Samhället och distributionen betänkande. Bilagor om företag, anställda och hushåll

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Samhället

o eh

distributionen

om anställda och hushåll Bilagor företag, Betänkande av distrihutionsutredningen SME

Statens offentliga utredningar

wl% 1975:10,

% Handelsdepartementet

Samhället

och distributionen

Bilagor om företag, anställda och hushåll

Betänkande av distributionsutredningen Stockholm 1975

Omslag Håkan Lindström ISBN 91-38-02561-2 Göteborgs Offsettryckeri AB Stockholm 1975

Förcrd

Genorr beslut den 23 januari och den 27 februari 1970 bemyndigades chefen för handelsdepartementet att tillkalla högst tio sakkunniga för att göra et utredning om varudistributionen m. m. Med stöd av dessa bemyndiganden tillkallades den 6 februari och den 24 mars 1970 såsom sakkunniga riksdagsledamoten Anna Lisa Lewén- Eliasscn, ordförande, riksdagsledamoten Karin Andersson, direktören Sigvard Andersson, direktören Karl-Erik Gillberg, numera kommunal-

rådet Sven Hulterström, direktören Kurt Lindfors, numera andre för-

bundsordföranden Bengt Lloyd, ekon. lic. Lennart Myrén, professorn Lars Persson och hovrättsrådet Åke Sundquist. På därom gjord framställning entledigades Lindfors den 20 januari 1972 och ersattes samma dag med dxektören Erik Forsberg. De sakkunniga antog benämningen distributionsutredningen. Som expert åt utredningen förordnades den 27 april 1970 avdelningsdirektören Elise Hon avled den 20 januari 1974. Ringborg-Walldeck. åt utredningen har vidare varit docenten Solveig Wikström Experter (sedan den 1 mars 1973), byrådirektören Christer Hagman (fr. o. m. den 22 okzober 1973 t. o. m. den 31 mars 1975), avdelningsdirektören Leif Lundvall (sedan den 11 februari 1974) samt arkitekten Jan Lagerås (sedan den 1 april 1975). Till sekreterare åt utredningen förordnades den 27 april 1970 departementssekreteraren Sven Sahlström. Biträdande sekreterare har varit numera byråchefen Åke Hallman (fr. o. m. den l april 1971 t. o. m. den 31 maj 1972), adjunkten Märta Lindborg (fr. o. m. den 10 januari 1972 t. o. m. den 30 juni 1973), pol. mag. Roland Norman (sedan den 1 juni 1972) och civilekonomen Barbro Anell (sedan den 1 september 1973). Anell hade dessförinnan biträtt i arbetet sedan den 1 januari 1972. Fil. kand. Marika Dahlgren och teknikern Ulla Landgren har tidvis biträtt i utredningens arbete. betänkandedel innehåller bilagorna D, E och F till Föreliggande distributionsutredningens betänkande (SOU 1975:69). De omfattar sammanställningar av data om företagen, de anställda inom handeln resp. sekretariat. D och E hushållen, som gjorts inom utredningens Bilagorna har sammanställts av pol. mag. Roland Norman och bilaga F av civilekonomen Barbro Anell. Hon har därvid bl. a. fullföljt en undersökning om hushållen som planlagts och delvis utförts av experten Elise Ringborg- Walldeck.

Innehåll

Bilaga D Distributionsföretagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . D l Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 D 1.1 Syfte . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ll D 1.2 Avgränsningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 D 1.3 Uppläggning och omfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 D 1.4 Källmaterial . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13

D 2 Olika led och sektorer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 D 2.1 Tillverkningsledet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 D 2.2 Partihandelsledet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 D 2.3 Detaljhandelsledet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16 D 2.4 Dagligvarusektorn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 D 2.5 Beklädnadsvarusektorn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18 D 2.6 . . . . . . . . . . . . . . . . 20 Övriga varu- och tjänsteområden

D 3 Dagligvarusektorn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20 D 3.1 Tillverkning och import av livsmedel och övriga dagligvaror . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20 D 3.1.1 Strukturförhållanden . . . . . . . . . . . . . . . . . 20 D 3.1.2 Kostnader och produktivitet . . . . . . . . . . . . . 22 D 3.1.3 Företagskoncentration och samverkan . . . . . . 23 D 3.1.4 Utveckling och problem . . . . . . . . . . . . . . . . 25 D 3.2 Partihandel med dagligvaror . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 D 3.2.1 Strukturförhållanden . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 D 3.2.2 Leveransrutiner m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . 34 V D 3.2.3 Bruttovinst, kostnader och produktivitet . . . . 37 D 3.2.4 Företagskoncentration och samverkan . . . . . . 40 i D 3.2.5 Utveckling och problem . . . . . . . . . . . . . . . . 42 D 3.3 Detaljhandel med dagligvaror . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 D 3.3.1 Dagligvarumarknaden . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 D 3.3.2 Strukturförhållanden inom butikshandeln . . . . 48 D 3.3.3 Nedläggningar och nyetableringar . . . . . . . . . 57 D 3.3.4 Utbudsegenskaper . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 D 3.3.5 Pris . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 D 3.3.6 Sortiment . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65 D 3.3.7 Service . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

D 3.3.8 Butikslokalisering och butikstyp D 3.3.9 Reklam och information . . . . . . . . . . . . . . . D 3.3. 10 Bruttovinst, kostnader och produktivitet D 3.3.1] Belastningsvariationer . . . . . . . . . . . . . . . . . D 3.3.12 Företagskoncentration och samverkan . . . . . . D 3.3.l3 Övriga distributionsformer . . . . . . . . . . . . . . 104 D 3.3.14 Utveckling och problem . . . . . . . . . . . . . . . . 108

D4 Beklädnadsvarusektorn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 111 D4.1 Textil- och konfektionsindustrin 111 D 4.1.1 Strukturförhållanden 111 D 4.1.2 Kostnader och produktivitet . . . . . . . . . . . . . 113 D 4.1.3 Företagskoncentration och samverkan 114 D 4.1.4 Utveckling och problem . . . . . . . . . . . . . . . . 116 D 4.2 Partihandel med textil- och konfektionsvaror 117

D 4.3.6 Övriga distributionsformer . . . . . . . . . . . . . . 142 D 4.3.7 Utveckling och problem . . . . . . . . . . . . . . . . 143

D5 Övriga varu- och tjänsteområden 146 D5.l Övriga fackhandelsbranscher . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 146 D 5.1.1 Struktur- och konkurrensförhållanden 146 D 5.1.2 Sortimentsförändringar 148 D 5.1.3 Filialbildning och ekonomisk samverkan . . . . . 150 D 5.2 Bil- och drivmedelsdetaljhandel samt bilreparationsservice 154 D 5.3 Detaljhandel med vin och spritdrycker samt läkemedel . . 157 D 5.4 Kommersiella tjänster 159 D 5.5 Sammanfattning 161

AppendixDI Undersökning av butiksstrukturen i vissa orter 1 964- 71 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 163 D 1.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 163 D I.2 Livsmedelshandeln . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 165 D I.3 Fackhandeln . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 182

Appendix D II Undersökningar av stormarknader 191 D 11.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 191 D 11.2 Antal stormarknader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 193 D II.3 Olika undersökningar av stormarknader och deras effekter 197

.

D lll Undersökning av nyetableringar inom allivshandeln Appendix 213 1970-] 972 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 213 D III.1 Inledning resultat . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 216 D III.2 Undersökningens . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 235 D 111.3 Produktivitetsberäkningar

inom handeln . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 239 Bilaga EDe anställda . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 239 E l Inledning E 2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 239 Antal sysselsatta E 2.1 av antalet sysselsatta . . . . . . . . . . . . . . . 239 Förändringar E 2.2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 241 Fördelning på olika grupper E 2.3 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 244 Anställningsformer E 2.4 Arbetsmarknadssituation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 247 E 2.5 Den framtida inom handeln . . . . . . . . 248 sysselsättningen

E 3 Löner och anställningsvillkor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 249 E 3.1 Löneutveckling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 249 E 3.2 Arbetstider . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 251 E 3.3 Vissa avtalsvillkor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 253

E 4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 254 Arbetsmiljö E 4.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 254 Arbetarskyddslagstiftningen E 4.2 Undersökningar av arbetsmiljön . . . . . . . . . . . . . . . . . 254 E 4.3 Sammanfattande på arbetsmiljön . . . . . . . . 256 synpunkter

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 257 E 5 Utbildningsförhållanden E 5.1 Yrke och utbildningsnivå . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 257 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 260 E 5.2 Utbildningsmöjligheter . . . . . . . . . . . . . . 263 E 5.3 Rekryterings- och utbildningsbehov

E 6 De butiksanställdas till arbetsförhållandena 265 inställning E 6.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 265 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 266 E 6.2 Butikerna i undersökningen E 6.3 resultat . . . . . . . . . . . . . . . . 268 Intervjuundersökningens E 6.3.1 och bearbetning . . . . . . . . . . . . . 268 Omfattning E 6.3.2 Persondata . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 269 E 6.3.3 Anställningstid . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 269 E 6.3.4 Arbetstider . . . . . . . . . r . . . . . . . . . . . . . . 270 E 6.3.5 Arbetsuppgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 272 E 6.3.6 Information . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 273 E 6.3.7 Arbetslokaler och personalutrymmen . . . . . . . 273 E 6.3.8 Inställning till arbetskamrater och överordnade 274 E 6.3.9 Trivsel, trygghet och arbetsbyte . . . . . . . . . . 274 E 6.4 Vissa jämförelser med andra undersökningar . . . . . . . . 275

279 Bilaga F Hushållen idagligvarudistributionen F l i . . . . . . . . . . . . . . . 279 De principiella utgångspunkterna F 1.1 Direktiven 279

Det konsumentekonomiska synsättet Fl.3 Undersökningens avgränsningar och syfte . . . . . . . . . . 284

F2 i Örebro Hushållsundersökningen . . . . . . . . . . . . . . . . 286 F2.l Undersökningens syfte och uppläggning . . . . . . . . . . . 286 F 2.1.1 Undersökningens syfte . . . . . . . . . . . . . . . . 286 F 2.1.2 Undersökningens uppläggning . . . . . . . . . . . . 286 F 2.1.3 Mätinstrument . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 289 F 2.1.4 Variabelkonstruktioner . . . . . . . . . . . . . . . . 290 F 2.2 Undersökningens genomförande . . . . . . . . . . . . . . . . 292 F 2.2.1 Urval . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 292 F 2.2.2 Fältarbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 293 F 2.2.3 Materialbearbetning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 294 F 2.2.4 Butiksundersökningens uppläggning och genomförande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 295 F 2.2.5 Örebro kommun . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 295 F 2.3 Undersökningens resultat - en översiktlig bild av stadshushållens resp. landsbygdshushållens situation . . . . . . . 296 F 2.3.1 Butiksmiljön i staden . . . . . . . . . . . . . . . . . 297 F 2.3.2 Hushållsstrukturen i staden . . . . . . . . . . . . . 301 F 2.3.3 Stadshushållens inre resurser för inköp . . . . . . 302 F 2.3.4 Inköpsverksamhetens i stadshusorganisation hållen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 313 F 2.3.5 Samband mellan olika organisationsvariabler 324 F 2.3.6 Hushållets inre resurser och inköpsorganisation 325 F 2.3.7 Butiksnätets utformning och inköpsorganisation 328 F 2.3.8 Hushållens transportarbete . . . . . . . . . . . . . . 332 F 2.3.9 Hushåll i olika stadier av livscykeln . . . . . . . . 335 F 2.3.l0 Butiksmiljön . . . . . . . . . . . . 339 på landsbygden F 2.3.1] Hushållsstrukturen . . . . . . . . 340 på landsbygden F 2.3.l2 Landsbygdshushållens inre resurser för inköp . . 341 F 2.3.l3 Inköpsverksamhetens organisation i landsbygdshushållen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 346 F 2.3.l4 Landsbygdshushållens . . . . . . 352 transportarbete F 2.4 Diskussion av undersökningsmetodik och undersökningsresultat . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 354 F 2.4.1 Tillförlitlighet och precision . . . . . . . . . . . . . 354 F 2.4.2 Giltighet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 355 F 2.4.3 Generaliserbarhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 356 F 2.4.4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 356 Sammanfattning F 2.4.5 Diskussion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 362

F3 Andra undersökningar . . . . . . . . . . . . . . . 366 på området F3.l Jämförelse med tidigare SPK-undersökningar . . . . . . . . 366 F3.2 Jämförelse med undersökningar rörande tätortshushåll . . 369 F 3.2.1 Sammanfattning av refererade 384 undersökningar F 3.3 Jämförelse med undersökningar rörande glesbygdshushåll 384

F 4 De handikappades inköpsproblem . . . . . . . . . . . . . . . 387 F 4.1 Antalet personer med olika handikapp . . . . . . . . . . . . 387 F 4.2 De handikappades inköpsproblem . . . . . . . . . . . . . . . 389 F 4.3 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 394

F 5 En intensivundersökning av ett begränsat antal hushåll 395 F 5.1 Undersökningens bakgrund och syfte . . . . . . . . . . . . . 395 F 5.2 Undersökningens uppläggning och genomförande . . . . . 396 F 5.3 Undersökningens resultat . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 398 F 5.4 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 429

Appendix F l Frågeformulär m. m. till hushållsundersökningen 433

Appendix F II Variabelkonstruktioner och definitioner i hushållsundersökningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 451

Appendix F lll Översikt över intensivundersökningens genomförande

Bi1agaD Distributionsföretagen

Av pol. mag. Roland Norman

Dl Inledning

01.1 Syfte Distributionsutredningens uppdrag år i korthet att göra en totalanalys av verkningarna i olika avseenden av den pågående strukturomvandlingen inom handeln. Utredningen skall vidare överväga behovet av och formerna för samhälleliga åtgärder för att rimliga konsumentönskemål om bl. a. olika former av närhetsservice skall bli tillgodosedda. Det primära syftet med föreliggande bilaga har varit att redovisa faktamaterial om distributionsföretagen som underlag för utredningens analyser och bedömningar. En aktuell beskrivning, som kunnat ge en samlad bild av förhållandena, har emellertid inte funnits tillgänglig. Utredningen har därför bedömt det vara värdefullt i sig att samla in och redovisa en stor mängd information om distributionsföretagen. Ett ytterligare syfte med denna bilaga har således varit att lämna en samlad och bred beskrivning av företagens förhållanden. Med hänsyn till att det insamlade faktamaterialet om företagen har blivit mycket omfattande, har det varit en naturlig utgångspunkt för utredningen att lämna redovisningen i form av en bilaga. Det bör i sammanhanget påpekas att bilagan har getts en rent deskriptiv karaktär. Under rubriken ”utveckling och problem” redovisas i olika avsnitt vissa bedömningar som företagen gjort. I anslutning till sådana bedömningar lämnas också allmänna kommentarer av mer sammanfattande slag till i och värderingar redo- E gjorda beskrivningar. Utredningens egna analyser visas däremot i betänkandetexten.

Dl.2 Avgränsningar Större delen av hushållens varu- och tjänstekonsumtion sker genom olika detaljhandelsföretag eller andra serviceinrättningar. För att de varor, som produceras av konsumtionsvaruindustrin inom landet eller importeras från andra länder, skall kunna bli tillgängliga för de slutliga förbrukarna, måste ett distributionsarbete äga rum. Detta arbete utförs i första hand av olika företag och av hushållen. l viss utsträckning har även samhälleliga organ tagit på sig distributionsarbete, t. ex. genom den del av kommuner-

12 BilagaDDistriburionwreragen

nas sociala verksamhet, som utgörs av hjälp med inköp och hemtransport av varor till åldringar och handikappade. Utredningen har i sitt arbete organisatoriskt delat in distributionen efter de olika agerande parter, som nämndes i det föregående, dvs. företag, hushåll och samhälle. l föreliggande bilaga begränsas framställningen till den del av distributionen, som företagen utför. Alla företag kan sägas utföra åtminstone vissa distributionsuppgifter, även de som har sin verksamhet inriktad på varuproduktion. Utöver fysisk överföring av varor ingår en rad andra funktioner i företagens distributionsarbete, t. ex. överföring av information och betalning. sortimentssammanställning och produktutveckling. Vissa företag kan vara specialiserade på någon eller några av dessa funktioner, men det kan t. ex. också förekomma att endast producent och slutlig förbrukare utför samtliga funktioner. Företagsparten kan schematiskt uppdelas efter företagens olika uppgifter i distributionsprocessen. En sådan indelning i olika led har gjortsi föreliggande bilaga. Sålunda behandlas tillverkningsföretag, partihandelsföretag och detaljhandelsföretag var för sig. För att avgränsa de båda handelsleden från varandra brukar partihandel definieras som all försäljning av varor till andra förbrukare än slutliga köpare. Med detaljhandel avses sådan handel, som har den slutliga förbrukaren som köpare. En annan uppdelning av företagsparten kan göras efter vilka slags varor, som företagen distribuerar. En sådan indelningsgrund utifrån olika varu- och tjänsteområden har också använts i föreliggande bilaga.

D1.3 Upplággning och omfattning Som framgått av det föregående har beskrivningen av distributionsföre-

tagen delats upp dels efter olika led i distributionskedjan, dels efter olika

varu- och tjänsteområden. En given utgångspunkt för prioritering av faktainsamling och redovisning i bilagan har varit den inriktning, 50m utredningens direktiv anger. Eftersom det i första hand är i detaljhandeln som hushåll och företag möts, har utredningens intresse främst riktats mot detta led. ifråga om olika varu- och tjänsteområden anger direktiven att dagligvaruområdet bör prioriteras. Beskrivningen har således gjorts mest detaljerad vad gäller dagligvarudetaljhandeln. Det innebär emellertid inte att faktainsamling och -redovisning i bilagan helt har koncentrerats på dagligvarudetaljhandeln. Vad gäller dagligvaruområdet föreligger starka bindningar mellan detaljhandels- och partihandelsleden med en klart markerad blockbildning som följd. Det har därför varit naturligt att också behandla partihandeln med dagligvaror relativt utförligt i bilagan. Däremot har beskrivningen av industriledet begränsats starkt, bl. a. mot bakgrund av att förhållandena inom livsmedelsindustrin för närvarande utreds inom industriverket. Vad gäller faktainsamling och redovisning av andra varu- och tjänsteområden än dagligvaror, har arbetet främst inriktats på beklädnadshandeln. Ett motiv för denna insamling har varit att inköpen av beklädnadsvaror utgör en förhållandevis stor del av hushållens inköp vid

Bilaga DDistributionwretagen 13

sidan av dagligvaror. Liksom vad gäller dagligvaror har arbetet koncentrerats på detaljliandelsledet. Övriga varu- och tjänsteområden har behandlats mycket översiktligt i bilagan. Redovisningen inleds med en allmän redogörelse för olika led och sektorer i bilagans avsnitt D2. Därefter behandlas dagligvarusektorn, dvs. de olika leden i distributionskedjan för dagligvaror iavsnitt D3. För varje led lämnas i princip en redogörelse för strukturförhållanden, kostnader och produktivitet, företagskoncentration och samverkan samt utveckling och problem. Vad gäller partihandelsledet har tillfogats en beskrivning av leveransrutiner m. m. och i detaljhandelsledet behandlas olika utbudsegenskaper relativt omfattande. En beskrivning av beklädnadsvarusektorn redovisas i avsnitt D4.

Uppläggningen är densamma som för dagligvarusektorn men detaljerings-

graden är lägre. Sålunda behandlas textil- och konfektionsindustrin samt partihandelsledet mycket kortfattat. Detaljhandeln med textil- och konfektionsvaror har disponerats på samma sätt som motsvarande avsnitt inom dagligvarusektorn, dvs. med en relativt utförlig redovisning av olika utbudsegenskaper. Beskrivningen av övriga varu- och tjänsteornråden iavsnitt D5 är genomgående mycket översiktlig. Vad gäller annan fackhandel än textiloch beklädnadshandel görs inte någon fullständig genomgång av olika branscher, utan tonvikten läggs på de utvecklingslinjer som kan skönjas, nämligen sortimentsförändringar samt filialbildning och ekonomisk samverkan. Den allmänna beskrivningen kompletteras dock med exempel från vissa branscher, i första hand färg- och parfymhandel. Ett skäl för att något mer ingående behandla denna bransch är att den, vad gäller vissa delar av sortimentet, tangerar dagligvaruområdet. Annan detaljhandel än vad som vanligen brukar föras till dagligvarurespektive fackhandel behandlas liksom kommersiella tjänster mycket kortfattat. Bil- och drivmedelsdetaljhandeln särbehandlas framför allt på grund av att den till skillnad från övrig detaljhandel domineras av försäljningsställen, som normalt tillhandahåller endast ett varumärke. Varuområden, som helt kontrolleras av samhället, dvs. detaljhandeln med vin och spritdrycker samt läkemedel, har också givits ett särskilt avsnitt. Slutligen görs en mycket översiktlig redovisning av olika slags kommersiella tjänster i form av t. ex. reparations- och hantverksservice. l tre appendix redovisas detaljerade resultat från undersökningar om distributionsföretagen vilka har utförts eller initierats av utredningen.

D1 .4 Källmarerial Faktamaterial om förhållandena inom distributionsföretagen har i stor utsträckning funnits tillgängligt på olika håll, t. ex. hos samhällsorgan, företag och utredningsinstitut. Det har därför varit en naturlig utgångspunkt i arbetet med materialinsamlingen att så långt möjligt utnyttja material. l vissa fall - framför allt tidigare publicerat när det gäller faktamaterial om de båda handelsleden - har källorna till någon del utgjorts av artiklar i facktidskrifter med anknytning till handeln.

14 Bilaga D Distriburionsfdreragen

Vad gäller dagligvarusektorn har underlaget till beskrivningen av tillverkningsledet i första hand hämtats från industridepartementets

förstudie Livsmedelsindustrin i Sverigel, koncentrationsutredningens be- I.

tänkande Industrins struktur och konkurrensförhållandenz, industri-

strukturutredningens betänkande Svensk industri3, undersökningar ut-

förda av SPK samt material från Dagligvaruleverantörers Förbund (DLP). Även för beskrivningen av parti- och detaljhandeln har koncentrationsutredningens betänkande utnyttjats, främst Strukturutveckling och konkurrens inom handeln4. Särskilt vad gäller detaljhandeln har olika undersökningar utförda av SPK eller av företag eller organisationer inom handeln kunnat användas, t. ex. rapporter från Handelns Utredningsinstitut (HUI). Som underlag för beskrivningen av beklädnadsvarusektorn har vad gäller tillverknings- och grossistleden i första hand använts TEKOutredningens båda betänkanden TEKO-industrierna inför 70-talet, del I och [[5 och en rapport från TEKO-arbetsgruppen inom industridepartementet TEKO-industrierna under l97O-talet6. l övrigt och särskilt för beskrivningen av detaljhandeln har olika undersökningar, som SPK utfört, kunnat utnyttjas. SPK har för utredningens räkning gjort dels en undersökning av struktur, priser och marginaler inom textil beklädnadshandel7 och dels översiktligt studerat butiksstrukturen inom fackhandeln i 10 orter. Även andra SPK-undersökningar har kunnat användas för

beskrivningen av tillverkningsledets och detaljhandelsledetg inom bekläd-

nadsvarusektorn. Underlagsmaterial för övriga varu- och tjänsteområden har i första hand erhållits från SPK eller från företag och organisationer inom handeln. Vad gäller t. ex. distributionen av läkemedel har Apoteksbolaget lämnat uppgifter. Som antytts i det föregående har utredningen funnit det nödvändigt att initiera ytterligare faktainsamling. Utredningen har också själv genomfört vissa undersökningar om företagen. Det statistiska material om l DSl 1972:2. förhållandena inom distributionsföretagen, som har samlats in från olika håll eller erhållits genom utredningens egna undersökningar, har komplet- 7 SOU 1968:5. terats med synpunkter från företagen. Sålunda har utredningen och dess 3 SOU 1974:11. sekretariat hållit hearings med företrädare för olika företag, block och 4 SOU 1968:6. organisationer inom handeln. De synpunkter, som därvid kommit fram, har också utgjort en väsentlig källa. 5 SOU 1970:59 och SOU 1970:60. Eftersom ett mycket stort antal källor har utnyttjats för beskrivningen av distributionsföretagen har det inte varit möjligt att mera fullständigt 6 DSl 1974:3. värdera kvaliteten på alla fakta som redovisas i bilagan. Det finns givetvis 7 Textil beklädnatlsinte någon anledning att utgå ifrån att det insamlade materialet inte handel 1971. Del l. skulle vara korrekt. Det kan å andra sidan inte uteslutas att brister ibland Struktur inom detaljhandeln. Del 2. Priser och kan föreligga från statistisk säkerhetssynpunkt, t. ex. genom stort bortfall marginaler våren 1972. i vissa undersökningar. Ett annat problem är olikheter i definitioner, som 3 kan försvåra direkta jämförelser mellan olika källor. Så långt möjligt har Storföretag och konccntrationstendenser. sådana förhållanden beaktats lämnats, t. ex. om genom att kommentarer 9 Ekonomisk samverkan uppgifternas osäkerhet i varje särskilt fall. Vidare görs genomgående inom fackhandeln. hänvisningar till använda källor i form av noter i texten eller direkt i anslutning till respektive tabeller eller figurer.

Bilaga DDistributionwretagen 15

D2 Olika led och sektorer

D2.1 Tillverkningsledet Den inhemska varuproduktionen sker inom ett stort antal industri- och hantverksföretag. Enligt den svenska industristatistiken fanns det år 1972 närmare 13 000 arbetsställen med minst fem anställda inom tillverkningsindustrin. Totalt sysselsattes något mer än en milj. personer i industrin år 19732. Industriproduktionen ökade under 1950-talet med igenomsnitt 3,9 % per år. För perioden 1960-65 var ökningen 8,0% per år och för perioden 1965-70 5,6 %. Den snabba volymtillväxten under 1960-talet medförde att industrins andel av det samlade produktionsvärdet ökade från ca 24 70 år 1960 till närmare 30 % år 1970.

I 1970 års långtidsutredning3 beräknades industriproduktionen öka

med i genomsnitt ca 5 % per år under den första hälften av 1970-talet. Under de första åren av 1970-talet var emellertid tillväxttakten betydligt lägre. Sålunda ökade industriproduktionen med endast 0,9 % under år 1971 och för år 1972 var ökningen preliminärt 2,6 %. Enligt konjunkturinstitutet4 beräknas ökningen för år 1973 preliminärt till 7,4 % och för år 1974 bedöms den komma att bli lika stor som under år 1973. I den

avstämning och framskrivning av 1970 års långtidsutrednings, som

gjordes år 1973, beräknades därför industriproduktionen ändå komma att uppnå den tillväxttakt på i genomsnitt 5 70 per år, som ursprungligen förutsätts för perioden 1970-75. Under perioden 1972-77 beräknas ökningen bli ännu större och uppgå till i genomsnitt 6,7 % per år. Bruttoinvesteringarna inom industrin ökade relativt långsamt under 1950-talet. Den genomsnittliga ökningen under perioden var 2,7 % per år. Under 1960-talet var investeringstakten högre med en ökning av 5,2 % per år för den första hälften av perioden och 3,0% för den andra hälften. l 1970 års långtidsutredning beräknades investeringsökningen per år till 6,5 % för perioden 1970-75. Under de första åren av 1970-talet har emellertid bruttoinvesteringarna inom industrin ökat mindre än vad som förutsågs i långtidsutredningen.

Enligt konjunkturinstitutef förväntas en kraftig ökning om närmare

10% för år 1974. I avstämningen och framskrivningen av 1970 års beräknas den genomsnittliga årliga ökningstakten i långtidsutredning industrins investeringar komma att bli drygt 4 % under perioden 1970- l SCB; lndusm 1972, 75 och knappt 4 % under perioden 1972-77. D81 1. 7 Svensk industri (SOU 1974:1 D D2.2 Partihandelsledet _ _ _ 3 Svensk ekonomi _ Med partihandel avses, som tidigare har nämnts, försäljning av varor till 1971-75 (sou förbrukare. Partihandel bedrivs inte enbart av 1970371). andra köpare än slutliga utan kan också ske i form av partiförsäljning t. ex. 4 partihandelsföretag Konjunkturläget_ direkt från tillverkare till detaljhandel eller mellan olika detaljhandels- Nationalbudget 1974foretag- 5 Svensk ekonomi fram Aktuella uppgifter om hela partihandeln finns för närvarande tillgäng- till 1977 (SOU 1973:21).

16 BilagaDDistributionWreragen

liga i endast begränsad utsträckning. År 1963 uppgick antalet verksamhetsställen till närmare 15 000, av vilka omkring hälften bedrev partihandel med konsumentvaror och övriga huvudsakligen handlade med producentvaror eller transportmedel. Omsättningen inom partihandeln totalt uppskattades år 1972 till ca 75 miljarder krl. Ungefär hälften av detta belopp torde avse konsumentvaror.

Enligt 1970 års långtidsutredningz beräknas omsättningen inom parti-

handeln öka med i genomsnitt ca 5 % per år under perioden 1970-75. Denna ökningstakt är något lägre än omsättningsutvecklingen under de sista åren av l960-ta1et. Bruttoinvesteringarna inom varuhandeln totalt, dvs. både parti- och detaljhandel, ökade mycket snabbt under 1950-talet och 1960-talets första hälft. För perioden 1950-60 var ökningen lO % per år i genomsnitt och för perioden 1960--65 ca ll %. Därefter inträffade en kraftig förändring med en ärlig minskning av nära 2 % under 1960-talets andra hälft. I 1970 års långtidsutredning beräknades bruttoinvesteringarna öka med 3 % per år för perioden 1970-75. Hittills har emellertid bruttoinvesteringarna inom varuhandeln delvis fortsatt att minska. Enligt kon-

junkturinstitutet3 skedde en minskning med 8,5% år 1971 och en

ökning med 7,5% år 1972. Därefter följde år 1973 en ytterligare minskning med 5 % och för år 1974 förutses minskningen komma att utgöra 8 %.

D2.3 Detaljhandelsledet Detaljhandel bedrivs antingen som butikshandel, dvs. i olika slag av butiker och varuhus, eller i andra former. Andra verksamhetsformer än butikshandel är t. ex. kioskhandel, torg- och ståndhandel, ambulerande handel, hemförsäljning, tillfällighetsförsäljning samt expeditionshandel genom postorderföretag eller samköpsföreningar. Härtill kommer detaljhandel av speciell karaktär såsom försäljning av bilar och drivmedel, vin och spritdrycker samt läkemedel. Antalet försäljningsställen inom detaljhandeln uppgick år 1963 till ca 78 000 med en omsättning av 32,6 miljarder kr4. Butikshandeln utgjorde 1 Svensk handel nr 10, den största delen av detaljhandeln med ca 57 000 försäljningsställen och 1973. 21 miljarder kr i omsättning. drygt Av övriga ca 21000 försäljnings- 2 Varuhandeln fram till ställen klassificerades drygt två tredjedelar som annan detaljhandel än 1975 (SOU 1971:14). butikshandel och återstoden som detaljhandel av speciell karaktär.

3 Enligt 1970 års långtidsutredning5 beräknades antalet försäljnings-

Konjunkturläget. Nationalbudget 1974. ställen inom butikshandeln ha minskat till ca 50 500 år 1968 med en 4 omsättning av ca 33,4 miljarder kr. 1 långtidsutredningen bedömdes den Strukturutvcckling och konkurrens inom handeln årliga omsättningsökningen i fasta priser för perioden 1968-75 till ca (SOU 1968:6). 4 % för detaljhandeln totalt och något mindre för butikshandeln. 5 Varuhandeln fram till År 1973 beräknades antalet försäljningsställen inom detaljhandeln 1975 (SOU 1971:14). exklusive apotek, systembolag samt detaljhandel med bilar och drivmedel till ca 43 000, varav ca 19 500 med huvudsaklig av 5 HUI: Omsättning och uppgå försäljning butiksantal 1973/74. livsmedel och ca 23 500 med försäljning av andra varor°. Omsättningen

BilagaDDistributionsföretagen 17

inom denna del av detaljhandeln utgjorde samma år ca 53,5 miljarder kr., varav 26,2 miljarder kr. livsmedel exklusive övriga dagligvaror. Den totala omsättningen av dagligvaror var ca 33 miljarder kr. år 1973. Mångfilialföretag exklusive konsumentkooperationen, dvs. varuhus och butikskedjor med minst 25 försäljningsställen, expanderade snabbast under perioden 1963-73 och ökade sin andel av den totala omsättningen från 8,7 70 till 14,0 70 mellan de båda åren.

D24 Dagligvarusektarn Med dagligvaror brukar avses livsmedel och vissa andra förnödenheter, för vilka hushållens inköpsbehov är ofta återkommande. Sådana förnödenheter är t. ex. kemisk-tekniska produkter, pappersvaror, toalettartiklar, tobak och vissa tidskrifter. Den totala konsumtionen av dagligvaror kan enligt nationalräkenskaperna beräknas ha uppgått till drygt 37 miljarder kr. år 1973, vilket motsvarade omkring en tredjedel av den totala privata konsumtionen i Sverige. En del av hushållens dagligvarukonsumtion passerar inte detaljhandeln utan sker i restauranger och personalmatsalar. Enligt nationalräkenskaperna uppgick denna del av konsumtionen tillsammans med en viss s. k. naturakonsumtion till drygt 4 miljarder kr. år 1973. Resterande del av livsmedel och övriga dagligvaror passerar således detaljhandel av olika slag. År 1973 beräknades försäljningen av dagligvaror i detaljhandeln som tidigare nämnts uppgå till omkring 33 miljarder kr., varav ca 80% utgjordes av livsmedel. Förändringen av den del av dagligvarudistributionen som passerade detaljhandeln under perioden 1963-73 samt den totala privata konsumtionens utveckling redovisas ifigur D1. Uppgifterna avser volymutvecklingen, dvs. prisstegringarna har eliminerats. Som framgår av figur DI ökade den totala privata konsumtionen med drygt 30% under perioden 1963-73 och dagligvarukonsumtionen med ca 23 %. Konsumtionsvolymen ökade betydligt snabbare under periodens första hälft än under den senare delen och år 1971 skedde t. o. m. en konsumtionsminskning. Dagligvarukonsumtionen var i stort sett konstant under 1970-73. Till en mindre del berodde den långsamma perioden konsumtionsutvecklingen från år 1969 och framåt på att befolkningsökningen var förhållandevis liten under denna period.

År 1974 utarbetade KF i samråd med HUI konsumtionsprognoser att

användas som underlag vid översiktlig detaljhandelsplanering på lång sikt. Uppdragsgivare var flertalet större företag och organisationer inom handeln. Enligt prognosen beräknas dagligvarukonsumtionen öka relativt långsamt i framtiden. Den genomsnittliga årliga volymökningen per invånare bedöms sålunda till 1,2 70 per år för perioden 1973-85. Ett annat mått på dagligvarusektorns storlek kan uppskattas utifrån sysselsättningen inom dess olika led. År 1970 var ca 6,5 % av arbetskraften i Sverige sysselsatt med förädling och distribution av dagligvaror. Andelen minskade med ungefär 1,5 procentenheter under 1960-talet. 1 Konsumtion pain_ hänförde största delen till fabrikantledet, dvs. vånare 1965-2000. Minskningen sig till

18 Bilaga DDistriburionwreragen sou 1975:70

Index; 1963 = 100

A

100 I I I I I I | I l I ?År 1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 Total privat konsumtion - __ _ _ . Dagligvaru konsu mtion Figur DI Dagligvarukansumtionens och den totala privata konsumzionens volymförändring under perioden 1963- 73. Index: l963=l 00. Källa: Bearbetningar av preliminära nationalräkenskaper för är 1973.

livsmedelsindustrin. Om även produktionen av livsmedel (jordbruk och fiske) inräknas har andelen sysselsatta minskat från ca 18 70 år 1960 till ca 13 %år 1970.

D2.5 Beklädnadsvarusektorn Beklädnadsvarusektorn omfattar tillverkning samt parti- och detaljförsäljning av beklädnadsvaror. Med beklädnadsvaror avses här andra beklädnadsartiklar än skodon, dvs. kläder, tyger, garner och sybehör. Konsumtionen av sådana artiklar uppgick år 1973 till nära 6,8 miljarder kr., vilket motsvarade ca 6 % av den totala privata konsumtionen i Sverige.

BilagaDDistr/butionwreragen 19

Konsumtionen av beklädnadsvaror beräknat i löpande priser fördubblades i stort sett under 20-årsperi0den 1950-70. Den volymmässiga ökningen var emellertid lägre och uppgick under 1950-talet till l å 2 % per år. l figur D2 redovisas konsumtionsvolymens utveckling under perioden 1963-73. Som framgår av figur D2 ökade konsumtionsvolymen av beklädnadsvaror endast med 13 % under perioden 1963-73. Den totala privata konsumtionens volymökning var, som tidigare nämnts, ca 30 % under samma period. Volymökningen för beklädnadsvaror var relativt hög vid mitten av 1960-talet. Efter två år utan tillväxt skedde år 1969 en mycket stark konsumtionsökning. Den följdes emellertid av betydande minsk-

Index; 1963 = 100 Å

10° År I i I I l I I l I i › 1963 64 65 65 67 68 69 70 71 72

Total privat konsumtion - - - -- - Beklädnadsvaru konsumtion Figur D2 Beklädnadsvarukønsumtionens och den totala privata konsumtionens volym förändring under perioden 1963- 73. Index: 1963=100. Källa: Bearbetningar av preliminära nationalräkenskaper för år 1973.

20 Bilaga DD/striburionjiretagen

ningar under perioden 1970-72 så att konsumtionsvolymen ar 1972 endast obetydligt översteg värdet för år 1965. Under år 1973 förekom åter en viss konsumtionsökning. Totalt sett kan dock perioden 1963-73 karaktäriseras som en period med svag ökning av beklädnadsvarukonsumtionen. Enligt Sveriges Textilhandlareförbund kommer konsumtionsökningen sannolikt att bli svag också under återstoden av 1970-talet. För närvarande märks enligt förbundet mer än tidigare en viss tendens till ökad efterfrågan på varor med högre kvalitet. I KF:s förut nämnda konsumtionsprognos bedöms beklädnadsvarukonsumtionen öka i volym med i genomsnitt 1,4 % per invånare och år under perioden 1973-85. År 1970 var ca 4% av arbetskraften i Sverige sysselsatt inom beklädnadsvarusektorns olika led, dvs. med produktion eller distribution av textil- och beklädnadsvaror. Andelen minskade med ungefär 2 procentenheter under 1960-talet. Denna minskning avsag nästan uteslutande tillverkningsledet.

D2.6 Övriga varu- och tjánsteomrâden

Övriga varu- och tjänsteområden omfattar annan fackhandel än beklädnadshandel. Vidare behandlas här bil- och drivmedelsdetaljhandel, detaljhandeln med vin och spritdrycker samt läkemedel och olika slags kommersiella tjänster. Konsumtionen av varor inom fackhandelns sortiment, exklusive textiloch beklädnadsvaror, uppgick år 1973 till ca 12% av den totala privata konsumtionen. Motsvarande andelar för bilar och drivmedel inklusive bilreparationsservice var ca 9 %, för vin och spritdrycker samt läkemedel ca 5 % och för olika kommersiella tjänster exklusive storhushåll 3 â 4 %. Konsumtionen via kommersiella storhushåll, dvs. restauranger, gatukök, etc., beräknas också uppgå till 3 å 4% av den totala privata konsumtionen. finligt KF:s tidigare nämnda konsumtionsprognos beräknas ökningstakten i konsumtionsvolymen komma att bli förhållandevis hög vad gäller vissa varuslag i fackhandelns sortiment. Sålunda bedöms den genomsnittliga volymökningen per invånare till ca 3,5 n per år för s. k. hemartiklar och fritidsartiklar under perioden 1973-85.

D3 Dagligvarusektorn

D3.1 Tillverkning och import av livsmedel och övriga dagligvaror D3.l.1 Strukturförhållanden

Tillverkningsledet omfattar vad gäller dagligvarusektorn livsmedelsindustri och tillverkning av andra dagligvaror, dvs. i första hand kemisktekniska produkter. Till livsmedelsindustrin räknas produktionsenheter, vilkas huvudsakliga verksamhet består av bearbetning och blandning av livsmedelsråvaror till livsmedel, eller halvfabrikat härav, samt fodermedel.

Bilaga D Distributionsföretagen 21

Index 150 140-

130-

120-

1965 1966 1967 1968 1969 1970 l 1971 1972 l 1973 _-2- Iivsmedelsindustrin -__.. hela industrin

Figur D3 Produktionsvolymens utveckling inom livsmedelsindustrin och industrin totalt imder perioden 1965- 73 ifasia priser. Index: 1965:100. Kálkz: Svensk industri (SOU 1974:11).

Vidare ingår tillverkning av spritdrycker, malt- och läskedrycker samt tobaksvaror i begreppet livsmedelsindustri. Det bör uppmärksammas att arbetsställen med mindre än 5 anställda inte ingår i den officiella statistiken. År 1970 var produktionens saluvärde inom livsmedelsindustrin närmare 17 miljarder krl. Den genomsnittliga årliga produktionsökningen i löpande priser uppgick under perioden 1965-70 till 5,4 %. Som framgår av figur D3 ökade produktionsvolymen inom livsmedelsindustrin iungefär samma takt som hela industrin under den andra hälften av l960-talet. Därefter har livsmedelsindustrins produktionsvolym varit i stort sett konstant. Betydande skillnader i förändringstakt förelåg emellertid mellan olika branscher. Som framgår av tabell D1 har livsmedelsindustrin en stark inriktning på hemmamarknaden. År 1970 exporterades endast ca 4 % av den inhemska produktionen. Importen utgjorde närmare 13 % av den totala tillförseln av livsmedelsvaror. År 1970 omfattade livsmedelsindustrin l 650 arbetsställen med minst fem anställda. Delbranscher med ett stort antál arbetsställen var bageri-, mejeri- samt slakteri- och charkuteriindustrin. Inom socker- och margarinindustrin förekom endast ett fåtal arbetsställen. Förädlingsvärdet uppgick är 1970 till ca 4,8 miljarder kr. och antalet anställda till närmare 75 000.

Tabell Dl Produktion, import, export och tillförsel inom livsmedelsindustrin år 1970 Värde i milj. kr. år 1970

22 Bilaga D Distributionsfiretagen

Tabell D2 Livsmedelsindustrins storleksstruktur år 1970 Antal anställda Andel i procent av (arbetsställen)

Källa: Svensk industri (SOU 1974:11).

Enligt tabell D2 svarade år 1970 arbetsställen med upp till 50 anställda för ca 80 % av antalet arbetsställen inom livsmedelsindustrin men endast för 20-25 % av förädlingsvärdet respektive sysselsättningen. De mindre arbetsställena dominerade således antalsmässigt. Det genomsnittliga antalet anställda per arbetsställe uppgick till 45 personer. Det bör uppmärksammas att genomsnittsstorleken sannolikt var något lägre, eftersom arbetsställen med mindre än 5 anställda, som tidigare har nämnts, inte ingår i industristatistiken. Av olika delbranscher hade särskilt bageriindustrin men även mejeri- och fiskkonservindustrin förhållandevis få anställda per arbetsställe. Delbranscher med i genomsnitt relativt många anställda var konservindustri exklusive fiskkonserver samt margarinrespektive sockerindustri . Tillverkning av övriga dagligvaror, dvs. i första hand kemisk-tekniska produkter och pappersvaror, sker vid några hundratal företag i Sverige. Antalet leverantörer av kemisk-tekniska produkter kan beräknas till ca 150, varav ca 50 färgleverantörer, ca 30 kosmetik- och hygienproduktleverantörer och ca 70 leverantörer av övriga kemisk-tekniska artiklarz. Tillverkning av hushållspapper förekom år 1970 vid sex företag, toalett-

papper vid sju företag och babyblöjor vid fem företaga. Den totala

försäljningen av kemisk-tekniska produkter kan enligt DLF beräknas till drygt 2 miljarder kr. år 1972.

D3.l.2 Kostnader och produktivitet Av de totala produktionskostnaderna år 1970 inom livsmedelsindustrin 1 Livsmedelsindustrini svarade råvarukostnaderna för ca 65 % och lönekostnaderna för ca 13 % Sverige (DS l 1972:2). av produktionens saluvärde4. Lönekostnadsandelen var betydligt lägre inom livsmedelsindustrin än inom industrin totalt. skillnader 2 DLF: Distributions- Betydande strukturen ikemisk- förelåg emellertid mellan livsmedelsindustrins olika delbranscher. Sålunda tekniska branschen. lönekostnaderna utgjorde 30 % inom bageriindustrin. 3 SPK: Marknad och Under perioden 1965-70 ökade lönekostnadernas andel av saluvärdet fusioner 1963-70. inom livsmedelsindustrin från ll % till 13 %. Samtidigt minskade kost- 4 Svensk industri (SOU nadsandelen för råvaror och halvfabrikat från 71 % till 65 %. 1974:11). Under perioden 1965-73 ökade produktionsvolymen inom livsmedels-

Bilaga DDistributionwretagen 23 Index Produktionsvolym per anställd 150 140_ 130- 120- 110- 100 Produktionsvolym per timme 170 160- 150- 140- 130- 120-1 110-* 100- 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 2._- livsmedelsindustrin ___- hela industrin Figur D4 Produktionsvolym per anställd respektive per timme inom livsmedelsindusnin (1968 års priser) under perioden l 965- 73. Index: 1 965=100. Källa: Svensk industri (SOU 1974:11). industrin med i genomsnitt 2,5 70 per år. Samtidigt var antalet anställda i stort sett oförändrat. Arbetsproduktiviteten ökade med i genomsnitt 2,6 % per år, medan motsvarande ökning för industrin som helhet var ungefär dubbelt så stor enligt figur D4.

D313 F öretagskoncentration och samverkan l konçentrationsutredningen (SOU 1968:5) redovisas bl. a. uppgifter om företagskoncentrationen inom olika industrisektorer. Dessa uppgifter avser förhållandena år 1963. Det största företagets andel av det totala förädlingsvärdet i respektive delbransch var ll 70 i genomsnitt för livsmedelsindustri exklusive dryckesvaror. Motsvarande andelar var 25 % för de fyra största företagen, 34 % för de åtta största och 44 % för de 16 största. Antalet företag var drygt l 400 totalt inom branschen. Enligt koncentrationsutredningen kunde koncentrationen inom livsmedelsindustrin betecknas som medelhög i förhållande till övriga sektorer. Dryckesvaru- och tobaksindustrin med 85 % av förädlingsvärdet för de 16 största företagen ansågs vara en högkoncentrerad industrisektor.

24 Bilaga D Dzstriburionsfdretagen

Tabell D3 Antal företag, tillverkningskoncentration, produktionsandel för karteller och importandel åren 1967 och 1970 för vissa varugrupper av livsmedel och övriga dagligvaror

Varugrupp Antal företag De fyra största Kartcllandel lmportundel företagens andel av prod. (70) (/) av prod. (70)

1967 1970 1967 1970 1967 1970 1967 1970

Kött; färskt, kylt eller fryst 56 52 48 53 80785 83 15 7 Kött; saltat, torkat eller rökt 109 100 53 59 50-60 53 10 12 Mjölk, grädde, skum-

Tvätta disk- och andra rengöringsmcdcl 55 47 80 79 - - 24 35 Källa. SPK, Marknad och fusioner 1963-70.

SPK har i undersökningar belyst den fortsatta koncentrationen inom svensk industri under l960-talet. l tabell D3 anges antalet tillverkande företag för vissa varugrupper och de fyra största företagens andel av produktionen. Genom olika överenskommelser mellan företag kan beslutskoncentrationen i realiteten vara större än vad som framkommer genom studier av antalet företag på olika marknader. l tabell D3 anges därför också kartellernas andel av produktionen. Vidare redovisas importens andel av tillförseln på marknaden. Enligt tabell D3 minskade antalet tillverkande företag under perioden 1967-70 för flertalet redovisade varugrupper och i allmänhet skedde en ökad koncentration av produktionen till de fyra största företagen. Särskilt för mejerivaror, korv, färdiglagad mat och mjukt matbröd förelåg en betydande ökning av koncentrationsgraden. För några varugrupper minskade koncentrationsgraden något under perioden. Kartellernas produktionsandel var mycket hög inom de flesta varugrupper, där kartellavtal förekom. De fyra största företagens andel av produktionen var för t. ex. varugrupperna smör samt ost och ostmassa ca 45 % år 1967, medan kartellandelen samma år uppgick till mellan 96 %

BilagaDDistriburionwrelagen 25

och 99 l allmänhet ökade kartellernas produktionsandel eller var konstant under perioden 1967-70. För många varugrupper förekom inte någon importkonkurrens. lmportandelen var högst för ost och ostmassa, köttkonserver, strösocker, hushållspapper samt tvätt-, disk- och andra rengöringsmedel. För flertalet varugrupper ökade importandelen något under perioden 1967-70. Totalt sett var importandelen för egentlig livsmedelsindustri ca 12 % år 1970 och exportandelen 4 70. Koncentrationen inom livsmedelsindustrin har fortsatt sedan år 1970. Från och med år 1969 sker inom SPK en kontinuerlig registrering av större företagsköp. Totalt förekom 39 fusioner inom livsmedelsindustrin (livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustri) under perioden 1971- 722. Antalet anställda i de uppköpta företagen uppgick till ca l0 700, vilket motsvarade drygt 13 % av samtliga anställda inom näringsgrenen år 1969. l)e köpande företagen var i allmänhet stora företag. Sålunda var antalet anställda i köpande företag 500 eller mer vid 28 av de totalt 39 fusionerna inom livsmedelsindustrin åren 1971 och 1972. Vad gäller nybildning av karteller kan nämnas att under perioden 1971-73 inregistrerades enligt SPK:s kartellregister 30 konkurrensbegränsande avtal inom livsmedelsindustrin. Under samma period upphörde sex tidigare överenskommelser att gälla. Inom den kemisk-tekniska branschen inregistrerades tre överenskommelser mellan åren 1971 och 1973. l detta sammanhang bör anmärkas att SPK:s registreringar av konkurrensbegränsande överenskommelser inte innebär någon prövning av om skadlig verkan föreligger. Det är enbart i fall då skadlig inverkan bedöms uppkomma, som ingripanden sker. Sådana ingripanden har varit relativt fa i förhållande till antalet registrerade överenskommelser. l många av livsmedelsindustrins delbranscher förekommer inslag av utländskt ägande. Företag med utländskt majoritetsinflytande svarar för uppskattningsvis 10 % av sysselsättningen inom livsmedelsindustrinl. De l utlandsägda företagen är särskilt dominerande inom konservindustrin med omkring två tredjedelar av delbranschens totala produktion. Stora företag inom denna del av industrin är AB Findus och Novia Livsmedelsindustrier AB, som ingår i de multinationella Nestlé- och Unileverkonceri nerna. Ett annat av de största företagen inom konservindustrin -- AB f Felix » ägs till större delen av det engelska Cavenham Ltd. Det utländska inflytandet är påtagligt även inom margarinindustrin, där Unileverkoncernen har intressen, och inom kaffetillverkningen, där den amerikanska livsmedelskoncernen General Foods Corp blivit det största företaget efter förvärvet av Gevaliarosteriet. Enligt SPK:s undersökningar av fusionerna i Sverige förekom under perioden 1971-72, som tidigare har nämnts, 39 i förvärv. l tre fall var det köpande företaget utländskt.

D3.l.4 Utveckling och problem 1 Svensk industri (SOU Distributionsutredningen har inte genomfört någon hearing med repre- 1974:11). sentanter för livsmedelsindustrin. Den följande av utveckbeskrivningen 2 SFK, Marknad och ling och problem bygger därför helt på vad som redovisas i industridepar- fusioner 1971-72.

26 Bilaga D Distributionsfdretagen

tementets förstudie ”Livsmedelsindustrin i Sverige”, kapitel 12. Enligt förstudien kan svensk livsmedelsindustri för närvarande bedömas ha en relativt stark konkurrenskraft generellt sett. På lång sikt kan dock vissa förändringar förväntas äga rum i form av relativt högre råvarukostnader i Sverige, relativ försämring vad gäller förädlingskostnadernas nivå, förbättrade exportmöjligheter för vissa specialprodukter samt oförändrat eller försämrat relativt läge i fråga om know-how. En fortsatt koncentration inom handeln kan enligt förstudien leda till att strukturomvandlingen inom industrin påskyndas, eftersom en delbransch med enbart små företag kan få en svag position gentemot handeln. En sådan utveckling inom livsmedelsindustrin kan innebära både fördelar och nackdelar. Sålunda framhålls i förstudien att det från konsumentsynpunkt kan vara fördelaktigt med en effektiv produktion med utnyttjande av stordriftsfördelar. Å andra sidan påpekas att det kan vara en nackdel från konkurrenssynpunkt om antalet tillverkande företag är mycket litet. En koncentrerad beslutsprocess inom handeln kan dock innebära ökade möjligheter till en effektiv importkonkurrens. Med en optimal struktur menas i förstudien en företags- och anläggningsstruktur som medger effektivast möjliga produktion och distribution samtidigt som rimliga konkurrensförhållanden vidmakthålls. I de allra flesta delbranscher föreligger enligt förstudien skillnader mellan optimal och faktisk struktur. Inom kvarnindustri, margarinindustri samt bryggerioch läskedrycksindustri anses det finnas risker för bestående strukturproblem. Inslag av småföretag förekommer särskilt inom bageriindustrin men även i choklad- och konfektyrindustrin, slakteri- och charkuteriindustrin samt fiskkonservindustrin, varför en fortsatt strukturomvandling kan väntas inom dessa delbranscher. Förekomst av eller risk för uppkomst av konkurrenshämmande eller konkurrenssnedvridande förhållanden är enligt förstudien ett problem i samband med den fortgående strukturomvandlingen i många delbranscher. Inom sockerindustrin och mejeriindustrin förekommer inte

alls någon konkurrens. l förstudien påpekas att problem kan uppstå på

grund av konkurrenshämmande företagsstruktur men också som följd av kontroll via gemensamma ägarintressen antingen över råvaror eller över avsättning. I fråga om avsättningen bedöms en koncentration till ett fåtal block inom handeln kunna leda till svåröverskådliga konsekvenser för konkurrensförhållandena inom livsmedelsindustrin om blockbildningen åtföljs av ägarmässigt eller annat samarbete mellan blocken och delar av livsmedelsindustrin. Vad gäller inslaget av utländska ägarintressen i livsmedelsindustrin betonas i förstudien att det förefaller sannolikt att utländska företag kommer att visa ett ökat intresse för den svenska marknaden. l september 1973 fick statens industriverk i uppdrag av Kungl. Maj:t att utreda vissa frågor inom livsmedelsindustrins område, t. ex. strukturförhållanden och internationell konkurrenskraft. Utredningsarbetet avses komma att utmynna i förslag till lämpliga industripolitiska riktlinjer.

BilagaDDistriburionwretagen

D3.2 Parrihandeln med dagligvaror

D3.2.1 Strukturförhållanden

Inledning Fullständiga kartläggningar av partihandeln har gjorts endast vid de s. k. företagsräkningarna. De senaste företagsräkningarna utfördes åren 1950 och l963. För närvarande pågår inom SCB bearbetning av 1972 års å företagsräkning. Den beskrivning av partihandeln som redovisas i koncentrationsutredningen (SOU 1968:6) bygger till stor del på 1963 års r Å Aktuella om utvecklingen inom handelsräkning. uppgifter hela partihan-

M“b›r deln med dagligvaror saknas således för närvarande.

Omsättningen inom partihandeln med dagligvaror ökade från 4,1

_vn-wøu-rkmrn

miljarder kr. år 1950 till 10,5 miljarder kr. år 1963. Av den totala . omsättningen år 1963 utgjorde kolonialvaror ca 55 %, färskvaror ca 41 70 samt drycker och tobaksvaror ca 4 %. Antalet företag, som drev parti- E. i handel med livsmedel, tobak och blommor, uppgick år 1963 till ca 2 800 3 med nära 3 700 verksamhetsställen. Flertalet företag var mycket små. Sålunda hade omkring två tredjedelar en omsättning understigande en milj. kr. De olika typer av företag som fullgör grossistfunktionen i dagligvaruhandeln är helt fristående partihandelsföretag, agenter, av detalj- eller partihandelsföretag samägd partihandel, producentföretagens partihandel och övriga former (konsumentkooperationen och filialföretag inom detaljhandeln). De fristående partihandelsföretagen svarade år 1963 för nära tvâ femtedelar av omsättningen. Ungefär samma andel hade den med detaljhandeln i olika grad integrerade partihandeln. Till denna grupp har _ räknats företag, som är samägda av detaljhandelsföretag (ICA) eller partihandelsföretag (ASK) och övriggruppen. Producenternas partihandelsverksamhet utgjorde något mer än en

l sjundedel av den totala omsättningen. Det bör dock uppmärksammas att

i endast omfattade den del av producenternas partihandelsverksamhet V industrins direktförsäljning, för vilken särskilda försäljningsenheter l andel torde skapats. Direktförsäljningens således i praktiken vara större än vad som nämndes tidigare. Härtill kommer att den fysiska distributionen i vissa fall kan gå direkt från industrin till detaljhandeln medan fakturering sker via grossistföretag. g Partihandeln med dagligvaror ombesörjs för närvarande av i stort sett fem olika grupper av företag, nämligen ASK-gruppen, ICA, KF, speciali- § serade livsmedelsgrossister och livsmedelsindustrin. i ASK är central inköpsorganisation för ett antal enskilda dagligvarugrossister. Vid årsskiftet 1972/73 bildade flertalet av ASK:s medlemmar Dagligvarugrossisternas Intresse AB (Dagab) med syfte att på sikt föra samman fristående grossistföretag inom ASK-sektorn. 1 december 1973 inträdde J S Saba AB - dotterföretag till Salén- och Johnson-koncernerna -- som delägare i Dagab. Samtidigt köpte Ahlén & Holm 10 % av ak- 1 u _, , , . , , ,_ . , , 1963 ars torctagsraktierna 1 Saba tran de bada agargrupperna. Omkring halvarsskiftet 1974 ning omfattade endast accepterade NK-koncernen ett erbjudande om att gå in som aktieägare i hundelsföretag.

28 Bilaga D Distributions/öretagen

Saba med lika stor andel som Åhlén & Holm. Sedan år 1964 samarbetar ASK med Sveriges Allmänna Kolonialgrossister (SAKO). Vid årsskiftet 1973/74 invaldes 14 grossister, vilka tidigare tillhört SAKO, som medlemmar i ASK. Samtidigt slöts avtal om direktköp mellan ytterligare sju SAKO-grossister och ASK. lCA:s partihandel sker genom tre s. k. regionföretag (inköpscentraler), nämligen ICA Hakon AB, ICA Essve AB och lCA E01 AB. inom konsumentkooperationen svarar KF för partihandelsverksamheten. De specialiserade livsmedelsgrossisterna är inte i samma utsträckning som ASK, ICA och KF fullsortimentsgrossister utan har i regel inriktat sig på olika typer av färskvaror. Livsmedelsindustrins partihandelsverksamhet utgörs till betydande del av leveranser frånjordbrukskooperativa företag, t. ex. mejerier och slakterier. NK- och Åhléns-koncernerna har var för sig egna centrallager men huvuddelen av dagligvarudistributionen ägde tidigare rum genom direktleveranser från fabrikanter. Båda varuliuskedjorna häller för närvarande på med en omläggning av sin dagligvarudistribution. Sålunda började NK-koncernen under år 1974 att lägga över dagligvarudistributionen till två tidigare delägda grossistföretag, vilka under samma år överlåts till J S Saba, dvs. den störste intressenten i Dagab. Åhlénkoncernen avser att successivt gå över till leveranser av dagligvaror från Dagab. Slutligen kan nämnas att vissa mindre kedjeföretag inom dagligvarudetaljhandeln, t. ex. Metro och Ringköp, har egen grossistverksamhet.

De tre distributörsblocken En mycket stor del av dagligvarudetaljhandeln har någon av distributionscentralerna inom ASK-gruppen, ICA eller KF som huvudleverantör. Partihandeln inom de tre grupperna är i varierande grad integrerad med detaljhandelsverksamhet. Denna integration har successivt ökat under de senaste årtiondena och resulterat i tillkomsten av tre olika distributörsblock. Utvecklingen mot tre avgränsade inköpsgrupper har medfört en ökande bundenhet inom blocken och påverkat grossistföretagens möjligheter att i högre grad styra detaljhandeln. Arbetsfördelningen mellan parti- och detaljhandel har därmed också i viss mån förändrats. Sålunda sker numera paketering och prismärkning i allt mindre utsträckningi butikerna. I viss mån har även grossistföretag engagerat sig i utbildningen av butikspersonal och i marknadsföringen inom respektive inköpsgrupp. Samtidigt har grossistföretagen övertagit distributionsuppgifter från en del tidigare direktdistributörer. Blockbildningen inom dagligvaruhandeln behandlas utförligare i samband med redovisningen av detaljhandeln med dagligvarori det följande. ASK-gruppen, ICA och KF kan tillsammans beräknas svara för drygt hälften av partiförsäljningen med dagligvaror. Omsättningen uppgick år 1973 till 2,4 miljarder kr. för ASK-gruppen exkl. nytillkomna SAKOgrossister, 4,2 miljarder kr. för ICA och 3,0 miljarder kr. för KF. Den totala partihandelsomsättningen år 1973 var således nära 10 miljarder kr. för de tre blocken. Omsättningsutvecklingen under perioden 1963-73

BilagaDDistriburionwretagen 29

g.

Index; 1963 = 100

i

350 - |CA

300 -

KF 250 -

ASK- 200 - gruppen

3 150 -

å 100 1 r I I i I I r 3 År

1963 614 615 66 67 68 69 70 71 72 73

Figur D5 Partihandelsomsättnzing i löpande priser under perioden 1963- 73 för ASK-grzlppen, ICA och K F. Kälkz: Kooperatören nr 3, 1973 samt årsredovisningar för ASK, ICA och Kit framgår av figur D5. Enligt figur D5 fördubblades partihandelsomsättningen för ASK-grosssisterna under perioden 1963-73. För ICA:s regionföretag var ökningen så stark att omsättningen mer än tredubblades. KFzs lagercentraler hade mindre omsättningsökning än ICA men större än ASK-grossisterna.

Tabell D4 Antal distributionscentraler inom ASK-gruppen, ICA och KF [960-73

a Inklusive en fárskvaruenhet i Stockholm. Källa. Årsredovisningar för ASK, [CA och KF.

30 Bilaga DDistributionwreragen

. ASK-gruppen A ICA I KF

Karta D] Distributionscentralernas lokalisering år 1973. Källa: Årsredovisningar för ASK, ICA och KF.

BilagaDDistributionwreragen 31 Tabell D5 Omsättning per distributionscentral i milj. kr. inom Ask-gruppen, ICA och KF 1960-73 År ASK-gruppcn ICA Kl Samtliga 1960 8 16 14 12 -

Källa. Årsredovisningar för ASK, [CA och KF.

Antalet distributionscentraler minskade som framgår av tabell D4 i betydande omfattning under 1960-talet och början av 1970-talet inom alla tre blocken. Antalet enheter, som år 1960 uppgick till 206, hade år 1973 minskat till 61. Minskningen var störst inom ASK-blocket. Utöver 20 ordinära distributionscentraler år 1973 hade ASK-grossisterna åtta enheter för mera specialiserad distribution och ett stort antal s. k. snabbgrosslager. Den geografiska fördelningen av distributionscentralerna år 1973 framgår av karta D1. Samtidigt med minskningen av antalet distributionscentraler ökade M .. , omsättningen per distributionscentral, som framgår av tabell D5, mycket . starkt. Den genomsnittliga omsättningen per enhet för de tre grupperna i tillsammans var år 1973 omkring 150 milj. kr. Den genomgripande omvandlingen inom partihandeln med dagligvaror I kan ytterligare illustreras med en beskrivning av utvecklingen inom Fram till slutet av 1940-talet

i

konsumentkooperationen. var KFzs lagerverksamhet obetydlig och konsumentföreningarna svarade för

g själva

i huvuddelen av lagerhållningen. År 1948 fanns totalt omkring 550 konsumentkooperativa lageranläggningar. Under perioden 1949-60 etablerade Kl* ett nät av regionlager som successivt ersatte konsumentl föreningarnas lokalt inriktade lager. Vid början av 1960-talet omfattade drygt ett fyrtiotal enheter. Tio år senare hade antalet regionlagersystemet som framgår av tabell D4, minskat till 18 enheter. Som tidigare har nämnts beräknas drygt hälften av partihandeln med dagligvaror ske genom ASK-gruppen, [CA och KF. De företag, som är mer eller mindre integrerade vertikalt med de tre blocken, svarar dock för en större del av detaljhandelsförsäljningen. Denna skillnad beror till stor del på sortimentssammansättningen i blockens partihandel. Sålunda levereras normalt inte me_ieriprodukterna och en stor del av kött-, charkuteri- och bagerivarorna via distributionscentralerna utan leveranserna sker vanligen direkt från livsmedelsindustrin. Vidare förekommeri viss utsträckning en specialiserad livsmedelspartihandel vid sidan av blocken. En del av inköpen från de till blocken knutna livsmedelsbutikerna sker således hos andra än huvudleverantören. Storleken på dessa köp illustreras i tabell D6 med uppgifter avseende förhållandena inom ICA. Enligt tabell D6 köpte ICA-medlemmarna år 1964 något mer än hälften av alla varor från andra än de egna inköpscentralerna. Genom en utvidgning av inköpscentralernas sortiment har andelen minskat betydligt fram till år 1970 särskilt inom varugrupperna specialvaror samt kött och

32 Bilaga D Distriburionsjörelagen sou 1975:70 Tabell D6 lCA-medlemmarnas inköp från andra än de egna inköpscentralerna 1964-70 med fördelning på varugrupper

Källa: Praktiskt butiksarbete nr 4, 1971.

charkuterivaror. Andelen har sannolikt fortsatt att minska, så att för 3 närvarande endast omkring en tredjedel av lCA-medlemmarnas köp torde l göras från andra än de egna inköpscentralerna. lnom och lCA förekommer utöver konventionella l ASK-gruppen lagerl anläggningar fristående enheter med partiförsäljning enligt självbe- l tjäningsmetoden, s. k. cash and carry-lager eller snabbgross. Antalet cash l l and carry-lager inom ASK-gruppen har ökat från 4 år 1960 till 42 år i 1973. Den genomsnittliga omsättningen per lager var ca 10 milj. kr. år

1973. Inom lCA l

fanns endast ett fåtal cash and carry-lager år 1973. 1 1 allmänhet ingick dessa som en del i ordinära distributionscentraler. 1

l

Specialiserade livsmedelsgrossister

Den ökade inköpstroheten inom distributörsblocken (se tabell D6) hari viss utsträckning påverkat förutsättningarna för den specialiserade livsmedelspartihandeln. Som framgår av tabell D7 minskade antalet specialiserade livsmedelsgrossister tillhörande Sveriges Grossistförbund från nära 300 år 1951 till omkring 100 år 1973. Minskningen var särskilt stor bland frukt- och grönsaksgrossister, medan antalet fiskgrossister ökade under 1950-talet för att därefter minska.

Tabell D7 Antal specialiserade livsmedelsgrossister som tillhörde Sveriges Grossistförbund åren 1951-73

i

Källa. Koncentrationsutredningen (SOU 1968:6) och uppgifter från Sveriges Grossistförbund.

-wwøwáønáavwxwuu

Bilaga DDistributionwretagen

- Omsättningen i löpande priser för de specialiserade livsmedelsgrossis- i terna ökade från ca 870 milj. kr. år 1963 till ca l 270 milj. kr. år 1972. i Ökningen var således relativt måttlig och medförde sannolikt en minskad marknadsandel i jämförelse med år 1963, då de specialiserade livsmedelsgrossisterna beräknades svara för ca 8 % av den totala partihandeln med livsmedel. Den antalsmässiga minskningen av specialgrossister medförde dock en betydande ökning av omsättningen per grossist.

Industrins partihandelsverksamhet Kemisk-tekniska artiklar levereras i viss utsträckning direkt från producenter till detaljhandeln, t. ex. varuhus. Merparten av leveranserna sker dock via de tre distributörsblockens lagerenheter eller via lokala grossister inom den kemisk-tekniska branschen. En stor del av direktleveranserna från livsmedelsindustrin till detaljhandeln sker från jordbrukskooperationen. Sålunda levereras i allmänhet me_ierivar0r direkt från mejerierna till detaljhandeln samt kött- och charkuterivaror direkt från slakterier och charkuterifabriker. Ost levereras dock ofta via de tre stora distributörsblockens distributionscentraler eller via specialgrossister. Viss försäljning sker också direkt till detaljhandeln från Riksosts avdelningskontor. l tabell D 8 redovisas antalet mejeriföretag och mejerier (driftsplatser) samt slakterier och charkuterifabriker. Vad gäller de båda senare avses verksamhetsställen med minst fem anställda. Enligt tabell D 8 minskade antalet mejerier i betydande utsträckning under l960-talet. Den ägarmässiga koncentrationen har varit ännu starkare och år 1973 uppgick antalet företag till 39 med 128 driftsplatser. Alla mejeriföretag utom 4 var år 1973 anslutna till Svenska Mejeriernas Riksförening (SMR). Antalet slakterier ökade något under 1960-talet. Enligt koncentrationsutredningen (SOU 1970:30) beräknas producentkooperationen svara för ca 85 % av all slakt. lnom slakteriorganisationen minskade antalet verksamhetsställen från 54 år 1960 till 35 år 1971 och antalet affärsdrivande slakteriföreningar från 24 till 13 under samma period.

Tabell D8 Antal mejeriföretag, mejerier, slakterier och charkuterifabriker 1960-73

1973 39 128 . . . . . Källa: Verksamhetsberättelser och uppgifter från SMR samt SCB: Industri 1960, 1965, 1970 respektive 1971. 3

34 Bilaga D Distributionsfdretagen

Antalet verksamhetsställen inom charkuteriindustrin minskade något under 1960-talet. Flertalet charkuterifabriker är relativt små. Sålunda hade år 1971 endast 40 av 192 verksamhetsställen högst 50 anställda. Antalet charkuterifabriker inom slakteriorganisationen minskade från 37 till 35 under perioden 1960-71. Charkuteritillverkningen inom konsumentkooperationen skedde år 1973 vid 20 producerande enheter.

D3.2.2 Leveransrutiner m. m. Dagligvarubutikernas beställning av varor från partihandeln sker vanligen skriftligen genom s. k. orderböcker eller per telefon (färskvaror). 1 allmänhet tillämpas ett system som innebär att orderlämnandet skall ske vid en viss tidpunkt. Även leveransdagen är ofta fastställd i förväg. Butikernas beställningsarbete omfattar inventering, beställning, kontakter med försäljare och eventuellt kontorsarbete. Varorna levereras normalt samlade på s. k. lastpallar eller rullpallar för att minska hanteringsarbetet. Utöver arbete med lossning omfattar varumottagningen även leveranskontroll, omplockning av varor i lagret och transport till exponeringsplats i butiken. lngenjörsvetenskapsakademiens transportforskningskommission (IVA- TFK) gjorde år 1967 en omfattande undersökning av butiksarbetet samt beställnings- och leveransstrukturerna i 15 dagligvarubutiker i Örebro. Av de 15 enheterna var 13 självbetjäningsbutiker. Syftet med undersökningen var att samla in, bearbeta och presentera fakta, som kunde tjäna som ett underlag för bl. a. en effektivisering av varudistributionen. Enligt undersökningen motsvarade arbetet med beställning och mottagning av varor omkring en tiondel av den totala arbetstiden i butikerna. Det synes sannolikt att denna andel har minskat sedan år 1967 som en följd av rationaliseringar av beställnings- och varumottagningsarbetet. Arbetstiden för varumottagning ökade enligt lVA:s undersökning relativt sett vid stigande butiksstorlek. Beställningsarbetet var dock förhållandevis större i små butiker än i stora. Distributionen av varor från producenter till detaljhandeln kan antingen ske direkt eller via grossistföretag. Vilket system som används torde bl. a. bero på strukturförhållandena inom olika branscher och inom de olika leden. Det stora flertalet livsmedelsbutiker har som tidigare nämnts någon av de tre distributörsblocken (ASK-gruppen, ICA, KF) som huvudleverantör men utnyttjar dessutom specialiserade grossister framför allt för leveranser av färskvaror. l vissa fall förekommer det att varor levereras direkt från livsmedelsindustri till butik men att faktureringen går genom det grossistföretag, som är butikens huvudleverantör. Trots en betydande koncentration av partihandeln och en ökad sortimentsbredd hos de traditionella kolonialvarugrossisterna har dagligvarubutikerna vanligen ett mycket stort antal leverantörer. Det torde i stor utsträckning hänga samman med att många lokala leverantörer av färskvaror - i första hand H anlitas. lVA:s brödprodukter Enligt undersökning i Örebro år 1967 hade konsumbutiker med mindre än 3 milj. kr. i omsättning i genomsnitt 10 leverantörer och ICA/Vivobutiker

Bilaga DDistr/burionsjijretagen 35 Tabell D9 Levererad kvantitet livsmedel per âr och omsättningsmiljon samt lägsta antal leveranser per vecka för olika varugrupper

Margarin, smör, 0st, djupfrysta produkter 20 l-2 Summa 346 20-25

Källa: Näringslivets byggnadsdelegation, Butiken i boendemiljön (1971).

av samma storlek 33 leverantörer. Vad gäller större enheter, dvs. med mer än 3 milj. kr. i omsättning, hade konsumbutiker i genomsnitt 14 leverantörer och ICA/Vivobutiker 54 leverantörer. Större butiker hade således i genomsnitt fler leverantörer än mindre butiker. Skillnaden i antal leverantörer var mycket stor mellan konsumbutiker och ICA/Vivobutiker oberoende av omsättningsstorleken. De värdemässigt båda största leverantörerna svarade enligt IVA:s undersökning för omkring tre fjärdedelar av det totalt levererade varuvärdet till konsumbutiker med mer än 3 milj. kr. i omsättning. För ICA- och Vivobutiker i motsvarande storlek var denna andel två femtedelar. Oberoende av omsättningsstorlek var koncentrationen till de båda största leverantörerna större för konsumbutiker än för ICA/Vivobutiker. Antalet leveranser per vecka till en dagligvarubutik (leveransfrekvensen) beror i första hand på antalet leverantörer och av butikens sortimentssammansättning. Vissa undersökningar i några ICA-butiker har visat att en dagligvarubutik under ett år tar emot ca 350 ton varor för varje milj. kr. i årsomsättning. l tabell D 9 redovisas en beräkning av den erhållna kvantiteten livsmedel med fördelning på olika varugrupper och det minsta antal leveranser per vecka, som teoretiskt kan behövas med nuvarande distributionsteknik och hållbarhet för färskvaror. Enligt tabell D 9 torde en livsmedelsbutik totalt sett behöva åtminstone 20-25 leveranser per vecka. Särskilt vad gäller varugrupperna mjölk och grädde, frukt och grönsaker samt bröd krävs i det närmaste dagliga leveranser. Om leveransfrekvensen sänks kan, på grund av bristande lagerkapacitet i butikerna, svårigheter uppstå att lagra framförallt färskvaror och drupfrysta livsmedel men även hållbara varor. l praktiken är leveransfrekvensen i allmänhet betydligt högre än vad som framgår av tabell D9 som en följd bl. a. av det stora antalet leverantörer av vissa varugrupper. Enligt lVAzs undersökning iÖrebro år 1967 hade konsumbutiker med mindre än 3 miljlkr. i omsättning i genomsnitt 37 leveranser per vecka och ICA/Vivobutiker av samma

36 Bilaga D Distributionsfdreragen

storlek 53 leveranser. ICA/Vivobutiker med mer än 3 milj. kr. i omsättning hade i genomsnitt 115 leveranser per vecka, medan för större konsumbutiker leveransfrekvensen var lägre (29 per vecka) än för mindre enheter. Särskilt stort antal leveranser förekom i fråga om brödprodukter. Färskvaror, dvs. mejeriprodukter, ägg, kött, fläsk, bröd, frukt, grönsaker, fisk och fågel m. m. svarade för mellan 70 och 90 % av det totala antalet leveranser. l viss utsträckning förekom att leveranser innehöll artiklar ur mer än en huvudgrupp. Sådana samleveranser var vanligast inom konsumentkooperationen och torde vara en orsak till den låga leveransfrekvensen för konsumbutiker. Med ett mycket stort antal leveranser per vecka måste den levererade kvantiteten per leverans i de flesta fall bli mycket liten. Enligt lVA:s undersökning i Örebro utgjordes en betydande del av leveranserna, även till stora butiker, av små kvantiteter. Sålunda var de levererade varorna för lCA/Vivo-butiker med mer än 3 milj. kr. i årsomsättning mindre än 100 kg vid 68 av totalt 115 leveranser. De skillnader i leveransvikter som förelåg mellan olika butiksstorlekar samt ägar- och samverkansgrupper torde närmast vara en återspegling av olikheterna i leveransfrekvens. SPK:s undersökning av butiksstrukturen i Örebro år 1971 omfattade bl. a. allivsbutikernas leveransförhållanden Undersökningsresultaten tyder på att det genomsnittliga antalet leverantörer och antalet leveranser per vecka har minskat sedan år 1967. l genomsnitt hade allivsbutikerna i Örebro 13 leverantörer år 1971 med sammanlagt 75 leveranser under en tvåveckorsperiod. För konsumbutiker inklusive Domus och Domus stormarknad var det genomsnittliga antalet leverantörer 6,4 och antalet leveranser per två veckor 61. Skillnaderna mellan olika butiksstorlekar vad gäller antal leverantörer och leveransfrekvens framgår av tabell D 10. På grund av konsumbutikcrnas starkt avvikande leveransstruktur ingår inte dessa i tabellen. Både antalet leverantörer och leveransfrekvensen ökade, som framgår

Tabell D 10 Antal leverantörer och i

leveransfrekvens per tvåveckorsperiod

genomsnitt för allivsbutiker av olika storlek i Orebro år 1971

Omsättning Totalt Därav färskvarora i milj. kr.

a Med farskvaror avses här varugrupperna mejerivaror, kött och charkuterivaror, 1 SPK: Livsmedels- frukt och grönsaker, bagerivaror samt färsk fisk. detalj handeln i Örebro. Källa: SPK, Livsmedelsdetaljhandeln i Örebro.

BilagaDDistributionWretagen 37

av tabell D10, med stigande butiksstorlek. En mycket stor del av 2 leveranserna (70-80 %) utgjordes av färskvaror. Bland färskvarulevei ranserna dominerade bagerivaror. Sålunda hade de största butikerna i genomsnitt ca 100 leveranser av bagerivaror från ll olika leverantörer under tvåveckorsperioden. Hämtköp från snabbgrossenheter förekom främst i butiker utanför blockbildningarna och utgjorde ca 9% av leveranserna till andra butiker än varuhus.

D3.2.3 Bruttovinst, kostnader och produktivitet I koncentrationsutredningen (SOU 1968:6) gjordes vissa beräkningar av å 5 bl. a. bruttovinsten för kolonialvarugrossister inom ASK-gruppen, lCA 7x r z 5 och KF. Pâ grund av skiftande terminologi och oklarheter vad gäller iS X definitioner av vissa kostnadsbegrepp, visade det sig vara svårt att jämföra bruttovinsten för de olika företagsgrupperna. Härtill kom att jämförelser försvårades av skillnader mellan blocken i fråga om partihandelns prestationer till detaljhandelsledet. Vid början av 1960-talet uppgick bruttovinsten enligt koncentrationsutredningen till mellan 7 och 8 % av omsättningen inom tre undersökta ASK-grossister och inom lCA:s inköpscentraler. Bruttovinstens andel tenderade att minska under perioden 1962-64. För KFzs partihandelsverksamhet var bruttovinsten betydligt mindre (4-4,5 %) men med en tendens till ökning. l koneentrationsutredningen framhölls att underlag saknades för en uttömmande analys av orsakerna till skillnaderna mellan ASK-grossister och ICA ena sidan och KF å den andra. Det underströks dock att de strukturella olikheterna delvis kunde förklara skillnaderna i utveckling. Sålunda borde KF med ett modernare lagercentralsystem ha mindre möjligheter än de övriga blocken att skära ned kostnaderna genom s ytterligare rationaliseringar. Som tidigare har nämnts råder skillnader mellan blocken vad gäller partihandelns prestationer till detaljhandeln. Sålunda medverkar inte KFzs lagercentraler vid nyetableringar inom detaljhandeln, t. ex. med bevakning av nya butikslägen eller med kapitalförsörjningen. Även andra skillnader mellan blocken, t. ex. i fråga om sortiment, kan förklara olikheter i bruttovinstnivå. Av stor betydelse i detta sammanhang är givetvis också strukturförhållandena i detaljhandelsledet, leveransstorleken och leveransfrekvensen. l tabell D 11 redovisas kostnaderna i procent av omsättningen för KF:s

Tabell D ll Kostnader i procent av omsättningen för KFzs lagercentraler åren 1965-73

Källa: Uppgifter från KF.

38 Bilaga DDistributionsfcireragen

lagercentraler under perioden 1965-73. I personalkostnaderna ingår även de sociala kostnaderna. Enligt tabell D 11 minskade kostnaderna i KFzs lagercentraler under perioden 1965-73 från ca 5,5 % av omsättningen till ca 5 %. Personalkostnadernas andel ökade något under perioden men motverkades av minskade övriga kostnader. Vidare kan nämnas att transportkostnadernas andel minskade från ca 1,8 % av omsättningen år 1965 till ca 1,3 % år 1973. Skillnaderna mellan stora och små butiker vad gäller antal leverantörer och leveransfrekvens torde i stor utsträckning avspegla olikheter i sortimentsstorlek. Som har framgått av tabell D 10 ökar varken antalet anlitade leverantörer eller leveransfrekvensen direkt proportionellt med

Kostnader (kr.)

l

Samtliga order- - ber. kostnader

5 Transporb_ kostnader

Figur D 6 Orderberoen- Exp. kostn. de kostnader för pro- Datakortn. duktgruppen ägg/ost i kr Adm.kostn. per 1 000 kr varuvärde. r Oms i -

Källa: Kooperatören nr 6, ,o - 10:0 510V- milj. kr.

