TEKO-industrierna inför 70-talet

''of* National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Statens offentliga utredningar

1970:59 Industridepartementet

TEKO-industri erna inför 70-talet Del I Analys, slutsatser, förslag

Betänkande avgivet av TEKO-utredningen Stockholm 1970

Statens offentliga utredningar 1970

Kronologisk förteckning

1. Barns utemiljö. Tryckeribolaget. C. 2. Om stat och kyrka. Beckman. U. 3. Balanserad regional utveckling. Esselte. In. 4 Reformerad lärarutbildning. Svenska Reproduktions A B . U. 5. Statligt stöd till fiskehamnar. Esselte. J o . 6. Ny livsmadelsstadga m.m. Del I. Förslag cch motiv. Tryckeribolaget. S. 7. Ny livsrredelsstadga m m. Del II. Bilagor. Tryckeribolaget. S. 8. Yrkesteknisk högskoleutbildning. Svenska Reproduktions AB U. 9. Snöskotern-fordonet och föraren. Esselte. K. 10. Fria läromedel. Beckman. U. 1 1 . Folktand/årdens utbyggande och reglering. Beckman. S. 12. Värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde. Esselte. Fö. 13. Sveriges energiförsörjning. Energipolitik och organisation. Svenska Reproduktions A B . I. 14. Urbaniseringen i Sverige. Bilagedel I till Balanserad regional utveckling. Esseite. In. 15. Regionaekonomisk utveckling. Bilagedel II till Balanserad recional utveckling. Esselte. In. 16. Riksdagsgrupperna • Regeringsbildningen. Norstedt & Söner. J j . 17. Ersättare för riksdagsledamöterna. Esselte. J u . 18. Upphandling av byggnader. Del 2. Administrationen. Beckman. Fi. 19. Svensk FN-lag. Esselte. J u . 20. Behörighet • Meritvärdering • Studieprognos. Specialundersökningar av kompetensfrågor. Esselte. U. 2 1 . Vägar til högre utbildning. Del 1 . Behörighet och urval. Esselte. U. 22. Pedagoeisk utbildning och forskning. Berlingska Boktryckeriet. Lund. U. 23. Understödsföreningar. Svenska Reproduktions A B . Fi. 24. Rationel bensinhandel. Esselte. H. 25. Aspirationer, möjligheter och skattemoral. Göteborgs Offsettnckeri A B , Surte. Fi. 26. Körkort och körkortsregistrering. Norstedt & Söner. K. 27. Allmänra val på våren? Norstedt & Söner. J u . 28. Tjänstgöringsbetyg. Norstedt & Söner Fi. 29. Decentralisering av statlig verksamhet. Esselte. Fi. 30. Stordriftsfördelar inom industriproduktionen. Esselte. Fi. 3 1 . Militära straff och disciplinmedel. Esselte. J u . 32. Polisen > samhället. Esselte. J u . 33. Medel 6 r styrning av byggnadsverksamheten. Norstedt & Söne\ In. 34. Svenska folkets Inkomster. Esselte. In. 35. Hemförsäljning. Göteborgs Offsettryckeri A B , Surte. J u . 36. Kilometarbeskattning. Berlingska Boktryckeriet Lund. Fi. 37. Översyr av vissa punktskatter. Esselte. Fi.

A n m . Om särskild tryckort ej anges är tryckorten Stockholm.

38. Förtrolig företagsinformation och börshandel. Esselte. Fi. 39. Sexualkunskapen på grundskolans låg- och mellanstadier. Esselte. U. 40. Revision av vattenlagen. Norstedt & Söner. J u 4 1 . Företag och Samhälle. Del 1 . Esselte. I. 42. Företag och Samhälle. Del 2. Esselte. I 43. Ungdom — Bostad. Esselte. In. 44. Språkundersökningen bland finländska barn och u n g domar i Sverige. Esselte. U. 4 5 . Gruvrättslig speciallagstiftning. Svenska Reproduktions AB. Ju. 46. Den äldre arbetskraften inom byggnadsindustrin. Esselte. I n . 4 7 . Skydd mot avlyssning. Norstedt & Söner. J u . 48. Svensk författningssamling. Norstedt & Söner. J u . 49. Yrkesskadeförsäkringens finansiering. Esselte. S. 50. Viss medicinsk och farmaceutisk yrkesutbildning. Svenska Reproduktions A B . U. 5 1 . Mellansvensk gruvindustri. Almqvist & Wiksell, Uppsala. I. 52. Om lotterier. Norstedt & Söner. H. 53. Distriktsveterinärernas tjänstgöringsförhållanden, m.m. Svenska Reproduktions A B . J o . 54. Forskning för försvarssektorn. Norstedt & Söner. Fö. 55. Vägar till högre utbildning. Del 2. Organisation och information. Esselte. U. 56. Ersättning vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor. Esselte. S. 57. Narkotikamissbruk hos inskrivningsskyldiga 1968/1969. Tryckeribolaget. S. 58. Yrkesutbildning och arbetsliv. Svenska Reproduktions A B . U. 59. TEKO-industrierna inför 70-talet. Del I. Analys, slutsatser, förslag. Tryckeribolaget. I.

Statens offentliga utredningar 1970: 59 Industridepartementet

TEKO-industrierna inför 70-talet Del I Analys, slutsatser, förslag

Betänkande avgivet av 1968 års utredning av textil- och konfektionsindustrierna Stockholm 1970

Tryckeribolaget Ivar Haeggström AB, Stockholm 1970 ALLF 112 2 007

Till Statsrådet och chefen för industridepartementet

Kungl Maj:t bemyndigade den 17 maj 1968 statsrådet Wickman att tillkalla sakkunniga för utredning av vissa frågor rörande textiloch konfektionsindustrierna. Till sakkunniga utsågs den 14 juni 1968 landshövding Mats Lemne, ordförande, samt byråchefen Curt Canarp, riksdagsledamot Sigrid Ekendahl, direktör Göte Johansson, förbundsordförande Ivan Lind, direktör Ivar Lindquist, kommerserådet Olle Lindqvist, förbundsordförande Valter Sjöberg, direktör Lennart Tessmar och direktör Rudolf Walldén. Utredningen antog namnet TEKO-utredningen. Att som experter biträda utredningen förordnades under 1968 ekonomie licentiat John Ekström, planeringschef Eric Pettersson, direktör Valter Strandberg, direktör Sten Bernunger, direktör Tore G Sergenius och förste ombudsman Stig Björkhammar samt under 1969 kanslirådet Tony Hagström. Utredningens sekreterare har varit direktör Göran C-O Claesson och civilekonom Arvid Sundin. Under kortare perioder har civilekonom Jan-Erik Modig assisterat. Kontorssekreterare har varit fru Barbara Virag. Med skrivelse den 26 augusti 1969 överlämnade TEKO-utredningen en första rapport. I denna behandlades huvudsakligen tre områden, nämligen formerna för offentlig upphandling av TEKO-produkter, exportfrämjande åtgärder samt ett utbildningsprogram. Utredningens förslag på dessa omSOU 1970: 59

råden lades sedan till grund för proposition nr 41 år 1970 vars förslag i huvudsak antogs av riksdagen den 29 april 1970. Bifogade betänkande utgör en slutredovisning av utredningens arbete. För att på kortast möjliga tid få fram erforderligt material och åstadkomma den nödvändiga genomgången av ämnesområdet har utredningen med vederbörliga bemyndiganden anlitat olika myndigheter, utredningsinstitut och personer för speciella uppgifter. Sålunda har Stanford Research Institute undersökt konkurrensläget för den tyngre konfektionsindustrin. Institutet utnyttjade därvid i sin tur för speciella uppgifter dels ett internationellt konsultföretag på konfektionsområdet, Kurt Salmon Associates, dels de svenska konsultföretagen PEKAB och Montex-Member Service AB, det senare anknutet till Sveriges Konfektionsindustriförbund. Statistiska centralbyrån har sammanställt och bearbetat uppgifter ur statistiken över företagens vinst- och finansieringsförhållanden. Utredningen har därigenom fått underlag för bedömning av TEKO-branschernas lönsamhetsutveckling. Undersökningen innebar att SCB:s statistikmaterial användes på ett nytt sätt vid en branschanalys av detta slag. En rad definitionsproblem uppstod därför vid vilkas lösning utredningen erhöll hjälp av experter från organisationer och banker. En statistisk analys har utarbetats inom 3

Kommerskollegium, gällande 1960-talets utveckling i fråga om produktion, import och export samt tillförsel till den svenska marknaden av TEKO-varor. Detta arbete har letts av avdelningsdirektör Nils Karlsson i samråd med utredningen. En av utredningens ledamöter, kommerserådet Olle Lindqvist, har författat en redogörelse för den handelspolitiska ramen (Bilaga 5). Under sin behandling av utrikeshandeln har utredningen dessutom haft tillgång till underhandsmaterial från en utredning vid Industriens Utredningsinstitut om lågprisimporten. Lågprisutredningens författare, departementssekreterare Åke Sundström, har vidare ställt ett sammandrag av sin utredning till TEKO-utredningens förfogande. Inom textil- och konfektionsindustriförbunden har aktuarie Stig Karlander i samråd med utredningen utarbetat en promemoria som utgjort ett underlag för utredningens kapitel om arbetsmarknaden. Materialsammanställningar har vidare verkställts

av Handelns Utredningsinstitut, pol mag Bo H Engström och AB Balanskontroll. Direktör Bertil Petzén i sistnämnda företag har dessutom konsulterats fortlöpande i frågor som gällt bedömningen av olika företag och delbranscher. Material och synpunkter beträffande forskning och utveckling har erhållits från experter i olika forskningsorgan och organisationer. Bl a har professor Joel Lindberg vid Svenska Textilforskningsinstitutet utarbetat en promemoria som lagts till grund för delar av kapitlet om forskning och utveckling. Utredningens arbete har givetvis varit beroende av samarbete med TEKO-industriernas företag och organisationer. Under arbetets gång har utredningen mött samarbetsvilja och öppna dörrar överallt — även hos företag med svåra akuta problem. Utredningen riktar ett tack till alla dem inom TEKO-industrierna som på olika sätt underlättat utredningens arbete.

Stockholm den 20 oktober 1970

Curt Canarp Ivan Lind Valter Sjöberg

4 Mats Lemne Sigrid Ekendahl Ivar Lindquist Lennart Tessmar

Göte Johansson Olle Lindqvist Rudolf Walldén /Göran C-O Claesson Arvid Sundin

SOU 1970: 59

Innehåll

DEL I

Analys, slutsatser, förslag

Skrivelse till departementschefen . . .

3 Kapitel 1 Sammanfattning

9 Kapitel 2 Utgångspunkter

2.1 TEKO-utredningar en internationell företeelse

2.2 Tidigare svenska utredningar . . .

1968 års utredning av textil- och konfektionsindustrierna 2.3.1 Direktiven 2.3.2 TEKO-utredningens första rapport 2.3.3 TEKO-utredningens slutrapport

Kapitel 3 Tillförseln

.

