Värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde betänkande IX

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Värnpliktstjänst göringens civila meritvärde

Betänkande IX avgivet av 1954 års värnpliktsavlöningsutredning Stockholm 1970

Statens offentliga utredningar 1970

Kronologisk förteckning 1. Barns Jtemiljö. Tryckeribolaget. C. 2. Om stit och kyrka. Beckman. U. 3. Balanserad regional utveckling. Esselte. In. 4. Refornerad lärarutbildning. Svenska Reproduktions AB. U 5. Statlig; stöd till fiskehamnar. Esselte. J o . 6. Ny livsmedelsstadga m.m. Del. I. Förslaj och motiv. Tryckeribolaget. S. 7. Ny livsmedelsstadga m.m. Del. I I . Bilagor. Tryckeribolaget. S. 8. Yrkesteknisk högskoleutbildning. Svenska Reproduktions AB. U. 9. Snöskitern-fordonet och föraren. Esselte. K. 10. Fria läomedel. Beckman. U. 1 1 . Folktandvårdens utbyggande och reglering. Beckman. S. 12. Värnplktstjänstgöringens civila meritvärde. Esselte. Fö.

Anm. Om särskild tryckort ej anges ärtryckorten Stockholm.

»

Statens offentliga utredningar 1970:12 Försvarsdepartementet

Värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde

Betänkande IX avgivet av 1954 års värnpliktsavlöningsutredning Stockholm 1970

ESSELTE TRYCK, STOCKHOLM 1970

Till Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet

Med stöd av Kungl Maj:ts bemyndigande den 3 december 1954 tillkallade chefen för försvarsdepartementet den 13 i samma månad numera expeditionschefen i finansdepartementet Gustaf Söderberg, numera chefen för försvarsstabens personalvårdsbyrå direktören Urban S Rosenblad, nu förutv talmannen i riksdagens första kammare Herr Sundelin och numera statsrådet Eric B Holmqvist för att verkställa utredning rörande ekonomiska och sociala förmåner för de värnpliktiga och deras anhöriga och därmed sammanhängande frågor. I uppdraget skulle också ingå att utreda tillgodoräkning i merithänseende av tid för värnpliktstjänstgöring. Söderberg anmodades att såsom ordförande leda utredningsmännens arbete. Som sekreterare åt utredningen tillkallades den 3 februari 1955 numera sjukhusdirektören S Bertil Persson. Utredningen antog namnet 1954 års värnpliktsavlöningsutredning (VAU). Sedan Holmqvist anhållit om entledigande från sitt uppdrag att vara ledamot i utredningen, entledigade chefen för försvarsdepartementet den 11 februari 1959 Holmqvist från uppdraget och uppdrog åt ledamoten av riksdagens andra kammare M Gunnar Gustafsson att vara ledamot av utredningen. På framställning av Persson entledigade chefen för försvarsdepartementet den 12 mars 1958 Persson från uppdraget och anmodade honom att vara expert åt utredSOU 1970:12

ningen. Numera lönedirektören i statens avtalsverk Lars A Tännérus erhöll jämlikt beslut samma dag i uppdrag att vara sekreterare åt utredningen. Numera avdelningsdirektören i civilförsvarsstyrelsen Hugo A O Grimlund och departementssekreteraren i försvarsdepartementet Hans B Albrektson anmodades den 11 maj 1966 resp den 8 oktober 1968 att vara biträdande sekreterare. Att såsom experter stå till utredningens förfogande för utförande av särskilda utredningsuppdrag anmodade chefen för försvarsdepartementet den 20 december 1955 numera utredningsdirektören i statens avtalsverk N Arne Aldestam och numera översten och chefen för Hallands regemente Lage G L:son Wernstedt, den 30 december 1959 numera byråchefen i försvarsdepartementet Frithiof Borgquist, den 1 februari 1961 majoren vid generalstabskåren E P Sune Nyström, den 8 februari 1963 numera kaptenen i Kronobergs regementes reserv Stellan Löwenadler samt den 24 augusti 1964 ryttmästaren i kavalleriets reserv Eric Sörensen. Persson erhöll den 29 augusti 1962 begärt entledigande från sitt expertuppdrag. Efter det utredningen hade tillsatts, ålades densamma vissa ytterligare uppgifter. Genom beslut den 24 januari 1958 medgav sålunda Kungl Maj:t på framställning av chefen för försvarsdepartementet, att utredningens uppdrag fick utvidgas att omfatta

en översyn av vissa bestämmelser angående ekonomiska och sociala förmåner, avsedda att underlätta fast anställt underbefäls övergång till civil verksamhet. Vidare uppdrog Kungl Maj:t genom beslut den 30 december 1959 (inrikesdepartementet) åt utredningen att se över gällande bestämmelser om avlöning och andra ersättningar till civilförsvarspliktiga vid tjänstgöring i civilförsvaret och att utreda de ekonomiska förmåner, som skulle utgå till reservofficerare och värnpliktiga vid tjänstgöring i civilförsvaret. Slutligen uppdrog Kungl Maj:t genom beslut den 3 juni 1960 åt utredningen att verkställa översyn av bestämmelserna angående näringsbidragens utformning, varvid jämväl frågan om näringsbidragens belopp skulle tas upp till behandling. De frågor som utredningen sålunda ålagts att utreda har såsom framgår av redogörelsen varit av skiftande natur. Med hänsyn härtill och för att undvika dröjsmål med angelägna reformer har utredningen ansett det lämpligt att lämna olika delbetänkanden. Utredningen har för att fullfölja de givna uppdragen hittills avgivit 1. den 10 september 1957 betänkande med förslag till värnpliktsavlöningskungörelse (stencil), 2. den 30 december 1958 betänkande med förslag till familjebidragsförordning (stencil), 3. den 28 december 1959 betänkande med förslag rörande värnpliktslån (stencil), 4. den 29 december 1960 betänkande med förslag rörande förmåner för värnpliktiga m fl under frivillig tjänstgöring m m, omfattande även det ovannämnda den 3 juni 1960 meddelade uppdraget rörande näringsbidrag (stencil), likaledes 5. den 29 december 1960 betänkande med förslag rörande avlöningsförmåner m m för civilförsvarspliktiga (stencil, inrikesdepartementet), 6. den 28 november 1962 betänkande med förslag rörande hjälpåtgärder för de värnpliktigas anhöriga under krig, m m (stencil Fö 1962: 1), likaledes 7. den 28 november 1962 betänkande med förslag rörande förmåner för civil-

försvarspliktiga under beredskap och krig, m m (stencil In 1962: 16) samt 8. den 21 januari 1964 betänkande med förslag angående ekonomiska och sociala förmåner, avsedda att underlätta fast anställt underbefäls övergång till civil verksamhet m m (stencil Fö 1964: 3). Härefter har utredningen på grund av remisser avgivit vissa yttranden med anledning av framställningar av civilförsvarsstyrelsen och försvarets civilförvaltning. Civilförsvarsstyrelsens framställningar avsåg dels ändring i värnpliktsavlöningskungörelsens bestämmelser (9 §) angående rätt att använda sovplats och snälltåg vid fri resa, dels förslag till bestämmelser om ersättning åt civilförsvarspliktig vid flygtjänstgöring och till bestämmelser om inkvarterings- och reseersättning m m åt civilförsvarspliktig. Försvarets civilförvaltnings framställning avsåg beredskapsersättning till värnpliktiga vid tjänstgöring i sjöreserv. Utredningen har efter sistnämnda tidpunkt även avgivit remissvar den 14 december 1965 i ärende angående fria resor för värnpliktiga bosatta i utlandet m m och den 15 februari 1966 angående 1960 års värnpliktsutrednings betänkande rörande värnplikten. Av utredningens uppdrag kvarstod 1964 att utreda frågan om det meritvärde som i det civila livet bör tillmätas den militära utbildning de värnpliktiga genomgått. Utredningen har ansett det lämpligt att slutligt behandla denna fråga efter det man slutfört övriga uppgifter i utredningsuppdraget med hänsyn till angelägenheten att avvakta genomförandet av vissa reformer och resultat av utredningar m m, som bedömts vara av betydelse för frågan om värnpliktstjänstgöringens meritvärde. Utredningen avser närmast utbildningsväsendets omdaning, omläggningen av värnpliktsutbildningen och resultatet av kompetensutredningens arbete. Allt eftersom utredningsarbetet fortskridit har det visat sig att frågan om den militära utbildningens meritvärde i civila sammanhang är både mer omfattande och mer svårangripbar än vad som förutsågs från början. Utredningen har emellertid ansett det vaSOU 1970:12

ra av vikt att för en förutsättningslös bedömning av frågan om värnpliktstjänstgöringens meritvärde försöka få fram ett så klarläggande underlag som möjligt. I detta syfte har vissa omfattande undersökningar genomförts. Vidare har företagits vissa större enkäter och kontaktkonferenser med bl a myndigheter och företag, intresseorganisationer och de politiska ungdomsförbunden. Under utredningsarbetet har representanter för berörda myndigheter och organisationer också på annat sätt beretts tillfälle att framlägga sina synpunkter. Samråd har även tagits med samtidigt pågående utredningar, som bedömts vara av betydelse för utredningens arbete. Utredningen har haft tillfredsställelsen att redan under sin verksamhet kunna notera att vissa av utredningen under hand framlagda preliminära förslag om meritvärden resulterat i åtgärder, som verkat i för de värnpliktiga förmånlig riktning. Utredningen får härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag rörande värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde. Utredningen har därmed slutfört sitt uppdrag. Stockholm den 22 december 1969

Gustaf Söderberg Urban Rosenblad Gunnar

SOU 1970: 12

Gustaf Sundelin Gustafsson I Lars Tännérus

Innehåll

Vissa förkortningar

9 Kapitel 1 Inledning 1.1 Utredningens tillsättande och direktiv i meritvärdesfrågan 1.2 Utredningens principiella utgångspunkter 1.3 Utredningsarbetets bedrivande . . 1.4 Betänkandets disposition . . . .

11 Kapitel 2 Den allmänna bakgrunden . . 2.1 Tidigare utredning 2.2 Gällande bestämmelser m m . . . Kapitel 3 Utredningens undersökningar och preliminära bedömningar m m . . . 3.1 Undersökning om värnpliktsutbildningen 3.2 Jämförelser mellan värnpliktsutbildning och civil utbildning 3.2.1 Vissa utbildningslinjer . . . 3.2.2 Viss yrkesutbildning . . . . 3.2.3 Visst läroämne 3.3 Undersökningar om rådande värdering m m av värnpliktstjänstgöring vid tillträde till civil utbildning och anställning 3.3.1 Enkät med arbetsmarknadsmyndigheterna 3.3.2 Enkät med vissa civila utbildningsanstalter 3.3.3 Enkät med vissa arbetsgivare inom den offentliga sektorn 3.3.4 Enkät med vissa arbetsgivare inom den enskilda sektorn . . 3.3.5 Intervjuer med vissa arbetsgivare inom den enskilda sektorn 3.3.6 Enkät och intervjuer med värnpliktiga och reservofficerare 3.4 Utländska förhållanden SOU 1970: 12

11 11 12 15 16 16 21

25 25 28 28 29 30

31 31 32 33 33 35 36 37

3.5 Utredningens preliminära bedömningar Kapitel 4 Ändrade förutsättningar . . . 4.1 Teknikens utveckling och inverkan på krigsmakten 4.2 Omläggning av värnpliktsutbildningen m m 4.2.1 Det moderna värnpliktssystemet 4.2.2 Det moderna inskrivningssystemet m m 4.2.3 Utbildningens utformning . . 4.3 Det civila utbildningsväsendets omdaning 4.3.1 Kompetensutredningens arbete m m Kapitel 5 Meritvärdering m m . . . . 5.1 Allmänna förutsättningar . . . . 5.2 Meriter och meritvärdering i samhället 5.2.1 Meritvärdering vid antagning till utbildning 5.2.2 Meritvärdering vid anställning mm 5.3 Utredningens överväganden och förslag 5.3.1 Allmänna överväganden . . 5.3.2 Överväganden med försök att skapa normer eller metoder för värdering 5.3.3 Överväganden rörande meritvärdet av värnpliktsutbildning 5.3.4 Överväganden och förslag till meritvärdering vid antagning till civil utbildning 5.3.5 Överväganden och förslag till meritvärdering vid anställning 5.4 Åtgärder för meritvärderingens genomförande

38 40 40 41 41 42 43 43 44 48 48 49 49 52 53 53

55 58

62 64 64

5.5 Sammanfattning

64 Kapitel 6 Information 6.1 Nuvarande upplysningsverksamhet 6.1.1 Information genom betyg . . 6.1.2 Information genom kungörelser och cirkulär 6.1.3 Information genom upplysningsverksamheten om försvaret 6.1.4 Försvarets upplysningsverksamhet till de värnpliktiga om civil arbetsmarknad . . . . 6.1.5 Försvarets upplysningsverksamhet i samband med rekrytering 6.2 I enkäter och intervjuer m m framförda synpunkter angående information 6.3 Utredningens överväganden och ställningstaganden 6.3.1 Allmänna överväganden . . 6.3.2 Allmän information . . . . 6.3.3 Speciell information . . . . 6.3.4 Skrifter för information m m 6.4 Cirkulär 6.5 Sammanfattning

66 66 66

Kapitel 7 Betyg 7.1 Allmänna synpunkter 7.2 Nuvarande regler för betygsättning 7.2.1 Civila utbildningssektorn . . 7.2.2 Arbetslivet 7.2.3 Krigsmakten 7.3 Pågående utredningar rörande betyg mm 7.4 Utredningens överväganden och förslag 7.4.1 Allmänna överväganden. Val av vitsordsslag 7.4.2 Betygsättningssystem och betygsskala 7.4.3 Betygets innehåll 7.4.4 Betygets tillförlitlighet . . . 7.4.5 Den värnpliktiges motivation 7.4.6 Utdelning av betyg . . . . 7.4.7 Intyg efter krigsförbandsövningar 7.4.8 Anvisningar i samband med utfärdande av betyg . . . . 7.5 Sammanfattning

80 80 81 81 82 82

93 94

Kapitel 8 Samarbetsnämnd

95 Kapitel 9 Vapenfri tjänst

8 Kapitel 10 Frivillig utbildning mm 10.1 Frivilligutbildning 10-2 Hemvärnsutbildning 10.3 Civilförsvarsutbildning 10.4 Fritidsutbildning

. .

98 98 100 100 100

66 Kapitel 11 Särskilda kompensationsfrågor mm 102

66 Kapitel 12 Kostnadsberäkningar

108 Sammanfattning

68 Bilagor 1 a—c Förslag till arbets- och utbildningsbeskrivningar (exempel) . 116 2 Förslag till betygsblankett . . . . 119 3 Synpunkter på innehållet i anvisningar för betygsättning m m . . . 122

70 70 71 74 76 78 78

85 86 86 88 90 92 92 93 93

SOU 1970: 12

Vissa förkortningar

ALI

Svenska arbetsgivareföreningens arbetsledareinstitut AMS Arbetsmarknadsstyrelsen CA Chefen för armén CFB Centralförbundet för befälsutbildning CFF Centralförbundet Folk och Försvar CVB Centrala värnpliktsbyrån (nu ersatt av värnpliktsverket) FBU Frivilliga befälsutbildningen HAO Handelns arbetsgivareorganisation IPU 1964 års inskrivnings- och personalredovisningsutredning I-prov Inskrivningsprov KLU Krigsmaktens lärlingsutredning KU Kompetensutredningen LO Landsorganisationen i Sverige MPI Militärpsykologiska institutet PA-rådet Personaladministrativa rådet SACO Sveriges akademikers centralorganisation SAF Svenska arbetsgivareföreningen SALF Sveriges arbetsledareförbund SAV Statens avtalsverk SCB Statistiska centralbyrån SFS Sveriges förenade studentkårer SHIO Sveriges hantverks- och industriorganisation SIF Svenska industritjänstemannaförbundet SR Statstjänstemännens riksförbund SÖ Skolöverstyrelsen TCO Tjänstemännens centralorganisation U 68 1968 års utbildningsutredning UH Utredningen om handräckningsvärnpliktiga UKÄ Universitetskanslersämbetet VAU 1954 års värnpliktsavlöningsutredning VK 66 1966 års värnpliktskommitté VPV Värnpliktsverket SOU 1970:12

VU 60 YB ÖB 65

1960 års värnpliktsutredning Yrkesutbildningsberedningen ÖB-utredningen om det militära försvarets utveckling 1967—74

1 Inledning

1.1 Utredningens tillsättande i meritvärdesfrågan

och

direktiv

I motionerna 1:175 och 11:313 till 1951 års riksdag hemställdes att riksdagen i skrivelse till Kungl Maj:t skulle begära utredning angående det meritvärde, som i civilt anställnings- och befordringshänseende kunde tillmätas den utbildningstid, som åläggs värnpliktiga, vilka undergår officers- eller underofficersutbildning. Det framlagda förslaget lämnades utan bifall av riksdagen (första kammarens protokoll 18: 82 d och andra kammarens protokoll 18: 198 d). Frågan togs upp på nytt vid 1952 års riksdag genom likalydande motionerna I: 175 och II: 225 vari hemställdes om utredning av frågan om tillgodoräknande i merithänseende inte bara av befälsutbildningstid utan av värnpliktstjänstgöringstid överhuvudtaget. Riksdagen biföll motionerna och begärde hos Kungl Maj:t utredning av det meritvärde, som i civilt anställnings- och befordringshänseende kunde tillmätas utbildningstiden för såväl befälsutbildade som värnpliktiga i allmänhet (rskr 1952: 162). I statsrådsprotokollet över försvarsärenden den 3 december 1954 hemställde dåvarande chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, om bemyndigande att tillkalla högst fyra utredningsmän för att verkställa utredning rörande ekonomiska och sociala förmåner till de värnpliktiga och deras anhöriga och därmed sammanhängande SOU 1970: 12

frågor ävensom avge de förslag, som föranleddes av utredningen. I utredningsuppdraget skulle även ingå att verkställa utredning om tillgodoräkning i merithänseende av tid för värnpliktstjänstgöring. I sistnämnda hänseende anförde chefen för försvarsdepartementet följande. I nära samband med frågan om särskilda förmåner åt de värnpliktiga vid deras utryckning står spörsmålet om det meritvärde som i det civila livet bör tillmätas den militära utbildning de värnpliktiga genomgått. Sistnämnda fråga har upptagits av riksdagen i dess skrivelse 1952: 162, vari riksdagen hemställt om utredning angående nämnda meritvärde. Åt nyssnämnda särskilda sakkunniga bör uppdragas att verkställa denna utredning. Kungl Maj:t biföll den gjorda hemställan och utredningsmän tillkallades den 13 december 1954.

1.2 Utredningens punkter

principiella

utgångs-

VAU har jämlikt sina direktiv att utreda frågan om det meritvärde som i det civila livet bör tillmätas den militära utbildning de värnpliktiga genomgått. Meriter kan i det civila livet bli föremål för värdering i två skilda sammanhang, nämligen dels då det gäller att inom arbetslivet tillsätta eller befordra till befattningar av olika slag, dels i samband med antagning till utbildning. En persons meriter för en 11

befattning eller en utbildning torde enligt allmänt språkbruk vara de kunskaper, erfarenheter och förutsättningar i övrigt som han har och som är av värde för skötandet av befattningen eller för att kunna tillgodogöra sig utbildningen. Meritvärdet får då anses vara den betydelse vederbörande bedömare (i förekommande fall efter särskilt uppställda grunder) tillerkänner kunskaperna, erfarenheterna och de övriga förutsättningarna. Direktiven har av VAU uppfattats så att VAU har att utreda värnpliktstjänstgöringens meritvärde såväl för anställningar inom det civila arbetslivet som för antagning till civil utbildning, ehuru det inte direkt utsägs i direktiven och det under den föregående riksdagsbehandlingen, såsom framgår av vad i det föregående anförts, endast talats om meritvärde i civilt anställnings- och befordringshänseende. VAU:s uppdrag att utreda spörsmålet om värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde måste, med den innebörd som bör tillskrivas detta begrepp, medföra att VAU har att förutsättningslöst undersöka det sakliga värdet för det civila livet av den utbildning, som de värnpliktiga genomgår och av de erfarenheter som de förvärvar under sin värnpliktstjänstgöring. I detta VAU:s uppdrag torde däremot inte ingå att utreda huruvida och i vad mån de värnpliktiga utöver tillgodoräkning i skilda hänseenden av meriter från värnpliktstjänstgöringen bör kompenseras för denna tjänstgöring. Till sistnämnda fråga återkommer VAU i kap 11.

1.3 Utredningsarbetets

bedrivande

Sedan dels vissa förberedande undersökningar genomförts angående värnpliktstjänstgöringens meritvärde, dels upplysningar i ämnet därefter erhållits från vissa främmande länder, inhämtade utredningen genom skrivelse till samtliga försvarsgrenschefer ett primärt och omfattande utredningsmaterial rörande värnpliktsutbildning av olika slag. En första kontakt skedde i detta skede även med reservofficersförbunden, som anmält särskilt intresse för ifrågava12

rande spörsmål. Dessa åtgärder var av förberedande natur och skedde parallellt med VAU:s arbete med övriga frågor. För att bearbeta, komplettera och systematisera det inkomna materialet tillsattes en särskild arbetsgrupp, vari kom att ingå experterna Borgquist och Nyström och utredningens sekreterare. Därvid skulle de värnpliktigas utbildning och tjänstgöring vid samtliga försvarsgrenar ingående analyseras och registreras. På det insamlade materialet gjorde Nyström en undersökning av värnpliktsutbildningens struktur och omfattning och därefter en allmänbeskrivning av arméns värnpliktsutbildning. Nyström granskade sedan utbildningen inom krigsmakten av underofficers- och officersuttagna värnpliktiga för att få fram vad som av sådan utbildning kunde anses vara av värde från civil synpunkt. Granskningen omfattade utbildningen under första och fortsatt tjänstgöring; däremot inte utbildningen under befälsövningar, särskilda befälsövningar och repetitionsövningar. Den berörde 160 utbildningslinjer inom samtliga försvarsgrenar. Granskningen som skedde med de centrala utbildningsföreskrifterna som underlag var rent kvantitativ, dvs redovisade antalet militära utbildningstimmar med civilt värde. Härvid bortgallrades all utbildning som bedömdes ha exklusivt militärt värde. Under nästa etapp av utredningsarbetet blev meritvärdet föremål för en intensivundersökning, varvid även det kvalitativa värdet utreddes. I samband härmed knöts Löwenadler till arbetsgruppen. För den kvalitativa bedömningen och jämförelserna mellan militär och civil utbildning ansåg VAU det vara erforderligt med en mot redovisningen av den militära utbildningen svarande översiktlig kartläggning av den civila utbildningsverksamheten t o m nivån för gymnasiet och vissa lärarutbildningsanstalter. Härför införskaffades och genomgicks undervisnings-, läro-, kurs- och timplaner samt läroböcker och utbildningslitteratur på det civila undervisningsväsendets område. I detta skede studerade Löwenadler på VAU:s uppdrag verksamheten vid ett tiotal förband och militära skolor och inhämtade därvid SOU 1970:12

av befäl och elever synpunkter och åsikter beträffande värnpliktsutbildningen. Härefter undersöktes relevanta militära utbildningslinjer närmare. Det gjordes ytterligare försök att i merithänseende jämföra militär och närmast motsvarande civil utbildning. I vissa militära utbildningslinjer tyckte VAU sig se en klar referens till speciella civila utbildningar. Där så inte var fallet syntes dock moment inom värnpliktsutbildningen ha civil referens. För att få belägg för denna sin uppfattning valde VAU att genomföra en punktundersökning av militär och civil yrkesutbildning till bilmekaniker. För att fullständiga sina undersökningar efter de värdefulla kontakter, som under arbetet med insamling av det civila utbildningsmaterialet erhållits med bl a den civila ledarutbildningens företrädare, genomförde VAU delvis i samråd med dessa en rad enkäter m m. Ett vidare samarbete ansågs nämligen ge möjlighet till intressanta jämförelser mellan bl a civil arbetsledarutbildning och viss militär utbildning. Det privata näringslivets arbetsledarutbildning blev föremål för närmare undersökningar och studiebesök genom Löwenadler och Sörensen, som inträtt i utredningens arbetsgrupp. VAU i sin helhet deltog vidare i ett studiebesök hos ALI på Lidingö. VAU genomförde också en enkät med länsarbetsnämnderna i samråd med AMS. Denna enkät berörde inte bara ledarutbildningen utan avsåg att belysa meritvärdesfrågan överhuvudtaget. Vidare kom enkäten att visa bl a hur värnpliktstjänstgöringen i de praktiska arbetsförmedlingssituationerna bedömdes dels av arbetsgivarna, dels av de arbetssökande. Utredningens arbetsgrupp anordnade sammanträden med företrädare för utbildningsorgan för de olika försvarsgrenarna och ämnesrepresentanter, som utsetts av SÖ på utredningens begäran. VAU ansåg det nämligen angeläget att närmare undersöka ämnen som förekom inom såväl värnpliktsutbildning som civil utbildning. Genom skrivelser till myndigheter och utbildningsanstalter på olika nivåer införSOU 1970:12

skaffade VAU gällande bestämmelser om antagning, inträdeskrav och därmed sammanhängande poäng- och koefficientregler. VAU inhämtade därjämte vissa upplysningar om bestämmelsernas tillämpning m m. VAU anhöll också i skrivelser till statliga myndigheter och kommunförbund om uppgift på vissa bestämmelsers tillämpning och om svar på frågor rörande antagning och befordran av anställda. För att belysa meritvärderingen av värnpliktstjänstgöringen inom den enskilda sektorn gjorde utredningen i samarbete med SAF en enkät med 360 företag. I samband härmed genomförde Sörensen intervjuer med företagsledare och personalchefer vid 30 företag. I dels en intervjuundersökning, dels en enkät ställde VAU frågor till de värnpliktiga själva. Den förra var av begränsad omfattning och genomfördes under medverkan av MPI. Den omfattade även kontakter med rekryteringspersonal vid vissa förband. Enkäten, som utfördes i samarbete med försvarsstaben, var mer omfattande och riktade sig till omkring 1 500 värnpliktiga under repetitionsoch särskilda befälsövningar. En undersökning har också gjorts på deltagare i kursverksamheten hos ALI rörande jämförelser mellan militär ledarutbildning och ALLs kurser. Genom nämnda skrivelser, intervjuer och enkäter fick VAU en god uppfattning om de rådande förhållandena. Bl a framgick att informationen var bristfällig rörande den militära utbildningens meritvärde till arbetsgivare inom såväl offentlig som privat verksamhet men även till arbetstagarna själva. En stor del av utredningens arbete ägnades därför åt att finna former för att effektivisera informationen och därigenom möjliggöra en rättvisare bedömning av värnpliktsutbildningen. Kontakter togs i detta syfte bl a med skoladministrativa myndigheter, organ inom det privata näringslivet, MPI och försvarsgrensstabernas utbildningsoch personalavdelningar. Frågor om information och betyg har vidare tagits upp med försvarsstaben, VPV, MPI, SÖ, YB, AMS, kommunförbunden och SAF. Kontakter togs i dessa frågor 13

också med bl a KU, betygsutredningen, nomenklaturutredningen, VK 66, IPU, VPV och UH. I avsikt att studera befattningsanalyser och klassifikationssystem i det militära kontaktades CVB och sedermera VPV. Frågor om nomenklatur och utbildningsklassificering diskuterade VAU också vid kontakter med SAV:s utredningsavdelning och med SCB. Sörensen besökte FBU:s övningsläger i Kjellviken och sjövärnskårens övningsläger på Krokholmen för att studera och följa där bedriven frivillig befälsutbildning. Tillfälle gavs därvid att med lärare och elever bl a diskutera ledarutbildningsfrågor. VAU var även representerad vid av CA anordnade ledarutbildningskonferenser med militära och civila intressenter. VAU tog också del av den kartläggning och effektivisering av person al tjänsten vid SJ, som genomförts bl a i fråga om arbetsledning och arbetsanalyser. Den samråds- och kontaktverksamhet som förevarit under utredningens gång avsåg bl a att inhämta information om eventuellt förestående förändringar i samhället, som kunde beröra VAU:s arbete. Kontaktverksamheten med civila myndigheter utöver tidigare omnämnda enkäter och intervjuer rörde sålunda till stor del frågor om utbildningsväsendets omdaning och vämpliktsutbildningens betydelse vid antagning till civil utbildning och anställning. VAU tog därvid bl a kontakt med UKÄ, SÖ, KU och AMS. Med SÖ diskuterades bl a frågan om information till eleverna om värnpliktsutbildningen. Samråd skedde vidare med militära myndigheter och utredningar, som behandlade den nya utbildningen inom krigsmakten. Kontaktverksamheten gällde bl a genomförandet av 1966 års värnpliktssystem. Kontakt hölls därvid med försvarsgrensstabernas utbildningsavdelningar, CVB och VPV. Beträffande frågor rörande frivilligutbildning av värnpliktiga, utbildning av värnpliktiga uttagna i specialtjänst samt av värnpliktiga med begränsad militär användbarhet kontaktades VK 66 och UH. Utvecklingen av det nya inskrivningssystemet och 14

de befattningsanalyser och befattningsbeskrivningar som utarbetades inom krigsmakten diskuterade VAU kontinuerligt med IPU och VPV. Integrering av civil och militär utbildning fick VAU belyst av bl a KLU. Utredningen representerades - utöver vad som framgår av det ovanstående - vid ett flertal konferenser och sammanträden angående spörsmål som berör meritvärdesfrågan. Ledamoten Rosenblad presenterade vid en av FBU anordnad riksstämma vissa av utredningens synpunkter i meritvärdesfrågan. Rosenblad berörde också i artikelform problemen. Utredningens sekreterare lämnade vid ett rekryteringsmöte i arméstaben information om VAU:s arbete. I AMS dåvarande publikation Platsjournalen 1967 nr 5 framhöll utredningens ordförande i en artikel vikten av att de värnpliktiga begär betyg från sin värnpliktsutbildning och upplyser om sin militära utbildning när de söker civilt arbete. Ledamoten Gustafsson orienterade i riksdagens andra kammare i samband med behandlingen av propositionen rörande de värnpliktigas utbildning m m utförligt om problematiken kring meritvärdering i samband med värnpliktsutbildning och det arbete som pågick i utredningen för att söka lösa dessa frågor. Sedan VAU hunnit så långt i sitt arbete att vissa alternativa lösningar förelåg, diskuterades dessa med bl a representanter för kommunförbunden, SAF, HAO och SHIO. VAU anordnade dessutom ett flertal kontaktkonferenser med deltagande av bl a företrädare för försvarsgrensstaberna, förbunden för reservofficerare, värnpliktiga officerare och värnpliktiga underofficerare, CFB, de politiska ungdomsförbunden, SFS samt för arbetstagarorganisationerna LO, SACO, SR och TCO. Beträffande meritvärdering i främmande länder inhämtade utredningen ytterligare uppgifter från vissa främmande länder bl a de nordiska länderna samt Västtyskland och Schweiz.

SOU 1970:12

1.4 Betänkandets

disposition

Efter inledningskapitlet {kap 1) redogörs i kap 2 för dels det utredningsarbete som tidigare företagits på området, dels det regelsystem som gäller där f n . För att få fram ett så brett underlag som möjligt i fråga om meritvärdering av militär utbildning av värnpliktiga har utredningen såsom inledningsvis nämnts genomfört en rad omfattande och tidskrävande undersökningar, vilka till en del redovisas i kap 3. I detta sammanhang redogörs också för de preliminära bedömningar som VAU gjorde mot bakgrund av tidigare utredning, de nuvarande föreskrifterna och de ur utredningens nyssnämnda undersökningar framkomna resultaten. Under utredningsarbetets gång har betydelsefulla reformer inom bl a utbildningsområdet skett. Detta förhållande liksom viss annan utveckling inom det intresseområde i vilket VAU haft att röra sig har ändrat förutsättningarna för utredningsarbetet och därmed naturligen även för VAU:s slutsatser och förslag. I kap 4 redogörs för de förhållanden inom olika områden av samhället, som har påverkat arbetet och utredningens ställningstaganden i skilda hänseenden. Mot bakgrund av vad som tidigare redovisats utvecklar VAU i kap 5 den principiella grundsyn utredningen stannat för i fråga om meritvärdering av värnpliktstjänstgöring. Kapitlet innehåller förutom vissa överväganden också utredningens principiella förslag. I kap 6, 7 och 8 redogör VAU för olika vägar eller medel att nå fram till den civila sektorn av samhället och informera den om den militära utbildningens omfattning, innehåll, krav och nivå. Dessa kapitel innehåller förslag rörande de rent tekniska anordningar som erfordras för att realisera utredningens principiella synpunkter. I kap 6 behandlas informationen och dess betydelse för att ge den civila sidans företrädare möjligheter att på ett sakligt och rättvisande sätt bedöma den militära utbildningen. Kap 7 behandlar, med utgångsSOU 1970: 12

punkt i de tidigare redovisade principerna, utformningen av ett betyg utfärdat av militär myndighet men avsett för civilt bruk. I kap 8 redogörs för ett förslag från utredningens sida om inrättande av en särskild nämnd för samverkan på förevarande område mellan den militära och den civila sidan. Kap 9 och 10 innehåller utredningens synpunkter i fråga om meritvärdering av vapenfri tjänst resp av frivillig utbildning m m. Såsom inledningsvis anförts anser VAU sitt uppdrag att utreda spörsmålet om värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde innebära, att VAU har att undersöka det sakliga värdet för det civila livet av denna tjänstgöring och inte att utreda i vad mån de värnpliktiga bör kompenseras för värnpliktstjänstgöringen. Med hänsyn bl a till nuvarande tillgodoräkningsregler på förevarande område har VAU likväl ansett sig böra behanda dessa särskilda frågor, vilket sker i kap 11. I kap 12 lämnas kostnadsberäkningar för genomförandet av utredningens förslag, varefter följer en sammanfattning.

2 Den allmänna bakgrunden

2.1 Tidigare utredning Frågan om det meritvärde, som i det civila livet bör tillmätas den militära utbildning de värnpliktiga genomgått, aktualiserades under beredskapstiden i samband med andra världskriget. Försvarets krigsorganisation utbyggdes då väsentligt. Detta innebar bl a ett ökat behov av befäl, som till stor del måste täckas av värnpliktiga. För att söka tillgodose detta ökade behov av befäl tillgreps olika metoder. Sålunda förlängdes första tjänstgöringen för samtliga värnpliktiga. Vidare ålades därutöver de officersuttagna 360 och de underofficersuttagna 180 dagars befälsutbildning. Till detta kom beredskapstjänstgöring av betydande omfattning, som i regel drabbade de befälsuttagna hårdare än övriga värnpliktiga. Alla till krigstjänstgöring dugliga värnpliktiga i åldern 20 till 47 år blev i sådan omfattning berörda av denna utbyggnad av krigsorganisationen att skillnaden mellan de krigstjänstskyldigas och de icke krigstjänstskyldigas (frikallade och kvinnor) möjligheter att fortsätta sin civila yrkeskarriär eller yrkesutbildning särskilt poängterades och uppmärksammades. Vid framläggandet av förslag till 1941 års värnpliktslag (prop 1941: 318) betonade föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, vikten av att värnpliktiga med förlängd tjänstgöring erhöll skälig kompensation för de särskilda uppoffringar, som 16

krävdes av dem, och anförde att frågan om kompensation för värnpliktiga med förlängd tjänstgöring borde underkastas särskild utredning. I samband med värnpliktslagens tillkomst godkände riksdagen vidare (rskr 1941: 507) ett av sammansatta statsoch andra lagutskotten gjort uttalande (S2LU 1941: 6) att det var önskvärt att åtgärder vidtogs i syfte att fullgjord värnpliktstjänstgöring överhuvudtaget - även under normala förhållanden - räknades den värnpliktige till godo i skilda hänseenden. Den 18 februari 1942 tillkallades två sakkunniga (G A Bouveng och E Thomasson) att verkställa en utredning rörande tillgodoräknande av fortsatt värnpliktstjänstgöring för civil verksamhet. Härvid anförde departementschefen bl a att särskilda åtgärder borde vidtas för att ej värnpliktiga med kortare utbildningstid i sin civila samhällsgärning skulle få ett obehörigt försprång framför dem, som bringade rikets försvar större offer - enbart ekonomisk gottgörelse i form av lön och premier var ej tillräcklig kompensation för sådan tidsförlust. I alldeles särskild grad gällde detta värnpliktiga som uttagits till officersoch underofficersutbildning. Urvalet till sådan utbildning skedde efter duglighet ådagalagd under den vanliga värnpliktstjänstgöringen. Det syntes icke tillfredsställande, att de som prövats vara framför sina kamrater lämpliga för kvalificerad tjänstgöring SOU 1970:12

inom försvarsväsendet därigenom fick ett försämrat utgångsläge i sin civila verksamhet. I viss mån gällde detta även beträffande de för specialutbildning uttagna (motsv). Utredningsmännen framlade principiella riktlinjer för tillgodoräkning i merit- och utbildningshänseende av tiden för befälsutbildningen i en den 7 maj 1942 dagtecknad promemoria. I denna promemoria framhölls bl a att befälsutbildningen var så pressande att de värnpliktiga inte hann med att jämsides bedriva nämnvärda studier. Redan de rent militära synpunkterna förbjöd att de till värnpliktig befälsutbildning uttagna skulle få anledning känna sig eftersatta i förhållande till dem som inte var dugliga nog att bli uttagna till befäl; befälsutbildningen kunde ej uppnå full effektivitet därest den längre utbildningen ansågs såsom ett straff för visad duglighet. Krävde man längre militärtjänst av vissa kategorier, vanligtvis då de mera dugliga, var det samhällets plikt att i görligaste mån hålla dem skadeslösa för den längre utbildningen. Frågan om meritvärdet kunde inte lösas enbart genom författningsbestämmelser, utan det krävdes att såväl statliga och kommunala myndigheter som enskilda arbetsgivare lojalt strävade efter att i enlighet med fastställda riktlinjer ge de befälsutbildade erforderlig kompensation. Men det krävdes också att de befälsutbildade skötte sig jämväl i sin civila gärning. Hos dem fick den inställningen inte vinna insteg att de tack vare sin befälsutbildning skulle utan större möda vinna framgång även på den civila levnadsbanan. Om de ej skötte sig i sina civila skolor och i sin civila verksamhet kunde befälsutbildningen inte bli en passersedel till framgång för dem. Infriade de befälsutbildade vad man fordrade av dem i fråga om ledaregenskaper och liknande skulle svårigheter inte behöva uppstå att få dylik utbildning beaktad i merithänseende. Promemorian remitterades till ett sextiotal verk och myndigheter. Utredningsmännen utarbetade härefter sina slutliga förslag och framlade betänkande. Betänkandet (SOU 1943:47), som SOU 1970: 12 2—914583

är daterat den 20 december 1943, innehåller - jämte en redovisning av utlåtandena över promemorian - förslag rörande meritberäkning m m för befälsutbildade värnpliktiga. Utredningsmännen anför i sitt betänkande bl a att vad gäller betygen från de militära skolorna meritberäkningen i praktiken är beroende av att den civila arbetsgivaren verkligen får klart för sig vad de befälsutbildade fått lära sig och hur de skött sig. Det var därför nödvändigt att de befälsutbildade vid skolornas slut erhöll betyg som lämpade sig även för civilt bruk. Uttalanden härom hade också avgivits av medicinalstyrelsen och av SFS värnpliktskommitté. Utredningsmännen förordade även att en broschyr skulle utarbetas med en kort saklig redogörelse för vad de befälsutbildade lärde sig på sina militära skolor, varvid särskilt skulle uppmärksammas det som hade direkt betydelse för civil verksamhet. Likaledes var det önskvärt att i möjligaste mån en jämförelse kunde ske mellan de kunskaper, som förvärvades i det militära, och de som krävdes för olika civila examina. I samband med att bestämmelser om meritberäkning utfärdades, borde kunskap om befälsutbildningens betydelse spridas i vida kretsar, varvid medverkan från olika arbetsgivarorganisationer och de kommunala förbunden kunde påräknas. Ett cirkulär utsänt av SAF den 8 november 1943 med rekommendation till delägarna att ta all tänkbar hänsyn till befälsutbildningen var bifogat utredningsmännens betänkande. Cirkuläret hade i här relevanta delar följande lydelse. De värnpliktiga officerarna och underofficerarna samt reservofficerarna få sålunda i långt högre grad än övriga värnpliktiga ställa sina krafter i försvarets tjänst. Därest ej särskilda åtgärder vidtagas i utjämnande syfte, föreligger därför risk, att värnpliktiga med kortare utbildningstid i sin civila gärning få ett obehörigt försprång framför dem, som sålunda bringa rikets försvar större offer. Därest detta blir fallet, kan det befaras, att befälsutbildningen - till vilken i fall av behov tvångskommendering sker - kan mottagas med en stark känsla av olust, vilket i sin tur är ägnat att göra utbildningen mindre effektiv och mind17

re värdefull. Då de värnpliktiga officerarna och underofficerarna samt reservofficerarna (samtliga här nedan kallade »de befälsutbildade») äro en nödvändig beståndsdel av vår värnpliktsarmé, är det av stor vikt, att sådana känslostämningar icke få utbredning. Det har påpekats att tendenser i den riktningen redan nu kunnat förmärkas. Det är emellertid även, om man ser saken på längre sikt, ett riksintresse att på alla sätt söka förhindra, att den försvarsolust, som grep omkring sig efter det förra världskrigets slut, åter gör sig gällande, sedan det nu pågående kriget en gång avslutats. I främsta rummet måste det anses åligga staten själv att i sitt förhållande till de statsanställda vidtaga åtgärder i detta syfte. Beträffande statstjänsten kommer också, enligt vad vi erfarit, att utfärdas bestämmelser om att den genomgångna befälsutbildningen på olika sätt skall tillgodoräknas vederbörande i merithänseende. Tydligt är emellertid, att även de enskilda arbetsgivarna, som säkerligen komma att sysselsätta det övervägande antalet av de befälsutbildade, måste lämna sin medverkan i samma riktning. En sådan medverkan torde kunna lämnas, utan att detta innebär några egentliga uppoffringar. Man måste nämligen räkna med att de, som uttagits till befälsutbildning, icke blott utgöra en elit i fysiskt hänseende, utan även att de under sin värnpliktstjänstgöring i högre grad än andra ådagalagt och fått tillfälle att utveckla allmän vakenhet, initiativ och oförskräckthet att taga ansvar samt att de därigenom bevisat sin förmåga att leda andra. De befälsutbildade måste även under sin befälsutbildning ha visat sig pålitliga, plikttrogna och allmänt dugliga. Allt detta är uppenbarligen egenskaper, som äro av stor betydelse i näringslivet. De befälsutbildade kunna dessutom ofta i sin militärtjänst hava förvärvat kunskap och erfarenhet, som direkt kan utnyttjas i civil verksamhet. Vi vilja därför rekommendera våra delägare att då fråga om anställning (eventuellt återanställning) eller befordran av tjänstemän (arbetsledare, kontorspersonal m fl) uppkommer, göra sig underrättade om huruvida vederbörande såsom värnpliktig uttagits till officers- eller underofficersutbildning eller är reservofficer och därvid i varje särskilt fall överväga, huruvida icke detta kan tillräknas vederbörande såsom merit. Vidare vilja vi rekommendera, att i sådana fall, då tjänstetiden vid lönesättning eller eljest tillmätes betydelse, arbetsgivaren i möjligaste mån tillser, att vederbörande icke kommer i sämre ställning på grund av att han fullgjort sådan militärtjänstgöring, varom här är fråga. Beträffande arbetare kan på grund av den

generalisering av arbetsvillkoren, som kollektivavtalsväsendet oundgängligen medför, kanske mindre åtgöras för att kompensera de befälsutbildade för den förlängda tjänstgöringen. Vi vilja dock rekommendera, att om det i visst fack för uppnående av viss lön fordras en längre utbildningstid, än som kan anses behövlig för den ifrågavarande arbetarens yrkesutbildning, arbetsgivaren i möjligaste mån tillser, att arbetaren icke kommer i sämre ställning, därför att han fullgjort den ifrågavarande förlängda tjänstgöringen. Vidare är det angeläget, att en arbetare, som innan han inkallats till sin första tjänstgöring påbörjat en lärlingsutbildning, får fortsätta denna hos samma arbetsgivare, oavsett att han till följd av den förlängda värnpliktstjänstgöringen fått underkasta sig ett relativt långvarigt avbrott i utbildningen. Därest fråga uppkommer om befordran av någon arbetare till förman, kan det, såsom ovan påpekats, vara anledning att undersöka, huruvida någon av dem, bland vilka valet står, är befälsutbildad. Det kan i detta sammanhang framhållas, att sedan befälsutbildningen är avslutad tjänstgöringen i fredstid är densamma för de värnpliktiga officerarna och underofficerarna som för övriga värnpliktiga, samt att man beräknar, att när försvarsorganisationen blir fullt utbyggd, de värnpliktiga officerarna och underofficerarna icke skola inkallas till beredskapstjänst i större utsträckning än vanliga värnpliktiga. I en allmän motivering för befälsutbildningens tillgodoräknande såsom merit påpekade utredningsmännen att samhället så långt möjligt av rättviseskäl borde låta den förlängda värnpliktstjänstgöringen räknas de befälsutbildade till godo såsom merit i civil tjänst. Vidare påpekades att tillgodoräknandet kunde motiveras även med att den militära befälsutbildningen kunde vara till nytta på den civila banan. Som exempel angavs teknisk utbildning och förvaltningsutbildning. Ännu viktigare, fortsatte utredningsmännen, var emellertid den allmänt mänskliga utbildning, som kom den befälsutbildade till del. De fick lära sig att ta initiativ och ansvar, att handla självständigt, att leda och lära andra och att umgås med folk ur alla samhällsklasser. Den som med heder bestått den militära befälsutbildningen hade därmed också fått ett gott vitsord om allmän duglighet. Vidare borde synnerligt avseende fästas därvid, att till högre befälsutbildning uttogs SOU 1970:12

i stort sett eliten av svensk manlig ungdom. Kraven på kunskaper och skicklighet, som erfordras för att en tjänst i varje fall blev skött på bästa sätt, fick under inga omständigheter efterges och utredningen betonade att den i sina förslag inte önskade framföra något, som kunde skada en god personalrekrytering. Utbildning, för vars tillgodoräknande det gällde att fastställa normer, utgjordes av utbildning till värnpliktig officer och underofficer, viss fortsatt utbildning för värnpliktiga i specialtjänst, värnpliktiga sjökaptener m fl, viss frivillig utbildning inom flygvapnet samt utbildning till reservofficer. Utredningsmännens förslag hade i första hand avseende på den egentliga statstjänsten. Härmed likställdes dock tjänst vid statsunderstödd läroanstalt, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse samt vid sammanslutning, institution eller inrättning med sociala, vetenskapliga eller kulturella arbetsuppgifter, som åtnjöt statsbidrag eller genom statens bestämmande erhållit viss befogenhet, ävensom företag, där staten hade väsentlig bstämmanderätt eller vid företag som tillerkänts viss monopolställning eller liknande befogenhet. Förslaget gällde även kommunal befattning som tillsattes av kommunal myndighet men där beslutet kunde sakligt prövas av statlig myndighet. Sammanfattningsvis innebar utredningsmännens förslag angående befälsutbildningens tillgodoräknande såsom merit för tjänstemän i stats- och därmed likställd tjänst, att såsom generella regler skulle gälla dels att befälsutbildningen vid befattningars tillsättande m m skulle räknas såsom allmän merit, dels att befälsutbildad, som inte på annat sätt fått räkna sig befälsutbildningen till godo, skulle vid tillsättandet av befattning äga företräde framför eljest jämställd medsökande. Stipulerad maximiålder, när det gällde tillträde till befattning, läroanstalt eller kurs, skulle av befälsutbildad få överskridas med tiden för befälsutbildningen och i den mån så prövades kunna ske utan men för fullgod personalrekrytering skulle eftergift kunna göras beträffande SOU 1970:12

praktiska och teoretiska kompetensfordringar. Föreskriven prov- eller aspiranttjänstgöring skulle, i vad den avsåg tid utöver ett år, anses fullgjord genom befälsutbildningen till tid motsvarande denna. Befälsutbildningstiden skulle även tillgodoräknas såsom tjänsteår för befordran. Bestämmelser skulle ges i syfte att förebygga att befälsutbildningen menligt inverkade på den befälsutbildades befordringstur. Regler föreslogs även i fråga om befälsutbildningens tillgodoräknande för löneklassplacering, semester, sjukvård, ferier och pension. Värnpliktiga i specialtjänst skulle vidare enligt förslaget få räkna åtminstone facktjänstgöringen såsom tjänstgöring i eget yrke. Beträffande egna företagare konstaterade utredningsmännen, att någon direkt meritberäkning eller löneklassuppflyttning inte kunde förekomma men att befälsutbildningen i minst lika hög grad kom att lända dessa till nytta. Framförallt gällde detta större företagare med många anställda. Beträffande arbetare hävdade utredningsmännen att dessa hade mindre möjligheter än tjänstemännen, att med hjälp av ledaregenskaper och ledarutbildning nå en bättre ställning. En befälsutbildad arbetare kunde emellertid ha särskilda förutsättningar för att bli antagen som förman eller annan arbetsledare. Vad gällde befälsutbildningen såsom merit för inträde i skolor m m påpekades av utredningsmännen, att åtskilliga skolor blott mottog ett begränsat antal elever, varvid praktik och komplettering av betyg kunde bli avgörande för antagning. En del skolor utan spärr fordrade även viss praktik för inträde. För de befälsutbildade med längre tjänstgöring kunde resultatet bli, att de först senare eller inte alls kunde vinna inträde. Under sådana omständigheter tillgodosåg man inte på bästa sätt det allmännas intresse, att till skolorna få det bästa urvalet. Utredningsmännen konstaterade, att befälsutbildningen härvidlag kunde räknas som en viktig merit, då de befälsutbildade fick lära sig ordning och noggrannhet samt att arbeta metodiskt och intensivt även under 19