9 rnarkn. 1973.

BilagaDDistributionwretagen 39

butikernas omsättningsstorlek. Den genomsnittliga orderstorleken är t i således större i stora butiker än i små trots de förhållandevis stora skillnaderna i leveransfrekvens. Kostnaderna per enhet varuvärde blir därmed lägre för stora butiker, eftersom vissa fasta kostnader, t. ex. administrations- och expeditionskostnader, kan fördelas på en större volym. De totala orderkostnaderna vid givet varuvärde kan således förväntas vara högre vid små order än vid stora. Skillnaderna mellan olika butiksstorlekar vad gäller kostnaderna per order i en lagercentral år 1972 har undersökts av KF. Resultaten exemplifieras ifigurD 6 med produktgruppen ägg/ost. De orderberoende . kostnaderna uttrycks i figuren per l 000 kr. varuvärde för butiker av

,nerv-w

olika omsättningsstorlek med därav åtföljande skillnader i orderstorlek. Med orderberoende kostnader avses administrations-, data- och expedi-

»wmnwç-n...

tionskostnader. Vidare ingår vissa transportkostnader, nämligen de som L* i avser lastning och lossning, medan kostnaderna för själva transporten i e. i mellan lagercentral och butik inte är inkluderade. Som framgår av figur D 6 minskar vid givet varuvärde de orderberoende kostnaderna per order avsevärt vid stigande butiksstorlek. Kostnadsminskningen är särskilt markant vad gäller administrations-, data- och expeditionskostnaderna medan skillnaderna mellan olika butiksstorlekar är förhållandevis små i fråga om transportkostnaderna. Vidare framgår av figuren att totalkostnadsminskningen är avtagande. Den största sammanråder sålunda mellan butiker med mindre än 3 lagda kostnadsskillnaden milj. kr. i årsomsättning och butiker med 3-5 milj. kr. i omsättning. r KF:s kostnadsanalys omfattar var och en av de sju produktgrupper, som ingår i lagercentralernas sortiment. I tabell D 12 anges ett beräknat Ä vägt genomsnitt för samtliga produktgrupper, varvid de orderberoende kostnaderna per l 000 kr. varuvärde redovisas för butiker av olika omsättningsstorlek. Kostnadsskillnaderna uttrycks i tabellen i indexform. De orderberoende kostnaderna i genomsnitt för samtliga produktär enligt tabell D12 ungefär hälften så stora för butiker med mer grupper än 5 milj. kr. i omsättning som för butiker med omsättning understigande 1,5 milj. kr. För stormarknader är skillnaden i kostnader jämfört med de minsta enheterna ännu något större. Kostnadsuppgifter av det slag som redovisats i tabellerna D 11 och D 12 har inte kunnat erhållas från andra block än KF. För att något

Tabell D 12 Skillnader i orderberoende kostnader mellan butiker av olika storlek

Källa: Bearbetning av uppgifter från KF.

40 BilagaDDistributionwreragen

belysa bruttovinster och kostnader inom lCAzs partihandel har 1973 års verksamhetsberättelser för de tre regionföretagen studerats. Utöver distributionsrörelsen ingår här även paketeringsverksamheten vid de olika distributionscentralerna. Vidare bör påpekas att en direkt jämförelse inte kan göras mellan lCA:s och KF:s bruttovinster och kostnader, eftersom uppgifterna för lCA avser den externa redovisningen, medan de för KF har erhållits ur företagets interna kostnadsbokföring. Dessutom förekommer som tidigare nämnts skillnader i prestationer till detaljhandeln mellan de båda blocken. Bruttobehållningen av rörelsen uppgick år 1973 till 7,4 % av omsättningen i genomsnitt för lCA:s tre regionföretag. Härtill skall läggas övriga intäkter - i huvudsak ränteintäkter - vilka utgjorde ca 0,8 % av omsättningen. Uppgifterna avser bruttovinster efter avdrag för bonus till medlemmarna. Medlemsbonus uppgick till ca l,l % av omsättningen. Vad gäller kostnadernas storlek inom lCA:s partihandelsverksamhet kan inte någon fullständig bild erhållas, eftersom utförligheten och terminologin varierar mellan de tre regionföretagens resultaträkningar. De l sammanlagda kostnaderna exklusive medlemsbonus utgjorde i genomsnitt 7,9% av omsättningen. Av kostnaderna avsåg ca 4,2 procentenheter , personalkostnader, dvs. löner inklusive sociala avgifter, ca 1,6 procenten-

i

heter räntor och avskrivningar och ca 2,1 i procentenheter övriga kostnader. De tre regionföretagens redovisade vinst inklusive skatter j uppgick till ca 0,4 % av omsättningen. Någon tillförlitlig bedömning av produktivitetsutvecklingen inom

i

partihandeln med dagligvaror kan knappast göras utifrån tillgängliga uppgifter. Omsättningen per sysselsatt i löpande priser uppgick i

i

genomsnitt till ca 0,8 milj. kr. år 1970 och ca l,l milj. kr. år 1973 för ICA-blockets partihandel. ASK-grossisternas omsättning per sysselsatt ökade från ca 0,5 milj. kr. år 1965 till ca 0,9 milj. kr. år 1973. Begreppet

i

omsättning per sysselsatt” ger emellertid inte en fullständig bild av produktiviteten. Om t. ex. ett grossistföretag tar nya lokaler i anspråk och därvid rationaliserar varuhanteringen kan kanske personalstyrkan

reduceras avsevärt så att omsättningen per sysselsatt ökar kraftigt. För att beräkna produktiviteten måste hänsyn också tas till ökningen av kapitalinsatsen. Dessutom kan det vara olämpligt att använda omsättningen som bas vid produktivitetsberäkningar, eftersom det kan föreligga

skillnader mellan olika företag ifråga om prestationer till detaljhandeln. 1

D3.2.4 Företagskoncentration och samverkan l

Som har framgått av det föregående skedde en stark koncentration av X antalet specialiserade grossistföretag under de senaste årtiondena. Även

l

antalet och affärsdrivande inom

mejeriföretag slakteriföreningar jord- l

har minskat i betydande

l

brukskooperationen utsträckning. Företagskoncentrationen har varit särskilt stark inom de tre distributörsblocken J ASK-gruppen, ICA och KF. Inom konsumentkooperationen koncentrera- l l des partihandelsverksamheten till KF under 1950-talet då ett nät av regionlager, som ersatte konsumentföreningarnas lokala lager, byggdes ut.

| l

BilagaDDistribur/onwreragen 41

Tabell D 13 Förändringar i ASK:s medlemsstruktur under perioden 1960-73 Omsättning i Antal företag (koncerner) milj. kr.

Källa: Sannesson, Konsumentvarudistribution och AsKzs årsredovisningar för åren 1970 och 1973.

...Vi

ICA-blockets partihandel ombesörjs av de tre regionföretagen lCA Hakon AB, ICA Essve AB och ICA E01 AB. Inom ASK-blocket har, som framgår av tabell D 13, en stark företagskoncentration ägt rum. .m Enligt tabell D 13 minskade antalet företag inom ASK-gruppen under v perioden 1960-73 från 56 till 8. År 1960 hade praktiskt taget alla i företag mindre än 50 milj. kr. i omsättning. Genomsnittsomsättningen per företag var nära 300 milj. kr. år 1973. De två största företagens

i omsättning, dvs. företag med mer än 500 milj. kr., svarade år 1973 för ca

57 % av den totala partihandelsomsättningen inom ASK-gruppen. Som tidigare har nämnts bildade flertalet av ASK:s medlemmar vid årsskiftet 1972/73 Dagab med syfte att föra samman fristående grossistföretag inom ASK-sektorn. Vid årsskiftet 1973/74 omfattade ASK åtta medlemmar av vilka fem ingick i Dagab. Samtidigt invaldes 14 grossister, vilka tidigare hade tillhört SAKO, som medlemmar i ASK. Dessutom slöts avtal om direktköp mellan resterande sju SAKO-grossister och ASK. l figur D 7 redovisas en schematisk bild av ägandeförhållandena i Dagab. NK-koncernen inträdde vid halvårsskiftet 1974 som delägare i J.S. _ Saba, som har majoritetsinflytande i Dagab. Samtidigt överlät NK-koncernen sina intressen i två ASK-grossister, vilka förut stod utanför Dagab. i Åhlénkoncernen var redan tidigare delägare i J.S. Saba och har dessutom indirekt minoritetsintresse i Dagab genom att äga hälften av aktierna i ett grossistföretag, som i sin tur är aktieägare i Dagab. Som framgår av figur D 7 har J.S. Saba majoritetsinflytande i Dagab. Övriga delägare är Favör- och Vivokedjorna samt vissa andra icke kedjeanslutna detaljister, vilka i stor utsträckning är kunder hos ASK-grossisterna. Tills vidare kan Dagab närmast ses som ett förvaltningsbolag. Vid halvårsskiftet 1974 hade Dagab förvärvat tre ASK-grossister. Avsikten är som tidigare nämnts att samtliga grossistföretag inom ASK-sektorn skall föras samman i Dagab. Några ASK-grossister har också liksom 14 f. d. SAKO-grossister lämnat medgivande om hembudsskyldighet till Dagab. Vidare finns planer på bildande av ett eller flera detaljistbolag inom Dagab. Några mindre detaljistföretag har också uppköpts av Dagab. Enligt SPK:s undersökningar av fusioner inom näringslivet under

42 Bilaga D Distr/burionsföretagen

lSalénsJ Johnsons]

NK

| J LÅhlênsJ

40% 40% 10% 10%

i FavörJ VivoJ lÖvriga

J.S. Saba

| I N

Minoritet i v Dagab |

Figur D 7 Ägandeförhdl- ASKgrossister Iandena i Dagab.

perioden 1969-71 förekom 130 förvärv totalt inom partihandeln. Av dessa avsåg emellertid endast 15 partihandel med dagligvaror och sammanlagt berördes ca 750 anställda. År 1972 ökade frekvensen fusioner inom partihandeln med dagligvaror och totalt förekom 14 förvärv under året. Sammanlagt berördes ca 2 200 anställda i uppköpta företag år 1972. Flertalet uppköpta företag var mycket små. Av samtliga 29 förvärv inom partihandeln med dagligvaror under perioden 1969-72 var antalet anställda i uppköpta företag mer än l00 i endast sex fall. Vad gäller kartellbildning inom partihandeln med dagligvaror kan nämnas att SPK inregistrerat 15 överenskommelser i kartellregistret under perioden 1971-73. Av dessa avsåg en kemisk-tekniska produkter och övriga gällde livsmedelsvaror. Som tidigare har påpekats innebär en registrering av konkurrensbegränsande avtal inte någon prövning av om skadlig verkan föreligger.

D3.2.5 Utveckling och problem l det följande redovisas vissa synpunkter på utveckling och problem inom partihandeln med dagligvaror så som de framkommit vid utredningens hearings med företrädare för de olika blocken ASK, lCA och KF. Avslutningsvis görs en sammanfattande redovisning av utvecklingen inom partihandeln, varvid bl. a. pekas på vissa faktorer som kan ha påverkat den hittillsvarande strukturen och som kan ha betydelse för de framtida förhållandena. Vad gäller distributionscentralernas struktur framkom vid hearings bl. a. att en fortsatt minskning av antalet lagerenheter kan förväntas ske i framtiden. ICA och KF bedömer att minskningen kommer att bli av relativt liten omfattning medan ASK anser det troligt att de anslutna företagens distributionscentraler reduceras avsevärt under 1970-talet. Omkring år 1980 beräknas ASK-grossisterna ha uppnått en optimal struktur vad gäller distributionscentraler. Den ökning av antalet cash and carry-lager som skett inom ASK-gruppen anses fortsätta i framtiden. Det är framför allt mindre butiker, storhushåll och bensinstationer som kan tänkas ordna sin varutillförsel på denna väg. Enligt ASK är det också tänkbart att vissa typer av fackhandel kan vara intresserade av denna

Bilaga D Disrriburionsföretagen 43

Ei distributionsform om det i framtiden sker en breddning av sortimentet i till andra varuområden än dagligvaror. Cash and carry-grossister anses t däremot liksom specialiserade livsmedelsgrossister komma att få allt mindre betydelse som leverantörer till allivsbutiker. Hanteringsarbetet i lagercentralerna kan enligt de tre blocken komma att ytterligare mekaniseras i vissa avseenden. Det gäller bl. a. i fråga om transportvägarna i lagercentralerna och framtagning av varor. Några stora förändringar, t. ex. i form av en övergång till helt datastyrda lager, i bedöms dock inte inträffa inom en tioårsperiod. Vad gäller transporterna till butik pågår inom KF experiment med kylcontainers initierade bl. a. g

i; med anledning av livsmedelslagens krav. l detta sammanhang kan också

Å nämnas att det är en allmän uppfattning att butikernas varumottagningsförhållanden ofta är otillfredsställande. Rationaliseringsmöjligheterna i partihandelsledet kan inte ses isolerade l från detaljhandeln. ICA framhåller sålunda att avsevärda rationaliseringar l kan göras om antalet leverantörer till butikerna minskar. Detta behöver E emellertid inte innebära att leveransfrekvensen nedbringas, det

å utan

väsentliga är att transporter av olika varor till butik samordnas genom distributionscentralerna. En mycket hög leveransfrekvens kan då vara motiverad och totalt sett medföra lägre lagringskostnader genom att varulagringen i ökad utsträckning flyttas över till distributionscentralerna. Andra funktioner som i högre grad bedöms komma att flyttas över från detalj- till partihandelsledet eller tillverkningsledet är paketering och prismärkning av varorna. Butikernas varubeställningar bearbetas i allmänhet med hjälp av datorer. Vid hearings har påpekats att datatekniken sannolikt kommer g att ytterligare utnyttjas i beställningsarbetet. Några större förändringar bedöms inte troliga inom den närmaste tioårsperioden. Inom KF pågår Q vissa försök med dataregistrering av varuflödet och kodad centralpris-

i märkning. Erfarenheterna från försöken kommer att avvaktas innan

i slutlig ställning tas till användning av datorer i detta sammanhang. Det

har framhållits att den metod, som för närvarande synes vara bäst, är automatiska beställningar grundade på historiska data men med möjlighet till justeringar. litt sådant system kan dock svårligen genomföras för färskvaror. Partihandelns debitering av kostnader för leveranser är i allmänhet differentierade efter den varukvantitet som butiken har beställt. Inom KF övervägs att införa en differentiering så de små butikerna får betala de kostnaderna för leveranser från lagercentralerna. Hittills har verkliga dessa butiker i viss mån varit subventionerade genom det tidigare fördelningssystemet. Inom ASK-gruppen övervägs om inte differentieringen också skulle ta hänsyn till avståndsfaktorn. Det är framför allt butiker i Norrlands inland som därmed skulle få sina inköpsvillkor förändrade. Direktdistribution från fabrikant till detaljist förekommer främst vad gäller färskvaror, men även inom t. ex. varugrupperna drycker och kaffe direktdistribuerar vissa fabrikanter. Vid hearings har framkommit att utvecklingen synes gå mot minskad andel direktdistribution, bl. a. som en

44 Bilaga DDistriburionsfdreragen

följd av att färskvarornas hållbarhet ökar och att grossistföretagen blir mer rationella. Detta gäller också den rent fysiska transporten även om större butiksenheter i och för sig talar för sådan distribution. Nackdelen med direktleveranser uppges i första hand vara att vissa samtransportmöjligheter går förlorade, beställningsarbetet splittras och köproblem kan uppstå vid lossning av varorna i butik. Sammanfattningsvis kan konstateras att en stark koncentration ägde rum inom partihandeln med dagligvaror under 1960-talet och början av 1970-talet. lnom ASK-gruppen förekom ett stort antal fusioner av grossistföretag och en samordning av gruppen har inletts genom bildandet av Dagab. Även för specialiserade livsmedelsgrossister var företagskoncentrationen betydande. Samtidigt med en ägarmässig koncentration till tre block genomfördes en omfattande strukturomvandling av lagerenheterna. , Inom ASK, lCA och KF minskade antalet distributionscentraler till mindre än en tredjedel under perioden 1960-73. Under samma tid ökade i omsättningen per distributionscentral mer än 12 gånger ilöpande priser.

l

En bedömning av den framtida partihandelsstrukturen kan inte göras l

utan hänsyn till utvecklingen inom Av betydelse i detta

detaljhandeln. i sammanhang är exempelvis butikernas geografiska fördelning och vilka i

möjligheter som finns att bygga upp ett ruttsystem med så högt i

utnyttjande som möjligt av transportkapaciteten. Kostnaderna för t. ex. lastbilstransporter torde öka avsevärt i de fall då transportavstånden är så stora att en rutt inte kan avslutas under normal arbetstid och l 4 övertidsersättning utgår till chauffören. Man kan heller inte bortse från att färskvarornas hållbarhet kan utgöra en begränsande faktor för transportavstånden. En förutsättning för långa transporter av sådana varor är därför ofta att fordonen utrustas med särskilda kylanordningar. Den nya livsmedelslagen innebär skärpta krav i detta avseende och synes bl. a. försvåra eller fördyra samtransporter av varor med skiftande krav på förvaringstemperatur. Hur långt koncentrationen av antalet distributionscentraler kommer att gå torde emellertid i första hand bestämmas av vilka stordriftsfördelar som kan uppnås i lageranläggningarna. Det är här | inte endast fråga om en ökad mekanisering av varuhanteringen utan också om möjligheterna att automatisera beställningsarbete och informationsöverföring mellan i första hand parti- och detaljhandel. Rationaliseringen av varuhanteringen och andra stordriftsfördelar i lageranläggningarna torde hittills ha kunnat kompensera de transportkostnadsökningar, som har uppstått vid koncentrationen av antalet j enheter inom partihandeln. Fortfarande sker dock en betydande del av 1 hanteringsarbetet i lagren manuellt. Det är därför sannolikt att varuhanteringen i vissa avseenden kan komma att mekaniseras. i ytterligare

i

Rationaliseringar till följd av att olika funktioner, t. ex. paketering och prismärkning, flyttas över från detalj- till partihandelsledet eller tillverk-

ningsledet innebär en ökad beslutskoncentration inom dagligvaruhandeln. l

l I vilken utsträckning nya system kan komma att användas för överföring av information mellan parti- och detaljhandelsleden, t. ex. vad gäller

orderrutiner, kan inte bedömas fristående från utvecklingen inom i

i

detaljhandeln. Möjligheterna att erhålla löpande information om försälj-

Bilaga D Distributionsfdretagen 45

ningen av olika varuslag i butikerna genom s. k. datakassor, t. ex. med optisk avläsning av varuslag och pris m. m., behandlas i samband med beskrivningen av utveckling och problem i detaljhandeln. Ett alternativ till distribution via grossist är att leveranser sker direkt v -v från fabrikant till detaljist. Sådan direktdistribution förekommer främst i .. fråga om mejerivaror, kött och charkuterivaror samt bröd. Även vad gäller andra varugrupper, t. ex. drycker och kaffe, sker direktdistribution, som ett led i fabrikanternas

wrPe›rvr-A

vanligen marknadsföring. Valet av distributionssätt torde bl. a. bero på strukturförhållandena inom olika branscher och inom de olika leden. lnom är antalet stora

-VUM, dagligvarusektorn

fabrikanter relativt litet i förhållande till antalet detaljister. Detta förhållande kan sägas tala för att leveranserna sker via särskilda grossistföretag. En fortgående strukturomvandling inom livsmedelsdetaljhandeln skulle emellertid i vissa fall kunna göra det fördelaktigare med direktdistribution till stora butiker. Det kan inte heller uteslutas att direktdistribution kan innebära fördelar för mottagarna i form av högre servicenivå. Mot en sådan utveckling talar de traditionella kolonialvarugrossisternas hittillsvarande gradvisa förändring till fullsortimentsgrossister och den strävan till samordning av varutillförseln till butikerna, som pågår inom de tre blocken.

D 3.3 Detaljhandel med dagligvaror D3.3.l Dagligvarumarknaden Som tidigare har nämnts uppgick den totala förbrukningen av dagligvaror via detaljhandeln till ca 33 miljarder kr. år 1973. Bland olika distributionsformer inom detaljhandeln dominerar den s. k. butikshandeln, dvs. försäljning i permanent och stationär butiks- eller varuhuslokal, med en omsättning av 29 ä 30 miljarder kr. år 1973. Butikstyper eller butiksformer med huvudsaklig försäljning av dagligvaror är fristående allivsbutiker inklusive s. k. servicebutiker, livsmedelsavdelningar i varuhus och stormarknader samt vissa specialbutiker för livsmedel. Övriga distributionsformer, dvs. andra former än butikshandel, omfattar i första hand kiosk- och torghandel samt ambulerande handel av olika slag inklusive direktförsäljning till hushållen t. ex. av drycker genom bryggeribilar. Till gruppen övriga distributionsformer hör också automathandel, beställningshandel och s. k. sluten detaljhandel. Med allivsbutiker avses vad gäller sortimentsbredden fullsorterade försäljningsställen för dagligvaror. Till allivshandeln bör således räknas inte endast fristående allivsbutiker utan även livsmedelsavdelningar i varuhus och stormarknader. En särskild form av allivsbutiker är s. k. servicebutiker eller kompletteringsbutiker med ett i förhållande till övriga allivsenheter relativt grunt sortiment. Enligt HUll karaktäriseras servicebutiker av ett allsidigt dagligvarusortiment, övervägande Självbetjäning, högst 200 m2 försäljningsyta, mindre än 1 500 artiklar samt öppethål- 1 Definitioner av struklande minst 60 timmar per vecka. Allivsbutiker exklusive varuhusens turbegrepp inom varulivsmedelsavdelningar men inklusive servicebutiker kan beräknas svara för handeln.

46 Bilaga D Distributionsfdretagen

närmare 60 % av den totala dagligvaruförsäljningen inom detaljhandeln. Med varuhus avses enligt HUI större försäljningsställen med ett brett sortiment, täckande flertalet varugrupper. Försäljningsytan skall vara minst 800 m2. Enheter med benämningen köpmannavaruhus är enligt HUI en samorganisation bestående av minst 10 branschföretag, som gemensamt driver en varuhusliknande anläggning. Med stormarknader avses varuhus med minst 2 500 m2 försäljningsyta, övervägande självbetjäning, externt läge och minst 300 parkeringsplatser. Dagligvaruförsäljningen i olika typer av varuhus kan år 1973 beräknats ha utgjort närmare 20% av den totala dagligvaruförsäljningen i detaljhandeln, varav 3-4 procentenheter i stormarknader. Med speciallivsbutiker avses livsmedelsbutiker med huvudsaklig försäljning inom ett fåtal varuområden, t. ex. kött och charkuterivaror, mejerivaror, bageriprodukter, fisk, frukt eller grönsaker. En viss försäljning av dagligvaror sker också i butiker utanför livsmedelsbranschen. Övriga distributionsformer för dagligvaror, dvs. sådana som inte kan föras till butikshandeln, utgörs av en rad olika typer av detaljhandel. Kioskhandeln skiljer sig från butikshandeln främst i ett avseende, nämligen att kunderna inte har tillträde till försäljningslokalen. Med torghandel brukar avses sådan varuhandel, som bedrivs utomhus på särskilda, vanligen av kommunen, upplåtna platser. Ambulerande handel innebär kringförande av varor med bilar eller bussar med regelbundna turer i fasta rutter. Vid sluten detaljhandel begränsas försäljningen till selekterade grupper av konsumenter, t. ex. personalsammanslutningar (s. k. samköpsföreningar). Beställningshandeln omfattar försäljning från telefonorderföretag (hemköpsföretag). Totalt sett kan här uppräknade distributionsformer utanför allivshandeln beräknas svara för omkring 25 % av den sammanlagda dagligvaruförsäljningen inom detaljhandeln. kan enligt HUI indelas efter ägarförhållandena i en rad olika Företagen företagsformer, nämligen kooperativ detaljhandel, leverantörskedjor, varuhuskedjor, branschkedjor och samverkande detaljhandel. Den kooperativa ägandeformen omfattar dels konsumentkooperativ och dels producentkooperativ detaljhandel. Leverantörskedjor ägs av företag, som är leverantörer till detaljhandeln, antingen fabrikanter eller partihandelsföretag. Varuhuskedjor utgörs av detaljhandelsföretag med minst fem enheter, där flertalet försäljningsställen är varuhus. På motsvarande sätt avgränsas branschkedjor som detaljhandelsföretag med minst fem enheter, där flertalet försäljningsställen ej är varuhus. Samverkande detaljhandel omfattar detaljistägda kedjor, grossistanknutna kedjor och köpmannavaruhus. lin lämplig översiktlig indelning av dagligvarudetaljhandeln efter ägarkategorier kan göras bl. a. utifrån blockbildningen inom partihandelsledet. En sådan indelning omfattar således konsumentkooperationen och detaljhandelsföretag, som samarbetar inom ICA respektive ASK/Dagab. Med hänsyn till att detaljhandelsföretag med grossister inom ASK/Dagab som huvudleverantörer utgör en förhållandevis heterogen grupp, har i det 1 Definitioner av strukföljande en ytterligare uppdelning gjorts. Sålunda särredovisas de två turbegrepp inom varuhandeln. frivilliga kedjorna Vivo och Favör, inom vilka samarbetet initierats av

BilagaDDlstributions/öreragen 47

Tabell D 14 De olika blockens andel av den totala Iivsmedelsomsättningen i E detaljhandeln under perioden 1963-73

Källa: HUI, Omsättning och butiksantal 1973/74.

i

å grossistföretag anslutna till ASK. Vidare behandlas de två varuhusföretagen, NK-koncernen och Åhlénkoncernen, vart för sig. Totalt sett kan alltså dagligvarudetaljhandeln sägas omfatta fem stora block. Resterande detaljhandelsföretag utgörs av ett stort antal enbutiksföretag och några lokala kedjor, vilka i huvudsak har grossister inom ASK/Dagab som leverantörer. Vidare ingår i denna grupp några större lokala kedjor med egen lagerverksamhet och producentkooperativa företag. De senare har i successivt avvecklat sina detaljhandelsrörelser och svarar för närvarande för mindre än en procent av livsmedelsomsättningen i detaljhandeln. Enligt tabell D14 ökade de fem blocken successivt sin andel av livsmedelsomsättningen i detaljhandeln under 1960-talet och svarade år 1973 för drygt två tredjedelar av omsättningen. De mest expansiva blocken var Vivo/Favör och de båda varuhuskedjorna, vars andelar något mer än fördubblades under perioden. Dominansen för de fem blocken är i praktiken större än vad som framgår av tabell D 14 där deras omsättning ställts i förhållande till den ; totala livsmedelsomsättningen. Om andelsberäkningen i stället görs för

Tabell D 15 De olika blockens andel av livsmedelsomsättningen iallivshandeln under perioden 1963-73

Källa: HU1, Omsättning och butiksantal 1973/74.

48 Bilaga DDislributionwretagen

den del av dagligvaruhandeln inom vilken blocken är verksamma, nämligen allivshandeln, erhålls den fördelning av omsättningen som redovisas i tabell D 15. De fem blockens andel av omsättningen inom allivshandeln ökade markant under 1960-talet enligt tabell D15 och utgjorde år 1973 sex sjundedelar. De båda största blocken, konsumentkooperationen och ICA, svarade år 1973 för närmare två tredjedelar av allivshandelns totala omsättning. Andelsökningen under perioden 1963-73 var dock störst för Vivo/Favör och de båda varuhuskedjorna. Gruppen övriga företag i tabell D15 omfattar, som tidigare har nämnts, ett flertal mindre kedjeföretag med lokalt inriktad verksamhet. Det största av dessa kedjeföretag är Metro-butikerna AB med verksamheten förlagd till Stor-Stockholmsområdet. Metros andel av omsättningen i N allivshandeln i hela landet uppgick år 1973 till drygt 1,5%. Härtill kommer ytterligare ll lokala kedjor av större betydelse. Tillsammans med Metro kan dessa företag beräknas ha svarat för drygt 6% av 1 allivshandelns omsättning år 1973, dvs. närmare hälften av omsättningen utanför de fem stora blocken. Under år 1974 har en av dessa kedjor 1 förvärvats av ICA och en av Dagab.

l 1 D3.3.2 Strukturförhållanden inom butikshandeln l l Allivsbutiker

av dagligvaror i

Försäljningen sker till huvudsaklig del genom butikshandel.

behandlas i

Övriga försäljningsformer i ett följande avsnitt. Butikshandeln domineras av allivshandeln, dvs. fristående allivsbutiker samt livsmedelsavdelningar i varuhus och stormarknader. Som tidigare har nämnts kan s. k. servicehutiker eller kompletteringsbutiker från sortimentssynpunkt betraktas som allivsbutiker, även om deras sortiment är betydligt grundare än ordinära allivsbutikers. l tabell D 16 redovisas antal butiker | och omsättning inom allivshandeln under perioden 1963-73. l

Tabell D 16 Antal butiker och livsmedelsomsättning inom allivshandeln 1963-73

Källa: HUl, Omsättning och butiksantal 1973/74.

Bilaga D Distriburionsfáretagen 49

Som framgår av tabell D 16 minskade antalet försäljningsställen inom allivshandeln med drygt 10 000 enheter under perioden 1963-73. Den livsmedelsomsättningen per butik var år 1973 omkring en genomsnittliga halv milj. kr. och ökade under perioden till nära 2 milj. kr. i löpande å 1. Samtidigt steg konsumentprisindex för livsmedel med 74%. priser. Butikernas fördelning på storleksgrupper var dock mycket ojämn. i i Sålunda uppgick antalet s. k. supermarkets, dvs. självbetjäningsbutiker med fullständigt livsmedelssortiment samt livsmedelsavdelningar i varui I i hus och stormarknader med en årsomsättning överstigande 4 milj. kr., till l s ca 1 550 enheter år 1973 och med en total omsättning av ca 13,5 å s, l» miljarder kr. De utgjorde därmed ca 14 % av antalet butiker men svarade i för ca 55 % av försäljningen inom allivshandeln och ca 40 % av den totala

i

dagligvarumarknaden

l Stockholmsregionen hade supermarkets en något större andel av marknaden än för landet som helhet. År 1971 utgjorde de liksom ihela l riket 14 % av antalet men svarade för 58 % av l dagligvarubutiker l exklusive stormarknadenz Den genomsnittliga s dagligvaruomsâttningen f i omsättningen uppgick år 1971 till nära 20 milj. kr. för supermarkets Stockholms city och till ca 8 milj. kr. i regionen totalt. För övriga mindre var motsvarande genomsnittliga omsättningsvärden 2 dagligvarubutiker milj. kr. respektive l milj. kr. Antalet självbetjäningsbutiker inom allivshandeln ökade fram till 1960-talets mitt, varefter en viss minskning har ägt rum. År 1971 utgjorde självbetjäningsbutikerna ca 70 % av butiksantalet inom allivshandeln. De svarade emellertid för ca 95 % av omsättningen. För att översiktligt belysa förändringar i butiksstrukturen i några

utvalda orter har SPK för utredningens räkning gjort en rekonstruktion av butiksbeståndet åren 1964 och 1971 med hjälp av priskontorens

Tabell D 17 Förändring av antalet allivsbutiker respektive antalet invånare per allivsbutik åren 1964 och 1971 ivissa orter (procent)

Jönköping Gävle - 48 + 100 Eskilstuna - 34 + 60 1

Näringslivets Planinstitut: Serviceutredning Samtliga orter - 25 + 45 för Stockholms kommun.

50 Bilaga DDisrributionsföreragen sou 1975:70 Tabell D 18 Andel av befolkningen i några orter med mer än 250 m respektive 500 m fågelvägsavstånd till närmaste allivsbutik åren 1964 och l97l (procent)

Detaljerade befolkningsuppgifter

lokala butiksregister. Vad gäller dagligvaruhandeln omfattar undersökningen 14 orter av varierande storlek. I tabellD 1 7 redovisas förändringen av antalet allivsbutiker respektive förändringen av antalet invånare per allivsbutik under perioden 1964-71. Som framgår av tabell D17 minskade antalet allivsbutiker under i 1964-71 i samtliga undersökta orter utom Nettominsk- i perioden Visby. i ningen varierade ide olika orterna mellan 4 % och 48 %. I genomsnitt för samtliga studerade orter var minskningen 25 %. Som jämförelse kan

nämnas att antalet allivsbutiker i hela riket minskade ca 38 % under i

1964-71. Endast Gävle hade än hela i perioden större nettominskning

i

riket men även i Halmstad, Eskilstuna och Arvika var minskningstakten relativt hög.

Något klart samband mellan befolkningsförändring och förändring av i

antalet butiker kunde inte konstateras i undersökningen. l flertalet orter ökade folkmängden under den studerade perioden. Antalet invånare per allivsbutik ökade därmed i allmänhet i betydande utsträckning. l genomsnitt för de studerade orterna var ökningen ca 45 % men i Täby

och Gävle var ökningen inte mindre än 75 % respektive 100 %. _ i

i

För att undersöka konsekvenserna av strukturförändringarna med avseende på närheten till allivsbutiker har utredningen specialstuderat

i

fem orter.

Enligt tabell D18 ökade andelen av befolkningen med mer än 250 m i

respektive 500 m fågelvägsavstånd betydligt under perioden 1964-71. l

i

Växjö, Gävle och Täby hade omkring hälften av befolkningen mer än 250 i m fågelvägsavstånd till närmaste allivsbutik och omkring en fjärdedel mer i än 500 m avstånd. I detta sammanhang kan nämnas att endast en mindre

del av befolkningen i Gävle, Borås och Örebro - mellan en tredjedel och i

en - som år l97l saknade allivsbutik inom de fjärdedel angivna i avstånden hade fått sin närservicesituation försämrad unde:

i

perioden 1954-71.

i

En utförlig redovisning av undersökningsresultaten i de 14 crterna och 1 l specialstudien av de fem orterna lämnas i appendix D l Undersökning av butiksstrukturen i vissa orter 1964-71. s Som en jämförelse till de redovisade avståndsförhållandena i tabell

Bilaga D Distributionsfdretagen 5 1

Tabell D 19 Andel boende på olika avstånd till livsmedelsbutik samt medelavstånd (m) i Stockholms ytterområden

Källa: Servicestudier i Stockholms ytterstad. Delrapport (1974).

D 18 kan nämnas vissa resultat från en undersökning avseende Stock-

holms ytterområdenl Undersökningen omfattade hela ytterstaden, dvs.

Enskede, Skarpnäcks, Hägerstens, Skärholmens, Brännkyrka, Vantörs, Farsta, Västerleds, Bromma, Spånga och Hässelby församlingar. Medelavståndet uppmättes till olika servicetyper, däribland livsmedelsbutiker, för boende i flerfamiljshus respektive småhus. De fågelvägsavstånd som framräknades förlängdes med 20% för att ge approximativa mått på gångavståndet. Som framgår av tabell D 19 var medelavståndet till livsmedelsbutik i Stockholms ytterstad 200 m för boende i flerfamiljshus och 400 m för boende i småhus. Skillnaderna i avståndsförhållanden var således mycket stora mellan de båda bebyggelsetyperna. Praktiskt taget samtliga i flerfamiljshusområden hade mindre än 500 m gångavstånd till livsmedelsbutik. Av boende i småhus uppgick andelen med mer än 500 m gångavstånd till 25 %. Stora skillnader i avstånd förelåg dock mellan olika delar av ytterstaden.

Servicebutiker Under 1960-talets andra hälft har i viss utsträckning etablerats mindre livsmedelsbutiker, vilkas syfte i många fall kan sägas ha varit att överta de s. k. kvartersbutikernas närhetsfunktion. Dessa butiker kännetecknas av en betydande sortimentsbegränsning och något högre prisnivå i förhållande till ordinära allivsbutiker och ofta förekommer att de bjuder ut vissa tjänster. En rad olika benämningar har använts för denna typ av butiker, t. ex. servicebutik, kompletteringsbutik, minibutik, närbutik, betjäningsbutik, storkiosk eller drugstore. Som tidigare har nämnts karaktäriseras 1 Servicestudieri av ett Stockholms ytterstad. servicebutiker allsidigt dagligvarusortiment, övervägande självbe- Delrapport (1974). tjäning, högst 200 m2 försäljningsyta, mindre än 1 500 artiklar i sorti- 2 HUI: Definitioner av mentet samt öppethållande under minst 60 timmar per vecka? strukturbegrepp inom År 1969 genomfördes en inventering av befintliga servicebutiker i varuhandeln.

Sverige? Enligt inventeringen fanns det vid denna tidpunkt 55 enheter

3 Två Arkitekter AB och som borde kunna betraktas som servicebutiker. De identifierade butiker- Sveriges Köpmannaförna utgjorde inte någon enhetlig grupp utan kunde klassificeras i följande bund: Närhetsbutiker i tre kategorier efter sina lägesegenskaper. Sverige och USA.

52 Bilaga D Disrributionsfiretagen

.Bostadsorienterade servicebutiker belägna i områden med huvudsakligen starkt begränsat lokalt befolkningsunderlag. 2. Centrumorienterade servicebutiker belägna tillsammans med andra butiker och servicefunktioner i stadsdelscentra eller lokala centra. 3. Trafikorienterade servicebutiker belägna i anslutning till större trafikleder. De bostadsområdesorienterade servicebutikerna kan ivissa fall utgöras av s. k. kvartersbutiker, som har byggts om. Centrumorienterade servicebutiker har ibland tillkommit genom att redan befintliga butiker i ett centrum etablerar s. k. förbutiker, t. ex. med förlängt öppethållande, eller genom utvidgning av tidigare etablerad kioskrörelse. Även trafikorienterade servicebutiker kan ha karaktären av utvidgade kiosker. 1 många fall drivs trafikorienterade servicebutiker i anslutning till bensinstationer. Vidare har flertalet oljeföretag försäljning av ett begränsat sortiment av dagligvaror i vissa bensinstationer. Antalet s. k. trafikbutiker beräknades av ca uppgå till ca 130 med en dagligvaruomsättning 100 milj. kr. vid årsskiftet l973/74. Intresset för etablering av sådana enheter synes för närvarande vara stort. Sålunda beräknas omkring 40 trafikbutiker ha tillkommit under år 1974.2 Enligt en undersökning av nyetablerade försäljningsställen inom livsmedelshandeln under perioden 1970-72 som utredningen har genomfört (se appendix DIII) klassificerade uppgiftslämnarna 23 enheter som servicebutiker. Kioskhandelns olika företag ingick inte i denna studie. År 1972 hade Svenska Pressbyrån 17 enheter som kan karaktäriseras som servicebutiker. Härtill kommer 28 enheter av typ närhetsbutiker, som Pressbyrån driver i Helsingborg. Det totala antalet servicebutiker år 1973 kan uppskattas till omkring 125 med en omsättning av ca 200 milj. kr. Intresset inom handeln för etablering av servicebutiker synes ha ökat under de senaste åren. Det gäller inte endast nyetableringar utan också ombyggnader och sortimentsbegränsning i befintliga butiker av mindre storlek. [nom Favör-kedjan planeras etablering av ett 30-tal servicebutiker (Minilivs) under de närmaste åren. Ett annat exempel är franchisingföretaget Näröppet AB, som under en treårsperiod avser att etablera 30 servicebutiker utöver nu befintliga sju enheter? Enligt vissa bedöm- 1 ningar kommer antalet servicebutiker att öka starkt under 1970-talet och Supermarket nr 5, 1974. uppgå till omkring 400 år 1980.4 l detta sammanhang kan nämnas att s. k. convenience 2 Fri Köpenskap nr 5, stores i USA, 1974. dvs. vad som där betraktas som servicebutiker, har expandcrat snabbt 3 under de senaste åren. Omsättningen uppgick år 1973 till nära 20 Supermarket nr 8, 1974. miljarder kr., vilket motsvarade en marknadsandel av ca 4 %.5 4 Pia och Krister Hanner: Uppslagsbok över svensk Varuhus och stormarknader detaljhandel 1973-80. 5 Fri Köpenskap nr 23, Vid årsskiftet 1973/74 fanns det enligt HUI 421 varuhus av olika slag i 1974. Av dessa var 373 enheter verksamhetö s. k. kedjevaruhus, dvs. ägdes av 6 HU1: Varuhusen 1973/ konsumentkooperationen, NK-koncernen eller Åhlénkoncernen. Den 74. antalsmässiga förändringen av kedjevaruhusen inklusive stormarknader

Bilaga DDistributionwretagen 53

under perioden 1963-73 framgår av figurD 8. Antalet kedjevaruhus Ökade enligt figur D 8 från 242 till 373 under perioden 1963-73. Ökningstakten var särskilt hög vid mitten av 1960talet, då ett 20-tal enheter tillkom varje år. Sedan år 1970 har ökningen varit obetydlig. Kedjevaruhusens antal kommer sannolikt att öka ytterligare under s återstoden av 1970-talet, även om ökningstakten blir avsevärt lägre än under 1960-talet. Vid slutet av år 1973 var 15 kedjevaruhus inklusive stormarknader under byggnad och ytterligare 6 enheter projekterades. En betydande del av dessa avses emellertid komma att ersätta befintliga i varuhus. I stort sett samtliga kedjevaruhus har särskild avdelning med försäljning av livsmedel. Den totala omsättningen i kedjevaruhusen inklusive stormarknader var år 1973 drygt 10 miljarder kr., varav ca 4,5 miljarder kr. avsåg livsmedel. Livsmedelsförsäljningen utgjorde således ca 45 % av varuhusens totala omsättning år 1973. Den genomsnittliga livsmedelsomsättningen per kedjevaruhus uppgick till ca 12 milj. kr. Av de 48 varuhus år 1973, vilka inte tillhörde kedjevaruhusen, var 41

Antal kedjevaruhus

l

2 400-

Samtliga kedjevaruhus g 350-

300-

l

250-

200- Konsumentkooperationen 150-

NK-koncer- 100_ nen m Åhlénskoncernen

50- /r

Figur D 8 Antal kedjevaruhus under perioden 1963- 73. 0 , . , , , , , , , År Källa: HUI, Varuhusen

1963 §4 65 se 67 68 69 70 71 72 73 1973/74.

54 Bilaga D Distributionsfdretagen

s. k. köpmannavaruhus. Bland dessa ingick 14 enheter, som av HUI klassificerats som ofullständiga köpmannavaruhus, dvs. antalet deltagande branscher var begränsat och företagarföreningens verksamhet av obetydlig omfattning. Den sammanlagda omsättningen för icke-kedjevaruhus beräknades till ca 1,3 miljarder kr. år 1973, varav knappt hälften avsåg livsmedel. Även antalet köpmannavaruhus kommer sannolikt att öka i framtiden. Enligt HUI var vid årsskiftet 1973/74 tre enheter under byggnad och två projekterades. Alla tre köpmannavaruhusen under byggnad klassificerades av HUI som ofullständiga. Till skillnad från ordinära, centralt belägna varuhus brukar beteckningen stormarknad eller externt varuhus användas för mer trafikorienterat belägna varuhus utanför stadskärnan. Andra benämningar på sådana enheter är rabattvaruhus eller lågprisvaruhus. Som tidigare har nämnts bör de ha en viss minsta storlek och en viss sortimentsbredd för att kallas stormarknad. Alla enheter, som har givits denna benämning, uppfyller emellertid inte de storleks- och sortimentskrav som bör ställas. l Appendix D II Undersökningar av stormarknader, redovisas bl. a. en förteckning över befintliga enheter, som kan betraktas som stormarknader. Antalet ökade från 4 år 1965 till 32 vid årsskiftet 1974/75. De 29 stormarknader, som var i verksamhet vid slutet av år 1973, hade en total omsättning av ca 1,9 miljarder kr. vara ca 0,9 miljarder kr. avsåg livsmedel. Andelen av den totala detaljhandelsförsäljningen uppgick till 3,6 % och av livsmedelsförsäljningen till 3,4 %. Totalt sett svarar således stormarknaderna för en obetydlig del av detaljhandelsmarknaden. l de regioner där de etablerats är emellertid deras andel avsevärt större. Sålunda motsvarade stormarknadernas omsättning i genomsnitt 6 â 7 % av det potentiella konsumtionsunderlaget i de A-regioner, där de etablerats år 1971. l regioner med två stormarknader översteg deras omsättningi vissa fall 10 % av konsumtionsunderlaget för livsmedel och uppgick till omkring 15 % för specialvarusortimentet. Utöver här nämnda stormarknader finns minst ett femtontal enheteri trafikorienterade lägen och med viss lågprisprofil, vilka ibland också brukar benämnas stormarknader. Exempel på sådana enheter är lCA:s s. k. kvantumbutiker. Totalt torde dessa stormarknadsliknande butiker ha en omsättning av 300-400 milj. kr. Om de inkluderas i beräkningarna kan stormarknadernas andel av detaljhandelsmarknaden bedömas ha varit närmare 4,5 % år 1973. Planer på stormarknadsetableringar förekommer i många regioner. Vid början av år 1975 var dock endast en enhet under byggnad. Vidare planeras två stormarknader komma att ersätta redan befintliga enheter. 1 ett femtontal regioner har diskussioner om stormarknadsetableringar förts eller pågår för närvarande. två fall har projekteringsarbetet avbrutits sedan Kungl. Maj :t ej bifallit ansökan om erforderlig ändring av stadsplaner. Det synes vara mycket svårt att bedöma i vilken utsträckning förut nämnda stormarknadsplaner kan komma att förverkligas. Under förutsättning att nu kända planer realiseras under 1970-talet kan antalet 1 Varuhusen 1973/74. egentliga stormarknader beräknas uppgå till 45 a 50 år 1980 med en

Bilaga DDistriburions/dreragen 55

marknadsandel av ca 6 %. Härtill kommer ett antal mindre, stormark- E nadsliknande enheter. Intresset för sådana etableringar synes för närvarande vara stort inom alla ägar- och samverkansgrupper. Totalt sett kan i enheter med stormarknadernas försäl_iningsform beräknas svara för en omsättning av omkring 5 miljarder kr. år 1980 om alla nu kända planer förverkligas. En sådan omsättning torde komma att motsvara närmare _ 8 % av detaljhandelsmarknaden vid denna tidpunkt. Vissa undersökningar av stormarknader och deras effekter på befintlig , har företagits. För att få fram ytterligare material, som detaljhandel m... belyser sådana förhållanden, har distributionsutredningen låtit göra en särskild undersökning i Växjö. Där etablerades tre stormarknader inom

»nkwtm en kort tidsperiod åren 1972 och 1973. Undersökningens syfte har varit

nanm.-

inom detaljhandeln i att belysa den kortsiktiga omsättningsutvecklingen Växjö-regionen. Materialinsamlingen har tagit sikte på att försöka påvisa om några typer av butiker påverkas mer än andra, t. ex. beroende på storlek och lokalisering. En mer detaljerad redovisning av undersökningens uppläggning och resultat lämnas iappendix D II. Där redovisas också resultat av andra undersökningar rörande stormarknader och deras effekter. i de undersökta delarna av Växjöl fråga om livsmedelsförsäljningen regionen hade de tre stormarknaderna nått en andel av 25 % år 1973. På grund av att stormarknaderna dragit till sig köpkraft från andra områden minskade dock de undersökta butikernas omsättning med i genomsnitt mindre än 25 %. l första hand fick några butiker i stormarknadernas ome- _ delbara närhet samt butiker i Växjö centrum vidkännas kraftiga försäljningsminskningar. Butiker i vissa landsbygdsområden på något längre av-

l

, stånd påverkades inte nämnvärt. I Växjö tätort hade de stora livsmedels-

i butikerna med årsomsättning över 6 milj. kr. förlorat mest försäljning.

Allivsbutiker i storleksklassen l,5-3,0 milj. kr. samt mindre speciallivsbutiker synes ha klarat sig bäst. Butiker inom undersökta fackhandelsê branscher hade alla en nedgång då den första stormarknaden etablerades i men började återhämta försäljning mot slutet av undersökningsperioden. l l-lUI har fortsatt att följa omsättningsutvecklingen i Växjöregionen. En- : ligt uppgifter från l-lUI ökade stormarknadernas andel av livsmedelsförsäljningen till närmare 30 % under år 1974. Därvid förstärktes den förut konstaterade tendensen att butiker belägna relativt nära stormarknaderna påverkades mest. Livsmedelsbutiker med mer än 3 milj. kr. i omsättning hade liksom under år 1973 den mest ogynnsamma omsättningsutvecklingen. lnom fackhandeln var skillnaderna förhållandevis små mellan butiker av olika storlek med undantag för de allra minsta enheterna, som hade en mycket gynnsam omsättningsutveckling. Förändringarna av butikernas omsättning i Växjö kan sägas i stort styrka uppfattningen att stormarknadernas effekter avtar med stigande avstånd och att fackhandeln påverkas något mindre än dagligvaruhandeln. Däremot är det inte små bostadsområdesbutiker utan stora enheteri centrala lägen som drabbas i första hand.

56 BilagaDDistributionwretagen Tabell D 20 Förändring av antalet speciallivsbutiker under perioden 1963-72

Källa: Pris- och kartellfrâgor nr 7, 1964, samt uppgifter från SPK.

Speciallivsbutiker År 1973 fanns det ca 19 500 försäljningsställen för livsmedeL Därav utgjorde allivsbutiker inklusive varuhusens livsmedelsavdelningar ca ll 000 enheter enligt tabell D 16. Övriga ca 8 500 försäljningsställen omfattade dels enheter med ett specialiserat livsmedelssortiment, t. ex. , kött, bröd, mjölk, m. m. och dels kiosker och torgstånd. Speciallivsi butikernas antal kan uppskattas till omkring två tredjedelar av försälji ningsställena i denna övriggrupp enligt uppgifter i SPK:s i butiksregister.

Omsättningen uppgick år 1971 till ca 3,5 miljarder kr., vilket motsvarade 1

ca 16 % av den totala livsmedelsförsäljningen? l tabell D 20 redovisas förändringen av antalet speciallivsbutiker enligt SPK:s butiksregister under perioden 1963-72 med fördelning l på olika butikstyper. Det bör uppmärksammas att SPK:s butiksregister inte omfattar hela landet utan består av ett basurval, som täcker områden med tillsammans drygt hälften av den totala folkmängden. Uppgifternai butiksregistret torde dock kunna användas som en god uppskattning av förändringen under perioden. 1 Totalt sett minskade antalet speciallivsbutiker enligt tabell D20 med närmare 60 % under perioden 1963-72. Minskningen var störst för brödoch mjölkbutiker samt kött- och charkuteributiker. Antalet frukt-,

choklad- och konfektyrbutiker förändrades relativt under i

måttligt perio-

i

den. Den undersökning av butiksstrukturens förändring i vissa orter, som tidigare har nämnts och som redovisas utförligt iappendix D l, omfattar 4 även speciallivsbutiker. I tabellD 21 anges den procentuella förändringen av antalet speciallivsbutiker i var och en av de 14 studerade orterna. Som framgår av tabell D 21 minskade antalet speciallivsbutiker under perioden 1964-71 med 45 % totalt i de 14 studerade orterna, vilket torde överensstämma väl med minskningen för hela landet. Vissa variationer förekom dock mellan olika orter. l Arvika och Uppsala var sålunda 1 Hm; Omsättning och butiksanta11973/74. minskningen drygt 60%, medan den endast var ca 20% i Skellefteå. var snabbare för än för 2 HUI: Tvärsnitt genom Minskningstakten betydligt speciallivsbutiker svensk livsmedelshandel. allivsbutiker.

Bilaga D Distriburionsfáretagen 57 Tabell D 21 Förändring av antalet speciallivsbutiker i vissa orter under perioden 1964-71

Samtliga orter

D3.3.3 Nedläggningar och nyetableringar Som har framgått av det föregående skedde en betydande nettominskning av antalet allivs- och speciallivsbutiker under 1960-talet. Nedläggningarna av butiker kompenserades i någon mån av nyetableringar. var relativt konstant - 200 - Antalet nyetableringar omkring per år under 1960-talet. 1 tabell D 22 redovisas den årliga nettominskningen av antalet allivsbutiker under perioden 1964-73. Nettominskningen av antalet allivsbutiker var enligt tabell D 22 störst vid mitten av 1960-talet, då den under några år uppgick till drygt 1 500 enheter. En del av minskningen var emellertid en följd av att vissa mjölk-, bröd-, speceri- och charkuteributiker slogs samman i samband med införandet av Självbetjäning. Andelen nedlagda respektive nyetablerade livsmedelsenheter år 1971 i förhållande till det totala antalet butiker

Tabell D 22 Nettominskning av antalet allivsbutiker under perioden 1964-73

Källa: Beräkningar utifrån tabell D 16.

58 Bilaga D Distriburionsfiretagen SO U 1975:70 Tabell D 23 Nedlagda och nyetablerade livsmedelsbutiker år l97l i förhållande till samtliga enheter i varje grupp

Källa: Uppgifter från HUl och KF.

inom olika ägar- och samverkansgrupper vid årsskiftet 1971/73 framgår l

i av tabell D 23.

l

Enligt tabell D23 utgjorde nyetableringarna totalt sett omkring en sjundedel av nedläggningarna år 1971. Andelen nedlagda livsmedels-

l

butiker var störst inom den del av dagligvaruhandeln, som står utanför de största kedjorna och samverkansgrupperna. De relativt sett flesta nyetaförekom inom Vivo och de båda

i

bleringarna privata varuhuskedjorna. Nyetablerade enheter hade i genomsnitt ungefär tio gånger större omsätt-

q

ning än nedlagda. För att belysa hur nyetablerade försäljningsställen för livsmedel dimensionerats och utformats, bl. a. vad gäller sortiment, betjäningsform, prispolitik, m. m. har utredningen gjort en enkätundersökning avseende livsmedelsdetaljhandeln. Undersökningens syfte har även varit att visa hur de nyetablerade enheterna fördelar sig mellan olika företag och samverkansgrupper samt hur de placerats i miljön och i förhållande till andra enheter. Samtliga allivsbutiker och varuhus, som etablerades åren 1970, l97l och 1972 ingår i undersökningen. Däremot behandlas inte speciallivsbutiker, kiosker och sådana distributionsformer, som inte kan föras till butikshandeln. Vad gäller varuhusen omfattar undersökningen i huvudsak

endast livsmedelsavdelningarna. En fullständig redovisning av undersök- l

ningens resultat lämnas i appendix D Ill Undersökning av nyetableringar

inom allivshandeln 1970-7 2. 1 \

I enkäten har tolkningen av innebörden i begreppet nyetablering i

åt l

i

överlåtits uppgiftslämnarna. några fall torde även vissa om- eller tillbyggda enheter ingå bland de undersökta butikerna. Det är sannolikt z Å att det i sådana fall rör sig om betydande om- eller tillbyggnader, dvs. i praktiken liktydigt med nyetablering, varför resultaten inte torde påverkas i någon nämnvärd grad av oklarheten i definitionen. å För treårsperioden 1970-72 har sammanlagt 470 nyetableringar idenl

tifierats. Det totala bortfallet - i samtliga fall beroende på vägran att i

besvara enkäten - 18 enheter. omfattar således utgjorde

i

Undersökningen 452 butiker. De nyetablerade enheterna identifierades med hjälp av olika

i

° företag och organisationer inom handeln. Svårigheterna att identifiera

l

butiker utanför de stora handelsblocken och kedjeföretagen har emeller-

Bilaga D Distributionsfdretagen 59

Tabell D 24 Nyetableringarnas och hela butiksbeståndets fördelning på ägar- och samverkansgrupper (procent)

Grupp Antal butiker Omsättning Försäljn. yta Hela be- Nyetable- Hela be- Nyetable- Nyetableståndet” ringar ståndet” ringar ringar 1971/72 1970-72 1971/72 1970-72 1970-72

NK- och Åhlén-

a HUI: Omsättning och butiksantal 1971.

tid varit mycket stora. Antalet i undersökningen ej identifierade enheter torde kunna uppskattas till omkring 15 â 20, varför det verkliga antalet nyetableringar kan beräknas till mellan 485 och 490. Vid redovisningen av nyetableringarnas fördelning på ägar- och samverkansgrupper i tabell D 24 har en korrigering gjorts med hänsyn till detta förhållande. Konsumentkooperationen, Vivo och Favör samt varuhuskedjorna NK och Åhléns hade enligt tabellD 24 större andelar av nyetableringarna än av samtliga butiker i beståndet. Gruppen övriga företag med ungefär en fjärdedel av butiksbeståndet svarade för endast en tiondel av nyetableringarna. Om jämförelsen avser omsättningens fördelning hade konsumentkooperationen, ICA samt Vivo och Favör större andelar i nyetableringarna än i hela beståndet. Försäljningsytans fördelning i nyetableringarna överensstämde mycket nära med omsättningens. Av nyetableringarna var drygt 80 % ordinära allivsbutiker och 5 % s. k. servicebutiker. Varuhus inklusive stormarknader utgjorde 13 % av antalet men svarade för ungefär en tredjedel av nyetableringarnas totala omsättning och en fjärdedel av försäljningsytan. Andelen livsmedel i de nyetablerade varuhusens omsättning var förhållandevis hög. Sålunda hade tre fjärdedelar av enheterna högre andel än 50 %. Detta förhållande antyder att varuhusens betydelse inom livsmedelsdistributionen kommer att ytterligare öka. En tänkbar förklaring till den höga andelen livsmedel i varuhusens omsättning kan vara att etableringar iallt större utsträckning sker i mindre orter och att de nya enheterna därför är förhållandevis små med en markant inriktning på livsmedelsförsäljning. l en tredjedel av de nyetablerade livsmedelsbutikerna var årsomsättningen mindre än 3 milj. kr. Av varuhusen hade två femtedelar mindre än lO milj. kr. i livsmedelsomsättning. Genomsnittsomsättningen var drygt 4,5 milj. kr. för livsmedelsbutiker och nära 14 milj. kr. för varuhusens livsmedelsavdelningar.

60 Bilaga DDistributions/öretagen

D3.3.4 Utbudsegenskaper För att främja sina intressen i konkurrensen med andra säljare kan ett företag använda sig av ett antal olika konkurrensmedel eller s. k. handlingsparametrar. Konkurrensmedlen kan sägas utgöra den arsenal av metoder och prestationer, som säljarna använder för att dra till sig köpare a genom att påverka dem och anpassa sig till deras önskemål så att man kan sammankoppla produktion, distribution och konsumtion. Konkurrensmedlen kan klassificeras på olika sätt, t. ex. efter produkten eller det sortiment vari den ingår, priset, bearbetningen av slutliga köpare eller återförsäljare, servicen åt kunderna, valet av distributionsväg för produk-

terna samt kreditvillkor och säljvillkonl

Ofta använder varje företag inte endast ett av olika tänkbara kon- 1 kurrensmedel utan försöker att i stället finna en lämplig kombination av medel. inriktningen härvidlag kan emellertid variera mellan olika företag J och inom företagen mellan olika butikstyper i syfte att skapa en viss

profil. l

som skillnader i i Vad som från företagens synpunkt kan betraktas

konkurrensmedel framstår ur hushållens och konsumenternas synvinkel I

som skillnader iegenskaper hos utbudet. l det följande behandlas var och en av de olika utbudsegenskaperna inom dagligvaruhandeln. Vid redohar följande använts: l visningen indelning l Pris Sortiment Service

WPWPT*

Butikslokalisering och butikstyp Reklam och information

D3 .3.5 Pris Priset som utbudsegenskap innefattar utöver prisnivån för :tt sortiment av varor också tillfälliga prisnedsättningar, rabatter, återbäring, m. m.

Eftersom det för de slutliga förbrukarna av dagligvaror ofta är fråga om l

att göra inköp av många olika varor från samma säljare, kan den genomsnittliga prisnivån för ett sortiment av varor snarare än priset på en enskild artikel sägas vara det intressanta för köparna i många inköpssituationer. Köparnas möjligheter att samla information och beiöma skillna-

der i den totala prisnivån mellan olika butiker är emellertid i praktiken l

l mycket små beroende på det stora antalet artiklar i sortimentet. Prissättningen inom dagligvarudetaljhandeln har sedan länge i stor utsträckning varit centraliserad genom förekomsten av horisontella cirka- l priser. Cirkaprislistor utges av SSLF:s regionala organ (ch av andra branschorganisationer inom dagligvarudetaljhandeln, t. ex. Sveriges frukt-

och Riksförbundet kiosk & samt i

konfektyrhandlareförbund, gatukök

Tobaks- och servicehandelns riksförbund. Hittills har köpnännen inom i l

ICA normalt använt SSLF:s Från och med år 1974

1afT°u°*D3tb“°"S' Cirkaprislistor. l

ekonomi Del 2. Mark- , _ _ k ommer var och en av ICA. .s 1str1 utionscentraler d_ .b genom sina pris- och nadsförmgens grunder, strategi och taktik. marknadskommittér att utfärda rekommenderande s. k. ICA-priser inom

Bilaga D 61

Disrributionsfdreragen

sitt område. l samband därmed upphör SSLF successivt att utge cirkaprislistor. Flera av ASK-grossisterna lämnar egna prisrekommendationer till butikerna, vilket måste komma att helt genomföras när SSLF upphör med sin listutgivning. Även Åhléns följer SSLF:s listor och måste i framtiden följa konkurrenternas prissättning på annat sätt. Liksom inom NK-koncernen sker prissättningen efter centrala direktiv men med vissa möjligheter till differentiering efter den lokala konkurrenssituationen. Vad gäller Wesselsenheterna är prissättningen decentraliserad. Inom konsumentkooperationen ger KF:s regionala lagercentraler ut prisblad, som i princip har samma funktion som SSLF:s cirkaprislistor. Varje konsumentförening avgör emellertid vilka priser som skall tillämpas. l regel är priserna enhetliga inom varje lagercentralsområde utom för vissa försäljningsställen som t. ex. stormarknader. Det förekommer dock att konsumcntföreningar kan ha 3 á 4 priszoner som följd av lokal konkurrens. De utgivna cirkaprislistorna har karaktären av rekommendationer men följs i praktiken i mycket hög utsträckning enligt en rad undersökningar

av SPK. Enligt en undersökning som utförts i nära 500 butiker under

hösten 1972, studerades hur de faktiska priserna förhöll sig till cirkapriserna. Butikerna följde i hög grad de cirkapriser, som rekommenderades av SSLF:s regionala organ respektive KFIS lagercentraler. För två tredjedelar av de undersökta varorna överensstämde de tillämpade priserna exakt med cirkapriserna. Avvikelser från cirkapriserna förekom främst i större butiker och varuhus. SPK har fortlöpande genomfört prisnivåundersökningar av ett tänkt veckoinköp i olika butiker inom detaljhandeln med dagligvaror. Dessa undersökningar har genomgående visat att skillnaderna i genomsnittlig prisnivå mellan olika företag och samverkansgrupper i allmänhet är mycket små. Inte heller har några större regionala olikheter i prisnivå kunnat konstateras. Detsamma synes gälla vid jämförelser mellan orter med endast en butik, dvs. lokala monopol, och flerbutiksorterz. Avvikelser i prisnivå förekommer dock mellan olika butiker inom respektive företag eller grupp. Även om prisskillnaderna mellan olika företags butiker sålunda är relativt obetydliga synes emellertid större variationer i prisnivå föreligga mellan butiker av olika storlek. SPK har, delvis för distributionsutredningens räkning, utfört en prisundersökning iÖrebro. Av denna under-

Tabell D25 Genomsnittlig prisnivå för dagligvarubutiker (exkl. konsumbutiker) av olika storlek i Orebro i april 1972 Omsättning i Index; SSLF:s milj. kr. priser = 100

101,0 l Pris- och kartellfrågor -0,9 l,0-4,9 99,7 nr 6, 1973. 5,0-9,9 98,8 10,0- 96,3 2 Kommersiell service i glesbygder (SOU 1972: Källa: Pris- och kartellfrågor nr 10, 1972. 13).

62 Bilaga DDistriburionsfdretagen

sökning framgår bl. a. att det förelåg en tendens till sjunkande prisnivå vid stigande butiksstorlek. Butiker med mellan 5 och 10 milj. kr. i omsättning hade enligt tabeIlD25 i genomsnitt ca 2 procentenheter lägre prisnivå än butiker med omsättning understigande l milj. kr. l de allra största enheterna var prisnivån ännu lägre. Det bör dock observeras att en stormarknad ingick i denna grupp och starkt påverkade dess genomsnitt. Lägre prisnivå än SSLF:s cirkapriser förekom således framför allt i stora enheter med förhållandevis låga kostnader. I detta sammanhang kan 3 N nämnas att s. k. servicebutiker med relativt sett höga kostnader i vissa fall torde ha en högre prisnivå än allivsbutiker. Prispolitiken i servicebutikerna varierar mellan olika företag. l flertalet fall söker man dock att driva samma prispolitik som i övrig livsmedelshandel. Undantag gäller främst beträffande den kioskinriktade handeln vars prisnivå generellt uppges vara några procent högre än livsmedelshandelns. l praktiken torde emellertid servicebutikernas prisnivå v oberoende av företagsform - vara j något högre än den traditionella livsmedelshandelns, då servicebutikerna genomgående arbetar utan extrapris- eller veckoslutserbjudanden. På sikt kan skillnaderna i prisnivå komma att accentueras, eftersom en butikstyp av servicekaraktär erfarenhetsmässigt synes kräva högre prisnivå för att uppnå lönsamhet. Detta uppges bero på bl. a. relativt sett höga kostnader för varutransporter, större svinn samt förhållandevis höga personalkostna- f der som följd av tillägg för obekväm arbetstid. Vid SPK:s prisnivåundersökning i Örebro mättes inte endast den genomsnittliga prisnivån utan priset noterades också för olika varianter

inom de undersökta varuslagen. Därigenom kunde lägsta respektive I

högsta möjliga pris beräknas för veckoinköpet, dvs. med billigaste respektive dyraste kombination av varuvarianter. Som framgår av figur D 9 visade sig prisspridningen vara mycket stor inom varje butik mellan den dyraste och den billigaste variantkombinationen. I genomsnitt var l 4 1 skillnaden 19,2 indexenheter med extremvärdena 6,8 respektive 24,6. l . x Möjligheterna att finna billiga respektive dyra alternativ sammanhänger l 4 givetvis med sortimentsdjupet och därmed i viss mån också med butiksstorleken. Skillnaderna i prisnivå mellan olika butiksstorlekar visade sig också vara större om veckoinköpet utgjordes av den billigaste variant- l i kombinationen än om det avsåg huvudvarianterna, som var utgångs- l a punkten för mätningen av genomsnittlig prisnivå i tabell D 25. I de allra i 1 . l största butikerna var lägsta pris för veckoinköpet 8 procentenheter lägre x. än i de minsta enheterna och 18 procentenheter lägre än genomsnittet för huvudvarianterna. Sammanfattningsvis kan således konstateras att prisnivåskillnaderna för olika variantkombinationer inom en butik i allmänhet är betydligt större än skillnaderna mellan olika butiker men att möjligheterna ökar att finna billiga alternativ (och även dyra) vid stigande butiksstorlek främst som en följd av större sortimentsdjup. ;

SPK:s prisnivåundersökning i Örebro omfattade också en studie av i i

vad mån det förekom s. k. kampan/priser i butikerna. Sådana priserbju- 1 danden lämnades antingen i samband med butikernas oftast centralt utförda veckoslutsannonser eller hade en mer eller mindre tillfällig natur.

l

Bilaga DDistributionsforetagen 63

80 90 100 110 Butik nr _

Figur D 9 Högsta och lägsta pris i 31 undersökta försäljningsställen vid billigaste respektive dyraste kombination av varuvarianter. Index; summa Cirkapris för huvudvarianterna = 100. Butikerna är ordnade i fallande storlek efter omsättningen.

Källa: Pris- och kartellfrågor nr 10, 1972.

64 Bilaga D Distributionsfdretagen

Undersökningen begränsades till prisnedsättningar med en varaktighet av högst sju dagar. l genomsnitt hade de undersökta butikerna 22 olika kampanjvaror under den studerade sjudagarsperioden. Skillnaderna mellan olika butiksstorlekar visade sig vara små med undantag för den minsta omsättningsklassen, där butikerna endast hade 9 kampanjvaror. Det bör dock uppmärksammas att spridningen mellan olika butiker genomgående var betydande. Av de 31 butiker, som ingick i undersökningen, hade sålunda sju butiker högst 9 varor med kampanjpriser under perioden och tre butiker hade mellan 50 och 60 varor. Bland de varor för vilka ordinarie pris kunde uppges varierade prisnedsättningens storlek vanligen mellan 10 % och 30 % med tyngdpunkten i intervallet 10-20 %. Kampanjprisernas inverkan på butikernas totala prisnivå torde således vara mycket måttlig. SPK beräknade att de nedsatta priserna motsvarade ca 0,6 % av cirkaprisnivån. För att närmare undersöka kampanjprisverksamheten inom dagligvaruområdet har SPK företagit olika delstudier, av vilka för närvarande en hushållsundersökning och en hushållsbudgetundersökning har redovisats Hushållsundersökningens syfte var att belysa hushållets utnyttjande av och inställning till kampanjprisannonseringen och hushållsbudgetundersökningens syfte att belysa vilken ekonomisk betydelse kampanjprisverksamheten kan ha för ett hushålls matkostnader under en månad. Enligt hushållsundersökningen bedömde ungefär hälften av de hushåll, som åtminstone ibland köpte kampanjvaror, att matkostnaderna s härigenom blev lägre. Av dessa uppskattade omkring hälften besparingen i till högst 5 %, medan två femtedelar ansåg att den var större. z i SPK sammanhänger ett hushålls möjligheter att maximalt Enligt

utnyttja priserbjudanden med dess sammansättning, tillgången på för-

varingsutrymmen, disponibla inkomster, konsumtionsvanor och inköps- i

_ mönster. Den ekonomiska betydelsen av prisnedsättningarna bestäms av 3 1 sätt hushållet utnyttjar förekommande priserbjudanden, t. ex. z på vilket genom storköp och anpassning av matsedeln till annonsvarorna. Som utgångspunkt för SPKIS beräkning av prisnedsättningarnas ekonomiska betydelse har konsumentverket sammanställt en standardmatsedel för en fyraveckorsperiod avsedd för ett hushåll bestående av två vuxna och två barn. Beräkningarna har utförts enligt följande tre inköpsmodeller, vilka skiljer sig åt med avseende på hur hushållet planerar sina livsmedelsinköp och utnyttjar kampanjpriserna. Som underlag för kalkylerna har tjänat de annonser som ICA, Vivo, Tempo, Metro och Konsum införde i Dagens Nyheter under oktober månad 1972.

l. Hushållet utgår helt ifrån standardmatsedeln, dvs. måltiderna är till dag och ordning förutbestämda. inköpen görs två gånger per vecka och inköpsdagarna väljs så att erbjudanden kan utnyttjas i både början och slutet av veckan. Priserbjudanden antas utnyttjas endast i cen mån de tidsmässigt sammanfaller med de i matsedeln ingående produkterna. 2. Alternativ 2 år en mer flexibel variant av inköpsmodellen i aternativ l. Måltiderna förutsätts inte vara förutbestämda till sin ordning. Om en l Pris- och kartellfrågor nr 10, 1973. vara som ingår i matsedeln förekommer i veckoannonseäna, köper

Bilaga D Distributionsjöreragen 65

hushållet dessutom en hel månadsförbrukning av densamma. 3. Hushållet söker alltid utnyttja priserbjudanden och anpassar mathållningen till dessa. Standardmatsedeln kan således inte användas i sin helhet utan nya matsedlar baserade på annonsvaror måste konstrueras. Enligt SPK:s beräkningar var den genomsnittliga månadskostnaden med utnyttjande av priserbjudanden i alternativ l ca 1% lägre än månadskostnaden beräknad till cirkapriser. I alternativ 2 med en mer flexibel inköpsmodell och stora inköp av kampanjvaror kunde hushållen minska sina matkostnader med i genomsnitt ca 7 %. För ett hushåll som alltid söker utnyttja priserbjudandena och anpassar mathållningen till dessa (alternativ 3) blev besparingen 4 % om kosthållet baseras på relativt billiga annonsvaror. Om hushållet i stället väljer relativt dyra annonsvaror ökar matkostnaderna med 5 % jämfört med kostnaderna för standardmatsedeln värderad till cirkapriser. Sammanfattningsvis konstaterade SPK att för att nedbringa sina matkostnader i någon betydande omfattning med hjälp av detaljhandelns annonserade veckoerbjudanden, bör inköparen väl känna till ordinarie priser samt ha sådana ekonomiska resurser och förvaringsmöjligheter att f= storköp kan göras. Vidare bör det enligt SPK finnas någon form av ; långsiktig planering av kosthållet, till vilken inköpen av kampanjvaror kan anpassas. SPK har i fortsatta undersökningar avsett att belysa bl. a. företagens kostnader för kampanjprisaktiviteter. Resultaten av dessa studier beräknas komma att publiceras under år 1975.

D3.3.6 Sortiment sammansättningen av produkter, dvs. sortimentet, innefattar i första hand egenskaperna bredd och djup. Antalet olika varuslag som ingår i ett sortiment kan ses som ett mått på dess bredd, medan antalet varianter inom varuslaget uttrycker sortimentets djup. Med varianter avses här olika märken, kvaliteter och förpackningsstorlekar, dvs. varuenheter som kan anses vara utbytbara mot varandra, medan varuslaget omfattar de varianter som kan sägas fylla samma funktion för förbrukaren. Till denna grupp av utbudsegenskaper hör givetvis också egenskaper hos den enskilda produkten, t. ex. kvalitetsnivå, funktion, utförande och förpackningsutformning. sortimentets storlek, dvs. det totala antalet varianter eller artiklar, beror som tidigare har framgått på både sortimentets bredd och djup. inom detaljhandeln med dagligvaror har en mycket snabb tillväxt av sortimentet ägt rum under de senaste årtiondena. Denna ökning sammanhänger bl. a. med övergången från specialiserade livsmedelsbutiker med ett relativt smalt sortiment till s. k. allivsbutiker med ett fullständigt livsmedelssortiment och är således delvis en följd av ökad sortimentsbredd. Denna breddning av dagligvarudetaljhandelns sortiment pågår fortfarande framför allt genom att vissa varuslag utanför livsmedelsområdet iökad utsträckning tillförs sortimentet. 5

66 sou 1975:70

BilagaDDisrributions/öretagen

Parallellt med breddningen av dagligvaruhandelns sortiment har ökad import och den stegrade takten i fabrikanternas produktutveckling medfört en ökning av antalet varianter inom varje varuslag med ett ökat sortimentsdjup som följd. Normalt presenteras l000el 200 nya livsmedelsartiklar per ån av vilka omkring hälften tas upp i grossisternas sortiment. Det stora nytillskottet av artiklar i partihandeln medför emellertid inte en motsvarande ökning av det totala sortimentet, eftersom många befintliga artiklar avförs. Vid hearings med de olika blocken inom dagligvaruhandeln har allmänt ansetts att sortimentet kommer att växa i framtiden, såväl på bredden som på djupet. Samtliga block uppger emellertid att man l försöker begränsa sortimentstillväxten genom att vara restriktiv i fråga om att ta upp nya varianter och i allmänhet får nya artiklar ersätta någon gammal. Som exempel kan nämnas att i KF tas f. n. varje år in ca 600 En alltför stark i nya livsmedelsartiklar och samtidigt avförs ca 550.

i

ökning kan motverkas genom att datorer utnyttjas för att registrera varuflödet. ICA och ASK uppger att man gärna prövar nyheter, vilket

således medför att artiklarnas livslängd i sortimentet blir kort. De båda varuhusföretagen NK och Åhléns anser att tendensen mot en .

allt högre andel livsmedel av varuhusens totala försäljning kommer att i

u

avta; enligt Åhléns genom att levnadsstandarden och därmed andelen sålda sällanköpsvaror successivt stiger. NK menar att livsmedelsförsäljningen är företagsekonomiskt motiverad, men strävar inte efter en hög livsmedelsandel och kan i vissa fall tänka sig varuhus helt utan livsmedelsvaror. KF:s livsmedelssortiment omfattar f. n. ungefär 5000 artiklar på riksnivå. l lagercentralerna finns ca 3 000 artiklar, bland vilka butikernas sortiment väljs. Butikerna är indelade i olika kategorier, för vilka finns bestämmelser om visst minimisortiment. Utöver detta kan tillval ske efter behov. För val av artiklar finns ett sortimentsråd, som består av företrädare för KF och konsumentföreningarna. Tester i laboratorium och provkök sker före beslut. Vissa basartiklar skall finnas på alla lagercentraler, andra klassificeras som tillvalsartiklar som också skall finnas lagercentraler men märket kan variera mellan olika på alla regioner. Vissa delikatesser slutligen hålls i rikslagret. Genom ett kommande datasystem skall det bli möjligt att ”skräddarsy” sortimentet för varje butik med hänsyn till lokala förhållanden. Ett visst bassortiment

i

skall dock finnas i alla butiker. l Inom ICA går politiken också ut på att varje butik skall kunna anpassa sitt sortiment efter sin speciella situation. Distributionscentralernas sorti- 1 ment är ganska stort och därutöver kan butikerna välja ur ett centralt å täcka ca 70 % av varubehoxet hos ICA i sortiment. F. n. kan en ICA-butik

och man gör det till ca 65%. Inom ASK-gruppen gör detaljisterna i

normalt 40-50 % av sina inköp från den grossist man samarbetar med. l j

allmänhet har ASK-grossisterna särskilda inköpsråd i vilka detaljister i

ingår. De båda varuhusföretagen har grundsortiment som bestäms eentralt men möjligheter till lokala av sortimentet finns också. l Tidskriften Super_ anpassningar market nr 9, 1973. KF har för närvarande ca 900 artiklar av egna märken. Enligt

Bilaga D Distributionsfdretagen 67

sekretariatets hearing med KF är det inte troligt att man i framtiden kommer att öka antalet. Någon större satsning på egna märken uppges inte komma att ske inom de övriga fyra blocken. Som har framgått av det föregående gör butikerna sitt sortimentsurval till relativt stor del ur det sortiment, som förs av de grossister med vilka man samverkar. Detaljhandelns sortiment omfattar dessutom vissa varuslag och varianter, vilka levereras från andra grossistföretag än huvudleverantörerna samt från fabrikanterna direkt. Sortimentet på butiksnivå sammanställs således från ett relativt stort antal olika leverantörer. En central samordning av sortimentssammanställningen synes emellertid ske i ökad utsträckning inom de olika blocken. Storleken på butikernas sortiment varierar i betydande grad mellan olika butikstyper men även inom butikstyper beroende på t. ex. omsättning och ytstorlek. Som exempel kan nämnas att för ordinära snabbköpsbutiker inom konsumentkooperationen antalet artiklar kan variera mellan 800 och 3 000. Hallbutiker och livsmedelsavdelningar ivaruhus har i allmänhet större sortiment än 3 000 artiklar. Undersökningar av sortimentsstorleken inklusive bredd och djup för olika butiker har endast

utförts i begränsad utsträckning. Enligt vissa undersökningar uppgick

antalet artiklar i större livsmedelsbutiker till ca l 200 vid 1950-talets mitt. Den årliga nettoökningen fram till 1960-talets slut var ca 125 artiklar så att sortimentet år 1969 omfattade drygt 2 800 artiklar. 1 tabell D 26 redovisas sortimentsutvecklingen under perioden 1969-73. Som framgår av tabell D 26 ökade antalet artiklar i stora dagligvarubutiker med ca 25 % under perioden 1969-73. Denna ökning av sortimentet inträffade helt under de båda första åren och efter år 1971 har t. 0. m. en viss minskning ägt rum. Det är framför allt kemisktekniska artiklar och pappersvaror som relativt sett har ökat i antal. Det bör uppmärksammas att här redovisade uppgifter avser dagligvarusortimentet, dvs. eventuella artiklar inom specialvarusortimentet såsom husgeråd, beklädnad, byggnadsmaterial och järnvaror ingår inte. Inom den s. k. lanthandeln svarar sådana varor för i genomsnitt en fjärdedel av omsättningen. Specialvaror ingår emellertid också i ökad utsträckning i de stora dagligvarubutikernas sortiment. Antalet artiklar av detta slag

Tabell D 26 Sortimentsutvecklingen under perioden 1969-73 i stora dagligvarubutiker Varuomxåde Antal artiklar 4 Proc. förändr. 1969 1970 1971 1972 1973 1969-73 Färskvaror 800 850 930 950 950 + 20 Specerier, konserver 1 500 1 670 l 820 l 800 1 750 + 15 Kem-tekniska varor, papper 530 830 960 800 900 + 70 Totalt 2 830 3 350 3 710 3 550 3 600 + 25 1 Tidskriften Super- Källa: Tidskriften Supermarket nr 9, 1973. market nr 1, 1970.

68 Bilaga D Distriburionsföretagen

varierar i mycket hög grad mellan olika butiker från en handfull till några tusental. Som exempel kan nämnas att för fyra undersökta nyetableringar år 1973 uppgick specialvarusortimentet i genomsnitt till ca l 800 artiklan Dagligvarubutikernas försäljning av Specialvaror kan beräknas motsvara 5 a 7 % av den totala omsättningen inom allivshandeln. [CA synes vara den företagsgrupp inom dagligvaruhandeln som utöver varuhusföretagen har det största specialvarusortimentet. Under år 1975 kommer en sektion för hela lCA - ICA - att ut. gemensam special byggas Leveranserna kommer att ske från två lager. Dessutom kommer högfrekventa specialvaror att levereras via de ordinära distributionscentralerna. lnom konsumentkooperationen sker specialvaruförsäljningen huvudsakligen genom varuhus. DLF genomförde år 1973 en undersökning av specialvarusortimentet i

dagligvaruhandeln? Undersökningen omfattade intervjuer med företräda-

re för ICA, konsumentkooperationen, Vivo, Favör och Metro samt inventeringar av specialvarusortimentet i 50 dagligvarubutiker av olika storlek inom nämnda kedjor. l tabell D 27 redovisas antalet specialvaruartiklar för vissa varugrupper inom dagligvarubutiker av olika storlek. Som framgår av tabellD 27 ökade bland många varugrupper antalet specialvaruartiklar med stigande butiksstorlek. Detta gällde framför allt ifråga om textilvaror. Vid en bedömning av sortimentets utveckling fram till år 1978 ansåg flertalet kedjor att antalet specialvaruartiklar inte skulle förändras. En ökning av sortimentet bedömdes dock oftare som trolig än en minskning. Servicebutikernas sortiment måste inskränkas av såväl ekonomiska som utrymmestekniska skäl. l fråga om livsmedel kan sortimentet karaktäriseras som relativt brett men grunt. Exempelvis förekommer normalt inte färska köttvaror i sortimentet och av flertalet varuslag finns endast en variant och förpackningsstorlek. Vanligen omfattar sortirrentet mellan 700 och l 000 artiklar och i vissa fall upp till 1 500 artiklar. Svenska

Tabell D 27 Antal specialvaruartiklar (median) för vissa varugrupper i dagligvarubutiker av olika storlek

Städ- och inrednings-

1 Tidskriften Super- 4 Grammofon, foto, optik m. m. Damtextil 22 27 40 30 30 market nr 9, 1973. Herrtextil 10 8 17 35 15 2

Specialvaror i daglig-

varu handeln. Källa: DLF, Specialvaror i dagligvaruhandeln.