17 18

.

3.1 Val av varuområden och metodik . 3.1.1 Huvudområden 3.1.2 Beräkningsmetoder . . . .

19 19 20

3.2 Utvecklingen under 1 9 6 0 - t a l e t . . . 3.2.1 Huvudområdena 3.2.2 Garn 3.2.3 Vävnader 3.2.4 Teknisk textil 3.2.5 Hemtextil 3.2.6 Trikåkläder 3.2.7 Konfektion 3.2.8 Typer av förändringar . . .

20 20 21 22 23 23 24 24 25

3.3 Styrande faktorer 3.3.1 Tidigare prognoser . . . . 3.3.2 Befolkningen 3.3.3 Inkomsterna och priserna . . 3.3.4 Konsumtionsmönstret och produktutvecklingen

26 26 27 27

S O U 1970: 59

till marknaden

16 16

3.3.5 Kommunikationerna .

3.4 Den kommande utvecklingen 3.4.1 Teknisk textil . . 3.4.2 Hemtextil . . . 3.4.3 Kläder . . . .

29 29 30 30

3.5 Modeproblemet . . . 3.5.1 Ökande modeandel 3.5.2 Modeförändringarnas karaktär 3.5.3 Konsekvenserna i företagen .

31 31 31 32

Kapitel 4 Marknadens

organisation

.

.

4.1 Inledning 4.2 Detaljhandelsutvecklingen

34 i allmän-

het

4.3 Distributionsvägar för TEKO-varor 4.3.1 Fördelning på distributionskanaler 4.3.2 Olika konkurrensmedels betydelse 4.3.3 Fackhandelns struktur . . .

36 36

4.4 Förändringar inom fackhandeln .

.

35 35

4.5 Partihandeln

4.6 Varugruppernas fördelning på distributionsformer

4.7 Relationerna industri-distribution . 4.7.1 Bundenhet kontra flexibilitet . 4.7.2 Konsekvenser för industrin . .

40 40 40

Kapitel 5 Utrikeshandeln

5.1 Utvecklingstendenserna i världshandeln

5.2 Den svenska TEKO-importens veckling

ut-

5.2.1 En översikt 5.2.2 Garn 5.2.3 Vävnader 5.2.4 Teknisk textil 5.2.5 Hemtextil 5.2.6 Trikåkläder 5.2.7 Konfektion inklusive huvudbonader 5.2.8 Importen från låglöneländer

43 44 44 45 45 46 46 47

5.3 Importens inverkan på sortiment och priser

5.4 Den kommande importutvecklingen 5.4.1 Importen från låglöneländer . 5.4.2 Importen från E F T A och E E C 5.4.3 Importrestriktioner . . . . 5.4.4 Aktiva importörer . . . . 5.4.5 Sammanfattande bedömning .

50 50 51 52 52 53

5.5 Den svenska TEKO-exportens veckling 5.5.1 En översiktsbild 5.5.2 Garn 5.5.3 Vävnader 5.5.4 Teknisk textil 5.5.5 Hemtextil 5.5.6 Trikåkläder 5.5.7 Konfektion

54 54 55 55 56 56 56 57

ut-

5.6 Den kommande exportutvecklingen .

Kapitel 6 Företagsstrukturen

. . . .

66 66 66

6.5.3 Bomullsindustrin . 6.5.4 Trikåindustrin . . 6.5.5 Konfektionsindustrin 6.6 Åtgärder för strukturanpassning . . 6.6.1 Branschorganisationernas roll 6.6.2 Konfektionsgruppens aktivitet 6.6.3 Investeringsbankens aktivitet .

67 67 67 68

Kapitel 7 Produktion

.

1960-talets produktionsutveckling 7.1.1 De industriella huvudsektorerna 7.1.2 Produktionen inom huvudsakliga användningsområden . . 7.1.3 Garn 7.1.4 Vävnader 7.1.5 Teknisk textil 7.1.6 Hemtextil 7.1.7 Trikåkläder 7.1.8 Konfektion 7.1.9 Sammanfattande bild . . . .

69 69

och investeringar

7.2 Den kommande

produktionsutveck-

lingen

7.3 Realkapital och investeringar . . . 7.3.1 Allmän översikt 7.3.2 Investeringsutvecklingen . . . 7.3.3 Företagens planer 7.3.4 Förhållandet realkapital och investeringar 7.3.5 Sammanfattning

76 76 77 78

Kapitel 8 Produktivitet

6.1 Allmän karakteristik 6.1.1 Två industrier, lika och olika 6.1.2 Lokaliseringen i Sverige . . . 6.1.3 Lokaliseringen i utlandet . . 6.1.4 Huvudsektorerna

59 59 60 60 60

6.2 Förädlingsvärde

6.3 Storleksstrukturen 6.3.1 Översiktliga uppgifter över företag/arbetsställen . . . . 6.3.2 Strukturförändringar . . . .

62 62 63

6.4 Företagsbeståndets förändringar . 6.4.1 Nedläggningar 6.4.2 Nyetableringar

64 64 65 65 65 65

8.6 Stordriftsfördelar 8.6.1 En internationell jämförelse 8.6.2 Läget i Sverige

.

6.5 Produktionens koncentrationsgrad . 6.5.1 Konkurrenssituationen . . . 6.5.2 Ylleindustrin 6

70 70 71 72 72 72 73 74

och lönsamhet

.

8.1 Produktiviteten

78 79

8.2 Producentprisernas utveckling

.

8.3 Lönsamhet och finansiering . . . 8.3.1 Lönsamhet enligt tidigare tillgängligt material 8.3.2 Lönsamheten enligt specialundersökning 8.3.3 Finansieringen enligt specialundersökning

8.4 Likviditet och betalningskonditioner

8.5 Kostnadsstrukturen

87 SOU

.

.

81 81 84

87 87 88

1970:60

Kapitel 9

Arbetskraft/löner

9.1 Industrier med minskande sysselsättning 9.1.1 Minskningens omfattning . . 9.1.2 Ålders- och könsfördelningen 9.1.3 Den utländska arbetskraften 9.1.4 Geografisk fördelning . . 9.1.5 Verkningar för de anställda 9.2 Löneläget

93 93 94 94 95 95 96

9.2.1 En internationell jämförelse 9.2.2 Tjänstemannalönerna 9.2.3 Arbetsledarlönerna . . 9.2.4 Arbetarlönerna . . . 9.2.5 Reallön och årslön . . 9.2.6 Relativt löneläge . . . 9.3 Uppgifter om arbetskraften 9.3.1 Personalomsättningen

.

9.3.2 »Helårsarbetarnas» arbetstid 9.3.3 Sambandet ålder — presterad tid 9.3.4 Andelen tjänstemän . . 9.3.5 Tjänstemännens utbildningsnivå 9.3.6 Konsekvenserna av eftersläpande utbildning

Kapitel 10 Forskning

och utveckling

.

90 90 91 91 92 93

.

10.1 Behovet

96 96 97 97 98 98 100

10.3.5 Leverantörer

av

utrustning

10.4 Framtidens svenska utvecklingsvägar 10.4.1 Det internationella perspektivet 10.4.2 Den svenska verksamhetens inriktning 10.4.3 Exmpel på tänkbara projekt 10.4.4 Krav på företagen . . . .

109 110 111

Kapitel 11 Slutsatser

.

11.1 TEKO-industriernas utvecklingsbild 11.1.1 Förbrukningen 11.1.2 Distributionen 11.1.3 Importen och exporten . . 11.1.4 Produktionen 11.1.5 Sysselsättningen

112 112 112 113 113 114

och förslag

.

.

11.2 TEKO-utredningens framtidsbedömning 11.2.1 De allmänna förutsättningarna 11.2.2 TEKO-utvecklingen på 70talet 11.2.3 Ändrade förutsättningar? . 11.2.4 Behovet av åtgärder och deras inriktning

108 108

114 114 116 118 119

101 11.3 Åtgärder för omställning och före-

10.2 Internationellt kända utvecklingsvägar 10.2.1 Materialet 10.2.2 Fiberutvecklingen och garnframställningen 10.2.3 Vävning och stickning . . 10.2.4 Nya metoder för tygframställning 10.2.5 Beredningstekniken . . . 10.2.6 Konfektioneringen . . . . 10.3 Pågående svensk forskning och utveckling 10.3.1 Omfattning 10.3.2 Institutioner vid Chalmers tekniska högskola . . . . 10.3.3 Svenska Textilforskningsinstitutet — T E F O . . . . 10.3.4 Avnämare och konsumentorgan S O U 1970: 59

101 101 102 102 103 104 104

105 105 105 106 107

tagsutveckling

11.3.1 Branschomfattande program för strukturomvandling . .

11.3.2 Fusionsstimulerande åtgärder 11.3.3 Program för export . . . 11.3.4 Program för utbildning . .

122 123 124

11.3.5 Program för forskning utveckling

och

11.3.6 Program för utnyttjande av konsulttjänster . . . .

11.3.7 Ett låne- och bidragssystem

11.4. Övriga åtgärder 11.4.1 Importbegränsning . . . . 11.4.2 Skyddad beredskapsproduktion

129 129

11.4.3 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder 11.4.4 Regionpolitiska åtgärder . .

130 131 132 7

D E L II

Bilagor

Bilaga 1 Direktiven Bilaga 2 Tidigare utredningar

5 på

TEKO-

området

9 Bilaga 3 Undersökning av den svenska tyngre konfektionsindustrins och ylleindustriernas konkurrensläge

29 Bilaga 4 Underlag för marknadsbedömningen — en exemplifiering . .

94 Bilaga 5 Den handelspolitiska

ramen .

.

104 Bilaga 6 Lönsamhetsundersökning — uppläggning och definitioner

.

