kunna genomgås separat. Militär idrott och skytte bör bestå av tävlingar av olika slag samt av märkestagning i syfte att höja konditionen hos deltagarna och att stimulera föreningsverksamheten. Försvarsupplysningen bör bestå av föredrag, diskussioner, förevisningar och utställningar.

5.

Ungdomsutbildning

Ungdomsutbildningen bör anordnas efter de principer som angetts i kap. 4 D . Den bör sålunda syfta till att utöver den allmänt ungdomsvårdande uppgiften ge en orientering om totalförsvaret som samhällsfunktion och fördjupa elevernas medborgarsinne. Den bör vidare ge eleverna möjlighet att allt efter intresseinriktning ägna sig åt verksamhet som kan tjäna som en förberedelse för den kommande obligatoriska värnpliktstjänstgöringen t. ex. ledar- och instruktörsverksamhet eller för tjänstgöring i hemvärnet. Kurssystemet bör bestå av en inledande grundkurs. Vidare bör ingå en allmän ledarkurs och en särskild ledarkurs som är en förberedelse speciellt för befälsutbildningen inom kustartilleriet. Slutligen bör anordnas specialkurser t. ex. i båttjänst, navigation och sjömansskap samt kurs i vintertjänst. Utbildningen bör närmare utformas enligt marinchefens bestämmande.

88 SOU 1968: 54

8 Frivillig befälsutbildning vid flygvapnet

A. Granskning av nuvarande Behov av förbättringar

förhållanden.

Den frivilliga utbildningen vid flygvapnet skiljer sig från den som bedrivs vid armén bl. a. i det hänseendet att ca 30 procent av antalet kursdeltagare är meniga mot ca 16 procent vid armén. Anledningen torde vara att obligatorisk repetitionsutbildning endast förekommit i starkt begränsad utsträckning inom försvarsgrenen och att man därför önskat utbilda viss menig nyckelpersonal på frivillighetens väg. VK bedömer att den totala effekten av frivilligutbildningen ökar om andelen av befäl görs större än nu. Behovet av att förstärka befälets färdigheter är nämligen särskilt stort vid flygvapnet med tanke på uppgifterna under den obligatoriska repetitionsutbildning i krigsförband som nu är under införande. Utbildning av meniga bör dock liksom nu utgöra en del av verksamheten. Utbildningen har hittills haft en starkt begränsad målsättning, vilket beror på att verksamheten ännu befinner sig i ett uppbyggnadsskede. Enlig VK uppfattning finns det förutsättningar för att öka utbildningsverksamheten. VK vill i detta sammanhang framhålla betydelsen av att det fortsatta rekryterings- och utbildningsarbetet grundas på en ingående kartläggning av de krigsorganisatoriska behoven. Den befordringsutbildning som VK studerat har i än högre grad än vid armén präglats av att befäl från ett flertal befälsnivåer SOU 1968: 54

och utbildningslinjer ingått i samma kurs. Vidare har ett stort antal meniga deltagit. Kurserna har otvivelaktigt haft ett värde som allmänt orienterande undervisning men har på grund av det heterogena elevmaterialet icke kunnat ges den kvalificerade karaktär som måste prägla befordringskurser. Befordringsutbildningen måste läggas på ett högre plan än nu och anpassas efter de krav som i krig ställs på vederbörande befattningshavare. Vidare måste elevernas kunskaper och färdigheter prövas genom allsidiga teoretiska och praktiska prov. Vid den fortsatta uppbyggnaden av flygvapnets system för frivillig utbildning måste särskild hänsyn tas till att det finns ett stort antal olikartade befälsbefattningar inom vapnet och att varje befattningskategori representerar ett tämligen litet antal värnpliktiga. Utbildningen bör därför inom ramen för den angelägenhetsgradering, som görs med hänsyn till de krigsorganisatoriska kraven, koncentreras till de befattningar eller utbildningslinjer som representerar det största antalet värnpliktigt befäl. För de befälsbefattningar, som representerar ett så litet antal värnpliktiga att kurser ej kan anordnas, bör i stället en anslutning ske till det obligatoriska utbildningssystemet, antingen genom att eleven får gå igenom lämplig skolmässig utbildning eller fullgöra trupptjänst, allt på vederbörande utbildningslinje. Utbildningen har i tämligen stor ut89

sträckning syftat till att göra personalen förtrogen med ny materiel för vederbörlig befattning. VK bedömer att denna form av befälsutbildning även i fortsättningen kommer att kräva ett relativt sett stort utrymme med hänsyn till de snabba tekniska förändringarna inom försvarsgrenen. Ungdomsutbildningen vid flygvapnet genomförs väl. Förutsättningarna för att även i framtiden få god anslutning torde vara gynnsamma.

B. Förslag till frivillig befälsutbildning flygvapnet

vid

1. Inledning Förslaget grundas främst på överväganden i anslutning till avsnitten i kap. 4, nämligen »B. Behov av frivillig befälsutbildning» och »C. Grunder för den frivilliga befälsutbildningens utformning» samt närmast föregående avsnitt »A. Granskning av nuvarande system. Behov av förbättringar». 2. Syfte i stort Systemet bör som angivits i kap. 4 C främst syfta till att täcka luckorna i det obligatoriska utbildningssystemet dvs. tillgodose det krigsorganisatoriska behovet. Den enskildes önskemål om utbildning bör dock tillgodoses i den utsträckning detta är möjligt utan att de krigsorganisatoriska behoven blir eftersatta. Vidare bör verksamheten ta sikte på att vidmakthålla och förstärka försvarsviljan. Utbildningen bör bestå av befordringsutbildning och kompletteringsutbildning. Ungdomsutbildning bör liksom hittills bedrivas i anslutning till den frivilliga befälsutbildningen.

3.

Befordringsutbildning

a) Utbildningens omfattning i stort Kurssystemet bör byggas upp efter samma principer som redovisats för armén och ma90

rinen. VK beräkningar som avser representativa befattningar visar att de kurstider som föreslagits för dessa försvarsgrenar liksom förslagen beträffande kursernas uppbyggnad i stort motsvarar även behoven inom flygvapnet. Systemet bör sålunda omfatta kurser på gruppchefs-, troppchefs-, plutonchefs- och kompanichefsnivåerna. Kurserna bör indelas i skolskeden om två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning och tidsmässigt samordnas så att två eller flera skeden kan genomföras i en följd. Kurserna bör vidare kunna bestå av kompendie- eller korrespondensskeden samt omfatta trupp tjänstgöring i regel under krigsförbandsövning i vederbörlig befattning. Skolskede kan vara ett allmänt skede med uppgifter gemensamma för ett flertal befattningar, t. ex. ledarskap och utbildningsmetodik. Det kan också genomföras som befattningsskede med uppgifter som direkt syftar på avsedd befattning. Varje kursavdelning bör bestå av elever som tillhör endast en befälsnivå och som representerar ett så begränsat antal befattningar att en klar, funktionell inriktning av utbildningen säkerställs. Denna avgränsning hindrar inte att flera kursavdelningar som representerar olika befälsnivåer och ett större antal befattningar i viss utsträckning kan undervisas gemensamt. Kurser inom gruppchefsnivån bör kunna genomföras som centrala, regionala eller lokala kurser. Kurser för övriga befälsnivåer bör med hänsyn till sin kvalificerade karaktär i regel genomföras centralt. De bör dock delvis få genomföras regionalt eller lokalt i de fall utbildningsbetingelserna är sådana att tillräckligt hög kvalitet och kontinuitet i utbildningen säkerställs. I beräkningarna har förutsatts att arbetstiden per vecka vid central utbildning är 40 timmar varav högst 10 timmar ej är schemabundna utan avsedda för lösande av elevuppgifter, för grupparbete o. dyl. Reservtid är här icke inräknad. Inryckning förutsätts ske under söndagen och utryckning under lördagen. Tid för in- och utryckning är ej inräknade i de 40 timmarna. SOU 1968: 54

underbefäl till underofficerare i befattningar som företrädesvis är av administrativ och Korpralskursen bör främst syfta till att lära teknisk natur eller som förekommer inom in vanligen förekommande uppgifter i av- underhållstjänsten. Med hänsyn till den nusedd befattning. Kursen bör omfatta två varande strukturen av de värnpliktigas uppskeden med skolmässig utbildning och ett ske- gifter i flygvapnets krigsorganisation inom de med trupptjänstgöring. De två skolskede- underbefäls- och underofficersnivåerna bena bör vardera omfatta två veckors längd vid dömer emellertid VK att befordringsutbildtill tiden sammanhängande utbildning. Det ningen till sergeant under nuvarande förhålförsta skedet bör vara ett allmänt skede och landen kan bli aktuell endast i begränsad det andra skedet ett befattningsskede. I omfattning. Som exempel på underbefälsden skolmässiga utbildningen bör en krigs- grupp som lämpligen kan komma i fråga för förbandskurs på sammanlagt ca fyra dagar underofficersutbildning kan nämnas komvara inbyggd. Kursen bör vara avsedd för missarier. Det bör emellertid ankomma på menig med särskilt goda vitsord från grund- chefen för flygvapnet att allt eftersom orgautbildning eller som visat goda befälsegen- nisatoriska förutsättningar föreligger ange skaper under krigsförbandsövning. Efter det ytterligare lämpliga utbildningslinjer. att de två skolmässiga skedena är fullgjorda VK vill som exempel ange att utbildningen med godkända vitsord bör förordnande till av kommissarier bör vara av minst den vicekorpral kunna ske. Efter genomförd längd som motsvarar skillnaden mellan krigsförbandsövning bör förordnande ske till grundutbildning till underbefäl och underkorpral. officer (420-330 = 90 dagar). Häri bör innefattas furirkurs på lämplig utbildningsc) Kurs på gruppchefsnivån: furirkurs linje samt en krigsförbandsövning i befattFurirkurs bör avse vidareutveckling av fär- ning för underofficer. Frånräknas angiven digheterna i innehavd befattning och ta sikte kurs och tjänstgöring återstår ca 6 veckor på mera kvalificerade uppgifter. Elev bör av tiden för den egentliga sergeantkursen. bl. a. vidareutbildas som föregångsman i Utbildningen bör närmare utformas enligt fråga om uppgifter inom det allmänmilitära chefens för flygvapnet bestämmande varområdet. Moment som avser trupputbildning vid VK förutsätter att viss del av utbildinom grupp eller motsvarande förband un- ningen fullgörs som praktisk tjänstgöring vid förband. der krigsförbandsövning bör även ingå. Kursen bör vara avsedd för furir och kvaKursen bör omfatta två skolskeden med vardera två veckors längd vid till tiden sam- lificera för befordran till sergeant. Förordmanhängande utbildning. Det första skedet nande till sergeant bör ske efter godkänd bör vara ett allmänt skede och det andra tjänstgöring i avsedd befattning under krigsförbandsövning. skedet ett befattningsskede. Kursen bör vara avsedd för värnpliktig korpral och kvalificera för befordran till e) Kurs på troppchefsnivån: fanjunkarkurs värnpliktig furir. Villkor för tillträde till kurs bör bl. a. vara att krigsförbandskurs Kursen bör syfta till att vidareutveckla förom ca fyra dagar eller annan komplette- mågan att tjänstgöra i innehavd befattning. ringskurs med motsvarande innehåll full- Särskild vikt bör läggas vid att öka förmågjorts. Detta bör dock ej gälla den som ge- gan till självständigt uppträdande. Förmågan nomfört korpralskurs eftersom denna inne- i trupputbildning bör även vidareutvecklas fattar sådan kurs. med direkt syftning på uppgifter under krigsförbandsövning. d) Kurs på troppchefsnivån: sergeantkurs Kursen bör inledas med ett kompendieeller korrespondensskede som motsvarar en Sergeantkurs bör som framgått av kap. 4 i veckas skolmässig utbildning samt därefter princip syfta till att utbilda särskilt lämpliga

b) Kurs på gruppchefsnivån:

SOU 1968: 54

korpralskurs

två skolskeden om vardera två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning. Det första av dessa skolskeden bör vara ett allmänt skede och det andra ett befattningsskede. Kursen bör med hänsyn till kravet på förkunskaper vara avsedd för sergeant utbildad inom det obligatoriska utbildningssystemet eller inom FBU och kvalificera för befordran till fanjunkare. Som angetts i kap. 4 C bör ett villkor för tillträde till kurs vara att en krigsförbandskurs om ca fyra dagar eller annan kompletteringskurs med motsvarande innehåll genomförts. Särskilt lämplig elev bör efter vidareutbildning inom det ordinarie utbildningssystemet kunna vinna anställning såsom reservunderofficer om organisatoriskt behov härav skulle föreligga. Fanjunkarkursen bör härvid kunna tillgodoräknas som en del av utbildningen till reservunderofficer. Dessa frågor behandlas f. n. av den pågående utredningen om flygvapnets befälsorganisation (MTU). Som tidigare angetts i kap. 4 bör särskilt lämplig värnpliktig fanjunkare vid utträdet ur värnpliktsåldern kunna vinna inträde i reserv.

f) Utbildning på plutonchefsnivån: utbildning

fänriks-

Antalet värnpliktiga officerare inom flygvapnets krigsorganisation är förhållandevis litet. VK anser det därför icke lämpligt att anordna särskilda FBU-kurser för fänriksbefordran på sätt som föreslagits beträffande armén. Lämpliga värnpliktiga bör i stället få genomgå den ordinarie utbildningen till värnpliktig officer. Sådan kurs bör påbörjas senast då vederbörande uppnått 33 års ålder. Till kurs bör kunna kommenderas sergeant som under grundutbildningen förklarats lämplig för fortsatt utbildning till värnpliktig officer. Därutöver bör värnpliktig underofficer som visat särskilt framstående duglighet under krigsförbandsövning och som bedöms i övrigt ha förutsättningar att 92

bestrida officersbefattning tillträde till kurs. g) Kurs på plutonchefsnivån:

kunna

beredas

löjtnantskurs

Kursen bör främst syfta till att vidareutveckla förmågan att tjänstgöra i någon av befattningarna instruktionsofficer vid luftbevakningskompani, vakthavande officer i kommandocentral och andre adjutant vid basbataljon. Särskild vikt bör läggas vid att höja elevernas förmåga att handla självständigt och att vidareutveckla deras kunnande i sådan trupputbildning som förekommer under krigsförbandsövning. Kursen bör omfatta ett kompendie- eller korrespondensskede motsvarande en veckas skolmässig utbildning samt två skolskeden om vardera två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning. Det första skolskedet bör vara ett allmänt skede och det andra ett befattningsskede. För huvudtjänster med särskilt komplicerade uppgifter bör båda skedena kunna vara befattningsskeden. Kursen bör vara avsedd för värnpliktig fänrik och kvalificera för befordran till värnpliktig löjtnant. Villkor för tillträde till kurs bör bl. a. vara att en krigsförbandskurs om ca fyra dagar eller annan kompletteringskurs med motsvarande innehåll genomförts. Som angetts i kap. 4 C bör lämpliga elever efter genomförd löjtnantskurs kunna gå över till reservofficersutbildning om organisatoriska behov härav skulle föreligga. Löjtnantskursen bör kunna tillgodoräknas som första delen av utbildningen till reservofficer. Den fortsatta utbildningen bör emellertid med hänsyn till sin kvalificerade art helt ske inom det ordinarie utbildningssystemet. VK förutsätter att reservofficersutbildningen erhåller en sådan innehållsmässig utformning att den frivilliga utbildningen kan anpassas till denna. Den i det följande redovisade kaptenskursen kan sålunda enligt VK uppfattning med hänsyn till sin speciella inriktning icke tillgodoräknas. h) Kurs på kompanichefsnivån: kaptenskurs Enligt VK bedömning finns även vid flygvapnet behov av utbildning till värnpliktig SOU 1968: 54

kapten. Det bör ankomma på chefen för flygvapnet att närmare ange lämpliga befattningar. Det antalsmässiga behovet är litet varför utbildningen i väsentlig grad måste genomföras vid kurs som är anordnad gemensamt för elever ur andra försvarsgrenar. Kursen bör bestå av ett korrespondensskede och fyra skolskeden om vardera två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning. Korrespondensskedet bör också motsvara två veckors skolmässig utbildning.

Tre skolskeden — allmänna skeden — bör omfatta utbildning som kan vara likartad för personal i kompanichefsbefattning oberoende av försvarsgrenstillhörighet. VK vill rubricera utbildningen som »allmänt kompanichefsskap». Exempel på vad som bör ingå i dessa allmänna skeden är personalledning och personalbehandling, markstrid, uppträdande vid insats av ABC-stridsmedel, mobiliseringstjänst och underhållstjänst. Det sista skedet - befattningsskede - bör vara speciellt inriktat på avsedd befattning.

Tabell 8:1. VK förslag till befordringsutbildning vid flygvapnet Motsvarighet i nuvarande system

VK förslag till system för befordringsutbildning Befordringskurs

Skede nr

Korpralskurs Allmänt skede Befattningsskede

1 2

2 2

Furirkurs3 Allmänt skede Befattningsskede

1 2

2 2

4 Sergeantkurs4 Fanjunkarkurs3 Kompendieskede Allmänt skede Befattningsskede

Längd (veckor)

ca 6 5 1 2 3

Löjtnantskurs3 Kompendieskede Allmänt skede Befattningsskede

1 2 3

1 2 2

Kaptenskurs Korrespondensskede Allmänt skede » » Befattningsskede

1 2 3 4 5

2 2 2 2 2

1 Längd (veckor)

Bk vicekorpral och korpral

4+4

Furir

Bk furir

4 Sergeant 1

Bk sergeant

6 Fanjunkare

Bk

6 Korpral 1 2

fanjunkare

1 2 2 5

Utbildning till värnpliktig officer

Benämning

Kvalificerar till grad

Fänrik

5 Löjtnant

Bk löjtnant

10 Kapten 1

Bk kapten

10 Efter genomförd krigsförbandsövning i avsedd befattning.

2 Förordnande till vicekorpral efter kursens slut. 3

Villkor för tillträde till kurs är bl. a. att krigsförbandskurs (ca fyra dagar) eller annan kompletteringskurs med motsvarande innehåll genomförts. 4 Exempel på befordringsutbildning av underbefäl/kommissarie. 5 Utbildning sker i det ordinarie systemet. SOU 1968: 54

Kaptenskurs bör vara avsedd för särskilt lämpliga värnpliktiga löjtnanter. Sålunda förutsätter VK att löjtnantskurs genomförts före denna kurs. Vidare måste det med hänsyn till kravet på erfarenhetsunderlag fordras att elev före kursen genomfört två krigsförbandsövningar i befattning för officer. Kursen bör kvalificera för förordnande till värnpliktig kapten efter det att godkänd tjänstgöring under krigsförbandsövning genomförts i avsedd befattning. Som angetts i kap. 4 C bör särskilt lämplig kapten vid utträdet ur värnpliktsåldern kunna inträda i reserv. i)

Sammanfattning

Den föreslagna befordringsutbildningen sammanfattas i tabell 8: 1. 4.

Kompletteringsutbildning

Som närmare redovisats i kap. 4 C bör den övriga befälsutbildningen bestå av krigsförbandskurser, allmän utbildning, specialutbildning, militär idrott och skytte samt av försvarsupplysning. Krigsförbandskurs bör bestå av befattningskurs och förbandskurs som i regel genomförs i form av veckoslutskurser. Krigsförbandskurs bör normalt bestå av en befattningskurs och en förbandskurs som vardera omfattar ett veckoslut. Den sammanlagda kurstiden bör sålunda uppgå till ca fyra dagar. Allmän utbildning bör som framgått av kap. 4 C bestå av kurser som är starkt avgränsade till mål och innehåll. I kurserna bör befäl och meniga delta utan hänsyn till grad och försvarsgrenstillhörighet liksom hemvärnspersonal, annan frivilligpersonal och personal knuten till de civila delarna av totalförsvaret. Som exempel på lämpliga kurser har angetts kurser i markstrid (basförsvar), sambands- och skyttetjänst, fältarbeten, motortjänst och underhållstjänst. Vidare bör viss befattningsutbildning anordnas för att vidmakthålla och vidareutveckla de speciella färdigheter som krävs i befattningen. Specialutbildning bör ges en högre mål94

sättning och ett mer kvalificerat innehåll än den allmänna utbildningen. Exempel är kurser i ledarskap och i trupputbildning med direkt syftning på verksamheten vid krigsförbandsövning, kurs i vintertjänst samt kurs i militärpolistjänst och kurs för tolkar. Dessa kurser har en till två veckors längd vid till tiden sammanhängande utbildning. VK vill framhålla att kurser i ledarskap och i trupputbildning är särskilt betydelsefulla för att underlätta införande av den obligatoriska repetitionsutbildningen vid flygvapnet. Till specialkurserna bör som angetts i kap. 4 C även hänföras lämpligt skede i befordringskurs, vilket sålunda bör kunna genomgås separat. Militär idrott och skytte bör bestå av tävlingar av olika slag samt av märkestagning. Syftet med denna verksamhet bör vara att höja konditionen hos deltagarna och att stimulera föreningsverksamheten. Försvarsupplysningen bör bestå av föredrag, diskussioner, förevisningar och utställningar. 5.

Ungdomsutbildning

Ungdomsutbildningen bör anordnas efter de principer som angetts i kap. 4 D. Den bör sålunda syfta till att utöver den allmänt ungdomsvårdande uppgiften ge en allmän orientering om totalförsvaret som samhällsfunktion och utveckla elevernas medborgarsinne. Den bör vidare ge eleverna möjlighet att allt efter intresseinriktningen ägna sig åt verksamhet som kan tjäna som en förberedelse för den kommande obligatoriska värnpliktstjänstgöringen. Kurssystemet bör som angetts i kap. 4 D bestå av en grundkurs. Vidare bör ingå en allmän ledarkurs och en särskild ledarkurs som är en förberedelse speciellt för befälsutbildningen vid flygvapnet. Specialkurser bör anordnas och syfta till att eleven efter genomgången utbildning kan teckna avtal för tjänstgöring i flygvapnets luftbevakningsoch basorganisationer. Även kurser i vintertjänst bör kunna anordnas. Utbildningen bör närmare utformas enligt flygvapenchefens bestämmande. SOU 1968: 54

11 Utbildning av kvinnlig personal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret

9 Nuvarande förhållanden

A. Inledning Kvinnliga medlemmar ur svenska blå stjärnan (SBS), föreningens svenska röda korset (SRK), riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK) och Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR) tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret. I den följande redovisningen presenteras dessa organisationer mera utförligt än vad som gjorts i kap. 2. Även manliga medlemmar ur frivilliga automobilkåren (FAK), frivilliga motorcykelkåren (FMCK) och frivilliga radioorganisationen (FRO) samt i viss utsträckning medlemmar ur SRK tecknar liknande avtal. Förhållanden rörande dessa organisationer behandlas närmare i avdelning III. I detta kapitel beskrivs utbildningen för krigsmakten och för de civila delarna av totalförsvaret. Slutligen behandlas ungdomsutbildningen.

B.

Organisationerna

1. Svenska blå stjärnan (SBS) Enligt nu gällande av Kungl. Maj:t den 9 mars 1962 fastställda grundstadgar är föreningen en frivillig försvarsorganisation med ändamål att i samråd med vederbörliga myndigheter och under samverkan med övriga frivilliga försvarsorganisationer tjäna det totala försvaret. Uppgifterna är främst SOU 1968: 54

att rekrytera och utbilda kvinnlig personal för djurvård och djursjukvård, att utöva sådan vård, att upprätta, stödja och driva särskilda anstalter för djurvård och djursjukvård samt att verka för de övriga uppgifter inom det totala försvaret som kan komma att åläggas organisationen. Till följd av minskningen av hästbeståndet inom krigsmakten inriktas sedan 1953 en stor del av utbildningsverksamheten på djurvård för de civila delarna av totalförsvaret. Personalen utbildas för uppgifter bl. a. inom lantbruket som ersättare för manliga djurvårdare. För veterinärväsendet utbildas veterinär- och laboratoriebiträden. Vidare skall viss medverkan ske vid undanförsel av kreatur och omhändertagande av sällskapsdjur vid utrymning. Sedan 1956 bedrivs ungdomsverksamhet i föreningens regi. Riksstämman är föreningens högsta beslutande myndighet. Den sammanträder årligen. Verkställande organ är centralstyrelsen som även handhar de medel som står under föreningens centrala förvaltning. I centralstyrelsen ingår av Kungl. Maj:t förordnat ombud, representant för överbefälhavaren, chefen för veterinärstyrelsen, överfältveterinären m. fl. Föreningen omfattar 24 förbund, fördelade i stort sett länsvis, samt 35 kårer. För budgetåret 1968/69 utgår för föreningens verksamhet bidrag från fjärde huvudtiteln med 53 000 kr samt från arbets95

marknadsstyrelsen med 96 000 kr. Antalet medlemmar var som nämnts i kap. 2 1967 ca 10 000, varav omkring 2 500 avtalsbundna för uppgifter inom totalförsvaret. 2. Föreningen svenska röda korset (SRK) Enligt sina nu gällande av Kungl. Maj:t den 24 november 1967 fastställda grundstadgar är föreningen en gren av internationella röda korset. Den har till uppgift att hos svenska folket verka för insikt om röda korsets humanitära syften och betydelse för samförstånd, fred och försoning mellan folken. Föreningen skall i krig medverka i totalförsvarets sjukvård och verksamheten för civilbefolkningens skydd samt i fred förbereda denna verksamhet. Dessutom skall föreningen arbeta för en förbättrad hälso- och sjukvård inom landet samt genomföra eller delta i nationella eller internationella hjälpaktioner. Föreningens uppgifter för totalförsvaret regleras genom överenskommelse med vederbörande myndigheter och fullgörs i samråd med dem. Uppgifterna inom det militära försvaret i krig är att upprätta och ställa till förfogande ett mindre antal kuranstalter och sjukkvarter, att tillhandahålla viss sjukvårdspersonal samt att ställa sjukvårdsorgan till hemvärnets förfogande. För dessa ändamål skall föreningen i fred rekrytera, utbilda och registrera avtalsbunden personal samt anskaffa och vårda viss materiel. Föreningens uppgifter inom civilförsvaret i krig är att biträda vid utrymning. Uppgifterna för den civila sjukvården i krig omfattar rekrytering, utbildning och registrering av samariter avsedda att placeras i sluten vård vid beredskapssjukhus och sjukhärbärgen eller i öppen vård inom krigssjukvårdsområden. För totalförsvaret utbildas hjälpsystrar som tillhör kategorin medicinalpersonal. Föreningen utbildar vidare allmänheten i självskydd (olycksfallsvård). Verksamheten i övrigt är främst inriktad på att ge elementär sjukvårdsutbildning till största möjliga antal medborgare. Föreningens högsta beslutande myndighet 96

är fullmäktige som sammanträder vart tredje år. Överstyrelsen, som mellan fullmäktiges sammanträden är högsta beslutande myndighet, består av föreningens ordförande, tillika ordförande i överstyrelsen, ordföranden i styrelsen för stiftelsen Rödakorshemmet samt 29 ledamöter. I överstyrelsen ingår dessutom bl. a. en representant för krigsmakten samt en representant för vardera försvarets sjukvårdsstyrelse, socialstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen. Under tiden mellan överstyrelsens sammanträden ombesörjs dess angelägenheter av arbetsutskottet. Överstyrelsen och arbetsutskottet biträds av sekretariatet som leds av generalsekreteraren. I sekretariatet ingår en utbildningssektion med bl. a. en försvarsavdelning. Föreningens verksamhet bedrivs under överstyrelsen regionalt i distrikten, som i stort sett har samma verksamhetsområde som ett län, samt lokalt i kretsar (motsvarande). Till föreningen utgår för frivilliga sjukvårdsväsendet i krig bidrag av statsmedel med 354 000 kr för budgetåret 1968/69. För utbildning av samariter för den civila krigssjukvården utgick för budgetåret 1967/ 68 bidrag av statsmedel med 225 000 kr och för utbildning i självskydd (olycksfallsvård) 650 000 kr. Föreningens verksamhet i övrigt bestrids av donerade medel, inkomster av medlemsavgifter, förlagsverksamhet m. m. Antal medlemmar år 1967 var som nämnts i kap. 2 ca 600 000, varav ca 30 000 avtalsbundna för uppgifter inom totalförsvaret. 3. Riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK) Enligt nu gällande av Kungl. Maj:t år 1955 fastställda grundstadgar har SLK till ändamål att på frivillighetens väg verka för vidgat och fördjupat intresse för försvaret; att rekrytera lottor till totalförsvaret, dock främst det militära försvaret; att medverka vid av statlig myndighet anordnad frivillig lottautbildning; att utbilda ledare och funktionärer samt att ge lottorna kunskaper om det totala försvaret. Den högsta beslutande myndigheten utSOU 1968: 54

övas av lottaförbundens och lottakårernas samlade ombud vid riksstämma, som hålls varje år. Ledningen av riksförbundets angelägenheter handhas av lottaöverstyrelsen och dess verkställande utskott. Lottaöverstyrelsen består av riksförbundets ordförande, två vice ordförande, generalsekreteraren, informationschefen och förbundslottacheferna samt en av Kungl. Maj:t förordnad ledamot. Dessutom ingår representanter för försvarsstaben, försvarsgrenscheferna och andra totalförsvarsmyndigheter. Lottaförbund är regionala sammanslutningar av lottakårer. Beslutande myndighet är lottaförbundets årsmöte — förbundsstämma — till vilken varje lottakår inom förbundet har rätt att sända ombud. Varje lottaförbund har en styrelse bestående av en förbundslottachef och vissa funktionärer samt kårcheferna i de lottakårer, som tillhör förbundet. Dessutom ingår representanter för totalförsvarets regionala organ. Lokalt genomförs verksamheten inom lottakårer. Dessa sammanhålls som ovan nämnts regionalt i lottaförbund med verksamhetsområde motsvarande försvarsområde och län. Kårchef och styrelse väljs vid årsmöte. För budgetåret 1968/69 utgår till SLK statsanslag med 2 391 000 kr. Antalet medlemmar år 1967 var som nämnts i kap. 2 ca 80 000, varav ca 40 000 var avtalsbundna. 4. Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR) Enligt sina den 6 juni 1958 av Kungl. Maj:t fastställda grundstadgar har förbundet till ändamål att verka för att samla motorintresserade kvinnor och höja deras kunskaper i transport-, trafik- och motorkännedom samt att utbilda bilförare för totalförsvaret. Förbundet skall samverka med myndigheter, frivilliga försvarsorganisationer och civila beredskapsorganisationer och anordna eller medverka vid av myndighet anordnad utbildning. Sådan utbildning av avtalsbunden personal för totalförsvarets olika myndigheter bekostas genom anslag från fjärde huSOU 1968: 54 1—814341

vudtiteln och genom medel som ställs till förfogande av arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen. Förbundets högsta beslutande myndighet är riksmötet som sammanträder årligen. Förvaltande och verkställande organ är riksstyrelsen med presidium och sekretariat. Bilkårerna har årsmöten och styrelse. Anslaget från fjärde huvudtiteln för budgetåret 1968/69 är 432 000 kr. Anslag från andra huvudtitlar utgick för budgetåret 1967/68 med följande belopp nämligen från arbetsmarknadsstyrelsen med 99 775 kr., från civilförsvarsstyrelsen med ca 1 200 kr och från socialstyrelsen med 40 000 kr. Antalet medlemmar år 1967 var som nämnts i kap. 2 ca 11 000, varav ca 7 000 avtalsbundna för uppgifter inom totalförsvaret. Kvinnlig frivilligpersonal ur ovannämnda organisationer, som tecknar A-avtal med krigsmakten är enligt gällande bestämmelser civilmilitär personal. C. Utbildning av personal för behov

krigsmaktens

1. Inledning Ansvaret för utbildning av personal åvilar försvarsgrenschef. Huvuddelen av utbildningen genomförs genom de militära myndigheternas försorg. Viss utbildning — främst av B-personal — genomförs dock genom frivilligorganisationernas försorg. Utbildning av A-personal bekostas av statsmedel, medan utbildning av B-personal bekostas med frivilligorganisationernas egna medel. Grundläggande bestämmelser för antagning, utbildning, krigsplacering m. m. av den kvinnliga frivilligpersonalen finns i FrivK 1 som på uppdrag av överbefälhavaren utarbetats av chefen för flygvapnet i samråd med cheferna för armén och marinen. Be1 »Gemensamma grundläggande bestämmelser för antagning, utbildning, krigsplacering m. m. vid armén, marinen och flygvapnet av personal tillhörande Föreningen svenska blå stjärnan (SBS), Föreningen svenska röda korset (SRK), Riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK) och Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR)»

stämmelserna tillämpas försöksvis från år 1966. Med FrivK bestämmelser som grund utfärdar försvarsgrenschef de särskilda bestämmelser som behövs inom försvarsgrenen. I det följande refereras vissa av de bestämmelser som gäller för utbildning m. m. 2. A-personalens utbildning Syftet med utbildningen är att ge eleven de kunskaper och färdigheter som behövs för placering i krigsbefattningar som är angivna i mobiliseringstabell. De tjänstegrenar som f. n. förekommer för A-personal är angivna i bilaga 9: 1. Kurser anordnas av följande slag. Lägre kurs a-omgång (Lka) som avser utbildning för befattning i menigs tjänsteklass. Lägre kurs b-omgång (Lkb) som avser utbildning för befattning i underbefäls tjänsteklass. Högre kurs (Hk) som avser utbildning för befattning i underofficers eller i vissa fall officers tjänsteklass. Repetitionskurs (Repk) som avser att underhålla och vidareutveckla tidigare förvärvade kunskaper inom tjänstegrenen. Kompletteringskurs (Kk) kan anordnas t. ex. vid omfattande ändringar i verksamheten inom tjänstegrenen. Omskolningskurs (Ok) avser utbildning till annan tjänstegren för personal som anmodats eller medgivits att genomgå sådan utbildning. Instruktörskurs (Ik) avser utbildning för tjänstgöring som instruktör vid frivillig militär utbildning. Specialkurs (Sk) avser utbildning t. ex. för tjänstgöring såsom frivilligadjutant.

I bilaga 9: 2 redovisas vissa fordringar för antagning till de olika slagen av kurser. Kurs kan genomföras som central kurs (lägerkurs) för personal från flera militärområden, som regional kurs (lägerkurs) för personal inom ett militärområde och som lokal kurs (hemortsutbildning) för personal som är bosatt inom viss del av militärområde. Kurser ordnas om möjligt gemensamt för personal tillhörande de olika försvarsgrenarna och frivilligorganisationerna. Utbildningen består i stort av allmän försvarsutbildning och tjänstegrensutbildning. Den allmänna försvarsutbildningen syftar till att lära in för samtliga befattningar och tjänstegrenar gemensamma moment t. ex. orientering om totalförsvaret, skydd mot ABC-stridsmedel och sjukvårdstjänst. Tjänstegrensutbildningen avser den speciella verksamhet som är knuten till en viss befattning eller grupp av befattningar. Längden av kurs varierar beroende på befattningens art. En sammanställning över längden på de vanligaste kurstyperna redovisas i följande tabell. Utbildningen kan avkortas i vissa fall om eleven förut genomgått motsvarande civil utbildning eller har yrkesskicklighet inom området. För att bibehålla sina kunskaper och färdigheter är A-personalen enligt gällande bestämmelser skyldig att genomgå repetitionsutbildning som omfattar minst 60 timmar eller 10 dagar under en fyraårsperiod. Denna tjänstgöring är i regel uppdelad på två eller flera tillfällen. Vid flygvapnet krävs för personal i luftbevakningstjänst tre dagars tjänstgöring per år eller sex dagar under en tvåårsperiod. De militära myndigheterna

Tabell 9. 1. Längd av utbildning för att bekläda viss befattning. Nuvarande system. Antal timmar Kurs

Armén

Marinen

Flygvapnet

Lka (menigbefattning) Lkb (underbefälsbefattning) Hk (underofficersbefattning) Ik (instruktör)1

96 80—140 42—96 184—200

60—70 60—70 70—100 165

108 72 72 144

98 Instruktörsutbildningen uppdelas i regel på två kurser (Ik 1 och Ik 2). SOU 1968: 54

strävar efter att låta A-personalen fullgöra del av repetitionsutbildningen under slutskedet av krigsförbandsövning för det förband där vederbörande är krigsplacerad. I de fall detta inte är möjligt tjänstgör vederbörande vid annat lämpligt förband. I nedanstående tabell redovisas den utbildning som fordras för krigsplacering i viss grad samt åldersgränser för personalen. A-personalen är enligt krigsfrivilligavtal skyldig att utan inskränkning tjänstgöra vid beredskaps- och krigstillstånd. Genom frivilligt tilläggsavtal kan vederbörande förbinda sig att tjänstgöra under beredskapsövning under sammanlagt minst 10 dagar. 3. B-personalens utbildning B-personal avses för deltidstjänstgöring i befattningar som icke är upptagna i mobiliseringstabell. Åldersgränserna är 16 och 65 år. Utbildningen av personalen genomförs genom vederbörlig frivilligorganisations försorg men kan också ske genom att B-personalen deltar i vissa moment av den i militär regi bedrivna utbildningen av A-personalen. Längden av utbildning varierar starkt beroende på uppgifterna och vederbörandes civila kvalifikationer och kan växla mellan 10 och 45 timmar. Hemvärnets samariter hör till den grupp som har den längsta utbildningen dvs. 45 timmar. Utbildningen genomförs i regel som lokal utbildning. Regional och central utbildning kan dock komma ifråga främst för utbildning till de mest kvalificerade befattningarna.

Personalens färdigheter vidmakthålls genom att den vid vissa tillfällen deltar i kortare tillämpningsövningar, t. ex. vid mobiliseringsövning eller i anslutning till fälttjänstövning inom aktuellt område. Det är icke föreskrivet i centrala bestämmelser i vilken utsträckning sådana övningar skall genomföras. Allmänt kan sägas att övningsfrekvensen varierar från område till område. Den enskilde övas i genomsnitt någon dag vart eller vartannat år. Hemvärnets personal torde få den mest regelbundna utbildningen, 6-12 timmar per år. Enligt vad VK inhämtat torde en betydande del av B-personalen f. n. icke ha genomgått någon utbildning eller deltagit i övningar. Personalen inkallas till krigstjänstgöring genom frivilligorganisationens försorg vid allmän mobilisering samt i övrigt efter framställning från den myndighet till vars förfogande personalen skall ställas.

D. Utbildning av personal för de civila delarna av totalförsvaret Utbildning av huvuddelen av personal som tillhör Svenska blå stjärnan (SBS) sker, som tidigare angetts, i allmän djurvård med syfte att personalen skall kunna vara ersättare inom den civila djurvården, främst inomlantbruket. Personalen skall dessutom kunna biträda vid undanförsel av djur samt kunna tjänstgöra som djurvårdare för att vid utrymning omhänderta sällskapsdjur. Utbild-

Tabell 9:2. Utbildning och åldersgränser för krigsplacering av A-personal. Nuvarande system. Befattning med nedan angiven Utbildning för vederbörlig tjänsteklass tjänstegren

Ålde SBS

SRK

SLK

SKBR

Menig

Lägre kurs a-omgång (Lka)

16—45

16—60

16—55

18—50

Underbefäl

Lägre kurs b-omgång (Lkb) eller 18—45 Lka/Lk med kvalificerande tjänstgöring Högre kurs (Hk) eller Lkb samt 21—55 kvalificerande tjänstgöring Hk samt kvalificerande tjänstgöring, 21—55 adjutantkurs, personalvårdskurs

18—60

18—55

20—50

23—60

21—55

23—55

23—60

21—55

23—55

Underofficer Officer

SOU 1968:54

ningen organiseras i samarbete med lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna och bedrivs i regel vid lantbruksskolor. Kurserna i allmän djurvård är av två veckors längd. Eleverna får efter denna grundläggande utbildning praktiskt omsätta och repetera sina kunskaper genom att i fredstid biträda vid djurskötseln i ladugårdar m. m. Utbildning sker dessutom i mera begränsad utsträck* ning av veterinärbiträden och laboratoriebiträden för det civila veterinärväsendet enligt planer som fastställs av veterinärstyrelsen. För att bibehålla sina kunskaper genomgår stjärnsystrarna repetitions- eller vidareutbildning vart fjärde år. Repetitionsutbildning inom lantbruket sker i regel i form av tjänstgöring. Kostnaderna för utbildningen bestrids delvis av medel som ställs till förfogande av arbetsmarknadsstyrelsen samt i vad avser veterinärväsendets behov av veterinärstyrelsen. Personal som tillhör Föreningen Svenska röda korset (SRK) utbildas till samariter för tjänstgöring i öppen vård inom krigssjukvårdsområden samt i sluten vård vid beredskapssjukhus och sjukhärbärgen. Samariter kan även medverka inom civilförsvaret bl. a. för att betjäna hjälpstationer och biträda vid omhändertagande av flyktingar. Utbildningen genomförs lokalt och regionalt. Den lokala utbildningen har den största omfattningen. Samariter för den civila krigssjukvården genomgår grundkurser i olycksfallsvård och i hemsjukvård samt får en kortare orientering om den civila krigssjukvårdens organisation. Utbildningen omfattar sammanlagt 42 timmar. De deltar i repetitionskurs om 20 timmar vart fjärde år. Personal som tillhör Riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK) utbildas för tjänstgöring inom civilförsvaret i expeditions-, sambands- och förplägnadstjänst. Utbildningen genomförs dels av SLK, dels genom civilförsvarsmyndigheternas försorg. Lottor inom det ekonomiska försvaret är placerade inom expeditions- och förplägnadstjänsten. Utbildningen genomförs i huvudsak genom att eleverna deltar i lämpliga kurser för personal som är avsedd för placering inom krigsmakten.

100 Personal som tillhör Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR) utbildas i biltjänst inom civilförsvaret och det civila transportväsendet samt vid beredskapssjukhus. Såväl grundutbildning som repetitionsutbildning sker i samråd med civilförsvarsstyrelsen, transportnämnden och socialstyrelsen. Ambulansförare utbildas i sjukvårdstjänst i samarbete med SRK. Kurserna förläggs i regel till militära förband. Kostnaderna bestrids av medel som ställs till förfogande av civilförsvarsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och socialstyrelsen.

E.

Ungdomsutbildning

1. Nuvarande förhållanden Ungdomsutbildningen inom Svenska blå stjärnan (SBS) sker inom ramen för en särskild organisation. Utbildningen syftar till att väcka ungdomens intresse för frivilligverksamhet och att ge förberedande utbildning i djurvård. Utbildning i ridning förekommer även. Vid sidan av denna utbildning söker man väcka elevernas intresse för föreningsverksamhet och fysisk träning av olika slag. Verksamheten omfattar ungdomar i åldrarna 12—16 år. Medlemsantalet uppgick år 1966 till ca 1 700. Ungdomsutbildningen inom Föreningen svenska röda korset - Ungdomens röda kors (URK) - syftar till att väcka ungdomens intresse för hälso- och sjukvård och att ge förberedande utbildning inom dessa områden. Ungdomarna deltar efter genomgången utbildning i den fredstida olycksfallsberedskapen samt biträder vid vård och tillsyn av barn, åldringar och handikappade. Kurser anordnas i olycksfallsvård och hemsjukvård samt för barnvakter och för vård av handikappade. För att stimulera intresse för sport och friluftsliv anordnas bl. a. vinterkurser i fjällterräng. Verksamheten omfattar ungdomar i åldern 9—25 år. Antalet medlemmar var år 1966 ca 15 000. Utbildningen av unglottor sker från år 1965 inom en självständig organisation, Sveriges Unglottor. Medlemmarna som 1966 SOU 1968: 54

var ca 4 000, är i åldern 11 — 16 år. Verksamheten syftar till att ge de unga flickorna allmän fostran samt en orientering om de frivilliga försvarsorganisationernas uppgifter. Stommen i utbildningen utgörs av tre s. k. stjärnkurser och fem s. k. triangelkurser. Dessutom förekommer ett flertal kurser av hobbykaraktär. Stjärnkurserna omfattar vardera 20 timmar och innehåller orientering om lottornas uppgifter, föreningskunskap, sjukvård, samhällskunskap, självskydd samt idrott. Triangelkurserna är mera specialinriktade än stjärnkurserna. De innehåller utbildning i kontorsteknik, teletjänst, förplägnad, sjukvård och navigation. Unglottautbildning anordnas i form av lokala eller regionala kurser, men också i form av centrala lägerkurser, de senare i regel på omkring en vecka. Unglottarörelsen får statsbidrag från VIII. huvudtiteln enligt Kungl. Maj:ts kungörelse 1964:510. Inom Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR) förekommer ungdomsutbildning i begränsad omfattning för ungdomar i åldern 16—18 år.

elevernas medborgarsinne. Den bör vidare ge eleverna möjlighet att efter intresseinriktning ägna sig åt verksamhet, som kan tjäna som en allmän förberedelse för en framtida insats inom frivilligverksamheten t. ex. sjukvård, djurvård eller lottatjänstegren. Det nuvarande kurssystemets uppbyggnad anser VK lämplig. Möjligheterna att anordna gemensamma kurser bör tillvaratas. Det bör vara en frivilligorganisationernas egen angelägenhet att närmare utforma ungdomsverksamhetens omfattning och innehåll.

VK kommer i kap. 10 och 11 att enbart behandla frågor som berör A- och B-personal. Kommittén finner det därför lämpligt att här redovisa sina synpunker och förslag beträffande den kvinnliga ungdomsutbildningen.

2. VK synpunkter och förslag VK anser att utbildningen i dess nuvarande utformning i allt väsentligt är lämpligt organiserad och genomförd med hänsyn till föreliggande uppgifter. VK anser att en motsvarande gemensam målsättning, som angetts för den manliga ungdomsutbildningen, bör finnas även för den kvinnliga ungdomsutbildningen. Utbildning bör således enligt VK uppfattning utöver den ungdomsvårdande uppgiften syfta till att ge en allmän orientering om totalförsvaret som samhällsfunktion och utveckla SOU 1968: 54

10 Utbildning av kvinnlig A-personal

A. Granskning av nuvarande utbildning för krigsmaktens behov. Behov av förbättringar i.

Inledning

Granskningen begränsas till att avse utbildningen och förhållanden som direkt hänger samman med utformningen av denna. Flertalet av de synpunkter som behandlas gäller för samtliga försvarsgrenar varför redovisningen sker i avsnitt som är gemensamma för all A-personal oberoende av försvarsgrenstillhörighet. Synpunkter på organisation, rekrytering m. m. redovisas i särskilda kapitel i avdelning V. 2. Utbildningens omfattning i stort VK anser att planläggningen av A-personalens utbildning vid samtliga försvarsgrenar löper efter en väl inarbetad och lämplig rutin. Planer och order m. m. för kursverksamheten utfärdas genomgående i god tid, vilket underlättar rekryteringen till kurserna och ger möjlighet att förbereda utbildningen så att resultatet blir gott. Ett nära samarbete har särskilt under senare år skett mellan försvarsgrensstaberna, vilket lett till att för krigsmakten gemensamma kurser i viss utsträckning anordnats. Därigenom har personella, materiella och ekonomiska resurser effektivt kunnat utnyttjas. VK anser dock att det bör vara möjligt att i än större utsträckning än nu 102

samordna utbildningen, bl. a. genom att gemensamma kurser för personal ur de olika försvarsgrenarna och även för personal ur olika frivilligorganisationer genomförs. Kurser bör även i ökad omfattning kunna anordnas för personal avsedd för såväl krigsmakten som de civila delarna av totalförsvaret. Utbildning bör vidare i viss utsträckning kunna vara gemensam för A- och Impersonal. I den följande granskningen använder VK uttrycken grundutbildning och repetitionsutbildning ehuru dessa f. n. icke förekommer inom detta slag av utbildning. Med grundutbildning avses den utbildning som syftar till kompetens för att ge krigsplacering i viss befattning medan repetitionsutbildningen syftar till att vidmakthålla och vidareutveckla färdigheterna i befattningen.

3. Grundutbildning a) Uttagning av personal Krigets ökade våldsamhet medför att all personal — värnpliktig personal liksom frivilligpersonal — kan komma att utsättas för större fysiska och psykiska påfrestningar än vad man tidigare räknat med. Kraven på uthållighet ökar. Härtill kommer att en stor del av A-personalen har uppgifter i en miljö, t. ex. bergrum eller isolerade förläggningar, där påfrestningarna i och för sig SOU 1968: 54

kan bli stora främst vid längre tids tjänstgöring. Den värnpliktiga personalen genomgår vid inskrivningsförrättningen såväl läkarundersökning som psykologisk prövning i syfte att möjliggöra en placering av personalen som motsvarar dess intellektuella, psykiska och fysiska förutsättningar. En utbyggnad av denna prövning kommer att ske under de närmaste åren. Motsvarande prövning förekommer f. n. icke för frivilligpersonalen. VK anser det vara en brist i systemet att frivilligpersonalen inte ges möjlighet till en motsvarande bedömning av sina förutsättningar vare sig allmänt eller för viss befattning. Detta har i vissa fall lett till att elever som placerats i för dem mindre lämplig kurs försatts i en svår situation inte minst från psykologisk synpunkt. Alltjämt bör gälla att frivilligorganisationerna rekryterar personalen men dessa bör, som stöd för sitt arbete, få mera preciserade uppgifter än nu i fråga om de förutsättningar i olika hänseenden som personalen bör ha för att bestrida olika befattningar. Erforderligt underlag för rådgivning och urval bör utarbetas av de militära myndigheterna och då närmast av värnpliktsverket i samråd med militärpsykologiska institutet. Ovan angiven bedömning som närmast avser personal för utbildning till menigbefattningar bör kompletteras av de militära myndigheterna dels före kurs genom granskning av anmälningshandlingar, dels genom bedömning under kursens inledande skede av elevernas förutsättningar att bestrida avsedd befattning. Det är bl. a. av detta skäl väsentligt att viss befattningsutbildning sätts igång tidigt. Under kurs bör elevernas förutsättningar för fortsatt utbildning till befäl klarläggas. De militära myndigheterna bör i samarbete med frivilligorganisationerna närmare utreda hur detta bör ske. I tilllämpliga delar syns härvid erfarenheter av uttagning på olika nivåer av värnpliktiga kunna ligga till grund för arbetet. b)

Kurssystem

VK anser att det nuvarande kurssystemets uppbyggnad i stort är lämpligt. Det bör såSOU 1968: 54

lunda även i framtiden bestå av särskilda kurser för utbildning till befattning i tjänsteklass för menig, underbefäl och underofficer samt instruktörskurser. I nuläget kan kurs för utbildning till underofficers tjänsteklass kvalificera till placering i befattning som officer. VK anser att en sådan ordning inte kan godtas med hänsyn till de kvalificerade uppgifter som åvilar personal i befattning i officers tjänsteklass. Särskild utbildning bör anordnas för bestridande av officersbefattning — officerskurs. VK ansluter sig härvid till den grundsyn beträffande allmänna kompetenskrav på olika nivåer som anförts i tjänsteställningsutredningens betänkande. Utöver ovanstående kurser torde det som nu vara nödvändigt att anordna särskilda kurser t. ex. som led i vidareutbildningen för officer samt för omskolning med hänsyn till förändringar i organisation och utrustning. Samordningen mellan de olika typerna av kurser bör förbättras främst i syfte att nå en följdriktig stegring i utbildningen mellan de olika kurstyperna och så att befälseleverna kan ges tillfälle att praktiskt utöva ledarskap främst vid tillämpningsövningar vid kursavdelningar bestående av meniga. c) Utbildningens kursplaner

innehåll — granskning av

De kursplaner vid de olika försvarsgrenarna som granskats är i flertalet fall omsorgsfullt uppgjorda. Målen för kurserna är emellertid i vissa fall alltför vagt angivna. Detta har lett till att en del av kurserna varken fått det helt lämpligaste innehållet eller den rätta tidsfördelningen mellan olika övningsgrenar och ämnen. En följd har också blivit att man inte exakt kunnat bestämma vilka krav på prestationer som bör ställas på eleverna och på deras förkunskaper. VK anser att målet för kurserna måste anges i form av noga specificerade krav på elevernas kunskaper och prestationer i olika övningsgrenar och ämnen. Med en sådan målsättning som grund bör det sedan vara möjligt att fastställa vilken omfattning och vilket innehåll 103

en kurs bör ha liksom vilka fordringar t. ex. i fråga om skolunderbyggnad eller yrkeskunskap som bör gälla som villkor för tillträde till kurs. I fråga om den allmänna försvarsutbildningen vill VK framföra följande. Som angivits i kap. 2 måste man räkna med att en framtida krigföring kan komma att innebära att allt flera platser inte bara i kust- och gränsområden utan även inne i landet kan utsättas för krigshandlingar. Dessa kan sålunda riktas icke bara mot de egentliga stridande förbanden utan också mot krigsmaktens staber och underhållsförband, mot civila ledningsorgan samt mot försörjningsoch produktionsapparaten, t. ex. kraftverk, industrier, oljeförråd, järnvägs- och landsvägsknutpunkter samt hamnar. Denna ytbekämpning kan ske med flyg- och fjärrvapen, genom luftlandsättningar men också av snabbt framträngande främst mekaniserade markstyrkor. Bekämpningen kan få ökad verkan om ABC-stridsmedel kommer till användning. A-personalen tjänstgör i stor utsträckning i ledningsorgan eller förband som är sannolika mål för bekämpning såväl med flyg- och fjärrvapen som med marktrupp. Sålunda är uppskattningsvis minst hälften av personalen verksam i fasta stabsplatser för s. k högre staber och i luftförsvarets anläggningar. En annan stor grupp av personal tjänstgör vid underrättelseorgan inom luft- och kustbevakningen. Slutligen är en grupp placerad i olika slag av underhållsförband bl. a. i de betydelsefulla centralförråden. Särskild värnpliktig trupp för att skydda A-personalen t. ex. mot överfall eller för att ge första hjälp vid stridsskador eller vid insats av ABC-stridsmedel finns i regel ej avdelad. Med hänsyn härtill finner VK det ofrånkomligt att A-personalen ges en allmän försvarsutbildning bl. a. innefattande utbildning i skydd mot vapenverkan av olika slag, elementärt skydd mot ABC-stridsmedel, sjukvårdstjänst och elementär vapenutbildning som ger personalen möjlighet att i nödläge försvara sig själv - nödvärn. Nödvärnsutbildning måste ges all personal. Den utbildning som nu meddelas i ovanstående ämnen 104

varierar mellan 12 och 36 timmar. Denna tid är enligt VK uppfattning helt otillräcklig En utökning av den allmänna försvarsut bildningen är således nödvändig för all A personal. Den nuvarande beteckningen tjänstegrensutbildning innefattar vad som inom värnpliktsutbildningen betecknas som befattningsutbildning och förbandsutbildning. VK använder i det följande dessa senare benämningar även för utbildning av A-personal. Kommittén vill framhålla betydelsen av att dessa två övningsområden i största möjliga utsträckning integreras. Största möjliga del av befattningsutbildningen bör sålunda genomföras inom förbands ram och som tillämpad övning. Elevernas intresse stimuleras därigenom påtagligt och utbildningen leder snabbare mot målet. VK vill i fråga om befattningsutbildningen anföra att den måste noga anpassas efter de förkunskaper vederbörande har vare sig det gäller skolutbildning eller färdigheter förvärvade genom yrkesutövning. Som tidigare angivits måste denna bakgrund vara preciserad. Den del av befattningsutbildningen som utgörs av ledarutbildning anser VK genomgående vara otillräcklig vid samtliga de befälskurser som nu förekommer. Befälsutbildningen måste utökas för att motsvara de ökade krav på befäl av alla kategorier som ställs genom den militärtekniska utvecklingen i en modern organisation. Utbildningen vid dessa kurser ägnas till alltför stor del åt repetition av de kunskaper som inlärts vid kurs för meniga. Den del som ägnas åt repetition bör väsentligt minskas till förmån för befälsutbildning. Huvuddelen av tiden bör avse skolmässig befälsutbildning dels av allmän art t. ex. avseende ledarskap, dels avseende uppgifterna i den speciella befattningen. Denna skolmässiga utbildning måste kompletteras med praktisk tillämpning, varvid eleverna under tillräcklig tid och under betryggande handledning får utöva ledarskap över med hänsyn till avsedd befattning lämpligt sammansatta avdelningar av meniga elever. Förbandsutbildningen bör som framgått ovan påbörjas tidigt och utan att man avSOU 1968: 54

vaktar att elevernas färdigheter i den avsedda befattningen är fullgoda. Kraven på förbandens snabbhet och precision vid genomförandet av uppgifterna ökar. Detta gäller i särskilt hög grad för stabs-, stridslednings- och sambandsförband, där i många fall A-personal har nyckelbefattningar. Den nuvarande förbandsutbildningen uppfyller inte dessa högre krav. Utbildningen måste vidgas främst för personal placerad i stabs-, stridslednings- och sambandstjänst så att den kan omfatta ett tillräckligt antal övningar under vilka kraven på elevernas snabbhet, precision och uthållighet efter hand ökas.

d) Utbildningens

genomförande

VK fältstudier har omfattat samtliga försvarsgrenar och ett flertal typer av kurser inom dessa. Kurserna har utan undantag varit omsorgsfullt förberedda såväl när det gäller planerandet av utbildningen som administrationen. Övningarna har i huvudsak genomförts på ett intresseväckande och instruktivt sätt. I några fall har övningarna dock i allt för hög grad fått formen av ren materielkunskap vilket verkat dämpande på elevernas intresse. Som tidigare nämnts bör elevernas intresse stimuleras genom integration av befattnings- och förbandsutbildningen. De kvinnliga instruktörer som VK sett i verksamhet har i huvudsak löst sina uppgifter väl. I de fall brister konstaterats har orsaken till dessa i regel varit att instruktörerna inte fått tillräckligt preciserade uppgifter. VK anser att ett stort antal av de övningar som letts av manliga instruktörer skulle kunnat genomföras av kvinnliga övningsledare. Antalet kvinnliga instruktörer bör därför ökas. De bör ges vidgat ansvar för utbildningsarbetet och mera kvalificerade uppgifter. Utbildningssystemet bör på längre sikt byggas ut så att kurschefer bör kunna tas ut bland kvinnlig frivilligpersonal. I viss utsträckning bör det vara möjligt att använda reservbefäl och värnpliktigt befäl som instruktörer främst på områden där specialkunskaper krävs men där för närvarande aktiv instruktörspersonal anlitas. VK beSOU 1968: 54

dömer det också möjligt att låta kvinnlig personal lösa flera av de uppgifter av administrativ art som nu löses av män under kurserna. Nu föreslagna förändring torde i två avseenden bli av väsentlig betydelse. För det första kan antalet militära instruktörer minskas till förmån för deras ordinarie verksamhet vid staber och förband vilket är väsentligt inte minst med tanke på de vakanser som förekommer inom krigsmakten. För det andra - och detta är enligt VK uppfattning de mest betydelsefulla - kan den till sina allmänna förutsättningar synnerligen väl lämpade kvinnliga personalen ges uppgifter och ansvar som på ett helt annat sätt än f. n. motsvarar dess möjligheter. Eleverna har genomgående visat stort intresse för utbildningen och i betydande utsträckning satt till sin fritid för studier. VK anser emellertid att lärarna i vissa fall undvikit att ställa tillräckligt höga krav på eleverna av hänsyn till dessa. Kommittén bedömer att denna inställning ger motsatt resultat mot det avsedda. Det är lämpligt men också nödvändigt att intensiteten i utbildningen är hög och att lärarna ställer eleverna inför fullvärdiga prov. Kraven på elevernas självverksamhet bör också ökas. Genom dessa åtgärder bör elevernas engagemang i utbildningen öka men också deras självförtroende. En följd blir att på lång sikt såväl personalens allmänna duglighet som dess anseende ytterligare höjs. Som framgått av beskrivningen av nuvarande system i kap. 9 är minimiåldern för antagning av A-personal satt till 16 år utom vid SKBR där minimiåldern är 18 år. Erfarenheterna visar att elever i åldern under 18 år i många fall inte har uppnått tillräcklig mognad för att genomgå utbildning för krigsplacering. Minimiåldern för krigsplacering bör vara 18 år, dvs. den ålder då män inträder i värnpliktsåldern. Utbildning och krigsplacering bör dock efter bedömning i varje särskilt fall kunna ske före denna ålder, dock tidigast vid 16 års ålder. Kursavdelningarna har i flertalet fall varit av lämplig storlek men i vissa fall för små beroende på att elever lämnat återbud efter det att kursen beslutats. Med hänsyn till 105

kvarstående elever har man inte ansett det lämpligt att ställa in kursen. VK inser de skäl som legat till grund för beslut om bibehållande av kurserna men anser likväl att åtgärder måste vidtas så att endast från pedagogisk och ekonomisk synpunkt rationella kurser genomförs. Vid val av kursplatser måste självfallet hänsyn tas till hur attraktiva dessa är från rekryteringssynpunkt med hänsyn till geografisk belägenhet och standard t. ex. beträffande förläggningar och fritidslokaler. Dessa faktorer måste vägas mot utbildningsbetingelserna på platsen. Allmänt torde kunna sägas att kursplatserna valts under lämplig avvägning mellan dessa faktorer. Standarden på förläggnings- och utbildningslokaler har dock i flera fall enligt VK mening varit för låg vilket bl. a. på sikt inverkar negativt på rekryteringen. VK anser det nödvändigt att genomföra en ytterligare koncentration av utbildningen dels geografiskt, dels till tiden. Syftet med en sådan koncentration bör främst vara att på samma plats kunna utbilda avdelningar tillhörande ett så stort antal tjänstegrenar att lämpligt sammansatta utbildningsförband kan skapas under den avslutande förbandsutbildningen. Under denna period bör det för att allsidigt kunna öva stabstjänst vara möjligt att bilda avdelningar sammansatta av personal t. ex. ur expeditions-, sambands-, förplägnads- och biltjänsten. Vidare bör inom dessa tjänstegrenar som tidigare angivits även finnas möjligheter att låta befälselever praktiskt leda avdelningar bestående av meniga.

4. Repetitionsutbildning Som angetts i kap. 2 skärps kraven på förbandens användbarhet omedelbart vid mobilisering. Dessa krav kan endast tillgodoses genom att den krigsplacerade personalen samtränas tillräckligt ofta i sitt förband. Detta gäller självfallet all krigsplacerad personal således även frivillig personal. I nuvarande system deltar A-personalen endast i ringa utsträckning i krigsförbandsövningarna. Detta har till följd att denna personal inte 106

blir tillräckligt användbar vid mobilisering. Effekten av krigsförbandsövningar för hela förbandet blir genom bortfall av A-personal också lägre än den avsedda vilket gör att inte heller förbandet blir i alla avseenden användbart vid mobilisering. VK finner det nödvändigt att A-personalen deltar i krigsförbandsövning med det förband där den är krigsplacerad. För vissa krigsförband i vilka A-personal ingår anordnas icke krigsförbandsövning. För denna personal måste som nu finnas möjlighet att tjänstgöra vid annat förband i vakant befattning eller att genomföra övning med liknande uppläggning som krigsförbandsövning vid tillfälligt organiserade enheter. I nuläget är repetitionsutbildningen för Apersonalen endast i viss utsträckning differentierad mellan olika grader och befattningar. VK anser det nödvändigt att införa en ökad differentiering av tjänstgöringens längd och en uppdelning mellan olika befattningar beroende på de sinsemellan varierande krav som ställs på olika befattningshavare liksom på förbandens prestationer. VK finner att den personal vars utbildning under repetitionsutbildning följts genomgående har visat stort intresse och engagemang för uppgiften. I vissa fall har emellertid personalen tidvis saknat uppgifter beroende på brister i organisationen av utbildningen. Det är särskilt viktigt att frivilligpersonalens utbildning planläggs noga så att den uteslutande innefattar meningsfylld utbildning. 5. Ekonomiska och sociala förmåner VK anser det ofrånkomligt att kurselevernas ekonomiska och sociala förmåner förbättras. En granskning av nuvarande system redovisas i kap. 23.

B. Förslag till utbildning av A-personal krigsmaktens behov

för

1. Inledning VK förslag i det följande bygger bl. a. på överväganden i kap. 2 samt på närmast föreSOU 1968: 54

gående avsnitt i detta kapitel. Beträffande frivilligpersonalens avtal som A- eller B-personal hänvisas även till avsnitt D 1 i detta kapitel.

kvinnlig personal. Förordnande bör ske redan i fred. Utbildningsgången bör vara sådan att lägre kurs genomgåtts innan kurs med högre målsättning får påbörjas. Ett villkor för tillträde t. ex. till vidareutbildningskurs för un2. Utbildningens uppbyggnad och målsätt- derofficer måste sålunda vara att grundkurs, ning i stort underbefälskurs och underofficerskurs geUtbildningssystemet bör liksom inom värn- nomgåtts. Utbildningen bör liksom inom värnpliktspliktsutbildningen bestå av grundutbildning utbildningen bestå av tre huvudbeståndsdeoch repetitionsutbildning. lar, nämligen utbildning av allmän grundGrundutbildningen bör allmänt syfta till läggande karaktär, befattningsutbildning och att utbilda A-personalen så att den enskilt och i förband kan lösa de vanligen förekom- förbandsutbildning. Den allmänna delen bemande uppgifter som är förenade med be- nämns allmänmilitär utbildning inom värnfattningen. I denna målsättning ingår att per- pliktsutbildningen. Den bör inom frivilligsonalen skall vara tillräckligt tränad i att utbildningen kunna vara i huvudsak likarsamarbeta med andra för att lösa en gemen- tad för all personal inom totalförsvaret och sam uppgift. Däremot bedömer VK det inte bör därför benämnas allmän försvarsutbildmöjligt att inom en för frivilligutbildning ning. I det följande redovisar VK sina övervärimlig kurstid nå en sådan mångsidighet i utganden och beräkningar rörande de olika bildningen att personalen normalt kan tjänstgöra i annan befattning inom tjänstegrenen slagen av kurser. Beräkningarna begränsas till att omfatta vissa normgivande befattän den utbildningen avser. Repetitionsutbildningen bör allmänt syfta ningar (tjänstegrenar) inom de olika förtill att vidmakthålla och vidareutveckla A- svarsgrenarnas krigsorganisation. Som ett utgångsvärde för beräkningarna personalens kunskaper och färdigheter så att personalen under avtalstiden enskilt och i har satts att utbildningstiden per vecka vid förband kan lösa de vanligen förekommande till tiden sammanhängande utbildning är 42 uppgifter som är förenade med befattningen. timmar, varav högst 10 icke är schemabundFör att ytterligare utveckla sina kunska- na utan avsedda för lösande av elevuppgifper och färdigheter bör A-personalen delta ter, för grupparbete o. d. Reservtid på i gei den kompletteringsutbildning, som närma- nomsnitt 10 % av den övriga tiden är innefattad i beräkningarna. Tiden är avsedd att re beskrivits i kap. 4 C p. 7. utnyttjas för repetition, verksamhet i samband med in- och utryckning, vissa orienteringar m. m. 3. Grundutbildning Personalens förutsättningar för att bestrida avsedd befattning bör, som tidigare a) System i stort framhållits, klarläggas genom fysiska och Grundutbildningen bör bestå av grundkurs psykologiska undersökningar. Särskilda synsom kvalificerar till placering i befattning för punkter på nämnda undersökningars omfattmenig, underbefälskurs, underofficerskurs, ning m. m. lämnas i bilaga 10:1. vidareutbildningskurs för underofficer samt officerskurs. Härtill bör komma specialkurser. b) Utbildning till menigbefattning — grundVK har förutsatt att A-personal som befäl kurs i enlighet med nu gällande bestämmelser ges civilmilitär tjänsteställning dvs. förordnas i Utbildningen bör syfta till att ge elev de tjänsteklass med befälsrätt uteslutande över kunskaper och färdigheter som fordras för SOU 1968: 54

att lösa vanligen förekommande uppgifter i befattning för menig. Den nuvarande allmänna försvarsutbildningen är som VK tidigare motiverat otillräcklig. Tiderna varierar mellan 12 och 36 timmar. Alla befattningar har samma behov av denna utbildning som främst bör koncentreras på självskydd dvs. omfatta skydd mot vapenverkan av olika slag, skydd mot ABC-stridsmedel, första hjälpen vid stridsskada och olycksfall och utbildning att i nödläge försvara sig själv — nödvärn. VK bedömer att denna utbildning bör omfatta minst 84 timmar dvs. två veckor vid till tiden sammanhängande utbildning. Exempel på denna tids fördelning på övningsgrenar och ämnen lämnas i bilaga 10: 2. I exemplet är tiden delad på två skeden som bör kunna genomföras fristående från varanda t. ex. det ena i form av lokal utbildning uppdelad på kortare övningspass och det andra vid central till tiden sammanhängande kurs. Befattnings- och förbandsutbildningen bör enligt VK beräkningar omfatta sammanlagt 70 timmar för flertalet befattningar. Till denna grupp bör vid samtliga försvarsgrenar hänföras personal i expeditionstjänst och biltjänst, vid marinen i stridsledningstjänst samt vid flygvapnet i luftförsvarstjänst. Befattnings- och förbandsutbildning till befattningar inom de olika grenarna av sambandstjänsten kräver enligt VK beräkningar 84 timmar. För personal i sjukvårdstjänst är 38 timmar av den allmänna försvarsutbildningen — nämligen sjukvårdstjänsten och skydd mot särskilda stridsmedel — samtidigt del av befattningsutbildningen. Därför behövs enligt VK beräkningar endast ett tillägg av 42 timmars befattnings- och förbandsutbildning för att tillgodose minimibehovet. VK bedömer att personal i förplägnadstjänst inom hela krigsmakten bör ges en befattnings- och förbandsutbildning om sammanlagt 60 timmar. För en liten grupp personal i materieltjänst vid armén och marinen bör utbildningen kunna begränsas till 30 timmar och endast omfatta befattningsutbildning. VK har som tidigare nämnts räknat med 108

att integrering av befattnings- och förbandsutbildning genomförs i betydande utsträckning. Den avslutande delen av kursen, som bör omfatta tillämpad övning i förband, bör för att ge övningen erforderlig bredd ske samtidigt för personal i de befattningar som ingår i ett och samma förband. Denna del av utbildningen bör omfatta minst tre dagar. Grundkursen bör vara så uppbyggd att blivande B-personal under del av kursen kan delta i utbildningen. Härigenom underlättas genomförande särskilt av den lokala utbildningen genom att särskilda kursavdelningar för B-personal inte behöver organiseras. En sammanställning av VK förslag rörande utbildningens längd jämfört med nuvarande tider redovisas i bilaga 10: 3. c) Utbildning till underbefälsbefattning underbefälskurs

—

Utbildningen bör syfta till att ge elev de kunskaper och färdigheter som fordras för att lösa vanligen förekommande uppgifter i befattning som underbefäl. Tillträde till denna kurs bör medges elev som med goda vitsord genomfört grundkurs inom tjänstegrenen och som i övrigt bedöms lämplig för ledarutbildning. Kursen bör kvalificera för förordnande till vicekorprals tjänsteklass efter genomförd kurs samt till korprals tjänsteklass efter genomförd godkänd krigsförbandsövning (se även i det följande under avsnitt 4 b i detta kapitel) i underbefälsbefattning. Enligt VK beräkningar bör kursen för att ge personalen erforderliga kunskaper förlängas från nuvarande ca 84 timmar till 126 timmar. Denna tid bör i princip för alla befattningar inom krigsmakten delas upp på följande sätt. För repetition och vidareutbildning som avser allmän försvarsutbildning och befattningsutbildning (personlig färdighet) inom tjänstegrenen bör anslås ca 20 timmar, för skolmässig befattningsinriktad befälsutbildning ca 65 timmar. Befälsutbildningen bör främst avse lösande av uppgifter som direkt hänför sig till huvudSOU 1968: 54

uppgiften i respektive befattning men även innefatta moment avseende skydd mot marktrupp, mot flyganfall och mot ABC-stridsmedel. För praktisk tillämpning i underbefälsbefattning bör avses ca 40 timmar varvid eleverna placeras som befäl under den avslutande förbandsutbildningen vid grundkurs. Utbildningen måste som framgår av ovanstående främst bestå av praktisk ledarskapsutbildning. Det vore i och för sig önskvärt att viss övning avseende instruktörsverksamhet kunde anordnas vid kursen. Detta anser VK dock ej möjligt eftersom en från rekryteringssynpunkt icke önskvärd förlängning av kursen då skulle bli nödvändig.

d) Utbildning till underofficersbefattning underofficerskurs 1

—

Utbildningen bör syfta till att ge elev de kunskaper och färdigheter som fordras för att lösa vanligen förekommande uppgifter i befattning för underofficer. Tillträde till denna kurs bör medges elev som med goda vitsord genomgått underbefälskurs och fullgjort krigsförbandsövning i befattning som underbefäl och som bedöms lämplig för att bestrida underofficersbefattning. Förordnande i sergeants tjänsteklass bör kunna ske efter att kursen och krigsförbandsövning i befattningen genomförts med godkända vitsord. Kursen bör för att svara mot minimibehoven omfatta minst 126 timmar eller tre veckor vid till tiden sammanhängande utbildning. Fördelningen av tiden bör vara i princip densamma som vid underbefälskurs. Utbildningen bör sålunda bestå av ca 20 timmars repetition och vidareutbildning avseende allmän försvarsutbildning och befattningsutbildning (personlig färdighet). För skolmässig befälsutbildning dels avseende huvuduppgiften i befattningen, dels av skyddskaraktär bör avses 65 timmar. För praktisk tillämpning avseende befälsföring i avsedd befattning erfordras ca 40 timmar. Moment avseende instruktörsverksamhet vore i och för sig önskvärda men skulle kräva ytterliSOU 1968: 54

gare tid. En sådan utökning bör icke genomföras av rekryteringsskäl.

e) Vidareutbildning i ning - underofficerskurs

underofficersbefatt2

Denna utbildning bör i första hand anordnas på tre linjer, nämligen en allmän linje, en adjutantlinje och en instruktörslinje. Tillträde till kurs bör medges elev som med goda vitsord fullgjort underofficerskurs 1 och krigsförbandsövning i underofficersbefattning. Det är fördelaktigt om elev på instruktörslinjen har erfarenhet av pedagogisk verksamhet. Förordnande i fanjunkares tjänsteklass bör kunna ske efter med godkända vitsord genomgången kurs. Kurserna på samtliga linjer bör ha en längd av ca 126 timmar eller tre veckor varav två veckor avses för skolmässig utbildning och en vecka för tillämpning. Kursen på den allmänna linjen bör syfta till att öka förmågan i att självständigt leda och ta hand om underlydande personal. Denna utbildning avser uppgifter som är i princip likartade för all befälspersonal. Den skolmässiga delen av utbildningen bör därför kunna bedrivas gemensam för alla uttagna elever oberoende av befattning. Den tillämpade delen på en vecka bör ske under det avslutande tillämpningsskedet av grundkurs inom vederbörandes tjänstegren. Kursen på adjutantlinjen bör syfta till att ge elev de kunskaper och färdigheter som fordras för placering som s. k. frivilligadjutant. Den skolmässiga delen av utbildningen bör kunna anordnas i form av för krigsmakten gemensam kurs. Under tillämpad del av kursen bör elev tjänstgöra som biträdande adjutant. Kursen på instruktörslinjen bör syfta till att ge kunskaper och färdigheter som instruktör för grupp eller motsvarande styrka. Den skolmässiga utbildningen bör i vad avser de allmänna grunderna kunna vara likartad för alla elever medan utbildningen i övrigt bör avse de speciella uppgifterna som instruktör inom respektive tjänstegren. Den tillämpade utbildningen bör ske vid grund109

kurs inom tjänstegrenen. Utbildningen till instruktör kan emellertid icke anses avslutad i och med att underofficerskurs 2 genomgåtts. Ytterligare utbildning i form av praktisk tjänstgöring såsom instruktör under ca 20 dagar bör fullgöras innan instruktörsbevis kan tilldelas. Först härefter kan eleven anses vara jämförbar med övriga motsvarande instruktörer som deltar i frivilligutbildningen. Sedan instruktörsbevis erhållits bör därför likställdhet med dessa bl. a. i förmånshänseende kunna gälla. Förmåner som bör utgå under den praktiska tjänstgöringen för vinnande av instruktörsbevis behandlas i kap. 23. Frivilligpersonal, som genom sina civila yrkeskunskaper bedöms särskilt lämplig för kvalificerad instruktörsverksamhet t. ex. utbildade lärare med praktisk utbildningserfarenhet, bör kunna dispenseras för genomgång av underofficerskurs 2 och vara berättigad att direkt genomföra den praktiska tillämpningen av instruktörsutbildningen. Vid den praktiska tjänstgöringens början bör förordnande till fanjunkare kunna ske.

f)

Officerskurs

Utbildningen bör syfta till att ge elev de kunskaper och färdigheter som fordras för att lösa vanligen förekommande uppgifter i befattning för officer. Utbildningen bör bl. a. innefatta en allmän linje och en instruktörslinje. Tillträde till denna kurs bör medges elev som med goda vitsord genomgått underofficerskurs 2 och som bedöms lämplig att bestrida befattning som officer. För att komma i fråga som elev vid instruktörslinjen skall instruktörsbevis ha förvärvats. Förordnande i fänriks tjänsteklass bör kunna ske efter med godkända vitsord genomförd kurs och krigsförbandsövning i officersbefattning. Elev på instruktörslinje bör i stället för krigsförbandsövning fullgöra instruktörstjänst av samma längd som krigsförbandsövning. Kursen bör omfatta minst 126 timmar eller tre veckor vid sammanhängande utbild110

ning uppdelad på två veckors skolmässig utbildning och en veckas tillämpning i form av tjänstgöring i avsedd befattning. Den tilllämpade delen av kursen bör genomföras under slutskedet av grundkurs. På instruktörslinjen bör tillämpningsdelen kunna genomföras även under annan del av grundkurs.

g) Specialkurser Specialkurser bör syfta till att vara en påbyggnad till det ovan beskrivna kurssystemet. Kurserna bör som tidigare angivits kunna ha till syfte att omskola personal på grund av krigsorganisatoriska förändringar eller då nya förfaringssätt eller ny materiel införs. Specialkurser bör vidare användas som påbyggnadskurser för personal i officersbefattning för att vidga och fördjupa dennas kunskaper i personalledning och i stabstjänst. För denna kategori syns det också särskilt viktigt att vidga kunskaperna i allmän försvarsutbildning t. ex. i skydd mot ABC-stridsmedel och i sjukvårdstjänst. Det bör vara möjligt att samordna en del av denna kursverksamhet med den som anordnas inom den frivilliga befälsutbildningen och inom SRK. I detta kurssystem bör även ingå kurser för personal som har nyckeluppgifter inom respektive frivilligorganisation varvid bl. a. innefattas dem som avses placeras i dess centrala och regionala ledningsorganisation i krig — de s. k. kanslierna. För denna personal bör utbildningen främst syfta till att ge fördjupad kännedom om totalförsvarets uppbyggnad och funktion samt metodik vid rekrytering, uttagning och upplysningsverksamhet. Kurser av denna typ kan til! väsentlig del anordnas så att eleverna följer eller deltar i lämpliga skeden av den ordinarie officersutbildningen inom krigsmakten t. ex. vid militärhögskolan samt genomför studiebesök vid staber, skolor och truppförband. Det bör uppdras åt överbefälhavaren att närmare utreda utformningen av denna högre frivilligutbildning. SOU 1968: 54

VK förutsätter att även annan kvalificerad personal med ledningsfunktion inom frivilligrörelserna skall i den utsträckning resurserna medger kunna delta i ovan angiven utbildning.

h) Utbildningens

organisation

Frivilligpersonalen har varierande önskemål beträffande utbildningsgång med hänsyn till familjeförhållanden, studier, yrkesutövning m. m. Kurssystemet bör därför utformas så att eleverna har ett lämpligt antal valmöjligheter då det gäller att planlägga sitt deltagande i utbildningen. Den skolmässiga delen av kurserna bör kunna genomföras i form av ett antal övningar som anordnas på fritid. Veckoslutskurser bör härvid i första hand komma i fråga men också kvälls- och endagsövningar. Det bör också vara möjligt att genomföra denna del av kurserna helt eller delvis i form av till tiden sammanhängande utbildning. För att underlätta uppläggning och genomförande av denna skolmässiga del av kurserna bör planerna för dessa delas upp i avsnitt som vardera kan utgöra en veckoslutskurs. Tre sådana avsnitt bör sammanföras i ett skede som vid sammanhängande utbildning kan genomföras under en vecka. En skolmässig del av kurs bör t. ex. kunna genomföras som två veckors sammanhängande utbildning eller i form av sex veckoslutskurser. Utbildningen bör läggas upp så att allmän försvarsutbildning delas upp i övningspass under hela den skolmässiga utbildningen, sålunda parallellt med övrig utbildning. Härigenom blir utbildningen omväxlande. Det är som tidigare angivits betydelsefullt att befattningsutbildningen börjar tidigt. Då stimuleras elevernas intresse och det blir möjligt att redan i tidigt skede få en uppfattning om elevens lämplighet för uppgiften. Den tillämpade delen av kurs bör genomföras som till tiden sammanhängande utbildning under minst tre dagar. Den bör om möjligt utsträckas till att omfatta en vecka. Under detta tillämpningsskede bör eleverna SOU 1968: 54

tränas i att under verklighetstrogna förhållanden lösa en serie gemensamma uppgifter. De får då vänja sig vid den miljö som är kännetecknande för verksamheten och deras uthållighet kan sättas på prov. Grundutbildningen bör som tidigare angetts samordnas till tiden för olika kurser så att lämpligt sammansatta förband kan organiseras under den tillämpade delen. Det bör bl. a. vara möjligt att sammanföra personal ur expeditions-, sambands-, förplägnads- och biltjänsten. Särskilt viktigt är att elever i befälskurser då får tjänstgöra vid avdelningar sammansatta av elever i grundkurs. Vid uppbyggnaden av kurssystemet bör som tidigare framhållits möjligheterna tas tillvara att anordna gemensam utbildning för personal tillhörande olika tjänstegrenar och olika frivilligorganisationer. Gemensam utbildning bör då så är möjligt anordnas både för A- och B-personal samt för personal avsedd för såväl krigsmakten som för de civila delarna av totalförsvaret.

i) Ekonomiska

förmåner

Eleverna bör stimuleras till att delta i och fullfölja kurs genom premie som enligt särskilda bestämmelser utgår till eleverna vid kursens slut. Förslag till premiesystem redovisas i kap. 23.

j)

Sammanfattning

VK förslag till grundutbildning av A-personal för krigsmaktens behov sammanfattas i följande tabell.