besvärliga förhållanden. Viss teknisk utbildning bibringades även och många skolor hade det gemensamt med befälsutbildningen att de utbildade arbetsledare. Utredningsmännen menade att i sådana fall där en betygssumma, som kanske delvis förvärvats genom kompletterande tentamina efter studentexamen, erkändes böra vara utslagsgivande för inträde i skola, måste det vara riktigt, att en betygssumma förvärvad av en befälsutbildad skulle vara lika mycket värd som en något högre betygssumma förvärvad av en sökande, som inte behövt använda någon tid åt befälsutbildningen, oaktat under denna förvärvade betyg ej avsåg direkt jämförbara kunskaper och färdigheter. Befälsutbildningen fick dock inte tillmätas större värde än vad som i varje särskilt fall var sakligt riktigt. För inträde brukade ofta fordras vissa minimibetyg och viss minimipraktik. På dylika krav fick naturligtvis befälsutbildningen ej föranleda minskning i vidare mån än densamma med säkerhet kunde sägas ha bibringat vederbörande den kunskap eller den praktiska erfarenhet, som avsetts med de vid skolan i vanliga fall uppställda minimikraven. Utredningsmännen föreslog, att vid poängvärdering av de olika formerna av värnpliktstjänstgöring, nämligen den första tjänstgöringen om ett år, befälsutbildningen och beredskapstjänstgöringen, befälsutbildningen borde värderas högre än annan tjänstgöring samt officersutbildning högre än underofficersutbildning. Vidare borde beredskapstjänstgöring i officers eller underofficers ställning skattas högre än beredskapstjänstgöring såsom menig. För att inte ge befälsutbildningen ett för högt värde borde i allmänhet för denna sättas en gräns uppåt sålunda, att den ungefärliga relationen mellan å ena sidan den poängsumma, som högst tilldelades värnpliktstjänstgöring, och å andra sidan det lägsta jämförelsetalet för inträde utgjorde ett till fem. Av denna begränsning följde i praktiken att det inte varit möjligt att i en poängskala medta mer än högst tre års värnpliktstjänstgöring. För de fall där värnpliktstjänstgöringen tillgodoräknades som praktik, behöv-

des emellertid inte någon annan maximering än den, som kunde vara stadgad beträffande praktik i allmänhet. För de fall, då poängbedömning av sökandes meriter kom till användning, hade av utredningen uppgjorts en normalskala för värdesättning av militära meriter byggande på ett lägsta jämförelsetal för inträde av omkring 30 poäng och avseende att kompensera intill tre års militärtjänstgöring. Skalan gav följande poäng: första tjänstgöring 1,5, underofficersutbildning 1, officersutbildning 2,5, beredskapstjänstgöring som menig (för helt år) 1,5, beredskapstjänstgöring som befälsutbildad (för helt år) 2. Enligt denna normalskala kunde en menig för tre års tjänstgöring erhålla 4,5, en underofficer 5,5 och en officer 6 poäng. Vid de skolor, som tillämpade poängbedömning och fordrade viss minimipraktik, föreslog utredningsmännen att befälsutbildningen eller viss del av densamma fick inräknas i minimipraktiktiden. Fall kunde därvid förekomma, då det för sökande var förmånligare att räkna denna befälsutbildningstid såsom praktik, medan det i andra fall var förmånligare att få den bedömd enligt den vanliga regeln om befälsutbildning. I dylika fall borde den beräkningsgrund användas, som gav det för sökanden förmånligaste resultatet. I anslutning till anförda riktlinjer avgav utredningsmännen förslag rörande vissa kurser och skolor. Härvid föreslogs vissa avvikelser från principerna bl a beroende på tidigare tillämpad praxis. Utredningsmännen berörde även frågan om tillgodoräknande av värnpliktstjänstgöringen i allmänhet och konstaterade att enligt direktiven ingick inte denna fråga i deras uppdrag med undantag för frågan om dylik tjänstgörings tillgodoräknande vid inträde till vissa skolor, där den rent tekniskt hängde så nära ihop med frågan om befälsutbildningens tillgodoräknande att båda frågorna måste lösas samtidigt. Skäl av samma art, som talade för att de befälsutbildade skulle kompenseras för befälsutbildningstiden, talade dock även för att SOU 1970:12

de värnpliktiga i allmänhet kompenserades i förhållande till frikallade och kvinnor. Utredningen framhöll nödvändigheten av att även denna fråga snarast upptogs till bedömning. 2.2 Gällande bestämmelser m m Beträffande tillgodoräkning av värnpliktstjänstgöring gäller fortfarande vissa bestämmelser, som utfärdats under beredskapstiden. Under februari 1942 - samtidigt som de i det föregående angivna sakkunniga tillkallades - utfärdades sålunda två kungörelser, nr 44 och 45, och ett cirkulär till statsmyndigheterna, nr 46, om tillgodoräknande av militär beredskapstjänstgöring. Kungörelsen 1942:44, som angår tillgodoräknande av militär beredskapstjänstgöring vid tillsättning av vissa lärartjänster, innebär i stort sett följande. Militär beredskapstjänstgöring skall under nedan angivna förutsättningar tillgodoräknas såsom lärartjänstgöring vid tillsättning av vissa ordinarie lärartjänster och extra ordinarie lärarbefattningar vid i kungörelsen angivna läroanstalter. Förutsättning för att beredskapstjänstgöring skall få tillgodoräknas är att tjänstgöringen ägt rum efter fullgjorda akademiska eller andra till ordinarie läraranställning berättigande kunskapsprov. För år räknat må tiden för beredskapstjänstgöringen och den lärartjänstgöring som fullgjorts inte tillgodoräknas såsom mer än ett tjänsteår. Är viss minimitjänstgöring föreskriven såsom villkor för behörighet till ordinarie lärartjänst skall dock hänsyn tas endast till verklig lärartjänstgöring. Beredskapstjänstgöringen skall ha ålegat vederbörande såsom värnpliktig, såsom beställningshavare i reserven, på reservstat eller på övergångsstat, såsom officer i väg- och vattenbyggnadskåren eller såsom i fredstid konstituerad landstormsofficer eller såsom medlem i någon av de frivilliga försvarsorganisationerna. Såsom militär beredskapstjänstgöring räknas även värnpliktstjänstgöring, som infallit under förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering. Slutligen stadgas att bestämmelserna förutom vid tillsättning av ordinarie eller extra ordinarie tjänst bör tillämpas även vid lärarförordnanden i övrigt. I kungörelsen 1942:45 angående undani tag i vissa fall från gällande bestämmelSOU 1970: 12

ser om åldersgräns för anställning i statens tjänst m m stadgas i huvudsak följande. Vid handläggning av anställnings- eller befordringsärende kan myndighet medge undantag från i instruktion eller arbetsordning e dyl meddelad föreskrift om maximiålder för den som under längre tid varit inkallad till militär beredskapstjänstgöring. Motsvarande äger tilllämpning vid antagning såsom elev vid högskola eller annan allmän läroanstalt där föreskrift finns om viss maximiålder för inträde till läroanstalten. De former av beredskapstjänstgöring som avses överensstämmer med dem som omfattas av kungörelsen nr 44. Slutligen föreskrivs i cirkuläret 1942:46 till statsmyndigheterna angående beredande av vissa lättnader i anställnings- och befordringshänseende för statsanställda, vilka fullgjort militär beredskapstjänstgöring m m, följande. Myndighet, som meddelat föreskrift om viss teoretisk kompetens för anställning eller befordran, bör överväga att ej tillämpa föreskriften i fråga om den som fullgjort längre tids militär beredskapstjänstgöring och därvid undergått befälsutbildning. Har sådan föreskrift meddelats av Kungl Maj:t bör frågan underställas Kungl Maj:ts prövning. Om myndighet föreskrivit viss tids föregående tjänstgöring vid verket eller eljest i statens tjänst såsom villkor för befordran eller förordnande vid verket, bör vederbörande såsom tjänstgöringstid tillgodoräknas tid då han varit inkallad till militär beredskapstjänstgöring. Har Kungl Maj:t meddelat sådan föreskrift bör frågan underställas Kungl Maj:ts prövning. Om Kungl Maj:t inte meddelat bestämmelser om tjänsteårsberäkning för befordran men myndigheten tar hänsyn till föregående statlig tjänstgöring vid befordran, bör myndigheten tillgodoräkna vederbörande även den tid han varit inkallad till militär beredskapstjänstgöring. Detta gäller dock endast den beredskapstjänstgöring som fullgjorts efter första fortlöpande statsanställning. Vidare förutsätts att han skulle ha tagits i anspråk för civil statsanställning om militärtjänstgöringen inte avbrutit tjänstgöringen. Militär beredskapstjänstgöring skall inte rubba den turordning för befordran vederbörande haft före militärtjänstgöringen. Om befattningshavare på grund av beredskapstjänstgöring genomgått utbildningskurs först senare än han eljest skulle ha gjort skall detta inte försämra hans befordringsmöjligheter. 21

Har myndighet föreskrivit viss maximiålder för anställning eller befordran eller tillträde till viss kurs bör myndigheten överväga att ej tillämpa föreskriften för den som under längre lid varit inkallad till militär beredskapstjänstgöring. Samma former av beredskapstjänstgöring som i kungörelserna 1942: 44 och 45 anges i cirkuläret. De bestämmelser som utfärdats på grund av de i det föregående återgivna 1942 års utredningsmäns förslag återfinns huvudsakligen i en kungörelse (1944: 407) och ett cirkulär (1944: 408). Kungörelsen 1944:407 med provisoriska bestämmelser angående meritberäkning för befälsutbildad värnpliktig m m har i fråga om anställning, befordran eller förordnande avseende på dels befattning i statens tjänst, dels befattning vid vissa uppräknade kommunala skolor, dels annan kommunal befattning, som tillsätts av statlig myndighet eller beträffande vilken kommunal myndighets beslut om tillsättande må sakligt prövas av statlig myndighet. Bestämmelserna i kungörelsen äger tilllämpning i den mån Kungl Maj:t för visst verk eller viss utbildningsanstalt inte bestämt annat härom. Innebörden av kungörelsens bestämmelser är i stort sett följande. Vid tillsättande av eller förordnande på befattning eller uppgörande av förslag därtill skall den hänsyn, vartill omständigheterna föranleder, tas till befälsutbildning hos sökande eller annan som kan ifrågakomma. Befälsutbildad sökande, som ej på grund av vad i kungörelsen sägs eller eljest må gälla fått tillgodoräkna sig befälsutbildningen i merithänseende, skall äga företräde framför eljest jämställd sökande. Stipulerad maximiålder för anställning hos eller befordran inom verk eller tillträde till vid verket anordnad utbildningskurs samt för antagning av elev vid läroanstalt får av befälsutbildad överskridas med tiden för befälsutbildningen. Beträffande föreskrift angående teoretiska och praktiska kompetensfordringar bör tas under övervägande, i förekommande fall efter Kungl Maj:ts prövning, om och i vad mån sådant villkor utan men för fullgod personalrekrytering kan eftergivas i fråga om befälsutbildad. Har myndighet för befordran eller förordnande föreskrivit viss tjänstgöringstid vid ver-

ket eller eljest hos stat eller kommun eller enligt tillämpad praxis krävt sådan föregående tjänstgöring bör myndigheten om och i den mån så finns kunna ske såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna befälsutbildad tiden för hans befälsutbildning. Har föreskriften meddelats av Kungl Maj:t bör myndigheten, där den finner skäl därtill föreligga, underställa Kungl Maj:t frågan om tillgodoräkning. Vid handläggning av befordringsärenden bör myndighet vidare, om hänsyn tas till längden av anställning hos stat eller kommun, tillgodoräkna befälsutbildad jämväl tid varunder han efter vunnen första fortlöpande anställning undergått befälsutbildning under förutsättning att har* därest befälsutbildningen icke mellankommit skulle ha tagits i anspråk för tjänstgöring i civil statlig eller kommunal anställning. För den, som inträtt i viss turordning, bör avbrott i anställningen eller tjänstgöringen för befälsutbildning inte föranleda rubbning i befordringsturen och så bör ej heller ske när befattningshavare på grund av befälsutbildning ej kunnat genomgå eller avsluta utbildningskurs vid vederbörande verk förrän senare än eljest skulle ha blivit fallet. För den, som med godkända vitsord genomgått till befälsutbildning hörande lägre skola eller utbildning men underkänts i högre sådan skola eller utbildning, skall enligt vad i kungörelsen stadgats om tillgodoräknande av befälsutbildning tillämpas beträffande den lägre skolan eller utbildningen. Cirkuläret 1944:408 med vissa bestämmelser angående handläggningen av anställningsfrågor rörande arbetare innehåller i stort sett följande. Fordras för fast anställning prövotid äger befälsutbildad som prövotid i vad den överstiger ett år tillgodoräkna tid för befälsutbildning. Myndigheten äger pröva huruvida härutöver prövotid må helt eller delvis ersättas av befälsutbildning. Om enligt avtal efter viss anställningstid gäller längre uppsägningstid än eljest, skall, i fråga om uppsägning från myndighets sida, tid för befälsutbildning räknas som anställningstid. Vad nu sagts innebär dock ej ändring i vad som kan ha överenskommits cm att viss uppsägningstid skall gälla först efter det anställningen blivit fast, varaktig e d. Om högre lön utgår efter viss tids anställning, må tiden för befälsutbildning tillgodoräknas som anställningstid för den högre lönen. Om för den högre lönen förutsätts viss yrkesskicklighet, skall dock detta gälla endast om myndigheten finner den befälsutbildade ha förvärvat den förutsatta yrkesskickligheten. Utgår efter viss anställningstid semester eller SOU 1970: 12

förmån vid sjukdom under längre tid än eljest, må tid för befälsutbildning räknas som anställningstid för den ökade förmånen. Om enligt avtal här förut ej nämnd förmån utgår först efter viss anställningstid eller i större utsträckning efter viss anställningstid må i den mån myndigheten finner skäligt tid för befälsutbildning räknas som anställningstid. I cirkuläret sägs vidare att när fråga uppkommer om att till förman befordra eller att såsom tjänsteman anställa arbetare, bör myndigheten undersöka huruvida någon av dem, mellan vilka valet står, är befälsutbildad samt, om så är fallet, ta behörig hänsyn till befälsutbildningen. Slutligen påpekas att myndighet bör söka tillse att den, som efter vunnen första fortlöpande anställning i statens tjänst undergått befälsutbildning, inte erhåller ogynnsammare anställningsvillkor än som skulle ha tillämpats, om han inte uttagits till befälsutbildning. I detta sammanhang kan nämnas den alltjämt gällande kungörelsen 1945:498 angående beredande av civilanställning åt visst militärmanskap m m. I denna kungörelse, som i fråga om anställning, befordran eller förordnande avser befattningar nämnda i kungörelsen 1944:407, stadgas bl a att vid jämförelse mellan å ena sidan underbefälsutbildad fast anställd eller f d fast anställd och å andra sidan befälsutbildad värnpliktig, som enligt sistnämnda kungörelse skall äga viss företrädesrätt, skall hänsyn tagas beträffande den förstnämnde till tiden för anställning på aktiv stat utöver tre år och beträffande den sistnämnde till tiden för befälsutbildningen. I ett särskilt cirkulär 1945:499 med vissa bestämmelser angående handläggningen av anställningsfrågor rörande arbetare har Kungl Maj:t vidare föreskrivit, att statsmyndigheterna vid tillämpning av cirkuläret 1944: 408 med vissa bestämmelser angående handläggningen av anställningsfrågor rörande arbetare skall på samma sätt som befälsutbildning beakta tid utöver tre år, varunder de, som genomgått underbefälsutbildning, innehaft fast anställning på aktiv stat vid försvarsväsendet. Beträffande tillgodoräkning av värnpliktsSOU 1970: 12

utbildningen för tillträde till utbildningsanstalter utfärdades på grund av utredningsmännens förslag inte några generellt verkande bestämmelser; för särskilda utbildningsanstalter och myndigheter som svarar för antagning till utbildning har härvidlag dock utfärdats vissa föreskrifter. I många fall har också myndigheterna utan särskild föreskrift enligt sina normer tillmätt värnpliktsutbildningen värde som merit. Meritvärderingsnormerna har emellertid efter hand ändrats. Detta har medfört en successiv reducering av tillmätt värde av värnpliktsutbildningen. Som exempel kan nämnas att tidigare tillgodoräkning av värnpliktsutbildning vid tillträde till lakar- och tandläkarutbildning upphört. I tabellen på sid 24 ges exempel på hur värnpliktsutbildningen år 1968 tillgodoräknades vid vissa slag av utbildning. Under avsnitt 5.2.1 redovisas provisoriska bestämmelser som utfärdats att gälla vid sidan av vissa av de i sammanställningen angivna reglerna. Vad avser värnpliktstjänstgöringens meritvärde vid tillträde till anställning finns speciella bestämmelser meddelade för olika delar av statsförvaltningen. En fullständig kartläggning av dessa bestämmelser har ställt sig svår och har, då en sådan inte varit av avgörande betydelse för utredningens bedömningar, inte genomförts. Den tidigare nämnda rekommendationen rörande hänsynstagande till befälsutbildning som utfärdats av SAF gäller alltjämt. Också andra arbetsgivarorganisationer och även kommunförbund har under åren 1943 och 1944 utfärdat rekommendationer till delägare och medlemmar att ta hänsyn till befälsutbildningen som en merit vid anställning och befordran och vid bestämmande av löneförmåner.

Tillgodoräkning av värnpliktsutbildning vid tillträde till viss civil utbildning

Utbildning till Agronom Apotekare Civilekonom Civilingenjör Gymnastiklärare Hortonom Jägmästare Receptarie Sjukgymnast Teknisk magister Veterinär Arbetsledare Ingenjör (bergskolan i Filipstad) Driftledare Järnvägsassistent Kammarskrivare Lärare (lärarhögskolor och seminarier) Meteorolog Sjöbefäl Skogsmästare Skogstekniker Slöjdlärare

Värdering av värnpliktsutbildning (p = poäng) Första tjg — 1 p; uoffutb — 1,5 p; offutb — 2 p 2 mån — 1 p Intendenturoffutb — högst 4,5 p; övrig offutb högst 3 p 7 mån — 1 p; kadettskola — 2 p 9 mån — 1 p; uoffutb — 1,5 p; offutb — 2 p Första tjg — 1 p; uoffutb — 1,5 p; offutb 2 p

»-

2 mån — 1 p 9 mån — 1 p 7 mån — 1 p; kadettskola — 2 p 2 mån — 1 p

Lägsta intagningspoäng 20 20,5 23 35—45 22,5 19,9 20,3 14,5 26,3 35—45 21,5

Beaktas Företräde för bäst vitsordad och mest kvalificerad utb Beaktas Väl vitsordad offutb kan vara merit vid uttagning till urvalsprov Kan avgöra vid val mellan jämställda

»-

Hänsyn tas till tjg som väderbiträde och väderubef Relevant utb räknas som praktik Viss utb kan räknas som praktik. Kan avgöra vid val mellan jämställda Off- och uoffutb beaktas Viss utb kan räknas som praktik. Väl vitsordad befutb beaktas

Vid bedömning av i tabellen angiven värdering i förhållande till intagningspoäng bör observeras att skolbetyget B = l poäng och A = 3 poäng utom vad gäller civilingenjörs- och teknisk magisterutbildning där B=3 och A = 7 poäng. Vidare kan påpekas att i vissa fall, exempelvis, i fråga om agronomutbildning, 2/3 av tillgängliga platser besätts med hänsyn enbart till studentbetyg och praktik.

24 SOU 1970:12

3 Utredningens undersökningar och preliminära bedömningar mm

Under denna rubrik redovisar VAU vissa av sina tidigare nämnda undersökningar. Undersökningsmaterialet i sin helhet är alltför omfattande för att kunna intas i eller fogas som bilaga till detta betänkande. Vissa inom utredningen över materialet upprättade stencilerade promemorior överlämnas särskilt vid sidan <av betänkandet. 3.1 Undersökning utbildningen

om

värnplikts-

Sedan VAU från försvarsgrenscheferna inhämtat visst primärmaterial rörande värnpliktsutbildning av olika slag, gjordes på detta material en granskning för att få fram utbildning med civilt värde. Därvid företogs först en undersökning av värnpliktsutbildningens struktur och omfattning under början av 1960-talet. VAU konstaterade därvid att vid inskrivningarna 1960 tilldelades 78 % av de värnpliktiga armén, där alltså den utan jämförelse mest omfattande värnpliktsutbildningen skedde. Med anledning härav kartlades i detalj utbildningssystemet vid armén utbildningsåret 1961/62, dvs det år som var aktuellt för dem som skrevs in år 1960. Motsvarande detaljerade kartläggning av hela utbildningssystemet gjordes inte för marinen och flygvapnet. Principerna för den mekanism, som leder till att en värnpliktig kommer att genomgå viss utbildning, bedömdes nämligen vara i allt väsentligt deSOU 1970: 12

samma där som vid armén. Kartläggning av förhållandena vid armén kunde således i så måtto anses representativ för värnpliktsutbildningssystemet i sin helhet. Beträffande resultatet av undersökningen kan följande anföras. Vid kartläggningen av utbildningssystemet vid armén belystes det förhållandet att utbildningen bedrevs på s k utbildningslinjer avsedda för vissa bestämda värnpliktskategorier, nämligen värnpliktiga i allmänhet (meniga), underbefälsuttagna, underofficersuttagna och officersuttagna värnpliktiga samt värnpliktiga uttagna till special tjänst, dvs medicinalpersonal (apotekare, läkare, veterinär, tandläkare) och viss teknisk personal (exempelvis elektroingenjör, maskintekniker, signaltekniker, miningenjör) m fl. Hänförandet av de värnpliktiga till skilda kategorier skedde vid inskrivningen och innebar att de fördelades med hänsyn till fysiska och psykiska förutsättningar samt till utbildningskvalifikationer. Man kan säga, att detta var en värdering av den värnpliktiges personliga meriter med hänsyn till avsedd militär utbildning. Inskrivningsverksamheten kunde därför vara av intresse också för civil verksamhet. I och för sig skulle värdena kunna utnyttjas också civilt, men de var av konfidentiell natur. Eftersom krigsorganisationens behov i flertalet fall var avgörande för uttagning och tilldelning, blev dock inte klassificeringen entydig. Antalet uttagna till olika utbildningslinjer var sålunda inte identiskt med 25

det antal som fyllde kraven. Detta förhållande måste särskilt beaktas. All uttagning och allt urval till värnpliktsutbildning skedde i princip tvångsvis med officersutbildning som viktigt undantag. Rekryteringen till officersutbildning skedde nämligen på frivillig grund efter godkänd underofficersutbildning. Officersutbildning innebar ett åtagande av ytterligare 180 dagars tjänst. Rekryteringen var otillfredsställande. Detta var ett mycket allvarligt problem för armén, med risker för otillfredsställande personell kvalitet i krigsorganisationens plutonchefsbefattningar och motsvarande. Utbildningslinjerna inom armén var utbildningsåret 1961/62 till antalet 620, vilket innebar en ytterst stark differentiering. I verkligheten var differentieringen ändå större. Antalet olika slags befattningar inom krigsorganisationen översteg nämligen vida antalet utbildningslinjer. Av praktiska skäl kunde inte armén spalta upp värnpliktsutbildningen i ännu fler utbildningslinjer, vilket i och för sig varit önskvärt. Man lät i stället systemet fungera så, att det under utbildningens gång fick visa sig vilka speciella befattningar inom utbildningslinjen, som olika värnpliktiga passade för. Med erfarenheten som hjälp placerades sedan de värnpliktiga på lämpligt sätt under den s k förbandsutbildningen och på så sätt fick de lära sig det som var speciellt nödvändigt för en viss befattning. Den värnpliktige utbildades alltså slutgiltigt genom att tjänstgöra i aktuell befattning. Beträffande arméns centralt utgivna utbildningsbestämmelser måste anmärkas, att de i de flesta fall inte var så utformade att utbildningsinnehållet i detalj kunde utläsas därur. Armén hade valt vägen att i allmänhet inte centraldirigera utbildningens detaljer. I stället var bestämmelserna mera allmänt hållna och lämnade detaljavgörandena i regel till regional och lokal instans. Härigenom kunde man smidigare anpassa utbildningen efter utvecklingen och rådande lokala förutsättningar, som varierade bl a med hänsyn till geografiskt läge och krigsuppgifter. 26

Primärmaterialet gjordes också till föremål för vidare undersökning i form av en allmän beskrivning av arméns värnpliktsutbildning. Med hänsyn till de stora skillnaderna i utbildningshänseende mellan arméns truppslag och förband kom undersökningen emellertid att i princip avse endast arméns största truppslag, infanteriet, som vid undersökningstillfället utbildade ca 56 % av arméns värnpliktiga. Härefter granskades i primärmaterialet tjänstgöring med bedömt civilt värde vid utbildning inom krigsmakten av underofficersoch officersuttagna värnpliktiga. Granskningen omfattade utbildningen under första och fortsatt tjänstgöring. Utbildningen under befälsövningar, särskilda befälsövningar och repetitionsövningar undersöktes inte. Granskningen grundade sig på under utbildningsåret 1961/62 rådande förhållanden och berörde beträffande underofficersutbildningen 99 olika utbildningslinjer, varav 77 inom armén, 19 inom marinen och 3 inom flygvapnet. I vad avsåg officersutbildningen gällde undersökningen 61 olika utbildningslinjer, varav 51 inom armén och 10 inom marinen. De centrala utbildningsföreskrifterna utgjorde underlag vid bedömningen som var rent kvantitativ, dvs redovisade antalet militära utbildningstimmar med bedömt civilt värde. All utbildning, som ansågs ha exklusivt militärt värde, gallrades därvid bort. Den del av värnpliktsutbildningen som avsåg officersutbildning hade av företrädare för försvarsmakten ansetts vara av särskilt intresse från meritvärderingssynpunkt, eftersom uttagningen var frivillig och rekryteringen otillfredsställande. Lämpliga åtgärder i meritvärdeshänseende hade därför från militärt håll bedömts värdefulla ur rekryteringssynpunkt. Detta hade upprepade gånger understrukits inte blott av ÖB och CA utan även av reservofficerarnas samt de värnpliktiga officerarnas och underofficerarnas organisationer. VAU hade funnit sina undersökningar när det gäller den värnpliktiga underofficers- och officersutbildningens civila meritvärde vara av betydelse i två hänseenden, i SOU 1970: 12

första hand för en riktig värdesättning av utbildningen i det civila livet men även för den militära rekryteringen av högre värnpliktigt befäl. Det befanns lämpligt att göra undersökningen så, att den tog sikte på att utröna dels vilken utbildning, som kunde vara av allmänt eller generellt värde för individen, oberoende av yrkesval, dels vad som kunde vara av speciellt värde, beroende på yrkesval. I båda fallen gjordes en uppspaltning på utbildning till ledare, befälsutbildning, och utbildning till rent personlig färdighet. Såväl i fråga om befälsutbildning som personlig färdighet gjordes skillnad mellan praktisk och teoretisk utbildning. Granskningens syfte var att rent kvantitativt redovisa det antal timmar i olika övningsgrenar och ämnen, som bedömdes i något hänseende ha ett värde för det civila livet. Beträffande denna undersöknings resultat kan följande anföras. Befälsutbildningen syftar till att skola ledare. Modern befälsföring i en krigsmakt, som bygger på allmän värnplikt, måste tillämpa liknande principer som i det civila arbetslivet. Därför bedömdes befälsutbildningen i sin helhet ha ett civilt meritvärde. Den del som gällde ledning av militär verksamhet, truppföring, bedömdes ha ett generellt civilt meritvärde. Den del som gällde konsten att lära andra, trupputbildning, beräknades i denna undersökning enbart vara av värde för dem som ägnade sig åt lärarverksamhet o dyl. Det ansågs dock kunna diskuteras, om inte också denna del av värnpliktsutbildningen, oavsett yrkesval, hade ett allmänt värde för det civila livet, vilket visade hur svårt det egentligen var, att göra entydiga bedömanden i det skiftande spektrum, som modern värnpliktsutbildning uppvisade. Vilket meritvärde militär befälsutbildning borde anses ha i det civila livet var såsom nämnts en fråga av central betydelse både för berörda värnpliktiga och för krigsmakten. Det borde i sammanhanget observeras skillnaden i den nivå till vilken olika SOU 1970: 12

slags befälsutbildning syftade. För underofficersuttagna värnpliktiga gällde det utbildning, som syftade till befattningar som ställföreträdande plutonchef eller motsvarande. För officersuttagna var nivån ett steg högre, nämligen plutonchef eller motsvarande befattning. För de underofficersuttagnas del kunde följande sammanfattning göras: Variationerna var stora, sammanlagda antalet timmar med någon form av civilt meritvärde varierade från 1 455 till 2 340, vilket utgjorde 60-80 % av totala utbildningstiden, i 98 % av timmarna med dylikt värde var det praktisk utbildning som dominerade, i 83 % hade praktisk befälsutbildning största värde, den utbildning som hade ett generellt meritvärde var till 91 % huvudsakligen befälsutbildning, den utbildning som hade ett speciellt meritvärde var till 66 % av mindre omfattning, till 18 % var sistnämnda utbildning av stor eller mycket stor omfattning, den teoretiska delen med speciellt meritvärde var till 61 % mycket ringa, en del anmärkningsvärda undantag fanns dock även i detta avseende, ju högre det speciella meritvärdet var desto lägre var det generella jämfört med andra utbildningslinjer. För de officersuttagnas del kunde sammanfattningsvis konstateras: Variationerna var stora, men inte så stora som för de underofficersuttagna, sammanlagda antalet timmar med någon form av civilt meritvärde varierade från 2 170 till 3 135, dvs skalan låg ca 700 timmar högre än för de underofficersuttagna, men de officersuttagnas minimivärde låg under de underofficersuttagnas maximivärde, det innebär 65-80 % av totala utbildningstiden, dvs något högre än de underofficersuttagnas, i det hela var det praktisk utbildning som dominerade; för de underofficersuttagna fanns några undantag, i 93 % av timmarna med civilt värde var praktisk befälsutbildning största delen av värdet, dvs ett tioprocentigt större värde än för de underofficersuttagna, den utbildning som hade ett generellt meritvärde var i samtliga fall huvudsakligen befälsutbildning; för de underofficersuttagna fanns en del undantag, den utbildning som hade ett speciellt me-

ritvärde var i drygt halva antalet fall av mindre omfattning, till knappt 10 % var den av stor eller mycket stor omfattning, teoretisk utbildning med civilt meritvärde var i regel förhållandevis ringa; mellan arméns och marinens kadettskolor var det dock en storleksskillnad i så måtto, att marinens skola var helt teoretisk, vilket medförde större antal utbildningstimmar med speciellt teoretiskt meritvärde, liksom regeln var för de underofficersuttagna, motsvarades högt generellt meritvärde av förhållandevis lågt speciellt meritvärde och vice versa, med enstaka undantag var bilden av de olika trupp- och vapenslagens utbildningslinjer därvidlag rätt homogen. Sammanfattningsvis kan om denna kvantitativa undersökning sägas att den visade att utbildningen av underofficers- och officersuttagna värnpliktiga inrymde mycken utbildning i antal timmar räknat, som hade någon form av civilt meritvärde. I regel var det befälsutbildningen, som borde tillmätas den avgörande betydelsen. Den syntes i allt väsentligt vara en merit, oberoende av yrkesval o dyl. Det måste observeras, att officersutbildningen härvidlag syftade till en högre nivå av ledarutbildning än underofficersutbildningen och måste tillmätas större meritvärde. De speciella meriterna för det civila livet utgjordes främst av teknisk praktik i olika former. Värdet härav varierade beroende på yrkesvalet. Förhållandena vid olika utbildningslinjer skiftade i betydande grad, vilket försvårade jämförelser. Den inom VAU gjorda kartläggningen avsåg alltså förhållandena utbildningsåret 1961/62. Utbildningssystemet för värnpliktiga är dock liksom utbildningssystem på andra områden ingenting statiskt. Alla utbildningsbestämmelser blir föremål för ständig omarbetning och revidering. Anledningarna kan vara flera, organisatoriska och materiella förändringar, vunna utbildningserfarenheter, omläggning av utbildningsgång m m. Sedan kartläggningen skedde har t ex pansarinfanteriet utgått som eget truppslag och gått in i pansartrupperna. Luftvärnsrobotar, bandvagnar och pansarbandvagnar är sådan materiel som till-

förts armén efter denna kartläggning och medfört utbildningsförändringar. VU 60 har vidare omprövat hela utbildningssystemet och ett nytt utbildningssystem är numera infört. Sådana förändringar av värnpliktsutbildningssystemet är enligt VAU:s uppfattning inte något som är speciellt för dagens situation, utan förändringar är ständigt aktuella. Med hänsyn härtill måste ett mera tidlöst synsätt anläggas på frågan. Att uppsätta målet att nå fram till i detalj formulerade meritvärden för alla skilda varianter av värnpliktsutbildning är knappast rimligt och konstruktivt. VAU anser sig dock genom de här redovisade granskningarna och undersökningarna ha påvisat vissa civila värden, som finns hos värnpliktsutbildningen och som kan återfinnas hur denna utbildning än organiseras.

3.2 Jämförelser mellan och civil utbildning

värnpliktsutbildning

3.2.1 Vissa utbildningslinjer Utöver de i föregående avsnitt redovisade på rent kvantitativ grund gjorda bedömningarna av värnpliktsutbildningens värde för det civila livet önskade VAU studera motsvarande meritvärde från kvalitativ synpunkt. I avsikt att skapa en lämplig metodik för en sådan undersökning gjordes en noggrann genomgång av ett par utbildningslinjer vid infanteriet, nämligen skyttetjänst och signaltjänst. Härvid förtecknades samtliga de utbildningsdetaljer enligt utbildningsplanerna, som kunde tänkas ha någon form av motsvarighet i civil utbildning eller i övrigt vara meriterande från civil synpunkt. Parallellt härmed genomgicks undervisnings-, läro-, kurs- och timplaner samt läroböcker och utbildningslitteratur för viss civil utbildning bl a vid grundskolan, gymnasiet, lärarutbildningsanstalter, tekniska skolor och kurser inom yrkesskolan. Härefter genomgicks utbildningsplanerna m m för ytterligare ett antal militära utSOU 1970:12

bildningslinjer. Av dessa hörde sju till armén, två till marinen och en till flygvapnet. Flera av de enheter, där den genomgångna militära utbildningen bedrevs, besöktes därefter. Verksamheten vid ett tiotal förband och militära skolor studerades härvid närmare och synpunkter och åsikter beträffande värnpliktsutbildningens praktiska genomförande inhämtades från befäl och elever. Det erhållna militära och civila materialet genomgicks sedan med utgångspunkt i bl a följande frågeställningar: 1) Omfattar den militära utbildningen generellt ämnen eller delar av sådana med värderingsbara motsvarigheter i civil utbildning? 2) Förekommer inom enskilda utbildningslinjer (helt eller delvis) värderingsbara motsvarigheter till civil utbildning? 3) Innehåller någon militär utbildningslinje sådan utbildning att den - även om den inte överensstämmer med motsvarande civila kurser - ändå skulle kunna utgöra en med de senare jämförbar merit? Vid denna genomgång fick utredningen belägg för att den militära utbildningen generellt inte omfattar ämnen eller delar av sådana med värderingsbara motsvarigheter i civil utbildning men att inom de undersökta militära utbildningslinjerna förekom sådana ämnen och delar av ämnen. Det fanns exempel på sådana utbildningar, där en värdering med civil måttstock var fullt möjlig, bl a flottans underofficerskurs, däckslinjen, där utbildningen i navigation, radarlära m m gav teoretisk kompetens för skepparbrev. En närmare bedömning av den art, som avsågs under fråga 3), skedde inte vid den genomgång som i detta sammanhang gjordes av materialet. Sammanfattningsvis fann VAU att de gjorda jämförelserna mellan militär och civil utbildning gav vid handen att det fanns motsvarigheter och att den militära utbildningen kunde ha värde ur civil synvinkel. Utredningen genomförde på detta material också försök att skapa normer för värdering av värnpliktsutbildning. Härtill SOU 1970: 12

återkommer utredningen i det följande (avsnitt 5.3.2).

3.2.2 Viss yrkesutbildning Genom de undersökningar, som redovisats i det föregående, fann VAU att värnpliktsutbildningen visserligen innehöll för civil verksamhet värdefull utbildning, men att denna i vissa fall var svår att närmare bestämma. VAU antog emellertid att för civila yrken inriktad utbildning måste förekomma även i viss värnpliktsutbildning. Som saklig grund för ett dylikt antagande förelåg också de bestämmelser om yrkesutbildning, praktik eller yrkeserfarenhet, som fanns för uttagning till vissa värnpliktsutbildningar vid inskrivningen till värnpliktstjänstgöring. Utredningen fann det lämpligt att få här angivna förhållanden närmare belysta och lät under medverkan av civila och militära sakkunniga i detalj undersöka bilmekanikerutbildning för såväl värnpliktiga som civila. Resultatet av denna undersökning redovisas i det följande. Vid sin undersökning av den bilmekanikerutbildning för värnpliktiga, som centralt anordnats inom ett militärområde, och bilmekanikerutbildningen vid en yrkesskola konstaterade VAU till att börja med att uttagningen inom det militära var synnerligen noggrann. Till den militära utbildningen gjordes en preliminär uttagning vid inskrivningen, varvid endast uttogs personer som antingen genomgått mekanikerutbildning vid verkstads- eller yrkesskola eller motsvarande utbildning vid teknisk skola eller innehade minst två års praktik som mekaniker. Efter inryckning följde genomgång av särskilt motortekniskt urvalsprov uppgjort av MPI. Särskilda teoretiska och praktiska prov vidtog därefter. Som jämförelse kan nämnas att vid den civila yrkesskolan skedde uttagningen bland elever från klass 9 med ledning av skolbetygen. Blott undantagsvis innehade de uttagna någon praktik och då i form av en kortare sommarpraktik. Av de uttagna eleverna till yrkesskolans bilmekanikerutbildning bedömde vederbörande lärare att om29

kring 40 % kunde sägas ha goda utvecklingsmöjligheter inom yrket, 40 % vara godtagbara för fortsatt yrkesutbildning medan större delen av återstoden avbröt utbildningen eller avskildes från densamma. Jämförelser av utbildningstiden visade att de värnpliktiga hade skolmässig yrkesutbildning av direkt värde även för civil verksamhet under drygt 400 timmar samt att de dessutom erhöll tillämpad praktisk utbildning, som kunde motsvara mer än en och en halv månads civil verkstadspraktik. Den skolmässiga delen av utbildningen följde en detaljerad utbildningsplan med inlagda praktiska och teoretiska prov för de olika utbildningsavsnitten. Utbildningens nivå och uppläggning anpassades till elevernas förkunskaper. Sedan den skolmässiga utbildningen genomgåtts ägde tilllämpad utbildning rum vid de olika förbanden.

derna under andra och tredje läsåren i några fall en av bilverkstaden anställd instruktör och i andra fall verkstadens verkmästare. De jämförelser som VAU hade tillfälle att göra gav belägg för den uppfattningen att den militära utbildningen kunde betraktas som en påbyggnad av en civil treårig verkstads- eller yrkesskola. Vidare kunde utredningen konstatera att denna utbildning även delgavs personer, som inte genomgått dylik skola men innehade praktik eller yrkeserfarenhet. Såväl från lärarhåll som från representanter för privata bilverkstäder framfördes under undersökningen synpunkter om att denna utbildning var av stort värde inte minst genom att utbildningen gav eleverna större ansvarskänsla och mognad.

Tiden för den civila utbildningen var treårig, varvid under första läsåret utbildningen helt ägde rum vid skolan medan under andra och tredje läsåren undervisningen blott en dag per vecka var förlagd till skolan och eleverna i övrigt tjänstgjorde som lärlingar på bilverkstäder (inbyggd skola). Under första året var utbildningen vid den civila skolan till skillnad mot den som jämförelse undersökta värnpliktsutbildningen av rent grundläggande karaktär. Under den övriga tiden var utbildningen till stor del praktiskt betonad. Läroplanen gav läraren stor frihet vid utbildningens uppläggning såväl till innehåll som tid. Läroplanen var mera att uppfatta som ett exempel som klargjorde utbildningsinnehållet och timfördelningen var approximativ.

3.2.3 Visst läroämne

Den militära utbildningsavdelningen bestod av 33 värnpliktiga. I avdelningen tjänstgjorde som förste lärare en 1. tygverkmästare, som andre lärare en tyghantverkare och som instruktörer fyra armétekniker. Detta innebar 5 V2 elever per instruktör. Enligt planen skulle det vara högst 8 elever per instruktör. Den undersökta yrkesskoleklassen bestod av 12 elever. Som lärare tjänstgjorde i yrkesskolan en yrkeslärare och vid bilverkstä-

30 Som tidigare redovisats kartlade VAU först värnpliktsutbildningen och sökte därefter jämföra viss värnpliktsutbildning och civil utbildning. Därvid genomförde utredningen, vilket även redovisats i det föregående, en undersökning av en art av värnpliktsutbildning - bilmekanikerutbildning - som utredningen funnit ha stark anknytning till motsvarande civila utbildning. För att också från en annan utgångspunkt göra en meritvärdesundersökning fann VAU det angeläget att närmare granska ett läroämne, som återfanns i viss värnpliktsutbildning och i civil utbildning och som enligt preliminärt bedömande kunde förmodas ha ett till stor del liknande innehåll. Bedömningen av värnpliktsutbildningen borde ske med gemensam medverkan av civila och militära sakkunniga. VAU valde att på angivet sätt undersöka ämnet psykologi. Ämnet valdes, sedan på utredningens begäran SÖ utsett vissa ämnesrepresentanter som skulle delta i av utredningens arbetsgrupp anordnade sammanträden med företrädare för utbildningsorganen vid de olika försvarsgrenarna. Efter sammanträden mellan de utsedda representanterna från SÖ och de militära skolexperSOU 1970: 12

terna under medverkan av utredningens arbetsgrupp, varvid frågor angående bestämmandet av undervisningsstadier m m upptogs till behandling, översände de militära representanterna bl a gällande kursplaner och kurslitteratur till de civila ämnesföreträdarna. Härutöver gjordes besök vid militära skolor varvid utbildningsverksamheten i de aktuella ämnena studerades närmare. Ämnet psykologi befanns därvid ligga närmast till för en jämförelse. SÖ:s representant för psykologi gjorde på grundval av de kursplaner och den litteratur, som erhållits av de militära skolexperterna, en undersökning och bedömning från civil synpunkt av kursinnehållet i den militära utbildningen i psykologi. Han fann därvid att kursinnehållet varierade från en utbildningsgren till en annan men att med allmän giltighet kunde sägas - i varje fall där utbildningen hade en sådan omfattning att den borde beaktas - att innehållet hade en klart praktisk inriktning utan tyngande teoretiska moment. Innehållet var dock inte avancerat. Det hade i stor utsträckning civil anknytning; vissa moment hade dock militärt - ibland exklusivt militärt - ändamål. Det syntes vidare inte möjligt att omskriva psykologiutbildningens militära värde till poängmässigt uttryckta meriter i civil verksamhet. Uppenbart var emellertid, att psykologiutbildningen kunde ge den värnpliktige ett kunskapstillskott, som var av värde också utanför militärlivet. Utbildningen syftade enligt föreliggande utbildningsplaner bl a till människokunskap och ledarkvalifikationer, vilka egenskaper bedömdes med rätta vara högt skattade egenskaper i samhället. Psykologiutbildningens centrala värde syntes ligga däri, att utbildningen gav ett analyserande underlag för chefskapets utövning och därmed kunde göra den värnpliktiges utövning av chefskapet säkrare och ändamålsenligare. Som slutomdöme menade SÖ:s representant att de värnpliktigas psykologiutbildning syntes böra utgöra allmän merit på den civila arbetsmarknaden, på grund av att den som teoretisk människokunskap var

SOU 1970:12

ett kunskapsmässigt stöd åt utövningen av chefskap.

3.3 Undersökningar om rådande värdering mm av värnpliktstjänstgöring vid tillträde till civil utbildning och anställning För att belysa hur värnpliktstjänstgöringen f n värderas vid civil utbildning och anställning inhämtade VAU synpunkter och uppgifter från arbetsförmedlande organ, utbildningsanstalter, arbetsgivare och arbetstagare. Dessa synpunkter och uppgifter erhölls genom enkäter och intervjuer, som redovisas i det följande.

3.3.1 Enkät med arbetsmarknadsmyndigheterna För att få fram de arbetsförmedlande organens uppfattning om värnpliktstjänstgöringens värde på den civila arbetsmarknaden vände sig VAU i en skrivelse till AMS. VAU hemställde härvid om svar på vissa frågor, som sammanfattats i ett särskilt formulär. AMS infordrade i sin tur svar från länsarbetsnämnderna på frågorna i formuläret och avgav därefter yttrande till VAU. Vid yttrandet lämnades ett exemplar av frågeformuläret med däri gjorda svarsanteckningar. Under särskilda sammanträden med VAU:s arbetsgrupp utvecklade representanter för AMS ytterligare styrelsens uppfattning. Resultatet av enkäten med arbetsmarknadsmyndigheterna och AMS svar kan sammanfattas på följande sätt. Beträffande värnpliktsutbildningens meritvärde vid anställning framhöll AMS att arbetsgivarna i den mån de kände till värnpliktsutbildningens innehåll och omfattning rent allmänt värdesatte den utbildning, som direkt kunde komma till användning i den civila verksamheten. Största värdet ur arbetsgivarnas synpunkt ansågs teknisk utbildning ha. Denna uppfattning om värnpliktsutbildningens meritvärde delades enligt AMS mening i huvudsak av de arbetssökande. Reservofficerare samt värnpliktiga 31

officerare och underofficerare bedömde dock enligt AMS sin utbildning och praktik i ledarskap såsom mycket värdefull. Av AMS yttrande framgick också att själva uttagningen till viss utbildning i regel ansågs mer meriterande än utbildningen. Resterande första tjänstgöring ansågs ofördelaktigt påverka de arbetssökandes möjligheter till anställning. Resterande repetitionstjänstgöring ansågs däremot inte belastande. Vad därefter gällde informationen om värnpliktsutbildningen och dess innehåll framgick av svaret att denna ansågs otillräcklig. AMS erhöll visserligen broschyren Inför inskrivningen och hade tillgång till vissa andra skrifter. Arbetsförmedlingarna tillställdes också rekryteringsbroschyrer och kontakter förekom mellan arbetsförmedlingstjänstemän och försvarets rekryteringsbefäl men bara i frågor om rekrytering av fast anställt befäl vid krigsmakten. Varken arbetsgivarna eller de arbetssökande eller deras organisationer erhöll någon regelmässig och kontinuerlig information om militärutbildningen. Den av AMS årligen utgivna broschyren angående yrken och utbildningsvägar för studenter innehöll dock en kortfattad orientering om värnpliktstjänstgöringen. Rubriceringen och beskrivningen av värnpliktsutbildningens ämnen och övningsgrenar m m var f n svårförståelig för många civila bedömare och inte minst för sådana tjänstemän i arbetsledande och yrkesvägledande befattningar, som inte fått militär utbildning. AMS önskade en samordning av den information om militärutbildningar, som nu lämnades av olika civila och militära organ. Denna information borde omfatta olika slag av utbildning som förekom, varvid innehåll, omfattning och om möjligt nivå i förhållande till civil utbildning borde anges. AMS förordade att information för att bästa resultat skulle ernås borde ske bl a i AMS tidning, genom radio och TV samt i form av reportage från det militära utbildningsarbetet. I sammanhanget påpekades att de värnpliktiga obligatoriskt borde erhålla betygs-

handling rörande genomgången värnplikts» utbildning. Betygets värde som informationsförmedlare kunde vara stort, men nuvarande militära betyg var svårförståeliga och föga informerande. För bedömning av den sökandes lämplighet för visst civilt arbete ansågs en kortfattad beskrivning av den värnpliktiges utbildning som en värdefull information för både arbetsgivare och arbetsförmedlingstjänstemän.

3.3.2 Enkät med vissa civila utbildningsanstalter I skrivelser till antagningsmyndigheter för civila utbildningar på olika nivåer hemställde VAU om vissa upplysningar för att närmare undersöka, hur gällande bestämmelser om antagning, inträdeskrav och därmed sammanhängande poäng- och koefficientregler tillämpades vid värderande av genomgången utbildning, praktik och tjänstgöring. Ett huvudsyfte var därvid att utröna hur värnpliktstjänstgöring av skilda slag värderades i detta sammanhang. Utredningen skedde bl a genom att dessa myndigheter anmodades svara på vissa frågor enligt till skrivelserna fogade formulär. Av inkomna svar framgick att intagningsbestämmelserna i övervägande antalet fall utfärdats av Kungl Maj:t men i vissa fall av den utbildande myndigheten. I omkring hälften av svaren förutsågs ändring av bestämmelserna inom den närmaste tiden. På den särskilda frågan om värnpliktstjänstgöringen - där den tillmättes meritvärde bedömdes vara av betydelse för studierna i och för sig eller för det yrke, vartill studierna syftade, svarade mer än hälften att värnpliktsutbildningen var av betydelse och av dem angav flertalet att den i första hand hade betydelse för yrket. Som skäl för att värnpliktstjänstgöringen tillmättes meritvärde angav vissa myndigheter, att värnpliktig ledarutbildning var värdefull, och andra myndigheter, att värnpliktsutbildningen kunde till viss del uppfylla kravet på nödvändig yrkesutbildning eller praktik för den civila utbildningen. I några fall angavs som skäl att man borde kompensera de värnpliktiga SOU 1970:12

för den tid de gått förlustig genom värnpliktstjänstgöringen. Vid de utbildningar och utbildningslinjer, där värnpliktstjänstgöringen inte bedömdes böra tillmätas meritvärde, hävdades bl a att värdet av denna utbildning var så ringa att hänsyn av den anledningen inte borde tas till densamma. En synpunkt som framfördes i denna enkät var att även om värnpliktsutbildningen bedömdes vara av värde, så måste hänsyn tas till att kvinnor och de som frikallats från värnpliktstjänstgöring inte kunde erhålla denna merit. Av inkomna svar har VAU också kunnat konstatera att tidpunkten när antagning sker och sättet för antagning har stor betydelse för möjligheten att tillerkänna värnpliktsutbildningen meritvärde och vid somliga utbildningar kan komma att direkt eliminera värdet. Exempelvis förekom vid en av de berörda utbildningarna att antagning av elever ägde rum före det att värnpliktstjänstgöringen påbörjats och i andra fall att uttagningen baserades på särskild anställningsprövning. Vid anställningsprövning kunde det emellertid vid alltför stor tiUströrnning av sökande bli fråga om ett urval av vilka som fick genomgå prövningen. Vid sådana tillfällen kunde meriter från värnpliktsutbildning få betydelse. Indirekt kunde även under värnpliktsutbildningen erhållna kunskaper och erfarenheter förbättra den värnpliktiges möjligheter att klara proven. Det förekom också att det slutliga urvalet grundades på en sammanställning av provresultat, skolbetyg och övriga meriter varibland kunde förekomma värnpliktsutbildning.