BilagaDDistributionwretagen 69

Pressbyrån har dock vid hearings uppgivit att man i sina servicebutiker försöker hålla ett sortiment av mellan 500 och 700 artiklar avpassat så att V det täcker omkring 80 % av en normalfamiljs behov av dagligvaror. Några fullständiga undersökningar av skillnaderna i sortimentsbredd mellan olika butikstyper respektive butiker av olika storlek finns inte tillgängliga. Vad gäller försäljningsställen med allivssortiment torde olikheterna i sortimentsbredd i allmänhet vara mycket små med undantag för antalet varuslag utanför det som vanligen brukar kallas dagligvarusortimentet. Även servicebutiker kan anses ha ett relativt brett sortiment. Stora skillnader i sortimentsbredd föreligger således huvudsakligen endast å mellan allivsbutiker och s. k. speciallivsbutiker av typ kött-, fisk-, bröd- E och mjölkbutiker. lnte heller i fråga om sortimentets djup finns det tillgång till mer å fullständiga data, som belyser skillnaderna mellan olika slags livsmedels-

E

butiker. Vad gäller servicebutiker är det emellertid uppenbart att begräns-

i

ningen av antalet artiklar framför allt avser variantmängden med ett

f

minskat sortimentsdjup som följd. Sålunda begränsas servicebutikernas

i

sortiment i många fall till endast en variant av varje varuslag. Skillnaderna i antalet artiklar mellan allivsbutiker av olika storlek torde också i allmänhet vara en följd av olikheter i variantmängd snarare än i antal varuslag. i I detta sammanhang kan nämnas att frågan om sortimentskostnadernas l storlek för närvarande undersöks av SPK och konsumentverket. Några i resultat från detta arbete föreligger dock inte ännu. Vid SPK:s förut nämnda prisnivåundersökning i Örebro noterades Q priset för olika varianter inom de undersökta varuslagen. Därmed erhölls också en viss information om antalet varianter per varuslag. Med variant avsågs i undersökningen olika märken och förpackningsalternativ m. m., vilka låg inom de givna varuslagsdefinitionerna. En förutsättning var dock att de inte överskred en viss angiven maximikvantitet, vilken motsvarade varuslagets andel iveckoinköpet. Det sålunda beräknade antalet varianter j I per varuslag bör kunna användas som ett mått på sortimentsdjupet i olika i butiker. l figur D 10 redovisas genomsnittligt antal varianter per varuslag för var och en av de 31 undersökta butikerna. Vid redovisningen har butikerna ordnats efter fallande omsättning. Enligt figur D 10 hade de större butikerna i allmänhet ett djupare sortiment än de mindre. Butiker med 5--10 milj. kr. i omsättning hade sålunda i genomsnitt ungefär 6 varianter per varuslag, medan butiker med omkring en milj. kr. i omsättning hade ca 4 varianter per varuslag. De individuella variationerna var emellertid relativt stora.

D3.3.7 Service Utbudsegenskaper som sammanhänger med servicen är exempelvis betjäning, rådgivning, hemköp och hemsändning, öppethållande samt vissa övriga tjänster. Även butiksläge, tillgång till parkeringsplatser och utforml Pris_och kartellfrågor ning av försäljningslokaler m. m. skulle kunna föras till huvudgruppen service men behandlas för sig i ett följande avsnitt. nr 10, 1972.

70 BilagaDDistributionwreragen

Omsättning i Antal varianter per varuslag milj. kr.

Figur D 10 Genomsnittligt antal varianter per varuslagi31 undersökta försäljningsställen.

Källa: Pris- och kartellfrågor nr 10, 1972.

Bilaga D Disrributionsfdreragen 71

Helt manuell betjäning förekommer främst i speciallivsbutiker. Enligt en undrrsökning i Örebro utförd av SPK för distributionsutredningens hade 97 % av speciallivsbutikerna manuell betjäning. Andelen

räkning]

var 23 70 för allivsbutiker. Nyetablerade allivsbutiker är mellertid nästan utan urdantag självbetjäningsbutiker, såsom har framgått av utredningens Däremot har ofta allivsbutiker med egen urdersökning av nyetableringar. eller med manuell betjäning av Självbetjäning någon några avdelningar framför allt färskvaror. Enligt SPK:s undersökning i Örebro hade omkring hälften av allivsbutikerna med Självbetjäning också någon avdelning med manuel. betjäning. Vid hearings med olika block inom dagligvaruhandeln har allmänt framförts att någon återgång till en högre grad av manuell betjäning inte förefaller trolig i framtiden. KF anser det möjligt att man kan behöva ta som kräver manuell Inom ASK ut högre priser för varor, betjäning. kommer vissa stora enheter som t. ex. Priso att endast föra paketerade varor nedan andra butiker i viss utsträckning kommer att ha manuell betjäning. Med begreppet hemsändning avses sådan transportservice, som utförs av dagligvarubutiker efter det att kunderna själva har plockat samman varorna vid butiksbesök. Då ordermottagning, sammanplockning och utsändning av varorna sker efter telefonorder eller skriftliga beställningar till butkerna används begreppet hemköp. Många livsmedelsbutiker utför hemsändnings- eller hemköpsservice. Enligt en undersökning utförd av HUIZ bland ca 500 slumpmässigt utvalda livsmedelsbutiker inom enskild handel år 1970 gav ca 70 % hemsändningsservice och ca 50 % hemköpsservice. Även inom konsumentkooperationen förekommer sådan service. Sålunda utför t. ex. Konsum Stockholm sedan november 1970 hemköpsservice i mer organiserad form inom Stockholmsområdet. Från årsskiftet 1971/72 omfattade verksamheten 19 butiker, vilka var och en betjänar ett eget geografiskt område. I finns särskild personal för ordermottagning samt budbil för varje tutik leverans av varorna. Verksamheten begränsades under hösten 1972 till 13 butiker och har sedan dess skurits ned ytterligare något. SPK har vid olika tillfällen genomfört lokala butiksundersökningar, då uppgifzer även insamlats om butikernas hemköps- och hemsändningsservice. Vidare har glesbygdsutredningen undersökt utbudet av hemköpsservice i några typiska glesbygdsområden. l tabell D 28 redovisas andelen butiker i olika orter med hemsändnings- respektive hemköpsservice enligt SPK:s undersökningar. Som framgår _av tabellD 28 gav mer än hälften av allivsbutikerna ide undersökta orterna utom Örebro hemsändnings- eller hemköpsservice. Andelen butiker med hemköp var i allmänhet något lägre än andelen med Vad gäller Örebro skall nämnas att uppgifterna inte endast hemsändning. avser allivsbutiker utan vissa speciallivsbutiker ingår i undersökningen. Detta förhållande kan sannolikt förklara en del av skillnaderna mellan SPK: Livsmedelsdetaljhandeln i Örebro. Örebro och övriga orter. Enligt tabell D 29 förekom hemsändningsservice framför allt ibutiker 2 Tidskriften Livs nr 2, med mellan 5 och lO milj. kr. iomsättning men andelen var också relativt 1971.

72 BilagaDDistributionwretagen Tabell D 28 Förekomsten av hemsändnings- och hemköpsservice i några orter

Källa: SPK.

Tabell D 29 Förekomsten av hemsändnings- och hemköpsservice i livsmedelsbutiker av olika storlek i Örebro ar 1971 samt genomsnittligt antal hemsändningar/ 1 hemköp per vecka i Omsättning Andel butiker Genomsnittligt Andel butiker Genomsnittligt i milj. kr med hemsänd- antal hemsänd- med hemköp antal hemköp/ 1

1 Källa: SPK. l l l

hög i något mindre enheter. Vad gäller hemköpsservice var skillnaderna i

mellan olika butiksstorlekar betydligt mindre än ifråga om hemsändning. Andelen butiker med hemköp var lägst i den allra största omsättningsklassen. Utnyttjandet av dessa tjänster var emellertid litet och i genom- ,

snitt utfördes endast 10 hemsändningar och 17 hemköp per vecka. f

Som framgår av tabellD 30 varierade utbudet av hemköpsservice mellan ca 40% och ca 70% i vissa undersökta glesbygdskommuner. j Andelen butiker med sådan service var således av ungefär samma storleksordning i glesbygder som i större orter enligt tabell D 28.

Tabell D 30 Förekomsten av hemköpsservice i några glesbygdskommuner år 1970

*i Källa: Kommersiell service iglesbygder (SOU 1972:13).

D

Bilaga Disrriburionsfdretagen 73

I vissa kommuner förekommer kommunalt initierad subvenoch/eller tionerad hemsändnings- eller hemköpsservice. Vidare kan från och med den l juli 1973 glesbygdskommuner erhålla statsbidrag för sådan verksamhet. Omfattningen av samhällets engagemang i dessa avseenden redovisas i betänkandetexten. Som har framgått av det föregående är utbudet av hemsändnings- och hemköpsservice för närvarande relativt stort. Olika visar undersökningar emellertid att hushållen endast i begränsad utsträckning utnyttjar möjligheterna att få varor hemsända. Enligt HUl:s nämnda undertidigare sökning avseende enskild handel hade hemsändnings- och hemköpen liten omfattning och utgjorde normalt högst 5 % av butikernas omsättning. Konsum Stockholm utför genom sin förut nämnda hemköpsverksamhet nära 1 000 leveranser per vecka. Dessa köp motsvarar emellertid endast omkring en halv procent av konsumentföreningens totala livsmedelsomsättning. Inte heller i glesbygdsområden hade hemköpen någon större omfattning enligt glesbygdsutredningens undersökning. Flertalet butiksinnehavare/föreståndare i de livsmedelsbutiker som gav hemköpsservice enligt tabellD 30, bedömde att hemköpens andel understeg lO % av omsättningen. l en intervjuundersökning, som glesbygdsutredningen utförde i några olika glesbygdsdelar i Sorsele kommun, uppgav endast ett fåtal procent av hushållen att de gjorde hemköp oftare än två gånger per månad och mer än tre fjärdedelar utnyttjade möjligheterna till hemköp mycket sällan eller aldrig. Enligt HUI:s undersökning tog endast omkring en av fjärdedel butikerna ut en avgift för hemsåndning och omkring hälften tog avgift för hemköp. Avgifternas storlek i dessa butiker var normalt mindre än 3 kr. per leverans, vilket långt ifrån motsvarade faktiska kostnader. SPK:s undersökning i Falun och Borlänge och glesbygdsutredningens studier i några glesbygdskommuner gav ungefär samma resultat. Det ringa utnyttjandet av hemsändnings- och hemköpsmöjligheterna synes bero på andra omständigheter än höga kostnader för hushållen. En orsak kan vara att hushållen inte känner till att finns. I detta hemköpsmöjligheter sammanhang kan nämnas att endast 4 av 25 butiker i Kristianstad och Hässleholm hade informerat hushållen under en tremånadersperiod i anslutning till SPK:s undersökning att sådan service gavs. I Örebro hade information lämnats av 7 butiker av 82 och i de glesbygdskommuner, som glesbygdsutredningen undersökte, av endast 4 butiker av 77. En annan faktor som kan förklara hushållens låga utnyttjande av hemköpsservice är svårigheterna att planera stora, koncentrerade och inköp bristen på hjälpmedel för inköpsplanering. tillhandahöll inte Exempelvis några butiker med hemköpsservice i Örebro någon form av förteckning med sortiment eller som underlag priser för inköpsplanering. Av 77 butiker i de undersökta glesbygdskommunerna hade endast 3 utarbetat viss information av detta slag. att Betydande svårigheter utnyttja hemköpsservice kan givetvis även uppstå som en följd av bristande resurser i övrigt i hushållen. Vid hearings har de olika blocken inom dagligvaruhandeln bedömt att

74 Bilaga DDistriburionfiretagen

och hemköp inte kommer att få någon större omfattning i hemsändning framtiden. Den främsta orsaken härtill uppges vara att de höga kostnaderna för sådan service måste tas ut om omfattningen blir större. måste vara mycket stor för att kunderna skall Varumängden per order som motiverade. Vissa butiksenheter kan uppfatta de uttagna avgifterna dock komma att utföra dessa tjänster för större geografiska områden. Under 1950-talets senare del och början av 1960-talet fanns ett mindre allt använde hemköpsservice som konkurrens- 1 antal företag, som framför medel. Det största av dessa företag - AB Hemköp med verksamhet i Stockholm - avvecklades år 1970. För närvarande kan inte något företag l inom dagligvaruhandeln betraktas som renodlat hemköpsföretag. Ett karaktäristiskt drag för servicebutiker är att de ofta erbjuder sig att utföra vissa typer av tjänster t. ex. nyckelservice eller förmedling av tips, lotter, fotoframkallning, barnvakt, e. d. Efterfrågan på dessa tjänster vara tämligen liten. I befintliga servicebutiker har uppges för närvarande således endast en mindre del av personalens arbetsinsats utgjorts av sådana tjänster. Andra som förekommer i servicebutiker typer av tjänster att butiker av denna är serveringar av olika slag. Det är inte heller ovanligt driver eller annan form av gatuförsäljning t. ex. typ t. ex. grillkiosk genom automater. av förut nämnda slag förekommer inte endast i Tjänsteförmedling servicebutiker utan i åtskilliga fall också i ordinära allivsbutiker, särskilt sådana som är belägna i glesbygder. Vid hearings med olika block inom dagligvaruhandeln har bl. a. framkommit att intresse föreligger att pröva men att idén att erbjuda tjänster i butikerna sig fram på olika områden krav som det saknas behov av att inte får innebära på åtaganden, tillgodose. att använda öppethållandetiderna som konkurrensmedel Möjligheterna har ökat sedan den förut gällande affärstidslagen upphörde. Förändringar i öppethållandet har studerats av den statliga affärstidsnämnden. Enligt undersökningar som HUl utfört för affärstidsnämndens räkning har vissa mindre förskjutningar ägt rum i öppethållandet sedan årsskiftet 1971/72 då möjlighet gavs att tillämpa helt fria affärstider. I det följande redovisas vissa uppgifter avseende dagligvaruhandelns öppethållande enligt affärstidsnämndens undersökningar för perioden november 1971 -augusti 1974. Undersökningarna omfattar vad gäller dagligvaruhandeln ett urval av varuhus och livsmedelsbutiker inom enskild respektive konsumenthandel. Någon uppdelning av butikerna på storleksgrupper har kooperativ däremot inte gjorts. Den under vardagar var kl. 9.00 för alla vanligaste öppningstiden av butiker. Under den studerade perioden skedde dock kategorier genomgående en viss ökning av andelen butiker med senare öppningstid än kl. 9.00. På lördagar öppnade omkring hälften av butikerna före kl. 9.00 och en svag tendens till ökande andel med sådan öppningstid förelåg. Variationerna vad gäller stängningstid var i allmänhet större än ifråga 1 HUl: Aft-ársüdsnämn_ den. Snabbstatistiken. om Under vardagar utom lördagar stängde varuhus öppningstiden. Omgzmgs kl. 18.00 och många enheter hade öppet till kl. 20.00. tidigast

sou 1975:70 75

BilagaDbisrributionwreragen

Måndag-torsdag hade omkring en femtedel av varuhusen öppet till kl. E 20.00 och på fredagar uppgick denna andel till närmare hälften. Under den studerade perioden förekom dock en viss minskning av andelen i varuhus med öppethållande till kl. 20.00 eller senare. För livsmedelsbutiker inträffade den normala stängningstiden kl. 18.00. Det förekom u dock både tidigare och senare stängningstid i viss utsträckning. På fredagar hade omkring hälften av butikerna öppet till kl. 19.00 eller längre. Den normala stängningstiden på lördagar var för livsmedelsé butikerna i allmänhet kl. 13.00 men omkring hälften av butikerna inom r enskild handel hade öppet till kl. 14.00 eller längre. Varuhusen stängde i i regel kl. 15.00 eller senare på lördagar. a v 2 Kontinuerligt öppethållande på söndagar förekom i huvudsak endast i i varuhus samt i livsmedelsbutiker inom enskild handel. Andelen

i söndags-

i redovisas i tabell D 31. öppna varuhus vid olika tidpunkter i , Sedan affärstidslagen upphörde vid årsskiftet 1971/72 skedde enligt

i tabellD3I en markant ökning av andelen varuhus med kontinuerligt

i L 5 öppethållande på söndagar. Under år 1973 minskade dock Söndagsöppeti hållandet med undantag för december månad då mer än hälften av varuhusen hade öppet på söndagar. Andelen livsmedelsbutiker inom enskild handel med öppethållande på söndagar var omkring 15 % under hela den studerade perioden. Konsumentkooperativa livsmedelsbutiker hade inte något Söndagsöppethållande enligt affärstidsnämndens undersökningar. ; Spridningen ifråga om öppnings- och stängningstider på söndagar var Å genomgående mycket stor. För varuhusen var den vanligaste öppningsi tiden kl. 13.00 och den vanligaste stängningstiden kl. 17.00. Livsmedelsbutikerna öppnade i allmänhet och hade i genomsnitt

i

betydligt tidigare något senare stängningstid än varuhusen.

i

Redovisningen av varuhusens öppethållande på söndagar i tabeIlD 31 1

Tabell D 31 Andel varuhus med kontinuerligt söndagsöppethållande under perioden november 1971 -augusti 1974

Källa: Affärstidsnämnden.

76 Bilaga D Disrributionsjöreragen

avser det kontinuerliga öppethållandet. Härutöver förekommer ivissa varuhus tillfälligt söndagsöppethållande. Under perioden maj -augusti 1974 hade 26 % av Varuhusen öppet minst en sön- eller helgdag. Drygt tre femtedelar av dessa varuhus hade emellertid öppet under högst 10 av de totalt 21 sön- eller helgdagarna under perioden. Av stormarknaderna hade 15 av 25 undersökta enheter öppet minst en sön- eller helgdag under den aktuella perioden. Den totala öppethållandetiden under veckan påverkas utöver av öppnings- och stängningstider också av eventuell lunchstängning. Bland varuhusen förekom inte i något fall att lunchstängning tillämpades. Däremot hade 40 % av de konsumentkooperativa livsmedelsbutikerna och ca 10 % av butikerna inom enskild handel stängt för lunch under augusti 1974. Medelantalet öppethållandetimmar per vecka förändrades obetydligt under perioden november 1971 -augusti 1974 enligt affärstidsnämndens undersökningar. Varuhusen hade den längsta öppethållandetiden med i g medeltal 55 timmar per vecka i augusti 1974. För livsmedelsbutiker inom enskild handel var medeltalet 54 timmar och för konsumentkooperativa livsmedelsbutiker 50 timmar per vecka. Som har framgått tidigare i samband med redovisningen av öppnings- och stängningstider torde det emellertid förekomma vissa variationer kring de olika medelvärdena för öppethållandetiden. l l l

l

l D3.3.8 Butikslokalisering och butikstyp

i

En för hushållen är butikslokaliseringen. Olika

i

viktig utbudsegenskap kan bl. a. försöka skilja sig från varandra genom olika inriktning l företag på butikernas lokalisering och genom att satsa på olika typer av butiker. J t. ex. i ett bostadsområde, kan också vara av

i

Läget i en viss lokalisering, väsentlig betydelse. Inriktningen i dessa avseenden kommer närmast till i uttryck i blockens etableringspolitik. Butiksläget kan sägas vara ett

i

mycket avancerat konkurrensmedel för företaget i den mening att det i inte i varje särskilt fall direkt kan imiteras av konkurrenterna. Någon fullständig bild av butiksbeståndets fördelning på olika typer av

Tabell D 32 Livsmedelsbutikernas fördelning på olika områden i Örebro kommun år 1971

Landsbygd Summa 100 100 Kalla. SPK, Livsmedelsdetaljhandeln i Örebro.

Bilaga D Distributionsfdreragen 77 Tabell D 33 Dagligvarubutikernas fördelning i Stockholmsregionen (exkl. stor-marknader) år 197l

a Inklusive innerstaden. Källa: Näringslivets Planinstitut, Serviceutredning för Stockholms kommun.

lägen kan inte erhållas. Förhållandena i Örebro kommun och i Stockholmsregionen framgår av tabellerna D32 och D33. Enligt tabell D 32 var närmare en tredjedel av samtliga livsmedelsbutiker i Örebro kommun belägna i city. Där dominerade emellertid butiker med ett mera begränsat livsmedelssortiment och endast var sjätte citybutik hade fullständigt allivssortiment. Motsatt förhållande gällde i landsbygdsområdena. Omkring en tredjedel av allivsbutikerna i kommunen var belägna i de yttre stadsområdena, dvs. vad som närmast kan betraktas som förortsområden. Andelen av allivsbutikerna var något mindre än 10 70 i city. Som framgår av tabell D 33 var de små livsmedelsbutikerna i Stockholmsregionen till helt dominerande del belägna i bostadsområden. Av s. k. supermarkets hade omkring två femtedelar lokaliserats till större eller mindre centra i regionen. l fråga om butikernas underlagskrav och lokalisering har vid hearings framkommit i viss mån avvikande synpunkter från de olika blocken. Detta gäller särskilt vid etablering av varuhus och stormarknader. För etablering av en stormarknad varierar kravet på orts- eller regionstorlek mellan 100000 och 150000 invånare och för traditionella varuhus mellan 15 000 och 25 000 invånare. Stora - s. k. hallbutiker - etableras normalt i dagligvarubutiker mindre orters centrala delar men också istörre bostadsområden, ofta i trafikorienterade lägen. För sådana enheter krävs i många fall en årsomsättning av 10 milj. kr. eller mer. Ordinära allivsbutiker, som lokaliseras till bostadsområden och till små orter, uppges kräva ett underlag av minst 3 000 invånare. Omsättningen bör vara omkring 4-5 milj. kr. För att minska gångavstånden anser ASK att butikerna bör spridas i bostadsområdena istället för att läggas i lokala Centrumbildningar. Även KF anför att butikerna kanske måste spridas om exploateringsgraden i bostadsområdena blir lägre i framtiden. ICA menar däremot att dubbeletableringar bör eftersträvas från konkurrenssynpunkt. Dagligvaruhandeln kan därmed samlokaliseras med fackhandel och annan service.

78 Bilaga DDistributionsfdrelagen TabellD34 Nyetablerade livsmedelsbutikers läge i orten (procent av samtliga butiker i respektive grupp) Butikens läge Konsum ICA Vivo, Övriga Favör [centrum med brett

Uppgift saknas

Enligt distributionsutredningens egen undersökning (se appendix D III) etablerades under perioden 1970-72 närmare 500 försäljningsställen för livsmedel, varav omkring en åttondel utgjordes av varuhus och stormarknader. Den genomsnittliga försäljningsytan var 450 m2 för och 950 m2 för livsmedelsavdelningar i varuhus och

livsmedelsbutiker

stormarknader. Vad gäller livsmedelsbutikernas försäljningsyta var skillnaderna relativt små mellan de olika blocken. Andelen butiker med minst 500 m2 försäljningsyta var 39 % för konsumentkooperationen, 32 % för ICA, 38% för Vivo/Favör och 34% för övriga företag. Varuhusens livsmedelsavdelningar var i ca 90 % av fallen större än 500 m2. De nyetablerade livsmedelsbutikernas lokalisering i orten framgår av tabell D 34. Med ”centrum med brett serviceutbud avses stads-, stadsdels- eller ortscentrum med många butiker eller serviceställen. Eftersom de olika alternativen i tabellen inte behöver vara varandra uteslutande är summan av procenttalen i kolumnerna mer än 100. Som framgår av tabell D 34 var den vanligaste lokaliseringen av nya livsmedelsbutiker i bostadsområden, men också centra med brett serviceutbud hade hög andel av nyetableringarna. Vivo, Favör och gruppen övriga butiker hade i större utsträckning än konsumentkooperationen och ICA etablerat butiker i trafikorienterade lägen. Varuhusen, som inte ingår i redovisningen, var antingen belägna i centra eller vid trafikled (stormarknader). Små livsmedelsbutiker var i större utsträckning belägna i bostadsom-

Tabell D 35 Förekomsten av konkurrerande livsmedelsbutiker inom 100-200 m från nyetablerade butiker (procent)

Uppgift saknas Summa 100 100 100 100

SOU l°75:70 Bilaga D Distributionsfdretagen 79

råden in stora enheter, vilka liksom varuhusen främst hade lokaliserats till orts- eller stadsdelscentra. De minsta nyetableringarna var också i högre grad belägna i enfamiljshusområden än de större butikerna, som till helt övervägande del hade etablerats i områden med bebyggelse av flerfamiljshus. Enligt tabell D 35 kunde omkring 30 % av de nyetablerade livsmedelsbutikerna karaktäriseras som singeletableringar i den mening att någon konkurrerande enhet inte fanns inom 100-200 m. Konsumentkooperationen och ICA hade i något större utsträckning etablerat enheter nära konkurrenter ån övriga grupper. Små livsmedelsbutiker var i större utsträcming singeletablerade än stora enheter. Av livsmedelsbutiker med mindre än 3 mil_i. kr. i årsomsättning saknade sålunda 42 % konkurrenter inom ,00-200m och 40% hade endast en konkurrent inom detta avstånc. För butiker med mer än 10 milj. kr. i årsomsättning var motsvarande andelar 7 % respektive 36 %. God tillgång till parkeringsplatser används som konkurrensmedel framför allt av stormarknader. Som har framgått av tabell D 34 förekommer också : viss utsträckning att livsmedelsbutikerna etableras vid trafikleder för att ge god biltillgänglighet. Även vid lokalisering till bostadsområden eller centra torde tillgången på parkeringsplatser spela en allt större roll som konkurrensmedel för livsmedelsbutiker. I tabell D 36 redovisas andelen nyetablerade livsmedelsbutiker fördelade efter antalet parkeringsplitser inom maximalt 250 m avstånd från butikerna. Här avses både av butikerna och av andra anordnade parkeringsplatser för kunderna samt såväl avgiftsfria som avgiftsbelagda platser. Enligt tabell D 36 hade knappt en femtedel av nyetablerade livsmedelsbutiker under perioden 1970-1972 mindre än 25 parkeringsplatser för kunderna. För närmare en tredjedel var antalet platser minst 100. Vidare kan nämnas att det var framför allt större butiker som hade ett stort antal pirkeringsplatser för kunderna.

D3.3.9 Reklam och information lnformationsöverföring till konsumenterna, t. ex. vad gäller priser och sortiment, skedde tidigare i första hand i personlig form via butiksperso-

Tabell D 36 Andel nyetablerade livsmedelsbutiker fördelade efter tillgången på parkeringsplatser för kunderna (procent)

80 Bilaga DDistributionsfdretagen

nalen. Med genomförandet av självbetjäningssystemet i dagligvaruhandeln har denna form av information i stor utsträckning kommit att ersättas av mekaniserad massinformation genom annonser, skyltning, affischcring, varuexponering av olika slag, märkning på förpackningar etc. Informationsöverföringen har därmed till stor del överflyttats från detaljhandeln till fabrikanter och grossister. Bland företagens olika slag av säljfrämjande åtgärder torde reklamen utgöra den viktigaste formen. Till skillnad från personlig försäljning, som sker individuellt genom t. ex. de anställda i butikerna, kan reklamen karaktäriseras som en opersonlig massbearbetning av potentiella köpare. Reklamens omfattning och kostnader har ingående studerats av reklamutredningen (SOU 1973:11). Vid mätningen av reklamens kostnader har reklamutredningen utgått ifrån Internationella Handelskammarens reklambegrepp dvs. pressreklam, utomhusreklam, filmreklam, direktreklam, mässor och utställningar, butiksreklam, varuprov, gåvor, tävlingar, referenspublikationer, reklamundersökningar och reklamadministration. Dessutom har kostnaderna för extern publicitet (PR) och ev. ersättning till annonsbyråer medräknats. Däremot inkluderas i reklamkostnaderna inte merkostnaderna för utformning av förpackningar på ett säljfrämjande sätt och inte heller kostnaderna för varuexponering. Reklamutredningens beräkning av reklamkostnaderna avsåg åren 1965-67. År 1967 utgjorde reklamkostnaderna ca 1,2 % av omsättningen inom livsmedelsindustrin. För partihandeln och detaljhandeln var

Tabell D 37 De sammanlagda reklamkostnadernas storlek år 1967 i procent av den privata konsumtionen för vissa varugrupper av dagligvaror Varugrupp Reklamkostn. i % av privat konsumtion Saft och juice Flytande mejeriprodukter

Matfett

Agg Glass Kött- och charkuterivaror Konserver Soppor

MI9\DU1L›JO\M®L›J\OUI4\D©\O®®\!©©

Djupfrysta produkter Choklad och konfektyr Socker Kaffe Te Mjöl och gryn Makaroner, flingor m. m. Kakmixer Tvätt- och diskmedel Tandkräm

Toalettvål ›-n›-›-

Kräppappersvaror Källa. Reklamutredningen (SOU 1973:11).

Bilaga D Disrributionsfdretagen 81

andelarna 0,5 % respektive 0,7 %. Även inom livsmedelsindustrin förekom dock förhållandevis låga reklamkostnadsandelar i vissa delbranscher. Frukt- och grönsakskonservindustrin samt choklad- och konfektyrindustrin hade de högsta reklamkostnaderna i förhållande till omsättningen. Reklamutredningen beräknade också de sammanlagda reklamkostnaderna i olika led för ett antal undersökta varugrupper. l tabellD 37 redovisas leverantörernas och handelns reklamkostnader för vissa varugrupper av dagligvaror i relation till den privata konsumtionens storlek inom respektive varugrupp. Totalt sett för livsmedel, tobak och drycker

i

utgjorde reklamkostnaderna 1,7 % av den privata konsumtionen. För l läkemedel, rengöringsmedel och hygienprodukter var motsvarande andel i i 6,9 %. i Som framgår av tabell D37 förekom mycket stora variationer i

i

reklamkostnadsandel mellan olika varugrupper. Särskilt kemisk-tekniska i 1 produkter hade hög andel reklamkostnader i förhållande till den privata i konsumtionen. Sålunda uppgick andelen till ca 18 % för tandkräm och i till 13,5 o för tvätt- och diskmedel. För vissa varugrupper av livsmedel, t. ex. mejeriprodukter, kött och charkuterivaror, utgjorde reklamkostnadsandelen däremot endast omkring 1%. Det bör dock påpekas att skillnader i varuvärdet mellan olika varugrupper påverkar reklamkostnadsandelen. Sålunda är t. ex. kött- och charkuterivaror förhållandevis dyra produkter och konsumtionen i kronor räknat förhållandevis stor. lnom dagligvarudistributionen sker kontakterna mellan tillverkare och slutliga köpare i stor utsträckning indirekt via grossister och detaljister,

vilka samverkar i några få block vad gäller en betydande del av inköpen.

Vart och ett av blocken använder sig i hög grad av olika kampanjaktiviteter som ett led i konkurrensen med övriga block. Kampanjaktiviteternas stora omfattning tyder på att blocken anser kampanjerna vara ett betydelsefullt konkurrensmedel. Kampanjprisverksamheten har tidigare behandlats något i samband med redovisningen av priset. Kampanjaktiviteterna utformas ofta i samarbete mellan fabrikanter och blocken. Detaljhandelns s. k. veckoannonsering är i allmänhet ett resultat av sådana samaktiviteter. Annonseringen görs i anslutning till veckosluten för att fånga in hushållens beloppsmässigt största inköp. Normalt omfattar veckoannonserna ett 20-tal olika produkter, vilka specialexponeras i butikerna. SPK håller för närvarande på med en undersökning av bl. a. företagens kostnader för kampanjaktiviteter. När det gäller varudemonstrationer, specialskyltningar eller specialexponering av varor i butikerna ombesörjs aktiviteterna i allmänhet av konsulenter från fabrikanterna eller av distributörsblockens butikskonsulenter. Ofta bekostas säljstöd av detta slag av fabrikanterna. Det torde utgöra en väsentlig del av försäljningsbearbetningen i detaljistledet. Vissa tar ofta i fabrikanter rutinmässigt del i arbetet. med varuexponeringen butikerna genom sina konsulenter även då särskilda aktiviteter inte är aktuella. Det synes främst vara större butiker, som mer frekvent erhåller sådant säljstöd. Prisinformationen till konsumenterna sker med undantag för ovan

82 Bilaga DDistributionwretagen

Tabell D 38 Andel av varorna i respektive varugrupp med prismärkning på eller vid varan (avser varor i butiker med självbetjäning i Orebro år l97l)

Varugrupp Andel prismärkta varor i 70(ovägt genomsnitt)

Mejerivaror 67 › 55 Bryggerivaror

Källa: Pris- och kartellfrågor nr 10, 1972.

nämnda kampanjprisaktiviteter nästan uteslutande genom att varornas priser är angivna vid varans plats på hyllan och/eller på förpackningen. För att köparen skall ha möjlighet att överblicka prisrelationerna mellan olika varuvarianter i sortimentet pågår för närvarande ett införande i större omfattning av s. k. jämförpriser. Vid SPK:s förut nämnda prisnivåundersökning i Örebro noterades bl. a. prlsinformationens omfattning. Som framgår av tabell D38 varierade prismärkningens omfattning mellan olika varugrupper. De största bristerna iprismärkningen förekom bland mejeri- och bryggerivaror, matbröd och färsk frukt samt grönsaker. Det ovägda genomsnittet för varuvarianterna i samtliga undersökta självbetjäningsbutiker var 87%. Prismärkningen visade sig vara mest omfattande i de största butikerna. Andelen uppgick sålunda till 82 % i butiker med mellan l och 5 milj. kr. i omsättning, till 93 % i butiker med mellan 5 och 10 milj. kr. i omsättning och till 96 % i butiker med mer än l0 milj. kr. i omsättning. Det bör här erinras om att andelen manuellt betjänade butiker är relativt stor bland mindre enheter, vilket innebär att kunden kan få muntlig prisinformation. Jämförprismärkning förekom endast i begränsad omfattning i de undersökta butikerna i Örebro. SPK har vid senare tillfällen undersökt jämförprismärkningens omfattning i slumpvis utvalda butiker i hela landet Skillnaderna i butikernas jämförprismärkning visade sig vara mycket stora mellan olika varugrupper. Andelen butiker med fullständig jämförprismärkning på alla varuvarianter var störst i fråga om förpackade färskvaror. Sålunda hade ca 90 % av butikerna angett jämförpriser på charkuterivaror och hårdost och ca 85 % på kött och fläsk. Särskilt vad gäller förpackade specerivaror och konserver hade jämförprismärkningen mycket liten omfattning. Mångfilialföretagen hade enligt SPK:s undersökningar i större utsträckning genomfört jämförprismärkning än de frivilliga kedjorna. Vid sekremed de uppgav KF

1 Pris_ och kanenñågor tlariatlets hearings olika blocken oattkostnaderna för

_iamforpnsmarkmng kan beraknas till 2 000 kr. per ar och butik. Enligt m4, 1973 och m9 1973. KF:s uppfattning är detta väl använda kostnader om informationen

BilagaDDistriburionwretagen 83

utnyttjas. En risk med jämförpriser är enligt ASK att man ser ensidigt till priset. Kostnaden är även hög i förhållande till utnyttjandet, vilket också NK ansåg. Information om produkter vad gäller innehåll och kvalitet förkommer främst i form av märkning på förpackningarna. Fr. 0. m. den 1 januari 1974 gäller nya bestämmelser i fråga om märkning av livsmedel. Enligt livsmedelslagen skall från denna tidpunkt alla färdigförpackade livsmedel vara märkta, antingen på själva förpackningen eller genom anslag intill varan. Märkningen skall innehålla uppgifter om livsmedlets slag, sammansättning (innehållsdeklaration), nettovikt eller volym, förvaringsanvisning och beräknad hållbarhetstid för varor med begränsad hållbarhet, t. ex. djupfrysta varor, kylkonserver och färskvaror. Hållbarhetsmärkningen innebär att uppgift om sista förbrukningsdag (i vissa fall månad eller år) skall anges. Vidare skall förpackarens eller tillverkarens namn finnas på förpackningen. Vid sekretariatets hearings med blocken behandlades också frågan om information till hushållen för att underlätta deras sortimentssammanställning och tillagning av produkterna. Information om sortimentet av typ matprogram för att vägleda vid sortimentsval utarbetas för närvarande praktiskt taget inte alls och inte heller föreligger några direkta planer på att ge sådan information i framtiden. När det gäller information om tillagning av produkter hänvisar de olika blocken till receptservice genom egna tidskrifter eller broschyrer. I övrigt sker information om produkter främst i muntlig form genom butikernas personal och i samband med demonstrationer av nya produkter.

D3.3.l0 Bruttovinst, kostnader och produktivitet Undersökningar av bruttovinst, kostnader och produktivitet för livsmedelsbutiker av olika storlek inom enskild handel görs regelbundet av HUI. Den senaste undersökningen omfattade närmare 500 butiker och avsåg kalenderåret 1973 eller den l2-månadersperiod, som närmast sammanfaller med detta år.

i

Tabell D 39 Bruttovinst, kostnader och nettovinst i procent av omsättningen år 1973 för självbetjäningsbutiker inom enskild handel

i

Källa: HUI, Intäkts- och kostnadsundersökning inom livsmedelshandeln 1973/74.

84 Bilaga D Distributionsfdretagen Med bruttovinst avses skillnaden mellan försäljning och varukostnad, dvs. de sålda varornas inköpspris efter avdrag för eventuell bonus och kassarabatt. Självbetjäningsbutikernas bruttovinst varierar i allmänhet mellan 15% och 18% av omsättningen. Driftskostnaderna omfattar personalkostnader, lokalkostnader, försäljningskostnader, administrationskostnader, reklamkostnader, underhållskostnader, transportkostnader samt räntekostnader och avskrivningar. Nettovinsten utgörs av skillnaden mellan bruttovinst och kostnader. l tabell D 39 redovisas bruttovinst, kostnader och nettovinst år 1973 för dagligvarubutiker med Självbetjäning i olika omsättningsklasser enligt förut nämnda undersökning av HUI. Som framgår av tabell D 39 ökade bruttovinsten vid stigande butiksstorlek upp till en omsättning av 3-5 milj. kr. Skillnaderna mellan olika butiksstorlekar torde bl. a. bero på olikheter i sortimentssammansättning, inköpsvillkor och försäljningspriser. Enligt uppgifter från KF var bruttovinsten ungefär lika stor för konsumentkooperativa självbetjäningsbutiker som för butiker inom enskild handel. Skillnaderna mellan olika butiksstorlekar var dock något mindre inom konsumentkooperationen. Sålunda varierade bruttovinsten år 1972 från 15,5 % av omsättningen för butiker med mindre än en halv milj. kr. i omsättning till 16,6 % för butiker med omsättning överstigande 5 milj. kr. Bruttovinstutvecklingen under 1960-talet kan belysas med hjälp av tidigare undersökningar, som HUI har utfört. Det är emellertid svårt att jämföra bruttovinsten under olika år, eftersom klassbredden delvis har ändrats vid redovisningen av olika omsättningsklasser. Som exempel kan nämnas att i självbet_iäningsbutiker med omsättning mellan en halv och en bruttovinsten från 16,0 % av omsättningen år 1963 till milj. kr. minskade 15,6 % år 1973. Kostnaderna respektive nettovinsten i procent av omsättningen varierade som framgår av tabell D 39 i högre grad mellan olika butiksstorlekar än vad bruttovinsten gjorde. Här bör observeras att ersättning till butiksägaren och eventuella medhjälpande familjemedlemmar inte har inräknats i kostnadsprocenten utan skall täckas av nettovinstcn. I små butiker spelar innehavarens arbete en förhållandevis mycket större roll än i stora butiker, varför i realiteten utgör en större andel av

kostnaderna

omsättningen i mindre butiker och nettovinsten på motsvarande sätt blir mindre. I tabell D 40 redovisas en korrigerad kostnadsberäkning avseende år 1972 varvid ersättning till ägaren och eventuella medhjälpande familjemedlemmar liksom ränta på eget kapital har inkluderats. Enligt HUll uppgår antalet personer, som ej kostnadsredovisas, till i genomsnitt 1,7 för butiker med mindre än en milj. kr. i omsättning, till 1,6 för butiker med l-5 milj. kr. och till 1,5 för de största butikerna. Enligt tillgänglig lönestatistik uppgick den genomsnittliga årslönen för butiksföreståndare inom livsmedelshandeln till ca 34 000 kr. och för övrig butikspersonal till 1 lntäkts- och kostnadsca 24 000 kr. år 1972. Härtill har lagts en beräknad kostnad för sociala undersökning inom livsmedelshandeln 1971-72. avgifter om 30% respektive 25 %, vilket motsvarar en totalkostnad av

Bilaga DDistributionwreragen 85

Tabell D 40 Korrigerade kostnader i procent av omsättningen för butiker av olika storlekar år 1972 Omsättning i Kostnader i 70 1 000-ta1 kr. av omsättn. - 499 23,7

44 300 kr. för butiksföreståndare och 29 900 kr. för övrig butikspersonal. Vid beräkningen av storleken på ersättningen för butiksinnehavarens och medhjälpande familjemedlemmars arbete har ovan nämnda värden använts så att lönekostnaderna höjts med en föreståndarlön. Vidare har för butiker med mindre än en milj. kr. i omsättning gjorts ett tillägg, motsvarande 0,7 heltidsarbetande övrig butikspersonal, för butiker med 1-5 milj. kr. motsvarande 0,6 och i de största butikerna 0,5. Det kan diskuteras om inte det ökade ansvaret för ledningen av stora butiker borde motsvaras av differentierad ersättning. Något underlag för en sådan differentiering har emellertid inte funnits tillgängligt, utan här har antagits att genomsnittsvärdet är tillämpbart för butiker med 3-5 milj. kr. i omsättning. Vidare har antagits att ägareersättningen för butiker med mindre än en milj. kr. är 80 % av medelvärdet, att den är 90 %i intervallet 1-3 milj. kr., 110 % i intervallet 5-10 milj. kr. och 120 % i större butiker. Slutligen har också ränta på bokfört eget kapital inkluderats i de korrigerade kostnaderna. Som framgår av tabell D40 minskar de korrigerade kostnaderna i procent av omsättningen med stigande butiksstorlek. Kostnadsminsk-

o Tabell D41 Kostnader och nettoresultat i procent av omsättningen ar 1972 för konsumentkooperativa självbetjäningsbutiker

Kostnadsslag Omsättning i 1 OOO-tal kr. -499 500- 1 000- l 500- 2 000- 3 000- 5 000- Samtliga 999 1 499 1 999 2 999 4 999

Samtliga fasta särkostnader 17,1 14,9 12,7 12,6 13,6 14,1 12,8 13,5 Nettoresultat -2,2 +0,1 +3,3 +3,6 +3,0 +1,3 +3,8 +2,5

Källa: KF, Föreningsrevisioncn, Utredning om butikernas resultat 1972.

86 BilagaDDistriburionwretagen

ningen avtar emellertid snabbt. Skillnaden mellan den största och den minsta omsättningsklassen uppgår till något mer än 8 procentenheter. 1 detta sammanhang kan nämnas att om den beräknade ägarersättningen hade gjorts helt oberoende av butikernas storlek skulle kostnadsskillnaden ha varit ännu större än vad som framgår av tabell D40. I realiteten måste ofta innehavare av de allra minsta butikerna nöja sig med en ersättning för eget arbete, som väsentligt understiger en genomsnittlig föreståndarlön. Skillnaderna mellan olika butiksstorlekar vad gäller kostnader och nettoresultat framgår också av tabell D 41, som visar förhållandena för ett slumpmässigt urval om 186 konsumentkooperativa självbetjäningsbutiker. Butiksföreståndarnas ersättning ingår där bland personalkostnaderna. Kostnaderna redovisas i tabellen fördelade på olika kostnadsslag. Nettoresultatet skall täcka centrala samkostnader och återbäring samt bidra till verksamhetens konsolidering. . Som framgår av tabell D 41 minskade de totala kostnadernas andel av omsättningen vid stigande omsättningsstorlek. Orsaken var den förhållandevis starka minskningen av löne- och lönebikostnadernas andel, vilka tillsammans utgjorde 13,1 % av omsättningen i den minsta gruppen och 8,3 % i den största. Hyreskostnaderna samt ränta och avskrivning ökade vid stigande omsättningsstorlek. Nettoresultatet var betydligt lägre för butiker med mindre än en milj. kr. i omsättning än för större butiker. För att mäta produktiviteten inom varuhandeln brukar omsättningen per sysselsatt, omsättningen per m2 försäljningsyta eller lageromsättningshastigheten beräknas. svårigheterna är mycket stora att mäta totalproduktiviteten, varför det i praktiken är nödvändigt att arbeta med sådana begrepp. Som framgår av tabell D42 hade butiker med mer än 5 milj. kr. i omsättning ungefär dubbelt så höga produktivitetstal som butiker med omsättning under en halv milj. kr. Produktiviteten ökade snabbt vid stigande butiksstorlek upp till en omsättning av ca 3 milj. kr. En förklaring till produktivitetsskillnaderna kan vara att inköpen i de mindre butikerna till relativt stor del utgörs av kostnadskrävande, små inköp. En annan förklaring kan vara olikheter i butikernas ålder och därmed

Tabell D42 Produktivitetstal för självbetjäningsbutiker inom enskild handel år 1973

Källa: HU1, Intäkts- och kostnadsundersökning inom livsmedelshandeln 1973/74.

Bilaga D 87

Distriburionsföretagen

Tabell D 43 Livsmedelsbutiker inom enskild handel år 1971 fördelade på omsättningsklasser och etableringstidpunkt (procent)

Omsättningi Etableringstidpunkt 1 000 v1 k . .

år197t1d

Källa: HUl, Tvärsnitt genom svensk livsmedelshandel.

sammanhängande skillnader i moderniseringsgrad, t. ex. vad gäller varumottagnings- och varuhanteringsförhållanden. Hur livsmedelsbutiker l 2 inom enskild handel med olika etableringsår fördelar sig på omsättningsklasser redovisas i tabell D 43.

l

Enligt tabell D 43 hade fyra femtedelar av de livsmedelsbutiker, som etablerades under 1940-talet, en omsättning understigande en milj. kr. år

i

1971. De etableringar som ägde rum under 1960-talet hade i mer än en tredjedel av fallen högre omsättning än 3 milj. kr. år 1971. En betydande

i

l del av de största butikerna torde således utgöras av relativt nyetablerade enheter, medan butiker med omsättning mindre än en milj. kr. i stor utsträckning synes vara äldre enheter. Produktiviteten kan även mätas som omsättning per arbetstimme. I tabell D 44 redovisas resultaten från en undersökning av 2 940 självbetjäningsbutiker inom ICA. Omsättningen per arbetstimme redovisas för

i

butiker med olika omsättningsstorlek. För att ge en uppfattning om spridningen inom varje omsättningsklass anges genomsnittsvärdena för

I

g den högsta tredjedelen, den mellersta tredjedelen respektive den lägsta I tredjedelen. Uppgifterna har räknats upp till 1973 års nivå. Som framgår av tabell D 44 var skillnaderna i omsättning per arbets-

t timme betydande mellan olika butiksstorlekar. Sålunda hade butiker med

t

, mer än 4 milj. kr. i omsättning ungefär 100 kr. högre omsättning per

i

Tabell D 44 Omsättning per arbetstimme år 1973 i ICA-butiker av olika storlek

Omsättning i Genomsnittlig omsättning per arbetstimme (kr.) l OOO-tal kr. Den högsta Den mellersta Den lägsta tredjedelen tredjedelen tredjedelen

Källa: Praktiskt butiksarbete, juni-juli 1973.

88 Bilaga D Distributionsfiretagen SOU l975:70

arbetstimme än de minsta enheterna. Spridningen var emellertid betydande inom varje storleksgrupp. Av butiker med mer än 4 milj. kr. i omsättning var medelvärdet för den lägsta tredjedelen obetydligt större än medelvärdet för den högsta tredjedelen av butiker med mindre än en milj. kr. i omsättning. Genomgående synes spridningen mellan den högsta och den lägsta tredjedelen vara av ungefär samma storleksordning som skillnaderna mellan de omsättningsmässigt sett minsta och största storleksgrupperna. HUI har försökt att beräkna rationaliseringseffekten under perioden

1959-71 inom dagligvaruhandelml Man försökte dels få en uppfattning

om vilken arbetskraftsbesparing, som har kunnat uppnås under perioden vid oförändrad försäljningsvolym, och dels vilken kostnadsökning som skulle ha ägt rum i större livsmedelsbutiker om inte några rationaliseringsåtgärder vidtagits. Det bör uppmärksammas att beräkningarna inte omfattar konsumentkooperationen, varuhuskedjorna och vissa andra kedjeföretag, varför kalkylerna avser butiker med tillsammans ungefär hälften av den totala dagligvaruförsäljningen i landet. Enligt HUI:s beräkningar uppgick personalbehovet år 1971 inom den undersökta delen av dagligvaruhandeln till ca 43 000 personer för att sälja samma varuvolym, som det år 1959 behövdes drygt 69 000 personer till. Den totala arbetskraftsbesparingen under tolvårsperioden kan således sägas ha varit drygt 26000 personer, dvs. ca 38%. Det minskade arbetskraftsbehovet beror delvis på att mindre butiker lagts ned och större butiker tillkommit (den s. k. struktureffekten). För att hypotetiskt eliminera den del av arbetskraftsbesparingen, som beror på struktureffekten, har HUI utgått från 1959 års arbetsproduktivitet och applicerat den på 1971 års struktur. Enligt beräkningarna skulle tillämpningen av mer rationella metoder i befintliga företag ha medfört en minskning av arbetskraftsbehovet med närmare 20 000 personer under den aktuella perioden. HUlzs beräkning av rationaliseringseffekten i större dagligvarubutiker avser försäljningsställen med mer än 5 milj., kr. i omsättning. lfigurD 11 redovisas den teoretiska kostnadsutveckling, som skulle ha inträffat om arbetsinsatsen hade varit oförändrad under perioden 1959-71, och de faktiska kostnaderna. Skillnaden mellan teoretiska och faktiska kostnader kan sägas vara ett uttryck för effekten av rationaliseringar. En förutsättning för rationaliseringar har varit ökade kostnader för investeringar i lokaler och utrustning. Det har emellertid inte varit möjligt att beräkna förändringarna i kapitalinsatsens storlek. Som framgår av figur D 11 skulle personalkostnaderna ien butik med 5 milj. kr. i omsättning ha ökat från ca 225 000 kr. år 1959 till ca 800 000 kr. år 1971 om arbetsinsatsen hade varit oförändrad. De faktiska kostnaderna ökade emellertid endast till ca 540 000 kr. beroende på de rationaliseringsåtgärder som genomfördes. Stordriftsfördelarna i dagligvarudetaljhandeln belyses i tabell D 45 i form av en jämförelse mellan antalet arbetstimmar per en milj. kr. i 1 HUI: Är handeln omsättning vid två olika butiksstorlekar. Uppgifterna grundar sig på den effektiv? förut nämnda undersökningen av varuhanteringsarbetet i några livsme-

* Bilaga D Disrriburionsfdreragen 89

i

\\\ \\

delsbutiker i Örebro Enligt tabell D 45 behövde butiker med en omsättning av mer än 3 milj. kr. totalt sett ca 20 % färre arbetstimmar per milj. kr. iomsättning än butiker i storleksgruppen 1-3 milj. kr. Skillnaderna mellan de båda butiksstorlekarna var särskilt stor vad gäller kund- och kassaarbete samt hantering av returförpackningar och avfall. I större butiker synes det vara lättare att anpassa personalstyrkan i t. ex. kassorna efter variationer i kundtillströmningen. Vad gäller beställning, mottagning, och transport 1 IVA-TFK, Örebropåfyllning var stordriftsfördelarna mindre påtagliga. undersökningen.

90 Bilaga DDistributionsföretagen

Tabell D45 Beräknat antal arbetstimmar per en milj. kr. i omsättning vid olika butiksstorlekar Arbetsmoment Antal arbetstimmar Butiker med Butiker med Differens 1-3 milj. mer än 3 milj. 70 kr./år kL/år Beställningsarbete 218 200 8,3 Varumottagning och

Hantering av returför-

Källa: HUl_ Är handeln effektiv?

D3.3.11 Belastningsvariationer Skillnader i kundtillströmning i butiker mellan veckans dagar och mellan olika tider under dagen brukar benämnas belastningsvariationer. Av tabell D 46 framgår att antalet kunder fördelade sig relativtjämnt över veckans olika dagar med undantag för fredagar då kundfrekvensen var något högre. Även lördagar hade förhållandevis hög kundfrekvens om hänsyn tas till den kortare öppethållandetiden under denna veckodag. Andelen kunder på fredag-lördag var särskilt hög för butiker i den största omsättningsklassen och utgjorde där omkring två femtedelar av samtliga kunder. Genomsnittsköpet per kund, som under veckans fyra första dagar uppgick till mellan ll och 12 kr., var ca 20 kr. under fredag och lördag.

Tabell D 46 Fördelning av antalet kunder över veckans dagar i självbetjäningsbutiker av olika storlek år 1967 (procent)

Källa: IVA-TFK. Öreb roundersökningen.

Bilaga D Distriburionwreragen 91

Tabell D 47 Fördelning av veckoomsättningen på dagar i självbetjäningsbutiker av olika storlek år 1967 (procent)

Källa: IVA-TFK, Örebroundersökningen.

Den bild av belastningsvariationerna, som erhålls via kundfrekvensen, förändras således avsevärt om i stället veckoomsättningens fördelning mäts. Enligt tabell D 47 svarade fredag-lördag för omkring 45 % av veckoomsättningen i mindre livsmedelsbutiker och 50 % i större enheter. Variationerna mellan olika dagar var särskilt stora för butiker med mer än 3 milj. kr. i omsättning, bland vilka veckans tre första dagar svarade för endast 36 % av hela veckoomsättningen. Som framgår av tabell D 48 var omsättningen i två undersökta Wessels-varuhus i ännu högre grad än i självbetjäningsbutiker koncentrerad till den senare delen av veckan. De tre första dagarna i veckan svarade sålunda för endast omkring en tredjedel av veckoomsättningen. Detsamma gällde för två Tempo-varuhus, vilka emellertid även hade öppet på söndagar. Belastningsvariationerna under dagen illustreras av figur D 12, som visar omsättningens fördelning på timmar varje veckodag, där den totala

Tabell D 48 Fördelning av veckoomsättningen på dagar i två stormarknader (Wessels) och två ordinära varuhus (Tempo) vecka 11, 1973 (procent)

Söndag Summa 100 100 100 100 Källa: Uppgifter från Åhlén & Holm AB.

92 Bilaga D Distributionsfdretagen

Måndag

ro (Jag

- o

.m0 O O 12.00 15.00

Tisdag k)O

111|nu|1111h1u

.n C

O .to OC 12.00 15.00 18.00 Onsdag MCD

11|1111I1111

aC

§00 00 12.00 15.00 18.00

Torsdag k)C 1

111||1nhn1|111

d O

0 E9 12.00 15.00 18.00 Fredag k.) O 1

ö l|n1|1|1

O nn||

ä 12.00 15.00 18.00 19.00 Lördag Figur D 12 Livsmedels-

onzsättningens fördelning k)O 111111

på timmar vid ett varuhus av genomsnittlig storlek i

en mellansvensk stad _. sommaren 196 7. Källa: Fri affárstid (SOU Ö 1971:33). 5D 8 12.00 14.00

Bilaga D Distributionsfdreragen 93

dagsomsättningen = lOO. Uppgifterna avser livsmedelsomsättningen i ett varuhus av genomsnittlig storlek i en mellansvensk stad sommaren 1967. Som framgår av figuren förekom betydande belastningsvariationer mellan olika timmar under dagen, särskilt under veckans första dagar. Under fredagen var dock skillnaderna obetydliga med undantag för den första respektive sista öppethållandetimmen. Det är sannolikt att belastningsvariationerna under dagen är avsevärt större för stormarknader, vilka nästan helt är beroende av kunder som färdas med bil.

D3.3.12 F öretagskoncentration och samverkan Genom förekomsten av horisontellt samarbete i form av frivilliga kedjor och vertikal samverkan i distributörsblock kan dagligvaruhandeln närmast karaktäriseras som en fåtalsmarknad. Förutom de tre i olika grad integrerade blocken ASK (Dagab), ICA och KF har två mångfilialföretag - NK-koncernen och Åhlénkoncernen en betydande försäljning av dagligvaror. Man kan således skilja mellan fem separata block inom dagligvarudetaljhandeln. Tillsammans svarar dessa för närmare 70% av den totala livsmedelsomsättningen i detaljhandeln och drygt 85 % av omsättningen i allivshandeln. Samarbetet inom distributörsblocken syftar till att ta tillvara stordriftsfördelar. I första hand gäller samarbetet inköprfunktionen och tillförseln av varor till butikerna men förekommer i varierande grad också på andra områden. Inom konsumentkooperationen är samarbetet mellan centralorganisationen KF och de lokala konsumentföreningarna i princip helt genomfört vad gäller leveranser till butikerna. Inom ICA är detaljisternas inköpstrohet i genomsnitt 65 % och inom ASK-sektorn varierar den mellan 40% och 50%. I realiteten är emellertid inköpstroheten betydligt större, eftersom distributionscentralernas sortiment inte täcker hela varubehovet för detaljisterna. Sålunda kan t. ex. en ICA-butik för närvarande täcka högst 70 % av sitt varubehov genom ICA :s distributionscentraler. Genom att centralisera inköpen kan blocken erhålla bättre inköpsvillkor och begränsa antalet kontakter med leverantörerna. Enligt koncentrationsutredningenl beräknades blockens rabatter vara i storleksordningen 3 á 4 %. Denna beräkning baserades på ett tänkt förhållande, där blocken jämfördes med en situation helt utan frivillig samverkan. Stordriften gör det också möjligt för blocken att centralt skaffa sig tillgång till specialister för inköpen. Andra fördelar av samordnade inköp är att planeringen kan underlättas för både köpare och leverantörer och att datorer kan användas för inköpsrutiner. Vidare kan en samordning ske av sortimentspolitiken inom blocken. Som har framgått i avsnitt D 3.2.1 har en stark koncentration mot färre och större lagerenheter ägt rum inom blocken. Utnyttjandet av stordrift har medfört kostnadsbesparingar ifråga om varuhanteringen inom respektive block totalt sett men torde samtidigt ha ökat kraven på anpassning från detaljisterna, t. ex. vad gäller planering av inköpen. Grossistföretagens intresse för att trygga avsättningen för sina varor l SOU 1968:6.

94 Bilaga DDisrributionsfdreragen sou 1975:70

har bl. a. lett till ett betydande engagemang vad gäller omstruktureringar inom detaljhandelsledet. När det gäller etablering av nya butiker sker blockens bevakning av butikslägen i stor utsträckning genom grossistledet. Härtill kommer att kapitalbehovet vid nyetablering av en modern dagligvarubutik ofta är så stort att betydande svårigheter kan uppstå för en enskild köpman att lösa finansieringsfrågan utan medverkan från grossistledet. Möjligheterna för detaljhandelsföretag utanför de fem

blocken att träda in på marknaden begränsas således av svårigheter att

finansiera Ett från blocken fristående kreditinstitut - AB nyetableringar. Handelskredit - har relativt liten och finansierar utlåningskapacitet endast omkring en tiondel av nyetableringarna inom dagligvaruhandeln. Under år 1973 lämnade Handelskredit lån till etablering och överlåtelser med ca 25 milj. kr. Blocken har även kunnat ta tillvara stordriftsfördelar i marknadsföringen. Det gäller bl. a. skapande av en egen profil inom blocken, t. ex. genom enhetlig symbol men också genom att differentiera sortimentet. Egna produkter - s. k. distributörsmärken - förekommer i någon större utsträckning dock huvudsakligen endast inom konsumentkooperationen. Olika kampanjer och veckoannonsering har däremot stor omfattning inom alla block. Ofta deltar fabrikanterna i aktiviteterna men har i regel små möjligheter att påverka deras innehåll. Veckoannonseringen synes för närvarande utgöra grunden i blockens marknadsföring. Som tidigare har nämnts vad gäller inköpen kan blocken genom sin storlek i hög grad använda specialister. Därmed kan stordriftsfördelar utnyttjas också inom administrationen. Det gäller t. ex. ifråga om möjligheterna att använda datorer samt för utredningsverksamhet och forskning av olika slag. Blocken har även engagerat sig i butikspersonalens utbildning. Detta gäller särskilt konsumentkooperationen, som byggt upp en egen utbildningsorganisation. Slutligen skall nämnas att blocken, bl. a. i sin strävan att uppnå en enhetlig profil i detaljhandelsledet, har anställt konsulenter för att bistå i arbetet med driften av butikerna. Efter denna allmänna redovisning av samarbetet inom blocken lämnas i det följande en beskrivning av de olika blockens uppbyggnad och politik vad gäller t. ex. nyetableringar och sortiment. Beskrivningen grundar sig bl. a. på synpunkter, som har framkommit vid de hearings, vilka utredningens sekretariat har haft med företrädare för vart och ett av blocken. En redovisning av dessa synpunkter har delvis lämnats tidigare bl. a. vid beskrivningen av olika utbudsegenskaper men återges här i mer samlad form för vart och ett av de olika blocken.

ASK-gruppen ASK är en frivillig central inköps- och serviceorganisation för enskilda dagligvarugrossister. Organisationen bedriver inte någon egen tillverkning av varor men däremot en viss import genom dotterföretaget Unil AB. Vid årsskiftet 1973/74 ingick 8 grossistföretag som medlemmar i ASK. Härtill kom att 14 grossister, vilka tidigare tillhört SAKO, invaldes som medlemmar i ASK. Samtidigt slöts avtal om direktköp mellan ytterligare sju

Bilaga D 95

Distriburiønsjöretagen

SAKO-grossister och ASK. Vid slutet av år 1972 bildade flertalet av ASK :s medlemmar Dagligvarugrossisternas Intresse AB (Dagab) med syfte att successivt föra samman fristående grossistföretag inom ASK-sektorn. Ägarförhållandena i Dagab har tidigare redovisats i avsnitt D 3.2.4. lnom ASK-gruppen har bildats två frivilliga detaljistkedjor, Vivo och Favör, som båda är verksamma inom dagligvarudetaljhandeln. Vivo och Favör ingår också som delägare i Dagab. Samarbetet mellan de anslutna ASK-grossisterna och detaljisterna gäller sådana frågor som marknadsföring, autiksetablering och utbildning. Vivo är organiserat som en ekonomisk förening bestående av anslutna detaljister och grossister. År 1973 var 744 detaljister med en sammanlagd omsättning av 1 711 milj. kr. och 5 gâossistföretag medlemmar i Vivo. Favörs Centralorganisation AB - Favörkedjan ägs till hälften av detaljistmedlemmar och till den andra hälften av grossistföretag. År 1973 var 284 detaljister med en omsättning av 780 milj. kr. och 3 grossistföretag jämte företag inom SAKO anslutna till Favör. För nirvarande diskuteras någon form av samgående eller samarbete mellan Vivo och Favör. Vissa frågor, t. ex. utbildning, kan sålunda komma Itt skötas gemensamt. Tanken bakom ett samarbete är bl. a. att försöka göra de båda kedjorna var för sig mer homogena men också att åstadkonma en klarare profilering för varje kedja. ASK-grossisterna levererar varor inte endast till de båda frivilliga kedjorna Vivo och Favör. Andra kunder är mindre, fristående detaljister och de tåda varuhuskoncernerna Åhléns och NK. Totalt sett beräknades ASK-groisisterna vara huvudleverantörer till detaljister med en sammanlagd omsättning av ca 5 miljarder kr. år 1973. ASK-sektorns etableringspolitik innebär en satsning på flera typer av butiker. Några planer på egentliga stormarknader finns inte. Däremot förekommer i viss utsträckning etablering av stora dagligvaruhallar, t. ex. Hemköp/NU och Priso, med 15-30 milj. kr. i omsättning. Sådana enheter anses kunna prismässigt konkurrera med stormarknader. l vissa fall kan sametablering med fackhandelsbutiker vara aktuellt. Intresset för s. k. servicebitiker har tidigare varit relativt litet inom ASK-gruppen, eftersom man becömt att både lönsamhet och sortimentsstorlek kunde bli svåra problem att lösa i sådana enheter. Inom Favör-kedjan finns emellertid planer pi etablering av ett femtiotal servicebutiker och även Vivo har börjat att etablera butiker av detta slag. En servicebutik bör enligt ASK drivas fristående och inte som satellitbutik till en större enhet. Vidare bör den varatrafikorienterad. Som inderlag för en ensamliggande bostadsområdesbutik bör enligt ASK fimas åtminstone ca 3 000 personer. Butikens omsättning bör vara minst 4,3 milj. kr. Det är viktigt att även en bostadsområdesbutik har god trafikorientering. För en servicebutik bör underlaget vara minst ca l 500 invånare Ett rimligt gångavstånd till närhetsbutiker är 300-500 m. ASK betonar lock att det alltid bör finnas tillgång till parkeringsplatser. Bl. a. för att ninska gångavstånden bör butikerna spridas i bostadsområdena i stället fö att förläggas till lokala centrumbildningar.

96 Bilaga DDistributionsfáretagen

Vid nyetableringar använder ASK-grossisterna ofta leasingsystemet för butikslokaler och inventarier men är som regel inte delägare i butiks- . rörelsen, vilken drivs av en enskild köpman. En sådan konstruktion anses vara nödvändig för att nyetableringar överhuvudtaget skall äga rum i framtiden, bl. a. med tanke på finansieringssvårigheterna för den enskilde köpmannen, och för att bibehålla butiksläget. För de båda detaljistgrupperna Vivo och Favör finns dessutom två särskilda kreditinstitut, AB Svenska Kolonialgrossister och ASK-Kredit AB, vilka samarbetar med tre affärsbanker. AB Svenska Kolonialgrossister lämnar krediter vid nyetableringar främst för butiksinredningar och inventarier medan ASK-Kredit AB finansierar butiksfastigheter. ASK-grossisterna är Öppna för nyheter isortimentet och prövar ofta nya artiklar. Något intresse för satsning på egna märken finns inte inom blocket. Detaljisternas inköpsgrad, dvs. andel inköp från de ASKgrossister man samarbetar med, varierar men utgör i allmänhet 40-50 %. Normalt finns krav på minsta leveransstorlek. ASK-grossisterna har som regel särskilda inköpsråd, i vilka detaljister ingår och som fastställer vilka varor som skall finnas i sortimentet. Någon enhetlig prispolitik förekommer inte inom ASK-blocket. Särskilda prisråd finns dock. När SSLF upphör att utge cirkaprislistor måste man utfärda egna prisrekommendationer, vilket många grossister gjort sedan flera år. Den mer markerade profilering, som kan komma att

genomföras, innebär t. ex. vad gäller Hemköp/NU och Priso en satsning

på lâgpriskanaler. Även vad gäller servicepolitiken kommer en ökad profilering att genomföras så att vissa butiker endast för paketerade varor, t. ex. Priso, medan andra i viss utsträckning har manuell betjäning. Vad gäller förmedling av olika typer av tjänster i butikerna anser man inom ASK att det är svårt att bedöma hur stor efterfrågan för närvarande är på de tjänster som erbjuds. ldén att erbjuda tjänster i butikerna anses vara god men får inte innebära krav på vissa åtaganden, som det inte finns behov av att tillgodose. Det är därför lämpligt att man prövar sig fram i olika områden, eftersom det är svårt att bedöma behovet av sådana tjänster i framtiden. Vad gäller hemsändnings- och hemköpsservice anser ASK att sådan service skulle erbjudas av särskilda företag om konsumenterna var villiga att betala de kostnader, som är förknippade med sådan verksamhet. Man anser att det överhuvudtaget för närvarande råder en överdriven inriktning på priset och att t. ex. stormarknader inte skulle ha haft en så stor framgång om inte samhället och massmedia hade fokuserat just priset. Information i form av t. ex. recept sprids för närvarande till konsumenterna i samband med större kampanjer för vissa varor. Information är enligt ASK också en fråga om utbildad personal i butikerna. Matprogram och kostråd förekommer endast inom storhushållssektorn, där man har anställt hushållslärare för sådan information. ASK anser att jämförprisidén är god men risken är stor att man ensidigt ser till priset och inte beaktar kvalitetsskillnader.

D 97

Bilaga Distributionsföretagen

lCA

ICA är en sammanslutning av detaljister, som är organiserade i ICAförbuizdet. Endast lCA-köpmän kan vara medlemmar i förbundet. År 1973 uppgick antalet anslutna medlemmar till ca 5 000 med totalt 5 026 butiker och en sammanlagd omsättning av ca 8,8 miljarder kr. l lCA-förbundets centrala verkställande - lCA v har organ Aktiebolag förbundet genom sitt aktieinnehav garanterats röstmajoritet. ICA Aktiebolag bedriver i viss utsträckning tillverkning och import genom dotterbolag. lnom lCA Aktiebol-ag finns tre regionföretag (inköpscentraler) - ICA Hakon AB, lCA Essve AB och ICA E01 AB - vilka fungerar som centrala enheter för ICA:s partihandelsverksamhet. Regionföretagen ägs av ICAköpmännen i respektive region samt av ICA Aktiebolag. Varje regionföretag driver ett antal distributionscentraler, som i första hand fullgör grossistfunktionen inom lCA. De tre regionföretagens omsättning uppgick år 1973 till ca 4,2 miljarder kr. Samarbetet inom ICA är mer utvecklat än inom ASK-sektorn. Denna samverkan gäller i första hand inköp, marknadsföring, utbildning, butiksförnyelse och finansiering. Ett handlingsprogram har utarbetats för de närmaste åren (ICA-plan 75) genom olika inom ICA. arbetsgrupper Planen revideras årligen. ICA:s etableringspolitik innebär i första hand en satsning på butiker i bostadsområden. Med närhet avses då även en från strategisk synpunkt riktig lokalisering. lCA arbetar emellertid med hela skalan av butiksstorlekar, dvs. även med hallbutiker och storbutiker av typ kvantum, beroende på vilka yttre förutsättningar som råder i de enskilda fallen, t. ex. vad gäller ortsstorlek och lCA:s bör ortstyp. Enligt mening dubbeletablering av butiker eftersträvas från konkurrenssynpunkt. Därmed kan livsmedelshandeln i bostadsområdena samlokaliseras med annan service, vilket kan vara en stor fördel för konsumenterna. För att t. ex. fackhandel skall etableras i bostadsområden torde det vara nödvändigt med centrumbildningar. Avståndet behöver enligt ICA inte bli oacceptablet stort för att man koncentrerar etableringarna till en centrumbildning. lnom ICA förekommer olika finansieringsformer mellan regionföretagen och lCA-köpmännen. Utöver reverslån och borgensförbindelser tillämpas två andra former, nämligen butiksavtal och samägda bolag. De båda största regionföretagen har bildat särskilda finansieringsinstitut, Hakonköpmännens Garantiinstitut AB och Eols Kreditinstitut. Genom det s. k. ICA-avtalet träffas överenskommelse mellan ICA-köpmännen och något av de tre regionföretagen. Till avtalet hör bolagsordningen för det butiksbolag som bildas och hyreskontraktet för butikslokalen. Dessutom ingår lCA-stadgan i avtalet. och lCA skall gemenlCA-köpmannen samt äga aktiekapitalet i butiksbolaget, varav lCA-köpmannen vid starten äger 9% och lCA 91%. I detta sammanhang bör nämnas att aktiekapitalet ofta är lågt i förhållande till den totala vid investeringen nyetableringar. 7

98 Bilaga D Distributionsfdretagen

lCA-köpmannen mäste förbinda sig att själv vara verkställande direktör eller ledare för butiksbolaget och får inte överlåta aktier till annan än ICA. Vartefter vinst uppstår i butiksbolaget erbjuds lCA-köpmannen att överta ICA:s aktieinnehav så när som på en aktie, vilken skall ägas av ICA för all framtid. Vinstfördelningen är uppbyggd så att butiksbolagets ledare får en fast årslön. ICA-köpmannen (ledaren för butiksbolaget) måste vara medlem i ICA-förbundet och butiksbolaget vara anslutet till lCA:s bokföringscentral. Överlåtelse av rörelsen skall ske genom lCAzs medverkan. Så länge köpmannen äger mindre än 50% av aktierna i butiksbolaget gäller hans befattning i bolaget med tre månaders uppsägning från egen eller lCAis sida. Aktierna i butiksbolaget skall överlåtas till ICA när befattningen upphör, vare sig det sker efter egen eller bolagets uppsägning. Hyra skall erläggas direkt till ICA, som kan häva hyresavtalet om hyresgästen åsidosätter sina förpliktelser och t. ex. inte följer ICAförbundets stadgar. Enligt uppgift från ICA tillämpas ICA-avtalet huvudsakligen för större enheter. Som exempel kan nämnas att av 89 nyetableringar under år 1972 har finansieringsfrågan lösts genom ICA-avtalet för 75 butiker. Sortimentspolitiken har inte den karaktären att man centralt försöker styra varje butiks sortiment. Avsikten är att varje ICA-butik skall kunna anpassa sitt sortiment efter sin speciella situation. Distributionscentralernas sortiment är därför ganska stort och man har en generös inställning till att ta in nya produkter. Därmed blir också den genomsnittliga livslängden för de olika artiklarna i sortimentet ganska liten; omkring 4-5 år. Utöver distributionscentralernas sortiment kan ICA-butikerna även välja varor ur ett centralt sortiment. Vad gäller sortimentet kan nämnas att ICA betraktar färskvarorna som ett mycket betydelsefullt konkurrensmedel. För att kunna hålla en hög standard på färskvarusortimentet krävs antingen relativt stora butiker med stor färskvaruförsäljning eller speciella åtgärder, som underlättar färskvaruskötseln, t. ex. tätare leveranser av sådana varor från distributionscentralerna. Från och med år 1974 sker prissättningen inom hela ICA på så sätt att var och en av distributionscentralerna genom sina pris- och marknadskommittéer utfärdar rekommendationer inom sitt område, ett s. k. ICApris. Dessa prisrekommendationer utgör basen för den enskilda butikens prissättning. Någon enhetlig politik vad gäller service kan inte anges generellt för hela ICA. Man framhåller att flexibiliteten måste vara stor i dessa avseenden. Det finns därför inte någon strävan att t. ex. kombinera livsmedelsbutiker med gatukök, kiosker eller serveringar. Sådana kombinationer förekommer i vissa fall för närvarande och kan även vara aktuella i framtiden. Enligt lCA:s mening bör man dock rent allmänt vara restriktiv till sådana verksamheter. Detta gäller i princip också annan typ av service eller tjänsteförmedling. Det måste emellertid finnas en flexibilitet så att efterfrågan på sådana tjänster kan tillgodoses. Redan i dag förekommer hemköps- eller hemsändningsservice i betydande omfattning i ICA-butiker. [nom ICA utgör ett gemensamt säljprogram basen för varje butiks

BilagaDDistributionwretagen 99

marknadsföring. Säljprogrammet kan sedan kompletteras av respektive butik med t. ex. kundträffar och flygblad. Information till konsumenterna sker i övrigt i första hand genom lCA-köpmannen och dennes medarbetare i butiken och genom lCA-kuriren, som bl. a. lämnar receptservice.

Konsumentkooperationen KF är central organisation inom konsumentkooperationen och ägs av de lokala konsumentföreningarna. Antalet konsumentföreningar uppgick till 204 vid arsskiftet 1973/74. Partihandelsfunktionen inom konsumentkooperationen ombesörjs av KF. Den totala partiförsäljningen till konsumentföreningarna uppgick år 1973 till ca 5,5 miljarder kr. varav en del utgjordes av andra varor än dagligvaror. Sålunda var försäljningen av dagligvaror från KFzs lagercentraler ca 3,0 miljarder kr. år 1973. KF bedriver vid sidan av partihandelsverksamheten en betydande egen tillverkning. Denna tillverkning omfattar vad gäller dagligvaror i första hand charkuterivaror, bröd, drycker, mjölprodukter och konserver. I viss utsträckning förekommer också att konsumentföreningar driver egna produktionsanläggningar, t. ex. bagerier. Konsurnentföreningarna ägs av för närvarande drygt 1,7 milj. medlemmar. Vid slutet av år 1973 drev konsumentföreningarna ca 2 500 försäljningsställen, varav ca 2 400 med försäljning av dagligvaror. Omsättningen uppgick vid denna tidpunkt till ca 10 miljarder kr. varav nära 7,5 miljarder kr. avsåg dagligvaror. Konsunentkooperationens etableringspolitik kan formuleras så att man med de olika enheterna försöker få en så god marknadstäckning som möjligt. För att uppnå detta arbetar man med olika typer av försäljningsställen, sisom varuhus, hallbutiker, ordinära snabbköpsbutiker och lågprisalternativ. De s. t. A-varuhusen lokaliseras till de större orternas cityområden. För etablering krävs ett underlag av minst 100 000 invånare. Omsättningen bör uppgå till minst 50 milj. kr. per år och ytan till 8 000 m2. Ca l 200 parkeringsplatser behövs i anslutning till varuhuset. Sortimentet skall vara fullsiändigt för både livsmedel och specialvaror. Avsikten är att dessa varuhus skall kunna konkurrera med specialister inom fackhandeln. Betjäningsgraden skall vara hög med personlig betjäning på många avdelningar. lvaruhuset skall finnas restaurang. B-varuhus lokaliseras till cityområden och stadsdelscentra. I omlandet behövs minst 20 000 invånare. Omsättningen bör uppgå till minst 15 milj. kr. per år och ytan till 2 500 m2. Ythehovet för parkeringsplatser är ungefär detsamma som varuhusens totala yta. Livsmedelssortimentet skall vara fullständigt medan specialvausortimentet begränsas i förhållande till A-varuhusen. Avsikten är att B-varuhusen skall ha karaktär av närhetsvaruhus med inriktning på det mer dagligvarubetonade sortimentet. Vad gäller ekiperings- och husgerådzartiklar skall sorteringen vara god. Självbetjäningsgraden skall vara hög JCh utgångskassasystem tillämpas. Servering skall finnas. Hallbutiker lokaliseras till mindre orters centrumområden och till bo-

100 Bilaga DDistributions/dretagen

stadsområden. Antalet invånvare i omlandet bör vara minst 5 000. Omsättningen bör uppgå till minst 5 milj. kr. per år och ytan till 600 m2. Hallbutiker skall ha fullständigt livsmedelssortiment kompletterat med dagligvarubetonat specialvarusortiment. Självbetjäningsgraden skall vara hög och utgångskassasystem tillämpas. Ordinära snabbköpsbutiker lokaliseras till bostadsområden och till små orter. För etablering krävs minst 3000 invånare. Livsmedelssortimentet är begränsat i förhållande till varuhusen och hallbutikerna och kan omfatta mellan 800 och 3 000 artiklar. Intresset för att driva servicebutiker har tidigare varit litet men under senare år har man i viss utsträckning etablerat sådana enheter. av Obsl-typ lokaliseras externt eller ”halvexternt” Lågprisvaruhus utanför större orter. För etablering behövs ett underlag av minst 150 000 invånare. Omsättningen bör uppgå till minst 50 milj. kr. per år och ytan till 8 000 m2. Parkeringsplatsbehovet är ungefär dubbelt så stort som varuhusytan (minst 500 platser). Livsmedelssortimentet skall vara fullständigt men specialvarusortimentet är i viss mån begränsat. Väl utvecklat kapitalvaru- samt bygg- och bosortiment bör förekomma. Självbetjäningsgraden skall vara mycket hög och utgångskassasystem tillämpas. Lågprissättning skall gälla över hela sortimentet. Servering skall finnas. Ofta kombineras Obs! -varuhus med interiörvaruhus med fullständigt möbeloch heminredningssortiment. Andra lågpriskanaler kan förekomma, vanligen under benämningen Domus Stormarknad. Sådana enheter kan närmast föras till kategori B-varuhus men med Obs! -varuhusens försäljningssätt. Sortimentspolitiken inom konsumentkooperationen framgår delvis av beskrivningen av etableringspolitiken. Kl-zs livsmedelssortiment omfattar för närvarande ca 5 000 artiklar på riksnivå. lnte någon av de olika lagercentralerna för samtliga artiklar i detta sortiment. Lagercentralernas sortiment omfattar ungefär 3 000 artiklar. Bland dessa artiklar väljs butikernas sortiment. Beroende på omsättning, yta och lokalisering livsmedelsenheterna in i en s. k. butikskategori. Sortimentet placeras indelas i sju olika sortimentsklasser. För varje butikskategori finns regler för vilket sortiment som minst skall finnas. Utöver minimisortimentet kan tillval av artiklar ske efter behov. Innan en artikel tas in i KF:s sortiment måste först beslut i frågan fattas av KFzs sortimentsråd, som består av företrädare för KF och konsumentföreningarna. Som underlag för sortimentsrådets beslut skall varan testas i KF:s livsmedelslaboratorium och provkök. Varje år tas ca 600 nya livsmedelsartiklar in i sortimentet men samtidigt avförs ca 550. Sedan beslut har fattats om att ta in varan i sortimentet sker en klassificering av artikeln. Basartiklar som t. ex. mjöl och socker skall finnas på alla lagercentraler. Andra artiklar kan klassificeras som tillvalsartiklar, vilket innebär att varuslaget skall finnas på alla lagercentraler men märket kan variera mellan olika regioner. Vissa delikatesser, vilka finns i större butiker, lagerförs på KFzs rikslager. S. k. lokalartiklar finns endast inom en enstaka region eller konsumentförening. KF har för närvarande ungefär 900 egna märken. Det bedöms inte som troligt att man i ökad utsträckning kommer att satsa på egna märken i

_ Bilaga D lOl

Distributionsfdretagen

framtiden. För att detta skall vara lönsamt krävs stora volymer. Det nuvarande antalet egna märken uppges mot denna bakgrund snarare vara för stort än för litet. Varje konsumentförening avgör vilka priser som skall tillämpas. l regel är priserna enhetliga inom varje lagercentralområde. Vissa avsteg kan dock göras t. ex. om föreningen driver stormarknader. Det kan förekomma att föreningarna har 3 ä 4 olika s. k. priszoner som följd av lokal konkurrens. Prismärkningen sker vad gäller t. ex. charkuterivaror och bröd i produktionsledet. Andra färskvaror prismärks ilagercentralerna. S. k. punktprisnedsättningar torde enligt KF:s mening komma att få allt mindre betydelse i framtiden. Vad gjller butikernas service är det enligt KF knappast troligt att manuell betjäning kommer att få större omfattning. Det är möjligt att man i framtiden måste ta ut högre priser på varor som kräver manuell betjäning lnte heller bedöms hemköp och hemsändning få någon större Sannolikt kommer sådan service omfattning. på samma sätt som för närvarande är vanligt - att koncentreras till någon enstaka butik inom ett större område. Intresset för att driva kiosker eller gatukök som komplement till butikshandeln är mycket litet inom konsumentkooperationen. Vad gäller andra typer av tjänster har efterfrågan hittills visat sig vara mycket .iten t. ex. i servicebutikerna, vilka fortfarande närmast har experimentkaraktär. lnforrration på förpackningar, t. ex. om tillagning, bör enligt KF kombineras med broschyrer. KF ger bl. a. ut broschyrserierna ”Råd och recept (ch ”Tjäna på att veta. Vad gäller prisinformation kommer den att öka via jämförprismärkning. Kostnaden för denna prisinformation beräknas till ca 2 000 kr. per år och butik. Denna kostnad är enligt KF:s mening väl använd om konsumenterna i allt större utsträckning utnyttjar jämförprser.