4. Repetitionsutbildning a) System i stort Repetitionsutbildningen bör som tidigare anförts genomföras i form av tjänstgöring i krigsbefattning i samband med obligatorisk repetitionsutbildning för förband där vederbörande är krigsplacerad. 111

Tabell 10:1. VK-förslag till grundutbildning för A-personal inom krigsmakten Kurs

Längd1

Förordnande i tjänsteklass

Grundkurs

168 tim2 (4 veckor)

(Menig)

Underbefälskurs 126 tim (3 veckor)

Vicekorpral efter avslutad kurs samt korpral efter krigsförbandsövning i underbefälsbefattning

Underofficerskurs 1

126 tim (3 veckor)

Sergeant efter krigsförbandsövning i underofficersbefattning

Underofficerskurs 2 3

126 tim (3 veckor)

Fanjunkare efter avslutad kurs

Officerskurs

126 tim (3 veckor)

Fänrik efter krigsförbandsövning i officersbefattning eller vid instruktörslinjen efter tjänst av samma längd som instruktör

1 Vecka om 42 timmar.

2 Högst. För flertalet befattningar 3

154 timmar. För instruktörslinjen erfordras för erhållande av instruktörsbevis ytterligare frivillig praktisk tjänstgöring om 20 dagar. Vissa förband där A-personal är placerad genomför icke repetitionsutbildning. Denna personal bör i likhet med vad som sker för värnpliktiga placeras i lämpliga vakanta befattningar vid andra förband som fullgör obligatorisk repetitionsutbildning.

b)

Krigsförbandsövning

Enligt VK bedömning är det icke nödvändigt att låta A-personalen delta i krigsförbandsövning under så lång tid som gäller för den värnpliktiga personalen, dvs. i flertalet fall 18 dagar, eftersom denna behöver mer omfattande utbildning t. ex. i strid än frivilligpersonalen. VK bedömer behovet för A-personalen till högst 10 dagar under varje krigsförbandsövning. Erforderlig tid för in- och ut112

ryckning är inräknad i tiden. VK anser det nödvändigt med hänsyn till kraven på samträning av förbandet att frivilligpersonalen frånsett nedan nämnt undantag genomför övningen i en följd. Med denna tidsram är det möjligt att ge personalen en kort repetition i allmän försvarsutbildning och i befattningsutbildning under en till två dagar. Vidare kan personalen delta i krigsförbandets avslutande formella och tillämpade förbandsutbildning. A-personalens tjänstgöring bör sålunda förläggas till sista delen av krigsförbandsövningen. Utryckning bör dock ske innan förbandet påbörjar sin avrustning. Detta skulle innebära att frivilligpersonalen rycker in under en måndag och rycker ut nästföljande onsdag. Förbandets huvuddel rycker då ut tre dagar senare dvs. på lördagen. Under den veckohelg som innefattas i övningen är det normalt tjänst för förbandet. Det kan i vissa fall t. ex. av resursskäl icke vara möjligt att anordna meningsfylld utbildning för A-personalen under 10 dagar. Det bör därför vara möjligt att i sådana fall minska tiden för tjänstgöring från 10 till lägst 8 dagar. Utbildningsmyndighet bör ges befogenhet att bestämma om sådan avkortning av tiden skall ske. Vid luftbevakningsförband tillhörande flygvapnet är krigsförbandsövning för de värnpliktiga i regel av 10 dagars längd inoch utryckningsdagar inräknade med möjlighet att fullgöra två dagar vid annan tidpunkt. Frivilligpersonalens övning bör vid dessa förband begränsas till 6 dagar med möjlighet till motsvarande uppdelning. Ledighet under krigsförbandsövning i form av permission eller tjänstledighet bör kunna beviljas frivilligpersonalen enligt särskilda föreskrifter grundade på de principer som gäller för de värnpliktiga. Det vore i och för sig önskvärt att personal i befälsbefattning övades under längre tid än den ovan angivna. VK anser det emellertid icke lämpligt att införa en sådan ordning eftersom verksamheten då skulle bli svår att organisera vid krigsförbandet. Som en viss förberedelse för övningen bör emellertid A-personal placerad som befäl SOU 1968 54

före övnings början tillställas särskilda orienteringar om övningens uppläggning, avsedda uppgifter m. m. c) Särskild övning Liksom för viss värnpliktig personal är det icke tillräckligt med enbart en krigsförbandsövning för A-personal vart fjärde år. För att den mest kvalificerade personalens användbarhet skall kunna hållas uppe i tillräcklig grad under fyraårsperioden fordras därför att en särskild övning läggs in under denna. Övningen bör syfta till att inom förbandets ram repetera de väsentligaste uppgifterna avseende befattningen. Den bör i likhet med vad som gäller för värnpliktiga genomföras krigsförbandsvis. Särskild övning bör ha en längd av sammanlagt 6 dagar, tid för in- och utryckning inräknad. Tiden är anpassad så att den överensstämmer med längden på särskild övning för flygvapnets värnpliktiga. I särskild övning bör i likhet med vad som gäller för värnpliktiga kunna delta viss nyckelpersonal i befattning för menig och underbefäl samt i princip all personal placerad i befattning för underofficer och officer. Försvarsgrenschef bör inom ramen för ovan redovisade principer utfärda närmare bestämmelser om de särskilda övningarnas omfattning m. m. cl) Ekonomiska

tjänstgöringsskyldighet

A-personalen är nu skyldig fullgöra repetitionsutbildning under sammanlagt 10 dagar eller 60 timmar under en fyraårsperiod. Tiden uppdelas i regel på flera övningstillfällen. VK förslag innebär sammanfattningsvis att personalen deltar i en krigsförbandsövSOU 1968: 54 8—814341

5. Kompletteringsutbildning A-personalen bör även delta i den kompletteringsutbildning (jfr kap. 4 C p. 7) som anordnas av frivilligorganisationerna.

C. Granskning av nuvarande utbildning för de civila delarna av totalförsvaret 1. Inledning De behov av frivilligpersonal som finns inom de civila delarna av totalförsvaret tillgodoses för närvarande genom att frivilliga tecknat T-avtal för hel- eller deltidstjänstgöring vid det civila transportväsendet och beredskapssjukhusen samt B-avtal för deltidstjänstgöring vid övriga delar av det civila totalförsvaret.

förmåner

VK anser det nödvändigt att förbättra Apersonalens förmåner med tanke på de ökade krav som förslaget förutsätter främst ifråga om tidsmässigt sammanhängande tjänstgöring. Förslag redovisas i kap. 23. e) Sammanlagd

ning under 8 till 10 dagar per fyraårsperiod. För personal vid luftbevakningsförband bör uppdelning av tjänstgöringen vara möjlig på två övningstillfällen. Därutöver skall viss personal i befattning för menig och underbefäl och i princip all personal i befattning för underofficer och officer genomföra särskild övning under 6 dagar under samma period. Detta innebär en sammanlagd tjänstgöringsskyldighet på lägst 8 dagar och högst 16 dagar under en fyraårsperiod.

2. Utbildningens omfattning i stort Utbildning av kvinnliga bilförare med Tavtal sker som tidigare angetts genom SKBR försorg. Personalen placeras för tjänstgöring vid civilförsvaret, beredskapssjukhusen eller vid det civila transportväsendet. Den grundläggande utbildningen omfattar 25 timmar för civilförsvaret och 40 timmar för det civila transportväsendet. FAK bedriver utbildning av bilförare, främst män över värnpliktsåldern, vilka efter fullgjord utbildning beredskapsregistreras för det civila transportväsendet. Den grundläggande utbildningen omfattar 40 timmar.

Utbildningen av frivilligpersonal inom sjukvården - s. k. SC-samariter - sker genom SRK. Personalen tecknar B-avtal och är avsedd att tjänstgöra i den öppna vården inom krigssjukvårdsområden och som blodgivareassistenter. Den grundläggande utbildningen omfattar 42 timmar och repetitionsutbildningen 20 timmar vart fjärde år. Utbildning av frivilligpersonal för tjänstgöring inom lantbruket sker genom SBS försorg. Personal är främst avsedd att tillföras arbetsblocksorganisationen för att ersätta annan personal inom djurvården som inkallas till tjänstgöring inom krigsmakten. Personalen tecknar B-avtal. Den grundläggande utbildningen omfattar 78 timmar. Repetitionsutbildningen omfattar 5 dagar under en period av fyra år. För veterinärväsendets behov utbildas veterinärbiträden och laboratoriebiträden genom SBS försorg. Den grundläggande utbildningen omfattar 30 timmar för veterinärbiträden, vilka tidigare bör ha genomgått kurs i allmän djurvård (78 timmar) och 90 timmar för laboratoriebiträden. För civilförsvarets behov av frivilliga rekryterar SLK civilförsvarslottor. Dessa utbildas därefter genom civilförsvarets försorg och placeras i civilförsvarets krigsorganisation. Genom SLK försorg utbildas dessutom Blottor i förplägnadstjänst för civilförsvaret och i förplägnads- och expeditionstjänst för det ekonomiska försvaret.

D. Förslag till utbildning av A-personal för de civila delarna av totalförsvaret 1.

Tjänstgöringsförhållanden

Ovan angiven personal med undantag för T-personalen kan som tidigare nämnts enligt nuvarande bestämmelser i frivilligkungörelsen endast teckna B-avtal som binder vederbörande för deltidstjänstgöring även om uppgifterna är av sådan art att personalen, om den effektivt skall kunna utnyttjas, bör tjänstgöra under en längre sammanhängande tid. Denna frivilligpersonal är i tjänst114

göringsavseende jämförbar med den som nu avtalsbinds och krigsplaceras som A-personal inom krigsmakten. Det syns därför lämpligt att frivilligpersonal, som är krigsplacerad (placerad) i en på personalplan upptagen befattning inom civil, statlig eller kommunal myndighets krigsorganisation, ingår avtal som A-personal om tjänstgöringen beräknas bli av ständig varaktighet. För de delar av totalförsvaret som f. n. icke har motsvarande personalplanläggning i fred, såsom det civila transportväsendet och lantbruket, bör personalen förbinda sig att stå till myndighets förfogande för tilldelning vid uppkommande behov. Inom det civila transportväsendet bör emellertid där så är möjligt personalen redan i fred placeras hos vägtrafikombud eller vid enskilt åkeri. Inom lantbruket torde det vara möjligt att tillämpa ett liknande förfaringssätt genom att djurvårdarna genom länsstyrelses försorg placeras hos överblockledare eller vid enskilt lantbruk. A-avtal skulle således innebära att den frivillige förbinder sig att vid totalförsvarets krigsorganisering (vid krigsmakten även beredskapsövning) ställa sig till statsmyndighets förfogande för ständig tjänstgöring samt att i fred genomgå erforderlig repetitionsutbildning under viss angiven maximitid. B-avtal skulle innebära att den frivillige förbinder sig att vid totalförsvarets krigsorganisering eller vid andra särskilda förhållanden ställa sig till statsmyndighets förfogande för tillfällig tjänstgöring t. ex. vid utrymning eller omhändertagande av flyktingar samt att i fred genomgå erforderlig repetitionsutbildning under viss angiven maximitid. VK förutsätter härvid att såväl A- som B-personal kan för tjänstgöring även hänvisas till enskild företagare. Tjänstgöringen inom den civila sektorn av totalförsvaret ställer i de flesta fall samma krav på frivilligpersonalen som tjänstgöringen inom krigsmakten. I vissa fall kan den förra personalkategorin till och med ställas inför än svårare uppgifter, då dessa ofta måste lösas av den frivillige ensam utan tillgång till SOU 1968: 54

välutbildade medhjälpare, vilka i regel finns inom krigsmaktens förband. Exempel härpå är bilförare och djurvårdare. Under sådana förhållanden framstår bl. a. förmågan att kunna skydda sig mot vapenverkan och mot ABC-stridsmedei som särskilt betydelsefull. De krav som måste ställas på denna A-personals fysiska och psykiska status torde i de flesta fall vara likvärdiga med kraven på Apersonal vid krigsmakten. Vid uttagningen av frivillig personal bör eftersträvas att i första hand utnyttja personal, som utöver allmän lämplighet även besitter lämpliga yrkeskvalifikationer.

utbildning, befattningsutbildning och tilllämpningsutbildning. Vid beräkning av utgångsvärden m. m. för kursernas omfattning har använts samma principer som vid utformningen av kurserna för krigsmaktens personal. Det bör emellertid åvila den centrala myndighet för vars verksamhet utbildningen äger rum att närmare utforma erforderliga utbildningsplaner. Plan för allmän försvarsutbildning bör utformas gemensamt av berörda myndigheter.

b) 2. Utbildningens uppbyggnad och målsättning i stort Utbildningssystemet bör innefatta grundutbildning och repetitionsutbildning. Målsättningen bör i princip vara densamma som angetts för utbildningen av A-personal vid krigsmakten. Den där nämnda förbandsutbildningen motsvaras av tillämpningsutbildningen. Denna bör bedrivas i den miljö och vid de organisationsenheter inom den civila sektorn av totalförsvaret som kommer att bli den frivilliges arbetsplats i krig. Behov av särskilda övningar bedömer VK under nuvarande förhållanden icke föreligga.

3. Grundutbildning a) Systetn i stort Grundutbildningen bör bestå av grundkurs, som kvalificerar till placering i arbetsuppgift utan ledaransvar, samt av ledarkurser, som kvalificerar till placering i arbetsledarbefattning. För att vinna tillträde till ledarkurs bör grundkursen ha genomgåtts. Sedan erfarenhet av ledarutbildningen vunnits, bör om behov föreligger även högre ledarkurser kunna anordnas. Stort behov av frivilliga instruktörer föreligger inom den civila sektorn. Särskilda instruktörskurser bör därför finnas. Vid behov bör specialkurser anordnas. Utbildningen bör bestå av allmän försvarsSOU 1968:54

Grundkurs

Som tidigare nämnts kan all personal inom totalförsvaret i ett framtida krig komma att utsättas för större påfrestningar än man tidigare räknat med. Det är därför nödvändigt att samtlig personal inom den civila sektorn av totalförsvaret får samma allmänna försvarsutbildning (jfr bilaga 10: 2) bl. a. för att stärka förmågan i självskydd. Den allmänna försvarsutbildningen bör omfatta ca 70 timmar. Den utbildning i vapentjänst och exercis, som tillkommer för frivilligpersonal inom krigsmakten, skall således icke meddelas personalen inom totalförsvarets civila sektor. Befattnings- och tillämpningsutbildningen bör i princip ges samma omfattning som nu. VK har funnit att det är möjligt och lämpligt att befattnings- och tillämpningsutbildningen görs likartad med utbildningen för krigsmaktens A-personal såväl i fråga om innehåll som utbildningens längd. Härigenom blir det enklare att organisera ochsamordna utbildningen för frivilligpersonal ur samtliga delar av totalförsvaret. Det blir vidare möjligt att omplacera personalen mellan olika verksamhetsområden. Exempel på riktvärden för beräkning av utbildningstidens längd under grundkursenför A-personal inom de civila delarna av totalförsvaret framgår av följande tabell. Grundkurserna i sjukvårdstjänst, expeditionstjänst, biltjänst och förplägnadstjänst bör samordnas med motsvarande kurser för krigsmaktens frivilligpersonal. 115

Tabell 10:2. Riktvärden vid beräkning av grundkursens längd för A-personal inom de civila delarna av totalförsvaret (exempel)

Tjänstegren

Allmän Befattningsförsvarsut- och tillämputbildning ningsutbild(tim) ning (tim)

Sjukvårdstjänst 70 Expeditionstjänst 70 Biltjänst 70 Förplägnads tjänst 70 Djurvård 70 Laboratorietjänst 70 Veterinärtjänst 70 c)

Summa (tim;

70 42

140 112

60 70

130 140

140 Ledarkurser

Inom flera verksamhetsområden inom totalförsvarets civila delar finns behov av ledare för grupper av frivilligpersonal. Det bör därför finnas möjligheter att vidareutbilda lämpliga frivilliga för dessa uppgifter. Kurser med i tillämpliga delar motsvarande målsättning som föreslagits för kurser på gruppchefsnivå och i mån av behov kurser på troppchefsnivå bör anordnas. Det är önskvärt att dessa kurser kan samordnas med kurser för krigsmaktens frivilligpersonal dvs. genomföras som gemensamma kurser. De bör omfatta högst tre veckor. De delar av kurserna som är direkt militärt inriktade bör ersättas av utbildning med anknytning till det civila verksamhetsområdet. Utbildningsinnehållet i den inledande ledarkursen — ledarkurs 1 — bör i princip uppdelas så att för repetition och vidareutbildning inom tjänstegrenen anslås ca 20 timmar och för ledarutbildning ca 65 timmar. Huvudvikten bör därvid läggas på ämnet ledarskap. För praktisk tillämpning bör avses ca 40 timmar varvid eleverna tjänstgör som ledare under den avslutande tillämpningsdelen vid grundkurs. Ledarkurs 2 bör anordnas sedan erfarenheter av ledarkurs 1 116

erhållits. Innehållet i ledarkurs 2 bör i tilllämpliga delar ha motsvarande innehåll som underofficerskurs 1. Sedan erfarenhet av ledarutbildningen vunnits bör om behov föreligger även en högre ledarkurs motsvarande officerskurs anordnas. VK vill särskilt framhålla betydelsen av att vid uttagning av elever i ledarkurs stor vikt läggs vid bedömningen av vederbörandes lämplighet som ledare. VK bedömer att arbetsledarutbildningen kommer att verka rekryteringsfrämjande, då denna bör anses meriterande för den frivilliges civila yrkesverksamhet. VK förutsätter att ledarkurserna ges ett innehåll som i tillämpliga delar ansluter till den arbetsledarutbildning som förekommer i näringslivet. d)

Instruktörskurs

Instruktörskurs bör samordnas med den utbildning som sker vid instruktörslinjen på underofficerskurs 2. Tillträde till kursen bör medges elev som genomgått ledarkurs 2 1 och som om möjligt har erfarenhet av pedagogisk verksamhet. Kursen bör omfatta tre veckor. Den bör utformas som motsvarande underofficerskurs 2 och genomföras gemensamt med denna.

4.

Repetitionsutbildning

Personalen bör genomgå repetitionskurser (motsvarande krigsförbandsövningar) av högst 10 dagars längd vart fjärde år. Därav torde 3—5 dagar behöva ägnas åt repetition och vidareutbildning av den enskildes kunskaper och färdigheter medan återstoden av tiden används för tillämpningsutbildning. Repetitionsutbildningen bör delvis kunna genomföras som praktisk tjänstgöring i anslutning till övningar inom totalförsvaret eller i civil verksamhet som har nära anknytning till den frivilliges arbetsuppgifter 1 Intill dess ledarkurs 2 anordnas bör övergångsvis särskilt lämpliga elever kunna vinna tillträde till instruktörskurs efter genomgången ledarkurs 1. Oberoende härav bör sådan personal ha samma förmåner under instruktörtjänst som övriga instruktörer. (Se även kap. 23.)

SOU 1968:54

i krig. Exempel härpå är den s. k. avbytartjänsten för djurvårdare. Inom delar av totalförsvaret torde det vara svårt att anordna tillämpningsutbildning av här angiven art. Utbildningen bör i sådana fall anordnas i form av särskilda tillämpningsövningar under repetitionskursen. Det bör ankomma på den centrala myndighet för vars verksamhet utbildningen äger rum att närmare utforma bestämmelser för repetitionsutbildningens omfattning. 5. Kompletteringsutbildning A-personalen bör även delta i den kompletteringsutbildning (jfr kap. 4 C p. 7) som anordnas av frivilligorganisationerna.

F. Ekonomiska

förmåner

De ekonomiska förmånerna för A-personal berörs närmare i kap. 23.

G. Samordning

av

utbildningen

Önskvärdheten av att i största möjliga utsträckning samordna frivilligutbildning inom totalförsvarets militära och civila sektor har tidigare i olika sammanhang framhållits. En till innehåll och längd samordnad utbildning kommer enligt VK uppfattning att underlätta rekrytering, placering och omplacering av de frivilliga. Utbildningens organisation och genomförande underlättas. Utbildningskostnaderna blir lägre. Vid planläggning av frivilligutbildning och vid utarbetandet av utbildningsplaner, vilket i princip bör ske av den myndighet som har huvudansvaret för aktuellt verksamhetsområde inom totalförsvaret, bör därför ett nära samarbete äga rum mellan berörda myndigheter. Deltar frivilliga från olika delar av totalförsvaret i en och samma kurs bör utbildningskostnaderna fördelas proportionellt myndigheterna emellan.

SOU 1968: 54

11 Utbildning av kvinnlig B-personal

A. Granskning av nuvarande utbildning för krigsmaktens behov. Behov av förbättringar 1. Utbildningens omfattning i stort VK har vid sina studier rörande B-personalens utbildning funnit att denna allmänt sett har betydande brister. En del av personalen är överhuvud taget inte utbildad. Detta beror främst på att medel icke kunnat avdelas i tillräcklig utsträckning. Enligt nuvarande ordning utgår inte statsanslag för utbildning av B-personalen. Motivet torde ursprungligen ha varit att denna personal med hänsyn till de begränsade uppgifterna och sina civila förkunskaper endast ansetts ha behov av viss kort orientering på platsen om de aktuella uppgifterna. Sådan orientering skulle inte vara förenad med särskilda kostnader. VK har, som närmare behandlas i det följande, funnit att personalen behöver såväl allmän försvarsutbildning som befattningsutbildning. Dessutom krävs tillämpningsövning för att träna personalen i att lösa sina uppgifter i samarbete med annan personal under verklighetstrogna förhållanden. VK bedömer att all B-personal bör ges denna utbildning. En förutsättning härför är att utbildningen bekostas av statsmedel. Utbildningen har också hämmats av brist på instruktörer. För särskilt kvalificerade kurser har aktiv personal avdelats. Utbildningen har dock huvudsakligen skett med instruktörer ur frivilligorganisationerna. Som 118

också angivits i kap. 10 bedömer VK det möjligt och lämpligt att utöka antalet kvinnliga instruktörer ur frivilligorganisationerna och att ge dessa vidgat ansvar. I viss utsträckning bör det vidare vara möjligt att anlita reservbefäl och värnpliktigt befäl för utbildningen. Härigenom bör instruktörsbehovet kunna tillgodoses utan att ytterligare belasta kadern av aktivt befäl. Aktivt befäl bör som nu ianspråktas endast i begränsad utsträckning och avses för den mest kvalificerade utbildningen. Rekrytering och antagning av personal bör som nu ske genom frivilligorganisationernas försorg. Som stöd för antagningen bör utarbetas föreskrifter enligt de principer som föreslagits för A-personalen i kap. 10.

2.

Grundutbildning

Som angivits i kap. 9 varierar utbildningens längd och innehåll beroende på uppgifterna och elevernas kvalifikationer. Som mått på utbildningens längd har angetts att den omfattar mellan 10 och 45 timmar. Personalen saknar i vissa fall utbildning. Vid beräkning av behovet av utbildning för B-personalen bör beaktas att den har de väsentligaste uppgifterna under krigsmaktens mobilisering då det är sannolikt att en angripare med stor insats kan komma att bekämpa mobiliserande trupp, knutpunkter m. m. där B-personalen är verksam. En allSOU 1968: 54

män försvarsutbildning som främst avser skydd mot vapenverkan av olika slag och mot ABC-stridsmedel samt sjukvårdstjänst avseende första hjälpen vid stridsskada eller olyckshändelse blir därmed ofrånkomlig. Befattningsutbildning, som nu många gånger saknas, måste även den genomföras med all personal i syfte att sätta vederbörande i stånd att omedelbart och utan kompletterande utbildning lösa den förelagda uppgiften. Uppgifterna består i regel av någon form av lagarbete. Grundutbildningen bör därför även omfatta ett minimum av förbandsutbildning som ger personalen samträning för uppgifterna. VK anser att den B-personal som är tilldelad hemvärnet har de mest kvalificerade uppgifterna eftersom den omedelbart måste kunna lösa sina uppgifter inom område där strid pågår. Denna personals utbildningstid uppgår till 45 timmar för samariterna. Övrig personal har i regel kortare utbildning. En viss utökning av såväl den allmänna försvarsutbildningen som befattnings- och förbandsutbildningen är enligt VK uppfattning ofrånkomlig för denna personal med hänsyn till uppgifternas art. Utbildningen av befäl tillhörande kategorin B-personal finner VK genomgående otillräcklig. I stor utsträckning saknar befälet särskild utbildning för sina uppgifter. En väsentlig förbättring av befälsutbildningen måste därför genomföras.

3.

Repetitionsutbildning

VK har funnit att den repetitionsutbildning som nu förekommer varierar inom tämligen vida gränser mellan olika områden och tjänstegrenar. Den är i flertalet fall icke tillräcklig för att tillgodose kravet på omedelbar och full användbarhet. En betydande del av personalen får överhuvud taget ingen repetition av uppgifterna. En förstärkning av repetitionsutbildningen bör därför genomföras. Repetitionsutbildningen bör dels omfatta viss kompletterande allmän försvarsutbildning och befattningsutbildning dels viss förbandsutbildning i tillämpad form. FörbandsSOU 1968: 54

utbildningen bör genomföras i samband med att övning sker med krigsförband som personalen betjänar. Avtal bör utformas så att B-personalen normalt deltar i sådan övning. Tidsmellanrummet mellan övningarna bör anpassas så att personalen under hela avtalstiden är fullt användbar i befattningen.

B. Förslag till utbildning av B-personal för krigsmaktens behov 1. Utbildningens uppbyggnad och målsättning i stort Utbildningen bör liksom för A-personalen uppdelas i grundutbildning och repetitionsutbildning. Grundutbildningen bör allmänt syfta till att utbilda B-personalen så att den enskilt och inom sin enhet kan lösa de vanligen förekommande uppgifter som är förenade med befattningen. Liksom när det gäller A-personalen bör utbildningen begränsas till att omfatta den för befattningen speciella uppgiften varvid dock vederbörande skall kunna samarbeta med andra befattningshavare inom enhetens ram. Däremot torde enligt VK uppfattning resurser inte kunna skapas för att utbilda en befattningshavare så att denna kan ersätta annan personal med vilken han i regel samarbetar. Repetitionsutbildningen bör allmänt syfta till att vidmakthålla och vidareutveckla Bpersonalens kunskaper och färdigheter så att den under hela tiden den är avtalsbunden enskilt och i sina enheter kan lösa de vanligen förekommande uppgifter som är förenade med befattningen. Kurserna bör som angivits i kap. 10 i största möjliga utsträckning samordnas med utbildningen för A-personal och då så är möjligt genomföras så att B-personalen deltar i lämpliga delar av kurser för A-personal.

2. Grundutbildning a) System i stort Grundutbildningen bör enligt VK uppfattning bestå av kurser för utbildning till me119

nigbefattning - grundkurs — och till befälsbefattning — underbefälskurs. Härutöver bör liksom för A-personalen vid behov anordnas specialkurser. Utbildningen bör liksom för A-personalen delas upp i allmän försvarsutbildning, befattningsutbildning och förbandsutbildning. VK räknar med att utbildningen i regel genomförs i form av lokala kurser varvid kurserna kan delas upp på flera övningstillfällen. Regionala och centrala kurser bör dock liksom nu kunna anordnas för personal med särskilt kvalificerade uppgifter t. ex. för sjukvårdspersonal.

tens art och de civila förkunskaperna inom tjänstegrenen. För samaritpersonalen inom hemvärnet bör utbildningen med hänsyn till kravet på att uppträda vid stridande förband utvidgas till minst 42 timmar, dvs. vad som föreslagits för motsvarande A-personal. Förbandsutbildningen bör inrymma en avslutande tillämpningsövning på minst 8 timmar. Grundkursen bör sålunda för hemvärnets B-personal omfatta sammanlagt 94112 timmar samt för övrig B-personal 6472 timmar.

c)

Underbefälskurs

På befäl som tillhör kategorin B-persona! ställs under tjänstgöringen i princip samma Utbildning till menigbefattning — grundkurs krav som på motsvarande A-personal. Härav — bör ges följande uppbyggnad. Den allmän- följer bl. a. att även B-personalen bör ges na försvarsutbildningen bör som tidigare civilmilitär ställning och att samma utbildnämnts omfatta främst skydd mot vapen- ningskrav måste ställas på B-personalen verkan av olika slag, skydd mot ABC-strids- som på A-personalen. Befälsutbildningen för medel samt sjukvårdstjänst avseende första såväl A- som B-personal bör med hänsyn till hjälpen vid stridsskada eller olyckshändelse. de likartade kraven genomföras i form av Vidare bör förekomma orienterande genom- gemensamma kurser enligt de förslag som gångar av totalförsvarets och krigsmaktens redovisats i kap. 10. Det bör beaktas att Buppgifter, om de för personalen aktuella personalens grundkurs i vissa fall är betyduppgifterna, gällande bestämmelser av olika ligt kortare än A-personalens. Det kan då bli slag m. m. Enligt vad VK erfarit avses nödvändigt med viss kompletterande utbildB-personalen icke beväpnas. Med anledning ning före befälskurs. Förslaget innebär att härav tillkommer icke något behov av va- organisationen av frivilligpersonalens befälspenutbildning för denna personalgrupp. I öv- utbildning förenklas samt att det öppnas möjrigt anser VK att personalen är i samma ligheter att överföra befälspersonal mellan behov av allmän försvarsutbildning som A- de olika kategorierna. Härigenom ökar orgapersonal. Med hänsyn till de för närvarande nisationens personella uthållighet. knappa resurserna torde det emellertid bli nödvändigt att sänka målsättningen. Som ett minimum för utbildningen bör dock enligt d) Specialkurser VK bedömning sättas 40 timmar. Det är angeläget att denna tid kan ökas i den mån Specialkurser bör utgöra en påbyggnad till resurserna medger. Hemvärnets B-personal, det ovan beskrivna kurssystemet. som mest är i behov av denna utbildning Liksom för A-personalen bör specialkurs bör dock under alla förhållanden ges samma kunna anordnas för att medge omskolning utbildning som A-personalen, vapenutbildfrån en uppgift till en annan eller för att ning och exercis undantagen, vilket innebär göra personalen förtrogen med ny materiel ca 70 timmars utbildning. Befattnings- och eller nya förfaringssätt. Det bör vara möjförbandsutbildningen bör enligt VK bedömligt att anordna specialkurser som är gemenning för flertalet befattningar variera melsamma för A- och B-personal från alla frilan 24 och 32 timmar beroende på uppgifvilligorganisationer. b)

120 Grundkurs

SOU 1968: 54

3. Repetitionsutbildningen Repetitionsutbildningen bör bestå främst av förbandsutbildning i form av tillämpningsövningar som genomförs samtidigt med att det förband som B-personalen betjänar övas. Före tillämpningsövning bör läggas in kort repetition avseende allmän försvarsutbildning och befattningsutbildning. För denna senare utbildning bör avses i genomsnitt högst 8 timmar eller vid sammanhängande utbildning en dag. Förbandsutbildningen bör genomföras som en sammanhängande övning och omfatta ett dygn (24 timmar). Härigenom blir det möjligt att låta personalen delta i inledande skedet av krigsförbandens övning i mobilisering. VK anser att denna utbildning bör genomföras under en fyraårsperiod. Detta innebär sålunda en sammanlagd tjänstgöringstid av ca 32 timmar under en fyraårsperiod. På den B-personal som tillhör hemvärnet måste kraven ställas högre än på övrig personal. Personalen är nu ålagd att tjänstgöra 10 timmar per år. Hemvärnsmännen är emellertid ålagda att tjänstgöra under minst 20 timmar per år. VK bedömer det nödvändigt att B-personalen samtränas med hemvärnets avdelningar under huvuddelen av övningarna i förband. Härutöver krävs årligen repetition och vidareutbildning avseende personlig färdighet. Med anledning härav föreslår VK att även B-personalen vid hemvärnet åläggs att tjänstgöra under högst 20 timmar per år. Detta innebär sålunda sammanlagt högst 80 timmars tjänstgöring under en fyraårsperiod. Det är önskvärt att personalen utöver ovan angiven tid ökar sina kunskaper och färdigheter inom tjänstegrenen. Detta kan bl. a. ske genom att delta i lämpliga delar av den kompletteringsutbildning som anordnas av frivilligorganisationerna. Sådan utbildning kan ingå som ett led i repetitionsutbildningen. C. Granskning av nuvarande utbildning för de civila delarna av totalförsvaret Behov av B-personal finns inom civilförsvaret, det civila transportväsendet och inom SOU 1968: 54

lantbruket för undanförsel. Utbildning av personalen bedrivs i regel gemensamt med den B-personal, som är avsedd för krigsmakten. Viss del av B-personalen torde icke få någon utbildning. De förhållanden under vilka denna Bpersonal skall tjänstgöra är snarlika dem som råder för krigsmaktens B-personal. Båda personalgrupperna har sina viktigaste uppgifter i samband med mobilisering och utrymning. De militära och de civila totalförsvarsorganen är ofta grupperade eller verksamma inom samma områden. Krigshandlingar som är riktade mot militära enheter t. ex. med flyg och robotar kan därför drabba även de civila enheterna. B-personalen för den civila delen av totalförsvaret kan därvid komma att utsättas för samma psykiska och fysiska påfrestningar som krigsmaktens frivilligpersonal. Vad VK anfört beträffande B-personalen inom krigsmakten kan därför även i princip anses gälla för B-personal inom den civila sektorn.

D. Förslag till utbildning av B-personal för de civila delarna av totalförsvaret 1. Utbildningens uppbyggnad i stort Utbildningen bör uppdelas i grundutbildning och repetitionsutbildning.

2. Grundutbildning Grundutbildningen bör bestå av grundkurs och för personal som är placerad i arbetsledande befattning ledarkurs 1. Vid behov bör specialkurs anordnas. Utbildningen bör uppdelas i allmän försvarsutbildning och befattningsutbildning. Del av utbildningen bör dessutom bedrivas som tillämpningsövning under förhållanden som nära ansluter till arbetsmiljön i krig. Utbildningen bör i största möjliga utsträckning samordnas med utbildningen för B-personalen vid krigsmakten. Grundkurs. Det är i princip erforderligt att den allmänna försvarsutbildningen har 121

samma omfattning som för A-personalen. Med hänsyn till de för närvarande begränsade resurserna torde det emellertid bli nödvändigt att sänka målsättningen för B-personalens utbildning till att omfatta en kort orientering om totalförsvaret och den frivilliges uppgifter i krig, elementära kunskaper i skydd mot ABC-stridsmedel samt sjukvårdstjänst avseende första hjälpen vid stridsskada. Befattningsutbildningens längd bör anpassas till de varierande behoven inom olika tjänstegrenar. Den allmänna försvarsutbildningen bör för att kunna ges ovan angivet innehåll omfatta ca 40 timmar. Det är önskvärt att utbildningen utökas utöver denna tid om resurserna så medger. Befattningsutbildningen beräknas beroende på tjänstegren och vederbörandes förkunskaper omfatta mellan 16 och 24 timmar. Om möjligt bör tillämpningsövning om minst 8 timmar därutöver anordnas. Dessa bör samordnas med andra liknande övningar inom totalförsvaret. Grundkursen bör således omfatta mellan 64 och 72 timmar.

E. Ansvar för

utbildningen

Det bör ankomma på berörda totalförsvarsmyndigheter att utfärda närmare bestämmelser rörande grundutbildningens och repetitionsutbildningens innehåll och genomförande. F. Ekonomiska

förmåner

De ekonomiska förmåner som tillkommer B-personal framgår av kap. 23. G. Utländska

förhållanden

VK har studerat kvinnornas medverkan i totalförsvaret i vissa andra länder. I bilaga 11:1 lämnas en redogörelse härför varvid jämförelse görs mellan aktuella utländska förhållanden och VK förslag till frivilligutbildning av kvinnor.

Ledarkurs 1. VK bedömer att de arbetsledare som är B-personal i princip måste kunna lösa de uppgifter som åvilar motsvarande A-personal. Detta innebär att B-personalen bör gå igenom ledarkurs 1 som anordnas för A-personal. Det kan bli nödvändigt med viss kompletterande utbildning före det att ledarkurs påbörjas. 3.

Repetitionsutbildning

Repetitionsutbildningen bör bestå av tilllämpningsövningar i anslutning till andra lämpliga övningar inom totalförsvaret. Repetitionsutbildningen bör omfatta ca 32 timmar per fyraårsperiod dvs. ha samma omfattning som föreslås för huvuddelen av krigsmaktens B-personal. Liksom angivits för krigsmaktens B-personal är det önskvärt att även B-personalen vid de civila delarna av totalförsvaret utöver ovan angiven utbildning vidareutvecklar sina färdigheter t. ex. genom att delta i delar av den kompletteringsutbildning som anordnas av frivilligorganisationerna. 122

SOU 1968: 54

Utbildning av övrig frivilligpersonal 12

Utbildning m. m. av personal ur frivilliga radioorganisationen

naramatörer. Några år senare upphörde anknytningen till SSA.

A. Inledning Utöver den frivilliga utbildning som redovisats i avdelning I och II bedrivs frivilligutbildning även inom frivilliga radioorganisationen (FRÖ), frivilliga automobilkåren (FAK), frivilliga motorcykelkåren (FMCK), frivilliga flygkåren (FFK), svenska fallskärmsklubben (SFK) svenska brukshundklubben (SBK) och Sveriges civilförsvarsförbund (SCF). I viss utsträckning avser utbildningen personal som tecknar A- och Bavtal för tjänstgöring inom totalförsvaret. Utbildningen vid dessa organisationer behandlas i denna avdelning. Frivillig skjututbildning redovisas särskilt i avdelning IV. Beträffande förmåner under utbildning till personal ur dessa organisationer hänvisas till kap. 23 och 25.

B. Nuvarande

förhållanden

1. Organisation Frivilliga radioorganisationen (FRÖ) bildades år 1946 av försvarsintresserade sändaramatörer anslutna till föreningen Sveriges sändaramatörer (SSA) och ingick som en försvarssektion i denna förening. FRÖ anslöts år 1948 som ett specialförbund till centralförbundet för befälsutbildning (CFB) och fick ett mindre anslag för att genomföra träning i telegrafering. Verksamheten breddades år 1952 till att även omfatta lyssSOU 1968:54

2.

Grundstadgar

Av grundstadgarna som fastställts av Kungl. Maj:t den 27 januari 1961 framgår bl. a. följande. Frivilliga radioorganisationen är en sammanslutning av värnpliktig, krigsfrivillig, civilförsvarspliktig och annan radiosignalpersonal. Den är sålunda icke speciellt anknuten till någon försvarsgren utan har att verka inom hela krigsmakten liksom inom de civila delarna av totalförsvaret. FRÖ har till särskild uppgift att ge totalförsvarets personal frivillig utbildning och träning i radiosignaltjänst samt att upprätta och betjäna radioförbindelser som i krig kan erfordras inom totalförsvaret. Organisationen skall vidare efter frivillig överenskommelse ställa personal och radiomateriel till förfogande för utbildning och vid övningar, tävlingar, katastroftillfällen, skallgång m. m. Slutligen skall FRÖ genom försök och trafikövervakning verka för en förbättring av den radio- och trafiktekniska standarden. Av grundstadgarna framgår vidare att FRO som specialförbund är anslutet till centralförbundet för befälsutbildning (CFB) och därmed underkastat bestämmelserna i dess grundstadgar. FRO högsta beslutande myndighet är förbundsstämman som hålls årligen. Verkstäl123

lande och förvaltande organ är den av förbundsstämman utsedda förbundsstyrelsen. Organisationen är regionalt indelad i distrikt som geografiskt sammanfaller med militärområde. Verksamheten inom distrikt leds av distriktschef. Distrikt är i regel uppdelat i kretsar som geografiskt överensstämmer med försvarsområden. Verksamheten inom krets leds av kretschef. Inom större orter, del av ort eller krets är avdelningar organiserade. Verksamheten inom avdelning leds av avdelningschef. Berättigad att vinna inträde i FRO är svensk medborgare som under kalenderåret uppnår lägst 15 års ålder. Passivt medlemsskap kan vinnas av svensk förening, företag eller enskild person som önskar stödja verksamheten. 3. Utbildning I det följande refereras de bestämmelser som gäller för frivillig radioutbildning inom armén eftersom dessa är normgivande även för verksamheten i övrigt. Personal som tillhör övriga försvarsgrenar samt de civila delarna av totalförsvaret ansluts nämligen i betydande grad till denna kursverksamhet. Bestämmelserna är utfärdade den 5 maj I960. 1 Av bestämmelserna framgår att chefen för armén utövar ledningen av den frivilliga radioutbildningen. Ärenden rörande utbildningen handläggs av signalinspektören som bl. a. biträds av FRO utbildningschef. Denne är tillika arméchefens representant i organisationens styrelse. Militärbefälhavaren åligger bl. a. att i samråd med FRO distriktschef ansvara för den frivilliga radioutbildningen inom militärområde, att reglera samarbetet mellan myndigheter som berörs av frivillig radioutbildning samt att ställa personal och materiel till förfogande. Försvarsområdesbefälhavare åligger bl. a. att i samråd med FRO kretschef lämna underlag för rekrytering av personal samt att ansvara för, leda och anordna frivillig radioutbildning inom försvarsområdet. Han skall vidare bl. a. ställa kurschefer, instruk124

törer samt för utbildning och förläggning erforderliga lokaler till förfogande och förmedla samarbetet mellan myndigheter och organisationer som berörs av frivillig radioutbildning. Kursverksamheten omfattar utbildning av instruktörer, radiotelegrafister och radiotelefonister samt omskolning och allmänmilitär utbildning. Ungdomsutbildning ingår i verksamheten. Utbildningen fullgörs som kurs eller tilllämpad utbildning. Kurs fullgörs som fritidsutbildning och lägerutbildning eller i form av en kombination av båda kurstyperna. Fritidsutbildningen genomförs som övningar på kvällar, under tjänstefri dag eller veckoslut. Lägerutbildning sker som sammanhängande kurs under minst tre dygn. Kurs anordnas i likhet med vad som gäller för frivillig befälsutbildning lokalt, regionalt eller centralt. Instruktörsutbildningens mål är att utbilda lämpliga FRO-medlemmar till instruktörer eller biträdande instruktörer. Den omfattar grunderna för trupputbildning, teoretisk teknisk och praktisk utbildning inom FRO-verksamheten samt orientering om totalförsvaret och dess sambandstjänst. Radiotelegraf ist(telefonist)utbildningens mål är att vidmakthålla och öka tidigare kunskaper och färdigheter för grundutbildad personal samt att tillgodose behovet av A- och B-personal. Utbildningen av radiotelegrafister sker vid telegraferingskurser och tillämpningsövningar i hemorten, på lägerkurser samt genom övningar på särskilda träningsnät. Utbildningen av radiotelefonister äger rum vid två radiotelefonistkurser. Telefonistkurs 1, som omfattar 36 timmar, är en nybörjarkurs. Telefonistkurs 2 om 36 timmar är en fortsättnings- och repetitionskurs för dem som tidigare erhållit radiotelefonistutbildning eller som genomgått kurs 1. Omskolning kan genomföras med meniga värnpliktiga som innehar amatör- eller radiotelegrafistcertifikat men icke är krigs1 Bestämmelser för frivillig radioutbildning inom armén (Best Fro A) (Ast/Utb 5/5 1960 nr 22: 29).

SOU 1968: 54

placerade i telegrafistbefattning. Omskolningens mål är att ge denna personal sådan kompletterande utbildning att den kan krigsplaceras i radiotelegrafistbefattning. Omskolningen sker genom att en av de mera kvalificerade telegrafistkurserna genomgås liksom en lägerkurs. Allmänmilitär utbildning genomförs av personal som icke deltagit i militär grundutbildning. Den omfattar främst skyddsutbildning och har en längd av 16 timmar. Då så är möjligt sker denna utbildning genom att FRO-elever deltar i FBU-kurs eller kurs för kvinnlig B-personal. Tillämpad utbildning erhålls genom att eleverna deltar i vissa av totalförsvarets övningar, genom radiorekognoceringar och genom att tillfälliga radioförbindelser för olika samhällsorgan anordnas. 4. Organisationens omfattning FRO hade den 1 juli 1967 omkring 1 400 medlemmar varav ca 900 utgjordes av värnpliktiga, ca 300 av manlig ungdom under värnpliktsåldern, ca 50 av män över värnpliktsåldern samt ca 60 av kvinnor. Antalet medlemmar har sedan dess ökat. I nuläget är som ovan framgått flertalet av organisationens medlemmar värnpliktiga. Endast mindre del — ca 400 personer — är nu disponibel för avtalsbindningen inom totalförsvaret. Sådan avtalsbindning har endast kommit till stånd i ringa utsträckning eftersom behoven ännu icke preciserats av vederbörande myndigheter. Sedan behoven klarlagts i detalj är det emellertid sannolikt att utbildningen för avtalsbindning liksom avtalsbindningen kommer att öka. 5. Ekonomi För FRO verksamhet utgår för budgetåret 1968/69 ett statsanslag under fjärde huvudtiteln om 105 000 kr. C. Granskning av nuvarande utbildning. Behov av förbättringar 1. Behov av frivillig radioutbildning Efter anmodan från VK har ansvariga miliSOU 1968: 54

tära och civila myndigheter kartlagt behovet av frivillig radioutbildning. VK har på grundval av dessa bedömningar funnit att radioutbildad personal inom krigsmakten har behov av frivillig repetitionsutbildning i sambandstjänst som komplement till den obligatoriska repetitionsutbildningen. Anledningen är att rutinen på detta område nedgår särskilt snabbt. Vidare sker förändringar på sambandsområdet vad gäller metoder och tekniska anordningar relativt ofta. Kursverksamheten på detta område bör med hänsyn till behoven utökas. VK finner det också angeläget att värnpliktiga radiotelegrafister vilkas grundutbildning är uppdelad i perioder vidmakthåller sina färdigheter i telegrafi på frivillighetens väg mellan dessa perioder. Den angivna kartläggningen visar vidare att det även inom de civila delarna av totalförsvaret och då främst för sambandspersonal vid civilförsvaret finns behov av frivillig kompletterings- och repetitionsutbildning. VK bedömer att behovet av personal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret och som rekryteras genom FRO i framtiden kommer att öka. Den avtalsbundna personalen kan i de flesta fall hänföras till kategorin tillfälligt tjänstgörande, dvs. Bpersonal. En mindre del kan vara A-personal. För båda kategorierna bör enligt VK mening samma kurssystem kunna användas. 2. Utbildning VK anser att det i grundstadgarna angivna syftet med utbildningen är lämpligt. Den bör sålunda även i framtiden vara inriktad på nyutbildning och vidareutbildning inom den tekniska och trafikmässiga sambandstjänsten. Särskild befälsutbildning bör endast omfatta teknisk och trafikmässig utbildning för radioledare, chefer för fasta radiostationer och chefer för radiogrupper samt sådan instruktörsutbildning som krävs för utbildningsverksamheten inom FRO. Sambandsutbildning förekommer nu förutom vid FRO även inom den frivilliga befälsutbildningen samt vid utbildning av Apersonal tillhörande lottarörelsen. Det är 125

väsentligt att en klar gränsdragning finns mellan utbildningen för de olika organisationernas personal och att utbildningen är noga samordnad så att organisationen blir så rationell som möjligt. VK har funnit att nuvarande gränsdragning är klar och att utbildningen är i huvudsak väl samordnad. Det torde dock vara möjligt att ytterligare effektivisera denna samordning. Detta gäller främst den utbildning som behövs utöver den rena sambandtsjänsten t. ex. allmän försvarsutbildning. Det nuvarande kurssystemet är lämpligt utformat. För personal som utbildas för avtalsbindning är emellertid utbildningen i alltför hög grad begränsad till ren befattningsutbildning. VK anser det nödvändigt att ge denna personal allmän försvarsutbildning av samma typ som föreslagits för kvinnlig B-personal (kap. 11). Denna utbildning bör genomföras oavsett om eleven avser att teckna avtal eller icke. Vidare behövs viss förbandsutbildning för att personalen skall kunna få erforderlig färdighet i befattningen och kunna samarbeta med annan personal. Den instruktörsutbildning som nu förekommer inom FRO är av stort värde eftersom behovet av aktiva instruktörer därigenom minskar. Utbildningen bör i högre grad än nu kunna samordnas med motsvarande kursverksamhet inom FBU eller med instruktörskurser för kvinnlig personal. De FRO-kurser som VK studerat har genomgående genomförts väl. Eleverna har visat stort intresse för utbildningen och har genom betydande självverksamhet bidragit till att ytterligare höja värdet av kurserna. D. Förslag till frivillig

radioutbildning

1. Syfte i stort Utbildningen bör liksom inom värnpliktsutbildningen bestå av grundutbildning och repetitionsutbildning. Härutöver bör alltjämt finnas ungdomsutbildning. Grundutbildningen bör allmänt syfta till att utbilda personalen så att den kan avtalsbindas som A- och B-personal inom totalförsvaret. Den bör vidare innefatta instruk126

törsutbildning, med syfte att utbilda eleverna som instruktörer i den speciella sambandstjänsten. Repetitionsutbildningen bör allmänt syfta till att vidmakthålla och vidareutveckla kunskaper hos avtalsbunden A- och B-personal eller civilförsvarets personal. Repetitionsutbildningen bör även kunna innefatta jmskolning. Viss kompletteringsutbildning bl. a. i fjärrskrift, pejl, radiokontroll samt befälsutbildning av teknisk och trafikmässig art, bör anordnas. För att ytterligare utveckla sina kunskaper och färdigheter bör medlemmarna delta i lämpliga delar av den kompletteringsutbildning som närmare beskrivits i kap. 4 C p. 7. Ungdomsutbildningen bör bl. a. syfta till att utveckla elevernas medborgarsinne samt att orientera dem om totalförsvaret och om militärutbildningen. Utbildningen bör vidare ge möjlighet för därtill villiga elever att kvalificera sig för avtalsbindning inom totalförsvaret.

2.

Grundutbildning

Utbildning av A- och B-personal bör ske enligt samma principer. Skälet härför är att signalutrustningen, som personalen skall betjäna, är av så komplicerad art att någon avkortning av utbildningstiden för B-personalen i förhållande till utbildningstiden för Apersonalen icke bedöms vara möjlig. Utbildning bör inledas med ett skede allmän försvarsutbildning av samma omfattning som föreslagits beträffande kvinnlig B-personal (Kap. 11). Den skall sålunda främst bestå av utbildning i skydd mot vapenverkan av olika slag och skydd mot ABC-stridsmedel samt sjukvårdstjänst avseende första hjälpen vid stridsskada och olycksfall, allt omfattande 40 timmar. Därefter skall följa befattningsutbildning till radiotelegrafist eller radiotelefonist beroende på avsedd placering. Denna utbildning erfordrar enligt VK bedömning en tid av ca 300 timmar resp. 90 timmar. För blivande radiotelegrafister bör tillkomma nuvarande korrespondensSOU 1968: 54

kurs. Utbildningen bör avslutas med förbandsutbildning om 8 timmar. För radiotelegrafister erfordras sålunda sammanligt 348 timmar förutom korrespondenskursen och för radiotelefonister 138 timmars utbildning. 3. Instruktörsutbildning Instruktörsutbildningen bör bedrivas efter samma principer som tillämpas vid instruktörsutbildningen vid övrig frivilligutbildning. Den bör som nu omfatta vidgad utbildning på vederbörandes utbildningslinje i sambandstjänst. Härutöver bör komma kurs i utbildningsmetodik. Denna senare utbildning bör i varje fall vad gäller de allmänna grunderna genomföras vid FBU-kurs i utbildningsmetodik. Viss tilläggsutbildning torde därutöver erfordras för att eleven skall kunna utnyttja den speciella övningsmaterielen inom sambandstjänsten. Kursen bör som nu genomföras centralt. 4. Repetitionsutbildning Repetitionsutbildningen bör i stort genomföras enligt de principer som nu gäller. För A- och B-personal bör repetitionsutbildningen enligt VK mening omfatta minst 32 timmar under en fyraårsperiod. Omskolning bör ske enligt nuvarande system dvs. utbildning till befattning för radiotelegrafist för dem som har amatöreller radiotelegrafistcertifikat. Omskolningen bör bestå av telegrafistkurs samt central kurs för telegrafister.

utbildats i det obligatoriska systemet inom dessa områden. För värnpliktiga radiotelefonister bör nuvarande telefonistkurs 2 även i framtiden vara lämplig liksom central kurs som avser verksamheten vid sambandscentral.

6. Ungdomsutbildning Ungdomsutbildningen bör allmänt ges den syftning som angivits i kap. 4 D. Den bör därutöver innefatta utbildning av i huvudsak samma innehåll som ges A- och Bpersonal. Härigenom skapas förutsättningar för att villiga ungdomar kan teckna avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret. Utbildning bör utom ifråga om den rent sambandstekniska delen i huvudsak kunna ske gemensamt med avdelningar bestående av FBU-ungdom. Kurserna bör kunna genomföras såväl lokalt, regionalt som centralt. 7. Utbildningens genomförande Det bör enligt VK mening ankomma på berörda myndigheter, som i sin organisation avser att använda FRO-personal, att i samråd med chefen för armén, CFB och FRO medverka vid utformningen av bestämmelser för utbildningens närmare utformning och genomförande.

5. Kompletteringsutbildning Kompletteringsutbildningen bör ges det innehåll som ovan redovisats under p. D 1 i detta kapitel. För värnpliktig personal bör för radiotelegraf ister utnyttjas de telegrafistkurser, som nu genomförs, liksom övningar på befintliga träningsnät. De nuvarande centrala kurserna i stationsbyggnadstjänst och verksamheten vid radio- och sambandscentral bör vara lämpliga för värnpliktiga som SOU 1968: 54

13 Utbildning m. m. av personal ur frivilliga automobilkåren

A. Nuvarande

förhållanden

1. Organisation Frivilliga automobilkåren (FAK) bildades år 1914. Kåren organiserade med sina medlemmar och med fordon, som frivilligt ställts till förfogande, förband avsedda att understödja krigsmaktens verksamhet. FAK ombildades år 1931 till en personal- och utbildningsorganisation för s. k. FAK-officerare avsedda att komplettera trängtruppernas befälskader. Då andra världskriget började uppsatte FAK vissa tillfälliga transportförband. Som en följd av 1942 års försvarsbeslut, då kategorin värnpliktiga officerare tillkom, bortföll behovet av utbildning av FAKofficerare. Organisationen inriktades då på att i samverkan med centralförbundet för befälsutbildning (CFB) ge kompletterande utbildning i motor- och transporttjänst. Efter hand som frivillig befälsutbildning inom denna utbildningslinje byggdes ut minskade behovet av särskilda FAK-kurser. Från år 1961 har FAK verksamhet inriktats på utbildning av personal avsedd för det civila transportväsendet i krig.

2.

Grundstadgar

Nu gällande grundstadgar är fastställda av Kungl. Maj:t den 28 februari 1958. Vissa formella ändringar har skett åren 1960 och 128

1964. Av stadgarna framgår att FAK skall ombesörja utbildning i transporttjänst av manlig personal - befäl och bilförare - för det civila transportväsendet och för civilförsvaret samt av krigsfrivillig manlig personal för krigsmaktens räkning. FAK skall även utbilda instruktörer för att lösa dessa uppgifter. FAK högsta beslutande myndighet är rikskårstämman, som sammanträder årligen. Verkställande organ är en rikskårstyrelse. FAK är såsom specialförbund ansluten till CFB. Lokalt bedrivs verksamheten av ett antal kårer. Medlemskap i FAK kan vinnas av svensk medborgare, som är lägst 18 år.

3. Utbildning Kursverksamheten inom FAK är inriktad på att utbilda förare av tyngre lastfordon, avsedda för det civila transportväsendet. Initiativtagare till denna utbildning var dåvarande statens biltrafiknämnd. En utbildningsplan omfattande 35 timmars utbildning utarbetades av biltrafiknämnden. Den har numera försöksvis utökats till ca 45 timmar. Omkring 500 bilförare har utbildats intill utgången av 1966. Dessa är registrerade i länsstyrelsernas personalberedskapsregister. Någon särskild avtalsteckning förekommer icke. SOU 1968: 54

4. Organisationens omfattning FAK omfattade år 1967 ca 1 200 medlemmar. Medlemsantalet har under senare år ökat kraftigt. Verksamheten bedrevs samma år lokalt inom 7 kårer. Under 1968 beräknas antalet kårer stiga till 10. 5. Ekonomi Statsbidrag under fjärde huvudtiteln utgick till FAK t. o. m. budgetåret 1960/61. Åren 1961/62 och 1962/63 utgick inget statsbidrag. Fr. o. m. budgetåret 1963/64 har statsbidrag erhållits genom arbetsmarknadsstyrelsen. För budgetåret 1968/69 utgår statsbidrag med 120 000 kr. För att genomföra viss utbildning har av kårerna disponerade föreningsmedel i viss utsträckning jämväl utnyttjats.

B. Granskning av nuvarande utbildning. Behov av förbättringar 1. Behov av utbildning Frivillig utbildning inom motor- och transporttjänsterna av befäl och meniga för krigsmaktens behov bedömes kunna ske i tillräcklig omfattning inom den frivilliga befälsutbildningen (FBU). FAK bör därför i princip icke utbilda värnpliktiga eller annan personal för krigsmaktens behov. Enligt VK undersökningar finns ett stort behov av förare av tyngre lastfordon för det civila transportväsendet i krig. Det är väsentligt att detta behov täcks. FAK bör därför även i framtiden i första hand inriktas på att utbilda sådana bilförare. I andra hand bör FAK vid behov grund- eller vidareutbilda bilförare för övriga civila delar av totalförsvaret. Enligt vad VK inhämtat är det därutöver önskvärt att FAK utbildar gruppledare för transportgrupper inom civila transportväsendet. För sådan utbildning skulle förmän (föregångsmän), som i fred är anställda vid transportföretag, komma ifråga. Utbildningen skulle avse att sätta denna personal in i de förändrade krav och betingelser som SOU 1968: 54 9—S14341

verksamheten inom totalförsvaret kommer att innebära för det civila transportväsendet. VK finner det nödvändigt att ovannämnda grupper av personal tillförsäkras totalförsvaret genom att avtal tecknas i samma syfte och på samma sätt som tidigare angetts beträffande kvinnlig frivilligpersonal. Utbildning av instruktörer bör alltjämt vara en uppgift för FAK. Till instruktör bör personal ur alla kategorier — således även värnpliktiga — användas. Grundstadgarna bör ändras med hänsyn härtill. Instruktörsutbildningen bör genomföras inom FAK. Detta är nödvändigt bl. a. med hänsyn till rekryteringen och behovet av att skapa en fast kader av medlemmar inom FAK. Instruktörerna erfordras för utbildningen i fred och för att möjliggöra att ökad utbildning av bilförare kan komma till stånd i ett beredskapsläge. Utöver ovan angiven utbildning, som närmast kan betecknas som grundutbildning, erfordras viss repetitionsutbildning för att vidmakthålla personalens kunskaper. Med den här angivna inriktningen bör FAK utbildning i princip omfatta män över värnpliktsåldern samt från värnplikten frikallade som kan ianspråktas som bilförare inom de civila delarna av totalförsvaret. Utbildningen inom FAK måste grundas på innehav av körkort och viss vana att framföra fordon. 2. Samordning av utbildning i motor- och transporttjänst Utbildning av manlig personal i motor- och transporttjänst sker nu förutom inom FAK även inom FBU. Kvinnlig personal får sådan utbildning inom SKBR. VK anser att nuvarande ansvarsfördelning mellan de tre organisationerna är lämplig. Inom FBU vidareutbildas sålunda krigsmaktens motorpersonal i befälsföring och teknisk tjänst med inriktning på den speciella militära verksamheten och på militära specialfordon. Inom SKBR utbildas förare av personbilar, bussar och lättare lastfordon för såväl krigsmakten som den civila delen 129

av totalförsvaret. FAK utbildar förare av tyngre lastfordon för den civila delen av totalförsvaret. Omfattningen av utbildningen och dess olika inriktning synes motivera att den även i framtiden genomförs inom ramen för de tre organisationernas verksamhet. VK vill dock framhålla att gemensam grundutbildning och kompletteringsutbildning (se kap. 4 C p. 7) bör anordnas för de olika frivilligorganisationernas personal då så är möjligt. Exempel härpå är övningar avseende trafikbestämmelser, trafiksäkerhet och sjukvårdstjänst liksom tillämpningsövningar avseende transporttjänst.

tena som har lastbilar av den typ som bör användas i utbildningen. Det är angeläget att de nuvarande utbildningsmöjligheterna ökas. En lämplig väg synes vara att ett samarbete inleds med näringslivets trafik- och transportorganisationer så att möjligheterna ökas att för utbildningen utnyttja civila fordon. Detta förutsätter bl. a. att försäkringsfrågan löses, vilket är viktigt för såväl fordonsägare som för deltagarna i utbildningen.

3. Utbildning

Utbildningen bör uppdelas på grundutbildning och repetitionsutbildning. Härutöver bör förekomma tjänstgöring i samband med övningar i transporttjänst inom totalförsvaret. Grundutbildningen bör allmänt syfta till att utbilda förare av tyngre lastfordon, gruppledare för civila transportgrupper och instruktörer. Repetitionsutbildningen bör allmänt syfta till att vidmakthålla och vidareutveckla personalens kunskaper och färdigheter så att den är omedelbart användbar för sina uppgifter under avtalstiden. Personalen bör dessutom kunna delta i lämpliga delar av den kompletteringsutbildning som anordnas av olika frivilligorganisationer och som närmare beskrivits i kap. 4 C p. 7.

Som ovan angetts bör nuvarande grundutbildning av bilförare byggas på med utbildning av gruppledare för civila transportgrupper. Instruktörsutbildning bör tillkomma. I kurserna bör förutom befattningsutbildningen inom motor- och transporttjänsten ingå moment ur den allmänna försvarsutbildningen, lämpade efter de civila uppgifterna. Repetitionsutbildning bör liksom hittills förekomma i syfte att vidmakthålla och vidareutveckla förvärvade kunskaper. Utöver ovan angiven utbildning bör medlemmar i FAK stimuleras att delta i övningar i transporttjänst t. ex. inom ramen för av krigsmakten anordnad fälttjänstövning eller civilförsvarsövning. Utbildning inom FAK av äldre förare bör kunna påbörjas före värnpliktstidens utgång. Män som ännu icke påbörjat sin värnpliktstjänstgöring bör även kunna delta i utbildningen. De bedöms kunna utgöra ett värdefullt tillskott av förare i ett beredskapsläge. Utbildningen i motor- och transporttjänst av ungdomar kan även vara av värde för den kommande värnpliktsutbildningen. Beredskapsregistrering och avtalsteckning bör däremot icke ske förrän i samband med överförandet från krigsmakten till totalförsvarets civila delar. Utbildningen sker nu företrädesvis på militära fordon. Det är främst trängregemen130

C. Förslag till utbildningssystem

för

FAK

1. Syfte i stort

2.

Grundutbildning

Kurs för bilförare bör anordnas efter huvudsakligen nuvarande principer. VK är dock angelägen framhålla betydelsen av att kursen inrymmer tillräcklig orientering om totalförsvaret, främst om det civila transportväsendet, samt att moment som avser skydd mot vapenverkan, skydd mot ABC-stridsmedel och första hjälpen vid stridsskada eller olyckshändelse ingår. Kursen bör avslutas med tillämpningsövning av sådan längd att förarnas förmåga att handla självständigt samt deras uthållighet prövas. Kurs för gruppledare för civila transportSOU 1968: 54

grupper bör genomgås av förmän (föregångsmän) som i fred är anställda vid civila transportföretag. Eleverna bör ges kännedom om principerna för militära och civila transporter i krig, kringgångstransporter, trafikledning m. m. Det är väsentligt att eleverna orienteras om hur civila transportmedel kan komma att utnyttjas för transport av militära förband samt ges god kännedom om hur sådana transporter förbereds och genomföras. Som påbyggnad till denna kurs synes inom frivillig befälsutbildning anordnad kurs i ledarskap vara lämpad. Kurs för instruktörer bör genomgås av elever som tidigare deltagit i bilförarkurs eller som har motsvarande kunskaper. Inom krigsmakten befälsutbildad personal eller personer i civil förmansställning bör vara särskilt lämpade att genomgå sådan kurs. Det är väsentligt att eleverna ges ingående kännedom om hur den civila trafiken och transportväsendet avses organiseras i krig. 3.

Repetitionsutbildning

Repetitionsutbildning bör genomföras efter samma principer som angetts i kap. 10 och 11. 4. Annan utbildning Som tidigare angetts bör medlemmar ur FAK stimuleras att delta i transportövningar av olika slag för att därigenom få ökad rutin bl. a. att i större sammanhang lösa sina uppgifter. Sådan tjänstgöring bör t. ex. kunna anordnas inom ramen för fälttjänstövning inom krigsmakten eller civilförsvarsövning. 5. Utbildningens genomförande Det bör enligt VK uppfattning ankomma på transportnämnden att i samråd med FAK och berörda myndigheter utfärda närmare bestämmelser för utbildningens genomförande.

SOU 1968: 54

Utbildning m. m. av personal ur frivilliga motorcykelkåren

14 A. Nuvarande

förhållanden

1. Organisationens uppgift Frivilliga motorcykelkåren (FMCK) bildades år 1929 med uppgift att utbilda för militärtjänst lämpade personer i motorcykeltjänst. Verksamheten var de första åren koncentrerad till Stockholm. Efter hand bedrevs kursverksamheten även i andra orter där det fanns tillgång till militärmotorcyklar och erforderliga utbildnings- och serviceanordningar. Utbildningen är nu inriktad på att ge ungdom främst teknisk utbildning i motorcykeltjänst som förberedelse för värnpliktstjänstgöring, placering inom hemvärnet eller tjänstgöring som B-personal.

2.

Grundstadgar

Nu gällande grundstadgar är fastställda av Kungl. Maj:t den 11 december 1953. Av dessa framgår att FMCK är en organisation för främst frivillig utbildning i motorcykeltjänst för försvarsändamål. Kårens högsta beslutande myndighet är årsmötet. Kårstyrelsen är verkställande och förvaltande organ. Kåren är såsom specialförbund ansluten till centralförbundet för befälsutbildning (CFB). Kårens medlemmar är lokalt anslutna till sektioner vilkas verksamhetsområden fastställs av kårstyrelsen. Sektionens verksam-

hetsområde motsvarar försvarsområde eller del därav. Medlemskap kan vinnas av svensk medborgare som fyllt 15 år. Medlemskap som understödjande medlem kan vinnas av person, organisation eller företag. 3. Utbildning Chefen för armén utövar ledningen av utbildningsverksamheten som huvudsakligen genomförs med militära instruktörer. De biträds dock i viss utsträckning av personal som är utbildad inom kåren. Kurssystemet består av grundläggande kurs, fortsättningskurs och tillämpningsövningar. I kursverksamheten deltar årligen i genomsnitt 650 elever, uteslutande ynglingar som icke påbörjat sin värnpliktsutbildning. Den grundläggande kursen omfattar ca 120 timmar och är öppen för elever i åldern 16—18 år. Kursen syftar till att ge eleverna kunskaper i materielkännedom, materielvård och körning med motorcykel samt innefattar körkortsprov då så erfordras. Härutöver ges viss utbildning i ordonnanstjänst. Vapenutbildning förekommer icke. Efter genomgången kurs får eleven certifikat som vid inskrivningen ger honom ett visst företräde för uttagning till motorcykeltjänst. Godkänd elev kan efter frivilligt åtagande avtalsbindas som motorcykelordonnans inom hemvärnet eller vid mobiliseringsmynSOU 1968: 54

dighet. I de fall placering sker vid hemvärnet ges ordonnansen erforderlig kompletterande militärutbildning inom hemvärnet. Fortsättningskurs är väsentligt kortare än den grundläggande kursen. Den bedrivs främst i form av övningar i orientering och körning samt i materielkunskap. Tillämpningsövningar genomförs främst i form av tjänstgöring som motorcykelordonnans under fälttjänstövning eller liknande övning. Utöver nu redovisat ordinarie kursprogram organiseras i regel genom sektionernas egen försorg vissa extrakurser av olika slag. 4. Organisationens omfattning FMCK omfattade år 1967 ca 1 500 medlemmar fördelade på 15 sektioner. Medlemsantalet har under senare år hållit sig ungefär konstant. 5. Ekonomi

Utbildningen är vidare värdefull från rekryteringssynpunkt när det gäller rekrytering för utbildning till aktivt befäl, reservbefäl och värnpliktsbefäl. VK anser att kursverksamheten bör vidgas så att även värnpliktiga som grundutbildats till motorcykelordonnanser kan delta i de s. k. fortsättningskurserna. Erfarenheten från krigsförbandsövningarna visar nämligen att motorcykelordonnanser under repetitionsövning till en början saknar erforderlig rutin vilket är till men såväl för förbandens funktion som trafiksäkerheten. Sammanfattningsvis bedömer VK att organisationen även framgent är av värde för krigsmakten. Enligt nu föreliggande planer kommer endast ett litet antal motorcykelordonnanser att tjänstgöra inom de civila delarna av totalförsvaret. Anledningen är främst att tillgången på för uttagning lämpliga motorcyklar är mycket begränsad. VK bedömer därför att FMCK verksamhet i princip kommer att vara begränsad till krigsmakten.

För FMCK verksamhet utgår för budgetåret 1968/69 anslag från fjärde huvudtiteln med 90 000 kr.

B. Granskning av nuvarande system. Behov av förbättringar 1. Behov av utbildning FMCK är i sin nuvarande utformning en ren ungdomsorganisation. Enligt VK uppfattning är verksamheten inom kåren en för ungdomen stimulerande fritidssysselsättning som bidrar till att utveckla dess ansvarskänsla och medborgarsinne. Den kan därmed anses fylla en social, ungdomsvårdande funktion. I det civila samhället har antalet motorcykelförare under senare år nedgått betydligt. Det är obestridligt att FMCK-utbildningen är en värdefull förberedande utbildning för värnpliktiga motorcykelordonnanser som dessutom ger möjligheter att före värnpliktsutbildningen efter frivilligt åtagande använda ordonnanserna inom hemvärnet eller vid mobiliseringsmyndigheter. SOU 1968: 54

2. Utbildning VK anser att nuvarande kurssystem i stort är lämpligt. De grundläggande kurserna, som nu nästan uteslutande omfattar ren befattningsutbildning, bör kompletteras med den allmänt orienterade utbildning som redovisats i kap. 4 C. Fortsättningskurserna bör avpassas så att de är lämpliga även för värpliktiga motorcykelordonnanser som, t. ex. inför förestående krigsförbandsövning, önskar förstärka sina kunskaper och färdigheter.

C. Förslag till utbildningssystem för FMCK 1. Syfte i stort Systemet bör bestå av grundutbildning och fortsättningskurser. Utbildningen bör allmänt syfta till att vara en förberedelse för kommande värnpliktsutbildning och till att utbilda vissa yng.lingar så att de kan avtalsbindas inom hem133

värnet eller vid mobiliseringsmyndighet inom krigsmakten som B-personal.

2. Grundutbildningen Grundutbildningen bör omfatta en grundkurs som bör ge för avtalsbindning inom hemvärnet eller som B-personal erforderliga kunskaper och färdigheter i den egentliga ordonnanstjänsten. Utöver denna utbildning bör som angivits i kap. 4 D ingå bl. a. orientering om försvaret som samhällsfunktion, orientering om förestående värnpliktsutbildning och om militäryrket. Vidare bör ingå fysisk träning, lägerliv samt skjutning med handvapen enligt frivilliga skytteväsendets bestämmelser. Den senare utbildningen bör om möjligt anordnas gemensamt med avdelningar bestående av FBU-ungdom. För att inrymma den angivna kompletterande utbildningen bör kursens längd utökas från nuvarande 120 till ca 140 timmar. Personal, som avser att teckna avtal, bör ges kompletterande skjututbildning av det innehåll som uppgiften kräver. Kompletterande utbildning i strid förutsätts ske inom hemvärnet för dem som placeras där. Grundläggande kurs bör främst anordnas som lokal kurs men centrala kurser bör även kunna anordnas. En kombination av de två kurstyperna bör kunna förekomma.

3. Fortsättningskurser Fortsättningskurser bör anordnas i syfte att förstärka tidigare inhämtade kunskaper och färdigheter. Kurserna bör även ingå som led i repetitionsutbildningen av personal som tecknat avtal för tjänstgöring vid hemvärnet eller vid mobiliseringsmyndighet. Omfattning av och innehåll i övrigt i den utbildning, som denna personalkategori enligt sitt avtal har att genomgå, bör enligt VK uppfattning närmare utformas av de myndigheter som avser använda denna personal i krig. Värnpliktiga motorcykelordonnanser bör även kunna delta i fortsättningskurserna. 134

4. Annan utbildning Liksom nu bör FMCK personal stimuleras att efter frivilligt åtagande tjänstgöra under fälttjänstövning eller motsvarande övning. För att ytterligare utveckla sina kunskaper och färdigheter bör medlemmarna delta i lämpliga delar av den kompletteringsutbildning, som närmare beskrivits i kap. 4 C p. 7. 5. Utbildningens genomförande VK har funnit de nu tillämpade principerna för utbildningens genomförande vara lämpliga. De bör därför tillämpas även i framtiden.

15 A. Nuvarande

Utbildning m. m. av personal ur frivilliga flygkåren

förhållanden

1. Organisation Frivilliga flygkåren (FFK) bildades år 1961. Av Kungl. Maj:ts föreskrifter den 2 juni 1961 framgår att flygkåren främst är avsedd för uppgifter inom civilförsvaret. Kåren skall därutöver biträda även andra samhällsorgan i den mån organisationen är lämplig härför vid fullgörande av uppgifter i totalförsvaret. FFK är f. n. icke upptagen i frivilligkungörelsen som frivillig försvarsorganisation. Den centrala ledningen av FFK handhas närmast under civilförsvarsstyrelsen av svenska aeroklubben. Inom varje län utövas ledningen närmast under länsstyrelsen av en länsflygchef som är utsedd av aeroklubben i samråd med länsstyrelsen. Aeroklubben skall vid ledningen av F F K ställa sig till efterrättelse de anvisningar och föreskrifter som civilförsvarsstyrelsen meddelar. Det åliger sålunda aeroklubben bl. a. att genom planläggning förbereda kårens verksamhet vid civilförsvarsberedskap, att medverka vid utbildning som anordnas av civilförsvarsmyndighet och att själv anordna utbildning i den mån detta lämpligen kan ske. Länsflygchef skall bl. a. tillse att för verksamheten lämpliga flyggrupper kan organiseras vid civilförsvarsberedskap samt att ombesörja antagning, avtalsbildning, placering m. m. av personal i flyggrupperna. Han skall ställa sig till efterrättelse de anSOU 1968: 54

visningar och föreskrifter som länsstyrelsen meddelar. Verksamheten bedrivs lokalt inom de till aeroklubben anslutna flygklubbarna inom vilka uttagen personal och uttagna flygplan bildar en FFK-avdelning. FFK-avdelningar inom ett län bildar den s. k. länsflygkadern, ur vilken flyggrupperna tas ut. Flyggrupp består av sex flygplan jämte två flygplan i reserv. Personalstyrkan är 22 man. År 1966 var 28 flyggrupper organiserade med ca 630 avtalsbundna medlemmar och 224 flygplan. Enligt vad VK inhämtat tillgodoser denna organisation i huvudsak de av civilförsvarsstyrelsen beräknade behoven. Den personal som är värnpliktig meddelas uppskov med värnpliktstjänstgöringen. 2. Utbildningen Flygförare rekryteras främst inom flygklubbarna. För att uttas till flygförare krävs att vederbörande dessförinnan på egen bekostnad avlagt s. k. A-certifikat och flugit minst 150 timmar. Vidare skall han ha genomgått kurs i radiotelefoni och en särskild FFKkurs. Biträdande flygförare skall ha avlagt A-certifikat och ha flugit minst 50 timmar. Markpersonalen som främst består av ett antal mekaniker och tekniker tas ut efter vederbörandes tekniska kompetens. Flygförarna underhåller sin grundläggande utbildning dels genom privat flygning på egen bekostnad, dels genom hjälpflygverksamhet inom flygklubbarna. Denna verksam135

het omfattar skogsbrandbevakning, målflygning åt försvaret och tillämpade samverkansövningar med civilförsvaret. Man vill också förbättra flygförarnas färdigheter genom vidareutbildning. Denna omfattar främst inflygning på nya flygplantyper, instrumentflygning, mörkerflygning och lågflygning. Verksamheten hämmas av brist på medel. 3. Ekonomi För FFK verksamhet utgår budgetåret 1968/69 ett statsanslag från fjärde huvudtiteln med 84 000 kr. För samverkansövningar med det allmänna lokala civilförsvaret utgår därutöver 105 000 kr samt för lokal utbildning i länen 135 000 kr.

B. VK synpunkter och förslag VK bedömer att inriktningen av frivilliga flygkårens verksamhet enligt Kungl. Maj:ts föreskrifter den 2 juni 1961 är lämplig. Kåren bör sålunda även i framtiden stå till civilförsvarets förfogande. Uppgifterna inom civilförsvaret är så betydelsefulla att andra uppgifter bör lösas endast om detta kan ske utan avkall på huvuduppgiften. Den nu gällande formen för uttagning av personal till flyggrupperna syns VK lämplig. Flygförare bör sålunda även i framtiden tas ut bland lämpliga förare som själva bekostat sin flygutbildning och önskar teckna avtal. Tillgången på sådana flygförare överstiger vida behovet. Detta torde bli fallet även i framtiden. Det finns sålunda icke anledning att anordna särskild av statsmedel bekostad grundutbildning av flygförare för dessa uppgifter. Samma förhållande torde även gälla för markpersonalen. Den bör sålunda även i fortsättningen kunna tas ut bland sådana som har erforderliga tekniska kvalifikationer.

utbildningen bör bekostas av statsmedel. Ytterligare utbildning av flyggruppernas personal bör i viss utsträckning kunna ske genom att personalen deltar i lämpliga delar av den kompletteringsutbildning, som närmare beskrivits i kap. 4 C p. 7, anordnade för medlemmar ur frivilligorganisationerna. För befäl i flyggrupperna bör t. ex. FBU-kurser i ledarskap vara lämpade samt för all personal kurser i skydd mot ABCstridsmedel och i sjukvårdstjänst. Möjligheterna att delta i vissa frivilliga kurser for flygvapenpersonal bör också utnyttjas. Utöver ovan angiven utbildning, som är att hänföra till befattningsutbildning, är det nödvändigt att flyggrupperna under erforderlig tid och med tillräckligt korta tidsmellanrum kan samövas i förband. För att denna utbildning skall kunna bedrivas i tillräcklig omfattning krävs en ökning av medelstilldelningen. För att underlätta FFK-utbildning och säkerställa samordning av utbildning med frivilligpersonal bör flygkåren tas upp som frivillig försvarsorganisation i frivilligkungörelsen. VK förutsätter att i samband härmed avtal tecknas med personalen i likhet med vad som gäller för A-personal inom övriga delar av totalförsvaret. Bestämmelserna för förmåner under utbildning till frivilligpersonal blir därmed även tillämpliga på FFK personal.