3.3.3 Enkät med vissa arbetsgivare inom den offentliga sektorn För att klarlägga hur värnpliktstjänstgöringen tillgodoräknades vid tillsättning av tjänst eller befattning och vid befordran inom den offentliga sektorn av arbetslivet infordrade VAU vissa uppgifter i särskilda skrivelser till statliga och kommunala myndigheter. Härigenom erhöll VAU upplysningar rörande inom verk och myndigheter SOU 1970:12 3—914583

förefintliga nu gällande bestämmelser och praxis där värnpliktstjänstgöringens meritvärde beaktades. Uppgifter erhölls också om de fall där värnpliktstjänstgöringen inte beaktades vid tjänstetillsättning eller befordran i viss karriär. Samtidigt fick utredningen upplysningar om i vilken utsträckning resterande värnpliktstjänstgöring verkade belastande i nämnda avseenden. Skrivelserna riktades till 62 myndigheter m m. Då t ex UKÄ och ÖB redovisade särskilt för flera olika slag av verksamhet uppgick antalet svar sammanlagt till 78. Sammanfattningsvis visade svaren på skrivelserna att kungörelsen 1944: 407 med provisoriska bestämmelser angående meritberäkning för befälsutbildad värnpliktig m m i många fall förbisågs. Drygt två tredjedelar av de tillfrågade myndigheterna angav emellertid att de i ett eller annat avseende beaktade värnpliktstjänstgöringen och att så var fallet i större omfattning vid första tillträde till tjänst än vid befordran. Det framkom dock samtidigt att myndigheterna beaktat värnpliktstjänstgöringen så gott som endast där den skett i form av specialutbildning eller befälsutbildning. Det kan tilläggas att samtliga tillfrågade myndigheter uppgav att värnpliktstjänstgöringen inte verkade belastande vid tjänstetillsättning eller befordran i viss karriär. 3.3.4 Enkät med vissa arbetsgivare inom den enskilda sektorn I avsikt att belysa hur värnpliktstjänstgöringen tillgodoräknades av arbetsgivare inom den enskilda sektorn vände sig VAU till SAF med begäran om synpunkter beträffande SAF:s egen och dess delägares syn på värdet av värnpliktstjänstgöringen i förhållande till civil anställning mfl därmed sammanhängande förhållanden. SAF utarbetade i anslutning härtill i samråd med VAU ett frågeformulär, som utsändes till alla företag inom SAF:s område med mer än 100 tjänstemän, inalles 360 företag. Två tredjedelar av de tillfrågade företagen lämnade svar på de frågor som 33

framställts. De företag som lämnade svar representerade sammanlagt ca 90 000 manliga tjänstemän och 245 000 manliga arbetare. Svaret från SAF lämnades i en skrivelse där SAF:s inställning i frågan framfördes. Till skrivelsen var fogad en sammanställning av företagens svar enligt frågeformuläret. Då vissa frågor i frågeformuläret besvarats med svar som hade karaktär av resonemang och inte gått att redovisa på ett enkelt sätt erhöll utredningen det fullständiga materialet innefattande samtliga enkätsvar för bearbetning. För att möjliggöra en bedömning av svaren bearbetade utredningen SAF:s sammanställning av svaren med angivande av procenttal. Av denna sammanställning framgår sammanfattningsvis bl a att omkring 70 % av samtliga de företag som svarade registrerade fullgjord värnpliktstjänstgöring medan olika slag av genomgången utbildning och betyg från densamma blott noterades av omcersutbildning eller yrkes- och specialutbildning åberopades - enligt företagens svar - framförallt av dem som genomgått officersutbildning eller yrkes- och specialutbildning, i mindre utsträckning av dem som genomgått underofficersutbildning och blott undantagsvis av underbefälsutbildade och meniga. Fastställda normer för värdering av värnpliktsutbildning förekom blott i undantagsfall hos företagen. Värdering av utbildningen skedde vid nyanställning mer än dubbelt så ofta som vid befordran och vid båda tillfällena värderades yrkes- och specialutbildning samt officers- och underofficersutbildning i nu nämnd ordning. I ett flertal fall värderades också uttagningen till viss militär utbildning. Av de tillfrågade som avgav svar förklarade 85 % att resterande värnpliktstjänstgöring inte negativt påverkade möjligheten till anställning eller befordran. Av svaren framgick vidare att i de flesta fall informationen om vämpliktsutbUdningen ansågs otillräcklig. Någon generell och fortlöpande information om värnpliktsutbildningens innehåll och omfattning förekom inte, medan redovisningstekniken för den 34

militära utbildningen och tjänstgöringen med hänsyn till möjligheten att bedöma den arbetssökandes kvalifikationer ansågs tillfredsställande av 40 %, inte helt tillfredsställande av 30 % och inte alls tillfredsställande av 10 %. Frågan lämnades obesvarad av 20 % av de företag som lämnade svar. För att förbättra värderingen av värnpliktsutbildningen föreslogs med ledning av genom utredningen förelagda alternativ dels att den allmänna informationen borde utökas, dels att såsom effektivaste åtgärd för en bättre information varje värnpliktig utan anfordran obligatoriskt skulle tilldelas ett detaljerat betyg med beskrivning av genomgången utbildnings innehåll och omfattning, dels att betygen borde uttryckas i en med det civila undervisningsväsendet gemensam betygsskala. Somliga företag föreslog att när så var möjligt militära tjänstgöringsbetyg och intyg borde förses med AMS kodifiering för närmast motsvarande civila befattning. I andra hand förordades broschyrer till arbetsgivarna, i tredje hand information genom press, radio och TV och i sista hand information genom föredrag, som hölls lokalt och regionalt med åtföljande personliga kontakter och diskussioner. Förslag lämnades också om en informationsskrift till personalchefer och ökad information till de värnpliktiga för att för dem klargöra den militära utbildningens betydelse i civilt sammanhang. Vad beträffar SAF:s skrivelse framhölls i denna att företagen inte torde vara informerade om den utveckling mot mera tekniskt betonad utbildning, som den militära tjänstgöringen undergått. En fylligare redovisning till arbetsgivarna från försvarsmaktens sida beträffande bl a detta skulle sannolikt positivt påverka värderingen av den militära utbildningen. Härvid syntes det dock vara viktigt att skilja på mera traditionell rutinbetonad värnpliktstjänstgöring, som inte kunde tillmätas speciellt högt värde, och utbildning vid de tekniska vapenslagen eller i speciell tjänst, som i många fall kunde tillmätas ett avsevärt värde. Här torde enligt SAF den tendens till förlängning av den grundläggande skolutbildningSOU 1970: 12

en som var tydligt märkbar behöva uppmärksammas. Det var realistiskt att bedöma utbildningen så att den manliga ungdomen knappast till mer än kanske 20 % kom att erbjuda sina tjänster på arbetsmarknaden före värnplikten. Om sålunda för det övervägande antalet ungdomar tiden mellan grundskolans avslutande och värnplikten kom att användas för en mer eller mindre specialinriktad utbildning, kunde värnpliktstiden få avgörande inflytande på det slutgiltiga valet av levnadsbana eller inriktning av specialutbildning. Även i den situationen kom självfallet specialutbildning inom skilda vapenslag att vara av särskilt intresse, exempelvis i radar, telefoni etc. Det torde enligt SAF inte vara alldeles uteslutet att värnpliktsutbildningen kunde få en något mera betydelsefull roll i framtiden med anledning av den antydda utvecklingen av utbildningen inom den civila sektorn och arbetsmarknadsförhållandena. SAF anförde i sin skrivelse vidare, att frågan huruvida exempelvis befälsutbildning kunde anses vara meriterande för civila ledarbefattningar syntes vara av särskilt intresse. Det var knappast möjligt att här dra några mer långtgående slutsatser. Emellertid kunde rent allmänt förmodas att en moderniserad uppläggning av den militära befälsutbildningen kunde komma att tillmätas ett väsentligt värde. Härvid kom inslag i utbildningen av allmänt psykologisk och sociologisk natur att spela en roll liksom en viss grundläggande pedagogisk handledning. Det var därvid av betydelse att innehållet i en sådan utbildning kunde framgå av några handlingar så att arbetsgivaren på den civila marknaden hade en möjlighet att bedöma värdet. SAF:s slutintryck var att en ökad information till den civila marknaden angående militärutbildningens innehåll och även angående individuella resultat skulle vara av visst värde, även om ur inkomna svar från företagen inte syntes framgå att en regelrätt bearbetning av värnpliktsdata skedde. Detta kunde nämligen sammanhänga med att värnplikten var en rutinmässigt kommande period för majoriteten av den manSOU 1970: 12

liga ungdomen och som sådan inte ägnad att markera olikheter mellan individer vid inplaceringar på befattningar. Om den militära tjänstgöringen blev mer differentierad och innehållet i denna utbildning klarare kunde anges, kunde värderingen sannolikt komma att påverkas därav.

3.3.5 Intervjuer med vissa arbetsgivare inom den enskilda sektorn Samtidigt med utarbetandet av det frågeformulär, som utnyttjades vid den med SAF genomförda enkäten och som redovisats i föregående avsnitt, genomförde VAU intervjuer med företagsledare och personalchefer vid 30 olika företag i Västsverige, som representerade sammanlagt ca 15 000 tjänstemän och ca 35 000 arbetare. Av de 30 företagen hade 14 mindre än 100 tjänstemän. Avsikten med dessa intervjuer var dels att komplettera SAF:s enkät, dels att nå även mindre företag, som ej omfattades av enkäten, dels slutligen att undersöka om under hand given information om värnpliktsutbildningen m m påverkade de intervjuades syn på värdet av nämnda utbildning. SAF-enkäten omfattade inte något av de intervjuade företagen. Vid jämförelse av resultaten från enkäten och intervjuerna måste uppmärksammas att blott 43 % av de intervjuade företagen hade en utbyggd personal tjänst, medan av de företag som besvarat SAF-enkäten betydligt större antal hade en sådan utbyggd personaltjänst. Sistnämnda företag var också betydligt större. Förekomsten av en utbyggd personal tjänst hade bl a betydelse när det gällde möjligheten att registrera de anställda. Då de frågor som framställdes vid intervjuerna i huvudsak är desamma som ingick i enkäten, kan det vara meningsfullt att i det följande där så kan vara lämpligt sammanfatta resultatet av intervjuerna i form av jämförelser med tidigare redovisat resultat av enkätsvaren och därvid i princip endast uppta de fall där svaren i de båda undersökningarna inte överensstämmer. På frågan om företaget registrerade värn-

pliktstjänstgöring konstaterades att blott 40 % av de intervjuade företagen gjorde detta. Enkäten hade här procenttalet 70. Vid intervjuerna besvarades frågan om värdet av värnpliktstjänstgöringen vid anställning och befordran mer positivt än i enkätsvaren. Sålunda ansåg 70 % av de intervjuade företagen special-, stabs- och yrkestjänst värda att beakta. Beträffande värnpliktig befälsutbildning var procenttalet 63 och vad beträffar reservofficersutbildning 40. I det senare fallet påverkade den längre tjänstgöringsskyldigheten för reservofficerare värderingen i negativ riktning. I enkäten var motsvarande siffror 45, 30 och 35. Vid intervjuerna framkom att företagen kände till betygen i inskrivningsboken men att innebörden och värdet av desamma i de flesta fall var okänt för dem. Den betygsättning i övrigt, som förekommer under värnplikts- och reservofficersutbildningen, kände de i allmänhet inte till. Det framgick av svaren att någon närmare information till företagen om militärutbildning inte förekom, utan att de kunskaper man hade om sådan utbildning baserades på egna erfarenheter. Den bästa informationskällan borde vara ett efter civila normer utformat betyg. Broschyrer ansågs inte effektiva då de lätt försvann i floden av tryck som översvämmar företagen. Någon form av uppslagsbok för personalchefer var däremot av stort värde, speciellt om allt som rörde värnpliktstjänstgöring kunde samlas däri. Information genom press, radio och TV borde bli av mer allmän karaktär och ansågs lämplig som komplement till annan mer direktinriktad information. Sådan kunde tänkas ges vid kurser för företagsledare och personalchefer samt under repetitionsutbildning, där man kunde nå personal som i det civila erhållit ledarbefattning. När frågan ställdes om den militära betygsättningen av den värnpliktige var tillfredsställande med hänsyn till möjligheten att bedöma den arbetssökandes kvalifikationer, blev svaren vid intervjuerna genomgående att så inte var fallet, medan i enkäten 36

tillsammans med SAF inte mindre än 40 % ansåg denna betygsättning tillfredsställande. Av intervjuerna framgick också att det skulle vara synnerligen värdefullt om alla värnpliktiga obligatoriskt tilldelades ett för civilt bruk avsett betyg, varav framgick utbildningens innehåll och omfattning. Betyget borde ges antingen som ett beskrivande tjänstgöringsbetyg eller i en femgradig skala enligt det civila skolväsendets normer. Avsikten med intervjuerna var ju som ovan angivits bl a också att konstatera huruvida därvid lämnad information påverkade de intervjuades inställning till värnpliktstjänstgöringens meritvärde. Det visade sig då bl a att samtliga intervjuade efter informationen ansåg att värnpliktsutbildningen inte var tillräckligt beaktad och att relevant specialutbildning alltid borde värderas. Av de 30 företagen ansåg 24 att befälsutbildningen kunde bli av värde, medan övriga 6 visserligen inte förnekade värdet men inte kunde utnyttja denna utbildning vid det egna företaget. Intervjuerna resulterade i övrigt i att utredningen bl a fick en rad upplysningar rörande anställnings- och befordringsförhållandena och utbildningen m m inom de intervjuade företagen. Bl a framkom att företagen i ett flertal fall tog hänsyn till uttagningen till viss värnpliktsbefattning.

3.3.6 Enkät och intervjuer med värnpliktiga och reservofficerare VAU genomförde också en enkät med värnpliktiga, som genomgått första tjänstgöring, i syfte att få fram hur de bedömde värdet av sin värnpliktstjänstgöring. Enkäten genomfördes med ca 1 500 värnpliktiga och reservofficerare, som fullgjorde repetitionsoch särskilda befälsövningar. Resultatet av enkäten kan sammanfattas på följande sätt. Värnpliktstjänstgöringen åberopades av minst 30 % vid tillträde till studier och av 27 % vid sökande av anställning. Vad gäller studier ansåg sig 22 % ha haft nytta av värnpliktstjänstgöringen i form av praktisk erfarenhet och 5 % i form av tillägnad SOU 1970:12

studieteknik. Framförallt hade studier vid teknisk högskola, tekniska skolor, lärarutbildningsanstalter och skogshögskolan gagnats av värnpliktstjänstgöringen. Vad gäller yrkesutövning ansåg sig 31 % ha haft nytta av den i form av praktisk erfarenhet och 48 % i form av tillägnad ledarutbildning. Vidare framhöll åtskilliga nyttan av värnpliktstjänstgöringen i form av erfarenheter, som lett till större mognad, säkerhet i uppträdandet samt allmän människokännedom. 29 % ansåg sig komma att få nytta av värnpliktstjänstgöringen under sin fortsatta verksamhet. Av dessa angav närmare 60 % nytta i form av arbetsledning. Resterande värnpliktstjänstgöring ansågs blott i undantagsfall ha haft negativ inverkan på möjligheterna att erhålla anställning eller befordran, medan den författningsenliga tjänstgöringen, som åvilar reservofficerarna utöver repetitionstjänstgöring, i vissa fall bedömdes ha verkat belastande. På frågan huruvida samma eller annan utbildning skulle väljas, om första värnpliktstjänstgöringen skulle genomgås på nytt, svarade 62 % att de önskade samma utbildning medan 25 % önskade annan utbildning. Som motiv för önskemålet om annan utbildning angav ca hälften att annan utbildning hade varit av större värde för deras civila verksamhet. Värderingen av värnpliktstjänstgöringen ansågs av många otillfredsställande. Härvid nämndes det ringa värde tjänstgöringen tillmättes vid tillträde till utbildning, vid anställning och tjänsteårsberäkning. Också det ekonomiska vederlaget ansåg åtskilliga vara för lågt. Många av de tillfrågade framförde förslag till åtgärder för att göra värderingen av värnpliktstjänstgöringen mer rättvisande. Härvid betonades framförallt betydelsen av en förbättrad och intensifierad information till arbetsgivare och utbildningsanstalter om värnpliktstjänstgöringens differentiering, omfattning och nivå samt om de betyg som förekom och vad de innebar. Informationen till de värnpliktiga borde vara bättre före inskrivningen. Man ansåg att det också skulle vara värdefullt med obligatorisk tilldelSOU 1970:12

ning av betyg, som lämpade sig för civilt bruk. Tilldelningen av betyg var nämligen enligt de värnpliktiga f n oenhetlig och ofta var informationen om möjligheten att erhålla betyg inte tillräcklig. Betygen borde också vara noggrannare och mera differentierade. Parallellt med nämnda enkät genomfördes i MPI:s regi en undersökning med huvudsakligen samma syfte. Undersökningen genomfördes i form av intervjuer med värnpliktiga. Antalet intervjuade var begränsat. Intervjuerna genomfördes med hjälp av samma formulär som använts vid enkäterna och gav i stort sett samma resultat som dessa.

3.4 Utländska

förhållanden

VAU har försökt inhämta upplysningar från vissa andra länder för att undersöka om deras eventuella lösningar av meritvärderingsproblemen i fråga om värnpliktstjänstgöring helt eller delvis kunde vara möjliga att tilllämpa på svenska förhållanden. De utländska förhållandena bör enligt utredningens mening undersökas med hänsyn till värdet av värnpliktstjänstgöringen för det civila samhället - vid sidan av den primära uppgiften att skapa ett försvar för landet. Värderingen av värnpliktstjänstgöringen blir därvid beroende av en rad faktorer. Av betydelse i detta sammanhang är bl a värnpliktstjänstgöringens längd, hur uttagning av värnpliktiga till olika befattningar sker, den militära utbildningens innehåll och nivå i förhållande till civil utbildning och det civila utbildningsväsendets uppbyggnad. En kartläggning av allt detta har inte varit möjlig. Ur de uppgifter som erhållits förtjänar sammanfattningsvis följande att återges. Bland länder inom östblocket kontrollerar staten inte bara hela utbildningsväsendet utan är även i princip den ende arbetsgivaren. Några konkreta uppgifter om att värnpliktstjänstgöring tillerkänns något direkt meritvärde i dessa länder har inte erhållits. Det förekommer emellertid att de värnpliktiga får ett vitsord efter avslutad tjänst-

göring. Yrkes- och specialtjänst är i stor utsträckning integrerad med motsvarande civila utbildning. I Danmark, Västtyskland och Österrike förekommer inte någon av staten påbjuden meritvärdering av den obligatoriska värnpliktstjänstgöringen. Informationen om värnpliktstjänstgöringen och de militära betyg som lämnas torde inte ge erforderligt underlag för en korrekt bedömning av det sakliga värdet för den civila sektorn av denna utbildning. I Schweiz är integreringen av civil och militär utbildning stor. Den värnpliktiges civila kunskaper utnyttjas av försvaret och personer i civil ledarställning är som regel även värnpliktigt befäl. Någon direkt meritvärdering av värnpliktsutbildningen förekommer emellertid inte. Men genom en vanligen förekommande positiv inställning till försvaret uppmärksammas som regel en väl genomförd värnpliktsutbildning och då speciellt befälsutbildning. I Norge förekommer värdering av värnpliktsutbildning vid sökande av tillträde till viss spärrad utbildning. Detta gäller lärarhögskola, handelshögskola, teknisk högskola och vissa fakulteter ävensom vissa andra lärarskolor och tekniska skolor. Beträffande förhållandena i Finland kan konstateras att fullgjord värnpliktsutbildning tillmäts meritvärde vid tillträde till vissa spärrade fakulteter och högskolor. Värderingen vid olika universitet och högskolor skiljer sig avsevärt. Viss värnpliktsutbildning med teknisk anknytning får enligt fastställda normer till tiden helt eller delvis tillgodoräknas som civil yrkesutbildning. Viss förtecknad värnpliktsutbildning är, ävenledes enligt fastställda normer, en merit vid val av motsvarande yrke. Efter genomförd värnpliktsutbildning erhåller den värnpliktige ett s k arbetsbetyg, som bl a anger hur utbildningen skall tillgodoräknas.

3.5 Utredningens

preliminära

bedömningar

En av grundprinciperna vid utarbetandet av 1941 års värnpliktslag var att så rättvist som möjligt fördela värnpliktsbördorna. Avvikel-

se från denna regel var dock nödvändig, bl a när det gällde de officers- och underofficersuttagna, som ålades längre tjänstgöring än övriga. Särskild ekonomisk ersättning åt dessa värnpliktiga kunde blott till en del kompensera dem för tidsförlust, varför det ansågs nödvändigt att bereda dem kompensation också i andra hänseenden. Vidare kvarstod det förhållandet att från värnplikten frikall ade och kvinnor blev gynnsamt ställda vid konkurrensen på skilda levnadsbanor i jämförelse med dem som fullgjorde värnplikten. Riksdagen hade också betonat önskvärdheten av att åtgärder vidtogs i syfte att fullgjord värnpliktstjänstgöring överhuvudtaget i skälig utsträckning räknades den värnpliktige till godo i skilda avseenden. Den under beredskapstiden såsom angelägnast betraktade frågan om tillgodoräkning av den mer kvalificerade värnpliktstjänstgöringen bringades efter utredning av 1942 års sakkunniga till lösning på sätt i det föregående återgivits, medan frågan om att tillgodoräkna annan värnpliktstjänstgöring bortsett från beredskapstjänstgöring i viss utsträckning ställdes på framtiden. VAU:s direktiv anger inte någon prioritering av undersökningen av meritvärdet hos den mera kvalificerade värnpliktsutbildningen. VAU ser som sin uppgift att beträffande all värnpliktstjänstgöring klarlägga dess civila meritvärde. Såsom inledningsvis berörts har VAU inte uppfattat sitt nu föreliggande uppdrag så att det i vidare mån än en förutsättningslös prövning av det sakliga värdet för det civila livet av värnpliktstjänstgöringen skulle omfatta frågan att genom kompensation åstadkomma rättvisa mellan de värnpliktiga sinsemellan eller mellan värnpliktiga å ena sidan och frikallade och kvinnor å andra sidan för den tidsförlust värnpliktstjänstgöringen medför. Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har vissa bestämmelser i meritberäkningshänseende lämnats av Kungl Maj:t. Bestämmelserna är emellertid begränsade till officers- och underofficersutbildning och beredskapstjänstgöring och avser SOU 1970: 12

statliga tjänster, varmed likställs tjänster inom viss statsunderstödd verksamhet eller där staten eljest har väsentligt inflytande. Enligt de undersökningar som utredningen företagit tillämpas i många fall inte bestämmelserna. Vissa rekommendationer om meritvärdet har såsom också tidigare nämnts utfärdats genom SAF och kommunförbund. Också här visar undersökningarna att rekommendationerna minskat i betydelse och att de i många fall fallit i glömska. Vid många utbildningsanstalter medges, som framgår av det föregående, tillgodoräkning av värnpliktstjänstgöring för tillträde till utbildningen. Såvitt utredningen kunnat finna sker tillgodoräkning inom olika utbildningsområden enligt sinsemellan ofta avvikande regler och av såväl tidskompensations- som sakskäl. Under senare år har tillgodoräkning i form av inträdespoäng i stor utsträckning slopats och i stället har utfärdats provisoriska bestämmelser innebärande bl a att sökande vid urval kan antas, om han bl a på grund av militär utbildning bör erhålla företräde. Med utgångspunkt i innehållet i utredningsdirektiven sådant VAU uppfattat det och mot bakgrunden av vad som framkommit genom VAU:s i det föregående redovisade undersökningar finner VAU att nuvarande anordningar för värdering av värnpliktstjänstgöringen som civil merit på intet sätt kan anses tillfyllest. Framförallt framstår det som fullt tydligt att det sakliga innehållet i utbildningen - och detta konstaterande gäller samtliga värnpliktskategorier - inte beaktas på ett sätt, som syns vara nödvändigt med hänsyn till såväl den enskilde som till det samlade samhällsintresset. Utredningen finner det nödvändigt att härvidlag en principiellt ändrad grundsyn vinner insteg och att som konsekvens härav vissa konkreta åtgärder vidtages. Innan utredningen närmare behandlar dessa problem finner den det nödvändigt att först översiktligt redovisa vissa ändrade förutsättningar för bedömning av desamma. Utredningen behandlar dessa ändrade förutsättningar i det följande kapitlet.

SOU 1970: 12

4 Ändrade förutsättningar

VAU vill i det följande särskilt beröra några av de nytillkommande omständigheter, som haft betydelse för arbetets bedrivande och VAU:s slutliga ställningstaganden. 4.1 Teknikens krigsmakten

utveckling

och inverkan

på

I de betänkanden som avgivits av 1954 års befälsutredning och VU 60 samt i ÖB 65 har bl a framhållits att teknikens utveckling inom försvaret ställer ökade krav på de värnpliktiga och därmed också på värnpliktsutbildningen. I dessa skrifter anförs härom i huvudsak följande. Vad gäller vapenverkan har de konventionella medlen blivit effektivare och tillkomsten av kärnladdningar och robotar har varit av epokgörande betydelse. En vidareutveckling av de först utexperimenterade kärnladdningarna har skett varigenom bl a också vapen av mindre verkan tillskapats; vapen som låter sig inordnas i ett avgränsat taktiskt skeende. Ur organisatoriska synpunkter kan alltså dessa lätta vapen betecknas som konventionella. Möjligheterna att med dem i lokala stridshandlingar punktvis och genom en enda laddning utveckla vapenverkan, som är månghundraeller mångtusenfaldig jämfört med andra existerande understödsmedel, innebär revolutionerande konsekvenser. Vissa länder har redan tillfört sina stridskrafter förband, uppbyggda med dessa taktiska kärnvapen som viktigaste understöd. På transportteknikens område har utvecklingen gått snabbt och stridsrörelsernas bundenhet i landsvägs- och järnvägssystem har minskats i hög grad genom tillkomsten av avance-

rade terrängfordon av olika slag. Den taktiska rörligheten har även förbättrats genom ökad användning av helikopter med stor lastkapacitet. Sjötransportmedlen har även utvecklats. Sålunda har skapats överskeppningsfarkoster med ökad sjövärdighet, hastighet och skydd. Dessa ökar i hög grad möjligheterna att genomföra landsättningsoperationer mot kustområden, som tidigare ansetts olämpliga för dylika företag. Även handelsfartygen kommer sannolikt att bli mindre beroende av lastningsoch lossningsanordningar i hamnar. Det militära transportflygets kapacitet har även ökats och den betydande utvecklingen inom den civila luftfarten torde medföra att vid krig flera flygplan kan utnyttjas för militära ändamål. Teletekniken och telemotmedlen har fått ökad omfattning och betydelse vid utformningen av olika vapensystem. Robotar och andra vapenbärare har försetts med högkomplicerade styrsystem, strategisk, teleteknisk övervakning över stora områden har kunnat etableras, och för stridsledning på fjärr- och näravstånd har alltmer kvalificerad och oöm apparatur framtagits. Denna utveckling innebär att en presumtiv angripare kan utöva ett latent hot mot snart sagt hela landets yta genom insättande av trupp och genom förbindelseförstöringar m m. Striden över ytan, det snabbare tempot i striden och risken för verkan av kärnvapen tvingar till utspridning av även de mindre förbanden. Utvecklingen mot en strid över ytan medför vidare att alla förband oberoende av försvarsgren ingår som delar i ytförsvaret alltså även underhålls- och basförband m fl. Detta ställer allt större krav på alla chefers förmåga att ofta självständigt - fatta och genomdriva beslut och även större krav på den enskilde soldatens handlingskraft och initiativförmåga. Kraven på ökad fysisk uthållighet med framSOU 1970: 12

förallt psykisk stabilitet gäller samtliga befattningshavare. Det snabba skeendet, exempelvis de sekunder eller i bästa fall minuter som står till förfogande för att vidta erforderliga åtgärder mot anflygande fientligt flyg eller de sekunder som står till förfogande för att vidta skyddsåtgärder efter en kärnexplosion, ställer ökade krav på den värnpliktige och därmed också på en effektiv och realistisk värnpliktsutbildning. För att den i många fall komplicerade materiel, som ofta utgör komponenter i större system, skall kunna utnyttjas effektivt krävs även att de enskilda genom gedigen utbildning erhållit väl befästa kunskaper och att erforderlig samträning av förbanden ägt rum. 4.2 Omläggning av m m

värnpliktsutbildningen

F r o m 1967 har ändrad värnpliktslag och nya grunder för värnpliktsutbildningen trätt i kraft. Detta har till viss del inneburit ändrade förutsättningar för utredningens bedömanden. Den i det föregående skisserade utvecklingen av tekniken och denna utvecklings betydelse för krigsmakten har i stor utsträckning varit en bidragande orsak till omläggningen av värnpliktsutbildningen. 4.2.1 Det moderna värnpliktssystemet De nya bestämmelserna har medfört att grundutbildningen, som i stort sett motsvarar tidigare första tjänstgöring och tjänstgöring i en följd, har differentierats i ökad utsträckning inom och mellan försvarsgrenarna. Utbildningstiden har i möjligaste mån avpassats efter ett modernt utbildningsbehov, varvid dock med hänsyn bl a till förbandsutbildning utbildningstiden standardiserats till vissa nivåer. Värnpliktiga i allmänhet, dvs meniga värnpliktiga, har sålunda indelats i kategorierna E, F och G, där G i princip betecknar värnpliktiga med den inom resp försvarsgren kortaste tiden för grundutbildning och E värnpliktiga med den längsta grundutbildningstiden. Flertalet värnpliktiga vid armén, kustartilleriet och flygvapnet har i stort sett oförändrad utbildningstid. För en stor grupp har dock utbildningstiden förkortats medan en mindre del fått förlängd grundutbildning. För unSOU 1970:12

derbefälsuttagna har grundutbildningstiden förlängts något vid armén och kustartilleriet, förkortats vid flottan och bibehållits oförändrad vid flygvapnet. För flertalet underofficersuttagna är grundutbildningen av samma omfattning som tidigare medan officersuttagna (frivillig uttagning) genomgående fått förkortad utbildning. Repetitionsutbildningen, som omfattar krigsförbandsövningar, särskilda övningar och mobiliseringsövningar, genomförs enligt det nya systemet vid samtliga försvarsgrenar. Det är fler men kortare övningar än i tidigare system. Vid grundutbildningens inpassning i tiden har vissa studiesociala hänsyn tagits, vilket i princip innebär att den obligatoriska grundutbildningen inte får inkräkta på mer än högst två civila studieterminer. När det gäller repetitionsutbildning har motsvarande hänsyn inte kunnat tas. Genom de kortare övningarna och inpassning av in- och utryckning till veckoslut har dock minsta möjliga intrång gjorts på den civila sektorn såväl när det gäller utbildning som arbetsliv. Det nya systemet har i stort sett inneburit, utöver en för krigsmakten likformig allmänmilitär utbildning, en omdisponering av tjänstgöringsdagar, varvid i princip grundutbildningen förkortats och repetitionsutbildningen förlängts, dock inte i motsvarande grad. Minskningen av sammanlagda antalet utbildningsdagar för hela krigsmakten med i stort sett bibehållen utbildningseffektivitet har åstadkommits dels genom att ur utbildningsinnehållet utrensats allt, som inte är absolut oumbärligt, dels genom att ensartade normer införts för den s k reservtidens omfattning. Samtidigt har, vad beträffar grundutbildningen, kraftsamling skett till de områden, där utbildningsbehovet bedömts vara störst. Denna satsning har dels inneburit en omfördelning av utbildningstiden mellan olika kategorier och dels en omfördelning av utbildningstiden inom resp kategori med hänsyn till tidens fördelning på olika ämnen eller utbildningsgrenar. När det gäller värnpliktskategorierna E, F och G innebär bokstavsbeteckningarna in41

te någon ensartad kvalifikationsnivå och inte heller att den längre tjänstgöringen för värnpliktiga av kategori E nödvändigtvis måste medföra en mer kvalificerad utbildning än utbildningen för värnpliktiga av kategorierna F och G. Fördelningen av befattningarna på kategorierna E, F och G är baserad på den tid som åtgår för att utbilda en fullgod befattningshavare. Utbildningstiden blir till stor del härigenom beroende på tillgång på värnpliktiga med relevant civil förutbildning eller yrkeserfarenhet. För att belysa detta kan tas befattningen servismanskap i stridsvagn, som tillhör kategori E, och motorfordonsförare av olika slag, som tillhör kategori G. För servismanskap i stridsvagn finns ingen adekvat civil utbildning, medan tillgången på motorfordonsförare med god och lämplig civil förutbildning är stor. Servismanskapet utgör dessutom en del av en besättning, vilken måste samtrimmas för att effektiviteten skall bli den önskvärda, varför längre utbildningstid krävs. Utbildningen karaktäriseras alltmer av utbildning i förband med större krav på ledning samt samverkan individerna emellan. För de befälsuttagna innebär detta ökat utrymme åt befälsutbildningen för att höja förmågan att handha och ansvara för underställd trupp. 4.2.2 Det moderna inskrivningssystemet m m För att det nya värnpliktssystemet skall kunna nå full effekt krävs att uttagningen av de värnpliktiga till olika utbildningslinjer i möjligaste mån innebär att krigsmakten får rätt man på rätt plats. Departementschefen, statsrådet Andersson, uttalar i propositionen med förslag rörande de värnpliktigas utbildning m m (prop 1966: 106) att värnpliktssystemet ger bättre möjligheter än något annat rekryteringssystem att ta till vara landets befolkningstillgångar inte bara i kvantitativt utan också i kvalitativt avseende. Det är t ex möjligt att för befälsbefattningar disponera dem, som har de bästa ledaregenskaperna. I befattningar som kräver tekniska specialkunskaper kan placeras 42

värnpliktiga, som har kvalificerad civil utbildning eller yrkeserfarenhet på aktuellt tekniskt område. Inskrivnings- och personalredovisningssystemet beträffande värnpliktiga har under åren 1964-1966 varit föremål för utredning. F r o m hösten 1969 tillämpas det nya inskrivningsförfarandet över hela landet medan personalredovisningen enligt det nya systemet anses kunna vara fullt genomförd den 1 juli 1971. I det nya inskrivningssystemet utnyttjas automatisk databehandling. Genom att uttagning och fördelning sker först sedan huvuddelen av de inskrivningsskyldiga prövats kan vid urval de värnpliktigas inskrivningsresultat jämföras inbördes. Möjligheterna till bättre urval har också ökats genom att urvalet sker inom betydligt större uttagningsområden. Bättre metoder för undersökning av den enskildes hälsa och kapacitet har tillskapats i det nya systemet, vilket förbättrar förutsättningarna för en likvärdig bedömning av de inskrivningsskyldiga. Den medicinska undersökningen skall sålunda omfatta laboratorieprov, kontroll av syn och hörsel, kroppsmått, lungfunktion, EKG, muskelkraft, allmän kroppsundersökning, fysiskt arbetsprov och i aktuella fall psykiatrisk undersökning och/eller medicinsk kontroll. Den psykologiska undersökningen omfattar bl a I-prov mätande allmänbegåvning och en intervju samt dessutom ett tekniskt prov för dem, som i I-provets tekniska del nått en viss fastställd nivå. Prov och undersökningar anpassas till krav som anges genom befattningsanalyser och förutsätts även utgöra ett fast underlag för beslut om frikallelse. Möjligheten att bedöma den värnpliktige enligt uppställda militära befattningskrav är emellertid i viss mån begränsad då kraven grundas på en antagen krigsmiljö och under fredsutbildning visade egenskaper och färdigheter. Systemet medger emellertid en kontinuerlig utveckling av urvalsprov, förutsättningar för samverkan med likartade medicinska och psykologiska undersökningar inom samhället i övrigt samt samarbete med vederSOU 1970:12

börande myndigheter i fråga om civil hälsoundersökning, sociala förhållanden, yrkesvägledning och arbetsvärd. Inskrivnings- och personalredovisningssystemet är också redan nu till viss grad samordnat med folkbokföringssystemet. Utredning pågår för att även göra det möjligt att följa den värnpliktiges fortsatta civila utbildning och yrkesutövning, vilket är av stor betydelse. Efter grundutbildningen kan nämligen ändrad civil utbildning eller ändrat yrke i många fall motivera militär omskolning och ändrad krigsplacering. Uttagning och fördelning av de värnpliktiga är i första hand beroende på krigsorganisationens behov av personal i olika befattningar och i andra hand på utbildningsorganisationens kapacitet och kravet på i möjligaste mån lokal rekrytering. Värnpliktiga i glesbefolkade bygder placeras vid militära förband i närheten av hemorten. Dessa förband kan emellertid inte genom denna lokala rekrytering täcka sitt personalbehov. Vakanser i olika befattningar måste därför fyllas från mer tätbefolkade områden. I dessa områden finns nämligen i förhållande till det lokala militära behovet som regel överskott på personal lämpad för olika befattningar. I många fall måste placering av personal ske i lägre befattning än vad inskrivningsresultatet som sådant rent tekniskt berättigar till. Krigsmakten får en man i befattningen men den enskildes civila utbildning, yrkeserfarenhet och förutsättningar i övrigt blir alltså inte alltid utnyttjade. Behovet av exempelvis viss specialutbildad personal inom krigsorganisationen är helt naturligt inte alltid detsamma som tillgången på dylik personal inom det civila samhället.

4.2.3 Utbildningens utformning Omläggningen av värnpliktssystemet med i många fall förkortad utbildningstid och de ökade krav som genom den tekniska och taktiska utvecklingen ställts på personalen i krigsorganisationen kräver hög utbildningseffektivitet. Genom att de värnpliktiga genomgående har betydligt högre skolutbildSOU 1970: 12

ning än tidigare underlättas framförallt den teoretiska undervisningen men samtidigt ställs större krav på allt befäl. Utbildning i psykologi och pedagogik har därför utökats och exempelvis ställs vid utbildning till aktiv officer samma krav på kunskaper i dessa ämnen som gäller för civil lärarutbildning. Vad beträffar utbildning i allmänna läroämnen är nivån för utbildning till aktiv underofficer och aktivt underbefäl högre än förut. Även utbildningen av det värnpliktiga befälet har effektiviserats bl a genom att ledarutbildningen påbörjas i ett tidigt skede och att den praktiska tillämpningen sker parallellt med den teoretiska utbildningen. Genom befattnings analyser har utbildningsmålen för all värnpliktsutbildning kartlagts och genom soldatprov har möjligheterna att bedöma utbildningen förbättrats.

4.3 Det civila omdaning

utbildningsväsendets

I prop 1969: 1 bil 10 berörs utvecklingen av skolväsendet och den högre utbildningen i en översikt. Av innehållet framgår bl a följande. Genom senare tids skolreformer får alla barn och ungdomar en nioårig utbildning. En dominerande del av dessa ungdomar söker sig vidare till de frivilliga skolformerna ovanpå grundskolan. Möjligheterna att därefter fortsätta till utbildning på högre nivå ökas och samtidigt kan äldre generationer beredas vidgade möjligheter till bildning och utbildning inom vuxenutbildningen. Parallellt med den kvantitativa utbyggnaden förändras också utbildningsväsendets struktur och inre verksamhet och de nyligen fattade besluten om grundskolans reformering, om sammanfogandet av fackskola, gymnasium och yrkesskola till en skolform samt om en ny organisation av utbildningen vid filosofisk fakultet är led i detta fortlöpande reformarbete. Under de senaste åren har flera utredningar tillsatts för att förbereda den fortsatta utformningen av utbildnings- och kul-

turpolitiken. Resultaten av dessa utredningar väntas förändra det framtida utbildningsväsendets struktur och omfattning samt göra kulturen mer tillgänglig för den enskilde. U 68 har sålunda i uppdrag att se över planeringen och utformningen av utbildningen på det eftergymnasiala stadiet och därvid finna metoder för en balanserad utveckling av denna utbildning. Denna utrednings arbete - som skall omfatta även de frivilliga skolformerna - beräknas få betydelse för bl a tillgången på utbildade ända in på 2000-talet. Att utforma regler som innebär att den faktiska och inte den formella kompetensen blir avgörande för tillträde till olika utbildningslinjer är KU:s uppgift. Sådana regler bedöms vara av stor betydelse för att åstadkomma ett utbildningssystem präglat av öppenhet och valfrihet. Grundskolan är läsåret 1969/70 genomförd i hela landet i årskurserna 1-6 och i årskurs 9 till ca 90 %. Den reviderade läroplanen enligt statsmakternas beslut år 1968 genomförs successivt med början i årskurserna 1, 4 och 7 fr o m läsåret 1970/71. Det nya gymnasiet är läsåret 1969/70 helt genomfört i och med att årskurs 4 av teknisk linje inrättats. Fackskolan har då införts i flertalet gymnasieregioner. Intagningskapaciteten motsvarar i gymnasiet drygt 30 % av en årskull och ca 17 % i fackskolan. Enligt riksdagsbeslutet på grundval av prop 1968: 140 sammanförs läsåret 1971/72 de tre skolformerna gymnasium, fackskola och yrkesskola till en ny, organisatoriskt sammanhållen skolform. Samtidigt sker en genomgripande reform av yrkesutbildningen. Den nuvarande yrkesskolan beräknas öka och förutsätts läsåret 1969/70 kunna ta emot något över 35 % av en årskull. Tillströmningen av studerande till olika utbildningsvägar vid universitet och högskolor är väsentligt större än vad som tidigare beräknats. Antalet studerande var hösten 1968 ca 115 000. Särskilt stark är ökningen inom de samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteterna. Däremot syns tillströmningen till naturvetenskaplig fakultet vara mindre än vad som tidigare kalkyle-

rats. Enligt sina direktiv skall U 68 undersöka också möjligheterna att öka intagningskapaciteten under innevarande planeringsperiod för vissa eftersökta utbildningsvägar. Utbyggnaden av universitet och högskolor fortsätter. Det första skedet av uppbyggnaden av universitetsfilialerna i Karlstad, Linköping, Växjö och Örebro är nu genomfört. För de spärrade utbildningslinjerna har riksdagen i enlighet med framlagda förslag beslutat om en ökning av intagningskapaciteten. Möjligheterna att utöver föreliggande planer öka intagningen till spärrad utbildning undersöks. Utbildningen vid de filosofiska fakulteterna har 1969 omorganiserats. Resurserna för studierådgivningen inom det nya systemet har förstärkts. Spörsmålet om den tidsmässiga samordningen mellan militär och civil utbildning är f n under översyn av en arbetsgrupp med representanter från försvars- och utbildningsdepartementen.

4.3.1 Kompetensutredningens arbete m m Kungl Maj :t tillkallade 1965 sakkunniga för att utreda frågan om gymnasie- och fackskoleutbildningens kompetensvärde m m. Härigenom kom det utredningsarbete till stånd som påkallats beträffande detta kompetensvärde samt universitetens och högskolornas intagningsnormer och meritvärderingsnormer. Resultatet av de sakkunnigas arbete har, som tidigare angivits, stor betydelse för det civila utbildningssystemet. En huvuduppgift för KU blev att överväga och framlägga förslag om och i vilken mån statligt reglerad utbildning borde anknytas till gymnasium och fackskola och hur bestämmelserna för intagning till sådan utbildning borde utformas. Med statligt reglerad utbildning avsågs inte bara sådan utbildning, som bedrivs vid läroanstalter av olika slag utan även sådan utbildning hos anställningsmyndighet, som krävs för fortsatt anställning hos myndigheten. Med hänsyn till helhetssynen på det gymnasiala skolSOU 1970: 12

systemet borde även yrkesskolan beaktas. Som en särskild punkt har i direktiven till K U även upptagits att de sakkunniga borde beakta vilket kompetensvärde eller meritvärde, som på olika nivåer borde tillmätas utbildning eller praktisk erfarenhet förvärvad under värnpliktstjänstgöring och under annan militär utbildning eller tjänstgöring. KU har också tilldelats uppgiften att tjäna som ett sammanhållande organ för alla kompetensfrågor under den tid utredningen verkar. KU:s direktiv är synnerligen omfattande. I det följande anges deras innehåll i de delar som kan bedömas ha samband med VAU:s eget utredningsarbete. En fundamental regel då det gäller att uppställa behörighetsvillkor för en viss utbildning i form av krav på förutbildning bör vara att dessa villkor grundas på vad som är sakligt motiverat med hänsyn till den fortsatta verksamheten. Tendenser att låta prestigesynpunkter eller andra ovidkommande omständigheter påverka utformningen av behörighetsvillkor måste självfallet motverkas. I en tid med stark satsning på utbildning även utöver den obligatoriska kan emellertid utvecklingen successivt leda till att den reella förutbildningsnivån bland de sökande till en viss utbildning eller karriär kommer att så småningom ligga över den formellt uppställda nivån. Det kan då i vissa fall vara ändamålsenligt att utnyttja detta förhållande genom att revidera utbildningsplanerna så att det förändrade rekryteringsläget effektivt utnyttjas. Detta kan sedan i sin tur föranleda omprövning av behörighetsvillkoren. Självfallet får en sådan omprövning inte genomföras i oreglerade former. I fråga om det offentliga utbildningsväsendet måste sålunda beslut fattas av de ansvariga myndigheterna. Vikten av att höjning av behörighetskrav måste ske med stor återhållsamhet bör starkt understrykas. Resultatet kan annars bli att man utestänger sökande som inte fått den högre förutbildningen men eljest har goda, kanske i vissa fall bättre förutsättningar än övriga sökande för den tilltänkta utbildningen eller karriären. I anslutning till det sistnämnda framhålls vidare att det i själva verket oftast är angeläget att till en utbildningsväg kunna rekrytera personer med varierande förutbildning och erfarenheter i fråga om såväl nivå som inriktning. På många områden i samhället är det sålunda värdefullt om de som verkar där har en skiftande erfarenhetsbakgrund. En viktig förutsättning för att utbildningsväsendet skall fungera SOU 1970:12

rationellt är att behörighetsreglerna inte präglas av ett snävt betraktelsesätt. Möjligheter måste sålunda finnas att på olika vägar meritera sig för en viss utbildning eller ett visst yrke. Intagningsbestämmelserna måste sålunda utformas så att personer som sakligt sett är väl meriterade för en viss utbildning får reella möjligheter att komma i fråga oavsett på vilket sätt de förvärvat sina kunskaper, färdigheter och förutsättningar i övrigt. Detta får emellertid inte innebära någon sänkning av kvalitetskraven. Det är angeläget att tillskapa ett urvalssystem som också tar hänsyn till sådana egenskaper hos den sökande, vilka inte kan dokumenteras i form av betyg o dyl. En översyn bör vidare ske av bestämmelserna rörande meritvärderingsgrunderna för urvalet bland de sökande till spärrade utbildningslinjer. Det bör erinras om att statsutskottet i ett utlåtande (SU 1965: 90) uttalat sig positivt beträffande åtgärder som möjliggör för personer som inte uppfyller de formella behörighetskraven i deras nuvarande utformning att vinna inträde vid universitet och högskolor. Frågan är om en allmän behörighetsregel knuten till fullständig gymnasieutbildning eller motsvarande behöver utformas lika kategoriskt som hittills. Fortfarande bör i någon form finnas ett behörighetskrav av allmän karaktär. Det bör emellertid kunna tillgodoses på olika sätt, även genom sådana kunskaper och erfarenheter, som inte har förvärvats i skolmässiga studier. Vid en eventuellt erforderlig begränsning av tillströmningen måste alla utbildningssökande bedömas på samma sakliga grunder varvid riktpunkten skall vara att uteslutande beakta sökandenas reella förutsättningar för de avsedda studierna. I princip bör erfarenheter från praktisk verksamhet inom arbetsliv och organisationer och från offentlig verksamhet kunna jämställas med fullständig gymnasial utbildning. Av väsentlig betydelse är att intagningsbestämmelser till fortsatt utbildning i första hand grundas på slutbetygen från skolan. Det bör understrykas att någon övergång till inträdesprov av det slag som prövar kunskaper m m, vilka sedvanligen dokumenteras i slutbetyg från avlämnande skola, inte kan komma i fråga. En annan sak är att sådana intagningsinstrument, som kompletterar betygsvärderingen genom att klarlägga andra kvaliteter hos envar av de sökande, kan visa sig värdefulla. Betydelsen av ett urvalssystem som tar hänsyn till alla relevanta studie- och yrkesförutsättningar bör bringas i erinran. Frågan om skolbetygens prognosvärde bör också prövas. Vidare måste beaktas angelägenheten av att kompetensfrågor

inom det icke statligt reglerade området inom såväl den kommunala som den enskilda sektorn - löses så långt möjligt efter likartade regler som inom den statliga sektorn. Kontakt bör därför tas med företrädare för kommunal och enskild verksamhet. Det bör också övervägas hur information om kompetensfrågor lämpligen skall spridas bland utbildningssökande, studerande och avnämare. Under åren 1966, 1967 och 1968 har KU avgivit tre betänkanden. KU:s betänkande I Tillträde till postgymnasiala studier och KU:s betänkande II Urval till högre utbildning resulterade bl a i att Kungl Maj:t utfärdade vissa bestämmelser. Sålunda utfärdades en kungörelse (1967: 450) med provisoriska bestämmelser om tillträde till högre utbUdning. Dessa bestämmelser avser tillträde till högre utbildning vid statlig, statsunderstödd eller under statlig tillsyn ställd läroanstalt eller utbildningslinje. Med högre utbildning förstås i kungörelsen sådan utbildning vid vilken högre skolunderbyggnad än grundskolan krävs för tillträde. Kungörelsen har sedermera ändrats (1968: 112). Vidare utfärdade Kungl Maj:t den 16 februari 1968 provisoriska bestämmelser om tillträde till lärarhögskolas klasslärarlinje m m och den 8 mars 1968 provisoriska bestämmelser om antagning av studerande till utbildning för ekonomexamen vid de samhällsvetenskapliga fakulteterna vid universiteten i Lund och Umeå samt vid handelshögskolorna. Vissa i stadgar intagna bestämmelser rörande antagning till utbildning har också ändrats med anledning av förslagen i KU:s här ovan nämnda betänkanden. En närmare redogörelse för innehållet i de i detta stycke nämnda bestämmelserna lämnas i kap 5. KU:s betänkande III Studieprognos och studieframgång (SOU 1968: 25) innehåller resultaten av en av särskilda experter utförd kartläggning och belyser frågan, om vilket prognosvärde skolans betyg har för fortsatta studier och i vad mån man kan förbättra prognoser genom att till betygen lägga mätningar med andra instrument. KU har inte tagit ställning till det av experterna utförda arbetet. Det konstateras i betän46

kandet bl a att trots att skolbetyget i och för sig är ett dåligt prognosinstrument är detta f n det bästa prognosinstrumentet för att visa framgång i högre studier; det näst bästa är studielämplighetstest av mer allmän art. En kombination av betyg och studielämplighetstest torde dock enligt betänkandet ge säkrare prognos. Det sägs också i betänkandet att man på längre sikt måste eftersträva en betygsättning, som inte bara följer krav på ordning och reda utan helst även frångår det relativa systemet och närmar sig mera bestämda mål. I samband med Kungl Maj:ts behandling av KU:s betänkanden hade VAU anledning att uttala sig i meritvärderingsfrågorna. KU hade nämligen i samband med ett förslag om värdering av s k tilläggsmeriter angett att sådana meriter kunde erhållas genom universitetsstudier, praktik och militärtjänst. Enligt KU:s förslag skulle sammanlagda värdet av tilläggsmeriter högst få motsvara en höjning av medelbetyget för behörighetsgrundande utbildning med ett halvt betygssteg. Därvid förutsattes att praktik och militärtjänst gav poäng efter vanligen mycket restriktiva regler. KU angav som motiv att tillgodoräkna militärtjänst bl a sociala och humanitära skäl. I det av KU föreslagna systemet för intagning och urval betonades också att det framförallt var individens förutsättningar att nå ett gott studieresultat, som borde fälla utslaget, och att urvalsgrunderna därför borde ha stor prognostiserande kraft. I sitt i samband med remissbehandlingen av detta ärende avgivna särskilda yttrande framförde VAU som sin uppfattning att den efter ingående undersökningar av värnpliktstjänstgöringens innehåll kunnat konstatera att denna tjänstgöring i sig inrymde utbildning och praktik, som till avsevärda delar innehållsmässigt och nivåmässigt var jämförbara med civil utbildning eller civil praktik. Den innehöll sålunda, framhöll VAU, värden som meriterade för såväl civil utbildning som för civil yrkesutövning och borde därför först och främst beaktas med hänsyn till sitt sakliga värde. Den borde därvid kunna få betydelSOU 1970:12

se dels såsom del av behörighetsgrundande utbildning, dels såsom tilläggsmerit i meningen praktik eller annan utbildning. VAU framförde vidare i sitt yttrande, att den militära utbildningen och urvalet till densamma innehöll avsnitt, som syntes vara av stor betydelse ur prognossynpunkt såväl i vad avsåg lämplighet för studier som lämplighet för yrke. Beträffande KU:s förslag angående tillgodoräkning av militärtjänstgöringen av sociala och humanitära skäl framförde VAU som sin åsikt att hänsyn härvid i första hand borde tas till den studie- eller praktiktid, som p g a tjänstgöringens inpassning gått förlorad, och inte till tjänstgöringstidens längd.