NK-koncernen NK-koncsrnen driver detaljhandelsverksamhet från vid årsskiftet 1973/74 totalt 124 försäljningsställen, av vilka huvuddelen är varuhus och stormarknader. Omsättningen uppgick år 1973 till drygt 2,7 miljarder kr. varav omkring hälften utgjordes av dagligvaror. Egen tillverkning av bageriprcdukter sker inom koncernen genom ett stort antal bagerier. För närvarande finns inte några planer på att integrera bakåt genom egen tillverkning inom andra områden. NK-koncernen hade tidigare ekonomiska intressen i två grossistföretag, som är medlemmar i ASK men som då stod utanför Dagab. Vid halvårsskftet 1974 inträdde NK som delägare i JS Saba, som har majoritetsinflytande i Dagab, och överlät samtidigt sina intressen i grossistfêretagen till J S Saba. Tidigare skedde tillförseln av dagligvarori stor utsräckning genom direktdistribution från fabrikanter till försäljningsstälbna men under år 1974 har en omläggning genomförts till leveranse via grossist. NKzs ctableringspolitik innebär en fortsatt satsning på varuhus och

102 Bilaga D Disrriburionsfiireragen

särskilt på stormarknader. För etablering av ett traditionellt varuhus behövs ett underlag om minst l5 000 personer. ldealstorleken är för närvarande 2 500-3 000 m2. Det är nödvändigt med parkeringsplatser i anslutning till varuhuset och en fördel om fackhandelsbutiker finns etablerade i närheten. Stormarknader bör byggas så att lokalerna eventuellt kan användas för andra ändamål i en framtid. NK-koncernen har inte några planer på att etablera egna dagligvarubutiker. Övertagandet av Metros butiker i Göteborg skall närmast ses som ett undantag från etableringspolitiken. NK anser att det är bättre från konkurrenssynpunkt om dagligvarubutiker drivs av enskilda köpmän och leds av grossister. Sortimentspolitiken inom NK-koncernen styrs centralt. I alla varuhus skall finnas ett grundsortiment inom varje varugrupp av dagligvaror. Dessutom arbetar man med ett tilläggssortiment inom vars ram de olika varuhusen har frihet att välja artiklar. Därmed finns möjlighet att differentiera sortimentet mellan olika orter. NK anser att det är rationellt att försöka begränsa antalet artiklar i sortimentet. Om en ny artikel tas in i sortimentet har man som princip att försöka ta ut en annan. NK kani vissa fall tänka sig att driva varuhus helt utan livsmedelsvaror. I framtiden kan det bli aktuellt med en hårdare profilering av varuhusen från sortimentssynpunkt med starkare inriktning på t. ex. konfektion i vissa fall. NK har ambitionen att något öka andelen egna märken isortimentet. Förutsättningarna för att satsa på ett eget märke av en viss vara är att den aktuella produkten är minst lika bra som andra märken, billigare än andra märken för konsumenten och att den ger högre lönsamhet än andra märken. Inom NK-koncernen sätts priserna centralt men för dagligvaror finns viss frihet att differentiera mellan olika varuhus efter t. ex. olikheteri konkurrensförhållandena. Vad gäller varuhusens service anser man inom NK att betjäningsgraden kan komma att öka i framtiden. Detta gäller emellertid inte i livsmedelsavdelningarna utan framför allt för specialvaror, t. ex. textil- och beklädnadsvaror, där det s. k. självvalssystemet inte fungerar helt tillfredsställande. Även i stormarknader kan det bli aktuellt med ökad betjäningsgrad inom specialvaruområdet. Cafeteria och/eller matservering kommer att finnas i alla renodlade cityvaruhus men i andra enheter kommer sådan verksamhet att etableras mer selektivt i framtiden. I några fall drivs kiosker eller gatukök i anslutning till varuhus inom NK-koncernen. Det finns inte några planer på att i ökad utsträckning etablera sådana verksamheter i framtiden. Hemköps- eller hemsändningsservice kan erhållas i vissa av koncernens varuhus. Särskild information om varor ges ofta i form av recept isamband med att speciella varor demonstreras i varuhusen. Några planer på att försöka utarbeta matprogram föreligger inte för närvarande. Vad gäller information i form av jämförpriser anser NK att kostnaderna synes höga i förhållande till det ringa intresset som kunderna har visat i denna fråga.

BilagaDDisrriburionwretagen 103

Åhlénkonce men

Liksom NK driver Åhlénkoncernen detaljhandelsrörelse med i första hand varuhus och stormarknader. Antalet försäljningsställen uppgick vid årsskiftet 1973/74 till 84 med en total omsättning av ca 2,5 miljarder kr., varav närmare 60 % utgjorde dagligvaror. Sedan slutet av år 1972 äger Åhléns hälften av aktierna i Sam Hadenius AB och driver tillsammans med detta företag en kedja omfattande ett tjugotal dagligvaruhallar (Hemköp/NU) med en omsättning av ca 250 milj. kr. år 1973. Sam Hedenius AB äger ett grossistföretag, som är medlem i ASK och är anslutet till Dagab. Åhléns har i likhet med NK inträtt som delägare i J S Saba. Åhléns etableringspolitik innebär en satsning på varuhus i citylägen, på stora och halvstora varuhus i halvcentrala lägen, på stormarknader och på stora dagligvaruhallar. För etablering av traditionella varuhus krävs enligt Ahléns ett underlag av minst 25 000 personer och en yta om minst 4 000

i m2. Butiksytans storlek måste dock anpassas efter sortimentets storlek.

I Om utbyggnadsmöjligheter saknas kan det vara nödvändigt att arbeta med överkapacitet vad gäller butiksyta under några år efter etableringstillfället. För stormarknader i vanlig mening behövs ett underlag om 100 000-125 000 invånare inom ett område av 15-20 minuters bilfärd. Enligt Åhléns uppfattning finns det fortfarande utrymme för flera stormarknadsetableringar i Sverige, bl. a. genom att enheterna kan göras mindre.

i

Åhléns driver som tidigare har nämnts tillsammans med Sam Hedenius AB livsmedelskedjan ”Hemköp” och NU”. Strävan är att så småningom bygga upp en rikstäckande kedja av stora dagligvarubutiker. NU-kedjan har i viss mån stormarknadskaraktär genom trafikorienterade lokaliseringar och en stark inriktning på bilkunder samtidigt som man strävar efter att etablera hallarna i bostadsområden. För etablering av NU-butiker krävs en omsättning av minst 10 milj. kr. per år. Varutillförseln till NU-kedjan kommer att ske genom ASK-grossister samt delvis genom direktleveranser från fabrikanter och via Åhléns centrallager. Några planer på att etablera små närbutiker finns inte inom Åhléns, då man anser att driften av sådana enheter bör ledas av en person med ägarintressen i verksamheten, dvs. den fungerar bäst i småföretagsform. Åhléns försöker att så långt möjligt undvika en ökning av antalet artiklar i sortimentet. När nya artiklar tas in försöker man att utesluta likvärdiga varianter med liten försäljningsvolym i det befintliga sorti» mentet. Sortimentsbesluten fattas centralt genom anvisning av leverantörer. Vad gäller dagligvaror finns dock en viss frihet för varje försäljningsställe att anpassa sortimentet. Egna märken förekommer i Åhléns/ Tempo-varuhusen men däremot inte i Wessels-enheterna, där i första hand lågprisprofilen markeras. Åhléns räknar inte med att nämnvärt öka antalet egna märken inom dagligvarusortimentet. För att ett eget märke skall vara lönsamt krävs en stor försäljningsvolym och att priset på varan kan sättas lågt. Koncentrationen inom tillverkningsledet och den ökade prismedvetenheten hos konsumenterna talar enligt Åhléns mot en ökad

104 BilagaDDistriburionwreragen

användning av egna märken. Prissättningen på varor i Åhléns/Tempo-varuhusen sker efter centrala direktiv, som dock vad gäller dagligvaror kan variera mellan olika orter. Det finns möjlighet att i varje varuhus frångå riktangivelserna genom prisnedsâttningsramar för att möta lokal konkurrens. Åhléns har tillgång till SSLF:s cirkaprislistor. När SSLF upphör med sin utgivning av prislistor kommer Åhléns att på annat sätt noggrant följa konkurrenternas prissättning. 1 Wessels-enheterna finns inte någon central styrning av priserna utan en anpassning sker efter de lokala förhållandena i varje särskilt fall. Vad gäller servicen i försäljningsställena anser Åhléns att en ökad grad av manuell betjäning inte är möjlig på grund av lönekostnadernas utveckling. Självval och Självbetjäning kan dock medföra vissa problem och ställa krav på t. ex. utformningen av varupresentationen. Åhléns anser det inte möjligt för närvarande att ge hemköpsservice eftersom kostnaderna för sådan service är mycket höga. Varumängden per order måste vara mycket stor för att en riktigt avvägd hemköpsavgift skall uppfattas som motiverad av kunden. Cafeterior eller serveringar planeras i alla nya varuhus inom Åhlénkoncernen. För att kunna hålla låga priser måste sortimentet begränsas avsevärt. Gatukök uppförs i regel i anslutning till Wessels-enheterna och till halvexterna Tempovaruhus. Information i form av matförslag och recept förekommer sporadiskt i varuhusen och genom en kundtidning i NU-kedjan. Sådan information kan enligt Åhléns mening behöva utvecklas om man i framtiden ytterligare ökar självbetjäningsgraden. Rekommendationer om olika livsmedel från näringsvärdesynpunkt synes för närvarande vara mycket vanskliga att ge, eftersom det näringsfysiologiska vetandet ännu är otillräckligt. Åhléns anser att sådana rekommendationer närmast är en uppgift för t. ex. konsumentverket. Om sådan information kommer fram är Åhléns berett att medverka till dess spridning.

D3.3.13 Övriga distributionsformer

Olika distributionsformer för dagligvaror vid sidan av butikshandel är ambulerande handel av olika slag, kiosk- och torghandel, automathandel samt expeditionshandel. Totalt sett kan här uppräknade distributionsformer beräknas svara för mellan 5 % och 10 % av den sammanlagda dagligvaruförsäljningen inom detaljhandeln. SPK har vid olika tillfällen studerat den reguljära ambulerande handelns omfattning, dvs. kringförandet av varor med bilar och bussar med regelbundna turer i fasta rutter. I tabell D49 redovisas antalet fordon inom den ambulerande handeln enligt SPK:s undersökningar. Det bör uppmärksammas att s. k. gårdfarihandel och kringförandet av varor med bryggeribilar inte har undersökts av SPK. Den senare försäljningsformen torde ha förhållandevis stor omfattning. Som framgår av tabell D49 ökade antalet fordon inom den ambulerande handeln något under de första åren av 1960-talet men efter år 1963 skedde en betydande minskning. År 1967 fanns ca 2 100 fordon, varav

Bilaga D Disrriburionsfáreragen 105

Tabell D49 Antal fordon inom den ambulerande handeln under perioden 1960- 1967 7

Källa: Pris- och kartellfrågor nr 4, 1969.

mer än 90 % var verksamma under hela året. l det närmaste samtliga fordon saluförde livsmedel eller andra dagligvaror. l viss utsträckning förekom även försäljning av andra varuslag, t. ex. beklädnadsvaror och skor. Som framgår av tabell D 50 minskade andelen fordon med ett specialiserat livsmedelssortiment under perioden 1960-67. Fordon med blandat livsmedelssortiment, dvs. vad som brukar benämnas butiksbussar, ökade från omkring en femtedel av det totala antalet fordon år 1960 till drygt en tredjedel år 1967. Den sammanlagda omsättningen inom den ambulerande handeln uppgick år 1967 till ca 430 milj. kr., varav ca 250 milj. kr. avsåg fordon med blandat livsmedelssortiment. Butiksbussarna med drygt en tredjedel av antalet fordon svarade således för omkring tre femtedelar av omsättningen. Ungefär tre fjärdedelar av fordonen år 1967 besökte samma kundkrets en gång per vecka. Övriga fordon hade högre turfrekvens. Den genomsnittliga ruttlängden per fordon och dag var ca 8 mil. Någon kartläggning av den ambulerande handelns utveckling efter år 1967 finns inte tillgänglig. Det synes dock sannolikt att antalet fordon har minskat ytterligare. I detta sammanhang kan nämnas att enligt SPK :s undersökning hade konsumentkooperationen 212 fordon år 1967. Enligt uppgifter från KF hade antalet fordon minskat till lll år 1972. Kioskhandeln omfattade år 1963 drygt 7 000 försäljningsställen med en total omsättning av ungefär en miljard krl. Enligt vid uppgifter hearings, som utredningen har haft med företrädare för kiosknäringen, beräknas antalet kiosker ha varit ca 7 500 år 1970, varav ca 5 000

Tabell D 50 Helârsverksamma fordon med fördelning på butikstyper åren 1960 och 1967 (procent)

106 Bilaga D Disrributionsfdretagen

utgjordes av frukt- och konfektyrkiosker och ca 2 S00 av gatukök. Den totala omsättningen beräknades samma år till ungefär 3 miljarder kr. fördelat med drygt 2,3 miljarder kr. för frukt- och konfektyrkiosker och knappt 0,7 miljarder kr. för gatukök. Kioskhandeln har således expanderat ganska snabbt under 1960-talet. Kioskhandeln består med undantag för Pressbyrån nästan uteslutande av familjeföretag i enskild ägo. Leverantörsägda kiosker eller filialbildningar förekommer mycket sällan. Antalet försäljningsställen inom Pressbyrån minskade från l 221 år 1967 till l 165 år 1971. Omsättningen exklusive moms ökade under samma tid från 508 milj. kr. till 618 milj. kr. Den enskilda kioskhandeln svarade för omkring fyra femtedelar av antalet kiosker med frukt- och konfektyrsortiment och drygt två tredjedelar av omsättningen. lnom Pressbyrån har något mer än hälften av enheterna mindre än 40 m2 yta och drygt en tredjedel mindre än 25 m2. Den starka personalkostnadsökningen under de senaste åren uppges ha medfört en viss nedläggning av mindre kiosker - vanligen enheter med trafikorienterat läge. Pressalster, tobak och konfektyr utgör ca 85 % av Pressbyråns sortiment. Härtill kommer vissa livsmedel, grammofonskivor, m. m. Sortimentet har kunnat ökas endast obetydligt efter affärstidslagens slopande. Totalt omfattar det ca 950 artiklar. l många pressbyråkiosker erbjuds olika typer av tjänster, t. ex. tipsförmedling (604), försäljning av penninglotter (200), teletjänststationer (198). Vidare förekommer i vissa fall mottagning av gods, biljettförsäljning, utlåning av telefon m. m. Vid strävar man inom Pressbyrån efter att kombinera ordinära nyetableringar kiosker med gatukök. Av Pressbyråns totalt 30 gatukök år 1972 drevs 23 i anslutning till egna kiosker. Det uppges inte vara möjligt att ange några generella rekommendationer vad gäller lämpliga lägen för kiosketableringar. l cityområden måste man ofta räkna med att inköpen i stor utsträckning har impulskaraktär. Stora enheter är oftast belägna i bostadsområden. Kioskerna bör enligt kiosknäringens organisationer lokaliseras friliggande och inte i bostadsområdenas butikscentra. För nyetablering av gatukök krävs normalt ca 300 000 kr. i omsättning och för frukt- och konfektyrkiosker minst 500 000 kr. Enligt Pressbyrån behövs omkring 2 000 personer som underlag för lönsam drift. lnom den enskilda kiosknäringen anser man att det krävs 3 000-4 000 personer som underlag för nyetableringar. Priserna inom kioskhandeln har utjämnats under senare tid i förhållande till livsmedelshandeln trots hög kostnadsnivå. Lönekostnaderna för gatukök uppges för närvarande uppgå till ca 24 % av omsättningen och för frukt- och konfektyrkiosker till ca l7 %. Inom Pressbyrån tillämpas inte för - däremot för andra varor. Det högre priser pressalster genomsnittliga öppethållandet per dygn är ll timmar för gatukök. Pressbyrån har normalt öppet kl. 07-22 men med vissa variationer från fall till fall. Kioskhandeln anlitar ofta ett stort antal leverantörer men man strävar efter en minskning. Det uppges vara ett stort problem att göra kioskerna

Bilaga D Disrriburionsfdretagen 107 Tabell D 51 Antal stånd och omsättningen inom torghandeln år 1968

Källa: SPK, Torghandeln i Sverige.

rationella från varuhanteringssynpunkt. Sålunda är det mycket svårt att göra koncentrerade inköp på grund av utrymmesbrist vid varumottagningen. Grossisterna tenderar emellertid att i ökad omfattning införa leveransavgifter vid små leveranser för att stimulera till större order. SPK utförde år 1968 en undersökning av torghandeln i Sverige. Undersökningen omfattade den reguljära, avgiftsbelagda torghandeln på av kommunen upplåtna platser. Försäljning av t. ex. julgranar och utomhusförsäljning i direkt anslutning till butik ingick inte i undersökningen liksom inte heller sporadiskt bedriven torghandel. Som framgår av tabell D 51 fanns år 1968 drygt 2 200 stånd inom den reguljära torghandeln med en total omsättning av ca 60 milj. kr. Torgstånd med huvudsaklig försäljning av livsmedel dominerade och svarade för drygt tre femtedelar av antalet stånd och omkring två tredjedelar av omsättningen. Flertalet stånd hade liten omsättning. Sålunda var omsättningen mindre än 25 000 kr. i två tredjedelar av stånden. Den låga omsättningen torde kunna förklaras av att torghandeln i flertalet fall endast var en bisyssla. En fjärdedel av företagen med torghandel bedrev enbart sådan handel medan övriga företag hade kombinerat verksamheten med t. ex. handelsträdgård, jordbruk och fast eller amltulerande detaljhandel. En viss försäljning av dagligvaror, främst tobaksvaror och konfektyrer, sker genam automathandel. Omsättningen beräknas ha uppgått till ca 150 milj. kr. totalt inom automathandeln år 1971. Det är inte känt hur stor del av denna omsättning som utgjordes av dagligvaror. De försök som gjorts at: sälja dagligvaror genom automater synes till stor del ha gett negativa esu1tat, bl. a. som följd av åverkan på automaterna. Expedftionshandeln omfattar försäljning från telefonorderföretag, postordeföretag och samköpsföreningar. Postorderföretagens försäljning utgörs till helt övervägande del av andra varor än dagligvaror. Antalet samköpsföreningar, dvs. fristående konsumtionsföreningar ofta i form av personalsammanslutningar, uppgick år 1973 till 85 med en beräknad dagligvarromsättning av ca 160 milj. kr.: Det första och även det största renodlade s. k. telefonorderföretaget eller hemköpsföretaget i Sverige - AB Hemköp - startade sin verksam- 1 Tidskriften Superhet år l°54 i Stockholm. Företagets omsättning ökade från 2,5 milj. kr. market nr 5,1972. under dtt första hela verksamhetsåret till drygt 36 milj. kr. år 1966, då 7 HUl: Omsättning och den största omsättningen uppnåddes. AB Hemköp fick relativt många butiksantal 1973/74.

108 Bilaga D Distributionsfdretagen

efterföljare och totalt etablerades drygt 30 hemköpsföretag. År l96l

uppskattades antalet till ett tjugotall. Flertalet lades emellertid ned inom

några år efter starten. Verksamheten vid AB Hemköp upphörde vid slutet av år 1970 sedan förhandlingar med olika presumtiva intressenter om Övertagande av rörelsen hade misslyckats. För närvarande kan inte något företag i landet betraktas som renodlat hemköpsföretag inom dagligvaruhandeln.

D3.3.14 Utveckling och problem Den följande beskrivningen av utveckling och problem inom detaljhandeln med dagligvaror är grundad på synpunkter, som framkommit vid utredningens hearings med företrädare för ASK, lCA, KF, SSLF, NK-koncernen och Åhlénkoncernen. Vidare lämnas en sammanfattande redovisning av utvecklingen inom detaljhandeln, varvid bl. a. vissa faktorer av betydelse för hittillsvarande och framtida strukturförhållanden behandlas. Vid hearings med de olika blocken inom dagligvarudetaljhandeln har bl. a. framhållits att antalet butiker kommer att fortsätta att minska. En allmän uppfattning är dock att nedläggningarna kommer att ske i en långsammare takt. lCA nämner som exempel att antalet ICA-butiker minskade med i genomsnitt ca 400 per år under 1960-talet, medan nedläggningarna för den närmaste femårsperioden beräknas till i genomsnitt 200-300 enheter per år. KF framhåller att nedläggningarna inom konsumentkooperalionen under 1960-talet till betydande del var en följd av sammanslagningar av speciallivsbutiker. Av för närvarande ca 2 400 enheter med försäljning av dagligvaror inom konsumentkooperationen uppges ca 700 komma att behöva ses över från sortimentssynpunkt. De båda varuhuskoncernerna bedömer inte att antalet varuhus kommer att förändras nämnvärt, då nyetableringar i huvudsak uppvägs av nedläggningar av äldre enheter. De fem dominerande blocken inom dagligvarudetaljhandeln har successivt ökat sin marknadsandel under 1960-talet. I fråga om det framtida styrkeförhållandet och dettas beroende av fördelningsprinciperna för nyetableringar råder delade meningar mellan blocken. ASK och de båda varuhuskoncernerna påtalar svårigheter att få gehör för sina etableringsplaner, varför kooperationen och ICA anses komma att bli de dominerande blocken. Man framhåller dock att ett tredje om än på detaljhandelssidan tämligen heterogent block kommer att även framdeles ha betydelse på marknaden. Från KF:s och lCA:s sida läggs tonvikten i denna fråga mera vid integrationens positiva effekter och att påtalade risker för konkurrensförhållandena och för fabrikanternas situation är betydligt överdrivna. Åhlénkoncernen påpekar i sammanhanget att det finns tendenser till handlingsförlamning i kommunerna, vilket hindrar omlokaliseringar och omstruktureringar av butiksbeståndet. Myndigheternas intresse för att tillgodose handelns krav anses vara för litet och man 1 Ulf af Trolle: Distribu- förutsätter från kommunernas sida att företagens flexibilitet är mycket tionsekonomi l. stor.

SOU l975:70 Bilaga D Distriburionsfdretagen 109

Belastningsvariationerna i butikerna framhålls vara ett betydande problem, som sannolikt kommer att öka i framtiden. Detta gäller särskilt för stormarknadernas del. En ökad övergång till s. k. flextider på arbetsmarknaden anses möjligen kunna medföra en större spridning av kundbesöken. Det synes emellertid vara svårt att ändra konsumenternas beteende; bl. a. lägger ökat förvärvsarbete för kvinnor alltmer hinder för inköp på lågbelastningstid. Problemen med belastningsvariationerna torde enligt blockens representanter inte kunna lösas på annat sätt än att en betydande del av personalen i butikerna anställs på deltid. Svårigheter att rekrytera deltidsanställda uppges inte förekomma någonstans. Det bedöms dock inte vara helt omöjligt att stimulera till köp på lågbelastningstid även om försök som hittills gjorts inte varit framgångsrika. Förutom att öka antalet deltidsanställda pekas på att frågan skulle kunna lösas genom att man i ökad utsträckning låter de anställda få varierande arbetsuppgifter. Detta anses dock särskilt för varuhus möta vissa problem. Möjligheterna att ytterligare rationalisera butiksarbetet bedöms av de olika blocken som relativt begränsade. En allmän uppfattning är dock att varumottagningsförhållandena i butikerna ofta är otillfredsställande. För närvarande pågår arbete för att standardisera varumottagen. Åhlénkoncernen har vid hearings framfört den synpunkten att i första hand de stadsplanerande myndigheterna ofta visat bristande förståelse för handelns strävan att utforma varumottagen mera rationellt. För att kunna etablera en rationell varuhusenhet tvingas varuhusföretagen ofta att etablera utanför den egentliga citykärnan, eftersom man där i de flesta fall inte kan nå acceptabla lösningar för den massdistribution det gäller. En betydligt bättre planering av varumottagen anses också vara särskilt nödvändig om det t. ex. blir förbud mot leveranser i innerstäderna på dagtid. En möjlighet att i viss mån reducera behovet av försäljningspersonal uppges vara att ytterligare öka förpackningsgraden för färskvaror. För att detta skall vara genomförbart anses det i många fall behövas nya förpackningsmaterial, som ger varorna bättre hållbarhet. Vidare har framförts att det från ekonomisk synpunkt kan vara fördelaktigt att i ännu större utsträckning föra över förpackningsarbetet inklusive pris- och datummärkningen till produktionsledet eller partihandelsledet. Under senare tid har inom handeln diskuterats om inte datateknikeni ökad utsträckning skulle kunna användas för att rationalisera kassaarbetet i butikerna och förbättra tillgången på snabb information t. ex. om vilka varuvarianter som säljs. Intresset riktas här i första hand på det i USA utarbetade s. k. UPC-systemet (Universal Product Code), som innefattar kodmärkning av varuslag, pris m. m. samt optisk avläsning i kassorna. Systemet uppges medge löpande information om försäljningen av varje varuslag m. m. De rent tekniska frågorna är lösta i princip; svårigheten är närmast hur man skall genomföra en enhetlig kodifiering. Denna fråga utreds för närvarande av Dagligvaruhandelns i Erfa-grupp, vilken ingår ASK, ICA, KF, NK-koncernen, Åhlénkoncernen, Sveriges livsmedelshandlareförbund och Sveriges grossistförbund. Systemet upp-

l 10 Bilaga D Distributi0nsf0retagen

ges vara dyrt att genomföra särskilt i mindre butiker och om tekniska fel uppstår kan butiksarbetet lamslås. För att systemets fördelar helt skall kunna tas till vara anses det nödvändigt att kraven på öppen prismärkning av varje varuenhet slopas. Enligt bedömningar av representanter för de olika blocken är det svårt att ange tidpunkten för ett mera allmänt införande av ett sådant system i Sverige. Det kan äga rum inom en tioarsperiod men också dröja till 1990-talet. Vid hearings har framkommit att de generella problem, som detaljhandeln för närvarande står inför, är främst kostnadsutvecklingen och radande överkapacitet. Det sistnämnda uppges i första hand ha orsakats av att etableringstakten på 1960-talet var hög och att den fortsatta konsumtionsstegring som då förutsågs har avstannat. Den synpunkten har också framförts att överkapaciteten inom detaljhandeln i många fall hänger samman med vissa brister i kommunernas översiktliga planering och med att handeln tillåtits etablera i lokaler som är avsedda för annat ändamål. KF framhåller i det sammanhanget att ett mycket intimt samarbete mellan handeln och planerande myndigheter är nödvändigt för att på bästa sätt lösa frågan om detaljhandelsservicen. svårigheterna att bemästra kostnadsutvecklingen uppges ha förstärkts av den sjunkande tillväxttakten i konsumtionen. Låglönesatsningen anses trots ha medfört kostnadsstegringar som ökadrarbetskraftsproduktivitet höjt konsumentpriset. ICA pekar i sammanhanget på att de samtidiga kraven på ökad service och ökad effektivitet har medfört en situation som på grund av de begränsade mekaniseringsmöjligheterna inom handeln är svårbemästrad. KF hävdar, att mycken kraft måste sättas in för att och system för att göra kostnadsbesparingar. En ökad söka nya metoder integration anses från denna synpunkt vara positiv genom att effektiviteten i varutillförseln förbättras. En annan faktor som påtalats vid hearings är att handelns intäkter också påverkas av att stora prisstegringar äger rum inom andra områden än handeln. Andra problem inom handeln som tagits upp av de olika blocken vid hearings är fragor om informationen från konsument till fabrikant, personalutbildningen samt finansiering av nyetableringar. Sammanfattningsvis kan konstateras att detaljhandeln med dagligvaror i det närmaste helt domineras av butikshandel. Huvuddelen av butikshandeln utgörs av s. k. allivshandel, dvs. butiker och varuhus som vad gäller sortimentsbredd kan betraktas som fullsorterade dagligvarubutiker. Under perioden 1963-73 minskade antalet försäljningsställen inom allivshandeln från drygt 21000 till ca 11000, dvs. med ca 10000 enheter. Denna starka nettominskning av framför allt mindre butiker innefattade en ännu större nedläggning, vilken emellertid delvis kompenserades av nyetableringar. De nytillkomna försäljningsställena utgjordes av förhållandevis stora enheter. Sålunda var genomsnittsomsättningen för allivsbutiker i hela butiksbeståndet ca 2,0 milj. kr. år 1973, medan den i nyetableringar under perioden 1970-72 uppgick till ca 4,5 mil_i. kr. för livsmedelsbutiker och ca 14 milj. kr. för livsmedelsavdelningar i varuhus. En väsentlig orsak till den snabba nedläggningstakten under 1960-talet och den förväntade minskningen av antalet butiker i framtiden synes vara

Bilaga D Distributionsfiretagen lll

de relativt stora skillnader som råder mellan butiker av olika storlekar vad gäller kostnader och t. ex. omsättning per sysselsatt eller omsättning per m2 försäljningsyta. Visserligen förekommer skillnader i prisnivå mellan olika stora dagligvarubutiker men de synes av konkurrensskäl inte kunna motsvaras av lika stora olikheter i genomsnittlig prisnivå. Särskilt lönekostnadernas andel av omsättning är i allmänhet förhallandevis stori de minsta enheterna. Omsättningen per sysselsatt Ökar starkt vid stigande butiksstorlek upp till en omsättning av 375 milj. kr. Det torde i allmänhet vara lättare i stora butiker än i små att anpassa personalstyrkan i t. ex. kassorna efter variationer i kundtillströmningen. Fortfarande sker emellertid etablering av mindre enheter. För en tredjedel av de under perioden 1970-72 nyetablerade livsmedelsbutikerna var årsomsättningen mindre än 3 milj. kr. Under de senaste åren har också ett ökat intresse visats från företagen att etablera mindre s. k. servicebutiker. Eftersom sådana enheter ofta har karaktär av kompletteringsbutiker med ett på djupet begränsat sortiment kan de ändå komma att kräva ett betydande kundunderlag. När det gäller stormarknader finns för närvarande ett relativt litet antal konkreta etableringsplaner kända. De bedömningar som företagen gjort om framtida rationaliseringar inom detaljhandeln tyder på att möjligheterna skulle vara ganska små. Ett ökat utnyttjande av datatekniken genom t. ex. UPC-systemet skulle kunna ha vissa fördelar i form av tidsbesparing till följd av att det mesta prismärkningsarbetet i butikerna kan upphöra och att kassaarbetet går snabbare. För att systemet helt skall kunna genomföras kan det bli nödvändigt att kraven på öppen prismärkning av varje varuenhet slopas. Den största fördelen för företagen torde dock komma att ligga i den ökade information som systemet ger. Genom att t. ex. koppla kassaregistren till en dataterminal skulle information om varje vara som säljs kunna föras vidare till grossistledet. Därmed kan exempelvis lagerhållningen göras effektivare och orderrutinerna automatiseras. Systemet torde således förutsätta en hög grad av integration mellan parti- och detaljhandelsleden.

D 4 Beklädnadsvarusektom

D 4.1 Textil- och kon fektionsindustrin

D4.1.l Strukturförhâllanden Produktionsvolymen inom textil- och konfektionsindustrin (TEKO-

industrin) ökade enligt TEKO-utredningen med 28 % under perioden

1959-69. Praktiskt taget hela produktionsökningen ägde rum under den första delen av perioden. I förhållande till utvecklingen för samtliga näringsgrenar inom svensk industri var ökningen blygsam inom TEKOindustrin. Den totala industriproduktionen ökade sålunda med 93 % 1 SOU 1970:60. under den aktuella tioårsperioden. 2 TEKO-industriema Under perioden 1970-72 minskade produktionen inom TEKOunder l970-talet (DS l

industrin med nära 3 %i löpande priserz. Tillförseln av produkter på 1974:3).

l l 2 Bilaga D Disrriburionsfdreragen Tabell D52 Produktion, import, export och tillförsel i milj. kr. inom TEKO industrin år 1972

Källa: TEKO-industrierna under 1970-talet (DS l 1974:3).

marknaden år 1972 redovisas i tabell D 52. Som framgår av tabell D52 uppgick produktionen inom TEKOindustrin år 1972 till ca 3,9 miljarder kr. Den totala tillförseln av TEKO-varor var emellertid betydligt större på grund av ett betydande importöverskott, särskilt vad gäller textilvaror. lmportens andel av tillförseln år 1972 var ca 59 % för textilvaror och ca 43 % för konfektion. År 1960 uppgick motsvarande importandelar till 35 % respektive 10 %. De importerade TEKO-varornas andel av tillförseln Ökade således mycket snabbt under perioden 1960-72. Sveriges Textilhandlareförbund bedömer det som troligt att importandelen kommer att fortsätta att öka under återstoden av l970-talet. I samband med den undersökning av textil beklädnadshandel, som SPK har gjort för distributionsutredningens räkning, studerades bl. a. priser och andelen importerade varor av ett antal varuslag. Vad gäller herr- och gosskläder omfattade undersökningen varuslagen överrock, jacka, kostym, blazer, långbyxor, skjorta, tröja/kofta samt kalsonger och ifråga om dam- och flickkläder varuslagen kappa, jacka, långbyxor, klänning, kjol, blus/tunika, jumper/kofta, behå och strumpbyxor. Den genomsnittliga importandelen för dessa varuslag var ca 45 % år 1972. Betydande variationer förekom dock mellan olika typer av plagg. Sålunda var tyngre konfektion samt klänningar, kjolar och långbyxor i större utsträckning svensktillverkade än skjortor, blusar, tröjor och underkläder. År 1973 omfattade TEKO-industrin ca 1 150 arbetsställen med minst 5 anställda. Antalet anställda uppgick samma år till drygt 53 000 personer. Strukturomvandlingen inom TEKO-industrin har under senare år gått mycket snabbt. Sålunda minskade antalet arbetsställen med ca 20% under perioden 1968-73. Samtidigt minskade antalet anställda inom branschen med ca 27 %. Denna sysselsättningsminskning var större än vad TEKO-utredningen beräknade. En arbetsgrupp inom industri-

departementet konstaterade i en rapportz att sysselsättningssituationen

är allvarligast för konfektionsindustrin. Orsaken till den snabba minsk- 1 Textil beklädnadshandel. Del 2. ningen av sysselsättningen är att den svenska konsumtionen ökat mindre än väntat och att produktiviteten stigit mer än beräknat. Arbetsgruppen 2 TEKO-industrierna förutser en fortsatt minskning av antalet sysselsatta inom konfektionsunder 1970-talet (DS l 1974:3). industrin med 7-8 % per år under den närmaste tiden. De senaste årens

BilagaDDistributionwretagen

Tabell D 53 Storleksstrukturen inom TEKO-industrin år 1973 Antal anställda Andel (%) (arbetsställen)

Källa: TEKO-industriema under 1970-talet (DS 1 1974:3).

relativt betydande investeringar inom textilindustrin har ökat dess konkurrenskraft men även inom denna del av TEKO-branschen förutses \ en sysselsättningsminskning med 5-7 % per år. Enligt tabell D 53 dominerade de mindre arbetsställena antalsmässigt inom TEKO-industrin. De största arbetsställena, dvs. med mer än 200 anställda, utgjorde drygt 7 % av antalet arbetsställen inom textilindustrin och ca 3 % inom konfektionsindustrin men svarade för ca 44 % ; respektive ca 26 % av sysselsättningen. Antalet anställda per arbetsställe

i var år 1973 i genomsnitt 57 personer inom textilindustrin och 38

i

personer inom konfektionsindustrin. I TEKO-industrins förädlingsvärde ökade under perioden 1960-67 med

i

ca 45 % och uppgick till drygt 2,1 miljarder kr. år 1967. De största

i delbranscherna vad gäller förädlingsvärde var konfektionsfabriker, ylle-

och bomullsindustri samt trikåfabriker. Förädlingsvärdet år 1971 I uppgick till ca 2,3 miljarder kr.

D4.1.2 Kostnader och produktivitet l År 1970 svarade råvarukostnaderna för 44 % och lönekostnaderna för 33% av produktionens saluvärde inom textilindustrinl. Motsvarande kostnadsandelar var 42 % respektive 37% inom beklädnadsindustrin. 1 Under perioden 1965-70 skedde en viss ökning av lönekostnadsandelen,

i

medan råvarukostnadernas andel minskade något. Lönekostnadsandelen var högre inom TEKO-industrin än inom samtliga industribranscher.

i

Bruttomarginalerna inom TEKO-industrin var i stort sett oförändrade i under perioden 1969-722.

i Som framgår av figur D 13 ökade produktionsvolymen per anställd

respektive per arbetstimme betydligt snabbare inom textilindustrin än 1 SvenSkIndustrNsOU inom hela industrin under perioden 1965-73. Produktivitetstillväxten 1974:11)_ var drygt 7 % per år under den aktuella perioden. l sammanhanget kan 2 _Hmoándustriema nämnas att arbetsproduktivitetens ökning var ungefär densamma inom under 1970421161 (D51 beklädnadsindustrin som inom hela industrin. 1974:3).

114 Bilaga DDistributionwreragen Index Produktionsvolym per anställd 190 180- 170- 160- 1 50- 140* 130- 1 20- 110_ 10° 1 I 1 1 I 1 1 1 Produktionsvolym per timme 200 190- 180- 170- 160- 150- 1 40- Figur D 13 Produktionsvolym per anställd respek- 130* tive per timme inom textilindustrin (1968 års 120priser) under perioden 1965- 73. Index; 110_ l 965 = 100. 100 Källa: Svensk industri 1965 1966 1967 1968 1969 l 1970 1971 1972 1973 (SOU 1974:11) ?textilindustrin ___-heIa industrin

D4.1.3 F öretagskoncentration och samverkan Undersökningar av företagskoncentrationen inom industrin har gjorts bl. a. av koncentrationsutredningen och SPK. Enligt koncentrationsut-

redningenl uppgick det största företagets andel av förädlingsvärdet år

1963 till 7% inom textilindustrin och 5% inom sömnadsindustrin. Motsvarande andelar var för de fyra största företagen 23 % respektive 13 %, för de åtta största företagen 37 % respektive 18 % och för de 16 1 SOU 1968:5. största företagen 52 % respektive 25 %. Antalet företag uppgick samma

Bilaga D 115

Distributionsjâireragen

Tabell D 54 Antal företag, tillverkningskoncentration, produktionsandel för karteller och importandel åren 1967 och 1970 för vissa textil- och konfektionsvaror

Varugrupp Antal företag De 4 största Kartellandel lmportandel (%) företagens an- av prod. (%) del av prod. (%)

Kostym, kavajer och byxor för män 120 114 27 28 - - 19 58 Kappor 67 66 23 38 - - 19 48 Dräkter och klän-

Källa: SPK, Marknad och fusioner 1963-70.

år till 363 inom textilindustrin och 754 inom sömnadsindustrin. I förhållande till övriga industrisektorer klassificerade koncentrationsutredningen textilindustrins koncentration som medelhög och sömnadsindustrins som låg. Tillverkningskoncentrationen av vissa textil- och konfektionsvaror redovisas i tabell D54, där antalet tillverkande företag av respektive varugrupp och de fyra största företagens andel av produktionen anges. Vidare redovisas kartellernas produktionsandel och importens andel av tillförseln på marknaden. För de flesta varugrupper inom TEKO-industrin minskade enligt tabell D54 antalet tillverkande företag under perioden 1967-70. Vad gäller olika vävnader - med ett förhållandevis litet antal producerande företag - var tillverkningskoncentrationen hög både år 1967 och 1970. Sålunda svarade de fyra största företagen år 1970 för 95-100 % av produktionen inom några av dessa varugrupper. Det förekom emellertid en mycket betydande importkonkurrens. För sömnadsindustrins varugrupper var antalet producerande företag förhållandevis stort även om en minskning i de flesta fall ägde rum under perioden 1967-70. Tillverkningskoncentrationen var också relativt låg inom sömnadsindustrins varugrupper. En viss ökning ägde emellertid rum under perioden 1967-70 inom flertalet varugrupper. Samtidigt ökade också importkonkurrensen. Vad gäller t. ex. kostymer, kavajer och byxor för män steg importens andel av tillförseln från 19 % till 58 % under perioden 1967-70. 1 TEKO-industrierna Under perioden 1969--73 förekom totalt 67 fusioner inom TEKOunder 1970-talet (DS I industrinl. Antalet anställda i de uppköpta företagen uppgick till ca 1974:3).

1 16 Bilaga D Distriburionsfáreragen

9 600, vilket motsvarade ca 16 % av sysselsättningen i näringsgrenen år 1971. Den genomsnittliga storleken - mätt som antalet anställda 4 på de uppköpta företagen var ca 140 personer. De köpande företagen var i allmänhet större än de uppköpta. Sålunda hade det köpande företaget mer än 500 anställda vid 9 av de 19 förvärv som ägde rum år 1971 . Kartellavtal förekommer, som framgår av tabell D 54, i relativt liten utsträckning inom TEKO-industrin. l de fall kartellavtal existerade år 1970 var emellertid kartellandelen av produktionen hög. Vad gäller nybildning av karteller kan nämnas att under perioden 1971--73 inregistrerades ll konkurrensbegränsande avtal inom FEKO-industrin enligt SPK:s kartellregister.

D4.1.4 Utveckling och problem

Distributionsutredningen har inte genomfört någon hearing med representanter för TEKO-industrin. Beskrivningen av utveckling och problem i det följande bygger därför på TliKO-utredningens betänkande (SOU 1970:59). Vidare redovisas vissa synpunkter som framkommit i en rapport utarbetad av en arbetsgrupp med företrädare för Konfektionsindustriföreningen och Sveriges Textilhandlareförbund. l TEKO-utredningens betänkande behandlas bl. a. de allmänna förutsättningarna i framtiden för TEKO-industrin och branschens utveckling under 1970-talet. En faktor av betydelse för fabrikanterna är utveckinom detaljhandeln. De stora enheterna med inriktning på lingen massdistribution får enligt TEKO-utredningen på grund av sin storlek som kunder en stark förhandlingsposition gentemot leverantörerna och ett snabbt verkande instrument för förändring på marknaden. En utgör central är således hur de skall organisera sina fråga för fabrikanterna kontakter med distributörerna, t. ex. vad gäller försäljning och produktutveckling. En annan faktor av stor betydelse för den svenska TEKO-industrin är konkurrensen från importerade varor. TEKO-utredningen anser att man måste räkna med en fortsatt internationalisering av marknaden för olika inom TEKO-området. Trots att lönerna inom den svenska produkter TEKO-industrin i allmänhet är lägre än för annan industri, ligger den svenska lönenivån internationellt sett relativt högt. De svenska TEKOföretagen måste således konkurrera med utländska företag, som i regel betalar relativt låga löner. Skillnaderna i konkurrensläge bedöms knapkunna utjämnas enbart genom hög produktivitet i de svenska past TEKO-företagen. Importen, som hittills i stor utsträckning har utgjorts av varor i de lägre prisklasserna, kan enligt TEKO-utredningen komma att öka även i de högre. TEKO-utredningen framhåller att det tillverkningstekniskt knappast finns fördelar för svensk TEKO-industri i konkurrensen med några utländsk. Trots det svenska löneläget och den hårda priskonkurrensen utifrån har det under 1960-talet varit möjligt att bibehålla en hög flera sektorer. l SPK: Fusioner i Sverige produktion och att Öka den inom Någon förändring 197 l . härvidlag torde inte inträffa under 1970-talet. Man kan dock enligt

Bilaga D Distributionsfiretagen l 1 7

TEKO-utredningen vänta sig en mycket stor spännvidd mellan olika företag vad gäller produktionsutveckling och resultat. En faktor av betydelse i detta sammanhang är den framtida konsumtionsutvecklingen. TEKO-utredningen bedömer att konsumtionen kommer att öka måttligt under 1970-talet så att textilindustrins totala produktionsökning begränsas till i genomsnitt ca 2 % per år. Ökningstakten torde dock lzomma att variera för olika produktgrupper. Dessutom är det troligt att produktivitetsökningen blir långsammare under 1970-talet än vad den var under föregående lO-årsperiod beroende på de senaste årens avmattning i fråga om investeringar. Sammanfattningsvis konstaterar TEKO-utredningen att TEKO-industriernas svårigheter intimt sammanhänger med den allmänna ekonomiska utvecklingen i kombination med den konkurrensinriktade näringspolitik och liberala handelspolitik som bedrivs i Sverige. TEKO-utredningen har därför bl. a. föreslagit åtgärder för att förbättra förutsättningarna för svenska företag att öka sin konkurrenskraft på sådana områden, där svensk tillverkning kan bedömas ha goda marknadsutsikter. 1 en rapport utarbetad av en arbetsgrupp med företrädare för Konfektionsindustriföreningen och Sveriges Textilhandlareförbundl publicerad i april 1973 behandlas relationerna mellan konfektionsindustrin och detaljister inom dambeklädnadsbranschen samt olika förändringar som kan påverka försäljnings- och inköpsmönstret. I rapporten konstateras bl. a. behovet av samverkan mellan fabrikanter och detaljister, i första hand beroende på insikten om det gemensamma målet, nämligen att effektivt sälja varor till konsumenterna. En ökad samverkan förutsätter att detaljisterna i ökad utsträckning koncentrerar inköpen till ett mindre antal leverantörer, åtminstone vad gäller merparten av inköpen. En sådan politik tillämpas för närvarande enligt rapporten i huvudsak endast av de stora varuhuskedjorna.

D4.2 Partihandel med textil- och konfektionsvaror

Som tidigare har nämnts utgjorde importen omkring hälften av tillförseln av textil- och konfektionsvaror år 1972. Huvuddelen av importen levererades direkt från de utländska fabrikanterna till detaljisterna. Omkring en tiondel passerade genom svenska tillverkare medan ungefär en femtedel gick genom grossister. Den inhemska produktionen levererades nästan uteslutande direkt från fabrikanterna till detaljisterna. l tabell D55 redovisas inköpsvägarna för olika varor enligt SPK:s undersökning av textil beklädnadshandel. Uppgifterna itabellen avser de varuslag som tidigare angivits i avsnitt D 4.1.1. Huvuddelen av varorna inom den textila beklädnadshandeln levererades som tidigare har nämnts direkt från fabrikant till detaljhandeln. Särskilt vad gäller tyngre konfektion var andelen som framgår av tabell D55 mycket hög. Grossisternas betydelse var störst för andra beklädnadsvaror än konfektion. För mindre säsongbundna varor av stapelkaraktär var andelen inköp genom fristående textilgrossister ungefär 40 %. Totalt sett spelade emellertid fristående grossister och inköpsföreningar 1 Krav på samverkan.

1 Bilaga D Distributionsfiretagen

1 TabeIIDSS lnköpsvägarna för varor inom textil beklädnadshandel âr 1972 (procent)

Inköpsväg Tyngre Lättare Övriga Samtliga konfektion konfektion varor varor

Direkt från tillverkare till detaljhandel 95 84 69 84 Via annan svensk tillverkare 1 4 2 3 Via grossist eller inkö psorganisation 4 12 29 13 Summa 100 100 100 100

Källa: SPK, Textil beklädnadshandel, del 2.

en relativt liten roll i distributionen av textil- och konfektionsvaror. År 1972 fanns det totalt ca 125 grossistföretag inom textil- och beklädnadsvaruhandeln. Av dessa var ca 60 anslutna till branschorganisationer inom Sveriges grossistförbund. Deras partiomsättning inom varuområdet uppgick samma år till ca 550 milj. kr. Enligt Sveriges Textilhandlareförbund är 30 a 40 av grossistföretagen av större betydelse och kommer sannolikt att kunna behålla sin nuvarande position i framtiden. Grossistföretagen spelar en stor roll framför allt för mindre och medelstora detaljister genom sin marknadsöverblick och snabba leveransberedskap och då i första hand vad gäller importvaror. Enligt TEKO-utredningen (SOU 1970:59) har utvecklingen gått mot ökad vertikal integration av parti- och detaljhandelsfunktionerna inom branschen. En förutsättning för varuhusens och vissa andra detaljhandelsformers framgång har varit att de kunnat utveckla en partihandelsfunktion och därmed skapa inköpsfördelar och rationell varuhantering. Vidare framhålls i TEKO-utredningen att den ökning av partihandelsomsättningen, som har ägt rum, sammanhänger med att partihandeln i stigande grad fullgör en importfunktion. Inom textil- och beklädnadshandeln förekommer i viss utsträckning ekonomisk samverkan mellan olika detaljister. Detta samarbete gäller framför allt inköp av varor. En utförlig beskrivning av de samverkande grupperna lämnas i avsnitt D 4.3.5.

D4.3 Detaljhandel med textil- och konfektionsvaror

D4.3.l Beklädnadsvarumarknaden Konsumtionen av kläder, tyger, garner och sybehör uppgick år 1973 till ca 6,8 miljarder kr. Distributionen av sådana varor sker till övervägande del genom beklädnadsfackhandel och varuhus. l viss utsträckning förekommer även försäljning av textil- och beklädnadsvaror inom dagligvaruhandeln och möbelhandeln. Andra distributionsformer än

Bilaga D Disrriburionsfáretagen

butikshandel är främst postorderhandel och i någon mån s. k. tillfällighetsförsäljningar i särskilt förhyrda lokaler under en kortare tid. Butikshandelns andel av den totala textil- och beklädnadsvaruförsäljningen kan beräknas till närmare 95 %. Olika företagsformer med försäljning av textil- och beklädnadsvaror är konsumentkooperationen, privata varuhuskedjor och andra enskilt ägda företag. Den senare gruppen omfattar utöver ett stort antal enbutiksföretag också ett fåtal filialföretag. 1 tabell D56 redovisas marknadsandelarnas förändring under 1960-talet för olika detaljhandelskategorier. Uppgifter om tillfällighetsförsäljningarnas storlek saknas för den aktuella perioden. Enligt tabell D 56 skedde under 1960-talet betydande förändringar av marknadsandelarna för olika detaljhandelskategorier verksamma inom textil- och beklädnadsvarubranschen. Varuhusen inklusive konsumentkooperationen fördubblade sin andel under perioden från ca 20 % till ca 40 %. Marknadsandelen för fackhandeln med textil- och beklädnadsvaror minskade däremot från ca 70 % till ca 50 %. Betydande skillnader förelåg emellertid inom fackhandeln. Sålunda ökade marknadsandelen från 3 % till 10% för filialföretag medan fristående företag hade en kraftig minskning. Möbel- och dagligvaruhandelns andel av försäljningen av textil- och beklädnadsvaror var i stort sett konstant, medan postorderhandeln Ökade sin andel under den första hälften av perioden. Konsumentkooperationen, varuhusföretag och andra filialföretag svarar, som framgår av tabell D56, för omkring hälften av textil- och beklädnadsvaruförsäljningen. Konkurrensförhállandena inom textil- och beklädnadshandeln avviker emellertid väsentligt från t. ex. dagligvaruhandeln. De fristående textilföretagen, som ofta utgörs av enbutiksföretag, ingår sålunda inte alls i samma utsträckning som företag inom dagligvaruhandeln i frivilliga kedjor och samverkansgrupper. Visserligen förekommer en viss ekonomisk samverkan inom beklädnadsfackhandeln men dess omfattning är ännu så länge relativt obetydlig. l avsnitt D4.3.2 redovisas strukturförhållandena inom fackhandeln med textil- och beklädnadsvaror samt varuhusen. Dessa kategorier

Tabell D 56 Olika detaljhandelskategoriers marknadsandelar för textil- och beklädnadsvaror under perioden 1960-69 (procent)

Källa? SPK, Ekonomisk samverkan inom fackhandeln, del 1.

120 Bilaga D Distributionsfdretagen TabeIID57 Förändring av antalet butiker exkl. varuhus med försäljning av beklädnadsvaror under perioden 1963-72

Barn-, flick- och gosskonfek-

Källa: SPK :s butiksregister.

svarade som framgått tidigare för ca 90 % av försäljningen med textil- och beklädnadsvaror år 1969. Företagskoncentration och ekonomisk samverkan inom textil beklädnadshandel behandlas i avsnitt D 4.3.5. Uppgifter om övriga distributionsformer, dvs. postorderhandel och s. k. tillfällighetsförsäljningar, redovisas i avsnitt D 4.3.6.

D4.3.2 Strukturförhâllanden inom butikshandeln

Enligt SPK:s butiksregister fanns det vid slutet av år 1972 ca 6 800 butiker med huvudsaklig försäljning av beklädnadsvaror, dvs. huvudgrupp 4 i nämndens register. Förändringen under perioden 1963-72 för olika butikstyper redovisas i tabell D 57. Det bör uppmärksammas att SPK :s butiksregister omfattar butiker i ett urval av kommuner, vilka har uppräknats till riksnivå. De ingående kommunerna svarar för drygt hälften av landets folkmängd. Eftersom uppgifterna i registret grundas på ett urval kan det föreligga smärre slumpfel vid uppräkningen till totalnivå. Som framgår av tabell D 57 minskade antalet fackhandelsbutiker inom textil- och beklädnadshandeln med 20% under perioden 1963-72. Betydande skillnader i förändring förelåg dock mellan olika butikstyper. Sålunda ökade antalet damkonfektionsbutiker samt päls- och skinnvarubutiker, medan framför allt butiker för strumpor och underkläder samt hatt- och mössbutiker minskade starkt under perioden. 1 appendix D I redovisas en undersökning av hur antalet butiker förändrades i tio orter av olika storlek under perioden 1964-71 bl. a. inom fackhandeln med textil- och beklädnadsvaror. Totalt för de tio orterna minskade antalet butiker med 14% under den studerade perioden. Skillnaderna mellan olika orter var emellertid mycket stora. som framgår av tabell D 58. I de relativt små orterna Höganäs, Arvika och Visby men även i Örebro minskade enligt tabell D 58 antalet beklädnadsbutiker med mellan en femtedel och en tredjedel under perioden 1964-71. I Växjö förekom

Bilaga D Distributionsfdretagen Tabell D 58 Förändring av antalet textil- och beklädnadsbutiker i vissa orter under perioden 1964-71

Denna ökning torde sammanhänga med att ett stort butikscentrum tillkom i Täby under den studerade perioden. Nedläggningen av textil- och beklädnadsbutiker i de studerade orterna var betydligt större än nettominskningen enligt tabell D 58. I många orter motsvarades emellertid nedläggningarna till stor del av nyetableringar. Totalt i de tio orterna nedlades 239 butiker under perioden 1964-71. Antalet nyetableringar under samma period var 155. Nettominskningen begränsades således till 84 enheter, vilket motsvarade 14 %. l tabell D59 redovisas beklädnadsbutikerna fördelade efter antalet sysselsatta. Eventuellt deltidsarbete har därvid i princip omräknats till heltid, varför antalet sysselsatta personer kan vara något större. Butiker med försäljning av beklädnadsvaror utgörs enligt tabellD 59 till mycket stor del av små enheter. Sålunda hade år 1972 omkring tre fjärdedelar av beklädnadsbutikerna högst 3 sysselsatta. SPK har för distributionsutredningens räkning närmare studerat bl. a. buüksürukturen inoni detaühandeln rned textüa beklädnadsvaron I undersökningen har nämnden skilt på varuhus, beklädnadsbutiker och

Tabell D59 Textil- och beklädnadsbutikernas fördelning efter antal sysselsatta år 1972

Källa: SPK:s butiksregister.

l 22 Bilaga D Distributionsfdreragen Tabell D60 Fördelning på olika butikstyper år 1971 vad gäller antal butiker och omsättning av textil beklädnad (procent)

Källa: SPK, Textil beklädnadshandel 1971, del l.

övriga textilbutiker. Med beklädnadsbutiker avses butiker med antingen ett specialiserat sortiment av huvudsakligen herr-, dam- respektive barnkläder eller butiker med kombinerat herr/dam/-barnkläderssortiment Övriga textilbutiker utgörs av enheter i vilka beklädnadsvaror svarar för mindre än 50 % av omsättningen. Försäljningen i dessa butiker omfattar främst manufakturvaror, tyger, Sybehör m. m. Med den avgränsning av textil beklädnad som SPK har gjort omfattade butiksbeståndet ca 6 200 enheter år 1971. Omsättningen i dessa butiker uppgick samma år för de undersökta varugrupperna till ca 4,7 miljarder kr. l detta värde ingår inte butikernas försäljning av skinn- och lädervaror, skor, metervaror, accessoirer m. m. Som framgår av tabell D 60 utgjorde varuhusen endast 6 % av antalet butiker men deras beklädnadsförsäljning omfattade 34 % av omsättningen i de aktuella varugrupperna. Beklädnadsbutikerna svarade för merparten av både antalet butiker och omsättningen. Övriga textilbutiker omfattade 16 % av butiksantalet men svarade för endast 2 % av omsättningen. Andelen beklädnadsvaror beräknades utgöra i genomsnitt knappt 40 % av omsättningen i dessa butiker. l samtliga butikstyper var andelen textil beklädnad ca 85 % av butikernas totalomsättning. De olika butikstypernas andel av omsättningen varierade i viss utsträckning mellan olika varugrupper. Sålunda svarade varuhusen för 50 % av försäljningen av barnkläder och beklädnadsbutikerna för 48 %. Den senare butikstypen dominerade klart vad gäller t. ex. herrkläder med 70 % av omsättningen, medan varuhusens andel utgjorde 29 % för denna varugrupp. Enligt tabell D61 var flertalet beklädnadsbutiker inklusive beklädnadsavdelningar i varuhus omsättningsmässigt sett mycket små. Sålunda hade 60 % en omsättning understigande en halv milj. kr. och ca 80% mindre än en milj. kr. i omsättning. Dessa gruppers andel av omsättningen var endast 15 % respektive 32 %. De största butikerna, dvs. med mer än 5 milj. kr. i omsättning, utgjorde 3 % av antalet enheter men svarade för 30% av omsättningen. Den genomsnittliga omsättningen för samtliga storleksklasser uppgick till ca 750 000 kr.

SOU 1975: 70 Bilaga D Disrributionsfdreragen 123 Tabell D 61 Genomsnittlig omsättning av textila beklädnadsvaror samt fördelning av antal butiker inkl. varuhus och omsättning pâ omsättningsklasser år 1971

Källa: SPK, Textil beklädnadshandel 1971, del 1.

Av varuhusens beklädnadsavdelningar hade ungefär hälften en omsättning överstigande 2 milj. kr. och en femtedel mer än S milj. kr. Övriga textilbutiker tillhörde nästan uteslutande den minsta omsättningsklassen enligt tabell D 61. Sålunda hade ca 90 % av dessa butiker en försäljning av textila beklädnadsvaror understigande 200 000 kr. De drygt 6 200 butiker, som undersökningen omfattade, representerade 4 750 företag. Av dessa var 4 250 enbutiksföretag. I tabell D 62 redovisas den genomsnittliga omsättningen av textil beklädnad per butik för olika ägarkategorier. Konsumentkooperationen hade som framgår av tabell D 62 den största genomsnittliga omsättningen per enhet med ca 4,5 milj. kr. år 1971. För privata varuhuskedjor och enskilt ägda filialföretag med minst 5 butiker var genomsnittsomsättningen mer än 2 milj. kr. Enbutiksföretagen, vars butiker utgjorde nära 70 % av samtliga, hade en markant lägre omsättning än varuhuskedjor och filialföretag.

Tabell D 62 Genomsnittlig omsättning av textil beklädnad per butik år 1971 för › olika ägarkategorier

Ägarkategori Genomsnittlig omsättning per butik (1 000-tal kr.) I l l Konsumentkooperationen 4 468

l Privata varuhuskedjor 2 938

i Enskilt ägda butiker Därav enbutiksföretag 338 l

Källa: SPK, Textil beklädnadshandel 1971, del 1.

124 Bilaga D Distributionsfdreragen

Vad gäller den textila beklädnadshandelns fördelning på ortsgrupper kan nämnas att storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö svarade för 20% av antalet butiker och 33 % av omsättningen år l97l. Det genomsnittliga antalet butiker per ort minskade markant vid minskad ortsstorlek. Den genomsnittliga omsättningen per butik av textila beklädnadsvaror varierade i stor utsträckning med ortsstorleken. [ storstäder och övriga orter med mer än 30 000 invånare uppgick omsättningen per butik till mellan 1,2 och 1,3 milj. kr. mot ca 750 000 kr. i genomsnitt för alla ortstyper och knappt 250 000 kr i orter med mindre än 5 000 invånare. Drygt en tredjedel av butikerna i de minsta orterna utgjordes av manufakturaffärer med huvudsaklig sortimentsinriktning på tyger, sybehör, o. d. SPKS undersökning av textil beklädnadshandel innefattade också en registrering av omsättningsutvecklingen under perioden l967i7l för olika butikstyper. Mätningen avsåg de under hela perioden verksamma enheterna, vilka utgjorde närmare 80 % av det totala antalet butiker. Av samtliga aktuella butiker år 1971 hade 57 % en ökad omsättning under perioden och 43% hade en minskning. Den genomsnittliga ökningen respektive minskningen var 29 % respektive 18 %. Utvecklingen för olika butikstyper framgår av tabell D 63. Enligt tabell D 63 hade drygt en tredjedel av varuhusen minskad omsättning av textil beklädnad under perioden 1967M71. Minskningen utgjorde i genomsnitt 13 %. Av beklädnadsbutikerna hade särskilt dambutikerna fått vidkänna viss omsättningsminskning, vilket delvis kan sammanhänga med att antalet sådana butiker ökat. Gruppen övriga textilbutiker innehöll den största andelen butiker med omsättningsminskning. Den genomsnittliga minskningen var också mycket stor i denna grupp.

Tabell D 63 Andel butiker som ökat respektive minskat sin försäljning mellan åren 1967 och 1971 samt den genomsnittliga ökningen respektive minskningen i procent

Därav herr/dam/

Källa: SPK, Textil beklädnadshandel 1971, del l.

Bilaga D Distributionsfdretagen Tabell D 64 Genomsnittlig omsättning av textila beklädnadsvaror i butiker etablerade år 1965 och senare

Källa: SPK, Textil beklädnadshandel 1971, del 1.

Av samtliga befintliga beklädnadsbutiker år 1971 hade nära en fjärdedel etablerats år 1964 eller senare. Den genomsnittliga omsättningen av textila beklädnadsvaror för de nyetablerade enheterna framgår av tabellD 64. Omsättningsuppgifterna avser året efter etableringstidpunkten. De nyetablerade beklädnadsbutikernas omsättning året efter etableringstidpunkten var som framgår av tabell D 64 förhållandevis liten med undantag för år 1966, då omkring hälften av nyetableringarna utgjordes av varuhus. Särskilt butiker som etablerades åren 1969 och 1970 hade mycket låg omsättning. Den genomsnittliga omsättningen år 1971 ihela butiksbeståndet uppgick, som har framgått av tabellD 62, till ca 750 000 kr.

D4.3.3 Utbudsegenskaper För att främja sina intressen i konkurrensen med andra säljare kan ett företag använda sig av ett antal olika konkurrensmedel. Skillnader i konkurrensmedelsanvändning framstår ur konsumenternas synvikel som skillnader i utbudsegenskaper. l det följande beskrivs textil- och beklädnadshandelns utbud i termer av pris, sortiment, service, butikslokalisering och butikstyp samt reklam och information, dvs. på samma sätt som tidigare har gjorts för dagligvaruhandeln. Som underlag för denna beskrivning har i första hand använts SPK:s undersökning av textil beklädnad och synpunkter från Sveriges Textilhandlareförbund. Enligt Sveriges Textilhandlareförbund råder det stora svårigheter att direkt mäta och jämföra skillnader iprisnivå mellan olika företag bl. a. som en följd av selektiv försäljning. Vid SPK:s undersökning av textil beklädnadshandel gjordes dock en prisundersökning, som omfattade vissa varuslag. Som framgår av tabell D 65 förekom stora skillnader i genomsnittliga försäljningspriser mellan olika företagsgrupper. Filialföretag med fem butiker eller mer samt konsumentkooperativa och privata varuhus hade i regel betydligt lägre genomsnittspriser för de undersökta varuslagen än mindre företag. Det bör emellertid observeras att prisjämförelserna inte

126 Bilaga D Disrributionsfdreragen

Tabell D65 Genomsnittliga försäljningspriser för olika varuslag i olika företagsgrupper. Index; samtliga butiker = 100

varuslag l-öretagsgrupper Enskilda företag Konsu- Privata _ _ mentkoo- varuhuslznbutiks- 2-4 bu- 5 butiperativa kedjor företag tiker ker och Varuhus fler

Herrkläder

Damkläder

Källa: SPK, Textil beklädnadshandel; del 2.

avsåg identiska varor. Vidare bör uppmärksammas att prisspridningen mellan olika varor inom varje varuslag var mycket stor. Sålunda hade även större filialföretag och varuhus många förhållandevis dyra plagg, men den starka inriktningen på billigare varianter i sortimentet gav kraftiga utslag i genomsnittspriserna. Prisskillnaderna mellan olika grupper av företag torde således i högre grad avspegla olikheter i sortimentsdjup och kvalitetsnivå än i prisnivå. En lägre prisnivå i de största företagsenheterna kan också till en del förklaras av en lägre nivå på inköpspriserna på grund av olika rabattförmåner. Prismärkningen sker vanligen i butikerna och omfattar i de flesta fall alla plagg. Cirkaprissättning är sällsynt inom textil- och beklädnadshandeln och förekommer endast för vissa varugrupper såsom strumpor,

skjortor och korsettartiklar. Enligt SPK :s undersökningar] var ca 5 % av

den textila beklädnadsförsäljningen cirkaprissatt av leverantörerna, och i omkring 50 % av butikerna förekom cirkaprissatta varor. I de angivna värdena ingår inte olika former av central prissättning i integrerade kedjor såsom konsumentkooperativa varuhus, vilka till 97 % följde rekommenderade priser. Av övriga butiker med cirkaprissatta varor följde hälften 1 Textil beklädnadshan- cirkapriserna genomgående och en fjärdedel följde dem i vissa fall. De del 1971, del 1. vanligaste motiven för att underskrida cirkapriserna uppgavs vara

Bilaga D Distributionsfáreragen

konkurrenssituationen och kostnadssituationen. Prisnedsättningar i form av realisationer, tillfälliga prissänkningar och rabatter har stor omfattning inom textil- och beklädnadshandeln. Tidigare förelåg i stor utsträckning lokala eller regionala överenskommelser om tidpunkter för realisationer och om realisationsperiodernas längd. Dylika avtal eller rekommendationer finns nu endast i ett fåtal fall. Enligt SPKs undersökning hade 84 % av butikerna realisationer under år 1971. 1 medeltal anordnades två realisationer per butik under året med sammanlagt 37 realisationsdagar. De minsta butikerna hade i regel fler realisationsdagar och de största butikerna färre dagar. Sålunda varade realisationerna i varuhusen ungefär hälften så lång tid som i genomsnitt för branschen. De flesta realisationerna anordnades under vintern (dec.-jan.-febr.) och därnäst på sommaren (juni-juli-aug.). Realisationerna omfattade dels egna lagervaror, som ingått i föregående reguljära försäljning, och dels varor som särskilt inköpts för realisation. Försäljning av sådana inköpta realisationsvaror var vanligast i varuhus och andra stora enheter. Utöver realisationer förekom tillfälliga prisnedsättningar på enstaka varor, t. ex. sådana som visat sig svåra att sälja till ordinarie pris. Dylika prisreduktioner ägde rum i nära hälften av butikerna. Särskilt varuhusen hade i stor utsträckning tillfälliga prisnedsättningar. Som framgår av tabell D 66 var den genomsnittliga prisnedsättningen 44 % vid realisationer av egna lagervaror och 38 % vid tillfälliga prisnedsättningar. Skillnaderna i genomsnittlig prisnedsättning mellan olika butikstyper var relativt små. Det bör emellertid uppmärksammas att alla butiker inte kunde lämna uppgift om prisnedsättningens storlek. Vidare förekom betydande spridning i prisnedsättning mellan olika

Tabell D66 Prisnedsättningens storlek vid realisationer respektive tillfälliga prisnedsättningar

Butikstyp Realisationer av Tillfälliga prisegna lagervaror nedsättningar Andel Genom- Andel Genombut. med snittlig but. med snittlig uppg. om prisned- uppg. om prisned-

Herr/dam/barn-

Källa: SPK, Textil beklädnadshandel 1971, del l.

128 BilagaDDisrriburionwretagen

butiker inom respektive butikstyp. l allmänhet varierade prisnedsättningen mellan 20 % och 60 % såväl vid realisationer av lagervaror som vid tillfälliga prisnedsättningar. l relation till omsättningen utgjorde försäljningen till nedsatta priser i genomsnitt ll % med en tendens till högre andel i små butiker och lägre andel i stora butiker. Förutom realisationer och tillfälliga prisnedsättningar förekom olika slag av rabatter, t.ex. till butikens egen personal, anställda vid vissa företag och institutioner samt till statliga och kommunala institutioner. Närmare två tredjedelar av butikerna lämnade sådana rabatter. Personalrabatterna utgjorde i allmänhet 20 á 25 % och rabatter till övriga kategorier omkring lO %. Värdet av rabatterna uppgick i genomsnitt till 0,6 % av omsättningen. Som tidigare har antytts råder betydande skillnader i sortiment mellan olika butiker inom textil- och beklädnadshandeln beroende på olikheter i specialisering. För att belysa variationer i sortimentsbredd indelade SPK

sortimentet i sju varugrupperl. Enheter med försäljning av ytterplagg,

herrkonfektion och/eller damkonfektion, ekipering samt underkläder och strumpor klassificerades som butiker med brett sortiment. Drygt hälften av försäljningsställena uppfyllde dessa villkor. Utpräglade specialbutiker, dvs. enheter i vilka en varugrupp svarade för mer än 80 % av försäljningen, utgjorde omkring en sjättedel av antalet butiker. Samtliga varuhus och tre fjärdedelar av butiker med herrbeklädnad hade brett sortiment, medan dambutikerna till betydande del var specialiserade. Som framgår av tabell D 67 sammanhänger specialiseringsgraden till stor del med butikernas omsättningsstorlek. Andel butiker med brett sortiment ökade enligt tabellD 67 successivt från en fjärdedel i den minsta omsättningsklassen till nästan samtliga i den största gruppen. Utpräglade specialbutiker förekom framför allt bland de minsta butikerna. Av de totalt drygt 1000 butiker, som i huvudsak hade begränsat sortimentet till en varugrupp, var närmare tre

1 l. Ytterplagg, dvs. Tabell D 67 Andel butiker med olika specialiseringsgrad inom olika storleksgrupper överrockar, kappor, (procent) jackor. 2 Brett sorti- Summa

?vrlgdhenäorltfek-

Omsättning i Specialbuti- Övriga l OOO-tal kr ment (minst ker (en varu- butiker

Jâgêrsvsáyfârymer” -- . ” 4 av varu-

3 _ grupp svarar för mer än

331g ddvzismäâmâl: grupperna

l”5) 80 % av fors) klänningar, kjolar, byxon - « - - 199 26 31 43 100 4 dvs

hl9p°g 200_ 499 se 16 28 100

skjortor, blusar, 500» 999 7 2 6 22 100 tröjor_ 5. Underkläder, strum- 1 0001 999 83 3 14 100 2 000-4 999 78 2 20 100 po, (inkL komm_ 5 000* 97 ” 3 100 artiklar). 6 55 16 29 100

(56“_“§§§_Sk1“d°

Samtliga 7. Övriga textila beklädnadsvaror. Källa: SPK, Textil beklädnadshandel 1971, del l.

Bilaga D

Distributionsfáretagen

Tabell D68 Antal storlekar och antal varianter per storlek i genomsnitt för vissa undersökta plaggtyper i olika butiksgrupper Plaggtyp Omsättningi l 000-tal kr. -499 500- l 000» 2 000» 5 000, Samt- 999 l 999 4 999 liga Antal storlekar

A ntal varianter per storlek

Källa: SPK, Textil beklädnadshandel 1971, del 1.

fjärdedelar dambutiker och närmare två tredjedelar enheter med en totalomsättning understigande 200 000 kr. Förändringar i varusortimentet synes vara vanligt förekommande inom textil beklädnadshandel. Sålunda hade 57 % av samtliga butiker i SPK:s undersökning gjort ändringar av något slag i sitt sortiment under de senaste fem åren. Andelen var ännu större för varuhus och herr/dam/ barnbutiker och utgjorde drygt 75 % i dessa butikstyper. SPK:s undersökning omfattade också en studie av butikernas storlekssortiment vad gäller plaggtyperna herrkostym, herrlångbyxor, damkappa, damklänning och damlångbyxor. Antalet storlekar och antalet varianter per storlek kan sägas utgöra ett mått butikernas på sortimentsdjup. Totalt omfattar det svenska storlekssystemet 99 olika damstorlekar och 81 olika herrstorlekar. Av dessa fanns sammanlagt 40 respektive 70 på den undersökta marknaden. Det antalet storlekar genomsnittliga per butik var emellertid betydligt mindre, som av tabelID 68. Där framgår redovisas också det genomsnittliga antalet varianter storlek för per undersökta plaggtyper i butiker av olika storlek. Enligt tabell D 68 hade de undersökta butikerna i genomsnitt ll olika storlekar av damkappor och klänningar. Antalet storlekar varierade obetydligt med butikernas omsättningsstorlek. Vad gäller herrkostymer och herrlångbyxor hade butikerna i medeltal 23 27 olika respektive storlekar med en klar tendens till ökat antal vid stigande omsättning. Antalet varianter per storlek var betydligt större för damkläder än för herrkläder. Sålunda hade butikerna i genomsnitt 32 olika varianter per storlek av damklänningar och endast 7 av herrkostymer. Skillnadernai sortimentsdjup var påfallande mellan butiker med olika omsättningsstorlek. Butiker med mindre än en halv milj. kr. i omsättning hade t. ex. vad

130 Bilaga DDistributionwretagen

Tabell D 69 Andel butiker fördelade efter kundbetjäning och varuexponering vad gäller varor som vanligen provas (procent)

Omsättning i Varor tillgängliga för kundens eget val 1 000-tal kr Alla Vissa Inga Summa Fullst. lngen Begr. Fullst. Ingen Begr. Fullst. betj. betj. betj. betj. betj. betj. betj.

- - 20 20 - 10 34 16 100 199 - 24 15 - 13 27 21 100 200- 499 2 49 20 ø 4 21 4 100 500- 999 1 000-1 999 - 54 28 - 4 ll 3 100 - 76 14 - 4 2 4 100 2 000-4 999

Samtliga

Källa: SPK, Textil beklädnadshandel 1971, del l.

i genomsnitt 20 varianter per storlek, medan de gäller damklänningar största enheterna med minst fem milj. kr. i omsättning hade 73 varianter

per storlek. Inom textil- och beklädnadshandeln förekommer i viss utsträckning selektiv Enligt Sveriges Textilhandlareförbund har många försäljning. konfektionärer högst omkring 200 återförsäljare med ensamförsäljningsrätt av företagets produkter. Av samtliga butiker i SPK:s undersökning 6 % att de hade skriftliga eller muntliga avtal av sådant slag med uppgav i varuhus (20 %) och dambutiker (12 %) var leverantörer. Särskilt frekvensen av dylika avtal relativt stor. l detta sammanhang kan nämnas att 7% av butikerna hade varit utsatta för leveransvägran vid något

tillfälle under de senaste fem åren. Butikernas service i form av kundbetjäning sammanhänger nära med hur ordnas. Vid SPK:s undersökning av dessa förvaruexponeringen hållanden särbehandlades sådana varor, som vanligen provas vid köpet och varor. I tabell D 69 redovisas butikernas fördelning efter övriga kundbetjäning och varuexponering vad gäller varor, som vanligen provas. menas att betjäning förekommer om kunden så Med begränsad betjäning - dvs. vad som närmast brukar betecknas som självval. Fullständig önskar, innebär att kunden inte har någon möjlighet att själv hämta betjäning varorna. Som av tabell D 69 hade endast 40 % av butikerna i de båda framgår minsta storleksgrupperna alla varor tillgängliga för kundens eget val mot 70-90 % i övriga storleksgrupper. Andelen butiker med begränsad ökade snabbt vid stigande omsättning med motsvarande minskbetjäning för betjäning. Praktiskt taget inte några butiker saknade ning fullständig helt betjäning. Vad gäller varor, som normalt ej provas, var olikheterna i betjäningsmellan butiker av olika storlek ungefär desamma som i fråga om grad varor som vanligen Endast de minsta butikerna visade skillnader provas. såtillvida att andelen butiker med fullständig betjäning var härvidlag

Bilaga D Distributionsfdretagen 131

något högre vad gäller varor som vanligen inte provas. Planer på förändring av kundbetjäningen i framtiden förekom i mycket liten utsträckning med undantag för konsumentkooperativa varuhus. När det gäller varuexponering uppgav närmare en tiondel av butikerna att de hade ändringsplaner, varav nästan samtliga avsåg att underlätta för kundernas eget val. Möjlighet till hemsändning av varor förekommer i viss utsträckning inom textil- och beklädnadshandeln. Enligt SPK:s undersökning gav 39 % av butikerna hemsändningsservice vid behov, varav drygt en fjärdedel alltid eller i vissa fall tog ut en avgift för servicen. Andelen butiker med hemsändning ökade med butiksstorleken från knappt en tredjedel vid en omsättning understigande en halv milj. kr. till två tredjedelar vid mer än 2 milj. kr. i omsättning. Små butiker var emellertid mer generösa än stora butiker vad gäller villkor för hemsändningen. Avgiften bestämdes vanligen utifrån en kombination av köpesumma och transportavstånd. En typ av service som har stor betydelse för köpare av beklädnadsvaror är möjligheter att få ändringar av plagg ombesörjda. Enligt SPK:s undersökning hade två tredjedelar av butikerna sådan service. Praktiskt taget samtliga herrbutiker ombesörjde ändringar, medan andelen för varuhus endast uppgick till en tredjedel. De priser som tas ut för ändringar finns i vissa fall rekommenderade av lokala branschorganisationer genom cirkaprislistor. Intäkterna av ändringsarbeten utgjorde i genomsnitt omkring en procent av butikernas omsättning. Öppet köp och andra former för återtagande av köpta varor förekom i betydande utsträckning inom textil- och beklädnadshandeln. Sålunda tillämpade omkring två tredjedelar av butikerna öppet köp respektive varor till påseende. Särskilt varuhusen återtog som regel varorna och återbetalade likviden, medan mindre butiker istörre utsträckning lämnade tillgodokvitto. Alla varuhus och praktiskt taget samtliga större beklädnadsbutiker hade en eller flera provhytter. I genomsnitt var andelen 85 % för de undersökta butikerna. Möjligheter för handikappade människor att ta sig fram i rullstol var störst i varuhusen. Totalt sett var lättframkomligheten god för rullstolsbundna i ungefär en tredjedel av butikerna. Olika anordningar för kundernas trivsel och bekvämlighet förekom ofta i varuhus men var sällsynta i övriga butikstyper. Vad gäller kundtoaletter hade dock i medeltal hälften av butikerna sådana anordningar, och möjlighet att sitta och vila fanns i nära tre fjärdedelar av de undersökta enheterna. Öppethållandet kan ses som en del av butikernas service. Den vanligaste öppningstiden under år 1971 var enligt SPK:s undersökning kl. 9.00 och stängningstiden kl. 18.00. På fredagar stängde emellertid en femtedel av butikerna senare än kl. 18.00 och på lördagar förekom stora variationer från kl. 13.00 till kl. 16.00. I vissa fall hade butiker helt stängt någon vardag under veckan. Ungefär var sjätte butik hade haft

Söndagsöppet någon gång under år 1971. Enligt HUI:s undersökning] för

1 Affärstidsnämnden, affärstidsnämnden förekom praktiskt taget inte kontinuerligt söndags- Snabbstatistiken, omöppethållande inom textil- och beklädnadshandeln med undantag för gång 8.