VK anser det betydelsefullt att flygförarna kan ges nödvändig vidareutbildning t. ex. i instrumentflygning, mörkerflygning och lågflygning. Dessutom är det självfallet nödvändigt att flygrutinen upprätthålls. Vidare136

SOU 1968: 54

16 A. Nuvarande

Utbildning m. m. av personal ur svenska fallskärmsklubben

förhållanden

1. Organisation Svenska fallskärmsklubben (SFK) bildades år 1955. Av de nu gällande stadgarna framgår att klubben allmänt har till uppgift att representera den svenska fallskärmssporten, att främja utvecklingen på detta område och att tillvarata sportens intresse. Detta innebär att SFK representerar svensk fallskärmssport såväl vid tävlingar som uppvisningar och att klubben handhar organisationen och utbildningen inom svensk fallskärmssport. Högsta beslutande organ inom SFK är årsmötet som sammanträder årligen. Verkställande organ är klubbens styrelse. Fallskärmsklubben är för närvarande icke upptagen i frivilligkungörelsen som frivilligorganisation. I kungl. brev av den 12 mars 1965 har emellertid klubben medgivits lån av militär materiel m. m. efter de grunder som gäller för frivilligorganisationer. Härigenom har klubben bl. a. fått möjlighet att låna flygplan och fallskärmar samt att disponera flygfält lämpade för hoppträning. Fallskärmsklubben är från år 1967 ansluten till svenska flygsportförbundet som omfattar all flygsport. Genom flygsportförbundet är fallskärmsklubben ansluten till riksidrottsförbundet. Fallskärmsklubben är vidare ansluten till svenska aeroklubben och genom denna till Federation Aeronautic InSOU 1968: 54

ternational, varigenom möjlighet finns för klubbens medlemmar att delta i internationella tävlingar. Medlemskap kan vinnas av svensk medborgare som fyllt 18 år. För medlemmar som är under 21 år fordras målsmans medgivande att delta i verksamheten. Antalet medlemmar var år 1967 ca 400. Medlemsantalet har stigit kontinuerligt under senare år. 2. Utbildning Utbildningen genomförs huvudsakligen inom de lokala avdelningarna enligt utbildningsplaner som fastställts av luftfartsverket samt med instruktörer som är godkända av denna myndighet. Utbildningen omfattar dels grundläggande utbildning för dem som icke tidigare utbildats i fallskärmshoppning, dels fortsatt utbildning av elever som nått viss färdighet inom SFK eller som gått igenom utbildning till fallskärmsjägare vid armén. Hoppträningen omfattar såväl hopp med automatisk utlösning som hopp med manuell utlösning. Den förstnämnda metoden är den som hittills mest kommit till användning vid militär hoppning. Den genomförs på relativt låg höjd. Den senare metoden prövas f. n. försöksvis inom armén. Uthopp sker härvid i regel på stor höjd varvid hopparen först i ett sent skede av hoppet utlöser fallskärmen. Med denna metod ökar 137

sannolikheten för att undgå upptäckt. Metoden ställer självfallet betydligt större krav i olika hänseenden på hopparen. Utbildningsplanerna är uppgjorda under iakttagande av noggrann stegringsföljd från fallskärmsteori, markträning och automatiska hopp till manuella hopp med noggranna prov innan nytt skede får påbörjas. Kursverksamheten genomförs huvudsakligen som kvällskurser under vinterhalvåret samt som lägerkurser under sommaren i Karlsborg och i Tierp. Utbildningen genomförs också som veckoslutskurser. I Karlsborg har permanenta utbildningsanordningar utnyttjats för hoppträning medan anordningarna i Tierp är av provisorisk karaktär. Under 1966 genomfördes grundläggande och fortsatt utbildning vid tio kurser varvid 134 elever fullföljde dessa. Samma år utfördes totalt i klubbens regi 2 151 fallskärmshopp, varav 741 med automatisk och 1 410 med manuell utlösning. Genomsnittligt kan anges att ca 30 procent av eleverna genomgått militär fallskärmsjägarutbildning medan återstoden fått hela sin fallskärmsutbildning genom SFK försorg. Medlemmarna får själva bestrida kostnader för hoppningen. Kostnaderna uppgår till mellan 25 till 50 kr för varje hopp. Utbildningen genomförs med klubbens egna instruktörer. De är som tidigare nämnts godkända av luftfartsverket. Av instruktör fordras bl. a. 75 genomförda hopp varav 65 med manuell utlösning. Någon ersättning utgår för närvarande icke till dessa instruktörer. 3. Ekonomi Fallskärmsklubben får för budgetåret 1968/ 69 ett anslag av 20 000 kr från riksidrottsförbundet. I övrigt bekostas verksamheten genom uttag av förhållandevis höga inträdes- och medlemsavgifter - de sistnämnda är 65 kr per år - , avgifter för hopp samt genom intäkter från uppvisningar. Kostnaderna hålls nere genom att som tidigare nämnts viss materiel m. m. kostnadsfritt 138

ställs till klubbens förfogande av militära myndigheter samt genom att instruktörerna icke får ersättning för sitt arbete eller sina utlägg.

B. VK synpunkter och förslag I fråga om behov av utbildning i fallskärmshoppning vill VK framföra följande. Inom arméns krigsorganisation avses även i framtiden ingå fallskärmsjägarförband. Förbanden grundutbildas vid arméns fallskärmsjägarskola. Uttagningen till utbildning är frivillig. Antalet värnpliktiga som genomgår denna utbildning är tillräckligt för att tillgodose behovet. Den obligatoriska repetitionsutbildningen genomförs vart fjärde år för förbanden och vartannat år för befäl i officers- och underofficersbefattning. Denna repetitionsutbildning räcker för att hålla förbandens krigsduglighet på en tillräckligt hög nivå mellan övningstillfällena. Det är emellertid önskvärt att de enskilda värnpliktiga övar sig i fallskärmshoppning frivilligt helst varje år mellan de obligatoriska övningarna och dessutom upprätthåller sin fysiska spänst. Målet bör vara att hopparnas färdigheter icke bara vidmakthålls utan också förbättras bl. a. genom träning i hopp på hög höjd med manuell utlösning. Det är sålunda enligt VK uppfattning ett önskemål från krigsorganisatorisk synpunkt att vidareutbildning av den krigsplacerade personalen sker genom fallskärmsklubbens försorg. Grundläggande utbildning av fallskärmshoppare är av värde från militär synpunkt främst om den genomgås före värnpliktsutbildningens början. De hoppare, som genomgår sådan grundläggande utbildning, bör nämligen ha särskilt stora förutsättningar att bli kvalificerade fallskärmsjägare och föregångsmän vid den kommande militära grundutbildningen. Ett ganska stort antal av eleverna i fallskärmsutbildningen kan icke vid värnpliktens fullgörande placeras som fallskärmsjägare i fred med nuvarande omfattning av krigsorganisationen. De som är i lämplig SOU 1968: 54

ålder utgör emellertid en potentiell tillgäng som kan vara värdefull för att vid behov lösa uppdrag av tillfällig karaktär. Vidare vill VK framhålla att hopputbildningen oavsett det krigsorganisatoriska behovet är av militärt värde eftersom den frammanar betydelsefulla egenskaper såsom mod, koncentrationsförmåga och noggrannhet. Vidare medför utbildningen att den fysiska spänsten förbättras i hög grad. VK finner av ovan anförda skäl att fallskärmsklubbens verksamhet är av militär betydelse och anser det motiverat att klubben upptas i frivilligkungörelsen som frivilligorganisation. Härigenom kan bl. a. eleverna komma i åtnjutande av vissa ekonomiska förmåner som de nu saknar. Likaså underlättas samarbetet med statliga myndigheter m. m. Det är lämpligt att organisationen stimulerar eleverna att förstärka sina militära kunskaper genom att utöver hoppträningen delta i lämpliga FBU-kurser eller i lämpliga delar av den kompetteringsutbildning som anordnas av frivilligorganisationerna. För att underlätta en sådan samordning bör klubben såsom specialförbund anslutas till CFB. VK förutsätter att närmare bestämmelser för den frivilliga fallskärmsutbildningen utfärdas av arméchefen i samråd med luftfartsverket. Det nuvarande kurssystemet inom SFK anser kommittén i huvudsak lämpligt. VK vill understryka att det är önskvärt att utbildningen kan inrymma försvarsupplysning och fältmässigt uppträdande i anslutning till hoppningen. Som tidigare angivits måste eleverna nu själva bekosta sina hopp. VK anser detta icke vara skäligt då det gäller värnpliktiga fallskärmsjägare. Kostnaderna för dessa värnpliktigas hoppträning bör bestridas av statsmedel. Det är med hänsyn till den knappa tillgången på lämpliga militära instruktörer en stor fördel att fallskärmsklubben disponerar instruktörer som utbildats genom klubbens försorg. Dessa saknar som nämnts helt ersättning både för sin utbildning och sin instruktörtjänst. VK anser att instruktörsarvode bör utgå till dessa instruktörer. SOU 1968: 54

17 A. Nuvarande

Utbildning m. m. inom svenska brukshundklubben

förhållanden

1. Organisation Svenska brukshundklubben (SBK) bildades år 1940. Klubbens grundstadgar är fastställda av Kungl. Maj:t den 21 april 1964. Av dessa framgår att klubben har till ändamål att främja en rationell avel av brukshundraser i och för säkerställande av ett gott hundbestånd. Klubben skall vidare ombesörja utbildning av brukshundar, hundförare och instruktörer. I uppgifterna ingår vidare att anordna bruksprov och utställningar samt att på uppdrag av hunduttagningsmyndigheten pröva hundens lämplighet. SBK är verksam dels genom en riksorganisation, dels genom lokalavdelningar för skilda orter eller områden. Antalet lokalavdelningar var år 1967 ca 125. Verksamheten inom lokalavdelningar inom visst område kan samordnas genom att dessa bildar en krets med kretsstyrelse. Riksorganisationens högsta beslutande instans är riksstämman. Dess verkställande och förvaltande organ är centralstyrelsen som utser ett arbetsutskott. Lokalavdelningens högsta beslutande instans är avdelningsmöte med avdelningsstyrelse som verkställande och förvaltande organ. Kretsstyrelse, i vilken ingående lokalavdelningar är representerade, har för närvarande enbart samordnande och vägledande uppgifter. Utredning om de regionala organens ställning och uppgifter pågår. 140

SBK är i egenskap av specialförbund ansluten till centralförbundet för befälsutbildning (CFB). Klubben är vidare associerad med svenska kennelklubben. Medlemskap kan förvärvas av varje väl ansedd svensk medborgare. Ungdomsmedlem är i åldern från 12 till 17 år. Antalet medlemmar var år 1967 ca 10 500, varav ca 850 ungdomar. Medlemsantalet har ända sedan klubbens bildande ökat betydligt år från år.

2. Utbildning Utbildningsverksamheten omfattar främst kurser för hundförare och instruktörer samt utbildning av hundar. Dessutom anordnas kurser bl. a. för domare, tävlingsledare, studieledare och ungdomsledare. Kurser för hundförare omfattar grundutbildning om 300 timmar samt därutöver specialutbildning om 150 timmar. Utbildningen av hundar varierar i längd efter hundens mottaglighet för dressyr. Kurserna syftar till att utbilda sökhundar, spår- och skyddshundar samt draghundar. Prov för certifikat ingår också i kursverksamheten. SBK utbildning genomförs huvudsakligast som regionalt eller lokalt anordnade kurser. Under år 1966 deltog ca 3 500 elever i 145 kurser av dessa slag. Som ett led i denna utbildning anordnas i samverkan med studieförbunden studiecirklar i kynologiska ämnen. Under SOU 1968: 54

1966 anordnades 58 sådana cirklar med 550 deltagare. Instruktörsutbildningen inleds med lokalt anordnad kurs och fullföljs med central kurs vid arméns hundskola. 4rligen utbildas ca 30 instruktörer. 3. Ekonomi SBK erhöll för budgetåret 1968/69 ett anslag från fjärde huvudtiteln med 23 000 kr. Klubbens sammanlagda utgifter har under senaste år belöpt sig till omkring 200 000 kr. Kostnaderna bestrids sålunda till huvuddelen med utnyttjande av klubbens egna medel (medlemsavgifter m. m.).

B. V K synpunkter och förslag I fråga om totalförsvarets behov av hundar och hundförare utbildade genom SBK vill VK efter att ha inhämtat uppgifter från berörda myndigheter anföra följande. Krigsmaktens behov av hundförare tillgodoses genom att värnpliktiga och viss annan personal får sin grundläggande utbildning vid arméns hundskola. Det är emellertid av värde att de inom krigsmakten utbildade hundförarna underhåller och vidareutvecklar sina kunskaper och färdigheter genom att delta i av SBK anordnade kurser. Detsamma gäller fodervärdar för krigsmakten tillhöriga hundar. Inom krigsmakten bedrivs hundavel vid hundskolan. Denna avel är emellertid icke tillräcklig för att tillgodose behovet för krigs- och fredsorganisationen. Hundskolan är därför i väsentlig grad beroende av den hundavel och hundutbildning som genomförs inom ramen för SBK. Inom de civila delarna av totalförsvaret torde finnas ett behov av 3 000-4 000 hundar med hundförare. Behovet är dock för närvarande icke fullt kartlagt. Även på detta område bedömer VK det sannolikt att SBK kan göra en betydande insats. VK vill vidare framhålla att SBK hundförare och hundar i fredstid i viss utsträckning efter lokalt slutna överenskommelser ställs till polismyndighets förfogande bl. a. SOU 1968: 54

för bevakning och skallgång. Kommittén bedömer att denna verksamhet kommer att utvidgas. VK anser att brukshundklubben har uppgifter som motiverar att den även framgent bör räknas som frivillig försvarsorganisation. VK vill emellertid framhålla att en stor del av antalet medlemmar är anslutna till klubben enbart för att tillgodose sina fritidsintressen och sålunda utan inriktning på totalförsvarsuppgiften. En stor del av medlemsstocken består också av värnpliktiga som icke kan utnyttjas som hundförare i krigsorganisationen. De hundar, som tas fram av dessa mer hobbyinriktade medlemmar, bildar dock till del en reserv av hundar som är lämpliga för bruk inom totalförsvaret. Med hänsyn till att klubbens verksamhet sålunda endast delvis kan tillgodogöras totalförsvaret finner VK det lämpligt att som nu endast en del av klubbens utgifter bekostas av statsmedel. De framtida statsbidragens storlek bör avvägas med hänsyn tagen till en eventuell ökning av SBK uppgifter för totalförsvarets räkning. Avtalsbindning av medlemmar som hundförare inom totalförsvaret hade ännu under 1968 icke påbörjats. Anledningen är att behovet som nämnts icke detaljberäknats av berörda myndigheter. VK vill framhålla betydelsen av att sådan avtalsbindning av SBK hundförare och hundar kommer till stånd så snart ske kan. Sedan behovet av frivilliga hundförare och hundar klarlagts bör närmare bestämmelser för antagning, avtalsformer, utbildning och förmåner under utbildningen utarbetas av berörda myndigheter och SBK i samråd. De principer som i betänkandet anges för annan frivilligpersonal inom totalförsvaret bör härvid vara vägledande. Det nuvarande kurssystemet inom SBK anser VK lämpligt. VK vill understryka betydelsen av att i kurserna inryms orienteringar om totalförsvarets organisation och uppgifter. SBK kursdeltagare bör stimuleras att gå igenom lämpliga delar av den kompletteringsutbildning som anordnas för personal ur andra frivilligorganisationer och 141

som närmare beskrivits i kap. 4 C p. 7. Exempel härpå är FBU-kurser i utbildningsmetodik för instruktörspersonal samt kurser i sjukvårdstjänst. Registreringen av SBK-medlemmarnas hundar sker för närvarande centralt vid SBK centralstyrelse. Även om denna registrering sker med omsorg finner VK förfaringssättet mindre rationellt. För att hundbeståndet skall kunna utnyttjas effektivt erfordras att alla hundar, som är lämpliga för bruk inom totalförsvaret, registreras centralt. Ett sådan register bör enligt VK mening finnas vid hundskolan, vars nuvarande system för registrering är lämpligt för ändamålet. Från detta register skulle regionala och lokala militära och civila myndigheter kunna få erforderligt underlag för sin planläggning och verksamhet på detta område.

142 SOU 1968: 54

18 A. Nuvarande

Utbildning m. m. inom Sveriges civilförsvarsförbund

förhållanden

1. Organisation Sveriges civilförsvarsförbund (SCF) bildades år 1937. Det benämndes då riksluftskyddsförbundet. Grundstadgarna är fastställda av Kungl. Maj:t den 2 mars 1945 med vissa ändringar åren 1951 och 1961. Av grundstadgarna framgår att SCF är civilförsvarets frivilliga hjälporganisation. Det har till uppgift att genom upplysning främja civilförsvaret och det frivilliga arbetet för detta samt att bedriva frivillig utbildning och medverka i annan verksamhet inom civilförsvaret. Vid fullgörandet av sina uppgifter skall förbundet i erforderlig utsträckning samverka med myndigheter och organisationer för det civila och militära försvaret och därvid ställa sig vederbörande myndigheters anvisningar till efterrättelse. Förbundsstämman som hålls årligen är förbundets högsta beslutande myndighet. Under tiden mellan förbundsstämmorna utövar en centralstyrelse högsta ledningen av förbundets verksamhet. Centralstyrelsen utser ett arbetsutskott som bl. a. har till uppgift att mellan dess sammanträden utöva den omedelbara ledningen av SCF centrala verksamhet. Regionalt är länsförbund organiserade vars högsta beslutande myndighet är en förbundsstämma. Verkställande organ är en styrelse. Lokalt genomförs verksamheten inom SOU 1968:54

ramen för ca 200 civilförsvarsföreningar. Verksamhetsområde för förening omfattar civilförsvarsområde eller del därav enligt vederbörligt länsförbunds bestämmande. SCF är upptaget som frivillig försvarsorganisation i frivilligkungörelsen. Det är icke anslutet till annan frivillig försvarsorganisation. Medlemskap i förening kan vinnas av varje enskild person som är bosatt eller som vistas stadigvarande inom förenings verksamhetsområde. Antalet medlemmar var år 1967 ca 50 000. Härtill kommer ca 500 företag och mer än 500 kommuner som kollektiva medlemmar. Antalet enskilda medlemmar har under senare år sjunkit något. 2. Utbildning m. m. SCF verksamhet är inriktad främst på följande områden. Information i självskydd meddelas allmänheten i samverkan med svenska brandförsvarsföreningen och svenska röda korset. SCF söker vidare samla i civilförsvaret inskriven befälspersonal i särskilda till förbundet anslutna sammanslutningar. Vidare meddelar förbundet försvarsinformation och annan upplysning om civilförsvaret i samarbete med ideella, fackliga och politiska kvinnoorganisationer. Utbildningen i självskydd genomförs i form av tre kurser. Kurs i personligt skydd, som omfattar 4 timmar, anordnas av SCF. 143

Kurs avseende ABC vid olycka omfattar 6 timmar och anordnas av svenska röda korset. Den tredje kursen avser brandförsvar och anordnas av brandförsvarsföreningen. Den omfattar 4 timmar. De tre kurserna anordnas som ovan nämnts i nära samverkan mellan de tre organisationerna. I den av SCF anordnade kursen i personligt skydd har sedan år 1961 deltagit ca 600 000 personer. SCF eftersträvar att inom vart och ett av landets 100 civilförsvarsområden organisera en sammanslutning av i civilförsvaret inskriven befälspersonal. På grund av bristande ekonomiska och personella resurser hade intill hösten 1967 endast ett 20-tal sammanslutningar bildats. Verksamheten inom befälssammanslutning tar sikte på att genomföra sammankomster med föredrag och orienteringar samt studiebesök. Härvid sätts som ett mål att den enskilde medlemmen skall delta minst en gång per halvår. Verksamheten planeras i samråd med länsstyrelsens civilförsvarssektion. Vid sammankomsterna kan förekomma t. ex. orienteringar om verksamheten inom de olika grenarna av totalförsvaret, krigssjukvårdens organisation och den kommunala beredskapen. Studiebesök anordnas bl. a. vid civilförsvarets ledningscentraler, grupperingsplatser och förråd samt vid sjukvårdsanstalter och militära anläggningar för luftförsvaret. 3. Upplysning SCF eftersträvar att i varje län organisera en kvinnlig civilförsvarskommitté sammansatt av representanter för ideella, politiska och fackliga regionala kvinnoorganisationer. Är 1967 fanns kommittéer i 21 län. Kommittéernas uppgifter är att vara kontaktorgan mellan regionala kvinnoorganisationer å ena sidan och länsstyrelserna och länens civilförsvarsförbund å andra sidan. De skall inom anslutna organisationer sprida upplysning om främst civilförsvaret och övrigt civilt försvar samt verka för ökade medborgerliga insatser inom det civila försvaret. Ett särskilt kvinnoutskott leder denna verksamhet på central nivå. 144

Upplysningsverksamheten i övrigt bedrivs bl. a. i form av utställningar, utsändning av informationsmaterial och genom utgivning av tidskriften Civilt försvar som kostnadsfritt tillsänds ca 10 000 befäl inom civilförsvaret. Härför disponerar civilförsvarsstyrelsen 80 000 kr. för att bekosta prenumerationer. 4. Ekonomi Bidrag till civilförsvarsförbundets verksamhet utgick budgetåret 1966/67 med 1 028 400 kronor. Av dessa medel disponerades 757 000 kronor för självskyddsutbildningen, 50 000 kronor för kvinnokommittéernas verksamhet samt 22 000 kronor för övrig upplysningsverksamhet.

B. VK synpunkter

och fördag

VK bedömer att SCF uppgifter och verksamhet i huvudsak är lämpliga. Vissa förslag till samordning av verksamheten med övriga frivilligorganisationer m. m. läggs fram i det följande. SCF bör även i framtiden upptas som frivilligorganisation i frivilligkungörelsen. Det är önskvärt att SCF utökar sin verksamhet bland det i civilförsvaret inskrivna befälet. Alla län bör sålunda ha befälssammanslutningar med de uppgifter som nu åvilar redan organiserade sammanslutningar. Den obligatoriska repetitionsutbildningen för civilförsvarsbefälet behöver enligt VK bedömning kompletteras genom frivillig utbildning. På längre sikt bör därför byggas upp ett kurssystem efter de principer som föreslagits för den frivilliga befälsutbildningen omfattande viss befordringsutbildning och övrig befälsutbildning. Enligt vad VK inhämtat utreder SCF i samarbete med civilförsvarsstyrelsen hur dessa frågor närmare skall lösas. VK bedömer att civilförsvarspersonalen i stor usträckning även bör utnyttja de kurser som anordnas för personal från andra frivilliga försvarsorganisationer. Personalen bör därför kunna delta i lämpliga delar av den kompletteringsutbildSOU 1968: 54

ning som närmare beskrivits i kap 4 C p. 7. Exempel härpå är FBU-kurser i ledarskap och utbildningsmetodik samt kurser i motortjänst, ABC-skydd och sjukvårdstjänst. Kurser i motortjänst i SKBR och FAK regi bör även kunna genomgås. För personal i sambandstjänst bör FBU- eller FRO-kurser kunna utnyttjas samt för personal i förplägnadstjänst kurser anordnade för kvinnlig Aeller B-personal. SCF styrelser på olika nivåer bör nära samverka med övriga frivilligorganisationer bl. a. för att samordna kursverksamhet på sätt som angetts. SCF och samverkande organisationers kurser i självskydd bör enligt VK uppfattning vara ett lämpligt led i utbildningen av B-personal ur samtliga frivilligorganisationer. En samordning av kursverksamheten bör ske även i detta hänseende. Det är vidare, som VK i andra sammanhang anfört, väsentligt att upplysningsverksamheten intensifieras. Även på detta område bör en nära samordning med övriga frivilligorganisationer genomföras.

SOU 1968: 54 10—814341

J\f

Frivillig skjututbildning

19 Nuvarande förhållanden vid frivillig skjututbildning

A. Inledning Frivilligt skytte med militär anknytning genomförs inom ramen för tre sinsemellan självständiga frivilligorganisationer, nämligen frivilliga skytterörelsen, svenska pistolskytteförbundet och svenska sportskytteförbundet. Härutöver bedrivs, som tidigare redovisats, frivilligt skytte inom flertalet frivilligorganisationer liksom inom hemvärnet. Detta sker i stor utsträckning i samverkan med de lokala skytteorganisationerna. Sveriges militära idrottsförbund genomför vissa tävlingar i skytte för krigsmaktens personal. B. Frivilliga

skytterörelsen

1. Organisation Frivilliga skytterörelsen är den äldsta av de tre skytteorganisationerna. Det har nu varit verksamt i över ett sekel. Gällande grundstadgar är fastställda av Kungl. Maj:t den 25 maj 1945. Av dessa framgår att den frivilliga skytterörelsens uppgift är »att befrämja skjutskickligheten bland svenska folket, att utveckla och höja dess fosterländska anda samt att hos detsamma väcka och underhålla ett levande intresse för fosterlandets försvar». Högsta beslutande myndighet är en överstyrelse som sammanträder varje år. Besluten genomförs av ett verkställande utskott som även handlägger de löpande ärendena. 146

Verksamheten bedrivs regionalt inom ramen för skytteförbund som i regel omfattar ett län. Förbunden kan vara indelade i skyttekretsar. Verksamheten genomförs lokalt i skytteföreningar, vars antal år 1967 var ca 2 000. Samarbetet mellan skytteorganisationerna underlättas genom att de vardera har en representant från övriga organisationer i sina styrelser. Skytteförbundens överstyrelse har vidare en representant i CFB överstyrelse. Motsvarande samordning är genomförd på det regionala planet. Det frivilliga skytteväsendet omfattade år 1967 215 700 aktiva skyttar varav ca 75 000 var värnpliktiga under grundutbildning. Av redovisad statistik framgår att ca 30 000 skyttar var under värnpliktsåldern, ca 80 000 i värnpliktsåldern utöver tidigare nämnd utbildningskontingent på 75 000 och ca 30 000 över värnpliktsåldern. Överslagsvis kan anges att 10 procent av antalet värnpliktiga, som avslutat sin grundutbildning, är aktiva skyttar. Ett stort antal hemvärnsmän är också aktiva skyttar. Anslutningen liksom aktiviteten har påtagligt ökat under tider av utrikespolitisk spänning. Medlemskap i skytteförening kan vinnas av svensk medborgare som fyllt 14 år. 2. Utbildning Skjutning genomförs främst med gevär. Två typer används nämligen dels det s. k. arméSOU 1968: 54

geväret med modellåret 1896, som ännu under överskådlig tid i viss utsträckning kommer att användas inom krigsmakten, dels det s. k. Carl-Gustaf geväret med modellår 1963. Det senare vapnet kan betecknas som ett moderniserat armégevär. Skjutning sker dessutom i ganska stor omfattning med kulsprutepistol samt i begränsad utsträckning med kulsprutegevär. Fr. o. m. år 1967 sker även skjutning med au tomatkar bin. Skjutprogrammet för den s. k. skolskjutningen på tavlor är differentierat för att lämpa sig såväl för särskilt skickliga skyttar som för mindre rutinerade sådana. En väsentlig del av verksamheten ägnas åt s. k. fältskjutning. Fältskjutningen sker mot i terrängen utplacerade fältmässiga mål under stark tidsbegränsning och med begränsad insats av ammunition. Den är därför av särskilt värde ur militär synpunkt. I programmet förekommer även fältskjutning kombinerad med rent fysisk prestation t. ex. i form av skidskyttetävling, prov för skidskyttemärke eller tvågrensmärke. Proven för tvågrensmärke innefattar terränglöpning och skjutning. Tävlingsverksamheten är anpassad såväl för särskilt framstående skyttar som för en bredare anslutning bl. a. för att stimulera intresset hos mindre rutinerade skyttar. Det anordnas riksomfattande tävlingar av båda typerna. Utbildning av skytteinstruktörer förekommer i viss utsträckning med särskild inriktning på verksamhet bland de yngsta skyttarna. En grundförutsättning för att vidmakthålla skytteintresset hos medlemmarna är att de har ett eget vapen. För gemensamt bruk disponerade skytteföreningarna år 1966 totalt ca 20 000 vapen som lämnats ut från kronans förråd. Vapen kunde samma år förvärvas till en kostnad av 125 kr för gevär modell 1896 och 400 kr för det modernare Carl-Gustafgeväret. Licens tilldelas i regel den som fyllt 18 år och som är känd för laglydnad. Rekryteringen hämmas f. n. i viss mån genom att främst yngre skyttar saknar egna vapen. Aktiviteten påverkas i hög grad av amSOU 1968: 54

munitionskostnaden. Ammunitionen kostar i genomsnitt ca 35 öre per skott efter påförd omsättningsskatt. Hemvärnsmän och krigsmaktens aktiva personal får en viss mängd ammunition utan kostnad. Värnpliktiga officerare och underofficerare som är medlemmar i skytteföreningar får årligen en tilldelning av 150 skott utan kostnad. Bristen på skjutbanor begränsar också verksamhetens omfattning. Antalet godtagbara skjutbanor har under en följd av år minskat främst eftersom banor lagts ned på grund av den expanderande bebyggelsen kring tätorterna. Ersättningsbyggnader för att svara mot det ökade rekryteringsunderlaget i tätorterna har icke kunnat uppföras i tillräcklig omfattning på grund av brist på medel. I vissa fall har avståndet till nya skjutbanor blivit så stort att deltagandet hämmats. I detta förhållande ligger en väsentlig orsak till minskningen av antalet skyttar. Under senare år har man strävat efter att bygga skjutbanor som är lämpade för allt slags skytte. Skytteföreningarnas skjutbanor utnyttjas i betydande utsträckning vid de militära förbandens övningar utom förläggningsorten och av förband som genomför krigsförbandsövning samt av hemvärnet och för frivillig befälsutbildning. Antalet skjutbanor som tillhör skytterörelsen var år 1966 ca 1 900 st med en kapacitet av ca 12 000 tavelställ.

3. Ekonomi Skytteförbundens överstyrelse har för budgetåret 1968/69 fått ett anslag från fjärde huvudtiteln med 2 709 000 kr.

C. Svenska

pistolskytteförbundet

1. Organisation Svenska pistolskytteförbundet är en riksorganisation för landets pistolskytteföreningar och andra sammanslutningar som bedriver pistolskytte. Förbundet bildades år 1936. 147

Grundstadgar är fastställda av Kungl. Maj:t den 10 januari 1958. De har ändrats genom Kungl. Majts beslut den 2 december 1966. Av dessa framgår att förbundet inom totalförsvaret skall verka för höjande av skjutskickligheten hos personal som är eller kan förväntas bli utrustad med pistol som tjänstevapen. Verksamheten leds centralt av en styrelse. Regionalt är de till förbundet anslutna föreningarna sammanförda i pistolskyttekretsar. En krets verksamhetsområde omfattar i regel ett län. Antalet föreningar var år 1966 ca 700. Samarbete med de övriga skytteorganisationernas styrelser sker på sätt som redovisats i närmast föregående avsnitt. Pistolskytteförbundet hade år 1966 ca 18 000 aktiva skyttar. Medlemsantalet har under senare år minskat något vilket bl. a. torde bero på att antalet pistolbeväpnade inom krigsmakten under senare år minskat starkt. Förbundets medlemmar är nu till väsentlig del anknutna till de civila delarna av totalförsvaret exempelvis polisväsendet.

2. Utbildning Medlemskap i pistolskytteförening kan vinnas av svensk medborgare som under kalenderåret uppnår en ålder av lägst 14 år. Medlem i åldrarna 14-17 år får endast bedriva skjutning med vissa vapen. Skjutprogrammet omfattar såväl skolskjutning som fält- och stridsskjutning av varierande svårighetsgrad. Liksom inom skytterörelsen finns sålunda möjligheter för såväl särskilt skickliga skyttar som mindre rutinerade att få den träning och de tävlingstillfällen som behövs för att stimulera intresset. Utbildning av instruktörer sker centralt i anslutning till och i samarbete med infanteriets stridsskola (InfSS) men även regionalt anordnad av pistolskyttekretsar. Begränsande för verksamheten är de höga kostnaderna för anskaffning av vapen - 250-850 kr - och den naturliga restriktiviteten vid licensgivning. Vidare är am148

munitionskostnaderna höga till vapen som är avsedda för krigsbruk. En patron till 9 mm pistol kostade sålunda år 1966 drygt 22 öre. I fråga om skjutbanor har samma utveckling gjort sig märkbar som redovisats beträffande skytterörelsen. 3. Ekonomi Pistolskytteförbundet får för budgetåret 1968/69 anslag från fjärde huvudtiteln med 93 000 kr.

D. Svenska

sportshytteförbundet

1. Organisation Svenska sportskytteförbundet bildades år 1943. Grundstadgarna är fastställda av Kungl. Maj:t den 3 mars 1961. Av dessa framgår att förbundets uppgifter är »att administrera och befrämja svenskt sportskytte». Regionalt genomförs verksamheten inom ramen för distrikt och lokalt av klubbar och föreningar. Antalet lokala organisationer är år 1968 ca 540. Sportskytteförbundet har år 1968 ca 40 000 medlemmar. 2. Utbildning Utbildningen syftar främst till att träna upp särskilt goda skyttar för kvalificerade internationella tävlingar. Skjutprogrammet överensstämmer därför med det internationella. Utbildningen tar sikte på att skapa skyttar som har högsta grad av precision vid långsam skjutning mot stillastående mål. Den omfattar också övningar i att kombinera snabbhet och precision vid skjutning mot uppdykande mål och mot mål som är rörliga i sidled. Verksamheten bedrivs med såväl pistol som gevär. Vad som anförts i avsnitten B. och C. ovan beträffande anskaffning av vapen, ammunitionskostnader och skjutbanor gäller i princip även verksamheten inom sportskytteförbundet. SOU 1968: 54

3. Ekonomi Sportskytteförbundet har för budgetåret 1968/69 ett anslag på 16 500 kr från fjärde huvudtiteln. Härutöver utgår anslag från Riksidrottsförbundet med 240 000 kr samt från Sveriges olympiska kommitté med 22 000 kr.

SOU 1968: 54

20 Förslag angående frivillig skjututbildning

A. Granskning av nuvarande m. m. Behov av förbättringar

utbildning

1. Behov av frivilligt skytte Den moderna striden genomförs i stor utsträckning med understöd av indirekt och direkt skjutande granatvapen samt med användning av flyg- och fjärrvapen av olika slag. Luftlandsättningar kan väntas i ökad utsträckning. En följd av denna utveckling är att striden i ökad utsträckning kommer att vara rörlig och genomföras i nära stridskänning med fienden. Vidare kommer den att föras över stora ytor. Därmed skärps kraven på att alla enheter oavsett var de befinner sig kan ta upp ett segt försvar. Detta innebär att all krigsmaktens personal måste kunna delta i strid oavsett befattning. Våra styrkor måste även i mindre avdelningar, t. ex. genom överfall och beskjutning, kunna störa fienden inom områden som han lyckats besätta. Enligt VK bedömning leder denna utveckling till att den enskilde soldatens förmåga att kunna skjuta snabbt och med god träffsäkerhet med sitt handvapen ökar i betydelse. I den obligatoriska värnpliktsutbildningen är det icke möjligt att helt tillgodose dessa ökade krav. I grundutbildningen har det blivit nödvändigt att införa ett stort antal nya övningsmoment utan motsvarande ökning av utbildningstiden. Denna har tvärtom i vissa fall minskats för att ge utrymme för repetitionsutbildning. Följden 150

har blivit att skjututbildningen icke har kunnat ges ett helt tillräckligt utrymme under grundutbildningen. Det har vidare blivit nödvändigt att reducera skjututbildningens omfattning under den obligatoriska repetitionsutbildningen eftersom de enskilda övningarnas längd avkortats för att ge möjlighet att införa flera övningstillfällen. Av bl. a. de skäl som framförts anser VK att frivilligt skytte får ökat värde i framtiden. Det är särskilt viktigt att krigsmaktens personal av olika kategorier — fast anställda, värnpliktiga och hemvärnsmän deltar i sådant skytte. VK anser det också vara väsentligt att ungdom innan grundutbildningen påbörjas får möjligheter att nå en viss grundläggande färdighet i skjutning. VK anser att det även i framtiden finns behov av frivillig övning i pistolskytte främst för att tillgodose behoven inom de civila delarna av totalförsvaret. Kommittén finner det också vara av värde att svenskt skytte är representerat vid internationella tävlingar, vilket kräver en verksamhet av det slag som nu bedrivs inom sportskytteförbundet. 2. Organisation VK bedömer att var och en av de tre skytteorganisationerna har ett i huvudsak klart avgränsat verksamhetsområde. De har alla uppgifter som motiverar fortsatt verksamhet. En ytterligare samordning av arbetet SOU 1968: 54

är dock önskvärd inte minst på det lokala planet så att resurser kan utnyttjas gemensamt. Det bör dock framhållas att sportskytteförbundets verksamhet bör främst inriktas på att träna särskilt kvalificerade skyttar för deltagande i internationella tävlingar. Ytterligare synpunkter på vissa organisatoriska frågor framförs i kap. 21. 3. Medlemskap VK anser att nuvarande minimiålder för medlemskap i frivilliga skytterörelsen och pistolskytteförbundet är lämplig. Samma åldersgräns bör gälla även för sportskytteförbundet. I fråga om skytte med enhandsvapen (pistol och revolver) bör gälla restriktiva bestämmelser av den art, som beslutats av pistolskytteförbundets styrelse, nämligen att medlem, som under kalenderåret icke fyller lägst 17 år icke får skjuta med andra vapen än luftpistoler och vapen av kaliber 22 (6 mm). 4. Vapen och ammunition Inom krigsmakten minskar som tidigare nämnts efter hand antalet gevär i utrustningen. Gevären har i en första etapp ersatts med kulsprutepistoler och automatgevär. Nästa etapp är nu inledd. Den innebär att ett enhetsvapen - automatkarbinen införs vid ett stort antal enheter. En följd av denna utveckling har blivit att den frivilliga skytterörelsen huvudsakligen använder vapen som inte längre brukas inom krigsorganisationen. Gevär måste emellertid bl. a. av kostnadsskäl även i framtiden utgöra stommen i vapenutrustningen inom det frivilliga skyttet. VK vill i anslutning härtill anföra följande. Det är givetvis önskvärt att skyttarna övar sig på de vapen de skall bruka i krig. Erfarenheterna pekar emellertid entydigt på att en skicklig gevärsskytt också är skicklig vid användningen av andra vapen eftersom de egenskaper som krävs av en duktig skytt är desamma oberoende av handvapentyp. Man har också kunnat fastställa att en duktig handvapenskytt i regel också är en god skytt på underSOU 1968: 54

stödsvapen av olika slag t. ex. kulspruta och pansarbrytande vapen. VK anser sålunda att gevär av den äldre eller nyare modellen är väl ägnade att utgöra stommen i det frivilliga skytterörelsens vapenutrustning även i framtiden. Det är dock betydelsefullt att vapen, som ingår i krigsmaktens utrustning, i tillräckligt antal kan stå till skytteföreningarnas förfogande för kompletterande skjututbildning. Som tidigare angetts är det en grundförutsättning för att en skytt skall bibehålla skytteintresse och skjutfärdighet att han har ett eget vapen eller får låna ett sådant. Utlåning ur militära förråd måste begränsas med hänsyn till mobiliseringsberedskapen. VK anser dock att utlåning av gevär modell 1896 bör kunna ske i ökad utsträckning utan att mobiliseringsberedskapen eftersatts. Detta vapen bör genom enkelt förfarande kunna inköpas av de skyttar som önskar det. Priset på gevär är nu tämligen lågt. Ytterligare sänkning av priset genom tillskjutande av statsbidrag syns icke behövlig. Ammunitionskostnaden är nu hög. Detta verkar starkt hämmande på verksamheten. Kostnaden är främst kännbar för ungdom som inte har förvärvsarbete t. ex. skolungdom. Deltagande i frivilligt skytte bör stimuleras genom att fri ammunition i viss utsträckning tilldelas ungdom, värnpliktiga och hemvärnsmän. 5. Skjutprogram Det nuvarande skjutprogrammet för de olika organisationerna finner VK i stort lämpligt. Av särskild betydelse är att ungdomsskyttet ges ökad omfattning samt att verksamheten i skytteföreningarna i högre grad än nu inriktas på att träna ett större antal mindre rutinerade skyttar främst värnpliktiga och hemvärnsmän. Den tillämpade skjututbildningen bör i första hand omfatta övning i att träffa fältmässiga placerade mål. Av särskilt värde är att skjutning kombineras med en fysisk prestation såsom terräng- eller skidlöpning. Det är givetvis betydelsefullt att det finns 151

kunniga handledare på skjutplatserna särskilt för nybörjare. Utbildning av skytteinstruktörer bör därför ges ökad omfattning. 6. Skjutbanor Antalet skjutbanor som ligger nära tätorterna är i flertalet fall otillräckligt, vilket starkt begränsar deltagandet. Vid planering av tätorternas utbyggnad bör hänsyn tas till behovet av skjutplatser på rimligt avstånd från orten. VK anser att de s. k. allskytteanläggningar som nu börjat byggas ut är lämpliga och medger effektiv samordning av verksamheten mellan skytteorganisationerna. VK anser det väsentligt att skjutbanorna i framtiden får större kapacitet än de nu har.

B. Förslag till utformning av det frivilliga skyttet 1. Verksamhetens syfte och omfattning i stort Frivilliga skytterörelsens verksamhet bör syfta till att vidmakthålla och vidareutveckla skjutskickligheten främst hos krigsmaktens personal. Ungdom bör vidare ges möjlighet att delta i grundläggande skjututbildning som förberedelse för värnpliktsutbildningen. VK finner det särskilt angeläget att uppmärksamhet ägnas möjligheterna att aktivera den studerande ungdomens deltagande i det frivilliga skyttet. Skolidrottsrörelsen vid skolsystemets gymnasiala del (gymnasium, fackskola och yrkesskola) samt vid postgymnasiala utbildningsanstalter bör animeras att ta upp frivilligt skytte på sitt program. Svenska pistolsky tteförbundets uppgift bör vara att vidmakthålla och vidareutveckla färdigheten i att använda pistol främst hos personal som är tilldelad eller kommer att tilldelas pistol och som tillhör eller skall ingå i totalförsvaret. Grundläggande utbildning bör ges den totalförsvarspersonal som icke tidigare utbildats med vapnet. Svenska sportskytteförbundet bör ha till 152

uppgift att vidareutbilda skyttar bl. a. för internationella tävlingar. Verksamheten inom organisationerna bör dessutom som nu syfta till att genom information m. m. bidra till att vidmakthålla försvarsviljan och försvarsintresset. Inte minst med hänsyn härtill bör utan att avkall görs på organisationernas huvudsyfte även andra personer än de som ovan angivits få delta i verksamheten. VK vill i detta sammanhang peka på den värdefulla insats äldre skyttar kan göra som handledare av yngre mindre rutinerade skyttar och som föreningsfunktionärer. Medlemmar ur skytteorganisationerna bör även kunna delta i lämpliga delar av den kompletteringsutbildning som närmare beskrivits i kap. 4 C p. 7. Verksamheten bör genomföras i nära samverkan skytteorganisationerna emellan, med övriga frivilligorganisationer och hemvärnet samt med de militära myndigheterna. Medlemskap bör som nu kunna vinnas vid 14 års ålder. 2. Vapen och ammunition Som tidigare nämnts är det värdefullt att varje skytt inom det frivilliga skytteväsendet har ett eget eller tilldelat vapen. Medlemmarna bör stimuleras att i ökad utsträckning köpa egna vapen. För gemensamt bruk inom skytteföreningarna bör gevär, kulsprutepistoler och automatkarbiner kunna lånas ur militära förråd om så kan ske utan men för mobiliseringsberedskapen. Möjligheterna att tilldela tävlingsskyttar sådana vapen som lån bör också finnas. VK förutsätter att utlåning av vapen till föreningar och enskilda bör prövas av de militära och polisiära myndigheterna i samråd. I fråga om pistoler syns nuvarande bestämmelser för köp och lån ur kronans förråd böra gälla även i framtiden. VK anser att sådana vapen bör lämnas ut med stor restriktivitet. Ammunition bör kostnadsfritt lämnas ut till nybörjare i sådan omfattning att de kan lära sig de första grunderna av skjutningen. SOU 1968: 54

För att nå detta syfte bör en utlämning ske av 50 patroner per medlem. Till värnpliktiga som önskar vidmakthålla eller vidareutveckla sin skjutskicklighet bör kostnadsfritt lämnas ut så mycket ammunition att varje år en övning av tillräcklig omfattning kan genomföras. För detta syfte krävs enligt VK bedömning minst 20 patroner med gevär, automatkarbin och pistol samt 30 patroner med kulsprutepistol. Till hemvärnsmän liksom till annan personal som är avtalsbunden inom totalförsvaret, bör ammunition som nu inom vissa gränser lämnas ut kostnadsfritt.

för en utbyggnad endast kan ske på lång sikt. Som tidigare nämnts bör utbyggnaden ta sikte på att skapa s. k. allskytteanläggningar lämpade för gemensamt bruk av de tre skytteorganisationerna. 5. Ekonomi Vissa ekonomiska konsekvenser av VK förslag redovisas i kap. 27.

3. Utbildningen Verksamheten bör i högre grad än nu inriktas på att med största möjliga anslutning nyutbilda ungdom och vidareutbilda mindre rutinerade skyttar. Relativt sett mindre andel av verksamheten bör ägnas åt s. k. elitskytte. Som tidigare angetts är det betydelsefullt att verksamheten i största möjliga utsträckning genomförs så att skyttarna tränas i att träffa verklighetstroget uppställda mål på okända avstånd med begränsad ammunitionsinsats och på kort tid. Det är också viktigt att den tillämpade skjutningen kombineras med en fysisk prestation t. ex. i form av terrängförflyttning till fots eller på skidor mellan skjutstationer. Som tidigare angetts bör skytteinstruktörer utbildats i ökad utsträckning. I utbildningen bör ingå kännedom om säkerhetsbestämmelser t. ex. vid anordnande av fältskjutningar. Möjligheterna att utnyttja äldre skyttar för sådana uppgifter bör som tidigare nämnts tas till vara. 4. Skjutbanor m. m. I tidigare avsnitt har framhållits betydelsen av att antalet skjutbanor för tätorternas behov ökas. En viss modernisering och utbyggnad av skjutbanor torde emellertid även bli nödvändig på landsbygden. Skjutbanor är emellertid kostnadskrävande varSOU 1968: 54

V

Särskilda frågor

21 Organisatoriska frågor

A. Inledning Detta kapitel behandlar vissa frågor angående dels frivilligorganisationernas föreningsorganisation mot bakgrunden av dessas huvuduppgifter, dels myndigheternas ansvar för frivilligverksamheten. VK begränsar sig huvudsakligen till att lämna principiella synpunkter som bör kunna tjäna till ledning vid eventuella framtida förändringar på det organisatoriska området. Vissa förslag beträffande ökad organisatorisk samordning av de frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet är att anse som allmänna rekommendationer vars eventuella genomförande helt bör ses som organisationernas egna angelägenheter.

B. Friv illigorgan isation erna 1. Uppgifter Det viktigaste utgångsvärdet vid utformningen av organisationernas uppbyggnad är deras uppgifter. Enligt frivilligkungörelsen skall frivilligorganisationerna i samråd med vederbörliga myndigheter ansvara för och leda upplysnings- och rekryteringsverksamheten. De skall vidare medverka i utbildning, som anordnas av myndighet, i den mån detta lämpligen kan ske, anordna frivillig utbildning samt ombesörja registrering för utbildning av B-personal liksom 154

antagning, avtalsbindning, registrering för placering samt placering av sådan personal. Organisationerna skall vidare ansvara för och leda den ekonomiska understödjande verksamheten, upprätta förslag till anslagsäskanden och handha de statliga medel som ställs till förfogande samt bestämma över sina föreningsmässiga angelägenheter. VK anser att dessa uppgifter i huvudsak bör bestå även i framtiden. Uppgiften att anta, avtalsbinda, registrera för placering och placera B-personal bör dock åvila de myndigheter som avser att ta i anspråk personalen. Med en sådan ordning blir ansvarsförhållandena beträffande A-personalen och B-personalen mer ensartade än nu. Frivilligorganisationerna får genom denna avlastning ökade möjligheter att genomföra en nödvändig intensifiering av upplysnings- och rekryteringsverksamheten samt medlemsvården. Myndigheterna bör emellertid ges större resurser för att lösa dessa uppgifter. VK anser vidare av skäl som redovisas i kap. 25 att åläggandet att ekonomiskt stödja frivilligverksamheten bör utgå ur frivilligkungörelsen. Detta bör självfallet icke hindra att olika former av bistånd - även av ekonomisk art — bör kunna lämnas frivilligorganisationerna emellan. Det är också önskvärt och lämpligt att de stödföreningar eller motsvarande organisationer, som nu finns utanför de egentliga frivilligorganisationerna, fortsätter sin verksamhet. SOU 1968: 54

2. Organisationernas uppbyggnad Organisationernas nuvarande utformning framgår av bild 21: 1. De är samtliga uppbyggda efter i stort likartade principer, vilket bl. a. underlättar samarbetet och samordningen av verksamheten. En ändamålsenlig uppbyggnad av organisationerna har säkerställts genom att dessas grundstadgar enligt frivilligkungörelsen (3 §) skall fastställas av Kungl. Maj:t. Så bör enligt VK mening ske även i framtiden. Organisationernas uppbyggnad är i huvudsak anpassad efter myndigheternas organisation på såväl det civila som det militära området. Det finns sålunda centrala styrelser som samverkar med myndigheternas centrala organ samt regionala styrelser som samverkar med myndigheternas regionala organ på läns- och försvarsområdesnivån. Däremot saknas med något undantag en särskild instans på civil- och militärområdesnivån. Detta leder till att samverkan mellan frivilligorganisationerna och myndigheterna i viss mån försvåras på denna nivå, främst för militära myndigheter. VK anser dock att nuvarande organisation icke bör utökas utan strävan bör i stället vara att inom ramen för nuvarande uppbyggnad söka minska nackdelarna av att en instans på denna nivå saknas. Detta kan t. ex. ske genom att styrelserna på länsplanet inom varje organisation skapar ett samarbetsorgan eller att det uppdras åt en av styrelserna att gemensamt ansvara för samverkan m. m. med civilbefälhavare och militärbefälhavare. Verksamheten på det lokala planet genomförs nu särskilt inom de större organisationerna av ett stort antal föreningar (kårer). Svårigheter att finna tillräckligt antal styrelsefunktionärer för dessa föreningar föreligger. Det bör eftersträvas att på lämpligt sätt begränsa antalet lokala föreningar. Vidare bör föreningar som tillhör olika organisationer samarbeta i fråga om gemensamma uppgifter. De lokala organens verksamhet bör för att skapa klara ansvarsförhållanden i görligaste mån vara geografiskt avgränsad till bestämda områden. Områdena bör ansluta till den civila administrativa inSOU 1968: 54

delningen och så långt det är möjligt vara desamma för de olika organisationerna. Områdena för de lokala organen inom länen bör om möjligt utformas så att hela länets område är täckt. Därmed skapas goda förutsättningar för samarbetet mellan organisationerna och med myndigheter. I detta sammanhang bör uppmärksammas att såväl civilförsvarets som hemvärnets organisation är anpassad efter kommunindelningen. 3. Samordning av frivilligorganisationernas verksamhet Den frivilliga försvarsverksamheten bedrivs nu inom ramen för sexton organisationer förutom reservbefälsorganisationerna. Härtill kommer sjövärnskåren som är en militär organisation men som ändå kan hänföras till denna grupp. Hemvärnet berörs icke här. VK har funnit att uppdelningen av frivilligverksamheten på nuvarande antal organisationer gör det svårt att driva en tillräckligt effektiv och samordnad verksamhet. Arbetet blir personalkrävande inte minst inom det administrativa området. Samverkan mellan myndigheter och frivilligorganisationer försvåras. Det är vidare ofrånkomligt att främst ledning och administration av verksamheten tar i anspråk mer statsmedel och föreningsmedel än om verksamheten bedrevs inom ramen för färre organisationer. VK har funnit många skäl som talar för en ökad samordning av verksamheten vid organisationer med likartad eller närbesläktad verksamhet bl. a. med hänsyn till de allt större svårigheterna att besätta det nuvarande stora antalet funktionärsposter. Å andra sidan måste beaktas att de olika organisationerna ofta verkat under lång tid och fått den särskilda utformning och karaktär som motiverats av organisationernas olika uppgifter. Den kårsammanhållning som växt fram är av väsentlig betydelse för frivilligarbetet och bör inte få gå förlorad genom en alltför långtgående samordning. En ökad samordning av verksamheten bör enligt VK uppfattning kunna ske beträffande organisationer med likartade uppgif155

Bild 21:1. De friviliga försvarsorganisationernas organisation (principell uppbyggnad) Frivilligorganisationeras ledningsorgan Central instans

Regional instans (i regel län)

Lokal instans

Riksstämma (motsv) Överstyrelse (motsv) Centralt kansli

Förbundsstämma (motsv) Förbundsstyrelse (motsv) Förbundskansli (motsv)

Föreningsmöte (motsv) Föreningsstyrelse (motsv) Expedition (motsv)

ter exempelvis de kvinnliga frivilligorganisationerna och skytteorganisationerna. Denna samordning bör emellertid genomföras så att de nuvarande frivilligorganisationerna kan inrymmas inom ramen för en större organisationsenhet utan att därvid förlora sin egenart. Den form av anslutning av olika självständiga organisationer till centralförbundet för befälsutbildning som nu finns bör kunna tjäna som exempel på en lämplig samarbetsform i central instans. Det bör närmare undersökas om en anslutning kan ske även i regional och lokal instans. Den bör omfatta flertalet av de uppgifter som enligt frivilligkungörelsen åvilar frivilligorganisationerna. För att rationalisera administrationen bör expeditionstjänst och förvaltning närmare samordnas och i den utsträckning det är möjligt vara gemensam för flera frivilligorganisationer. Fördelar skulle vinnas inte minst i lokal instans där det är särskilt svårt att ordna en effektiv expeditionstjänst. En sådan samordning kräver emellertid att organisationerna disponerar gemensamma lokaler, vilket f. n. förekommer endast i be-

156 Myndigheter med vilka samverkan sker överbefälhavaren Försvarsgrenschefer Centrala militära staber och förvaltningar Centrala totalförsvarsmyndigheter (Militärbefälhavare) (Civilbefälhavare) Försvarsområdesbefälhavare Chef för örlogsbas Kustartilleriförsvarschef Flottiljchef Annan militär förbandschef Länsstyrelse Landsting Lantbruksnämnd Länsarbetsnämnd Militär förbandschef Hemvärnschef Kommunala myndigheter

gränsad utsträckning. Vissa frivilligorganisationer har anmält att behov av personalförstärkningar föreligger inom den interna administrationen. Som ovan nämnts anser VK att bl. a. sådana behov på sikt bör kunna bli tillgodosedda genom en ökad samordning av verksamheten vid likartade organisationer. VK framhåller i kap. 27 att det bl. a. genom en effektivisering av administrationen bör vara möjligt att bibehålla administrationskostnaderna på i stort samma nivå som nu. Även om de uttalade behoven av personalf örstärkningar i och för sig kan anses som angelägna torde det vara nödvändigt att intill dess att den föreslagna samordningen genomförts genom provisoriska åtgärder säkerställa att verksamheten kan fortsätta i avsedd omfattning, t. ex. genom omfördelning av arbetsuppgifterna inom eller mellan berörda organisationer. VK redovisar i det följande vissa synpunkter rörande de olika organisationerna. Härvid lämnas främst förslag till ökad samordning av verksamheten mellan organisationerna. SOU 1968: 54

4. Frivillig befälsutbildning I detta avsnitt behandlas verksamheten vid centralförbundet för befälsutbildning (CFB) och sjövärnskåren (SVK).

a) Centralförbundet

för

befälsutbildning

VK anser att CFB har en i princip lämplig utformning med hänsyn till sina uppgifter. Som tidigare angetts bör emellertid de organisationer, som hör till CFB, anslutas också i regional och där så är möjligt även i lokal instans, så att samordning av verksamheten underlättas. Genom anslutningen bör CFB också ikläda sig ansvar för all den samordning mellan de anslutna organisationerna som behövs inom ramen för uppgifterna enligt frivilligkungörelsen. Till CFB bör enligt VK förslag som specialförbund anslutas det nedan föreslagna flottans befälsutbildningsförbund (sjövärnskåren) och svenska fallskärmsklubben.

b) Frivillig befälsutbildning vid flottan Frivillig befälsutbildning i egentlig mening förekommer vid flottan endast för sjövärnskårens (SVK) personal. VK lägger i kap. 6 fram principförslag till sådan frivillig befälsutbildning vid flottan som avser värnpliktig personal, reservpersonal, krigsfrivilliga och ungdom. Upplysning, rekrytering och utbildning bör bl. a. på lokal nivå samordnas med de övriga frivilliga befälsutbildningsrörelserna. VK anser att som en konsekvens av det nya värnpliktsutbildningssystemet den nuvarande verksamheten inom SVK bör vidgas. Kåren bör därvid ombildas till ett frivilligt befälsutbildningsförbund för flottan med ställning analog med flygvapenföreningarnas riksförbund. Den ungdomsutbildning som nu bedrivs vid SVK bör enligt VK uppfattning fortsättas och bedrivas inom ramen för det föreslagna befälsutbildningsförbundet. VK finner det lämpligt att förbundet benämnes Sjövärnskåren. Förbundet bör som tidigare angetts som specialförSOU 1968: 54

bund anslutas till CFB. Med utgångspunkt från att frivillig befälsutbildning utvidgas inom flottan samt att ungdomsutbildningen skall fortsättas i samma omfattning som nu, finner VK, att den föreslagna omdaningen av SVK icke motiverar någon minskning inom flottan av personal som handläggar ärenden rörande SVK. Nu befintlig personal bör användas för de nya uppgifter som den föreslagna frivilliga befälsutbildningen föranleder. Inom marinstaben bör enligt VK uppfattning tillkomma en frivilligdetalj för denna verksamhet.

5. Organisationer som ställer företrädesvis kvinnlig personal till totalförsvarets förfogande Organisationer som bör hänföras till denna kategori är svenska blå stjärnan (SBS), svenska röda korset (SRK), riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK) och Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR). Enligt VK uppfattning har SBS, SLK och SKBR uppgifter av samma principiella art och kan anses tillhöra en avgränsad grupp av frivilligorganisationer. Det bör därför vara förenat med fördelar att inordna dessa organisationer under gemensam central, regional och lokal ledning. En förutsättning för en sådan ordning bör, som tidigare nämnts, vara att de olika organisationerna i princip bibehålls i sina nuvarande organisationsformer men under en gemensam central överstyrelse. Under en gemensam regional styrelse bör lyda lokala organ, där styrelserna är sammansatta av representanter för de organisationer som förekommer inom vederbörligt område. De lokala sammanslutningarna bör kunna bestå av skilda avdelningar för de olika organisationerna eller då så är lämpligt vara blandade. VK föreslår därför att förutsättningarna för att de nämnda frivilligorganisationerna gemensamt bildar Centralförbundet för de kvinnliga frivilligorganisationerna närmare bör undersökas. Ett principförslag till en eventuell framtida organisation för centralförbundet för 157

Bild 21:2. Principförslag till en eventuell framtida organisation för centralförbundet för de kvinnliga frivilligorganisationerna

Central instans

överstyrelsen för de kvinnliga frivilligorganisationerna1

Gemensamt kansli

SBS centralstyrelse

Regional instans

SKBR centralstyrelse

SLK centralstyrelse

Förbundsstyrelsen för de kvinnliga frivilligorganisationerna l Gemensamt förbundskansli

SBS2 förbundsstyrelse

SKBR2 förbundsstyrelse

SLK2 förbundsstyrelse

Lokalstyrelsen för de kvinnliga frivilligorganisationerna1 Gemensam lokalexpedition

SBS3 förening

SKBR3 bilkår

SLK3 kår

1 2 3

I styrelsen bör representant för SRK ingå Kan eventuellt utgå om dess uppgifter kan lösas av den gemensamma styrelsen På mindre orter kan de olika organisationernas verksamhet inordnas i en gemensam förening med särskilda sektioner för resp. specialorganisation

158 SOU 1968: 54

de kvinnliga frivilligorganisationerna framgår av bild 21: 2. VK vill här framföra följande allmänna synpunkter på det redovisade principförslaget. Centralförbundet för de kvinnliga frivilligorganisationerna bör som förut nämnts vara en gemensam sammanslutning för SBS, SKBR och SLK. SRK bör nära samverka med centralförbundet för att underlätta samordningen av den del av SRK verksamhet som berör utbildning för totalförsvaret med övriga frivillig utbildning. Centralförbundet bör leda och samordna sådan frivillig försvarsverksamhet som åläggs organisationerna enligt Kungl. Maj:ts bestämmande, främst genom frivilligkungörelsen. Centralförbundets ledning bör utövas av överstyrelsen för de kvinnliga frivilligorganisationerna. Representanter i överstyrelsen bör utses vid oganisationernas riksstämmor. De tre kvinnliga frivilligorganisationernas nuvarande föreningsorganisation med riksstämma som beslutande organ och med styrelser i central instans bör bibehållas. De bör av praktiska skäl ges samma benämning — centralstyrelse. Centralstyrelsernas representation bör utses efter samma principer som nu. Uppgifterna torde kunna begränsas till att leda respektive organisationers egna föreningsangelägenheter och att vara remissinstanser. Till överstyrelsens och centralstyrelsernas förfogande bör stå ett gemensamt centralkansli, som förbereder och verkställer styrelsernas beslut samt ansvarar för styrelsernas administration, handhar förvaltningen av tilldelade statsmedel och organisationernas egna medel samt svarar för viss produktion av publikationer och andra tryckalster. Centralförbundets ledning i regional instans bör utövas av förbundsstyrelsen för de kvinnliga frivilligorganisationerna. Representanter i förbundsstyrelsen bör utses vid förbundsstämma. Förbundsstyrelsen bör ha motsvarande uppgifter i regional instans som överstyrelsen har i central instans. Frågan om det är nödvändigt att bibehålla organisationernas nuvarande förbundsstyrelSOU 1968: 54

ser för att handlägga organisationernas föreningsangelägenheter bör närmare utredas. Till den gemensamma förbundsstyrelsens och eventuellt organisationernas förbundsstyrelsers förfogande bör stå ett gemensamt förbundskansli. Centralförbundets ledning i lokal instans bör utövas av lokalstyrelsen för de kvinnliga frivilligorganisationerna. I styrelsen bör ingå representanter för de organisationer som verkar i orten. De bör utses vid föreningsstämma. Lokalstyrelsen bör i princip leda all lokal frivilligverksamhet. De varierande lokala förhållandena bör få avgöra hur den interna organisationen av frivilligverksamheten skall utformas. Den lokala administrationen och förvaltningen bör handhas av en gemensam lokalexpedition. Det här redovisade förslaget bör bli föremål för detaljundersökningar som lämpligen bör bedrivas gemensamt av företrädare för de olika organisationerna. Beslut om samgående bör fattas av organisationerna själva. VK vill understryka att en förändring av nuvarande organisation endast bör genomföras om påtagliga vinster kan påräknas och utan att de nuvarande värdena i fråga om tradition och särart går förlorade. Vinsterna bör främst bestå i att effekten av upplysnings- och rekryteringsarbetet väsentligt ökar medan administrationskostnaderna nedgår. Arbetsbelastningen på föreningarnas funktionärer bör givetvis icke få bli större än nu. Ett närmare samgående bör enligt VK uppfattning genomföras efter ett eventuellt beslut därom under den därnäst följande femårsperioden. På längre sikt bör möjligheterna undersökas att sammanföra de kvinnliga frivilliga i en gemensam organisation. VK anser dock att praktiska och psykologiska skäl talar för att det föreslagna samgåendet i ett centralförbund utgör ett lämpligt första steg till en sammanslagning av organisationerna. Inom lottarörelsen som i sig innesluter armé-, marin-, flygvapen- och civilförsvarslottor är styrelserna i central och regional instans gemensamma för samtliga dessa kategorier. På det lokala planet finns dock särskilda armé-, marin- och flyglottakårer 159

med särskilda styrelser för varje kår. VK anser att denna organisation försvårar samordningen av den lokala verksamheten som dock är den bl. a., från rekryteringssynpunkt mest betydelsefulla. Vidare tas ett onödigt stort antal föreningsfunktionärer i anspråk. Gemensamma kårer bör därför organiseras för de olika kategorierna av lottor. Dessa kan emellertid om så anses vara lämpligt vara uppdelade kategorivis i skilda sektioner under den gemensamma styrelsen. SRK har icke närmare berörts i detta sammanhang. Detta beror på att denna organisation har uppgifter som endast till en del berör totalförsvarets krigsorganisation. Verksamheten är därmed i betydande grad artskild från de övriga organisationernas, vilket gör att SRK icke bör inordnas i den ovan angivna gruppen av organisationer. Samordning bör vid en sammanslutning av de ovannämnda organisationerna i stället säkerställas genom att SRK är representerad i de övriga organisationernas gemensamma styrelse. SKBR är för närvarande ansluten till CFB. Med föreslagen ordning erfordras icke längre denna anslutning. 6. Synpunkter på övriga frivilligorganisationer Organisationer som här behandlas är frivilliga radioorganisationen (FRO), frivilliga automobilkåren (FAK), frivilliga motorcykelkåren (FMCK), frivilliga flykåren (FFK), svenska fallskärmsklubben (SFK), svenska brukshundklubben (SBK) och Sveriges civilförsvarsförbund (SCF). Av dessa är nu FRO, FAK, FMCK och SBK anslutna till centralförbundet för befälsutbildning. VK anser att detta är en lämplig ordning men förordar som tidigare redovisats att CFB åtar sig ansvaret för samordning av den verksamhet som organisationerna enligt frivilligkungörelsen skall ombesörja. Vidare vill kommittén understryka betydelsen av att de här angivna organisationerna är representerade i regionala och lokala styrelser för den frivilliga befälsutbildningsrörelsen. Frivilliga flygkåren intar såsom organisa160

tion en sådan särställning att en anslutning till CFB icke ter sig ändamålsenlig. Däremot bör flygkåren som närmare motiverats i kap. 15 upptas i frivilligkungörelsen som frivillig försvarsorganisation. Som motiverats i kap. 16 bör svenska fallskärmsklubben tas upp i frivilligkungörelsen som frivillig försvarsorganisation. Fallskärmsklubbens verksamhet överensstämmer nära med den som bedrivs inom frivilliga befälsutbildningsrörelsen. Organisationen bör därför anslutas till CFB. Svenska civilförsvarsförbundet bör med hänsyn till sin speciella verksamhet även i framtiden vara en från andra frivilligorganisationer fristående organisation. 7. Skytteorganisationerna Som angetts i kap. 19 genomförs frivilligt skytte inom ramen för tre sinsemellan självständiga frivilligorganisationer, nämligen frivilliga skytterörelsen, svenska pistolskytteförbundet och svenska sportskytteförbundet. För att underlätta samordningen av verksamheten mellan de tre organisationerna finns bl. a. i var och en av de centrala styrelserna representant för de två övriga skytteorganisationerna. Sådan ömsesidig representation är i regel genomförd även i regional instans. VK anser att organisationernas verksamhet är så principiellt likartad att en närmare samordning bör ske. Det bör undersökas om det är lämpligt att de tre organisationerna på central, regional och lokal nivå inordnas under gemensam styrelse. Detta hindrar icke att det inom denna gemensamma ram organiseras särskilda sammanslutningar för de skilda slagen av skytte.

8. Samarbetsorgan för frivilligverksamheten I den nuvarande frivilligkungörelsen anges i 10 § att ett samarbetsorgan för samordning av de frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet må finnas. Med anledning härav har Frivilligorganisationernas samarbetskommitté (FOS) bildats. FOS utgör ett forum för ömsesidig orientering och diskusSOU 1968: 54

sion om gemensamma angelägenheter. I FOS ingår representanter för de frivilliga försvarsorganisationerna. Ordförandeskapet i kommittén skiftar mellan organisationernas representanter och omfattar ettåriga mandatperioder. Inom FOS finns en underkommitté för de kvinnliga frivilligorganisationerna (FOKS). VK har i olika sammanhang betonat betydelsen av ett ökat samarbete och i vissa fall en ökad samordning inom det frivilliga försvarsarbetet. VK anser därför att den verksamhet som nu bedrivs av FOS bör fortsätta och vidareutvecklas. Som exempel på områden där FOS insatser kan vara av särskilt värde kan nämnas samordning av upplysnings- och rekryteringsverksamheten samt framställning av gemensamt informationsmaterial. För att effektivisera FOS arbete synes det lämpligt att något förstärka kommitténs administration. Genomförs det av VK föreslagna centralförbundet för de kvinnliga frivilligorganisationerna bör FOKS verksamhet kunna övertas av detta. Det åvilar överbefälhavaren att samordna frivilligverksamheten inom totalförsvaret. VK föreslår därför att överbefälhavaren åläggs att utfärda närmare anvisningar för FOS verksamhet. C.

Myndigheterna

1. Uppgifter i stort Myndigheternas uppgifter inom frivilligverksamheten är bl. a. att ansvara för den frivilliga försvarsverksamheten inom vederbörligt verksamhetsområde, att lämna frivilligorganisationerna underlag för upplysningsoch rekryteringsarbetet, bistå organisationerna i rekryteringsverksamheten samt att utfärda bestämmelser för frivillig befälsutbildning, utbildning av A- och B-personal samt viss annan frivillig utbildning. Myndigheterna skall vidare ansvara för avtalsbindning, registrering och krigsplacering (placering) av A-personal. Vidare bör de tillhandahålla för utbildningen nödvändig utrustning, materiel, förnödenheter och lokaler m. m. VK anser att dessa uppgifter i huvudsak SOU 1968: 54 il—814341

bör bestå även i framtiden. Uppgiften att avtalsbinda, registrera för placering (placera) B-personal åvilar nu frivilligorganisationerna. VK anser att denna uppgift bl. a. av beredskapsskäl bör övertas av myndigheterna. Uppgifterna berör olika områden av den statliga och kommunala verksamheten. VK anser att grundprincipen bör vara att den myndighet som i krig utnyttjar frivilligpersonal eller har ansvar för beredskapsplanläggningen inom visst område som berör frivilligverksamheten även bör ansvara för den statliga och kommunala medverkan i frivilligarbetet. Myndigheternas ansvar för frivilligutbildning framgår av bild 21: 3. Enligt nuvarande ordning ankommer det på frivilligorganisationerna att till Kungl. Maj:t inlämna förslag till äskanden av de statsmedel som erfordras för frivilligverksamheten liksom att handha och förvalta dessa medel. Som exempel härpå kan nämnas statsmedel för administration och upplysningsverksamhet, utbildning, utrustning och vissa andra förnödenheter. Yttranden över frivilligorganisationernas förslag avges av överbefälhavaren, arbetsmarknadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen och försvarets civilförvaltning. Inom statsförvaltningen pågår för närvarande omfattande försök i syfte att åstadkomma ett effektivare budgetsystem än det nu använda. VK anser därför att det är för tidigt att nu framlägga förslag till ändringar av den gällande ordningen i fråga om formerna för anslagsäskanden av statsmedel för den frivilliga försvarsverksamheten. VK förutsätter emellertid att vid det fortsatta reformarbetet av budgetsystemet de särskilda förhållanden som avser frivilligverksamheten beaktas. Överbefälhavaren ansvarar för ledning och samordning av frivilligverksamheten. Försvarsgrenschef ansvarar främst för utbildning, utrustning m. m. inom respektive verksamhetsområden. VK förordar att nuvarande ansvarsförhållanden i dessa hänseenden bibehålls vilket innebär att frivilligfrågor löses inom vederbörliga stabsorgan. Väsentligt är emellertid att det som nu in161

Bild 21:3. Myndigheternas ansvar för den frivilliga försvarsverksamheten enligt VK förslag Frivillig försvarsverksamhet rörande Krigsmakten a) Frivillig befälsutbildning b) Personal som avtalsbinds inom krigsmakten c) Frivilligt skytte Civilförsvaret a) Personal som avtalsbinds för civilförsvaret

Ur frivillig organisation

CFB SBS, SKBR, SLK, SRK, FMCK, FRO, SVK Skytteorg

Myndighet som svarar för verksamheten

Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna Militärbefälhavare Försvarsområdesbefälhavare, örlogsbaschef, kustartilleriförförsvarschef, flottiljchef

SBS, SKBR, SLK, SRK, FFK, FMCK, FRO SCF

Civilförsvarsstyrelsen Civilbefälhavare1 Länsstyrelse

Medicinalväsendet Personal som avtalsbinds för medicinalväsendet

SKBR, SRK

Socialstyrelsen Civilbefälhavare1 Landsting

Veterinärväsendet Personal som avtalsbinds för veterinärväsendet

SBS

Veterinärstyrelsen Civilbefälhavare1 Länsstyrelse/landsting

Lantbruket Personal som avtalsbinds för lantbruket

SBS

Transportväsendet Personal som avtalsbinds för transportväsendet

FAK, SKBR

b) Frivillig utbildning av allmänheten

Civilbefålhavarekanslier och länsstyrelser Personal som avtalsbinds i dessa myndigheters krigsorganisation 1 2

2 Statens jordbruksnämnd 1 Civilbefälhavare Lantbruksnämnd

Transportnämnden Civilbefälhavare1 Länsstyrelse

SLK, FMCK, SKBR, Resp civilbefälhavare och FRO länsstyrelse

Endast ansvar för eventuell samordning av utbildningen. Beträffande frågor som rör utbildning i samråd med lantbruksstyrelsen.

om försvarsstaben liksom inom försvarsgrensstaberna åläggs en sektionschef att ansvara för samordningen av handläggningen av frivilligfrågor inom respektive stab och företräda staben inför frivilligorganisationerna. Inom berörda civila, centrala myndigheter bör en motsvarande befattningshavare finnas.

2. Ledning och samordning av frivilligverksamheten vid myndigheterna a) Centrala

myndigheter

VK har i kap. 2 framhållit nödvändigheten av att myndigheterna utfärdar riktlinjer för användningen av frivilligpersonal inom totalförsvaret så att de viktigaste personalbeSOU 1968: 54

hoven blir tillgodosedda i en lämplig angelägenhetsordning. Riktlinjerna bör grundas på en långsiktig personalplanering för användningen av frivilligpersonal, vilken bör utgöra ett komplement till motsvarande planering för övrig personal. Riktlinjerna måste utformas att gälla totalförsvaret i dess helhet. VK föreslår att överbefälhavaren blir sammanhållande för denna planering vad gäller krigsmakten och att arbetsmarknadsstyrelsen får motsvarande uppgift för de civila delarna av totalförsvaret. Det bör åvila överbefälhavaren att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen ansvara för erforderlig samordning inom totalförsvaret. Enligt VK uppfattning bör underlag för försvarsupplysningen för krigsmaktens del utarbetas av överbefälhavaren. De civila myndigheterna bör lämna erforderligt underlag i vad rör vederbörande myndighets verksamhet. Samarbete bör liksom nu bedrivas med beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, totalförsvarets upplysningsnämnd och centralförbundet Folk och Försvar. För krigsmakten gemensamt underlag och gemensamma anvisningar för rekryteringen bör lämnas av överbefälhavaren och vad rör försvarsgrenarna av försvarsgrenscheferna. Inom totalförsvarets civila sektor bör arbetsmarknadsstyrelsen ha motsvarande uppgift i samråd med övriga berörda civila myndigheter. Samordningen inom totalförsvaret bör åvila överbefälhavaren. Den frivilliga utbildningen bör ledas av försvarsgrenscheferna och de civila myndigheter som utnyttjar frivilligpersonal i krig. Ledningen åstadkoms främst genom att bestämmelser för utbildningens innehåll, planläggning, organisation och genomförande utfärdas. Vissa civila myndigheter saknar egna utbildningsresurser i sin organisation. Utbildningen bör i sådana fall uppdras åt frivilligorganisation att genomföra, exempelvis genom att FAK genomför viss bilförareutbildning. Det bör också vara möjligt att genomföra erforderlig utbildning vid kurser, som anordnas av annan myndighet, exempelvis genom att frivillig expeditionspersonal vid en länsstyrelse deltar i en av cheSOU 1968: 54

fen för armén anordnad kurs i expeditionstjänst. Kostnader för utbildning som genomförs vid annan myndighet eller av frivilligorganisationen bör bestridas av medel som ställs till förfogande genom den myndighet som skall disponera personalen i krig. Överbefälhavaren bör i samråd med berörda myndigheter svara för samordningen inom totalförsvaret. Bestämmelser för antagning, registrering, förordnande, krigsplacering samt personalens skyldigheter och rättigheter bör samordnas inom alla delar av frivilligverksamheten. Det bör åligga berörda myndigheter att envar inom sitt verksamhetsområde utfärda erforderliga bestämmelser. I de fall där så är möjligt bör enahanda bestämmelser gälla för likartade kategorier av frivilligpersonal. Bestämmelserna bör därför utformas i samråd med överbefälhavaren och arbetsmarknadsstyrelsen. Det bör även ankomma på överbefälhavaren att svara för samordningen inom totalförsvaret. I avvaktan på att ett nytt budgetsystem kommer att införas bör som VK tidigare angett den nuvarande ordningen beträffande förslagen till äskanden av statsmedel tillsvidare behållas dvs. varje frivilligorganisation utarbetar och insänder till Kungl. Maj:t förslag till äskanden vad rör den del av frivilligverksamheten som faller inom organisationens område. Över de förslag som berör frivilligverksamhet för vilka medel skall utgå under fjärde huvudtiteln skall överbefälshavaren respektive civilförsvarsstyrelsen och försvarets civilförvaltning avge yttranden. Över de förslag som berör frivilligverksamhet för vilka medel skall utgå under annan huvudtitel föreslår VK att berörd central totalförsvarsmyndighet skall avge yttrande. Frivilligorganisationernas uppgifter i stort bör som hittills framgå av frivilligkungörelsen. Härutöver kan det vara nödvändigt att statsmyndigheterna genom anvisningar och förslag till frivilligorganisationerna närmare preciserar myndigheternas önskemål i fråga om verksamhetens bedrivande. Sådana anvisningar och förslag bör utarbetas av myndigheter och frivilligorganisationerna i 163

samråd. Även här bör överbefälhavaren svara för samordningen. Som ovan angetts föreligger inom skilda områden behov av att samordna frivilligverksamheten. Enligt gällande frivilligkungörelse åvilar det överbefälhavaren att under Kungl. Maj:t i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap samordna den frivilliga försvarsverksamheten. Frivilligverksamheten berör även andra civila myndigheter än de ovan nämnda, t. ex. lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen och transportnämnden. Enligt VK uppfattning bör frivilligverksamheten inom totalförsvaret liksom hittills samordnas av överbefälhavaren. Det synes emellertid lämpligt att det uppdras åt arbetsmark nasstyrelsen att samordna frivilligverksamheten inom de civila delarna av totalförsvaret.

b) Regionala myndigheter: och militärbefälhavare

Civilbefälhavare

VK anser att den ledning av den frivilliga försvarsverksamheten som åligger regionala myndigheter bör utövas enligt samma principer som övrig ledningsverksamhet i regional instans. Inom krigsmakten bör militärbefälhavaren leda frivilgverksamheten inom militärområdet. Ledningen utövas bl. a. genom att bestämmelser utfärdas för hur frivilligverksamheten skall bedrivas och samordnas mellan försvarsområdesbefälhavare respektive chefen för Gotlands militärkommando, chef för örlogsbas, kustartilleriförsvarschef och flottiljchef samt övriga berörda förbandschefer. Civilbefälhavarnas ställning och uppgifter har senast utretts av 1964 års civilbefälhavareutredning, vilken i sitt betänkande av den 21 juni 1967 (sid. 228) bl. a. föreslår att uppgiften i fred även skall omfatta »att verka för att personal hos civila myndigheter inom civilområdet utbildats för sin verksamhet i krig och själv anordna erforderlig sådan utbildning». Den nyssnämnda utbildningen, för vars genomförande civilbefälhavaren har att ver164

ka, kan delvis komma att genomföras som frivilligutbildning för viss personal. VK bedömer att ledningen av frivilligverksamheten inom de civila delarna av totalförsvaret i denna instans kommer att bli av relativt ringa omfattning. Ledningen av verksamheten inom civilområdet bör enligt VK uppfattning åläggas civilbefälhavaren, som härvid bör samverka med militärbefälhavaren. Samordning mellan krigsmakten och den civila sektorn av totalförsvaret åvilar f. n. militärbefälhavaren, som därvid har att samverka med länsstyrelserna inom militärområdet. Denna samverkansform är mindre lämplig om civilbefälhavaren ges nya befogenheter enligt det redovisade förslaget. Militärbefälhavaren bör behålla samordningsansvaret men samordningen bör i så fall genomföras i samråd med civilbefälhavaren. De frivilliga försvarsorganisationerna saknar ledningsorgan på denna nivå. VK föreslår att ett gemensamt samarbetsorgan tillkommer där såväl frivilligorganisationerna som myndigheterna är representerade.

c) Regionala myndigheter:

Länsnivån

Erforderlig ledning av och samordning mellan militära myndigheter på denna nivå åstadkommes genom militärbefälhavarens ledning. Inom den civila sektorn bör under civilbefälhavaren frivilligverksamheten ledas och samordnas av länsstyrelsen i samråd med landsting, lantbruksnämnd och länsarbetsnämnd. Försvarsområdesbefälhavare och chefen för Gotlands militärkommando bör ansvara för erforderlig samordning mellan de militära och civila delarna av den frivilliga försvarsverksamheten inom försvarsområdet respektive militärkommandot. Inom vissa försvarsområden finns samarbetsorgan med representanter för frivilligorganisationerna och myndigheterna. Erfarenheterna av denna samarbetsform är i regel goda. VK anser att det bör övervägas att bilda sådana samarbetsorgan inom alla försvarsområden. SOU 1968: 54

d) Myndigheter och organ på lokal nivå Frivilligorganisationerna och myndigheterna på regional nivå bör utfärda anvisningar för samordning av frivilligverksamheten på lokal nivå.