SOU 1970:12

5.1 Allmänna

Meritvärdering m m

förutsättningar

Omkring 90 % av en åldersklass män fullgör obligatorisk tjänsteplikt i form av värnpliktstjänstgöring. Denna tjänstgöring kräver personliga uppoffringar och får återverkningar också inom familj och samhälle. De tjänstgöringsskyldiga förlorar eller förskjuter sålunda i förhållande till de inte tjänstgöringsskyldiga tid och möjligheter till utbildning, praktik eller arbetsinkomster. Detta kan innebära att en värnpliktig under hela sin civila verksamhetstid kommer att ligga efter med en tid motsvarande värnpliktstjänstgöringstiden vid befordran m m . För den värnpliktiges familj eller för den eller dem, som eljest är för sin försörjning beroende av den värnpliktige, innebär denna tjänstgöring ofta påfrestningar av olika slag. Med hänsyn till de stora uppoffringar som krävs av den enskilde under tjänstgöringen och till de stora investeringar i ekonomiska och andra hänseenden, som värnpliktsutbildningen innebär, är det från såväl den enskildes som samhällets synpunkt nödvändigt att söka få ut ett ur alla synpunkter så gott resultat som möjligt av utbildningen. Som framgår av den redogörelse för gällande bestämmelser, som lämnats i kap 2, har Kungl Maj:t under beredskapstiden meddelat vissa föreskrifter om tillgodoräknande av militär beredskapstjänstgöring,

om undantag från gällande bestämmelser om åldersgräns för anställning i$ statens tjänst, om lättnader i anställnings- och befordringshänseende för statsanställda, som fullgjort militär beredskapstjänstgöring, och om meritberäkning för befälsutbildade värnpliktiga m m. På den offentliga arbetsmarknaden i övrigt och på den enskilda arbetsmarknaden har vissa motsvarande åtgärder vidtagits. De hittillsvarande meritvärderingsbestämmelserna i fråga om värnpliktsutbildningen har, som framgått, i huvudsak avsett att kompensera vissa befälsutbildade värnpliktiga för den tidsförlust som tjänstgöringen medför. Detta kan ha varit naturligt mot bakgrunden av den uppfattning som rådde under beredskapsåren. VAU har i kap 3 redovisat vissa preliminära bedömningar, som i huvudsak innebär, att gällande bestämmelser om värnpliktstjänstgöringens meritvärde inte är tillfyllest och att det sakliga värdet inte har beaktats på ett sätt, som torde vara nödvändigt för att tillvarata den enskildes och samhällets intressen. I kap 4 har VAU sökt klarlägga vissa ändrade förutsättningar som haft betydelse för utredningens ställningstaganden. I detta kapitel redovisar VAU hur meritvärderingen f n sker i samhället såväl vid mtagning till utbildning som vid anställning och hur värnpliktsutbildningen därvid värderas. Utredningen fastslår också SOU 1970:12

att värnpliktsutbildningen har ett sakvärde och ger exempel på värnpliktsutbildning med formell civil motsvarighet. Utredningen redovisar vissa preliminära överväganden med försök till bedömning av meritvärdet i de fall värnpliktsutbildning inte har formell civil motsvarighet. Försöken utmynnar i slutliga bedömanden. Förslag ges om en redovisning i mera allmängiltiga värden. Vidare behandlar VAU i detta kapitel frågan om värnpliktsuttagningens och värnpliktsutbildningens prognosvärde bl a i belysning av vissa intagningsbestämmelser till utbildning, vilka tillskapats på senare tid. Slutligen berörs de åtgärder som erfordras för meritvärderingens genomförande.

5.2 Meriter och meritvärdering i samhället i VAU redogör i det följande för hur meritvärdering nu i allmänhet sker i samhället dels vid antagning till utbildning, dels vid anställning och anger därvid särskilt hur meritvärdering av värnpliktstjänstgöringen f n tillgår. I redogörelsen belyses närmare de regler om en friare prövning vid antagning till en viss utbildning, som på senare tid införts och som är ägnade att bättre tillgodose värdet av värnpliktsutbildningen. 5.2.1 Meritvärdering vid antagning till utbildning Vad beträffar det statligt reglerade utbildningsväsendet sker meritvärderingen - i förekommande fall på grundval av givna föreskrifter - genom de myndigheter som svarar för antagning till utbildning; i många fall de utbildande myndigheterna själva. I vissa fall sker denna värdering efter samråd myndigheterna emellan eller med KU, som enligt sina direktiv också har att genom kontakter med företrädare för kommunal och enskild verksamhet beakta, att kompetensfrågorna inom det icke statligt reglerade området löses så långt möjligt efter likartade regler som inom den statliga sektorn. De fastställda villkoren eller kraven för SOU 1970:12 4—914583

tillträde till universitet och högskolor och viss annan statlig eller kommunal utbildning framgår dels av de tidigare i kap 4 berörda provisoriska bestämmelserna i ämnet, som utfärdats under åren 1967 och 1968, dels av intagningsbestämmelser av den art som, vad beträffar tillgodoräkning av värnpliktsutbildning, redovisats i en sammanställning i kap 2. Enligt de särskilda intagningsbestämmelserna, som fortfarande gäller vid sidan av de nya provisoriska reglerna, tillgodoräknas student- och andra grundexamina och - förutom i vissa fall värnpliktstjänstgöring - bl a praktik av olika slag beroende på den sökta utbildningen såsom t ex jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdspraktik, personliga färdigheter i gymnastik och idrott, innehav av förtroendeuppdrag samt arbete inom anstaltsvård eller församlingsarbete. I många fall har enligt de undersökningar VAU företagit myndigheterna inte haft någon utbildad praxis beträffande tillgodoräkning av vissa examina och praktiktjänstgöringar utan bedömning har skett från fall till fall. Nämnda provisoriska bestämmelser redovisas här nedan. Först utfärdades en kungörelse, 1967:450 (ändr 1968:112) med provisoriska bestämmelser om tillträde till högre utbildning vid statlig, statsunderstödd eller under statlig tillsyn ställd läroanstalt eller utbildningslinje. Kungörelsen avser sådan utbildning vid vilken högre skolunderbyggnad än grundskolan krävs för tillträde och föreskriver bl a följande. Behörig att inskrivas vid fakultet vid universitet eller att antas som studerande vid lantbrukshögskolan, skogshögskolan eller veterinärhögskolan är bl a den som erhållit slutbetyg från årskurs 3 i gymnasiet. Medelvärdet av betygen i slutbetyget skall dock uppgå till lägst 2,3. Behörig är också den som avlagt studentexamen eller handelsgymnasieexamen enligt fordringarna för treårig lärokurs, den som avlagt ingenjörsexamen enligt fordringarna för treårig heltidskurs vid tekniskt gymnasium eller som avlagt begränsad studentexamen vid försvarets läroverk. För vissa fakulteter och högskolor finns dessutom särskilda krav uppställda på kunskaper motsvaran49

de lägst betyget 2 eller godkänd i vissa ämnen liksom på förkunskaper i visst ämne eller andra villkor. Inskrivning resp antagning kan även ske av den som på annan grund kan antas äga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen. Vid prövning av dylika fall skall samråd äga rum med KU. Sådant samråd skall också ske om det är avsett att uppställa krav på förkunskaper i visst ämne eller andra villkor för tillträde till viss utbildning. Behöriga sökande till spärrad utbildningslinje indelas efter skolunderbyggnad i två grupper, varvid bl a sökande som avlagt slutbetyg från det nya gymnasiet tillhör grupp 1. Till grupp 2 räknas bl a de som avlagt studentexamen i det gamla gymnasiet. Studerandeplatserna fördelas mellan grupperna i proportion till antalet sökande i varje grupp. Antagningsmyndigheten får dock till visst antal som studerande anta behöriga sökande, som på grund av civil eller militär utbildning, praktisk erfarenhet eller annan omständighet bör erhålla företräde framför sökande i de två grupperna. När det gäller sökande i grupp 1 bestäms företrädet dem emellan efter medelvärdet av dels de betyg som ingår i sökandens slutbetyg från årskurs 3 i gymnasiet, dels betyg över fyllnadsprövning i sådant ämne som inte ingår i slutbetyget men som fordras för behörighet att antas som studerande. Om företrädet mellan sökande inom grupp 2 gäller de särskilda intagningsbestämmelser som ovan berörts och som i vad de avser värnpliktsutbildning redovisats i sammanställningen i kap 2.

(kvoter). Studerandeplatserna fördelas därefter mellan grupperna i proportion till antalet sökande i varje grupp. Även andra behöriga sökande än de som fördelas i grupper efter skolunderbyggnad kan komma i fråga för antagning. Till det antal som SÖ bestämmer får nämligen i en s k fri kvot till studerande antas behöriga sökande, som på grund av civil eller militär utbildning, praktisk erfarenhet eller annan omständighet bör få företräde framför de sökande, som skulle ha antagits efter skolunderbyggnad i någon av de fem kvoterna. Fråga om antagning av studerande avgörs av SÖ, som också meddelar närmare föreskrifter för tillämpningen av dessa bestämmelser. Vad beträffar mellanskollärarutbildningen gäller att de, som avlagt studentexamen i det gamla gymnasiet, sammanförs till och utgör en av de fem grupperna. Företrädet inom denna grupp 5 bestäms i princip efter medelvärdet av dels betyg som ingår i sökandes examensbetyg, dels betyg över särskild prövning i ämne som kan ingå i gymnasiets lärokurs, om betyg i ämnet fordras för behörighet och motsvarande ämne inte ingår i sökandens examensbetyg.

Den 16 februari 1968 utfärdades vidare provisoriska bestämmelser om tillträde till lärarhögskolas klasslärarlinje m m . Dessa bestämmelser innehåller i huvudsak följande.

Behörig att antas som studerande är den som erhållit slutbetyg från årskurs 3 i gymnasiet. Medelvärdet av betygen i slutbetyget skall uppgå till lägst 2,3. Behörighet ger även vissa examina som studentexamen, handelsgymnasieexamen och viss ingenjörsexamen. Utan hinder av dessa bestämmelser om behörighet får som studerande vid den samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Lund eller Umeå eller vid handelshögskolan i Göteborg antas bl a den, som på annan grund kan antas äga förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen för ekonomexamen. Medgivande till sådan antagning lämnas av UKÄ. Urval bland behöriga sökande verkställs om antalet sökande är större än antalet tillgängliga studerandeplatser. De behöriga sökandena fördelas när det gäller de samhällsvetenskapliga fakulteterna vid universiteten i Lund och Umeå och vid handelshögskolan i Göteborg efter skolunderbyggnad i tre grupper. Studerandeplatserna fördelas därefter mellan grupperna i proportion till antalet sökande i varje grupp. Vid dessa utbildningsanstalter får till

Behöriga är bl a de som erhållit slutbetyg från fackskolan eller årskurs 3 i gymnasiet eller avlagt studentexamen eller visst slag av ingenjörsexamen. För behörighet fordras dessutom vissa speciella förkunskaper. Dokumenterade förkunskaper kan eftergivas för den som har motsvarande kunskaper enligt de bestämmelser som SÖ meddelar. Den som inte har sådan utbildning, som svarar mot de angivna allmänna och speciella behörighetskraven, anses likväl behörig att antas som studerande om han på grund av utbildning, praktisk erfarenhet eller annan omständighet kan antas vara i stånd att tillgodogöra sig utbildningen på linjen. Vid urval bland behöriga sökande fördelas dessa efter skolunderbyggnad i fem grupper

50 Provisoriska bestämmelser utfärdades den 8 mars 1968 angående antagning av studerande till utbildning för ekonomexamen vid de samhällsvetenskapliga fakulteterna vid universiteten i Lund och Umeå samt vid handelshögskolorna. Bestämmelserna innebär i huvudsak följande.

SOU 1970: 12

det högsta antal, som den för dessa anstalter gemensamma antagningsnämnden bestämmer, i en fri kvot som studerande antas behöriga sökande som på grund av civil eller militär utbildning, praktisk erfarenhet eller annan omständighet bör erhålla företräde framför de sökande som skulle ha antagits enligt de tidigare angivna bestämmelserna. Innan antagningsnämnden beslutar om intagning av sådana sökande skall nämnden samråda med KU. Mellan sökande med studentexamen i det gamla gymnasiet bestäms företrädet vid de samhällsvetenskapliga fakulteterna vid universiteten i Lund och Umeå och vid handelshögskolan i Göteborg enligt dels för lärosätena gemensamma bestämmelser som antagningsnämnden meddelar, dels för varje lärosäte kompletterande föreskrifter som varje fakultet fastställer med ledning av de gemensamma bestämmelserna. Vid handelshögskolan i Stockholm fördelas behöriga sökande efter skolunderbyggnad i grupper enligt bestämmelser som högskolans lärarråd meddelar. Till ett mindre antal får antas sökande som inte uppfyller något av de behörighetsvillkor som avses i bestämmelserna. Förutom inom utbildningsväsendet förekommer på det offentliga området utbildning även inom vissa statliga verk och hos kommunala myndigheter. Denna utbildning liksom utbildning inom enskilda företag avviker i så måtto från tidigare angiven utbildning att intagningen till utbildning av personal, som kan ske både inom och utom verket eller företaget, är direkt inriktad på rekrytering (nyrekrytering, befordran) eller vidareutbildning i befattning. I nyrekryterings- och befordringsfallen överensstämmer också i princip antalet utbildningsplatser med det antal personer, som skall anställas eller befordras. Samtliga, som efter genomgången utbildning blivit godkända och förklarats lämpliga, blir i regel anställda resp befordrade. För att till dylik utbildning erhålla elever, som inte blott är kompetenta att klara utbildningen utan även är lämpliga för befattning vartill utbildningen leder, har bl a affärsdrivande verk för intagning uppställt vissa fordringar. Dessa bygger på erfarenheter och i många fall på noggranna befattningsanalyser. I viss utsträckning anordnas intagningsprov. SOU 1970: 12

Enskilda företag - och i mindre omfattning även offentliga verk och myndigheter - låter personal genomgå utbildning vid kurser anordnade av centrala arbetsgivarorganisationer samt andra föreningar och institut av olika slag. För tillträde till sådan utbildning finns ofta behörighetskrav uppställda. Dessa är då i regel absoluta och grundade på erfarenhet av vad som krävs i befattningen. Arbetsgivaren tillser att de som uttas till elever är lämpliga för utbildningen. Fördelningen av utbildningsplatser sker sålunda inte efter en jämförelse av olika sökandes kunskaper, erfarenheter och andra förutsättningar utan med hänsyn till arbetsgivarens behov och önskemål m m. Meritvärdering av värnpliktsutbildning vid antagning till civil utbildning. För tillträde till civil utbildning finns f n såsom framgår av det föregående blott ett fåtal mera generella bestämmelser om tillgodoräkning av värnpliktsutbildning. Utbildningsmyndigheterna har dock i viss utsträckning tillmätt värnpliktstjänstgöringen värde som merit även där bestämmelser saknas. Meritvärderingsnormerna har emellertid efter hand ändrats, varvid ofta följt en successiv reducering av tillmätt värde av värnpliktsutbildningen. Tidigare gällande bestämmelser om tillgodoräkning av värnpliktsutbildning vid tillträde till vissa former av utbildning har numera upphävts. Det relativa värdet av värnpliktsutbildningen har dessutom ofta blivit betydligt mindre, då inträdespoängen höjts medan poängvärdet av värnpliktsutbildningen förblivit oförändrat eller sänkts. VAU har, som beskrivits i kap 3, i skrivelser till antagningsmyndigheter för civila utbildningar på olika nivåer hemställt om vissa upplysningar för att närmare undersöka hur gällande bestämmelser om antagning m m tillämpas vid värdering av genomgången utbildning, praktik och tjänstgöring. Utredningen frågade därvid bl a om värnpliktstjänstgöringen tillmättes meritvärde och - om så var fallet - om tjänstgöringen bedömdes vara av betydelse för studierna i och för sig eller för det 51

yrke, vartill studierna syftade. Mer än hälften av myndigheterna svarade att värnpliktstjänstgöringen var av betydelse och av dem angav flertalet att den i första hand hade betydelse för yrket. Meritvärdet angavs av vissa myndigheter ligga däri att värnpliktig ledarutbildning var värdefull och av andra myndigheter däri att värnpliktstjänstgöringen kunde till viss del uppfylla kravet på nödvändig yrkesutbildning eller praktik för den civila utbildningen. VAU har, som också tidigare beskrivits i kap 3, i en enkät med ca 1 500 värnpliktiga ställt vissa frågor om hur de bedömt värdet för civila studier av sin värnpliktstjänstgöring. Det framgick av svaren att drygt en fjärdedel av de intervjuade ansåg sig ha haft nytta av värnpliktsutbildningen under civil utbildning, till övervägande delen i form av praktisk erfarenhet, medan ett fåtal haft nytta av den i form av tillägnad studieteknik. Av svaren från dem, som ansett sig ha haft nytta av utbildningen, framgick att det framförallt var studier vid teknisk högskola, tekniska skolor, lärarutbildningsanstalter och skogshögskolan som gagnats av värnpliktsutbildningen.

5.2.2 Meritvärdering vid anställning m m Tidigare hade de statliga myndigheterna att tillämpa rigorösa kompetenskrav vid tillsättningen av statliga tjänster. För att bl a bredda rekryteringsunderlaget och ge möjligheter för dem, som på andra än föreskrivna vägar skaffat sig erforderliga kunskaper och erfarenheter att konkurrera om tjänster, har formella kompetenskrav i stor utsträckning borttagits från bestämmelserna om tjänsters tillsättande. Detta har inte inneburit att regeringsformens krav på förtjänst och skicklighet som grund för tjänstetillsättning eftergivits. Denna princip har i stället understrukits i den år 1965 utfärdade statstjänstemannalagen. När de formella kompetenskraven försvunnit ur instruktioner och stadgor m m, har detta inneburit att statsmakterna förlitat sig på resp myndigheters förmåga och vilja att genom en rättvis meritvärdering anställa

den för uppgiften mest lämpade, vilken alltså inte alltid blir den formellt mest meriterade. Något mot KU svarande samordnande organ finns inte när det gäller kompetensfrågor vid anställning och befordran. För det kommunala och enskilda verksamhetsområdet finns inte några generella bestämmelser eller direktiv för hur anställning och befordran skall ske. Urvalsprincipen om förtjänst och skicklighet torde emellertid allmänt tillämpas även på dessa områden. Befattningskrav grundade på befattningsanalyser eller erfarenhet måste i regel uppfyllas. Behöriga sökande rangordnas efter framvisade och/eller genom psykologiska prov eller kunskapsprov konstaterade meriter, varvid hänsyn endast tas till sådana meriter, som bedömaren anser vara relevanta för avsedd befattning, oavsett var och hur de förvärvats. Urvalet sker i princip helt med hänsyn till myndighetens eller företagets bästa. Inom det enskilda området och där särskilt vid mindre företag förekommer det ofta att lägre befattningar tillsätts med tidigare inom företaget anställda utan att någon direkt meritvärdering äger rum. Det blir arbetsgivarens personkännedom som fäller utslaget. Vid större företag med utvecklad personaladministration blir det inte sällan, utöver vid företaget visad duglighet, tidigare meriter som blir utslagsgivande. Psykologiska prov utnyttjas där i viss utsträckning. Meritvärdering av värnpliktsutbildning vid anställning. Som närmare redovisats i kap 2 finns vissa äldre bestämmelser angående meritberäkning för värnpliktiga, som har avseende på anställning, befordran eller förordnande i statens tjänst och även i kommunal tjänst, när statlig myndighet äger pröva tillsättningen. Dessa bestämmelser har, enligt vad som framkommit vid de undersökningar som VAU företagit, på åtskilliga håll inte tillämpats under senare år. Beträffande det enskilda verksamhetsområdet utgav SAF, som även redovisats i kap 2, år 1943 en rekommendationsskrivelse till sina medlemmar med uppSOU 1970:12

maning att de vid anställning skulle ta hänsyn till den värnpliktsutbildning de sökande genomgått. Denna skrivelse har enligt vad VAU konstaterat mer eller mindre fallit i glömska. Samma är förhållandet med motsvarande rekommendationsskrivelse från kommunförbund. De av VAU gjorda undersökningarna, som närmare redovisats i kap 3, har bl a haft till syfte att utröna hur olika slag av värnpliktstjänstgöring i realiteten värdesatts vid tillsättning av tjänster och befattningar och vid befordran. VAU återkommer här kortfattat till resultaten av undersökningarna i denna del. AMS menade efter inhämtade synpunkter från länsarbetsnämnderna att arbetsgivare rent allmänt - i den mån de kände till värnpliktsutbildningens innehåll och omfattning - värdesatte den utbildning, som direkt kunde komma till användning i den civila verksamheten. Styrelsen bedömde att [arbetsgivarna ansåg teknisk utbildning ha det största värdet; specialutbildning ansågs ofta mycket och befälsutbildning i viss mån värdefull. Styrelsen ansåg att de arbetssökande hade i huvudsak samma uppfattning. Reservofficerare samt värnpliktiga officerare och underofficerare bedömde enligt styrelsens uppfattning sin utbildning och praktik i ledarskap såsom mycket värdefull. Av tillfrågade statliga och kommunala myndigheter har drygt två tredjedelar angivit att de i ett eller annat avseende beaktar värnpliktsutbildningen. Så synes ske i större omfattning vid första tillträde till tjänst än vid befordran. Av svaren syntes vidare framgå att myndigheterna beaktat värnpliktstjänstgöringen praktiskt taget endast där den skett i form av specialutbildning eller befälsutbildning. Hur värnpliktsutbildningen tillgodoräknas av arbetsgivare inom den enskilda sektorn belyses bl a av den förut redovisade enkäten med SAF:s delägare, där det framgick att drygt två tredjedelar av de företag som avgav svar registrerade fullgjord värnpliktstjänstgöring, medan slag av genomgången utbildning och betyg från densamma blott noterades av omkring en sjundedel SOU 1970: 12

av företagen. Några fastställda normer för värdering av värnpliktsutbildning förekom blott i undantagsfall hos företagen. Värdering av utbildningen skedde vid nyanställning mer än dubbelt så ofta som vid befordran. Av den tidigare nämnda enkäten med ca 1 500 värnpliktiga erhöll VAU också synpunkter på hur värnpliktsutbildningen värderats vid anställning. Omkring en tredjedel av de tillfrågade ansåg sig ha haft nytta av värnpliktsutbildningen under yrkesutövning i form av praktisk erfarenhet, medan hälften ansåg sig ha haft gagn av den ledarutbildning de fått under värnpliktstjänstgöringen. En tredjedel ansåg sig komma att få nytta av värnpliktsutbildningen under sin fortsatta verksamhet. Av dem angav drygt hälften nyttan i form av ledarutbildning.

5.3 Utredningens förslag

överväganden

och

5.3.1 Allmänna överväganden VAU redovisar här närmare sina allmänna överväganden beträffande värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde. Dessa överväganden har skett mot bakgrunden av utredningens tidigare berörda preliminära bedömningar om ett civilt sakvärde hos denna tjänstgöring och de därefter inträffade ändrade förutsättningar för en bedömning av meritvärdet, som uppkommit genom utvecklingen inom krigsmakten, omläggningen av värnpliktsutbildningen och det civila utbildningsväsendets omdaning. En utgångspunkt har givetvis även varit rådande förhållanden i fråga om antagning till utbildning och anställning inom det civila samhället, för vilka nyss lämnats en redogörelse i stora drag. VAU anser sig kunna fastslå att värnpliktsutbildningen alltid innehåller något som sakligt sett kan vara av värde i det civila livet. Det civila sakvärdet av värnpliktsutbildningen är härvid beroende av vilket innehåll utbildningen haft, hur den värnpliktige

tillgodogjort sig utbildningen och i vilket civilt utbildnings- eller anställningssammanhang värnpliktsutbildningen kommer under bedömande. Vid sina överväganden har VAU kommit till den uppfattningen, att inom det civila livet nu rådande normer för värdering av värnpliktstjänstgöringen varken formellt eller i praktiken motsvarar en modern syn på meritvärdering. VAU finner att det nya synsättet ger större möjligheter än det gamla att rättvist bedöma värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde. Särskilt utvecklingen mot en friare prövning vid såväl antagning till utbildning som anställning talar härför. VAU:s undersökningar ger vid handen att den föråldrade och enligt utredningens mening felaktiga föreställningen i relativt stor utsträckning lever kvar, att utbildning, praktik och annan erfarenhet, som erhålls under värnpliktstjänstgöringen, inte är jämförbar eller likvärdig med motsvarande civil utbildning eller praktik. Enligt VAU:s mening kan utbildning, praktik och annan erfarenhet vara av betydelse för antagning till utbildning eller anställning oavsett om den förvärvats i civil eller militär verksamhet eller om den skett obligatoriskt eller frivilligt. För mottagaren är det vederbörandes faktiska kunskaper, erfarenheter och andra förutsättningar som är av betydelse och inte var eller hur de erhållits eller kommer till synes. Det måste vara ett starkt samhälleligt önskemål att allt nyttigt kunnande verkligen tillvaratas och att alltså även den civila sektorn till fullo utnyttjar den utbildning och praktik av civilt värde som inryms i värnpliktstjänstgöringen. Värnpliktsutbildningen bör i princip räknas som en för större delen av den manliga befolkningen obligatorisk fortsättning av utbildningen inom det civila undervisningsväsendet. Då enligt utredningens betraktelsesätt en merit har samma värde antingen den erhållits i det civila eller i det militära, anser utredningen att relevanta meriter från värnpliktstjänstgöringen skall ingå i bilden när man i olika meritvärderingssammanhang behandlar utbildning och praktik. De

sakvärden som värnpliktsutbildningen inrymmer får alltså inte, som nu sker i vissa bestämmelser om antagning till utbildning, upptas till behandling enbart under en utanför utbildning och praktik uppställd rubrik: militärtjänstgöring. Under en sådan rubrik kan måhända upptas eventuell kompensationsvärdering av sociala eller humanitära skäl som bl a berörts av KU. Utbildningen inom krigsmakten har bl a till mål att skapa en organisation, som med hjälp av egna serviceorgan skall kunna fungera under krigsförhållanden. Till stora delar måste därför den militära utbildningen täcka samma områden som gäller för ett civilt samhälle. Utvecklingen inom det civila samhället och krigsmakten följer varandra, varför en nyhet inom den ena sektorn snabbt får sin motsvarighet inom den andra. Samma utbildning kommer alltså i många fall att krävas i de båda sektorerna, varvid behov av utbildad personal dock inte kommer att överensstämma. Ehuru detta inte direkt ingår i uppdraget, vill VAU fästa uppmärksamheten på de vinster som samhället kan göra om en ökad integrering sker av den undervisning av motsvarande och jämförbart slag, som förekommer i det civila och militära livet. Viss integrering av civil utbildning skulle också lösa en del av problemet hur värdet av värnpliktsutbildning skall tillgodoräknas inom det civila samhället. I nuläget utnyttjar krigsmakten genom uppställda uttagningskrav och genom kartläggning i samband med inskrivningen den värnpliktiges tidigare civila utbildning och yrkeserfarenhet. Den militära utbildningen blir en påbyggnad och komplettering av tidigare inhämtade kunskaper. Det civila samhället däremot utnyttjar medvetet bara till viss grad den utbildning av civilt värde, som inryms i värnpliktsutbildning. Omedvetet och utan direkt värdering torde dock i många fall värnpliktsutbildningen mer eller mindre slumpvis ha kommit det civila samhället till godo. Så torde speciellt vara fallet när det gäller den militära ledarutbildningen. I enlighet med förslag av Krigsmaktens lärlingsutredning har integrering skett av SOU 1970: 12

militär och civil flygmekanikerutbildning. Flygtrafikledningskommittén har även lämnat förslag på samordning av militär och civil utbildning av flygtrafikledare. Det är enligt VAU:s mening önskvärt att frågan om en motsvarande samordning övervägs beträffande all militär utbildning som har civil motsvarighet. Det bör då också övervägas i vad mån en integrering i fråga om praktik kan ske, så att värnpliktstjänstgöring, som bedöms vara av värde för civila utbildningar och anställningar, i förekommande fall tillgodoräknas i likhet med civil praktik.

5.3.2 Överväganden med försök att skapa normer eller metoder för värdering Förutsättningarna för att genomföra en rimlig värdering är enligt utredningens mening direkt avhängig av möjligheterna till en rättvisande och på lämpligt sätt genomförd information till berörda parter. Till informationsfrågan återkommer utredningen i kap 6. Den värnpliktsutbildning som helt eller delvis formellt har civil motsvarighet är lätt att dokumentera. Den resulterar ofta i bevis eller certifikat som direkt utvisar det civila meritvärdet. VAU anser det angeläget att sådana bevis utfärdas i den utsträckning det är möjligt. I det följande redovisas exempel på sådan utbildning. Vissa värnpliktiga officerare och underofficerare vid marinen får en navigationsutbildning, som leder fram till avläggande av förarbevis med prov enligt sjöfartsstyrelsens bestämmelser. Utbildningen ger teoretisk kompetens för skepparbrev. Vissa värnpliktiga officerare vid flottan får därutöver vid sjökrigsskolan en navigatorisk utbildning, som med avseende på formell kompetens motsvarar innehållet i sjöbefälsskolornas styrmanskurs. Förekommande motorutbildning ger färdighet som motorförare av en mängd olika typer av fordon. Utbildningen omfattar bl a materialkännedom, materialvård och körövningar och ger i vissa fall underlag för erhållande av trafikkort och busskort. Även uppkörning för besiktningsman anordnas i SOU 1970: 12

flera fall. I samband härmed kan nämnas de olika slag av mekanikerutbildning som förekommer inom krigsmakten. Bl a utbildas bil-, instrument- och signalmekaniker. Utbildningen är dels teoretisk och omfattar t ex motorlära, mekanik, elteknik och mätteknik, dels praktisk omfattande verkstadstjänst med svarv och fräs, el- och gassvetsning m m. Härpå följer tillämpad utbildning omfattande reparationer, översyn och trimning av mekanisk och elektrisk materiel. Då för uttagning till denna utbildning krav ställs på genomgången yrkesskola kan densamma rubriceras som vidareutbildning. I anslutning härtill kan erinras om att den redan nämnda utbildningen av flygmekaniker i vissa fall anordnas som en kombination av civil yrkesutbildning och militär grundutbildning. Den civila utbildningen till flygmekaniker avslutas med en sex veckor lång kompetensgrundande flygmekanikerkurs. För att få genomgå denna avslutande kurs krävs praktik antingen under två år som civil flyghjälpmekaniker eller i form av en ettårig tjänstgöring som värnpliktig flygmekaniker. Värnpliktsutbildningen har härvidlag således bedömts som särskilt värdefull praktik. Sjukvårdsutbildning inom krigsmakten omfattar för värnpliktiga sjukvårdare bl a omhändertagande av skadad, behandling av sårskador, blödningar och medvetslöshet m m. Härutöver ingår instruktionsövningar i sjukvårdstjänst för att uppöva förmågan att organisera och leda arbetet på skadeplats, yrkesutbildning vid civilt sjukhus omfattande akut sjukvård, olycksfallslära och sjukvårdsteknik, tjänstgöring vid olycksfallsklinik, operationsavdelning vid kirurgisk avdelning eller öronavdelning och vid intensivvårdsavdelning. Utbildningen torde motsvara civil sådan för sjukvårdsbiträde-undersköterska. Vidare kan i detta sammanhang nämnas att värnpliktiga sjuktransportmän får en utbildning inom det militära, vilken väsentligt överstiger den som f n krävs av civila ambulansförare. Som ytterligare exempel på värnpliktsutbildning med civil motsvarighet kan nämnas utbildning till motorman, elektriker, ra55

diotelegrafist, telehantverkare, kock, dykare, militärpolis och fotobiträde. När det gäller med civil utbildning jämförbar men inte formellt mot sådan utbildning svarande värnpliktsutbildning är förhållandena annorlunda. För att det civila meritvärdet i detta fall skall komma till sin rätt krävs det särskilda åtgärder. VAU har under de allmänna övervägandena, som redovisats i detta kapitel, kommit fram till att en godtagbar värdering inte går att genomföra med de normer och andra värderingsmedel som hittills använts. Utredningen har därför gjort vissa försök att nå fram till nya metoder för bedömning av det sakliga värdet i sådan värnpliktsutbildning. VAU ansåg därvid att man borde försöka åstadkomma en nivåbestämning av värnpliktsutbildningens meritvärden, som kunde användas vid en jämförelse med det allmänna utbildningsväsendets värden. Härigenom kunde bedömningen av värnpliktsutbildningen vid tillträde till utbildning och anställning bli allmängiltig på samma sätt som viss genomgången civil skolutbildning eller viss avlagd examen. VAU har i sådant syfte på grundval av tidigare beskriven kartläggning av civil och militär utbildning sökt skapa och pröva vissa metoder, som skulle kunna tjäna som instrument vid en bedömning av värnpliktsutbildningens civila meritvärde. VAU har därvid inte lämnat ur sikte det förhållandet att, när det gäller tillträde till utbildning, det åligger intagande utbildningsmyndighet att bedöma hur det belagda meritvärdet skall tillgodoräknas i det särskilda fallet. Att mottagaren skall bedöma hur det belagda meritvärdet skall tillgodoräknas bör också gälla i fråga om anställning inom såväl den offentliga som den enskilda delen av arbetslivet. Mottagande utbildare eller arbetsgivare torde bäst kunna avgöra, vad som är av värde för avsedd verksamhet. Utredningens försök att skapa normer har enbart avsett att underlätta för utbildare och arbetsgivare att bedöma värnpliktsutbildningens sakvärde. Nivåbedömning och värdering med koefficientberäkning. VAU:s första försök att skapa värderingsmetoder inleddes med en 56

noggrann genomgång av ett par utbildningslinjer vid infanteriet, nämligen skyttetjänst och signaltjänst. De utbildningsdetaljer enligt utbildningsplanerna som kunde tänkas ha någon form av motsvarighet i civil utbildning eller i övrigt vara meriterande förtecknades. Samtidigt härmed genomgicks kursplaner för vissa civila utbildningar. Underofficers- och officersutbildningen vid infanteriets skyttetjänst jämfördes ingående med civila utbildningslinjer. Så skedde också med underofficers- och officersutbildningen vid signaltruppernas radiostationslinje. Med ledning av de vunna erfarenheterna genomgicks på motsvarande sätt vissa andra militära utbildningslinjer, varvid också fältstudier på resp utbildningsstadium genomfördes. En preliminär bedömning skedde sedan beträffande möjligheterna att skapa siffermässigt enkla regler (koefficienter) för poängmässiga jämförelser av militär och civil utbildning. VAU har vidare gjort försök att med ledning av omfånget av ett ämne i värnpliktsutbildningen, som är jämförbart med civilt ämne och kunnat placeras i nivå enligt civil studieindelning, åsätta nämnda utbildning en koefficient som skulle vara möjlig att ta hänsyn till vid civil meritvärdering. Här beskrivna försök att underlätta den sakliga bedömningen av värnpliktsutbildningens värde i det civila livet har givit ett mycket stort antal värderingar, som i många fall knappast är mätbara. Med hänsyn till att även små förändringar av värnpliktsutbildningens innehåll och omfattning - och förändringar sker kontinuerligt - kräver justeringar av framräknade värden kommer ett dylikt system att kräva en mycket stor arbetsinsats och dessutom vara svårt att hålla aktuellt och få erkänt inom det civila samhället. Värdering genom generell poäng. VAU har när det gäller tillträde till utbildning också undersökt ett system, som innebär att värnpliktsutbildningen åsätts en generell poäng som anpassas med hänsyn till värnpliktsutbildningens nivå. Denna värdering skulle avse enbart ett allmänvärde hos värnSOU 1970: 12

pliktsutbildningen och inte inverka på de värden, som i varje särskilt fall kan tillmätas erhållen ledar- eller yrkesutbildning. Detta alternativ ansluter i viss mån till de förslag för tillgodoräkning, som framlades av 1942 års utredningsmän och som till stora delar varit normgivande för tidigare tillgodoräkning av värnpliktsutbildning vid tillträde till utbildning. Till skillnad från utredningsmännens förslag, som blott gällde underofficers- och officersuttagna värnpliktiga och framförallt avsåg att kompensera dessa för deras längre tjänstgöringstid, omfattar VAU:s i det följande redovisade bedömningar en saklig värdering av värnpliktsutbildningen för alla värnpliktskategorier. VAU menade att, i de fall behörighet för tillträde till civil utbildning grundades på medelbetyget från behörighetsgivande skolutbildning och därvid samtliga ämnen tillerkändes värde, uttagning till och betyg från värnpliktsutbildningen samt den arbetslivsfostran och de vidgade erfarenheter, som värnpliktsutbildningen innebar, borde ha minst samma värde för den civila utbildningen och betydligt högre värde för yrket än vissa i medelbetyget ingående betyg, exempelvis i vissa övningsämnen. VAU fann alltså att värnpliktsutbildningen rent allmänt i dessa fall på saklig grund borde kunna tillgodoräknas som del av behörighet. Vid beräkning av detta allmänvärde, som skulle gälla generellt vid intagning till all civil utbildning, skulle differentiering kunna göras med hänsyn till vilken värnpliktsutbildning som genomgåtts. Det skulle inte med det nuvarande värnpliktssystemet gå

Medelbetyg från skolan

1,5 1,6 1,7 1,8 1,9 2 2,1 2,2 SOU 1970:12

att uteslutande basera värdet på tjänstgöringens längd, utan det gällde att gradera värdet efter utbildningens kvalitet ur civil synpunkt. Härvid kunde med hänsyn till den differentierade utbildningen en specificerad värdering av allmänvärdet inte göras av rent praktiska skäl. VAU sökte därför efter stora gemensamma värderingsgrunder, som kunde beräknas gälla under lång tid. Den bästa indelningen syntes vid tidpunkten för undersökningarna vara att följa den militära indelningen i meniga, underbefäl, underofficerare, värnpliktiga officerare och reservofficerare. Bakom detta låg en allmän tanke att kraven på den militäre befattningshavaren kunde bedömas stiga i relation till graden av ansvar. VAU:s försök till värdering innebar att värnpliktsutbildningen skulle åsättas ett poängvärde efter samma system som ämnena i ett skolbetyg, varvid reservofficersutbildningen skulle ge 5 poäng, värnpliktig officersutbildning 4 poäng, värnpliktig underofficersutbildning 3 poäng, värnpliktig underbefälsutbildning 2 poäng och utbildning som menig 1 poäng. Summan av samtliga skolbetygspoäng skulle ökas med denna poäng och den därvid sammanräknade summan divideras med antalet skolbetyg för att få fram ett medelbetyg. Värderingen skulle komma att erhålla betydelse när det gällde att uppnå de för tillträde till högre utbildning uppställda behörighetsgränserna 2,3 och 2 samt även vid urval till sådan utbildning. Enligt detta förslag skulle behörighetsgränserna påverkas enligt vad som framgår av följande tabell. Även om denna metod med allmänvär-

Medelbetyg sedan värnpliktstjänstgöring medräknas Reservofficersutbildning

Värnpliktig offi- Underofficerscersutbildning utbildning

Underbefälsutbildning

Utbildning som menig

2 2 2 2,3

2 2,3

2 2,3 2,3 2,3

despoäng skulle kunna ge ett mått på ett värde hos värnpliktsutbildningen, framstår den dock enligt VAU:s uppfattning som alltför onyanserad för att ge ett godtagbart uttryck för sakvärdet hos denna utbildning. VAU har också som nämnts försökt att klarlägga relevanta förhållanden i andra länder. Någon vägledning i meritvärderingshänseende har därvid inte stått att finna.

5.3.3 Överväganden rörande av värnpliktsutbildning

meritvärdet

Av närmast föregående avsnitt framgår de försök, som VAU gjort för att få fram nya metoder för bedömning av det sakliga civila värdet hos värnpliktsutbildningen i sådana fall där denna utbildning inte har någon formell motsvarighet till någon civil utbildning. Det förhållandet att dessa försök att ange värnpliktstjänstgöringens meritvärde i poäng inte ansetts kunna godtas, hindrar inte att man bör kunna värdesätta värnpliktstjänstgöringen såväl mera allmänt som i detalj inom ramen för en modern fri bedömning. VAU vill i det följande visa vägar, som avser att uttrycka sakvärdet och göra utbildningen lättare uppfattbar för dem, som på det civila området har att bedöma den värnpliktige vid antagning till utbildning eller vid anställning. Utredningen anser att dess undersökningar visat att, då det gäller ut-, bildning som inte formellt kan identifieras med en motsvarande civil utbildning men där starka sakliga referenser föreligger, meritvärdet kan uppdelas i vissa huvudgrupper.

omfattning kommer också den grundläggande värnpliktsutbildningen att bli ett första tillfälle, då han under längre sammanhängande tid sätts att i ett kollektiv samverka med andra och därunder iaktta väsentliga regler rörande arbetsdisciplin, allmän ordning, ansvar och krav på hänsynstagande till andra. VAU finner att värnpliktsutbildningen kan anses rent generellt ge individen en viss grad av allmän erfarenhet och vidgad syn samt framförallt mognad och fostran. Värnpliktsutbildningen kan även ge förståelse för olika problem och möjligheter till anpassning i samhället och förutsättningar för en fortsatt inpassning i arbetslivet eller till fortsatt utbildning. Redan grundutbildningen som sådan tillför den värnpliktige för det civila livet värdefulla kunskaper och erfarenheter. Detta generella värde av grundutbildningen skulle kunna anges som ett allmänvärde. Det tillförs den värnpliktige i form av utbildning och undervisning i förläggningens och utrustningens vård, i hälsooch sjukvård samt inte minst i aktuella samhällsfrågor som även gäller arbetsmarknadens och arbetslivets problem, anpassnings- och andra personalvårdsfrågor, försvarsupplysning och samhällslära. Det värde, som värnpliktsutbildningen i detta sammanhang har, gäller emellertid framförallt de erfarenheter den värnpliktige kan ges beträffande arbetslivsverksamhet. Här åsyftas inte minst träning i sådana väsentliga avseenden som nödvändiga krav på iakttagande av tider, krav på riktig skötsel av maskiner och verktyg, krav på samarbete med och hänsynstagande till arbetskamrater och krav på att inom planerad tidsram slutföra angiven uppgift.

Allmänvärde

Ledarutbildningsvärde

För större delen av den manliga befolkningen kommer värnpliktstjänstgöringen att föregå inträdet i arbetslivet. Den värnpliktige placeras under denna tjänstgöring i en ny miljö där han i regel får leva i ett internat med kamrater från olika delar av landet som har olika skolbakgrund och kommer från olika samhällsgrupper. I alltmer ökad

Vid utbildning till yrken, i vilka förmågan att bedöma, att välja mellan olika handlingsalternativ och att reagera snabbt och säkert är betydelsefull, torde befälsutbildningen vara av stort värde. I värnpliktsutbildningen och då framförallt i befälsutbildningen ingår bl a som ett viktigt moment att uppöva snabb uppfattning, förmåga att be-

58 SOU 1970: 12

döma och att fatta beslut. Detta sker genom att eleverna från en given förutsättning logiskt skall konstruera tänkbara handlingsalternativ, väga dessa mot varandra, fatta beslut, motivera sitt beslut muntligt eller skriftligt och eventuellt försvara detta i en fri diskussion. Den militära tjänstens karaktär och befälsutbildningens uppläggning skänker kontinuerlig träning att handla även i oförutsedda kritiska situationer. Att en dylik uppövning av egenskaper har betydelse även för det civila livet syns VAU uppenbart. Utvecklingen har medfört att skillnaden mellan militär och civil arbetsledning har minskat. Disciplinkraven på den civila sidan har ökat i takt med automationen, medan på den militära sidan - utan avkall på disciplinen - lydnadskraven i allt mer ökad omfattning baseras på individens egen insikt och förståelse för sammanhang. Till skillnad från den arbetsledarutbildning, som förekommer inom det civila samhället i form av kurser med relativt kort varaktighet, pågår den militära befälsutbildningen under hela värnpliktstjänstgöringen inte blott i form av teoretiskt inlärande utan kanske framförallt i form av praktisk tillämpning. Rent rutinmässigt erhåller befälet vana och säkerhet att uppträda inför personal samt att utöva personalledning i den krigsbefattning vartill utbildningen leder. I krig med möjligheter till överraskande fientliga företag t ex luftlandsättningar måste alla förband alltid vara beredda på strid och funktionsdugliga för att överleva. Materiel måste vara i gott skick. Ammunition, livsmedel, drivmedel m m måste finnas. Personalen som skall använda materielen måste få tillfälle till utspisning, vila, hälsooch sjukvård m m. Vid den utbildning, som det värnpliktiga befälet genomgår, prövas därför under ofta svåra yttre förhållanden och ibland under viss fysisk och psykisk press förmågan att ta ansvar för underlydande personal och tilldelad materiel. Under ansträngande övningar, där chefen likaväl som truppen är uttröttad, ställs hans omdöme och befälsSOU 1970: 12

föring ofta på svåra prov. Han tvingas ofta att i detta läge vidta för stunden mindre populära åtgärder, som exempelvis att beordra bevakning, tillse att materielvård och personlig vård görs, tillse att ammunition och drivmedel tillförs och att fältarbeten utförs, allt innan truppen fått tillfälle till vila. Vid dylika tillfällen är olika slag av ledarattityder aktuella. Ett förbands krigsduglighet främjas aldrig av ett motsatsförhållande mellan chef och underlydande. Chefskapet utövas därför också vid sådana tillfällen så långt som möjligt utifrån den individ- och grupporienterade attityden. Den auktoritära metoden tillgrips i sista hand. All krigserfarenhet - inte minst en modern sådan - visar att i vissa tillspetsade situationer denna sistnämnda attityd är erforderlig för att ett förband över huvud skall kunna överleva och fylla sin uppgift. Exempel på befälsuppgifter i det militära, som mer direkt motsvarar civila arbetsledaruppgifter, är ledning av fältarbeten, dvs byggande av vägar, broar, färjor, enklare befästningar m m, som förekommer inom samtliga vapen- och truppslag. Det gäller här att beräkna och rekvirera materiel och verktyg, att indela truppen i arbetslag, att upprätta tidsprogram, att vidta erforderliga säkerhetsåtgärder m m. Under arbetets gång vidtar befälet erforderliga justeringar och omdispositioner av personal och materiel. Sedan arbetet slutförts, kontrolleras detsamma. Även dagbefälstjänsten under fältförhållanden ställer ofta prov på befälets organisations- och improvisationsförmåga. Befälsansvaret gäller då i regel en större truppstyrka än resp befäl normalt har att leda och innefattar rutinmässigt utspisning, förläggning, sjukvisitationer, sanitära förhållanden, brand- och vakttjänst samt kontroller m m. Vid sidan av detta inträffar ofta händelser där dagbefälet på eget ansvar måste fatta beslut. VAU anser det i detta sammanhang angeläget betona att utbildningen till gruppchef dvs utbildningen till underbefäl inte får underskattas. Gruppchefen har ofta svåra uppgifter. Han har varken distans till 59

truppen eller en hög tjänsteställning att falla tillbaka på, varför befäl sförin gen helt baseras på enkel och praktisk ledarförmåga och kraften av hans egen personlighet. I det moderna värnpliktssystemet har även stor vikt lagts vid befälsutbildningen av gruppchefer. Utredningen vill i här föreliggande sammanhang referera till tidskriften Försvar i Nutid nr 3 år 1968 där det bl a beträffande chefens uppgift framhålles följande. För människornas förhållanden inom försvaret är chefernas förmåga och vilja avgörande. Det kan kallas ledarskap, chefsförmåga eller befälsutövning. Chefen skall vara arbetsledare och meddela kunskaper och färdigheter. Men chefen skall framförallt kunna skapa och utveckla den goda anda och disciplin som tidigare beskrivits. Och han måste kunna vara både en förman, eller hellre föregångsman, och en samarbetande medlem i en gemenskap. I denna skrift framhålls också beträffande anda och disciplin. God anda torde främst innebära ett gott förhållande mellan människor, t ex inom ett förband, mellan chef och underlydande likaväl som mellan de enskilda överhuvudtaget. Detta förhållande måste bygga på ömsesidigt förtroende, tillit och lojalitet. Man litar på varandra. Det kräver en gemensam förståelse för givna uppgifter och för ändamålet med verksamheten. Det tar sig uttryck i ansvarskänsla för och vilja att lösa gemensamma uppgifter. I en enhet med god anda sviker inte den enskilde, eftersom han vet att andra därigenom kan bli lidande. Disciplin är ett ord som en del människor skyggar för, eftersom få innerst inne vill underordna sig en annan människas vilja annat än i mycket besvärliga situationer. Krig är dock liksom annan livsfarlig verksamhet en sådan situation. Omskrivningar genom att använda andra benämningar som ordning e d är onödiga. Inte heller behöver man tala om fast disciplin. Är den inte fast, är det ingen disciplin. Däremot är det väsentligt att söka ge begreppet ett riktigt innehåll. Disciplin innebär krav både på ovillkorlig lydnad och på självständigt handlande. Den enskilde skall lyda chefers order, ordningsregler och föreskrifter för vanemässiga handlanden. Ovillkorligheten är emellertid begränsad. Order, som faller utanför tjänsteuppgifterna eller som strider mot lag eller internationell konvention, innefattas inte av lydnadsplikten.