132 BilagaDDistr/butianwretagen S()U 1975:70

varuhusen. I medeltal hade de undersökta butikerna öppet 48,5 timmar per vecka under år 1971. Ett klart samband mellan öppethållande och butiksstorlek kunde konstateras. Sålunda hade de minsta butikerna. dvs. med mindre än 200 000 kr. i omsättning, i genomsnitt öppet 46,5 timmar och butiker med 5 milj. kr. eller mer i omsättning 53,5 timmar. Varuhuskedjorna Epa/Tempo hade det längsta öppethållandet med i genomsnitt 55,5 timmar per vecka. Som framgått i avsnitt D 4.3.2 har utvecklingen varierat för olika butikstyper inom textil- och beklädnadshandeln. Under de senaste åren har relativt många s. k. boutiquer etablerats. De flesta enheter av detta slag synes emellertid ha en kort livslängd - kanske framför allt beroende på den utpräglade modeinriktningen i sortimentet. Andra orsaker till att boutiquerna har svårt att överleva under en längre period kan enligt Sveriges Textilhandlareförbund vara att de på grund av kapitalbrist ofta N

etableras i mindre bra affärslägen samt att fackkunskaper och bransch- i

i

kännedom i många fall är otillräckliga. Som ovan utgör butikslâget en mycket viktig faktor för i antyddes

textil- och beklädnadshandeln. Enligt Sveriges Textilhandlareförbund i

sker framför allt i cityområden och i andra större i nyetableringar köpcentra, t. ex. stadsdelscentra. Lokalisering av nya enheter till utpräg- l lade bostadsområden förekommer sällan. l ganska Etableringspolitiken i varierar i betydande utsträckning mellan olika företag inom branschen. Variationerna är närmast en följd av olikheterna i sortimentsinriktning och specialisering. Sveriges Textilhandlareförbund anser det därför inte vara möjligt att generellt ange några normtal för nyetableringar, t. ex. vad gäller befolkningsunderlag eller minimiomsättning. Enligt förbundet sker ofta en anpassning av butikens sortiment till de vid etableringen tillgängliga lokalytornas storlek. i Reklamens omfattning och kostnader kan belysas med uppgifter från

reklamutredningenl. År 1967 utgjorde reklamintensiteten, dvs. reklam-

kostnaderna i procent av omsättningen, ca 1,6 % för textilindustrin och

i

ca 1,3 70 för beklädnads- och sömnadsindustrin. I partihandelsledet var l reklamintensiteten 1,1 % och i detaljhandelsledet 2,4 %. De sammanlagda I I Tabell D 70 De sammanlagda reklamkostnadernas storlek år 1967 i procent av den l privata konsumtionen för vissa varugrupper av textil- och beklädnadsvaror

Bilaga D Distriburionsjöretagen Tabell D 71 Andel plagg med olika slag av varufakta (procent) Varugrupp Enbart Enbart Både VDN Inga Summa VDN andra va- och andra varurufakta varufakta fakta

Källa: SPK, Textil beklädnadshandel, del 2.

reklamkostnaderna för leverantörer och handel i relation till den privata konsumtionen år 1967 redovisas i tabell D 70 för vissa varugrupper av textil- och beklädnadsvaror. - Reklamkostnadsandelen uppgick enligt tabeIlD 70 normalt till 2 å 3 % av den privata konsumtionen och varierade mellan olika obetydligt varugrupper. Den största andelen hade heminredningstextilier med drygt 4 %. Som tidigare framgått har en stor del av butikerna inom textil- och beklädnadshandeln begränsad kundbetjäning. Muntlig information om varorna förmedlad av de anställda i butikerna har således i viss mån måst ersättas av skriftlig information. Vid SPK:s undersökning studerades bl. a. förekomsten av varuinformation i form av VDN- och andra varufakta. Som framgår av tabell D 71 saknade en sjättedel av de omkring undersökta plaggen någon form av varufakta. Enbart VDN-märkning eller i kombination med andra varufakta förekom på en tredjedel av plaggen. l genomsnitt hälften av plaggen hade andra varufakta än VDN. För tyngre konfektion var andelen nära två tredjedelar. importerade plagg saknade varufakta i betydligt större utsträckning än svensktillverkade. l VDN-fakta för trikåplagg och konfektion ingår uppgifter om storlek, material, skötsel, krympning, färgernas härdighet och malsäkerhet. För behå skall även anges sytråd, formbeständighet och metalldelars rosthärdighet och för strumpbyxor garnnummer och tvättmetod. Innehållet i andra varufakta än VDN varierade enligt SPK betydligt i både omfattning och noggrannhet. Skötselråd fanns för totalt sett ungefär tre fjärdedelar av plaggen. För vissa varugrupper, t. ex. kalsonger och flickkjolar, saknade emellertid hälften av plaggen anvisningar om hur de skulle skötas. När det gäller information om olika storlekar isortimentet råder vissa problem beroende på att plagg med samma storleksnummer men från olika fabrikanter kan skilja sig från varandra i mått. Detta gäller enligt Sveriges Textilhandlareförbund i särskilt hög grad i fråga om importerade varor, företrädesvis damkläder. Svenska textilforskningsinstitutet har nyligen gjort mätningar av kroppsmått hos kvinnor som underlag till ett nytt storlekssystem för damkläder. Ett annat problem i detta sammanhang är att olika länder använder skilda storlekssystem med olika benämning.

l 34 Bilaga D Distributionsfdretagen

D4.3.4 Bruttovinst, kostnader och produktivitet SPK:s undersökning av textil beklädnadshandel omfattade utöver strukturförhållanden också studier av bl. a. pålägg, marginaler, bruttovinster, kostnader och produktivitet, beräknad som omsättning per arbetstimme, etc. Påläggen beräknades som skillnaden mellan åsatt per m2 lokalyta, försäljningspris och nettoinköpspris. I tabell D 72 redovisas olika butikstypers totala genomsnittspålägg och motsvarande marginal i procent av försäljningspriset exklusive moms. Det genomsnittliga pålägget inom textil beklädnadshandel uppgick enligt tabell D 72 till drygt 80 % och motsvarande marginal till 45 % totalt för alla butikstyper. Vissa skillnader förekom dock mellan olika butikstyper. Den största marginalen hade dambutiker med 46 % medan varuhus och gruppen övriga butiker hade lägre marginal än genomsnittet. De procentuella påläggen har ökat starkt sedan mitten av 1960-talet. År 1965 gjorde SPK en pris- och marginalundersökning, som omfattade textil beklädnadshandel i residensstäder. Vid en jämförelse mellan 1965 och 1972 års undersökningar för samma varuslag och samma orter visade det sig att det genomsnittliga procentuella pålägget hade ökat från 63 % till 82%, dvs. med 19 procentenheter. Till följd härav ökade det genomsnittliga konsumentpriset vid oförändrad inköpsprisnivå och sortimentssammansättning med ca 12 %. Varuhuskedjorna och företag med fem eller fler butiker ökade pålägget med 24 a 25 procentenheter, dvs. mer än genomsnittet. De procentuella marginalerna var enligt SPK:s undersökning år 1972 i stort sett lika stora oberoende av varuslag. Detta innebär att handelsmarginalen i kronor räknat blir betydligt högre för dyra plagg än för billiga med påföljd att dyrare varor delvis får subventionera billigare. Även om det föreligger viss samvariation mellan en varas pris och detaljhandelns kostnader, finns det nämligen knappast anledning att räkna med att kostnaderna stiger proportionellt med priset. Enligt Sveriges Textilhandlareförbund kan den tillämpade metoden för priskalkylering inom branschen närmast karaktäriseras som en kombination av marknadsanpassad och kostnadsanpassad prissättning. Det har hittills ansetts orealistiskt att försöka genomföra en helt kostnadsanpassad prissättning bl. a. av det skälet att konsumenternas priskänslighet tenderar att sjunka snabbt med stigande pris.

Tabell D 72 Pålägg och marginaler för olika butikstyper inom textil beklädnadshandel år 1971 i procent exklusive moms

Övriga butiker Samtliga 81 45 Källa: SPK, Textil beklädnadshandel, del 2.

Bilaga D Distributionsfdretagen

Enligt SPK:s undersökning förekom dock betydande variationer i marginalsättning inom respektive varuslag. Förklaringen till dessa variationer kan hänföras till egenskaper hos varorna, t. ex. graden av modekänslighet och tygkvalitet samt till inköpsvägar och förhållanden hos butikerna. Sålunda kan variationer i butikernas kostnader förklara en del av variationerna i marginaler. Som framgick av tabell D 72 hade varuhusen något lägre marginal än genomsnittet inom branschen. Denna skillnad beror helt på den förhållandevis låga marginalen i de konsumentkooperativa varuhusen. Marginalen i dessa varuhus måste enligt SPK anses vara för låg jämförd med andra butikskategoriers, eftersom en del av de totala distributionskostnaderna inte belastar varuhusen utan faller på KFIS verksamhet och tas ut i form av en grossistmarginal. SPK:s undersökning omfattade genomgående endast detaljhandelsmarginalen. Den genomsnittliga bruttovinsten utgjorde 38% av omsättningen i samtliga butiker utom de båda varuhuskedjorna Epa och Tempo. Fullständiga uppgifter saknades för många varuhus tillhörande dessa kedjor. Bruttovinsten varierade mellan olika ägarkategorier från 36 % av omsättningen i enbutiksföretag till 46 % i filialföretag med 10-19 butiker. För de konsumentkooperativa varuhusen var bruttovinsten 37 %. Den förhållandevis låga bruttovinsten i enbutiksföretag förklaras delvis av lägre pålägg och större andel prisnedsättningar. Omkostnaderna inklusive beräknat ägaruttag uppgick i genomsnitt till ca 30 % av omsättningen. Överskottet motsvarade således imedeltal 8 % av omsättningen exklusive moms. Skillnaderna i kostnader mellan butiker av olika storlek framgår av tabell D 73. Liksom i fråga om bruttovinsten saknas fullständiga uppgifter från varuhuskedjorna Epa och Tempo. Enligt tabell D 73 utgjorde de totala kostnaderna 30,6 % av omsättningen för samtliga storleksklasser. Omkring tre femtedelar av kostnaderna avsåg löner inklusive sociala avgifter. Lokalkostnaderna utgjorde den näst största kostnadsposten och motsvarade ungefär en sjättedel av samtliga kostnader. Med övriga kostnader avses kundförluster samt

Tabell D 73 Kostnader i procent av omsättningen exkl. moms för beklädnadsbutiker av olika storlekar år 1971 Kostnadsslag Omsättning i 1 000-tal kr. -199 200-499 500-999 1 000- 2 000- 5 000- Samtliga 1 999 4 999

Löner och soc. avgifter 19,3 21,1 20,4 20,0 17,2 14,9 18,3 Lokaler 5,3 , 4,3 5,1 5,4 5,4 5,1 Räntor och av-

Källa: SPK, Textil beklädnadshandel 1971, del 1.

l 36 Bilaga D Distriburionsfdretagen

omkostnader för emballage, galgar, skyltdockor, frakter, telefon, m. m. Skillnaderna i totalkostnader mellan olika butiksstorlekar var relativt små med undantag för butiker med minst 5 milj. kr. i omsättning, som hade betydligt lägre kostnader än övriga. Den förhållandevis låga kostnadsandelen i denna storleksklass kan förklaras av att en stor del av enheterna utgjordes av varuhus. I varuhusen var kostnadsandelen i genomsnitt 23 % mot 34 % i beklädnadsbutiker av samma storlek. Varuhusens centrala kostnader bl. a. för inköp var emellertid i allmänhet inte inkluderade i detta värde. Överhuvudtaget förekom stora variationeri kostnadsandel kring de angivna medelvärdena, från mindre än 20 70 av omsättningen till mer än 45 %. Kostnadsandelen för löner och sociala avgifter minskade vid stigande omsättningsstorlek. Den förhållandevis låga personalkostnadsandelen för den minsta storleksgruppen beror på att ägaruttaget i form av lön var mycket lågt och endast motsvarade en ersättning av 5:50 per timme. Som exempel kan nämnas att om ersättningen för ägarnas arbetsinsats i de minsta butikerna beräknades vara lika stor som försäljningspersonalens ersättning i de stora butikerna, så skulle kostnadsandelen för småbutikerna utgöra 50 % i stället för 32 %. Vidare förekom stora skillnader i timlön mellan anställda i olika stora butiker. Den genomsnittliga timlönen för anställda, som för samtliga storleksgrupper uppgick till 13:20, varierade från 8:60 i gruppen med den minsta omsättningen till 13:70 i gruppen med den största. Vad gäller andra kostnadsslag förelåg inte något klart samband mellan kostnadsandel och omsättningsstorlek med undantag för reklamkostnadsandelen, som ökade med stigande omsättning upp till 5 milj. kr. Lokalkostnadsandelen var i flertalet grupper relativt konstant kring drygt 5 % av omsättningen. Betydande skillnader förekom dock vad gäller hyreskostnader per m2. Sålunda varierade den genomsnittliga hyreskostnaden per m2 för de tre minsta omsättningsgrupperna mellan 85 kr. och l 10 kr. medan de allra största butikernas hyra översteg 200 kr. per m2. Ännu

Tabell D 74 Produktivitetstal för butiker inom textil beklädnadshandel år 1971

Källa: SPK, Textil beklädnadshandel 1971, del 1.

Bilaga D Distributionsfdreragen

Tabell D 75 Förändring av omsättningen per arbetstimme inom textil beklädnadshandel i residensstäder under perioden 1963-71

Källa: SPK, Textil beklädnadshandel 1971, del l.

större skillnader i hyreskostnader mellan olika grupper erhålls om butikerna indelas efter ortsgrupp i stället för storlek. l Stockholm och Göteborg var den genomsnittliga hyran ca 230 kr. per m2 mot endast 60 kr. i orter med mindre än 5 000 invånare. Produktiviteten inom textil beklädnadshandel har mätts i form av omsättning per arbetstimme, omsättning per m2 lokalyta lagerom-

och

sättningshastighet (antal ggr. per år). Som framgår av tabell D 74 hade varuhusen, oberoende av produktivitetsmått, de högsta värdena, beklädnadsbutikerna ungefär som genomsnittet för alla butiker och gruppen övriga butiker de lägsta. Skillnaderna mellan olika butikstyper var störst vad gäller omsättning per arbetstimme. Sålunda hade varuhusen fyra gånger så hög omsättning per arbetstimme som gruppen övriga butiker och drygt dubbelt så högt värde som genomsnittet för alla beklädnadsbutiker. Inom gruppen beklädnadsbutiker var skillnaderna mellan olika butikstyper relativt liten. Herrbutikerna hade dock förhållandevis stor omsättning per arbetstimme och dambutikerna en hög lageromsättningshastighet. Produktivitetsutvecklingen under perioden 1963-71 kan belysas genom jämförelse med en av SPK utförd undersökning avseende residensstäder år 1963. För att erhålla fullständig jämförbarhet har residensstäderna brutits ut ur 1971 års undersökning. Förändringen av omsättningen per arbetstimme i tabell D 75 avser fasta priser, dvs. effekterna av prisstegringarna under den aktuella perioden har eliminerats. Omsättningen per arbetstimme ökade under perioden 1963-71 med i genomsnitt 28 7a. l alla butikstyper utom butiker med kombinerat herr-, dam- och barnbeklädnadssortiment förekom ökningar. Den största ökningen av omsättningen per arbetstimme hade varuhusen men även herrbutikerna ökade betydligt mer än genomsnittet.

D4.3.5 Företagskoncentration och ekonomisk samverkan Som har framgått i avsnitt D 4.3.1 ökade varuhuskedjorna sin marknadsandel inom textil- och beklädnadshandeln under l960-talet. De fristående företagens andel minskade under perioden från 68 % till 40 %, medan filialföretag utanför varuhuskedjorna hade en kraftig ökning.

138 BilagaDDist/iburionwreragen

År 1973 fanns det inom textil- och beklädnadshandeln 17 företag utanför varuhuskedjorna med en omsättning överstigande 20 milj. krl. Tillsammans hade dessa företag 495 försäljningsställen och en total omsättning av ca 1,1 miljarder kr. Under år 1973 ökade storförctagens omsättning med närmare 20 70 mot endast ca 4 % totalt för branschen. Parallellt med denna företagskoncentration har en samverkan mellan vissa detaljister inom textil- och beklädnadsfackhandeln vuxit fram genom bildandet av s. k. frivilliga fackkedjor. Leverantörsägda butiker förekommer däremot endast i begränsad omfattning. Av samtliga butiker år 1971 ägdes 3 % av företag i fabrikant- eller grossistledet. Marknadsandelen för dessa butiker var ca 3 %. Inslag av utländskt ägande förekommer i ännu mindre utsträckning. Exempel på utlandsägda företag verksamma inom textil- och beklädnadshandeln är det engelska Austin Reed med butiker i Stockholm, Göteborg och Malmö och det finska Marimekko. Med frivillig fackkedja kan avses ”en genom samarbetsavtal, av producenter oberoende sammanslutning av detaljister representerande minst 10 butiker i samma bransch med gemensam identitetssymbol samt central administration som handlägger marknadsföring och annan medlemsverksamhet”.2 HUI har lagt upp ett register över frivilliga fackkedjori princip utifrån denna definition. SPK redovisade år 1972 en undersökning av ekonomisk samverkan inom fackhandeln.3 I denna undersökning definierades frivillig fackkedja som ”en fast sammanslutning av detaljister som i utan primärt leverantörsinflytande driver fackhandel med varor och som utvidgat sin samverkan till andra funktioner än inköp såsom marknadsföring m. m. 1 Enligt HUI4 fanns det 9 frivilliga fackkedjor med 496 medlemsföretag år 1963. De anslutna detaljisternas omsättning var ca 300 milj. kr. Antalet

kedjor minskade till 6 år 1973 med 423 medlemsföretag och en l omsättning av ca 650 milj. kr. Utöver dessa sex kedjor fanns år 1973 l ytterligare en samverkande detaljistgrupp, Garnklanen AB, med försäl_ining av tyger och garn. Denna organisation omfattade ll medlemsföretag med en total omsättning av 15 milj. kr. år 1973. Under år 1974 tillkom en ny detaljistgrupp - Hemtex - med ett trettiotal medlemmar. Som framgår av tabell D 76 hade år 1973 medlemmar i frivilliga fackkedjor närmare 600 butiker med en omsättning av ca 650 milj. kr. vilket motsvarande omkring en tiodel av antalet butiker och omsättningen inom textil beklädnadshandel. De omsättningsmässigt största kedjorna var Detex och Desam med vardera ca 200 milj. kr. i omsättning. I HUI: De Största detalj_ Omsättningen per butik utgjorde i genomsnitt ca 1,1 milj. kr. dvs. mer än handelsföretagen 1973/74. genomsnittet för hela textil- och beklädnadsdetaljhandeln. Den största 2 genomsnittsomsättningen hade Desam med ca 2,7 milj. kr. och Mister med Frivilliga Fackkedioma Ekonomisk Förening_ ca 1,3 milj. kr. Detaljisternas inköp via kedjorna uppgick totalt till 175 milj. kr. år 1973, vilket motsvarade 27 % av de frivilliga ked_iornas detalj- 3 Ekonomisk samverkan _, _ inom fackliandeln, del l handelsomsattmng. 06112. 1 det följande lämnas en kortfattad beskrivning av var och en av de 4 olika frivilliga kedjorna inom beklädnadsfackhandeln. Beskrivningen Frivilliga fackkedjor 197 2/73. grundar sig helt på SPK:s undersökning av ekonomisk samverkan inom

Bilaga D Distributionsjöreragen Tabell D 76 Antal medlemmar, butiker och omsättning i frivilliga fackkedjor inom textil- och beklädnadshandeln år 1973

a Avser år 1972. Källa: HUI, Frivilliga fackkedjor 1973/74.

fackhandeln och omfattar utöver de fem egentliga frivilliga fackkedjorna också den samverkande detaljistgruppen Mister AB. Barntex bildades år 1962 och omfattar butiker med försäljning av barn- och tonårsbeklädnad. Det största medlemsföretaget hade vid årsskiftet 1970/71 ca 4 milj. kr. i omsättning och det minsta ca 375 000 kr. Barntex har inte några dotterbolag men däremot systerföretagi Norge och Danmark. Bolagets verksamhet är främst inriktad på förhandlingar med leverantörer för medlemmarnas räkning. Barntex väljer ut en kollektion omfattande 700-800 artiklar och samlar in medlemmarnas för vidarebefordran till leverantör. Import förekommer i beställningar egen regi, motsvarande ungefär en tredjedel av bolagets omsättning. För att bli antagen som medlem i Barntex krävs medlemskap i Sveriges Textilhandlareförbund och en viss minimiomsättning. Vidare måste minst 20 % av medlemmarnas årsinköp i branschen göras genom organisationen. I princip har varje medlem ensamrätt att inom sin bransch och inom sin ort tillhöra organisationen. Barntex har inte något obligatoriskt sortiment men en viss central styrning av sortimentet sker genom att organisationens kollektion väljs ut av dess sortimentsråd. lnköpstroheten, dvs. andelen av medlemmarnas totala inköp genom kedjan, var ca 70 % år 1970. Varorna levereras direkt från leverantören till respektive butik. Barntex bedriver marknadsföring under gemensam symbol. Marknadsföringen omfattar annonsering på riksplanet samt reklambroschyr till hushållen. Central cirkaprissättning förekommer för de varor som ingåri den centralt arrangerade annonseringen. Butiks- och etableringsbevakning sker endast i mycket liten utsträckning av Barntex. I övrigt förekommer inte någon central verksamhet, t. ex. vad gäller finansiering och utbildning. Barntex har emellertid tillsammans med Detex låtit utarbeta ett dataprogram som skall ge information om försäljning, lagerförhållanden, lönsamhet m. m. Vid mitten av l970-talet beräknas alla medlemmar vara anslutna till systemet. Samarbetet inom Detex inleddes år 1958 och omfattar detaljister inom

140 Bilaga D Distributions/öreragen

dam- och herrbeklädnadsområdet. Det största medlemsföretaget hade år 1970 en omsättning av 16,4 milj. kr. och det minsta ca 340 000 kr. Vid Detex bolagsstämma år 1968 skedde en omorganisation genom bildandet av två dotterbolag - Man Group AB för herrbeklädnad och Modegruppen AB för dambeklädnad. Detex AB kvarstår som administrationsbolag och handhar sådana funktioner som kassa, bokföring, fakturering och personalledning. De båda dotterföretagens verksamhet är inriktad på inköp, reklam och marknadsföring. Vid bildandet av Detex angavs målsättningen vara att genom inköpssamordning erhålla fördelaktiga priser. Medlemmarnas inköp genom Detex har successivt ökat. Drygt en tredjedel av omsättningen år 1970 utgjordes av varor som importerats i egen regi. Detex har regelbunden marknadsbevakning och besöker de flesta internationella varumässorna. Leveranserna från svenska fabrikanter går direkt till medlemmarna men faktureringen sker huvudsakligen på Detex. Det finns inte något krav om obligatoriskt sortiment för medlemmarna men en viss central styrning förekommer genom att kollektionen är utvald av Detex. lnköpstroheten är i genomsnitt ca 60 % för herrkläder och 30-35 % för damkläder. I princip har varje medlem i Detex ensamrätt att på sin ort och för sin bransch tillhöra organisationen. Butiks- och etableringsbevakning förekommer dock inte inom gruppen. Detex har inte heller central Cirkaprissåttning, kapitalbildning för utlåning eller systematisk utbildningsverksamhet för medlemmarna. Däremot sker en viss central marknadsföring,

särskilt vad gäller herrkläder. Vart och ett av de tre bolagen har egna

symboler. Endast dotterbolagens symboler används i butikerna eller i annonseringen. Symbolen för Man Group används av ca 70 % av medlemsbutikerna på butiksfasaden medan symbolen för Modegruppen förekommer i betydligt mindre utsträckning. Textil AB Fri bildades år 1957. Detaljisterna är verksamma inom dam-, herr- och barnekiperingshandeln samt lättare konfektion. Bolaget förhandlar med leverantörer och gör inköp för medlemmarnas räkning. Beställda varor levereras till bolagets centrallager, varifrån de distribueras till medlemmarna. En viss central lagerhållning förekommer av stapelvaror. Av bolagets totala omsättning år 1970 utgjordes ca 70 % av import i egen regi. Faktureringen sker på bolaget. Central marknadsföring bedrivs inte systematiskt inom Textil AB Fri. Man planerar dock att utarbeta en egen symbol, som också skall tjäna som varumärke på egna selektiva modeller. Central cirkaprismärkning eller annonsering med prisangivelser förekommer inte inom organisationen. Det finns inte heller några krav om inköpstrohet från medlemmarnas sida eller avtal om marknadsuppdelning. Junior Center Inköps AB bildades år 1963. Medlemmarna i gruppen är detaljister inom goss-, junior- och herrbeklädnadsbranschen. Flertalet medlemmar är s. k. Junior Centerbutiker, dvs. har helt anpassat sig till organisationens krav vad gäller butiksutformning, sortimentsinriktning, marknadsföring etc. Det förekommer således två former av medlemskap inom Junior Center. Endast de auktoriserade medlemmarna får utåt skylta med att de tillhör organisationen. De associerade medlemmarna får

Bilaga D Distributionsfiretagen

delta endast i inköpssamarbetet. I princip har varje medlem ensamrätt att inom sin bransch och på sin ort tillhöra organisationen. Junior Center förhandlar med leverantörerna för medlemmarnas räkning och sluter avtal. Varje säsong sammanställer bolaget en kollektion ur vilken medlemmarna gör sina inköp. Beställningarna går via bolaget. Centrala inköp görs också av bolaget för medlemmar som lämnat fullmakt men någon central lagerhållning förekommer inte. År 1970 utgjorde import i egen regi ca 20 % av bolagets omsättning. Omkring 60% av Junior Centers inköp avser selektiva modeller som märks av bolaget med egna etiketter. Med selektiva modeller avses sådana som tillverkats enbart för inköpsorganisationen. Något krav på inköpstrohet från medlemmarnas sida föreligger inte men köptroheten uppges vara så hög som 85-90 %. Utöver bedriver Junior Center marknadsföring och etainköpsarbete bleringsverksamhet. Central annonsering sker i rikspressen med prisangivelser. Central cirkaprissättning förekommer dock inte ännu så länge. Organisationen har en egen symbol i form av skylt på de auktoriserade medlemsbutikerna. Junior Center kan betecknas som en homogen inköpskedja, där medlemmarna har en mycket likartad sortimentsstruktur. Desam (De Samverkande Modehusen) bildades år 1962 och omfattar detaljister inom dambeklädnadsområdet, verksamma i Sverige, Norge och Danmark. Varje medlem har i princip ensamrätt på sin ort. Medlemmen har skyldighet att utnyttja Desams material rörande den gemensamma marknadsföringen och att lämna viss information om leverantörer, priser m. m. Bolaget svarar för medlemmarnas inköpsarbete och utarbetar tillsammans med konfektionärerna en kollektion som till stor del består av selektiva modeller. Desam har egen import, vilken motsvarade ca 40 % av bolagets omsättning år 1971. Någon central lagerhållning förekommer inte. Någon inköpstrohet krävs inte av medlemmarna. År 1971 kan inköpstrolieten uppskattas till i genomsnitt mellan 25 och 30 %. Desam svarar för viss marknadsföring, främst i form av annonsering i lokalpress. Marknadsföringen sker bl. a. i samarbete med leverantörerna. Ett eget varumärke, Fashion Girl, kommer att lanseras på Desams egna modeller. Någon central cirkaprissättning sker inte för närvarande men kan bli aktuell i framtiden om den centrala marknadsföringen utvidgas. Desam ger dock kalkyleringsnormer i form av rekommendationer till medlemmarna. Mister AB inledde sin verksamhet vid årsskiftet 1970/71 och består av detaljister inom herrbeklädnadsbranschen. Vid slutet av år 1971 omfattade gruppen 23 medlemmar med sammanlagt 29 försäljningsställen. Organisationen har tre olika anslutningsformer. Auktoriserat medlemskap innebär en fullständig anpassning till Mr-profilen. En annan anslutningsform är nominering, då medlemmarna kan behålla sin egen profil. Den tredje möjligheten är associering, som har karaktär av provanslutning. Vid slutet av år 1971 hade ännu inte någon medlem hunnit bli auktoriserad men 17 var nominerade och 6 associerade. Organisationen förhandlar med leverantörer för medlemmarnas räk-

142 Bilaga D Distributionsföretagen

ning. Marknaden bevakas genom egna inköpare. Kollektionen sammanställs med bistånd av ett branschråd med representanter för medlemsföretagen. Bolaget har egen import men någon central lagerhållning förekommer inte. Faktureringen sker via bolaget. I princip har varje medlem i Mister-gruppen ensamrätt inom sin bransch och på sin ort. Något formellt krav på inköpstrohet föreligger inte. Målsättningen är att i första hand en genomsnittlig inköpstrohet om 50 % skall uppnås. Vissa selektiva modeller med Mr -symbolen förekommer inom kedjan. Avsikten är att antalet selektiva modeller skall öka i framtiden. Den centrala marknadsföringen, som hittills utgjorts av annonser i lokalpress, kommer också att byggas ut. Inom gruppen finns planer på att starta central utbildnings- och konsultverksamhet. Centrala cirkapriser eller rekommenderade kalkyleringsnormer kan bli aktuella i framtiden.

D4.3.6 Övriga distributionsformer

Den viktigaste distributionsformen för textil- och beklädnadsvaror vid sidan av butikshandel är postorderhandel. Försäljning av sådana varor sker dessutom i viss utsträckning genom ambulerande handel, torghandel och s. k. tillfällighetsförsäljningar. Postorderhandelns marknadsandel för textil- och beklädnadsvaror ökade, som har framgått av tabell D56, från 3 % år 1960 till 6 % år 1964. Även vid slutet av 1960-talet beräknades andelen vara 6 %. Enligt TEKO-utredningen (SOU 1970:59) varierade emellertid postorderföretagens marknadsandel mellan olika typer av plagg. Sålunda svarade postorderhandeln för 9-10 % av försäljningen vad gäller dräkter, dambyxor, klänningar och underklänningar medan marknadsandelen var mindre än 5 % för sådana plagg som överrockar, kostymer, herrbyxor, herrjackor och nylonskjortor. SPK gjorde vid mitten av 1960-talet en undersökning av postorderhandelns strukturl. År 1963 fanns enligt denna undersökning 851 postorderföretag med en sammanlagd omsättning av 486 mil_i. kr. Antalet postorderföretag med huvudsaklig inriktning på beklädnadstextil uppgick till 119, vilket motsvarade 14 % av det totala antalet postorderföretag. Omsättningsmässigt dominerade företag med en sådan sortimentsinriktning och svarade för drygt hälften av den totala postorderförsäljningen. Den genomsnittliga omsättningen var drygt 2 milj. kr. för postorderföretag med inriktning på beklädnadstextil. I detta sammanhang kan nämnas att de största företagen med inriktning på beklädnadstextil vid sidan av sådana varor även hade ett brett sortiment av andra varor. Några stora postorderföretag har också försäljning via reguljära butiker. Försäljningsvolymen inom postorderhandeln med beklädnadstextil ökade mycket snabbt under perioden 1959-64. År 1965 skedde en viss volymminskning. Denna minskning berörde inte enbart postorderföretag med försäljning av beklädnadstextil utan var en generell företeelse inom inom ledde till om- 1 Pris- och kartellfrågor postorderhandeln. Åtstramningen postorderhandeln nr 7, 1966. fattande företagsnedläggningar och sammanslagningar under den andra

Bilaga D Distriburionsfáretagen 143

hålften av 1960-talet. 1 sammanhanget kan nämnas att ett av de större postorderföretagen, Haléns i Borås AB, har övertagits av det engelska företaget Great Universal. Enligt HUI beräknades antalet postorderföretag uppgå till totalt ca 385 år 1973 med en omsättning av ca 725 milj. kr. Hur stor del av antalet företag respektive omsättningen, som detta år avsåg textil beklädnad, är inte känt. Den ambulerande Iuzndelns och torghandelns omfattning har tidigare behandlats vid beskrivningen av dagligvarudistributionen. Som har framgått där var praktiskt taget samtliga fordon inom den ambulerande handeln inriktade på försäljning av livsmedel. Försäljning av andra varuslag förekom emellertid i viss utsträckning även i sådana fordon. Sålunda salufördes beklädnadsvaror i ca 12 % av fordonenz år 1967. Även torghandeln dominerades av livsmedelsförsäljning och endast ca 2 % av antalet stånd år 1968 saluförde beklädnadsvaror3. Uppgifter saknas om beklädnadsvaruförsäljningens storlek vad gäller både ambulerande handel och torghandel. Med tillfällig/zetsförsäljningar avses sådana försäljningar som sker på andra ställen än på säljarens fasta försäljningsställe, t. ex. i tillfälligt förhyrda lokaler. Den tillfälliga handelns omfattning är för närvarande inte helt känd. En betydande del av tillfällighetsförsäljningarna torde dock avse textil- och beklädnadsvaror. Enligt en undersökning av HUI4 under perioden 19 mars - 4 maj 1973 observerades totalt 417 tillfällighetsförsäljningar. Av dessa avsåg 46,7 % herr- och damkonfektion, 6,7 § och och textilier. Närmare två tredjedelar av de pälsar 9,6% tyger identifierade omfattade således textil- och tillfällighetsförsäljningarna beklädnadsvaror.

l juli 1973 framlades en PM om tillfällighetsförsäljningar5 av handels-

departementet. Enligt promemorian borde en reglering ske av denna typ av handel. Promemorian remissbehandlades under hösten 1973 och en proposition i frågan kommer att läggas fram under våren 1975.

D4.3.7 Utveckling och problem 1 det följande lämnas en redogörelse för utveckling och problem inom detaljhandeln med textil- och beklädnadsvaror utifrån synpunkter som erhållits vid hearing med Sveriges Textilhandlareförbund. Avslutningsvis görs en kortfattad översikt av strukturförhållandena inom branschen. Enligt Sveriges Textilhandlareförbund är de specialiserade filialföreden mest 1 Omsättning och butikstagen för närvarande expansiva gruppen av företag inom antal 1973/74. detaljhandeln med textil- och beklädnadsvaror. Utvecklingsmöjligheterna för denna grupp bedöms av förbundet som mycket goda. Varuhus och 7 Pris- och kartellfrågor nr 4, 1969. stormarknader väntas inte komma att nämnvärt öka sin marknadsandel i framtiden. Däremot kan en viss renässans skönjas för enbutiksföretag 3 SPK: Torghandeln i med stark specialisering för sådana företag att existera Sverige. och möjligheterna i närheten 4 av varuhus eller i köpcentra synes öka. Tilltällighetsförsäljningar, än butikshandel har en relativt del 1. Andra distributionsformer liten betydelse inom textil- och beklädnadshandeln. Postorderhandeln, som nu 5 Promemoria om tillberäknas svara för ca 5 % av försäljningen inom branschen, torde enligt lällig handel. H 1973:3.

144 Bilaga D Distriburionsfiretagen

Sveriges Textilhandlareförbund kunna behålla sin andel under 1970-talet. Förbundet bedömer att tillfällighetsförsäljningarna ökar i framtiden om det inte sker någon reglering av denna typ av handel. Förbundet vänder sig mot avarterna inom den tillfälliga handeln och anser att den kan vara till nackdel ur konsumenternas synvinkel, t. ex. genom svårigheter för köparna att göra reklamationer. Enligt uppgift förekommer i viss utsträckning att fabrikanter avsiktligt tillverkar textil- och beklädnadsvaror för avsättning genom tillfällighetsförsäljningar. Om tillfällig handel begränsas kan den reguljära butikshandeln enligt förbundets mening ta hand om utförsäljningen av överskottsproduktion o. d. Sveriges Textilhandlareförbund bedömer det inte som troligt att några nya distributionsformer eller butikstyper utöver redan existerande får någon betydelse inom branschen under den närmaste framtiden. En mycket stor del av antalet företag inom textil- och beklâidnadshandeln utgörs av små enbutiksföretag. Förbundet bedömer det som troligt att nedläggningstakten avtar under 1970-talet. Orsaken till denna bedömning är bl. a. att många små företag inom branschen har anpassat sig till konkurrensen från varuhuskedjorna och mångfilialföretagen och börjat finna en egen profil. De nytillkomna enheterna bedöms i allmänhet utgöras av förhållandevis stora butiker men storleksskillnaderna mellan nyetableringar och genomsnittet i hela butiksbeståndet väntas inte på långt när ha samma omfattning som inom t. ex. dagligvaruhandeln. Företag, som ingår i frivilliga fackkedjor, är enligt Sveriges Textilhandlareförbund för närvarande mycket expansiva. Antalet medlemsföretag ökar i viss utsträckning men man är relativt restriktiv med att ta in nya delägare. Ofta får endast de företag, som bedöms vara mest progressiva, möjlighet att ansluta sig till samverkansgrupperna. En vanlig princip är att endast ett företag representerar respektive kedja på varje ort med undantag för storstadsområdena, där flera medlemmar kan förekomma. Företag med ett blandat sortiment med t. ex. barn-, dam- och herrkläder kan vara medlemmar i flera frivilliga fackkedjor. Enligt förbundet är det troligt att samarbetet inom kedjorna kommer att öka ytterligare i framtiden och att det så småningom kan gå mot ett franchising-system inom vissa grupper. Rationaliseringsmöjlighetema bedöms enligt förbundet vara relativt begränsade inom textil- och beklädnadshandeln. Antalet sysselsatta inom branschen beräknas emellertid minska något under 1970-talet. En möjlighet till större försäljning utan att personalbehovet stiger uppges vara ökad varuexponering i butikerna. Sådana åtgärder förutsätter dock tillgång till större butiksytor. l viss utsträckning torde kassaarbete, orderrutiner och informationsöverföring kunna rationaliseras, liksom inom dagligvaruhandeln, genom ökad användning av datateknik. Enligt Sveriges Textilhandlareförbund är det emellertid endast i varuhus och större filialföretag, som sådana metoder kan innebära stora fördelar och de synes inte vara aktuella för enbutiksföretagen inom branschen. Enligt förbundet kan textil- och beklädnadshandeln inte sägas stå inför några specifika problem. Ett problem som under några år varit aktuellt för hela detaljhandeln är den låga konsumtionsökningen. Konkurrensen

Bilaga D Dislributionsfáretagen

om konsumtionsutrymmet från andra varu- och tjänsteområden har varit besvärande för textil- och beklädnadshandeln. De senaste årens mode med en övergång till enklare kläder uppges inte heller ha gynnat branschen. Lönsamhetsproblemen anses enligt förbundet inte vara speciellt akuta inom branschen. En viktig orsak härtill är att, åtminstone vad gäller konfektion, rätt produkt och sortiment (färg, passform, mode etc.) synes vara viktigare utbudsegenskaper är priset. Problemen med att skaffa kapital för finansiering av nytetableringar kan ibland vara besvärande. Vidare behövs enligt förbundet bättre företagsekonomisk utbildning för företagsledarna i framför allt de mindre företagen. Finansiering av nyetableringar sker huvudsakligen genom banklån. Som ett komplement till dessa finns inom branschen möjlighet att låna från ett särskilt kreditinstitut i AB Textilkredit - med en total utlåningskapacitet av ca 15 milj. kr. Textilkredit har lägre krav på säkerhet än bankerna men måste i gengäld ta ut något högre ränta än dessa. Enligt förbundet är de förhållandevis generösa betalningsvillkor, som leverantörerna i allmänhet lämnar detaljisterna, av betydelse för finansieringsmöjligheterna. Sammanfattningsvis kan konstateras att nettominskningen av antalet enheter inom textil- och beklädnadsdetaljhandeln under det senaste årtiondet varit betydligt mindre än inom dagligvarudetaljhandeln. Visserligen har en betydande nedläggning ägt rum men etableringstakten har varit förhållandevis hög. Varuhus och stora filialföretag har successivt ökat sin andel av marknaden men samtidigt har flera frivilliga fackkedjor vuxit fram inom textil- och beklädnadshandeln. Samarbetet inom de frivilliga kedjorna avsåg ursprungligen varuinköp men har utvecklats till sådana områden som gemensam marknadsföring, personalutbildning och databehandling. Ett ökat samarbete inom kedjorna synes äga rum i framtiden. Den helt dominerande delen av antalet butiker inom branschen utgörs emellertid av små enbutiksföretag. Butiker med en omsättning understigande en milj. kr utgör sålunda omkring fyra femtedelar av antalet enheter men svarar för endast ungefär en tredjedel av omsättningen. Med den småbutiksstruktur, som råder inom textil- och beklädnadshandeln, skulle en strukturomvandling av det slag som ägt rum inom dagligvaruhandeln kunna inträffa i framtiden. En sådan utveckling synes dock inte vara trolig. Möjligheter att kompensera kostnadsökningar genom högre procentuella marginaler har hittills förelegat. Kostnadernai procent av omsättningen varierar också obetydligt mellan butiker av olika storlek. Det bör dock i sammanhanget påpekas att ägaruttaget i form av lön varit mycket lågt i de minsta butikerna. Liksom inom dagligvarudetaljhandeln kan framtida rationaliseringsmöjligheter bedömas vara begränsade inom textil- och beklädnadshandeln. Utnyttjandet av datateknik för att rationalisera kassaarbete, orderrutiner och informationsöverföring synes inte vara aktuellt för åtminstone enbutiksföretag. Ett mindre filialföretag har emellertid nyligen infört ett dataterminalsystem i sina butiker. På varje varas prislapp 10

146 Bilaga D Disrriburionsföreragen

finns olika data registerade i klartext och kodskrift. Vid kassan drar försäljaren en optisk läsare, utformad som en penna, längs kodskriften, varvid uppgifterna samlas in i terminalen. Informationen lagras på magnetband som vid slutet av veckan sänds till en datacentral. Systemet uppges kunna medge en effektivare planering av lagerhållning. administration och butiksrutin med förbättrad lönsamhet som följd. I övrigt torde rationaliseringar i första hand kunna göras genom ökad varuexponcring och ytterligare övergång till självval.

D 5 Övriga vam- och tjänsteomráden

D 5.1 Övriga jhckhandelsbranscher D5.l.l Struktur- och konkurrensförhállanden Leverantörsförhållandena vad gäller antal fabrikanter och betydelsen av grossistföretag varierar i stor utsträckning mellan olika fackhandelsbranscher. Inom färgbranschen har tillverkningen i landet av färg- och måleriartiklar koncentrerats till huvudsakligen tre stora fabrikanter. Distributionen av färgprodukter sker vanligen direkt från tillverkare till En av de största fabrikanterna ä Alfort & cietaljister. på marknaden Cronholm - bedriver sortiockså grossiströrelse och är landets största mentsgrossist av icke-färgprodukter för färghandeln men iövrigt spelar grossistföretag en relativt liten roll. [nom t. ex. möbelbranschen är leverantörsförhällandena annorlunda, såtillvida att antalet fabrikanter Lippgar till ca 600. Försäljningen sker dock liksom inom färghandeln vanligen direkt till detaljisterna. Järnhandeln är exempel på en bransch, där grossistföretag spelar en mycket stor roll i distributionen. Anledningen är det omfattande sortimentet, som gör det nödvändigt med grossister som kan erbjuda stora delar av sortimentet. Fackhandeln omfattar ett flertal branscher med ett stort antal butiker. l-nligt koncentrationsutredningenl fanns det år 1963 sammanlagt ca 33 000 butiker inom fackhandeln, varav drygt 22000 enheter med försäljning av andra varor är beklädnad. Totalundersökningar av fackhandeln saknas efter år 1963. Enligt HUIZ kan antalet enheter med huvudsaklig försäljning av andra varor än livsmedel beräknas till ca 23 500 år 1973. Av dessa torde omkring tre fjärdedelar ha varit verksamma inom andra branscher än beklädnadshandeln. Omsättningen av övriga varor än livsmedel uppgick totalt till drygt 27 miljarder kr. år 1973, av vilket varuhus och stormarknader kan beräknas ha svarat för ca 5,5 miljarder kr. SPK:s butiksregister kan ge en uppfattning om förändringar i butiksantal inom olika branscher. Som tidigare har nämnts grundas uppgifternai registret på ett urval med därav åtföljande felmarginaler. l tabell D 77 anges därför endast den relativa förändringen under perioden 1963-72 för alla viktigare fackhandelsbranscher utöver beklädnad. Det bör dock 1 SOU 1968:6. uppmärksammas att indelningen i olika branscher i vissa fall kan sägas 2 vara föråldrad, eftersom butikernas sortiment ofta överlappar tradi- Omsättning och butiksantal 1973/74. tionella branschgränser.

Bilaga D 147

Disrributionwretagen

Tabell D 77 Butiksantalets förändring under perioden 1963-72 inom några viktiga fackhandelsbranscher

Källa: SPK:s butiksregister.

Enligt tabell D 77 minskade antalet butiker under perioden 1963-72 inom samtliga branscher utom fotohandeln. Den största minskningen ägde rum för butiker med försäljning av böcker och pappersvaror, cykeloch Sportartiklar samt färg och parfym. För många branscher var minskningen dock inte större än omkring 10 %. Förändringen av butiksantalet för olika butikstyper inom fackhandeln i tio särskilt studerade orter redovisas i appendix D1. Flertalet fackhandelsbutiker är omsättningsmässigt sett relativt små enheter. Inom t. ex. färghandeln hade omkring tre femtedelar av butikerna år 1972 en omsättning understigande en halv milj. kr. Även i andra brancher dominerar små butiker. Nyetableringarna är dock förhållandevis stora enheter men skillnaderna mellan genomsnittet i butiksbeståndet och de nya butikerna är i regel mindre inom fackhandeln än inom dagligvaruhandeln. Enligt Frivilliga Fackkedjorna Ekonomisk Förening (Frifack) synes det nödvändigt att fackhandeln i högre grad övergår till självvalssystem för att kostnadsutvecklingen skall kunna bemästras. Inom t. ex. och färgparfymhandeln kan butikernas service i form av betjäning närmast karaktäriseras som ett självvalssystem med rådgivning. Därmed behövs också större lokalytor för butikerna. Det kommer dessutom att krävas betydligt ökad omsättning för lönsam drift. Frifack anser det sannolikt att betydande strukturförändringar inträffar i framtiden. Möjligheterna att driva fackhandel i lokala bostadsområden kan dock inte bedömas generellt. Ett litet köpcentrum med livsmedelshall och några fackhandelsbutiker anses kunna vara en god lösning om lokaliseringen har extern karaktär med god trafiktillgänglighet. Successionsfrågan anses vara ett mycket stort problem inom fackhandeln, eftersom det inte är vanligt att någon annan familjemedlem övertar verksamheten när innehavaren uppnår pensionsåldern. Fackhandeln har under 1960-talet fått vidkännas ökad konkurrens från varuhus och stormarknader men också från dagligvaruhandeln, vars

148 Bilaga D Distriburionsfdretagen

sortiment delvis har breddats med varugrupper som tidigare således endast gcnom fackhandeln. Konkurrensen från andra detaljhandelskategorier har emellertid varierat avsevärt mellan olika branscher. Vad gäller radio och TV respektive möbler och hemtextil var fackhandelns marknadsandel 80-85 72 år 1970, medan den för färg- och parfymhandeln endast uppgick till knappt 25 %. Den låga marknadsandelen för färg- och parfymfackhandeln beror på att den svarar för endast lO-20 % av försäljningen av det kemisk-tekniska dagligvarusortimentet och att parfym och kosmetika i allt större utsträckning säljs via varuhus. När det gäller färg- och måleriartiklar dominerar emellertid fackhandeln. För att möta konkurrensen från andra detaljhandelskategorier tvingas fackhandeln att försöka anpassa sig till de ändrade förhållandena. Enligt

1970 års långtidsutredningz kan följande tre utvecklingslinjer särskiljas

för fackhandeln. l. Sortimentsbreddning och servicebegränsning 2. Sortimentsspecialisering och servicefördjupning 3. Stordrift genom filialbildning och gruppsamverkan på alla tre utvecklingslinjerna kan urskiljas in- Många exempel om flertalet fackhandelsbranscher. Inom t. ex. den förut behandlade beklädnadshandeln har vissa butiker breddat sortimentet till att omfatta både konfektion och ekiperingsartiklar eller herr-, dam- och barnkläder, medan andra synes sträva efter specialisering. Samtidigt har filialföretag och frivilliga fackkedjor expanderat och ökat sin marknadsandel. l det följande behandlas närmare dessa utvecklingslinjer för andra fackhandelsbranscher än beklädnadshandeln. Exempel på sortimentsförändringar redovisas i avsnitt D 5.1.2 och utveckling mot stordrift genom filialbildning och ekonomisk samverkan i avsnitt D 5.1.3.

D5.1.2 Sortimentsförändringar lnom möbelliandeln har i ökad utsträckning etablerats enheter med ett brett sortiment av möbler och heminredningsartiklar i externa lägen med goda parkeringsmöjligheter. De största s. k. möbelvaruhusen ägs av IKEA, vars omsättning uppgick till ca 410 milj. kr. genom sex anläggningar år 1973. l detta värde ingår också företagets postorderförsäljning, som tidigare var den dominerande delen av verksamheten. Många andra företag har följt lKEA:s exempel. Sålunda hade konsumentkooperationen 12 möbelvaruhus år 1973, vanligen lokaliserade tillsammans med stormarknader. Härutöver finns för närvarande ett femtiotal enheter som kan betecknas som möbelvaruhus. Den försäljningsform, som möbelvaruhusen representerar, kan sägas 1 SPK: Ekonomisk sam- Samma karaktär har de ca utgöra exempel på s. k. branschmarknader”. verkan inom fackhan- 100 sedan slutet av 1960-talet etablerade byggvaruhusen, vars sortiment deln, del 1. delvis sammanfaller med järnhandelns. För både möbelhandeln och 2 Bilaga 3. Varuhandeln externt lokaliserade byggvaruhandeln synes en fortsatt ökning av antalet fram till 1975 (SOU 1971:14). enheter som mycket trolig i framtiden. En orsak till denna utveckling är

Bilaga D Disrriburionsfdretagen 149

svårigheterna, dels att tillgodose utrymmesbehoven för ett brett sortiment 1 citylägen och köpcentra, dels att bära de höga lokalhyror som ofta tas ut i sådana lägen. Genom externa etableringar kan också bilburna kunder i stor utsträckning själva lätt transportera hem de ofta tunga och skrymmande varorna. För möbel- och heminredningsbranschen liksom för byggvarubranschen torde egenskaper som brett sortiment och låga priser spela större roll än närhet. Handeln med sport- och fritidsartiklar synes delvis också komma att utvecklas mot enheter med brett sortiment. Sålunda planerar NK-koncernen att bygga upp en kedja av s. k. fritidsbutiker (NK-Fri) med ett brett sortiment av fritidsartiklar. De två första enheterna öppnades under hösten 1974. Det ökande intresset för sport- och fritidsartiklar torde sammanhänga med den snabba konsumtionstillväxt, som förutses inom detta varuomrâde i framtiden. Exempel på en annan typ av detaljhandel med brett sortiment är s. k. katalogbutiker. Sådana enheter förekommer för närvarande i USA och omsättningen beräknas där komma att uppgå till omkring 25 miljarder kr. år 1975.1 Katalogbutikerna bygger på principen att sortimentet beskrivs för kunderna via en katalog. I butikslokalen finns endast ett exemplar av varje artikel i sortimentet, avsett för visning. Varan köps genom att kunden i butiken skriftligen lämnar en order, som sedan vidarebefordras till butikens lager i samma hus. Medan betalningen sker expedieras ordern och kunden erhåller varan. Det system som används för expedieringen av varor påminner således något om hanteringen i postorderföretag. Svenska Pressbyrån avser att genom sitt dotterbolag - Vitess - starta en kedja med ett tiotal katalogbutiker under hösten 1975. Flertalet butiker kommer att etableras i centrumlägen i motsats till förhållandena i USA, där många enheter har externt läge. Sortimentet kommer att omfatta mellan 6 000 och 8 000 artiklar och bestå av olika grupper av urvalsvaror, t. ex. guldsmedsartiklar, ur, optiska artiklar, glas, porslin, hushållsmaskiner, radio, TV, fotoutrustning, sport- och fritidsartiklar. Prisnivån beräknas kunna bli lägre än i stormarknader beroende på låga omkostnader och datastyrd lager- och inköpsteknik. Den traditionella färg- och parfymhandeln har ett omfattande sortiment bestående av ca l5 000 artiklar. I sortimentet ingår utöver parfym, kosmetika, färg- och måleriartiklar samt golv- och väggbeklädnad även tvätt- och rengöringsmedel, plastartiklar samt papp- och pappersvaror. Under senare år har strävan varit att begränsa sortimentet i första hand genom att minska antalet artiklar av parfym, kosmetika och det kemisktekniska dagligvarusortimentet. Butiker med inriktning på färger, väggoch golvbeklädnad har sålunda enligt Sveriges Färghandlares Riksförbund (SFR) normalt endast 7 000 - 8 000 artiklar. De nyetablerade enheterna har ofta formen av s. k. färgvaruhus eller färghallar med lokalisering till halv- eller helexterna lägen. Enligt SFR har det dock i många fall varit svårt att få mark för etablering i sådana lägen. l övrigt sker nyetableringar enbart i större centra och det är sällan aktuellt med praktiskt taget 1 Supermarket nr 4, lokalisering till lokala bostadsområdescentra. 1974.

1 50 Bilaga D Disrributionsfdreragen

Tendenser till minskad sortimentsbredd och ökad specialisering som i färg- och parfymhandeln kan också delvis uppstå inom järnhandeln. Järnvarusortimentet omfattar uppskattningsvis inte mindre än 40 000 artiklar. Det måste betraktas som mycket heterogent och består av såväl fritidsartiklar, köksutrustning och andra tillbehör till hushållet som byggmaterial och renodlade producentvaror. Partiförsäljning utgör sålunda en mycket stor del avjärnhandelns omsättning. Det är tänkbart att en mer renodlad branschinriktning kan växa fram såtillvida att vissa butiker specialiserar sig på det hushållsinriktade sortimentet, medan andra i huvudsak fungerar som leverantör av producentvaror. Butiker med kombinerat järn- och färgsortiment kan också få en ökad betydelse i framtiden. Inom tobakshandeln har stora förändringar skett sedan tobaksregleringen upphörde år 1960. Sortimentet har förändrats starkt, framför allt i form av en breddning till varuområden utanför det traditzonella tobakssortimentet. Vissa butiker har emellertid valt att behålla en specialiserad inriktning. Inom branschen kan tre butikstyper urskiljas, dels den specialiserade butiken för tobaksvaror lokaliserad till c:tyområden, dels butiker med god sortering av tobaksvaror och pressalster och med en viss breddning av sortimentet och dels nyetableringar i köpcentra

och ytterområden med starkt branschblandad inriktningl. Den senare

typen utgör närmast en kombination av traditionell tobaksbutik, fruktoch konfektyrbutik samt pappershandel och med ett visst inslag av livsmedelsvaror.

D5.1.3 Filialbildning och ekonomisk samverkan

Tillkomsten av filialbildning och ekonomisk samverkan inom fackhandeln är båda uttryck för en strävan att ta tillvara stordriftsfö:delar. Mångfilialföretag, dvs. filialföretag med tio eller fler butiker, förekcmmer inom flertalet fackhandelsbranscher. Marknadsandelen för mångfilialföre-

Tabell D 78 Antal försäljningsställen och omsättning för de tio största filialföretagen inom fackhandeln år 1973

Företag Bransch Antal tör- Omsättning sáljnings- i milj kr. ställen

Möbel-IKEA Möbler 6 410 lärling Persson AB Beklärlnad 94 408 AB Sven Gulin Beklädnad 52 146 Electrolux Svenska Försäljnings AB Hemartiklar 55 130 Kapp Ahl AB Beklådnad 54 121 Bo-Marknad AB Ahlbergs Möbler 12 88 Skotabriks Oscaria AB Skor 173 86 Daler AB Hemartiklar 30 85 (icorg Broddman AB Hcmurtiklar 24 69 AB Bukctten Blommor 81 68 Tidskriften (äötcborgsknpmunnen nr 10, 1973. Källa: HUl, De största detaljhandelsföretagen 1973/74.

Bilaga D Distriburions/öreragen 15 1

tag varierar dock i betydande utsträckning mellan olika branscher. lnom skohandeln, fotohandeln samt textil- och beklädnadshandeln har sådana företag större marknadsandel än 10 %. Anmärkningsvärt är att järnhandeln helt saknar mångfilialföretag. Ar 1970 beräknades mångfilialföretagens marknadsandel totalt sett till ca 7 % och de detaljistsamverkande gruppernas till ca 24 %l. Varuhuskedjornas andel av specialvaruomsättningen var samma år ca 21 %. Ett av de större filialföretagen, Skofabriks Oscaria AB, ägs av den kanadensiska Bata-koncernen. inslagen av utländskt ägande är i övrigt få inom fackhandeln. l tabell D78 redovisas vissa data om de tio största filialföretagen inom fackhandeln. Det omsättningsmässigt sett största filialföretaget - IKEA - klassificeras eftersom antalet inte som mångfilialföretag, försäljningsställen understiger tio. IKEA har dock tagits med i tabellen. Frivilliga fackkedjor har bildats inom flertalet fackhandelsbranscher. År 1973 fanns det enligt HUIZ 36 frivilliga fackkedjor, varav 33 lämnat uppgifter till HUl. De omfattade totalt ca 4 050 medlemsföretag. Antalet butiker vid medlemsföretagen uppgick till 4 746 med en omsättning av drygt 6 miljarder kr. Kedjornas marknadsandelar i olika branscher är svåra att beräkna på grund av det tidigare nämnda förhållandet att sortimentet i manga fall inte följer traditionella branschgränser. lnom t. ex. färg- och parfymhandeln spelar frivilliga kedjor en mycket stor roll och deras omsättning kan beräknas motsvara omkring fyra femtedelar av fackhandelns totala omsättning i branschen. För närvarande är fyra frivilliga fackkedjor verksamma inom färg- och parfymhandeln. Tre av dem har nära anknytning till var och en av de stora färgfabrikanterna. I tabell D79 redovisas antal medlemsföretag, antal butiker och omsättning år 1973 för kedjorna inom färg- och parfymhandeln. Den äldsta frivilliga fackkedjan inom färg- och parfymhandeln är Färgsam AB, som bildades är 1962. Färgfabrikanten Beckers har ingått ett samarbetsavtal med Färgsam. l-ärgcenter ek. för. tillkom ar 1968 och är öppen endast för detaljister med Nordsjö-Nordström & Sjögrens färgbrytningssystem Tintorama. Spektrum AB bildades år 1969 på initiativ av Alfort & Cronholm, som äger en betydande del av aktiekapitalet i kedjan. Ar 1971 beslutades att aktieinnehavet skulle lösas ut av

Tabell D 79 Antal medlemsföretag, antal butiker och omsättning ar 1973 för frivilliga fackkedjor inom farg- och parfymhandeln

vcrkan inom fuckhandcln, dcl 1 Summa 758 875 766 2 I rinllzyu |Ä1L›\|\U(1;Il| Källa. Hlll, Frivilliga fackkedjor 1973/74. 197374.

1 5 2 Bilaga D Distributionsfdretagen Tabell D 80 Antal frivilliga fackkedjor som utövade olika aktiviteter för medlemsföretagen år 1973 Funktion/aktivitet Antal kedjor Grossistfiuzktioner

Marknadsfunktioizer

Adnzinistrativa funktioner Gemensam fakturering 21 Gemensam redovisning 9 Övriga funktioner

Källa: HUI, Frivilliga fackkedjor 1973/74.

detaljisterna. Den fjärde frivilliga fackkedjan inom branschen w Parelle AB - tillkom år 1965 och är verksam inom den specialiserade handeln med parfym och kosmetika. Färgsam har inlett samarbete med Parelle och rekommenderar de medlemmar, som har parfym- och kosmetikaavdelning, att ingå som delägare i organisationen. Samarbetet inom de frivilliga fackkedjorna avsåg ursprungligen i första hand gemensamma varuinköp. Numera har ocksa andra funktioner fatt stor betydelse. l tabell D80 redovisas antalet kedjor, som i större eller mindre utsträckning utövar olika aktiviteter för medlemsföretagen. Nästan samtliga fackkedjor gjorde gemensamma inköp för medlemmarna och fullgjorde importfunktionen samt marknadsfunktionen i form av annonsering och övrig reklam. Gemensam lagerhállning och prissättning hade omkring hälften av kedjorna. Administrativa funktioner som gemensam redovisning fullgiordes av ett mindre antal. Vad gäller övriga funktioner kan konstateras att många frivilliga fackkedjor hade gemensam utbildnings- och konsulentverksamhet samt att flertalet ansvarade för betalningar gentemot leverantörer. Vissa kedjor hade också engagerat sig i etablerings- och finansieringsverksamhet för medlemsföretagens räkning. Enligt SPK:s undersökning av den ekonomiska samverkan inom fackhandeln kan de frivilliga fackkedjorna i flera avseenden likställas med mångfilialföretag. Motivet för samverkan har varit att försöka tillgodogöra sig stordriftsfördelar vad gäller inköp, marknadsbearbetning, information samt riskutjämning och finansiering. Någon beräkning av den värdemässiga storleken på rådande stordriftsfördelar har emellertid inte

Bilaga D Disrribulionsförelagen 153

kunnat göras. Medlemsföretagens inköp genom frivilliga fackkedjor varierar i betydande utsträckning mellan olika kedjor och branscher. En orsak till att små gemensamma inköp förekommer är att inköpsverksamheten i vissa kedjor har begränsats till en mindre del av de anslutna detaljisternas sortiment. I andra fall är medlemmarnas inköpstrohet låg. Enligt SPK ställer endast någon enstaka fackkedja krav på viss inköpstrohet. l stället väntas medlemmarnas erfarenhet av inköpsfördelarna och andra fördelar med samarbetet spontant öka deras benägenhet att utnyttja kedjan för inköp. Den centrala cirkaprissättningen inom kedjorna kan enligt SPK förväntas öka i omfattning. Det sammanhänger dels med en aktivare sortimentspolitik, som syftar till homogenare sortimentsstruktur hos medlemsbutikerna, dels med den ökade inriktningen på säljfrämjande atgärder. Varor som ingar i gemensam annonsering är nämligen i allmänhet cirkaprissatta. Vad gäller andra sâljfrämfande åtgärder planerar flera av de större kedjorna olika kampanjaktiviteter med angivande av vilka varor som skall ingå och vilka media som skall användas. Det är också vanligt att kedjorna har egna symboler, under vilken den gemensamma marknadsföringen sker. Enligt SPK:s undersökning avser kedjorna att i större utsträckning gå in för profilerade butiker. Utvecklingen torde enligt Frifack gå mot ökad koncentration av kedjor såtillvida att ytterligare sammanslagning av kedjor kan komma att göras både inom branscher och över traditionella branschgränser. Inom vissa grupper har medlemsantalet till och med minskat, kanske främst beroende på utt den enskilde medlemmen inte uppfattat samarbetet som givande på kort sikt. Ett problem i detta sammanhang är svårigheterna att förena det enskilda ägandet i medlemsföretaget och innehavarens strävan till särart med den frivilliga kedjans centrala styrning. Enligt Frifack är det nödvändigt att i framtiden ytterligare öka kedjornas styrning av medlemmarna för att stordriftsfördelurna bättre skall kunna tas tillvara. Det anses dock att enskilt ägda butiker sä långt möjligt bör behållas som ägarform, även om den centrala styrningen görs effektivare. Utveckling mot franchisingsystem kan emellertid uppstå på längre sikt. Enligt SPK:s undersökning finns redan nu visst intresse för franchising ide större frivilliga fackkedjorna. Enligt Frifack är det nödvändigt att kedjorna skaffar sig ökad insyn i driften av varje butik. Ett uttryck för den ökade centrala styrningen är bl. a. det pågående arbetet med att införa gemensamma kontoplaner och krav på medlemmarna att redovisa bokslut för centralorganisationen. Bevakning av nya butikslágen sker centralt genom Frifack, som tar direktkontakt med t. ex. myndigheter och byggnadsföretag. Ett problem i sammanhanget uppges vara att fackhandeln i regel kommer in för sent i den regionala och lokala detaljhandelsplaneringen. Varje bransch och butiksform har enligt Frifack sina individuella krav på köpkraft, marknadsandel, inre och yttre butiksutformning m. m. som måste vägas in på ett mycket tidigt stadium i planeringen av t. ex. ett köpcentrum. Detta problem gäller givetvis inte endast för den fackhandel som ingår i

1 54 Bilaga D Distributions/öreragen

frivilliga kedjor, utan kanske i ännu högre grad för butiker utanför de samverkande grupperna. De frivilliga fackkedjorna har under senare år alltmer aktualiserat frågan om kapitalanskaffning. Det sammanhänger såväl med kapitalbehov vid om- och tillbyggnad av medlemmarnas butiker som med successionsfrågan. Vissa kedjor har bildat egna finansieringsinstitut eller börjat bygga upp centrala fonder, t. ex. garantifonder för butiksetablering. Fonderna är emellertid ännu sålänge relativt små. I många fall, t. ex. inom färg- och parfymhandeln, har fabrikanterna inom branschen engagerat sig i finansieringsfrågan och lämnar krediter till detaljisterna.

D5.2 Bil- och drivmedelsdetaljhandel samt bilreparationsservice Antalet personbilar har nära nog tiodubblats under de två senaste decennierna . Ar 1950 omfattade fordonsparken ca 250 000 bilar mot ca 2,5 milj. år 1973. Antal invånare per personbil minskade under samma tid från 28 till 3,3. Härtill kommer att det år 1973 fanns ca 16000 bussar, ca 148 000 lastbilar och ca 252 000 traktorer. Försäljningen av nya bilar uppgår sedan mitten av 1960-talet till omkring 200 000 per år men på grund av skrotning m. m. har den årliga nettoökningen av bilbeståndet begränsats till ungefär hälften. Omsättningen inom hela motorbranschen inklusive drivmedelshandeln uppgick är 1973 till ca 22,7 miljarder kr. inklusive accis, moms och drivmedelsskattz. Av denna omsättning svarade försäljning av nya och begagnade bilar för 8,9 miljarder kr. samt lastbilar, bussar, traktorer och skördetröskor för 2,1 miljarder kr. Reparationer av ovan nämnda fordon inklusive försäljning av biltillbehör och bilgummi uppgick till 5,0 miljarder kr. Drivmedelsförsäljningen utgjorde 6,6 miljarder kr., varav 4,8 miljarder kr. avsåg bensin och 1,2 miljarder kr. brännolja för motorfordon. lnom bilhandeln reglerades tidigare förhållandena mellan leverantörerna och deras återförsäljare genom dubbelsidiga exklusivavtal, som på

väsentliga punkter var identiska för de olika leverantörsföretagen3.

Avtalen innehöll i allmänhet bestämmelser, som gav återförsäljaren ensamrätt till försäljning av leverantörens produkter inom ett visst angivet distrikt. Utöver nya bilar omfattade denna ensamrätt också reservdelar och tillbehör. Vidare fick återförsäljaren inte bedriva aktiv försäljning utanför sitt distrikt eller sälja produkter, som konkurrerade med leverantörens. Aterförsäljaren måste inköpa en viss minimikvantitet och hålla ett visst lager av leverantörens produkter. Dessutom var återförsäljaren skyldig att ha en effektiv serviceorganisation. Leveran- 1 AB Bilstatistik: Bilistören fastställde i många fall högsta pris vid försäljning från återförsäljare men i Sverige 1974. till konsument. 2 MRI* 73. Sedan det Stockholms Bilvaruhus AB kooperativt ägda företaget från billeverantörer 3 Pris- och kartellfrågor (BIVA) vägrats leveranser några större påtalades

nr l-2, 1970. denna leveransvägran hos NO. Näringsfrihetsrådet4 beslutade att konse-

kvenserna för billeverantörerna av leveranser till BIVA borde utredas. 4 Nuvarande marknadsdomstolen. Efter att denna utredning framlagts träffades så småningom överenskom-

Bilaga D Distributionsfáretagen 155

melser om leveranser från billeverantörerna till BIVA. Bilföretagen utfäste sig att successivt avveckla den s. k. enmärkesklausulen i sina återförsäljarkontrakt. Därigenom kom således det selektiva försäljningssystemet inom bilhandeln att uppm_iukas och NO avskrev ärendet ijuni 1973. Antalet försäljningsställen för bilar och biltillbehör ökade enligt SPK:s butiksregister med drygt 15 72 under perioden 1963-72. Motorbranschens Riksförbund (MRF) hade år 1973 drygt 2 000 medlemsföretag med närmare 600 filialer. Ett relativt stort antal företag står emellertid utanför förbundet. Under senare år har en ökad integration från leverantörerna ägt rum i återförsäljarledet Enligt MRF pågår en utveckling mot allt större företag i branschen, beroende bl. a. på automatiska kostnadsökningar. Såväl stormarknadsidéer som sortimentskompletteringar kan därför komma att aktualiseras. Drivmedelshandeln kännetecknas liksom bilhandeln av att varje försäljningsställe normalt tillhandahåller endast ett varumärke. En mindre del av bensinstationerna drivs i oljeföretagens egen regi med undantag för oljekooperationen, vars försäljningsställen alltid drivs av respektive föreningar. Hos övriga företag ombesörjs driften i allmänhet av återförsäljare. Mark och byggnader kan i sådana fall ägas av antingen oljeföretag, återförsäljare eller tredje man. Själva distributionsanläggningarna hyrs dock i allmänhet ut av oljeföretaget. Mellan oljeföretag och återförsäljare tecknas utförliga kontrakt, som binder återförsäljarnas handlingsfrihet i åtskilliga avseenden. Det innebär bl. a. att återförsäljaren förbinder sig att inte saluföra petroleumprodukter från konkurrerande oljebolag. Förhållandena inom bensinhandeln har undersökts närmare av bensin-

handelsutredningenz. Enligt direktiven skulle utredningen bl. a. skapa

underlag för en samlad bedömning av drivmedelsdistributionens utbyggnadsbehov och föreslå åtgärder, som verkade för en rationell utbyggnad. Utredningen konstaterade att antalet försäljningsställen totalt sett borde minska snabbare än vad företagens planer indikerade. För att få till stånd en önskvärd strukturomvandling föreslog utredningen bildandet av ett strukturråd för drivmedelshandeln. Därmed skulle en bättre planering av bensindistributionens organisation kunna komma till stånd genom frivilligt samarbete mellan berörda intressenter. Något sådant organ har emellertid ännu inte bildats.

Tabell D 81 Antal försäljningsställen inom bensinhandeln fördelade på olika stationstyper 1964-73

2 Rationell bcnsinhandel Källa: Bensinhandelsutredningen och uppgifter från Svenska Petroleum Institutet. (SOU 1970 224).

156 BilagaDDisrributionwreragen

Som framgår av tabell D81 har ändå en betydande strukturomvandling ägt rum inom bensinhandeln under de senaste åren. Enligt tabell D81 minskade antalet försäljningsställen under perioden 1964473 med drygt 3 400 enheter, dvs. med ungefär en tredjedel. I tabellen ingår inte s. k. samstationer, dvs. enheter med försäljning av flera bensinmärken. År 1968 fanns det 83 sådana bensinstationer och antalet torde ha minskat under de senaste åren, Den starka minskningen av stationsnätet berörde nästan uteslutande l s. k. singelanläggningar, dvs. bensinpump i anslutning till lanthandel, garage e. d. Även bensinstationer utan anordningar för servicearbeten i minskade i betydande utsträckning under perioden. Servicestationerna, i som år 1964 utgjorde 42 % av antalet försäljningsställen, ökade sin andel till 65 70 är 1973. l detta sammanhang kan nämnas att enligt oljeföretagens planer för nyetableringar och nedläggningar skulle antalet försälj- i ningsställen uppgå till ca 7 500 år 1975. Avvecklingen har således gått betydligt snabbare. Bensinhandelsutredningen ansåg det önskvärt, att stationsbeståndet minskade till 5 500 â 6 000 enheter år 1975. Med nuvarande minskningstakt synes detta önskemål komma att bli tillgodosett. Nedläggning av singelpumpar i anslutning till lanthandel har inneburit problem i form av försäljningsbortfall för lanthandeln. Oljebolagen har i många fall inte velat överlåta cisterner till butiker som varit intresserade av att fortsätta bensinförsäljningen i egen regi. Kring årsskiftet 1974/75 fick konsumentverket i uppdrag av handelsdepartementet att kartlägga bensindistributionen i glesbygden. Bensinhandelsutredningen undersökte också bl. a. oljeföretagens planer på att bredda sitt sortiment av tjänster utanför den rena bensinstationsverksamheten. Den vanligaste kompletteringen uppgavs vara kioskoch automathandel men även cafeteria/matservering ansågs bli en ofta förekommande kombination. l viss utsträckning planerades en breddning av sortimentet till livsmedelsvaror. Flertalet oljeföretag driver för när- N varande bensinstationer i kombination med försäljning av ett begränsat l sortiment av livsmedelsvaror. Som har framgått i avsnitt D 3.3.2 fanns

l

det vid årsskiftet 1973/74 ca 130 s. k. trafikbutiker och under är 1974 i beräknas omkring 40 enheter ha tillkommit av detta slag. Bilreparalionsservice ombesörjs av bilverkstäder, gummiverkstäder och billackerare m. fl. Härtill kommer att ett stort antal bensinstationer är av typen servicestationer, som kan utföra vissa bilservicearbeten. Enligt en undersökning av SPK fanns det år 1970 drygt 9 000 verkstäder och servicestationer som utförde bilreparationer och bilservice. Den totala omsättningen för arbete och material i samband med reparationer uppgick till ca 3,5 miljarder kr. l detta värde ingår inte försäljning över disk av reservdelar och tillbehör till andra verkstäder och privatpersoner. Endast 4% av verkstäderna ägdes av billeverantörer. Dessa svarade emellertid för ca 20% av omsättningen. Verkstäder, som ägdes eller arrenderades av oljebolag, utgjorde ca 20 % av antalet men deras andel av 1 pris_ och kartellfrågor omsättningen var endast 7 %. Den låga omsättningsandelen för denna typ nr9, 1972. av verkstäder beror på att de domineras av renodlade servicestationer

Bilaga D Disrributionsfdreragen Tabell D 82 Bilverkstädernas grad av specialisering på olika arbetstyper

Källa: Pris- och kartellfrágor nr 9, 1972.

bland vilka enbart ett mindre antal torde ha möjlighet att utföra fullständig reparationsservice. De återstående verkstäderna utgjorde 77 % av antalet enheter och svarade för 73 % av omsättningen inom branschen. Som framgår av tabell D 82 utförde omkring hälften av verkstäderna allmänna reparationsarbeten och nära en tredjedel bilservice. Mera renodlade specialverkstäder förekom för bilelektriska arbeten, billackering och bilgummireparationer. Några verkstäder utförde huvudsakligen skadereparationer. Tillsammans utgjorde de specialiserade bilverkstäderna omkring en femtedel av antalet enheter och deras andel av den totala verkstadsdebiteringen var ungefär lika stor. Av de totalt ca 9 000 verkstäderna år 1970 var drygt l 300 auktoriserade av någon av de fem största billeverantörerna. Härtill kom ytterligare ca 800 verkstäder, som representerade något av de övriga bilmärkena. De auktoriserade företagen fungerar ofta som grossister för andra verkstäder. De märkesoberoende verkstäderna dominerade antalsmässigt och uppgick till drygt 7 000 år 1970. dvs. omkring tre fjärdedelar av samtliga. Deras andel av den totala verkstadsdebiteringen var dock inte större än knappt två femtedelar.

D5.3 Detaljhandel med vin och spritdrycker sann* läkemedel Vin- och spritförsáljning sker dels genom Systembolagets butiksnät och dels genom fasta utlämningsställen. Härutöver förekommer främst för mindre orter och i glesbygdsomráden att buss- och järnvägslinjer enligt avtal med Systembolaget tar upp rekvisitioner och avlämnar varor utefter linjens sträckning. Bolaget deltar också i försöksverksamhet med varuutlämning genom lantbrevbärare på för närvarande 16 lantbrevbäringslinjer. Systembolagets omsättning uppgick år 1972 till ca 4 miljarder kr. Antalet systembutiker har Ökat från 275 år 1960 till 310 år 1973. Butiker finns för närvarande i 198 orter. 1 ca 80 kommuner utanför storstadsområdena saknas butik. Endast 11 av dessa har dock mer än 10 000 invånare och samtidigt mer än tre mils avstånd från centralorten till ort med Systembutik. Liksom fackhandeln kräver Systembolaget ett visst befolkningsunder-

158 Bilaga D Distributionsfdreragen

lag för att etablera butiker. Systembolaget har ytterligare en begränsning för sin etableringspolitik genom statsmakternas föreskrivna restriktivitet. Enligt riksdagens beslut får Systembutik öppnas endast i ort som utgör ett naturligt handelscentrum för en folkrik bygd och som är belägen på betydande avstånd från ort, som redan har sådan butik, Som exempel anges att ett befolkningsunderlag av 20 000 invånare och ett avstånd av tre mil till närmaste butik borde vara tillräckligt. l storstadsområden tillämpas riktlinjerna så att etablering sker i större köpcentra, dvs. på platser där stora delar av befolkningen gör inköp i fackhandeln, men inte i närhetscentra. 1 tre orter har under senare år på försök etablerats filialbutik med begränsat sortiment och öppethållande. Frågan om nya riktlinjer skall utfärdas för Systembolagets etableringspolitik är under omprövning av alkoholpolitiska utredningen. Utöver sitt butiksnät har Systembolaget på mindre orter s. k. fasta utlämningsställen antingen i befintliga butiker, kiosker, järnvägsstationer, postanstalter eller i några fall i egna lokaler. På utlämningsställena kan kunderna efter beställning hämta varorna till samma pris som i Systembolagets butiker. För närvarande finns på ca 440 orter.

utlämningsställen

Numera har utlämningsställenas service förbättrats så att i många fall kan kunderna beställa varor per telefon och betala vid avhämtningen. Utlämning av beställda varor utefter buss- och järnvägslinjer ombesörjs för närvarande på ca 200 linjer. De betjänar huvudsakligen mindre orter och renodlad glesbygd. Några avgifter eller fraktkostnader tas inte ut av kunderna. Försäljning av läkemedel sker genom Apoteksbolagets olika distributionsformer apotek, läkemedelsförråd av olika slag och s. k. medicinlådor. Bolagets omsättning uppgick år 1972 till drygt 1,5 miljarder kr. exklusive moms, varav ca 85 % avsåg försäljning till allmänheten. Basen i distributionssystemet för läkemedel utgörs av apoteken. Vid slutet av är 1973 fanns det totalt 661 apotek, vilket motsvarar en ökning av drygt 20% sedan år 1960. Enligt Apoteksbolaget varierar omsättningen iapoteken mellan 0,2 och 12,5 milj. kr. per år. Det genomsnittliga befolkningsunderlaget uppges för närvarande vara drygt 12 000 personer, men det förekommer betydande variationer kring medeltalet för olika apotek. 1 allmänhet är apoteken belägna i centrumanläggningar eller i anslutning till sjukvårdsinrättningar - läkarcentraler. Läkemedelsförråd knutna till visst apotek finns av två olika typer. När underlaget för apotek var otillräckligt inrättades tidigare s. k. apoteksförråd (läkemedelsförräd typ A). Befolkningsunderlaget är normalt 3 000 » 4000 personer. Apoteksförråd drivs i lokaler, som hyrs av Apoteksbolaget och har en apotekstekniker som föreståndare. Endast standardförpackade läkemedel lagerhålls. Förutom s. k. handköpsläkemedel och tekniska artiklar kan finnas färdigberedda receptbelagda läkemedel, f. n. dock högst 125 st., i enlighet med förteckning som upprättas i samråd med läkare på platsen. Andra läkemedel levereras efter rekvisition från moderapoteket. För närvarande finns ca 30 apoteksförråd med en 1 genomsnittlig omsättning av 120 000 kr. per år. Numera inrättas inte Systembolagets verksamhet 1972. några fler apoteksförråd. l stället görs de om till ordinära apotek eller

Bilaga D Disrrlbutiønsföretagen

ändras till s. k. B-förråd (se nedan). När befolkningsunderlaget inte är större än mellan 400 och 2 000 invånare inrättas s. k. B-förråd hos personer som bedöms vara lämpliga, t. ex. butiksinnehavare och poststationsföreståndare. På B-förråd får f. n. lagerhällas 50 receptfria läkemedel som skall anges på en förteckning (förteckning l). Dessutom kan receptbelagda läkemedel, som upptas på en förteckning ll, tillhandahållas enligt särskilda bestämmelser. Även sjukvardsartiklar och fria handelsvaror saluförs. Antalet B-förråd är för närvarande ca 700 med i genomsnitt ca 9 000 kr. per år i omsättning. 1 många av de allra minsta orterna sker läkemedelsförsäljning via medicinlådor genom en kommissionär på orten. Lådorna sänds i regel en gång per dag mellan apotek och kommissionär. De innehåller paket adresserade till de kunder, som har beställt varor enligt inlämnade recept eller rekvisitioner. Totalt finns för närvarande ca l 300 medicinlådor. Apoteksbolagets styrelse har ännu inte formulerat några principer vad gäller framtida inriktning av etableringar. Den nuvarande inriktningen att söka ökad närhet till den öppna vårdens läkare torde sannolikt gälla även i framtiden. Under perioden 1971-74 nyetablerades totalt 56 apotek. Av dessa var 19 s. k. expeditionsapotek vid sjukhus, 9 belägna i anslutning till vårdcentral på orter där apotek inte tidigare fanns, 7 ivårdcentral på orter där apotek tidigare fanns och 21 s. k. förortsapotek. Etablering av apotek på läkarstationsorter i glesbygd uppges troligen komma att ske i ökad utsträckning i framtiden.