3. Personalfrågor VK har funnit att antalet befattningshavare vid myndigheterna som handlägger frivilligärenden f. n. varierar med hänsyn till omfattningen av frivilligverksamheten. De förslag som VK lägger fram bedöms i vissa fall komma att öka arbetsomfånget vid här aktuella myndigheter. VK förutsätter att respektive myndigheter vid ett genomförande av VK förslag skall ha att närmare precisera de förändringar av arbetsuppgifterna, som förslagen i fråga kan ge anledning till, liksom att i förekommande fall anmäla eventuella behov av organisationsförstärkningar. Det är vidare angeläget att dessa frågor särskilt beaktas vid pågående och kommande översyner av myndigheternas organisation.

SOU 1968: 54

22 Utbildningsbetingelser — utbildningens lokalisering

A. Inledning Den frivilliga utbildningen måste enligt VK uppfattning bedrivas under betingelser som väl svarar mot de krav som gäller för övrig utbildning i dagens samhälle. VK har närmare granskat vilka kvalitetskrav som bör beaktas och tillgodoses vid den framtida frivilligutbildningen bl. a i fråga om instruktörer, utbildningsmiljö, lokaler och utbildningsanordningar samt utrustning och utbildningsmateriel. VK anser att det är nödvändigt att utbildningsbetingelserna i dessa hänseenden blir så gynnsamma som möjligt för att den målsättning som VK tidigare angett för frivilligutbildningen skall kunna uppnås.

B. Grundläggande ningsbetingelserna

synpunkter

på

utbild-

1. Instruktörer Den frivilliga utbildningen omfattar ett stort antal kurser med olika ändamål och innehåll. VK vill särskilt framhålla att de instruktörer, som utnyttjas i vissa kvalificerade delar av den frivilliga befälsutbildningen, bör ha samma kvalitet som instruktörer vid motsvarande delar inom det obligatoriska utbildningssystemet. För andra former av frivillig utbildning bör instruktörer ur de frivilligas egna led kunna utnyttjas i avsevärt större utsträckning än nu bl. a. vid komplet166

teringsutbildningen. För den kvinnliga frivilligutbildningen bör eftersträvas att i största möjliga utsträckning använda kvinnliga instruktörer. VK föreslår därför att utbildningen av kvinnliga instruktörer ges ökad omfattning. För att förbättra möjligheterna att erhålla frivilliga instruktörer föreslår VK i kap. 23 att de ekonomiska förmåner som utgår vid instruktörsverksamhet förbättras. 2. Utbildningsmiljö, lokaler och utbildningsanordningar Den miljö där frivilligutbildningen skall bedrivas måste i första hand motsvara de krav som en effektiv och realistisk utbildning ställer. Det är emellertid enligt VK uppfattning angeläget att dessa krav kan förenas med de önskemål som den enskilde frivillige har i fråga om kursernas lokalisering och om trivsam miljö under utbildningen. De platser där frivillig utbildning bedrivs bör medge möjligheter till rekreation och friluftsliv på fritid. Centrala och regionala kurser bör om möjligt lokaliseras under sommaren till kustorter och under vintern till fjällterräng. Hänsyn bör vidare tas till att resorna för deltagarna blir så korta som möjligt. Lokaler för undervisning, förläggning, matsalar och fritid bör vara tidsenliga, välhållna och försedda med moderna värmeoch sanitetsanordningar. Förläggningslokaler för kvinnlig personal bör ligga avskilda från SOU 1968: 54

utrymmen som disponeras av manlig personal. Den frivilliga utbildningen genomförs vid statliga utbildningsanstalter, i regel militära anläggningar såsom skolor, truppförband och läger, eller vid av frivilligorganisationerna förhyrda eller ägda utbildningsläger. VK finner det från effektivitetssynpunkt angeläget att de ordinarie utbildningsanstalterna utnyttjas för frivilligutbildning under så stor del som möjligt av den tid då ordinarie utbildningsverksamhet icke förekommer. VK anser att man vid planering av utbildningsanstalterna bör beakta de behov av tillgång på utbildningsmöjligheter som frivilligutbildningen kräver. En betydande del av frivilligutbildningen bedrivs vid läger som helt eller delvis ägs av frivilligorganisationerna. Till lägren hör förutom förläggnings-, utspisnings- och undervisningslokaler även mindre markområden. Lägrens storlek och kvalitet varierar. Som exempel på större läger, vilka ägs av den frivilliga befälsutbildningsrörelsen, kan nämnas Kjellviken, Gottskär, Tylebäck, Skälderviken, Köpingsvik, Fårö, Gräsmark, Stagården, Ånn och Hemavan. Lägren är i huvudsak i godtagbart skick. Frivilligorganisationerna strävar efter att med egna medel underhålla och modernisera lägren. Organisationernas egna resurser är dock icke tillräckliga för att kontinuerligt hålla lägrens standard på en önskvärd nivå. Statligt stöd synes nödvändigt. Tillgången på lämpliga lokaler för utbildning av frivilliga är i vissa hänseenden begränsade. VK anser att lämpliga civila utbildningsanstalter bör utnyttjas. De flesta skollokaler i landet torde väl lämpa sig för att bedriva den teoretiska undervisining som ingår i frivilligutbildningen. Utbildning av teknisk art och utbildning av bilförare bör kunna ske vid vissa yrkesskolor. Djurvårdare bör kunna utbildas vid lantbruksskolor. Där de lokala förhållandena så medger bör utbildningen även kunna ske vid civilförsvarets skolor. Inom svensk frivilligutbildning tillämpas det ganska unika förfarandet att familjemedlemmarna medföljer kursdeltagaren och förSOU 1968: 54

läggs i anslutning till utbildningsplatsen. På många kursplatser Oäger) finns därför särskilda förläggningslokaler, matsalar, kök och fritidsanordningar som för en ringa kostnad får användas av familjemedlemmarna samtidigt som mannen eller hustrun deltar i utbildningen. Dessa åtgärder möjliggör att frivilliga i stor utsträckning kan använda semestern för att delta i frivilligutbildningen och har visat sig vara i hög grad rekryteringsfrämjande. På platser med begränsade möjligheter att ta hand om familjerna har på senare tid i stor utsträckning deltagarnas egna husvagnar använts. Detta underlättas om åtgärder för uppställning av husvagnarna liksom vissa sanitära anordningar vidtas. VK anser att det är av stor personalvårdande betydelse att frivilligutbildningen kan genomföras i en familjevänlig miljö och förordar att åtgärder som underlättar för deltagarna att medföra sina familjer under utbildningen främjas.

3. Utrustning och utbildningsmateriel m. m. För att uppnå de utbildningsmål som VK förutsätter i sina förslag till utbildningssystem är det nödvändigt att den utrustning och utbildningsmateriel som ställs till förfogande under frivillig utbildning är av samma kvalitet som används vid annan utbildning. Utrustning och materiel bör så långt möjligt vara densamma som den frivillige kan komma att använda i krig. I fråga om tilldelning av personlig utrustning som uniformer m. m. erhålls denna under frivillig utbildning inom krigsmakten så långt resurserna medger såsom tillfälligt personliga lån. VK anser att denna ordning är lämplig. Vid utbildning av frivilliga inom totalförsvarets civila sektor föreligger svårigheter att förse kursdeltagarna med lämplig personlig utrustning. I vissa fall har militära uniformspersedlar kunnat lånas från krigsmakten. VK anser att det är rimligt att den frivillige även under sådan utbildning utan kostnad kan få låna erforderlig personlig utrustning t. ex. i form av arbetskläder och eventuell skyddsutrustning. Det bör an167

komma på de civila myndigheter som svarar för frivilligutbildningen att utfärda närmare bestämmelser härom. Beträffande övrig utrustning och utbildningsmateriel bör denna enligt VK uppfattning kunna utlånas myndigheterna emellan. Eventuella kostnader bör bestridas av den myndighet eller organisation som lånar eller förhyr materielen.

C. Särskilda synpunkter på utbildningsbetingelser vid frivillig befälsutbildning 1. Befordringsutbildningen

i form av teknisk utbildning. VK bedömer att utbildningsanstalter, där bl. a. erforderliga utbildningsanordningar av särskilt teknisk art finns att tillgå, har möjligheter att genomföra här aktuell utbildning. I VK förslag till befordringsutbildning förekommer vidare bl. a. allmänna skeden och befattningsskeden. De allmänna skedena omfattar viss utbildning t. ex. truppföring eller trupputbildning. Utbildningen bör kunna vara gemensam för elever ur arméns alla truppslag men även för personal tillhörande vissa utbildningslinjer inom de andra försvarsgrenarna. Dessa allmänna skeden synes kunna förläggas till lämpliga läger. Befattningsskede, som är inriktat på de speciella uppgifterna inom en viss krigsbefattning, bör med hänsyn till behovet av särskild utbildningsmateriel vid armén och kustartilleriet i regel anslutas till truppförband, vid flottan till örlogsbaser och vid flygvapnet till lämpliga flygbaser eller luftbevakningsavsnitt.

I det av VK föreslagna systemet för befordringsutbildningen främst i fråga om utbildning till värnpliktig officer kommer framför allt vid armén att ställas vissa särskilda krav på utbildningsbetingelser. Förutom behovet av kvalificerade instruktörer, som tidigare nämnts, behövs även lämplig övningsterräng och tillgång till särskild övningsmateriel. De lokala förhållandena vid flertalet läger 2. Kompletteringsutbildning medger att främst teoretisk taktik- och truppföringsutbildning samt militär idrott Kompletteringsutbildningen bör som redan kan bedrivas i anslutning till lägren. I tak- nämnts genomföras som regionala och lotik- och truppföringsutbildningen kommer kala kurser. En betydande samordning komdärför muntliga stridsövningar att bli den mer att erfordras icke minst genom att komdominerande utbildningsformen. Vid vissa pletteringsutbildningen bör vara gemensam läger t. ex. Gottskär, Ann och Hemavan för olika försvarsorganisationer inom tomedger dock terrängen att viss praktisk till- talförsvaret. Utbildningen torde komma att lämpningsutbildning i form av stridsskjut- ske i form av kvälls- och endagsövningar elningar kan genomföras. Enligt VK uppfatt- ler som veckoslutskurser på lämpliga platser ning måste icke minst den frivilliga befäls- inom militärområdena, varvid som regel anutbildningen bedrivas under så realistiska slutning till övningsplatser för krigsmakten och effektiva former som möjligt. Det är eller civilförsvaret bör eftersträvas. angeläget att befältutbildningen i tillämpad I detta sammanhang bör uppmärksamtaktik och truppföring kan bedrivas i form mas önskvärdheten av att kurser kan förav stridsskjutning. De kurser vars ändamål läggas till universitetsstäder. Härigenom nödvändiggör att här angivna krav skall kun- skapas ökade möjligheter att intressera unina tillgodoses måste lokaliseras till platser versitetsstuderande att delta i utbildningdär lämpliga förutsättningar finns i fråga en. Förutsättningarna härför är goda med om terräng och speciella utbildningsanord- hänsyn till att fredsförband är lokaliserade till aktuella städer. ningar. Vid marinen och flygvapnet finns behov av kvalificerad befordringsutbildning främst 168

SOU 1968: 54

D. Särskilda synpunkter på utbildningsbetingelserna vid utbildning av kvinnlig personal 1. Central utbildning - Central frivilligskola för A- och B-personal VK har funnit att den nuvarande kvinnliga frivilligutbildningen hämmas bl. a. på grund av att disponibla utbildningslokaler, utbildningsanordningar, förläggningar och fritidslokaler inte motsvarar de krav som nu och i framtiden måste ställas på dessa. En annan brist är att utbildningen f. n. måste genomföras på ett stort antal platser, som var och en på grund av begränsad kapacitet har ett förhållandevis litet antal elever. Utbildningens effektivitet har blivit lidande härigenom. Ett onödigt stort antal lärare och instruktörer samt befattningshavare i förvaltningstjänst har måst tas i anspråk till förfång för annan utbildningsverksamhet. Utbildningen har kommit att dra alltför stora kostnader i förhållande ull uppnådd utbildningseffekt. VK har övervägt om icke stora fördelar vore att vinna genom att en central frivilligskola för kvinnlig frivilligpersonal inrättas. De flesta av de centrala kurserna bedöms kunna koncentreras till en central frivilligskola. Till skolan kunde således förläggas kurser av för totalförsvaret gemensam art t. ex. befäls- och ledarkurser samt kurser för meniga inom tjänstegrenarna stabstjänst, expeditionstjänst, sambandstjänst, förplägnadstjänst, biltjänst och sjukvårdstjänst. Dessutom kunde kurser i instruktörstjänst och frivilligadjutanttjänst samt repetitionskurser genomföras där. Sådan kvinnlig frivilligutbildning som är beroende av särskilda fasta utbildningsanordningar såsom utbildningen i stridsledningstjänst, luftförsvarstjänst, viss sambandstjänst och djurvård, bör dock fortfarande äga rum vid samma eller liknande utbildningsanstalter som nu. Sålunda bör viss central frivilligutbildning ske även framdeles för marinens del vid Bergaskolorna, för flygvapnets del vid Bunge (Gotland), vid F i l SOU 1968: 54

och F 14 samt i djurvård vid Strömsholm och Bjärsjölagård. En översiktlig beräkning visar att årligen ca 1 200 elever bör kunna genomgå grundutbildning och ca 700 elever bör kunna genomgå repetitionsutbildning vid en central frivilligskola. För att begränsa kostnaderna för skolans administration och drift bör eftersträvas att den anslutes till utbildningsanstalt inom totalförsvaret där verksamheten bedrivs under huvuddelen av året. För närvarande pågår vissa utredningar bl. a. rörande krigsmaktens framtida fredsorganisation varvid även olika alternativ för att begränsa antalet utbildningsanstalter studeras. VK har anmält till bl. a. försvarets fredsorganisationsutredning att ett behov av lokaler för en central frivilligskola eventuellt kan komma att uppstå. VK föreslår att frågan om inrättande av en central frivilligskola, främst avsedd för utbildning av A- och B-personal, görs till föremål för vidare undersökningar. Med hänsyn till att frågan berör ett flertal av de totalförsvarets myndigheter som svarar för frivilligutbildningen och frivilligorganisationerna, föreslår VK att överbefälhavaren anmodas att närmare utreda möjligheterna att inrätta en central frivilligskola. 2. Regional och lokal utbildning Den kvinnliga frivilligpersonalen har varierande önskemål beträffande utbildningsgång med hänsyn till familjeförhållanden, studier, yrkesutövning m. m. Kurssystemet för denna personal måste därför utformas så att eleverna skall ha ett tillräckligt antal valmöjligheter, då det gäller att planera deltagandet i frivilligutbildningen. Då vissa elever av olika skäl kan ha svårt att genomgå centrala kurser, måste möjlighet finnas att även kunna delta i regionala och lokala kurser. VK uppskattar att årligen ca 1 000 frivilliga bör delta i grundutbildning och ca 1 000 bör delta i repetitionskurser av detta slag. Resurserna för utbildningen bör kraftsamras till grundkurser, underbefäls(ledar-)kurser och repetitionskurser för personal vid 169

förband som icke genomför krigsförbandsövningar. De av VK redovisade negativa erfarenheterna av att utbildning genomförs på ett stort antal platser med alltför begränsad kapacitet, bör härvid särskilt uppmärksammas. Med hänsyn till den samordning av utbildning för olika personalkategorier som skall ske under den allmänna försvarsutbildningen, det tillämpade slutskedet av grundkurs och repetitionskurserna för både A- och Impersonal måste utbildningen organiseras så att tillräckligt stora utbildningsavdelningar erhålls. Veckoslutskurser bör härvid i första hand komma i fråga. Lokalt kan också kvälls- och endagsövningar anordnas. Genom att koncentrera veckoslutskurserna till ett begränsat antal platser inom varje civil- och militärområde bör möjlighet finnas att erbjuda de övade lämpliga utbildnings- och förläggningsbetingelser. Den regionala och lokala utbildningen bör i regel förläggas till lämpligt truppförband eller övningsläger. Inom varje område torde utbildningen komma att behöva anordnas på 2-3 kursplatser. Den närmare fördelningen av utbildningsansvaret vid dessa kurser bör regleras av militärbefälhavaren i samråd med berörda civila myndigheter.

visat åtgärder för att förbättra det frivilliga skyttets utbildningsbetingelser i fråga om vapen, ammunition och skjutbanor. Beträffande skjutbanor har VK tidigare anfört att antalet skjutbanor har nedgått på grund av den ökande tätortsbebyggelsen. Skjutbanorna har ofta blivit kringbyggda av nybebyggelse varigenom kraven på säkerheten icke längre kunnat tillgodoses. Flyttning av sådana skjutbanor har på många håll fått anstå på grund av kostnadskäl. I de fall nya skjutbanor kommit till stånd, har resavstånden ofta blivit så stora, att deltagarantalet nedgått. Den obligatoriska repetitionsutbildningen, som ofta bedrivs på stort avstånd från förläggningsorterna, är i många fall beroende av tillgång till civila skjutbanor. Det är även från denna synpunkt viktigt att skytteväsendets skjutbanekapacitet ökas. VK anser det därför önskvärt att statligt bidrag även i framtiden kan utgå för underhåll och nybyggnad av skjutbanor. Det synes lämpligt att skjutbanorna i framtiden utbyggs som allskytteanläggningar, där alla grenar av skyttet inklusive jägarskytte kan bedrivas.

F. Övriga organisationer 1. Frivilliga radioorganisationen (FRO)

E. Frivillig

skjututbildning

Skjututbildningen har icke kunnat ges ett helt tillräckligt utrymme i den obligatoriska värnpliktsutbildningen. Det är därför betydelsefullt att krigsmaktens personal frivilligt vidmakthåller och förbättrar sin skjutskicklighet samt att ungdom innan grundutbildningen påbörjas frivilligt nått en viss färdighet i skjutning. VK anser vidare, som tidigare framförts, att den skytteverksamhet, som bedrivs inom sportskytteförbundet, bör fortsätta. Den breddning och föryngring av det frivilliga skyttet, vilken VK bedömt som önskvärd, kräver förbättrade utbildningsbetingelser i fråga om vapen, ammunition, skjutbanor samt ledare och funktionärer. VK har tidigare i kap. 20 närmare redo170

Möjligheterna att nå önskvärd effekt vid utbildningen inom FRO sammanhänger med tillgång på instruktörer, radiomateriel och lokaler med utbildningsanordningar för främst radiotelegrafi och radiotelefoni. Radioutbildat reservbefäl och värnpliktigt befäl är en väsentlig del av FRO medlemskader. Härigenom synes möjligheterna gynnsamma att få fram instruktörer inom FRO egna led. Utbildningen av instruktörer sker dels vid den obligatoriska utbildningen och dels vid centrala kurser för radioinstruktörer som anordnas av FRO. Önskvärt är att i varje krigsförband finns en krigsplacerad värnpliktig, som inom FRO erhållit sådan färdighet att han kan instruera sina kamrater i radiosignaltjänst. Antalet instruktörskurser bör därför ökas. Desutom är det önskvärt att instruktörerna inom F R O SOU 1968: 54

också genomgår FBU-kurser som omfattar utbildningsmetodik och ledarskap. Den radio- och utbildningsmateriel, som används uppges av FRO vara otillräcklig och föråldrad. För att motsvara behovet skulle ett tillskott av materiel erfordras. VK anser att FRO bör få låna erforderlig modern materiel från krigsmakten om beredskapskraven så medger.

4. Frivilliga flygkåren (FFK) VK har i kap. 15 angett att F F K bör tas upp som frivillig försvarsorganisation i frivilligkungörelsen. Denna åtgärd jämte den utökning av anslagen av statsmedel för att vidmakthålla och vidareutveckla flygförarnas kunskaper och färdigheter som VK i samma kapitel föreslagit synes tillfyllest för att tillförsäkra FFK godtagbara utbildningsbetingelser.

2. Frivilliga automobilkåren (FAK) 5. Svenska fallskärmsklubben (SFK) Tillgång till lämpliga instruktörer i motortjänst är en viktig förutsättning för utbildningen. Som framhållits i kap. 13 bör FAK eftersträva att samordna instruktörsutbildningen med utbildningen inom FBU och SKBR. Möjligheterna att uppnå önskad effekt i utbildningen av FAK-personal beror vidare i hög grad på tillgången på lämpliga fordon för övningskörning m. m. I första hand bör tyngre lastbilar med släp användas. Lämpliga fordon finns blott i begränsad omfattning inom krigsmakten. Civila fordon, som går i yrkesmässig trafik, torde på grund av de stora hyrkostnaderna i regel icke kunna komma i fråga. Andra civila fordon bör dock kunna förhyras t. ex. den vagnpark som finns vid yrkesskolorna för utbildning av lastbilsförare.

3. Frivilliga motorcykelkåren (FMCK) Behovet av instruktörer bör främst tillgodoses genom att FMCK egna medlemmar genomgår lämplig utbildning härför. Måste annan instruktörspersonal tas i anspråk bör reserv- och värnpliktigt befäl utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt. Tillgång på motorcyklar är i hög grad styrande för utbildningens omfattning inom FMCK. Landets bestånd av motorcyklar är mycket begränsat. Lämpliga motorcyklar finns främst vid krigsmakten. Utbildningsanordningar i motortjänst finns numera vid ett stort antal truppförband. Utbildningen vid FMCK bör därför bedrivas vid sådana förband. SOU 1968: 54

VK har i kap. 16 föreslagit att SFK bör upptas som frivilligförsvarsorganisation i frivilligkungörelsen. Härigenom kommer utbildningen att kunna underlättas och effektiviseras. VK har vidare föreslagit att statsmedel bör utgå för att täcka vissa av de brister som finns inom organisationen. Som exempel på kostnader för vilka statsbidrag bör utgå kan nämnas hyra av flygplan, anskaffning och underhåll av fallskärmsmateriel, anordningar på marken vid de flygfält, som utnyttjas för hoppträning, samt ersättning till instruktörer. SFK verksamhet har hittills bedrivits vid sex lokalavdelningar i Stockholm, Östersund, Göteborg, Linköping, Karlsborg, Skåne. Dessa avdelningar har var och en disponerat i regel ett hoppfält för vilket hopptillstånd getts av luftfartsverket. Centrala kurser bl. a. för instruktörer har genomförts vid arméns fallskärmsjägarskola (FJS) i Karlsborg och i Stockholm/Tierp. I Karlsborg har FJS utbildningsanordningar kunnat utnyttjas. I Tierp finns provisoriska utbildningsanordningar vilka är i mindre gott skick. För att öka utbildningseffekten har SFK anfört att det behövs fler och bättre hoppfält samt en central hoppskola. Enligt VK uppfattning bör en central hoppskola kunna anslutas till FJS. VK föreslår att det uppdras åt överbefälhavaren att närmare undersöka behov och lokalisering av en sådan skola. 6. Svenska brukshundklubben (SBK) Medlemsantalet i SBK har under senare år avsevärt ökat. 171

För att genomföra utbildningen erfordras tillräcklig tillgång på instruktörer. För närvarande sker utbildning av instruktörer inom de olika SBK-kretsarna. De mest kvalificerade uttas till chefsinstruktörskurs vid arméns hundskola. Omkring 40 chefsinstruktörer utbildas årligen vid denna skola. Utbildningen av instruktörer innefattar hunddressyr, pedagogisk utbildning och allmän orientering i hundfrågor. Instruktörsutbildningen har ännu icke fått tillräcklig omfattning för att säkerställa en effektiv utbildning, önskvärt är att antalet instruktörer kunda öka. Arméns hundskola, vilken som nämnts medverkat i utbildningen av chefsinstruktörer, har icke kapacitet för att utbilda ytterligare instruktörer. SBK avser därför att i egen regi jämsides med hundskolan utbilda chefsinstruktörer. VK finner det motiverat att instruktörsutbildningen understödjes då totalförsvarets behov av avtalsbunden personal från SBK härigenom torde bättre kunna tillgodoses. 7. Sveriges civilförsvarsförbund (SCF) Efter anmodan av civilförsvarsstyrelsen har förbundet under senare år försökt bilda särskilda sammanslutningar för civilförsvarets befäl. Bakgrunden härtill är att det vid den obligatoriska utbildningen har konstaterats att personalen är intresserad av en närmare kontakt med det egna civilförsvarsområdets organisation och fortbildning i anslutning till den egna civilförsvarsverksamheten. Förbundet förbereder därför åtgärder för att bilda befälsutbildningsföreningar. Förutsättningarna för en sådan verksamhet bedöms såsom goda. VK anser det angeläget att berörda myndigheter stödjer SCF för att skapa goda utbildningsbetingelser efterhand som befälsutbildningen kan komma igång.

172 SOU 1968: 54

23 Förmåner till frivillig personal

A. Inledning I direktiven för VK anförs i fråga om ekonomiska förmåner vid frivillig utbildning att utredningen bör pröva om det i anledning av utredningens övriga förslag eller av andra skäl är motiverat att ändra storleken eller arten av de ekonomiska förmåner som utgår vid sådan utbildning. Utredningens överväganden, heter det vidare, bör därvid avse såväl den frivilligutbildning som nära ansluter till värnpliktsutbildningen som övrig frivilligutbildning med syfte att tillgodose krigsmaktens behov. I sammanhanget bör därvid enligt direktiven särskilt behandlas förmåner till värnpliktiga som genom frivillig utbildning helt eller delvis anordnad inom frivilligorganisationen kan överföras till reservanställning vid krigsmakten. Vidare anges att utredningen vid sina överväganden om förmånerna bl. a. bör uppmärksamma de motioner i ämnet som under senare år behandlats av riksdagen och de uttalanden som gjorts i anslutning därtill. Utredningen bör även belysa de följdverkningar som framlagda förslag rörande förmåner vid frivilligutbildning kan få för sådan frivillig försvarsutbildning som tar sikte på behoven inom andra delar av totalförsvaret än krigsmakten. I den fortsatta framställningen redovisar VK inledningsvis de förmåner som f. n. utgår till frivillig personal under utbildning och tjänstgöring. Redovisningen ansluter SOU 1968: 54

till gällande bestämmelser på området. Härefter följer en redogörelse för kommitténs förslag till förmånssystem vari huvudsakligen anknyts till förmånsslagen som sådana. En översiktlig redovisning av nuvarande förmåner jämförda med av kommittén föreslagna återfinns i särskild sammanställning (bilaga 23: 1-2). B. Gällande förmånsbestämmelser

m. m.

1. A-personal samt deltagare i frivillig befälsutbildning m. m. a)

Frivilligbrevet

Förmåner till denna personal regleras huvudsakligen i följande författningar m. m.: kungl. brev den 17 maj 1963, det s. k. frivilligbrevet, värnpliktsavlöningskungörelsen, familjebidragsförfattningarna, kungörelsen angående grupplivförsäkring åt värnpliktiga m. fl., militärersättningsförordningen samt allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän. Bestämmelsernas tillämpningsområden m. m. redovisas nedan. Kungl. Maj:t har i brev den 17 maj 1963, det s. k. frivilligbrevet, meddelat bestämmelser om frivillig tjänstgöring vid krigsmakten m. m. 1 Bestämmelserna i frivilligbrevet Se not Is. 174 173

reglerar möjligheter att till frivillig tjänstgöring inkalla personal tillhörande bl. a. de frivilliga försvarsorganisationerna, ekonomiska förmåner under sådan tjänstgöring m. m. Vidare innehåller brevet föreskrifter av främst ekonomisk natur med avseende på deltagande i den utbildningsverksamhet som bedrivs av nämnda organisationer. Till frivillig personal räknas härvid i stort deltagare i frivillig befälsutbildning, huvudsakligen värnpliktiga, samt A-personal, dvs. krigsfrivillig avtalsbunden personal som ständigt ingår i krigsorganisationen. B-personal, dvs. avtalsbunden personal som endast tillfälligt skall ingå i krigsorganisationen och därför formellt icke anses som krigs frivilliga, omfattas endast i begränsad utsträckning av frivilligbrevets förmånsbestämmelser. För viss övrig frivilligpersonal, t. ex. T-personal, gäller andra förmånsbestämmelser. Enligt bestämmelserna kan personal som tillhör kategorierna värnpliktiga och krigsfrivilliga, medlemmar av centralförbundet för befälsutbildning (CFB) eller till förbundet ansluten organisation eller av föreningen svenska blå stjärnan (SBS), föreningen svenska röda korset (SRK) eller riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK) m. fl. efter eget åtagande inkallas till frivillig tjänstgöring. Inkallelse kan därvid ske antingen för att tillgodose föreliggande behov av befäl eller för att bereda personalen utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning. Personalen ifråga kan härvid ianspråktas t. ex. för tjänstgöring vid förband under krigsförbandsövning. Kostnaderna härför bestrids enligt bestämmelserna från vederbörligt försvarsgrensanslag. När det däremot gäller deltagande i utbildningsverksamhet som anordnas av frivilligorganisationerna sker detta efter överenskommelse mellan organisationen och och dess medlemmar. Verksamheten avser utbildning som krävs för att nå eller bibe1

TLA nr 35, TSA nr 35, Ekof C nr 48; ändring 1964, TLA nr 30, TSA nr 39, Ekof C nr 99 och 1965 TLA nr 21, TSA nr 21, Ekof C nr 36 och den 30 juni 1967, TLA nr 53, TSA nr 49, Ekof C nr 64.

hålla kompetens för krigsplacering vid krigsmakten. Häri ingår utbildning inom olika tjänstegrenar för A-personal t. ex. expeditions-, bil- och signaltjänst, utbildning för befattning inom olika tjänstegrader eller tjänsteklasser, kompletterings- och omskolningsutbildning, specialkurser m. m. Utbildningskostnaderna bestrids med vissa i brevet angivna undantag av anslagsmedel som för ändamålet ställs till organisationernas förfogande. Utbildningsverksamheten omfattar i stort utbildning av värnpliktigt befäl, ungdomsutbildning samt utbildning av A- och B-personal. I det följande redovisas de förmåner som enligt frivilligbrevet utgår till medlem av frivilligorganisation vid frivillig tjänstgöring. Avdelning A i frivilligbrevet behandlar frivillig tjänstgöring vid krigsmakten. Avdelning A II innehåller bestämmelser om avlöning under tjänstgöring för att tillgodose behovet av befäl. I fråga om värnpliktigt eller krigsfrivilligt befäl föreskrivs att nämnda personal under sådan tjänstgöring skall få lön i lägsta löneklassen av den lönegrad, som lägst gäller för beställningshavare på aktiv stat i motsvarande tjänstegrad samt förmåner i övrigt i huvudsak enligt gällande avlöningsbestämmelser för aktiv personal. Det bör framhållas att här avsedd tjänstgöring kan i vissa fall ingå såsom ett led i nuvarande befordringsutbildning inom frivilliga befälsutbildningssystemet. Avdelning A III upptar bestämmelser om avlöning under utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning. Bestämmelserna berör förutom personal på reservstat, i reserv m. fl., även s. k. övrig personal till vilken hänförs bl. a. A-personal. I fråga om förmåner under utbildning föreskrivs i avdelning A III c) följande. Till personal som är medlem av någon av de ovan nämnda frivilligorganisationerna utgår avlöning, familjebidrag och övriga förmåner, bl. a. reseförmåner, enligt samma grunder som gäller för värnpliktig vid författningsenligt åliggande tjänstgöring. Penningbidraget skall utgöra 12 kronor för dag eller det högre belopp som enligt värnpliktsavlöningskungörelsen utgår SOU 1968: 54

till värnpliktig i viss tjänstegrad eller tjänsteklass. Vidare anges att familjebidrag enligt vad därom föreskrivs i familjebidragsförfattningarna 1 icke får utgå vid utbildning som omfattar mindre än sex dagar i följd. Avdelning B i frivilligbrevet innehåller bestämmelser bl. a. om de förmåner som kan utgå till medlemmar i frivilliga försvarsorganisationer vid viss utbildning m. m. Såsom tidigare nämnts avses härmed sådan utbildning som krävs för att nå eller bibehålla kompetens för krigsplacering vid krigsmakten. Utbildningen avser enligt bestämmelserna antingen lägerutbildning eller s. k. fritidsutbildning (hemortsutbildning). Till deltagare i utbildningen utgår enligt vederbörliga organisationers närmare bestämmande förmåner enligt följande grunder. Vid s. k. lägerutbildning som bedrivs under minst tre dagar i följd, in- och utryckningsdagar inräknade, utgår till kursdeltagaren fri förplägnad, fri inkvartering samt, under pågående utbildning, fri sjukvård i förläggningen eller på militär sjukvårdsanstalt, allt enligt tillämpliga i värnpliktsavlöningskungörelsen stadgade grunder. Vid färd mellan bostaden och plats för lägerutbildning utgår vidare, om transport icke anordnas genom militär myndighets försorg, fri resa eller resekostnadsersättning 2 Vidare utgår till deltagare i lägerutbildning som omfattar minst tre dagar i följd - i mån av tillgång - såsom lån enligt försvarets materielverks bestämmande uniform och övriga persedlar samt traktamente med högst 10 kr. för dygn om utbildningen icke anordnas helt i vederbörlig organisations regi. Vid annan utbildning för krigsmaktens räkning (fritidsutbildning) utgår förmåner, med undantag för sjukvård och traktamente, enligt samma grunder som vid lägerutbildning. Samtliga förmåner är skattefria. b)

Värnpliktsavlöningskungörelsen

Frivilligpersonalen åtnjuter såsom ovan nämnts under sin utbildning vissa av de förSOU 1968: 54

måner som jämlikt värnpliktsavlöningskungörelsens 3 bestämmelser tillkommer värnpliktiga under författningsenlig tjänstgöring. Sålunda utgår under frivillig utbildning av viss varaktighet fri förplägnad och inkvartering, fria persedlar och utrustning, fri sjukvård och fria resor vid in- och utryckning. Kungörelsens bestämmelser om premier och utryckningsbidrag är däremot icke tillämpliga på frivilligpersonalen. Begravningshjälp enligt nämnda kungörelse kan utgå till frivilligpersonal endast under utbildning som avses i avdelning A III c) i frivilligbrevet. Enligt värnpliktsavlöningskungörelsen gäller i fråga om resor, sjukvårdsförmåner m. m. följande särskilda bestämmelser. Vid in- och utryckning åtnjuts fria resor med anlitande av tåg, fartyg, buss eller annan bil i linjetrafik. Snälltåg får begagnas om reslängden uppgår till minst 200 kilometer och sovvagn om restiden i en riktning utgör minst 18 timmar. Traktamente utgår om resan omfattar minst 8 timmar i följd. Ersättning för s. k. fingerad resa utgår icke. Den fria sjukvård som tillkommer värnpliktig omfattar erforderliga resor till läkare eller sjukvårdsanstalt. Begravningshjälpen utgör 2 000 kr. och utgår vid dödsfall som inträffar under tjänstgöring eller under ineller utryckningsdag. Härutöver utgår ersättning för kostnad för transport av den avlidne till hemorten. Ovan redovisade reseförmåner enligt 1 SFS 1960/152—153; ändring 1962/674—675, 1967/221—222. 2 Vid resa för deltagande i utbildningskurs av lägertyp, som pågår minst fem dagar åtnjuts fri resa genom militär tjänstebiljett eller resekostnadsersättning enligt allmänna resereglementet, reseklass C. Vid övriga resor åtnjuts fri resa genom militär tjänstebiljett eller resekostnadsersättning enligt allmänna resereglementet reseklass C, för företagen färd med tåg, fartyg, spårvagn, buss eller annan bil i linjetrafik. Understiger färdvägen 150 kilometer eller, beträffande resa inom Jokkmokks och Kiruna försvarsområden, 250 kilometer äger den som anlitat annat färdmedel, i den mån färdvägen överstiger fem kilometer, erhålla ersättning härför med 20 öre per kilometer jämte särskild gottgörelse för varje medresande enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet. 3 SFS 1958/485; ändr 1963/242 och 1967/430.

värnpliktsavlöningskungörelsen gäller för frivillig personal som fullgör utbildning enligt avdelning A III c) i frivilligbrevet. Under annan utbildning än den nu nämnda utgår såsom tidigare nämnts reseförmåner enligt andra och för frivilligpersonalen i vissa avseenden förmånligare grunder. Sammanfattningsvis kan sägas att frivilligpersonalen i stort sett får samma förmåner som de värnpliktiga men att vissa inskränkningar i rätten till dessa förmåner föreligger för frivilligpersonalens vidkommande. I bilaga 23: 1 lämnas en översikt över de förmåner enligt bl. a. värnpliktsavlöningskungörelsens bestämmelser som utgår till frivillig personal under olika slag av utbildning jämförda med de värnpliktigas förmåner under utbildning. Förmånerna enligt värnpliktsavlöningskungörelsen är skattefria.

c)

Familjebidragsförfattningarna

Enligt bestämmelserna i avdelning A III c) i frivilligbrevet utgår familjebidrag enligt gällande familjebidragsförfattningar1 till krigsfrivillig personal vid utbildning som avses i denna avdelning, dvs. utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning. Bidrag utgår dock icke vid utbildning som omfattar mindre än sex dagar i följd. Familjebidrag utgår som familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag, sjukbidrag och begravningsbidrag. Allt familjebidrag är behovsprövat och, med undantag för näringsbidrag, skattefritt. Familjemedlemmar för vilka bidrag kan utgå är i första hand den tjänstgörandes maka (make), med vilken vederbörande sammanlever, och egna barn under 16 år som står under den tjänstgörandes vårdnad. Frånskild eller hemskild maka (make), andra barn än tidigare nämnda och föräldrar är också familjemedlemmar om underhållsskyldighet gentemot dem föreligger. Andra anhöriga kan i vissa fall jämställas med familjemedlemmar. Familjebidrag beviljas i allmänhet endast den som har familjemedlem men ensamstående kan i vissa fall erhålla t. ex. bostadsbidrag. Vanligen utgår familjebidrag i form av familjepenning och bostadsbidrag.

176 Familjepenningens högsta dagsbelopp är f. n. för maka (make) 12 kr. annan familjemedlem 6 kr. Familjebidragsförmånernas storlek i ett par konkreta fall framgår av exempel i bilaga 23: 3. Bostadsbidrag kan erhållas för den verkliga bostadskostnaden (hyran) inberäknat uppvärmningskostnad. För frivilligpersonalens del innebär här avsedda bestämmelser avsevärda inskränkningar i rätten till familjebidrag. Förmånen ifråga kan t. ex. icke erhållas under utbildning enligt avdelning B i frivilligbrevet. Såsom ovan nämnts är rätten till familjebidrag under utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning också begränsad. Den värnpliktige är däremot under all utbildning i princip berättigad till familjebidrag oberoende av utbildningens längd. Även civilförsvarspliktiga är numera under all heltidsutbildning berättigade till familjebidrag. Frivilligpersonalen är således när det gäller familjebidrag sämre tillgodosedd än värnpliktiga och civilförsvarspliktiga. d) Kungörelsen angående ring åt värnpliktiga m. fl.

grupplivförsäk-

Från 1963 gäller en särskild grupplivförsäkring åt värnpliktiga m. fl. under militärtjänstgöring.2 Försäkringen är konstruerad efter samma principer som den allmänna tjänstegrupplivförsäkringen för statsanställda m. fl. Staten är försäkringsgivare och premiebetalningen anses ske genom att den enskilde fullgör militärtjänstgöring. Förutom värnpliktiga omfattar grupplivförsäkringen bl. a. krigsfrivilliga som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten på grund av åtagande i krigsfrivilligavtal. För frivilligpersonalen gäller således att grupplivförsäkring endast kan utgå under utbildning enligt avdelning A III c) i frivilligbrevet. Försäkringen utfaller vid dödsfall med ett högsta grundbelopp om 31 500 kr. till efterlevande maka 1 2

Se not 1. s. 175 SFS 1963/243; ändring 1965/25. SOU 1968: 54

(make) och ett högsta tilläggsbelopp varje barn om 9 000 kr. e)

för

Militärersättningsförordningen

Värnpliktig och krigsfrivillig är vid skadefall och sjukdom som inträffat under utbildning eller tjänstgöring tillförsäkrad ersättning för sjukvård samt sjukpenning, livränta för egen del eller till efterlevande, begravningshjälp m. m. enligt militärersättningsförordningens 1 bestämmelser. Bestämmelserna i förordningen är tillämpliga vid all frivillig utbildning och tjänstgöring för försvarets räkning. Förordningen ersätter därvid i princip lagen om yrkesskadeförsäkring i civil verksamhet. f) Avlöningsavtal

för statliga tjänstemän

Enligt 19 § allmänt avlönings avtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) kan statsanställd få lön med B-avdrag högst 32 dagar av ett och samma kalenderår för deltagande i frivillig befordrings- eller repetitionskurs eller därmed jämställd annan kurs eller övning som fordras för att vinna eller behålla viss tjänstegrad (tjänsteklass) som värnpliktigt eller krigsfrivilligt befäl. Samma bestämmelser gäller för den som deltar i frivillig utbildning för vinnande eller bibehållande av kompetens för viss i sammansättningsplan (motsvarande) ingående befattning, som vederbörande förklarat sig villig bestrida under beredskapstillstånd och vid krig. Bestämmelserna avser endast utbildning eller tjänstgöring för krigsmaktens räkning. Frivillig utbildning eller tjänstgöring vid totalförsvaret i övrigt medför således icke rätt till lön under ledighet. B-avdraget innebär för anställd i löneklassgrupperna A 1-33 mellan 25 och 30 procents avdrag på eljest utgående lön. g) Svenska arbetsgivareföreningens delägarcirkulär angående förmåner vid militärutbildning m. m. Arbetsgivareföreningen har i delägarcirkulär 1961 angående bidrag till anställda vid SOU 1968: 54 12—814341

värnpliktstjänstgöring och vid genomgående av frivillig befälsutbildning m. m. samt i särskilt delägarcirkulär 1965 angående kvinnornas frivilliga medverkan i totalförsvaret lämnat vissa rekommendationer till företagen t. ex. om förmåner och ledighet till anställda vid bl. a. deltagande i frivillig utbildning för totalförsvarets räkning. Nytt delägarcirkulär har utarbetats i anslutning till 1966 års värnpliktssystem och utfärdats i maj 1968. I sammanhanget kan nämnas att vissa företag hittills brukat medge anställda ledighet utan löneavdrag under visst antal dagar per år eller treårsperiod för deltagande i frivillig utbildning. h) Försäkringsskydd organisationerna

genom

frivillig-

Genom frivilligorganisationernas försorg tecknas för deltagare i frivillig utbildning m. m. kollektiv olycksfallsförsäkring som gäller olycksfall under kurser, övningar m. m. samt under färd till och från exempelvis övningsplats. Försäkringen utfaller med 5 000 kr. vid dödsfall och 20 0 0 0 30 000 kr. vid invaliditet, dagersättning utgår med 4 kr. vid arbetsoförmåga. Frivilligorganisationerna tecknar även kollektiv ansvarighetsförsäkring för sina medlemmar. 2. B-personal B-personalen är såsom tidigare nämnts avtalsbunden för frivillig tjänstgöring inom totalförsvaret men är dock icke att hänföra till krigsfrivillig personal. Härigenom har B-personalen under utbildning och tjänstgöring intill senare tid formellt varit undantagen från de förmåner som enligt frivilligbrevet kunnat utgå till A-personal under motsvarande förhållanden. Även B-personalen har dock under sin utbildning i vissa fall fått förmåner i likhet med A-personal. Kostnaderna härför - liksom delvis utbildningen av B-personal - har därvid bestritts av 1

SFS 1950/261 177

frivilligorganisationernas egna medel. Genom den ändrade lydelse som avdelning A III c) i frivilligbrevet erhållit fr. o. m. den 1 juli 19671 gäller emellertid numera att motsvarande förmåner som enligt författningsrummet ifråga utgår till A-personal skall utgå till icke krigsfrivillig medlem av frivilligorganisation vid tjänstgöring i krigsbefattning i stället för krigsfrivillig medlem. Vidare skall enligt bestämmelserna sådan medlem i frivilligorganisation vid utbildning i form av tjänstgöring i samband med grund- eller repetitionsutbildning av värnpliktiga inom krigsmakten eller befälsutbildning av fast anställd personal vid krigsmakten åtnjuta förmånerna ifråga. Bestämmelserna innebär däremot icke någon ändring i förmånshänseende under annan utbildning.

3. Instruktörer Bestämmelser angående förmåner till instruktörer inom det frivilliga utbildningsarbetet inom krigsmakten återfinns i kungl. brev av den 17 maj 1963.2 Arvode till instruktör utgår såsom instruktörstillägg - endast till ordinarie instruktörer. 3 - lägerkurstillägg eller frivilligarvode. Instruktörstillägget utgör 2 010 kronor för varje år. varunder vederbörande fullgjort med sin befattning förenat instruktörsarbete. Såsom allmän förutsättning för att instruktörstilllägg skall utgå gäller att arbetsinsatsen omfattat dels visst antal tillfällen under året, dels visst antal timmar förlagda till vissa veckodagar. Lägerkurstillägg utgår till s. k. tillfällig instruktör, t. ex. instruktörsutbildad frivillig personal, med 15 kr. för varje påbörjad period om 24 timmar varunder vederbörande tjänstgör vid lägerkurs. Om sådan period omfattar del av lördag höjs tillägget till 25 kr. och, om del av sön- eller helgdag ingår i perioden, till 40 kr. Frivilligarvode utgår med visst fastställt belopp för undervisningstimme, f. n. 22 kr., vid lägerkursutbildning i fall då lägerkurstillägg inte utgår. Instruktören åtnjuter vidare resekostnadsersättning och traktamente med till-

lämpning av bestämmelserna i allmänna resereglementet men erlägger ersättning för inkvartering och förplägnad. Arvode är beskattningsbar inkomst.

4. Funktionärer inom frivilligorganisationerna Inom frivilligorganisationerna finns ett betydande antal medlemmar, som efter frivilligt åtagande, arbetar som funktionärer inom organisationerna. Som exempel kan nämnas ordförande, kårchef, mobiliseringslotta, sekreterare, kassaförvaltare och utbildningsadjutant. Vissa av funktionärerna i central instans är hel- eller deltidstjänstgörande personal med arbetsmarknadsmässig lön. I central instans finns emellertid också heleller deltidstjänstgörande funktionärspersonal som har visst mindre årsarvode. Detta kan variera mellan 150-500 kr. för år. Inom en frivilligorganisation har t. ex. förbundssekreteraren som förestår kansliet ett årsarvode om 400 kr. På förbundsplanet inom en kvinnlig frivilligorganisation får vissa funktionärer ingen ersättning medan däremot t. ex. sekreteraren och kassaförvaltaren får ersättning för rese- och telefonkostnader med omkring 200 kr. för år. Vidare kan nämnas att inom en lottakår t. ex. mobiliserings- och idrottslottan har ett arvode om 25 kr. för kvartal. Några särskilda bestämmelser angående ersättning till denna personal har således icke utfärdats. Arvodena betalas som regel av organisationernas egna medel.

1 2

TLA nr 53, TSA nr 49, Ekof C nr 64. TLA nr 37, TSA nr 37, Ekof C nr 55; ändr 1964 TLA nr 35, TSA nr 31, Ekof C nr 54 och 1966 TLA nr 57, TSA nr 57, Ekof C nr 47. 3 Militär beställningshavare på aktiv stat med placering som ordinarie instruktör vid vissa staber eller som luftbevakningsinstruktör vid flygflottilj samt innehavare av för pensionerad personal avsedd arvodesbefattning som hemvärnofficer eller underofficer, luftbevakningsofficer eller utbildningsofficer vid staben för fo 44. Instruktörsverksamheten skall ankomma på vederbörande i hans befattning och bedrivas inom ramen för fastställd veckoarbetstid. SOU 1968: 54

C. Framställningar under senare tid om förbättrade förmåner till frivillig personal Under senare år har i olika sammanhang väckts förslag om förbättringar av frivilligorganisationernas villkor och av frivilligpersonalens förmåner under utbildning och tjänstgöring. I det följande lämnas en kort redogörelse för vissa av de förslag som framställts intill 1968.

1. Motioner i riksdagen I utredningsdirektiven för VK har angivits bl. a. att utredningen vid sina överväganden om eventuella förändringar av de ekonomiska förmåner som utgår vid frivillig utbildning borde uppmärksamma de motioner i ämnet som under senare år behandlats av riksdagen och de uttalanden som gjorts i anslutning därtill. Härvid torde särskilt ha åsyftats den i riksdagens andra kammare år 1965 av fru Nancy Eriksson i Stockholm och fröken Viola Sandell väckta motionen (II: 430) angående de frivilliga försvarsorganisationernas villkor samt i samma kammare år 1966 av herr Oskarsson m. fl. väckta motioner (II: 452 likalydande med I: 375 samt II: 454 likalydande med 1:259) om förbättrade ekonomiska villkor för frivillig personal inom försvaret respektive höjda anslag till den frivilliga försvarsverksamheten. I förstnämnda motion av fru Eriksson uttalades bl. a. följande i utdrag återgivna synpunkter. De fortlöpande höjningar av anslagen till frivilligorganisationerna som skett motsvarar ingalunda de kostnader som redovisats av organisationerna, vilket bl. a. för exempelvis lottornas vidkommande innebär att höjningen av anslaget för nästkommande budgetår inte ens täcker beräknade höjningar för löner och prisstegringar. Frivilligorganisationernas verksamhet är till mycket stor del en komplettering av försvaret som det, om den inte utfördes av frivilliga krafter, skulle falla på den statliga försvarsapparaten att sörja för. Beträffande de enskilda organisationsmedlemmarnas, exempelvis lottornas, villkor gäller att frivilligarbetet hittills ofta utförts av husmödrar utan förSOU 1968: 54

värvsarbete och haft ett drag av välgörenhetsarbete men att många lottor numera även har förvärvsarbete och därför måste vidkännas stora uppoffringar genom att lämna civil tjänstgöring för att kunna fylla sina kontraktsbundna uppgifter inom försvaret. Detta att staten utnyttjar frivilliga försvarsintresserade på villkor som inte skulle kunna godkännas för statsverksamheten i övrigt är otidsenligt och en misshushållning med och en undervärdering av kvinnlig arbetskraft. Samma förhållande råder inom de frivilligorganisationers område, där manlig arbetskraft användes. Om det arbete som frivilligorganisationerna utför för försvaret bedöms vara väsentligt bör detsamma ersättas enligt vanliga grunder. Om uppgifterna däremot inte är nödvändiga för ett modernt försvar, bör de vara underkastade samma rationaliseringstänkande som försvaret i övrigt. Utan att rikta någon udd mot det frivilliga arbetet kan det förmodas att vid en rationell inventering vissa insatser som traditionellt utförts kan visa sig mindre angelägna medan man å andra sidan kommer att finna att högt kvalificerat arbete, som självklart borde tillhöra staten att ersätta, i dag utförs på villkor som inte godtas på arbetsmarknaden. Det är därför angeläget att en undersökning kommer till stånd. Med hänvisning till vad som sålunda anförts hemställdes avslutningsvis i motionen, att de frivilliga försvarsorganisationerna i samband med en översyn av försvaret i dess helhet måtte bli föremål för en utredning och att arbetsvillkoren därvid måtte moderniseras. Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt överbefälhavaren att inkomma till statsutskottet med yttrande över motionen, avgav denne genom skrivelse den 29 oktober 1965 yttrandet. Sammanfattningsvis anförde överbefälhavaren följande. Behovet av frivillig personal för totalförsvaret är och kommer även i framtiden att vara stort trots att befattningar för sådan personal i krigsorganisationen kommer att minska något. Frivilligorganisationernas möjligheter att kvantitativt motsvara de krigsorganisatoriska kraven har emellertid på senare tid minskat och kommer sannolikt att nedgå ytterligare om inte erforderliga åtgärder vidtas. Utvecklingen ifråga är bekymmersam enär den inverkar menligt såväl på krigsförbandens effektivitet som på möjligheterna att genomföra snabb och effektiv mobilisering. Orsakerna till bristerna ligger dels i något 179

minskat intresse för försvarsarbete dels i svårigheter att tillräckligt stimulera ledande funktionärer till aktiva insatser. De ekonomiska förhållanden som berör den enskildes tjänstgöring och utbildning spelar också in härvidlag. Trots stora ekonomiska bidrag och arbetsinsatser från organisationernas och de enskilda medlemmarnas sida är resurserna för närvarande otillräckliga för den intensifiering av rekrytering och utbildning som krävs för att täcka behovet av avtalsbunden personal för krigsorganisationen. För att förbättra arbetsvillkoren bör en rad åtgärder av ekonomisk natur vidtagas. Bl. a. bör sålunda arvoden ifrågakomma till aktiva funktionärer inom frivilligorganisationerna samt förbättrade ekonomiska villkor tillskapas för de enskilda medlemmarna vid tjänstgöring och utbildning för totalförsvaret. Vidare bör rätten till lön med B-avdrag för statsanställda utsträckas att omfatta även utbildning inom andra grenar av totalförsvaret än krigsmakten. B-personalens utbildning bör helt eller delvis bekostas av statsmedel. Det statliga bidraget från övriga huvudtitlar bör i större omfattning än hittills utgå även för administration, rekrytering och upplysningsverksamhet. Genom sådana förbättringar bör även möjligheterna till rekrytering ökas. Överbefälhavaren framhöll slutligen att 1960 års värnpliktsutredning enligt sina direktiv hade en sådan uppgift att densamma täckte även området för den av motionärerna begärda utredningen och fann därför någon särskild utredning utöver värnpliktsutredningen ej vara påkallad. Statsutskottet gav uttryck för samma mening i sitt utlåtande över yttrandet (SU 1965: 167). Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (rskr 1966:4). Övriga ovan nämnda motioner upptog förslag om bl. a. förbättringar av de enskilda frivilligas förmåner under utbildning, överensstämmande med dem som överbefälhavaren framfört i förenämnda yttrande, respektive förslag om uppräkning av anslagen till vissa frivilligorganisationer. Statsutskottet uttalade i sitt utlåtande över motionerna (SU 1966: 4) bl. a. att utskottet med hänsyn till kommande utredning om samordning av hemvärnets och de frivilliga försvarsorganisationernas utbildning och verksamhet och därmed också om ekonomiska förmåner vid frivillig utbildning ansåg sig icke för närvarande böra ändra av 180

Kungl. Maj:t föreslagna medelsanvisningar till de frivilliga försvarsorganisationerna. Utskottet avstyrkte därför motionerna. Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse med vad statsutskottet i utlåtandet föreslagit. 2. Framställningar m. m. i övrigt Överbefälhavaren har i anslutning till vad som anfördes i hans nyss angivna yttrande till statsutskottet i särskilda framställningar till Kungl. Maj:t den 22 januari 1965 respektive den 3 mars 1966 hemställt dels att utgående dagarvode enligt avdelning B i frivilligbrevet måtte befrias från beskattning, dels att för budgetåret 1967/68 inom för krigsmakten avsedd kostnadsram få disponera 1,1 miljon kr. för ersättning åt funktionärer inom frivilligorganisationerna. Försvarets civilförvaltning har i underdånig skrivelse den 18 maj 1966 med förslag till vissa ändringar av frivilligbrevet bl. a. föreslagit att dagarvodet enligt avdelning B I i frivilligbrevet om 10 kr. för dag borde göras skattefritt och benämnas frivilligtraktamente. Vidare föreslogs att avlöningen (penningbidraget) enligt avdelning A III c) i frivilligbrevet om 12 kr. skulle höjas till 14: 50 kr. för dag samt att reseförmåner skulle utgå enligt allmänna resereglementet. Förmåner till s. k. servicepersonal, dvs. medlem av frivilligorganisation som tjänstgör i t. ex. förplägnads-, bil- eller signaltjänst i samband med dels utbildning vid förband, dels lägerkurs för elever ur frivilligorganisation, föreslogs utgå enligt avdelning A III c) i frivilligbrevet oberoende av om A- eller B-personal ianspråktogs. Av de i ovannämnda framställningar framförda yrkandena har genom Kungl. Maj:ts brev den 30 juni 19671 angående ändrad lydelse av frivilligbrevet föreskrivits, att berörda dagarvode fr. o. m. den 1 juli 1967 skall benämnas traktamente. Förmånen har härigenom blivit skattefri. Vidare har i enlighet med civilförvaltningens yrkande härom intagits bestämmelse om att B-personal vid tjänstgöring i krigsbefatt1 Se not 1. s. 178 SOU 1968: 54

ning i stället för A-personal samt vid viss annan tjänstgöring skall få motsvarande förmåner som tillkommer A-personal under sådan tjänstgöring eller utbildning. Överbefälhavarens framställning om ersättning åt funktionärer inom frivilligorganisationerna är icke slutbehandlad. Under utredningsarbetet har vidare till VK framförts olika förslag och önskemål om förmånsförbättringar för frivilligpersonalen. Sålunda har överbefälhavaren bl. a. föreslagit stipendier som erkänsla för genomförd kvalificerad utbildning, ökade möjligheter för familjemedlemmar att följa med anhörig till utbildningskurs, rabattresor för familjemedlemmar till kursplatser samt förbättrad utrustning för all frivilligpersonal m. m. Chefens för armén särskilda önskemål, utöver av överbefälhavaren anförda, har bl. a. rört förbättringar inom den frivilliga befälsutbildningens område, exempelvis premier för genomgången betydelsefull befälsutbildning, samt premier till Apersonal för vissa kurser, höjda traktamenten till kursdeltagare m. m. Chefen för marinen har framfört önskemål om premier vid frivillig befälsutbildning samt ekonomiska förbättringar för personal vid sjövärnskårens aspirantskolor m. m. Chefen för flygvapnet har föreslagit bl. a. premier till lottor genom ett tilläggsavtal till krigsfrivilligavtalet, förslagsvis benämnt premieavtal. I detta skulle lottan förbinda sig att tjänstgöra i sin krigsbefattning minst 15 dagar under en fyraårsperiod med deltagande i minst en krigsförbandsövning vid eget förband mot erhållande av en skattefri premie om 500 kronor. Från frivilligorganisationernas sida har framförts önskemål om förmånsförbättringar i huvudsak omfattande ersättning till aktivt verksamma funktionärer inom organisationerna, höjning av kontant utgående förmåner vid frivillig tjänstgöring och utbildning, förbättrade reseförmåner till frivilligpersonalen vid tjänstgöring och utbildning, premier vid olika slag av utbildning, ersättning till medlemmar i de kvinnliga frivilligorganisationerna för fördyrande omSOU 1968: 54

kostnader i hemmet, bl. a. för anskaffande av ersättare för husmor, under utbildning eller tjänstgöring samt värdebeständiga ekonomiska förmåner. D. V K överväganden VK har i kap. 2 uttalat, att det enligt kommitténs bedömande är nödvändigt att även i framtiden ha tillgång till frivillig personal för uppgifter inom olika områden av totalförsvaret. Tillgången på frivilligpersonal visar emellertid en tendens att minska, vilket har sin grund i bl. a. alltför begränsad rekrytering och alltför korta avtalstider för den avtalsbundna personalen. Denna tendens kan enligt kommitténs bedömande bli bestående om icke särskilda åtgärder vidtas för att motarbeta densamma. Härvid bör framför allt rekryteringsfrämjande åtgärder tillgripas. En första sådan åtgärd bör enligt kommitténs mening vara att förbättra frivilligpersonalens villkor i olika hänseenden, bl. a. i fråga om ekonomiska och andra förmåner. Under förutsättning att dessa åtgärder sätts in, kan det enligt VK bedömande vara möjligt dels att bibehålla den totala nyrekryteringen på nuvarande nivå och möjligen på sikt kunna få någon ökning av densamma. Det bör i sammanhanget även beaktas att av VK föreslagna utbildningssystem kommer att i vissa avseenden ställa ökade krav på flertalet frivilliga jämfört med vad som gäller för närvarande. Fordringarna på elever som deltar i den frivilliga befälsutbildningen måste sålunda med hänsyn till allmänt ökade krav på det värnpliktiga befälet inom krigsmakten skärpas, främst inom befordringsutbildningen. Det är därför angeläget att det värnpliktiga befälet i så stor utsträckning som möjligt förstärker sina militära kunskaper genom deltagande i den frivilliga utbildningen. För att under angivna förutsättningar få önskvärd anslutning är det enligt kommitténs bedömande nödvändigt att på detta område av frivilligutbildningen förbättra elevernas förmåner. 181

Även för A-personalen kommer frivillig- att frivilligpersonalens villkor bör förbättras, åtagandet att kräva mer av den enskilde än främst i fråga om ekonomiska förmåner i nuläget. Föreslagna utbildningssystem in- för att rekryteringen av frivilligpersonal nebär bl. a. något längre grundutbildning, skall få önskvärd omfattning inom det av fastare avtalsbindning och i regel skyldighet kommittén föreslagna utbildningssystemet. att fullgöra repetitionsutbildningen i en följd. I första hand gäller detta för de frivilliga Kommittén bedömer därför att det, för att av olika kategorier som rekryteras för plauppnå en tillfredsställande rekrytering av cering inom totalförsvaret. I princip bör all A-personal, är nödvändigt att insätta för- sådan frivilligpersonal vara likställd i förmånsförbättringar också för denna personal. månshänseende. I kap. 11 har lämnats en redogörelse för Utöver ekonomiska förmåner bör denna VK förslag till utbildning av B-personal. En frivilligpersonal vidare vara tillförsäkrad soväsentlig omläggning av den nuvarande ut- ciala förmåner enligt i stort sett samma bildningen föreslås för denna personal. Om- grunder som gäller för de värnpliktiga. läggningen innebär bl. a. att B-personalens Även funktionärerna inom frivilligorgagrundläggande utbildning kommer att omnisationerna som utför ett för rekryteringen fatta längre tid än motsvarande utbildning av frivilligpersonal betydelsefullt arbete bör i nuläget. Vidare kommer B-personalen att ges skälig ekonomisk kompensation för sitt få fullgöra repetitionsutbildning i större utåtagande. sträckning än för närvarande. Utbildningskraven på denna personal kommer sålunda att väsentligt ökas. I vissa delar kommer B- E. VK förslag personalen att genomgå samma grundut1. Förmåner vid deltagande i frivillig utbildning som A-personalen och jämsides bildning för verksamhet inom totalförsvaret med denna. Såsom redovisats i det inledande avsnit- a) Förslag till ändring av frivilligbrevet tet i detta kapitel gäller frivilligbrevets be- Nuvarande bestämmelser om förmåner vid stämmelser om förmåner under utbildning frivillig utbildning m. m. är som tidigare endast i begränsad omfattning för B-perso- redovisats i huvudsak intagna i det s. k. frinalen. Med den korta utbildning som för villigbrevet. Bestämmelserna gäller för Anärvarande föreskrivs för denna personal personal, för B-personal i viss utsträckkan detta förhållande måhända anses moning samt dessutom för deltagare i frivillig tiverat. Vid den betydande utvidgning av B- befälsutbildning och frivilliga, som utan att personalens utbildning som förutsätts av VK tillhöra nämnda frivilligkategorier, deltar i är det emellertid rimligt att även B-personafrivillig utbildning som krävs för att nå eller len tillförsäkras förmåner enligt samma bibehålla kompetens för krigsplacering vid grunder som gäller vid övrig frivillig ut- krigsmakten eller utgör tjänstegrensutbildbildning. Kommittén anser därför att B- ning för krigsmaktens räkning. En allmän personalen i princip bör likställas med Aförutsättning för att bestämmelserna skall personalen i förmånshänseende. äga tillämpning på vederbörande frivillig är VK finner det också angeläget att de ak- vidare att denne är medlem av viss angiven tiva funktionärerna inom frivilligorganisa- frivilligorganisation. Frivillig personal under tionerna ges skälig kompensation för sitt utbildning för andra delar av totalförsvaret arbete för frivilligverksamheten. Det torde än krigsmakten är icke hänförlig under enligt kommitténs mening vara nödvändigt frivilligbrevets bestämmelser. att insätta ekonomiska stödåtgärder för att I samband med redovisningen av det av säkerställa den framtida rekryteringen av VK föreslagna utbildningssystemet har andenna för frivilligverksamheten så viktiga getts att detta bör gälla vid frivillig utbildpersonalgrupp. ning för tjänstgöring inom hela totalförsvaSammanfattningsvis vill VK konstatera ret. De förmånssystem vid frivillig utbild182

SOU 1968: 54

Bild 23:1. VK förslag till kurser ingående i grundutbildning för A- och B-personal Personalkategori

Grundutbildning för placering inom andra delar av totalförsvaret krigsmakten

A-personal

Grundkurs Underbefälskurs Underofficerskurs 1 Underofficerskurs 2 Officerskurs Grundkurs Underbefälskurs

Grundkurs Ledarkurs 1 (gruppchefsnivå) Ledarkurs 2 (troppchefsnivå) Instruktörskurs (troppchefsnivå) Högre ledarkurs (plutonchefsnivå) Grundkurs Ledarkurs 1 (gruppchefsnivå)

ning som föreslås i det följande omfattar därför all frivillig personal under utbildning för totalförsvarets räkning. Som närmare redovisats i kap. 10 föreslår VK, att frivilligpersonalen efter formen för avtalsbindning skall indelas i två huvudgrupper, nämligen A- och B-personal. Nuvarande T- och SC-avtal för frivillig personal skall således enligt kommitténs förslag avskaffas och ändras till A- eller B-avtal. I fråga om förmåner under frivillig utbildning bibehålls enligt kommitténs förslag i stort nuvarande förmånsslag men med utvidgning av förmånsrätten i vissa fall. Kommittén föreslår vidare vissa nya förmånsslag. Nuvarande detalj bestämmelser, bl. a. i fråga om utbildningens lokala förläggning och andra angivna förutsättningar för att förmåner skall utgå, ändras eller faller bort enligt kommitténs förmånsförslag. All frivillig personal bör vidare enligt förslaget ha i princip samma förmåner under utbildning. VK förslag medför omfattande ändringar av nuvarande förmånsbestämmelser. Med hänsyn därtill och till att alla sådana bestämmelser bör finnas samlade och överskådligt tillgängliga har kommittén funnit det lämpligt att bestämmelserna sammanställs i ett särskilt kungl. brev med föreskrifter om förmåner under utbildning av frivillig personal m. m. Bestämmelserna omfattar förmåner vid frivillig utbildning till och som A- och B-personal samt vid frivillig befälsutbildning eller annan frivillig utbildning för verksamhet inom totalförsvaret. Vidare tas i brevet in bl. a. vissa särskilda be-

stämmelser om antagning av A- och B-personal m. m. samt tillämpningsföreskrifter. De nya bestämmelserna föreslås helt ersätta nu gällande bestämmelser i avdelning B i frivilligbrevet. Bestämmelsernas närmare utformning m. m. redovisas i kap. 25.

B-personal

SOU 1968: 54

b) Vissa ändrade

utbildningsbegrepp

I VK förslag till utbildningssystem har införts två för frivilligutbildningen nya begrepp, grundutbildning och repetitionsutbildning. Motsvarande beteckningar finns inom det obligatoriska utbildningssystemet för värnpliktiga. Begreppen grundutbildning och repetitionsutbildning används emellertid av kommittén uteslutande när det gäller A- och B-personal. Grundutbildningen omfattar all grundläggande utbildning som erfordras för att nå eller bibehålla kompetens för krigsbefattning eller placering inom totalförsvaret. I grundutbildningen för A- och B-personal föreslagna kurser framgår av bild 23: 1. Grundutbildningen motsvarar den utbildning som avses i avdelning B i nuvarande frivilligbrev. Med repetitionsutbildning avses i VK förslag sådan utbildning som A- och B-personal enligt frivilligavtal är skyldig att fullgöra i form av tjänstgöring i krigsbefattning visst föreskrivet antal dagar under avtalstiden. Repetitionsutbildningen motsvarar den utbildning som omnämns i avdelning A. III c) i nuvarande frivilligbrev. Deltagande i frivillig befälsutbildning, kompletterings-

utbildning och annan utbildning än grundutbildning för A- och B-personal bör enligt VK uppfattning i t. ex. förmånshänseende likställas med repetitionsutbildning. c) Allmänna förutsättningar måner skall kunna utgå

för att för-

Såsom närmare redovisas i det följande föreslås att förmåner skall utgå till deltagare i frivillig utbildning efter i stort sett samma grunder som gäller för närvarande. Rätten till ett flertal förmåner föreslås dock vidgad. Som en allmän förutsättning för rätt till förmåner under utbildning bör enligt VK uppfattning gälla att utbildningen skall vara av direkt betydelse för att uppnå, vidmakthålla eller höja deltagarens användbarhet i avsedd befattning inom totalförsvaret. I fråga om vissa förmånsslag, t. ex. traktamente, fri sjukvård och familjebidrag föreslås att utbildningen skall pågå under viss minsta tid för att förmånsrätten skall föreligga. Andra förmåner, t. ex. fri förplägnad, resor m. m. bör utgå oberoende av utbildningens varaktighet. Vederbörande utbildningsmyndighet bör ha möjlighet att i fråga om vissa förmåner, exempelvis förplägnad under kortare utbildning, avgöra huruvida och i vad mån sådana skall utgå till deltagare i utbildningen. Sådan kortare utbildning kan t. ex. vara kompletteringsutbildning av olika slag.

tighet. Begravningshjälp enligt värnpliktsavlöningskungörelsens bestämmelser har hittills endast kunnat utgå till frivillig under utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning. Samma förutsättning gäller för den frivillige i fråga om rätt till grupplivförsäkring enligt kungörelsen angående grupplivförsäkring åt värnpliktiga. Det är enligt VK mening angeläget att frivilligpersonalen under utbildning för verksamhet inom totalförsvaret i fråga om här nämnda förmåner likställs med de värnpliktiga. Det efterlevandeskydd som nämnda förmåner utgör kan, om en situation som aktualiserar förmånerna skulle uppstå under deltagande i frivilligutbildning, vara av mycket stor ekonomisk betydelse för en frivilligs anhöriga. Detta gäller framför allt i fråga om grupplivförsäkringen. Frivilligpersonalen är visserligen i dagsläget olycksfallsförsäkrad genom frivilligorganisationernas försorg men detta skydd kan vara otillräckligt. Det torde vid rekryteringen av frivilliga också ha sin betydelse att frivilligåtagandet har ett efterlevandeskydd av här avsett slag. VK föreslår därför att deltagare i frivilligutbildning skall vara tillförsäkrade rätt till begravningshjälp och grupplivförsäkring enligt i princip samma grunder som gäller för värnpliktiga. e)

d) Viss utökad tillämpning av värnpliktsavlöningskungörelsens förmånsbestämmelser för frivillig personal Såsom framgår av redovisningen av nuvarande förmåner under frivilligutbildning utgår till deltagare i utbildningen vissa förmåner enligt tillämpliga grunder i värnpliktsavlöningskungörelsen. Sådana förmåner är fri förplägnad och inkvartering, fri sjukvård samt rätt till lån av persedlar och utrustning. VK föreslår i fråga om nämnda förmåner icke någon principiell ändring. Vissa förmåner bör i likhet med vad som är fallet för närvarande utgå endast under förutsättning att utbildningen har viss varak184

Traktamente

För närvarande utgår traktamente enligt särskilda i frivilligbrevet angivna förutsättningar till medlemmar i vissa frivilliga försvarsorganisationer vid utbildning till och som A-personal och vid frivillig befälsutbildning. Utbildningen skall omfatta minst tre dagar och syfta till kompetens för krigsplacering vid krigsmakten eller utgöra tjänstegrensutbildning för krigsmaktens räkning. B-personal har endast under viss tjänstgöring rätt till traktamente. Medlemmar av andra frivilligorganisationer än CFB med anslutna organisationer samt SBS, SRK och SLK har icke rätt till denna förmån. Förmånssystemet bör enligt VK mening omfatta i princip all frivillig personal oavSOU 1968: 54

sett vilken kategori av frivilliga vederbörande deltagare tillhör och oberoende av medlemsskap i organisation. Förmånsbestämmelserna kommer således enligt förslaget att bli tillämpliga på ett mycket större antal frivilliga än för närvarande och en stor del av nuvarande inskränkningar i rätten till vissa förmåner föreslås bli borttagna. Då det gäller vilket slag av utbildning som skall ge rätt till traktamente finner VK med hänsyn till kostnadskonsekvenserna nödvändigt att en precisering görs. För att en deltagare i frivillig utbildning skall kunna erhålla traktamente förutsätter sålunda VK att utbildningen är nödvändig för att vederbörande skall kunna nå eller bibehålla kompetens för krigsbefattning eller placering inom totalförsvaret. Föreslagen grund- och repetionsutbildning för A- och B-personal har nämnda syfte. Samma förhållande gäller i fråga om exempelvis värnpliktig personal som genomgår befordrings- eller kompletteringsutbildning inom frivilliga befälsutbildningssystemet. Aoch B-personal som utöver grund- och repetitionsutbildning genomgår annan frivillig utbildning torde också som regel uppfylla angiven förutsättning. Även annan utbildning för verksamhet i totalförsvaret torde kunna hänföras till här avsedd nödvändig utbildning. Som ett exempel härpå kan nämnas frivillig utbildning inom FRO av värnpliktig krigsplacerad vid sambandsförband. Den kompletteringsutbildning som ingår i VK utbildningssystem och i vilken kan delta frivilliga av olika kategorier bör i stor utsträckning också kunna hänföras till här avsedd, för verksamhet inom totalförsvaret erforderlig utbildning. Det är icke möjligt att här i detalj ange all utbildning som bör hänföras till den grupp som har det direkta syftet att vidmakthålla och vidareutveckla användbarhet i befattning inom totalförsvaret. Det bör ankomma på vederbörande utbildningsmyndighet att ta ställning i denna fråga. VK har också i sitt förslag till förmånsbestämmelser föreskrivit sådan prövning. Utöver ovan framlagda förslag till traktamente vid olika slag av frivillig utbildning SOU 1968:54

föreslås även följande ändringar och förbättringar av traktamentsförmånerna. Enligt gällande bestämmelser har vederbörande frivilligorganisation rätt att bestämma om och med vilket belopp traktamente får utgå under utbildning som kan hänföras till grundutbildning. Högsta belopp är 10 kr. för dygn. Traktamente har på grund härav utbetalats med varierande belopp och har i vissa fall icke utgått vid deltagande i utbildning som kunnat medföra rätt till denna förmån. Enligt VK mening bör rätten till traktamente under sådan utbildning där förmånen kan ifrågakomma vara ovillkorlig och traktamentsbeloppen bör alltid utbetalas med ett fast belopp. Utbildningen har nämligen samma syfte oberoende av vilken frivilligorganisation som personalen tillhör. Ojämnheter i fråga om förmåner beroende på organisationstillhörighet bör därför icke få förekomma. Traktamente kan för närvarande utgå vid utbildning som hänförs till grundutbildning under förutsättning att utbildningen omfattar minst tre dagar i följd. Under utbildning som motsvarar repetitionsutbildning föreligger däremot icke denna tidsinskränkning i fråga om rätt till traktamente. I VK utbildningssystem föreslås uppdelning av grundutbildningen. Sålunda föreslås grundkursen för A- och B-personal uppdelas på flera utbildningstillfällen eller perioder exempelvis i form av veckoslutskurser. Kommittén finner därför skäligt föreslå, att traktamente skall kunna utgå vid utbildning som omfattar minst två dagar i följd. Utbildningen skall härvid pågå under minst 8 timmar per dag. Enligt frivilligbrevet kan, som nämnts, vid utbildning som motsvarar grundutbildning, traktamente utgå med högst 10 kr. för dygn. Under utbildning hänförlig till repetitionsutbildning utgår penningbidrag (traktamente) med lägst 12 kr. för dag. I nuläget omfattar förstnämnda utbildning huvudsakligen A-personal samt deltagare i frivillig befälsutbildning. I repetitionsutbildningen deltar i stort sett endast A-personal. Enligt VK förslag kommer begreppet grundutbildning

- liksom även repetitionsutbildning - att uteslutande vara knutet till A- och B-personalens utbildning. Frivillig utbildning i övrigt, t. ex. frivillig befälsutbildning, benämns i de av kommittén föreslagna förmånsbestämmelserna annan frivillig utbildning.

personal är skyldig att fullgöra. Härigenom kommer A- och B-personal som fullgör repetitionsutbildning att erhålla en väsentlig höjning av sammanlagt utgående kontanta dagersättning. Deltagare i frivillig befälsutbildning åtnjuter som nämnts enligt gällande frivilligbrev VK föreslår icke någon höjning av nu traktamente med samma belopp som utgår utgående traktamentsbelopp. Såsom ovan till A-personal under grundutbildning eller anförts föreslås traktamente vid grundut10 kronor för dygn. bildning för A- och B-personal utgå med ett Det har tidigare anförts att bl. a. deltaenhetligt belopp vid utbildning som omfattar gande i frivillig befälsutbildning bör betraktvå dagar i följd mot i nuläget minst tre tas som en form av repetitionsutbildning, dagar i följd. Traktamentsbeloppet föreslås detta med hänsyn till att deltagarna fullutgöra 10 kr. för dag, motsvarande nuva- gjort grundutbildning inom det obligatoriska rande högsta medgivna belopp för dygn. värnpliktssystemet. För deltagarna har denEnbart dessa ändringar av gällande bestäm- na grundutbildning dessutom varit avsevärt melser kommer enligt kommitténs mening längre än den utbildning som A- och Batt innebära en förmånsförbättring väl mot- personalen fullgör före deltagande i repetisvarande en eventuell höjning av trakta- tionsutbildning. Deltagare i frivillig befälsmentsbeloppet enligt nu gällande normer utbildning bör därför enligt kommitténs vid grundutbildning. Härtill kommer också mening i fråga om traktamente icke ha en att premier enligt vad som redovisas i det oförmånligare ställning än avtalsbunden friföljande föreslås utgå vid utbildning till och villigpersonal under repetitionsutbildning. som A- och B-personal. Kommittén föreslår därför att traktamenÄven vid repetionsutbildning av nu nämnd te vid deltagande i frivillig befälsutbildning personal föreslås den kontanta dagersätt- skall utgå med 12 kronor för dag eller det ningen, av VK benämnd traktamente, uthögre belopp som enligt värnpliktavlöningsgå med oförändrat belopp, 12 kr. för dag, kungörelsen utgår som penningbidrag till eller det högre belopp som enligt värnplikts- värnpliktig i viss tjänstegrad eller tjänsteavlöningskungörelsen utgår till värnpliktig klass under repetitionsutbildning. Härav föli viss tjänstegrad eller tjänsteklass under jer att traktamente utgår lägst med nämnda repetitionsutbildning. Sådant högre trakta- belopp men att den som innehar viss bementsbelopp förutsätts kunna utgå även till fälsgrad som värnpliktig åtnjuter traktaA- och B-personal utanför krigsmakten i mente med det högre belopp som han skulle mån av uppnådd befattningsnivå. Det synes ha fått såsom penningbidrag under obligasålunda rimligt att exempelvis A-personal torisk repetitionsutbildning. För t. ex. värnutbildad inom SKBR till troppchefsnivå pliktig underofficer och officer innebär detoch placerad inom det civila transportvä- ta att vederbörande under delägande i frisendet i motsvarande ledarnivå erhåller villig befälsutbildning enligt kommitténs förtraktamente i likhet med befattningshavare slag erhåller traktamente med högre belopp i sergeants tjänstegrad. än 12 kronor per dag. Traktamente under repetitionsutbildning Även deltagande i frivillig utbildning av bör liksom nu utgå oberoende av utbild- annat slag än förenämnda bör i fråga om ningens varaktighet. traktamentsförmåner likställas med repetiVK föreslår sålunda icke någon höjning tionsutbildning. A- och B-personal som t. ex. av sistnämnda traktamentsbelopp. Däremot fullgör utbildning i krigsbefattning utöver föreslår kommittén, som framgår av det föreskriven repetitionsutbildning bör härvid följande, att premier skall utgå även vid erhålla traktamente med lägst 12 kr. för den repetitionsutbildning som A- och B- dag. Samma förhållande bör gälla vid fri186

SOU 1968: 54

villigpersonals deltagande i exempelvis kompletteringsutbildning. För att traktamente skall kunna utgå gäller, som tidigare framhållits, generellt att deltagande i utbildningen skall vara av direkt värde för vederbörandes avsedda användning inom totalförsvaret, samt att utbildningen skall omfatta minst två dagar i följd. f) Premier Det av VK föreslagna utbildningssystemet kommer som nämnts att innebära ökade utbildningskrav på viss frivilligpersonal. Härvid åsyftas dels elever i befordringsutbildning ingående i frivilliga befälsutbildningen, dels A- och B-personal. För den avtalsbundna personalen kommer frivilligåtagandet att innebära ökade krav jämfört med i nuläget såväl ifråga om grundutbildningens längd som när det gäller skyldighet att fullgöra repetitionsutbildning. Det är som i olika sammanhang framhållits av stor vikt att nuvarande brister i rekryteringen kan minskas och om möjligt elimineras i framtiden. En grundförutsättning härför är att frivilligförmånerna förbättras. Utöver de generella förmånsförbättringar för frivilligpersonalen som föreslås i detta kapitel har kommittén därför funnit lämpligt att införa ett premiesystem inom frivilligutbildningen. Skälen till denna bedömning är bl. a. följande. Vid befälsutbildning inom den obligatoriska värnpliktsutbildningen har sedan lång tid tillbaka utgått utbildningspremier. Befordringsutbildningen inom frivilliga befälsutbildningssystemet har samma syfte som den obligatoriska befälsutbildningen och är ett väsentligt komplement till denna. Det synes därför rimligt och riktigt att tillämpa ett motsvarande premiesystem även vid befordringsutbildningen. VK bygger också i princip sitt i det följande redovisade premiesystem vid frivilligutbildning på det system som gäller för värnpliktiga. När det däremot gäller att tillskapa och utforma ett premiesystem vid utbildning till och som A- och B-personal är det på grund SOU 1968: 54

Tabell 23:1. År 1968 gällande utbildningspremier vid värnpliktig befälsutbildning Vpl uttagen för Grundutbildutbildning till ningstid, dagar

Utbildningspremie, kr.