60 Men disciplinen medför även krav på den enskilde att handla på eget initiativ och med omdöme utnyttja sina kunskaper och erfarenheter. Detta är främst nödvändigt då han inte har möjlighet att få vägledning från någon annan och regler om sättet att lösa en uppgift saknas. För att disciplinen skall ha sin verkan är det nödvändigt att den enskilde förstår dess betydelse och själv har viljan att acceptera dess krav. Disciplinen ger därigenom den enskilde ett stort ansvar. God anda och disciplin är nödvändiga för att människorna i försvaret skall kunna svara upp mot krigets krav. Men de är även nödvändiga under förberedelserna i fred. Förutsättningarna för att nå fram till god anda och disciplin är främst upplysning, utbildning, ledarskap och personalvård. Vad här anförts om befälsutbildningen talar enligt utredningens mening för att detta slag av värnpliktsutbildning kan bedömas äga ett civilt meritvärde i olika hänseenden. Den kan vara av betydelse såväl vid antagning till utbildning och anställning som vid utövandet av tjänst. Redan den kvantitativa undersökning som VAU vidtagit (se kap 3) ger vid handen att i befälsutbildningen inryms civila meritvärden som ledar- och lärarutbildning. Meritvärdet kan dock variera - beroende på utbildningens omfång och innehåll. Värdet beror på vilken militär befälsbefattning utbildningen åsyftat; om den avsett att utgöra underbefäls-, underofficers-, officers- eller reservofficersutbildning. Det är givetvis också beroende av vilken civil utbildning eller anställning som är aktuell i det speciella fallet.

Yrkesutbildningsvärde Även om yrkesutbildningen är upplagd med hänsyn till den militära målsättningen rymmer den som regel mycket av rent civilt värde. Av stor betydelse är urvalet av de värnpliktiga till yrkesutbildningen. Detta urval är grundat på ingående prov samt på genom befattningsanalyser uppställda krav på tidigare civil utbildning och yrkeserfarenhet. Härutöver försöker m<an vid uttagningen att inplacera dem i yrkesutbildning, som också efter värnpliktsutbildningen avser att fullfölja yrkesinriktningen. Uttagning av en SOU 1970:12

värnpliktig till yrkesutbildning innebär alltså i princip att han är lämpad för utbildningen. Den militära yrkesutbildningen är ofta en vidareutbildning inom en yrkesgren och innebär i sådana fall som regel ett ytterligare tillskott av kunskaper och färdigheter. Utbildningen är såväl teoretisk som praktisk och under värnpliktstjänstgöringen erhålls även direkt praktik bl a i samband med tilllämpningsövningar. VAU vill framhålla att möjligheterna att nå goda utbildningsresultat i den militära yrkes- och specialtjänsten är mycket stora. Eleverna är utvalda med hänsyn till civil utbildning och yrkeserfarenhet samt med hänsyn till anlag, övningsobjekt och utrustning i form av maskiner, verktyg m m finns också i sådan utsträckning att en pedagogiskt riktig utbildningsgång kan genomföras. Tillgången på kvalificerad lärarpersonal är i allmänhet tillräcklig för att medge fortlöpande handledning och teoriundervisningen kan organiseras så att den löper parallellt med undervisningen i arbetsteknik. Rikliga tillfällen ges till praktisk tillämpning av erhållen utbildning under realistiska förhållanden. De värnpliktigas inställning till utbildningen är i de flesta fall mer positiv ju mer de upplever att de kan utnyttja erhållna kunskaper i sin civila gärning. VAU anser att för de värnpliktiga, som får yrkes- eller specialutbildning under värnpliktstjänstgöringen, kan i varje fall delar av denna utbildning ersätta delar av civil utbildning eller betraktas som praktik i civila sammanhang. Prognosvärde Allmänt. VAU kan konstatera att de tidigare återgivna provisoriska meritvärderingsreglerna för tillträde till utbildning, som bl a är en följd av KU:s förslag, föreskriver ett urvalssystem som i första hand grundas på den avlämnande skolans betyg. Samtidigt måste dock påpekas att vid urval till utbildning enligt modern uppfattning i första hand hänsyn skall tas till individens förutsättningar för att nå ett gott studieresultat, dvs individens prognos. Skolbetygets proSOU 1970: 12

gnosvärde är enligt mångas åsikt diskutabelt och utredning av frågan om bättre prognosinstrument har anbefallts i KU:s direktiv bl a för att få till stånd ett urvalssystem, som tar hänsyn inte blott till relevanta studieförutsättningar utan även till förutsättningar för det yrke, vartill utbildningen leder. Varken i de nämnda provisoriska bestämmelserna för intagning till utbildning eller i de förslag av KU, som legat till grund för föreskrifterna, har hänsyn tagits till yrkesförutsättningar. Denna fråga har bedömts vara så omfattande och svårlöst att KU, med hänsyn till nödvändigheten av att antagningsbestämmelser för utbildning utgavs i tid före elevernas linje- och yrkesval, funnit sig tvungen att först senare behandla denna fråga. VAU anser att både uttagningen till olika värnpliktsutbildningar och betygen efter sådan fullgjord utbildning har prognosvärde vid antagning till såväl civil utbildning som civil anställning. Uttagningens prognosvärde. Uttagningen av de värnpliktiga till olika utbildningslinjer sker i första hand vid inskrivningen. I viss utsträckning sker även urval sedan de värnpliktiga ryckt in till tjänstgöring. I båda fallen sker en faktisk värdering av vederbörandes lämplighet. Ur allmän prognossynpunkt är det emellertid inskrivningsproven som är av största betydelse. Resultaten av de standardiserade och på objektivt mätbara data grundade undersökningarna av hälso- och kapacitetsförhållanden, som sker vid inskrivningen, har enligt VAU:s uppfattning ett stort värde också för den civila sektorn när det gäller såväl intagning till utbildning som antagning till yrke eller befattning. Detta gäller t ex uttagning till olika befälsnivåer eller kvalificerade befattningar i övrigt samt vissa yrkesbefattningar. Möjligheterna att utnyttja dessa uppgifter utanför krigsmakten är dock begränsade genom bestämmelser i sekretesslagen. VAU har genom de tidigare redovisade intervjuerna och enkäterna med företagare kunnat konstatera att de civila bedömarna i många fall vid anställning tar hänsyn till den sökandes militära uttagning. Ett sådant 61

hänsynstagande kan när utfallen av I-proven är okända medföra en nedvärdering av värnpliktiga med bra testresultat, som av medicinska skäl frikallats eller placerats i expeditions- eller handräckningstjänst eller som m h t krigsmaktens personalbehov uttagits till mindre kvalificerad befattning eller utbildning än den som resultatet från testen kvalificerat honom för. (Som kvalificerad utbildning räknar VAU all utbildning för vilken höga uttagningskrav uppställts. Kvalificerad kan sålunda även den utbildning anses vara som ges menig värnpliktig som exempelvis skyttesoldat vid infanteriet för vilken befattning inskrivningskraven är relativt höga med hänsyn till de betydande psykiska och fysiska påfrestningar uppgiften innebär.) Någon negativ prognos kan, menar utredningen, inte ställas enbart p g a att en värnpliktig erhållit en mindre kvalificerad utbildning. Uttagning till en kvalificerad utbildning innebär däremot enligt VAU:s uppfattning en positiv prognos också för det civila livet såväl vad gäller förutsättningar för studier som för yrke. Utbildningsresultatets prognosvärde. VAU vill i detta sammanhang åter framhålla att i det nya intagningssystemet skolbetyget f n är det helt dominerande intagningsinstrumentet även om en friare bedömning införts vid intagning till utbildning. En av KU tillsatt expertgrupp har bedömt skolbetygets värde för att förutsäga yrkeslämplighet vara litet. Personliga egenskaper och förutsättningar framgår inte heller av detta betyg. Bättre prognosinstrument för att förutsäga yrkeslämplighet torde enligt samma källa vara betyg från provtjänstgöring, i viss mån också betyg från övervakad och för yrket relevant praktik samt test uppgjord med hänsyn till framräknade befattningskrav. VAU finner i anslutning härtill att även resultat från värnpliktsutbildning bör kunna tjäna som prognos med hänsyn till att här inte bara är fråga om kunskaper från en genomgången utbildning utan också om hur den värnpliktige i praktiken kunnat tillämpa sina kunskaper. Vad angår antagning till utbildning anser VAU att resultatet av värnpliktsutbildningen 62

har ett prognosvärde. När det exempelvis är fråga om intagning till yrkesinriktad utbildning, som leder till befattningar där ledarförmåga krävs, bör resultatet av den militära ledarutbildningen ha ett ovedersägligt prognosvärde. Möjligheten att bedöma en skolelevs ledaregenskaper ges inte inom skolschemat och egenskaper och förutsättningar som kan visa sig i samband med föreningsliv o s v blir inte föremål för betygsättning. En med tillfredsställande vitsord genomgången värnpliktig befälsutbildning ger en direkt indikation på att vederbörande besitter ledaregenskaper och ledarförmåga. Samma prognoskraft har i relevanta fall genomgången värnpliktig yrkesutbildning. Även allmänvärdet av värnpliktsutbildningen finner VAU vara av betydelse, varvid dock är att märka att även här värdet varierar med hänsyn till för olika militära utbildningar uppställda krav. Sammanfattningsvis vill utredningen konstatera att goda resultat från värnpliktsutbildning på samma sätt som resultat från annan utbildning är av prognostiserande betydelse då det gäller lämplighet för fortsatt utbildning.

5.3.4 överväganden och förslag till meritvärdering vid antagning till civil utbildning Vad beträffar tillträde till civil utbildning kan rent principiellt tillgodoräkning av värnpliktsutbildning ske i den formen att densamma ger fullständig behörighet eller del av behörighet, att den ges värde som tillläggsmerit och slutligen att den tillerkänns prognosvärde. Den allmänna tendensen pekar mot att intagning till civil utbildning kommer att ske efter en allt friare bedömning. Detta framgår bl a av direktiven till KU, där det sägs att behörighetsreglerna inte får präglas av ett snävt betraktelsesätt och att möjligheter måste finnas att på olika vägar meritera sig för en viss utbildning eller ett visst yrke. För att ge personer med olika behörighetsgrundande utbildning samma möjlighet för tillträde i de fall en konkurrenssituation föreligger har kvoteringssystemet införts i de senaste provisoriska SOU 1970:12

intagningsbestämmelserna. Detta innebär att antalet tillgängliga platser fördelas procentuellt på de olika kvotgrupperna och urvalet sker kvotgruppsvis. Möjligheterna att höja poängvärdet från behörighetsgrundande utbildning har samtidigt minskats i dessa provisoriska bestämmelser genom att tillläggspoäng från konkurrenskomplettering samt från praktik, militärtjänst och universitetsstudier borttagits. För att förhindra eventuella orättvisor, som kan uppstå genom kvoteringssystemet, och för att ge möjlighet till tillträde bl a för formellt inte behöriga sökande, som kan bedömas lämpade p g a praktik eller på annat sätt vunnen erfarenhet eller kunskap, har en fri kvot införts. Intagning via fria kvoten skall ske efter bedömning från fall till fall. Någon egentlig erfarenhet från kvoteringssystemet finns ännu inte men VAU vill dock framföra vissa synpunkter i sammanhanget. Beträffande möjligheterna att tillgodoräkna värnpliktsutbildningen som behörighetsgrundande utbildning anser VAU att - i de fall formell motsvarighet till civil utbildning föreligger - detta bör fastställas för aktuell utbildningsväg och ändring i förekommande fall ske i intagningsbestämmelserna. Det torde även förekomma att värnpliktsutbildning av visst slag kan ge behörighet i visst eller vissa ämnen, s k delbehörighet. I sådana fall kommer emellertid nuvarande bestämmelser att medföra att den värnpliktige måste genomgå prövning i ämnet vid utbildningsanstalt som ger fullständig behörighet. VAU finner att ett dylikt kunskapsprov av en utbildning, som erhållits i annan statlig verksamhet, skulle innebära att en under lång tid och under betryggande förhållanden genomförd bedömning skulle kunna slås ut av detta enstaka prov, vid vilket den prövade kanske inte gör sig själv rättvisa p g a indisposition o d. Detta syns VAU rimma illa med t ex KU:s direktiv där departementschefen understryker att någon övergång till inträdesprov av det slag som prövar kunskaper m m, vilka sedvanligen dokumenteras i slutbetyg från avlämnanSOU 1970: 12

de skola, inte kan komma i fråga. Det syns VAU naturligt att kunskaper erhållna i annan statlig utbildning i görligaste mån tillgodoräknas utan att prov erfordras. VAU finner att vad beträffar urval det nya systemet kan komma att minska möjligheterna för en stor del av de värnpliktiga att vid sökande av tillträde till utbildning åberopa värnpliktsutbildningen som merit. De värnpliktiga som genomgått civil behörighetsgrundande utbildning tillförs nämligen resp utbildnings kvotgrupp. Exempelvis kommer en värnpliktig som genomgått det nya gymnasiet att föras till kvotgruppen för denna utbildning. Hans möjligheter att vinna inträde blir därmed helt beroende på skolbetyg och han får inte tillgodoräkna sig värnpliktsutbildningen som merit, vilket tidigare varit fallet vid tillträde till många utbildningar. Denna utveckling är inte tillfredsställande och står i motsats till modern syn på likartade förhållanden. De som under skoltiden genomgått behörighetsgrundande utbildning men p g a bristande mognad, personliga problem eller andra motsvarande skäl inte erhållit konkurrenskraftiga betyg kommer nämligen blott undantagsvis att kunna vinna inträde dispensvägen. Detta gäller även om de under sin värnpliktstjänstgöring eller under civil verksamhet efter skolan väl tillgodogjort sig för avsedd civil utbildning relevanta kunskaper och erfarenheter och deras prognos för fortsatta studier från denna period varit mycket god. Detta förhållande syns inte ligga i linje med den i KU:s direktiv framförda grundtanken att samtliga skall ha lika stora möjligheter till vidareutbildning. Då värnpliktstjänstgöringen för många äger rum i samband med en mognadsprocess finner VAU att prognos från värnpliktsutbildningen bör ingå i bedömningen. För detta talar även att med det moderna synsättet för intagning allt större vikt torde läggas vid prognosvärde i stället för vid direkta kunskaper och att man söker efter nya prognosinstrument. I konsekvens härmed bör enligt utredningens mening värnpliktig, som är formellt behörig att ingå i viss kvotgrupp men med hänsyn 63

till sina skolbetyg har mindre gott utgångsläge vad gäller urval inom gruppen, kunna föras till fria kvoten, om hans värnpliktsuttagning och utbildning kan bedömas innebära en positiv prognos. 5.3.5 överväganden och förslag till meritvärdering vid anställning Som tidigare beskrivits finns inga för arbetsgivare generella och bindande bestämmelser beträffande meritvärdering. Detta gäller såväl statliga och kommunala myndigheter som enskilda arbetsgivare. Förtjänst och skicklighet är i princip grundläggande för tjänsters tillsättande. VAU vill föreslå att de bestämmelser, normer och förslag som här redovisats beträffande meritvärdering av värnpliktsutbildningen vid antagning till civil utbildning i tillämpliga delar skall gälla eller vara vägledande även vid anställning. 5.4 Åtgärder för meritvärderingens förande

genom-

Utredningen har i det föregående redan berört vissa erforderliga åtgärder för meritvärderingens genomförande. Det sakliga värdet för det civila livet av den utbildning de värnpliktiga genomgått i det militära går, som tidigare påvisats, inte att generellt fastställa, utan är beroende av vilken utbildning den värnpliktige genomgått, hur den värnpliktige tillgodogjort sig denna utbildning och slutligen vilken civil utbildning eller anställning som den värnpliktige avser att ägna sig åt. Stora krav ställs därför på en information, som för den civila mottagaren klargör värnpliktsutbildningens innehåll och gör det möjligt för honom att uppfatta vad den värnpliktige tillgodogjort sig i det militära, som kan vara av nytta för hans civila gärning. Informationen kommer därför bl a att behöva omfatta en redovisning av de olika värnpliktsutbildningarnas innehåll av civilt värde. För att åstadkomma denna information finner VAU det nödvändigt att det etableras samarbete mellan militär och civil expertis. Med närmare överväganden om hur detta samarbete bör

åstadkommas och om informationsfrågan i övrigt återkommer VAU i kap 6. I nära samband med en objektiv information eller snarare som en speciell form av information framträder det militära betyget. Frågeställningarna om de militära vitsorden passar för civilt bruk eller om något särskilt instrument erfordras, som visar vad den värnpliktige lärt sig av värde för det civila livet, har utredningen ägnat särskild uppmärksamhet. I flera sammanhang och från flera håll har utredningen erhållit förslag i dessa frågor. VAU redovisar sina synpunkter härpå i kap 7. 5.5

Sammanfattning

Utredningen anser att värnpliktsutbildningen inrymmer sakvärden för det civila livet och föreslår att utbildningen, när det gäller antagning till civil utbildning eller anställning eller befordran i civil tjänst, skall bedömas med utgångspunkt i detta sakvärde och inte ur synpunkten att kompensation bör ges för tidsförlust på grund av värnpliktstjänstgöring. Utredningen anser det därför oriktigt att - som nu i viss utsträckning sker - vid meritvärdering för antagning till utbildning eller anställning uppta militärtjänstgöring som en merit vid sidan av sakliga meriter främst för att kompensera den värnpliktige av sociala och humanitära skäl. Relevanta meriter från värnpliktsutbildningen skall enligt utredningens förslag ingå där övrig utbildning och praktik behandlas. Ehuru detta inte direkt ingår i utredningens uppdrag fäster utredningen uppmärksamheten på de vinster som samhället kan göra om integrering sker av den undervisning av motsvarande och jämförbart slag som förekommer i det civila och militära livet. Det är enligt utredningens mening önskvärt att det äger rum en vidgad samordning av värnpliktsutbildning med civil motsvarighet och civil utbildning. Utredningen ger exempel på värnpliktsutbildning med formell civil motsvarighet. Beträffande sådan utbildning, som ofta resulterar i bevis eller certifikat, hävdar utredningen att inga svårigheter bör föreligSOU 1970:12

ga för en rättvisande meritvärdering. Utredningen föreslår att i de fall formell motsvarighet till civil utbildning föreligger detta fastställs och beaktas i intagningsbestämmelser. Vidare finner utredningen att när viss värnpliktsutbildning kan ge behörighet i visst eller vissa ämnen - delbehörighet denna behörighet skall erkännas utan att särskilda prov erfordras. När det gäller med civil utbildning jämförbar men inte helt mot sådan utbildning svarande värnpliktsutbildning krävs det särskilda åtgärder för att få denna värderad och presenterad eller på annat sätt uppenbar i det civila livet. Utredningen fastslår att det är mottagande utbildare eller arbetsgivare som skall bedöma hur det belagda meritvärdet skall tillgodoräknas i det särskilda fallet. Utredningen har gjort vissa försök att skapa normer i avsikt att underlätta för arbetsgivare och myndigheter att bedöma värnpliktsutbildningans sakvärde. Dessa försök visar att svårigheterna är stora härvidlag. Utredningen har därför i första hand sökt tillgodose behovet att göra utbildningen lättare uppfattbar :ör dem, som på det civila området har att bedöma den värnpliktige vid antagning till utbildning eller vid anställning, genom att föreslå att meriterna redovisas inte främst som en samling särskilda sakvärden utan som mera allmängiltiga värden. Som beteckningar på sådana värden föreslår utredningen a'.lmänvärde, ledarutbildningsvärde samt yrkesutbildningsvärde. Utredningen anser att uttagningen av de värnpliktiga till olika utbildningslinjer och framförallt inskrivningsproven kan ge en prognos, som bör beaktas vid meritvärdering såväl för intagning till civil utbildning som för antagning till yrke eller befattning. Detta får dock inte leda till att inskrivningsskylciga på grund av sin uttagning, frikalle.se eller tillstånd att fullgöra vapenfri tjinst inte blir rättvist värderade utifrån sina förutsättningar. Utredningen konstaterar M någon negativ prognos på grund av vårnpliktsuttagning inte kan ställas, medan däremot uttagning till kvalificerad värnpliktsutbildning alltid innebär en positiv prognos. SOU 1970: 12 5—914583

Vidare finner utredningen att även resultatet från genomgången värnpliktsutbildning på samma sätt som resultat från annan utbildning är av prognostiserande betydelse. Beträffande yrkesinriktad utbildning i allmänhet, menar utredningen, att prognosen inte enbart skall avse studielämpligheten utan också lämpligheten för det yrke vartill utbildningen syftar. Utredningen hävdar att de bästa prognosinstrumenten för att förutsäga yrkeslämplighet är betyg från provtjänstgöring, i viss mån betyg från övervakad och för yrket relevant praktik samt test. Meriter från värnpliktsutbildning och uttagning till värnpliktstjänstgöring bör kunna tjäna som prognos i detta hänseende. I fråga om meritvärdering av värnpliktsutbildning vid anställning föreslår utredningen att samma normer som föreslagits beträffande antagning till utbildning i tillämpliga delar skall gälla eller vara vägledande. Stora krav måste enligt utredningens mening ställas på den information, som för den civila mottagaren skall klargöra värnpliktsutbildningens värden av civilt intresse. Utredningens vidare överväganden och förslag om information och den speciella form därav som framträder i betyg över värnpliktsutbildningen behandlas i kap 6 och 7.

6 Information

6.1 Nuvarande

upplysningsverksamhet

VAU har i det föregående framhållit att värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde i stor utsträckning är beroende av att arbetsgivare och utbildningsanstalter verkligen får klart för sig, vad den militära utbildningen omfattat och hur den värnpliktige tillgodogjort sig densamma. Det krävs alltså - liksom i fråga om all annan utbildning inom samhället - upplysning om utbildningens innehåll, omfattning och nivå för att den skall kunna värdesättas i full utsträckning. I det följande skildras den nuvarande upplysningsverksamheten rörande värnpliktsutbildningen. 6.1.1 Information genom betyg Upplysning om vad den värnpliktige lärt sig under värnpliktstjänstgöringen och om hur han tillgodogjort sig lärdomarna ges f n i form av betyg, som i första hand är avsedda för en intern militär information. Den värnpliktige kan dock på begäran ges särskilt för civilt bruk avsett betyg. I sin nuvarande utformning är emellertid detta betyg helt otillräckligt som grundval för en civil bedömning av nyttan av den värnpliktiges utbildning under värnpliktstjänstgöringen. Frågan om betyg i samband med värnpliktstjänstgöringen behandlar VAU i kap 7. 66

6.1.2 Information genom kungörelser och cirkulär En viss form av upplysning om meritvärdet av värnpliktstjänstgöringen kan också de kungörelser och cirkulär m m i ämnet, som tillkom under beredskapstiden, sägas ge. En ingående redogörelse för dessa har lämnats i det föregående (kap 2). Bestämmelserna är emellertid inte så utformade att därav framgår berörda värnpliktsutbildnings innehåll, omfattning och nivå sedda ur civil synvinkel. 6.1.3 Information genom upplysningsverksamheten om försvaret I vårt land bedrivs en inte ringa upplysningsverksamhet om försvaret som sådant. Visserligen ges inom ramen för denna verksamhet f n inte några upplysningar om värnpliktsutbildningens innehåll, omfattning och nivå men då det kan vara av intresse att kartlägga de informationsvägar, som kan stå till buds för sådana upplysningar, har VAU ansett en mera utförlig redogörelse för denna upplysningsverksamhet vara på sin plats. Föreskrifter om en dylik verksamhet återfinns i kap 16 i Tjänstereglemente för krigsmakten och i Grunder för upplysningsverksamheten (utgiven den 4 juni 1968 av försvarsstabens press- och upplysningsavdelSOU 1970: 12

ning). Av dessa föreskrifter framgår att upplysningsverksamhetens allmänna ändamål är att inom och utom krigsmakten sprida kunskap och kännedom om krigsmakten och dess plats i det totala försvaret samt att vidmakthålla försvarsviljan och öka tilliten till försvaret. Upplysningsverksamheten skall bedrivas av krigsmakten samt av andra offentliga institutioner och myndigheter, som ingår i totalförsvaret. För att biträda i denna verksamhet skall vid förband och staber finnas pressofficerare och upplysningsofficerare. Pressofficer handlägger den direkta nyhetsförmedlingen beträffande övningar, idrott, mark-, byggnads- och personalfrågor o s v och är nyhetsorganens direkta kontaktman medan upplysningsofficeren handhar försvarsupplysning såväl vad rör den inåt- som utåtriktade verksamheten. Försvarsupplysningen omfattar de faktorer, vilka på det ena eller andra sättet har samband med försvarets utformning, inriktning och verksamhet. Försvarsupplysning till personal i tjänst - den inåtriktade försvarsupplysningen ges i form av lektioner, föredrag, orienteringar, diskussioner och studiebesök. Försvarsupplysning till allmänheten - utåtriktad försvarsupplysning - utövas bl a genom massmedia, föreläsningar, kontaktkonferenser och utställningar. I skrift förmedlas information från försvarsstaben genom den årliga broschyren Militära fakta. Den utsänds till befäl samt - för att med tillgängliga resurser täcka största möjliga del av samhället - till nyhetsorgan, skolor, organisationer, verk och myndigheter m fl. Från försvarsgrensstaberna utges tidskrifter - Arménytt, Marinnytt, Flygvapennytt - som i första hand sänds till värnpliktiga med underofficers- eller högre tjänstegrad. Det är allmänt och populärt hållna facktidskrifter, som orienterar om nyheter beträffande organisation, materiel, stridsteknik m m och dessutom innehåller artiklar om för dagen aktuella militära frågor. Utöver här redovisad upplysningsverksamhet, som bedrivs av för denna uppgift speciellt avdelad personal och som regleras SOU 1970: 12

av angivna bestämmelser, ges genom VPV information till inskrivningsskyldiga genom broschyren Inför inskrivningen. Där lämnas en kort orientering om värnplikten, försvarsgrenarna, inskrivningen, uttagningen till viss utbildning och utbildningens längd m m. I samband med inryckningen erhåller den värnpliktige, som tilldelats armén, en broschyr. Denna lämnar orientering om den militära miljön, utbildningen, fritiden, förmåner o s v . Förbandsvis utges i många fall en motsvarande introduktionsskrift, där man även presenterar förbandet och förläggningsorten. Enligt kungörelsen angående frivillig försvarsverksamhet (1953: 737) åligger det de frivilliga försvarsorganisationerna att ansvara för och leda upplysningsverksamheten beträffande bl a frivillig utbildning av värnpliktiga m m. Samma uppgift åvilar reservofficersförbunden vad gäller den försvarsverksamhet som avser frivillig befälsutbildning. Information enligt dessa åligganden utgör villkor för att resp organisationer skall erhålla statligt understöd för sin verksamhet. En central ställning då det gäller upplysningsverksamhet om totalförsvaret intar CFF. Medlemmar i CFF är ett femtiotal huvudorganisationer av riksomfattande karaktär. Där återfinns sålunda de stora folkrörelserna inom näringsliv och arbetsmarknad, de politiska ungdomsförbunden m fl. Verksamheten i form av konferenser och kurser är synnerligen omfattande och uppgår till ett femtiotal arrangemang per år med deltagare utöver från medlemsorganisationerna även från övriga delar av samhället såsom exempelvis utbildningsväsendet. C F F utger dessutom skrifter varibland märks Försvar i Nutid. I dessa skrifter upptas för totalförsvaret aktuella problem till behandling, vartill ofta ledande expertis inom landet lämnar bidrag. Som exempel på rubriker kan tas Människans villkor inom försvaret, Invasion och motstånd i Tjeckoslovakien, Varför försvar - varför värnplikt. C F F ställer också artiklar om totalförsvaret och därmed sammanhängande problem till förfogande för organisationstidskrifter och även för den övriga pressen. 67

Härutöver kan nämnas att de tidskrifter som utges av personalförbunden för aktivt befäl och reservofficerare kontinuerligt innehåller viktig information om bl a värnpliktsfrågor. Även inom skolväsendet förekommer viss försvarsupplysning. Denna information meddelas enligt vissa riktlinjer i nu gällande läroplaner för grundskolan, fackskolan och gymnasiet. I läroplan för grundskolans nionde årskurs finns sålunda i ämnet samhällskunskap huvudmomentet Urval av viktigare samhällsfrågor. Bland en mängd frågor, som här behandlas, märks Medborgaren och försvaret samt Totalförsvarets ändamål och organisation. Värnpliktsutbildningens betydelse som en del av en medborgares utbildning syns dock i regel inte vara behandlad vare sig i samband med information om försvaret eller i samband med orientering om utbildningssamhället och dess möjligheter. Vad beträffar undervisningen vid lärarhögskolorna förekommer där inte någon obligatorisk information om försvaret. I ämnet metodik kan emellertid läraren välja arbetsområde med anknytning till försvaret. En samordning av upplysningsverksamheten beträffande totalförsvaret har anförtrotts ett särskilt organ, Totalförsvarets upplysningsnämnd. 6.1.4 Försvarets upplysningsverksamhet till de värnpliktiga om civil arbetsmarknad Förutom orientering om försvaret och värnplikten lämnas till de värnpliktiga genom militära myndigheters försorg en orientering om arbetsmarknaden och anställningsförhållanden delvis i samverkan med andra myndigheter. Bestämmelser om arbetsmarknadsorientering och yrkesvägledning har gemensamt meddelats av ÖB och AMS. Av bestämmelserna framgår att arbetsmarknad sorien tering skall ges i god tid före utryckningen från grundutbildning varvid AMS skall ställa material och i mån av tillgång även personal till förfogande. I stort lämnas härvid en orientering om arbetsförmedlingarna och läget på arbetsmarknaden, om möjligheterna för vidare ut68

bildning och hur de värnpliktiga genom arbetsförmedlingarna kan söka arbete. Vidare erhåller värnpliktig som behöver individuell hjälp yrkesvägledning samt information om arbetsmarknadsutbildning och platsanskaffning. Ett annat inslag i denna orienteringsverksamhet utgör den av AMS utgivna tidningen Arbetsmarknaden (tidigare Platsjournalen), som sedan 1966 i samband med värnpliktsutryckning såväl vår som höst i vissa nummer ger information till de värnpliktiga. Dessa nummer av Arbetsmarknaden tilldelas krigsmakten till ett antal som möjliggör att så gott som varje värnpliktig som så önskar kan erhålla ett eget exemplar. I detta sammanhang bör även nämnas att AMS i samråd med chefen för försvarsstabens personalvårdsbyrå anordnat kurser för personalvårdskonsulenter i yrkesvägledning.

6.1.5 Försvarets upplysningsverksamhet samband med rekrytering

i

För rekrytering av fast anställd personal ges kontinuerlig information om militäryrket genom broschyrer, annonsering, genomgångar i skolorna, studiebesök av skolelever, praktisk yrkesorientering och praktikantläger, genom kontakt med yrkesvalslärare och arbetsförmedlingar samt genom muntlig information till inneliggande värnpliktiga. Informationen avser beskrivning av militäryrket, möjligheter att vinna anställning, befordringsmöjligheter och löneförmåner m m.

6.2 / enkäter och intervjuer m m framförda synpunkter angående information Som närmare redovisats i kap 3 har VAU i enkäter och intervjuer samt vid andra kontakter med myndigheter, organisationer och enskilda sökt få informationsfrågan belyst. Härvid har speciell uppmärksamhet ägnats värnpliktsutbildningens innehåll, omfattning och nivå. Resultaten av undersökningarna kan sammanfattas på följande sätt. SOU 1970: 12

Av undersökningen under medverkan av AMS framgår, att de arbetsförmedlande myndigheterna årligen erhåller broschyren Inför inskrivningen samt har tillgång till Orientering om kvalifikationskrav och utbildningsgång för värnpliktiga i special-, stabsoch yrkestjänst, en publikation som utgivits av CVB men numera upphört att utkomma. Arbetsförmedlingarna tillställs rekryteringsbroschyrer och kontakter förekommer mellan arbetsförmedlingstjänstemännen och förbandens rekryteringsbefäl, varvid dock endast rekrytering av fast anställt befäl vid krigsmakten behandlas. Någon regelmässig och kontinuerlig information rörande den militära utbildningen förekommer inte från AMS till arbetsgivarna och inte heller till arbetssökande eller till de anställdas organisationer. En kortfattad orientering om värnpliktstjänstgöringen gavs dock i den av AMS t o m 1967 utgivna broschyren angående yrken och utbildningsvägar för studenter. I den broschyr som ersatt denna, Vägen vidare, och som gäller yrke och utbildning efter gymnasium och fackskola har i utgåvan 1969/70 värnpliktstjänstgöringen åter uppmärksammats, varvid även nyttan av densamma påpekats såväl vad gäller ren yrkesutbildning som vad gäller arbetslivsorientering. Det framhålls av AMS att rubriceringen och beskrivningen av värnpliktsutbildningens ämnen och övningsgrenar m m är svårförståelig för många civila bedömare och inte minst för arbetsgivare och sådana tjänstemän i arbetsledande och yrkesvägledande befattningar, som inte fått militär utbildning. AMS önskar samordning av den information om militärutbildningen, som f n lämnas av olika civila och militära organ. Informationen bör härvid omfatta olika slag av utbildning som förekommer, varvid innehåll, omfattning och om möjligt nivå i förhållande till civil utbildning bör anges. För att nå bästa resultat förordar AMS att informationen bl a sker i AMS tidning Arbetsmarknaden, genom radio och TV samt i form av reportage från utbildningsarbetet. Betygets värde som informationsförmedlaSOU 1970:12

re kan vara stort, men nuvarande militära betyg är svårförståeliga och föga informerande. För bedömning av den sökandes lämplighet för visst arbete anses en kortfattad allmän beskrivning av den värnpliktiges utbildning som en värdefull information både för arbetsgivare och arbetsförmedlingstjänstemän. Arbetsgivarnas inställning till informationsfrågan har som framgår av det föregående inhämtats dels genom en enkät med och genom SAF, dels genom intervjuer med i första hand personalchefer vid företag. Vid SAF-enkäten har inte någon information från VAU:s sida om utvecklingen inom den militära sektorn givits i samband med utsändandet av därvid begagnade frågeformulär, varför svaren kan anses vara representativa i det informationsläge som f n råder. I enkäten förelades arbetsgivarna alternativa förslag till delgivning av information och förbättrande av värderingen av den militära utbildningen. Av de förelagda förslagen ansågs det förslag effektivast, som innebar att varje värnpliktig skulle tilldelas betyg med beskrivning över genomgången utbildnings innehåll och omfattning. Betyget borde vara uttryckt i en för det civila och militära undervisningsväsendet gemensam betygsskala. I andra hand förordades förslaget med broschyrer till arbetsgivarna, i tredje hand information genom press, radio och TV och i sista hand information genom lokala eller regionala föredrag med åtföljande personliga kontakter och diskussioner. Utöver de i enkäten framlagda alternativen framfördes bl a förslag om en informationsskrift till personalchefer och en ökad information till de värnpliktiga för att för dem klargöra den militära utbildningens betydelse i civilt sammanhang. SAF:s egen inställning i frågan anslöt sig till de allmänna synpunkter, som i enkätsvaren anförts av medlemmarna. SAF framhöll emellertid att företagen i allmänhet ej torde vara informerade om den utveckling mot mera tekniskt betonad utbildning, som den militära tjänstgöringen undergått. Ökad information angående den militära utbildningens innehåll och även an69

gående individuella resultat skulle enligt SAF förbättra värderingen. Vid de företagsintervjuer som VAU genomfört gavs i motsats till vad som var fallet vid SAF-enkäten muntlig information om utvecklingen inom försvaret. Det framgick av svaren att någon närmare information till företagen om militär utbildning tidigare inte förekommit. De kunskaper man hade om sådan utbildning baserades på egna erfarenheter. Den bästa informationskällan skulle enligt samfälld uppfattning utgöras av ett efter civila normer utformat betyg. Broschyrer ansågs inte effektiva, då de lätt försvann i den flod av tryck som översvämmade företagen. Någon form av uppslagsbok för personalchefer skulle däremot vara av stort värde för företagen, speciellt om allt som berörde värnpliktstjänstgöringen härigenom kunde samlas. Informationen genom press, radio och TV borde närmast bli av mer allmän karaktär och ansågs av de tillfrågade lämplig som komplement till annan mer direktriktad information. Denna kunde tänkas ges vid kurser för företagsledare och personalchefer samt under repetitionsutbildning och militära kurser där man nådde personal, som redan erhållit ledarbefattning. Arbetstagarnas uppfattning i dessa frågor har VAU sökt klarlägga dels genom intervjuer och enkäter med enskilda arbetstagare, dels genom kontakter med arbetstagarnas huvudorganisationer. I enkäterna, som riktade sig till ca 1 500 värnpliktiga och reservofficerare, ställdes bl a frågan om vilka åtgärder som borde vidtas för att värdering av värnpliktstjänstgöringen skulle bli mer rättvisande. I svaren betonades framförallt betydelsen av en förbättrad och intensifierad information till avnämarna angående värnpliktstjänstgöringens differentiering, omfattning och nivå samt om förekommande betyg och deras innebörd. Vidare önskades bättre information till de blivande värnpliktiga före inskrivningen och obligatorisk tilldelning av betyg, som lämpade sig för civilt bruk. Vid kontakterna med företrädare för arbetstagarnas huvudorganisationer visade

dessa stort intresse för ökad information om värnpliktsutbildningens omfattning och nivå. Samtliga ansåg att nuvarande information var bristfällig. I fråga om valet av vägar för ökad information var företrädarna för SR och SACO positivt stämda till tanken på ett för civila ändamål avpassat betyg över värnpliktsutbildningen. Från TCO.s sida framfördes tanken att man i stället för att införa ett för civilt bruk avsett betyg kunde förse inskrivningsboken med ytterligare uppgifter. Företrädaren för SR förordade vidare något slag av informationsskrift till arbetsgivarna rörande värdet av värnpliktsutbildningen. Från TCO.s sida framfördes en viss tveksamhet mot en sådan skrift, som man ansåg skulle bli alltför omfattande. Från LO-håll betonades värdet av ökad information om värnpliktsutbildningens omfattning och innehåll. Den ansågs nödvändig för att mottagaren skulle kunna bedöma värdet av utbildningen. Beträffande betyg var företrädaren för LO i princip tveksam men ansåg att så länge betyg förekom inom utbildning, praktik och anställning i det civila samhället måste de också finnas vid värnpliktsutbildningen.

6.3 Utredningens ningstaganden

överväganden

och ställ-

6.3.1 Allmänna överväganden VAU har betonat att meritvärdet av värnpliktsutbildningen i stor utsträckning kommer att vara beroende av att den civila arbetsgivaren eller utbildningsanstalten verkligen får klart för sig, vad den militära utbildningen omfattar och hur den värnpliktige tillgodogjort sig utbildningen. VAU grundar sig då bl a på vad som framkommit vid de undersökningar som i vad de gäller informationsfrågan nyss återgivits. En rättvisande information om utbildningens innehåll, omfattning och nivå krävs alltså - liksom beträffande all annan utbildning inom samhället - för att denna skall kunna värdesättas i full utsträckning. Sådan information bör ges till civila arbetsSOU 1970: 12

hället i dess helhet som för den enskilde, givare och utbildningsanstalter, till arbetsi ökad utsträckning kommer att framstå förmedlingsorganen och till de värnpliktiga som meningsfylld inte blott med hänsyn själva. till vår möjlighet att försvara vår fred Ett exempel på värdet av information, och frihet utan också med hänsyn till dess då det gäller att få till stånd en enligt nytta i övrigt för samhället och den enutredningens uppfattning mera rättvisande skilde. En sådan insikt bör även vara ägnad bedömning av värnpliktsutbildningen, ger en att förbättra den allmänna inställningen till jämförelse mellan resultaten av den tidigare försvaret, i enlighet med de mål för uppredovisade SAF-enkäten och företagsinterlysningsverksamheten som statsmakterna vjuerna. Intervjusvaren anger uppfattningar uppställt. Vidare kan den värnpliktiges mobåde före och efter information. Av entivation för att göra sitt bästa under värnkäten framgår att 30 % av företagen anpliktstjänstgöringen därigenom ökas. Även såg att befälsutbildning var värdefull när värnpliktsutbildningens betydelse såsom ett det gällde att bedöma anställningssökanled i den allmänna utbildningen torde komdes kvalifikationer och 48 % att fack-, yrkesma att bli bättre uppmärksammad. och specialutbildning var värdefull härvidlag. Motsvarande procenttal var när det gällde de intervjuade företagen 80 resp 100. 6.3.2 Allmän information De intervjuade företagens inställning var till Inställningen till och uppfattningen om fören början likartad med den som framkom i svaret har efter hand förändrats men insvaren från SAF-enkäten. Den ändrade attiformationen om de förändringar - inte tyd de intog i de slutliga intervjusvaren var, minst vad gäller metoder och innehåll i enligt de intervjuades egna uttalanden, ett värnpliktsutbildningen - som ägt rum direkt resultat av den information som de inom krigsmakten sedan beredskapsåren på - innan slutliga svar avgavs - erhållit 1940-talet syns inte haft tillräcklig genomom värnpliktstjänstgöringen och dess meritslagskraft. Huvuddelen av medborgarna i värde. samhället, även de som har att besluta om VAU anser sig genom sina undersökantagning till utbildning och anställning, ningar kunna konstatera att det inom den torde i mångt och mycket grunda sin uppcivila sektorn av samhället finns ett betyfattning om värnpliktsutbildningen och därdande intresse för ökad information om med sammanhängande förhållanden på ervärnpliktsutbildningen. En förbättrad såfarenheter, som ligger relativt långt tilldan information skulle enligt allmän uppbaka i tiden och inte längre är aktuella. fattning positivt medverka till en riktig sakFör att förstå värnpliktsutbildningens invärdering av den militära utbildningen inom nehåll är det enligt VAU.s mening av väden civila sektorn. sentlig betydelse att information ges bl a om Tidigare återgivna bestämmelser om uppförsvarets fortlöpande demokratisering och lysningsverksamheten om försvaret torde modernisering samt om det förändrade värnkunna ges den tolkningen att det åvilar pliktssystemet och de förändrade förutsättkrigsmakten att sprida här avsedd informaningarna för värnpliktsutbildningen. VAU tion. Några direkta föreskrifter härom och syftar här bl a på den moderna synen på om hur en sådan information skall ske disciplin med betoning på förståndsdisciplin finns emellertid inte. och på nuvarande ledarutbildning, som har Enligt VAU:s mening bör sådana bebetydligt mer gemensamt med civil ledarstämmelser om försvarsupplysningsverksamutbildning än tidigare. I detta sammanhang heten meddelas att därav klart framgår att bör även beskrivas den numera reformerade upplysningen även skall omfatta värnpliktsutbildningen av det aktiva befälet och också utbildningens värde för det civila livet. En den moderna utbildningsmetodik och de sådan information bör kunna få till följd moderna hjälpmedel, som utnyttjas vid utatt värnpliktstjänstgöringen, för såväl samSOU 1970: 12

bildning inom krigsmakten. VAU syftar vidare på det nya inskrivningssystemet och principerna för uttagning till olika slag av värnpliktsutbildning. Kännedom om den noggranna undersökning, som föregår varje uttagningsbeslut och bl a omfattar kartläggning av den värnpliktiges tidigare verksamhet samt ingående psykisk och fysisk undersökning, bör enligt VAU:s mening skapa ytterligare tilltro till resultatet av den därpå följande utbildningen.

uttömmande underlag för en dylik information, ett underlag som bl a bör ge en rättvisande bild av värnpliktssystemets möjligheter att bibringa den enskilde kvalificerad utbildning av betydelse även för det civila samhällslivet. Skolväsendet. Inom vissa områden av samhällslivet är upplysning om värnpliktsutbildningen av särskild vikt. VAU avser här bl a skolväsendet där information om värnpliktsutbildningens betydelse bör ges Angeläget är också att den successiva större utrymme än f n. Totalförsvaret berör utveckling, som man kan räkna med på hela samhället och fyller en för landet livsdessa områden och som är långt ifrån avviktig funktion, varför det kan synas skäligt slutad fortlöpande blir bekant för allmänatt undervisning härom i skolan görs obliheten. gatorisk. Hur den enskilde läraren skall beAv betydelse i detta sammanhang är handla ämnet torde inte behöva närmare vidare enligt VAU:s mening information om regleras, men stoff utöver läroböckerna i moderna stridsmedel och krigföringens förform av utbildningspaket för olika nivåer ändrade karaktär och konsekvenserna härav bör ställas till förfogande för att utbildför värnpliktsutbildningen. Den ökade meningen skall kunna bedrivas effektivt. Vid kaniseringen och specialiseringen liksom en undervisningen bör enligt VAU:s mening utveckling mot strid över ytan och ett särskilt påpekas den betydelse för ett framsnabbare tempo i striden ställer ökade krav tida yrke, som värnpliktsutbildningen kan på befälets förmåga att även under myc- ha. Vidare bör vid yrkesvägledning i skoket svåra förhållanden fatta och genomlorna orientering lämnas om olika slag av driva beslut. Det snabbare tempot i striden värnpliktsutbildning och deras betydelse för medför också att den enskilde soldaten måste och anknytning till olika civila yrken. Med kunna lösa sin uppgift med större snabbhet hänsynstagande till yrkesinriktning bör häroch precision än tidigare och kräver mer av vid råd ges vilka önskemål om tilldelning honom i fråga om ansvar, initiativ och självoch uttagning, som eleverna bör framföra ständighet. Utredningen anser att dessa förvid inskrivningen. I samband härmed måste hållanden särskilt bör framhållas i informadock poängteras, att tilldelning och uttagtionen, då sådan utbildning som kommer ning främst blir beroende på krigsmaktens huvudparten av de värnpliktiga till del anpersonalbehov och att dessutom framförda nars lätt kommer i bakgrunden i motsats önskemål först kan tillgodoses, sedan meditill exempelvis viss specialutbildning, som cinska och psykologiska prov vid inskrivav förklarliga skäl är lättare att urskilja ningen visat att den värnpliktige uppfyller som ur civil synpunkt värdefull. fastställda krav för sökt utbildning. I detta sammanhang kan påpekas att en ny läroplan för grundskolan har utarbetats. Medel och vägar för allmän information Denna kommer att tillämpas med början Massmedia. För att den mera allmänna inläsåret 1970/71 i klasserna 1, 4 och 7 och formationen som här redovisats skall få tillvara helt införd läsåret 1972/73. Informaräcklig effekt är det nödvändigt att ge press, tionen om totalförsvaret ingår i årskurs 8. radio och TV saklig möjlighet att kontiDenna information har i den nya läroplanen nuerligt lämna sådan information. Det är fått en något starkare betoning än tidigare därför angeläget att de närmast berörda och förekommer sålunda under huvudmoorganen inom krigsmakten i all erforderlig mentet Några andra viktiga samhällsfrågor. utsträckning fortlöpande lämnar massmedia I årskursplaneringen föreslås att frågan om