116 Bilaga 7 Statistisk analys rörande produktion, import, export och tillförsel på TEKO-området I960 —68

120 Bilaga 8 Statistikmaterial

8 S O U 1970: 59

1 Sammanfattning

Som framgår av direktiven, återgivna i bilaga 1, tillsattes TEKO-utredningen mot en bakgrund av minskande sysselsättning i de svenska textil- och konfektionsindustrierna och kraftigt ökande import av vissa varuslag. Samma bakgrund har, som framgår av bilaga 2, föranlett tillsättandet av liknande utredningar i en rad andra industriländer. I sammanfattning har TEKO-utredningens uppdrag varit att bedöma hur textil- och konfektionsindustrierna kommer att utvecklas om inga särskilda åtgärder vidtas, att undersöka om åtgärder kan utformas som ökar de svenska företagens konkurrenskraft och föreslå sådana åtgärder, att undersöka om åtgärder behöver utformas i syfte att hjälpa arbetskraft som eljest skulle få betydande problem i samband med friställningar och föreslå sådana åtgärder, att bedöma om åtgärder är erforderliga av beredskapsskäl och föreslå sådana åtgärder. Med detta betänkande framlägger utredningen sin slutrapport. Utgångspunkterna ges i kapitel 2 med referat av direktiven och tidigare utredningar. Det visar sig att TEKO-utredningarna i Sverige och utomlands ger en likartad bild som dessutom i sina huvuddrag stämmer med vad man haft anledning vänta från ekonomisk-teoretisk SOU 1970: 59

synpunkt beträffande utrikeshandelns utveckling på TEKO-området. Det framgår sålunda att länder med lägre löner tenderar att överta priskänslig standardproduktion från länder med högre löner. Samtidigt stiger totalförbrukningen och blir mer differentierad, och därmed skapas förutsättningar för produktion av mindre priskänsliga varor. Förbrukningen av textil- och konfektionsvaror, vilken behandlas i kapitel 3, uppgår i Sverige till 6 miljarder kronor. Det största förbrukningsområdet är kläder och beklädnadsväv. Därnäst följer två andra stora förbrukningsområden, teknisk textil och hemtextil. Teknisk textil omfattar produkter som används vid industriell tillverkning. Det kan vara fråga om halvfabrikat, t ex armeringsduk för linoleummattor, eller produkter nödvändiga för en viss produktionsprocess utan att ingå i den slutliga produkten, t ex maskinfilt. Hemtextil omfattar kökstextilier, bäddutrustning, inredningstextilier o dyl. Inom teknisk textil och hemtextil överväger expansiva sektorer. Under 60-talet har förbrukningen ökat av teknisk textil med nära 7 % per år och av hemtextil med 8 % per år. Enligt utredningens bedömning kommer denna expansion att fortsätta. Under 70-talets första hälft väntas expansionen dock ske i något långsammare takt. Bakom denna bedömning ligger att realinkomsterna enligt den pågående långtidsutredningens 9

prognos väntas öka långsammare under denna period än under 60-talet. Den totala förbrukningen av kläder ökade med nära 5 % per år mellan 1960 och 1968. Beklädnadsområdet rymmer dock flera betydligt mer expansiva sektorer. Förbrukningen av trikåväv har t ex ökat med 15 % per år under 60-talet. Expansionen har emellertid ofta inneburit att gamla produkter trängts tillbaka till förmån för nya. Traditionell beklädnadsväv har t ex minskat. Den kraftigaste expansionen noteras för trikå, vars utveckling i hög grad gynnats av att syntetgarnerna är bättre lämpade för trikåtillverkning än vad tidigare garner varit, och för lättare och informella plagg. Stagnation eller sjunkande efterfrågan noteras främst för tyngre, formella plagg av traditionella material. Såväl ökningen i stort som dess differentierade karaktär stämmer väl med tidigare gjorda prognoser. Samma omständigheter är nu förhanden som när dessa prognoser gjordes. TEKO-utredningen anser därför att den observerade utvecklingen kommer att fortsätta, dock i den långsammare takt som motiveras av det ovan nämnda antagandet om en långsammare tillväxt av realinkomsterna. Distributionen av TEKO-varor behandlas i kapitel 4. KF, de stora varuhuskedjorna och flerbutiksföretagen har ökat sin andel av den totala TEKO-försäljningen via detaljist från 24 % 1960 till 49 % 1969. Samtidigt har andelen för enbutiksföretagen och företagen med enstaka lokala filialer minskat från 68 % till 4 0 % . Denna förändring beträffande distributionskanalerna har inte varit neutral i förhållande till sortimentet. Bilaga 3 visar att expansionen för massdistributionsföretagen på TEKO-området i hög grad förklaras av att det främst är de som sålt de expanderande varorna — lättare och informellare plagg — medan det traditionella sortimentet å andra sidan främst säljs av enbutiksföretagen. Bilaga 4 behandlar bl a några viktigare varors fördelning efter typ av återförsäljare. TEKO-utredningen har inte haft anledning göra någon egen framtidsbedömning beträffande distributionens utveckling efter10

som enbart publicerade planer för utbyggnaden av stormarknader visar att utvecklingen kommer att fortsätta. Utrikeshandeln med TEKO-produkter kännetecknas, som framgår av kapitel 5, av en snabbt växande import — och en ännu snabbare växande export. Importen har accelererat under 60-talet och haft en genomsnittlig ökning av 10 % per år. Exporten har ökat i genomsnitt 17 % per år. I absoluta tal har importen dock ökat mycket mera än exporten beroende på en betydligt större volym vid periodens början. Såväl importen som exporten samvarierar i hög grad med förbrukningen. Utrikeshandeln tenderar med andra ord att öka mer i fråga om varor med ökande förbrukning än i fråga om varor med stagnerande eller minskande förbrukning. Den ökande exporten förklaras i huvudsak av att marknadens differentieringskrav ökar med stigande inkomster. Då öppnas möjligheter för export även av mindre priskänsliga varor. Den ökande importen förklaras till en del på samma sätt. Den svenska marknadens krav blir sålunda allt mer differentierade och kan inte fyllas av svenska företag enbart. Härtill kommer emellertid att utländska TEKO-företag i regel kan priskonkurrera hårdare än svenska. Lönenivån i Sverige är betydligt högre än i alla konkurrentländer utom USA, och för de flesta produkter är samma tillverkningsteknik tillämpbar överallt. Härtill kommer att Sverige jämfört med övriga industriländer tillämpat en mindre restriktiv importpolitik gentemot de extrema låglöneländerna, vilket innebär att den svenska marknaden fått ta emot en proportionsvis stor andel av låglöneländernas export. Räknat per invånare och år köpte Sverige redan år 1968 TEKO-varor från låglöneländerna för över 50 kr. Närmast följde de övriga nordiska länderna och Storbritannien som köpte för ungefär halva beloppet per invånare. Övriga länders lågprisimport var betydligt mindre, i några fall helt obetydlig räknat per invånare. TEKO-utredningen har inte funnit några omständigheter som tyder på att importtrycket skulle lätta och förutser därför att importökningen fortsätter om inga åtgärder SOU 1970: 5')

vidtas. Som bakgrund för behandlingen av frågan om eventuella åtgärder redovisas i bilaga 5 det handelspolitiska spelrummet för val av olika åtgärder. TEKO-industriernas struktur behandlas i kapitel 6. De omfattande nedläggningarna under 50- och 60-talet har i förening med de företagsekonomiska fördelarna av en geografisk koncentration lett till att TEKOindustrierna i ökad utsträckning nu återfinns i dessa industriers gamla kärnområde i västra Sverige. En tredjedel av TEKO-industriernas arbetare finns nu i Borås-regionen och hälften inom Älvsborgs län och angränsande Skaraborgs och Göteborgs och Bohus län. I Älvsborgs län är nästan hälften av alla industriarbetare anställda i TEKO-företag och i Borås tre fjärdedelar. Företagskoncentrationen synes inte ha ökat generellt. Företagsstrukturen har däremot ändrats i stor utsträckning efter mönstret att de allra största företagen och de allra minsta fått en ökad andel av produktionen och antalet anställda. Förhållandena varierar emellertid kraftigt från delbransch till delbransch. I den expansiva trikåindustrin har de ledande företagen ökat sin produktionsandel av strumpor och underkläder medan mindre företag ökat sin andel i fråga om t ex överkläder. På senare tid har Investeringsbanken och Industriförbundet gjort omfattande sonderingar beträffande möjligheterna att inom den tyngre konfektionsindustrin åstadkomma vissa sammanslagningar. Denna verksamhet börjar nu att avsätta resultat. Som framgår av kapitel 7 visar produktionen på TEKO-området en mycket differentierad utveckling. Produktionen av teknisk textil har ökat med 6,8 % per år under 60-talet och produktionen av hemtextil med 7,5 % per år. I fråga om beklädnadsväv och konfektion är utvecklingen starkt differentierad för olika delområden. Konfektionsvolymen ökade totalt sett, i huvudsak under periodens början. Den genomsnittliga ökningen blev 3,2 % per år. Produktionen av beklädnadsväv gick något tillbaka. Enligt TEKO-utredningens bedömning finns det utsikter att produktionsökningen SOU 1970: 59

på TEKO-området fortsätter, låt vara med den avmattning som prognosen om realinkomsternas lägre tillväxttakt under första hälften av 70-talet motiverar. Produktionsökningen är emellertid inte på något sätt given. Svensk produktion av varor som främst säljs med priset som konkurrensmedel kommer sannolikt även i fortsättningen att minska betydligt. Härtill kommer inom några delbranscher att många företag har att möta 70-talets påfrestningar med det svaga utgångsläge som återhållna investeringar under flera år utgör. Av kapitel 8 framgår att TEKO-industriernas produktivitet i stort sett ökat i takt med genomsnittet för all svensk industri. En fortsatt produktivitetsökning i samma takt försvåras emellertid av att investeringarna hållits tillbaka under senare år inom flera delbranscher. Lönsamheten har gått ner, vilket framgår av en specialundersökning vars metoder redovisas i bilaga 6 och resultat i kapitel 8 och bilaga 8. Lönsamheten varierar emellertid kraftigt såväl mellan olika delbranscher som mellan olika företag i samma delbransch. En specialundersökning av den tyngre konfektionen (bilaga 3) tyder på att svenska företag får betala för sin lilla hemmamarknad i form av en fördyrande sortimentsbredd och höga fasta kostnader för utvecklings- och säljfunktioner i förhållande till produktionsvolymen. Arbetskraft och löner behandlas i kapitel 9. Där visas att TEKO-industrierna i Sverige i betydande utsträckning sysselsätter sådana kategorier arbetskraft som oavsett bransch har lägre löner än genomsnittet för all industri. Trots detta är det stora problemet från konkurrenssynpunkt att de svenska TEKO-företagen arbetar med en väsentligt högre lönenivå än de utländska konkurrenterna. Detta har varit och är en av de viktigaste faktorerna bakom importökningen. Antalet sysselsatta i textilindustrin minskade under 50-talet med 30 % och från 1959 till 1967 med 27 %. Antalet sysselsatta i konfektionsindustrin minskade under 50talet med 11 % och 1959—1967 med 18 % . Minskningen fortsätter. Mot bakgrunden av att produktionsökningen som nämnts väntas 11

avta till följd av en svagare ökning av realinkomsterna finner utredningen det mest sannolika vara att 60-talets minskningstakt, 3,4 % om året, fortsätter. Detta skulle innebära att antalet TEKO-anställda under 70talet reducerades från 70 000 till 50 000. Nya material och nya slutprodukter baserade på dessa material har utgjort ett synnerligen dynamiskt inslag under 50- och 60talen. I kapitel 10 ställs därför frågan om väsentligt ökad satsning på forskning och utveckling skulle kunna förändra den nuvarande utvecklingen för de svenska TEKOindustrierna på något avgörande sätt. Svaret på frågan blir att en omfattande, kontinuerlig verksamhet på detta område är nödvändig för att upprätthålla de svenska TEKO-företagens konkurrenskraft. Det finns redan institutioner lämpade för forskningsuppgifterna och för att biträda företagen med denna kontinuerliga satsning. Något enskilt projekt som skulle innebära en väsentlig förändring på kort sikt synes inte kunna anges. Utredningens slutsatser redovisas i kapitel 11. En övergripande slutsats är att TEKOindustriernas svårigheter inte beror på tillfälligheter utan intimt sammanhänger med den allmänna ekonomiska utvecklingen i förening med Sveriges konkurrensinriktade näringspolitik och liberala handelspolitik. TEKO-industriernas utveckling under 60talet stämmer i själva verket väl med vad man hade kunnat vänta med utgångspunkt från periodens allmänna ekonomiska utveckling — och stämmer dessutom med vad som faktiskt förutsades före periodens början. Bedömningen av 70-talet bör ha en minst lika säker grund som bedömningen av 60-talet hade för tio år sedan. Mot denna bakgrund har TEKO-utredningens förslag i kapitel 11 utformats med två huvudsyften. Det ena är att åstadkomma bättre förutsättningar för att svenska företag skall kunna förstärka sin konkurrenskraft på sådana områden där svensk tillverkning synes ha goda marknadsutsikter. Det andra syftet är att åstadkomma lämpligaste hjälp för sådana personer och samhällen som drabbas av de väntade friställningarna. Därmed blir utredningens förslag följande. 12

