Industrins struktur och konkurrensförhållanden

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Industrins struktur och konkurrensförhållanden Koncentratlonsutredningen III

Stockholm 1968

Statens offentliga utredningar 1968

Kronologisk förteckning 1. Ekonomisystem för försvaret. Esselte. Fö. 2. Ekonomisystem för försvaret. Bihang. Esselte. Fö. 3. Kreditmarknadens struktur och funktionssätt. Esselte. Fi. 4. Handläggningen av säkerhetsfrågor. Isaac Marcus. Ju. 5. I ndjstrins struktur och konkurrensförhållanden. Esselte. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej anges, är tryckorten Stockholm.

Statens offentliga utredningar 1968:5 Finansdepartementet

Industrins struktur och konkurrensförhållanden Koncentrationsutredningen III

Stockholm 1968

Innehåll

Kapitel 1 Undersökningens uppläggning samt vissa huvudresultat 7 A. Metod och disposition 7 B. Strukturförhållanden inom industrin 13 C. Säljarkoncentration på varumarknader 17 D. Konkurrensförhållanden i olika branscher 20 E. Koncentrationstendenser 25 Kapitel 2 Marknadsformer 30 A. Fri konkurrens 30 B. Monopol 33 C. Monopolistisk konkurrens 37 D. Fåtalsmarknader 42 E. Integrationen och storföretagens ställ46 ning Kapitel 3 Bransch- och marknadsstruktur A. Mätmetoder B. Branschkoncentration C. Säljarkoncentration i varugrupper D. Jämförelser med andra länder E. Kartellernas produktionsandelar

51 51 56 62 74 76

Tabellbilaga

84 Kapitel 4 Produktionsinriktning hos storföretag och ägargrupper A. Storföretagens produktstruktur B. Storföretagens produktionsandelar

114 114 126

C. Industriell verksamhet inom 13 ägargrupper 128 Tabellbilaga

136 Kapitel 5 Företagsbeteende vid ofullständig konkurrens 146 A. Problem rörande företagens målsättning 148 B. Prisbildning vid horisontell integration 154 C. Konkurrens på fåtalsmarknader 158 D. Fåtalskonkurrens och strukturell utveckling 163 E. Samarbete mellan företag 170 F. Köp och sammanslagningar av företag 175 Appendix

186 Kapitel 6 Textil -och beklädnadsindustril91 A. Ylleindustrin 194 B. Bomullsindustrin C. Konfektionsindustrin D. Trikåindustrin

207 216 230

Kapitel 7 Två exportindustrier A. Stålverken B. Pappersbruken

237 238 261

Kapitel 8 Byggnadsmaterialindustri A. Tegel B. Cement C. Lättbetong D. Planglas E. Wallboard

285 286 297 309 316 324

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet

Koncentrationsutredningen skall enligt sina direktiv kartlägga industrins struktur- och konkurrensförhållanden med särskild inriktning på företagskoncentration, kartellsamarbete och vertikal integration. Denna undersökning omfattar dels en allmän kartläggning av strukturen i branscher och varugrupper, dels mer detaljerade studier av konkurrensförhållanden och strukturförändringar i ett urval av industrisektorer. Förutom den allmänna kartläggningen redovisas i föreliggande skrift utredningar avseende fyra större sektorer, nämligen textil- och beklädnadsindustrin, stålindustrin, pappersindustrin samt delar av byggnadsmaterialindustrin. Av övriga branschstudier, som gjorts inom utredningen, har en undersökning rörande oljebranschen tidigare överlämnats (SOU 1966: 21), medan undersökningar rörande bilindustrin, varvsindustrin och läkemedelsindustrin kommer att redovisas senare. Den översiktliga strukturbeskrivningen innehåller data beträffande större företags produktionsandelar och förädlingsvärdefördelning år 1963. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 11 februari 1965 (SFS 1965: 14) erhöll utredningen befogenhet att med stöd av lagen om uppgiftsskyldighet rörande prisoch konkurrensförhållanden insamla sådana uppgifter. I syfte att undvika dubbelarbete hos berörda företag har de uppgifter utnytt-

jats, som tidigare lämnats till Statistiska Centralbyrån såsom primärmaterial för industristatistiken. Statistiska Centralbyrån har i varje särskilt fall inhämtat företagets tillstånd att utlämna uppgifterna till utredningen, hos vilken uppgifterna har sekretesskydd enligt § 20 sekretesslagen. För publicering av vissa data rörande enskilda företag, där offentliggörande ansetts nödvändigt med hänsyn till utredningsuppdraget, har utredningen erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd. Utredningen får härmed överlämna föreliggande undersökning rörande industrins struktur och konkurrensförhållanden. Undersökningen har utförts inom utredningens sekretariat av fil. lic. Alf Carling, som därvid kunnat utnyttja vissa förarbeten, verkställda inom Statens pris- och kartellnämnd av en särskild arbetsgrupp. I denna arbetsgrupp, som samarbetat med olika avdelningar inom nämnden, har förutom Carling ingått kanslisekreterare Inger Olsson, byrådirektör Anita Sundberg och aktuarie Sten Forsberg. Bearbetningen av industristatistikens primäruppgifter har för utredningens räkning utförts inom Statistiska Centralbyrån av kanslisekreterare Lars Hjorth. Stockholm den 20 december 1967 På koncentrationsutredningens vägnar: G. Arvidsson

/ Tony

Hagström

KAPITEL i

Undersökningens uppläggning samt vissa huvudresultat

A. Metod och disposition Omfattningen av ägande- och beslutskoncentration i det svenska näringslivet och de samhällsekonomiska verkningarna härav utgör koncentrationsutredningens centrala undersökningsobjekt. I denna specialstudie av industrin är avsikten främst att belysa marknadsstruktur och konkurrensförhållanden i olika branscher, varvid särskild uppmärksamhet ägnas åt storföretag och annan finansiell koncentration. Industrin är vid sidan av kreditväsendet den sektor av det svenska näringslivet, där storföretagen har starkast ställning. Nära två tredjedelar av industriproduktionens förädlingsvärde faller på storföretag, varmed här avses privatägda företag (inkl. koncerner) med minst 500 årsarbetare, producentoch konsumentkooperation samt statliga företag. Man kan därför förmoda, att konkurrensbetingelserna på industriella marknader relativt starkt påverkas av ägandets koncentration. Vissa andra faktorer, t. ex. den jämförelsevis stora utrikeshandeln, tenderar dock att försvaga de svenska storföretagens inflytande över prisbildningen, och den marknadsmässiga koncentrationen kan inte enbart utifrån produktionsandelarna betecknas som högre än i andra näringsgrenar. Enligt utredningens direktiv skall följande marknadsföreteelser speciellt studeras: I. »den förekomst av mer eller mindre starkt utpräglade monopol, som uppkommit antingen genom att produktionen av en vara eller varugrupp kommit att bli koncentrerad till ett företag eller genom att en grupp av företag förts in under gemensamt inflytande från bestämmande intressenter».

II. »erfarenheter av centraliserat inflytande över prisbildningen under de senaste åren såväl i nu nämnd form som i form av samarbete mellan till synes självständiga företagsenheter». III. »tendenser till vertikal integration». Starkt förenklat kan detta urval av frågeställningar sägas innebära, att ägandekoncentrationens yttringar på marknader för varor och tjänster skall utredas. Det måste emellertid understrykas, att koncentration på ägandesidan inte utan vidare kan »översättas» till köpar- och säljarkoncentration inom olika branscher, dvs. till en beskrivning av marknadernas struktur. För det första finns givetvis inget enkelt samband mellan ägandekoncentration i bemärkelsen sned förmögenhetsfördelning och ekonomisk beslutskoncentration till stora företagsenheter. De allmänna problemen rörande näringslivets organisatoriska uppbyggnad behandlas i en annan del av utredningen. I denna studie kommer storföretagen och de ägandemässiga sambanden mellan dessa att användas som utgångspunkt för analysen. Även med denna förenkling blir sambandet med marknadsstrukturen tämligen komplicerat. Förekomsten av stora ekonomiska enheter - storföretag och »finansblock» - är visserligen en av de faktorer, som bestämmer strukturen inom olika delar av industrin. Monopol- eller oligopolsituationer på stora marknader förutsätter en betydande företagsstorlek, och den utveckling mot ökad koncentration i många branscher, som ägt rum under senare år, har i allmänhet haft karaktär av expansion inom »storföretagssektorn». 7

Den strukturella utvecklingen inom en bransch kan emellertid inte ses uteslutande som ett resultat av förhållanden på ägandesidan. Drivkrafterna för fusioner, nedläggningar och nyetablering får i allmänhet sökas i förhållanden på ifrågavarande marknader. Efterfråge- och kostnadsläget samt konkurrensens styrka och inriktning är alla i viss mening orsaker till strukturutvecklingen. Ägandekoncentration kan vara en betingelse - eller i vissa fall ett hinder - för strukturella förändringar, men den är endast en av flera bestämningsfaktorer. Sett från storföretagets synpunkt är marknadsdominans endast en av flera relevanta storleksdimensioner på marknadssidan. Ett starkt specialiserat företag kan uppnå dominerande position inom en eller ett fåtal branscher. Men också diversifiering av produktionen i form av t. ex. vertikal och horisontell integration kan innebära fördelar, inte minst av marknadsmässig natur. Ett resonemang om storföretagens betydelse kan därför inte föras uteslutande utifrån partiella studier av olika marknader. Sambandet mellan ägande- och marknadsstruktur är således mycket komplicerat, och kan inte analyseras fristående från konkurrensproblemen i övrigt. Detta faktum skapar betydande kausalitetsproblem för den studie av koncentrationens verkningar, som utgör huvudtemat i den följande framställningen. För att belysa detta krävs en presentation av den gängse analysmetodiken på området. Ett exempel på denna metodik kan hämtas från Bains »Industrial Organization». Detta arbete torde ge den mest fullständiga sammanfattningen av den mer pratkiskt inriktade teorin på området. Bains analys är upplagd enligt ett relativt enkelt kausalschema, där marknadens struktur (market structure) via teorin för olika marknadsformer får förklara företagens beteende på marknaden (market conduct). Struktur och företagsbeteende antas i sin tur gemensamt bestämma marknadens funktionssätt (market performance). Med marknadsstruktur avses hos Bain, liksom över huvud taget i de talrika ameri-

kanska konkurrensstudierna, främst antalet köpare och säljare på marknaden samt dessas andelar av efterfrågan resp. utbudet. Data för strukturbeskrivningen hämtas från de stora koncentrationstalsberäkningar, som genomförts av Federal Trade Commission och andra organ. Dessa data om strukturen ger möjlighet till en grov gruppering av varumarknaderna efter marknadsform, dvs. en indelning i monopol, homogent och heterogent oligopol osv. Diskussionen om företagens beteende förs därefter i huvudsak utifrån pris- och allokeringsteorin, där marknadsformen ger utgångspunkten för analysen. Uppgifter rörande t. ex. säljarens prispolitik kan erhållas dels via intervjuer, dels från statistiska uppgifter om prisutveckling och prisrelationer, ställda i relation till data om bl. a. kostnadsoch efterfrågeutvecklingen. Slutsteget i analysen, »market performance», avser marknadens effektivitet i olika avseenden. Företagens interna effektivitet påverkas av strukturen bl. a. via produktionsskalan och utnyttjandet av ev. stordriftsfördelar. Konkurrens kan bidra till ökad effektivitet genom att tvinga fram kostnadssänkande åtgärder. Men också prisbildningens funktion som instrument för resursfördelningen är av intresse i detta sammanhang. Det gäller att studera, hur effektivt produktionsinriktningen styrs efter konsumenternas preferenser under olika marknadsbetingelser. Problemen är sålunda av välfärdsteoretisk natur; de avser relationen mellan rådande konkurrensförhållanden och det normsystem, som brukar kallas »workable competition». Den skisserade analysmetoden aktualiserar vissa principiella problem. Främst gäller detta marknadsstrukturens karaktär av orsak i analysen. Som tidigare påpekats, måste strukturkomponenterna - dvs. antalet företag på marknaden och dessas relativa storlek - delvis uppfattas som resultat av skeendet på marknaden. Marknadsstrukturen vid en viss tidpunkt kan visserligen sägas utgöra ett datum och en tänkbar bestämningsfaktor för den följande utvecklingen. Detta synsätt kommer också att i betydande utsträck-

ning tillämpas i de följande resonemangen. I en tidsserieanalys av utvecklingen på en marknad kan strukturen emellertid inte betraktas som utifrån given. Den bestäms till stor del genom den marknadsprocess, som den i Bains modell skall förklara. Strukturen påverkas sålunda dels direkt av företagens beteende och beslut beträffande fusioner, utbyggnad osv. dels av konkurrensens styrka, som blir avgörande för incitamenten till nyetablering och förekomsten av framtvingade nedläggningar. Det ovan skisserade trestegsschemat är här i princip otillräckligt. Man har att arbeta med ett enda problemkomplex, som omfattar konkurrens och strukturell anpassning på olika marknader. Ägandekoncentrationen och förekomsten av storföretag är en av de faktorer, som spelar in i detta skeende. I det följande ges en kortfattad beskrivning av det analysschema, som kommer att tillämpas i undersökningen. Trots de invändningar, som gjorts ovan, måste uppläggningen i betydande utsträckning anknytas till Bains studie. Förenklande kausalitetsantaganden är nödvändiga för att göra modellen hanterlig. Analysen är dock i vissa avseenden utbyggd för att inrymma de komplicerande faktorer, som har att göra med marknadsstrukturens bestämning. Framför allt i de avslutande branschstudierna har huvudvikten lagts på den dynamiska process, där konkurrensförhållanden och strukturell utveckling bestäms. Det kausalschema i fem steg, som skisseras nedan ger en allmän ram för undersökningen. Det anger däremot inte dispositionen för den fortsatta framställningen; denna presenteras i stället i slutet av detta avsnitt.

I. Grundläggande marknadsförutsättningar (»miljö») Det första ledet i analysen gäller de faktorer, som här betraktas som givna utifrån, och som följaktligen får karaktär av orsaker i den följande diskussionen: a. Allmän efterfrågeinriktning; efterfrågans geografiska fördelning; substitutionsförhållanden i konsumtionsledet.

b. Tillgänglig produktions- och distributionsteknik; kostnadssamband och skalekonomi; substituerbarhet och komplementaritet på produktionssidan. c. Institutionella förhållanden; lagstiftning, skatte- och tullbestämmelser. d. Förmögenhetsfördelning och ägandestruktur. Ett urval av faktorer, som påverkar konkurrensförutsättningar eller ekonomisk utveckling i andra avseenden, blir med nödvändighet godtyckligt; listan skulle utan svårighet kunna göras längre. Urvalet ovan torde dock vara tillräckligt för den fortsatta framställningen, där det främst krävs ett underlag för jämförelser mellan olika delar av industrin. De två första punkterna kan sägas ange de marknadsmässiga och tekniska betingelserna för anpassningen av struktur och beteende i olika branscher. Efterfrågesambanden enligt punkt a. ger också utgångspunkter för den indelning av ekonomin i varugrupper eller marknader, som kommer att användas i det följande. De två sista punkterna uttrycker de restriktioner, som gäller för konkurrensen och anpassningen på marknaden. En allvarligare invändning gäller förutsättningen, att de ovan nämnda förhållandena är givna utifrån. Vi stöter här åter på de kausalitetsproblem, som tidigare berörts i samband med marknadsstrukturen, och som aktualiseras i alla slag av ekonomisk analys. För att över huvud taget kunna uppnå några resultat måste man i viss utsträckning förenkla den verklighet, där »allt beror på allt annat». Om efterfrågesambanden skall kunna betraktas som oberoende av företagens beteende (t. ex. av reklam och produktutformning), måste de definieras som konsumentpreferenser eller efterfrågefunktioner av relativt allmän karaktär. Efterfrågekurvor med t. ex. priset som enda oberoende variabel kan alltså inte användas för detta ändamål. Produktionssambanden (punkt b.) måste också definieras tämligen allmänt, eftersom forskning och produktutveckling - handlingsparametrar för företagen - ändrar »de vanliga» produktions- och kostnadsfunktionerna.

Statliga och kommunala organs politik (punkt c.) kan i vissa fall påverkas av utvecklingen på berörda marknader; denna komplikation kommer dock inte att närmare diskuteras i denna redogörelse. Den offentliga sektorns åtgärder kommer i denna utredning främst att behandlas normativt, dvs. i form av synpunkter på den marknadsmässiga effekten av olika ekonomisk-politiska medel. I fråga om en för utredningen central förklaringsvariabel, ägandekoncentrationen (punkt d.), är kausalitetsproblemet mycket svårbehandlat. Förmögenhetsfördelningen måste givetvis på lång sikt uppfattas som påverkad av inkomstfördelnngen, som i sin tur delvis bestäms på marknaden. I kortsiktresonemang kan förmögenhetsfördelningen emellertid betraktas som i huvudsak given. Ägandets struktur, uppfattad som de stora förmögenheternas fördelning på företag och branscher samt valet av företagsform, kan däremot relativt snabbt påverkas av marknadsutvecklingen inom olika delar av näringslivet. Vi har dock av praktiska skäl valt att betrakta ägandeförhållandena som exogena (dvs. enbart som orsaker) i huvuddelen av analysen. II. Marknadens struktur Den strukturella eller organisatoriska uppbyggnaden hos olika marknader används i allmänhet som förklarings- och indelningsgrund i pristeoretiska modeller. Enligt vårt schema skall strukturförhållandena i princip förklaras i modellen. Denna princip har emellertid inte kunnat tillämpas strikt; vi måste i stor utsträckning anknyta resonemangen till gängse pristeoretiskt betraktelsesätt. Det klassificeringsschema, som anges nedan, är avsett att användas som utgångspunkt för analys av beteenden och konkurrensförhållanden. Påverkan i andra riktningen behandlas under punkt V. a. Graden av säljarkoncentration, dvs. antalet säljare och dessas relativa storlek. b. Graden av köparkoncentration. c. Olika säljares produktionsinriktning inom varugruppen; substituerbarhet mellan olika fabrikat; lokalisering. 10

d. Horisontell integrationsgrad hos olika företag på marknaden, företagens ställning på »näraliggande» marknader (substitutiva eller komplementära varor). e. Vertikal integrationsgrad; tillgång till egna råvarukällor, egen distributionsapparat etc. f. Total storlek och finansiell styrka hos olika företag på marknaden. Punkterna a.-c. ger grunden för den indelning i olika marknadsformer, som tillämpas i pris- och allokeringsmodeller. Då klassificeringen är tredimensionell - köparkoncentration, säljarkoncentration, substituerbarhet - och dessutom både antalet företag och storleksfördelningen måste beaktas, riskerar man att indelningen blir helt ohanterlig. Möjligheterna att översätta koncentrationsmått till en användbar gruppering efter marknadsform diskuteras i nästa kapitel. Marknadsandelar och liknande strukturmått ger emellertid en i väsentliga avseenden ofullständig bild av de olika företagens konkurrenssituation. Också företagens verksamhet utanför den studerade marknaden måste tas med i strukturbilden. Denna verksamhet kan nämligen, speciellt om den är förlagd till i någon mening näraliggande områden, påverka både företagens målinriktning och styrkerelationerna på marknaden. Marknadsstrukturen, uppfattad som de organisatoriska konkurrensförutsättningarna, kan således inte anges enbart med hjälp av antalsoch storleksmått, avseende den studerade marknaden. De faktorer, som angivits i punkterna d.-f. får förutsättas ha stor betydelse, inte minst för storföretagens ställning på marknaden. En allmän kartläggning av marknadsstrukturen inom industrin presenteras i kapitel 3. Beroende på ojämn materialtillgång har huvudvikten lagts på säljarkoncentrationen. Storföretagens produktstruktur, integrationsgrad och produktionsandelar i olika branscher har speciellt studerats. HL Konkurrensmetoder och konkurrensbegränsningar (»beteende») Den rådande marknadsstrukturen ger tillsammans med de grundbetingelser, som an-

givits under A. ovan, konkurrensförutsättningarna på marknaden eller annorlunda uttryckt restriktionerna för företagens handlande. 1 »Market conduct» betraktas i pristeoretiska modeller som härledd ur företagets målsättning för verksamheten i kombination med dessa restriktioner. Företagen antas i regel arbeta utifrån någon form av vinstmål. Problemet kommer inte att bli föremål för något närmare studium i denna undersökning; vissa synpunkter på främst integrerade företags målinriktning ges dock i kapitel 5. Bland de aspekter på det faktiska beteendet, som bör studeras, kan följande nämnas: a. Bestämning av produktionsvolym och prisnivå; kalkyleringsmetoder, anpassning till avsättningssamband. b. Prisdifferentiering; rabattpolitik och selektivitet. c. Aggressiva konkurrensmetoder; priskrig etc. d. Aktiv försäljningspolitik; reklam och servicekonkurrens. e. Val av inköpskällor samt inköpspolitik i övrigt. f. Investeringspolitik; produktförändringar och forskning. g. Överenskommelser med andra företag; kvoteringar, specialisering, prisavtal, gemensam försäljning, samordnad inköpspolitik, gemensam forskning. h. Prisledarskap och annan försvagad konkurrens. De sex första punkterna rör det enskilda företagets produktionsplanering och val av konkurrensmedel. Diskussionen av detta problemkomplex kommer att anknytas till de marknadsformer eller strukturtyper, som skisseras i anslutning till koncentrationsmätningen. Det centrala problemet gäller, hur olika slag av marknadskoncentration och speciellt förekomsten av storföretag påverkar konkurrensens styrka och inriktning. I punkterna g. och h. kommer man in på företagets relationer till andra köpare och säljare på marknaden. En diskussion av företagets val mellan konkurrens och samarbete blir här nödvändig. Uppgifter om förekomsten och utformningen av konkurrens-

begränsningar inom den svenska industrin ges redan i strukturkapitlet (kapitel 3: E). 2 Diskussionen av företagens marknadspolitik och av konkurrensens inriktning på olika marknader kommer i denna undersökning främst att baseras på en serie branschstudier. Dessa »case-studies», som presenteras i kapitlen 6-8, får främst uppfattas som illustrerande exempel, avsedda att belysa de konkurrensformer, som kan uppkomma under olika tekniska och strukturella betingelser. Som bakgrund till branschstudierna förs i kapitel 5 en mer generell och teoretisk diskussion beträffande vissa konkurrensproblem på marknader med hög koncentrationsgrad.

IV. Marknadens effektivitet Detta led i analysen avser att belysa marknadens funktionssätt (»market performance»), sett ur effektivitets- och välfärdssynpunkt. Det effektivitetsbegrepp, som är av intresse i detta sammanhang, omfattar dels effektiviteten inom företagen - här aktualiseras främst frågan om stordriftsfördelar och andra skaleffekter - dels marknadens effektivitet som fördelningsinstrument för resurser mellan företag och mellan branscher. Resonemangen anknyts i detta avsnitt delvis till den »klassiska» välfärdsteorins kriterier (se diskussionen av frikonkurrensfallet i kapitel 2: A). Denna teori ger emellertid en helt otillräckligt grund för bedömning av kapitalintensiva produktionsformer, där innovationsproblem och positiva skaleffekter får dominerande betydelse. Man tvingas här i stället bygga på den betydligt vagare, men samtidigt mer realistiska teori för »workable competition», som utformats under senare år. 1 Köparnas och säljarnas kännedom om konkurrensförutsättningarna får i allmänhet antas vara begränsad; också informationsgraden måste då medtas i modellen (se kap. 5: A). 2 Eftersom kartellavtal för en viss tid binder företagens handlande med avseende på vissa konkurrensmedel, kan kartellerna vid studier av kortsiktig anpassning betraktas som inslag i marknadsstrukturen.

Problemen rörande marknadens effektivitet kan indelas i två huvudgrupper. Det första gäller marknadens sätt att fungera under givna »statiska» betingelser, dvs. vid given struktur och givna konkurrensförutsättningar i övrigt. Detta är den enda formulering av problemet, som tillåter en behandling av marknadsstrukturen som orsak eller förklarande variabel i analysen. Det gäller här att belysa t. ex. säljarkoncentrationens samhällsekonomiska betydelse, och bland mängden av effektivitetsproblem, kan följande nämnas: a. Produktionsskalans och företagsenheternas storlek; utnyttjande av skaleffekter. b. Kapacitetsläge; utnyttjande av tillgängliga resurser. c. Konkurrensens värde som effektivitets incitament. d. Prisbildningens effektivitet som resursfördelningsinstrument. e. Valet av konkurrensmedel och konsumenternas valfrihet. f. Effekter på konjunkturutveckling och stabilitet. g. Effekter på innovations- och tillväxttalet. h. Effekter på inkomstfördelningen. De värderingsproblem, som här aktualiseras, kommer i de följande kapitlen att behandlas mycket summariskt. Undersökningen är i första hand att betrakta som en kartläggning av rådande struktur- och konkurrensförhållanden och som en analys av sambanden dem emellan.

V. Den strukturella utvecklingen »Market performance» kan också studeras som ett dynamiskt problem, där marknadsstrukturens utveckling ses som ett resultat av anpassningen på marknaden. Ägandeförhållandena får då karaktären av betingelser eller restriktioner för denna anpassning, som ev. tenderar mot en företagsekonomiskt effektiv struktur eller organisation. Analysen måste här gälla dels bestämningsfaktorerna för den strukturella utvecklingen, dels i vad mån utvecklingen tenderar att skapa mark-

nadsförhållanden, som är effektiva, sett från samhällets synpunkt: a. Direkta ingrepp i strukturen; fusioner, nyetablering. b. Marknadsandel som målvariabel för företagets beteende. c. Anpassning till företagsekonomisk optimalitet. d. Ägandeförhållandenas roll i anpassningsprocessen. e. Trögheter i den strukturella anpassningen; kartellernas betydelse, institutionella restriktioner. f. Samhällsekonomiskt optimal struktur; branschrationalisering contra konkurrensbegränsning. En preliminär diskussion av bransch- och marknadsstrukturens bestämningsfaktorer förs i samband med den allmänna strukturbeskrivningen i kapitel 3. Problemet kommer dock i huvudsak att behandlas i branschundersökningarna. Då dessa omfattar tidsserieanalys av konkurrens och marknadsstruktur, ger de goda möjligheter att belysa den strukturella anpassningen under olikartade yttre betingelser.

Sammanfattning och disposition Det analysschema, som ovan skisserats, kan med viss förenkling sägas omfatta fyra steg (struktur - beteende - marknadseffektivitet - strukturell utveckling). Det framstår som ofrånkomligt, att de strukturella faktorerna får karaktär av både orsaker och resultat i marknadsprocessen. I det förra fallet är strukturen vid en viss tidpunkt en av de faktorer, som förklarar skeendet på marknaden, i det senare förklaras strukturens utveckling över tiden i sin tur av detta skeende. En sammanfattning av undersökningsmetodiken kan lämpligen ges formen av en disposition för den fortsatta framställningen: Kapitel 2 behandlar den indelning i marknadsformer eller strukturtyper, som används i pris- och allokeringsteoretiska modeller. Speciell vikt kommer att läggas vid de koncentrationsföreteelser, som har direkt anknytning till ägandekoncentration och storföretag. Kapitlet innehåller dessutom en

relativt ingående diskussion av marknadsformen fri konkurrens, avsedd att belysa den »klassiska» teorin för optimal resursallokering. Kapitel 3 utgör en sammanfattande beskrivning av bransch- och marknadsstrukturen år 1963 inom svensk industri. Storföretagens produktionsandelar redovisas utifrån en beräkning på koncernnivå. Dessutom ges en översikt över kartellsamarbetets omfattning i olika branscher. Materialet till detta och följande kapitel utgöres av primäruppgifter till Statistiska Centralbyråns industristatistik. Kapitel 4 är en kartläggning av produktstrukturen i storföretagen och i vissa finansiellt sammanhållna företagsgrupper. Redovisningen beträffande de större industriföretagen avser dels situationen år 1963, dels de förändringar som inträffat genom förvärv och avyttringar av företag fram till våren 1967. Omfattningen av horisontell och vertikal integration har särskilt studerats. Kapitel 5 behandlar företagens produklionspolitik och val av konkurrensmedel på monopol- och oligopolmarknader. Framställningen kan ses som en utvidgning av de resonemang rörande olika marknadsformer, som förts i kapitel 2. I kapitlets två avslutande avsnitt behandlas direkt strukturpåverkande åtgärder såsom kartellöverenskommelser och fusioner. Kapitlen 6—8 består av en serie branschutredningar avseende ett urval av industribranscher. Material rörande konkurrensförutsättningar, prisbildning och strukturell utveckling har hämtats dels från egen uppgiftsinsamling dels från pris- och kartellnämndens undersökningar. Diskussionen av samband mellan marknadsform och företagsbeteende baseras på de mer allmänna resonemang, som förts i föregående kapitel. Branschurvalet har gjorts på sådant sätt att ett antal viktigare strukturtyper ingår. 1 Som underlag har använts främst material från pris- och kartellnämnden samt uppgifter, som insamlats från berörda företag. I det följande ges en kort sammanfattning av undersökningens resultat. Avsnitt B

utgör en översiktlig redovisning av industrins struktur med särskild tonvikt på storföretagens ställning. Omfattningen av säljarkoncentration och frekvensen av olika marknadsformer diskuteras i avsnitt C. De två avslutande avsnitten återger vissa slutsatser beträffande prisbildning och koncentrationstendenser, som framkommit i branschstudierna.

B. Strukturförhållanden inom industrin Produktions- och säljarkoncentrationen inom industrin har översiktligt redovisats i kapitel 3. Hela industriproduktionen fördelade sig år 1963 på följande sätt mellan olika kategorier av storföretag och andra producenter (förädlingsvärdeandelar): de 100 största privata storföretagen 2 46 % övriga 100 storföretag 6% statliga bolag och verk 6% Kooperativa Förbundet 2% jordbruks- och skogsbrukskooperation 3% övriga företag (ca 12.500) 37 % De företag, som i denna utredning förts till storföretagsgruppen, svarade sålunda för inemot två tredjedelar av förädlingsvärdet. Påfallande är snedheten i storleksfördelning mellan de privatägda företagen; enbart de 40 största privata storföretagen svarade för en tredjedel av hela industriproduktionen. Vid grupperingar efter ägandesamband mellan företag (majoritets- och starka minoritetsintressen 3 ) framträder i första hand den koncentration, som föreligger kring tre 1 De här presenterade branschstudierna avser textil- och beklädnadsindustrin, stål- och pappersindustrierna samt vissa byggnadsmaterialbranscher. Härutöver har undersökningar gjorts beträffande oljebranschen (SOU 1966: 12), läkemedelsindustrin samt bil- och varvsindustrierna (redovisas senare). 2 Med privata storföretag avses här koncerner eller fristående bolag med minst 500 årsarbetare. Gruppen »storföretag» omfattar i övrigt statliga företag, KF samt jordbruks- och skogsbrukskooperationen. 3 De tillämpade definitionerna framgår av kapitel 4: C.

av de större bankerna. Familjen Wallenbergs ägarintressen är de ojämförligt största. Majoritets- eller starka minoritetsintressen föreligger här i företag, som tillsammans svarar för 10 % av industriproduktionen; om de företag medräknas där Wallenberggruppen tillsammans med annan ägargrupp har majoritets- eller dominerande minoritetsintresse stiger andelen till 15 %. Ägarintressena hos de två övriga »bankgrupperna», Custos och Industrivärden, motsvarar tillsammans 10—11 % av industriproduktionen. Ägarintressena hos de tre nämnda grupperna faller till största delen inom de stora exportindustrierna, t.ex. metallverk, transportmedelsindustri, elektroteknisk industri samt massa- och pappersindustri. I dessa sektorer utgör bankgruppernas sammanlagda produktionsandelar mellan 40 och 70 %. Ägarintressena hos de tio övriga ägargrupper, som medtagits i undersökningen, framstår i beräkningar för hela industrin som tämligen små. Produktionsandelarna hos de företag, där majoritet, dominerande eller stark minoritet innehas, uppgår inte i någon sådan ägargrupp till 2 %. Flera av ägargrupperna har dock verksamheten koncentrerad till en eller ett par industrisektorer, och i sådana fall kan andelarna på sektor- och branschnivå vara höga. Exempel på sektorer, där dessa ägargrupper har stark ställning är jord- och stenindustri (Wehtjegruppen, 25—30 %), grafisk industri (Bonniergruppen, ca 15 %) samt läder-, hår- och gummivaruindustri (Dunkergruppen, ca 20 %). Tendenser mot ökad koncentration har otvivelaktigt förelegat under senare år. Förändringarna efter 1963 har kunnat belysas endast ofullständigt. Det kan dock konstateras, att enbart de förvärv av hela företag, som skett inom storföretagssektorn under perioden juli 1963—mars 1967 inneburit en ökning av andelarna för de 40 största koncernerna från 34 till 37 %, för de 100 största från 46 till 49 % (räknat i 1963 års förädlingsvärden). De höga totala andelarna för vissa storföretag innebär givetvis att sådana företag 14

dominerar produktionen i många sektorer och varugrupper. Snedheten i storleksfördelningen — räknad för hela industriproduktionen — beror emellertid också på att omfattande horisontell och vertikal integration föreligger hos de största industrikoncernerna. Dessa koncerner har i allmänhet huvuddelen av sin produktion förlagd till producentvaruområden, ofta med stark exportinriktning. Dominansen för verkstadsproduktion samt tillverkning i sektorerna metallverk eller massa- och pappersindustri är mycket markerad. År 1963 hade samtliga de tio största privata industrikoncernerna och 11 av de 20 närmast följande huvudsakligen produktion i någon av dessa sektorer. Storföretagens huvudsakliga inriktning kan också avläsas ur deras sammanlagda andelar av förädlingsvärdet i olika sektorer av industrin. Med den indelning av industrin i 18 sektorer, som använts i kapitlen 3 och 4, noteras sammanlagda andelar för storföretagen 1 över 80 % i fem sektorer, medan andelarna i fyra sektorer ligger vid eller under 40 %: Storföretagsandel (%) Gruvindustri Metallverk Kemisk industri Elektroteknisk industri Massa- och pappersindustri Grafisk industri Metallmanufaktur Sömnadsindustri Träförädlingsindustri

100 98 91 89 87 40 36 22 16

Dominerande position för ett statsägt företag föreligger här endast i gruvindustrin, där LKAB:s andel utgör ca 60 %. Det bör också framhållas att sektorerna sågverk och hyvlerier samt livsmedelsindustri skulle framstått som »lågkoncentrerade», om inte de producentkooperativa företagen räknats som storföretag (andelarna för övriga storföretag ligger mellan 35 och 40 % ) . Frågan om vilka faktorer, som bestäm1 Inklusive statliga företag, producent- och konsumentkooperation.

mer koncentrationsgraden och storföretagens position i olika delar av industrin, har något berörts i anslutning till strukturbeskrivningen. Sådana bestämningsfaktorer måste bl.a. sökas i de tekniska produktionsbetingelserna i olika branscher, t.ex. kapitalintensiteten och förekomsten av stordriftsfördelar. Rangkorrelationsberäkningar på sektor- och branschnivå ger vid handen, att ett positivt samband föreligger mellan kapitalintensitet i produktionen och koncentrationsgrad (särskilt storföretagens ställning). Storföretagens övertag beträffande finansiella resurser och deras möjligheter till riskspridning ger här utslag. Sambandet framstår mycket tydligt, om man väljer att enbart studera de i allmänhet relativt riskfyllda kapitalinsatserna för forskning och utvecklingsarbete. Branscher med stor andel forskningskostnader uppvisar nästan genomgående höga koncentrationstal och storföretagsandelar. Sambandet mellan å ena sidan stordrift i bemärkelsen stora anläggningar och å andra sidan koncentrationsgrad är av naturliga skäl mycket starkt. Det bör dock framhållas att storföretag ofta har ett flertal anläggningar i samma bransch, varför storleksskillnader på koncernnivå inte behöver motsvaras av olikheter i produktionsskala. Betydelsen av stordriftsfördelar för koncentrationsgraden har här inte närmare studerats; den behandlas i en annan del av utredningen. Också konkurrensbetingelserna på avsättningsmarknaderna kan i mer eller mindre hög grad gynna stora företag, och därigenom påverka koncentrationsgraden. Marknadsstyrda koncentrationsprocesser, där konkurrensen inom landet haft avgörande betydelse, diskuteras i de två sista avsnitten. Speciellt intresse kommer att ägnas de situationer, som uppkommer på fåtalsmarknader. Här skall närmast konkurrensen på utländska marknader beröras, som bakgrund till vissa internationella jämförelser. Som ovan framhållits är storföretagens dominans mest markerad i de stora exportindustrierna, t.ex. gruvor, metallverk, massa- och pappersindustri samt delar av verk-

stadsindustrin. Det rör sig här om varuområden, där koncentrationsgraden är jämförelsevis hög i de flesta länder. De svenska företagen konkurrerar på dessa områden ofta under oligopolistiska marknadsbetingelser - med utländska storföretag. Trots att koncernerna i t.ex. metall- och cellulosaindustrierna svarar för betydande andelar av hela den svenska industriproduktionen, är de ofta små, jämfört med sina konkurrenter i andra exportörländer. Den höga koncentrationsgraden måste här till stor del ses som en följd av den internationella konkurrenssituationen, där dels skalfördelar i produktionen, dels marknadssituationen (fåtalskonkurrens) ofta gynnar de större, integrerade och finansiellt starka företagen. En liknande situation kan givetvis uppkomma i hemmamarknadsindustrier, där importkonkurrensen är hård (se avsnitt D nedan). Möjligheterna till direkta strukturjämförelser med andra länder är starkt begränsade. De jämförelser med Västtyskland och USA, som redovisas i kapitel 3:D, avser endast rangordningen med avseende på koncentrationsgrad mellan olika branscher. En nästan fullständig överensstämmelse synes i detta avseende föreligga mellan de tre länderna. Detta ger stöd för hypotesen, att strukturen i stor utsträckning bestäms av grundläggande marknadsbetingelser och tekniska faktorer, som är gemensamma för olika länder. I det följande skall ytterligare några jämförelser med den tyska undersökningen redovisas, avsedda att belysa den Sverige Västtyskland 1960 1963 sysselförädsättomsätt- lings1 ning ning värde 10 störstas andel 9 25 » » 18 50 » » 25 100 » » 31

11 23 31 39

19 31 42 52

1 Omsättningssiffrorna ger en icke obetydlig dubbelräkning i de stora koncernerna, eftersom internleveranser inte kunnat frånräknas (jmf. diskussionen i kapitel 3: A nedan). Sysselsättningsandelarna torde därför ge en bättre jämförbarhet med de svenska siffrorna. 15

speciella struktursituation, som betingas av den svenska industrins begränsade storlek. I den västtyska utredningen har andelar av industriproduktionen år 1960 beräknats för de 100 största koncernerna, inklusive statsägda företag. Dessa har nedan jämförts med de 100 största svenska industriföretagen, inklusive K F och sju statliga bolag och verk. Vid tolkningen av dessa siffror bör observeras, att den västtyska industrin har 8-10 gånger så stor produktion som den svenska. De 25-30 största företagen svarar i Sverige för ungefär samma andel som de 100 största i Västtyskland. Detta innebär å andra sidan, att genomsnittsstorleken hos de största företagen skiljer sig mycket kraftigt mellan de två länderna. Endast de 3-4 största svenska företagen når upp till en produktion, motsvarande genomsnittet för de 100 största västtyska. Jämförelser av denna typ, avseende den totala industriproduktionen, avspeglar dels strukturskillnader mellan länderna i olika industrisektorer, dels skillnader i produktionens fördelning mellan hög- och lågkoncentrerade sektorer. I Västtyskland faller en större del av produktionen på sektorer, t.ex. metallverk och elektroteknisk industri, som i båda länderna uppvisar hög storföretagsandel. Denna fördelning medför, att de totala koncentrationstalen blir högre, än om produktionens sektorsfördelning vore densamma som i Sverige. Följaktligen är skillnaden i koncentrationsgrad mellan de två länderna större, räknad på sektornivå än för hela industrin. På sektornivå har de 20 största svenska företagen i allmänhet något högre andelar än de 100 största västtyska. Det synes här uppenbart, att det är de 20 största, snarare än de 100 största svenska företagen, som bör jämföras med den västtyska företagsgruppen. Överensstämmelsen blir då mycket stark inte bara beträffande produktionsandelar, utan också när det gäller produktionens inriktning. Det rör sig m.a.o. om företag av ungefär samma slag, huvudsakligen inriktade på tillverkning i de »tunga» producentvarusektorerna och starkt integrerade, både horisontellt och vertikalt. 16

Tabell 9:1. De största koncernernas produktionsandelar i vissa sektorer1 (%) Västtyskland 1960

Gruvindustri Metallverk Elektroteknisk industri Mekaniska verkstäder etc. Massa- och pappersindustri Jord- och stenindustri Metallmanufaktur Textilindustri Sågverk och träförädling Sömnadsindustri

100 största

Sverige 1963 20 100 störs- största ta

82 73

91 70

14 11 3

7 11 5

1 0

4 1

1 De tyska uppgifterna avser omsättningsandelar. Sju sektorer har måst uteslutas på grund av bristande jämförbarhet i branschklassificeringen.

Skillnaderna i genomsnittsstorlek är dock även med denna avgränsning betydande; de västtyska företagen är i genomsnitt nära dubbelt så stora som de svenska. Bland de svenska storföretagen med rangnummer 21-100 återfinns många företag med helt annan produktionsinriktning. För gruppen som helhet noteras en kraftig sektorsspridning; relativt vanlig är inriktning på massa- och pappersindustri, jordoch stenindustri eller textilindustri. Det rör sig här om varuområden, där de 100 största företagen i Västtyskland - och säkerligen i än högre grad i t.ex. USA - saknar nämnvärd betydelse. De internationellt sett tämligen små svenska storföretagen uppnår i dessa sektorer höga produktionsandelar, beroende på hela industrins begränsade storlek. Jämförelsen illustrerar förekomsten av något som kan kallas en internationell produktstruktur för storföretag. Den understryker också helt naturligt, att antalet storföretag av denna typ är mycket liten i Sverige, och att de som finns är mindre än motsvarande företag med större hemmamarknader.

Tabell 9: 2. Antal sektorer och varugrupper hos de 100 största privata företagen fördelade efter huvudsaklig produktionsinriktning

Företag med produktion huvudsakligen i sektorerna:

Antal företag

Genomsnittligt förädAntal sekto- Antal varulingsvärde rer1 per grupper2 (mkr) företag per företag

1— 2 Gruvor och metallverk 4— 6 Verkstadsindustri 8—11 Trä-, cellulosa och grafisk industri 12—15 Livsmedel, textil o. d. Övriga

13 32 20 14 21

153 189 84 72 77

1 2

3,9 3,0 3,4 1,4 2,9

30 19 16 8 10

Endast sektorer, där företagets förädlingsvärde överstiger 0,5 mkr har medtagits. Avser enbart de 450 varugrupper, som medtagits i kapitel 3: C.

De 20-30 »internationella» storföretagen i Sverige är koncerner med industriellt förädlingsvärde överstigande 200 mkr. De svarar för nära en tredjedel av hela industriproduktionen och har var för sig eller som grupp dominerande ställning på flera stora varuområden. Denna produktionsdominans behöver emellertid inte innebära, att marknaderna domineras av inhemska storföretag, och därigenom får monopol- eller stark fåtalskaraktär. Säljarkoncentrationen i varugrupper och importens betydelse som konkurrensfaktor diskuteras i nästa avsnitt. Graden av horisontell och vertikal integration hos olika säljare har ofta stor betydelse för konkurrenssituationen på en marknad. Som tidigare framhållits varierar integrationsgraden mycket starkt, dels mellan små och stora företag, dels mellan olika typer av storföretag. Omfattande integration förekommer främst bland storföretag i producentvarusektorerna. Skillnaderna beträffande integration illustreras i följande tabell, som avser de 100 största privatägda företagen. Även utifrån dessa grova mått på produktspridning, torde det kunna konstateras, att mycket stora skillnader föreligger mellan producentvaru- och konsumentvarusektorer. Framför allt de stora gruv- och metallverksföretagen uppvisar en stor sektoroch produktspridning, betingad av både horisontell och vertikal integration. Hög specialiseringsgrad noteras däremot hos storföretagen inom t.ex. livsmedels- och

2—714936

textilsektorerna. Också graden av vertikal integration framstår i dessa sektorer som jämförelsevis låg. Koncentrationstendenserna under 1960talet har i stor utsträckning haft formen av ökad vertikal integration i storföretagssektorn. Områden, där förädlingskedjan utbyggts kraftigt är metallindustri (ökad manufakturering hos bl.a. järnverksföretagen), skogsindustri (integration skogsbruk - cellulosaindustri inom bl.a. producentkooperationen) samt jord- och stenindustri (byggnadsmaterial).

C. Säljarkoncentration på varumarknader Storföretagens starka ställning, speciellt inom producentvaruindustrin, innebär givetvis att produktionskoncentrationen på varugruppsnivå i många fall är betydande. Koncentrationstal i form av produktionsandelar för den störste tillverkaren, de fyra största och de åtta största tillverkarna redovisas i kapitel 3 för 450 varugrupper (marknader). Eftersom substitutionsmöjligheterna mellan varor ofta är svåra att överblicka, är marknadsindelningen långt ifrån invändningsfri, och grupperingen i olika former av dominans måste betraktas som en mycket grov uppskattning. Det största företaget svarade år 1963 i 47 av de 450 varugrupperna för mer än 90 % av produktionen och i ytterligare 48 17

av grupperna för mellan 70 och 90 %. I dessa varugrupper, d.v.s. drygt 20 % av totalantalet, har produktionen klassificerats som enföretagsdominerad1. De företag, som uppnått dominerande ställning i denna mening, återfinns nästan uteslutande bland de 100 största koncernerna. I hela 78 av de 95 enföretagsdominerande grupperna hörde det dominerande företaget till de 100 största privatägda storföretagen. Nio av de övriga grupperna dominerades av KF eller ett statligt företag. Bland företag med förädlingsvärde under 30 milj. kr (1963) återfinns således endast undantagsvis tillverkare med dominerande ställning i någon varugrupp. Som fåtalsdominans i produktionen har definierats situationer, där - förutsatt att enföretagsdominans inte föreligger - antingen de fyra största företagen svarar för minst 70 % eller de åtta största svarar för minst 90 % av produktionen. Sådana situationer förelåg 1963 i 215 av de 450 varugrupperna (d.v.s. nära hälften). Också här är det de 100 största företagen, som svarar för de flesta stora produktionsandelarna. Produktionsandelar överstigande 20 % i fåtalsdominerande grupper faller i nära tre fjärdedelar av fallen på privatägda koncerner bland de 100 största, KF eller statsägda företag. Små och medelstora företag (inklusive »storföretag» med lägre förädlingsvärde än 30 mkr) kan alltså sägas spela en helt underordnad roll, när det gäller produktionsdominans på varumarknader. Ovanstående uppgifter gäller endast koncentration på företagsnivå i den inhemska produktionen. I en studie av säljarkoncentrationen på marknaderna måste kompletteringar göras avseende dels importkonkurrensen, dels förekomsten av försäljningssamarbete mellan företagen. Importkonkurrensen är som tidigare framhållits betydande på många marknader för industriprodukter, inte minst på producentvaruområden, där de inhemska storföretagen svarar för huvuddelen av den svenska produktionen. På sådana marknader kan konkurrensen från utländska säljare utgöra ett starkt korrektiv till enföretags- eller få18

talsdominans inom landet. I en del fall kan t.o.m. den inhemska produktionskoncentrationen helt sakna betydelse för prisbildningen, som i stället helt bestäms från importsidan. Kartläggningen beträffande importkonkurrensens styrka och dess inverkan på marknadsstrukturen, är i denna utredning mycket ofullständig. Detta beror på två slags brister i det statistiska materialet. För det första kan importen inte fördelas på säljare, vilket innebär, att hänsyn inte kan tas till eventuell koncentration i den utländska delen av utbudet. För det andra kan importkonkurrensen i stor utsträckning antas vara en potentiell konkurrens, vars styrka inte kan mätas med de importandelar, som faktiskt uppkommit. För att mäta denna konkurrens skulle krävas data beträffande bl.a. priser och kapacitetsläge i utlandet samt handelshindrens höjd (transportkostnader, tullar etc). En allmän kartläggning av sådana faktorer har inte varit möjlig i detta sammanhang. I redovisningen av säljarkoncentration har hänsyn inte kunnat tas till någon av de två nämnda komplikationerna. Detta innebär vid utländsk säljarkoncentration en tendens till underskattning av koncentrationsgraden, vid potentiell konkurrens en tendens till överskattning. Av 442 studerade varugrupper2 uppvisade 94 importandelar över 30 % och 126 andelar mellan 10 och 30 % år 1963. Höga importandelar förekommer främst inom verkstadssektorerna och textilsektorn. Däremot saknas detta slags konkurrens nästan helt inom jord- och stenindustrin (höga transportkostnader), massa- och pappersindustrin samt stora delar av livsmedelssektorn. Som enföretags- eller fåtalsdominans på marknaden (hög monopol- respektive oligopolgrad) har räknats situationer där dels kriterierna för dominans i produktionen 1 Beroende på existensen av importkonkurrens innebär detta inte med nödvändighet dominans på2 marknaden (se nedan). Åtta grupper har i denna delundersökning måst uteslutas, då användbara data beträffande utrikeshandeln saknas.

(se ovan) är uppfyllda, dels importen utgör högst 30 % av förbrukningen inom landet. Definitionen innebär bl.a. att på marknader, som karakteriserats som enföretagsdominerade, svarar den största säljaren i allmänhet för minst hälften av försäljningen1. De 442 undersökta varugrupperna fördelar sig på följande sätt mellan olika strukturtyper: enföretagsdominans fåtalsdominans dominans i produktionen, importandel > 30 % låg eller måttlig produktionskoncentration

69 159 72 142

Något mer än hälften av marknaderna framstår här som dominerade av en eller ett fåtal säljare. Enföretagsdominerade marknader återfinns företrädesvis i följande sektorer: metallverk (de flesta nonferrometaller) mekaniska verkstäder elektroteknisk industri kemisk industri

11 10 6 11

Fåtalsdominans är mycket vanlig i stålindustrin, massa- och pappersindustrin och den elektrotekniska industrin. Av denna sammanställning framgår klart, att den mest markerade säljarkoncentrationen föreligger på producentvaruområden. På konsumentvarusidan är säljarkoncentrationen - räknad på företagsnivå - i allmänhet väsentligt lägre. Detta får emellertid inte tolkas som att inslag av ren konkurrens skulle vara vanliga på dessa marknader. I fråga om sällanköpsvaror (kläder, skor o.s.v.), där koncentrationsgraden framstår som särskilt låg, är produkterna oftast differentierade. Marknadsformen kan då karakteriseras som monopolistisk konkurrens, eventuellt med inslag av fåtalskonkurrens på mer eller mindre avgränsade delområden (»prisklasser» etc). På dagligvarusidan är varorna i allmänhet mer standardiserade. Här ger emellertid koncentrationstalen ofta en missvisande bild av konkurrenssituationen, beroende på

det starka kartellsamarbete och de regleringsinslag, som föreligger på jordbruksområdet. Kartellernas marknadsandelar på detta område och i övriga delar av industrin måste redovisas, för att beskrivningen av olika marknadsformers frekvens skall bli fullständig. Omfattningen av bindande kartellsamarbete på försäljningssidan, d.v.s. gemensam försäljning, kvotering, områdesuppdelning eller bindande prisavtal har redovisats i kapitel 3:E. I de studerade varugrupperna fanns 58 sådana avtal år 1963. I mer än hälften av fallen svarade kartellparterna för mer än 70 % av försäljningen inom landet. När det gäller de konkurrensmedel, som binds i avtalen (t.ex. prissättningen) kan dessa marknader i enlighet med tidigare definitioner betraktas som kartelldominerade. Avtalen på jordbrukskooperationens varuområden omfattar ett tiotal stora varugrupper, främst mejeri- och slakteriprodukter, vilka med avseende på företagsstrukturen räknats som lågkoncentrerade. Genom avtalen beträffande områdesuppdelning och de prisbindningar, som skapats genom jordbruksregleringen kan dessa marknader i praktiken betraktas som monopol. Avtal utanför livsmedelssektorn förekommer nästan uteslutande på relativt homogena marknader med ett fåtal säljare. Antalet svenska tillverkare ligger i allmänhet under 10, att jämföras med drygt 40 i genomsnitt för de studerade varugrupperna. Dessutom synes frånvaro av importkonkurrens vara ett villkor för att kartellsamarbete skall kunna upprätthållas mellan de svenska säljarna. Vid sidan av livsmedelsindustrin är tre varuområden inom industrin helt dominerande vad gäller kartellsamarbetets omfattning, nämligen stålindustri, massa- och pappersindustri samt jord- och stenindustri (byggnadsmaterial). Samtliga dessa sektorer 1

Förutsatt att det största företagets produktion är jämnt fördelad mellan hemmamarknad och export gäller då för alla marknader, som karakteriserats som enföretagsdominerade: Största företagets marknadsandel > 1 — 0,3 — 0,3 . 0,7 = 0,49. 19

har behandlats i särskilda översikter (kapitlen 7 och 8), och vissa resultat från dessa sammanfattas i följande avsnitt. Om hänsyn tas till »dominerande» kartellorganisationer, fördelar sig industrins försäljning1 på följande sätt med avseende på säljarkoncentration. enföretagsdominans på företagsnivå 11 % dominans för en kartell 14 % fåtalsdominans 25 % dominans i prod., importandel > 3 0 % 12% låg koncentrationsgrad inom landet 38 % För omkring en fjärdedel av produktionen kan således hög monopolgrad sägas föreligga, beroende på att antingen ett företag eller en kartell dominerar utbudet på marknaden. Siffran ger dock en mindre överskattning, eftersom duopolmarknader, där det näst största företaget svarar för ca 20 % av utbudet i några fall inräknats. Det bör framhållas, att begreppet enföretagsdominans här inte är liktydigt med rent monopol. Situationer, där ett företag kan sägas helt sakna konkurrens från andra företag på marknaden eller från näraliggande (substitutiva) varor, är synnerligen ovanliga. Dessutom måste hänsyn tas till nyetablering på marknaden, som kan uppkomma särskilt vid höga vinstmarginaler. Denna potentiella konkurrens härrör till stor del från importsidan. Enföretagsdominans bör alltså uppfattas som en partiell eller begränsad monopolsituation, där företagets handlingsfrihet med avseende på exempelvis prissättningen är större än vid andra existerande marknadsformer. Omfattningen av fåtalskonkurrens är svårare att fastställa; siffran 25 % utgör otvivelaktigt en kraftig underskattning. Dels torde importkonkurrensen i varugrupperna med höga importandelar ofta härröra från ett fåtal företag eller från utländska karteller. Dels är avgränsningen mellan oligopol och monopolistisk konkurrens i de »lågkoncentrerade» varugrupperna mycket oklar. Betydande inslag av fåtalskonkurrens torde i många fall föreligga, antingen på delar av varuområdet eller på regionala delmark20

nader. Med hänsyn till de resultat, som framkommit i branschstudierna, framstår en relation mellan oligopol och monopolistisk konkurrens som två till ett snarare än den omvända som trolig.

D. Konkurrensförhållanden i olika branscher De marknadsformer, som föreligger på industriella varumarknader, kan starkt förenklat indelas på följande sätt: 1. Begränsade monopolsituationer. 2. Fåtalskonkurrens, med eller utan produktdifferentiering. 3. Monopolistisk konkurrens med många säljare och differentierade men för köparna lätt utbytbara produkter. Avgränsningen mellan monopol, begränsat genom substitutkonkurrens, oligopol med produktdifferentiering och monopolistisk konkurrens är med nödvändighet tämligen godtycklig. I den kartläggning av marknadsstrukturen, som kortfattat refererats i föregående avsnitt, baseras avgränsningen på valda (operationella) avgränsningar mellan varugrupper. Varugrupperingen diskuteras i kapitel 3:A nedan. I princip bör produktdifferentiering inom en varugrupp (monopolistisk konkurrens) innebära att substitution uppkommer redan på kort sikt och vid små förändringar av t.ex. prisrelationerna. Däremot skall en »monopolist» behöva ta hänsyn till substitutionseffekter (gentemot andra varugrupper) endast vid stora eller långsiktiga ändringar i prisrelationen. Hög monopolgrad förekommer bl.a. på marknader för investeringsvaror, främst större maskiner. Monopolställningen försvagas dock troligen i många sådana fall av potentiell konkurrens från utländska tillverkare. De mycket höga marknadsandelarna tyder på ett visst övertag på hemmamarknaden för de svenska storföretagen, men konkurrensen från utlandet begränsar 1 Som storleksmått har här använts avsaluproduktionens värde (leveranser från arbetsställen).

möjligheterna att ta ut höga vinstmarginaler, t.ex. vid anbudsgivning. De monopolistiska situationer, som behandlas i branschstudierna, gäller i allmänhet kartelldominans. Marknader, där en kartell har eller har haft dominerande ställning återfinns bl.a. i byggnadsmaterialsektorn (lättbetong, wallboard) och på specialstålområdet. Dessutom behandlas ett område (glas- och plåtemballage), där en säljare uppnått en monopolställning, begränsad endast genom förekomsten av tänkbara substitut på vissa användningsområden. Fåtalskonkurrens mellan tillverkare av lätt utbytbara produkter framstår som den vanligaste marknadsformen i svensk industri. Utmärkande för fåtalsmarknader är framför allt det starka inbördes beroendet mellan säljarna. Dessa måste i sin produktions- och prispolitik ta hänsyn till effekterna på konkurrenternas situation och till tänkbara motåtgärder. Inverkan på prisbildningen av sådan interdependens diskuteras i kapitel 5. De flesta av de marknader, som studeras i branschkapitlen, kan karakteriseras som fåtalsmarknader. Framför allt i byggnadsmaterialindustrin finner man situationer, där 2-3 stora säljare konkurrerar om försäljningen av närmast identiska produkter (exempel: cement och planglas), och där det inbördes beroendet följaktligen är mycket starkt 1 . Fåtalskonkurrens på marknader för standardiserade produkter leder mycket ofta till konkurrensbegränsning genom pris- eller kvoteringsöverenskommelser. Som tidigare framhållits, återfinns större delen av kartellbeståndet på sådana marknader. I det följande skall ges en mycket kort sammanfattning av de resultat, som framkommit i branschundersökningarna. Diskussionen gäller här närmast samband mellan marknadsform och priser, medan strukturförändringar diskuteras i nästa avsnitt. Marknader med låg säljarkoncentration återfinns bl.a. i textil- och beklädnadsindustrin. En beskrivning av konkurrenssituation och prisbildning i denna sektor under perioden 1950-1965 ges i kapitel 6. Produktionskoncentrationen var vid periodens

början mycket låg i både väveri- och sömnadsleden. Efterfrågan hade stigit mycket snabbt närmast efter kriget, och viss nyetablering hade förekommit. Under praktiskt taget hela den följande 15-års perioden var konkurrensen i textilsektorn (ylle- och bomullsindustrierna) mycket hård. Prisbildningen i Sverige har i huvudsak bestämts av importprisnivån. I början av 1950-talet inträffade en kraftig sänkning av marginalen mellan vävnadsoch råvarupriser på världsmarknaden. Denna försämring påverkade starkt lönsamheten hos många svenska textilföretag, främst tillverkare av beklädnadsvävnader. I ylleindustrin försvårades krisen ytterligare genom förskjutningar i efterfrågan mot andra material och mot trikåvaror. I mitten av 1950talet synes omkring hälften av textilföretagen ha utsatts för förluster. Även om marginalen mellan råvaru- och produktpriser åter höjts från slutet av 1950talet, har vinstläget i stora delar av textilsektorn förblivit tämligen pressat. Avgörande har varit, att lönestegringarna inte kunnat kompenseras genom tillräckligt stor produktivitetsstegring eller (på grund av den hårda importkonkurrensen) genom prishöjningar. Av särskilt intresse i detta sammanhang är emellertid de skillnader i reaktionssätt, som kan konstateras mellan olika delmarknader. Beroendet av den utländska prisnivån (och därmed krisens styrka) har otvivelaktigt varit störst beträffande relativt standardiserade producentvaror, t.ex. flertalet beklädnadsvävnader. Tillverkare av tyngre heminredningsvävnader har utsatts för betydligt svagare importkonkurrens och priserna har successivt kunnat höjas. I fråga om dessa produkter, som i allmänhet är konsumentvaror, har möjligheterna att genom produktdifferentiering skydda den egna marknadspositionen varit jämförelsevis stora. Svårare räntabilitetsproblem och nedläggningar torde i denna delbransch ha 1 Exempel på utpräglad fåtalskonkurrens återfinns också i oljebranschen, vilken behandlats i en särskild branschstudie (SOU 1966: 21).

varit väsentligt mindre vanliga än i andra delar av textilsektorn. Skillnaderna mellan mer och mindre standardiserade produkter är än mer markerad i konfektions- och trikåindustrierna. Även dessa branscher har under senare år utsatts för skärpt importkonkurrens. I fråga om enklare standardprodukter, t.ex. blusar och underkläder, har de svenska företagen haft mycket svårt att möta den »lågpriskonkurrens», som härrör från bl.a. asiatiska och östeuropeiska länder, och importandelarna har stigit kraftigt. På marknaderna för överkläder och andra mer differentierade produkter, har de svenska företagen i allmänhet haft större möjligheter att bibehålla sin marknadsposition. Stigande import redovisas visserligen även här - framför allt efter EFTA:s tillkomst - men samtidigt har en icke oväsentligt ökad exportförsäljning uppnåtts, inte minst i övriga nordiska länder. Skillnaderna illustrerar klart den roll produktskillnader spelar, som försvagande faktor i priskonkurrensen och som skydd för säljare med jämförelsevis högt kostnadsläge. Stålindustrin kan med avseende på konkurrensbetingelser sägas bestå av två helt olika delar. Marknaderna för ordinärt stål (handelsjärn) liknar textilindustrins i det avseendet, att importandelarna är höga och prisbildningen delvis internationellt bestämd. På marknaderna för kvalitets- eller specialstål (rostfritt stål, verktygsstål o.s.v.) är däremot de svenska tillverkarna helt dominerande på hemmamarknaden och har dessutom i en del fall stark marknadsposition också på utländska marknader. Stålindustrins produktion är mycket kapitalintensiv och sker i stora anläggningar. Sektorn hör också till de mest storföretagsdominerade i hela industrin; mer än hälften av företagen har mer än 5.000 anställda. Vid internationella jämförelser framstår trots detta de svenska handelsjärnverken som tämligen små anläggningar, medan däremot flera av de svenska kvalitetsståltillverkarna hör till de största i Europa. Företagen är i allmänhet integrerade bakåt med egen gruvdrift och tackjärnsproduk22

tion. Också integrationen framåt är betydande och har ökat under senare år, särskilt i fråga om manufaktur. Stålproduktionen har under efterkrigstiden stigit i snabb takt, i genomsnitt 7-8 % per år. Efterfrågan är dock starkt konjunkturkänslig, och marknadsstrukturens inverkan på prisbildningen kan lämpligen studeras med reaktionen på konjunkturvariationer som utgångspunkt. På handelsjärnsidan konkurrerar de svenska företagen inom landet med främst storföretag inom Kol- och Stålunionen. Importandelen utgör ca 40 %, och trots inbördes kartellsamarbete torde de svenska företagen ha svårt att nämnvärt påverka prisnivån, vilken i stort sett bestäms av de kontinentala verkens exportpriser. Priserna reagerar kraftigt på efterfrågevariationer, vilket å andra sidan medför att volymutvecklingen blir mycket jämn. Efter 1952 synes minskning i produktionsvolymen från ett år till nästa över huvudtaget inte ha förekommit. Till detta kan också ha bidragit att de svenska företagen under senare år kunnat öka sin export. Reaktionssättet på specialstålsidan är av helt annan typ. Den svaga importkonkurrensen har här medfört, att kartellerna kunnat effektivt styra prisutvecklingen på hemmamarknaden. Resultatet har blivit en hög grad av prisstelhet, medan å andra sidan volymsvängningarna varit väsentligt mer markerade än beträffande handelsjärn. Priserna har i genomsnitt stigit något mer än för handelsjärn räknat från 1950 (i båda fallen är stegringen jämförelsevis liten). Skillnaderna är dock betydande mellan olika stålkvaliteter. För vissa omsättningsmässigt stora produkter, bl.a. rostfritt stål, har betydande prissänkningar förekommit efter 1960, troligen beroende på att importkonkurrensen fått ökad styrka. Den gynnsamma avsättningsutvecklingen under efterkrigstiden har medfört god lönsamhet under större delen av perioden. Anläggnings- och företagsstruktur har hållits i huvudsak oförändrad. Kapacitetsutbyggnaden har skett inom existerande arbetsställen, och bl.a. beroende på den höga in-

vesteringstakten har produktiviteten stigit i snabb och tämligen jämn takt. Vissa tecken på att denna störningsfria utveckling brutits har funnits de senaste åren. Genom den kraftiga kapacitetsutbyggnad, som skett i olika länder, har utbudsöverskott blivit allt vanligare. Priserna har för de flesta valsverksprodukter ända sedan 1961 legat under 1950-talets genomsnittsnivå. Att döma av de mycket sparsamma uppgifter om lönsamheten, som finns tillgängliga, synes en markerad nedgång i vinstmarginalerna ha uppkommit från 1962. Även om siffrorna knappast ger intryck av en direkt krissituation, kan ett bestående utbudstryck tänkas medföra en bromsning av expansionstakten. Pappersindustrins produktions- och marknadsförutsättningar liknar i många avseenden stålindustrins. Det rör sig i båda fallen om en starkt exportinriktad halvfabrikatproduktion, baserad på inhemska råvaror. Produktionen är kapitalintensiv och sker till största delen vid stora fabriker. Den domineras av storföretag, som är självförsörjande beträffande viktigare råvaror; koncerner med papperstillverkning har dessutom i många fall stor exportförsäljning av pappersmassa. Liksom för stålverken gäller dessutom, att produktionen under efterkrigstiden kunnat ökas i snabb takt. När det gäller marknadsstruktur och prisbildning är skillnaderna mellan de två sektorerna dock stora. Avgörande i detta avseende har varit utlandskonkurrensen och kartellsamarbetets styrka. Pappersindustrin är i än högre grad än stålindustrin inriktad på export; exportandelen har under 1960talet legat kring 60 %. Sverige, Norge och Finland hör till de största exportörländerna på området och pappersbruken i de tre länderna har sedan länge samarbetat på exportmarknaderna. Samarbetet har främst gällt prissättningen men har tidvis kompletterats med avtal om produktionsbegränsning. Vid sidan av exportsamarbetet har de nordiska pappersföretagen under senare år tillämpat avtal om ömsesidigt hemmamarknadsskydd. Därigenom har de tre markna-

derna kommit att bli nästan helt isolerade från utländsk konkurrens. Möjligheterna att inom landet upprätthålla effektiva konkurrensbegränsningar ökas därigenom, och bindande prisavtal har under efterkrigstiden förelegat på flertalet delmarknader. Kartellernas marknadsandelar inom landet har varierat betydligt mellan olika delområden; fullständig kontroll över utbudet föreligger endast beträffande tidningspapper. På marknader, där stora företag stått utanför kartellsamarbetet, har detta tidvis utsatts för starka påfrestningar och tidvis varit ur funktion 1 . Även på sådana marknader synes dock den utpräglat oligopolistiska situationen ha medfört en stark prisstelhet. I pappersindustrin återfinns också ett exempel på marknadsformen bilateralt monopol, nämligen tidningspappersmarknaden, där en försäljningskartell och en inköpskartell är förhandlingsparter. Denna prisbildningssituation har medfört mycket stabila priser och under senare år en något lägre prisnivå än på exportmarknaderna. Också marknaderna för tyngre byggnadsmaterial (cement, betongprodukter m. fl.) är i huvudsak avskurna från importkonkurrens. I motsats till pappersindustrin rör det sig här om »naturliga» handelshinder, i form av höga transportkostnadsandelar 2 . Transportkostnaderna har också stark inverkan på konkurrensförutsättningarna inom landet. Exempel på branscher där en regional marknadsuppdelning uppkommit är tegeloch betongelementindustrierna. I branscher med betydande stordriftsfördelar och låg andel rörliga produktionskostnader, t.ex. cementindustrin, omfattar konkurrensen däremot hela landet. Transportkostnaderna medför här i stället en differentiering av priserna fritt fabrik (fraktabsorption), vilken kan medföra en fördyring av distributionen genom s.k. korstransporter. Marknaderna för de flesta stommaterial uppvisar starka oligopolinslag. Förutom få1 Som exempel kan nämnas situationen på finpappersområdet de senaste tio åren. 2 Viss importkonkurrens kan dock uppkomma i gränsregioner, t. ex. genom leveranser mellan Själland och Skåne.

talskonkurrensen inom respektive varugrupp - i vissa fall uppdelad på mindre regionala marknader - föreligger dock en svagare och mer långsiktlig konkurrens mellan varugrupperna. Denna konkurrens har under efterkrigstiden medfört att olika cementbaserade material erövrat marknader i första hand på teglets bekostnad. Denna substitution torde till stor del ha bestämts av förändringar i den tillgängliga byggnadstekniken, men också förändrade prisrelationer mellan materialen har haft betydelse. Tegelindustrin framstår i beräkningar, avseende hela landet som mycket lågkoncentrerad. Produktionsteknik och försäljningsbetingelser har här mindre än i angränsande branscher gynnat uppkomsten av stordrift och av stora företagsenheter. Även om ett stort antal mindre enheter nedlagts under senare år, särskilt på murtegelsidan, har karaktären av småföretagsbransch bibehållits. Handelshindren mellan regioner medför emellertid, att tydliga oligopolinslag föreligger på olika geografiska delmarknader 1 . Säljarkoncentrationen har tidvis förstärkts genom avtal om gemensam försäljning, bl.a. mellan tillverkare i Skåne och i Mälarområdet. I lägen med stor överkapacitet torde dessa avtal ha bidragit till att förhindra den hårda priskonkurrens, som lätt kan uppkomma på homogena fåtalsmarknader. Kartellsamarbetet har dock under senare år fått allt mindre omfattning. Den hårda konkurrensen från andra material har för murtegelbruken medfört vikande avsättning och ofta mycket låg räntabilitet. Antalet nedläggningar har i denna delbransch varit mycket stort. En helt motsatt utveckling med snabbt ökad avsättning, stigande priser och viss nyetablering noteras på fasadtegelområdet. Denna delbransch är den enda av de här undersökta, där en påtaglig minskning av säljarkoncentrationen kan konstateras under den senaste 15-års perioden. De övriga byggnadsmaterialbranscher, som beskrivs i kapitel 8 (cement, lättbetong, planglas och wallboard) uppvisar genomgående fåtalskonkurrens mellan jäm-

förelsevis stora företag. Produkterna är starkt standardiserade, och konkurrenssituationerna har utmärkts av prisstelhet och en påfallande stabilitet i företagsstrukturen 2 . Kartellsamarbete är vanligt, liksom på andra homogena fåtalsmarknader. Även i lägen utan sådana bindningar - t.ex. i cementindustrin och före 1958 även i lättbetongindustrin - har dock rörlig prispolitik varit mycket ovanlig. Prisbildningen i cementindustrin framstår som i det närmaste helt låst. Ett av företagen (Skånska Cement AB) har haft en marknadsandel om 80-85 % och dessutom förfogat över anläggningar spridda över stora delar av landet, medan konkurrenten (Gullhögen) har tillverkningen koncentrerad till en enda fabrik. Trots detta har regionala prisnedsättningar och liknande åtgärder varit mycket ovanliga och marknadsandelarna i olika regioner har varit mycket stabila. Konkurrensen har under senare år främst inriktats på vertikal integration genom förvärv av företag i senare tillverkningsled. I lättbetongindustrin samarbetar de två stora säljarna, Siporex och Ytong, sedan 1958 i ett gemensamt försäljningsbolag. Bolagets tillkomst har medfört en rationalisering av distributionen, genom att de tidigare vanliga korstransporterna och den geografiska prisdifferentieringen delvis kunnat elimineras. Effekterna på prisbildningen i stort synes däremot vara obetydliga, då redan tidigare starka prisbindningar förelåg, beroende på den utpräglat oligopolistiska marknadssituationen. Planglasbranschen skiljer sig från övriga byggnadsmaterialbranscher genom att fåtalskonkurrensen utövas av dels en utländsk exportkartell, dels två svenska producenter, som samarbetar inbördes. De 1 Den regionala marknadsuppdelningen illustreras bl. a. av de mycket stora prisskillnader, som förekommit mellan olika landsdelar. Priserna på tegel i Skåne, där konkurrensen från danska producenter är kännbar, låg i början av 1960-talet 30 % under priserna i Stockholmsområdet. 2 Nedläggningar har dock de allra senaste åren genomförts eller planerats i planglas- och wallboardbranscherna (se vidare nästa avsnitt).

svenska företagen har - delvis beroende på en ringa storlek - haft relativt ogynnsam marknadsposition. Prisbildningen har även här utmärkts av »oligopolistisk» prisstelhet, och direkta överenskommelser har tidvis förelegat mellan de svenska och utländska företagen. Wallboardbranschen är till skillnad från de övriga - starkt exportinriktad. Det avtalssystem, som tillämpats under en del av den studerade perioden, överensstämmer till stor del med pappersindustrins. Avtal om hemmamarknadsskydd med Norge och Finland har sålunda kombinerats med samarbete på exportmarknaderna, baserat bl.a. på produktionsbegränsningar. På hemmamarknaderna har prissamarbete tillämpats; dock har bindningarna tidvis varit tämligen svaga. Samarbete i form av gemensam försäljning - bortsett från viss stödförsäljning av »marknadssvaga» fabrikat - inte tillämpats, och företagen konkurrerar även i regioner långt från respektive tillverkningsorter. Denna konkurrensform innebär omfattande geografisk prisdifferentiering, stora korsleveranser och ett mycket decentraliserat distributionsled. Trots vissa koncentrationstendenser de senaste åren har denna splittrade struktur i stort sett bibehållits.

E. Koncentrationstendenser I de branscher, som studerats i kapitlen 6-8, har utvecklingen under senare år nästan genomgående inneburit bibehållen eller ökad produktionskoncentration. Sänkt koncentrationsgrad har konstaterats endast på några få lågkoncentrerade och snabbt expanderande delområden, t.ex. i fasadtegelproduktionen och vissa delbranscher inom textilsektorn. Förenklat uttryckt har koncentrationsgraden i regel hållits oförändrad i branscher med snabbt stigande efterfrågan, medan vikande avsättning, stagnation eller t.o.m. uppbromsning av stegringstakten medfört koncentrationstendenser. Detta reaktionssätt kan sägas tyda på en fortgående ökning av produktionskoncentrationen i

olika industribranscher och en alltmer ökad storföretagsdominans 1 . Man kan fråga sig om den entydiga bild, som uppkommer i detta urval av branscher (ca en fjärdedel av industriproduktionen), är giltig för hela industrin. Säkra slutsatser kan knappast erhållas från det tillgängliga materialet. Undersökningsresultaten tyder dock på, att starka drivkrafter för på längre sikt ökad koncentration föreligger i de flesta branscher. Det rör sig här om fördelar av både teknisk och marknadsmässig natur för större producenter på olika varuområden. Positiva skaleffekter i produktionen, med avseende på serielängd och anläggningsstorlek, torde föreligga i de flesta industribranscher. Effekterna på företagsstrukturen av sådana skalfördelar bestäms till stor del av homogenitetsgraden på marknaden. Om varorna är standardiserade uppkommer normalt starka monopol- eller oligopolinslag som följd av stordriftsfördelar. När möjligheter föreligger att uppehålla en väsentlig produktdifferentiering (beträffande varornas utformning, leveransplatser etc.) kan däremot mindre tillverkare hålla sig kvar på marknaden även vid relativt högt kostnadsläge, jämfört med större företag. Fördelar för de större företagen kan emellertid också uppkomma på grund av marknadens och prisbildningens funktionssätt. Särskilt på fåtalsmarknader, där prisbildningen och vinstfördelningen mellan olika företag till stor del bestäms av ömsesidiga hot, är fördelarna för integrerade och finansiellt överlägsna storföretag uppenbara. Denna koncentrationsproblematik diskuteras i kapitel 5 nedan. Det faktum, att tendenserna så ensidigt gått i riktning mot ökad koncentration, bestäms av etableringshindren och den låga frekvensen av nyetableringar. På markna1 Detta resultat skiljer sig delvis från den bild som erhållits i amerikanska undersökningar, där en växling över tiden mellan ökad och minskad produktionskoncentration konstaterats. Det är tänkbart, att den svenska marknadens begränsade storlek starkt bidragit till den fortgående utveckling mot ökad koncentrationsgrad, som här konstaterats.

der, där monopol- och starka oligopolsituationer uppkommit, har nytillskott av företag varit synnerligen ovanliga. Fördelarna för säljare, som redan är etablerade på marknaden härleds främst ur den spelsituation (fåtalskonkurrens) som föreligger också mellan existerande och potentiella konkurrenter. Etablering förutsätter ofta (t.ex. på grund av stordriftsfördelar) att en betydande marknadsandel uppnås. En ny säljare måste därför räkna med motåtgärder från de redan existerande säljarna, och etableringen kan därför framstå som riskfylld även om den rådande vinstnivån i branschen är hög. Nyetablering i kapitalintensiva och högkoncentrerade branscher kräver stora finansiella resurser, vilket betingas inte endast av behovet av direkta investeringar utan också av kravet på resurser för att möta aggressiva motåtgärder. Detta har medfört, att det enda etableringshotet av betydelse i många fall härrör från storföretag med näraliggande verksamhet. När etablering genomförts har den oftast skett i den formen, att ett storföretag köpt ett redan etablerat mindre företag, vilket kan sägas innebära ett köp också av en viss marknadsandel. Sådana etableringar medför normalt inte att marknadsstrukturen förändras i riktning mot lägre säljarkoncentration; dock kan en förskjutning uppkomma i styrkerelationerna på marknaden. Slutsatsen av ovanstående resonemang är, att på marknader, där en hög grad av säljarkoncentration uppkommit, föreligger ofta oöverstigliga hinder för en återgång till lägre koncentrationsgrad. Undantag kan förekomma, speciellt om produktinnovationer underlättar nyetablering »i närheten av» en högkoncentrerad marknad. Exempel kan hämtas från de områden, där plastmaterial ersatt varor från metallindustrin mil. branscher. Även i sådana fall inlemmas dock ofta de nya varorna snabbt i tillverkningsprogrammet hos större tillverkare av substitutvaror, varför bestående sänkning av koncentrationsgraden framstår som tämligen ovanlig. Den ökning av produktionskoncentratio26

nen och av storföretagens andelar, som kommit till stånd i de undersökta branscherna, får till stor del ses som ett resultat av efterfrågeutveckling och prisbildningssituation på respektive marknader. Det rör sig här om flera olika bestämningsfaktorer, vilka i det följande skall illustreras med hjälp av en serie typfall. Som inledningsvis framhållits, uppkommer ökad säljarkoncentration främst under perioder, då branschens avsättning stagnerar eller stegringstakten minskar. Förändringar i produktionsteknik och faktorprisrelationer har i de flesta branscher medfört, att investeringar skett i allt större anläggningar. Denna utveckling i förening med de successiva kapacitetstillskott, som uppkommer genom rationaliseringar, leder till en »naturlig» stegring i företagens produktionskapacitet. När efterfrågan stagnerar, uppkommer överkapacitet och ett utbudstryck på marknaden, varigenom nedläggningar framtvingas. I branscher med arbetskraftintensiv produktionsteknik och låga fasta kostnader kan kapacitetsanpassningen ske, genom att företag lämnar marknaden. Exempel på detta kan hämtas från textiloch konfektionsindustrin, tegelindustrin och andra relativt lågkoncentrerade branscher. Vid mer kapitalintensiv och koncentrerad produktion är däremot direkt >branschrationalisering» i form av sammanslagningar eller samarbetsavtal nödvändig för att en utbudsminskning skall uppnås. Stagnation eller sänkt stegringstakt i avsättningen kan uppkomma av olika skäl, vilket klart framgår av branschstudierna. I textilsektorn och vissa byggnadsmaterialbranscher (tegel och planglas) har skärpt konkurrens utifrån varit avgörande, d.v.s. antingen importkonkurrens eller substitutionskonkurrens från andra varuslag. Den ökade produktionskoncentration, som härigenom uppkommer i den drabbade branschen, behöver givetvis inte innebära att marknadsstrukturen fått ökade inslag av monopol eller oligopol. Den hårdare konkurrensen från utlandet eller från andra material kan ju i sig själv vara ett uttryck för minskad säljarkoncentration. Reaktionssättet illustre-

rar emellertid det förhållandet, att en vidgning av marknaderna inte nödvändigtvis får bestående effekter i form av sänkt säljarkoncentration och »friare konkurrens». Struktureffekterna via nedläggningar eller sammanslagningar kan, när strukturen åter stabiliserats, ha medfört en återgång till den marknadsform (t.ex. oligopol), som förelåg före förändringen. Mer påtagliga koncentrationstendenser uppkommer, när stagnationen betingats av en konjunkturavmattning eller av hårdare konkurrens på exportmarknaderna. Stagnerande efterfrågan på den inhemska marknaden medförde under 1950-talet starkt ökad säljarkoncentration i bl.a. kvarnindustrin och förpackningsindustrin, överkapacitet och skärpt priskonkurrens ledde i båda dessa fall till att stora koncerner genom företagsförvärv fick dominerande ställning på marknaden. Utvecklingen i förpackningsindustrin efter 1961, då avsättningen åter snabbt ökats, illustrerar det tidigare nämnda förhållandet, att den högre säljarkoncentrationen i allmänhet blir bestående också sedan avsättningsproblemen övervunnits. Koncentrationstendenser, betingade av utbudstryck på exportmarknaderna kan spåras i de senaste årens utveckling inom bl.a. pappers- och wallboardindustrierna. Det rör sig här om branscher, där strukturen hållits nästan helt oförändrad (bortsett från vissa förskjutningar i storleksrelationerna) över flera årtionden. När tendenser till utbudsöverskott uppkom vid 1960-talets början, kunde nedläggningar till en början undvikas genom avtal om produktionsbegränsning och andra konkurrensbegränsande åtgärder. De senaste åren har dock anpassningen fått formen av nedläggningar och sammanslagningar av företag. En delvis likartad situation har uppkommit i stålindustrin, men här har hittills effekterna på företagsstrukturen varit tämligen små. En viss ökning av produktionskoncentrationen har dock uppkommit genom överenskommelser om ökad specialisering mellan olika producenter på både handelsjärn- och specialstålsidan. Också koncentrationstendenser i form av

ökad horisontell och vertikal integration hos storföretagen kan till stor del ses som resultat av konkurrenssituationen. Integration erbjuder fördelar bl.a. i form av ökad säkerhet. Den kan, särskilt på fåtalsmarknader, utgöra ett effektivt konkurrensmedel, när incitamenten till konkurrens med andra medel (t.ex. priset) minskats av det starka inbördes beroendet och den stora sannolikheten för motåtgärder. Ett belysande exempel är utvecklingen i cementindustrin, där en direkt, aktiv konkurrens på marknaden nästan helt ersatts av vertikal integration mot senare förädlingsled. Ökad vertikal integration hos storföretagen har varit vanlig också i andra industrisektorer. Som exempel kan nämnas stålindustrin, där manufakturinslagen ökats alltmer, och bilindustrin, där bl.a. karosserifabriker och större bilhandelsföretag inlemmats i de stora koncernerna. Kartellöverenskommelser har intresse i en studie rörande produktions- och säljarkoncentration av två olika skäl. För det första utgör kartellsamarbetet i sig en form av säljarkoncentration, där beslut rörande priser, produktionsvolym o.s.v. centraliseras. För det andra får samarbetet ofta stor betydelse för den strukturella utvecklingen i branschen genom att man kan undvika perioder med hård priskonkurrens och framtvingade nedläggningar (t.ex. vid lågt kapacitetsutnyttjande) . Som tidigare framhållits förekommer karteller nästan enbart på homogena fåtalsmarknader, d.v.s. på områden där konkurrensen även i frånvaro av direkta överenskommelser kan bli låst över långa perioder, beroende på det starka inbördes beroendet mellan säljarna. Detta torde innebära att den kortsiktiga effekten av avtal rörande exempelvis prissättningen ofta är tämligen obetydlig. Den viktigaste effekten, sett från företagens synpunkt, är en ökad säkerhet mot uppkomsten av störningar i form av priskrig och andra aggressiva åtgärder från konkurrenterna. Under de senaste tio åren har kartellbeståndets sammansättning förändrats i riktning mot starkare samverkansformer, t.ex. 27

gemensamma försäljningsbolag eller specialiseringsavtal. Kartellsamarbetet har därigenom kommit att ge upphov till situationer, som i stor utsträckning överensstämmer med dem som uppkommer vid sammanslagningar och andra starkare ingrepp i strukturen. Effekten på konkurrensbetingelserna blir starkare än vid t.ex. rena prisavtal, samtidigt som möjligheter till rationaliseringar uppkommer beträffande bl.a. distribution och serielängder. Tillkomsten av ett gemensamt försäljningsbolag kan ses som en partiell fusion, där vissa funktioner centraliseras, och där en del av det stora företagets fördelar (tekniska och marknadsmässiga) kan tillvaratas. Förekomsten av effektivt kartellsamarbete måste ofta ses som en orsak till, att ökad produktionskoncentration inte uppkommit i lägen med överkapacitet eller ojämna styrkerelationer på marknaden. Bindningar av olika konkurrensmedel framstår i sådana situationer som ett substitut för ökad koncentration genom nedläggningar eller sammanslagningar. Samarbetet utgör ett skydd för de svagare företagen, som därigenom kan hålla sig kvar på marknaden. För kostnadsmässigt eller finansiellt överlägsna företag är det däremot ett hinder för expansion. Dessa företag kan trots detta föredra den säkerhet kartellsamarbetet erbjuder, om en anpassningsprocess med hård konkurrens förväntas bli långvarig och kostsam. Låsningar av branschstrukturen genom starka konkurrensbegränsningar är av naturliga skäl särskilt vanliga i branscher, där kapitalintensiteten och andelen fasta kostnader är höga, och en eventuell priskrigsperiod därför kan bli långvarig. Utvecklingen i kvarnindustrin fram till mitten av 1950-talet utgör ett belysande exempel. Här bibehölls branschstrukturen genom kvoteringar ända tills utnyttjandegraden i en del företag fallit till ca 50 %. Den anpassning, som därefter kom till stånd, innebar en radikal, administrerad kapacitetsnedskärning. När denna genomförts, begränsades konkurrensen åter till stor del med samma medel som tidigare. 28

En fördröjning av kapacitetsanpassningen och av utvecklingen mot ökad produktionskoncentration, synes ha uppkommit i vissa exportindustrier med starka kartellorganisationer. Som exempel kan nämnas utvecklingen i pappers- och wallboardindustrierna i början av 1960-talet. Inverkan på prisbildningen av kartellsamarbete är ofta mycket svåröverskådlig. Den kortsiktiga effekten är sammansatt av dels en konkurrensbegränsning, som kan innebära höjda vinstmarginaler, och dels (vid starkare samarbetsformer, t.ex. gemensamma försäljningsbolag) ökade möjligheter för kostnadssänkande åtgärder, bl.a. i distributionen. På längre sikt tillkommer de effekter på den strukturella anpassningen, som beskrivits ovan. Inga generella slutsatser kan anges beträffande totaleffektens riktning, varken för kostnadsnivån eller för konkurrensens styrka och vinstmarginalernas utveckling på längre sikt. Ovanstående diskussion rörande karteller illustrerar problem, som uppkommer vid bedömning av verkningarna också beträffande andra slags ökad produktions- och säljarkoncentration. Koncentration till större enheter innebär i regel att konkurrensen försvagas. Samtidigt förändras resursfördelningen, och vid stora skillnader i koncentrationsgrad mellan olika varuområden, kan en snedvridning av resursallokeringen uppkomma. Ökad produktionskoncentration medför emellertid också ofta, att effektiviteten i produktion och distribution kan ökas. Detta betingas delvis av stordriftsfördelar, d.v.s. faktorsbesparingar, som möjliggörs genom en verksamhet i stor skala. Också vissa former av horisontell och vertikal integration (vid s.k. funktionella samband på produktionssidan) ger upphov till kostnadsbesparingar. Kostnadsnivån kan påverkas också genom att användningen av olika, mer eller mindre kostnadskrävande konkurrensmedel ändras vid ökad säljarkoncentration. Så är exempelvis lägeskonkurrens och geografisk prisdifferentiering mycket vanlig i vissa oligopolsituationer. Vid en övergång till mer

monopolliknande marknadsförhållanden kan kostnaderna för denna konkurrens (t.ex. i form av korstransporter) nedbringas. Exempel på en sådan utveckling kan hämtas från bl.a. kvarnindustrin och en del byggnadsmaterialbranscher. För att en mer samlad bedömning skall kunna göras av marknadernas funktionssätt och av effektiviteten vid olika strukturtyper, har inom utredningen särskilda undersökningar gjorts bl.a. av stordriftsfördelarnas omfattning i olika industribranscher och av storföretagens expansion under senare år. Struktur- och konkurrensbeskrivningen i föreliggande undersökning - liksom i de delar, som avser varudistributionen och kreditmarknaden - får uppfattas endast som en del av det nödvändiga underlaget för en generell diskussion rörande samband mellan koncentrationsgrad och effektivitet.

KAPITEL 2

Marknadsformer

Förekomsten av storföretag och finansiell koncentration påverkar konkurrensförhållandena inom produktion och distribution på flera olika sätt. Några exempel på detta har givits i föregående kapitel, och förhållandet kommer att närmare belysas i det följande. Det enklaste och mest påtagliga problemet i detta sammanhang gäller emellertid storföretagens möjlighet att kontrollera produktion och försäljning av olika varor eller varugrupper. Förekomsten och innebörden av storföretagsdominans och monopolistiska marknadssituationer över huvud taget skall därför inledningsvis studeras. Framställningen i detta kapitel återger i huvudsak det gängse analysschemat för marknadsformer med indelning i fri konkurrens, monopol, oligopol osv. Vi kommer emellertid speciellt att intressera oss för de problem, som har direkt samband med storföretag och blockbildningar. Avsikten är att belysa vissa principfrågor med anknytning till de grupperings- och mätproblem, man möter vid ett försök till kartläggning av koncentration på varumarknader. Det är tills vidare främst marknadens struktur eller konkurrensförutsättningarna, som skall studeras. Företagens faktiska beteende under monopolistiska förutsättningar behandlas i detta kapitel endast mycket kortfattat. Däremot har i fråga om marknadsformen fri konkurrens hela prisbildningsproblemet tagits upp i detta kapitel. Undantaget beror på denna marknadsforms speciella funktion som jämförelsenorm i den följande diskussionen. A. Fri

konkurrens

Marknadsformen fri eller ren konkurrens 30

utgör den närmast ofrånkomliga utgångspunkten för en teoretisk diskussion av konkurrensförhållanden och prisbildning. Detta beror förvisso inte på dess värde som verklighetsbeskrivning, vilket i själva verket torde vara obefintligt. Visserligen förekommer begreppet ofta i ekonomisk-politisk diskussion som beskrivning av eller målsättning för förhållandena på olika marknader. »Den fria konkurrensen» kan i dessa sammanhang betyda diverse saker, men i allmänhet frånvaro av statliga ingrepp i prisbildningen eller av konkurrensbegränsningar i form av t. ex. karteller. Det är uppenbart att en sådan definition ger utrymme för en mängd mycket olikartade marknadssituationer med varierande grad av konkurrens mellan företagen. I denna redogörelse kommer uttrycket fri konkurrens att användas enbart i sin ekonomisk-teoretiska betydelse, dvs. som beskrivning av en speciell marknadsform. En frikonkurrensmarknad skall uppfylla följande förutsättningar1: 1. Varan är homogen; dvs. köparna betraktar varje enhet som likvärdig. 2. Marknaden är perfekt; köpare och säljare är fullständigt informerade om sina möjligheter att köpa resp. sälja. 3. Antalet köpare och säljare är stort, och ingen har så stor del av marknaden, att en förändring av hans efterfrågan (utbud) kan märkbart påverka marknadspriset. 4. Inga regleringar eller frivilliga över1 Något skiftande definitioner har använts av olika författare. Vi anknyter här närmast till den framställning, som givits av Clair Willcox i »Competition and Monopoly in American Industry», TNEC 1941.

enskommelser föreligger beträffande beteendet på marknaden. Förutsättningarna 1. och 2. omöjliggör alla bestående prisskillnader. En säljare, som sätter ett högre pris än de övriga, får inte sälja; en köpare, som bjuder lägre pris än de övriga, får inte köpa. Den tredje förutsättningen eliminerar dessutom möjligheten, att ett företag genom att förändra sitt utbud (sin efterfrågan) kan påverka marknadspriset. Alla betraktar följaktligen priset som givet och anpassar sin produktion (förbrukning) därefter. Vid ett studium av marknadens anpassning kan det vara lämpligt att renodla marknadsformen ytterligare genom tillägg av två förutsättningar: 5. Marknadspriset är rörligt och reagerar omedelbart på avvikelser mellan utbud och efterfrågan. 6. Alla produktionsfaktorer är fritt rörliga mellan företag och mellan branscher. Detta implicerar bl. a. att inga hinder föreligger för nyetablering eller nedläggning av företag. En marknad, som uppfyller samtliga sex nämnda villkor sägs arbeta under perfekt konkurrens. Ingen lär hävda att fri konkurrens, och än mindre perfekt konkurrens, föreligger på någon existerande varumarknad. Trots bristen på realism har emellertid den teoriapparat, som utarbetats beträffande dessa marknadsformer, mycket stor betydelse i behandlingen av faktiskt förekommande konkurrenssituationer. Makroekonomiska modeller är ett viktigt exempel på teori, där antagandet om fri konkurrens är nästan genomgående. I inflationsteori, utrikeshandelsteori och teori för ekonomisk politik är utbudssidan (om den över huvudtaget specificeras) i allmänhet representerad av utbudskurvor eller marginalvillkor, som direkt hämtats från frikonkurrensteorin. Det bör påpekas, att denna härledning eller analogikonstruktion utifrån en orealistisk marknadsform inte nödvändigtvis är förkastlig och (vilket är samma sak) leder till felaktiga resultat. Det tysta eller uttalade

antagande, som ligger bakom konstruktionerna är, att marknadsformen inte spelar någon större roll för de företeelser, man studerar. I den mån makromodellernas slutsatser kan testas, utgör deras användbarhet givetvis inget problem. När det däremot gäller rent deduktiv analys, är läget mer komplicerat. Här krävs en ingående diskussion av antagandenas relevans för varje särskild problemställning. Marknadsformens betydelse för makroekonomiska problem är ett föga utforskat fält, även om en livlig diskussion förekommit under senare år beträffande de s. k. »administrerade prisernas» roll i konjunkturförloppet. Dessa frågor kommer inte att närmare behandlas i föreliggande undersökning. Av mer omedelbart intresse är frikonkurrensmodellen som utgångspunkt för en normativ behandling av problem beträffande prisbildning och resursanvändning. Fri konkurrens representerar i viss mening ett idealtillstånd där konsumenter av varor och ägare av produktionsfaktorer via marknadsmekanismen styr den ekonomiska verksamhetens omfattning och inriktning, så att denna helt anpassas efter deras preferenser. Den konkurrensideologi, som i många länder bestämt inställningen till monopolitiska företeelser och till statliga ingrepp i prisbildningen, får förutsättas delvis sammanhänga med denna optimalitet. Vi skall här kortfattat diskutera marknadsformens effektivitetsegenskaper. Under vissa förutsättningar - bl. a. frånvaro av externa effekter i produktion och konsumtion - kan det visas, att en ekonomi, där fri konkurrens råder på alla varu- och faktormarknader, i jämvikt uppfyller villkoren för optimal resursallokering. Då företagen betraktar alla priser som givna, måste de för att uppnå maximal vinst använda så mycket av varje produktionsfaktor, att värdet av den sista enhetens produktionstillskott (varupris gånger gränsprodukt) är lika med faktorspriset. Om alla produktionsfaktorer är rörliga, innebär detta att de kommer att fördelas på sådant sätt att värdet av produktionen vid rådande priser maximeras. Prisrelationerna mäter i sin tur kon31

sumenternas marginella värdering av en vara i förhållande till de övriga (marginella substitutionskvoter). Motsvarande gäller för produktionsfaktorer, som bjuds ut i varierande kvantiteter beroende på priset, t. ex. arbetskraft (val mellan inkomst och fritid). Inte bara produktionens fördelning på varor utan också dess totala storlek styrs alltså av konsumenternas och faktorägarnas preferenser. De förutsättningar beträffande marknadsformen, som krävs för optimalitet, är som synes mycket starka. Det bör också observeras, att resonemanget ovan gäller en ekonomi, där alla marknader utmärks av fri konkurrens. Ett blandat system fungerar inte nödvändigtvis bättre, om en viss marknad övergår från monopolistisk till fri konkurrens. Dessutom tillkommer de problem, som sammanhänger med innovationsbenägenheten och vinsternas roll i tillväxtprocessen och som inte alls berörs i statistiska resonemang av ovanstående typ. Frikonkurrensmodellen är sålunda otillräcklig som jämförelsenorm vid ett studium av resursallokeringen inom och mellan branscher. De effektivitetsvillkor, som skisserats ovan, har emellertid stor betydelse också i mer utvecklad teori för effektiv konkurrens. Den statliga attityden till marknadssituationer med starka inslag av fri konkurrens synes vara negativ i de flesta länder, och politiken på området utmärks av regleringar. Detta kan synas märkligt med tanke på de nämnda allokeringsfördelarna. 1 Det kan därför vara lämpligt att redan här anföra vissa synpunkter beträffande tänkbara skadeverkningar av fri konkurrens. När frikonkurrensmarknaden ovan betecknades som effektiv, gällde detta endast jämviktsläget, där företagen anpassat sin faktoranvändning till efterfrågesituationen. Det kan lätt konstateras, att lägen utanför jämvikt inte uppfyller effektivitetsvillkoren. När, som nästan alltid är fallet, anpassningen utmärks av trögheter, uppkommer brister i marknadens sätt att fungera. Som exempel kan anges två slag av trögheter i anpassningen. Det första innebär, att försäljningen sker en viss tid efter det att

produktionen planerats, som fallet ofta är på marknader för jordbruksprodukter. Faktorinsatser och planerad produktionsvolym måste bestämmas utifrån förväntade priser. Utbudet vid försäljningstillfället har inget direkt samband med produktionens gränskostnad, utan är i stort sett givet. Man får anpassningsprocesser av typen »svincykel» eller »spindelvävsteorem», vilkas stabilitetsegenskaper är beroende av säljarens reaktion på prisändringar. Lagringsmöjligheter ger visserligen förutsättningar för en mer optimal utveckling, men eliminerar endast en del av problemet. Även om systemet är stabilt, dvs. tenderar att närma sig jämviktsläget, kan den teoretiska effektiviteten vid jämvikt vara tämligen ointressant i jämförelse med de effektivitetsförluster, som uppkommer under anpassningsprocessen. Kravet att tillverkaren vid produktionsplaneringen bör (åtminstone approximativt) känna till det pris, han kan få ut, framstår då som ett godtagbart skäl för ingrepp i prisbildningen. En annan invändning har att göra med produktionsfaktorernas, och speciellt kapitalets, bristande rörlighet. Den långsiktiga anpassningen på en frikonkurrensmarknad sker, genom att antalet företag på marknaden ändras. Om efterfrågan minskar eller kostnaderna stiger, utsätts företagen för förluster. Företag lämnar marknaden, och utbudet minskas, tills priset anpassats efter styckkostnaden. I motsatt fall (efterfrågeökning eller kostnadssänkning) återställs jämvikten genom nyetablering. Vid varierande efterfrågan kan denna anpassningsmekanism innebära betydande kapitalförluster, om kapitalet inte kan överföras till annan verksamhet utan stora produktivitetsförluster eller kostnader. Sammanfattningsvis kan sägas, att det dynamiska funktionssättet hos frikonkurrensmarknader kan innebära »onödiga» kostnader. En dämpning av prisrörelserna genom 1 Statsunderstödda konkurrensbegränsningar kan givetvis sammanhänga med politisk verksamhet från berörda »pressure groups», men detta torde i allmänhet inte vara hela förklaringen. Fri konkurrens kan framstå som skadlig, också sett från samhälleliga totalsynpunkter.

konkurrensbegränsning eller statlig reglering framstår därför ofta som lämplig också ur samhällets synpunkt. Detta gäller givetvis inte bara det renodlade frikonkurrensfallet utan också andra typer av hård konkurrens. Återstår frågan varför fri konkurrens också i frånvaro av statliga regleringar är en så ovanlig marknadsform. Frågan om marknadsstrukturens bestämningsfaktorer är en huvudpunkt i den följande framställningen, men vi skall tills vidare nöja oss med några synpunkter i direkt anslutning till frikonkurrensfallet. För det första framstår en dämpning av konkurrensen givetvis ofta som önskvärd för företagen. En säljarkoncentration, avsedd att eliminera konkurrens, kan åstadkommas antingen genom att ett stort antal produktionsenheter sammanslås till ett företag eller genom t. ex. prisöverenskommelser mellan i övrigt självständiga företag. I detta renodlade konkurrensbegränsningsfall kan avsikten med åtgärderna antas vara dels att undvika starka prisvariationer, dels att höja pris- och vinstnivån i branschen. Den senare målsättningen förutsätter en mindre produktionsvolym än den, som uppkommer vid fri konkurrens. För att en monopolistisk situation av detta slag skall kunna upprätthållas under en längre period krävs något slags begränsning av produktionsfaktorernas rörlighet, t. ex. i form av nyetableringshinder. Resonemanget förutsätter att företagens kostnader per producerad enhet inte påverkas av sammanslagningen. I allmänhet förändras emellertid den interna effektiviteten vid övergång till större enheter, och detta kan vara liktydigt med att tekniska förutsättningar för fri konkurrens saknas. För att belysa detta måste vi gå tillbaka till de villkor, som tidigare angivits. Antalet säljare på en frikonkurrensmarknad är stort, och alla arbetar vid den produktionsvolym, som ger lägsta möjliga styckkostnad. Om dessa båda villkor samtidigt kan vara uppfyllda beror på marknadens storlek och på kostnadsfunktionens utseende. Styckkostnadskurvan måste vända uppåt vid en produktionsvolym, som är liten i förhållande till den totala efterfrågan på varan

i fråga. Det bör understrykas, att det här är fråga om den långsiktiga kostnadsfunktionen, dvs. sambandet mellan volym och kostnader, då bl. a. kapitalinsatsen kan varieras. Om stordriftsfördelar kan uppnås, dvs. styckkostnaderna faller fram till en produktionsvolym, som motsvarar en väsentlig del av marknadsefterfrågan, saknas förutsättningar för en bestående frikonkurrenssituation. Företag, som bygger ut sin produktionsapparat, kan förbättra sitt relativa kostnadsläge och därmed sin lönsamhet. Konkurrensen mellan företagen leder då till att marknadsstrukturen blir oligopol- eller monopolbetonad. För att fri konkurrens skall vara möjlig krävs alltså, att den tekniskt optimala företagsstorleken utgör en liten del av marknadens totala storlek. Det är uppenbart att detta villkor uppfylls lättare, ju större marknaden är. Marknader för internationella stapelvaror kan utmärkas av fri konkurrens (förutsatt att regleringar saknas), även om den optimala produktionsvolymen per företag är mycket stor. Å andra sidan kan lokala monopolsituationer vara mer eller mindre ofrånkomliga i fråga om varor med höga transportkostnader och framför allt tjänster, också då de aktuella företagen är mycket små. Betingelserna för konkurrens på svenska industriella marknader kommer att diskuteras i de avslutande kapitlen. Här skall endast konstateras, att den tekniska utvecklingen under de senaste årtiondena i allmänhet synes ha verkat till stordriftens fördel. Därmed har förutsättningarna minskats för marknadsformer liknande fri konkurrens.

B. Monopol Två olika definitioner av det rena monopolfallet förekommer i den pristeoretiska litteraturen: 1. Marknaden innehåller en enda säljare. 2. Efterfrågans korselasticitet (med avseende på pris, kvalitet osv.) mellan det studerade företagets produkt och

33 3—714936

varje annat företags produkt är approximativt lika med noll. Den till synes enkla och entydiga »klassiska» definitionen (alternativ 1) vållar i praktiken mycket stora problem, beroende på svårigheten att avgränsa olika marknader. De flesta varor kan i någon utsträckning ersättas av andra, men graden av substituerbarhet är starkt varierande mellan olika par av varor. Vi skall inte här gå närmare in på dessa avgränsningsproblem utan endast konstatera, att ju starkare kravet på substituerbarhet inom varugruppen upprätthålls, desto fler marknader blir klassificerade som monopol. Om man å andra sidan kräver fullständigt oberoende mellan varugrupperna, skulle monopol förutsätta, att företaget i fråga kontrollerade en jättelik sektor av näringslivet. Indelningen i marknader innebär så stora problem, att det ifrågasatts, om den över huvud taget är en användbar utgångspunkt för studier av prisbildningen. Man har därför i stället sökt anknyta definitionen direkt till det studerade företagets situation (alternativ 2) 1 . Korselasticiteten utgör ett mått på substituerbarheten mellan olika företags produkter. Också här existerar emellertid gränsdragningsproblemet: Vilket värde på korselasticiteten anger gränsen för ett monopolfall? Det är uppenbart, att man inte heller med Triffins definition kommer ifrån den relativitet hos monopolbegreppet, som är en följd av komplicerade substitutionsförhållanden. Bl. a. av detta skäl kommer vi i senare kapitel att arbeta med begreppet monopolgrad i stället för utsagor om rena monopolfall. Vid mätningen av säljarkoncentration tvingas vi dock att anknyta till den enkla monopoldefinitionen och använda en indelning i varugrupper, byggd på allmänna föreställningar om substituerbarhet. Den centrala egenskapen hos en monopolmarknad är säljarens oberoende av andra företags handlande. 2 I frikonkurrensfallet är säljaren hänvisad att anpassa sin produktion till ett utifrån bestämt pris, och kan själv inte påverka marknaden. I de mellanformer, som kommer att diskuteras i de följande avsnitten, kan säljaren visserligen påverka pri-

ser och andra marknadsutslag, men hans situation påverkas också av konkurrenternas handlande. En monopolist behöver däremot endast ta hänsyn till den totala marknadsefterfrågan och till sina egna produktionsbetingelser. Rent monopol framstår lika väl som fri konkurrens som ett ytterlighetsfall utan nämnvärd praktisk betydelse. Det torde vara synnerligen ovanligt, att ett företag uppnår fullständig kontroll över utbudet av en så stor och väl avgränsad varugrupp, att det helt kan bortse från konkurrens. Å andra sidan kan många säljare variera sina handlingsparametrar inom tämligen stora intervaller utan att räkna med motåtgärder från andra företag. Sådant oberoende är liktydigt med att korselasticiteten gentemot andra produkter är låg (monopolgraden är hög). Man får emellertid förutsätta, att köparnas benägenhet att substituera ökar vid varaktiga förändringar av t. ex. prisrelationerna, och att följaktligen ett företags »monopolsituation» kan gälla endast vid kortsiktig pris- och produktionsplanering. I mer långsiktiga överväganden måste företaget då ta hänsyn till de egna åtgärdernas inverkan på andra företags politik och till risken för nyetablering »i närheten». Man får här en begränsad monopolsituation, som torde vara relativt vanlig. Företaget kan på kort sikt betrakta sig som ensamt på en väl avgränsad marknad men monopolsituationen kan inte utnyttjas helt, då detta skulle försämra företagets ställning i framtiden. Vi skall inte här närmare diskutera företagens handlande i monopolsituationer. Det bör dock understrykas, att företagens större rörelsefrihet medför, att pristeorin här inte blir lika enkel och entydig som i frikonkurrensfallet. Vid fri konkurrens måste företa1 Triffin: Monopolistic Competition and General Equilibrium Theory. Fellner: Competition among the Few. 2 Diskussionen i detta avsnitt avser genomgående det enkla monopolfallet, dvs. det fall där en enda säljare möter ett stort antal köpare. Om koncentration föreligger också på köparsidan (bilateralt monopol, monopol-oligopson), föreligger ett ömsesidigt beroende mellan köpare och säljare. Sådana marknadssituationer berörs i avsnitt D nedan.

gen (i varje fall de marginella) välja den produktionsvolym, som ger maximal vinst, för att hålla sig kvar på marknaden och undvika förluster. Ett monopolföretag kan göra avvägningar mellan vinstnivån och andra målsättningar, t. ex. stor omsättning. Om företaget inte har full kännedom om t. ex. efterfrågesambandens utseende, måste dessutom risköverväganden ingå i planeringen. Dessa komplikationer har lett till att en allmänt accepterad teori för monopolbeteende saknas. I stället har en intensiv debatt om företagens prissättning i monopolistiska och oligopolistiska marknadssituationer pågått under de senaste årtiondena. Denna debatt refereras och kommenteras i kapitel 5, där vi också tar upp begreppet »långsiktig vinstmaximering» och dess samband med de temporära monopolsituationer, som berörts ovan. Ett huvudproblem i undersökningen gäller, huruvida ägandekoncentrationen medfört eller medverkat till att den svenska industrin blivit monopoliserad, dvs. att ett stort antal marknader fått monopolkaraktär. Denna fråga kan givetvis besvaras först efter en kartläggning av marknadsstrukturen. Här skall endast några allmänna synpunkter anföras. I föregående avsnitt konstaterades, att stordriftsfördelar och andra tekniska förutsättningar i de flesta fall begränsar antalet företag på marknaden och därmed förhindrar uppkomsten av marknadsformer med många säljare. Dessa fördelar för stora enheter kan innebära, att det »finns plats för» endast ett företag på den aktuella marknaden. På små geografiska marknader, kan sådana »naturliga monopol» förutsättas vara relativt vanliga. Också den geografiska avgränsningen av marknaden vållar problem. För varor med hög transportkostnadsandel kan sålunda monopolsituationer inom starkt begränsade regioner uppkomma för mycket små företag. Å andra sidan kan t. ex. Sverige utgöra en alltför snävt definierad marknad i fråga om många varor, som är föremål för internationell handel. Ovanstående resonemang har inget di-

rekt samband med ägandets koncentration. Många marknader är så små, att de kan kontrolleras av ett företag långt under den storlek, som i utredningen utgör undre gräns för gruppen »storföretag». Det är å andra sidan klart, att det ofta krävs mycket stora företag, för att en monopolsituation skall uppkomma. Stora finansiella enheter kan i sådana fall ses som en kompletterande förutsättning för att den stordrift och därmed följande monopolisering, som betingas av tekniska och marknadsmässiga faktorer, skall komma till stånd. Också vissa typer av samarbete mellan företag kan motiveras av effektivitetsvinster. Som exempel kan nämnas gemensamma försäljningsbolag, avsedda att rationalisera distributionen och/eller fördela order mellan medlemmarna, så att produktion i långa serier underlättas. Till denna kategori hör också gemensamt utnyttjande av vissa produktionsfaktorer, gemensam forskning etc. Avtal mellan i övrigt självständiga företag fungerar i dessa fall som ett substitut för koncentrerat ägande, när det gäller att dra fördel av de effektivitetsvinster, som erbjuds vid stor produktions- och försäljningsvolym. Diskussionen har hittills gällt »naturliga» eller »tekniskt betingade» monopolsituationer, där ägandekoncentration eller intimt kartellsamarbete ofta är förutsättningar för att den företagsekonomiskt optimala produktionsskalan skall uppnås. Säljarkoncentrationen kan i sådana fall sägas ha två effekter: a. en intern effektivitetseffekt, som innebär att stordriftens fördelar tillvaratas, b. en eliminering av konkurrensen, som kan resultera i »monopolistisk snedvridning» av resursfördelningen och i onormalt höga vinster. Det brukar dessutom hävdas, att frånvaron av konkurrens sänker effektiviteten genom en minskad press på företagen att hålla kostnaderna nere. Punkterna ovan ger bakgrunden till den motsättning mellan strukturrationalisering och konkurrensbegränsning, som aktualiseras vid en samhällsekonomisk bedömning av marknadskoncentration. Detta problem 35

kommer att illustreras i de avslutande kapitlen. Man får förutsätta, att monopolsituationen i många fall är det mål, som främst eftersträvas vid s. k. branschrationalisering genom fusioner eller kartellavtal. Motiveringar som »sanering av konkurrensen» eller »eliminering av osund priskonkurrens» spelar stor roll. Vissa typer av kartellavtal är också till sin karaktär renodlade konkurrensbegränsningar. Detta gäller exempelvis de flesta kvoterings- och prisavtal. Det bör understrykas att för en monopolsituation i praktiken inte krävs, att ett företag svarar för all försäljning på marknaden. Om ett företag eller en kartell genom sin storlek eller av andra skäl har ett betydande konkurrensövertag, kan dess prissättning och politik i övrigt helt styra marknaden, och de övriga företagen är hänvisade att passivt följa denna politik. Prisledarskap torde vara en relativt vanlig företeelse på industriella varumarknader, och situationen för det ledande företaget kan då i väsentliga avseenden betecknas som monopol. Också i detta fall kan emellertid företagets handlingsfrihet vara begränsad till vissa intervall för olika handlingsparametrar och det är därför befogat att tala om hög monopolgrad snarare än rent monopol. Även om den rena monopolsituationen är ovanlig, kan således marknadssituationer med betydande monopolinslag uppkomma, dels på grund av stordriftsfördelar och dels därför att frånvaron av konkurrens i sig själv är eftersträvansvärd för företagen. Man kan också konstatera, att förekomsten på marknaden av stora finansiella enheter är en faktor, som underlättar monopolisering via fusioner eller aggressiva konkurrensmetoder. Det finns dock viktiga faktorer, som verkar i motsatt riktning, dvs. begränsar företagens möjligheter till självständig prispolitik. Konkurrensen från substitutiva varor har berörts ovan. I ett högindustrialiserat samhälle med stort varuurval måste företaget nästan alltid räkna med viss grad av 36

sådan konkurrens. Varuinnovationer, som innebär att nya alternativ skapas för köparna tenderar att successivt eliminera existerande monopolsituationer (men de kan också skapa nya monopol, om de nya varorna är helt överlägsna de äldre). Det blir därmed ett centralt intresse för säljare med stark marknadsposition att hålla innovationerna inom företaget, vilket ökar benägenheten att konkurrera på forsknings- och produktutvecklingsområdet. Särskilt starka incitament för sådan konkurrens föreligger inom branscher, där patentskydd kan uppnås. 1 Även om ett företag är ensamt på marknaden, kan det på grund av etableringshot tvingas ta hänsyn till andra företags reaktion vid bestämningen av priser och andra handlingsparametrar. För ett absolut skydd mot nyetablering krävs exklusiv tillgång till nödvändiga produktionsfaktorer eller produktionsprocesser (t. ex. genom patent). I de flesta fall är emellertid etableringshindren inte absoluta, och företagets handlingsfrihet är följaktligen mer eller mindre begränsad. Den potentiella konkurrensens inverkan på prisbildningen, och speciellt storföretagens roll i detta sammanhang, diskuteras i kapitel 5: D nedan. En komplikation av stor betydelse vid mätning av säljarkoncentration är konkurrensen från utländska företag. I en relativt öppen ekonomi som den svenska påverkas konkurrenssituationen starkt av förhållanden på världsmarknaden. I vissa branscher kan det internationella marknadsläget t. o. m. betraktas som helt bestämmande för den svenska prisnivån, och ev. företagskoncentration inom landet saknar då helt marknadsmässig betydelse. Detta gäller givetvis främst branscher med stort importberoende. Också i de fall, där en stor del av den svenska produktionen avsätts på export, får konkurrensläget utomlands betydelse för den svenska marknaden. En kartläggning av produktionens fördelning mellan olika företag inom landet ger här be1 En ingående diskussion beträffande forskningskonkurrens och patentskydd kommer att föras i utredningens studie av läkemedelsindustrin^

tydligt mer begränsad information om marknadsstrukturen än i en mer självförsörjande ekonomi som t. ex. den amerikanska. Importkonkurrens kan ses som en kombination av existerande och potentiell konkurrens. I vissa fall fungerar sålunda tillverkning i utlandet som en modifierande faktor i prisbildningen vid inhemsk säljarkoncentration, även om ingen import faktiskt förekommer. Importandelen utgör i allmänhet ett föga tillfredsställande mått på importens betydelse som konkurrensfaktor. Möjligheterna att aktivt konkurrera med en dominerande inhemsk säljare beror, förutom på uppnådda marknadsandelar, också på de konkurrerande företagens totala storlek och finansiella styrka. För de utländska säljarna utgör avsättningen i Sverige endast en mindre del av den totala avsättningen, vilket innebär relativt stor rörelsefrihet, bl. a. i form av möjligheter till prisdifferentiering. Stora importandelar innebär inte nödvändigtvis frånvaro av monopolsituationer. Det finns åtskilliga exempel på marknader, där konkurrensen också internationellt är starkt begränsad genom kartellavtal eller prisledarskap. Om svenska tillverkare finns, tar sig dessa konkurrensbegränsningar uttryck i avtal om hemmamarknadsskydd eller gemensam prissättning på den svenska marknaden. Det förekommer emellertid också fall, där de svenska tillverkarna står utanför den internationella kartellen och konkurrerar med denna både på hemmamarknaden och utomlands. Utrikeshandeln spelar således en central roll för konkurrenssituationen på många svenska varumarknader. Det kan mot denna bakgrund ifrågasättas, om en kartläggning av svenska industribranschers struktur är en användbar utgångspunkt för studiet av konkurrensbetingelserna. Att koncentrationen inom ett land används som primärt undersökningsobjekt, bestäms givetvis av de institutionellt givna begränsningar som föreligger för varuströmmar över gränserna. Det är numera främst tullbestämmelserna, som har betydelse i detta sammanhang. 1

Framför allt beträffande färdigvaror ger tullskyddet upphov till en betydande skillnad mellan inhemska och en del utländska företags situation på den svenska marknaden. För de svenska företagen kan tullskyddet i förening med motsvarande bestämmelser i andra länder innebära, att avsättningsmöjligheterna i praktiken är helt begränsade till hemmamarknaden (eller numera till marknaderna inom EFTA). För de flesta varor ger dock en mätning enbart av den inhemska tillverkningens koncentration en mycket ofullständig bild av marknadsstrukturen, och normalt en tendens att överskatta de monopolistiska inslagen.

C. Monopolistisk konkurrens Den »klassiska» pristeorin och dess inriktning på enkla typfall som fri konkurrens och rent monopol utsattes under 1930-talet för en närmast förödande kritik. Man ville skapa en teori, som bättre svarade mot de konkurrenssituationer, som faktiskt existerade i de flesta branscher. Det utmärkande för dessa situationer ansågs vara, att element av både monopol och konkurrens samtidigt förelåg på marknaden. Den nya teorin representeras främst av E. Chamberlins och J. Robinsons arbeten. 2 Det finns visserligen viktiga skillnader mellan de två författarnas analytiska uppläggning, men den allmänna inriktningen är gemensam. I båda fallen — »monopolistisk» resp. »ofullständig» konkurrens — avses situationer, där varje företag har en begränsad monopolställning, beroende på produktolikheter, skillnader i lokalisering osv. En av utgångspunkterna för den nya 1 Också transportkostnaderna ger i många fall de svenska säljarna ett mycket effektivt hemmamarknadsskydd. Så är exempelvis fallet beträffande en del byggnadsmaterial. Det finns emellertid här ingen anledning att använda just riksgränsen som geografisk indelningsgrund. Säljarnas avsättningsmarknader kan av transporttekniska skäl vara begränsade till små områden omkring resp. produktionsställen. 2 E. Chamber lin: The theory of monopolistic competition; J. Robinson: The economics of imperfect competition.

teoribildningen var den debatt, som förts under 1920-talet, dels beträffande sambandet mellan skaleffekter och konkurrens, 1 dels beträffande möjligheterna att förklara förekomsten av överkapacitet på marknader med ett stort antal säljare.2 En gemensam egenskap hos de situationer, man ansåg sig ha observerat, är avvikelser mellan pris och gränskostnad. Utmärkande för fallet med överkapacitet är, att den kortsiktiga gränskostnaden — dvs. kostnaden per enhets ökad produktion vid given kapitalutrustning — är lägre än rådande produktpris. Vid positiva skaleffekter kan kapaciteten utökas till lägre genomsnittlig kostnad än priset, även om likhet gäller mellan kortsiktig gränskostnad och pris. Förklaringen till att situationer av detta slag kan bli bestående på marknader med många säljare får sökas i avvikelser från fri konkurrens. Företagets val av produktionsvolym kan betecknas som irrationellt, endast under förutsättning att priset är att betrakta som givet utifrån och oberoende av företagets utbud. Denna förutsättning är emellertid inte nödvändigtvis uppfylld, även om företaget har många konkurrenter. För fri konkurrens krävs ju nämligen inte endast ett stort antal säljare, utan också en homogen produkt. Kravet på homogenitet inom varugruppen är i själva verket mycket starkt. Varje köpare måste betrakta de olika företagens produkter som helt likvärdiga och alltid köpa så billigt som möjligt. Följande exempel kan anföras på avvikelser från denna norm: 1. Kvalitetsskillnader, som innebär att den ena varan är ett »dåligt substitut» för den andra. I allmänhet tillmäts skillnaden olika vikt av olika köpare, beroende på skilda kostnadssamband eller värderingsnormer. Varje prisdifferens ger då upphov till en bestämd fördelning av efterfrågan mellan olika fabrikat. Efterfrågans fördelning blir än mindre priskänslig, om varan används för flera ändamål och ett fabrikat är överlägset i en användning men underlägset i en annan. 38

2. En liknande situation uppkommer vid olikheter i produktutformning beträffande konsumentvaror. Skillnader i köparpreferenser kan medföra, att också de dyrare fabrikaten finner avsättning. Här spelar förutom produktens utformning ofta också köparnas varierande informationsunderlag och olika företags »goodwill» betydande roll. Reklam och annan aktiv försäljning kan användas för att påverka köparnas kännedom om och värdering av den egna produkten, vilket ökar möjligheterna för självständig prissättning. 3. Olikheter i leveransplats ger i en del fall en »naturlig» uppdelning av efterfrågan mellan företag eller grupper av företag. En säljare med lokal monopolställning kan hålla högre priser än övriga företag utan att förlora hela sin avsättning, eftersom hans varor för kunder i närheten ändå framstår som det billigare alternativet. 3 Gemensamt för dessa fall är, att marknadens heterogenitet ger det enskilda företaget viss frihet i prissättningen; i motsats till frikonkurrensfallet är det här möjligt att höja priset utan att förlora all efterfrågan. Företagets situation är i viktiga avseenden densamma som ett monopolföretags. Dess avsättning är en fallande funktion av priset, och för vinstmaximering krävs likhet mellan gränsintäkt och gränskostnad (alltså inte mellan pris och gränskostnad). Förekomsten av näraliggande substitut innebär givetvis, att säljarens avsättningskurva är relativt flack (volymen är känslig för prisändringar). Företagets möjligheter att variera priset är med andra ord mer begränsade än i motsvarande monopolfall. Prisbildningen påverkas dessutom av varia1 P. Sraffa: The laws of return under competitive conditions; Economic Journal 1926. R. F. Har rod: Notes of supply; Economic Journal 1930, m.fl. artiklar. J. Robinson: Imperfect competition and falling supply price; Economic Journal 1934. 2 Jfr N. Kaldor: Market imperfection and excess capacity; Economic Journal 1935. 3 Transportkostnadernas betydelse för konkurrensläget och förekomsten av fraktabsorbtion som konkurrensmedel, framför allt inom byggnadsmaterialsektorn, kommer att diskuteras i kapitel 8 nedan.

/GK

/ /

^

j

>

q

q

tioner i antalet säljare på marknaden, övernormala vinster i ett företag tenderar att elimineras genom nyetablering »i närheten», dvs. tillkomsten av företag med likartad produktutformning, lokalisering osv. Det långsiktiga jämviktsläget för ett företag på en marknad med många säljare framgår av följande diagram. 1 Jämviktsläget utmärks av dels att företaget maximerar sin vinst (GI = GK), dels att ingen övernormal vinst förekommer (SI = SK). 2 I dessa avseenden överensstämmer resultaten med vad som gäller för fri konkurrens. Däremot råder här inte likhet mellan pris och gränskostnad; företagets produktionsvolym kan utökas till lägre kostnad än priset. Detta innebär, att de effektivitetsvillkor, som skisserades i avsnitt A ovan, i allmänhet inte är uppfyllda under monopolistisk konkurrens. 1 Fram till denna punkt har diskussionen av heterogena marknader kunnat föras utifrån samma teoriapparat, som används i de enkla ytterlighetsfallen fri konkurrens och monopol. Produktdifferentiering aktualiserar emellertid två viktiga problem, som kommer detta slags teori att framstå som mindre användbar. Det första gäller teorins inriktning på priset som den intressanta variabeln, det andra marknadsbegreppets begränsade användbarhet. Skillnader i utformning mellan den egna produkten och konkurrerande fabrikat är

som nämnts bestämmande för företagets försäljningssituation och för dess möjlighet att föra självständig prispolitik. Köparnas preferenser kan dessutom påverkas genom reklam och annan aktiv försäljning. Härav följer, att säljaren kan förändra sin möjliga avsättningsvolym inte endast genom prisändringar, utan också via andra handlingsparametrar, t. ex. produktens utformning och försäljningsinsatsens storlek. Rationellt beteende förutsätter då, att dessa parametrar lika väl som priset anpassats till företagets målsättning, exempelvis största möjliga vinst.4 Man behöver således en teori för samtidig parameterbestämning i stället för en ren pristeori. 5 Formellt innebär detta - i ett fall utan oligopolinslag — att företaget möter en avsättningsfunktion av typen: q-i

(P> F, öi

«»)

där q är efterfrågad kvantitet, F försäljningskostnader (vilka förutsätts optimalt fördelade), 2LX . . . . a n olika »kvalitetsegenskaper» hos varan. Kostnadsfunktionen får formen: K = g (q, ai

an) + F,

där g ( ) är summan av tillverknings- och distributionskostnader. Maximering av vinsten (pq — K) ger värdena på de ingående parametrarna. Här aktualiseras en välfärdsteoretisk problematik som är mer omfattande än i friE"—"

1 p = varupris, q = tillverkad kvantitet, SK — styckkostnad, GK = gränskostnad, GI = gränsintäkt. 2 Styckkostnaden SK förutsätts inkludera »normal företagarersättning». 3 I ovanstående resonemang har förutsatts, att företagen handlar helt oberoende av varandra. Om antalet säljare är litet (heterogent oligopol), blir teorin betydligt mer komplicerad, men också på en sådan marknad påverkas konkurrenssituationen av produktdifferentieringens omfattning. Vi4återkommer till detta fall i nästa avsnitt. Reklam och produktutformning har i allmänhet betydelse också i ett monopolföretags planering och kommer i det följande att behandlas också i samband med denna marknadsform. Att dessa handlingsparametrar till en början diskuterats i anslutning till fallet med monopolistisk konkurrens, beror på deras centrala roll i striden om marknadsandelar i sådana konkurrenssituationer. 5 Se A. Rasmussen: Pristeori eller parameterteori.

konkurrensfallet. Det gäller bl. a. hur produkternas utformning och kvalitet anpassas till köparnas preferenser. Både antalet varualternativ för köparna och egenskaperna hos varorna påverkas här av konkurrensen på marknaden. Vid avtagande kostnader för varje särskild produkt, är avvägningen mellan stordriftsbesparingar och antalet valmöjligheter ett viktigt välfärdsproblem. Också frågan, i vilken utsträckning reklamkostnader ur samhällets synpunkt är att betrakta som slöseri med resurser, är aktuell på marknader, där reklamen utgör ett vapen i konkurrensen om marknadsandelar. Produktdifferentieringens betydelse för klassificeringen av olika marknadssituationer har kortfattat berörts i samband med monopolfallet. Vi skall nu något mer ingående studera dessa svåra problem. Det ur marknadssynpunkt intressanta uttrycket för produktolikheter är substituerbarheten mellan varorna, dvs. köparnas möjlighet och villighet att ersätta den ena varan med den andra. Substituerbarhet kan lämpligen mätas med korselasticiteter, t. ex. effekten på varan A:s avsättning av förändringar i priset på varan B (mätt som en relation mellan två procenttal). Också korseffekten av andra parameterförändringar, t. ex. ökad reklam, måste beaktas. Korselasticiteter skilda från noll uppkommer: a. därför att varorna kan ersätta varandra i en individs konsumtion eller som råvara i något slag av produktion (smör margarin, tegel — betong). b. därför att varorna kompletterar varandra vid konsumtion eller produktion (bilar — bensin, cement — armeringsjärn). I det förra fallet är varorna substitutiva, och korselasticiteten med avseende på priset är positiv. I det senare är varorna komplementära och korselasticiteten negativ. Det fall, som intresserar oss här, och som berörts ovan, gäller substitutiva varor. Marknadsformerna fri konkurrens och homogent oligopol utmärks av att korselasticiteterna mellan de aktuella företagens produkter är oändligt stora. För rent monopol krävs å andra sidan, att korselasticiteten

gentemot alla andra företags varor är noll. Mellan dessa ytterlighetsfall finner man alla de marknadssituationer, som här kallats monopolistisk konkurrens. Med denna strikta definition av homogenitet och oberoende tvingas man hänföra praktiskt taget alla varumarknader till den senare kategorin. Homogenitet innebär ju nämligen, att varorna är helt identiska med avseende på allt, som värderas av köparna (inkl. leveransplats, försäljningssätt osv.), vilket skulle förutsätta en mycket finfördelad gruppering. Å andra sidan finns en viss grad av utbytbarhet inom mycket stora grupper av varor. För konsumentvaror, som inte har nödvändighetskaraktär, är gruppen tänkbara substitut så omfattande, att en strikt indelning förefaller helt omöjlig. Om man dessutom tar hänsyn till den »komplementaritet», som uppkommer på grund av inkomsteffekten, kan alla konsumtionsvaror betraktas som inbördes beroende och följaktligen i viss mening som tillhöriga samma varugrupp eller marknad. 1 Resonemangen ovan är inte uppmuntrande för ett försök att belysa marknadsformens och speciellt säljarkoncentrationens betydelse. Konstaterandet att nästan alla företag arbetar under monopolistisk konkurrens, dvs. marknadsformer med inslag av både konkurrens och monopol, leder inte långt. »Marknadsformen» monopolistisk konkurrens innefattar en mängd konkurrenssituationer- av mycket olikartad karaktär, och för en analys med några anspråk

1 I teoretisk analys av hushållens beteende brukar varorna klassificeras som oberoende, om substitutionseffekten av en prisändring är lika med noll. Man har sökt använda denna definition också för att avgränsa marknadsformen monopolistisk konkurrens (se t. ex. A. Rasmussen op.cit., kap. 1). Denna metod synes dock vara principiellt felaktig. För säljarens situation och för konkurrensen mellan olika säljare är det ju likgiltigt, huruvida korseffekterna mellan varorna beror på inkomst- eller substitutionseffekter. Det enda som spelar någon roll för berörda säljare är avsättningssambandens utseende. I praktiken kan det emellertid vara lämpligt, att bortse från beroendet via inkomsteffekten, som i allmänhet kan förutsättas vara relativt svagt. Vi kommer i det följande att använda sådana approximationer i stor omfattning.

på meningsfullhet krävs en mer detaljerad indelning. Triffins ansats, 1 som innebär att man helt utesluter begreppet marknad och att varje företags situation behandlas individuellt med utgångspunkt från korseffekter gentemot andra företag, är knappast användbar i praktiken. Oavsett utgångspunkt tvingas man förr eller senare till avgränsningar mellan »svagt» och »starkt» beroende mellan företag eller produkter. Även om en indelning i varugrupper eller marknader måste bygga på grova och kanske delvis missvisande approximationer, torde den vara den enda tänkbara utgångspunkten för ett empiriskt studium av monopoloch oligopolföreteelser.2 Man måste således arbeta utifrån en indelning, baserad på mer eller mindre bestämda föreställningar om graden av inbördes beroende mellan olika produkter. Varorna i en grupp bör sålunda av köparna betraktas som relativt lätt utbytbara mot varandra, samtidigt som de vid måttliga förändringar av t. ex. prisrelationerna inte i någon större utsträckning ersätts av eller ersätter varorna utanför gruppen. Det är uppenbart, att en indelning av detta slag med nödvändighet blir tämligen godtycklig. Dels vet man i allmänhet inte tillräckligt mycket om substitutionsförhållandena, dels förändras graden av substituerbarhet i många fall stegvis på sådant sätt, att en helt tillfredsställande gränsdragning är omöjlig. Ett specialproblem vid indelningen gäller köparnas och säljarnas fördelning på geografiska delmarknader. Beträffande vissa näringsgrenar, t. ex. byggnadsverksamhet och detaljhandel, kan denna faktor antas spela en central roll. Inom industrin, som denna redogörelse avser, är problemet av mindre betydelse, utom för varor med höga transportkostnader, t. ex. vissa byggnadsmaterial. Vi återkommer till denna aspekt på marknadsstrukturen i de följande kapitlen. I ovanstående diskussion har substituerbarhet — vilket innebär positiv korselasticitet med avseende på priset — gjorts till ett villkor för att två varor skall föras till

samma grupp eller marknad. Inbördes beroende mellan företagen uppkommer givetvis också vid komplementaritet, men detta beroende är av helt annat slag. I viss mening kan det sägas innebära intressegemenskap snarare än konkurrens mellan säljarna. Det synes vara omöjligt att ta hänsyn till sådana samband vid marknadsindelningen. Inverkan av komplementaritet på konkurrenssituationen får i stället studeras som ett separat problem. Av speciellt intresse i detta sammanhang är incitamenten för en säljare att utvidga sortimentet med komplementära varor och betydelsen av sådan integration för de olika marknadernas funktionssätt (se avsnitt 2: e och kapitel 5). Produktstrukturens heterogenitet är således av flera skäl ett viktigt inslag i marknadsbilden. Dess innebörd för en undersökning av säljarkoncentration och monopolistiska marknadssituationer kan sammanfattas i följande punkter: a. Produktdifferentiering bidrar till att minska det inbördes beroendet mellan företagen och medför att varje säljare får en viss frihet vid prissättningen. b. Företagen kan påverka sina avsättningsmöjligheter inte endast via prisändringar utan också genom att variera produktens egenskaper och genom aktivt försäljningsarbete. Detta innebär bl. a., att välfärdsteoretiska problem tillkommer, som inte existerar i fallet med givna produkter. c. Gränserna mellan olika marknader blir oklara, eftersom det är omöjligt att klart skilja mellan produktdifferentiering inom en varugrupp och substituerbarhet mellan olika varugrupper. Av detta följer att säljarkoncentration inte kan mätas entydigt och att begreppen monopol och oligopol inte kan definieras strikt. Oklarheten hos marknadsbegreppet är ett av skälen till att vi i det följande kommer att arbeta med relativa strukturbegrepp såsom monopol- och oligopolgrad. 1 Triffin: Monopolistic competition and general equilibrium theory, spec. kap. 4. 2 För en mer ingående diskussion av marknadsbegreppet och dess användbarhet hänvisas till P. W. S. Andrews: Manufacturing Business.

D. Fåtalsmarknader Vi har i föregående avsnitt behandlat den »blandning» av monopol och konkurrens, som uppkommer på heterogena marknader. Marknadssituationen kan emellertid utgöra ett mellanting mellan de två ytterligheterna också i ett annat avseende, nämligen beträffande antalet företag samt dessas andelar av marknaden. Till dessa mellanformer hör för det första de fall, där säljarna (eller köparna) är flera än en men färre än det antal, som krävs för fri konkurrens eller »atomistisk» monopolistisk konkurrens. Detta är vad som i allmänhet avses med begreppen oligopol resp. oligopson. Alternativt kan totalantalet företag vara mycket stort, men några få företag ha tillräckliga marknadsandelar för att var för sig kunna påverka marknaden. Slutligen bör här medtas de fall, där koncentration föreligger på både köparoch säljarsidan, alltså inkl. bilateralt monopol. För marknader av samtliga här nämnda slag används i det följande beteckningen fåtalsmarknader. Marknader med ett fåtal säljare är otvivelaktigt mycket vanliga i de flesta industriländer. 1 Förekomsten av oligopolsituationer inom den svenska industrin redovisas i kapitel 3, som också i någon utsträckning behandlar andra typer av fåtalsmarknader. En tendens mot allt färre och större enheter kan som tidigare nämnts vara bestämd av att stordrift ger kostnads- eller konkurrensfördelar. Små, ineffektiva och konkurrensmässigt svaga företag slås ut, samtidigt som lönsam nyetablering förutsätter en betydande marknadsandel. Särskilt i branscher med kapitalintensiv produktionsteknik, eller där stora insatser krävs för produktutveckling och marknadsföring, kan förutsättningarna för hög koncentrationsgrad antas vara mycket stora. I sådana fall har också storföretagen på grund av sina finansiella resurser betydande konkurrensfördelar. Resultatet kan bli en monopolmarknad, men i många fall lyckas flera relativt jämnstarka företag överleva, och man får en bestående oligopolsituation.