Underbefäl flertalet 330—332 325 mindre del 364 325 Underofficer flertalet 450 2 025 mindre del 420 1 620 Officer 90 4 000 Reservofficer ROK 1 och 21 170 10 200 1 Avser förhållandena vid armén och kustartilleriet. av de olikartade tjänstgöringsförhållandena icke möjligt att göra någon motsvarande direkt jämförelse med annat premiesystem. VK redovisar här nedan sina förslag till premiesystem vid frivillig befälsutbildning samt vid utbildning till och som A- och B-personal. Premiesystemet vid förstnämnda utbildning är som nämnts i princip utformat med det värnpliktiga premiesystemet som förebild. I ovanstående tabell redovisas de premiebelopp som i form av utbildningspremie kan utgå vid värnpliktig befälsutbildning. Av VK i det följande föreslagna premiebelopp är med hänsyn till den väsentligt kortare utbildningstiden genomgående lägre än i det obligatoriska systemet, även om befordringsutbildningen inom FBU för till motsvarande befattningsnivå som den obligatoriska befälsutbildningen. Kommittén har också vid beräkningen av premiebeloppens storlek avvägt dessa med hänsyn till föreliggande utbildningsbehov, dvs. vid utbildning för befattningar av hög angelägenhetsgrad har räknats med högre premiebelopp. I likhet med premierna vid värnpliktsutbildning skall premier till frivilligpersonalen kunna utgå endast under förutsättning av genomgången godkänd kurs. Premierna föreslås vidare vara skattefria liksom värnpliktspremierna. Vid beräkningen av premiebeloppens stor187

Tabell 23:2. VK förslag till premiebelopp vid frivillig befälsutbildning Befordringskurs

Premie

Korpralskurs Furirkurs Sergeantkurs Fanjunkarkurs Löjtnantskurs Kaptenskurs

140: — 275: — 550: — 750: — 1 200:— 2 400: —

lek inom de olika utbildningsnivåerna har VK utgått från vissa framräknade veckobelopp varigenom lämpligt avrundade premiebelopp erhållits. Utbildningen fullgörs nämligen i form av s. k. skeden som vardera omfattar en vecka vid till tiden sammanhängande utbildning. Förberedande kompendie- eller korrespondensskede har inte ansetts i och för sig vara premieberättigande. Här ovan redovisas föreslagna premiebelopp vid frivillig befälsutbildning (befordringsutbildning). Inom frivilligutbildningssystemet har utbildningen till värnpliktig officer av VK förutsatts ske för såvitt gäller flottan, kustartilleriet och flygvapnet inom ramen för det ordinarie utbildningssystemet. För armén har förutsatts en fänrikskurs om 8 veckor och en efterföljande utbildning vid den ordinarie kadettskolans avslutande del. Den sammanlagda kurstiden om 13 (8 + 5) veckor bör vara grundande för officersutbildningspremie. Denna utbildningsgång kan erfordra ändringar av hithörande bestämmelser m. m. Premie för fänrikskurs 1 återfinns icke i tabellen, enär VK förutsatt att utbildningspremie enligt värnpliktsavlöningskungörelsen i förekommande fall skall utgå sedan kadettskola eller motsvarande utbildning genomgåtts. Det beräkningsunderlag som använts vid framräkning av premiebeloppen redovisas i bilaga 23: 4. VK föreslår vidare att värnpliktiga officerare och underofficerare under vissa förutsättningar skall kunna genomgå utbildning till reservofficer och reservunderoffi-

cer. Det förutsätts därvid att vissa genomgångna kurser inom det frivilliga befälsutbildningssystemet skall få tillgodoräknas vederbörande som fullgjord del av reservbefälsutbildningen. VK förutsätter att premie - utöver här angivna premier för genomgången frivillig befälsutbildning - utgår för reservofficersutbildning enligt värnpliktsavlöningskungörelsen. Detta nödvändiggör en överarbetning av värnpliktsavlöningskungörelsens bestämmelser i hithörande hänseende. Den av VK förutsedda reservunderofficersutbildningen ansluter till av befälstatsdelegationen föreslagen ordning. VK förutsätter att premier - utöver premier för genomgången frivillig befälsutbildning - utgår för reservunderofficersutbildning enligt befälstatsdelegationens förslag i ämnet. Beträffande premievederlag till här aktuell personal för tjänstgöring som reservanställd ansluter sig VK också till befälstatsdelegationens förslag att premiernas storlek skall regleras i principiell överensstämmelse med vad som stadgas i 49 § 2. mom. reservbefälskungörelsen (SFS 1962: 309) beträffande förtidsavgången personal. Förslaget föranleder vissa ändringar i reservbefälskungörelsen. I fråga om utformningen av ett premiesystem för A- och B-personal under grundutbildning har som nämnts icke funnits möjlighet till jämförelser med något motsvarande system. För att få en tillfredsställande anslutning till utbildningen är det enligt V K mening nödvändigt att premiebeloppen hålls på en relativt hög nivå, framför allt när det gäller den särskilt kvalificerade utbildningen. VK har sålunda beräknat ett premiebelopp för grundkurs som bedöms som skäligt för den aktuella utbildningsnivån och som samtidigt har ett rekryteringsfrämjande värde. Premierna för kurser som ingår i vidareutbildningen är beräknade med utgångspunkt i grundkursens premiebelopp. Föreslagna premiebelopp redovisas i följande tabell. Grundkursen för B-personal är som regel kortare än A-personalens grundkurs. B-perSOU 1968: 54-

Tabell 23:3. VK förslag till premiebelopp vid grundutbildning till och som A- och B-personal

Personalkategori A-personal

Grundutbildning för placei

inom

krigsmakten

andra delar av totalförsvaret

Grundkurs Underbefälskurs Underofficerskurs 1 Underofficerskurs 2 Officerskurs

B-personal

Grundkurs Underbefälskurs (gruppchefsnivå)

sonalen föreslås därför erhålla premie för nämnda kurs endast under förutsättning att kursen omfattat samma tid som grundkurs för A-personal. Premier utgår som tidigare nämnts efter avslutad godkänd kurs. Utöver grundutbildning, vari även innefattas vidareutbildning i form av befäls- och ledarkurser m. m., åligger det A- och Impersonal att fullgöra avtalsbunden repetitionsutbildning. Tiden för deltagande i denna utbildning omfattar för A-personalen högst 16 dagar under en fyraårsperiod. Bpersonalen skall under motsvarande tidsperiod deltaga i repetitionsutbildning under högst 80 timmar. VK har av flera skäl och främst för att rekryteringen skall kunna tillfredsställande uppehållas funnit angeläget föreslå att premie skall utgå till ifrågavarande personal även under repetitionsutbildning. Denna utbildning kommer att till största delen vara förlagd till tidsperioder som ligger utom den vanliga semestertiden. Repetitionsutbildningen skall dessutom i regel fullgöras i en följd. För A-personalen kan detta innebära bortavaro från anställning eller hem under en tiodagarsperiod under ett och samma år. Personalen kan få vidkännas löneavdrag i sin anställning om utbildningen icke fullgörs under semester eller kan på annat sätt åsamkas kostnader vid deltagande i utbildningen. Det är enligt kommitténs mening nödvändigt att personalen på något sätt kompenseras för sådana eventuella kostnader. SOU 1968: 54

Grundkurs Ledarkurs 1 (gruppchefsnivå) Ledarkurs 2 (troppchefsnivå) Instruktörskurs (d:o) Högre ledarkurs (plutonchefsnivå) Grundkurs Ledarkurs 1 (gruppchefsnivå)

Premiebelopp kr 200 300 450 600 1000 200 300

Kommittén föreslår att premie skall utgå till A- och B-personal även vid deltagande i sådan repetitionsutbildning som personalen enligt avtal är skyldig att fullgöra under avtalsperioden. Kommittén har bedömt ett premiebelopp om 20 kronor för dag såsom skäligt. Kursernas innehåll och längd har när det gäller huvuddelen av A- och B-personalen beskrivits i kap. 10 och 11. Som framgått av redovisningen i kap. 12-18 förutsätter VK att även manliga och kvinnliga frivilliga, som tillhör där omnämnda frivilligorganisationer, skall kunna genomgå utbildning för att teckna A- och B-avtal eller genomgå fortsatt utbildning som avtalsbunden personal. För vissa frivilliga har icke alltid närmare kunnat anges vilket innehåll eller vilken längd den utbildning bör ges som erfordras för personalens användbarhet inom totalförsvaret. VK anser att prövningen av denna fråga bör ankomma på berörda myndigheter. VK förutsätter emellertid att personalen i förmånshänseende skall vara likställd med övrig A- och B-personal under utbildning. Premie skall sålunda kunna utgå till här avsedd personal efter genomgången utbildningskurs som har motsvarande målsättning som i tabell 23: 3 upptagna kurser. Premiernas storlek bör därvid beräknas med utgångspunkt från i tabell 23: 3 angivna belopp i relation till den utbildningstid som i varje särskilt fall bedöms erforderlig. Beträffande B-personalens rätt till premie för genomgången kurs, skall gälla samma förut-

sättning som tidigare redovisats dvs. premie skall endast kunna utgå om kursen omfattar samma tid som kurs för A-personal. Vad som här angetts beträffande premier vid grundutbildning skall gälla även i fråga om rätt till repetitionsutbildningspremie. Alla premier föreslås i likhet med värnpliktspremierna vara skattefria. VK föreslår en ytterligare form av premier vid viss frivillig utbildning nämligen instruktörsutbildnings premier. Dessa redovisas närmare i avsnittet. Förmåner till instruktörer nedan. Såsom nämnts i kap. 2 bör viss i civilförsvaret inskriven personal - i den mån så anses erforderligt och under förutsättning att utbildning kan erbjudas - kunna beredas möjlighet att frivilligt genomgå viss ytterligare utbildning inom frivilligsystemet. Det bör därvid ankomma på civilförsvarsstyrelsen att avgöra i vilken omfattning sådan utbildning bör ges personalen. Under utbildningen bör enligt VK mening förmåner till deltagarna utgå i princip enligt samma grunder som gäller för A- och B-personal under utbildning. Beträffande premier bör härvid endast den tid som fullgörs som frivilligutbildning vara premiegrundande. Det bör ankomma på civilförsvarsstyrelsen att bedöma såväl behov av frivillig utbildning som de förmåner som bör utgå till ifrågavarande personal under sådan utbildning. g) Utökad rätt till familjebidrags för maner Familjebidrag kan enligt nuvarande bestämmelser utgå till frivillig personal endast under utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning. Rätten till förmånen ifråga är dessutom enligt föreskrifterna i avdelning A III c) i frivilligbrevet begränsad, såtillvida att utbildningen skall omfatta minst sex dagar i följd för att familjebidrag skall kunna utgå. VK har som sin principiella mening uttalat att frivilligpersonalen i fråga om rätt till förmåner av olika slag under utbildning i största möjliga utsträckning bör likställas med de värnpliktiga. Detta bör också gälla i fråga om familjebidragsförmåner. 190

Såsom redovisats ovan utgår dessa förmåner redan för närvarande till viss frivilligpersonal. En utvidgning av förmånsrätten till att omfatta all frivilligpersonal bör ske. Även om rätten till familjebidragsförmåner på grund av föreskriven behovsprövning är begränsad kan dock möjligheten av att komma i åtnjutande av förmånerna i vissa fall har betydelse för den enskildes avgörande om deltagande i frivilligutbildning. Frivilligåtagandet bör sålunda - så långt detta är möjligt - innefatta sådana förmånsvillkor, att intresserade icke måste avstå från deltagande i frivilligverksamhet på grund av ekonomiska hinder. VK föreslår därför att frivilligpersonalen under deltagande i utbildning erhåller en väsentligt utökad rätt till familjebidragsförmåner enligt följande. Som nämnts kan familjebidrag enligt nu gällande bestämmelser utgå under utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning. Enligt VK utbildningssystem kommer denna utbildning att framdeles benämnas repetitionsutbildning när det gäller A- och B-personal. Deltagarna i utbildningen bör liksom är fallet i nuläget vara tillförsäkrade rätt till familjebidragsförmåner. Enligt kommitténs mening är det härvid skäligt att låta rätten till förmånerna inträda fr. o. m. första utbildningsdagen oberoende av utbildningens längd. Denna repetitionsutbildning kommer enligt utbildningsförslagen att kunna fullgöras bl. a. i form av två- eller fyradagarsperioder. Den begränsning av familjebidragsrätten, som för närvarande gäller vid repetitionsutbildning för A-personal, nämligen att utbildningen skall omfatta sex dagar i följd skulle därvid kunna skapa ojämnheter i förmånshänseende mellan de frivilliga som deltar i repetitionsutbildning. Sålunda skulle B-personalen i princip bli undantagen från familjebidragsförmånerna med hänsyn till sin kortare repetitionsutbildning. Sådana ojämnheter bör, såsom kommittén tidigare framhållit, i görligaste mån undvikas. VK föreslår därför att familjebidrag skall kunna utgå till den som deltar i föreskriven repetitionsutbildning för A- eller B-personal obeSOU 1968: 54

roende av utbildningens längd. Vid deltagande i utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning, som av här avsedd personal kan komma att fullgöras utöver avtalsbunden repetitionsutbildning, skall däremot alltjämt gälla den begränsade rätt till familjebidrag som sexdagarsregeln innebär. Enligt VK mening bör vidare familjebidragsförmåner även ifrågakomma vid deltagande i utbildning i form av kurser ingående i grundutbildning för A- och B-personal, vid befordringsutbildning inom frivilliga befälsutbildningen, vid kompletteringsutbildning eller vid annan därmed jämförbar utbildning. Som en allmän förutsättning skall, liksom beträffande traktamente, därvid gälla att utbildningen skall syfta till att den frivillige skall nå eller bibehålla kompetens för placering inom totalförsvaret. För att familjebidrag skall kunna ifrågakomma i de här uppräknade fallen bör emellertid utbildningen omfatta minst sex dagar i följd. Behov av familjebidrag vid korttidsutbildning i den form som här regelmässigt kan förutsättas, nämligen veckoslutskurser, torde icke föreligga.

h)

bär allvarliga olägenheter för frivilligpersonalen. Det har sålunda förekommit att personal, som utnyttjar semester eller har tjänstledighet med B-avdrag för att enligt frivilligt åtagande genomgå viss utbildning, måst antingen företa inryckningsresan i förtid och då ta i anspråk ytterligare semestertid eller tjänstledighet - eller inställa sig senare. Det är enligt VK mening angeläget att i görligaste mån ändra bestämmelser som kan framstå som obilliga och därmed verka rekryteringshindrande. VK föreslår därför - med beaktande jämväl av vad försvarets civilförvaltning anfört i sin i det föregående omnämnda framställning om ändring av frivilligbrevets bestämmelser - att reseförmåner till frivillig personal vid in- och utryckning i samband med utbildning i princip skall utgå enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet. Enhetliga bestämmelser skall vidare tillämpas vid all utbildning. Förplägnad och eventuellt erforderlig inkvartering eller ersättning härför i samband med resa mellan bostadsorten och utbildningsplatsen skall kunna erhållas med motsvarande tillämpning av de bestämmelser som i detta avseende gäller för värnpliktiga.

Reseförmåner

Från bl. a. frivilligorganisationernas sida har framförts vissa önskemål om ändringar av frivilligbrevets bestämmelser om reseförmåner. Beträffande de bestämmelser som gäller vid nuvarande grundutbildning har sålunda anförts att dessa blivit svåra att tillämpa och skapat vissa ojämnheter på grund av bl. a. den fortgående indragningen av de allmänna kommunikationsmedlen på landsbygden och den tilltagande bilismen. När det gäller repetionsutbildningen stadgas i frivilligbrevet att reseförmåner utgår enligt för värnpliktig gällande grunder. Det har från frivilligorganisationernas sida framhållits att för värnpliktiga gällande restriktioner i fråga om exempelvis nyttjande av sovvagn samt det förhållandet att ersättning för s. k. fingerad resa inte kan utgå enligt värnpliktsavlöningskungörelsen inneSOU 1968: 54

i) Sammanfattning av förmåner under deltagande i frivillig utbildning enligt VK förslag1 Deltagare i frivillig utbildning för verksamhet inom totalförsvaret kan under vissa särskilt angivna förutsättningar erhålla följande förmåner. Utbildning till och som A- och B-personal Grundutbildning Traktamente utgår med 10 kronor för dag om utbildningen omfattar minst två dagar i följd. Premie för genomgången kurs, ingående i grundutbildning. Vid deltagande i viss instruktörsutbildning utgår särskild premie. 1 Förslag till författningsbestämmelser härom redovisas i kap. 25.

Fria resor, fri förplägnad, inkvartering och utrustning. Fri sjukvård om utbildningen omfattar minst två dagar i följd. Begravningshjälp och grupplivförsäkring enligt i princip samma grunder som gäller för värnpliktiga i samband med värnpliktstjänstgöring. Familjebidrag enligt därom gällande bestämmelser, förutsatt att utbildningen omfattar minst sex dagar i följd.

vis kan användas för instruktörsuppgifter inom frivilligutbildningen. Utbildningen av kvinnlig avtalsbunden personal bör således enligt VK mening väsentligen bedrivas av sådan instruktörspersonal som genomgått instruktörsutbildning i form av frivillig utbildning. Nuvarande behov av aktiv instruktörspersonal bör därigenom kunna minska till förmån för denna personals ordinarie verksamhet.

Repetitionsutbildning Traktamente 12 kr. för dag eller det högre belopp vilket enligt värnpliktsavlöningskungörelsen utgår som penningbidrag till värnpliktig i viss tjänstegrad eller tjänsteklass under repetitionsutbildning. Premie 20 kr. för dag. Förmåner i övrigt såsom vid grundutbildning, dock att familjebidrag kan utgå oberoende av utbildningens längd. Annan frivillig

utbildning

Traktamente 12 kr. för dag eller det högre belopp som enligt värnpliktsavlöningskungörelsen utgår som penningbidrag till värnpliktig i viss tjänstegrad eller tjänsteklass under repetitionsutbildning. Såsom allmän förutsättning för att traktamente skall kunna utgå gäller, att utbildningen enligt utbildningsmyndighets bedömande är nödvändig för att deltagaren skall nå eller bibehålla kompetens för krigsbefattning eller annan placering inom totalförsvaret samt att utbildningen omfattar minst två dagar i följd. Premie för genomgången befordringskurs ingående i frivilliga befälsutbildningssystemet. Förmåner i övrigt i princip enligt samma grunder som gäller för A- och B-personal under repetitionsutbildning. Familjebidrag kan dock utgå endast under förutsättning att utbildningen omfattar minst sex dagar i följd. Av VK föreslagna förmåner under frivilligutbildning redovisas även i tabellform i bilaga 23: 2. 2. Förmåner till instruktörer inom frivilligverksamheten a) Behov av frivilliga

instruktörer

Det är enligt kommitténs mening angeläget att den instruktörsutbildning som inryms i föreslaget utbildningssystem för bl. a. A-personal leder till att ett så stort antal frivilligt utbildade instruktörer som möjligt på detta 192

b) Instruktörsarvoden ningspremier

och

instruktörsutbild-

En förutsättning för att få tillräckligt antal frivilligt utbildade instruktörer är att dessa erhåller sådana ekonomiska förmåner att instruktörsuppgiften går att förena med den civila verksamheten i anställning, hem etc. En frivilligt utbildad instruktör, exempelvis en lotta eller bilkårist, måste ofta avstå från lön i sin civila anställning eller vidkännas löneavdrag för att verka såsom instruktör vid frivilligutbildningen. För en husmor kan deltagande i sådan verksamhet också hindras av ekonomiska skäl. För att stimulera frivilligpersonalen till deltagande i instruktörsverksamhet och därigenom indirekt också till deltagande i utbildning till instruktör föreslår kommittén därför bl. a. en viss höjning av instruktörsarvodesbeloppen. Genom höjningen av arvodesbeloppen bör den sammanlagda ersättningen för dag räknat - om därvid medräknas traktamente och övriga skattefria förmåner - till instruktörer av den kategori som här avses bli av den storleksordningen att ekonomiska skäl icke behöver utgöra hinder för ett instruktörsåtagande. Som tidigare framgått förutsätter VK att den nuvarande instruktörskadern med stora inslag av aktivt befäl successivt kommer att ersättas av instruktörer ur frivilligorganisationernas egna led. Aktiv instruktörspersonal beräknas i framtiden komma att utnyttjas endast för särskilt kvalificerade instruktörsuppgifter inom frivilligutbildningen. Detta medför emellertid att större kompetenskrav än nu måste ställas på instruktörer som rekryteras bland frivilligpersonalen. SOU 1968:5

Enligt av VK föreslagna bestämmelser om förmåner till instruktörer inom frivillig utbildning (se kap. 25) kan till tillfällig instruktör, under vissa angivna förutsättningar, utgå arvode med visst belopp för dag, traktamente enligt allmänna resereglementet och vissa övriga förmåner. För att komma i åtnjutande av nämnda förmåner föreskrivs bl. a., när det gäller annan person än exempelvis militär tjänsteman m. fl., att vederbörande skall ha godkänts såsom instruktör av vederbörande utbildningsmyndighet. För att kunna godkännas som instruktör skall A- och B-personal enligt kommitténs utbildningssystem genomgå underofficerskurs 2 på instruktörslinje samt därefter fullgöra viss praktisk tjänstgöring. Sistnämnda tjänstgöring är avsedd att ge den blivande instruktören viss rutin som utbildare och bör därför i princip ses som ett komplement till den teoretiska utbildningen. Den bör fullgöras under handledning av erfaren instruktör och omfatta en tid av 20 dagar. Efter godkänd praktisk tjänstgöring tilldelas vederbörande instruktörsbevis. För att genomgången utbildning skall hållas aktuell bör den praktiska tjänstgöringen i sin helhet vara fullgjord före utgången av andra året efter avslutad underofficerskurs 2. Under tjänstgöringen åtnjuter eleven sedvanliga frivilligförmåner men bör därutöver också erhålla s. k. instruktörsutbildningspremie med 60 kr. för tjänstgöringsdag. Premien, totalt 1 200 kr. för fullständigt genomförd utbildning, utbetalas i två omgångar, efter 10 respektive 20 fullgjorda tjänstgöringsdagar. Tjänstgöringen kan fullgöras i en följd eller uppdelas på omgångar. Instruktörsutbildningspremien föreslås liksom övriga premier vid frivillig utbildning vara skattefri. Utbildningsgång och utbildningstid för här avsedda instruktörer samt förmåner under utbildning och tjänstgöring framgår av bild 23: 2 och 23: 3. Frivilligt utbildad instruktör kan således under i övrigt gällande förutsättningar komma i åtnjutande av förenämnda förmåner till instruktör inom frivillig försvarsutbildning tidigast efter fullgjord underofficersSOU 1968: 54 13—814341

Bild 23:2. VK förslag till utbildningsgång för instruktörer Underofficerskurs 21

Praktisk tjänstgöring Instruktörsbevis

1 Tjänstgöring som instruktör

> Officerskurs

Tjänstgöring som instruktör 1

fall.

Dispens från denna kurs kan beviljas i vissa

kurs 2 kompletterad med praktisk tjänstgöring om 20 dagar. För viss lämpad personal, som förvärvat instruktörsbevis, kan även officerskurs på instruktörslinje komma i fråga. 3. Förmåner till funktionärer Frågan om ersättning till frivilligorganisationernas funktionärer har i uttalanden av samtliga organisationer tillmätts största betydelse. Det har från organisationernas sida framhållits, att bristen på medel för att ekonomiskt kunna kompensera denna personal allvarligt bidragit till den minskade frivilligrekryteringen. Denna uppfattning har delats av de militära myndigheterna. Överbefälhavaren har således uttalat som sin mening att det är viktigt att ersättning i någon form kan utgå till de mest engagerade funktionärerna inom organisationerna. I framställning den 3 mars 1966 till Kungl. Maj:t har överbefälhavaren i enlighet härmed föreslagit vissa årliga arvoden till funktionärspersonalen inom frivilligorganisationerna. Enligt förslaget bör arvodena vara av samma storlek som de som utgår till hemvärnsche-

Bild 23:3. VK förslag till utbildning av A- och B-personal till frivillig instruktör samt förmåner under utbildning och tjänstgöring Utbildning, kurser m. m.

Tid

Förmåner

Föregående utbildning (grundkurs, underbefälskurs, underofficerskurs 1) Underofficerskurs 2, instruktörslinje Praktisk tjänstgöring för att erhålla instruktörsbevis Officerskurs1

10 veckor

Frivilligförmåner, utbildningspremier (200 + 300 + 450 kr) 950 kr. Frivilligförmåner, utbildningspremie 600 kr. Frivilligförmåner, instruktörsutbildningspremie 1 200 kr Frivilligförmåner, utbildningspremie 1 000 kr Förmåner enligt bestämmelser om förmåner till instruktörer inom frivillig försvarsutbildning (instruktörsbrevet)

3 veckor 20 dagar 3 veckor

Tjänstgöring såsom instruktör 1

För vissa särskilt lämpade.

fer och endast komma ifråga för vissa funktionärer vilkas verksamhet har direkt anknytning till totalförsvaret. Med sådan verksamhet avses bl. a. information, rekrytering och utbildning. Ersättning föreslås icke utgå generellt utan endast till funktionärer som i samband med sin frivilliga arbetsinsats åsamkas direkta ekonomiska förluster genom resekostnader e. d. Funktionärer som härvid kommer ifråga är på det centrala och regionala planet styrelsemedlem som leder förhandlingar eller ansvarar för penningmedel, rekrytering eller direkt samverkan med totalförsvarsmyndighet. På det lokala planet kan ersättning utgå till ordförande, sekreterare eller funktionär som inom exempelvis kår ansvarar för rekrytering eller samverkan med totalförsvarsmyndighet. Såväl centralt och regionalt som lokalt bör enligt förslaget ersättning utgå till sådan funktionär som ansvarar för utbildning, information eller ungdomsverksamhet som tjänar totalförsvaret. Föreslagen fördelning av ersättning till funktionärer inom olika organisationer framgår av bilaga 23: 5. Kostnaderna har av överbefälhavaren beräknats till 1,1 miljon kr. Framställningen har icke slutbehandlats av Kungl. Maj:t. Förbättrade villkor för funktionärspersonalen är således en fråga av hög angelägenhetsgrad. VK studier på fältet bestyrker det194

ta synsätt. I sammanhanget må anföras att denna frivilligpersonal, förutom den tid eller fritid som nedläggs på frivilligarbetet, ofta också måste vidkännas personliga utgifter, t. ex. mistad lön, kostnader för resor och telefonsamtal m. m. för att kunna fullgöra sina uppgifter. Dessa utgifter har icke kunnat ersättas av organisationerna. Detta förhållande skapar icke önskvärda irritationsmoment hos funktionärerna och deras familjemedlemmar. När rekryteringen av denna - och naturligtvis också annan - frivilligpersonal i så hög grad är beroende av hänsynstagande till familj och familjeekonomi bör noga beaktas att irritationsmoment av olika slag som kan hindra rekryteringen i görligaste mån elimineras. Det arvoderingssystem för funktionärerna inom frivilligorganisationerna som föreslagits av överbefälhavaren syns VK vara en åtminstone tills vidare godtagbar lösning av denna fråga. VK föreslår således att ersättning i form av årliga arvoden skall utgå till funktionärer verksamma inom frivilligorganisationerna. Arvodena bör i princip utgå enligt de riktlinjer och den fördelning på organisationer och funktionärer som angivits i överbefälhavarens nämnda skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 mars 1966. Härvid bör dock beaktas de eventuella organisationsförändringar exempelvis i fråga om antal kårer e d . som kan ha förekommit under senare tid. Det bör också beaktas att frivilliga flygkåSOU 1968: 54

ren, sjövärnskåren och svenska fallskärmsklubben av VK föreslås bli frivilliga försvarsorganisationer. Beträffande i skrivelsen angivna arvodesbelopp har dessa i överbefälhavarens förslag upptagits med samma belopp som de årsarvoden, vilka år 1965 utgick till vissa hemvärnschefer, nämligen 750 respektive 500 kr. Sistnämnda arvoden har numera höjts till 900 respektive 600 kr. VK anser att en motsvarande höjning bör ske med avseende på frivilligfunktionärernas föreslagna arvoden, vilka således i stort bör bestämmas till 900 respektive 600 kr. för år. Till vissa funktionärer som utöver sin ordinarie verksamhet inom frivilligorganisation tjänstgör i kvalificerad befattning vid övning och utbildning av frivilligorganisationernas krigskanslier bör kunna utgå något högre årligt arvode än de ovannämnda. En viss avvägning mellan arvodesbeloppen till olika funktionärer inom en organisation bör också vara möjlig inom ramen för de medel som ställts till förfogande för här avsett ändamål.

F. Vissa allmänna

VK vill även understryka angelägenheten av att arbetsgivarna inom den privata sektorn av näringslivet medverkar till att underlätta den anställdes möjligheter att deltaga i frivillig försvarsutbildning. De riktlinjer härför som angivits i svenska arbetsgivareföreningens delägarcirkulär bör därvid kunna tjäna till ledning. Från frivilligorganisationernas sida framförda önskemål om att förmåner till frivilligpersonal borde göras värdebeständiga har uppmärksammats av kommittén. De förmåner som närmast avses är traktamente, premier och även familjebidrag. Kommittén vill i denna fråga endast uttala att i den mån det befinns lämpligt och ändamålsenligt att låta olika former av värnpliktsförmåner få en teknisk utformning, som ger värdebeständighet, bör utgående frivilligförmåner regleras på i princip samma sätt.

rekommendationer

Enligt gällande avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) kan statsanställd åtnjuta lön med B-avdrag under ledighet för deltagande i viss frivillig utbildning. Detta gäller emellertid endast utbildning för krigsmaktens räkning. Det synes önskvärt att utvidga nämnda bestämmelse till att omfatta frivillig utbildning för verksamhet inom hela totalförsvaret. Frågan härom måste emellertid upptas förhandlingsvägen mellan berörda parter. Det är också önskvärt att även de kommunalanställda, vilka i dagsläget helt saknar motsvarande rätt till lön under ledighet för frivillig försvarsutbildning, får en dylik förmånsrätt. Även i detta fall måste en överenskommelse träffas förhandlingsvägen. Enligt VK mening är det av stor vikt att all frivillig personal, som är statligt eller kommunalt anställd, har samma förmåner från arbetsgivaren under frivillig verksamhet för totalförsvarets räkning. SOU 1968: 54

24 Rekrytering

A. Inledning I kapitlet redovisas synpunkter dels på rekrytering av frivilligpersonal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret och dels på rekrytering till övrig frivillig utbildning. Kapitlet inleds med allmänna synpunkter på försvarsupplysningens betydelse för rekryteringen och rekryteringens omfattning. Nuvarande och framtida rekryteringsförutsättningar granskas för att bl. a. ge underlag för bedömning av den framtida utbildningens omfattning och för beräkning av de kostnader som VK förslag föranleder. Vidare redovisas synpunkter på rekryteringens genomförande samt på ansvarsförhållanden och samordning.

B. Försvarsupplysning

och

rekrytering

Viljan att medverka i frivilligt försvarsarbete varierar från tid till annan. Frivilligheten synes i hög grad vara beroende av den enskildes bedömning av risken för krig och den upplysning som lämnas om våra försvarsmöjligheter. Erfarenheten visar att det hos många medborgare hitintills funnits en latent försvarsvilja, vilken icke tagit sig uttryck i aktivt handlande förrän krigsriskerna blivit påtagliga. Genom ökad upplysning skapas vidgad kännedom om totalförsvarets syfte och uppgifter och därmed även en ökad aktiv försvarsvilja. En ökad och för196

djupad försvarsvilja är en av grundförutsättningarna för att den önskvärda rekryteringen av frivilligpersonal skall uppnås. Försvarsupplysningen måste enligt VK uppfattning bedrivas i nära samarbete mellan de frivilliga försvarsorganisationerna och de myndigheter som använder frivilliga i sin krigsorganisation. Genom sin breda demokratiska förankring och nära kontakt med allmänheten bör de frivilliga försvarsorganisationerna kunna lämna värdefull medverkan i försvarsupplysningsarbetet. Det är angeläget att myndigheterna härvid stödjer frivilligorganisationerna i denna verksamhet. Av särskild betydelse är samarbetet med centralförbundet Folk och Försvar. C. Särskilda synpunkter på rekrytering av frivilligpersonal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret 1. Allmänt Rekryteringens omfattning bestäms av totalförsvarets personalbehov och rekryteringsmöjligheterna. Behov av frivilligpersonal framgår av organisationstabeller och personalplaner. Storleken av det årliga rekryterings- och utbildningsbehovet är beroende av krigsorganisatoriska förändringar och antalet upphävda frivilligavtal men också av kvarstående vakanser i befattningar för frivilligpersonal som måste fyllas. Den snabba händelseutveckling, som kan komma att karaktärisera inledningen av ett SOU 1968: 54

framtida krig, torde icke medge att man hinner utnyttja den uppkomna frivilligheten för att genomföra nödvändig utbildning. Av beredskapsskäl är det därför nödvändigt att anpassa totalförsvarets förstahandsbehov av frivilligpersonal efter de rekryteringsförutsättningar och avgångar som föreligger under normala fredsförhållanden. Rekryteringsförutsättningarna och avgångarnas omfattning måste således bli styrande för totalförsvarets användning av frivilligpersonal. 2. Nuvarande rekrytering 1 kap. 2 har tidigare redovisats att behovet av frivilligpersonal överslagsmässigt beräknats till ca 115 000 medan tillgångarna 1966 utgjorde ca 80 000 avtalsbundna frivilliga. Den tid under vilken de frivilliga är avtalsbundna uppskattas av myndigheterna och frivilligorganisationerna till i genomsnitt sju år för A-personal och tio år för B-personal. Under 1966 och 1967 har årligen omkring 2 200 frivilliga nyutbildats för ständig tjänstgöring (A-personal) och omkring 3 000 för tillfälliga uppgifter (B-personal). Denna nyrekrytering är otillräcklig för att de nuvarande årliga rekryterings- och utbildningsbehoven skall kunna tillgodoses. Bristerna på frivilligpersonal kommer därför att på sikt öka inom de flesta grenarna av totalförsvaret. Detta har föranlett försvarsgrenscheferna att se över försvarsgrenarnas krigsorganisationer i syfte att begränsa behoven av personal i frivilligbefattningar och ersätta denna med värnpliktiga. VK vill framhålla betydelsen av att samtliga myndigheter fortlöpande ser över behoven så att man tar i anspråk endast det antal frivilliga som bedöms som oundgängligen nödvändigt för att tillgodose förstahandsbehovet av fredsutbildad frivilligpersonal. 3. Framtida rekryteringsmöjligheter av Aoch B-personal I kap. 2 har VK redovisat sin grundinställning i frågan om det i framtiden är möjligt att täcka behoven av vissa personalbehov på frivillighetens väg. VK anser att det under vissa förutsättningar är möjligt att i väsentliSOU 1968: 54

ga avseenden tillgodose behoven genom rekrytering av frivilliga. Det av VK föreslagna utbildningssystemet kräver i vissa hänseenden ökade insatser av den frivillige då det gäller att fullgöra de frivilliga åtagandena. VK föreslår, som redovisats i kap. 10 och 11, att grundutbildningen förlängs något. Genom att grundutbildningen till större delen kan få delas upp på kortare perioder t. ex. i form av veckoslutsutbildning eller kortare centrala eller regionala kurser, innebär VK förslag dock icke någon större förändring av längden på sådana kurser som förläggs utanför hemorten jämfört med nuvarande förhållanden. Den föreslagna grundutbildningen borde därför i och för sig icke behöva inverka återhållande på rekryteringen. VK föreslår att för huvuddelen repetitionsutbildningen fullgörs såsom sammanhängande tjänstgöring under krigsförbandsövning med högst 10 dagar vart fjärde år. För många frivilliga kan så lång tids bortovaro från arbetsplats eller hem bereda svårigheter att delta i frivilligverksamhet. För andra åter har den höjda levnadsstandarden och den förkortade arbetstiden medfört att fritiden knutits till speciella engagemang som inte lämnar rum för ytterligare åtaganden. VK föreslår vidare att den frivillige i vissa fall i mellanrummet mellan krigsförbandsövningar skall delta i särskilda övningar med högst 6 dagar under en fyraårsperiod. De ökade krav som föranleds av repetitionsutbildningen kan, främst i fråga om A-personal, därför möjligen komma att försvåra rekryteringen. VK förutsätter emellertid att de förbättringar av ekonomiska förmåner, utbildningsbetingelser m. m. som VK föreslår vid genomförandet av det föreslagna utbildningssystemet skall vara ägnade att motverka de nämnda rekryteringssvårigheterna. Sålunda ger utbildningssystemet en högre kvalitet på utbildningen. Den frivilliges användbarhet förbättras och självförtroendet inför uppgiften förstärks. Därmed följer också att frivilligpersonalen får ett ytterligare ökat anseende vid och genom tjänst197

göringen vilket i sin tur torde komma att främja rekryteringen. Vidare skall enligt VK förslag utbildningsbetingelserna bli förbättrade samt utbildningslokalernas och förläggningarnas standard bli höjda. VK föreslår också förbättrade ekonomiska förmåner till frivilligpersonalen. Ersättning under exempelvis repetitionsutbildning föreslås utgå med belopp av sådan storlek att den frivillige inte behöver lida direkt ekonomisk förlust på grund av tjänstgöringen. De rekryteringskampanjer som frivilligorganisationerna har att bedriva i samarbete med myndigheterna förutsätts bli effektivare. En ökad försvarsupplysning kan väntas bidra till att stärka motivationen för fortsatta frivilliga insatser. En förbättrad personal- och medlemsvård bör göra det meningsfyllt för den frivillige att kvarstå i tjänst längre än nu. VK bedömer att ovan angivna åtgärder sammantagna kommer att stimulera rekryteringen och uppväga tidigare nämnda som begränsande bedömda faktorer. Med hänsyn till vad som ovan anförts anser VK det vara möjligt att bibehålla den totala nyrekryteringen på nuvarande nivå eller på sikt något kunna öka densamma. En ytterligare utveckling av personal- och medlemsvården bör kunna medverka till att de frivilliga bibehåller sina avtal under längre tid. 4. Åtgärder för att förbättra rekryteringen a)

Allmänt

Enligt frivilligkungörelsen åligger det försvarsgrenscheferna och berörda civila myndigheter att lämna frivilligorganisationerna uppgifter om det totala behovet av frivilligt rekryterad och utbildad personal samt om det årliga utbildningsbehovet. Det åligger de frivilliga försvarsorganisationerna att ansvara för och leda rekryteringsverksamheten. Denna uppgift är omfattande och tenderar att bli än mer krävande. Mot denna bakgrund har ifrågasatts om inte ansvaret för rekryteringen skulle övertas av statsmyndigheterna, varvid frivilligorganisationerna skul198

le lämna dessa bistånd. Erfarenheterna från rekryteringsarbetet visar emellertid klart att den upplysnings- och rekryteringsverksamhet, som sker lokalt och genom personlig påverkan från i orten kända personer, har den största effekten. Denna form för rekrytering kan endast genomföras av frivilligorganisationernas lokala organisationer som har de nödvändiga personliga kontakterna. Det är därför, som också framförts i kap. 21, VK uppfattning att upplysnings- och rekryteringsverksamheten även i framtiden bör handhas av frivilligorganisationerna. Myndigheterna bör emellertid ge frivilligorganisationerna ett ökat stöd i denna verksamhet. Rekryteringsarbetet bör som VK tidigare framhållit understödjas genom försvarsupplysning i ökad omfattning och genom att representanter för myndigheterna aktivt deltar i frivilligorganisationernas lokala arbete. Nödvändigheten av en snabb krigsorganisering av totalförsvaret har tidigare framhållits. För att minska organiseringstiderna bör en lokal rekrytering av totalförsvarsenheternas personal eftersträvas. Detta bör givetvis även gälla frivilligpersonalen. Behoven av olika personalkategorier varierar från område till område beroende på var enheterna skall organiseras. Som exempel kan nämnas att inom ett visst område mobiliseras en försvarsområdesstab och en krigslänsstyrelse vilket medför ett särskilt stort behov av lottor i sambands- och expeditionstjänst, inom ett annat område mobiliseras en luftförsvarscentral med stort behov av lottor i luftförsvarstjänst, inom ytterligare ett annat område ett beredskapssjukhus med behov av bilkårister. Den högsta totala effekten av frivilliginsatserna uppnås om rekryteringen av frivilliga främst inriktas på att tillgodose de personalbehov, som vid krigsorganiseringen är mest aktuella inom de olika områdena. Rekryteringsbehoven är med hänsyn till krigsorganisationens uppbyggnad olika för de frivilliga försvarsorganisationerna. SLK och SRK behöver rekrytera avsevärt mera personal än SBS och SKBR. Den verksamhet som bedrivs av SBS och SKBR förefaller att vara mera attraktiv för den frivillige. SOU 1968: 54

Dessa organisationer har inga större svårigheter att tillgodose de viktigaste behoven av frivilliga. Erfarenheten visar även att frivilligt] änsten vid krigsmakten är populärare än vid övriga totalförsvarsgrenar. Inom krigsmakten synes det vara lättare att rekrytera frivilliga till flygvapnet och marinen än till armén. Vissa tjänstegrenar inom frivilligverksamheten är mer eftertraktade än andra. Detta får till följd att rekryteringen till olika tjänstegrenar blir olika väl tillgodosedd. Självfallet bör så långt det är möjligt den frivilliges egen önskan om tjänstgöringsområde tillgodoses. Detta ligger i linje med frivillighetens idé. Det är emellertid nödvändigt att de som handhar rekryteringen lämnar upplysningar om vilka behov av frivilligpersonal som är mest angelägna att tillgodose. Rekryteringskampanjerna bör därför inriktas så att totalförsvarets angelägnaste rekryteringsbehov i första hand blir fyllda. I detta sammanhang kan även framhållas att flyttning av frivilligpersonal från en organisation till en annan endast kan ske efter den frivilliges medgivande. Vissa tjänstegrenar är särskilt fysiskt krävande t. ex. biltjänst och djurvård. När den frivillige nått en viss ålder bör denne därför kunna erbjudas möjlighet att efter lämplig omskolning övergå till en mindre krävande uppgift, kanske i en annan frivilligorganisations tjänstegren. Det synes vidare vara lättare att rekrytera frivilliga på landsbygden än i tätorterna. Det är emellertid önskvärt att rekryteringen i tätorterna ökas, eftersom den större befolkningstätheten innebär ett större rekryteringsunderlag och huvuddelen av landsbygdsbefolkningen tas i anspråk för arbetsuppgifter som redan är lokaliserade till landsbygden. Tätortsbefolkningen däremot kommer i stor utsträckning att utrymma till inkvarteringsområden på landsbygden. En avsevärd tid torde komma att gå åt för mottagning, inkvartering och arbetsfördelning innan de utrymmande kan delta i krigsproduktionen eller annan samhällsnyttig verksamhet. I vissa delar av Norrland och på Gotland är behovet av frivilligpersonal stort. Det är SOU 1968: 54

emellertid icke möjligt att tillgodose dessa behov med hänsyn till de begränsade befolkningstillgångarna. Detta gör det nödvändigt att i dessa områden i viss mån eftersätta kravet på lokalrekrytering och tillföra totalförsvaret frivilliga från tätorter i första hand i Mellansverige. Inom värnpliktssystemet tillämpas redan motsvarande ordning. Av det ovan anförda framgår att åtgärder bör vidtas för att samordna rekryteringen så att tillgångarna kan utnyttjas på det sätt som är mest effektivt för totalförsvarets personalförsörjning. Med hänsyn till de totalt sett begränsade tillgångarna på frivilligpersonal kan det enligt VK mening bli nödvändigt att i vissa fall maximera det antal avtal som årligen får nytecknas inom viss tjänstegren. VK är medveten om de svårigheter som föreligger då rekrytering skall genomföras enligt de ovan angivna förslagen, främst då det gäller att påverka den frivilliges val av tjänstegren. Påverkan kan och bör endast ske genom att den frivillige informeras om att det från totalförsvarssynpunkt är önskvärt att vissa befattningar blir besatta före andra. Den individuella valfriheten måste vara utgångspunkten härvid. b) Kvinnlig

personal

Rekryteringen bör inriktas på att personalen efter utbildning skall kunna kvarstå i krigsorganisationen ett tillräckligt antal år. Som ett riktvärde vill VK ange att A-personalen bör tillhöra organisationen i minst 8 år och B-personalen i minst 10 år innan den uppnår högsta tillåtna ålder för avtalsbindring, vilket närmare angetts i kap 3. Rekryteringen har under senare år tenderat att i allt högre grad inriktas på personal i minimiålder för antagning. Erfarenheten visar emellertid att denna personal visserligen är relativt lätt att rekrytera men att den i en del fall säger upp sina avtal efter familjebildning. Sådana frivilliga kan därför ofta nyttiggöras organisationen endast under tämligen kort tid. Erfarenheterna från rekrytering av kvinnor, som uppnått den åldern då de har barn i skolåldern, visar att dessa kvinnor visserligen ofta är något svårare att rekrytera men att de har en mer 199

bestämt motivering för sin insats och att de också står kvar i organisationen under relativt lång tid. VK anser att det är nödvändigt att rekrytera personal ur alla lämpliga åldrar men vill förorda att ökad uppmärksamhet ägnas åt rekrytering av personal i 30-35-årsåldern för utbildning till A-personal. För B-personal bör högre åldrar för rekrytering kunna komma i fråga.

värnsmän kan teckna avtal med en giltighet av tre till fyra år. Till FFK bör som nu rekrytering ske bland värnpliktiga som förvärvat flygcertifikat och bland personal med lämplig teknisk bakgrund för marktjänsten. FFK personalbehov kan i huvudsak tillgodoses genom uppskovsvärnpliktiga.

c) Manlig personal Rekryteringen till SRK av manlig personal som avser teckna avtal för tjänstgöring i totalförsvaret bör, i likhet med vad nu sker, utgöras av personal som är över värnpliktsåldern och av värnpliktiga som icke är ianspråktagna för andra uppgifter inom totalförsvaret. Det bör eftersträvas att rekrytera sådan personal som under tidigare militär tjänstgöring genomgått sjukvårdsutbildning. Män under värnpliktsåldern bör rekryteras även om avtalsbindningen måste upphöra då den militära grundutbildningen påbörjas. Rekryteringen inom FRO bör inriktas på A- och B-personal som avses för avtalsbindning främst inom de civila delarna av totalförsvaret men också på B-personal för krigsmaktens behov. Denna personal får icke utgöras av värnpliktig personal. Även i detta fall bör beaktas att personalen skall kunna kvarstå i krigsorganisationen under tillräckligt lång tid - ca åtta år. För personal under värnpliktsåldern kommer avtalen givetvis endast gälla intill dess den militära grundutbildningen börjar. Till FAK bör rekrytering ske enbart av personal, som är över värnpliktsåldern, samt av värnpliktig krigstjänstgöringsfri personal som icke är ianspråktagen för annan uppgift inom totalförsvaret. Också denna personal bör kunna stå till totalförsvarets förfogande under en tillräckligt lång tid. Def årliga utbildningsbehovet torde kunna hållas på en lämplig nivå om personalen i genomsnitt kvarstår i tio år. Rekrytering till FMCK bör omfatta främst ungdomar. Ungdomarna bör om möjligt påbörja sin utbildning inom kåren vid 16—17-årsåldern så att de sedan efter frivilligt åtagande som B-personal eller hem-

200 D. Särskilda synpunkter på rekryteringen av deltagare i övrig frivillig utbildning 1. Frivillig befälsutbildning Utbildningen bör som tidigare angivits i första hand anpassas efter de krigsorganisatoriska behoven. Detta innebär att rekryteringsarbetet i väsentlig grad måste inriktas på personal som med hänsyn härtill bör delta i utbildningen. Underlag för rekryteringen bör utarbetas av de militära myndigheter som närmast är ansvariga för personalens och krigsförbandens användbarhet. Behoven bör angelägenhetsgrader as. Med ledning av dessa uppgifter kan sedan genom truppregistreringsmyndighets försorg uppgifter om denna personal tas fram. Rekryteringen bör sedan kunna ske efter två metoder. Den ena innebär att personalen direkt genom truppregistreringsmyndighet eller utbildningsmyndighet uppmanas att delta i kurs. Denna metod bör t. ex. användas vid rekrytering till krigsförbandsutbildning. Den andra metoden innebär att underlag för rekrytering tillställs försvarsområdesbefälhavarna (mot 7 svarande chefer vid marinen och flygvapnet) inom de områden där den för utbildning aktuella personalen är bosatt. Försvarsområdesbefälhavaren (motsvarande) tillställer därefter befälsutbildningsföreningarna dessa uppgifter, varefter föreningarna genomför rekryteringen. Den senare metoden används nu beträffande personal som tillhör kustartilleriet och bör användas vid rekrytering t. ex. till befordringskurser. Eventuellt kan metoderna kombineras. Vid sidan av den rekrytering som tar sikte på vissa bestämda grupper av befäl bör, som SOU 1968: 54

tidigare anförts i kap. 4, de som i övrigt anser sig i behov av frivillig utbildning bl. a. kompletteringsutbildning, beredas möjlighet att delta. Eftersom det är ett önskemål att krigsmaktens personal överhuvudtaget deltar i frivillig utbildning bör också denna mera allmänt inriktade rekrytering bedrivas med kraft. Befälsutbildningsföreningarna bör av de militära myndigheterna tillställas uppgifter på även den personal av denna kategori som finns inom området. Sålunda bör det värnpliktiga befälet vid förband som skall fullgöra krigsförbandsövning i god tid före en sådan övning genom truppregistreringsmyndighetens försorg uppmanas att förbättra sina kunskaper genom frivillig befälsutbildning. En viktig förutsättning vid rekryteringen av deltagare i utbildningen är att truppregistrerings- och utbildningsmyndigheterna samverkar med de berörda frivilliga försvarsorganisationerna för att planlägga upplysnings- och rekryteringsarbetet, icke minst i samband med förestående krigsförbandsövningar. 2. Skytteorganisationerna I fråga om skytteorganisationerna vill VK framhålla betydelsen av att skolungdom stimuleras att delta i skytte. Upplysning till denna ungdom om möjligheterna att delta i frivillig skytte verksamhet är enligt VK uppfattning på många orter bristfällig. Skytteföreningarna bör intensifiera sin verksamhet bland ungdomen. Inom skolan bör skytteintresserad lärare eller elev kunna förmedla upplysning om skyttet och organisera verksamheten. Värnpliktiga bör uppmanas att redan under den tid då de är i militärtjänst anmäla sig som medlemmar i hemortens skytteförening. Vidare bör utbildningsmyndigheternas skytteföreningar uppmana de värnpliktiga att utom tjänsten delta i frivilligt skytte inom dessa föreningar. Om möjligt bör inom varje kompani eller motsvarande förband finnas ett befäl som företräder det frivilliga skyttet och som organiserar verksamheten. SOU 1968: 54

Värnpliktiga bör under krigsförbandsövning eller annan obligatorisk repetitionsutbildning intresseras för att ansluta sig till hemortens skytteförening. Det är från utbildningssynpunkt särskilt värdefullt om de värnpliktiga före inryckning till repetitionsutbildning tränar upp sin förmåga i skytte. De bör uppmanas till detta i samband med inkallelse till repetitionsutbildning. Personal som tillhör de civila delarna av totalförsvaret bör stimuleras att delta i frivilligt skytte genom respektive myndigheters försorg. 3. Övriga frivilligorganisationer Rekryteringen av deltagare i FRO och FMCK frivilliga utbildning bör även inriktas på sådana värnpliktiga som vill stärka sina speciella kunskaper inom dessa organisationers utbildningsområden. Främst bör värnpliktiga som under sin grundutbildning utbildats i sambandstjänst respektive motorcykelordonnanstjänst komma i fråga. Samarbete bör ske mellan truppregistreringsmyndigheterna och frivilligorganisationerna för att få fram uppgifter på aktuell personal. Vid rekryteringen av medlemmar till SFK bör nära samarbete ske mellan klubben och fallskärmsjägarskolan. SFK bör vidare tillställas uppgift från vederbörlig truppregistreringsmyndighet på fallskärmsjägarutbildad personal. Till SBK bör överlämnas uppgift på hundutbildad personal av vederbörliga truppregistreringsmyndigheter samt på fodervärdar från mobiliseringsmyndigheter. Personal för avtalsbindning inom de civila delarna av totalförsvaret bör rekryteras bland icke värnpliktiga eller värnpliktig krigstjänstgöringsfri personal som ej är ianspråktagen för andra uppgifter inom totalförsvaret. Rekryteringen av medlemmar till Sveriges civilförsvarsförbund bör som angivits i kap. 20 främst intensifieras bland den i civilförsvaret inskrivna befälspersonalen. E. Ansvarsförhållanden

- samordning

Tidigare har framhållits att det är nödvändigt att samordna rekryteringen så att fri201

villigpersonalen kan utnyttjas så effektivt som möjligt inom totalförsvaret. Enligt VK uppfattning bör överbefälhavaren och arbetsmarknadsstyrelsen ansvara för samordningen av rekryteringsverksamheten inom krigsmakten respektive inom de civila delarna av totalförsvaret. Överbefälhavaren bör svara för samordningen mellan de militära och civila delarna av totalförsvaret. Detta innebär bl. a. att allmänna bestämmelser om angelägenhetsgradering av behoven och samordning av upplysningsoch rekryteringsverksamheten bör utfärdas. Samråd bör härvid ske med övriga berörda myndigheter och med frivilligorganisationerna. Det bör ankomma på myndigheterna att utfärda närmare bestämmelser för inriktningen av frivilligorganisationernas rekrytering. Rekryteringsverksamheten kan anses vara ett led i förbandsproduktionen och bör därför stödjas av försvarsgrenscheferna samt de civila totalförsvarsmyndigheter som ansvarar för organiserandet av enheter där frivilligpersonal ingår. Dessa myndigheter bör bl. a. tillhandahålla frivilligorganisationerna erforderligt behovsunderlag. Inom militär- och civilområdet bör det i enlighet med vad som anförts i kap. 21 vara militärbefälhavare respektive civilbefälhavare som samordnar bl. a. rekryteringen av frivilligpersonal. Detta innebär också att de bör kartlägga och granska behoven inom totalförsvaret samt i samråd med berörda myndigheter angelägenhetsgradera dessa. Inom län bör försvarsområdesbefälhavare och länsstyrelse ,som även nämnts i kap. 21, bl. a. gemensamt ansvara för samordning av rekryteringen för att tillgodose de militära och civila behoven. Försvarsområdesbefälhavaren skall därvid enligt militärbefälhavarens anvisningar nära samarbeta med berörda chefer ur marinen och flygvapnet. Ett viktigt led i denna planläggning bör vara att även samordna det civila och militära biståndet till frivilligorganisationerna under rekryteringskampanjen. Rekrytering och utbildning bör samordnas till tiden så att kurser börjar snarast efter det att personalen anmält sig till utbildning.

202 VK finner det önskvärt att särskild information ges den personal som skall medverka i rekryteringskampanjer. Av intresse i detta sammanhang kan vara att pröva det i Danmark använda systemet med särskilda rekryteringsgrupper, s. k. opplysningsudvalg, som är sammansatta av personer från olika grupper och funktioner i samhället och som mycket aktivt deltar i rekryteringskampanjer inom skolor, företag, arbetsplatser m. m. Erfarenheterna av dessa gruppers verksamhet är mycket god.

SOU 1968: 54

25 Författningsfrågor

A. Vissa gällande bestämmelser om frivillig försvarsverksamhet 1. Frivilligkungörelsen Det författningsmässiga underlaget för det frivilliga försvarsarbetet är kungörelsen den 11 december 1953 (nr 737) angående frivillig försvarsverksamhet, den s. k. frivilligkungörelsen, som återges i bilaga 2: 1. Frivilligkungörelsen grundas i allt väsentligt på förslag som år 1950 lades fram av kommittén för frivilligt försvarsarbete (SOU 1950:38). I frivilligkungörelsen redovisas vilka organisationer som tillhör kategorin frivilliga försvarsorganisationer. Vidare anges att försvarsverksamhet som bedrivs av frivillig försvarsorganisation skall tjäna det totala försvaret. Verksamheten skall omfatta upplysning, frivillig utbildning av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga samt rekrytering och utbildning av frivillig personal och därmed sammanhängande uppgifter liksom ekonomiskt stödjande verksamhet. Grundstadgar för de frivilliga försvarsorganisationerna skall enligt kungörelsen fastställas av Kungl. Maj:t. Som villkor för att frivillig försvarsorganisation skall få statsbidrag eller eljest statligt understöd för sin verksamhet gäller att organisationen ställer sig till efterrättelse vad som föreskrivs i frivilligkungörelsen. Kungörelsen innehåller också bestämmelser för hur ansvaret och uppgifterna för SOU 1968: 54

den frivilliga försvarsverksamheten skall fördelas mellan myndigheter och frivilligorganisationer. De frivilliga försvarsorganisationerna ansvarar för upplysnings- och rekryteringsverksamhet, viss ekonomiskt stödjande verksamhet och sådan utbildning som inte ombesörjs av statsmyndigheterna. Myndigheternas väsentligaste uppgift är att ansvara för den större delen av utbildningen samt att lämna underlag för rekryteringsverksamheten och viss registrering av frivilligpersonal. Vidare anges i kungörelsen att frivilligpersonal som efter mobilisering avses för heltidstjänstgöring vid krigsmakten kallas A-personal, att frivilliga som avses för tjänstgöring inom det civila transportväsendet benämns T-personal samt att frivilliga som hänförs till totalförsvaret utom det civila transportväsendet och är avsedda för deltidstjänstgöring kallas B-personal. Slutligen förekommer bestämmelser för samordning av verksamheten m. m. 2. Bestämmelser om antagning av krigsfrivilliga vid krigsmakten I kungl. brev den 4 september 1959 (TLA nr 56/1959) har Kungl. Maj:t meddelat bestämmelser angående antagning av krigsfrivilliga vid krigsmakten. Bestämmelserna gäller icke det frivilliga hemvärnet och krigsfrivilliga sjövärnsmän. Den som är att hänföra till kategorin medicinalpersonal får

icke antas som krigsfrivillig. Antagningen av krigsfrivilliga syftar till att tillgodose sådant mobiliseringsbehov av personal för krigsmakten (utom hemvärnet) som inte kan fyllas med personal ianspråktagen med stöd av värnpliktslagen m. fl. författningar. Genom denna föreskrift ges bl. a. krigsplacerad personal möjlighet att kvarstå i sitt förband även efter utträdet ur värnpliktsåldern. Såsom krigsfrivillig får antas medlem av frivillig försvarsorganisation, om vederbörande bedöms lämplig såsom A-personal, samt i övrigt den som är i värnpliktshänseende överårig eller frikallad och på grund av militär utbildning eller civila kvalifikationer är lämpad för avsedd användning. Den krigsfrivillige skall teckna krigsfrivilligavtal. Uppsägning av avtalet från den krigsfrivilliges sida kan inte ske under beredskaps- och krigstillstånd. Bestämmelser om krigsfrivilliga vid sjövärnskåren återfinns i reglementet den 6 juni 1957 för denna kår (TSA nr 49/1957). Sjövärnskåren hör till marinen. Kårens ledning utövas av fast anställda. Personalen består av sjövärnsaspiranter och sjövärnsmän. Sjövärnsaspiranter är ynglingar som antas i åldern 15-17 år. Sjövärnsmän är värnpliktiga eller krigsfrivilliga i befäls eller menigs tjänstegrad. Antagning och entledigande av personalen regleras särskilt i reglementet. Frivilligutbildningen omfattar huvudsakligen aspirantutbildning och bedrivs helt i kårens egen regi medan utbildningen av sjövärnsmän sker inom ramen för flottans ordinarie utbildningsverksamhet. B. Överväganden och förslag Såsom framgår av kap. 2 avvisar VK tills vidare tanken på att genom någon form av särskild tjänsteplikt utöver den som föreskrivs i gällande pliktlagar möjliggöra att personal kan tas ut för tjänstgöring inom totalförsvaret under krig och utbildas för denna tjänstgöring under fred. Nuvarande grundtankar om utbildning och tjänstgöring efter frivilligt åtagande bör enligt VK upp-

fattning alltjämt bestå. VK anser dock att gällande avtalsbestämmelser icke ger den säkerhet som krävs för att den frivilliga personalen skall inställa sig till tjänstgöring i krig och genomgå den utbildning i fred som behövs för att personalen skall vara tillräckligt förberedd för sina uppgifter. De frivilligavtal som nu finns för exempelvis krigsmaktens A-personal är visserligen avsedda att utgöra åtaganden av bindande art. Genom dessa avtal förbinder sig emellertid personalen att under den tid som avtalet gäller tjänstgöra som krigsfrivillig endast under beredskapstillstånd och krigstid. Avtalen löper kalenderårsvis och får av den frivillige icke sägas upp under beredskapstillstånd och krig. Personalen kan kallas in för tjänstgöring under fred endast efter eget åtagande. Den frivillige är att anse som krigsman endast under den tid han verkligen är tjänstgöringsskyldig. Som krigsman är han underkastad det straffansvar som enligt brottsbalken gäller för krigsmän i fråga om t. ex. skyldighet att inställa sig till tjänstgöring. Om en frivillig åtar sig viss tjänstgöring under fred, kommer krigsmannaansvar i fråga endast i den mån åtagandet avser den befattning som anges i frivilligavtalet. Endast i sådan utsträckning är den frivillige nämligen tjänstgöringsskyldig i denna sin egenskap. När det gäller övrig personal med vilken träffats avtal om frivillig tjänstgöring under beredskap och krig finns f. n. icke författningsenliga möjligheter att i fred ta personalen i anspråk för utbildning under krigsmannaansvar. Såsom redan nämnts kan detta icke anses vara tillfredsställande. VK har i kap. 10 föreslagit att den personal som genom skriftligt avtal åtar sig att frivilligt tjänstgöra inom totalförsvaret kallas A- och B-personal. Av dessa frivilliga skall A-personalen placeras för ständig tjänstgöring inom totalförsvaret under beredskapstillstånd och krig medan B-personalen under samma förhållanden skall stå till förfogande för tillfällig tjänstgöring inom totalförsvaret. VK har vidare ansett nödvändigt att de frivilliga, som tillhör A- och B-personalen, i fred deltar i repetitionsutSOU 1968:54

bildning i sådan omfattning att de på ett lertid i andra viktiga avseenden - exemtillfredsställande sätt utan ytterligare utbild- pelvis beträffande statsmyndigheternas och ning skall kunna utföra sina uppgifter under de frivilliga försvarsorganisationernas uppgifter - lagt fram förslag som nödvändiggör beredskap och krig. Avtal för A- och Imändringar i denna kungörelse. En formell personal bör därför avse längre perioder än ett år och bl. a. innehålla mera be- överarbetning av frivilligkungörelsens innehåll måste också anses vara angelägen även stämda regler om uppsägningstid än som i sådana delar som inte direkt berör de förnu finns i avtalen för A-personal. Genom slag som angivits i det föregående. Av dessa avtalet bör den frivillige åta sig att i fred fullgöra viss repetitionsutbildning under av- skäl föreslår VK, att den nuvarande kuntalstiden. Samhället bör ha tillräcklig säker- görelsen ersätts av en ny kungörelse om frihet för att den frivillige verkligen genomför villig försvarsverksamhet, anpassad till de denna repetitionsutbildning. VK anser emel- principer för frivilligpersonalens förändrade tjänstgöring och ställning samt frivilliglertid att särskilda bestämmelser för brott mot den tjänsteplikt, som vederböran- organisationernas och myndigheternas uppde frivilligt åtagit sig, inte bör införas. Ett gifter m. m. som V K förordat. Den nya kungörelsen bör reglera frågor sådant särskilt påföljdssystem skulle inte som är speciella för det frivilliga totalförvara förenligt med de av VK fastslagna grundtankarna om frivillighetens bevarande. svarets verksamhet och som är av så väsentDäremot blir A- och B-personalen enligt 2 § lig natur att de bör finnas samlade i en kungörelsen den 28 maj 1968 (nr 333) om grundförfattning om denna verksamhet. innebörden i rättsligt hänseende av begrep- Kungörelseförslaget disponeras därvid i stort pen krigsmakten och krigsman att anse som sett i överensstämmelse med nuvarande kunkrigsmän och därmed underkastade krigs- görelse. Efter stadganden om de frivilliga mannaansvar under den tid då personalen försvarsorganisationernas uppgifter tas dock, enligt tjänstgöringsavtal åtar sig att full- i enlighet med de av VK förut angivna pringöra föreskriven repetitionsutbildning. Be- ciperna, in bestämmelser om tjänstgöring för träffande den personal som tjänstgör utan- avtalsbunden personal m. m. Förutom den omarbetning av huvudförför krigsmakten anser VK det vara möjfattningen om frivillig försvarsverksamhet, ligt att nå motsvarande syfte i fråga om påsom således ägt rum, har VK även gjort en följder endast för dem som tjänstgör i civilförsvaret, det allmänt civila medicinalväsen- översyn av vissa andra författningar och det och det civila veterinärväsendet. Särskil- bestämmelser som har anknytning till denna da påföljdsregler för utevaro från tjänst- verksamhet. I enlighet med det anförda har VK utgöring m. m. finns nämligen för civilför-. arbetat förslag till svarspliktiga i 81 § civilförsvarslagen och försvarsverkför medicinalpersonal i 11 § krigssjukvårds- 1. Kungörelse om frivillig samhet, lagen. Dessa regler bör i tillämpliga delar gälla även för A- och B-personal under mot- 2. Bestämmelser om förmåner under utbildning av frivillig personal m. m., svarande tjänstgöring. VK har däremot inte 3. Bestämmelser om förmåner till instrukfunnit möjligt att föreslå motsvarande regler törer inom frivillig försvarsutbildning, för den övriga delen av totalförsvarets Aoch B-personal. 4. Förordning om ändrad lydelse av i 1 § 3 mom. familjebidragsförordningen den VK anser att dess förslag om skyldighet 29 mars 1946 (nr 99), för den avtalsbundna personalen att fullgöra viss tjänstgöring bör komma till uttryck 5. Kungörelse om ändrad lydelse av 2 § familjebidragskungörelsen den 29 mars i särskilda författningsbestämmelser. Såda1946 (nr 101), na bestämmelser skulle kunna föras in i 6. Kungörelse om ändrad lydelse av 4 § den nuvarande kungörelsen angående frikungörelsen den 5 juni 1963 (nr 243) villig försvarsverksamhet. VK har emelSOU 1968: 54

angående grupplivförsäkring åt värnpliktiga m. fl., 7. Förordning om ändrad lydelse av 1 § 1 mom. och 2 § militär ersättnings förordningen den 2 juni 1950 (nr 261), 8. Kungörelse om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ kungörelsen den 16 juni 1950 (nr 344) med tillämpningsföreskrifter till militärersättningsförordningen den 2 juni 1950, 9. Kungörelse angående ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 14 september 1944 (nr 648) om personalprövningsnämnder. Förslagen under 1.-3. finns upptagna som bilagorna 25:1-3 medan förslagen under 4.-9. är upptagna som bilagorna 25: 4-9.

försvarsorganisationerna lämnar i viss begränsad omfattning av insamlade eller andra egna medel ekonomiskt stöd åt annan frivillig försvarsverksamhet. Enligt VK uppfattning bör den nuvarande skyldigheten att utöva denna verksamhet upphöra. De penningmedel, som en organisation samlar in eller eljest kan förfoga över utan att de är tillskjutna av det allmänna, bör i fortsättningen användas i första hand för organisationens egen verksamhet. I enlighet därmed har begreppet ekonomiskt stödjande verksamhet icke vidare angetts som ett särskilt led i den frivilliga försvarsverksamheten. 4 §.

C.

Specialmotivering

1. Kungörelsen om frivillig samhet

försvarsverk-

1 §. Paragrafen motsvarar 1 § i kungörelsen den 11 december 1953 (nr 737) angående frivillig försvarsverksamhet. I enlighet med vad VK föreslagit i kap. 6, 15 och 16 har som frivilliga försvarsorganisationer tagits upp även sjövärnskåren, frivilliga flygkåren och svenska fallskärmsklubben. Den nuvarande sjövärnskårens omvandling till frivillig försvarsorganisation medför att reglementet för kåren bör upphävas och, när det gäller frivilligpersonalen, i tillämpliga delar omarbetas i stadgar för kåren som frivillig försvarsorganisation. Det torde få ankomma på chefen för marinen att till Kungl. Maj:t komma in med förslag till andra erforderliga författningsändringar. Föreningen svenska röda korset bör inte anses som frivillig försvarsorganisation i fråga om all sin verksamhet utan endast när det gäller sådan verksamhet som avser sjukvården inom totalförsvaret. Detta har kommit till uttryck i stadgandet. 2 och 3 §§. Stadgandena motsvarar 2 och 3 §§ i nuvarande kungörelse. Några av de frivilliga 206

Stadgandet motsvarar 5 § i nuvarande kungörelse. Den avtalsbundna personalen kallas i enlighet med vad som tidigare sagts endast A- eller B-personal och definieras på ett något annorlunda sätt än som skett hittills. De föreslagna nya definitionerna bör enligt VK mening även medföra översyn av de bestämmelser i tjänstereglementet för krigsmakten och personalredovisningsinstruktion för krigsmakten där frivilligpersonal omnämnes. Föreskrifter om beredskapsregistrering av denna personal finns i kungörelsen den 30 augusti 1941 (nr 720) om beredskapsregister m. m. Den nuvarande föreskriften om beredskapsregistrering har därför ansetts överflödig. 5§. Paragrafen har sin motsvarighet i 6 § i nuvarande kungörelse och reglerar statsmyndigheternas allmänna uppgifter beträffande den frivilliga försvarsverksamheten. I enlighet med vad som anförts i kap. 21 har VK ansett det böra åligga vederbörande myndigheter och inte frivilligorganisationerna att teckna avtal med, registrera och krigsplacera B-personal. 6-11 §§. Dessa stadganden motsvaras av 7 och 8 §§ i nuvarande kungörelse. De överväganden som lett till utformningen av dessa bestämmelser om vissa myndigheters särSOU 1968: 54

skilda uppgifter inom frivillig försvarsverksamhet har utförligt redovisats i kap. 21. Förslagen torde, om de genomförs, ge anledning till översyn av de bestämmelser om samordning och ledning av frivillig försvarsverksamhet som finns intagna i instruktionerna den 6 juni 1968 (nr 408) för överbefälhavaren, (nr 412) för militärbefälhavare, (TKG nr 680172) för chefen för Gotlands militärkommando och (TKG nr 680173) för försvarsområdesbefälhavare. Vidare kan ifrågasättas om inte arbetsmarknadsstyrelsens och civilbefälhavarnas föreslagna särskilda uppgifter inom frivilligförsvaret bör anges i instruktionen den 3 december 1965 (nr 667) för arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna respektive instruktionen den 15 juni 1951 (nr 429) för civilbefälhavare. 12 och 13 §§. Paragraferna motsvaras av 9 § i nuvarande kungörelse. Som framgår av motiven till 3 och 5 §§ bör de frivilliga försvarsorganisationerna inte vidare åläggas ekonomiskt stödjande verksamhet och inte heller svara för registrering m. m. av B-personal. 14 §. I 14 § och de tre följande paragraferna har tagits in de grundläggande bestämmelserna om A- och B-personalens åtagna skyldighet att fullgöra repetitionsutbildning. Avtalen med personalen bör löpa i fyraårsperioder. Med hänsyn till differentieringen av repetitionsutbildningen har det inte ansetts möjligt att i kungörelsen precisera utbildningstiderna för olika befattningar m. m. Utbildningstiderna måste också fortlöpande anpassas till ändringar i krigsorganisationerna och till ändringar i fråga om angelägenhetsgraderingen av olika slag av utbildning. I 14 § första stycket har därför endast angetts de högsta dag- respektive timantalen för repetitionsutbildning under varje avtalsperiod. Närmare överväganden om grunderna för beräkningen av dessa tider har redovisats i den tidigare framställningen. VK anser att tiden för repetitionsutbildning vid krigsmakten skall omfatta SOU 1968: 54

för krigsförbandsövning högst 10 dagar och för särskild övning högst 6 dagar. VK förutsätter vidare att det skall ankomma på respektive militär och civil myndighet att inom ramen för dess ansvar för frivilligverksamheten utfärda preciserade bestämmelser om det antal dagar (timmar) och övningstillfällen som den enskilde skall tjänstgöra inom föreskriven utbildningstid. I paragrafens andra stycke har tagits in en särskild bestämmelse om tjänstgöringsskyldigheten för A- och B-personal vid krig eller krigsfara. 16 §. A- och B-personalen bör ha möjlighet att få anstånd med att fullgöra sin tjänst. I 16 § har den myndighet som tecknat avtal med personalen också fått befogenhet att besluta i anståndsfrågor. I dessa frågor bör eftersträvas överensstämmelse med praxis när det gäller anstånd med värnpliktstjänstgöring. Besvär över myndighetens beslut i anståndsärende förs enligt samma regler som gäller för talan mot förvaltande myndighets beslut i allmänhet. 17 §. Paragrafens innehåll har redan berörts i den allmänna motiveringen till kungörelseförslaget. Bestämmelserna innebär för Aoch B-personalen inom krigsmakten en erinran om krigsmannaansvaret under bl. a. föreskriven repetitionsutbildning och för A- och B-personalen inom civilförsvar samt medicinal- och veterinärväsenden en föreskrift om att bl. a. de regler om påföljd för utevaro från tjänstgöring som finns för civilförsvarspliktiga och medicinalpersonal skall gälla även för A- och B-personalen under motsvarande tjänstgöring. 18 §. Stadgandet motsvarar 10 § i nuvarande kungörelse, överbefälhavaren bör i enlighet med det allmänna samordningsansvar som han har enligt 6 § i kungörelseförslaget även utfärda bestämmelser om särskilt samarbetsorgan för samordning av frivilligorganisationernas verksamhet. En särskild föreskrift

om detta har tagits upp i paragrafens första stycke. En sådan ordning innebär givetvis icke hinder för att frivilligorganisationerna sinsemellan samarbetar på andra sätt än inom ramen för detta särskilda samarbetsorgan.

grund åligger honom att fullgöra. Enligt VK uppfattning kommer detta förbud utan ändring av stadgandets lydelse att gälla även för A- och B-personal som fullgör avtalsenlig repetitionsutbildning. Däremot omfattar avskedandeförbudet inte A- och B-personal under grundutbildning, eftersom personalen 20 och 21 §§. inte ens efter eget åtagande kan åläggas att Bestämmelserna i dessa stadganden mot- genomgå sådan utbildning. svaras av 12 § andra stycket och 13 § i nuI anslutning till vad som nu sagts om varande kungörelse. förmånsbestämmelser m. m. vill VK även beröra kungl. brevet den 4 september 1959 med vissa bestämmelser om krigsfrivilliga 2. Bestämmelserna om förmåner under utoch krigsfrivilligavtal. VK anser att bebildning av frivillig personal m. m. stämmelserna i detta brev bör ändras så att Såsom förut angetts i kap. 23 har VK vid de kommer att avse endast dem som är i en genomgång av gällande bestämmelser värnpliktshänseende överåriga eller frikallaom frivilligpersonalens förmåner m. m. fun- de från värnpliktstjänstgöring och som kan nit, att vissa grundläggande stadganden om användas i krigsmaktens krigsorganisation. förmånerna samt om antagning av A- och Därigenom skulle grundläggande bestämB-personal bör samlas i ett särskilt kungl. melser om de särskilda avtal för frivillig brev med bestämmelser om förmåner under A- och B-personal, som VK föreslagit, i utbildning av frivillig personal m. m., som fortsättningen finnas samlade i en frivilligersätter det nuvarande s. k. frivilligbrevets kungörelse och det förut angivna brevet bestämmelser i dessa hänseenden. om förmåner m. m. Vidare skulle A- och Nuvarande frivilligbrev bör omarbetas B-personalen i fortsättningen icke kallas och innehålla de bestämmelser som nu finns krigsfrivilliga och avtalen icke krigsfrivilligupptagna under punkten A i brevet men avtal. Nuvarande formulär för krigsfrivilligomfatta endast dem som är anställda på avtal för A- och B-personal skulle därigereservstat, i reserven och i väg- och vatten- nom inte längre kunna användas utan måste byggnadskåren, värnpliktiga, krigsfrivilliga ersättas av nya avtalsformulär, anpassade samt civilförsvarspliktiga som är uttagna till de av VK föreslagna nya bestämmelsertill tjänstgöring vid krigsmakten. na. Beträffande förmåner åt frivilligpersonal Förslaget till bestämmelser om förmåner kan i detta sammanhang även nämnas de under utbildning av frivilligpersonal m. m. rekommendationer om ändringar i 19 § innehåller utöver en inledande bestämmelse AST och motsvarande bestämmelser i gäl- i 1 § föreskrifter om traktamente i 2-3 §§, lande avlöningsavtal för kommunalanställda om premier i 4-7 §§ och om övriga församt om SAF:s delägarcirkulär angående måner i 8-11 §§. Vidare intas vissa stadbl. a. förmåner och ledighet till anställda vid ganden om antagning av A- och B-personal frivillig försvarsutbildning som VK lämnat i (12-14 §§), om tillhandahållande av utkap. 23. Vidare kan nämnas att enligt 1 § rustning, materiel m. m. (15 §) och om beandra stycket lagen den 14 oktober 1939 stridandet av kostnaderna för de olika för(nr 727) om förbud mot arbetstagares av- månerna (16-17 §§). Slutligen finns en tillskedande med anledning av värnpliktstjänst- lämpningsföreskrift i 18 §. göring m. m. får bl. a. den som enligt friVK överväganden i fråga om de olika villigt åtagande blivit tjänstgöringsskyldig förmånerna har redan utförligt redovisats inom det totala försvarets krigsorganisatio- i kap. 23. Därutöver lämnas i det följande ner icke skiljas från sin anställning med an- särskilda kommentarer till några av paraledning av tjänstgöring som det på sådan graferna.