Åtgärder för omställning och företagsutveckling För varje problemområde har företagsledningen en serie beslut att fatta som vart och ett inverkar på företagets fortsatta verksamhet. De TEKO-företag som skall ha utsikter att överleva med tillfredsställande lönsamhet måste ha en företagsledning som kan åstadkomma tillfredsställande underlag för sitt beslutsfattande. TEKO-utredningen anser att en effektivisering av företagens centrala och strategiska beslutsprocesser måste främjas dels genom att företagsledande personal utbildar sig fortlöpande, dels genom att företagen bereds ökade möjligheter att anlita utomstående expertis. Inom båda områdena har utredningen avgivit förslag i sin delrapport 1969 vilka efter beslut av riksdagen nu är under genomförande. Företagsledarutbildningen ingår i ett program för utbildning av flera kategorier personal i ansvarig ställning inom företagen. Anlitandet av utomstående expertis kan ske med bidrag från staten som ett led i det exportprogram som är under uppbyggnad på Kommerskollegium. Utredningen föreslår nu statliga bidrag för att under en omställningsperiod ge TEKOföretag möjlighet att utnyttja konsulter och annan expertis på olika områden. Det kan vara för undersökningar gällande marknadsbedömning, rationalisering, produktionsomläggningar, sammanslagningar och andra omställningsprojekt av mer genomgripande slag. Utomstående expertis bör även i viss utsträckning kunna utnyttjas vid genomförandet av åtgärder i företagen. Utredningen föreslår vidare att statliga lånegarantier skall kunna användas för att underlätta finansieringen av omställningsåtgärder. Programmet bör enligt TEKO-utredningens uppfattning administreras som en parallell till det nämnda exportprogrammet. Möjlighet bör alltså öppnas för Kommerskollegium att bevilja bidrag och lånegarantier för undersökningar och omställningsåtgärder. Genom detta program blir det möjligt att effektivare tillvarata den omställningsstimulerande effekten av exportprogrammet. Inte SOU 1970:59

minst viktigt är att statliga bidrag för utnyttjande av konsulttjänster väsentligt torde öka möjligheterna till framgång vid de olika försök som görs att åstadkomma en omstrukturering genom sammanslagningar och företagsköp. Specialundersökningar på olika områden kan nämligen i hög grad underlätta sådana förhandlingar. Utredningen föreslår att bidrag skall kunna beviljas inom ramen 10,5 miljoner kronor och lånegarantier inom ramen 22,5 miljoner kronor för budgetåren 1971/74, d v s återstående tid för de TEKO-program som redan är igång. För vissa program rörande forskning och teknisk utveckling föreslår utredningen att tillägg till nu löpande anslag skall lämnas med totalt 12 mkr under en treårsperiod.

Övriga åtgärder Den internationella TEKO-marknaden kännetecknas enligt TEKO-utredningens mening av speciella konkurrensförhållanden som vid en total avveckling av bestående importrestriktioner skulle omintetgöra de svenska TEKO-industriernas omställningsprogram. Utredningen menar att sådana åtgärder från svensk sida är nödvändiga som ger en utsatt industri möjligheter att på ett acceptabelt sätt anpassa sig efter låglönekonkurrensen och vidta de omställningsåtgärder som påkallas. Utredningen finner det vidare vara nödvändigt att man på svensk sida har god handlingsberedskap för att möta konsekvenserna av ökade importrestriktioner i viktiga importländer. Samtidigt bör Sverige aktivt stödja försöken att åstadkomma internationella överenskommelser på detta område. TEKO-utredningen föreslår inte någon avveckling av nuvarande restriktioner utan bedömer dessa i väsentliga stycken vara nödvändiga under en övergångstid. Utredningen föreslår emellertid att åtgärderna så långt som möjligt ges en systematisk och enhetlig utformning liksom en tillämpning vilken medger en successiv anpassning till konkurrensförhållandena. SOU 1970: 59

TEKO-utredningen har inte ansett sig kunna bidra till lösningen av uppkommande beredskapsproblem utan förutsätter att dessa löses genom den verksamhet som drivs av den speciella myndigheten på detta område, överstyrelsen för ekonomiskt försvar. Kraftfulla arbetsmarknadsåtgärder kommer enligt TEKO-utredningens mening att krävas även framdeles. Utredningen riktar speciellt uppmärksamheten mot de grupper av arbetstagare för vilka det inte är realistiskt att räkna med en sådan omplacering på den öppna arbetsmarknaden som innebär byte av yrke och/eller bostadsort. Utredningen föreslår ett nära samarbete mellan TEKO-industrierna och arbetsmarknadsverket i syfte att öka anställningsmöjligheterna för dessa grupper, t ex genom vidgad tillämpning av systemet med industriellt beredskapsarbete. TEKO-utredningen föreslår i detta syfte att en delegation eller kontaktgrupp knyts till arbetsmarknadsstyrelsen med företrädare för branschorganisationerna och parterna på arbetsmarknaden. Från TEKO-industriernas synpunkt har enligt utredningens mening den starka och ökande koncentrationen till Borås-regionen företagsekonomiska fördelar. Även från arbetskraftens synpunkt har denna koncentration fördelar i det att den ökar möjligheterna för friställda att övergå till expanderande företag inom samma yrkesområde. Boråsregionen svarar också för en väsentligt mindre andel av arbetslösheten bland TEKO-industriernas arbetare än vad som motsvarar dess andel av totala antalet arbetare i dessa industrier. Från dessa utgångspunkter anser utredningen det vara ett realistiskt mål att vidmakthålla TEKO-sysselsättningen i denna region trots den pågående minskningen totalt av sysselsättningen i TEKO-industrierna. TEKO-utredningen är emellertid medveten om att den relativt ensidiga och föga tillväxtbetonade sammansättningen av näringslivet inom Borås-regionen också innebär nackdelar. Dessa nackdelar accentueras för övrigt av den dragningskraft på arbetskraften som den starkt expansiva Göteborgs-re13

gionen har. Utredningen anser det därför vara nödvändigt att ett lokaliseringsprogram snabbt utarbetas för de båda regionerna med syfte att till Borås-regionen överföra delar av Göteborgs-regionens expansion samt delar av den statliga förvaltning som skall decentraliseras. Programmet bör omfatta utbyggnad av servicefunktioner samt prioritering av vägbyggandet mellan Göteborg, Borås och Mark. Utredningen föreslår att den centrala ledningen och samordningen av detta lokaliseringsprogram ägnas särskild uppmärksamhet eftersom programmet berör inte bara näringslivet och myndigheterna i två län utan även flera departement och verk.

14 SOU 1970:59

2 Utgångspunkter

2.1 TEKO-utredningar en internationell företeelse Under åren närmast efter andra världskriget utbyggdes Västeuropas produktionskapacitet kraftigt på TEKO-området. Det var en följd av att behovet av textila varor dämts upp under kriget samtidigt som förråden tagit slut. Det var också en anpassning till det förhållandet att en stor del av produktionskapaciteten i Östeuropa avskärmats från Västeuropa. Perioden av stark produktionsökning blev emellertid kort. Redan vid ingången av 1950-talet började textilproduktionen i Europa att minska och under decenniet fick de traditionella textilindustrierna — i första hand bomulls- och ylleindustrin — betydande svårigheter. I flera länder var förhållandena krisartade och ledde till stora inskränkningar med betydande olägenheter som följd för både de anställda och företagen. I Sverige var problemen störst i ylleindustrin. I flertalet andra europeiska länder var däremot bomullsindustrin mest utsatt. Det sammanhängde med att Västeuropas, främst Storbritanniens, bomullsindustri hade avsatt en stor del av sin bomullsvaruproduktion till utomeuropeiska länder och att denna export snabbt minskade. 1960-talet har medfört fortsatta problem för textilindustrin i Västeuropa. Den har förlorat terräng på marknaden samtidigt som ett antal länder i Asien blivit betydanSOU 1970: 59

de textilproducenter. Parallellt med detta har Västeuropas konfektionsindustri fått erfara en starkt ökad konkurrens från främst Hongkong vartill kommer att handelsliberaliseringen i området lett till ökad konkurrens också inom Västeuropa. Även konfektionsindustrin har därmed fått avsättnings- och friställningsproblem. TEKO-problem av denna karaktär har inte begränsats till Västeuropa. De har t ex kommit att märkas i Kanada liksom i USA trots det senare landets restriktivare importpolitik. Det är därför inte ägnat att förvåna att särskild uppmärksamhet kommit att ägnas TEKO-industrierna i en rad olika länder. Som framgår av bilaga 2 har enbart under åren 1968—70 utredningsrapporter publicerats rörande o den norska textilindustrin o den brittiska bomullsindustrin o den brittiska ylleindustrin o den brittiska konfektionsindustrin o produktiviteten vid brittisk konfektionstillverkning o OECD:s fibermarknad och fiberproduktionen o Gemensamma marknadens textilindustri o USA:s konfektionsimport o USA:s konfektionsindustri o USA:s TEKO-industrier o arbetskraften i USA:s TEKO-industrier Dessutom pågår en kanadensisk TEKOutredning, en brittisk trikåutredning och i 15

Norge har en utredning om landets konfektionsindustri påbörjats. Ett italienskt lagförslag om stöd åt textilindustrier behandlas av EEC-kommissionen. Förhållandena varierar från land till land. Likväl är det påfallande att de olika utredningarna beskriver samma huvuddrag, låt vara med varierande betoning. Bakom hela det utländska utredningsmaterialet tycks följande mönster kunna urskiljas: o

o

o

o

Produktutvecklingen på fiberområdet skapar nya tekniska möjligheter som både initierar och underlättar förändringar. Krav på förändring kommer med urbanisering, ökande utbildning och stigande realinkomster. Betydande delar av TEKO-produktionen förutsätter en förhållandevis stor manuell arbetsinsats och förläggs därför ofta till länder med lägre löner. Vad industriländernas TEKO-industrier då måste göra — och i stor utsträckning misslyckats med i en rad länder — är att hushålla hårdare med arbetskraften, dvs. rationalisera, att tillverka varor som kan konkurrera med andra medel än priset och att lägga ned i tid de grenar som har klart ogynnsamma utsikter.