42 Monopol- och oligopolmarknader har här framställts som resultatet av en koncentrationsprocess. Detta är säkerligen realistiskt i »gamla» branscher, där produktionstekniken successivt utvecklats från hantverk till högmekaniserad industriproduktion. Också en del nyare branscher har genomgått en period med konkurrens mellan ett stort antal säljare, men i många fall har produktionen redan från början krävt stor kapitalinsats, tillgång till råvarukällor osv. och därav följande koncentration. Sålunda har bl. a. vissa delar av verkstadsindustrin och den kemiska industrin under hela sin historia varit att betrakta som monopol- eller oligopolbranscher. Vi återkommer till frågan om marknadsformens beroende av tekniska och marknadsmässiga faktorer i senare kapitel. Den ur konkurrenssynpunkt viktigaste egenskapen hos en fåtalsmarknad är den höga graden av inbördes beroende mellan företagen. Den enskilde säljaren (köparen) svarar på en sådan marknad för en väsentlig del av utbudet (efterfrågan), och hans beteende inverkar inte bara på hans egen utan också på konkurrenternas situation. Vi kunde bortse från sådan interdependens i frikonkurrensfallet, eftersom företagen var små och var för sig inte påverkade (eller ansåg sig påverka) marknaden. I monopolfallet saknade den betydelse, därför att det inte fanns konkurrenter »i närheten». Vid oligopol (liksom på andra fåtalsmarknader) är däremot det ömsesidiga beroendet mellan företagen av central betydelse för valet av konkurrensmedel och för marknadens funktionssätt. Det enskilda företagets situation på en oligopolmarknad skiljer sig radikalt från de enkla typfall, som tidigare behandlats. I frikonkurrensfallet och det rena monopolfallet kunde säljaren bestämma sitt handlande utifrån givna restriktioner på avsätt1 Oligopolens betydelse på amerikanska marknader har behandlats av bl. a. Bain och Fellner. J. Bain: Price and production policies; i Survey of contemporary economics, H. Ellis ed. W. Fellner: Competition among the few.

ningssidan; vid fri konkurrens ett givet pris, vid monopol ett givet samband mellan pris och avsättning. 1 På en oligopolmarknad, där företagets beteende måste bestämmas under hänsynstagande till inte bara kundernas utan också konkurrenternas reaktioner, är situationen betydligt mer komplicerad. Om ett företag vidtar en parameterförändring, påverkas konkurrenternas avsättning och vinstläge. Företaget måste därför räkna med motåtgärder, vilka i sin tur återverkar på dess egen situation. Ett enkelt specialfall är modellen med den s. k. »knäckta efterfrågekurvan», som brukar användas för att illustrera prisstelhet på oligopolmarknader. 2 Företaget antas i denna modell arbeta med förutsättningen, att konkurrenterna svarar på prissänkningar men inte på prishöjningar. Det kan då visas, att kostnadsändringar (inom ett visst intervall) för det studerade företaget inte föranleder prisändring, om företaget eftersträvar vinstmaximering. Förutsättningen om ogynnsammast möjliga reaktion från konkurrenterna spelar stor roll inom oligopolteorin, och vi återkommer senare till mer generella varianter av modellen. Modeller som den ovan relaterade belyser dock endast enstaka aspekter av säljarens situation på en fåtalsmarknad. Allmänt rör det sig här om ett slags spel mellan olika företag om marknadsandelar och vinstfördelning. Säljarens handlande kan därför inte belysas enbart utifrån partiella maximeringsresonemang. En strikt teori för rationellt företagsbeteende under oligopol och på andra fåtalsmarknader förutsätter en spelteoretisk uppläggning. Den moderna teorin på området har också denna karaktär. Spelteorin är emellertid, beroende på sin i vissa avseenden mycket höga abstraktionsnivå, av tämligen begränsat värde för en praktiskt inriktad studie av oligopolistiska marknadssituationer. Vi kan därför i de följande kapitlen utnyttja detta slags teori endast för att belysa vissa speciellt viktiga aspekter på beroendet mellan företag. 3 Vi har ovan hävdat, att den oligopolistiska marknadsformen är mycket vanlig,

dock utan att ge någon egentlig definition av begreppet oligopol. Detta sammanhänger med att gränserna mellan olika marknadsformer i det stora området utanför fri konkurrens är mycket oklara. Här ingår en mängd mycket olikartade konkurrenssituationer, och indelningen i monopol, oligopol osv. är i själva verket helt otillräcklig. Ett avgörande problem gäller möjligheterna att finna enkla samband mellan å ena sidan »objektiva» (eller direkt mätbara) storheter såsom antalet säljare, och å andra sidan företagens konkurrenssituation. Det är uppenbart, att antalet konkurrenter och antalet köpare är av stor vikt för en säljares handlingsfrihet och för effekten hos olika konkurrensmedel, men att göra en direkt »översättning» är i allmänhet omöjligt. Definitionen av en marknadsform anknyts ofta direkt till konkurrensläget i stället för de ovan nämnda, mätbara faktorerna. Om man exempelvis frågar, vad som skall avses med en oligopolmarknad, blir svaret inte: »Antalet säljare ligger mellan två och tio» eller något liknande. I stället avses en marknad, där interdependensen mellan företagen är stark. Genom att på detta sätt hoppa över det första ledet i resonemanget kan man givetvis lättare nå fram till en teori för prisbildningen. Om man, som i utredningens fall, vill undersöka säljarkoncentrationens betydelse, kommer man emellertid inte så lätt undan. Förutsättningarna (uttryckta i mätbara storheter) för att en viss konkurrenssituation skall uppkomma måste här vara av primärt intresse. Inbördes »oligopolistiskt» beroende mellan företag är likaväl som substituerbarhet mellan varor en gradfråga. Ju större ett företag är i förhållande till marknaden och ju mer homogena varorna är, desto starkare 1 Restriktionerna behöver inte vara kända med säkerhet. Avgörande är däremot, att de är oberoende av företagets eget handlande. 2 Se t. ex. R. L. Hall och C. J. Hitch: »Price theory and business behaviour»; Oxford Economic Papers 1939. 3 Diskussionen av spelsituationer återfinns i kapitel 5: C—D nedan.

påverkas konkurrenterna av en given parameterförändring. Konkurrenternas storlek påverkar i sin tur effekten av ev. motåtgärder. Det förefaller här lämpligare att resonera i termer av »monopolgrad» och »oligopolgrad» än att dra gränser mellan olika marknadsformer. Vilka koncentrationsmått bör användas vid ett försök att karakterisera företagens konkurrenssituation? En nödvändig komplettering till den ursprungliga ansatsen har kommit in redan i ovanstående resonemang. Inte endast antalet säljare (resp. köpare) utan också deras relativa storlek påverkar konkurrensläget. En marknad med 20 säljare måste sålunda betraktas som väsentligt mer oligopolbetonad, om exempelvis 4 av företagen svarar för 80 % av utbudet än om alla är lika stora. Om i stället det största företaget ensamt står för 80 % av produktionen, får marknaden förutsättas ha starkt monopolistiska drag. De största säljarnas andelar av produktion eller leveranser används för att karakterisera marknadsformen i de flesta empiriska koncentrationsstudier, och så är också fallet i det följande. Också valet av storleksmått vållar problem. Det kan hävdas, att företagets produktionskapacitet är ett bättre strukturmått än den faktiska försäljningen, när det gäller att förklara skeendet på marknaden. Försäljningen är ju nämligen att betrakta som ett resultat av snarare än en orsak till detta skeende. Å andra sidan har den marknadsandel, företaget uppnått, i många fall betydelse för dess konkurrenssituation, bl. a. beroende på trögheter i efterfrågans fördelning. Valet av storleksmått diskuteras närmare i kapitel 3: A. Det bör emellertid understrykas, att koncentrationstalen i sig själva inte säger mycket om konkurrensförutsättningarna på marknaden. De måste bl. a. kompletteras med uppskattningar av homogenitetsgraden inom varugruppen och av substituerbarheten gentemot andra varugrupper. Produktdifferentieringens betydelse på marknader med många säljare har behandlats i avsnitt C ovan. På en oligopolmark-

nad är graden av homogenitet en av de faktorer, som bestämmer styrkan av det inbördes beroendet mellan företagen. I ytterlighetsfallet med en helt identisk produkt kan de företag, som håller ett högre pris, få sälja endast om de övriga inte tillfredsställer hela efterfrågan på marknaden. Vid betydande produktolikheter uppkommer däremot en delvis monopolistisk situation för olika säljare, och beroendet av konkurrenterna försvagas. Konkurrensen på en fåtalsmarknad utmärks bl. a. av att man söker tvinga andra företag till ett beteende, som i största möjliga utsträckning gynnar ens egna intressen. Härav följer att ett företags situation på marknaden i stor utsträckning bestäms av de hot eller maktmedel företaget självt resp. konkurrenterna förfogar över. Till viss del kan dessa styrkerelationer härledas från faktorer inom branschen, t. ex. relativa kostnadslägen och uppnådda marknadsandelar. Ofta kan emellertid en maktposition baseras på faktorer, som inte direkt hänför sig till den aktuella marknaden. En säljares möjligheter att föra ett långvarigt priskrig beror sålunda inte endast på hans kostnadsläge utan också på hans finansiella styrka. Vertikal integration ger möjligheter till hot om leveransvägran eller mot konkurrenterna riktad prispolitik i tidigare led, osv. Här aktualiseras åter de strukturkomponenter, som sammanhänger med företagens integrationsgrad och totala storlek. Vi skall i denna redogörelse inte närmare gå in på teorin för produktval och val av intergrationsgrad. 1 Som framgått av den tidigare diskussionen, har emellertid detta slags faktorer stor betydelse för »maktfördelning» och konkurrensbetingelser, inte minst på oligopolistiska marknader. De är av centralt intresse i föreliggande redogörelse på grund av sin direkta anknytning till ägandekoncentrationen och till storföretagens roll. Problemen kring integration och finansiell styrkefördelning har därför speciellt studerats, både i den kartläggning av 1 Dessa problem kommsr att ingående behandlas i utredningens studie rörande storföretagens expansionsmönster.

bransch- och marknadsstruktur, som redovisas i kapitel 3, och i de intensivstudier, som ligger till grund för den därpå följande framställningen. Vi skall i nästa avsnitt ge vissa preliminära synpunkter på klassificerings- och tolkningsmöjligheter, beträffande totalstorlek och integrationsgrad. Det klassificeringsschema för säljarstrukturen hos olika marknader, som följer av ovanstående resonemang, har presenterats redan i inledningskapitlet. Det ger en relativ strukturbeskrivning i termer av monopol- och oligopolgrad och baseras på följande egenskaper hos den studerade varugruppen eller marknaden: 1. antalet säljare och dessas andelar av utbudet, 2. homogentitetsgrad inom varugruppen och substituerbarhet gentemot andra grupper, 3. företagens integrationsgrad och totala storlek. När det gäller koncentration på köparsidan är tillgången på statistiskt material starkt begränsad. Köparkoncentrationen kommer därför att studeras närmare endast för ett mindre urval marknader. Vissa mer översiktliga data redovisas dock i nästa kapitel. Det bör redan här påpekas, att de flesta industriföretag möter en betydande köparkoncentration på sina avsättningsmarknader. Detta gäller inte endast halvfabrikat och kapitalvaror, där köparna i allmänhet är industriföretag, utan också huvuddelen av konsumentvarorna. Köparna är här parti- eller detaljhandelsföretag, och i många fall svarar varje köpare för en betydande andel av efterfrågan, antingen totalt eller på en viss regional delmarknad. Koncentrationen kan dessutom förstärkas av horisontella överenskommelser, avsedda att skapa en stark förhandlingsposition gentemot producentledet. Den framställning av köparna som en anonym massa — representerad av en efterfrågekurva eller efterfrågefunktion — som bl. a. använts i de tidigare avsnitten, har därför betydande svagheter. Det förhållan-

det, att antalet slutliga förbrukare är stort i fråga om de flesta konsumtionsvaror, betyder inte att producentens avsättningsförhållanden utmärks av fri konkurrens på köparsidan. Industriföretag lika väl som t. ex. banker måste ofta anpassa sitt handlande med hänsyn till relationen gentemot varje enskild kund. Förhållandet mellan köpare och säljare i branscher med bilateral koncentration kan delvis analyseras med hjälp av samma teoriapparat, som används i fråga om konkurrens mellan oligopolföretag. Den viktigaste skillnaden torde vara, att det här alltid måste uppkomma en (åtminstone temporär) överenskommelse beträffande pris, produktutformning osv. Det rör sig med andra ord om en ren förhandlingssituation. I oligopolfallet är överenskommelser mellan företagen endast ett av flera tänkbara utfall. Under bilateral koncentration bestäms företagets möjligheter att uppnå förmånliga inköps- resp. försäljningsvillkor delvis av dess tillgång till hot, riktade mot leverantören (kunden). Företag med stort sortiment, anpassningsbar produktstruktur och stora finansiella resurser får ofta en överlägsen förhandlingsposition. Ett storföretag kan exempelvis hota med etablering på motpartens marknad, dvs. med att genomföra en integration framåt eller bakåt i förädlingskedjan. Resultatet av ojämna styrkeförhållanden kan, förutom i prisbildningen, avspeglas i den kostnads- och riskfördelning, som uppkommer mellan företag i olika förädlingsled. Den svagare parten kan sålunda tvingas att svara för funktioner av typen lagerhållning och kreditrisker, vilkas placering inte är givna av produktions- eller distributionstekniska skäl. Förekomsten av mellanled mellan tillverkare och förbrukare, innebär också att speciella konkurrensmedel får betydelse. Som exempel kan nämnas vertikala prisöverenskommelser och selektiv försäljning. Det är här utrymmet för återförsäljarmarginaler snarare än fabrikantprisets höjd, som bestämmer producentens möjligheter att fin-

na avsättning för varorna. Det kan då vara ett intresse för tillverkaren att påverka konkurrenssituationen i nästa led, t. ex. genom att förhindra distribution via lågpriskanaler. Sådan distribution kan nämligen minska möjligheterna att avsätta den aktuella varan via övriga handelsföretag. De komplicerade problemen beträffande industriföretagens vertikala prispolitik och val av distributionsvägar har berörts i riktprisutredningens betänkande. Dessa frågor kommer inte att närmare behandlas i denna redogörelse.

E. Integrationen och storföretagens ställning De storföretag, som utgjort det huvudsakliga undersökningsobjektet för koncentrationsutredningen, är i allmänhet »stora» inte endast i den meningen, att de genom sina marknadsandelar dominerar ett antal viktiga branscher. Deras verksamhet omspänner i många fall ett flertal branscher och har dessutom ofta icke-industriella inslag. Denna spridning av företagets resurser på flera verksamhetsområden kan tänkas medföra, att dess konkurrenssituation och beteende inte kan tillfredsställande förklaras genom partiellt studium av varje marknad för sig. Det förefaller därför lämpligt, att avsluta denna genomgång av marknadsstrukturen med ett försök att något belysa de aspekter på främst storföretagens situation, som inte har direkt samband med marknadsformen i traditionell mening. Den föregående diskussionen har varit partiell i så måtto, att den främst gällt struktur och konkurrens på enskilda marknader. Redan av denna diskussion har emellertid framgått, att företagens konkurrensläge inte kan anges enbart med hjälp av marknadsandelar och andra data, avseende den aktuella marknaden. Framför allt i de mycket vanliga oligopolistiska situationerna spelar säljarens produktstruktur och totala storlek en betydande roll för deras marknadsposition. Betingelserna eller restriktionerna för ett företags handlande på en viss marknad 46

påverkas således även av dess egen och konkurrenternas verksamhet på andra marknader. Men produktion och försäljning i andra branscher kan inverka på ett företags beteende också via målsättningen för verksamheten. Om företagets olika verksamhetsgrenar påverkar varandra, kan en rationell planering inte ske för varje gren eller marknad separat. En säljares benägenhet att sänka priset på en viss vara ökas exempelvis, om prissänkningen förbättrar avsättningsmöjligheterna för en komplementär produkt, som också ingår i hans sortiment (motsatsen gäller givetvis beträffande substitutvaror). Partiella modeller för t. ex. vinstmaximering på en viss marknad blir därför ofta missvisande, när det gäller stora företag med differentierad produktion. Ett företags produktstruktur brukar beskrivas med hjälp av beteckningarna horisontell och vertikal integration. Horisontell integration innebär, att företaget uppträder som tillverkare i flera branscher inom samma förädlingsled. Vid vertikal integration omfattar verksamheten flera — i allmänhet på varandra följande — förädlingsled. Begreppet integration innefattar emellertid inte alla slag av produktspridning; det implicerar något slag av produktions- eller marknadsmässigt samband mellan de olika aktiviteterna. Sådana samband är av två, i princip helt skilda slag, båda med viktiga implikationer för företagets situation. För det första kan samband föreligga mellan produktionsvolym, priser etc. i en bransch och avsättnings- eller kostnadsförhållanden i en annan. Substituerbarhet och komplementaritet mellan produkter är exempel på detta. Liknande samband kan föreligga på kostnadssidan, t. ex. om tillverkningen i båda branscherna baseras på samma råvara eller halvfabrikat. Ökad produktion av den ena varan påverkar då i allmänhet priset på produktionsfaktorn, vilket i sin tur förändrar den andra varans kostnader. I detta fall råder givetvis också samband mellan den bransch, där produktionsfaktorn tillverkas, och var och en av

de branscher, som utnyttjar faktorn. De nämnda effekterna kan klassificeras som priseffekter mellan olika marknader. Också s. k. externa effekter, dvs. fall där produktion av en vara på annat sätt än via priserna underlättar eller försvårar produktion av en annan, kan emellertid föras till denna grupp. 1 För priseffekter och externa effekter används i det följande den gemensamma beteckningen korseffekter. För dessa effekter gäller, att de existerar oavsett om samma tillverkare förekommer i båda branscherna eller om fullständig specialisering råder. Den andra typen av samband gäller däremot endast företag, som tillverkar båda varorna. De mest påtagliga exemplen kan här hämtas från tillverkningssidan. Sambandet mellan de två varorna kan betingas av att de tillverkas med likartad produktionsteknik eller delvis med hjälp av samma produktionsfaktorer. Om odelbarheter föreligger, kan t. ex. kapitalutrustning och kvalificerad arbetskraft ofta utnyttjas mer effektivt vid samtidig produktion av båda varorna. Speciellt gäller detta s. k. förenad produktion, där en viss tillverkningsprocess ger upphov till flera produkter med olika användningsområden. Men också andra led i verksamheten än själva tillverkningsprocessen kan ge upphov till liknande effekter. Ett exempel är forskning, som leder fram till flera, var för sig användbara resultat. Ett annat är distributionsverksamheten, som ofta blir effektivare, om den omfattar flera varor med gemensam kundkrets. Sambanden i denna grupp, som således är direkt avhängiga horisontell eller vertikal integration, kallas i det följande funktionella samband. Både korseffekter och funktionella samband kan ge incitament till integration i olika former. När det gäller de funktionella sambanden är detta självklart, eftersom möjligheterna att dra nytta av sådana samband är direkt beroende av integrationsgraden. Korseffekter medför, att ett integrerat företag via sitt agerande på en marknad kan påverka sitt kostnadsläge eller sina avsättningsmöjligheter på en annan.

Möjligheter att åstadkomma en sådan styrning kan i många fall vara huvudmotivet för en utvidgning av företagets tillverkningsprogram. De två slagen av integration förekommer ofta blandade, vilket är naturligt med hänsyn till korseffekternas och de funktionella sambandens karaktär. Tillverkning av en vara kräver ju i allmänhet insatser av flera tillverkade produktionsfaktorer, varför självförsörjning med halvfabrikat (vertikal integration) också kan innebära en horisontell integration i det tidigare ledet. Ett halvfabrikat med flera användningsområden kan på motsvarande sätt ge upphov till korseffekter i nästa led och ev. motivera en kombination av de två integrationsslagen. Detta är endast två exempel ur den stora samling mer eller mindre komplicerade samband, som kan föreligga mellan ett företags olika aktiviteter, och som gör att den enkla indelningen i horisontell och vertikal integration kan framstå som otillräcklig i en allmän kartläggning. För en systematisk genomgång av klassificeringsproblematiken på detta område hänvisas till TNEC:s studie av den amerikanska industrins struktur. 2 Storföretagens produktstruktur, och speciellt betydelsen av olika slags funktionella samband, behandlas i en annan del av denna utredning. 3 Vi skall i de följande kapitlen endast intressera oss för de aspekter på integration, som förefaller att ha direkt relevans för konkurrensläget och företagsbeteendet på olika marknader. För detta ändamål torde följande relativt enkla uppdelning på integrationsslag vara tillräcklig4: 1 Externa effekter mellan branscher kan definieras som samband mellan produktionsvolym eller faktoranvändning i en bransch och produktionsfunktionerna i en annan. 2 W. L. Thorp och W. F. Crowder: The structure of industry, Temporary National Economic Committee, Monograph 27 (1941), del II. 3 Storföretagens expansionsmönster (publiceras senare). 4 När det gäller integrationens orsaker och verkningar ges här endast ett antal spridda illustrationer. För en mer ingående beskrivning av företagens handlande vid olika slag av integration hänvisas till kapitel 5: B.

1. Horisontell integration med produktionssamband a. Förenad produktion. Exempel kan lämpligen hämtas från den kemiska industrin; ur krackning av lätta oljefraktioner erhålls bl. a. bensin och diverse plastråvaror; raffinering av råolja ger olika drivmedel och bränslen, osv. I vissa processer är komplementariteten fullständig, dvs. produktutfallet är tekniskt givet. Det förekommer emellertid också fall (t. ex. vid raffinering av råolja), där utfallet kan varieras inom vissa gränser. Hit kan också räknas svagare former av komplementaritet, där tillverkningen av en vara underlättas eller förbilligas genom samtidig produktion av en annan. Sambanden kan givetvis i sådana fall gälla distribution eller försäljning, lika väl som produktion. b. Varor som framställs på likartat sätt, dvs. med samma produktionsteknik eller med delvis samma produktionsfaktorer. I motsats till föregående fall rör det sig här på kort sikt om substituerbarhet på produktionssidan. Kombinerad produktion kan emellertid också här erbjuda fördelar, betingade antingen av skaleffekter eller av förhållanden på avsättningssidan. Man kan i sådana fall uppnå ett bättre utnyttjande av fasta produktionsfaktorer än vid specialisering. Dessutom ger detta slags produktspridning en betydande rörlighet vid förändringar i marknadsläge, t. ex. varierande efterfrågan.

2. Horisontell integration med avsättningssamband a. Komplementära varor. Som ovan nämnts innebär korseffekterna vid detta slags integration, att företaget i sin marknadspolitik måste ta hänsyn till effekter utanför den aktuella marknaden. Motivet för den horisontella integrationen kan här vara att via bl. a. prissättningen öka avsättningsmöjligheterna för komplementvaran. Vid hög marknadsandel på marknaden A kan företaget genom etablering i mindre skala och »low leaderpolitik» på marknaden B uppnå betydande fördelar i form av

ökad avsättning för A-varan. Detta slags integration kan också ge fördelar via funktionella samband, t. ex. genom att de två produkternas utformning anpassas till varandra. I vissa fall leder sådana anpassningar till, att företagets kunder på den ena marknaden måste använda samma fabrikat på den andra. b. Substitutiva varor. Också här påverkas företagets situation på marknaden A av dess handlande på marknaden B. Då varorna konkurrerar med varandra, blir tendensen emellertid närmast att undvika »oordnad konkurrens», som kan skada företagets intressen både på den aktuella marknaden och i fråga om substitutvaran. För att kunna styra marknaden krävs då en stark marknadsposition. Motiv till horisontell integration kan t. ex. uppkomma när tillkomsten av en ny produkt hotar att försämra avsättningsmöjligheterna på en äldre marknad, där företaget har en stark ställning. Om företaget kan uppnå en dominerande position också på den nya marknaden, har det möjligheter att förhindra en snabb och krisartad avveckling på den gamla. Nyetablering kan emellertid också betingas av funktionella samband, t. ex. möjligheter att använda existerande distributionsapparat eller försäljningsorganisation (jfr- 1 a - ovan).

3. Vertikal integration Integration bakåt eller framåt i förädlingskedjan innebär, att företaget fyller en del av sitt behov av produktionsfaktorer resp. avsätter en del av sin produktion utan att uppträda på någon marknad i egentlig mening. Sådan integration innebär fördelar främst i form av ökad säkerhet. Den kan emellertid också ge upphov till konkurrensfördelar i olika led, genom att konkurrenterna i vissa fall blir beroende av att använda det integrerade företaget som leverantör eller avnämare. På fåtalsmarknader kan de hot, som härleds ur sådana speciella situationer, vara avgörande för styrkefördelningen mellan företagen. Som nämnts i avsnitt D ovan, kan också planer på att genomföra vertikal integration fungera som

hot. nämligen i bilaterala monopol- och oligopolsituationer. Planeringen i ett vertikalt integrerat företag måste delvis samordnas för hela förädlingskedjan. Korseffekter och funktionella samband kan i vissa fall motivera en strävan efter »balanserad expansion» inom företaget. Så kan t. ex. benägenheten att genomföra kraftiga produktionsförändringar i ett led minska, beroende på att hänsyn tas till självförsörjningsgrad eller avsättningsmöjligheter i de övriga förädlingsleden. Integration är uppenbarligen en företeelse med många varianter. Till följd av denna mångsidighet är möjligheterna att finna sammanfattande mått på ett företags integrationsgrad starkt begränsade. Beträffande den vertikala integrationen har visserligen försök gjorts att arbeta med vissa enkla mätmetoder, 1 men resultaten är inte uppmuntrande. Någon generell mätning av integrationsgrad förekommer därför inte i det följande, utan intresset koncentreras på jämförelser på speciella punkter mellan olika företag. Mätproblem och mätmetoder diskuteras närmare i nästa kapitel. Ovan har diskuterats endast sådan spridning av företagets verksamhet, som kan härledas till korseffekter eller funktionella samband mellan de olika aktiviteterna. Produktionens differentiering hos storföretagen har emellertid inte alltid karaktär av integration i denna mening; verksamheten är ofta fördelad på helt oberoende produktområden. I vissa fall kan en fördelning på oberoende aktiviteter ha motiverats av en strävan efter riskspridning. Den kan emellertid också vara ett resultat av yttre bestämningsfaktorer i företagets tidigare utveckling. Extrema exempel på detta förhållande erbjuder vissa av de investmentbolag, som har anknytning till bankerna. De är till stor del sammansatta av bolag, vilkas enda gemensamma egenskap är, att de på grund av finansiella svårigheter måst övertas av bankerna och senare sålts av dessa till närstående ägargrupper. Det är i sådana fall tveksamt, om investmentbolaget bör betraktas som ett enda företag. 2

Företagets totala storlek, och speciellt dess finansiella resurser, spelar emellertid en självständig roll för konkurrensläget i olika branscher. Spridning av resurserna på olika områden ökar möjligheterna att bära förluster på varje marknad för sig. Storföretaget kan därför använda eller hota med aggressiva konkurrensmetoder i större utsträckning än dess specialiserade konkurrenter. Härigenom stärks storföretagets position, framför allt på oligopolistiska marknader. Stora finansiella resurser ger dessutom ett övertag, när det gäller att genomföra tekniska förbättringar och att anpassa produktionen till förändringar i efterfråge- och kostnadsförhållanden. Den ökade rörligheten i investeringsavseende får antas ha särskilt stor betydelse på områden med snabb innovationstakt, där storföretaget genom forskningsinsatser och patentförvärv successivt kan utveckla sin marknadsposition. Finansiella storföretagsfördelar torde dock föreligga inom de flesta större industribranscher. 3 Ett storföretags verksamhet på en given marknad påverkas uppenbarligen i stor utsträckning av förhållanden utanför den aktuella marknaden. Detta gäller både företagets konkurrensbetingelser och målsättningarna för dess handlande. Den partiella teori för konkurrens under olika marknadsformer, som refererats i föregående avsnitt, kan därför sägas ha betydande svagheter, när det gäller att belysa storföretagens verksamhet. Det kan därför ifrågasättas, om man inte i stället borde bygga upp analysen från företagets totala situation. En sådan analys torde dock vålla oöverstigliga problem, i varje fall för en allmän, empirisk kartlägg1 M. A. Adelman: Concept and statistical measurement of vertical integration; Business concentration and price policy; National Bureau of Economic Research, 1955. 2 Företag av denna typ behandlas mer ingående i utredningens studie av ägandeförhållandena inom näringslivet. 3 För en allmän diskussion av företagsstorlekens marknadsmässiga betydelse hänvisas till C. Edwards: Conglomerate bigness as a source of power; i Business Concentration and Price Policy.

ning. Framställningen i det följande baseras sålunda primärt på det »marknadsinriktade» förklaringsschema, som tidigare skisserats. Integration och andra typer av aktivitetsspridning inom storföretagen kommer att behandlas som särskilda komplicerade faktorer, vilka tillsammans med andra strukturkomponenter styr skeendet på olika marknader.

KAPITEL 3

Bransch- och marknadsstruktur

Avsikten med detta kapitel är att ge en översiktlig bild av produktionskoncentrationen i svensk industri och av säljarkoncentrationen på industriella marknader år 1963. Denna allmänna kartläggning utgör, tillsammans med den studie av storföretagens produktstruktur och integrationsgrad, som presenteras i nästa kapitel, den första hälften av industriundersökningen. Den andra hälften, som omfattar mer ingående studier av bl. a. koncentrationstendenser och strukturell utveckling i övrigt inom ett urval industribranscher, presenteras längre fram i redogörelsen. Beräkningarna i detta och nästa kapitel baseras helt på industristatistikens primäruppgifter samt på uppgifter om export och import, hämtade från handelsstatistiken. Samtliga data avser år 1963, vilket är det sista år, för vilket fullständiga uppgifter funnits tillgängliga vid tidpunkten för undersökningen. Materialbearbetningen har genomförts inom Statistiska Centralbyrån, varefter resultaten överlämnats till utredningen i form av de tabeller och tabellkommentarer, som redovisas i tabellbilagor till detta och följande kapitel.

A. Mätmetoder Koncentrationsgraden i industrin har mätts på två olika sätt. Det ena avser säljarkoncentrationen på olika marknader (dvs. beträffande olika varor eller grupper av varor), och anknyter till den indelning i marknadsformer, som diskuterats i förra kapitlet. En sådan partiell strukturbeskrivning ger, som tidigare påpekats, endast ofullständig infor-

mation om konkurrensbetingelserna. Redovisningen har därför kompletterats med vissa »totala» mått på företagens industriella verksamhet, nämligen förädlingsvärdeandelar på olika aggregeringsnivåer, allt ifrån en tämligen detaljerad branschindelning och upp till hela industriproduktionen. Dessa senare mätningar ger möjlighet att till de partiella strukturmåtten (säljarkoncentration) lägga viss information om skillnader mellan företagen beträffande horisontell och vertikal integration samt total industriell verksamhet. Mätmetoderna överensstämmer delvis med dem, som använts i tidigare amerikanska och västtyska koncentrationssstudier. Resultaten i det följande kan därför på en del punkter jämföras med data för dessa två länder. Innan de använda mätmetoderna närmare presenteras krävs vissa begreppsdefinitioner. Företag. Det relevanta företagsbegreppet vid studier av bransch- och marknadskoncentration är företaget som ekonomisk planerings- och beslutsenhet. Beslutsorganisationen i näringslivet och möjligheterna till att tillämpa existerande tekniska eller juridiska företagsdefinitioner i studier av olika slags beslut diskuteras ingående i andra delar av utredningen. För att göra den följande kartläggningen hanterlig har det varit nödvändigt att i huvudsak utgå från en enda, relativt enkel företagsdefinition. Vi har valt koncernen i akiebolagslagens mening som förtagsenhet. Aggregering till koncernnivå har gjorts beträffande alla företag, som ingår i utredningens storföretagsregister. Dessutom har bolag, ägda av Kooperativa Förbundet sam5!

manräknats till en företagsenhet, liksom statsägda bolag och verk. Beträffande övriga bolag och firmor har, bortsett från vissa undantagsfall, inga koncerneringar genomförts. Den obetydliga underskattning av koncentrationen (räknad på koncernnivå) som härigenom uppkommer, har inte ansetts motivera den stora arbetsinsats, som skulle krävas för en fullständig koncernering. Lika väl som invändningar kan resas mot användning av koncernen som företagsbegrepp med tanke på ev. beslutsfattande på lägre nivåer, kan det å andra sidan hävdas, att koncernen i vissa fall är ett för snävt företagsbegrepp, sett från beslutssynpunkt. Starka eller dominerande minoritetsposter kan möjliggöra en samordning i olika avseenden av företagens verksamhet, och ägargrupper med intressen i olika företag kan därför ibland uppfattas som beslutsenheter. Koncentrationsmätningarna på koncernnivå har i nästa kapitel kompletterats med mätningar av några stora »finansblocks» andelar av industriproduktionen. Det bör slutligen framhållas, att medlemmar i producentkooperativa organisationer, t. ex. mejeri-, slakteri- och skogsägarförbunden, inte sammanräknats vid beräkningen av koncentrationstal för branscher och varugrupper. Däremot har medlemmarna i jordbruks- och skogsbrukskooperationen - liksom K F och de statliga företagen - inräknats i gruppen »storföretag». Producentkooperationens betydelse för säljarkoncentrationen i olika varugrupper framgår av kartellavsnittet (avsnitt E nedan). Marknad. Som framgått av diskussionen i kapitel 2, definieras marknaden i pristeoretisk mening av en grupp varor, vilka inbördes är starkt substituerbara, sett från köparens synpunkt. Varorna skall dessutom sakna näraliggande substitut utanför gruppen. Varugrupps- eller marknadsindelningen måste i verkligheten byggas på mycket begränsad information om substituterbarheten mellan olika produkter. Möjligheterna att nå fram till en »riktig» gruppering begränsas dessutom av att mätningarna görs

utifrån ett statistiskt material, som insamlats och grupperats med sikte på helt andra användningsområden än det här aktuella. Varje varugruppering, som skall användas för empiriskt ändamål, måste anpassas till motsvarande indelning i det statistiska grundmaterialet. I den svenska industristatistiken klassificeras varorna efter två olika system, SITCRevised och den s. k. gemensamma svenska varunomenklaturen, vilken i sin tur utgör en utbyggnad av den internationella Brysselnomenklaturen. Vi har valt den senare som indelningsgrund, beroende på att den är mer detaljerad och följaktligen ger större frihet vid indelningen i varugrupper. Brysselnomenklaturen är en internationell varunomenklatur, i första hand avsedd för tulltaxor o. d. Indelningsgrunden är i första hand material, i andra hand bearbetningsnivå eller användningsområde (principen är dock ingalunda strikt genomförd). Den utbyggda svenska nomenklaturen består av ca 5 000 statistiska nummer på lägsta aggregationsnivå. 1 Med sikte på det pristeoretiska marknadsbegreppet har vi utifrån denna nomenklatur sökt konstruera varugrupper med de ovan nämnda stubstitutionsegenskaperna. Eftersom nomenklaturen inte är marknadsanpassad, består dessa nya varugrupper i vissa fall av ett enda statistiskt nummer på lägsta nivå, i andra fall av grupper av statistiska nummer. Det bör understrykas att varugrupperna endast kan betraktas som mycket grova approximationer av marknader i teoretisk mening. En totalredovisning enligt ovan angivna principer skulle kräva mycket stor arbetsinsats, varför vissa delar av industriproduktionen måst utelämnas. Det rör sig här om dels de rena restposter, som ingår i statistiken, dels varugrupper, där det beräknade tillverkningsvärdet 1963 understeg 25 milj. kr. Kartläggningen av säljarkoncentration är således inte total men omfattar mer än 75 % av produktionen inom den svenska industrin. Antalet studerade varugrupper är 450. 1

SOS, Industri 1959, sid. 6.

Bransch. Mot varje indelning i varugrupper svarar i princip en branschindelning; branschen omfattar tillverkningen av resp. varugrupp. En branschindelning motsvarande industristatistikens varunomenklatur skulle omfatta ett mycket stort antal grupper. Av praktiska skäl, främst svårigheter för uppgiftslämnarna, tillämpas emellertid i industristatistiken en betydligt grövre branschindelning, bestående av 12 huvudgrupper och 90 undergrupper. En del av undergrupperna är ytterligare uppdelade på detaljgrupper, och den mest detaljerade nivån omfattar sammanlagt 191 detaljgrupper och ouppdelade undergrupper. Industristatistikens indelning av produktionen avviker från det teoretiska branschbegreppet också därför att hela tillverkningen vid en anläggning i allmänhet förs till en enda bransch (detalj- eller undergrupp) även om tillverkningen är blandad. Rapportenheten till industristatistiken, arbetsstället,1 branschklassas med ledning av de framställda produkterna. Vid blandad produktion avgörs klassningen i regel av vilken varugrupp, som har större andel av saluvärdet. 2 Den sålunda förenklade branschindelningen medför, att överensstämmelsen mellan marknads- och branschbegreppen är stark varierande. Som exempel på god överensstämmelse kan nämnas gruppen »kafferosterier», där dels arbetsställenas produktion nästan uteslutande består av kafferostning och dels praktiskt taget hela den svenska tillverkningen av rostat kaffe faller på de ingående arbetsställena. Å andra sidan återfinns på detaljgruppsnivå exempelvis gruppen »mekaniska verkstäder, ej särskilt nämnda» med ungefär 10 % av industrins totala förädlingsvärde. Denna grupp uppvisar hög grad av heterogenitet, vad beträffar både dit hänförliga produkter och arbetsställenas sortimentsstruktur. En koncentrationsmätning utifrån industristatistikens branschgruppering är sålunda inte direkt jämförbar med en mätning på varugrupps bas. Skillnaderna beror inte endast på att branschgrupperingen är mindre

detaljerad, utan också på varierande specialiseringsgrad (»branschrenhet») hos de aktuella arbetsställena. När mätningen, som i denna utredning, görs utifrån förädlingsvärden, ger dessutom skillnader beträffande självförsörjningsgrad (vertikal integration) utslag i koncentrationsmätningen på branschnivå. Branschkoncentrationen kommer i det följande att redovisas enligt två olika nomenklaturer. Den ena ansluter sig helt till den indelning, som tillämpas i den officiella statistiken (t. ex. tabell 1 i industriberättelsen). Mätningen har där genomförts på samtliga tre nivåer, dvs. i huvudgrupper, undergrupper och detaljgrupper. För den översiktliga beskrivningen av industrisektorns företagsstruktur och av storföretagens produktionsinriktning används en modifierad huvudgruppering, bestående av 18 avdelningar (sektorer). Den viktigaste skillnaden, jämfört med industristatistikens nomenklatur, är att huvudgruppen »Metall- och verkstadsindustri», som svarar för nära hälften av industriproduktionen, delats upp på fem grupper. Mått på total koncentration. Mätningar av företagsstrukturen i olika branscher och i industrin som helhet syftar till att ge en översiktlig bild av produktionskoncentrationen i industrin och av storföretagens ställning. Mätningarna ger också underlag för en diskussion av sambanden mellan storleksfördelningen i branschen och koncentrationsgraden på de marknader, där branschens produkter saluförs. Speciellt intresse kommer att ägnas omfattningen av horisontell och vertikal integration i olika branscher. Ett flertal tillvägagångssätt är tänkbara vid en kartläggning av branschstrukturen. Ett ofta använt storleksmått är sysselsättningen (alternativt lönesumman). Eftersom man mäter fördelningen endast beträffande en produktionsfaktor, kan emellertid storleksjämförelser mellan företag i detta fall 1

Beträffande definitionen av detta begrepp se under avsnitt B. 2 SOS, Industri 1963, sid. 5—6.

bli av begränsat värde. 1 Arbetskraftsintensiteten kan variera inte endast mellan branscher utan också mellan företag i samma bransch. Samma invändning kan riktas mot kapitalinsatsen (tillgängliga mått: installerad drivkraft, brandförsäkringsvärde) som storleksmått. Av tillgängliga statistiska data återstår produktionens saluvärde och förädlingsvärde. Saluvärdeandelar är i likhet med marknadsandelar, endimensionella i den meningen, att de inte ger uttryck för graden av vertikal integration inom resp. företags arbetsställen. I de totalmått på produktionen, som här eftersträvas, bör emellertid också denna senare storleksdimension ingå. Vid en aggregering av arbetsställen till företagsnivå vållar dessutom en användning av saluvärden betydande dubbelräkningsproblem, eftersom leveranser mellan arbetsställen inom samma företag inte kan elimineras. Saluvärdet är således inte en additiv storhet, och mätresultaten påverkas av produktionsorganisationen inom olika företag. I det följande har som storleksmått använts förädlingsvärdet, dvs. skillnaden mellan saluvärdet och kostnaderna för råvaror, emballage, bränsle, elenergi, transporter utförda av utomstående samt bortlämnade lönearbeten. Förädlingsvärdet är ett »totalt» mått på produktionsinsatsen, och innefattar både avsaluproduktion och självförsörjningsgrad. Det är dessutom additivt och kan alltså användas oberoende av bransch- och företagsdefinition. Koncentrationsmått för varugrupper. Avsikten med dessa mätningar är att kartlägga säljarkoncentrationen och därmed belysa konkurrensbetingelserna på olika marknader för industriprodukter. Anknytningarna till de teoretiska begreppen marknadsstruktur och marknadsform har ingående diskuterats i kapitel 2, varför i det följande endast ges en beskrivning av olika mätmetoder. Det vanligaste måttet på säljarkoncentration anger (förutom antalet säljare) olika säljares andel av den faktiska försäljningen på marknaden. För en varugrupp, där utrikeshandeln förekommer, kan marknadsan54

delen på den svenska marknaden för företaget i (m,) skrivas på följande sätt: rrti =

Pi— AL,— Ut + Ij P—AL—U+I

, dar

Pi

= det i:te företagets produktion i Sverige AL,- = det i:te företagets lagerändring U{ = det i: te företagets export It = det i:te företagets import 2 P, AL, U och I anger motsvarande totalsiffror för hela landet (summor av ovanstående). Detta mått avser således den faktiska försäljningens fördelning. Som strukturmått har det den svagheten, att det i princip anger ett resultat av konkurrensen snarare än en betingelse för denna. Det har å andra sidan hävdats, att den marknadsandel, företaget uppnått, har stor betydelse för dess konkurrenssituation. Marknadsandelen skulle därmed kunna betraktas som ett användbart strukturmått. Företagens största möjliga utbud, dvs. produktionskapaciteten, är ett mer renodlat strukturmått. Förutom outnyttjad kapacitet inräknas här lagerproduktion och tillverkning för export; båda representerar ett potentiellt utbud på den svenska marknaden. Det största principiella problemet vid en kapacitetsredovisning synes vara, hur man på ett enkelt sätt skall kunna ange importkonkurrensens styrka. I praktiken har det inte varit möjligt att konsekvent använda någondera av de två nämnda metoderna i koncentrationsmätningen. Utrikeshandelsstatistiken är inte upplagd på sådant sätt, att exporten för enskilda företag kan särskiljas, och följaktligen är 1 Givetvis bortsett från de fall, då arbetsmarknaden är av centralt intresse för undersökningen. Här eftersträvas emellertid ett sammanfattande mått på företagets produktion. Vissa data beträffande sysselsättningens fördelning mellan små och stora företag i olika sektorer återfinns i utredningens studie av ägandeförhållanden. Där har också jämförelser gjorts mellan koncentrationsgrader, räknad i sysselsättning och i förädlingsvärde. 2 Företaget i kan här antingen vara en utländsk säljare med egen försäljningsorganisation i Sverige eller en importör.

det inte möjligt att beräkna andelar av försäljningen på hemmamarknaden. Samtidigt saknas fullständigt material för beräkning av kapacitetsandeler 1 . I stället avser beräkningarna dels olika företags andelar av produktionen i Sverige av resp. varugrupp, dels totala export- och importandelar. Med samma beteckning som ovan anges produktionsp. andelen som —och kompletteras med import-och exportandelarna:

och —

P—U+I

P

Den tillämpade metoden kan sägas ge ett mellanting av kapacitets- och marknadsandelar. Likheten med kapacitetsandelar blir stor om (a) fullt eller likformigt kapacitetsutnyttjande råder, (b) lagren är av sådan storlek att det potentiella lagerutbudet är litet och (c) substitutionsmöjligheterna på tillverkningssidan är små. Marknadsandelar approximeras, om utrikeshandeln och lagerändringarna är obetydliga. 3 Måttenheten varierar mellan olika varugrupper, beroende på skillnader i homogenitetsgrad. Förekomsten av icke marknadsprissatta internleveranser kan minska användbarheten hos värdesiffror, varför kvantitetsredovisning eftersträvats och använts i flertalet varugrupper. Produktdifferenser inom varugrupperna (framför allt inom verkstadsindustrin) och i vissa fall frånvaro av kvantitetsuppgifter i primärmaterialet har dock medfört, att en värdebaserad redovisning blivit nödvändig i en del varugrupper. Presentation av resultaten. Som tidigare framhållits är både antalet företag och storleksrelationerna dem emellan av intresse vid en kartläggning av bransch- och marknadskoncentration. I exempelvis en studie av monopol- och oligopolgrad synes det vara lämpligt att parallellt arbeta med flera olika karakteristiska hos storleksfördelningen. 4 En sådan kombination av antalsmått och »concentration ratios» används i den följande redovisningen. I branschredovisningen anges för varje bransch följande data: totalt förädlingsvärde, antal företag,

det största företagets andel av förädlingsvärdet, de 4 största företagens sammanlagda andel av förädlingsvärdet, de 8 största företagens sammanlagda andel av förädlingsvärdet, de 16 största företagens sammanlagda andel av förädlingsvärdet, storföretagens sammanlagda andel av förädlingsvärdet. Med »det största företaget» avses det företag (i förekommande fall koncern), som svarar för den största delen av förädlingsvärdet i resp. bransch; motsvarande gäller för »de 4 största» etc. »Storföretagen» är de koncernerade enheterna enligt ovan samt dessutom medlemmar i Mejeriförbundet, Slakteriförbundet och skogsägarföreningarna. Dessa organisationer kan i flera avseenden betraktas som beslutsenheter, och har därför specialstuderats i undersökningen. Resultaten av varugruppsmätningarna redovisas i en tabell, där varugrupperna arrangerats i anslutning till den ovan nämnda indelningen av industrin i 18 sektorer. Följande data anges beträffande varje varugrupp: avsaluproduktionens 5 värde, antal företag, det största företagets andel av produktionen, de 4 största företagens sammanlagda andel av produktionen, de 8 största företagens sammanlagda andel av produktionen, 1

Däremot har i vissa av intensivstudierna kunnat beräknas koncentrationstal, avseende såväl kapacitet som faktisk försäljning i Sverige. 2 Importen anges således som andel av nettotillförseln (ej korrigerad för lagerändring). 3 Det bör dock påpekas, att mätningen avser den totala produktionen, inklusive varor som vidarebearbetas inom samma företag. Något mått på avsaluproduktionens (från företag) fördelning har inte kunnat beräknas. 4 För en ingående diskussion rörande olika koncentrationsmått och deras användbarhet hänvisas till G. Rosenbluth: Measures of Concentration (i Business Concentration and Price Policy; Princeton 1955). 5 När vidareförädling förekommer inom samma arbetsställe, saknas uppgifter beträffande totalproduktionens värde. Med avsaluproduktion avses här alla leveranser från arbetsställen, inkl. leveranser till andra arbetställen i samma företag (koncern).

storföretagens sammanlagda andel av produktionen, total import i procent av nettotillförsel, total export i procent av svensk produktion. Sammanlagda andelar för de 16 största företagen ansågs här mindre intressanta, eftersom antalet företag i varugrupperna i regel är väsentligt mindre än i branscherna. Principerna för beräkning av utrikeshandelsandelar har tidigare berörts. Här skall endast påpekas, att i vissa fall fullständig jämförbarhet med produktionsandelarna inte kunnat uppnås beroende på att handelsstatistikens varuindelning är mer aggregerad än industristatistikens. Import- och exportandelarna har i görligaste mån angivits utifrån samma måttenheter som produktionsandelarna. I vissa fall saknas dock i handelsstatistiken redovisning utifrån den kvantitetsgrund, som valts i produktionsmätningen, och utrikeshandelsandelarna har då angivits efter värde. Avvikande redovisning av de två nämnda slagen anges i förekommande fall i noter till tabellen.

B. Branschkoncentration Antalet svenska industriföretag enligt ovan angivna definition var år 1963 omkring 13 000. Storleksfördelningen var emellertid synnerligen sned. Som exempel kan nämnas, att det sammanlagda förädlingsvärdet i de 50 största privata industriföretagen, Kooperativa Förbundet samt statliga företag - tillsammans mindre än en halv procent av totalantalet företag - utgjorde nära hälften av hela industrins förädlingsvärde. En sammanfattande uppställning av de större företagens andelar ges i följande tabell. 1963 fanns sammanlagt fem företag med förädlingsvärden överstigande 500 milj. kr., nämligen de privatägda koncernerna Volvo, ASEA och L M Ericsson, det statsägda LKAB samt Kooperativa Förbundet. Storleksfördelningen bland de 100 största privata företagen 1 framgår av diagram 3: 1, där storleken anges kumulativt i procent av industrins totala förädlingsvärde. Av här aktuella företag är endast fyra (varav inget

56 Tabell 3:1. Totalt förädlingsvärde i industrin år 1963, milj. kr. 12 26 652 Antal 3företag med industriell tillverkning ca 13 000 Förädlingsvärdets fördelning i % 200 privata storföretag (därav de 100 största statliga bolag och verk Kooperativa Förbundet medlemmar i Svenska Mejeriernas Riksförening (SMR) medlemmar i Sveriges Slakteriförbund (SSF) medlemmar i Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund (SSR) hela storföretagsgruppen övriga företag

52,3 46,2) 5,6 2,1 1,4 1,1 0,8 63,2 36,8

1 Gruppen »rörledningsverkstäder» har utelämnats. Beträffande jämförbarhet med 1963 års industriberättelse bör dessutom nämnas, att förädlingsvärdet för kafferosterier korrigerats. Den totala förädlingsvärdesiffra, som använts i beräkningarna, är 437 milj. kr. lägre än industristatistikens. 2 Arbetsställen med mindre än 5 anställda ingår inte i beräkningarna. Dessutom saknas de ca 2 000 (i allmänhet mycket små) arbetsställen, som tillfördes statistiken år 1964 via företagsregistret. Förädlingsvärdet vid dessa arbetsställen motsvarar emellertid endast ca 2 % av hela industrins. 3 Storföretagen enl. utredningens definition. Ej liktydigt med de 200 största privata industriföretagen, räknat efter förädlingsvärde. Beträffande de 100 största är dock överensstämmelsen i det närmaste fullständig.

bland de 75 största) ej definierade som storföretag. Som framgår av diagrammet föreligger en betydande snedhet i fördelningen även bland de 100 största företagen. De 50 största svaTabell3:2. Storleksfördelning bland de 100 största privata industriföretagen Storleksklass Rangnummer

Genomsnittligt förädlingsvärde

Storleksklass Rangnummer

Genomsnittligt förädlingsvärde

1—10 11—20 21—30 31—40 41—50

448 215 146 108 83

51— 60 61— 70 71— 80 81— 90 91—100

65 54 45 39 32

1—100

1 I denna kategori har KF och de producentkooperativa företagen inte inräknats.

Andelar av hela industrins förädlingsvärde (°/o) 50

40-

30-

20-

10-

50 Antal företag

Diagram 3:1. Kumulativ koncentrationskurva över privata industriföretag rar för 37,5 % av förädlingsvärdet, de 50 därpå följande för 8,9 %. I tabell 3:2 har

företagen med förädlingsvärdets storlek som utgångspunkt indelats i grupper om tio. För varje grupp anges genomsnittligt förädlingsvärde i milj. kr. Det genomsnittliga industriella förädlingsvärdet i de 104 privata storföretag, som inte kommer med i gruppen »de 100 största», utgör endast 16,6 milj. kr. Här ingår ett betydande antal koncerner med huvuddelen av verksamheten förlagd till andra näringsgrenar, och vars industriella förädlingsvärde är tämligen litet. Många rena industriföretag utanför storföretagsgruppen uppvisar högre förädlingsvärde inom industrin än dessa »små» storföretag. Den modifierade huvudgrupperingen har i tabell 3: 3 använts för en grov klassificering av de 100 största industriföretagen 1 . Varje företag har förts till den sektor, som 1963 svarade för största andelen av företagets 1 De 18 grupperna kallas i det följande (industri-) sektorer.

Tabell 3:3. Sektorfördelning av de 100 största privata företagen.1 Storleksklass (rangnummer) 1— 10 1. Gruvindustri 2. Järn- och stålverk samt andra metallverk 3. Järn-, stål och annan metallmanufaktur 4. Transportmedelsindustri 5. Mekaniska verkstäder samt instrument- och urfabriker 6. Elektroteknisk industri 7. Jord- och stenindustri 8. Sågverk och hyvlerier 9. Träförädlingsindustri 10. Massa- och pappersindustri 11. Grafisk industri 12. Livsmedelsindustri 13. Dryckesvaru- och tobaksindustri 14. Textilindustri 15. Konfektions- och annan sömnadsindustri 16. Läder-, hår- och gummivaruindustri 17. Kemisk industri 18. Kemisk-teknisk industri

1 1 - - 21— 3 1 - - 4 1 -- 5 1 -- 61— 7 1 - - 81— 91— 20 30 40 50 60 70 80 90 100 1—100 2

3 2

1 2 1

1 1 1

2 1

1 1

1 2 1 1

2 2 1

1 1 1

1 1 2 3 1

1 1 1

1 2

14 8 7 0 2 14 4 6

2 5

10 5 11

2 2

1 1

3 3 3 10

1 Sektorernas benämning ansluter sig här till den officiella statistikens nomenklatur. I det följande kommer dock sektor 2 att kallas Metallverk, sektor 3 Metallmanufaktur och sektor 15Sömnadsindustri. Beträffande sektorernas avgränsning hänvisas till den tekniska kommentaren i bilagan.

förädlingsvärde. 1 »Sektorenheten» varierar starkt mellan företagen, både inom och mellan industrisektorer. Denna aspekt på strukturen behandlas närmare i nästa kapitel. Företag av här aktuell storleksordning återfinns företrädesvis inom de tre verkstadsindustrisektorerna samt i grupperna metallverk och massa - papper. 57 av de 100 företagen har den största andelen av sin verksamhet förlagd till någon av dessa fem sektorer. Som framgår av tabellen är dominansen för metallverk och verkstadsindustri mest markant bland de allra största företagen. Exempel på storföretagsfattiga sektorer är de två träindustrigrupperna samt konfektionsindustrin. Företagskoncentrationen i de 18 industrisektorerna sammanfattas i tabell 3: 4 enligt det schema, som beskrivits i avsnitt A ovan. Det bör understrykas, att det här rör sig om totala produktionsmått - inkl. horisontell och vertikal integration - vilka inte kan användas som mått på marknadskoncentration. Koncentrationstal av typen förädlingsvärdeandel för de n största företagen kan sägas

avspegla två egenskaper hos fördelningen. De tenderar att variera omvänt mot antalet företag i resp. sektor och att stiga vid ökad snedhet i storleksfördelningen. Dessa samband illustreras i följande tabell, där de 18 sektorerna klassindelats efter koncentrationsmåttet »de 16 största företagens andel». För varje klass anges genomsnittet av ett antal andra karakteristika hos fördelningarna. Som framgår av tabellen varierar de olika koncentrationstalen i huvudsak parallellt och omvänt mot antalet företag. Sektorer med höga koncentrationstal uppvisar också i allmänhet en hög grad av snedhet i fördelningen. Här finns emellertid betydande olikheter mellan de mer koncentrerade sektorerna. Grupperna 2 (metallverk) och 17 (kemisk industri) uppvisar en relativt jämn storleksfördelning mellan ett litet antal företag. Däremot är storleksfördelningen synnerligen sned inom transportmedelsindustrin, 1 Enligt motsvarande princip skulle den statliga industriverksamheten föras till gruvindustrin, KF, SMR och SSF till livsmedelsindustrin och SSR till massa- och pappersindustrin.

Tabell 3:4. Koncentrationstal för olika industrisektorer.

Industrisektor 1. Gruvindustri 2. Metallverk 3. Metallmanufaktur 4. Transportmedelsindustri 5. Mekaniska verkstäder samt instrument- och urfabriker 6. Elektroteknisk industri 7. Jord- och stenindustri 8. Sågverk och hyvlerier 9. Träförädlingsindustri 10. Massa- och pappersindustri 11. Grafisk industri 12. Livsmedelsindustri 13. Dryckesvaru-och tobaksindustri 14. Textilindustri 15. Sömnadsindustri 16. Läder-, hår- och gummivaruindustri 17. Kemisk industri 18. Kemisk-teknisk industri

58 Förädlingsvärde, mkr

Andelar i % av förädlingsvärde Antal företag

Största 4 största 8 största 16 största Storföretaget företagen företagen företagen företagen

959 1 650 1 622 2 833

24 36 1 453 1 189

62 14 6 13

87 44 16 40

96 71 24 60

100 92 32 71

100 98 36 72

4 481 1 877 1281 590 1059

1 647 252 950 908 1495

8 32 9 8 4

24 69 27 18 11

35 80 40 25 17

48 88 51 33 24

63 89 50 47 16

1 991 1 318 2 309

223 827 1414

10 9 11

25 27 25

41 35 34

62 44 44

87 40 63

420 933 880

282 363 754

29 7 5

73 23 13

78 37 18

85 52 25

74 56 22

722 513 1 215

509 46 416

14 16 6

34 53 18

44 74 29

54 92 44

48 91 47

Tabell 3:5. Samband mellan koncentrationstal, antals- och snedhetsmått. Andel av förädlingsvärdet för de 16 största företagen 24—33 % 44—48 % 51—71 % > 85 % Antal sektorer 6

21 30 1 153

33 53 1076

44 63 647

80 86 128

2 331

1 552

1084 Genomsnittlig andel för största företaget, % Genomsnittlig andel för de 4 största företagen, °/ /o

Genomsnittlig andel för de 8 största företagen, 0/

/o

Genomsnittlig andel för storföretagen, % Genomsnittligt antal företag per sektor Genomsnittlig storlek hos de 16 största företagen dividerad med genomsnittlig storlek Genomsnittligt förädlingsvärde per sektor hos övriga företag (mkr)

där det stora antalet reparationsverkstäder ger stort utslag i snedhetsmåttet. Slutligen kan noteras, att vid den valda grupperingen inget samband föreligger mellan sektorstorlek och koncentrationsgrad. Det finns således ingen anledning att befara, att de konstaterade olikheterna i koncentrationsgrad »skapats» av grupperingsmetoden (skillnader i aggregationsnivå). Som framgår av tabell 3: 4 finns en klart avgränsad grupp av högkoncentrerade industrisektorer, nämligen följande: gruvindustri metallverk elektroteknisk industri dryckesvaru- och tobaksindustri kemisk industri. Dessa fem industrisektorer hör till de sex mest koncentrerade med avseende på vart och ett av de använda koncentrationsmåtten, d. v. s. antal företag, andelar för det största, de 4, 8 och 16 största samt för storföretagen. På motsvarande sätt kan urskiljas en grupp särskilt lågkoncentrerade sektorer, nämligen: metallmanufaktur sågverk och hyvlerier träförädlingsindustri sömnadsindustri Bortsett från antalsmåttet (där det stora antalet reparationsverkstäder i vissa andra sektorer ger utslag) hör dessa fyra sektorer

till de fem minst koncentrerade med avseende på samtliga mått. Så ligger exempelvis andelen för de fyra största företagens andel genomgående under 20 %, och storföretagen svarar i samtliga fall för mindre än hälften av förädlingsvärdet. Mellan de två nämnda grupperna finns nio sektorer med »medelhög» koncentration. Rangordningen mellan olika sektorer varierar här betydligt, beroende på valet av koncentrationsmått. I de flesta avseenden - och speciellt vad gäller storföretagens ställning - får dock transportmedelsindustrin 1 samt massa- och pappersindustrin betraktas som mer koncentrerade än de övriga. Orsakerna till skillnader i koncentrationsgrad får sökas dels på produktions- dels på marknadssidan. Då de marknadsmässiga sambanden lämpligen behandlas i anslutning till varugruppsmätningen, skall här endast vissa produktionssamband beröras, nämligen koncentrationsgradens samband med stordrift och kapitalintensitet. För båda gäller, att vi inte här kan arbeta med data rörande tekniska förutsättningar (material om stordriftsfördelar kommer dock att presenteras i en annan del av utredningen). I stället får koncentrationstalen sammanställas med data beträffande faktiskt existeran1

Om reparationsverkstäder exkluderas, är transportmedelsindustrin beträffande koncentrationsgrad helt jämförbar med de fem tidigare nämnda »högkoncentrerade» sektorerna.

de anläggningsstorlek resp. kapitalintensitet i olika sektorer. Den genomsnittliga anläggningsstorleken kan mätas med förädlingsvärdet per arbetsställe. Detta genomsnitt varierar mycket starkt mellan olika sektorer; från 0,6 mkr i sågverken till 26,2 mkr i metallverken. Rangordnas de 18 sektorerna efter (a) förädlingsvärdeandel för de 16 största företagen och (b) förädlingsvärde per arbetsställe, blir rangkorrelationen mellan de två variablerna -f- 0,79. Sambandet mellan stordrift och koncentrationsgrad får således på denna aggregationsnivå betraktas som tämligen klart. Hög kapitalintensitet i produktionsprocessen kan tänkas ge upphov till finansiella etableringshinder och därigenom påverka koncentrationsgraden. Möjligheterna att jämföra kapitalintensitet och branschstruktur är emellertid begränsade, beroende på att tillfredsställande mått på produktionskapital saknas. Vi har här tvingats använda två mycket grova approximationer av kapitalintensiteten, nämligen installerad drivkraft per syseisatt och förädlingsvärde per sysselsatt. Drivkraftsmåttet har den svagheten, att det mäter endast en del av kapitalinsatsen (t. ex. inte byggnader) och inte nödvändigtvis varierar på samma sätt som totalkapitalet. Förädlingsvärde per sysselsatt avspeglar å andra sidan inte endast kapitalintensitet utan också exempelvis vinstnivå. Ingetdera måttet är således idealiskt, men tillsammans bör de ge viss uppfattning om skillnader i kapitalintensitet mellan olika sektorer. Rangkorrelationen mellan de 16 största företagens andel och dessa två mått på kapitalintensitet är -f- 0,35 (drivkraft per sysselsatt) resp. -j- 0,54 (förädlingsvärde per sysselsatt). Positiva samband synes alltså föreligga, även om de på den aktuella, starkt aggregerade nivån framstår som relativt osäkra. Klart högre rangkorrelationer (0,48 resp. 0,61) uppkommer, om storföretagens andel insätts i stället för de 16 största företagens. Detta resultat framstår som naturligt, eftersom företagets totala storlek och finansiella styrka snarare än dess storlek i 60

den aktuella branschen bör vara avgörande för dess möjligheter att uppfylla de finansieringskrav, som ställs vid kapitalintensiv produktionsteknik. Investeringar i forskning och utvecklingsarbete antas i allmänhet vara särskilt riskfyllda. Krav på stora sådana utgifter kan därför tänkas utgöra ett svårt etableringshinder för mindre företag och relativt sett gynna storföretag med stark finansiell ställning och möjligheter till riskspridning. Ett positivt samband kan också konstateras mellan forskningsintensitet i sektorns produktion och koncentrationsgraden på sektornivå. Forsknings- och utvecklingskostnadernas andel av förädlingsvärdet i olika sektorer kan beräknas med hjälp av SCB:s forskningsenkät för år 1963. Vid en jämförelse med koncentrationstalen i tabell 3: 4 noteras höga positiva rangkorrelationer; över + 0,7 med både de 16 största företagens och storföretagens andelar. 1 Möjligheterna att bedöma samband mellan produktionsteknik och koncentrationsgrad är givetvis starkt begränsade på grund av heterorgeniteten hos industrisektorerna. Vi återkommer därför till denna fråga i anslutning till den mer detaljerade branschindelningen. Redovisningen av branschkoncentration i tabell II (tabellbilagan) ansluter till den svenska industristatistikens indelning. Det bör framhållas, att graden av homogenitet inom branscherna är starkt varierande, samtidigt som gränserna mellan olika branscher kan vara mer eller mindre skarpa. Indelningen har tillkommit för andra ändamål än studier av branschstruktur, och skillnader i koncentrationsgrad på lägsta aggregationsnivå får tolkas med försiktighet. I tabell 3: 6 anges genomsnittliga värden på vissa karakteristika hos strukturen i olika branscher (detaljgrupper och ouppdelade 1 Det bör understrykas, att jämförelserna här enbart avser hela sektorns kapital- resp. forskningsintensitet. Avsikten har varit att belysa problemet, om produktionens karaktär påverkar koncentrationsgraden. Jämförelserna ger däremot ingen information beträffande skillnader i kapitaleller forskningsinsats mellan små och stora företag inom sektorerna.

Tabell 3:6. Branschkoncentrationen i olika industrisektorer. Ovägda medeltal för branscherna av: Andel för de 16 största i sektorn Industrisektor

(%)

antal företag

andel av förädlingsvärdet i % för största storföreföret. 8 största tagen

1. Gruvindustri 17. Rent kemisk industri 2. Metallverk 6. Elektroteknisk industri 13. Dryckesvaru- och tobaksindustri

100 92 92 88 85

10 8 8 45 36

82 67 59 51 50

99 97 96 90 77

96 75 78 81 68

4. Transportmedelsindustri 10. Massa- och pappersindustri 16. Läder-, hår- och gummivaruindustri 14. Textilindustri 7. Jord- och stenindustri 5. Mek. verkstäder etc. 18. Kemisk-teknisk industri 12. Livsmedelsindustri 11. Grafisk industri

71 62 54 52 51 48 44 44 44

201 27 40 19 53 251 29 46 209

43 24 32 49 43 22 52 48 25

78 78 76 86 79 59 88 81 52

65 57 18 41 45 45 45 52 42

8. Sågverk och hyvlerier 3. Metallmanufaktur 15. Sömnadsindustri 9. Träförädlingsindustri

33 32 25 24

308 146 64 89

10 23 25 32

33 65 74 78

30 18 9 15

undergrupper), fördelade på de 18 industrisektorerna. De sistnämnda har ordnats efter de 16 största företagens andel av sektorns förädlingsvärde. De skillnader i koncentrationsgrad mellan industrisektorerna, som tidigare konstaterats, har motsvarigheter på denna mer detaljerade nivå. Skillnaderna melan sektorer med hög, medelhög och låg total koncentrationsgrad 1 är tämligen klara. Antalet företag i delbranscherna tenderar sålunda att stiga med sänkt sektorkoncentration, och man kan också utläsa samband mellan koncentrationstal (förädlingsvärdeandelar) på sektor- och branschnivå. Andelarna för ett givet antal företag är i allmänhet högre på branschnivå, vilket är ett naturligt resultat av den mer detaljerade indelningen. Den föga ändamålsenliga branschgrupperingen medför emellertid, att sambanden mellan de olika typerna av koncentration inte klart kan utläsas. Den höga branschkoncentration, som redovisas för exempelvis kemisk-teknisk industri och livsmedelsindustri, är till stor del att betrakta som ett artificiellt resultat av en mycket finfördelad branschnomenklatur. En motsatt effekt upp-

kommer i sektorer med stora och heterogena detaljgrupper, t. ex. transportmedel sindustri och mekaniska verkstäder. Möjligheterna att med hjälp av tabell 3: 6 finna säkra samband mellan koncentration på olika nivåer eller mellan koncentrationsgrad och andra egenskaper hos branscherna är således tämligen begränsade. För att eliminera de alltför finfördelade och de alltför heterogena grupperna har vi gjort ett urval, där dels grupper med förädlingsvärde under 50 milj. kr dels ospecificerade restgrupper (t. ex. »mekaniska verkstäder, ej s. n.») uteslutits. Urvalet omfattar 72 relativt stora och enhetliga branscher. Sambandet mellan sektor- och branschkoncentration är här mycket klart, vilket framgår av följande sammanställning: Sambanden på branschnivå mellan å ena sidan koncentrationsgrad, å andra sidan anläggningsstorlek och kapitalintensitet illustreras i tabell 3:1. De 72 branscherna i ur-

1 Indelningen i sektorer med hög, medelhög och låg sektorkoncentration baseras på diskussionen kring tabell 3: 5 ovan. I tabell 3: 6 har de tre sektortyperna avgränsats.

Genomsnittligt antal företag per bransch Genomsnittlig andel för det största företaget Genomsnittlig andel för de 8 största företagen Genomsnittlig andel för storföretagen

valet har grupperats efter de 8 största företagens andel av förädlingsvärdet. Här liksom på sektornivå är det positiva sambandet mellan genomsnittlig arbetsställesstorlek och koncentrationsgrad mycket klart. Rangkorrelationen mellan dessa två variabler är 0,79. Man torde kunna dra slutsatsen, att hög koncentration i många branscher betingats av positiva skaleffekter. Det bör emellertid framhållas, att de största företagen ofta har flera arbetsställen i samma bransch, och att det följaktligen inte enbart utifrån dessa data kan hävdas, att de högkoncentrerade branscherna saknar produktionstekniska förutsättningar för förekomst av flera företag och lägre koncentrationsgrad. Rangkorrelationen mellan de 8 största företagens andel och de två måtten på kapitalintensitet är väsentligt lägre, nämligen -\- 0,50 (förädlingsvärde per sysselsatt) resp. -\- 0,40 (drivkraft per sysselsatt). Ungefär samma korrelation uppkommer, om storföretagens andel används som koncentrationsmått. Med det relativt stora antal observationer, det här rör sig om, kan dock sambandet kapitalintensitet - koncentrationsgrad betraktas som säkert. Kapitalintensiv produktions-

De fem högkoncentrerade sektorerna

De fyra lågkoncentrerade sektorerna

Övriga nio sektorer

18 58 93 89

306 11 36 20

109 31 71 56

teknik får liksom stordriftsfördelar, uppfattas som en bidragande faktor för uppkomsten av företagskoncentration. En mer ingående diskussion av dessa samband förs i branschstudierna.

C. Koncentration i varugrupper Avsikten med detta avsnitt är att ge en översiktlig bild av säljarkoncentrationen i olika delar av industrin. Som tidigare framhållits har det inte varit möjligt att räkna fram sammanfattade mått av typ marknads- eller kapacitetsandelar. I stället redovisas produktionsstruktur och utrikeshandel var för sig, varefter marknadsstrukturen beskrivs utifrån sammansatta kriterier för enföretags- resp. fåtalsdominans. En samlad presentation av koncentrationstal och övriga beräknade strukturdata ges i tabell III i tabellbilagan. I texttabeller anges varugruppernas fördelning på olika strukturtyper, definierade utifrån det största företagets resp. de fyra största företagens produktionsandel. Återstoden av detta avsnitt ägnas huvudsakligen åt en genomgång av de 18 industrisektorerna, avsedd att belysa fre-

Tabell 3: 7. Branschorganisation, stordrift och kapitalintensitet. Ovägda medeltal av Andel av förädlingsvärdet för de 8 största företagen

Antal grupper

Förädlingsvärde/ arbetsställe

Förädlingsvärde/ sysselsatt

Drivkraft/ sysselsatt

100 (Antal företag < 8 ) 90—99 75—90 60—75 40—60 -^0

11 14 11 11 14 11

13,6 7,9 6,9 4,5 2,0 0,7

45,1 41,9 35,9 29,6 27,3 21,8

24,1 10,8 16,7 11,8 7,7 5,2

kvensen av dominans för en eller ett fåtal tillverkare i olika varugrupper. Avslutningsvis studeras produktionsstrukturen utifrån en fördelning av varugrupperna efter förbrukarkategori och användningsområde. Tabell 3: 8 utgör en sammanfattning av huvudtabellen och innehåller genomsnittsdata för olika sektorer rörande produktionskoncentrationen i varugrupper. Tabell 3: 9 är en frekvenstabell, avseende produktionsandelarna för det största resp. de fyra största företagen i resp. varugrupper. I redovisningen av antalet tillverkare har en avvikelse gjorts från primäruppgifterna. Industristatistikens data innehåller i vissa varugrupper tillverkare med helt obetydlig produktion för eget bruk eller (t. ex. i verkstadsindustrin) företag, som utfört mindre ändringsarbeten på inköpta produkter. 1 Då sådana producenter i allmänhet torde sakna betydelse för marknadsstrukturen, bör de inte medräknas. En fullständig sådan »korrektion» har inte kunnat göras i den följande redovisningen. Dock har i antalssiffrorna för grupper med högst 20 tillverkare från-

Tabell 3:8.

räknats alla företag, som svarade för mindre än 0,25 % av produktionen. Uppgifterna om produktionsandelar påverkas inte av denna ändring. Ur tabellerna kan utläsas, att i flertalet varugrupper huvuddelen av produktionen faller på ett eller ett fåtal företag. Produktionsandelen för de fyra största tillverkarna överstiger sålunda 70 % i 294 av de 450 varugrupperna dvs. i nära två tredjedelar av fallen. Det största företaget ensamt svarar för hälften eller mer av produktionen i 182 grupper, dvs. 40 % av totalantalet. Mycket hög genomsnittlig koncentrationsgrad på varugruppsnivå noteras för sektorerna gruvindustri, metallverk, transportmedelsindustri, elektroteknisk industri samt rent kemisk industri. I samtliga dessa fem sektorer ligger det största företagets andel över 1 Som exempel kan nämnas att produktion av personbilar år 1963 redovisades av fyra företag, av vilka två var verkstäder, som utfört ombyggnader i liten skala. Ett annat exempel är varugruppen sänglinne, där av totalt 16 företag de 14 minsta tillsammans svarade för mindre än 2 %„ av produktionen.

Varugruppskoncentration i olika industrisektorer. Ovägda medeltal per varugrupp av

Antal varugrupper

Därav med < 20 företag

Största företagets andel

De 4 största företagens andel

De 8 största företagens andel

Storföretagens andel

4 52 30 23

4 47 14 15

69 56 43 60

97 89 72 89

100 97 85 95

92 95 55 84

69 28 22 3 15 37 10 41 8 25 20

44 25 12

10 3 17 1

51 62 44 7 25 30 20 34 57 39 24

82 94 71 16 52 71 46 62 82 74 52

91 99 78 24 57 91 57 75 85 87 69

64 88 54 41 27 80 33 68 76 61 27

11 31 21

5 30 11

30 67 43

60 96 76

74 100 87

46 87 51

Hela industrin 450

68 Industrisektor 1. Gruvindustri 2. Metallverk 3. Metallmanufaktur 4. Transportmedelsindustri 5. Mek. verkstäder samt instrumentoch urfabriker 6. Elektroteknisk industri 7. Jord- och stenindustri 8. Sågverk och hyvlerier 9. Träförädlingsindustri 10. Massa- och pappersindustri 11. Grafisk industri 12. Livsmedelsindustri 13. Dryckesvaru- och tobaksindustri 14. Textilindustri 15. Sömnadsindustri 16. Läder-, hår- och gummivaruindustri 17. Kemisk industri 18. Kemisk-teknisk industri

— 5 29

—

Tabell 3:9. Största företagets resp. fyra störstas andel av produktionen Antal varugrupper där största företagets andel är °/ • • • /o 90— 70— 50— 20— 100 99 89 49 69

Industrisektor 1. Gruvindustri 2. Metallverk 3. Metallmanufaktur 4. Transportmedelsindustri 5. Mek. verkstäder etc. 6. Elektroteknisk industri 7. Jord- och stenindustri 8. Sågverk och hyvlerier 9. Träförädlingsindustri 10. Massa- och pappersindustri 11. Grafisk industri 12. Livsmedelsindustri 13. Dryckesvaru- och tobaksindustri 14. Textilindustri 15. Sömnadsindustri 16. Läder-, hår- och gummivaruindustri 17. Rent kemisk industri 18. Kemisk-teknisk industri Totalt

Antal varugrupper där fyra störstas andel är . . • % 0— 19 100

90— 99

70— 89

50— 69

Summa varu0—49 grupper

1 5

1 11 4

1 13 6

1 19 15

2 5

2 22 1

1 11 8

1 13 10

5 5

1 6

4 52 30

3 1 1

2 1

23 3 22

11 6 13

3 1

6 1

5 13 12

4 7

28 7

11 1 12

5 7 14

37 10 41

13 2 9

3 4

1 5 1

2 8 1

2 4 8

4 10

8 25 20

50 %, de fyra störstas över 85 % av produktionen i genomsnitt för varugrupperna. Låg genomsnittlig koncentrationsgrad utmärker främst sektorerna sågverk och hyvlerier, träförädlingsindustri, grafisk industri samt sömnadsindustri. Förutom produktionskoncentrationen måste även importkonkurrensen kartläggas i en redovisning av monopol- och oligopolsituationer. Betydelsen av koncentrerad inhemsk produktion minskar givetvis, om konkurrensen från utlandet är stark. Det enda mått på importkonkurrens, som återfinns i redovisningen, är importens andel av tillförseln till den svenska marknaden. Importandelen får betraktas som ett mycket ofullständigt mått på »konkurrensintensitet». Dels ger den ingen upplysning om antalet utländska säl64

(sektorsfördelat).

jare (eller importörer), dels kan ett betydande konkurrenstryck från utlandet föreligga, även om den faktiska importen är liten eller obefintlig. Dominerande marknadsposition för ett svenskt företag kan uteslutas, om importandelen är hög, men produktionsdominans och låg faktisk importandel innebär inte nödvändigtvis en monopolställning. Inslagen av potentiell konkurrens hos importen medför, att en redovisning av enf öretagsoch fåtalsdominans lätt överskattar förekomsten av monopolistiska och starkt oligopolistiska marknadssituationer. I de två följande tabellerna har varugrupperna indelats efter dels produktionskoncentration, dels importandel år 1963. Åtta grupper har uteslutits, beroende på att uppgift om utrikeshandeln saknas. Här kan konstateras, att importkonkur-

Tabell 3:10. Varugrupperna fördelade efter produktionskoncentration Frekvenstabell Produktionskoncentration

Import

Största företagets andel 90—100 % 70— 89 % Övriga, där 4 störstas andel är 90—100 % 70—89 % Övriga, där 8 störstas andel är 90—100 % 70—89 % Grupper där 8 störstas andel är < 70 % Summa

rensen i viss utsträckning modifierar det intryck, som erhålls från enbart produktionsandelarna. Av de 94 varugrupper, där det största företaget svarar för minst 70 % av produktionen, uppvisar ca en fjärdedel importandelar över 30 % och ytterligare en fjärdedel importandelar mellan 10 och 30 %. En liknande fördelning beträffande importberoendet gäller även för de varugrupper, där ett fåtal (2-8) företag dominerar den inhemska tillverkningen. I tabell 3: 11 anges den värdemässiga 1 fördelningen på varugrupper med olika grad av produktionskoncentration och importberoende. Omfattningen av stark säljarkoncentration framstår här som något mindre än i antalssiffrorna. Detta betingas främst av att

och importandel.

0-3 %

4—10 % i l - 30 % > 30 %

Summa

16 20

5 4

is

11 14

47 47

28 36

12 9

36 26

23 22

99 93

7 19

3 8

2 16

2 13

14 56

ett antal värdemässigt mycket stora varugrupper på livsmedelsområdet med här tilllämpade företagsdefinition klassificeras som lågkoncentrerade (8 störstas andel < 7 0 % ) . Jordbrukskooperationens dominerande ställning på dessa varuområden gör emellertid, att den faktiska marknadssituationen har betydande inslag av monopol. En mer ingående diskussion av dessa marknader följer i kartellavsnittet. I det följande redovisas för var och en av de 18 industrigrupperna förekomsten av marknader, som domineras av ett eller ett få1 Gäller enbart avsaluproduktionen från arbetsställen. De medräknade varugrupperna omfattar tre fjärdedelar av avsaluproduktionen inom hela industrin.

Tabell 3:11. Avsaluproduktionen i medräknade varugrupper, procentuellt fördelad efter produktionskoncentration och importandel. Produktionskoncentration

Import

Största företagets andel 90—100 % 70— 89 % Övriga, där 4 störstas andel är 90—100 % 70— 89 % Övriga, där 8 störstas andel är 90—100 % 70— 89 % Grupper där 8 störstas andel är < 70 % Summa

0—3%

4—10 % 11—30% > 3 0 %

Summa

1,6 3,8

2,7 0,2

1,5 1,0

1,4 4,2

7,3 9,2

4,4 7,0

1,6 1,4

7,6 4,5

3,4 3,8

17,0 16,8

1,7 6,0

0,2 1,7

0,2 2,5

0,2 2,0

2,3 12,2

20,1

7,8

4,8

2,5

35,2

M,6

15,6

22,1

17,5

100,0

tal företag. 1 Dominans för ett enda företag har ansetts föreligga när (a) det största företagets andel av produktionen är minst 7 0 % , (b) importandelen är högst 3 0 % . Som fåtalsdominans definieras här marknadssituationer där (a) de fyra största företagens andel av produktionen är minst 70 % eller de åtta störstas andel är minst 90 %, (b) importandelen är högst 3 0 % . Avgränsningarna har i tabellen markerats med streckade linjer. Gränserna är givetvis godtyckliga, och redovisningen får endast uppfattas som ett starkt förenklat sammandrag av resultaten i huvudtabellen.

1. Gruvindustri Det bör observeras, att beräkningarna här endast avser förädlade produkter (slig, sinter och briketter). Malmbrytningens fördelning på företag kan således inte utläsas, och de stora kvantiteter av främst järn- och zinkmalm, som direktexporteras, ger inga utslag i koncentrationsmåtten. 2 Av de fyra stora varugrupperna i denna sektor uppfyller endast blymalm (88, F, 0) monopolkriteriet. Järn- och zinkmalm är fåtalsgrupper.

2. Metallverk Tillverkningen av metaller, valsverksprodukter etc. är allmänt sett starkt koncentrerad och faller till helt övervägande del på storföretag. Av de 52 studerade varugrupperna uppvisar 46 en andel för de fyra största tillverkarna om mer än 70 %. Storföretagsandelar överstigande 90 % noteras likaledes i 46 av varugrupperna. När det gäller enföretagsdominans går en tydlig gräns mellan järn och övriga metaller. Stålindustrin uppvisar nästan uteslutande fåtalsgrupper med relativt jämn fördelning mellan de största tillverkarna och med varierande grad av importberoende. 3 Nonferrometaller hör å andra sidan till de mest enföretagsdominerande varuområdena i hela industrin. Intrycket av dominans för det största företaget förstärks av att importen

i allmänhet är tämligen liten (undantag är vissa aluminiumprodukter). Kriteriet för enföretagsdominans är uppfyllt beträffande följande grupper på ncnferroområdet: kopparfolier (99, F, 18) mässingsplåt (96, F, 6) kopparplåt (95, F, 12) legerat aluminium (95, F, 24) kopparrör (89, F. 20) stång o. dragen tråd av aluminium (85, F, 9) olegerat bly (84, F, 16) linor o. kablar av aluminium (83, F, 0) mässing (82, F, 1) stång av mässing (82, F, 12) valstråd av aluminium (70, F, 0) Härtill kommer fyra grupper på stålområdet med dominans för ett enda företag, nämligen runda tubämnen (95, F, -) samt tre slags rör, där det största företagets andel av produktionen ligger mellan 70 och 85 %. Antalet fåtalsgrupper är 24, varav 20 i stålindustrin. Förekomsten av oligopolistiska marknadssituationer underskattas här, beroende på att produkterna inte kunnat uppdelas på ordinärt stål och kvalitetsstål (se kap. 7: A). Exportandelarna är inom metallsektorn ofta mycket höga. Speciellt gäller detta järnoch stålområdet, där i nära hälften av varugrupperna 30 % eller mer av produktionen exporteras. 1 Andelarna för det största och de fyra största företagen samt importandelen anges i parentes i anslutning till resp. varugrupp. Ensamtillverkare betecknas med E, grupper med 2—6 tillverkare med F. Exempel: beteckningen (84, F, 12) avser en varugrupp där det största företagets andel är 84 %, antalet tillverkare är 2—6 och importandel är 12%. 2 Att järnmalmsproduktionens fördelning här avlästs i ledet »sinter och briketter» beror på att detta torde ge det bästa måttet beträffande utbudsfördelningen på den inhemska marknaden. Hela järnmalmsbrytningens fördelning (där LKAB är klart dominerande) kan avläsas i gruppen »järnmalmsgruvor etc.» i branschavsnittet. 3 För en mer ingående diskussion av stålindustrins strukturförhållanden hänvisas till kapitel 7: A.

3. Metallmanufaktur Som tidigare nämnts hör denna sektor till de minst koncentrerade inom industrin. Detta faktum avspeglas i koncentrationstalen på varugruppsnivå främst som frånvaro av enföretagsdominans. Av de 30 varugrupper, som medtagits i redovisningen, uppvisar endast fyra dominans för ett enda företag, medan 12 kan karaktiseras som fåtalsgrupper. Storföretagens andel är starkt varierande, men utgör i ungefär hälften av varugrupperna mer än 60 %. De mycket höga andelar för det största företaget, som konstaterades i fråga om en del metaller, saknar motsvarighet på manufakturområdet; det största företagets andel överstiger inte i något fall 90 %. Dominanskriteriet är uppfyllt beträffande följande varor: konservburkar o. d. (87, 98, 2) svarvstål (81, 90, 2) sportfiskeredskap (79, 91, 3) bergborrar (70, 94, 1) Av de grupper, vilka klassificerats som fåtalsgrupper, är de produktionsmässigt mest koncentrerade guld och guldlegeringar (69, F, 18) samt tråd och stavar för svetsning och lödning (62, F, 7). Importberoendet kan för sektorn som helhet betraktas som lågt, och i hälften av varugrupperna understiger importen 1 0 % av nettotillförseln till den svenska marknaden. Exportandelarna är i genomsnitt något högre än importandelarna men lägre än för metallverken.

4. Transportmedelsindustri I fråga om den svenska tillverkningen är transportmedelsindustfin en av de starkast koncentrerade industrisektorerna 1 . Endast fem av de 23 varugrupperna uppvisar en lägre andel för de fyra största företagen än 75 %, men fördelningen mellan de större tillverkarna är ofta tämligen jämn. Trots den höga graden av produktionskoncentration, är dominans för ett eller ett fåtal företag ovanlig i transportmedelsindustrin. Avgörande är här den internationella karaktären hos flertalet delmarknader.

Tio av varugrupperna uppvisar importandelar över 30 %, och i lika många fall överstiger exportandelen detta procenttal. De höga importandelarna medför, att t. ex. en del av bilindustrins och varvens varugrupper inte uppfyller dominans- eller fåtalskriteriet. Dominerande ställning för ett enda företag noteras endast i följande fyra grupper: flygmaskiner (100, F, 15) karosserier till personbilar (94, F, 6) cyklar (78, 93, 15) cykeldelar ( 73, 91, 14) Fåtalsdominans noteras beträffande åtta varugrupper, därav två slags järnvägsvagnar samt två grupper inom vardera bil- och varvsindustrin.

5. Mekaniska verkstäder ni. m. Denna sektor får betraktas som synnerligen heterogen. Den omfattar inemot 20 % av hela industrins tillverkningsvärde och representeras här av hela 69 varugrupper med starkt varierande produktionsförutsättningar och användningsområden. I stort karakteriseras sektorn av strukturella betingelser, likartade transportmedelsindustrins, om än mindre enhetliga. Produktionskoncentrationen får sålunda betecknas som hög - i mer än två tredjedelar av varugrupperna svarar de fyra största företagen för över 75 % av produktionen - men marknadskoncentrationen begränsas genom relativt höga importandelar. Dominans för ett enda företag förekommer i tio varugrupper: flygmotorer centrifuger f. vätskor kullager etc. maskiner f. tobaksind. maskiner f. glastillv. valsverk f. metallind. stationära motorer båtmotorer med gnisttändning dieselmotorer

(E, 6) (E, 19) (E, 17) (98, F, 22) (97, F, 3) (93, F, 14) (91, F, 22) (85, F,

6)

1 Reparationsverkstäderna, som utgör den lågkoncentrerade delen av denna sektor faller utanför varugruppsredovisningen. 67

(exkl. fartygsmotorer) bilmotorer med gnisttändning

(76, F, 22) (73, F,

2)

Antalet fåtalsgrupper är 21, varav tio med en produktionsandel för de fyra största överstigande 90 %. Som exempel på kombinationen hög produktionskoncentration, obetydlig import kan nämnas grupperna vattenturbiner (52 F, 4) och gjutna värmeledningspannor (62, 94, 5). Förutom de 31 varugrupper, som uppfyller något av dominanskriterierna, finns i denna sektor ytterligare tre grupper (kalkyleringsmaskiner, automatiska datamaskiner och bokföringsmaskiner), där marknadskoncentrationen är mycket hög. Importandelarna är visserligen höga (över 50 % ) , men den största tillverkaren inom landet svarar också för huvuddelen av importen. Också dessa tre grupper bör därför betraktas som fåtalsdominerade. Liksom i transportmedelsindustrin är exportandelen i genomsnitt mycket hög. Särskilt stor export noteras för större investeringsvaror, där också koncentrationsgraden i produktionen ligger väsentligt över genomsnittet för hela verkstadssektorn.

6. Elek tro teknisk industri Denna sektor hör till de starkast koncentrerade inom industrin, och storföretagens dominans är i många fall total. Liksom i de närmast föregående sektorerna balanseras den inhemska koncentrationen av en betydande utrikeshandel, men importens betydelse synes här vara mindre än i andra grenar av verkstadsindustrin. Dominans för något av storföretagen är sålunda relativt vanlig, speciellt beträffande kablar samt större maskiner och apparater. Dominerande ställning för ett enda företag föreligger i följande sex varugrupper: armerad telekabel elmotorer > 500 kg transformatorer > 500 kg oarmerad telekabel bärfrekvensutrustning telestationer och växlar 68

(E, 1) (99, F, 15) (90, F, 16) (88, F, - ) (81, F, 18) (78, F, 0)

Antalet fåtalsgrupper är 13, av vilka följande uppvisar mycket hög marknadskoncentration (fyra störstas andel > 90 %, importandel < 10 % ) : telefonapparater (67, F, 1) andra app. för telegrafi etc. (60, F, 3) tråd, isolerad m. plast (52, F, 4) d:o, utan mantel av metall (52, 96, 8) armerad kabel (ej tele-) (60, F, 5) glödlampor (34, F, 6) blyackumulatorer (46, 96, 2) el. spisar och ugnar (36, 94, 1) Av de 28 varugrupperna i denna industrisektor uppvisar således 19 dominans för ett eller ett fåtal företag. Den elektrotekniska industrin framstår i detta avseende vid sidan av gruvindustrin och den kemiska industrin som starkast koncentrerad av samtliga sektorer. 7. Jord- och stenindustri Mest utmärkande för denna sektor är karaktären av hemmamarknadsindustri. I mer än hälften av varugrupperna utgör importen mindre än 3 % av tillförseln, och importandelar över 30 % utgör rena undantag. Också exporten är i de flesta varugrupper obetydlig. Beträffande produktionskoncentration ligger jord- och stenindustrin nära genomsnittet för hela industriproduktionen. Skillnaderna mellan olika delbranscher är dock stora; mycket hög koncentration noteras för bl. a. cement samt vissa betong- och glasprodukter, medan koncentrationsgraden i exempelvis sten- och tegelindustrierna är mycket låg. Sektorn innehåller följande enföretagsgrupper: glasemballage varor av gips varor av mineralull portlandcement

(98, F, 3) (82, F, 6) (77, F, 2) (75, F, 0)

Antalet fåtalsgrupper är sju, samtliga med produktionsandelar för de fyra största företagen överstigande 90 %. På grund av det låga importberoendet framstår jord- och stenindustrin sett från marknadssynpunkt som starkt koncentrerad, trots den måttliga koncentrationsgraden på produktionssidan.

8. Sågverk och hyvlerier Koncentrationsgraden är synnerligen låg med flera hundra tillverkare i varje varugrupp. Det bör observeras att varugrupperna räknat efter saluvärde är mycket stora, varför de största tillverkarna trots obetydliga andelar uppvisar absolut sett stor produktion i resp. bransch (omkring 50 milj. kr. för det största företaget i två av grupperna). Importen är obetydlig, medan exportandelarna överstiger 60 % i fråga om plankor och bräder.

kräpperat sulfitpapper testboard tidningspapper solidpapp cellulosavadd kraftliner o. d. toalettpapper

(65, F, 0) (48, F, 0) (44, F, 0) (42, F, 0) (33, F, 0) (38, 96, 0) (60, 91, 0)

Marknaderna för massa och papper inom landet har således i allmänhet oligopolkaraktär. Kartellavtal mellan svenska tillverkare är mycket vanliga men omfattar i allmänhet inte alla säljare på resp. marknad 1 .

9. Träförädlingsindustri Också i denna sektor kan koncentrationsgraden betecknas som mycket låg. Dominans för ett företag noteras i endast en av de 15 varugrupperna, nämligen sammansatt parkettstav (95, F, 1). Dessutom innehåller sektorn fyra fåtalsgrupper, av vilka spånskivor (47, 93, 11) är den mest koncentrerade. Utrikeshandeln är i fråga om de flesta produkter tämligen obetydlig, och storföretagens ställning är relativt svag.

11. Grafisk industri Koncentrationsgraden är här i allmänhet mycket låg, och antalet företag överstiger 100 i de flesta varugrupper. De enda undantagen är veckotidningar (54, 84, 1) samt kontors- och anteckningsböcker (22, 75, 1), vilka kan betraktas som fåtalsgrupper. Också storföretagens andelar är tämligen låga. Det bör observeras, att uppgifterna här avser enbart tryckeriledet, medan förlagsverksamhet inte ingår.2

10. Massa- och pappersindustri

12. Livsmedelsindustri

I fråga om produkktionsstruktur inom landet uppvisar denna sektor samma egenskaper som stålindustrin. Tillverkningen domineras nästan helt av storföretag, men monopolinslag är ovanliga. I de flesta varugrupper finns 5 - 1 0 stora tillverkare. Importen av massa och papper är obetydlig, i endast tre av de 37 varugrupperna utgör den mer än 2,5 % av tillförseln. Den höga självförsörjningsgraden är delvis ett resultat av kartellavtal mellan tillverkarna i de nordiska länderna (hemmamarknadsskydd). Exportandelarna är i många fall mycket höga; nära hälften av varugrupperna uppvisar andelar över 50 %. Dominans för en enda tillverkare noteras endast beträffande papper överdraget med plast (92, F, 2). Fåtalsdominans föreligger i hela 23 varugrupper, av vilka följande uppvisar andelar för de fyra största om minst 90 %:

Livsmedelsindustrin är en utpräglad hemmamarknadsindustri med i allmänhet mycket låga exportandelar. Även importen är i de flesta fall obetydlig, till stor del beroende på institutionella handelshinder (jordbruksregleringen). I större delen av livsmedelssektorn framstår den inhemska koncentrationsgraden som måttlig. Emellertid bör påpekas, att medlemmarna i mejeri- och slakteriförbundet här inte sammanräknats. (SMR och SSF har i stället betraktats som kartellorganisationer). SMR-medlemmarnas sammanlagda andelar överstiger 95 % i samtliga berörda varugrupper, och stora andelar noteras dessutom för SSF beträffande slakteri1 Pappersindustrins förhållanden behandlas mer ingående i kapitel 7: B. 2 Ett undantag är uppgifterna rörande tidningar, där hela värdet inkl. annonsintäkter men med avdrag för distributionskostnader och rabatter inräknats. Se vidare S.O.S. Industri 1963, s. 36.

och charkuteriprodukter. Jordbrukskooperationens starka ställning avspeglas tydligt i storföretagsandelarna, som överstiger 60 % i 30 av de 41 varugrupperna. Dominans för ett företag noteras främst i fråga om sockerprodukter, där Svenska Sockerfabriks AB har monopolställning. Följande varugrupper uppfyller dominanskriteriet: bitsocker strösocker bordsirap kökväxter, frysta knäckebröd

(E, 1) (E, 18) (E, 0) (82, 99, 25) (74, 87, 0)

Antalet fåtalsgrupper är elva, bl. a. kvarnprodukter och margarin. Låg koncentrationsgrad noteras bl. a. för bageriindustrin, där antalet producenter i samtliga varugrupper överstiger 180.

13. Dryckesvaru- och tobaksindustri Denna sektor karakteriseras främst av de statliga tillverkningsmonopolen beträffande tobaksvaror, vin och spritdrycker. Sådana institutionella monopol föreligger i tre av de åtta varugrupperna. Övriga varor, som samtliga faller inom bryggeriindustrin, uppvisade 1963 tämligen måttlig koncentrationsgrad räknat för landet som helhet. Fåtalsdominans noteras dock i tre grupper, mest utpräglat beträffande starköl (47, 93, 26), där emellertid importkonkurrensen är väsentligt mer omfattande än i övriga grupper. Utrikeshandeln, och framför allt exporten, får för sektorn som helhet betraktas som tämligen obetydlig.

av 25), varför marknaderna i allmänhet inte kan karaktäriseras som oligopol. Dominans för ett företag noteras inte i någon varugrupp, medan fåtalsdominans förekommer i följande nio grupper: garn av ändlösa konstgjorda fibrer lakansväv vävd maskinfilt fodervävnader av konstgj. fibrer blåtwills, khaki o. d. heminredningsvävnader av linne heminredningsvävnader av ylle filtar bomullsgarn

(62, F, 20) (58, F, 14) (48, F, 20) (61, F, (51, 90,

9) 1)

(64, 86, 14) (27, 71, 7) (29, 71, 9) (32, 74, 24)

Storföretagens andelar varierar kraftigt mellan olika varugrupper. Mycket höga andelar noteras i bomulls- och konstfiberindustrin, medan bl. a. trikåindustrin har obetydliga storföretagsandelar. 1

15. Sömnadsindustri Produktionskoncentrationen kan i denna sektor betecknas som mycket låg. Då dessutom importen i vissa fall är betydande, saknas nästan helt grupper med dominerande ställning för de största tillverkarna. Endast två varugrupper framstår som fåtalsdominerade, nämligen sänglinne (67, F, 19) och varor av vadd (39, 73, 10). Antalet tillverkare överstiger 30 i tre fjärdedelar av grupperna, och ligger i endast ett fall under 15. Storföretagens andelar är nästan genomgående låga.

14. Textilindustri

16. Läder-, hår- och gummivaruindustri

Den inhemska produktionen av garn och vävnader är i allmänhet starkt koncentrerad; undantag utgör trikåväv och trikåvaror. Antalet tillverkare överstiger endast i ett fall 30 i en icke-trikågrupp, och de fyra störstas andel utgör i regel över 50 % . Importkonkurrensen är emellertid mycket stark (importandel > 30 % i 14 grupper

Produktionskoncentrationen är betydande i gummivaruindustrin, medan läderindustrin uppvisar låg koncentrationsgrad. Det starka importberoendet medför, att fåtalsdominans är ovanlig. Endast en grupp uppfyller fåtalskriteriet, nämligen lastbilsdäck (46, F ,

1 Textilsektorns strukturförhållanden behandlas närmare i kapitel 6.

24). Även i fråga om storföretagens ställning går en skarp gräns mellan läder- och gummivaruindustrierna. Inom den förstnämnda branschen når storföretagens andel inte i någon varugrupp upp till 30 %; i den sistnämnda ligger denna andel genomgående nära 100 %.

17. Kemisk industri Koncentrationsgraden är här högre än i samtliga andra industrisektorer, och storföretagens dominans är i det närmaste fullständig. Av de 31 varugrupperna uppvisar 11 dominans för ett företag, medan 12 kan karakteriseras som fåtalsgrupper. Även i de återstående åtta varugrupperna är tillverkningen starkt koncentrerad, men höga importandelar medför att dominanskriterierna inte uppfylls.1 Dominans för ett företag föreligger i följande varugrupper: rapsolja e t c , rå kalisuper kalciumkarbid härdade fetter, ej raffinerade asfalt kokosolja, rå butanol och oktanol ortofosforsyra fosforgödselmedel svavelsyra ammoniumfosfater och NPK

(E, 0) (E, 0) (E, 1) (E, 1) (E, 3) (E, 13) (E, 20) (98, F, 4) (94, F, 0) (87, F, 0) (76, F, 3)

fyller följande tio något av kriterierna för dominans: tändstickor beredda sprängämnen plattor, lamin. m. papper kitt, spackelfärger

(E, 1) (75, F, 1) (72, F, 3) (71, 91, 8)

golvplattor av plast vitaminpreparat plastpåsar tryckfärger, bläck etc. tvätt- och diskmedel slangar och rör av plast

(35, F, 11) (33, 92, 13) (56, 89, 11) (28, 85, 14) (49, 84, 6) (39, 72, 15)

Varugrupper med mycket låg koncentrationsgrad är sällsynta, men förekommer i viss utsträckning inom den plastbearbetande industrin. Det bör slutligen framhållas, att den starkt aggregerade redovisningen på läkemedelsområdet medför en påtaglig underskattning av oligopolgraden i denna bransch. En detaljerad studie av läkemedelsbranschens strukturförhållanden görs i en annan del av utredningen.

18. Kemisk-teknisk industri

Omfattningen i olika sektorer av dominans för ett eller ett fåtal företag sammanfattas i tabell 3: 12, vilken också innehåller uppgifter om graden av täckning eller fullständighet i redovisningen beträffande olika sektorer. Det kan konstateras, att täckningsgraden i varuurvalet (räknad efter avsaluproduktionens värde) varierar från 33 % i gruvindustrin till 94 % i massa- och pappersindustrin. Den låga siffran för gruvindustrin beror på att malmbrytningsledet uteslutits. Låg täckningsgrad (45-70 %) föreligger i ytterligare sju sektorer. Detta förklaras av (a) att dessa sektorer är sammansatta av ett flertal värdemässigt små marknader och/eller (b) att delmarknaderna till stor del försörjs via import, varför den svenska tillverkningen per varugrupp är låg. Totalt omfattar de medtagna varugrupper-

Denna sektor är tämligen heterogen och omfattar branscher med starkt varierande strukturförhållanden. Även storföretagens andelar uppvisar stora variationer mellan varugrupperna. Av de 21 redovisade varugrupperna upp-

1 Exempel på sådana grupper är petroleumprodukter, där dock även importen domineras av relativt få företag, varför starka oligopolinslag föreligger på dessa marknader (jmf. den särskilda undersökningen rörande oljebranschen, SOU 1966: 12).

Det bör framhållas, att flera av de nämnda varorna är mellanprodukter i en i allmänhet integrerad kemisk produktionsprocess. Avsalumarknaderna är i sådana fall mycket små, vilket framgår av värdesiffrorna i tabell III.

Tabell 3:12.

Varuurvalets fullständighet samt omfattningen av dominans i olika sektorer. iuktion

1. Gruvindustri 2. Metallverk 3. Metallmanufaktur 4. Transportmedelsindustri 5. Mek. verkstäder samt instrumentoch urfabriker 6. Elektroteknisk industri 7. Jord- och stenindustri 8. Sågverk och hyvlerier 9. Träförädlingsindustri 10. Massa- och pappersindustri 11. Grafisk industri 12. Livsmedelsindustri 13. Dryckesvaru- och tobaksindustri 14. Textilindustri 15. Sömnadsindustri 16. Läder-, hår- och gummivaruindustri 17. Kemisk industri 18. Kemisk-teknisk industri

i medräkn. grupper i % av hela sektorns

Enföretags dominans i % av medräknad avsaluproduktion

Fåtalsdominans i % av medräknad avsaluproduktion

33 88 66 76

14 18 14 7

69 50 31 34

58 73 74 82 84 93 88 87 84 58 63

17 37 23

32 47 23

2 2

9 44 17 15 34 30 5

47 86 56

Samtliga sektorer 75 na tre fjärdedelar av hela industriproduktionen. Som tidigare konstaterats är dominans för ett enda företag vanlig inom elektroteknisk industri, jord- och stenindustri, dryckesvaru- och tobaksindustri (statliga företag) samt rent kemisk industri. Fåtalsdominans är vanlig inom hela metall- och verkstadsområdet samt i kemisk industri och massaoch pappersindustri. Tillsammans svarar de enföretags- och fåtalsdominerade varugrupperna i hälften av sektorerna för mer än 35 % av den avsaluproduktion, som medräknats. Mycket låga andelar - tillsammans mindre än 10 % för de två typerna av dominans - noteras inom de två träindustrigrupperna och i sömnadsindustrin. Den sektorindelning, som legat till grund för redovisningen i detta och föregående avsnitt, utgår i första hand från råvaruanvändning och processtyp (exempel: jord- och stenindustri, kemisk industri). Det förefaller lämpligt att göra en indelning även från motsatt håll, dvs. från användningssidan. Olikheter beträffande förbrukarkategori, inköpssätt osv. innebär skilda be-

— 7 38

•

—

— .— 29 13 11

12 30 25 29

tingelser för tillverkarnas försäljnings- och distributionsarbete och kan därigenom påverka strukturförhållandena i fabrikantledet. Det bör dock framhållas, att en indelning efter slutlig användning eller förbrukarkategori inte ger omedelbar information om strukturen hos det köparled, som möter fabrikanterna. Förekomsten av mellanled såsom parti- och/eller detaljhandel kan ge upphov till köparkoncentration även på områden, där förbrukarledet är lågkoncentrerat (jmf. diskussionen i kapitel 2, sid. 45 f.). Den följande redovisningen utgör således inte en kartläggning av samband mellan köpar- och säljarkoncentration; sådana samband diskuteras längre fram i redogörelsen. I tabell 3: 13 nedan har varorna indelats dels i konsument- och producentvaror, dels i delgrupper. Konsumentvarorna har grupperats på följande sätt: a) dagligvaror: livsmedel, tobaksvaror, tidningar m. m. b) sällanköpsvaror: bl. a. kläder och andra textilvaror c) konsumentkapitalvaror: möbler, radioTV, bilar m. m.

Tabell 3:13. Säljarkoncentration i varugrupper, fördelade efter användningsområde. Enföretags dominerade

D:o i prod. import > 30 %

Fåtals dominerade

D:o i prod. import > 30 %

Lågkoncentrerade

Antal varugrupper: dagligvaror sällanköpsvaror konsumentkapitalvaror byggnadsvaror andra råvaror och halvfabrikat lagerhållna investeringsvaror ej lagerhållna »

8 — 2 11 35 5 8

1 2 4 2 8 7 1

16 8 3 30 73 20 9

2 4 2 4 19 12 4

25 31 8 22 42 13 1

i % av avsaluvärdet för: dagligvaror sällanköpsvaror konsumentkapitalvaror byggnadsvaror andra råvaror och halvfabrikat lagerhållna investeringsvaror ej lagerhållna »

6 •— 3 10 14 7 36

0 5 51 2 3 11 2

17 9 9 35 36 35 41

1 15 5 3 8 12 20

75 71 33 50 39 36 1

För producentvarorna tillämpas följande indelning: d) byggnadsvaror: stommaterial, installationsmaterial m. m. e) övriga råvaror och halvfabrikat samt emballage och bränslen f) lagerhållna investeringsvaror: mindre maskiner, lastbilar m. m. g) ej lagerhållna investeringsvaror: större maskiner, fartyg m. m. För varje kategori varor anges i tabellen fördelningen på strukturtyper utifrån produktionskoncentration och importandelar. Fördelningen anges dels med antalet varugrupper, dels med avsaluvärdets fördelning inom resp. varukategori. I branschavsnittet noterades tydliga positiva samband mellan å ena sidan stordrift och kapitalintensitet, å andra sidan koncentrationsgrad (och i än högre grad storföretagsandelar). Dessa samband torde ha givit vissa utslag i de skillnader mellan olika varukategorier, som kan konstateras i tabellen. Råvaror, som ofta tillverkas i långa serier, och ej lagerhållna investeringsvaror, där i vissa fall produktstorleken i sig ger upphov till stordrift, uppvisar sålunda genomsnittligt höga koncentrationstal. Skillnaden i koncentrationsgrad mellan

Summa

52 45 19 69 177 57 23

(mdr kr)

9,7 2,7 2,5 5,8 16,6

3,7 3,0

konsument- och producentvaror är mycket markerad. På producentvarusidan ligger drygt hälften av produktionen inom enföretags- och fåtalsdominerade varugrupper, medan motsvarande andel för konsumentvarorna är endast ca en femtedel. De klart lägsta koncentrationstalen noteras beträffande sällanköpsvaror, där dessutom importen ofta är mycket hög. Även för dagligvaror framstår säljarkoncentrationen här som låg, men en mycket stor del faller inom områden med prisreglering (jfr. avsnitt E). Den stora andelen konsumentkapitalvaror i kategorin enföretagsdominans/hög import utgöres främst av personbilar. Bland producentvarorna uppvisar byggnadsvarorna den lägsta koncentrationsgraden, till vilket främst bidrar varor från träförädlingsindustrin samt vissa stommaterial (t. ex. tegel). Det bör emellertid framhållas, att de höga transportkostnaderna på detta område ofta medför en väsentligt högre säljarkoncentration på lokala eller regionala marknader. De klart högsta koncentrationstalen noteras för de stora, ej lagerhållna investeringsvarorna, där koncentrationsgraden i allmänhet är mycket hög även på köparsidan. Slutligen skall undersökas, om några sam-

Tabell 3:14. Säljarkoncentration i varugrupper, fördelade efter exportandel. Enföretags dominerade

D:o i prod. import > 30%

Fåtals dominerade

D:oi prod. import > 30 %

Lågkoncentrerade

Summa

31 17 21

6 7 12

75 51 33

13 16 18

88 33 21

217 124 105

11 8 13

1 5 13

23 36 32

3 13 10

62 38 32

(mdr kr) 20,6 9,3 14,0

69 11

25 5

159 29

47 7

142 47

442 100

Antal varugrupper med exportandel:

<io%

10—30 % >30% Andel i % av avsaluvärdet för varugrupper med exportandel:

<io%

10—30 % >30% Totalt: antal varugrupper andel av avsaluvärdet (%)

band kan utläsas mellan graden av exportinriktning i olika varugrupper och säljarkoncentrationen. I tabell 3: 14 har varorna indelats i tre klasser utifrån exportandelens storlek och därefter fördelats efter förekomsten av dominans i produktion och försäljning. Här kan för det första konstateras, att enföretags- och fåtalsdominans i produktionen är väsentligt vanligare i exportintensiva än i exportsvaga branscher. Endast en tredjedel av avsaluproduktionen i grupper med exportandel över 30 % faller inom kategorin låg produktionskoncentration, medan motsvarande andel för grupper med exportandel under 10 % är nära två tredjedelar. Bland grupper med hög produktionskoncentration återfinns bl. a. flertalet stora exportprodukter i metall- och verkstadsindustrierna, medan många hemmamarknadsbranscher är lågkoncentrerade på såväl anläggnings- som företagsnivå. När det gäller koncentration på marknaden (med hänsyn tagen till importkonkurrensen) är sambandet exportandel koncentrationsgrad betydligt svagare. Visserligen går skillnaderna i stort mellan exportintensiva och exportsvaga grupper i samma riktning som för produktionsstrukturen, men utslagen är väsentligt mindre. Orsaken är, att en positiv korrelation föreligger mellan export- och importandelar. De exportsvaga varugrupperna inom exempelvis livsmedels-

och byggnadsmaterialindustri har i allmänhet låga andelar även på importsidan; transportkostnader och institutionella handelshinder tenderar att begränsa varuströmmarna i båda riktningarna. Å andra sidan uppvisar många varugrupper, främst i metalloch verkstadssektorerna höga andelar på både export- och importsidan. Det positiva sambandet mellan export och import innebär, att många exportintensiva varuområden med högkoncentrerad produktion på grund av importens storlek inte kan karaktiseras som enföretags- eller fåtalsdominerade, sett från marknadssynpunkt.

D. Jämförelser

med andra

länder

Möjligheterna att på ett meningsfullt sätt jämföra de uppmätta koncentrationstalen med utländska data är av flera skäl starkt begränsade. De utländska uppgifter, som finns tillgängliga, avser genomgående marknader (t. ex. den amerikanska), som är mångdubbelt större än den svenska. Detta innebär dels att vid exempelvis odelbarheter i produktionsskalan hemmamarknaden »ger utrymme för» ett större antal produktionsenheter, dels att dessa i många fall knappast alls konkurrerar med varandra, om de ligger i olika delar av landet. Problemet med regional säljarkoncentration som i Sverige uppkommer endast för ett

mindre antal produkter - kan i U.S.A. tänkas ha aktualitet för koncentrationsmätningen i flertalet varugrupper. Importkonkurrensens betydelse för säljarkoncentration och konkurrensbetingelser är exempelvis i U.S.A. försumbar på många varuområden och har inte beaktats i de beräkningar, som gjorts av koncentrationsgraden inom industrin. I en strukturbeskrivning för Sverige är det däremot helt nödvändigt att ta med konkurrensen från utlandet i bilden. Denna skillnad är ytterligare ett skäl till att säljarkoncentrationens styrka i de två länderna inte direkt kan jämföras. De jämförelser, som görs i det följande, avser enbart rangordningen mellan olika branscher eller varugrupper med avseende på produktionskoncentration. Frågan är således, om de branscher som har relativt sett hög koncentrationsgrad i Sverige också hör till de mer koncentrerade i andra länder. En sådan jämförelse ger möjlighet att belysa problemet, huruvida tekniska och marknadsmässiga faktorer, som är gemensamma för olika länder, har avgörande betydelse för strukturen i olika delar av industrin. 1 Jämförelser har gjorts med endast två länder, nämligen Västtyskland och U.S.A. Det tyska materialet avser bransch- och sektorkoncentration räknad i saluvärde år 1960, och har hämtats från den koncentrationsutredning som publicerades år 1964.2 Det amerikanska materialet återfinns i den undersökning, avseende förhållandena år 1958, som gjorts för senatens kommitté för »antitrust-frågor». 3 Här kan endast beräkningarna på varugruppsnivå jämföras med svenska data. I den västtyska utredningens totalredovisning används bolaget eller firman som företagsbegrepp, varför givetvis en jämförelse med det koncernbaserade svenska materialet är meningslös, när det gäller koncentrationstalens nivå. Däremot bör siffrorna ge en användbar bild av relationerna mellan olika sektorer i fråga om produktionskoncentration. Andelar av omsättningen för de tio största företagen har i den tyska utredningen

Tabell 3:15. Andelar i procent av omsättningen (Västtyskland) resp. förädlingsvärdet (Sverige) för de största företagen i olika sektorer och branscher.

Sektor eller bransch

Västtyskland Sverige 10 största 4 största

Varvsindustri 78 Annan transportmedelsindustri 62 Metallverk (exkl. järnverk) 61 Elektroteknisk industri 57 Järnverk 56 Massa- och pappersindustri 40 Gruvindustri 36 Glasindustri 36 Kemisk och kemisk-teknisk industri 33 27 Instrumentfabriker Mekaniska verkstäder 19 Jord- och stenindustri 16 (exkl. glas-) Pappersvaruindustri 15 Livsmedelsindustri 14 Grafisk industri 12 Sågverk och hyvlerier 9 Metallmanufaktur 8 Textilindustri 8 Konfektionsindustri 8 Träförädlingsindustri 7

70 70 98 69 52 40 87 47 53 42 26 28 46 25 27 18 16 23 14 11

presenterats för 30 industrigrupper. Av dessa är 20 i stort jämförbara med grupper i den svenska nomenklaturen (de flesta på sektornivå). I nedanstående tabell har andelarna för de tio största företagen i Västtyskland ställts mot andelar av förädlingsvärdet för de fyra största svenska företagen. Sektorerna har ordnats efter de västtyska koncentrationstalen. Det kan konstateras, att en mycket hög grad av överensstämmelse föreligger i ordningsföljden mellan olika sektorer med avseende på koncentrationsgrad. Rangkorrelationen mellan de två serierna ligger över + 0,9. Mer betydande avvikelser föreligger 1 Denna fråga har bl. a. diskuterats av Sargant Florence i The Logic of British and American Industry. 2 Bericht iiber das Ergebnis einer Untersuchung der Konzentration in der Wirtschaft; (Deutscher Bundestag) Frankfurt am Main 1964. 3 Concentration Ratios in Manufacturing Industry 1958; Report prepared by the Bureau of the Census for the Subcommittee on Antitrust and Monopoly; Washington 1962.

endast beträffande fyra grupper. Gruvindustrin och gruppen metallverk (exkl. järnverk) är i Sverige jämförelsevis högkoncentrerade. Å andra sidan är koncentrationsgraden i Sverige relativt sett låg i två av de stora exportsektorerna, nämligen järnverk samt massa- och pappersindustri. Ordningsföljden i övrigt mellan olika sektorer är nästan identiskt lika, dock troligen med en väsentligt lägre genomsnittlig koncentrationsgrad på den större, västtyska marknaden. En jämförelse beträffande produktionskoncentrationen på varugruppsnivå har gjorts med 1958 års data för den amerikanska industrin. Jämförbara uppgifter har kunnat erhållas för 168 av de 450 varugrupper, som studerats i avsnitt C. I nedanstående tabell har varugrupperna fördelats på industrisektorer. För varje sektor anges genomsnittet per varugrupp av de åtta största amerikanska resp. de fyra största svenska företagens produktionsandelar. De amerikanska uppgifterna avser genomgående saluvärdets fördelning, medan för Sverige beräkningarna i allmänhet avser kvantitetsandelar. Slutligen anges i tabellen rangkorrelationen inom varje sektor mellan olika varugruppers koncentrationsgrad på de angivna nivåerna. Här liksom i jämförelsen med den tyska undersökningen framstår överensstämmelsen i ordningsföljd mellan olika sektorer som nästan fullständig. Rangkorrelationen på sektornivå med avseende på de använda koncentrationsmåtten är + 0,92. Man kan alltså dra slutsatsen, att det i huvudsak är samma sektorer av industrin som är högst koncentrerade i alla tre länderna. Också beträffande ordningsföljden mellan olika varugrupper inom samma sektor föreligger i allmänhet ett klart positivt samband mellan U.S.A. och Sverige. I 12 av de 16 sektorerna ligger rangkorrelationerna mellan -f 0,5 och -f- 0,9 (se högra kolumnen i tabellen).1 Överensstämmelsen i produktionsstruktur kan därför sägas gälla inte endast på sektornivå utan i de flesta fall också på varugruppsnivå. Det kan således konstateras, att de industrisektorer och varuområden, där produk76

tionskoncentrationen i Sverige är hög, också i de andra studerade länderna i regel hör till de mest koncentrerade. Denna slutsats överensstämmer med de resultat, som erhållits i tidigare jämförelser mellan olika länder. Slutsatsen måste bli, att strukturen i olika branscher i stor utsträckning bestäms av faktorer - t. ex. stordriftsfördelar i produktionen eller marknadsmässiga fördelar för stora företag - som är gemensamma för de olika länderna. När det gäller säljarkoncentrationens genomsnittliga nivå inom industrin, kan inga direkta jämförelser göras med de andra länderna. Det är dock uppenbart att produktionskoncentrationen på nästan alla varuområden är högre i Sverige än i U.S.A. och Västtyskland. En översiktlig jämförelse på sektornivå med västtyska koncentrationsdata har gjorts redan i inledningskapitlet (kapitel 1: B), där också sambanden mellan den nationella marknadens storlek och företagsstrukturen diskuterats.

E. Kartellernas

produktionsandelar

Kartläggningen av enföretags- och fåtalsdominans i föregående avsnitt ger i vissa fall en ofullständig bild av den beslutskoncentration som föreligger beträffande prissättning och säljarbeteende i övrigt. Genom existensen av överenskommelser mellan företagen om minimiprissättning, kvotering etc. kan en del ekonomiska beslut vara koncentrerade till väsentligt färre enheter än vad som anges av antalet företag på resp. marknad. Eftersom medlemskap i en kartellorganisation binder företagets handlande och därmed eliminerar berörda typer av konkurrens mellan medlemmarna för en kortare 1 Den kemiska industrin avviker påtagligt från övriga sektorer, dels genom en synnerligen hög genomsnittlig koncentrationsgrad i Sverige, dels genom att rangkorrelationen inom sektorn är negativ. Orsaken torde vara, att den svenska industrin här befinner sig i ett tidigt uppbyggnadsstadium med jämförelsevis liten produktion och speciell produktionsinriktning, vilket medför att den i strukturavseende knappast är jämförbar med den väsentligt mer utbyggda kemiska industrin i U.S.A.

Tabell 3:16. Produktionskoncentration i varugrupper med fördelning på sektorer: Förenta Staterna 1958, Sverige 1963.

Sektor

Antal varugrupper

Genomsnittlig andel i % U.S.A.: 8 Sverige: 4 störstas störstas andel andel

Rangkorrelation inom sektorn

2. Metallverk 3. Metallmanufaktur 4. Transportmedelsindustri 5. Mekaniska verkstäder m. m. 6. Elektroteknisk industri 7. Jord- och stenindustri 8—9. Träindustri 10. Massa- och pappersindustri 11. Grafisk industri 12. Livsmedelsindustri 13. Dryckesvaru- o. tobaksind. 14. Textilindustri 15. Sömnadsindustri 16. Läderindustri etc. 17. Kemisk industri 18. Kemisk-teknisk industri

14 10 11 28 10 10 7 9 5 20 5 7 6 8 8 10

78 51 81 69 72 57 25 69 24 48 61 48 25 61 69 57

89 70 92 83 92 73 37 76 47 64 86 65 53 70 97 77

+ 0,64 + 0,12 + 0,67 + 0,76 + 0,52 + 0,59 + 0,68 + 0,33 + 0,10 + 0,70 + 0,90 + 0,79 + 0,60 + 0,67 — 0,17 + 0,61

75 Totalt

eller längre tidsperiod, kan existensen av karteller betraktas som ett inslag i marknadsstrukturen. Avsikten med detta avsnitt är att komplettera de strukturdata, som tidigare redovisats, med en kartläggning av viktigare kartellöverenskommelser inom industrin år 1963. Däremot förs här inga resonemang beträffande avtalens inverkan på prisbildningen. En kortfattad diskussion av kartellavtals orsaker och tänkbara verkningar förs i kapitlet rörande företagens marknadsbeteende (kapitel 5, avsnitt E). Vissa viktigare kartellöverenskommelser diskuteras dessutom mer ingående i branschkapitlen. Pris- och kartellnämnden gjorde år 1964 en sammanställning av då existerande kartellavtal. 1 Utifrån denna sammanställning har för utredningens räkning en fördelning gjorts av industrikartellerna på varugrupper enligt det schema, som redovisats i föregående avsnitt. Det bör understrykas, att kartellregistreringen bygger på ett anmaningsförfarande och att företagen inte är skyldiga att utan anmaning anmäla ingångna avtal. Registreringen täcker därför troligen inte alla existerande överenskommelser men torde i fråga om viktigare bindande avtal vara tämligen fullständig.

I det följande berörs endast sådant samarbete, som i något avseende har bindande karaktär. Renodlat riktprissamarbete och andra typer av rekommendationer har således inte medtagits, och dessutom har avtal, som berör enbart exportförsäljning utelämnats. På de varuområden, som faller utanför utredningens varugruppering, saknas kartellöverenskommelser nästan helt. Andelar av produktionen i resp. varugrupper år 1963 har med hjälp av industristatistikens primäruppgifter beräknats för 69 karteller. Avtalen kan indelas i följande fyra huvudkategorier: gemensamma försäljningsbolag (F) 23 avtal avtal om kvotering, områdesindelning, produktions- eller kapacitetsbegränsning (K) 8 avtal prissättningsavtal (P) 27 avtal avtal rörande rabatter eller leveransvillkor 2 (L) 11 avtal Förändringarna i kartellbeståndet efter 1963 synes ha varit tämligen fåtaliga. Vikti1 Pris- och kartellfrågor 2

1964: 8—9. Överenskommelser, som innefattar bindning av både priser och övriga försäljningsvillkor räknas till kategorin (P).

Tabell 3:17. Kartellbeståndet i olika industrisektorer.

Inc lustrisektor 2. Järn- och stålverk samt andra metallverk 3. Järn-, stål- och annan metallmanufaktur 5. Mekaniska verkstäder samt instrument- och urfabriker 7. Jord- och stenindustri 9. Träförädlingsindustri 10. Massa- och pappersindustri 12. Livsmedelsindustri 13. Dryckesvaru- och tobaksindustri 14. Textilindustri 15. Konfektions- och annan sömnadsindustri 17. Rent kemisk industri 18. Kemisk-teknisk industri Samtliga 18 sektorer

Antal karteller

Antal kartellbundna varugrupper

Kartellbundna varugruppers andel av medräknat saluvärde

Kartellandel i %. Vägt genomsnitt för kartellbundna varugrupper

3 11 3 13 12 1 3

3 10 3 19 16 5 4

5 44 29 39 64 62 18

55 68 24 77 74 75 93 1

1 1 2

5 2 1

28 8 3

100 100

1 Då en av kartellerna (Svenska Yllefabrikanters Försäljningsförening) endast avser en mindre del av medlemmarnas försäljning i berörda varugrupper, utgör det angivna procenttalet en kraftig överskattning av den kartellbundna andelen. Räknad utifrån faktisk försäljning torde denna i genomsnitt för de fyra grupperna utgöra knappt 50 %. 2 Avtalet omfattade endast en mindre del av medlemmarnas försäljning och har numera upphört. gare ändringar anges i anslutning till den senare redovisningen utifrån varugrupper. Avtalen har i tabell 3: 17 fördelats på industrisektorer. För varje sektor anges, hur stor del av sektorns (i utredningen medräknade) saluvärde, som faller på varugrupper, där kartellsamarbete föreligger. För dessa »kartellbundna» varugrupper har dessutom beräknats, hur stor del av produktionen, som faller på kartellmedlemmarna. Denna kartellandel anges i tabellen som ett med avsaluvärdet vägt genomsnitt för varje industrisektor. Produkten av de två andelarna ger ett ungefärligt mått på den kartellbundna andelen av sektorns produktion. Av hela industriproduktionen faller sålunda omkring en fjärdedel inom varugrupper, där kartellsamarbete föreligger, och inemot en femtedel på resp. kartellmedlemmar. 1 I fem av sektorerna härrör mer än 25 % av produktionen från kartellmedlemmar. Dessa sektorer är metallverk, jordoch stenindustri, massa- och pappersindustri, livsmedelsindustri samt dryckesvaru-

och tobaksindustri. 2 I sex industrisektorer saknas helt registrerade avtal av här aktuell typ. Kartellernas ställning på berörda varuområden är ofta mycket stark. I två tredjedelar av fallen svarar sålunda kartellmedlemmarna för 70 % eller mer av den inhemska produktionen i resp. varugrupp, och höga importandelar är sällsynta. Varugrupper med flera karteller är mycket ovanliga - bortsett från rena kompletteringsavtal - varför kombinationen hög kartellandel - låg importandel närmast kan likställas med enföretagsdominans i vad gäller implikationer för konkurrenssituationen. Undantag får här göras för de svagare bindningarna i kategori L ovan, där företagens marknadsbeteende till största delen bestäms individuellt. Dessa avtal kom1 Det rör sig här om tämligen grova uppskattningar, då dels vissa varugrupper faller utanför redovisningen, dels beräkningarna gjorts utifrån enbart avsaluproduktionens värde. 2 I det sistnämnda fallet rör det sig emellertid om en överenskommelse (inom bryggeribranschen) av tämligen begränsad räckvidd.

mer inte att inräknas i den senare redovisningen av kartelldominans. I den mer detaljerade presentation av kartellbeståndet, som ges i tabell IV (tabellbilagan), har avtalen klassificerats utifrån det tidigare uppställda schemat (jmf. s. 53). Avtal av regional karaktär har dessutom markerats med R. Förutom avtalets namn (alternativt medlemsföretagen) och typ anges kartellmedlemmarnas sammanlagda andel av produktionen i den aktuella varugruppen. I vissa fall, där skillnader föreligger mellan kartellens och utredningens varugruppsavgränsning, får andelarna ses som mer eller mindre grova uppskattningar, av faktiska kartellandelar. 1 Direkt mätbara avvikelser av denna typ föreligger i tre grupper. Kartellsamarbetet omfattar här ett mindre område än den varugrupp, för vilken koncentrationstal och kartellmedlemmarnas andel beräknats, nämligen (andel av hela varugruppens produktion): 0323 bergborrar 96 % 0707 varor av monument- och byggnadssten 22 % 1022 kraftliner o. dyl. 81 % Avvikelserna torde medföra viss underskattning av kartellens andel inom enbart det avtalsbunda produktområdet. De 89 varugrupper, som berörs av kartellsamarbete i fabrikantledet, kan indelas i tre kategorier: I. 52 grupper, där kartellen representerar en dominerande andel av produktionen (här liksom tidigare har gränsen satts vid 70 % ) , och där importens andel av tillförseln understiger 30 %. Konkurrensbetingelserna på dessa marknader har genom kartellsamarbetet fått betydande monopolinslag. I 14 av grupperna är dock kartellbestämmelserna av så begränsad räckvidd, att begreppet kartelldominans inte kan tilllämpas. II. 8 grupper, där samarbetet är regionalt eller omfattar endast ett begränsat sortiment inom varugruppen. Regionala överenskommelser förekommer enbart beträffande produkter, där transportkostna-

derna är höga i förhållande till övriga kostnader, och där kartellen följaktligen kan uppnå en delvis skyddad ställning inom sitt område. Liknande partiella monopolsituationer kan uppkomma, när samarbetet omfattar en del av en varugrupp och substituerbarheten gentemot andra varor inom gruppen är begränsad. III. 29 grupper, där säljare utanför kartellen svarar för en stor del av utbudet på den svenska marknaden. 2 I många sådana fall uppvisar marknaden starka oligopolinslag, då kartellen konkurrerar med en eller ett fåtal stora företag (alternativt importörer). Kartellsamarbetet medför således i en del fall hög monopolgrad för hela den svenska marknaden eller delar av denna, i andra fall en höjning av oligopolgraden på marknaden. Flertalet »monopolistiska» kartellmarknader i kategorin I ovan har tidigare (med avseende på de största företagens ställning) karakteriserats som fåtalsdominerande. 3 Samarbetet kan här sägas medföra, att en oligopolistisk konkurrenssituation i viktiga avseenden och för en viss period övergår till att bli monopolistisk. En viktig förutsättning för uppkomsten av dominerande kartellorganisationer synes vara, att det totala antalet säljare på marknaden är litet. I de 38 aktuella grupperna är det genomsnittliga antalet tillverkare endast 11, att jämföras med 48 för samtliga varugrupper. Kartellsamarbete är vidare särskilt vanligt på varuområden, där importkonkurrensen är svag. I två tredjedelar av de kartelldominerade varugrupperna är importandelen 3 % eller mindre 1

Karteller, som omfattar endast en liten del (L 20 %) av resp. varuområde, har utelämnats i redovisningen. Detsamma gäller beträffande vissa regionala avtal (t. ex, på snickeri- och betongvaruområdena), där den avtalsbundna försäljningen utgör några få procent av den totala inom landet. 2 19 grupper, där kartellens andel av produktionen understiger 70 %, samt 4 grupper med importandelar över 30 %. 3 Tre av grupperna har dock redan på företagsnivå karakteriserats som enföretagsdominerade, medan 18 där uppvisar måttlig eller låg oligopolgrad. 79

av samtliga studerade varugrupper uppvisar knappt 40 % så låga importandelar. Båda dessa förutsättningar förefaller naturliga med hänsyn till möjligheterna att upprätthålla ett effektivt samarbete och styra prisbildningen på marknaden. Som tidigare konstaterats, varierar omfattningen av kartellsamarbete starkt mellan olika sektorer av industrin. Inom sektorn metallverk är kartellsamarbetet omfattande och helt koncentrerat till järn- och stålområdet. Det senare förklaras av att övriga varuområden i regel är enföretagsdominerade redan på företagsnivå. Den höga frekvensen av kartellsamarbete på järnområdet torde bero på dels att säljarna är få, dels att marknaderna är relativt homogena, vilket medför ett starkt beroende mellan företagen och dessutom gör kartellsamarbetet lättadministrerat. Stålkartellerna är i samtliga fall prisavtal. Skilda avtal föreligger beträffande handelsjärn och kvalitetsstål. Då kvaliteterna i allmänhet inte kunnat särskiljas i våra mätningar, kan de angivna andelarna endast delvis avspegla kartellernas position på det »egna» varuområdet. Främst beroende på olikheter beträffande importkonkurrensens styrka är kartellernas marknadsposition starkare på kvalitetsstål- än på handelsjärnsidan. En mer ingående diskussion av kartellsamarbete och konkurrensförhållanden i stålindustrin förs i kapitel 7 A nedan, där även förändringarna i avtalsbeståndet efter 1963 redovisas. Kartellsamarbete förekommer även i ma-' nufakturledet, men i betydligt mindre omfattning. Också här är prisavtal den dominerande samarbetsformen. I verkstadsindustrin (sektorerna 4-6) är karteller synnerligen ovanliga. De tre avtal, som medtagits i redovisningen representerar relativt svaga former av kartellsamarbete 1 (rörande bonussystem och leveransvillkor) och ligger produktmässigt nära manufakturledet. På grund av den utpräglade heterogeniteten hos verkstadsindustrins varugrupper, torde svårigheterna att genomföra ett effektivt kartellsamarbete

vara mycket stora. Produktskillnaderna minskar dessutom det inbördes beroendet mellan företagen och ger varje säljare viss handlingsfrihet, vilket minskar »behovet» av konkurrensbegränsande överenskommelser. Inom jord- och stenindustrin är kartellsamarbete - speciellt i form av gemensamma försäljningsorgan - mycket vanligt.- Som tidigare konstaterats framstår många marknader inom denna sektor som starkt oligopolistiska, inte minst beroende på importkonkurrensens obetydliga omfattning. Genom kartellsamarbetet får en del av dessa fåföretagsmarknader klart monopolistisk karaktär. Här liksom i övriga sektorer med många karteller gäller samarbetet i regel homogena varuområden med få säljare. En för jord- och stenindustrin speciell företeelse är däremot de regionala kartellavtalen. Kartellerna svarar här för små andelar av tillverkningen i hela landet medan däremot andelarna i berörda regioner ligger mellan 40 och 60 %. På grund av de höga transportkostnaderna kan kartellerna inom mindre geografiska områden ha starkt monopolistisk position (jmf- diskussionen om tegelindustrin i kapitel 8 A). I sektorn sågverk och hyvlerier är antalet tillverkare mycket stort och inga karteller förekommer. 3 De tre kartellerna inom 1 Ett prisavtal har dock tillkommit efter 1963, nämligen beträffande elektriska spisar och ugnar (varugrupp 0609), där kartellens andel utgör 98 % och importen är obetydlig. Dessutom har AGA och Philips inlett försäljningssamarbete beträffande radio- och TV-apparater. 2 Ett av försäljningsbolagen (Cementa) har numera förlorat sin funktion som kartell, då de två medlemmarna 1966 sammanslogs till en koncern. 3 De bestämmelser beträffande bl. a. områdesuppdelning, som föreligger inom skogsägarrörelsen, har inte medtagits, då de inte intagits i kartellregistret år 1963. Skogsägarföreningarnas sammanlagda andelar i berörda industriella varugrupper är tämligen små, vilket framgår av följande sammanställning, som omfattar de produkter i sektorerna sågverk och hyvlerier, träförädlingsindustri samt massa- och pappersindustri, där SSR-medlemmarnas andel överstiger 10 % (produktionsandelar i procent): 0903 Spånskivor m. m. 47 0905 Monteringsf. hus 12 1001 Sulfitlut 11 1003 Halvkemisk massa 36

1005 1008 1012 1019 1021 1024 1025 1036

Blekt sulfatcellulosa » sulfitcellulosa Träfritt tryckpapper Papper f. wellpapptill v. Testboard Smörpapper Solidpapp Påsar av papper

13 11 26 19 29 12 34 33

träförädlingsindustrin kan betecknas som relativt svaga konkurrensbegränsningar, antingen på grund av bestämmelsernas utformning (kart.reg. nr. 1925) eller därför att stora delar av utbudet faller på utomstående säljare. Massa- och pappersindustrin är med avseende på antalet avtal den mest kartelliserade av industrisektorerna. Karteller förekommer i hälften av varugrupperna, de flesta på pappersområdet, där samtliga kvaliteter utom finpapper och journalpapper är representerade. Även på finpappersområdet finns kartellorganisationer (finpapperskonventionen och TH-konventionen), vilka dock de senaste tio åren inte fattat beslut i prisfrågor. Dessutom fanns här fram till hösten 1967 ett gemensamt försäljningsbolag, Finbruken AB, som emellertid inte blivit registrerat som kartell. Medlemmar var Klippan och Grycksbo, vilka 1963 tillsammans svarade för 30-45 % av produktionen i de aktuella varugrupperna (skrivpapper och träfritt tryckpapper). De inhemska kartellerna på pappersområdet är kombinerade med avtal om hemmamarknadsskydd mellan de nordiska länderna. Samarbete mellan tillverkare i Finland, Norge och Sverige föreligger också beträffande exportförsäljningen, bl. a. i form av temporära produktionsbegränsningar.! Det registrerade kartellsamarbetet i livsmedelsindustrin domineras av de bestämmelser om främst områdesuppdelning, som föreligger inom Slakteri- och Mejeriförbunden. Mejeriföreningarna har genom detta samarbete fått en närmast fullständig monopolposition inom sina respektive regioner. På slakterisidan föreligger däremot konkurrens från konsumentkooperationen, men marknaderna uppvisar trots detta hög monopolgrad. Längre fram i förädlings-

kedjan, t. ex. i charkuteribranschen, är producentkooperationens andelar lägre, och marknaderna karakteriseras av fåtalskonkurrens. 2 Vid sidan av samarbetet inom jordbrukskooperationen utgörs kartellerna på livsmedelsområdet av dels ett gemensamt försäljningsbolag (Margarinbolaget) dels de avtal om förmalningsbegränsning i kvarnindustrin, som ingicks under senare hälften av 1950-talet. I det sistnämnda samarbetet deltar alla stora och medelstora kvarnföretag utom KF. Inom sektorn dryckesvaru- och tobaksindustri har ett avtal omfattande större delen av bryggeribranschen medtagits. Avtalet innehåller emellertid endast vissa bestämmelser rörande förbud mot prisdifferentiering, och kan inte betraktas som en mer betydande konkurrensbegränsning. Starkare konkurrensbegränsningar såsom områdesuppdelning och kvotering föreligger inom några mycket små regioner, men då dessa berör endast någon procent av hela försäljningen i landet, har de inte medtagits Den enda mer betydande konkurrensbegränsningen i textilindustrin är prisavtalet beträffande maskinfilt. Det gemensamma försäljningsbolaget för beklädnadsvävnader (Svenska Yllefabrikanters Försäljningsförening) avser endast den del av medlemmarnas försäljning, som sker genom anbud till statliga och kommunala inköpsorgan o. dyl. köpare. Endast ca 5 % av företagens försäljning berörs. På konfektionsområdet torde numera inget kartellsamarbete förekomma. Försäljnings AB Herrkonfektion, som medtagits i förteckningen ovan, bildades främst som ett förhandlingsorgan gentemot de inköpsbolag, som tidigare bildats inom detaljhandeln. Dess verksamhet har numera upphört. Frånvaron av starka kartellorganisationer på textil- och konfektionsområdet får del1 Konkurrenssituationen i pappersindustrin behandlas mer detaljerat i kapitel 7 B. 2 Då producentkooperationen på livsmedelsområdet kommer att behandlas i en särskild bilaga till utredningen, kommer det värdemässigt mycket omfattande samarbetet i denna sektor här inte att beröras mer ingående.

vis ses som en följd av den produktdifferentiering och variation över tiden, som eftersträvas inom detta delvis modebetonade konsumentvaruområde. Dessutom torde den starka importkonkurrensen medföra, att kartellbestämmelser om t. ex. prissättningen inte kan bli effektiva. Inom kemisk- och kemisk-teknisk industri berörs en mycket liten del av produktionen av kartellöverenskommelser. De tre kartellerna avser samtliga homogena varugrupper med få säljare och omfattar hela den svenska produktionen på resp. områden. Sammanfattningsvis kan konstateras, att kartellsamarbete - och framförallt dominerande kartellorganisationer - företrädesvis återfinns i varugrupper med följande egenskaper: a. hög homogenitetsgrad inom varugruppen, b. svag importkonkurrens, c. få tillverkare inom landet. I sistnämnda avseende utgör avtalen inom livsmedelsområdet ett markant undantag, vilket dock förklaras av producentkooperationens speciella karaktär och anknytningen till det statliga regleringssystemet på området. Även för regionala avtal är de nämnda egenskaperna typiska, varvid dock den aktuella regionen får ersätta hela landet som enhet. De data rörande enföretags- och fåtalsdominans, som angivits i föregående avsnitt, kan nu kompletteras med avseende på förekomsten av dominerande kartellorganisationer. I nedanstående sammanställning har dominans (hög monopol- eller oligopolgrad) definierats på samma sätt som tidigare. Endast de starkare formerna av konkurrensbegränsning på säljarsidan, nämligen gemensamma försäljningsbolag, avtal om kvotering eller områdesuppdelning samt bindande prisavtal, har medtagits. Beträffande samarbete av mer begränsad innebörd hänvisas till den tidigare redovisnigen samt till SPK:s sammanställningar. 1 De starkast koncentrerade marknaderna kan indelas på följande sätt: Av de 446 studerade varugrupperna upp-

82 Dessa gruppers andel av medräkAntal nat avvaru- saluprogrup- duktionsper värde (%) A. Hög monopolgrad på företagsnivå Största företagets andel av produktionen minst 70 %. Importandel högst 30 %

11 B. Hög monopolgrad på kartellnivå. Kartellens andel av produktionen minst 70 %. Importandel högst 30 %. A ej uppfyllt

14 C. Hög oligopolgrad på företagsnivå Fyra största företagens andel av produktionen minst 70 % eller åtta störstas andel minst 90 %. Importandel högst 30 %. A—B ej uppfyllda 139 Summa A—C 245

25 50

visar sålunda en fjärdedel starka monopolinslag, antingen bestämda av enbart det största företagets ställning eller på grund av kartellsamarbete. Ytterligare drygt en fjärdedel av marknaderna kan utifrån företagsstrukturen betecknas som starkt oligopolistiska. Också i ett 70-tal av de varugrupper, som inte uppfyller de aktuella dominanskriterierna, är den inhemska produktionen starkt koncentrerad, men höga importandelar medför att oligopolgraden kan betraktas som låg. Valet av dominanskriterier är givetvis i hög grad godtyckligt. Avslutningsvis skall därför anges, hur fördelningen påverkas vid två slag av förändringar i klassificeringen: Den här tillämpade definitionen av fåtalsdominans i produktionen kan betecknas som tämligen snäv, bl. a. jämfört med vissa utländska koncentrationsstudier. Om begreppet utsträcks till att omfatta alla varugrupper, där de åtta största tillverkarna 1

Pris- och kartellfrågor 1964: 8—9.

svarar för minst 70 % av produktionen, stiger den andel av avsaluproduktionen som täcks av de tre högkoncentrerade strukturtyperna från 50 till ca 60 %. Här bör också framhållas, att inslag av fåtalskonkurrens kan föreligga inom delar av de »lågkoncentrerade» varugrupperna, t. ex. i olika kvalitets- och prisklasser eller på regionala delmarknader. När det gäller produktionskoncentrationen inom landet, är det därför mycket troligt, att omfattningen av dominans underskattats i ovanstående redovisning. Denna underskattning är mycket tydlig i en del av de intensivstuderade branscherna (se kapitlen 6-8). I fråga om marknadsdominans och speciellt behandlingen av importen är situationen mer komplicerad. Det kan tänkas, att villkoren för dominans här i vissa avseenden är för svaga. Det är sålunda möjligt att importen på grund av sin karaktär av delvis potentiell konkurrensfaktor bör tillmätas större vikt även vid tämligen små faktiska importandelar. Om som villkor för dominans krävs en importandel om högst 10 % (i stället för 30 % ) , sjunker andelen för enföretags-, kartell- och fåtalsdominans från 50 till ca 35 % av avsaluproduktionen. Det bör å andra sidan framhållas, att marknaden kan vara oligopolistisk även vid höga importandelar, om antalet utländska säljare (eller importörer) är litet. Koncentrationen förstärks ytterligare, om svenska tillverkare även kontrollerar importen eller slutit avtal med de utländska säljarna. Omfattningen av säljarkoncentration på importsidan har inte kunnat kartläggas i denna utredning. Även med hänsyn till här nämnda felkällor torde det kunna konstateras, att en mycket stor del (troligen mer än hälften) av de svenska marknaderna för industriprodukter utmärks av monopolistisk eller starkt oligopolistisk marknadsstruktur. På många andra marknader utgör en stark importkonkurrens det avgörande hindret för uppkomsten av monopol- eller oligopolsitua tioner. Konkurrensläget och marknadens funktionssätt påverkas, förutom av säljarkon-

centrationen, också av olika egenskaper hos resp. produkter (t. ex. substituerbarhet inom och mellan varugrupper). Betydelsen av sådana faktorer behandlas närmare i branschstudierna.