208 SOU 1968: 54

2-3 §§ I kap. 23 har angetts att högre traktamentsbelopp, som enligt värnpliktsavlöningskungörelsen utgår till värnpliktig i viss tjänstegrad eller tjänsteklass under repetitionsutbildning, förutsätts även utgå till Aoch B-personal inom de civila delarna av totalförsvaret i mån av uppnådd befattningsnivå. 4 §

Premie för fänrikskurs 1 föreslås av VK utgå som utbildningspremie enligt värnpliktsavlöningskungörelsen sedan kadettskola eller motsvarande utbildning genomgåtts. 10 §. Bestämmelser om frivillig personals rätt till familjebidrag och grupplivförsäkring samt ersättning för skada och sjukdom under tjänstgöring återfinns i familjebidragsförordningen och familjebidragskungörelsen, kungörelsen angående grupplivförsäkring åt värnpliktiga m. fl. och militärersättningsförordningen med tillämpningsföreskrifter. VK förslag till ändringar i dessa författningar behandlas närmare i det följande. 11 §. Bestämmelsen under denna paragraf motsvaras av B. I 1. första stycket tredje punkten i frivilligbrevet. Frivilligpersonalen bör ha möjligheter att enligt vederbörande centrala förvaltningsmyndighets bestämmande inlösa lånade persedlar mot kontant ersättning. Föreskrift om detta har tagits med i stadgandet. 12-13 §§. Dessa föreskrifter har sin motsvarighet i punkterna 5, 6 och 8 i bestämmelserna den 4 september 1959 angående antagning av krigsfrivilliga. Antagningsåldern för Aoch B-personalen inom krigsmakten föreslås som framgår av 12 § bli höjd från 16 till 18 år. 15 §. Paragrafen motsvaras av B. II i frivilligSOU 1968: 54 14—814341

brevet. Det grundläggande stadgandet om skyldighet för statsmyndigheterna att tillhandahålla frivilligorganisationerna materiel, lokaler m. m. finns i 5 § förslaget till kungörelse om frivillig försvarsverksamhet. 16-17 §§. I förevarande paragrafer regleras hur kostnaderna för de olika förmånerna skall bestridas. I frivilligbrevet finns för krigsmaktens del motsvarande bestämmelser intagna under A. IV och B. III. Om andra förmåner än sjukvårdsförmåner, förmåner vid begravning, familjebidrag, grupplivförsäkringsförmåner samt ersättning för skada och sjukdom under tjänstgöring tillhandahålls av utbildningsmyndighet utanför krigsmakten, bör de enligt VK mening i första hand bestridas av medel som tas upp i stater för särskilda anslag till utbildning av frivillig personal inom myndighetens verksamhetsområde. För att få en budgetmässigt samlad bild av huvuddelen av de direkta utbildningskostnaderna bör samtliga utbildningsmyndigheters vederbörliga anslag tillgodoföras ersättning för dessa kostnader från de medel som tas upp i stater för anslag till vederbörande frivilligorganisation. Bestämmelser i nu nämnda hänseenden har tagits upp i 17 §.

3. Bestämmelserna om förmåner till instruktörer inom frivillig försvarsutbildning Om VK förslag i fråga om frivillig totalförsvarsutbildning genomförs, blir nuvarande bestämmelser i kungl. brevet den 17 maj 1963 angående förmåner till instruktörer inom det frivilliga utbildningsarbetet inom krigsmakten i flera avseenden felaktiga eller svåra att tillämpa. Med hänsyn till detta och till vissa förslag som förenklar förmånssystemet m. m. har VK funnit lämpligt att utforma förslag till nya bestämmelser om förmåner till instruktörer inom frivillig försvarsutbildning. Förutom den formella överarbetningen och de nyss angivna förenklingarna har VK dock icke funnit anledning att föreslå några väsentliga nyheter 209

i förhållande till gällande bestämmelser. VK överväganden angående olika detaljer framgår i övrigt av följande kommentarer till de föreslagna paragraferna. 1 §• Paragrafen motsvarar 1 § första punkten i gällande bestämmelser. Sjövärnskåren omvandlas, enligt vad VK föreslagit, till en frivillig försvarsorganisation och behöver därför icke nämnas särskilt. Instruktörerna bör i det nya utbildningssystemet verka inom all frivillig utbildning och inte såsom nu enbart inom utbildning för krigsmaktens räkning som anordnas av frivillig försvarsorganisation. 2 §.

Stadgandet har sin motsvarighet i 1 § andra punkten i gällande bestämmelser. Uttrycket beställningshavare har ersatts av tjänsteman. Luftbevakningsinstruktör och luftbevakningsofficer motsvaras numera av frivilligofficer. VII. militärområdet motsvaras efter organisationsförändringar inom krigsmakten av Gotlands militärkommando. 1 Begreppen ordinarie respektive tillfällig instruktör har behållits. Tillfällig instruktör godkänns nu endast av militär myndighet som ansvarar för utbildningen. Sådant godkännande skall i fortsättningen kunna ges av varje myndighet som svarar för utbildning av frivilligpersonal inom totalförsvaret. VK har inte funnit anledning att i de nya bestämmelserna behålla de i nuvarande föreskrifter under 1 § tredje punkten definierade begreppen lägerkurs och hemortsutbildning. När det gäller arvode åt tillfälliga instruktörer har dock, såsom framgår av 5 och 6 §§ i förslaget, alltjämt gjorts skillnad mellan två olika slag av arvodesberättigande instruktörsverksamhet.

4 - 6 §§. Paragraferna motsvaras i nuvarande bestämmelser av 2-5 §§. VK anser icke anledning finnas att använda tre olika benämningar på arvode till instruktör. Begreppen instruktörstillägg, lägerkurstillägg och frivilligarvode har därför utmönstrats. 4 § innehåller föreskrifter om arvode åt ordinarie instruktör och motsvaras med vissa redaktionella jämkningar av nuvarande 3 §. Några sakliga ändringar har icke övervägts av VK, eftersom arvode till ordinarie instruktör torde ligga inom området för avtalsförhandlingar. Hänvisningen i sistnämnda paragrafs fjärde stycke till statliga avlöningsbestämmelser saknar dock numera aktualitet och bestämmelsen i samma paragrafs femte stycke bör enligt VK mening ingå i tillämpningsföreskrifterna. Dessa båda stycken har därför icke förts över till de nya bestämmelserna. 5 § innehåller föreskrifter om arvode åt tillfällig instruktör under utbildning av längre varaktighet än två dygn och motsvaras väsentligen av 4 § i de nuvarande bestämmelserna. Normalarvodet för tjänstgöring under längre tid än tre timmar höjs från 15 till 25 kronor. Vidare utgör arvodet 40 kronor såväl när lördag ingår i tjänstgöringsperiod som när sön- eller helgdag ingår i sådan period. Den nuvarande arvodesreduceringen när del av sön- eller helgdag ingår i två perioder i följd har ansetts böra utgå. I 6 § ges bestämmelser om arvode åt tillfällig instruktör vid annan utbildning. Paragrafen motsvaras efter redaktionella jämkningar av 5 § i nuvarande bestämmelser. 7 §.

Stadgandet innehåller bestämmelser om fri resa respektive resekostnadsersättning samt traktamente åt tillfällig instruktör. I gällande instruktörsbrev återfinns motsvarande bestämmelser i 6 §.

3 §.

Paragrafen återfinns i gällande bestämmelser under 1 § fjärde punkten och innebär inga ändringar av dessa. 210

1 VK förutsätter att, då ledningsförhållandena i regional instans beträffande flottans befälsutbildning närmare reglerats, komplettering av 2 § kan bli erforderlig.

SOU 1968: 54

8 §. Enligt 7 § i gällande instruktörsbrev bestämmer vederbörande frivilliga försvarsorganisation vilken ersättning instruktör skall betala för inkvartering och förplägnad vid utbildning som avses i 5 §. I förevarande paragraf i det föreslagna nya brevet ges samma bestämmanderätt även åt utbildningsmyndighet. 9-10 §§. Dessa paragrafer reglerar från vilka anslag m. m. kostnaderna för instruktörsförmånerna skall betalas och motsvaras i gällande brev av 8 §. 11 §. Tillämpningsföreskriften i denna paragraf återfinns i gällande brev under 9 §. VK anser att de nya bestämmelserna icke som nu bör innefatta särskilda anvisningar till de olika paragraferna. Såväl sådana anvisningar som erforderliga föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna bör i sin helhet meddelas av försvarets civilförvaltning efter samråd med vederbörande myndigheter och frivilligorganisationer.

4. Övriga författningsändringar Bestämmelser om familjebidrag för bl. a. viss frivilligpersonal återfinns i familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99) och i familjebidragskungörelsen samma dag (nr 101). Grupplivförsäkringsskydd för bl. a. krigsfrivillig personal regleras enligt kun : görelsen den 5 juni 1963 (nr 243) om grupplivförsäkring åt värnpliktiga m. fl. Föreskrifter om ersättning i anledning av skada och sjukdom, som bl. a. viss frivillig personal ådragit sig under tjänstgöring, ges i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261) och i tillämpningsföreskrifter den 16 juni 1950 (nr 334) till förordningen. De angivna bestämmelserna kan i sin nuvarande lydelse icke utan vidare tillämpas på frivilligpersonalen i den utsträckning som VK föreslagit i kap. 23. VK har därför utarbetat förslag till erforderliga ändringar i de SOU 1968: 54

nämnda författningarna. Utöver vad som följer av kap. 23 lämnas i det följande särskilda kommentarer till några av förslagen. 1 § 3 mom.

familjebidragsförordningen.

Enligt stadgandet i sin nuvarande lydelse kan Kungl. Maj:t bestämma om familjebidrag åt bl. a. medlem av frivillig försvarsorganisation under utbildningskurs eller övning. Genom den av VK föreslagna omformuleringen ges möjlighet för Kungl. Maj:t att bestämma att sådant bidrag skall kunna utgå till i princip all personal, som åtagit sig frivillig tjänstgöring inom totalförsvaret, under den tid då personalen deltager i utbildning eller övning. 2 §

familjebidragskungörelsen.

För närvarande kan medlem av frivillig försvarsorganisation få familjebidrag om vederbörande avlönas enligt de grunder som gäller för värnpliktiga och minst sex dagar i följd fullgör frivillig utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning inom krigsmakten. Genom VK förslag utökas denna personkrets till att omfatta all personal som frivilligt fullgör utbildning för att nå eller bibehålla kompetens för placering inom totaLförsvaret. Sexdagarsbegränsningen kvarstår utom för A- och B-personal under repetitionsutbildning. 4 § kungörelsen angående ring åt värnpliktiga.

grupplivförsäk-

Enligt paragrafens nuvarande lydelse gäller försäkringsskyddet enligt kungörelsen för bl. a. krigsfrivillig personal under tjänstgöring vid krigsmakten på grund av åtagande i krigsfrivilligavtal. Skyddet bör emellertid omfatta all frivillig personal under utbildning för att nå eller bibehålla kompetens för placering inom totalförsvaret. VK har föreslagit att sjövärnskåren anges som frivillig försvarsorganisation. Med hänsyn till föreslagen formulering av punkten b) bör den nuvarande särskilda punkten angående sjövärnskårens personal utgå. Detta har föran211

lett vissa formella jämkningar av den följande texten i paragrafen. 2 §

militärersättningsförordningen.

Genom den föreslagna ändringen skall under förordningen kunna hänföras all personal som deltar i sådan av statsmyndighet kontrollerad frivillig utbildning som är till gagn för totalförsvaret. 1 och 2 §§ kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till militärersättningsförordningen. Enligt 1 § a) omfattar militärersättningsförordningen endast krigsfrivilliga samt medlemmar av sjövärnskåren och vissa frivilliga försvarsorganisationer. VK har i det föregående föreslagit att sjövärnskåren anges som frivillig försvarsorganisation. Enligt VK:s mening bör förordningen gälla för medlemmar av samtliga frivilligorganisationer. 1 § b) har formulerats om i enlighet med det sagda. Sådan anmälan till riksförsäkringsverket om inträffad skada eller sjukdom som enligt 2 § åligger truppförbandschef bör göras av länsstyrelsen i fråga om den frivilligpersonal som icke tjänstgör vid krigsmakten. Detta har kommit till uttryck i det föreslagna nya andra stycket av 2 §.

2 § kungörelsen nämnder.

om

personalprövnings-

Enligt denna paragraf äger personalprövningsnämnd i vissa fall förordna, att personer med särskild lämplighet eller utbildning för kvalificerad uppgift inom civilförsvaret eller för arbete av väsentlig betydelse för det allmänna icke skall vara krigsfrivillig eller hemvärnsman eller tillläggas särskild beredskapsuppgift inom frivillig försvarsorganisation. Med hänsyn till vad VK föreslagit om A- och B-personal bör prövningsnämndens förordnande avse, förutom krigsfrivilliga och hemvärnsmän, den som fått särskild beredskapsuppgift såsom frivillig A- eller B-personal. Stadgandet har ändrats i enlighet härmed. 212

SOU 1968: 54

26 Övergången till det föreslagna utbildningssystemet

A. Inledning De förslag som VK framfört berör skilda områden av frivilligverksamheten. Förslagens genomförande förutsätter i vissa fall omfattande ändringar av nu gällande bestämmelser för olika verksamheter. VK bedömer att ett fullständigt genomförande av förslagen av ekonomiska skäl bör utsträckas över en period av flera år. Det föreslagna systemet för frivilligutbildning liksom övriga förslag av ekonomisk och organisatorisk art bör genomföras så snart som möjligt bl. a. med hänsyn till att det nuvarande värnpliktsutbildningssystemet är i tillämpning sedan två år och det är önskvärt att frivilligutbildningen snarast anpassas till detta. De i det följande framförda synpunkterna utgår från förutsättningen att statsmakternas beslut om övergång till det nya systemet föreligger vid sådan tidpunkt att systemet kan börja tillämpas från den 1 juli 1969. Tidpunkten då systemet kan vara helt genomfört bestäms av möjligheterna att vidta de administrativa och utbildningstekniska förberedelser, som systemet kräver, samt på de personella och ekonomiska resurser, som kan ställas till förfogande för genomförandet. En viktig faktor i sammanhanget är även utfallet av rekryteringen till utbildningen. VK bedömer att utbildning på grundval av rekrytering främst under första halvåret 1969 kan SOU 1968: 54

påbörjas den 1 juli 1969 varefter systemet successivt kan byggas ut efter hand som förutsättningarna för genomförandet föreligger.

B.

Utbildningssystemet

1. Förberedelser Information om utbildningssystemet måste snarast efter det att statsmakternas beslut föreligger lämnas till all personal, som skall planlägga utbildning, till instruktörer och till frivilligpersonalen. VK förutsätter att informationsverksamheten kommer att bedrivas i nära samarbete mellan berörda myndigheter och frivilligorganisationerna. Revidering av utbildningsplaner för sådana kurser som tidigare förekommit i frivilligutbildning måste ske. Enligt vad VK erfarit torde den försöksverksamhet beträffande kursernas innehåll, som i viss omfattning nu pågår, underlätta revideringen. Kurser av denna art torde därför kunna påbörjas snarast efter den 1 juli 1969. Utbildningsplaner för nytillkommande kurser bör successivt utarbetas. Denna utbildning torde kunna genomföras i full omfattning tidigast under 1970. Planläggning för kursernas organisation och lokalisering bör i möjlig utsträckning 213

bygga på de planer som redan föreligger för frivilligutbildningen 1969-71. I den utsträckning det är möjligt bör viss omlokalisering ske, bl. a. till truppförband samt civila och militära skolor, för att kunna tillgodose de krav på ökad utbildningseffekt som VK angett.

c) Övrig utbildning Övrig utbildning, bl. a. kompletteringsutbildning, bör kunna påbörjas under andra halvåret 1969. Efter hand som utbildningen enligt den nya ordningen kommer igång bör föreslagna förmåner utgå.

2. Utbildningens genomförande C. a) Grundutbildning ning

och

Antagningsbestämmelser

befordringsutbild1. A-personal

Efter hand som planläggningen av grundutbildning och befordringsutbildning enligt det nya systemet kan genomföras och övriga utbildningsbetingelser föreligger bör kurserna kunna påbörjas. VK bedömer som tidigare nämnts att kurserna kan påbörjas tidigast den 1 juli 1969. Alla kurser enligt det nya systemet torde dock icke hinna förberedas så att de kan påbörjas under sommarhalvåret 1969. VK anser att kurser enligt det tidigare systemet icke bör få påbörjas under sommaren detta år. Följden härav kan bli att en viss nedgång i det totala antalet kursdeltagare uppstår under budgetåret 1969/70 jämfört med tidigare år.

VK förutsätter att avtal nytecknas med all frivillig A- och B-personal i samband med att den föreslagna frivilligkungörelsen vinner tillämpning. Frivilligpersonal, som nu innehar A-avtal, bör medges att utan kompletterande utbildning teckna nytt avtal. VK anser dock att A-personalen bör rekommenderas att komplettera tidigare utbildning genom att genomgå delar av grundutbildningen eller kompletteringsutbildningen. Frivilligpersonal som nyrekryteras och som efter den 1 juli 1969 påbörjar utbildning förutsätts genomgå grundkurs innan A-avtal tecknas.

I vissa fall skiljer sig kurserna såväl i fråga om längd som innehåll från de nuvarande. VK föreslår att premier under övergångsskedet jämväl bör utgå till elever som före den 30 juni 1969 påbörjat men efter detta datum med godkända betyg avslutar kurs med i stort samma målsättning och innehåll som VK förutsatt för motsvarande kurs i det föreslagna kurssystemet. Övriga föreslagna förmåner bör från och med den 1 juli 1969 utgå till personal som deltar i frivilligutbildningen.

2. B-personal

b) Repetitionsutbildning personal

för

avlalsbunden

Repetitionsutbildning enligt de principer som VK föreslagit bör successivt kunna påbörjas från och med den 1 juli 1969. De föreslagna förmånerna bör utgå från denna tidpunkt. 214

B-personalen saknar för närvarande i viss utsträckning särskild utbildning för de uppgifter som den skall lösa under beredskap och krig. VK anser det angeläget att denna personal så snart som möjligt erhåller utbildning för uppgifterna. Det är emellertid av beredskapsskäl nödvändigt att den personal, som nu har B-avtal, finns tillgänglig under den tid som erfordras för att nyutbilda all B-personal. VK föreslår därför att B-personal med avtal som gäller till den 1 juli 1969 bör medges att teckna nytt avtal för den följande fyraårsperioden utan att kompletterande utbildning erfordras. B-personalen bör dock rekommenderas att genomgå grundutbildning eller kompletteringsutbildning före fyraårsperiodens utgång. Frivilligpersonal som nyrekryteras och som efter den 1 juli 1969 påbörjar utSOU 1968: 54

bildning skall genomgå grundkurs innan Bavtal tecknas.

Bestämmelser för antagning av frivilligpersonal, avtalsformulär och andra handlingar som erfordras vid antagningen bör utarbetas gemensamt av de centrala myndigheter, som använder frivilliga för sin verksamhet, i samråd med frivilligorganisationerna. Särskilda bestämmelser bör också utformas som reglerar antagningsförhållandena under tiden till dess det nya utbildningssystemet genomförts.

D.

omfattning under det aktuella budgetåret innan rekryteringsläget kan överblickas. VK föreslår därför att beräkningarna av statsbidragen grundas på det av frivilligorganisationerna lämnade förslaget och att organisationerna därutöver tillförs medel, vars storlek bestäms med hänsyn till de ytterligare behov som kan förutses våren 1969. Överbefälhavaren och arbetsmarknadsstyrelsen torde kunna beräkna storleken av dessa medel.

Rekrytering

Rekrytering av deltagare i de nya kurserna bör sättas igång snarast efter statsmakternas beslut om systemets införande. VK bedömer dock att rekryteringskampanjer av större omfattning kan påbörjas först under hösten 1969. Det är angeläget att upplysningen om det nya systemet drivs med kraft varför en viss förstärkning av statsbidragen för upplysningsverksamheten synes motiverad. För att stimulera frivilligorganisationernas funktionärer till ökade insatser i rekryteringsverksamheten är det nödvändigt att de föreslagna funktionärsarvodena kan utgå från den 1 juli 1969.

E. Statsbidrag för

frivilligverksamheten

Frivilligorganisationerna har våren 1968 avlämnat förslag till framställningar om statsbidrag för budgetåret 1969/70. Förslagen har grundats på att det nuvarande utbildningssystemet då alltjämt skall tillämpas. VK har i kap. 27 redovisat de ekonomiska konsekvenserna av de framlagda förslagen sedan ett fullt utbyggt system genomförts. VK har emellertid ovan uttalat att det nya systemet icke hinner att bli fullt utbyggt under budgetåret 1969/70. Icke heller kan resultatet av den förutsatta intensifieringen av rekryteringen föreligga. Det är därför icke möjligt att närmare ange utbildningens SOU 1968: 54

27 Ekonomiska konsekvenser av värnpliktskommitténs förslag

A. Inledning I kapitlet redovisas de ekonomiska konsekvenserna av VK förslag till ett förbättrat utbildningssystem och förbättrade förmåner under frivillig utbildning och tjänstgöring. Kostnaderna har beräknats i 1968 års penningvärde och redovisas som kostnadsökningar i förhållande till riksstaten för budgetåret 1968/69. De förslag till ökade statsbidrag till frivillighetsverksamheten, som redovisas i det följande, har föregåtts av en omfattande inventering av behoven och möjligheterna att effektivisera verksamheten. För att VK utbildningsförslag skall kunna genomföras med avsedd effekt erfordras enligt kommitténs mening ökat ekonomiskt stöd på flera områden av frivilligverksamheten. Härvid kommer en förbättring av de allmänna utbildningsförutsättningarna samt frivilligpersonalens förmånsvillkor i främsta rummet. Med hänsyn till vad som i sistnämnda hänseende uttalats i utredningsdirektiven, och till den beslutade omfattningen av försvarsutgifterna för den närmaste fyraårsperioden har VK iakttagit restriktivitet med avseende på de nämnda ekonomiska stödåtgärdernas omfattning. VK förslag till statsbidrag för frivilligverksamheten omfattar därför sådana bidragsförstärkningar, som VK ansett oundgängligen erforderliga att tillföra frivilligverksamheten, för att denna i framtiden skall kunna bedrivas med den målsättning 216

och inriktning som VK förutsatt i betänkandet.

B. Nuvarande kostnader försvarsverksamheten

för den

frivilliga

Kostnaderna för den frivilliga försvarsverksamheten bestrids genom bidrag av statsmedel och av medel från de frivilliga försvarsorganisationerna. Härtill kommer de betydande omkostnader som den enskilde frivillige har på grund av resor, förlorad arbetsförtjänst m. m. 1. Statsbidrag Statsbidrag för frivilligverksamheten utgår för budgetåret 1968/69 med 15,2 miljoner kr. Statsbidragens fördelning inom riksstaten framgår av tabell 27: 1. 2. Frivilligorganisationernas egna kostnader Frivilligorganisationerna anslår till frivilligverksamheten stora summor av egna medel vilka erhållits genom årsavgifter, insamlingar, lotterier, gåvor, donationer och räntor m. m. I överbefälhavarens utredning angående frivilligorganisationernas arbetsvillkor (ÖB skr Fst/Allm 1/11 1965) anges att frivilligorganisationerna år 1965 bidrog med ca 6,2 miljoner kr av egna medel för verksamheten. Statsbidraget uppgick nämnda år till ca 7,6 miljoner kr. Denna utredning visar att frivilligorganisationerna av egna SOU 1968: 54

Tabell 27:1. Statsbidragens fördelning inom riksstaten för budgetåret 1968/69 Huvudtitel Fjärde huvudtiteln: Krigsmakten

Civilförsvaret

Frivilligorganisation m. m.

Belopp i milj. kr.

Frivillig befälsutbildning Lottaorganisationen Frivilliga sjuk vårds väsendet Frivilliga djursjukvården Frivilliga skytteväsendet Sjö värnskåren

5,533 2,391 0,354 0,053 2,709 0,665 11,705 0,287 1,800 0,324

Sveriges civilförsvarsförbund Frivillig självskyddsutbildning Frivilliga flygkåren Frivilliga inom civilförsvaret (utbildning av viss ambulanspersonal m m)

0,020

2,431 Femte huvudtiteln: Åttonde huvudtiteln: Tionde huvudtiteln: Elfte huvudtiteln:

Frivillig sjukvårdsutbildning Ungdomsverksamhet Svenska sportskytteförbundet Svenska fallskärmsklubben Frivillig utbildning för det civila transportväsendet Frivillig utbildning för lantbruket Summa

medel bekostade ca 20 % av de totala utbildningskostnaderna för avtalsbunden personal och ca 12 % av de totala omkostnaderna för icke avtalsbunden personal. Av upplysnings- och rekryteringskostnaderna bestred organisationerna ca 90 % och av administrationskostnaderna omkring 75 %. Ungdomsverksamheten bekostades till ca 60 % av organisationernas egna medel. Utredningen angav vidare att av ca 15 700 funktionärer inom organisationerna var huvuddelen - ca 14 700 - helt oavlönade. Av de avlönade funktionärerna och de som hade arvoden beräknades endast ett fåtal (ca 200) ha fått rimlig ersättning för sina arbetsinsatser.

C. Beräkning av kostnadsökningar ledning av VK förslag

med an-

1. Vissa grundvärden VK har i föregående kapitel angett att frivilligverksamheten med hänsyn till de av militära och civila myndigheterna redovisade behoven inom vissa områden bör utökas och intensifieras. Som tidigare framhållits SOU 1968: 54

0,225 0,207 0,240 0,020 0,266 0,096 1,054 15,200

påverkas frivilligverksamheten och icke minst rekryteringen av en mängd olika faktorer varför det icke är möjligt att med bestämdhet uttala sig om verksamhetens framtida omfattning. De överväganden som VK redovisat talar för att den frivilliga befälsutbildningen framdeles kommer att få minst samma omfattning som nu. Rekryteringen av frivilligpersonal, som avtalsbinds för tjänstgöring inom totalförsvaret, bedöms vad gäller A-personal få samma omfattning som nu medan B-personalens antal bedöms öka något. På längre sikt kan under gynnsamma förutsättningar en allmän ökning väntas. En sådan ökning är önskvärd. Vid de följande kostnadsberäkningarna har VK förutsatt att den årliga grundutbildningen av nyrekryterad personal de närmaste åren uppgår i fråga om A-personal till ca 2 200 och B-personal till ca 3 000. Behovet av vidareutbildning för befälsuppgifter och repetitionsutbildning har beräknats i proportion härtill och till den nuvarande personaltillgången. Övrig frivilligutbildning har beräknats få något större omfattning än den nu har genom att kompletteringsutbildningen ökar.

2. Administration Bidrag till administration för frivilligorganisationerna utgår för närvarande med 1,4 miljoner kr. VK bedömer att de förslag som kommittén lägger fram bl. a. skall resultera i en effektivisering av administrationsarbetet. De besparingar som eventuellt kan uppnås torde emellertid uppvägas av de merkostnader som en ökning av rekryteringsverksamheten medför på administrationssidan. Viss mindre ökning av administrationsbidragen torde erfordras. VK föreslår därför att de nuvarande statsbidragen för detta ändamål ökas något och har upptagit denna bidragspost med 1,5 miljoner kr ./år. VK bedömer att en förstärkning av personal som handlägger frivilligärenden vid vissa myndigheter kan bli erforderlig. VK förutsätter att respektive myndigheter vid ett genomförande av VK förslag närmare preciserar de förändringar av arbetsuppgifterna som kan bli aktuella och anmäla eventuella behov av organisationsförstärkningar.

3. Funktionsärarvoden VK föreslår att vissa arvoden till funktionärer inom frivilligorganisationerna skall tillkomma. Förslaget ansluter i huvudsak till överbefälhavarens år 1965 framlagda förslag. Kostnaderna beräknas av VK till 1,5 miljoner kr.I år.

4. Ekonomiska förmåner för den enskilde frivillige I kap. 23 har VK närmare redovisat sina överväganden och förslag till förmåner till frivilligpersonal. I det följande redovisas de kostnadsökningar i förhållande till nuläget som förslagen föranleder. Traktamenten Traktamente föreslås utgå med 10 kronor för dag vid deltagande i s. k. grundutbildning för A- och B-personal samt med lägst 12 kronor för dag vid deltagande i annan utbildning som erfordras för att nå eller 218

bibehålla kompetens för krigsbefattning eller placering i totalförsvaret. Traktamentet utgår under förutsättning att utbildningen omfattar minst två dagar i följd. Traktamentskostnaderna vid den frivilliga befälsutbildningen beräknas öka med 0,6 miljoner kr./år genom att traktamente föreslås utgå vid s. k. tvådagarsutbildning mot tidigare tredagarsutbildning och genom att dagsbeloppet föreslås höjt. ökningen av motsvarande kostnader vid utbildning av A- och B-personal beräknas till 0,9 miljoner kr./år på grund av den föreslagna förlängningen av A-personalens grundutbildning samt att traktamente föreslås utgå till B-personalen. Ökningen av traktamentskostnaderna uppgår således till sammanlagt 1,5 miljoner kr./år. Premier Premier föreslås utgå vid befordringsutbildning inom den frivilliga befälsutbildningen samt till A- och B-personal för grundkurs, befordringsutbildning och repetitionsutbildning. Premiekostnaderna beräknas för den frivilliga befälsutbildningen uppgå till 0,5 miljoner kr./år och för utbildningen av A- och B-personal till 2,6 miljoner kr./år eller tillhopa omkring 3,1 miljoner kr/år. Reseförmåner De föreslagna förbättringarna av reseförmåner innebär en beräknad kostnadsökning av omkring 0,3 miljoner kr./år. Familjebidrag Av VK föreslagen utvidgad rätt till familjebidrag under frivilligutbildning beräknas föranleda en merkostnad av ca 0,3 miljoner kr./år. Övriga förmåner De kostnader som föranleds av grupplivförsäkring, begravningshjälp, inkvartering, sjukvård och utrustning torde icke medföra några nämnvärda kostnadsökningar. Kostnaderna för fri förplägnad kommer däremot att öka något. Samtliga dessa kostnadsökningar är liksom nu inrymda under posten för utbildningskostnader. SOU 1968: 54

5. Utbildning

med 2,7 miljoner kr/år vilket innebär en kostnadsökning av 1,0 miljoner kr./år.

VK föreslår olika åtgärder för att förbättra och effektivisera utbildningen. Vidare före- 7. Byggnader m. m. slås vissa förmånsförbättringar för instrukVK framhåller i kap. 22 önskvärdheten av törer inom frivillig försvarsutbildning. För att genomföra utbildningsförbättring- att höja standarden på utbildningsanordar erfordras enligt VK uppfattning en ök- ningar och förläggningslokaler vid befintning av nu utgående anslag till utbildning. liga skolor och läger för frivilligutbildning. VK föreslår därför att utbildningsanslagen VK föreslår även att en central skola för främst den kvinnliga frivilligutbildningen uppräknas med 0,6 miljoner kr. för den frivilliga befälsutbildningen - vari inryms inrättas. Enligt VK mening är det lämpligt bidrag till sjövärnskåren, svenska fallskärms- att, om möjligt utnyttja redan befintliga klubben och frivilliga flygkåren vilka före- anläggningar exempelvis kaserner som frislås upptas som nya grenar inom den fri- ställs vid kommande fredsorganisatoriska villiga befälsutbildningsrörelsen - , med 0,6 förändringar. Det är sannolikt att, om ett sådant etablissement kan ställas till förfomiljoner kr. för utbildning av A- och Bgande för en frivilligskola, viss upprustning personal samt med 0,3 miljoner kr. för det frivilliga skyttet. Detta innebär en samman- erfordras för att den skall kunna användas lagd kostnadsökning för utbildningsförbätt- för avsett ändamål. Den upprustning som bedöms erforderlig bör bestridas av statsringar av 1,5 miljoner kr./år. VK förutsätter att det bidrag på 0,6 miljo- medel. VK bedömer - under förutsättning ner kr. som nu redovisas under marinens an- att projektet genomförs - att för upprustslag för sjövärnskåren överförs till anslagen ningsändamål m. m. erfordras ca 1 miljon kr./år under en period av fem år. för frivillig befälsutbildning. VK föreslår beträffande förmånsförbättringar för instruktörer en höjning av instruktörsarvoden, bl. a. för att få fram flera instruktörer ur frivilligorganisationernas egna D. V K förslag till årligt statsbidrag för den led. Härav föranledda kostnadsökningar som frivilliga försvarsverksamheten beräknas till ca 0,5 miljoner kr. är inrymda under posten för utbildningskostnader. En sammanställning av VK förslag till årligt För innevarande budgetår utgår bidrag statsbidrag för den frivilliga försvarsverkför kostnader för utbildning av frivillig per- samheten vid ett fullt utbyggt utbildningssysonal, vari inräknas skytteverksamheten, med stem framgår av tabell 27: 2. totalt ca 11,9 miljoner kr./år. Enligt VK beDen totala kostnadsökningen utgör enligt räkningar bör bidraget till utbildning vid VK förslag 10,0 miljoner kr./år. fullt utbyggt utbildningssystem enligt VK Av ökningarna utgör ca 7,0 miljoner kr förslag uppräknas med 2,0 miljoner kr./år, kostnader som direkt föranleds av förför här angivna utbildningsförbättringar. bättrade ekonomiska och andra förmåner för den enskilde under utbildning och tjänstgöring. I utredningsdirektiven anges bl. a. att 6. Förnödenheter »utredningen bör även belysa de följdverkStatsbidrag för förnödenheter utgår för ningar som framlagda förslag rörande förmånärvarande med ca 1,7 miljoner kr. VK an- ner vid frivillig utbildning kan få för sådan ser att bl. a. de tidigare redovisade försla- frivillig försvarsutbildning som tar sikte på begen till förbättrad utbildning motiverar en hoven inom andra delar av totalförsvaret än krigsmakten». icke obetydlig uppräkning av anslaget. BiVK har tidigare redovisat den frivilliga draget beräknas således i fortsättningen utgå SOU 1968: 54

Tabell 27:2. VK förslag till årligt statsbidrag för den frivilliga försvarsverksamheten vid fullt utbyggt system. (Beloppen i miljoner kr.)

Verksamhet

Anslag enligt riksstat för 1968/69

1. Administration och försvarsupplysning m. m. 1,40 2. Ersättning till funktionärer (ny post) — 3. Utbildningskostnader, skytteverksamhet, m. m. 11,90 4. Förnödenheter 1,70 5. Ungdomsverksamhet 0,20 Summa 15,20

VK förslag till statsbidrag vid fullt utbyggt ut-1 bildningssystem

ökningar i förhållande till staten för 1968/69

1,55 1,50

+ +

19,25 2,70 0,20 25,20s

+ 7,35» + 1,00 ± 0,00 + 10,003

0,15 1,50

1 YK ?örutsätter en 2

successiv utbyggnad av det föreslagna utbildningssystemet. ökningen fördelar sig enligt följande: a) ökad kostnad för att effektivisera utbildningen 2,00, b) ökade traktamentskostnader 1,50, c) ökade resekostnader 0,35, d) ökade familjebidragskostnader 0,35, e) premier (ny post) 3,15, totalt 7,35 milj. kr. 3 Under förutsättning att en central frivilligskola inrättas beräknas kostnader härför uppgå till ca 1 miljon kr/år under en femårsperiod. försvarsverksamhetens omfattning inom totalförsvaret. Av redovisningen framgår att verksamheten inom totalförsvarets olika delar är nära integrerade bl. a. i fråga om ledning, rekrytering och utbildning. VK förslag till förbättringar och effektivisering av verksamheten inom skilda områden berör såväl den militära som den civila sektorn av totalförsvaret. VK förordar i flera sammanhang en ökad samordning. VK förslag innebär således att förbättringar av praktiska och psykologiska skäl måste genomföras inom alla delar av totalförsvaret samtidigt. Det synes därför lämpligt att de ökningar av statsbidragen, som föranleds av VK förslag, fördelas så att kostnadsökningar uppförs på riksstaten för de myndigheter som i krig har ansvaret för totalförsvarsverksamhet där frivilliga insatser utnyttjas. Inom statsförvaltningen har nyligen vissa organisatoriska förändringar genomförts som innebär en ändrad redovisning av anslagen jämfört med riksstaten för tidigare budgetår. Sålunda redovisas civilförsvarets anslag under fjärde huvudtiteln samt anslagen för civilbefälhavareorganisationen och länsstyrelserna under sjätte huvudtiteln. Vissa statsbidrag för utbildning av frivilliga för det civila transportväsendets och lantbrukets behov i krig har hitintills utgått från elfte huvudtiteln och utanordnats genom

arbetsmarknadsstyrelsen i form av omskolningsbidrag. Enligt VK uppfattning bör denna ordning icke framdeles användas utan statsbidragen för nämnda frivilligutbildning föreslås uppförda under sjätte resp. nionde huvudtiteln. VK principförslag för statsbidragens fördelning framgår av tabell 27: 3. I principförslaget till fördelning av statsbidragen för frivilligverksamheten på riksstaten har VK förutsatt att bidraget inom totalförsvarets civila sektor för frivillig sjukvårdsutbildning utgår från femte huvudtiteln, bidragen för utbildning av frivilliga bilförare samt frivilig personal inom civilbefälhavarekanslier och länsstyrelser från sjätte huvudtiteln samt bidraget för frivillig djurvårdsutbildning från nionde huvudtiteln. Vissa bidrag för ungdomsverksamheten bör liksom nu utgå från åttonde huvudtiteln. Bidragen för att täcka kostnader för administration, funktionärsarvoden m. m. bör framdeles bestridas från de olika nämnda huvudtitlarna i proportion till det antal frivilliga som utbildats inom respektive områden av totalförsvaret. En uppdelning av bidragen under fjärde huvudtiteln bör ske så att de bidrag som avses för civilförsvaret inryms inom civilförsvarets kostnadsram och övriga bidrag inom krigsmaktens. SOU 1968: 54

w

<N m

m

o

o o"

o" o" o"

t/3

pa

•—i x>

>£ o

él

o

o

<r\ v> ro O

O

O o"

o ca ^^ c

^fl be»

«s

cs o

o

u-i

O

u

Pi Vi

o

«/">

o

<s o

O en O

o o* .G O

rH

o c o H

^S

G

>T3

PL,

u

o

• OEj . a

3 fT

2 .

o

•

o,

ca

C O

-H

on

^5 .3 f B »rf •o H o. bo >

:0

U ti

ÖJ)

c c o, 00 \D ON

VH

*—<

ed

oo

2 PL

UPLPncyjttii/icwwpHCO

i 1

H ort

a>

•n ^o V)

o

C

^•-1

St) ett

cs

o o" o" o* o* o" o o o" o"

:Ctt

G C

^

03 B

>

Si c Ctt

-Cl

0, u

<i> ,s h fl

SOU 1968: 54

o

G

G

*-

§

«* t!> ;a s

N. O.

^

R

.2 F

<*i N

•*3

P3

< W

a U

g H

5'S Sej c3 J ^

X

s e

s ed c/i

<u C.J Ä

G

G

"O

:0 G U :0

'S

*s

PH

,3 il) (Z> >

ti o

C HJ

28 A. Direktiven (Kapitel 1)

Sammanfattning1

m. m.

I direktiven anförs bl. a. att samordningen av de frivilliga försvarsorganisationernas utbildning och verksamhet med ordinarie utbildning av värnpliktspersonal skall utredas. Samordningen av hemvärnets utbildning och verksamhet med ordinarie utbildning av värnpliktspersonal skall även överses liksom vidare samordningen av utbildningen mellan krigsmakten och andra delar av totalförsvaret. VK behandlar i detta delbetänkande — Frivilligförsvaret 1 — utbildning och verksamhet vid de frivilliga försvarsorganisationer som är upptagna i Kungl. Maj:ts kungörelse den 11 december 1953 (nr 737) — frivilligkungörelsen — samt vid frivilliga flygkåren, sjövärnskåren och svenska fallskärmsklubben. VK kommer i följande delbetänkanden att redovisa frågor om hemvärnets utbildning och verksamhet samt om samordningen av utbildningen mellan krigsmakten och andra delar av totalförsvaret. Vid sina undersökningar och överväganden har VK utgått från de förutsättningar som föreligger enligt 1966 års beslut angående värnpliktsutbildningen, 1968 års försvarsbeslut och gällande bestämmelser rörande tjänsteställning, befordran, förordnande m. m.

222 B. Grunder för (Kapitel 2)

frivilligverksamheten

1. Den frivilliga försvarsverksamhetens uppkomst och syfte Den frivilliga försvarsverksamheten i sin nuvarande form leder sitt ursprung till mitten av 1800-talet, då den frivilliga skytterörelsen och svenska röda korset tillkom. Sedan dess har ett betydande antal frivilliga försvarsorganisationer bildats. De frivilliga försvarsorganisationerna redovisar i dag i förhållande till befolkningens storlek ett stort antal medlemmar. Få andra länder kan uppvisa en så omfattande frivillig försvarsverksamhet. De frivilliga insatserna har för den enskilde medborgaren främst motiverats av en allmän önskan att stärka försvarsviljan samt att skaffa sig ökade kunskaper och bättre förmåga att lösa de uppgifter som kan komma att åläggas honom i krig. Statsmakterna har betraktat de frivilliga insatserna som ett värdefullt komplement till övriga försvarsåtgärder. Det frivilliga försvarsarbetets betydelse från statsmakternas synpunkt kan sammanfattas sålunda. Den frivilliga medverkan i försvarsupplysningen 1

Sammanfattningen har i huvudsak disponerats efter de skilda kapitlens innehåll. I vissa avsnitt har dock valts en disposition som avviker från den löpande redovisningen i kapitlen. SOU 1968: 54

ökar möjligheterna att sprida kunskaper om och intresse för vårt försvar. Den frivilliga utbildningen medverkar till att göra den enskilde medborgaren bättre förberedd för att kunna lösa de uppgifter, som åläggs honom i krig, och bidrar därigenom till att öka den totala försvarseffekten. Den gör det också möjligt att på ett lämpligt sätt utnyttja våra sammanlagda personella resurser inom totalförsvaret bl. a. genom att värnpliktiga män kan ersättas med frivilliga, främst kvinnor.

2. De frivilliga försvarsorganisationerna Frivilligkungörelsen ger författningsunderlaget för det frivilliga försvarsarbetet. De frivilliga försvarsorganisationerna utgörs enligt kungörelsen av centralförbundet för befälsutbildning (CFB), som är huvudorganisationen för den frivilliga befälsutbildningsrörelsen (FBI)'-rörelsen) och flygvapenföreningarnas riksförbund (FVRF), frivilliga automobilkåren (FAK), frivilliga motorcykelkåren (FMCK), frivilliga radioorganisationen (FRO), frivilliga skytteväsendet, svenska blå stjärnan (SBS), svenska röda korset (SRK), Sveriges lottakårer (SLK), svenska brukshundklubben (SBK), svenska pistolskytteförbundet (SvPistSfb), svenska sportskytteförbundet (SSF), Sveriges civilförsvarsförbund (SCF) och Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR). FAK, FMCK, FRO, SBK och SKBR är anslutna till CFB såsom specialförbund. Som frivilliga försvarsorganisationer räknas i vad avser frivillig befälsutbildning även kustartilleriets reservofficersförbund (KAROF), svenska arméns och flygvapnets reservofficersförbund (SAFR), svenska flottans reservofficersförbund (SFRO) och svenska reservunderofficersförbundet (SRUF). Frivilliga flygkåren (FFK), sjövärnskåren (SVK) och svenska fallskärmsklubben (SFK) är frivilliga försvarsorganisationer som för närvarande icke är upptagna i frivilligkungörelsen. VK föreslår att även dessa organisationer intas i kungörelsen. SOU 1968: 54

3. Behov av frivillig personal inom totalförsvaret Vårt totalförsvar utnyttjar den enskilde medborgarens insatser i ett system som väsentligen stödjer sig på förpliktelser enligt värnpliktslagen, lagen om vapenfri tjänst, civilförsvarslagen och krigssjukvårdslagen. Vid beredskapstillstånd kan möjligheterna att ta i anspråk tjänster utökas genom att lagen om allmän tjänsteplikt sätts i tillämpning. Då totalförsvaret krigsorganiseras måste landets personalresurser omfördelas för att tillgodose behov, som icke har sin motsvarighet inom fredssamhället. De mycket stora personalbehov som då uppstår är nya och måste omedelbart tillgodoses. För att tillgodose behoven krävs flyttning och nyanställning av arbetskraft inom olika samhälssektorer. Krigsorganiseringen av totalförsvaret innebär därför bl. a. en genomgripande total omfördelning av våra samlade personaltillgångar. Inom flera områden av totalförsvaret behövs, förutom den personal som kan tas i anspråk med stöd av nämnda pliktlagar, även frivillig personal. Den frivilliga personalen tecknar ett särskilt avtal med myndighet eller friviliigorganisation varvid den frivillige förbinder sig att under längre eller kortare tid tjänstgöra vid en militär eller civil totalförsvarsenhet. Sådan personal, som är avsedd att ständigt tjänstgöra så länge enheten är krigsorganiserad, benämns Apersonal och tecknar s. k. A-avtal. Personal som är avsedd att täcka behov av tillfällig art t. ex. i samband med krigsmaktens mobilisering och vid utrymning benämns Bpersonal och tecknar s. k. B-avtal. För närvarande finns även andra former av avtal. VK föreslår att i framtiden endast de två ovan angivna avtalsformerna skall förekomma inom totalförsvaret. VK har granskat totalförsvarets behov av frivillig personal i krig. Härvid har framkommit att det inom krigsmakten erfordras ett betydande antal främst kvinnliga frivilliga bl. a. ur SBS såsom hästsjukvårdare, ur SRK såsom sjukvårdare, ur SLK såsom expeditions- och sambandspersonal, perso-

nal för förplägnadstjänst, luftförsvarstjänst, förrän alla vägar att tillgodose personalbestridsledningstjänst, materieltjänst m. m. och hoven genom frivillighet visat sig icke ur SKBR såsom bilförare. För hemvärnets vara framkomliga. del finns behov av frivillig expeditions-, förplägnads- och sjukvårdspersonal. Såväl A4. Frivilligutbildningens framtida utfornv som B-personal erfordras. Inom civilförsvaning ret erfordras främst frivilligpersonal i förplägnads- och sjukvårdstjänst. Inom det allFör tjänstgöring i befattning inom totalförmänt civila medicinalväsendet behövs bl. a. svaret fordras i regel att utbildning för uppbilförare ur SKBR vid beredskapssjukhusen giften sker redan i fred. Obligatorisk utbildoch sjukvårdspersonal ur SRK i den öppna ning kan genomföras med stöd av värnkrigssjukvården. Inom veterinärväsendet bepliktslagen, lagen om vapenfri tjänst, civilhövs ur SBS veterinärbiträden och laboratoförsvarslagen och i viss utsträckning genom riebiträden. Lantbruket behöver djurvårdare krigssjukvårdslagen. Personal, som icke utur SBS. Inom det civila transportväsendet bildas med stöd av dessa lagar, kan ges behövs buss- och lastbilsförare ur FAK och utbildning i fred först efter frivilligt åtaSKBR. Vid övriga totalförsvarsmyndigheter gande. finns dessutom ett mindre behov av vissa Den frivilliga utbildningen måste utforfrivilliga inom olika tjänstegrenar. mas med hänsyn till de i skilda hänseenden Behovet av frivilliga i krig har uppskatskärpta förutsättningar som bedöms komtats till ca 115 000 personer, varav 45 000 ma att föreligga i ett framtida krig. behövs för ständig tjänstgöring (A-personal) Vid den frivilliga befälsutbildningen och omkring 70 000 för tillfälliga uppgifter måste särskilt beaktas de ökade krav som (B-personal). Är 1966 var antalet avtalsstridens stegrade intensitet ställer på såväl bundna frivilliga ca 80 000. Det erfordras krigsmaktens befäl som på andra chefer sålunda enligt dessa beräkningar ytterligare inom totalförsvaret. Stor vikt måste läggas 35 000 frivilliga. För att bättre balansera bepå utbildningen i ledarskap bl. a. i förmåhoven och tillgångarna föreslår VK bl. a. gan att kunna handla självständigt i svåra att myndigheterna fortlöpande granskar sina situationer. personalbehov och genomför en prioritering All personal riskerar i framtiden i högre av dessa, att åtgärder vidtas för att genom grad än nu att utsättas för verkan av fienökad försvarsupplysning förbättra rekrytedens stridsmedel. Tillräckliga kunskaper i ringen och att de förmåner, som utgår till hur man skyddar sig mot vapenverkan de frivilliga under utbildning och tjänstgömåste därför ges personalen. Alla måste ring i fred, förbättras. VK föreslår vidare kunna lämna den första hjälpen vid stridsatt utbildningens kvalitet och utbildningsbeskador. I den frivilliga A- och B-personalens tingelserna förbättras. Frivilligpersonalens grundutbildning måste därför som en väsentsjälvtillit bedöms härigenom komma att öka. lig del ingå allmän försvarsutbildning. Den Dessutom torde personalens anseende hos bör omfatta sådana utbildningsområden som allmänheten samtidigt komma att höjas. är gemensamma för flertalet av de frivilliga, Frågan har väckts om icke personal för nämligen försvarsupplysning och personalsådana befattningar i totalförsvaret, som vård, utbildning i första hjälpen vid olycksenligt nuvarande planer bestrids av frivillifall och stridsskador, grunder för skydd mot ga, borde kunna rekryteras, utbildas och inABC-stridsmedel, grunder för skydd mot kallas till tjänstgöring med stöd av någon eldverkan samt i förekommande fall vapenform av tjänsteplikt i fred för alla medutbildning för självförsvar (nödvärn). borgare. VK anser att de nuvarande frivilI utbildningen måste beaktas de ökade liga insatserna bl. a. med hänsyn till dessas kraven på snabbhet och precision som bl. a. värde ur psykologisk synpunkt icke bör er- föranleds av det ökade tempot i stridshandsättas med lagstadgad tjänstgöringsplikt lingarna och av den i vissa fall allt mer kom-

224 SOU 1968: 54

plicerade materiel som den frivillige kan komma att handha. Denna befattningsutbildning måste till längd och innehåll differentieras så att tillräckliga kunskaper och färdigheter för de olika uppgifterna erhålls. Effekten av en totalförsvarsenhets verksamhet i krig är i hög grad beroende av personalens samträning och av vanan att verka i en realistisk miljö. VK anser att förbands- och tillämpningsutbildning är nödvändiga komponenter i frivilligutbildningssystemet. Vid utbildning av frivillig personal, som avser att teckna avtal för tjänstgöring inom krigsmakten, bör delar av den grundläggande utbildningen genomföras inom ramen av det förband där den frivillige kommer att placeras. För frivilliga inom totalförsvarets civila delar bör tillämpningsövningar anordnas som så nära som möjligt återger de miljöer och arbetsförhållanden vari den frivillige skall verka i krig. För att bibehålla förvärvade kunskaper måste den frivillige genomgå regelbundet återkommande repetitionsutbildning, som i största möjliga utsträckning bör genomföras vid det krigsförband där den frivillige skall tjänstgöra i krig. Utbildningen måste genomgående ges en så hög kvalitet att totalförsvaret kan fungera under och omedelbart efter en krigsorganisering. Det torde icke vara rimligt att räkna med någon tidsfrist för att komplettera eventuella tidigare brister i erhållen utbildning. VK framhåller vidare att kvinnornas frivilliga insatser i totalförsvaret är av väsentlig betydelse även i framtiden icke enbart med hänsyn till totalförsvarets effekt utan även med hänsyn till att kvinnorna härigenom får möjlighet till allmänna medborgerliga insatser.

befälsutbildning (CFB). I den frivilliga befälsutbildningen kan delta värnpliktig personal, reservpersonal, befäl och befälsaspiranter vid hemvärnet, ungdom samt annan personal inom totalförsvaret. Utbildning genomförs i form av centralt, regionalt eller lokalt anordnade kurser eller som frivillig tjänstgöring vid förband. Utbildningen bedrivs främst som befordringsutbildning och repetitionsutbildning. Även omskolningskurser förekommer. Dessutom förekommer särskild ungdomsutbildning. Befordringsutbildningen är avsedd främst för befäl som vill genomgå utbildning för att erhålla en högre grad. Kurser finns för befordran till samtliga befälsgrader till och med värnpliktig kapten. Repetitionsutbildningen syftar till att vidmakthålla och vidareutveckla de kunskaper som förvärvats vid tidigare obligatorisk utbildning. Omskolningskurser är avsedda att ge de kunskaper som behövs i krigsbefattning inom en annan utbildningslinje än den på vilken grundläggande utbildning ägt rum. I de frivilliga befälsutbildningskurserna deltog år 1966/67 ca 9 000 värnpliktiga befäl och hemvärnsmän. Ungdomsutbildning syftar till att som fritidssysselsättning ge den manliga ungdomen sådana militära kunskaper och färdigheter att den förbereds för den kommande värnpliktstjänstgöringen. Verksamheten vill också tillvarata och utveckla ungdomens försvarsvilja och försvarsintresse samt väcka intresse för befälsutbildning och för anställning vid krigsmakten. I ungdomsutbildningen deltog år 1966/67 mer än 6 000 ungdomar.

C. Frivillig

a) Behov av frivillig

(Avdelning

befälsutbildning I)

1. Nuvarande förhållanden (kapitel 3) Frivillig befälsutbildning bedrivs av personal som är ansluten till centralförbundet för SOU 1968: 54 15—814341

2. Grunder för VK förslag till framtida system för frivillig befälsutbildning (Kapitel 4) befälsutbildning

VK har granskat behoven av frivillig befälsutbildning som komplement till det obligatoriska värnpliktsutbildningssystemet och mot bakgrund av de principiella krav som redovisats i kap. 2. Därvid har konstaterats att det torde dröja 10—15 år innan det nya

obligatoriska systemet helt genomförts inom krigsorganisationen och befälet uppnått den utbildningsnivå som förutsatts vid systemets införande. Under denna period finns således övergångsvisa behov av frivillig befälsutbildning. Även sedan det obligatoriska systemet genomförts kommer vissa behov av kompletterande utbildning att kvarstå. Dessa benämns av VK ständiga behov, och bör till väsentlig del kunna tillgodoses genom frivillig befälsutbildning. VK har närmare analyserat behoven av frivillig befälsutbildning vid samtliga försvarsgrenar och för samtliga befälskategorier. Analysen visar att frivillig befälsutbildning av minst nuvarande omfattning kommer att behövas. Analysen har lagts till grund för förslagen till den framtida frivilliga befälsutbildningens syfte, omfattning och genomförande. b) Den frivilliga befälsutbildningens ning

utform-

De resurser, som tilldelas den frivilliga befälsutbildningen, bör i första hand utnyttjas till att direkt höja krigsförbandens användbarhet. Frivillig befälsutbildning bör emellertid också anordnas inom andra områden för att så långt det är möjligt tillgodose de frivilligas behov av utbildning inom olika områden. En väsentlig uppgift bör liksom hittills vara att stärka försvarsviljan och samhörigheten mellan folk och försvar. VK anser att den frivilliga befälsutbildningen bör omfatta befordringsutbildning och kompletteringsutbildning. Liksom hittills bör ungdomsutbildning bedrivas i anslutning till befälsutbildningen. Befordringsutbildningen bör syfta till att kvalificera för förordnande i högre tjänstegrad och ge kompetens för krigsplacering i en högre befattning än den innehavda samt i vissa fall utgöra del av utbildning för reservanställning. Kompletteringsutbildningen bör syfta till att vidmakthålla och vidareutveckla elevernas förmåga i allmänhet och förmåga att tjänstgöra i innehavd krigsbefattning. Utbildningen föreslås till sin huvuddel ges en 226

sådan allmän inriktning att den lämpar sig för all värnpliktig personal men också för annan frivillig personal och hemvärnspersonal. Kompletteringsutbildningen bör omfatta krigsförbandskurser, allmän utbildning, specialutbildning, militär idrott och skytte samt försvarsupplysning. Genom att kompletteringsutbildningen i stor utsträckning bör anordnas och ledas inom de frivilliga försvarsorganisationernas förbund och lokala föreningar bör den kunna stimulera förbunds- och föreningsarbetet och utgöra en väsentlig grund för verksamheten i dessa sammanslutningar. Ungdomsutbildningen av manlig ungdom bör syfta till att ge en allmän orientering om totalförsvaret som samhällsfunktion och utveckla elevernas medborgarsinne. Den bör vidare ge eleverna möjlighet att allt efter intresseinriktning ägna sig åt verksamhet som kan tjäna som en förberedelse för den kommande obligatoriska värnpliktstjänstgöringen, t. ex. ledar- och instruktörsverksamhet, radiosignalering, båttjänst, motorcykelkörning m. m., eller för tjänstgöring inom hemvärnet. I kurssystemet bör ingå en grundkurs som omfattar dels utbildning inom frivilligorganisationens speciella verksamhetsområde, dels utbildning av allmänorienterande art. Efter grundkursen bör lämpliga elever kunna genomgå allmän ledarkurs och eventuellt därefter särskild ledarkurs som syftar till att utbilda biträdande ledare och biträdande instruktörer inom ungdomsverksamheten. Vissa specialkurser, t. ex. kurs i vintertjänst, bör även ingå i systemet. Ungdomar som vill teckna avtal för tjänstgöring i hemvärnet eller inom luftbevaknings- och bastjänsten inom flygvapnet, måste ges särskild kompletterande utbildning i hemvärnets respektive flygvapenföreningarnas riksförbunds (FVRF) regi.

3. Frivillig befälsutbildning vid armén (Kapitel 5) a) Inledning I kapitlet lämnas förslag till utformning av befordrings-, kompletterings- och ungdomsSOU 1968: 54-

utbildningen enligt de allmänna principer som redovisats i föregående avsnitt. b)

Befordringsutbildning

Kurserna bör indelas i skeden som tidsmässigt anpassas till varandra så att två eller flera skeden kan genomgås i en följd. Skede kan i vissa fall genomföras i form av kompendieundervisning eller korrespondenskurs. Varje kursavdelning bör omfatta endast elever från en befälsnivå och med ett begränsat antal befattningar inom denna. Korpralskursen bör främst syfta till att lära in uppgifter för gruppchef och ställföreträdare för denne vid grupps uppträdande inom plutons ram. Furirkursen bör vidareutveckla färdigheterna som gruppchef främst i uppgifter som kräver självständigt handlande. Sergeantkursen bör syfta till att utbilda särskilt lämpliga underbefäl till underofficerare i befattningar företrädesvis av teknisk natur och inom vissa områden av underhållstjänsten. Fanjunkarkursen bör syfta till att vidareutveckla förmågan att leda tropp eller del av pluton. Fanjunkarkursen bör kunna räknas som en del av den utbildning som erfordras för att vinna anställning som reservunderofficer. Fänrikskurs 1 bör till sitt innehåll motsvara de första åtta veckorna av kadettskolan. Kursen bör vara avsedd för sergeanter som vid grundutbildningen förklarats lämpliga för fortsatt utbildning till officer. Därutöver bör värnpliktig underofficer som visat särskilt framstående duglighet kunna komma ifråga. Efter genomförd fänrikskurs 1 måste de fem sista veckorna av kadettskola genomgås varefter eleven är kvalificerad för befordran till fänrik. Löjtnantskursen bör främst syfta till att vidareutveckla förmågan att bestrida befattning som plutonchef. Lämpliga elever bör efter genomförd löjtnantskurs kunna gå över till reservofficersutbildning för att efter slutförd utbildning bli reservofficerare. Kaptenskursen bör syfta till att kvalificera eleverna för krigsplacering som kompaniSOU 1968: 54

chefs ställföreträdare vid förband med främst äldre värnpliktiga eller som kompanichef vid förband med stationära uppgifter. Även placering inom hemvärnet som kompanichef eller kretshemvärnschef bör kunna förekomma. Särskilt lämpliga värnpliktiga kaptener bör vid utträdet ur värnpliktsåldern kunna inträda i reserv. VK förslag till befordringsutbildningen framgår av tabell 2 8 : 1 . c)

Kompletteringsutbildning

Kompletteringsutbildningen bör i väsentliga delar ges en sådan allmän inriktning att personal ur alla försvarsgrenar och, beträffande vissa avsnitt, personal ur alla frivilligorganisationer kan delta. d)

Ungdomsutbildning

Ungdomsutbildning bör anordnas enligt de principer som tidigare angetts i kap. 4. Särskild uppmärksamhet bör ägnas samordningen mellan utbildning av FBU-ungdom och hemvärnsungdom.

4. Frivillig befälsutbildning vid marinen: flottan (Kapitel 6) a) Inledning Den frivilliga befälsutbildningsrörelsen omfattar f. n. icke utbildning av personal som tillhör flottan. Inom sjövärnskåren sker emellertid frivillig utbildning som till sitt syfte överensstämmer med verksamheten inom befälsutbildningsrörelsen. Den är dock begränsad till vissa utbildningslinjer. Sjövärnskåren är en del av marinen och lyder direkt under chefen för marinen. VK anser det angeläget att all flottans värnpliktiga personal kan beredas möjlighet att genomgå frivilligutbildning. Ett frivilligt befälsutbildningsförbund för flottans värnpliktiga personal bör därför skapas. VK föreslår att förbundet byggs upp på den nuvarande sjövärnskårens grund och med utnyttjande av den utbildningsorganisation som nu finns inom kåren. Benämningen sjö-

Tabell 28: L VK förslag till befordringsutbildning vid armén Motsvarighet i nuvarande system

VK förslag till system för befordringsutbildning Befordringskurs Korpralskurs Allmänt skede Befattningsskede Furirkurs3 Allmänt skede Befattningsskede Sergeantkurs Fanjunkarkurs3 Kompendieskede Allmänt skede Befattningsskede Fånrikskurs 1 Kompendieskede » Allmänt skede Befattningsskede » Löjtnantskurs3 Kompendieskede Allmänt skede Befattningsskede Kaptenskurs Korresp ondensskede Allmänt skede » » » » Befattningsskede

Benämning

Längd (veckor)

Korpral 12

Bk vicekorpral och korpral

4+4

Furir

Bk furir

4 Sergeant1 Fanjunkare

Bk sergeant Bk fanjunkare

6 6

8 Fänrik (efter avslutande del av kadettskola — 5 veckor)

Saknas

5 Löjtnant

Bk löjtnant

10 Kapten1

Bk kapten

10 Skede nr

Längd (veckor)

Kvalificerar till grad

4 1 2

2 2 4

1 2

2 2 ca 10 5

1 2 3

1 2 2

1 2 3 4 5

14 l 2* 2 2

1 2 3

1 2 2

1 2 3 4 5

2 2 2 2 2

1 Efter genomförd krigsförbandsövning i avsedd befattning. * Förordnande till vicekorpral efter kursens slut. 8 Villkor för tillträde till kurs är bl. a. att krigsförbandskurs (ca fyra dagar) eller annan kompletteringskurs med motsvarande innehåll genomförts. * Samma innehåll som skede 1 och 2 i fanjunkarkurs.

värnskåren bör bibehållas. Kårens uppgift bör vara att arbeta för frivillig utbildning av värnpliktigt befäl och annan personal tillhörande flottan samt genom förberedande sjöutbildning av ungdomar. Kåren bör vidare främja rekrytering av flottans fast anställda befäl. Den bör även arbeta för att väcka allmänt intresse för sjöfarten. Kåren bör som specialförbund anslutas till centralförbundet för befälsutbildning. b) Utbildningens syfte och omfattning i stort Den frivilliga befälsutbildningen vid flottan bör ges samma principiella syfte och all-

männa inriktning som vid övriga försvarsgrenar. Utbildningen bör bestå av befordringsutbildning och kompletteringsutbildning. Ungdomsutbildning bör bedrivas i anslutning till befälsutbildning. c)

Befordringsutbildning

Kurssystemet bör byggas upp efter samma principer som redovisas för armén. Korpralskursen bör främst syfta till att lära in de väsentligaste uppgifterna för underbefäl. Furirkursen bör främst syfta till att vidaSOU 1968: 54

Tabell 28:2. VK förslag till befordringsutbildning vid flottan Befordringskurs Korpralskurs Allmänt skede Befattningsskede Furirkurs5 Allmänt skede Befattningsskede Underofficerskurs Flaggunder officerskursh Kompendieskede Allmänt skede Befattningsskede Utbildning till värnpliktig officer Löjtnanskurs6 Kompendieskede Allmänt skede Befattningsskede Kaptenskurs Korrespondensskede Allmänt skede » » » » Befattningsskede

Skede nr

Längd (veckor)

1 2

2 2

1 2

2 2

1 2 3

Kvalificerar till grad

4 Korpral1 a

4 Furir

5—63 5

Underofficer av 2. graden1 Flaggunderofficer

1 2 2 4

1 2 3

1 2 2

1 2 3 4 5

2 2 2 2 2

5 Fänrik Löjtnant

10 Kapten1

1 2 3

Efter genomförd krigsförbandsövning i avsedd befattning. Förordnande till vicekorpral efter genomförda två skeden. Enligt chefens för marinen närmare bestämmande. 4 Ordinarie officerskurs om 90 dagar. . 6 Villkor för tillträde till kurs är bl. a. att krigsförbandskurs (ca fyra dagar) eller annan kompletteringskurs med motsvarande innehåll genomförts.

reutveckla färdigheterna i innehavd befattning och att vidareutbilda eleven till föregångsman inom det allmänmilitära området. Underofficerskursen bör syfta till att utbilda särskilt lämpliga underbefäl för tjänst i underofficersbefattningar. Flaggunder officer skurs bör främst syfta till att vidareutveckla förmågan att tjänstgöra i avsedd befattning. Flaggunderofficerskursen bör kunna räknas som en del av den utbildning som erfordras för att vinna anställning som reservunderofficer. Utbildning till värnpliktig officer bör, med hänsyn till det relativt ringa krigsorganisatoriska behovet, ske i det obligatoriska systemet. Lämpliga underofficerare bör även efter avslutad grundutbildning kunna genomgå ordinarie kurs för vid värnpliktig officer vid sjökrigsskolan. Löjtnantskursen bör främst syfta till att SOU 1968: 54

vidareutveckla förmågan att bestrida befattning inom plutonsnivån. Lämpliga elever bör efter genomförd löjtnantskurs kunna övergå till reservofficersutbildningen för att efter dennas avslutande bli reservofficerare. Kaptenskursen bör främst syfta till att vidareutbilda lämpliga värnpliktiga löjtnanter till befattningar på kompaninivå t. ex. som ställföreträdande kompanichef inom kustbevaknings- och basorganisationen. Särskilt lämplig värnpliktig kapten bör vid utträde ur värnpliktsåldern kunna inträda i reserv. VK förslag till befordringsutbildning framgår av tabell 28: 2. d)

Kompletteringsutbildning

Utbildningen bör i princip anordnas i enlighet med arméns motsvarande utbildning. 229

e)

Ungdomsutbildning

Utbildningen bör i princip anordnas efter de riktlinjer som angetts i kap. 4. Den målsättning, som förekommer vid den nuvarande sjövärnskårens aspirantkurser, bör bibehållas i vad avser de rent marina ämnena såsom navigation och sjömansskap. Orienteringar om försvaret, militäryrket och värnpliktsutbildningen bör ges ökat utrymme i utbildningen.

5. Frivillig befälsutbildning vid marinen: kustartilleriet (Kapitel 7) a) Inledning Planläggning och genomförande av frivillig befälsutbildning för kustartilleriets värnpliktiga personal bör ske efter samma principer som för arméns personal.

b) Be fordringsutbildning Kurssystemet bör byggas upp enligt samma principer som redovisats för armén. Korpralskursen bör främst syfta till att lära in uppgifter som avser huvudtjänsten inom respektive befattning samt därutöver markstrid och därmed sammanhängande moment inom andra övningsgrenar. Furirkursen bör främst inriktas på att vidareutveckla färdigheterna inom huvudtjänsten i innehavd underbefälsbefattning, främst förmågan att lösa självständiga uppgifter. Sergeantkursen bör syfta till att utbilda lämpliga underbefäl till underofficerare i befattningar av företrädesvis teknisk natur eller inom vissa områden av underhållstjänsten. Flaggunderofficerskurs bör syfta till att vidareutveckla förmågan att leda tropp eller avdelning dels inom huvudtjänsten, dels vid markstrid m. m. Särskilt lämplig elev bör efter vidareutbildning inom det ordinarie utbildningssystemet kunna vinna anställning som reservunderofficer.

230 Utbildning till värnpliktig officer bör, med hänsyn till det relativt ringa krigsorganisatoriska behovet, ske i det obligatoriska systemet genom att lämpliga underofficerare även efter avslutad grundutbildning går igenom ordinarie kurs för värnpliktig officer vid sjökrigsskolan. Löjtnantskurs bör främst syfta till att vidareutveckla förmågan att bestrida befattning som plutonchef eller chef för förband på motsvarande nivå. Lämpliga elever bör efter genomförd löjtnantskurs kunna gå över till reservofficersutbildning för att efter dennas avslutande bli reservofficerare. Kaptenskurs förekommer f. n. icke vid kustartilleriet. VK anser dock att sådan utbildning bör förekomma i begränsad omfattning. Kursen bör syfta till att utbilda lämpliga värnpliktiga löjtnanter för att bestrida befattningar avsedda för värnpliktiga kaptener. Chefen för marinen bör närmare ange vilka befattningar som kan komma ifråga. Särskilt lämplig värnpliktig kapten bör vid utträdet ur värnpliktsåldern kunna inträda i reserven. VK förslag till befordringsutbildning inom kustartilleriet framgår av tabell 28: 3.

c)

Kompletteringsutbildning

Utbildning bör i princip anordnas i enlighet med arméns motsvarande utbildning.

d)

Ungdomsutbildning

Utbildningen bör i princip anordnas i enlighet med de riktlinjer som angetts i kap. 4. Samordningen med flottans ungdomsutbildning ägnas särskild uppmärksamhet.

6. Frivillig befälsutbildning vid flygvapnet (Kapitel 8) a) Inledning Utbildningssystemet bör i stort byggas upp enligt samma principer som angetts för armén och marinen. SOU 1968: 54

Tabell 28:3. VK förslag till befordringsutbildning vid kustartilleriet Motsvarighet i nuvarande system

VK förslag till system för befordringsutbildning Befordringskurs Korpralskurs Allmänt skede Befattningsskede Furirkurs3 Allmänt skede Befattningsskede Sergeantkurs Utbildning till värnpliktig officer Flaggunderofficerskurs3 Kompendieskede Allmänt skede Befattningsskede Löjtnantskurs3 Kompendieskede Allmänt skede Befattningsskede Kaptenskurs Korrespondensskede Allmänt skede » » » » Befattningsskede

Längd (veckor)

Skede nr

Längd (vecko r)

Kvalificerar till grad

4 Korpral 13

2 2

Bk vicekorpral och korpral

4+4

1 2

4 Furir

Bk furir

1 2

2 2 Sergeant1 Fänrik

Bk sergeant

5 Flaggunderofficer

Bk fanjunkare

5 Löjtnant

Bk löjtnant

10 Kapten1

ca 10 4

1 2 3

1 2 2

1 2 3

1 2 2

1 2 3 4 5

Benämning

2 2 2 2 2

1 Efter genomförd krigsförbandsövning i avsedd befattning. Förordnande till vicekorpral efter genomgången skolmässig utbildning. 3 Villkor för tillträde till kurs är bl. a. att krigsförbandskurs (ca fyra dagar) eller annan kompletteringskurs med motsvarande innehåll genomförts. * Utbildning inom det ordinarie systemet. 2

b)

Befordringsutbildning

Korpralskursen bör främst syfta till att lära in vanligen förekommande uppgifter i avsedd befattning inom krigsorganisationen. Furirkursen bör avse vidareutveckling av färdigheterna i innehavd befattning. Sergeantkursen bör syfta till att utbilda särskilt lämpliga underbefäl till underofficerare i befattning som företrädesvis är av administrativ och teknisk natur eller som förekommer inom underhållstjänsten. Fanjunkarkursen bör syfta till att vidareutveckla förmågan att tjänstgöra i innehavd befattning. Särskilt lämplig elev bör efter vidareutbildning inom det ordinarie systemet kunna vinna anställning såsom reservunderofficer. Utbildning till värnpliktig officer bör, SOU 1968: 54

med hänsyn till det relativt ringa krigsorganisatoriska behovet, ske i det obligatoriska systemet genom att lämpliga underofficerare även efter avslutad grundutbildning genomgår ordinarie utbildning till värnpliktig officer. Löjtnantskursen bör främst syfta till att vidareutveckla förmågan att tjänstgöra i vissa befattningar t. ex. såsom instruktionsofficer, vakthavande officer och adjutant. Lämpliga elever bör efter genomförd löjtnantskurs kunna övergå till reservofficersutbildningen för att efter dennas avslutande bli reservofficerare. Kaptenskursen bör syfta till att utbilda lämpliga värnpliktiga löjtnanter för att bestrida befattningar avsedda för värnpliktiga kaptener. Chefen för flygvapnet bör närmare ange vilka befattningar som kan komma

Tabell 28:4. VK förslag till befordringsutbildning vid flygvapnet Motsvarighet i nuvarande system

VK förslag till system för befordringsutbildning Befordringskurs

Skede nr

Korpralskurs Allmänt skede 1 Befattningsskede 2 Furirkurs3 Allmänt skede 1 Befattningsskede 2 Sergeantkurs1 Fanjunkarkurs3 Kompendieskede 1 Allmänt skede 2 Befattningsskede 3 Utbildning till värnpliktig officer5 Löjtnantskurs3 Kompendieskede 1 Allmänt skede 2 Befattningsskede 3 Kaptenskurs Korrespondensskede 1 Allmänt skede 2 » » 3 » » 4 Befattningsskede 5

Längd (veckor)

Kvalificerar till grad

4 4

2 2 2 2

Benämning

Längd (veckor)

Korpral 12

Bk vicekorpral och korpral

4+4

Furir

Bk furir

4 Sergeant1 Fanjunkare

Bk sergeant Bk fanjunkare

6 6

5 Löjtnant

Bk löjtnant

70 Kapten1

Bk kapten

ca 6 5 1 2 2

1 2 2 2 2 2 2 2

1 Efter genomförd krigsförbandsövning i avsedd befattning. till vicekorpral efter kursens slut. Villkor för tillträde till kurs är bl. a. att krigsförbandskurs (ca fyra dagar) eller annan kompletteringskurs med motsvarande innehåll genomförts. 4 Exempel på befordringsutbildning avi underbefäl/kommissarie. 6 Utbildning sker inom det ordinarie systemet. 2 Förordnande 3

i fråga. Särskilt lämplig värnpliktig kapten bör vid utträde ur värnpliktsåldern kunna inträda i reserv. VK förslag till befordringsutbildning vid flygvapnet framgår av tabell 28: 4 c)

Kompletteringsutbildning

Utbildningen bör i princip anordnas i enlighet med arméns och marinens motsvarande utbildning. d)

Ungdomsutbildning

Utbildningen bör i princip anordnas i enlighet med de riktlinjer som tidigare angetts. i kap. 4. Specialkurser bör anordnas vilka har som mål att eleverna efter genomgången

utbildning kan teckna avtal för tjänstgöring inom flygvapnets luftbevaknings- och basorganisationer. D. Utbildning av kvinnlig personal som tecknar avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret. (Avdelning II) 1. Nuvarande förhållanden (Kapitel 9) a) Inledning Kvinnliga medlemmar ur SBS, SKBR, SLK och SRK samt manliga medlemmar ur FAK, FMCK, FRO och SRK tecknar avtal för tjänstgöring i olika befattningar inom totalförsvaret i krig. A-avtal tecknas för ständig tjänstgöring inom krigsmakten och B-avtal SOU 1968: 54

för tillfällig tjänstgöring inom krigsmakten samt för tjänstgöring inom de civila delarna av totalförsvaret. Inom det civila transportväsendet tecknas dock T-avtal. Försvarsgrenscheferna är ansvariga för utbildningen av A-personalen medan utbildningen av Boch T-personalen ankommer på frivilligorganisationerna. B-personalens utbildning bekostas i viss utsträckning av frivilligorganisationernas egna medel. I denna avdelning behandlas utbildningen för kvinnlig A- och B-personal. b) A-personalens

utbildning

A-personalens utbildning syftar till att ge eleverna de kunskaper och färdigheter som behövs för att de skall kunna krigsplaceras i befattningar som är angivna på mobiliseringstabell. För fortsatt krigsplacering erfordras att A-personalen fullgör tjänstgöring med minst 10 dagar (60 timmar) under en fyraårsperiod. Myndigheterna eftersträvar att låta personalen fullgöra sådan tjänstgöring i anslutning till slutskedet av den krigsförbandsövning vederbörandes förband genomför. 2) B-personalens

utbildning

VK har funnit att ett stort antal av B-personalen icke genomgår särskild frivilligutbildning då vederbörande redan genom sitt civila yrke förutsätts besitta nödvändiga kunskaper för att lösa avsedda uppgifter i krig. Den B-personal, som är expeditions- och förplägnadslottor och sjukvårdssamariter inom hemvärnet, har dock regelbunden utbildning om 6-12 timmar per år. d)

Ungdomsutbildning

Ungdomsutbildning för kvinnor bedrivs inom SBS, där utbildningen syftar till att väcka intresse för frivilligverksamhet och ge förberedande utbildning i djurvård. Inom SRK förekommer utbildning inom ungdomens röda kors (URK) som har till syfte att väcka intresse för hälso- och sjukvård och ge förberedande utbildning inom dessa omSOU 1968: 54

råden. Utbildningen av unglottor sker inom en självständig organisation Sveriges unglottor vars verksamhet syftar till att utöver den ungdomsvårdande uppgiften ge en orientering om de frivilliga försvarsorganisationernas uppgifter. Inom SKBR förekommer ungdomsutbildning i begränsad omfattning. Som en allmän målsättning för den framtida kvinnliga ungdomsutbildningen föreslår VK att den bör syfta till att ge en allmän orientering om totalförsvaret som samhällsfunktion och utveckla elevernas medborgarsinne. Den bör vidare ge eleverna möjlighet att efter intresseinriktning ägna sig åt verksamhet som kan tjäna som en allmän förberedelse för en framtida insats inom frivilligverksamheten.

2. Utbildning av kvinnlig A-personal (Kapitel 10) a) Inledning VK föreslår, att den frivilliga personalen inom totalförsvaret indelas i två kategorier — A-personal, som tecknar avtal för ständig tjänstgöring i krigsbefattning och B-personal, som tecknar avtal för tillfällig tjänstgöring. Utbildningen bör omfatta grundutbildning och repetitionsutbildning anpassade till de starkt varierande utbildningsbehov som finns för olika befattningar eller uppgifter inom totalförsvaret. Det kurssystem, som för närvarande tilllämpas vid grundutbildningen av krigsmaktens A-personal, har VK funnit vara i stort lämpligt. Det bör i tillämpliga delar även kunna användas vid utbildningen av A-personalen inom de civila delarna av totalförsvaret. En anpassning av kursernas innehåll och längd är emellertid nödvändig för att utbildningen bättre än nu skall kunna svara mot de ökade krav som i ett framtida krig kan komma att ställas på totalförsvarets personal. De myndigheter, som använder A-personal i sin organisation, bör ha ansvaret för utbildningen och utfärda erforderliga bestämmelser härför.

Tabell 28:5. VK förslag till grundutbildning för krigsmaktens A-personal Kurs

Längd1

Förordnande i civilmilitär tjänsteklass

Grundkurs

168 tim2 (4 veckor) 126 tim (3 veckor)

Menig

Underbefälskurs Underofficerskurs 1

126 tim (3 veckor) 126 tim (3 veckor) 126 tim (3 veckor)

S

Underofficerskurs 2 Officerskurs

Vicekorpral efter avslutad kurs samt korpral efter krigsförbandsövning i underbefälsbefattning Sergeant efter krigsförbandsövning i underofficersbefattning Fanjunkare efter avslutad kurs Fänrik efter krigsförbandsövning i officersbefattning eller vid instruktörslinjen efter tjänst som instruktör under motsvarande tid.