2.2 Tidigare svenska

utredningar

Sverige har varit bland de länder vilkas TEKO-industrier haft de kraftigaste avsättnings- och friställningsproblemen sedan dessa industrier nådde en kulmen i början av 50-talet. Även i Sverige föranledde dessa problem utredningar som närmare framgår av bilaga 2. Den s. k. partsutredningen för textilindustrin redovisade år 1958 dels en sammanfattande rapport, dels ett antal separata utredningar om bl. a. konsumtion, lönsamhet och arbetsmarknad. Allt sedan dess har partsorganisationerna, ofta tillsammans, fortsatt att följa utvecklingen dels löpande, dels genom olika specialstudier. År 1959 överlämnade en statlig utredning ett betänkande, »Konkurrens under samver16

kan — ett förslag till handlingsprogram för textil- och konfektionsindustrin». Programmets förslag och rekommendationer har följts i flera avseenden. Det gäller t. ex. viss företagssamverkan och ökade exportansträngningar. År 1961 publicerades »Problem inom den tyngre konfektionsindustrin» av Ulf af Trolle med förslag om dels ett informationsprogram riktat till företagare och dels ett program för direkta strukturingrepp. Efterfrågeutvecklingen, som på partsutredningens vägnar ägnats ett specialstudium 1958 — »Den textila konsumtionen» av John Ekström — behandlades ånyo 1967 i »Beklädnadskonsumtionen — ny analys och prognos för 1975» av John Ekström och Svante Lundberg. 1968 behandlades TEKO-området översiktligt av koncentrationsutredningen, och samma år framlade Kommerskollegium en studie av vissa delar av TEKO-importen. Sedan 1968 är Industrins Utredningsinstitut sysselsatt med en studie av importen från låglöneländerna och berör därvid varuområden bl. a. inom TEKO-sektorn. Återkommande undersökningar av prisutvecklingen på TEKO-området har gjorts av Statens pris- och kartellnämnd. De svenska utredningarna ger i sina huvuddrag samma bild av TEKO-situationen som de utländska. Det svenska materialet innehåller en prognos 1958 som 1967 ställdes mot verkligheten under arbetet på en ny prognos. Det är intressant att notera att identifikationen och bedömningen vid det första tillfället av de styrande faktorerna visat sig stämma väl både med senare utländska utredningars bedömning och med den verkliga utvecklingen.

2.3 1968 års utredning av textil och konfektionsindustrierna 2.3.1 Direktiven 1968 års utredning av textil- och konfektionsindustrierna, i fortsättningen kallad TEKO-utredningen, tillsattes den 17 maj 1968. I direktiven (bilaga 1) ges en situaSOU 1970: 59

tionsbeskrivning som pekar fram mot behovet av en ny utredning. Detta motiveras inte med att de tidigare utredningarna skulle ha givit en otillfredsställande beskrivning och analys — tvärtom sägs uttryckligen att TEKO-utredningens kartläggning av läget väsentligen torde kunna baseras på befintliga utredningsrapporter. Motiveringen för en ny utredning är istället att utvecklingstendenser som varit skönjbara länge medfört akuta problem vilka kräver nya åtgärder. Syftet med dessa åtgärder preciseras mot bakgrund av den allmänna näringspolitiken på ett sätt som visar att något försök till spärr på den svenska marknaden av den i början av detta kapitel skisserade internationella utvecklingen inte avses. Det heter att näringspolitiken inte bör syfta till att med handelspolitiska eller andra stödåtgärder bevara industrier som inte kan hävda sig utan statligt skydd. Dess mål bör i stället vara, säger direktiven, att stimulera en utveckling mot effektiva och på sikt internationellt konkurrenskraftiga företag. TEKO-utredningens huvuduppgift anges vara att undersöka TEKO-industriernas möjligheter att under rådande internationella förhållanden framgångsrikt och varaktigt stärka sin konkurrenskraft genom fortsatt strukturell omvandling. Utredningen bör dock söka främja en omvandling i sådana former och i en sådan takt som reducerar svårigheterna för de anställda och begränsar kapitalförstöring.

2.3.2 TEKO-utredningens första rapport Utredningen inledde sitt arbete med en översiktlig genomgång av TEKO-industriernas situation och konstaterade att problem som legat till grund för utredningen och som refererats i direktiven höll på att accentueras. Vissa nedläggningar verkade att vara förestående inom en nära framtid. Utredningen beslöt därför att gå in direkt på vissa problemområden som ansågs kunna behandlas oberoende av den allmänna marknads- och strukturanalysen. Denna behandling redovisades i en delrapport som framlades den 26 augusti 1969. SOU 1970: 59

Tagen som helhet utgör den offentliga sektorn en av TEKO-industriernas största kunder. Utredningen ansåg det därför vara angeläget att etablera bästa möjliga samarbete mellan TEKO-industrierna och de offentliga upphandlarna. Industrin skulle därigenom få ökade möjligheter att planera sin produktion för offentliga behov och bl a förlägga denna till perioder som utgör säsongsskarvar på den allmänna marknaden. Vidare kunde därmed industrin stimuleras till aktivare satsning på produktutveckling. Utredningen föreslog följande: o Vidgad användning av samarbetskommittéer för produktutveckling mellan upphandlande myndigheter och företagen o Införande av anbudsförfarande i fråga o o

om forsknings- och utvecklingsprojekt Förtur för produktutvecklande företag när tillverkningen skall läggas ut Rullande långtidskontrakt.

Utredningen kunde vidare konstatera att statliga exportfrämjande åtgärder vanligen hade större omfattning i andra länder än i Sverige. Dessa åtgärder förstärker de utländska företagens konkurrenskraft. Om motsvarande åtgärder vidtogs även i Sverige, skulle dessa kunna dels stimulera de ännu huvudsakligen hemmamarknadsinställda svenska TEKO-företagen att se över sin marknadspolitik, dels underlätta för dem att utnyttja expansionsmöjligheterna genom ökat exportsamarbete. TEKO-utredningen föreslog ett tidsbegränsat försöksprogram med följande huvudinriktning: o

o o

o

o

Ett bidragssystem för att främja utarbetandet och genomförandet av lönsamma exportprojekt Kreditgarantier i samma syfte Utnyttjande av investeringsfonder för exportprojekt och omställning till exportförsäljning Anslag som täcker kollektiva kostnader vid mässdeltagande och gemensamma uppackningar Anställande av exportkonsulenter till industriernas tjänst. 17

TEKO-industriernas pressade läge har lett till en eftersläpning av utbildningsinsatserna i förhållande till utbildningsbehoven. Många TEKO-företag hade svårt att avdela folk eller resurser för att finansiera deltagande i utbildning. Den utbildning som drevs för näringslivets behov utformades därför ofta utan kontakt med TEKO-branschen och blev därmed ofta olämplig för denna. Inom branschen bedrevs en målstyrd TEKO-anpassad utbildning i branschförbundens regi. Den pressade lönsamheten hade dock gjort att inte heller denna utbildning kunnat hålla takt med de ökande utbildningskraven. TEKO-utredningen föreslog ett treårigt program för utbildning enligt följande: o För företagsledare: såväl informationskurser som utbildning i beslutsfattande och marknadsföring m m o För marknadschefer, produktchefer, designers och liknande personal: specialkurser av olika slag o För arbetsledare, arbetsstudiemän och fackliga förtroendemän: såväl informationskurser som grundliga specialkurser. I prop nr 1970: 41 föreslogs ett program som i allt väsentligt upptog utredningens nämnda förslag utom i fråga om de delar, som avsåg offentlig upphandling. Propositionen antogs av vårriksdagen 1970. Därmed beslöts exportfrämjande åtgärder i form av bl a bidrag till vissa tröskelkostnader vid exportprojekt och kollektiva manifestationer för ett sammanlagt belopp av 20 milj. kronor under fyra år. Vidare infördes ett tidsbegränsat system av statliga lånegarantier med årsramar av 7,5 milj. kronor. Utbildningsinsatser beslöts för ett sammanlagt belopp av 9,2 milj. kronor. Kommerskollegium fick i uppdrag att administrera exportprogrammet, medan utbildningsprogrammet anförtroddes åt Statens institut för företagsutveckling.

2.3.3 TEKO-utredningens slutrapport

Tillförseln till marknaden av TEKO-industriernas produkter behandlas i nästa kapitel. Den behandlas först därför att det ytterst är marknadstillförseln och därmed konsumtionsutvecklingen som ger ramen för industriernas verksamhet. Valet av varuslag tillhör företagens mest centrala uppgifter i ett läge när efterfrågan snabbt skiftar från varuslag till varuslag. Marknadens organisation, som behandlas i kapitel 4, hänger intimt samman med konsumtionen. TEKO-företagen möter inte konsumenterna direkt, utan via den organisation som föreligger på marknaden. Valet av kunder tillhör företagets strategiska uppgifter, och det valet bestämmer i stor utsträckning företagets övriga verksamhet. Utrikeshandeln behandlas i kapitel 5. För TEKO-industrierna är exporten en av de mest dynamiska verksamhetsgrenarna. För den svenska TEKO-markanden, inkluderande även de tillverkande TEKO-företagen, är importen ett av de mest dynamiska bestämningselementen. Företag, som skall överleva, måste komma till beslut om vilka sektorer de skall »ge upp» till import och vilka som lämpar sig för export. I kapitlen 6, 7 och 8 behandlas företagen, deras kapitalutrustning och läge i olika hänseenden. Företagsstrukturen (6) är en av de viktigaste frågorna då det gäller att överhuvud taget bedöma företagens möjligheter till omställning. Läget i fråga om produktion och investeringar (7) liksom produktivitet och lönsamhet (8) är väsentliga för bedömningen av företagens utsikter att överleva. Arbetskraften behandlas i kapitel 9, dels från företagssynpunkt, som produktionsfaktor, dels från de anställdas synpunkt för att utröna behovet av särskilda trygghetsfrämjande åtgärder. Forskning och utveckling är funktioner som teoretiskt skulle ha de största möjligheterna att länka in utvecklingen på nya banor. De behandlas i kapitel 10 omedelbart före det avslutande kapitlet (11) om slutsatser och förslag.