Tabellbilaga till kapitel 3

Teknisk kommentar till koncentrationsmätningarna

uteslöts givetvis) arbetsställen lokaliserades med hjälp av industristatistikens alfabetiska register och påfördes ett tresiffrigt identifiUppräkning av industristatistiken till kon- kationsnummer för att möjliggöra aggregecern- och firmanivå utfördes på följande rade mätningar. På samma sätt gjordes också sätt. Till industristatistiken rapporterade ca med arbetsställen tillhörande statliga aktie15 000 arbetsställen med mer än 5 syssel- bolag och affärsdrivande verk och konsusatta. Dessa definieras som lokalt avskilda mentkooperationer. Arbetsställen tillhörande produktionsenheter, vid vilka, inom ramen enskilda medlemmar i Mejeriförbundet, för ett enda företag bedrivs ett enda slag Slakteriförbundet och Skogsägareföreningav verksamhet inom i regel en enda defi- arna fick också liknande identifikationsnumnierad bransch eller vissa definierade kom- mer för att vi med lätthet skulle kunna lokabinationer av verksamheter. Begreppet ar- lisera dem då deras industriella verksamhet betsställe skiljer sig sålunda från lokal enhet specialstuderas. Totalt kom ca 2 000 arbetsdäri att den lokala enheten omfattar all ställen att erhålla tresiffriga identiteter. Övverksamhet på en ort inom ett företag och riga företags arbetsställen (ca 13 000) påfrån begreppet företag däri att det senare fördes med hjälp av ett registerband RFV:s kan omfatta verksamhet på skilda lokala en- arbetsgivarenummer, som i princip identiheter och inom skilda branscher. 1 Två fab- fierar ett enda företag. En del arbetsställen rikslokaler inom en och samma kommun kunde inte identifieras av registret vilket med likartad produktion räknas i statistiken tillsammans med underlåtenheten att konsom ett arbetsställe, men avvikelser kan cernera annat än för de största företagen förekomma beroende på önskemål från upp- troligen kommer att underskatta koncentragiftslämnarna. Bedrivs inom gemensam fab- tionsgraden. Å andra sidan fås en tendens riksbyggnad två skilda verksamheter är det sin överskattning av den anledningen att i princip att betrakta som två arbetsställen. endast arbetsställen med mer än 5 sysselI praktiken görs ofta inte den uppspalt- satta ingår i industristatistiken. ningen, då problem att fördela arbetsstyrka, Branschmätningar. För var och en av energiuppgifter m. m. föreligger för rap- huvudgrupperna, undergrupperna, detaljportörerna. Utredningens storföretagsregis- grupperna framkördes med hjälp av industriter som innehåller företag eller koncerner statistikens serviceband antalet företag, anmed mer än 500 årsarbetare 1963 fram- delar av förädlingsvärdet 2 för vart och ett skrevs till 1.7. 1963 med hjälp av utred- av de tjugo största företagen samt dessutom ningens enkäter till storföretagen angående andelar för övriga företag med tresiffrigt deras industriella verksamhet Svenska Aktie1 bolag 1964-65, Sveriges Industrikalender SOS, Industri 1963, Stockholm 1965, sid. 2. 2 1964 samt SNS-registreringarna av branschFörädlingsvärde = summa saluvärde med avrationaliseringsåtgärder. Dessa 200 storföre- drag för kostnader för råvaror, halvfabrikat, emballage, bränsle, energi och lejda transporter samt tags (storföretag utan industriell verksamhet bortlämnade lönearbeten.

Tabell I. Samband mellan modifierad huvudgruppering och industristatistikens branschgruppering Industristatistikens Huvudgruppnr.

Undergruppnr.

1. Gruvindustri 2. Metallverk 3. Metallmanufaktur 4. Transportmedelsindusti 5. Mekaniska verkstäder samt instrumentoch urfabriker 6. Elektroteknisk industri 7. Jord- och stenindustri 8. Sågverk och hyvlerier 9. Träförädlingsindustri 10. Massa- och pappersindustri 11. Grafisk industri 12. Livsmedelsindustri 13. Dryckesvaru- och tobaksindustri 14. Textilindusti 15. Sömnadsindustri 16. Läder-, hår- och gummivaruindustri 17. Kemisk industri 18. Kemisk-teknisk industri

11 12 12 12

identifikationsnummer med produktion i branschen. Det erhållna materialet korrigerades därefter och sammanställdes för leverans till koncentrationsutredningen. En motsvarande mätning gjordes utifrån den modifierade huvudgrupperingen. Sambanden mellan denna nomenklatur och industristatistikens framgår av tabell A: 1. Varugruppsmätningar. Sedan varugrupperna definierats påfördes de statistiska numren sina respektive gruppnummer, så att aggregerade mätningar skulle kunna genomföras. I de på så sätt åstadkomna 452 varugrupperna framkördes därefter med hjälp av industristatistikens produktionsband antalet företag, andelar för de tjugo största producenterna samt även andelar för företag med koncernnummer på samma sätt som vid branschmätningarna. Vissa korrektioner av materialet gjordes innan resultaten presenterades utredningen. Överlämnande av data från Stat. Centralbyrån. Enligt gällande sekretessbestämmelser får uppgifter inte utlämnas till utomstående på sådant sätt, att enskilda företags förhållanden kan röjas. På grund härav har från vissa företag tillstånd inhämtats för koncentrationsutredningen att ta del av industri-

statistiska uppgifter. De aktuella företagen är för det första samtliga storföretag samt övriga företag, som 1963 var störst i någon varugrupp eller bransch. Vidare inhämtades tillstånd från samtliga företag med tillverkning i varugrupp eller bransch med totalt två eller tre företag, eftersom anonymiteten för sådana företag hotas, om det största företagets andel utlämnas (treregeln). Presentation av sammanlagda andelar för de 4, 8 och 16 största företagen innebär inga sekretessproblem, såvida inte totala antalet producenter är 5 eller 6, resp. 9 eller 10, resp. 17 eller 18. Tillstånd har ej inhämtats från berörda företag i nyss skisserade situationer; i stället utelämnas uppgifter om sammanlagda andelar i förekommande fall, då informationsförlusten härvid bedömts som ringa. Angivande av sammanlagda andelar för andra grupperingar, t. ex. »finansblock» eller karteller strider inte mot sekretessregeln, såvida inte något av de ovan nämnda problemen uppkommer.

12 12 13 14 14 15 16 17 18 19 19 20 21 21

1251—1252 1253—1257 1258, 1260 1259, 1262 1261 1451 1452—1458

1951—1962 1964—1966 2151,2153, 2152, 2154,

-2162

C o öl) 3 0 L. O l/J <M

ed O 03 :u 0 on

en CD

V£> : 0 «M

ej C 00 i-,

:0

05 CJ

:0

CO ( M

03 C <D

^ eg

iO

C/5

-o c

<

I-

rj--^-

>/-> 0 0 OS t ^ —i t~~

i n >/">

CO CO—H-^fCO —i r}- 00 T t T t

oj 00 « 03 tN GO

n n n

VD

^O SO — - O I ^ N O f l O ^ M i t M - H W

•o

CO CO TJ-

-St,

t N ( N r - i

s o oo o

</->

r-

so

o

C fe

«"M

co

1 s t~~ t - T t CO »-i

Tj-

w U \ vo w i m m oo - i r t t ^ ^ O ^ T f - < t — i — • m t ~ >n — vo • * </•> « N </i ^ " »—i r~ (S ^ m tN ~ CA 00 r f ro

cN —H SO -H (/-> 00 O Os T t T T ,-H

$6 £>

•o E

•—,

<D

C/5

« T3 C -:oS O

ed

c a. o

t i 75 . 3

•-= £

00 c

CD

e

CD "•*

tö sa

^

l-

c/5

M M C

-*-• C « u

Its C c

G

00 •a 42 r- c o

'GO

V-

VJ

C

CA S? 03

u.

S-

2 "3 5 >£

c 2

— :o3

o c <U

ca

v- 4 3 :o3 <->

43 CD <«3 _S4 CD

•S3

i-

-b 5

—i —

<N

e > 03a

^

o C/1 CD 0 . 0 42

CD

srzs « ed Q - iu g a j

-

s . O W-

.a Q . £ 8 . S i o ^ s >> s B3 5ni ^j 0Q.O

b

. S £ O.

Ii

3 S o o 3 a 8 C t i cö ,03i ' 443^O XiUCJO +-•c3c«d 5 o , o G • " 00 " o II Bj . 00 o u g OHP9< CD

C/5 CC3

^

03 O.S t o ° .

44 H CD i-, ^ c > ^ 3 03 CD •— i - QQ > « C o j " ^ • 2 ^ > •• CD " t-, c/i >

> 5 CD a o3 g

—i

h

» O u..S t i oo CD

<f 44 -.3

££

o > Q

Zi

i °o3 £ ,

H oj *3 *-> <-» ^ -w (U U U

•O 05 o . ed ,o3 on -a <u' u, c ^ 2 C "c C CD O

>-i

> ° Jj >S— «3 O S "étj "Ö3 "03

r-

o3 c

i j

c/>

a 44

3^ £> W - * o3 t i 00

S o C

J2

C

-se

ö

^ - K S t N m ^ v ) n ^ i n o o o \ 0 - H N m ^ v^OOiOOOO'OioiriOO'^-H-H—do CNcNcNtN(N(NcNtNtN<N(NtNtN(NtNtNtN

o3 — t-~ oo ir, m <N «N

« :o3 ^o r-~ oo os —< —4 _ ! ~ H ~ H (N t N C N M (N(N

v-> NO m NO o ON Tt ON CS >0 Tf

r - o m rt- ro —< >/-> <s r-> c4 f> - i c«-> r - c^ -* fN —<

—i r~ o \ t s r -

O

- * m oo oo r - NO

N O t s <*•> N O r--

l/">

CO

—< O ro (S

f N —i *—I

f i

r~in—novo-ir~o\fio\0"iO'*^i!; ^H

^H

<S

B) U 60 60 3 X3 en C

M

« v—'

o

' e '5? i 2 u,

E ^

X>

Ö

S.S

S ö

o

M

Jit E

ä> £ g I£ 5 E 1

•8 303 23 _C c N^>

C/l

r* oO.^

eö

BS

<D

;S2

x : " " A •2 h C ,BJ u

is

•

BJ

^

« S 3 S BJ BJ « uo • • o. >

> on

U

o :5

II

S

IN

u

.2 £ ä B) x :

c . >- o .3

00 > ,

•S S

5 ° -^ o

OX

E 3

its o o m °

B o °° fe BO'S * 3 en C i3 "

älg

3 3 :«J

HO O N f S r n ^ i n O — r-ooONO—< N (M r , Tf NN(N|MN(NNNN(SNNNMN(S

Emi CO

o -^ h O

•9 I

(L) • «

•a ° o X) ?

l-i

• »•—"tix)x)t;."S?/ ! M 33 .-a ic3 tE u M B! V X>

•' "g M M <5 o .. *;

..

> g

CD I-i C X)

oo°55 x : C 00 y BJ I-, o c . S

bo S3 -

^*-< >..

C 33

O H SO

S S

inoO>oOOO

Bi : B 3

^0

o

OioOO1^

c

<U 60 I N

O C/3

a u

Tt -N t~ lO «* -<t oo 0>

I N

O

(_; rtc 11

< 6u 0

O

o3

to

O O

0)

«* oo <* TT

ro —H ra

• * V D - N M r t ( N

ro ro —i NN i-~ T}as r~ oo as oo a\

I N

VO O t «

o N N T-! ^

ro

(S

r o r - a \ as rM r o r f NN \o r~

r~-HooooTtoooNo

i/o NN

" o v o r o © o o s r ^ r ~ r - 4 CSrONNiovor-NNtNro

r~ t»</o«N

"or-ravooooNroro

O

°°^C>00^£>rorO(NoorN

5 NN

CN

rtC

:0

3o

t/3

IN

ej c 60 IN

:0 00

03 U

CN 00 ON 00 ro ro oo a\

IN

** 2 to

o0 6 os

••o

IN

o3

°0{Nr-ir~vovov©vor-c>roi/o<Nrooor-©

tn12

NN

-NJ (U

p i Oj r o

<N r - ^ r CS wo CM -N c s

N N N N N N

CN N N

O r f <N >iO i/o NN so so r o CTs r o i/o uor^uo

</0 V>

SO VO NN

N N CT\ ( N

CT\

CN «•"*-«

60^

.S B •g "O

fMONrooNcMrJvooooovovorMoo

'z'GsCC-rtClst—ioOSOCOO-tt-r-iCs^^tt— ONOVONNCSICOIOVOOO O f «0 rj- NN ro i n fS cN

r~.

IN

-* a

U

IN

3 "C *2 « "2 C O o3 IN .03

X C

O

c3^i > 3 C X) <u - 3 m

«o jj ^

I ^

I*

» - o

° S to to W IN

•_: ? X N * I O X T3 u 2 »7? fc! 60 C O X • P >- ni O O - - to - . : c 03 I N " ~ I N * ; 03 03 *T3 a S3 °

• c .9 !'£ c

tO tO

u

a&3 sooo

•

C IN C :oS

^or~ooroTtuoCT\vor-ooooso i n V l W l N N N l ^ N H V O N N N rororororororororororororo

B

I I I

NT-

IN

ta

o 60:"o3

X O ä a sö' ^^ T3 i) TD O (T, IN . > ^ °o3 O oj rt 5760 g — • - : T3 j - .tö 9 > >• « 5 f S . g JN - . I N IN ± ! = 5/5 C ,03 £2 3 03 h o >> IN Min O M i j J r Ja • ^ • ^ N 5 .S > 7 x i 'C T3 T3 X X " ? o o .3 N J H O o3 O O fc-3 i 5 '-' i) 60-^ 5 .. S 3 oi =03 D _Q "-1 N< . 5 C :o3

SJ G «

"> > >> SP X°2

a

•r os x

o o „

-c s

fl >

OO

.9

IN

IN

I

S Ö -g Uh

s

IN

O-^

" i

) 60 60

(U . 3 > C

=3 60 i J

•X

"•J

« Si

IS

^

N -

- I U N S

o o -g

- H - N C M r o c M r O T j - v - i O N O ' — i N ^ O r - o o > n vo "0OOOinin>oir)O-NNNNNir)in>nNNNN

m cN m vo Os ON rf m

oo m * o oo VO TT * * rj-

vo r~ m en l " - Tt" co • *

00 ^D VO 00 >-i o pn rv| • * ( S i n -rj-

oo vo O v£> r f m

os <n © r c s ^ >—i - H

r o © m r o m —* ^ * c*l o-l r n ^ t s

r-~ »-< r - >n T t {N ^H rt

m

oo oo o j oo oo t-~ m m T}- r-i r-H

" C \ O N \ 0 ^

-H CT\ oo m rM 0\ com-Ht— CT\ C O \ H

T3 O* U O

I

4= .-3

o-5 Q, W

•o bO O .2

•3 oo ft

00 :oj

e

u, ^ .9 •§ 1-, , g o is h ö öo£ ^2 •n <a is

c

"c ° 3 i-1 b §3 S «3 : «

,-

T f m h v D N f~ « CN

»

l-i IH

££

»2 >-. oo .ed CJ

o

0 , •— oo ? 03 >H b ä U oo oo rS <u h( D <-'u o>-'

ui rt . O p * <u OO 00 CL O

-c

-a 2P c.S

5 > •J -1 i+-i

0 >

is ° aa aa as b ex oo• cS rt T 3

Ö> & C3

a.b 51 ^ofi'S t ~ 00 CTs O - H t N i-H —i ^ H (N «N <S •«t •<* " * " * • * • *

s

a ._ 'S

a b j«ä o Sc 9fe •-*

<2 ä g .2 u O, rt J> oo rt

oo

<n>ninoo inmininin

O

ii

c3

oo

r}- © m O

-H

Os r o vo r o

CO

</-) ly-J ,—I

ro

«2 rt g

O CL,

o oI ..> o. a

rt -^ rt Q i n i n o o o o m>n>n>ninin

«

OX)

w 'o -^ io . 5 rt GO,

3 >

*•*

T-I Ä

Ooo O 60

.S Ö•S s Xi

,

O

O

o pqpq -H <s m •^i i n in >n in \OsO\OsD

6 60

. ra1

Ui <o O 1-,

Ji O c/3 <ii

ro vO

—< o s r r\ D CM CM OO

CM O O ©

Os m Os ro ro in *-* vi 00 os p- rf

©r~t—C^OsOsOssOOsco

t/5 R l-C 6 0 :0 rt co _

O

1-1

VO : 0 i - l <<-!

ra

00-H r~ 00

—1 r~ 00 vooom

— 00

CM •—« ro \ o \ c^

0)

"S 5P •— cQ

o •o

:l3 oo > 60 _c 'o

2 «

T t T J - <M

m

C» 00 Os VO v e

ra <U

t/5 en

train ••o (4-1

12 "5

>

*8

ed

m

00 c<

»-1 CÖ t/)

:3

ts

*-<

sO

«J 60

£5;P

s

CM ON p~ CM CO vo 00

ON O

O

0 Tf —1 Tf

CM Os i n Os CM CM -H r-

« n 1 ^ »-* o r-

Os O ro

TJ-

s C VO r o s o r-i > n rtTf

t-» m t Os O r o rM

Os SO Os Os 00 —1 O

CM CM r o r o r o

in

•a 5 c fe

r o r o CM CM O in CM •<*• r o ^ CM

c s CM

CM

—1

ro

. > so ri n t s CM

6 0 ^

.5 S •0:3

-*

, T i - T t <—c i n

•* -t ^H

,—1 T-t

ro

in

3 :0

A cM tg 3 ra

-* . £:8

3 r

,2 « ^e . i lo

Ii

•fl

H

Ii «

5 C

> •£

.O

«

3 P «-c *3 ™ 8

•—

0 .2 5 2d ,i 0C 1h

o

US'

•i . o J4 C 9 •3 -5 J, o h ra 3 55 -s JL > * c-a

j > Ä O <* o

- ° 007S

o J2 P =3 3 0 •Bill S " o T3 T3 ^J 00 co X

C/3 H

c« C »ra o

1-

O

!L>

3U

C 00 Q

—1 CM CM r o ^ t i n m o O O

f O T i r - 0 0 i n o O O

E

J > 3 a O

U;

3 T3 C

3 w,

3 O

. -3 5 O M 9 o K. 1-1 •r1 ra , s <U co C » C O B 3 <L>

c s?

1-1 o

J uT > a co O

«a|

O c T3

s

ii V-

o ^ •*

V3 h 6 0 S>

"C ^ x D

H

'C

ro rf

CM

T3 !Ö sX>

-c

0 0 r - —' O O •>t i n f S r o

•—

O

:S2 ö « :S

SO

E75U

55P

>

• 3:S

•s*c ! ^ X 1 co

^ o

: - P Ä -3 >^ 3

— ..

5i

co :nj

•tOsCO-HNVO^-in^M^

E.S0 C/3 .5 2 ra1 ;ra

^3

P s OOOOOsOOS

oo r -

t»

0 \ ON

ON

o o

rj-

OOvo VO

I H -<fr O m -H O i v e NO ^ ON t— O

</~)

OS NO 0 0 Tf

moooo 00 oo ->3-

f l O N 1 ^ M —i —* fM —'0<NTfiO(NIONfN

(si e n — T ^

T}- a s

o O

S I T I O N VO-H tNcn

—<

—< <N r o

m

co S> P > (U co S 00.-3

II .-T

c S ca 2 t ä •9 -

"*3

4> Ö .

«•§ O g J3 J i u

u

o5

&-1 _L

c3

•-| to "O 5 »>

« «P

C/}

U

•a

* o o 2^2 09 o ,ca u ^ ca _jj £ CO CO Pi J2 :«J ra

to

ä > :< J

C

,

co «2 ° ° ^ 13

- h'Hi " la 3 'C

co ^

ca ca CO CO P

>>

U

ui

O

..

.S 0) ca

(.T vT^ -o .34.22'C « 00 toci is

c— u co 3 C 4) ÖB 6 0 S co »--c -C > C S — a *i a> M »_, >> > i ca

u

o u C c u c c :ca X>

>

s-

wP g,.S ;- *_ —-y -° u

, > *i

ca

C .•=

af OtNrnrl-irivcr^oo vO<N<NC4tNtNtNtN

v- ,ca

--i— N m

>^iooo oooooooo

<D cqpaS to

>> C?=ca pqQ

I

CO

C ^> « ca t i X) ca o

>H

<N -rf </-> VO c"> r f

m o o o < n « oooooooooooo

a O> E CO

s—

o

5p ^ ^

•a

g>

'« •3Hca ^Q

H H N M

•O o o

o

O* 0\ Os <?\

c

<o 00

. ro

o S

c^a 500 4> c

^ oo ra

:0

4)

»-i <*-<

5 S to 00 o

•a

v- ra

sf oo os

> BO CO

C

"O :nj

ra g to

t g

e

2-C 00 l-i

>5

*s

H r2 4)

ra eo "to S

> ra

•o C

<

4)

t; "5 :0 C wi2

c

—I » H CN T t

i?

i-H

«

*-l

</1 TJ"

<É2 00^

v t-

S3 oo

.ed k i 4) ^ 2 ^M M

c

-C

00 o <+-< <U C g 1 "Ö T3 •!=, « •-.

•—c

oo

ra <u > (U o o co

•2 S

H H H » 3 3

S

a o o

s 92

g

.ST) U • g ö s

O2TJ

.ra .S > -C •*-i

fc'07 ra

.o

is °<

—

II *

C ra cö " ^

oo c3

o •« h Sg, C c O uy

r-

r i 4) »i O oo oo C m <U v

•g.« ^ E *3 ' ra 8 -o 53 ° g£"ö L1-. . Sv E I i - ^ :ra 5 £ £> G

^

w

*

PO

rM^^vo(^^oo<^^\or~ooCT\Tfi^vor^o^r<iTf^^vot^ooiQrMro KoOOWinOOWiov)mifl-H-H«HyovOVO\ONNNNNVOWW

^

£

•o

^ 5 v-

^

O o2^ 8 > ^ bos 25 5 i_, o "Oc <0 .t3 fcra^| c rt ^ e ,ra ra ^ o =5 ö a? ^'C <u h "C V> .ra o *C 'C 4) ra £ ö t/! 9 H u M .. 2 ."'C-^ £ Ö^m u 00 c ra 1« 00 ra .. S l-1 -o 3 :ra o ?* « ^ S * « t OJ

fill i |BS a-Ja i

Is!

^ J2

:ra "2 133

| | xLS

•° h <»

O . ^ O

«,

N O I -H rt I

Os CN Os O N N «

O

CN —i

C .5 ca O

•-. tc3o

:0

oo

Q

r o t-~ — O O Os *T) Os f~ 0O V~i VO

vo :0 (M

rtoC b =0 rt CO

^ Toof To t too^ ir~-n vo mvo v i CN

CN

3 § oo 60 M O O M 3 V O M »

oj 60 to ,2 .b <u

<

CN vo TJ- oo in - H r o CN T f r o

• O s^

c

o

s-

TIT-1

ov©vot—oscNcooror-NrtrirtNrtrtONTt-

O

0 0 r o © ^ ) - o s T } - c \ | < — i i/"> VO y—i r o CN r-~ cio-^- oo VO

O

VD CN VO

VI

oo CN r-~

-finvo O - t f >/-> ro cN

vo vo vo r-

<a

O N N r t n O

VO

u 00 60^

a E T3

Ig

CN

r~~ • < * r-~ C N r o Ov

T3

>

00 r-l Tj- (T, ^f

t-

>T>

o

2 _

c3 - o

5 "2 • S2 O ° -0

in

60 c3 a

4)

•o qä 2 0 3 . ^ c o3 C

j j , o> Q,

i fa és S x oo

O

M

^

3 a

O >-i 2

oi

fc K

X) 53 -M 'C b

Sg . 9 T3

* iB £ S 3 G -a

^

C

>> t, o <u T 3

-o

PH

>

> i oj I-l W Ui 03 .<-* :oJ

s

SJ u oo T 3 • O U I H

X/i

S 3 -g •a T3 £

v^

J

g o3

3 O "g .§

c C =03

'o v o •<* >n vo r-» oo vo r o co r o r o r o o> 0 \ Os ON Os o v S S S S Ä S

ös C >-, 4) >1 M

oj

fil

t/3

s

C

il

E

if.., ^ 3J^Ä

TO Ö o

<L)

'C -O O O u, , , O, M X) o2 o 'C r 0M3 C 1) D o <- <" 3 X 3 u 03 - ^ cl cd »-i X)

<S£ 3

> <*-' £ 2

x -a o £ .2 £ ä i '5

r

X .03

Eo 2 E 3=o3 O

ma

Offi

"Si

M c 5J t< Oj

o

n? f^J J^ C 5 <^ "* fr 60 Os o q q q o o o o o o o o

vo r^ oo os o o o o

<N

CN CM CN CN CN <N CN CN CN CN CN

CN CN CN CN< N

CN CN CN

vo t— O C\ G\ oo oo

CS 00 —i O 0\ C\ </~) (S

vo m 00 O vo

2 c i - 60 : 0 ra t« O) ^> :Q

S o? w

CO

—' 00 rf ro

-fe

\o r- o\ r-

=o t?

rt 6fl CO

s:0

u

K£ co 03

.2 "5 q i2 c

_ * ^H

Tt VD N

m

00 —

*—i <—i

<

co s00^!

_q

E

T3 O? t— T3 :0 :r3

fe >

60 C C *

'o

>

•o o

^ j g

o *

•g •S» T I

P S

^ 12

O H „,T3

.-.a

•C £ o

^)'C J3 -o •

x>

o n't e

!S5 :0

_h 5 S =ra >•£

42 o . 5 '

j 3 fo3 C ? * ' o3^ O « 5 o o ^ u u « "C*

£ £ </> C ui S3 M i £ c A g ^ ° C J S M g .S <~ -3 °£ •o u

E£

aOH I O O c • • S >

Jä2 -^ T B >

3 £ :2 £ "5 .g 5D f c H P =03 03 CViS

-o

<D 2

<U

£ fe £

8 3 •-^ O. oo

:o3 .-5 ' ä ^

l

M.S2

3 .03 «2 -^ 42 -S "3 rt

o, j ' .Si Kl u

B 8.

OJ

s =3

ra 5 •

•si-

U C

45 -° ra c 58 £ =ra 42 5

•12 i n ^ li ^n, i )ni >Öo O o <, n oÖo Ö « - vi li ^| ,' ^i 'T^ '- i- -| -, -r | t- - |, ^v : o, v^£ > ^ 0 r t ' ~ , ' ^ ' N C N L :

Vt

CN

Tf

n n - H ( S

rt

» M N ^ O i n O f l N N O *-< *«N »—i

-H

T j - ( S « M

I

I (NTtOVOOOOvVOt^ I I r t ^ u - i r ^ r ^ r s c o t - l

o

o o S ^ O o o O N Q O v O N r o O O U l c o O O f N O O O O O

< j ; o a o o \ a o a o \ j \ o o o \ M O o o \ o o o o o

ON

< N vo t-- O O VO v i ir> oo ON oo t~- C \ oo

or~rnooooovo>or~~Ttmio^o*X)TfvoofNOM20\ON c o u o c N c o c i i n ' o i o e N r s l u o c ^ ^ T f ^ r ^ c i ^ ^ ^ e N l c N

0-*cor~>ooovovo — - - H i o N i O C M ^ a x N h O O ^ t M *—* ro CN r—i i—i — ^.^ ^—i —

•<*oo-*r^cor-r-oor--ov-*r-o <- cN «N ,-. m I-H cs

oor^r-Tt^os

S J ^ T J -

O O O O co in o vt *-i «S rf •*

O

"Zj ^ 2 O O O

Ov

0 \ V> o

m

-H ,_^

es

O

O O — i co no o O —i —i ^ - I O O O — i —i <N C-> C \ ON O - H - H O —< c o —• ( N Tt"

O O o o VO vd VO vd CS CM CN rsj

ci m

ro en ci co en ro en en rn en rn en rn rn rn en rn ro en en

c°S vi

is C.S o

3 03

X>

Its > o3 •—

o

"« • c 12 •

'C

C c E S

> •

rt

VO v o t - r-

AV

o M u M;

c« C i 3

ssa l 03 b . 5 CÖ

a ?2 E & >> B-3 t- o c

E c o

i-

>; c 5 C/3

•S Ö o E C tu

c s

• ^ (N r o r f O O O O

to U =03 _ w -5—>:o3 « 03 * J Q S

03 ID —i <N r o

O O

»cö ' 3

E£>

«

c — O c -O E ti)

C

>

.„ » a J5 T3 T3 0 < o3 03 03

*o3.S|?2 -Mo3 ,5203 «2o3"S E S

c/? tB 0 p C 42 w C 0 -0

E

•.03 B oc3 ' » *J O L

03 °f3 03 42 03 o3 CO

^C3

tö > > 1 E E É£2 .2? rt c c= « E > E E

s

> <H X Bi

C

^

g

o3 «

03 03 03 O : 0 : 0

-rj- vt vo r - 00 O v O ^ H r s j c o - ^ - i n v o r - O O O N O - ^ f N l c o O 0r\| 0f N 0CM0rsl0 f N0 <N O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O

tö

O <u O, T3

x

c

W cd

ifliO

fN

fN

fN

tN

in

i—i i—i

i—i

i—i O N >—<

<N

o *ö3 O

E S

o o

Tf

^ i i—i

i—i t S T t t N

rf en

o o o N O N O O N t s r - o o o o o o o o o N O O N

ctf eD

•a o

ui cd

21/5 u

IH O.

:Ö

> ed H cd o T3

<u

cd oo •ö cd oo i 3 l-i 4)

C

fOitOrnONW-.TtTl-fNW-i^OONONO'OOV-i oor-fNmNOooid-fNK^NoooONONONOoooNr^oo

2 Ä »5 S

<

fMTfrfONmiou-iONfNtNfNtNmfNfN fN fN tN

<

m fN r f

u

t

r>l

3 OT GO

g ?

<

Q, >

Oi-iwiiTiTt—i—<mr-NOONOorJO\>/~>r~ —<rorn i n c ^ ^ O - i T t i i N ^ ^ w i m i ^ C ^ f ^ ^ N f l i i N

b -^ C

Q O 2

.

ON fN O O ON ON . . - i <N

^

o

o oI

00,2

ti XH ^ ; m' m'

O co <U oo

o b mm

Si

Is

o

cd 3

.O

^:S ~i u

O

-

1 S

o

«

c

'C £

tV-2 g H

O :cd

cd g

«

X

2 -C

>T3 >

u

S

ft

</3

S

c

5 cdT> cd <L> C

£cd s-

iS cd CL

O

:Q

NJ

B g E »o

rn r f fN q p n_ NO NO' NO' r ~ - c - r~

© p p p p o p o • * ' ' t • * ^ t NO NO NO NO'

-i -i p ^ OO r~-1--

NO

EJ

.a c

"O IH cd : 0 <L> =2 c ™ 60 U cd t- -a

••O S O 9 -Q

i - ; i-;> r f r f p p o p p q o c i m m m • * ' ^-' r f r f T t • * ^

ä

Cd : Cd Cd ^ J * • £ ? • °cd

S

^ Zi en r n

c3°2 °cd O fr« O £ 00 n

ti

«

N i n O O O i W O O i - < — i — i - i - i O O O O - i - i O O - i O O O O O O O O O O O O O O r f r f m r f f N c n m r f i - i f N r - i i t N O ^ ^ C N i i f N

— .c

ä !<

ON

<7

CN f N

a 2 <» O o £ o 5

*i

n

cd CL u. I i O. g cd cd

a, 0 a a o^ a o, -* 7^ o o

>

IE

>

b cd - ~

C

cd , S CX co

ser och andra 11 och skrot av av olegerad k av olegerad k mass! band band

t? £ S o c c ^ <u

ON

^

00 > > C cd cd

3 E

3 ii — I E!S »cd "-• cd

a ill

O D , 5 E ' c cd

c

C > u cd oo cd T3

o a a i >h c

E S cd 3

cd x3

•E J2'c G

w t/5

> OU

*j

" * O cd -a ^ cd rt 00 > •a 00 O _i cd _i °U(J t_, » u O > M 2^ c ° ord 2 O0 O ^ 3 h n cd 00 o o ^ 2; 5PJ3 « •2. "O cd - ?J^"3 d _. p ki ^ cd tu v- H C ,cd T3 T3

cd T3 i-. 00 T3 ; 3 cd "O

Em wx>< NO t~~ fN fN fN fN

00 CN fN fN

O O

o

o c/i O V °cd »cd d * * -u • S u, 60 1) t o C * J i - -S o t ; E 60 ^ to o cd • i -. S <u OO---=cd »cd ES £ O . S - 5 , 3 i > O ° - i <u cd oom^tiiH-iO'nO

oSm<lHHi>oPimfcec<OHj>

r-~ oo • n f N r n T j - u - ) N O r ~ - o o O N O - ^ f N m r } - v - > Nr O r f T t r n r n r n c n r n r n r n r n r n - ^ - ' ^ " ' ^ - r t r r r r T fN fN fNfNfNfNtNfNfNfNfNtNfNfNfNfNfNfN O O

oooooooooooooooo

ON O - i rf u r n fN fN fN O O O

•rO(S'<3-Tl-00(S<i~>v0?i">vb^,t~-Sr)O'""i ro ^ fM rt ro *d-

N M O O rt

O

oo r- ro ro r» ^

rs

N T I ' N N O O O N N O

ooror--r-^aNroooini/oooNoooi/oc3t--NomoN-3-o\

O ^ f - t NO ro ON

—< r o r-^ •*}• NO ro (N OO C-) rs) ro r o NO r o .-< rfr Tj-Tf- ^t- <N- OO ' " in NO -rf

™ ^ iS !£} ""* ^ ^ ^ "^ n <=> ""> f~ *~~ NO NO (- NO ON —i —I NO m O N OO oo ro ^ ^rH^frirt(vNooiomrt ro ,-* ro r4 «N

men J-!

S^Pl^Zi^^c^^^^^^^OCvl-Ht^ror-c-lroONTj-inNO CNroc^c^Trroro.^roro^ro-<d-roNOi/->Tj-rooorOTj-inrooo-<fr

© ON ON <N ON O O —i

Om

ON O Ql ro

O

<—" >—I m O

ON

o

ON Tt-

in r~

II

-H

o

NO r-1

o in

31 I I

-, _ _ o — >o

5o

r q r n T j - T t o o o o - - ; r n i n r ~ O N ^ r s i nN o o^ o *o0OON f NNi n i^n <t»l n i i-n~ - - i r g t ~ ~ C C Ö C C i r f f P P ^ w w w w w w M N H H r i r i ro' ro° ro' or-c^or-c~r~r~c~r--r~-t~-r-r-r~t^i>oooooooooooooooo

11 T3

EE £?£ cd

5 g -3

•a o « s ö M

1 2

cd

"™ on

. H a cd Cfl S C c o ^ c "3 M U> <-. t 3 cd o t/5 • o i

cd

S

b-5 S:2, CO

5 uiS E 3

cd

•o

y :0 o i-i cd 1-, •-i _ e •o „_, O •8-g-a C X) cd ,3 G g o o l-^e or) o 6 0 > i_ C O »cd a o C > "9_. 1 O «> a i" M 1/5 STSJJ ra 2 '- P . c * !3 iA S ä o Ö T3 ' 3 >-i "2 S-S 3 . 2 •Ja »H. 80 w H i s .3 b cd =o •y. c ~ 3 .^ ^5 60 1-; :cd cd iS "cd u o '»cd ^ O 3 O£ °cdQ ^ °5 Oi ^ ^S Di 3 <u HPQPU {/3 00 P5 b c/3 CL, _1 mm l o NO f~ 00 ON K ^ t / 2 : ro r f NO r~ oo ON o O r t f S m T t invot~-oooN M N r N ( N f N | in O O CN (N fN fN) CS ro Opq ro ro o o o o o m m ro m m ro ro ro ro ro ro —I <N O O o o o o o O O O O O O O O O O O O O ro ro O O

3 °

"° I 3g

^^

O ^ ^ M V I O N

V O O D O O rs i n *

NO NO r f <S

* T t T t f O - H ^

I

iriooo^o

Off->ONOOOOt>—<-*ftNvO;-;ooaN ©ONONONOOOOONt-'nt-'noor-^r-

I ON ON O ON

in vo in ON r - O Co NO ON m c<-> <N m oo r - r -

m ^ O oo « r * m

<- o "-1

^ i n - N N - H M N ' ^ ^ W i n N U N O ' *

NO t> NO r~ <s <N oo ON •* «s

- * n M \ o r t - r - o o m r - O N - n —< NO oo r-- —•^•m-^-r-infNOO^inTj-NOinromrorn

i n 00 <N tN t— m —' CN r~ ON oo ON t-~ NO ^ r•*

O n o \ 0 » o »-i ^ r-~ r- — m

O ON ON

<s o H ( j , O H H O O O O i O O i-H -*H O O O O O —< O - *

o "H

o o o O o o p q q q q q q q ^ *H oooooooooooooooooooooooooooooooo

a

i-

5 o

o

5CS

-S

W),

i-

.—

"ÖJ

C

Cl, 3 Q

hi

M C in —i T3 T J 60 y^ !U ••-; —* "O CD <D 0

S C «> O

Q, O

^

-ö.ä

^5

fe - CÖ W CD fe <L) « "T £ O c 82*2

c CD ra

60 öO eö >* en i V en v* cö t** i O

Ss ^J

c . S e tu.

co

£i

-5

c o

5 —'• X ^ %

H « « > T3 "O

2 £ £: Sdfl

§

4=

b o° o 3 i2 2b O o ciS -£ o o o j

T3

•g

-O

O O

H H O \

-H *H q q q q q t— r~ oo oo ON ON ON oooooooooooooo

ND NO ND t--' r-° r-° t~-' r~ t-~ t~~ t-~ t--' r> t~- r-' c -

H

O O O O

o o O ON

i—i ro

T3 en — h ö * '

c2 o d

•2 £ fe •3 • b B, **>£ a >? o 2 U U fe jS c/2 UH O

~!:2.£?

J ^ ^ c/5 pq j CU U O TO S-H 3 C C Tj-inNor-ooON QPHOHPH O O O O O O O - H ' ^ ' ^ ^ ^ ^l,^H-H^H^Hr-( * ^ 5 5 5 " 5 * 5 i f 5 t 3 t 3 : * •* Tt TH/ TJ- * 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

O H N n i - m ( N ( N N ( N (NltN

3 S S S S S 0 0 0 0 0 0

5 V> ? a -ii

.'5,

5 C2.S t? > J D C O S • 2 * , a .fe i_ J3 eo fe o

Nä

M 3

f

c

^

>- ^

*-• ^ n -H tN r o Tf i n NO O O O O O O in in in in in in O O O O O O

o "ö3 0.73

ooOrJ-itT—

W 5

l - * oo r - v o m - * ON

• t - r - TJ- T-* ( s

2 «

S

D.T3

l

C <u

ro

l-< a) O fe

T K S ^ O \ N I T I C O O (NvO^O^t^NWO

>n O OOO

to , * ~

^

o o O >n OO O O O O

O

55 2

ON"->r--t—ooo<nt-~r-(S C VO <3\ O t~-•-< (fi i n

ro i )

« 2? ti

ra

2 « oo UH c

-.

ro q>

^ 2? S u Tt C.

,~ j ac

s

~ •£

^

to

«a

ra rak«OJ

•rf

*f! ; 0

3 c/) • a 4-;

r-'-ifN'^fMfN

rj- ,—< CS

in

u

Odmvor-CTsOO^H^tvO—ifS-^-^tOTj-OONOO rooor~Orr)inrj-vovcoor--'-->nmoomcy\fSON

> £ :.S-*

< k2 E

bo ra c 5j OJ tö

T

o

s

_c o M ö yOJ en <•>

I O O \ 0 \ 0 0 \ O —i O ON o VD C- CO ON »—i O O O O

—i O ON O

O

^ - , _ _ 0 — O 0 0 0 O—< O >n O Os -H O O

"ft

f M ' - i O O O O O O

\£>vovovor-ooooo

o o p p O p p «-*'

*5 >^ <U J_

CO0O00000OCX3CX30O00000O0O0O0OCXDGO0O000O

o •22

OO £

v-

53 a> "-1 is

cE u c S

a° :ra i ) c/5 l-i

o o 53 --i

o

.ro fc :0 o Jr!

>-

^ 2 •o 2 MÖ E 6 2 £ E •S £«

O

o5 (U ~ E 5 o-S

-t-> c/5 ra C

a'«!

03 (H

60 a i-, '3 «>

en TJ 60 C

S.S u

^

S -S

o C ca so a o M -2 « 5 5u -o C i-. o > 3 cö 4J 60 SS c ™ go;5<2 60 •S S -3 g g p O c/5 — I *H .a « 60 C C/5 r/i o =2 . 3 *-' <D3 3 3 oo "O <U og,oro ^ , 3 - r ro « tCi o C ui <£ M o

=ro g , 4) p

y•o

B

c c f l :ra . £ M « w M ^ w 60^2 ro « i) — T0>? cd -t-1

113'i a a oo oo a g:39"-3 o , . - , i-, ro •=,-=,

C C t j O

M » CJ\ O rt ( S m ' t « 0 0 © ~ ^ ' — i T-t —1>—1>—i inmir>>/~)>/~>io>/~>>/->v->

^ ooooooooo

o

vot~~ »-H i—i inin

-c a a I .a E ca 3

v *rS ra

<U o O 2 ~ ' C/5 (T) S <S B * ! a » « O) 0 ED | § *3 '2 r £

tu PH

> . (U

a

o

OOONO-HtNM't'nvOi^COONOrttNMTj-i^VO ^ r t f N l N ( N ( N N f \ l N N t N ( N f n f O c n m m r n r n >n>n>nin>nin>n>n>n'n'o>n<n<nin>r)in'nin

oo o o o o o o o o o o o o o o o o o o o 99

o "5 P.T3 K c

ir>

r^orfvorfovo&obcnl^-ioo

OJ

w ro

\o N oo

vo

*—t ro en CT\ m vo

• vo tr> o\ oo • ^ • n t o v i -os

vo oo

T t o n m g o

• tN cs vo vo

>H N O O V O ' * N

J, S-i

o "S 0,T3

c s ro >—< m vo rf oo i u-i c- os c-i ' > C\ Os ^

£" <a

—i Os

OO «H

^

c

>n r> (N ro

i?iOÖ*NtfiOOn^

r f r f v© CT\ C \ 0 0

ro <u OJ £ 2? 1-

t- ro

:0 oo

ro M •*-»

ro

oo *-> to

I/J Cl

-o 3

»ro Ä

<

— l in

rf vo

<->

'-'

r-- ro </"i —iOt"--ro»-HOOO\~HOrf-HfSrNO\rOt~-t--r-oo csvo^rooc^c^rfror-irf©v£>invo>r>vovorfcsa\ON

cOOQ^OOsO «NOhrovi

C Ä O

.3 u 3 oo O f l c7\ t - O O ro f~CT\m rf rf

> 2 fe-* < cL ! £E

o o a\

fl O oo

* 8 «

mm

V-i

*-<

.

.

Os »-i Os CN Os <N

| o O

o o o o o o o o ^ o O O <-i ~ O Q o

CN rf

rocororfrfrfrfrfrfrfrfininviiniotrjinv^ininin rf r f 'rfr frf ' r rf f r frfr frfr frf* r frf r f rf r f ^ r rf f ' rrff rrf" f rrf f r rf f r rf f r frfr frfr frf r f rf r f rf rf

j3

.9

•o

Se s-s

,S

.fe > -* a a i £ ro oo *n

h g

o ,_

-3

s aa «,

y

o-oo mm >nin

OO

rf rf rf rf rf O CO OO OO OO OO ON

•o

w ro .C oo '?Z oro

c

I H H.9

oo * * S 3- - .fe 3: v J-ro"g °5? g O0 IH

O W ro j ^ > fe so fe c* £ Coo « M

ra i— oo

.9 5 P

> C oo

c

•c E

oo "w :Q _

O

H

fe-O

j

<n VO VO VD VO r-1

E 00 •a IH OD C *u

l-i o

k.

o o O o o o

o

r^\

O 5

oro

o o o o

rv^ r*^ rv-i rv"i (Yl r y i QO QO rv-i m ry-i /^/^ r v l rv-i fV-> r v * *v^ rv-t r v * ev* OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO

r*r\

^

o

tu "2-6 g _c H •—• 'öo ^ ,

<u «

'i-i ^ . wSrEo .ör go o O j3 ro C o, h T3 O . 00 •5b 2 E 73 O t,

•3 i

s^s

dition sma lkyler ings tomat iska kförin gsm ssakoiitro Ikorts mas

MB S o 3.9

T-<

•^

oo

.9 °-S Ö . o j OO

OO

IH

o

Sög

60 fe

£ roO I 3 - 60| Sa . . | "S.a bD >

^ ooE °i <2I . Si i 0 Ä 3 Q rt °rt js 43 ro ro ro °V Pro-^> H H H « 0 > < f c 4 < p q ^ K C/3 2

Os en >n

o

1 ä - 51 O ti

u«

« 3

s.s

S2 3 X. -fe c CJ

cci :ro CXi o ^ tUo oXflo \Ä0 'C/2 0 » - < t N r n r f i n v C/3 ot^ -icNrnrfinvor~-ooo\0'-H rfrfrfrfrfrfrfrfrfrf>n>nin>ninin>n<nin>nvo\£> inin»nin>n'n>nin>nin>n<nin<n>nin>nin>n>ninin

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o

3 ro

Ntn^invo IOVDVOVO^O in>nininin

o o o o o

o 13 OH-O U4 Ti

"">

Tj- f~. T t T f —i t -

CMn o m vo r-

oo ON

N t *H »H

82 CX-rt

ES — cd

O

C

NO Tt" 00 O ON ON ON O

:n

C/5 * M

r^ONOOOO^OVNOO ONONOONOONOOON

c

ed u

ej :0 c/) ka [O 00 i£

c cd o 09 Ii

:0

s

-ICON

ON r o O ON NO <-H ON m ON NO •**• ON

mtN"

o NO r~ oo v i r o NO r-~

—' oo

O r o CN —< o ro oo Tfr NOt~~Tl-rOTtt~r~oo

—i TJroro

°cd X I

.ÖS

NOrot^oONOrOi—iON

CN — NO t - ^O CN tN

i •"$ O ^J- NO ro CN O i NO r~ no r- TJ- ON r o

< o.'g £

b0j2 •3 - ^

O

.£ o O CD

CO C/3

fflpq

CN

ON U 0 OO O O ON ON ON ON ON

Ö O —i o o

r- —i NO o o

SS2

1»

tu

00 g

rovo «o CN

4v.

CN CN

1 ö* a

*

t-- CN r o

<—i r o

2 O

O O

o

ON ON ON —H ^H O -^ • * T f V» - 1 -H

—i O o o o o o o r o v-> - i CN

^ ^ ^ ^ ^ ^ O O O O O O

—i CN r o ro ^ ^1 ^ rt

O O -H O O ~ O <_ oooNTfior^uo^Hro ro _

—i

o

ON —l

roroi/ov->«/->ooONON ^H^H—H^H-H-M'rt^H

ON a\ ON

i

tu

s a •5 E

o o

O O

X! O

XI

oo to

o

o

O O

4)

o o "O no

E u

*}

i: tu

ta

s

0 K E cE o cd

<D

E

H

E> > X)

C3

'5 E-S c -* c £ -3 ^

S t» <

vi

t-» oo O N

5 in iri i o Ǥ, O O O

w va A CN O

r o T t </-) NO r-~ oo O O O O O O

NO

NO NO NO VO NO NO

O

O O O O O O

ON © rt CN © ^1 i l , _ , NO NO " O NO

oooo

ro T—I VO

o

TJ-W0N0C~-000NO-H H r t H r t M r t N M NONONO^O^ONONOVO

oooooooo

CN CN NO

o

O

O

&-o

ON -Ö" ^

*, cd c W

\ o v i o f i H ! å

O

r o —H m

O

O

i-i m tN VO o

O

i,

u

2« S"« g c

HH

O

O —« O tN m

Ci

C <u fcO

. «

>S cU

V O ' A M O ^ C O i O ' A ^ ' - i t N O

M N N r f O N <N OO 00 OV lO tN

O u +£ '-O Cfl «*5 Cd (U

% 50 s-

cd

=2 u C/3

*-<

:0

0 0 U-,

to tu

to M Ui cd :

2 «

C/3

-"i

*-!

_l ;o •<* a

0"~

T3

O In

tX

> cd

o

cd 60 *iC/3 ^_> tö —i o

t i <u C/3

oo

ITIOO o \

TJ- r -

t-

tN

ov

»n

t—

—' I S ,—i r~ —•<•<—

-H oo r - o o n

rn \ o

ONVO V 1 M O O VD tN •— w> tN

v i vo en vo m f-

t~- e n Q

«

H

äv <

i i cu »cd -G

S <U —i

00 cd

tö Ir! CU

-1-5

c fe

Tt T— fN tN Cl

vo

o \ vo

<i2 tö " O T 3

!_,

en m tN v o i/-, r— f- tN TT ON m 0"\

Z>fe:=ö c

O O

soja

'a *s s§ ÖB g

O

i-i —i Os ON

T

O O O <N o

O

—<

O

O

ro Ov O ON

C O

O

O

-H

O O

O M H ^ O i n o o

s o Se

o o

—i O rN) ON

O

O

o

O

o

~ tN O O O —

— —< - *

—< - H ,-H

O O tN r o

O

O —i Ov O

— <N Os _ _ _

<N • * t - o

^ CU O c/3 O

O

O

Os O^ Gs

T*

oo' od od oo od od od

U

\t) VD VO VO VO VO VO

mm J5 c

•ö

cd

3 O

E

ö 3

gä

S3 S E

. 5 -w H

„ ^

S

"> V*

O tö etj >? * u X -ö

cd . o ^ V cS C cd O co <U C

O

3- •* c _r cd "3 <u cd cd .C cd —«

^\-*b*.s

a 102

o

,3

- ^ 2 =td r . C

r o Ti- »o VD t— 00 tN tN tN tN tN tN VD v o VD VD vo vo O O O O O O

fe

c

CS

p

l^a i

ro

s.g «

1 ^^ •§•3 j§

g"0

C/3

o

O O P H

s>

o O O O O O O r » t ~ r~ r - r - r~ t->

oooooo o

fe cd

3 i!

cd

c

cd

y

c > o

o O

c o

cu cd - ^

OO OV O - i N n ^ t

o o o o

S X)

O

c

fe 6 0 cd > . - j ä

X) '-^

£ j,

-^ ^ fe2 fe O 6fi en O cd J ö &

98 og

"5 o

cu O

u so a

60 »J ^

iJ -a w i-

cd • —

o vt 2 3 £ C 3 t/j — 'J-J • 5 r? td

<

UH

t/J

i n v o r - oo öv

o.-a x c W §

o.-a

£c HH Cd C u

O -H

CO

« 2?

SS ro (o

V£> f N i n m

"3- £<

T3 O

- i VO (J> rt M 00 OO O ^O Tj--ii-HVOfN-<fr^C--vo

Vj l ) •O

t i <u »ro x ;

C « S ^4 03 *-; C

00fN^5t~-c0fNt~~000\V£)fN-*frll'^O fN TffN 0 \ ^ vitN^N^Oi-'i—i --* m •** vo <-i en

< •o -2 cd T3 - o u*

O f ^ ^ D v o r ^ T j - r - r - o o o o o v o r - o i o

> 2 l ^

ro

.—i —i m

i—i

en

" i i ; :ro (-;

ii

00 00ON o —' —i f N f N ^ f N -^fN ^T^TrTfN

SO g

.9 o

I-H

= .5

— O O O O O O O — ' O —I O O O O O O —i-^OsOO M r t N n - t O \ O H H r t r t

f N i-i f N

- * 13 O

<=>0.

C/5

O fl PPP5

oo t-r ro ^ t

> 55 60

C

•o

ro C

"S

i. •Si

, i M y I ro o

-s:

- 5 tö r- M g e CA H 53 Si o <2 O r ^ ed™-C

GO'S

to > R «,

i,3

O —' f N NtNrN r- r- ro o o

-V £ 'H

h o tio

> C/5 cd

o

M

-2 g*

dl H . C ' 2 "O c ed

a 53

2 -^ ">

4> X „ * 3 ."3 "O ."3 4) ed +2 ^

S é fCNO ^ > — O 00 o

O 00 o

cd W ÖO-^: - 3 •-> - p cd

53 cd ' S

-* u

a

:ed b :ed +-> Un

O —< Q,

»i—•

"O ocd " 3 cd j ^ ej C cfi cC H _5 cd 00 _ cd

2 B

:

«,& 2P £

00 o

^§

C O c.

»Si

"

H o J3 o

60 •G O o 3

Jrt o ** tio cd y 5 <-> c 2 - • -33 • - 3 :0 i! g. ..>; : h ed u ^ ^ w Jr; i i £ cd ^ ed 3 o cd P o -CD CA c -O g r2 t C D £ -O 3 <u k> :Q 3 O ~

£* 2

s

UH ^

COHJ S

2 fc 5

co Q

MH <

ffi

co

<

3 cd

" g

£ Q, 3 U3 CO CO —i fN

0 0 0 0 0 0 0 0 0 - H - - I - ^ — I - H — . ONONC3NC7NC7SO>0>OSONO>GNC\C7NONON

O o o o

ooooooooooooooo 103

o

0,-0 X

Ö

mes X

o

Cu-n 'rM

c es c u 61)

OO«NOO«SOr4O^-fSOOOOiO(SOOOOOO-HOCT\r4OO0COOO

a

22?2?2ri9,l,'H*l'1QOvONOVD^o\OooowMNOOW> Oa\0^00\Oa\osaNCT\OOCTNOOOCJ\C~-cnOr<^0>nCT\—^OOOC~~

I \©mr^ I >—i <3V/"J

ra o>

* 2? I_i ra

eS o

9 2? bi ra

=« pa

VO V ) 00 T t -H 1/-J «/-> v© i n r-~ o\ T^-

00 M t t o o \ \ o o \ h - , ^ D | ~ t-~oor-oo>/-)>/->t-~Tj-in'Or-

T f £n

ti u Ä

4)

—.

OD KS

SS C "-i

-j

<N -H <N

l

<s

i;

en

> 2 b£

iS5^^'iJ!i ooln < v l 000 0—•i — OOf^i^Or^rJt-tNTftS-^-irivooo—< rf w « • * 0\ (N) ( ^ ^ , _

C4

(N)

Mg S o cc S4 4>

OOOOOOO-HinvDO'-HiO^sD-HU-i-H—ir»-)'—I-H(SOOOOOOO

O O — O O —i »—i m >—i

i i 5. fflpq

O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O «-H - H r-H —1

f i ^O CN m T^- <<-) „ *

,—

._

oojS S c

3 T T

"? *^

—

^T

Os

ra

S S S S r ^ A ^ ' ^ ' ^ ^ ' - ' O O O o o o o o w - i o o o o — i — I O O N O CN«^^u^vovO^H^H^^^McSc^rnrOTtTf>r)r--t~-NOO\OcSco>-^rnr--'^( v 4

O en

f~T t; t~r r- r- f- oo' od od od od oo' od oo' od oo' oo' oo' oo' od od od od od od od od od od od od od od ^^^^TfrTfrTfrTfTtTfTfTt^^T^^Tf^Ttr]-Tl-Ti-TtTfrTl-"*^l-'*tTf'3-'<*^-

i XI

-"-• *i a

•-

OT O ^ „ . OJW

nSgo

CS-O -O °C3

u, 43

ofto

»ah o, o, _• •° g c. c8 . Ö o, o,E Ui (T) « O, cS S 5 » S O E 3 = 8 oo 15 3 ^S ^ o C et) «3 B

CU > in

OJ . 3 " 2 3

en S3 cS S3

s

fa OJ 3 en <U *_> OJ +-> j > JD j ^ _U

OJ rt

ila

O

^a S

eS

E n p , «

i-, J=

3o o. o 9- b

-. S> es o, a 2 a, M u U cS o 5 es u o. rt U ' J O ' s k a j ed & ts « D.T3 c eS ev t ~ • * * ' » t i octf iu 5"i?' - ' T ^ - ^ O . D . D - 0 3 C > o,.£r ed •g D.:ed :cS g* 3 5 oc C 2 3 i i rta ^ 10 -55u g 33 -g S3 'g ^ 1 1 r " «S .'J

+-» + J ed rri

T r u Ä C O >4 reS , , « 15 3 jö 3 OJ p cS O rcS S3 •CL,[L,HMU00eVQ^H^P^H < < »3 C/3 » 0 KOfflO C \" O ( ^ ^ ^ v 0 h - .<2 » O r-(N(*1^invOI^COa\O--tNmTf'O\0r-00 0\O--tN(^Tfin

ey

-g

^ 104

.13 JD

bo

&:0

oooooooooooooooooooooooooooooooo

o o o.-o W ra o *ä3 D.T3 H ^ l f l N

Is —<

^

B3

C G en

O

ra u

00 T f

"TtOOOOOOOOI^OO^OOO-< -H \o r~-vooNONONO\oooNONONtsvor-

O

w oo in N \ o >t ^t ifl r>nv©r--NO>/->Tj-r--''3-''ci'

ra i>

« 2? I*

ra

oo

00 <*H

~* c W i)

ONOoNmNor~mr~NO coNDi/->i/-)Ttmvicnm

«s? i_i ra

a "8 ga

b

TT

a

0\ooriNmvDVDmr-N-Hmmoooo -innnNHrt-i-iijofvicinNNcn

ra 60

to 3

-al

csooor-vor~ooori--H

<

en .—i (N) .-«

mNTfO-Ht~NO\(nV1NVOinr-^v1

MIOI/I-H

3 ea ONNOOwooiO^OOO « i/i t^ vo t~-iri oo-H o\ ^

8 O O <N en

o O <-i

.9 o

cjS " O d d o ' o ' d O O O O Q O O — i ** o\ o o o ON os •*

O O ^ - n ^ N N N r t r t i t * * <F* O p p © p i - ; ^ f n 00' 00 ON ON ON ON ON ON ON • *

«m

"*-*Tj--^--<tTtTl-T}-Tl-00

— <N m •<* O ' d d o ' ^ o o o o O O O O -rf

o o o o o o o o

- i ^ r t - i r t H N n r t N - i r t r t O O N m

pppppppoopooooo--' «N r4 •*' Tt Tt -rt Tf •* -t' r-' O N ~i I-H i-J vn >/->

O O O O O O O O O O O ' - H

—

^ ^ - ^

"3

fi <w

5, 9Q <0u C3 & o, o. 6. ra a a ra "*! o > u. Q

ra n ra>

jg a

^O ra t»

X vo f-

05 PLI

»3 t.

*s,

m rn O i-< O <—i

f >> te E 7

H ^ ra .22

S

o

U h 3 4) "5 ra 60 oo C ."t5 £TJE

<u .5 c C/J -*-> -i_»

o ti

-a u n .c 3 ' ^

MM

: 0 »-, «J <U ra o .2

PQpqQ>

-"

r-

ra

c :ra o s5

« -21 IS «3 - o « =, :ra ra •> . fi O :0

g i? i,' •* ^ 2 _ ~^ — T3 •« *f :0 :0 :ra :Q O

o M

ed c o

'/- > :ra

ca

E

^ s> n •—* J3 :ra >- : ^ , : 0 cg

o

.9

i o

• H N m T f i n V O I ^ O O C N O ^ c N f n ^ - i n ^ O O O O O O O O O - H T - i — ' - H - H - ^ - H

ou i ^ o r - r - o r a o ^ o

o

O O ^ v o o ^ o o O o O r f c i O O f i - *

O

o

CXt3 W TO

0,-0

Sc

vo © rf

N M M

—I

-H o o o r-

1 0 0

O O O O VD

h-3 TO C ^ r^t^r^OOOO^inoorMcJinrfoovDrfcnO m vo b rf o o O o rf 00 t - 00 ( s m rf «^ —< r- vo r-

O u. Ä --o

£ f2 S "^ St oovovo^os

TO (U

« 5?

2« 00 2 TO cl)

« £? LH

TO

2« rf 2 t3 TO ÖO

% B

;_} ;_! ^

en o

o

O o

-S3 -S

t s <N ro

- < N t - - O v 5 ( S I ^ N - i O N N

<2

1—1

( S ro ro i n m

r v * \ O W O U T * a v ^ w m N v O O o g - i N O - ; W t-.r0VDOvD00OfN0v00inrOrf00rf00rfT^invD t-,,-.—^ ro .—1 T-I m , _ ^ ^<

s£ o t! i2 5 v- :TO ^

TO

tn ;3 y (1 tu O bB 0

Ä 0

a

r o VD O o

—1 r o i n 0 0 0 C?N CTN C V —Tro'in"

r- o $ 2 <3\ <T>

0 0 0

fN r S rN

—TfS in"—< ^ o 0 0 0 0 0 - ^

R gc c ^0 ii

<-< • * rM t - —1 ro r4 -~

O O O —| o

o

o o o o o o c?

T

TH 0 \ rt N O M 3 \ ~ —1 <N r ^ T f _ - H — < r 4 r f V D f M P - - r ^ o o o o o o o o — < v i r ;

c/1 C/1

—1 (N r o r o r o

o oqq q

o o o o o o o o o o q q q q q q q q o qv o ^ 5 W t s - r - ' r ~ ' o o o \ o \ o \ J \ o ^ o \ o o o

u

r 4 fN r j ( N M ( N ( N N

CN° <N

vo' VD

«m

I-»

c

TO cu : 0 i C sTO w

•a o

c M c >"3 — o :

*1S 3 o

a o £ te o ^ TO _3 T3 y u c O ^ TO S3 O " tn <DTO7! MM. en fc^ 3 0^ O M i2 > o o g en u * 3 O M *-> w. .55 'O M 7 S 1 o j y > • £~ "eb o ow TT en »1 en in 'O u O - D . " - en en =2 1, ^ IS o ^ »g .3 ö o .3 i21 rg O =0 : £ .to ja *; c 5-g S .- -o ^§

Ö a§-§ u

_H

>-H 1.U

.Sg-g T-

Bo,S

h-oooiO H r H r t N ' rN CN tN tN

«, 106

m r f i n VD r - 0 0 öv O ^ ^ r ^ r n r f i n v D r m c n m r n m m m fN <N (N (N i N tN <N m tN (N fN CM <N tN (N t N i N C S t S ( N r s | < N r s |

0 0 o v o —< r^ic^irfrf N N (NtN

> tu

> T3

"roil

c

Ö 0— :0 S, .a .S a bg ** _

:0

m

—1 CN m r f i n O O O O O m m m m ro

8» o.-o x n

O U

S-S E KS c

O

O N > o o O N t ^ T ) ; ' * v O ' H T j '

rf

rn

NO —i <r> O

t— N

M

O

^t

0\

oo

—•

N

m —< ^r r- r~ -H

Ä

C

<D

60 . o* Ui 4)

O !-, «i :0 xsi <£: ra u

"55 5P L. ra 2 «S

f b oo CS

>o

_ c ra <u t» 5P i- ra

2 o ert :t0; rt £. o^ O

T3 O O,

>

ta M

-"-• 03 ert «_.

fel 4>

—'OONOONOOf-'t

: 0 t-i *•< : 0

N > - - 0 O

&0 «S

KS L.

Jj

to a

<c

»ca . c 2

4»

—

60 S«

^

NO eON TJ- NO cON t— f -

O ° 0 <N (N °P - H O

bo KS J^

c o

c o

—<_rs O ^5"s — — o

0 ' q _c o o ert u co o

>, :mcq

^fr ©

ON

NO fM

— (NO © — O O O ON O O

ON ON

i/-> i n NO © m NO . . . N . . O O O | O O

O o rn r-

—i <S O —< © —< m - H O O O O O O O O -HrtCN(StNinMDr~

—-1 <N O O O O m r - c N

'-ri

cl © O—' inoN

—1 O

^ S - T S - N O r ~ - — l - H — I UO (/"> (ON ON <3N O O O O —• —i — ; O O O O O

—i

Hi-inmrocici^tvii/iviio

_ _ ,H

\0 O

m - - " i

OM» *

c i vo ^

" i f~ ^

m ^

n

*0 N

p p o —; p O p p p p NO oo' ON ON ö ö ö ö ö c4 </-}l/-ll/~)inNONONONONONO

•-1 —Ii

60 M C C ^3 C >KS KS TO J» - ^

eö «-> i-

O

.°*53

> > 1) ui<u X_ x>

M to ert C C O O -^

»Q

-o o > TO •o TO KS KS ^_, KS

•*KS >KS •~

o M

CJ

s 3

CJ

o l-H

>, _'o> -5 ed •— — • .2? Ma in u u r - oo O

NO

i—

o o o

3 J2 "o

5 S <u D . »H » -:KS :o3 •—; T3

Q

"

"p aj

KS o3

> > »- C ?3 > 5 > E :al 4) ert

lS

C :«J 4) > s-. KS -Q > KS o

—i fN O O "=t ^

IH

_J rt ^

Cr-

r -

TO KS 3

> *?«)>,>, 2 c — § S o - 22 -^ KS c O

a lH T3 cd O i_i

E U 03

(- *J *J C ert ert 03 O O

i-J

< X )

m-^fiONor-OOONO—itNrOTf O O O O O O O —• —i -H ; - ; ;-H • * "<*• " * • * • * ^ • * ^J- T t •<*• • * T *

V H - Ö 2 2 Q :K3 =03 en

60=5

> > c c .S

ra

os 4> <u a

.9,>

KS

£> > =ra g.5 «d c; C ft C S .£ 3 c 3

iCJ

CL

h t; U U ert O ?5 - 1 J2 ?K5 T3 -O ert 60 60 w 5 J«

2 ö "o 2

c _

K3 o g

C T3 H O KS U

^

:KS '-C

S & O . 3 - O T 3 t-

O

KS ^

'

i : 3c c g

1 SG 2 o. "£IHO 2 "os :i> ; > ^ X 5 ^ ™ C E fa E | i S <$ v <^ a r3 Wffl o iDNO —i-H

M » 0 \ O ^ N m T j ifi _ — — tNtNtN<N(N(N

•*•*!•

•* ^f ^

• * "fr • * • * ^

•>+

—< <r> T? ro t - t— m f S fS T f

T t i » 0 ( < l N H > H N C \ O

T f h H O C t N i

ON O O 1-1 ^H

t ^ ^ o n v o ^ ^ w

„

I

c T t i n

i/ivoro-rfoovO'Tj-inro©

m oo't rr>t N ^o Tj-m Tt

</o < N ON ON •rf ON ON O r p •<+ ON <N

••* uo Tf TJ- Tt c4 tN ro p4 ej

CM ro

o-HÖocioo

wo

CO T}" r-H ^H o O O r o r o TJ- T}- i—i ro CN

— H i r i v o r - O ^ Ö O O O fNfSrsirNlcsrOr-i^ra^ <N(NfNl<N<Nr>>roONON<N|

o q p p o o p Oo o

pppppppppp

ON o ö ö ^ - H ' - H —5 _H _ ' IOVONONDNOVO^OVO^£)VO

s

E S

s

=0 :Q . :

1 O

i-

O ii ii 3 > 3

•C

O rt rt oj * J 2 S

rt

> 3 — 153

t/)

> 3<*

•Q £ ja

fcn 7 3

^3 O

O

O

O

O

O

O

O

-

p

o o s

Q^^pqpqpqpqi^pqyN

H

rtNfir*iovOr-ooo\0

«.

-o "« J3 J5

(D

£ r l 1 7 — >i >% o o >. :£

—ifNrOTj-i/ONOr-ooONO O

CÖ

: 0 :c3 tö :ctf M ' O op] ctf : ••H n-t _y .~* ~^

2 « i=3 a >- >

;0 ;0 g

-- ^ Oi - O—

° o h i - •— •— KJ O j, u g > £ o cS >> > >> O

>H

M i^ J3

il

•P^

3 S oo O >*5§ ^H(Nro'<*uo\or~-oo

o o o o o o o o

O 0 D.-0 X C

rt

oo —i vo

vo

H r t ^ N ^ o o o o w O N O O O H ^ O o o m

8» Q<T3 Ä

Kl

c u

00 O H

ty5i2

.. 03

VO 00

O O O Q O r-4 O O VO Q O O O O O O O OO O O O O O O r - r O O O t ~ ~ O O O O O O O O O N O O

c

(U

to M u cd

cd QJ

0>

ed öp

"ti ™

r^rocNvot-^oooroTi.r^fMoovovoooNOvoTi-vo VO^-VlVOWINOMMOO'OCMnNOvOOinCM^

c/3 ä

t i <u °cd X 3

£ * ÖO

•a 5 c

»-i

rt^mm^H

rn

mtSrocot^r^-^i-^OcotNtNTti-^—<ri-

GO S? V?

i j ^

oooocor-<sovo>riTtrt

B) JS

Ö

s

O O O O Oj o O O O — i i n r - m T t o o o — ? r - - » - H r - - - ^ o » - ^ © f N © o o o © o © o

m *3—i CN < N O O o

t t t t N O O © © *-H inioininio

3 vo vo • * "

'r**

• ^H

S §

£

• * •

c

s

^3 : <3

M -C)

u

ed

. o o

•S

.00

tN

© O O © (N O —i O rt t N «-< en

OOOOOOTt-HTd-oOONOVDt~vo^-^-fN<ri>0 < - < t - i ^ H ^ - i - H - H r - H O O O O ^ ^ > — I - H V - > 0 0 0 0 0 t-4 t~~ r-' t-~ r~ f - f~ od od od od od od od oo os o\ » H - 4 r-I

O

> o

|H -a -c ed c »Cd O o I- 1 1 H * 00 Cd X > c!

O 00

u

O 00

a

cd x s X? o

x: o

tN

u at

1 3 —> T 3 , " ed • « ed

a

'öo C es <u

in

^

'" ^

«i-i O

•S|«2 §.5.2

Co " ^ oo

s

ooEQ

Ni ^ C * ^ P * K £ E Ä 2 w w w S 2 < ; u ui cd JS^ •*-* Q zZ r 3

CT\

i-i

i—I r—( r - i

So

^

•»i

o,"H 0^2

_ fN ro " * m

vo

T— 1—1

»-I

o o o o o t-~ t-~ r - r-~ r1—1

'

'-'

o r~-

' c '£ "2 co 2 73

O T3 T3 -O

cd o

»a

lj.

> , ed

O T—i*

c x^ ÖO eo ÖO g o

O 00 O Q, O n i O rrt :ed t i :cd * j

o c o3 i>

1°

f« co i d

rf Ov o vO**o VO -H

JS •s

cd"

galoscher o. d. r (lågskor) r (lågskor)

So -c

cd

CO

§

_ ^cö -fi

1> s s

cd

T3

E 60

§

tN -^ >n

veget

>,

rena veget

.1 ^

m ^* CN cs >/i « m

©

/bs- och rovo anim aliska o ke raf finerade anim aliska o ffiner;

c (O c y M E o C JC u 00 o 00 g l "5 mpq

olja n r 1 och olja n r 3 olja n r 4 och Ija ia

O

"i ii

CO

o 75

«

73 T3 .•O =0 • ÖO M

s

2 i< n « ä a 2 2 tl£ t> 9 3 •j W H

n >» > « ^ 5 »5 v3

i ^ o oCTNO —H t s m ^ • i n v O I ^ C O C J \ O r H N n r ) - i O v O O O O —i —i —i « r ~ t - * r ^ t~> c ~ r ~ r~- Ä o o c y 3 i Z ! 0 < , Z *

1-1 T—1 1—t l—{ T—1 t—1 1—1

O D D.T3 X C

v i N o o m N ^ ^ m - i v o — ' CN —•i CN

W c3

rf in NO 00

NO r f —; oo r o NO r - N ^ n r i

o i> O.T3

O —i

sa

i^inoo

eo CN r o r a co oo r f 5n r - m NO —< — ON co — r j

»Q ^

F;

rj

O T t ON — O m CN - * NO co t - O O r o • * • * Öv «n NO co co co T t - i ^ f i n r O O r - t ^ M ^

JQ S 2 " ^ NO r— r j -

ro u

« 2? !_, ro

—i ON - * — m r - r - oo o\Not-r~-ONONNOt--

t o .fa ro

y

£2 <u

CNcMC-OO-^mONONOOT)-

m n r - 0 \ ^ - H O O O O N W t > m 0 ^ t N > n t ; m ( r ) r t r t t - i r ~ N ^ t N ^ ' l t r - O t N t ~ - t r i r r i

°ro -C

ON NO Os i n com ON

M X

60 -H

ro

CM ON CN ( S ON OM7»

O N C O C O O N O O O O — n N O C N O m c O — NONONOm

SM C <"

n r - 00 — l O c N o o i n N O O N O N D O O c N N O N O O O CMf-Tj-NONOCNcocMcocONOrtri-cONOCNrJ-

> ° *- ^ < o. > c __ —i N O O N r? in in O •O fsl ^ co ^co "

Ml

— Ö

u (5 5? S .S o ^ O

§8§g8

•"* ^ T fo" ">" rl ** CN ^' - < r ,r^. .-T ^ T c ? </"f <—i

O O O O O O 0 \ r t N r t i H H

CO c/)

PQPQ

m —I O O

—i —i CN O O p

—i ON CO CO

ONONIS CO CO CO

ITT .

o

ON o \ CO — I

o °\

r-

w

o oo o p — CN

coroCNONONcNroNO — C M £ C M £ — — C M ^ c o c M ^ p - o O O O O O H r t O O O O O O - O O p p p O O t— O O CM CN CN CM CN ro •* rj- Tf NO NO oo' ON ON ON ON ON ON ON ON

cocororororococococococococororo co coco ro ro in

,i e o ro-Öcu

•5s

o

!S

-^ fe>

Rl [/)

r-! t / i ro cn

irt C- b

cn O

b

c- — a. ON O — CM ro r o r- r- r-

«, 110

oo

—! —I —I —' CM O O —< r o oo oo i n co O oo r - r— r— oo CN ON

s 4_> £

cu FQ ro

E

-n ro % ro S b ro ro .22 I ro0 .3 cn c ro 15 *S fe"« >ro ^ o. o c c o a u tu u. red ° g "o« s > Ö g-g a s o 22 ° 1/3 ^ c -2 t i a o fe 3 c u ro »ro o -7-t tu E ro^ ^ -^ J O Ä —O roc ^L M S 2 7; t i ro .y D, . ro a ro T3 »ro eo:ro V

-H

"•

n rara,ra .-- ^ ro> fe >

C

i/5 cn x

ra ro _c > < r O T f i n N O r - O O OHNOO ^H^ <u ^ -J t i ,> to 5nro PH Pu HJ fS pq H pq CL, O Pu 00 ON O -H _ O 00 000 000 00 0 00 000 000 — < — O -H —( CM CN 000000 on 0 0

CM co TJ- i n NO

r-

00 00 00 00 00

00 00 00 00

oSS'c Z c c-fe

Tabell IV.

Kartellernas

andelar av produktionen

år 1963

Varugrupp

Totalt antal tillverkare

Kartellandel av produk- Kartellens namn el. medlemmar tionen % samt reg.nr

Kartelltyp

5 Valsjärnsgruppen S S

0206 0209 0210 0216 0208

Blooms, billets, etc. (för avsalu) 8 Valstråd, varmvalsad 11 Armeringsjärn 11 Varmvalsat bandjärn 9 Universaljärn 6

23 44 1001 44 96

0213 0215 0211 0217 0218 0222

Varmvalsat stångjärn Profilstång, varmvalsad Ihåligt bergborrstål Kallvalsat bandjärn Varmvalsad plåt > 4,76 mm Göt av rostfritt stål

15 7 5 12 7 12

88 99 81 70 9 97

0223 0228

Göt av verktygsstål 2 11 Sömlösa rör, icke kallbearbet. 4

64 94

0230 Sömlösa rör, kallbearbetade

0306 Järntråd, icke överdragen med 36 metall

75 Sveriges Tråddrageriers Förening 2081

0309 Järntråd, överdragen med metall Rör av rostfritt stål

15 9

92 86

0313 0316

Stållinor och -kablar Trådspik

13 15

72 90

0322 Sågblad

0323 0501

Bergborrar Rör av gjutjärn

9 10

93 3 88

0507 0510

Spisar och kaminer (ej elektr.) Radiatorer

8 14

24 90

0703 Osläckt kalk

» Avesta Jernverks AB, Fagersta Bruks AB, Nyby Bruks AB, Sandvikens Jernverks AB, Uddeholms AB 500, 501, 1809 Stållinegruppen 539 Sveriges Trådspiksfabrikanters Förening 1790 Svenska Sågbladsfabrikantgruppen, AB Kapman och AB Kronsågar 247,1811* Bergborrgruppen 504 Gustafsbergs Fabriker (KF) och Åkers Styckebruk 2167 Gjutericonventionen 62 Radiatorindustrins Fabrikantgrupp 2046 Calcium och AB Strå Kalkbruk, Kalkbränneri AB, Kalkstens AB, Larsbo Kalk AB 307, 297* Cementa 22

s Järnverksgruppen för stångstål och balk

0704 Portlandcement 0707 Varor av naturlig monumentoch byggnadssten; polerade eller slipade 0711 Plattor av lättbetong 0713 Murblock av lättbetong 0715 Plattor av asbestbetong

82 175 5 5 2

173 94 87 100

» » » 1747

» »

Borrstålsgruppen 481 Svenska Gruppen Kallvalsat 489 Avesta Jernverk, Uddeholm 476* Rostfria Plåtgruppen och Sv. Rostfria Stångstålsgruppen 478 och 491 Verktygsstålsgruppen 485 Sandvikens Jernverks AB, Uddeholms AB 189 Sandvikens Jernverks AB, Uddeholms AB 499

P S

s s p p p p p p

P P K

F, R F

Stenbrukens Försäljnings AB 1930 AB Lättbetong 1727 » Skandinaviska Eternit AB och Svenska Invarit AB 667

1 1 andelen inräknas produktionen vid Domnarfvets Jernverk, Norrbotten Järnverk AB samt AB Qvarnshammars Jernbruk, vilka i särskilda avtal förbundit sig att följa kartellpriserna i fråga om armeringsjärn. Numera föreligger på detta område ett enda avtal, som biträds av samtliga nämnda tillverkare. 2 Avtalen avser handelsfärdiga produkter, för vilka dock inga andelar kunnat beräknas (undantag: rostfri plåt, där kartellen omfattar alla svenska tillverkare). 3 Varugruppen inkluderar flera varor än vad som omfattas av kartellavtalet. * Avtalet har upphört att gälla.

Tabell IV (forts.)

Varugrupp

Totalt antal tillverkare

Kartellandel a\ r produk- Kartellens namn el. medlemmar tionen^ , samt reg.nr.

Kartelltyp

0717 Murtegel

»

0717 0718

»

Fasadtegel

99 63

14 13

»

0718 0720

»

63 2

14 100

0722 Planglas, draget eller blåst

0903 Dricksglas och prydnadsglas; odekorerade Spånskivor

32 7

70 87

0905 0907 1009

Monteringsfärdiga hus Dörrar Tidningspapper

123 397 6

8 41 98

1014 Säckpapper

1015 1016 1017

Kraftpapper, annat oblekt Kraftpapper, blekt Oblekt sulfitpapper

17 11 18

71 86 66

1018 Blekt sulfitpapper 15 1026 Kräpperat sulfitpapper 6 1019 Papper för wellpapptillverkn. i2tC. 15

63 88 85

1021 Testboard

1022 1023 1024

Kraftliner o.d. Cellulosavadd Smörpapper

7 5 5

50 3 62 73

1027 Takpapp

1030 1031 1032

Träfiberplattor, hårda utan ytbehandling Träfiberplattor, porösa Papperstapeter

15 9 12

100 100 85

1033 Kuvert

1036 1037

Säckar av papper Påsar av papper

8 25

88 89

1201 1202 1204

Kött; färskt, kylt eller fryst Kött; saltat, torkat eller rökt Mjölk; standardiserad

173 102 172

70 54 98

1205 1206 1207

Grädde Skum- och kärnmjölk Torrmjölk

173 179 32

98 96 89

3 Tegelbrukens Försäljnings AB 1739* Skaraborgs Läns Tegelförsäljningsförening 1740 AB Tegelcentralen i Skåne 1741 Tegelbrukens Försäljnings AB 1739 Skaraborgs Läns Tegelförsäljningsförening 1740 AB Tegelcentralen i Skåne 1741 AB Emmaboda Glasverk och 2031 Oxelösunds Järnverk Svenska Glasbruksföreningen 1929 Edsbyns Träförädlings AB, AB Orsa Plattfabrik, Ry AB, 1925 Skogsägarnas Industri AB AB Svenska Trähus 1863 Svenska Dörr AB 1914 Svenska Tidningspappers461 brukens Förening u.p.a. Svenska Kraftpappers442 konventionen

F, R F, R F, R F, R F, R L P L F F F P

» »

Svenska Sulfitpapperskonventionen

453 Svenska Kvistpapperskonventionen Kraftliner- och Testboardkartellen

P

» » 463

P

441 P

»

Cellva 2075 Svenska Smörpappers452 konventionen Sveriges Takpappfabrikanters förening 455

F

Wallboardkartellen

L

1927 P P

»

Svenska Tapetfabrikanternas 1588 Förening Sveriges Kuvertfabrikanter, 443 förening u.p.a. Svenska Säckkartellen 454 Sveriges Påsfabrikantförening "451 förening u.p.a. Sveriges Slakteriförbund 350 Svenska Mejeriernas Riksförening Semper m.

fl.

Varugruppen inkluderar flera varor än vad som omfattas av kartellavtalet.

12 F, R

P L L L K

» 1403

» »

205^»—54

K F

Tabell IV

(forts.)

Varugrupp

Totalt antal tillverkare

Kartellandel av produk- Kartellens namn el. medlemmar tionen % samt reg.nr.

Kartelltyp

1 1208

Smör

1209 1212 1212

Ost och ostmassa Vetemjöl »

124 16 15

95 634 6

1213 1213

Rågmjöl »

20 20

42* 5

1216 1217 1218 1219 1238

Margarin och annat ätbart fett 5 171 Korv Köttkonserver 42 Färdiglagad mat 87 Glass 74

68 39 44 44 54

1241 Hudar av nötkreatur

1301 Mineralvatten

1302 1303 1304 1305 1406

Lemonader etc. Lättöl Öl Starköl Kostymvävnader etc. av kamgarn

117 166 33 24

72 70 74 95

96;

1419 Kostymvävnader etc. av kardgarn Vävd maskinfilt

12 3

86ä 100

1425 1505

Filtar Överrockar av ull för män

13 23

77 55

Överrockar av bomull för män Kostymer av ull Kavajer av ull Byxor av ull Klor Natriumhydroxid i vattenlösning 1812 Beredda sprängämnen

63 68 92 62 7

21 56 38 16 100

7 3

100 100

1506 1507 1508 1509 1714 1720

Svenska Mejeriernas Riksförening 1403 Riksost 1404 Kvarnindustriföreningen 1647 Handelskvarnarnas Produktionsförening 1792 Kvarnindustriföreningen 1647 Handelskvarnarnas Produktionsförening 1792 Margarinbolaget 1866 Sveriges Slakteriförbund 350

K F K K K K F K

Glace-Bolaget AB och Malmö Glass AB 2072, 2073* F, K Kontrollhudar, Andelsslakteriernas förening u.p.a. 409 F Svenska Bryggareföreningen och Sveriges Vattenfabrikanters Riksförbund 1906* L

Svenska Yllefabrikanternas Försäljningsförening 1865 Nordiska Maskinfilt AB, Schullström & Sjöströms Fabriks AB, Wallbergs Fabriks AB 2166 Svenska Filtfabrikantfören. 620* Försäljnings AB Herrkonfektion 2126*

» »

P L F

AB Svenska Klorfabrikanter 1734 Bofors AB, Nitroglycerin AB, AB Express-Dynamit 316—317

K

4 Andelen inkluderar medlemmar i kartell med reg.nr 2224, då Kungsörnen AB är medlem i båda. Kartellsamarbetet omfattar här endast en mindre del av medlemmarnas försäljning (uppskattningsvis 5—6 % ) , nämligen leveranser baserade på anbud till statliga och kommunala myndigheter o. dyl. kunder. 5

113 8—714936

KAPITEL 4

Produktionsinriktning hos storföretag och ägargrupper

I föregående kapitel presenterades en fördelning av de 100 största privata industriföretagen efter huvudsaklig produktionsinriktning 1 . Därvid konstaterades, att hälften av dessa företag hade större delen av sin verksamhet förlagd till någon av de sex sektorerna inom gruv-, metall- och verkstadsindustri. Inriktning på dessa produktionsområden är mest utmärkande för de allra största företagen - av de 20 största kan 17 hänföras till någon av de sex nämnda sektorerna. Denna huvudklassificering ger emellertid obetydlig information om storföretagens produktstruktur. I många koncerner är tillverkningen fördelad på 5-10 industrisektorer, och dessutom är graden av specialisering inom sektorerna starkt varierande. Avsikten med detta kapitel är att belysa specialiseringsgrad och integration i de största industriföretagen. Som tidigare framhållits är omfattningen av horisontell och vertikal integration och storleken hos den totala verksamheten väsentliga inslag i företagets konkurrensbetingelser på olika marknader. Valet av produktstruktur kan uppfattas som ett led i företagets långsiktiga marknadspolitik. I avsnitt A ges en översiktlig bild av produktionsinriktningen hos de större industrikoncernerna. En redovisning på sektornivå, avseende de 100 största privata industriföretagen samt statliga och kooperativa företag, presenteras i tabell V (tabellbilagan). Den mer detaljerade sortiments- och integrationsbeskrivningen i texten omfattar främst privata storföretag med förädlingsvärden över 100 milj. kr. år 1963. Dessutom redovisas viktigare förvärv av industriföretag 114

efter 1963. Avsnittet avslutas med en översiktlig redovisning av sammanslagningarna och deras betydelse för koncentrationen i olika delar av industrin. Avsnitt B är en redogörelse för de större industriföretagens specialiseringsgrad och deras produktionsandelar i olika varugrupper. Här ges även en belysning av storföretagens betydelse för den säljarkoncentration (enföretags- och fåtalsdominans), som redovisats i föregående kapitel. I undersökningen av koncentrationsgrad och integrationsförhållanden har koncernen (i aktiebolagslagens mening) använts som företags- eller beslutsenhet. En vidare definition, baserad på majoritets- och starka minoritetsintressen för familjegrupper och vissa ägargrupper med anknytning till affärsbankerna, har tillämpats i avsnitt C. Där ges en översiktlig redovisning av den industriella verksamheten inom 13 viktigare ägargrupper, i avsikt att belysa gruppernas betydelse inom olika delar av industrin samt integrationsförhållanden och andra samband bland företagen inom resp. grupp. Avslutningsvis redovisas produktionsinriktningen inom de s. k. utvecklingsbolag, som bildats de senaste åren, genomgående med nära anknytning till affärsbanker. Avsikten är bl. a. att belysa eventuella samband mellan utvecklingsbolagens förvärv och verksamheten i andra företag med anknytning till resp. banker.

A. Storföretagens produktstruktur Storföretagen har i den följande sortimentsbeskrivningen fördelats på industrisek1

Avsnitt A, tabell 3:3.

torer. Förutom viktigare tillverkningar och integrationsförhållanden i de största koncernerna anges förvärv och avyttringar av industriföretag efter 1963. Däremot har ingen beräkning kunnat göras beträffande storföretagens interna utbyggnad. Inte heller köp av delar av företag (anläggningar eller tillverkningsgrenar) har medräknats.

- får till stor del betraktas som vertikal integration (malmtransporter etc).

2. Metallverk. De 11 storföretag i gruppen »de 100 största» som klassats i denna sektor, faller storleksmässigt i två helt skilda kategorier. Fem är mycket stora företag med totalt förädlingsvärde överstigande 150 milj. kr. (eller enbart i metallsektorn överstigande 1 Gruvindustri. Två av de största indu- 125 milj. kr.), medan de övriga sex har striföretagen, Boliden och Grängesbergsbo- förädlingsvärden mellan 29 och 58 milj. kr. laget, har med hänsyn till förädlingsvärdets De två största koncernerna, Stora Kopfördelning förts till denna sektor. Båda är parberg och Uddeholm, är typiska bruksintegrerade framåt med stor produktion i företag med mycket bred industriell verksektorn metallverk, där Boliden är inriktat samhet och med största delen av tillverkpå nonferrometaller (främst bly och koppar), ningen förlagd till malmbrytning, järnframGrängesbergsbolaget på järn och stål. ställning samt trä-, massa- och pappersinduMetalltillverkningen baseras i huvudsak på stri. I båda koncernerna är järn- och papegna råvaror. perstillverkningen helintegrerad bakåt till Boliden är även landets största producent resp. råvaruutvinningsled och företagen hör av zinkmalmsslig, men denna vidareförädlas dessutom till de största enskilda elkraftproendast i obetydlig utsträckning inom landet. ducenterna i landet. Ett annat gemensamt En speciell form av vertikal integration är drag är den stora produktionen av kemiföretagets verksamhet inom den kemiska kalier, som delvis representerar självförsörjindustrin, som kraftigt utökades genom ning i massa- och stålframställningen. förvärv av Reymersholm och AB FöreStora Kopparberg är landets största pronade Fosfatfabriker våren 1963. Inom den ducent av de flesta viktigare valsverksprokemiska industrin är Boliden dominerande dukter av ordinärt stål (handelsjärn). En i fråga om tillverkning av bl. a. svavelsyra utvidgning av verksamheten på specialståloch fosforgödselmedel. området genomfördes 1966 genom förvärvet Grängesbergsbolaget är i gruvsektorn helt av Wikmanshytte Bruk. Integrationen framspecialiserat på järnmalm, och ståltillverk- åt i metallsektorn är relativt obetydlig; de ningen utgjordes 1963 enbart av grovplåt. viktigaste manufakturprodukterna är plåt, Mellanliggande produktionsled, såsom tack- överdragen med zink, samt fjädrar. Konjärns- och götframställning är integrerade. cernens papperstillverkning dominerades Efter 1963 har företaget genom förvärv av 1963 av tidnings- och journalpapper Nyby Bruk utvidgat sin stålproduktion till (Kvarnsveden) samt vissa pappsorter (vid att även omfatta vissa kvalitetsstålprodukter, det 1961 förvärvade Ställdalens Bruk). Även främst av rostfritt stål. Produktion av stålrör på pappersområdet skedde en utvidgning år och viss manufakturering förekommer, men 1966, då det stora finpappersföretaget den mest omfattande integrationen framåt Grycksbo inlemmades i koncernen. De två faller inom verkstadsindustrin. Denna sektor fusionerna år 1966, vilka båda kan karakav koncernens verksamhet har utvidgats de teriseras som horisontell integration, innebär senaste åren genom förvärv av bl. a. AB ett tillskott av storleksordningen 10-12 % Pullmax och AB Hammarqvists Verkstäder. till koncernens industriella verksamhet (räkGrängesbergsbolaget har även viss tillverk- nat i 1963 års förädlingsvärden). ning inom kemisk och kemisk-teknisk induUddeholm är representerat i 11 av de stri, bl. a. genom dotterbolaget AB Express- 18 industrisektorerna, och kan därmed sägas Dynamit. Koncernens icke-industriella verk- vara det svenska storföretag, som har den samhet - främst järnvägs- och rederirörelse bredaste industriella verksamheten. Även 115

inom »huvudsektorn» metallverk har företaget ett synnerligen omfattande sortiment, fördelat på både handelsjärn och kvalitetsstål. Den låga specialiseringsgraden medför, att marknadsandelarna i enskilda varugrupper i regel är lägre än för andra koncerner av motsvarande storlek; undantag är främst valstråd och vissa kvalitetsstålprodukter. Integrationen med manufakturledet har drivits mycket långt; inom koncernen tillverkas bl. a. järntråd, rostfria rör, linor och kablar samt diverse hårdmetallprodukter. Vid sidan av tillverkningarna på metallområdet utgör massa- och pappersindustrin Uddeholmsbolagets viktigaste industriella verksamhet. Produktionen är här starkt koncentrerad till kraftpapper (inkl. vidareförädling till papperssäckar), och baseras på egen framställning av sulfatcellulosa. Genom övertagandet av Mölnbacka-Trysil - ett företag med likartad produktionsinriktning på pappersområdet - år 1967 utökas kraftigt såväl koncernens råvarubas som dess produktionskapacitet beträffande kraftpapper. De två övriga järnbruksföretagen i den högsta storleksklassen, Fagersta och Sandviken, representerar integrationskedjan järnframställning - manufakturering, i Fagerstas fall integrerad med tämligen omfattande järnmalmsbrytning. Deras verksamhet i övriga industrisektorer är obetydlig. Båda koncernerna kan betecknas som utpräglade specialstålföretag, även om viss tillverkning av ordinära stålprodukter, t. ex. ameringsjärn, förekommer. Fagersta har stor tillverkning av tråd, stång och band, främst i kolrika och legerade stålkvaliteter. Göt- och till stor del även tackjärnsframställning sker inom koncernen. Integrationen framåt representeras främst av tråd, rör, sågblad och hårdmetallprodukter. Sandviken torde vara det järnbruksföretag, där integrationen mot manufakturledet drivits längst, medan däremot integration med tidigare led såsom gruvdrift och tackjärnsproduktion nästan helt saknas. I manufakturledet uppvisar företaget mycket höga marknadsandelar beträffande sågblad, bergborrar och andra typer av stål- eller hårdmetallverktyg.

116 Av de fem mindre järnbruksföretagen kan tre, nämligen Halmstad, Kockums Jernverk och Smedjebackens Valsverk betecknas som handelsjärnverk. Smedjebacken är dotterbolag till Förvaltnings AB Ratos, och representerar genom anknytningen till landets största järngrossistföretag, Söderberg & Haak, en speciell form av integration. En liknande kombination gällde tidigare för Nyby Bruk (främst producent av rostfritt stål), som ägdes av grossistföretaget Bröderna Edstrand, men som numera övertagits av Grängesbergsbolaget. I sektorn återfinns även landets största producent av nonferrometaller, Svenska Metallverken. Företaget dominerar produktionen i valsverksledet beträffande aluminium, koppar och mässing, där dess produktionsandelar i de flesta fall överstiger 80 %. Integrationskedjan inom koncernen går från raffinering via valsning till vissa typer av manufakturering såsom framställning av rör, folier, linor och kablar. Längre fram i förädlingskedjan är företagets verksamhet däremot tämligen obetydlig. Metallverken producerar dessutom en del plastprodukter, såsom folie, slangar och rör. Slutligen bör påpekas, att flera av de största metallproducenterna inte klassificerats i denna sektor, beroende på att större delen av deras produktion faller inom verkstadsindustrin. Exempel på sådana koncerner är SKF, Nordstjernan (Avesta, Motala Verkstad) och Bofors, samtliga med omfattande stålproduktion. Produktstrukturen hos dessa företag behandlas längre fram i detta avsnitt. 3. Metallmanufaktur. Det största företaget i denna sektor är Bultfabriks AB med förädlingsvärdet 111 milj. kr. år 1963. I koncernen ingår ett kombinerat stål- och manufakturverk (Kanthal i Hallstahammar) med produktion av tackjärn, valstråd och stångjärn. I manufakturledet tillverkas bl. a. järntråd, bultar, skruvar o. d. samt diskbänkar. En delvis likartad manufakturering (kombinerad med låsproduktion) redovisas av ett annat storföretag, Aug. Stenman AB, medan Bahco och Nordiska Armaturfabri-

kerna representerar kombinationen manufaktur - verkstadsindustri. AB Plåtmanufaktur (PLM) är landets dominerande tillverkare av glas- och plåtförpackningar. Koncernens ställning som praktiskt taget ensam producent av glasemballage uppnåddes genom en serie stora förvärv under åren 1960-1966. Den sista större utomstående tillverkaren, Limmareds Bruk, arrenderades av PLM från 1961 och införlivades i koncernen år 1966. I fråga om konsumentförpackningar av plåt (konservburkar o. d.) har PLM sedan länge varit dominerande, men företagets ställning har ytterligare stärkts efter 1963 genom förvärv av tre mindre företag. Genom övertagandet av AB Austria från Svenska Shell har företaget dessutom utökat sin verksamhet på plastförpackningsområdet. Vid sidan av förpackningstillverkningen har PLM produktion av diskbänkar. 4. Transportmedelsindustri. Sektorn domineras av de stora varvs- och bilindustrikoncernerna, av vilka fem (Götaverken, Kockums Mek. Verkstad, Volvo, SAAB och Alfa-Laval1) år 1963 hade förädlingsvärden över 200 milj. kr. Av varvskoncernerna uppvisar Kockums Mek. Verkstad den bredaste produktstrukturen. Inom transportmedelssektorn produceras förutom tank-, torrlast- och passagerarfartyg också bl. a. järnvägsvagnar samt bil- och traktordelar, övrig verkstadspro' rarfartyg också bl. a. järnvägsvagnar samt v duktion representerar delvis vertikal integration (fartygsmotorer) men omfattar dessutom bl. a. grävmaskiner och andra maskiner för jord- och stenindustrin. Efter 1963 har förvärvats Söderhamns Verkstäder, som främst tillverkar maskiner för skogsindustrin, Helsingborgs Varfs AB (numera huvudsakligen reparationsvarv) samt ett par mindre manufakturföretag. Götaverken är landets största tillverkare av fartyg, där dess produktion omfattar alla i denna undersökning medtagna delgrupper. Koncernen har stor egen tillverkning av fartygsmotorer och motordelar. Verksamheten på andra områden är jämförelse-

vis liten, och omfattar främst produktion av kompressorer och av vissa husbyggnadskonstruktioner. Eriksbergs Mek. Verkstad (dotterbolag till Ångfartygs AB Tirfing) har en fartygsproduktion likartad Götaverkens men saknar egen motortillverkning. En liknande verksamhet på fartygsområdet redovisas även för Uddevallavarvet, som ägs gemensamt av staten och Eriksberg. Av bilindustrikoncernerna är Scania-Vabis den starkast specialiserade med tillverkning av lastbilar och bussar - huvudsakligen i form av underreden med motor, till vilka karosser framställs i andra företag.2 Tillverkningen av motorer och växellådor är helt integrerad. Horisontell integration föreligger i motortillverkningen, som även omfattar fartygsmotorer (diesel) och stationära motorer. Scania-Vabis har efter 1963 förvärvat Be-Ge karosserifabrik samt utökat sin återförsäljarverksamhet. Företaget skall dessutom överta Svenska Karosseriverkstäderna. Volvo uppvisar en väsentlig bredare produktionsverksamhet. Transportmedelstillverkningen omfattar person- och lastbilar, bussar och traktorer. Den är integrerad bakåt med motor- och växellådtillverkning; förutom bilmotorer tillverkas dessutom bl. a. båt- och flygplansmotorer. Andra stora produktområden är jordbruksmaskiner, tryckpressar och olika verkstadsmaskiner. Förvärven efter 1963 representerar vertikal integration: underleverantören G. Nyströms Umeå AB (lastbilshytter) samt återförsäljarföretaget Ernst Nilsson AB. SAAB:s verksamhet faller i huvudsak inom tre områden: Biltillverkning, integrerad med egen produktion av motorer, karosser och bildelar. Flygpanstillverkning exkl. motorer, vilka köps från Volvo (dock tillverkas delar i viss utsträckning). Tillverkning av datamaskiner. I övrigt har koncernen viss produktion 1 Alfa-Laval har klassats i denna sektor beroende på den stora produktionen av karosserier i Olofström (Svenska stålpressnings AB). 2 1 försäljningssortimentet ingår dock även personbilar, eftersom Scania-Vabis är generalagent i Sverige för Volkswagen och Porsche.

av verkstadsmaskiner, växlar och navigationsinstrument. Liksom i de två övriga bilföretagen har en integration mot återförsäljarledet genomförts de senaste åren, vilket även tillfört företaget ökad kapacitet på verkstadssidan. Alfa-Laval är landets största tillverkare av karosserier till personbilar (underleverantör till Volvo) och producerar även andra bil- och traktordelar. Företaget har dessutom en mycket bred produktionsverksamhet i fråga om järnmanufaktur och har en dominerande ställning inom tillverkningen av centrifuger. 5. Mekaniska verkstäder ra. ra. De tre största koncernerna i denna sektor - SKF, Nordstjernan och Bofors - representerar integrationskedjan från järnverk till mekanisk verkstad (de två förstnämnda har dessutom egna gruvor). Rederi AB Nordstjernan har en synnerligen bred industriell verksamhet. Järnverksrörelsen vid Avesta Jernverk och Motala Verkstad omfattar både kvalitets- och ordinärt stål. Företaget är landets största producent av rostfritt stål, och tillverkar dessutom annan plåt, armeringsjärn, gjutgods och smidda varor. Genom förvärvet av Björneborgs Jernverk år 1966 har handelsjärnproduktionen ytterligare ökats. I manufakturledet framställs bl. a. rostfria rör, bergborrstål och färdiga bergborrar. Exempel på verkstadsprodukter är brosektioner, tryckbehållare, turbiner samt maskiner för massa- och pappersindustri. Som komplement till rederirörelsen förekommer även viss fartygstillverkning, medan slutligen företagets tämligen stora kalk- och murbrukstillverkning kan uppfattas som integration bakåt i Johnsonkoncernens omfattande byggnads- och anläggningsverksamhet. Svenska Kullagerfabriken är, räknat efter förädlingsvärdet inom landet, Sveriges fjärde största privata industriföretag; om även den utländska verksamheten inräknas är koncernen landets största. I verkstadssektorn noteras, förutom SKF:s dominerande ställning beträffande kul-, rull- och glidlager, även en betydande produktion av väx118

lar, svarvar och gjutgods. Stålproduktionen är till stor del avsedd för eget bruk (kullage rstål från Hofors Jernverk). Genom förvärvet av Hellefors Järnverk i slutet av 1950-talet har koncernen emellertid tillförts en stor tillverkning av annat kvalitetsstål såsom stång- och bandjärn, baserad på egen framställning av tackjärn och järnsvamp. Huvudkomponenterna i Bofors AB:s verkstadstillverkning är halvfabrikat (motorer och delar) för transportmedelsindustrin samt krigsmateriel. Dessutom produceras bl. a. turbiner, pumpar och tryckpressar. Järnproduktionen, delvis avsedd för eget behov, består främst av olika kvalitetsstålprodukter. Koncernen har även utvecklat en omfattande tillverkning inom den kemisk-tekniska sektorn, där sprängämnen, läkemedel och plastartiklar dominerar. Ett annat storföretag med mycket brett sortiment är Svenska Tändsticks AB, som dock representerar en helt annan integrationsbild än ovan nämnda företag. Omkring hälften av produktionen är verkstadsprodukter (inkl. elektriska); i övrigt dominerar tändstickstillverkningen, som dock relativt sett minskat kraftigt i betydelse, samt papper och pappförpackningar. Verkstadsproduktionen omfattar förutom tändsticksmaskiner också bl. a. tobaksindustrimaskiner, fartygsmotorer och radionavigeringsapparater. Inom träförädlingsindustrin (byggnadssnickerier) har koncernen expanderat efter 1963 genom köp av Ji-Te AB. I massa- och papperssektorn dominerar sulfitpapper (omslags- och kräpperat) samt wallboard i kombination med egen massaproduktion. En kraftig expansion på emballageområdet har genomförts efter 1963 genom förvärv av Åkerlund & Rausing samt ett flertal mindre företag. Övriga företag i sektorn kan karakteriseras som mer utpräglade verkstadsföretag (undantag: Atlas Copco med kombinationen manufaktur-verkstadsindustri). Inriktning på en klart avgränsad delbransch kan dock endast konstateras i ett fall, nämligen i fråga om kontorsmaskiner, där Åtvidabergs Indistrier (numera Facit AB), Addo och Svenska Dataregister har huvuddelen

av sin tillverkning. Genom fusionen år 1966 mellan de två förstnämnda företagen har Facit blivit dominerande producent av additions-, kalkylerings- och bokföringsmaskiner. Facit-koncernen svarar dessutom för nästan hela den svenska produktionen av skrivmaskiner. Andra tillverkningar i koncernen är jordbruksmaskiner (överums Bruk), elmotorer (Addo) samt möbler. Husqvarna Vapenfabrik och Coronaverken har delvis sammanfallande produktstruktur beträffande byggnads- och konsumentkapitalvaror såsom värmeledningspannor och tvättmaskiner. Husqvarna tillverkar dessutom bl. a. spisar, symaskiner, sågar samt moped- och utombordsmotorer. Däremot är cykeltillverkningen numera nedlagd. Coronaverken har efter 1963 expanderat mycket kraftigt. Efter inköp av Lindeils Vågfabrik har tillsammans med K F bildats ett gemensamt bolag, Stathmos-Lindells. Dessutom har från K F övertagits Verkstads AB Calor (tvättmaskiner), och övriga inköpta bolag är Vårgårda Armaturfabrik, AB Silenta samt Backer ElektroVärme. AGA:s produktion faller till stor del inom elektroteknisk industri: transformatorer och ackumulatorer, spisar samt radio- och TVapparater. Sistnämnda verksamhetsgren har utökats genom övertagande av L M Ericssons radio-TV-produktion. Av icke-elektriska verkstadsprodukter tillverkas inom koncernen bl. a. gjutjärnsrör, radiatorer, kranar och ventiler. AGA har slutligen också en betydande kemisk produktion, främst omfattande syre och acetylen. 6. Elektroteknisk industri. Inom denna sektor faller två av de tre största privata industriföretagen, ASEA och L M Ericsson. Beträffande verksamheten inom elbranschen - som för båda koncernerna utgör en dominerande andel - föreligger från 1946 ett avtal om specialisering med huvudsaklig innebörd att ASEA skall ha verksamheten förlagd till starkströms-, L M Ericsson till svagströmsområdet. Elektriska ledningar faller utanför avtalet, och även i övrigt föreligger vissa undantag från specialiseringsregeln. 1

ASEA har på starkströmssidan en klart dominerande ställning i tillverkningen av transformatorer, generatorer, motorer, likriktare, strömbrytare och reläer. Tidigare gällde detta även beträffande svetsmaskiner, men denna tillverkning har numera överlåtits på ESAB. övrig tillverkning inom elbranschen omfattar bl. a. kondensatorer samt tråd och kabel. ASEA har även en betydande icke-elektrisk verkstadsproduktion, t. ex. av turbiner, kranar och hissar. Den vertikala integrationen mot metallverksledet är betydande. Stålproduktionen (Surahammars Järnverk) ligger till stor del på kvalitetsstålsidan och omfattar bl. a. plåt, gjutgods och smidda varor. Den baseras på egen tackjärnsframställning, och även malmbrytning i mindre skala förekommer. På nonferroområdet framställs koppartråd och diverse aluminiumprodukter, till stor del halvfabrikat för den eltekniska produktionen, liksom de plastprodukter, som tillverkas inom koncernen. Av övriga koncerner på starkströmsområdet är Elektrolux - med stark ägandeanknytning till ASEA 2 - den klart största. Produktionsinriktningen skiljer sig fullständigt från ASEA:s; huvuddelen av produktionen är byggnads- eller konsumentkapitalvaror såsom spisar, kylskåp, tvättmaskiner och dammsugare. I övrigt tillverkas mindre elmotorer samt stålinredningar. Efter 1963 har Elektrolux köpt Getinge Mek. Verkstad, som producerar spisar och annan utrustning för storkök. L M Ericsson dominerar produktionen inom stora delar av det teletekniska området, där viss uppdelning föreligger gentemot den statliga verksamheten (Televerkets verkstäder). Däremot har koncernen, som tidigare nämnts, numera avyttrat sin radio- och TVtillverkning till AGA. Bland LME-koncernens viktigare tillverkningar på svagströmsområdet kan nämnas telefonapparater, telestationer och växlar, kondensatorer samt tråd och kabel. Dessutom produceras inom 1

Avtalet (kart. reg. nr 921) finns utförligt beskrivet i Kartellregistret nr 2 år 1953. 2 Denna anknytning uppkom 1962, då Elektrolux förvärvade AB Elektrohelios från ASEA i utbyte mot nyemitterade aktier.

koncernen hålkortsmaskiner, belysningsarmatur samt delar av plast till maskiner och apparater. Bland förvärv under senare år kan nämnas Automatiskt Brandalarm AB med dotterbolag. Dessutom har LME övertagit en stor del av verksamheten vid AB Gylling & Co.

överenskommelse om viss samordning med AB Ytong år 1966, har Industrivärdengruppen numera en produktstruktur mycket likartad Wehtje-företagens. Ytong är vid sidan av Siporexföretagen (Iföverken m. fl. Wehtje-företag) landets största producent av lättbetongprodukter. 1

7. Jord- och stenindustri. Tre av de störsI sektorerna 8. Sågverk och hyvlerier och ta företagen i denna sektor - Skånska Ce- 9. Träförädlingsindustri återfinns inget av ment AB, Iföverken och Skånska Cement- de största industriföretagen. Limhamns Trägjuteriet - kan hänföras till den s. k. industri (numera AB Tarkett) har köpts av Wehtje-gruppen (se närmare avsnitt C ne- Custos via det nybildade AB Företagsfinans. dan). De två förstnämnda företagen kommer under hösten 1967 att gå samman i en 10. Massa- och pappersindustri. Räkna: gemensam koncern med Skånska Cement efter antalet är detta den mest storföretagsAB som moderbolag.. Huruvida det nya fö- betonade av samtliga industrisektorer. 15 retaget kommer att få aktiemajoritet även i storföretag bland de 100 största hade 1963 Skånska Cementgjuteriet är oklart. större delen av sitt förädlingsvärde i massaDe tre nämnda företagen kan sägas re- och pappersindustrin, vartill kommer, af. presentera var sitt led i en vertikal integra- flera koncerner med stor massa- och paptionskedja. I Skånska Cement AB är ce- persproduktion (t. ex. Stora Kopparberg. mentproduktionen starkt dominerande, och Uddeholm och Svenska Tändsticks AB) återkoncernens dominerande ställning på denna finns i andra sektorer. Då produktstruktumarknad har ytterligare accentuerats genom ren hos företag med papperstillverkning inatt det redan tidigare närstående Ölands gående beskrivs i kapitel 7: B, kommer här Cement AB 1966 blev dotterbolag. Iföver- endast att anges vissa data beträffande de ken tillverkar asbestbetong och lättbetong största koncernerna. (siporex) med cement som råvara; i övrigt Pappers- och/eller papptillverkning föframställs eldfast konstruktionsmaterial samt rekommer i 12 av de 15 företagen, nästar, sanitetsporslin. Däremot har tillverkningen genomgående integrerad med massaframav hushållsporslin (Rörstrand) 1964 avytt- ställning. Företagen har i allmänhet egna. rats till Uppsala-Ekeby. Skånska Cement- skogar och sågverksrörelse av varierande gjuteriet är landets största entreprenadföre- omfattning. tag i byggnads- och anläggningsbranschen Det största av företagen är Svenska Celmen har även en betydande industriell pro- lulosa AB, där de viktigaste slutprodukterna duktion. Denna omfattar främst fabriksblan- numera är tidningspapper och kraftliner sami dad betong, rör och byggelement av be- - efter förvärvet av Wifstavarf år 1966 tong, murbruk samt byggnadskonstruktio- kraftpapper. SCA har stor egen massaproner av järn och stål. Genom förvärvet av duktion, och är dessutom landets största priOlsson & Skarne år 1967 har verksamheten vata skogsägare. Vidare tillverkas wallboard. på entreprenadområdet ytterligare utökats. sågverksprodukter och byggnadssnickerier AB Industrivärden är vid sidan av Skåns- Företagets verkstadsproduktion (vid Sund? ka Cement AB landets enda cementprodu- verkstäder) utgörs främst av maskiner föi cent (Gullhögens Bruk). Det 1963 förvär- massa- och pappersframställning. Inom kevade A-Betong AB har stor tillverkning av misk industri produceras bl. a. klor, natriumolika slags betongelement. Efter 1963 har hydroxid, plastfolie och golvplattor. Bland Industrivärden genomfört en omfattande in1 Siporexföretagen och Ytong, samarbetar setegration framåt genom förvärv av fyra dan 1958 i ett gemensamt försäljningsbolag. stora byggnadsföretag. Genom aktiebyte och AB Lättbetong (se vidare kapitel 8: C).

företagsförvärv efter 1963 kan nämnas AB Emballagemaskiner samt Värnamo Wellpapp. Billerud är ett närmast renodlat skogsindustriföretag och har i denna sektor en uppbyggnad mycket likartad SCA:s. Avsaluproduktionen utgörs främst av olika slags emballagepapper samt av textilmassa. Holmens Bruks & Fabriks AB representerar en mycket ovanlig produktionskombination, nämligen papper - textil. Pappersproduktionen utgörs till största delen av tidningspapper, medan på textilområdet tillverkas beklädnadsvävnader av ylle samt fodervävnader. De största strukturförändringarna efter 1963 har gällt finpappersföretagen. Som tidigare nämnts har Grycksbo förvärvats av Stora Kopparberg. Tre andra finpappersföretag - Klippan, Papyrus och Norrlands Skogsägare (Hörnefors) - har gjort stora företagsförvärv. Klippan, som tidigare var ett tämligen renodlat finpappersföretag, har förutom Östanå (främst finpapper) köpt cellulosavaddbruken Nyboholm och Långasjönäs samt omslagspappersbruket Emsfors. Under 1967 inlemmas också finpappersföretaget Håfreström i koncernen. Papyrus har 1966 övertagit fin- och sulfitpappersbruken i Nykvarn och Laxå, vilka tidigare ägdes av Minebergs AB. Norrlands Skogsägare har bl. a. övertagit massaoch kraftpappersföretaget Dynas AB. Bland övriga storföretag i denna sektor har Mölnbacka-Trysil förvärvats av Uddeholm, medan stora delar av Åkerlund & Rausings tillverkningar övertagits av Svenska Tändsticks AB och Klippan. Storföretag med stark inriktning på massaproduktion för avsalu är Mo & Domsjö, Bergvik & Ala samt Ströms Bruk.* Det största av dessa företag är Mo Do, som inom sektorn har produktion även av träfiberplattor. Koncernens verkstadsproduktion (cisterner, växlar m. m.) har efter 1963 utökats genom förvärv av S. O. Grafström med tillverkning av transportanläggningar för cellulosaindustrin. Det största förvärvet faller dock inom den kemiska sektorn

(Svenska Oljeslageri AB), där Mo Do bl. a. producerar klor, syre, vissa alkoholer samt lacker. Övriga förvärv de senaste åren är Pauliströms Bruk (cellulosavadd) samt Bure AB (slipmassa och sågverksprodukter). 11. Grafisk industri. Bland de största företagen i denna sektor återfinns två dagstidningskoncerner, vilka även har viss annan grafisk produktion samt (Dagens Nyheter) framställning av tryckfärger. AB Grafoprint (moderbolag för Bonnierföretagen) är landets största säljare av böcker och veckotidningar, och har dessutom annan tryckeriverksamhet. Integrationen bakåt omfattar produktion av journalpapper och tryckfärger. Vid koncernens pappersbruk produceras dessutom kraftpapper och pappemballage. Även koncernens verksamhet inom verkstadsindustrin kan karakteriseras som vertikal integration. Den omfattar främst tillverkning av tryckpressar och paketeringsmaskiner. AB Sveriges Litografiska Tryckerier (Esselte) har ett synnerligen brett produktsortiment inom grafisk industri, bl. a. böcker, tidskrifter, broschyrer, blanketter och etiketter. Koncernen har egna pappersbruk, där produktionen främst omfattar olika emballagematerial såsom kraftpapper, wellpapp, påsar och kuvert. Efter 1963 har koncernen övertagit ett stort företag inom den grafiska industrin, Nordisk Rotogravyr AB. 12. Livsmedelsindustri. Huvuddelen av denna sektor domineras av jordbrukskooperativa företag, vilka inte närmare behandlas i detta avsnitt. De privata storföretagen återfinns inom ett mindre antal delbranscher, nämligen sockerindustri, kvarnar, 2 choklad-, spisbröds- och konservindustri. Det ojämförligt största företaget i sektorn är Svenska Sockerfabriks AB, som har monopolställning beträffande sockerproduk1 Ströms Bruk (efter förvärvet av Ljusne-Woxna ändrades namnet till Ström-Ljusne AB) såldes 1966 och delades mellan Iggesund och Bergvik & Ala. 2 Det största kvarnföretaget, Kungsörnen, har dock mycket starka ägandesamband med jordbrukskooperationen .

tionen inom landet, kombinerad med ett starkt importskydd. Inom koncernen produceras dessutom köttkonserver, frysta och konserverade grönsaker, sylt etc. (vid dotterbolaget Felix) samt fodermedel. 13. Dryckesvaru- och tobaksindustri. Andelen statlig produktion är här större än i någon annan sektor med undantag för gruvindustrin. Stora, privata företag finns endast i bryggeribranschen, där en stark koncentration pågått under senare år. De två dominerande företagen Prippbryggerierna och Stockholms Bryggerier förvärvade under 1950- och i början av 1960-talet ett stort antal mindre bryggerier, av vilka en del senare nedlagts. År 1963 varierade de två koncernernas sammanlagda andel på olika delmarknader mellan 50 och 85 %. Vid årsskiftet 1963-1964 sammanslogs de två storföretagen till en koncern. Stockholms Bryggerier har vid sidan av bryggeriverksamheten även läkemedelstillverkning (AB Kabi). Efter 1963 har förvärvats Grumme & Son med tillverkning av bl. a. rengöringsmedel, parfymer och kosmetika, samt AB Oxygenol med dotterbolaget Recip (läkemedel). 14. Textilindustri. De största företagen i denna sektor återfinns företrädesvis på bomullssidan, där 1963 fyra koncerner hade förädlingsvärden mellan 45 och 75 milj. kr. Produktstrukturen hos de större textilföretagen redovisas i kapitel 6 nedan. Bland viktigare förändringar i företagsstrukturen under senare år kan nämnas bildandet av Saxylle-Kilsund år 1966 - tidigare Svenska Yllekoncernen och Kilsunds AB - samt att Borås Wäfveri år 1967 övertagit heminredningsproduktionen vid Gamlestaden (Asken) och Mölnlycke. 15. Sömnadsindustri. Denna mycket storföretagsfattiga sektor representeras i tabell V av endast Algot Johansson AB, främst inriktat på fritids- och annan lättare konfektion. Av övriga delbranscher uppvisar tyngre herrkonfektion ett stort antal medelstora företag (200-600 anställda) medan 122

damkonfektion i stor utsträckning drivs i små företag. Sömnadsindustrin behandlas mer ingående i kapitel 6: C. 16. Läder-, hår- och gummivaruindustri. Av de tre delbranscherna är gummivaruindustrin en utpräglad storföretagsbransch, 1 medan de två övriga innehåller främst mindre företag. Två av storföretagen, Trelleborgs Gummifabrik och Tretorn (Henry Dunkers Förvaltnings AB) har sammanslagits efter 1963. Trelleborgs tillverkningar inom gummivaruindustrin omfattar främst däck och slangar av olika slag. Produktion i mindre skala drivs även inom andra sektorer, främst kemisk-teknisk industri (golvplattor, plastfolie, slangar och maskindelar i plast), verkstadsindustri och sömnadsindustri. Tretorns produktion faller däremot helt inom huvudsektorn och omfattar skor, stövlar, rör och slangar m. m. 17. Kemisk industri. Av de tre största företagen i denna sektor är Nynäs Petroleum ett specialiserat raffinaderiföretag (bensin, oljor och asfalt), medan de två övriga - Stockholms Superfosfat och Iggesund - har mer spridd produktion. Båda de sistnämnda koncernerna har de senaste åren expanderat genom företagsköp. Stockholms Superfosfats Fabriks AB (numera Fosfatbolaget) har huvuddelen av sin produktion förlagd till kemisk och kemiskteknisk industri. Bland produkterna kan nämnas salpetersyra, ammoniak, kalciumkarbid, kvävegödselmedel och olika slags plaster. Företagsförvärven efter 1963 faller inom den kemisk-tekniska sektorn. Från Mineberg har övertagits Stockholms Benmjölsfabrik samt Stidsvigs och Hälsingborgs Limfabriker, och dessutom har AB Casco (lim, färg m. m.) införlivats med koncernen. Iggesunds Bruk producerar diverse kemikalier, bl. a. ammoniak och natriumhydroxid. Inom andra sektorer framställs bl. a. sågblad, sågverksprodukter, monteringsfärdiga hus samt pappersmassa. Järnverks1

Förutom de tre här medtagna koncernerna har även KF (Svenska Gummifabriks AB, Gislaved) stor produktion i branschen.

företaget Boxholms AB, med vilket starka ägandesamband redan tidigare förelåg, ingår numera i koncernen, liksom delar av Ströms Bruk (se Massa- och pappersindustri). Slutligen bör framhållas, att storleken hos det numera dominerade företaget på den organiskt-kemiska sidan, Unifos Kemiska AB i Stenungsund, inte framgår av redovisningen. Produktionen i Stenungsund, som främst omfattar plaster och plastråvaror, inleddes nämligen först i slutet av år 1963. Unifos ägs av Fosfatbolaget och det amerikanska storföretaget Union Carbide. 18. Kemisk-teknisk industri. Här återfinns tre storföretag med förädlingsvärden år 1963 överstigande 50 milj. kr., nämligen läkemedelsföretaget Astra, Skånska Ättiksfabriken - numera främst tillverkare av plaster och plastprodukter - samt Svenska Unilever. Den kemisk-tekniska produktionen i det sistnämnda företaget, som är sektorns största, omfattar främst tvål, tvätt- och diskmedel samt parfymer. Vidare framställs en del av råvarorna för den egna margarintillverkningen. Andra livsmedel, som framställs inom koncernen, är konserverade grönsaker, soppor, o. d. samt glass. Som framgått av redovisningen ovan, varierar sortimentsbredden starkt mellan storföretag i olika sektorer av industrin. Särskilt företagen i gruv- och metallindustrin uppvisar i allmänhet ett mycket omfattande sortiment. De är dels ofta integrerade framåt mot manufaktur- och verkstadsindustrin, och har dessutom i många fall betydande tillverkning inom trä-, pappers- och kemisk industri. Den motsatta ytterligheten representeras av storföretag i konsumentvarusektorer såsom livsmedels- eller textilindustri, där produktionen till helt dominerande del faller inom respektive huvudsektor och dessutom ofta är specialiserad till en eller ett par branscher inom denna. Skillnaderna på sektornivå illustreras av följande jämförelse av »sektorrenheten» hos storföretag (bland de 100 största) inom fem grupper av industrisektorer.

Storföretag i sektorerna:

HuvudAntal sektorns sektorer andel av per föreförädlings- tag värdet

1—2

gruvor och metallverk 60 4—6 verkstadsindustri 75 10—11 massa-, pappersoch grafisk industri 76 16 o. 18 gummi var u- och kemisk-teknisk industri 84 12—15 huvudsakligen konsumentvaruindustri 92

4,5 3,2 3,8 3,0 1,6

Här bör påpekas att de medräknade storföretagen i sektorerna 1-6 i genomsnitt är ungefär dubbelt så stora som företagen i sektorerna 12-18. Skillnader i specialiseringsgrad mellan olika storleksklasser av företag redovisas i nästa avsnitt, som även innehåller data beträffande storföretagens produktionsandelar i varugrupper. Producentkooperationens industriella verksamhet är ytterst specialinriktad. Således har Slakteriförbundets medlemmar all sin verksamhet i livsmedelssektorn. Mejeriförbundet har förutom sin huvudsakliga verksamhet även tillverkning av cisterner m. m. (Wedholms). Skogsägarföreningarnas produktion ligger i sågverks-, träförädlings- samt massa- och papperssektorerna. I sågverksgrupperna ligger andelarna på 6-7 %. Inom träförädlingsindustrin tillverkas framför allt spånskivor och monteringsfärdiga trähus. Viktigare pappersprodukter är finpapper, smörpapper, papper för wellpapptillverkning samt papperssäckar. Också massa produceras i betydande omfattning. Sedan 1963 har Norrlands Skogsägares Cellulosa AB förvärvat bl. a. Dynas AB och Forss AB. Skogsägarnas Cellulosa AB (Mönsterås) har överförts på Södra Förbundet. Kooperativa Förbundet har sin huvudsakliga inriktning på livsmedelsprodukter, framför allt margarin, konserver och köttvaror. Inom verkstadssektorerna tillverkas truckar, pannor, lampor, radio, TV, m. m. 123

statliga företag, av vilka Försvarets Fabriksverk och Televerkets verkstäder är de största. Sedan 1963 har Skövde Gasbetong och Jäders Bruk förvärvats. Törefors AB lades ned under sommaren 1967.

°/o av hela industrins förädlingsvärde 50

50 Antal företag

Diagram 4:1. De 100 största företagens andelar, räknade i 1963 års förädlingsvärden

Stor produktion förekommer även i jordoch stenindustrin (Gustafsberg) samt massa och papper (Fiskeby, Karlholm). K F har vidare betydande tillverkningar inom kemisk industri t. ex. margarinråvaror vid AKO, gödselmedel (Salpeterverken) och tvättmedel m. m. (Helios). Bildäck och slangar produceras vid gummifabriken i Gislaved. Sedan 1963 har K F sålt Käti Textil medan Vargen och Kembels Skofabrik lagts ned. Som tidigare nämnts har Verkstads AB Calor sålts till Coronaverken, och ett samarbete inletts med detta storföretag i tillverkningen av vågar. Slutligen har under de senaste åren ett antal charkuterifabriker och bagerier övertagits från föreningarna. Den statliga industriverksamheten är inriktad på gruvdrift (LKAB), stålproduktion (NJA), massa- och papper (ASSI) samt tobaks- och sprittillverkning. Verkstadsproduktion förekommer i ett flertal 124

De förvärv och avyttringar av företag som gjorts av storföretagen efter 1963, har redovisats i översikten ovan. Den sammanlagda effekten av dessa transaktioner är en icke oväsentlig ökning av koncentrationsgraden i industrin. Nedan anges förändringarnas storlek, räknade efter 1963 års förädlingsvärden, dels för hela industrin, dels med fördelning på sektorer. Det bör understrykas, att beräkningarna avser enbart förvärv av hela företag, medan köp av tillverkningsgrenar eller delar av företag inte kunnat inräknas. Härigenom underskattas troligen den totala effekten av sammanslagningar på företagskoncentrationen. I diagram 4: 1 anges kumulativt de 100 största privata företagens förädlingsvärdeandelar i hela industrin, räknade efter 1963 års resp. 1967 års koncernförhållanden (förädlingsvärdesiffrorna gäller i båda fallen 1963 års produktion). Företagen är inte identiska, eftersom dels nya företag kommit in i gruppen genom stora förvärv, dels några stora företag inlemmats i andra koncerner. Nettoeffekten av förvärv och avyttringar är, att andelen för de 50 största företagen ökar från 37,5 till 4 0 , 4 % , för de 100 största från 46,3 till 49,4 %. Strukturförändringarna i storföretagssektorn under dessa tre och ett halvt år torde få betraktas som mycket omfattande, jämfört med tidigare år under efterkrigstiden. Den kraftigt ökade frekvensen av sammanslagningar inom industrin under 1960-talet liksom storföretagens dominerande ställning som köpare av företag har ingående belysts i en serie SNS-skrifter.1 I tabell 4: 1 har nettoförvärven räknade i 1963 års förädlingsvärden i de 100 största storföretagen fördelats på storleks1 Näringsliv i omvandling, Stockholm 1964. Sammanslagningar och samarbetsavtal i svensk industri 1963—1964, Stockholm 1965.