72 SOU 1970:12

totalförsvaret skall uppta fem lärotimmar. I läroplanen för fackskolor och gymnasier finns redan nu möjlighet för att denna fråga skall kunna tas upp. Det är önskvärt att SÖ på motsvarande sätt som för grundskolan föreslår att åtminstone samma antal timmar, som gäller för grundskolan, skall anslås för fackskola och gymnasium. Information i samband med inskrivningen. Informationen inom skolväsendet bör ges en fortsättning så att den värnpliktige i samband med inskrivningen upplyses om värnpliktsutbildningens betydelse för det civila livet. Sålunda bör i den inledande framställningen i broschyren Inför inskrivningen påpekas den nytta för civil verksamhet som den enskilde kan ha av värnpliktsutbildningen. Vidare bör det i broschyren intagna kapitlet om uttagning till befälsutbildning och utbildning i special- och yrkestjänst m m utökas med en kort redovisning över sambandet mellan civila yrken och olika slag av värnpliktsutbildning. Därvid bör en hänvisning göras till yrkesvägledande instans för närmare upplysning i dessa frågor. Information under värnpliktstjänstgöring. Under grundutbildningen bör den värnpliktige påminnas om, att han kommer att tilldelas betyg och att detta eventuellt kan bli nödvändigt att förete vid ansökan om tillträde till utbildning och sökande av arbete. I god tid före utryckning från grundutbildning bör i görligaste mån de värnpliktigas framtidsplaner kartläggas. De av de värnpliktiga, som inte redan ordnat arbete eller vunnit inträde vid utbildningsanstalt, bör erhålla en ökad arbetsmarknadsorientering och yrkesvägledning samt upplysning om möjligheter till vidare utbildning. Sådana åtgärder finner utredningen vara av största betydelse för att underlätta de värnpliktigas återinträde i det civila samhället efter fullgjord värnpliktstjänstgöring. Det bör också vara av största intresse för arbetsmarknaden. Att medverka till att åtgärderna kommer till stånd bör vara en angelägen uppgift för försvarets personalvårdsorgan. Information till arbetsgivare m fl. Intensifierad information bör enligt VAU:s mening även ges till arbetsgivare m fl. FörslaSOU 1970:12

get från AMS om information i tidningen Arbetsmarknaden bör härvid uppmärksammas, då denna skrift når inte blott utbildningsanstalter utan också i stor utsträckning myndigheter och företag. Av intresse syns även vara det vid företagsintervjuerna framkomna förslaget om information i samband med kurser för företagsledare och personalchefer. Sådana kurser är emellertid oftast komprimerade, varför det torde vara svårt att få tid för någon mera ingående information. Huvudsaken är dock att man vid kurserna berör frågan och anvisningar ges, hur utförligare information om värnpliktsutbildningen kan erhållas. De i företagsintervjuerna framförda förslagen att i samband med repetitionsövningsverksamhet och militära kurser informera äldre värnpliktiga och reservofficerare bör även tillvaratas när så är möjligt. Frivilliga försvarsorganisationer m fl. De förslag som utarbetats av VK 66 syftar bl a till att aktivera och intensifiera de frivilliga försvarsorganisationernas arbete i vad gäller försvarsupplysning. De frivilliga försvarsorganisationerna bör mot denna bakgrund som en del av sin medlemsvård utveckla sin upplysningsverksamhet bl a om de värnpliktigas förhållanden och därvid också om det civila meritvärde, som inryms i värnpliktsutbildningen. Den information i dessa frågor som försvarets olika personalförbunds tidskrifter ger finner VAU vara av stort värde. VAU vill uttala den förhoppningen att förbunden finner möjlighet att i framtiden fortsätta och utveckla denna informationsverksamhet. Centralförbundet Folk och Försvar (CFF). Särskild betydelse i detta sammanhang finner utredningen C F F ha. Centralförbundet torde ha särskilda förutsättningar att genom sina kontaktkonferenser med representanter för alla delar av samhället ge en rättvisande och upplysande information om den moderna värnpliktsutbildningen och dess värde för civil utbildning och civil verksamhet. Inte minst kan en samverkan med ungdomsorganisationer i detta fall vara av vikt. Även centralförbundets skriftserier

och publikationer kan här vara till nytta. VAU finner det angeläget att organisationen ges tillräckliga resurser att också i här berörda avseenden kunna fylla sin viktiga uppgift att informera om vårt försvar. Särskild publikation. Genom de ovan anvisade medlen och vägarna för allmän information torde denna, i den mån den riktar sig till den stora allmänheten och skolelever och värnpliktiga bli i huvudsak tillfredsställande. Allra viktigast är det emellertid att yrkesvägledande och arbetsförmedlande organ, utbildningsanstalter samt offentliga och privata arbetsgivare med säkerhet erhåller denna allmänna information. VAU har funnit att information på det sätt som nyss beskrivits, även om den kan genomföras kontinuerligt och med stor satsning, inte till alla delar kan nå fram till och inte heller är tillräckligt omfattande för dessa kategorier. För dem är det nödvändigt med ytterligare någon form av en mera samlad allmän information. Denna bör ske genom en särskild publikation. VAU återkommer härtill i det följande men behandlar först den mera konkreta information om värnpliktsutbildningens civila meritvärde, som enligt utredningens mening är nödvändig i samband med antagning till civil utbildning och anställning. 6.3.3 Speciell information Arbets- och utbildningsbeskrivningar mm. Ändamålet med all information, varom här är fråga, är som tidigare framhållits att möjliggöra för utbildningsmyndigheter och arbetsgivare att bedöma i vad mån genomgången värnpliktsutbildning är av betydelse för en viss utbildning eller ett visst yrke. Information måste därför i första hand ges om den utbildning och praktik som bedöms vara av speciellt värde för den civila sektorn. Tyngdpunkten av informationen bör av naturliga skäl läggas på en mera detaljerad beskrivning av olika värnpliktsutbildningars innehåll, omfattning och nivå. När det gäller ledarutbildning bör utöver utbildningens omfattning anges antal underlydande och ansvarsområde. När det gäl-

ler yrkes- eller specialutbildning bör den totala utbildningstid som ägnas denna utbildning anges och dessutom bör en beskrivning lämnas av de delar som bedöms ha civilt värde jämte det antal timmar som anslagits härför. Informationen bör vara direkt riktad till arbetsvägledande och arbetsförmedlande organ, till antagningsmyndigheter vid utbildningsanstalter och till såväl offentliga som privata arbetsgivare. Den bör dessutom i tillämpliga delar delges inskrivningsskyldiga före eller i samband med inskrivningen och de värnpliktiga under deras grundutbildning. Tidigare har påpekats att den noggranna undersökning som föregår uttagning till viss utbildning och placering i viss befattning är av särskild betydelse. Uppställda kvalifikationskrav för olika befattningar bör därför enligt VAU:s åsikt även delges i den information varom här är fråga. Detta har inte minst betydelse för sådana värnpliktiga som varken får ledarutbildning eller yrkes- eller specialutbildning. Så är förhållandet för huvuddelen av de värnpliktiga. Såsom utredningen tidigare framhållit kan emellertid uttagningen även för dessa värnpliktiga i och för sig vara kvalificerande. Inskrivningskraven för t ex utbildning till skyttesoldat vid infanteriet är höga på grund av de betydande psykiska och fysiska påfrestningar som uppgiften innebär. Kraven är därvidlag större än för många typer av yrkes- eller specialutbildning, varför ett skriftligt bevis att en värnpliktig uttagits till och genomgått utbildning till skyttesoldat bör tillmätas värde. VAU har funnit att de uppgifter, som sålunda bör ingå i en mera detaljerad och direktriktad information, bäst delges i form av arbets- och utbildningsbeskrivningar över värnpliktstjänstgöringen avsedda för civilt bruk. För att åstadkomma sådana beskrivningar krävs ett omfattande arbete med att samla in och bearbeta de uppgifter som behövs. Detta arbete kan inte genomföras inom ramen för det utredningsarbete som VAU har sig förelagt. VAU har därför stannat för att ange riktlinjer och principer för arbetet samt ge vissa exempel på beSOU 1970: 12

skrivningar. VAU har i sitt arbete med att skapa sådana haft kontinuerlig kontakt med VPV (tidigare CVB). På grundval av ett preliminärt klassifikationssystem har hos VPV samtliga militära befattningar, i vilka värnpliktiga utnyttjas, analyserats och krav uppställts för de olika befattningarna. Ändamålet härmed har i första hand varit att skapa underlag för inskrivning, krigsplacering och fördelning av de värnpliktiga. Vid VPV har även utarbetats befattningstypbeskrivningar, som utformats för att tjäna som stöd för inskrivningsoch truppregistreringsmyndigheter, som hjälp vid orientering av de värnpliktiga under inskrivningen, som orientering för utbildningsbefälet, som bidrag till försvarsupplysning och på tillskyndan av VAU som underlag för civil meritvärdering av värnpliktsutbildning. Vid uppgörandet av befattningstypbeskrivningar har det stora antalet befattningstyper (ca 1 350) gjort det nödvändigt att nedbringa antalet beskrivningar genom att sammanföra närliggande typer. Härvid beskrivs en av befattningstyperna fullständigt medan för övriga anges på vad sätt de avviker från denna. Antalet beskrivningar är emellertid, även efter sammanförande av närliggande typer, mycket stort (ca 1 000). Framställningen är kortfattad och omfattar endast uppgifter som krävs för att ge en klar bild av befattningstypen. För att i möjligaste mån korta ner de olika befattningstypbeskrivningarna har VPV utarbetat en folder, som ger kortfattad förklaring till klassificering, krav och begrepp i befattningstypbeskrivningarna. Beskrivningar av befattningstyper kommer att vara till stor hjälp vid utarbetande av arbets- och utbildningsbeskrivningar för den av VAU skisserade direktinriktade informationen. Sålunda kan i tillämpliga delar uppgifter om kvalifikationskrav, antal underlydande och ansvarsområde hämtas ur typbeskrivningarna. Ur såväl kostnadsmässig som arbetsteknisk synpunkt hade det enligt VAU:s mening varit fördelaktigt, om befattningstypbeskrivningarna hade kunnat utformas så, SOU 1970:12

att de även inrymde den information, som VAU vill åstadkomma. Frågan har undersökts i samråd med representanter för VPV. Det framkom därvid att omfånget skulle bli alltför stort för att vara lättförståeligt och hanterbart för den breda civila sektor, som VAU vill nå. Någon möjlighet att ytterligare skära ned nuvarande innehåll i befattningstypbeskrivningarna ansåg VPV inte föreligga om ändamålet med desamma skall bibehållas. Att införa den av VAU föreslagna informationen om värnpliktsutbildning och praktik av speciellt värde för den civila sektorn i beskrivningarna skulle också medfört en avsevärd fördröjning av utgivningen och gjort beskrivningarna mindre överskådliga ur militär synpunkt. Vissa uppgifter för den direktriktade informationen i form av arbets- och utbildningsbeskrivningar kan alltså hämtas från befattningstypbeskrivningarna. Närmare detaljer om utbildningens innehåll finns i de militära utbildningsföreskrifterna. Uppgifterna kräver emellertid bearbetning, varvid samarbete mellan militära och civila experter erfordras. VAU återkommer härtill i kap 8. Delgivning av speciell information. För att den värnpliktige i varje särskilt fall skall kunna utnyttja det civila meritvärde, som hans värnpliktsutbildning innehåller, krävs att han - utöver den beskrivning av utbildningen varom nyss nämnts - kan presentera ett bevis på att utbildningen i fråga genomförts och även hur han klarat den. VAU har, som redovisas närmare i det följande (kap 7), penetrerat frågan om sättet för upplysning om den enskildes prestationer under värnpliktsutbildningen och därvid kommit fram till att den värnpliktige obligatoriskt skall tilldelas ett för civilt bruk avsett betyg efter genomgången grundutbildning. Ett sådant blir, om det kombineras med arbets- och utbildningsbeskrivning på genomgången värnpliktsutbildning, enligt utredningens uppfattning ett verksamt medel för delgivning av en mer ingående information om värnpliktsutbildningens civila meritvärde. Beskrivningarna bör lämpligen finnas på färdigtryckta

blanketter, en för varje utbildningstyp, och en sådan blankett bör bifogas det för civilt bruk avsedda betyget. Utredningen ger i bilaga 1 a-c exempel på förslag till arbetsoch utbildningsbeskrivningar. Det kan dröja ett par år innan arbetet med arbets- och utbildningsbeskrivningar är klart. Intill dess bör de av VPV utarbetade befattningstypbeskrivningarna kunna bifogas de för civilt bruk avsedda betygen för att tillfälligt tjäna som information. VAU anser också att vid utsändandet av inskrivningsbesked till varje värnpliktig militär befattningstypbeskrivning bör medsändas. Redan vid kontakten med VPV i samband med verkets utarbetande av anvisningar till befattningstypbeskrivningar har VAU, framhållit att beskrivning bör tilldelas värnpliktig vid utryckning från grundutbildning för att kunna utnyttjas som kompetensunderlag vid sökande av anställning inom den civila arbetsmarknaden och tillträde till civil utbildning. VAU har f ö också i tidigare sammanhang orienterat VPV rörande sina tillämnade förslag om betyg och arbets- och utbildningsbeskrivningar avsedda för civilt bruk. Om utredningens nu berörda förslag realiseras, kommer den värnpliktige efter inskrivningen och redan innan han påbörjat sin grundutbildning att ha möjlighet att vid sökande av anställning eller tillträde till utbildning förete en militär befattningstypbeskrivning. Efter fullgjord grundutbildning kan han för samma ändamål utöver en sådan typbeskrivning förete ett betyg och en arbets- och utbildningsbeskrivning direkt avsedda för civilt bruk. Arbets- och utbildningsbeskrivningarna bör också kunna tillhandahållas arbetsmarknadsorgan, utbildningsmyndigheter och arbetsgivare även på det sättet att denna mera detaljerade information samlas i ett uppslagsverk. VAU återkommer i det följande till frågan om ett sådant verk.

6.3.4 Skrifter för information m m I det föregående har betonats behovet av dels en samlad allmän information om värnpliktsförhållandena i form av en särskild publikation och dels en mera speciell och detaljerad information om värnpliktsutbildningen i form av ett uppslagsverk. VAU utvecklar i det följande sina närmare synpunkter och framlägger förslag i dessa frågor. Som ett preliminärt diskussionsunderlag framtogs inom utredningen ett utkast till nu aktuell information samlad i ett enda uppslagsverk. Synpunkter på det skisserade uppslagsverket erhölls under hand från företrädare för AMS, kommunförbunden, SAF, KU, VPV, MPI, centrala staber m fl. Förslaget diskuterades också i samband med kontaktkonferenser med bl a LO, SACO, SR och TCO. Man ansåg därvid allmänt att information av den art som föreslagits var behövlig men vissa erinringar framställdes i fråga om utformningen. Med beaktande av framförda synpunkter har VAU stannat för att i stället för ett enda samlingsverk föreslå en särskild publikation med allmän information och en uppslagsbok med information av mera speciellt och detaljerat slag. Publikation med allmän information. I den första skissen till ett uppslagsverk hade den allmänna informationen inskränkts till enligt VAU:s bedömning absolut nödvändiga allmänna upplysningar angående värnpliktsutbildningen. I en särskild publikation för den allmänna informationen anser VAU, med beaktande av härom framförda önskemål, att för ändamålet lämpade uppgifter bör lämnas berörande hela totalförsvaret. I en sådan publikation bör sålunda återfinnas - förutom en allmän orientering om totalförsvaret - uppgifter inte bara om värnplikts- och reservbefälstjänstgöringen utan även i viss omfattning om frivilligutbildning, om hemvärns- och civilförsvarstjänst samt om det aktiva befälets utbildning m m. Orientering av motsvarande art bör vidare lämnas om vapenfri tjänst. För de olika personalkategorierna bör i tillämpSOU 1970: 12

liga delar lämnas uppgift om tjänstgöringsskyldighet, sätt för inskrivning, uttagning och redovisning, utbildningen och förutsättningar för denna, sambandet mellan denna utbildning och civil utbildning, bestämmelser för betygsättning, utbildningens olika civila värden (allmänvärde, ledarutbildningsvärde, yrkesutbildningsvärde, prognosvärde), förekommande bestämmelser om värdering av utbildningen vid tillträde till civil utbildning, vid anställning och vid befordran. Med hänsyn till värdet för bl a arbetsförmedlings- och anställningsorgan att ha behövliga data på förevarande område samlade bör uppgifter även intas i publikationen om ekonomiska och sociala förmåner, om ledighet och om anstånd och uppskov med tjänstgöring. VAU vill betona att publikationen till omfång och utformning utan avkall på tydlighet måste göras lätthanterlig och lätttillgänglig. Utformningen av denna informationsskrift måste ske i samverkan mellan civila och militära instanser och ske fortlöpande för att publikationen skall hållas aktuell. Beträffande insamlandet av material till och utarbetandet av den avsedda publikationen återkommer VAU i kap 8. Med hänsyn till den vikt man måste fästa vid denna form av upplysningsverksamhet föreslås att publikationen utan särskild kostnad för mottagaren i erforderlig utsträckning distribueras till verk, myndigheter och organisationer. VAU förutsätter att verket även i övrigt kan ha intresse. Det bör därför också kunna tillhandahållas till självkostnadspris inom allmänna handeln. Uppslagsbok med arbets- och utbildningsbeskrivningar. En särskild bok med arbetsoch utbildningsbeskrivningar medför inte någon väsentlig ökning av arbetsinsatser och därmed inte heller av kostnader, enär de beskrivningar som skall ingå i denna bok är desamma, som enligt VAU:s förslag skall framtas för att fogas till betygen. Även med en uppdelning av informationen i en publikation med allmän information och en uppslagsbok med arbets- och utbildningsbeskrivningar har VAU funnit SOU 1970: 12

det praktiskt att viss allmän information också tas in i sistnämnda verk. Där bör sålunda medtas kapitel om värnpliktsutbildningens allmänna betydelse och omfattning och om den militära ledarutbildningen. VAU har funnit att en sådan allmän orientering erfordras som en bakgrund till beskrivningarna, som också härigenom kan göras något mindre omfattande. En förklaring av betygsättningen syns även vara ett nödvändigt komplement till arbets- och utbildningsbeskrivningarna. För att underlätta bokens användning och göra den anknytbar till Svenskt yrkeslexikon bör särskild omsorg nedläggas på ett register. Kodifieringen bör kunna ansluta beträffande arbete till Svenskt yrkeslexikon och beträffande utbildning till standard för utbildningsklassificering varom förslag framlagts. Civila yrken, för vilka värnpliktsutbildningen har relevans, anges i förekommande fall på arbetsoch utbildningsbeskrivningar och hänvisning görs till Svenskt yrkeslexikon med angivande av kodnummer. Där så går att göra anges även värnpliktsutbildningens nivå i förhållande till närmast motsvarande civil utbildning. I detta sammanhang vill VAU framhålla önskvärdheten av att uppgifter om militär utbildning på motsvarande sätt efter hand införs i Svenskt yrkeslexikon. Att utarbeta arbets- och utbildningsbeskrivningarna innebär såsom förut berörts ett omfattande och tidskrävande arbete, där samarbete krävs mellan civil och militär expertis. Ett sådant samarbete behövs inte bara vid utarbetandet av första utgåvan utan även fortsättningsvis för att hålla beskrivningarna aktuella. Då avsikten med arbetet är att skapa förutsättningar för att värnpliktsutbildningen skall kunna bättre tillvaratas i det civila livet och uppslagsboken med arbets- och utbildningsbeskrivningar därvidlag skall komplettera Svenskt yrkeslexikon, bör enligt VAU:s uppfattning utarbetandet av beskrivningarna ske i nära samarbete med AMS. VAU återkommer till denna fråga i kap 8.

6.4 Cirkulär Det av VAU framlagda förslaget om informativa åtgärder rörande värnpliktsutbildningens civila meritvärde är avsett att utgöra ett led i arbetet på att underlätta de värnpliktigas fortsatta verksamhet efter fullgjord värnpliktstjänstgöring. För att ge den tilltänkta informationen nödig tyngd föreslår VAU att ett särskilt cirkulär utfärdas om värnpliktsutbildningens meritvärde. Cirkuläret bör rikta sig till verk och myndigheter och innefatta en erinran om skyldigheten att vid antagning till utbildning och vid anställning, förutom till gällande bestämmelser och övriga omständigheter av betydelse, ta tillbörlig hänsyn till av vederbörande fullgjord utbildning som värnpliktig och reservbefäl samt viss annan utbildning som behandlas i kap 9 och 10. Hänvisning bör i cirkuläret ske till de arbets- och utbildningsbeskrivningar och betyg som utredningen föreslagit i det föregående. I cirkuläret bör vidare erinras om att råd i frågor, som kan uppkomma i samband med värdering av värnpliktstjänstgöring, ges av KU då det gäller antagning till utbildning och av ett organ med anknytning till AMS varom förslag avges i kap 8, när det gäller anställning inom statlig och statsunderstödd verksamhet. VAU finner det angeläget framhålla att det vore av stort värde om rekommendationer av i tillämpliga delar motsvarande innebörd som cirkulärets kunde utfärdas av kommunförbund, SAF och övriga arbetsgivarorganisationer. 6.5

Sammanfattning

När det gäller värnpliktsutbildningens civila meritvärde krävs liksom i fråga om värdet av all annan utbildning inom samhället enligt utredningens mening en rättvisande information om utbildningens innehåll, omfattning och nivå. Informationen föreslås skola ges dels såsom en mera allmän sådan och dels i form av speciell information. Den allmänna informationen, som bl a

skall klarlägga försvarets demokratisering och modernisering samt den tekniska och taktiska utvecklingens inverkan på värnpliktsutbildningen och på kraven på den enskilde soldaten, avses skola rikta sig till förutom den stora allmänheten - yrkesvägledande och arbetsförmedlande organ, arbetsgivare och utbildningsanstalter, elever i utbildningsväsendet och värnpliktiga. Informationen föreslås ske i massmedia, genom punktvis information i den obligatoriska skolan och gymnasieskolan, i samband med inskrivningen såsom värnpliktig och under första värnpliktstjänstgöringen, genom AMS tidning Arbetsmarknaden, vid förekommande kursverksamhet för företagsledare och personalchefer samt i samband med repetitionsövningsverksamhet. Härutöver föreslår utredningen att sådan information samlas i en publikation med för ändamålet lämpade uppgifter omspännande hela totalförsvaret. Publikationen är avsedd som ett hjälpmedel åt arbetsförmedlings- och anställningsorgan främst för en rättvis bedömning av värnpliktsutbildningen och annan utbildning med anknytning till totalförsvaret. Utformningen av publikationen föreslås skola ske i samverkan mellan civila och militära instanser. För informationen i skolorna föreslår VAU att utbildningspaket om totalförsvaret, innefattande även värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde, på olika nivåer iordningställs och tillhandahålls lärarna. Det är vidare önskvärt att SÖ tillser att undervisning om totalförsvaret sker i motsvarande omfattning i fackskola och gymnasium som i grundskolan. För informationen genom massmedia anser VAU det angeläget att underlag fortlöpande lämnas genom ÖB:s försorg. Vidare bör sådana bestämmelser om försvarsupplysningsverksamheten meddelas att därav klart framgår att denna även skall omfatta värnpliktsutbildningens värde för det civila livet. Den speciella informationen, som skall klarlägga värnpliktsutbildningens innehåll, omfattning och nivå, skall rikta sig till yrkesvägledande och arbetsförmedlande organ, arbetsgivare och myndigheter som bestämSOU 1970: 12

mer om antagning till utbildning. Den skall ges dels i form av särskilda arbets- och utbildningsbeskrivningar rörande värnpliktsutbildningen, dels såsom betyg över värnpliktsutbildningen avsedda för civilt bruk. Beskrivningarna avses skola dels fogas till betygen, dels samlas till en uppslagsbok. Vidare föreslås att - intill dess arbets- och utbildningsbeskrivningar är utarbetade - av VPV uppgjorda befattningstypbeskrivningar fogas till betygen. Utredningen föreslår också att ett särskilt cirkulär utfärdas om värnpliktsutbildningens meritvärde riktat till verk och myndigheter att tjäna som erinran om skyldigheten att vid antagning till utbildning och vid anställning ta tillbörlig hänsyn till vederbörandes utbildning inom totalförsvaret. VAU uttrycker som ett starkt önskemål att rekommendationer av i tillämpliga delar motsvarande innebörd utfärdas av kommunförbund, SAF och övriga arbetsgivarorganisationer.

SOU 1970: 12

7.1 Allmänna

Betyg

synpunkter

Betyg har sedan lång tid tillbaka utnyttjats inom samhället som ett hjälpmedel för information om kunskaper och färdigheter. Vid ansökan om tillträde till utbildning och anställning krävs sålunda i stor utsträckning att den sökande gör en skriftlig ansökan, vartill kan eller skall fogas betyg eller bevis från genomgången utbildning och praktik samt från tidigare anställningar. I sin ansökan kan han då också åberopa andra erfarenheter eller kunskaper än sådana, som han fått efter utbildning eller anställning, t ex utlandsvistelser, s a m t referenser. Ändamålet med en sådan presentation är att den sökande skall kunna åberopa och styrka sin lämplighet eller behörighet. Till många slag av utbildning och anställning kan endast den komma i fråga, som uppfyller fastställda behörighetskrav. I vissa fall får den sökande genomgå psykologiska prov och även direkta kunskapsprov innan slutlig bedömning sker av hans lämplighet. När antalet tillgängliga platser är färre än antalet behöriga sökande, måste vidare ett särskilt urval ske. Vid urval till utbildning sker ofta en rangordning av de sökande med hänsyn till åberopade meriter av betydelse för utbildningen och eventuellt genomgångna prov. Denna rangordning kan ske gemensamt för samtliga sökande eller gruppvis med hänsyn till tidigare genomgången utbildning m m. 80

Vid urval till anställning förekommer också i många fall avskiljande av de sökande efter hand på angivna indikationer om lämplighet. Dessa kompletteras ofta av intervjuer och inhämtande av referenser. Den som har att anta sökande till utbildning eller anställning kan alltså f n få upplysningar om den sökande bl a genom betyg, bevis, sökandens egna uppgifter om personliga data och referenser, genom psykologiska prov och kunskapsprov samt intervjuer. Utbildningsanstalt, myndighet eller företag, där den sökande utbildats eller haft sin verksamhet, kan bidra med presentation av den sökande genom referenser, betyg och bevis. De militära myndigheterna har sedan länge kunnat presentera upplysningar om den värnpliktige från den tid då han fullgjort sin grundutbildning i ett betyg. Med stöd av Kungl Maj:ts beslut och i enlighet med de närmare bestämmelser i ämnet, som utfärdats av försvarsgrenscheferna i samråd med chefen för försvarsstaben, tilldelas sålunda värnpliktig efter avslutad grundutbildning förutom betygen i inskrivningsboken ett för civilt bruk avsett tjänstgöringsbetyg. Sedan år 1950 utdelas betyget emellertid inom armén och flygvapnet i allmänhet dock endast på härom uttalad önskan och inte till värnpliktiga som eljest erhåller avgångsbetyg från värnpliktsutbildning, t ex vissa underofficersuttagna värnpliktiga. Inom flottan erhåller samtliga värnpliktiga obligatoriskt betyget i fråga, medan inom kustartilSOU 1970: 12

leriet värnpliktiga erhåller betyget först efter begäran härom. VAU har granskat bestämmelserna om nämnda tjänstgöringsbetyg för att undersöka om detta betyg kan anses tillräckligt som grundval för en civil mottagare, när det gäller att få en uppfattning om den värnpliktiges prestationer och resultat under värnpliktsutbildningen. VAU har också granskat det nu gällande militära betygssystemet för värnpliktiga för att söka utröna om detta kan utvecklas till att vara de värnpliktiga till bättre hjälp vid deras fortsatta verksamhet i det civila livet efter avslutad grundutbildning. Granskningen har även skett mot bakgrunden av ett konstaterat behov hos såväl det civila utbildningsväsendet som arbetsmarknaden att få klarläggande omdömen om den värnpliktiges under värnpliktstjänstgöringen förvärvade kunskaper och erfarenheter och hans därvid ådagalagda förmåga och möjlighet till anpassning. I detta kapitel berörs först var för sig nuvarande regler för betygsättning inom den civila utbildningssektorn och det civila arbetslivet samt inom krigsmakten. Därefter redovisas framförda synpunkter på betygsättningen av värnpliktiga. Utredningen berör också vissa pågående utredningar på området samt framlägger slutligen sina överväganden och förslag i betygsfrågan. Utredningen kommer där in på val av vitsordsslag, betygsättningssystem och betygsskala, betygets innehåll samt utdelningen av betyg m m. I den fortsatta framställningen menar VAU med relativ betygsättning ett betygsättningssystem, som anger individens placering i förhållande till medelprestationen, och med absolut betygsättning ett system, som utgår från individens prestation i relation till målsättningen. Betygen kan uttryckas antingen med siffror eller med bokstäver.

7.2 Nuvarande regler för betygsättning 7.2.1 Civila utbildningssektorn För grundskola, fackskola och gymnasium tillämpas det relativa betygsättningssystemet SOU 1970: 12 6—914583

med en femgradig skala. Vid folkhögskola förekommer som regel ingen direkt betygsättning utan eleven erhåller på begäran omdömen om studieförmågan i olika ämnesgrupper. Omdömen ges i en fyrgradig skala, varvid yttervärdena blott utnyttjas i undantagsfall. I yrkesskolan har hittills använts det absoluta betygsättningssystemet i en sjugradig skala. I prop 1968: 140 har emellertid den framtida betygsättningen inom denna skolform föreslagits böra utredas närmare. Riksdagen har i skrivelse 1968: 404 anslutit sig till förslaget. I övrigt föreskrivs inom skolväsendet absolut betygsättning i en som regel sjugradig skala. Detta gäller bl a vissa äldre skolformer, som är under avveckling fram till 1972, samt fackutbildningsanstalter, dvs utbildningsanstalter inriktade direkt på utbildning för bestämda yrken exempelvis tekniska utbildningsanstalter. I vissa fall utfärdas i stället för betyg certifikat, som ger vederbörande viss behörighet. Vid universitet och högskolor är betygsättningen inte enhetlig- Det absoluta betygsättningssystemet tillämpas emellertid i de flesta fall. I den mån gradering förekommer varierar skalorna. Betyget utgör en bekräftelse på att vederbörande inhämtat ett visst mått av kunskaper enligt fordringarna för just det betyget. Det förekommer också en inofficiell gradering, varigenom särskild skicklighet kan markeras. I kungörelsen den 28 mars 1969, nr 50, har utfärdats nya bestämmelser om utbildningen vid de filosofiska fakulteterna. Dessa innebär bl a att de hitintills vanligen förekommande sluttentamina omfattande relativt stora avsnitt av studiekursen för vederbörande betygsgrad har ersatts med prov på kurser och kursavsnitt. Vid betygsättning av dessa prov skall användas en tregradig skala med vitsorden icke godkänd, godkänd och väl godkänd. Studerande som godkänts i samtliga prov för alla kurser i en studiekurs får för densamma något av betygen godkänd och väl godkänd. Studerande som uppfyllt fordringar för examen får på begäran examensbevis. Vid den utbildning, som efter grundsko81

lan kan erbjudas inom den privata sektorn vid företags- och industriskolor, vid institut eller vid kurser av olika slag, används som regel absolut betygsättning i en sjugradig skala. Övrig utbildning inom den civila offentliga liksom inom den privata sektorn kan oftast betecknas som vidareutbildning eller fortbildning. Den genomförs av myndigheterna och företagen centralt eller som inomverksutbildning. Inom den privata sektorn är den ofta centralt ordnad av t ex SAF, Sveriges industriförbund eller av institut och föreningar som Mercuri-Institutet, Sveriges verkstadsförening, Svenska teknologföreningen m fl. Utbildning bedrivs även i personalorganisationernas och andra organisationers regi. Som regel sker ingen betygsättning efter denna utbildning utan vederbörande erhåller efter genomgången utbildning ett intyg e d. 7.2.2 Arbetslivet I statstjänstemannastadgan och stadgan om vissa tjänstemän hos kommuner m fl finns föreskrifter om myndighets skyldighet att på begäran av tjänsteman utfärda intyg om hans tjänstgöring hos myndigheten. Angivna regler omfattar således inte skyldighet att utfärda betyg. För vissa statliga och icke-statliga tjänstemän finns i vissa fall föreskrifter om betyg i annan stadga eller annat beslut av Kungl Maj:t. Så är t ex fallet för tjänstemän vid länsstyrelser, viss polispersonal och militär personal samt för lärare. Utöver sådana bestämmelser saknas enhetliga riktlinjer för myndigheterna att utfärda betyg eller intyg över anställning inom civil offentlig förvaltning. Inte heller finns generella regler om vilka uppgifter som bör lämnas i betyg och intyg eller hur dessa handlingar bör utformas. Inom den privata sektorn har i rättsavgöranden fastslagits att varje anställd har rätt att på begäran erhålla ett tjänstgöringsbetyg, när anställningen upphör. Någon gemensam form för betygsättning och värdering finns dock inte. Inom industrin - fram-

förallt inom större företag - har dock en viss praxis utvecklats. Denna innebär i stort sett att arbetare vid avgång från anställning, som varat minst två månader, erhåller betyg i uppförande och arbetskunnighet, vanligen på särskilt formulär, medan tjänstemän erhåller ett beskrivande betyg med omdömen om egenskaper, färdigheter och yrkesskicklighet. Vissa föreskrifter om betyg finns också inom den privata sektorn. För arbetare vid verkstäder anslutna till Sveriges verkstadsförening finns sålunda föreskrivet i verkstadsreglerna att arbetare vid avflyttning skall erhålla ett avflyttningsbetyg med uppgifter om tidpunkten för antagning och avflyttning, arbetsuppgifter, senast gällande timlön samt vitsord om arbetsskicklighet och uppförande. För kortare tid än två månader utfärdas inte betyg men väl intyg om arbetsanställning. I arbetsledarnas och industritjänstemännens avtal med SAF föreskrivs vidare att, när uppsägning skett, arbetstagaren äger rätt att senast en vecka efter därom gjord framställning erhålla ett tjänstgöringsbetyg, som utvisar den tid han varit anställd hos arbetsgivaren, de arbetsuppgifter han haft sig förelagda, samt, om så begärs, vitsord beträffande arbetets utförande. 7.2.3 Krigsmakten Inom krigsmakten förekommer betygsättning av såväl fast anställda som värnpliktiga. VAU behandlar här endast betygsättning av värnpliktiga som utbildas enligt värnpliktslagen och av dem som utbildas för reservanställning. Härutöver redovisar VAU omvandlingsregler för vissa betyg inom marinen. Då annat ej anges avser redovisningen förhållanden vid armén. Beträffande de värnpliktiga avges för internt militärt bruk betyg i form av militärt vitsord efter fullgjord grundutbildning. Betyg lämnas också efter avslutat skede eller period av grundutbildning, om skedets eller periodens målsättning innebär användbarhet i krigsbefattning, efter en krigsförbandsvis övning samt eljest då särskild registrering av den värnpliktiges krigsanvändbarhet är SOU 1970: 12

Nu gällande betygsskalor inom krigsmakten Uttryck för Sifferbetyg

Uppförande

Allmän duglighet

Tjänstbarhet

10 9— 8 7— 5

Mycket gott Gott Tillfredsställande Mindre tillfredsställande

Mycket stor Stor Tillfredsställande Mindre tillfredsställande

Mycket god God Tillfredsställande Mindre tillfredsställande

4— 0

påkallad. Det militära vitsordet införs i den värnpliktiges inskrivningsbok och upptar betyg i uppförande, allmän duglighet samt tjänstbarhet i angiven tjänst och befattning. Vitsordet är uttryck för bedömning av den värnpliktiges krigsanvändbarhet och utgör underlag för krigsplacering. Betygsättningen är absolut och i en elvagradig skala. Officersuttagna och vissa underofficersuttagna värnpliktiga samt vissa värnpliktiga i specialtjänst får dessutom särskilda avgångsbetyg som, utöver betyg i uppförande och lämplighet, också upptar betyg i övningsgrenar och ämnen. Efter avslutad grundutbildning kan som tidigare sagts de värnpliktiga, som inte erhåller avgångsbetyg, på begäran erhålla ett tjänstgöringsbetyg för civilt bruk på särskild blankett. Detta b;tyg är en direkt översättning av de militära vitsorden där sifferbetygen har utbytts mot verbalt uttryckta betyg i en fyrgradig skala. Betygsblankctten återges på sid 84 och betygsskalorna framgår av ovanstående tabell. För att ge en föreställning om hur militära och civila betyg kan jämföras återger VAU i det följande en av chefen för mari-

nen efter samråd med MPI och SÖ:s provinstitut fastställd omvandlingstabell för översättning av militära och civila betyg i allmänna läroämnen till civila resp militära betyg. Denna tabell skall enligt marinorder tills vidare tjäna som vägledning, då betyg i allmänna läroämnen ges och värderas inom marinen. I enkäter m m framförda synpunkter på betygsättningen av värnpliktsutbildning Vad beträffar betygsättningen av de värnpliktiga har VAU i tidigare omnämnda enkäter och intervjuer med AMS, länsarbetsnämnderna, SAF, vissa företag samt med värnpliktiga sökt få belyst hur man bedömt den militära betygsättningen och i de fall denna inte ansetts tillfredsställande, vilka åtgärder som borde vidtas för att förbättra densamma. Av de synpunkter som framkommit i nämnda undersökningar och som närmare återgivits i kap 3 kan framhållas följande. Av enkäten med AMS och länsarbetsnämnderna framkom att en omläggning av det militära betygsättningssystemet till det

Omvandlingstabell vid betygsättning inom marinen Femgradig skala

Fem 7% 1

Militära betyg Bokstavsbetyg

10 A 1%

9,5

8,5

AB a 6% 24%

7,5 BA 38%

6,5 B 24%

Noll 2

Ett 7%

Två 24%

Tre 38%

Fyra 24%

5,5

5 BC 6%

4,5

3,5

3 C ri °/ /o

1 Procentfördelningen 7, 24, 38, 24 och 7 är den normalfördelning som används inom det civila skolväsendet 2 Betyget Noll ges i extremfall och endast i gymnasiet

SOU 1970: 12

TJÄNSTGÖRINGSBETYG för värnpliktig

(tjänstegrad, registreringsnummer, fullständigt namn) född den

som

/

19 —

/

19.

tjänstgjort vid och därvid utbildats till (tjänstgjort såsom) erhåller vid avslutad tjänstgöring följande betyg för uppförande för allmän duglighet för tjänstbarhet den

19..

De betyg som lämnas värnpliktiga äro

för uppförande

för allmän duglighet och tjänstbarhet

Mycket gott Gott Tillfredsställande Mindre tillfredsställande

Mycket stor Stor Tillfredsställande Mindre tillfredsställande

SOU 1970: 12

civila skolväsendets normer skulle underlätta en jämförelse mellan betyg från militär och civil utbildning. Ett obligatoriskt tilldelande av betyg till samtliga värnpliktiga efter grundutbildningen skulle också öka kännedomen om den militära utbildningen och dess omfattning. Av svaren på rundskrivelsen till delägande företag i SAF framgick att den effektivaste åtgärden för att förbättra värderingen av den militära utbildningen ansågs vara, att varje värnpliktig utan anfordran obligatoriskt tilldelades ett detaljerat betyg med beskrivning av genomgången utbildnings innehåll och omfattning. Betygen borde uttryckas i en med det civila undervisningsväsendet gemensam betygsskala. I samband med sina svar föreslog vissa företag att, när så var möjligt, militära tjänstgöringsbetyg och intyg borde förses med arbetsmarknadsverkets kodifiering för närmast motsvarande civila befattning. Vid de muntliga intervjuerna med vissa företagare framkom att den militära betygsättningen ansågs otillfredsställande som information och att det skulle vara synnerligen värdefullt om alla värnpliktiga obligatoriskt tilldelades ett för civilt bruk avsett betyg, varav framgick utbildningens innehåll och omfattning. Man ansåg att betyget antingen borde ges som ett beskrivande tjänstgöringsbetyg eller i en femgradig skala enligt det civila skolväsendets normer. Svaren från de intervjuade värnpliktiga jttryckte önskemål om noggrannare och mera differentierade betyg avpassade för civilt bruk. Dessa betyg borde tillställas den värnpliktige också utan härom uttalad önskan. 7.3 Pågående utredningar rörande betyg m m På betygsområdet pågår som tidigare nämnts flera betydelsefulla utredningar rörande civila och militära betyg samt beträffande urval. Sålunda har K U enligt sina direktiv att ta ställning till urvals- och betygsfrågor inom utbildningsväsendet och därvid bl a föreslå den närmare utformningen av reglerna för rangordning samt pröva frågan om skolSOU 1970:12

betygets prognosvärde. Problemet hur urval skall ske bland sökande med starkt avvikande utbildningsbakgrund behandlas även i direktiven där det också sägs att KU bör eftersträva att kompetensreglerna för utbildningsväsendet i sin helhet blir så enhetliga och likartade som möjligt. De för VAU: s bedömanden betydelsefulla resultat som följt av KU: s arbete hittills har behandlats i kap 5. YB har avlämnat tre betänkanden. I prop 1968: 140 har departementschefen vid ställningstagandet till YB:s betänkande III anfört följande i fråga om betyg. I yrkesskolan gäller fn den sjugradiga sk absoluta betygsskalan som i övrigt avskaffades i och med införandet av grundskolan, det nya gymnasiet och fackskolan. YB föreslår nu att en femgradig relativ betygsskala införs. Klart är att eleverna i yrkesutbildningen i allmänna ämnen bör bedömas på samma sätt som elever i t ex fackskolan. I dessa ämnen bör således relativ betygsättning tillämpas. I fråga om yrkestekniken bryter sig meningarna starkt i remissyttrandena. SÖ och ett antal företrädare för avnämarsidan vänder sig mot YB och förordar en absolut betygsättning som skall anknyta till vissa objektiva normer. Hur sådana normer skall utformas framgår emellertid inte av remissvaren. Det är därför svårt att nu slutgiltigt behandla denna fråga. Det får ankomma på SÖ att genom fortsatta undersökningar och överväganden ge underlag för ett mera definitivt ställningstagande. Vad beträffar betyg vid anställning kan nämnas att chefen för dåvarande civildepartementet år 1966 har tillkallat en sakkunnig för att utreda frågan om normer för betyg och intyg över anställning inom den statligt reglerade offentliga förvaltningen. Den sakkunnige arbetar under benämningen betygsutredningen. I direktiven sägs bl a att utredningen i första hand bör avse vilka uppgifter som bör lämnas i betyg och intyg och den närmare utformningen av sådana handlingar. Vidare bör ståndpunkt tas till frågan när betyg resp endast intyg skall utfärdas. Även omfattningen av myndighets skyldighet att utfärda betyg eller intyg bör övervägas. Den sakkunnige bör pröva förutsättningarna för en samordning av förekommande vitsordssystem så långt det är möj85

ligt, då detta är förutsättningen för en praktiskt tillämpbar jämförande bedömning av olika tjänstemän. Vidare bör prövas vem som i olika fall skall ha skyldighet att å myndighetens vägnar utfärda betyg och intyg. Likaså bör den sakkunnige, med utgångspunkt i behovet av kontinuitet etc, överväga behovet av ett system av generella bestämmelser för kontinuerliga bedömningar liknande det system som används i fråga om viss fast anställd militär personal. Inom den privata sektorn har frågan om anställningsbetyg också varit aktuell. Denna fråga har tagits upp i en skrift från PA-rådet, Hur man skriver tjänstgöringsbetyg. I denna skrift ges rekommendationer som innebär en standardisering av tjänstemannabetygens form och innehåll. I vissa fall anses dessa rekommendationer kunna följas även vid betygsättning av kollektivanställd personal. Förslagen bygger på att betygen intar en central och helt grundmurad nyckelställning i vårt lands totala personalomsättning och på att varje anställd har rätt att erhålla betyg. Syftet är att göra betyget säkrare som informationskälla, att tillgodose ett rättvisekrav och en personalekonomisk målsättning, så att individens fulla kapacitet kan helt utnyttjas. I skriften förordas utförliga arbetsbeskrivningar i betygen vid sidan av vitsord. Betyg bör vidare grundas på en så enhetlig värdeskala som möjligt. Om negativa vitsord skulle förekomma, föreslås att införandet i betyget diskuteras med arbetstagaren. Inom krigsmakten har den för militärt bruk avsedda betygsättningen, när det gällt värnpliktiga och för övrigt också fast anställd personal, varit föremål för översyn. När det gäller betygsättningen för värnpliktiga har översynen närmast varit att beteckna som provisorisk i avbidan på resultat av en utredning som pågår inom MPI. Som motiv för detta arbete har bl a angivits önskemål om en ökad möjlighet till fortlöpande kontroll av värnpliktsuttagningen och om en mera entydig och rättvis värdering av värnpliktsutbildningsresultaten än den nuvarande. I en särskild utredning är befordringsför86

farandet m m inom krigsmakten under översyn.

7.4 Utredningens överväganden och förslag 7.4.1 Allmänna överväganden. Val av vitsordsslag Utredningen har granskat nuvarande betygsättning av värnpliktsutbildningen mot bakgrunden av de i föregående avsnitt återgivna uppgifter, som lämnats av arbetsgivare m fl och de värnpliktiga själva. Av dessa uppgifter framgår att nuvarande betygsättning inte har ansetts tillfredsställande. Den utveckling, som pågår inom såväl det civila som det militära betygsområdet och som också berörts i det föregående, har även tagits i beaktande vid utredningens bedömningar. Utredningen har vid sina överväganden först ställt frågan, om betyg är den rätta formen av vitsord när det gäller att bedöma resultatet av genomgången värnpliktsutbildning. Vägledande vid meritvärdering av militär utbildning för civilt bruk bör vara, att såväl principer som former för sådan värdering skall ansluta till såväl det civila utbildningssystemets som det civila arbetslivets allmänna principer och regler. Detta har allmänt varit utgångspunkten för vad VAU i det följande anför och föreslår. Presentation av meriter, som förvärvats genom utbildning eller anställning, kan som tidigare anförts den avlämnande parten utbildningsanstalten eller arbetsgivaren - ge genom referenser, betyg eller bevis. Referenser utnyttjas i stor utsträckning vid antagning till anställning men kommer mera sällan i fråga vid tillträde till utbildning. Referenser blir som tidigare framhållits lätt beroende av subjektiva värderingar. - Även betyget kan emellertid vara bristfälligt som rättvis värdemätare, då subjektiv bedömning i ett betyg inte helt går att undvika. - Referenserna har vidare den svagheten att möjligheterna att lämna korrekta uppgifter minskar snabbt, när genomgången utbildning eller avslutad anställning ligger SOU 1970: 12

några år tillbaka i tiden. Referensgivning ger inte den bedömde tillfälle att ta del av bedömningen och inte heller möjlighet att förfoga över densamma. Betyg är i dessa avseenden bättre, då den betygsatte direkt erhåller värderingen och själv kan förfoga över densamma. I och för sig anser VAU att ett objektivt bevis utan direkta värderingar om genomgången utbildning är att föredra. Man kan emellertid knappast förutsätta att ett av många framfört önskemål, om att tillträde till utbildning och antagning till anställning skulle grundas enbart på bevis om tidigare genomgången utbildning eller innehavd anställning, skall kunna tillgodoses inom överskådlig framtid. VAU har med anledning av dessa förhållanden funnit det nödvändigt att i nuläget acceptera betyg som informationsmedel. I detta sammanhang kan också konstateras, att värderingen av utbildningen vid grundskolan sker genom betyg och att i direktiven till KU sägs att intagningsbestämmelser till fortsatt utbildning i första hand skall bygga på slutbetygen från skolan. Synpunkter som lagts fram av KU:s expertgrupp i KU:s betänkande III, nämligen att betyget trots sina brister dock f n är det bästa tillgängliga prognosinstrumentet och dessutom det instrument som har största förutsättningar att kunna förbättras, talar även för betyg. Den statliga betygsutredningen arbetar också under förutsättningen att anställningsbetyg skall finnas framgent. Även den omständigheten, att man inom det privata näringslivet, trots allt större satsning på psykologiska prov, i fortsättningen räknar med betyg som ett av huvudmedlen vid urvalsförfarande, motiverar att betyg bör ges för värnpliktsutbildning att tjäna som bedömnings- och urvalsgrund för tillträde till civil utbildning eller anställning. Inom krigsmakten finns som tidigare beskrivits olika former av betyg. Som nyss angivits har de betyg, som ges i form av militära vitsord i den värnpliktiges inskrivningsbok, varit föremål för viss översyn och viss utredning i ämnet pågår också inom SOU 1970: 12

MPI. VAU har vid sina kontakter med MPI och andra berörda myndigheter framhållit vikten av att anpassning till den civila sektorn på betygsättningsområdet eftersträvas, då vitsorden enligt VAU:s uppfattning skall kunna läsas och bedömas på samma sätt oavsett om kunskaper och erfarenheter erhållits genom civil eller militär utbildning. VAU har dock därvid betonat att det inte är VAU: s mening att en sådan anpassning skall ske så att huvudsyftet för den militära organisationen - att åstadkomma ett för det militära systemet effektivt urvals- och placeringsinstrument åsidosätts. Det tjänstgöringsbetyg som den värnpliktige på begäran kan erhålla efter sin grundutbildning utgör en översättning av de militära vitsorden i inskrivningsboken. Det skapades under beredskapstiden och hat sedan dess inte väsentligt förändrats eller omprövats. Den militära utbildningens omfattning och inriktning framgår inte och detta betyg bygger genom anknytning till de militära vitsorden i inskrivningsboken på en betygsskala, som avviker från den civila. Betyget är därför svårt att utnyttja i civila sammanhang. De betyg som erhålls efter befäls- eller specialutbildning är ofta urförligare och lättare att tolka än nyssnämnda för civilt bruk avsedda tjänstgöringsbetyg och därmed i många civila sammanhang till stor nytta. Men de nuvarande rent militära betygen och vitsorden är som anförts - med undantag av tjänstgöringsbetyget - avsedda och skapade för internt militärt bruk, bl a för krigsplacering. De är därför inte lämpliga som intagningsinstrument eller kompetensbevis inom den civila sektorn. För flertalet avnämare medger de blott en allmän bedömning av den värnpliktiges egenskaper och kunskaper, då varken utbildningens innehåll och omfattning eller betygens innebörd och värde är allmänt kända. Härtill kommer att olikheter f n förekommer mellan försvarsgrenarna beträffande vilka ämnen som betygsätts, betygskoefficienter osv. I de fall avgångsbetyg ges medtas i betyget i ett flertal fall inte ämnen med uppenbarligen värdefulla civila referenser. Bland de

värnpliktiga, som inte erhåller avgångsbetyg, finns många som genomgått utbildning med direkt civil anknytning. De nuvarande betygen över militärutbildning fyller sålunda inte de krav, som enligt VAU: s uppfattning bör uppställas på information om värnpliktsutbildningens sakliga civila meritvärde. För att avhjälpa bristerna härvidlag har VAU, som redan angivits, funnit det nödvändigt att det vid sidan om vitsorden i inskrivningsboken skapas ett nytt för civilt bruk avsett betyg. Detta betyg skall kunna tjäna som underlag för bedömning av värnpliktsutbildningens meritvärde när det gäller såväl tillträde till civil utbildning som civil anställning. Det bör innehålla upplysningar om allt av betydelse för det civila livet som den värnpliktige tillgodogjort sig under grundutbildningen i form av kunskaper och erfarenheter. Då detta betyg på bästa sätt skall informera den som efter värnpliktsutbildningen mottar den värnpliktige i det civila livet, antingen det är en företrädare för privat eller offentlig utbildning eller är en privat eller offentlig arbetsgivare, har VAU funnit att ett av de främsta kraven på betyget är att det blir så jämförbart som möjligt med betyg inom det civila samhället. Betyget bör därför till sin formellt tekniska uppbyggnad korrespondera med inom det civila samhället använda betyg. VAU har med hänsyn härtill bl a övervägt frågorna, vilket betygsättningssystem och vilken betygsskala som bör användas. Dessa spörsmål behandlas närmare i det följande. 7.4.2 Betygsättningssystem och betygsskala Inom det civila obligatoriska skolväsendet förekommer som nämnts två betygsättningssystem nämligen det absoluta och det relativa. Begreppen underkänd och godkänd skall inte förekomma inom det relativa systemet. Ett relativt betyg ger sålunda inte absolut belägg för att en viss kunskapsmängd inhämtats men anses i förhållande till det absoluta betyget i stället ge en säkrare relation till övriga betygsatta samt ett bättre uttryck för vederbörandes studieprognos. 88