TEKO-utredningen framlägger nu sin slutrapport, som omfattar följande. 18

SOU 1970: 59

Tillförseln till marknaden

3.1 Val av varuområden och metodik

3.1.1 Huvudområden Textil- och konfektionsindustrierna tillverkar varor såväl för industriella ändamål som för slutlig konsumtion. Förhållandena är olika på de olika användningsområdena för TEKO-produkter, och utvecklingen på vart och ett av dessa områden kan skilja sig avsevärt från utvecklingen i fråga om den totala TEKO-förbrukningen. Det finns textila slutprodukter som i allmänhet inte används av hushållen eller andra slutliga konsumenter utan främst i industri och andra näringsgrenar. Sådana produkter är t ex fisknät, skördegarn, presenningar och brandslang. Vidare förekommer att textilier är en viktig beståndsdel i slutprodukter som normalt inte anses höra hemma på textilområdet, t ex bildäck (cordväv) och linoleummattor (armeringsduk). I vissa fall används textilier på ett sådant sätt i produktionsprocessen att de närmast är att jämföra med maskindelar. Det gäller t ex maskinfilt vid pappersproduktion. Textilier avsedda för nämnda användningsområden kallas teknisk textil. Gränsdragningen måste i vissa fall göras skönsmässigt. Med den industriindelning som tilllämpas av branschorganisationerna och i officiell statistik ligger tillverkningen av teknisk textil helt inom textilindustrin. SOU 1970: 59

Konsumtionen av möbeltyger, mattor, gardiner, textil väggbeklädnad, bäddutrustning och kökstextilier uppvisar vissa gemensamma drag från funktions-, efterfrågeoch inköpssynpunkt. Produkterna på detta område behandlas därför tillsammans under beteckningen hem textil. Beteckningen bör inte undanskymma det faktum att produkterna också köps för storhushåll, kontor och offentlig miljö. Även tillverkningen av hemtextil ligger inom textilindustrin. Alla textilvaror som konsumenterna på ett eller annat sätt har på sig är kläder. Liksom i fråga om teknisk textil är produkterna mycket olikartade. De fyller olika funktioner, uppvisar starka säsongvariationer i både användning och efterfrågan samt säljs via olika distributionskanaler. Enligt den allmänt tillämpade branschindelningen förs slutprodukterna på trikåområdet jämte vävda och stickade tyger till textilindustrin medan den sömnad som inte är integrerad med trikåtillverkningen utgör en särskild bransch, konfektionsindustrin. Vissa textilvaror, i allmänhet non-woven eller icke vävda, framställs såväl inom textilindustrin som inom pappersindustrin. Härtill kommer att textilvaror i viss utsträckning fått konkurrens från material som i huvudsak framställs endast inom pappersindustrin. Båda typerna av material spelar ännu en begränsad roll i förbrukningen men ökar sin andel. I avsnitt 3.2 nedan behandlas dels tek19

nisk textil, hemtextil och kläder, vilka tillsammans utgör TEKO-industriernas slutprodukter, dels halvfabrikaten garn och väv. Utvecklingen för sistnämnda varugrupper återspeglar de förändringar som äger rum på spinneriernas resp. väveriernas avsättningsmarknader. I fråga om väv gör vi uppdelning på »traditionell» beklädnadsväv och trikåväv eftersom förbrukningens förändringar uppvisar stora olikheter för de båda grupperna. Motsvarande uppdelning görs på färdigvarusidan, dvs. kläder av trikå och kläder »ej av trikå», vanligen betecknade som konfektion, redovisas var för sig. En renodling av konfektionsgruppen har uppnåtts genom att förbrukningen av huvudbonader också är separat redovisad.

att tillförselförändringarna i volym i vissa fall kan skilja sig avsevärt från de värdemässiga. Som påpekas på annat håll har emellertid prisstegringarna på TEKO-området varit förhållandevis obetydliga. För den översiktliga men på alla väsentliga punkter klarläggande analys av tillförselutvecklingen under 60-talet, som utredningen här eftersträvat, är det följaktligen ingen avgörande nackdel att den baserats på värden och inte på kvantiteter. De totalsammanställningar över större varuområden, t ex gruppen teknisk textil, som vi redovisar nedan, kan f. ö. inte göras i volym eftersom något prisindex för gruppen inte existerar och inte heller något enhetligt kvantitetsmått. Som framgår av bilaga 7 har i vissa fall kompletterande kvantitativa beräkningar gjorts.

3.1.2 Beräkningsmetoder Under punkterna 3.2.1—3.2.7 redovisas för åren 1960 resp. 1968 tillförseln till den svenska marknaden inom de olika huvudområdena och inom vissa delområden. Tillförseln är framräknad genom hopsummering av produktion och import med avdrag av exporten. Denna tillförselberäkning blir nödvändigtvis grov vilket bl a sammanhänger med att de olika komponenterna i tillförseln baseras på olika slags prissättning; produktionen är i princip värderad till fabrikspris, medan importen är noterad cif och exporten fob. Till detta kommer att prisutvecklingen självfallet varit olika för olika TEKO-varor inom totalsortimentet och

3.2 Utvecklingen

under

3.2.1 Huvudområdena Tillförseln räknad i fabrikspriser 1968 till den svenska marknaden inom de olika huvudvarugrupperna är redovisad i nedanstående sammanställning, som också anger förändringar i procent sedan 1960. Med denna tablå som utgångspunkt är det möjligt att — genom pålägg på färdigvarorna av uppskattade handelsmarginaler — grovt uppskatta den ungefärliga förbrukningen eller konsumtionen i Sverige av TEKO-varor. En sådan enkel beräkning har gjorts i bilaga 7.

Tillförsel 1968 mkr Produkter från textilindustrin Garn Beklädnadsväv Trikåväv Teknisk textil Hemtextil Kläder av trikå Summa (exklusive garn) Produkter från konfektionsindustrin (enbart färdigvaror) Konfektion Huvudbonader Summa 20

1960-talet

784 470 155 590 739 779 2 733 1770 104 1 874

Föränd ring 1960— 68 totalt %

-

per år %

3 23 304 71 88 54 44 43 28 42

8,0 8,2 5,6

4,6 3,1

SOU 1970: 59

Utvecklingen för väv har som synes gått i helt olika riktningar. Från 1960 till 1968 minskade tillförseln av beklädnadsväv, räknat i löpande priser, med 140 mkr medan trikåväv ökade med 117 mkr. Sammantagna

minskade tillförseln av dessa båda varugrupper från 648 till 625 mkr. Färdigvaruområdenas andelar av tillförseln 1960 resp. 1968 anges i följande tablå (fabrikspriser):

I, löpande priser 1960

1968 Varugrupper (färdigvaror)

mkr

%

Teknisk textil Hemtextil Kläder, totalt Därav: av trikå konfektion huvudbonader Summa färdigvaror

345 393 1 825 506 1237 82 2 563

13 16 71 20 48 3 100

TEKO-förbrukningen domineras alltså av beklädnadsområdet. Detta område uppvisade en väsentligt lägre expansionstakt 1960—68 än teknisk textil och hemtextil. Inom beklädnadssektorn redovisas den gynnsammaste utvecklingen för kläder av trikå.

Förändring 1960—68

mkr 590 739 2 653

779 1770

104 3 982

%

%

15 18 67 20 44 3 100

71 88 45 54 43 22

3.2.2 Garn Den svenska tillförseln av garn och tråd 1968 uppgick till 784 mkr vilket var 3 % mer än 1960. Dess fördelning efter fiberinnehåll framgår av nedanstående tablå.

Tillförsel 1968 mkr

%

Förändring 1960—68 %

Garn och tråd av syntetiska eller konstgjorda fibrer Därav: ändlösa korta

359 257 102

46 33 13

11 64 120

Garn och tråd av naturfibrer Därav: bomull ull Summa

425 223 161 784

54 29 21 100

Den svaga värdemässiga ökningen av tillförseln motsvaras inte av någon ökning av kvantiteten. Denna reducerades tvärtom enligt bilaga 7 från 77 000 till 69 000 ton. Tillförseln av konstfibergarn har som synes ökat med 77 % medan tillförseln av naturfibergarn minskat med 24 %. Denna utveckling sker så snabbt att konstfibergarnen kan väntas gå om naturfibergarnen 1970 SOU 1970: 59

-

-

11 35

om den observerade förändringstakten fortsätter. Förbrukningen av garn och tråd i Sverige är numera, sedan vävnads- och sömnadsarbetet flyttats från hemmen till industrin, i allt väsentligt bestämd av den svenska trikå- och vävnadsproduktionen. Produktionen å sin sida påverkas av tillgången på garn med nya egenskaper till följd av att 21

nya fibrer utvecklas. Före 1930 arbetade världens TEKO-industrier nästan helt och hållet med naturfibrer. Under mellankrigstiden började man använda rayonfibrer och efter 1960 har frammarschen för syntetfibrerna varit mycket snabb. 1960 uppgick syntetfibrernas andel av fiberförbrukningen i världen till 5 %. 1968 hade den stigit till 19 %. Bomull hade då fallit till 57 % från 68 % vid 60-talets början. Andelen ull hade också gått tillbaka och låg 1968 vid drygt 7 %. Syntetfibrernas frammarsch är särskilt stor i industriländerna. I USA låg marknadsandelen 1968 vid 33 % och i Storbritannien vid 32 %. De nya fibrerna har skapat möjligheter att konstruera nya slutprodukter och därmed öppnat nya användningsområden. Helt nya industrier har vuxit

Vävnader av bomull av ull av ändlösa konstfibrer av korta konstfibrer av trikå (samtliga fibrer) övriga vävnader Summa

Utvecklingen har som synes varit mycket olikartad för de olika typerna av vävnader med trikåvävnaderna och vävnaderna av korta konstfibrer utgörande en markant tillväxtsektor och med bomullsväven som en starkt minskande sektor.

Beklädnadsvävnader inkl. trikåväv Heminredningsvävnader Andra vävnader Därav: råväv av bomull cordväv 22

fram, t ex fabriker som gör heltäckande, prisbilliga non-wovenmattor. Nya egenskaper kan också innebära att vissa produktionsprocesser gynnas på andras bekostnad. En huvudlinje sedan länge har t ex varit den ovan redovisade expansionen för trikåtyger på bekostnad av vävda tyger.

3.2.3 Vävnader Den sammanlagda vävnadstillförseln hade 1968 ett värde av drygt 1 100 mkr, vilket var 5 % mer än 1960. Räknat efter vikt minskade däremot tillförseln med ett par procent under perioden. Dess fördelning och förändring under perioden var i sammandrag följande.

Tillförsel 1968

Förändring

mkr

%

%

279 231 157 213 155 95 1 130

25 20 14 19 14 8 100

-

iyou—os

34 7

11 62 304 -

4 Fibermaterialet i trikåväv utgjordes till största delen av syntetfibrer. I den svenska produktionen 1968 utgjorde ändlösa syntetfibrer 83 % av fiberinnehållet. En uppdelning av vävnaderna på förbrukningsområden har gjorts i följande tabell.