Tabell 4:1. Procentuell förändring av förädlingsvärdet i 100 storföretag genom förvärv juli 1963—mars 1967 Företag med Identiska före- rangnummer ... tag i 1963 års vid båda tidpunkRangnummer rangordning punkterna 1- - 10 1 1 - - 20 2 1 - - 30 3 1 - - 40 4 1 - - 50 5 1 - - 60 6 1 - - 70 7 1 - - 80 8 1 - - 90 9 1 - -100 1 - -100

+ 3,0 + 7,3 + 23,5 + 21,6 — 5,2 + 10,3 + 9,1 + 6,3 + 12,4 — 2,8 + 8,2

+ 3,6 + 12,7 + 22,0 + 7,4 + 3,7 + 5,5 + 1,3 + 2,5 + 2,8 + 5,8 + 7,7

klasser av företag. De redovisade förändringarna gäller dels identiska företag - dvs. de företag som hörde till resp. klass år 1963 - dels en jämförelse mellan samma rangnummer de två åren. Expansionen via företagsköp har således haft störst omfattning bland företagen 2 1 40, dvs. koncerner som 1963 hade förädlingsvärden mellan 90 och 170 milj. kr. Däremot synes detta slags åtgärder ha haft tämligen måttlig omfattning bland de allra största och bland de medelstora (förädlingsvärde: 30-50 milj. kr.) storföretagen. Eftersom intern utbyggnad inte kunnat medräknas, kan dock inga slutsatser dras beträf-

fande den totala expansionen i olika storleksklasser. Den direkta inverkan på koncentrationsgraden i olika industrisektorer av företagsköpen i storföretagssektorn illustreras i tabell 4 : 2 . Förädlingsvärdeandelar för det största och de åtta största företagen samt för storföretagen (inkl. kooperativa och statliga företag) anges där utifrån koncernförhållandena dels 1963 dels 1966/67. Sju sektorer, där inga förändringar inträffat, eller där förändringarna motsvarar mindre än 1,5 % av det totala förädlingsvärdet, har utelämnats. Förändringarnas nettoeffekt är här genomgående en ökning av koncentrationsgraden, dock tämligen måttlig i de flesta sektorer. De mest påfallande förändringarna gäller sektorerna 13 och 16, där andelen för det största företaget ökat kraftigt. Orsakerna är främst sammanslagningarna mellan Prippbryggerierna och Stockholms Bryggerier resp. mellan Trelleborgs Gummifabrik och Tretorn. Den senare utgör närmast en organisatorisk förändring inom en ägargrupp (jfr avsnitt C nedan) och torde sakna reell betydelse, sett från marknadssynpunkt. I övriga sektorer har sammanslagningarna främst påverkat fåtalskoncentrationen. En ökning av de åtta största företagens andel med 4-5 procentenheter noteras i sektorerna metallverk (förändringarna gäller i huvudsak stålverken), massa- och pappers-

Tabell 4:2. Förändringar i sektorkoncentrationen genom storföretagens förvärv och avyttringar av företag (1963 års förädlingsvärden) Industrisektor

Största företagets 8 största föreStorföretagens andel (%) tagens andel (%) andel (%) 1963 1966/67 1963 1966/67 1963 1966/67

2 Metallverk 4 Transportmedelsindustri 5 Mekaniska verkstäder m. m. 7 Jord- och stenindustri 8 Sågverk och hyvlerier 10 Massa- och pappersindustri 11 Grafisk industri 13 Dryckesvaru- och tobaksindustri 14 Textilindustri 16 Läder-, hår- och gummivaruindustri 18 Kemisk-teknisk industri

14 13 8 9 8 10 9 29 7 14 6

14 14 8 18 8 12 10 42 7 21 6

71 60 35 40 25 41 35 78 37 44 28

75 63 37 35 28 45 37 78 39 46 33

98 72 63 50 47 87 40 74 56 48 47

98 75 65 52 48 91 40 74 56 49 51

industri samt kemisk-teknisk industri. 1 Effekten blir givetvis väsentligt större i enstaka branscher och varugrupper. Särskilda undersökningar av de senaste årens förändringar på dessa mer disaggregerade nivåer har dock gjorts endast beträffande stål- och pappersbranscherna (kapitel 7).

B. Storföretagens produktionsandelar Den sortiments- och integrationsbeskrivning för 100 storföretag, som gavs i föregående avsnitt, skall här kompletteras med data beträffande företagens produktionsandelar i de 456 studerade varugrupperna år 1963. Avsikten är dels att belysa specialiseringsgraden i olika storleksklasser av företag, dels att undersöka, vilken roll de stora koncernerna spelar för den produktionskoncentration (enföretags- och fåtalsdominans), vars omfattning kartlagts i kapitel 3. I tabell VI (tabellbilagan) har de 100 storföretag, som 1963 var störst med avseende på industriellt förädlingsvärde, uppställts i storleksordning. Förutom förädlingsvärdet anges antalet varugrupper, där resp. företag är representerat, med fördelning i

klasser efter företagets andel av den svenska produktionen. Skillnader i specialiseringsgrad illustreras dels av antalet varugrupper, där företaget har produktion, dels av frekvensen varugrupper med stora produktionsandelar. Då vissa varuområden faller utanför undersökningen, och dessutom varugrupperna är olika stora, erhålls endast ungefärliga mått på faktiskt existerande skillnader. Sammanfattande mått på specialiseringsgraden i olika storleksklasser bland de privata storföretagen ges i tabell 4: 3. Med den valda indelningen är den genomsnittliga företagsstorleken i varje klass något mer än dubbelt så stor som i närmast följande.2 Förutom totalantalet varugrupper per företag, anges andelen av dessa varugrupper, där resp. företag 1963 uppnådde minst 1, 5, 20 och 70 % av den svenska produktionen. 1 Den relativt sett starka ökningen av koncentrationsgraden i sågverkssektorn får ses som en sekundäreffekt av sammanslagningar i massa- och pappersindustrin (delvis även metallverkssektorn), där huvudverksamheten ofta är integrerad med sågverksdrift av varierande omfattning. 2 Genomsnittligt förädlingsvärde i resp. klass: 448 milj. kr., 181 milj. kr., 85 milj. kr., 42 milj. kr., 16 milj. kr. Medianföretagens förädlingsvärden: 355 milj. kr., 175 milj. kr., 82 milj. kr., 41 milj. kr., 17 milj. kr.

Tabell 4:3. Storföretagens sortimentstorlek och produktionsandelar år 1963 Företagsstorlek (rangnummer) 1—10

11—30

31—60

61—100

101—200

Förädlingsvärde i industrin, milj. kr. (variationsvidd)

719— 275

274— 125

124— 59

58— 29

28— 3

Antal varugrupper per företag Därav i procent: grupper där företagets produktionsandel > 20 % grupper där företagets produktionsandel 5—19 % grupper där företagets produktionsandel 1-4% grupper där företagets produktionsandel <1%

44,5

23,1

12,7

9,4

6,0

•

2,8 6,3

1,8 7,8

0,4 3,1

0,15 1,6

0,02 0,3

Dominans {produktionsandel) > 70 %) antal varugrupper per företag d:o i procent av totalantalet per företag

Storleksskillnader mellan företag bör på varugruppsnivå ge utslag på två sätt. Dels kan antalet varugrupper öka med företagsstorleken, dvs. stora företag kan i högre grad vara horisontellt och vertikalt integrerade eller ha verksamhet inom flera, oberoende produktområden. Dels kan de stora företagen ha större produktion i de varugrupper, där de är verksamma och därmed i genomsnitt uppnå högre produktionsandelar. 1 Av tabellen synes framgå, att skillnaderna mellan de tre högsta storleksklasserna till helt dominerande del faller inom den förstnämnda kategorin. Antalet varugrupper per företag förändras mellan dessa klasser i det närmaste proportionellt med förädlingsvärdet per företag. I samtliga uppnår företagen minst 20 % av produktionen inom ca en fjärdedel av »sina» varugrupper. De tio största företagen skiljer sig från de 50 följande endast i det avseendet, att andelen varugrupper med mycket små produktionsandelar « 1 %) är lägre. I stort torde kunna konstateras, att storleksskillnaderna bland företag med förädlingsvärden överstigande ca 60 milj. kr. avspeglar skillnader i integrationsgrad snarare än i produktionsskala. I de två lägsta storleksklasserna sjunker sortimentets storlek väsentligt mindre än förädlingsvärdet per företag. I stället är andelen varugrupper, där företagen har betydande produktionsandelar, lägre än i de större företagen. Bland företagen 101-200 uppnås sålunda gränsen 20 % endast i var tjugonde grupp, att jämföras med var fjärde för de 60 största företagen. Skillnaderna gäller här i mycket stor utsträckning produktionsskalan, i mindre mån integration och sortimentsstorlek i övrigt. Här bör även framhållas, att specialiseringsgraden varierar påtagligt mellan olika industrisektorer. Frekvensen av mycket små produktionsandelar « 1 %) är sålunda särskilt stor i sektorerna metallverk, mekaniska verkstäder samt massa- och pappersindustri. Sådana »marginella» tillverkningar är däremot ovanliga bland storföretag i t. ex. gruvindustri och livsmedelsindustri. Om specialiseringsgraden mäts med andelen varu-

grupper, där företagets produktionsandel utgör minst 20 %, erhålls följande tal för de högst specialiserade sektorgrupperna: livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustri gruvindustri kemisk och kemisk-teknisk industri

57 % 47 % 40 %

Låg specialiseringsgrad i denna mening utmärker storföretagen på främst följande områden: massa-, pappers- och grafisk industri metallverk och -manufaktur

11% . . 18 %

Dominans i produktionen, dvs. produktionsandelar om minst 70 % i varugrupper, samvarierar - både absolut och som procent av totalantalet grupper - mycket starkt med företagsstorleken. Det är först på denna nivå, som påtagliga skillnader i produktionsskala kan utläsas mellan de tre högsta storleksklasserna (rangnummer 1-60). De tio största koncernerna uppnår dominans i produktionen inom ca en av 35 bland »sina» varugrupper, medan motsvarande relation hos företagen 31-60 är en av 250. Av de 79 varugrupper, där ett privat storföretag dominerar den svenska produktionen, faller 62 på de 30 största företagen, övervikten för dessa mycket stora koncerner (förädlingsvärde i industrin minst 59 milj. kr.) belyses av följande tabell, där större produktionsandelar i varugrupper fördelats mellan privata storföretag och andra företagskategorier. Varugrupperna har - utan hänsyn till importens storlek - indelats som tidigare efter enföretags- och fåtalsdominans i produktionen. Dominerande ställning för ett enda företag är således synnerligen ovanlig utanför storföretagsgruppen och även bland de mindre storföretagen. De 100 största privata storföretagen samt K F och statliga företag svarar tillsammans för mer än nio tiondelar 1 Dessutom kan givetvis skillnader föreligga beträffande varugruppernas genomsnittliga storlek. Sådana skillnader synes dock inte i mer betydande utsträckning ha påverkat resultaten.

Tabell 4:4. Större produktionsandelar i varugrupper, fördelade på företagskategorier Enföretagsd< ominans i produktionen (99 varugrupper) Andelar Andelar 20—29 % över 70 % Företagskategori Privat storföretag (bland 100 största) Privat storföretag (annat) Statligt företag Kooperativa Förbundet Producentkooperativt företag tillhörande SMR, SSF eller SSR Annat företag (ca 12 000 st)

77 2 4 5 6 94

av alla produktionsandelar överstigande 70 % i varugrupper. Även för omfattningen av fåtalsdominans har de ovan nämnda företagskategorierna stor betydelse. Om produktionsandelar över 20 % i fåtalsgrupper används som mått, kan konstateras att de 100 största privata storföretagen svarar för ca 65 %, övriga privata storföretag för 7 % samt K F och statliga företag tillsammans för 8 %. Som tidigare konstaterats är dock koncentrationen till de högsta storleksklasserna inom storföretagsgruppen här mindre markerad. I varugrupper, som inte uppfyller kriteriet för fåtalsdominans, förekommer produktionsandelar om minst 20 % i 60 fall. Här är övervikten för storföretag jämförelsevis obetydlig; nära hälften av dessa produktionsandelar faller på företag med mindre än 500 årsarbetare. Sammanfattningsvis kan konstateras, att de dominanssituationer, som redovisades i föregående kapitel, till mycket stor del kan hänföras till ett fåtal företag. Detta illustreras av följande jämförelse, avseende de 30 30 största 100 största företagen företagen Andel av industrins förädlingsvärde 30 % Andel av antalet produktionsandelar >70 % 66 % Andel av antalet produktionsandelar >20 % ifåtalsdominerade varugrupper 40 % 128

46 % 82 %

65 %

3 1

4 Fåtalsdominans i produktionen (211 varugrupper) Andelar 20—69 %

Lågkoncentration i produktionen (146 varugrupper) Andelar 20—69 %

240 29 10 21

26 6 1 1

7 65 372

5 21 60

resp. 100 största privata industriföretagen, mellan förädlingsvärdeandel i industrin och andel av antalet stora produktionsandelar i varugrupper med hög produktionskoncentration.

C. Industriell

verksamhet

inom

ägargrupper Redovisningen av koncentrationsdata har hittills avsett företags och koncerners (i aktiebolagslagens mening) andelar i branscher och varugrupper. I detta avsnitt är avsikten att gå ett steg längre och undersöka, hur strukturbilden förändras, om företag med gemensamma större ägare eller ägargrupper sammanräknas. En samordning av verksamheten vid flera, formellt fristående bolag kan tänkas förekomma, om samma grupp av ägare har betydande intressen i samtliga. Sådan samordning förutsätter inte nödvändigtvis, att ägargruppen i fråga har majoritet i bolagen. Vid spritt ägande kan stora minoritetsposter, kombinerade med styrelseuppdrag, ge s. k. »working control». Av de ägargrupper, som här kommer att studeras, är tio familje- eller släktgrupper. Dessutom har medtagits ägargrupperingarna kring de två största affärsbankerna, här kallade Industrivärdengruppen respektive Custos-Säfveångruppen, samt en grupp där

ägandet faller på fonder och stiftelser (Dunkerfonderna). En förteckning över de 13 grupperna återfinns i tabell 4: 5 nedan. Den följande redovisningen omfattar företag, där någon av de aktuella ägargrupperna 1963 hade majoritetsintresse (dvs. minst 50 % av röstetalet), dominerande eller starkt minoritetsintresse. Med dominerande minoritetsintresse avses att gruppen (a) innehade den största andelen av röstetalet (dock minst 5 %), (b) hade majoritet på den ordinarie bolagsstämman, (c) var representerad i styrelsen. Starkt minoritetsintresse anses föreligga, om villkoret (a) samt ett av villkoren (b) och (c) är uppfyllda. Dessutom har medräknats företag, där två ägargrupper tillsammans hade majoritets- eller dominerande minoritetsintresse enligt ovanstående definitioner. För en närmare diskussion rörande definitioner av ägargrupper och en redovisning av gruppernas aktieinnehav hänvisas till utredningens ägande- och bankundersökningar. I ägandedelen redovisas uppgifter för totalt 17 ägargrupper, av vilka fyra (Söderberg-, Edstrand-, Mark/Carlander- och Åhléngrupperna) uteslutits i denna översikt, beroende på relativt obetydlig industriell verksamhet. 1 En förteckning över företag, där någon av de 13 grupperna har majoritetsintresse, dominerande eller starkt minoritetsintresse presenteras i bilaga till detta kapitel. Totalt ingår 100 industriföretag, av vilka 68 är storföretag enligt utredningens definition. Det rör sig företrädesvis om mycket stora företag, vilket framgår av följande sammanställning: Storföretag med rangnummer:

Antal tillhörande någon av de 13 ägargrupperna:

1- - 30 3 1 - - 60 6 1 - -100 101- -200

24 19 14 11

De sex storföretag i den högsta klassen, som med här använda definitioner inte förs till någon av grupperna är Bofors, Svenska Sockerfabriks AB, AB Götaverken, Gränges-

bergsbolaget, Holmen och Sveriges Litografiska Tryckerier. I tabell 4: 5 redovisas antal företag samt industriellt förädlingsvärde i de 13 ägargrupperna. Uppgifter anges dels sammanlagt för de tre kategorierna majoritets-, dominerande och starkt minoritetsintresse, dels för enbart majoritets- och dominerande minoritetsintressen. De två företag, där Wallenberggruppen tillsammans med någon av de andra ägargrupperna hade majoritet eller dominerande minoritet är LM Ericsson (tillsammans med Industrivärden) och Söderhamns Verkstäder (då ägt av Enskilda Banken och Skandinaviska Banken). År 1963 svarade således företag, hänförliga till de 13 ägargrupperna för 36 % av industrins förädlingsvärde, fördelat med två tredjedelar på majoritets- eller dominerande minoritetsintressen samt en tredjedel på enbart starka minoritetsintressen. Wallenberggruppens storleksmässiga särställning är påtaglig, speciellt inom de förstnämnda kategorierna. Wallenberggruppens ägarintressen utgörs nästan genomgående av dominerande minoritetsintressen (20 av 22 företag). Majoritetsägande är däremot den dominerande formen, när det gäller familjerna Johnsson, Bonnier, Kockum, Broström och Kempe. Inom övriga här medtagna grupper spelar ägandeformen »stark minoritet» en betydande roll. En särställning intar grupperna med anknytning till Svenska Handelsbanken och Skandinaviska Banken, där ägandet hänför sig till investmentbolag och i någon mån stiftelser i stället för till fysiska personer. Här förekommer aktieägande av varierande omfattning i ett stort antal företag, och möjligheterna till samordning inom resp. grupp är svåra att fastställa. 1 Investment AB Asken (vari gruppen Mark/ Carlander har ett betydande ägarintresse) har dock tillsammans med Wallenberggruppen dominerande minoritetsintresse i SKF, som därför ingår i översikten. Söderberg- och Edstrandgrupperna svarade 1963 (via Smedjebackens Valsverk respektive Nyby Bruk) tillsammans för ett förädlingsvärde i metallverkssektorn om cirka 65 mkr. För båda dessa grupper gäller, att partihandel utgör en stor del av verksamheten.

129 9—714936

Tabell 4:5. Industriverksamhet i företag, hänförliga till 13 ägargrupper Företag vari gruppen har majoritet, dominerande eller stark minoritet

Ägargrupp

Företag vari gruppen har majoritet eller dominerande minoritet

Totalt indu- Andel av hela Totalt indu- Andel av striellt för- industrins striellt för- hela induädlingsvärde förädlingsädlingsvärde strins förädAntal värde (%) Antal värde lingsvärde(%)

1. Wallenberg Wallenberg tillsammans med någon av nedan nämnda Wallenberg tillsammans med annan 2. Custos — Säfveån 3. Industrivärden 4. Klingspor/Stenbeck 5. Wehtje 6. Johnsson 7. Bonnier 8. Kockum 9. Ericsson 10. Dunkerfonderna 11. Broström 12. Kempe 13. Bergengren 2—13. Tillsammans med annan

2 729

10,2

2 514

9,4

2,3

2,3

6 12 10 5 13 5 4 2 2 2 2 3 3 5

616 1 670 1 163 442 431 425 291 264 205 172 155 136 86 123

2,3 6,3 4,4 1,7 1,6 1,6 1,1 1,0 0,8 0,6 0,6 0,5 0,3 0,5

Summa

9 528

35,8

6 8 5 3 5 4 3 2 1 2 2 3 2 5 75

616 545 521 68 58 415 288 264 126 172 155 136 63 123 6 684

2,3 2,0 2,0 0,3 0,2 1,6 1,1 1,0 0,5 0,6 0,6 0,5 0,2 0,5 25,1

Som framgår av tabell 4 : 6 , föreligger stora skillnader mellan olika industrisektorer med avseende på de stora ägargruppernas ställning. I tabellen har majoritets-, dominerande och starka minoritetsintressen medräknats. Förädlingsvärdeandelar över 40 % noteras i sju sektorer: metallverk verkstadsindustri (4-6) jord- och stenindustri massa- och pappersindustri kemisk industri. Särskilt påfallande är dominansen i metallverkssektorn, där mer än fyra femtedelar av produktionen kan hänföras till någon av ägargrupperna. Allmänt kan sägas, att det främst är i de stora exportindustrierna dessa ägargrupper har central ställning. Wallenberggruppens starkare intressen återfinns i metallverks-, verkstads- och papperssektorerna samt inom kemisk industri. Trots gruppens mycket höga förädlingsvärdeandelar i dessa sektorer - mellan 12 och 35 % 1 - är det mycket ovanligt att två eller flera företag inom gruppen har likartad till130

verkning (samma varugrupp). De samband, som föreligger mellan de olika företagen, har i stället karaktär av integration, horisontellt eller vertikalt. Verksamheten i metallverkssektorn utgörs av stålproduktion vid det stora handelsjärnverket Domnarfvet (Stora Kopparberg) samt fyra kvalitetsstålverk, av vilka det av ASEA ägda Surahammar är det största. Stålverken synes dock ha i huvudsak skilda sortiment, bortsett från vissa typer av plåt och gjutgods. Också verkstadsföretagen har skilda specialområden, även i de fall där de faller inom samma »bransch» (ex: SAAB - Scania Vabis). Mellan ASEA och LM Ericsson föreligger, som tidigare nämnts, ett avtal om specialisering. Utanför avtalet faller emellertid ett antal produkter, bl. a. kondensatorer, tråd och kabel, där båda har tillverkning. På massa- och pappersområdet 1 Om L M Ericsson (dominerande minoritetsintresse tillsammans med Industrivärden) inräknas, uppgår Wallenberggruppens förädlingsvärdeandel i sektorn elektroteknisk industri till nära två tredjedelar.

c o w rt

r--^vo \o «-* o oo vo vo io m

*•? <-<*«•*«-? <-T o" o" o" o* o*

H .3 ta« m a > 5J3

^ S? £2

fN « m - < •* in N >o vo vo

VD VO «

<*-<fr T)-«N (N c3 *-> <-c—i

•O

CS

>-i

— <

"•>

—

_

oo^

f-

«

»-i

g

i

«s rs

rt

rj- fS C\

m —* wt

O 00 —i

00 vo

§

5? E? £

m ( S - H 0\ >o c?\ r-

VO -H OS r~ m f»

ON »n

fM -*

»-H Ol CS

(S

-H

>n

be

^

VD 4)

s

=<

är specialiseringen inom gruppen inte lika framträdande. Bl. a. tillverkas sulfitomslagspapper och kartong av flera företag. Genom Stora Kopparbergs förvärv av Grycksbo faller nu två av landets största finpappersföretag (tidigare Papyrus) inom denna ägargrupp. Finpappersproduktionen har ytterligare ökats genom att Papyrus övertagit Minebergs båda pappersbruk. Olikheterna i produktionsinriktning är än mer markerade inom Custos-Säfveångruppen. På metallsidan återfinns sålunda ett stort stålföretag (Uddeholm), ett nonferroföretag (Boliden) och en tillverkare av legeringar (Wargön). En liknande spridning noteras i papperssektorn med Billerud (omslagspapper), Klippan (finpapper) och Wargön (journalpapper). Likheter i sortiment noteras endast mellan Uddeholm numera inkl. Mölnbacka-Trysil - och Billerud. Industrivärdengruppens företag har produktionsinriktning delvis likartad de tidigare nämndas. Gruppen innehåller sålunda ett stort stålverksföretag (Fagersta), landets största tillverkare av nonferrometaller (Svenska Metallverken) och två verkstadskoncerner samt dessutom det största massaoch pappersföretaget (SCA). Industrivärden har emellertid härutöver en stor och expanderande verksamhet i jord- och stenindustrin med produktion av cement och betongprodukter. Integrationen framåt (utifrån Gullhögens cementtillverkning) har här genomförts genom förvärv av främst majoriteter i betong- och byggnadsföretag. Wehtjegruppen är trots Industrivärdens expansion fortfarande den dominerande inom byggnadsmaterialsektorn. Gruppen karakteriseras av en synnerligen omfattande vertikal integration från stommaterial till byggnads- och anläggningsverksamhet. Den industriella verksamheten är numera (sedan Limhamns Träindustri avyttrats) nästan helt förlagd till jord- och stenindustrin med cement, betongelement och VVS-material som huvudprodukter. Efter 1963 har en omorganisation företagits genom att de fyra majoritetsägda företagen (två siporexföretag samt Dalby Stenkross och Skånsk Stenin-

dustri) sammanförts i en gemensam koncern, AB Sydsten. Som tidigare nämnts kommer dessutom Iföverken att bli dotterbolag till Skånska Cement AB. Johnsson-företagens industriproduktion faller huvudsakligen inom metall-, verkstadsoch kemisk industri. Den väl utbyggda vertikala integrationen faller till största delen inom resp. koncerner. Som exempel kan framhållas kombinationerna stålverk-mek. verkstäder och varv-rederi inom Nordstjernan. Vertikala samband föreligger emellertid också mellan de olika företagen, t. ex. mellan Nynäs' asfaltframställning och anläggningsverksamheten i Nya Asfalt AB. Inom ägargrupperna Bonnier, Dunker och Bergengren är verksamheten främst horisontellt integrerad och faller i huvudsak inom en enda industrisektor (grafisk industri, gummivaruindustri och textilindustri resp.). Bergengrengruppen har dessutom viss integration bakåt (Svenskt Konstsilke), medan däremot Bonnierföretagens papperstillverkning synes produktionsmässigt vara tämligen skild från verksamheten i den grafiska industrin. I de fyra återstående ägargrupperna synes de funktionella sambanden mellan de ingående koncernernas produktion vara relativt begränsade. De två järnverken, hänförliga till ägargruppen Klingspor I Stenbeck har helt skild produktionsinriktning: Halmstads Järnverk är ett handelsjärnverk, medan Sandviken är ett utpräglat specialstålverk med stor manufakturering. Viss vertikal integration föreligger mellan Broström-gruppens två industrikoncerner, eftersom varven är stora avnärmare för svetsmaskiner och -elektroder. Sammanfattningsvis kan konstateras, att produktionsverksamheten vid olika företag (koncerner) inom samma ägargrupp i flertalet fall har svaga beröringspunkter. Tillverkning inom samma varugrupper är synnerligen ovanlig, och även de mer påtagliga formerna av integration (vertikal och horisontell) är till övervägande del organiserade inom resp. koncerner. Frånvaron av likartade tillverkningar innebär, att koncentrationsgraden på varu-

gruppnivå påverkas obetydligt, om andelarna räknas på ägargrupps- i stället för koncernnivå. Undantag är några grupper inom elektroteknisk industri, där ASEA och L M Ericsson gemensamt dominerar tillverkningen, samt vissa av Wehtjegruppens varuområden i jord- och stenindustrin. Beroende på den obetydliga omfattningen av sådana samband, har ingen särskild redovisning här ansetts nödvändig. Ägargrupperingarnas betydelse avspeglas främst på sektornivå (jfr tabell 4: 6), i mindre mån på branschnivå och knappast alls på enskilda marknader. Under de senaste fem åren har tillkomsten av en delvis ny företagstyp, s. k. finansierings- eller utvecklingsbolag haft viss betydelse för de strukturella förändringarna inom industrin och andra delar av näringslivet (handel, transporter och byggnadsverksamhet). Utvecklingsbolagen har, liksom många äldre investment- eller holdingbolag, nära anknytning till banker. De skiljer sig från det traditionella holdingbolaget främst däri, att större delen av deras ägande utgörs av majoritetsposter (i många fall hela företag). Utvecklingsbolagen är således toppbolag i koncerner. 1 En kort redovisning av utvecklingsbolagens industriella verksamhet har förts till detta avsnitt, beroende på att bolagen genomgående ingår i ägargrupper av här aktuellt slag. De nya företagens tillkomst och utbyggnad får delvis ses som ett led i den långsiktiga planeringen inom resp. ägargrupper - i viss mån som ett konkurrensmedel för affärsbankerna. I detta avsnitt ges endast en översikt över bolagens produktionsverksamhet, medan förvärvs- och produktpolitik diskuteras i nästa kapitel. De två första (och f. n. största) utvecklingsbolagen, Promotion och Incentive med ägaranknytning till Svenska Handelsbanken resp. Stockholms Enskilda Bank, bildades år 1962. Under åren 1963-1965 tillkom ytterligare fem utvecklingsbolag, av vilka det största, AB Företagsfinans, är dotterbolag till Custos, medan de övriga har anknytning till provinsbanker eller till sparbankerna. 2 I nedanstående förteckning har utveck-

lingsbolagen ordnats efter industriellt förädlingsvärde år 1963 i de bolag, som fram till mitten av år 1966 tillförts utvecklingsbolagen. 3 Förutom ägargrupp eller bankanknytning anges det industriella förädlingsvärdet per 1963 med huvudsaklig inriktning på industrisektorer. Industriellt förädlingsvärde 1963 i bolag som 1966 tillhörde konc. 1. Investment AB Promotion (Industrivärdengruppen) metallmanufaktur transportmedelsindustri mekaniska verkstäder jord- och stenindustri

92 milj. kr. 13 19 38 13

2. Incentive AB (Wallenberggruppen) metallmanufaktur transportmedelsindustri mekaniska verkstäder

70 milj. kr. 10 18 36

3. AB Företagsfinans (Custos—Säfveångruppen) träförädlingsindustri kemisk-teknisk industri

30 milj. kr. 19 11

4. Sponsor AB (Göteborgs Bank)

9 milj. kr.

5. Utvecklings AB Tulve (Sundsvallsbanken)

6 milj. kr.

6. AB Sydinvest (Skånska Banken)

2 milj. kr.

7. Hexagon AB (övriga provinsbanker)

2 milj. kr.

Samtliga sju utvecklingsbolag (3) metallmanufaktur (4) transportmedelsindustri (5) mekaniska verkstäder etc. (7) jord- och stenindustri (9) träförädlingsindustri (18) kemisk-teknisk industri övriga industrisektorer

211 milj. kr. 24 44 79 13 29 16 6

Till detta bör läggas, att omkring hälften av utvecklingsbolagens verksamhet ligger 1

Ett av de större utvecklingsbolagen, Incentive, är formellt ett rörelsedrivande bolag, medan de övriga är förvaltningsbolag. 2 1 denna översikt har endast medtagits de utvecklingsbolag, som har anknytning till banker. Ett företag med likartad inriktning är AB SkansenLejonet, som under 1966 förvärvade två större koncerner inom stenindustrin, Kullgrens Enka AB och Skånska Granit AB. Räknat efter 1963 års förädlingsvärden är Skansen-Lejonet det fjärde i storlek bland utvecklingsbolagen (industriellt förädlingsvärde: 13 mkr). 3 Då den interna expansionen i förvärvade bolag de senaste åren torde varit snabbare än genomsnittet, ger siffrorna viss underskattning av företagens nuvarande relativa storlek. 133

utanför industrin, främst inom handel och transportverksamhet. Industriverksamheten är även i de större utvecklingsbolagen fortfarande tämligen liten, jämfört med de största industrikoncernerna. Som framgår av uppställningen ovan, är förvärven mycket ojämnt fördelade mellan olika industrisektorer, men förädlingsvärdeandelen för det största utvecklingsbolaget överstiger trots detta inte 2 % i någon sektor. Förvärven uppvisar även en betydande koncentration till vissa varuområden inom resp. sektorer. Särskilt har producenter av byggnadsmaterial, byggnadskapitalvaror och transportapparater varit vanliga förvärvsobjekt för flera av bolagen. Här bör även observeras, att utvecklingsbolagens ickeindustriella verksamhet till stor del utgörs av byggnadsverksamhet och transporter. Trots denna specialisering är andelarna även på varugruppsnivå i allmänhet låga. Undantag är gruppen lyftkranar, där Promotion genom en serie förvärv nått över hälften av den svenska produktionen. Dessutom torde Incentive i sin tillverkning av specialverktyg och -maskiner uppnå höga andelar; de aktuella varugrupperna är emellertid alltför små för att komma med i koncentrationtalsberäkningarna. I de flesta fall synes utvecklingsbolagens tillkomst hittills inte ha medfört en sådan ökning av säljarkoncentrationen, att nya dominanssituationer uppkommit. Produktionsandelar över 10 % år 1963 för de företag, som numera ingår i utvecklingsbolagen noteras endast i följande åtta varugrupper: (0418) släpfordon (0526) luftkonditioneringsapparater (0533) lyftkranar (0548) slip- och polermaskiner (0706) fabriksblandad betong (1805) kallvattenfärger (1816) golvplattor av plast (1817) plastfolie Liksom övriga företagskombinationer inom ägargrupperna representerar utvecklingsbolagen vertikal och horisontell integration snarare än koncentrationstendenser inom varugrupper. Deras starka ställning 134

beträffande integration och finansiering kan dock givetvis på längre sikt leda till dominanssituationer på olika marknader. Slutligen skall en översikt ges av produktstruktur och viktigare förvärv i de större utvecklingsbolagen: Promotion inledde sin verksamhet genom förvärvet av AB Optimus år 1962. Den följande utbyggnaden har varit koncentrerad till i huvudsak följande produktområden (sysselsättningssiffror för år 1966): a. lastapparater o. d. (1 075 anst.) H. I. A. B., Tranåsverken, Lihnell Vagn AB, Foco-verken. 1 b. byggnadskranar och TV-master (1 091) Lindénkranar, Alimak-verken, Wibe. c. byggnadsmaterial (292) Åsedahus, Grythytte Skifferverk. d. transporter. (1 341) Sellbergs, Sleipner. e. Bil handel (707) Bil & Truck. Härutöver finns viss tillverkning på olika områden inom manufaktur och verkstadsindustri (Optimus, Svenska Tempus, AB Elektromagneter). Promotions starkare minoritetsintressen gäller i allmänhet mindre företag inom byggnadsmaterial- och transportsektorerna. Incentives verksamhet kan indelas i fem produktområden, vilka vartdera representerar två eller flera förvärv: a. instrument och apparater (446 anst.) LKB-produkter, Biotec. b. verktyg och verktygsmaskiner (1 021) C. E. Johansson, Aldell-verken. c. hydraulikkomponenter (664) Monsun-Tison, A. H. Andersson & Co. d. byggnadsmaterial (1 364) AR A-bolagen2, Evaporator, Wallit. e. handel m. bilar och transportapparater (1955) Bil & Buss, Br. Forss, Nilssons Maskin AB m. m. 1 Foco-verken köptes först under andra halvåret 1966 och är inte inräknat i sysselsättningssiffran. 2 Partihandel med byggnadsmaterial och bränslen.

De inledande förvärven 1962-63 utgjordes av handelsföretaget Bil & Buss samt verkstadsföretagen C. E. Johansson och Nilssons Maskin AB. Därefter har verksamheten successivt utbyggts på instrument-, hydraulik- och byggnadsmaterialområdena. Viss samordning har skett med andra företag inom Wallenberggruppen (se vidare kapitel 5: F nedan). Företags finans' verksamhet faller till helt dominerande del inom byggnadsmaterialoch byggnadsindustri. Limhamns Träindustri (inkl. systerbolaget Limhamns Plastindustri), som köptes 1964, har därefter expanderat genom egna förvärv. Företaget hade 1966 1 100 anställda och är numera börsnoterat (AB Tarkett). Ett annat dotterbolag i byggnadssektorn är Mauritzon & Co, och Företagsfinans har dessutom starka minoritetsintressen i tre anläggningsföretag: AB Vägförbättringar, AB Åsbrink & Co samt S:t Eriks Betong. Utanför byggnadssektorn har Företagsfinans ett dotterbolag, handelsföretaget Wasa Päls. Här bör framhållas, att även moderbolaget Custos och det ägandemässigt närstående Säfveån de senaste åren gjort majoritetsförvärv inom produktområden som berörts av de nya finansieringsbolagen. Sålunda förvärvade Custos 1963 handelsföretaget Wessels och under 1966 tre bilhandelsföretag: AB Verdexa, Landskrona Bil AB och Tavells Bil AB. Säfveån har bl. a. köpt några tillverkare av transportanordningar (ödeshögsverken, AB Transportbanor m. fl.). De förvärv av industriföretag, som gjorts av de mindre utvecklingsbolagen - Sponsor, Tulve, Hexagon och Sydinvest - gäller nästan genomgående mindre verkstadsföretag. Det enda undantaget är Sponsors förvärv av Förenade Färg (260 anställda), som har marknadsandelar av storleksordningen 10 % beträffande olika slag av färger. Några mer påtagliga funktionella samband mellan olika förvärvsobjekt kan inte konstateras för dessa mindre bolag, och deras betydelse för den strukturella utvecklingen i industrin får hittills betraktas som obetydlig.

Tabellbilaga till kapitel 4

13 ägargruppers intressen i företag med industriell verksamhet M = majoritetsintresse D = dominerande minoritetsintresse S = starkt minoritetsintresse 1. Familjen Wallenberg samt associerade tags och institutioners ägarintressen 1963 AB Svenska Maskinverken Järnvägs AB Stockholm-Saltsjön Allmänna Svenska Elektriska AB Atlas Copco AB AB Electrolux AB Garphytte Bruk AB Investor Kohlsva Jernverks AB AB Nordströms Linbanor Nymölla AB Oppboga AB AB Papyrus AB Scania-Vabis Stockholms Superfosfat Fabriks AB Stora Kopparbergs Bergslags AB Svenska Aeroplan AB, SAAB AB Svenska Fläktfabriken AB Svenska Järnvägsverkstäderna Svenska Tändsticks AB Wifstavarfs AB Wikmanshytte Bruks AB AB Incentive AB Alfa-Laval Barnängens Tekn. Fabriker AB 2. Custos', Säfveåns samt associerade och institutioners ägarintressen 1963 Custos AB Säfveåns AB AB J. A. Wettergren & Co AB Skandinaviska Granit Billeruds AB Bolidens G r a v AB AB Klippans Finpappersbruk Mölnlycke AB Höganäs-Billesholm AB Stribergs Gruf AB Uddeholms AB AB Volvo

föreM M D D D D D D D D D D D D D D D D D D D D S S

företags M M M M D D D D S S S S

3. Industrivärdens samt associerade och institutioners ägarintressen 1963 AB Industrivärden Bergvik & Ala AB Fagersta Bruks AB Investment AB Promotion Svenska Cellulosa AB Almedahl-Dalsjöfors AB Husqvarna Vapenfabriks AB AB Plåtmanufaktur Svenska AB Gasaccumulator, A G A AB Svenska Metallverken

företags M D D D D S S S S S

4. Familjerna Klingspors och Stenbecks intressen 1963 Halmstad Jernverks AB AB Partner Ställbergs Grufve AB Korsnäs AB Sandvikens Jernverk AB

ägarM M M S S

5. Familjen Wehtjes ägarintressen 1963 AB Dalby Siporexfabrik AB Dalby Stenkross AB Göteborgs Siporexfabrik Limhamns Träindustri AB AB Skånsk Stenindustri AB Betongindustri AB Gotlands Förenade Kalkbrott AB Iföverken AB Ignaberga Kalksten Skånska Cement AB AB Skånska Cementgjuteriet AB Tryckrör AB Ölands Cement

M M M M M S S S S S S S S

6. Familjen Johnssons ägarintressen AB Hedemora Verkstäder Nya Asfalt AB AB Nynäs Petroleum Rederi AB Nordstjernan Norbergs Gruf AB

M M M M S

7. Familjen Bonniers ägarintressen Dagens Nyheter AB AB Grafoprint AB Stilmönster Lindesbergs Industri AB

1963 M M M S

8. Familjen Kockums ägarintressen 1963 Kockums Jernverk AB Kockums Mekaniska Verkstads AB

M M

9. Familjen Ericssons ägarintressen AB Åtvidabergs Industrier Munksjö AB

M S

10. Dunkerfondernas ägarintressen 1963 Henry Dunkers Förvaltnings AB (Tretorn) Trelleborgs Gummifabriks AB

M M

11. Familjen Broströms ägarintressen Ångfartygs AB Tirfing (Eriksberg) Elektriska Svetsnings AB

M D

12. Familjen Kem pes ägarintressen Mo och Domsjö AB Robertsfors AB AB Wedevågs Bruk 13. Familjen Bergengrens AB Lomma Tegelfabrik Borås Wäfveri AB Minebergs AB

1963 M M M

ägarintressen

1963 M D S

Familjen Wallenberg tillsammans med av här nämnda ägargrupper 1963 AB Söderhamns Verkstäder (CustosSäfveån) Telefon AB. L. M. Ericsson (Industrivärden)

någon

Familjen Wallenberg tillsammans med ägargrupp 1963 AB Nordiska Syrgasverken (AGA) Unifos Kemiska AB (Union Carbide) AB Svenska Kullagerfabriken (Asken) AB Kopparfors (Axel Wallenberg) AB Astra (Kistner) AB Nordiska Kompaniet (Sachs)

annan

M D

M M D D D D

Grupp 2-13 tillsammans med annan ägargrupp 1963 AB Kilsund D (Bergengren + Industrivärden) Uddevallavarvet AB (Broström + staten) M AB Källeregulator (Bonnier + Kalle) M AB Svenskt Konstsilke M (Bergengren -f- schweiziskt företag) AB Lennartsfors Mek. Verkst. M (Ericsson + Lennartsfors AB)

" g

äp

»-T

1 J2 y

O O

.-. u

.*

_C

9 5"

**( •5 ^3 k.

^ >> a>

VD •*

fS O

r~«N—1 in t^ r t r j iri u \ '

t/5 O

O O r l h

•a H :cs >

c/5 CO

vDrj-<s|CNcommmts>nfN _i „ „ es «

:-

:0

"Q ! <3

^ > 5 & .5 *§ =Q 5».

5 P2 JO

c:

< PQ h

t/5

<£

PQ 60

^> :rab

3 0"°

«^

<

c/5

ra

J* ^ ! C>

3 *~>

u

<u <u

PQ5

ca

pa <u

ca

<

Q .3 t/5 o ~s o» i £oa o P5^pq C« u I ra3 g2C P a* •O t/5

dp3 u

«o

PQH

c

2P rra ra

>> o

ja£-* o

£ papa 3 u,<<pa

,C9

^

ra 3

c

- Ec r a g c R S

M

C H B

"2 n 2? S< u

•a cl

O v- 13 c/3 22 03

PQ'

<

Mr, 0 " bo

PQ 3 p a

<<<

oa >,pa < Z <

SJ ^s

v\ © 00 O

o-, © as r - </"i r o '.r> vc>

r- o *o 'o

-<t

TtNMO

ON

r~ —<o\ -^ oo rt-

55 £

>n <N ^o mooo

'trH <oro

vo —

03 CO

w C 3 »3 C

pa

8,8

o U

^

a

•g

x ro <

° 'C -^ J3 JH > WWW

o £ J3 ,U Jä c

60 T

pa o

•3 8 ~ is S-c « o to oa Sön c ^

t« w c

"S I» TO

•gee

OO oo CO O —-i

ca <

PQ |> 3 ^

O

in vo t~-

:ro > o r o

££-* bo

<

Mpa 2 pa ^ < >" < C/2

pa <

< I GO

pa

SB pa g a § ted ed :| £P° r" &

° -5 <!^ O.

55K

O o

C3 <£

tN as m — oo t--

©o-iC^^cNoof><N

m r~ o

^WTtM't

fS ro

s ro

-a o, jo o.

"a

> > C<3

Si

B

§ ^

u fc S ^

0 s

^r1

(J

<Z>

a a03

c3 H 00 O

<

T3 Q3 PQ rt

pa P*

pa < o

•o T3

c3

, ' .O cö

< tn

b. c o,

"35* W

•^•-=3 o .

PQ

J* to

P o pq b Bjg papa pa-^ c3 rt S3 w 2 < f q Q p q <<<

33H^£

go

1»E £ 3 3 >

vi S

-

ca

< pa

ea

•S-S

a

<

<s> pu o O to -c

••o

C

|

g

%z< >

-^ >.

o

Ö°co P l>

pa-^

13 £

<

:0

*j

.*

(JH 00

£g

2^ pa 2

3 E

°o

M Q < c pa

£ £3 CO

u

O ^

oo >

i

<

•_ c

.o 5, HO

B

<

<

<

co£!<^

3 oo 3 ja >/ oo -ra

r ,

O ni

b a

C 4)

,c0 r c0

hlms Fabr BIgg BNy

nj

«.

<

—C cc

Ö0<

perf AB inds :Pet

KOQ

_• 3 CO

pa^S Si Cfl CO

m

^

*

_

-

<M

s

s

c

ro

s

oo (N cs en

etM C/3

£

ON »/I

S

^>

ii

§ * C 3 u

05 T3 C 3 X)

,

60 8 " c -C

5 ^

C

U <D > T3 0 0 : 0 60 O

U :0

U

<~~

'—

i_

C

u

<—.

S

tO »J 05

C/3

C/3

§ «

>

.2? « C/3

.s

g 05

•i 05

*3 O O 60 Il

3 T3

:0

— o° 505o _"cö> £c ^3

C t_

P 32

•a a *u

i4> Q, O O

a! Qu

Di

C/3 C/3 C/3 C/3 C/3

>

tg

^ed "o J3

"go o ed

*c3

Q

H

:c3

0.

o

Tabell VI. Produktionsandelar i varugrupper Förädlingsvärde (mkr)

Antal' varugrupper där prod, andelen är <5%

5—19 % 20—69 % > 70 %

AB Volvo Asea Telefon AB L M Ericsson AB Svenska Kullagerfabriken Stora Kopparbergs Bergslags AB Svenska Aeroplan AB Uddeholms AB Rederi AB Nordstjernan AB Bofors Sandvikens Jernverks AB

719 717 606 493 357 353 322 317 308 285

3 33 4 14 23 7 37 41 27 24

8 14 6 13 21 3 31 10 10 6

10 14 6 5 15 3 7 10 4 8

Svenska Cellulosa AB Boliden Gruv AB Svenska Sockerfabriks AB Kockums Mekaniska Verkstads AB AB Götaverken Trafik AB Grängesberg-Oxelösund Alfa-Laval AB AB Svenska Metallverken AB Grafoprint AB Scania-Vabis

269 246 242 219 203 202 201 200 191 186

9 3 7 16 7 11 19 17 13 6

17 1 4 2 1 4 3 4 4 2

3 3 2 3 5 7 1 6 3 4

Electrolux AB AB Sveriges Litografiska Tryckerier Svenska Tändsticks AB Fagersta Bruks AB Svenska AB Gasackumulator Skånska Cement AB Holmens Bruks och Fabriks AB Husqvarna Vapenfabriks AB Mo & Domsjö AB AB Åtvidabergs Industrier

181 170 154 151 149 148 133 131 127 126

8 11 25 19 16 5 8 14 15 19

2 11 8 19 7 2 5 3 4 1

4 1 1 6 4 1 8 3 4 5

AB Iföverken Trelleborgs Gummifabriks AB AB Stockholms Bryggerier Bultfabriks AB Svenska Unilever AB Ångfartygs AB Tirfing Billeruds AB AB Plåtmanufaktur Stockholms Superfosfat Fabriks AB Dagens Nyheter AB

123 123 116 111 107 106 102 100 94 94

5 15 2 13 5 4 14 2 8 1

2 4 1 5 2 1 9

3 2 5 3 8 2 3 2 7 1

Atlas-Copco AB Korsnäs AB AB Åkerlund & Rausing Pripps-Bryggerierna AB Svenska AB Philips Nynäs Petroleum AB Höganäs-Billesholms AB AB Svenska Fläktfabriken Munksjö AB AB Bahco

93 89 88 85 82 81 80 79 79 78

7 21 8

12 3 12 4

2 10

Uddevallavarvet AB Mölnlycke AB Coronaverken AB Iggesund AB

76 74 68 68

13 12 6 6

1 2 2 4

1 2

8 5 5 4 2 1 3 7 4

2 12 1 1 2 2 1 3 1

2 3

1 9 4 2 1

1 5 4 5 3 1 1 1 3 1

2 1 1

Summa varugrupper 29 66 21 36 59 15 76 61 41 41 29 14 17 21 13 22 25 39 20 13 15 23 36 44 27 10 21 21 26 26 10 21 8 21 15 7 26 6 19 4 8 30 15 5 13 7 16 6 22 5 15 17 8 11

Tabell VI (forts.) Förädlingsvärde (mkr)

a grupper 17 6 13 10 10 10

AB Svenska Järnvägsverkstäderna Borås Wäfveri AB Almedal-Dalsjöfors AB Skånska Ättiksfabriken AB AB Astra Findus AB

63 62 62 62 59 59

7 7 7 2

5 1 1 5

AB Custos AB Industrivärden Svenska Ackumulator AB Jugner Svenska Dataregister AB Nymanbolagen AB Standard Radio & Telefon AB Goodyear Gummifabriks AB AB Addo Wasabröd AB Henry Dunkers Förvaltnings AB

58 58 55 55 54 54 54 53 53 49

13 2 8 2 7 4 2 4 3 2

4 3 4

Elektriska Svetsnings AB Ytong AB Kockums Jernverks AB AB Sveriges Förenade Trikåfabriker Investment AB Asken AB Nordiska Armaturfabrikerna Algot Johansson AB Kopparfors AB Aug. Stenman AB AB Papyrus

49 48 45 45 45 44 44 42 42 41

5 7 13 1 8 1 7 4 12

1 3 5 5 3 6 3 1 6

Marabou AB Klippans Finpappersbruk AB AB Skånska Cementgjuteriet AB Betongindustri AB Hägglund & Söner AB Kungsörnen Svenska Chokladfabriks AB AB Nyby Bruk Lilla Edets Pappersbruks AB AB Ströms Bruk

41 41 41 40 40 38 37 37 36 35

8 8 2 12 1 1 15 5 8

1 6 3 1 3 1 2 5 1 2

Kohlsva Jernverks AB AB Bergvik & Ala Halmstad Jernverks AB AB Gylling & Co Dynas AB Limhamns Träindustri AB Stockholms Rederi AB Svea AB Mölnbacka-Trysil Sydsvenska Dagbladet AB Förvaltnings AB Ratos

34 33 32 31 31 30 30 30 29 29

9 5 4 2 4 1 6 8 7 14

4 2 1 2 2 3 2 7 2 6

1484 571

52 41

21 41

14 Statliga sektorn Kooperativa Förbundet (KF) Svenska Mejeriernas Riksförening, u.p.a. (SMR) Sveriges Slakteriförbund, förening u.p.a. (SSF) Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund, ekon. fören. (SSR)

aumm

Antal varugrupper där prod, andelen är <5% 5—19% 20—69% > 7 0 % 2 6 1 1 2 2

1 1

1 1

3 3

3 2 3 1

1 1

2 2 1 3 2

17 6 12 3 13 7 4 7 5 5 7 10 17 8 8 11 8 10 7 20

1 2 2 1

2 14 11 4 15 5 4 20 8 10

1 3 1 2

13 8 7 5 6 6 9 15 9 21

11 22

4 5

88 109

1 2 1 1 1 1

KAPITEL 5

Företagsbeteende vid ofullständig konkurrens.

Kartläggningen i de två föregående kapitlen har givit en översiktsbild av marknadsstrukturen och av storföretagens ställning i olika branscher. Det kan konstateras, att de industriella varumarknaderna nästan genomgående utmärks av ofullständig konkurrens. Oligopol och monopolistisk konkurrens framstår som de vanligaste marknadsformerna, men också situationer med starka monopolinslag förekommer. Dominans i produktionen för ett eller ett fåtal företag1 konstaterades i mer än två tredjedelar av de undersökta varugrupperna. I flertalet fall rör det sig om fåtalsdominans, men om karteller medräknas, blir fördelningen mellan de två dominanstyperna - i vad gäller den inhemska produktionen - tämligen jämn. Konkurrensen från utlandet utgör en väsentlig, modifierande faktor, framförallt på producentvarumarknaderna. Säljarkoncentrationen torde dock ofta vara betydande även i denna del av utbudet, varför fåtalsdominans (hög oligopolgrad) kan föreligga också i varugrupper med höga importandelar. Med den definition som valts beträffande dominans på marknaden2 framstår ca en fjärdedel av utbudet av industriprodukter som enföretags- eller kartelldominerat (hög monopolgrad). Ungefär samma andel noteras för fåtalsdominans, men beroende på koncentration på importsidan, bör den verkliga andelen vara högre. Bland de högkoncentrerade varugrupperna återfinns nästan alla standardiserade produkter, varför marknadsformen på lågkoncentrerade områden kan beskrivas som monopolistisk konkurrens. Enföretags- eller fåtalsdominans på före-

tagsnivå utövas i Sverige nästan uteslutande av de 75-100 största industriföretagen. Produktstruktur och integrationsgrad i dessa storföretag har belysts i kapitel 4 ovan. De största koncernerna har i de flesta fall sin verksamhet förlagd till producentvaruområden och är ofta vertikalt integrerade från råvaruutvinning till framställning av färdigprodukter eller högt förädlade halvfabrikat. I de senare produktionsleden har dessa företag i allmänhet ett stort sortiment av inbördes substitutiva eller komplementära varor. I en del koncerner föreligger dessutom en spridning av verksamheten på flera, marknadsmässigt oberoende produktområden. Denna spridning synes dock ofta förklaras av funktionella samband på råvaru- eller tillverkningssidan. I konsumentvarusektorerna är specialiseringsgraden genomsnittligt högre, och den vertikala integrationen är av mindre omfattning (undantag i detta avseende är stora delar av livsmedelssektorn). Koncernernas storlek är i genomsnitt väsentligt mindre på konsumentvaru- än på producentvarusidan. Under de senaste åren har framför allt storföretagen genom förvärv av företag och anläggningar stärkt sin ställning i olika branscher. Förvärven har medfört ökad säljarkoncentration i en del varugrupper exempel på stora förändringar är pappersoch dryckesvaruindustrierna - men i många 1 Som dominans i produktionen definieras situationer, där antingen de fyra största tillverkarna svarar för minst 70 % eller de åtta största för minst 90 % av produktionen. Se vidare kapitel2 3: C ovan. Dominans i produktionen samt importandel <30%.

fall framstår en ökad integrationsgrad hos storföretagen som det viktigaste resultatet. Förlängning av förädlingskedjan genom förvärv av företag i tidigare och senare produktionsled har varit vanliga i ett flertal industrisektorer. En allmän strukturbeskrivning av detta slag ger givetvis mycket ofullständig information om de faktiska konkurrensbetingelserna och företagens situation på marknaden. Den speglar i huvudsak endast strukturen vid en enda tidpunkt (här år 1963), och ger inte tillräckligt underlag för belysning av de nynamiska sambanden mellan skeendet på marknaden och den strukturella utvecklingen. Mer ingående studier av struktur- och konkurrensförhållanden, i allmänhet omfattande hela efterkrigstiden, kommer därför att redovisas i de följande kapitlen. Som bakgrund till dessa »intensivstudier» krävs emellertid en mer generell diskussion beträffande några viktiga aspekter på företagens (särskilt storföretagens) beteende under ofullständig konkurrens. Framställningen är delvis av rent teoretisk karaktär och utgör på dessa punkter en utbyggnad av diskussionen i kapitel 2. Dessutom diskuteras kortfattat företagens politik, när det gäller vissa strukturföreteelser (finansieringsbolag, karteller e. t. c ) , som berörts i kapitlen 3 och 4. Den ovan konstaterade höga frekvensen av fåtalsmarknader inom industrin motiverar att jämförelsevis stort utrymme ägnas oligopolteorin i det följande. Vissa aspekter på storföretagens marknadspolitik kommer dock att diskuteras utifrån monopolteorin, trots att rena monopolsituationer på företagsnivå är jämförelsevis ovanliga i industrin. Situationer, som i viktiga avseenden är liktydiga med monopol, kan nämligen uppkomma på marknader, vilka i strukturavseende inte har monopolkaraktär. Prisbildningen på fåtalsmarknader tenderar i många fall att närma sig monopolfallets, även i frånvaro av direkta överenskommelser mellan företagen (ex.: prisledarskap). Teorin för monopolsituationer har följaktligen stort intresse även vid denna marknadsform.

I avsnitt A behandlas olika antaganden om företagens målsättning. Speciellt intresse ägnas betydelsen av långsiktiga vinstöverväganden i säljarnas marknadspolitik. Dessutom diskuteras företagens handlande vid osäkerhet om efterfrågan. Avsnitt B innehåller ett antal modeller för prissättning i horisontellt integrerade företag. På grund av fåtalsmarknadernas dominans inom svensk industri blir det ömsesidiga beroende mellan företagen, som föreligger på sådana marknader, ett centralt tema i det följande. Detta beroende har speciellt intresse i en undersökning av storföretag och finansiell koncentration. Det medför nämligen, att styrkerelationerna på marknaden i stor utsträckning påverkas av integration, finansiella resurser och andra »totala» storleksegenskaper hos företagen. En diskussion i speltermer synes här vara den enda användbara analysmetoden, även om spelteorin knappast ger möjlighet till en systematisk beskrivning av konkurrenssituation och företagsbeteende. Några spelteoretiska ansatser presenteras i avsnitt C. I avsnitt D diskuteras storföretagens roll på fåtalsmarknader. Dessutom ges vissa preliminära synpunkter på den strukturella anpassningen och betingelserna för stabilitet hos marknadsstrukturen. Kapitlet avslutas med en diskussion av direkt strukturpåverkande åtgärder från företagens sida. Avsnitt E är en kortfattad redogörelse för kartellsamarbete i olika former, och är avsett som en bakgrund till de kartellstudier, som ingår i intensivstudierna. I avsnitt F behandlas fusioner och »branschrationalisering» i andra former inom industrin. Särskilt intresse ägnas där finansieringsbolagens verksamhet på industriella marknader. Redogörelsen för företagsköp och sammanslagningar är i övrigt mycket kortfattad, beroende på att dessa frågor ingående studeras i en annan del av utredningen. 1

1 L. Pettersson: Storföretagens expansionsmönster.

A. Problem rörande företagens målsättning Företagens produktionsplanering och beteende på olika marknader brukar beskrivas med hjälp av maximeringsmodeller. En säljares val av producerad mängd, produktutformning, pris, osv. uppfattas sålunda som resultatet av ett försök att maximera en målfunktion. I allmänhet utgår man från en ren vinstmålsättning; företaget söker maximera vinsten under en given period eller en funktion, innehållande vinsterna under en serie framtida perioder. Vinstmaximeringsmodellerna ger en starkt förenklad och för vissa ändamål säkerligen föga användbar bild av företagens handlande. Att denna teori trots detta fått utgöra underlaget för resonemangen i föreliggande undersökning, har bestämts främst av det empiriska materialets karaktär. Testning av mer komplicerade målsättningsmodeller skulle kräva en omfattande materialinsamling - delvis via intervjuer - vilken inte varit möjlig inom utredningens ram. Den låga ambitionsgraden i belysningen av »market conduct» torde dock inte utgöra någon allvarligare belastning, när det gäller att fastställa de grundläggande sambanden mellan marknadsstrukturen och resursallokeringen inom industrin. Effekterna av t. ex. säljarkoncentration eller integration bör i varje fall till sin riktning kunna tillfredsställande belysas med hjälp av relativt enkla maximeringsmodeller. Andra metoder, som använts för att beskriva företagsbeteende, skall här endast omnämnas i förbigående. De alternativ till gängse vinstmaximeringsteori, som utarbetats under senare år, kan indelas i två huvudtyper, nämligen dels maximeringsmodeller, där vinsten ersatts av eller kompletterats med andra målvariabler, dels s. k. satisfieringsmodeller, där maximeringen utbytts mot krav på uppfyllande av (minimi-) krav beträffande olika målsatta storheter (omsättning, vinst etc). Ett företags mål kan i många fall betraktas som knutna till andra storheter än vins-

ten eller avkastningen på investerat kapital. Detta har ansetts särskilt vanligt i företag, där beslutsfattandet i stor utsträckning utövas av andra än ägarna. För dessa anställda företagsledare, kan företagets storlek (omsättning, marknadsandelar etc.) eller tillväxttakt framstå som viktigare än i varje fall den kortsiktiga vinstnivån. Den senare får då närmast karaktär av en restriktion, dvs. den måste uppfylla vissa minimikrav för att tillfredsställa de »krav» på utdelning och aktievärdeutveckling, som ställs av ägarna. Det egna kapitalet betraktas m. a. o. som en finansieringskälla i stort sett analog med t. ex. bankkrediter. Ett exempel på detta slags teori är den modell för omsättningsmaxim ering, som presenterats av Baumol. 1 Alternativt kan företaget antas ha värderingar knutna till flera storheter - eventuellt representerande olika personer eller avdelningar inom företaget - vilka måste vägas mot varandra. I maximeringsmodeller förutsätts att dessa värderingar kan sammanfattas i en målfunktion. Antalet tänkbara argument i en sådan funktion är mycket stort; förutom nivån och stabiliteten hos omsättning och lönsamhet kan nämnas sortimentsinriktning, innovationstakt och finansiella storheter (t. ex. likviditet). Modelltekniskt blir det här i allmänhet fråga om att göra ett urval av de argument, som kan förutsättas ha stor betydelse för företagets beteende vid den typ av förändringar, man vill studera. Så kan det exempelvis i en studie av kreditpolitikens verkningar vara nödvändigt att ta hänsyn till eventuella värderingar beträffande företagets likviditet eller tillgångs- och skuldposition i övrigt.2 Det kan emellertid i vissa fall vara lämpligt att utgå från beteendemodeller utan maximeringsinslag. Ett exempel är teorin för s. k. kostnadsprissättning (»full cost» eller »markup pricing»), där företagets prissättning antas bestämd helt från kost1 W. J. Baumol: Business Behavior, Value and Growth. 2 Ett svenskt exempel på sådan utbyggd maximeringsteori är A. Lindbeck: A Study in Monetary Analysis.

nadssidan, t. ex. genom ett fast pålägg på den rörliga styckkostnaden. 1 Användingen av sådana tumregler i företagens prispolitik motiveras i allmänhet med att säljaren - speciellt på en fåtalsmarknad - inte känner till de avsättningssamband, som möter honom på marknaden. Full cost-teorin är troligen användbar för studier av kortsiktiga prisvariationer, särskilt av reaktionen på kostnadsändringar. I en undersökning av säljarkoncentrationens verkningar och liknande problem är emellertid frågan om vinstmarginalens bestämning av centralt intresse, och här ger full costteorin ingen information. Mer utvecklade, icke-maximerande beslutssystem förutsätts i den moderna s. k. satisfieringsteorin.2 Även här spelar antaganden om ofullständig information en central roll. Företagets mål antas vara av typen lägsta acceptabla nivå för ett antal storheter, t. ex. omsättning, vinst och likviditet. Ambitionsnivån beträffande dessa målstorheter bestäms delvis av företagets tidigare utveckling och anpassas med viss tröghet till ändrade förutsättningar. Företagsledningens sökande efter handlingsalternativ, (beträffande priser, produktionsvolym etc.) pågår tills man funnit en kombination, som förväntas uppfylla de uppställda målen. Sökprocessen kan ge till resultat, att existerande ineffektivitet i produktion, försäljningsmetoder etc. minskas eller helt elimineras. 3 Den grundläggande skillnaden jämfört med olika maximeringsmodeller är således, att företaget antas söka »ett acceptabelt utfall» snarare än »det bästa utfallet». Maximeringshypotesen förkastas, därför att företagen normalt inte kan skaffa sig information om (de sannolika) utfallen vid alla faktiskt existerande handlingsalternativ.4 Det bör dock observeras, att ambitionsnivån inom företaget och sökprocessens inriktning förutsätts ändras över tiden med hänsyn till gjorda erfarenheter och observerade yttre förändringar. Reaktionssättet på längre sikt - vid exempelvis förändrade konkurrensbetingelser - torde därför inte

i avgörande grad skilja sig från det, som skulle uppkomma vid maximerande beteende under osäkerhet. Här liksom i fråga om full cost-teorin förefaller det troligt, att de mest påtagliga avvikelserna från maximeringsfallet uppkommer vid analys av mer kortsiktiga anpassningsproblem. Den följande diskussionen rörande »market conduct» är i första hand avsedd att belysa betydelsen av säljarkoncentration och integration för konkurrensens inriktning (och därmed för resursallokeringen). Resonemangen baseras i huvudsak på enkla vinstmaximeringsantaganden. I detta avsnitt skall två »målproblem» behandlas, nämligen säljarens överväganden beträffande framtida vinster samt betydelsen av riskaversion vid ofullständig information om efterfrågesituationen. Vid den enklaste typen av vinstmaximering omfattar planeringen endast en period, och företagets handlingsparametrar (dvs. pris, produktutformning, produktionsvolym osv.) bestäms för hela perioden. Säljarens handlande vid marknadsformerna fri konkurrens, monopol och monopolistisk konkurrens kan då direkt härledas ur kostnadsoch avsättningssambanden. Man får enkla maximivillkor såsom gränsintäkt = gränskostnad, intäktsökning per enhet ökad försäljningskostnad =: 1, osv. Jämförelser mel1 R. L. Hall och C. J. Hitch: Price Theory and Business Behaviour; Oxford Economic Papers 1939. P. W. S.Andrews: Manufacturing Business. För en kritisk diskussion av denna teori hänvisas till F. Machlup: Marginal Analysis and Empirical Research, samt T. Scitorsky: Welfare and Competition, kap. XIII. 2 Se t. ex. R. M. Cyert och J. G. March: A Behavioral Theory of the Firm och O. E. Williamson: The Economics of Discretionary Behavior. Tillämpning av testning av detta slags modeller sker i allmänhet med hjälp av tekniskt tämligen komplicerade simuleringsförfaranden. 3 Kostnadssänkningar av detta slag kan i många fall innebära att »onödigt höga» ersättningar till befattningshavare eller intressenter i företaget minskas. Avgränsningen mellan kostnadssänkningar och sänkning av ambitionsnivån kan då vara oklar. Se vidare diskussionen av »organizational slack» i Cyert och March, op.cit. 4 Eller därför att en sådan informationsinsamling skulle bli »alltför dyrbar». Det bör framhållas att detta beteende är helt förenligt med långsiktig vinstmaximering.

lan fri konkurrens och monopolsituationer, avseende t. ex. prisnivåns höjd och resursallokeringen, blir här tämligen enkla (jfr kap. 2: A-C ovan). 1 Analysen blir väsentligt mer komplicerad, om företagets planering - som i allmänhet måste antas vara fallet - omfattar flera perioder, och vissa parametrar (t. ex. priset) kan ändras mellan perioderna. Beteendet kan här i allmänhet inte beskrivas som en maximering av vinsten för en period i taget. Avgörande är förekomsten av korseffekter mellan perioderna på kostnads- eller avsättningssidan. 2 Om sådana korseffekter föreligger, påverkas företagets handlande av dess förväntningar beträffande framtida kostnader och avsättningsmöjligheter. Korseffekter på kostnadssidan uppkommer, så snart företaget genom inköp av produktionsfaktorer påverkar sin framtida kostnadssituation. Det vanligaste exemplet är inköp av kapitalvaror, som inte kan återsäljas på en perfekt marknad. Kapitalinsatsen i den första perioden måste då bestämmas med hänsyn också till förväntningarna om framtida avkastning. Dessa förväntningar påverkar följaktligen indirekt produktions- och prispolitiken för den aktuella perioden. Andra korseffekter betingas av s. k. inlärningseffekter på arbetskraftssidan eller av önskan att säkra framtida tillgång till produktionsfaktorer. Företaget kan här tänkas välja en på kort sikt olönsam produktionsvolym vid förväntningar om ökad efterfrågan i framtiden, överväganden av detta slag kan även motivera produktion för lager, om kostnaderna väntas stiga. Av större intresse i denna »marknadsinriktade» undersökning är korseffekter på avsättningssidan. Sådana effekter föreligger exempelvis vid s. k. permanent substitution, dvs. när köparens val av produkt under en period starkt påverkar hans val i senare perioder. Valet av råvara kan t. ex. bestämma investeringsinriktningen och därmed försvåra framtida substitution. För konsumentvaror kan liknande effekter uppkomma, om trögheter föreligger i konsumtionens fördelning på varutyper eller varumärken. Om säljaren räknar med att stor för150

säljning av hans produkt i den aktuella perioden stimulerar efterfrågan i senare perioder, är hans optimala pris lägre än vad villkoret gränsintäkt = gränskostnad för den första perioden anger. Gränsintäkten blir m. a. o. lägre än gränskostnaden, och vid mycket starka (förväntade) korseffekter kan även priset på en monopolmarknad falla under gränskostnaden. Denna typ av flerperiodsplanering kan i vissa fall leda till »frivilliga» förluster på kort sikt, för vilka säljaren väntar sig kompensation genom höga vinster i framtiden. 3 Ovanstående resonemang gäller för monopolistiska marknadssituationer. På fåtalsmarknader föreligger ofta speciella lågprisincitament beroende på möjligheter att på längre sikt påverka marknadsstrukturen. Lågt pris (stor reklaminsats etc.) i tidigare perioder kan leda till att svagare konkurrenter tvingas lämna marknaden eller skära ned sin produktion. Därigenom förbättras de framtida vinstmöjligheterna för det »aggressiva» företaget, som genom att avstå från maximal vinst i den första perioden kan sägas ha investerat i framtida marknadsandelar. Liknande överväganden kan påverka prissättningen i monopolföretag, som riskerar att andra företag etablerar sig på marknaden. Prissättningen vid oligopol och potentiell konkurrens diskuteras i avsnitten C och D. Korseffekter på avsättningssidan kan emellertid också ge effekter i motsatt riktning, dvs. motivera ett högre pris än det, som ger vinstmaximering på kort sikt. För monopolföretag motiveras detta av mättnadseffekter hos förbrukarna, en företeelse som torde uppkomma främst beträffande varaktiga 1 Däremot uppkommer, som tidigare påpekats (kap. 2: D), speciella problem på fåtalsmarknader, beroende på det inbördes beroendet mellan säljarna. Se vidare diskussionen i avsnitt C. 2 T. ex. inverkan av prisnivån i en period på efterfrågan i nästa period. Jfr definitionen av korseffekter mellan varor eller branscher i kapitel 2: E ovan. 3 Lågprispolitik av detta slag torde i första hand vara aktuell för säljare, som introducerar nya produkter. Företeelsen har diskuterats bl. a. i samband med den amerikanska aluminiummarknaden (se t. ex. DWallace: Market Control in the Aluminium Industry).

konsumtionsvaror. Hänsyn till sådana samband kan motivera höga priser och allmänt återhållsam marknadspolitik. På fåtalsmarknader motiveras en återhållsam marknadspolitik i första hand av hänsyn till konkurrenternas motåtgärder. Ett företag med mycket kortsiktig vinstmålsättning kan här föredra en aggressiv politik med lågt pris och stor försäljningsinsats, som på grund av tröghet i konkurrenternas reaktion medför snabba vinster (s. k. »hit and run policy»). Om företaget vill stanna på marknaden en längre tid är emellertid denna politik ofta underlägsen mer försiktiga alternativ.

nivån eller företagens vinstmarginaler är starkt begränsade. 1 Pristeoretiska modeller baseras ofta på förutsättningen, att säljarna handlar under full säkerhet beträffande både efterfrågan och kostnader. En sådan förutsättning kan också sägas vara implicerad i resonemangen ovan. När det gäller efterfrågesambandens utseende, torde det emellertid i allmänhet vara orealistiskt att räkna med säkra förväntningar hos säljarna. Detta gäller inte endast i de situationer, där konkurrenternas beteende påverkar företagets avsättning, dvs. på fåtalsmarknader. Också monopolföretag förfogar i regel över starkt begränsad information beträffande den möjliga avsättningen vid alternativa val av pris, produktutformning osv. Erfarenheterna av köparnas reaktioner gäller endast ett litet antal tidigare prövade alternativ, och dessutom förändras efterfrågesambanden ofta snabbt.

Situationen kompliceras ytterligare, om också finansiella överväganden har betydelse för valet av pris och produktionsvolym. Då ett företag på grund av imperfektioner på kapitalmarknaden - eller på grund av egna risköverväganden - är beroende av självfinansiering för sina investeringar, får vinsten i tidiga perioder en dubbel roll i planeringen. Dels har den värde i sig själv (ingår i målfunktionen), dels påverkar den via investeringsutrymmet produktionsmöjligheter och kostnader i senare perioder. Företagets möjligheter att »investera i marknadsandelar» respektive »spara avsättning» - dvs. att anpassa sig till de ovan nämnda priseffekterna mellan perioder - begränsas genom finansieringssvårigheter, och man kommer närmare kortsiktig vinstmaximering.

Företagets handlande måste här liksom vid andra former av risk eller osäkerhet baseras på en avvägning mellan de vinstchanser och förlustrisker, som sammanhänger med olika tänkbara utfall för den osäkra variabeln. För att kunna analysera denna avvägning brukar man förutsätta, att företaget arbetar utifrån en (uppfattad) sannolikhetsfördelning för avsättningen och därmed för vinstens storlek - vid alternativa värden på olika handlingsparametrar. 2 Maximeringen kan då gälla en målfunktion, där medelvärde och varians

De modifikationer av den enkla teorin för vinstmaximering, som här skisserats, har givetvis stor betydelse för studier av säljarkoncentrationens verkningar. Även om ökad sälj arkoncentration på lång sikt tenderar att ge höjda vinstmarginaler, är det osäkert om en omedelbar effekt i denna riktning uppkommer. Priset vid monopol kan exempelvis bli lägre än »frikonkurrenspriset» (gränskostnaden), om säljaren räknar med ett starkt positivt samband mellan nutida och framtida avsättning. Komplikationer av detta slag innebär, att möjligheterna att finna enkla empiriska samband mellan graden av säljarkoncentration och t. ex. pris-

1 Ett illustrerande exempel utgör Lerners modell för mätning av »monopolgraden» med prisbildningen som utgångspunkt (A. P. Lerner: The Concept of Monopoly and the Measurement of Monopoly Power; Review of Economic Studies 1933—1934). Som mått föreslås där den procentuella skillnaden mellan pris- och gränskostnad. Som framgår av resonemangen ovan, påverkas denna relation vid långsiktiga vinstöverväganden hos säljarna av bl. a. förväntade korsefFekter mellan perioder. Den kan m. a. o. inte direkt härledas ur de elasticiteter, som anger monopolgraden i vanlig (strukturell) mening. Lerners metod ger ett mått på marknadens funktionssätt snarare än på marknadsformen. 2 Även det rena osäkerhetsfallet, dvs. fallet att företaget inte kan knyta sannolikheter till olika tänkbara utfall, har dock behandlats i pristeoretiska modeller. Detta fall kommer inte att närmare beröras här (jfr dock fall II i appendix A).

för vinsten samt eventuellt vissa snedhetsmått ingår som argument. 1 I allmännhet får företagen antas värdera stor varians för vinsten negativt, vilket bl. a. innebär att förlustrisker tillmäts stor vikt. Det är inte möjligt att här redovisa de komplicerade modeller, som blir resultatet av denna syn på företagets valsituation. I stället förs i det följande - utan att egentliga bevis presteras - vissa verbala resonemang beträffande frågan, i vilken riktning säljarens prispolitik påverkas av olika risköverväganden. En formell analys av några typfall återfinns i appendix A. Antag att ett monopolföretag har osäkra förväntningar om den avsättning som kan uppnås vid alternativa priser för produkten. Situationen på avsättningssidan kan då inte beskrivas med en vanlig efterfrågekurva. Förväntningsbilden i två tänkbara fall illustreras i följande diagram. I det vänstra diagrammet är säljarens osäkerhet om efterfrågan lika stor, oavsett priset. Detta kan tänkas vara en godtagbar approximation av förväntningsbilden, när det gäller prissättning på en ny produkt, eller när kraftiga förändringar inträffat i marknadssituationen. Företaget har en sannolikhetsfördelning för avsättningen med medelvärdet E(x). E(x) är en avtagande funktion av priset,

analog med en vanlig efterfrågekurva. Vid priset pi är sålunda den förväntade avsättningen (medelvärdet) Ei (x), men säljaren betraktar alla utfall mellan Xm och XM som möjliga. Därmed kan också företagets vinst variera inom ett motsvarande intervall. 2 Här förutsätts att de mindre gynnsamma utfallen tillmäts relativt stor vikt vid planeringen. Företaget är m. a. o. villigt att intill en viss gräns avstå från högre förväntad vinst i avsikt att minska riskens storlek (varmed kan avses t. ex. variansen för vinstutfallet). En sådan avvägning mellan förväntad vinst och risk får normalt följande inverkan på prissättningen: 1. Priset sätts lägre än vid maximering av vinstens medelvärde. 3 Ett pris närmare den rörliga styckkostnaden innebär nämli1 Problemet kan formuleras som en maximering av förväntad nytta, där nyttan är en given funktion av vinstens storlek. 2 Om de rörliga styckkostnaderna är konstanta över det aktuella produktionsintervallet, fås följande gränser för vinsten: (Pv-c) *m—d< TT < (p.—cjx^-d, där c är rörlig styckkostnad, d fast kostnad och TU vinst. 3 Maximering av vinstens medelvärde anger prisvalet vid neutral riskvärdering. Denna maximering är inte alltid identisk med maximering av vinsten, om avsättningen antar sitt medelvärde (vinstmaximering vid säkra förväntningar). Se appendix A: I.

Avsättning (%) Diagram 5:1 152

x( Diagram 5:2

Avsättning (x)

gen, att vinstens varians och förlustrisken minskas. 2. Prisets känslighet för kostnadsändringar blir större än vid säkerhet. 3. Däremot blir priset mindre känsligt för (förväntade) förskjutningar av efterfrågekurvan. De två senare effekterna kan sägas innebära, att den helt kända bestämningsfaktorn (kostnaderna) får ökad vikt vid prissättningen, jämfört med den bestämningsfaktor, varom osäkerhet råder (efterfrågan). Begränsad information om efterfrågan medför ett ökat inslag av »kostnadsprissättning» i säljarnas politik.1 Diagram 5: 2 illustrerar en förväntningssituation, som kan tänkas råda beträffande varor, vilka sedan en tid är etablerade på marknaden. Priset i utgångsläget är p 0 , och säljaren har säkra förväntningar om efterfrågan (x0) vid detta pris, baserade på tidigare erfarenheter. Däremot är han osäker om efterfrågans priskänslighet, och följaktligen om de kvantiteter, som kan avsättas vid andra priser än p 0 . Den förväntade efterfrågan anges av »efte rf råge kurvan» E(x), men alla utfall inom det skuggade området betraktas som möjliga. Om säljaren har negativ riskvärdering, uppkommer här en tendens att undvika prisändringar. Eftersom de mindre gynnsamma utfallen tillmäts stor vikt i planeringen, ligger »fokusvärdena» för avsättningen (den streckade kurvan i diagrammet) till vänster om E(x). Situationen kan alltså beskrivas med en »knäckt» efterfrågekurva av det slag, som brukar användas i enkla oligopolmodeller. Slutsatsen i sådana modeller, dvs. att prisstelhet råder vid måttliga kostnadsändringar, kan utsträckas till monopolfallet, förutsatt att ofullständig information föreligger om efterfrågans priskänslighet. Det bör understrykas, att här inte förutsatts att prisstabilitet i sig värderas positivt av köparna. Om sådana preferenser föreligger - vilket ofta hävdas förstärks givetvis incitamenten för säljaren att undvika prisändringar. Det har ovan förutsatts, att företagen har

avtagande gränsnytta för vinst, vilket framför allt innebär, att de fäster stor vikt vid sannolikheten för förluster. En sådan värdering baseras normalt på risköverväganden av mer grundläggande karaktär - risk för konkurs, risk att en finansieringskris förhindrar viktiga investeringar, osv. Vinstförväntningarna på den enskilda marknaden är emellertid endast en av flera faktorer, som har betydelse för dessa »primära» risker. Ett väl konsoliderat företag med hög likviditet är mindre känsligt för förluster och kan därför föra en relativt djärv marknadspolitik. Fördelningen av resurserna på flera oberoende verksamhetsgrenar innebär i allmänhet, att sannolikheten för förlust på hela verksamheten minskas, och företaget kan därför ta större risker på varje enskild marknad. Dessa synpunkter kan uppfattas som reservationer till teorin för handlande under risk och osäkerhet. De illustrerar emellertid också en speciell typ av storföretagsfördelar, som har betydelse för marknadsstrukturens utveckling. Strävan efter ökad säkerhet - eller önskan att möjliggöra större risktagande på marknaden - torde ofta vara ett huvudmotiv för fusioner eller samgående i andra former. Vissa typer av expansion ger företaget möjlighet att direkt påverka risksituationen beträffande avsättning eller kostnader. Detta gäller främst vertikal integration. Integration framåt, exempelvis till detaljhandelsledet medför i många fall en säkrare avsättning och förbättrad information om efte rf rågesituationen. På motsvarande sätt kan marknadsrisker på inköpssidan ge incitament att integrera bakåt i förädlingskedjan. Frånvaron av fullständig information ger sålunda upphov till storföretagsfördelar av tre olika slag; minskad marknadsrisk, riskspridning och ökade resurser för risktagan1 Också de fasta kostnadernas storlek får i allmänhet betydelse för prissättningen, eftersom de via den förväntade vinsten påverkar företagets avvägning mellan medelvärde och varians. Vid enkel vinstmaximering under säkerhet saknar de fasta kostnaderna helt betydelse för prissättningen.

de. Drivkrafter för ökad koncentration föreligger här, lika väl som vid stordriftsfördelar av teknisk natur.

med hänsyn till effekter på marknaden för Y och omvänt. Två fall uppkommer:

a. Substitutiva varor

B. Prisbildning vid horisontell integration Problemen kring flerproduktföretag och funktionella samband mellan olika aktiviteter har berörts i kapitel 2: E. Här behandlas mer ingående den horisontella integrationens betydelse för prisbildning och resursallokering. Målsättningen för ett integrerat företag får - oavsett om den avser vinstnivån eller andra storheter - antas hänföra sig till företagets totala verksamhet. Så snart samband föreligger mellan företagets handlande på en viss marknad och resultatet i övriga delar av verksamheten, är det omöjligt att behandla planeringen för varje verksamhetsgren separat. Det integrerade företagets prissättning kan i viktiga avseenden skilja sig från den, som skulle föras av specialiserade företag, även om dessas målsättningar vore analoga med det integrerade företagets. Horisontell integration vid korseffekter på avsättningssidan kan vara motiverad av strävan att stärka företagets marknadsposition (substitutiva varor), resp. att främja avsättningen för huvudprodukten (komplementära varor). Effekterna på prissättningen vid egen tillverkning av substitut- eller komplementvaror blir ofta tämligen komplicerade. Vi skall här endast illustrera vissa huvuddrag med hjälp av en enkel monopolmodell. Modellen omfattar två varor, X och Y, som tillverkas av antingen två specialiserade eller ett integrerat företag. I det förra fallet bestäms priserna genom separat vinstmaximering, vilket vid frånvaro av osäkerhet innebär, att gränskostnad och gränsintäkt blir lika. Antag nu att produktionen sammanförs i ett företag. Frågan är, om en höjning eller sänkning av priset på X lönar sig

154 Prissänkning på X medför, förutom minskad vinst på X-produktionen, minskad avsättning av Y och därmed sänkt vinst även i denna verksamhet. Prishöjning på X leder däremot till ökade vinstmöjligheter beträffande Y. Denna förbättring kan fram till en viss gräns mer än kompensera försämringen på den »egna» marknaden. En motsvarande effekt uppkommer vid prishöjning på Y. Under vissa förutsättningar beträffande kontinuitet kan det visas, att priserna på båda varorna blir högre än vid separat vinstmaximering. Kostnads- och efterfrågeändringar får vid integration effekter på prissättningen inte endast beträffande den direkt berörda varan utan också beträffande substitutvaran. Höjda rörliga kostnader i produktionen av Y medför, att värdet för företaget av stor försäljning minskar. Incitamenten att genom »för högt» pris på X gynna avsättningen av Y försvagas. Kostnadsstegring på Y kan således medföra prishöjning på Y men prissänkning på X. Om efterfrågan på Y stiger, höjs i allmänhet vinstmariginalen för denna produkt 1 , vilket medför incitament att ytterligare öka avsättningen. Autonoma efterfrågeökningar kan därför motivera prishöjning på substitutvaran.

b. Komplementära varor Resultaten går här i allmänhet i motsatt riktning. Eftersom prissänkningar gynnar avsättningen för komplementvaran, kan priset bli lägre än vid separat vinstmaximering. 2 Incitamenten att av detta skäl hålla ett lågt pris försvagas vid kostnadsstegring för komplementvaran och förstärks i allmänhet 1 Även motsatt reaktion är dock möjlig (se appendix). 2 I vissa fall kan dock komplementariteten medföra, att priset sänks på en vara och höjs på den andra (jämfört med priserna vid specialisering). Se vidare appendix B: 1.

vid efterfrågeökning för denna. Prisförändringarna vid kostnadsvariationer går därför i samma riktning för båda varorna, medan en efterfrågeökning normalt leder till prishöjning för den direkt berörda varan och prissänkning för komplementvaran. Slutsatserna kan utsträckas till andra efter frågestimulerande åtgärder än prissänkningar (t. ex. reklam och produktförbättringar). I allmänhet gäller att incitamenten att söka höja avsättningen av en vara ökas, om företaget även tillverkar komplement till varan, medan incitamenten å andra sidan försvagas, om företaget tillverkar substitutvaror. Storleken av denna »integrationseffekt» på prissättningen bestäms bl. a. av de rådande vinstmarginalerna i fråga om komplement- resp. substitutvarorna. Diskussionen ovan illustrerar några av de effekter på prisbildningen, som kan uppkomma genom horisontell integration vid korseffekter på avsättningssidan. Det bör dock understrykas, att diskussionen byggts på en starkt förenklad enperiodsmodell och gäller endast för monopolfall. I fallet med två specialiserade företag antogs sålunda trots korseffekterna - att företagen inte tog hänsyn till det inbördes beroendet och därav betingade möjligheter att påverka varandras politik. Vid fåtalskonkurrens kan effekterna av integration bli helt andra än de ovan skisserade, och integration får där ofta uppfattas som ett led i striden om marknadsandelar. Speciellt gäller detta vid komplementaritet, då ett fullständigt sortiment fungerar som ett försäljningsargument. De starkare formerna av substituerbarhet eller komplementaritet på kostnadssidan har att göra med funktionella samband mellan olika produkter. Det rör sig m. a. o. om situationer, där integrerad tillverkning ger resursbesparingar eller andra fördelar, jämfört med specialisering. Om integration leder till att de rörliga kostnaderna blir lägre, uppkommer en tendens till prissänkning (jämfört med specialisering) för minst en av de berörda varorna. Denna effekt på prisnivån kommer inte att närmare be-

röras i följande diskussion, som i stället gäller den interdependens i produktionsplanering och prissättning, som föreligger mellan det integrerade företagets olika verksamhetsgrenar. 1 Substituerbarhet på kostnadssidan uppkommer främst i de fall, där företaget förfogar över en på kort sikt given mängd av vissa produktionsfaktorer, t. ex. kapitalföremål. Problemet blir då att på bästa (dvs. mest vinstgivande) sätt fördela resurserna mellan olika användningsområden. Företagets fördelning av fasta produktionsfaktorer brukar beskrivas med hjälp av programmeringsmodeller. Vi skall inte här närmare gå in på denna teori, utan endast allmänt diskutera vissa huvudaspekter på problemet. Antag att den fasta produktionsfaktorn är en kapitalvara, som kan användas vid produktion av två olika varor, A och B. Kapitalvaran kan i viss utsträckning ersättas med rörliga produktionsfaktorer (arbetskraft). I ett integrerat företag kan kapitalföremålens tjänster fördelas på sådant sätt, att vid varje produktionsval den totala kostnaden för rörliga faktorer minimeras. För vinstmaximering krävs dessutom att gränskostnad = gränsintäkt på båda marknaderna, dvs. att insatsen av rörliga produktionsfaktorer optimeras. Om kapitalet i stället är fördelat på två specialiserade företag, kan denna totalmaximering i allmänhet inte genomföras. Varje företag förfogar över en given mängd av kapitalvaran och måste anpassa produktionsvolymen för »sin vara» till denna restriktion. 2 När kapitalfördelningen avviker från den, som väljs vid integrerad produktion, blir produktionen större för den produkt, som har »överskott» av kapital, och mindre för den andra produkten. De två företagens sammanlagda vinst blir lägre än det integrerade företagets. 1 De funktionella sambandens innebörd och deras betydelse som motiv för integration har diskuterats i kapitel 2: E ovan. 2 Resonemanget förutsätter givetvis imperfektioner på marknaden i fråga; varken kapitalföremålen eller deras tjänster kan säljas på en perfekt marknad (i varje fall på kort sikt). Denna förutsättning synes dock vara realistisk i de flesta fall.

Exemplet illustrerar den ökade effektivitet i resursallokeringen, som kan bli resultatet av integration och »planhushållning» i stora företag. Integrationen fungerar som en ersättning för den marknadsmekanism, som på kort sikt fungerar mycket ofullständigt beträffande bl. a. kapitalföremål och kapitaltjänster. Det rör sig dock här om effektivitetsvinster i företagsekonomisk mening; resursfördelningen blir inte nödvändigtvis mer effektiv än vid specialisering, sett från samhällets synpunkt. Monopolinslag eller andra »snedvridningar» på marknaderna kan göra, att resursfördelningen i stället förskjuts i ogynnsam riktning genom integration. Substituerbarheten på kort sikt i produktionen får givetvis betydelse även för den mer långsiktiga planeringen i integrerade företag. Investeringar i fast kapital ger högre förväntad avkastning, om kapitalföremålens användning kan anpassas till förskjutningar i efterfrågeinriktning eller kostnadsrelationer mellan företagets produkter. Särskilt vid osäkerhet om efterfrågeutvecklingen erbjuder en kombination av avsättningsmässigt oberoende men i produktionen substitutiva varor stordriftsfördelar för det integrerade företaget. Incitamenten att genomföra stora investeringsprojekt och hålla hög kapitalintensitet ökas genom rörligheten i kapitalanvändning. Komplementaritet på kostnadssidan innebär allmänt, att ökad tillverkning av en vara minskar kostnaderna för tillverkning av en annan. Av störst intresse i detta sammanhang är komplementaritet betingad av funktionella samband mellan varorna, dvs. effekter som uppkommer när tillverkningen integrerats i ett företag. Eftersom produktionen förbilligas genom integration, blir priserna normalt lägre än vid specialisering (se ovan). Dessutom uppkommer ett inbördes beroende mellan marknaderna beträffande prisbildningen, vilket här skall studeras för starkare former av komplementaritet, s. k. förenad produktion. Med förenad produktion avses processer, vilka ger upphov till flera varor med olika användningsområden. Exempel är olika for-

mer av separering samt vissa kemiska pro« cesser. Nedanstående modell avser det ytterlighetsfall, där produktfördelningen är given och omöjlig att förändra. Produktionen av de två varorna (här kallade X och Y) antas m. a. o. proportionell mot processkalan och kan mätas med denna som gemensam enhet. De viktigare slutsatserna av modellen är giltiga även vid andra former av förenad produktion (jfr appendix B: II). Diagram 5: 3 illustrerar prisbildningen vid förenad produktion, dels under fri konkurrens, dels under monopol. Px och Py är efterfrågekurvorna för de två varorna, Glx och Gly motsvarande gränsintäktskurvor för monopolföretaget. GK anger gränskostnaden (i frikonkurrensfallet en aggregerad utbudskurva) som funktion av processkalan q. Följande slutsatser erhålls beträffande prisbildningen under de två aktuella marknadsformerna:

Vara X

Diagram 5:3

1. Vid fri konkurrens uppkommer jämvikt på marknaden, när summan av de två priserna - räknade per enhet förenad produktion - är lika med gränskostnaden. Detta inträffar i diagrammet vid volymen qF. Jämviktspriserna P F och P F kan avy

x

läsas i diagrammets övre del. 2. Den produktionstekniska bindningen (komplementariteten) mellan varorna medför, att priset på X blir beroende av efterfrågan på Y och omvänt, ökad efterfrågan driver fram en större produktion av den direkt berörda varan, och eftersom produktfördelningen är given ökar också utbudet av den andra varan. Efterfrågan är här oförändrad, varför priset måste falla. 3. I monopolfallet uppnås vinstmaximering normalt vid den produktionsvolym, där det sammanlagda marginella intäktstillskottet (G/j, + Gly) är lika med gränskostnaden. Detta ger i ovanstående modell volymen qM samt priserna PM och P M, vilka (förutsatt samma kostnader) är högre än priserna vid fri konkurrens. Liksom vid specialisering är prishöjningen, jämfört med fri konkurrens, större för varan med låg priskänslighet i efterfrågan (här X). Tendensen till differentiering efter priskänslighet försvagas dock genom komplementariteten. Vid separat vinstmaximering skulle också minskningen i volym bli större för varan med låg priskänslighet, vilket skulle förstärka effekten på prisrelationen. En sådan volymdifferentiering är omöjlig i vår modell, och försvåras även vid svagare former av komplementaritet i produktionen. 4. Även i monopolfallet ger förenad produktion upphov till priseffekter mellan marknaderna. Effekternas riktning är här inte entydig, om exempelvis en efterfrågeökning är kombinerad med förändrad priskänslighet. Efterfrågeökning med höjd eller oförändrad priselasticitet leder dock normalt till sänkt pris på komplementvaran. 1 Modellen ovan är - vad gäller monopolfallet - ofullständig i ett avseende. Den täcker nämligen inte de fall, där gränsintäkten för en av varorna är negativ i någon del av det aktuella volymintervallet.

Negativ gränsintäkt kan uppkomma, om efterfrågan på varan är mycket okänslig för prisändringar. Den s. k. balansbrist, som tidvis förelegat i raffineringen av petroleum, ger exempel på denna prisbildningssituation vid förenad produktion. Detta fall har relativt ingående diskuterats i utredningens studie av oljebranschen, varför här endast vissa viktigare slutsatser återges. Negativ gränsintäkt för en av produkterna i »jämviktsläget» (enl. diagram 5: 3) innebär, att vinsten kan ökas genom en utbudsbegränsning vid oförändrad produktionsvolym. Genom förstöring eller på annat sätt minskas utbudet av den aktuella varan till den punkt, där gränsintäkten = 0. Varan blir då en biprodukt i den meningen, att den inte påverkar valet av produktionsvolym men avsätts så långt den ger positiva intäktstillskott. Produktionsvolymen väljs på sådant sätt, att gränsintäkten för den andra produkten ensam är lika med gränskostnaden. På monopolistiska marknader tenderar låg priselasticitet hos efterfrågan att medföra ett pris, som är högt i förhållande till gränskostnaden. I det aktuella fallet realiseras detta höga pris genom en utbudsbegränsning för varan med låg priselasticitet. Då sambandet mellan produktionsvolym och utbud upplösts, försvinner samtidigt beroendet mellan marknaderna i fråga om prisbildningen (jfr punkterna 3 och 4 ovan). Utbud och prissättning för var och en av produkterna bestäms separat och påverkas inte av efterfrågeändringar för komplementvaran. Utbudsbegränsningar av detta slag ställer stora krav på kontroll över marknaden. Resultaten gäller för rena monopolfall. Däremot är det mycket tvivelaktigt, om prisledarskap eller stabila oligopolsituationer kan fungera i detta fall. Trycket från »värdelösa» överskottskvantiteter innebär på sådana marknader, att utbudsbegränsningen blir svår att upprätthålla. Diskussionen av komplementaritet har här förts utifrån det mycket starka anta1 Villkoret är liktydigt med, att produktionsökning för den direkt berörda varan är lönsam.

gandet om given produktfördelning i processen. Detta antagande torde vara realistiskt endast undantagsvis, t. ex. beträffande vissa kemiska processer. Effekterna på prisbildningen blir emellertid likartade vid svagare former av komplementaritet. Bortsett från vissa specialfall, är ovanstående slutsatser beträffande prisbildningseffekter mellan marknaderna och tänkbara utbudsbegränsningar giltiga för förenad produktion i allmänhet, vilket framgår av appendix B: II. Resonemanget beträffande förenad produktion har här avsett de fall, där integrationen bestämts helt av produktionstekniska samband. Den förenade produktion, som förekommer inom t. ex. varudistributionen, påverkas däremot i stor utsträckning av komplementaritet på avsättningssidan (köparpreferenser för stort sortiment). Denna viktiga integrationsform behandlas i utredningens studie av detalj- och partihandeln.

C. Konkurrens på fåtalsmarknader Utifrån kartläggningen i kapitel 3 kan konstateras, att fåtalsdominans på säljarsidan är mycket vanlig i den svenska industrin. Ar 1963 utmärktes - enligt de valda kriterierna - nära en tredjedel av de studerade marknaderna av hög oligopolgrad. Då ingen hänsyn tagits till säljarkoncentration på importsidan (dvs. bland importörer eller utländska leverantörer) torde andelen oligopolmarknader i realiteten ha varit betydligt större. De studier, som gjorts av sammanslagningar och andra strukturförändringar i industrin 1 tyder på att oligopolinslagen ytterligare förstärkts de senaste åren. Det har också framhållits, att tendensen mot ökad fåtalsdominans i produktionen varit gemensam för de flesta högindustrialiserade länder. Fåtalsmarknadernas speciella prisbildningsproblematik har under de senaste årtiondena blivit föremål för allt större intresse (inte minst i U.S.A.), vilket lett till omformuleringar och utvidgningar av teorin

på området. Det kortfattade referat av duopol- och oligopolteorin, som ges i det följande, baseras främst på amerikanska undersökningar. Äldre oligopolteori - varmed här i huvudsak avses teoribildningen t. o. m. 1930talet2 - baserades genomgående på starkt förenklade beteendeantaganden. Därigenom kunde man undvika en del av de svåra problem, som följer av det inbördes beroendet mellan företagen. Man förutsatte, att varje säljare väljer sitt beteende med utgångspunkt i enkla beteendemönster hos konkurrenterna (givet pris, givet utbud, prisföljning etc). Som påvisats av bl. a. Fellner 3 , innebär sådana förutsättningar i allmänhet, att man utgår från ett irrationellt beteende hos företagen; dessa antas inte utnyttja sina möjligheter att styra konkurrenternas handlande. Säljaren på en fåtalsmarknad befinner sig i en spelsituation. Det resultat, han uppnår genom att vidta en viss åtgärd, blir beroende av det beteende konkurrenterna väljer, samtidigt eller som resultat av hans eget handlande. Här krävs uppenbarligen en alternativplanering, där företaget A väljer pris, produktionsvolym etc. utifrån bl. a. de värden på motsvarande storheter, företaget B valt eller förväntas välja. Samtidigt kan emellertid företaget A självt påverka B:s val (eftersom B rimligen har en liknande alternativplanering) och därmed indirekt sin egen situation. Detta ömsesidiga beroende mellan säljarna medför, att den teknik med individuella avsättningsfunktioner, som normalt används för beskrivning av intäktsförhållandena, inte är användbar vid fåtalskonkurrens. Situationen kan beskrivas med olika spelmodeller, vilka ger möjlighet att avgränsa mängden av tänkbara utfall vid olika antaganden beträffande information, riskatti1 Se kapitel 4: A samt branschstudierna i kapitlen 6—8. 2 Denna äldre teori omfattar bl. a.: A. Coumot: Recherches sur les principes mathématiques de la theorie des richesses, F. Y. Edgeworth: ThejPure Theory of Monopoly, H. v. Stackelberg: Marktform und Gleichgewicht, G. Stigler: Notes on the Theory of Oligopoly. 3 W. Fellner: Competition among the Few.

tyder osv.1 Däremot ger teorin i allmänhet inga entydiga resultat i form av stabila jämviktslägen. Ett undantag är givetvis de fall, där konkurrensen upphör genom fusioner eller överenskommelser mellan företagen. I de flesta spelmodeller förutsätts, att endast ett begränsat antal handlingsalternativ existerar för varje spelare (här säljare). Utfallen vid olika kombinationer av val för de olika säljarna anges i s. k. vinst- eller payoff-matriser. 2 Genom jämförelser mellan utfallen kan en del alternativ uteslutas och valet mellan de återstående belysas utifrån olika beteendeantaganden. En modell av denna typ skisseras i appendix C. I det följande har däremot valts en traditionell, »marginalistisk» behandling av problemet. En sådan uppläggning har den fördelen, att den underlättar jämförelser med den äldre teorin på området. Resonemangen baseras på fyra förenklande antaganden: a. Det finns endast två säljare (A och B) på marknaden. b. Priset är det enda konkurrensmedlet, dvs. produktutformning, reklaminsats osv. är givna. 3 c. Säljarna tillfredsställer alltid hela efterfrågan på sina resp. produkter. 4 d. Varje säljare är fullständigt informerad om den egna kostnadsfunktionen samt om efterfrågan på den egna varan vid olika kombinationer av hans eget och konkurrentens pris. Däremot kan informationen beträffande konkurrentens situation vara begränsad. Eftersom de två företagens produkter är substitut för varandra, påverkas säljaren A:s avsättning av B:s pris (pB). För varje givet pB finns ett samband mellan pris och avsättning för A:s produkt. Ur denna »efterfrågekurva» och kostnadsfunktionen kan på vanligt sätt härledas ett samband mellan priset pA och vinsten VA. Substituerbarheten innebär vidare, att vinstfunktionen normalt förskjuts i positiv riktning, om konkurrentens pris höjs. I diagram 5:4 (nedre diagrammet) anges sådana vinstfunktioner för fyra värden på pB.

Det övre diagrammet innehåller s. k. likavinstkurvor (V { och V J[ . Dessa kurvor A

A

sammanbinder punkter - dvs. kombinationer av de två priserna - som ger samma vinst för säljaren A. 1 1 Ett exempel på detta slags oligopolteori är M.2 Shubik: Strategy and Market Structure. Vinstutfallen vid olika handlingsalternativ bestäms dels av kostnadssituationen, dels av den totala marknadsefterfrågans storlek och fördelning mellan de olika säljarnas produkter. 3 Dessa andra konkurrensmedel kan delvis behandlas analogt med priset. Se vidare nästa avsnitt. 4 Situationen blir jämförelsevis komplicerad, om någon av säljarna utbjuder en mindre kvantitet än den som efterfrågas vid rådande pris. Se t. ex. diskussionen av »contingent demand» i Shubik op.cit., kap. 5. 5 Konstruktionen av VA framgår av de streckade linjerna i figuren.

Diagram 5:4

»Reaktionsfunktionen» RA anger A:s prisval (vid vinstmaximering) som funktion av konkurrentens pris, förutsatt att A betraktar detta som givet. Det vinstmaximerande priset kan i detta fall lätt utläsas som en maximipunkt i det nedre resp. en minipunkt i det övre diagrammet. Också vid andra »mekaniska» beteendemönster hos konkurrenten, kan A:s pris direkt utläsas ur diagrammet. Antag exempelvis, att B förväntas alltid välja samma pris som A. För vinstmaximering skall A då alltid välja det pris där 45-graderslinjen (pB — pA) tangerar en likavinstkurva. En partiell modell av detta slag är emellertid, som tidigare framhållits, otillräcklig för belysning av prisbildningen. B:s pris kan inte betraktas som givet eller bestämt enligt någon enkel tumregel. Därför måste också B:s valmöjligheter och prispolitik samtidigt studeras. I diagram 5:5 har båda företagens likavinstkurvor förts samman. Härledningen är densamma som i föregående diagram. V ^ V%, VQ och V" är likavinstkurvor för säljarna A och B. Reaktionsfunktionerna RA

Diagram 5:5 160

och RB sammanbinder minimipunkterna i de två systemen och anger resp. företags prisval, om motpartens pris betraktas som givet. Med hjälp av denna modell kan ett antal viktiga drag i den kortsiktiga planeringen belysas. Vissa typsituationer kan direkt utläsas ur diagrammet, och fältet av möjliga utfall kan begränsas. Resultaten sammanfattas nedan i ett antal punkter: (a) Om båda säljarna betraktar motpartens pris som givet och omöjligt att påverka, väljer de det egna priset enligt resp. reaktionsfunktion. Ett stabilt jämviktsläge uppkommer då i skärningspunkten S.1 Priser och vinster blir här jämförelsevis låga, eftersom lågprispolitik förs utifrån (den felaktiga) premissen, att konkurrenten inte reagerar på prisändringar. (b) Fallet ovan förutsätter ofullständig information om konkurrentens situation och felaktiga förväntningar om hans beteende. 1 Denna lösning anknyter till Edgeworths modell. Den skiljer sig från Cournots jämviktsresonemang främst däri, att Cournot betraktade den utbjudna mängden (och inte priset) som handlingsparameter för säljarna.

Antag i stället att säljaren B känner till motpartens situation och kan förutsäga hans beteende enligt (a). B kan då öka sin vinst genom att välja den för honom mest gynnsamma punkten på A:s reaktionskurva; i diagrammet punkten TB, där RA tangerade en av B:s likavinstkurvor. Företaget B kan här betraktas som prisledare, medan A passivt anpassar sig enligt sin reaktionsfunktion. Motsvarande priskombination med A som ledare anges av punkten TA> Den förbättrade informationen (för minst en av säljarna) och övergången till prisledarskap medför högre priser och förbättrat vinstläge för båda företagen, jämfört med priskombinationen S. (c) Antag att varje säljare känner till motpartens vinstfunktion. Dessutom eftersträvar båda kortsiktig vinstmaximering och förutsätter, att konkurrenten har samma målsättning. Utifrån dessa antaganden kan mängden av tänkbara priskombinationer begränsas, eftersom »prisledarkombinationerna» TA och TR ger en nedre gräns för det resultat, resp. säljare kan uppnå. Om sålunda säljaren A sätter priset pA och håller fast vid detta pris, kan det inte löna sig för B att välja ett lägre pris än pB. Det är således alltid möjligt för A att uppnå minst vinstnivån V1, och han accepterar följaktligen ingen priskombination, som ger honom lägre vinst. Enligt motsvarande resonemang kan alla priskombinationer uteslutas, som ger B ett sämre resultat än V1 (kombinationen TD). Fältet av möjliga priskombinationer kan här begränsas till området mellan de två likavinstkurvorna V1 och A

VL dvs. till det skuggade området i diagrammet. (d) Som framgår av diagrammet, kan duopolsituationen ge utrymme för betydande variationer beträffande pris- och vinstnivå. Priskombinationer i närheten av punkten P - vilka representerar en relativt hård priskonkurrens - är inte uteslutna ens vid kortsiktig vinstmaximering och fullständig information om motpartens situation. Orsaken är givetvis, att konkurrentens strategi inte kan förutses med säkerhet.

Å andra sidan kan vinsterna för båda säljarna till en viss gräns ökas genom ömsesidiga prishöjningar (hur mycket bestäms bl. a. av marknadsefterfrågans priskänslighet). I diagrammet anges denna gräns av kurvan MM, som sammanbinder tangeringspunkterna mellan de två systemen av likavinstkurvor. Dessa punkter utmärks av, att ingen säljares vinst kan ökas, utan att konkurrentens vinst minskas. För att denna höga vinstnivå skall uppnås och bibehållas krävs, att företagen avstår från försök att genom lågprispolitik förbättra den egna situationen på motpartens bekostnad. En sådan »monopolistisk» politik kan givetvis vara resultatet av direkta överenskommelser mellan säljarna. Den kan emellertid också realiseras utan överenskommelser, om varje säljare vet eller fruktar, att en prissänkning skulle mötas av kraftiga motåtgärder och därigenom försämra hans vinstsituation, jämfört med utgångsläget. Sådana situationer kan antas vara relativt vanliga vid hög grad av inbördes beroende och med välinformerade säljare. De utgör inga konkurrensbegränsningar i vanlig mening men är till sina effekter svåra att skilja från dessa. (e) Punkterna på kurvan MM skiljer sig åt beträffande vinstens fördelning mellan företagen. Denna får i sin tur antas bestämd av styrkefördelningen på marknaden, dvs. av de hot, resp. företag förfogar över (jfr punkt g nedan). Om säljarna samarbetar, och vinstöverföringar är möjliga, gäller maximeringen den sammanlagda vinsten VA + V B- Styrkefördelningen påverkar i detta fall inte priserna utan endast vinstöverföringens storlek. (f) Graden av substituerbarhet mellan de två säljarnas produkter är avgörande för det inbördes beroendets styrka. Därav följer, att mängden tänkbara priskombinationer (vid de i c angivna förutsättningarna) uppvisar viktiga skillnader vid hög, jämfört med låg substituerbarhet. 1 I vårt exempel är punkten T B överlägsen, dvs. fallet med B som ledare ger högre vinst för båda säljarna. Denna stabila prisledarsituation är ett av fallen i von Stackelbergs duopolteori.

PBA

-> Diagram 5:6 På heterogena marknader (vänstra diagrammet) är beroendet av konkurrentens prissättning svagt. Reaktionerna på prisändringar från konkurrenten är obetydliga; reaktionskurvorna är nästan vinkelräta mot resp. prisaxel. Mängden av tänkbara prisutfall, när hänsyn tas till det inbördes beroendet, är jämförelsevis liten och ligger nära priskombinationen vid separat maximering (punkten S). De vinster, som kan göras genom hänsynstagande till konkurrentens reaktioner, är m. a. o. här tämligen små. Om varorna är starkt substitutiva (högra diagrammet) får däremot valet av strategi avgörande betydelse för prisbildningen. Ogynnsam prisrelation innebär en stor belastning för säljaren, varav följer att prissänkningar möts med snabba motåtgärder (R 4 och R/{ ligger nära 45-graderslinjen pÄ =pB). Prisrelationen mellan varorna kan här variera endast inom ett snävt intervall. Däremot varierar prisnivån på marknaden starkt, beroende på valet av strategi. »Underbudspolitik» kan leda till mycket låga priser och förluster för säljarna (S ligger nära origo). Incitamenten att genom direkta överenskommelser eller försiktigt agerande undvika sådana situationer är på detta slags marknader mycket starka. Både risken för förlustbringande konkurrens och incitamenten för konkurrensbegränsningar ökar således med homogenitetsgraden på marknaden. Den höga frekvensen av konkurrensbegränsningar på homogena

oligopolmarknader har belysts i kapitel 3 ovan. Att priserna på sådana marknader lätt låses under långa perioder (jfr modellen med »knäckt» ef te rf rågekurva) även i frånvaro av överenskommelser mellan säljarna, framgår av flera branschstudier. 1 (g) Diskussionen ovan har främst gällt priskonkurrensens styrka och vinstnivån i branschen. Vinstens fördelning — här ett resultat av prisrelationen mellan företagen - kan endast ofullständigt belysas inom modellens ram. Avgörande är nämligen här styrkeförhållandet mellan säljarna, som till stor del bestäms av externa faktorer såsom finansiella resurser och integrationsgrad. 2 Hot avsedda att driva fram en mer gynnsam vinstfördelning, implicerar ofta avvikelser från kortsiktig vinstmaximering. Antag att säljaren A har jämförelsevis svag ställning, genom antingen höga kostnader eller låg likviditet, och därför drabbas hårt av lågrpiskonkurrens. Enligt det tidigare resonemanget (punkt c) kan A hålla priset p 4 för att försäkra sig om vinstnivån V^. För att tvinga fram ökad vinst på A:s bekostnad kan emellertid B välja (eller hota att välja) 1 Se exempelvis undersökningen av oljebranschen och diskussionen av kvarnindustrin (avsnitt E nedan). 2 Horisontell integration ger bl. a. ökade möjligheter att via ändrad produktinriktning anpassa sig till konkurrentens åtgärder (jfr diskussionen av substituerbarhet i produktionen, avsnitt B ovan). Vertikal integration möjliggör i vissa fall hot, riktade mot konkurrentens råvaruförsörjning eller distributionsmöjligheter.

ett lägre pris än pB> t. ex. det för båda företagen förlustbringandeP' Eftersom denna situation är en svår belastning för A, kan han vara beredd att hellre acceptera en ogynnsam prisrelation, i nödfall t. o. m. kombinationer som ger honom sämre resultat än Vl. Styrkerelationerna mellan säljarna är sålunda bestämmande inte endast för utfallet inom »det normala» fältet av priskombinationer, utan också för möjligheterna att tvinga en konkurrent ut från detta fält. (h) Prisstelhet över längre perioder, eller mer allmänt trögheter i anpassningen till ändrade efterfråge- och kostnadsförhållanden, brukar uppfattas som typiska för fåtalsmarknader. Branschstudierna i det följande - exempelvis rörande pappersindustrin och en del byggnadsmaterialindustrier ger en mångfald exempel på sådana trögheter. Dessa får ses som en följd av spelsituationen, och den obestämdhet i form av ett flertal tänkbara »jämviktslägen,» som utmärker en fåtalsmarknad. Förändringar i marknadsefterfrågan eller kostnader leder normalt till att mängden av tänkbara priskombinationer förändras. Om den ursprungliga priskombinationen fortfarande faller inom denna mängd, behöver förändringen emellertid inte påverka priserna. Ofta leder osäkerhet beträffande konkurrentens motåtgärder till att ingen säljare tar risken av en prisändring. Prisstelhet av detta slag synes vara mycket vanlig, också när varje säljare är informerad om konkurrentens situation. Å andra sidan är prisändringar på en duopolmarknad i vissa fall resultat av händelser utan direkt samband med den aktuella marknaden. Så kan exempelvis förluster i andra verksamhetsgrenar göra en säljare mer känslig för prissänkningshot och därigenom driva fram en förändring till hans nackdel av pris- och vinstrelationen. Det bör slutligen framhållas, att förekomsten av prisstelhet inte innebär, att fåtalsmarknader kan uppfattas som mer »stabila» än andra marknader. När prisändringar vidtas, medför de ofta en kumulativ process, som leder till mycket stora förändringar av

pris- och vinstnivån. Exempel där långa perioder av prisstelhet följts av priskrig och förlustbringande konkurrens kan hämtas från ett flertal fåtalsmarknader. Som påpekats ovan (punkt f), är möjligheterna för kumulativa prissänkningar särskilt stora på homogena marknader, där det inbördes beroendet mellan säljarna är starkt. Diskussionen av prissättning på fåtalsmarknader har ovan förts utifrån en starkt förenklad duopolmodell. Om säljarna är tre eller flera uppkommer möjligheten, att koalitioner kan förbättra de deltagande företagens situation på de övrigas bekostnad. Analysen av tänkbara utfall och av externa faktorers betydelse blir här jämförelsevis komplicerad och har inte kunnat genomföras i denna översikt. Redan det enkla duopolfallet belyser emellertid de grundläggande skillnaderna mellan fåtalsmarknaden och de marknadsformer, som tidigare behandlats. De marginalresonemang med entydiga lösningar, som kan tillämpas på t. ex. monopolfallet, måste här ersättas med den mer blygsamma målsättningen att fastställa en begränsad mängd av tänkbara utfall. Valet av alternativ inom denna mängd får därefter belysas utifrån bl. a. de yttre faktorer (t. ex. företagens totala resurser och likviditet), som påverkar valet av strategi. Dessa yttre faktorer och deras roll i det mer långsiktiga spelet om marknadsandelar och vinster diskuteras närmare i nästa avsnitt. D.

Fåtalskonkurrens

och

strukutrell

utveckling Kortsiktsanalysen i föregående avsnitt belyser inte minst de fördelar för säljarna, som kan vinnas genom direkt samarbete eller genom att företagen var för sig avstår från aktiv priskonkurrens. En näraliggande slutsats är, att priskonkurrensen på fåtalsmarknader med välinformerade säljare, tenderar att bli svag eller obefintlig.1 Att fåtalssitua1 Tendenserna mot samordning av företagsbeteendet har särskilt betonats av Fellner. Se: Competition among the Few, spec, diskussionen av »limited joint maximization» i kapitel 7.

tionen ofta resulterar i långa perioder av försvagad priskonkurrens, kan lätt konstateras utifrån empiriska data rörande både svenska och utländska varumarknader. En följd av den försvagade konkurrensen är att den strukturella anpassningen bromsas, vilket kan medföra betydande effektivitetsförluster. Företag med höga kostnader kan leva kvar på marknaden i skydd av kartell- eller annan monopolistisk prissättning. Denna tröghet accentueras ytterligare, om de effektivare företagen genom direkta subventioner till de mindre effektiva söker skydda sig mot priskonkurrens. Effektivitetsförlusterna blir särskilt stora i branscher med överkapacitet eller där stordriftsfördelar föreligger.1 Tendensen mot konkurrensbegränsning får dock inte uppfattas som gemensam för alla oligopolsituationer. För det första har säljarna ofta inte den information om konkurrenterna, som krävs för en mer eller mindre fullständig samordning av beteendet på marknaden. Följden kan bli en hård priskonkurrens och kortsiktiga vinster långt under dem, som skulle kunna uppnås vid samarbete mellan företagen. För det andra kan olikheterna mellan företagen beträffande kortsiktiga målsättningar eller strukturella karakteristika (t. ex. integrationsgrad) vara så stora, att en samordnad prispolitik är utesluten. 2 Den viktigaste invändningen mot resonemangen i föregående avsnitt gäller emellertid antagandet om kortsiktig vinstmaximering. Som påpekats i avsnitt A ovan, spelar möjligheterna att påverka den framtida marknadsandelen en central roll i planeringen på fåtalsmarknader. Beroendet mellan företagen medför, att den enskilde säljaren genom sina åtgärder kan påverka branschstrukturens utveckling. Dels kan »de starkare» företagen genom aggressiva konkurrensmetoder (t. ex. priskrig) hindra kapacitetsutbyggnad hos konkurrenterna eller i ytterlighetsfallet tvinga dem att lämna marknaden. Dels har den förda prispolitiken betydelse för tillkomsten av nya företag på marknaden; den potentiella konkurrensen påverkar därmed valet av strategi. I det

följande behandlas endast fall, där antalet företag påverkas. Slutsatserna kan dock i stort tillämpas även på svagare former av strukturpåverkan. Det rör sig således här om en typ av spel, där företagets egna och konkurrenternas möjligheter att överleva på marknaden utgör centrum för intresset.3 Problemet har speciell aktualitet på marknader, där i resursavseende överlägsna storföretag konkurrerar med mindre, ointegrerade företag. »Det starkare» företagets val mellan olika konkurrensalternativ diskuteras nedan utifrån duopolmodellen i föregående avsnitt. Antag att säljaren B har de större finansiella resurserna och därigenom förfogar över starka hot, som kan användas mot konkurrenten. Detta övertag kan utnyttjas på olika sätt. Antingen kan B föra en prispolitik, som möjliggör vinster på kort sikt för båda företagen, men där prisrelationen och vinstens fördelning är gynnsam för B. Detta fall har belysts i föregående avsnitt (punkt g). Ett i vissa fall överlägset alternativ är att föra en hård priskonkurrens, som leder till förluster och tvingar konkurrenten att efter en tid lämna marknaden. Sedan detta skett kan B:s lönsamhet förbättras genom den uppnådda monopolställningen. Valet mellan priskrig och en mer återhållsam prispolitik bestäms främst av följande faktorer: a. Konkurrentens motståndskraft, som påverkar priskrigets varaktighet och storleken hos den vinst, B måste avstå från.4 1 Effekterna på strukturell anpassning och effektivitet diskuteras närmare i kapitlen 7 och 8 nedan, spec, avsnitten om pappers- och wallboardindustrierna. 2 Ett exempel är konkurrensen mellan vertikalt helintegrerade och ointegrerade (varav ett konsumentägt) företag på de svenska oljemarknaderna. Konkurrensen från de ointegrerade företagen synes här ha klart prissänkande effekt, samtidigt som prisbildningssituationen närmast har karaktär av prisledarskap. 3 Sådana spel, s. k. »games of economic survival» har behandlats bl. a. av M. Shubik i Strategy and Market Structure, kap. 10. 4 Här föreligger givetvis en substituerbarhet mellan storlek och varaktighet hos pris- och vinstsänkningen. Det rör sig m. a. o. inte endast om två alternativ utan om en skala av mer eller mindre aggressiva strategier.

b. Marknadsefterfrågans storlek och priskänslighet, som bestämmer B:s avsättningsmöjligheter, när konkurrenten lämnat marknaden. c. B:s möjligheter att öka produktionen och därigenom utnyttja sin ställning som ensam säljare. Avgörande är här dels förekomsten av överkapacitet i utgångsläget, dels kostnaderna för kapacitetsutbyggnad. d. Värderingen av nutida, jämfört med framtida vinst. Inverkan av olika faktorer kan illustreras med följande enkla räkneexempel: Antag att planeringen omfattar tre perioder. Genom aggressiv prispolitik kan A tvingas lämna marknaden efter den första perioden, varefter B i de två följande som monopolist kan uppnå vinsten tio enheter. Detta kräver emellertid under den första perioden ett så lågt pris, att B själv åsamkas en förlust om fem enheter (Alternativ I). Om säljaren B i stället väljer en mer återhållsam prispolitik, kan han genom att på bästa sätt utnyttja sitt övertag uppnå en vinst om fyra enheter per period. I detta fall kan å andra sidan säljaren A hålla sig kvar på marknaden under alla tre perioderna (Alternativ II). Valet mellan de två alternativen är nu en fråga om diskontering av framtida vinster. Om diskonteringsfaktorn - som anger B:s tidsvärdering - är 0,9, fås följande nuvärden: Alternativ I: - 5 + 10 • 0 , 9 + 10 • 0,92= 12,1 Alternativ II: 4 + 4 • 0,9+ 4 • 0,9 2 = 10,8 I detta fall är alltså ett priskrig att föredra för det starkare företaget. Resultatet bestäms givetvis av de antaganden som gjorts beträffande a-d ovan. Om priskrigets »kostnader» - dvs. den nödvändiga förlusten i den första perioden - ökas, blir benägenheten att genomföra det givetvis mindre. I exemplet ovan krävs, att förlusten är högst 6,3. Säljaren A lämnar marknaden beroende på antingen att priset pressats ned under

hans rörliga kostnader eller att hans finansiella resurser är uttömda. Den nödvändiga prissänkningen och därmed priskrigets kostnader för säljaren B bestäms således av konkurrentens kostnadssituation och finansiella ställning. Hög andel fasta kostnader medför att svagare företag söker hålla sig kvar på marknaden även om de utsätts för betydande förluster. Ett priskrig kan då bli långvarigt och kostsamt för det »segrande» företaget, speciellt om dess finansiella övertag är av måttlig storleksordning. Allmänt gäller, att sannolikheten för framtvingade nedläggningar minskar, om företagen är relativt jämnstarka. I sådana fall blir konkurrensen ofta svag och marknadsstrukturen mycket stabil. Intäktssidan i kalkylen representeras av den vinst, företaget kan uppnå som ensam säljare på marknaden. I exemplet ovan krävs (allt annat oförändrat) att vinsten är minst 9,3 enheter per period, för att alternativet priskrig skall väljas. Den vinstökning, som kan uppnås om en konkurrent lämnar marknaden, bestäms i stor utsträckning av kostnadssituationen (eller mer preciserat av kostnaderna för att öka produktionen). I lägen med stor överskottskapacitet, orsakad t. ex. av vikande efterfrågan är incitamenten att med olika medel söka uppnå ökad marknadsandel mycket starka. Prissänkningar ned mot de rörliga kostnaderna kan bli följden även i branscher, där företagen är relativt jämnstarka. Priskrig av detta slag kan bli långvariga och medföra stora förluster för de berörda företagen. 1 Om något av företagen räknar med att kunna tvinga ut konkurrenten från marknaden kan t. o. m. priser under de rörliga styckkostnaderna bli aktuella. Om ett bortfall av konkurrenter eller en av andra skäl ökad marknadsandel aktualiserar en kapacitetsutbyggnad, får eventuella driftsfördelar ger lika väl som överkapaciskaleffekter betydelse för planeringen. Stor1 Situationen i kvarnindustrin under 1950-talets tidigare del ger exempel på denna prisbildningssituation. Se vidare diskussionen av branschrationaliseringsåtgärder i avsnitt F nedan.

tet incitament att driva aggressiv konkurrens. Om storleksfördelningen mellan säljarna är ojämn redan i utgångsläget, har dessutom de större företagen ett övertag, som underlättar priskrig och andra åtgärder, riktade mot de mindre företagen. Höga kostnader för kapacitetsutbyggnad, eventuellt i förening med finansiella restriktioner, innebär å andra sidan, att »avkastningen» av aggressiva åtgärder minskas. Företag, som har ett klart övertag på marknaden, kan i sådana fall välja en mer återhållsam strategi, som medför att deras marknadsandel ökas i relativt långsam takt. Därigenom minskas kraven på snabb kapacitetsutbyggnad, samtidigt som de kortsiktiga vinsterna blir högre än vid mera aggressiva strategier, vilket i sin tur ökar möjligheterna att självfinansiera en expansion. 1 Ett annat alternativ är att överta konkurrentens anläggningar, vilket ger möjlighet att snabbare och i vissa fall till lägre kostnader än vid egen utbyggnad tillfredsställa den ökade efterfrågan. »Branschrationalisering» av detta slag diskuteras närmare i avsnitt F nedan. Priskrig och liknande åtgärder kan uppfattas som investeringar, avsedda att på längre sikt öka företagets marknadsandel och därigenom förbättra dess vinstmöjligheter. Räkneexemplet ovan anger en investeringskalkyl, där kalkylräntan satts till 11 %. Kalkylräntan avspeglar företagets tidsvärdering, och kan dessutom innefatta en »riskpremie», då säljarens information om exempelvis den framtida marknadsefterfrågan är ofullständig. Osäkerhet beträffande framtida marknadsförhållanden minskar benägenheten att »investera» i aggressiv konkurrens. Riskövervägandena är här av samma slag som för övriga investeringar. Eftersom monopolställningen är det mål, som eftersträvas, får risken för nyetablering speciellt intresse. Om etableringshindren är obetydliga, minskas incitamenten att försvaga eller eliminera existerande konkurrens. Förekomsten av potentiell konkurrens bidrar i detta avseende till en stabilisering av marknadsstrukturen. 166

Också företagets kännedom om nuläget kan vara begränsad, särskilt i vad gäller konkurrentens situation. Om exempelvis konkurrentens rörliga kostnader är okända, kan hans försluster per period och därmed priskrigets varaktighet inte bestämmas. Vid riskaversion ger också detta slags osäkerhet en tendens till försiktighet i marknadspolitiken. Allmänt gäller sålunda, att osäkerhet om åtgärdernas kostnader och avkastning minskar företagens benägenhet att via aggressiva konkurrensmetoder söka förändra marknadsstrukturen. 2 Sammanfattningsvis kan följande faktorer sägas öka benägenheten för aggressiv konkurrens och därigenom driva fram strukturella förändringar på fåtalsmarknader: Stora kostnadsskillnader mellan företagen. Ojämn styrkefördelning av andra (t. ex. finansiella) skäl. Lågt kapacitetsutnyttjande. Stordriftsfördelar. En benägenhet att undvika aggressiv konkurrens kan föreligga av följande skäl: Stor motståndskraft på grund av t. ex. låga rörliga kostnader. Finansiella restriktioner, som försvårar utbyggnad. Osäkerhet om konkurrentens situation eller om framtida efterfrågan. Potentiell konkurrens, som minskar värdet av en monopolställning. I resonemangen ovan har såväl företagens avsättnings- och kostnadssamband som styrkerelationerna (representerade av finansiella resurser) betraktats som utifrån givna 1 Expansionen inom varuhuskedjor och andra kostnadsmässigt överlägsna storföretag i detaljhandeln synes ge ett gott exempel på denna typ av strategival. Dessa företag har i allmänhet inte använt sitt övertag för att snabbt tvinga ut sina mindre konkurrenter från olika regionala marknader, troligen till stor del beroende på finansieringshänsyn. Se vidare utredningens studie av detaljhandeln. 2 Å andra sidan kan givetvis önskan att eliminera vissa typer av risk eller osäkerhet vara ett motiv för aggressiva åtgärder. Osäkerhet beträffande en konkurrents framtida prispolitik kan sålunda uppfattas som en belastning, vilken skulle bortfalla, om konkurrenten lämnade marknaden.

och oförändrade över en längre period. I verkligheten söker företagen givetvis med olika medel påverka dessa faktorer för att därigenom förbättra sitt konkurrensläge. Priset är den enda av företagets handlingsparametrar, som behandlas explicit i modellen. Detta innebär att t. ex. reklaminsatser och förändringar av produktens utformning påverkar vinstfunktionernas utseende. De ändrar både företagets totala kostnader och avsättningsmöjligheterna. Det är i princip möjligt att konstruera en »total» duopolmodell, där varje säljare väljer mellan olika kombinationer av handlingsparametrarna i stället för enbart olika priser.1 En sådan uppläggning kräver emellertid en mycket omfattande teoriapparat och kan inte presenteras i detta sammanhang. I det följande behandlas olika handlingsparametrar var för sig. Diskussionen ger endast ett antal exempel på åtgärder, som kan bli aktuella på fåtalsmarknader. Reklam och annan aktiv försäljning erbjuder lika väl som ett lågt pris möjligheter att stimulera avsättningen, dels totalt för marknaden, dels på konkurrentens bekostnad. Ett företag med stora finansiella resurser kan genom t. ex. en stor reklamkampanj dra till sig köpare och eventuellt tvinga ut konkurrenten från marknaden. Reklamkampanjen fungerar då på samma sätt som ett priskrig, och leder i vissa fall snabbare till önskat resultat. Också kombinationen prissänkning-reklam kan bli aktuell; reklamen är då ett medel att göra prissänkningen känd och öka dess effekt. Produktutformningen kan delvis betraktas på samma sätt; hög kvalitet är ett konkurrensmedel i samma mening som lågt pris eller aktiv försäljning. Kvalitetsförändringar, som medför att köparna betraktar produkten som överlägsen andra fabrikat, kan användas antingen för att höja priset eller för att tvinga ut konkurrenter från marknaden. Det övertag, som uppnås, kan vara mer eller mindre varaktigt, beroende på konkurrenternas möjligheter att kopiera förändringen. Ofullständig information på köparsidan och därav betingade stelheter i efterfrågans fördelning medför dock ofta,

att »innovatören» får en bestående avsättningsfördel på marknaden. Produktolikheter kan emellertid i flertalet fall inte entydigt graderas efter en kvalitetsskala. Vad som för en grupp av köpare utgör en kvalitetsmässig fördel, kan av andra innebära eller uppfattas som en nackdel. Produktdifferentieringen medför då en uppspaltning av efterfrågan, och det inbördes beroendet mellan säljarna - t. ex. med avseende på prissättningen - försvagas. Etablerade köparpreferenser utgör dessutom ett skydd mot nyetablering. För säljare, som beroende på exempelvis högt kostnadsläge har en svag position på marknaden, är en utveckling av den egna produktens särart ofta nödvändig för fortsatt existens. Exempel på situationer, där produktdifferentiering haft konserverande inverkan på strukturen, kan hämtas från många marknader för sällanköpsvaror och varaktiga konsumentvaror. Det har tidigare konstaterats, att det inbördes beroendet på fåtalsmarknader i allmänhet medför en hög grad av prisstelhet. Låsningar av samma slag uppkommer beträffande andra konkurrensmedel, där en säljares åtgärder lätt kan imiteras av konkurrenterna. Däremot kvarstår incitamenten att genomföra åtgärder, som inte omedelbart kan besvaras av konkurrenterna, och som eventuellt kan ge säljaren en bestående avsättningsfördel. Inom denna kategori kan återfinnas t. ex. lägeskonkurrens, påtagliga produktförändringar och i en del fall även reklaminsatser. Inriktning på sådana svårimiterade konkurrensmedel kan sägas vara utmärkande för fåtalsmarknader. På många marknader är dock en hög grad av standardisering ofrånkomlig (exempelvis en stor del av producentvaruområdet), varför utrymmet också för dessa former av aktiv konkurrens är obetydligt. Det kan ifrågasättas, om bindningar beträffande prissättningen medför (absolut sett) ökade insatser, när det gäller de övriga konkurrensmedlen, t. ex. större reklamutgifter eller skärpt lägeskonkurrens. 1 Frågan 1 Jmf. diskussionen av monopolistisk konkurrens i kapitel 2: C.

kan inte besvaras generellt. Komplementaritet kan föreligga mellan lågprispolitik och en del andra konkurrensmedel, vilket innebär att också de senare får minskad betydelse om priserna låses. Ett exempel på sådan komplementaritet är, att betydande reklaminsatser kan vara nödvändiga för att göra en prissänkning känd och därmed lönsam för säljaren. För de flesta övriga konkurrensmedel torde dock gälla, att avkastningen av deras användning ökar, om priserna är låsta. Ett påtagligt exempel är lägeskonkurrensen; närhet till köparna kan ge stora utslag i efterfrågans fördelning, om den inte motvägs av prisskillnader.2 På motsvarande sätt framstår jämförelsevis obetydliga variationer i produktens utformning som effektiva försäljningsargument i ett låst prisläge. Följden kan bli, att företagen lägger ned väsentligt större resurser på dessa typer av konkurrens, än som skulle vara fallet vid en friare prisbildning. Vinstnivån kan givetvis påverkas också via produktionskostnaderna. Frågan gäller här, om oligopolsituationen medför en annan avvägning mellan olika produktionsfaktorer och därmed en annan kostnadsnivå än den, som blir resultatet av kostnadsminimering vid mer okomplicerade marknadsformer. Den viktigaste modifikationen torde betingas av kravet på smidig anpassning vid ändrad politik från konkurrenternas sida. Det gäller bl. a. att öka motståndskraften mot eventuella aggressiva konkurrensmetoder eller att öka beredskapen för egna sådana åtgärder. Ett företag med svag marknadsposition måste dessutom beakta möjligheterna att i nödfall kunna lämna marknaden utan att åsamkas alltför stora kapitalförluster. Tillsammans ger dessa överväganden en tendens att undvika de bindningar, som betingas av en hög andel långsiktiga investeringar och stora fasta kostnader. Marknadsformens instabila karaktär kan således medföra, att man väljer en rörlig produktionsteknik med relativt låg kapitalintensitet. Oligopolsituationen får i detta avseende samma inverkan som ofullständig information hos säljarna.

168 Styrkerelationerna och de svagare företagens motståndskraft påverkas också av faktorer utan direkt anknytning till marknaden. Företagens likviditet och totala resurser har ovan fått exemplifiera sådana faktorer. Kravet på finansiell styrka kan i vissa oligopolsituationer tvinga mindre företag att söka anknytning till starka ägargrupper eller finansiella block. Sådana koncentrationstendenser kan givetvis uppkomma vid alla slag av finansieringssvårigheter, men de får särskild aktualitet på fåtalsmarknader i samband med de hotsituationer, som uppkommer vid denna typ av konkurrens. De finansiella resurserna är emellertid inte den enda »yttre» faktor, som påverkar styrkan hos olika hot och därmed företagets marknadsposition. Som framgått av diskussionen i kapitel 2:E, ger olika former av integration betydande möjligheter att påverka konkurrensläget, inte minst på fåtalsmarknader. Här skall endast understrykas den vertikala integrationens värde som underlag för aggressiva åtgärder, speciellt om den innebär, att konkurrentens möjligheter till avsättning eller försörjning med produktionsfaktorer kan påverkas. Ointegrerade företag kommer i sådana fall lätt i ett underläge, som tvingar fram ogynnsamma vinstrelationer och hotar deras existens på marknaden. Företagen kan därför ställas inför kravet att antingen själva integrera eller bygga upp ett samarbete med leverantörer och avnämare. Då integration ställer stora krav på företagets resurser, blir sammanslagningar ofta nödvändiga. Också i detta avseende ger sålunda marknadsformen starka drivkrafter till ökad företagskoncentration. 1 Denna fråga har givetvis särskilt intresse vid mycket starka bindningar av prisnivån, t. ex. i samband med priskarteller. Den är dock aktuell i alla situationer, där marknadsformen leder till försvagad priskonkurrens. 2 Frågan om överdimensionerad lägeskonkurrens på fåtalsmarknader har varit föremål för intresse i flera fall. Som exempel kan nämnas diskussionen beträffande bankernas kontorsetablering (se vidare utredningens studie av kreditmarknaden) och beträffande investeringarna i bensinstationer.