D5.4 Kommersiella tjänster Med kommersiella tjänster avses här olika slag av reparations- och hantverksservice samt verksamheter av typ hotell och restauranger. Bilreparationsservice har tidigare behandlats i avsnitt D 5.2. Till kommersiella tjänster har också förts post- och bankservice. För att ge en allmän bild av utvecklingen under 1960-talet redovisas i tabell D 83 den procentuella förändringen av antalet verksamhetsställen för vissa viktigare tjänster. Uppgifterna grundas på SPK:s butiksregister och för att markera osäkerheten i materialet har värdena i tabellen avrundats till hela femtal procent. Som framgår av tabell D 83 varierade förändringstakten mycket starkt mellan olika slag av kommersiella tjänster. Sålunda ökade antalet verksamhetsställen med radio- och TV-service med ca SO %, medan tvätt- och strykinrättningar, cykel- och mopedverkstäder samt skomakerier minskade med mellan 40 och 65 %. För övriga tjänster var förändringstakten relativt måttlig. Ar 1972 fanns det enligt en undersökning som gjorts vid Institutet för storhushällens rationalisering (lSR) drygt 20 000 storhushåll, vilka dagligen serverade ca 4 miljoner måltider. Antalet enheter och antalet serverade måltider per år framgår av tabellD 84 för de viktigaste typerna av storhushåll. Gatukök och korvkiosker svarade enligt tabell D 84 för den största andelen serverade måltider. Restauranger och kaféer utgjorde den antals-

BilagaDDistributionwretagen

Tabell D 83 Ungefarlig förändring av antalet verksamhetsställen under perioden 1963-72 för vissa typer av kommersiella tjänster

Tjänst Ungefarlig förändring (70)

i

Hotell, pensionat Herrfriseringar i 0 i 0 Damfriseringar Kemiska tvättinrättningar i 0 Begravningsbyråer - 10 i i tlinstallationsservice - 20 Tvätt- och strykinrättningar _ 40 Cykel- och mopedverkstäder v 55 Skomakerier - 65 i

Källa: SPK:s butiksregister.

i

i

i i

mässigt sett största kategorin av storhushåll med ea 5 000 enheter och ca 200 miljoner serverade måltider. 2 SPK redovisade i april 1974 en undersökning av struktur och kost-

i

nader inom restaurangbranschenl. Det visade sig att flertalet restauranger

var små. Hälften hade en årsomsättning mellan 0,1 och 0,5 milj. kr. och

i

mindre var i tre fjärdedelar än l milj. kr. Den genomsnittliga omsättningen år 1971 ca 0,8 milj. kr. vilket motsvarade en personalstyrka av ungefär 12 heltidsanställda. Många restauranger ingår i lokala eller rikstäckande filialföretag. Det finns för närvarande 16 restaurangkoncerner med 10 eller fler enheter. Dessa har tillsammans drygt 900 restauranger och svarar för 40 a 50 % av omsättningen i branschen. Filialföretagen hade en snabb tillväxt under 1960-talet men har under senare år inte ökat i antal enheter.

i

Restaurangbranschens rörelseresultat var otillfredsställande vid början .

av 1970-talet. Sålunda hade enligt SPK:s undersökning närmare 30 70 av i

restaurangerna ett underskott på 5 % eller mer. Varuhusens barserveringar och lunehrestauranger uppvisade det bästa resultatet. Slutligen skall nämnas att en statlig utredning om restaurang-

Tabell D 84 Antal storhushåll och antal serverade måltider år 1972 för de viktigaste storhushållskategorierna Kategori Antal Antal måltider storhushåll (milj.)

Gatukök och korvkiosker 2 500 208 5 000 200 i Restauranger och kaféer

1 Restaurangbranschen struktur och kostnader. Källa: lSR, Kartläggning av storhushållen 1973.

Bilaga D Distributionsfáretagen

branschens förhållanden tillsattes under år 1974 med uppdrag att bl. a. behandla branschens etableringsförhållanden. Postservicen ombesörjs genom postanstalter, postombud, s. k. postväskbefordran och lantbrevbäring. Antalet postanstalter, som år 1972 uppgick till ca 2 400, minskade med ca 35 % under perioden l962w72. Samtidigt skedde en betydande utbyggnad av lantbrevbäringslinjer i södra och mellersta Sveriges glesbygder. År 1970 omfattade linjenätet nära 18 000 mil. l detta sammanhang kan nämnas att försöksverksamhet med varudistribution via lantbrevbärare har inletts på några lantbrevbäringslinjer. Postombud och postväskbefordran inrättas liksom lantbrevbäringi mindre tätorter och i glesbygdsområden. För att postanstalt skall inrättas krävs enligt poststyrelsen ett underlag av minst 200 hushåll i friliggande tätort. Etablering av filialpostanstalt förutsätter ett avstånd av 1,5 km från postanstalt och ett underlag motsvarande 2 000 hushåll. I en grannskapsenhet uppbyggd kring lågoch mellanstadieskola är underlaget för litet för att etablering skall ske. Bankservice lämnas av affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor. Härtill kommer postbankens verksamhet via postanstalter och övriga postserviceformer. Antalet affärs- och sparbankskontor ökade under perioden 1965-72 med 4 % och uppgick år 1972 till 1 652 respektive 1 768 enheter. Vidare fanns det 458 jordbrukskassor med mer än 700 kontor. Före år 1969 gällde att bank inte utan särskilt tillstånd fick etablera kontor på en ort där banken inte tidigare var representerad. Detta tillstândstväng slopades fr. o. m. år 1969, men bankinstituten var skyldiga att inhämta yttranden från en rådgivande nämnd - nämnden för - innan bankkontor inrättades. Från den 1 bankkontorsetablering november 1973 har nämndens beslut bindande verkan och det krävs alltså äter särskilt tillstånd för etablering. Detta gäller all etablering och innebär således en skärpning i förhållande till de bestämmelser som gällde före år 1969. Några generella regler för erforderligt kundunderlag för bankkontorsetablering finns inte, utan nämnden avgör behovet från fall till fall. Bankkontorens lokalisering sker naturligen till livligt frekventerade platser och blir därigenom beroende av t. ex. detaljhandelns lokalisering och koncentrationsgrad.

D5.5 Sammanfattning Annan fackhandel än textil- och beklädnadsvarudetaljhandeln omfattar ett stort antal branscher med i många avseenden olikartade förhållanden. När det gäller förändringen av antalet butiker under den senaste tioårsperioden föreligger sålunda stora variationer. För att bl. a. möta konkurrensen från i första hand varuhuskedjorna pågår en anpassningsprocess inom flertalet fackhandelsbranscher. Tre utvecklingslinjer kan skönjas, nämligen sortimentsbreddning och servicebegränsning, sortimentsspecialisering och servicefördjupning samt stordrift genom filialbildning och samverkan i frivilliga fackkedjor. Liksom tidigare har nämnts beträffande

162 Bilaga D Distributionsfdreragen

textil- och beklädnadsdetaljhandeln har samarbetet inom kedjorna successivt ökat. lnom de allra flesta branscher står emellertid flertalet detaljhandelsföretag utanför kedjesamarbetet. Vad gäller övriga varu- och tjänsteområden kan nämnas att en betydande minskning av antalet försäljningsställen har ägt rum inom bensinhandeln. En sådan utveckling har också framstått som angelägen. Sålunda konstaterade bensinhandelsutredningen i sitt betänkande (SOU 1970:24) att antalet försäljningsställen totalt sett borde minska snabbare än vad företagens planer indikerade. Detta önskemål synes komma att bli tillgodosett med nuvarande minskningstakt. En kartläggning av bensindistributionen i glesbygden pågår f. n. inom konsumentverket. Inom detaljhandeln med vin och spritdrycker samt läkemedel har en viss ökning av butiksantalet ägt rum. Försäljningen av läkemedel sker inte endast från utan också andra distributionsformer w apotek genom läkemedelsförråd av olika slag och s. k. medicinlådor. När det gäller olika typer av kommersiella tjänster har förändringen av antalet verksamhetsställen varierat mycket kraftigt under den senaste tioårsperioden. Medan t. ex. antalet enheter med radio- och TV-service ökat med ca 50 % under perioden har antalet herr- och damfriseringar inte förändrats nämnvärt och skomakeriernas antal reducerats med ca 65 %.

D I

Appendix Undersökning av butiks-

strukturen i vissa orter

1964-71

D 1.1 Inledning

D 1.1.1 Undersökningens syfte Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har för distributionsutredningens räkning gjort en rekonstruktion av butiksbeståndet inågra utvalda orter. Rekonstruktionen har utförts med hjälp av priskontorens lokala butiksregister. Syftet har varit att översiktligt belysa förändringarna i butiksstrukturen och att med de insamlade uppgifterna som grund schematiskt beskriva konsekvenserna för hushållen av strukturomvandlingen inom dagligvaruhandeln. Totalt omfattar undersökningen 14 orter och avser förhållandena vid slutet av åren 1964, 1967 och 1971. Uppgifter avseende 1967 redovisas dock endast i vissa fall.

D 1.1.2 Val av orter Urvalet av orter har skett så att en viss geografisk spridning har erhållits. Vidare finns orter med varierande befolkningstillväxt och med olika - från ca 10000 invånare till ca 100 000 folkmängd representerade invånare. Även förekomsten av stormarknader har beaktats så att både orter med och utan sådana enheter ingår iundersökningen. Följande orter har undersökts:

Höganäs Skellefteå Arvika Jönköping Visby Gävle Uddevalla Eskilstuna Växjö Borås Täby Örebro Halmstad Uppsala

Undersökningen omfattar vad gäller dagligvaruhandeln samtliga här uppräknade orter. Fackhandeln har studerats tämligen schematiskt, och på grund av svårigheter att genomföra rekonstruktionen av de lokala butiksregistren har det inte varit möjligt att låta denna del av undersökningen omfatta samtliga 14 orter utan Uddevalla, Jönköping, Eskilstuna

164 Appendix D l

och Uppsala har måst utgå. Vad gäller olika mätningar för att illustrera konsekvenserna för hushållen av strukturomvandlingen inom dagligvaruhandeln har ytterligare begränsningar av antalet orter gjorts. Denna del av undersökningen omfattar sålunda endast orterna Växjö, Gävle. Borås, Örebro och Täby.

D 1.1.3 Butiksregistrets uppläggning Butiksregistrets primära funktion är att tjäna som urvalsram vid SPK :s undersökningar av detaljhandeln. I allmänhet uppstår tidsmässiga eftersläpningar på mellan 12 och 18 månader i arbetet med registreringar av t. ex. sortimentsändringar och avanmälningar av butiker. Butiksregistret omfattar ett basurval av kommuner (strata). Genom kommunsammanslagningar under de senaste åren råder i många fall inte fullständig överensstämmelse mellan strata och den aktuella kommunindelningen. Undersökningsområdena kan därför inte generellt anges vare sig som kommuner eller tätorter. Befolkningsuppgifterna i resultatredovisningen avser Strata, dvs. de geografiska områden som omfattas av undersökningen. I detta sammanhang kan nämnas att enligt den undersökning av livsmedelsdetaljhandeln i Örebro år 1971, som utförts i samband med utredningens örebroprojekt, var antalet livsmedelsbutikeri staden större än vad som konstaterats i föreliggande undersökning. Denna differens beror huvudsakligen på olikheter i den geografiska områdesavgränsningen i de båda undersökningarna. Rekonstruktionen av de lokala butiksregistren avser följande åtta s. k. huvudgrupper samt varuhus: Livsmedelsvaror Färghandelsvaror Bosättningsartiklar

OOQOQ/v-IÄUJBJI-

Beklädnadsvaror Manufakturvaror och skodon Bilar, cyklar, Sportartiklar Bränslen och trävaror Övriga varor. Klassificeringen av butiker i registret innebär att för varje enhet fastställs en butikstyp. En sådan karaktäriseras av att den sammanlagda detaljhandelsomsättningen av de isortimentsbeskrivningen för respektive butikstyp angivna varugrupperna (varorna) skall uppgå till minst 50

procent av den totala detaljhandelsomsättningen. I varje huvudgrupp

finns en butikstyp benämnd ”övriga butiker”, dit enheter med stor spridning i fråga om varusortiment förs. Registret innehåller inte några uppgifter om butikernas omsättning. Däremot finns antalet sysselsatta registrerat för varje butik. Med nyetablerade butiker har i undersökningen avsetts dels nystartade butiker, dels butiker som helt har ändrat branschkaraktär. Det senare anses i regel ha skett vid en på en gång företagen sortimentsförändring, som medfört att mer än halva omsättningen kommer att avse tidigare ej

A ppendixD I 165

saluförda varor. Till kategorin nedlagda butiker har förts enheter, som har lagt ned sin verksamhet samt butiker, som helt har ändrat branschkaraktär, dvs. förändringar som medfört ett för allmänheten minskat antal försäljningsställen med en viss branschkaraktär.

D 1.2 Livsmedelshandeln

D 1.2.1 Strukturförándringar inom livsmedelshandeln 1 tabell D1.I redovisas förändringen av antalet livsmedelsbutiker under perioden 1964-71 med fördelning på allivsbutiker och övriga butiker. Varuhusens livsmedelsavdelningar har förts till gruppen allivsbutiker. Vidare anges bruttoförändringen i butiksantal, dvs. antalet nyetablerade och nedlagda enheter. Uppgifterna avseende Uppsala bör enligt SPK betraktas som något approximativa, eftersom det varit svårt att kontrollera materialet, speciellt i fråga om nyetableringar och nedläggningar. Av den anledningen redovisas endast uppgifter för åren 1964 och 1971. Som framgår av tabeIID 1.1 fanns det vid slutet av år 1971 totalt l 411 livsmedelsbutiker i de 14 undersökta orterna. Under perioden 1964-71 minskade butiksantalet med i genomsnitt 37 %. Med undantag för Skellefteå, där minskningen var förhållandevis måttlig, varierade förändringen mellan 31 % och 48 %. Den största minskningen hade Arvika, Gävle, Uppsala och Eskilstuna. Allivsbutikerna utgjorde i genomsnitt något mindre än hälften av det totala antalet livsmedelsbutiker. I Arvika, Gävle, Borås, Uppsala och framför allt i Täby var dock antalet allivsbutiker större än antalet övriga livsmedelsbutiker. Minskningstakten var i allmänhet betydligt lägre för allivsbutiker än för speciallivsbutiker. l Visby Ökade till och med allivsbutikerna i antal under perioden. För övriga orter varierade nettominskningen mellan 4 % och 48 %. Den största reduktionen av allivsbutiker förekom i Gävle, Eskilstuna och Halmstad. För speciallivsbutiker varierade minskningen mellan 20 % och 62 %. I Uppsala, Arvika, Täby, Jönköping, Visby och Växjö minskade antalet butiker av detta slag med hälften eller ännu mer under den studerade perioden. Något klart samband mellan befolkningstillväxt och förändring av antalet livsmedelsbutiker kan inte urskiljas i materialet. Inte heller har nedläggningstakten varit nämnvärt högre i orter, där stormarknader etablerades under den studerade perioden, än i orter utan stormarknader. I de 14 undersökta orterna nedlades totalt l 031 livsmedelsbutiker under den aktuella sjuårsperioden. Samtidigt nyetablerades 190 enheter. Nyetableringarna motsvarade således mindre än en femtedel av nedläggningarna. Särskilt i Skellefteå men även i Täby, Gävle, Arvika och Eskilstuna var antalet nyetableringar förhållandevis litet. Nyetableringarna utgjordes till omkring två tredjedelar av allivsbutiker. Vid beräkningen av antal invånare per allivsbutik har en avrundning

166 AppendixD I SOU 1975 :70

cN cv Nm HN ä vw Nm

ivwmH

S ä.

oHH

2 å

m2 NoH Hmo

.H62 anus

HN H

H85

.Såna 00805 nå.:

N m m N N w

.SQHZ

ov

HHSPH.

NH NH 2 2 NH oN NN

HN . om_

ivomH

vn No Nm om a. Nm Hv oN mm vv mv 2 Nv No mv

maHuuømaoH

HN i i i i i i i i i i i i i i i

|||||||i|

o u

i$2

mH mN wN mN m: HN oN Nm mN mN m: NN

HN i i i i i i i i i i i i i

.oxuzømâzøüomm

:oåcouoi

w u.

ivwmH

wH om NN Hm om HN vH mN HN wN cN oN

Nu i i i i i i i i i i i i i

o

Zuma H85.. HNmH

NH NH NN Nm Hm Nm oN Hm mm mm wN 8

m: wwN

w 0 v

ivwmH

mN om 2 HN vm NN av vm vN 2 vH mN

+

MEHUHHWuDaH

HN i i i i i i i i i i i i i i

li

w i N w u

:S2

vH NH NH wH NH mN vH 2 mN

HN i i i i i i i i i i i i

uoxuEHåHHn

:Bacoooå

m. m N m w m

lå_

vH 2 2 HN NN oN wN oN

No i i + + I i i i + i i i i .

Ewa H85.. HNmH

o_ mN oN mN oN mN vv 8 ev Nm vw 2 wN å

0%

402 Nm mv Nm Hm om mm om NN cv vv Nv Hm mm mv Nm

HN i i i i i i i i i i i i i i i

Hisauvoo:

|iii|iil||

:S3

N w a

mciucmuâ=osH:oooi

is.:

NH 2 oN wN NH NN vN mN 2 wH mN

HN i i i i i i i i i i i i

_Nivå_

o a

ivomH

m_ om NH NN eN NH NH oH HN mN mH 2

äxuzaâouuåmzq

Ne i i i i i i i i i i i i i

NN cv Nv Nm mN 5 Nm

wNH HvH om_ øcH S_ m.: NoH HHv

H8= HNmH H

.ov__.=ååosm›__

Hm i i i i i i i i i Nw HN

oNmH

.xäEuoHm

.So S2 ä.:

un: vanan .82 dä.

H

83:5

.H8

NivomH

m 0 w m H

møiunm

i i v

›a vH 2 mm mm mH mH oH

.ooi + + + + + + + + + + + + +

wcEzgeom

H mä 8.. NvN E.. vNm m8 ma. än 8a HmN So HHN vmH omm m8

m

HaE

2 2 3 Nm mm cv mv 2 No 8 oN 8

5:_ NmH o.: ä...

H.. .macxwø

Q

aMHHHEwm

?E923 asåaøam

:ana:

:aaah “nämns s=: 322:.: vässa: møcsuvam 0580 aHwmamD

:O .H55 0.23 BE 225 :som u

AppendixD I 167

Tabell D 1.2 Antal invånare per allivsbutik åren 1964 och 1971 Ort Antal inv. Antal inv. per butik Proc.ökn. ?j 1964-71 1971

gjorts till hela 25-tal. Som framgår av tabell D 1.2 ökade antalet invånare per butik i genomsnitt för de 14 studerade orterna med 350, vilket motsvarade ca 45 %. Ökningen varierade mycket kraftigt mellan de olika orterna. Den minsta ökningen förekom i Uddevalla och Jönköping (ca 10 %) och den största i Täby och Gävle (ca 75 % resp. ca 100 %). Enligt tabell D 1.3 var antalet invånare per livsmedelsbutik betydligt mindre i några undersökta glesbygdskommuner än i de 14 orterna. Förändñngen under penoden 1964471 av buüksbemåndeti de 14 orterna kan inte sägas ha gåtti en sådan riktning att skülnaderna iantal invånare per butik har minskat mellan orterna. Standardavvikelsen] som

årl964 var2O5,ökadetül260år1971.Ävm10niTäby1nedettexUenn

högt värde år 1971 (l 700 invånare per butik) exkluderas, ökar standardawikelsen något mellan de båda åren (från 203 till 209). Inte heller kan något direkt samband konstateras mellan antalet invånare per butik år 1964 och den procentuella ökningen av antalet invånare per butik 1964--71 respektive mellan folkmängden och antalet invånare per butik i de olika orterna.

Tabell D1.3 Antal invånare per livsmedelsbutik i några glesbygdskommuner år 1969

variationen mellan de olika observationema och Källa: Kommersiell service i glesbygder (SOU 1972:13). medelvärdet.

168 AppendixD I

Tabell Dl.4 Antal livsmedelsbutiker 1964-71 i samtliga studerade orter med fördelning på ägar- och samverkansgrupper samt antal sysselsatta Grupp Antal livsmedelsbutiker 1-5 syss. 6-- 20 syss. 21- syss. Totalt 1964 1971 1964 1971 1964 1971 1964 1971 K0ns.k00p. 161 115 75 59 12 17 248 191 51 8 12 e l w 64 8 Prod.koop.

Som framgår av tabell DI.4 har en betydande minskning av antalet butiker skett inom alla ägar- och samverkansgrupper utom kedjebutiker. Den största relativa minskningen ägde rum för producentkooperationen, som under den studerade perioden har avvecklat en stor del av butiksnätet, och för gruppen övriga. Särskild kod för Vivo och Favör infördes i registret först år 1966. Dessa räknades tidigare till kedjebutiker och hari redovisningen i tabell D 1.4 därför förts till denna grupp. Till stor del torde ökningen av antalet kedjebutiker vara en följd av att redan etablerade butiker köpts upp. Genomgående var minskningen av antalet livsmedelsbutiker mycket stor i den grupp av butiker som hade mindre än 6 sysselsatta. För gruppen 6m20 sysselsatta var förändringen relativt måttlig och i vissa orter ökade butiksantalet något. Antalet butiker med mer än 21 sysselsatta ökade i flertalet undersökta orter. Trots en betydande nettominskning av de minsta enheterna under den studerade perioden svarade butiker med l«5 sysselsatta för omkring 80% av hela butiksbeståndet år 1971. De största enheterna, dvs. med mer än 20 sysselsatta, utgjorde mindre än 5 % av antalet butiker detta år. Som tidigare nämnts saknas omsättningsuppgifter för butikerna, varför de ej har kunnat fördelas efter omsättningsstorlek.

D 1.2.2 Konsekvenserna av Iivsmedelshandelns omstrukturering D 1.2.2.1 Mätmetoder De uppgifter, som insamlades rörande butiksstrukturens förändringar, har delvis utnyttjats för att belysa konsekvenserna för hushållen av strukturomvandlingen inom dagligvaruhandeln. Mätningarna har begränsats till Växjö, Gävle, Borås, Örebro och Täby. Endast konsekvenserna med avseende på närheten till allivsbutiker har behandlats. Förändringen av antalet allivsbutiker under perioden 1964M71 i de studerade orterna framgår av tabell D 1.5.

Appendix D I 1 69 Tabell D 1.5 Antalet allivsbutiker 1964-71

För att illustrera konsekvenserna för hushållen av det minskade antalet allivsbutiker har de områden som inte täcktes av butiker år 1971 markerats på kartor. Vidare anges vilka områden som täcktes år 1964 men som saknade allivsbutik år 1971, dvs. de områden där förändringen i butiksantal medförde ökande avstånd till närmaste butik. Undersökningen omfattar av redovisningstekniska skäl endast de stadsbebyggda delarna, dvs. i huvudsak tätorterna Växjö, Gävle, Borås, Örebro och Täby. Uppgifterna i tabell D 1.5 avser hela enheter (Strata) i SPK:s butiksregister. Eventuella differenser i fråga om antal allivsbutiker mellan tabell Dl.5 och den följande redovisningen beror således på olikheter i områdesavgränsningen. Kartor med täckningsområden redovisas i det följande för endast två av orterna, nämligen Växjö och Örebro. Som täckningsområden för allivsbutikerna har använts cirklar med 250 m respektive 500 rn radie. Mätningarna visar således butikernas täckningsområden utifrån fågelvägsavstånd. Det verkliga gångavståndet torde emellertid i allmänhet vara betydligt större än fågelvägsavståndet. Ett generellt mått på skillnaden mellan de båda avståndsbegreppen kan dock knappast anges. Differensen varierar sannolikt mellan olika delar av undersökningsområdena som följd av sådana faktorer som olikheter i gatunätets uppbyggnad och eventuella hinder, t. ex. järnvägar, vattendrag, större korsande trafikleder, m. m. l allmänhet torde dock 250 m fågelvägsavstånd motsvaras av 300--350m verkligt gångavstånd och 500 m fågelvägsavstånd motsvaras av 600-4700 m. l speciella fall kan det verkliga avståndet vara ännu större. De redovisade kartorna med områden, som ej täcks av allivsbutiker, kan alltså endast ge en relativt schematisk bild av de underförsörjda” delarnas storlek. Vidare bör observeras att de angivna radierna för täckningsområdena

Tabell D 1.6 Teoretiska genomsnittsavstånd vid olika maximiavstånd för täckningsområdena (avrundade tal)

170 Appendix D I

utgör maximiavstånd och att genomsnittsavstånden således är mindre. De teoretiska skillnaderna mellan maximiavstånd (cirkelradien för täckningsområdet) och genomsnittsavstånd framgår av tabell D 1.6. För att beräkna hur stor del av befolkningen i respektive ort, som bor i ”underförsörjda” områden vad gäller allivsbutiker, har uppgifter om befolkningsfördelningen insamlats från de olika kommunerna. I allmänhet har inte detaljerade befolkningsfördelningskartor funnits tillgängliga, varför mätningarna har måst göras relativt schablonmässigt. Det har inte heller alltid varit möjligt att erhålla befolkningsuppgifter för exakt de tidpunkter, som mätningarna av antalet butiker avser. Mätresultatens osäkerhet innebär att de angivna värdena endast får ses som grova approximationer. Utöver befolkningsdata har även uppgifter om bebyggelsetyp och bebyggelsens ålder insamlats för de områden, som inte täcks av allivsbutiker. Sådana uppgifter har erhållits från de berörda kommunerna. I den följande resultatredovisningen behandlas de olika orterna var för sig. Redovisningen av Örebro är mest fullständig och innehåller vissa kompletterande uppgifter, som saknas för övriga orter. Vid bedömning av resultaten vad gäller andel av befolkningen med olika avstånd till närmaste allivsbutik och vid jämförelser med utredningens hushållsundersökning i Örebro bör vissa förhållanden uppmärksammas. I. Områdesavgränsningen. Undersökningen avser inte kommunenutan närmast den stadsbebyggda delen av de fem orterna. Vad gäller Örebro råder således skillnader i undersökningsomrâdets avgränsning mellan hushållsundersökningen och föreliggande studie. Hushållsundersökningen innefattar även vissa landsbygdsförsamlingar, där det är sannolikt att en stor de] av befolkningen har betydande avstånd till närmaste butik. 2. Avståndsbegreppet. Som avståndsbegrepp har här använts fågelvägsavstånd, medan i hushållsundersökningen det verkliga avståndet har registrerats. 3. Undersökningsenheten. Hushållsundersökningen avser hushåll medan undersökningsenheten i föreliggande studie är individer, eftersom hushållsdata inte har funnits- tillgängliga. Hushållsstorleken varierar sannolikt i betydande utsträckning mellan olika områden i en ort beroende på bebyggelsestruktur m. m., vilket försvårar jämförelser med hushållsundersökningen. De här uppräknade faktorerna tillsammans med svårigheterna att mer exakt mäta befolkningsfördelningen innebär att studien av de fem orterna främst bör utnyttjas för jämförelser mellan de olika orterna och över tiden. För en bedömning av den absoluta storleken på den del av befolkningen, som har problem med tillgängligheten till butiker, bör i första hand hushållsundersökningen användas.

D 1.2.2.2 Växjö Under perioden 1964-71 nedlagda och nyetablerade allivsbutiker i Växjö redovisas på kartaDLI. Som framgår av kartan ägde förändringar i

AppendixD I 171

O Nedlagda allivsbutiker 1964-71 Q Nyetablerade allivsbutiker 1964-71 °- 0 500 1000 rn Gräns för Växjö centrum |_.L_L4__.›

Karta D 1.1 Nedlagda och nyetablerade allivsbutiker i Växjö under perioden 1964- 71.

butiksbeståndet rum huvudsakligen i de centrala och västra delarna av orten. På kartorna D 1.2 och D 1.3 anges inom vilka delar av Växjö, där det år 1971 saknades allivsbutiker inom 250 m respektive 500 m fågelvägsavstånd. Vidare framgår inom vilka områden förändringari butiksbestândet påverkade butikernas täckningsgrad. Med 250 m radie täcktes mindre än hälften av den stadsbebyggda ytan av allivsbutiker år 1971. I området norr om centrum (Hov) saknades butiker både 1964 och 1971. De största förändringarna under den studerade perioden ägde rum i de västra delarna, där täckningsgraden var relativt god år 1964. Med 500 m radie täcktes huvuddelen av Växjö, men särskilt i de mer perifera delarna saknades allivsbutiker både 1964 och 1971. Nedläggning-

172 Appendix D I

Områden med allivsbutik inom 250 m fâgelvägsavstånd 1964, där nedläggning ägde rum 1964-71 Områden utan allivsbutik inom o 500 1000m 250 m fågelvägsavstând både E 1964 och 1971

Karta D 1.2 Tâckningsomrâden för allivsbutiker i Växjö med 250 m fågelvägsavstånd.

arna under perioden 1964-7] påverkade täckningsgraden praktiskt taget endast i ett område väster om centrum. Det sydligaste bostadsområdet (Teleborg) var under utbyggnad och saknade därför allivsbutik vid undersökningstillfället. Som framgår av tabellDI.7 saknade omkring hälften av invånarna i Växjö tätort tillgång till allivsbutik inom 250 m fågelvägsavstånd år 1971. Av dessa bodde ungefär en fjärdedel i områden där det under perioden 1964- 71 hade lagts ned butiker så att servicesituationen försämrats. En femtedel av befolkningen hade mer än 500 m avstånd till närmaste allivsbutik. I beräkningarna ingår inte området Teleborg, som var under

sou 1975:70 Appendix D I 173

Områden med allivsbutik inom 500 m fågelvägsavstånd 1964, där nedläggning ägde rum 1964-71

Områden utan allivsbutik inom 0 500 10.00 m 500 m fågelvägsavstånd både 1964 och 1971

Karta D 1.3 Täckningsområden för allivsbutiker i Växjö med 500 m fågelvägsavstånd.

Tabell D l.7 Andel av befolkningen i Växjö tätort med mer än 250 m respektive 500 m fågelvägsavstånd till närmaste allivsbutik

174 Appendix D I Tabell D 1.8 Befolkningen år l97l fördelad efter tillgången till antalet allivsbutiker inom 250 m respektive 500 m fågelvägsavstånd

1964 kunnat belysas, eftersom befolkningsuppgifter inte har varit tillgängliga för detta år. Huvuddelen av de områden, där det saknades allivsbutik år l97l var bebyggda med småhus. l vissa delar norr om centrum (Hov) förekom dock att även områden med flerfamiljshus inte täcktes av allivsbutiker inom 250 m respektive 500 m avstånd. En stor del av områdena utan butik både 1964 och l97l hade byggts ut under l960-talet. I de västra delarna där servicesituationen försämrades under den studerade perioden, skedde utbyggnaden i huvudsak under 1950-talet eller tidigare. För att få en bild av hushållens möjligheter att välja mellan flera allivsbutiker inom 250 m respektive 500 m fågelvägsavstånd har ytterligare mätningar gjorts i Växjö, Örebro och Täby avseende förhållandena år 1971. Resultaten för Växjö framgår av tabell D 1.8. Enligt tabelIDI.8 hade endast omkring en tiondel av befolkningen i Växjö tillgång till två eller flera allivsbutiker inom 250 m avstånd. Om avståndet fixeras till 500 m hade drygt hälften tillgång till minst två butiker.

D 1.2.2.3 Gävle l Gävle var nedläggningarna i stort sett koncentrerade till centrum och till ett bälte runt centrum. Antalet nyetableringar var relativt litet i förhållande till nedläggningarna. Med 250 m radie täcktes endast en mindre del av orten år l97l. Stora förändringar i täckningsgrad ägde rum efter år 1964 särskilt i områdena runt centrum. De omfattande nedläggningarna i dessa områden kompenserades således endast obetydligt av nyetableringar. Med 500m radie täcktes i stort sett hela centrala Gävle och huvuddelen av förortsområdena. Ett större bostadsområde utan allivsbutik (Sätra) var vid undersökningstidpunkten ännu inte helt utbyggt. Täckningsgraden förändrades obetydligt mellan 1964 och l97l med undantag för det östra förortsområdet (Bomhus) och områdena söder om Sätra. Enligt tabellDL9 saknade omkring en femtedel av befolkningen i Gävle tillgång till allivsbutik inom 250 m avstånd år 1964. Endast en obetydlig del hade mer än 500 m avstånd till närmaste butik. Andelama mer än fördubblades under perioden l964--7l. Drygt en tredjedel av befolkningen år l97l utan tillgång till allivsbutik bodde i områden med

sou 1975:70 AppendixDI 175

Tabell Dl.9 Andel av befolkningen i Gävle tätort med mer än 250m respektive 500 m fågelvägsavstzind till närmaste allivsbutik

en försämrad servicesituation efter 1964. En mycket stor del av de områden, där det saknades allivsbutik år 1971, var bebyggda med småhus. Endast i undantagsfall förekom flerfamiljshusbebyggelse i de delar, som inte täcktes av butiker inom 500 m fågelvägsavstånd.

1 D 1.2.2.4 Borås

E I Borås var både nedläggningar och under

nyetableringar perioden

g

1964M71 relativt väl spridda över orten. Med 250 m radie täcktes endast en mindre del av de perifert belägna bostadsområdena år 1971.

l Tåckningsgraden var särskilt låg i de östra (Hässleholmen) och de

1 sydöstra delarna av orten. Speciellt i några områden söder och sydväst

1 om centrum försämrades serviceförhållandena under perioden 1964-71 av nedläggningar.

som en följd “ Med 500 m radie täcktes praktiskt taget hela Borås av allivsbutiker

1 både 1964 och 1971. Inte i någon del av orten medförde nedläggningar

* att täckningsgraden försämrades mellan de båda tidpunkterna. År 1964 hade, som framgår av tabeIIDLIO, endast en liten del av tätortsbefolkningen i Borås mer än 250 m fågelvägsavstånd till närmaste i allivsbutik och i stort sett samtliga bodde inom 500 m avstånd. Andelarna ökade under perioden 1964-*71 så att omkring en femtedel hade större avstånd än 250 m till allivsbutik år 1971. De områden, som saknade allivsbutik år 1971, var relativt lågt exploaterade och bestod till stor del av småhusbebyggelse. Ungefär en femtedel av befolkningen i de delar, som saknade butik inom 250 m avstånd år 1971, bodde i områden med en försämrad servicesituation efter 1964.

Tabell D 1.10 Andel av befolkningen i Borås tätort med mer än 250 m respektive 500 m fägelvägsavstånd till närmaste allivsbutik

176 Appendix D I

D 1.2.2.5 Örebro På karta D 1.4 redovisas inom vilka delar av Örebro nedläggningar och nyetableringar av allivsbutiker ägde rum under perioden l964i71. Nedläggningar förekom främst i områdena närmast söder och väster om Örebro centrum. Drygt hälften av nyetableringarna ägde rum i mer perifert belägna bostadsområden. De delar av Örebro, som saknade allivsbutik inom 250 m respektive 500 m fågelvägsavstånd, framgår schematiskt av kartorna D 1.5 och D 1.6. Med radien 250 m saknades butiker år 1971 i en stor del av Örebro. Endast en mindre del av de mer perifera bostadsområdena hade tillgång till allivsbutik och inte heller i stenstaden runt centrum uppnåddes fullständig täckning. Särskilt i områdena mellan centrumbebyggelsen och mer utpräglade bostadsområden försämrades tillgången på butiker mellan åren 1964 och 1971. l de mest perifera delarna var dock täckningsgraden ungefär densamma vid båda tidpunkterna. Med 500 m radie täcktes den övervägande delen av Örebro år 1971 med undantag för de mest perifert belägna bostadsområdena. Tillgången på livsmedelsbutiker försämrades under perioden 1964-71 som följd av nedläggningar i vissa ytterområden och i ett smalt band i sydost (Almby) samt i ett område norr om centrum (Hjärsta). Enligt tabell D 1.11 hade år 1964 i storleksordningen 15 % av tätortsbefolkningen i Örebro mer än 250 m fågelvägsavstånd till närmaste allivsbutik och ca 5 % hade mer än 500 m avstånd. Dessa andelar fördubblades under perioden 1964:7 71. Omkring en tredjedel av befolkningen i de områden, som år 1971 saknade butik inom 250 m avstånd hade fått en försämrad servicesituation efter 1964. Som en komplettering till föregående resultat kan nämnas, att enligt utredningens hushållsundersökning i Örebro hade ca 55 % av hushållen mer än 250 m avstånd till närmaste butik och ca 25 % mer än 500 m avstånd. 1 hushållsundersökningen har de faktiska avstånden och ej fågelvägsavstånden registrerats, vilket kan förklara skillnaderna i resultat. Med undantag för de nybyggda bostadsområdena Vivalla och Brickebacken var en relativt stor del av områdena utan tillgång till butik bebyggda med småhus eller dominerades av industrier. En klassificering efter områdenas ålder visade sig mycket svår att göra, eftersom bebyggelse med blandad ålder förekom i betydande utsträckning.

Tabell D 1.11 Andel av befolkningen i Örebro tätort med mer än 250 m respektive 500 m fågelvägsavstånd till närmaste allivsbutik

AppendixD I 177

O Nedlagda allivsbutiker 1964-71 Q Nyetablerade aliivsbutiker 1964-71 ---- Gräns för Örebro centrum 500 1 000 m

Karta D 1.4 Nedlagda och nyetablerade allivsbutiker i Örebro under perioden 19644 71. 12

178 Appendix D I

Områden med allivsbutik inom 250 m fågelvägsavstånd 1964, där nedläggning ägde rum 1964-71 Områden utan allivsbutik inom 250 m fågelvägsavstånd både 1964 och 1971 0 500 1000 m

Karm D 1.5 Tâckningsomrâden för allivsbutiker i Örebro med 250 m fågelvägsavstånd.

SOU 1975170 AppendixD I 179

å

Områden med allivsbutik inom 500 m fågelvägsavstånd 1964, där nedläggning ägde rurn 1964-71 Områden utan allivsbutik inom 500 ZL-L-*FJ 500 m fågelvägsavstånd både 1964 och 1971

D 1.6 Täckningsområden för allivsbutiker i Örebro med 500 m fågelvägsav-

Kart; stån .

180 Appendix D I Tabell D 1.12 Befolkningen år 1971 fördelad efter tillgången till antalet allivsbutiker inom 250 m respektive 500 m fågelvägsavstånd

Som framgår av tabell D 1.12 hade ungefär hälften av befolkningen i Örebro tätort minst två allivsbutiker belägna inom 250 m fågelvägsavstånd. Omkring tre fjärdedelar hade tillgång till två eller flera allivsbutiker inom 500 m avstånd.

D 1.2.2.6 Täby I Täby var de nyetablerade butikerna belägna i Täby centrum eller i områden relativt nära centrum, medan nedläggningarna hade en större spridning inom orten. Med 250 m radie täcktes endast en mindre del av orten både 1964 och 1971. sammanhängande områden med sådan täckningsgrad förekom endast i de mer centrala delarna av orten. Även med 500 m radie saknade betydande delar av Täby tillgång till allivsbutik. Täckningsgraden var lägre i Täby än i övriga fyra studerade orter. Enligt tabellDI.I3 hade omkring tre femtedelar av befolkningen i Täby år 1971 närmaste allivsbutik belägen på mer än 250m fågelvägsavstånd från bostaden. Andelen som saknade allivsbutik inom 500m fågelvägsavstånd var ungefär hälften så stor. Endast ca 5 % av befolkningen bodde i områden, där det under perioden 1964 71 hade lagts ned butiker så att servicesituationen försämrades. Förhållandena år 1964 har inte kunnat redovisas eftersom tillräckligt detaljerade uppgifter om befolkningsfördelningen inom Täby har saknats för detta år. En mycket stor del av den bebyggda ytan i Täby utgjordes av gles småhusbebyggelse eller fritidsbebyggelse med inslag av permanentbostäder. Tät småhusbebyggelse eller bebyggelse med flerfamiljshus förekom i

Tabell D [.13 Andel av befolkningen i Täby med mer än 250 m respektive 500 m fägelvägsavstånd till närmaste allivsbutik

AppendixDl 181

Tabell D 1.14 Befolkningen år 1971 fördelad efter tillgången till antalet allivsbutiker inom 250 m respektive 500 m fågelvägsavstând

huvudsak i områden nära Täby centrum och täcktes i allmänhet av allivsbutiker inom åtminstone 500 m fågelvägsavstånd. Som framgår av tabell D 1.14 hade år 1971 endast omkring en tiondel av befolkningen i Täby tillgång till två eller flera allivsbutiker inom 250 m fågelvägsavstånd. Närmare hälften hade minst två butiker belägna inom 500 m avstånd.

D 1.2.2.7 Jämförelser med några glesbygdskommuner Som jämförelse till beräkningarna av andelen personer inom 250m respektive 500 m fågelvägsavstånd till närmaste allivsbutik i Växjö, Gävle, Borås, Örebro och Täby redovisas i det följande vissa mätningar avseende förhållandena i några glesbygdskommuner. Uppgifterna avser samtliga livsmedelsbutiker utom varubussar vid årsskiftet 1969/70. Vid mätningarna har bortsetts från att några enstaka enheter inte kan betraktas som allivsbutiker. De undersökta glesbygdskommunerna är Berg i Jämtlands län, Sorsele i Västerbottens län, Övertorneå i Norrbottens län och Högsby i Kalmar län. Antalet livsmedelsbutiker i de studerade kommunerna l l framgår av tabell D 1.15. l l l tabell DI.I6 redovisas schematiska av andelen l några beräkningar boende avstånd till närmaste livsmedelsbutik och till huvudorten

l på olika

l i respektive glesbygdskommun. Som underlag användes befolkningsfördelningskartor upprättade utifrån 1965 års folkräkning. Mer aktuella befolkningsuppgifter fanns inte tillgängliga vid undersökningstillfället. För att erhålla restidsavstånd med bil uppmättes vägavstånd, som om-

Tabell Dl.15 Antal livsmedelsbutiker vid årsskiftet 1969/70 i några glesbygdskommuner

Källa: Kommersiell service i glesbygder (SOU 1972:13).

182 Appendix D I

Tabell D l.l6 Avstånd till livsmedelsbutiker i några glesbygdskommuner Avstånd Andel av befolkningen (/P) Berg Sorsele Över- Högsby torneä Mer än 3 km fågelvägsavstånd till närmaste livsmedelsbutik 50 40 40 25 Mer än 15 minuters bilresa till närmaste livsmedelsbutik 1 17 12 6 Mer än 30 minuters bilresa till kommunens huvudort 20 35 25 25 Källa: Kommerisell service i glesbygder (SOU 1972:13).

vandlades till tidsavstånd efter vissa antaganden om medelhastigheten på olika vägtyper. På viktigare länsvägar antogs medelhastigheten vara 80 km/tim. och på andra allmänna vägar 60 km/tim. l Berg, Sorsele och Övertorneå kommuner hade som framgår av tabellD1.16 omkring hälften respektive två femtedelar av befolkningen mer än 3 km fågelvägsavstånd till närmaste livsmedelsbutik. Andelen var lägre i Högsby. l Sorsele hade en sjättedel mer än 15 min. bilresa till närmaste livsmedelsbutik och en tredjedel hade mer än 30 min. bilresa till kommunens huvudort. I detta sammanhang kan nämnas att restiden med kollektiva kommunikationer till huvudorten i Sorsele kommun översteg 30 min. för nära tre femtedelar av befolkningen.

D 1.3 Fackhandeln

D 1.3.1 Antal butiker inom âzckhandeln Som tidigare har nämnts omfattar undersökningen av fackhandeln endast 10 orter. Med fackhandel avses här butiksregistrets huvudgrupper 2-8, dvs. även butiker med försäljning av bilar, biltillbehör, bränsle, m. m. Vanligen brukar inte sådana enheter räknas till fackhandeln. Vid redovisningen av antalet butiker i det följande anges förändringen både inom fackhandeln inklusive bilar, biltillbehör, bränsle m. m. och exklusive de nämnda butikstypema. Som framgår av tabell D 1.1 7 fanns det nära 2 800 fackhandelsbutiker i de 10 studerade orterna år 1971. Nettominskningen under perioden 1964-71 uppgick i genomsnitt till 7 %, dvs. nettoförändringen var betydligt mindre än inom livsmedelshandeln. Med undantag för Växjö och Täby minskade antalet butiker under den aktuella perioden. Minskningen var störst i Skellefteå, Arvika och Gävle. Om butiker med försäljning av bilar, biltillbehör, bränsle, m. m. exkluderas uppgick antalet försäljningsställen inom fackhandeln till nära 2 300 enheter i de studerade orterna. l genomsnitt var nettominskningen under perioden l964»7l ca 9 %.

A D. w n d .m D I 183

.E

.mwmzuoc .näs _Två_

.E

:§2

om ov wv v» om _m

R_ mm_ mm_ _m_ Sw

;Esa/v E122

o

.0330 _äs_

vm

,§_5__E_n

m_ v_ E mw »w

o.: m__ ___ än

._25

...usmxä :aêñ

,

.85

.så

_azaioan_

2 å

mo_ mä mmv wvw än

._3533

om_ wm_ mw_ än

.så :S m

-mwånoc 2-492

.e

3.2 .ace

vm wv mw om S vv

mv_ mm_ Nw_ m2 m2

.E

,osams

55x24. _Team_

m

.0530 så:

w_ _N mv m... 8 5

ä_ om_ Nm_ o:

,ösvazzgzn

E402

n v w

...vcmxt

__ v_ ov w_ m_

.§5 8:_ I

.EE

_uuâaguaü_

Euvåwaxua_

mmm ovm omm sm wow

._8550

av_ _w_ _o_

_S: _S_

E0.:

_G520_ :såå

.måga

.85

.uzzcn

å_

ns mov

›w m2 mv» v8 m5 m8 än _wm :m ä_

m

ov om

.så

m_ 2 hm wm mv m0 E

§2 m?

waiuzmåm

E..

n_

5225:0,

wwåmo: ...V52 §5 0.923 Ewe nBmEE: mocååw 0.520

:aaah :o 225 åom

184 Appendix D I Tabell D [.18 Antal invånare per fackhandelsbutik åren 1964 och 1971

lnte heller i fråga om fackhandeln förelåg något klart samband mellan befolkningsutveckling och butiksantalets förändring i de olika orterna. De tre orterna med den största relativa nettominskningen av antalet butiker hade dock en obetydlig befolkningstillväxt under den studerade perioden Ett betydande antal butiker nedlades under perioden l964› 71. Nedläggningarna kompenserades dock till stor del av nyetableringar i flertalet orter. Särskilt i Skellefteå och Arvika var dock antalet nyetableringar litet i förhållande till nedläggningarna. l tabell DI.18 redovisas beräkningar av antalet invånare per fackhandelsbutik exklusive butiker med försäljning av bilar, biltillbehör och bränsle m. m. åren 1964 och 1971. Vidare anges den procentuella ökningen av antalet invånare per butik under perioden. Som framgår av tabell DI.18 ökade antalet invånare per fackhandelsbutik betydligt mindre än antalet invånare per allivsbutik. l genomsnitt för de tio studerade orterna var ökningen ca 25 % under perioden l964»7l. l samtliga orter utom Täby, Halmstad och Borås var ökningen av denna storleksordning. Några anmärkningsvärda förändringar ägde i allmänhet inte rum vare sig inom någon fackhandelsbransch eller butikstyp. I de flesta undersökta orter fanns alla viktigare fackhandelsbranscher företrädda. Särskilt i Täby saknades emellertid ett relativt stort antal butikstyper både år 1964 och år 1971. Mellan dessa båda år hade dock två varuhus etablerats. Av följande sammanställning framgår vilka inom fackbutikstyper handeln som saknades åren 1964 respektive 1971 i de studerade orterna. Vidare anges antalet befintliga varuhus vid de båda tidpunkterna.

sou 1975:70 AppendixDI 185

Ort Butikstyper som saknades Antal varuhus

1964 1971 1964 1971

Höganäs El och belysning El och belysning - 2 Päls och skinnvaror Päls och skinnvaror Textil Textil Heminredningstextilier Heminredningstextilier Handskar och väskor Handskar och väskor Biltillbehör Biltillbehör Ved Ved Olja Olja Papper Papper Musik Musik Arvika Strumpor och underkläder Textil 2 2 Motorcyklar Motorcyklar Ved Ved Kol och koks Visby Motorcyklar Barn-, f lick- och goss- 2 3 Biltillbehör konfektion Ved Handskar och väskor Trävaror Motorcyklar Ved Växjö Leksaker Ved 2 2 Kol och koks » Täby El och belysning Möbler 2 Leksaker Bosättning Herrkonfektion El och belysning Strumpor och underkläder Strumpor och underkläder Hattar och mössor Hattar och mössor Päls- och skinnvaror Heminredningstextilier Heminredningstextilier Textil Handskar och väskor Motorcyklar Motorcyklar Ved Biltillbehör Kol och koks Ved Papper Kol och koks Musik Olja Papper Musik J uvelerare Halmstad Ved Motorcyklar l 4 Ved Kol och koks Skellefteå Tex til Textil 3 3 Motorcyklar Handskar och väskor Ved Ved Kol och koks Kol och koks Gävle Motorcyklar Motoroyklar 2 3 Borås Motorcyklar Motorcyklar 3 5 Ved Örebro Motorcyklar Textil 3 3 Motorcyklar Ved

Anm. Butiksty pen ”textilbutik” som saknas i många orter är en restgrupp, till vilken förs beklädnads, manufaktur- och heminredningstextilbutiker som inte har kunnat klassificeras i annan butikstyp. Orter som saknar textilbutik behöver således inte ha en otillfredsställande försörjning av textilvaror.

186 AppendixDl sou 1975:70 Tabell D 1.19 Förändring av antalet butiker inom beklädnadshandeln

D 1.3.2 Bekládnadshandeln Till beklädnadshandeln har förts alla butikstyper inom huvudgrupp 4 i SPK:s butiksregister, dvs. butiker med försäljning av herrkonfektion, damkonfektion, barn-, flick- och gosskonfektion, strumpor och underkläder, hattar och mössor, päls- och skinnvaror samt övriga beklädnadsbutiker. Som framgår av tabell D 1.19 var nettominskningen något större inom beklädnadshandeln än inom fackhandeln totalt sett men inte alls av samma storleksordning som inom livsmedelshandeln. Betydande variationer förelåg mellan olika orter. Antalet beklädnadsbutiker minskade i samtliga orter utom Växjö och Täby. De största procentuella minskningarna ägde rum i Höganäs, Arvika, Örebro och Visby. Liksom för fackhandeln totalt sett nedlades ett stort antal butiker inom beklädnadshandeln under perioden l964---71. l många orter motsvarades dock nedläggningarna till stor del av nyetableringar. Det förhållandevis stora antalet nyetableringar i Täby beror på att Täby centrum tillkom under den aktuella perioden. l tabell DI.20 redovisas förändringen i butiksantal under perioden

Tabell D 1.20 Genomsnittlig förändring av antalet butiker under perioden 1964-71 för olika butikstyper inom beklädnadshandeln (procent) u

Appendix D I 187

1964-71 för olika butikstyper inom beklädnadshandeln. Uppgifterna avser den genomsnittliga förändringen för samtliga tio undersökta orter. Betydande skillnader i förändring av antalet butiker förekom mellan olika butikstyper inom beklädnadshandeln. Den största minskningen hade specialbutiker med huvudsaklig försäljning av strumpor och underkläder samt hattar och mössor. Antalet damkonfektionsbutiker förändrades praktiskt taget inte alls och vad gäller päls- och skinnvaruaffärer förekom en betydande Ökning.

D 1.3.3 Övrig fackhandel

Med övrig fackhandel avses här huvudgrupperna 2, 3, 5, 6, 7 och 8 i SPK:s butiksregister. dvs. butiker med försäljning av färghandelsvaror, bosättningsartiklar, manufakturvaror och skor, bilar, cyklar, sportartiklar, bränslen och trävaror som övriga varor. För var och en av de tio undersökta orterna redovisas i tabellerna DI.21 och DI.22 antalet butiker inom respektive huvudgrupp år 1971 och den procentuella förändringen under perioden 1964-71. Antalet butiker med försäljning av färghandelsvaror minskade obetydligt under perioden 1964-71 i genomsnitt för de tio undersökta orterna. l samtliga orter utom Halmstad och Skellefteå förekom praktiskt taget inte någon nettoförändring. Vad gäller butiker för bosättningsartiklar hade flertalet orter en betydande nettoförändring. l Täby skedde en stark ökning av antalet butiker, medan framför allt Gävle men också Visby och Växjö hade relativt stora nettominskningar. Även butiker med manufakturvaror och skor minskade i många orter. I Täby tredubblades antalet butiker men också Växjö hade en viss ökning av denna huvudgrupp. Enligt tabellD 1.22 minskade butiker med försäljning av bilar, cyklar och Sportartiklar i antal med i genomsnitt 3 % för samtliga studerade orter. De största nettominskningarna förekom i Arvika och Skellefteå

Tabell D 1.21 Antal butiker inom huvudgrupperna 2, 3 och 5 år 1971 och procentuell förändring under perioden 1964-71 Ort Färghandelsvaror Bosättningsartildar Manufakturvaror och skor

Växjö

188 AppendixDI sou 1975:70

Tabell D 1.22 Antal butiker inom huvudgrupperna 6, 7 och 8 år 1971 och procentuell förändring under perioden 1964-71

medan framför allt Täby hade en stor procentuell ökning. Vad gäller butiker med bränslen och trävaror var skillnaderna i nettoförändring förhållandevis liten mellan de olika orterna. Höganäs hade den största procentuella minskningen och Täby den största ökningen. Även i fråga om butiker med försäljning av övriga varor förekom den största nettoökningen i Täby medan övriga studerade orter hade relativt måttlig l förändring. i l tabellerna D [.21 och D 1.22 redovisades endast förändringen för de olika huvudgrupperna inom fackhandeln exklusive beklädnadsfackhandeln. Utvecklingen under perioden 1964 71 för de olika butikstyperna inom varje huvudgrupp framgår av tabell D 1.23. Den redovisade förändringen utgör genomsnittet för samtliga tio undersökta orter. Som framgår av tabellDI.23 var skillnaderna i genomsnittlig förändring i många fall mycket stor mellan olika butikstyper inom varje N huvudgrupp. Vad gäller t. ex. butiker med försäljning av bosättningsartik- l lar skedde en betydande nettominskning av butiksantalet under perioden 1964---71 för alla butikstyper utom el- och belysningsaffärer, som ökade med mer än en tredjedel. Antalet försäljningsställen för bilar förändrades inte nämnvärt under perioden men däremot skedde en betydande ökning av butiker med biltillbehör och en stark minskning av försäljningsställen för motorcyklar. inom huvudgruppen bränslen och trävaror var skillnaderna mellan olika butikstyper ännu större med mycket stora nettominskningar för vedaffärer samt kol- och koksaffärer och viss ökning av antalet bensinstationer och oljeföretag. Vad gäller butiker med försäljning av övriga varor kan nämnas att en måttlig ökning av antalet enheter ägde rum inom bokhandeln, medan antalet pappershandlare minskade med en tredjedel under perioden. 1 avsnitt D 1.3.1 har tidigare redovisats bl.a. vilka butikstyper inom fackhandeln, som saknades åren 1964 respektive 1971 i var och en av de undersökta orterna.

A ppendixD I 189

Tabell D [.23 Förändring av antalet fackhandelsbutiker under perioden 1964-71 för olika butikstyper i genomsnitt för tio studerade orter _ HuvudgrUPP/butikstyp Förändring l964ø7l (%)

FárglzarzdeLwaror 5 › 6 Färghandlare

Radioaffárer Leksaksbutikcr Övriga butiker Manu fakturvaror och skor Manufakturbutikcr Butiker för hcminredningstextilier Handsk- och väskaffarer Skobutiker Övriga butiker Textilbutiker Bilar, cyklar och Sportartiklar Cykel- och sportaffzircr l-örsäljningsställcn för motorcyklar Försäljningslokaler för bilar Butiker för biltillbehör Övriga butiker Bránslen och trävaror Vctlaffárcr Kol- och koksaffárer Bensinstationer Oljeförctag Trävaruhandlare Övriga butiker Övriga varor Bokhandlare Pappershandlare Tobaksbutiker Musikaffärer i-l

moouauruaoo

Urmakericr och butiker för optiska artiklar Fotoaffarer . Juvclerarbutiker Blomsterhandlare Övriga butiker

D 11

Appendix Undersökningar av

stormarknader

D 11.1 Inledning

D 11.1.1 Bakgrund Under 1960-talet och de första åren av 1970-talet har ett 30-tal stormarknader etablerats i Sverige, huvudsakligen i de mer befolkningstäta regionerna i landet. l USA fanns vid början av 1970-talet ca 4 000

stormarknader med omkring 6 % av detaljhandelsförsäljningen. l väst-

europeiska länder kan antalet beräknas till närmare 800 år 1972, varav flertalet i Västtyskland och Frankrike. Stormarknadernas andel av detaljhandelsmarknaden i de båda länderna utgör 5 % respektive 3 %.2 1 föreliggande appendix behandlas stormarknadsutvecklingen i Sverige. Utöver en redovisning av befintliga och planerade enheter beskrivs kortfattat resultaten från vissa undersökningar av stormarknaders effekter. Eftersom hittills endast ett fåtal studier gjorts som visar vilken inverkan etablering av stormarknader får på befintlig detaljhandel har distributionsutredningen låtit göra en särskild undersökning av dessa förhållanden i Växjö. Denna undersökning har tidigare publicerats i en rapport ”Stormarknaderna i Växjö. inverkan på övrig detaljhandel i regionen”, men redovisas också i mer komprimerad form i detta sammanhang.

D 11.1 .2 Begreppet stormarknad Någon helt entydig definition av olika varuhustyper finns för närvarande inte. Till skillnad från de ordinära centralt belägna varuhusen brukar dock beteckningen stormarknad eller externt varuhus användas för mer trafikoritenterat belägna varuhus utanför stadskärnan. Andra benämningar på sådana enheter är rabattvaruhus eller lågprisvaruhus. Stormarknader kan etableras antingen i s. k. externa köpcentra tillsammans med fackhandel och andra typer av service eller helt fristående 1 Kooperatören nr 6, från övriga butiker. För närvarande finns endast två renodlat externa 1972. köpcentra i Sverige (Valbo och Väla). 3 Sveriges Köpmanna- Skiftande definitioner på stormarknader har redovisats i olika samman- förbund: Handeln i cent- 3 till 1970 års rum.

hang. I bilaga långtidsutredning3 uppställdes följande

villkor för att ett försäljningsställe skall räknas som stormarknad: 3 SOU 1971:14.

192 Appendix D II

mer än 2 500 m2 försäljningsyta -- för livsmedel högst 50 o av försäljningsytan disponeras -› minst 20 av 25 uppräknade huvudgrupper skall vara representerade -- mer än 75 % av försäljningen expedieras genom utgångskassor v utanför innerstad lokalisering eller köpcentrum i bostadsområde - minst 10 OOO m2 parkeringsyta eller 500 parkeringsplatser.

Något kriterium rörande prisnivån uppställdes inte i långtidsutredningen med hänsyn till svårigheterna att mäta den genomsnittliga prisnivån för olika försäljningsställen.

I en artikel i tidskriften Kooperatören angavs följande definition på

en stormarknad: -- den skall ha minst 5 000 m2 totalyta w den skall vara lokaliserad så att den är lättillgänglig fran trafiksynpunkt « den skall ha en parkeringsanläggning som kan ge 70- 80 procent bilburna kunder. l praktiken motsvarar detta 2 ggr byggnadsytan i parkeringsyta -- den skall ha ett sortiment som omfattar specialvaror och livsmedel. Specialvarusortimentet skall ha 50 procent täckningsgrad. Detta betyder att minst hälften av varugrupperna inom specialområdet skall vara representerade v den skall ha en prissättning som avviker från den traditionella prissättningen inom detaljhandeln. I en utredning angående stormarknader för Luleå kommun år 1971 karaktäriserade Centrumutveckling ABZ stormarknader på följande sätt: lågpris- och lågserviceprofil -goda parkeringsmöjligheter - minst 500 parkeringsplatser -försäljning av dagligvaror och urvalsvaror - brett men grunt sortiment enkel -› vilket medför utanför byggnad billig mark, etablering cityområde självbetjäningssystem omsättning 25 milj. kr eller mer (1971).

Enligt Sveriges Köpmannaförbund3 kännetecknas en stormarknad av

att den -- har minst 4 OOO m2 totalyta -- är lokaliserad så att den är lättillgänglig med bil -- har en parkeringsanläggning som försörjer minst 70 % bilburna kunder (motsvarar minst 2 ggr byggnadsytan i parkeringsyta) - har ett brett men inte alltför djupt sortiment som omfattar specialvaror och livsmedel. Den skall alltså ha många varugrupper med 1 Nr 10, 1971. måttligt antal varianter 2 Stormarknad i Luleå? för en aktiv prispolitik. Förstudie av stormarknadsproblematiken. Oavsett hur stormarknader definieras torde under alla omständigheter 3 Handeln i centrum. vissa gränsdragningsproblem inte kunna undvikas. Flera försäljnings-

sou 1975:70 AppendixD/I 193

former liknar Stormarknadernas men brukar inte räknas till butikstypen, t. ex. lKEA:s möbelvaruhus och vissa byggvaruhus. Många stora varuhallar med stort dagligvaruutbud fungerar också närmast som stormarknader, t. ex. ICA Kvantum, NU-Hemköp och Priso. Det ökade intresset för sådana stora dagligvaruenheter i trafikorienterade lägen torde innebära att gränsen mellan vad som tidigare allmänt betraktats som stormarknader och andra liknande försäljningsformer blir alltmer flytande. Det synes rimligt att avgränsa stormarknader i förhållande dels till konventionella varuhus och dels till stora butiker med huvudsaklig inriktning på en enstaka bransch, t. ex. dagligvaruförsäljning eller möbelförsäljning. Vidare bör begreppet stormarknad reserveras för förhållandevis stora enheter och med klart trafikorienterad inriktning utanför bebyggelsen. Om storlekskriteriet framhålls kan emellertid enheter, som tidigare kallats stormarknad, falla utanför definitionen. Detsamma gäller om kriteriet för läge utanför bebyggelsen hårdras. Det kan dock inte vara rimligt att betrakta ombyggda varuhus i relativt centrala lägen som stormarknader även om de av olika skäl givits denna benämning.

D 11.2 Antal stormarknader

D ll.2.l Befintliga enheter En bestämning av antalet stormarknader sammanhänger, som framgått av det föregående, med hur försäljningsformen definieras. Enligt HUI fanns det vid årsskiftet 1973/74 36 stormarknaden Av dessa drevs 17 av konsumentkooperationen, 8 av NK-koncernen, 6 av Åhléns-koncernen och 5 av andra enskilda fjretag. Sedan årsskiftet 1973/74 har Åhlénskoncernen övertagit en av de enheter som tillhörde den senare ägarkategorin och en av de konsumentkooperativa anläggningarna har lagts ned. HUl:s stormarknadscefinition överensstämmer i princip med den som användes av 1970 år; långtidsutredning. De uppställda kriterierna uppfylls dock inte helt av alla 36 enheter som HUI angett vara j stormarknader. i l följande sammanställning redovisas de enheter, som enligt distributionsutredningen bör betraktas som stormarknader. I förhållande till i HUI:s har framför allt kriteriet avgränsning läge utanför bebyggelsen framhävts. Uppgifterna avser förhållandena den l januari år 1975. Den redovisade av antalet stormarknader omfattar 32

l

förteckningen enheter. Av dessa har santliga utom en äldre stormarknad minst 3 000

1 *

m2 försäljningsyta. År 1871 hade då befintliga 22 enheterZ en total ; omsättning av ca 1,4 miljarder kr om de under året etablerade enheterna uppräknas till helårsnivå, varav ca 0,7 miljarder kr avsåg livsmedel. Stormarknadernas andel lV den totala detaljhandelsomsättningen var lvawhusen 1973M41 detta år 3,2 % och 3,0 % lör livsmedel. År 1973 hade 29 stormarknader o i 2 _ ca 1,9 miljarder kr i omiättning, varav ca 0,9 miljarder kr livsmedel.

neâgäâlifâfzââiinlâiyl?

Andelen av den totala detaljhandelsförsäljningen var då 3,6% och av Göteborg ingår ejiför_ livsmedelsförsäljningen 3,4%. Totalt sett utgör således Stormarknadernas teckningen. 13

194 AppendixD/I sou 1975:70

Ort/region Företags- Etabl.år Försyta Anm. grupp m2

Jägersro/Malmö Åhléns-konc. 1962 16 000 Vårby/Stockholm K0ns.k0op. 1963 10 700 Västerås K0ns.k0op. 1964 10 300 Inkl. Domus Interiör Örebro K0ns.k0op. 1965 2 850 Rotebro/Stockholm K0ns.k0op. 1967 ll 800 Örebro Åhléns-konc. 1967 10 000 Jönköping NK-konc. 1967 3 250 Hisingen/Göteborg NK-konc. 1969 14 140 Omb. fabnlokal Borås Åhléns-konc. 1969 7 500 Tid. Josefssons storm. Bromma/Stockholm NK-konc. 1970 7 040 Tid. NK-storlager Hyllinge/Helsingborg NK-konc. 1970 7 035 Nyköping K0ns.k0op. 1970 3 100 Sundsvall K0ns.k0op. 1970 10 000 lnkl. Domus interiör Södertälje K0ns.k0op. 1970 4 200 Omb. lagerlokal Valbo/Gävle K0ns.k0op. 1970 9 lnkl. Domus Interiör

Valbo/Gävle Åhléns-keno. 1970 4 200 350% Externt centrum

Uppsala Åhléns-konc. 1970 9 500 Uppsala K0ns.k0op. 1971 9 200 lnkl. Domus Interiör Skäggetorp/Linköping K0ns.k0op. 1971 3 000 Stadsdelscentrum Burlöv/Malmö K0ns.k0op. 1971 10 000 Tätortscentrum Ä Finspång K0ns.k0op. 1971 8 000 Konsum storlager » Kungsängen/Stockholm NK-konc. 1972 9 600 Växjö Åhléns-konc. 1972 7 200 Växjö K0ns.k0op. 1973 8 400

6001 ICA S““°“b'°“g Växjö 1973 3 Bäckebol/Göteborg K0ns.k0op. 1973 20 000 j Borås NK-konc. 1973 7 500 i Täby/Stockholm NK-konc. 197 3 10 000 Skara NK-konc. 1974 7 S00 Väla/Helsingborg Åhléns-keno. 1974 10 000 , _ _ i Lxumt Cmtmm Väla/Helsingborg K0ns.k0op. 1974 10 000 Handen/Stockholm K0ns.k0op. 1974 10 435 Q

omsättning en obetydlig del av detaljhandelsmarknaden. l de regioner där de etablerats är emellertid deras betydelse avsevärt större.

1 För att schematiskt illustrera stormarknademas betydelse regionalt har i i tabellDlLl deras omsättning ställts i relation till det beräknade konsumtionsunderlaget i olika regioner. År 1971 hade stormarknader etablerats i 14 A-regioner. Konsumtionsunderlaget i respektive A-region har beräknats som antalet invånare år 1971 multiplicerat med konsumtionen per invånare av de varor, som ingår i detaljhandelns sortiment. Konsumtionen per invånare har erhållits via statistiska centralbyråns beräkningar för nationalräkenskaperna. Genom att ställa omsättningen år 1971 för befintliga stormarknader i respektive region i relation till det potentiella konsumtionsunderlaget samma år, erhålls ett grovt mått på ; i stormarknademas andel av marknaden. Det skall betonas att A-regioner inte alltid torde utgöra marknadsområden för stormarknader. För att kunna bestämma de faktiska influensområdena krävs emellertid omfattande undersökningar av varje enhet, exempelvis i form av kundintervjuer. Vidare är det sannolikt att en stormarknads andel av detaljhandelsmarknaden varierar avsevärt inom det

Appendix D II 195

Tabell D 11.1 stormarknadernas beräknade andel av marknaden i respektive regioner är 1971

A-region Antal inv. Antal stor- Stormarknadsomsättning i % 31.12.1971 marknader av konsumtionsunderlaget i l 000- 1971 tal Livsmedel Special- Totalt varor

Stockholm/

Helsingborg/ Landskrona 211 1 3,5 5,5 4,5 Malmö/ Lund/

a Avser hela Valbo köpcentrum.

område, från vilket den hämtar sin huvudsakliga omsättning. Av betydelse i detta sammanhang är bl. a. anläggningens storlek i förhållande till övriga serviceutbud, kundernas avstånd till enheten respektive till övriga butiker, sortimentets sammansättning, m. m. Den följande redovisningen får således endast ses som ett mycket grovt mått på stormarknadernas andel av detaljhandelsmarknaden i olika regioner. Som framgår av tabell D 11.1 motsvarade stormarknadernas omsättning i genomsnitt 6 å 7 % av konsumtionsunderlaget i de A-regioner, där de etablerats år 1971. Andelen var något lägre för livsmedel än för specialvarusortimentet. 1 regioner med två stormarknader översteg omsättningen i vissa fall 10% av konsumtionsunderlaget för livsmedel och uppgick till omkring 15 % för specialvaror. Av de befintliga stormarknaderna vid årsskiftet 1974/75 hade drygt två tredjedelar etablerats under l970-talet. Som framgår av förut redovisade sammanställning ägdes hälften av konsumentkooperationen och övriga utom en av de båda varuhusföretagen NK-koncernen och Åhlénskoncernen. Utöver här nämnda stormarknader finns ett antal stora enheter i trafikorienterade lägen och med viss lågprisprofil som ibland också kallas stormarknader. I det följande redovisas en förteckning över ett femtontal sådana stormarknadsliknande enheter. Förteckningen gör inte anspråk på att vara fullständig men visar ändå att relativt många enheter liknar stormarknader i sin försäljningsform.

196 AppendixD II

Ort/ region l-öretug Anm.

Birsta/Sundsvall Hemköp Samlok. med lKl-.A Boden Boströms stormarknad Norrköping Konsum stormarknad Jönköping Domus stormarknad Stadsdelscentrum Hässleholm [CA Kvantum Stoby/Hässleholm Besto Enskede/Stockholm Bea lågprismarknad Sköndal/Stockholm Nu-kedjan Liseberg/Göteborg Focus Askim/Göteborg Billhälls stormarknad Kungsbacka Kungsmässan Landskrona infarten stormarknad N Kopmarlnavuruhus Trelleborg Repris stormarknad Mantorp Mobilia Nyköping Priso Granby/Uppsala lCA Kvantum Stadsdelscentrum

De stormarknadsliknande enheterna kan bedömas ha en genomsnittlig omsättning av 20 a 25 milj. kr, varav huvudparten avser dagligvaror. Den totala omsättningen för här uppräknade butiker kan därmed beräknas vara 300› 400 milj. kr. Med dessa anläggningar inräknade utgjorde således stormarknadernas omsättning närmare 2,3 miljarder kr år 1973, vilket motsvarade 4,3 0/3 av detaljhandelsmarknaden.

D ll.2.2 Planerade stormarknader Som har framgått av det föregående etablerades flertalet nu befintliga stormarknader under perioden 1970--74. Etableringstakten synes emellertid ha avtagit något. Sålunda etablerades endast fyra enheter under år 1974 och endast en tillkommer under år 1975. Planer på stormarknadsetableringar förekommer i många regioner. l vissa fall är avsikten att redan befintliga enheter skall ersättas av nya och större. l andra fall har projekteringsarbetet avbrutits sedan Kungl. Maj :t ej bifallit ansökan om erforderlig ändring av stadsplaner. l många regioner diskuteras stormarknadsetableringar utan att mer konkreta planer föreligger. Följande förteckning omfattar de regioner, där egentliga stormarknader för närvarande är under byggnad eller diskussioner om etablering har förts eller pågår. Utöver stormarknader, som planeras ersätta befintliga enheter, har diskussioner om stormarknadsetableringar förts eller pågår för närvarande i ett femtontal regioner. l några regioner torde flera företag vara intresserade av etablering. Det är emellertid mycket osäkert i hur många fall planerna verkligen kommer att realiseras. Å andra sidan kan icke planerade stormarknader komma att etableras i t. ex. ombyggda fabrikslokaler o. d. Utvecklingen för mindre, stormarknadsliknande enheter torde vara svår att bedöma. Intresset för etablering av sådana enheter synes emellertid för närvarande vara stort inom alla ägar- och samverkans-

Appendix D II 197

Ort/region Anm.

Nolhaga/Skövde Färdig 1975 Fittja/Stockholm Ersättning för befintlig enhet Adolfsberg/Örebro Ersättning för befintlig enhet Dalby/Lund Ej bifall av Kungl. Maj :t Bergvik/Karlstad Ej bifall av Kungl. Majzt Kristianstad Enslöv/Halmstad Stäket/Stockholm Eskilstuna Västerås Kållered/Göteborg Upplands-Bro/Stockholm Täby/Stockholm Kalmar Falun-Borlänge Norrköping-Linköping Jönköping Luleå Uddevalla-Trollhänan-Vänersborg

grupper. Det är tänkbart att mindre stormarknader i vissa fall kan komma att etableras i förut angivna regioner i stället för stormarknader av konventionell storlek. Under förutsättning att alla här angivna planerade stormarknader etableras under 1970-talet skulle antalet uppgå till 45 â 50 år 1980. Om den genomsnittliga omsättningen per stormarknad, som år 1973 var ca 65 milj.kr, utgör ca 75 milj.kr år 1980 i 1973 års penningvärde, kan stormarknadernas totala omsättning beräknas till 3,4-3,8 miljarder kr. Denna omsättning torde komma att motsvara omkring 6 % av detaljhandelsmarknaden år 1980. Härtill kommer ett antal stormarknadsliknande enheter med en omsättning av i storleksordningen en miljard kr. Totalt sett kan således enheter med stormarknadernas försäljningsform svara för en omsättning av omkring 5 miljarder kr år 1980, vilket torde motsvara närmare 8 % av detaljhandelsmarknaden.

D 11.3 Olika undersökningar av stormarknader och deras

effekter

D 11.3 .1 Orsaker till stor/narknadsetableringar

Företagens synpunkter på stormarknadsetableringar har delvis framkommit vid hearings inför distributionsutredningen. Åhléns-koncernen och NK-koncernen har därvid framhållit att stormarknadernas lågprisprofil har varit en av anledningarna till att man kommit att satsa på denna distributionsform. Bidragande orsaker uppgavs även vara citylägenas höga markpriser, vilka förhindrar nyetableringar och expansion, samt konsumenternas ändrade res- och köpvanor till följd av ökat bilinnehav och dubbelarbete.

198 Appendix D ll

Konsumentkooperationens engagemang ifråga om stormarknader har

bl. a. behandlats i tidskriften Kooperatören? De argument som

framfördes för etablering av stormarknader var den då starka konsumtionsutvecklingen i kombination med befolkningskoncentrationen till de större orterna samt satsningen på ett ytkrävande sortiment i form av möbler och kapitalvaror. Stormarknaderna uppgavs kunna minska trycket på de största orternas cityområden framför allt från trafiksynpunkt. Vidare framfördes synpunkter på vilken utveckling som kan väntas för stormarknaderna. Av betydelse i detta sammanhang angavs vara hur detaljhandelns strukturrationalisering fortskrider och den roll som varupriset kommer att spela i framtiden. Om priskonkurrensen ökar i takt med produktivitetsökningen kan det tänkas att stormarknadernas speciella profil som lågprisaltemativ blir mindre markant. Andra faktorer av betydelse för stormarknadsutvecklingen är den kommunala trafikplaneringen och markprisernas storlek i cityområdena. l detta sammanhang kan nämnas att de undersökningar av prisnivån i livsmedelsdetaljhandeln som fortlöpande genomförs av SPK visar att stormarknaderna genomgående håller lägre priser än den reguljära detaljhandeln. Enligt undersökningar avseende förhållandena i oktober 19712 låg stormarknadernas prisnivå i fråga om livsmedel 3,5-7,5% under cirkaprisnivån i respektive undersökt ort. SPK:s prisnivåundersökning i Örebro för distributionsutredningens räkning visade också betydande skillnader mellan stormarknader och övriga butiker vad gäller prisnivån för livsmedel? Sålunda hade Domus Stormarknad i Örebro en prisnivå, som understeg Konsums listprisnivå med drygt 7 %, och Wessels stormarknad ungefär samma skillnad i förhållande till SSLF:s cirkapriser. Några prisnivåundersökningar avseende stormarknadernas övriga sortiment finns inte tillgängliga. Enligt företagen är prisskillnaden mellan stormarknader och andra butiker större vad gäller denna del av sortimentet än ifråga om livsmedel. Det synes framför allt vara kostnadsbesparingar ifråga om löner och hyror som gör att stormarknaderna kan arbeta med lägre procentuella marginaler och därmed lägre prisnivå än andra distributionsformer. Under senare år uppges dock prisskillnaden mellan stormarknader och den reguljära handeln ha tenderat att minska. Detta kan uppfattas så att etablerandet av en stormarknad framtvingar ökad konkurrens och därmed strävanden efter ytterligare rationaliseringar i detaljhandeln. l Stockholmsregionen har vissa undersökningar gjorts och erfarenheter 1 Nr 10, 1967.

kunnat dras av bilinnehavets inverkan på köpmönstret.4 Om inköpen

7 Pris- och kartellfrågor koncentreras till ett fåtal timmar i veckan och allt fler hushåll får nr 3, 1972. möjlighet och vill göra dessa med bil bedöms cityområdets tillgänglighet 3 Pris- och kartellfrågor minska i förhållande till större centrumanläggningars ute i regionen. nr 10, 1972. serviceutbud kan Cityområdets därmed komma att i allt högre grad 4 O. Westelius: Morgon- domineras av specialiserade verksamheter, som kräver stora marknadsdagens inköpsbeteende i underlag. Vidare synes inköpen i allt mindre utsträckning kombineras Stockholmsregionen. med resor för andra ändamål Stockholms handelskam- än inköp och hushåll med bil i mindre grad mares tidskrift nr ll, utnyttja butiker i bostadens närhet än hushåll utan bil. En ökning av 197 l. andelen bilhushåll kan väntas innebära en ytterligare förskjutning av

Appendix D II 199

livsmedelsinköpen mot större centra och mot stora livsmedelsbutiker i bostadsområdena. Denna utveckling försämrar sannolikt möjligheterna för innerstadens livsmedelsbutiker och de mindre och medelstora enheterna i bostadsområdena. En sådan förändring av inköpsmönstret bedöms för närvarande vara av större betydelse än inverkan av stormarknader. Om här anförda tendenser till förändring av köpvanorna leder till en mycket stark ökning av inköpen i större centra ute i regionen beräknas svårigheter att bygga ut dessa kunna uppstå. Därmed kan centra av en annan karaktär växa fram med inriktning på bilburna kunder som huvudsakligen koncentrerar köpen till veckosluten. Möjligheterna att etablera sådana regionala centra påverkas av stormarknadsetableringarnas utveckling, eftersom de hushåll som i dag utnyttjar stormarknader utgör potentiella kunder för regionala servicecentra i framtiden.

D II.3.2 Vissa undersökningar av stormarknaders effekter

l föreliggande avsnitt redovisas vissa tillgängliga undersökningar, som något kan antyda vilken inverkan stormarknader har i olika avseenden på övrig detaljhandel. Den studie av stormarknadernas effekter som distributionsutredningen låtit göra i Växjöregionen behandlas i avsnitt D ll.3.3. Som har framgått av tabell Dll.l kan stormarknadernas andel av detaljhandelsmarknaden i de regioner där de etablerats i vissa fall överstiga 10%. De angivna värdena avser genomsnitt för respektive region. Vad gäller marknadsandelens variationer med avstånden till stormarknader, kan nämnas vissa resultat från en undersökning avseende Obs!-varuhusen i Vårby och Rotebro utförd av KF år 1968.1 Enligt undersökningen minskade respektive stormarknads andel av konsumtionsunderlaget mycket snabbt vid ökande avstånd. För livsmedelssortimentet var andelen 17-- 18% i områden inom 10 minuters restid till stormarknaderna men endast 2,0-2,5 % i avståndsklassen 16-20 minuter. För specialvaror var avståndsberoendet något mindre markant och andelen minskade från ca 15 % i närområdena till ca 3 % i områden på 16-20 minuters restidsavstånd. Enligt en köpvaneundersökning i Örebro åren 1967 och 1968 påverkades befolkningens köpmönster i viss utsträckning av Wessels stormarknadsetablering i Örebroregionen år 1967.2 Den ökade livsmedelsförsäljningen i stormarknader, som blev en följd av Wessels etablering, skedde nästan uteslutande på bekostnad av bostadsområdesbutikernas omsättning, medan livsmedelsbutiker i stadscentrum endast obetydligt förlorade marknadsandel. Vad gäller specialvaror påverkades i första hand cityvaruhusen och i andra hand fackhandeln i stadscentrum. Näringslivets Planinstitut (NPI) har gjort en vidarebearbetning av förut nämnda undersökning i Örebro. l figur Dll.l redovisas andelen av i stormarknadema i Örebro vid olika avstånd. Tätorts- l Obs! Köptrohet, belivsmedelsinköpen teende och effekter. befolkningens intresse för stormarknadsköp minskade mycket snabbt vid 2 Landstingsnytt. Medstigande avstånd. För boende i glesbygdsområden utanför Örebro tätort delanden från Örebro var avståndskänsligheten inte lika markerad. läns landsting nr 5, 1969.