Tillförsel 1968

Förändring

mkr

%

%

625 265 240 60 58

55 24 21 5 5

-

iyou-

4 19 15 -14 40 SOU 1970: 59

Den billiga bomullsråväven och cordväven svarade räknat i värde för 10 % men viktmässigt för 20 % av den svenska förbrukningen. Vi ser att en mycket stor del av den ovannämnda expansionen i fråga om tekniska vävnader måste komma från cordväven, vilket gör en bedömning av dess framtidsutsikter på marknaden särskilt angelägen. 3.2.4 Teknisk textil

nas användning, tillverkningssätt och textilinnehåll. Hit hänföres t ex så olika varor som vadd, tågvirke, fisknät, linoleummattor, presenningar, drivremmar, plastöverdragna vävnader, fiberduk och maskinfilt. Tillförseln uppgick 1968 till ca 590 mkr vilket var 70 % mer än 1960. I följande tablå redovisas de större posterna. Angivna procenttal för förändring åren 1960—68 är i ett par fall mycket höga beroende på att utgångsnivån var låg.

Varusammansättningen inom området teknisk textil är heterogen i fråga om varorTillförsel 1968

Cordväv Vadd Stampad filt (inkl. nålad) Fiberduk Maskinfilt Bindgarn, tågvirke o dyl Vävnader, impregnerade eller överdragna Linoleummattor o dyl Presenningar, tält o dyl Övrigt Summa Även om teknisk textil totalt är en tillväxtsektor, uppvisar området synnerligen stora olikheter mellan olika varugrupper. Sju procents ökning på åtta år innebär närmast stagnation i fråga om bindgarn, segelgarn, tågvirke och linor. Stampad filt och fiberduk har däremot haft en kraftigt expansiv utveckling. 3.2.5 Hemtextil Varusammansättningen inom området hemtextil är heterogen i fråga om användnings-

mkr

%

Förändring 1960—68 %

58 77 39 35 57 35 101 84 48 55 590

10 13 7 6 10 6 17 14 8 9 100

40 138 355 961 56 7 87 62 55 4 71

områden. Hit hänföres sålunda möbel-, gardin- och andra heminredningsvävnader som går dels till olika industrier, t ex möbeloch bilföretag, dels till hushållen via detaljhandeln. Andra större sortimentsgrupper är mattor, sänglinne och filtar. Den totala förbrukningen 1968 var ca 740 mkr vilket nästan innebär en fördubbling jämfört med 1960. Nedanstående tablå specificerar endast de större sortimentsgrupperna.

Tillförsel 1968

Heminredningsvävnader Mattor Filtar Sänglinne, gardiner m. m. övrigt Summa S O U 1970: 59

mkr

%

Förändring 1960—68 %

265 245 23 163 43 739

36 33 3 22 6 100

19 255 14 174 105 88

Skillnaden mellan de olika sortimentsgruppernas utveckling är det dominerande inslaget i denna bild. Mattorna har på 60talet ryckt upp till en tredjedel av hela förbrukningsområdet. 16,5 mkr av mattförbrukningen gäller nålade mattor som överhuvud taget inte fanns 1960. Sortimentsgrupperna med svagast tillväxt är de som rymmer relativt sett flest konventionella produkter.

3.2.6 Trikåkläder Utvecklingen för färdiga kläder o. dyl. av trikå har varit betydligt mindre expansiv än för trikåväven. I stort sett har tillförseln till marknaden ökat i takt med tillförseln av konfektion, vilket framgår av nedanstående tablå.

Tillförsel 1968

Strumpor o. dyl. Underkläder av trikå inkl. strumpbyxor överkläder av trikå övriga trikåvaror exkl. väv Summa trikåvaror exkl. väv Nedgången för strumpor återspeglar till en del prissänkningar. Kvantitativt sett ökade tillförseln med 25 %. Det som gör trikåkläderna till en expansiv sektor är som synes sortimentsgruppen överkläder. Bland dem dominerar damplaggen. Viktiga är också gymnastik- och träningsdräkter samt baddräkter o dyl. På senare år har konsumtionen av strumpbyxor

Strumpbyxor, 1 000 dussin par Damstrumpor, 1 000 dussin par Korsetter etc, 1 000 styck 3.2.7 Konfektion Tillförseln av konfektionsvaror uppgick 1968 till närmare 1 900 mkr vilket innebar

mkr

%

146 253 362 19 780

19 32 47 2 100

-

1 41 134 - 20 54

ökat snabbt. I nedanstående tablå har jämförelse gjorts mellan utvecklingen för detta plagg och utvecklingen för damstrumpor samt korsetter, gördlar etc. Eftersom strumpbyxor för vuxna introducerades så sent som 1967 och redovisas separat i statistiken först fr. o. m. 1969 har beräkningar gjorts för tillförseln av strumpbyxor under 1967 och 1968. 1966

5 252 3 485

700 6 110 3 550

2 200 4 052 2 771

4 474 1933 2 525

en ökning med drygt 40 % från 1960. Utvecklingen för de viktigare sortimentsgrupperna framgår av nedanstående tablå. Tillförsel 1968

överkläder för män och gossar Överkläder för kvinnor, flickor eller småbarn Underkläder för män eller gossar Underkläder för kvinnor, flickor eller småbarn Korsetter, bysthållare, hängslen o. d. Huvudbonader övrigt Summa konfektion

Förändring 1960—68 %

%

mkr

Förändring 1960—68 %

731 788 89 24 99 104 39 1 874

39 42 5 1 5 6 2 100

49 46 57 -24 34 28 -12 42 S O U 1970: 59

Även inom de olika sortimentsgrupperna har skillnaderna i utveckling varit stora. Detta illustreras nedan genom några parvisa jämförelser. Tillförsel 1968 mkr Ulstrar, paletåer, kappor, överrockar 344 Jackor, anoracker 116 Långbyxor för kvin nor och flickor 61 Kjolar 49 Skjortor 113 Blusar 42 Korsetter etc. 49 Bysthållare 46

Förändring 1960—68

%

38 71 -

58 1 9 69 20 48

De stora skillnaderna mellan olika sortimentsgrupper sammanhänger till en del med att prisutvecklingen varit olikartad. Den väsentligaste orsaken till skillnaderna är emellertid att efterfrågan ändrats i olika takt och riktning för de olika varugrupperna. Efterfrågeutvecklingen har i sin tur påverkats av att dels varor med nya egenskaper utvecklats, dels av att konsumenternas intresseinriktning ändrats. 3.2.8 Typer av förändringar På TEKO-området liksom de flesta andra varuområden kan man iaktta både långsiktiga förändringar som innebär att strukturen ändras och förändringar med i stort sett bibehållen struktur. På huvudområdena för TEKO-förbrukningen finns i stort sett samma ändringar företrädda men med mycket olika betoning. Beträffande teknisk textil saknas material som kan belysa vilka typer av ändringar som dominerat under 60-talet. Det kan emellertid vara motiverat anta att strukturändringarna är de viktigaste. Som exempel på strukturändring av efterfrågan kan nämnas cord för bildäck. Förbrukningen av cord har följt bilismens utveckling. Framtidsbedömningen, som vi återkommer till, blir dels en fråga om hur länge efterfrågan på slutprodukten, bilkörning, skall öka, dels i vilken utsträckning just textilier kan konkurrera med andra SOU 1970: 59

material, alltså en materialteknisk-ekonomisk fråga. En stor grupp varor inom teknisk textil köps av tekniker. Under sådana omständigheter blir ofta spelrummet för priskonkurrens snävare än när köparna är privata hushåll. Det avgörande för köpet av t ex maskinfilt är inte priset på varan utan priset i relation till varans uppträdande i produktionsprocessen och betydelse för slutprodukten. För andra varugrupper inom detta område är emellertid priskonkurrensen intensiv. Beträffande hemtextil har ovan observerats en kraftig ökning av konsumtionen. Detta stämmer väl med olika studier som visat att hem textiliernas inkomstelasticitet är större än 1, dvs konsumenterna ökar sin efterfrågan på dessa varor snabbare än deras inkomster ökar. Nya fibrer i förening med ny framställningsteknik har underlättat tillkomsten av helt nya — och billigare — varor. Likaså möjliggör en ökande och mera spridd konsumtion av vissa varor en volymtillverkning som kan tillåta en lugnare prisutveckling än den genomsnittliga på marknaden. Under de senaste 20 åren har priset på hemtextilier ökat endast hälften så mycket som den allmänna prisnivån (65 % mot 121 % 1949— 69). Beträffande kläder förekommer strukturella ändringar av efterfrågan som ger helt olika utvecklingsmöjligheter för olika varugrupper. Man kan t ex peka på att den ovan observerade stagnationen för tyngre konfektion och framträngandet av lättare fritidsklädsel är ett internationellt fenomen som verkar att vara av långsiktig karaktär. Sådana ändringar behöver inte innebära någon nettoexpansion för produkter från TEKO-industrierna. Härtill kommer att förändringar på beklädnadsområdet kan gå mycket snabbt. Strumpbyxornas expansion och korsetternas tillbakagång har nämnts ovan som ett exempel. Förändringarnas huvudriktning under 60talet har varit att konsumtionen ökar i fråga om lättare kläder och trikå men stagnerar — i vissa fall minskar — ifråga om tyngre 25

och formella kläder. De lättare kläderna har i genomsnitt varit billigare, och detta synes ha påverkat prisnivån generellt. Under de senaste 20 åren har konsumentpriserna på kläder stigit mindre än hälften så mycket som den allmänna prisnivån — 52 % mot 121 % 1949—69. Priset på underkläder och strumpor har överhuvud taget inte stigit under perioden.