Den potentiella konkurrensen har ovan nämnts som en modifierande faktor i prisbildningen i de fall, där en monopolsituation föreligger eller eftersträvas. Betydelsen av potentiell konkurrens på många marknader har också - speciellt i vad gäller utlandskonkurrensen - påpekats i samband med den allmänna strukturbeskrivningen. Här skall endast anges några allmänna synpunkter i anslutning till fåtalskonkurrensen och till storföretagens ställning. Med undantag för vissa specialfall (fullständig kontroll över nödvändiga råvaror, effektiva patent etc.) begränsas varje monopolställning i viss grad av potentiell konkurrens. Etableringshindren och det därav betingade skyddet för etablerade säljare är emellertid ofta betydande. Dessa hinder kan gälla kostnadssidan, där gynnsam lokalisering, utnyttjande av tekniskt kunnande eller en inarbetad försäljningsapparat kan ge de existerande säljarna ett övertag. När det gäller importkonkurrens tillkommer här tullar och andra handelshinder. I branscher, där odelbarheter eller skalfördelar föreligger, kan en etablering kräva mycket stor kapitalinsats. Finansieringskraven kan då utgöra ett betydande hinder för nyetablering. På de flesta marknader torde de etablerade säljarna ha ett övertag även på avsättningssidan, beroende på trögheter hos efterfrågan. Förhållandet är uppenbart på en del halvfabrikatmarknader, där förbrukarens produktionsapparat anpassats till leverantörens produktutformning och eventuella nya säljare inte kan erbjuda en identisk produkt. På konsumentvarumarknader är köparnas preferenser för kända fabrikat ofta starka, och en inbrytning kan därför kräva stora insatser i form av reklam eller låga priser. Nyetablerade säljare befinner sig sålunda ofta i ett underläge på både produktions- och avsättningssidan. Risken för nyetablering kan tänkas medföra, att en monopolist (prisledare, kartell) inte till fullo kan utnyttja de vinstmöjligheter, en monopolistisk prissättning skulle ge. En hög pris- och vinstnivå i branschen kan

locka nya företag till marknaden, vilket skulle väsentligt försämra lönsamheten på längre sikt. Existensen av potentiell konkurrens tenderar därför att påverka priset i negativ riktning. Det bör emellertid framhållas, att den rådande vinstnivån i branschen inte nödvändigtvis är avgörande för beslut om etablering. Antag att marknaden innehåller en eller ett fåtal säljare, och etablering måste ske i stor skala, t. ex. beroende på odelbarheten. Det nya företaget måste då räkna med motåtgärder i form av t. ex. prissänkningar, när det försöker ta sig in på marknaden. Etableringsbeslutet bör i sådana fall baseras på den situation, som förväntas uppkomma efter etableringen, snarare än den existerande. Här liksom vid konkurrens mellan oligopolföretag råder en spelsituation, och de hot, som kan mobiliseras av de etablerade säljarna, får avgörande betydelse. Om exempelvis ett monopolföretag förfogar över starka hot, som kan riktas mot potentiella konkurrenter, kan behovet att undvika en alltför »lockande» vinstnivå helt bortfalla. En slutsats av ovanstående resonemang blir, att monopolsituationens stabilitet och möjligheterna att till fullo utnyttja den - delvis beror på vem, som uppehåller monopolställning. Ett integrerat storföretag med stora resurser att möta eventuella etableringshot får en i viss mening mer skyddad monopolställning än ett mindre företag. Detta kan ses som ett specialfall av den allmänna regeln, att även företagets verksamhet utanför den aktuella marknaden har betydelse för prisbildningssituationen. Den potentiella konkurrensen på en marknad kan ofta sägas härröra från en begränsad grupp företag. Detta betingas av att de inledningsvis nämnda etableringshindren normalt är olika höga, beroende på vem som söker ta sig in på marknaden. För företag, som tillverkar tekniskt likartade produkter eller som kan utnyttja en existerande distributions- och försäljningsorganisation vid en eventuell etablering, är dessa hinder jämförelsevis obetydliga. Egen169

skaperna hos denna grupp av »näraliggande» företag - speciellt de hot de förfogar över vid ett inträde på marknaden - får betydelse för den spelsituation, som föreligger mellan etablerade och potentiella säljare. Förekomsten bland de potentiella konkurrenterna av storföretag eller andra företag med stora resurser att genomföra eller uthärda aggressiva åtgärder tenderar allmänt att försvaga en existerande monopolsituation. Sammanfattningsvis kan sägas, att existensen av stora, integrerade och finansiellt starka företag har två motriktade effekter, när det gäller den potentiella konkurrensen. Ett storföretag, som uppnått monopolposition, förfogar ofta över så starka hot, riktade mot eventuell nyetablering, att den potentiella konkurrensens inverkan på prissättningen blir obetydlig eller obefintlig. A andra sidan är i många branscher storföretag med tekniskt eller marknadsmässigt näraliggande verksamhet det mest betydelsefulla hotet mot de etablerade säljarna. I sådana fall kan den potentiella konkurrensen utgöra en starkt modifierande faktor i prisbildningen. En speciell form av potentiell konkurrens är de etableringshot, som härrör från leverantörer eller kunder till de existerande företagen. Hotet om en vertikal integration kan här användas som ett medel att tvinga fram mer förmånliga priser eller försäljningsvillkor i övrigt. I många fall uppkommer situationer med ömsesidiga hot om etablering på motpartens marknad. Spelsituationer av denna typ synes under efterkrigstiden ha haft betydelse på flera områden inom den svenska industrin. Exempel, där hotet om etablering nämnts men ingen integration i större skala uppkommit är kombinationerna kvarnar - bagerier och förpackningsindustri - bryggerier. E. Samarbete

mellan

företag

På marknader med ofullständig konkurrens är företagens åtgärder ofta avsedda att förändra marknadsformen, dvs. de strukturel170

la betingelserna för prisbildningen. I föregående avsnitt diskuterades de fall, där säljarna genom utnyttjande av olika konkurrensmedel (i första hand prissättningen) söker påverka antalet konkurrenter och därmed indirekt sin egen framtida marknadsposition. Företagens politik kan emellertid också innefatta åtgärder som mer direkt påverkar marknadsformen. Exempel på sådana åtgärder är kartellöverenskommelser och förvärv av andra (t. ex. konkurrerande) företag. Här skall närmast olika former av kartellsamarbete kortfattat behandlas med avseende på orsaker och tänkbara effekter på prisbildningen. Motsvarande diskussion rörande fusioner förs i nästa avsnitt. Diskussionen av karteller inom industrin gäller endast bindande avtal på säljarsidan, dvs. de avtalstyper, som redovisats i kapitel 3:E ovan. Kartellerna indelades där i fyra huvudgrupper. Gemensamma försäljningsbolag. Kvotering, produktions- eller kapacitetsbegränsning. Prissättningsavtal. Avtal rörande rabatter eller leveransvillkor. Överenskommelser, hänförliga till någon av dessa kategorier, förelåg år 1964 i 89 av de 450 undersökta varugrupperna. Dessa avtalsbundna varugrupper svarade för drygt en fjärdedel av den totala avsaluproduktionen. Eftersom kartellernas andel inom resp. varugrupp i genomsnitt utgjorde 70 % , föll omkring en femtedel av industrins produktion (räknat efter saluvärde) inom karteller. Detta omfattande kartellsamarbete kan sägas innebära, att frekvensen av faktisk dominans på varumarknader var väsentligt större än som anges enbart av koncentrationstal på företagsnivå. Redan i samband med den nämnda kartläggningen framhölls, att kartellavtal av bindande karaktär förekommer nästan uteslutande på fåtalsmarknader. 1 Kombinationen få inhemska tillverkare - låg import1 Undantag utgör här flertalet avtal på livsmedelsområdet. Dessa avtal måste dock betraktas som mycket speciella genom anknytningen till producentkooperationen och till prisregleringen på jordbruksområdet.

andel är sålunda utmärkande för de stora kartelldominerade områdena inom t. ex. pappersindustrin och jord- och stenindustrin. En annan gemensam egenskap för kartellbundna marknader är varugruppernas höga homogenitetsgrad; det rör sig i de flesta fall om relativt standardiserade producentvaror. Att karteller framför allt uppkommer på marknader med de nämnda egenskaperna kan delvis förklaras med att vissa typer av samarbete underlättas, om säljarna är få och produkten homogen. Möjligheterna att få med samtliga säljare i samarbete - vilket ofta är nödvändigt för att detta skall få önskad effekt - är normalt större med få säljare. Dessutom underlättas givetvis administration (t. ex. vid kvotering) och kontroll av avtalets tillämpning. För en effektiv konkurrensbegränsning krävs dessutom, att vissa hinder föreligger för nyetablering på marknaden. Den administrativa aspekten får än större vikt, när det gäller kravet på homogenitet. Det är uppenbart, att t. ex. ett avtal om lika pris kan fungera endast beträffande en standardiserad produkt. Även om bestämmelsen om lika pris kan ersättas med ett system av priser, krävs att antalet varianter är begränsat (homogena delmarknader) och att produkternas egenskaper hålls oförändrade över en längre period. En viss grad av standardisering kan alltså ses som ett nödvändigt villkor för att prisöverenskommelser skall kunna uppkomma. Kartellbeståndets koncentration till relativt homogena fåtalsmarknader torde emellertid främst förklaras av att incitamenten för konkurrensbegränsning är särskilt starka på detta slags marknader. Benägenheten speciellt vid en kortsiktig planering - att i oligopolsituationer undvika aktiv priskonkurrens har diskuterats i avsnitt C ovan. Där framhölls också, att en hög grad av substituerbarhet medför, att pris- och vinstnivån kan variera inom vida marginaler, beroende på de olika säljarnas val av strategier. Detta kan sägas innebära, att på homogena marknader både riskerna för förlustbringande konkurrens och incitamenten för konkurrensbegränsning är stora. På homogena fåtalsmarknader är det in-

bördes beroendet mellan säljarna mycket starkt. Även små parameterförändringar från en säljares sida - t. ex. en prisändring om några få procent - kan leda till kraftiga förskjutningar i efterfrågans fördelning och därmed drabba konkurrenterna mycket hårt. Om prisbindningar saknas innebär detta en hög grad av osäkerhet, som försvårar produktionsplaneringen. Företagen tvingas hålla en hög beredskap för häftiga variationer i avsättning, vilket bl. a. kan leda till att tekniska förbättringar, som kräver en ökad andel fasta kostnader, inte kan genomföras. Tillkomsten av bindande prisöverenskommelser kan således bero på en strävan dels att hålla en hög vinstnivå i branschen, dels att undvika starka variationer i efterfrågans fördelning och därmed uppnå ökad säkerhet i planeringen. Särskilt när det gäller den senare målsättningen är direkta överenskommelser överlägsna de implicita former av konkurrensbegränsning, som ofta uppkommer på fåtalsmarknader, genom att säljarna avstår från prissänkningar av hänsyn till konkurrenternas motåtgärder. Vid sådan s. k. »imperfect collusion» föreligger alltid en viss risk att någon av säljarna avviker från det gemensamma handlingsmönstret för att uppnå kortsiktiga vinster, en risk som kan undvikas genom bindande avtal. En nödvändig betingelse för uppkomsten av konkurrensbegränsande avtal är givetvis, att en betydande samstämmighet råder i företagens kortsiktiga målsättningar. En uppenbar avvikelse från denna norm föreligger på marknader, där säljare med vinstmaximering som primär målsättning konkurrerar med konsumentägda företag, vilka får förutsättas eftersträva en låg prisnivå. När karteller förekommer på sådana marknader, står i allmänhet de konsumentägda företagen utanför, vilket begränsar kartellernas handlingsfrihet beträffande prissättningen. 1 Konflikter rörande de kortsiktiga målsätt1 Exempel på detta slags »blockkonkurrens» kan hämtas från stora delar av livsmedelssektorn. Det finns emellertid också exempel på marknader — t. ex. på byggnadsmaterialområdet — där konsumentkooperativa företag deltagit i kartelsamarbete eller i huvudsak passivt anpassat sin prissättning till kartellernas politik.

ningarna kan emellertid föreligga, också på marknader där inriktningen på vinstmålsättningen är gemensam. Särskilt gäller detta, då marknaden innehållet företag av starkt varierande storlek och med olika integrationsgrad. Som tidigare påpekats kan beteendet i integrerade företag inte beskrivas som en vinstmaximering för varje särskild marknad. Hänsyn till verksamheten i tidigare och senare produktionsled eller till korseffekter på näraliggande marknader kan då medföra, att dessa företag eftersträvar en helt annan prisnivå i branschen än sina specialiserade konkurrenter. Liknande skillnader uppkommer, om hänsynstagandet till korseffekter över tiden är olika starkt i olika företag. Benägenheten att avstå från nutida för framtida vinst beror, som tidigare påpekats, bl. a. på företagets behov av vinster för självfinansiering. Ett exempel på de målkonflikter, som kan uppkomma mellan stora och små företag i en kartell, ger utvecklingen inom stora delar av pappersindustrin åren 1950-52. Efterfrågestegringen i samband med koreakrisen medförde kraftiga prisstegringar för pappersmassa på den internationella marknaden. Även för de ointegrerade svenska papperstillverkarna uppkom stora kostnadsstegringar, för vilka man ville kompensera sig genom en höjning av de kartellbundna papperspriserna. En kraftig prishöjning torde för många av de små företagen ha framstått som nödvändig av kortsiktiga finansieringsskäl. För de helintegrerade storföretagen med stor egen massaförsäljning uppkom givtevis ingen motsvarande lönsamhetskris. Dessa företag synes av hänsyn till sin mer långsiktiga avsättningssituation har föredragit en jämförelsevis liten prishöjning för papper på hemmamarknaden - ett beteende, som skulle innebära att man på kort sikt frivilligt ådrog sig förluster på själva papperstillverkningen. Kartellmedlemmarnas önskemål var i denna situation helt oförenliga, vilket ledde till att samarbetet bröt samman. När det gäller verkningarna av priskarteller, kvoteringar och liknande överenskommelser bör för det första observeras, att de i 172

allmänhet förekommer på marknader, där priskonkurrensen även i frånvaro av överenskommelser med stor sannolikhet skulle vara svag. Homogena oligopolmarknader utmärks ofta - särskilt vid jämna styrkerelationer av prisstelhet över långa perioder och av relativt höga vinstmarginaler. Detta är, som tidigare framhållits en naturlig följd av en marknadssituation med starkt inbördes beroende mellan företagen och med säljare, som är medvetna om risken för motåtgärder vid eventuella försök att öka den egna marknadsandelen. När en direkt prisöverenskommelse ingås i sådana situationer, kan den vara motiverad av att företagen vill försäkra sig om att inga avsteg görs från den prispolitik, som skulle varit sannolik även utan avtal. Ofta blir själva avtalets effekt på prisnivån obetydlig, bortsett från att man undviker eventuella temporära »störningar» i form av aggressiva åtgärder. I andra fall kan en direkt överenskommelse förstärka marknadsformens inverkan på priset, men att klart avgränsa »kartelleffekten» är i allmänhet omöjligt. Det bör också påpekas, att avtalens bestämmelser nästan alltid gäller enbart prissättningen, medan andra konkurrensmedel inte berörs. Detta understryker ytterligare avtalens tendens att endast stadfästa eller förstärka marknadsformens inverkan. I den mån exempelvis produktkonkurrens är möjlig, kan incitamenten för sådan konkurrens t. o. m. förstärkas genom en priskartell (jfr diskussionen i föregående avsnitt). Då avtalen i allmänhet avser standardiserade produkter, torde dock sådana tendenser vara ovanliga. De viktigaste följderna av renodlat konkurrensbegränsande avtal torde gälla den långsiktiga anpassningen på marknaden, snarare än prisbildningen på kort sikt. Om företagens handlande för långa perioder binds genom prisöverenskommelser - och speciellt om dessa kombineras med kvoteringar minskas möjligheterna för de effektiva företagen att expandera. Avtalen erbjuder ett skydd mot hård konkurrens, men endast till priset av att själv avstå från expansion på konkurrenternas bekostnad. De mindre ef-

fektiva företagen hålls kvar i branschen, och incitamenten för vissa typer av rationaliseringar försvagas. På lång sikt kan effekterna på prisnivån bli betydande, om inget yttre tryck från importkonkurrens eller etableringshoshot gör sig gällande. Kartellernas strukturella effekt är påtaglig i branscher med överkapacitet och oelastisk efterfrågan. En »normal» anpassning skulle här innebära, att kapaciteten minskades genom nedläggning av de svagare företagen. För att undvika den period av hård konkurrens, som skulle krävas för en sådan anpassning, väljer företagen i många fall att genom t. ex. en kvotering dela upp överkapaciteten sinsemellan. Om efterfrågan över en längre period är stagnerande eller vikande, kan denna konkurrensbegränsning leda till effektivitetsförluster i branschen. 1 Ineffektivitet av detta slag synes tidvis ha förekommit inom flera svenska industribranscher, där kartellsamarbete upprätthållits under lång tid.2 I sådana fall torde man kunna uppfatta existensen av bindande överenskommelser som en direkt orsak till höga produktionskostnader. Diskussionen ovan har gällt avtal av renodlat konkurrensbegränsande karaktär, främst prissättnings- och kvoteringsavtal. Tendensen under senare år synes dock vara, att man i ökad utsträckning väljer avtalsformer, vilka dels innebär ett mer intimt samarbete, dels erbjuder vissa möjligheter att påverka företagens kostnader. Ett viktigt exempel utgör de gemensamma försäljningsbolagen. Ett gemensamt försäljningsbolag kan i viss mening ses som ett fastare organiserat kvoteringsavtal. Förutom att bolaget övertar delar av försäljningsarbetet (och eventuellt distributionen), fördelar det nämligen inkommande order mellan medlemmarna, i allmänhet utifrån överenskomna kvottal. Kanaliseringen via ett försäljningsbolag kan dock möjliggöra vissa rationaliseringar, även bortsett från de eventuella skalfördelarna i själva försäljningsarbetet. Ett påtagligt exempel på sådana besparingar gäller transportsidan. För varor med relativt sett höga transportkostnader (t. ex.

många byggnadsmaterial) är det en given fördel, om leveranserna kan fördelas så att fraktavstånden blir så små som möjligt. Företagen kan tidigare ha konkurrerat även inom områden, där en konkurrent har en betydande lägesfördel, vilket beträffande homogena produkter förutsätter en differentiering av priserna fritt fabrik (s. k. fraktabsorption). Denna typ av konkurrens kan, sett från det enskilda företagets synpunkt vara rationell, om de rörliga produktionskostnaderna är låga. Genom tillkomsten av ett gemensamt försäljningsbolag kan sådana »korstransporter» elimineras, vilket leder till en sänkning av de totala fraktkostnaderna. 3 Gemensam försäljning leder i vissa fall till besparingar även i produktionen. Variationer över tiden i efterfrågans fördelning kan utjämnas, varigenom ett jämnare kapacitetsutnyttjande uppnås i genomsnitt för producenterna. Skalfördelar beträffande serielängden kan utnyttjas genom att order sammanförs i stora, homogena poster för varje producent. Det rör sig här om funktioner, som alternativt skulle kunna fyllas av en fristående, centraliserad partihandel. Ett gemensamt försäljningsbolag ger emellertid företagen möjlighet att kombinera de kostnadsmässiga fördelarna med en konkurrensbegränsning som i sig betraktas som önskvärd. Konkurrensbegränsningar, förenade med fraktbesparingar eller skalfördelar, kan alternativt uppnås genom avtal om områdesuppdelning resp. specialisering. Dessa avtalsformer får förutsättas ge en mer permanent konkurrensbegränsningseffekt än ett försäljningssamarbete. En direkt uppdelning inne1 Ett bibehållande av produktionskapaciteten kan å andra sidan vara till fördel vid starka konjunkturella variationer, då ett snabbt kapacitetsbortfall kan tänkas innebära kapitalförstöring. Sådana stabiliseringseffekter av kartellsamarbetet torde i allmänhet sakna större betydelse. 2 Illustrationer kan hämtas från SPK:s undersökningar rörande karteller i kvarnindustrin (se vidare nästa avsnitt) och wallboardbranschen. I det senare fallet kombinerades kvoteringarna tidvis med direkta stödåtgärder för de mindreeffektiva företagen, vilket givetvis ytterligare förstärkte avtalets konserverande inverkan på strukturen (se kap. 8: E nedan). 3 En mer ingående diskussion av dessa effekter förs i avsnitten rörande cement- och lättbetongindustrierna (kapitel 8: B—C nedan).

bär nämligen, att säljarna på resp. delmarknad bygger upp en egen marknadsposition, som efter en tid kan vara svår att rubba. Denna bestående verkan kan för säljarna ha både för- och nackdelar. Mot den starka monopoliseringseffekten måste vägas osäkerhet om den framtida efterfrågefördelningen mellan delmarknaderna. Inom ett gemensamt försäljningsbolag kan fördelningen successivt anpassas, t. ex. till givna totala kvoter, en anpassning som är omöjlig, om företagen från början delar upp området sinsemellan. Avtal beträffande områdesuppdelning inom Sverige förekommer nästan uteslutande på jordbrukskooperationens område. Avtalen är där sammankopplade med bestämmelser om leveransplikt och dessutom med jordbruksregleringens tillämpning. Det är därför knappast möjligt att bedöma försäljningsavtalens betydelse isolerat från regleringssystemet och organisationsväsendet i stort på området. Detta problemkomplex kommer här inte att vidare beröras. Inom en del industrisektorer tillämpas en speicell form av områdesuppdelning i betydande omfattning, nämligen avtal om hemmamarknadsskydd mellan svenska och utländska tillverkare. Avtalen kan antingen utesluta all import eller ange en övre gräns för de utländska företagens försäljning. Den förstnämnda avtalsformen återfinns i pappers- och wallboardindustrierna. Avtal om hemmamarknadsskydd kombineras i allmänhet med prisöverenskommelser mellan de inhemska producenterna. Skyddet mot importkonkurrens torde här vara ett nödvändigt villkor för att ett effektivt prissamarbete inom landet skall kunna upprätthållas. Avtalens konkurrensbegränsande effekt - särskilt när det gäller den strukturella anpassningen - torde ofta vara betydande. Här liksom vid områdesuppdelning i allmänhet torde vinsterna på fraktsidan i många fall vara små, jämfört med de effektivitetsvinster genom exempelvis stordriftsfördelar, som på längre sikt skulle kunna uppnås genom en friare internationell (interregional) handel. Avtal beträffande produktspecialisering 174

synes fram till de senaste åren ha varit mycket ovanliga i den svenska industrin. Ett mindre antal sådana avtal har dock sedan länge existerat inom verkstadssektorn. Det ojämförligt mest omfattande av dessa är det s. k. basavtalet mellan ASEA och LM Ericsson på det elektrotekniska området. Som framgått av kartläggningen i kapitel 3 har specialiseringen inom dessa två storföretag medfört, att de var för sig uppnått dominerande position på viktiga delmarknader inom starkströms- resp. svagströmsområdet. Under 1960-talet har samarbete i form av »produktutbyte» och annan specialisering fått väsentligt ökad betydelse inom bl. a. stålindustrin. Det rör sig här om ett område, där ett samarbete mellan de svenska producenterna sedan länge existerat, men tidigare rört endast prissättningen. Specialiseringsavtalen får främst uppfattas som försök att möjliggöra ett utnyttjande av serieeffekter och andra skalfördelar. De torde delvis ha framtvingats av skärpt konkurrens på den internationella marknaden - och beträffande handelsjärn även hemmamarknaden - i samband med snabb kapacitetsutbyggnad i stora delar av världen. 1 Inom andra sektorer av den svenska industrin synes samarbete i form av specialiseringsavtal fortfarande vara ovanligt, trots att skaleffekter i produktionen i många fall måste ge starka incitament för en ökad specialisering. De starka formerna av kartellsamarbete, t. ex. gemensamma försäljningsbolag eller specialiseringsavtal, får i allmänhet både kostnadssänkande och konkurrensbegränsande effekter. De kan i detta avseende delvis likställas med fusioner och ökad företagskoncentration i övrigt; ett försäljningsbolag kan sålunda uppfattas som en partiell (och eventuellt temporär) fusion mellan företagen. Kombinationen av konkurrensbegränsning och rationalisering innebär, att inverkan på t. ex. prisnivån är svår att fastställa ens till sin riktning. Konkurrensbegränsningen förstärks i allmänhet vid en övergång från renodlat prissamarbete till gemensam för1 En mer detaljerad redogörelse för konkurrenssituation och samarbete i stålindustrin ges i kapitel 7: A.

säljning, varför inte heller sådana åtgärder har entydig effekt på prisnivån. Bedömningen kompliceras ytterligare av att samverkan inom exempelvis ett gemensamt försäljningsbolag i många fall leder till en bromsning av förändringar i företagsstrukturen. Svagare företag kan leva kvar på marknaden i skydd av kvoteringar och bundna priser. Mot de kortsiktiga kostnadsfördelarna står då en risk för strukturell ineffektivitet på längre sikt. Samtidigt måste den kortsiktigt konkurrensbegränsande effekten av kartellsamarbetet ställas mot den monopolisering, som skulle kunna uppkomma, om de svagare företagen tvangs lämna marknaden. Effekten på prisnivån är osäker och kan gå i olika riktning på kort och lång sikt. Resonemangen ovan leder fram till den tämligen självklara slutsatsen, att en bedömning av kartellernas verkningar måste göras individuellt, dvs. avse det enskilda avtalet snarare än avtalstypen. Den måste dessutom i många fall baseras på studier av utvecklingen under en tämligen lång period. En sådan ingående undersökning av det svenska kartellbeståndet har inte varit möjlig i detta sammanhang. I de följande intensivstudierna förs dock en mer detaljerad diskussion rörande kartellerna på ett antal större varuområden, till stor del baserad på pris- och kartellnämndens undersökningar. Inom de i kapitlen 7-8 mecJtagna sektorerna, dvs. stål-, pappers- och byggnadsmaterialindustri, faller inemot hälften av avtalsbeståndet i industrin.

F. Köp och sammanslagning av företag Antalet företagsköp inom den svenska industrin synes under den senaste tioårsperioden ha varit väsentligt större än under tidigare delar av efterkrigstiden. I en mycket stor del av fallen har transaktionerna inneburit, att storföretag förvärvat mindre företag med likartad produktion eller med verksamhet i ett angränsande förädlingsled (vertikal integration). Sådana sammanslagningar

medför i många fall, att kostnadssänkningar kan uppnås, t. ex. genom utnyttjande av stordriftsfördelar. Samtidigt uppkommer en konkurrensbegränsningseffekt, som kan medföra höjda vinstmarginaler. Storföretagens etableringar och företagsköp har i denna utredning gjorts till föremål för en särskild studie. Företagens direkt strukturpåverkande åtgärder (sammanslagningar och samarbetsavtal) har dessutom under de senaste åren ingående följts av en arbetsgrupp inom Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). 1 Med hänsyn till existensen av dessa två undersökningar har diskussionen av förvärv och sammanslagningar här gjorts mycket kortfattad. Den omfattar - förutom översikten i kapitel 3:A av de 100 största företagens förvärv aren 1963-1966 - endast en redogörelse för tre typfall, där ökad koncentration och samordning uppkommit genom sammanslagningar. Följande exempel har valts: a. Fulcrum-koncernens förvärv och nedläggningar i kvarnindustrin åren 19541957. b. AB Plåtmanufakturs expansion genom företagsköp på glas- och plåtförpackningsområdet åren 1956-1965. c. De bankerna närstående s. k. finansierings- eller utvecklingsbolagens företagsförvärv i olika branscher de senaste fem åren. Det rör sig här om delvis mycket olika typer av storföretagsexpansion. Företagsköpen i kvarnindustrin utgjorde en etablering i stor skala på ett för koncernen nytt verksamhetsområde. De motiverades av att vinster ansågs möjliga genom sammanslagningar och en radikal kapacitetsnedskärning i branschen i kombination med begränsningar av konkurrensen. I förpackningsindustrin rörde det sig om köp av konkurrerande företag. PLM:s expansion innebar dels en utvidgning av den egna marknadsandelen på plåtförpackningsområdet, dels en omfattande hori1 SNS-undersökningarnas resultat har redovisats i tre olika skrifter: Branschrationalisering; mening, metoder, möjligheter. Näringsliv i omvandling. Sammanslagningar och samarbetsavtal i svensk industri 1963—64.

sontell integration på områden för substitutvaror (i första hand glasförpackningar). Båda de nämnda exemplen illustrerar den kombination av kostnadsmässiga fördelar (»branschrationalisering») och konkurrensbegränsning, som uppkommer vid stora sammanslagningar inom en bransch. I finansieringsbolagens expansion är inriktningen på speciella branscher mindre påfallande. Förvärvsobjekten synes till en början ha valts utan egentlig bransch- eller marknadsinriktning. När en etablering kommit till stånd i en viss bransch, har dock företaget i fråga mer systematiskt inriktat sig på köp av företag med likartad produktion eller annan anknytning till de redan förvärvade enheterna. Finansieringsbolagens verksamhet har därigenom - om än hittills i begränsad omfattning - spelat en roll för koncentrationsprocessen i olika branscher. I den följande diskussionen av de tre typfallen är avsikten främst att belysa orsakerna till sammanslagningarna. Beskrivningen av kvarnindustrin och förpackningsindustrin baseras till stor del på pris- och kartellnämndens utredningar. 1 Uppgifter om finansieringsbolagens verksamhet har inhämtats dels genom en skriftlig enkät, dels genom intervjuer med bolagens verkställande direktörer.

Kvarnindustrin Den svenska marknaden för vete- och rågmjöl har alltsedan 1930, då spannmålsmarknaden reglerades och inblandningstvång infördes för utländskt mjöl, varit i stort sett isolerad från utlandet. Porduktionsutvecklingen kan sålunda, bortsett från lagervariationer, ses som en direkt spegling av efterfrågans utveckling inom landet. Efterfrågan är mycket okänslig för prisändringar och har ända sedan 1920-talet varit stagnerande eller vikande, med undantag för en temporär uppgång under krigsåren. Under 1920- och 1930-talet utgjordes omkring en fjärdedel av produktionen av lönförmalning vid mycket små anläggningar, s. k. tull- eller bygdekvarnar. Under 1950talet var lönförmalningens andel endast c:a 5 %, och numera torde den nästan helt sak-

na betydelse. Produktionen har alltså helt övertagits av handelskvarnar, dvs. av företag som köper spannmål och producerar mjöl för egen försäljning. Antalsmässigt innebär detta en mycket kraftig ökning av branschkoncentrationen. Även räknad enbart för handelskvarnarna har dock avsättningsutvecklingen över de senaste årtiondena utmärkts av stagnation. Alltsedan slutet av 1920-talet och med avbrott endast för krigsåren synes lågt kapacitetsutnyttjande ha utgjort ett allvarligt problem i kvarnindustrin. Överkapaciteten sammanhänger med en väsentlig kapacitetsutbyggnad under perioden 1920-1945, som trots stagnerande efterfrågan först vid mitten av 1950-talet kom att balanseras av nedläggningar i stor skala. Kapacitetsutbyggnaden betingades främst av följande tre faktorer: a. Stordriftsfördelar i produktionen medförde redan under mellankrigstiden kapacitetsutbyggnad i äldre kvarnar och att nyanläggningar skedde i en skala omkring eller över de största existerande anläggningarnas. b. Regionala förskjutningar i efterfrågan och i spannmålsodlingens fördelning gav incitament till utbyggnad i områden, där kvarnindustrin tidigare varit av obetydlig storlek. I början av 1900-talet hade produktionen varit koncentrerad till Sydsverige, medan utbyggnaden förlades till norra Götaland och mälarlandskapen. c. Kooperativa Förbundet gick under 1920-talet in på marknaden genom förvärv av två kvarnar i Stockholm och Göteborg. K F kunde snabbt öka sin marknadsandel och genomförde stora utbyggnader i sina anläggningar. Denna strukturomvandling, som under 1930-talet också innefattade en kraftig säljarkoncentration på koncernnivå, skulle givetvis inte ha inneburit några långsiktiga kapaci1 Spannmål och kvarnprodukter. Prisutvecklingen 1954—1960, PKF 1962:3. Förmalningsförhållanden och bruttomallöner m. m. inom kvarnindustrin under konsumtionsåren 1962/63— 1965/66. SPK, andra utredningsbyrån 1967. Konkurrensförhållanden inom emballageglasindustrin 1955—1961, PKF 1964:4—5. Konkurrensförhållanden 1955—1961 inom plåtförpackningsindustrin, PKF 1965: 4—5.

tetsproblem, om nedläggningar av äldre och mindre effektiva enheter balanserat utbyggnaden. Trots att ett icke obetydligt antal handelskvarnar nedlades mellan 1930 och 1950, var dock effekten på produktionskapaciteten otillräcklig för att utnyttjandegraden skulle kunna hållas på hög nivå. Kapacitetsöverskotten ökade successivt, särskilt i de sydsvenska kvarnarna, och avsättningsnedgången efter andra världskriget medförde en akut krissituation. Den primära orsaken till att även kvarnar med mycket lågt kapacitetsutnyttjande och ogynnsamt räntabilitetsläge hölls kvar på marknaden får sökas i kostnadsfördelningen. Kvarnindustrin har länge varit mycket kapitalintensiv med en lönekostnadsandel av förädlingsvärdet om endast 20-25 %. Då dessutom huvuddelen av kapitalet har stor teknisk livslängd och saknar alternativ användning, krävs stora och långvariga förluster för att nedläggning skall komma tillstånd. I sådana situationer kan, som framhållits i tidigare avsnitt, kapacitetsöverskott leda till långa perioder av hård och förlustbringande priskonkurrens. Incitamenten att binda utbud och priser genom kartellöverenskommelser är starka. I kvarnindustrin inleddes redan 1914 ett samarbete i form av en hårt bunden kvotering, till en början kombinerad med prisbestämmelser. Kartellen (Svenska Kvarnföreningen) omfattade till en början alla större kvarnföretag i landet, men genom KF:s inträde på marknaden sänktes kartellens marknadsandel och utgjorde från slutet av 1930-talet ca 60 %. Kvarnföreningens bestämmelser innebar, att medlemmarna tilldelades kvoter, baserade på kapacitetsfördelningen, och försäljning utöver kvoten medförde böter. Den ökade överkapaciteten kom därigenom att fördelas mellan medlemmarna, vilket starkt torde ha bromsat nedläggningen av mindre konkurrenskraftiga enheter. Samtidigt försvagades priskonkurrensen, vilket måste ha inneburit ett skydd även för de kvarnföretag, som stod utanför samarbetet. Det enda större, fristående företaget var KF, vars marknadsandel snabbt hade ökats till c:a 20 % och därefter stabiliserats. De

konsumentkooperativa kvarnarna synes fram till mitten av 1950-talet ha haft väsentligt högre kapacitetsutnyttjande än genomsnittet för Kvarnföreningens medlemmar. Konkurrensen från K F torde i viss mån ha minskat kartellens möjligheter att genom prishöjningar kompensera kostnadsstegringar vid sänkt kapacitetsutnyttjande. Möjligheterna för K F att genomföra en ytterligare marknadsutvidgning i kvarnsektorn begränsades emellertid av den hårda bindningen med senare led. K F konkurrerar inte direkt med övriga kvarnföretag genom försäljning till bagerier och fristående detaljhandelsföretag.1 Konkurrensen äger i stället rum i detaljhandelsledet, där prisnivån på en butiks hela sortiment snarare än priset på enstaka produkter (t. ex. mjöl) utgör ett konkurrensmedel. Konsumentkooperationens prissättning på mjöl i detaljhandelsledet måste dock ha haft betydelse för de priser, de privata kvarnföretagen kunnat ta ut i sin försäljning. Som tidigare framhållits, medförde efterfrågebortfallet efter andra världskriget en svår kapacitetskris för många av kvarnföreningens medlemmar. Särskilt de sydsvenska kvarnarna, av vilka de flesta sedan 1930-talet ägts av AB Kvarnintressenter i Malmö, hade vid 1950-talets början ett synnerligen lågt kapacitetsutnyttjande (i vissa fall endast c:a 50 % ) . År 1951 medförde krisen en sprängning av kartellen, då det näst största företaget, AB Mårten Perssons Valsqvam (de s. k. Kejsarkvarnarna) lämnade samarbetet. De följande åren skärptes priskonkurrensen i branschen, främst genom ökad rabattgivning till bagerier och andra stora kunder. Lönsamheten försämrades successivt, troligen främst för AB Kvarnintressenter och andra producenter i södra Sverige. Här inleddes således en »priskrigsperiod,» som på lång sikt troligen skulle ha medfört stora nedläggningar och en anpassning av produktionskapaciteten. Som framhållits ovan skulle emellertid en sådan marknadsstyrd anpassning troligen ha tagit lång tid och krävt stora förluster för branschens företag. 1

Viss försäljning till fristående bagerier förekommer, men det rör sig här enbart om företag, som levererar bröd till konsumtionsföreningarna. 177

Den jämförelsevis obundna fåtalskonkurrensen avbröts emellertid redan efter några år och ersattes av en planmässig anpassning av kapaciteten. Denna strukturrationalisering leddes av Wenner-Grenkoncernen (AB Fulcrum). Koncernen förvärvade år 1954 aktiemajoriteten i AB Kvarnintressenter, som då ägde åtta kvarnar i södra och västra Sverige. Vidare inköptes 1955 Mjölby Kvarn och under åren 1956-57 ytterligare fyra kvarnar i östra Sverige. De 13 förvärvade kvarnarna svarade tillsammans för nära hälften av handelsförmalningen i landet. Avsikten med sammanslagningen var att åstadkomma en kapacitetsnedskärning genom nedläggning av vissa enheter och dessutom överflytta produktion från södra till mellersta delarna av landet. Åtta av kvarnarna nedlades under åren 1955-1960. Samtidigt med förvärven upptogs förhandlingar med övriga större kvarnföretag (utom KF) om att på nytt begränsa produktionen. Förhandlingarna ledde till ett avtal, som ingicks vid början av år 1956 och som fortfarande gäller.1 I avtalet förutsattes vissa nedläggningar, samtidigt som medlemmarnas försäljningskvantiteter begränsades. Dessutom träffades överenskommelse om en kraftig nedskärning av kvarnföretagens distributionsorganisation och om begränsning av reklaminsatserna. Kvarnföretagen bestämmer individuellt sina grundpriser, men rabattsatser och tillägg för transporter, speciella förpackningar etc. är bundna genom avtalet. Medlemmarna i kvarnindustriföreningen är kvarnföretagen inom WG-koncernen, Kejsarkvarnarna (Mårten Pehrssons Valsqvarn, AB Saltjökvarn) samt den av Svenska Lantmännens Riksförbund ägda Örebro Kvarn. SLR övertog 1961 hälften av aktierna i WG-gruppens kvarnföretag (numera AB Kungsörnen). Ar 1962 startades en ny, relativt stor kvarn i Hälsingborg. Även detta företag har dock inlemmats i samarbetet genom ett avtal med Kungsörnen om förmalningsbegränsning. Avtal om begränsning av produktionen föreligger dessutom sedan 1957 mellan de

medelstora kvarnar, som är medlemmar i Handelskvarnarnas Produktionsförening, och som tillsammans svarar för mellan 5 och 1 0 % av mjölproduktionen. Genom de organiserade strukturförändringarna under 1950-talet har en kraftig kapacitetsbegränsning och produktionsrationalisering uppnåtts. Koncentrationsgraden på koncernnivå har samtidigt starkt ökats. Marknadsstrukturen efter sammanslagningarna framgår av följande tabell, där produktionen av vetemjöl år 1963 fördelats på företagsgrupper. Tabell 5:1. Handelsförmalningen av vete år 1963, fördelning i procent Kungsörnen (inkl. Örebro Kvarn) övriga medl. i kvarnindustriföreningen Medl. i Handelskvarnarnas Produktionsförening Kooperativa Förbundet Övriga (små kvarnföretag)

36 28 8 23 5

I förmalningen av råg är fördelningen mellan här medtagna företagsgrupper ungefär densamma. På detta område tillkommer emellertid ytterligare en företagskategori, nämligen spisbrödsfabriker, som svara för c:a en tredjedel av produktionen. Genom de avtal i kvarnindustrin, som tillkommit i samband med kapacitetsnedskärningen, har konkurrensen åter starkt begränsats. Man har fått en konkurrenssituation, som i vissa avseenden starkt påminner om läget före Kvarnföreningens sprängning, dock med en väsentligt förbättrad balans mellan kapacitet och avsättningsmöjligheter. Väsentliga rationaliseringar torde dessutom ha uppnåtts på distributions- och försäljningssidan. Rationaliseringsåtgärder medförde, att förädlingskostnaderna under senare delen av 1950-talet steg endast obetydligt. Samtidigt kunde företagen, genom att rabattkonkurrensen eliminerades, öka sina förädlingsmarginaler (»bruttomallöner»). Förändringarna illustreras av följande indexserier för brutto1 Svenska kvarnindustriföreningen, kart. reg. nr. 1647.

mallön och för vissa kostnadsslag 1 (index 1 9 5 4 = 100):

1957 1960 1962/63 1965/66

Bruttomallön

Styckkostnad enl. industristatistiken

146 137 154 212

110 111 135 162

Trots att siffrorna på kostnadssidan är mycket ofullständiga (bl. a. saknas uppgifter om kapitalkostnaderna), torde det kunna konstateras, att företagen mellan 1954 och 1957 uppnådde en kraftigt förbättrad relation mellan förädlingsmarginal och förädlingskostnad. Lönsamheten, som 1954 var mycket låg, måste ha förbättrats avsevärt. Av tabellen synes också framgå, att företagen under 1960-talet kunnat kompensera en snabb kostnadsstegring genom höjningar av förädlingsmarginalerna, vilket tyder på att konkurrensbegränsningen haft betydande effekt.

Glas- och plåtförpackningsindustrin Konsumentförpackningar av glas och plåt är på vissa användningsområden substitut för varandra. Exempel, där substitution förekommit under senare år, är ölförpackningar samt burkar avsedda för vissa livsmedel (t. ex. grönsaker). De två förpackningstyperna konkurrerar också med varor av andra material, t. ex. plast och plastlaminerat papper (mjölkförpackningar etc). Expansionen i AB Plåtmanufaktur de senaste tio åren kan till största delen karakteriseras som horisontell integration. Företaget hade redan vid mitten av 1950-talet dominerande ställning på stora delar av plåtförpackningsområdet, en ställning som därefter ytterligare stärkts. Huvuddelen av företagens expansion faller dock inom glasförpackningsindustrin, och i det följande kommer främst förhållandena i denna bransch att behandlas. Under senare år har PLM dessutom utvidgat sin verksamhet till plastförpackningsområdet. Tillverkningen av glasemballage domine-

rades i mitten av 1950-talet av två koncerner. Glasbruken i Surte, Kungälv och Årnäs, vilka tillsammans svarade för c:a 70 % av produktionen, var dotterbolag till Fastighets AB D. Carnegie & Co. Hammars Glasbruk (c:a 15 % av produktionen), som liksom Årnäs huvudsakligen var inriktat på tillverkningen av bryggeri glas, ägdes av Stockholms Bryggerier. De nämnda företagen hade ända sedan 1907 samarbetet i Buteljglasbrukens Försäljnings AB (BF), ett gemensamt försäljningsbolag, som fram till 1952 hade utgjort en mycket fast organiserad kartell med kvoteringar och bundna priser. Avtalen från 1952 innebar en väsentlig uppmjukning av bestämmelserna. Prisbestämmelserna bortföll helt, och överenskommelse träffades enbart om viss specialisering. Årnäs och Hammar skulle sålunda ha vardera hälften av bryggeriglasproduktionen, medan Surte skulle tillverka allt annat emballageglas. Om Hammars försäljning föll under en viss gräns, skulle dock även detta företag få producera andra förpackningar än bryggeriglas. De företag, som stod utanför samarbetet, svarade 1955 för endast 15 % av totalproduktionen. Det största av dessa företag var Limmareds Bruk, som sedan 1951 ägdes av AB Axel Kistner och sålunda hade starka ägandesamband med landets största läkemedelsföretag, AB Astra. Produktionen var också i stor utsträckning inriktad på läkemedelsförpackningar. I likhet med övriga mindre bruk hade Limmared under flera år haft svag lönsamhet, och brukets ägare övervägde nedläggning. Den totala efterfrågan på emballageglas hade emellertid ökat kraftigt, och för vissa standardiserade produkter rådde 1955 en bristsituation. Man beslöt därför att bygga ut kapaciteten i syfte att uppnå en produktion i stora serier och en marknadsutvidgning till bl. a. mejeri- och annat livsmedelsglas samt glas för vin och sprit. 1 Uppgifterna om bruttomallön avser privata kvarnföretag och har hämtats från SPK:s utredningar. Kostnadssiffrorna avser däremot produktionskostnader för hela kvarnindustrin. Endast lönekostnader samt kostnader för bränsle och elenergi ingår.

Limmareds expansion är det mest utmärkande för utvecklingen under senare delen av 1950-talet. Företaget byggde snabbt ut sin kapacitet och hade 1960 uppnått betydande andelar på samtliga större delmarknader. Samtidigt med denna utbyggnad inträdde en stagnation i efterfrågeutvecklingen för branschens produkter. Jämsides med Limmareds utbyggnad uppkom åren 1956-1957 betydande kapacitetstillskott genom utbyggnader i Surte. Kombinationen av stagnerande efterfrågan och kapacitetsutbyggnad medförde en kraftig sänkning av utnyttjandegraden. Mellan 1955 och 1958 sjönk kapacitetsutnyttjandet med 20 %, och särskilt bryggeriglasbruken drabbades hårt. Limmareds expansion medförde också en påtagligt skärpt priskonkurrens i branschen. Visserligen begränsades denna konkurrens år 1957 genom ett avtal mellan Surte och Limmared, och priserna höjdes. Avtalet upphörde emellertid redan i november 1957, varefter nya prissänkningar följde. Priserna på mejeri- och livsmedelsglas låg åren 19581960 5-10 % under 1955 års nivå och för bryggeriglas utgjorde sänkningen mer än I samband med överkapacitet och hård priskonkurrens försämrades företagens räntabilitet mycket starkt. Avkastningen på investerat kapital synes hos BF-företagen ha legat nära eller t. o. m. under noll åren 1957-1960. Den största resultatförsämringen drabbade Hammar, som under dessa år hade mycket lågt kapacitetsutnyttjande. Också samarbetet mellan Surte-Årnäs och Hammar utsattes för betydande störningar. Hammar, som hade stora avsättningssvårigheter på sin huvudmarknad, ville säga upp avtalet om specialisering. En ensidig uppsägning under år 1958 förklarades ogiltig, och avtalet var i kraft ända fram till 1960. I den rådande krissituationen aktualiserades ett fastare samarbete mellan bruken, eventuellt genom sammanslagning. Under åren 1957-1958 fortgick diskussioner om en sammanslagning av Surte, Årnäs, Hammar och Limmared (bl. a. tillsattes en speciell utredning i frågan). Man lyckades dock inte nå fram till egentliga förhandlingar, 180

främst beroende på meningsskiljaktigheter mellan Limmared och de övriga företagen. Samordningen kom att genomföras först åren 1960-1962 och då under AB Plåtmanufakturs ledning. PLM:s intresse för en strukturrationalisering och konkurrensbegränsning på glasförpackningsområdet kan härledas från företagets ställning som tillverkare av substitutiva varor. Den onormalt hårda priskonkurrensen får antas ha haft effekter också på marknaden för plåtemballage. Företaget kunde dessutom i stor utsträckning utnyttja sin existerande distributions- och försäljningsorganisation, eftersom kundkretsen delvis var gemensam för glasoch plåtemballage. PLM hade redan 1955 varit aktuellt som köpare av Limmared, och åren 1958-59 togs nya kontakter beträffande försäljning av bruket. I detta läge förklarades både Surte och Hammar vara till salu, och PLM:s förvärv kom till en början att gälla dessa företag. I början av år 1960 förvärvades samtliga aktier i Surte och Hammar samt produktionsutrustningen vid Årnäs. Produktionen vid det sistnämnda bruket nedlades vid slutet av år 1960. Denna nedläggning i förening med omfördelningar som företogs mellan de övriga bruken, kan ses som en parallell till de tidigare beskrivna omläggningarna i WG-koncernens kvarnföretag fem år tidigare. Den huvudsakliga skillnaden är, att samordningen i glasförpackningsindustrin genomfördes av ett företag, som redan tidigare hade omfattande produktion på närliggande områden. Under åren 1960-61 rådde fortfarande tämligen hård priskonkurrens mellan Limmared och de PLM-ägda bruken. Situationen komplicerades ytterligare genom att ett mindre företag (Värends glasbruk) kraftigt byggde ut sin produktionskapacitet. Efterfrågan stagnerade under 1961, och risker för överkapacitet och ytterligare skärpt konkurrens syntes åter föreligga. I slutet av 1961 inleddes nya förhandlingar mellan Limmareds ägare och PLM, och 1962 ingicks ett arrendeavtal mellan företagen. Limmareds Bruk drevs de följande åren i kommission för PLM:s räkning, var-

efter bruket införlivades med koncernen. Sedan Värend nedlagts år 1963 svarar PLM numera för praktiskt taget all produktion av glasemballage i landet. Också importkonkurrensen är obetydlig; importandelen har under senare år legat vid 3-4 %. Uppgifter beträffande pris- och kostnadsutvecklingen efter 1961 saknas. Här liksom i kvarnindustrin bör dock strukturförändringarna ha medfört både kostnadsbesparingar och begränsning eller eliminering av priskonkurrensen. Avsättningen för branschens produkter har under 1960-talet ökat i synnerligen snabb takt (totalt en fördubbling mellan 1960 och 1965). Större delen av ökningen faller på bryggeriglaset, där produktionen fyrdubblats, främst beroende på övergången till engångsglas. Jämsides med övertagandet av emballageglasproduktionen har PLM utvidgat sin verksamhet i andra delar av förpackningsområdet. Denna expansion skall här beskrivas endast mycket kortfattat. På marknaderna för konsumentförpackningar av plåt (konserv- och merkantilförpackningar 1 ) svarade PLM 1955 för två tredjedelar av produktionen. Här liksom på glasförpackningssidan har importen varit av blygsam omfattning (2-5 %). Företagets andelar varierade emellertid starkt mellan olika varuslag. Höga andelar noterades för sammansatta konservförpackningar, t. ex. kaffeburkar och grönsaksburkar. Däremot var företagets ställning väsentligt svagare i fråga om helpressade plåtförpackningar, t. ex. fiskkonservburkar, där tillverkningen för eget behov inom konservindustrin var av betydande omfattning. Produktionen av merkantilförpackningar sker i allmänhet i jämförelsevis små serier. Den var 1955 fördelad på ett större antal företag, och PLM:s ställning var tämligen svag. Även här förekom vid mitten av 1950-talet viss tillverkning för eget behov, t. ex. i färgindustrin. År 1955 fanns i Sverige totalt c:a 30 tillverkare av plåtförpackningar, och inget samarbete beträffande försäljningen förelåg mellan företagen. 2 De största säljarna vid sidan av PLM var följande:

Bansviks AB, Lysekil Janne Elgkvist AB (Jeab), Nybro AB Örebro Bleckemballagefabrik C. Jacobssons Fabriks AB, Odensbacken. Tillsammans svarade dessa företag för drygt 15 %av produktionen. Örebroföretaget förvärvades av PLM år 1956. De följande fem åren utmärktes av en snabb efterfrågeökning och tämligen stabila priser. Både PLM och de övriga större tillverkarna ökade kraftigt sin produktion, Jeab bl. a. genom att anlägga en ny fabrik i Vällingby. 1961 svarade de fyra nämnda företagen för 90 % av produktionen mot något över 80 % 1955. Under 1961 övertogs Jeab, som då var det näst största företaget i branschen, av PLM. Samma år övertogs bl. a. Fyrtornets samt det KF-ägda AB Skandiakonservs utrustning för produktion av sammansatta förpackningar. Beroende på dessa förvärv ökades koncernens marknadsandel ytterligare och utgjorde år 1963 mer än 85 %. Den enda konkurrenten av nämnvärd betydelse var nu Bansvik. Under 1966 inköptes även detta företag av PLM, som numera här liksom på glasförpackningsområdet svarar för mer än 95 % av totalproduktionen och helt saknar konkurrens på flertalet större delmarknader. Den konkurrens, som PLM nu möter, kan sägas uteslutande härröra från andra förpackningstyper, t. ex. varor av papper och plast. På dessa områden är koncernens verksamhet fortfarande av tämligen begränsad omfattning. En utvidgning har dock de senaste åren företagits på plastförpackningssidan, bl. a. genom förvärvet av AB Austria från Svenska Shell år 1965.

Finansieringsbolagens verksamhet Utbyggnaden av de olika banker närstående s. k. utvecklings- eller finansieringsbolagen har skett genom företagsköp under de senaste fem åren. En översikt över förvärvens omfattning och branschfördelning har 1 Merkantilförpackningar är burkar etc, som kan återförslutas, t. ex. med trycklock. 2 Däremot har PLM sedan länge haft tekniskt samarbete med utländska storföretag, nämligen det amerikanska Continental Can, det engelska MBC samt tillverkare i Norge och Finland.

givits i kapitel 4 ovan. En mer detaljerad redovisning ges i utredningens kreditmarknadsdel, där också sambanden mellan konkurrensen på kreditmarknaden och de nya koncernernas tillkomst har diskuterats. Redogörelsen i det följande är främst avsedd att belysa den integration och samordning av olika industriella verksamheter, som uppkommit genom finansieringsbolagens företagsköp. Förvärven har till största delen utgjorts av majoritetsintressen i industri-, transportoch handelsföretag. Genom denna inriktning skiljer sig bolagen från de äldre investmentföretagen, vilkas ägande främst består av minoritetsposter i stora, börsnoterade företag. 1 Finansieringsbolagen är m.a.o. att betrakta som toppbolag i koncerner. Det måste å andra sidan klart framhållas, att finansieringsbolagens företagsköp inte representerar en starkt branschinriktad koncentration och samordning av det slag, som beskrivits i avsnitten rörande kvarn- och förpackningsindustrierna. Förvärvens fördelning på företagstyp och bransch tycks i stor utsträckning ha bestämts från utbudssidan. Det utbud av lönsamma eller potentiellt lönsamma företag, som förelåg i början av 1960-talet var bl. a. betingat av tillväxtprobiem i små och medelstora företag. De problem, som kan möta familjeföretag och andra mindre, koncentrerat ägda företag på expanderande marknader är delvis av finansieringskaraktär. Stora utbyggnader kan vara motiverade vid gynnsam efterfrågeutveckling och ibland framstå som nödvändiga för att företagets konkurrenskraft skall bibehållas. Om utbyggnadstakten är hög, krävs stora kapitaltillskott och självfinansieringsgraden måste sänkas. Möjligheterna att klara finansieringen med hjälp av bankkrediter har ofta varit starkt begränsade, bl. a. beroende på det efterfrågeöverskott som förelegat på kreditmarknaden. Aktiefinansiering och eventuellt överlåtelse av kontrollen över företaget har därför i visa fall framstått som nödvändiga åtgärder. Snabb tillväxt kan också medföra problem av administrativ karaktär. Företagens administrativa organisation och resurserna be-

träffande företagsledning kan bli otillräckliga vid stora utbyggnader. Det rör sig här om funktioner, som kan vara svåra att snabbt bygga ut, och där mindre företag ofta har svårt att köpa nödvändiga tjänster.2 Anslutning till ett större företag kan därför framstå som det enda alternativet till stagnation eller långsam utbyggnad. Liknande problem kan uppkomma i fråga om andra funktioner, t. ex. då en utbyggnad förutsätter stora insatser beträffande forskning och produktutveckling eller försäljningsorganisation. Utbudet av företag kan givetvis också ha rent personella orsaker. Generationsskiften i familjeföretag kan medföra att försäljning aktualiseras, antingen av hela företaget eller av stora aktieposter. Detsamma gäller, när ägare vill lösgöra kapital för andra ändamål. Omläggningen av aktievinstbeskattningen (och inte minst diskussionen före dess genomförande) medförde ett starkt ökat utbud av mindre företag. Bortsett från uppgången i samband med aktievinstbeskattningen är det osäkert, om utbudet av mindre familjeföretag med god potentiell lönsamhet under 1960-talet varit större än tidigare. Det är emellertid tänkbart, att en ovanligt snabb expansion i byggnadsindustrin och i vissa verkstadsbranscher lett till ökade tillväxtproblem i mindre företag och en därav betingad utbudsökning. Utvecklingsbolagens tillkomst med början år 1962 innebar, att en ny köparkategori tillkom på »marknaden för företag.» Genom sin anknytning till affärsbankerna och till finansiellt starka ägargrupper har dessa företag stora möjligheter att möta de finansierings- och administrationsproblem, som spelar stor roll på utbudssidan. Bankanknytningen har också medfört, att företagen lätt kommer i kontakt med det utbud, som förorsakas av finansieringsproblem. Företag 1 Av de äldre investmentbolagen har dock Industrivärden och Custos gjort majoritetsförvärv under senare år. Industrivärldens verksamhet, som helt faller inom byggnadsmaterial- och byggnadssektorerna, diskuteras i kapitel 8:D nedan. 2 För en ingående diskussion av detta slags tillväxtproblem hänvisas till E. Penrose: The Theory of the Growth of the Firm.

med stora kreditanspråk: synes i en del fall ha rekommenderats att anlita resp. banks finansieringsbolag för att öka det egna kapitalet eller för direkt försäljning. Utvecklingsbolagens förvärv torde till en början helt allmänt ha inriktats på företag med god förväntad lönsamhet och saknat mer uttalad branschinriktning. Som framhållits ovan var dock utbudet av företag särskilt stort i byggnads- och verkstadsindustrierna. En stor del av förvärven faller också inom dessa sektorer. Dessutom har ett jämförelsevis stort antal handelsföretag inlemmats i koncernerna. De två största koncernerna, Incentive och Promotion, hade 1966 vardera c:a 5 500 anställda. Tillsammans med sitt moderbolag (Custos) kom också Företagsfinans upp till denna storlek; Företagsfinans egna dotterbolag hade ungefär 1 200 anställda. Övriga finansieringsbolag är väsentligt mindre. Den sammanlagda sysselsättningen i dessa mindre koncerner låg 1966 något över 2 000. Redogörelsen i det följande avser endast de tre stora utvecklingsbolagen. Avsikten är främst att belysa valet av förvärvsobjekt samt den koncentration och samordning, som uppkommit genom förvärven. Som tidigare framhållits uppvisade förvärven i inledningsskedet ingen mer påtaglig koncentration till enstaka branscher. Under perioden december 1962 - december 1963 köpte Incentive sex företag med tämligen olikartad verksamhet, bl. a. verktygsföretaget C. E. Johansson, instrumenttillverkaren LKB-produkter och bilhandelsföretaget Bil & Buss. Koncernen kan redan från början sägas ha varit inriktad på en kombination av dels handel och transportverksamhet, dels en tekniskt relativt avancerad verkstadsproduktion, där kraven på produktutveckling är stora. Förvärven av handelsföretag har motiverats med, att dessa representerar en jämförelsevis säker och lättskött verksamhet (bl. a. vid konjunkturella variationer), som utgör ett lämpligt komplement till den mer riskfyllda och administrativt krävande verksamheten på industrisidan. En tämligen likartad branschspridning

kan under det inledande skedet noteras beträffande Promotions förvärv. Dessa omfattade dels industriföretagen Optimus och Svenska Elektromagneter, dels bilhandelsföretaget Bil & Truck (Volvoagentur) och transportföretaget Sellbergs Åkeri. Företagsfinans inledde sin utbyggnad först i slutet av år 1964 med förvärven av Limhamns Träindustri och det närstående bolaget Limhamns Plastindustri. Även här förekommer en kombination med handelsföretag genom förvärvet av Wasa Päls år 1965. Moderbolaget, AB Custos, har dessutom under 1966 köpt tre bilhandelsföretag (AB Verdexa, Landskrona Bil AB och Tavells Bil AB). Frånvaron av branschkoncentration gäller endast inledningsskedet. När förvärv gjorts i en viss bransch har i allmänhet en mer systematisk branschinriktning kommit till stånd. Exempel på detta kan hämtas från både Incentives och Promotions utbyggnad. Incentives verksamhet kan numera sägas omfatta fem, tämligen väl avgränsade områden. Handels- och transportsidan har utbyggts bl. a. genom köpet av Bröderna Forss AB år 1964. På instrumentområdet har två företag tillkommit, nämligen Biotec AB och ett särskilt bolag för projektutveckling, Incentive Research and Development Co. På verktygsområdet äger Incentive två företag, C.E. Johansson AB och Aldellverken. Dessutom har två nya verksamhetsgrenar tillkommit. Produktion av hydraulikkomponenter, ventiler o. d. inleddes 1965 genom förvärvet av Monsun AB. Nästan samtidigt övertogs också konkurrentföretaget AB Tison, och de två företagen fördes samman i ett bolag. Produktionen i denna sektor utvidgades ytterligare under 1966, genom förvärvet av A. H. Andersson & Co. Verksamhet på byggnadsmaterialområdet inleddes 1964 med förvärvet av ARA-bolagen (partihandel). Därefter har även två industriföretag i denna sektor inlemmats i koncernen, nämligen AB Evaporator och AB Wallit. Samordningen av verksamheter inom finansieringsbolaget synes endast i undantagsfall (främst Monsun-Tison) ha inneburit ökad säljarkoncentration på berörda industriella marknader. Också inslagen av verti183

kal integration förefaller obetydliga; andelen internleveranser inom koncernen är mycket låg. De funktionella sambanden mellan olika förvärvade enheter torde till största delen ligga på produktions- och produktutvecklingssidan. Koncernens tre verkstadssektorer utgör expanderande områden, där behovet av produktutveckling är stort, vilket också torde varit en viktig orsak till de »tillväxtproblem,» som motiverat försäljningen av företagen. Sammanslagningarna har dessutom givit möjlighet till gemensamt utnyttjande av vissa administrativa funktioner (t. ex. databehandling) samt av försäljningsorgan, speciellt på exportmarknaderna. Vissa delar av Incentives verksamhet måste ses i samband med den produktion, som drivs av andra storföretag i Wallenberggruppen. Anknytningen till dessa företag har i en del fall möjliggjort samordning av produktionen eller utnyttjande av en existerande försäljningsorganisation på utlandsmarknaderna. Tillverkningen av pneumatiska komponenter inom AB Tison har sålunda stark anknytning till Atlas Copcos verksamhet. Atlas Copco innehar nu en stor minoritetspost i Tison och svarar för försäljningen av företagets produkter. Ett samarbete med ASEA har förekommit i samband med förvärvet av Svenska Elfabriks AB Selfa, som köptes av Incentive i början av 1965 och avyttrades till ASEA ett år senare. Incentives förvärv var i detta fall helt beroende av att samarbete kunde etableras med ASEA. Finansieringsbolagets funktion som förmedlande organ vid stora företagstransaktioner illustreras främst av Minebergs-affären åren 1965-66. Minebergs produktion bestod av två fristående delar, nämligen dels Stockholms Benmjölsfabrik, dels pappersbruken i Nykvarn och Laxå. Företaget saknade helt anknytning till Wallenberggruppen. Det köptes av Incentive, varefter de två delarna övertogs av två olika Wallenbergsföretag, Stockholms Superfosfat resp. Papyrus. Incentives avyttringar har således i allmänhet skett till företag inom Wallenberggruppen, och har i vissa fall varit planerade redan vid resp. förvärv. Också försäljning till andra intressenter har dock förekommit. 184

Däremot har hittills inget av de förvärvade bolagen introducerats på fondbörsen. I Promotions verksamhet är inslagen av branschspecialisering och horisontell integration numera jämförelsevis starka. I två industribranscher, produktion av lastanordningar och byggnadskranar, har företaget genom en serie förvärv uppnått mycket stark ställning. Denna branschinriktade utbyggnad inleddes först i slutet av år 1965. Förvärvade företag med produktion av lastanordningar är H.I.A.B., Tranåsverken och Focoverken. En samordning av denna produktionen har åstadkommits, genom att bolagen sammanförts i en särskild grupp inom koncernen. Tillverkare av byggnadskranar inom koncernen är Lindénkranar och Alimakverken. Möjligheterna att samordna produktionen synes också på detta område ha påverkat förvärvsbesluten. Viss teknisk samordning har också varit möjlig med Wibeverken, som tillverkar TV-master. Vid sidan av de två stora produktgrupperna omfattar Promotions industriella verksamhet ett antal mer fristående enheter, t. ex. AB Optimus, Svenska Elektromagneter och trähustillverkaren AB Åsedahus. Den icke-industriella verksamheten faller främst på de två stora transportföretagen Sellbergs Åkeri och Sleipner samt bilhandelsföretaget Bil & Truck. Dominansen för ett begränsat antal »utvecklingsblock» framstår också i denna koncern som mycket stark. Möjligheter till rationaliseringar i produktionen har förelegat inom resp. block, samtidigt som en begränsning av konkurrensen torde ha uppkommit på vissa marknader genom sammanslagningarna. Däremot sägs de möjliga vinsterna för företaget genom samordning mellan olika verksamhetsgrenar ha varit tämligen obetydliga och endast ha gällt kostnaderna för en del inköp. Vissa inslag av vertikal integration kan urskiljas, dels mellan aktiviteter inom koncernen (t. ex. transportmedelsindustri-transporttjänster), dels i förhållande till det ägandemässigt närstående AB Industrivärdens verksamhet i byggnadssektorn. Från företagets sida hävdas dock, att inget samarbete med

Industrivärden förekommer, och att även Promotionkoncernens olika verksamhetsgrenar (grupper av dotterbolag) drivs helt oberoende av varandra vad gäller produktion och försäljning. I stort uppvisar Incentive och Promotion en betydande överensstämmelse, när det gäller förvärvens branschinriktning. Kombinationen av verkstadsproduktion, bilhandel och transportverksamhet är sålunda gemensam för båda koncernerna. Direkt konkurrens mellan företagen på enskilda varumarknader saknas dock nästan helt. Avyttringar av bolag har hos Promotion varit jämförelsevis ovanliga: ingen av de större förvärvade enheterna har avyttrats. Den förmedling av företag via koncernen till ägandemässigt närstående storföretag, som förekommit hos Incentive, saknas här helt. Samordning med andra företag inom gruppen kring Svenska Handelsbanken synes över huvudtaget inte ha haft nämnvärd betydelse i Promotions verksamhet. AB Företagsfinans är dotterbolag till AB Custos och skiljer sig genom denna direkta anknytning till ett äldre investmentbolag från de övriga finansieringsbolagen. Företagsfinans' förvärv påminner delvis om investmentbolagens. Innehav av majoritetsposter har sålunda varit jämförelsevis ovanliga, och det största förvärvade företaget, Limhamns Träindustri (numera AB Tarkett), introducerades redan efter ett år på fondbörsen. Förutom i Tarkett har Företagsfinans majoritetsintressen endast i handelsföretaget Wasa Päls och i ett mindre industriföretag, Å Mauritzon & Co. Kombinationer av företag med likartad verksamhet synes här ha förekommit endast inom Tarkett-koncernen, som under senare år införlivat ett antal mindre företag i branschen. Det bör här framhållas, att även moderbolaget, AB Custos, gjort majoritetsförvärv under den aktuella perioden. Det rör sig här uteslutande om handelsföretag. 1963 övertogs aktiemajoriteten i AB Wessels, och under 1966 införlivades tre bilhandelsföretag med koncernen. Bilhandel är således en verksamhetsgren, som förekommer i samtliga de tre stora koncernerna.

Företagsfinans' minoritetsintressen ligger inom byggnadsindustrin. Där återfinns AB Vägförbättringar samt Åsbrink & Co, i vilka stora minoritetsposter förvärvades 1965. Under 1966 har Företagsfinans ytterligare ökat sina intressen i denna bransch genom övertagande av aktier i S:t Eriks Betong. Sammanlagt har de tre nämnda byggnads- och anläggningsföretagen c:a 2 300 anställda. Företagsfinans verksamhet på detta område utgör delvis en parallell till den betydligt större expansionen inom AB Industrivärden, som redovisas i kapitel 8 nedan. De mindre utvecklingsbolagens förvärv saknar nämnvärd betydelse på bransch- och marknadsnivå. Med undantag för SkansenLejonet, vars företagsköp koncentrerats till stenindustrin, kan ingen systematisk inriktning på särskilda tillverkningstyper eller marknader spåras i valet av objekt. Bolagens tillkomst och förvärvspolitik torde här i första hand få ses som ett konkurrensmedel för resp. banker. 1 Denna aspekt på finansieringsbolagens verksamhet diskuteras i utredningens kreditmarknadsdel. 1 Ett visst samarbete torde dock föreligga mellan Incentive och två av de mindre bolagen, Hexagon och Sydinvest, i vilka Incentive äger mindre aktieposter.

Appendix till kapitel 5

Appendix A. Ofullständig information om efterfrågan Efterfrågan på (monopolföretagets) produkt anges av den linjära funktionen: x=Y-s-p (1), där p är priset, Y och s positiva konstanter. Kostnadsfunktionen är känd och har formen: C = F+c-x

(2),

där F och c (gränskostnaden) är positiva konstanter. Risksituationen och företagets vinstvärdering kan nu beskrivas på olika sätt. Till en början antas, att säkra förväntningar råder beträffande priskänsligheten (s) hos efterfrågan, medan kurvans läge — som anges av Y — är osäker. Som illustration väljs två fall: A: I. Företaget baserar sin prissättning på en sannolikhetsfördelning beträffande Y med medelvärdet Y och variansen k (positiv konstant). Företagets vinstvärdering kan beskrivas med en funktion, i vilken ingår förutom den förväntade vinsten (medelvärdet) även variansen för vinsten: W=f[E(R),

V(R)]

(3),

där E anger medelvärde och V varians för vinsten i?. 1 Beträffande funktionens egenskaper förutsätts att:

/

' = ^w > 0 o c h / 2 = d -Tw < 0

(1) och (2) ger:

E(R) = V(R) =

(p-c)(Y-sp)-F k(p-c)2

Maximering av W ger nu följande marginal (m) mellan pris och rörlig kostnad:

18 6

m p c

MY-se) <

~ - 'iU^m ~^

^Y-K

(4)

Uttrycket till höger om olikhetstecknet är den marginal (m=p-c), som uppkommer vid säkra förväntningar (Å: = 0). Kombinationen av ofullständig information om efterfrågan och avtagande gränsnytta för vinsten medför sålunda ett lägre pris. 2 Reaktionen på kostnads- och (förväntade) efterfrågeändringar erhålls genom differentiering av (4). Förutsatt att andra ordningens villkor för maximum är uppfyllt - d. v. s.

1 Modellen kan sägas beskriva maximering av förväntad nytta med kvadratisk nyttofunktion och avtagande gränsnytta för vinsten, t. ex.: U = R - r • R2(r positiv konstant).

U:s medelvärde anges av: E(\J)=E(R)-r- E*(R)-r- V (R), d. v. s. en funktion av W:s typ med medelvärde och varians som argument. Antagandet om kvadratisk nytttofunktion har vissa svagheter, inte minst som beskrivning av företags vinstvärdering (se t. ex. Arrow op. cit., s. 35 f.). Huvudresultatet i föreliggande modell, d. v. s. riskaversionens prissänkande effekt, kan dock visas också för den generella nyttofunktionen U = f(R\. Det behöver endast förutsättas, att d

—>Q och d~ < 0, d.v.s. att gränsnyttan är dR d2R positiv och avtagande (nskaversion). 2 Resultatet — s o m här härletts från ett antatande om konstant gränskostnad — gäller i alla fall, där gränskostnadskurvan är linjär. Däremot inte' nödvändigtvis om gränskostnadskurvan är stigande och konkav uppåt, t. ex. beroende på att man befinner sig nära kapacitetsgränsen. I detta fall ger nämligen en maximering av vinstens medelvärde (neutral riskvärdering) ett högre pris än vinstmaximering utifrån efterfrågans medelvärde. Detta innebär att vid riskaversion uppkommer två motriktade effekter på prissättningen jämfört med det fall, där valet sker under full säkerhet beträffande efterfrågan.

d2W dp dp - 7 27 < 0 —kan visas, att — och — är > 0, dp de dY liksom vid säkerhet om efterfrågan. Prisändringarnas storlek, jämfört med fallet med säkra förväntningar, kan däremot inte fastställas utifrån den allmänna funktionen (3). Vi måste här specificera en kvadratisk funktion (jfr not 1, föregående sida): W= E(R) - rE\K) - r V(R)

(5)

Här erhålls följande första- och andraderivator: / i = l -2rE(R) fn =~2r

f2=-r fl2 = / M = / „ = 0,

Ekvation (4) kan skrivas: M2sp - Y- se) = 2f2k{P ~ c)

(6)

Sätt Y—sc = B och p — c — m. Då erhålles villkoret: f1(B-2sm)

= 2rk

(61)

m

dp_ _ r(B-2sm) dF~~ 2f1s+2rk+r(B-2sm)2

>0

Ökade fasta kostnader medför alltså höjt pris, medan vid enkel vinstmaximering de fasta kostnaderna saknar betydelse för prissättningen. A: II. Antagandet att företaget förfogar över en sannolikhetsfördelning beträffande avsättningen kan tänkas vara orealistiskt. Som alternativ har valts en modell, där företaget söker minimera sannolikheten för förlust. Priskänsligheten s betraktas fortfarande som känd, medan osäkerhet råder beträffande Y. Minimering av förlustrisken kan nu formuleras som en minimering av det utfall beträffande efterfrågekonstanten Y, som krävs för att vinsten skall bli > 0 . R= Yp - sp2 - cY+ sep - F

Differentiering ger fxdB-2

Med den kvadratiska nyttofunktionen (5) fås följande uttryck för de fasta kostnadernas inverkan:

fxs dm + (B - 2 sm)fj-^

dm + om

(B-2

sm)fn - 4 ^ dB = 2rkdm dB . .. . ÖE(R) „ „ ÖE(R) Insättning av — = B-2sm och c = om dB m s a m t / n = - r ger d B [fx - r m (B - 2 sm)] = dm [2f1s+2rk+r(B-2 sm)*] dm _ fx - r m (B - 2 sm) 1 dB ~ 2flS + 2 rk + r {B - 2 sm)2 < Ts Uttrycket till höger om olikhetstecknet anger prisreaktionen vid säkra förväntningar. 1 Prismarginalen p — c påverkas alltså mindre än vid säkra förväntningar av ändringar i efterfrågan och/eller rörliga kostnader. Detta innebär samtidigt, att priset stiger mer vid ökade rörliga kostnader, 2 medan effekterna på priset av ändrad efterfrågan är svagare än vid säkerhet (jfr slutsatserna i texten, avsnitt A). Det bör slutligen framhållas, att också de fasta kostnaderna påverkar priset i denna modell, beroende på att den förväntade vinstens storlek har betydelse för avvägningen mellan medelvärde och varians.

R = 0för Y(p-c)

= sp2-scp + F

Det »nödvändiga» Y minimeras när: dY — = 0 d.v.s. (p c) (2 sp se) - sp2 + dp sep -

F=0

vilket ger priset pm = c+\l T — s och Y(R:=0) = s-c+2]/y7~s Så länge uppfattningen om efterfrågans priskänslighet (s) är oförändrad, bestäms prisändringarna helt av kostnaderna. Man får således en speciell form av »kostnadsprissättning». Som jämförelse kan även här användas fallet med känd efterfrågan x=Y— s • p, vilket ger priset P

Y+s-c 2s

1 Eftersom B=Y-sc är större än 2 sm (jmf ekvation 4), är täljaren mindre än ft och nämnaren större än 2/i.y. Här förutsätts att m=p-c>0. 2 Det kan lätt visas, att * = 1-s-—, d.v.s. de dA att ökning av den ena derivatan innebär minskning av den andra.

Om ett vinstgivande pris finns, måste x(p — c) vara >F, varav följer

V?s -d.w.s.p>p

p>c + \

r

Även här ger således fallet med osäkerhet ett lägre pris än enkel vinstmaximering. A: III. Det andra exemplet i kapitel 5: A avser det fall, där ofullständig information föreligger beträffande efterfrågans priskänslighet, medan avsättningen vid det ursprungliga priset O0) antas känd. Med samma beteckningar som i fall I ovan kan följande modell uppställas: W=f[E{R)_, V(Kj\ E(x)=Y-s-p V(x) = t\p-p0 | C=c-x + F,

Villkoret för att priset inte skall höjas är, att »högerderivatan»: dW — =fx(Y- 2sp + se) +/ 2 dp (p>Po) l(P ~ ef t + 2t(p - c){p -Po))<0 för p =pQ, d. v. s. att MY+sc - 2lp0) < -f2t(p0 - ef (7) På motsvarande sätt fås följande villkor för att priset inte skall sänkas: =f1(Y-2sp+~sc)-f2

[(p - ef t + 2t(p - c)ip -p0)) ^ 0 för p=p0, d. v. s. att: A(F+ 7c - 2~sp) >f2t(Po ~ ef Priset vid säkra förväntningar 0 = 0) är: - Y+'sc P=—— 2s

k

contra vinstens medelvärde, —.

A Appendix B. Horisontell integration I. Korseffekter på avsättningssidan För varorna A och B antas följande kostnadssamband gälla:

där Y, s, t, F och c är positiva konstanter. E(R) = (p-c)(Y-sp)-F V(R) = t(p-cf\p-p0\

dp (P<pa)

-U<j>Q-cf 2fxs Det pris, som maximerar vinstens medelvärde, — Y+'sc d. v. s. p = —=—, kan alltså avvika med ett 2s visst högsta belopp från det ursprungliga priset O0), utan att en prisändring vidtas. Här liksom vid vissa typer av fåtalskonkurrens föreligger prisstelhet vid måttliga efterfråge- och kostnadsändringar. Det nämnda intervallets storlek (eller m. a. o. prisstelhetens styrka) bestäms bl. a. av varianskonstanten t och värderingen av variansen

C

Om varorna tillverkas i olika företag, vilka inte tar hänsyn till eventuella möjligheter att påverka varandras prispolitik, gäller följande avsättningssamband: X

A=

-^{pQ-c)\å.v.s.\~p'-p<i\< 2fxs

a

~sPA

X

B = b-tPB

X

~Po<

B+V-XB

Separat vinstmaximering ger priserna: — a+ s- u , — b + t • v P .= ochpD = — y B A 2s 2t Om produktionen sammanförs i ett företag kan detta genom prisändring från pA resp. pB (8) påverka avsättningen för sin andra produkt. Avsättningssambanden kan antas ha följande utseende: xA = a - spA + kx(pB - pB)

De två villkoren (8) och (9) kan nu tillsammans uttryckas som p =p0, om —= (p0-cf<P 2fxs

F

B =

B^b-tPB

+

k

^PA-PA)

där kx och k2 är konstanter, positiva vid substituerbarhet, negativa vid komplementaritet. Kostnadssambanden förutsätts oförändrade. För ett integrerat företag gäller maximeringen den totala vinsten:

X

A+PB

X

B-CA-CB-

Man kommer då

fram till följande priser:

dp frågan på B minskar, dvs. —— > O vid substidp tuerbarhet.

kx(kx + k2) a-s-u N 2s k k {k + k ) b - t - v II. Förenad produktion 2 x 2 i , s- u) + N 2t Sätt varan X:s andel av produktionen = z. där N=4s- t — (kx+k2)2 måste vara positiv Avsättningsfunktionerna är då: för att vinstmaximum skall existera. />,=/[> •?] Vidare är a>su och b>tv. Dessa villkor och innebär, att det högsta tänkbara priset på resp. marknad är högre än den rörliga styck- P = # [ ( 1 —z)' q\, där q är produktionsskalan. Vidare antas att substitution i produktiokostnaden, vilket givetvis gäller, om produknen är möjlig, men att en ökning av produktion förekommer. tionsandelen för varan, som ger större inPriserna kan nu skrivas på följande sätt: täktstillskott, medför höjda kostnader. Kostkx\kx + k2) J =p + k + M, nadsfunktionen är: A 2'Mi A t-v) +

k2(fcx + k2) M, 2t där Mx och M2 är positiva. Det kan här konstateras, att vid substituerbarhet — kx och k2 positiva — blir priserna högre än pA resp. p . Orsaken är givetvis, att prishöjning förbättrar vinstsituationen på sub stitutmarknaden. Vid komplementaritet medför integrationen, att priset på minst en av varorna blir lägre än vid specialisering, eftersom -p + kx- M2 +

'k2Mx > - kxM2

Kx

T Kj

2s =>P* <P, Prishöjning på en av varorna kan bli aktuell, om efterfrågan ökar starkt genom prissänkningen på den andra varan. Kostnads- och efterfrågeförändringar får vid horisontell integration inverkan på prissättningen inte endast beträffande den direkt berörda varan utan också beträffande substitut- eller komplementvaran. För varan A erhålls följande effekter: "A^PA-

dpA dv

N

dp A '11 ~db~N

Vid substituerbarhet (k2>0) tenderar således en höjning av de rörliga kostnaderna för varan B att ge prissänkning på varan A. Kostnadsstegringen minskar vinstmarginalen för B och försvagar därigenom de högprisincitament, som nämnts ovan. En effekt i samma riktning uppkommer i allmänhet, om efter-

c = h[q,z\ Maximering av vinsten: R = z-q-p

+(1—z)- q • p —c, ger dels villx

y

koret Z-GIx

+

öh (l-z)GIrTq,

dvs. gränsintäkt = gränskostnad vid ökning av processkalan och vidare: öh 1 GI -GIy =-& * bz q Skillnaden mellan intäktstillskotten skall alltså motsvara kostnaden per enhet för ändring av produktfördelningen. En ökning av efterfrågan på X leder normalt till ökning av både q och z, dvs. av skalan och av X:s andel av produktionen. Om »transformeringskostnaden» per enhet är oberoende av produktionsskalan tenderar produktionen att stiga även för varan Y, vilket måste medföra en prissänkning för denna vara. Priseffekter mellan marknaderna uppkommer sålunda även om substitutionsmöjligheter föreligger i produktionen. Vid oelastisk efterfrågan på Y och hög transformeringskostnad kan GI bli negativ. Utbudsbegränsning uppkommer, dvs. Y avsätts fram till GI = 0 , och maximivillkoren y

beträffande produktionen blir: åh öh 1 z-GI x = — och GIx =•, oq oz q Här bortfaller sambandet mellan markna-

derna, och produktionen bestäms helt utifrån ^f-marknaden. Appendix C. Prissättning vid duopol Ett numeriskt exempel i anslutning till modellen i avsnitt 5: C skall här ges i matrisform. Liksom i texten rör det sig om en duopolmodell med priset som enda handlingsparameter. Vartdera företaget har att välja mellan fem prisalternativ, och den finns följaktligen 25 tänkbara priskombinationer. Utfallen eller vinsterna för resp. säljare anges i nedanstående matriser. Säljare A PA/PB

10 11 12 13 14

— 3 — 1 1 1 — 5 0 3 4 —6—1 2 5 —7 — 3 — 1 3 —7 —5 —3 —1

1 5 9 6 1

Säljare B PA/PB

10 11 12 13 14

—4 —2 0 1 2

—3 —1 4 4 5

14 En duopolsituation kan beskrivas som ett tvåpersoners spel med icke-konstant summa (en åtgärd som leder till vinstökning för det ena företaget innebär inte nödvändigtvis en lika stor vinstminskning för konkurrenten). Det rör sig således inte om en direkt motsatsställning mellan säljarna, varför beteendet inte kan beskrivas utifrån förväntningar om »sämsta tänkbara» reaktion från motparten (s. k. minimax-modeller). Vilka av de 25 prisparen representerar tänkbara jämviktssituationer? Svaret beror bl. a. på graden av information hos de två säljarna. Antag t. ex. att varje säljare känner till sin egen vinstsituation vid olika priskombinationer, men inte motpartens. Valet av pris måste då byggas på gissningar om konkurrentens beteende; om förväntningarna inte specificeras är alla prisparen möjliga.

190 Om båda säljarna betraktar resp. konkurrents pris som givet, uppkommer jämvikt vid prisparet 11 — 11 (punkten S i diagram 4: 4). Vinsterna är här noll och minus ett, dvs. jämförelsevis låga. Om säljarna förväntar sig enkel prisföljning (PA=PB) kan vinsterna däremot höjas till tre enheter var-dera i priskombinationen 13 — 13. Antag i stället, att också konkurrentens vinstfunktion är känd. De två prisledarkombinationerna (TA och TB i diagram 4: 4) kan då utläsas ur matriserna. Säljaren A:s reaktionsfunktion omfattar priskombinationerna 1 0 - 1 0 , 1 1 - 1 1 , 1 1 - 1 2 , 1 2 - 1 3 och 1 2 - 1 4 . Av dessa ger kombinationen 12—13 det bästa utfallet (vinsten = 0) för säljaren B. Även A kan som prisledare uppnå vinsten noll, nämligen i priskombinationen 11 — 11. Med antagande om strikt kortsiktsminimering kan mängden av tänkbara utfall begränsas till de kombinationer, som ger båda säljarna vinster > 0 . Detta villkor uppfylls endast av de fyra prispar, som kursiverats i matriserna ovan (motsvarar det skuggade området i diagram 4: 4). Av dessa kan kombinationen 14—14 uteslutas eftersom en ömsesidig prissänkning medför höjd vinst för båda säljarna. Maximering av den sammanlagda vinsten uppkommer vid priskombinationen 12 — 14, men här krävs vinstöverföringar från A till B om minst två enheter. Som framhållits i texten krävs för denna begränsning av mängden tänkbara utfall, att säljarna avstår från aggressiv konkurrens (dvs. från hot att avstå från kortsiktig vinstmaximering). Om detta villkor inte är uppfyllt, kan priserna variera inom vidare marginaler, och ojämna styrkerelationer kan ge utslag i en mycket sned vinstfördelning.

KAPITEL 6

Textil- och beklädnadsindustri

Tillverkningen inom textil- och beklädnadssektorn omfattar i huvudsak tre produktionsled: spinning, vävning och sömnad. I branschstrukturen går en skiljelinje mellan vävnings- och sömnadsleden. Spinning och vävning är i Sverige i de flesta fall integrerade i s. k. kombinerade textilfabriker, och båda leden kommer i det följande att föras till samma bransch. Däremot sker konfektionering i allmänhet i fristående företag. Från detta strukturmönster avviker trikåindustrin, där sömnadsledet oftast är integrerat med trikåvävstillverkningen (vissa trikåföretag har dessutom egna spinnerier). Trikåindustrin kommer här att behandlas som en särskild bransch. Förutom de nämnda produktionsleden ingår i förädlingskedjan vissa andra processer, t. ex. beredning och färgning eller tryckning. Dessa processer läggs ofta ut på fristående företag (lönfärgerier etc.).1 Sådana företag kommer inte att närmare behandlas i denna översikt. När det gäller de tidigare produktionsleden har en uppdelning gjorts i ylle- och bomullsindustri, eftersom traditionellt ingen högre grad av integration föreligger mellan dessa två tillverkningsgrenar. Genom att olika syntetfibermaterial under senare år fått ökad betydelse, har dock den klara uppdelningen mellan ylle- och bomullsindustri delvis försvunnit. Framför allt korta konstgjorda och syntetiska fibrer (rayonoch nylonull) utgör substitut till både ull och bomull. Garn och vävnader av sådana fibrer tillverkas inom såväl ylle- som bomullsindustrin. Till stor del rör det sig här om biandvävnader, vilka i officiell statistik

klassificeras utifrån huvudsakligt fiberinnehåll. Den största delen av de aktuella produkterna kommer därmed att föras till antingen ylle- eller bomullsindustri. Fabriker med tillverkning av garn och vävnader, där konst- och syntetfibermaterial är den största beståndsdelen, förs i statistiken (delvis felaktigt) till bomullsindustrin. Denna princip har måst följas även i denna översikt, vilket ger vissa felkällor, framför allt i produktivitetsberäkningarna. Vävnader av ändlösa konst- och syntetfibrer tillverkas i allmänhet vid särskilda arbetsställen — i officiell statistik klassade som sidenfabriker — och kommer inte att behandlas i det följande. Utanför redogörelsen faller dessutom linne-, hamp- och juteindustri. Redogörelsen kommer alltså att omfatta följande fyra huvudbranscher: (förädlingsvärdesiffror för år 1965 i mkr): ylleindustri 227 bomullsindustri (inkl. rayonulls-) 297 konfektionsindustri 869 trikåindustri 226 Tillsammans svarar dessa branscher för fyra femtedelar av det totala förädlingsvärdet i textil- och sömnadsindustrin. Av den privata konsumtionen svarar textil- och konfektionsvarorna för drygt 1 0 % . Sektorns andel av hela industrins förädlingsvärde är ca 7 %. Ylle- och bomullsindustrierna är producentvarubranscher med konfektionsindustrin och andra industrikunder (beträffande 1

Exempel på större sådana företag är AB E. W. Just, AB Alf Stigens Fabriker, Lind & Co Färgeri AB och Timmele Färgeri AB.

s. k. tekniska vävnader) som avnämnare. Konsumentvaror är i huvudsak endast vissa garner och heminredningsvävnader. Konfektions- och trikåindustrierna är däremot nästan helt inriktade på produktion av konsumentvaror, som säljs via detaljist. Textilkonsumtionen har utvecklats i stort sett i takt med realinkomstens ökning, men betydande variationer noteras under efterkrigstiden. De första efterkrigsåren var efterfrågan mycket hög, men en minskning följde i början av 1950-talet, och först 1955 uppnåddes åter 1950 års nivå. Därefter har förbrukningen ökat i tämligen snabb takt, omkring 4,5 % per år. Kraftiga förskjutningar har skett inom textilkonsumtionen, främst i följande avseenden: Efterfrågan har ökat snabbare för heminrednings- än för beklädnadsvaror. Förbrukningen av överkläder har ökat väsentligt snabbare än för övriga kläder (volymökning 113 % mot 53 % 1949-65). En övergång har skett mot »enklare» klädsel av lättare material, t. ex. från kostymer till kavajer eller jackor och udda byxor. Trikåvaror har på många områden ersatt sydda konfektionsvaror. Ylle, som förut svarat för huvuddelen av överklädersmarknaden, har förlorat marknadsandel till andra material. Kraftig ökning noteras för syntetfiber- och biandvävnader. Produktionsförskjutningarna på efterfrågesidan har således gynnat vissa varuområden. Till stor del rör det sig emellertid om förskjutningar inom de branscher som här behandlas. Då redovisningen i betydande utsträckning måste byggas på totaldata för resp. bransch, kommer därför framställningen delvis att bli alltför schematisk, och strukturförändringarna under perioden underskattas. Jämsides med förändringarna på konsumtionssidan har importen på de flesta områden ökat starkt i betydelse. För konfektion noteras en ökning av importandelen från ett par procent i slutet av 1940-talet till drygt 192

Tabell 6:1. Export och importandelar för vissa garn- och vävnadsgrupper Exportandel (% av prod.)

Importandel (% av tillförsel)

1950 1965 1950 1965 Kardgarn av ull Kamgarn av ull Bomullsgarn Garn av korta k. o. s. fibrer Vävn. av ylle Vävn. av bomull Vävn. av korta k. o. s. fibrer

2 4 1

6 1 1

1 49 14

6 37 ii

3 2 1

7 12 12

22 27 24

35 45 42

15 % år 1965. I de tidigare produktionsleden har stora importökningar ägt rum för såväl garn som färdiga vävnader. Dessutom har bomulls- och syntetfiberföretagen i stor utsträckning övergått till att importera råväv, som således endast slutbearbetas inom landet. I bomullsindustrin utgör numera importerad råväv c:a en tredjedel av råvaruinsatsen. Import- och exportandelar i spinneri- och väverileden framgår av tabell 6: 1, där andelarna räknats efter vikt. 1 Även exporten har således ökat betydligt efter 1950. Denna förbättring har dock inte varit tillräcklig för att kompensera avsättningbortfallet på hemmamarknaden genom den ökade importen. Efter en snabb stegring de första efterkrigsåren uppvisade tillverkningen av garn och vävnader inom landet under större delen av 1950-talet en stagnerande eller i vissa fall vikande tendens. En påtaglig nedgång noteras beträffande garn (utom syntetullgarn) som följd av den ökade garnimporten och vissa vävnadstillverkares övergång till importerad råväv som råvara. För trikå- och konfektionsvaror noteras en klart gynnsammare produktionsutveckling, bortsett från förra hälften av 1950-talet. Förskjutningarna på vävnadssidan mellan 1950 och 1965 illustreras i diagram 6: 1, 1 Beroende på omläggningar i varuklassificeringen måste andelarna för 1950 uppfattas som tämligen grova uppskattningar.

Tabell 6: 2. Produktionsutveckling torn} Index 1946 = 100

1000 ton 50

i

textilsek-

1950 1955 1960 1966 Garn (ton)2 därav: ullgarn bomullsgarn konst- och syntetullgarn 2

Vävnader (ton) därav: yllevävnader bomullsvävnader konst- och syntetullvävnader

111 86 86 115 112 106

66 69

114 103

i

1 Diagram

I

i T 1955

6:1.

I960 Vävnadsproduktion

67 156

128 113 109

118 96 90 81 135 135 133 102 117

Trikåvaror (volymindex) 100 Konfektion (volymindex) 130

49 55 86 97 131 1443 8 125 139 160

1 På grund av den officiella statistikens omläggning från 1959, är uppdelningen på materialslag inte konsekvent genomförd. Före 1959 räknades biandvävnader som ylle- resp. bomullsvävnader, även om mer än hälften av råvaruinnehållet utgjordes av rayon- eller syntetull. Sett utifrån nuvarande fördelningsprincip — där varorna klassificeras efter huvudsakligt fiberinnehåll — utgör därför siffrorna för konst- och syntetull åren 1946 —1958 en underskattning, medan en motsvarande överskattning föreligger beträffande ylle och bomull. Detta fel föreligger i alla de produktions- och förbrukningsserier, som redovisas i det följande. 2 Här inräknas textilprodukter av lin och konst1965 silke, däremot inte övriga material (hampa, jute, papper e t c ) .

där produktionen angivits kumulativt för olika material. För den materialgrupp, som behandlas i denna översikt — ylle, bomull samt syntet- och konstull — utgör den viktmässiga minskningen under denna period ca 1 5 % . Basåret 1950 utmärktes emellertid av en i vissa avseenden onormal högkonjunktur; räknat enbart över perioden 1953—1965 är nedgången endast 7 % . Minskningen har drabbat både ylle- och bomullsvävnader, medan för syntet- och konstfiber utvecklingen vänt uppåt från slutet av 1950-talet.1 De tonsiffror som här angivits ger en alltför ogynnsam bild av produktionsutvecklingen, då en övergång skett dels mot lättare vävnader, dels mot högre kvaliteter. Om hänsyn tas till sådana förskjutningar torde produktionsutvecklingen för de tre varugrupperna tillsammans kunna karakteri-

3 Avser år 1965.

seras som stagnerande eller svagt stigande, räknat över hela efterkrigstiden. Tiden efter 1950 måste för textilsektorn som helhet betecknas som en krisperiod, även om betydande variationer förekommit mellan olika delbranscher. Antalet nedläggningar har varit mycket stort, och sysselsättningen har minskat kraftigare än i någon annan industrisektor. Inom hela textiloch sömnadsindustrin minskade sysselsättningen mellan 1950 och 1964 med omkring 30 000 personer eller mer än 25 % . Hela denna siffra får givetvis inte uppfattas som ett mått på krympning av tillverkningen — här liksom i andra branscher har kapital1 Samtidigt har en övergång skett från konsttill syntetfibervävnader. Den relativt stora produktionen av rayonullvävnader i början av 1950talet har ersatts av en snabbt stigande tillverkning på syntetsidan (nylon, terylene osv.).

Tabell 6: 3. Utvecklingen av antal arbetsställen och antal sysselsatta. Arbetsställen 1965

Ylleindustri Bomullsindustri Trikåindustri Konfektionsindustri Hela textilsektorn

Antal

Index 1950 = 100 Antal

Index 1950 = 100

69 55 188 742 417

57 69 71 78 71

55 54 78 84 72

intensiteten ökats och andra arbetsbesparande åtgärder vidtagits — men en betydande del representerar nedläggning av hela företag eller tillverkningsgrenar. Produktionen har koncentrerats, bl. a. genom att huvuddelen av de filialer, som tillkom under uppgångsperioden på 1940-talet, numera nedlagts. Till detta bör läggas, att antalet nedläggningar under de två senaste åren synes ha varit exceptionellt stort. Enligt Arbetsmarknadsstyrelsens statistik berörde de varsel om nedläggning eller driftsinskränkning, som utfärdades under år 1966 124 företag med sammanlagt 5 000 anställda 1 , vilket är mer än motsvarande siffra för hela femårsperioden 1960—1964. Konfektionsindustrin har drabbats speciellt hårt, och antalet arbetsställen i denna bransch torde nu inte överstiga 700. Den följande redogörelsen omfattar således en period med stora strukturförändringar i textilsektorn, främst betingade av ojämn och tidvis stagnerande efterfrågeutveckling i kombination med hård importkonkurrens. Den strukturella anpassningen har kommit till stånd främst genom framtvingade nedläggningar i samband med svag lönsamhet. Under senare år har emellertid också mer planmässiga ingrepp i branschstrukturen genomförts i form av fusioner och samarbete mellan företag. Utvecklingen inom textilsektorn under de senaste 15 åren ger exempel på den typ av i huvudsak marknadsstyrda koncentrationstendenser, som uppkommer när företagen i en bransch utsätts för hård och långvarig marknadspress. De olika delbranscherna uppvisar i viktiga avseenden olikartade kon-

194 Sysselsatta 1965

9 000 10 600 9 500 40 800 87 000

kurrensförutsättningar; textil- och beklädnadsindustrin bör därför erbjuda goda möjligheter att studera, hur t. ex. produktionstekniska faktorer och graden av produktdifferentiering påverkar konkurrenssituation och strukturell anpassning. Det material rörande produktions- och marknadsstruktur samt pris- och lönsamhetsutveckling, som redovisas i det följande, har till största delen hämtats från följande källor: Statistiska Centralbyråns industristatistik (primäruppgifter) Pris- och kartellnämndens prisundersökningar (primäruppgifter) Textilrådets verksamhetsberättelser Meddelanden från Arbetsmarknadsstyrelsen Partsutredningarna rörande textil- och konfektionsindustrierna. I fråga om de mer långsiktiga utvecklingstendenserna har vissa uppgifter hämtats från: F. Kristensson: Studier i svenska textila industriers struktur K. Billum: Textil- och konfektionsindustrin i Sverige U. af Trolle: Problem inom den tyngre konfektionsindustrin.

A. Ylleindustrin Den vändning nedåt i avsättningen, som drabbade den svenska textilindustrin omkring 1950, var i fråga om beklädnadsva1 Det bör understrykas att denna siffra inte anger faktiskt inträffade inskränkningar, då de varslade åtgärderna i vissa fall inte genomförts.

ror mer markerad för ylleindustrin än för någon annan delbransch. Hela perioden 1900-1950 hade i stort sett utmärkts av stigande produktion och sysselsättning. En tillfällig stagnation inträffade visserligen under 1920-talet, men övergick relativt snabbt i en kraftig produktionsstegring. Expansionen fortsatte ännu de första efterkrigsåren i samband med stigande efterfrågan på yllekonfektion. Redogörelsen i det följande avser nästan enbart utvecklingen efter 1950. Detta innebär, att vi kommer att behandla en period av stagnerande eller vikande avsättning för många av ylleindustrins produkter. Vändningen nedåt inträffade åren 1949—1950, och händelseförloppet därefter skiljer sig markant från den relativt lugna utveckling, som utmärkte de närmast föregående årtiondena. Ylleindustrins avsättningssvårigheter har under 1950-talet till stor del orsakats av skärpt importkonkurrens; importens andel av den svenska förbrukningen har starkt ökats, särskilt på vävnadssidan 1 . Dessutom har en förskjutning skett i efterfrågan mot lättare tyger av t. ex. bomull och trikåväv. 2 Produktionens förskjutning från rena yllevävnader till varor helt eller delvis av syntetfibrer har däremot i huvudsak skett inom ylleindustrin. Förskjutningen representerar således för branschens del ingen nämnvärd förändring av avsättningsvolymen. Produktionsutvecklingen från 1946 för garn och vävnader framgår av diagram 6: 2. Kvantiteterna har räknats efter vikt, och eftersom en övergång skett till lättare tyger ger siffrorna en alltför ogynnsam bild av utvecklingen beträffande vävnader. Räknad i meter eller antal skott torde minskningen från 1950 här vara relativt obetydlig. Dessutom bör påpekas att garn och vävnader av syntet- och rayonull, tillverkade inom ylleindustrin, inte ingår i siffrorna. Produktionsutvecklingen för yllevävnader under efterkrigstiden kan indelas i tre faser: a. De första efterkrigsåren steg produktionen med ca 2 0 % från 12 000 ton år 1946 till något över 14 000 ton i genomsnitt åren 1949-1951.

b. Under större delen av 1950-talet var volymutvecklingen fallande, dock med stora svängningar mellan olika år. Genomsnittet för åren 1957-1959 var 25 % lägre än toppnivån vid årtiondets början. c. Efter 1960 synes produktionsvolymen ha stabiliserats. Dock noteras åter en viss nedgång de senaste två åren. Den totala garnproduktionen utvecklades under 1950-talet i huvudsak parallellt med vävnadsproduktionen. På garnsidan noteras dock en fortsatt nedgång efter 1960. Av kardgarner framställs grövre tyger, medan kamgarnerna används i tunnare, oftast mönstrade, tyger med slät yta. Räknat efter vikt är kardgarnet fortfarande den dominerande varan, både i spinneriernas produktion och i den totala efterfrågan. Om man i stället räknar i saluvärden, torde produktionen emellertid fördela sig ungefär lika mellan de två varuslagen. Kardgarnets ställning har försvagats under de senaste årtiondena i samband med efterfrågeförskjutningen mot lättare tyger. Vävnadsproduktionens fördelning på varuslag åren 1960 och 1965 anges i nedanstående tabell. På grund av industristatistikens omläggning 1959 är jämförelser med tidigare år omöjliga. Även om vävnadsexporten ökat väsentligt under senare år, är den svenska ylleindustrin fortfarande i huvudsak att betrakta som en hemmamarknadsindustri. Garnexporten motsvarar mindre än 1 % av produktionen, medan andelen för vävnader under senare år legat omkring 1 0 % . Det är främst s. k. tekniska vävnader, som går på export. Exportandelen för maskinfilt var exempelvis 41 % 1965. Beklädnadsvävnaderna uppvisar i allmänhet exportandelar omkring 10 % . Importandelarna är höga, framför allt i 1 Försämringen beträffande utrikeshandel synes dock vara mindre än i andra delbranscher. Mot en ökning av importandelen från 27 % år 1950 till 45 % år 1965 står en ökning av exportandelen under samma period från 2 till 12 %. 2 Avser beklädnadsvävnader. I fråga om heminredningstextilier är utvecklingen närmast den motsatta med stark efterfrågeökning för bl. a. draperi- och möbeltyg.

1000 "fori 15

10-

1965 År

1960 Vävnader

Diagram 6:2.

Produktionsutveckling för ullgarn och yllevävnader

fråga om garner och beklädnadsvävnader. Importen av kamgarn utgör omkring 35 % av tillförseln, vilket dock innebär en påtaglig minskning jämfört med 1950-talets början. De svenska tillverkarna har i detta fall kunnat bibehålla sin produktionsvolym, medan importen trängts tillbaka. Någon mot-

svarande möjlighet att klara efterfrågebortfallet har inte funnits i fråga om kardgarn. Här var importen vid 1950-talets början helt obetydlig. Den har sedan stigit, men når trots detta endast upp till 6 % av tillförseln. Tabell 6: 5. Import- och exportandelar1 år 1965.

biandvävnader (ton). 1960 Beklädnadsvävnader: Kostym- och överrockstyger etc. av kardgarn Kostym- och överrockstyger etc. av kamgarn Klänningsvävnader Foder- och styvnadsvävnader Andra beklädnadsvävnader Gardin-, draperi- och möbeltyger Filtar Mattor Maskinfilt (vävd) Andra yllevävnader

2 590

2 090 120

2160 10

1 130 1020 2 210 1090 40 10 800

830 820 3 350 1 170 30 9 950

Kardgarn Kamgarn Kostymvävnader etc. av kardgarn Kostymvävnader etc. av kamgarn Foder- och styvnadsvävnader Gardin-, draperi- och möbeltyger Filtar Mattor Maskinfilt (vävd) Andra yllevävnader

Import i % av tillförseln

Export i % av produk-

6 35

2 1

12 8 53 9 90

9 6 9 41 2

tionen

- .nxiueiauia nai xaKiiais euer VIK.I UIUIII i uatia

om filtar, där enheten är s tyck.

Vävnadsimporten utgjordes före kriget nästan uteslutande av kamgarnsvävnader, där importandelen låg omkring en tredjedel. Under efterkrigstiden har emellertid importen av kardgarnsvävnader stigit mycket kraftigt och motsvarar nu mer än hälften av tillförseln till den svenska marknaden. På kamgarnssidan har däremot importandelen förändrats obetydligt. De svenska textiltullarna har under hela perioden utgjort ca 5 % för garn och 14 % för vävnader vid import från länder utanför EFTA. Tendenserna till friare utrikeshandel de senaste åren torde i viss mån ha försämrat de svenska textilföretagens konkurrensläge. Tullsänkningarna bör, i varje fall på kort sikt, påverka importen mer än exporten. Den från början stora importen innebär, att utländska företag och utländska produkter redan är etablerade på marknaden, medan den svenska ylleindustrin för att få kompensation via exporten i många fall måste ta sig in på helt nya marknader. Effekterna på längre sikt av en friare utrikeshandel är svåra att överblicka. Här får man förutsätta, att anpassningen delvis sker genom förändringar i produktionsstrukturen: specialisering, längre serier och förmodligen större produktionsenheter. Det är givetvis för tidigt att ännu dra några slutsatser angående verkningarna av den liberalisering, som pågått endast några år. Det har ju dessutom för exportens del hittills varit fråga om två motriktade tendenser, eftersom möjligheterna för svenska företag att konkurrera inom EEC närmast har försämrats. Exporten till EFTA-länder — framför allt de nordiska länderna — har dock kunnat ökas under 1960-talet vilket

är den viktigaste orsaken till den ovan konstaterade höjningen av exportandelen.

Produktionsförhållanden De två huvudtyperna av ullgarn, kardgarn och kamgarn, skiljer sig åt genom olika långt driven behandling före spinningen. Kardgarn erhålls genom spinning av fibrer som endast kardats, medan för framställning av kamgarn krävs ytterligare bearbetning av fibrerna i form av kamning (där korta fibrer avlägsnas) och sträckning 1 . Vävning sker numera i allmänhet i samma fabrik som spinningen. Processen har nu i betydande utsträckning mekaniserats, genom införande av automatvävstolar, automatspolningsmaskiner osv. År 1900 sysselsattes i ylleindustrin omkring 10 000 arbetare, och branschen omfattade detta år omkring 150 spinnerier och 110 väverier. Utvecklingen fram till 1950 utmärktes främst av att de två tillverkningsleden sammanfördes i kombinerade fabriker. Bortsett från denna integration förändrades antalet anläggningar tämligen obetydligt. Däremot skedde (speciellt under 1930-talet) betydande strukturförändringar på koncernnivå. Av branschens storföretag tillkom då genom fusioner bl. a. Svenska Yllekoncernen, Yfa, Kilsund och Mya (betr. dessa koncerner, se nästa avsnitt). Sysselsättningen steg under den för branschen i stort sett framgångsrika perioden 1900-1950 med ca 4 0 % . Den varaktiga avsättningskris, som drabbat stora delar av ylleindustrin efter 1950, 1

Den svenska kamgarnstillverkningen baseras i huvudsak på import av kammad ull (s. k. ulltops).

Tabell 6: 6. Arbetsställen av olika storlek, mätt i antal arbetare. Summa Är

5—10

11—50

51—200

201—500 > 500

arbetsst.

arbetare

1950 1955 1960 1965

22 25 15 13

39 31 28 24

32 28 20 20

15 16 14 11

114 102 80 69

14100 10 700 9 200 7400

6 2 3 1

1950 •Ylle

Diagram 6: 3.

— — — — Bomu

------Sömnad

Investering i anläggningstillgångar; procent av bruttointäkt

har medfört att inemot hälften av branschens produktionsställen nedlagts. Takten i denna strukturrationalisering var särskilt snabb i början av 1950-talet och i samband med konjukturavmattningen 1958. Efter en viss stabilisering omkring 1960 har en ny våg av nedläggningar kommit de senaste åren. I nedanstående tabell har utvecklingen kunnat följas endast fram till 1965, varför den senaste utvecklingsfasen inte kan redovisas. Ett flertal stora anläggningar nedlades under förra hälften av 1950-talet, medan nedläggningarna under årtiondets senare del främst gällde fabriker med mindre än 100 arbetare 1 . Efter 1960 har de större anläggningarna åter drabbats hårt. Det genomsnittliga arbetarantalet per anläggning har förändrats obetydligt, räknat över hela perioden. Åren 1947—1950 låg investeringarna i ylleindustrin — liksom i övriga delar av textilsektorn — på mycket hög nivå, delvis beroende på uppdämda investeringsbehov efter kriget. När avsättningsmöjligheter och lönsamhet försämrades från början av 1950-talet, sjönk emellertid investeringskvoten kraftigt och låg hela årtiondet under hälften av 1950 års nivå. Investeringskvo-

198 I960

tens utveckling enligt vinststatistiken framgår av diagram 6: 3, som även innehåller motsvarande serier för bomulls- och konfektionsindustrierna. Från vinststatistiken kan också utläsas investeringsförändringar från ett år till nästa i identiska företag (löpande priser). Dessa förändringar har i diagram 6: 4 kedjats till en index med 1950 som basår. Av diagrammen framgår att nedgången var mer markerad och mer långvarig för ylleindustrin än för övriga delbranscher. Först i början av 1960-talet skedde en märkbar återhämtning i kapitalbildningen. Nivån år 1950 låg ovanligt högt men även jämfört med åren 1947-1949 är nedgången fr. o. m. 1951 mycket stor. Till en del kan den sänkta investeringskvoten ha varit resultatet av att många företag beslutat successivt avveckla sin verksamhet. Nedläggningarna under perioden utgör dock långt ifrån en tillräcklig förklaring till den mycket stora nedgången på investeringssidan; också många överlevande 1 Bland de stora ylleväverier, som nedlagts efter 1950, kan nämnas Nyborgs Fabriker (Norrköping), Kurzels Fabriker (Malmö), Engelfabrikerna (Motala) samt Gefle Ångväfveri. Under de senaste åren har bl. a. fabriker tillhörande storföretagen Svenska Yllekoncernen och Mab & Mya nedlagts.

Genomsnitt

Diagram priser)

Hela t e x t i l sektorn

Bomull

Ylle

l964År

I960

1947-1950 ca index 85

6: 4.

Investeringsförändringar

i identiska

företag måste starkt ha minskat sin kapitalbildning. En orsak torde vara den negativa effekt på förväntningarna, som uppkom genom efterfråge- och prissänkningar, och som medförde att kapacitetsutbyggnad och i vissa fall även ersättningsinvesteringar framstod som olämpliga åtgärder. Dessutom kan den starkt försämrade lönsamheten för en del företag ha medfört svårigheter att finansiera önskvärda investeringar. Arbetsproduktiviteten mätt i kg ullgarn (yllevävnader) per arbetartimme steg under 1950-talet med ca 4 % per år i både spinnerier och väverier. Med hänsyn till övergången mot lättare vävnader får siffran betraktas som en underskattning av »den verkliga» produktivitetsstegringen. 1 Jämfört med de närmast föregående årtiondena framstår denna produktivitetsutveckling som mycket gynnsam. 1930-talet, som märktes av omfattande mekanisering, ökad företagsstorlek och förlängning av produktionsserierna, uppvisar visserligen en lika stor ökning för väverierna, men i spinnerierna var ökningen endast en tredjedel av 1950-talets. Under 1940-talet steg produktiviteten tämligen obetydligt i både spinneri- och väverileden.

företag;

Tabell 6:7. (index)

kedjeindex

Produktion

150 = 100

per

(löpande

arbetartimme

1930 1940 1950 1955 1960 1965 Ullspinnerier Ylleväverier

100 116 137 184 205 227 100 150 156 175 233 250

Produktivitetsstegringen i ylleindustrin efter 1950 skiljer sig inte påtagligt från stegringen i genomsnitt för hela industrin under samma period. Det bör emellertid påpekas, att det här rör sig om ett produktivitetsmått för hela branschen, vilket påverkas dels av kapitalbildning och rationalisering inom företagen, dels av strukturförändringar (nedläggning och nyetablering). Det stora antalet nedläggningar i ylleindustrin får antas ha haft en starkt positiv effekt på produktivitetsstegringen för branschen som helhet. De företag, som nedlagts på grund av svag lönsamhet, torde genomsnittligt ha haft lägre arbetsproduktivitet än 1 Ett fel uppkommer dessutom beroende på att garn och vävnader av korta konst- och syntetfibrer, tillverkade inom ylleindustrin, inte ingår i produktionssiffrorna.

övriga företag. En del av den registrerade produktivitetsstegringen får ses som resultatet av »branschrationalisering» i denna mening. Arbetsproduktivitetens utveckling inom bestående företag bestäms i stor utsträckning av kapitalbildningen. Nedgången i investeringsnivån under 1950-talet får antas ha haft negativ effekt på produktivitetsstegringen, genom att modernisering och anpassning av produktionstekniken bromsats. Sammanfattningsvis kan sägas, att en lönsamhetskris av här aktuellt slag har två motsatta effekter på produktivitetsutvecklingen. Å ena sidan höjs normalt den genomsnittliga produktiviteten genom de strukturförändringar som framtvingas av krisen. Samtidigt påverkas emellertid företagens investeringsbenägenhet och deras finansieringsutrymme negativt, vilket kan medföra, att produktivitetshöj ande investeringar inställs eller fördröjs. Företagens sortiment och marknadsandelar Genom de nedläggningar, som ägt rum de senaste 15 åren har branschstrukturen i ylleindustrin kommit att bli relativt koncentrerad. Åtta koncerner med vardera mer än 500 anställda svarade 1963 för inemot 60 % av branschens förädlingsvärde. Trots att dessa koncerners sysselsättning i textilindustrin sedan dess minskat med nära en tredjedel, torde deras andel av ylleproduktionen ha bibehållits eller t. o. m. ökats.

Antal anställda i textilindustri1 1963 Saxylle — Kilsund Holmen (Yfa) Werner & Carlström Mab & Mya Tidstrands Yllefabriker Wallbergs Fabriks AB Nordiska Maskinfilt Schullström & Sjöström

2 000 1 500 1000 1600 650 500 550 400 8 200

1 Avser alla bolag, som vid slutet av 1966 ingick i resp. koncerner. I två av företagen (Mab & Mya och Werner & Carlström) faller mindre än hälften av sysselsättningen på yllefabriker.

200 Saxylle—Kilsund bildades 1966 genom en sammanslagning av tillverkningen vid AB Svenska Yllekoncernen och Kilsunds AB. I samband med fusionen har tre fabriker nedlagts, och sysselsättningen torde därigenom ha minskats med minst 500. Kilsund har visst samarbete med Holmen via gemensamt ägande av AB Fodervävnader (Kilsund 2/3, Holmen 1/3). I början av år 1966 beslöts nedläggning av ca hälften av produktionen inom Mab & Mya, vilket förklarar den stora minskningen i sysselsättning. Tidstrands Yllefabrik har efter 1963 förvärvat Habo Ullspinneri och Vetlanda Ullspinneri. Koncernen har därigenom påtagligt stärkt sin ställning på heminredningssidan och blivit dominerande i produktionen av filtar. Sortimentsstrukturen i storföretagen och i vissa medelstora företag år 1963 framgår av tabell 6:8, som baseras på industristatistikens primäruppgifter och data från prisoch kartellnämndens prisundersökningar. Ur tabellen kan också utläsas vissa mått på koncentrationsgraden på de aktuella delmarknaderna. Ett studium av företagens sortiment ger vid handen, att graden av horisontell integration är mycket låg mellan tillverkning av vävnader för olika ändamål. Bortsett från ett fåtal stora företag (Yllekoncernen, Wallbergs, Tidstrands) har samtliga ylleväverier sin produktion koncentrerad till någon av varugrupperna: beklädnadsvävnader, heminredningsvävnader eller industritextilier. Inom gruppen heminredningsvävnader är företagen dessutom nästan alltid specialiserade på någon av undergrupperna draperioch möbeltyg, filtar eller mattor. De 16 företagen har i tabellen fördelats på »delbranscher» utifrån huvudsaklig produktionsinriktning. Följande sex kategorier kan urskiljas: (B: 1) Tillverkning av beklädnadsvävnader med hög andel kamgarnsvävnader. Inom denna kategori faller några av de största företagen, och delbranschen är starkt koncentrerad. (B: 2) Tillverkning av beklädnadsvävnader, huvudsakligen kardgarnsvävnader.

Tabell 6:8 Företagens produktstruktur år 1963 S = produktionsandel > 20 % X= » < 20 %

B: 1 Holmen (Yfa) Sv. Yllekoncernen Kilsund B: 2 Marieholms Yllefabrik Gestriklands Yllefabrik Salanders Fabriks AB H Tidstrands Yllefabriker Karlstads sp. & väveri Tabergs Yllefabrik G: 1 Werner & Carlström Jakobsdals kamgarnssp. G: 2 Mab & Mya Sv. Fören. Trikåfabriker M Wallbergs Fabriks AB Nordiska Maskinfilt Schullström & Sjöström Produktionens saluvärde (mkr) Antal tillverkare De fyra störstas andel (%) Importandel (%)

kamgarn

kardgarn

S X

X X X

beklädnadsv. av kamgarn

beklädnadsv. av kardgarn

S S X

X X

X

X

draperioch möbeltyg filtar X

X

X

X

X

X

s

X

X X

beklädnadsv. av syntetiska fibrer X

s s

X

X

vävd maskinfilt

S X

X

s X X

X

X

X X

X

X

X

X

X

s s

X 56 10

34 46

89 7

37 12

27 22

26 13

53 3

23 12

76 48

24 7

90 38

55 53

71 8

71 8

78 72

Gruppen innehåller inga storföretag; tre medelstora företag har medtagits i tabellen. (H) Tillverkning av heminredningstextilier. Med undantag för Tidstrands Yllefabriker, som expanderat starkt de senaste åren, är företagen också här relativt små. (G: 1) Kamgarnstillverkning (främst handstickningsgarner) för avsalu. De två i tabellen medtagna företagen är helt dominerande i denna kategori. (G: 2) Trikåföretag med stor egen ullgarnsproduktion. Här inräknas Mab &

Mya, som tidigare hade stor tillverkning av både ylle och bomullsvävnader, men som under senare år utvecklats till enbart ett spinneri- och trikåföretag. (M) Maskinfilttillverkning. Denna starkt specialiserade och exportinriktade delbransch domineras av tre storföretag. Av dessa producerar endast Wallbergs Fabriks AB andra typer av yllevävnader. Integrationsgraden mellan spinnerier och väverier är mycket hög. 1963 föll 72 % av förädlingsvärdet på kombinerade fabriker, 201

och om hänsyn tas till koncernförhållanden, stiger andelen till nära 80 % . Självständiga spinnerier förekommer nästan enbart på kamgarnssidan, medan rena väveriföretag är vanligast i fråga om heminredningsvävnader. Det bör understrykas, att den ovan nämnda uppspaltningen av vävnadsproduktionen inte innebär specialisering på ett fåtal homogena varuslag (vävnadstyper och kvaliteter). Företagens sortiment inom resp. varugrupper är i allmänhet omfattande, speciellt på beklädnadssidan. Det rör sig här om en marknadsmässig snarare än produktionsteknisk specialisering, och den torde för företagen erbjuda fördelar främst beträffande försäljningsarbete och distribution. Den inhemska produktionen i de flesta delbranscher är numera relativt starkt koncentrerad. Av de sju större varugrupper, som redovisats i tabell A: 5, uppvisade 1963 endast en (kardgarn) en produktionsandel för de fyra största tillverkarna om mindre än 50 %. Koncentrationsgraden torde de senaste åren ha ökat ytterligare. Koncentrationstalen får emellertid inte tolkas som att säljarkoncentrationen på resp. marknader skulle vara hög (hög oligopolgrad). Importen svarar i de flesta fall för en mycket stor del av tillförseln, och konkurrensen från utlandet torde i betydande utsträckning ha styrt pris- och vinstutvecklingen. Marknaderna för heminredningsvävnader utgör i detta avseende ett undantag. Den inhemska säljarkoncentrationen balanseras här inte av någon större importandel. Dessutom torde den relativt höga graden av produktdifferentiering (»hög originalitetsnivå») här ge säljarna en större frihet i prissättningen. Som kommer att framgå av det följande avviker prisutvecklingen i denna sektor från utvecklingen i andra delar av ylleindustrin. Som framgått av kapitel 3: E, är kartellsamarbete ovanligt i textilindustrin. Samtliga registrerade avtal i sektorn faller inom ylleindustrin, men på grund av importkonkurrensen uppkommer inga egentliga dominanssituationer.

202 Under åren 1959—1961 förekom vissa avtal beträffande prissättningen på beklädnadsvävnader, 1 men detta samarbete synes numera ha upphört. Avtalen, som förnyades varje säsong, omfattade i de flesta fall samtliga svenska tillverkare av resp. vara. Den enda nu existerande kartellen av någon betydelse på beklädnadssidan, Svenska Yllefabrikanters Försäljningsförening (kart. reg. nr. 1865), är en ekonomisk förening, avseende försäljningssamverkan och kvotering beträffande den del av försäljningen som sker via anbud, dvs. främst leveranser till statliga och kommunala köpare. Medlemmar är samtliga tillverkare av kamgarnsvävnader för beklädnadsändamål samt flertalet kardgarnsväverier. Den försäljning, som berörs av avtalet, uppges motsvara 5—6 % av medlemmarnas totala produktion. Det mest omfattande kartellsamarbetet i branschen avser maskinfilt, där samtliga tillverkare biträder ett avtal om minimiprissättning. Dessutom förelåg tidigare visst samarbete i försäljningen av filtar (Svenska Filtfabrikantf öreningen). Priserna på garn och vävnader En redovisning utifrån tillgängligt statistiskt material av prisutvecklingen för olika ylleprodukter vållar stora svårigheter. Detta beror främst på varugruppernas bristande homogenitet. Prisserier för identiska varor saknas, och redovisningen måste baseras på genomsnitt för hela varugrupper, t. ex. kamgarn och klänningsvävnader. De registrerade förändringarna är följaktligen en blandning av kvalitetsändringar och verkliga prisändringar. Detta medför, att alla uppskattningar av prisutvecklingen över längre perioder måste bli mycket osäkra. Däremot torde serierna ge en tämligen god bild av större prisändringar, som inträffat från ett år till nästa. Prissvängningarna kan nämligen här antas helt dominera över de i allmänhet långsamma förändringarna i produktionsinriktning. 1 Kart. reg. nr. 1804 (släta kamgarnsvävnader), 1805 (paletåtyger) och 1905 (vävnader av terylene och ull).

1950 I960

1955 Kostym- och dräktvävnader (kamgarn) — — — — Kjol- och klänningstyger

Diagram 6: 5.

Fabriksmedelpriser på yllevävnader

Garnpriserna är av begränsat intresse, eftersom de i stor utsträckning är internpriser mellan olika led i samma företag. Dessa priser kommer därför att behandlas mycket kortfattat. Kamgarnspriserna, som de första efter-

krigsåren förändrades ganska obetydligt, steg mycket kraftigt under Koreainflationen (ca 85 % 1949-1951). Efter starka prisfall 1952 och åren 1958—1959, synes priserna i början av 1960-talet ha stabiliserats på en nivå som är något lägre än i mitten av

1955 Möbeltyg

Diagram 6: 6.

1965 År

—•—•— Klänningstyg • — - - — - Styvnadsvävnader

l965År

— — — — Draperityg

Fabriksmedelpriser pä heminredningsvävnader.

1950-talet. De svenska priserna avspeglar i stor utsträckning förändringarna i världsmarknadspriset, men variationerna är i allmänhet något svagare och antalet ändringar per år lägre än för motsvarande världsmarknadspriser. Kardgarnspriserna uppvisar måttligare variationer. Stegringen 1949 — 1951 var endast 4 0 % , och förändringarna efter 1952 har varit tämligen små. Prisuppgifterna för vävnader är ovägda genomsnitt av fabrikspriserna på alla vävnadsslag i resp. grupp. De är hämtade från SPK:s prisundersökningar och bygger på prislistor, som insamlats från företagen. Listpriserna sätts före resp. försäljningssäsong och deras värde som mått på faktiskt realiserade priser torde ha minskat under senare år. Tidigare föll huvuddelen av försäljningen (under 1930-talet ca tre fjärdedelar enl. Kristenssons utredning) på s. k. säsongorder, som erhölls tre till sex månader före säsongens början. Under 1950-talet har emellertid vävnadstillverkarna alltmer tvingats sälja under säsongen, vilket får ses som ett utslag av köparnas förbättrade marknadsposition. Det är osäkert i vilken utsträckning listpriserna kunnat upprätthållas i denna försäljning, och inga data beträffande realiserade priser finns tillgängliga. I stort torde dock listpriserna avspegla prisändringarna mellan olika år (möjligen med viss fördröjning). Prisserier för tre grupper av beklädnadsväverier har sammanställts i diagram 6:5. För eliminering av kvalitetsvariationer mellan höst- och vårsäsong har priserna angivits som årsgenomsnitt. Som ovan nämnts är prisjämförelser över längre perioder mycket osäkra. Man får dock intrycket, att prisnivån, jämfört med läget före Koreakrisen stigit mycket måttligt ( 1 0 - 3 0 % ) . En jämförelse mellan 1953 och 1965 ger i stort sett oförändrade priser. Denna för branschen relativt ogynnsamma prisutveckling får i första hand ses som resultatet av skärpt importkonkurrens. Variationerna från år till år var under 1950-talet tämligen stora. Speciellt gäller detta den största varugruppen, kostym och dräkttyg 1 , där prissänkningar av storleksord-

ningen 10 % förekommit vid två tillfällen. För gruppen heminredningsvävnader är bilden en helt annan. Priserna har där stigit i tämligen jämn takt under hela perioden; totalt utgör stegringen 1950—1965 för möbeltyg 75 %, för draperityg över 100 %. En del av denna höjning sammanhänger med kvalitetsförändringar, t. ex. övergång till vävnader av 100 % ull och syntetull. Även räknat utifrån identiska produkter torde dock prisstegringen ha varit betydande. Den stigande trenden i prisutvecklingen och den relativa frånvaron av konjunkturella variationer tyder på att priskonkurrensen här varit betydligt svagare än i fråga om beklädnadsvävnader. Orsaken får i första hand sökas i en högre grad av produktdifferentiering, som möjliggörs av att sortimentet i stor utsträckning utgörs av konsumentvaror. Beklädnadsvävnaderna är producentvaror, som säljs i stora poster till informerade köpare, vilket medför viss standardisering och ökar prisets betydelse som konkurrensmedel. Tillverkare av heminredningsvävnader kan i större utsträckning använda produktens utformning som konkurrensmedel, vilket dels tenderar att försvaga den inbördes priskonkurrensen, dels ger ökat skydd mot importkonkurrens. Kostnader och vinster Mer än hälften av ylleindustrins produktionskostnader enligt industristatistiken utgörs av inköpta råvaror, medan lönekostnadernas andel ligger omkring 30 %. Den följande redogörelsen avser de två dominerande kostnadsslagen, ullpriser och arbetarlöner (sammanlagt 7 0 - 8 0 % av totalkostnaden). Råvarukostnadernas andel har successivt minskat efter 1950. Andelen har emellertid varierat starkt år från år, beroende på att ullpriserna fluktuerat väsentligt mer än vävnadspriserna. Efter att de första efterkrigsåren ha legat i det närmaste stilla steg noteringarna på 1

Varugruppen omfattar från 1958 även överrocksvävnader, vilket dock inte synes nämnvärt påverka siffrorna.

ull från hösten 1949 till våren 1951 med att variera sina råvarulager, måste de flesta närmare 200%. Under 1952 följde ett ha utsatts för starkt försämrad räntabilitet. Lönekostnadernas andel av omsättningen snabbt prisfall, varefter priserna under de följande sex åren varierade kring en sjun- har stigit under perioden. Stegringen var kande trend. Från 1958 har variationerna mycket kraftig under de första åren, då varit relativt små, och nivån har varit unge- överkonjunkturen i exportindustrierna ledde till stora lönehöjningar, som spred sig ockfär densamma som före Koreainflationen. Eftersom råvarukostnaderna motsvarar så till övriga industrigrenar. Mellan 1955 mer än hälften av ylleindustrins saluvärde, och 1960 sjönk löneandelen beroende på är det rimligt att förutsätta en hög grad av mindre lönehöjningar, snabbare produktivisamvariation mellan ullpriser och produkt- tetsstegring och höjda priser. Från 1960 priser. Ull är en internationell stapelvara, har lönerna åter stigit väsentligt snabbare och prisvariationerna bör påverka företag än arbetsproduktiviteten, och företagens över hela världen i ungefär lika utsträck- vinstmarginaler har pressats. ning. Också priserna på garn och vävnader Timlönerna steg under 1950-talet med är i de flesta fall internationellt bestämda något över 100 %. Då produktiviteten samoch de pris-kostnadssamband, som här tidigt ökade med 50 %, var stegringen i kommer att diskuteras gäller därför både lönekostnad per producerad (vikt-) enhet importen och den svenska produktionen. omkring 45 %. Huvuddelen av denna stegEn jämförelse mellan råvaruprisernas ut- ring kompenserades genom stigande proveckling och prisserierna för garn och väv- duktpriser. Den stegring i arbetskostnad per nader ger vid handen, att både garnpriser enhet om ytterligare 30 % som inträffade och vävnadspriser förändras i genomsnitt åren 1960—1965 har däremot inte kunnat ett halvt år senare än råvarupriserna. Detta kompenseras genom prisändringar. innebär inte någon fördröjd prisreaktion, En sammanfattning av kostnads- och eftersom varorna till stor del måste produ- marginalutvecklingen ges i diagram 6: 7. I ceras före försäljningssäsongen. För de ti- diagrammet jämförs ullprisernas och arbetsdigare dominerande förhandsbeställningar- kostnadernas utveckling med prisutveckna (säsongorder) kunde textilföretagen mi- lingen för kostym- och dräktvävnader2. nimera spekulationsriskerna genom att för- Dessutom redovisas en indexserie för brutlägga råvaruköpen nära ordertidpunkten. tovinstens (före avskrivningar) andel av omGenom att numera de flesta order erhålls sättningen, baserad på statistiska centralbyunder löpande säsong, uppkommer emeller- råns vinststatistik. Det bör understrykas, att tid ett ofrånkomligt prisriskmoment. Här- denna serie ger endast en mycket grov upputöver kan företagen givetvis i mån av la- skattning av vinstutvecklingen, främst begerkapacitet göra rent spekulativa råvaru- roende på att lagerreserven används i vinstinköp, om man förväntar prishöjningar. reglerande syfte. Variationerna i vinstläge De kortsiktiga prisvariationerna för väv- underskattas troligen kraftigt i en redovisnader synes under »normala» år ha varit ning av detta slag. av samma styrka som råvaruprisernas förDen egentliga krisperioden för ylleinduändringar i den meningen, att förädlings- strien omfattade åren 1951 — 1955, då brutmarginalerna i kronor räknat inte fluktuerat tovinstandelen i genomsnitt låg nära 40 % nämnvärt från år till år1. Däremot följde 1 Jämförelsen har gjorts med råvarupriserna priserna på vävnader inte på långt när den Yz—1 år före resp. försäljningssäsong. 2 våldsamma prisstegringen 1950—1951. FöVävnadspriserna avser höstsäsong, ullpriserna retagen utsattes då för en närmast katastro- hösten föregående år, medan arbetskostnaderna endast kan anges för hela året. Förskjutningen mot fal försämring i relationen pris- råvarukost- lättare vävnader kan tänkas innebära, att prisnad, vilken kvarstod ännu i mitten av 1950- utvecklingen för vävnader i diagrammet framstår talet. Även om företagen i viss utsträck- som alltför ogynnsam, jämfört med de efter vikt räknade kostnaderna. Denna inkonsistens torde ning kunde motverka störningarna genom dock inte i högre grad påverka resultaten. 205

dex O-i

k /\ /\ / \

-

-

/ /

\ \

I

1950 Pris på — — — — P r i s på

I

I

I

I

I

I

1955 I

I

I

I

I960

k o s t y m - o c h d r ö k t f y g (kr/m) kamull (kr/kg)

I

lft

- - - - - - - A r b e t s k o s + n a d p e r kg vävnader ———Bruttovinst/omsättning

Diagram 6: 7. Priser, kostnader och marginaler i ylleindustrin, index 1950 = 100. under nivån från den föregående högkonjunkturen 1 . Därefter följde en successiv förbättring, och andelen var 1959 ungefär densamma som vid 1950-talets början. Textilkrisen under 1950-talet betingades främst av en kraftigt försämrad relation mellan vävnads- och ullpriser på världsmarknaden. Under de fyra åren närmast efter Koreakrisen låg ullpriserna i genomsnitt 50 % över nivån före inflationen, medan motsvarande procenttal för beklädnadsvävnader var endast 25 % . Sammanpressningen av förädlingsmarginalerna, för de svenska företagen bestämd av hård importkonkurrens i förening med höga råvarupriser, ledde till förluster i många företag. En undersökning av textilföretagens lönsamhet under 1950-talets krisår har gjorts av den s. k. Partsutredningen i »Lönsam-

hetsutveckling för textilindustrin 1951 — 1956». Som avkastningsmått har använts nettovinst plus utgiftsräntor i procent av det totala i företaget arbetande kapitalet. De genomsnittliga vinstkvoterna var negativa under samtliga studerade år: 1951 1952 1953 1954 1955 genomsnitt

—2,3% —3,2% —1,0% —2,2% — 2,7 % — 2,3 %

Spridningen i räntabilitet var mycket stor. Det »bästa» företaget hade en genomsnittlig lönsamhet på + 3 , 5 % mot —6.7 % för det »sämsta». Man kunde inte konsta1

o

l965Ar

Avser okorrigerad bruttovinst i procent av bruttointäkt. Med korrigering för lagerreservvärdering torde sänkningen utgöra över 50 %.

tera något samband mellan företagens storlek och lönsamheten, men spridningen föreföll att vara större bland de små företagen. Inte heller fann man något klart samband mellan kapitalintensitet och räntabilitet. Möjligen fanns en tendens till bättre resultat i de mest kapitalintensiva företagen, vilket i så fall måste antas bero på modernare produktionsapparat och högre produktivitet. Det låga kapacitetsutnyttjandet borde ju närmast verka i motsatt riktning. De kraftiga prissänkningarna på råvaror från 1956 medförde ett väsentligt förbättrat vinstläge (jfr diagram A: 6), och under åren 1959—1961 var vinstmarginalerna obetydligt lägre än vid periodens början. Återhämtningen illustreras av följande serie för bruttovinstens (korrigerad för beräknad lagerreservförändring) andel av bruttointäkten: 1951—1955 1956—1958 1959—1961 1962—1964

2,8 % 5,2 % 9,6 % 7,3 %

Den sänkning av den genomsnittliga vinstandelen i branschen, som inträffat under 1960-talet, har främst betingats av stigande kostnader för arbetskraft. Redan från 1960 har lönerna stigit snabbare än produktiviteten, men till en början kompenserades detta av fallande råvarukostnader. Från 1964 synes dock stegringen i lönekostnad ha slagit igenom i många företags vinstmarginaler, vilket torde ha varit en väsentlig anledning till det stora antalet nedläggningar de senaste två åren. Material saknas emellertid för belysning av vinstutvecklingen under dessa år. Med viss förenkling skulle man således kunna tala om en »råvarukostnadskris» under 1950-talet och en »lönekostnadskris» från 1964. Ett visst samband kan dock tänkas föreligga mellan dessa båda händelseförlopp. Den låga räntabiliteten under större delen av 1950-talet synes som tidigare nämnts ha medfört en starkt minskad investeringsaktivitet i många företag. På längre sikt måste detta ha lett till en broms-

ning av produktivitetsstegringen. Företagen har därigenom inte kunnat kompensera de lönestegringar, som uppkommit delvis på grund av hög efterfrågan på arbetskraft från branscher med gynnsam avsättningssituation och hög investeringstakt. I viss mån kan sålunda situationen i mitten av 1960-talet uppfattas som en följd av de sammanpressade förädlingsmarginalerna under åren 1951-1956. Det bör slutligen understrykas, att textilkriserna under de senaste 15 åren drabbat olika delar av ylleindustrin med mycket varierande styrka, ett faktum som bl. a. understryks av de ovan nämnda skillnaderna i vinstläge åren 1951 — 1955. Många tillverkare av heminrednings- och industritextilier torde över huvud taget inte ha berörts. Det är i första hand företag i den största delbranschen, dvs. tillverkare av beklädnadsvävnader, som utsatts för avsättningssvårigheter och förlustbringande konkurrens. Det är också inom denna delbransch, som en helt dominerande del av nedläggningarna ägt rum. Även inom delbranscherna torde variationerna mellan företag beträffande volym-, produktivitets- och vinstutveckling ha varit mycket stora, bl. a. beroende på de förskjutningar i efterfrågan, som berördes i inledningsavsnittet. Sådana skillnader har inte kunnat närmare belysas i denna översikt, som till stor del måst baseras på totalsiffror för hela ylleindustrin.