200 Appendix D II

Andel av livsmedelsinköp

% ll

50-

Figur D 11.1 slndel livsmcdelsinkøip i stomtarknader vid olika avstánzlsförlrállanderz i Örebroregionen. Källa: Sveriges Köpmannaförbund, Han- 0 _ I f l b Avstånd till deln i centrum 0 5 10 15 20 km stormarknad

I en utredning för Västerås generalplan utförd av NPl på uppdrag av stadsbyggnadskontoret redovisas detaljhandelns utveckling i Västerås för perioden l963-67.1 År 1964 etablerades Domus Storniarknad ca 5 km från Västerås centrum. Den totala livsmedelsförsäljningen i butiker belägna inom 2 km från stormarknaden minskade 2,9% i fasta priser mellan åren 1963 och 1967. För livsmedelsbutiker i övriga delar av Västerås var omsättningsminskningen endast 0,6% under den aktuella perioden. Särskilt de konsumentkooperativa livsmedelsbutikerna nära Domus Stormarknad påverkades mycket kraftigt av stormarknadsetableringen. Den kortsiktiga inverkan av en stormarknadsetablering på den lokala livsmedelshandelns omsättning kan belysas med en undersökning utförd av stadsbyggnadskontoret i Helsingborgs kommun? Vid slutet av år 1970 etablerades en stormarknad i Hyllinge nära 15 km från Helsingborgs centrum. Omsättningsförändringen mellan åren 1969 och 1971 insamlades genom en enkät hos vissa allivsbutiker belägna i Helsingborgs ytterområden och andra orter i Helsingborgsregionen. De undersökta butikerna var belägna inom l-l3 km från stormarknaden. Totalt sett minskade omsättningen i de studerade butikerna med 17 % under den aktuella perioden. Den största minskningen inträffade i Hyllinge (45 %) på 1 km avstånd från stormarknaden. Även i flertalet övriga orter var omsättningsminskningen betydande. Endast i två orter ökade omsättning- 1 en mellan de båda åren. Detaljhandelns utveckling 1963-67 med pro- Våren 1974 etablerades Väla med två stormarknader i köpcentrum gnos för 1975 och 1980. Helsingborgsregionen. Helsingborgs kommun har beslutat att fortlöpande 2 Inverkan av stormarkfölja effekterna av stormarknadsetableringarna genom studier av omsättnader på detaljhandeln i ningsutvecklingen i befintlig detaljhandel i regionen. Några resultat av Helsingborgs ytterområde. dessa undersökningar föreligger inte för närvarande.

sou 1975:70 AppendixD/I 201

KF har följt omsättningsutvecklingen för konsumentkooperativa varuhus och butiker i samband med tillkomsten av Valbo köpcentrum

respektive Obs! stormarknad i Sundsvallsregionen Omsättningsför-

ändringarna i butiker inom 35 minuters restidsavstånd från respektive stormarknad studerades månadsvis under ett år efter etableringarna, som ägde rum våren 1970. Som mått på restidsavståndet har använts tiden för bilresa mellan butik och stormarknad inklusive en terminaltid om fyra minuter. l tabell D 11.2 redovisas den volymmässiga förändringen av omsättningen för livsmedelsförsäljande enheter under den första tolvmånadersperioden i förhållande till motsvarande period föregående år. Effekten av prisstegringar och olikheter i antal försäljningsdagar har således eliminerats. Som jämförelse kan nämnas att samtliga livsmedelsenheter i riket minskade med ca 2 % i volym under den aktuella tolvmånadersperioden. Denna minskning, som närmast kan betraktas som en konjunktureffekt, har inte eliminerats vid beräkningarna. Enligt tabell D 11.2 fick butiker belägna relativt nära stormarknaderna en stark volymminskning under det första året efter stormarknadernas tillkomst. Ett klart samband mellan minskningens storlek och tidsavståndet kunde emellertid konstateras. Sålunda påverkades inte alls butiker på mer än 25 minuters restidsavstånd från stormarknaderna. Vidare kan nämnas att varuhusens livsmedelsförsäljning i stadskärnorna på relativt nära avstånd från stormarknaderna påverkades starkt; i vissa fall mer än de konventionella livsmedelsbutikernas. Varuhusens specialvaruförsäljning minskade dessutom något mer än livsmedelsförsäljningen under_den studerade perioden. Till en del uppges detta kunna förklaras av sortimentsförändringar i samband med stormarknadsetableringarna och konjunkturavmattningen, vars effekt på specialvaruförsäljningen var särskilt markant under år l97l. Det bör observeras att resultaten i tabell D ll.2 endast avser konsumentkooperativa butikers omsättningsutveckling och att minskningarna sannolikt varit mindre för butiker inom enskild handel. Vidare har

Tabell D ll.2 Omsättningsförändring för konsumentkooperativa livsmedelsenheter ett är efter stormarknadsetableringari Gävle- respektive Sundsvallsregionen a Avstånd (min) Gävle Sundsvall från respektive 4 _ Stormarknad Antal en- Omsättning Antal en- Omsättning N heteri (proe. för- heteri (proe. för-

1 “_20 12 _ 9 7 __ 10 Förändring av omsätt- 21_ 25 4 (__ my: 2 (_ 9)a i kooperativa för-

ningen

25_35 14 _ 3 10 _ 2 säljningsenheter i Gävle och Sundsvall i samband a med etableringen av Val- Ej helt jämförbara p. g. a. att relativt nya enheter ingår. bo köpcentrum respekti- Källa: KF. ve Obs! i Bydalen.

202 Appendix D [I

svårigheterna varit stora att eliminera effekter på omsättningen fran andra etableringar och nedläggningar samt åtgärder vidtagna av konkurrenter. De observerade omsättningsförändringarna kan således inte med säkerhet sägas bero på stormarknadsetableringarna. l samband med förut redovisade omsättningsstudie i Gävle- och Sundsvallsregionerna undersökte KF också förändringarna i prissättningen hos den befintliga livsmedelshandeln. Butikernas prisnivå beräknades sedan priserna på ett antal representantvaror noterats i undersökta butiker. Totalt omfattade prisundersökningen utöver de konsumentkooperativa butikerna 8 livsmedelsenheter inom enskild handel i Gävleregionen och 10 enheter i Sundsvallsregionen. I Gävleregionen var livsmedelsprisökningen under perioden aprilseptember 1970 ca 1,8 % i genomsnitt för butiker inom enskild handel mot närmare 4 % i andra städer och drygt 6 % för konsumbutiker i Gävle. Dessa skillnader kan enligt undersökningen ha samband med etableringen av stormarknaderna i Valbo köpcentrum. l Sundsvallsregionen kunde inte några markanta avvikelser i prisutvecklingen konstateras. Detsamma gällde för både Gävle och Sundsvall ifråga om prisutveckling för butiker på olika avstånd från stormarknaderna. Olika teoretiska bedömningar har även gjorts att beräkna försäljningsutvecklingen för befintlig handel vid etablering av stormarknader eller externa centra. I en utredning år 1968 av Sveriges Köpmannaförbund och KF avseende Örebro har en bedömning gjorts av ett eventuellt externt centrums inverkan på övrig detaljhandel i Örebro* Enligt denna bedömning skulle den långsiktiga effekten av ett externt centrum i närheten av Örebro innebära att livsmedelsförsäljningen i staden totalt sett minskade med 4-7 % som en följd av den externa etableringen. I näraliggande bostadsområden torde dock omsättningsminskningen för lokala livsmedelsbutiker bli betydligt större. Vad gäller specialvaror bedömdes den genomsnittliga omsättningsminskningen bli 8-15 % i stadscentrum och 10-25 % för specialvarubutiker belägna lokalt i bostadsområden. De beräknade omsättningsminskningarna är isamtliga fall relaterade till den utveckling som kunde förväntas i Örebro om något externt centrum inte etablerades i regionen. En annant teoretisk beräkning av stormarknaders effekter har gjorts i en utredning avseende Stor-Göteborg? Då utredningen genomfördes fanns i Göteborgsregionen två stormarknader och ytterligare en skulle tillkomma under år 1973. Om tre nya stormarknader och en livsmedelsmarknad” etablerades i södra Stor-Göteborg bedömdes dagligvaruomsättningen i lokal- och B-centra i denna regiondel minska till 60 å 70% av vad den skulle vara om några stormarknader inte etablerades. Även om ett marknadsmässigt utrymme förelåg för en stormarknad i södra regiondelen, ansåg Centrumutredningen dock inte att någon stormarknad borde tillkomma under 1970-talet med hänsyn till förestående sanering av Mölndals centrum och svårigheten att begränsa etableringen till endast en 1 enhet. Detaljhandeln i Örebro. kommuner har i likhet med Örebro och Göteborg låtit göra 2 Stor-Göteborg. Cent- Åtskilliga rumutredning. särskilda utredningar i samband med frågor om detaljhandelns framtida

Appendix D Il 203

dimensionering och lokalisering. Sådana utredningar har i flera fall också översiktligt behandlat konsekvenserna av eventuella stormarknadsetableringar eller externa centra, Ofta har utredningarna orts i samarbete mellan respektive kommun och ett eller flera företag eller organisationer inom handeln. Norrköping, Linköping, Jönköping, Helsingborg, Luleå och Falun-Borlänge är exempel på kommuner, där frågan om stormarknadsetableringar eller externa centra har aktualiserat särskilda utredningar. I en undersökning för Luleå kommun har Centrumutveckling AB redovisat gjorda utredningar och yttranden i samband med tillkomsten av befintliga stormarknader år 1971. Centrumutveckling kontaktade ll kommuner för att erhålla det beslutsmaterial som legat till grund för beslut inom kommunen att tillåta stormarknadsetablering. Sammanfattningsvis konstaterades att det visat sig vara svårt att utreda vilket beslutsmaterial som legat till grund för politikernas beslut, och att detta material i flertalet fall har varit mycket grunt. l detta sammanhang kan nämnas att statens planverk år 1971 fann att de stormarknader som dittills etablerats i regel inte varit förutsedda i den kommunala översikts-

planeringen?

l Stockholms län utreds för närvarande behovet och lokaliseringen av nya stormarknader gemensamt av länsstyrelsen och landstinget. Den första etappen av utredningsarbetet avslutades under sommaren l974, varvid fyra delrapporter med vissa un dersökningsresultat publicerades. De viktigaste resultaten av undersökningarna refereras i det följande. År 1972 svarade de fem befintliga stormarknaderna i Stockholms län för omkring 4,5 % av den totala livsmedelsförsäljningen i länet.3 När det gäller försäljning av livsmedel tillhörde stormarknaderna de största enheterna i länet; två hade år 1972 en omsättning överstigande 50 milj. kr medan två tillhörde omsättningsklassen 15-50 milj. kr. Samtidigt fanns emellertid ett tjugotal andra butiker (inkl. varuhus) med en livsmedelsförsäljning överstigande 15 milj. kr. Den sammanlagda livsmedelsförsäljningen vid stormarknaderna Ökade under perioden 1968--1972 ungefär 2,5 gånger så snabbt som den totala detaljhandelsförsäljningen av livsmedel i länet. Den höga ökningstakten berodde helt på tillkomsten av nya stormarknader. För de enheter som passerat etableringsfasen var omsättningsökningen relativt måttlig. 1 Stormarknad i Luleå? l november 1973 genomfördes en intervjuundersökning med ett Förstudie av stormark-

tusental kunder vid Obs! stormarknad i Vårbyf* Det visade sig att nära nadsproblematiken.

90% använde bil för att förflytta sig till stormarknaden. Endast 6 % av 2 Stormarknader. PM kunderna bodde i omedelbar närhet till stormarknaden. 60% 3.5.1971. Omkring uppgav att de hade mindre än 20 min. restid med bil och närmare 80% 3 Stockholms läns landsting, planeringskontoret: kom från sydvästra Stockholmsregionen med mindre än en halvtimmes stormarknaderna i Stockrestid. holms län, butiks- och Bland kunderna förelåg en stark övervikt för barnfamiljer, medan lägesegenskaper. pensionärer utgjorde ett obetydligt inslag. Påfallande ofta gjordes stor- “i Stockholms läns landsmarknadsbesöken i sällskap. För en femtedel var stormarknadsbesöket ting, planeringskontoret: En stormarknads kundmera sporadiskt. Övriga uppgav att de handlade minst någon gång i krets - intervjuundersök-

i månaden

l på stormarknad. En något ökad benägenhet att göra inköp i ning vid Obs! i Vårby.

204 D II - Appendix

stormarknad kunde konstateras om avståndet till närbutik var tämligen stort. Vidare användes stormarknaden som närbutik om avståndet var litet. Enligt rapporten torde stormarknadens livsmedelsförsäljning till barnfamiljer - åtminstone inom 20 minuters restidsavstånd till varuhuset - ha återverkningar på där befintliga butikers motsvarande försäljning. De långsiktiga förändringarna av antalet livsmedelsbutiker i olika delar av Stockholms län studerades med hjälp av uppgifter i telefonkatalogens yrkesdel Enligt denna källa minskade antalet livsmedelsbutiker i länet exklusive innerstaden med ca 400 under perioden 1963- 71. Minskningen i de inre delarna av regionen var av samma storleksordning som i de yttre delarna. Butiksnedläggningar var vanligare i områden med befolkningsminskning än i områden med folkökning. lnte i något av de områden där huvuddelen av bostadsbeståndet byggts före år 1950 förekom en ökning av antalet butiker. Butiksnedläggningarna ägde rum framför allt i sådana äldre områden men även i vissa områden som huvudsakligen uppförts under 1960-talet. Något enkelt samband kunde inte konstateras mellan förändringen av antalet butiker i olika områden och avståndet till närmaste stormarknad. Resultaten av en analys som samtidigt tog hänsyn till olika faktorers inverkan på butiksantalet påvisade inte att stormarknaderna skulle ha haft något avgörande inflytande. Folkmängdsförändringarna i de olika områdena och bebyggelsens ålder var de faktorer, som föreföll att ha störst betydelse för utvecklingen av antalet livsmedelsbutiker. Enligt ett butiksregister, som landstingets planeringskontor ställt samman, minskade antalet livsmedelsbutiker i Stockholms län från ca l 700 till ca 1 450 under perioden 1968-72, dvs. en nedgång med drygt 15 %.2 Butiker med en årsomsättning understigande 0,5 milj. kr minskade med närmare 300 enheter, medan butiker med mer än 3 milj. kr i årsomsättning ökade med 130 enheter och svarade år 1972 för ungefär en fjärdedel av butiksbeståndet i länet. Dessa butikers andel av den totala omsättningen i länet uppgick samtidigt till två tredjedelar. En analys av de enskilda butikernas omsättningsutveckling visade att ju större omsättningen var, desto större andel av butikerna tenderade att öka omsättningen över tiden. Andelen butiker som ökade sin omsättning var i varje omsättningsklass större i kommundelar med stark befolkningsökning jämfört med övriga kommundelar. Andelen butiker som minskade sin omsättning över tiden tenderade samtidigt att sjunka med ökad butiksstorlek och var störst i de befolkningsmässigt expansiva och lägst i de kontraktiva kommundelarna. 1 Stockholms läns lands- varierade mellan olika delar av länet. Livsmedelsomsättningen kraftigt ting, planeringskontoret: Dessa variationer beror enligt rapporten i första hand på skillnader i Förändringar i antalet livsmedelsbutiker i Stock- befolkningsunderlaget. Däremot föreföll stormarknaderna inte att ha haft holms län under åren någon mera betydande inverkan på livsmedelsförsäljningen. Stormark- 1963 4- 71. nadsinköpen motsvarade i regel en mycket liten andel av den totala 2 Stockholms läns lands- omsättningen i de olika kommundelarna. Det torde därför enligt rapporting, planeringskontoret: ten endast vara i områdena närmast stormarknaderna som dessa haft en Livsmedelshandeln i Stockholms län 1968- påtaglig inverkan på butiksomsättning och butiksstruktur. 72.

Appendix D II 205

D ll.3.3 DistribLzrionsutredizingerzs wzdersökizirzg i Växjö D l1.3.3.1 Undersökningens bakgrund och syfte Som tidigare framgått har vissa studier gjorts, som visar vilken inverkan etablering av stormarknader fär på befintlig detaljhandel. Distributionsutredningen har emellertid funnit det angeläget att ta fram ytterligare material, som belyser förhållandena i dessa avseenden, och har därför låtit göra en särskild undersökning i Växjö. HUI har haft uppdraget att svara för rnaterialinsamling och bearbetning av undersökningen. I det följande redovisas en sammanfattning av resultaten. För mer detaljerade

uppgifter hänvisas till HUlzs rapportl och distributionsutredningens publicerade undersökningsrapportz.

I storstadsområden kan det vara betydande svårigheter att mäta effekterna av stormarknadsetableringar, dels på grund av det stora antal butiker som berörs och dels på grund av de begränsade möjligheterna att i stora orter isolera stormarknadernas inverkan från andra effekter. Växjö bedömdes därför vara ett lämpligt studieområde för en effektmätning. Vid månadsskiftet augusti/september 1972 etablerades en stormarknad (Wessels) i Växjöregionen och vid månadsskiftet mars/april 1973 tillkom ytterligare två enheter (Obsl och Kvantum). Eftersom distributionsutredningens materialinsamling i huvudsak bedömts böra vara avslutad under första hälften av år 1974 har inte stormarknadsetableringarnas mera långsiktiga inverkan på butiksstrukturen i Växjö-regionen kunnat studeras. Undersökningens syfte har därför varit att belysa den kortsiktiga omsättningsutvecklingen inom detaljhandeln i området. 1 första hand studeras effekterna på dagligvaruhandeln, och materialinsamlingen har tagit sikte på att visa om några typer av dagligvarubutiker påverkas mer än andra, t. ex. beroende på storlek, lokalisering m. m. Eftersom stormarknaderna har ett sortiment av urvalsvaror var det även motiverat att studera omsättningsutvecklingen inom några fackhandelsbranscher. Utöver Växjö tätort har fyra andra områden i Växjöregionen valts ut

för effektundersökningenll. Omsättningsuppgifter har insamlats från

företagen per tvåmånadersperiod från januari 1971 t. o. m. oktober 1973. Undersökningen har vad gäller dagligvaruhandeln utförts som en 1 av totalundersökning. l fråga om fackhandeln har en begränsning gjorts till l-lffektmätningar och textilbutiker, stormarknadsetableringar vissa branscher, nämligen möbelbutiker, beklädnadsi Växjö-regionen. skobutiker, cykel- och sportaffärer samt fotoaffärer. Undersökningen 2 Stormarknaderna i omfattar samtliga butiker inom dessa branscher i Växjö församling. Växjö. inverkan på övrig Vidare ingår kedjevaruhusen i Växjö centrum i undersökningen. Däremot detaljhandel i regionen. har inte fackhandeln i övriga fyra undersökningsområden studerats. 3 Alvesta, Gemla, [ammhult och Rottne. För en närmare redo- D ll.3.3.2 Olika faktorer som kan påverka omsättningsutvecklingen görelse för områdesavgränsningen, se distri- För att bedöma stormarknadsetableringarnas inverkan på detaljhandelni butionsutredningens

registrerades den kortsiktiga i undersökningsrapport

Växjöregionen omsättningsutvecklingen Stormarknadema i befintliga butiker före och efter stormarknadernas tillkomst. En sådan Växjö. inverkan på Övrig indirekt metod för att studera effekten av stormarknader har nackdelen detaljhandel i regionen.

206 Appendix D II

att några slutsatser inte oreserverat kan dras om orsakssammanhangen, eftersom även andra faktorer kan orsaka omsättningsförändringar. Av direkt betydelse för omsättningsutvecklingen i detaljhandeln är förändringar av folkmängdens storlek och av konsumtionen per invånare. Under 1960-talet skedde en betydande befolkningstillväxt i de fem undersökningsområdena totalt sett. l Växjö ökade folkmängden med drygt 50 % under perioden 1960--70, vilket motsvarade en årlig ökning av ca 4,4%. Även Alvesta hade en relativt snabb befolkningstillväxt. Ökningen har emellertid avtagit under l970-talets första år och år 1973 förekom t. o. m. en viss befolkningsminskning i Växjö. Totalt sett för de fem undersökningsområdena har folkmängden varit i det närmaste konstant under perioden 1972-73. För att en butik skall behålla sin marknadsandel från ett år till ett annat måste omsättningsökningen vara lika stor som pris- och konsumtionsökningen tillsammans. Uppgifter om pris- och konsumtionsförändringar har inte kunnat erhållas separat för Växjöregionen. Sådana data finns dock tillgängliga för hela riket ide s. k. nationalräkenskaperna. Pris- och konsumtionsökningen per invånare och år uppgick till ca 8 % för dagligvaror åren 1972 och 1973. För övriga varor var förändringen något mindre. Konsumtionen av beklädnadsvaror ökade med ca 5 % per år under den aktuella perioden. Om hänsyn dessutom tas till befolkningsutvecklingen i undersökningsområdena bör således omsättningen för en

dagligvarubutik stiga med ca 10 % per år för att dess marknadsandel inte

skall minska och omsättningen för t. ex. en beklädnadsvarubutik öka med omkring 6 %. Butikernas omsättningsutveckling kan även påverkas av förändringar i åtkomligheten. Sådana förändringar kan uppstå som en följd av trafikomläggningar, ändrad tillgång på parkeringsplatser i anslutning till butikerna eller ändringar av det kollektiva trafiknätet, t. ex. indragning av busslinier eller flyttning av hållplatser. Enligt uppgifter från Växjö kommun har sådana förändringar förekommit i ringa utsträckning under den studerade perioden. Under hela 1970-talet har en av de viktigaste affärsgatorna i city - Storgatan - varit avstängd för biltrafik på lördagar under affärstid. Några förändringar i detta avseende har dock inte ägt rum under den studerade perioden. l detta sammanhang kan också nämnas att tillgången på parkeringsplatser i Växjö city har ökat genom tillkomsten av två parkeringshus vid början av l970-talet. Andra viktiga faktorer för omsättningsutvecklingen är olika förändringar av konkurrenssituationen i första hand som följd av nedläggningar eller nyetableringar av konkurrerande enheter. Sådana uppgifter har funnits tillgängliga för Växjö församling. Under perioden 1971-73 var nettoförändringen av antalet butiker i Växjö relativt liten e 21 butiker

tillkom och 31 lades ned. Av de nedlagda var ll s. k. speciallivsbutiker

Förändringarna av butiksbeståndet var ungefär lika stora före och efter stormarknadernas tillkomst. Det bör dock erinras om att undersökningen endast avser förändringar på kort sikt. l undersökningsområdena bedrevs dagligvaruförsäljning från 10 varubussar under den studerade perioden. Några förändringar av antalet

Appendix D II 207

varubussar ägde inte rum men ett fordon hade delvis inskränkt sin körsträcka inom undersökningsområdena under år 1973. Förändringar av konkurrenssituationen för befintliga butiker med en påverkan på omsättningsutvecklingen som följd kan ske på andra sätt än genom nedläggningar och nyetableringar. Sålunda kan särskilda åtgärder vidtas i vissa butiker för att möta konkurrensen från t. ex. stormarknaderna. Andra butiker kan därmed indirekt få sin omsättningsutveckling påverkad. För att utröna betydelsen av sådana faktorer har uppgifter om vidtagna förändringar samlats in från vissa butiker i Växjö genom en enkät. Studien, som liksom omsättningsundersökningen har utförts av HUI, ägde rum vid början av år 1974. Resultaten redovisas tillsammans med omsättningsförändringarna i avsnitt D ll.3.3.3.

D l[.3.3.3 Undersökningens resultat Sammanlagt omfattade omsättningsstudierna 143 butiker, av vilka svar erhölls från ll2. Den totala Svarsfrekvensen uppgick således till drygt 78 %. Vad gäller allivsbutiker var emellertid Svarsfrekvensen betydligt högre och utgjorde ca 87 %. Det synes främst vara förhållandevis små butiker som inte har velat delta i undersökningen. Omsättningen för de butiker som ingår har beräknats motsvara ca 97% av den totala omsättningen inom allivshandeln i undersökningsområdena. Svarsfrekvensen kan därför anses vara helt tillfredsställande. För speciallivsbutiker och fackhandelsbutiker var Svarsfrekvensen ca 61 % respektive ca 74 %. Den förut nämnda enkäten angående vilka åtgärder som vidtagits i befintliga butiker för att möta konkurrensen från stormarknaderna omfattade varuhus, allivsbutiker och beklädnadsbutiker med anställda i Växjö församling. Totalt tillfrågades 41 butiker, av vilka svar erhölls från 34. Svarsfrekvensen uppgick således till ca 83%. Liksom vad gäller omsättningsstudien utgjordes bortfallet huvudsakligen av förhållandevis små enheter. l figur DI1.2 redovisas förskjutningar i de olika undersökningsområdenas andel av den totala omsättningen (”marknadsandelar”) som följd av omsättningsförändringarna vid stormarknadernas tillkomst. Vad gäller det använda begreppet marknadsandel bör uppmärksammas att den totala omsättningen, dvs. basen för andelsberäkningarna, har påverkats av stormarknadernas tillkomst. För perioden mars l973-0kt. 1973, då tre stormarknader hade etablerats, utgjorde deras ”marknadsandel” för dagligvaror ca 25%. Övriga butiker i Växjö, som i utgångsläget svarade för ca 75% av omsättningen i undersökningsområdena tillsammans, minskade sin marknadsandel till knappt 55 %. På grund av att stormarknaderna kan beräknas ha påverkat tillströmningen av kunder från andra områden, är den försäljning som stormarknaderna tagit från t. ex. övriga butiker i Växjö tätort mindre än vad minskningen av ”marknadsandelarna” antyder. Omsättningen för övriga butiker i Växjö tätort kan sålunda beräknas vara 15 å 20 % lägre än vad den skulle ha varit om det inte skett några stormarknadsetableringar i regionen. Den köpkraft som stormark-

208 Appendix D II

Andel av hela undersökningsområdets omsättning (%) l

70-

60- Växjö (allivs inkl varuhusens livsmedelsavd samt spe› ciallivsbutiker) 50.4

40-

30-

Stormarknader

20-

Allivsbutider i Alvesta och Gemla 101 ^ 4_ Allivsbutiker i Lammhult och Rottne

° » Period r . . , 1971 Jan 1972- Sept 1972- Mars 1973aug 1972 febr 1973 okt 1973

[Jigur D 11.2 MarknadsandeIaW för dagligvaror. Förskjutningar i omsättningen: fördelning inom undersäkningso mrâdet.

naderna har dragit till sig från övriga undersökta områden kommer framför allt från Alvesta och Gemla medan det för Lammhult och Rottne praktiskt taget inte alls skedde några förändringar av butikernas ”marknadsandelar”. Det bör dessutom anmärkas att stormarknadernas omsättning delvis utgörs av köp, som tidigare gjordes i butiker som ej ingått i undersökningen.

AppendixDII 209

Andel av allivsenheternas omsättning i hela undersökningsområdet (%i

Växjö ____ __ Övriga undersökningsområden

But med mer än 6 milj kr i oms

Stormarknader

N O r °--- But med mer än 1 milj kr l i oms

l But med

l mindre än

c.__._________§ 3 milj kr i

oms l But med l 3-6 milj kr l i oms But med . _ _ _ . _ _ n-.g mindre än ---_.._.. 1 milj kri oms .M1 . , _ ,, _, . , 1 , __, .n 4__,%. period 1971 Jan 1972- Sept 1972- Mars 1973aug 1972 febr 1973 okt 1973

Figur D 11.3 Marknadsandelar för dagligvaror. Färskjutningar i omsdttningens fördelning mellan allivsenheter av olika storlek inom undersökningsområdet.

För att studera hur omsättningen förändrats för dagligvarubutiker inom Växjö på olika avstånd från stormarknaderna har en indelning gjorts i tre områden, nämligen City, Väster och Öster. Dessutom har de tre butiker inom Gemla-området, vilka är belägna närmast stormarknaderna (inom någon eller nâgra km) särbehandlats. Före Stormark- 1

nadernas tillkomst svarade citybutikerna för ca 50 %, butiker i Väster för Resteraüde mark

i För

?âiâiâlââlgiusgâåâäjlâiâv

ca 30 % och butiker i Öster för ca 15 % av omsättningen Växjö”.

perioden mars 1973A0kt. 1973 var motsvarande ”marknadsandelar” ca butiker.

210 Appendix D II

33 %, ca 20 /n respektive ca 12 %, medan stormarknadernas andel uppgick till ca 32 %. Den största förändringen av ”marknadsandelarna” inom Växjö inträffade således för citybutiker och butiker i Väster. De tre butiker i Gemla-området, vilka är belägna närmast stormarknaderna, fick vidkännas relativt kraftiga omsättningsminskningar men hade redan i utgångsläget en ogynnsam omsättningsutveckling. Förändringarna i marknadsandelar för allivsbutiker av olika storlek framgår av figur D 11.3. l Växjö var det de stora livsmedelsbutikerna med årsomsättningar över 6 milj. kr. som förlorat mest försäljning. De svarade i utgångsläget för drygt 45 % av den totala omsättningen men minskade sin andel till ca 32 % under den aktuella perioden. De minsta enheterna med årsomsättning under 1,5 milj. kr. påverkades först vid tidpunkten för etableringen av de båda senare stormarknaderna. Allivsbutiker i storleksklassen l,5-3 milj. kr. samt mindre speciallivsbutiker synes ha klarat sig bäst. Även i övriga undersökningsområden minskade “marknadsandelem” mer för stora butiker än för små. Utvecklingen för butiker inom de fackhandelsbranscher som studerats visar en tämligen enhetlig bild. De har alla haft en nedgång vid tidpunkten för den första stormarknadens tillkomst men har mot slutet av undersökningsperioden börjat återhämta försäljning. Det gäller bl. a. stora beklädnadsbutiker. Försäljningen av fackhandelsvaror i de vanliga varuhusen har dock minskat kraftigt under hela perioden. Förändringarna av butikernas omsättning i Växjö kan sägas i stort styrka uppfattningen att stormarknadernas effekter avtar med stigande avstånd och att fackhandelsbutikerna påverkas mindre än dagligvarubutikerna. Däremot är det inte de små bostadsområdesbutikerna utan stora enheter i centrala lägen som drabbas i första hand. Undersökningen av vilka åtgärder som vidtagits i befintliga butiker i Växjö för att möta konkurrensen från stormarknaderna avsåg förändringar av lokalyta, personalutnyttjande, service, sortiment, prispolitik, marknadsföring och andra faktorer. Slutligen har innehavarna också gjort en bedömning av butikernas framtidsutsikter. Allmänt sett är det relativt få butiker som vidtagit eller planerar förändringar av verksamheten. En del butiker har utökat sitt sortiment medan andra specialiserat sig. Den senare åtgärden har bl. a. vidtagits i 6 av 14 beklädnadsbutiker. Den mest frekventa åtgärden har varit att öka aktiviteten med s. k. kampanjpriser, vilket i några fall bedöms ha sänkt resp. butikers prisnivå. Bland allivsbutikerna har 14 enheter av 18 ökat kampanjprisaktiviteten. Förändringar av antalet sysselsatta ägde rum i alla typer av butiker och innebar i allmänhet en liten nettominskning av både heltids- och deltidsanställda. Endast ett fåtal butiker hade vidtagit förändringar av marknadsföringen. När det gäller framtidsbedömningen är butiksinnehavarna påtagligt optimistiska. Inte någon av de 34 undersökta butikerna planerade nedläggning under det kommande året men en beklädnadsbutik var osäker om verksamheten skulle fortsätta. För den närmaste treårsperioden bedömde 20 av 34 att butiken säkerligen fanns kvar och ll att den troligen fanns kvar. I två fall bedömdes nedläggning vara lika trolig

AppendixD/I 211

som fortsatt drift. Det gällde två mindre beklädnadsbutiker. Svar saknades från en butik. Här bör dock påpekas, att de allra minsta butiksenheterna, dvs. de som ej har några anställda, inte ingått i denna undersökningsdel.

D III av

Appendix Undersökning

nyetableringar inom

allivshandeln 1970-72

D III.1 Inledning

D lll. l . 1 Strukturomvandlingen inom dagligvaruhandeln Dagligvaruhandeln har under det Senaste decenniet genomgått betydande förändringar. Sålunda minskade t. ex. antalet allivsbutiker under perioden 1964-71 från ca 19 700 till ca 12 300, dvs. med 38 %. Nedläggningarna under perioden motsvarades endast till omkring en sjundedel av nyetableringar. Enligt uppgifter från HUI och KF nedlades 2 066 allivsbutiker åren 1970 och 1971. Antalet nyetableringar uppgick under samma tid till 309 enheter. Nedläggningarna var störst inom den del av handeln, som inte tillhör varuhuskedjorna eller de stora blocken inom dagligvaruhandeln. Det i absoluta tal största antalet nyetablerade enheter hade ICA och konsumentkooperationen. Andelen nedlagda allivsenheter var som framgår av tabell D III.1 störst för gruppen ”övriga”. De relativt sett flesta nyetableringarna hade Vivo och de båda varuhuskedjorna.

D lll. 1.2 Undersökningens syfte och genomförande För att belysa hur nyetablerade försäljningsställen för livsmedel dimensionerats och utformats, bl. a. vad gäller sortiment, betjäningsform,

Tabell D 111.1 Nedlagda och nyetablerade allivsenheter ar 1971 i förhållande till samtliga enheter i olika ägar- och samverkansgrupper

Källa: Uppgifter från HUl och Klä “Inklusive varuhus.

214 Appendix D Ill

prispolitik, m. m., har utredningen genomfört en enkätundersökning avseende allivshandeln. Undersökningens syfte har även varit att visa hur de nyetablerade enheterna fördelar sig mellan olika företag och samverkansgrupper samt hur de placerats i miljön och i förhållande till andra enheter. Samtliga försäljningsställen som etablerades åren 1970, 197] och 1972 ingår i undersökningen. Ett enkätformulär utarbetades och tillställdes olika företag och organisationer inom handeln. Uppgiftsinsamlingen från de olika butikerna utfördes av respektive företag eller organisation varefter formulären överlämnades till utredningens sekretariat. Materialinsamlingen ägde rum under perioden maj-augusti 1972. Vad gäller mindre kedjeföretag och från de stora handelsblocken helt fristående enbutiksföretag insamlades uppgifterna direkt av sekretariatet. I några fall biträdde Sveriges Livsmedelshandlareförbund vid identifieringen av nyetablerade butiker. Med allivshandel avses utöver ordinära livsmedelsbutiker och s. k. servicebutiker med ett på bredden fullständigt livsmedelssortiment även varuhusens livsmedelsavdelningar. Däremot ingår inte vanliga kiosker i undersökningen. ICA:s s. k. Kvantumbutiker har förts till kategorin varuhus. Innebörden i begreppet ”nyetablering kan i vissa fall vara oklar. Sålunda kan man med nyetablering avse enbart helt nytillkomna enheter, som inte ersätter tidigare existerande butiker. Från hushållens synpunkt kan emellertid en betydande om- och/eller tillbyggnad av en befintlig butik i praktiken innebära samma förändring som en nyetablering. En mindre om- eller tillbyggnad kan dock knappast anses liktydig med nyetablering. Vid utsändandet av enkätformulären har inte något försök gjorts att närmare definiera begreppet nyetablering. Tolkningen av innebörden i begreppet har således överlåtits åt uppgiftslämnarna. l några fall torde därför även om- eller tillbyggda enheter ingå bland nyetableringarna. Det är sannolikt att det i sådana fall rör sig om om- eller betydande tillbyggnader, dvs. i praktiken nyetableringar, varför resultaten inte torde påverkas i någon nämnvärd grad av oklarheten i definitionen. Undersökningen omfattar en rad frågor rörande butikerna såsom butikstyp, betjäningsform, lokalytans storlek, antal parkeringsplatser för kunderna, antal sysselsatta, omsättning, bruttovinst och förekomst av annan verksamhet i anslutning till butiken. Vidare ställdes frågor beträffande följsamhet till cirkaprislistor, förekomst av veckoslutserbjudanden samt butikens prisnivå. Vad gäller butikens lokalisering behandlades kommun- och ortsstorlek, butikens läge i orten, bebyggelsetyp och annan service i anslutning till butiken. För att ge en bild av konkurrenssituationen omfattade enkäten vissa frågor bl. a. rörande avstånd till närmaste allivsbutik, varuhus och stormarknad. Slutligen belystes frågan om något butiken närstående etableringsorgan medverkat i detaljplaneringen av butiksbeståndet inom det område där butiken etablerats. Undersökningen har inte behandlat frågan i vilken utsträckning planerade nedläggningar av äldre butiker har förekommit isamband med

Appendix D III 215

1 vissa fall kan en nyetablering ha ersatt en befintlig butik

nyetableringar. som har nedlagts vid etableringstidpunkten. Det är också tänkbart att nyetableringar ingår som en del i en allmän omstruktureringsplan med en successiv avveckling av äldre enheter. Frågan i vilken utsträckning nedläggningar är kopplade till nyetableringar är således mycket svår att besvara utan omfattande specialstudier. lnte heller den ägarmässiga fördelningen inom respektive 1CA-, Vivooch Favörgruppen har behandlats i undersökningen. Det är sålunda inte att ange hur stor del av de nyetablerade enheterna inom dessa möjligt grupper, som helt eller delvis ägs centralt av de olika organisationerna respektive av enskilda köpmän.

D 11I.l.3 Bortfall Som tidigare nämnts har de nyetablerade enheterna identifierats med hjälp av olika företag och organisationer inom handeln. svårigheterna att identifiera butiker utanför de stora handelsblocken och kedjeföretagen har dock varit mycket stora. För treårsperioden 1970--72 har sammanlagt 470 nyetableringar identifierats. Enkätformulär har inkommit från 452 butiker. Det totala bortfallet i undersökningen utgör således endast 18 enheter, vilket motsvarar ca 4%. Anledningen till bortfallet har i samtliga fall varit vägran att besvara enkäten. Som framgår av tabell D lll.2 var bortfallet stort för gruppen övriga”. Enligt uppgifter från HU1 kan antalet nyetableringar för perioden 1970--71 beräknas till 40 i denna grupp. Det är således troligt att det verkliga antalet nyetablerade butiker under treårsperioden 1970-72 till åtminstone 50 â 60 enheter. En del av skillnaden mellan det uppgår uppskattade antalet nyetableringar och det i tabell D 111.2 angivna antalet för övriggruppen (28) kan förklaras av att butiker har överlåtits sä att ägarkategorin ändrats under den studerade perioden. Antalet i undersökningen ej identifierade enheter torde därför uppgå till i storleksordningen 15 a 20. Det verkliga antalet nyetableringar kan således beräknas till mellan 485 och 490 och det totala bortfallet i undersökningen till ca 8 %.

Tabell D 111.2 Antal nyetableringar samt bortfallets storlek Grupp Antal ny- Bortfall Antal enetablera- heter i bede enheter Antal Procent arbetningen

2 l 6 Appendix D Ill

Utöver det totala bortfallet förekommer i vissa fall s. k. partiellt bortfall, dvs. fullständiga uppgifter har inte lämnats. Det partiella bortfallets storlek framgår av resultatredovisningen genom att antalet enheter, där uppgift saknas, särskilt anges i varje tabell. l några fall har det partiella bortfallet varit så stort att en bearbetning av svaren inte förefallit lämplig med hänsyn till att tillförlitligheten bedömts som alltför låg. Detta gäller exempelvis enkätformulärets fråga rörande den beräknade bruttovinsten. l de fall det partiella bortfallet har varit stort för en enstaka har detta markerats att redovisningsgrupp genom de angivna värdena satts inom parentes.

D llI.2 Undersökningens resultat

D lll.2.l Resultatredovisningens uppläggning Vid resultatredovisningen behandlas varuhusen för sig oberoende av ägareller samverkansgrupp, medan livsmedelsbutikerna indelas i fyra olika grupper. Vidare görs jämförelser mellan olika butiksstorlekar oberoende av ägar- eller samverkansgrupp. Redovisningen avser genomgående samtliga tre undersökningsår. Så långt möjligt görs jämförelser mellan de nyetablerade enheterna och samtliga butiker i det nuvarande beståndet. Möjligheterna till sådana jämförelser är emellertid begränsade, eftersom aktuella uppgifter i många fall saknas för hela butiksbeståndet. I några fall jämförs undersökningsresultaten med t. ex. SPK:s kartläggning av livsmedelsdetaljhandeln i Örebro eller med undersökningar utförda av HUl. Slutligen redovisas olika produktivitetsberäkningar i form av omsättning per m2 försäljningsyta respektive per sysselsatt.

D IIl.2.2 Olika ägar- och samverkansgrupper Nyetableringarnas fördelning i fråga om antalet enheter, omsättningens storlek och försäljningsytans storlek framgår av tabellerna D 111.3 och D 111.4. Det stora bortfallet i gruppen ”övriga”, som med hänsyn till det beräknade antalet ej identifierade butiker kan uppskattas till omkring två tredjedelar, har korrigerats genom en uppräkning. De erhållna värdena för övriggruppen vad gäller antal, omsättning och ytor har sålunda schablonmässigt multiplicerats med tre. De redovisade andelarna för olika ägar- och samverkansgrupper är alltså i viss mån uppskattade tal. Som jämförelse till nyetableringarnas fördelning på olika grupper i tabell D lll.3 anges fördelningen av hela butiksbeståndet vad gäller antal butiker och omsättning vid årsskiftet 1971/72. Befintliga allivsbutiker inklusive varuhusens livsmedelsavdelningar jämförs därvid med nyetableringarna. Som framgår av tabell 0111.3 hade konsumentkooperationen, Vivo och Favör samt varuhuskedjorna NK och Åhléns större andelar av nyetableringarna än av samtliga butiker i beståndet. Gruppen övriga

AppendixD/Il 217

Tabell D 111.3 Nyetableringarnas och hela butiksbeståndets fördelning på ägar- och samverkansgrupper (procent) Grupp Antal butiker Omsättning l-“örsäljnyta Nyetable- Hela be› Nyetable- Hela be- Nyetable- ,ingar ståndet ringar ståndet ringar 1970_72 1971/72” l970v72 1971/72” 1970-72

“Ká/Ia: HUl, Omsättning och butiksantal 1971.

med ungefär en fjärdedel av butiksbeståndet svarade för endast en tiondel av nyetableringarna. Om jämförelsen avser omsättningens fördelning hade konsumentkooperationen, ICA samt Vivo och Favör större andelar i nyetableringarna än i hela beståndet. Försäljningsytans fördelning i nyetableringarna överensstämde mycket nära med omsättningens. I detta sammanhang bör påpekas att förvärv av butiker inte generellt har betraktats som nyetableringar. l de fall under perioden 1970772 i nyetablerade enheter ingått i överlåtelser har sådana butiker givetvis räknats till nyetalberingar i undersökningen. I tabell D111.4 har varuhusen exkluderats. Med hela butiksbeståndet avses där således samtliga allivsbutiker exklusive varuhusens livsmedelsavdelningar vid årsskiftet 1971 /72. Enligt tabell 0111.4 hade vad gäller allivsbutiker exklusive varuhus konsumentkooperationen samt Vivo och Favör större andelar av antalet nyetableringar än av hela beståndet. I fråga om omsättningens fördelning hade ICA samt Vivo och Favör större andelar bland nyetableringarna än

Tabell D 111.4 Nyetableringamas och hela butiksbeståndets (exklusive varuhusen) fördelning på ägar- och samverkansgrupper (procent) Grupp Antal butiker Omsättning l-örsäljnyta Nyetable- Hela be- Nyetable- Hela be- Nyetableringa, ståndet ringar ståndet ringar 1970_72 1971/72” 1970-72 1971/729 1970/72

“Källaz HLll. Omsättning och butiksantal 1971.

218 Appendix D III

bland samtliga allivsbutiker i beståndet. Sålunda svarade ICA för omkring hälften av de nyetablerade allivsbutikernas omsättning.

D 11l.2.3 Etableringsâr, butikstyp m. m. Nyetableringarna i undersökningsmaterialet fördelade sig mellan de tre undersökningsåren så att 35 % ägde rum år 1970, 27 % år 1971 och 38 % under 1972. - Till nyetableringar under 1972 räknades förutom de vid undersökningstillfället redan genomförda etableringarna v- även enheter som, enligt uppgiftslämnarnas planer, skulle tillkomma under året. En förhållandevis liten del av nyetableringarna ägde rum under 1971. Av de nyetablerade livsmedelsbutikerna var 6 % s. k. satellitbutiker, dvs. hade en direkt anknytning till någon befintlig butik. Bland varuhusen förekom inte denna form av butiker. Satellitbutikerna var i regel omsättningsmässigt små enheter. Omkring 12% av livsmedelsbutikerna och 3% av varuhusen var inrymda i provisoriska lokaler. Mindre enheter hade i högre grad provisoriska lokaler än större enheter. Sålunda var andelen med provisoriska lokaler 18 % för butiker med mindre än 3 milj. kr. i omsättning och 15 % för butiker med 3-5 milj. kr. Större livsmedelsbutiker samt varuhus hade endast i undantagsfall provisoriska lokaler. Som framgår av tabell D 111.5 var den övervägande delen av nyetableringarna s. k. allivsbutiker. Butikstypen ”annan” består till mer än hälften av konsumentkooperativa s.k. hallbutiker, dvs. större allivsbutiker med ett begränsat specialvarusortiment. Allivsbutikerna utgjorde således drygt fyra femtedelar av samtliga nyetableringar. Omkring 5 % av nyetableringarna hade av uppgiftslämnarna klassificerats som s. k. servicebutiker och ungefär 13 % utgjordes av varuhus. Som jämförelse kan nämnas att varuhusen år 1971 svarade för endast ungefär 3 % av butiksbeståndet inom allivshandeln. Av varuhusen stormarknader - med den definition som har använts utgjorde av distributionsutredningen omkring en femtedel, vilket motsvarar ca 3 70 av samtliga nyetableringar. Alla nyetablerade enheter utom en hade enbart Självbetjäning eller Självbetjäning i kombination med viss manuell betjäning. Somjämförelse kan nämnas att nära en fjärdedel av allivsbutikerna i SPK:s örebroundersökning 1971 hade helt manuell betjäning.

Tabell D 111.5 Nyetableringarnas fördelning pa butikstyp

1 Livsmedelsdetaljhan- Summa 100 deln i Örebr0,juli 1972.

- AppendixD/II 219

D llI.24 Annan verksamhet Omkring en femtedel av livsmedelsbutikerna och tre fjärdedelar av varuhusen uppgav att annan verksamhet utöver den ordinarie bedrevs i anslutrjng till butiken. Sålunda förekom kioskverksamhet i 10% av nyetaberingarna och matservering i 9 %. Det var huvudsakligen varuhusen, som hade sådana serveringar. Förmedling av särskilda tjänster ägde rum i 18 av varuhusen och i 10 % av livsmedelsbutikerna. Endast en butik láade bensinförsäljning i anslutning till den ordinarie verksamheten. l några fall angavs även hemsändning som annan verksamhet. Mycket små skillnader förelåg mellan olika butiksstorlekar vad gäller förekomst av annan verksamhet. I tabell D 111.6 redovisas de vanligaste typerna av verksamhet. Här bör observeras att flera olika typer kan förekomma i samma enhet. Enligt rabell D 111.6 drevs kiosk eller gatukök oftare i anslutning till stora butiker än till små. Matservering eller cafeteria förekom i mer än hälften av varuhusen men endast i enstaka fall i livsmedelsbutiker och då företrädesvis i större enheter.

D 1Il.2.5 Tillgång till parkeringsplatser Tillgången till parkeringsplatser inom bekvämt gångavstånd från butikerna redovisas i tabell D III. 7. Med bekvämt gångavstånd avses maximalt

Tabell D 111.6 Andel butiker med olika typer av annan verksamhet (procent)

Ombud för penninglotteriet 5 4 7 4 4 6

Tabell D lli.7 Totala antalet parkeringsplatser för butikernas kunder (procentuell fördelning)

Antal parkcrings- Livsmedelsbutiker Varu- Samtplatser __ hus [jga Konsum ICA Vivo, Ovriga Alla l-iavör

Uppgift saknas Summa 100 100 100 100 100 100 100

220 Appendix D III SOU l975z70

250 m. Här ingår både av butikerna och av andra anordnade parkeringsplatser för kunderna. Som framgår av tabell D 111.7 hade omkring en femtedel av de nyetablerade livsmedelsbutikerna mindre än 25 parkeringsplatser för kunderna. Vivo och Favör hade i allmänhet något större parkeringsutrymmen än övriga grupper. Mer än 90 % av varuhusen hade tillgång till minst 100 parkeringsplatser för kunderna och ca 70 % hade mer än 200 platser. Som väntat var skillnaden i tillgången till parkeringsplatser betydande mellan olika butiksstorlekar. Sålunda hade endast en fjärdedel av de minsta livsmedelsbutikerna mer än 50 parkeringsplatser, medan i stort sett samtliga livsmedelsbutiker med mer än 10 milj. kr. i omsättning och varuhusen hade minst 100 platser för kunderna.

l detta sammanhang kan nämnas att enligt SPK:s örebroundersökning

uppgav mer än en femtedel av allivsbutikerna att parkeringsmöjligheterna var otillräckliga under hela veckan och nära en tiondel att de ej var tillräckliga fredag eftermiddag och lördag. En mycket stor del av citybutikerna bedömde parkeringsmöjligheterna som otillräckliga. Antalet avgiftsfria parkeringsplatser var något lägre än det totala antalet enligt tabell D Ill.7. Särskilt bland varuhusen hade många enheter små avgiftsfria parkeringsutrymmen eller saknade helt sådana. l detta sammanhang bör dock observeras att omkring en fjärdedel av varuhusen ej besvarade frågan om antalet avgiftsfria parkeringsplatser.

D lll.2.6 Sortiment Undersökningen av de nyetablerade butikernas sortiment har begränsats till en registrering av omsättningens fördelning på livsmedel och andra dagligvaror, övriga varor samt annan verksamhet. Uppgifter om sortimentets bredd, djup, antalet artiklar, m. m. har däremot inte behandlats i enkäten. Bland livsmedelsbutikerna utgjorde enligt tabell D 111.8 andelen livsmedel och övriga dagligvaror mer än 90 % av den totala omsättningen

Tabell D lll.8 Andel livsmedel och övriga dagligvaror av den totala omsättningen (procentuell fördelning) Andel livsmedel och Livsmedelsbutiker Varu- Samtövriga dagligvaror __ hus liga Konsum lCA Vivo, Ovriga Alla (%) Favör

Uppgift saknas

1 Livsmedelsdetaljhan- Summa 100 100 100 100 100 100 100 deln i Örebro,juli 1972.

Appendix D III 221

Tabell D lll.9 Försäljningsytans storlek (procentuell fördelning) lörsäljningsyta (m2) Livsmedelsbutiker Varu- Samt- __ hus liga Konsum ICA Vivo, Ovriga Alla Favör

04299 31 34 27 38 32 2 28 300-499 30 33 33 19 32 8 28 50047699 26 17 13 25 19 23 20 700»999 11 10 16 6 ll 27 13 l 000 och mer 2 5 9 13 5 38 9 l l 3 -- l 2 1 Uppgift saknas Summa 100 100 100 100 100 100 100

för omkring fyra femtedelar av nyetableringarna. Lägre livsmedelsandel än 90 % förekom i större utsträckning inom konsumentkooperationen och ICA än inom övriga grupper. Några skillnader mellan butiker med olika omsättningsstorlek förelåg dock inte. l flertalet varuhus var livsmedelsandelen lägre än 70 % men hälften hade dock så hög andel som 50170 %. För varuhusen i hela beståndet kan andelen beräknas till mellan 40 och 50 %.

D lll.2.7 Butiksytarzs storlek Som mått på butikernas ytstorlek redovisas uppgifter om försäljningsyta och total butiksyta. Även butikernas ytor för kontor och lager insamlades således vid undersökningen. Vad gäller varuhus avser mätningarna i detta sammanhang och i det följande enbart livsmedelsavdelningarna. Som framgår av tabell D 111.9 var försäljningsytan mindre än 300 m2 i omkring en tredjedel av dc nyetablerade livsmedelsbutikerna. Drygt en tredjedel hade dock mer än 500 m2 försäljningsyta. Andelen var något högre för Vivo och Favör än för övriga grupper.

Tabell D lll.l0 Nyetablcringarnas procentuella fördelning på olika ytstorlekar samt genomsnittsytan i m7

222 AppendixD/Il sou 1975:70

Tabell D lll. ll Den totala butiksytans storlek (procentuell fördelning)

Total butiksyta (m2) Livsmedelsbutiker Varu- Samthus liga Konsum lCA Vivo, Övriga Alla Favör

i

1 499 35 31 33 33 33 28 i 500.- 999 49 43 39 44 45 28 42 1

i

1000-1499 14 19 16 13 17 31 19 1500 och mer 2 6 9 6 5 38 10 l l 3 - l 2 l

i

Uppgift saknas Summa 100 100 100 100 100 100 100 l

i

Varuhusens försäljningsyta för livsmedel var i allmänhet betydligt större än livsmedelsbutikernas. I stort sett samtliga varuhus hade

l

försäljningsytor överstigande 500 m2 och i nära två femtedelar av fallen | var ytan minst l 000 m2. i

i

Den genomsnittliga försäljningsytan varierade enligt tabell D111.10 mellan 235 m2 och 965 m2 i olika storleksklasser. Totalt för samtliga

i

nyetablerade livsmedelsbutiker var medeltalet 450 m2 och för varuhusen _ 950 m2. För varuhus med mindre än 10 milj. kr. ilivsmedelsomsättning var fördelningen på olika ytstorlekar ungefär densamma som för livsmedelsbutiker med omsättning mellan 5 och 10 milj. kr. Den genomsnittliga försäljningsytan för hela butiksbestândet i Örebro år 1971 var enligt SPKI ca 200 m2 för samtliga allivsbutiker och ca 250 m? för allivsbutiker med Självbetjäning. Vad gäller storleken på ytor för kontor och lager kan nämnas att för ungefär tvâ femtedelar av livsmedelsbutikerna och fyra femtedelar av varuhusen var dessa ytor minst 300 m2. Som framgår av tabell D 111.11 var två tredjedelar av de nyetablerade livsmedelsbutikerna och samtliga livsmedelsavdelningar i varuhus större än 500 m2. Totalytor överstigande l 500 m2 förekom i stort sett endast bland varuhusen.

D ll[.2.8 Antal sysselsatta 1

l tabellD 111.12 redovisas butikerna fördelade efter antalet sysselsatta. Uppgifterna avser antalet personer oberoende av arbetstidens längd. Graden av deltidssysselsättning behandlas i tabell D 111.13. En sjättedel av de nyetablerade livsmedelsbutikerna hade enligt tabell 1 I D 111.12 högst fem sysselsatta. Som jämförelse kan nämnas att enligt

i

distributionsutredningens undersökning av butiksstrukturen i vissa orter år 19712 tillhörde mer än tre femtedelar av allivsbutiker i hela i något

i

butiksbeståndet denna storleksgrupp. De nyetablerade varuhusen hade i 1

LiV_5]?ed9|5det31Jhan- allmänhet mer än 20 sysselsatta i livsmedelsavdelningarna.

del l OrebmJ-uü 1972 I fråga om antalet sysselsatta förelåg som väntat betydande variationer 2 Se appendixDl. med omsättningens storlek. Sålunda hade mer än 90 % av de minsta l å

sou 1975:70 AppendixDI/I 223

Tabell D lll.l2 Antal sysselsatta (procentuell fördelning)

Antal sysselsatta Livsmedelsbutiker Varu- Samt- “ hus liga Konsum ICA Vivo, Övriga Alla Favör

Uppgift saknas Summa 100 100 100 100 100

livsmedelsbutikerna högst 10 sysselsatta medan antalet översteg 20 i drygt 80 % av enheterna med mer än 10 milj. kr. i omsättning. Redovisningen av andelen deltidssysselsatta i tabell D 111.13 avser antalet personer oavsett graden av deltidsarbete -- i förhållande till 1 samtliga sysselsatta. Frågan om de deltidsanställdas andel av den totala arbetstiden har inte behandlats i enkäten. Som framgår av tabell D 111.13 var i närmare 60 % av de nyetablerade livsmedelsbutikerna andelen deltidssysselsatta personer hälften eller mer i förhållande till alla sysselsatta. För varuhusen saknas uppgifter vad gäller denna fråga i hälften av fallen. Enligt undersökningar, som HUl har utfört för affärstidsnämndens

räkning var andelen deltidssysselsatta i genomsnitt omkring 70% i

t varuhus och 50- 60% i livsmedelsbutiker månaderna kring årsskiftet

l

1971/72. De deltidsanställdas andel av butikspersonalens totala arbetade

l

tid uppgick till ca 45 % i varuhus och omkring 40 % i livsmedelsbutiker enligt denna undersökning. tabell D111.14 förekom hög andel deltidssysselsatta främst i

l linligt

livsmedelbutiker med mer än 5 milj. kr. i omsättning. Även i de mindre I enheterna var dock andelen deltidssysselsatta personer relativt stor och översteg 50 % i omkring hälften av fallen. l samband med redovisningen av antalet sysselsatta kan nämnas att

Tabell D 111.13 Andelen deltidssysselsatta personer (procentuell fördelning)

Andel deltidssyssel- Livsmedelsbutiker Varu- Samtsatta (70) __ hus liga Konsum ICA Vivo, Ovriga Alla Favör

0- 29 11 8 14 44 12 ( 2) 10 30- 49 30 32 14 31 28 (13) 26 50- 59 29 29 19 25 27 (12) 25 60- 69 12 25 16 - 18 (15) 18 70-100 17 6 20 - 12 ( 8) 1l 2 * 17 3 10 Uppgift Saknas 50 1 Snabbstatistiken, Omgång 1, nov. Summa 100 100 100 100 100 100 100 l971_mars 1972_

224 AppendixDI/I

TabellDllLl4 Andel deltidssysselsatta personer i butiker med olika storlek (procentuell fördelning) Andel deltidssyssel- Livsmedelsbutiker med oms. Varuhus med satta (%) i milj. kr. oms. i milj. kr. -- 2,9 3,0-4,9 5,0›v9,9 10,0- 9,9 10,04 0_ 49 45 45 32 36 (12) (14)

50-- 69 44 42 50 61 (21) (36) i

i

uppgifter rörande antalet arbetstimmar i de nyetablerade butikerna endast har kunnat erhållas från 28 % av de undersökta enheterna och redovisas därför inte på grund av osäkerheten i resultaten. Det partiella bortfallet var ännu större vad gäller den beräknade bruttovinsten, varför inte heller denna fråga har kunnat belysas.

i D IIl.2.9 Omsättningens storlek Som mått på de nyetablerade butikernas omsättning har använts den faktiska eller beräknade omsättningen för det första hela verksamhetsåret. För en butik som etablerades år 1 har således omsättningen år 2 i princip använts vid bearbetningen. Det bör dock observeras att butikerna ofta dimensioneras för en större omsättning än vad som uppnås under de första verksamhetsåren. Omkring 30 % av de nyetablerade livsmedelsenheterna hade eller beräknades få en omsättning understigande 3 milj. kr. enligt tabell 0111.15. l hela butiksbeståndet var denna andel 88 %. De konsumentkooperativa livsmedelsbutikerna hade i viss utsträckning lägre omsättning än nyetableringarna inom enskild handel. Endast i en mycket liten del av varuhusen understeg livsmedelsomsättningen 5 milj. kr. och i nära tre

Tabell D lll. 15 De nyetablerade enheternas omsättning (procentuell fördelning) Omsättning i Livsmedelsbutiker Varu- Samt- Hela bu- 1 000-tal kr. _ __ hus liga tiksbe- Kon- ICA V1v0, l Ovriga Alla ståndet l sum Favör 1971/7212 I l

10 000 och mer 2 9 9 13 7 58 14 2 Uppgift saknas 3 1 17 31 6 5 6 - Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 ”Källa Uppgifter från HUl och Kl.

Appendix D III 225

Tabell D llI.l6 De nyetablerade livsmcdelsbutikernas genomsnittsomsättning i olika storlcksklasser och fördelningen vad gäller antal, omsättning och försäljningsyta

femtedelar var den mer än 10 milj. kr. Av tabell D III. 16 framgår genomsnittsomsättningen i de omsättningsklasser som har använts för jämförelsen mellan olika butiksstorlekar. Vidare redovisas fördelningen i fråga om antal, omsättning och försälj- Varuhusen ingår inte i redovisningen och givetvis inte heller de ningsyta. livsmedelsbutiker, för vilka omsättningsuppgifter saknas. Den genomsnittliga omsättningen i olika omsättningsklasser varierade som framgår av tabell D 111.16 från 2,0 milj. kr. till nära 12 milj. kr. och uppgick för samtliga nyetablerade livsmedelsbutiker till drygt 4,5

milj. kr. Livsmedelsbutiker med mindre än 5 milj. kr. i omsättning

utgjorde nära två tredjedelar av samtliga nyetablerade enheter exklusive Varuhusen men svarade för endast ungefär två femtedelar av omsättningen och något mer av försäljningsytan. l de nyetablerade varuhusens livsmedelsavdelningar var den genomsnittliga omsättningen nära 14 milj. kr. Varuhusen, som totalt utgjorde ungefär en åttondel av samtliga nyetableringar. svarade för en tredjedel av nyetableringarnas totala omsättning och en fjärdedel av försäljningsytan.

D IlI.2.l0 Priser och veckoslutserbjudanden l stort sett samtliga nyetablerade enheter följde centralt uppgjorda prislistor antingen för alla varor eller för vissa. Från ICA betonades att awikelser från cirkapriserna kan äga rum i enstaka butiker när butikens karaktär och konkurrensförhållandena motiverar detta. Som jämförelse kan nämnas att enligt SPK:s prisundersökning i Örebrol synes Cirkaprisföljsamheten vara mycket stor även inom hela butiksbeståndet. Veckoslutserbjudanden tillämpades alltid i 95 % av de nyetablerade livsmedelsbutikerna och i 90 % av Varuhusen. Dessutom uppgav 3 % av livsmedelsbutikerna och resterande 10 % av Varuhusen att sådana erbjudanden gavs ibland. skillnader mellan olika butiksstorlekar kunde inte konstateras 1 Priser och prisinforma- Några tion inom livsmedelsvad gäller cirkaprisföljsamhet och förekomst av veckoslutserbjudanden. detaljhandeln i Örebro, Det har inte varit möjligt att företa mätningar av de nyetablerade aug. 1972. 15

226 Appendix D III

enheternas prisnivå inom ramen för denna undersökning. I stället har uppgiftslämnarna uppmanats att bedöma butikens prisnivå i förhållande till ortens butiker i allmänhet. Vad gäller ICA-butikerna har inte någon sådan bedömning erhållits för varje enhet. I omkring två femtedelar av samtliga nyetablerade livsmedelsenheter exklusive ICA bedömdes prisnivån vara lägre än i ortens butiker i allmänhet. Särskilt i de omsättningsmässigt stora butikerna ansågs prisnivån vara förhållandevis låg. l övrigt bedömde uppgiftslämnarna att prisnivån var ungefär densamma som för ortens butiker i allmänhet och praktiskt taget inte några ansåg den egna prisnivån vara högre.

D 111.2. 1 l Lokalisering De nyetablerade butikernas lokalisering har i undersökningen belysts med uppgifter om kommunstorlek, butikens läge i orten samt bebyggelsens ålder och typ. Enligt tabell D 111.1 7 etablerades något mer än en tredjedel av samtliga livsmedclsenheter i kommuner med mindre än 20 000 invånare. Små livsmedelsbutiker hade i något större utsträckning än stora enheter etablerats i kommuner med liten folkmängd. Sålunda var omkring två femtedelar av livsmedelsbutikerna med omsättning mindre än 3 milj. kr. belägna i kommuner med högst 20000 invånare medan motsvarande andel endast var en tiondel för den största omsättningsklassen. Ungefär en femtedel av varuhusen hade etablerats i kommuner med högst 20 000 invånare. Fördelningen på olika ortsstorlekar har inte fullständigt kunnat belysas i undersökningen. Här kan dock nämnas att ungefär 2 % av alla nyetablerade livsmedelsbutiker var belägna i orter med mindre än 500 invånare. Samtliga dessa enheter tillhörde den minsta omsättningsklassen. De nyetablerade butikernas läge i orten framgår av tabell 0111.18. Eftersom de olika alternativen inte är varandra uteslutande kan summan av procenttalen i kolumnerna överstiga 100. Med ”centrum med brett serviceutbud” avses stads-, stadsdels- eller ortscentrum med många butiker eller serviceställen.

Tabell D 111.17 Nyetableringarnas fördelning på kommunstorlek (procentuell fördelning) Antal invånare i Livsmedelsbutiker Varu- Samtkommunen ._ hus liga Konsum ICA Vivo, Ovriga Alla Favör 0- 4 999 13 8 14 - 10 3 10 5 000» 19 999 22 36 25 -- 28 18 27 20 000- 49 999 23 26 16 25 23 35 25 50 000-199 999 28 20 20 25 23 25 23 200 000 och mer 12 9 22 44 13 17 14 Uppgift saknas 2 2 3 6 2 2 2 Summa 100 100 100

AppendixDl/I 227

TabellDlll.l8 Nyctableringarnas läge i orten (procent av samtliga butiker i respektive grupp) Butikens läge Livsmedelsbutiker Varu- Samthus liga Konsum ICA Vivo, Övriga Alla Favör

I centrum med brett serviceutbud 37 52 52 44 47 73 50 l bostadsområde 67 57 56 69 61 13 54 Vid trafikled 10 13 34 50 19 35 21 2 1 2 4 2 - 1 Uppgift saknas

Som framgår av tabell DIII.18 var omkring tre femtedelar av de nyetablerade livsmedelsbutikerna belägna i bostadsområden och knappt en femtedel vid trafikleder. Det bör observeras att även butiker i centra med ett brett serviceutbud kan vara belägna i anslutning till bostadsområden. Konsumentkooperationens nyetableringar synes i något större utsträckning vara lokaliserade till bostadsområden samt Vivos och Favörs vid trafikleder. Som väntat förekom varuhusen i huvudsak i centra med brett serviceutbud men mer än en tredjedel var dock belägna vid trafikleder. Enligt tabell 0111.19 var små livsmedelsbutiker i större utsträckning belägna i bostadsområden än stora livsmedelsbutiker och varuhus, vilka främst hade lokaliserats till orts- eller stadsdelscentra med brett serviceutbud. Den höga andelen stora varuhus med läge vid trafikled beror bl. a. på att samtliga stormarknader tillhörde denna storleksgrupp. Ungefär hälften av livsmedelsbutikerna hade etablerats i nybyggda bostadsområden, dvs. med inflyttning 1968 eller senare. För varuhusen gällde detta förhållande endast i omkring en fjärdedel av fallen. Vad gäller områdets ålder kunde inte några egentliga skillnader konstateras mellan olika butiksstorlekar med undantag för den allra minsta gruppen. Sålunda var andelen nyetableringar i områden med inflyttning före 1968 drygt 55 % bland butiker med upp till 3 milj. kr. i omsättning mot 40-45 % i övriga storleksgrupper. Bland varuhusen var denna andel ännu lägre. Omkring två tredjedelar av samtliga nyetablerade livsmedelsenheter

Tabell D 111.19 Olika stora nyetableringars läge i orten (procent av samtliga enheter i respektive storleksgrupp) Butikens läge i orten Livsmedelsbutiker med oms. Varuhus med i milj. kr. oms. imilj. kr. -2,9 3,0»4,9 5,0-9,9 10,0- -9,9 10,0l centrum med brett

228 AppendixD/II sou 1975:70

Tabell D 111.20 Nyctableringarnas fördelning efter huvudsaklig bebyggelsetyp (procent)

hade etablerats i områden med huvudsaklig bebyggelse av flerfamiljshus. l tabell D III. 20 redovisas fördelningen i olika omsättningsklasser. Liksom i fråga om butikens läge i orten har inte alltid bebyggelsetypen kunnat anges entydigt av uppgiftslämnarna, varför kolumnsummorna i vissa fall överstiger värdet 100. Som framgår av tabell D11I.20 var nyetableringar med mindre än 5 milj. kr. i större utsträckning lokaliserade till områden med huvudsaklig enfamiljshusbebyggelse än butiker i övriga omsättningsklasser. Detta förhållande är sannolikt till stor del en följd av de mindre butikernas mer utpräglat bostadsorienterade läge, vilket tidigare har framgått av tabell D 111.19. Drygt hälften av de nyetablerade livsmedelsbutikerna var belägna i . områden med upp 3000 boende inom 500 m gångavstånd. Det

till å

relativt stora partiella bortfallet i enkäten tyder på att denna fråga har j varit svår att besvara, varför resultaten l bör tolkas mycket försiktigt. tabell D 111.21 hade mer än hälften av de små

l

Enligt betydligt nyetablerade livsmedelsbutikerna mindre än 3 000 invånare inom 500 m avstånd. Detta torde till stor del vara en âterspeling av den förhållandevis höga andelen små enheter i områden med enfamiljshusbebyggelse.

D 111.2. l 2 Konkurrenssituation l

l För att belysa de nyetablerade enheternas konkurrenssituation har undersökts i vilken utsträckning konkurrerande livsmedelsbutiker eller l

TabellDllI.2l Nyetableringarnas fördelning efter antalet boende inom 500 m (procent) Antal boende inom Livsmedelsbutiker med oms. Varuhus med 500 m i milj. kr. oms. i milj. kr.

_2,9 3,0_4,9 5.0. 9,9 10,0- .v9,9 10,0 w N 0-2 999 70 59 35 18 (26) 30 3 000--4 999 11 14 19 14 (17) 14 g 5 000-6 999 2 7 21 14 (13) 31 5 7 000 och fler l 3 10 36 ( 4) 14 Uppgift saknas 17 17 16 18 (42) 11 Summa 100 100 100 100 100 100

A ppendixD III 229

Tabell D lll.22 Förekomst av konkurrerande livsmedelsbutiker inom 100-200 m (procent)

Antal butiker Livsmedelsbutiker Varuhus Samtliga inom 100--200 m Konsum lCA Vivo, Övriga Alla l-avör

Uppgift saknas Summa 100 100 100 100 100

andra butiker och serviceinrättningar förekom inom 100--200 m från respektive butik. Som framgår av tabell D 111.22 kunde omkring 30 % av de nyetablerade livsmedelsbutikerna karaktäriseras som singeletableringar i den mening att någon konkurrerande enhet inte fanns inom 100-200 m. Konsumentkooperationen och lCA hade i något större utsträckning etablerat enheter nära konkurrenter än övriga grupper. Bland Varuhusen förekom singeletableringar i ett relativt litet antal fall. Enligt tabeIID 111.23 var små livsmedelsbutiker i större utsträckning singeletablerade än stora enheter. Varuhusen och de största livsmedelsbutikerna hade vanligen minst två konkurrenter inom 100-200 m avstånd. Olikheterna i detta avseende torde till huvudsaklig del vara en följd av skillnaderna mellan olika storleksgrupper i fråga om läget i orten. Den förhållandevis höga andelen singeletablerade stora varuhus torde bero på att stormarknaderna ingår i denna grupp. Samma tendens som har framgått av tabelIDUL23 kan konstateras vad gäller andelen nyetableringar utan konkurrens inom 500 m avstånd. Sålunda hade nära en tredjedel av de minsta livsmedelsbutikerna inte någon konkurrent inom 500 m medan denna andel endast var omkring en tiondel för de största enheterna. Nyetablerade livsmedelsenheter utan konkurrerande livsmedelsbutik inom 500 m, utgjorde ca 15 % av samtliga butiker och varuhus. Avstån-

Tabell D 111.23 Förekomst av konkurrerande livsmedelsbutiker inom 100-200 m vid olika omsättningsklasser (procent)

230 Appendix D III

Tabell D 111.24 Avstånd till närmaste varuhus (procentuell fördelning)

Avstånd ikm till Livsmedelsbutiker Varuhus Samtliga närmaste varuhus __ Konsum lCA Vivo, Ovriga Alla Favör

Uppgift saknas Summa 100 100 100 100 100 100 100

det till närmaste allivsbutik eller varuhus var för omkring hälften av dessa enheter mellan 0,5 och 2,0 km och endast en tiondel hade närmaste konkurrent belägen på mer än en halv mils avstånd. Omsättningen för denna grupp av butiker utan närkonkurrens var i allmänhet något lägre än för samtliga enheter i undersökningen. Vad gäller förekomsten av andra butiker nära de nyetablerade livsmedelsenheterna kan nämnas att omkring två tredjedelar hade en eller flera fackhandelsbutiker inom 100-200 m. I fråga om serviceinrättningar av olika slag som post, bank, frisör, etc. hade mer än tre fjärdedelar av nyetableringarna åtminstone en serviceenhet inom 100-200 m. De flesta nyetablerade livsmedelsenheter var således lokaliserade relativt nära någon annan typ av serviceinrättning eller butik. Betydande skillnader förelåg emellertid även i detta avseende mellan olika storleksgrupper. Olikheterna var av samma slag som tidigare konstaterades för konkurrerande livsmedelsbutiker, vilket ytterligare stöder antagandet att variationerna kan förklaras av skillnader i fråga om butikernas läge i orten. Enligt tabellD lIl.24 var omkring hälften av de nyetablerade livsmedelsbutikerna belägna högst 5 km från närmaste varuhus. Vad gäller nyetablerade varuhus var denna andel som väntat ännu högre. Vissa

Tabell D 111.25 Avstånd till närmaste stormarknad (procentuell fördelning)

AppendixD III 231

skillnader förelåg mellan olika butiksstorlekar. Sålunda var i stort sett alla nyetablerade livsmedelsbutiker med mer än l0 milj. kr. i omsättning belägna inom 5 km avstånd från närmaste varuhus, medan motsvarande andel endast var en tredjedel för gruppen med den minsta omsättningen. Som framgår av tabeIID 111.25 förekom etablering av livsmedelsbutiker i några fall även inom 2 km avstånd från stormarknader. Uppgifterna rörande avståndet till närmaste stormarknad måste emellertid betraktas som relativt osäkra på grund av det stora partiella bortfallet. Det synes dock tänkbart att en betydande del av bortfallet avser enheter på mycket stora avstånd från stormarknader och att uppgiftslämnarna i dessa fall har ansett frågan sakna mening och därför inte besvarat den. Några egentliga skillnader mellan olika storleksklasser i fråga om avståndet till närmaste stormarknad har inte konstaterats. Den genomsnittliga omsättningen i livsmedelsbutiker inom 5 km avstånd till närmaste stormarknad var 5,3 milj. kr. dvs. något mer än genomsnittet för alla nyetablerade livsmedelsbutiker enligt tabell D lll.l6. För ungefär en tredjedel av nyetableringarna förekom försäljning av livsmedel från varubuss inom butikernas influensområden. Sådan försäljning var något vanligare inom de små livsmedelsbutikernas influensområden än inom de stora enheternas. Skillnaderna var dock relativt små i detta avseende. Företag med dagligvaruförsäljning enbart via telefonorder förekom endast inom tre av de nyetablerade enheternas influensområden.

D lll. 2. l 3 Planeringsmedverkan l undersökningen ingick frågan om något etableringsorgan medverkade vid programmering och/eller detaljplanering av butiksbeståndet inom det område där nyetableringen var belägen. Här avsågs sådant etableringsorgan, till vilket butiken hade anknytning genom ägare, intresseorganisation eller dylikt. Bland varuhusen förekom sådan planeringsmedverkan vid ungefär två tredjedelar av nyetableringarna och bland livsmedelsbutikerna vid omkring fyra femtedelar. Hur denna planeringsmedverkan kom till uttryck angavs endast av en mycket liten del av uppgiftslämnarna.

D l 11.2. l 4 Detaljredovisning av nyetablerade servicebutiker Av de 452 bearbetade enheterna i undersökningen hade 23 (ca 5 % av samtliga) klassificerats som s. k. servicebutiker av uppgiftslämnarna. Någon entydig och allmänt vedertagen definition av begreppet servicebutik fanns inte vid undersökningstillfâllet. De enheter som uppgiftslämnarna betecknat som servicebutiker bör därför närmast betraktas som mindre närhetsbutiker. Nyetablerade servicebutiker inom kiosk- och tobakshandeln har inte ingått i undersökningen. Av de 23 enheterna var 18 inrymda i permanenta lokaler, av vilka en hade kombinerats med allivsbutik. Etableringarna fördelades så att 6 ägde rum år 1970, 10 år 1971 och 7 år 1972. Fördelningen på olika ägar- och

232 Appendix D III Tabell D lll.26 Servicebutikemas

fördelning på olika ägar- och samverkansgrupper.

Tabell D lll.27 Olika typer av annan verksamhet i de åtta servicebutiker där sådan bedrevs

Verksamhet Antal fall

Ombud för tipstjänst Ombud för penninglotteriet Ombud för Systembolaget Kiosk/gatukök

a-wv-Ixåø-Nwnuwå

Matservering Hemsändning Mottagning av tvätt Mottagning av ñlm Försäljning av busskort Försäljning av tvättpolletter

sa mverkansgrupper framgår av tabell D 111.26. Annan verksamhet än livsmedelshandel bedrevs i 8 av de 23 servicebutikerna. Som framgår av tabeIID 111.27 förekom i vissa fall flera olika typer av tjänsteutbud. Trots utbudet av olika tjänster i servicebutikerna understeg livsmedelsförsäljningens andel av den totala omsättningen 90 % i endast en butik. Tillgången på parkeringsplatser inom bekvämt gångavstånd från servicebutikerna var förhållandevis liten. Ungefär hälften av enheterna hade mindre än 25 parkeringsplatser. Motsvarande andel för samtliga nyetablerade livsmedelsbutiker var en femtedel. Samtliga servicebutiker hade självbetjäningssystem. l fem fall förekom dock manuell betjäning för vissa varor.

Tabell D 111.28 Servicebutikernas ytstorlek

AppendixD/II 233

Tabell D 111.29 Servicebutikernas omsättning Omsättning Antal butiker i milj. kr.

Enligt tabell D 111.28 hade alla servicebutiker en försäljningsyta understigande 300 m2 och för flertalet enheter var även totalytan mindre än 300 m2. Som jämförelse kan nämnas att av samtliga nyetablerade livsmedelsbutiker hade en tredjedel mindre än 300 m2 försäljningsyta. Även vad gäller antalet sysselsatta var servicebutikerna förhållandevis små och i flertalet (18) uppgick antalet sysselsatta till högst 5. Beträffande andelen deltidssysselsatta förelåg inte några skillnader mellan servicebutiker och samtliga livsmedelsbutiker. Som framgår av tabell D III. 29 hade mer än hälften av servicebutikerna en omsättning understigande 2 milj. kr. per år. Endast i ett fåtal fall förekom större omsättning än 3 milj. kr. Graden av cirkaprisföljsamhet och förekomsten av veckoslutserbjudanden var lika hög bland servicebutikerna som bland samtliga nyetablerade livsmedelsbutiker. I två fall bedömdes prisnivån överstiga den för ortens butiker normala. Endast fyra av servicebutikerna var belägna i kommuner med mindre än 20 000 invånare. l två fall hade enheter etablerats i tätorter med mindre än 500 invånvare. Vad gäller butikens läge i orten förelåg betydande skillnader mellan servicebutiker och samtliga nyetablerade livsmedelsbutiker. Sålunda var servicebutikerna i hög grad bostadsorienterade (18 av 23) och endast en enhet var belägen vid trafikled. Servicebutikerna hade därmed också i relativt stor utsträckning etablerats i nybyggda bostadsområden (15 av 23) och till helt övervägande del i områden bebyggda med flerfamiljshus. Hälften av servicebutikerna hade inte någon konkurrerande livsmedelsbutik inom 100-200 m avstånd och nära en tredjedel saknade konkurrens inom 500 m. Även faekhandelsbutiker respektive olika slag av serviceinrättningar saknades inom 100-200 m för ungefär hälften av servicebutikerna. Avståndet till närmaste varuhus var mindre än 5 km i 12 fall och fem av servicebutikerna var belägna inom 5 km från närmaste stormarknad. Försäljning av livsmedel från varubuss förekom inom ett fåtal servicebutikers influensomräden. Medverkan i planeringen av butiksbeståndet genom etableringsorgan e. d. inom det område, där servicebutiken hade etablerats, ägde rum vid nio etableringar. Det bör dock observeras att uppgifter saknades i detta avseende för sju enheter.

234 AppendixD III sou 1975:70

Tabell D lll.30 Stormarknadernas fördelning på olika ägar- och samverkamgrupper

D 111.2. 1 5 Beryl/redovisning av nyetablerade stormarknader Varuhusen utgjorde sammanlagt ca 13 % av samtliga nyetablerade enheter i undersökningen. Av de 60 varuhusen var 12 s. k. stormarknader enligt den definition som distributionsutrcdningen har använt. Till stormarknaderna kan även föras den största av ICA:s s. k. kvantumen- l heter. Stormarknaderna utgjorde således ungefär 25 % av alla nyetablerade varuhus och något mindre än 3 % av samtliga nyetablerade livsmedelsenheter. Samtliga nyetablerade stormarknader utom en var inrymda i perma- ; l nenta lokaler. Annan verksamhet bedrevs i 12 av de 13 anläggningarna. Som framgår av tabell D III. 31 förekom matservering i flertalet stormark- i nader.

l

I de flesta stormarknader varierade livsmedclsförsäljningens andel av j den totala omsättningen mellan 40 % och 60 %. l två fall översteg den

60 %. I anslutning till samtliga stormarknader fanns riklig tillgång till avgiftsfria parkeringsplatser för kunderna. Antalet platser översteg l 000 för 9 av de 13 anläggningarna. Samtliga stormarknader hade självbetjäningssystem. I åtta enheter förekom utöver Självbetjäning även manuell betjäning för vissa varor. Alla stormarknader utom två hade försäljningsytor för livsmedel överstigande 1 000 m2. l två fall var försäljningsytorna större än 2 000 m2. Bland varuhuscn totalt hade ungefär två fcmtedclar av enheterna försäljningsytor som var större än l 000 m2.

Tabell D lll.3l Olika typer av annan verksamhet i de 12 stormarknader, där sådan bedrevs

Verksamhet Antal fall

Matservering Kiosk/gatukök Hemsändning

›-4I-I›-lI-Iv-II\)(;J\O

Försäljning av blommor Försäljning av byggmateriel (drive in) Mottagning av kemtvätt Sparkassa Barnparkering

sou 1975:70 AppendixD/II 235

Tabell D 111.32 Stormarknadernas livsmedelsomsättning

Omsättning i milj. kr. Antal enheter

10,0- 14,9 l5,0-19,9

F-WA-Jår-

20,0-29,9 30,0- Uppgift saknas Summa UJ

Uppgifter om antalet sysselsatta i stormarknadernas livsmedelsavdelsaknas för 6 enheter. l övriga stormarknader varierade antalet ningar sysselsatta mellan ungefär 20 och 60 personer. Andelen deltidssysselsatta var i allmänhet hög och i två fall översteg den 80 %. Som framgår av tabell D 111.32 var livsmedelsförsäljningen större än 10 milj. kr. i alla nyetablerade stormarknader, och i mer än hälften av anläggningarna översteg den 20 milj. kr. Som jämförelse kan nämnas att 1 bland de nyetablerade varuhusen totalt hade nära två femtedelar mindre I än 10 milj. kr. i livsmedelsförsäljning. Alla stormarknader följde centralt uppgjorda cirkaprislistor. l samtliga i fall bedömdes prisnivån vara lägre än den för ortens butiker normala. Å Veckoslutserbjudanden tillämpades alltid av 10 stormarknader och ibland av övriga enheter. Fem stormarknader hade etablerats i kommuner med mindre än 50 000 invånare. Samtliga utom en hade lokaliserats i anslutning till trafikleder. Av dessa var samtidigt fem belägna nära bostadsområden och tre i stads-, stadsdels- eller ortscentra. Hälften av enheterna hade mindre än l 500 boende inom 500 m gångavstånd. Sju stormarknader hade åtminstone en allivsbutik belägen inom 100- 200 m och i ytterligare två fall var avståndet till närmaste allivsbutik mindre än 2 km. Närmaste varuhus var beläget inom 5 km avstånd från nio av de nyetablerade stormarknaderna. Alla enheter utom tre hade andra butiker och serviceinrättningar inom 100-200 m avstånd. Försäljning av livsmedel från varubuss förekom inom två stormarknaders influensområden. Vad gäller medverkan i planeringen av butiksbeståndet genom etableringsorgan e. d. i det område, där stormarknadsetableringen ägde rum, saknas uppgifter i tre fall. Vid hälften av övriga etableringar förekom sådan planeringsmedverkan.