Vid bedömning av lämpligaste betygsättningssystem måste hänsyn tas till utbildningsmål och vad betyget skall användas till. En direkt yrkesinriktad utbildning måste uppställa absoluta utbildningsmål och betygen måste också ange hur vederbörande tillgodogjort sig utbildningen. Betydelsen härav för såväl arbetsgivare som arbetstagare är uppenbar. Arbetsgivaren är ansvarig såväl för att arbetstagarna inte utsätts för risker, t ex för olycksfall genom bl a anställning av inkompetent personal, som för att produktionsresultatet både kvantitativt och kvalitativt blir det bästa möjliga. Det är därför nödvändigt att arbetsgivaren genom betygen har möjlighet att bedöma om sökanden uppfyller de krav som uppställts på aktuell befattning. För den arbetssökande är det också angeläget att kunna ge bevis på att han är behörig och i konkurrens med andra sökande lämpligast för befattningen. Av vikt är att allmänhetens intressen tillvaratas. Ett exempel är anställning i vårdyrke, där patienterna kan ställa berättigade krav på personalens kompetens och lämplighet, ett annat är anställning inom kommunikationsväsendet. Inom grundskola, fackskola och gymnasium ger utbildningsplanerna i många ämnen lärarna viss valfrihet i undervisningen, varför kunskapskraven inte kan sägas vara absoluta. När det gäller yrkesskolan är utbildningsplanerna mera bindande och målen i allmänhet absoluta, även om all utbildning inte är strängt yrkesinriktad p g a att utbildningssektorerna gjorts vida för att medge ett senare träffat definitivt yrkesval. VAU anser att ett renodlat relativt betygsättningsssystem f n knappast torde kunna genomföras inom hela samhället. Arbetslivets krav på yrkeskunskap är i allmänhet absoluta. Ett relativt betyg måste för att möta dessa krav kompletteras med en uppgift om att ett visst fixerat kunskapsmått inhämtats. Inom krigsmakten är betygsättningen rörande värnpliktsutbildningen f n absolut. Betygsbedömningen måste i princip inom försvaret vara lika inom hela landet. AnledSOU 1970: 12

ningen härtill är att möjlighet måste finnas att på ett riktigt sätt omplacera de värnpliktiga. Som exempel kan tagas en värnpliktig bosatt i Norrland, som fullgör sin grundutbildning vid ett norrländskt förband. Om denne värnpliktige senare flyttar till Sydsverige, kommer han troligen att omplaceras till ett sydsvenskt förband och därvid erhålla samma krigsbefattning, som han tidigare innehade i norrlandsförbandet. Det är då nödvändigt att den nya truppregistreringsmyndigheten skall kunna förlita sig på den värnpliktiges tidigare erhållna betyg, som redovisar hans användbarhet. De militära utbildningsmålen är alltså i princip - i den mån de är mätbara - absoluta. Utbildningsplanerna medger i fråga om innehåll och omfång i princip ingen valfrihet för den militäre utbildaren, som dessutom är hänvisad till över hela landet gällande reglementen och läroböcker. Däremot ges utbildaren ganska stor frihet i sättet att bibringa de värnpliktiga de aktuella kunskaperna. Betygen blir jämförbara genom att de värnpliktiga obligatoriskt genomgår s k soldatprov, som är gemensamma över hela landet. Soldatproven förekommer i de flesta utbildningsgrenar och ämnen. Proven utnyttjas för betygsättning av den enskilde soldaten efter bestämda betygsmallar. Därutöver finns också en väl utbyggd inspektionsverksamhet. Inspektioner sker under utbildningen kontinuerligt av kompanichef, bataljonschef, förbandschef, militärbefälhavare, truppslagsinspektör och försvarsgrenschef. Vid dessa inspektioner förekommer ofta likartade prov, som möjliggör för den inspekterande att verkställa jämförelser mellan olika utbildande myndigheters resultat. Någon förändring i princip av nuvarande militära betygsättningssystem, såvitt rör de betyg den värnpliktige erhåller i sin inskrivningsbok och i övrigt för militärt bruk, är ur de synpunkter VAU har att anlägga inte erforderlig då betygen - även om de är absoluta - dock i princip är jämförbara. Däremot ifrågasätter VAU om man inte vid militär betygsättning borde övergå från en elvagradig (0-10) till en normalfördelad femgradig skala, som alltmer tillämpas inSOU 1970:12

om det civila utbildningsväsendet. Om man bestämmer sig för en femgradig skala får man dock iaktta den skillnaden i förhållande till det civila livet som ligger däri att det i det militära som regel blir selekterade grupper som betygsätts och att därför inte alla betygsgraderna alltid kommer att användas. Sålunda har de värnpliktiga, som genomgått befäls-, yrkes- eller specialutbildning, uttagits först efter särskilda prov vid inskrivningen och i vissa fall även i samband med påbörjad tjänstgöring. Detta torde i och för sig garantera att så gott som samtliga dessa värnpliktiga skall klara utbildningen på godtagbart sätt. En värnpliktig som inte uppfyller ställda krav blir automatiskt placerad i annan, lägre befattning, vartill hans kunskaper och färdigheter bedöms räcka. Härvid sätts betygen med hänsyn till denna lägre befattning. Följden blir att vid införandet av en femgradig skala i princip endast betygen 2-5 kommer till användning. De som i normalfördelningen tilldelas betyget 1 har i princip redan avskilts till närmast lägre utbildningsnivå. En motsvarande situation föreligger i vissa fall inom det civila skolväsendet. Sålunda gäller för de elever inom gymnasiet, som valt grekiska, inte den vanliga normalfördelningen av betygen, eftersom det här rör sig om en selekterad grupp. För krigsmakten kommer ett införande av en femgradig skala att leda till att hela skalan 1-5 blott kommer att utnyttjas för värnpliktiga i befattningar, där någon omplacering till lägre befattning inte kan ifrågakomma. Någon för all samhällets verksamhet gemensam ordning för betygsättning finns som framgår av tidigare redovisning inte. Betygen är i regel avfattade på olika sätt beroende på om de lämnas efter utbildning eller efter anställning. VAU har noga övervägt om det för civilt bruk avsedda betyget över värnpliktstjänstgöringen bör ansluta sig till de civila skolbetygen eller till betyg från civil anställning. Då värnpliktstjänstgöringen till övervägande del utgörs av utbildning finner VAU att betygsättningen i princip bör ansluta sig till vad som gäller 89

för det civila utbildningsväsendet. Inom det civila skolväsendet är, om man bortser från yrkesskolan, där i avbidan på slutligt beslut absolut betygsättning tillämpas, betygsättningen i huvudsak relativ och betygsskalan femgradig. På den militära sidan är som tidigare anförts däremot betygsättningssystemet absolut och skalan i regel elvagradig. Vad gäller det betygsättningssystem, som bör gälla för det av VAU föreslagna betyget för civilt bruk, vill VAU framhålla följande. Värnpliktsutbildningen är enligt VAU: s uppfattning närmast att jämföra med den utbildning som i yrkestekniska ämnen förekommer inom yrkesskolan. Betygsättningen inom yrkesskolan är under prövning och har bl a behandlats i prop 1968: 140. Av departementschefens uttalande i nämnda proposition över YB:s betänkande framgår, som tidigare relaterats, att betygsättningen av yrkesskoleeleverna i allmänna ämnen bör ske efter samma normer som gäller för skolväsendet i övrigt. I dessa ämnen bör således, enligt detta uttalande, relativ betygsättning tillämpas. Beträffande betyg för de yrkestekniska ämnena har SÖ och ett antal företrädare för avnämarsidan, bl a näringslivet, i remissvar över betänkandet förordat en absolut betygsättning, som skall anknyta till vissa objektiva normer. Departementschefen, som inte slutgiltigt behandlat frågan, har funnit det ankomma på SÖ att genom fortsatta undersökningar och överväganden ge underlag för ett mera definitivt ställningstagande. VAU ansluter sig till de synpunkter som framförts bl a av SÖ och anser sålunda att det för civilt bruk avsedda betyget bör grunda sig på det absoluta betygsättningssystemet. En sådan anknytning till objektiva normer syns också, som framgått av det föregående, tillgodose näringslivets önskemål. Beträffande frågan om den betygsskala som bör gälla för det av VAU förordade betyget har VAU övervägt om en tregradig eller femgradig skala borde utnyttjas. I en tregradig skala skulle i så fall vitsorden bli: väl tillgodogjort sig, tillgodogjort 90

sig och genomgått utbildningen eller: väl lämpad, lämplig och mindre väl lämpad för befattning. Motsvarande tregradiga skala har som tidigare beskrivits införts vid betygsättning inom de filosofiska fakulteterna. Även om VAU anser att en tregradig skala i princip ger mindre utrymme för subjektiv bedömning och alltså såtillvida vore att föredra, finner utredningen att, då sifferbetyget i en femgradig skala syns bli helt genomfört inom skolväsendet och detta slags betyg är känt av större delen arbetsgivare och arbetstagare, betyget för civilt bruk från värnpliktsutbildningen bör sättas i en femgradig sifferskala. Då de av VAU föreslagna för civilt bruk avsedda betygen i de flesta fall kommer att sättas jämsides med de för internt militärt bruk avsedda betygen, är det i och för sig till fördel för betygsättaren, om inte blott samma betygsättningssystem utan även samma skala gäller för såväl de för civilt som de för militärt bruk avsedda betygen. VAU vill därför förorda att man internt inom det militära betygsättningssystemet övergår till en femgradig skala. VAU finner att en sådan åtgärd endast skulle innebära en formell teknisk förändring, som inte inkräktar på det militära systemets interna möjligheter till en lämplig betygsättning. 7.4.3 Betygets innehåll Vad beträffar det för civilt bruk avsedda betygets innehåll vill VAU först behandla frågan om de delbetyg, som bör ingå i detta obligatoriska betyg. VAU har därvid ingående övervägt om det är lämpligt med ett omdöme om den värnpliktiges uppförande. VAU anser att avgivande av ett uppförandebetyg blir ett omotiverat avvikande i förhållande till utvecklingen inom det civila utbildningsväsendet och anser därför att ett sådant betyg inte skall förekomma. Att återge inskrivningsbokens vitsord för tjänstbarhet i angiven tjänst och befattning i betyget anser VAU värdefullt och föreslår därför ett delbetyg benämnt tjänstbarhet i befattningen. Den värnpliktige ges härigeSOU 1970: 12

nom möjlighet att för en civil avnämare lämna bevis om sina förutsättningar att allmänt motsvara de krav som ställs på honom i en förelagd uppgift. Samtidigt är ett sådant delbetyg ett uttryck för hur den värnpliktige anpassat sig till den i värnpliktsutbildningen ingående arbetslivsverksamheten - allmänvärde. Numera tjänstgör de värnpliktiga under längre tid i avsedd krigsbefattning och därunder prövas och bedöms de kontinuerligt. Detta gäller i princip vid samtliga försvarsgrenar och för alla värnpliktskategorier. Den utredning om militär betygsättning, som pågår inom MPI, kommer enligt vad VAU inhämtat eventuellt att utmynna i förslag om bl a en mer systematisk personalbedömning som grund för betyg. Detta kan medföra att militära tjänstbarhetsbetyg blir mer användbara även utanför försvaret. VAU föreslår vidare att värnpliktig som undergått befälsutbildning erhåller ett delbetyg i ledarförmåga. VAU bedömer det vara av särskild betydelse att den civile mottagaren erhåller upplysning om den befälsutbildade värnpliktiges förmåga i ledarskap. Som tidigare påvisats kan den moderna militära utbildningen innehålla en kvalificerad skolning i ledarskap inom ramen för en demokratisk människouppfattning. Den innehåller väsentliga partier som syns vara av generell betydelse för ledarutövning även i civila sammanhang. Det betyg som här åsyftas bör avse vederbörandes insikter och förmåga i relevanta delar av ämnena truppföring och trupputbildning samt i förekommande fall psykologi. Det som skall bedömas i detta delbetyg bör vara förmågan att leda och undervisa, inte med stöd av grad och ställning utan genom samarbete, initiativ och ansvar samt förmåga till personalvård. Rent militära kunskaper i taktik m m bör inte få påverka detsamma. Betyget skall sättas efter särskilda normer. Den militära myndigheten bör vid utarbetandet av dessa ha tillgång till och stöd av civil expertis på arbetslednings- och personalbehandlingsfrågor. Delbetyg i yrkesgrenar och ämnen skall sådan värnpliktig kunna erhålla, som under SOU 1970: 12

värnpliktstjänstgöringen genomgått yrkes- eller annan särskild utbildning av sådan omfattning, att densamma varit föremål för särskild bedömning under värnpliktsutbildningen. Detta delbetyg skall, liksom delbetyget i ledarförmåga, avse vederbörandes insikter och förmåga i de delar av utbildningen, som är av direkt värde för civilt bruk och som specificeras på den arbetsoch utbildningsbeskrivning, som föreslås bli fogad vid det för civilt bruk avsedda betyget. Med hänsyn till utbildningens innehåll i varje särskilt fall kan ett eller flera delbetyg komma i fråga. De ovan föreslagna delbetygen i ledarskap samt i yrkesgrenar och ämnen kommer som framgått inte att ha någon direkt motsvarighet i betyg avsedda för internt militärt bruk. De är i stället betyg som sätts enkom för att tjäna till upplysning för civila avnämare rörande kunskaper och färdigheter av civil betydelse förvärvade under värnpliktsutbildningen. På betyget bör också finnas plats för övriga upplysningar av intresse. Här bör anges eventuella förtroendeuppdrag som den värnpliktige innehaft, exempelvis som kompaniassistent eller ledamot av förbandsnämnden. Vidare kan betygsättaren här på eget initiativ ange andra omständigheter som kan anses utgöra en merit för den värnpliktige, t ex att han upprätthållit en befattning, som han inte varit utbildad för och som inte framgår av betyget i övrigt. Likaså kan efter framställning av den värnpliktige anteckning göras på betyget att han genomgått viss utbildning eller tjänstgjort i viss befattning som inte annars skulle angetts. Även upplysningar om längre tids frånvaro från utbildningen p g a sjukdom m m, som kan ha påverkat betyget eller ha betydelse vid bedömning av betyget, bör anges, om detta kan tjäna till en mera rättvisande bedömning än vad eljest skulle varit fallet. I de fall utbildning för värnpliktig avbrutits, kan vidare upplysning härom lämnas i betyget, varvid även bör kunna anges skälen härför och omfattningen av genomförd utbildning. Samma sak gäller för värnplik91

tig som genomgått fullständig utbildning men på grund av skada e d erhållit annan befattning än den vartill utbildningen syftat. Sådana upplysningar bör anges blott i de fall de kan tjäna till att på ett för den värnpliktige rättvisande sätt ange vissa omständigheter, som påverkat hans utbildning. De bör meddelas endast efter den värnpliktiges hörande. Utredningens förslag till betygsblankett avsedd för civilt bruk framgår av bilaga 2. 7.4.4 Betygets tillförlitlighet När det gäller det nya betyget för civilt bruk är det som tidigare berörts av vikt att betygsättningen görs tillförlitlig genom en kontinuerlig och systematisk bedömning av kvalificerade betygsättare och att slutbetyg kan grundas på en fortlöpande prövning och på betyg avseende skilda perioder av utbildningen. Den kontinuerliga bedömningen förekommer redan genom att periodbetyg i det militära sätts vid lämpliga tidpunkter med hänsyn till utbildningens art och längd eller efter varje utbildningsskede samt dessutom vid byte av plutonchef (motsvarande), om dennes tjänstgöring vid enheten haft en varaktighet av minst åtta veckor, vid byte av kompani samt vid avslutande av speciell utbildning om minst fyra veckors längd. Beträffande betygsättaren torde det i princip vara möjligt att bedöma dennes kvalifikationer. Bl a torde betygsättarens utbildning, praktik och erfarenhet av betygsättning samt hans mognad och förmåga att anpassa sig till utvecklingen vara av betydelse härvidlag. I det militära sätts betygen av kompanichefen (motsvarande) på förslag av plutonchef (motsvarande), som i sin tur inhämtar synpunkter från underställt befäl. Övningar i det militära genomförs oftast av flera befäl i samarbete, varför bedömningen inte blir ensidig. Kompanichefen leder egna övningar och följer dessutom kontinuerligt övrig utbildning inom kompaniet. Han är inte bunden av plutonchefernas betygsförslag utan kan själv lägga direkta synpunkter på den enskilde soldatens färdigheter. Han 92

har därigenom också möjligheter att rätta till onormala skiljaktigheter i betygsskalan mellan de olika underenheterna. De tidigare nämnda obligatoriska proven medger dels jämförelser mellan de olika utbildningsavdelningarna, dels direkt betygsättning av de olika soldaterna. Den militära betygsättaren, kompanichefen (motsvarande), avslutar sin utbildning till kompanichef först vid omkring trettiofem års ålder och har, när han börjar som betygsättare, stor erfarenhet och praktik i sitt yrke. Också de biträdande betygsättarna, plutoncheferna (motsvarande), har i allmänhet lång erfarenhet - minst tre års praktik om de är officerare och minst tio års praktik om de är underofficerare. För att ett betyg, sådant som VAU föreslår, skall bli klart och tillförlitligt, erfordras anvisningar. VAU återkommer i det följande närmare till denna fråga. VAU vill i detta sammanhang även framföra önskvärdheten av att inom resp förband och skola årliga genomgångar äger rum med samtliga ansvariga betygsättare rörande normer för betygsättning. 7.4.5 Den värnpliktiges motivation Oavsett vilket betyg som används och vilket betygssystem som tillämpas är ett betygs värde som urvals- och behörighetsinstrument enligt VAU: s mening beroende av den betygsattes intresse för och inställning till den utbildning eller det arbete som betygsättningen gäller. Härvidlag vill utredningen framhålla som sin uppfattning att, när ett arbete, en praktik eller en utbildning sker efter frivilligt åtagande och efter val mellan olika alternativ, bättre förutsättningar finns för att betyget skall bli tillförlitligt ur skilda synpunkter. Under värnpliktsutbildningen föreligger i de flesta fall inte dessa förutsättningar, eftersom utbildningen för huvuddelen av de värnpliktiga är obligatorisk och önskemål om viss utbildning och förläggningsort inte är möjliga att i varje särskilt fall tillgodose. Inställningen hos den värnpliktige till utSOU 1970:12

bildningen blir också beroende på den allmänna inställningen till försvaret, intresset för utbildningen som sådan och anpassningsförmågan samt trivseln under och intresset för tjänstgöringen över huvud taget. En förbättring av informationen till de värnpliktiga och avnämarna om värnpliktsutbildningens innehåll, omfattning, nivå och användbarhet inom olika delar av den civila sektorn samt en obligatorisk utdelning till de värnpliktiga av betyg direkt avsedda för civilt bruk bör kunna bidra till att positivt påverka inställningen. Man kan räkna med att arbetsgivare m fl kommer att i större omfattning än f n begära att få se ett sådant betyg från värnpliktsutbildningen som utredningen föreslår, likaväl som betyg från annan genomgången utbildning och praktik. Detta kan också i och för sig utgöra motiv för den värnpliktige att söka erhålla goda vitsord från militärtjänstgöringen, även för det fall hans intresse för densamma i övrigt skulle vara ringa.

7.4.6 Utdelning av betyg Som tidigare anförts bör det för civilt bruk avsedda betyget med hänsyn till dess betydelse som informationsmedel obligatoriskt tilldelas samtliga värnpliktiga efter genomgången grundutbildning (motsvarande) även dem som får andra militära betyg än inskrivningsbokens, exempelvis underofficersutbildade. Värnpliktig som genomgår utbildning till värnpliktig officer, reservofficer eller officer på aktiv stat bör också erhålla för civilt bruk avsett betyg efter fullgjord underofficersutbildning. Värnpliktig, som under pågående grundutbildning blir frikallad, bör om han genomfört minst hälften av grundutbildningen erhålla betyg avsett för civilt bruk beträffande den genomgångna delen av utbildningen. En särskild fråga är om preliminära betyg skall kunna lämnas före utbildningens slut. Den värnpliktige kan ju söka inträde till utbildning eller söka anställning i god tid före utryckningen. Utredningen finner att ett preliminärt bevis, som endast upplyser om att vederbörande genomgår viss SOU 1970: 12

utbildning, bör kunna ges i sådana fall. Härvid bifogas arbets- och utbildningsbeskrivning. Betyg utfärdas sedan i vanlig ordning, när utbildningen slutförts. Vad gäller värnpliktig för vilken grundutbildningen enligt bestämmelserna är uppdelad på flera skilda perioder, bör denne, när han fullgjort minst hälften av grundutbildningen och enligt bestämmelserna hempermitterats för att vid senare tidpunkt fortsätta utbildningen, tilldelas bevis med upplysning om att han genomgår viss värnpliktsutbildning. Samma regler bör gälla för värnpliktig som avbrutit grundutbildningen p g a sjukdom eller sociala skäl. I samtliga dessa fall bör den värnpliktige, om grundutbildningen fullgjorts senare, då tilldelas betyg för civilt bruk i vanlig ordning. Kopia av utdelat betyg bör förvaras vid förbandet i 10 år. 7.4.7 Intyg efter krigsförbandsövningar Efter krigsförbandsövningar bör ett speciellt för civilt bruk avsett betyg inte förekomma, enär övningarna är för korta som underlag för bedömning vad gäller ett sådant betyg. VAU föreslår däremot att intyg på begäran bör kunna utfärdas till värnpliktig, som under sådan tjänstgöring innehaft högre befattning än den till vilken grundutbildningen kvalificerar honom, och även till värnpliktig, som efter omskolning tjänstgjort i annan tjänst än den till vilken grundutbildningen kvalificerat honom. VAU vill i detta sammanhang också påpeka att inskrivningsbokens vitsord från krigsförbandsövningar alltid kan åberopas av den värnpliktige.

7.4.8 Anvisningar i samband med utfärdande av betyg VAU lämmar i bilaga 3 synpunkter på innehållet i de anvisningar som erfordras för att sätta ett betyg för civilt bruk. När den tidigare åberopade MPI-utredningen fullföljts kan eventuellt därav följa behov av vissa kompletteringar.

7.5 Sammanfattning

Utredningen anser att betyg alltjämt är ett verksamt och nödvändigt informationsmedel. Av nuvarande militära tjänstgöringsbetyg avsett för civilt bruk framgår inte den militära utbildningens omfattning och inriktning. Betyget, som bygger på uppgifter från inskrivningsboken och har en betygsskala, som avviker från den civila, är ofta svårt att utnyttja i civila sammanhang. Utredningen föreslår att ett nytt i förhållande till det nuvarande tjänstgöringsbetyget ur civil synpunkt mera belysande särskilt betyg skapas. Detta bör innehålla upplysningar om allt av betydelse för det civila livet som den värnpliktige tillgodogjort sig under grundutbildningen i form av kunskaper och erfarenheter. För att lättare kunna förstås på civilt håll bör betyget till sin formellt tekniska uppbyggnad korrespondera med inom det civila samhället använda betyg. I fråga om betygsättningssystem och betygsskala anser utredningen, att det för civilt bruk avsedda betyget skall grunda sig på det absoluta betygsättningssystemet och ha en femgradig skala. VAU förordar att den femgradiga skalan även införs för intern militär betygsättning. Betyget bör innehålla delbetyg i tjänstbarhet i befattningen och i förekommande fall i ledarförmåga och yrkesgrenar och ämnen. Plats skall även finnas på betygsblanketten, där för den värnpliktige övriga meriterande omständigheter i varje särskilt fall skall kunna anges. Betyget skall enligt utredningens förslag åtföljas av en arbets- och utbildningsbeskrivning eller, innan arbetet med dylika beskrivningar slutförts, befattningstypbeskrivning från VPV. VAU föreslår att betyget med hänsyn till dess betydelse som informationsmedel obligatoriskt tilldelas samtliga värnpliktiga. Efter krigsförbandsövningar bör ett speciellt för civilt bruk avsett betyg inte förekomma. I särskilda fall bör i stället på begäran intyg om tjänstgöringen lämnas efter sådana övningar.

94 SOU 1970: 12

8 Samarbetsnämnd

För att möjliggöra en rättvis civil bedömning av olika slag av värnpliktsutbildning har VAU i kap 6 föreslagit en bättre och intensivare information än som nu förekommer om försvaret och därvid framförallt om värnpliktsutbildningens innehåll, omfattning och nivå samt värde för det civila livet. Utöver den information som går ut till allmänheten skall enligt förslaget mer direktriktad information ges skolelever, värnpliktiga, yrkesvägledande och arbetsförmedlande organ, antagningsmyndigheter för olika slag av civil utbildning samt arbetsgivare inom den offentliga och privata sektorn. Att skapa underlag för tidigare i detta betänkande angiven direktriktad information i form av publikationer och betyg med arbets- och utbildningsbeskrivningar kräver samråd och intimt samarbete mellan civil och militär expertis. VAU har konstaterat att speciellt utarbetandet av arbets- och utbildningsbeskrivningar kommer att innebära ett omfattande och tidskrävande arbete, även om det inom VPV utförda befattningsanalysarbetet utgör ett gott underlag. Arbetet kommer att kräva erfarenhet av och kunskap om civil och militär arbetsledning och personalbehandling, civila utbildnings- och arbetsmarknadsfrågor samt utbildning och personalvård inom försvaret. Ändamålet med arbets- och utbildningsbeskrivningarna är att skapa förutsättningar för det civila samhället att bedöma SOU 1970: 12

och i arbetsmarknadssituationen rättvist värdera och utnyttja all kunskap av civilt värde, som den värnpliktige förvärvat under sin värnpliktsutbildning. Utredningens förslag innebär att arbets- och utbildningsbeskrivningarna, utöver att bifogas betygen, skall samlas i en bok, som bl a skall utgöra ett komplement till det av AMS utgivna Svenskt yrkeslexikon och fylla en lucka i informationen för framförallt yrkesvägledande och arbetsförmedlande tjänstemän. VAU föreslår att utarbetandet av arbets- och utbildningsbeskrivningar skall ske i nära samarbete med AMS. För att kunna lösa uppgiften krävs särskild expertis. För själva utarbetandet av arbets- och utbildningsbeskrivningarna skulle en tillfällig arbetsgrupp vara till fyllest men då därtill kommer ett kontinuerligt kompletteringsarbete m m syns det VAU nödvändigt att det skapas en särskild nämnd som har att ansvara för arbetet med arbets- och utbildningsbeskrivningarna och den nyssnämnda boken. Beträffande nämndens sammansättning har VAU konstaterat att all erforderlig expertis inte permanent kan ingå i denna, då organisationen i så fall skulle bli alltför stor och ohanterlig. VAU vill därför föreslå att företrädare för myndigheter och organisationer, som i sig inrymmer önskvärd expertis, knyts till nämnden som ledamöter. Ordförande i nämnden bör vara en chefstjänsteman från AMS. Ordförande och ledamö95

ter bör utses av Kungl. Maj:t. Som ledamöter i nämnden bör ingå företrädare för krigsmakten representerande värnpliktsutbildning, personalvårdstjänst samt inskrivnings- och personalredovisningsverksamhet, för utbildningsväsendet (från SÖ, U K Ä och ev KU), för arbetsgivare och arbetstagare samt ev även för de värnpliktiga. I varje särskilt fall bör lämpliga experter ställas till nämndens förfogande för att utarbeta arbets- och utbildningsbeskrivningar. Nämnden föreslås erhålla en deltidstjänstgörande sekreterare från AMS. Nämndens uppgift blir alltså i första hand att organisera arbetet och göra sammanställningar av utarbetat material samt ansvara för och utge arbets- och utbildningsbeskrivningarna.

till stånd till gagn såväl för den enskilde som för samhället. Den nu föreslagna nämnden bör enligt utredningens uppfattning vara ett lämpligt organ för ett förverkligande av sådan integration. Övergången mellan skolutbildning, värnpliktstjänstgöringen och fortsatt utbildning eller yrkesanställning medför ofta olika slag av problem för den enskilde. VAU anser att det bör övervägas om inte nämnden också bör kunna pröva och avge rekommendationer rörande sådana samordningsfrågor. Den skulle härigenom kunna bli av stor betydelse för skol- och universitetsområdena, arbetsmarknaden och försvaret.

Inom ovan skisserade nämnd kommer det att finnas tillgång till den expertis som krävs inte blott för information genom arbets- och utbildningsbeskrivningar utan även för viss annan information som utredningen i det föregående föreslagit. VAU föreslår därför att åt denna nämnd även uppdras att medverka till utbildningspaket på olika nivåer för utbildningen om totalförsvaret i skolorna och likaså att utge den publikation med allmän information om totalförsvaret, som föreslagits i kap 6. VAU anser att information, utarbetad av ett organ av det slag VAU här föreslår, kommer att bli objektiv. Vetskapen inom det civila samhället, att såväl den allmänna informationen om totalförsvaret som den ingående informationen om värdet av värnpliktsutbildningen utarbetats av civil och militär expertis i samråd samt att de civila representanterna härvid haft tillfälle till erforderliga studier av den militära verksamheten torde komma att ge ökat förtroende för och tyngd åt denna information. I samband med arbetet inom nämnden kommer det säkerligen också att ligga i ledamöternas och experternas intresse att vidarebefordra information, som kan vara av betydelse för resp verksamhetsområde. VAU har i tidigare sammanhang framhållit vikten av att en allt större integration av civil och militär utbildning kan komma 96

SOU 1970:12

9 Vapenfri tjänst

De värnpliktsinskrivna, som i stället för värnpliktstjänstgöring fullgör obligatorisk tjänsteplikt enligt 1966 års lag om vapenfri tjänst, tjänstgör inom olika verksamhetsgrenar såsom i brandtjänst m m inom civilförsvaret, i reparationstjänst vid SJ, vattenfallsverket och televerket, i hälso- och sjukvårdstjänst inom det allmänna civila medicinalväsendet och i ekonomi- eller expeditionstjänst vid statlig eller kommunal förvaltning. Utredningen finner att dess förslag rörande meritvärdering av och information om värnpliktsutbildning i tillämpliga delar även skall gälla utbildning under fullgörande av vapenfri tjänst. Det sakliga innehållet i denna utbildning bör kunna bedömas på samma sätt och i motsvarande utsträckning, som när det gäller värnpliktsutbildning. För att så skall kunna ske krävs att de vapenfria tjänstepliktiga obligatoriskt tilldelas betyg efter den tjänstgöring som motsvarar grundutbildning (tjänstegrensutbildning). Betygen bör lämpligen anpassas efter de normer, som gäller vid resp tjänstgöringsställe, och åtföljas av arbets- och utbildningsbeskrivning på motsvarande sätt som föreslagits för de värnpliktiga. Närmare anvisningar härom bör enligt VAU: s mening utfärdas av AMS som ansvarig myndighet.

SOU 1970: 12 1—914583

10 Frivillig utbildning m m

Vid sidan om värnpliktstjänstgöringen och den vapenfria tjänsten, som ligger inom utredningsdirektiven, har VAU även i korthet velat ta upp viss annan försvarsverksamhet som kan inrymma för det civila livet värdefull utbildning. Det gäller frivilligutbildning, hemvärns- och civilförsvarsutbildning samt fritidsutbildning för värnpliktiga. Dessa utbildningar har i vissa stycken direkt anknytning till värnpliktstjänstgöringen. Däri deltar emellertid även personal som ej är värnpliktig - män och kvinnor - såväl frivilligt som obligatoriskt. 10.1 Frivilligutbildning Utöver värnpliktsutbildning enligt värnpliktslagen förekommer en omfattande utbildning av värnpliktiga på frivillighetens grund. Denna är en synnerligen viktig komponent vid uppbyggandet och vidmakthållandet av landets försvarskraft. De av vårriksdagen 1966 fastställda grunderna för värnpliktsutbildningen innebär ökade krav på det krigsplacerade reserv- och värnpliktiga befälets förmåga att självständigt leda och utbilda sina förband under krigsförbandsövningar. Huvudparten av det värnpliktiga underbefälet och allt värnpliktigt befäl vid lokalförsvarsförbanden genomför inte några s k särskilda övningar. Befälsövningarna i anslutning till krigsförbandsövningarna är relativt kortvariga. Utbildningen till värnpliktig officer 98

har avsevärt förkortats. Behovet av frivillig utbildning som komplettering till den obligatoriska värnpliktsutbildningen har därför ökat. Speciellt gäller detta under de tio till femton år som det torde dröja innan det nya utbildningssystemet helt genomförts inom krigsorganisationen och befälet uppnått den utbildningsnivå som förutsatts vid systemets införande. Ansvaret för och ledningen av den frivilliga utbildningen åligger vederbörande myndigheter och tillerkänns i många fall samma militära värde även för krigsplacering som den obligatoriska utbildningen. VAU har funnit det angeläget att undersöka vilka värden för den civila sektorn som den frivilliga utbildningen inrymmer. Organiserandet av ifrågavarande utbildning åvilar i huvudsak CFB samt beträffande sjövärnskåren chefen för marinen. Under CFB sorterar bl a FBU med ca 35 000 medlemmar. Utbildningen anordnas i hemorten, på särskilda övningsläger, vid truppförband eller vid trupp som frivillig tjänstgöring. Den bedrivs i form av repetitionskurser, befordringskurser, omskolningskurser och preparandkurser. För VAU är framförallt de kurser av intresse, som innebär att den värnpliktige erhåller kunskaper och färdigheter utöver dem som erhållits under den obligatoriska värnpliktsutbildningen. Till denna typ av kurser hör befordringskurserna, som syftar till att öka deltagarnas SOU 1970: 12

befälsförmåga och färdigheter för att möjliggöra befordran till högre grad eller för att återvinna förlorad grad, och omskolningskurserna som avser utbildning i ny tjänstegren för erhållande av ny krigsbefattning. Tillträde till befordringskurs kan vinnas av värnpliktigt befäl och menig, som gör framställning därom och som under tjänstgöring visat sig lämplig för utbildning till högre, tidigare inte innehavd tjänstegrad. Tillträde till omskolningskurs kan efter framställning vinnas av för avsedd befattning lämpat värnpliktigt befäl i de fall behov föreligger av omskolad personal. Enligt fastställda bestämmelser avges vitsord omfattande betyg i uppförande, allmän duglighet samt tjänstbarhet i viss angiven tjänst och befattning vid såväl befordringssom omskolningskurs. Därutöver avges vid befordringskurs yttrande angående vederbörandes lämplighet för förordnande i högre tjänstegrad och för fortsatt befordringsutbildning samt vid omskolningskurs, som inte tillgodoräknas såsom befordringskurs, yttrande angående lämplighet för befordringsutbildning. Vitsorden och yttrandena införs bl a i resp deltagares medlemsbok. Vitsorden avges efter samma normer som vid utbildning enligt värnpliktslagen. Såväl vitsord som yttrande avges efter varje avslutat skede och efter avslutad kurs. Befordringskurserna avslutas med examen, som kontrolleras av examensförrättare utsedd av militär myndighet. Frivillig befälsutbildning inom marinen vid sjövärnskåren omfattar f n huvudsakligast ungdomsutbildning som förberedelse för utbildning till värnpliktig underofficer eller officer vid flottan. Som instruktörer vid frivilligutbildning tjänstgör i första hand till försvarsområdesstaberna knutna ordinarie instruktörer och i andra hand tillfälliga instruktörer, som utgörs av militära eller civilmilitära beställningshavare på aktiv stat, som regelmässigt efter eget åtagande ställs till förfogande av militär myndighet eller som tjänstgör på fritid. Som framgår av här lämnad redogörelse SOU 1970: 12

över frivilligutbildningen är densamma reglerad av bestämmelser givna av statsmakterna. Utbildningens målsättning är i tillämpliga delar densamma som gäller för den obligatoriska värnpliktsutbildningen. VAU fim ner med hänsyn härtill att frivilligutbildning av här angivet slag i princip bör bedömas på samma sätt som den obligatoriska värnpliktsutbildningen. En menig som genom frivillig befälsutbildning erhållit underbefälsgrad och ett underbefäl som erhållit underofficersgrad bör alltså kunna erhålla motsvarande högre meritvärde likaväl som en värnpliktig, oberoende av grad, söm frivilligt genomgått omskolning till ny utbildningslinje också bör kunna erhålla ett värde på grund av den nya utbildningen. För att meritering överhuvudtaget skall kunna ske gäller för den frivilliga utbildningen i likhet med för den obligatoriska bl a att utbildningen blir föremål för bedömning betygsätts - och att utbildningens innehåll och omfattning samt bedömningsgrunderna redovisas och görs tillgängliga för avnämarna. VAU vill därför föreslå att den som genomgått här redovisad utbildning, utöver betyg för militärt ändamål, erhåller ett betyg för civilt bruk på likartad blankett som föreslagits för de värnpliktiga. Aktuell arbets- och utbildningsbeskrivning skall sålunda medfölja betyget. Beträffande övrig information om utbildningens innehåll, omfattning och nivå bör denna anslutas till den information, som föreslagits beträffande den egentliga värnpliktsutbildningen. I' •,•••• ::\ i Som tidigare framförts har det 1966 fastställda värnpliktssystemet ökat behovet : av och kraven på frivillig befälsutbildning. Ät VK66 har därför uppdragits att utreda hur den frivilliga befälsutbildningen lämpligen bör anpassas till värnpliktsutbildningen. VK66 framlade i november 1968 betänkande om frivilligförsvaret (SOU 1968:54); I betänkandet föreslås bl a att i framtiden den frivilliga befälsutbildningen skall utöver ungdomsutbildning omfatta befofdringsutbildning och kompletteringsutbildning. I vad avser befordringskurser föreslås att dessa i vissa fall skall göras korta* 99

re än nu gällande motsvarande kurser. VK66 menar att den kortare utbildningstiden kompenseras genom att kurserna i större utsträckning än tidigare genomförs i form av centrala kurser varigenom en ökad effekt uppnås. Ett genomförande av VK 66 förslag kommer att ytterligare understryka VAU: s ställningstagande, att den frivilliga befälsutbildningen meritvärdemässigt bör bedömas på samma sätt som den obligatoriska värnpliktsutbildningen. Utöver den verksamhet, som har direkt anknytning till den obligatoriska värnpliktsutbildningen, förekommer för det civila livet värdefull utbildning också i övrigt inom den frivilliga försvarsverksamheten. En kartläggning av denna verksamhet har lämnats i VK 66 tidigare nämnda betänkande om frivilligförsvaret. Av denna framgår bl a att varje år tusentals medborgare - män och kvinnor - genomgår värdefull utbildning av olika slag inom det frivilliga försvaret. Ehuru det ligger utanför utredningens uppdrag vill VAU framhålla att även denna utbildning borde bli föremål för värdering på sätt som VAU föreslagit i fråga om värnpliktsutbildning och vapenfri tjänst. Det torde i så fall böra ankomma på resp ansvarig utbildningsmyndighet att föranstalta om de bestämmelser och anvisningar, som en sådan värdering gör erforderliga.

10.2 Hemvärnsutbildning

Hemvärnet, som utgör en del av armén, består av militärt organiserade, på frivillighetens väg rekryterade förband uppdelade på allmänt hemvärn och driftvärn. Vid beredskap eller krigstillstånd ingår i hemvärnet även vissa värnpliktiga. Utöver lokal och regional utbildning förekommer vid hemvärnets stridsskola bl a veckokurser i befälsutbildning framförallt omfattande ledarskap, truppföring och trupputbildning. Någon betygsättning förekommer inte. Denna utbildningsverksamhet bör emellertid i likhet med tidigare redovisad frivilligutbildning uppmärksammas. Att så i viss mån redan sker framgår av uttalanden som gjorts 100

av företagschefer. I dessa uttalanden påpekas bl a den moderna ledarskapsutbildningen vid hemvärnet, lagarbetet och den träning hemvärnsmannen erhåller att handla och ta ansvar i oväntade och svåra situationer. På sätt som förutsatts beträffande frivilligutbildning bör det ankomma på resp ansvarig myndighet att utfärda de bestämmelser och anvisningar, som bedöms erforderliga med hänsyn till hemvärnets speciella förhållanden. 10.3

Civilförsvarsutbildning

I civilförsvaret inskrivs personal till det antal, som erfordras med hänsyn till behovet av utbildad personal för de lokala och regionala civilförsvarsorganisationerna. Det är framförallt medelålders personer som tas i anspråk. F n är personalstyrkan inom allmänna civilförsvaret omkring 150 000, varav i/i är kvinnor. Sedan full utbyggnad skett kommer personalstyrkan att stiga till 220 000. Till utbildning, som sker dels lokalt, dels centralt vid statens civilförsvarsskolor, uttas personer som har sådan civil bakgrund att det närmast gäller att inplacera dem i civilförsvarets organisation och lära dem att fungera inom denna organisation. - Blott de som vid utbildningskontroll förklarats lämpliga krigsplaceras. Någon egentlig ledarutbildning förekommer sålunda inte, då i ledande befattningar placeras exempelvis företagschefer och förmän. Viss utbildning i bl a räddnings-, brand-, sjukvårds- och skyddstjänst är emellertid värdefull för den civila sektorn redan i fredstid och har även uppmärksammats. VAU anser att tillbörlig hänsyn till sådan utbildning bör tagas i här förevarande hänseende. Det bör ankomma på resp ansvariga myndigheter att vidtaga åtgärder i detta syfte.

10.4 Fritidsutbildning För de värnpliktiga ordnas under grundutbildningen frivillig fritidsundervisning. Den är av civil karaktär och kan enligt VAU: s mening i många fall ge eleven värdefulla SOU 1970:12

kunskaper för civil verksamhet. Den värnpliktige bereds genom denna utbildning möjlighet att deltaga i kurser ordnade av resp förband eller att få bidrag för deltagande i kurser hos civila skolor, erkända studieorganisationer eller korrespondensinstitut. Kurserna vid förbanden bedrivs i stor utsträckning i rent praktiska ämnen under ledning av kvalificerade lärare. För vissa kurser är målsättningen att ge den värnpliktige sådana kunskaper att han hos vederbörande civila myndighet kan avlägga prov - t ex för trafikkort, skepparexamen m m. Betydelsen av denna kursverksamhet, som synes ha ett klart meritvärde, framgår bl a av att under budgetåret 1968/69 1 800 godkända prov för trafikkort avlades av värnpliktiga. De värnpliktiga som erhåller bidrag för studier ägnar sig i regel åt kortare kurser i maskinskrivning, språk, matematik m m. Ett inte obetydligt antal ägnar sig dock åt akademiska studier och varje år lyckas ett femtiotal under pågående värnpliktstjänstgöring preparera sig för och avlägga akademiska betyg. Totalt deltar 30-35 % av åldersklassens värnpliktiga i den frivilliga fritidsundervisningen. VAU föreslår att upplysning om genomgången sådan utbildning, som resulterat i civilt certifikat e d, obligatoriskt skall införas på betyg avsett för civilt bruk under rubriken övriga upplysningar. Efter framställning av den värnpliktige bör även annan genomgången fritidsundervisning kunna omnämnas. Eventuella betyg eller bevis från sådan undervisning med upplysningar om utbildningsinnehåll och antal närvarotimmar bör vidare tilldelas den värnpliktige enligt bestämmelser som utfärdas av försvarsstabens personalvårdsbyrå.

SOU 1970: 12

11 Särskilda kompensationsfrågor m m

VAU har tidigare i detta betänkande som sin grundsyn angivit att värnpliktstjänstgöringen har ett civilt sakvärde och anvisat vägar för hur detta värde skall tillvaratas. Därvid har utredningen följdriktigt lämnat åt sidan de tankar om tidskompensation m m, som legat bakom nu gällande bestämmelser om tillgodoräkning av sådan tjänstgöring och för vilka utredningen tidigare redogjort. Utredningen är emellertid medveten om de uppoffringar av olika slag som värnpliktstjänstgöringen medför för de enskilda och att de värnpliktiga inte i alla fall kan känna sig helt kompenserade genom de ekonomiska förmåner, som utgår under eller på grund av värnpliktstjänstgöringen. Utredningen, som i sina tidigare betänkanden lämnat förslag i rent värnpliktssociala frågor, anser att dess uppdrag i stort också måste omfatta frågan om de nu gällande bestämmelserna om tillgodoräkning av värnpliktstjänstgöring helt eller delvis bör bestå av andra skäl än som ett uttryck för värnpliktsutbildningens sakvärde. Av betydelse blir då att närmare undersöka i vad mån värnpliktstjänstgöringens nuvarande omfattning och inpassning i tiden i vissa avseenden innebär en belastning för den värnpliktige i jämförelse med andra medborgare och ställa frågan om hur därmed förknippade olägenheter skall kunna undvikas eller mildras. En värnpliktig svensk man fullgör f r o m 18 år t o m 47 år mellan 251 och 540 dagars grundutbildning och 102

upp till 211 dagars repetitionsutbildning. Värnpliktstjänstgöringens längd och dess inpassning i tiden har stor betydelse för den enskilde värnpliktige. Vad angår sistnämnda fråga har enligt nu gällande värnpliktssystem vid grundutbildningens inpassning under året stor hänsyn tagits till studieterminernas förläggning vid olika läroanstalter. Oberoende av uttagning till menig eller befäl eller till specialutbildning kommer härigenom för det stora flertalet studerande värnpliktiga högst två studieterminer att falla bort på grund av värnpliktstjänstgöring. Men inte blott inpassningen av värnpliktstjänstgöringen med hänsyn till studieterminerna inom det civila utbildningsväsendet utan även tidpunkten då grundutbildningen påbörjas kan i detta sammanhang ha stor betydelse. För flertalet av de värnpliktiga som genomgått gymnasieskola torde ett fullgörande av grundutbildningen i en följd i direkt anslutning till skolans avslutning vara fördelaktigast. Med hänsyn till läget i det s k värnpliktsmagasinet, innebärande att ca 21/* åldersklasser f n inte påbörjat grundutbildningen, torde dock ett stort antal värnpliktiga få vänta till 20-21 års ålder innan värnplikten kan påbörjas. Detta innebär för dem att redan påbörjad yrkesverksamhet eller redan påbörjade studier avbryts under ca 1 år eller för vissa frivilligt befälsuttagna 1 Vi till 3 år. Vad beträffar repetitionsutbildningen har vid tidsmässig inpassning motsvarande hänSOU 1970: 12

syn som i fråga om grundutbildningen inte kunnat tas av beredskaps- och övningstekniska skäl. Bl a VU 60 framhöll att anstånd med repetitionsövning p g a studier i princip inte borde förekomma. Inom försvarsoch utbildningsdepartementen har under den senaste tiden frågan uppmärksammats och är f n föremål för särskild utredning. VAU vill i detta sammanhang erinra om att U K Ä f n utreder frågan om ett nytt terminssystem vid universiteten. Olägenheterna av värnpliktsutbildningen för den enskilde studeranden kan genom införande av ett nytt terminssystem, exempelvis ett treterminssystem, komma att reduceras, särskilt om därvid studierna kan påbörjas och återupptas vilken termin som helst under ett kalenderår. Att den värnpliktige får göra vissa personliga uppoffringar p g a värnpliktstjänstgöringen har redan beaktats och man har på olika sätt sökt minska denna tjänstgörings negativa följder för den enskilde. Man har därvid såsom tidigare berörts gått fram på i huvudsak två vägar; man har givit ekonomisk gottgörelse och man har försökt att möjliggöra att den värnpliktige vid tillträde till utbildning och vid anställning och befordran på olika sätt kompensationsmässigt kan tillgodoräkna tjänstgöringstiden. I sistnämnda hänseende har VAU tidigare i detta betänkande återgivit gällande bestämmelser. Föreskrifter om ekonomisk gottgörelse till värnpliktiga är intagna i bl a värnpliktsavlöningskungörelsen och familjebidragsförordningen. Under tiden för värnpliktstjänstgöringen får den värnpliktige enligt dessa föreskrifter ekonomisk gottgörelse genom fri kost och logi, fria kläder, fri sjukvård och penningbidrag. Han kan också erhålla utbildningspremie, tjänstgöringspremie, utryckningsbidrag, familjebidrag m m. Av dessa förmåner tjänar särskilt tjänstgöringspremierna som en speciell ersättning till dem som ålagts längre värnpliktsutbildning än flertalet av de värnpliktiga. Utredningen, som med sina tidigare betänkanden för sin del har slutbehandlat frågor om direkt ekonomisk ersättning till de SOU 1970: 12

värnpliktiga, har i förevarande sammanhang undersökt möjligheterna för andra åtgärder. Därmed är inte sagt att fortsatta förbättringar av ekonomiska förmåner från olika utgångspunkter - bl a i utjämnande syfte - inte vore motiverade. Utredningen har i nyss angivet syfte granskat innehållet i de ännu gällande författningar på området, för vilka utredningen redogjort i kap 2, och övervägt i vad mån där intagna bestämmelser bör bibehållas eller förändras. De båda kungörelser och det cirkulär som utfärdades den 13 februari 1942 (nr 44, 45 och 46) avser endast militär beredskapstjänstgöring varmed i förevarande sammanhang menas tjänstgöring, som på grund av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering ålegat vederbörande såsom värnpliktig, såsom beställningshavare i reserven, på reservstat eller på övergångsstat, såsom officer i väg- och vattenbyggnadskåren eller såsom i fredstid konstituerad landstormsofficer eller såsom medlem i sådan frivillig försvarsorganisation som anges i författningarna. Som beredskapstjänstgöring skall räknas all värnpliktstjänstgöring som infallit under tiden för anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering även om inkallelsen inte skett på grund därav. Kungörelsen 1942: 44 innehåller bestämmelser om att beredskapstjänstgöring vid tillsättning av lärartjänster vid vissa läroanstalter under vissa förutsättningar och i viss omfattning skall tillgodoräknas som fullgjord sådan lärartjänstgöring, som får räknas till godo för tjänstårsberäkning vid befordran. I kungörelsen 1942: 45 medges verk och myndigheter att efter prövning göra undantag från av Kungl Maj:t meddelade föreskrifter om att anställning eller befordran eller antagning som elev vid allmän läroanstalt inte får vinnas av den som överskridit viss ålder, om vederbörande under längre tid varit inkallad till beredskapstjänstgöring. Cirkuläret 1942:46 innehåller en uppmaning till statsmyndigheterna att överväga om och i vad mån eftergift från för anställ103