B. Bomullsindustrin Det bomullsgarn, som tillverkas i Sverige är till helt övervägande del oblandat. Medan i ullspinnerierna mer än två tredjedelar av produktionen utgörs av biandgarn, är motsvarande andel i bomullsspinnerierna endast ett par procent. Avgränsningen på varusidan är således jämförelsevis klar, men branschavgränsningen kompliceras av den horisontella integration, som föreligger redan på arbetsställennivå. Garn och vävnader av korta syntetiska eller konstgjorda textilfibrer tillverkas till största delen inom bomullsindustrin. Dessa material är substi-

tut till bomull på både vävnads- och trikåsidan, och syntetfibrerna har under de senaste tio åren snabbt ökat sin marknadsandel på bomullens bekostnad. Integrationsförhållandena gör att denna substitution till största delen skett inom den bransch, som här skall behandlas och delvis rör det sig om enbart förändrad produktionsinriktning hos företagen. Bomullsindustrin gynnades under 1950talet av den förskjutning i efterfrågan mot lättare tyger, som ägde rum på beklädnadsområdet. Trots ökat importtryck hölls produktionen av bomullsvävnader under hela årtiondet nära 1950 års nivå (under samma period minskade produktionen av yllevävnader med nära 25 %). Produktionen av rayonullsvävnader, som var betydande de första efterkrigsåren minskade successivt under 1950-talet. I slutet av årtiondet inleddes i stället en kraftig expansion på syntetullsidan, och produktionsserien för de två materialen tillsammans vände uppåt från 1959. Den totala vävnadsproduktionen i branschen var 1960 obetydligt lägre än 1950. Bortsett från nedgången åren 1952— 1953 var även kortsiktsvariationerna obetydliga. Bomullsindustrins avsättningsproblem under den senaste 15-årsperioden har delvis orsakats av hårdnande konkurrens från utlandet. Denna konkurrens har i en del företag tvingat fram en övergång från egen vävnadsproduktion till enbart slutbearbetning av importerad råväv. Också efterfrågans förskjutning mot trikåvaror (mest markant beträffande skjortor) har inneburit produktionsbortfall för bomullsindustrin. Produktionsutvecklingen för branschens varugrupper under perioden 1946—1966 framgår av diagram 6: 8. Konst- och syntetullprodukternas betydelse överskattas något, då dessa varor till viss del tillverkas i ylleindustrin. 1 Efter 1960 har produktionen av bomullsvävnader minskat synnerligen kraftigt, medan en betydande ökning noteras på syntetullsidan. Nettoeffekten (i ton) av dessa förändringar är en nedgång av storleksordningen 20 % i hela branschens vävnadspro-

208 Tabell 6:9. Den inhemska förbrukningens och utrikeshandelns förändringar 1960—1966 Vävnader 1 000 ton

Inhemsk förbrukning Export Import Importöverskott

bomull

konstoch syntetull summa

— 8,0 + 0,7 -1,6 — 2,3

+ 2,0 + 1,0 + 1,6 + 0,6

— 6,0 + 1,7 0 — 1,7

duktion. 2 Huvudorsaken till denna nedgång synes vara starkt minskad förbrukning inom landet, delvis på grund av substitution mot trikå. Utrikeshandelns förändringar hal spelat mindre roll, trots att förskjutningen mellan material gynnat importen på grund av det högre importberoendet på syntetsidan. Handelsbalansen för branschens produkter har totalt sett förbättrats under 1960-talet, beroende på en gynnsam exportutveckling. Importandelarna måste betraktas som mycket höga på de flesta delmarknader, och beroendet av prisbildningen på internationella marknader har ökat genom utvecklingen mot friare handel. Produktutformningen torde här i många fall erbjuda ett svagare skydd mot lågpriskonkurrens än vad som är fallet beträffande yllevävnader. En anpassning i riktning mot högre förädlingsgrad har dock de senaste åren ägt rum i de svenska företagen. Minskningen i produktionsvolym efter 1960 faller helt på gruppen beklädnadsvävnader, vilken numera utgör ca hälften av branschens vävnadsproduktion. Den inhemska produktionen har här till nära 40 % ersatts av trikåväv eller importerade vävnader. På heminredningssidan balanseras däremot produktionsnedgången för bomullsvävnader helt av ökningen för syntetullvävnader. Både förbrukningen inom 1 Här liksom tidigare gäller dessutom, att siffrorna före och efter 1959 inte är fullständigt jämförbara (se s. 5 not 1). 2 Syntetmaterialens högre prisläge innebär, att saluvärdet i fasta priser fallit väsentligt mindre än 20 %.

10-

säljs av svenska fabrikanter, har framställts av utländsk råväv. Den krympning av den svenska bomullsindustrin som ägt rum de senaste åren gäller således både volymen slutprodukter (vävnader) och integrationsgraden. Tillsammans med de förskjutningar beträffande material, som skett inom branschen rör det sig om en mycket omfattande omställning, vilken drivit fram stora strukturella förändringar. Medan 1950-talets textilkris starkast drabbade yllefabrikanterna, har de senaste årens anpassningsproblem otvivelaktigt varit större i bomullsindustrin.

5-

Produktionsförhål Ianden

1000 ton in

25V 20-

/ «.y

V. N

15-

"^"•"^^

—

n u

4-^t+

*^»i^^^^ ^^^^^^^*^ *^"i - B J^f

*<

i i 1 II 1 1 1 1 1 II 1 1950 1955 I960 I965Ä "• — — — Bomullsgarn — — — — Bomullsvävnader Konst- och syn+efullgarn - - - - - - - Konst- och syntetullvävnader

19 46

Diagram 6: 8. Produktionsutveckling för garn och vävnader landet och importen har här stigit i snabb takt. De mest påfallande förändringarna i bomullsindustrin under senare år gäller dock tidigare förädlingsled. Mellan 1960 och 1966 minskade produktionen av bomullsgarn med en tredjedel. För syntetullgarn noteras visserligen procentuellt sett en kraftig ökning, men nettoeffekten på produktionsvolymen är starkt negativ. Nedgången i garnproduktion är inte följden av minskad totalförbrukning inom landet. Den ovan konstaterade produktionssänkningen för vävnader kompenseras nämligen av ökad trikåproduktion (se avsnitt D nedan). Det rör sig i stället om sänkt självförsörjningsgrad i samband med dels stigande garnimport (troligen främst på trikåsidan), dels övergång från integrerad vävnadsproduktion till enbart slutbearbetning av importerade vävnader. Omkring en tredjedel av de bomulls- och syntetullsvävnader, som

Också i bomullsindustrin faller den helt övervägande produktionen på kombinerade fabriker. Anläggningsstorleken är i genomsnitt betydligt högre än i ylleindustrin. En viss utjämning har emellertid skett efter 1950, då sysselsättningen i bomullsindustrin minskat väsentligt snabbare än antalet produktionsanläggningar. Avsättningskrisen efter Koreakriget drabbade bomullsindustrin i mindre grad än ylleindustrin. Detta avspeglas mycket tydligt i produktionsstrukturens utveckling. Endast ett fåtal fabriker nedlades under förra hälften av 1950-talet, och även om antalet nedläggningar därefter ökat framstår strukturförändringarna fram till 1965 som mindre dramatiska än i ylleindustrin. De senaste årens »nya» textilkris har emellertid drabbat bomullsindustrin mycket hårt och torde ha medfört ett stort antal nedläggningar. Om nedläggningstakten framstår som mer måttlig än i ylleindustrin, gäller motsatsen för minskningen i sysselsättning. Antalet arbetare i bomullsindustrin sjönk mellan 1950 och 1965 med 4 8 % , vilket är mer än i någon annan av textilsektorns delbranscher. Antalet arbetare per anläggning har minskat kraftigt, både under förra hälften av 1950-talet och under tiden efter 1960. Minskningen av arbetsstyrkan är delvis resultatet av den tidigare nämnda förkortningen av förädlingskedjan i många 209

Tabell 6:10. Arbetsställen i olika storlek, mätt i antal arbetare. Summa År

5—10

1 1 - -50

51—200

201- -500

> 500

arbetsst. art

arbetare

1950 1955 1960 1965

7 7 5 4

19 77 22 7.1

25 18 12 15

15 13 13 10

10 8 8 5

76 73 60 55

17 100 13 300 11500 8 900

företag. Kapitalbildning och därmed sammanhängande rationaliseringar torde dock i denna delbransch ha haft relativt stor betydelse. Investeringstakten var under åren 1946— 1951 mycket hög. Även om denna investeringsvåg följdes av en nedgång under 1950talet torde den ha medfört en högre grad av modernitet hos utrustningen än i övriga delbranscher, vilket bl. a. medfört en snabb produktivitetsstegring under hela efterkrigstiden. Samtidigt innebär emellertid den jämförelsevis höga mekaniseringsgraden att andelen fasta kostnader stiger, och att känsligheten för efterfrågebortfall och lågt kapacitetsutnyttjande ökas. Arbetsproduktivitetens utveckling framgår av följande tabell, där produktionen räknats efter vikt. Produktiviteten synes under större delen av 1950-talet ha stigit snabbare än i ylleindustrin eller med 5 - 6 % per år i båda produktionsleden. 1 Skillnaden torde förklaras av högre kapacitetsutnyttjande och högre investeringstakt. Den dämpning av stegringstakten, som noteras från slutet av 1950-talet, kan delvis vara skenbar och bero på ändrad produktionsinriktning (rel. ökning för syntetfibrer och för heminredningsvävnader). En viktig orsak torde dock vara sänkt kapacitetsutnyttjande i samband med försämrad avsättningssituation. Snabbt stigande arbetskostnader per producerad

enhet är ett av de viktigaste inslagen i den kris, som drabbat stora delar av bomullsindustrin de senaste åren.

Företagens sortiment och marknadsandelar Bomullsindustrin är en utpräglad storföretagsbransch, där mer än 80 % av förädlingsvärdet faller på koncerner med mer än 500 anställda. Koncentrationsgraden för branschen som helhet får betraktas som mycket hög med en förädlingsvärdeandel 1963 för de tre största företagen om 55 % . De flesta tillverkarna har emellertid brett sortiment, varför egentliga monopolsituationer på delmarknaderna inte förekommer. På marknaderna för beklädnadsvävnader är dessutom importkonkurrensen så betydande, att marknaderna i allmänhet inte heller kan betecknas som oligopol. De i tabellen medtagna storföretagen svarade 1963 för ca 80 % av branschens förädlingsvärde. Utvecklingen efter 1950 har inneburit en väsentlig höjning av koncentrationsgraden i branschen. Storföretagens andelar har höjts dels genom fusioner, dels genom nedläggningar av medelstora företag — gruppen företag med 200—500 anställda synes nästan helt ha försvunnit. Bland fusionerna kan nämnas Gamlestadens förvärv av Norrköpings Bomullsväfveri (Tuppen) år 1960, som medförde att koncernen blev landets största tillverkare av 1

Tabell 6:11. Produktion per (index 1950 = 100).

Spinnerier Väverier

arbetartimme

128 139

170 172

214 193

Som tidigare påpekats, föreligger här avvikelser mellan bransch- och varugruppsavgränsningen (bl. a. tillverkas en del syntetullvävnader i ylleindustrin). Troligen underskattas produktivitetsutvecklingen i bomullsindustrin under 1950-talet, medan en viss överskattning uppkommer beträffande tiden efter 1960 (den inräknade produktionsstegringen på syntetsidan faller delvis på yllefabriker).

Tabell 6:12 Sortiment och produktionsandelar1) i storföretagen år 1963

Företag Borås Wäfveri Gamlestaden (Inv. AB Asken) Almedahl-Dalsjöfors Mölnlycke Mab & Mya2 Rydboholm Kinnaström Sjuntorp Antal tillverkare De fyra störstas andel (%) Importandel (%) Produktionens saluvärde (mkr) 1 2

Bomullsgarn

Klänningsvävn. av bomull

Twills khaki m. m.

Bekl.vävn. av syntetull

S

S

S

X X X

X X

X X

X X X X 11 74 24

sX

X X

X X X X

X 9 77 56

X 8 90 1

12 78 66

33 Andra Lakans- heminredväv ningsvävn. S

S

S X X X

X X X X X X

5 14

28 59 34

43 S: produktionsandel > 20 %, X: produktionsandel < 20 % i varugruppen. Tillverkningen av bomullsvävnader nedlagd år 1966.

lakansväv. Under 1967 övertas produktionen av heminredningsvävnader vid Gamlestaden och Mölnlycke av Borås Wäfveri. Även Almedahl-Dalsjöfors har under året utökat sin bomullsproduktion genom företagsförvärv (Karlstads Spinneri & Väveri). Som framgår av tabellen, omfattar produktionen i de flesta storföretag både beklädnads- och heminredningsvävnader. Horisontell integration med verksamheter utanför bomullsindustrin är däremot av mindre betydelse; ett viktigt undantag utgör Almedahl-Dalsjöfors som är landets största producent av linnevävnader och dessutom driver damkonfektion. Också ett av de övriga storföretagen, Mölnlycke, är integrerat framåt till konfektionsledet (AB Melka). Fram till 1963 drevs viss bomullskonfektion även av Gamlestaden. Marknadsstrukturen i bomullsindustrin är oligopolistisk i fråga om enklare vävnadsslag — grupperna twills m. m. samt lakansväv — där andelen för de fyra största tillverkarna ligger över 90 % och importen är jämförelsevis liten. På övriga varuområden kan marknadsformen närmast karakteriseras som monopolistisk konkurrens med varierande grad av produktdifferentiering. Sortimentets storlek inom olika varugrupper synes vara mindre än på yllesidan. I de flesta bomullsföretag torde sortiments-

bredden ha förändrats tämligen obetydligt de senaste 15 åren. Ett undantag är gruppen heminredningsvävnader. Produktionen av lättare gardintyger har minskat synnerligen kraftigt, vilket medfört en avsevärd minskning av antalet varuslag. Som sammanfattning kan konstateras, att tillverkningen i bomullsindustrin är jämförelsevis starkt koncentrerad till några stora koncerner. Låg specialiseringsgrad på varugruppsnivå i förening med en betydande importkonkurrens medför emellertid, att monopol- och oligopolinslag är ovanliga. Den koncentration som de senaste 15 åren ägt rum genom nedläggningar och fusioner synes inte nämnvärt ha förändrat konkurrensbetingelserna. Här liksom på yllesidan är konkurrensen från utlandet i stor utsträckning bestämmande för prisbildningen och för företagens möjligheter att hålla sig kvar på marknaden. Priserna på garn och vävnader En redogörelse för prisutvecklingen för bomullsvaror möter samma problem som beträffande ylle, dvs. främst bristen på homogenitet i varugrupperna. En viss grad av standardisering föreligger för några produktslag (t. ex. lakansväv), men i allmänhet får prisjämförelser över långa perioder tolkas med försiktighet. 211

Kr/m 5-

I

ft l\ l \ I * ,^

/ /

„

• V

' ••-*

&--+S

-

-J

I-

1950 Klännings-, skjort-och

1965 'Å

I960

1955 '

— - . - - - - Heminredningsvävnader

blus+yg

— — — —• Lakansväv Källa: 5PK:s prisundersökningar Diagram 6:9. Fabriksmedelpriser på bomullsvävnader Genomsnittspriset på svenskt bomullsgarn steg under Koreainflationen med omkring 50 % , dvs. något mindre än priset på ullgarn. Fr. o. m. 1953 har prisvariationerna varit tämligen små, och nivån har legat ca 20 % över 1950 års. För importerat garn noteras större prisvariationer, och importpriserna synes från mitten av 1950-talet i allmänhet ha varit lägre än de svenska priserna. Som ovan nämnts har också importandelen ökat starkt de senaste tio åren. Priserna på olika typer av bomullsvävnader utvecklades — bortsett från svängningarna under Koreakrisen — tämligen parallellt under hela 1950-talet. Prisstegringen våren 1950—våren 1960 var dock procentuellt räknat något mindre för lakansväv än för övriga vävnader (knappt 40 % mot 55 % ) . Priserna låg i mitten av årtiondet mycket lågt för samtliga varuslag, men en viss återhämtning följde åren 1956—1957. 212

Beklädnadsväveriernas prisutveckling framstår som något mer gynnsam än motsvarande utveckling för ylleväverierna, vilket främst torde ha betingats av en bättre avsättningssituation. Efter 1960 har priset på lakansväv visat fallande tendens, medan priserna på övriga heminredningsvävnader förändrats obetydligt. Den jämna och tämligen snabba prisstegring, som noterades beträffande heminredningsvävnader av ylle, har ingen motsvarighet på bomullssidan. Skillnaden illustreras av följande jämförelse av stegringstalen 1950—1965 för olika varuslag: - och biandvävnader: möbeltyg draperityg

70% 115%

nullsvävnader: gardintyg lakansväv

50% 25%

Skillnaderna torde endast till en del förklaras av kvalitetsförbättringar på yllesidan. Den viktigaste orsaken är säkerligen olikheter i efterfrågeutveckling, inte minst övergången från lättare till tyngre vävnader. För beklädnadsvävnader av bomull noteras stora prisstegringar efter 1960, samtidigt som produktionen minskat kraftigt. Förskjutningen från bomull till syntetfiber har inneburit stora förändringar i sortimentets sammansättning på bomullssidan. Det är därför oklart, vilket värde som kan tillmätas prisserien för denna del av perioden. Prismaterialet beträffande syntet- och rayonullvävnader är mycket begränsat. Vissa tendenser kan dock utläsas ur följande jämförelse mellan de tre materialen, avseende prisändringar mellan våren 1955 och våren 1965 för klännings-, skjort- och blusvävnader: Pris år 1965 kr/m

Förändring

Vävnader av:

Pris år 1955 kr/m

bomull rayonull syntetfibrer

2,35 2,78 7,02

3,63 4,42 5,81

+ 54 + 59 — 17

/o

Syntetfibervävnaderna har således fallit i pris, en utveckling som är mycket vanlig för nya material med snabbt expanderande marknad. Större delen av den prisskillnad gentemot bomulls- och rayonullsvävnader, som förelåg i mitten av 1950-talet, har därmed eliminerats. Den ändrade prisrelationen bör starkt ha bidragit till de senaste årens snabba övergång från bomull till syntetfibrer.

Kostnader och vinster Andelarna för de två största kostnadsslagen är enligt industristatistiken ungefär desamma som i ylleindustrin, dvs. 50 % för råvaror och 30 % för arbetskraft. 1 Råvarukostnadernas andel av saluvärdet har minskats under de senaste 15 åren, trots övergången från egen garnproduktion till import av garn och råväv. Däremot har ar-

betskostnadernas andel stigit från 22 % år 1950 till 28 % år 1964. Från våren 1950 till våren 1951 steg priset på bomull med nära 180 % . Kraftiga prisfall de närmaste åren medförde emellertid att priset åren 1953—1955 låg endast 45 % över 1950 års nivå. Prisvariationerna har efter Koreakrisen varit små, jämfört med övriga råvarumarknader, och exempelvis betydligt mindre än på ullmarknaden. Under större delen av perioden noteras en fallande trend, och 1965 var priset obetydligt högre än i slutet av 1940-talet. Bortsett från de svagare korttidsvariationerna är utvecklingen praktiskt taget identisk med den som tidigare konstaterats för ullmarknaden. Liksom för yllevaror gäller, att samvariationen mellan råvaru- och produktpriser är mycket stark. Dock kunde inte heller bomullsväverierna ens tillnärmelsevis kompensera råvaruprisernas stegring 1951 genom höjda vävnadspriser. Förädlingsmarginalerna sjönk under förra hälften av 1950-talet, men på grund av den gynnsammare prisutvecklingen inte lika mycket som för ylleväverierna. Lönekostnaderna per producerad enhet steg med ca 40 % mellan 1950 och 1953. Därefter hölls de i stort sett oförändrade ända fram till 1959, tack vare en snabb produktivitetsstegring. Under 1960-talet har lönekostnaderna per enhet stigit; dock i tämligen långsam takt. Utvecklingen sedan 1950 av produktionskostnader och bruttovinstmarginal sammanfattas i diagram 6: 10. I det övre diagrammet jämförs kostnads- och prisutvecklingen. Bilden är delvis densamma som för ylleindustrin med starkt pressade förädlingsmarginaler åren 1951 — 1955 och med ansatser till en lönekostnads- eller produktivitetskris från början av 1960-talet. 1 Liksom för ylleindustrin är begreppet råvarukostnad inte skarpt definierat. Väverier, som köper garn från andra fabriker, anger till industristatistiken garnpriset som kostnad, medan kombinerade fabriker i stället redovisat priset på bomull (ull). Om man vill se hela förädlingskedjan som en enhet, vilket vid nuvarande struktur ter sig mest naturligt, är den här angivna råvarukostnaden följaktligen en överskattning.

Index 200

I

*

l x i i ' * • ' *

L'

*

/^-^^C•v

150—

/ \ + ~ - - m ~ '

100—

50-

Pris pä vävnader ——-—— Råvarupris • " " " " " " ^ Lönekostnad pep enhet

1955 I960

1966 Ar

150-

Bruttovinst/bruttointäkt - — — - D i t o korrigerad för beräknad lager reservförändring 100-

0-

1950 '

Diagram 6:10.

i

i

i

|955 i

i

i

i |980

1965 Pris-, kostnads- och marginalutveckling Index 1950 = 100

Det finns emellertid också klara skillnader mellan de två branscherna. Återhämtningen åren 1957—1961 är här mer fullständig än i ylleindustrin. Relationen pris/ rörlig kostnad framstår dessa år t. o. m. som mer gynnsam än 1950. Orsaken är dels den mycket snabba produktivitetsstegringen under hela 1950-talet, dels den jämförelse-

i

vis gynnsamma prisutvecklingen för bomullsvävnader. De försämrade avsättningsmöjligheterna från början av 1960-talet synes till en början medfört endast en måttlig sänkning av marginalerna. Efter 1963 torde dock de låga råvarupriserna inte längre ha kunnat kompensera företagen för nedgången i ka-

pacitetsutnyttjande och de höjda lönekostnaderna. Denna nya lönsamhetskris har inte kunnat belysas med hjälp av kostnadsdata. I det nedre diagrammet (baserat på SCB:s vinststatistik) anges utvecklingen av bomullsindustrins procentuella bruttovinstmarginaler. Den bokföringsmässiga bruttovinsten har i den streckade kurvan korrigerats för uppskattad lagerreservförändring. Avvikelserna mellan de två serierna illustrerar tydligt den resultatutjämning via lagerreserven, som åstadkoms under 1950-talets textilkris. Också den korrigerade serien innehåller dock betydande felkällor och får betraktas endast som en grov approximation av den faktiska vinstutvecklingen. Sänkningen av vinstmarginalerna i början av 1950-talet synes ha varit lika kraftig som i ylleindustrin. Vinstläget var emellertid basåret 1950 klart bättre än för ylleföretagen, och i genomsnitt uppvisade bomullsindustrin under hela krisperioden en högre räntabilitet än ylleindustrin. Skillnaden framgår av Partsutredningens beräkningar. Följande genomsnittliga vinstkvoter anges (nettovinst plus utgiftsräntor i procent av totalt kapital):

1951 1952 1953 1954 1955

bomull

ylle

+ 0,6 — 2,5 + 0,4 — 0,8 — 1,4

-2,3 — 3,2 — 1,0 — 2,2 — 2,7

Också för bomullsföretagen innebar alltså krisåren övervägande förluster, men av jämförelsevis begränsad storlek. Variationerna mellan företagen var inte heller lika stora som i ylleindustrin. Betydande skillnader föreligger emellertid också här; för det »bästa» företaget redovisas som årsmedeltal ett överskott om 2,9 %, för det »sämsta» ett underskott om 5,6%. Liksom för ylleindustrin gäller, att en stor del av nedläggningarna kom under senare delen av 1950-talet, dvs. under en period då lönsamheten i allmänhet förbättrats (jfr. diagram 6: 10). Denna eftersläpning torde sammanhänga med att företagen vid

krisens början haft sitt kapital nästan helt avskrivet, och en tid kunnat »leva på» dolda reserver. Många företag arbetade med betydande förluster under krisåren, men fortsatte att producera, trots att priserna var obetydligt högre än de rörliga kostnaderna. Man avstod från ersättningsinvesteringar, och när konjunkturen förbättrades, var konkurrenskraften på grund av tidigare kapitalförtäring starkt nedsatt. Nedläggning blev oundviklig, när kapitalet var förbrukat eller obsolet, eller när likviditeten blev otillräcklig. Detta reaktionssätt synes ha varit mest vanligt bland mindre företag. Ett flertal stora fusioner har genomförts under senare hälften av 1950-talet och de första åren av 1960-talet. De får delvis ses som en följd av den ojämna räntabiliteten under krisåren och de olikheter i fråga om finansiell ställning, som därigenom uppkommit också mellan de största företagen. Fusionerna kan antas ha lett till en omfattande organiserad strukturrationalisering med omfördelning av produktionen mellan olika anläggningar och ökad specialisering. Effekten på prisbildningen har däremot i allmänhet varit obetydlig, beroende på importkonkurrensens styrka. Den nu rådande räntabilitetskrisen har drabbat bomullsindustrin minst lika hårt som ylleindustrin. Minskad avsättning för vävnader under 1960-talet torde ha skapat överkapacitet och bromsat produktivitetsstegringen. Utmärkande för de senaste årens situation synes vara, att löne- och andra förädlingskostnader blivit så höga att många företags konkurrenskraft starkt försämrats. Lönehöjningarna, som till stor del betingats av stor efterfrågan på arbetskraft från branscher med mer gynnsam produktionsutveckling och högre kapacitetsutnyttjande, har på grund av importtrycket inte kunnat kompenseras med prishöjningar. I stället har stora strukturförändringar framtvingats i riktning mot ökad produktionskoncentration och förkortning av förädlingskedjan. Bl. a. beroende på att den hårda importkonkurrensen starkt begränsat möjligheterna att höja prisnivån, framstår takten i pro215

duktivitetsökningen som avgörande för den fortsatta utvecklingen i ylle- och bomullsindustrierna. Den marknadsstyrda strukturanpassning, som utmärker dessa branscher, har två motriktade effekter på arbetsproduktiviteten. Såväl nedläggningar av olönsamma enheter som de rationaliseringar, som möjliggörs vid fusioner tenderar att höja produktiviteten. Samtidigt är emellertid många företags lönsamhet under anpassningsprocessen så låg, att investeringstakt och teknisk utveckling hämmas genom finansieringssvårigheter. Utvecklingen mot ökad företagskoncentration och sänkt marknadsandel för de inhemska företagen kan därför gå mycket långt, innan en bestående jämviktssituation uppnås.

C. Konfektionsindustrin Den svenska konfektionsindustrins uppbyggnad skedde till största delen under perioden 1920—1950. Den första vara, som tillverkades industriellt var damkappor, vilka från 1890 och fram till första världskriget torde ha representerat ungefär hälften av branschens totala tillverkningsvärde. Sedan herrkonfektionen (till en början främst arbetskläder) startats omkring sekelskiftet, erövrade den ganska snabbt marknaden. För huvuddelen av damkonfektionen kom genombrottet däremot först under 1940-talet, och branschens expansion var under detta årtionde mycket snabb (sysselsättningen steg med 40 % ) . Vid sekelskiftet var antalet arbetare i konfektionsindustrin mindre än 3 000. År 1950 sysselsattes drygt 42 000 arbetare vid ca 950 arbetsställen, men därefter har en markant vändning nedåt ägt rum. Antalet arbetsställen torde nu ligga under 700 och arbetarantalet vid 3 2 - 3 3 000. Åren närmast efter kriget rådde en säljarens marknad och expansionstakten i branschen var mycket hög. Under 1949 började en viss avmattning göra sig gällande och efterfrågan stagnerade nästan helt under förra hälften av 1950-talet. De se-

216 Tabell 6:13. Import- och exportandelar. Import i % av tillförsel

Export i % av produktionen

Konfektionsvaror, totalt 1950 1955 1960 1964

3 8 11 14

1 1 4 7

1964: överkläder, herr » , dam underkläder, herr » , dam

9 12 35 17

5 6 17 2

naste tio åren har förbrukningen inom landet stigit med 4—5 % per år. Importen av konfektionsvaror svarade under mellankrigstiden för en betydande andel av tillförseln till den svenska marknaden, i början av 1930-talet nära 2 0 % . De första fem efterkrigsåren var utrikeshandeln obetydlig, men därefter noterades en stark expansion på både import- och exportsidan. Import- och exportandelarnas utveckling sedan 1950 samt en grov fördelning på varuområden för år 1964 ges i tabell 6: 13. Importens sammansättning synes radikalt: ha förändrats sedan mellankrigstiden. Under 1930-talet låg de importerade varorna nästan alltid i högre prisklasser än de svenska. Numera är förhållandet det omvända — importen representerar en utpräglad lågpriskonkurrens bl. a. i fråga om blusar samt lättare överrockar och kappor. Konkurrensen från utlandet torde i dessa fall i hög grad ha påverkat prisbildningen i Sverige. Fram till de senaste åren var importen en tämligen betydelselös konkurrensfaktor i fråga om tyngre konfektion, men från 1965 noteras importandelar av storleksordningen 20 % på de flesta varuområden. Importkonkurrensens styrka de senaste åren diskuteras mer ingående i prisavsnittet. Som framgår av tabellen har även exporten ökat i snabb takt de senaste tio åren. Expansionen har fortsatt efter 1964, men exportvärdet är fortfarande knappt hälften så stort som importvärdet.

Tabell 6:14 Produktion av konfektionsvaror duvärde Saluvärde

10 000-tal plagg 1966

Plaggtyp

)64, mkr mkr 1964,

ylle ylle

bomull

övriga övriga

Herr- och gosskläder överrockar jackor kostymer kavajer byxor skyddskläder skjortor1 natt- och underkläder, shorts m. m.

f5 745 )8 98 51 51 )9 199 54 54 18 148 13 43 >4 124 18 28

26 26 10 10 100 100 47 47 212 212 —— ——

22 45 — — 179 308 271

27 69 3 14 119 20 385

Dam- och flickkläder kappor jackor dräkter klänningar kjolar byxor blusar skyddskläder natt- och underkläder, shorts m. m.

690 207 Yl »9 29 23 »3 )8 208 16 46 Yl 67 \9 49 iO 30 SI 31

95 95 6 29 29 25 25 89 89 90 90 11 ——

60 30

17 28 8 171 79 47 56 18

Småbarnskläder

—

•

130 33 101 88 133

13 13 Totalt

•

•8 1448

Inkl. trikåskjortor, vilka till helt dominerande del tillverkas av konfektionsföretagen.

Dämpad efterfrågeökning och skärpt importtryck medförde att de svenska företagens avsättning under 1950-talet utvecklades ogynnsamt; under förra hälften av årtiondet noteras t. o. m. en minskning i totalvolymen. I slutet av årtiondet inleddes emellertid en produktionsökning, som fram till 1965 utgjorde ca 4 % per år. Samtidigt som den totala produktionsvolymen förändrats relativt långsamt, har mycket stora förskjutningar ägt rum mellan olika plaggtyper och olika material. I tabell 6: 14 anges fördelningen vid mitten av 1960-talet. Det totala tillverkningsvärdet fördelas tämligen jämnt mellan herr- och damkonfektion. Hälften av produktionen, räknat efter värde, baseras på vävnader av ylletyp (ylle eller ylle-syntetfiber), medan bomull och övriga textilmaterial svarar för vardera en fjärdedel. Utvecklingen under perioden 1950—1965 har utmärkts av en övergång mot »enklare» klädsel, dvs. från kostymer till udda kavajer och långbyxor, från dräkter till kjolar och blusar osv. Produktionen av herrkostymer

har minskat med en fjärdedel, medan mer än fördubblad produktion noteras för bl. a. kavajer, kjolar och långbyxor. Under 1950talet skedde en successiv förskjutning i efterfrågan mot lättare konfektion, vilket innebar att ylle fick alltmer minskad betydelse som råvara. Förändringen är mycket markerad för överplagg — framför allt damkappor — och för klänningar, där ökningen till stor del torde ha fallit på olika syntetfibermaterial. Efter 1960 har en viss återhämtning skett för yllekonfektionen, dock långt ifrån tillräcklig för att kompensera den tidigare tillbakagången. En annan mycket markerad förändring under perioden är övergången från bomullsskjortor till trikåskjortor av syntetfiber. Denna övergång, som inleddes i mitten av 1950-talet, har medfört att nylonskjortorna numera övertagit mer än 70 % av marknaden. Även här rör det sig emellertid till största delen om sortimentsförändringar inom branschen. Trikåskjortorna tillverkas nämligen i allmänhet av konfektionsföretag med inköpt väv som råvara. Även om in217

troduktionsperioden medförde vissa förskjutningar i marknadsandelarna, har de större producenterna i huvudsak kunnat bibehålla sina andelar av hela marknaden för herrskjortor. Även en del andra beklädnadsvaror av trikå tillverkas i konfektionsföretag, t. ex. viss yttertrikå och blusar. Uppdelning av produktionen mellan de två branscherna

För 1964 har i tabellen angivits siffror både exkl. och inkl. de »nyupptäckta» arbetsställena; endast de förstnämnda siffrorna kan användas för jämförelse bakåt i tiden. Med reservation för den felkälla som finns i statistikens omläggning mellan 1950 och 1955 fås följande ungefärliga förändringar under olika perioder: 1950—1955

1955—1960

1960—1965

minskning i antal arbetsst. » » » arbetare

43 100

109 3100

36 4100

har dock inte varit möjlig, och dessa produkter behandlas i avsnittet om trikåindustrin.

Sysselsättningen i konfektionsindustrin synes sålunda från mitten av 1950-talet och fram till 1964 ha minskat i relativt jämn takt, motsvarande 5 0 0 - 6 0 0 personer per år. Däremot var minskningen i antalet anläggningar mycket måttlig mellan 1960 och 1965, krympningen åstadkoms under denna period till största delen genom minskad arbetsstyrka i stora och medelstora fabriker. Denna stabilisering av anläggningsstrukturen var dock endast tillfällig. Under de två senaste åren har antalet nedläggningar troligen varit lika stort som i början av 1950-talet. Sysselsättningen i branschen sjönk från 1964 till 1965 med nära 5 % eller 1 700 arbetare och nedgången synes under 1966 ha fortsatt i snabb takt. Data för närmare belysning av denna senaste utvecklingsfas finns tills vidare inte tillgängliga.

Produktionsförhållanden Konfektionsindustrin arbetar i betydande utsträckning med små produktionsenheter och skiljer sig i detta avseende markant från de två textilbranscher, som tidigare behandlats. Av de 742 arbetsställen, som redovisades i 1965 års industristatistik, hade endast 82 mer än 100 arbetare, och knappt hälften av sysselsättningen föll på dessa stora och medelstora fabriker. Utvecklingen av antalet arbetsställen i olika storleksklasser och av antalet arbetare i konfektionsindustrin redovisas i tabell 6: 15. Vid företagsräkningen 1951 och vid avstämningen mot företagsregistret 1963 »upptäcktes» vardera ett hundratal nya konfektionsfabriker, nästan alla med mindre än 50 arbetare. Dessa nytillskott försvårar jämförelser mellan olika år. Totalsiffran för 1950 torde dock vara tämligen väl jämförbar med siffrorna för senare år. 1

1 Samtidigt som ca 100 arbetsställen tillkommit mellan 1950 och 1955, har lika många bortfallit, genom att vissa tillverkningar brutits ut ur gruppen beklädnadssömnad i den officiella statistiken.

Tabell 6:15. Arbetsställen av olika storlek, mätt i antal arbetare. Summa

1950 1955 1960 1964 1964 (rev.) 1965

5—10

11— 50

51— 200

201--500

> 500

Arbetsst. Arbetare

177 134 100 103 151 142

436 447 375 362 413 411

177 173 171 170 171 168

38 30 30 24 24 19

3 3 2 2 2 2

831 787 678 661 761 742

40 500 40 200 37100 34 700 36100 34 400

Det genomsnittliga arbetarantalet per anläggning har under hela perioden 1950 - 1 9 6 5 legat mellan 45 och 50. Detta innebär en betydande sänkning jämfört med förkrigstiden. Under 1940-talet etablerades nämligen ett mycket stort antal filialer och andra småfabriker, främst på damkonfektionssidan. Det sammanlagda antalet fabriker ökade med 40 %, en ökning som nästan helt gällde anläggningar med mindre än 100 arbetare. De produktionstekniska förutsättningarna i konfektionsidustrin förefaller inte att nämnvärt gynna stora produktionsenheter (däremot torde vissa skalfördelar föreligga beträffande inköp och marknadsföring). Tillverkningsmetoderna har i många fall betydande inslag av hantverk, och storserieproduktion i egentlig mening förekommer endast beträffande vissa enklare typer av lätt konfektion, t. ex. arbetskläder och skjortor. I övrigt innebär produktionstekniken i branschen att enskilda tillverkningsmoment är mekaniserade och kan utföras i betydligt längre serier än som anges av antalet färdiga plagg av varje särskild typ. Den möjliga kostnadsminskningen vid ökad produktionsskala är dock starkt begränsad, jämfört med de flesta andra industriella processer.1 Produktionen är arbetskraftintensiv, och andelen fasta kostnader är ovanligt låg. En följd av denna speciella kostnadsstruktur är, att etableringshindren i branschen är obetydliga. Nyetablering kan genomföras i liten skala och kräver ingen större kapitalinsats. Nyetableringarna kan studeras endast beträffande anläggningar med minst 25 anställda, för vilka uppgifter kan hämtas från Arbetsmarknadsstyrelsens statistik. Under perioden 1951 — 1962 var antalet etableringar 65, därav 25 nya företag medan återstoden utgjordes av filialutläggning och flyttning av arbetsställen. Omkring 140 fabriker i dessa storleksgrupper nedlades under samma period, och etableringsverksamheten måste mot denna bakgrund betraktas som anmärkningsvärt stor. Det bör här understrykas, att konfektionsindustrin är starkt heterogen, och att avsättningsför-

hållandena varierat mellan olika delbranscher. Trots detta torde en stor del av etableringarna ha skett under ogynnsamma räntabilitetsförutsättningar. En av orsakerna till den ur marknadssynpunkt onormalt höga etableringstakten är att konfektionsindustrin ansetts vara en lämplig »kompletteringsindustri» på orter med överskott av kvinnlig arbetskraft. Kommunerna har i många fall bedrivit en aktiv rekrytering av konfektionsföretag. Detta förhållande i förening med de obetydliga finansiella etableringshindren har i viss utsträckning bromsat den strukturella anpassningen i branschen. På grund av det omfattande sortimentet blir beräkningar av den totala produktionsvolymens utveckling och därmed också alla produktivitetsjämförelser mycket osäkra. I uppställningen nedan har en produktivitetsindex beräknats utifrån en volymindex för hela branschen och utvecklingen av antalet arbetstimmar. Med 1950 som basår fås följande indextal för produktionsvolym per arbetaretimme. 1953

170 Ända fram till 1957 låg arbetsproduktiviteten omkring eller något under 1950 års nivå. Därefter noteras en kraftig stegring, i genomsnitt 7 % per år fram till 1965. Möjligheterna att minska arbetsårgången genom mekanisering eller ökad produktionsskala har varit starkt begränsade på grund av dels stelheter i produktionsteknik dels låg räntabilitet och svårigheter att finansiera större investeringar. Förbättringen från slutet av 1950-talet synes till stor del ha uppnåtts genom ökad specialisering och andra sortimentsförändringar, övergången från en period med stagnerande avsättning för tyngre konfektion till mer gynnsam efterfrågeutveckling bör också från slutet av 1 För en närmare diskussion av denna fråga hänvisas till utredningens studie av stordriftsfördelar.

1950-talet ha möjliggjort ett effektivare utnyttjande av produktionsresurserna.

Företagens sortiment Trots de genomgripande strukturella förändringarna de senaste 15 åren, som inneburit att antalet konfektionsfabriker i landet minskat med ca en tredjedel, är konfektionsindustrin fortfarande att betrakta som en småföretagsindustri. Ett tiotal storföretag med mer än 500 anställda är representerade i branschen, men deras sammanlagda andel av förädlingsvärdet utgör mindre än en fjärdedel. Storföretagen kan inte sägas ha dominerande ställning i någon större varugrupp, och oligopolistiska situationer är över huvud taget ovanliga. Sortimentsstrukturen år 1963 i storföretagen samt i företag med 200—500 anställda anges i tabell 6: 16. Då antalet varugrupper är mycket stort, har endast de största (tillverkningsvärde > 2 5 mkr) kunnat redovisas. Uppdelningen efter materialslag är ofullständig, vilket medför att framför allt gruppen klänningar är starkt heterogen. Företagen har fördelats i tre grupper utifrån sortimentets omfattning: A. Sex storföretag med omfattande produktion av såväl herr- som damkonfektion. Här ingår bl. a. branschens två största företag, Algots och Melka, vilka båda främst är inriktade på lättare konfektion. Ett av företagen, AB J A . Wettergren, har genomfört en omfattande expansion på herrkonfektionssidan genom företagsförvärv de senaste åren. 1965 förvärvades AB Bocaj och 1966 Värnamo Konfektion AB, som tidigare övertagit flera konfektionsfabriker från bl. a. Gamlestaden och AB Libo. Det sistnämnda företaget är numera till största delen splittrat på mindre enheter. B. Tio företag med huvudsaklig inriktning på herrkonfektion. Samtliga har ett likartat sortiment med tillverkning främst av tyngre konfektion. Produktion av damkappor förekom 1963 i två av företagen, i övrigt ingen damkonfektion. Ett av företagen, Konf. AB Oscar Molander (KABOM), nedlades 1965.

220 C. Åtta damkonfektionsföretag, där produktionsinriktningen är starkt varierande och i allmänhet betydligt mer varuspecialiserad än på herrkonfektionssidan. Det största företaget i denna grupp, Konfektions AB Salén, har 1966 utvidgats genom förvärv av AB Mästersöm. Även de mindre konfektionsföretagen är i allmänhet specialiserade på antingen herreller damkonfektion. Speciellt gäller detta den tyngre konfektionen, medan integration mellan herr- och damkonfektion i viss utsträckning förekommer beträffande lättare plagg (t. ex. fritidsplagg av bomull och syntetfiber). Sortimentsstrukturen ansluter sig i huvudsak till strukturen i detaljhandelsledet (herr- och damekipering), och torde ha betingats av distributions- och försäljningseffektivitet snarare än produktionstekniska skäl. Specialisering till en eller ett par plaggtyper är mycket ovanlig. Specialiseringsgraden framstår som låg även i de mindre företagen, och sortimentsbredden ökar tämligen måttligt med ökad företagsstorlek. Den viktigaste skillnaden synes vara, att tillverkningen av tung konfektion är koncentrerad till de större företagen, medan t. ex. skjortor och klänningar till betydande del produceras av småföretag. Sortimentsutvecklingen under senare år kan här belysas endast ofullständigt. Vissa mycket grova jämförelser kan dock göras mellan 1963 års material och de beräkningar för år 1954, som gjordes av »Branschutredningen inom konfektionsindustrin». Antalet tillverkare i olika varugrupper de två åren anges i tabell 6: 17.1 Trots att totalantalet medräknade företag ökat något har antalet tillverkare i varugrupperna genomgående minskat, i de flesta fall med över en tredjedel. Specialiseringsgraden synes alltså ha ökat påtagligt. Tendensen är densamma om man studerar enbart de större företagen (>200 arbetare), dock något svagare än för övriga företag. De allra största företagen har i allmänhet 1 1954 års undersökning omfattar inte alla företag i branschen, varför siffrorna måste tolkas med försiktighet.

Tabell 6:16 Företagens produktstruktur år 19631 Damkonfektion

Herrkonfektion överrockar bom- kosty - k a ull ull mer vajer

Företag A. Blandad t Ulv. Algots Mölnlycke (Melka) Junex Wettergrens Libo KF B. Herrkonfektion Schwartzman & Nordström Eriksson & Larsson KABOM Göteborgs Konf. Schlasbergs Rapp Magni Widengrens O. Jacobsson Rang

X X

X

sX

s sX

X X

X

X X X X

X

X X X X

X X

X

s

X X X X X X X X X X

kapbyxor skjor-• por ull tor ull

S X X

S

X

X

X X X X

X X X

sX

X X X X X X

X X X X

C. Damkonfektion Salén Hj. Petri Wallengrens A. Westerlind Br. Liljeros Almedahl-Dalsjöfors AB Damkappor Hettemarks Antal tillv. Fyra störstas andel (%) Transport andel (%) 1

klännin- kjogar lar

X X X X X X

X

63 30 5

92 44 16

68 34 6

S X

X X

X X

X X

X

X

X

sX

X

X X 71 25 33

60 26 50

X

X

s

s sX

X X

23 64 37

S X

blusar

X X

X

51 46 37

långbyxor dam flick

X

110 41 8

75 60 8

61 48 9

56 43 7

64 51 27

S anger en produktionsandel > 10 %, X anger en produktionsandel < 10 %. bibehållit sin sortimentsbredd, men de har i många fall ökat snedheten i sin produktionsfördelning. I fråga om den lättare konfektionen synes storföretagen ha förlorat Tabell 6:17.

Antal tillverkare

i olika

marknadsandel både till mindre svenska tillverkare och till utländska säljare. Även om antalet tillverkare i olika varugrupper minskat påtagligt, har andelarna för

varugrupper. > 200 arbetare

Totalt Varugrupp

1963 Kostymer och dräkter (ylle) Kavajer och jackor (ylle) Överrockar och kappor Långbyxor (ylle) Skjortor Klänningar Kjolar Hela branschen

163 139 183 173 131 114 137

(80)2 125 (120) 70 110 75

26 28 38 24 7 4 21

15 (15) 21 16 5 5

26 Siffror inom parentes är ungefärliga.

Tabell 6:18. Produktionsandelar 1956 och 1963

(iprocent).

De fyra största

De åtta största

Varugrupp

överrockar, ylle kostymer, ylle långbyxor, ylle skjortor, bomull kappor, ylle klänningar, ylle

42 20 29 32 24 21

46 30 44 26 25 49

64 35 36 42 39 34

64 52 58 43 41 66

de största företagen stigit tämligen måttligt sedan mitten av 1950-talet. Detta illustreras av nedanstående jämförelse, avseende sex större varugrupper, mellan åren 1956 och 1963. Andelen för den största tillverkaren ensam har ökat i nästan alla varugrupper, men når endast i undantagsfall över 25 % . Det bör understrykas, att det här nästan genomgående rör sig om varuområden med vikande avsättning under perioden. Ökningen i koncentrationsgrad torde ha varit väsentligt mindre på de expanderande marknaderna för lätt konfektion, vilka inte kunnat tas med i jämförelsen. Av de tolv varugrupper, som redovisats i tabell 6: 16 uppvisar alla utom en (överrockar av bomull) med mer än 50 tillverkare. Storleksfördelningarna är visserligen sneda med andelar om 25—65 % för de fyra största företagen i resp. grupp, meD denna snedhet kompenseras i allmänhet av höga importandelar, varför egentliga oligopolinslag saknas. Marknadsformen kan genomgående karakteriseras som monopolistisk konkurrens. Produktdifferentieringen är betydande, framför allt i fråga om damkonfektion, vilket framgår av följande sammanställning, där det högsta fabrikspriset angivits i procent av medelpriset för gruppen (källa: SPK:s prismaterial för 1963): överrockar av ylle » » bomull kostymer långbyxor av ylle skjortor av bomull kappor av ylle kjolar » » 222

147 123 122 159 153 278 179

klänningar av ylle » » bomull » , andra

208 333 332

Även om de stora avvikelserna i vissa fall gäller enstaka tillverkare av s. k. modellkonfektion, kan ytterst få av varugrupperna betraktas som enhetliga eller starkt homogena. Sådana varugrupper får främst sökas bland lättare konfektion, t. ex. enklare långbyxor av bomull samt skyddskläder. I övriga fall är produktutformningen ett konkurrensmedel, som gjort det möjligt för mindre företag att konkurrera på marknaden trots små tillverkningsserier. Produktdifferentieringen tenderar att begränsa prisets effekt som konkurrensmedel och bromsar därigenom utvecklingen mot ökad koncentration. Trots de betydande strukturförändringar, som alltjämt pågår i branschen, kan egentliga avvikelser från marknadsformen monopolistisk konkurrens inte väntas uppkomma. Trots att sälj arkoncentrationen på delmarknaderna är låg, måste snedheten i produktionsfördelningen betraktas som anmärkningsvärt stor. I de flesta varugrupper svarar en tiondel av tillverkarna för omkring hälften av produktionen. Detta måste innebära mycket korta tillverkningsserier hos de mindre säljarna, vilka i många fall inte når upp till ens 1 % av produktionen. Serielängderna beträffande en del produktionsmoment begränsas ytterligare av att varje företag tillverkar flera produktvarianter inom varje grupp. Material saknas för en närmare belysning av tillverkningsseriernas längd, men det torde kunna konstateras, att serielängderna i

konfektionsindustrin hör till de minsta som förekommer inom industrin. Huvudorsaken är givetvis den starkt differentierade efterfrågan, som begränsar utrymmet för standardisering och ger marknaderna deras heterogena karaktär. Dessutom är, som tidigare påpekats, de produktionstekniska incitamenten för långt driven specialisering jämförelsevis svaga i stora delar av konfektionsindustrin. Den specialisering, som kommit till stånd de senaste åren, innebär i första hand att företagen inriktat sin tillverkning på ett mindre antal varugrupper. Däremot har inte någon högre grad av standardisering, dvs. minskning av antalet kvaliteter eller produktvarianter ägt rum. De speciella förhållandena på efterfrågesidan sätter — i varje fall om försäljningen gäller enbart hemmamarknaden — snäva gränser härför. Det är emellertid osäkert om detta slags stordrift i högre grad skulle påverka styckkostnaderna med nu tillgänglig produktionsteknik. Den specialisering på varugruppsnivå, som kommit till stånd, torde ha inneburit effektivitetsvinster för företagen bl. a. beträffande marknadsföring och vävnadsinköp. Kartellsamarbete är liksom i övriga delar av textilsektorn mycket ovanligt. Det stora antalet företag och olikheterna mellan skilda fabrikat torde göra det närmast omöjligt att upprätthålla effektiva prisöverenskommelser. De avtal om försäljningssamarbete, som förekommit under 1960-talet1, har avsett endast en mycket liten del av försäljningen och får uppfattas som ett motdrag mot inköpsorganisationer i detaljhandeln. För närvarande synes inget kartellsamarbete i någon form mellan fabrikanterna föreligga i vad gäller den svenska marknaden. Under 1966 har exportsamarbete etablerats mellan konfektionsföretag i Danmark, Norge och Sverige. Samarbetet gäller marknadsföring och försäljning utanför Skandinavien, dvs. på marknader där företagen tidigare haft mycket begränsad avsättning för sina produkter.

Prisutveckling Prisutvecklingen på konfektionsvaror i Sverige avspeglar dels råvarukostnadernas utveckling, i sin tur främst betingad av utvecklingen på världsmarknaden, dels efterfrågans förändringar. Konkurrensen från utlandet synes först de senaste åren haft större betydelse för prisbildningen. Under 1940-talet steg priserna på konfektionsvaror väsentligt snabbare än övriga konsumentpriser. Stigande priser på textilråvaror och vävnader under krigsåren i kombination med gynnsam efterfrågeutveckling blev bestämmande för denna utveckling. De flesta konfektionsföretag torde i slutet av 1940-talet ha haft tämligen goda vinstmarginaler. Under Koreakrisen uppkom en ny kraftig prisstegring, men från 1951 har prisnivån för konfektionsindustrin som helhet stigit mycket måttligt. Eftersom gruppen konfektion är starkt heterogen och omfattar delbranscher av olika typ, är det tämligen meningslöst att söka ge en ingående redovisning av den genomsnittliga prisuvecklingen. Redogörelsen i det följande avser därför genomsnittspriser för olika varugrupper, hämtade från SPK:s prisundersökningar. I diagram 6: 11 anges prisutvecklingen 1951 — 1965 för ett urval grupper ylle- och bomullsplagg som index med priserna hösten 1950 som bas. 2 Påfallande är den stora skillnaden i prisutveckling mellan ylle- och bomullskonfektion, framför allt efter 1955. Medan priserna på ylleplagg under denna perjod stigit endast med 10—30%, noteras för vissa bomullsplagg stegringar om mer än 50 % . Det bör dock understrykas att denna snabba stegringstakt endast gällt för en del av den lättare konfektionen, andra plaggtyper uppvisar god överensstämmelse med utvecklingen för yllekonfektionen. Prisutveck1 Den största av dessa försäljningsorganisationer är AB Herrkonfektion (se kap. 3 D ovan). 2 För bomullskonfektion saknas uppgifter åren 1952—1954. Prisuppgifter beträffande nylonskjortor finns endast från 1960. Dessa priser har i diagrammet angivits som index med priset för bomullsskjortor år 1950 som bas.

Index 150

Yllekonfek+ion

(höstsäsong)

1950 Diagram 6:11.

Prisutveckling; index 1950 = 100

lingen i ett större antal varugrupper under olika perioder framgår av tabell 6: 19. Mellan 1950 och 1955 uppvisade sålunda de flesta produkter en tämligen likartad prisstegring av storleksordningen 20—30 %. För de följande perioderna har stegringstakten i allmänhet varit väsentligt lägre. Undantagen är lättare överrockar och jackor, där dock en stor del av stegringen kan ha betingats av kvalitetsförändringar. 224

Prisstegringen för konfektion har varit väsentligt större än för vävnader men mindre än genomsnittet för övriga konsumtionsvaror. För en mer ingående bedömning av prisutvecklingen krävs en undersökning av kostnadssidan (jfr nästa avsnitt). Av speciellt intresse är prisutvecklingen för skjortor, där förskjutningen mellan material varit större än i någon annan varugrupp. Nylonskjortorna uppvisar en prisut-

Ar

Tabell 6:19. Det genomsnittliga fabriksprisets förändringar (procent). 1950— 1955— 1960— 1955 1960 1965 Yllekonfektion (höst) herrkostym herröverrock damkappa damdräkt

+ 16 + 21 + 12 + 26

+ 16 + 4 + 7 + 8

+ 11 + 7 + 19 + 2

Bomullskonfektion1 (vår) herröverrock + 22 herrskjorta + 27 gossjacka + 33 herrarbetskläder + 47

+ 23 + 9 + 47 0

+ 21 + 15 + 13 + 12

1 Inkl. varor av syntet- och konstfiber.

veckling, som är mycket vanlig bland nya och snabbt expanderande produkter. Till en början låg priset betydligt över substitutvarans (bomullsskjortor); därefter följde ett snabbt prisfall, varefter priserna stabiliserades på en nivå långt under genomsnittet för den äldre produkten. Ända fram till 1961 var det genomsnittliga fabrikspriset lägre för bomulls- än för nylonskjortor. Trots att de större tillverkarna av bomullsskjortor snabbt övertog större delen av marknaden för den nya produkten, synes introduktionen av denna ha medfört en skärpt priskonkurrens. Detta illustreras av prisfallet på bomullsskjortor mellan 1958 och 1961. Efter 1961 har priserna på bomullsskjortor stigit, men samtidigt torde den genomsnittliga kvaliteten ha höjts. De billigare sortimenten utgörs nu praktiskt taget helt av nylonskjortor och importerade bomuilsskjortor. Konkurrensen från utlandet är, som tidigare framhållits, till stor del av lågpriskaraktär. Detta framgår mycket tydligt av de prisjämförelser, avseende vårsäsongerna 1965 och 1966, som gjorts av pris- och kartellnämnden. Prisjämförelserna gäller över-

kläder, och skall närmare presenteras i det följande. Som bakgrund krävs dock vissa data om importens länderfördelning, eftersom importkonkurrensens karaktär varieras starkt beroende på ursprungsland. Den totala importen av kläder (inkl. trikåvaror) har fördubblats, räknat i löpande priser, mellan 1960 och 1965. Starkt skiftande ökningstakt noteras dock för olika grupper av exportländer, vilket framgår av följande tabell. Expansionen faller sålunda i huvudsak på EFTA-länder — där tullsänkningarna får antas ha haft betydande effekt1 — samt på östeuropeiska och (framför allt) asiatiska länder. Den mest utpräglade lågpriskonkurrensen härrör från de två sistnämnda områdena, och har relativt sett ökat mycket starkt i betydelse de senaste åren. Andelen av importen på hela beklädnadsområdet utgör nu ca en fjärdedel (i kvantitet ca 3 5 % ) , men en betydande del utgöres av trikåvaror. På konfektionssidan svarar de två områdena för något över 10 % av överkläders- och ca hälften av underklädersimporten. Importen av överkläder från asiatiska länder (Hongkong, Korea etc.) utgörs nästan uteslutande av lättare konfektion, där dessa länder i vissa varugrupper svarar för 25—35 % av den svenska importen. När det gäller tyngre konfektion är däremot EFTA-länderna numera dominerande, och importpriserna synes här vara jämförelsevis enhetliga. I SPK:s undersökning 2 har de genomsnittliga importpriserna för varje varugrupp jämförts med genomsnittligt svenskt fabrikantpris. Resultaten framgår av tabell 6: 21. 1 Bastullarna för konfektionsvaror utgör 13— 17 %, men hade våren 1966 vid import från EFTA-land sänkts till ca 3 %. 2 Fabrikspriser och importpriser på konfektionsvaror våren 1967; SPK, november 1967.

Tabell 6: 20. Importen av kläder, fördelad på ursprungsländer.

Värdefördelning 1960, % » 1965, % Ökning 1960—1965, %

EFTA

EEC

Östeuropa Östasien

övriga

31 38 150

45 30 40

4 6 190

16 8 10

4 17 870

Tabell 6:21 Importandelar och prisrelation import jsvensk produktion

Importandel, %

Importpris i % av svenskt pris

Lägsta sv. pris i % av genomsnitt

v. 1965

v. 1967

v. 1965

v. 1967

v. 1967

Ylle herröverrock » jacka » kostym » blazer » långbyxor damkappa » jacka » kjol » långbyxor

19 17 9 12 10 24 26 19 19

37 36 17 26 20 41 48 40 12

83 91 50 68 66 69 83 67 73

54 52 49 48 55 60 69 71 86

64 60 53 36 57 52 64 71 70

Bomull och konstfiber herröverrock » jacka » långbyxor damkappa » jacka » kjol » långbyxor

19 20 59 22 31 11 13

49 57 55 42 32 22 17

59 73 65 60 73 50 60

47 66 65 53 60 56 83

61 39 67 64 30 51 63

Varuslag 1

Då mer än hälften av importen numera kommer från EFTA-länder och följaktligen är tullfri har jämförelsen gjorts med cifpriser utan tull. För fullständig jämförbarhet krävs tillägg på importpriserna, varierande mellan 3 och 20 % beroende på ursprungsland. I följande sammanställning anges dels importandelar, räknade efter antal plagg, dels genomsnittligt importpris utan tull i procent av genomsnittligt svenskt fabrikantpris. Importutvecklingen mellan våren 1965 och våren 1966 var oenhetlig. För yllekonfektion noteras nästan genomgående höjda importandelar, medan motsatsen är fallet för lättare konfektion. Den totala importandelen torde ha stigit något. De genomsnittliga importpriserna är i de flesta fall väsentligt lägre än motsvarande svenska priser. Även om man korrigerar för tullbelastning, uppkommer skillnader om 20—35 %. Priskonkurrensen från importen är således mycket stark och måste uppfattas som den viktigaste orsaken till de starkt höjda importandelarna. Skillnaderna är i genomsnitt något större

för lätt konfektion, men även på yllesidan, där importen nästan uteslutande kommer från europeiska länder är karaktären av lågpriskonkurrens påtaglig. Det måste emellertid understrykas, att uppställningen ovan inte utan vidare kan ses som en prisjämförelse mellan identiska eller likvärdiga varor. Som tidigare påpekats är produktdifferentieringen inom de olika varugrupperna betydande, och stora prisskillnader föreligger också mellan svenska tillverkare. I tabellen har som jämförelse också angivits det lägsta svenska priset 1 i procent av det genomsnittliga för hela varugruppen. Det genomsnittliga importpriset låg 1965 i de flesta fall mellan det lägsta svenska priset och genomsnittet för svenska varor. Fram till våren 1967 noteras emellertid betydande prissänkningar för importen, och för flertalet varugrupper ligger nu medelimportpri-

1 Med »lägsta svenska pris» avses här och i tabellen det lägsta genomsnittspris som någon tillverkare angivit för sin produktion i varugruppen.

Tabell 6: 22. Vissa kostnadsslag i procent av saluvärdet år 1964.

råvaror löner till förvaltningspers. löner till arbetare lönearbeten samt löner till hemarbetare

Konfektion

Ylleind.

Bomullsind. Trikåind.

45,7 8,5 22,1 4,0

50,2 7,8 20,4 2,3

47,8 6,9 21,1 3,1

set i nivå med eller t. o. m. under lägsta svenska pris. Utan närmare kännedom om den kvalitetsmässiga produktfördelningen är det omöjligt att dra säkra slutsatser om importens konkurrenseffekt beträffande olika produktslag. Det förefaller emellertid troligt, att det f. n. primärt är tillverkare av billigare och relativt standardiserade produkter som utsätts för hård importkonkurrens. På grund av sitt relativt höga kostnadsläge torde de svenska företagen ha betydande svårigheter att konkurrera på dessa områden. Starkare inriktning på produktutformningen som konkurrensmedel kan därför tänkas bli en följd av den skärpta importkonkurrensen.

Kostnader och vinster Kostnadsstrukturen i konfektionsindustrin överensstämmer i stort med den, som tidigare redovisats för egentlig textilindustri. Lönekostnadernas andel är dock ännu högre än i spinnerier och väverier, vilket framgår av följande jämförelse, hämtad från industristatistiken. Liksom i tidigare avsnitt har en jämförelse gjorts mellan prisutvecklingen och utvecklingen av de två viktigaste kostnadsslagen, råvarukostnader och arbetarlöner, mellan 1950 och 1965. Varorna har uppdelats på ylle- och bomullskonfektion, och resultaten framgår av diagram 6: 12. l Påfallande är den höga graden av samvariation mellan produkt- och råvarupriser, framför allt beträffande bomullskonfektion, där nästan fullständig proportionalitet förelegat efter 1955. Under förra hälften av 1950-talet minskades visserligen förädlingsmarginalerna något, men någon motsvarighet till den förädlingsvärdekris, som upp-

47,5 7,8 20,0 5fi

kom i den egentliga textilindustrin, finns inte på konfektionsområdet. 2 Med enstaka undantag kan de procentuella förädlingsmarginalerna betraktas som i det närmaste konstanta under hela den studerade perioden. Det är i stället lönekostnadernas förändringar, som givit utslag i vinstutvecklingen. Den ogynnsamma produktivitetsutvecklingen under åren 1950—1957 medförde snabbt stigande lönekostnader per producerad enhet. Medan förädlingsmarginalerna under denna period steg endast i takt med priserna, dvs. med ca 35 %, noterades en lönekostnadsstegring av storleksordningen 80 %. Följden blev givetvis sänkt lönsamhet; under åren 1951-1957 låg bruttovinstmarginalen 30 % under 1950 års nivå (om hänsyn tas till lagerreservförändringar, blir sänkningen säkerligen ännu större). Mellan 1957 och 1964 stabiliserades lönekostnaderna i samband med en relativt snabb produktivitetsstegring. Då priser och förädlingsmarginaler samtidigt steg tämligen kraftigt, inträffade en klar förbättring av vinstläget. Utvecklingen efter 1964 kan inte närmare belysas, men det är troligt, att den skärpta importkonkurrensen via försämrat kapacitetsutnyttjande och höjda lönekostnader lett till nya sänkningar av vinstmarginalerna. Försämringen i vinstläge under 1950-ta1 Prisserien för yllekonfektion är ett ovägt genomsnitt för kostymer, överrockar och kappor; motsvarande vävnadspris avser kostym-, dräktoch överrockstyg. För bomullskonfektion avser priserna skjortor och överrockar, medan råvarupriset är ett genomsnitt för bomullsvävnader. Lönekostnaderna har kunnat beräknas endast för hela branschen; samma kostnadsserie återfinns alltså i båda diagrammen. 2 Dock uppkom stora värdeförluster på inneliggande lager för konfektionsföretag med stora vävnadsinköp under högprisperioden åren 1950— 1951.

Index 200

YllekonfeUtion

Produk+pris Vävnadspri3 • Lönekostnad/enhet

r

180 —

.

/ / »**•-«•.»•

170-

A

/ \

150 —

140-

\ \ /

/

!

/—v

y***.

v •

120110100-

"1

r

r~ I960

Bomullskonfektion 200Produktpris

1950 Diagram 6:12.

1955 Priser, kostnader och marginaler. Index 1950 = 100

1965 >

Tabell 6: 23. Vinstmarginaler i 134 konfektionsföretag

(procent).

herrkonf.

d:o. diverse damkonf.

diverse konf.

antal företag antal arbetare per företag 1954

43 214

33 174

35 145

23 96

1953 vinst i % av kapital d:o »bästa» företaget d:o »sämsta» företaget andel företag med pos. vinst (%)

— 1,0 + 6 — 19 37

+ 2,1 + 10 — 15 56

— 0,3 + 18 — 20 50

— 1,2 + 7 — 18 52

1954 vinst i % av kapital d:o »bästa» företaget d:o »sämsta» företaget andel företag med pos. vinst (%)

— 1,4 + 6 — 19 37

— 2,5 + 10 — 16 48

— 0,8 + 16 — 23 50

— 1,6 + 7 — 41 48

lets textilkris synes ha varit något mindre för konfektionsindustrin än för ylle- och bomullsindustrierna. Branschutredningen inom konfektionsindustrin har för åren 1953—1954 räknat fram lönsamhetstal för 134 företag, fördelade på fyra grupper. Beräkningen avser vinst efter skatt plus utgiftsräntor i procent av det totala kapitalet. Huvudresultaten framgår av följande tabell. Stora och medelstora företag är starkt överrepresenterade, och osäkerheten hos beräkningarna förstärks dessutom av svårigheter att uppskatta kapitalkostnaderna. 1 Trots detta torde siffrorna ge en tämligen god bild av det genomsnittliga lönsamhetsläget under dessa två utpräglade krisår. Av utredningen framgår, att den genomsnittliga vinsten före skatt låg mycket nära noll. En försämring inträffade i samtliga grupper mellan 1953 och 1954. Vinsten efter skatt är nästan genomgående negativ, räknad som genomsnitt för resp. grupp. Variationerna mellan företag var emellertid mycket stora, och nära en tredjedel av företagen hade vinster efter skatt, överstigande 2 % av kapitalet. Medianföretagets vinst efter skatt låg nära noll. Inga systematiska skillnader i lönsamhet mellan små och stora företag kan utläsas ur materialet. Det förefaller emellertid också här, som om variationerna varit större mellan de små företagen. Sammanfattningsvis kan konstateras, att ungefär hälften av konfektionsföretagen

drabbades av förluster under 1950-talets krisår. Huvudorsaken till krisen synes ha varit starkt ökade arbetskostnader i samband med ogynnsam produktivitetsutveckling, överkapacitet och därigenom framtvingad hård konkurrens gjorde det omöjligt att kompensera kostnadsstegringen genom höjda priser. I stället framtvingades ett stort antal nedläggningar främst bland de mindre företagen. Efter 1956 följde en klar förbättring, betingad av stigande produktivitet, och i början av 1960-talet synes lönsamheten i branschen i det närmaste ha återställts till 1950 års nivå.2 Den snabbt stigande importen under 1960-talet har emellertid successivt försämrat de svenska företagens situation. Speciellt gäller detta producenter av de lättare konfektionsvaror, som berörs av den utpräglade lågpriskonkurrensen. Den nya avsättnings- och lönsamhetskris, som uppkommit de senaste åren, synes vara av minst samma styrka som krisen under 1950-talet. Nedläggningar har förekommit i alla delbranscher, och det är i många fall stora och medelstora företag, som drabbats. På grund av begränsade möjligheter att 1 Brandförsäkringsvärdet har använts som mått på kapitalets nuvärde, och avskrivning har gjorts med fasta procenttal (2 % för byggnader, 7,5 % för maskiner), räknat på detta värde. 2 Den successiva förbättringen framgår av följande genomsnittliga bruttovinstkvoter (korr. för lagerreservändringar), hämtade från vinststatistiken: 1951—55: 2,6 %, 1956—60: 3,5 % 1961—64: 4,4 %.

via mekanisering eller andra åtgärder kompensera det höga löneläget påverkas konfektionsföretagen starkt av konkurrensen från utlandet. Utvecklingen mot större marknader och friare världshandel kan därför väntas framtvinga stora strukturförändringar i branschen under de närmaste åren. Det är emellertid mycket osäkert, om denna strukturomvandling i högre grad kommer att öka storföretagens relativa betydelse. Som tidigare framhållits är de tekniska och marknadsmässiga fördelarna för stora företag betydligt mindre i konfektionsindustrin än i de flesta andra branscher. Stordrift i egentlig mening torde dessutom förutsätta en betydande tillverkning för export. Även om vissa större företag de senaste åren lyckats starkt öka sin utlandsförsäljning, torde förutsättningarna för en mer påtaglig inriktning på den internationella marknaden i allmänhet vara starkt begränsade. De nu pågående strukturförändringarna kan således inte väntas nämnvärt påverka marknadsformen i olika delbranscher. Däremot är det troligt, att lågpriskonkurrensen från utlandet beträffande vissa typer av lätt konfektion medför én förskjutning i den svenska produktionen mot varuområden, där produktutformningen är mer effektiv som konkurrensmedel. Nedläggningar bland de många småföretag, som tillverkar lättare konfektion, och sortimentsförändringar bland de större företagen synes också vara viktiga inslag i den pågående anpassningsprocessen.

D. Trikåindustrin Som trikå varor definieras dels stickade plagg (t. ex. strumpor) och stickad väv, dels sydda plagg av sådan väv. Med trikåindustri avses däremot i officiell statistik endast vävtillverkningen samt sådan produktion av färdiga plagg, som är integrerad med denna. En del trikåvaror, t. ex. skjortor, framställs huvudsakligen av konfektionsföretag utifrån inköpt väv. På grund av branschblandningen blir överensstämmelsen mellan varugrupp- och branschindelningen här med nödvändighet

ofullständig. I det följande har medtagits alla trikåplagg utom skjortor, vilka räknats till konfektionsindustrin (se avsnitt C ovan). Denna förenklade indelning innebär att en del av de varor, som behandlas i det följande, till viss del framställs i konfektionsfabriker. De största av trikåindustrins produktgrupper är underkläder och strumpor. Under de senaste tio åren har emellertid produktionen av yttertrikå och av trikåväv för avsalu ökat mycket kraftigt och utgör nu tillsammans mer än hälften av branschens produktionsvärde. Ett grovt mått på volymförändringarna för olika huvudgrupper av varor kan erhållas från följande tabell. Det bör understrykas, att viktuppgifterna ger en alltför ogynnsam blid av produktionsutvecklingen, eftersom en övergång mot lättare material (mest markerad beträffande strumpor) pågått under hela den studerade perioden. En viss uppfattning om felets storlek ger det faktum, att produktionen i fasta priser stigit med 44 % mellan 1950 och 1965 medan den totala viktsiffran ger en ökning om endast 15 %. För branschens »traditionella» produktion, strumpor och underkläder, noteras en vikande tendens, räknat över hela perioden (även om nedgången kraftigt överskattas av viktsiffrorna). Konkurrens från importvaror i låga prislägen har på dessa områden successivt sänkt de inhemska tillverkarnas marknadsandel. Detta gäller i hög grad även för de tidigare dominerande sortimenten på yttertrikåsidan, dvs. jumprar och koftor. Lågpriskonkurrens utövas beträffande underTabell 6: 24. Trikåindustrins produktion (1000 ton). 1950 1955 1960 1965 strumpor underkläder andra trikåvaror trikåväv för avsalu totalt volymindex; 1950 = 100

2,3 3,9 1,2 0,6 8,0

1,2 2,9 2,2 0,6 6,8

1,3 3,0 2,4 1,3 8,0

1,3 2,2 2,8 2,8 9,2

131 144

De senaste 15 åren har också utmärkts av en genomgripande omställning på materialsidan. Tillverkningen av syntetfibertrikå var vid periodens början helt obetydlig men utgör nu omkring hälften av totalproduktionen. Nylonet uppvisar stora andelar i de flesta varugrupper och är dominerande i fråga om damstrumpor och damunderkläder. Syntetfibrernas genombrott kom tidigast för strumpor, där andelen redan 1955 var ca 50 % . Beträffande underkläder har en successiv ökning pågått sedan mitten av 1950-talet medan syntetmaterialen först under 1960-talet slagit ut ylle som den viktigaste råvaran i yttertrikå.

Varuområdena strumpor och underkläder svarar för vardera ungefär en fjärdedel av produktionsvärdet i branschen, medan andelen för överkläder är något större. Den största expansionen efter 1960 noteras för överkläder och damstrumpor. Importandelen har under hela efterkrigstiden varit väsentligt högre för trikåvaror än för konfektion. Den har stigit i jämn takt från något över 20 % 1950 till nära 4 0 % 1964. De importerade varorna låg länge i högre prisklasser än de svenska, men under senare år har relationen blivit den omvända, speciellt för underkläder och strumpor. I gruppen överkläder går avvikelserna i allmänhet i samma riktning men är jämförelsevis små. Ett undantag är gruppen »andra överkläder för kvinnor», dvs. jerseydräkter och -klänningar m. m., där importpriserna relativt sett ligger mycket högt. Exporten har under 1960-talet ökat relativt sett mycket snabbt. Den saknar dock fortfarande större betydelse i flertalet varugrupper. Undantag är vissa överkläder i relativt höga kvalitets- och prisklasser, som säljs bl. a. till övriga nordiska länder och till USA. Dessutom förekommer en betydande export av trikåväv av nylon.

Produktionens fördelning på varuslag år 1964 samt import- och exportandelar, räknade efter värde, anges i tabell 6: 25. Fullständiga uppgifter saknas för senare år.

1 1965 svarade asiatiska länder för nära två tredjedelar av importen i varugruppen »jumprar, koftor o. d.», medan en ännu något högre andel noteras för Italien i fråga om damstrumpor (kvantitetsandelar).

kläder och jumprar främst av säljare i asiatiska länder (t. ex. Hongkong och Korea), beträffande strumpor av italienska fabrikanter. 1 Expansionen under den studerade perioden gäller dels yttertrikå, dels trikåväv för avsalu. Trikåväv säljs till konfektionsföretag för tillverkning av skjortor och överkläder. Trikåindustrins egen produktion av överkläder utgjordes tidigare nästan uteslutande av jumprar, koftor o. d. men har numera utvidgats till de flesta plaggtyper. De största marknadsandelarna för trikå noteras beträffande klänningar och dräkter.

Tabell 6: 25. Produktion, import och export av trikåvaror 1964. Varuslag

Prod, värde Prod. volym Importandel Exportandel milj. kr. milj. plagg % (värde) % (värde)

damstrumpor andra strumpor och sockor nattkläder underkläder för män underkläder för kvinnor gymnastik- och baddräkter överkläder för män jumprar, koftor etc. för kvinnor andra överkläder för kvinnor småbarnskläder andra trikåvaror totalt trikåväv för avsalu

63,2 49,1 15,4 34,2 53,9 31,9 44,7 69,8 44,9 14,0 7,9 429,0 79,2

23,3 20,0 1,4 8,9 10,6 2,3 3,4 4,5 1,2 4.1

49 18

13 3

27 29 20 39 45

1 1 17 7 13

29 75 38 (51)

2 15 9 (24)

•

Produktionsförhållanden Liksom i konfektionsindustrin är produktionsenheterna nästan genomgående mycket små. I 1965 års industristatistik redovisas 188 trikåfabriker, av vilka endast 18 hade mer än 100 arbetare. Antalet arbetsställen nådde ett maximum (ca 250) omkring år 1950, men minskade under 1950-talet i tämligen jämn takt till knappt 200 år 1960. Minskningen synes nästan helt ha gällt fabriker med mindre än 100 arbetare. Sysselsättningen i branschen minskade under 1950-talet med en tiondel till omkring 10 500 personer. Den förbättrade avsättningssituationen för trikåvaror i början av 1960-talet medförde en stabilisering av branschstrukturen. Under åren 1960—64 nedlades endast ett tiotal trikåfabriker, och sysselsättningen i branschen hölls i det närmaste konstant. Också trikåindustrin har drabbats av den »nya» textilkrisen de senaste två åren. Att döma av sysselsättningens utveckling mellan 1964 och 1966 har verkningarna t. o. m. varit större än för övriga delbranscher, bortsett från ylleindustrin. En jämförelse av sysselsättningens relativa förändringar i olika delbranscher ger följande resultat: Återhämtningen mellan de två krisperioderna har i trikåindustrin givit mycket klart utslag i sysselsättningssiffrorna. Mellan 1955 och 1964 var antalet sysselsatta i det närmaste oförändrat. Nedgången under hela perioden 1950—1966 är något större än för konfektionsindustrin men väsentligt mindre än för ylle- och bomullsindustrierna. För att få fram en uppskattning av produktivitetsutvecklingen har använts de indexserier för produktionen i fasta priser, som beräknats av Kommerskollegium och

Statistiska Centralbyrån. Det bör observeras att beräkningarna före 1959 är mycket osäkra. Följande indextal erhålles för produktionen per arbetartimme: 1950

211 Efter att i stort sett ha avstannat under åren 1950—1954, har produktivitetsstegringen därefter varit snabb och jämn (drygt 6 % per år). Ökningen förefaller att ha varit större än i övriga delar av textil- och beklädnadsindustrin. Huvudorsaken torde ha varit den jämna efterfrågeökningen, som underlättat rationaliseringsåtgärder inom företagen samt en snabb teknisk utveckling (nya maskintyper).

Sortiment och marknadsstruktur Storföretagens ställning är något starkare i trikå- än i konfektionsindustrin, och framför allt är koncentrationen till de allra största tillverkarna mer utpräglad. Mer än en tredjedel av tillverkningsvärdet föll 1963 på de tre största företagen: Sveriges Förenade Trikåfabriker, Investment AB Borgen (Malmö strumpfabrik) och Mab & Mya (Malmö Mekaniska Tricotfabrik). AB Sveriges Förenade Trikåfabriker är det klart största företaget i branschen och har en mycket bred produktionsinriktning. Företaget hade 1963 tolv fabriker och sammanlagt ca 2 300 anställda. Även Mab & Mya och ylleföretaget Werner & Carlström uppvisade ett brett sortiment på trikåområdet, medan övriga större företag hade mer specialiserad produktion. Ett exempel på detta är Malmö Strumpfabrik, som var lan-

Tabell 6: 26. Procentuella förändringar i sysselsättning mellan olika år. ylleind. 1950—1955 1955—1960 1960—1964 1964—19661

bomullsind. konf.ind.

trikåind.

23 — 21 0 — 14 15 — 13 —8 + 1 8 — 16 —6 — 2 19 — 12 —9 — 15 1 Förändringarna 1965—1966 avser endast antalet arbetare. Källa: Statistiska Centralbyråns månadsindex.

år 19631

Tabell 6:27 Trikåföretagens produktionsstruktur

Företag

Damstrumpor

Underkl. f. män

Underkl. f. kvinnor

Jumprar o.d.

överkl. f. män

överkl. f. kvinnor

A. Storföretag m. brett sortiment Sveriges Förenade Trikåfabriker Mab & Mya (MMT) Werner & Carlström

S X X

S X X

S X X

S X X

S X X

s

B. Huvudsakligen strumptillverkn. Borgen (Malmö strumpfabrik) V. Samuelssons Strumpfabrik Ulricehamns Yllefabrik

sX

C. Huvudsakligen underkläder Westerholms Tranemo Yllefabrik K.F. D. Huvudsakligen yttertrikå Wallbergs Fabriks AB Lapidus Mercur Emil Emond Antal tillverkare därav >200 anställda 50—199 » 5— 49 » Storföretagens produktionsandel (%)

X

S

X

X X X

X 20 8 6 2 65

49 5 10 34 36

X X X

X 78 7 12 61 16

X X

X X 74 7 18 49 21

X

X

X

sX

66 5 19

X 30 7 12 11 19

1 S: produktionsandel > 10 %, X: produktionsandel < 10 %. Förutom de nämnda företagen har två storföretag (Almedahl-Dalsjöfors Rydboholm) tillverkning av trikåväv. dets största tillverkare av damstrumpor och helt specialiserat på denna tillverkning. 1 Moderbolaget, Investment AB Borgen äger emellertid också AB Herman Gotthardt med produktion av bl. a. mattor och presenningar. I tabell 6: 27 ges en översikt över produktionen år 1963 i företag med minst 200 anställda. Företagen har fördelats på fyra grupper efter huvudsaklig sortimentsinriktning på trikåområdet. Dessutom ges en sammanfattning av produktstrukturen hos mindre trikåföretag. Typiska sortiment för de mindre företagen är underkläder samt jumprar och koftor. Däremot tillverkas damstrumpor nästan aldrig av småföretagen. Produktionen av damstrumpor sker i långa serier (normalt kontinuerliga processer) vid jämförelsevis stora anläggningar. Specialiseringsgraden är hög i denna delbransch; hälften av företagen saknar annan tillverkning.

Även tillverkningen av yttertrikå får ses som en delvis fristående delbransch, vilken ur marknadssynpunkt ligger mycket nära konfektionsindustrin. Den snabbt expanderande avsättningen har medfört att nyetableringarna har varit betydligt flera än i övriga delar av trikåindustrin. Tillverkningen är fördelad på ett stort antal företag, men

De fyra störstas andel

Importandel

Varuslag

(%)

(%)

Damstrumpor herrunderkläder damunderkläder jumprar, koftor m. m. herröverkläder damöverkläder skjortor

80 48 34 36 31 67 68

62 35 52 49 32 29 11

1 Avser år 1963. Senare har sortimentet utvidgats till att omfatta även yttertrikå och trikåväv för avsalu.

Kr/par c—

^N

i

,^x.

^\

,

..

*

^

^^^\ \ \ \ \ \ \\ ^^ Sx *. " X ---

44 r

/

\.'"*X^**^ *» *3*^7^

/

34 Nfcr

<s

—••**.

•..

2~ — — — — Damstrumpor, crepenylon

i4 —•—ii — n •

U 1 I I 1950 Kr/plagg 6-

3^

/

Ankelsockor 1

1 1 I960

/ ^ - .

2-_

Herrunderkläder av bomull — — — — Damunderkläder av bomull

också gälla avsaluproduktionen av trikåväv, även om antalet säljare här är mindre. Beträffande de mer differentierade och modebetonade varorna i gruppen överkläder är situationen mer komplicerad. Här kan företagens möjligheter att genom produktutformning och reklam skapa en »egen» marknad i vissa fall vara tämligen stora. Vår grova produktindelning ger i sådana fall en tendens till underskattning av koncentrationsgrad och monopolistiska inslag på marknaden. Marknaden för damstrumpor skiljer sig från de övriga genom att antalet säljare här är betydligt mindre. Trots sin höga importandel får denna delmarknad karakteriseras 1 som ett oligopol. Utbudet domineras av ett 1965 fåtal jämförelsevis stora svenska tillverkare samt av stora grossist- och detaljhandelsföretag, som saluför importerade strumpor, främst från Italien. Prisbildningen har starka inslag av produkt- och prisdifferentiering, bl. a. mellan olika distributionskanaler. Kartellsamarbete beträffande trikåvaror har inte förekommit under den studerade perioden. Det enda samarbete, som nu existerar, avser kvalitetsmärkning och viss gemensam reklam. I detta samarbete deltar alla större svenska trikåproducenter. Pris- och kostnadsutveckling

Uppgifter om prisutvecklingen finns tillgängliga endast beträffande underkläder av 1950 1955 I960 1965 bomull samt strumpor. Dessa uppgifter, som hämtats från SPK:s årliga prisunderDiagram 6:13. Priser på trikåvaror, sökningar, redovisas i diagram 6: 13. vårsäsong resp. år För herrstrumpor och underkläder notesmåföretagens andel är mindre än på mark- ras en mycket enhetlig prisutveckling. Efter naderna för underkläder. en prisstegring av storleksordningen 25 % De fyra största företagens produktions- mellan 1950 och 1952 var pristrenden långandelar samt importens andel på olika del- samt fallande fram till 1963. Priserna hade marknader år 1963 framgår av samman- då i stort sett återställts till 1950 års nivå. ställning på föregående sida (volymsiffror). De senaste åren synes priserna åter ha stiAntalet säljare är stort på de flesta del- git, men utvecklingen kan inte belysas i marknader (jfr tabell 6: 27). För relativt detalj, då uppgifter för 1964 och 1966 sak1 standardiserade varor, t. ex. underkläder, nas. Även jämfört med den måttliga steginnebär detta faktum i kombination med 1 För underkläder saknas dessutom uppgifter den betydande importandelen att en enbeträffande 1951 års priser. Kurvorna anger därskild säljare har mycket små möjligheter för genomsnittet av 1950 och 1952 års priser, meatt påverka marknadspriset. Detta torde dan priset i verkligheten torde ha varit högre.

ringen för vävnader och konfektionsvaror framstår prisstegringen under den studerade perioden som mycket liten. Damstrumpor av nylon uppvisar en prisutveckling, som väl överensstämmer med vad som tidigare konstaterats för nylonvävnader och nylonskjortor. Mellan 1955 och 1962 noteras en prissänkning om i det närmaste 50 %. Orsaken får även här sökas i det faktum, att det rör sig om en jämförelsevis ny produkt, där både råvaru- och förädlingskostnader utvecklats gynnsamt. Snabbt ökad avsättning och produktion i allt längre serier har möjliggjort kostnadssänkningar, som saknar motstycke i andra delbranscher. Hård priskonkurrens från utlandet har påskyndat prisfallet på den svenska marknaden. Denna expansions- och prissänkningsperiod synes ha varit avslutad omkring 1962, och därefter har priserna stabiliserats eller stigit något. Prisuppgifter för yttertrikå finns inte tillgängliga. Att döma av de förändringar, som inträffat i saluvärdet per plagg och per viktenhet (enligt industristatistiken), har dock genomsnittspriserna varit stigande sedan mitten av 1950-talet. Det förefaller också troligt, att prisutvecklingen här ansluter sig till konfektionsindustrin, snarare än till utvecklingen för andra trikåvaror. Kostnadsstrukturen i trikåindustrin överensstämmer i stort med den, som tidigare konstaterats för övriga textilbranscher. Råvarukostnadernas andel av saluvärdet utgör enligt industristatistiken ca 50 % ; löneandelen har stigit från 24 % år 1950 till 28 % år 1964. Detaljerade pris- och kostnadsjämförelser är här omöjliga på grund av det ofullständiga prismaterialet och de kraftiga förskjutningarna i materialanvändningen. En grov jämförelse synes dock ge vid handen, att produktpriserna över hela 1950-talet steg i genomsnitt något mer än råvarukostnaderna; dvs. att den procentuella förädlingsmarginalen ökade något. Denna för trikåföretagen gynnsamma utveckling motvägdes av starkt stigande lönekostnader under årtiondets första del. Mellan 1950 och 1954 steg produktiviteten mycket långsamt, och lönekost-

Tabell 6: 28. Bruttovinstmarginaler under olika delperioder (procent)1. 1950 1951 1957 1962 —56 —61 —64 bomullsindustri konfektionsindustri trikåindustri

9,2 3,1 8,8

4,7 2,8 5,4

8,3 3,7 9,8

6,8 4,6 10,5

1 Källa: SOS, Företagens intäkter, kostnader och vinster.

nåden per producerad enhet ökade med 30—40 % . Snabb produktivitetsstegring de senaste tio åren har emellertid medfört, att lönekostnaderna kunnat hållas omkring eller under nivån från mitten av 1950-talet. Trikåindustrin som helhet torde under nästan hela den studerade perioden ha haft högre lönsamhet än övriga textilbranscher. Variationerna mellan olika delperioder har varit jämförelsevis obetydliga, och liksom för konfektionsindustrin gäller, att förbättringen från slutet av 1950-talet fortsatt ända fram till 1964. De senaste två åren torde också trikåindustrin ha utsatts för sänkt genomsnittlig räntabilitet, men data saknas för belysning av denna senaste utvecklingsfas. I nedanstående tabell jämförs bruttovinstandelens (korrigerad för beräknad lagerreservförändring) utveckling 1950 — 1964 med motsvarande serier för bomulls- och konfektionsindustrierna. Det bör framhållas, att de lägre siffrorna för konfektionsindustrin inte kan tolkas som att lönsamheten varit lägre än i övriga delbranscher. Den låga kapitalintensiteten i konfektionsföretagen gör det naturligt att bruttomarginalerna är lägre. Trikåindustrins vinstutveckling framstår i den officiella statistikens totalsiffror som jämn och relativt gynnsam under den studerade 15-årsperioden. Som framgått av strukturbeskrivningen ovan, rör det sig emellertid här om en synnerligen heterogen bransch, inom vilken stora variationer förekommit beträffande produktions- och prisutveckling. En mycket stor del av vinstökningen de senaste tio åren torde ha tillfallit producenter av yttertrikå. Däremot har vinstläget troligen försämrats för många 235

tillverkare i andra delbranscher, t. ex. underkläder. Också de registrerade strukturförändringarna — t. ex. utvecklingen av antalet arbetsställen — utgör nettoresultatet av motriktade tendenser i branschens expanderande och stagnerande delar. En mer ingående undersökning av struktur- och lönsamhetsutvecklingen för olika delområden inom trikåindustrin skulle förutsätta en omfattande materialinsamling direkt från företagen, och har inte varit möjlig i detta sammanhang.

KAPITEL 7

Två exportindustrier

De två branscher, stål- och pappersindustri, som behandlas i detta kapitel, representerar produktion av industriella halvfabrikat med stark exportinriktning. Tillsammans med massaindustrin, som här kommer att beröras mycket kortfattat, svarar dessa branscher för nära en tredjedel av den totala svenska varuexporten. Som framgått av den allmänna kartläggningen i kapitlen 3 och 4 ovan, uppvisar järn- och pappersindustrierna betydande likheter i fråga om produktionsorganisation och marknadsstruktur. Detta förklaras av att de grundläggande tekniska och marknadsmässiga betingelserna i viktiga avseenden är gemensamma, vilket illustreras av följande sammanställning: a. Tillverkningen baseras till största delen på inhemska råvaror, vilka i varierande grad förädlas inom landet men dessutom i betydande utsträckning exporteras i obearbetat skick. b. Produktionstekniken i tidiga förädlingsled är mycket kapitalintensiv och förutsätter relativt stora anläggningar. c. Transportkostnaderna har stor vikt, speciellt på försörjningssidan (råvaror och bränslen). d. Försäljning sker i stora poster och i allmänhet till industrikunder (eventuellt via grossist). e. Närheten till råvaran har medfört att produktionen i allmänhet är större än förbrukningen inom landet (undantag finns främst på handels järnområdet). Exportandelar över 50 % är mycket vanliga. De strukturella överensstämmelserna mellan de två varuområdena gäller samtliga huvudkomponenter, dvs. anläggnings-

struktur, marknadsstruktur och integration. En helt dominerande del — i järnverken 97 %, i pappersbruken 87 % — av sysselsättningen faller på arbetsställen med mer än 200 arbetare, medan motsvarande procenttal för hela industrin ligger under 50 % . Det genomsnittliga förädlingsvärdet per arbetsställe var år 1964 i järnverken 47 mkr, i pappersbruken 15 mkr, medan genomsnittet för hela industrin var knappt 2 mkr. Som framgår av kapitel 3 gäller för varugrupperna inom både järn- och pappersindustri, att produktionen inom landet domineras av ett fåtal, stora företag. I de flesta varugrupper ligger andelen för de fyra största över 70 % , men dominans för ett enda företag är mycket ovanlig. Storföretagsandelarna är genomgående mycket höga, och två koncerner (Stora Kopparberg och Uddeholm) har omfattande tillverkning i båda de aktuella sektorerna. Den starka inriktningen på exportförsäljning innebär givetvis, att konkurrenssituationen på utlandsmarknaderna får betydelse för företagens avsättnings- och intäktssituation och därmed indirekt för konkurrensläget inom landet. Betydande olikheter föreligger däremot beträffande direkt konkurrens från utlandet på den svenska marknaden. Inom stora delar av järn- och stålområdet är importen hög, och konkurrensen från utlandet styr i viss utsträckning direkt prisbildning och prisutveckling i Sverige. Marknaderna för papper och papp är däremot helt avskurna från importkonkurrens, till stor del beroende på de avtal om hemmamarknadsskydd, som ingåtts mellan tillverkarna inom Sverige, Norge och Finland. Kartellsamarbete inom landet

är mycket utbrett i båda de aktuella industrierna, vilka tillsammans med jord- och stenindustrin framstår som de mest kartelliserade inom hela industrin. Också beträffande exportförsäljningen förekommer samarbete mellan företagen, framför allt i pappersindustrin. Såväl stål- som papperstillverkning utgör mellanled i produktionskedjor, där integrationen i de flesta fall drivits mycket långt. Integration med tidigare led, inklusive utvinning av råvaran, föreligger nästan genomgående hos de större företagen. Även integration framåt — dvs. manufakturering och för stålverken även verkstadsproduktion — är mycket vanlig. I det följande har emellertid diskussionen koncentrerats till en del av resp. förädlingskedja, medan övriga led behandlats endast i den mån så erfordras för att belysa integrationsgraden. Inom stålindustrin behandlas götframställning och framställning av valsverksprodukter (handelsfärdigt järn), medan på massa- och pappersområdet undersökningen inriktats på pappersbruksledet. Huvudvikten i de två redogörelserna har lagts på tiden efter andra världskriget, en period som för båda branscherna utmärkts av snabb och jämn produktionsstegring. Förutom den strukturella utvecklingen studeras konkurrens och prisbildning, främst på den svenska marknaden. Uppgifter rörande järn- och stålindustrins strukturförhållanden har erhållits genom bearbetning av data ur industristatistikens primärmaterial. Delar av strukturbeskrivningen baseras dessutom på artiklar och föredrag, publicerade i Jernkontorets Annaler 1 samt på E. Ruist: Utvecklingstendenser för svensk stålindustri. Material rörande kartellsamarbete och priser har hämtats från pris- och kartellnämnden. Marknadsstrukturens utveckling inom pappersindustrin har belysts med hjälp av uppgifter från Svenska Pappersbruksföreningen. 2 Beskrivningen i övrigt av pappersindustrins förhållanden baseras till största delen på opublicerade undersökningar, som gjorts av pris- och kartellnämnden under åren 1961 — 1964. Som källa i fråga om de

nordiska kartellavtalen har dessutom utnyttjats NO-ämbetets PM angående hemmamarknadsskyddsavtal för papper och papp (maj 1966).

A.

Stålverken

Redogörelsen omfattar i huvudsak den industribransch, som i officiell statistik kallas järn- och stålverk, samt i någon utsträckning motsvarande importör- och grossistled. Den avser alltså varor på tre olika bearbetningsnivåer: a. tackjärn och järnsvamp, b. stålgöt och ämnen (blooms, billets, slabs och piatiner), c. handelsfärdigt järn och stål (valsverksprodukter). Ferrolegeringsverk har inte medtagits, men däremot framställning av göt och handelsfärdiga produkter av legerat stål. Järnmanufaktur och gjuterier ingår inte i redogörelsen. Tackjärn konkurrerar som råvara vid stålframställning dels med järnskrot dels med järnsvamp. Andelen järnskrot har under efterkrigstiden utgjort mellan 55 och 60 % , vilket är väsentligt mer än i de flesta andra större producentländer. Tackjärnet, som svarar för ca 40 % av råvaruinsatsen, utgörs numera nästan uteslutande av kokstackjärn. Träkolstackjärnet, som ännu under 1920-talet var den viktigaste råvaran, har helt förlorat sin betydelse. Järnsvamp används främst som ersättning för kvalitetsskrot vid tillverkning av vissa slags specialstål. Dess andel av stålverkens råvaruförbrukning utgör 3—4 % . Det handelsfärdiga järnet kan indelas efter götens sammansättning i ordinärt stål (eller handelsjärn) och kvalitetsstål. Gränsen mellan handelsjärn och kvalitetsstål har emellertid blivit alltmer flytande. Produkternas kvalitet är inte längre lika beroende 1 Hänvisningar beträffande enskilda artiklar eller föredrag ges i anslutning till resp. textavsnitt. 2 Publicerade källor: Svenska Pappersbruksföreningen 1923—1948. Den svenska pappersindustrin; utgiven av Svenska Pappersbruksföreningen.

Utvecklingen de senaste tio åren anges mer detaljerat i nedanstående diagram. Andelen kvalitetsstål i götproduktionen har under hela efterkrigstiden legat omkring en fjärdedel. Fördelningen mellan olika stålkvaliteter var år 1965 följande (i % ) :

Milj. ton 5Tackjörn •----•Handelsfärdiga

1955 Diagram

^

„'

.«."

I960 7:1.

produkter^'

Gö+stål

Produktion

ordinärt stål olegerat kolrikt stål rostfritt stål verktygsstål inkl. snabbstål seg- och sätthärdningsstål samt fjäderstål annat legerat stål 1965

av järn och stål

av råvarornas beskaffenhet, och den tekniska utvecklingen har medfört allt högre krav även på handelsjärnet. Som kvalitetseller specialstål brukar man numera räkna olegerat kolrikt stål (kolhalt — 0,6 %) samt allt legerat stål. Om produktionen i stället indelas efter varans utformning, kan ett tiotal huvudgrupper urskiljas, t. ex. plåt, valstråd och armeringsjärn. Inom de flesta av dessa grupper finns en mängd olika dimensioner och (på kvalitetsstålområdet) materialslag. Eftersom köparnas substitutionsmöjligheter mellan t. ex. olika dimensioner är mycket begränsade, i varje fall på kort sikt, måste den här tillämpade varugruppsindelningen i en del fall uppfattas som alltför grov. Järn- och stålindustrin svarar för 5 % av sysselsättningen och 6 % av förädlingsvärdet inom svensk industri. Expansionstakten har under hela efterkrigstiden varit mycket hög. Antalet sysselsatta steg under perioden 1945-1965 från 51 000 till 59 000. Samtidigt fyrdubblades götproduktionen och tillverkningen av handelsfärdiga produkter, vilket motsvarar en genomsnittlig ökningstakt om 7—8 % per år. Efter en period med stagnerande produktionsvolym under och närmast efter kriget har produktionsstegringen från 1947 varit mycket snabb och jämn. Minskande volym noteras endast lågkonjunkturåret 1958 samt för tackjärn också åren 1952—1953.

73,6 4,6 5,9 2,2 5,4 8,0

Produktionens fördelning 1965 mellan olika handelsfärdiga produkter, samt ökningstal jämfört med 1947 anges i följande tabell. I siffrorna ingår både ordinärt stål och kvalitetsstål. I Sverige liksom i de flesta andra länder faller huvuddelen av ökningen under senare år på de platta produkterna. Grovplåt, som före kriget svarade för endast ca 5 % av produktionsvolymen, har efter tillkomsten av valsverket i Oxelösund samt utbyggnader av vissa äldre valsverk blivit den svenska stålindustrins största produkt. Till-

Tabell 7:1. Produktion år 1965.

Varugrupp

stål1

av handelsfärdigt

1000 Index 1947 -

Andel

ton

i%

Plåt därav: grov 2 medium tunn Breda band Ovr. band Valstråd Profilstång Armeringsjärn Annat stångjärn Banbyggnadsmaterial

873 713 78 82 251 170 279 183 443 571 70

Summa

2 849

1 132

(22)

433 75

(2) (3) 8 5 9 6 14 18 2 100

309 254 327 805 288 250 400

1 Varmvalsat och varmdraget stål (källa: Svensk järnstatistik). Smide och rör ej medräknade. 2 Grovplåt: tjocklek > 4,76 mm; mediumplåt: tjocklek < 4,76 mm men < 3 mm; tunnplåt: tjocklek < 3 mm. 3 Ingen produktion år 1947.

verkningen av breda band (plåtämnen i bredder över 500 mm) startades först 1958, men utgör nu nära en tiondel av totalvolymen. En annan snabbt expanderande varugrupp har varit armeringsjärn, som gynnats av förändringar i byggnadstekniken, och där produktionen är mer än åtta gånger så stor som vid krigsslutet. Ända fram till de moderna stålprocessernas genombrott intog kvalitetsstålet en helt dominerande ställning inom svensk järnindustri, och huvuddelen av produktionen exporterades. Exportkvoten, dvs. exportens andel av järnverkens produktion, har sålunda för perioden 1871-1875 beräknats utgöra 8 3 % och för perioden 1911-1915 65 %. Därefter sjönk den snabbt och nådde ett bottenläge av ca 10 % i slutet av 1940talet. Sedan dess har exporten ökat snabbare än produktionen, och exportkvoten var 1965 omkring 3 0 % . Exporten har större betydelse på kvalitetsstål- än på handelsjärnområdet, men en betydande utjämning har skett de senaste tio åren, beroende på kraftigt ökad export av handelsjärn. Beträffande stålimporten kan till en början konstateras, att huvuddelen avser ordinärt stål, medan importen av kvalitetsstål hittills varit relativt obetydlig. En kraftig utbyggnad av de svenska järnverkens produktionskapacitet medförde en betydande volymmässig minskning av importen i början av 1960-talet. Fr. o. m. 1964 har importen emellertid åter stigit. Import-

andelen utgjorde 1965 för handelsjärn drygt 4 0 % , för kvalitetsstål ca 1 2 % . Tackjärnsimporten har varierat relativt starkt från år till år. Såväl före kriget som under senare delen av 1950-talet har den varit av storleksordningen 100.000 ton. De senaste åren har en markant stegring ägt rum, och nivån hade 1965 förts upp till 350 000 ton eller omkring 13 % av tillförseln. Utrikeshandelns betydelse inom olika grupper av handelsfärdiga produkter framgår av följande tabell. Det bör observeras, att importandelarna skulle bli högre, om de räknats för enbart ordinärt stål. Räknat efter vikt är således importen väsentligt större än exporten. Olikheterna i produktfördelning innebär emellertid, att den värdemässiga relationen är en helt annan. För 1965 noteras ett exportvärde av 1,5 miljarder kr att jämföras med importvärdet 1,0 miljarder kr. Trots den inhemska produktionens starka expansion under senare år, måste importandelarna betraktas som mycket höga för de flesta typer av handelsjärn. Konkurrensen från utlandet är fortfarande en avgörande faktor för prisbildningen i Sverige.

Produktionsförhållanden Den starka decentralisering, som kännetecknade den svenska järnhanteringen ännu under 1800-talets senare hälft, var främst betingad av behovet av träkol vid järnfram-

Tabell 7: 2. Export och import av handelsfärdigt stål år 1965. Import

Export

Grov- och mediumplåt1 Tunnplåt1 Band Valstråd Profilstång Armeringsjärn Annat stångjärn Banbyggnadsmateriel Summa 1

Inkl. breda band.

1 000 ton

% av prod. 1 000 ton

% av tillf.

225 49 41 143 53 29 134 30

28 15 24 51 28 7 23 43

305 406 66 109 178 10 103 5

35 59 34 44 56 2 19 11

ställning. Fram till år 1900 framställdes enbart träkolstackjärn, och hyttorna måste lokaliseras med hänsyn till skogstillgång och skogsinnehav. Tillkomsten av järnvägar möjliggjorde emellertid en viss driftskoncentration i och med att det därigenom blev möjligt att transportera träkol till större masugnsanläggningar. Den starkaste drivkraften för ökad koncentration har varit tillkomsten av nya metoder för stålframställning, vilka inneburit stordriftsfördelar och i vissa fall framtvingat integration mellan tackjärns- och ståltillverkning. Under förra hälften av 1800-talet framställdes allt svenskt stål enligt välljärnsmetoden, dvs. genom att tackjärnet med handkraft och vid relativt låg temperatur färskades till stål. Sedan 1850 har produktionsmetoderna undan för undan förändrats i samband med tekniska framsteg. År 1858 började bessemermetoden användas i Sverige, och två år senare infördes martinmetoden. Den basiska varianten av bessemermetoden, thomasprocessen, har under de senaste 20 åren haft viss betydelse, bl. a. genom användning vid Domnarvet och Norrbottens järnverk. Elektrostålprocessen började användas år 1900. Sedan mitten av 1950-talet har s. k. syrgasprocesser, där färskning sker genom inblåsning av syre i stället för luft, kommit till omfattande användning. Elektrostålprocessen svarar nu för den största andelen av götframställningen, nämligen ca 40 % . Återstoden faller nästan helt på martinprocessen och olika syrgasprocesser. Den strukturomvandling, som inträffat sedan de moderna stålprocessernas genombrott, innebär att antalet driftsanläggningar minskats till mindre än en tiondel, samti-

digt som anläggningsstorleken mångdubblats. Koncentrationsförloppet åskådliggörs i Tabell 7: 3.* Utvecklingen under de senaste årtiondena har dock inte varit fullt så dramatisk som ovanstående siffror ger intryck av. De nedläggningar, som skett sedan 1920-talet har nästan uteslutande gällt mycket små anläggningar; kvarvarande självständiga hyttor och lancashirejärnverk (välljärnstillverkare). Ännu 1920 fanns ett 20-tal rena välljärnstillverkare, vilka nu samtliga bortfallit. Förändringar beträffande egentliga järn- och stålverk kan belysas genom en jämförelse med en statlig järnverksutredning från 1927, där de nämnda små anläggningarna inte medtagits. 1927 fanns enligt utredningen 33 järnverk, fördelade på 28 företag. Endast fyra av dessa verk har nedlagts, medan tre nya järnverk tillkommit. 2 Dessutom har de senaste åren i några fall skett en övergång till enbart manufakturering. Medan antalet anläggningar således hållits i huvudsak oförändrat har produktionsvolymen sexdubblats sedan 1920-talet. Detta innebär givetvis kraftiga förändringar i anläggningsstorlek, vilka belyses i följande tabell. 3 Siffrorna inom parentes anger tillverkare av kvalitetsstål. 1920 fanns således inget svenskt järnverk med årskapacitet överstigande 75 000 ton; nu återfinns hälften av anläggningarna ovanför denna gräns. Expansionstakten har 1 U. Notini: Den svenska järnhanteringens utveckling, Teknisk tidskrift 1961, s. 1257. 2 Nedlagda verk: Gullöfors, Stjernsund, Iggesund och Skogstorp. Nya verk: Kanthal i Hallstahammar (1931), Norrbottens Järnverk i Luleå (1939), Oxelösund (1957, tidigare endast masugn). 8 Tabellen är hämtad från R. Wijkander: Synpunkter på den svenska järnhanteringens strukturutveckling; Jernkontorets Annaler 1966, s. 4.

Tabell 7: 3. Den svenska järnhanteringens koncentration 1860—1960.

Antal masugnsanläggningar Antal verk för varmbearbetning Tackjärnsproduktion (1 000 ton/verk) Stålproduktion (1 000 ton/verk)

229 440 0,8 0,3

170 191 2,7 1,8

84 81 7,2 7,6

32 50

11 33

11,8 18,5

127,0 95,0

Tabell 7: 4. Stålverk i olika kapacitetsklasser

Antal bruk med årskapacitet (götvikt): 0— 25 000 ton 25 000— 75 000 ton 75 000—300 000 ton > 300 000 ton Summa antal bruk Stålproduktion, milj. ton (götvikt) dock varit starkt varierande, och fortfarande finns ett antal järnverk med mycket liten produktionskapacitet. Avgränsningen mellan handelsjärn- och kvalitetsjärnverk är oklar; ca hälften av de verk, som i tabellen förts till den senare kategorin har tämligen jämn fördelning mellan de två produktslagen. Det kan emellertid konstateras, att de största anläggningarna återfinns på handelsjärnsidan. Trots detta framstår vid en internationell jämförelse också de största svenska handelsjärnverken som små. Huvuddelen av tillverkningen i de större producentländerna faller på anläggningar med årskapacitet överstigande 1 milj. ton, medan ännu 1965 inget svenskt järnverk nådde upp till denna gräns. Den internationellt sett måttliga anläggningsstorleken på handelsjärnsidan torde delvis sammanhänga med hemmamarknadens begränsade storlek. Ända fram till de senaste åren har handelsjärntillverkningen i huvudsak varit att betrakta som en hemmamarknadsindustri, ökad inriktning på export får ses som en förutsättning för en mer utpräglad stordrift. Flera av de svenska kvalitetsstålverken kan däremot vid internationella jämförelser betraktas som mycket stora. Den höga graden av produktdifferentiering synes här också internationellt medföra en begränsning av anläggningsstorleken. Vid en jämförelse med andra svenska industribranscher framstår järnverken som mycket stora anläggningar. Nära 90 % av sysselsättningen i järn- och stålindustrin faller på anläggningar med mer än 500 arbetare, medan motsvarande siffra för hela industrin är endast 30 % .

26 5

11 11 4

31 0,6

26 1,5

7 (5) 10 (3) 13 (9) 3 (-) 33 (17) 4,7 (1,2)

De svenska järnverken har nedan fördelats på ägarföretag eller -koncerner. Endast anläggningar med götstålstillverkning har medtagits och de större verken har markerats med A (götkapacitet > 300 000 ton/år) eller B (100 0 0 0 - 3 0 0 000 ton/år). 1. ASEA: Surahammar, B 2. Bofors: Bofors, B 3. Bultfabriks AB: Hallstahammar 4. Fagersta: Fagersta, B Horndal Kloster österby 5. Grängesberg: Oxelösund, A Nyby 6. Hallstahammars AB: Hallstahammar 7. Halmstads Järnverk: Halmstad, B 8. Iggesund: Boxholm 9. Kockums Jernverk: Kallinge 10. Kohlswa: Kolsva 11. Lesjöfors AB: Lesjöfors 12. Nordstjernan: Avesta, B Motala, B Björneborg 13. Norrbottens Järnverk: Luleå, A 14. Ratos: Smedjebacken, B 15. Sandvikens Jernverk: Sandviken, B 16. Stora Kopparberg: Domnarvet, A Söderfors Wikmanshyttan 17. SKF: Hellefors, B Hofors, B 18. Uddeholm: Degerfors, B Hagfors, B Nykroppa, B Härutöver finns ett fåtal anläggningar, helt inriktade på framställning av tackjärn eller järnsvamp. Som exempel kan nämnas Guldsmedshyttan (Grängesbergsbolaget) och Persberg (Uddeholm). Lokaliseringens starka koncentration till Bergslagen och angränsande områden — 26 av de 33 järnverken är belägna i de fem bergslagslänen — betingas av historiska faktorer, främst den tidigare bindningen till malm- och skogstillgångar. Denna bindning

har numera väsentligt försvagats, och lokalisering vid kusten framstår i de flesta fall som mer fördelaktig. Både närheten till avsättningsmarknader och transportekonomin beträffande importerad koks talar för en sådan lokalisering. De tre större järnverk, som startats under de senaste 50 åren, ligger alla i kuststäder (Oxelösund, Luleå och Halmstad), och planerna på nyanläggningar under senare år har också avsett lokalisering vid hamn. Den nuvarande lokaliseringen torde i vissa fall utgöra en belastning, speciellt för handelsjärnverk, för vilka transportkostnaderna har relativt stor betydelse. En ingående belysning av produktivitetsförhållandena i stålverken förutsätter diskussion av bl. a. anläggningsstorlekens inverkan och av andra stordriftsaspekter. Då dessa faktorer behandlas i en annan del av utredningen, kommer produktivitetsutvecklingen här endast att beskrivas mycket kortfattat. Nedan anges götproduktionen per arbetstimme som index med 1930 som basår. Då antalet arbetstimmar avser hela järnverksrörelsen, och förädlingsgraden kan ha förändrats, får siffrorna endast betraktas som mycket ungefärliga mått på produktivitetsutvecklingen. 1 1930

440 Stegringen efter 1950 har varit mycket snabb, i genomsnitt nära 7 % per år. Den viktigaste orsaken till denna gynnsamma utveckling synes ha varit den höga investeringsnivån. Investeringsvolymen per år har under efterkrigstiden varit 3—4 gånger så stor som före och under kriget. Detta har bl. a. inneburit, att järnverken arbetat med mycket hög och stigande andel nytt kapital, vilket möjliggjort snabb modernisering och rationalisering av produktionen. Situationen i järnverken — liksom i större delen av den övriga metall- och verkstadsindustrin — skiljer sig här markant från den som tidigare konstaterats för textilsektorn, där den

långsamma förnyelsetakten för kapitalet bidragit till en marginalsänkning. Som ovan framgått, har branschstrukturen i stålindustrin ändrats endast obetydligt de senaste årtiondena. Produktionsökningen har sålunda i huvudsak uppnåtts genom utbyggnad av existerande anläggningar, och produktionen per järnverk har utvecklats parallellt med totalproduktionen, vilket innebär en fyrdubbling sedan 1947. Utevecklingen mot större anläggningar och i de flesta fall längre produktionsserier torde starkt ha bidragit till den snabba produktivitetsstegringen. Den har också haft betydelse för bränsle- och kapitalkostnaderna, vilka närmare diskuteras i ett senare avsnitt. I Erik Ruists studie av den svenska stålindustrin har de svenska handelsjärnverkens arbetsproduktivitet jämförts med produktiviteten i andra europeiska järnverk. 2 Den genomsnittliga arbetsåtgången per producerad enhet vid olika länders järnverk har jämförts för åren 1960 och 1964: Arbetsproduktiviteten i de svenska järnverken framstår här som relativt hög, och detsamma gäller för stegringen 1960—1964. Detta faktum får givetvis ses i samband med den relativt höga lönenivån, som både Tabell 7: 5. Arbetsåtgång per producerad enhet 1960 och 1964. Index: svenska handelsstålverk 1960 = 100 Procentuell förändring 1960 1964 1960—1964 Holland Sverige, handelsstålverk Luxemburg Italien Västtyskland Belgien Frankrike Storbritannien

— 18

100 97 120 128 147 152 182

78 87 97 109 113 130

— 22 — 10 — 19 — 15 — 23 — 15

1 I stort sett likartade siffror har dock erhållits för ett handelsjärnverk med tämligen enhetlig produktion (Domnarvet) i en beräkning av överingenjör Ulf Notini (Teknisk tidskrift 1961, s. 1257). 2 E. Ruist: Utvecklingstendenser för svensk stålindustri, s. 96.

Tabell 7: 6. Koncernernas storlek 1964. (1 000 sysselsatta) Antal företag i klasser räknat efter:

< 0,5

0,5 -1

1—2

a) total sysselsättning b) sysselsättning i järnverk

1 1

3 4

1 4

betingas av och ger incitament till en hög kapitalintensitet. Också lönekostnaden per producerad enhet framstår som relativt låg i de svenska järnverken (jfr kostnadsavsnittet nedan). Hög kapitalintensitet och en stor andel nytt kapital synes här ha varit avgörande.

Koncernförhållanden och integration Järn- och stålindustrin hör till de mest storföretagsdominerade sektorerna inom svensk industri. Inget av företagen har mindre än 400 anställda, och mer än hälften har mer än 5 000 anställda. För de större koncernerna utgör järnverksrörelsen i allmänhet en mindre del av den totala verksamheten, men trots detta överstiger antalet sysselsatta enbart vid järnframställningen i allmänhet 1 000. I nedanstående tabell har de 17 privatägda företagen fördelats dels efter total sysselsättning, dels efter sysselsättning i järnverksrörelsen. 1 Som framgått av föregående avsnitt har graden av driftskoncentration förändrats tämligen obetydligt sedan 1920-talet, bortsett från nedläggningar av mycket små enheter. På företags- och koncernnivå har däremot en betydande koncentration ägt rum. Flera av de största järnbrukskoncernerna har uppkommit eller genomgått genomgripande förändringar i samband med företagsköp eller finansiella rekonstruktioner under denna period. Fagerstakoncernen, som hör till landets största tillverkare av kvalitetsstål, bildades i mitten av 1920-talet genom en fusion under Svenska Handelsbankens ledning. I samband med den kris, som drabbat järnhanteringen efter första världskriget, hade en fusion av ett stort antal handels- och kvalitetsjärnverk planerats, varvid man

2—5

5—10

3 5

10—20 > 20 5 —

2 —

förutsatte statlig finansiell medverkan. 2 överenskommelse om denna storfusion kunde emellertid inte träffas, och 1926 tvangs Handelsbanken överta en del av de berörda företagen. Till en början planerade banken att koncentrera all drift till Fagersta och lägga ned de övriga fyra bruken. En sådan stark koncentration kom emellertid inte till stånd, främst med hänsyn till redan gjorda investeringar i bl. a. Kloster. Bankens intressen i Fagerstakoncernen avvecklades först i början av 1940-talet. Grängesbergsbolaget var fram till mitten av 1950-talet i huvudsak ett gruvföretag, och dess verksamhet inom järnindustrin utgjordes enbart av tackjärnsproduktion. I samband med statens förvärv av lapplandsgruvorna från 1957 tillfördes bolaget stora finansiella resurser, vilka utnyttjats för en kraftig industriell expansion, till stor del inom stålindustrin. Anläggningarna i Oxelösund har successivt utbyggts, och 1964 framställdes omkring 600 000 ton tackjärn och 350 000 ton grovplåt. Genom förvärvet av Nyby Bruk — tidigare ägt av grossistföretaget Bröderna Edstrand — år 1964 har Grängesbergsbolaget också etablerat sig på kvalitetsstålområdet. Stora Kopparbergs Bergslags AB har ända sedan 1870-talet, då Domnarfvets järnverk anlades, varit landets största tillverkare av handelsjärn. Företaget har emellertid så sent som 1966 genomfört en kraftig expansion på specialstålområdet genom förvärv av Wikmanshytte Bruk. AB Svenska Kullagerfabriken har sedan 1916 bedrivit ståltillverkning vid Hofors 1 Sysselsättningssiffrorna avser år 1964, medan koncerneringen gjorts utifrån 1966 års förhållanden. Det statsägda Norrbottens Järnverk AB med ca 3 400 anställda har inte medtagits. 2 Se SOU 1926: 6, s. 53.

järnbruk. 1958 utvidgades verksamheten ge- självständiga ekonomiska enheter. Koncennom förvärv av anläggningen i Hällefors. trations- och integrationsgraden framstår givetvis som högre, om gruppen av företag SKF har under större delen av 1960-talet varit landets största tillverkare av kvalitets- med stark ägaranknytning till Stockholms Enskilda Bank räknas som en enhet. I denstål (räknat efter tonnage). Som exempel på fusionering under senare na grupp ingår Stora Kopparberg med stor år kan slutligen nämnas Johnsonkoncernens produktion av såväl handelsjärn som kvali(Rederi AB Nordstjernan) inköp av Björne- tetsstål, samt Surahammar (ASEA) och borgs järnverk 1966. Björneborg kontrolle- Kohlswa. rades under 1950-talet av Atlas Copco och under åren 1961 — 1965 av Kohlswa Jernverk. Det sistnämnda företaget ägdes i sin Sortiments- och marknadsstruktur tur under 1950-talet av Stockholms Enskil- Som framgått av föregående avsnitt är speda Bank. cialiseringsgraden i järnverken relativt låg. Produktspridningen är givetvis ännu större, Strukturen inom järn- och stålsektorn ut- räknad på koncernnivå, och en klassificemärks av en långt driven vertikal integra- ring efter produktionsinriktning vållar följtion. De stålproducerande storföretagen är aktligen svårigheter. En grov indelning har i allmänhet självförsörjande med vissa rå- dock gjorts i nedanstående tabell, där provaror, och utför dessutom i många fall viduktionsandelar år 1963 angivits för sex dareförädling av stålet i manufaktur- eller grupper av företag. Fördelningen har skett verkstadsanläggningar. utifrån huvudsaklig produktionsinriktning Integrationen med gruvdrift och skogs- och storlek inom järnsektorn samt grad av industri är som tidigare nämnts delvis histo- integration med manufaktur och verkstadsriskt betingad. Stålindustrins framväxt hade industri. Förädlingsvärdeandelarna avser karaktär av integration framåt i gruvföre- gruppen järn- och stålverk medan övriga andelar räknats efter produktionsvolym i tagen, och tillgång på skogsprodukter var nödvändig för verksamheten. Även om des- resp. varugrupp. Det bör framhållas, att andelarna för de största tillverkarna genomsa funktionella samband försvagats under senare tid, är de flesta järnverk fortfaran- gående torde ha höjts efter 1963. de delar av kombinerade brukskoncerner. Det bör understrykas, att dessa produkIntegrationen framåt, dvs. mot manufak- tionsandelar inte ger någon uppfattning av tur och verkstadsindustri, utgör ett senare marknadsstrukturen utan endast en allmän utvecklingssteg. I vissa fall har den upp- bild av storleksfördelningen i branschen. kommit, genom att verkstadsföretag förvär- Huvuddelen av såväl tackjärnet som götvat äldre järnverk, men också utbyggnad stålet vidareförädlas inom resp. företag, och av järnverksrörelsen med manufaktur- och försäljningen utgörs av antingen handelsverkstadsavdelningar har förekommit, ökad färdigt järn, manufaktur- eller verkstadsprosäkerhet på avsättningssidan eller strävan dukter. att skapa nya användningsområden för speProduktionsfördelningen på handelsjärnciella stålkvaliteter kan ha utgjort motiv sidan är mycket ojämn. De tre största föreför detta slags integration. tagen dominerar såväl tackjärnsproduktioLiksom produktionsstrukturen har inte- nen som framställningen av ordinärt götstål. grationsbilden varit relativt oförändrad un- Försäljningen sker nästan helt i form av der efterkrigstiden.1 De enda större föränd- valsverksprodukter. ringarna är Grängesbergsbolagets kraftiga De sex mindre handelsjärnföretagen svaexpansion i både stål- och verkstadsindu1 Avser integration med andra branscher. Förestrin samt SKF:s utvidgning av järnverkstagens produktstruktur inom ståltillverkningen rörelsen. har däremot de senaste åren utvecklats mot ökad Koncernerna har här behandlats som specialisering (se vidare nästa avsnitt). 245

Tabell 7: 7. Järnverkskoncernernas andelar av produktionen år 1963. Andelar i procent

I. Huvudsakligen handelsjärn De tre största tillverkarna: (Stora Kopparberg, Grängesberg, Norrbotten) Medelstora, ointegrerade företag: (Ratos, Boxholm, Halmstad) Övriga handelsjärnverk: (Kockums, Bultfabriks AB, Hallstahammar) //. Huvudsakligen kvalitetsstål Tre storföretag med omfattande järnmanufaktur: (Sandviken, Uddeholm, Fagersta) Tre stora verkstadsföretag: (SKF, Nordstjernan, Bofors) Övriga kvalitetsstålverk: (ASEA, Kohlswa, Lesjöfors)

Förädl.värde

Tackjärn

Ordinära göt

Kvalitetsgöt

rar tillsammans för endast 12 % av götproduktionen. Deras tillverkning baseras i huvudsak på skrot kompletterat med mindre mängder inköpt tackjärn. Två av företagen (Bultfabriks AB och Kockums Jernverk) har stor egen järnmanufaktur, medan de fyra övriga främst säljer armeringsjärn och annat stångjärn. På kvalitetsstålsidan är produktionen betydligt jämnare fördelad. Sandviken, Uddeholm och Fagersta torde dock tillsammans svara för mer än hälften av försäljningen av kvalitetsstål. De övriga större tillverkarna är nämligen verkstadsföretag, som själva vidareförädlar en stor del av sin stålproduktion. SKF, som räknat efter mängden götstål är landets största kvalitetsståltillverkare, producerar sålunda främst kullagerstål för eget behov. Också de integrerade företagen har emellertid på vissa delmarknader en betydande avsaluproduktion. Som exempel kan nämnas, att Nordstjernan (Avesta) är landets största tillverkare av rostfritt stål. Uppdelningen på handelsjärn- och kvalitetsstålföretag är i vissa fall tämligen godtycklig. Av de större företagen har framför allt Uddeholm men också Nordstjernan och Fagersta stor tillverkning också av ordinärt 246

stål. Å andra sidan har Grängesbergsbolaget och Stora Kopparberg genom fusioner de senaste åren expanderat starkt på kvalitetsstålsidan. I tabell 7: 8 anges stålföretagens sortimentsstruktur i vad gäller viktigare typer av handelsfärdigt stål. Tabellen ger också en bild av säljarstrukturen på de olika delmarknaderna. Ingen uppdelning efter stålkvalitet har kunnat göras — koncentrationsgraden beträffande enbart produkter av ordinärt stål torde dock vara väsentligt högre. Sortimentsbredden i de större företagen är mycket stor. Stora Kopparberg och Uddeholm är sålunda representerade i samtliga här medtagna varugrupper, och synnerligen brett sortiment kan noteras också för Norrbottens Järnverk och Fagersta. Det enda egentliga undantaget bland de större tillverkarna är Grängesbergsbolaget, som i Oxelösund helt specialiserat sig på tillverkning av grovplåt, men som via Nyby representeras i två andra varugrupper. De mindre företagen är i allmänhet mer specialiserade med stångjärn som vanligaste huvudprodukt. Inte något av dessa företag har produktion inom mer än tre av varugrupperna. Trots denna större specialisering

Tabell 7:8 Produktstruktur och produktionsandelar år 1963.1 (Varmbearbetade produkter)

Företag Stora Kopparberg Grängesbergsbolaget Norrbottens Järnverk Ratos Boxholm Halmstad Kockums Jernverk Bultfabriks AB Hallstahammar Sandviken Uddeholm Fagersta S. K. F. Nordstjernan Bofors ASEA Kohlswa Lesjöfors

Grovplåt

Annan plåt

Band

Valstråd

Profilstång

S S X

S

S

X

S

X X

sX

X X X

X X

sX X X X

X X X X

X X X X X

Banbyggnadsmateriel

s s

s X

X

Annat stångjärn

X

X

X

Armeringsjärn

X X

X X X X

s s

X X X X

X X X

X

X X X X X X

X

X X 12

3 Antal tillverkare

4 störstas andel (%)

100 Importandel (%)

1 S: företaget svarar för mer än 20 % av produktionen, X: företaget svarar för mindre än 20 % av produktionen. når endast i tre fall något av företagen upp över 10 % av tillverkningen inom resp. varugrupp. Den högsta andelen noteras beträffande armeringsjärn, där Halmstads Järnverk 1963 var landets största tillverkare. Den låga specialiseringsgraden i förening med en internationellt sett måttlig företagsstorlek innebär, att inte ens de största tillverkarna av handelsjärn kommer i närheten av de serielängder, som förekommer i vissa kontinentala valsverk. De korta produktionsserierna utgör en betydande belastning för de svenska stålföretagens internationella konkurrenskraft, och har under senare år stått i centrum för diskussionen om rationaliseringsåtgärder inom stålindustrin. 1 Som framgår av tabellen är den svenska produktionen starkt koncentrerad på de flesta delmarknader. Även med den mycket grova varuindelning, som tillämpats i tabellen får man i de flesta fall fram andelar för de fyra största tillverkarna om mer än

80 % . Det största företaget ensamt svarade i allmänhet för mellan 25 och 60 % av produktionen år 1963. Andelarna torde de senaste åren inte ha förändrats nämnvärt. Om man ser på enbart handelsjärntillverkningen är koncentrationstalen säkerligen högre än de ovan angivna, men rena ensamtillverkare torde inte förekomma i något fall. Med denna starka inhemska säljarkoncentration blir importkonkurrensens styrka avgörande för marknadsform och konkurrensbetingelser i övrigt. Det kan konstateras, att importandelarna är tämligen höga (30—60%) för tråd och profilstång, medan i övriga fall noteras andelar av storleksordningen 1 5 % . Ett undantag är armeringsjärn, där importen är obetydlig främst beroende på speciella svenska kvalitetsbestämmelser. På denna marknad 1 En ingående diskussion av serielängdens och anläggningsstorlekens betydelse för järnverkens kostnader förs i en annan del av utredningen, varför litteraturen på området inte kommer att behandlas här.

duktionssiffror finns tillgängliga. Importandelarna torde dock i de flesta grupper ha legat under 10 %, exportandelarna mellan 50 och 80 %. Säljarkoncentrationen framstår här som mycket hög, trots att ingen fördelning gjorts på produktgrupper. Konkurrensen från utlandet synes i de flesta fall vara svag, och marknadsstrukturen i Sverige är starkt oligopolistisk. Då dessutom starka kartellorganisationer förekommer på ett flertal delmarknader för handelsfärdiga produkter (se nästa avsnitt) är också monopolistiska situationer vanliga. De svenska säljarnas konkurrenssituation på utlandsmarknaderna är svår att fastställa, men i fråga om vissa specialkvaliteter torde svenska företag ha så stark ställning, att de kan väsentligt påverka prisbildningen. Varugrupper, där Sverige svarar för en avsevärd del av världsexporten, är rostfritt stål, snabbstål samt vissa typer av olegerat kolrikt stål, t. ex. fjäderstål och rakbladsstål. Bl. a. beträffande rostfritt stål har dock konkurrensen från andra exportländer hårdnat under senare år. Avsättningsmarknaderna för kvalitetsstål skiljer sig således i fråga om konkurrensbetingelser väsentligt från handelsjärnmarknaderna. Säljarkoncentrationen i Sverige är mycket hög, och oligopolinslag föreligger beträffande vissa produkter också på exportmarknaderna. Prissamarbetet mellan de

är å andra sidan den inhemska säljarkoncentrationen mindre utpräglad. Importens marknadsmässiga betydelse kan inte anges enbart utifrån dess andel av förbrukningen. Avgörande är den konkurrenspolitik, de stora utländska företagen (framför allt inom kol och stålunionen) väljer på den svenska marknaden. Det rör sig här om en kapacitetsmässigt överlägsen företagsgrupp, vars potentiella marknadsposition är väsentligt starkare än vad som anges av dess marknadsandel i Sverige. Situationen kompliceras dessutom genom förekomsten av en stor svensk grossist- och importörorganisation. De svenska och utländska kartellernas politik är sålunda av största vikt för konkurrensläget i Sverige beträffande handelsjärn, och kommer att diskuteras i nästa avsnitt. Marknadsstrukturen i fråga om kvalitetsstål kan som tidigare framhållits inte närmare beskrivas utifrån industristatistiska data. En viss uppfattning av strukturen inom olika delar av kvalitetsstålområdet kan dock erhållas från data om götproduktionens fördelning. I tabell 7: 9 har produktionen i de största kvalitetsstålföretagen fördelats på götkvaliteter. Dessutom anges antalet svenska tillverkare i varugruppen samt de fyra störstas andel. Import- och exportandelar kan här inte exakt anges, eftersom utrikeshandeln utgörs av handelsfärdiga produkter, där inga pro-

1 Tabell 7: 9. Produkt- och marknadsstruktur i kvalitetsstål .

Olegerat kolrikt Rostfritt Verktygs-• Snabbstål stål stål stål Sandviken Uddeholm Fagersta SKF Nordstjernan Bofors ASEA Total prod. (1 000 ton) Antal tillverkare 4 störstas andel (%)

X

s s sX X X 176 16 90

X X X

s

S S X X

X X X S X

X

sX

s

X X

Annat legerat stål X X X

sX

X

X

10 X X 271

12 74

11 80

16 73

8 85

11 91

S: företaget svarar för mer än 20 % av produktionen. X: » » » mindre än 20 % av produktionen. 248

S

Seg- och Autosätthärd- matningsstål stål

svenska kvalitetsstålverken omfattar såväl hemmamarknadsförsäljning som export.

Kartellsamabete Den svenska importen av stål kommer till största delen från Belgien, Västtyskland, Frankrike och England. Prissättning och exportpolitik i övrigt i dessa länder får som tidigare framhållits stor betydelse för den svenska marknadssituationen, i första hand beträffande handelsjärn. Under mellankrigstiden var den europeiska marknaden för ordinärt stål hårt reglerad genom kartellavtal. De ledande kontinentala stålproducenterna slöt sig 1926 samman i en gemensam organisation, L'Entente Internationale de l'Acier (EIA), avsedd att genom kvotbestämmelser reglera götproduktionen i det läge med överkapacitet, som uppkommit efter första världskriget. 1933 omorganiserades EIA till en ren exportkartell, till vilken de brittiska stålverken anslöt sig 1935. Något senare etablerades också samarbete med den amerikanska stålkartellen. Exportkartellen fick bl. a. betydelse för uppkomsten av återförsäljarorganisationer i avnämarländerna. Samarbetet inom EIA baserades på kvotering av exporten till varje särskilt land, och förhållandet till importörerna reglerades av ömsesidiga exklusivavtal. Man tillämpade ett system av bonusoch kvantitetsrabatter, som skulle kompensera grossisterna för deras totala eller partiella avstående från friheten att köpa från andra producenter. Också efter andra världskriget har samarbete förelegat mellan de kontinentala stålverken, nu inom ramen för Kol- och Stålunionen. Såsom grupp är Kol- och Stålunionen världens största exportör av stål, även om dess andel minskat betydligt de senaste tio åren. Det bör emellertid understrykas, att unionen inte utgör en kartell i egentlig mening. Företagen kan fritt sätta sina priser, vilka dock måste anmälas till unionens Hö-

ga Myndighet och i allmänhet skall tillämpas gentemot alla köpare i unionen. Exportpriset till länder utanför unionen behöver däremot inte följa hemmamarknadspriset. Exportpriserna från unionens stålverk, som i stor utsträckning blir normerande för prisbildningen för ordinärt stål på världsmarknaden, varierar väsentligt mer än hemmamarknadspriserna. I goda konjukturer ligger exportpriset normalt över hemmamarknadspriset, medan motsatsen gäller vid lågkonjuktur. Möjligheterna att avvika nedåt från hemmamarknadspriset bestäms av unionens tullnivå och av transportkostnaden vid leveranser till unionen. En prisdifferentiering om upp till 15 % anses dock möjlig att aupprätthålla. 1 En liknande prispolitik har tillämpats av de brittiska säljarna. Sverige hör till de länder, där importen under 1930-talet organiserades genom exklusivavtal mellan EIA och grossisterna. Redan under 1920-talet hade viss samverkan förekommit mellan de svenska järngrossisterna, bl. a. i form av lokalt samarbete vid lageraffärer. 1933 bildades en rikssammanslutning, Svenska järn- och balkgrossisters förening u. p. a. (JBG), som följande år träffade en överenskommelse om bl. a. prissättningen med den internationella kartellen. Avtalet gav JBG ensamförsäljningsrätt på den svenska marknaden för balkar, stångjärn samt grov- och mediumplåt (dessa produkter kallas i det följande JBG-material). JBG har efter kriget fortsatt sitt prissamarbete, men föreningens kontroll över importhandeln har upphört. I början av 1960-talet fanns i Sverige ca 25 grossistföretag, som i nämnvärd utsträckning saluförde varmvalsat järn. Av dessa var 17 anslutna till JBG. De fem största JBG-företagen är riksomfattande, medan för de övriga avsättningen är begränsad till mindre delar av landet. Det ojämförligt största företaget är Söderberg & Haak AB (Förvaltnings AB Ratos) med systerföretaget Larsson, Seaton 1

E. Ruist, op.cit. s. 73. 249

& Co. Denna partihandelskoncern är dessutom integrerad bakåt genom innehavet av Smedjebackens Valsverk. Tidigare hade också det näst största grossistföretaget, Bröderna Edstrand AB, egen ståltillverkning (Nyby Bruk), men denna har nu avyttrats till Grängesbergsbolaget. Horisontell integration i grossistledet förekommer främst beträffande byggnadsmaterial, t. ex. glas och cementprodukter. Prissamarbete mellan de svenska handelsjärnverken och de internationella kartellerna har inte förekommit. Däremot har avtal mellan de svenska tillverkarna förelegat ända sedan 1920-talet. Före andra världskriget var tolv svenska handelsjärnföretag anslutna till en priskartell, Valsjärnsgruppen, som omfattade vissa kvaliteter av stångjärn, valstråd och armeringsjärn. Kartellföretagen svarade emellertid för endast 40—50 % av produktionen, och eftersom bl. a. den största säljaren (Domnarvet) stod utanför avtalet, var kartellens möjligheter att styra prisbildningen starkt begränsade. Även på marknaden för varmvalsad plåt existerade kartellsamarbete under 1930-talet. Efter kriget har samarbetet mellan järnverken utvidgats, och avtalen omfattar numera huvuddelen av hemmamarknadsleveranserna på resp. varuområde. I fråga om varmvalsat järn föreligger två viktigare prisöverenskommelser, nämligen (1) Valsjärnsgruppen och (2) Järnverksgruppen för stångstål och balk. Beträffande armeringsjärn fanns åren 1958-1965 ett kompletterande avtal mellan Valsjärnsgruppen och de två utomstående tillverkarna Domnarvet och Norrbottens Järnverk. De senare hade för-

bundit sig att med vissa undantag tillämpa samma priser som Valsjärnsgruppen. Från 1966 finns på detta område ett enda avtal, som biträds av alla svenska tillverkare. Samarbetet beträffande armeringsjärn utbyggdes under 1966 ytterligare genom bildandet av ett gemensamt försäljningsbolag (B.A.S.T.A.), delvis som ett motdrag mot samarbete, som etablerats mellan köpare av byggnadsjärn. Avtalet mellan säljarna omfattar nu prissättning, kvotering och gemensam distribution. De kartellanslutna företagens andel av produktionen i fråga om berörda produkter år 1963 framgår av följande sammanställning. Bristande överensstämmelse mellan kartellernas och den officiella statistikens varudefinitioner medför, att en direkt beräkning utifrån industristatistiken är omöjlig. I tabellens siffror har därför de renodlade kvalitetsstålverkens produktion fråndragits. Trots denna korrektion får beräkningarna närmast ses som uppskattningar. I tre av varugrupperna är sålunda kartellens kontroll över de svenska verkens hemmamarknadsförsäljning fullständig eller nästan fullständig. I de tre övriga fallen står 1—3 stora tillverkare utanför avtalet, och kartellens andel ligger omkring hälften. Eftersom säljarkoncentrationen är hög även beträffande importen framstår marknadsstrukturen på större delen av handelsjärnområdet som starkt oligopolistisk. Ett fåtal säljare och säljargrupper svarar för den helt dominerande delen av utbudet på dessa marknader i Sverige. Kartellsamarbetet på kvalitetsstålsidan synes omfatta alla produkter, där avsaluproduktion i större omfattning förekommer i

Tabell 7:10. Kartellandelar beträffande varmvalsat handelsjärn år 1963. Varugrupp

Kartellavtal

Valstråd Bandjärn Profilstång Annat stångjärn Armeringsjärn

Valsjärnsgruppen

1 2

»

Järnverksgr. f. stångstål o. balk » » » » » Armeringsstålgruppen2)

Antal tillv.