D 111.3 Produktivitetsberäkningar

D lII.3.1 Produkrivitetsmâtt På basis av de i undersökningen insamlade uppgifterna om ytstorlek, omsättning och antal sysselsatta har olika beräkningar gjorts för att något belysa de nyetablerade livsmedelsenheternas produktivitet. Endast de

236 AppendixDI/I

Tabell D 111.33 Omsättning per m2 försäljningsyta i nyetablerade livsmedelsenhcter Omsättning i Livsmedelsbutiker Varuhus milj. kr.

per sysselsatt göras. Andra typer av produktivitetsmått, t. ex. bruttovinst per arbetstimme, lageromsättningshastighet och personalkostnad per arbetstimme, förutsätter tillgång till olika data, som inte har samlats in i föreliggande undersökning. I det följande görs vissa jämförelser mellan de nyetablerade enheternas produktivitet och resultaten från några studier, som avser hela butiksbeståndet. De undersökningar, som har använts för jämförelserna är SPK:s undersökning ”Livsmedelsdetal_ihandeln i Örebro, juli 1972”, som avser hela livsmedelshandeln i Örebro år 1970, och HU1:s ”lntäkts- och kostnadsundersökning inom livsmedelshandeln 1971-72. HU1:s undersökning omfattar ett urval om drygt 500 självbetjäningsbutiker inom enskild handel i hela landet. Vid jämförelsen bör observeras att de nyetablerade butikerna ofta dimensioneras för högre omsättning än vad som kan uppnås under de första verksamhetsåren.

D 111.32 Omsättning per m2 försäljningsyta Beräkningarna av genomsnittlig omsättning per m2 försäljningsyta för olika storleksgrupper av nyetablerade enheter grundar sig på uppgifter av-

Tabell D 111.34 Omsättning per m2 försäljningsyta i nyetablerade Iivsmedelsbutiker 1970-72 och i hela butiksbeståimdet 1971

Omsättning i Omsättning per m2 försäljningsyta (kr.) l OOO-tal kr. Nyetabl. livs- Urval inom hela bumedelsbutiker tiksbeständet 19714 i _ 499 6 500

“Källas HUl, lntäkts- och kostnadsundersökning inom livsmedelshandeln 1971-72.

AppendixD III 237

seende 379 av de 392 livsmedelsbutikerna och 58 av de 60 varuhusen i undersökningen. Som framgår av tabeIIDIIL33 uppgick den genomsnittliga omsättningen per m2 försäljningsyta till något mer än 10 000 kr. i genomsnitt för samtliga nyetablerade livsmedelsbutiker. Betydande skillnader förelåg dock mellan olika storleksklasser. De största varuhusen hade de klart högsta värdena, vilket synes bero på att stormarknaderna ingår i denna grupp. För stormarknaderna uppgick omsättningen per m2 i genomsnitt till ca 28 000 kr., dvs. ungefär dubbelt så mycket som för varuhusen totalt sett. Som jämförelse till uppgifterna i tabell D lll.33 kan nämnas att omsättningen per m2 enligt SPK:s örebroundersökning uppgick till 8 300 kr. år 1970 för hela butiksbeståndet i Örebro. För butiker med mindre än en milj. kr. i omsättning var värdet 7 200 kr. och för butiker med 5-10 milj. kr. i omsättning 9 400 kr. De största enheterna, dvs. med omsättning mer än 10 milj. kr., hade avsevärt högre genomsnittsvärden (15 600 kr.), vilket kan bero på att varuhusen tillhörde denna storleksgrupp. Enligt tabell D III. 34 var omsättningen per m2 försäljningsyta lägre för nyetablerade livsmedelsbutiker än för hela butiksbcståndet ijämförbara storleksgrupper. Orsaken härtill torde främst vara att nyetableringarna, som tidigare har påpekats, ofta dimensioneras för högre omsättning än vad som uppnås under de första verksamhetsåren. Skillnaderna i omsättning per m2 mellan olika storleksgrupper synes vara något större inom hela beståndet än bland nyetableringarna.

D lll.3.3 Omsättning per sysselsatt Vid beräkningen av omsättningen per sysselsatt har hänsyn tagits till förekomsten av deltidsarbete. l undersökningen insamlades endast uppgifter om antalet deltidssysselsatta personer, medan deltidsarbetets omfattning inte kunde mätas för denna personalkategori. En schematisk omräkning av deltidssysselsatta till heltidssysselsatta kan emellertid göras med ledning av det material, som affärstidsnämnden har insamlat rörande butikernas öppethållande och personalanvändning Enligt resultaten av dessa undersökningar motsvarar en deltidsanställds arbetstid i genomsnitt

Tabell D lll.35 Omsättning per sysselsatt i nyetablerade livsmedelsenheter

Omsättning i Livsmedelsbutiker Varuhus milj. kr.

238 Appendix D III

ca 0,5 heltid i varuhus och något mer (0,S-0,6) i livsmedelsbutiker. Dessa värden hur använts i det följande för att räkna om antalet sysselsatta till heltidsbas. Det bör dock uppmärksammas att affärstidsnämndens uppgifter är genomsnittstal och avser hela butiksbeståndet. Som framgår av tabell D 111.35 uppgick omsättningen per heltidssysselsatt i genomsnitt för alla livsmedelsbutiker till ca 435 000 kr. Skillnaderna mellan olika butiksstorlekar visade sig vara relativt små. Vad gäller varuhusen bör uppmärksammas att resultaten grundar sig på endast omkring hälften av enheterna, eftersom uppgifter om antalet sysselsatta i stor utsträckning saknas. Det höga värdet för varuhus med mer än l0 milj. kr. i omsättning beror på att stormarknaderna med en genomsnittsomsättning av ca l milj. kr. per sysselsatt ingår i denna grupp. Även vad gäller omsättning per sysselsatt kan jämförelser göras med SPK:s undersökning avseende hela butiksbeståndet i Örebro och HUI:s intäkts- och kostnadsundersökning. l genomsnitt var omsättningen per sysselsatt 260 000 kr. i Örebro med variationer från ca 200 000 kr. för de minsta enheterna med mindre än en milj. kr. i omsättning till ca 600 000 kr. för de allra största enheterna inklusive varuhusen. Enligt tabellD 111.36 var omsättningen per sysselsatt betydligt lägre för hela butiksbeståndet än för nyetableringarna. Betydande variationer förelåg dock mellan olika storleksgrupper inom hela butiksbeståndet.

Tabell D llL36 Omsättning per sysselsatt i nyetablerade livsmcdclsbutikcr 1970- 72 och i hela butiksbeståndet l97l

Omsättning i Omsättning per sysselsatt (kr.) l 000«tal kr.

_aKállas HUI, lntäkts- och kostnadsundersökning inom livsmedelshandeln 197l_72.

Bilaga E De anställda inom handeln

Av pol. mag. Roland Norman

E l Inledning

Distributionsutredningen skall enligt direktiven göra en totalbedönming av utvecklingen inom varudistributionen, där inte bara de företagsekonomiska Synpunkterna utan även hushållens insatser och uppoffringar i tid och pengar beaktas. En mycket stor grupp arbetstagare berörs också av i koncentrationen av företag och arbetsställen i detaljhandeln och de j förändringar i arbetsförhållanden som orsakas därav. De anställdas situa- ” av förut nämnt tion bör således ingå i en totalbedömning slag. I direktiven anförs sålunda bl. a. att de anställda inom handeln i fråga om j | löner, trygghet och arbetsförhållanden i övrigt bör tillförsäkras jämställdhet med dem som arbetar inom andra servicenäringar. Härtill kommer att ! I de anställda spelar en betydelsefull roll i distributionssystemet bl. a. N genom att förmedla information om produkter och sortiment till hushåll E och konsumenter. Föreliggande bilaga behandlar de anställda inom handeln och deras arbetsförhållanden. Antal sysselsatta, anställningsformer, arbetsmarknadssituation m. m. redovisas i avsnitt E 2 samt löner och anställningsvillkor i avsnitt E 3. Arbetsmiljö och utbildningsförhållanden behandlas i avsnitten E 4 och E 5. Av betydelse för de anställdas situation är inte endast lön, arbetstider, trygghet och fysisk miljö utan också frågor om stimulans i arbetet, relationer till arbetskamrater och arbetsledning m. m. Växande butiksenheter kan från de anställdas synpunkt innebära både fördelar och nackdelar i dessa avseenden. Utredningen har därför låtit göra en särskild intervjuundersökning, som belyser de butiksanställdas inställning till arbete i olika butikstyper. Undersökningen har utförts av HUl, som redovisat resultaten i en detaljerad rapport » ”De butiksanställda i Växjö och Örebro. Inställning till arbetsförhållandena. Avsnitt E 6 utgör en sammanfattning av undersökningsresultaten i denna rapport.

E 2 Antal sysselsatta

E 2.1 Förändring av antalet sysselsatta Uppgifter om antalet sysselsatta inom olika näringsgrenar kan erhållas via de av statistiska centralbyrån (SCB) femårsvis företagna folkräkningarna

240 Bilaga E De anställda inom handeln S()U 1975:70

eller de s. k. arbetskraftsundersökningarna, som utförs varje kvartall. Folkräkningarna är totalundersökningar, medan arbetskraftsundersökningarna baseras på representativa personurval avseende personer mellan 14 och 75 år. Sedan år 1963 omfattar urvalet i arbetskraftsundersökningarna ca 12 000 personer (ca 60 000 personer i vissa utvidgade undersökningar åren 1966--69) och fr. 0. m. år 1970 ca 18 000 personer. De senaste folkräkningarna utfördes åren 1960, 1965 och 1970 och avser förhållandena vid början av november respektive år. Med förvärvsarbetande avses i 1960 och 1965 års folkräkningar personer som under folkräkningsveckan utfört inkomstbringande arbete under minst ha1v normal arbetstid. Som förvärvsarbetande räknas även s. k. medhjälpande, dvs. familjemedlemmar som biträtt annan familjemedlem i dennes förvärvsverksamhet och även tillhör samma hushåll som denne. Till de förvärvsarbetande räknas också personer som hade förvärvsarbete men på grund av tillfälligt avbrott (semester, sjukdom, tillfällig arbetslöshet m. m.) inte arbetade under folkräkningsveckan. Deni 1960 och 1965 års folkräkningar använda definitionen av förvärvsarbetande innebär sannolikt en viss underskattning av antalet sysselsatta, eftersom deltidsarbetande med mindre än halv normal arbetstid ofta förekommer inom detaljhandeln. l 1970 års folkräkning har definitionen av begreppet förvärvsarbetande ändrats i vissa avseenden jämfört med tidigare folkräkningar. Med förvärvsarbetande avses personer som under räkningsveekan utfört inkomstbringande arbete under minst en timme eller med eller utan inkomst under minst en timme biträtt annan hushållsmedlem i dennes förvärvsverksamhet. Dessutom gäller att endast personer som är 16 år och däröver räknas som förvärvsarbetande. I övrigt är definitionerna desamma. För att jämförelser skall kunna göras mellan olika folkräkningar bör således inte förvärvsarbetande med l-l9 arbetstimmar per vecka ingå vid redovisningen av 1970 års folkräkning. En sådan korrigering har gjorts i tabell E 1. Antalet sysselsatta inom partihandeln ökade med nära 25 000 personer under 1960-talet. lnom detaljhandeln skedde däremot en viss minskning under perioden. Denna minskning av antalet förvärvsarbetande med minst ha1v normal arbetstid är delvis en följd av en ökad andel deltidsarbetande med mindre än 20 arbetstimmar per vecka. Utöver de ca

Tabell E l Antal sysselsatta (1 O00-tal)med minst halv normal arbetstid inom partioch detaljhandel under perioden 1960-70

Källa: FOIkräkningarna. a Genom avgränsningsproblem vid näringsgrensklassificeringen i 1960 års folkräkl Arbetskraftsu ndersök- ning underskattades antalet sysselsatta inom handeln med ca 39 000, varav ca ningar görs va.rje månad 28000 inom partihandeln. Denna felaktighet har justerats i tabell E1, varför fr. 0. m. år 1970. uppgifterna inte helt överensstämmer med de publicerade i 1960 års folkräkning.

Bilaga E De anställda inom handeln 241

278 000 förvärvsarbetande inom detaljhandeln år 1970 med minst halv normal arbetstid tillkommer ett betydande antal personer med deltidsarbete mellan l och 19 timmar per vecka. Enligt SCB kan antalet personer med sådan arbetstid för närvarande inte anges utifrån 1970 års folkräkning, beroende på felaktigheter vid uppgiftsinsamlingen. l arbetskraftsundersökningarna klassificeras en person som sysselsatt om han eller hon under mätveckan har arbetat minst en timme som avlönad arbetstagare eller egen företagare. Även person som arbetat minst 15 timmar under veckan som oavlönad medhjälpare i företag tillhörande make/maka eller annan familjemedlem, med vilken han eller hon bor tillsammans, räknas till de sysselsatta, Hit förs också personer som haft anställning eller arbete som egen företagare men varit tillfälligt frånvarande. Arbetskraftsundersökningarnas begreppsdefinition år sålunda något vidare än i 1960 och 1965 års folkräkningar eftersom även tillfälligt sysselsatta ingår. Fullständig jämförbarhet råder således inte mellan arbetskraftsundersökningarna och uppgifter från folkräkningarna itabell E l. I tabell E2 redovisas antalet sysselsatta inom parti- och detaljhandeln enligt arbetskraftsundersökningarna. Uppgifterna i tabellen avser årsmedeltal. Som sysselsatta räknas även tillfälligt frånvarande, dvs. personer som under mätperioden på grund av sjukdom, semester, tjänstledighet, l värnpliktstjänstgöring e. d. varit frånvarande från arbetet. | i l Antalet sysselsatta inom partihandeln Ökade under perioden 1965--73 med närmare 30 000 personer. Inom detaljhandeln minskade sysselsättningen från ca 340000 till ca 320000 personer. Totalt förändrades således antalet sysselsatta inom handeln mycket måttligt under perioden. Inte heller i förhållande till samtliga sysselsatta i landet skedde några större förändringar mellan åren 1965 och 1973. Andelen sysselsatta inom handeln var sålunda relativt konstant kring l2,5-l3,0 % med tendens till minskning under den senare delen av perioden.

E 2.2 Fördelning pa olika grupper Särskilt inom detaljhandeln utgör en betydande del av de sysselsatta egna företagare. Vidare förekommer i viss utsträckning att medhjälpande familjemedlemmar är sysselsatta inom branschen utan att ett anställningsförhållande föreligger. Fördelningen av de sysselsatta på företagare,

Tabell E 2 Antal sysselsatta (l 000-tal) inom parti- och detaljhandeln åren 1965-73

Källa: Arbetskraftsundersökningama. 16

242 Bilaga E De anställda inom handeln

Tabell E 3 Antal sysselsatta fördelade på företagare, medhjälpare och anställda åren 1965 respektive 1973 (procent) Näringsgren Företagare Medhjälpare Anställda 1965 1973 1965 1973 1965 1973

Källa. Arbetskraftsundersökningama.

medhjälpare och anställda enligt arbetskraftsundersökningarna redovisas i tabell E 3. År 1965 var ca 84 % av de sysselsatta inom handeln anställda, drygt 2 70 medhjälpare och drygt 13 % företagare. Andelen anställda var betydligt högre inom partihandeln än inom detaljhandeln. Relativt stora förändringar ägde rum under perioden 1965-73. Sålunda utgjorde de anställda år 1973 ca 90 % av antalet sysselsatta inom parti- och detaljhandeln totalt medan andelen medhjälpare minskade till ca 1,5 % och andelen företagare till ca 9 %. Motsvarande förskjutningar i form av ökad andel anställda av de sysselsatta ägde rum inom samtliga näringsgrenar. Inom detaljhandeln ökade andelen anställda från ca 82 % år 1965 till drygt 86 % år 1973. Den minskning av antalet sysselsatta inom detaljhandeln som redovisades i tabell E 2 motsvaras således inte av ett minskat antal anställda. De anställda uppgick vid båda tidpunkterna till ca 280 000 personer. Av det totala antalet företagare inom detaljhandeln år 1973 hade omkring hälften inte några anställda. Vidare kan nämnas att den helt övervägande delen av gruppen medhjälpare utgjordes av kvinnor. Förändringen av det totala antalet arbetstimmar inom handeln fördelat på företagare och anställda framgår av tabell E 4. Antalet arbetstimmar minskade totalt sett inom handeln under senare delen av perioden l963-72. För anställda var minskningen obetydlig,

Tabell E 4 Förändring av antalet arbetstimmar inom handeln under perioden l963- 72. Index; l963=l00

Källa.” SCB, Nationalräkenskaper 1963-72. N 1973:88.

Bilaga E De anställda inom handeln 243

medan antalet arbetstimmar minskade med drygt en fjärdedel för företagare. De sysselsatta inom detaljhandeln utgörs till en betydande del av kvinnor. I tabell E5 redovisas andelen kvinnor av samtliga sysselsatta inom partihandel, detaljhandel, handeln totalt respektive samtliga näringsgrenar. En successiv ökning av andelen kvinnor på arbetsmarknaden ägde rum under perioden 1965-73. lnom detaljhandeln ökade andelen kvinnor av de sysselsatta något men motsvarades av en minskning inom partihandeln. Totalt sett inom handeln förekom således inte någon ökning av andelen kvinnor under perioden. lnom vissa delar av detaljhandeln är kvinnoandelen betydligt högre än genomsnittet enligt tabell E 5. Sålunda svarade kvinnorna för ca 68 % av de sysselsatta inom livsmedelsdetaljhandeln och ca 76 % inom varuhushandeln enligt arbetskraftsundersökningarna år 1973. Vad gäller fördelningen av de sysselsatta inom handeln på ålder saknas

i

[ uppgifter i arbetskraftsundersökningarna. Tabell E6 grundar sig därför Som tidigare nämnts omfattar

g på 1970 års folkräkning. folkräkningarnas

l redovisningar inte förvärvsarbetande med mindre än 20 arbetstimmar per

i

vecka. Det är således en relativt stor grupp förvärvsarbetande, som inte E s.

5 ingår i tabell

Som framgår av tabell E 6 var skillnaderna i åldersfördelning obetydli- ; * förvärvsarbetande inom handeln och ga mellan samtliga näringsgrenar.

Tabell E 5 Andel kvinnor av de sysselsatta inom handeln under perioden 1965-73 (procent)

Källa: Arbetskraftsundersökningarna. Tabell E 6 De förvärvsarbetandes fördelning på ålder inom partihandel, detaljhandel, handeln totalt och samtliga näringsgrenar âr 1970 (procent)

Källa: Råtabeller till 1970 års folkräkning.

244 Bilaga E De anställda inom handeln

Den allra yngsta åldersgruppen svarade för en något större andel inom detaljhandeln än i riksgenomsnittet.

E 2.3 Anställningsformer Som tidigare har nämnts förekommer deltidsanställning i stor utsträckning inom detaljhandeln. I arbetskraftsundersökningarna registreras bl. a. antalet anställda med mindre än 20 arbetstimmar per vecka. Andelen med sådan arbetstid redovisas i tabell E 7 för partihandel, detaljhandel, handeln totalt och samtliga näringsgrenar. Något mer än 10% av de anställda inom handeln totalt arbetade mindre än 20 timmar per vecka år 1973. Under perioden 1965-73 ökade denna andel något sävål inom handeln som inom samtliga näringsgrenar. Särskilt inom detaljhandeln var ökningen av andelen deltidsanställda relativt stor och år 1973 arbetade ca 15 % av de anställda mindre än 20 timmar per vecka. För kvinnor anställda inom detaljhandeln var andelen ännu högre och uppgick till 19 % år 1973. En viktig orsak till den höga andelen deltidssysselsatta inom detaljhandeln är den stora variationen i kundfrekvens mellan veckans olika dagar och mellan olika tider under dagen. Dessutom är öppethållandetiden under veckan vanligen betydligt längre än den totala veckoarbetstiden. Den statliga affärstidsnämnden har sedan november 1971 undersökt bl. a. medelantalet Öppethållandetimmar inom olika detaljhandelsbranscher och förekomsten av deltidsarbete. Affärstidsnämndens under- - den s. k. snabbstatistiken - omfattar fr. o. m. år 1974 sökningar närmare 800 butiker. De utgör ett urval av enheter med mer än 5 sysselsatta i varuhus, livsmedelshandel, möbelhandel, järnhandel samt herr- och damkonfektionsbutiker.

I tabell E8 redovisas medelöppethållandet i antal timmar per vecka

samt butikspersonalens fördelning på anställningsformer i olika detaljhandelsbranscher. Uppgifterna avser förhållandena i augusti 1974. l varuhusen uppgick medelöppethållandet till 55 timmar per vecka. Några större förändringar ägde inte rum under perioden november 197l-augusti 1974. Även livsmedelsbutikerna hade förhållandevis långt öppethållande. För konsumentkooperativa livsmedelsbutiker ökade medelöppethållandet med 2 timmar och för livsmedelsbutiker inom

TabellE7 Andel anställda med mindre än 20 arbetstimmar per vecka åren 1965-73 (procent)

Källa: Arbetskraftsundersökningama.

Bilaga E De anställda inom handeln 245

Tabell E8 Medelöppethållandet per vecka samt butikspersonalens fördelning på anställningsformer i augusti 1974

Bransch Öppet- Butikspersonalens fördelning (%) hållande Fast Fast Extra o. Extra o. Summa per vecka heltid deltid tillf. tillt. (tim) anställda. anställda. Mer än Mindre än 18 tim/v. 18 tim/v.

Varuhus 29 12 20 Livsmedel, kons. koop. 50 35 19 16 30 100 Livsmedel, ensk.

Källa: Affzirstidsnämnden, Snabbstatistiken, omgång 8.

enskild handel med en timme per vecka under perioden november * 1974. Inom 1971-augusti undersökta fackhandelsbranscher minskade

i öppethållandet något under den studerade perioden.

l Av varuhusens personal hade endast knappt en tredjedel fast heltids-

arbete och omkring en tredjedel var extra eller tillfälligt anställda. Även i

i

; livsmedelsbutiker och butiker med försäljning av damkonfektion var andelen fast heltidsanställda låg. Särskilt i konsumentkooperativa livsmedelsbutiker förekom hög andel extra eller tillfälligt anställda. Sådana anställningsformer var ovanliga inom fackhandeln. Andelen extra eller tillfälligt anställda ökade under perioden november 1971 -augusti 1974 i livsmedelsbutiker men däremot inte ivaruhus och fackhandel. Fördelningen på anställningsformer i tabell E 8 avsåg antalet personer. Anställda med fast heltid eller fast deltid svarade dock i alla branscher för den helt övervägande delen av den totalt arbetade tiden. 1 tabell E9 redovisas de extra och tillfälligt anställdas andel av den arbetade tiden i augusti 1974.

Tabell E9 Extra och tillfälligt anställdas andel av total arbetstid i augusti 1974 (procent)

Livsmedel. kons. koop. 16 18 34 Livsmedel, ensk.

Källa: Affarstidsnämnden, Snabbstatistiken, omgång 8.

246 Bilaga E De anställda inom handeln SOU 1975: 70

Extra eller tillfälligt anställda svarade för en betydande del av den arbetade tiden i varuhus och konsumentkooperativa livsmedclsbutiker. Andelen ökade starkt under perioden november 1971-augusti 1974 i dessa butiker. Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har i en undersökning för distributionsutredningen avseende textil beklädnadshandel bl. a. studerat öppethållandetiderna och förekomsten av deltidsarbete. Det genomsnittliga öppethållandet under år 1971 var 48,5 timmar per vecka. Varuhusen hade öppet 54 timmar per vecka, butiker med herrkläder samt kombinerade herr/dam/barnbutiker 48,5 timmar, butiker med damkläder 48 timmar och övriga beklädnadsbutiker 47 timmar. Skillnader i öppethållandet förelåg mellan beklädnadsbutiker av olika storlek. Sålunda var det genomsnittliga öppethållandet 46,5 timmar per vecka för de minsta butikerna med mindre än 200 000 kr. i årsomsättning, medan butiker med mer än 5 milj. kr. i omsättning hade öppet 53,5 timmar. Som framgår av tabell E 10 utgjorde deltidsarbetande omkring 50 % av de sysselsatta inom beklädnadshandeln. Andelen varierade obetydligt mellan butiker av olika storlek men var något lägre i de allra minsta butikerna. I samband med att en ny lag om anställningsskydd trädde i kraft den l juli 1974 infördes nya begrepp för anställningsförhållandena. Sålunda kommer begreppet fast anställd inte längre att användas, utan den vanligaste formen för anställning blir ”tillsvidareanställd”, vilket i princip gäller från den första arbetsdagen. I begreppet tillsvidareanställd görs inte någon skillnad mellan hel- och deltidsanställda. Enligt avtalsöverenskommelser mellan arbetsmarknadens parter kan ”provanställning ske i högt tre månader. Efter provanställningstiden blir arbetstagaren tillsvidareanställd. Utöver de båda här nämnda anställningsformerna förekommer en form av anställning med tidsmässig begränsning, vilken bestäms vid anställningens början. Denna s. k. visstidsanställning kan tillämpas vid tillfälliga ökningar av arbetskraftsbehovet, t. ex. julhandel och realisationer, och torde motsvara vad som tidigare benämnts extra och tillfälligt” anställda. Formen visstidsanställning ger inte samma anställningstrygghet som tillvidareanställning.

Tabell E 10 Andel deltidssysselsatta inom beklädnadshandeln år l97l (procent)

Källa: SPK, Textil beklädnadshandel l97l.

Bilaga E De anställda inom handeln 247

E 2.4 Arbetsmarknadssituation l arbetskraftsundersökningarna studeras bl. a. arbetslöshetens storlek inom olika näringsgrenar. Som arbetslösi detta sammanhang betecknas den person, som under mätperioden inte varit sysselsatt och antingen sökt arbete, avvaktat återanställning eller nytt arbete eller skulle ha sökt arbete om han eller hon inte varit tillfälligt sjuk. Det bör uppmärksammas att arbetskraftsundersökningarnas arbetslöshetsbegrepp inte helt överensstämmer med arbetsmarknadsstyrelsens. Som framgår av tabell E11 var andelen arbetslösa under perioden 1965-73 i allmänhet något lägre inom partihandeln än inom detaljhandeln. Arbetslösheten inom detaljhandeln hade under perioden ungefär samma storlek som på arbetsmarknaden totalt sett. Åren 1971 och 1973 ökade arbetslösheten avsevärt både inom handeln och inom samtliga näringsgrenar. l detta sammanhang kan nämnas att antalet dagar med arbetslöshetsunderstöd från de handelsanställdas arbetslöshetskassa ökade från ca 156 000 år 1966 till 405 000 år l97l och ca 558 000 år 1973. Det utbetalda arbetslöshetsunderstödet uppgick år 1973 till drygt 25 milj. kr. mot ca 4 milj. kr. år 1966. Vissa skillnader i arbetslöshet förelåg mellan kvinnor och män. År 1973 uppgick sålunda arbetslöshetstalet inom detaljhandeln till 3,4 % för kvinnor och 2,0 % för män. Som jämförelse kan nämnas att arbetslösheten för samtliga kvinnor på arbetsmarknaden var 2,8 % år 1973, dvs. något mindre än inom detaljhandeln. Av de arbetslösa medlemmarna i Handelsanställdas förbund var, såsom framgår av tabell E12, ca 64 % över 45 år och 29 % mer än 60 år. l Personer över 55 år och särskilt 60 år och äldre var överrepresenterade i bland de arbetslösa. Sålunda utgjorde personer över 55 år ca 21 % av samtliga medlemmar, medan andelen av de arbetslösa medlemmarna i denna åldersgrupp uppgick till ca 43 %. Av de arbetslösa medlemmarnai november 1974 var 86% kvinnor. Som jämförelse kan nämnas att kvinnornas andel av det totala medlemsantalet var knappt 70 %. Det bör slutligen anmärkas att tabell E 12 inte ger en fullständig -bild av åldersfördelningen bland samtliga arbetslösa handelsanställda. Av de handelsanställda är 50 å 60 % medlemmar i Handelsanställdas förbund.

Tabell E ll Andel arbetslösa inom detalj- och partihandel, handeln totalt och samtliga näringsgrenar 1965-73 (procent)

Källa: Arbe tskraftsundersökningama.

248 Bilaga E De anställda inom handeln

Tabell E12 Åldersfördelningen bland arbetslösa medlemmar och för samtliga medlemmar i Handelsanställdas förbund (procent)

Ålder Arbetslösa Samtliga medlemmar vid slutet medlemmar av år 1973 . ____._ b er Därav

llggåem

Totalt

Män Kvinnor

Källa: Uppgifter från Handelsanställdas förbund.

E 2.5 Den framtida sysselsättningen inom handeln

1 1970 års långtidsutredning redovisas bl. a. en sysselsättningsprognos för handeln fram till år 1975.1 Enligt prognosen skulle antalet sysselsatta inom detaljhandeln minska med drygt 15 000 personer under perioden 1970-75, vilket motsvarade en årlig minskning med ca 1%. Inom partihandeln beräknades sysselsättningen öka med drygt 8 000 personer under samma period, motsvarande en årlig ökning med 1,3 %. SCB har bl. a. till uppgift att göra analyser av och prognoser för utvecklingen inom befolknings-, utbildnings- och arbetsmarknadsområdena. För varuhandeln totalt beräknade SCB att antalet förvärvsarbetande skulle öka med ca 5 000 under perioden 1970-75.: För den följande femårsperioden skulle däremot en minskning med nära 20 OOO personer äga rum. För hela perioden 1970-80 beräknades således att antalet förvärvsarbetande skulle minska med ca 15 000. HUI har på uppdrag av Handelns Yrkesnämnd gjort en prognos rörande arbetskraftsbehov och arbetskraftstillgång inom detaljhandeln fram till år 1980.3 Som underlag för prognosen har gjorts en framsknvning av butiksstruktur och detaljhandelsomsättning. Vad gäller genomsnittlig arbetstid per sysselsatt har antagits att en minskning med 10,3 % kommer att äga rum under perioden 1970-80. Vidare förutsätts att andelen deltidssysselsatta inte kommer att förändras. Enligt HUl :s prognos skulle antalet sysselsatta inom detaljhandeln öka med ca 10000 personer under perioden 1970-80, vilket motsvarade 3,7 %. 1 tabell E13 redovisas förändringen inom olika branschgrupper. Det bör uppmärksammas att prognosen inte omfattar vissa typer av 1 SOU 1971:14. detaljhandel, nämligen bil- och drivmedelsdetaljhandel samt detaljhan- 7 SCB: Trender och pro- del med vin, sprit och läkemedel. gnoser - befolkning, ut- Antalet i varuhus och vissa typer av sällanköpsvaruhandel sysselsatta bildning och arbetsmarkberäknas öka avsevärt under perioden 1970-80. Minskning väntas äga nad. Information i prognosfrågor 1972:10. rum framför allt inom speciallivshandeln och beklädnadshandeln. För allivshandeln och bedöms små 3 HUI: Handelns arbets- hemutrustningshandeln förändringar kraft. Del 1. komma att ske i sysselsättningen.

Bilaga E De anställda inom handeln 249

Tabell E 13 Beräknad förändring av sysselsättningen inom detaljhandeln under perioden 1970-80 Branscligrupp Antal sysselsatta Förändring ä (%)

31 600 31 400 - 0,6 Hemutrustningshandel

l 29 200 32 850 + 12,5

l-ärg-, tobaks- och blomsterhandel l Övrig sällanköpsvaruhandel 19 300 25 270 + 30,9 Totalt 270 987 281 072 + 3,7

i

Kalla: HUl, Handelns arbetskraft. Del 1. l l Sammanfattningsvis kan konstateras att alla tillgängliga prognoser l l avseende handelns sysselsättningsutveckling visar att relativt små förändi 5 ringar kommer att äga rum fram till år 1980. En förutsättning i prognoserna är dock att andelen deltidssysselsatta inte ökar ytterligare.

E 3 Löner och anställningsvillkor

E 3.1 Löneutveckling SCB gör varje år undersökningar av lönerna inom olika näringsgrenar. l tabell E14 redovisas den genomsnittliga timförtjänsten år 1973 (aritmetiskt medeltal) för några kategorier anställda inom handeln. Uppgifterna avser både heltids- och deltidsanställda. l timförtjänsten inräknas tidlön, ackordsförtjänst, tillägg för obekväm eller förskjuten arbetstid, helgdagslön och övertidsersättning. Den genomsnittliga timförtjänsten för butikspersonal totalt var år 1973 drygt 14:30, varav för män ca 16:00 och för kvinnor 13:75. För övrig butikspersonal, dvs. samtliga kategorier butiksanställda exklusive föreståndare, var timförtjänsten något lägre. Betydande skillnader i timförtjänst förelåg mellan personer i olika åldrar. Sålunda varierade den genomsnittliga timförtjänsten för manlig butikspersonal totalt mellan 11:62 för l9-åringar och 17:78 för personer

Tabell E 14 Genomsnittlig timförtjänst (kr.) för vuxna anställda inom handeln 2:a kvartalet år 1973

Källa: SCB, Statistiska meddelanden, Am 1974:35.

250 Bilaga E De anställda inom handeln

i åldersgruppen 40-49 år. För kvinnor var motsvarande timförtjänst 11 :03 bland 19-åringar respektive 14:20 bland personer mellan 50 och 59 år. Det förekom även vissa löneskillnader mellan olika ortsgruppcr. Den genomsnittliga timförtjänsten för butikspersonal totalt var 15:70 bland män i ortsgrupp 4 och 16:99 i ortsgrupp 5. Bland kvinnor var motsvarande lön 13:40 respektive 14:93. Som jämförelse till de redovisade uppgifterna i tabell E 14 kan nämnas att för arbetare inom tillverkningsindustri var den genomsnittliga timförtjänsten 19:05 bland män och 15:98 bland kvinnor år 1973.1 Arbetare inom tillverkningsindustrin hade således ca 20 % högre timförtjänst år 1973 änjämförbara grupper handelsanställda (övrig butikspersonal). En faktor, som kan vara av viss betydelse för att förklara den i förhållande till industriarbetare lägre lönenivån för handelsanställda, är olikheter i lönesystem. Sålunda var år 1973 andelen arbetstimmar med prestationslön inte större än 21% för manlig och 35 % för kvinnlig butikspersonal. l tabell E 15 redovisas löneutvecklingen under perioden 1965-73 för handelsanställda (övrig butikspersonal respektive lagerpersonal och chaufförer) inom HAOZ- och KFO3-området. Uppgifterna avser genomsnittlig timförtjänst och omfattar tidlön, ackordsförtjänst och helgdagslön. Som jämförelse anges löneutvecklingen för arbetare inom industrin. Löneuppgiftema för industrin avser genomsnittliga timförtjänster inklusive övertids- och skifttillägg, helgdagslön, semesterlön, permitteringslön och andra förmåner. Det bör uppmärksammas att en arbetstidsförkortning har ägt rum under perioden så att den totalt sett utbetalade lönen har ökat något mindre än den genomsnittliga timförtjänsten. Under perioden 1965-73 ökade den genomsnittliga timförtjänsten med 100 % för butikspersonal exklusive butiksföreståndare samt med 109 % för lagerpersonal och chaufförer. Som framgår av tabell E 15 var

Tabell E 15 Löneutvecklingen (genomsnittlig timförtjänst) 1965-73 för handelsanställda och för arbetare inom industrin. Index; l965=l00

1 SCB: Löner 1973. Del 1969 129 135 138 2.

3 Kooperationens förhandlingsorganisation. Källa.: Uppgifter från Handelsanställdas förbund samt SCB, Löner 1973, del 2.

Bilaga E De anställda inom handeln 251

löneutvecklingen för handelsanställda ungefär densamma som för industriarbetare. l den stora ökningen för handelsanställda under år 1972 ingår dock viss ersättning för arbetstidsförkortning.

E 3.2 Arbetstider Under perioden 1967-71 reglerades öppethållandetiden för detaljhandeln genom 1966 års affärstidslag. Tidigare hade också olika former av affärstidsreglering förekommit. Enligt 1966 års affärstidslag var vanlig affärstid på vardagar mellan kl. 8.00 och kl. 20.00. Kommun kunde dock efter ansökan medge affärstid utöver den vanliga. Vid årsskiftet 1971/72 upphörde affärstidsregleringen och detaljhandelsföretagen fick fritt bestämma under vilka tider butikerna skulle hållas öppna. Då fria affärstider bl. a. bedömdes kunna påverka de anställdas arbetsförhållanden inrättades ett särskilt organ - affärstidsnämnden - för att följa affärstidernas utveckling och effekterna därav i olika avseenden. Som tidigare har nämnts är butikernas öppethållande under veckan vanligen betydligt längre än den totala veckoarbetstiden för heltidsanställda. Enligt affärstidsnämndens undersökningar för perioden november 1971-augusti 19741 var den vanligaste öppningstiden under vardagar utom lördagar kl. 9.00 för alla kategorier av butiker utom möbelbutiker samt herr- och damkonfektionsbutiker. Dessa öppnade i allmänhet kl. 9.30 eller senare. Under den studerade perioden skedde genomgående en viss ökning av andelen butiker med senare öppningstid än kl 9.00. Tidigare öppningstid än kl. 9.00 förekom i viss utsträckning framför allt i livsmedelsbutiker och järnhandel. På lördagar var den vanligaste öppningstiden för alla kategorier kl. 9.00 eller i vissa fall kl. 8.30. Variationerna vad gäller stängningstid var i allmänhet större än i fråga om Under den studerade perioden hade omkring en öppningstiden. femtedel av varuhusen öppet till kl. 20.00 måndag-torsdag och på fredagar uppgick denna andel till närmare hälften. För livsmedelsbutiker inträffade den normala stängningstiden på vardagar utom fredag-lördag kl. 18.00. Det förekom dock både tidigare och senare stängningstid i viss utsträckning. På fredagar hade omkring hälften av livsmedelsbutikerna öppet till kl. 19.00 eller längre. Den normala stängningstiden på lördagar var kl. 13.00 för livsmedelsbutiker men en relativt stor del av dem, liksom de flesta varuhus, hade längre öppethållande. Fackhandelsbutikerna stängde normalt kl. 18.00-18.30 måndag-fredag. Inom möbelbranschen tillämpades dock ofta förlängt öppethållande till kl 20.00 på måndagar., Kontinuerligt öppethållande på söndagar förekom framför allt i varuhus och livsmedelsbutiker inom enskild handel. I augusti 1974 hade dock endast 10 % av varuhusen och 14 % av livsmedelsbutikema inom enskild handel öppet på söndagar. För varuhusen förekom stora variationer i öppethållande på söndagar mellan olika månader från november 1971, 1 Affarstidsnämnden: vilket framgår av figur E 1. Snabbstatistiken, om- Sedan affärstidslagen upphört vid årsskiftet 1971/72 ökade andelen gång 8.

252 Bilaga E De anställda inom handeln

Andel varuhus (%) 60 50 40 Figur b I Andel varuhus 30 med kontinuerligt söndagsöppet (%). 20 Källa: Näringsutskottets betänkande nr 27 år 1974 och Affarstids-

Månad varuhus med kontinuerligt söndagsöppethållande till mellan 20% och 30 %. Under år 1973 minskade dock andelen med undantag av december månad. I detta sammanhang måste beaktas att julafton - och därmed även nyårsafton - inföll på en vardag år 1973 medan julafton 1972 var en söndag. Då flera företag år 1972 valde att ha stängt på julafton, eftersom denna inföll på en söndag, minskade jämfört med år 1973 antalet möjligheter att uppnå det antal öppethållandetillfállen, dvs. tre per månad, som krävdes för kriteriet kontinuerligt öppethållande i affärstidsnämndens undersökningar. Antalet varuhus och stormarknader med sporadiskt öppethållande på söndagar uppgick under de fyra första månaderna av år 1973 till ca 45. I samband med julhandeln detta år ökade antalet till ca 260 av totalt omkring 375 enheter. Spridningen i fråga om öppnings- och stängningstider på söndagar var genomgående mycket stor. För varuhusen var den vanligaste öppningstiden kl. 13.00 och den vanligaste stängningstiden kl. 17.00. Söndagsöppna livsmedelsbutiker öppnade i många fall betydligt tidigare och hade i genomsnitt något senare stängningstid än varuhusen. Eftersom butikernas öppethållande vanligen är längre än den normala veckoarbetstiden för heltidsanställda, arbetar butiksanställda i allmänhet efter särskilda scheman. Som framgår av tabell E 16 förekommer i viss

Tabell E 16 Andel arbetstimmar på övertid eller obekväm arbetstid i augusti 1974 (procent) Bransch Fast heltidsanställda Övrig butikspersonal 50% 70% 100% 50% 70% 100% tillägg tillägg tillägg tillägg tillägg tillägg Varuhus 2 0 2 5 0 7 Livsmedel, kons. koop. 2 O 3 4 0 5 Livsmedel, ensk.

Källa: Aftärstidsnämnden, Snabbstatistiken, omgång 8.

Bilaga E De anställda inom handeln 253

utsträckning arbete på övertid eller obekväm arbetstid. Det har inte varit möjligt att särskilja andelen arbetstimmar på övertid respektive obekväm arbetstid, utan de redovisas tillsammans i tabell E 16. Däremot särredovisas arbetstimmarna efter lönetilläggets storlek. De tidpunkter, då olika tillägg utgår, framgår i avsnitt E 3.3, där olika avtalsvillkor behandlas. Andelen arbetstimmar på Övertid eller obekväm arbetstid var relativt liten för de fast heltidsanställda. Övrig butikspersonal, dvs. deltidsanställda i olika former, hade i allmänhet högre andel arbetstid av detta deltidsanställda inom varuhus, livsmedelsbutiker och möbel-

l

slag. Särskilt butiker hade hög andel av arbetstiden som övertid eller obekväm tid.

l

Enligt affärstidsnämnden har de handelsanställdas arbetsförhållanden inte försämrats - ide avseenden som de undersökts av nämnden - sedan affärstidslagen upphörde vid årsskiftet 1971/72. Med anledning av motioner till 1974 års riksdag om återinförande av affärstidsreglering m. m. har riksdagen dock begärt att en utredning om affärstiderna tillsätts. Affärstidsnämndens pågående undersökningar och eventuella förslag skall emellertid först avvaktas.

E 3.3 Vissa avtalsvillkor Kollektivavtal har träffats mellan Handelsanställdas förbund och HAO, Centrala gruppen, respektive KFO. lnom HAO-området finns särskilda kollektivavtal avseende vissa branscher. Inom KFO-området finns avtal avseende dels butiks- och lagerbiträden, dels lagerpersonal och chaufförer samt butikschefer. Enligt avtalen gällde till den l juli 1974 att fast anställning erhölls av heltidsanställda och av deltidsanställda med en kontinuerlig tjänstgöringstid om minst 18 timmar i genomsnitt per vecka. Vid mindre arbetstid än 16 timmar per vecka bortföll rätten till vissa sociala förmåner, nämligen avgångsbidragsförsäkring, permitteringslön, full grupplivförsäkring samt avtalsenliga sjuk- och pensionsförmåner. Dessutom måste den årliga arbetsinkomsten överstiga det s. k. basbeloppet för att den skall medföra kvalifikation till ATP. Som tidigare har nämnts gäller numera formen tillsvidareanställning oberoende av antalet arbetstimmar om inte visstidsanställning överenskommits mellan arbetstagare och arbetsgivare. De särskilda problem, som sammanhänger med vissa former av deltidsarbete, berördes i den centrala uppgörelsen mellan LO och SAF den 25 januari 1974. Arbetsmarknadens huvudorganisationer enades då om en rekommentation till förbunden att se till att en deltidsanställds arbetstid och arbetsförtjänst blir så jämn som möjligt samt att arbetstidsschema för deltidsarbete upprättas om inte arbetsuppgiftemas särskilda beskaffenhet gör detta omöjligt. Arbetstiden för en deltidsanställd skall också - om det är praktiskt möjligt bestämmas så att arbetstagaren kan få de sociala förmåner som nämndes tidigare. Deltidsanställda skall vidare enligt rekommendationen genom tjänstledighet beredas möjlighet till lika lång ledighet som heltidsanställda har vid semester. I samband med affärstidsreglenngens slopande träffades i kollektivavtal överenskommelse om ersättning för förskjuten ordinarie arbetstid

254 Bilaga E De anställda inom handeln

(ob-tillägg) och övertidsersättning för handelsanställda. Tidpunkter då tillägg utgår och tilläggens storlek framgår av följande sammanställning.

Dagar Tidpunkt Tillägg Va Mánd.-fred. Kl. l8-20 50 Månds- fred. Efter kl. 20 70 Lördagar Efter kl. 12 100 Sön- och helgdagar Alltid 100

Med lördagar jämställs i detta avseende jul-, nyårs- och midsommarafton. Tilläggen beräknas utifrån timlönen eller den fasta månadslönen omräknad till timlön. Vid beordrad övertid, dvs. arbete som utförs på annan tid än ordinarie, utgår för anställda inom detaljhandeln övertidstilllägg med 50 % av den avtalsenliga lönen för de två första timmarna per dag och med 70 % för övrig övertid på vardagar. För anställda inom partihandeln är övertidstillägget 70 % vid övertid före ordinarie arbetstid och 50% efter ordinarie arbetstid. All övertid efter kl. 20 måndagfredag betalas med 70% tillägg. Vid övertidsarbete på lördagar eller motsvarande efter kl. 12 samt på sön- och helgdagar är tillägget 100 %. Som har nämnts tidigare förekommer prestationslön i förhållandevis liten utsträckning inom handeln. HAO och Handelsanställdas förbund har tillsatt en gemensam rationaliseringsnämnd med uppgift att följa utvecklingen beträffande olika lönesystem. Inom KFO-området har parternas centrala avtalskommitté bl. a. motsvarande uppgifter.

E 4 Arbetsmiljö 1 Arbetarskyddsstyrelsens anvisningar nr 23, E 4.1 Arbetarskyddslagstiftningen Anvisningar angående anordning, beskaffenhet I arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen stadgas bl. a. om och inredning av persoåtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall, om arbetstiden och nalrum m. m. (juni 1958) och Arbetarskyddsstyrel- dess förläggning samt om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare sens anvisningar nr 23:3, vad gäller skyddsarbete. Arbetarskyddsstyrelsen har givit ut särskilda Anvisningar angående för handeln kioskerz

anvisningar gällande personalruml, och utgångs-

personalrum inom handeln (febr. 1968). kassor3. 2 Arbetarskyddsstyrel- Fr. 0. m. den l januari 1974 skall alla butiker med minst fem fast sens anvisningar nr 47, anställda ha ett utbildat skyddsombud. På mindre arbetsplatser kommer Anvisningar angående s. k. regionala skyddsombud att verka. De fungerar som skyddsombud anordning, beskaffenhet och inredning av kiosker för ett stort antal företag. I stora enheter med mer än 50 anställda skall för varuförsälj ning (dec. bildas speciella skyddskommittéer. 1961). 3 Arbetarskyddsstyrelsens anvisningar nr 62, E 4.2 Undersökningar av arbetsmiljön Anvisningar angående utgângskassor (maj 1967). Undersökningar, som behandlar de handelsanställdas arbetsmiljö, har 4 Sanitära-hygieniska för- utförts endast i begränsad utsträckning. Handelsanställdas förbund hållanden inom handeln. vid slutet av 1950-talet och av 1960-talet vissa genomförde början Sammandrag av undersökundersökningar rörande sanitära och hygieniska förhållanden inom ningar utförda av Handelsanställdas förbund. handeln/l Undersökningarna omfattade bl. a. kioskhandel, butikshandel

Bilaga E De anställda inom handeln 255

och ambulerande handel. Vad gäller kioskerna kan nämnas att år 1958 saknade omkring hälften tillgång till dricksvatten, en fjärdel saknade tvättmöjligheter och tre femtedelar saknade vattenklosett. Sedan arbetarskyddsstyrelsens anvisningar angående kiosker utfärdades år 1961 har påtagliga förbättringar skett i dessa avseenden inom kioskhandeln. Från och med årsskiftet 1964/65 skall alla kiosker fylla de krav som anges i anvisningarna vad gäller minimimått, belysning, uppvärmning, toalettutrymmen, mutplatser, m. m. Från butiksundersökningen, som utfördes vid årsskiftet 1961/62, kan nämnas att en fjärdedel av butikerna helt saknade personalutrymme eller lunchrum. En lika stor andel av butikerna saknade särskilda klädskåp och klädställ. Tillgång till toaletter och tvättmöjligheter fanns i anslutning till flertalet butiker men det förekom dock i enstaka fall att t. o. m. livsmedelsbutiker saknade tvättplats. Det framkom också i undersökningen att ventilationen var otillfredsställande och att det förekom besvärande drag i butikerna. l den undersökning som avsåg ambulerande varudistribution konstaterades att tillgång till dricksvatten endast fanns i drygt en tredjedel av arbetsplatserna och att betydande svårigheter förelåg att lösa toalettfrågan. Vidare framkom att arbetstidens längd i flertalet fall översteg 45 timmar per vecka. Den genomsnittliga arbetstiden uppgick sålunda till 59 timmar per vecka. Vid början av 1960-talet utfördes en undersökning av de handelsanställdas arbetsanpassningl Undersökningen omfattade en sociologisk, en medicinsk samt en bioteknologisk del och avsåg anställda i ett stort varuhus, ett mindre varuhus och ett lager. De anställda vid varuhusen var enligt undersökningen mycket positivt inställda till sitt arbete men särskilt försäljningspersonalen ansåg arbetet tröttande på grund av att man måste gå eller stå hela dagarna utan möjlighet att kunna sätta sig ned. l detta sammanhang kan nämnas att omkring en femtedel hade åderbråck som gav besvär och ungefär en tiondel hade smärtor eller dålig rörlighet i armar respektive ben och fötter. Av de anställda i varuhusen ansåg drygt en femtedel att arbetet i någon mån var psykiskt ansträngande medan motsvarande andel var endast en tiondel för lagerpersonalen. För att få en uppfattning om de anställdas subjektiva upplevelser av yrkeshygieniska och ergonomiska hälsorisker utfördes år 1968 en enkät? bland drygt 3 000 LO-medlemmar. Undersökningsresultaten redovisades delvis fördelade på olika LO-förbund. Antalet medlemmar tillhörande Handelsanställdas förbund var 185 i undersökningen. I tabell E 17 redovisas andelen personer som uppgav sig vara besvärade av olika miljöproblem. Som framgår av tabell E 1 7 var andelen handelsanställda som uppgav sig ha miljöproblem i många fall avsevärt lägre än andelen bland samtliga LO-medlemmar. De handelsanställdas största miljöproblem utgjordes av l Handelsanställdas fördrag och ergonomiska belastningar. Vad gäller belysning var problemen bund: Handelsanställdas ungefär lika stora för handelsanställda som för genomsnittet av LOarbetsanpassning. medlemmar. 2 Risker i jobbet: LO-enkäten omfattade också frågor rörande möjligheterna att vid LO-enkäten.

256 Bilaga E De anställda inom handeln SUU 1975:70

Tabell E l7 Andel LO-medlemmar som uppgav sig ha besvär av olika miljöproblem (procent) Miljöproblem Handelsanställda Samtliga LO-medlemmar LO-medlemmar 1

Källa. Risker ijobbet, LO-enkäten.

behov kontakta någon till företaget knuten läkare respektive sjuksköterska och om företaget hade någon skyddsingenjör eller skyddstekniker. Av de handelsanställda uppgav omkring en tredjedel att de vid behov kunde kontakta läkare som var knuten till företaget och en sjundedel att de kunde kontakta sjuksköterska. Möjligheterna till sådana kontakter var sämre för handelsanställda än för samtliga LO-medlemmar. Även vad gäller tillgång till skyddsingenjör förelåg sådana skillnader mellan handelsanställda och genomsnittet för samtliga LO-medlemmar.

E 4.3 Sammanfattande synpunkter pa arbetsmiljön

Flertalet undersökningar av de handelsanställdas arbetsmiljö, som refererades i föregående avsnitt, utfördes vid början av l960-talet. Hur arbetsmiljön har påverkats som följd av strukturomvandlingen inom handeln finns således i stort sett inte alls belyst. Vad gäller tillgången till personalutrymmen och de hygieniska förhållandena torde stora förbättringar ha skett under senare tid. I nya, stora butiker kan det emellertid råda visa problem att utnyttja t. ex. personalutrymmen, eftersom man i många fall måste gå en lång sträcka för att nå dem. Ofta är de belägna långt från försäljningsutrymmena, t. ex. i källarvåningar, så att man inte alltid kan vila när det behövs. Detta försvårar lösningen av ett generellt problem för framför allt försäljningspersonal, nämligen tröttheten på grund av gåendet och ståendet. Ett annat arbetsmiljöproblem är frågan om mottagningen av varor i butikerna. Sålunda är t. ex. inte alltid lastkajerna anpassade efter dagens distributionsförhållanden, vilket försvårar en rationell varumottagning med utnyttjande av rullpallar och containers. Ofta är varumottagen för trånga och 80-90% av butikerna i innerstadsområden får varuleveran-

Bilaga E De anställda inom handeln 257

serna över den gata, som kundentrén vetter mot* Ett särskilt problemi samband med varumottagningen är avgaser vid lastkajerna. Det synes tveksamt om varumottagningsförhållandena har ägnats tillräckligt stort intresse vid rationaliseringar i äldre butiker. Som framgår av tabell E 17 upplevde de handelsanställda att drag är ett av de största problemen i arbetsmiljön. Detta gäller sannolikt i första hand inom livsmedelshandeln. Den nya livsmedelslagen innebär bl. a. att kraven på låga temperaturer skärpsi kyl- och frysdiskar samt kylrum och lokaler för beredning av livsmedel, vilket kan öka problemen i detta avseende. Inte enbart drag och kyla utan även temperaturväxlingarna vid kombinationen värme-kyla kan utgöra ett problem i livsmedelshandeln. l många butiker finns å ena sidan grillar och värmeskåp, kring vilka temperaturen ofta är hög, och å andra sidan kyl- och frysanordningar. Härtill kommer problem med kyla och drag vid entréer för kassapersonalen. Av bl. a. hygieniska skäl undviks strävt material som golvbeläggning inom livsmedelshandeln, vilket leder till betydande halkrisker. Även heltäckande mattor, vilket används som golvbeläggning i vissa butiker synes vara ett olämpligt material, som kan leda till ryggbesvär för den försäljningspersonal, som ständigt måste gå på dem. Det fysiskt tunga arbetet för kassapersonalen vid utgångskassor torde i stort sett ha eliminerats sedan nya bestämmelser angående utformning av utgångskassor har trätt i kraft. De psykiska påfrestningarna för kassörskorna synes emellertid vara stora. Enligt en undersökning av utgångs-

kassesystemet i självbetjäningsbutikeri ogillade kassörskorna uppgiften

att kontrollera kunderna i olika avseenden. Kontrolluppgifter som åvilar kassapersonalen är t. ex. att avgöra om en person har uppnått föreskriven ålder för att få köpa öl, att ingripa vid misstanke om stöld och att kontrollera checkar. Härtill kommer de psykiska påfrestningar, som riskerna för rån och överfall kan medföra.

E 5 Utbildningsförhâllanden

E 5.1 Yrke och utbildningsnivå I folkräkningarna definieras begreppet yrke som det näringsfång eller den typ av arbete, som en individ ägnar sig åt oberoende av det verksamhetsområde han är knuten till eller hans yrkesstatus”. Vid klassificering av olika personer efter yrke tas i allmänhet inte hänsyn till utbildning, yrkesställning, tjänsteställning eller branschtillhörighet. Som har framgått av tabell E l fanns det år 1970 ca 157 000 förvärvsarbetande med minst 20 arbetstimmar per vecka inom partihandeln och 1 ca 278000 inom detaljhandeln. Tidningen Köpmannen Fördelningen på olika yrkesgrupper m 14, 1973. redovisas i tabell E 18. Majoriteten av de förvärvsarbetande inom handeln tillhör 2 Toni Ivergård: An ergoyrkesnomics study of the check gruppen med kommersiellt arbete. Vad gäller detaljhandeln omfattar out system for self-service denna grupp, utöver egna företagare, olika slag av butikspersonal inklu- shops in Sweden.

258 Bilaga E De anställda inom handeln Tabell E 18 Förvärvsarbetande inom handeln fördelade på yrkesgrupper år 1970 (procent)

Kameralt och kontorstekniskt arbete 24,6 9,0 14,7 Kommersiellt arbete 30,7 71,8 Lantbruks-, skogs- och ñskeriarbete 0,1 0,0 0,0 Gruv- och stenbrytn.arb. - - _ Transport- och kommunika-

Källa: SCB, Folk- och bostadsräkningen 1970. Del 10.

sive butiksföreståndare. Det förekommer också i relativt stor utsträckning att andra yrkesgrupper är verksamma inom handeln. Sålunda är andelen med kameralt och kontorstekniskt arbete samt tillverkningsarbete hög särskilt inom partihandeln. Personer med tillverkningsarbete inom detaljhandeln är t. ex. skräddare, körsnärer, Urmakare, optiker, radio- och TV-reparatörer, bagare. Antalet förvärvsarbetande med minst 20 timmars arbetsvecka uppgick som tidigare har nämnts till ca 157 000 inom partihandeln och ca

Tabell E 19 Förvärvsarbetande inom parti- och detaljhandeln i åldern 16-59 år fördelade på utbildning år 1970 (procent)

Folkskola 8 år, grundskola, realskola, flickskola m. m. 25,5 27,7 26,9 Allmänt gymnasium, nya fack-

Gymn.utbildn. för handel, kontor m. m., högst 2 år 17,9 11,4 13,7 Gymn. utbildn. för handel. kontor m. m., mer än 2 år 3,1 0,8 1,6 Eftergymn. utb. för handel, kontor m. m., högst 2 år 1,4 0,2 0,6 Eftergymn. utb. för handel, kontor m. m., mer än 2 år 1,0 0,2 0,5 Utb. för ind., hantverk samt tekn. och naturvet.skapl. utb. 13,6 5,8 8,6 Övrig utbildning 4,8 6,2 5,7

Källa: SCB, Råtabeller till 1970 års folkräkning.

Bilaga E De anställda inom handeln 259

278 000 inom detaljhandeln enligt 1970 års folkräkning. Av dessa tillhörde 142 600 respektive 250 200 åldersgruppen 16-59 år. Utbildningen för denna åldersgrupp framgår av tabell E19. För de förvärvsarbetande, som saknade yrkesutbildning, redovisas skolutbildning. Omkring 30 % av de förvärvsarbetande inom handeln totalt hade något slag av yrkesutbildning, varav drygt hälften med inriktning på handel, kontor m. m. Andelen med yrkesutbildning var högre för sysselsatta inom partihandeln än inom detaljhandeln. Av dem som saknade yrkesutbildning hade flertalet sjuårig folkskola eller mindre. 1 tabell E 20 redovisas utbildningen, dels med fördelning på företagare och anställda, dels med fördelning på kön. Uppgifterna avser handeln totalt, dvs. både parti- och detaljhandel. Antalet förvärvsarbetande inom handeln totalt i aktuell åldersgrupp var ca 35 400 företagare och ca 357 400 anställda respektive ca 191 900 kvinnor och ca 200 900 män. De anställda inom handeln hade i större utsträckning yrkesutbildning än företagare. Omkring 57 % av företagarna saknade yrkesutbildning och hade högst sjuårig folkskola. Bland anställda var motsvarande andel ca 38 %. Vissa skillnader i fråga om utbildning förelåg också mellan män och kvinnor. Sålunda saknade kvinnor yrkesutbildningi något större utsträckning än män. Vidare var andelen med högst sjuårig folkskola högre för kvinnor än för män. Vad gäller t. ex. gymnasial utbildning för handel, kontor m. m. förelåg dock inte några påtagliga skillnader mellan kvinnor och män.

Tabell E 20 Förvärvsarbetande inom handeln totalt i åldern 16-59 år fördelade på utbildning år 1970 (procent) Utbildning Före- An- Män Kvinnor Samttagare ställda liga

Utan yrkesutbildning Folkskola 7 år eller mindre 56,9 38,4 36,7 43,6 40,1 Folkskola 8 år, grundskola, rcalskola, flickskola m. m. 16,8 27,9 24,2 29,8 26,9 Allmänt gymnasium, nya fackskolan 0,7 1,2 1,3 1,1 1,2 Uppgift saknas 1,3 1,0 1,0 1,0 1,0 Med yrkesutbildning Gymn.utbildn. för handel, kontor m. m., högst 2 år 10,8 14,0 14,0 13,4 13,7 Gymn.utbildn. för handel, kontor m. m., mer än 2 år 0,7 1,7 1,8 1,4 1,6 Eftergymn. utb. för handel, kontor m. m., högst 2 år 0,1 0,7 1,1 0,1 0,6 Eftergymn. utb. för handel, kontor m. m., mer än 2 år 0,1 0,5 0,8 0,1 0,5 Utb. för ind., hantverk samt tekn.

Källa: SCB, Råtabeller till 1970 års folkräkning.

260 Bilaga E De anställda inom handeln

E 5.2 UtbildningsmÖ/ligheter

Grundutbildning för handelsyrket kan erhållas genom vissa av gymnasieskolans linjer. Härtill kommer arbetsmarknadsutbildning för personer, som löper risk att bli arbetslösa eller är svårplacerade på arbetsmarknaden. Vidare bedrivs utbildning i olika former internt av företagen inom 4 handeln. En vanlig utbildning för anställning inom handeln synes numera l

vara genomgången l

grundskola kombinerad med yrkesinriktad utbildning, t. ex. gymnasieskola, och kompletterande yrkesutbildning inom företa-

l

gen. l figur b 2 redovisas exempel på en lämplig studieväg för anställning

l

inom handeln. l l Yrkesinriktad utbildning inom det allmänna skolväsendet: ram förekommer inte på grundskolenivå. Sådan utbildning ges i första hand på i gymnasieskolans tvååriga distributions- och kontorslinje. Ytterligare två

i

studievägar med ekonomisk inriktning i gymnasieskolan är tvåårig respektive treårig ekonomisk linje. Dessutom finns vissa specialkurser

l

med ungefär samma inriktning som distributions- och kontorslinjen

respektive den treåriga ekonomiska linjen. Här nämnda utbildningslinjer i I

fick sin nuvarande form år 1971.

i

gymnasieskolan Den tvååriga distributions- och kontorslinjen är en yrkesinriktad linje, som har ersatt den tidigare yrkesskolans ettåriga handelsutbildning.

Linjen innefattar två grenar - gren för distribution och gren för kontor. 3

Under det första läsåret är undervisningen gemensam för de båda grenarna. Under det andra läsåret används i genomsnitt 18 timmar per vecka, dvs. ungefär halva lästiden, för praktik. De elever, som andra året valt distributionsgrenen, praktiserat på handelsföretag 2-3 dagar i veckan, varannan vecka eller längre perioder. Avsikten med praktiken är att eleven skall kunna få fördjupade kunskaper i t. ex. distributionskunskap och företagsekonomi samt ha en praktiskt inriktad utbildning vid skolans slut. l många fall torde elever erbjudas anställning i det företag, där de praktiserat. Höstterminen 1973 studerade 5 725 elever på den distributions- och kontorstekniska linjens första årskurs och 4 799 på i dess andra årskurs. Av de senare hade l 747 elever, varav 922 män och 825 kvinnor, valt distributionsgrenen.

FÖRETAGSUTBILDNING Kombination av praktik och teori i etapper mot olika mål beroende på bl a ambition och förutsättningar.

GYMNASIESKOLA 2- och 13-åriga ekonomiska linjer eller 2-årig distributionsoch kontorsteknisk linje. På den sistnämnda linjén praktiserar elever viss tid i företagen. Figur E 2 Exempel på l lämplig studieväg för anställning inom handeln. Källa: Handelns yrkes- GRUNDSKOLA nämnd, Fakta om varuhandeln.

Bilaga E De anställda inom handeln 261

Gymnasieskolans tvååriga ekonomiska linje är en teoretisk linje, som har ersatt den tidigare fackskolans utbildning. Linjens huvudämne är företagsekonomi. Höstterminen 1973 uppgick antalet elever sammanlagt till 9 865 på linjens båda årskurser. Den treåriga ekonomiska linjen på gymnasieskolan är liksom den förut nämnda tvååriga linjen teoretiskt inriktad. Den har ersatt det tidigare handelsgymnasiets utbildning. På den treåriga ekonomiska linjen finns ett flertal grenar, bl. a. distributiv, kamera] och administrativ, som kan väljas inför årskurs 3. Höstterminen 1973 studerade 15 548 elever på linjens tre årskurser, varav 4 840 i årskurs 3. Av dessa hade 1 921 elever - l 428 män och 493 kvinnor - valt distributiv gren. Antalet elever, som valt specialkurs med närmast samhörighet till den tvååriga distributions- och kontorslinjen, uppgick till 3 790 och med närmast samhörighet till den treåriga ekonomiska linjen till 3 519 höstterminen 1973. Totalt studerade således drygt 43 000 elever på här nämnda linjer och specialkurser med ekonomisk inriktning. Arbetsmarknadsutbildningerz har ökat starkt i omfattning under senare i år inom flertalet yrkesområden. Under år 1973 påbörjade 1 725 personer arbetsmarknadsutbildning med inriktning på kommersiellt arbete, dvs.

huvudsakligen detaljhandel]

i Många företag inom handeln har intern utbildning för sina anställda.

i Ofta är utbildningen upplagd så att förvärvsarbete, planerad och handledd praktik samt kurser avlöser varandra. Vissa företag bedriver också s. k. aspirantutbildning. Flera av detaljhandelns branscher och frivilliga fackkedjor anordnar utbildning. Ofta sker denna i samarbete med Köpmannainstitutet, dvs. Sveriges Köpmannaförbunds institut för yrkesundervisning. Många av Köpmannainstitutets kurser sker i samverkan med Sveriges Grossistförbund och Handelns Arbetsgivareorganisation. Vissa kurser omfattar endast några dagar, medan andra sträcker sig över en hel termin eller flera år. Exempel på den senare typen är ”Livsmedelshandelns aspirantutbildning”, som är en treårig eftergymnasial praktisk/teoretisk utbildning med direkt inriktning på livsmedelshandeln. Utbildningen anordnas av Livsmedelshandelns riksstudieråd (ICA, ASK, SSLF) men teoridelarna är förlagda till Köpmannainstitutet. Aspiranterna är anställda vid handelsföretag under utbildningstiden. Den teoretiska delen omfattar självstudier och seminarier. Utbildningen är avsedd att leda till chefsbefattningar i större livsmedelshallar eller t. ex. konsulent vid grossistföretag. Utbildning för anställda inom konsumentkooperationen sker dels lokalt i olika konsumentföreningar och dels centralt vid skolan Vår Gård. Den lokala utbildningen, som i stor utsträckning sker i form av brevstudier, är av mer grundläggande slag, medan den centrala har inriktning på arbetsledarutbildning. Utbildningssystemet framgår närmare av figur E 3. Utbildningen i konsumentföreningarna sker etappvis. Samtliga nyanställda genomgår en informationskurs (etapp l) och minst en branschkurs (etapp 2). Därefter följer grundläggande yrkesutbildning (etapp 3), som 1 Utbildning fö, arbete krävs för tillträde till Vår Gårds branschkurser. Fortsatt lokal yrkesut- (5OU1974379)›

262 Bilaga E De anställda inom handeln

LOKAL UTBILDNING CENTRAL UTBILDNING Muntliga kurser och brevstudier Vår Gårds kurser

Etapp 1 Informationskurser för nyanställda 3

i

i l

i

Etapp 2 i Lokala I branschkurser

› I nträdesfo rdra n i Etapp 3 för ;I u __ _____ ___ __ __ __ Vår Gårds i _ GUd|3993"de bransch kurser yrkesutbildning

i Inträdesfordran Etapp 4 för - - _ _ _ G K Fortsatt grundkurser yrkesutbildning 3

i

Etapp 5 lnträdesfordran Figur E 3 för BK

Utbildnings- d j j D D j i _Al-K å

G run 3993 e di.. _› bunks och i sysfemet fnom konsu. . ekonomi- och avd chefskurser i me tkooperatzonen - arbetsledning g Källa: Arbetsmarknads- i

styrelsen, Informations- i

underlag. Yrkesvägled- nträdesfordran ning i gymnasieskolan Etapp 6 i * * för * * * FK *_› läsåret 73/74. X Tvåårig (iymnasiekurs i _ fortsätt kurs l distributions- och kon- fofetagsekmmm 4 torslinje.

bildning (etapp 4) är en förutsättning för att bli antagen till Vår Gårds grundkurser. Dessa omfattar fem veckor och ger utbildning för personal med arbetsledaransvar. Etapp 5 består av lokala kurser i ekonomi och arbetsledning och utgör inträdesfordran till Vår Gårds butikschefs- och avdelningschefskurser. Den sista etappen (etapp 6) är en gymnasiekurs i företagsekonomi, som krävs för tillträde till Vår Gårds fortsättningskurser för butikschefer m. fl. Konsumentkooperationen bedriver också aspirantutbildning, vars längd år i genomsnitt 3 år. Den praktiska utbildningen sker i varuhus och butiker, medan den teoretiska delen består av korrespondensstudier samt lokala och centrala kurser. De senare är förlagda till Vår Gård. Inom ICA sker utbildningen lokalt eller regionalt. Tre olika utbildningsformer förekommer, nämligen s. k. årsträning, vidareutbildning och företagsledarutbildning. Årsträningen anordnas lokalt och består av

Bilaga E De anställda inom handeln 263

endagskurser, som är avsedda för samtliga anställda. Vidareutbildningen är en internatkurs på fyra veckor framför allt för blivande ICA-köpmän och 1:e försäljare. Företagsledarutbildningen vänder sig främst till ICA-köpmän utan lämplig teoretisk grundutbildning. Den pågår totalt i 2 år och omfattar självstudier, brevkurser och seminarier vid sidan av det dagliga arbetet. NK-koncernen har introduktionsutbildning för nyanställda försäljare. För att få arbete som 1:e försäljare krävs genomgång av en internatkurs, som har tyngdpunkten lagd på säljteknik, beställningsrutiner och samarbetsfrågor. Vidare förekommer olika slag av kortare kurser, bl. a. i varukännedom. Rekrytering av assistenter sker centralt. Utbildningstiden 2 ä 3 år och upplagd så att praktiskt i varuhus är i genomsnitt träning eller stormarknader kombineras med teoretisk utbildning. Den teoretiska delen omfattar självstudier och tre kurser. Assistenterna får normalt anställning som avdelningschefer efter fullgjord utbildning. Utbildning av aspiranter förekommer inom många företag utöver nämnda. Inom Åhléns-koncemen är denna form av utbildning för tidigare närvarande under omprövning. Detsamma gäller i fråga om aspirantutbildningen inom Hennes/Mauritz. Inom Metrobutikerna AB är utbildningstiden 2 år, varav en månad teoretisk del med kurser i varukännedom och arbetsledning m. m. Som tidigare har nämnts anordnar branscher och frivilliga fackkedjor utbildning. Den sker i olika former, antingen i egen regi, gemensamt med andra branscher/kedjor eller i samarbete med Köpmannainstitutet. Ett är den fem veckors fackkurs, som anställda ijärnhandeln kan exempel Utbildningen anordnas av Järnhandlarförbundet i samarbete genomgå. med Köpmannainstitutet. Järnhandlarförbundet har också specialkurser för telefonförsäljare, i inköpsfrågor, personlig försäljning, dekoration och samt högre kurser i t. ex. personal- och arbetsledning. Kurserna skyltning framgår av figur E 4. Utbildning anordnas både lokalt, regionalt och centralt. Den lokala utbildningen samlar av naturliga skäl det största antalet deltagare. Den lokala utbildningen kan ske i form av kurser, studiecirklar, självstudier, etc. Centralt producerat utbildningsmaterial i form av kassett-TV-program, bildband, självinstruerande arbetsböcker, etc. används. Slutligen skall också nämnas att SSLF bedriver utbildningsverksamhet. Kurserna har tyngdpunkten lagd på färskvaruhantering och andra områden med direkt anknytning till det praktiska butiksarbetet. Många kurser anordnas i samarbete med kommunal vuxenutbildning. SSLF har också ledarutbildning och aspirantutbildning i sin verksamhet. Den senare bedrivs som tidigare nämnts tillsammans med ASK och ICA genom Livsmedelshandelns riksstudieråd, som är ett samarbetsorgan i utbildningsfrågor för de tre organisationerna.

E 5.3 Rekryterings- och utbildningsbehov

Rekryteringen av arbetskraft till handeln sker i stor utsträckning genom platsannonser. Av stor betydelse är också den s. k. pryoverksamheten.

264 Bilaga E De anställda inom handeln

Chefskonferenser

l

Personal 0 arbetsledning butiksorganisation butiksplanering

T

Inköp Försäljning Fältförsäljning

Tele onförsäljning

Säljtrimning Praktik Varukännedom

l

FigurE 4 Járnhandlarför- Fackkurs bundets kurser. Källa: Arbetsmarknad s-

l

styrelsen, Informationsunderlag. Yrkesvägled- Praktik ning i gymnasieskolan läsåret 73/74. X Tvåårig distributions- och kon- Officiella skolväsendet torslinje.

Enligt Handelns yrkesnämnd gör omkring 100 000 elever yrkesorienterande studiebesök varje år på handelns företag. Mellan 10000 och 15 000 elever pryar” inom handeln under två veckor varje år. De elever, som valt gymnasieskolans tvååriga distributions- och kontorslinje, distributiv gren, uppges vara mycket intressanta för företagen från rekryteringssynpunkt. Handelns yrkesnämnd har som målsättning att främja till rekryteringen handeln och utbildningen inom handeln. Yrkesnämnden är ett samarbetsorgan för arbetsmarknadens parter, dvs. HAO, KFO, Handelsanställdas förbund och Handelstjänstemannaförbundet. Genom sitt kansli bedriver yrkesnämnden information om handelns yrken och har därför närmast bevakande och kontaktskapande Utöver uppgifter. pryoverksamheten och samhällets handelsutbildning arbetar man bl. a. med att arrangera konferenser för utbildningsansvariga men också av gör undersökningar arbetskraftsstrukturen inom handeln. Sålunda har HUI som tidigare framgått i avsnitt E 2.5 på uppdrag av yrkesnämnden en prognos gjort rörande arbetskraftsbehov och arbetskraftstillgång inom detaljhandeln fram till år 1980. Enligt prognosen beräknades antalet öka sysselsatta med ca 10 000 personer under 1970-talet, dvs. ca l 000 personer per år. En sådan relativt måttlig ökning av det totala antalet sysselsatta motsvaras emellertid av ett betydligt större rekryteringsbehov genom den naturliga arbetskraftsavgången. 1 Preliminära resultat HUI har i en andra etapp för Handelns yrkesnämnds räkning gjort från beräkningarna avseende rekryteringsbehovet bedömningar av det årliga nyrekryteringsbehovet inom handeln* Kalkyinom varuhandeln. lerna avser i princip personal med minst 20 timmars arbetsvecka.

Bilaga E De anställda inom handeln 265

För partihandeln totalt bedöms praktiskt taget inte något nyrekryteringsbehov föreligga under perioden 1975-80. Det sammanhänger med en viss omfördelning av sysselsättningen inom branschen. Sålunda beräknas ett nyrekryteringsbehov av drygt 1 000 personer per år inom partihandeln med producentvaror motsvaras av en ungefär lika stor minskning av sysselsättningen inom partihandeln med konsumentvaror. Vad gäller detaljhandeln förväntas det största nyrekryteringsbehovet

föreligga inom detaljhandeln med livsmedel och övriga dagligvaror. Under

perioden l975«80 beräknas nyrekryteringsbehovet inom denna del av detaljhandeln uppgå till drygt 3000 personer per är, varav ungefär hälften män och hälften kvinnor. Inom varuhussektorn bedöms nyrekryteringsbehovet under perioden till drygt l 600 personer per år, varav omkring tre fjärdedelar kvinnor. För beklädnadsvaruhandeln beräknas sysselsättningen minska fram till år 1980 i stort sett motsvarande den naturliga avgången. Något rekryteringsbehov skulle således inte föreligga inom branschen. Annan fackhandel än beklädnadsvaruhandeln omfattar branscher inom vilka en betydande expansion väntas ske i framtiden. För att kompensera _ den naturliga avgången beräknas ett nyrekryteringsbehov av ca l 700 personer per år under perioden 1975-80. Större delen av behovet - ca l 200 personer - bedöms utgöra män. Totalt sett skulle HUlis enligt beräkningar det årliga nyrekryteringsbehovet inom handeln uppgå till närmare 6 500 personer under perioden l975-80. Av detta beräknades drygt hälften utgöras av kvinnor. Det betonas dock i HUI:s rapport att nyrekryteringsbehovet bör bedömas totalt sett och att uppdelningen i kön i viss mån är godtycklig. HUI:s arbete för Handelns yrkesnämnd kommer att fortsätta i en ytterligare etapp, varvid bl.a. de anställdas fördelning på yrke och utbildning tas fram. Avsikten är att man därigenom skall erhålla ett underlag för bedömning av den lämpliga sammansättningen av rekryteringsbehovet i olika branschgrupper. Arbetet beräknas vara avslutat under den första delen av år 1975.

E 6 De butiksanställdas inställning till arbetsförhållandena

E 6.1 Inledning Som nämndes inledningsvis har utredningen låtit göra en särskild undersökning av de butiksanställdas inställning till arbetsförhållandena m. m. på olika typer av arbetsplatser. Personalundersökningens syfte är att via personliga intervjuer försöka belysa arbetsvillkoren för de anställda inom detaljhandeln vad gäller anställnings-, arbetstids- och arbetsmiljöförhållanden. Dessutom syftar undersökningen till att klarlägga de anställdas attityder till arbetsvillkoren och till eventuella förändringar av dem. Som en bakgrund har också insamlats data om de butiker som ingåri personalundersökningen. HUI har haft uppdraget att genomföra undersökningen. Personalad-

266 Bilaga E De anställda inom handeln

ministrativa rådet (PA-rådet) har konsulterats vid konstruktionen av frågeformuläret för personalundersökningen och vid tolkningen av attitydfrågorna. Fältarbetet genomfördes under hösten 1973 och vintern 1974. Undersökningen har begränsats till att omfatta de butiksanställda i Växjö och Örebro. Motivet för att välja dessa orter var att utredningen i andra sammanhang har studerat butiksstrukturen i Växjö och Örebro. Sålunda har en viss samordning av uppgiftsinsamlingen kunnat ske mellan föreliggande undersökning och en studie av stormarknadernas inverkan på övrig detaljhandel i Växjö. Undersökningen omfattar anställda i små och stora dagligvaru- och beklädnadsbutiker samt stormarknader och cityvaruhus. Samtliga stormarknader och cityvaruhus har ingått i undersökningen, medan den för allivsbutiker och beklädnadsbutiker har utgjorts av ett stratifierat urval. Personalförteckningar har insamlats från de utvalda butikerna. varefter ett slumpmässigt urval av anställda dragits. I de studerade butikerna har samtliga kategorier försäljningspersonal samt butiksföreståndare och avdelningschefer ingått i urvalsramen. Butiksägare och eventuella medhjälpande familjemedlemmar har däremot inte medtagits. Uppgifter om butikerna har insamlats genom postala enkäter till respektive butikschef kompletterat med telefonintervjuer. Personalundersökningen har ägt rum genom personliga intervjuer på de utvaldas arbetsplats och_ under arbetstid. Intervjuerna har gjorts i personalrum, lunchrum och liknande från butiken avskilda och ostörda utrymmen. lntervjuformulär och detaljerade resultat av undersökningen redovisas i - HU1:s rapport ”Butiksanställda i Växjö och Örebro Inställning till arbetsförhållandena”.

E 6.2 Butikerna i undersökningen Totalt uttogs 172 butiker i Växjö och Örebro. Av dessa saknade 26 enheter anställd personal och var således inte aktuella för undersökningen. Bortfallet på grund av vägran att delta i personalundersökningen uppgick till 29 butiker. I intervjudelen ingår alltså anställda från 117 enheter. I butiksundersökningen erhölls ytterligare bortfall på grund av vägran så att butiksenkäten omfattar 108 butiker. l tabell E21 lämnas vissa data om de ingående butikerna. Allivsbutikerna och beklädnadsbutikerna utgör som tidigare har nämnts ett urval, medan varuhus och stormarknader är samtliga på resp. orter. Vid klassningen har högst 5 sysselsatta varit gränsen för små butiker. I fråga om betjäningsform har inte någon av allivsbutikerna enbart manuell betjäning. Det motsatta förhållandet gäller för bcklädnadsbutiker. En stormarknad har enbart självbetjäning. Öppethållandet i butikerna är vanligen på vardagar från kl. 08.30-9.30 till 18.00-20.00 och på lördagar från kl. O8.00a09.3O till 12.00-14.00. Framför allt stora allivsbutiker och stormarknaderna tillämpar de längre öppethållandetidema på vardagar samt öppethållande på söndagar i

Bilaga E De anställda inom handeln 267

Tabell E 21 Vissa data om butikerna

Butikskntegori Antal Oms. i milj. Försäljnyta Antal kr. (median) i m2 (median) anställda (aritm. medelvärde)