ning eller befordran uppställda fordringar på viss teoretisk kompetens eller viss teoretisk eller praktisk utbildningskurs eller på viss tids tjänstgöring vid vederbörande verk eller eljest i statens tjänst eller på viss högsta ålder kan ske i fråga om den som fullgjort beredskapstjänstgöring och, då det gäller kompetenseftergift, därunder undergått befälsutbildning. I cirkuläret utsägs också att avbrott i anställning eller tjänstgöring eller försenad genomgång av utbildningskurs vid vederbörande verk på grund av inkallelse till beredskapstjänstgöring inte bör föranleda rubbning i före inkallelsen innehavd befordringstur. I den mån föreskrifter i förevarande hänseenden meddelats av Kungl Maj:t bör i förekommande fall frågan underställas Kungl Maj:ts prövning. Den kungörelse som den 9 juni 1944 (nr 407) utfärdades på grundval av 1942 års utredningsmäns förslag innehåller bestämmelser, som i fråga om militär befälsutbildning har i stort sett samma omfattning och innebörd som de nyss återgivna författningarna beträffande beredskapstjänstgöring. Härutöver stadgas i kungörelsen att vid tillsättande av eller förordnande på befattning eller uppgörande av förslag därtill den hänsyn, vartill omständigheterna föranleder, skall tagas till befälsutbildning och att befälsutbildad sökande till befattning eller förordnande, som inte på grund av kungörelsens föreskrifter eller eljest fått räkna sig befälsutbildning till godo i merithänseende, skall äga företräde framför eljest jämställd medsökande. I det likaledes på grundval av 1942 års utredningsmäns förslag den 9 juni 1944 (nr 408) utfärdade cirkuläret med vissa bestämmelser angående handläggningen av anställningsfrågor rörande arbetare meddelas bl a föreskrifter om hänsynstagande till befälsutbildning vid beräkning av prövotid för fast anställning, av uppsägningstid, av anställningstid för lönehöjning, av längre semester eller bättre förmåner i övrigt och vid befordran till förman eller anställning som tjänsteman. Vidare innehåller cirkuläret vissa regler om tillämpning av lagen om förbud mot arbetstagares avskedande 104

med anledning av värnpliktstjänstgöring m m och om att myndighet skall tillse att anställd, som för fullgörande av värnpliktstjänstgöring måst avbryta påbörjad yrkesutbildning, får fortsätta denna utbildning. Vad slutligen gäller de i kap 2 refererade kungörelsen 1945:498 och cirkuläret 1945: 499 innehåller de regler för jämförelser mellan företrädesrätt i förut berörda hänseenden för tjänstemän resp arbetare på grund av å ena sidan befälsutbildning och å andra sidan fast anställning vid krigsmakten. Ovan berörda bestämmelser om tillgodoräknande av värnpliktsutbildning vid anställning och befordran m m är begränsade till den statliga sektorn. Inom de kommunala och privata sektorerna finns, såsom nämnts i kap 2, rekommendationer med i stort sett samma inriktning som de statliga bestämmelserna bl a från stadsförbundet till dess medlemmar och från SAF till dess delägare. Någon enhetlig bedömning för tillgodoräkning av värnpliktsutbildning vid tillträde till utbildning har inte fastställts lagstiftningsvägen men inom skilda utbildningsområden har dock värnpliktstjänstgöringen uppmärksammats och visst meritvärde tillerkänts densamma i intagningsbestämmelserna. Härvid torde från början det förslag till poängberäkning legat till grund som framlagts av 1942 års utredningsmiin och som tidigare beskrivits i kap 2. I vissa fall kan ett visst sakligt samband urskiljas mellan värnpliktsutbildningen och den civila utbildning för vilken värnpliktsutbildningen tillgodoräknas. I dessa fall kan alltså sägas att värnpliktsutbildningen tillmätts ett visst civilt meritvärde. I andra fall åter saknas ett sådant samband. Där syns avsikten helt ha varit att kompensera för den tidsförlust som värnpliktsutbildningen inneburit. De ovan angivna kungörelserna och cirkulären avser främst beredskapstjänstgöring och befälsutbildning. De präglas av förhållandena under beredskapstiden och bygger på innehållet i 1941 års värnpliktslag i dess dåvarande lydelse. Stora förändringar har skett i lagen sedan dess. Sålunda är utbildSOU 1970:12

ningen till värnpliktig officer frivillig sedan 1950 och utbildningstiderna för grundutbildningen har genomgående förkortats. En kraftig differentiering av utbildningstiderna har skett inte blott för olika värnpliktskategorier utan även inom samma kategorier för de olika försvarsgrenarna. Samtidigt har skillnaden i utbildningstidens längd jämnats ut mellan befälsuttagna och meniga värnpliktiga. En menig tillhörande grupp E kan sålunda ha lika lång grundutbildning som en underofficersuttagen och längre än en underbefälsuttagen värnpliktig. Någon anledning att särbehandla befälsutbildade framför andra värnpliktiga i vidare mån än som kan följa av den sakliga meritvärdering som tidigare föreslagits anser VAU nu inte föreligga. I den mån tillgodoräkning utöver meritvärdering anses böra förekomma bör den ges antingen för all värnpliktstjänstgöring eller också för sådan tjänstgöring under längre tid än den som åvilar huvuddelen av de värnpliktiga. De sammanhang i vilka en tillgodoräkning av värnpliktstjänstgöring reglerats är i huvudsak viss högsta ålder, viss teoretisk eller praktisk utbildning och viss tjänstgöringstid för anställning eller befordran eller för antagning som elev vid läroanstalt, avbrott i anställning eller tjänstgöring och försenad genomgång av utbildningskurs samt vad beträffar arbetare prövotid för fast anställning, uppsägningstid och anställningstid för lönehöjning, längre semester eller bättre förmåner i övrigt. Härtill kommer föreskrifter om ett hänsynstagande till befälsutbildning i största allmänhet vid anställning och befordran och om företräde för befälsutbildad framför eljest jämställd medsökande. Tidigare gällande bestämmelser om viss högsta ålder för anställning, befordran eller tillträde till utbildning torde numera så gott som helt ha upphävts. Föreskrifter om hänsynstagande till värnpliktstjänstgöring syns därför inte erforderliga härvidlag. Vad angår uppställda krav på viss teoretisk eller praktisk utbildning eller viss tjänstgöringstid för anställning, befordran eller antagning som elev vid läroanstalt har VAU i det föregående framlagt förslag som SUO 1970: 12

syftar till, att kraven genom värnpliktstjänstgöringen skall anses uppfyllda i den utsträckning till vilken en saklig bedömning av tjänstgöringen leder. Anledning till ytterligare tillgodoräkning av värnpliktstjänstgöringen i förevarande hänseenden anser VAU föreligga endast då i befordringsärende hänsyn tas till längden av föregående tjänstgöringstid i statens eller kommunens tjänst. I sådana fall skall enligt gällande bestämmelser som tjänstgöringstid tillgodoräknas tid, varunder vederbörande efter vunnen första fortlöpande anställning varit inkallad till beredskapstjänstgöring eller för att undergå befälsutbildning. VAU anser att bestämmelser i förevarande avseende alltjämt är påkallade men att de - i enlighet med vad VAU tidigare anfört - bör gälla alla grupper av värnpliktiga samt avse all värnpliktstjänstgöring såväl före som efter vunnen första fortlöpande anställning. Bestämmelserna om att avbrott i anställning eller tjänstgöring eller försenad genomgång av utbildningskurs vid vederbörande verk på grund av inkallelse till beredskapstjänstgöring eller för befälsutbildning inte bör föranleda rubbning i före inkallelsen innehavd befordringstur syns VAU alltjämt böra gälla men bör liksom beträffande tillgodoräkning av tjänstgöringstid för befordran avse all värnpliktstjänstgöring. De särskilt för arbetare utfärdade tillgodoräkningsbestämmelserna avser till övervägande delen förhållanden som kan bli föremål för kollektivavtal och bör därför inte bedömas i detta sammanhang. I vad de avser tillämpning av lagen om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m m< och fortsättande av p g a värnpliktstjänstgöring avbruten yrkesutbildning finner VAU inte anledning föreslå någon ändring. En allmän föreskrift om att hänsyn till undergången värnpliktstjänstgöring skall tas vid anställning och befordran anser VAU - med den inställning VAU tagit till att i princip endast tjänstgöringens civila meritvärde bör beaktas - inte längre vara erforderlig. Som framgått har VAU förordat att Kungl Maj:t genom cirkulärskrivelse

skall erinra resp myndigheter om nödvändigheten att vid utbildning och anställning beakta värnpliktsutbildningens sakliga värde. De bestämmelser på förevarande område, som VAU enligt vad ovan anförts anser böra finnas, torde böra sammanföras i en författning varvid nu gällande tidigare berörda kungörelser och cirkulär kan upphävas. I fråga om de poängberäkningsregler och andra föreskrifter om tillgodoräkning av värnpliktstjänstgöring, som finns i gällande intagningsbestämmelser för olika läroanstalter, anser VAU att de bör ersättas med sådana regler att värnpliktstjänstgöringens sakliga meritvärde i tillbörlig utsträckning beaktas. Någon särskild kompensation för direkt tidsförlust p g a värnpliktstjänstgöring anser VAU inte böra ifrågakomma. Vissa tillrättalägganden på undervisningsområdet anser emellertid VAU i detta sammanhang böra övervägas. Såsom VAU ovan påvisat kan tidpunkten då värnpliktstjänstgöringen påbörjas och hur den därefter tidsmässigt förläggs ha stor betydelse för den värnpliktiges civila utbildning eller yrkesverksamhet. Intagningspoängen till olika postgymnasiala studievägar varierar år från år och har hittills som regel blivit allt högre! Det är alltså f n regelmässigt till fördel för den sökande att kunna bli antagen till utbildning så snart han erhållit konkurrenskraftiga betyg eller i allmänhet samma år som han avslutat sina gymnasiala studier. Med den numera i gymnasieskolan införda relativa betygsättningen måste det dessutom vara ett önskemål att varje årskull i första hand jämförs var för sig. Det är vidare av vikt för den värnpliktige att han vet att hans militärtjänstgöring inte förminskar hans möjligheter att vinna inträde och att han, om han inte vunnit inträde, i vissa fall kan få räkna värnpliktstjänstgöringen till godo. Tidigare har huvuddelen av de värnpliktiga påbörjat sin militära utbildning samma år som de avslutat gymnasiet och därefter genomfört den värnpliktiga grundutbildningen i en följd. Numera får såsom tidigare påvisats en stor del av de värn106

pliktiga påbörja sin militärutbildning senare och i många fall är grundutbildningen uppdelad. Med hänsyn till dessa omständigheter föreslår VAU att föreskrifter utfärdas, som innebär att värnpliktig skall vinna tillträde till sökt civil utbildning samma år han avslutat sina gymnasiala studier, om han har erforderlig poängsumma. Samtidigt skall han obligatoriskt beviljas uppskov med att påbörja eller genomföra studierna. I en motion till riksdagen år 1969 (II: 1034) har bl a yrkats att riksdagen måtte besluta att värnpliktstjänstgöringen skall jämställas med sjukdom eller andra laga skäl vid ansökan om dispens i fråga om poängkraven för fortsatta studier. I sitt utlåtande nr 34 år 1969 säger SU att det enligt utskottets mening är självklart och kraftigt bör understrykas att den som blivit efter i studierna p g a värnpliktstjänstgöring inte bör bedömas annorlunda än den som kan åberopa sjukdom eller vad som eljest kan betraktas som laga skäl. Enligt SU syns något beslut av riksdagen i anledning av yrkandet i motionen inte erforderligt. VAU anser att den uppfattning utskottet sålunda uttalat bör komma till direkt uttryck i bestämmelserna på området. Ett annat område som varit föremål för VAU:s uppmärksamhet är värnpliktsförmånernas inverkan på rätten till studiemedel. Tidigare i detta kapitel har berörts hur statsmakterna genom ekonomisk gottgörelse bl a i form av premier söker till viss grad kompensera den värnpliktige för hans personliga uppoffringar. Studiemedelsförordningen är emellertid så utformad att erhållna värnpliktsförmåner negativt påverkar rätten till enligt förordningen utgående sociala förmåner för studerande. VAU finner att syftet med det militära premiesystemet härigenom delvis förfelas. Tidigare har ÖB sökt få till stånd en ändring härvidlag av bestämmelserna i studiemedelsförordningen och motsvarande synpunkter har även framförts i det av VU 60 lämnade betänkandet Värnplikten. VAU har i remissyttrande över detta betänkande understrukit vikten av en dylik ändring. VAU vill här ånyo som sin uppfattning uttala att en ändring av stuSOU 1970: 12

diemedelsförordningen bör komma till stånd som innebär att värnpliktsförmånerna i detta sammanhang inte skall anses som inkomst.

SOU 1970:12

12 Kostnadsberäkningar

Ett genomförande av utredningens förslag beräknas i stort sett medföra följande kostnader. För den föreslagna samarbetsnämnden blir kostnaderna av mer permanent natur. Inrättandet av denna nämnd kan föranleda behov av personalförstärkning hos AMS. Kostnaderna härför kan uppskattas till ca 50 000 kr för år. Arvoden m m till ledamöter och experter i samarbetsnämnden beräknar utredningen till ca 10 000 kr för år. Till de årliga kostnaderna hör också utgifter för betygsblanketter. Tryckningen av dessa bedömer utredningen kräva en kostnad av ca 10 000 kr årligen. Arbets- och utbildningsbeskrivningarna torde medföra dels en kostnad av engångsnatur om ca 100 000 kr, som fördelar sig på de två första åren, dels en kostnad av ca 2 000 kr för vart och ett av de därpå följande åren. Sammanställnings- och tryckningskostnader m m för publikationen för allmän information om totalförsvaret kan för den första utgåvan uppskattas till ca 25 000 kr. Härefter kan omskrivning och omtryckning medföra årliga kostnader på uppskattningsvis 3 000 kr. Med dessa beräkningar skulle ett genomförande av utredningens förslag kräva en kostnad av sammanlagt för de två första åren ca 270 000 kr och därefter årligen ca 75 000 kr. 108

Sammanfattning

Direktiven (kap 1) I detta betänkande utreder 1954 års värnpliktsavlöningsutredning (VAU) i enlighet med sina direktiv spörsmålet om det meritvärde som i det civila livet bör tillmätas den militära utbildning de värnpliktiga genomgått. Uppdraget finner VAU innebära att VAU har att utreda värnpliktstjänstgöringens meritvärde såväl för anställningar inom det civila arbetslivet som för antagning till civil utbildning. Det gäller härvid i princip att förutsättningslöst undersöka det sakliga värdet av värnpliktstjänstgöringen och inte att utreda om och i vad mån de värnpliktiga bör erhålla särskild kompensation för denna tjänstgöring. Den allmänna bakgrunden (kap 2) Frågan om tillgodoräkning i olika avseenden av värnpliktstjänstgöring aktualiserades under beredskapstiden i samband med andra världskriget. Vid behandlingen av förslaget till 1941 års värnpliktslag godkände riksdagen (rskr 1941: 507) ett av sammansatta stats- och andra lagutskotten gjort uttalande att det var önskvärt att åtgärder vidtogs i syfte att fullgjord värnpliktstjänstgöring även under normala förhållanden - räknades den värnpliktige till godo i skilda hänseenden. 1942 utfärdade Kungl Maj:t vissa bestämmelser om tillgodoräknande av SOU 1970: 12

militär beredskapstjänstgöring varjämte två sakkunniga tillkallades för att utreda frågan rörande tillgodoräkning av fortsatt värnpliktstjänstgöring för civil verksamhet. 1943 framlade dessa betänkande med förslag rörande meritberäkning m m för befälsutbildade värnpliktiga. På grundval av förslagen utfärdades 1944 vissa bestämmelser i ämnet. Ovan angivna bestämmelser, som behandlar tid för beredskapstjänstgöring och befälsutbildning och som i huvudsak fortfarande gäller, omfattar anställnings- och befordringsförhållanden m m inom den offentliga sektorn och innehåller regler om bl a tillgodoräkning i vissa fall i merithänseende eller som tjänstgöringstid, om företräde framför eljest jämställd sökande och om att stipulerad maximiålder kan få överskridas m m. Inom den kommunala och privata sektorn utfärdades under 1943 och 1944 vissa rekommendationer rörande hänsynstagande till befälsutbildning, vilka inte upphävts eller återkallats. Beträffande tillgodoräkning av värnpliktstjänstgöring för tillträde till utbildningsanstalter har några generellt verkande bestämmelser inte utfärdats men för vissa utbildningsanstalter och myndigheter som svarar för antagning till utbildning har föreskrifter härutinnan lämnats. Vid 1952 års riksdag togs frågan upp om värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde. Med bifall till de likalydande motionerna 109

I: 175 och II: 225 begärde riksdagen (rskr 1952: 162) hos Kungl Maj:t utredning av det meritvärde, som i civilt anställningsoch befordringshänseende kunde tillmätas utbildningstiden för såväl befälsutbildade som värnpliktiga i allmänhet. Riksdagens begäran tillgodosågs vid utformandet av direktiven för VAU. Utredningens undersökningar och nära bedömningar m m (kap 3)

prelimi-

I kapitlet redovisas VAU:s preliminära undersökningar rörande vilka värden för det civila livet, som inrymmes i värnpliktsutbildningen, och i vad mån värnpliktsutbildningen kan jämföras och jämställas med civil utbildning eller praktik. Vidare redovisas undersökningar hur värnpliktsutbildningen värderats och tillgodoräknats, hur gällande bestämmelser tillämpats och hur de värnpliktiga själva värderat värnpliktsutbildningens nytta för det civila livet. Slutligen redovisas erhållna uppgifter om förhållandena i vissa andra länder. Mot bakgrund av vad undersökningarna givit vid handen finner VAU att nuvarande anordningar för värdering av värnpliktstjänstgöringen som civil merit på intet sätt kan anses tillfyllest. Framförallt beaktas inte det sakliga innehållet i utbildningen på ett sätt som synes vara nödvändigt med hänsyn till såväl den enskilde som till det samlade samhällsintresset. Detta gäller samtliga värnpliktiga och inte blott de befälsutbildade. Ändrade förutsättningar (kap 4) Efter det att nu gällande bestämmelser införts och praxis för tillgodoräknande av värnpliktsutbildning utbildats har väsentliga förändringar ägt rum, vilka har stor betydelse för värderingen av värnpliktsutbildningen och därmed betydelse för VAU:s slutliga ställningstagande. Teknikens utveckling inom försvaret ställer ökade krav på de värnpliktiga och därmed också på värnpliktsutbildningen. Detta har varit en bidragande orsak till att en 110

omläggning av värnpliktsutbildningen ägt rum. Utbildningstiden har blivit starkt differentierad. Tjänstgöringstidens längd är inte längre beroende av befälsnivå. Sålunda kan en menig värnpliktig ha lika lång eller längre tjänstgöringstid än en befälsuttagen värnpliktig. Utbildningstiden blir till stor del beroende på tillgång på värnpliktiga med för resp militär befattning relevant civil förutbildning eller yrkeserfarenhet. Utbildningen karaktäriseras alltmer av utbildning i förband med större krav på ledning samt samverkan individerna emellan. För att åstadkomma bästa möjliga urval av värnpliktiga till olika utbildningar, som det nya värnpliktssystemet kräver, har ett nytt inskrivningsförfarande införts fr o m hösten 1969. Förfarandet ger bättre förutsättningar för undersökning av den enskildes fysiska och psykiska status och därmed ökade möjligheter till ett urval som ger krigsmakten personal lämpad för avsedd befattning. För att det nya värnpliktssystemet skall ernå full effekt krävs hög utbildningseffektivitet. Detta har medfört högre krav på aktivt befäl av olika kategorier. I konsekvens härmed har utbildningen av det aktiva befälet effektiverats. Inom det civila utbildningsväsendet har stora förändringar ägt rum. Nioårig skolutbildning är obligatorisk och möjligheterna till fortsatt utbildning på det gymnasiala och eftergymnasiala stadiet ökas kontinuerligt. Av särskild betydelse för tillgodoräkning av värnpliktsutbildningen vid tillträde till utbildning är KU:s arbete. Denna utrednings uppgift innebär bl a att skapa behörighetsregler som inte präglas av ett snävt betraktelsesätt och som ger möjligheter för personer som är sakligt väl meriterade för en utbildning att komma ifråga oavsett hur de förvärvat sina kunskaper, färdigheter och förutsättningar i övrigt. KU skall även göra en översyn av bestämmelserna rörande meritvärderingsgrunderna för urvalet till spärrade utbildningslinjer. KU bör vidare enligt sina direktiv beakta vilket kompetensvärde eller meritvärde, som på olika SOU 1970: 12

nivåer bör tillmätas utbildning eller praktisk erfarenhet förvärvad under värnpliktstjänstgöring och under annan militär utbildning eller tjänstgöring. I sitt betänkande rörande urval till högre utbildning har KU bl a föreslagit att militärtjänst efter restriktiva regler borde tillgodoräknas bl a av sociala och humanitära skäl. VAU lämnade med anledning härav ett yttrande i vilket bl a framfördes att, då den konstaterat att värnpliktstjänstgöringen innehöll sakvärden, denna utbildning borde kunna få betydelse dels såsom del av behörighetsgrundande utbildning, dels såsom tilläggsmerit i meningen praktik eller annan utbildning. Hänsyn borde även tagas till värnpliktsutbildningens prognosvärde såväl i vad avsåg lämplighet för studier som lämplighet för det yrke vartill studierna ledde. Meritvärdering m m (kap 5) Utredningen finner att värnpliktsutbildningen inrymmer sakvärden för det civila livet och föreslår att denna utbildning, när det gäller antagning till civil utbildning eller anställning eller befordran i civil tjänst, skall bedömas med utgångspunkt i detta sakvärde. Relevanta meriter från värnpliktsutbildningen skall tagas med i beräkningen i de sammanhang där övrig utbildning och praktik blir föremål för bedömning. Det är enligt utredningens mening önskvärt att en vidgad samordning av militär utbildning med civil motsvarighet och civil utbildning äger rum. I de fall formell motsvarighet till civil utbildning föreligger föreslås att detta fastställs och införs i berörda intagningsbestämmelser. När viss värnpliktsutbildning kan ge behörighet i visst eller vissa ämnen skall denna behörighet erkännas utan att särskilda prov erfordras. Utredningen utgår ifrån att det är mottagande utbildare eller arbetsgivare, som skall bedöma hur det belagda meritvärdet skall tillgodoräknas i det särskilda fallet. Utredningen föreslår att meriter från värnpliktsutbildning redovisas under beteckSOU 1970: 12

ningarna allmänvärde, ledarutbildningsvärde och yrkesutbildningsvärde. Utredningen anser att uttagningen av de värnpliktiga till olika utbildningslinjer - liksom utbildningsresultat - kan ge prognos som bör beaktas vid meritvärdering för antagning såväl till civil utbildning som till civil anställning. Någon negativ prognos kan inte ställas, medan däremot uttagning till kvalificerad värnpliktsutbildning och ett gott utbildningsresultat alltid innebär en positiv prognos. Det är enligt utredningens mening av vikt att hänsyn tages inte bara till studieförutsättningar utan även till förutsättningar för det yrke vartill utbildningen leder. Meriter från värnpliktsutbildning och uttagning till värnpliktstjänstgöring bör kunna tjäna som prognos i detta hänseende. VAU föreslår att de bestämmelser, normer och förslag som VAU redovisat beträffande meritvärdering av värnpliktsutbildning vid antagning till civil utbildning i tilllämpliga delar skall gälla eller vara vägledande även vid anställning. Utredningen konstaterar att stora krav måste ställas på den information som för den civila mottagaren skall klargöra värnpliktsutbildningens värden av civilt intresse. Information

(kap 6)

För att kunna ta ställning till frågan hur informationen om värnpliktsutbildningen bör anordnas har VAU undersökt hur sådan information nu tillgår. Härvid har VAU bl a studerat den information som sker genom betyg, som tilldelas de värnpliktiga, genom kungörelser och cirkulär, genom försvarets upplysningsverksamhet, genom olika organisationer och genom AMS samt i samband med skolutbildningen. Utredningen har också i samband med enkäter, intervjuer och andra kontakter sökt få informationsfrågan belyst. VAU anser sig kunna konstatera att nuvarande information inte är tillfyllest och att det inom den civila sektorn av samhället finns ett betydande intresse för ökad information om vämpliktsutbildningen. Utredningen fastslår att, om värnpliktsutbild111

ningens civila meritvärde skall kunna rättvist bedömas och tillgodoräknas till sitt fulla värde inom den civila sektorn av samhället, det bl a krävs en intensivare och mera rättvisande information om denna utbildnings innehåll, omfattning och nivå. Informationen föreslås skola ges dels såsom en mera allmän sådan och dels i form av speciell information. Den allmänna informationen, som bl a skall klarlägga försvarets demokratisering och modernisering samt den tekniska och taktiska utvecklingens inverkan på värnpliktsutbildningen och på kraven på den enskilde soldaten, avses skola rikta sig till - förutom den stora allmänheten - yrkesvägledande och arbetsförmedlande organ, arbetsgivare och utbildningsanstalter, elever i utbildningsväsendet och värnpliktiga. Informationen föreslås ske i massmedia, genom punktvis information i den obligatoriska skolan och gymnasieskolan, i samband med inskrivningen som värnpliktig och under första värnpliktstjänstgöringen, genom AMS tidning Arbetsmarknaden, vid förekommande kursverksamhet för företagsledare och personalchefer samt i samband med repetitionsövningsverksamhet. Härutöver föreslår utredningen att sådan information samlas i en publikation med för ändamålet lämpade uppgifter omspännande hela totalförsvaret. Publikationen är avsedd som ett hjälpmedel åt arbetsförmedlingsoch anställningsorgan främst för en rättvis bedömning av värnpliktsutbildningen och annan utbildning med anknytning till totalförsvaret. Utformningen av publikationen föreslås skola ske i samverkan mellan civila och militära instanser. För undervisning om totalförsvaret i skolorna föreslår VAU att utbildningspaket på olika nivåer iordningställs och tillhandahålls lärarna. Det är vidare önskvärt att SÖ tillser att undervisning om totalförsvaret sker i motsvarande omfattning i fackskola och gymnasium som i grundskolan. För informationen genom massmedia bör underlag fortlöpande lämnas genom berörda organ inom krigsmakten. Därjämte bör sådana bestämmelser om försvarsupplysnings112

verksamheten meddelas att därav klart framgår att denna även skall omfatta värnpliktsutbildningens värde för det civila livet. Den speciella informationen, som skall klarlägga värnpliktsutbildningens innehåll, omfattning och nivå, skall rikta sig till yrkesvägledande och arbetsförmedlande organ, arbetsgivare och myndigheter som bestämmer om antagning till utbildning. Den skall ges dels i form av särskilda arbetsoch utbildningsbeskrivningar rörande värnpliktsutbildningen, dels såsom betyg över värnpliktsutbildningen avsedda för civilt bruk. Beskrivningarna avses skola dels fogas till betygen, dels samlas till en uppslagsbok. För att utarbeta och fortsättningsvis hålla beskrivningarna aktuella föreslår VAU tillskapandet av ett organ med civila och militära experter som skall ha anknytning till AMS. Vidare föreslås att - intill dess arbets- och utbildningsbeskrivningar är utarbetade - av VPV uppgjorda befattningstypbeskrivningar för militärt bruk fogas till betygen. Utredningen föreslår också att ett särskilt cirkulär utfärdas om värnpliktsutbildningens meritvärde riktat till verk och myndigheter, att tjäna som erinran om skyldigheten att vid antagning till utbildning och vid anställning ta tillbörlig hänsyn till vederbörandes utbildning inom totalförsvaret. VAU uttrycker som ett starkt önskemål att rekommendationer av i tillämpliga delar motsvarande innebörd utfärdas av kommunförbund, SAF och övriga arbetsgivarorganisationer.

Betyg (kap 7) För att den värnpliktiges meritvärde från värnpliktsutbildningen rätt skall kunna bedömas krävs information förutom om värnpliktsutbildningens innehåll, omfattning och nivå även om hur den värnpliktige tillgodogjort sig utbildningen. I syfte att få belyst hur en information i sistnämnda hänseende bör ske har VAU undersökt dels vilka möjligheter som finns att presentera meriter, dels vilka regler och bestämmelser för beSOU 1970: 12

tygsättning som för närvarande finns för utbildningsväsendet, arbetslivet och krigsmakten. Vidare har VAU beaktat pågående utredningar rörande betyg m m och genom enkäter, intervjuer och andra kontakter sökt erhålla synpunkter på betygsättningen av de värnpliktiga. Utredningen har härvid kommit fram till att betyg alltjämt är ett verksamt och nödvändigt informationsmedel. Av nuvarande militära tjänstgöringsbetyg avsett för civilt bruk framgår inte den militära utbildningens omfattning och inriktning. Betyget, som bygger på uppgifter från inskrivningsboken och har en betygsskala, som avviker från den civila, är ofta svårt att utnyttja i civila sammanhang. Utredningen föreslår att ett nytt i förhållande till det nuvarande tjänstgöringsbetyget ur civil synpunkt mera belysande särskilt betyg skapas. Detta bör innehålla upplysningar om allt av betydelse för det civila livet som den värnpliktige tillgodogjort sig under grundutbildningen i form av kunskaper och erfarenheter. För att lättare kunna förstås på civilt håll bör betyget till sin formellt tekniska uppbyggnad korrespondera med inom det civila samhället använda betyg. I fråga om betygsättningssystem och betygsskala anser utredningen, att det för civilt bruk avsedda betyget skall grunda sig på det absoluta betygsättningssystemet och ha en femgradig skala. VAU förordar att den femgradiga skalan även införs för intern militär betygsättning. Betyget bör innehålla delbetyg i tjänstbarhet i befattningen och i förekommande fall i ledarförmåga och yrkesgrenar och ämnen. Plats skall även finnas på betygsblanketten, där för den värnpliktige övriga meriterande omständigheter i varje särskilt fall skall kunna anges. Betyget skall enligt utredningens förslag åtföljas av en arbetsoch utbildningsbeskrivning eller, innan arbetet med dylika beskrivningar slutförts, befattningstypbeskrivning från VPV. VAU föreslår att betyget med hänsyn till dess betydelse som informationsmedel obligatoriskt tilldelas samtliga värnpliktiga. SOU 1970: 12 8—914583

Efter krigsförbandsövningar bör ett speciellt för civilt bruk avsett betyg inte förekomma. I särskilda fall bör i stället på begäran intyg om tjänstgöringen lämnas efter sådana övningar. Samarbetsnämnd

(kap 8)

För att förverkliga de förslag till information som utredningen framlagt och då framförallt utarbetandet av arbets- och utbildningsbeskrivningar, blir det nödvändigt att ett särskilt organ med expertis från såväl militärt som civilt håll skapas. Arbetet kommer att kräva ett kontinuerligt kompletteringsarbete varför VAU föreslår en permanent samarbetsnämnd för detta ändamål. Med hänsyn till att arbets- och utbildningsbeskrivningarna föreslås skola samlas i en bok, som skall utgöra ett komplement till det av AMS utgivna Svenskt yrkeslexikon, föreslår utredningen att nämndens arbete sker i nära samarbete med AMS. Beträffande nämndens sammansättning föreslås att företrädare för myndigheter och organisationer, som i sig inrymmer önskvärd expertis, knyts till nämnden som ledamöter. Som ordförande i nämnden föreslås en chefstjänsteman från AMS.

Vapenfri tjänst (kap 9) Utredningen har funnit att dess framlagda förslag rörande meritvärdering m m av värnpliktsutbildning i tillämpliga delar även skall gälla utbildning under fullgörande av vapenfri tjänst. Frivillig utbildning m m (kap 10) Vid sidan av värnpliktstjänstgöringen och den vapenfria tjänsten, som ligger inom utredningsdirektiven, har VAU tagit upp viss annan försvarsverksamhet, som kan inrymma för det civila livet värdefull utbildning. Frivilligutbildning, som leder till annan grad eller krigsbefattning än den som den värnpliktige efter den obligatoriska utbildningen innehar, finner utredningen böra behandlas på samma sätt som föreslagits för 113

den obligatoriska utbildningen, vad gäller meritvärdering, tilldelning av betyg och information m m. Även annan frivillig utbildning kan inrymma för det civila livet värdefull utbildning och bör bli föremål för värdering på samma sätt som föreslagits beträffande värnpliktsutbildning och vapenfri tjänst. Hemvärnsutbildning och civilförsvarsutbildning bör likaledes uppmärksammas. Beträffande den fritidsutbildning som ordnas under grundutbildningen omfattar denna också för det civila livet värdefull utbildning. VAU föreslår därför att denna utbildning uppmärksammas och i vissa fall redovisas vid avgivande av det av VAU föreslagna betyget för civilt bruk samt att eventuella betyg eller bevis från sådan utbildning med upplysningar om utbildningsinnehåll m m tilldelas den värnpliktige enligt bestämmelser som utfärdas av försvarsstabens personalvårdsbyrå.

Särskilda kompensationsfrågor

Samtidigt skall uppskov obligatoriskt beviljas med påbörjande eller genomförande av studierna. Vidare föreslås att föreskrifter skall utfärdas med innebörden att värnpliktstjänstgöringen skall jämställas med sjukdom eller andra laga skäl vid ansökan om dispens ifråga om poängkraven för fortsatta studier. Ett annat område som varit föremål för VAU:s granskning är värnpliktsförmånernas inverkan på rätten till studiemedel. VAU uttalar i denna fråga som sin mening att en ändring av studiemedelsförordningen bör komma till stånd innebärande att värnpliktsförmånerna i detta sammanhang inte skall anses som inkomst. Kostnadsberäkningar

(kap 12)

Ett genomförande av utredningens förslag beräknas kräva en kostnad av sammanlagt för de två första åren ca 270 000 kr och därefter årligen ca 75 000 kr.

m m (kap 11)

VAU har som sin grundsyn angivit att värnpliktsutbildningen har ett civilt sakvärde och anvisat vägar för hur detta värde skall tillvaratas. I de tidigare utfärdade bestämrr/elserna som fortfarande gäller förekommer emellertid vissa värderingar som grundas på ett kompensationstänkande, som VAU inte omfattar. Utredningen har därför granskat innehållet i dessa bestämmelser och föreslår att alla bestämmelser som innebär direkt kompensation skall utgå medan övriga bestämmelser skall sammanföras i en författning. Sistnämnda bestämmelser skall enligt utredningens förslag i tillämpliga delar gälla alla värnpliktiga och inte som nu är fallet enbart de befälsutbildade. Nu gällande kungörelser och cirkulär på området kan därvid upphävas. I anslutning härtill föreslår utredningen att vissa andra föreskrifter utfärdas. VAU föreslår sålunda att bestämmelser ges som innebär att värnpliktig skall vinna tillträde till sökt utbildning samma år som han avslutat sina gymnasiala studier under fömtsättning att han har erforderlig poängsumma. 114

SOU 1970: 12

BILAGOR

SOU 1970: 12

Bilaga 1 a

Förslag till Arbets- och utbildningsbeskrivning (Exempel: plutonchefs ställföreträdare)

Nr:

Befattning (befattningsgrupp): plutonchefs ställföreträdare (infanteriet) Uttagningsk valifikationer psykiska och fysiska egenskaper (förutsättningar): befälslämplighet, självständighet, ansvarskänsla, initiativförmåga, samarbetsförmåga, psykisk och fysisk uthållighet. Uppgifter och innebörd: skall kunna leda del av pluton under strid, biträda plutonchefen vid plutonens utbildning (under repetitionsutbildning) och vid all annan verksamhet vara beredd att i alla lägen ersätta plutonchefen och överta hela ansvaret för plutonen. Han skal bl a kunna planlägga och leda befästnings-, minerings- och förstöringsarbeten samt indikerings- och saneringsföretag. Ledarförmåga a) antal underlydande: omkring 35 man. b) ansvarsområde: underställd personal samt del av eller hela plutonens gemensamma material. c) utbildningens omfattning i timmar framgår av nedanstående tabell (ej utarbetad här). Utbildning av civil art Innehåll

Teori

Praktik

Total utbildningstid

ledarutbildning lärarutbildning psykologi Utbildningens nivå och/eller värde för civil anställning och/eller utbildning: allmänvärde, utbildningen har värde för alla befattningar som kräver ledarutbildning, psykologiutbildningen ligger på gymnasienivå. 116

SOU 1970: 12

Bilaga 1 b

Förslag till Arbets- och utbildningsbeskrivning (Exempel: skyttesoldat)

Nr:

Befattning (befattningsgrupp): skyttesoldat (infanteriet) Uttagningskvalifikationer psykiska och fysiska egenskaper (förutsättningar): förmåga att handla på eget initiativ, ansvarskänsla, samarbetsförmåga, psykisk och fysisk uthållighet. Uppgifter och innebörd: skall kunna genomföra alla slag av strid samt utföra enskilda uppdrag i egenskap av spejare, patrullkarl, post, observatör och ordonnans. Utbildningens nivå och/eller värde för civil anställning och/eller utbildning: allmänvärde.

SOU 1970: 12 9—914583

\\y

Bilaga 1 c Förslag till Arbets- och utbildningsbeskrivning (Exempel: fordonsmekaniker)

Nr:

Befattning (befattningsgrupp): fordonsmekaniker (alla vapenslag) Uttagningsk valifikationer a) utbildning: genomgången yrkes- eller verkstadsskola för motormekaniker eller b) praktik, yrkeserfarenhet: fyra år som fordonsmekaniker c) psykiska och fysiska egenskaper (förutsättningar): teknisk-mekanisk förståelse, vilja och uthållighet d) särskilda prov: teoretiska och praktiska prov bl a för att klargöra utbildningsståndpunkt Uppgifter och innebörd: skall kunna utföra reparations- och underhållsarbeten på fordon, som regel i samverkan med en eller flera arbetskamrater och under direkt ledning av mekaniker med underbefäls grad; skall som arbetande förman kunna leda ordinarie fordonsförares arbete i samband med reparationer och underhåll; skall ansvara för personlig mekanikerutrustning och ha delansvar för gemensam mekanikerutrustning och reparationsobjekt. Yrkesgrenar och ämnen a) total utbildningstid: 500 timmar. b) omfattning i timmar av utbildning av civil art framgår av nedanstående tabell. (Fördelning av timmar på teori och praktik har inte skett i detta ex.) Innehåll 1. motor, bränslesystem, el-system, bromssystem, kraftöverföring 2. tryckluftshydraulisk broms 1 3. tryckluftsbroms J 4. dieselutbildning 5. motorcykelutbildning 6. allmän utbildning på vissa fordonstyper 7. allmän verkstadstjänst, mätverktyg, gängsystem, verkstadskärror, bärgningstjänst, besiktning 8. gassvetsning

Teori

Praktik 150 35 35 35 70 40 40

c) antal praktikmånader som kan tillgodoräknas för det civila yrket fordonsmekaniker utöver under b) upptagen tid: 1 V2 månads verkstadspraktik. Utbildningens nivå och/eller värde för civil anställning ochfeller utbildning: allmänvärde, påbyggnad av treårig yrkes- eller verkstadsskola för motormekaniker. 118

SOU 1970: 12

Bilaga 2

Förslag till betygsblankett

JDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDODDDDDDDDD O' !D

'n

a: ai

D

•' n

D

a

a. n a a

•

!a

i • a

D

•

BETYG FÖR

a

!• a

:

C I V I L T BRUK

b.i a b

EFTER

•a

iD

:; a D

a

i •

a :a a

D !D iD D !D

\•

:D D iD

o

Di D Dl D .D

G R U N D U T B I L D N I N G SOM

D: D|

VÄRNPLIKTIG

•n|

FÖR

a: a

D: D D| D Di D

bl a;

D D D i D D !D ;D•D D D D n n D D D D D D D D D D D D D D D D D D D D D D D PD.

i i

• •

På denna sida återges Arbets- och idbildningsbeskrivning för befattning som anges på vidstående betyg. (Exempel på Arbets- och utbildningsbeskrivningar, se bilaga 1 a—c).

120 SOU 1970: 12

BETYG Vapenslag (motsv) Förbandets stämpel Postadress Telefonnummer

tjänstegrad

som u n d e r tiden

folkbokföringsnummer

/

—

/

fullständigt namn

tjänstgjort vid

och som avses bli placerad som befattning1

komp (motsv)

h a r därvid erhållit följande betyg Tjänstbarhet i befattningen Ledarförmåga Yrkesgrenar och ä m n e n

ö v r i g a upplysningar

19 Kompanichef (motsv) Betyget är satt enligt det absoluta betygsättningssystemet. Betygsskalan är femgradig. Högsta betyg är 5, medelbetyg 3, lägsta betyg 1. Samtliga betyg skall ses i relation till bifogad arbets- och utbildningsbeskrivning. Betyg i ledarförmåga samt i yrkesgrenar och ämnen tilldelas endast den som enligt arbets- och utbildningsbeskrivningen genomgått utbildning härför. 1

H ä r skall anges befattningens b e n ä m n i n g och nivå.

SOL 1970: 12

Bilaga 3

Synpunkter på innehållet i anvisningar för betygsättning mm

För att syftet med det för civilt bruk avsedda betyget skall tillgodoses i full utsträckning måste betygsättningen vara enhetlig. Åt ÖB bör därför uppdragas att utfärda detaljerade anvisningar för denna betygsättning. VAU vill i det följande ge synpunkter på vad som bl a bör ingå i föreskrifter för sättandet av ett betyg för civilt bruk. Betyg avsett för civilt bruk (ersätter tidigare Tjänstgöringsbetyg för värnpliktig) skall utgöra underlag för bedömning av den värnpliktiges under värnpliktstjänstgöringen visade kunskaper, färdigheter och egenskaper, när han söker tillträde till civil utbildning eller civil anställning. Ansvarig för betygsättningen skall vara kompanichefen (motsv). Kompanichefens namnteckning på betyget torde inte behöva kontrasigneras. Betyg avsett för civilt bruk tilldelas all värnpliktig personal efter genomgången grundutbildning, alltså även dem som erhåller andra militära betyg än de som återfinns i inskrivningsboken. Värnpliktig, som genomgår utbildning till värnpliktig officer, reservofficer eller officer på aktiv stat, tilldelas detta betyg även efter fullgjord underofficersutbildning. Betyget skall som regel avse den befattning i vilken den värnpliktige avses bli placerad. Sålunda skall en värnpliktig, som blivit underkänd i underofficersutbildning men avses bli placerad som chef för skytte-

grupp, erhålla betyg som hänför sig till sistnämnda befattning. Värnpliktig, som med godkända vitsord genomgått fullständig utbildning till viss befattning men som på grund av skada eller dylikt placerats i annan befattning än den vartill utbildningen syftat, skall dock erhålla betyg som hänför sig till genomgången utbildning. Värnpliktig, som genomgått yrkes- eller specialutbildning med godkända betyg men på grund av olämplighet i övrigt placerats i annan befattning än den vartill yrkes- eller specialutbildningen syftat, skall på begäran erhålla särskilt betyg i genomgången yrkes- eller specialutbildning. Han skall upplysas om denna möjlighet. De delbetyg som kan förekomma i betyget är för tjänstbarhet i befattningen, i ledarförmåga samt i yrkesgrenar och ämnen. Samtliga delbetyg relaterar till den arbetsoch utbildningsbeskrivning som skall medfölja betyget. Delbetyget för tjänstbarhet i befattningen tilldelas samtliga värnpliktiga. Det är en direkt överföring till femgradig skala av motsvarande militära betyg som återfinns i inskrivningsboken. Betyget är en sammanfattande värdering av främst de för avsedd befattning viktigaste förutsättningarna. Delbetyget i ledarförmåga tilldelas värnpliktig som genomgått befälsutbildning. Det grundas på visade kunskaper och färdigheter i ämnena truppföring, trupputbildning samt i förekommande fall psykologi. SOU 1970: 12

Vid betygsättningen skall huvudvikten läggas vid den värnpliktiges förmåga att leda och undervisa - bortsett från stödet av grad och ställning - att samarbeta, att ta hand om underlydande personal samt att ta initiativ och ansvar. Rent militära kunskaper i taktik, orientering m m skall inte påverka betyget. Särskilda normer för denna betygsättning bör utarbetas av militär och civil expertis i samråd. Delbetyg i yrkesgrenar och ämnen tilldelas värnpliktiga som genomgått utbildning i yrkesgren eller ämne av en sådan omfattning att den specificerats i den till betyget fogade arbets- och utbildningsbeskrivningen. Sådant delbetyg skall vara en sammanfattande bedömning av de delar av yrkesgrenen eller ämnet som omfattas av beskrivningen. Rent militära kunskaper och färdigheter skall inte påverka betyget. Värnpliktig, som genomgått utbildning som inrymmer fler yrkesgrenar och/eller ämnen upptagna på den till betyget fogade arbets- och utbildningsbeskrivningen, skall erhålla betyg i vart och ett av dessa. Där här avsedd utbildning under ett skede varit förlagd till särskild skola (motsv) och därefter betygsatts och sedan följts av ett tillämpningsskede skall delbetyget omfatta båda dessa skeden. Vid sättandet av delbetyg skall följande iakttas. Betygen skall sättas enligt det absoluta betygsättningssystemet i en femgradig skala som framgår av följande tabell.

Betyg

Innebörd

5 4 3 2 1

Högsta betyg Medelbetyg Underkänd

Närmaste motsvarighet i 11-gradiga skalan 10—9 8 7—6 5 O^t

Beträffande utnyttjandet av skalans olika betyg kan anföras. De värnpliktiga som genomgår utbildning för vilken särskilda uttagningskrav uppställts har uttagits efter noggranna urvalsprov och med hänsyn till tidigare utbildning och erfarenhet. VärnplikSOU 1970:12

tiga, som inte klarar utbildningen, avskiljs under hand och placeras i annan befattning än den vartill utbildningen syftat. Det rör sig således om selekterade grupper där dessutom de sämsta avskiljs under hand. Betyget 1 kan komma i fråga endast då omplacering av den värnpliktige till befattning, för vilken han är lämpad, inte är möjlig. Betyget 3 bör ges när färdighet och kunnighet bedöms vara medelgod. Som vägledning för betygsfördelningen inom en utbildningsavdelning kan resultaten av centralt utsända prov tjäna. Även resultaten från inspektioner bör utnyttjas. De viktigaste principerna för betygsättningen är följande. 1) Betygsättningen skall vara objektiv och betygen för de olika eleverna sättas efter enhetliga normer. 2) Betyg i en yrkesgren eller i ett ämne skall sättas utan hänsynstagande till elevens betyg i andra ämnen. 3) Bedömningen får inte heller influeras av andra ovidkommande synpunkter som exempelvis elevens uppförande eller hans inställning till det militära. 4) Betyget bör grundas på fortlöpande iakttagelser och anteckningar under utbildningens gång och skall där så är möjligt sättas jämsides med de militära betygen. Sålunda bör periodbetyg, som stöd för slutbetyg, sättas vid avslutande av utbildningsskede eller, där sådan indelning inte förekommer, periodvis exempelvis varje kvartal, vidare vid avslutande av utbildning om minst fyra veckors längd vid visst kompani (skola, specialutbildning), vid överflyttning till annat kompani (motsv) samt vid ombyte av plutonchef (motsv), om dennes tjänstgöring vid enheten varat minst åtta veckor. 5) Vid betygsättning bör befäl av lägst överfurirs grad, som haft att göra med eleven i för bedömning avsedd situation, var och en för sig avge yttrande. Vid osäkerhet om vilket betyg en elev bör ha skall det betyg sättas som ligger närmast medelbetyget 3. Under betygsblankettens rubrik Övriga upplysningar skall upptas omständigheter

som kan anses meriterande för den värnpliktige. Sålunda skall anges eventuella förtroendeuppdrag som den värnpliktige innehaft, exempelvis som kompanisassistent eller ledamot av förbandsnämnd, vidare om den värnpliktige visat prov på ledaregenskaper eller upprätthållit befattning för vilken han inte varit utbildad och som inte framgår av betyget i övrigt. Kompletterande uppgifter till arbets- och utbildningsbeskrivningen kan även ges här liksom uppgifter om längre tids frånvaro från utbildningen p g a sjukdom m m, som kan ha betydelse vid bedömning av den värnpliktiges betyg. Certifikat som den värnpliktige erhållit under värnpliktsutbildningen, antingen det skett under den obligatoriska utbildningen eller genom fritidsutbildning, skall anges. Den värnpliktige skall upplysas om att, om han så begär, under denna rubrik kan införas att han genomfört viss utbildning eller tjänstgöring eller deltagit i viss fritidsundervisning, när så inte framgår på annat sätt av betyget.

skall denne kunna erhålla arbets- och utbildningsbeskrivning även över genomgången yrkes- eller specialutbildning. Anvisningar för betygsättning i enlighet med här anförda synpunkter bör i tillämpliga delar gälla även det betyg som avses utdelas till den som genomgått frivillig utbildning. Aktuell arbets- och utbildningsbeskrivning skall sålunda också medfölja sådant betyg. Anmärkas bör att betygsättaren eftersom den frivilliga utbildningen inte sker i en följd - skall ta hänsyn till de periodbetyg som den värnpliktige erhållit under utbildningens tidigare delar.

I de fall utbildning för värnpliktig avbrutits, kan upplysning härom lämnas i betyget, varvid även bör kunna anges skälen härför och omfattningen av genomförd utbildning. Samma bör gälla för värnpliktig som genomgått fullständig utbildning till viss befattning men på grund av skada eller dylikt erhållit annan befattning än den vartill utbildningen syftat. Sådana upplysningar anges blott i de fall de är till fördel för den värnpliktige och efter dennes hörande. Arbets- och utbildningsbeskrivning skall fogas till betyget och skall som regel avse den befattning i vilken den värnpliktige avses bli utnyttjad. Värnpliktig, som med godkända vitsord genomgått fullständig utbildning till viss befattning men på grund av skada e d placerats i annan befattning än den vartill utbildningen syftat, skall dock erhålla arbets- och utbildningsbeskrivning för den befattning som utbildningen avsett. Vad beträffar värnpliktig, som genomgått yrkes- eller specialutbildning med godkända betyg men på grund av olämplighet i övrigt placerats i annan befattning än den vartill yrkes- eller specialutbildningen syftat,

124 KUNO! .

>-;

\PR 1370

SOU 1970: 12

Statens offentliga utredningar 1970

Systematisk förteckning

Försvarsdepartementet Värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde. [12] Socialdepartementet Livsmedelstadgekommittén. 1. Ny livmedelsstadga m.m. Del. I. Förslag och motiv. [6] 2. Ny livsmedelsstadga m.m. Del. II. Bilagor. [7] Folktandvårdens utbyggande och reglering. [11] Kommunikationsdepartementet Snöskotern — fordonet och föraren. [9] Utbildningsdepartementet Om stat och kyrka. [2] Yrkesutbildningsberedningen. 1. Reformerad lärarutbildning. [4] 2. Yrkestekniska högskoleutbildning. [8] Fria läromedel. [10] Jordbruksdepartementet Statligt stöd till fiskehamnar. [5] Inrikesdepartementet Balanserad regional utveckling. [3] Civildepartementet Barns utemiljö. [1]

1 Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas pummer i den kronologiska förteckningen.

K L Beckmans Tryckerier AB 1970