Antal medl.1)

Kartellens andel (%)

13 10 10 17 11

6 6 8 10 11

44 44 99 88 100

Endast medlemmar med produktion i varugruppen år 1963. År 1963 Valsjärnsgruppen samt avtalet med Domnarvet och Norrbottens Järnverk.

Sverige. Nästan genomgående gäller, att alla svenska tillverkare av nämnvärd betydelse biträder resp. avtal. Avtalen avser prissättningen, och omfattar endast den del av produktionen, som avsätts inom landet. Detta innebär för många varugrupper, att huvuddelen av försäljningen sker till priser, som kan avvika tämligen starkt från kartellpriserna. I nedanstående förteckning har medtagits alla avtal inom kvalitetsstålområdet, utom sådana som avser rör eller vidareförädlade produkter (t. ex. sågblad). För varje avtal anges nummer i kartellregistret, avtalsbunden varugrupp samt antalet avtalsparter. I samtliga fall innebär överenskommelsen gemensamma minimipriser, samt bundna rabatter eller överpriser för olika kvaliteter, kö parkategorier etc. 478 Rostfri plåt 491 Rostfri stång och tråd 482 Dragen, rostfri tråd 489 Kallvalsat bandstål 480 Konstruktionsstål 485 Verktygsstål 486 Snabbstål 481 Ihåligt borrstål

5 medl. 8 11 5 5 4 5 4

Samtliga dessa avtal har varit i kraft under hela efterkrigstiden. Det omfattande prissamarbetet i förening med den mycket svaga importkonkurrensen innebär att marknaderna för kvalitetsstål i Sverige har betydande inslag av monopol. Frånvaron av aktiv priskonkurrens mellan säljarna har bl. a. medfört en utpräglad prisstelhet på dessa marknader (jfr nästa avsnitt). Prissamarbete mellan järnverken förekommer också på inköpssidan, nämligen beträffande järnskrot. Bakgrunden till detta samarbete är det faktum, att sedan 1927 exportförbud råder för smidbart järnskrot. Detta förbud — som har motsvarigheter i flertalet stålproducerande länder i Europa — innebär att alla skrotleverantörer inom landet är hänvisade till den svenska marknaden.

Järnverken har träffat avtal sinsemellan angående prissättning och kvotering av smidesjärn- och stålskrot (kart. reg.nr. 1306, 2069—70). För dessa inköp har verken bildat en gemensom inköpscentral, AB Järnbruksförnödenheter (JBF). JBF har å sin sida slutit avtal med åtta skrotgrossister, vilka enligt avtalen är förpliktade att till JBF hembjuda allt i Sverige fallande skrot, som de uppbringar. Priser och övriga villkor fastställs av JBF efter hörande av skrotgrossisternas organisation. Delägare i JBF är ett 20-tal järnverk, och övriga köpare (Grängesbergsbolaget, Domnarvet och Norrbottens Järnverk) är anslutna till samarbetet genom särskilda avtal. Alla inköp av såväl svenskt som utländskt skrot sker normalt genom organisationen. Varje järnverk har tilldelats en kvot, efter vilken järnverket äger rätt att erhålla del av inom landet inköpt skrot. Kombinationen exportförbud—inköpssamverkan har givetvis medfört, att köparna fått en synnerligen stark ställning på skrotmarknaden. De kan i huvudsak själva bestämma det svenska skrotpriset, och detta har under hela efterkrigstiden hållits på en betydligt lägre nivå än importpriset. År 1960 var priset på svenskt skrot ca 160 kr per ton mot ca 270 kr per ton för importskrot. Den subventionering, som svenska och andra europeiska järnverk erhåller genom exportförbud på skrot, belastar dels senare förädlingsled såsom manufaktur- och verkstadsföretag, dels förbrukare av produkter med stort järninnehåll (via låga priser vid utrangering). I stålverken medför subventioneringen en höjd lönsamhet i processer med hög relativ skrotinsats. Fördelningen mellan skrot och tackjärn i råvaruinsatsen binds hårt till det inhemska skrotfallets storlek, eftersom det fria världsmarknadspriset på skrot pressas upp. Omfördelningar mellan järnverken inom ett land hindras av kvoteringen och genom att försäljning av eget cirkulationsskrot inte kan bli lönsam. Via valet av stålprocess kan dessutom anläggningsstorleken i branschen påverkas. För en närmare diskussion av exportför251

budet och skrotkartellen hänvisas till NOämbetets utredning. 1 Den samverkan mellan företagen, som ovan beskrivits, har genomgående avsett prissättning och marknadspolitik i övrigt. Inriktning på denna typ av överenskommelser synes också i stort ha varit utmärkande för branschen. Produktions- och distributionstekniskt samarbete i form av t. ex. överenskommelser om specialisering eller marknadsuppdelning har däremot varit sällsynt. Låg specialiseringsgrad och därav betingad tillverkning i småposter har utgjort ett allvarligt problem. Under senare år synes dock en utveckling mot ökad specialisering — delvis genom överenskommelser om produktutbyte mellan företagen — ha inletts, främst i fråga om handelsjärn. Sålunda har under perioden 1960-1965 från Fagerstas tillverkningsprogram avförts produkter svarande mot 5—10 % av omsättningen. Även på specialstålsidan har en specialisering skett, bl. a. genom produktutbyte (rostfritt stångstål — hårdmetall) med Uddeholm och Nyby. I Hällefors har stålline- och bergborrtillverkningen överlåtits till andra företag, medan gjuteri och järnsvampverk nedlagts. Liknande nedläggningar av vissa tillverkningsgrenar har skett i andra företag paralllellt med utbyggnader inom andra delar av verksamheten. 1 Planer på samarbete mellan stålföretag synes också föreligga, när det gäller tillverkning av mellanprodukter (ämnen). Möjligheterna att utnyttja stordriftsfördelar är här större än i fråga om de med nödvändighet differentierade färdigprodukterna. Denna typ av partiellt produktionssamarbete kommer att närmare belysas i utredningens studie av stordriftsfördelar. Samarbete på distributionssidan förekommer beträffande armeringsjärn. Priskartellen har där kompletterats med ett gemensamt försäljningsbolag, Byggnads- och armeringsstål AB (BASTÅ). Detta bolag är bl. a. avsett att samordna distributionen och genom fördelning av order möjliggöra valsning i stora poster. Samarbetet beträffande produktval och

distribution har således kommit i gång relativt sent. Utveckling av detta samarbete kan emellertid under de närmaste åren få stor betydelse för produktivitets- och kostnadsutvecklingen i branschen.

Priserna på valsverksprodukter Prisstrukturen inom järn- och stålbranschen är mycket komplicerad. Som bas finns alltid ett grundpris, till vilket knyts olika överpriser, rabatter och frakttillägg. När man, som i det följande, gör prisjämförelser mellan t. ex. svenskt och importerat material, uppstår svårigheter på grund av olikheter i prissättningssystem. För att undvika en del av dessa svårigheter har vi valt att endast studera en prisserie vardera för svenskt och importerat järn i varje varugrupp. Olikheter i fråga om överpriser och rabattstruktur behandlas alltså inte närmare. I det följande behandlas priserna på handelsjärn och kvalitetsstål var för sig. Som tidigare framhållits är skillnaden i konkurrensbetingelser mycket stor, och prisbildningen skiljer sig radikalt mellan de två sektorerna. De svenska handelsjärnverken har konkurrensmässigt sedan länge befunnit sig i en relativt utsatt position beroende på konkurrensen från de stora kontinentala järnverksgrupperna, före kriget EIA, efter kriget storföretagen inom Kol- och Stålunionen. Dessutom rådde fram till 1958 viss priskonkurrens inom landet mellan Valsjärnsgruppen, Domnarvet och Norrbottens Järnverk. Under en stor del av mellankrigsperioden betraktades Domnarvet som prisledare på den svenska marknaden för flera typer av handelsjärn, trots att företagets marknadsandel i de flesta fall var lägre än JBG:s. Företaget uppnådde denna ställning genom att hålla relativt låga priser, till vilka EIA måste anpassa sig för att grossisterna skulle kunna »garantera den gamla proportionen 1 PM angående konkurrensbegränsande samverkan i fråga om järnskrot; Ombudsmannaämbetet för Näringsfrihetsfrågor, nov. 1965. 1 Uppgifterna har hämtats från en artikel av Sture Mattsson i Industria 1966 nr 2.

kr/100 kg 100-

V s%

GrovplSt, 10 mm Tunnplåt, 2,5 mm S+angjärn

1950 Diagram

7: 2.

I960

1955 Grundpriser på svenskt

handelsjärn

Efter kriget har konkurrensförutsättningarna väsentligt förändrats. Domnarvet har i viss mån förlorat sin dominerande ställning bland de svenska säljarna och deltar nu i kartellsamarbetet. Samtidigt har importberoendet relativt sett minskat, och de svenska kartellernas konkurrenssituation har stärkts. I diagram 7:2 anges prisutvecklingen för vissa typer av ordinärt stål. Priserna gäller åren 1948—1957 fritt tillverkningsorten, från 1958 fraktfritt hela landet. Alla produkter i gruppen uppvisar en likartad prisutveckling under den studerade perioden. Fram till 1957 noteras en stigande trend, medan priserna därefter i huvudsak varit fallande. Orsaken till denna vändning nedåt får sökas i en förändrad kapacitetssituation i Europa. Under förra hälften av 1950-talet var efterfrågetrycket betydande, och det ge-

nomsnittliga kapacitetsutnyttjandet mycket högt. Snabb kapacitetsutbyggnad i många europeiska länder har emellertid medfört, att viss överkapacitet förelegat från slutet av 1950-talet, vilket starkt påverkat prisbildningen. 1 Den svenska marknaden för handelsjärn är på grund av importens stora omfattning känslig för det internationella marknadsläget, vilket medför tämligen fullständiga prisgenomslag. I diagram 7: 3 görs en prisjämförelse mellan svenskt och importerat stångjärn. Samtliga prisändringar har medtagits, varför dessa serier ger en mer fullständig bild av konjukturvariationerna än de årsgenomsnitt, som presenterades i föregående diagram. Följande drag hos prisutvecklingen kan 1 Även i en del utomeuropeiska länder har kapacitetsutbyggnaden gått mycket snabbt; speciellt gäller detta Japan.

Kr/100 kg 80

3CH

20-

Svenskt stångjärn, 1950-57 f r i t t å vogn verk, från 1958 fraktfritt hela landet Importerat stångjärn f r i t t S kaj (Stockholm, Göteborg, Malmö), förtullat

1950 '

'

Diagram

7: 3.

T

' 1955 '

'

Grundpriser på svenskt

sägas vara g e m e n s a m m a för

'

'

alla slag

av

ordinärt stål: a) Priserna uppvisar en stark konjunkturkänslighet. Det är naturligt, att efterfrågan på en investeringsvara som järn varierar kraftigt med konjunkturen. Konkurrensen synes ha varit så stark, att svängningarna i efterfrågan huvudsakligen påverkat priserna i stället för avsättningens storlek. Den höga andelen fasta kostnader i denna industri kan ha gjort företagen benägna att företa prissänkningar hellre än produktionsnedskärningar. b) Med undantag för de senaste åren är svängningarna betydligt större för det importerade än för det svenska järnet (skillnaden är mest markerad i fråga om plåt). Under koreainflationen, då avvikelsen är störst, fanns den svenska priskontrollen fortfarande kvar, varför jämförelsen inte är särskilt intressant. Men också under den därpå följande konjunkturvågen är olikheten i prisvariation påtaglig. Den svenska marknadens karaktär av dumpingmarknad för de kontinentala järnverken torde utgöra en viktig del av förklaringen till importprisernas starka konjunk-

'

I960 '

och importerat

stångjärn

turvariationer. I lägen med vikande efterfrågan kan kraftiga sänkningar av exportpriserna ha framstått som en metod att avlasta kapacitetsöverskott utan att sänka priserna på hemmamarknaden. De svenska företagen torde ha varit mer beroende av en jämn avsättning, i varje fall så länge exportmöjligheterna var begränsade. Behovet att behålla viktiga kunder kan ha utgjort ett hinder för alltför stora prishöjningar, medan å andra sidan vissa köpare kan ha varit villiga att avstå från billigt utländskt järn i lågkonjunkturen för att försäkra sig om framtida leveranser. c) Antalet prisförändringar under perioden är betydligt större för importerat än för svenskt järn. Importpriserna på grovplåt har exempelvis ändrats i genomsnitt fem gånger per år att jämföras med tre gånger per år för motsvarande inhemska priser. Skillnaden i prisrörlighet går i samma riktning för övriga produkter, även om den där inte är lika stor. Också i fråga om prisflexibiliteten har emellertid förhållandena ändrats de senaste fem åren, och de svenska priserna ändras numera i regel samma dag som importpri-

serna. Före 1958 förefaller de svenska priserna att ha reagerat med viss eftersläpning på importprisändringar. Detta förhållande kan tydligast avläsas i priskurvans vändpunkter. d) Skillnaden mellan priset på importerat järn fritt kaj och motsvarande fobpris från de västeuropeiska exportörländerna utgör 8 0 - 9 0 kr per ton eller ca 1 5 % . Denna skillnad torde ge ett tämligen realistiskt mått på det importskydd, de svenska handelsjärnverken erhåller genom transportkostnader och tullar. 1 Av diagrammet synes framgå, att de svenska priserna sedan slutet av 1950-talet legat högre än priserna på importerat järn. Det bör emellertid observeras, att de två prisserierna är fullt jämförbara endast för mycket små försäljningskvantiteter. För poster över 15 ton tillämpar de svenska verken rabatter om 10—20 kr per ton. Dessutom måste köpare av importerat järn stå för fraktkostnaden från importhamn, medan de svenska priserna på bl. a. stångjärn och armeringsjärn numera noteras inkl. frakt. En viss reell förändring av prisrelationen kan dock tänkas ha kommit till stånd de senaste tio åren. Genom en snabb kapacitetsutbyggnad under 1950-talet har de svenska handelsjärnverken förbättrat sin leveranskapacitet och därmed också sin konkurrenssituation på både hemma- och utlandsmarknaden. En bestående prisskillnad mellan svenskt och importerat handelsjärn måste betyda, att de två alternativen inte framstår som likvärdiga för köparna. Inverkan av andra konkurrensmedel än priset (kvalitetskontroll, leveranstider osv.) har dock här inte närmare undersökts. En sammanfattning av prisutvecklingen vållar i fråga om kvalitetsstål betydligt större problem än för handelsjärn. Gruppen kvalitetsstål är synnerligen heterogen, och prisutvecklingen har varierat starkt mellan olika produkter. Medan priserna på nästan alla typer av handelsjärn efter 1950 utvecklats parallellt — prisstegringen under hela perioden utgör ca 40 % — har vissa

kvalitetsstålpriser mer än fördubblats; för andra noteras höjningar om mindre än 30%. I diagram 7: 4 redovisas indexserier avseende åren 1949—1963 för priserna på två typer av olegerat, kolrikt stål samt för tre produkter av rostfritt stål.2 Priserna avser hemmamarknaden, vilken beträffande dessa produkter svarar för hälften eller mindre av avsättningen. Viss importkonkurrens förekommer, utom beträffande fjäderstål. Den mest påfallande skillnaden, jämfört med handelsjärnet, är den höga graden av prisstelhet. Antalet prisändringar har varit av storleksordningen en per år, att jämföras med tre per år för svenskt och fyra till fem per år för importerat handelsjärn. Prisstelhet brukar betraktas som typisk för monopol- och oligopolsituationer, och företeelsen får här ses som ett utslag av den starka säljarkoncentrationen på kvalitetsstålmarknaderna, bestämd av kartellsamarbete och obetydlig importkonkurrens. Efter 1960 noteras relativt stora prissänkningar på rostfritt stål och vissa andra slag av legerat stål. Bortsett från den kortsiktiga prisstelheten finns här stora likheter med prisutvecklingen för handelsjärn. Uppkomsten av ett internationellt kapacitetsöverskott och ökad importkonkurrens torde ha varit avgörande för denna utveckling. Trots den relativa prisstelheten har priserna på en del av produkterna uppvisat en betydande konjunkturkänslighet. De kraftiga prissänkningarna på kallvalsat stål åren 1953 och 1958 avspeglar försök från kartellens sida, att möta efterfrågebortfall, främst på exportmarknaderna. Denna reaktion på vikande efterfrågan synes dock snarast vara ett undantag när det gäller kvalitetsstålkartellernas prispolitik. För verktygsstål och rostfritt stål kan under 1950talet ingen liknande prisrörlighet nedåt 1 För importen från länder utanför EFTA tilllämpas sedan 1959 en värdetull om 6 %. 2 En direkt prisredovisning är omöjlig, då de berörda kartellernas prislistor är hemliga. Uppgifterna i diagrammet har erhållits från Svenska Gruppen Kallvalsat resp. Svenska Järnbrukens Gruppcentral (rostfritt stål).

Kallvalsat

b a n d s t å l (index ' / i 1949 = lOO)

Djuppressningskvalitet Fjäderstå l k v a l i t e t

L

I

l

y

1955 i

Rostfritt

stål

i

i

(index

i

i i960

1964 A

I860

1950 = IQO)

Stångjärn Varmvalsad plåt Kallvalsad p l å t

1950 '

Diagram 7:4.

'

' 1955

Prisutveckling för kvalitetsstål

konstateras. Prisstelheten har medfört, att avsättningen på kvalitetsstålsidan varit relativt starkt konjunkturkänslig. Medan den svenska produktionen av handelsjärn stigit i synnerligen jämn takt, noteras för kvalitetsstål betydande konjunkturella variationer. Även om variationerna mellan olika produkter varit stora, kan det konstateras att

priserna på kvalitetsstål i genomsnitt stigit något mer än handelsjärnpriserna de senaste 15 åren. Den främsta orsaken torde vara, att kapacitetsöverskottet på världsmarknaden endast obetydligt berör kvalitetsstålet, och att utbudstrycket följaktligen är mindre inom denna sektor. En större prisstegring behöver dock inte innebära, att kvalitetsstålverkens vinstmar-

ginaler utvecklats mer gynnsamt än handelsjärnverkens. Utrymmet för ökad stordrift och arbetskraftbesparande åtgärder har troligen varit mindre än på handelsjärnsidan, och kostnadsstegringen kan därför ha varit väsentligt större. Det är tyvärr inte möjligt att göra direkta jämförelser mellan de två sektorerna i fråga om vinstutvecklingen.

Kostnader och vinster Redogörelsen i detta avsnitt avser främst utvecklingen av olika kostnadsslag sedan början av 1950-talet. I nedanstående tabell görs en jämförelse mellan 1952 och 1964 beträffande kostnadsslagens andelar av saluvärdet. Då prisnivån var ungefär densamma båda åren, ger siffrorna också en bild av resp. kostnader, räknade per producerad enhet. Råvaru- och bränslekostnaderna har således minskat i relativ betydelse, medan såväl lönekostnaderna som posten »övriga kostnader och vinst» — i första hand kapitalkostnaderna — stigit kraftigt. I det följande behandlas de olika kostnadsslagen var för sig. Avslutningsvis ges vissa synpunkter på lönsamhetsutvecklingen i branschen. Då de flesta svenska stålverk har egna masugnar och i vissa fall också egna gruvor är det svårt att definiera råvarukostnaderna. Vi har här valt att betrakta ståltillverkningen som produktionsenhet och därmed tackjärn och skrot som råvaror. Priset på svenskt tackjärn anger då en alternativkostnad för integrerade stålverk.

Tabell 7:11. Produktionskostnader av saluvärdet.

Råvaror Bränslen Elenergi Löner till förvaltningspersonal Löner till arbetare Övriga kostnader och vinst

i procent

48,8 12,5 2,8

40,5 6,8 3,6

4,8 16,0 14,9

7,7 17,5 23,5

Tackjärnspriserna har varierat starkt under efterkrigstiden, ungefär på samma sätt som priserna på handelsjärn. Den prisstegring som noterades för handelsjärn, räknat över perioden 1948—1964, har dock ingen motsvarighet på tackjärnsmarknaden. Importpriset var 1964 ungefär detsamma som 1948, och även för svenskt tackjärn är förändringen obetydlig. Jämfört med 1952 noteras en prissänkning om 20—30 % , vilket delvis förklarar den sänkta kostnadsandelen enligt tabellen ovan. Marknaden för svenskt skrot är som tidigare nämnts isolerad från världsmarknaden genom exportförbud. Priserna regleras av en inköpskartell, som har monopsonställning på grund av exportförbudet. Däremot kan priserna på importerat (till största delen amerikanskt) skrot betraktas som givna utifrån, eftersom de svenska verken där måste konkurrera med utländska köpare och svarar för en mycket liten del av efterfrågan. Den stora prisskillnaden mellan inhemskt och importerat skrot framgår av diagram 7: 5. Under större delen av 1950-talet hölls de svenska priserna på en nivå, som utgjorde hälften eller mindre av importpriserna. Prisskillnaden har minskat något under senare år och var 1962 ca 3 0 % av importpriset. I fråga om importerat skrot torde konjunkturvariationerna vara större än för alla andra järnprodukter. Svängningarna underskattas givetvis i diagrammet, eftersom det där rör sig om årsgenomsnitt. För svenskt skrot är de konjunkturella variationerna däremot mycket måttliga. I båda fallen har variationerna skett kring en i stort sett konstant nivå. Vid en beräkning av järnverkens kostnader för köpskrot bör observeras, att importens andel varierat starkt mellan olika år. Skrotkostnaden per producerad enhet i stålverken steg mellan 1950 och 1960 med 10—20%, men har därefter fallit något. Vid en jämförelse mellan 1952 och 1964 noteras en prissänkning av samma storleksordning som för tackjärn. Råvarukostnadernas minskade andel under denna period 257

Kr/ton 400

1955 '

1950 Svenskt

Diagram 7: 5.

'

— — — — Importerat (årsgenomsnitt)

Priser på svenskt och importerat stålskrot; baskvalitet A: 2, fritt

beror alltså på prissänkningar för båda de stora råvarorna. Järnhanteringen svarar för ungefär en tiondel av landets energiförbrukning. Under de senaste årtiondena har användningen alltmer inriktats på koks, olja och elenergi, medan stenkol, träkol och ved numera spelar en helt underordnad roll. Även kostnaderna för bränsle och elenergi har minskat sin andel av saluvärdet under de senaste 15 åren. Orsaken är emellertid här snarare kvantitativa besparingar än en gynnsam prisutveckling. J. M. Schenström har i ett föredrag I960 1 redovisat en beräkning av den specifika energiförbrukningen, dvs. förbrukningen per ton stål. Mellan 1950 och 1957 noteras följande förändringar: stenkolston per ton färdigprodukter — 22 kg koks per ton tackjärn — 8 smältkraftsförbrukning, kWh/ton — 23 Förbättringen framstår som anmärkningsvärt stor, bl. a. med hänsyn till att sänkningen i energiförbrukning per ton färdig258

I960

Degerfvrs

produkt under hela perioden 1923—1950 utgjorde endast 1 6 % . Trots förbättringen under 1950-talet är bränsleförbrukningen i svenska järnverk hög jämfört med övriga europeiska länder, vilket dock till stor del förklaras av den höga andelen kvalitetsstål. Den minskade bränsleförbrukningen beror till viss del på besparingar i enstaka processer, t. ex. vid framställning av tackjärn och elektrostål. Den viktigaste orsaken är emellertid minskad energiförbrukning vid götframställning och valsning i samband med större kontinuitet i produktionsprocessen. Mellan 1950 och 1957 steg andelen flytande tackjärn i den totala tackjärnsproduktionen med 80 %, och ungefär samma ökning noteras för andelen varma göt för direktvalsning. Efter 1957 synes dock inga större förändringar av dessa andelar ha ägt rum, varför troligen bränslebesparingarna varit av mer blygsam omfattning än under den föregående perioden. 1 Bränsle och elenergi som kostnadsfaktorer vid ståltillverkning. J. K. A. 1960 s. 628.

Priserna på koks och eldningsoljor har efter 1950 utvecklats ungefär på samma sätt som handelsjärnpriserna, medan priserna på elkraft mer än fördubblades under 1950-talet. Dessa prisstegringar har emellertid helt kompenserats av de ovan nämnda kvantitativa besparingarna, och energikostnadsandelen i järnverken har minskats väsentligt. Lönenivån för arbetare vid järn- och stålverk steg mellan 1950 och 1964 med ca 220 % eller 8—9 % per år. Eftersom produktionen per arbetstimme under samma period ökade med 160 % , steg arbetskostnaden per producerad enhet med ungefär 20 % . I motsats till övriga rörliga kostnader har lönekostnaden utvecklats i tämligen jämn takt. Arbetarlönernas andel av saluvärdet har förändrats obetydligt från början av 1950talet men har givetvis varierat omvänt mot prisernas konjunktursvängningar. Förvaltningspersonalen har ökat kraftigt i antal under efterkrigstiden. I synnerhet gäller detta om antalet lägre tjänstemän. Lönerna till förvaltningspersonal har ökat sin andel av branschens saluvärde. Den totala löneandelen i järn- och stålverken utgjorde år 1964 ca 2 5 % att jämföras med 21 % år 1952. Vid en internationell jämförelse framstår de genomsnittliga lönekostnaderna per enhet vid svenska järnverk som relativt låga. Enligt en beräkning av E. Ruist låg sålunda lönekostnaden för svenska handelsstålverk 10—20% under motsvarande genomsnitt för Västtyskland, Frankrike och Belgien år 1964. Bland de större västeuropeiska producentländerna noteras endast för Italien en lägre kostnadssiffra än den svenska. Kapitalanvändning och kapitalkostnader är här liksom för de flesta andra branscher mycket svåra att beräkna. Jernkontorets statistikavdelning har emellertid undersökt järnverkens investeringar i produktionsapparaten fram t. o. m. varmbearbetningsanläggningar under perioden 1936—1960.1 Denna undersökning ger också viss uppfattning om det fasta kapitalets utveckling.

Investeringarna under olika femårsperioder var följande (milj. kr, i 1955 års priser): 1936-1940 1941_1945 1946-1950 1951-1955 1956-1960 1961-1965

245 217 736 814 901 ca 1 200

Investeringsvolymen per år har således under efterkrigstiden varit tre till fem gånger så stor som före och under kriget. Detta innebär också, att järnverken arbetat med mycket hög och stigande andel nytt kapital, vilket troligen är en av förklaringarna till den snabba produktivitetsstegringen. Det är givetvis omöjligt att enbart utifrån dessa investeringssiffror göra en realistisk beräkning av företagens kostnader för anläggningskapital. Viss uppfattning om kapitalinsatsens utveckling kan dock erhållas från följande räkneexempel, Utifrån 15-årig avskrivningsperiod och linjär avskrivning erhålls för 1950 en deprecieringskostnad om 80 milj. kr i 1955 års priser. Motsvarande siffra för år 1960 blir 163 milj. kr. Stegringen under 1950talet skulle sålunda utgöra en fördubbling, räknat i fasta priser. Kapitalstocken netto har stigit långsammare än bruttostocken. Om till deprecieringen läggs en räntekostnad, räknad efter fast räntefot, blir därför den procentuella stegringen mellan 1950 och 1960 något lägre (ca 90 % vid räntesatser om 5— 1 0 % ) . Eftersom produktionen under samma period steg med ca 1 2 5 % , skulle slutsatsen av denna mycket grova uppskattning bli, att kostnaderna för anläggningskapital, räknade i fasta priser, steg långsammare än produktionsvolymen. »Kapitalproduktiviteten» definierad som produktionsvolym per enhet kapitalinsats ökade med ungefär 1 Hj. Åselius: Järnindustrins investeringar, deras finansiering och betydelse för produktion och produktivitet. J. K. A. 1957 s. 355. Siffror för perioden efter 1955 har erhållits från Jernkontoret. De här medräknade investeringsutgifterna utgör knappt två tredjedelar av järnverkens totala investeringar. Utvecklingen för de övriga synes ha varit i stort sett proportionell, varför siffrorna ger en god bild av den totala investeringsutvecklingen.

1 0 % , vilket kan jämföras med siffran 100 % för produktionen per arbetstimme. Skillnaden mellan de två talen avspeglar den substitution av arbetskraft mot kapital som ägt rum jämsides med rationaliseringar i produktionen. Vad ovan sagts gäller volymförändringar. Priserna på kapitaltjänster har under perioden stigit väsentligt mer än stålpriserna, vilket medfört en kraftig stegring av kapitalkostnadernas andel av saluvärdet. Kostnadsstegringen beror dels på prishöjningar i fråga om kapitalvaror dels på stigande låneräntor. Prisindex för ugnar och tyngre arbetsmaskiner har under den här aktuella perioden utvecklats på följande sätt (1937 = 100): 1945 1950 1955 1960 1965 166 205 293 380 483 Det rör sig här om prisstegringar av storleksordningen 70 % per tioårsperiod, vilka långt ifrån kompenseras av den obetydliga ökningen i »kapitalproduktiviteten» och av den mycket måttliga höjningen av stålprisnivån. Om dessutom hänsyn tas till det höjda ränteläget, är det tydligt att kapitalkostnaderna kommit att utgöra en allt större del av järnverkens totala kostnader. Utvecklingen i järnverken under de senaste 15 åren har således utmärkts av fallande råvaru- och energikostnader men stigande förädlingskostnader. Den största stegringen noteras för kapitalkostnaderna, vilket främst betingats av en successivt ökad kapitalintensitet i stålproduktionen. Material saknas för lönsamhetsjämförelser mellan stålindustrin och andra industribranscher. Däremot finns två utredningar, som belyser lönsamhetsutvecklingen inom branschen från mitten av 1950-talet. Jaak Järv har med utgångspunkt från vinst- och investeringsstatistiken beräknat avkastningen på investerat kapital i järnverken för åren 1953—1963.* Följande genomsnittliga vinstkvoter erhålls (bruttovinst — beräknad depreciering i procent av totalt nettokapital): 260

1953: 0,4 1954: 0,6 1955: 4,4 1956: 6,1

1957: 5,6 1958: 4,7 1959: 5,7 1960: 6,3

1961: 5,6 1962: 2,0 1963: 1,5

En stark samvariation kan konstateras med konjunkturen utveckling och prisvariationer. Särskilt låg räntabilitet noteras för lågkonjunkturperioderna 1953—1954 och 1962-1963, medan nedgången 1958 är mindre markerad. I fråga om den mer långsiktiga vinstutvecklingen kan ingen klar tendens utläsas ur dessa siffror. De låga stålpriserna de senaste åren torde dock ha medfört, att lönsamheten kommit att ligga på väsentligt lägre nivå än under senare delen av 1950-talet. En klarare bild av denna försämring i vinstläge erhålls från en lönsamhetsundersökning, avseende nio större järnverk, som genomförts inom Järnbruksförbundet. 2 Det rör sig här om en nettoberäkning, där kapitalkostnaderna beräknats som kalkylmässig avskrivning plus kapitalränta. För åren 1955—1961 noteras en genomsnittlig vinstandel av storleksordningen 8—9 % av intäkterna. Lågkonjunkturåren 1962—1963 sjönk denna andel till 2—3 % , vilket bestyrker resultaten i Järvs utredning. Mer intressant är emellertid att för det relativa högkonjunkturåret 1964 noteras en stegring endast till 4 % av intäkterna, dvs. till en väsentligt lägre nivå än i slutet av 1950talet. Uppgifter saknas för åren 1965— 1966, men prisfallet på järn kan antas ytterligare ha sänkt vinstandelen. Vissa tendenser till en mer långsiktig sänkning av järnverkens vinstmarginaler 1 Kapitalinsatsen har beräknats genom accumulering av nettoinvesteringar till 1954 års brandförsäkringsvärden (korrigerade för beräknad överförsäkring). Som vinstmått används bruttovinst, korrigerad för uppskattad lagerreservförändring samt med avdrag för depreciering (4,7 % av det fasta realkapitalet). Utredningen återfinns som bilaga till B. Lindström: Järnhanteringens investeringsbehov och kapitalförsörjning (J. K. A. 1965). 2 Uppgifterna har hämtats från W. Haglund: Järnhanteringen; översikt vid Jernkontorets tekniska diskussionsmöte 1965 (J. K. A. 1965, s. 213—220). Då ingen närmare beskrivning av beräkningsmetoderna föreligger, kan inga jämförelser göras med Järvs utredning.

Kan således utläsas ur de senaste årens utveckling. Däremot kan inga säkra slutsatser dras beträffande vinstnivån, jämfört med andra industribranscher. Orsaken till de sänkta vinstmarginalerna får sökas dels i uppkomsten av en internationell överkapacitet, som medfört pressade priser på stålprodukter, dels i höjda förädlingskostnader för de svenska järnverken. Den sänkta räntabiliteten har hittills inte medfört någon sänkning av utbyggnadstakten i järnverken. De planer på kapacitetsutbyggnad fram till 1970, som redovisats för långtidsutredningen, innebär en i det närmaste lika hög investeringsnivå som under förra hälften av 1960-talet. En bidragande faktor för denna höga investeringstakt torde vara järnverkens relativt starka finansiella ställning, till stor del betingad av hög räntabilitet och hög självfinansieringsgrad under större delen av 1950-talet. Nedläggningar, framtvingade av rörelseunderskott och finansiella kriser, har i denna bransch inte förekommit under efterkrigstiden. Branschstrukturen har varit synnerligen stabil, och utvecklingen har utmärkts av en tämligen störningsfri expansion. De förändringar i produktionsinriktning och integrationsförhållanden, som förekommit under perioden, får närmast ses som uttryck för en långsiktig anpassning inom företagen. Om de nuvarande tendenserna till sänkt lönsamhet blir bestående, kan emellertid på längre sikt även direkta marknadsgenomslag i strukturen uppkomma (jfr föregående kapitel). Avgörande blir här — förutom den följande internationella marknadsutvecklingen — den begränsning av förädlingskostnaderna, som kan uppnås genom den på senare tid intensifierade rationaliseringsverksamheten i branschen. Problematiken på detta område, som till stor del rör specialiseringsvinster och andra stordriftsaspekter, behandlas mer ingående i en annan del av utredningen.

B. Pappersbruken Redogörelsen omfattar pappers- och papptillverkning men inte vidareförädling till

exempelvis säckar och pappmanufaktur. Massatillverkningen har berörts endast i den mån den har intresse sett från integrationsoch självförsörjningssynpunkt. Mer än 80 % av papperstillverkningen i Sverige sker i kombinerade fabriker, men större delen av massatillverkningen faller på fristående i huvudsak exportinriktade - fabriker. Inom papperstillverkningen kan urskiljas ett stort antal produkter med varierande egenskaper och användningsområden. Indelningen i olika pappersslag baseras främst på de kombinationer av pappersmassa, som ingår i resp. produkter. Så utmärks exempelvis finpapper av speciellt låg och tidningspapper av speciellt hög andel slipmassa, medan kraftpapper tillverkas av sulfatcellulosa. S. k. halvkemisk massa används bl. a. vid wellpapptillverkning. Huvudvikten i redogörelsen har lagts på tidnings-, omslags- och finpappersbranscherna, övriga varugrupper, som behandlas mer kortfattat är bl. a. journalpapper samt papp och kartong. Pappersindustrin har under senare år svarat för ca 3 % av sysselsättningen i den svenska industrin, medan branschens andel av förädlingsvärdet varit något större. Mellan 1950 och 1964 steg sysselsättningen i branschen med omkring 8 000 personer till nära 30 000. Produktionsutvecklingen för hela pappersindustrin från 1930 anges i diagram 7: 6 (källa: Svenska Pappersbruksföreningens statistik). För att i någon mån eliminera konjunkturella variationer har nedan angivits årsmedeltal (1 000 ton) för femårsperioder: 1911-1915 1916-1920 1921-1925 1926-1930 1931-1935 1936-1940

319 344 441 636 756 835

1941-1945 650 1946-1950 1 081 1951-1955 1 304 1956-1960 1 806 1961-1965 2 686

Under hela perioden 1911-1965 har produktionen mer än tio-dubblats. Liksom för järnverken noteras en ökad stegringstakt efter andra världskriget; mellan 1950 och 1965 har pappersproduktionen ökat med i genomsnitt 6-7 % per år.

Milj. ton 3,5-

3,0-

Ppoduk+ion — — — Förbrukning i Sverige

2,5-

2,0-

1,5

i,o-

0,5-

0,01930 Diagram

7: 6.

1940 Produktion

och inhemsk förbrukning

De konjunkturella variationerna har, bortsett från krigsåren, varit måttliga. Under efterkrigstiden har en mer betydande nedgång inträffat endast efter koreakrisen, då produktionen sjönk med 17 %. Den svenska pappersindustrin är exportinriktad i ännu högre grad än stålindustrin, och totalt svarar pappersindustrin för ungefär en tiondel av den svenska exportens värde. Med undantag för krigsåren har exporten genomgående utgjort mer än hälften av produktionen. Under 1960-talet har exportandelen legat omkring 60 %, vilket innebär en ökning jämfört med närmast föregående perioder men är väsentligt lägre än motsvarande andelar för mellankrigstiden. Finland, Sverige och Norge svarar tillsammans för ca en tredjedel av den totala världsexporten av papper och papp. Vid sidan av Kanada utgör de nordiska länderna det enda exportörområdet av betydelse. Den svenska andelen har under senare år legat omkring 1 3 % .

262 I

I I 1945

1950 I I I I i 1955

i

i

i

i i I960

av papper och papp

Produktionens fördelning på varugrupper framgår av tabell 7: 12. Gränserna mellan de olika grupperna är i vissa fall tämligen flytande, och förändringar i definitionerna kan ha förekommit, varför full jämförbarhet mellan olika år inte med säkerhet kan antas gälla.1 Tabellen visar, att en icke oväsentlig omfördelning skett sedan 1920-talet. Den kraftigaste expansionen noteras för emballagemateriel såsom kraftpapper och papp. Kraftpapper är numera den största varugruppen med mer än en fjärdedel av total1 Grupperna finpapper, papp och kartong samt »övriga pappersslag» innehåller vardera ett stort antal olikartade varuslag. Speciellt bör påpekas, att den under senare år starkt ökande produktionen av kraftliner för wellpapptillverkning (328 000 ton år 1965) i tabellen förts till gruppen papp och kartong, där den sålunda utgör nära hälften av totalproduktionen. I gruppen övriga pappersslag är de viktigaste produkterna journalpapper samt s. k. halvkemiskt papper, främst avsett som mellanskikt i wellpapp. Gruppen sulfitpapper innehåller tre olika produkter, nämligen omslagspapper, silkespapper och kräppat papper.

Tabell 7:12. Produktionsutveckling i olika varugrupper (1.000 ton) Varugrupp

1965 Tidningspapper Kraftpapper Sulfitpapper Smörpapper och pergamyn Finpapper Papp och kartong övriga pappersslag

136 32 41 7 19 23 8

225 119 115 23 48 96 31

127 161 82 16 62 104 41

325 313 134 34 102 191 88

582 553 175 39 192 338 292

679 807 205 35 221 679 495

1 187

2 170

3 121

Totalt

produktionen, i vikt räknat. Tidningspapper, som 1921 svarade för mer än hälften av den totala pappersproduktionen, utgör nu knappt en fjärdedel. En sjunkande andel uppvisar också sulfitpapper och smörpapper. Finpappersproduktionens andel har hållit sig i stort sett oförändrad under hela perioden. Även för de varuslag, vilkas andel minskat, redovisas en betydande volymökning i absoluta tal (för tidningspapper i det närmaste en femdubbling). Under senare år kan emellertid stagnationstendenser spåras i fråga om grupperna sulfitomslagspapper och smörpapper. Volymökningen för sulfitpapper under 1950-talet faller helt på kräppat papper, medan omslagspapperet fått minskad betydelse. Exporten domineras av kraftpapper, tidningspapper och papp, som tillsammans svarar för ungefär fyra femtedelar av totalvolymen. Den snabbaste expansionen efter 1950 noteras för journalpapper och papp, medan sulfitpapper och finpapper fått relativt sett minskad betydelse i samband med stagnerande volym. Pappersförbrukningen inom landet har efter 1950 ökat med nära 6 % per år. ökningen är tämligen jämnt fördelad på olika varugrupper, men också här noteras de högsta ökningstalen för emballagematerial såsom papp och wellpappråvaror. Också importen har ökat under senare år, men dess andel av förbrukningen utgör endast 4-5 %. Importen består till stor del av produkter, som inte produceras inom landet, främst speciella typer av finpapper och papp. Importmöjligheterna begränsas starkt av de avtal om hemmamarknadsskydd, som föreligger mellan tillverkare i

de nordiska länderna. Dessa avtal kommer att behandlas i ett senare avsnitt av denna redogörelse.

Produktionsförhållanden Papperstillverkning baseras numera nästan helt på fibermassa, framställd av massaved. Granved utgör den huvudsakliga råvaran för framställning av slipmassa och sulfitmassa, medan sulfatmassatillverkning baseras på furuved. Användningen av lövskogsvirke för framställning av s. k. halvkemisk massa har ökat under senare år, men är fortfarande relativt obetydlig. Avfallspapper är det enda alternativet av betydelse till fibermassa som råvara. Användningen av avfallspapper motsvarar i Sverige endast ca 6 % av den totala fiberförbrukningen, en andel som är väsentligt lägre än i de flesta andra producentländer. På energisidan dominerar brännolja och elkraft. Massa- och pappersindustrin svarade 1965 för hela 21 % av landets totala elkraftförbrukning. Många företag, främst i norra och mellersta Sverige, har egna vattenkraftverk. Integration bakåt är således vanlig beträffande både råvaror och elektrisk energi. Redogörelsen i det följande kommer dock att i huvudsak omfatta endast själva papperstillverkningen. Den svenska pappersindustrins etableringsperiod inföll i slutet av 1800-talet och under 1900-talets två första årtionden. Därefter har antalet arbetsställen hållits i stort sett konstant, nettoförändringen mellan 1925 och 1964 är en minskning med endast fyra anläggningar. Även om tendenser till snabbare strukturrationalisering har kun-

Tabell 7:13. Pappersindustrins arbetsställen, fördelade efter arbetarantal År

5—10

501— 11—100 101—200 201—500 1000

> 1000 Summa

1925 1940 1950 1964

5 1 1 1

25 23 19 8

— — 1 2

nat spåras de senaste åren, synes hittills ingen mer omfattande krympning av anläggningsstrukturen ha kommit till stånd. Konkurrensförutsättningarna för små, ointegrerade pappersbruk har dock påtagligt försämrats, varför snabbare strukturförändringar kan väntas under de närmaste åren. Den förskjutning mot större anläggningar, som pågått under hela perioden har främst skett genom utbyggnad av existerande enheter. Ännu 1940 hade knappt 40 % av pappersbruken mer än 200 arbetare; 1964 låg motsvarande andel över 60 %. Mellan 1950 och 1964 har det genomsnittliga arbetarantalet per pappersbruk ökat med drygt en tredjedel i samband med utbyggnader i storföretagen och nedläggning av små fabriker. Skalfördelar i produktion och distribution synes ha bidragit till strukturförändringarna genom att konkurrenskraften hos små enheter försvagats.1 Papptillverkningen utgör här i viss mån ett undantag. Den sker ofta vid små anläggningar, och viss nyetablering har förekommit även under de senaste åren. Produktionsskalan varierar starkt mellan olika typer av papperstillverkning. Produktionskapacitet överstigande 50 000 ton för en enda produkt fanns 1966 vid 16 pappersbruk. I samtliga fall gällde tillverkningen tidnings- eller kraftpapper. En kapacitet överstigande 100 000 ton noteras för tre tidningspappersbruk och fyra kraftpappersbruk. Tillverkningen av sulfit- och finpapper samt papp faller till helt dominerande del på anläggningar med en årskapacitet av 10 000-50 000 ton. Även de största svenska pappersbruken framstår som tämligen små, jämfört med

16 22 19 17

19 20 23 27

9 8 11 15

74 74 74 70

framför allt kanadensiska fabriker. Den genomsnittliga anläggningsstorleken torde i Kanada vara 2-3 gånger så stor som i Sverige. Också de finländska pappersbruken är i allmänhet större än de svenska, vilket framgår av följande jämförelse mellan de tre nordiska exportörländerna. 2 De stora skillnaderna mellan Finland och Sverige beträffande totalsiffrornas fördelning förklaras delvis av den finländska produktionens starka inriktning på tidningspapper, där anläggningsstorleken generellt är hög. Också med fördelning på varugrupper framstår dock den finländska anläggningsstorleken genomsnittligt som högre än den svenska. De norska pappersbruken är däremot nästan undantagslöst mycket små. Som sammanfattning kan sägas, att den svenska pappersindustrin arbetar med tämligen små produktionsenheter, jämfört med de viktigaste konkurrentländerna på exportmarknaderna. Utvecklingen mot större enheter har dock gått snabbt under senare år, och takten i denna strukturomvandling kan väntas öka. Den svenska pappersindustrins totala produktionskapacitet utgjorde vid början av 1966 ca 3,5 milj. ton, att jämföras med ca 1,5 milj. ton år 1952. Utbyggnaden har skett i jämn takt men en viss acceleration kan noteras efter 1960. De planer, som redovisats bl. a. i den senaste lång1 För en mer ingående diskussion av dessa faktorer hänvisas till utredningens studie rörande stordriftsfördelar, vilken bl. a. innehåller en specialundersökning av massa- och papperstillverkning. 2 Uppgifterna har hämtats från NO-ämbetets PM angående hemmamarknadsskyddsavtal för papper och papp.

Tabell 7:14. Antal anläggningar i olika kapacitetsklasser år 1965 (1.000 ton) Sverige

Finland Varugrupp

<40

Tidningspapper 2 Kraftpapper Sulfit- ochfinpapper 5 Papp 10 Totalt1 14 1

40—100 > 100 2 2 4 5 11

8 1 2 11

Norge

<40

40—100 > 100

<40

40—100 > 100

8 23 21 42

1 13 4 4 20

4 5 23 7 36

3 2 1

1 — —

4 4 9

Avser brukens sammanlagda kapacitet för olika slag av papper och papp.

tidsutredningen, förutsätter en ytterligare ökning i utbyggnadstakten fram till 1970. Kapacitetsutnyttjandet har under de senaste 15 åren i allmänhet varit mycket högt. Kapacitetsöverskott av nämnvärd storleksordning har förekommit endast under lågkonjunkturen efter koreakrisen (1952-1953) samt några år i början av 1960-talet. Den förra avsättningskrisen drabbade nästan alla pappersslag, och utnyttjandegraden sjönk till ca 70 %. Åren 1962-1963 drabbades främst produktionen av tidningspapper, där kapacitetsutnyttjandet 1963 utgjorde ca 80 %. Liksom i järn- och stålindustrin har den snabba och relativt störningsfria expansionen inneburit en hög investeringstakt. Substitutionen av arbetskraft mot kapital och moderniseringen av produktionsapparaten synes dock fram till slutet av 1950-talet ha gått väsentligt långsammare än i stålverken. En jämnt stigande investeringsnivå under 1950-talet följdes åren 1961-1962 av en kraftig ökning. Därefter inträffade emellertid en påtaglig nedgång i investeringstakten, som 1965 var ungefär densamma som i slutet av 1950-talet. Produktionen per arbetstimme har efter kriget ökat snabbare än genomsnittet för hela industrin. Jämfört med stålverkens produktivitetsutveckling framstår dock stegringen som tämligen blygsam. Fram till 1960 kan pappersindustrin i fråga om produktivitetsutveckling snarare jämföras med textilindustrin, vilket illustreras av följande tabell. 1 Mot bakgrunden av branschens snabba expansion framstår produktivitetsstegringen

Tabell 7:15. Produktion per arbetstimme. Index 1930= 100 1950 1955 1960 1964 Pappersbruk Yllefabriker Stålverk

153 147 169

175 181 242

230 219 336

319 237 440

efter 1950 (ca 5 % per år) som tämligen måttlig. Pappersbruken har uppenbarligen i betydligt mindre utsträckning än t. ex. järnverken kunnat möta det höjda löneläget med ökning av kapitalintensiteten i produktionen. Utbyggnad av nya, högmekaniserade processer i början av 1960-talet har dock medfört en väsentligt ökad takt i produktivitetsutvecklingen; mellan 1960 och 1964 steg arbetsproduktiviteten lika snabbt som i stålindustrin.

Koncernförhållanden och integration Antalet företag (koncerner) med papperstillverkning är omkring 40, vilket innebär en minskning med ett tiotal enbart under de tre senaste åren. Från 1930-talet och fram till 1963 förändrades företagsstrukturen i pappersindustrin ytterst obetydligt, men därefter har en snabb koncentration ägt rum, främst genom att de större koncernerna övertagit andra företag. Koncentrationsgraden i branschen måste numera betraktas som hög; två tredjedelar av produktionskapaciteten faller på tio fö1 Förändringar i produktionsinriktning kan minska värdet av detta slags totalsiffror som produktivitetsmått. Ingen systematisk förskjutning mot mer (mindre) arbetskrävande produkter synes dock ha skett i pappersbrukens tillverkning.

% 100—r 90-

Antal företag 1937 (59 före+ag) 1950 (50 före+ag) 1967 (41 f ö r e t a g ) , kapacitetsandelar

Diagram 7: 7. Andelar av pappers- och pappproduktionen för de största företagen (kumulativ fördelning) retag vartdera med produktionskapacitet överstigande 100 000 ton per år. Fördelningen mellan olika storleksklasser av företag var 1966 följande: årskapacitet > 200 000 ton ( 5 företag) 101 000-200 000 ton ( 5 företag) 51 000-100 000 ton (10 företag) ^ 5 0 000 ton (ca 20 företag)

47 % 19 % 22 % 12%

Koncentrationsgradens förändringar sedan 1930-talet illustreras av de kumulativa fördelningarna i diagram 7: 7. Kapacitetens fördelning år 1966 jämförs där med produktionsfördelningar för 1937 och 1950. Då kapacitetsutnyttjandet torde ha varierat obetydligt mellan små och stora företag kan de olika serierna anses väl jämförbara. 1 Som framgår av diagrammet minskade andelarna för de största koncernerna något mellan 1937 och 1950. Expansionen föll under denna period till stor del på medelstora företag (speciellt gäller detta för 266

kraft- och finpappersbranscherna). Av betydelse var dessutom, att den starkt storföretagsbetonade tidningspappersproduktionen minskade i relativ betydelse. Under de senaste 15 åren har branschkoncentrationen ökat påtagligt. Koncentrationsprocessen faller till stor del på de senaste 3-4 åren, då som tidigare nämnts ett flertal stora fusioner genomförts. Exempel på sådana åtgärder ges i slutet av detta avsnitt. I tabell 7: 16 anges produktionskapacitet och sortiment i 22 storföretag, vilka tillsammans svarar för över 90 % av papperstillverkningen i Sverige. För varje företag anges dessutom vilket pappersslag, som svarade för den största andelen av produktionsvolymen 2 år 1963. Dominansen för tidningspapper, kraftpapper och kraftliner (i tabellen räknad till varugruppen papp) är påtaglig bland de största företagen. Tidningspappersproduktionen är helt koncentrerad till de tre största företagen. Av övriga företag med kapacitet över 100 000 ton har alla utom ett kraftpapper eller kriftliner som huvudprodukt. Det bör dock påpekas, att redovisningen efter vikt medför viss överskattning av de billigare pappersslagens betydelse. Värdemässigt spelar sålunda t. ex. sulfit- och finpapper större roll i företagens verksamhet än vad som anges av tabellen. Sortimentet i de mindre företagen domineras av papp samt i någon mån sulfitoch finpapper. Den begränsade produktionsskalan medför, att dessa företag har svårt att konkurrera beträffande standardiserade produkter som tidnings- och kraftpapper. Specialiseringsgraden, uttryckt som huvudproduktens andel av totalproduktionen varierar starkt mellan företagen, och ingen systematisk skillnad kan utläsas mellan små och stora tillverkare. De 16 största före1 Ingen uppräkning till koncernnivå har gjorts för åren 1937 och 1950. Detta påverkar emellertid resultaten endast obetydligt. Beroende på arrendering o. d. har nämligen dotterbolagen redovisningstekniskt nästan genomgående hört samman med resp. moderbolag. 2 Denna »huvudprodukt» markeras i tabellen med H.

> o

xxxx

XX

xxxxx

X XXÄX

xxxx

XX

XKX

x XX

XX

&

X

X X XX

X

X X

XX

X X

X X

X

XXffiXX

x

XXX

Cd Q, Ä

CX

X

X XXX

ffiXEEEEX

XXX

XX

XX

X

'g O.

•å & •—

CO

X

ffiKffi

H a, 5

Q

i

.o

°< «£ > ° Cd

•5 to

r-mcNm©v£>©ir>m©ooir>©oooomcN©cNO©©

cN - i

m

I

N H H H

rftNcn-HfMcntNrHtstNrt'HCNtNNNCNMN'HrHrt

m

Antal massafabr.

Antal kombi- Antal pappei nerade fabriker bruk

CJ 5 3 3

5 P3

.g

<cd

llulos ruk iarber by) gsind

to

£3

öO

us »u o «

«

C

-c

O .22 c/3 trt M

C/3K

cd

cd

Bs

O 1 cd =3 T3 _*e k.> *e '.s

o.s£

J, O O

T3 cd

» o P„ Sp q Ö O vi o

E

•o O :cd . R 3 J2

W

' ^

cd :cd

g

.t? O

• B Ä . 2O- vi 2 <u S

o a £ 3 o

I M £ m O x S (2 £ 2 a 2

. 3w .

tu

cd

•a o 267

tagen fördelade sig åren 1950 och 1963 på följande sätt med avseende på huvudproduktens andel av produktionsvolymen:

<25 % 25—49 % 50—74 % 75—99 % 100 %

— 3 5 7 1

— 5 7 2 2

låg. Frånvaro av egen massatillverkning utgör en belastning främst i högkonjunkturlägen, då försörjningssvårigheter eller höga råvarupriser försvagar de ointegrerade företagens konkurrensmöjligheter. Även integration framåt förekommer relativt ofta hos pappersföretagen. Vissa moment i papperstillverkningen, t. ex. renskärning, linjering och gummering av finpapper, utgör närmast former av vidareförädling, och detsamma gäller framställningen av wellpapp. Av de rena manufakturprodukterna är säckar, påsar, kartonger och kuvert samt ytbehandlat papper och papp de vanligaste hos pappersföretagen. I några fall är pappersbruken dotterbolag till företag inom pappersförädlande eller grafisk industri.

I de flesta fall svarar alltså huvudprodukten för mindre än tre fjärdedelar av produktionen, varför övriga produkter inte kan betraktas som underordnade kompletteringsvaror. Den minskning av specialiseringsgraden, som kan utläsas mellan 1950 och 1963, beror delvis på det lägre kapacitetsutnyttjandet under 1960-talet. Avsätt1960-talet, och framför allt åren efter ningssvårigheter har medfört, att många 1963, har inom pappersindustrin utmärkts företag sökt utvidga sin produktion till nya delmarknader. Produktionstekniskt är möj- av ett stort antal företagssammanslagningar, ligheterna stora att övergå exempelvis från vilka medfört att branschstrukturen blivit tidnings- till journalpapper eller från kraft- relativt starkt koncentrerad. Nedan ges en papper till vissa pappsorter. Under de se- sammanfattning av de större fusionerna unnaste åren torde den genomsnittliga sorti- der denna period, varvid köparföretagen anges i storleksordning. mentsbredden ytterligare ha ökats genom Svenska Cellulosa AB har genom en det stora antalet fusioner. Graden av integration med massatill- mycket snabb expansion under efterkrigsverkning är mycket hög. 1966 svarade egen tiden blivit landets största papperstillverkamassaproduktion för hela 81 % av pappers- re. Huvuddelen av expansionen har skett företagens fiberförsörjning. 13 % utgjordes genom utbyggnader inom företaget. 1966 av inköpt pappersmassa, medan 6 % var in- genomfördes emellertid en större fusion, köpt avfallspapper. Som framgått av ta- då SCA förvärvade Wifstavarfs AB. Inom bell 7: 16 har samtliga större företag egen papperssektorn innebar förvärvet en kapamassatillverkning. Den genomsnittliga själv- citetsökning av storleksordningen 20 % och försörjningsgraden i dessa företag är ca etablering i relativt stor skala på kraftpap85 %, och de flesta är helt självförsör- persområdet. jande i fråga om den massatyp, som har Stora Kopparbergs Bergslags AB var fram störst vikt i förbrukningen. Många av stor- till mitten av 1960-talet nästan helt inrikföretagen producerar pappersmassa för av- tat på tillverkning av tidningspapper. Gesalu, och i flera fall (t. ex. SCA, Kors- nom förvärv av Grycksbo Pappersbruk år näs och Rottneros) svarar massatillverk1966 genomfördes emellertid en stark exningen för en dominerande del av föräd- pansion på finpappersområdet. Papptilllingsvärdet. verkning hade etablerats redan i och med »Småföretagen» är i allmänhet hänvisa- att Ställdalens Bruk övertogs år 1961. de att inköpa sitt massabehov. Ett tiotal Uddeholmsbolaget har genom sitt köp av av företagen i denna grupp saknar helt Mölnbacka-Trysil 1967 främst utvidgat sin egen massaproduktion, och även i de öv- råvarubas. Inköpet omfattar emellertid även riga är självförsörjningsgraden i allmänhet två massafabriker och ett kraftpappersbruk.

Tillskottet i kapacitet för pappersproduktion innebär i det närmaste en fördubbling. AB Papyrus har under 1966 övertagit papperstillverkningen vid Minebergs AB (pappersbruken i Nykvarn och Laxå), varigenom koncernens finpappersproduktion kraftigt utökats. De två nytillkomna bruken har även tillverkning av kraft- och sulfitpapper. AB Klippans Finpappersbruk med dotterbolaget Lessebo Pappersbruk var under större delen av 1950-talet landets största tillverkare av finpapper. Efter 1960 har tillverkningen utökats med bl. a. sulfitpapper och cellulosavadd. Företaget förvärvade åren 1964-1965 fyra mindre företag, nämligen Emsfors, Långasjönäs, Nyboholm och Östanå. Dessutom har under 1967 storföretaget Håfreström med produktion främst av finpapper införlivats med koncernen. Norrlands Skogsägares Cellulosa AB inträdde på pappersmarknaden år 1961 genom förvärv av finpappersföretaget Hörnefors Fabriker. Genom att överta massa- och papperstillverkningen vid Dynas AB hösten 1966 har företaget dessutom etablerat sig på kraftpappersområdet. Rottneros AB genomförde 1964 en mindre utvidgning - främst på sulfit- och finpappersområdet - genom övertagande av Koppoms Bruk. Marknadsstruktur I detta avsnitt ges en kortfattad beskrivning av säljarkoncentrationen på olika delmarknader och av de förändringar i kon-

centrationsgrad som inträffat de senaste 30 åren. Redovisningen baseras på en uppdelning i sju varugrupper, vilka tillsammans innefattar drygt nio tiondelar av totalproduktionen. Homogenitetsgraden är starkt varierande; grupperna tidnings-, journaloch kraftpapper kan betraktas som tämligen enhetliga, medan framför allt grupperna finpapper och papp är starkt heterogena. För samtliga varugrupper gäller, att importen är så liten att den inte nämnvärt påverkar marknadssituationen. De höga exportandelarna innebär emellertid, att företagens andelar på den svenska marknaden kan avvika väsentligt från de produktionsandelar som redovisas i det följande. Vissa data om enbart hemmamarknadsleveranser anges därför i diskussionen av resp. delmarknad. Antalet svenska tillverkare i olika varugrupper samt produktionsandelar för de största företagen framgår av tabell 7: 17. Siffror för de senaste åren saknas, varför den aktuella koncentrationsgraden måst anges utifrån 1963 års produktionsdata. Man kan inom pappersindustrin skilja mellan två väl avgränsade strukturtyper. Den ena representeras av de jämförelsevis homogena marknaderna för tidnings-, journal- och smörpapper, där koncentrationsgraden är mycket hög. Antalet tillverkare är mindre än tio, och andelen för de fyra största på resp. marknad ligger över 90 %. Andelen för enbart det största företaget utgör i dessa fall omkring 50 %. Det rör sig sålunda om utpräglade oligopolmarknader, ett faktum som ytterligare

Tabell 7:17. Produktionskoncentration i delbranscherna 1937, 1950, och 1960 samt våren 1967, räknad efter 1963 års produktionssiffror 8 störstas andel (%)

4 störstas andel (%)

Antal företag Varugrupp

1937 1950 1960 1967 1937 1950 1960 1967 1937 1950 1960 1967

Tidningspapper Journalpapper Kraftpapper Sulfitpapper Smörpapper Finpapper Papp och kartong

8 16 22 7 13

9 6 23 27 6 17 22

8 7 20 20 5 20 27

3 7 17 17 6 11 26

96 51 41 82 65

98 94 50 45 93 52 45

100 94 48 49 92 51 45

92 52 55 91 70 52

83 67

80 75

75 80

78 82

85 67

82 70

97 76 269

accentueras av att import nästan helt saknas. Även de övriga varugrupperna uppvisar starka oligopolinslag, trots att säljarkoncentrationen där är väsentligt mindre. Antalet tillverkare ligger omkring 20, och de fyra störstas andel utgör i samtliga fall 50-60 %. För enbart den största tillverkaren noteras här andelar av storleksordningen 20 %, vilket kan sägas innebära, att strukturen helt saknar monopolinslag. Varugrupperna i denna senare kategori - med undantag för kraftpapper - är dock starkt heterogena, varför den faktiska marknadskoncentrationen i allmänhet underskattas, när man som här räknar andelar av hela gruppen. Så har exempelvis vissa kvaliteter av finpapper endast ett fåtal (i undantagsfall en enda) tillverkare inom landet. En så detaljerad varuindelning får å andra sidan betraktas som missvisande, eftersom ofta inga nämnvärda hinder föreligger för andra sulfit- eller finpappersproducenter att ta upp ifrågavarande produkt på tillverkningsprogrammet. Beroende på antalet existerande och potentiella säljare kan finpappers- och pappmarknaderna karakteriseras av antingen monopolistisk konkurrens eller heterogent oligopol. De produktionsandelar, som angivits i tabellen torde i de flesta fall underskatta säljarkoncentrationen inom landet, beroende på att vissa större företag har relativt obetydlig export. Förhållandet illustreras av följande jämförelse - avseende år 1962 - mellan produktionsandelar och marknadsandelar inom landet för de största säljarna av kraftpapper: 4 störstas 8 störstas andel andel produktion försäljning i Sverige

42 56

71 90

Strukturförhållandena på de viktigare delmarknaderna kan sammanfattas på följande sätt. Marknaden för tidningspapper är den starkast koncentrerade av delmarknaderna.

270 Den har sedan 1930-talet dominerats av tre företag: Holmen, Stora Kopparberg och Svenska Cellulosa AB. Det sistnämnda företaget har svarat för den största expansionen under senare år och är något mer exportinriktat än de övriga. Koncentrationsgraden har successivt ökat, och de mindre tillverkare, som tidigare var representerade på marknaden, har numera lagt ned denna del av sin verksamhet. Ännu 1950 fanns tre sådana »småföretag» av viss betydelse, nämligen Wargön, Billingsfors-Långed och Tollare, vilka tillsammans svarade för 7 % av produktionen. Försäljningen av tidningspapper i Sverige regleras genom ett kvoteringsavtal, som behandlas närmare i nästa avsnitt. Också beträffande journalpapper är koncentrationsgraden mycket hög, men den har sjunkit något efter 1950, bl. a. beroende på tillkomsten av tre nya tillverkare. Tillverkning av tidnings- och journalpapper sker ofta i samma företag, vilket sammanhänger med att de aktuella pappersmaskinerna lätt kan ställas om mellan dessa två pappersslag. På kraft pappersområdet har trots den synnerligen kraftiga produktionsstegringen antalet tillverkare minskats under efterkrigstiden. Andelarna för de största företagen är dock fortfarande väsentligt lägre än i de två tidigare nämnda delbranscherna. De stora utbyggnader, som nu pågår, är främst förlagda till de största tillverkarna, varför en väsentlig ökning av produktionskoncentrationen kan förväntas under de närmaste åren. Efter förvärvet av Mölnbacka-Trysil torde nu Uddeholm vara landets största tillverkare av kraftpapper. Produktionsvolym överstigande 70 000 ton år 1963 noteras även för Billerud, Korsnäs och Fiskeby, i samtliga fall efter en snabb expansion från mitten av 1950-talet. Varugruppen sulfitpapper omfattar två olika pappersslag, sulfitomslagspapper och kräpperat papper. Produktionsstegringen under senare år faller helt på den senare produkten. Som framgår av tabell 7: 17 är koncentrationsgraden efter en påtaglig ök-

ning under efterkrigstiden numera av samma storleksordning som för kraftpapper. De två största tillverkarna, Lilla Edet och Katrinefors, skiljer sig från de övriga, då deras produktion till stor del utgörs av kräpperat papper. På denna delmarknad är de två företagen helt dominerande, medan tillverkningen av annat sulfitpapper är tämligen jämnt fördelad mellan ett femtontal företag. I fråga om enbart hemmamarknadsleveranser är dock andelen för de tre största (Munksjö, Fiskeby och Håfreström) över 50 %. Marknaden för smörpapper och pergamyn är en av de minsta i vad gäller både produktionsvolym och antal företag. Inga större strukturförändringar har inträffat efter 1950. En viss förskjutning till det största företagets (Billerud) fördel kan dock noteras. Som finpapper definieras i första hand de pappersslag, som tillverkas av lumpfibrer och av de högsta kvaliteterna blekt sulfitmassa. I det grundmaterial, som här använts, räknas emellertid som finpapper även vissa »medelfina» kvaliteter med inblandning av blekt cellulosa eller slipmassa. Detta medför att substituerbarheten gentemot journalpapper och blekt kraftpapper ofta är betydande. Varugruppen omfattar ett stort antal pappersslag med skilda användningsområden. Omkring 95 % av produktionsvolymen kan emellertid hänföras till fyra tämligen väldefinierade delgrupper, nämligen skrivpapper o. d., träfritt och trähaltigt tryckpapper samt kriterat papper. Koncentrationsgraden i var och en av dessa delbranscher är väsentligt högre än för hela finpappersgruppen, vilket framgår av följande uppställning, som avser år 1963. Under perioden 1945-1955 minskade koncentrationsgraden i finpappersbranschen, främst beroende på att många företag i andra delbranscher utvidgade sortimentet till att även omfatta finpapper. Efter 1960 noteras emellertid en kraftigt ökad koncentration i samband med nedläggningar och fusioner. De fyra stora delbranscherna på finpappersområdet är nu i fråga om

skrivpapper o. d. träfritt tryckpapper 1 trähaltigt » kriterat papper finpapper, totalt 1

Antal tillverkare

Fyra störstas andel av produktionen (%)

12 12 7 7 18

80 74 88 83 53

Ej tidnings- och journalpapper.

produktionsstruktur närmast jämförbara med journal- och smörpappersbranscherna. Också varugruppen papp och kartong är starkt heterogen. Den domineras numera volymmässigt av de två wellpappråvarorna kraftliner och testboard, vilka tillsammans svarar för mer än hälften av produktionsvolymen. Kraftliner, som är den största produkten, tillverkas i allmänhet i samma företag som kraftpapper, medan vissa andra pappsorter - t. ex. hårdpapp och falskartong - i betydande utsträckning framställs i mindre företag. Påtaglig fåtalsdominans kan konstateras i de viktigare delgrupperna, vilket framgår av följande data för år 1963.

Antal tillverkare kraftliner testboard solidpapp (containerboard) falskartong papp och kartong, totalt

Fyra störstas andel av produktionen (%)

7 5

5 11

52 Med de uppdelningar av de mer heterogena varugrupperna, som här redovisats, framstår oligopolgraden i pappersindustrin som mycket hög. Marknadsandelar för de fyra största säljarna understigande 75 % förekommer endast i fråga om kraftpapper och sulfitomslagspapper, och även dessa två marknader uppvisar betydande oligopolinslag. Det kan också konstateras, att tendenser mot ytterligare ökad koncentrationsgrad föreligger i praktiskt taget alla delbranscher. Storleksfördelningen mellan

de 3-4 största företagen i resp. bransch är emellertid tämligen jämn, varför egentliga monopolinslag saknas på struktursidan.

Karteller Inom pappersindustrin föreligger ett mycket omfattande kartellsamarbete, både internationellt och på hemmamarknaden. Relativt hög standardiseringsgrad hos varorna i förening med ett begränsat antal tillverkare medför, att kartellsamarbete är jämförelsevis lätt att upprätthålla i denna bransch. Samarbetet synes till helt övervägande del vara avsett att förhindra eller dämpa priskonkurrens mellan företagen, medan däremot avtal om specialisering, gemensam distribution etc. är mycket ovanliga. En fullständig förteckning över gällande avtal på pappersområdet med angivande av samtliga medlemsföretag återfinns i SPK:s »översikt över registrerade avtal gällande per den 1 juli 1964». Då medlemsförteckningarna i många fall är omfattande och dessutom till stor del sammanfaller för flera karteller, ges här endast en »principskiss» över avtalsbeståndet. Några av avtalen behandlas mer ingående i det följande.

Avtalssystemet består av tre delar: a) Kvoterings- eller prisavtal avseende hemmamarknaden. b) Avtal om hemmamarknadsskydd med finska och norska tillverkare. c) Avtal mellan nordiska tillverkare i syfte att reglera exporten till utomnordiska länder. Karteller inom landet förekommer i alla större varugrupper med undantag för journalpapper. Flera av de större företagen bl. a. ASSI och Fiskeby - står dock utanför avtalen. Avtalsbeståndet år 1963 sammanfattas i följande tabell. Inga större förändringar synes därefter ha inträffat. I de flesta fall ligger således kartellernas andelar av den svenska produktionen mellan 60 och 90 %. Kartellernas ställning har bl. a. på omslagspappersmarknaderna varit mycket stark, och flera av de icke anslutna säljarna synes nästan genomgående ha följt kartellpriserna. Hemmamarknadsskydd för pappersindustrierna i de nordiska länderna har uppnåtts genom avtal mellan pappersbruksföreningarna i Sverige, Norge och Finland. Det svensk-norska avtalet (kart.reg. nr 469) omfattar alla kvaliteter av papper och papp, som tillverkas i båda länderna. Gentemot

Tabell 7:18. Karteller på den svenska marknaden år 1963 Kart. reg.nr.

Antal medlemmar

Varuområde

Produktionsandel (%)

Kartellens typ

3 Tidningspapper

452 437 460 440 441

3 6 7 6 5

72 71 86 66 63 88 73

463 2075

18 4

Säckpapper Oblekt kraftpapper Blekt » Oblekt sulfitpapper Blekt » Kräpperat » Smörpapper Finpapper 3 D o , trähaltigt 3 Hårdpapp Kraftliner Testboard Kvistpapper Cellulosavadd m. m.

Försäljningsbolag Prisavtal 2

ca 65 50 87 85 62

» » » » » » »

Försäljningsbolag

Avser försäljningen inom Sverige. Med prisavtal avses här, att kartellen fastställer minimipriser, rabatter och övriga försäljningsvillkor. De två finpapperskonventionerna har under senare år inte fattat några beslut i prisfrågor.

Finland existerar två avtal, ett angående tidningspapper och tapetråpapper (nr 1797) och ett angående övriga pappersslag (nr 467). I samtliga fall förbinder sig parterna att avstå från export till varandras hemmamarknader. Dispens från avtalsbestämmelserna har lämnats i vissa fall men genomgående för mycket små kvantiteter. 1 Exportsamarbete mellan de nordiska ländernas papperstillverkare inleddes på 1930talet genom tillkomsten av fyra exportsammanslutningar: Scankraft (1932), Scannews och Scangreaseproof (1935) samt Scansulfit (1938). Efter kriget har en liknande organisation, Scanfin, bildats på finpappersmarknaden. Samarbetet gäller främst prissättningen. Tillgången på uppgifter rörande exportsamarbetet är starkt begränsad. Sammanslutningarna genomförde emellertid i början av 1960-talet produktionsbegränsningar i syfte att förhindra överskottsutbud på de europeiska marknaderna. Dessa åtgärder synes ha haft en påtagligt stabiliserande effekt på prisnivån. Man kan således konstatera att såväl hemmamarknad som exportmarknader för papper i stor utsträckning är reglerade genom avtal. På hemmamarknaden synes dock priskartellerna i många fall ha varit föga effektiva. Avvikelser i form av rabattkonkurrens och andra »dolda» kundfördelar kan uppkomma bl. a. som följd av konkurrens från säljare utanför kartellerna. I det följande ges en närmare redogörelse för de viktigare kartellerna på hemmamarknaden: Svenska Tidningspappersbrukens förening u. p. a. bildades år 1916. Föreningens syfte är att centralisera de anslutna brukens försäljning till den svenska pressen och att uppnå ett stabilt prisläge inom landet. Medlemmarna måste sälja allt tidningspapper, avsett för den svenska marknaden, genom föreningen. Leveranserna fördelas mellan de olika företagen utifrån kvoter, baserade på resp. företags produktionskapacitet. Från mitten av 1920-talet har de kartellanslutna företagen genomgående svarat för över 90 % av produktionen, och kartellen

har helt kontrollerat försäljningen inom landet. Denna regleras genom ett försäljningsavtal (ramavtal) mellan kartellen och Svenska Tidningsutgivareföreningen. Ramavtalet (kart.reg. nr 461), som avser pressens samlade förbrukning av tidningspapper under följande år, kompletteras med individuella kontrakt mellan tidningspapperskartellen och de olika tillverkarna. Möjlighet till prisförändringar under löpande avtalsperiod finns i vissa speciella fall (införande av pappersskatt, extraordinära kostnadsökningar etc). Marknadssituationen kan således beskrivas som bilateralt monopol, på säljarsidan baserat på kvoteringar. Det bör emellertid påpekas att kvoterna successivt anpassas till förändringar i kapacitetsfördelning, varför kvoteringen inte behöver medföra en låsning av produktionsstrukturen. Kartellsamarbetet i fråga om omslagspapper inleddes i mitten av 1920-talet, men har omorganiserats efter andra världskriget. Nu gällande avtal, de s. k. kraft-, sulfitoch smörpapperskonventionerna, tillkom år 1946. Det är numera fråga om rena prisavtal, medan de i de äldre avtalen ingående kvoteringsbestämmelserna slopats. Konventionerna fastställer minimipriser och reglerar övriga försäljningsvillkor (prisuppbyggnaden behandlas i nästa avsnitt), övervakning sker dels genom att företagen måste insända orderkopia för varje order, dels genom att kontrollanter, utsedda av konventionernas förtroenderåd, har rätt att hos företagen granska alla handlingar, de anser erforderliga. Vid årsskiftet 1963-1964 var sammanlagt 25 företag anslutna till någon eller några av omslagspapperskartellerna. Följande tillverkare deltog inte i samarbetet: Bäckhammar, Fiskeby, Hylte Bruk, ASSI, Stora Kopparberg och Wifstavarf. För flertalet av dessa senare företag synes gälla, att de endast är principiella motståndare till kartellsamarbetet och i praktiken tillämpar de försäljningsvillkor, som beslutats inom konven1 För en mer ingående beskrivning av de nordiska avtalen hänvisas till NO-ämbetets PM angående hemmamarknadsskyddsavtal för papper och papp (maj 1966).

tionerna. I synnerhet gäller detta Fiskeby och ASSI, som varit representerade av observatörer vid ett antal konventionssammanträden. De fristående företagen har dock möjlighet att föra en mer flexibel prispolitik än kartellmedlemmarna, vilket i vissa fall lett till en tämligen hård konkurrens mellan de båda grupperna. Under senare år synes direkt priskonkurrens varit särskilt vanlig i fråga om kraftpapper, där Bäckhammar och i någon mån även Wifstavarf genom avvikande prispolitik delvis påverkat kartellens prissättning. Avvikelser beträffande rabattsättning förekommer i alla företag utanför kartellerna, och i synnerhet fasta kunder med stora årsinköp torde kunna erhålla rabatter, som väsentligt överstiger de av konventionerna fastställda. Konkurrensen från utomstående företag har bidragit till att bestämmelserna om minimipriser tidvis inte kunnat upprätthållas. Under en stor del av 1950-talet tillämpade sålunda kraft- och sulfitpapperskonventionerna enbart riktprissättning. övergången till denna svagare form av prissamarbete var främst ett resultat av den hårda priskonkurrens, som uppkom under lågkonjunkturen 1952-1953. På finpappersmarknaden finns två större sammanslutningar. Finpapperskonventionen (träfria papperskvaliteter) bildades 1927 som en pris- och kvoteringskartell, men ombildades i mitten av 1940-talet till en ren priskartell. TH-konventionen (trähaltigt finpapper) bildades 1941 och avser prissättning och reglering av andra försäljningsvillkor. Båda kartellorganisationerna har numera i praktiken upphört att fungera, dock utan att formellt ha avvecklats. Ingen gemensam prissättning har förekommit från mitten av 1950-talet. Finbruken AB var fram till hösten 1967 gemensamt försäljningsbolag för KlippanLessebo och Grycksbo på den svenska marknaden. De två företagen svarade 1963 tillsammans för drygt en tredjedel av landets finpappersproduktion. Förhållandet mellan intressenterna var under tiden 1923-1950 reglerat i ett avtal, som var infört i kartellregistret (nr 436). Detta ersattes 1951 av ett

nytt avtal, som emellertid inte blivit registrerat. Inkomna order fördelades av Finbrulen med hänsyn till bl. a. leveransort samt resp. pappersbruks produktionskapacitet. Den kvotering, som tillämpades enligt det äldre ivtalet (Klippan-Lessebo 2/s, Grycksbo Vs av försäljningsvärdet), har däremot redan tidigare avskaffats. Vidare tillämpades en uppdelning av produktionen för att i görligaste mån undvika mycket korta produktioisserier. I vissa fall förelåg dessutom en marknadsuppdelning med hänsyn till brukens belägenhet, så att Klippan-Lessebo fönåg södra delen av landet och Grycksbo norra delen.

Priser och rabatter Pris- och kartellnämnden har i sina utredningar rörande pappersindustrin ingåerde beskrivit kartellernas prissättning och prisutvecklingen under efterkrigstiden. Här stall endast ges en kort sammanfattning av utvecklingen efter priskontrollens avskaffarde i slutet av år 1950. De priser, som fastställs av de olika kartellerna, består i regel av tre huvudkomponenter. Grundpris anges för en väl defirierad kvalitet och utformning av produkten. För olika avvikelser från denna kvalitet tilllämpas pristillägg på grundpriset. Exempel på sådana avvikelser är högre eller lä>re substansvikt, färgning och måttdifferemer. Även för order under vissa bestämda kvintiteter utgår i allmänhet pristillägg. Det slutgiltiga priset bestäms därefter av de rabatter, köparen åtnjuter. Dessa kan inddas i funktionsrabatter (till grossister och vissa större förbrukare), årsbonus och kvantitetsrabatter. Såväl antalet olika grundpriser som pristilläggens och rabatternas antal och betydelse varierar med graden av heterogentet hos resp. varugrupp. För tidningspapper finns sålunda ett enda grundpris att jämföras med 30-40 olika för omslagspapper. Pristilläggen har störst betydelse i fråga )m finpapper, där de i vissa fall kan utgöra mer än 50 % av grundpriset.

Kr/ton : ii---

:

ri

1 •

2 0 0 0— -

.—J N »4 • •

*•*•

1500-

i-

" • 1000- -

T"

i

j.

L

j—r

t\j"- r

S

-L

,

j .

J

**•

^ -t

ir'

-+. j

500-

o 1950 '

^~"~—• Tidningspapper — — — Oblekt kraftpapper

Diagram 7: 8.

1 |955 1

1 ,g60 1

1-

1 ,g55 1

— — — Oblekt smörpapper - - - - - - Skrivpapper

Grundpriser för vissa pappersslag åren 1950-1966

Grundprisernas utveckling från 1950 för ett antal viktigare pappersslag redovisas i diagram 7: 8. Priserna har hämtats från kartellernas prislistor och utgör i allmänhet bundna minimipriser. Undantag är kraftpapper, där riktpriser tillämpades under perioden maj 1953-april 1958, samt skrivpapper, där minimipriserna avskaffades i mitten av 1950-talet. Utmärkande för samtliga pappersslag synes vara en mycket hög grad av prisstabilitet. Med undantag för de stora prisvariationer, som inträffade under och närmast efter koreakrisen, har prisförändringar varit sparsamt förekommande och dessutom genomgående utgjort endast några få procent. Marknaderna för papper utgör i detta avseende en påtaglig kontrast till järn- och stålindustrins marknader, där prisvariationer av storleksordningen 20 % inom korta tidsintervall varit vanliga. Även om ovanstående redovisning kan tänkas underskatta frekvensen av prisändringar, beroende på att rabattsättning och avvikelser från kartellpriserna inte kunnat anges, torde bilden av prisstelhet i stort vara korrekt. Att döma av de (mycket grova) mått på exportprisernas utveckling, som kan

erhållas från officiell statistik, synes prisvariationerna även i fråga om exporten ha varit mycket måttliga. Frekvensen av prisändringar torde visserligen här vara betydligt större än på hemmamarknaden, men variationerna förefaller att alltsedan 1953 ha varit mycket små. Det kan således inte hävdas, att prisstabiliteten på den svenska1 marknaden är resultatet av den »avskärmning» från internationella marknader, som åstadkommits genom avtal om hemmamafknadsskydd och genom inhemska kartellavtal. I stort avspeglar prisutvecklingen inom landet den stabilitet som synes ha utmärkt hela den europeiska marknaden. I vad mån denna stabilitet i sin tur bestämts' av det exportsamarbete, där de svenska företagen deltar; kan inte fastställas utifrån tillgängliga data. Det kan dock konstateras, att betydande oligopolinslag föreligger på europeiska exportmarknader, och de åtgärder för stabilisering av exportprisnivån, som företagits av de nordiska exportkartellerna synes ha haft betydande effekt. Priserna på olika typer av omslagspapper har under större delen av efterkrigstiden förändrats i stort sett parallellt. Prisrela275

tionerna inom gruppen illustreras av följande sammanställning, som avser år 1962 (grundpriser, kr./ton): kraftsäckpapper, oblekt 1 010 kraftpapper, oblekt 1110 sulfitpapper, oblekt 1 150 sulfitpapper, blekt 1 290 kraftpapper, blekt 1330 smörpapper, oblekt 1 410 Som tidigare påpekats var minimiprissättningen på detta område ur kraft under en stor del av 1950-talet. Samarbetet utsattes för påfrestningar praktiskt taget omedelbart efter priskontrollens avskaffande hösten 1950. De stora råvaruprishöjningarna i samband med koreakrisen medförde, att de massaköpande bruken fick sin situation starkt försämrad och slutligen inte ansåg sig kunna följa konventionspriserna på grund av alltför höga råvarukostnader. De integrerade företagen accepterade å andra sidan inte en prisnivå, baserad på högsta marknadspris för massa. Konventionen tvangs därför suspendera minimiprissättningen i februari 1951, och under det följande året fanns inga prisnoteringar för omslagspapper (jfr diagram 7: 8). Prisskillnaderna mellan integrerade och massaköpande bruk synes under denna period ha varit betydande. Efter förhandlingar med regeringen om bl. a. enhetliga marknadspriser och konjunkturutjämningsavgifter fastställdes nya minimipriser från den 1 januari 1952. Högkonjunkturen bröts under 1952 och konventionerna tvangs vidta betydande prissänkningar, i synnerhet för sulfitpapper, där prisstegringen under perioden med fri prissättning varit väsentligt större än för övriga omslagspapperskvaliteter. Prisskillnaden mellan sulfit- och kraftpapper (oblekt) var i början av år 1952 hela 220 kr./ton, men har därefter i allmänhet utgjort 20-50 kr./ton. Den utpräglade lågkonjunkturen medförde allt hårdare konkurrens inom landet, och den prisstabilitet, som var en förutsättning för kartellsamarbetet, kunde inte upprätthållas. I maj 1953 upphävdes åter minimiprissättningen för kraft- och sulfitpapper;

grundpriserna skulle nu betraktas som riktpriser. Kort därefter förbättrades emellertid konjunkturläget, och under hela riktprisperioden (maj 1953-april 1958) uppvisade prisnivån stigande tendens. Billerud synes under denna period i viss utsträckning ha fungerat som prisledare, och vid minst två tillfällen höjdes priserna på detta företags initiativ. Under det förnyade prissamarbetet från 1958 har konventionerna lyckats hålla hemmamarknadspriserna synnerligen stabila trots den utpräglade lågkonjunktur för skogsprodukter, som inträffade i början av 1960talet. Som tidigare påpekats synes en påtaglig prisstabilitet ha uppnåtts även på exportmarknaderna genom de produktionsbegränsningar, som genomförts i samarbete med övriga nordiska säljare. Konventionerna har beträffande sin prispolitik framhållit, att exportprisnivån skall vara riktpunkten för prisutvecklingen på hemmamarknaden (beräknad på jämförbart sätt). Motiveringen till de flesta av ovan behandlade prisändringar har också varit, att förändringar inträffat i exportpriserna. Det är inte möjligt att utifrån tillgänglig statistik göra direkta jämförelser mellan export- och hemmamarknadspriser. Genomsnittspriserna fob enligt handelsstatistiken har för olika typer av omslagspapper i regel legat väsentligt under motsvarande hemmamarknadspris vid stora leveranser. Skillnader i kvaliteter och prissättningssystem innebär emellertid, att inga säkra slutsatser om prisdifferentiering kan dras utifrån detta förhållande. Man kan exempelvis inte i handelsstatistiken skilja mellan rena och slipblandade kvaliteter, mellan vilka stora prisskillnader föreligger. Förutsatt att inga genomgripande förändringar skett i exportens kvalitetssammansättning kan dock konstateras, att hemmamarknadspriserna för de flesta varuslag stigit mer än exportpriserna under de senaste tio åren. Priserna på finpapper synes under koreainflationen ha utvecklats ungefär på samma sätt som för sulfitomslagspapper. Den efterföljande prissänkningen var emellertid väsentligt mindre för finpapper, varför pris-

-]

1 I

I

1940 Diagram 7: 9.

1955 I960

1965 Är

Priser på post- och skrivpapper

skillnaden mellan fin- och omslagspapper ökades kraftigt, jämfört med tiden före 1950. Den prisstelhet, som noteras beträffande finpapper fr. o. m. år 1953 är långt ifrån unik i branschens historia. Prissättningen har sedan länge utmärkts av långa perioder med orörliga priser, avbrutna av kortare perioder med synnerligen kraftiga prisförändringar. Detta illustreras i diagram 7: 9, där priserna för den högsta kvaliteten av post- och skrivpapper anges för perioden 1920-1965.1 Under perioderna 1923-1926, 19281935, 1943-1949 (priskontroll) och 19531965 noteras således tillsammans endast två, relativt små prisändringar. För mellanliggande år noteras i genomsnitt två prisändringar per år, ofta i storleksordningen 30 % eller mer. Detta egenartade konjunkturella beteende får närmast ses som ett utslag av den starkt oligopolistiska karaktären hos finpappersbranschens delmarknader. Det kan observeras redan före finpapperskonventionens tillkomst år 1927, och det är osäkert i vad mån kartellen bidragit till att ytterligare förstärka prisstelheten på marknaden. Att döma av de redovisade priserna, har rörligheten inte ökat efter minimiprisernas avskaffande i slutet av 1950-talet. Det bör

dock observeras, att prisserien h ä r endast ger en ungefärlig uppfattning o m nivån, då variationer i rabatter och andra försäljningsvillkor synes ha förekommit. Att rabattkonkurrensen tidvis varit omfattande framgår av protokoll från fabrikant- och grossistorganisationernas möten. Så hävdades exempelvis 1960 i en framställning från Finpappersgrossisternas Förening till Svenska Papperbruksföreningen att »prissättningen varit i hög grad löslig och understundom har rena dumpingpriser förekommit i konkurrensen». Pappersbruksföreningen gjorde 1962 en undersökning av de i praktiken tillämpade priserna på finpapper. Av denna undersökning synes framgå, att för drygt hälften av försäljningarna inom viktigare varugrupper uttogs priser, som med 4-8 % understeg de officiella. Något större underskridande noteras för vissa mycket stora poster. Med hänsyn till att det här rör sig om den mest lågkonjunkturbetonade delen av perioden, framstår underskridandena inte som särskilt stora. Prisbildningen på tidningspapper har ända sedan mitten av 1920-talet bestämts av den förhandlingssituation (bilateralt mono1

Perioder med täta prisändringar markeras i diagrammet med sneddragen linje.

Kr/ton 900

M I M I 1920

1925 II

^ ^ — Hemmamarknad

Diagram 7:10.

I I I I 1930

I I I I I I I I I I I I I I I I I I II 1935 1940 1945 1950 — — — Export

Hemmamarknads- och exportpriser på tidningspapper

pol) som råder mellan producentkartellen och Tidningsutgivareföreningen. De priser, som bestämts i ramavtalen synes under senare år ha följts med mycket små avvikelser. I diagram 7: 10 jämförs hemmamarknadspris och exportpris (fob., årsmedeltal) för perioden 1913-1964. Då det här rör sig om en standardiserad produkt och leveransvillkoren är likartade är jämförbarheten i detta fall mycket god.1 Den högre graden av stabilitet hos hemmamarknadspriserna framgår klart av diagrammet. Den ömsesidiga monopolsituationen har förutom leveranssäkerhet givit parterna ett betydande skydd mot prissvängningar. Vad gäller prisrelationen mellan hemmamarknads- och exportleveranser skedde en påtaglig omsvängning omkring 1940. Under den långvariga lågkonjunktur för pappersindustrin, som omfattade praktiskt taget hela 1920- och 1930-talet, låg försäljningspriset i Sverige genomgående över exportpriset. Under krigsåren steg världsmarknadspriset mycket snabbt, medan priserna i Sverige genom priskontroll hölls i huvudsak oför-

278 I I I I I I I 1955 I960

ändrade. Bortsett från vissa konjukturella variationer bibehölls en prisskillnad om 200300 kr./ton (30-50 % av exportpriset) fram t. o. m. koreainflationen. Genom att hemmamarknadspriset inte sänktes 1952-1953 eliminerades emellertid huvuddelen av skillnaden, vilken numera utgör endast ca 5 %. I vilken riktning en bilateral monopolsituation påverkar prisnivån, jämfört med ett läge, där både köpar- och säljarsida är mindre koncentrerade, kan inte fastställas. På tidningspappersmarknaden synes effekten främst ha blivit en utjämning över tiden med ett relativt sett högre hemmamarknadspris i perioder med utbudstryck och lägre hemmamarknadspris i högkonjunktur. Under de senaste åren har dock de svenska köparna varit gynnade, jämfört med de utländska, även under år då viss överkapacitet förelegat, t. ex. i början av 1960-talet. 1 De kortsiktiga variationerna i exportpris avspeglas dock endast delvis. I slutet av år 1951 låg exempelvis exportpriset över 1 300 kr./ton att jämföras med årsgenomsnittet 870 kr./ton. Fr. o. m. 1953 har även de kortsiktiga prisvariationerna varit obetydliga.

l964År

Diagram 7:11.

Exportpriser för massa och papper. Index 1950 = 100

Produktionskostnader Kostnadsstrukturen inom pappersindustrin kan belysas endast ofullständigt. Dels kan på grund av integrationen med massaproduktion och skogsavverkning inga tillfredsställande mått på råvarukostnad anges, dels

saknas tillgång till data om kapitalkostnader. I det följande ges därför endast vissa mycket grova mått på kostnadsstruktur och kostnadsutveckling. Pappersindustrins produktionskostnader enligt industristatistiken anges i följande ta-

Index

1955 Arbetskostnad Diagram 7:12.

l964År

— — — Förädlingsmarginal

Ungefärlig förädlingsmarginal samt lönekostnad per enhet. Index 1950 = 100

Tabell 7: 19. Produktionskostnader i % av saluvärdet.

År

Råvaror och emballage

Bränsle och elenergi

Löner till förv.-personal

Löner till arbetare

Övr. kostnader och vinst

1950 1955 1960 1964

48,9 52,7 50,4 52,1

6,0 7,2 7,9 7,3

4,3 3.5 4,0 4.6

14,2 14,4 15,6 14,7

26,6 22,2 22,2 20,9

bell, där kapitalkostnaderna ingår i posten »övriga kostnader och vinst». Råvarukostnadernas andel har under senare år utgjort drygt 50 %. Begreppet råvarukostnad är emellertid inte enhetligt definierat, eftersom råvaran för ointegrerade pappersbruk utgörs av massa, för kombinerade fabriker av massaved. Eftersom vi här intresserar oss för enbart papperstillverkningen kommer i det följande exportpriset på massa att användas som mått på råvarukostnaden. Indexserier för exportpriserna på massa och papper anges i diagram 7: 11. Samvariationen mellan de två serierna är av naturliga skäl mycket hög. Det bör påpekas att massapriserna redan under basåret 1950 påverkats av högkonjunkturen i samband med koreakriget. För perioden efter 1953 är förändringarna i såväl massa- som papperspris mycket små. Om man gör approximationen, att inköpskostnaderna för massa i utgångsläget motsvarade hälften av papperspriset (jfr tabell 7: 19), kan en index för förädlingsmarginalen i papperstillverkningen konstrueras. Denna index jämförs i diagram 7: 12 med utvecklingen för lönekostnaden (arbetarlöner) per producerad enhet. Också här finner man en nästan fullständig överensstämmelse i utveckling under perioden 1953-1964. Arbetarlönernas andel av förädlingsvärdet synes alltså ha hållits i det närmaste konstant. Jämfört med 1950talets första år har dock en viss ökning skett av löneandelen. De pris- och kostnadsserier, som här redovisats, ger intryck av en utpräglad stabilitet hos såväl förädlingsmarginaler som lönekostnadsandel. I frånvaro av uppgifter rörande

kapitalkostnaderna kan emellertid inga slutsatser anges om lönsamhetsutvecklingen. Pappersindustrins anläggnings- och maskinkapital, räknat efter brandförsäkringsvärden, utgjorde år 1965 ca 5,5 miljarder kr. Detta motsvarar en kapitalinsats per anställd om ca 190 000 kr., att jämföras med 260 000 i massaindustrin, 170 000 i järnverken och 90 000 i textilindustrin. Pappersindustrin hör till de mest kapitalintensiva branscherna i hela industrin, och kapitalkostnaderna torde utgöra nära hälften av förädlingsvärdet. Investeringsvolymen ökade under senare hälften av 1950-talet ungefär lika snabbt som produktionen. Efter en mycket kraftig ökning i början av 1960-talet återställdes investeringstakten under åren 1963-1964 ungefärligen till 1959 års nivå. Huruvida denna investeringsutveckling inneburit ökade kapitalkostnader per producerad enhet och därmed — eftersom priser och övriga kostnadsandelar framstår som i huvudsak oförändrade - sänkt lönsamhet för branschen som helhet, kan inte fastställas utifrån tillgängligt material. Sammanfattande synpunkter på konkurrenssituationen Under efterkrigstiden har efterfrågan på pappersprodukter varit starkt stigande på världsmarknaden - i Västeuropa med ca 7 % per år sedan 1950. För den svenska pappersindustrin har detta inneburit möjligheter till snabb produktions- och exportökning. Tiden efter 1950 har emellertid också utmärkts av kraftig kapacitetsutbyggnad i olika delar av världen. För vissa pappersslag har produktionskapaciteten t. o. m. stigit väsentligt mer än efterfrågan, vilket medfört

ett tidvis mycket kännbart utbudstryck. I synnerhet gäller detta tidningspappersmarknaden, där såväl den nordamerikanska som den skandinaviska kapaciteten utbyggts mycket snabbt. Under perioden 1953-1965 hölls prisnivån på exportmarknaderna i huvudsak oförändrad, bortsett från relativt måttliga korttidsvariationer. För att undvika prisfall i lägen med stigande överkapacitet har de nordiska ländernas papperstillverkare vid flera tillfällen vidtagit gemensamma produktionsbegränsningar. Denna utbudskontroll har skett inom ramen för internordiska exportkarteller, t. ex. Scannews och Scankraft. På de europeiska marknaderna synes produktionsbegränsningen ha haft viss prisuppehållande effekt. Det kan synas märkligt, att de nordiska länderna med sin tämligen begränsade andel av världsproduktionen kan föra självständig utbudspolitik av detta slag. I många europeiska länder svarar emellertid de nordiska länderna tillsammans för en dominerande del av importen. Den enda konkurrensen av större betydelse i detta avseende härrör från kanadensiska säljare, och eftersom även den inhemska produktionen i berörda länder ofta är starkt koncentrerad, föreligger starka oligopolinslag. Det är emellertid okänt, huruvida samarbete förekommit mellan de nordiska organisationerna och säljare i andra länder. Vid sidan av exportsamarbete föreligger avtal om hemmamarknadsskydd mellan de nordiska producentländerna, kompletterade med avtal mellan tillverkare inom resp. land. Dessa avtal får antas främst vara avsedda att förhindra prisgenomslag och »oordnad konkurrens» på hemmamarknaderna i lägen med utbudstryck. I Sverige synes effekten ha blivit en ännu högre grad av prisstabilitet, än den som varit rådande på exportmarknaderna. Eftersom den svenska marknaden är helt avskuren från importkonkurrens, blir den inhemska marknadsstrukturen och kartellsamarbetets styrka på olika delmarknader avgörande för konkurrensläget. Betydande strukturskillnader föreligger mellan olika del-

marknader, varför det här är omöjligt att ge generella omdömen. Liksom i tidigare avsnitt kommer därför de tre stora delmarknaderna att behandlas var för sig. Tidningspapper. På denna väl avgränsade och högkoncentrerade marknad är konkurrensbegränsningen mycket effektiv. Ingen nämnvärd priskonkurrens mellan säljarna har förekommit på hemmamarknaden sedan 1920-talet, då avtalen mellan Tidningspappersbrukens förening och Tidningsutgivareföreningen infördes. Till en början täckte visserligen ett par tidningar sitt pappersbehov genom kontrakt med ett företag utanför kartellen, men fr. o. m. 1938 svarar de anslutna producenterna för alla leveranser till svenska tidningar. Sett från effektivitetssynpunkt kan en kvotkartell, kombinerad med exklusivavtal, givetvis innebära risker på grund av dess potentiellt starkt konserverande karaktär. Konstruktionen kan ju skapa starka hinder både för nyetablering och för marknadsutvidgning på övriga säljares bekostnad. Tidningspappersavtalet har emellertid givit utrymme för icke obetydliga förskjutningar i marknadsandelarna, genom att företagens kvoter räknats om vid kapacitetsutbyggnad. Även om strukturrationaliseringen inom branschen tidigare kan ha bromsats genom kvoteringarna, torde detta »skydd mot strukturrationalisering» i nuvarande läge med tre tämligen jämnstarka säljare sakna större betydelse. Kartellens betydelse som etableringshinder är mer svårbedömd. För ett företag, som ämnar avsätta delar av sin produktion inom landet, föreligger i praktiken ett tvång att ansluta sig till kartellen. Anledningen är den exklusivitet, som av båda parter härleds ur tidningspappersavtalen. Redan det faktum, att kartellen ställer vissa krav på nya medlemmar, kan därför få negativ effekt på nyetableringen i branschen. Man kräver sålunda att företaget dels har viss minsta produktionskapacitet och dels förbinder sig att samarbeta under en längre tidsperiod. Vissa bestämmelser i avtalen - t. ex. att frakterna skall beräknas utifrån leverans från »närmaste bruk» - synes ha medfört 281

obenägenhet att acceptera mindre företag, belägna i närheten av stora förbrukningsområden, som medlemmar i kartellen. Den dubbla kartellsituationen innebär, att marknaden för tidningspapper i Sverige är ett bilateralt monopol. Prissättningen blir följaktligen ett rent förhandlingsresultat, som påverkas av de hot, parterna kan mobilisera. Som exempel på sådana hot kan nämnas, att tidningsutgivare vid några tillfällen övervägt möjligheten att förvärva kontrollen över ett pappersbruk och därmed göra tidningarna oberoende av tidigare leverantörer. Prisnivån i Sverige har under senare år genomgående legat under exportpriserna, vilket får ses som ett tecken på stark ställning för köparorganisationen. För säljarnas del kan prisskillnaden tänkas vara att betrakta som en ersättning för den säkerhet om viss fast avsättningsvolym, som avtalet erbjuder. Under perioder med stora avsättningsproblem på världsmarknaden kan prisrelationen bli den omvända, vilket illustreras av situationen under 1930-talet. Omslagspapper. Också på de tre delmarknaderna inom denna grupp (kraftpapper, sulfitpapper och smörpapper) förekommer kartellsamarbete. Detta är emellertid inte av samma omfattning och styrka som på tidningspappersmarknaden. År 1963 föll mellan 60 och 85 % av tillverkningen inom de tre delbranscherna under gällande avtal, medan återstoden var fördelad på sju utomstående företag. Svårigheterna att skapa en fastare marknadsorganisation torde främst betingas av det relativt stora antalet säljare. Kraft- och sulfitpapper tillverkas av mellan 15 och 20 företag vardera medan antalet smörpapperstillverkare är sex. I motsats till vad som är fallet för tidningspapper finns dessutom möjlighet till vissa produktvariationer, vilket kan ha underlättat ett självständigt prisbeteende i olika företag. Svagheterna i kartellsamarbetet har tagit sig olika uttryck under efterkrigstiden, men det mest utmärkande är, att den gemensamma prissättningen varit satt ur spel under långa perioder. Ett undantag är smörpap282

persmarknaden med dess relativt få säljare, där minimiprissättningen varit suspenderad under endast ett knappt år. Störningar i samarbetet förekommer framför allt i lägen med utbudsöverskott på världsmarknaden, då genomslag inom landet kan uppkomma, genom att de fristående säljarna tillgriper priskonkurrens för att öka sina andelar av hemmamarknaden. Kartellföretag, som drabbas av avsättningssvårigheter anser sig då inte kunna följa de officiella priserna, och kartellen upphör att fungera. Bland de icke kartellanslutna företagen har under senare år endast ett (Bäckhammar) regelbundet använt lågprispolitik som konkurrensmedel. Då de övriga »outsiderföretagen» är relativt stora, torde dock deras möjligheter att i speciella marknadslägen föra aktiv prispolitik vara betydande. Möjligheter till fri prissättning beträffande vissa papperskvaliteter och gentemot vissa köparkategorier har använts i synnerhet i fall, där kartellprissättningen framstått som starkt monopolistisk. I några sådana fall har konkurrensen från utomstående säljare tvingat kartellen att sänka pristilläggen eller höja rabattsatserna. Det är emellertid omöjligt att utifrån dessa enstaka exempel bedöma »den fria sektorns» betydelse som korrektiv till kartellernas prispolitik. Finpapper. Utmärkande för denna delbransch är främst det mycket stora antalet varuslag. Tillverkarna uppvisar visserligen inte någon högre grad av specialisering inom varugruppen, men ensamtillverkare förekommer trots detta i fråga om vissa specialkvaliteter. Antalet säljare inom de större delgrupperna, dvs. vanligare typer av tryckoch skrivpapper, är däremot tämligen stort. Prissättningen på finpapper har i praktiken varit obunden från mitten av 1950talet, trots att de två kartellerna på området formellt fortfarande existerar. De försök att åstadkomma nya överenskommelser om gemensam prissättning, som gjorts alltsedan 1958, har hittills inte medfört några resultat. Den direkta anledningen till prissamarbetets upplösning synes ha varit kartellernas successivt minskade marknadsandelar. Redan

under 1940-talet lämnade tre företag kartellen - bl. a. Parpyrus, som därefter tidvis fört en mycket självständig prispolitik - och i mitten av 1950-talet utträdde ännu ett företag (Munkedal). Kartellföretagens nuvarande marknadsandel, knappt två tredjedelar, torde vara helt otillräckligt för en effektiv styrning av prisbildningen. En grundtanke i de senaste årens förhandlingar om nya avtal har också varit, att samtliga tillverkare skall vara anslutna till samarbetet. Svårigheterna att skapa och upprätthålla kartellsamarbete på finpappersmarknaderna orsakas troligen främst av varuområdets heterogenitet. Produktdifferentiering hämmar kartellbildning av två skäl. Dels skapar den utrymme för viss självständighet i prisoch försäljningspolitik; företagen är inte som t. ex. på tidningspappersmarknaden hänvisade att hålla lika priser. Dels innebär det stora antalet produktvarianter, att ev. kartellbestämmelser måste bli komplicerade. Samarbetet blir därigenom svåradministrerat, och kartellens politik svår att anpassa vid ändringar i marknadsläge. Sannolikheten för att vissa säljare under dessa förutsättningar väljer att stå utanför ett ev. kartellsamarbete måste vara relativt stor. Finpapper har vad gäller grundpriserna, uppvisat en extrem prisstelhet under perioden efter 1953. Prisstelhet tyder i allmänhet på monopol- eller oligopolinslag i prisbildningen, vilket här kan synas motsäga de påståenden om ineffektiv samordning, som gjorts ovan. Då det slutliga priset innefattar ett stort antal tillägg och rabatter, kan man emellertid inte enbart utifrån grundprisernas utveckling dra slutsatser om prisbildningen. De tidvis pressade avsättningsförhållandena synes under kartellperioden ha medfört väsentliga förändringar i tilläggs- och rabattskalorna. Efter prisbestämmelsernas avskaffande har, som tidigare nämnts, avvikelser från listpriserna varit mycket vanliga. Jämfört med övriga stora exportländer arbetar den svenska pappersindustrin i tämligen små enheter och med en mycket måttlig genomsnittlig företagsstorlek. Många företag

i dessa länder (och speciellt i Kanada) har en produktionskapacitet som vida överstiger de största svenska företagens. Antalet små, ointegrerade företag i Sverige är dessutom betydande. Ännu år 1963 fanns sålunda 22 företag med årsproduktion understigande 30 000 ton, ofta fördelat på ett flertal olika produkter. Först under de senaste åren har ett mer betydande bortfall av företag kommit till stånd genom nedläggningar och fusioner. Det är osäkert, om de under senare år relativt svaga inhemska kartellerna i nämnvärd grad bromsat strukturförändringar på den svenska marknaden. Däremot förefaller det klart, att avtalen om hemmamarknadsskydd mellan de nordiska länderna inneburit ett betydande konkurrensskydd för svagare företag, främst i branscher med stark produktdifferentiering och korta tillverkningsserier. Avtalen kan här ha utgjort ett hinder för specialisering och strukturrationalisering i övrigt i de nordiska länderna. Om sålunda koncentrationsprocessen i Sverige inletts relativt sent, synes den nu fortgå i mycket snabb takt. Av de 22 ovan nämnda »småföretagen» har i början av år 1967 tre nedlagts, medan sex fusionerats med större företag. Bortfallet av mindre företag kan väntas fortsätta, då dessa företags produktionskapacitet i de flesta fall är otillräcklig för att möjliggöra effektiv konkurrens på längre sikt (undantag kan föreligga beträffande viss specialiserad tillverkning på papp- och finpappersområdena). Konkurrensen på exportmarknaderna, där större delen av den svenska pappersproduktionen avsätts, synes i vissa fall driva fram sammanslagningar också mellan större, integrerade företag. Aktuella exempel på detta slags koncentration är fusionerna SCA-Wifstavarf och Uddeholm-Mölnbacka-Trysil. Motiv för åtgärderna har här närmast varit rationaliseringar i de tidigare produktionsleden (skogsavverkning och massaproduktion), men skalfördelar torde ha förelegat också i papperstillverkningen. Under större delen av den period, som behandlats i denna redogörelse, har marknadsstrukturen i pappersindustrin förändrats

mycket obetydligt. Den strukturomvandling, som inletts de senaste åren, kommer troligen att medföra väsentligt ökad säljarkoncentration på den svenska marknaden. Man kan med andra ord vänta sig en övergång från den begränsade form av monopolism, som kartellerna skapat, till mer genuina monopoloch oliopolsituationer, förutsatt att det existerande skyddet mot importkonkurrens bibehålls. Effekten av dessa förändringar på prisnivån är svårbedömd, då mot ev. »monopoliseringseffekter» måste ställas de kostnadssänkningar, som kan uppnås vid ökad specialisering och produktion i större enheter.

KAPITEL 8 Byggnadsmaterialindustri

Gruppen byggnadsmaterial är mycket omfattande, och tillverkningen är fördelad över flera huvudsektorer enligt gängse industrigruppering, t. ex. jord- och stenindustri, träindustri och metallindustri. Byggnadsmaterial i vid mening torde svara för 8— 10 % av den svenska industrins tillverkningsvärde. I detta kapitel behandlas endast ett urval branscher, de flesta tillhörande jord- och stenindustrin. Tillsammans svarar dessa branscher för knappt en fjärdedel av byggnadsmaterialsektorns produktion, räknat efter förädlingsvärde. Vissa andra byggnadsmaterial (bl. a. balk och armeringsjärn) har berörts i undersökningen rörande järnoch stålverken. Den följande redogörelsen omfattar följande branscher (förädlingsvärdesiffror för år 1965): Tegelbruk 159 milj. kr. Cementfabriker 151 milj. kr. Lättbetongindustri ca 120 milj. kr. Planglasbruk ca 30 milj. kr. Wallboardfabriker 177 milj. kr. I allmänhet behandlas endast tillverkningsledet. I de fall, där vertikal integration eller vertikal prissamverkan föreligger har emellertid också partihandel och distribution berörts. 1 Redogörelsen baseras till stor del på branschutredningar, som genomförts inom pris- och kartellnämnden, 2 samt på två av byggnadsmaterialutredningens delbetänkanden. 3 Vissa uppgifter angående prisutvecklingen har erhållits från SPK:s prisundersökningar. » Av de studerade branscherna innehåller tre (cement, lättbetong och planglas) utpräg-

lade fåtalsmarknader. Wallboardbranschen är mindre koncentrerad, men har under en del av den studerade perioden dominerats av en mycket fast organiserad kartell. Tegelindustrin är däremot en småföretagsindustri med låg koncentrationsgrad för landet som helhet. På vissa regionala delmarknader är strukturen dock oligopolistisk, och även regionala kartellöverenskommelser förekommer. För samtliga här aktuella marknader gäller, att transportkostnaderna är relativt höga och spelar stor roll för prisbildningen och den strukturella anpassningen. För tegeloch lättbetongprodukter är sålunda priserna fritt byggnadsplats i många fall mer än 20 % högre än motsvarande fabrikspriser. Fraktkostnadernas behandling i prissättningen varierar emellertid starkt mellan företag och mellan branscher, och en betydande geografisk prisutjämning via s. k. fraktabsorption förekommer på en del marknader. Transportkostnadernas roll i prisbildningen utgör ett centralt tema i den följande framställningen. 1

För en mer generell studie av partihandeln med byggnadsmaterial hänvisas till utredningens rapport "Strukturutveckling och konkurrens inom handeln". 2 Den svenska cementindustrin under åren 1950 —1960, SPK, tredje utredningsbyrån 1962. Tegel och lättbetongindustrierna, Pris- och kartellfrågor (PKF) 1965: 8/9. Branschstruktur och prisförhållanden för vissa byggnadsmaterial, PKF 1960:2. Konkurrensförhållanden i planglasbranschen, PKF 1963: 3. Konkurrensbegränsningar inom wallboardbranschens fabrikant- och grossistled, PKF 1965:3. 3 Nils Tengvik: Den svenska byggnadsmaterialmarknaden, SOU 1951:35. Stommaterial från jord- och stenindustrin, SOU 1957:12.

Som följd av de höga fraktkostnaderna är konkurrensen från utländska säljare tämligen svag. Import av nämnvärd omfattning förekommer endast för planglas. Försäljning på export har betydelse endast beträffande wallboard, där mer än hälften av den svenska produktionen avsätts utomlands. Den strukturella anpassningen under efterkrigstiden utgör huvudtemat i framställningen. De yttre förutsättningarna för denna anpassning har varit starkt varierande i de studerade delbranscherna. Cement- och lättbetongtillverkarna har kunnat arbeta på en snabbt expanderande marknad, där produktionsskalan kunnat byggas ut och tillverkningen moderniseras utan nämnvärda kapacitetsproblem. Marknadsstrukturen har i dessa branscher varit mycket stabil. Tegel- och planglasbruken har däremot utsatts för stagnerande och i vissa fall vikande avsättning, i det senare fallet delvis betingad av ett ogynnsamt konkurrensläge gentemot utländska säljare. Kapacitetsutnyttjandet har i många fall varit lågt, vilket medfört betydande lönsamhetsproblem. Wallboardindustrin utgör i dessa avseenden ett mellanfall. Produktionen har visserligen stigit relativt snabbt, men konkurrensoch prisläget har tidvis varit pressat, inte minst på utlandsmarknaderna. Kapacitetsutnyttjandet har varit starkt varierande, och lönsamheten torde successivt ha försämrats. De strukturella förändringarna har emellertid hittills varit obetydliga, delvis beroende på det konkurrensbegränsande samarbetet i branschen. Byggnadsmaterialbranscherna erbjuder sålunda en provkarta på olika konkurrensförutsättningar. De gemensamma inslagen utgörs av att varorna avsätts till samma köparkategori och delvis konkurrerar med varandra. Marknaderna för cement och cementbaserade produkter har ett speciellt intresse, beroende på den omfattande vertikala integration, som föreligger på detta område. Inom de två stora företagsgrupperna —• Wehtjegruppen och Industrivärdenkoncernen — som svarar för den svenska cementproduktionen, omfattar integrationen nume-

ra hela kedjan från råvaruutvinning till husbyggnad och anläggningsverksamhet. Omfattningen av integration mot de senare leden har, speciellt i Industrivärdenkoncernen, ökat mycket starkt under de senaste fem åren. Benägenheten att utvidga produktionen till senare led får i stor utsträckning ses som en följd av den relativt låsta konkurrenssituation (homogent duopol), som föreligger på cementmarknaden. Diskussionen av den vertikala integrationen har därför förts till avsnittet rörande cementindustrin.

A. Tegel De viktigaste tegelprodukterna är följande (värdeuppgifter för år 1965 i milj. kr.): murtegel 32 fasadtegel 73 taktegel 14 tegelrör 22 Tegelproduktionens utveckling sedan slutet av 1800-talet belyses i diagram 8: 1. Då utrikeshandeln tidigare varit obetydlig, ger diagrammet t. o. m. 1950-talet också en tämligen god bild av förbrukningen inom landet. Murteglet, som ännu på 1940-talet var den helt dominerande produkten, har under senare år fått minskad avsättning. Det har som väggmaterial i stor utsträckning ersatts av betong- och lättbetongprodukter. Också takteglet har delvis ersatts av andra material. Produktionen av murtegel uppvisar extremt stora svängningar orsakade av husbyggnadsverksamhetens variationer och tillkomsten av konkurrerande material. Produktionen av fasadtegel har däremot ungefär fem dubblats under efterkrigstiden. Fasadteglet har fått en allt större marknad som skyddande och underhållsfri beklädnad för väggar av med murtegel konkurrerande material. Utrikeshandeln med tegelprodukter var fram till slutet av 19504alet obetydlig. Därefter följde emellertid en stark uppgång på importsidan, och 1963 motsvarade impor-

Milj. tegel 500

I I l | I I I I | I I I I | I I I I | I I I I | I I I

— — — Mur- och fasadtegel

Diagram 8:1.

1920 Tegelrör

Taktegel

——•— Fasadtegel

Tegelproduktionens utveckling 1896-1965

ten av mur- och fasadtegel mer än 10 % av förbrukningen inom landet. Största delen utgjordes av fasadtegel, som importeras huvudsakligen från Danmark. En viss nedgång i importandelen noteras mellan 1963 och 1965. I den följande framställningen har huvudvikten lagts på tiden efter 1950. För stora delar av tegelindustrin rör det sig om en krisperiod. Vikande efterfrågan på muroch taktegel har medfört, att många tegelbruk tvingats lägga ned sin tillverkning. Denna strukturomvandling synes fortfarande pågå i relativt snabb takt.

Produktionsförhållanden Tegel framställs av lera, vilken efter ältning får tillsats av sand, chamotte (mjöl av bränt tegel) eller, vid framställning av murtegel, sågspån. Fuktighetsgraden regleras genom tillsättning av vatten eller torrmjöl. Stenar avskiljs eller krossas i valsverk och massan homogeniseras innan den går vidare till en

s. k. snäckpress, försedd med munstycken för olika tegelsorter och format. När lersträngen passerat genom munstycket klipps den av i lämpliga längder. Det formade råteglet torkas antingen i fria luften, i torklador eller konsttorkar. Slutligen bränns teglet kontinuerligt i ringugn eller intermittent i flamugn. Den senare metoden är vanligast beträffande taktegel och rör. Endast ett fåtal bruk använder den inom övrig keramisk industri vanliga tunnelugnen. Tegelindustrin har varit och är i viss mån fortfarande en utpräglad småföretagsindustri. I detta avseende skiljer den sig markant från de övriga byggnadsmaterialbranscher, som behandlas i denna översikt. Frånvaron av större enheter torde främst bero på följande faktorer: a) Produktionstekniken har fram till de senaste årtiondena inte i nämnvärd utsträckning gynnat större enheter. b) Bristen på stora råvaruförekomster (lertäkter) begränsar anläggningsstorleken.

c) De höga transportkostnaderna har gjort det svårt för större tillverkare att utvidga sina avsättningsområden. Små och omoderna företag har därför kunnat konkurrera effektivt i närheten av hemorten. 1 Under senare år, då byggnadsverksamheten blivit alltmer ojämnt fördelad och i betydande utsträckning koncentrerats till de större städerna, har marknadsbilden delvis förändrats. De små tegelbrukens »hemmamarknader» har krympt och de har tvingats till längre transporter. Samtidigt har ny teknik gjort större enheter mer lönsamma. Några mer revolutionerande strukturförändringar har emellertid ännu inte inträffat, och de fåtaliga »storföretagen» består i allmänhet av ett antal tämligen små tegelbruk under gemensam ledning. Antalet i industristatistiken redovisade tegelbruk höll sig under perioden 1910—1950 relativt oförändrat omkring 250, bortsett från vissa svängningar från år till år. Denna redovisning underskattar dock kraftigt strukturomvandlingens omfattning, beroende på att de minsta anläggningarna inte inräknas. Det sammanlagda antalet arbetsställen utgjorde enligt Tengvik över 500 år 1913 2 att jämföras med ca 250 år 1950. Under samma period minskade arbetarantalet med drygt 40 %, medan produktionsvolymen (räknad i antal tegel) ökade med 20—25 %. Utvecklingen från 1950 framgår av tabell 8: 1, där de till Höganäs-Billesholm AB hörande bruken med tillverkning huvudsakligen av klinker, eldfast tegel o. d. frånräknats. Vid början av perioden fanns utöver här redovisade anläggningar ett tjugotal tegelbruk med mindre än fem arbetare. Denna storleksgrupp torde nu nästan helt ha försvunnit.

Den helt övervägande delen av anläggningarna har alltså mellan 11 och 50 arbetare, och några större förändringar av storleksfördelningen har inte skett sedan 1950. Det bör emellertid understrykas, att arbetarantalet inte ger något tillfredsställande mått på brukens storlek. Genom ökad kapitalinsats har produktionskapaciteten per anläggning höjts kraftigt efter 1950. Produktionsvolymen per bruk var 1965 omkring 70 % högre än 1950. Tegeltillverkningen var ännu under 1940talet till övervägande del säsongbetonad, beroende på att torkningen i regel skedde utomhus och därför kunde genomföras endast sommartid. I vissa delar av landet är dessutom lertäkterna frusna under en stor del av året. De senaste årtiondena har torkning i varmluftsanläggningar, s. k. konsttorkar, blivit allt vanligare. Samtidigt har man genom bl. a. värmetillförsel till lertagen och uppförande av lerförråd förbättrat råvaruförsörjningen under vintermånaderna. 1963 var 73 av de 136 tegelbruken helårsarbetande, och deras andel av totalproduktionen var minst 75 %. Mer än hälften av landets tegelbruk är belägna i Skåne och Mälarlandskapen. Nedläggningarna under 1950-talet har drabbat alla landsdelar, men varit relativt sett vanligast i östra Götaland. I tabell 8: 2 har bruken fördelats på regioner. Uppgifterna avser endast i industristatistiken redovisade 1 Enligt en beräkning av Tegelcentralen i Malmö var biltransportkostnaderna för vanligt murtegel år 1963: vid 20 km transportavstånd 25: 40/1 000 tegel » 40 » » 37: 10/1 000 » Den högre siffran motsvarar mer än 20 % av priset fritt fabrik. 2 SOU 1951:35, s. 27.

Tabell 8:1. Tegelindustrins arbetsställen, fördelade efter arbetarantalet

1950 1955 1960 1965

—lOarb.

11—50arb. 51—100 arb. 101—200 arb.

25 24 21 16

165 157 123 101

18 16 9 6

4 2 2 4

Summa arbetsst.

Summa arbetare

212 199 155 127

5 300 5000 3 800 3 400

Tabell 8: 2. Tegelbruk i olika landsdelar

Skåne Västra Götaland 1 Östra » 2 Värmlands och Örebro län Mälardalen 3 Dalarna och Norrland

Antal bruk 1920 1950 50 34 45 20 70 27

37 32 38 18 57 30

1963 Totalproduktion 1963 (milj. tegel)

Produktion per bruk

24 27 18 7 40 20

129 104 39 30 159 46

5,4 3,9 2,2 4,3 4,0 2,3

1 2

Halland, Västergötland, Bohuslän och Dalsland. Blekinge, Småland, Östergötland, Öland och Gotland. 3 Södermanlands, Uppsala och Västmanlands län. anläggningar, varför 1920 års siffror är mycket ofullständiga. I SPK:s utredning har uppgifter insamlats angående brukens tork- och brännugnsanläggningar. Det framgår att en omfattande modernisering av produktionsapparaten skett under perioden 1948—1963. Antalet tegelbruk, utrustade med de modernaste typerna av torkar och ugnar (konsttork resp. tunnelugn) framgår av följande sammanställning:

Konsttork Tunnelugn

1958 1963

22 1

49 1

73 6

82 15

Konsttorkarnas betydelse för produktionens kontinuitet har tidigare berörts. De ger dessutom en betydligt snabbare torkning än tidigare använda metoder. Investeringarna i detta slags anläggningar har pågått i snabb takt under hela perioden. De 82 bruk, som 1963 var utrustade med konsttorkar, svarade för den helt dominerande delen av tegelproduktionen. Bränning av tegel i ugnar av äldre typ

(ring- och flamugnar) kräver mycket stor arbetsinsats. Genom tunnelugnarna transporteras tegelsatserna automatiskt på speciella vagnar, som kan lastas och lossas med maskinella hjälpmedel. Vid ett fullt modernt tegelbruk krävs över huvud taget ingen manuell hantering av leran eller teglet, förrän det färdiga teglet sorteras och överförs till lagerutrymmen. Fram till början av 1960-talet hade tunnelugnar inte kommit till mer omfattande användning. De höga anläggnings- och ombyggnadskostnaderna gör, att en sådan anläggning förutsätter jämförelsevis stor årsproduktion. Vid årsskiftet 1963/64 var emellertid tunnelugnar under uppförande vid några tegelbruk, och ytterligare anskaffning planerades. Tunnelugnens stora kapacitet framgår av det faktum, att 30 % av landets totala muroch fasadtegelproduktion 1963 framställdes i de då befintliga 15 tunnelugnarna. Om tunnelugnen på längre sikt visar sig överlägsen de mindre ugnarna, torde koncentrationsprocessen i tegelindustrin väsentligt påskyndas.

Tabell 8: 3. Investeringar vid 109 tegelbruk, 1 000 kr. per år och bruk, 1960 års priser 1959—19621

Storleksgrupp

1948- -1953

1954—1958

1959- -1962

Icke helårsarbetande Helårsar betande: < 6 milj. tegel 1963 > 6 » » 1963

76 155

83 202

60 210

205 Samtliga bruk

1 2

352)

Samtliga 136 tegelbruk. Samtliga bruk < 6 milj. tegel.

1950 Diagram 8: 2.

l964År

Produktion av tegel i st. per arbetstimme

Investeringarna i byggnader och maskiner m. m. åren 1948—1962 har redovisats för 109 tegelbruk, som varit i drift hela perioden. För åren 1959—1962 finns uppgifter från samtliga år 1963 existerande bruk, dvs. 136 st. I tabell 8: 3 har anläggningarna fördelats på storleksklasser och investeringarna redovisats för tre delperioder. Eftersom värden i absoluta tal inte förefaller särskilt intressanta vid jämförelser mellan storleksklasser, har investeringarna också satts i relation till resp. bruks produktionsvolym år 1948. Skillnaderna i fråga om denna »investeringskvot» mellan olika storleksklasser är små. De minsta bruken ( < 2 milj. tegel) och de icke helårsarbetande uppvisar dock en kvot, som är mindre än 50 % av genomsnittet för samtliga bruk. Den klart högsta kvoten noteras i gruppen 6—8 milj. tegel (mer än dubbelt så hög som i övriga storleksklasser). Tegelbruken i denna grupp är i genomsnitt de mest expansiva i branschen med en i det närmaste fördubblad produktion 1948—1963. 290

I960

Den relativt höga investeringstakten har inneburit betydande kapacitetstillskott. På grund av det stora antalet nedläggningar, torde dock den totala produktionskapaciteI diagram 8: 2 redovisas arbetsproduktiviten ha hållits oförändrad eller minskat något. Under perioden 1935—1950 steg produktionen per arbetstimme (PAT) i tegelindustrin mycket långsamt. Den genomsnittliga ökningen utgjorde omkring 0,5 % per år att jämföras med 2 % per år för hela industrin. Efter 1950 har emellertid kombinationen hög investeringstakt — strukturrationalisering medför en väsentligt gynnsammare produktivitetsutveckling. Den årliga stegringen har varit av storleksordningen 5 %. teten på två olika sätt, i båda fallen som index med 1948 som basår. Serierna har beräknats på följande sätt: A: PAT för hela tegelindustrin, där produktionsvolymen beräknats som en med fasta

Tabell 8: 4. Produktion per arbetare och år (1 000 tegel) samt index 1948 = 100 Storleksgrupp (milj. tegel)

Antal bruk prod./arb. 1963 index 1948 = 100

—2

2—4

4—6

6—8

8—10

10—

Totalt

3 88 114

19 129 168

18 163 181

11 153 191

4 201 161

4 (126)1 164

59 148 172

1 De anmärkningsvärt låga produktivitetstalen för de största anläggningarna beror till största delen på att ett taktegelbruk ingår i gruppen. Arbetsåtgången är mer än dubbelt så stor vid taktegeltillverkning som vid tillverkning av murtegel.

prisrelationer vägd summa av olika slags tegelproduktion. B: PAT för hela tegelindustrin, där som produktionsmått använts antalet tegelenheter. Skillnaden i resultat mellan alternativen A och B beror främst på det dyrare fasadteglets frammarsch. Det är svårt att säga vilket produktivitetsmått, som bör användas. Olika produkter kräver visserligen olika faktorinsats, men det är inte säkert, att prisrelationen ger ett användbart mått på dessa olikheter. Oavsett vilken av serierna man använder, framstår produktivitetsstegringen som snabb och jämn. 1 Enda undantaget är lågkonjunkturperioden 1956—1958. Lågt kapacitetsutnyttjande torde vara huvudorsaken till uppbromsningen under dessa år. I SPK:s undersökning har produktivitetsberäkningar gjorts för olika storleksgrupper. Beräkningarna avser helårsarbetande tegelbruk, som varit i drift under hela perioden 1948—1963. Siffrorna är således inte jämförbara med de tidigare angivna. Man kan troligen dra slutsatsen, att arbetsproduktiviteten är väsentligt lägre vid tegelbruk med en produktion understigande 4 milj. tegel än vid större anläggningar. I vilken utsträckning detta betingas av lägre kapitalintensitet, kan inte uppskattas med hjälp av tillgängligt material. Den produktivitetsstegring, som här redovisas, beror helt på kapitalbildning och effektivisering inom tegelbruken, ökning av hela branschens produktivitet, betingad av att mindre effektiva enheter läggs ned, kommer inte med i beräkningarna. Jämförelser av produktivitetsstegringen i

olika storleksgrupper vållar svårigheter, beroende på att grupperingen gjorts enbart utifrån 1963 års produktion. Expansionstakten har varierat kraftigt mellan bruken, och den har säkerligen haft större betydelse för produktivitetsutvecklingen än produktionsvolymen i slutläget. Den minsta gruppen, som också varit minst expansiv, uppvisar en mycket blygsam produktivitetsökning. De högsta indextalen noteras för gruppen 6—8 milj. tegel, där som nämnts investeringstakten varit väsentligt högre än i övriga grupper. Att döma av de uppgifter om kapitalutrustningen, som redovisats ovan, kan man vänta en fortsatt snabb modernisering. Då den moderna produktionsutrustningen, och framför allt ugnarna, i första hand lämpar sig för tillverkning i stor skala, förefaller en förskjutning av produktivitetsförhållandena till de större brukens förmån trolig.

Marknadsstruktur och konkurrensbegränsningar Säljarkoncentrationen i tegelindustrin, räknad för landet som helhet, är mycket låg. De 127 tegelbruken är fördelade på mer än 100 olika företag. Störst är det KF-ägda AB Mälardalens tegelbruk, som svarar för något mer än 10 % av landets tegelproduktion. Företaget ägde år 1963 12 tegelbruk, varav 11 i Mälarområdet. Inget av de övriga företagen når upp till 5 % av totalproduktionen. 1 Båda serierna innehåller ett mindre beräkningsfel, beroende på att Höganäs-Billesholms arbetstidssiffror inte kunnat frånräknas. Då sysselsättningen där synes ha minskat något mer än i den egentliga tegelindustrin, uppkommer en viss över skattning av produktivitetsökningen.

Koncentrationsgraden är speciellt låg i0/ fråga om murtegel. De mindre företagen80 har i många fall avstått från att ta upp den »nya» produkten fasadtegel på tillverkningsprogrammet. Transportkostnadens relativa betydelse är mindre för fasadtegel, vilket gör det möjligt att sprida försäljningen över större områden. Skillnaden i koncentrationsgrad mellan de två delmarknaderna har dock minskats sedan 1953. De begränsningar av anläggningsstorleken, som diskuterats ovan, gör 5 10 en sådan utveckling närmast ofrånkomlig. A n t a l säljare Den expanderande fasadtegelmarkanden har — — — Murtegel Fasadtegel dragit till sig nya tillverkare, medan ett stort antal rena murtegelbruk nedlagts på grund Diagram 8: 3. De största säljarnas andel av produktionen i hela landet. Kumulativfördelnnig av försämrade avsättningsmöjligheter. I fråga om taktegel är förhållandena speciella. Här ställs större krav på råvaran, Konkurrensbegränsande samarbete var och de användbara lerförekomsterna är till före 1950-talet mycket vanligt i tegelinduövervägande del belägna i Salaområdet. strin. År 1949 var enligt Tengvik mellan Större delen av produktionen faller på ett 50 och 80 % av försäljningen kartellbunden fåtal bruk i detta område, vilka har hela i fråga om de viktigare tegelprodukterna. landet som avsättningsmarknad. Därefter har emellertid antalet karteller De två största taktegeltillverkarna, Ols- minskat avsevärt, och år 1963 var endast tre son och Rosenlunds AB och Wallbergs avtal i kraft. Samtliga är försäljningsorganiFabriks AB, svarade år 1963 tillsammans sationer, till vilka parterna överlåtit sin förför minst hälften av produktionen. Säljar- säljning: koncentrationen har ökat under 1950-talet Tegelbrukens Försäljnings AB (Mälaromi samband med vikande efterfrågan och ned- rådet), 8 medl. läggningar. Skaraborgs läns Tegelförsäljningsförening, Då transportkostnaderna för tegel blir 10 medl. AB Tegelcentralen i Malmö, 11 medl. mycket höga vid långa frakter, ger konI det sistnämnda avtalet gäller överlåtelcentrationstal för hela landet en mycket ofullständig bild av marknadsstrukturen. sen endast en del av medlemmarnas proEtt tegelbruks »naturliga avsättningsområ- duktion, nämligen 70 % för rött tegel och de» är i allmänhet litet, och framför allt gäller detta vid försäljning av murtegel. Skarpa gränser mellan olika avsättnings- Tabell 8: 5. Säljarkoncentration i Skåne och områden existerar givetvis inte. Den sär- Mälarområdet 1963 skilda koncentrationstalsberäkning för SkåStörsta 8 största ne och Mälarområdet, som redovisas i tasäljarens säljarnas bell 8:5, får därför närmast ses som ett Antal andel andel säljare (%) (%) räkneexempel, avsett att belysa de modifikationer, som kan uppkomma vid geograMurtegel fiska marknadsbegränsningar. I varje fall Skåne 20 12 65 när det gäller murtegel torde de verkliga Mälarområdet 19 20 71 avsättningsområdena vara betydligt mindre Fasadtegel än de här använda. Antalet tänkbara leveSkåne 16 14 70 Mälarområdet 10 54 89 rantörer till en viss ort är ofta mycket litet.

45 % för gult tegel, vilket betyder i genomsnitt halva totalproduktionen. Ett fyrtiotal tegelbruk var sålunda parter i konkurrensbegränsande avtal. Visst samarbete i prishänseende förekom också mellan åtskilliga andra bruk, vilka därvid i stor utsträckning synes ha följt organisationernas prissättning. AB Mälardalens Tegelbruk och två andra företag i Mälarområdet säljer tegel genom Tegelbrukens Försäljnings AB, trots att de inte är medlemmar i bolaget. Försäljningsvillkoren är desamma som för medlemmar. I tabell 8: 6 anges totalproduktionens fördelning år 1963 mellan avtalsparter och andra tillverkare. Dessutom har produktionen fördelats på köparkategorier, nämligen de ovan nämnda försäljningsorganisationerna samt återförsäljare, byggmästare och övriga köpare. Knappt en fjärdedel av totalproduktionen såldes via försäljningsorganisationer. De kartellanslutna företagen måste emellertid tilllämpa avtalens priser också vid övriga försäljningar inom samma avsättningsområde, varför den kartellbundna sektorn var något större. Med den geografiska indelning, som tilllämpats ovan, framstår kartellens ställning som stark i vissa delar av landet. Försäljningsorganisationernas andel utgjorde i Skåne 50 %, i Skaraborgs län 65 % och i Mälarområdet 40 %. Efter 1963 synes dock kartellsamarbetets omfattning ha minskats ytterligare.

Prisutveckling Tegel säljs i allmänhet fritt bruk, men bl. a. i storstadsregionerna förekommer också prissättning fritt byggnadsplats. I nedanstående diagram redovisas prisutvecklingen för muroch fasadtegel i Malmöområdet. Beträffande murtegel är prisserien för senare hälften av 1950-talet inte representativ för hela landet, men i övrigt ger serierna en tämligen god bild av den allmänna utvecklingen.1 Från 1951 kan konstateras stora olikheter i prisutveckling, dels mellan mur- och fasadtegel och dels mellan olika delar av landet. Jämförelserna i det följande gäller priserna fritt bruk. Priserna på fasadtegel har varit stigande bortsett från en mindre nedgång 1952— 1953. Från 1951 till 1964 steg fasadtegelpriset i Malmö med 38 %, i Stockholm med ca 50 %. Marknaden har utmärkts av snabbt stigande efterfrågan, och framför allt i Stockholmsområdet torde tidvis viss brist på fasadtegel ha förekommit. Framför allt från 1959 har priserna stigit mycket snabbt, i Stockholm med mer än 30 %. I fråga om murtegel har marknadsbilden varit en helt annan. Efterfrågan har varierat kraftigt kring en nedåtgående trend. Totalproduktionen var 1963 mer än 30 % lägre än 1951. Prisutvecklingen uppvisar stora skillnader mellan olika landsdelar. 1 Statlig priskontroll tillämpades under följande perioder: murtegel: 1942—1949 samt sept. 1951— april 1955, fasadtegel: 1942—1949 samt sept. 1951 —mars 1956.