1 Vecka om 42 timmar. Högst. För flertalet befattningar 154 timmar. För instruktörslinjen erfordras för erhållande av instruktörsbevis ytterligare frivillig praktisk tjänstgöring om 20 dagar. 2 3

b) Grundutbildning personal

av

krigsmaktens

A-

VK föreslår att grundubildningen allmänt bör syfta till att utbilda A-personalen så att den enskilt och i förband kan lösa de vanligen förekommande uppgifterna i aktuell befattning. Grundutbildningen bör bestå av grundkurs, underbefälskurs, underofficerskurs 1, underofficerskurs 2 samt officerskurs. Härtill bör komma specialkurser. Grundkursen bör syfta till att ge eleven de kunskaper och färdigheter som fordras för att lösa vanligen förekommande uppgifter för menig. Underbefälskursen bör syfta till att ge eleverna de kunskaper och färdigheter som fordras i befattning för underbefäl. Underofficerskurs 1 bör syfta till att ge eleverna de kunskaper och färdigheter som fordras för att lösa uppgifter i befattning för underofficer. Underofficerskurs 2 bör anordnas på tre linjer, en allmän linje, som bör syfta till att öka förmågan att självständigt leda underställd personal, en adjutantlinje, som bör ge eleverna de kunskaper som erfordras för placering som s. k. frivilligadjutant, samt en instruktörslinje, som bör syfta till att ge eleverna kunskaper som instruktör för grupp eller motsvarande styrka. För att erhålla instruktörsbevis skall den som genomgått

instruktörslinjen fullgöra praktisk tjänst som instruktörselev. Officerskursen bör syfta till att ge de kunskaper och färdigheter som behövs i befattning för officer. Utbildningen bör bedrivas på en allmän linje och en instruktörslinje. VK förslag till grundutbildning för krigsmaktens A-personal framgår av tabell 28: 5. Specialkurser bör anordnas som en påbyggnad av ovan beskrivna kurssystem, t. ex. för fortsatt utbildning i personalledning, stabstjänst och vissa moment i den allmänna försvarsutbildningen. Även kurser för personal i de s. k. krigskanslierna bör anordnas. Personalen bör delta i den kompletteringsutbildning som anordnas av de frivilliga försvarsorganisationerna. Personalen förutsätts bibehålla civilmilitär tjänsteklass med befälsrätt uteslutande över kvinnlig personal. Förordnande bör ske redan i fred.

c) Grundutbildning av A-personal inom de civila delarna av totalförsvaret Grundutbildningen av denna personal bör ha motsvarande syfte i stort som för krigsmaktens A-personal. Grundutbildningen bör bestå av grundkurs, ledarkurser på olika nivåer, instruktörskurs och specialkurser. SOU 1968: 54

Grundkursen bör kvalificera för placering i arbetsuppgift utan ledaransvar. Ledarkurs 1 bör ges motsvarande innehåll och längd som underbefälskursen enligt 2 b). Ledarkurs 2 bör anordnas där behov av ytterligare påbyggnad av ledarutbildningen föreligger. Innehållet i kursen bör i tillämpliga delar vara densamma som i underofficerskurs 1 enligt 2 b). Instruktörskursen bör samordnas med utbildningen på instruktörslinjen vid underofficerskurs 2 enligt 2 b). Högre ledarkurs bör eventuellt kunna anordnas om behov skulle föreligga. Den bör ges motsvarande innehåll och längd som officerskursen enligt 2 b). Specialkurser av liknande slag som för krigsmaktens personal bör kunna anordnas. Personalen bör delta i den kompletteringsutbildning som anordnas av frivilligorganisationerna.

d) Grundutbildningens

genomförande

Militära och civila myndigheter, som avser att använda frivilligpersonalen i sin organisation, bör ha ansvaret för utbildningen och utfärda erforderliga bestämmelser för denna. Grundutbildningen bör kunna genomföras vid centralt, regionalt eller lokalt anordnade kurser. Kurserna bör uppdelas i olika skeden och antingen genomgås som sammanhängande utbildning eller delas upp på flera kurstillfällen. Utbildningen kan också i viss utsträckning genomföras som en serie veckoslutskurser eller kvällskurser. Utbildningen bör så långt möjligt genomföras med anlitande av frivillig kvinnlig lednings- och instruktörspersonal. Förutsättningar härför skapas i det föreslagna utbildningssystemet. För att antas som elev vid kurs föreslår VK att nya bestämmelser för antagningen utarbetas. För att om möjligt säkerställa att personalens fysiska och psykiska förutsättningar är tillräckliga för att motstå påfrestningarna i krig bör särskilda undersökningar (prov) anordnas. SOU 1968: 54

e) Repetitionsutbildning

av A-personal

Kraven skärps på att personalen är användbar i sina befattningar omedelbart vid mobilisering. A-personalen vid krigsmakten måste därför genomföra repetitionsutbildning i anslutning till krigsförbandsövning med det förband där vederbörande är krigsplacerad. VK bedömer att A-personalen bör delta i sådan utbildning under högst 10 dagar under en fyraårsperiod. Tjänstgöringen bör förläggas till den avslutande tillämpningsövningen och ske i en följd. Vid luftbevakningsförband bör repetitionsutbildning uppdelad på flera övningstillfällen kunna förekomma. I särskild övning, som anordnas för krigsförbandens befäl i vissa nyckelbefattningar, bör även A-personalen delta i erforderlig utsträckning under en fyraårsperiod. Särskild övning bör ha en längd av högst 6 dagar. För A-personal inom de civila delarna av totalförsvaret finns i princip samma behov av repetitionsutbildning som för krigsmaktens A-personal. Någon direkt motsvarighet till krigsförbandsövningar och särskilda övningar förekommer icke inom den civila sektorn. Personalen bör därför genomgå repetitionskurser om högst 10 dagar vart fjärde år. Repetitionsutbildningen bör delvis kunna genomföras som praktisk tjänstgöring i anslutning till övningar inom totalförsvaret eller i civil verksamhet som har nära anknytning till den frivilliga arbetsuppgiften i krig.

3. Utbildning av kvinnlig B-personal (Kapitel 11) a) Inledning VK har funnit att den nuvarande B-personalen har betydande brister i fråga om sin användbarhet främst genom att personalen i vissa fall helt undantas från utbildning eller genom att den utbildning som meddelas är otillräcklig. VK anser att B-personalen bör ges utbildning efter samma grunder som A-personalen. Utbildningen föreslås bli kortare än för A-personalen främst på grund av 235

de begränsade ekonomiska och utbildnings-itekniska resurserna. De myndigheter, somi använder B-personal i sin organisation, börr ha ansvaret för utbildningen och utfärdaa erforderliga bestämmelser härför. b) Grundutbildning personal

av

krigsmaktens

Im-

VK föreslår att grundutbildningen bör allmänt syfta till att utbilda B-personalen så| att den enskilt eller i sin enhet kan lösa de uppgifter som är förenade med befattningen. Grundutbildningen bör bestå av grundkurs och underbefälskurs. Härutöver börr vid behov specialkurser kunna anordnas. Kurserna bör i stor utsträckning samordnass med motsvarande kurser för A-personal. De bör i regel genomföras som lokala kurser. Grundkursen omfattar utbildning till1 menigbefattning. Hemvärnets B-personal1 kan komma att verka under samma svårai förhållanden som A-personalen. Grundkursen bör därför för hemvärnets B-personal[ omfatta sammanlagt 100—108 timmar ochi för övrig B-personal 6 4 - 7 2 timmar. Underbefälskursen bör vara gemensamt med underbefälskursen för A-personal. Vissi kompletterande utbildning till grundkursen kan bli nödvändig innan underbefälskursen påbörjas. Även befäl inom kategorin Bpersonal bör ges civilmilitär tjänsteklass. Specialkurser bör ordnas efter samma principer som för A-personal. Personalen bör delta i den kompletteringsutbildning som anordnas av frivilligorganisationerna.

—72 timmar. Ledarkurs 1 bör genomföras gemensamt med ledarkurs 1 för A-personal. Viss kompletterande utbildning till grundkursen kan bli nödvändig innan ledarkursen påbörjas. Personalen bör delta i den kompletteringsutbildning som anordnas av frivilligorganisationerna.

d) Repetitionsutbildning

Repetitionsutbildningen för krigsmaktens Bpersonal bör bestå främst av förbandsutbildning i form av tillämpningsövningar som genomförs samtidigt med att det förband som B-personalen betjänar övas. Repetitionsutbildningen föreslås i regel omfatta ca 32 timmar under en fyraårsperiod. För hemvärnets B-personal torde denna oftast behöva öva samtidigt med hemvärnets övriga personal dvs. ca 20 timmar per år eller ca 80 timmar under en fyraårsperiod. För B-personal inom de civila delarna av totalförsvaret bör repetitionsutbildningen bestå av tillämpningsövningar i anslutning till andra lämpliga övningar inom totalförsvaret. Utbildningen bör även här omfatta ca 32 timmar under en fyraårsperiod.

E. Utbildning av övrig (Avdelning III)

Grundutbildningen bör bestå av grundkurs för personal som icke är placerad i arbetsledande befattning och av ledarkurs 1 för personal i arbetsledarebefattning. Vid behov bör specialkurser anordnas. En nära samordning med A-personalens utbildning bör eftersträvas. Grundkursen bör omfatta sammanlagt 64 236

frivilligpersonal

1. Utbildning av personal ur frivilliga radioorganisationen (Kapitel 12) a) Nuvarande

c) Grundutbildning för B-personal inom de civila delarna av totalförsvaret

av B-personal

förhållanden

Frivilliga radioorganisationen (FRO) har bl. a. till uppgift att ge totalförsvarets personal frivillig utbildning och träning i radiosignaltjänst samt att upprätta och betjäna vissa radioförbindelser inom totalförsvaret. Organisationen kan även biträda vid utbildning och vid övningar, tävlingar, katastroftillfällen m. m. Kursverksamheten omfattar utbildning av instruktörer, radiotelegrafister och radioteSOU 1968: 54

lefonister samt omskolning och allmänmilitär utbildning. Ungdomsbildning ingår i verksamheten. b) Förslag till frivillig

radioutbildning

struktörer. Kursverksamheten har på senare tid främst kommit att inriktas på utbildning av förare till tyngre lastfordon för det civila transportväsendet. VK föreslår att personalen skall teckna A- eller B-avtal.

VK föreslår att utbildningen i framtiden omfattar grundutbildning, repetitionsutbildning och kompletteringsutbildning. Härutöver bör ungdomsutbildning finnas. Grundutbildningen bör allmänt syfta till att utbilda A- och B-personal för placering; i befattningar inom totalförsvaret. I utbildningen bör ingå allmän försvarsutbildning! och befattningsutbildning. Utbildningen bör avslutas med ett kort skede av förbandsutbildning. Utbildningstiden bör uppgå för radiotelegrafister till ca 324 timmar och för radiotelefonister till ca 114 timmar. Utbildningen för A- och B-personal bör vara lika. Instruktörsutbildningen bör utöver nuvarande omfattning kompletteras med kurs i utbildningsmetodik. Samordning med motsvarande utbildning inom andra frivilligorganisationer bör eftersträvas. Repetitionsutbildningen bör i stort genomföras efter nuvarande principer. För Aoch B-personal bör repetitionsutbildningenl omfatta minst 32 timmar under en fyraårsperiod. Kompletteringsutbildning bör genomförass

b) Förslag till utbildningssystem

inom vissa specialområden av sambandstjänsten. Värnpliktiga bör kunna delta i telefonist- och telegrafikurser. Dessutom börr personalen delta i kompletteringsutbildningg som anordnas av andra frivilligorganisatio-iner. Ungdomsutbildning bör ges samma all-[männa inriktning som i tidigare avsnitt be-;skrivits för FBU-ungdom.

3. Utbildning av personal ur frivilliga motorcykelkåren (Kapitel 14)

)2. Utbildning av personal ur frivilliga automobilkåren (Kapitel 13)

a) Nuvarande

förhållanden

Frivilliga automobilkåren (FAK) har bl. a. i. ;r till uppgift att utbilda manlig frikallad eller icke värnpliktig personal i transporttjänst st för det civila transportväsendet och till iniSOU 1968: 54

inom

FAK

VK föreslår att utbildningen bör bestå av grundutbildning och repetitionsutbildning och ges följande omfattning. Grundutbildning bör omfatta kurs för bilförare som anordnas efter i huvudsak nuvarande principer. Moment ur den allmänna försvarsutbildningen bör inrymmas i kursen. Kurs för gruppledare bör genomgås av förmän som i fred är anställda vid civila transportföretag. Kurs för instruktörer bör syfta till att ge eleverna kunskaper för att kunna leda frivillig bilförarutbildning. Repetitionsutbildning bör förekomma för bilförare och gruppledare bl. a. i form av tillämpningsövning inom transportområdet. Även frivillig tjänstgöring vid t. ex. fälttjänstövningar och civilförsvarsövningar kan komma i fråga. Personalen bör delta i den kompletteringsutbildning som anordnas av frivilligorganisationerna.

a) Nuvarande

förhållanden

Frivilliga motorcykelkåren (FMCK) har främst till uppgift att ge ungdom teknisk ut» bildning i motorcykeltjänst som förberedelse för värnpliktstjänstgöringen eller för placering inom hemvärnet och som B-personal inom totalförsvaret i övrigt. Kurssystemet omfattar grundläggande kurs, fortsättningskurs och tillämpningsövningar. b) Förslag till utbildningssystem FMCK

inom

VK föreslår att utbildningen bör bestå av grundutbildning och fortsättningskurser och ges följande omfattning.

Grundutbildningen bör bl. a. ge eleverna erforderliga kunskaper och färdigheter för avtalsbindning inom hemvärnet eller som B-personal. I övrigt bör utbildningen ges motsvarande innehåll som tidigare angetts för övrig manlig ungdomsutbildning. Kursen bör omfatta ca 140 timmar. Fortsättningskurs bör anordnas för att förstärka tidigare inhämtade kunskaper och färdigheter. Kursen bör ingå som ett led i repetitionsutbildningen för personal som tecknat avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret. Värnpliktiga motorcykelordonnanser bör även delta i kursen. Personalen bör vidare delta i den kompletteringsutbildning som anordnas av frivilligorganisationerna.

4. Utbildning av personal ur frivilliga flygkåren (Kapitel 15) a) Nuvarande

förhållanden

Frivilliga flygkåren (FFK) är avsedd att främst lösa uppgifter inom civilförsvarets verksamhet. Kåren skall därutöver kunna biträda även andra delar av totalförsvaret. Kårens personal rekryteras främst inom flygklubbarna. För att uttas till flygförare fordras A-certifikat, minst 150 flygtimmar, genomförd kurs i radiotelefoni och en särskild FFK-kurs. Flygförare som är värnpliktig kan få uppskov. Utbildningen i flygning sker på egen bekostnad och genom att medverka i hjälpflygverksamheten inom flygklubbarna t. ex. skogsbrandsbevakning och målflygning samt tillämpade samverkansövningar med civilförsvaret. Vidareutbildning förekommer även i form av inflygning på nya flygplanstyper, instrumentflygning, mörkerflygning m. m.

b) VK synpunkter och förslag VK har funnit att FFK uppgifter är lämpligt utformade och att verksamheten bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Utbildningen bör bedrivas efter samma principer som nu. Det är dock önskvärt att större vikt läggs vid personalens vidareut-

bildning, vilken enligt VK uppfattning bör bekostas med statsmedel. Det är av värde om personalen även deltar i den kompletteringsutbildning som anordnas av de frivilliga försvarsorganisationerna t. ex. ledarskapskurser, moment ur ABC-utbildningen, sjukvårdstjänsten och vissa frivilliga kurser för flygvapenpersonal. F F K bör upptas som frivillig försvarsorganisation i frivilligkungörelsen. Avtal av samma slag som för A-personal bör tecknas.

5. Utbildning av personal ur svenska fallskärmsklubben (Kapitel 16) a) Nuvarande

förhållanden

Svenska fallskärmsklubben (SFK) har till uppgift att företräda den svenska fallskärmssporten och främja dess utveckling. SFK handhar organisation och utbildning inom svensk fallskärmssport samt organiserar deltagande i tävlingar och uppvisningar. Utbildningen omfattar dels grundläggande utbildning för dem som icke tidigare utbildats i fallskärmshoppning, dels fortsatt utbildning av elever som nått viss färdighet inom SFK eller genomgått utbildning till fallskärmsjägare vid armén. 1966 utfördes i klubbens regi över 2 000 fallskärmshopp. Kostnaderna i samband med hoppen bestrids i huvudsak av medlemmarna själva. Utbildningen leds av klubbens egna frivilliga instruktörer som arbetar helt utan ersättning. b) VK synpunkter och förslag VK har funnit att det är av värde att frivillig utbildning av fallskärmshoppare bedrivs även i framtiden. Härigenom får i det obligatoriska värnpliktssystemet utbildad personal möjlighet att vidmakthålla och utveckla tidigare erhållna färdigheter och manlig ungdom får tillfälle att pröva sina förutsättningar för militär hopputbildning under värnpliktstjänstgöringen. VK har funnit att det nuvarande utbildningssystemet är i stort lämpligt, men unSOU 1968: 54

derstryker att det i utbildningen bör inrymmas orienteringar om totalförsvaret m. m. Ersättning till instruktörer bör utgå i form av arvode. VK föreslår att SFK upptas i frivilligkungörelsen som frivillig försvarsorganisation.

deltagarna bör stimuleras att genomgå för dem lämpliga delar av frivilligutbildning som anordnas av andra frivilligorganisationer, t. ex. kurser i utbildningsmetodik och sjukvårdstjänst och i kompletteringsutbildning.

6. Utbildning inom klubben (Kapitel 17)

7. Utbildning inom Sveriges civilförsvarsförbund (Kapitel 18)

a) Nuvarande

svenska

brukshund-

förhållanden

Svenska brukshundklubben (SBK) har till ändamål att främja aveln av brukshundsraser, utbilda hundförare, instruktörer och hundar samt att anordna bruksprov för hundar. Utbildningen omfattar kurser för bl. a. hundförare, instruktörer och ungdomsledare. Hundar utbildas till sökhundar, spår- och skyddshundar och draghundar. b) VK synpunkter och förslag VK anser det vara av värde att den personal som grundutbildats i hundtjänst vid krigsmakten underhåller och utvecklar sina kunskaper och färdigheter genom att delta i SBK kurser. Krigsmakten är i viss utsträckning beroende av den hundavel och utbildning av hundar som bedrivs inom SBK. Ett stort antal medlemmar är anslutna till klubben enbart av fritidsintresse och utan anknytning till någon uppgift inom totalförsvaret. Ett stort antal av de medlemmar, som är värnpliktiga, kommer icke att kunna utnyttjas som hundförare i krigsorganisationen. VK föreslår därför att endast kostnaderna för den del av SBK verksamhet, som är av direkt värde för totalförsvaret, bestrids med statsmedel. Avtalsteckning bör ske med vissa hundförare med hundar som avses ingå i totalförsvarets organisation. VK föreslår att ett centralt register över hundar, som är användbara inom totalförsvaret, upprättas vid arméns hundskola. Det nuvarande kurssystemet synes lämpligt. Det är önskvärt att utbildningen inrymmer orientering om totalförsvaret. KursSOU 1968: 54

a) Nuvarande

förhållanden

Sveriges civilförsvarsförbund (SCF) är civilförsvarets frivilliga stödorganisation. Det har till uppgift att genom upplysning främja civilförsvaret och det frivilliga arbetet för detta, bedriva frivillig utbildning och medverka i annan civilförsvarsverksamhet. Förbundet lämnar i samarbete med svenska brandförsvarsföreningen och svenska röda korset information om självskydd samt bedriver omfattande utbildning i detta ämne. Sedan 1961 har mer än 600 000 personer genomgått denna kurs i personligt skydd. SCF försöker även samla civilförsvarets befälspersonal i särskilda sammanslutningar. Ännu har denna verksamhet ringa omfattning. SCF medverkar även i upplysningsarbetet om totalförsvaret. b) VK synpunkter

och förslag

VK har funnit att SCF uppgifter och verksamhet är lämpligt utformade. Det är önskvärt att SCF utökar sin verksamhet bland det i civilförsvaret inskrivna befälet. Den obligatoriska repetitionsutbildningen för civilförsvarsbefälet är enligt VK bedömning i behov av komplettering genom frivillig utbildning. På sikt bör eftersträvas ett utbildningssystem liknande det som föreslagits för frivillig befälsutbildning. Redan nu bör emellertid civilförsvarsbefäl kunna delta i lämpliga delar av den utbildning som anordnas av andra frivilligorganisationer, t. ex. kurser i ledarskap och utbildningsmetodik, motortjänst, ABC-utbildning och sjukvård. Utbildningen i självskydd bör fortsätta

om möjligt i samma omfattning som hitintills.

F. Frivillig skjututbildning

(Avdelning

IV)

1. Nuvarande förhållanden (Kapitel 19) Frivilligt skytte bedrivs inom frivilliga skytterörelsen, svenska pistolskytteförbundet och svenska sportskytteförbundet. Dessutom bedrivs frivilligt skytte inom flertalet andra frivilliga försvarsorganisationer och inom hemvärnet. Frivilliga skytterörelsen skall enligt sina grundstadgar befrämja skjutskickligheten hos svenska folket och verka för att försvarsvilja och försvarsintresse väcks och bibehålls. Antalet aktiva skyttar var 1967 över 200 000 varav 115 000 var värnpliktiga. 30 000 skyttar var under värnpliktsåldern. Skjutning genomförs med gevär, kulsprutepistol, automatkarbin och kulsprutegevär. Skjutprogrammen upptar skolskjutning och fältskjutning. I programmet förekommer även fältskjutning kombinerad med en fysisk prestation t. ex. skidskyttetävlingar och tvågrensmärken. Antalet skjutbanor uppgick 1966 till ca 1 900 med en kapacitet av 12 000 tavelställ. Antalet har på senare år minskat då den expanderande bebyggelsen i tätorterna framtvingat nedläggningar utan att ersättningsbanor byggts. Svenska pistolskytteförbundet skall verka för att höja skjutskickligheten hos personal inom totalförsvaret som är utrustad med pistol som tjänstevapen. Antalet aktiva skyttar var år 1967 19 000. Ungdomarna i åldern 14—17 år får endast skjuta med vissa vapen. Skjutprogrammet omfattar skolskjutning, fältskjutning och stridsskjutning av varierande svårighetsgrad. Svenska sportskytteförbundets uppgift är att administrera och befrämja svenskt sportskytte. Förbundet hade 1968 40 000 aktiva skyttar. Utbildningen syftar främst till att träna särskilt goda skyttar för kvalificerade internationella tävlingar. Skjutningen bedrivs med pistol och gevär.

2. VK förslag avseende frivillig skjututbildning (Kapitel 20) VK har granskat behovet av frivillig skjututbildning och därvid konstaterat att det även i framtiden kommer att vara av betydelse att den enskilde soldaten kan skjuta snabbt och med god träffsäkerhet. I det obligatoriska utbildningssystemet, särskilt under repetitionsutbildningen med dess numera förkortade krigsförbandsövningar, är det icke möjligt att hinna med önskvärd enskild skjutträning. Den frivilliga skjututbildningen utgör därför ett värdefullt komplement till den obligatoriska utbildningen. VK har funnit att en ökad samordning mellan de tre organisationerna bl. a. av verksamheten på det lokala planet bör eftersträvas för att härigenom bättre kunna utnyttja tillgängliga resurser. Sportskytteförbundets verksamhet bör främst inriktas på träning av särskilt kvalificerade skyttar för deltagande i internationell tävlingsverksamhet. För att stimulera skytteintresset föreslår VK att möjligheterna att låna vapen från militära förråd ökas och att ammunition tillhandahålles kostnadsfritt i ökad utsträckning till personal som tillhör krigsmakten och till ungdom. För gemensamt bruk inom skytteföreningarna bör kulsprutepistoler och automatkarbiner utlånas. Krigsmakten och polismyndigheterna bör härvid utöva erforderlig kontroll. Det nuvarande skjutprogrammet är i stort lämpligt. Ökad vikt bör dock läggas vid tillämpad skjutning mot fältmässiga mål. Av särskilt värde är om fältskjutningen kombineras med en fysisk prestation t. ex. terräng- och skidlöpning. Utbildningen av skytteinstruktörer bör ökas. Vid planering av tätorternas utbyggnad bör även behovet av skjutbanor beaktas. VK anser att s. k. allskyttebanor bör byggas för att därigenom underlätta samordning av verksamheten. G. Organisatoriska frågor (Kapitel 21) 1. Inledning VK behandlar vissa frågor inom frivilligorganisationernas föreningsorganisation samt SOU 1968: 54

frågor som berör myndigheternas ansvar för frivilligverksamheten. De redovisade förslagen är i huvudsak att anse som rekommendationer till ledning vid framtida förändringar inom det organisatoriska området. 2. Frivilligorganisationerna De uppgifter som ålagts frivilligorganisationerna anser VK i huvudsak vara ändamålsenliga. En klarare gränsdragning mellan organisationernas och myndigheternas ansvar för utbildningen bör dock ske så att myndigheterna ansvarar för planläggning och genomförande av all frivilligutbildning — således även utbildning av B-personal. Vid genomförandet av utbildning bör frivilligorganisationerna medverka. Ansvaret för bl. a. försvarsupplysning, rekrytering och föreningsverksamheten bör åvila frivilligorganisationerna. VK anser det angeläget att myndigheterna härvid stödjer frivilligorganisationerna i deras verksamhet. VK föreslår även att åtgärder vidtas för att underlätta samarbetet mellan organisationer och myndigheter i regional och lokal instans. Beträffande den frivilliga befälsutbildningen föreslås att de organisationer, som är anslutna till centralförbundet för befälsutbildning (CFB), utvidgar det samarbete och den samordning som nu finns i central instans till att även omfatta verksamheten i regional och lokal instans. Den organisation för frivillig befälsutbildning vid flottan, som VK föreslagit, bör ansluta till CFB. VK föreslår vidare att svenska fallskärmsklubben ansluts till CFB. Frivillig utbildning av kvinnor inom totalförsvaret bedrivs av SBS, SKBR, SLK och SRK. De tre förstnämnda utgör en från övriga frivilligorganisationer klart avgränsad grupp. VK bedömer det vara av stort värde om en utvidgning av det redan nu pågående samarbetet mellan organisationerna kommer till stånd. VK redovisar ett principförslag till en framtida huvudorganisation för dessa tre organisationer. Den föreslagna huvudorganisationen föreslås få väsentliga likheter med CFB organisation. VK underSOU 1968: 54 16—814341

stryker särskilt att förändringar, som berör organisationernas interna verksamhet, bör helt anförtros frivilligorganisationerna själva att genomföra. Samordningen av det frivilliga skyttets verksamhet torde enligt VK mening underlättas genom ett närmare organisatoriskt samgående mellan de tre skytteorganisationerna. Det bör därför undersökas om det är lämpligt att de tre skytteorganisationerna på central, regional och lokal nivå inordnas under gemensam styrelse. För att främja samordningen mellan frivilligorganisationerna finns ett särskilt samarbetsorgan, Frivilligorganisationernas samarbetskommitté (FOS). VK anser att FOS verksamhet bör fortsätta och vidareutvecklas. 3. Myndigheterna Frivilligverksamheten berör ett flertal områden av den statliga verksamheten. VK anser att grundprincipen bör vara att de myndigheter, som i krig använder frivilligpersonal eller har ansvar för beredskapsplaneringen inom visst område som berör frivilligverksamheten, även bör ha ansvaret för den statliga och kommunala medverkan i frivilligarbetet. Myndigheternas nuvarande ansvar för frivilligverksamheten bör därför bestå även i framtiden. Ansvaret för utbildning, avtalsbindning, registrering m. m. av B-personal bör övertas av myndigheterna. VK bedömer att myndigheterna framdeles i större utsträckning än nu måste medverka genom att lämna anvisningar och underlag för vissa områden av frivilligverksamheten. Inte minst torde detta vara nödvändigt inom den civila sektorn av totalförsvaret. VK lämnar därför förslag till hur ledning och samordning i vissa häseenden bör ske. Överbefälhavaren bör enligt VK mening vara sammanhållande inom krigsmakten och arbetsmarknadsstyrelsen inom de civila delarna av totalförsvaret. Överbefälhavaren bör liksom nu svara för samordningen mellan de militära och civila delarna av totalförsvaret. VK föreslår vidare att riktlinjer för användningen av fri-

villigpersonal inom totalförsvaret bör utfärdas av överbefälhavaren i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Underlag för frivilligorganisationernas försvarsupplysning och rekrytering av frivilliga bör lämnas av berörda militära och civila myndigheter. Bestämmelser för ledning av den frivilliga utbildningen, för antagning, registrering, förordnande m. m., bör utfärdas av de militära eller civila myndigheter som använder frivilliga i krig. De ovan redovisade åtgärderna bör även genomföras i tillämpliga delar av militära och civila myndigheter på regional och i förekommande fall även lokal nivå.

2. Instruktörer De instruktörer som används vid den frivilliga befordringsutbildningen måste vara av samma kvalitet som vid den obligatoriska utbildningen. Vid den s. k. kompletteringsutbildningen bör i största möjliga utsträckning instruktörer ur de frivilligas egna led användas. För den kvinnliga frivilligutbildningen bör kvinnliga instruktörer användas i avsevärt större omfattning än nu. Vid frivilligutbildningen bör därför kurser för instruktörer ges hög prioritet.

3. Utbildningsmiljö 4. Personalfrågor Genomförandet av VK förslag till nya utbildningssystem och därav föranledda följdförslag är bl. a. beroende av att tillräckliga personalresurser kan avdelas för handläggning av aktuella frivilligärenden. VK förutsätter att myndigheterna efterhand som VK förslag genomförs närmare preciserar de förändringar av arbetsuppgifter som förslagen kan ge anledning till och i förekommande fall anmäler eventuella behov av personalförstärkningar. Frågan om personal för handläggning av frivilligärenden bör beaktas vid kommande översyner av myndigheternas organisationer.

H. Utbildningsbetingelser lokalisering (Kapitel 22)

-

utbildningens

1. Inledning Den frivilliga utbildningen måste enligt VK uppfattning bedrivas under betingelser som väl svarar mot de krav som ställts på övrig militär och civil utbildning i dagens samhälle. VK har granskat vilka kvalitetskrav som bör beaktas och tillgodoses vid frivilligutbildningen bl. a. i fråga om instruktörer, utbildningsmiljö, lokaler och utbildningsanordningar samt utrustning och utbildningsmat eriel.

242 Utbildningsmiljön måste i första hand motsvara de krav som en effektiv och realistisk utbildning ställer. Det är emellertid väsentligt att dessa krav förenas med önskemålen om en trivsam miljö. Lokaler för undervisning, förläggning, utspisning och fritid måste fylla moderna krav på effektivitet och komfort. Kursplatser och läger bör så långt möjligt medge att kursdeltagarna vid längre kurser kan medföra familjemedlemmarna. Utbildningsanstalter, som icke helt utnyttjas under året, bör användas för frivillig utbildning då dessa icke är ianspråktagna av annan utbildning. De utbildningsläger, som ägs av frivilligorganisationerna, bör i vissa avseenden rustas upp. Statsbidrag för detta ändamål bör utgå. För att stimulera den akademiska ungdomen till ökat intresse och ökade insatser i det frivilliga försvarsarbetet bör lämplig kursverksamhet förläggas till universitetsstäderna. 4. Utrustning, utbildningsmateriel m. m. Utrustning och utbildningsmateriel vid frivilligutbildningen måste vara av samma kvalitet som vid annan utbildning och så långt möjligt vara densamma som den frivillige kan komma att använda i krig. Personlig utrustning som uniformer, vapen m. m. bör utan kostnad för den frivillige utlånas av myndigheterna. SOU 1968: 54

5. Frivillig befälsutbildning

8. övrig frivilligutbildning

Den mest kvalificerade befordringsutbildningen bör bedrivas vid utbildningsanstalter där lämpliga personella och materiella utbildningsförutsättningar finns. Det är angeläget att utbildningen delvis kan bedrivas som stridsskjutningar. Utbildningen inom tekniskt betonade tjänstegrenar, främst vid marinen och flygvapnet, måste bedrivas i anslutning till övningsplatser där den oftast komplicerade utbildningsmaterielen är stationerad. Vissa av kurserna bör därför anslutas till stridsskolor, kadettskolor eller andra anstalter där nämnda förutsättningar finns. Den relativt begränsade del av kompletteringsutbildningen som är beroende av komplicerad utbildningsmateriel och utbildningsanordningar t. ex. för ABC-skydd, sambandstjänst och motortjänst bör förläggas främst till militära skolor och förband.

För övriga frivilliga försvarsorganisationer föreslår VK en rad åtgärder främst för att förbättra instruktörs- och materielläget.

6. Utbildning av kvinnlig frivilligpersonal VK föreslår att det närmare undersöks om förutsättningar föreligger för att inrätta en central frivilligskola avsedd för utbildning av främst kvinnlig A- och B-personal. Till skolan skulle kunna förläggas en stor del av de centrala kurser som nu anordnas vid olika läger. I första hand bör sådana kurser genomföras som är av för totalförsvaret gemensam art t. ex. befäls- och ledarkurser samt kurser för meniga i stabstjänst, expeditionstjänst, sambandstjänst, förplägnadstjänst, biltjänst och sjukvårdstjänst.

I. Förmåner till frivillig personal (Kapitel 23) 1. Allmänna överväganden Tillgången på frivilligpersonal som tecknar avtal har under en följd av år visat tendens att minska. Enligt uttalanden från myndigheter och organisationer med anknytning till frivillig försvarsverksamhet kan detta till väsentlig del ha sin grund i att frivilligpersonalens förmåner är otillfredsställande. VK ansluter sig till denna uppfattning. VK bedömer det som nödvändigt att rekryteringsfrämjande åtgärder vidtas om tillgången på frivillig personal för uppgifter inom totalförsvaret i framtiden skall kunna hållas på tillfredsställande nivå. Härvid måste också beaktas att av VK föreslaget utbildningssystem för frivilliga i vissa avseenden innebär att större krav kommer att ställas på personalens insatser, främst i fråga om utbildningens omfattning. Som en första åtgärd i rekryteringsfrämjande syfte bör enligt VK mening förbättringar av frivilligpersonalens villkor i vad gäller ekonomiska och andra förmåner genomföras. VK framlägger därför förslag till nytt förmånssystem vid frivillig utbildning. 2. Förslag till förmånssystem a)

7. Frivillig skjututbildning Som tidigare redovisats bör utbildningsbetingelserna för den frivilliga skjututbildningen förbättras genom att tillgångarna i fråga om vapen, ammunition, skjutbanor och instruktörer förbättras. Det är särskilt betydelsefullt att hänsyn tas till behovet av nya skjutbanor vid tätorternas stadsplanering. SOU 1968: 54

Allmänt

Det föreslagna förmånssystemet omfattar all frivillig personal under sådan utbildning som erfordras för verksamhet inom totalförsvaret. B-personal likställs i förmånshänseende med A-personalen. Nu gällande begränsningar av förmånsrätten på vissa områden utgår och nya förmåner införs. Såsom en allmän förutsättning för att förmåner skall utgå under frivillig utbildning gäller att ut-

bildningen måste vara nödvändig för deltagarens avsedda verksamhet inom totalförsvaret. Prövningen härav föreslås ankomma på vederbörande myndighet. Med hänsyn till att VK förmånssystem innebär avsevärda förändringar av nu gällande förmånsbestämmelser föreslås att dessa upphävs och ersätts av ett särskilt kungl. brev med bestämmelser om förmåner under utbildning av frivillig personal m. m. b) Förmåner vid utbildning

Tabell 28:6. Premier vid befordringsutbildning inom det frivilliga befälsutbildningssystemet. Kurs

Premiebelopp

Korpralskurs Furirkurs Sergeantkurs Fanjunkarkurs Löjtnantskurs Kaptenskurs

140: — 275: — 550: — 750: — 1 200:— 2 400: —

för dag till frivillig som deltar i grundutbildning till och som avtalsbunden personal samt med lägst 12 kronor för dag vid annan frivilligutbildning såsom repetitionsutbildning för avtalsbunden personal, befordringsutbildning inom frivilliga befälsutbildningssystemet, viss kompletteringsutbildning m. m. Traktamente utgår vid utbildning som omfattar minst två dagar i följd med minst åtta timmars tjänstgöring varje dag. Nuvarande rätt för frivilligorganisation att bestämma om och med vilket belopp traktamente skall utgå vid grundläggande utbildning faller bort. VK föreslår också införande av premier för genomgången frivillig utbildning. Premiesystemet omfattar dels kurser ingående i befordringsutbildningen inom frivilliga befälsutbildningen samt grundutbildningen för avtalsbunden personal, dels repetitionsutbildningen för sistnämnda personal. Premier vid befordringsutbildning inom frivilliga befälsutbildningen samt vid grundutbildning av A- och B-personal föreslås utgå med belopp som redovisas i tabellerna 28: 6-7. Premie föreslås utgå med 20 kronor för dag vid repetitionsutbildning som vederbörande enligt avtal är skyldig att fullgöra under avtalsperioden.

VK har eftersträvat att förbättra de förmåner som nu utgår till frivilligpersonalen. Den frivilliga personalen bör i första hand i här aktuella hänseenden likställas med den värnpliktiga personalen. Nuvarande förmånsslag bibehålls i stort sett oförändrade. Förmåner i form av fri förplägnad och inkvartering, fri sjukvård samt fri utrustning skall även fortsättningsvis utgå enligt tillämpliga grunder i värnpliktsavlöningskungörelsen. Förmånerna föreslås emellertid utgå vid utbildning som omfattar minst två dagar i följd mot i nuläget minst tre dagar. Frivilligpersonalen föreslås vidare få rätt till begravningshjälp och grupplivförsäkring enligt samma grunder som gäller för värnpliktiga. VK föreslår att frivilligpersonalen under deltagande i utbildning får en väsentligt ökad rätt till familjebidragsförmåner. Vid grundutbildning för avtalsbunden personal samt befordringsutbildning eller därmed jämförbar annan frivilligutbildning skall deltagaren således kunna bli berättigad till sådana förmåner om utbildningen omfattar minst sex dagar i följd. Vidare föreslås att rätt till familjebidragsförmåner vid repetitionsutbildning för avtalsbunden personal skall inträda fr. o. m. första dagen för utbildningen, oberoende av c) Förmåner till viss personal dennas varaktighet. VK föreslår vidare i fråga om rese- VK föreslår en särskild s. k. instruktörsutförmåner till frivillig personal vid in- eller bildningspremie till instruktörselev vid delutryckning i samband med utbildning en uttagande i kompletterande praktisk tjänstökad tillämpning av bestämmelserna i all- göring, ingående i instruktörsutbildningen. männa resereglementet. Traktamente föreslås utgå med 10 kronor De nya frivilligförmånerna föreslås bli

244 SOU 1968 54

Tabell 28:7. Premier vid grundutbildning av A- och B-personal Grundutbildning för pl:

ng inom

Personalkategori

krigsmakten

andra delar av totalförsvaret

A-personal

Grundkurs Underbefälskurs Underofficerskurs 1 Underofficerskurs 2 Officerskurs

B-personal

Grundkurs Underbefälskurs

Grundkurs Ledarkurs 1 (gruppchefsnivå) Ledarkurs 2 (troppchefsnivå) Instruktörskurs Högre ledarkurs (plutonchefsnivå) Grundkurs Ledarkurs 1 (gruppchefsnivå)

skattefria i likhet med hittills utgående förmåner. d) VK föreslår slutligen att ersättning i form av årliga arvoden skall utgå till vissa funktionärer inom frivilligorganisationerna.

J. Rekrytering

(Kapitel 24)

1. Allmänt En omfattande och aktiv försvarsupplysning bidrar i avgörande grad till att hos vårt folk vidmakthålla och utveckla en stark försvarsvilja och är en av grundförutsättningarna för rekryteringen. Försvarsupplysningen måste bedrivas i nära samarbete mellan frivilligorganisationerna och myndigheterna. Rekryteringens omfattning bestäms av totalförsvarets personalbehov och av rekryteringsmöjligheterna. Den snabba händelseutveckling, som kan väntas vid ett krigsutbrott, torde icke medge att frivilligutbildning av större omfattning då kan komma igång. Av beredskapsskäl är det därför nödvändigt att ständigt ha totalförsvarets förstahandsbehov av frivilliga säkerställt. Härav följer att de fredstida rekryteringsförutsättningarna och avgångarna måste bli styrande för totalförsvarets användning av frivilligpersonal. 2. Rekrytering

av A- och B-personal

Rekryteringen av A- och B-personal måste för att behoven skall kunna tillgodoses vidSOU 1968: 54

Premiebelopp kr. 200 300 450 600 1 000 200 300

makthållas på minst nuvarande nivå eller något ökas samtidigt som det är önskvärt att de genomsnittliga avtalstiderna förlängs. Det utbildningssystem som VK föreslår innebär att något större krav än tidigare kommer att ställas på de frivilliga främst i fråga om repetitionsutbildningen för A-personal. I syfte att kompensera de eventuella rekryteringssvårigheter, som den något förlängda utbildningen kan medföra, föreslår VK betydande förbättringar av de frivilligas ekonomiska och andra förmåner under utbildning och tjänstgöring, ökad utbildningskvalitet, förbättringar av utbildningsbetingelserna samt en effektiviserad personal- och medlemsvård. En ökad försvarsupplysning bör även bidra till att öka den enskilde frivilliges motivation för fortsatta frivilliga insatser. VK bedömer därför att det bör vara möjligt att bibehålla den totala nyrekryteringen på nuvarande nivå eller på sikt något kunna öka densamma. Det är också troligt att föreslagna åtgärder medverkar till att de frivilliga bibehåller sina avtal under längre tid. VK föreslår ett flertal åtgärder för att förbättra rekryteringen och för att säkerställa att totalförsvarets personalbehov blir bättre tillgodosett än nu. De föreslagna åtgärderna kommer att kräva ett ökat stöd i organisationernas rekryteringsarbete från berörda myndigheter och en betydligt mera långtgående samordning av rekryteringsverksamheten än nu i central, regional och lokal instans. Som tidigare nämnts bör personalen efter utbildning kvarstå i krigsorganisationen 245

längre än nu. Det är önskvärt att A-personalen kvarstår i genomsnitt minst åtta år mot nu sex å sju år. B-personalen bör kvarstå minst tio år. Minimiåldern för antagning vid krigsmakten bör sättas till 18 år. Även om det i och för sig är önskvärt att rekrytera och utbilda kvinnor vid unga år kommer i många fall studier, yrkesarbete och familjebildning under relativt lång tid att begränsa deras frivilliginsats. Rekryteringen av kvinnor i 30—35-årsåldern bör därför särskilt uppmärksammas. Vid rekryteringen av manlig personal bör denna inriktas på män som är över värnpliktsåldern och som tidigare erhållit lämplig grundutbildning. Män under värnpliktsåldern bör också kunna rekryteras för vissa uppgifter även om avtalen måste sägas upp då den militära grundutbildningen påbörjas.

K. Författningsfrågor

(Kapitel

25)

Mot bakgrunden av de förslag till förändringar inom skilda områden av den frivilliga försvarsverksamheten, som VK framför, har nu gällande författningar granskats. VK har med anledning härav utarbetat förslag till följande nya författningar och ändringar av gällande författningar. (1) Kungörelse om frivillig försvarsverksamhet (2) Bestämmelser om förmåner under utbildning av frivillig personal m. m. (3) Bestämmelser om förmåner till instruktörer inom frivillig försvarsutbildning (4) Förordning om ändrad lydelse av 1 § 3 mom. familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99) (5) Kungörelse om ändrad lydelse av 2 § familjebidragskungörelsen den 29 mars 1946 (nr 101) (6) Kungörelse om ändrad lydelse av 4 § kungörelsen den 5 juni 1963 (nr 243) angående grupplivförsäkring åt värnpliktiga m. fl. (7) Förordning om ändrad lydelse av 1 § 1 mom. och 2 § militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261) 246

(8) Kungörelse om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ kungörelsen den 16 juni 1950 (nr 344) med tillämpningsföreskrifter till militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (9) Kungörelse om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 14 september 1944 (nr 648) om personalprövningsnämnder. L. Övergång till det nya utbildningssystemet för frivilligförsvaret (Kapitel 26) Det nya utbildningssystemet liksom övriga förslag av ekonomisk och organisatorisk art bör genomföras så snart som möjligt bl. a. med hänsyn till att det nuvarande värnpliktsutbildningssystemet är i tillämpning sedan två år. VK bedömer att systemet för frivilligutbildningen successivt kan börja införas från den 1 juli 1969. Information om utbildningssystemet bör kunna lämnas personal som skall planlägga utbildning, instruktörer och frivilligpersonal så snart proposition i ärendet förelagts riksdagen. Utbildningsplaner för kurserna bör tidsmässigt kunna utarbetas så att de flesta kurserna kan genomföras från den 1 juli 1969. I vissa fall skiljer sig de nya kurserna såväl i fråga om längd som innehåll från de nuvarande. VK föreslår att premier bör utgå till godkända elever som efter den 30 juni 1969 avslutar kurs med i stort samma målsättning och innehåll som VK förutsatt för motsvarande kurs i det föreslagna systemet. Övriga föreslagna förmåner bör utgå från den 1 juli 1969. Avtal bör nytecknas med all A- och Bpersonal. Frivilligpersonal som nu innehar A-avtal bör medges att utan kompletterande utbildning teckna nytt avtal. B-personal vars avtal utlöper efter den 1 juli 1969 bör medges teckna nytt avtal för den följande fyraårsperioden utan att kompletterande utbildning erfordras. Personalen rekommenderas dock att genomgå ytterligare utbildning i det nya systemet. Frivilligpersonal som nyrekryteras och efter den 1 juli 1969 påbörjar utbildning skall genomgå grundkurs innan avtal tecknas. SOU 1968: 54

Tabell 28:8. VK förslag till årligt statsbidrag för den frivilliga försvarsverksamheten vid fullt utbyggt utbildningssystem. Beloppen i miljoner kronor Anslag enligt riksstat för 1968/69

Verksamhet 1. Administration och försvarsupplysning m. m. 2. Ersättning till funktionärer (ny post) 3. Utbildningskostnader, skytteverksamhet, m. m. 4. Förnödenheter 5. Ungdomsverksamhet Summa

1,40

ökningar i förVK förslag till statsbidrag vid hållande till fullt utbyggt staten för utbildningssystem 1968/69

—

1,55 1,50

+ +

11,90 1,70 0,20 15,20

19,25 2,70 0,20 25,20

+ 7,35 + 1,00 ± 0,00 + 10,00

M. Ekonomiska konsekvenser av VK förslag (Kapitel 27) VK har överslagsmässigt beräknat de ekonomiska konsekvenser som följer av ett genomförande av VK förslag till utbildningssystem samt förbättrade förmåner till frivilligpersonalen under utbildning och tjänstgöring. Kostnaderna har beräknats i 1968 års penningsvärde. VK förslag till årligt statsbidrag för den frivilliga försvarsverksamheten vid ett fullt utbyggt utbildningssystem redovisas i tabell

0,15 1,50

28:8. Av kostnadsökningarna på 10 miljoner kr. utgör omkring 7,0 miljoner kr. kostnader som direkt föranleds av förbättrade ekonomiska förmåner för den enskilde frivillige under utbildning och tjänstgöring. Enligt VK uppfattning bör statsbidragen redovisas i riksstaten för de totalförsvarsmyndigheter som har ansvar för den statliga medverkan i frivilligverksamheten. Enligt VK beräkningar kommer kostnaderna för verksamheten att belasta berörda huvudtitlar enligt vad som framgår av tabell 28: 9.

Tabell 28:9. Statsbidragens fördelning på riksstaten vid fullt utbyggt utbildningssystem (Exempel). Beloppen i miljoner kr. IV Försvar Krigsmakten Civilförsvaret Social 18,45

SOU 1968: 54

3,20

1,47

VI VIII Kommuni- Utbildkation ning 0,96

0,20

IX Jordbruk

X Handel

Summa

0,62

0,30

25,20

Bilaga 2:1

Kungl. Maj:ts kungörelse (nr 737) angående frivillig försvarsverksamhet; given Stockholms slott den 11 december 1953

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna som följer.

Allmänna

bestämmelser

1 §•

1. Med frivillig försvarsorganisation 1 enligt denna kungörelse avses: Centralförbundet för befälsutbildning, Frivilliga automobilkåren, Frivilliga motorcykelkåren, Frivilliga radioorganisationen, Frivilliga skytteväsendet, Föreningen svenska blå stjärnan, Föreningen svenska röda korset, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Svenska brukshundklubben, Svenska pistolskytteförbundet, Svenska sportskytteförbundet, Sveriges civilförsvarsförbund samt Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund. 2. I fråga om sådan försvarsverksamhet, som avser frivillig befälsutbildning, äro jämväl följande organisationer att anse såsom frivilliga försvarsorganisationer, nämligen Kustartilleriets reservofficersförbund, Svenska Arméns och Flygvapnets reservofficersförbund, Svenska Flottans reservofficersförbund samt Svenska reservunderofficersförbundet. 2 §.

Såsom villkor för att frivillig försvarsorganisation skall erhålla bidrag av stats-

medel eller eljest statligt understöd för sin verksamhet gäller att organisationen ställer sig till efterrättelse de i denna kungörelse meddelade bestämmelserna ävensom de föreskrifter som Kungl. Maj:t i övrigt kan finna gott utfärda. 3 §.

Försvarsverksamhet, som bedrives av frivillig försvarsorganisation, skall tjäna det totala försvaret och omfattar upplysning, frivillig utbildning av värnpliktiga och civilförsvarspliktiga samt rekrytering och utbildning av frivillig personal och därmed sammanhängande åtgärder ävensom ekonomiskt stödjande verksamhet. Grundstadgar för de i 1 § 1 mom. omnämnda frivilliga försvarsorganisationerna skola fastställas av Kungl. Maj:t. 4 §.

Ansvaret och uppgifterna för den frivilliga försvarsverksamheten fördelas mellan myndigheterna och de frivilliga försvarsorganisationerna på sätt angives i 6 och 9 §§. 5 §. Personal, vilken efter frivilligt åtagande krigsplaceras (placeras) vid krigsorganisation inom det totala försvaret, benämnes A-, B- eller T-personal. Denna personal är beredskapspliktig och anmäles till länsarbetsnämnds beredskapsregister. 1 Genom kungl. brev den 28 juni 1962 föreskrivs att flygvapenföreningarnas riksförbund skall vara underkastat bestämmelserna i frivilligkungörelsen.

SOU 1968:54

havaren med biträde av chefen för försvarsstaben och i samråd med försvarsgrenscheferna, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen. Överbefälhavaren, arbetsmarknadsstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen skola, envar inom sitt verksamhetsområde, avgiva yttrande över de frivilliga försvarsorganisationernas förslag till anslagsäskanden. Försvarsstabschefen åligger särskilt att meddela anvisningar för beräkning av maximistyrkor för A-, B- och T-personal samt angiva de personalkategorier, från vilka Myndigheternas åligganden dylik personal icke utan synnerliga skäl bör 6 §. rekryteras; att verka för så långt möjligt likartade beDet åligger myndigheterna att i samråd med de frivilliga försvarsorganisationerna stämmelser rörande antagning, utbildning tillhandahålla organisationerna erforderligt och förordnande av samt skyldigheter och förmåner för i frivillig försvarsverksamhet underlag för upplysningsverksamheten; lämna organisationerna anvisningar för deltagande personal; samt att verka för en ändamålsenlig fördelning rekrytering av personal; ansvara för och leda frivillig befälsut- av de frivilliga försvarsorganisationernas bildning och utbildning av A-, B- och T- uppgifter. Försvarsgrenschef (motsvarande civila personal; anordna viss frivillig utbildning under myndighet) är ansvarig för den frivilliga försvarsverksamheten inom vederbörlig förmedverkan av vederbörlig organisation; ombesörja registrering för utbildning av i svarsgren (motsvarande civila verksamhetsfrivillig befälsutbildning deltagande personal område). samt av A- och T-personal; Försvarsgrenschef (motsvarande civila ombesörja avtalsbindning av A- och T- myndighet) åligger särskilt personal; att lämna frivillig försvarsorganisation i enlighet med särskilda bestämmelser till- uppgift på behovet inom vederbörlig förhandahålla organisationerna materiel och svarsgren (motsvarande civila verksamhetsförnödenheter samt förläggnings-, övnings- område) av frivilligt rekryterad och utbildad och undervisningslokaler ävensom ställa er- personal; forderlig övningstrupp m. m. till förfogande, att lämna frivillig försvarsorganisation allt i den mån väsentliga olägenheter härige- uppgift på det årliga utbildningsbehovet för nom icke uppkomma för den ordinarie stat- beräkning av erforderliga statsanslag; samt liga verksamheten; samt att utfärda bestämmelser för utbildningen i övrigt understödja och underlätta frivil- av frivilligt rekryterad personal inom vederlig försvarsverksamhet. börlig försvarsgren (motsvarande civila Det åligger därjämte myndigheterna att verksamhetsområde). ombesörja registrering för krigsplacering (placering) samt krigsplacering (placering) 8 §. av A- och T-personal. Den regionala ledningen av den frivilliga försvarsverksamheten utövas inom av 7 §. vederbörande berört verksamhetsområde av militärbefälhavare och under denne av Den frivilliga försvarsverksamheten sam(infanteribefälordnas under Kungl. Maj: t av överbefäl - försvarsområdesbefälhavare

Till A-personal hänföres för krigsmakten avsedd heltidstjänstgörande, avtalsbunden frivillig personal. Till B-personal hänföres för det totala försvaret utom civila trafikväsendet avsedd deltidstjänstgörande, avtalsbunden frivillig personal. Till T-personal hänföres för civila transportväsendet avsedd hel- eller deltidstjänstgörande, avtalsbunden frivillig personal.

SOU 1968: 54

havare); av marindistriktschef och under denne av kustartilleriförsvarschef (försvarsområdesbefälhavare); av flygbasområdeschef och under denne av flottiljchef (försvarsområdesbefälhavare efter samråd med militärbefälhavare); samt av länsstyrelse. Det åligger militärbefälhavare att inom militärområdet i samråd med berörda myndigheter samordna den frivilliga försvarsverksamheten för det totala försvaret. Motsvarande skyldighet tillkommer försvarsområdesbefälhavare inom försvarsområde. De frivilliga uppgifter

försvarsorganisationernas

9 §.

Samordning

av verksamheten

m.m.

10 §. I de frivilliga försvarsorganisationernas ledningsorgan skola ingå representanter för vederbörliga myndigheter enligt vad därom föreskrives i organisationernas grundstadgar. För samordning av de frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet må finnas ett samarbetsorgan. Övriga

bestämmelser

11 §• Tvister i rekryteringsfrågor avgöras av personalprövningsnämnd enligt vad därom särskilt stadgas. 12 §.

De frivilliga försvarsorganisationerna ha att i samråd med vederbörliga myndigheter ansvara för och leda upplysningsverksamheten; ansvara för och leda rekryteringsverksamheten; medverka vid av myndighet anordnad utbildning i den mån så lämpligen kan ske; anordna frivillig utbildning; samt ombesörja registrering för utbildning av B-personal, ävensom antagning, avtalsbindning, registrering för placering och placering av B-personal. De frivilliga försvarsorganisationerna skola vidare ansvara för och leda den ekonomiskt understödjande verksamheten; uppgöra förslag till anslagsäskanden och omhänderhava de statliga medel som ställas till förfogande; samt bestämma över sina föreningsmässiga angelägenheter under hänsyn till att verksamheten bedrives på effektivaste sätt och med minsta möjliga administrations- och förvaltningskostnader för statsverket.

För handhavande av till förfogande ställda statsmedel skall frivillig försvarsorganisation följa av vederbörlig myndighet utfärdade förvaltningsbestämmelser. I fråga om i frivilligt försvarsarbete deltagande personals förmåner under utbildning och tjänstgöring samt statens bidrag till de frivilliga organisationerna och villkoren i övrigt härför gäller vad därom särskilt stadgas. 13 §. Gåva, som tillfaller frivillig försvarsorganisation och som kan komma att medföra särskild förpliktelse för staten, må emottagas först efter Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1954. Det alla som vederbör hava sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera vissa hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungl. sigill bekräfta låtit.

Stockholms slott den 11 december 1953.

GUSTAF ADOLF (L. S.) (Försvarsdepartementet)

250 Torsten Kilsson SOU 1>68: 54

Bilaga 2:2

Vissa författningar rörande utbildnings- och tjänstgöringsskyldighet inom totalförsvaret

Möjligheter att ta i anspråk personal eller tjänster inom totalförsvaret har skapats genom ett antal författningar, som under olika förutsättningar ålägger den enskilde medborgaren tjänstgöringsskyldighet gentemot myndigheter, institutioner, organisationer eller företag inom totalförsvaret. Här skall endast beröras sådana författningar som har anknytning till eller sammanhang med den frivilliga försvarsverksamheten. Värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967), omtryckt 1954: 479, senare ändringar 1957: 314, 1960: 354 och 1966: 432, har till syfte att tillförsäkra krigsmakten dess behov av manlig personal. Enligt värnpliktslagen är svensk man värnpliktig från och med 18 till och med 47 år. Värnplikten innebär bl. a. skyldighet att fullgöra grundutbildning och repetitionsutbildning. Värnpliktig kan också åläggas att fullgöra en eller flera beredskapsövningar när det anses nödvändigt med hänsyn till krigsberedskapen. Dessutom kan värnpliktiga kallas in till tjänstgöring då rikets försvar eller dess säkerhet eljest kräver det. Värnpliktslagen innehåller även bestämmelser om bl. a. tjänstgöringens längd och möjligheterna att få anstånd med tjänstgöringen och befrielse från denna. Lagen kompletteras bl. a. av lagen den 3 juni 1966 (nr 413) om vapenfri tjänst, inskrivningsförordningen den 27 april 1956 (nr 188) och uppskovskungörelsen den 10 april 1959 (nr 146). SOU 1968:54

Civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74) reglerar civilförsvarets uppgifter och organisation. Genom den i lagen föreskrivna civilförsvarsplikten tillförsäkras civilförsvaret den personal som behövs för dess krigsorganisation. Lagen innehåller vidare bl. a. bestämmelser om skyddsrum, utrymning och inkvartering, kommuners och fastighetsägares skyldigheter i civilförsvarshänseende samt förfoganderätt. Enligt civilförsvarslagen är alla i riket boende medborgare, män som kvinnor, i åldrarna mellan 16 och 65 år civilförsvarspliktiga. Civilförsvarsplikten innefattar även skyldighet att i fred genomgå erforderlig utbildning för den avsedda uppgiften inom civilförsvarets krigsorganisation. Tillämpningsbestämmelser finns i civilförsvarskungörelsen den 27 maj 1960 (nr 377).

Krigssjukvårdslagen den 27 november 1953 (nr 688) reglerar det allmänt civila medicinalväsendets och det allmänt civila veterinärväsendets verksamhet i krig. Genom lagen åläggs bl. a. den som har yrkeserfarenhet beträffande hälso- och sjukvård eller veterinärverksamhet tjänstgöringsskyldighet i krig (tjänsteplikt för medicinalpersonal). Tjänsteplikten upphör vid 70 års ålder. Lagen kompletteras med bl. a. krigssjukvårdskungörelsen den 17 juni 1955 (nr 442) och krigsveterinärkungörelsen den 16 december 1966 (nr 768).

Allmänna tjänstepliktslagen den 17 april 1959 (nr 83) syftar till att i krig säkerställa att arbetskraften inom landet kan utnyttjas för att tillgodose ändamål av synnerlig vikt för det allmänna, såsom folkförsörjning eller samfärdsel eller krigsmaktens och civilförsvarets utrustning. Lagen kan sättas i tillämpning i sin helhet eller endast i delar, men det kan antas att så kommer att ske först när övriga resurser eller andra sätt att tillgodose arbetskraftsbehovet visat sig otillräckliga. Lagen innehåller bl. a. bestämmelser om arbetsförmedlingstvång och tjänsteplikt. Tjänsteplikten innebär dels att den tjänstepliktige arbetstagare som är i åldern 16 till 70 år inte får lämna sin anställning utan särskilt medgivande eller nedlägga arbetet (tjänsteförlängning), dels skyldighet att utföra arbete, som åläggs av arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd (allmän tjänsteplikt). Lagen kompletteras bl. a. av allmänna tjänstepliktskungörelsen den 27 juli 1961 (nr 461). VK kommer att behandla hemvärnskungörelsen den 30 juni 1947 (nr 673) i ett senare betänkande om hemvärnets framtida utbildning.

252 SOU 1968: 54

Bilaga 4:1

Frivillig utbildning av män i Schweiz

A. Inledning VK har våren 1967 studerat den frivilliga utbildningen för män i Schweiz. Studierna har främst syftat till att inhämta erfarenheter från frivilligutbildningen i ett utrikespolitiskt oberoende land där det förekommer ett värnpliktssystem som i flera hänseenden överensstämmer med vårt. Jämfört med svenska förhållanden finns dock skiljaktigheter då i det schweiziska systemet bl. a. grundutbildningen är betydligt kortare (4 månader) och krigsförbandsövningarna flera (i regel 12 övningar om ca 3 veckor). Det schweiziska systemet för frivillig utbildning har därigenom kommit att få en annan inriktning än det svenska och direkta jämförelser mellan de två systemen låter sig därför icke göras. Den manliga frivilligutbildningen i Schweiz omfattar ungdomsutbildning (vormilitärische Ausbildung), frivillig vidareutbildning utanför den obligatoriska tjänsten (ausserdienstliche Ausbildung), skytte, fältsport och sjukvårdsutbildning. Frivilligutbildningens allmänna syfte är att förbereda militärutbildningen samt att vidmakthålla och utveckla de kunskaper och färdigheter som ernås i det obligatoriska utbildningssystemet. B.

Ungdomsutbildningen

Ungdomsutbildningen omfattar fysisk fostran, specialutbildning inom tekniska verkSOU 1968: 54

samhetsområden och skytte. Egentlig stridsutbildning förekommer ej. Ungdomsutbildningen är uppbyggd med hänsyn till den kommande korta grundutbildningen för värnpliktiga — 4 månaders rekrytskola. Utbildningen är främst inriktad på fysisk träning som förberedelse för militärtjänsten samt på utbildning inom sådana utbildningslinjer där man har svårt att nå önskat resultat under den korta rekrytskolan. Exempel härpå är utbildning i signaloch ingenjörstjänst samt flygutbildning. Vid inskrivning av värnpliktiga sker tilldelning till dessa utbildningslinjer endast om vederbörande genomgått ungdomsutbildning. Dessutom bedrivs grundläggande skjututbildning för att kunna förkorta tiden för denna utbildningsgren under rekrytskolan. Den fysiska träningen omfattar allmän konditionsträning och förberedelse för de fysiska prov, som förekommer vid inskrivning av värnpliktiga. Proven används som grund för bedömning av den fysiska förmågan hos de värnpliktiga, som skall inskrivas. De påverkar tilldelning till truppslag. Träningen omfattar bl. a. löpning, hopp, kast, bergsklättring och orientering. Grundläggande specialutbildning förekommer bl. a. som ovan angetts inom signal- och ingenjörtjänstens områden. Den är av ungefär motsvarande slag som förekommer inom den svenska ungdomsutbildningen. Den förberedande utbildningen i flygtjänst saknar däremot motsvarighet i Sveri253

ge. Genomförd utbildning är ett villkor för fortsatt utbildning till flygförare i det schweiziska flygvapnet eller till civil pilotutbildning. Till ungdomskurserna i flygtjänst söker sig årligen 1 800 unga män. Under ungdomskurserna och senare under den fortsatta militärutbildningen sker ett urval så att ett 30-tal yrkes- och milisofficerare i flygtjänst utexamineras varje år. Ungdomskurserna i Schweiz består av endast en grundkurs (Stufe) dvs. enbart en nivå. Någon påbyggnad i likhet med hos oss i form av bl. a. befälskurser synes icke förekomma.

C. Frivillig

vidareutbildning

Frivillig utbildning innefattas i Schweiz i begreppet »ausserdienstliche Weiterausbildung». Detta begrepp antyder utbildningens syfte med inriktning på en allmän vidareutbildning för all personal - icke blott befäl utan även meniga. Stor vikt fästes bl. a. vid att personlig färdighet med vapen, skyddsmedel m. m. kan vidmakthållas och kompletteras genom frivillig utbildning, eftersom de korta repetitionsövningarna främst omfattar förbandsutbildning. Den schweiziska frivilligutbildningen motsvarar därför närmast kompletteringsutbildning enligt VK förslag. Någon frivillig befordringsutbildning äger i regel icke rum. Verksamhet som närmast motsvarar den svenska frivilliga befälsutbildningen bedrivs främst inom det schweiziska underofficersförbundet (Der Schweizerische Unteroffiziers ver band), Detta består av 13 förbund med sammanlagt 148 lokala föreningar (sektioner). Antalet medlemmar var 1966 totalt ca 21 000. Utbildningen inriktas främst på personal i befattningar på gruppchefsnivå samt i någon utsträckning även på troppchefsnivå (t. ex. stabsunderofficer, kompanikvartermästare). Särskild vikt läggs på truppföringsuppgifter. Inom det schweiziska officerssällskapet bedrivs viss frivillig befälsutbildning av informativ art. Den omfattar exempelvis föredrag och diskussioner över militära ämnen, 254

filmförevisningar och studiebesök. Dessutom förekommer krigsspel. Härtill kommer inom båda organisationerna sport- och skytteföreningar, föreningar för bergbestigning etc. I anslutning till verksamheten vid dessa föreningar kan medlemmarna även fullgöra sin årliga skjutplikt (se D. nedan). Specialutbildning av olika slag bedrivs inom ett antal andra organisationer för befäl tillhörande de olika specialtruppslagen exempelvis kavalleri-, pansar-, artilleriföreningar, föreningar för motoriserade trupper, ingenjör-, signal- och underhållstrupper m. fl. Det schweiziska systemet med separata föreningar för officerare och underofficerare avviker från det svenska genom att i Sverige alla befälskategorier och meniga ingår i våra befälsutbildningsföreningar. Betydelsen av den frivilliga vidareutbildningen anses i Schweiz ligga å ena sidan däri, att den erbjuder en värdefull komplettering till den korta obligatoriska utbildningen för de värnpliktiga. Å andra sidan anses i Schweiz sysselsättningen med militär verksamhet i och för sig nyttig eftersom den ger milissystemet höjd användbarhet. En av förutsättningarna för att förbanden skall vara fullt användbara anses vara ofta återkommande frivillig verksamhet. Värnpliktiga av alla grader anmodas därför att ansluta sig till en militär förening. Frivillig vidareutbildning sker även genom de militära krigsförbandens försorg. I all militär verksamhet i Schweiz är krigsförbanden det centrala. Omkring dessa byggs ofta förbandsföreningar upp. Medlemmarna i dessa bildar ofta stommen i frivilliga kurser och utbildning i krigsförbandets regi. De rekryterar också deltagare till sådan utbildning och vårdar sig om sammanhållning och anda i förbandet. Tävlingsmomentet är mycket framträdande i den frivilliga vidareutbildningen. En stor del av utbildningen inom t. ex. det schweiziska underofficersförbundets lokala avdelningar synes inriktad på förberedelser för årliga tävlingar i olika militära färdigheter (skjutning med pansarvärnsvapen, lätt SOU 1968: 54

kulspruta, närstrid med handgranater och eldhandvapen, minering osv.). Flera stora »Waffenläufen» - terrängmarscher i militär utrustning med inlagda skjutmoment - avhålls årligen med tusentals deltagare. Tävlingarna genomförs både individuellt och mellan lag från de olika föreningarna, varigenom bl. a. förbandsanda och kamratskap stärks. Utbildningen genomförs enligt centrala och regionala utbildningsprogram. Förutom det militära utbildningsomfånget samt fältsport, skytte m. m. finns även kurser i medborgarkunskap t. ex. »Du, som civil medborgare», »Den senaste tidens historia», »Soldat och medborgare», »Den schweiziska neutraliteten» och »Psykologisk krigföring». Övningarna leds i stor utsträckning av värnpliktigt befäl och milisofficerare under överinseende av särskilt utbildade yrkesofficerare. Utbildningskostnaderna bestrids dels av staten (Edsförbundet) dels av organisationerna. Även kommunala (kantonala) understöd åt de lokala föreningarna förekommer. Någon form av kontant ersättning utgår icke till deltagare i utbildningen. Anslutningen får betecknas som mycket god. Som exempel kan nämnas att underofficersföreningen i Solothurn (industristad 6 mil nordväst Bern med 19 000 inv.) 1/1 1967 räknade 517 föreningsmedlemmar. Därav var 1401 officerare, 328 underofficerare och underbefäl och 49 meniga. Även icke värnpliktiga män är medlemmar i föreningen. Vid VK besök tillfrågades ett stort antal medlemmar i föreningen om motiv för deras deltagande i den frivilliga utbildningen trots att den schweiziska obligatoriska utbildningen innebär en omfattande serie repetitionsövningar (Wiederholungsiibungen). Påfallande många av de tillfrågade anförde ideella motiv, exempelvis medborgarens ansvar för landets försvar. I övrigt förekom likartade svar som svenska deltagare i frivillig befälsutbildning brukar ge på samma fråga t. ex. behovet av att komplettera den korta obligatoriska utbildningen och önskan SOU 1968: 54

att träna för befälsuppgifter under en förestående repetitionsövning. Liksom i Sverige underströk åtskilliga medlemmar även att det goda kamratskapet och trivseln inom föreningen utgjorde ett bestämt motiv för att vara medlem i föreningarna.

D. Frivilligt

skytte

Det schweiziska skytteväsendet har ansvaret för att de manliga medborgarna i åldern 20-42 år fullgör sin årliga »Schiesspflicht» - ett av åliggandena inom ramen för den allmänna värnplikten. Man måste varje år genomföra ett visst skjutprogram (24 skott) och därvid uppnå vissa minimiresultat. Under 1965 var antalet deltagare i dessa skjutningar 451 000. De som inte fullgör denna skyldighet inom någon av de 3 650 skytteföreningarna inkallas varje höst till 2 dagars skjututbildning. Man bedriver också en omfattande frivillig förberedande skjututbildning för ungdom (Jungschiitzen - 44 000 deltagare 1965). Även pistolskytte är föremål för stort intresse (810 föreningar 1965). Bakgrunden till denna uppläggning är också den korta obligatoriska värnpliktsutbildningen. Under repetitionsövningar förekommer endast fältoch stridsskjutning. Vid sidan av det obligatoriska skjutprogrammet förekommer även i övrigt en livlig tävlingsverksamhet. Varje år avhålls ungefär 200 större tävlingar. Tävlingarna är till stor del lagtävlingar mellan skytteföreningslag. Den centrala ledningen av skytteväsendet utövas av arméstaben. Statsbidragen till skyttet uppgick under 1967 till 13 miljoner schweizerfranc (ca 15,5 milj. sv. kr.). E. Fältsport Intresset för fältsport är livligt. Två organisationer arbetar speciellt inom denna sek1

Anledningen till att så många officerare ingick som medlemmar förklarades vara, att de inom föreningen kunde fullgöra sin årliga skjutplikt.

tor, nämligen Eidgenössische Turnverein med 2 700 sektioner och 245 000 medlemmar och Der Schweizerische Arbeiter-, Turn- und Sportverband (SATUS) med 380 sektioner och 25 000 medlemmar. »Wehrsport» bedrivs dessutom inom ett stort antal andra organisationer. Verksamheten leds centralt av arméstabens utbildningssektion (»Gruppe fur Ausbildung»). Programmet upptar bl. a. övningsmarscher för sommar- och vinterbergstjänst, sommartävlingar för manskap med militärtekniska prov i terräng, skidpatrulltävlingar med skjutning samt internationella skidpatrulltävlingar. Statsbidragen till fältsport uppgick under 1966 till 170 000 schweizerfranc, därav 100 000 till förberedelser för tävlingar. F. Frivillig

sjukvårdsutbildning

För att fullständiga bilden av det synnerligen imponerande frivilliga försvars arbetet i Schweiz återstår att nämna att frivillig utbildning i sjukvårdstjänst förekommer icke bara inom Röda korset (1 000 sektioner, 60 000 medlemmar) utan även inom Der Schweizerische Militär-Sanitätsverein (52 sektioner, 3 500 medlemmar) och Der Schweizerische Samariterbund (120 sektioner, 120 000 medlemmar, varav 40 000 aktiva manliga och kvinnliga samariter).

256 SOU 1968:54

Bilaga 9:1

Sammanställning av tjänstegrenar för A-personal inom krigsmakten

ARMÉN

MARINEN

För personal ur SBS Hästvårdstjänst Hästdressyr Hästsjukvårdstjänst

För personal ur SRK Sjukvårdstjänst

För personal ur SRK Sjukvårdstjänst För personal ur SLK Expeditionstjänst Foto tjänst Förplägnadstjänst Luftvärnsledningstj änst Materieltjänst, sömnad Materieltjänst, tvätt Sambandsexpeditionstjänst Sambandstjänst, fjärrskrift Sambandstjänst, växel För personal ur SKBR Bil tjänst För personal ur SBS, SLK, SKBR Adjutanttjänst Personalvårdstjänst

För personal ur SLK Beklädnadstjänst Expeditionstj änst Förplägnadstjänst Signaltjänst 1 Stridsledningstj änst Utrustningsdepåtjänst För personal ur SKBR Bil tjänst För personal ur SRK, SLK, SKBR Adjutanttjänst Personal vårdstj änst

FLYGVAPNET SRK,

För personal ur SLK Expeditionstjänst (stabstjänst) Förplägnadstj änst Luftförs varstj änst Signaltjänst 1 Sjukvårdstjänst Underrättelse tj änst Adjutanttjänst Personal vårdstj änst 1

Signaltjänsten vid marinen och flygvapnet motsvarar närmast tjänstegrenen sambandstjänst vid armén. SOU 1968: 54 17—314341

Bilaga 9:2

Sammanställning av vissa fordringar för antagning till kurs för A-personal

Kurs

Ålde

Lägre kurs Lägst 16 år a-omgång (Lka)

Tjänstegren

Fordringar/kompetens

Expeditionstjänst

Maskinskrivningskunnighet 450 nedslag/3 min

Signal/sambandstjänst

Maskinskrivningskunnighet 300 nedslag/3 min1 Hörsel: Viskstämma på 4 m avstånd på vardera örat Syn2: Synskärpa med minst 1,0 på ena och 0,8 på andra ögat Normalt färgsinne Hörsel: Viskstämma på 4 m avstånd på vardera örat

Luftvärnsledningstjänst

18 år

Stridsledningstjänst Luftförsvarstjänst Sjukvårdstjänst (SRK) Biltjänst

Grundkurs olycksfallsvård (20 tim) Körkort

Lägre kurs b-omgång (Lkb)

I regel lägst Samtliga tjänste18 år grenar

Lka med lägst vitsord 10 7 63. Om vitsordet är lägre än 10 7 6 kan frivillig militär tjänstgöring under minst 6 dagar med lägst vitsord 10 7 6 kompensera

Högre kurs (Hk)

I regel lägst Samtliga tjänste20 år grenar

Lkb med lägst vitsord 10 8 73. Härutöver fordras minst 6 dagars frivillig militär tjänstgöring med lägst vitsord 10 8 7. Avvikelse kan i undantagsfall beviljas av försvarsgrenschef

Adjutantkurs (Frivadj)

I regel lägst 35 år

Lka samt erfarenhet från frivillig militär tjänstgöring

Personalvårdstjänst (PV)

I regel lägst 28 år

Enligt försvarsstabens personalvårdsbyrås bestämmelser

Instruktörsutbildning (Ik)

I regel lägst 21 år

Hk (Lkb där Hk ej finns) med lägst vitsord 10 8 83. Härutöver enl försvarsgrenschefs bestämmande

1 För armén och marinen endast i fjärrskrift.

2 Korrektion tillåten utom i luftbevakningsstationstjänst 3

(Ls). Militära vitsord i 10-gradig skala. Första siffergruppen avser uppförande, andra allmän militär duglighet och den tredje lämplighet i avsedd befattning.

258 SOU 1968: 54

Bilaga 10:1

Synpunkter på antagning av kvinnlig frivilligpersonal m. m.

A. Inledning VK har bl. a. mot bakgrunden av de krav, som ett framtida krig kan komma att ställa, granskat förfarandet vid antagning av kvinnlig frivilligpersonal för totalförsvaret. Härvid har det framkommit att olika bedömningsgrunder tillämpas vid olika myndigheter och organisationer. För att säkerställa att de frivilliga som antas till utbildning har godtagbara fysiska och psykiska förutsättningar för att lösa de uppgifter, som de kan komma att ställas inför under utbildningen och i krig, framför VK i det följande vissa synpunkter på hur antagningsförfarandet m. m. i framtiden bör utformas.

B.

Antagningsförfarande

1. System i stort VK har funnit att det nuvarande systemet för urval av frivilliga, som anmäler sig till utbildning, i vissa fall icke kan anses vara fullt tillfredsställande. Utöver den granskning av ansökningarna till utbildning, som nu sker av frivilligorganisationernas lokala instans och den utbildande myndigheten, bör därför tillkomma en fysiologisk och psykologisk bedömning av den frivilligas förutsättningar att tillgodogöra sig den kommande utbildningen för att därefter kunna placeras för tjänstgöring inom totalförsvaret. Bedömningarna bör också kunna vara SOU 1968: 54

av värde då det gäller att avgöra om den frivilliga är lämplig för vidareutbildning för ledaruppgift.

2. Fysiologisk bedömning a)

Hälsodeklaration

Vid anmälan till utbildning skall den frivilliga enligt gällande bestämmelser avge en hälsodeklaration. Hälsodeklarationen bör enligt VK uppfattning utformas så att den kan utgöra underlag för bedömning av den frivilligas förutsättningar att klara de fysiska påfrestningar som ställs under utbildningen i fred och tjänstgöringen i krig. Dessutom bör klarläggas de särskilda krav som ställs vid tjänstgöring i vissa befattningar, t. ex. i fråga om syn och hörsel. Hälsodeklarationen bör granskas av läkare vid antagningsmyndigheten. Det bör därvid åligga den granskande läkaren att avgöra om en särskild läkarundersökning erfordras. Särskilda normer beträffande de krav, som måste ställas på frivilliga i olika befattningar, måste utarbetas och ligga till grund för läkarens bedömanden. Kostnaderna för en sådan eventuell undersökning bör bekostas med statsmedel. Flertalet medborgare genomgår numera skärmbildsundersökning regelbundet. I hälsodeklarationen bör anges när och var un-

dersökningen skett samt resultatet av denna. Granskande läkare avgör om ny undersökning erfordras. Detta bör ske senast då kurs påbörjas. Även kostnaderna för denna undersökning bör bekostas av statsmedel. b)

Blodgruppering

All personal måste blodgrupperas senast då kurs påbörjas. Blodgrupp anges på hälsodeklarationen. Kostnaderna bestrids av statsmedel. 3. Antagning till utbildning Före antagningen till frivilligutbildning bör den lokala instansen - kårinstansen - tilleller avstyrka anmälan till utbildning. Kårinstansens ställningstagande kan grundas på personlig kännedom och på skolbetyg. Det bör förutsättas att kåren noga informerar den frivilliga om vilka krav som kommer att ställas på den frivilliga under aktuell utbildning och följande tjänstgöring. Vid kåren måste finnas underlag för denna information. Genom lämplig utformning av en blankett för uppgifter om personliga förhållanden, som den frivilliga bör bifoga kursanmälan, torde kompletterande uppgifter kunna inhämtas om vederbörandes lämplighet.