Tabell 8: 6. Produktionen av tegel 1963 fördelad på säljar- och köpargrupper Försäljningens fördelning i

Produktion Säljare Avtalsbundna företag Mälardalens Tegelbruk m. m. Ej avtalsbundna företag som uppgivit prissamverkan Övriga företag Totalt

Antal bruk

milj. tegel

%

Org.

Återför. Byggm.

41 13

184 59

36 12

49 48

41 52

28 54 136

74 191 508

15 38 100

1 24

72 78 61

22 17 12

7 4 3

Andra

Kr/1000 s t 300

1945 Diagram 8: 4.

1955 I960

Prisutveckling för murtegel och rött fasad tegel i Malmöområdet

Dessa skillnader illustreras i diagram 8:5, varvid det dock bör observeras att stockholmspriserna avser en annan tegeldimension än de övriga. 7,5-teglet uppvisar genomgående en något snabbare prisstegringstakt än 6,5-teglet. Olikheterna mellan regionerna är svåra

att förklara. Efterfrågebortfallet och därav följande överkapacitet bör ha drabbat alla landsdelar i ungefär samma utsträckning. Prisutvecklingen i Skåne överensstämmer tämligen väl med vad man väntar sig i en sådan situation. I de andra två städerna synes priserna däremot ha utvecklats i stort sett parallellt med priset på fasadtegel, vilket tyder på att den vikande efterfrågan rfr/IOOOst. inte medfört ökad priskonkurrens. En tänk250bar orsak är, att kartellorganisationerna i dessa områden haft tillräcklig styrka för att kunna styra prisutvecklingen. Av större betydelse för prisskillnaderna är dock troligen existensen av importkonkurrens i Skåne, där fraktkostnader från Danmark är låg. I Malmö har priset på danskt murtegel fritt byggnadsplats tidvis legat un100 — der motsvarande priser på svenskt tegel. Även om prisskillnaderna framstår som mycket stora, är de långtifrån tillräckliga 50 för att motivera försäljning från lågpris- till Stockholm, 7,5-tege| högprisregioner. Kostnaden för transport A\almö, 6,5-tegel Skövde, 6,5-tegel från Skåne till Stockholm utgjorde exempelvis år 1963 omkring 120 kr. per 1 000 1 i i I C 1 I I i I I T 1951 1955 I960 1964 tegel, dvs. dubbla prisskillnaden. Fraktkostnaderna möjliggör betydande Diagram 8: 5. Fabrikspriser på murtegel 294

1964 År

prisskillnader också mellan relativt närbelägna orter. År 1963 utgjorde fraktkostnaden för murtegel 13 % av bruttopriset vid 20 km transportavstånd och 19 % vid 40 km transportavstånd. För det dyrare fasadteglet är procenttalen något lägre. Skillnaden mellan priserna fritt fabrik och fritt byggnadsplats var i genomsnitt följande (kr. per 1 000 tegel): Fasadtegel

1951 1955 1960 1964

Murtegel

Malmö

Stockholm

Malmö

Stockholm

15 18 18 25

45 47 55 62

16 19 20 25

13 24 29 40

Transporttilläggen har alltså stigit avsevärt. De har i allmänhet varit betydligt högre i Stockholm än i Malmö, beroende på längre frakter. Man kan också räkna med att de många nedläggningarna för murteglets del bidragit till att höja de genomsnittliga transportavstånden och därmed fraktkostnaderna.

Kostnader och vinster SPK har i sin undersökning rörande tegelindustrin specialstuderat ett antal bruk beträffande de ekonomiska förhållandena under senare år. Specialundersökningen omfattar 34 bruk, av vilka 27 lämnat uppgifter för åren 1953, 1958 och 1962. De undersökta bruken svarade 1963 för 35 % av landets totala tegelproduktion. Urvalet är inte representativt för branschen som helhet. Större bruk är överrepresenterade, vilket troligen medför att kapitalkostnadernas andel överskattas. De undersökta bruken svarar för nära 40 % av landets fasadtegelproduktion, men endast 25 % av murtegelproduktionen. Då fasadtegeltillverkningen säkerligen varit mest lönsam under den studerade perioden, uppkommer en tendens att överskatta vinsterna. I samma riktning verkar det förhållandet, att de utvalda bruken i genomsnitt varit mer expansiva än de övriga.

De nämnda avvikelserna torde emellertid till övervägande del sammanhänga med överrepresentationen för större anläggningar. Vid en särredovisning av olika storleksgrupper blir representativiteten därför väsentligt bättre än vid en totalredovisning. En sådan fördelning av materialet finns emellertid tillgänglig endast beträffande år 1962. Av tabellen framgår, att arbetskostnaderna är mycket höga i små tegelbruk. Å andra sidan ökar kapitalkostnaden med anläggningsstorleken. Även om hänsyn tas till räntekostnader framstår dock vinstnivån i den minsta storleksgruppen som väsentligt lägre än i de övriga. Lönsamheten i denna grupp, som till övervägande del består av murtegelbruk, får betraktas som låg. Däremot torde de flesta större tegelbruk — och speciellt tillverkare med hög andel fasadtegelproduktion — ha haft relativt god lönsamhet 1962. Kostnadsutvecklingen under 1950-talet har relativt sett gynnat stora och expanderande tegelbruk. Timlönen steg med 130 %, samtidigt som produktiviteten för branschen som helhet steg med 65—70 %. Då priserna under samma period steg med nära 40 %, har löneandelen förändrats obetydligt. Produktivitetsstegringen är emellertid delvis resultatet av strukturrationalisering. För enskilda tegelbruk, speciellt i lägre storleksklasser, är stegringstalen ofta betydligt lägre, och lönekostnadernas andel har där ökat kraftigt. Råvarukostnaden har fått minskad relativ betydelse under 1950-talet. Kostnaderna för kraft och bränsle steg kraftigt i mitten av årtiondet, men har därefter minskat sin andel. Kapitalkostnaderna (avskrivningar, reparationer och räntor) uppvisar trots stor investeringsaktivitet en ungefär oförändrad andel av saluvärdet. Beträffande vinstutvecklingen finns uppgifter från 27 tegelbruk för åren 1953, 1958 och 1962. Siffrorna för 1953 bygger dock enbart på bokförda avskrivningar. Med bruken fördelade efter 1963 års produktion redovisas följande resultat: Åren 1953 och 1962 kan betecknas som 295

Tabell 8: 7. Försäljningsvärden, kostnader och vinster 1962 i 34 tegelbruk Årsproduktion milj. tegel

Antal anläggningar Försäljningsvärde, milj. kr. Kostnader i % av försäljningen Råvaror Kraft och bränsle Arbetslöner Rep. och underhåll Avskrivningar (beräknade1) Övriga tillverkningskostnader Försäljningskostnader Administrationskostnader Övriga kostnader Beräknad vinst före utgiftsräntor

< 3,0

3,0—6,0

10 4,2 2,1 9,6 51,7 5,5 (4,7) 8,0 3,3 7,2 2,4 5,5

> 6,0

Samtliga

10,2

26,8

41,2

2,7 14,6 40,3 8,0 (5,8) 7,7 2,6 5,7 3,9 8,7

3,0 13,0 33,7 6,8 (8,7) 8,0 2,6 8,1 3,5 12,6

2,8 13,1 37,2 6,9 (7,6) 7,9 2,7 7,4 3,5 10,9

1 Beräknade avskrivningar har gjorts med 5 % för byggnader och 15 % för maskiner, räknat på anskaffningsvärdet. Endast kapitalföremål som tillkommit efter 1947, har inräknats.

relativt gynnsamma för tegelindustrin, medan 1958 var ett utpräglat krisår. Försämringen mellan 1953 och 1958 berodde på flera faktorer. Efterfrågenedgången medförde lågt kapacitetsutnyttjande och långsam produktivitetsstegring. Lönekostnaderna per enhet steg med ungefär 30 %. Bränsle- och elkraftskostnaderna ökade också snabbt i samband med Suezkrisen och energiskattens införande. Samtidigt bromsades prisstegringen på tegel genom avsättningssvårigheter och överkapacitet. Den genomsnittliga prisstegringen på tegelprodukter 1953—1958 torde inte ha överstigit 15 %. Värst drabbades murteglet, där som tidigare nämnts priset i Skåne var lägre 1958 än 1953. »Tegelkrisen» torde ha omfattat hela senare hälften av 1950-talet, även om läget de omgivande åren inte var fullt så krisartat som 1958. Det är också under denna pe-

riod, som de flesta nedläggningarna framtvingats. Av tabell 8: 8 synes framgå, att de minsta anläggningarna (varmed här givetvis avses sådana anläggningar, som överlevde krisen) klarat sig bäst 1958. Om detta resultat är representativt, får det väl närmast tolkas som att större bruk varit mer benägna att hålla sig kvar på marknaden trots förluster, beroende på att de haft förhållandevis mer kapital bundet i branschen. Dessutom kan högre kapitalintensitet ha gjort dem mer känsliga för lågt kapacitetsutnyttjande. Åren 1953 och 1962 uppvisar bruken i den högsta storleksgruppen klart högre vinster än de övriga. I den mån dessa vinstskillnader inte motsvaras av lika stora olikheter i kapitalmängden per producerad enhet, kan de uppfattas som tecken på stordriftsfördelar. Enligt en uppskattning, som gjordes av ingenjör N.G. Enhus i en bilaga till

Tabell 8: 8. Vinstutveckling i 27 tegelbruk

Storleksklass < 3 milj. tegel 3—6 milj. tegel > 6 milj. tegel Totalt 296

Antal bruk

Vinst efter utgiftsräntor i % av saluvärde Enl. bokförda avskrivn. Enl. beräkn. avskr. 1953 1958 1962 1958 1962

9 7 11

4,3 0,4 8,9

1,7 — 2,9 — 1,0

1,9 1,8 4,3

2,8 — 8,6 — 5,7

2,8 2,8 7,1

6,6

-0,9

3,5

-5,1

5,7

stommaterialutredningen, 1 och som SPK i sin utredning ansluter sig till, borde ett tegelbruk ur teknisk-ekonomisk synpunkt inte ha mindre kapacitet än 10 milj. tegel per år. Med hänsyn till lerförekomsternas begränsade mäktighet kunde kapaciteten behöva begränsas till 6 milj. tegel per år; med hänsyn till lokala förhållanden ytterligare något. Strukturförändringarna under 1950-talet har medfört, att en allt större andel av tegelbruken fått »rationell» storlek i ovan angiven mening. Medan det totala antalet anläggningar nedgått till omkring hälften, har antalet bruk med årsproduktion större än 6 milj. tegel 1948—1963 ökat från omkring 15 till 25. Dessa 25 tegelbruk svarade 1963 för drygt 40 % av tegelproduktionen i landet. De relativt kraftiga strukturförändringar i tegelindustrin, som inträffat de senaste 15 åren, får ses som resultat dels av stagnerande efterfrågan dels av faktorprisförändringar, som försämrat de mindre brukens konkurrensläge. Vinstmarginalerna, speciellt i fråga om murtegel, har tidvis varit mycket pressade, men prisrelationen gentemot konkurrerande material såsom betong och lättbetong har trots detta successivt försämrats. Införandet av ny produktionsteknik de senaste åren har inneburit fördelar för större produktionsenheter, och utvecklingen mot ökad koncentration kan väntas fortsätta. De höga transportkostnaderna i förening med begränsningar på råvarusidan medför emellertid, att förutsättningar för massproduktion i egentlig mening saknas. Den fortsatta utvecklingen kan därför antas få formen av en utjämning av anläggningsstorleken, där de mindre tegelbruken antingen byggs ut och moderniseras eller lämnar marknaden.

sistnämnda cementtyperna, som är avsedda för speciella ändamål, utgör tillsammans endast 10 % av produktionen. Snabbcement används exempelvis vid elementbyggen och underlättar vidare betonggjutning i kyla. LH-cement är avsett för gjutning av grova konstruktioner, t. ex. vid kraftverksbyggen. Ungefär tre fjärdedelar av cementet kommer till slutlig användning i husbyggnation, främst bostadshus. En betydande del går till andra slag av anläggningar såsom hamnar, kraftverk, broar och vägar. Mer än hälften av cementproduktionen går till vidareförädling i betongvärn-, lättbetong- (siporex) och eternitfabriker. Men också betongtillverkningen har under senare år i allt större utsträckning överförts till fasta anläggningar. Numera torde en helt dominerande del av all betong levereras färdigblandad från fabriker, medan andelen år 1950 var endast 20 %. Produktionsutvecklingen för cement under de senaste 25 åren framgår av diagram 8: 6. Produktionen har ökat i stort sett parallellt med efterfrågan inom landet. Bortsett från krigsåren, då bristen på bränsle ledde till minskad produktion, har utvecklingen varit synnerligen jämn. Visserligen noteras mindre nedgångar 1948 och 1958 men några egentliga konjunktursvängningar kan inte konstateras. En bidragande orsak till denna jämna utveckling torde vara, att vissa typer av byggnadsverksamhet använts som konjunkturpolitiskt medel. De starka ökningarna 1953 och 1959 kan delvis ses som försenade effekter av konjunkturpolitiska åtgärder. Från slutet av 1940-talet har en snabb kapacitetsutbyggnad ägt rum inom den svenska cementindustrin. Eftersom de nybyggda produktionsenheterna har mycket hög tek1 SOU 1957:12, bilaga 2. 2

B. Cement De cement, som tillverkas i Sverige är huvudsakligen s. k. portlandcement. 2 Tre typer förekommer, nämligen standardcement samt snabbt resp. långsamt hårdnande cement (Std-, Snabb- och LH-cement). De två

I bränslebesparande syfte har dessutom tillverkats olika slag av genom tillsatsmaterial utdrygat cement. Ett exempel är s. k. ersättningscement (E-cement), som tillverkades under åren 1941—1953, och som i mitten av 1940-talet svarade för mer än tre fjärdedelar av den totala cementproduktionen. Sedan 1954 framställs s. k. vulcancement, där slagg från järnverken används som tillsatsmaterial. Vulcancement utgjorde 1964 ca 3 % av totalproduktionen.

4000-

Produktion (lOOO ton) — — — Antal arbetare - - - - - - E x p o r t (IO00 ton) 3 000-

— —*x* >mmmmmmmS I 000—

I940

Diagram 8: 6.

I945

I950

~i

i

i

i

I960

Produktion, export och sysselsättning i cementindustrin

nisk minimistorlek, sker utbyggnaden språngvis. För att avlasta därvid uppkommande temporära kapacitetsöverskott, har de svenska företagen tidvis sökt öka sin export. Under första hälften av 1950-talet utgjorde exporten i medeltal 14 % av produktionen, men därefter har andelen successivt sjunkit och låg 1965 under 1 % (jfr diagram 8: 6). Huvuddelen av exporten har gått till transoceana länder. Importen av cement har under de senaste 15 åren väsentligt understigt exporten och dess betydelse ur försörjningssynpunkt är obetydlig. Den svenska tullen vid import från länder utanför EFTA utgör 6 kr. per ton eller 5 % av priset år 1964. Av större betydelse som importhinder är emellertid fraktkostnaderna, vilka vid import från västeuropeiska länder motsvarar minst 15 % av det svenska priset. Tillsammans torde dessa faktorer medföra att konkurrens från utlandet f. n. saknar betydelse för prisbildningen i Sverige. Produktionsförhållanden Portlandcement framställs genom finmalning av klinker med tillsats av gipssten.

—]—i—r I955

Klinker erhålls genom bränning till sintring av vissa råämnen, i regel kalksten eller krita och lera. Bränningen sker numera i roterugnar, av vilka de större har en årskapacitet av minst 200 000 ton. Man skiljer vid cementtillverkning mellan den »torra» och den »våta» metoden. Skillnaden ligger i det malda råmaterialets fuktighetsgrad vid införandet i ugnen. Den »torra» metoden, som är mindre bränslekrävande, används i tre av de svenska fabrikerna. Som bränsle används kolstybb eller tjock eldningsolja, som tillsammans med luft inblåses i roterugnen. Ugnarna är i allmänhet byggda för att kunna användas för vilken som helst av dessa bränsletyper. Cementtillverkning är en synnerligen kapitalintensiv produktionsprocess, och kapitalkostnaderna utgör omkring en tredjedel av den totala tillverkningskostnaden. Också posten kraft och bränsle svarar för en betydande andel (ca 20 % ) , medan löneandelen är mycket låg. Liksom för tegelindustrin gäller, att transportkostnaderna har stor betydelse för lokalisering och konkurrensförhållanden. Frak-

r I965Ä

terna är dock inte fullt så dyra som för tegel. Vid 50 kilometers transportavstånd torde de utgöra omkring 10 % av priset fritt byggnadsplats, vid 100 km knappt 15 %. Den kostnadsstegring på transportområdet, som inträffat de senaste tio åren har till stor del kunnat motverkas genom övergång till distribution i lös vikt. Denna leveransform kräver stora investeringar i bl. a. löscementstationer (silos), tankbilar och tankvagnar, men är trots detta väsentligt billigare än säckcementdistribution. Andelen löscement i förbrukningen har stigit från 15 % år 1950 till nära 75 % år 1964. Den svenska cementtillverkningen startade på 1870-talet, och sammanlagt har 14 fabriker anlagts, av vilka sju numera är nedlagda. Fabrikernas lokalisering och ungefärliga produktionskapacitet år 1965 framgår av nedanstående tabell. Sju av de åtta fabriker som då var i drift hade en sysselsättning av mellan 100 och 500 arbetare vardera, medan den återstående (Lanna) hade omkring 30 arbetare. Lannafabriken nedlades år 1966. Cementfabrikernas lokalisering betingas givetvis av transportekonomiska faktorer. Produktionen måste läggas i omedelbar närhet av råvarukällan, eftersom transportkostnaden för kalksten annars skulle få bli orimligt hög. Kalkstensförekomster är emellertid vanliga i stora delar av landet. Lokalisering

vid hamn kan vara en fördel med hänsyn till ev. båttransporter av cement och till beroendet av importerat bränsle. Dessutom bör emellertid möjlighet finnas att avsätta huvuddelen av produktionen inom relativt begränsat avstånd från fabriken, eftersom transportkostnaden för färdigt cement utgör en stor andel av priset vid byggnadsplats och stiger snabbt med ökat transportavstånd. Av dessa fabriker har alla utom två (Gullhögen och Lanna) tillgång till hamn. De nyaste fabrikerna (Köping och Stora Vika) ligger i mälarområdet, vilket framstår som naturligt med tanke på den snabba expansionen inom denna region och det faktum att tidigare ingen cementfabrik fanns i området. Hellekis och Gullhögen är de viktigaste leverantörerna till Göteborgsområdet, som inte har några egna råvarufyndigheter. Degerhamn och Slite har visserligen inga näraliggande avsättningsområden av betydelse, men tillgången till sjöfrakter, som är relativt billiga vid långa transportavstånd, gör dem lämpliga som leverantörer till hela Östersjökusten, inte minst Norrland. Cementindustrins kapacitet kan mätas som den kvantitet klinker, som produceras vid kontinuerlig ugnsdrift. Detta kapacitetsmått kan ge en viss överskattning då »flaskhalsar» tidvis uppstår före eller efter ugnsprocessen. Dessutom måste den ekonomiskt optimala kapaciteten i allmänhet förutsättas

Tabell 8: 9. Cementfabriker år 1965 Produktionsställe

Tillverkn. upptogs år

Degerhamn Limhamn Hellekis Slite Gullhögen Lanna Köping Stora Vika Lomma Maltesholm Rute Klagshamn Ifö Visby

1887 1890 1892 1919 1924 1932 1941 1949 1872 1899 1916 1902 1908 1884

Nedlagt år

— — — — — — —

1905 1928 1933 1939 1940 1940

Produktion 1 1954

Kapacitet 1965

120 490 355 395 375 20 275 380

230 700 700 750 1000 25 430 385

— — — — — —

— — — — — —

1 Volymsiffrorna anger 1 000 ton klinker. Kapacitetsutnyttjandet 1954 var mycket högt, varför siffrorna är jämförbara med kapacitetsuppgifterna i näs:a kolumn.

vara väsentligt lägre än den tekniska. Eftersom tillgängliga uppgifter i de flesta fall endast avser ugnskapaciteten tvingas vi använda denna som utgångspunkt. Under senare hälften av 1940-talet och förra hälften av 1950-talet utbyggdes kapaciteten vid samtliga fabriker utom Lanna. Dessutom tillkom 1949 en ny fabrik i Stora Vika. Kapacitetsökningen under tioårsperioden utgjorde totalt mer än 1,6 milj. ton eller 140 %. En viss stagnation inträdde åren 1957-1960, uppenbarligen som följd av avbrottet i produktionsstegringen 1955-1958. Efter 1960 har emellertid nya stora utbyggnader ägt rum. Som framgått av tabell 8: 9, har kapaciteten under den senaste tioårsperioden kraftigt ökats vid sex fabriker. Den sammanlagda produktionskapaciteten var 1965 nästan dubbelt så stor som 1954. I diagram 8: 7 anges utvecklingen under 1950-talet av kapacitet och produktionsvolym, båda räknade i ton klinker. Beräkningen avser endast ett urval fabriker, men dessa svarar för omkring tre fjärdedelar av totalproduktionen. Kapacitetssiffrorna har beräknats för »normal, lugn drift», dvs. de avser den tekniskt optimala utnyttjandegraden.

y

1955 Kapacitet

I960

— — — Produktion

Diagram 8:7. Kapacitet och produktionsvolym vid vissa cementfabriker

300 Utbyggnaden sker av tekniska skäl språngvis, i etapper motsvarande upp till 250 000 ton. Kapacitetsökningen kommer emellertid att spridas ut över flera år, beroende på att ugnsprocessen - i allmänhet efter omfattande ändringsarbeten - undergår successiva förbättringar. Odelbarheten kan givetvis tvinga fram temporär över- eller underkapacitet vid långsamt stigande efterfrågan. Under efterkrigstiden, då cementförbrukningen stigit med i genomsnitt 100 000 ton per år, har kapacitetsanpassningen emellertid inte inneburit några större problem för branschen som helhet. Produktionen per arbetstimme i cementindustrin steg under perioden 1920-1950 mer än dubbelt så snabbt som för hela industrin, eller med 6 % per år. Också efter 1950 har stegringstakten varit hög, omkring 4 % per år. Arbetsproduktiviteten är dock som effektivitetsmått av begränsat värde och bör kompletteras med uppgifter om användningen av övriga produktionsfaktorer. Liksom i fråga om andra industrier är främst substitutionen av kapital mot arbetskraft av intresse. Som tidigare framhållits är kapitalinsatsen per anställd mycket hög i cementindustrin. Som mått på maskinkapitalet har här använts antalet effektiva hästkrafter för omedelbar drift enligt industristatistiken. Även om detta är ett mycket ofullständigt mått, bör det ge viss uppfattning om graden av mekanisering. Antalet effektiva hästkrafter per arbetare utgjorde 1920 8,5 och hade 1950 sexdubblats till 50,3. Under perioden 1950-1965 ökade »kapitalintensiteten» med ytterligare 60 % till 82,4. Den ökade mekaniseringsgraden har inte inneburit ökad kapitalinsats (mätt i hkr) per producerad enhet; den installerade drivkraften har ökats i ungefär samma takt som produktionsvolymen. Efter 1945 har överensstämmelsen varit nästan exakt, bortsett från de kortsiktiga svängningarna i produktionen. Det kan också konstateras, att kapital-

kostnaderna under 1950-talet steg något mindre än övriga produktionskostnader. Med reservation för kapitalmåttets otillräcklighet kan man betrakta den höjda arbetsproduktiviteten som ett resultat av tekniska förbättringar och rationalisering. En stor del av förbättringen torde sammanhänga med den ökade produktionsskalan, som möjliggjort en jämnare och mer effektiv användning av produktionsfaktorerna. Mellan 1945 och 1965 steg produktionen per anläggning från 170 till 450 tusen ton. Denna »strukturrationalisering» har kunnat äga rum utan nedläggningar; i stället har en ny cementfabrik tillkommit under perioden. Efterfrågans snabba stegring kan ses som den viktigaste betingelsen för den störningsfria utvecklingen i branschen. Kapacitetsutbyggnaden har sålunda i huvudsak skett inom existerande arbetsställen, vilket medfört betydande stordriftsvinster. Å andra sidan har man troligen gått miste om vissa besparingar i fraktavseende, som skulle möjliggöras av mer spridd lokalisering. Förutom de existerande företagens planering torde etableringshindrens höjd ha haft betydelse för denna utveckling.

Marknadsstruktur och konkurrensbegränsningar Det dominerande företaget inom den svenska cementindustrin är Skånska Cement AB, som bildades 1871 och började producera cement vid fabriken i Lomma 1872. Bolaget äger f. n. sex av landets sju cementfabriker, nämligen anläggningarna i Limhamn, Hellekis, Köping, Stora Vika, Slite och Degerhamn. Fabriken i Slite ägdes tidigare av Slite Cement och Kalk AB, som 1931 blev dotterbolag till Skånska Cement. Skånska Cement innehade dessutom åren 1945-1965 nära hälften av aktierna i Ölands Cement AB, som driver fabriken i Degerhamn. Från våren 1966 är Ölands Cement ett helägt dotterbolag till Skånska Cement. Kooperativa Förbundet ägde fram till 1966 fabriken i Lanna genom sitt dotterbolag AB Lanna Bruk. Fabriken utarrenderades 1934 (två år efter det att tillverkning påbörjats) till Hidinge Kalkverk AB, ett

dotterbolag till Cementa Svenska Cementförsäljningsaktiebolaget. Cementa ägdes i sin tur till 90 % av Skånska Cement och till 10 % av Ölands Cement. Cementas ställning diskuteras närmare i det följande. Det enda från Skånska Cement helt fristående företaget är Gullhögens Bruk AB med fabrik i Skövde. Gullhögen var tidigare ett familjeföretag men är sedan 1959 dotterbolag till AB Industrivärden. Företaget svarade fram till mitten av 1950-talet för ca 15 % av landets cementproduktion. Andelen har sedan dess stigit och torde nu utgöra drygt 20 %. De fabriker, som numera är nedlagda, var samtliga i någon form förenade med Skånska Cement AB eller Cementa. De svenska företagen bygger sin produktion helt på egna råvarukällor. De är dessutom integrerade framåt i den meningen, att de har väl utvecklad försäljningsorganisation med egna lager och löscementstationer över hela landet. Bortsett från ett tegelbruk i Lomma, som ägs av Cementa, förekommer ingen direkt integration med företag, som producerar konkurrerande byggnadsmaterial. Däremot har Skånska Cement AB nära ägarrelationer med företag, som använder cement som råvara, nämligen AB Iföverken, moderbolag till Siporex- och Eternitföretag, och Skånska Cementgjuteriet. Under år 1967 kommer Skånska Cement AB och Iföverken att föras samman i en koncern. Under 1960-talet har även Industrivärden genomfört en omfattande integration framåt i byggnadssektorn. Den vertikala integrationen på byggnadsmaterial- och byggnadsområdet behandlas mer i detalj i slutet av cementindustriavsnittet. Cementa, Svenska Cementförsäljningsaktiebolaget, bildades 1893 som en försäljningskartell mellan några av cementtillverkarna i syfte att motverka den hårdnande inhemska konkurrensen. Avtalet har med vissa ändringar förlängts, senast årsskiftet 1963-1964. Parter i det senaste avtalet var Skånska Cement AB och Ölands Cement AB (Kart.reg. nr 22). Eftersom de två företagen nu gått samman, har Cementa inte längre någon funktion som kartellsammanslut301

ning. Enligt avtalet skulle all försäljning av cement från de två företagen, såväl export som hemmamarknadsleveranser ske genom Cementa. Årsleveranserna fördelades med 90,4 % på Skånska Cement och 9,6 % på Ölands Cement. Det senare bolaget har emellertid inte helt kunnat fylla sin kvot. I samband med att Cementas dotterbolag, Hidinge kalkverk, arrenderade Lanna Bruk 1934 träffades ett avtal (Kart.reg. nr 24) i vilket K F förband sig att inköpa hela konsumentkooperationens cementbehov från Cementa. Under avtalets giltighetstid hade K F ej rätt att tillverka eller importera cement. K F hade emellertid möjlighet att under vissa förutsättningar häva avtalet i förtid. Avtalet upphörde att gälla i början av år 1966, och fabriken i Lanna är numera nedlagd. Cementas försäljningsorganisation är uppdelad på fyra distrikt: Malmö-, Göteborgs-, Stockholms- och Norrlandsdistrikten. Huvudkontoret ligger i Malmö och sköter försäljningen i Malmö- och Norrlandsdistrikten samt på export. Största delen av försäljningen sker numera till direktköpande större förbrukare (ca 1 000 st.) och i övrigt till återförsäljare (ca 2 000 st.). Gullhögens försäljning omfattar hela landet utom Malmöhus län samt Öland och Gotland. Den största kategorin direktköpare var vid 1960-talets början entreprenörer och byggmästare och därnäst betong- och betongvarufabriker. Numera har den förstnämnda kategorin ersatts av producenter av färdigblandad betong. Av återförsäljare svarar järnhandlarna för största andelen. Någon organiserad samverkan mellan köparna direkt för cementinköp förekommer ej. Återförsäljarna synes ej ha någon lagerhållande funktion utan leveranserna sker vanligtvis direkt till de slutliga förbrukarna. Cement levereras dels löst i specialbyggda fartyg, tankvagnar och tankbilar eller standardlastbilar, dels i papperssäckar om 50 kg brutto som standardförpackning. Säckdistribution torde numera ha en närmast marginell betydelse, men var ännu vid mitten av 1950-talet den viktigaste distributionsformen. Löscement ställer sig vid tillräcklig

förbrukning billigare än säckcement trots att investeringar i speciella transport-, lastningsoch mottagningsanordningar måste göras, vilket förklarar att löscementtransporternas andel av leveranserna kunnat stiga så snabbt. Lagerhållningen ombesörjs dels av fabrikerna, dels har Cementa och Gullhögen egna lager på ett stort antal orter. De flesta är utrustade för löscementdistribution. Största delen av cementleveranserna sker per lastbil, medan båt- och järnvägstransporternas andel avsevärt minskat. Variationerna mellan olika anläggningar är givetvis stora, beroende på fabrikernas läge. Prissättning Vid prissättningen använder Cementa i princip ett s. k. multiple-basing-point system (prisortsystem), som innebär att priset för varje ort baseras på det fabrikspris inkl. frakt, som är lägst. Om leveransen tillfälligtvis måste ske från annan fabrik tas merkostnaden i frakt ej ut av kunden (s. k. fraktabsorption). Vissa av konkurrensläget framkallade modifikationer har dock måst göras. Frakttilläggen är betydande redan vid relativt små transportavstånd. I Svealand och Götaland noterades i början av 1960-talet tillägg på 10-15 kr. per ton, beroende på avståndet till fabrik och till hamn. Endast inom några mils radie från resp. fabrik understiger tillägget 10 kr. (i Stockholm 5 kr. vid leverans från Stora Vika). De stora transportavstånden gör, att de högsta priserna noteras i mellersta och övre Norrland. Priset vid kusten är omkring 20 kr. per ton högre än priset fritt fabrik. Denna prisskillnad täcker emellertid inte hela fraktkostnaden. Här tillämpas alltså en permanent fraktabsorption, dvs. en prisdifferentiering till de norrländska köparnas förmån. Gullhögen ådrar sig högre genomsnittliga transportkostnader genom att ha hela landet som försäljningsområde för en enda fabrik. Företagets möjligheter att konkurrera bör vara störst dels i Västsverige, dvs, i närheten av den egna fabriken, och dels i de inre

Kr/ton 100-

90^

80-

70-

60-

:J r

•J ——— S+d- cement — — — E-cement 1--i

50-

4 ii^i

r^i

Diagram 8: 8.

i

i

i

r^i

i

r

i

iimi

i

1965'

'År

Priser på sackat Std- och E-cement, avhämtat i Limhamn

delarna av Norrland, där båda företagen drabbas ungefär lika hårt av de långa transporterna. Gullhögens marknadsposition synes också vara speciellt stark i dessa områden och i Stockholmsområdet. I det norrländska kustområdet försämras situationen av att företaget inte har direkt tillgång till hamn. En viktig fråga i detta sammanhang gäller den ev. förekomsten av geografisk prisdifferentiering. De höga transportkostnaderna underlättar en sådan politik, samtidigt som olikheterna i lokalisering mellan de två företagen ger incitament för dess användning. Man kan fråga sig, om Cementa håller lägre fabrikspriser i de områden, där konkurrensen från Gullhögen är stark, dvs. främst i västra Sverige och Norrland. Priserna i Hellekis låg 1961 2-4 kr./ton lägre än i Skånska Cement AB:s övriga anläggningar. Detta kan möjligen tolkas som att konkurrensen var speciellt hård på Gullhögens »hemmamarknad». Skillnaden kan dock till en del förklaras av att produktionskostnaderna varit något lägre i Hellekis än i övriga fabriker. Den ovan nämnda fraktabsorptionen vid leveranser till Norrland kan

också tänkas bero på att konkurrensen här är hårdare än på andra håll. Utvecklingen sedan 1945 av Cementas fabrikspriser på Std- och E-cement redovisas i diagram 8: 8. Uppgifterna avser priserna vid fabriken i Limhamn, och det bör observeras, att vissa olikheter föreligger mellan olika fabriker. 1961 noterades prisskillnader på upp till 4 kr./ton. De första krigsårens brist på framför allt bränslen medförde en ca 50-procentig prishöjning på cement. 1942 infördes prisstopp på Std-cementets dåvarande motsvarighet, A-cement, och priset hölls oförändrat till 1948 trots kraftiga löne- och bränslekostnadsstegringar. De därefter vidtagna prisändringarna skedde efter Priskontrollnämndens godkännande. Höjningarna motiverades med ökade bränsle-, pappers- och lönekostnader. Priskontrollen upphävdes i samband med prissänkningar i november 1954. Prisvariationerna speglar främst ändringar i bränslekostnader. Korea- och Suezkriserna markeras av kraftiga prisuppgångar. Prisstegringen under hela perioden får betraktas som mycket måttlig; den utgör i genomsnitt mindre än 1,5 % per år. Priset var 1965

ungefär detsamma som 1952. Kostnadsutvecklingens betydelse för denna i förhållande till andra varor mycket gynnsamma prisutveckling diskuteras i nästa avsnitt. Prisskillnaden mellan sackat och löst cement varierade fram till 1951 mellan 3 och 4 kr./ton och steg därefter till 8 kr. till följd av kraftigt stegrade papperskostnader. 1 På hösten 1952 minskade prisskillnaden till 6 kr. per ton och utgjorde åren 1953-1966 5 kr./ton. Från den 1/1 1967 har den höjts till 7 kr./ton. Det kan noteras, att detta tillägg inte svarar mot packningskostnaderna, som av Skånska Cement angivits till 9 kr./ton. Detta torde emellertid endast innebära, att löscement får bära sina extra kapitalkostnader i form av speciella transportmedel och lageranordningar. Under 1940-talet var priset 6 kr./ton högre i Stockholm än i Limhamn. Tillkomsten av en ny fabrik i Stora Vika 1949 innebar en avsevärt förbättrad transportekonomi inom Stockholmsområdet. Trots detta ökades prisskillnaden 1951-1952 till 8 kr./ton och hölls därefter oförändrad fram till 1959, varefter den åter minskades till 6 kr./ton. Förklaringen till denna något egendomliga prisutveckling torde vara, att Cementa i slutet av 1940-talet tillämpat en viss prisdifferentiering till Stockholmsområdets förmån. Ett frakttillägg om 6 kr./ton kan inte ha varit tillräckligt för att täcka transportkostnaden från Slite eller Köping till Stockholm. Den nya fabrikens tillkomst får därmed ses snarare som ett medel att nedbringa de egna transportkostnaderna än som ett steg mot ökad priskonkurrens i Stockholmsområdet. Exportpriserna har varit fallande under större delen av perioden. Åren 1948-1953 låg det genomsnittliga exportpriset 2 något högre än Cementas nettopriser i Sverige för sackat cement. Därefter inträffade kraftiga prisfall, och från 1957 har exportpriset varit 20-30 % lägre än hemmamarknadspriset. Exporten synes under senare delen av 1950talet närmast ha använts för att avlasta överskott till priser under den totala styckkostnaden. De senaste åren har exportens betydelse kraftigt minskat.

304 Tabell 8:10. Cementpriser i olika länaer

Sverige Belgien Danmark Frankrike Grekland Holland Italien Norge Schweiz Storbritannien Västtyskland

1960 i svenska kronor

I procent av svenska priser 1960 1952

61.36 61.67 50.80 55.59 68.28 58.34 63.96 58.50 66.35 78.832 63.96

100 101 83 91 110 95 104 95 108 1292 104

100 92 104 115

— — — 96

—

69 104

2 Avser priset i London vid stora leveranser. Bör jämföras med Cementas pris: Stockholm exkl. rabatter, ca 80 kr.

I tabell 8: 10 har priserna i andra europeiska länder ställts i relation till de svenska priserna. För 1960 avser jämförelsen genomsnittliga fabrikspriser, för 1952 priserna i resp. huvudstäder. Det svenska priset förefaller tämligen »normalt» jämfört med priserna i de övriga länderna. Danmark är det enda land, där priset 1960 kunde tänkas motivera export till Sverige. Någon sådan export förekom emellertid inte. Enligt Byggnadsmaterialutredningens uppskattningar motsvarade det svenska priset 1952 nästan exakt priset i England med tilllägg för tull och transportkostnader. Detta kan möjligen tolkas som att importpriset från »billigaste» land utgjorde en effektiv övre gräns för de svenska företagens prissättning. 3 Det importhot, som ev. existerade i början av 1950-talet, torde numera ha eliminerats, dels på grund av ändrade prisrelationer och dels genom övergången till leverans i lös vikt. Löscementdistribution kräver stora fas1 Uppgifterna här och i det följande avser endast Cementa, då motsvarande data ej finns tillgängliga angående Gullhögen. 2 Exportpriserna har erhållits ur handelsstatistikens värde- och volymuppgifter och är inte helt fämförbara med hemmamarknadspriserna. 3 De svenska företagen samarbetar i vissa avseenden med tillverkare i andra europeiska länder. Samarbetet på marknadssidan synes dock under efterkrigstiden endast ha avsett försäljningen på transoceana marknader. Avtal om hemmamarknadsskydd torde alltså inte ha förelegat under den aktuella perioden.

Tabell 8: 11. Procentuell fördelning av cementindustrins kostnader Råvaror Bränsle och elenergi Löner (exkl. reparationer) Kapitalkostnader (inkl. reparationer) Övrigt

151 25 20 35 5_

1 Knappt hälften av siffran avser inköpta råvaror, medan återstoden avser den egna råvaran kalksten.

ta anläggningar och en omfattande transportapparat, vilket måste innebära ett betydande etableringshinder för både tillverkare och importörer. Kostnader och vinster Kapitalintensiteten i produktionen är väsentligt högre för cementindustrin än för samtliga de branscher, som tidigare behandlats. Kostnadsfördelningen i mycket grova drag anses i tabell 8: 11. Uppgifterna baseras dels på industristatistiken, dels på speciella kalkyler beträffande bl. a. kapitalkostnaderna. 1 En uppskattning av kostnadsutvecklingen under 1950-talet ges i diagram 8: 9. Kostnaderna avser löscement i silo, och utgör genomsnitt för vissa av Skånska Cement AB fabriker (uppgifterna har hämtats från SPK:s lönsamhetsutredning). Kostnader för större reparationer, transporter och gemensam administration har inte inräknats. Här liksom i tabellen ovan ingår i posten kapitalkostnader dels avskrivningar, dels 6 % ränta på kapitalets bruksvärde. Kostnadsskillnaderna mellan olika anläggningar var under 1950-talet betydande; skillnaden mellan högsta och lägsta styckkostnad utgjorde mellan 10 och 20 % av det lägre värdet. En viss utjämning synes dock ha kommit till stånd i slutet av perioden. Styckkostnaderna har varierat tämligen starkt, delvis beroende på svängningar i bränsle- och emballagepriserna. Viktigare är dock variationer i kapacitetsutnyttjandet, eftersom mer än hälften av kostnaderna är att betrakta som fasta. Detta gäller förutom kapitalkostnaderna (30—35 % av saluvärdet) också en stor del av lönekostnaderna.

Större delen av arbetskraften sysselsätts i indirekta avdelningar, t. ex. reparations- och transportavdelningar, samt i den centrala administrationen. Också en del av lönerna i direkt produktion måste betecknas som fasta vid måttliga variationer i produktionsvolymen. Endast vid så stora driftsinskränkningar, att en del av en anläggning, t. ex. en roterugn, läggs ned, minskar arbetskraftsbehovet i större utsträckning. Samvariationen mellan överskottskapacitet och styckkostnader framgår klart vid en jämförelse med diagram 8: 7 (s. 300). Sammanfattningsvis kan konstateras, att kostnadsutvecklingen under 1950-talet var förhållandevis gynnsam, beroende på gynnsam prisutveckling för bränslen och snabb produktivitetsstegring. Investeringstakten var för Skånska Cements del låg under perioden och avskrivningskostnaderna utvecklades i takt med priserna på kapitalvaror. Den totala styckkostnaden steg under tioårsperioden med omkring 25 % . I pris- och kartellnämndens utredning av Skånska Cement AB:s lönsamhet beräknades dels vinsten efter skatt i procent av eget kapital, dels avkastningen på totalt, i företaget arbetande kapital. Beräkningsmetoder och resultat kan här inte redovisas i detalj. Slutsatsen av undersökningen var dock, att bolagets räntabilitet varit tillfredsställande men inte onormalt hög. 2 Vid en bedömning av lönsamhetstalen måste man ta hänsyn till den höga grad av stabilitet, som utmärker konkurrenssituationen på cementmarknaden, och som innebär att riskmomenten vid investeringar är ovanligt små. Trots den nämnda stabiliteten, uppvisade räntabiliteten under 1950-talet tydliga variationer (vissa år av storleksordningen 50 % 1 Avskrivningar har gjorts med 6 2/3 % för maskiner, 20 % för fordon, räknat på återanskaflfningsvärdet. Resultaten påverkas relativt obetydligt vid alternativa livslängdsantaganden. Räntekostnaden har satts till 6 % av kapitalets bruksvärde. 2 SPK:s lönsamhetsutredning beträffande Skånska Cement AB är inte offentlig. En kort sammanfattning av utredningens resultat återfinns dock i NO-ämbetets skrivelse i ärendet (Pris- och kartellfrågor 1: 1965).

sig uttryck i uppbyggnaden av likviditet och andra omsättningstillgångar. Dessutom gjordes åren 1959—1960 stora insättningar på investeringskonto i riksbanken. En sådan »saxning» mellan å ena sidan likviditetsuppbyggnad vid negativa nettoinvesteringar och å andra sidan stora nettoinvesteringar och likviditetsförbrukning torde vara typisk för industrier, där kapacitetsuppbyggnaden måste ske i stora etapper. Cementmarknaden i Sverige är ett duopol, skyddat av stora etableringshinder. Att döma av prisbildningen under senare år är kon1950 1955 I960 kurrenssituationen synnerligen stabil. 1 Den stora andelen fasta kostnader vid Totalkostnad Kapital kostnad cementproduktion gör, att kapacitetsutnyttÖvriga kostnader jandet har stor betydelse för kostnadsnivån. Diagram 8: 9. Tillverkningskostnad per enhet; Man skulle därför kunna vänta sig en betyindex 1950 = 100 dande prisrörlighet vid efterfrågeförändringar, i och med att företagen försöker undvika av genomsnittet). Svängningarna avspeglar överkapacitet. Prisutvecklingen under 1950främst kapacitetsutnyttjandets förändringar, talet ger emellertid inget stöd för denna men också trögheten i prisanpassning vid hypotes (se diagram 8: 10). Priserna har i kraftiga kostnadsändringar (i första hand för stort sett varierat omvänt mot kapitalets posten bränsle) har haft betydelse. Räntabi- (och i viss mån också andra produktionsfaklitetsutvecklingen uppvisar inte någon klar torers) utnyttjandegrad. Det förefaller alltså trend. som om de kostnadsstegringar, som uppFöretagets anpassning efter investerings- kommer vid lågt kapacitetsutnyttjande, snavågen i slutet av 1940-talet har främst tagit rare gjort företagen benägna att företa kornIndex 170160 150—| 140 130120110-

L3-.

100 90 H 80-

'

'

'

'

1954 '

'

'

'

'

'

I960

— — — Priser på löscement — —• — Styckkostnader (exkl. kapitalkostnader) . . . . . . Kapacitetsutnyttjande

Diagram 8:10.

306 Pris- och kostnadsutveckling (index 1950 = 100), samt

kapacitetsutnyttjande

Är

penserande prishöjningar än att försöka eliminera överkapaciteten genom priskonkurrens. Förklaringen till detta prisbeteende får troligen sökas i kombinationen oelastisk marknadsefterfrågan — duopol. Substitutionsmöjligheterna mellan olika byggnadsmaterial torde på kort sikt vara starkt begränsade, 1 varför priskonkurrens framstår enbart som en strid om marknadsandelar. På en homogen duopolmarknad måste varje säljare räkna med att konkurrenten svarar på alla prisändringar. I själva verket torde ett ev. priskrig kunna pressa priserna mycket långt, utan att något av företagen »ger upp» någon del av landet, eftersom gränskostnaden utgör en liten andel av den totala styckkostnaden. Cementmarknaden utmärks alltså av en »administrerad» prissättning, där vikande efterfrågan inte tar sig uttryck i prissänkningar. 1950-talets erfarenheter kan visserligen sägas ge otillräckligt underlag för en sådan slutsats, men Näringsorganisationssakkunnigas observationer av 1930-talets prisutveckling pekar i samma riktning. Kombinationen av stegvis utbyggnad och prisstelhet torde ha medfört betydande avvikelser mellan pris och gränskostnad. Vinstmarginalens storlek räknad över längre perioder synes däremot enligt SPK:s utredning inte i anmärkningsvärd grad ha avvikit från vad som är normalt för övrig industri. De monopolistiska inslagen i prisbildningen har troligen inte nämnvärt påverkat förbrukningens fördelning mellan cementprodukter och andra byggnadsmaterial.

Vertikal integration som konkurrensmedel Cementmarknaden i Sverige kan karakteriseras som ett duopol med i huvudsak standardiserade produkter. De två säljarna är storföretag och hör båda till finansiellt mycket starka ägargrupper. Möjligheterna att tvinga ut konkurrenten från marknaden eller påtagligt försvaga hans position måste för båda företagen framstå som närmast obefintliga. På en marknad av denna typ är förutsättningarna för aktiv konkurrens,

baserad på prissänkningar, annonsering eller liknande »enkla» konkurrensmedel mycket ogynnsamma (jfr diskussionen i kap. 5: C— D ovan). Också möjligheterna att uppnå fördelar genom väsentliga (och svårimiterade) produktinnovationer synes under senare tid ha varit små. Etableringshindren på marknaden torde vara så höga, att säljarna i sin prispolitik inte behöver ta nämnvärd hänsyn till potentiell konkurrens. 2 Skaleffekter i produktionen och behovet av en omfattande distributionsapparat innebär, att etablering skulle förutsätta mycket stora kapitalinsatser. Eftersom en etablering måste ske i stor skala, blir risken för motåtgärder från de etablerade företagen påfallande. Genom sina stora resurser har dessa kraftfulla hot till sitt förfogande, vilka rimligen har en starkt dämpande effekt på ev. etableringsplaner och därigenom minskar den potentiella konkurrensens styrka. Kombinationen av homogent duopol och höga etableringshinder har medfört en i huvudsak låst prisbildningssituation på cementmarknaden. Denna situation torde utgöra en väsentlig förklaring till den omfattande integration framåt, som utmärker branschen. En utbyggnad i senare förädlingsled och speciellt förvärv av existerande tillverkare, t. ex. på betongvaruområdet, utgör givetvis en effektiv metod att vinna eller säkra avsättning på cementmarknaden. Den vertikala integrationen utgör ett konkurrensmedel, som vid rådande struktur hos cementmarknaden framstår som väsentligt mer effektivt än exempelvis priskonkurrens. Förutom en allmänt avsättningsstimulerande effekt, erbjuder den möjligheter till stegvis ökning av den egna cementavsättningen, vilket måste vara en klar fördel i samband med de stora kapacitetstillskott, som uppkommer när nya anläggningar tas i bruk. 1 Om efterfrågan vore priskänslig skulle givetvis kapacitetsutnyttjandets utveckling kunna ses som en följd av prisutvecklingen. 2 Tidvis kan en potentiell konkurrens av viss betydelse från importsidan ha förelegat. Att döma av de data, som presenterats i föregående avsnitt, synes dock numera även detta hot ha minskat starkt i betydelse.

Möjligheterna att föra aktiv konkurrens — främst genom produktutveckling — är betydligt större i dessa senare förädlingsled än i själva cementproduktionen. Särskilt gäller detta, när integrationen utsträcks ända fram till byggnadsledet, där utveckling av nya byggsystem (omfattande såväl material som byggnadsteknik) blir aktuell. Integrationen i branschen under de senaste åren har till stor del omfattat förvärv av byggnadsföretag. Av de industribranscher, där cement används som råvara, kommer i det följande endast lättbetongindustrin att behandlas mer ingående (avsnitt C). Här skall dock ges en kortfattad översikt över strukturen hos de viktigare avnämarområdena med speciell inriktning på de två cementkoncernernas och närstående ägargruppers ställning. Den industriella framställningen av betong har, som tidigare framhållits, ökat i mycket snabb takt under de senaste åren. Enligt industristatistiken tredubblades produktionen under perioden 1960-1965.* Tillverkningen är i Sverige fördelad på ett mycket stort antal företag, och i jämförelsevis liten utsträckning integrerad med cementtillverkningen. 2 Det största företaget i branschen, AB Betongindustri, har visserligen Iföverken som största delägare, men ägandet är spritt på ett stort antal företag, de flesta i byggnadsbranschen. Byggmästare och åkeriföretag utgör f. ö. de vanligaste företagskategorierna på betongområdet. De två företagsgrupperna i cementindustrin har en betydligt starkare ställning, när det gäller produktion av byggelement och andra varor av betong eller lättbetong. Även här rör det sig om snabbt expanderande varuområden, som utvecklats i samband med ändringar i byggnadstekniken. Betongvarubranschen uppvisar ett stort antal företag (över 500 år 1965), men domineras till viss del av tre stora företag, nämligen Skånska Cementgjuteriet, AB Strängbetong och A-Betong AB. Av dessa är Strängbetong dotterbolag till AB Betongindustri (se ovan) och har således viss ägaranknytning till Wehtje-företagen, dvs. till bl. a. Skånska Cement AB och Skånska

308 Cementgjuteriet. A-Betong förvärvades år 1963 av AB Industrivärden och är följaktligen ett systerbolag till Gullhögens Bruk. År 1963 uppvisade de tre nämnda storföretagen följande sammanlagda andelar på branschens två stora varuområden: byggelement av betong 61 % betongrör 16 % Dessa andelar torde ha ökats efter 1963, bl. a. genom att nya företag införlivats med resp. koncerner. Struktursituationen på betongvaruområdet kompliceras av att flera olika branschorganisationer förekommer. Den viktigaste branschorganisationen, Cementvarufabrikanternas Riksförbund (CR), har drygt 200 medlemmar bl. a. de flesta större företagen. 3 Riktprissättning av regional karaktär förekommer i betydande utsträckning, men avser inte alla tillverkare, och riktprisföljsamheten synes tidvis ha varit mycket ofullständig.4 Det är tänkbart att storföretagens snabba expansion på området medfört oligopolinslag på vissa delmarknader inom betongvarubranschen (t. ex. egentliga byggelement). I stort synes dock varken koncentrationstendenser eller riktprissamarbete hittills ha givit upphov till i egentlig mening administrerad prissättning. Mängden av småföretag och de på många delområden obetydliga etableringshindren är starkt modifierade faktorer. Både betong- och betongvaruindustrierna är således fortfarande relativt lågkoncentrerade. Den fortsatta strukturutvecklingen kommer dock troligen till stor del att be1 Industristatistikens uppgifter får här ses endast som en mycket grov uppskattning; det stora antalet småföretag och den omfattande nyetableringen torde göra siffrorna mycket ofullständiga. 2 Situationen i Sverige utgör här en skarp kontrast till amerikanska förhållanden. I Förenta Staterna har sålunda under 1960-talet en mycket stor del av betongtillverkningen övertagits av cementfabrikanter (se: On Mergers & Vertical Integration in the Cement Industry: Federal Trade Commission 1966). 3 En detaljerad beskrivning av produktionsförs hållanden och organisationsfördelning återfinns Byggforskningens rapport: Betongvarubranschenstruktur (17/66). 4 Riktprissättning och prisföljsamhet har belysts av SPK i: Cementvaruindustrin; struktur och prisförhållanden (Pris- och kartellfrågor 8: 1963).

stämmas av konkurrensförhållandena i angränsande förädlingsled. Om drivkrafterna för integration från cementtillverkningen och koncentrationstendenserna i byggnadsledet blir bestående, torde även mellanleden tämligen snabbt koncentreras till ett fåtal företag. 1 Två stora branscher inom cementvarusektorn, nämligen tillverkning av asbestbetong och lättbetong är — och har under hela sin historia varit — högt koncentrerade. Tillverkningen av asbestbetong sker inom två företag med ägarmässig anknytning till Wehtje-gruppen, nämligen Svenska Invarit AB och Skandinaviska Eternit AB. Det förstnämnda företaget är dotterbolag till Iföverken. De två säljarna, som beträffande produktionsvolym är tämligen jämstora, samarbetar i ett gemensamt försäljningsbolag, varför marknaden har vissa monopolinslag (importandelen utgjorde 1963 ca 10 % ) . Tillverkningen av lättbetong kommer att behandlas i nästa avsnitt. Den är fördelad på fem företag, av vilka dock de tre Siporex-företagen har mycket starka inbördes ägarsamband och kan räknas till Wehtjegruppen. Dessa företag kommer i det följande att betraktas som en koncern. Det största enskilda företaget i branschen är Ytong AB, som tidigare inte hade ägaranknytning till något av cementföretagen. År 1966 ägde dock ett aktiebyte rum med Gullhögens Bruk, kombinerat med en överenskommelse om visst samarbete. Det bör emellertid påpekas, att Ytong (i motsats till Siporex) inte använder cement som råvara, varför det ägarsamband, som nu etablerats, inte kan tolkas som vertikal integration i egentlig mening. Siporex-företagen och Ytong samarbetar i ett gemensamt försäljningsbolag, AB Lättbetong. Det enda företaget utanför kartellen är det numera statsägda Skövde Gasbetong (Durox), som hittills svarat för knappt 10 % av produktionen i branschen. Koncentrationstendenserna inom byggnadsverksamheten kommer inte att närmare studeras i denna utredning. Det bör dock framhållas, att integrationen från cementtillverkning och fram till detta slutled i för-

ädlingskedjan fått ökad omfattning under 1960-talet. Skånska Cementgjuteriet, som har stark ägaranknytning till den blivande koncernen Iföverken—Skånska Cement AB, är sedan länge landets största byggnads- och anläggningsföretag. Dess expansion under 1960-talet omfattar bl. a. förvärvet av Olsson & Skarne år 1967. Expansionen genom företagsförvärv i byggnadssektorn är dock betydligt mer omfattande hos den andra parten på cementmarknaden, AB Industrivärden. Under åren 1964—1966 förvärvade Industrivärden tre stora byggnadsföretag med sammanlagt nära 3 000 anställda, nämligen S.O. Asplunds Byggnads AB, John Mattson Byggnads AB och Bergendahl & Höckert AB. 2 Flertalet storföretag i byggnadsbranschen saknar dock anknytning till de två cementkoncernerna. År 1964 hade, förutom Skånska Cementgjuteriet, följande företag i branschen mer än 3 000 anställda: Fackföreningarnas byggnadsproduktionsföretag, Byggnadsfirman A. Diös (H.B. Filiarum), Armerad Betong och SIAB. Som sammanfattning kan konstateras, att båda ägargrupperna på cementområdet numera har en omfattande produktion — och i vissa fall tillsammans en dominerande ställning — i senare förädlingsled. Integrationen innebär att »de öppna marknaderna» för cement och mellanprodukter krympt; en allt större andel blir internleveranser inom samma koncern eller företagsgrupp. Konkurrensen förskjuts framåt i produktionskedjan, och inslagen av fåtalskonkurrens ökar i de senare leden. Med några undantag (t. ex. asbestbetong och lättbetong) faller emellertid fortfarande större delen av produktionen fortfarande på företag utanför de två stora företagsgrupperna.

C. Lättbetong Lättbetong är en till ursprunget svensk produkt, som började tillverkas först under 1 En annan tänkbar organisationsform är ett slags underleverantörsystem, där elementfabrikanterna blir beroende av storföretag som både cementleverantörer och avnämare. 2 1967 har dessutom förvärvats Byggnads AB Harry Karlsson med ca 500 anställda.

1000-tal m 3 900

1950 Oarmerad

Diagram 8:11.

I960

l965År

— — — Armerad

Produktion av lättbetong

1920-talet. Numera finns två från tillverkningssynpunkt olikartade lättbetongtyper, den ena (s. k. gasbetong) baserad på kalk och skiffer, den andra med cement som huvudsaklig råvara. De två kalkbaserade produkterna säljs under varubeteckningarna Ytong och Durox medan cementmaterialet kallas Siporex. Produkterna är sinsemellan helt substituerbara. De viktigaste lättbetongvarorna är murblock och stav med volymvikt varierande mellan 0,4 och 0,65 och med användning till såväl ytter- som innerväggar. Från början utgjordes produktionen till största delen av murblock. Murblocken sammanfogas på samma sätt som tegel med hjälp av murbruk och måste putsas både ut- och invändigt. Däremot tillverkas lättbetongstav med frästa ytor och får därigenom så god måttolerans, att murningen kan ersättas med limning eller låsfogning vilket ger bättre värmeisolering. Låsfogning kan dessutom utföras även vid stark kyla. Efter kriget har användningen av armerade lättbetongprodukter ökat synnerligen kraftigt. Den armerade lättbetongen tillverkas i form av balkar, tak-, bjälklags- och väggelement m. m. Produktutvecklingen 310

inom lättbetongindustrin är numera i stor utsträckning inriktad på nya, armerade produkter, som kan förenkla byggnadsarbetet, t. ex. byggelement av olika slag för elementhus. Är 1937 producerades totalt 75 000 m 3 lättbetong, varav 10 000 m 3 armerade produkter. Bortsett från en mindre nedgång i början av kriget steg produktionen därefter snabbt, och 1945 var totalsiffran 350 000 m 3 . Utvecklingen efter kriget redovisas i diagram 8: 11. Mest anmärkningsvärd är den kraftiga ökningen under senare år för armerade produkter, vilka nu i värde räknat svarar för en större andel än de oarmerade. Enligt en utredning, som gjordes av Tegelbrukens Centralkontor 1 motsvarade produktionen av oarmerad lättbetong (räknat efter ekvivalenttal) år 1953 omkring 80 % av mur- och fasadtegelproduktionen. 1963 torde procenttalet ha stigit till nästan exakt 100. Om man också tar hänsyn till de armerade produkter, som konkurrerar med teglet, har lättbetongen följaktligen nu övertagit teglets plats som det viktigaste väggmaterialet. 1

Utredningen refereras i SOU 1957: 12.

Utrikeshandeln med lättbetong är obetydlig och redovisas inte separat i handelsstatistiken. Beroende på höga transportkostnader har de svenska företagen valt att starta tillverkning utomlands 1 eller ge licens till utländska företag i stället för att exportera varan från Sverige. Lättbetongens ställning som byggnadsmaterial är emellertid fortfarande betydligt starkare i Sverige än i andra länder.

Produktionsförhållanden och marksadsstruktur Gasbetong (Ytong och Durox) framställs av finmald kalk och sand. Råvarorna blandas med vatten och aluminiumpulver, varigenom vätgas utvecklas och massan blir porös. Den får därefter hårdna och kan skäras till block, stav e t c , varefter processen kompletteras med ånghärdning under hårt tryck. Industriell produktion av ånghärdad lättbetong påbörjades år 1929 vid Yxhults Stenhuggeri AB (Hällabrottet i Närke) samt vid AB Skövde Gasbetong. En annan produkt med i huvudsak identiska egenskaper, Siporex, började tillverkas fem år senare vid Dalby i Skåne. Här används cement i stället för kalk som råvara, och tillverkningen av Siporex har från starten skett hos företag med nära ägaranknytning till Skånska Cement AB. Kapacitetsutbyggnaden från mitten av 1930-talet har bl. a. inneburit, att åtta nya fabriker tillkommit. Företagsstrukturen har emellertid hållits i huvudsak oförändrad; nyanläggningarna har skett inom de ursprungliga koncernerna eller företagsgrupperna. Ytongfabrikerna är numera fem till antalet, och samtliga ägs av Ytong AB i Falköping eller dess dotterbolag. Som tidigare nämnts föreligger sedan 1966 ett visst ägandesamband mellan Ytong AB och cementföretaget Gullhögens Bruk. Tre av de fem siporexfabrikerna ägs av Iföverken via dotterbolaget Stockholms Siporexfabrik AB. Även de övriga tillhör företag, där Wehtjegruppen har starka ägarintressen, nämligen Göteborgs Siporexfabrik AB och AB Dalby Siporexfabrik. 2 Samordningen mellan siporexfabrikerna synes vara så stark, att de till-

Tabell 8:12. Lättbetongfabrikernas ålder och storlek ibrikat och iläggning

Startår

ong Hällabrottet Borensberg Grönhögen Falköping Kvarntorp

1929 1935 1943 1951 1966

porex Dalby Göteborg Södertälje Gävle Skelleftehamn

1934 1939 1940 1945 1952

Durox Skövde

1929 Totalt

Kapacitet 1964 (1 000 m3) 720 240 40 150 290

— 720 170 110 170 180 100 140 1 580

sammans bör betraktas som en koncern. Det återstående företaget i branschen, AB Skövde Gasbetong förvärvades år 1965 av staten. Företagets andel av lättbetongprodukter har ökat efter 1955, men utgör fortfarande knappt 10 %. Kapaciteten i branschen har efter kriget utbyggts i snabb och tämligen jämn takt. Efter en fördubbling under 1950-talet, utgjorde den totala kapaciteten år 1960 ca 1,25 milj. m 3 . 1967 har den stigit till i det närmaste 2 milj. m 3 , samtidigt som de armerade produkternas andel stigit till ca 50 % mot knappt 20 % år 1950. Kapacitetens ungefärliga fördelning på fabriker och företag år 1964 anges i tabellen nedan, som också innehåller uppgifter om fabrikernas startår. Kapacitetsfördelningen var således ca 45 % vardera för Ytong och Siporex samt 10 % för Durox, en fördelning som hållits i huvudsak oförändrad under 1960-talet. Av kapacitetstillskottet efter 1964 (drygt 400000 m 3 ) faller ca hälften på Ytongs nya fabrik i Kvarntorp. Som följd av detta nytillskott 1 Antalet anställda vid de svenska lättbetongföretagens utländska dotterbolag är omkring 2 000, dvs. av samma storleksordning som i företagens inhemska tillverkning. 2 Dessa två siporexföretag ingår numera, tillsammans med några andra Wehtje-företag, i en gemensam koncern, AB Sydsten.

kommer företagets minsta anläggning, fabriken i Borensberg, att läggas ned. Kapacitetstillskottet för Siporex de senaste åren faller till största delen på fabrikerna i Dalby och Södertälje, där stora tillbyggnader ägt rum. En betydande utbyggnad kommer att ske även i Skelleftehamn. För Durox har kapacitetstillskotten de senaste åren varit tämligen små, men en stor utbyggnad pågår. Därigenom kommer företagets kapacitet på kort tid att bli mer än fördubblad. Den snabba utbyggnadstakten har givetvis inneburit en hög och jämn investeringskvot i branschen. Uppgifter beträffande investeringarna i byggnader och maskiner under perioden 1953—1962 kan hämtas från SPK:s utredning. Räknat i 1962 års priser utgjorde dessa utgifter 10—12 milj. kr. per år, vilket motsvarar ca 10 % av omsättningen. Investeringarna har, räknat över hela tioårsperioden varit av samma storleksordning som i tegelindustrin, där dock kapacitetstillskotten i huvudsak balanserats av nedläggningar. Beträffande investeringsvolym framstår Siporexföretagen under perioden 1953—1962 som de mest expansiva. De senaste åren torde dock relationen ha ändrats kraftigt, beroende på de stora nybyggnaderna inom Ytong och Durox. Det bör slutligen framhållas, att volymsiffrorna ger en ofullständig bild av branschens tillväxttakt, eftersom en övergång skett mot dyrare och mer kapitalkrävande produkter (armerad lättbetong, stav osv.). Trots att utbyggnaden måste ske i stora etapper, har mer betydande kapacitetsöverskott varit mycket ovanliga under efterkrigstiden (däremot har kapaciteten i vissa fall varit mycket hårt utnyttjad). Orsaken är givetvis den mycket snabba och jämna efterfrågestegringen, som i sin tur bestämts av att lättbetongen erövrat marknadsandelar från andra material (t. ex. murtegel). Åren 1966—1967 har dock dämpningen av byggnadsverksamheten i förening med stora kapacitetstillskott medfört en viss överkapacitet i branschen. Eftersom mycket stora utbyggnader pågår, kan denna situation tän312

kas bli bestående för den närmaste framtiden. Tillverkningen av gasbetong (Ytong och Durox) är starkt geografiskt koncentrerad. Med undantag för ytongfabriken vid Grönhögen på Öland ligger samtliga fabriker inom ett begränsat område i Västergötland, Närke och Östergötland. Denna från avsättningssynpunkt föga rationella lokalisering har framtvingats av brist på lämpliga råvaruförekomster. Här liksom vid cementtillverkning är kalkförekomsterna bestämmande för valet av fabriksort. Siporextillverkningen är däremot oberoende av råvarukällor. Då lättbetong är mera svårtransporterat än cement, har efterfrågans geografiska fördelning blivit avgörande för lokaliseringen. Tre av siporexfabrikerna ligger i anslutning till stora förbrukningscentra, de två övriga i Norrland, där siporexföretagen på grund av transportavstånden har ett betydande konkurrensövertag. Marknadsformen i lättbetongindustrin kan allmänt karakteriseras som oligopol, men vissa monopolinslag föreligger beträffande speciella produkter. Säljarkoncentrationen ökas ytterligare genom det försäljningssamarbete, som etablerats mellan de två största företagen (se nästa avsnitt). Importkonkurrens saknas, och etableringshindren torde vara betydande, inte minst på råvarusidan. Begränsad tillgång till lämpliga kalk- och skifferförekomster försvårar etablering på gasbetongsidan, samtidigt som siporexföretagens anknytning till Skånska Cement AB kan ge dem ett betydande övertag i fråga om cementbaserad tillverkning. Marknadsandelarna har under senare år varit synnerligen stabila. Produktionsfördelningen i mycket grova drag beträffande oarmerade och armerade produkter anges i nedanstående tabell. 1 Uppgifter rörande fördelningen på produkttyper saknas. Siporexföretagens andelar har således minskat i fråga om både armerad och oarmerad lättbetong. Trots detta har deras andelar av hela produktionen bibehållits eller t. o. m. ökat något, räknat över hela perio1 Siffrorna för 1965 utgör en ungefärlig skatt ning, främst baserad på kapacitetsuppgifter.

Tabell 8:13. Produktionsandelar (procent) Siporex

Ytong

Durox

Oarmerat 1950 1960 1965

35 30 25

55 60 65

10 10 10

1950 1960 1965

85 75 70

10 20 25

5 5 5

Armerat

den. Orsaken är givetvis den kraftiga expansionen för företagens huvudprodukt, armerad lättbetong. Som framgår av tabellen skiljer sig produktfördelningen väsentligt mellan de två stora företagen. Än mer markanta skillnader föreligger beträffande enskilda produkttyper, Ytong är exempelvis dominerande i produktionen av lättbetongstav. En betydande utjämning i fördelningen mellan armerade och oarmerade produkter har dock skett genom de senaste årens utbyggnader. Bl. a. är tillverkningen vid den nya ytongfabriken i Kvarntorp till stor del inriktad på armerad lättbetong. Andelen armerade produkter i Ytongs tillverkning torde nu utgöra ca 40 % , medan motsvarande andel för Siporex är ca 60 % .

Försäljningsorganisation och prissättning År 1958 bildades AB Lättbetong, ett gemensamt försäljningsbolag för siporex- och ytongföretagen. De två koncernerna har förbundit sig att verkställa all försäljning inom Sverige genom försäljningsbolaget. Nuva-

rande avtal (kart. reg.nr 1727) gäller t. o. m. 1971, och förlängs i perioder om tio år om ej uppsägning skett. Årsleveranserna kvoteras så, att Siporex erhåller 54 och Ytong 46 % och AB Lättbetong fastställer sina inköpspriser till de olika företagen. Ett huvudsyfte med avtalet är rationalisering av distributionen. Man söker därför anpassa de två fabrikatens avsättningsområden efter fabrikernas läge. Landet har indelats i områden, där Siporex resp. Ytong främst bör avsättas (S- resp. Y-distrikt). Dessutom finns gemensamma distrikt (G-distrikt), som skall vara leveransutjämnande. Avtalets effekter på transporterna kan i viss mån avläses från en jämförelse av leveransfördelningen i olika län 1957 och 1962 (tabell 8: 14). En betydande omfördelning har skett efter försäljningsbolagets tillkomst. Siporex har ökat sin andel i Skåne, västkustlandskapen och Norrland, medan Ytong övertagit en stor del av leveranserna i östra Götaland och i det inre av Götaland och Svealand. Förändringarna bör ha inneburit en väsentlig minskning av de genomsnittliga transportavstånden. Företagen har i många fall förlagt hela sin tillverkning av en viss produkt till en eller ett par av sina fabriker. Det är därför i allmänhet inte lämpligt att ett av företagen helt övertar leveranserna inom ett geografiskt område, därför att en av dess fabriker ligger i närheten. Ett exempel är att leveranserna av stav till södra och västra Sve-

Tabell 8:14. Siporexföretagens andel av de två koncernernas leveranser till olika län

Stockholms stad och län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län

51 34 43 43 70 42 37 62 92 50 66 68

42 70 23 23 40 40 37 81 56 47 82 72

1957 Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

55 67 25 48 27 60 61 87 63 30 70 88

A: Armerade takplattor B: Liggande väggelement

Diagram 8:12.

C: Oarmerad, limmad stav D: Oarmerade murblock

Priser på lättbetong fritt fabrik

rige 1962 skedde från ytongfabriker, då Siporex tillverkade denna produkt endast i Skelleftehamn. Produktionsinriktningen vid olika anläggningar måste givetvis bestämmas utifrån en avvägning mellan transportkostnader och specialiseringsvinster. Före försäljningsbolagets tillkomst hade de tre lättbetongföretagen muntliga överenskommelser angående prissättning och rabattsatser. Prissättningen byggde på ett system med prisorter, dvs. frakttilläggen bestämdes utifrån avståndet till närmaste fabrik, oavsett om leveranserna skedde från denna. De tre företagen synes fortfarande tillämpa lika priser. Förutom bonus och provisioner, vilka i stort sett varit gemensamma för alla säljarna har i viss utsträckning fraktrabatter och andra ersättningar utgått till köparna. På detta område uppkom under 1950-talet en »dold» konkurrens mellan säljarna, vilken bl. a. medförde oekonomiska korstransporter. Försäljningsbolagets tillkomst får ses som ett försök att eliminera denna »osunda konkurrens» och att rationalisera distributionen och försäljningsarbetet. Priset på oarmerad lättbetong steg 1935— 314

1950 med knappt 5 0 % , att jämföras med 60 % för cement och 75 % för murtegel. 1950 var priset för Ytong 57,50 kr per m3, för Siporex 60 kr per m3 (priserna gäller murblock). Åren 1950 och 1951 höjdes priserna med omkring 25 %, dvs. väsentligt mindre än tegel- och cementpriserna. Prisutvecklingen från 1951 framgår av diagram 8: 12, som innehåller prisserier för två armerade och två oarmerade produkter. Fram till de allra senaste åren har prishöjningarna varit synnerligen små. Prisrelationen gentemot konkurrerande material har förbättrats, vilket illustreras av följande jämförelse, avseende 1964, med priserna på tegel (index 1951 = 100). Oarmerade murblock av lättbetong 109 Armerade takplattor av lättbetong 109 Murtegel (Malmö) 129 Murtegel (Stockholm) 151 De förbättrade prisrelationerna har givetvis varit en avgörande faktor för lättbetongens övertagande av mur- och takteglets marknader under senare tid. Den stabila prisnivån och dess orsaker diskuteras närmare i kostnadskapitlet. Priserna för murblock fritt byggnadsplats

Tabell 8:15. Priser på murblock (0,5/30) fritt byggnadsplats i september 1964, kr. per ms Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Växjö Halmstad Skövde

Karlstad Västerås Falun Gävle Luleå Östersund

90.40 87.15 88.45 91.70 95.60 93.65 85.20

93.65 92.68 93.33 85.85 101.63 111.04

år 1964 framgår av följande tabell. Uppgifter för tidigare år finns inte tillgängliga. Priserna i Norrland är visserligen högre än i övriga delar av landet men existensen av Skelleftehamn som prisort har en starkt utjämnande verkan. Prisskillnaderna blir därigenom i de flesta fall betydligt mindre än i fråga om tegel.

Kostnaderna har angivits i procent av totala redovisade kostnader. Råvarukostnaderna utgör således en fjärdedel av de totala kostnaderna. Prisstegringen för viktigare råvaror 1953—1962 var följande:

Kostnader och vinster

Den från kostnadssynpunkt viktigaste råvaran är numera armeringsjärn, som svarade för nära 35 % av de redovisade råvarukostnaderna 1962, medan motsvarande andel för cement var drygt 20 %. Också lönekostnadernas andel är omkring 2 5 % . Den har ökat påtagligt sedan 1953, troligen främst beroende på övergång till framställning av mer arbetskrävande produkter. Lönerna steg under perioden 1953— 1962 med ca 4 5 % , medan produktivitetsstegringens storlek är oklar. Siporex- och ytongföretagens egna försäljningskostnader (inkl. av företagen burna frakter) har minskat kraftigt efter försäljningsbolagets tillkomst. Framför allt gäller detta Ytong, som tidigare på grund av ogynnsam lokalisering tvingats bära höga transportkostnader. Om AB Lättbetongs kostnader inräknas uppkom dock en betydande kostnadsstegring även under perioden 1957—1962, dvs. under åren omkring försäljningsbolagets tillkomst. Det är omöjligt att utifrån tillgängliga data få ett värdemått på ev. rationaliseringsvinster. Försäljningsbolagets tillkomst borde dock främst ha inneburit en omfördelning av kostnader mellan företagen. Ytongs totala försäljningskostnader per försåld enhet har stigit mycket obetydligt mellan 1957 och 1962. Ännu 1962 var emellertid försälj-

SPK har i sin utredning specialstuderat företagens redovisning för att kartlägga kostnadsstrukturen. Då stora skillnader föreligger mellan företagen i fråga om produktionens fördelning på varuslag, är jämförelser beträffande kostnadsnivå tämligen ointressanta. I det följande anges kostnaderna genomgående i procent av saluvärdet eller av de totala kostnaderna. Detta är givetvis inte heller helt tillfredsställande, eftersom redovisningen borde gälla bestämda produkter. Det finns emellertid ingen möjlighet att jämföra identiska produkter mellan företag eller över tiden. Utvecklingen sedan 1953 för olika kostnadsslag framgår av nedanstående tabell. Tabell 8:16. Procentuell fördelning av lättbetongindustrins kostnader 1953 1957 1962 Råvaror Tillverkning därav:löner rep. och underhåll avskrivningar Försäljning och distribution Administration Övriga kostnader därav: forskningskostnader räntor

23,9 51,7 20,5 6,1 10,4 11,9 7,8 4,7 2,4 2,0

27,6 25,1 48,1 54,6 23,3 25,5 5,4 7,1 6,7 7,9 13,3 7,3 5,7 6,6 5,3 6,4 2,1 2,9 2,6 2,5

Cement Aluminiumpulver Armerings järn

3% 7% 28 %

Tabell 8:17. Redovisad vinst före utgiftsräntor i procent av saluvärdet 1953

1962 Siporex Ytong Durox

3,6 7,8 5,6

8,2 8,7 7,6

7,6 9,6 1,8

Samtliga företag

5,5

8,3

7,7

ningskostnaderna i detta företag betydligt högre än i de två övriga.

produkter. Avsättningsmöjligheterna kan därigenom ytterligare ökas osv. Företagen kan i detta läge välja mellan att hålla måttliga marginaler per enhet och därmed snabbt öka sin marknad eller att ta ut en del av kostnadsfördelarna i höjda vinstmarginaler. I det senare fallet blir avsättningsökningen givetvis mindre. Eftersom den totala efterfrågan på stommaterial (lättbetong, tegel osv.) stigit i takt med byggnadsverksamheten, skulle lättbetongföretagen troligen haft stigande efterfrågan även om man låtit priserna stiga i takt med tegelpriserna. Avvägningen mellan marknadsutvidgning och vinstmarginaler måste rimligen ha gjorts utifrån långsiktiga vinstöverväganden. För att kunna belysa företagens prispolitik skulle man behöva uppgifter om vinstmarginalernas storlek och avkastningen på investerat kapital. Sådana uppgifter finns tyvärr inte tillgängliga. Man får därför nöja sig med konstaterandet, att företagen drivit en så hård konkurrens, riktad mot andra byggnadsmaterial, att de kunnat väsentligt utvidga sin marknad. Förutsättningarna för priskonkurrens mellan lättbetongtillverkarna begränsas av den starkt oligopolistiska marknadsstrukturen och den höga graden av homogenitet på delmarknaderna. Prissamarbete synes sedan länge ha varit vanligt, och försäljningsbolagets tillkomst torde i detta avseende sakna större betydelse. Dominansen för de två stora företagen och frånvaron av störningar i form av t. ex. överkapacitet har begränsat incitamenten för inbördes konkurrens. Den statliga etableringen på marknaden, som åtföljts av en snabb kapacitetsutbyggnad, kan i viss mån förändra denna situation. Även i framtiden torde dock konkurrensen med andra material komma att bli det viktigaste konkurrensinslaget på marknaden.

Liksom i fråga om tegel gäller, att inga egentliga lönsamhetsuppgifter finns tillgängliga. Någon beräkning av kapitalinsatsen har inte gjorts och dessutom saknas underlag för beräkning av kalkylmässiga avskrivningar. Uppgifterna nedan avser därför endast redovisad vinst i procent av saluvärdet. För att olikheter i finansieringssätt inte skall inverka, har vinsten räknats före utgiftsräntor. Siffrorna ger intryck av en mycket jämn vinstutveckling, och skillnaderna mellan företagen är relativt små. Durox redovisar visserligen en förlust (efter utgiftsräntor) år 1962, men denna har betecknats som tillfällig och i väsentlig grad beroende på en under detta år osedvanligt stor kassation. En lönsamhetsberäkning, som gjordes av SPK år 1957, ger vid handen, att lättbetongföretagens lönsamhet under förra hälften av 1950talet var mycket god. Att döma av ovanstående siffror har denna höga räntabilitet blivit bestående också under den därpå följande tioårsperioden. Den gynnsamma situation, som lättbetongföretagen upplevt under senare år, torde vara mycket vanlig på nya och snabbt växande marknader. De goda avsättningsmöjligheterna ger förutsättningar för snabb modernisering och rationaliseringar. I det aktuella fallet har dessutom priserna på de viktigaste råvarorna (cement, armeringsjärn och aluminium) stigit mycket måttligt, vilD. Planglas ket ytterligare förbättrat kostnadssituationen. Den gynnsamma kostnadsutvecklingen Beteckningen planglas avser alla glassorter, skapar i sin tur förutsättningar för förbätt- som vid den ursprungliga produktionen rade prisrelationer gentemot konkurrerande framställs i form av plana skivor. De vikti-

gaste varuslagen är maskinglas och gjutglas, båda med huvudsaklig användning som byggnadsmaterial. Bland planglasprodukterna kan nämnas vanliga fönsterrutor (oslipat maskinglas), skyltfönster, härdade eller laminerade rutor, isoleringsrutor samt speglar. Maskinglas framställs genom att det smälta råmaterialet (kvartssand, soda, krossglas m. m.) kontinuerligt förs i breda band vertikalt genom dragmaskiner, varefter glaset skärs i önskade storlekar. En glasugn (vanna) hålls i drift oavbrutet under fyra till fem år, innan den släcks för ombyggnad eller reparation. Gjutglas är valsat, ogenomsynligt glas och indelas i spegelråglas och annat råglas samt opakglas. I motsats till maskinglaset framställs gjutglas genom horisontell valsning, och kontakten med valsarna gör, att glaset i allmänhet måste vidarebearbetas (slipas och poleras) före den slutliga användningen. Den svenska planglasproduktionen utgörs uteslutande av maskinglas, huvudsakligen fönsterglas i tjocklek 2—3 mm. Dessutom förekommer slipning och annan bearbetning av importerat råglas samt tillverkning av säkerhetsrutor och speglar. I denna redogörelse har huvudvikten lagts på maskinglastillverkningen. I värde räknat utgjorde den svenska produktionen av oslipat maskinglas 38 milj. kr år 1965. Tillverkningsvärdet för vidareföradlade produkter uppgick till 46 milj. kr. Importberoendet är betydande; 1965 utgjorde den totala importen ca 33 milj. kr, varav 18 milj. kr för vanligt fönsterglas. Exporten har de senaste åren varit relativt liten. Maskintillverkning av fönsterglas upptogs i Sverige 1927 vid Glava Glasbruk i Värmland. Senare har ytterligare tre maskinglasbruk startats, nämligen Oxelösund 1928, Emmaboda 1934 och Årnäs 1942. Två av bruken, Glava och Årnäs, har emellertid lagt ned produktionen. Tillverkningsprocessen förutsätter produktion i stor skala, vilket avspeglas i det faktum, att det i Sverige aldrig förekommit mer än tre tillverkare samtidigt. 1 Fr. o. m. 1950 har den svenska produk-

tionen varit fördelad på två, tämligen jämnstora tillverkare, Oxelösunds Järnverk och Emmaboda Glasverk. Produktionen i Oxelösund har varit integrerad med järnframställningen i den meningen, att överskottsvärme från masugnen utnyttjats för glasframställningen. Aktiemajoriteten i Oxelösunds Järnverk förvärvades 1955 av Grängesbergsbolaget. 1959 inköptes kvarvarande minoritetsposter, och företaget fusionerades med moderbolaget. Emmaboda Glasverk är ett fristående företag, helt specialiserat på glastillverkning. Genom ett avtal om samarbete med ett danskt företag, som offentliggjordes sommaren 1967, kommer glastillverkningen i Oxelösund att upphöra. De berörda företagens tillverkning kommer att koncentreras till anläggningar i Korsör, vilka förutsätts överta leveranserna även på den svenska marknaden. Emmaboda kommer sålunda att bli den enda tillverkaren inom Sverige. Redogörelsen i det följande kommer i huvudsak att omfatta perioden 1950—1965.* Konkurrenssituationen under denna period har utmärkts av att de två svenska producenterna mött en betydande importkonkurrens. De utländska säljarna har samarbetat i en fast organiserad kartell (se nästa avsnitt), varför marknaden haft stark oligopolistisk karaktär. Förbrukningen av maskinglas i Sverige har mellan 1950 och 1965 stigit med ca 80 % eller 4 % per år. Efterfrågan uppvisar mycket kraftiga svängningar i förändringar av storleksordningen 20 % från ett år till nästa har förekommit vid flera tillfällen. Svängningarna betingas givetvis av variationer i husbyggnadsverksamhetens omfattning och förskjutningar mellan hustyper. Beträffande konjunkturkänsligheten påminner planglasbrukens situation starkt om tegelbrukens. Variationerna torde dock här 1 Förutsättningar för en större exportinriktad expansion torde ha saknats, bl. a. beroende på att en stor del av råvarubehovet måste täckas genom import. 1 Beskrivningen av produktivitets- och kostnadsförhållanden har kunnat föras fram endast till 1962, eftersom SPK:s utredning, som i dessa avseenden utgör underlaget för redogörelsen, int e omfattar senare år.

lOQO-tal ton 50-

40-

30-

20-

s

,'X

V*'

A

v.

/

* - »•.*"/ — 1945

%a»«='"'»»»^

— — «

i—r

i

1950 1950

,1

••"" ™™' Produktion

Diagram 8:13.

r

i—r

— — — Import

~~i I960 ••-•--Export

r

i

r

965År

Produktion, export och import av maskinglas

skapa särskilda problem, beroende på tillverkningsmetodens kontinuerliga karaktär och den jämförelsevis höga kapitalintensiteten. Som följd av svårigheter att snabbt anpassa kapaciteten har importen i stor utsträckning fått tjänstgöra som buffert vid stora konjunkturella variationer. Tidvis synes dock de svenska företagen ha haft svårigheter att återvinna den marknadsandel, som förlorats i lägen med stor efterfrågan. Utvecklingen av produktionsvolym, export och import av maskinglas åren 1945—1965 framgår av diagram 8: 13 ovan. Den genomsnittliga stegringen under perioden 1950—1965 är för de olika serierna: produktion import export

3 % per ar 10% per ar 1% per ar

Det mest påfallande är sålunda ökningen i importandel, vilken daterar sig i huvudsak från förra hälften av 1950-talet. Efterfrågenedgången 1952 synes ha påverkat den svenska produktionen mycket starkt. Mel318

lan 1951 och 1953 sjönk produktionsvolymen lika mycket som förbrukningen, eller med nära 3 000 ton. Nedgången fortsatte också 1954, trots att efterfrågan då åter börjat stiga i snabb takt. De svenska tillverkarna förlorade under dessa år den dominerande ställning på hemmamarknaden, som de haft vid årtiondets början. Även om en väsentlig återhämtning i produktionen ägde rum de följande åren, måste volymutvecklingen under hela perioden fram till 1958 betraktas som stagnerande. Åren 1959—1960 kom en mycket kraftig produktionsökning till stånd, baserad på snabbt stigande inhemsk efterfrågan och en betydande exportökning. Under 1960-talet har dock produktionen åter stagnerat, beroende på en långsammare efterfrågestegring inom landet och successivt försämrad handelsbalans. Produktionens fördelning mellan företagen varierade starkt under 1950-talet. Oxelösunds produktionsvolym fluktuerade relativt måttligt och i samma riktning som den totala efterfrågan. För Emmaboda var ut-

vecklingen däremot mycket ojämn med en kraftig nedgång åren 1952—1955. Det är emellertid möjligt, att produktionsminskningen endast delvis berodde på avsättningssvårigheter och i stället stod i samband med stora reparationer, som genomfördes 1954— 1955. Emmaboda förlorade under dessa år nästan hälften av sin marknadsandel till utländska säljare. Mellan 1955 och 1957 återvann företaget sin tidigare andel och har därefter ökat den ytterligare. Under 1960talet har Emmaboda i allmänhet svarat för något över hälften av maskinglasproduktionen. Beträffande kapacitetsutnyttjandet kan för det första konstateras att smältkapaciteten utnyttjades mycket ofullständigt under 1950-talet (långa perioder till mindre än 50 %). Också för arbetsmaskiner synes utnyttjandegraden vissa år ha varit mycket låg. Uppgifter beträffande ekonomiskt optimal utnyttjandegrad saknas, varför inga mer preciserade mått på överkapacitetens storlek kan anges. Det kan dock konstateras, att även om kapaciteten var optimalt utnyttjad vid 1950-talets början, måste en betydande faktisk överkapacitet ha förelegat hos Em-

1951 — —

1953 Produktion

— — — Antal

maboda åren 1952—1956 och hos Oxelösund under praktiskt taget hela årtiondet. Avsättningsökningen 1959—1960 bör ha skapat en bättre balans, men de senaste åren torde utnyttjandegraden åter ha sänkts. Mot bakgrunden av stagnerande avsättning och lågt kapacitetsutnyttjande framstår det som naturligt, att arbetsproduktiviteten stigit tämligen långsamt. Under 1950-talet steg produktionen per arbetstimme med knappt 2,5 % per år för båda bruken tillsammans. Utvecklingen synes under denna period ha varit särskilt ogynnsam för bruket i Oxelösund; skillnaden torde bero på olikheter i kapitalutrustning. Produktivitetssiffror finns tillgängliga endast för perioden 1951 — 1960 (se följande diagram). Serierna belyser klart känsligheten för variationer i produktionsvolym och utnyttjandegrad. Det låga kapacitetsutnyttjandet, särskilt i mitten av 1950-talet, avspeglas också i låga investeringssiffror. Åren 1952—1956 sjönk de totala investeringarna i byggnader och maskiner till mindre än hälften av nivån från årtiondets början, vilken åter uppnåddes först under högkonjunkturåren 1959—

arbetstimmar

Diagram 8:15. Utvecklingen av produktionsvolym, arbetstimme åren 1951-1960. Index 1951 = 100

1958 I960 Ar

PAT

antal arbetstimmar samt produktion per 319

Organisationer och kartellavtal Jämfört med andra byggnadsmaterial uppvisar planglasmarknaden en mycket stor utrikeshandel. De dominerande företagen i länder som Belgien, England, Frankrike och Västtyskland är dimensionerade för försäljning på världsmarknaden. Produktionen av planglas i varje särskilt land sker i ett fåtal företag, vilka i allmänhet är sammanslutna i nationella och internationella kartellorganisationer. I Sverige har horisontella överenskommelser sedan länge förekommit i samtliga tre led (fabrikanter, grossister och glasmästare), och även vertikala avtal om priser och rabatter har varit vanliga. Dessutom har överenskommelser om marknadsdelning och prissättning tidvis förekommit mellan svenska och utländska fabrikanter. Horisontellt samarbete i fabrikantledet förekom redan före maskinglasets genombrott. Den inhemska glasförsäljningen från Glava och Oxelösund omhänderhades åren 1920—1939 av Fönsterglasbrukens Försäljnings AB, som fördelade inkomna order mellan bruken enligt vissa överenskomna förhållandetal. Från den 1 juli 1939 inträdde Emmaboda Glasverk i försäljningsbolaget. Från 1942, då även Årnäs bruk började maskintillverkning av fönsterglas, har bruken skött försäljningen var för sig. Efter kriget har samarbete förelegat beträffande priser och rabattbestämmelser. En bindande överenskommelse mellan bruken gällde under åren 1946-1951. År 1952 upphävdes alla bindande avtal på planglasområdet och endast riktprislistor bibehölls. Orsaken var, att Statens Priskontrollnämnd ställde avtalens upphävande som villkor för att priskontrollen på planglas skulle hävas. Från juli 1953 började bruken tillämpa nya priser och rabatter i enlighet med detta års s. k. marknadsordning. Bruken samarbetar i den formen, att en kunds sammanlagda inköp från båda bruken bestämmer hans rätt till omsättningsrabatt. Denna överenskommelse, som fortfarande gäller, synes också innebära gemensamma priser och rabatter. En ny marknadsordning tillkom 1960 ef-

ter överläggningar mellan bruken och grossisterna.1 Pris- och rabattsystemet beskrivs i nästa avsnitt. Från 1966 har ett nytt måttoch prissystem införts, men samarbetet har i stort samma karaktär som tidigare. Partihandeln med planglas domineras av Sveriges Planglasgrossisters Förening (SPG), som bildades 1939. Föreningen, som i början av 1960-talet hade 17 medlemmar, fungerar som förhandlingsorgan gentemot de svenska bruken och utländska säljare. SPG har praktiskt taget sedan sin tillkomst varit dominerande inom grosshandeln med planglas. Omkring 1951 uppgavs drygt 80 % av handeln med utländskt planglas gå genom SPG och motsvarande andel av de svenska brukens produktion har under 1950-talet legat mellan 50 och 6 0 % . Den viktigaste alternativa distributionskanalen är direktförsäljning från bruk till större förbrukare. Detaljisterna är organiserade i Sveriges glasmästeri- och förgylleriidkares riksförbund (RF), som bildades 1934 och omfattar ca 95 % av glasmästarkåren. Förbundet upprätthöll fram till 1950 viss nyetableringskontroll. RF:s medlemmar får räkna med konkurrens från företagare utanför förbundet och dels från snickerifabriker, som själva utför glasning. Fabriksglasningen har ökat i betydelse under senare år. I övriga fall torde det vara praxis, att glasmästaren förutom glasningen också svarar för försäljningen av glaset, men även direktleverans från grossist till byggmästare förekommer. Planglasmarknaden i Västeuropa är i stor utsträckning reglerad genom avtal. Den dominerande sammanslutningen är den s. k. Brysselgruppen, även benämnd Centraver efter de belgiska brukens organisation. Brysselgruppen är en försäljningskartell och omfattar praktiskt taget alla glasverk av betydelse i Belgien, England, Frankrike och Västtyskland. Medlemmarna tillämpar gemensamma priser och försäljningsvillkor. Visst samarbete förekom åren 1953— 1958 mellan de två svenska bruken och kar1 Egentligen en marknadsordning för varje bruk, men båda har samma lydelse.

teilen. Det är inte möjligt att här ge en in- da att skapa en differentiering, svarande mot gående redogörelse för innebörden av detta olikheter i säljarnas fraktkostnader. 2 Skillsamarbete, men det torde bl. a. ha förut- naderna i rabattsatser är dock numera så satts, att de utländska företagen skulle avstå små, att de i många fall endast torde täcka från priskonkurrens på den svenska mark- en mindre del av skillnaden i fraktkostnad naden. mellan olika regioner. En betydande faktisk Under år 1958 uppkom vissa problem i prisdifferentiering (fraktabsorbtion) torde relationerna mellan Brysselgruppen och de alltså föreligga, till bl. a. norrländska köpasvenska företagen, beroende på att SPG lyc- res fördel. kats utverka en rabatthöjning på importerat b) Återförsäljarrabatt om 2 % utgår till glas. Enligt en av Oxelösund utförd jämfö- grossister samt till fabriker för vidareförädrelse mellan svenska priser och importpri- ling av glas. Dessutom åtnjuter större återser på vissa jämförbara glaskategorier var försäljare med egen lagerhållning en ren det svenska glaset efter rabatthöjningen 2,5— funktionsrabatt (grossistrabatt) om 2 %. 3 % billigare än det utländska. Det imporc) Kvantitetsrabatter utgår till direktköterade glaset ansågs trots detta attraktivare pare enligt en skala från 1 % till 4 % . Som för grossisterna än det svenska, då margi- tidigare nämnts samarbetar glasbruken i den nalerna var ungefär dubbelt så stora för det formen, att leveranser från båda bruken får förra. 1 Inför den förestående övergången inräknas vid beräkning av rabatternas storfrån vikt- till värdetull upptogs nya för- lek. handlingar mellan de svenska företagen och Grossistorganisationen fastställer i sin tur Brysselgruppen i december 1958. Tullom- riktpriser för både svenskt och utländskt läggningen innebar en relativt kraftig sänk- glas. Bindande prisavtal har förekommit unning av tullskyddet, och de svenska tillver- der kortare perioder, senast åren 1958— karna ville utverka prishöjningar på im1959. I fråga om svenskt glas används priporten som kompensation för denna sänk- serna i brukens prislistor som grundpriser, ning. Uppgörelse kunde emellertid inte nås, på vilka vissa rabatter ges till detaljisterna. och under de närmast följande åren fanns Enligt SPK:s undersökning av grossistleingen överenskommelse mellan parterna. det följdes listpriserna i allmänhet strikt, Först 1961 tog Brysselgruppen initiativ medan vissa avvikelser från rabattnormerna till nya förhandlingar. Dessa resulterade i en förekom. Avvikelserna, som nästan utesluöverenskommelse (kart. reg. nr 2019), vil- tande innebar »för höga» rabattsatser, uppken gällde i fyra år från den 1 juli 1961 gick emellertid i fråga om svenskt glas enoch därefter har förlängts. Överenskommel- dast till i genomsnitt 0,5 % av nettofaktusen innebär bl. a. att prisändringar på den reringen. För utländskt glas var de något svenska marknaden inte skall företas av nå- större, i genomsnitt 4,4 % . Också grossistgondera parten utan föregående samråd med företagen utanför SPG använder samma motparten. pris- och rabattlistor som de organiserade grossisterna. Prissättning I detaljistledet, dvs. mellan glasmästarna Priser och rabatter vid försäljning av plan- förefaller konkurrensen att vara relativt hård. glas har reglerats i de likalydande s. k. mark- RF fastställer visserligen priser och rabatter, nadsordningar, som utfärdats av Emmaboda men riktprisföljsamheten synes tidvis ha vaoch Oxelösund. Utgångspunkten är brukens rit mycket låg. grundpriser, vilka ändras mycket sällan. På f x Priset från grossist måste alltså ha varit avdessa priser lämnas fyra olika slags rabatter: sevärt högre för det utländska glaset, vilket tyder a) Distriktsrabatter utgår till alla direkt- på att många förbrukare betraktat detta som köpare, och är av storleksordningen 30 % . bättre än det svenska, trots att jämförelsen gjorts svenskt A-glas och importerat B-glas. Dessa rabatter, liksom de tidigare tillämpa- mellan 2 Leverans av större kvantiteter sker i allmänhet de platsrabatterna, var ursprungligen avsed- fraktfritt köparens järnvägsstation. 321

hr/m2 7-,

*-

j

T

2I° ' 1951 ' 1952 ' 1953 l 1954 ' 1955 ' 1956 ' 1957 ' 1958 ' 1959 ' I960 ' 1961 3 mm (kval. A)

Diagram 8:15.

1362 ' 1963

2 mm (kval.A)

De svenska glasbrukens nettopriser på maskinglas till mest gynnad köpare

Utvecklingen efter priskontrollens slopande år 1952 av priserna på svenskt maskinglas illustreras av diagram 8: 15. Påfallande är den extremt låga frekvensen av prisändringar. Under perioden 1951 — 1963 ändrades priserna endast fyra gånger. Ändringarna har genomförts samtidigt av båda säljarna och för samtliga glassorter. Prisändringarna synes i samtliga fall varit resultat av förhandlingar mellan de två svenska företagen. Vid 1961 års prishöjning omfattade överenskommelsen också de utländska säljarna. Det är givetvis möjligt, att viss priskonkurrens förts med hjälp av dolda rabatter e. d. till enstaka köpare, men SPK:s undersökning av förhållandet mellan bruken ger inte intryck av att sådana störningar förekommit. Fullständiga uppgifter om importpriserna saknas. En viss uppfattning om utvecklingen kan emellertid erhållas utifrån SPG:s uppgifter om viktigare prisändringar. Det förefaller som om importpriserna under 1950-talet stigit väsentligt mindre än de svenska priserna. Mellan 1955 och 1961 hölls prisnivån praktiskt taget konstant. De utländska företagen synes under dessa år ha hållit priserna nere för att söka behålla den stora marknadsandel, de uppnått under

l

åren 1952—1955. De svenska företagen (och främst Emmaboda) lyckades emellertid trots denna priskonkurrens återta en stor del av förlusterna fram till 1960. Genom 1961 års överenskommelse torde förutsättningarna för skärpt priskonkurrens från utlandet i stort sett ha eliminerats, i varje fall temporärt. Priserna i grossistledet följer i fråga om direktleveranser till stora köpare mycket nära fabrikspriserna för svenskt resp. utländskt glas. Detta är naturligt, eftersom grossisterna här i stor utsträckning konkurrerar med brukens egna leveranser till direktköpare. SPG:s lagerpriser har däremot visat en klart avvikande utveckling. Priserna steg mellan 1952 och 1961 med 5 0 - 7 5 % för olika typer av maskinglas att jämföras med i genomsnitt ca 25 % för fabrikspriserna. De höjda grossistmarginalerna motiveras med ökade hanteringskostnader (främst lönehöjningar).

Kostnader och vinster Utvecklingen under 1950-talet av olika slags rörliga kostnader framgår av följande sammanställning. Uppgifterna har hämtats från SPK:s undersökning.

1952 T 1953

— —— Produktionsvolym

Intäktsöversko+r

Diagram 8:16. Intäktsöverskott över rörlig kostnad (% av brandförsäkringsvärde) produktionsvolyn. Index 1951 = 100 Öre per kg

råvarukostnad bränslekostnad löner

16,5 10 16,5

11 12,5 19

11 I960 År

Tillsammans utgjorde dessa tre kostnadsslag 1960 omkring 60 % av saluvärdet. Liksom i andra branscher med ogynnsam avsättningsutveckling och överkapacitet utgör lönekostnadsstegringen ett stort problem. Då uppgifter beträffande produktivitetsutvecklingen saknas för åren efter 1960, kan den senaste fasen i kostnadsutvecklingen inte anges med säkerhet. Stagnationen i produktionsvolym under de senaste åren torde dock ha medfört, att produktivitetsökningen åter bromsats efter uppsvinget åren 1959-1960, varför lönestegringen troligen givit utslag i höjda styckkostnader. Råvarukostnadernas minskade betydelse under 1950-talets senare del torde huvudsakligen ha berott på sänkta inköpspriser (möjligheterna till materialbesparingar framstår som obetydliga). De flesta av råvarorna importeras, varför prissänkningar på den internationella marknaden måste vara den huvudsakliga förklaringen. Förbättringen kan därför tänkas ha varit av tillfällig karaktär.

samt

Marginalen utöver de rörliga kostnaderna har varierat kraftigt med produktionsvolymen. Fram till 1958 steg den i genomsnitt ungefär lika snabbt som priserna, dvs. dess andel av saluvärdet var i stort sett oförändrad. En mycket stor höjning 1959 kan till någon del vara skenbar och bero på statistikens omläggning detta år. Det torde emellertid också reellt vara fråga om en kraftig förbättring, betingad av dels råvaruprissänkningar och dels förbättrat kapacitetsutnyttjande i samband med starkt ökad produktion. För att få ett användbart mått på företagens lönsamhet, måste man känna till också de kostnader, som inte redovisas i statistiken, t. ex. kalkylmässiga avskrivningar och administrationskostnader. Uppgifter om dessa finns inte tillgängliga, varför en bedömning av lönsamhetsutvecklingen måste bli mycket osäker. Eftersom huvuddelen av de ej specificerade kostnaderna utgöres av kapitalkostnader (inkl. avskrivningar), har vi valt att ställa marginalen mellan saluvärde och rörliga kostnader i relation till brandförsäkringsvärdena (diagram 8: 16). Om (a) deprecieringen utgjorde en relativt konstant andel av kapitalets värde och (b) företagens värderingsprinciper för kapitalet inte förändrats, bör denna serie kunna ge en uppfattning om förändringar i lönsamheten.

Påfallande är den mycket höga graden av kunnat överta en del av de utländska föresamvariation mellan detta mått på kapitalets tagens marknadsandel. Det förefaller emelavkastning och produktionsvolymen. Trots lertid som om de under 1950-talet tvingats räntabilitetsmåttets svagheter, kan man med nöja sig med att söka försvara sin uppnådda stor säkerhet dra slutsatsen, att kapacitetsut- andel mot priskonkurrens från importsidan. nyttjandet varit den helt dominerande be- De utländska säljarnas överlägsenhet i fråga stämningsfaktorn för företagens vinstmargi- om storlek, förstärkt genom ett effektivt karnaler. Oxelösunds marginaler har reagerat tellsamarbete, ger dem möjlighet att genom häftigare än Emmabodas på förändringar i prisdifferentiering, hot om priskrig osv. i produktionsvolymen, vilket torde förklaras viss utsträckning diktera villkor för sina av en större stelhet i arbetskraftsanvänd- mindre konkurrenter. De svenska företagens försiktiga politik ningen. Förutsättningarna för de svenska plan- har tagit sig uttryck i ett omfattande samarglasbrukens produktions- och prispolitik kan bete i fråga om priser och försäljningsvillkor. Detta samarbete, som fungerat ända sesammanfattas på följande sätt: a) Marknadsefterfrågan är synnerligen den 1930-talet, synes innebära, att all inokänslig för prisförändringar, eftersom glas- hemsk priskonkurrens eliminerats. Emmabokostnaderna utgör en obetydlig del av de da och Oxelösund uppträder som en enhet totala byggnadskostnaderna. Näraliggande också vid de förhandlingar som förs med utländska konkurrenter och med grossisternas substitut saknas helt. b) Efterfrågan varierar starkt på grund av organisationer. Konkurrensen från utlandet torde under svängningar i byggnadsverksamheten. hela efterkrigstiden ha verkat bromsande på c) Exportmöjligheterna är starkt begränprisutvecklingen. De svenska företagen har sade. De internationellt sett mycket små svenska bruken har svårt att konkurrera ef- försökt få till stånd uppgörelser med sina utländska konkurrenter för att kunna uppfektivt på världsmarknaden. d) Ett visst hemmamarknadsskydd före- träda som prisledare på hemmamarknaden. ligger, på grund av i förhållande till pro- Genom den uppgörelse, som nåddes 1961, duktpriset höga transportkostnader från de låstes temporärt priskonkurrensen mellan inviktigaste konkurrentländerna (Belgien och hemsk produktion och import. Importberoendet på råvarusidan och de England). Därtill kommer ett tullskydd om 15 %, vid import från länder utanför EFTA. jämförelsevis små produktionsenheterna sye) Förutsättningar för nyetablering torde nes ha medfört, att de svenska företagen uni stort sett saknas, eftersom en effektiv pro- der stora delar av efterkrigstiden varit i duktionsskala motsvarar en mycket stor del underläge i konkurrensen med utländska säljare. Beslutet att lägga ned driften i Oxelöav den totala inhemska efterfrågan. f) Den höga andelen fasta kostnader och sund och i stället söka skapa en produktion svårigheten att anpassa produktionsapparaten i större skala för den nordiska marknaden till variationer i avsättning medför, att före- får ses som en följd av denna »småföretagstagen är mycket känsliga för efterfrågebort- problematik». Förenklat uttryckt betraktas den svenska marknaden som alltför liten för fall. Sett mot denna bakgrund är det naturligt, att rymma två tillverkare med utsikter att att de två företagen i första hand sökt uppe- framgångsrikt konkurrera med de utländska hålla en stabil försäljningsvolym inom lan- storföretagen. det. Det måste också ha framstått som angeläget att undvika inbördes priskonkurrens, som endast skulle innebära strid om fördel- E. Wallboard ningen av en praktiskt taget given total avsättning. Det är visserligen tänkbart, att de Wallboard (träfiberplattor) tillverkas i två svenska bruken genom lågprispolitik skulle olika huvudtyper, nämligen porösa och hår324

da plattor. Porös wallboard används främst för värme- och ljudisolering i tak och väggar, medan den hårda boarden fått en mångsidig användning inom byggnadssektorn, bl. a. som in- och utvändig väggbeklädnad samt som material vid dörr- och skåptillverkning. Den svenska wallboardproduktionen är näst Förenta Staternas den största i världen, och försäljningen är i stor utsträckning inriktad på export. Vid 1960-talets mitt svarade Sverige för ca 10 % av världsproduktionen och mer än 40 % av den totala världsexporten. Det näst största exportlandet är Finland, som svarar för knappt 20 %. Det bör här framhållas, att wallboardens starka ställning som byggnadsmaterial i Sverige saknar motsvarighet i de flesta andra länder. Detta illustreras av följande jämförelse av per capita-förbrukningen i vissa länder, avseende år 1962: Sverige Finland USA England Frankrike Världsgenomsnitt

26 kg 15 kg 10 kg 5 kg 3 kg 1,6 kg

Olikheterna har till stor del bestämts av kostnadsskillnader på råvarusidan. Genom användning av sågverksavfall o. d. har man i länder med stor skogsindustri (t. ex. Sverige och Finland) till låga kostnader kunnat bygga upp en produktion, som täcker hemmamarknadens behov, och dessutom möjliggör viss export. Tillgången på billig råvara är dock bunden till övrig skogsindustriproduktion, och en mer omfattande, exportinriktad utbyggnad förutsätter användning av dyrare råvaror. Situationen på råvarusidan i förening med transportkostnaderna har försvårat en framgångsrik konkurrens med andra byggnadsmaterial på utländska marknader. Förbrukningen av wallboard i exportländerna har dock under efterkrigstiden stigit väsentligt snabbare än den svenska konsum-

tionen. Mellan 1948 och 1963 steg världskonsumtionen med nära 200 % mot 70 % för den svenska. För de svenska företagen har också exporten ökat väsentligt mer än leveranserna till hemmamarknaden. Tillverkning av träfiberplattor påbörjades i Sverige år 1929 vid två fabriker med en sammanlagd kapacitet av ca 10 000 ton. Produktionsvolymen steg till en början mycket snabbt och hade 1939 tiodubblats. Utvecklingen därefter, med fördelning på hemmamarknadsleveranser och export framgår av diagram 8: 17. Produktionsstegringen under de senaste 15 åren har till helt övervägande del fallit på den hårda boarden, medan produktionen av porös board under hela perioden 1950—1964 legat mellan 60 och 80 tusen ton per år. Andelen porös board föll från 18% år 1950 till 12 % år 1964. Av totalexporten svarar den porösa boarden för ca 10 %. Exportens andel av produktionen steg mycket kraftigt under 1950-talet och utgjorde 1960 drygt två tredjedelar. Därefter har emellertid exportförsäljningen stagnerat; exportvolymen var 1965 t. o. m. lägre än 1960, och exportandelen hade fallit till ca 55 %. En försämrad konkurrenssituation på de stora exportmarknaderna (England och EEC-området) kan för vissa av de svenska wallboardfabrikanterna utgöra ett hot mot den fortsatta existensen på marknaden. Leveranserna till hemmamarknaden har under efterkrigstiden varierat mycket måttligt kring en långsamt stigande trend. En betydande uppgång noteras åren 1963—1965, men denna utveckling torde ha brutits genom dämpningen i byggnadskonjunkturen under 1966. Importen av wallboard är mycket liten och främst inriktad på specialkvaliteter. Det enda importhotet av betydelse härrör från norska och finländska företag. Handeln med dessa länder har dock tidvis varit avskuren genom avtal om hemmamarknadsskydd. Samarbete i olika former har även förelegat mellan de svenska producenterna; avtalen kommer att beskrivas i ett senare avsnitt. 325

IOOO-tal t o n 800700600 500 400

.—* 300H 200

100—1 0-

i

i r 1945

Produktion Diagram 8:17.

Produktion

— — — Export

i

r~

1955 ••••••Hemmamarknad

I960

i—i—r l985År

och export av wallboord

Produktionsförhållanden Råvaran vid wallboardtillverkning var från början för annan träförädling värdelöst sågverksavfall. Genom den snabba utbyggnaden blev emellertid denna råvarukälla otillräcklig, och även mer värdefullt utgångsmaterial måste användas. Förutom sågverksavfall används numera flis, rundvirke och olika slags fibermassa. Härigenom får wallboardindustrin i ökad utsträckning konkurrera med övrig träförädlingsindustri vid anskaffandet av råvaror. Vid tillverkning baserad på avfalls- eller rundvirke huggs råvarorna till flis, som därefter sönderdelas till fibermassa. Sedan finmalning skett och limämnen tillsatts, formas massan till ark. Två tillverkningsmetoder förekommer i Sverige, varav den ena, »Masons metod», används av Nordmalings Ångsåg, som tillverkar Masonite. Den andra metoden, »defibratormetoden», används av samtliga andra tillverkare. Produkterna kan betraktas som identiska. Skillnaden mellan porös och hård wallboard bestäms av fibermassans vidare bearbetning. Vid framställning av porös board torkas arken i torkugnar. Hård board fram326

i

ställs genom att arken sammanpressas under starkt tryck och hög värme. Processen avslutas med efterhärdning, konditionering till normal luftfuktighet samt formatsågning. Tillverkningen av wallboard sker till betydande del i tämligen små anläggningar, och kapitalintensiteten i produktionen är lägre än i de byggnadsmaterialbranscher, som behandlats ovan, med undantag för tegelindustrin. Den klart största kostnadsposten är råvaror (ca 40 % av saluvärdet). Branschens uppbyggnadsperiod omfattar främst tiden 1929-1952, då samtliga 18 fabriker anlades. Därefter har kapacitetsökningen skett genom utbyggnader av existerande anläggningar. Tre fabriker har nedlagts, därav två — båda tillhörande Svenska Cellulosa AB — så sent som 1966. Branschen omfattar nu 13 företag av vilka två, ASSI och Ström-Ljusne, har två fabriker vardera. En förteckning över existerande fabriker med uppgift om startår samt kapacitet år 1965 ges i tabell 8: 18 nedan. Produktionen av wallboard har i de flesta fall anknutits till annan träbearbetning och träförädling, i synnerhet sågverk. Det framstår därför som naturligt, att wallboardindu-

Tabell 8:18.

Wallboardfabriker Kapacitet 1965 (1 000 ton)

Företag

Arbetsställe

Startår

hård board

Statens skogsindustrier

Piteå Skinnskatteberg Karlholmsbruk Örnsköldsvik Rundviksverken Ljusne Pilgrimstad 1 Johannedal Svanskog Vrena Klemensnäs Mariestad Regnsjö Sailing Härnösand

1948 1950 1937 1929 1929 1934 1952 1931 1946 1952 1937 1943 1930 1938 1937

50 80

Karlholm (KF) Mo och Domsjö Nordmalings Ångsåg Ström-Ljusne Sv. Cellulosa AB Svaneholm Holmen Scharins Söner Katrinefors (STAB) Midnäs Ind. AB Rockhammars Bruk Torsviks Sågverk 1

porös boa

100 60 60 40 33 15 40 60

— 15

— 11 12

40 28 20

—

—

— — 16

20 Förvärvades av Ström-Ljusne år 1966

strins huvuddel, f. n. ca 70 % av totalka- kommit till stånd har bidragit till att minska paciteten, ligger i norra Svealand och Norr- medeltransportkostnaden väsentligt och reland i anslutning till dessa landsdelars stora dan mellan år 1937-1948 sjönk den med exportsågverk. Denna ojämna geografiska 2 0 % . Också efter 1948 torde transportfördelning var ännu mer markerad under avstånden ha minskat avsevärt. Antalet arbetare i wallboardindustrin är 1930- och 1940-talen. En viss förskjutning söderut tog emellertid sin början redan i ca 3 000 eller i genomsnitt 200 per arbetsslutet av 1930-talet med uppförande av fa- ställe. Sysselsättningen per arbetsställe har briken i Rockhammar och senare nyanlägg- sedan början av 1900-talet varit i stort sett ningar har fördelats i stort sett jämnt på oförändrad. Norrland och övriga Sverige. Räknat efter produktionskapacitet har anläggningstorleken dock ökats kraftigt under Ägarna till de först anlagda fabrikerna synes ha räknat med att huvuddelen av senare år genom utbyggnader i nästan alla produktionen skulle vinna avsättning på fabriker. Genomsnittskapaciteten var 1965 företagens vanliga exportmarknader för nära 50 000 ton mot ca 30 000 ton 1955 andra träprodukter. Från denna synpunkt och 20 000 ton 1950. Kapacitetsutbyggnaden under efterkrigssynes den dåvarande lokaliseringen, med tillgång till lämpliga exporthamnar ha varit tiden har till helt övervägande del fallit på motiverad. Hemmamarknadskonsumtionen den hårda boarden. Kapacitet och kapacitetsutnyttjande åren 1945-1963 för de två ökade emellertid snabbt och var ända fram till 1954 större än exporten. Den svenska produktslagen framgår av diagram 8: 18. förbrukningen faller till största delen på Den genomsnittliga utnyttjandegraden unde sydliga landsdelarna. Detta sammanhänger dels med byggnadsverksamhetens loka- Tabell 8:19. Arbetsställenas fördelning efter lisering, dels med snickeriindustrins kon- kapacitet centration till främst Småland och VästerAntal fabriker götland. Den ensidiga lokaliseringen av wall- Kapacitetsklass År 1950 År 1965 boardindustrin var alltså en nackdel för (1 000 ton) hemmakonsumtionen genom att det i distri< 10 3 1 butionskostnaderna för den färdiga produk11— 20 7 3 ten kom att ingå betydande transportkost- 21— 50 6 6 7 nader. Den förskjutning söderut, som senare 51—100

I OOO-tal 700

Kapacitet

3. De ekonomiskt sett optimala produktionsenheterna tenderar att bli allt större och kapacitetsökningen sker oftast stegvis. Konsumtionsökningen är däremot mera kontinuerlig och en viss eftersläpning med åtföljande kapacitetsöverskott kan framstå som ofrånkomlig. 4. Kartellsamarbetet på marknaden torde ha haft konserverande inverkan på branschstrukturen (se nästa avsnitt). Även om störningar i form av lågt kapacitetsutnyttjande förekommit, utmärks utvecklingen i stort under perioden 1 9 5 0 1964 1965 av en snabb och tämligen jämn expansion. Produktionsstegringen och den höga investeringstakten har givit utrymme för en snabb stegring i arbetsproduktiviteten. Produktionen per arbetstimme steg mellan 1950 och 1965 med 8 - 1 0 % per år, dvs. väsentligt snabbare än genomsnittet för hela industrin. Med undantag för lågkonjunkturåret 1952, då produktionsnedgången gav utslag i sänkt arbetsproduktivitet, har stegringen skett i tämligen jämn takt.

Marknadsstruktur och konkurrensbegänsningar

— — Hård b o a r d — — — Porös b o a r d

Diagram 8: 18. Kapacitet och nyttjande i wallboardindustrin

kapacitetsut-

der perioden var knappt 90 % för hård och mindre än 70 % för porös board. Utnyttjandet har, framför allt beträffande den porösa boarden varit mycket ojämnt. Trots det tidvis mycket låga kapacitetsutnyttjandet, kom före 1966 ingen strukturrationalisering till stånd genom nedläggningar eller sammanslagningar av företag. Orsakerna till detta kan vara flera: 1. För många av företagen utgör avfallsvirke från egen träförädling fortfarande en betydande del av råvaran och detta saknar i många fall lönsam alternativanvändning. 2. De fasta kostnaderna utgör en stor del av totalkostnaden och produktionen är på kort sikt lönsam så länge de rörliga kostnaderna täcks.

328 Wallboardindustrin är en utpräglad storföretagsbransch, dominerad av koncerner mellan 1000 och 15 000 anställda. Nästan genomgående gäller, att wallboardproduktionen utgör en mycket liten del av resp. koncerns totala verksamhet. 1 Det bör också observeras, att de två största producenterna är företag utanför sektorn »privata storföretag», nämligen det statsägda ASSI och KFföretaget Karlholm. Vid sidan av de åtta storföretagen (inkl. ASSI och Karlholm) finns i branschen fem mindre företag, för vilka wallboard i regel utgör en huvudprodukt. Företagsstrukturen i produktionen framgår av tabell 8: 20, där en jämförelse gjorts mellan åren 1950 och 1963. Förskjutningarna efter 1963 torde vara tämligen små, bortsett från att två företag bortfallit. Marknadsstrukturen kan betecknas som 1

Ett undantag är det totalt sett minsta »storföretaget», Nordmalings Ångsåg, där wallboardtillverkningen är den största verksamhetsgrenen.

Tabell 8: 20. Produktionskoncentration i wallboardindustrin

Antal företag Största företagets1 andel (%) Fyra stör stås andel (%) Åtta störstas andel (%)

15 12 40 70

15 21 53 80

1 Den största tillverkaren 1951 var Mo och Domsjö, medan denna plats under senare år övertagits av Statens Skogsindustrier.

homogent oligopol. Intrycket av hög oligopolgrad förstärks något vid en uppdelning på hård och porös board. Fem företag, bl. a. ASSI och Nordmaling är helt specialiserade på hård board, medan endast Rockhammar är specialiserat på porös board. ASSLs andel på den förstnämnda marknaden var 1963 nära 25 % , medan de fyra största säljarna tillsammans svarade för ca 55 %. Mo och Domsjö är landets största tillverkare av porös wallboard. Samarbete mellan företagen beträffande bl. a. prissättningen har förelegat under större delen av efterkrigstiden. Avtalssystemet påminner i vissa avseenden om pappersindustrins, men speciella samarbetsformer tillkommer, beroende på distributionens organisation. Större delen av hemmamarknadsleveranserna sker via grossist och detaljist. Antalet grossister (distriktsombud) var hela 233 år 1962, och i genomsnitt hade fabrikanterna 19 distriktsombud vardera. Orsaken till dessa höga siffror är dels att de flesta fabrikanter levererar wallboard över större delen av landet, dels att förhållandet till grossisterna i regel utmärks av exklusivitet (endast ca 15 % av grossisterna förde mer än ett märke år 1962). Fraktkostnaderna skall enligt avtal bäras av fabrikanten, vilket torde medföra en omfattande fraktabsorbtion och stora »korsleveranser». Mellan 1936 och 1952 var fabrikanternas priser och leveransvillkor bundna genom kartellavtal, vilka också innehöll regler för antagande av återförsäljare. Sedan då gällande kartellavtal (Träfiberföreningen) upplösts år 1952, var fabrikantledet utan fas-

tare kartellsamarbete fram till 1961. Detta år inleddes ett nytt samarbete i flera olika former. 1 De nya avtalen torde få ses som försök att motverka de effekter på konkurrensläget som kunde uppkomma i samband med kapacitetsöverskottet och utbudstrycket på världsmarknaden i början av 1960-talet. Samarbetet på hemmamarknaden omfattar riktprissättning, kombinerad med en bindning av rabatter och andra leveransvillkor genom s. k. standardkontrakt. Riktprisföljsamheten har varit mycket hög. Tidigare kontrollerades bestämmelserna, genom att fabrikanterna var skyldiga att sända avslut och fakturor till fabrikantmötet, som är huvudorgan för kartellsamarbetet. Tillämpandet av standardkontrakt utgör ett skydd för grossisterna, genom att exklusivitet säkras. Grossisterna erhåller funktionsrabatter, och särskilda rabattförmåner för stora direktköpare (förbrukare) förhindras. Standardkontrakten har utarbetats i samarbete mellan fabrikantorganisationen och grossisternas gemensamma organ, Svenska Wallboardgrossistföreningen. Standardkontrakt används av alla fabrikanter utom Karlholm och Svaneholm. Överenskommelser om hemmamarknadsskydd mellan svenska och norska tillverkare 2 tillkom år 1961. Svaneholm biträdde till en början inte avtalet, och hade ännu 1963 viss export till Norge. Denna export upphörde först efter starka påtryckningar från de norska och svenska fabrikantorganisationerna. Den uppgörelse med Svaneholm, som träffades hösten 1963, innebar bl. a. att övriga företag förband sig att via ett gemensamt försäljningsorgan (AB Svensk Wallboard) avsätta en del av Svaneholms produktion inom landet. År 1963 anslöt sig också de finländska producenterna till samarbetet, överenskommelserna beträffande hemmamarknadsskydd har numera upphört att gälla; det svenska avtalet upphävdes i slutet av år 1964. 1

De nya avtalen har registrerats under kart.reg. nr. 1927, 2102 och 2110. För en mer fullständig diskussion av avtalens tillämpning hänvisas till SPK:s utredning (Pris- och kartellfrågor 1965: 3). 2 Avtal mellan producenterna inom resp. land att avstå från export till det andra landet, se kart. reg. nr. 2109. 329

Öre/m 2 300

1945'

'

'

'

'1950

1955'

•—-—— i/s" hård

board

Diagram 8:19.

Prisutveckling för wallboard i Sverige

'l965'År

— — — "/z" porös board

Liksom i pappersindustrin har samarbete förekommit beträffande exporten till utomnordiska länder. Redan hösten 1958 inleddes ett internationellt samarbete mellan de större wallboardexporterande länderna beträffande bl. a. prissättningen i olika regioner. Prissamarbetet upphörde under 1960, men 1961 inleddes ett nytt samarbete mellan de nordiska länderna i form av avtal om produktionsbegränsning. För 1961 överenskoms en produktionsbegränsning till 95 % av föregående års produktion och 90 % av nytillkommen kapacitet. Under 1962 skärptes begränsningen ytterligare; procenttalen sänktes till 89 resp. 76 % . Kvoteringarna torde ha medfört ett minskat utbudstryck på både hemma- och exportmarknaderna. De synes också ha gett resultat i form av en stabilisering av prisnivån. Begränsningarna upphörde att gälla från 1963. Samarbetet har i stor utsträckning varit ägnat att stabilisera den existerande strukturen i fråga om både fabrikationen och distributionssystemet. Detta kan sägas gälla för alla de nämnda samarbetsformerna men gäller i än högre grad för de direkta stödåtgärder, som förekommit beträffande vissa

'I960 1

fabrikat. Som ovan nämnts försäkrades Svaneholm, som kompensation för exporten till Norge, en försäljning via det gemensamma försäljningsbolaget AB Svensk Wallboard. Denna form av stödförsäljning har också tillämpats för vissa s. k. marknadssvaga fabrikanter. Avsikten har varit att undvika hård priskonkurrens från säljare med avsättningssvårigheter och stor överkapacitet. Detta reaktionssätt kan ses som en illustration till den diskussion av fåtalsmarknader, som förts i kap. 5: C ovan.

Priser och kostnader De priser, som kommer att redovisas i det följande, är konsumentpriser och inkluderar alltså marginaler för grossist och detaljist, vilka tillsammans uppgår till 25—35 % av priset. Grossistmarginalen utgjorde i början av 1950-talet ca 7 % av då rådande pris vid leverans till förbrukare. Andelen hade i mitten av årtiondet sjunkit till 5 % , men har därefter åter stigit. Detaljistmarginalen har successivt stigit från 20 % omkring 1950 till 27 % i början av 1960-talet. 1 De två produktslag som här redovisas svarar för den helt dominerande delen av produktionen.

ket snabbt, men den kraftiga stegringen i arbetsproduktvitet ( 8 - 1 0 % per år) har i stort sett kompenserat denna ökning. Under tioårsperioden 1954—1964 varierade lönekostnaden per enhet endast obetydligt. Däremot har råvarukostnaden — mätt t. ex. med priserna på sulfitved2 — uppvisat svängningar av storleksordningen 20 % . Efter koreakrisen kan dock ingen samvariation spåras mellan råvaru- och wallboardpriser. En förklaring till detta torde vara, att en stor råvarupost är avfallsvirke o. d., vilket inte prissätts på den öppna marknaden. Dessutom är stora delar av massavedsförsörjningen internleveranser, där alternativkostnaden kan skilja sig från motsvarande marknadspris. Uppgifter beträffande wallboardtillverkningens lönsamhet saknas. Det kan dock konstateras, att de rörliga kostnadernas anDen prisstelhet, som utmärkte den svenska del av saluvärdet hållits i huvudsak oförmarknaden under 1950-talet har bl. a. på- ändrad sedan mitten av 1950-talet, trots att visats i en undersökning av Lars Nabseth 1 . kapitalintensiteten kraftigt ökats. VinstmarVid en jämförelse av prissrörligheten mellan ginalerna torde därför i varje fall inte ha den svenska marknaden och exportmarkna- höjts efter det nya kartellsamarbetets tillden visar Nabseth, att medan antalet pris- komst. Det tidvis mycket låga kapacitetsförändringar per år under 1952—1958 var utnyttjandet måste ha försämrat lönsam0,62 på den svenska marknaden, var mot- heten, särskilt för företag med stor produksvarande siffra för olika exportmarknader tion av porös wallboard. Kartellsamarbetet i wallboardbranschen 1,14—1,52. Jämfört med övriga produkter inom cellulosasektorn är dock såväl hemma- synes inte ha medfört monopolism i den som exportmarknaden för wallboard mycket meningen, att vinstmarginalerna hållits på onormalt hög nivå. De viktigaste problemen prisstel. i fråga om samarbetet gäller i stället den konserverande eller bromsande effekt, som Den dominerande kostnadsposten vid kan ha uppkommit i den strukturella anpasswallboardtillverkning är råvarukostnader. ningsprocessen. Dessa kostnader ökade successivt fram till Avtal av här aktuell typ leder inte endast 1950, bl. a. beroende på att behovet i allt till att konkurrens genom allmänna prissänkmindre utsträckning kunde täckas av såg- ningar försvåras. De binder också företaverksavfall. Alternativa råvaror, såsom flis, gens prisstruktur och förhindrar därigenom rundvirke och massa är väsentligt dyrare. konkurrens beträffande enstaka produkter Råvarukostnadernas andel av saluvärdet eller inom begränsade geografiska områden. utgjorde under 1950-talet normalt ca 40 % , Ett exempel är bestämmelsen, att fraktkostmen låg åren 1951 — 1953 väsentligt högre. 1 L. Nabseth: Lönehöjningarnas verkningar Efter 1960 har andelen varierat mellan 35 inom industrin. 2 och 40 % . En samlad bild av prisutvecklingen på råvaruLöneandelen har stigit något under den sidan kan inte erhållas ur tillgängligt material. Massavedspriserna torde dock ge en tämligen senaste tioårsperioden. Den utgör nu mel- god bild av variationernas riktning och storlekslan 20 och 25 %. Timlönerna har stigit myc- ordning.

Den höjning av priserna, som redovisas i följande diagram utgörs sålunda till en del av höjda detaljhandelsmarginaler. Fabrikantpriserna var 1963 endast 15—20 % högre än 1950. Bortsett från koreainflationen utmärktes wallboardmarknaden under hela 1950-talet av en osedvanlig prisstabilitet. De priser, som angivits ovan, synes ha tillämpats relativt strikt och aktiv priskonkurrens var ovanlig fram till slutet av årtiondet, då vissa avsättningssvårigheter uppkom på exportmarknaderna. För att undvika en utvidgning av denna skärpta konkurrenssituation till hemmamarknaden inledde tillverkarna förhandlingar om prissamarbete. Resultatet blev den kartell, som beskrivits i föregående avsnitt. Efter kartellens tillkomst och sedan avsättningskrisen för exporten övervunnits, höjdes priserna under 1963 med ca 10 % .

nåder skall bäras av tillverkaren. Lokaliseringsfaktorn ger därigenom inget utslag i prissättningen, och de totala fraktkostnaderna kan bli väsentligt högre än vid en prissättning fritt fabrik. Expansionen inom de effektivare företagen kan tidvis ha försvårats genom kvoteringsbestämmelserna, samtidigt som mindre lönsamma enheter skyddats genom bl. a. stödförsäljning. Både samarbetet på hemmamarknaden och avtalen med utländska tillverkare torde ha bidragit till en bromsning av strukturella förändringar. Då efterfrågan fram till mitten av 1960-talet stigit i snabb och tämligen jämn takt har effekterna på rationaliseringstakten dock hittills inte framstått som särskilt stora. De senaste åren har ett ökat utbudstryck uppkommit, men samtidigt har kartellsamarbetet fått mer begränsad omfattning. Huruvida dessa ändringar medfört en verklig ökning av utrymmet för en strukturell anpassning kan tills vidare knappast avgöras.

Litteraturförteckning

Andrews, P. W. S. Manufacturing Business. London, 1949 Arrow, K. J. Aspects of the Theory of RiskBearing. Helsingfors, 1965 Bain, J. S. Barriers to New Competition. Cambridge, Mass., 1946 Industrial Organization. New York, 1959 Baumol, W. J. Business Behavior, Value and Growth. New York, 1959 Billum, K. Textil- och konfektionsindustrin i Sverige. Stockholm, 1957 Branschutredningen inom konfektionsindustrien Några huvuddrag i konfektionsindustrins företags- och produktionsstruktur. 1957 (stencil) Slutrapport för branschutredningen inom konfektionsindustrin. 1957 (stencil) Bureau of the Census. Concentration Ratios in Manufacturing Industry 1958. Washington, 1962 Byggnadsmaterialutredningen. Stommaterial från jord- och stenindustrin S.O.U. 1957: 12 Chamberlin, E. H. The Theory of Monopolistic Competition. Cambridge, Mass., 1938 Toward a More General Theory of Value. New York, 1957 Cyert, R. M. och March, J. G. A Behavioral Theory of the Firm. Englewood Cliffs, New Jersey, 1963 Deutscher Bundestag. Bericht iiber das Ergebnis einer Untersuchung der Konzentration in der Wirtschaft. Frankfurt am Main, 1964 Fellner, W. Competition among the Few. New York, 1949 Florence, P. S. The Logic of British and American Industry. London, 1953 Haglund, W. Järnhanteringen; översikt vid Jernkontorets tekniska diskussionsmöte 1965. Jerakontorets Annaler 1965 Hall, R. L. och Hitch, C. J. Price Theory and Business Behavior. Oxford Economic Papers, 1939 Koncentrationsutredningen. Oljebranschen S.O.U. 1966: 21 Kristensson, F. Studier i svenska textila industriers struktur. Stockholm, 1946

Lindbeck, A. A study in Monetary Analysis Stockholm, 1963 Machlup, F. Marginal Analysis and Empirical Research. American Economic Review, 1946 Nabseth, L. Löneökningarnas verkningar inom industrin. Stockholm, 1961 National Bureau of Economic Research. Business Concentration and Price policy. Princeton, 1955 Nyetableringssakkunniga Konkurrensbegränsning S.O.U. 1951:27. Konkurrensbegränsning; Bilagor. S.O.U. 1951:28 Partsutredningen för textilindustrin. Textil en industri i omvandling. Stockholm, 1957 Penrose, E. The Theory of the Growth of the Firm. Oxford, 1959 Rasmussen, A. Pristeori eller parameterteori. Köpenhamn, 1955 Riktprisutredningen. Prissamverkan och konkurrens. S.O.U. 1966:48 Ruist, E. Utvecklingstendenser för svensk stålindustri. Stockholm, 1966 Schenström, J.M. Bränsle och elenergi som kostnadsfaktorer vid ståltillverkning. Jernkontorets Annaler 1960 Scitovsky, T. Welfare and Competition. London, 1952 Shubik, M. Strategy and Market Structure. New York & London, 1959 Statens institut för byggnadsforskning. Betongvarubranschens struktur. Rapport nr 17, 1966 Statens pris- och kartellnämnd (tidskr. Prisoch kartellfrågor). Kartellregistreringar PKF 1964:8/9 Spannmål och kvarnprodukter. PKF 1962: 3 Konkurrensförhållanden inom emballageglasindustrin 1955-1961. PKF 1964:4/5 Konkurrensförhållanden 1955-1961 inom plåtförpackningsindustrin. PKF 1965:4/5 Tegel- och lättbetongindustrierna. PKF 1965:8/9 Konkurrensförhållanden i planglasbranschen. PKF 1963: 3 Konkurrensbegränsningar inom wallboardindustrins fabrikant- och grossistled. PKF 1965:3 Stigler, G. Notes on the Theory of Oligopoly.

Journal of Political Economy, 1940 The Kinky Oligopoly Demand Curve and Rigid Prices. Journal of Political Economy, 1947 Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Branschrationalisering, mening, metoder, möjligheter. Stockholm, 1958 Näringsliv i omvandling. Stockholm, 1964 Sammanslagningar och samarbetsavtal i svensk industri 1963-64. Stockholm, 1965 Svenska Pappersbruksföreningen. S.P.F. 1923— 1948. Stockholm, 1948 Den svenska pappersindustrin. Stockholm, 1966 Tengvik, N. Den svenska byggnadsmaterialmarknaden. S.O.U. 1951:35 Thorp, W. L. och Crowder, W. F. The Structure of Industry. T.N.E.C. Monograph 27, 1941 Triffin, R. Monopolistic Competition and General Equilibrium Theory. Cambridge, Mass., 1940 af Trolle, U. Problem inom den tyngre konfektionsindustrin. Helsingfors, 1961 Williamson, O. E. The Economics of Discretionary Behavior. Englewood Cliffs, New Jersey, 1964 Åselius, Hj. Järnindustrins investeringar. Jernkontorets Annaler, 1957

Statens offentliga utredningar 1968

Systematisk förteckning Justitiedepartementet Handläggningen av säkerhetsfrågor. [4] Försvarsdepartementet Ekonomisystem för försvaret. [1 ] Ekonomisystem för försvaret. Bihang. [2] Finansdepartementet Koncentrationsutredningen. II. Kreditmarknadens struktur och funktionssätt. [3] III. Industrinsstrukturoch konkurrensförhållanden. [5]

KU'

)

6 FEB 1968

HnnBHVMg

Anm. Siffrorna inom klämmar betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

K L Beckmans Tryckerier AB 1968