C. Vissa åtgärder sedan utbildningen börjats

ning genomgår psykologisk prövning liknande den del av I-provet som de värnpliktiga genomgår vid inskrivningsförrättningen och som syftar till att mäta allmänbegåvningen. Ett sådant prov, som bör utformas speciellt för de frivilliga, bör ge godtagbart underlag för bedömning av vederbörandes psykiska lämplighet för utbildning till befattningar, som kräver särskilt stor precision och snabbhet, samt för vidareutbildning till befäl (ledare). Provet beräknas ta en timme och bör genomföras under grundkursen. Proven bör ledas av de provledare som finns vid krigsmaktens förband. Proven bör därefter databehandlas och resultatet överlämnas till antagningsmyndighet och eventuell central myndighet. Kostnader, som föranleds av proven, utgörs av kostnader för provledare, blanketter och databehandling. De torde vara av begränsad storlek. 2. Lämplighet för vidareutbildning Under grundkursen skall kursledningen så långt möjligt bedöma den frivilligas allmänna fysiska och psykiska förutsättningar för vidareutbildning. Bedömningen bör redovisas i det vitsord som skall avges för den frivillige. Under repetitionsutbildning bör motsvarande vitsord avges.

på3. Uppföljning av den frivilliges hälsotillstånd

1. Psykologisk bedömning För bedömning av den frivilligas lämplighet för krigsplacering i viss befattning och för vidareutbildning till befäl(ledare) erhålls under grundkursen visst underlag genom kontakten med instruktörer och kursledning. Det bör åligga instruktörerna att under kursen särskilt beakta kvaliteten av elevernas insatser sedda från denna utgångspunkt. Med hänsyn till den korta och oftast uppdelade utbildningen kommer det likväl att uppstå svårigheter att nå en tillfredsställande bedömning av de psykiska kvalifikationerna. Det synes därför lämpligt att främst blivande A-personal under utbild-

260 I avtalsbestämmelser bör anges att den frivilliga är skyldig att till registreringsmyndighet anmäla sådana ändringar i hälsotillståndet att avtalet icke kan fullföljas. Även tillfälliga ändringar (t. ex. havandeskap) bör anmälas.

SOU 1968: 54

Bilaga 10:2 VK förslag till plan för allmän försvarsutbildning för kvinnlig A-personal

Utbildningstid: 70 timmar uppdelade på två skeden (För krigsmaktens personal 84 timmar) 1 Antal timmar Övningsgrenar och ämnen Utbildningsavsnitt

Skede 1

Skede Z

8 ALLMÄN UTBILDNING Försvarsundervisning m. m. Organisations- och ordningsbestämmelser m. m. Säkerhetstjänst Försvarsupplysning Personalvård Fysisk träning m. m. Grundläggande konditionsträning Orientering

3 2

3 1

2 °

2 SJÄLVSKYDDSUTBILDNING Skydd Skydd mot flyg, marktrupp Skydd mot ABC-stridsmedel Sjukvårdstjänst2

20 (2

_J

1°_

Reservtid Summa

1 För krigsmaktens personal tillkommer exercis 4 timmar, vapentjänst 8 timmar och reservtid 2 timmar. 2 Kan genomföras som SRK-kurs.

SOU 1968: 54

Bilaga 10:3 VK förslag till utbildning vid grundkurser för Apersonal inom krigsmakten. Jämförelse med nuvarande utbildningstid

Allmän försvarsutbildning

Tjänstegren Sjukvårdstjänst Armén Marinen Flygvapnet Expeditionstjänst Armén Marinen Flygvapnet Förplägnadstjänst Armén Marinen Flygvapnet Sambandstjänst Armén Marinen Flygvapnet Biltjänst Materieltjänst Armén Marinen Stridsledningstjänst Marinen Luftförsvarstjänst Flygvapnet Hästvårdstjänst Armén

Befattnings- och förbandsutbildning

Summa

Nuvarande VK förslag Nuvarande VK förslag Nuvarande VK förslag tid tid tid (Tim) (Tim) (Tim) (Tim) (Tim) (Tim) 12

60 [84

72 L21

72 |l26 108

30 20 36

[84

66 40 72

[70

96 60 108

!l54

30 20 36

[84

66 50 72

[60

96 70 108

|l44

30 20 36 25

66 50 72 71

20 20

}84

96 70 108 96

22 40

}308

42 60

|ll4

[84

[84

|l68 154

1 I allmän försvarsutbildning ingår 18 timmars sjukvårdstjänst och 20 timmars utbildning i skydd mot särskilda stridsmedel vilka samtidigt är en del av befattningsutbildningen. 2 Endast befattningsutbildning.

262 SOU 1968: 54

Bilaga 11:1 Kvinnornas medverkan i totalförsvaret En jämförelse mellan förhållandena i vissa främmande länder och VK förslag till frivilligutbildning för kvinnor

A. Inledning

B. Olika former för kvinnornas i totalförsvaret

VK har under utredningsarbetet studerat kvinnornas medverkan i totalförsvaret i vissa främmande länder. Studiebesök har våren 1967 gjorts i Danmark, Norge och Schweiz. Studierna har främst syftat till att inhämta erfarenheter från frivilligverksamheten i mindre nationer med liknande samhällsförhållanden som i Sverige. Studierna i Schweiz har främst ägnats åt den kvinnliga försvarsmedverkan i ett utrikespolitiskt oberoende land där det förekommer ett värnpliktssystem som i flera hänseenden överensstämmer med vårt. Kvinnlig försvarsmedverkan i Canada, England, Frankrike, Holland, Israel och USA har studerats i det relativt omfattande informationsmaterial som föreligger i detta ämne. VK har valt att vid granskningen av de utländska förhållandena i möjlig utsträckning jämföra dessa med de förhållanden som kommer att finnas i Sverige om VK förslag beträffande den framtida frivilligutbildningen för kvinnor genomförs. Den följande redovisningen behandlar sådan kvinnlig medverkan i totalförsvaret som åstadkommes genom olika pliktlagar, genom fast yrkesanställning vid försvaret och genom verksamhet som har karaktär av en helt frivillig medborgarinsats.

Kvinnornas medverkan i försvaret kan grundas på i lag föreskriven skyldighet att i fred genomgå utbildning och i krig tjänstgöra i någon befattning i landets krigsorganisation. Lagstadgad skyldighet föreligger då kvinnlig värnplikt eller andra former av tjänsteplikt införts. Kvinnlig värnplikt i fred förekommer t. ex. i Israel. Under krig kan i flera länder tjänsteplikt för män och kvinnor förekomma. Så är förhållandet även i Sverige. Kvinnor kan vidare delta i landets försvar genom att ta fast yrkesanställning i landets försvarsmakt. De får då i regel en rent militär status med liknande skyldigheter och förmåner, utbildning och karriärmöjligheter som gäller för yrkesanställda män. Yrkesanställning förekommer i de flesta stormakter. I Danmark och Norge förekommer även denna form av anställning. Motivet härför torde bl. a. vara att dessa länder i enlighet med sina åtaganden gentemot Nato har skyldighet att hålla s. k. stående militära styrkor. I Sverige har flertalet av de yrkesanställda kvinnorna inom krigsmakten helt civila anställningsformer t. ex. som kontors- och ekonomipersonal medan ett mindre antal är anställda i befattningar av mili-

SOU 1968: 54

medverkan

tär art. Frivillig medverkan i försvaret innebär att kvinnorna utbildas i fred för krigsuppgifter och i krig står till förfogande för tjänstgöring i olika krigsbefattningar. Denna form av kvinnlig medverkan förekommer i flera länder men torde vara vanligast i länder med ett försvar som helt bygger på allmän värnplikt för män såsom i Sverige och Schweiz. Lagstadgad skyldighet att tjänstgöra i totalförsvaret förekommer i Sverige genom civilförsvarsplikt och tjänstgöringsplikt för viss medicinal- och veterinärpersonal. Någon kvinnlig värnplikt i allmänt vedertagen mening finns icke i vårt land. I kap. 2 har VK framfört vissa synpunkter i detta ämne och förordat att någon ändring tillsvidare icke bör ske i detta hänseende. Med anledning härav har den följande granskningen begränsats till yrkesanställning och frivillig medborgarinsats.

C.

Yrkesanställning

I Canada, England, Holland och USA ingår de yrkesanställda kvinnorna i regel i särskilda personalkårer eller motsvarande organisationer.1 De utgör där en integrerad del av krigsmaktens övriga personalorganisation. Av personalen är ca 90 % heltidsanställd s. k. regulars och 10 % deltidsanställd. Omkring 10 % är anställda i officers- och underofficersbefattningar. Befordring sker efter samma grunder som gäller för manlig personal. Militära grader förekommer (iEngland är högsta graden brigadier, i USA överste, i Canada och Holland överstelöjtnant). Kvinnorna har i princip samma tjänsteställning som männen och har befälsrätt över både manliga och kvinnliga underlydande. Kvinnorna åtnjuter inga särskilda privilegier i tjänsten. I två väsentliga hänseenden skiljer sig dock deras ställning från männens. De får nämligen icke göra tjänst med vapen eller medfölja förband, fordon, fartyg och flygplan med stridsuppgifter. Anställning sker mellan 18-35 år med

möjlighet att kvarstå i tjänst till i regel 55 år. Utbildningen omfattar i allmänhet två månaders grundläggande militär utbildning vid särskilda militära utbildningsläger. Därefter följer befattnings- och specialutbildning av varierande längd inom olika tjänstegrenar och arbetsområden. De viktigaste tjänstegrenarna är administrations- och expeditionstjänst (för sekreterare, bokhållare och kassörer), signaltjänst (för teleprinter-, telefonist-, chiffer- och radarpersonal) och underhållstjänst (för sjuksköterskor, förråds- och marketenteripersonal samt bilförare). Som exempel på den långtgående användningen av kvinnor, som förekommer i dessa krigsmakter, kan nämnas att i USA finns omkring 25 olika tjänstegrenar. Utöver de nyss nämnda befattningarna tjänstgör där kvinnor som läkarbiträden, tandsköterskor, laboratriser samt i olika befattningar vid staber, militärdomstolar, sjukhusförvaltningar, mekaniska verkstäder, kemiska laboratorier, presstjänsten och flygvarningstjänsten. De kvinnliga officerarna kan förutom kvinnliga kompaniofficerskurser och stabsofficerskurser även genomgå militära högskolor för utbildning till högre stabsofficersbefattningar tillsammans med motsvarande manlig personal. I Frankrike har den kvinnliga personalen ungefär samma ställning i krigsmakten som yrkes- eller reservpersonal i de tidigare nämnda länderna. Vad som är av intresse i Frankrike är att man där starkt betonar betydelsen av genomgången civil utbildning före antagning i krigsmakten. Man har här genomfört en sammanslagning av de olika verksamhetsområdena för kvinnlig personal - administrativ-, expeditions-, signal- och underhållstjänst etc. 1 Canada: Canadian Women's Army Corps (CWAC). England: Women's Royal Army Corps (WRAC), Women's Royal Navy Service (WRNS), Women's Royal Air Force Service (WRAF). USA: Women's Army Corps (WAC), Women Accepted for Volunteer Emergency Service (WAVES), Women's Service in the U.S. Navy, Women in U.S. Air Force (WAF). Holland: Motsvarande kårer som i England.

SOU 1968: 54

Beträffande den civila underbyggnaden krävs godkända avgångsbetyg från gymnasium (motsvarande) och helst också tekniskt diplom för att antas till officersutbildning. Betyg från lägre skolor krävs för underofficersutbildning. I Danmark utgör de yrkesanställda kvinnorna vid armén ca 350, vid marinen ca 1 000 och vid flygvapnet ca 700 anställda. Vid armén tjänstgör personalen bl. a. som instruktörer och rekryteringskonsulenter vid hemvärnsregionerna. Vid flygvapnet ingår de i luftförsvarscentraler och andra stridsledningsorgan. Vid marinen återfinns de även i olika stridsledningsorgan. I Danmark finns dessutom ett betydande antal frivilliga som motsvarar vår kvinnliga A- och B-personal. I Norges krigsmakt utgörs huvuddelen av kvinnorna av i fred yrkesanställd personal. De erbjuds att redan i fred teckna avtal för fortsatt tjänstgöring vid krigsorganisering. Kvinnorna i den norska krigsmakten tillhör en särskild organisation Kvinder i Forsvaret (KIF). Den nyssnämnda personalkategorien ingår i K I F under beteckningen KIF-yrkespersonell. Återstoden av personalen i K I F utgörs av s.k. K I F reservepersonell. Jämsides med K I F finns en särskild organisation för krigsmaktens sjuksköterskor - Sjuksköterskor i försvaret (SIF). SIF omfattar dels fullständigt utbildade sjuksköterskor som erhållit särskild tilläggsutbildning (SIF yrkespersonell) och dels reservpersonal (SIF reservepersonell). Reservpersonalen inom K I F och SIF, som motsvaras av frivillig Aoch B-personal i Sverige, behandlas närmare i följande avsnitt. I Schweiz och Sverige saknas, som tidigare nämnts, motsvarande militära inriktning av den kvinnliga yrkespersonalens utbildning, anställnings- och tjänstgöringsförhållanden. Flertalet av den i Sverige fast anställda kvinnliga personalen inom krigsmakten har en helt civil status och anställs efter samma normer som gäller för arbetskraft inom den civila arbetsmarknaden. Några särskilda åligganden i krig utöver dem som gäller för andra civila medborgare förekommer icke. En särskild insats görs av kvinnliga tekniska SOU 1968: 54

biträden inom flygvapnet. Ett mindre antal kvinnliga anställda tjänstgör som personaloch frivilligassistenter för att inom vissa staber biträda med handläggningen av frivilligärenden. De har rätt att bära uniform och har officers tjänsteställning. Högst kaptens tjänsteställning förekommer. D. Frivillig

medborgarinsats

Kvinnornas medverkan i försvaret i form av frivillig medborgarinsats förekommer i de studerade länderna främst i Danmark, Norge och Schweiz. De förhållanden som VK har granskat berör organisation, ledning, utbildning, tjänsteställning, beväpning, anställning och förmåner för personalen. 1. Organisation I Danmark tillhör kvinnorna särskilda militära kårer som ingår i försvarsgrenarnas hemvärn. Danmarks Lottekorps ingår sålunda i arméns (härens) hemvärn, Kvindeligt Marinekorps i marinens hemvärn och Kvindeligt Flyvekorps och Kvindeligt Luftmeldekorps i flygvapnets hemvärn. De danska frivilligt tjänstgörande kvinnorna är stamplacerade i hemvärnet och bär hemvärnets uniform och emblem. Många tjänstgör emellertid även utanför hemvärnen i armén, marinen eller flygvapnet. Föreningen De Danske Lottor är en stödförening till Danmarks Lottekorps. Föreningen Danske Kvinders Beredskap är en stödorganisation åt civilförsvaret. Dessa organisationer kan genom sin artskilda karaktär icke jämställas med de svenska frivilliga försvarsorganisationerna. I Norge bildar de norska frivilligt tjänstgörande kvinnorna, som tidigare nämnts två kårer - kvinnor respektive sjuksköterskor i försvaret (KIF och SIF). K I F och SIF är med sina underavdelningar underställda cheferna för försvarsgrenarna och hemvärnet. I Norge finns icke några frivilliga kvinnliga försvarsorganisationer i vår bemärkelse. Norges Lotteförbund (NLF), Norges Röde Kors (NRK) och Norska Samaritanforeningen (NSF) kan betraktas som fristående stöd265

organisationer, även om NLF ombesörjer viss förberedande lottautbildning. I Schweiz tillhör de frivilliga kvinnorna en särskild kår - Frauenhilfsdienst (FHD) - som ingår i armén. Enskilda medlemmar och avdelningar ur FHD är underställda militära staber och förband. Utanför armén finns därutöver Schweizerische Frauenhilfsdienst (också förkortad FHD) som är en facklig stödorganisation åt det statliga FHD. Några frivilliga kvinnliga försvarsorganisationer i vår bemärkelse finns alltså icke i Schweiz. De frivilliga kvinnorna i Norge, Danmark och Schweiz är i fred inordnade i respektive länders krigsmakter. Utanför den militära organisationen stående sammanslutningar som NLF i Norge, föreningen De Danske Lottor i Danmark och Schweizerische F H D i Schweiz m. fl. har ingen eller begränsade uppgifter beträffande rekrytering och utbildning. De är främst att betrakta som stöd- och intresseorganisationer och därför icke direkt jämförbara med våra kvinnliga frivilliga försvarsorganisationer. De kvinnliga frivilliga insatserna i Norge, Danmark och Schweiz har knutits fastare till krigsmakten jämfört med förhållandena i Sverige genom att verksamheten redan i fred inordnats i det militära systemet. Vidare förekommer icke den uppdelning i olika tjänstegrenar, som hos oss sammanhänger med att frivilligverksamheten är fördelad på fyra frivilliga försvarsorganisationer (SBS, SKBR, SLK, SRK). I Sverige tillhör kvinnorna självständiga frivilliga försvarsorganisationer utanför krigsmakten vilka samarbetar och samverkar med denna. På frivilligorganisationerna i Sverige ställs uppgifter av självständig natur i fråga om försvarsupplysning, rekrytering och viss del av utbildning och avtalsbindning. Organisationsförhållandena framgår av bild 1. 2. Ledning Genom att kvinnorna i Norge, Danmark och Schweiz är inordnade i det militära systemet är personalen redan i fred under-

ställd ett militärt chefsskap. Dessutom ingår i det militära ledningssystemet särskilda stabsorgan - sammansatta av kvinnor - för de frivilliga organisationernas ledning. I Norge inrättades 1953 befattningar för inspektörer för kvinnotjänsten vid varje försvarsgren och vid hemvärnet för att ge tjänsten vid försvaret fastare former. De fyra inspektörerna jämte chefssystern i försvarssjukvården utgör Forsvarets kvindenemnd. Nämnden skall bl. a. avge förslag om den framtida utformningen av kvinnornas tjänstgöring i försvaret. Huvuduppgiften är att anpassa KIF-(SIF-)personalens fredstjänstgöring så att dessa kvinnors möjlighet till insats vid mobilisering bäst gagnas. Nämnden skall vidare övervaka och leda den kvinnliga personalen och vara rådgivare åt militära chefer och staber. Nämnden lyder direkt under chefen för försvarsdepartementet. I Danmark förekommer stabsorgan i central och regional instans. I central instans leds verksamheten av fast anställda kvinnliga kårchefer vid de olika hemvärnens staber (härens, marinens och flygvapnets). Dessa kvinnliga kårchefer, som har överstes eller överstelöjtnants grad, lyder direkt under de militära inspektörerna för respektive hemvärn. Uppgifterna för de kvinnliga kårcheferna är främst att övervaka och leda den kvinnliga personalen och vara rådgivare åt militära chefer och staber. I regional nivå utövas ledningen av fast anställda s. k. regionslottor med kaptens grad. I Schweiz är ledningen knuten till arméstaben genom en stabssektion för Frauenhilfsdienst (FHD). Sektionen är underställd chefen för personalavdelningen. Den kvinnliga chefen för FHD är fast anställd. Uppgiften för sektion FHD i arméstaben är att övervaka och leda den egna personalen och vara rådgivare åt militära chefer och staber. I Schweiz eftersträvas att ärenden som rör kvinnlig försvarspersonal skall handläggas av kvinnor. I Sverige intar de kvinnliga frivilligorganisationerna, som tidigare nämnts, en självständig ställning i förhållande till statsmakSOU 1968: 54

Bild 1. De kvinnliga frivilligorganisationernas organisatoriska ställning i Norge, Danmark, Schweiz och Sverige Frivillig försvarsMyndigheter m. m. Frivilligorganisaorganisation, som tion som arbetar svarar för rekrysom stödorganisatering, viss uttion bildning m. m. Norge Norges Lotteforbund

Krigsmakten

Norges Röde Kors KIF och SIF yrkes- och reservepersonell Den Norske Samaritanforening Danmark

Hj emmevaernet Hjemmevaernsledningen 1

Föreningen De Danske Lottor

Arméns Hv

Marinens Hv

Flygvapnets Hv

Danmarks lottekorps

Kvinndeligt marinekorps

Kvindeligt flygvekorps

Schweiz Krigsmakten Der Schweizerische Frauenhilfsdienst

Der Frauenhilfsdienst

Sverige

Överbefälhavaren

Teckenförklaring:

_

Totalförsvaret

_L_

1 Armén med Hv

Marinen

Flygvapnet

+

f

stödåtgärder

Totalförsvarets civila delar

SKBR

SLK

-

t

SBS

+

rekrytering m. m.

SRK

Tabell 1. Utbildningstidens längd för grundutbildning bildning Land Danmark Norge

Grundutbildning (motsv) 1 vecka 1 vecka1

samt befattnings- och repetitionsut-

Befattnings- och förbandsutbildning

Repetitionsutbildning

3 veckor 1-2 veckor2

24 tim/år Endast vid luftförsvaret. 14 dagar/år 7 repövningar om 13 Schweiz 1 (2) veckor 2 (1) veckor dagar under hela tjänstgöringstiden. 3 Sverige 2 veckor 2 veckor 6-16 dagar/4 år 1 Avser KIF reservepersonell; KIF yrkespersonell har 3 veckors utbildning. Före grundutbildningens början genomgås särskild kurs i lottakunskap och sjukvård (12 tim). 2 Förekommer icke för arméns frivilliga kvinnor. 3 Allmän försvarsutbildning terna och myndigheterna. Frivilligorganisationerna har åtagit sig för totalförsvaret väsentliga uppgifter, nämligen medverkan i försvarsupplysning, rekrytering av all frivilligpersonal och medverkan vid av myndigheter anordnad frivilligutbildning. Denna omfattande verksamhet är ett villkor för att organisationerna skall få statsbidrag. För att säkerställa att frivilligverksamheten bedrivs på det för statsnyttan mest effektiva sättet sker ett nära samarbete mellan frivilligorganisationerna och myndigheterna. Överbefälhavaren svarar för erforderlig samordning av frivilligverksamheten. I krigsmaktens staber i alla instanser ingår handläggning av frivilligärenden som en integrerad del av övrigt stabsarbete. I försvarsgrensstaberna finns särskilda frivilligdetaljer och i övriga staber särskilda befattningshavare som handlägger frivilligfrågor. Jämfört med övriga länder, som här berörts, är förhållandena i Sverige unika. Det bör också nämnas att antalet kvinnor som tecknat avtal för tjänstgöring inom totalförsvaret i krig utgör ca 80 000 och väsentligt överskrider antalet frivilliga kvinnor i de övriga länderna. 3. Utbildning a) Ledning av utbildningen I Danmark, Norge och Schweiz leds utbildningen av militära myndigheter. I Norge svarar krigsmakten, främst hären, i Danmark hemvärnet och i Schweiz armén för 268

ledningen. I Sverige leds utbildningen främst av de myndigheter, som i krig avses utnyttja frivilligpersonalen, huvudsakligast krigsmakten. Frivilligorganisationerna biträder vid utbildningen genom att dels ställa instruktörer till förfogande och dels bedriva viss utbildning i egen regi. b) Utbildningens

omfattning

Utbildningen i samtliga aktuella länder omfattar grundutbildning, befattningsutbildning, repetitionsutbildning, befäls- och instruktörsutbildning, olika former av specialutbildning, utbildning av kvinnlig personal inom hemvärnet och utbildning av kvinnlig personal för totalförsvarets civila delar. Dessutom bedrivs ungdomsutbildning i regel under frivilligorganisationernas egen ledning. c) Utbildningstidens

längd

Utbildningstidens längd framgår av nedanstående tabeller. Tabell 2. Befäls- och instruktörsutbildning Land

Utbildningstid

Danmark Norge Schweiz

2-3 veckor 4 veckor 4-5 veckor jämte tjänst vid grundkurs 3 veckor

Sverige

3 veckor jämte tjänstgöring vid en krigsförbandsövning om ca 1 % vecka SOU 1968: 54

Tabell 3. Exempel på specialutbildning Land

Utbildningstid

Norge Schweiz Sverige

1 vecka (vintertjänst) 2 veckor 2 veckor (vintertjänst, ledarskap eller utbildningsmetodik)

Tabell 4. Utbildning av kvinnlig personal för hemvärnet Land

Grundutbildning

Repetitionsutbildning

Danmark Norge Sverige

1 vecka 1 vecka 3 veckor

— — 20 tim/år

d) Vissa synpunkter

på

utbildningen

VK har särskilt granskat grundutbildningen. Med hänsyn till det framtida krigets krav har VK funnit att kvinnlig frivillig personal liksom även manlig som icke fullgjort värnpliktsutbildning bör ges en grundutbildning som innefattar bl. a. en allmän försvarsutbildning av omkring 2 veckors längd. Av resursskäl och med hänsyn till tjänstgöringens natur har viss differentiering av längden måst ske för olika kategorier av A-personal. Bl. a. har exercis och vapentjänst ansetts kunna utgå för personal inom totalförsvarets civila sektorer. En jämförelse mellan innehållet i denna utbildning i Norge och Sverige visar bl. a. att ämnet försvarets organisation i Norge, vilket närmast torde kunna jämställas med försvarsupplysning i Sverige, upptar dubbelt så lång tid i Norge som i Sverige. I Norge ges större utrymme åt undervisning i disciplinfrågor, försvar mot psykologisk krigföring, Genévekonventionerna och förhållandena vid mobilisering än i Sverige. Exercis i sluten ordning i Norge upptar mer än dubbla tiden mot i Sverige. Den i Sverige bedrivna utbildningen i fysisk träning och den del av självskyddsutbildning, som i Sverige omfattar skydd mot flyg och marktrupp samt vapen- och sjukvårdstjänst, förekommer icke i Norge. Utbildning i SOU 1968: 54

skydd mot ABC-stridsmedel tilldelas hälften så lång tid i Norge som i Sverige. I Norge är befattningsutbildningen begränsad och förekommer icke vid armén då KIF-yrkespersonell genom sin tjänst i fred anses vara befattningsutbildad i tillräcklig utsträckning. KIF-reservepersonell används vid armén endast för förplägnads- och annan underhållstjänst och anses därför icke i behov av befattningsutbildning i fred. Särskilt anmärkningsvärt är det stora antalet repetitionsövningar (7 st. om 13 dagar) som FHD-personalen i Schweiz fullgör. Någon möjlighet att befrias från dessa övningar föreligger icke annat än genom havandeskap, sjukdom eller äktenskap. Den därnäst längsta repetitionsutbildning har Sverige. Norge har sådan utbildning endast för luftförsvaret. Schweiz har den längsta befälsutbildningen. Detta sammanhänger med att den som önskar vinna befordran, förutom viss befordringsutbildning för en högre grad, även skall tjänstgöra som instruktör 3 veckor vid enheter under grundutbildning för att erhålla praktik och hjälpa upp befälstillgången. En jämförelse mellan de schweiziska och svenska befälsutbildningssystemen utvisar en relativt god överensstämmelse mellan de båda ländernas befälsutbildningssystem i fråga om utbildningens längd. I Schweiz bedrivs huvuddelen av FHDpersonalens utbildning av kvinnliga icke yrkesanställda instruktörer. Endast viss särskilt kvalificerad befattningsutbildning omhänderhas av män, totalt ca 10 % av utbildningen. I Norge och Danmark används i betydande utsträckning yrkesanstälida kvinnliga instruktörer. VK har kommit till den uppfattningen att en ökning av antalet frivilliga kvinnliga instruktörer bör ske även i Sverige. De schweiziska instruktörerna har i genomsnitt 22-26 veckors utbildning bakom sig. De svenska instruktörerna beräknas enligt VK förslag komma att få motsvarande utbildningsbakgrund som de schweiziska. I fråga om specialutbildning fästes i Norge stor vikt vid tjänsten vintertid främst för att personalen skall lära sig överleva i fjällterräng. Den relativt långa vinterkursen om269

fattar 3 veckor. Mot bakgrunden av vad tidigare anförts beträffande behovet av flera kvinnliga instruktörer i Sverige, har VK föreslagit specialkurser i ledarskap och utbildningsmetodik. Beträffande utbildning i Norge, Danmark och Sverige av kvinnlig personal för hemvärnet kan noteras att grundutbildningen är lika lång med undantag för den svenska utbildningen av samariter för hemvärnet, som är längre än i de andra länderna. Repetitionsutbildning av denna personalgrupp synes endast förekomma i Sverige. Utbildning av kvinnlig personal för totalförsvarets civila delar förekommer endast i Sverige.

I Sverige föreslår VK att nuvarande system med förordnande av A-personal i civilmilitära tjänsteklasser bibehålls. Befälsrätt skall endast kunna utövas över kvinnlig personal.

5. Beväpning Beträffande utrustning med handvapen är personalen i Norge och Schweiz obeväpnad. Personalen i Danmark och krigsmaktens personal i Sverige (utom B-personal) är beväpnad. Den utbildas i materielkännedom på tilldelade vapen. I Danmark är skjututbildningen frivillig. I Sverige föreslår VK att skjututbildning skall bli obligatorisk för krigsmaktens personal.

4. Kvinnornas ställning I samtliga länder har den kvinnliga personalen, som tjänstgör vid krigsmakten, militär ställning och bär uniform. De erhåller därigenom samma folkrättsliga status som militär personal i övrigt enligt Genévekonventionen av den 12 augusti 1949. SIF-personal i Norge är dock civil personal men bär uniform. I fråga om befälsställning benämns och tilltalas i Norge personal med KIF-korpral, KIF-löjtnant etc. I Danmark tilläggs personalen militära grader. Personal som utbildats till distriktslotta och lottakompanichef får grad som kaptenlöjtnant i hemvärnet, lotta som leder halvkompani (stf. kompanichef) grad som premiärlöjtnant i hemvärnet, lotta som leder lottapluton, löjtnant i hemvärnet, stf. lottaplutonchef sergeant i hemvärnet, lottagruppchef korpral i hemvärnet. Samtliga befattningshavare bär gradbeteckningar som hemvärnsbefäl i motsvarande grader. I Schweiz används icke militära titlar med motivering, att den kvinnliga personalen icke besitter mot sådana titlar svarande kvalifikationer. Befälsutbildad personal i F H D benämns och tituleras därför med användning av befattningsbenämning t. ex. Kolonnenfuhrerin, FHD-Dienstchef, Dienstfiihrerin, Gruppenfiihrerin etc.

6. Antagning och avtal Lägsta antagningsåldern är i Norge och Danmark det år vederbörande fyller 18 år och i Schweiz 19 år. I regel kan antagning ske av personal som är uppemot 35 års ålder. I Sverige sker krigsplacering inom krigsmakten vid 18 års ålder medan utbildning kan påbörjas tidigare. I Norge och Schweiz skall läkarintyg utfärdat av militärläkare uppvisas. I Danmark och Sverige avges hälsodeklaration som granskas av läkare. I vissa fall kan särskild läkarundersökning påfordras. De personliga förhållandena undersöks i Schweiz med särskild noggrannhet. I Danmark underställs ansökan att bli antagen hemvärnets s. k. distriktsudvalg på den sökandes bostadsort. Distriktsudvalg finns inom hemvärnsområden och består av fem medlemmar som utsetts av de kommunala myndigheterna. Distriktsudvalg har att med ledning av de uppgifter, som enligt ett särskilt formulär lämnats av den sökande, pröva ansökningen. Anses särskild läkarundersökning erforderlig påfordras sådan. I Sverige bör enligt VK förslag efter påbörjad utbildning skärmbildsundersökning, blodgruppering och psykologisk prövning (del av I-prov) genomföras. Under grundutbildning prövas den frivilliges lämplighet för bl. a. befälsutbildning. I Sverige SOU 1968: 54

bör den psykologiska prövningen ingå i denna bedömning. Krigsfrivilligavtal företer i fråga om avtalens giltighet olikheter. I Danmark och Norge innebär avtalet att vederbörande under minst ett år skall kvarstå i tjänst och genomgå föreskriven utbildning. Avtalet innehåller föreskrift om skyldighet att tjänstgöra vid mobilisering. Avtalet kan uppsägas efter ett år, varvid tre månaders uppsägningstid gäller. I Schweiz innebär avtalet att den frivillige förutom utbildning förbinder sig att fullgöra (7 X 13 = ) 91 dagars tjänstgöring vid krigsförband. Endast havandeskap, sjukdom, giftermål kan medge befrielse. I Sverige föreslås krigsvilligavtal gälla under fyra år. I avtalet bör finnas bestämmelser bl. a. om skyldighet att delta i krigsförbandens repetitionsutbildning och beredskapsövning samt om att avtal icke får sägas upp under beredskapsövning och krig. Givetvis skall det liksom för värnpliktiga finnas möjligheter att erhålla anstånd med frivillig tjänstgöring. Uppsägningstiden är 6 månader. Det svenska avtalet skall med andra ord säkerställa att den utbildade frivilliga personalen kan disponeras på ett fastare sätt än hittills i fred samt vid beredskap och krig. 7. Förmåner

om premier m. m. för genomgången utbildning torde emellertid Sverige i förmånshänseende komma i nivå med övriga länder. D.

Avslutning

Av det anförda framgår att kvinnorna anförtrotts betydande uppgifter i de berörda ländernas freds- och krigsorganisation. Detta vittnar om en stark tilltro till de kvinnliga insatsernas betydelse. Uppfattningen är underbyggd av praktisk erfarenhet främst från 2. världskriget. Den differentierade användbarhet, som kvinnan numera besitter genom allt större insatser i det civila samhället utanför hemmen, gör att tillgång till i fred försvarsutbildad kvinnlig personal anses betydelsefull för att landets personalresurser effektivt skall kunna utnyttjas i krig. I de skildrade länderna används frivilliga kvinnor främst inom krigsmakterna. I Sverige svarar kvinnan därjämte för en rad uppgifter inom totalförsvaret utan motsvarighet i andra länder. Framdeles avtecknar sig ett allt starkare behov av frivilligt utbildad kvinnlig personal för totalförsvarets civila sektorer. Det torde enbart vara en tidsfråga när de kvinnliga frivilliginsatserna i de berörda länderna utsträcks att även omfatta uppgifter inom de civila delarna av totalförsvaret.

Utöver förmåner i form av fri förläggning, förplägnad, utrustning och sjukvård samt fria resor m . m . som är ungefär likvärdiga i de behandlade länderna torde Schweiz vara det land där den frivilliga personalen har de största ekonomiska förmånerna. 80 % av personalen i F H D behåller nämligen genom olika överenskommelser mellan staten och arbetsgivarna sin civila lön under militär tjänstgöring. Därtill har personalen värnpliktigs avlöning. I Norge och Danmark kan ersättning för förlorad arbetsförtjänst utgå med upp till 50 kr. för dygn utöver de traktamenten på omkring 10 kr. för dygn som normalt utgår. I Sverige torde de direkta ekonomiska förmånerna hittills ha varit lägst. Endast traktamente med 10 kr. för dygn har utgått. Med de föreslag VK lägger fram i fråga SOU 1968: 54

Bilaga 23:1 Jämförelse mellan förmåner till värnpliktig under obligatorisk respektive frivillig

utbildning

Författningar m. m. enligt vilka förmåner ( x) utgår

Värnpliktsavlöningskungörelsen

Kategori/utbildning

Penning- Förbiplägdrag nad

Persedlar, ReseUtBeInutförryckgravkvar- rust- maner Pre- nings- Sjuk- ningstering ning m.m. mier* bidrag vård hjälp

x

x

x

x x

x x

x x

—

—

—

x5

x

x

— —

x8 x

x x

x5

x

x

A. VÄRNPLIKTIGA 1) Under utbildning inom obligatoriska värnpliktssystemet: a) Grundutbildning b) Utbildning till värnpliktig officer (frivilligt åtagande) c) Repetitionsutbildning 2) Under frivillig utbildning/ tjänstgöring: a) Tjänstgöring för att tillgodose föreliggande behov av befäl (avd A I I i frivilligbrevet) b) Utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning (avd A III c) i frivilligbrevet) B. FRIVILLIG PERSONAL 1) FBU-personal under: a) Utbildning enl. avd B i frivilligbrevet. Hemortsutbildning Lägerkurs om minst 3 dagar9 b) Tjänstgöring för att tillgodose föreliggande behov av befäl (se 2b) ovan = vpl) c) Utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning (avd A III c) i frivilligbrevet)

X8 X

x

—

X

—

— —

X

—

l) A-personal under: a) Utbildning enl. avd B i frivilligbrevet. Hemortsutbildning Lägerkurs om minst 3 dagar9 b) Utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning (avd A III c) i frivilligbrevet) 5) B-personal

Under utbildning i princip endast förmåner i form av förplägnad och nal, förmåner som denna personal under utbildning enl. avd AIII c) i fri i samband med grund- eller repetitionsutbildning av vpl inom krigs Utbildnings- eller tjänstgöringspremier

272 SOU 1968: 54

/tjänstgöring och förmåner till frivillig personal under utbildning/tjänstgöring Familjebidragsförfattningarna

Andra författningar

Grupp- Militär- Allm. Närings- liversättn.- reseFamilje- Bostads- bidrag försäkr.- förord- regiepenning bidrag m. m. kung. ningen mentet

Avlöningsavtal för statstjänstemän Anmärkningar 1

Om försörjningsplikt föreligger.

2 1 princip ej till ensamstående vpl. 8

Lön med B-avdrag utgår om vederbörande fullgör utbildning det år han fyller 23 år eller därefter. 4 Lön med B-avdrag. 5 Lägst 12 kr/dag. 6 Utgår om utbildningen omfattar minst 6 dagar i följd. 7 Lön med B-avdrag högst 32 dagar under ett och samma kalenderår. 8 1 förekommande fall. »Traktamente högst 10 kr/dag enligt frivilligbrevets bestämmelser.

x

x

X

X

X X

X X

inkvartering. Vid tjänstgöring i krigsbefattning i stället för A-persovilligbrevet. Samma förhållande vid utbildning i form av tjänstgöring makten eller befälsutbildning av fast anställd personal vid krigsmakten.

SOU 1968: 54 IS—814341

Bilaga 23:2. Värnpliktskommitténs förslag angående förmåner till frivillig personal under utbildning

Persedlar, utrustning

Förmånsslag

Förplägnad

Författningar m. m. som är tillämpliga i fråga om förmåner

Av VK föreslagna förmånsbestämmelser (motsvarande förmåner som tillkommer vpl under vpltjg)

A. A- och B-personal Under utbildning till och som avtalsbunden personal. 1. Grundutbildning 2. Repetitionsutbildning B. Deltagare i frivillig befälsutbildning 1. Befordringsutbildning 2. Kompletteringsutbildning C. Deltagare i annan frivilligutbildning All förekommande utbildning Anm:

1 Inkvartering

Sjukvård

Begravningshjälp

X

X

X

X1

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X1

X

X9

X9

X9

X1

X

X9

X9

X9

X1

X

Utbildningen skall omfatta minst 2 dagar i följd 2 Utbildningen skall omfatta minst 6 dagar i följd

In- och utryckningsresor Statsanställd lön med B-avdrag högst 32 dagar/kalenderår

SOU 1968: 54

Grupplivförsäkring

Olycksfallsskadeförsäkring m. m.

Familjebidragsförmåner

Resor, traktamenten m. m.

Bibehållen lön i anställning

Kung. ang. grupplivförs. åt vpl m.fl.

Militärersättningsförordningen

Familjebidragsförfattningarna

Allmänna resereglementet

Allm. avlön.avtal för stats- Av VK föreslagna förmånstjm. m. fl. bestämmelser

X

X

X2

X3

X*

X5

X

X

3 X*

X8

X

X

X

X

Traktamente Premier

X8 X 8

5 Utbildningen skall omfatta minst 2 dagar i följd, 10 kr/dag 6 Lägst 12 kr/dag 7 20 kr/dag

SOU 1968: 54

10 Lägst 12 kr/dag om utbildningen omfattar minst 2 dagar i följd

9 Beroende på utbildningstidens längd 10

Efter utbildningsmyndighets bestämmande

Bilaga 23:3 Exempel på utgående familjebidragsförmåner

Exempel 1.

Familjebidragsbehov

En värnpliktig är löntagare. Han har familj bestående av hustru och två minderåriga barn. Hans bostadskostnad är 300 kr. för månad. Den värnpliktige eller hans familjemedlemmar åtnjuter icke inkomster som skall verka reducerande på familjebidragsbehovet. Familjebidraget blir härvid, räknat för månad om 30 dagar, följande:

Familjepenning Bostadsbidrag

Familjepenning Bostadsbidrag

Summa

per månad 720 kr. 300 » 1 020 kr.

Mannens lön inverkar reducerande enligt följande: Månadslönen 1 800 kr. Avgår avdragsfritt belopp 500 » (en fjärdedel av månadslönen, dock minst 500 kr.)

720 kr. 300 »

1 300 kr.

Summa familjebidrag 1 020 kr.

Exempel 2. En lotta krigsplacerad vid militär stab, deltar under 10 dagar i en stabsövning. Hon fullgör härunder utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning enligt avd. A III c) i frivilligbrevet. Enär utbildningstiden omfattar mer än sex dagar i följd kan hon i förevarande fall äga rätt till familjebidrag. Vid tjänstgöring (utbildning) efter frivilligt åtagande skall alltid s. k. fri behovsprövning enligt föreskrifterna i familjebidragsförfattningarna tillämpas. Vederbörande lotta är gift. Hon är icke förvärvsarbetande. Hennes make har en månadslön av 1 800 kr. Makarna har två minderåriga barn. Familjens bostadskostnad är 300 kr. för månad. Behovsprövning ger följande familjebidrag. 276

Av återstående belopp, 1 300 kr., skall hälften, eller 650 kr., inverka reducerande på familjebidragsbehovet. Familjebidrag skall alltså beviljas med (1 020-650 = ) 370 kr. för månad.

Exempel 3. Samma tjänstgöringsförhållanden som i föregående exempel. Vederbörande lotta är emellertid ensamstående utan försörjningsskyldighet. Hon är förvärvsarbetande men bibehåller inte någon lön under tjänstgöringen. Hennes bostadskostnad är 200 kr. för månad. I detta fall skall familjebidrag utgå i form av bostadsbidrag med ett belopp motsvarande bostadskostnaden dvs. med 200 kr. för månad. SOU 1968: 54

Skulle lottan i förevarande fall ha haft försörjningsskyldighet gentemot ett minderårigt barn skulle hon utöver bostadsbidraget ha åtnjutit familjepenning med 6 kr. för dag för barnet.

SOU 1968:54

Bilaga 23:4 Beräkningsunderlag för föreslagna premiebelopp vid befordringsutbildning inom FBU-systemet

Korpralskurs Utbildningstid: 4 veckor. Premiebelopp: 140 kr. (dagsbelopp 5 kr.). Såsom jämförelse kan nämnas att utbildningspremie vid underbefälsutbildning enligt värnpliktsavlöningskungörelsens bestämmelser utgår med 325 kr., vilket för en underbefälsuttagen med längsta grundutbildningstid utgör ett premiebelopp om ca 5 kr. för dag.

Furirkurs Utbildningstid: 4 veckor. Premiebelopp: 275 kr. (dagsbelopp ca 10 kr.).

för dag. Med hänsyn till bl. a. den höga angelägenhetsgraden av här ifrågavarande frivilligutbildning har VK vid beräkningen av premien funnit skäl att här utgå från ett dagsbelopp av ca 27 kr., dvs. dubblerat det vid obligatorisk underofficersutbildning utgående beloppet. Fänrikskurs Såsom anförts ingår i denna utbildning avslutande del av kadettskola. Premien bör därför enligt VK mening utgå enligt de grunder som gäller för det obligatoriska utbildningssystemet, dvs. enligt värnpliktsavlöningskungörelsens föreskrifter. Kostnaderna för premierna bör belasta värnpliktsanslaget.

Sergeantkurs Utbildningstid: 6-10 veckor. Premiebelopp: 550 kr. Fanjunkarkurs Utbildningstid: 4 veckor (jämte ett förberedande kompendieskede om en vecka). Premiebelopp: 750 kr. (dagsbelopp ca 27 kr.). Såsom jämförelse kan nämnas att utbildningspremie vid underofficersutbildning enligt värnpliktsavlöningskungörelsens bestämmelser utgår med 2 025 kr. för en utbildningstid om 150 dagar, eller 13 kr. 50 öre

278 Löjtnantskurs Utbildningstid: 4 veckor (jämte ett förberedande kompendieskede om en vecka). Premiebelopp: 1 200 kr. (dagsbelopp ca 45 kr.) Såsom jämförelse må omnämnas att utbildningspremie för officersutbildning enligt värnpliktsavlöningskungörelsen utgår med 4 000 kr. för 90 dagar, eller ca 45 kr. för dag. VK har vid framräknandet av premiebeloppet för här ifrågavarande kurs utgått från nämnda dagsbelopp varvid premiebeloppet för veckoskede kommer att avrundat utgöra 300 kr. SOU 1968: 54

Kaptenskurs Utbildningstid: 8 veckor (jämte två veckors förberedande korrespondenskurs). Premiebelopp: 2 400 kr. Vid beräkningen av premiebeloppet har VK använt sig av samma utgångsvärden som förelegat vid fastställande av premie för ovannämnda löjtnantskurs.

SOU 1968: 54

279 z '*

Bilaga 23:5 Fördelning av ersättning till vissa funktionärer enligt överbefälhavarens förslag 1966. (Tillhör Fst/ Allm 3/3 1966 nr 940)

Fördelning av funktionärei

Frivorg

Centralt Antal med max erMaximi- sättning: summa 750: — 500: —

Regiona It Lokalt (förbunc 1, motsv) (kår, motsv) Antal med max Antal med max ersättning: ersättning: Ungefärligt antal regio750: — 500: — 750:— 500: — nala och lokala instanser

CFB

180 750 —

—

31 FRO FVRF SBK

14 750 55 000 9 750

2 2

2 2 2

FMCK SBS

10 500 37 250

1 3

SKBR

80 500

SLK

—

—

—

—

—

—

—

2 3

5 14

10 26

—

—

—

—

579 000

650 SRK

55 750

—

—

Skytte-

40 500

—

—

ös

SvPist Sfb

24 500

—

—

SSF

11 750

—

—

—

31 förbund 405 föreningar 24 kretsar 30 föreningar 15 kretsar 100 förbund 15 sektioner 24 förbund 36 kårer 27 förbundsinstanser 120 bilkårer 27 förbund 1 800 kårer och andra lokalorg 24 distrikt 2 500 lokalorg 27 förbund 2 150 föreningar 26 kretsar, 720 föreningar 20 förbund 450 klubbar

Summa 1 110 000

280 SOU 1968:54

Bilaga 25:1 Förslag till Kungörelse om

Härigenom förordnas som följer. Allmänna

bestämmelser 1 §•

Med frivillig försvarsorganisation avses i denna kungörelse Centralförbundet för befälsutbildning, Flygvapenföreningarnas riksförbund, Frivilliga automobilkåren, Frivilliga flygkåren, Frivilliga motorcykelkåren, Frivilliga radioorganisationen, Frivilliga skytteväsendet, Föreningen svenska blå stjärnan, Föreningen svenska röda korset i fråga om sådan verksamhet som avser sjukvården inom totalförsvaret, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Sjövärnskåren, Svenska brukshundklubben, Svenska fallskärmsklubben, Svenska pistolskytteförbundet, Svenska sportskytteförbundet, Sveriges civilförsvarsförbund och Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund samt i fråga om sådan försvarsverksamhet som avser frivillig befälsutbildning Kustartilleriets reservofficersförbund, Svenska Arméns och Flygvapnets reservofficersförbund, Svenska Flottans reservofficersförbund och Svenska reservunderofficersförbundet. SOU 1968: 54

försvarsverksamhet

2 §. Försvarsverksamheten inom frivillig försvarsorganisation skall tjäna totalförsvaret och omfatta försvarsupplysning samt rekrytering och utbildning av frivilligpersonal. 3 §. Grundstadgar för frivillig försvarsorganisation fastställes av Kungl. Maj:t. Statsbidrag eller annat statligt understöd till frivillig försvarsorganisation utgår under förutsättning att organisationen följer bestämmelserna i denna kungörelse och övriga föreskrifter som Kungl. Maj:t utfärdar. 4 §.

Personal som genom skriftligt avtal åtager sig att frivilligt tjänstgöra inom totalförsvaret kallas A- och B-personal. A-personalen placeras för ständig tjänstgöring inom totalförsvaret medan B-personalen står till förfogande för tillfällig tjänstgöring inom totalförsvaret. Myndigheternas

uppgifter

5 §. Myndighet skall inom sitt verksamhetsområde och i samråd med de frivilliga försvarsorganisationerna lämna organisationerna underlag för upplysningsverksamheten, bistå organisationerna i rekryteringsverksamheten, 281

leda frivillig befälsutbildning samt A- och B-personals utbildning, anordna utbildning av annan frivillig personal under medverkan av organisationerna, registrera personal för frivillig befälsutbildning, teckna avtal med, registrera och krigsplacera A- och B-personal, tillhandahålla frivillig försvarsorganisation materiel, lokaler och övningsområden enligt särskilda bestämmelser, i övrigt understödja den frivilliga försvarsverksamheten. 6 §. Överbefälhavaren och arbetsmarknadsstyrelsen skall i samråd med andra berörda myndigheter samordna den frivilliga försvarsverksamheten, överbefälhavaren inom krigsmakten och arbetsmarknadsstyrelsen inom totalförsvaret i övrigt. Överbefälhavaren skall också svara för samordning mellan de militära och civila delarna av den frivilliga försvarsverksamheten. 7 §.

Överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, transportnämnden, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap och andra berörda myndigheter inom totalförsvaret skall, var och en inom sitt område, yttra sig över anslagsframställning från frivillig försvarsorganisation. 8 §.

Överbefälhavaren och arbetsmarknadsstyrelsen åligger särskilt att i samråd lämna anvisningar för beräkning av maximistyrkor för A- och B-personal samt att ange riktlinjer för rekrytering av denna personal. Överbefälhavaren åligger vidare särskilt att verka för likartade bestämmelser om utbildning, antagning och förordnande av personal, som deltager i frivillig försvarsutbildning, och för en ändamålsenlig fördelning av de frivilliga försvarsorganisationernas uppgifter. 282

9 §. Försvarsgrenschef och myndighet utanför krigsmakten åligger särskilt att lämna frivillig försvarsorganisation uppgifter om behovet av frivillig personal och det årliga utbildningsbehovet för beräkning av erforderligt statsbidrag. 10 §. Militärbefälhavare och civilbefälhavare leder den frivilliga försvarsverksamheten inom sitt verksamhetsområde. Militärbefälhavare skall också i samråd med andra berörda myndigheter samordna all frivillig försvarsverksamhet inom militärområdet. 11 §. Länsstyrelse leder i samråd med lantbruksnämnd, länsarbetsnämnd och landsting den frivilliga försvarsverksamheten inom sitt verksamhetsområde. Försvarsområdesbefälhavare och chefen för Gotlands militärkommando svarar för samordning mellan de militära och civila delarna av den frivilliga försvarsverksamheten inom försvarsområdet respektive militärkommandot.

De frivilliga försvarsorganisationernas gifter

upp-

12 §. Frivillig försvarsorganisation skall i samråd med myndigheterna leda upplysnings- och rekryteringsverksamheten, medverka vid sådan utbildning av frivillig personal som ledes av myndighet, leda sådan utbildning av frivillig personal som icke anordnas av myndighet. 13 §.

Frivillig försvarsorganisation skall vidare avge förslag till anslagsframställning, omhänderha tilldelade statsmedel enligt föreskrifter av central förvaltningsmyndighet, bestämma över sina föreningsmässiga SOU 1968: 54

angelägenheter med beaktande av att administrations- och förvaltningsverksamheten bör samordnas inom och mellan organisationerna. A- och B-personalens

repetitionsutbildning

om tjänstgöringen sker i civilförsvaret, och för medicinalpersonal, om tjänstgöringen sker inom det allmänt civila medicinalväsendet eller det civila veterinärväsendet. Övriga bestämmelser

m. m.

18 §.

14 §.

För samordning av de frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet skall finnas samarbetsorgan enligt bestämmelser som överbefälhavaren utfärdar. I frivillig försvarsorganisations ledningsorgan skall ingå representanter för statsmyndigheterna enligt föreskrifter i organisationens grundstadgar.

A- och B-personal är skyldig att fullgöra repetitionsutbildning, A-personalen högst 16 dagar för varje fyraårsperiod av avtalstiden och B-personalen högst 80 timmar för varje fyraårsperiod av avtalstiden. Vid krig eller krigsfara eller då personal inkallas till tjänstgöring jämlikt 27 § 2 mom. värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967) är A- och B-personalen skyldig att fullgöra den tjänstgöring som erfordras med hänsyn till verksamheten inom totalförsvaret. 15 §. . Avtal med A- och B-personal träffas för fyraårsperioder och gäller med sex månaders uppsägningstid. Vid uppsägning från den avtalsslutande myndighetens sida får dock kortare uppsägningstid iakttagas. Den avtalsslutande myndigheten äger medge att avtalet upphör utan att gällande uppsägningstid iakttages. Frivilligpersonalen får icke säga upp avtalet vid krig eller krigsfara eller då personal inkallas till tjänstgöring jämlikt 27 § 2 mom. värnpliktslagen. 16 §. A- och B-personal får av den avtalsslutande myndigheten beviljas anstånd med tjänstgöringen efter motsvarande grunder som gäller för värnpliktigas anstånd med tjänstgöring enligt 27 § 1 mom. värnpliktslagen.

19 §. Tvister i rekryteringsfrågor avgöres av en personalprövningsnämnd enligt särskilda bestämmelser. 20 §.

Frivillig personal erhåller under utbildning och annan tjänstgöring traktamente, premie och övriga förmåner enligt grunder som Kungl. Maj:t bestämmer. 21 §. Gåva som tillfaller frivillig försvarsorganisation och som kan komma att medföra särskild förpliktelse för staten får mottagas först efter Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall. Denna kungörelse träder i kraft den , då kungörelsen den 11 december 1953 (nr 737) angående frivillig försvarsverksamhet skall upphöra att gälla.

17 §. A- och B-personal är under sådan tjänstgöring som avses i 14 § i tillämpliga delar underkastad de bestämmelser som gäller för krigsmän, om tjänstgöringen sker vid krigsmakten, för civilförsvarspliktiga, SOU 1968: 54

Bilaga 25:2 Förslag till Bestämmelser om förmåner under utbildning av frivillig personal m. m.

Inledande

bestämmelse 1 §•

Den som deltager i frivillig utbildning för verksamhet inom totalförsvaret erhåller under utbildningen traktamente, premie och övriga förmåner enligt vad som anges 12-11 §§. Traktamente

till värnpliktig i viss tjänstegrad eller tjänsteklass under repetitionsutbildning. Premier 4 §. Personal som deltager i frivillig befälsutbildning och som med godkännande vitsord genomgått nedan angiven utbildning erhåller premie med följande belopp.

2 §. A- och B-personal erhåller traktamente under grundutbildning, som varar minst två dagar i följd, med 10 kronor för dag och under repetitionsutbildning med 12 kronor för dag eller det högre belopp som enligt värnpliktsavlöningskungörelsen den 12 september 1958 (nr 485) utgår såsom penningbidrag till värnpliktig i viss tjänstegrad eller tjänsteklass under repetitionsutbildning. 3 §.

Personal som under minst två dagar i följd deltager i annan frivillig utbildning än som avses i 2 § erhåller traktamente under förutsättning att utbildningen enligt utbildningsmyndighetens bedömande är nödvändig för att personalen skall nå eller bibehålla kompetens för krigsbefattning eller annan placering inom totalförsvaret. Traktamente utgår med 12 kronor för dag eller det högre belopp som enligt värnpliktsavlöningskungörelsen utgår som penningbidrag

284 Befordringskurs

Premie

Korpralskurs Furirkurs Sergeantkurs Fanjunkarkurs Löjtnantskurs Kaptenskurs

140: — 275: — 550: — 750: — 1 200: — 2 400: —

5 §. A- och B-personal som med godkännande vitsord genomgått nedan angiven grundutbildning erhåller premie med följande belopp. Kurs

Premie

Grundkurs 200 Underbefälskurs (ledarkurs 1) 300 Underofficerskurs 1 (ledarkurs 2) 450 Underoff. kurs 2 (instruktörskurs) 600 Officerskurs (högre ledarkurs) 1 000 1 B-personal erhåller premie för grundkurs endast om kursen är lika lång som grundkurs för A-personal.

SOU 1968: 54

6 §. A- och B-personal som efter genomgången instruktörskurs fullgjort praktisk tjänstgöring under minst 20 dagar erhåller premie med 1 200 kronor. 7 §.

A- och B-personal erhåller under repetitionsutbildning som avses i 14 § kungörelsen den 196 (nr ) om frivillig försvarsverksamhet premie med 20 kronor för dag. Sammanhängande tjänstgöring om minst 8 och högst 24 timmar skall anses motsvara en dag. Övriga förmåner 8 §. Personal som deltager i frivillig utbildning erhåller fri resa mellan bostadsorten och utbildningsplatsen. Om transport icke ordnas genom utbildningsmyndighetens försorg, erhålles fri resa genom militär tjänstebiljett eller, om sådan biljett icke kunnat tillhandahållas, genom resekostnadsersättning. Resekostnadsersättning utgår enligt be[ stämmelserna i allmänna resereglementet den 21 november 1952 (nr 735), varvidI personalen anses tillhöra reseklass C. Vid1 resa med egen bil utgår ersättning för resani med belopp för kilometer som jämlikt kungörelsen den 12 december 1952 (nr 780)) angående resekostnadsersättning med egenl bil m. m. gäller vid användning av mindrei bil vid en körlängd av 1 500 mil och däröver för budgetår jämte ersättning för medresande enligt bestämmelserna i allmännaI resereglementet. Ersättningen vid resa medi egen bil får dock icke utgå med högre be-lopp än som motsvarar kostnaden för resaa med tåg i 2 klass. 9 §. Frivillig personal erhåller under utbild-ining - inbegripet färd mellan bostadsorten och utbildningsplatsen - fri inkvarteringg och fri förplägnad. Kan fri inkvarteringg teller fri förplägnad icke tillhandahållas, ut.SOU 1968: 54

går ersättning därför enligt de grunder som gäller för sådan ersättning åt värnpliktiga. Personalen har rätt till samma sjukvårdsförmåner och förmåner vid begravning som enligt värnpliktsavlöningskungörelsen tillkommer värnpliktig i samband med värnpliktstjänstgöring. Sjukvårdsförmånerna utgår dock endast om utbildningen varar minst två dagar i följd. 10 §. Särskilda bestämmelser gäller om frivillig personals rätt till familjebidrag och grupplivförsäkring samt ersättning för skada och sjukdom under utbildningen. 11 §. Frivillig personal äger enligt vederbörande centrala förvaltningsmyndighets bestämmande låna beklädnadspersedlar och övrig utrustning som fordras för tjänstgöringen. Personalen får enligt myndighetens bestämmande inlösa lånade persedlar mot kontant ersättning.

Särskilda

bestämmelser

12 §. Den som antages såsom A- eller B-personal skall vara svensk medborgare och under antagningsåret fylla lägst 16 eller, om tjänstgöringen avser krigsmakten, lägst 18 år samt äga nöjaktiga förutsättningar för tjänstgöringen. Vid antagningen skall beaktas om den som kommer i fråga visat laglydnad och äger medborgarsinne. 13

§•

Den som vill bli antagen som A- eller B-personal skall avge förklaring om sitt hälsotillstånd. Den avtalsslutande myndigheten äger infordra andra uppgifter som fordras om personliga förhållanden av betydelse för tjänstgöringen. 14 | .

Före antagning av A- eller B-personal skall den avtalsslutande myndigheten samråda med andra berörda myndigheter.

15 §. Vid utbildning som avses i detta brev tillhandahåller vederbörande myndighet materiel, lokaler och övningsområden enligt de förvaltningsbestämmelser som gäller för myndigheten.

Bestämmelserna i detta brev träder i kraft den Bestämmelserna om utbildningspremie skall gälla även för frivillig personal som före den påbörjat men ej avslutat premieberättigande utbildning eller premieberättigande del av utbildning.

16 §. Kostnader för sjukvårdsförmåner, förmåner vid begravning, familjebidrag, grupplivförsäkringsförmåner samt ersättning för skada och sjukdom under utbildningen skall bestridas av de medel från vilka motsvarande kostnader för värnpliktiga bestrids. 17 §. Kostnaderna för andra förmåner än som avses i 16 § skall, i den mån de icke tillhandahålles av utbildningsmyndighet, bestridas av medel som för ändamålet ställs till vederbörande frivilliga försvarsorganisations förfogande. Tillhandahålles förmånerna av utbildningsmyndighet inom krigsmakten, skall de bestridas av de medel från vilka motsvarande kostnader för värnpliktiga bestrids. Tillhandahålles förmånerna av annan utbildningsmyndighet, skall de bestridas av de medel som tas upp i stater för särskilda anslag till sådan verksamhet. I de fall då förmånerna skall utgå mot ersättning skall anslaget tillgodoföras ersättning för kostnaderna från de medel som tas upp i stater för anslag till vederbörande frivilliga försvarsorganisation.

Tillämpningsföreskrift 18 §. Närmare föreskrifter och anvisningar för tillämpningen av bestämmelserna i detta brev meddelas i fråga om verksamheten inom krigsmakten av överbefälhavaren och i fråga om verksamheten inom totalförsvaret i övrigt av arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med övriga berörda myndigheter.

286 SOU 1968: 54

Bilaga 25:3 Förslag till Bestämmelser om förmåner till instruktörer inom frivillig försvarsutbildning

Inledande bestämmelser 1 §• Instruktör inom hemvärnet eller annan frivillig utbildning för tjänstgöring inom totalförsvaret erhåller arvode och övriga förmåner enligt vad som anges i 4-7 §§.

2 §.

Med instruktör avses i dessa bestämmelser a) militär tjänsteman på aktiv stat med placering som ordinarie instruktör vid staben för Gotlands militärkommando eller försvarsområdesstab eller som frivilligofficer vid flygflottilj samt frivillig personal som ersätter sådan tjänsteman, b) den som innehar tjänst för pensionerad militär personal som hemvärnsofficer, hemvärnsunderofficer, frivilligofficer eller utbildningsofficer vid staben för Stockholms försvarsområde eller den som uppehåller sådan tjänst, c) militär eller civilmilitär tjänsteman på aktiv stat och den som innehar arvodestjänst för pensionerad militär personal, d) den som är anställd på reservstat, i reserven eller i väg- och vattenbyggnadskåren och värnpliktigt befäl som icke fullgör författningsenlig utbildning eller frivilligt tjänstgör för egen utbildning, SOU 1968: 54

e) annan som av vederbörande utbildningsmyndighet godkänts såsom instruktör. För tjänsteman som avses i första stycket a) eller b) skall instruktörsverksamheten ingå i tjänsten och ske inom fastställd veckoarbetstid. Den som avses i första stycket c) skall icke ha att i tjänsten leda utbildning varom här är fråga. Instruktör som avses i första stycket a) eller b) är ordinarie instruktör. Annan instruktör är tillfällig instruktör. 3 §.

I dessa bestämmelser jämställes påskafton, midsommarafton och julafton med sön- och helgdag. Med lördag jämställes vardag omedelbart före helgdag, dock icke dag före Långfredagen, Kristi Himmelsfärdsdag eller Alla Helgons dag. Dygn anses börja klockan 0. Arvode 4 §.

Ordinarie instruktör erhåller arvode med 2 010 kronor för varje år då han fullgjort med tjänsten förenat instruktörsarbete. Av arbetet skall minst 12 tillfällen om sammanlagt minst 60 timmar ha infallit på lördag efter klockan 12 eller på sön- eller helgdag. Tid för planläggning och förberedelser räknas dock icke in i tiden. 287

För tjänstgöring som ordinarie instruktör under del av år utgår motsvarande del av årsarvodet. Arbetsinsatsen på lördagar efter klockan 12 eller på sön- eller helgdagar skall dock ha fullgjorts i en omfattning som motsvarar minst den på tjänstgöringstiden belöpande delen av arbetsinsatsen för helt år. Brutet antal tillfällen eller timmar avrundas därvid uppåt till närmast hela tal. 5 §. Tillfällig instruktör erhåller vid utbildning, som pågår under mer än två kalenderdygn i följd med minst åtta timmars verksamhet varje dygn, arvode med belopp som anges i nedanstående tabell. Tjänstgöring

Arvode

Tjänstgöring 25 kronor för under längre varje påbörjad tid än fem period om 24 timmar för timmar varje på40 » när del av lördag börjad period eller sön- eller om sju dagar helgdag ingår i perioden Tjänstgöring = arvode enligt 6 § under högst fem timmar för varje påbörjad period om sju dagar 6 §. Tillfällig instruktör erhåller vid annan utbildning än som avses i 5 § arvode med 22 kronor för varje undervisningstimme om minst 45 minuter, dock högst 125 kronor för kalenderdygn samt 30 kronor för varje undervisningstimme om minst 45 minuter, dock högst 175 kronor för kalenderdygn, om undervisningen är av så kvalificerat slag att den bör meddelas av instruktör med högskoleutbildning eller annan sådan särskild kompetens.

ningsplatsen. Om transport icke ordnas genom utbildningsmyndighetens försorg, erhålles fri resa genom militär tjänstebiljett, eller, om sådan biljett icke kunnat tillhandahållas, genom resekostnadsersättning. Instruktören erhåller traktamente under resan och utbildningen. Resekostnadscrsättning och traktamente utgår enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet den 21 november 1952 (nr 735). Militär tjänsteman på aktiv stat tillhör därvid den rese- och traktamentsklass, till vilken han hör med hänsyn till sin lönegrad. Annan tillfällig instruktör anses tillhöra den rese- och traktamentsklass, till vilken militär personal i motsvarande tjänstegrad eller tjänsteklass är hänförlig. Vid resa med egen bil utgår ersättning för resan med belopp för kilometer som jämlikt kungörelsen den 12 december 1952 (nr 780) angående resekostnadsersättning med egen bil m. m. gäller vid användning av mindre bil vid en körlängd av högst 500 mil för budgetår jämte ersättning för medresande enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet. Särskilda

bestämmelser 8 §.

Vederbörande frivilliga försvarsorganisation eller utbildningsmyndighet bestämmer vilken ersättning instruktör skall betala för inkvartering och förplägnad vid utbildning som avses i 5 §. 9 §. Kostnaderna för arvode åt ordinarie instruktör skall bestridas från vederbörande försvarsgrens anslag till avlöningar åt aktiv personal enligt särskilda bestämmelser. Kostnaderna för transporter som avses i 7 § första stycket skall bestridas av utbildningsmyndigheten. 10 §.

Övriga förmåner 7 §. Tillfällig instruktör erhåller fri resa mellan tjänstestället eller bostaden och utbild-

288 Kostnaderna för andra förmåner än som avses i 9 § skall bestridas av medel som för ändamålet ställs till hemvärnets och vederbörande frivilliga försvarsorganisationers förfogande. SOU 1968:54

Tillämpningsföreskrift 11 §. Närmare föreskrifter och anvisningar för tillämpningen av bestämmelserna i detta brev meddelas av försvarets civilförvaltning efter samråd med vederbörande myndigheter och organisationer. Bestämmelserna i detta brev träder i kraft den , då bestämmelserna i brevet den 17 maj 1963 angående förmåner till instruktörer inom det frivilliga utbildningsarbetet inom krigsmakten skall upphöra att gälla.

SOU 1968: 54 19—814341

Bilaga 25:4 Förslag till Förordning om ändrad lydelse av 1 § 3 mom. familjebidragsförordningen den 29 mars 1946 (nr 99)

Härigenom förordnas, att 1 § 3 mom. familjebidragsförordningen den 29 mars 19461 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 1 §

3 mom. Konungen äger Konungen må jämväl förordna, att medlemmar av frivillig försvarsorganisation, däri inbegripet hemvärnet, eller med civilförsvaret samverkande frivillig organisation under tid, då de enligt i kommandoväg eller, såvitt rör civilförsvaret, av Konungen eljest meddelade bestämmelser deltaga i utbildningskurs eller övning, skola, i den omfattning och under de villkor Konungen föreskriver, äga åtnjuta familjebidrag.

i civilförsvaret. Konungen äger jämväl förordna, att hemvärnspersonal och annan personal som åtagit sig att frivilligt tjänstgöra inom totalförsvaret samt medlem av frivillig organisation, som samverkar med civilförsvaret, under tid, då de enligt bestämmelser av Konungen deltaga i utbildning eller övning, skola, i den omfattning och under de villkor Konungen föreskriver, äga åtnjuta familjebidrag.

Denna förordning träder i kraft den

Senaste lydelse se 1962: 674. 290

SOU 1968: 54

Bilaga 25:5 Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av 2 § familjebidragskungörelsen den 29 mars 1946 (nr 101)

Härigenom förordnas, att 2 § familjebidragskungörelsen den 29 mars 19461 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. {Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 2 §.

Ändock att värnpliktiga icke äro inkallade jämlikt 27 § 2 mom. eller 28 § 1 mom. värnpliktslagen, skall vad i 1 § denna kungörelse sägs gälla beträffande värnpliktig, krigsfrivillig, medlem av frivillig försvarsorganisation samt civilförsvarspliktig, uttagen till tjänstgöring vid krigsmakten, allt under förutsättning att vederbörande avlönas enligt för värnpliktig gällande grunder och efter eget åtagande minst sex dagar i följd fullgör utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning inom krigsmakten enligt vad därom särskilt stadgas.

Ändock att värnpliktiga icke äro inkallade jämlikt 27 § 2 mom. eller 28 § 1 mom. värnpliktslagen, skall vad i 1 § denna kungörelse sägs gälla beträffande värnpliktig, krigsfrivillig samt civilförsvarspliktig, uttagen till tjänstgöring vid krigsmakten, allt under förutsättning att vederbörande avlönas enligt för värnpliktig gällande grunder och efter eget åtagande minst sex dagar i följd fullgör utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning inom krigsmakten enligt vad därom särskilt stadgas. Vad i 1 § sägs skall också gälla beträffande personal som frivilligt fullgör utbildning för att nå eller bibehålla kompetens för placering inom totalförsvaret. Annan utbildning än som avses i 14 § kungörelsen den 196 (nr ) om frivillig försvarsverksamhet skall dock pågå under minst sex dagar i följd.

Denna kungörelse träder i kraft den

1 Senaste lydelse se 1963: 113.

SOU 1968: 54

Bilaga 25:6 Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av 4 § kungörelsen den 5 juni 1963 (nr 243) angående grupplivförsäkring åt värnpliktiga m. fl.

Härigenom förordnas, att 4 § kungörelsen den 5 juni 1963 angående grupplivförsäkring åt värnpliktiga m. fl.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. {Föreslagen lydelse)

{Nuvarande lydelse) 4 §.

Försäkringsskydd enligt denna kungörelse föreligger för följande personal under nedan angiven tjänstgöring, nämligen a) för v ä r n p l i k t i g b) för k r i g s f r i v i l l i g personal under tjänstgöring vid krigsmakten på grund av åtagande i krigsfrivilligavtal;

c) f ö r s j ö v ä r n s k å r e n s p e r s o n a 1 under tjänstgöring vid krigsmakten på grund av åtagande i krigsfrivilligavtal; d) för h e m v ä r n e t s p e r s o n a l under föreskriven tjänstgöring vid hemvärnet, som ej sker efter eget åtagande i utbildningssyfte; e) för c i v i l f ö r s v a r s p l i k t i g p e r s o n a l under föreskriven tjänstgöring i det allmänna civilförsvaret, som fullgöres efter inskrivning i civilförsvaret, samt under tjänstgöring vid krigsmakten jämlikt lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten; f) för v a p e n f r i tjänstepliktig under tjänstgöring jämlikt lagen den 3 juni 1966 (nr 413) om vapenfri tjänst. 1

292 Försäkringsskydd enligt denna kungörelse föreligger för följande personal under nedan angiven tjänstgöring, nämligen jämlikt värnpliktslagen; b) för f r i v i l l i g p e r s o n a l under tjänstgöring vid krigsmakten på grund av åtagande i krigsfrivilligavtal eller under annan frivillig utbildning för att nå eller bibehålla kompetens för placering inom totalförsvaret;

c) för h e m v ä r n e t s p e r s o n a l under föreskriven tjänstgöring vid hemvärnet, som ej sker efter eget åtagande i utbildningssyfte; d) för c i v i l f ö r s v a r s p l i k t i g p e r s o n a l under föreskriven tjänstgöring i det allmänna civilförsvaret, som fullgöres efter inskrivning i civilförsvaret, samt under tjänstgöring vid krigsmakten jämlikt lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten; e) för v a p e n f r i tjänstepliktig under tjänstgöring jämlikt lagen den 3 juni 1966 (nr 413) om vapenfri tjänst.

Senaste lydelse se 1966:426. SOU 1968: 54

(Nuvarande lydelse) Personal, som avses i första stycket d) och e), omfattas av försäkringsskydd under förutsättning att tjänstgöringen fullgjorts eller avsetts skola fullgöras minst fem dagar i följd med minst fem timmar varje dag.

(Föreslagen lydelse) Personal, som avses i första stycket c) och d), omfattas av försäkringsskydd under förutsättning att tjänstgöringen fullgjorts eller avsetts skola fullgöras minst fem dagar i följd med minst fem timmar varje dag.

Denna kungörelse träder i kraft den

SOU 1968: 54

Bilaga 25:7 Förslag till Förordning om ändrad lydelse av 2 § militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, att 2 § militärersättningsförordningen den 2 juni 19501 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. {Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 2 §.

Militärtjänstgöring anses Med militärtjänstgöring jämställes av militar myndighet kontrollerad frivillig utbildningskurs till gagn för rikets försvar ävensom i 1 § 2 mom. avsedd inskrivning eller prövning.

utom tjänstgöringsorten. Med militärtjänstgöring jämställes av myndighet kontrollerad frivillig utbildning till gagn för totalförsvaret ävensom i 1 § 2 mom. avsedd inskrivning eller prövning,

Denna förordning träder i kraft den

294 Senaste lydelse se 1955: 362. SOU 1968: 54

Bilaga 25:8 Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ kungörelsen den 16 juni 1950 (nr 334) med tillämpningsföreskrifter till militärersättningsförordningen den 2 juni 1950

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ kungörelsen den 16 juni 1950 med tillämpningsföreskrifter till militärersättningsförordningen 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. (Nuvarande

(Föreslagen

lydelse)

lydelse)

1 §• Till frivilliga, som avses i 1 § 1 mom. militärersättningsförordningen, hänföras, förutom hemvärnspersonal: a) krigsfrivilliga, varmed avses personer som, utan att på grund av värnpliktslagens föreskrifter eller eljest vara krigstjänstgöringsskyldiga, såsom frivilliga anställts i viss uti mobiliseringstabell upptagen befattning;

Till frivilliga, som avses i 1 § 1 mom. militärersättningsförordningen, hänföras, förutom hemvärnspersonal: a) personal som, utan att på grund av värnpliktslagens föreskrifter eller eljest vara krigstjänstgöringsskyldiga, på grund av krigsfrivilligavtal förbundit sig till tjänstgöring vid krigsmakten eller som genom annat särskilt avtal åtagit sig att frivilligt tjänstgöra inom totalförsvaret; b) medlemmar av de frivilliga försvarsorganisationerna;

b) medlemmar av sjövärnskåren, centralförbundet för befälsutbildning med därtill anslutna sammanslutningar, frivilliga motorcykelkåren, riksförbundet Sveriges lottakårer, föreningen svenska blå stjärnan och föreningen svenska röda korset; c) praktikanter vid och driftvärnsmän. 2 §.

Det åligger

om skadan. Föreskrifterna i första stycket om truppförbandschef tillämpas på vederbörande länsstyrelse i fråga om personal som avses i 1 § a) och b) och som icke tjänstgör vid krigsmakten.

Denna kungörelse träder i kraft den

1 Senaste lydelse av 1 § se 1954: 785.

SOU 1968: 54

Bilaga 25:9 Förslag till Kungörelse angående ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 14 september 1944 (nr 648) om personalprövningsnämnder

Härigenom förordnas, att 2 § kungörelsen den 14 september 1944 om personalprövnings, nämnder skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) 2 §.

Personalprövningsnämnd tillkommer Personalprövningsnämnder äger vidare på framställning av civilförsvarsmyndighet eller länsarbetsnämnd förordna, att viss person, som är bosatt eller stadigvarande vistas inom länet, med hänsyn till särskild lämplighet eller utbildning för viss kvalificerad uppgift inom civilförsvaret eller visst arbete av väsentlig betydelse för det allmänna, icke må vara krigsfrivillig eller hemvärnsman eller inom frivillig försvarsorganisation tilläggas särskild beredskapsuppgift; dock att sådant förordnande icke må meddelas beträffande någon, som är krigsplacerad i befattning som enligt gällande mobiliseringstabeller och konstitueringsföreskrifter skall besättas med personal av officers tjänstegrad eller tjänsteställning.

icke gjorts. Personalprövningsnämnder äger vidare på framställning av civilförsvarsmyndighet eller länsarbetsnämnd förordna, att viss person, som är bosatt eller stadigvarande vistas inom länet, med hänsyn till särskild lämplighet eller utbildning för viss kvalificerad uppgift inom civilförsvaret eller visst arbete av väsentlig betydelse för det allmänna, icke må vara krigsfrivillig eller hemvärnsman eller såsom frivillig A- eller B-personal tilläggas särskild beredskapsuppgift; dock att sådant förordnande icke må meddelas beträffande någon, som är krigsplacerad i befattning, som enligt gällande mobiliseringstabeller och konstitueringsföreskrifter skall besättas med personal av officers tjänstegrad, tjänsteklass eller tjänstegrupp.

Denna kungörelse träder i kraft den

296 KU r '' " '

' ir>L.

- 5 DEC 19G3 •

SOU 1968: 54

Nordisk udredningsserie (Nu) 1968

Kronologisk förteckning

1. Nordisk patentråd. Tredje instans i patentsaker. 4. Kopenhavns lufthavns fremtid. 5. Handelsdokumentguide. 6. Konsumentlovgivning i Danmark, Finland, Norge og Sverige. 8. Nordisk gränsregion. Näringspolitik och samhällsservice. 9. Nordic Economic and Social Cooperation. 10. Harmonisering av socialhjälpslagstiftningen i de nordiska länderna. 11. Langtidsplan for Nordforsk.

Statens offentliga utredningar 1968

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Handläggningen av säkerhetsfrågor. [4] Trafikmålsutredningar. [19] Förvaltningslag. [27] Intersexuellas könstillhörighet. [28] Verkställighet av utländska domar. [40] Utsökningsrätt VII. [41] Dagspressens situation. [48] Vattenlagens torrläggningsbestämmelser. [51]

Försvarsdepartementet Ekonomisystem för försvaret. [1 ] Ekonomisystem för försvaret. Bihang. [2] Säkerhetspolitik och försvarsutgifter. [10] Frivilligförsvaret 1. [54]

Socialdepartementet Pensionstillskott m.m. [21] Företagshälsovård. [44]

1965 års Musikutbildningskommitté. 1. Musikutbildning i Sverige. Del. I. [15] 2. Del. II. [49] Studieprognos och studieframgång. [25] Förslag till predikotexter. ur Gamla Testementet för kyrkoårets sön- och helgdagar. [42]

Jordbruksdepartementet Skogsbrukets planläggningsfrågor. [8] Virkesbalanser 1967. [9] Fritidsfisket. [13] Rennäringen i Sverige. [16] Jordhävdslag. [22]

Inrikesdepartementet Statistikbehov och statistikproduktion för regionala utredningar. [29] Bostadsbyggandets planering och kreditförsörjning. [30] Konfliktdirektiv. [37] Boendeservice 1. [38] Upphandling av stora bostadsprojekt. [43]

Kommunikationsdepartementet Allmänna vägar. [17] Parkering. [18] Bilregistrering. [23] Lokal trafikservice. [33] Transportforskningens organisation. [34] Storlandstingets författning. [35] Förvaltning och folkstyre. [47] Arkiv inom hälso- och sjukvård. [53]

Finansdepartementet Koncentrationsutredningen. II. Kreditmarknadens struktur och funktionssätt. [3] III. Industrinsstrukturochkonkurrensförhållanden. [5] IV. .Strukturutveckling och konkurrens inom handeln. [6] V. Ägande och inflytande inom det privata näringslivet. [7] Upphandling av byggnader. Del. I. Formerna. [20] Avstämning av 1965 års långtidsutredning. [24] Ändrade avskrivningsregler för rörelse- och hyresfastigheter. [26] 1966 års fastighetstaxeringskommittéer. 1. 1965 års allmänna fastighetstaxering. [31]. 2. Fastighetstaxeringens regler och organisation. [32] Eldistributionens rationalisering. [39] Affärsverksutredningen. 1. Affärsverken: Ekonomi, konkurrens och effektivitet. Del 1. [45] 2. Del 2. Bilagor. [46] Traktorbeskattning. [50] Statligt förarskydd. [52]

Utbildningsdepartementet 1958 års utredning kyrka-stat: XI. Svenska kyrkan och staten. [11 ] Förvaltningen av kyrklig jord m.m. [12] Läromedelsutredningen. 1. Skolboksleveranser. [14] 2. Läromedel för specialundervisning. [36]

Anm. Siffrorna nom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

K L Beckmans Tryckerier AB 1968