3.3 Styrande faktorer

3.3.1 Tidigare prognoser Bedömningen av den framtida TEKO-förbrukningen i Sverige underlättas av att en svensk prognos gjorts beträffande stora delar av området 1958 och att den kontrollerats mot den verkliga utvecklingen i en ny prognos 1967, vilken i sin tur nu kan jämföras med de gångna årens förändringar. John Ekströms »Den textila konsumtionen» gav 1958 en total bild av utvecklingen, som bröt mot då vanliga föreställningar. Dels skulle den totala konsumtionen öka i takt med realinkomsten, dels skulle omfattande förskjutningar komma att inträffa mellan olika varugrupper. Expansion förutsades för trikå liksom för syntetfibrer. Förhållandet mellan råvaruproducenter, textilfabrikanter, konfektionärer och distributörer skulle komma att underkastas stora förändringar. I Ekström-Lundbergs »Beklädnadskonsumtionen» justerades 1967 prognostekniken med ledning av hur den första prognosen utfallit. Dessutom utnyttjades erfarenheterna från den under mellantiden publicerade »Europe's Future Consumption», en samlingsvolym med konsumtionsprognoser för åtta västeuropeiska länder. Genomgången av den första prognosen visade att den kvantitativa tillväxten för färdigvarorna skett i stort sett i den prognostiserade takten. Konsumtionen hade vidare, vilket stämde med prognosen från 1958, kännetecknats av att användningsegenskaper tillmätts större vikt, att lätt konfektion fått ett genombrott, att de nya fibrerna varit på snabb frammarsch samt att en ökad differentiering skett med stora svängningar mel26

lan olika varugrupper. Däremot visade sig prognosen från 1958 slå sämre i fråga om snabbheten i växlingarna mellan olika områden. Trikå gick upp mer och konfektion mindre än väntat. En viktig utgångspunkt för den nya prognosen liksom för den gamla — och de utländska — var en bedömning av dels den kommande inkomstutvecklingen, dels inkomstelasticiteten på beklädnadsområdet. I stort sett räknade man överallt med en inkomstelasticitet beträffande den totala beklädnadskonsumtionen på omkring 1. Ekström och Lundberg diskuterade för Sveriges del möjligheten av en lägre inkomstelasticitet, eftersom USA uppvisade en sådan, om man bortser från den jämfört med Sverige annorlunda prisutvecklingen. De konstaterade emellertid att det fortfarande fanns en betydande nivåskillnad i beklädnadskonsumtionen mellan USA och Sverige, vilken rimligtvis borde innebära betydande expansionsmöjligheter här. Det inkomstantagande de stannade vid var 2,45 % per år. Befolkningsökningen beräknades bli 8 % för hela perioden 1965— 1975. Tillsammans med övriga antaganden gav detta en ökning med 40 % under hela perioden eller i genomsnitt 3,5 % per år, dvs. obetydligt mer än den antagna inkomstökningen och betydligt mindre än under föregående tidsperiod, ökningen angavs vara beroende av att kläderna relativt sett fortsatte att falla i pris, och konsumtionsandelen för beklädnadsposten väntades sjunka. Även i detta arbete underströks de stora skillnaderna i utveckling på olika varuområden. Detta innebar en fortsättning av tendenserna i den första prognosen, och som framgått av redogörelsen för utvecklingen under 60-talet (tidigare i detta kapitel och mer detaljerad i bilaga 7) har den verkliga utvecklingen blivit minst lika differentierad som prognosens. I de följande avsnitten görs en översiktlig genomgång av faktorer som enligt de nämnda skrifterna och annan prognoslitteratur kan väntas påverka den svenska TEKO-förbrukningen under 70-talet. Genomgången börjar med ett sammandrag av prognoser för SOU 1970: 59

den allmänna ekonomiska utvecklingen. Med den låga grad av differentiering vi då använder är prognoserna i stort sett samstämmiga, varför vi i huvudsak avstår från källhänvisningar.

3.3.2 Befolkningen Under 60-talet ökade Sveriges folkmängd med totalt 7 , 6 % . Föreliggande befolkningsprognos anger en ökning under 70talet på 7,9 % vilket för upp folkmängden 1975 till 8,4 miljoner och 1980 till 8,7 miljoner. Det innebär en internationellt sett mycket måttlig tillväxttakt som inte är tillräcklig för att ensam göra den svenska marknaden till en tillväxtsektor från företagens synpunkt. Den som söker efter ett område med kraftigare marknadstillväxt måste finna det antingen utanför Sverige eller på en sektor av den svenska marknaden som expanderer snabbare än genomsnittet. Riks- och centralorternas folkmängd väntas öka med bortåt en miljon personer mellan 1970 och 1980. Under samma tid väntas glesbygdsbefolkningen minska med 200 000 personer. Också en del av de minsta och medelstora tätorterna får vidkännas folkminskning. Utvecklingen i detta avseende innebär minskat kundunderlag för detaljhandeln i avfolkningsbygderna och ökat för detaljhandeln i de större tätorterna. Som framgår av kapitel 4 påverkar detta indirekt varusortimentet på marknaden, eftersom de storföretag som specialiserat sig på massdistribution i tätorterna har ett annat sortiment än den traditionella handeln. Nedanstående tablå ger folkmängden fördelad på åldersgrupper.

0—14 15—19 20—64 65— Totalt SOU 1970: 59

1970 1000 personer 1727 539 4 690 1 108 8 064

1980 1000 personer 1986 582 4 802 1 333 8 703

Förändring 1970—80

% 15 8 2 20 7,9

Utvecklingen enligt tablån kan väntas ha följande allmänna konsekvenser för avsättningen av konsumtionsvaror. Efterfrågan på produkter för barn ökar inte oväsentligt. Tonårsmarknaden, som varit starkt expansiv under senare år, kan komma att stagnera. Därtill bidrar också den förlängda skolgången med färre antal yrkesarbetande ungdomar som har egna inkomster. Pensionärsmarknaden torde däremot få ökad betydelse i framtiden, dels beroende på ökat antal personer i de högre åldersklasserna, dels som följd av folkpensionshöjningar och utfallet av ATP-pensionen. I fråga om kläder har yngre personer, inte minst tonåringar, hittills haft en större andel av konsumtionen än resten av befolkningen. I fråga om hemtextil har motsvarande gällt för »bosättningsåldern» 20—30 år. Befolkningsutvecklingen är därmed ogynnsam för dessa två huvudområden. Enligt flera bedömare är en ändring på väg beträffande de äldres textilkomsumtion men en osannolikt kraftig ändring skall till (som indirekt framgår av bilaga 4) för att kompensera den minskade andelen av de mera textilkonsumerande befolkningsgrupperna.

3.3.3 Inkomsterna och priserna Många behov kommer att konkurrera om den stigande nationalinkomsten. Pengar kommer att behövas för investeringar, utbildning, offentliga ändamål. Sannolikt kommer därför den privata konsumtionens andel av bruttonationalprodukten att förbli oförändrad eller sänkas. En del industrier kommer i konkurrensen om arbetskraften och kapitalet att kunna kompensera sina stigande utgifter på dessa områden genom prishöjningar över de genomsnittliga. Industrier i fri importkonkurrens om konsumenternas köpkraft kommer däremot troligen att fortsätta att släpa efter i prisutvecklingen. Hit hör stora delar av TEKO-industrierna. Utvecklingen illustreras av nedanstående tablå över konsumentprisindex, 1959 = 100. 27

Livsmedel Beklädnad Inventarier och husgeråd Sprit och tobak Bostad Diverse Totalt

118 108 110 108 105 110 111

138 116 119 121 115 122 124

153 126 125 146 133 143 141

158 126 124 147 140 148 144

Den svenska långtidsutredningen, som beräknas lägga fram sitt betänkande i november 1970, har preliminärt räknat med en tillväxt av bruttonationalprodukten på 3,3 % per år fram till 1975. Denna ökning är av ungefär den storleksordning som OECDländerna haft under perioden 1955—67. Naturligtvis är skillnaderna stora mellan de olika länderna, men ingen tycks vänta att Sverige skall avvika väsentligt från genomsnittet. Även med en ökande offentlig sektor väntas denna tillväxt av bruttonationalprodukten medföra ökande realinkomster. Långtidsutredningen torde för perioden fram till 1975 komma att utgå från två alternativ för realinkomsternas ökning, nämligen 1,5 och 2,5 % per år. Detta betyder en fortsatt ökning av den del av inkomsten som börjat kallas »diskretionär» i svenska översättningar av amerikansk konsumtionslitteratur, dvs. innebärande mycket stor valfrihet vid användningen. Konkurrensen ökar därmed mellan helt olika grupper av varor och tjänster. De kraftigaste ökningarna väntas på bilområdet samt i fråga om tjänster och elektronik. Detta bör på TEKO-området betyda fortsatt snabbare ökning för teknisk textil och hemtextil än för beklädnad. 3.3.4 Konsumtionsmönstret och produktutvecklingen Befolkningens sysselsättningsfördelning kommer att genomgå kraftiga förändringar. Sverige blir ett samhälle där servicenäringarna, förvaltningen och utbildningen får ökad vikt. Inte ens tillsammans kommer jordbruk och industri att sysselsätta hälften av alla arbetstagare i Sverige. Enligt långtidsutred28

ningens kalkyler väntas industrins andel av de förvärvsarbetande vara 31 % 1980 mot 33 % nu. I USA är den nu 25 %. 1965 arbetade 45 % av alla yrkesverksamma svenskar inom servicesektorerna. 1980 väntas andelen bli 55 %. Det är välkänt att denna utveckling är parallell med en snabb höjning av samhällets utbildningsnivå. 1960 gick 35 % av ungdomarna i 9-årig skola, och 20 % av årskullen gick vidare till gymnasium. Antalet studenter var 37 000. 1970 går 60 % av årskullen till gymnasium och antalet studenter har ökat till 70 000. USA och Sovjet har ännu högre andelar studenter. Konsumenterna övergår alltså från kroppsarbete med dess specifika krav på arbetskläder till annat arbete med andra krav på arbetsklädseln och därmed, indirekt, även andra krav på fritidsklädseln. Till detta kommer att fritiden väntas öka. Dessa förändringar har avspeglats i den livaktiga produktutvecklingen som ägt rum på TEKO-området under de senaste decennierna. Genom tillkomsten av nya TEKOprodukter har åstadkommits dels förbättrade användningsegenskaper och dels reducering av konsumenternas arbete med underhåll och vård. En nyckelfaktor i denna utveckling har varit syntetfibrernas frammarsch, och enligt prognoser från OECD och ICI väntas denna fortsätta. Enligt ICI ökar syntetfiberandelen i världens totala fiberförbrukning från 21 % 1969 till 29 % 1975 och till 34 % 1980, varvid andelen är högst i de mest utvecklade i-länderna. På andra varu- och tjänsteområden har emellertid åstadkommits helt nya tillskott till levnadsstandaren, liksom varor och tjänster som måste påverka livsföringen direkt och SOU 1970: 59

ofta snabbt. Exempel på detta är radio och TV, maskineringen av hushållen, i ökande grad med elektronikens hjälp, samt bilen och massflyget. Magnettape-, telefon- och datatekniken har redan fått en revolutionerande betydelse i den statliga och privata förvaltningen och börjar även direkt omskapa individernas livsföring. Ett allmänt intryck av de framtidsbedömningar som gjorts är att man väntar att denna utveckling skall fortsätta och t o m accelerera. Sålunda väntas inslaget av maskiner och elektronik i hemmen öka liksom bilbeståndet och långresorna. Även den allmänna produktutvecklingen i samhället kommer därmed under de kommande decennierna att stimulera en mycket hård konkurrens om konsumenternas köpkraft mellan TEKO-varorna och helt andra varor och tjänster. Det bör observeras att det därvid inte bara är nya områden som blir konkurrenskraftiga. Bostadssektorn tycks med stigande urbaniseringsgrad börja kräva en ökande andel av konsumenternas köpkraft. Detta sker i varje fall nu i de större städerna i många länder.

3.3.5 Kommunikationerna Enligt tillgängliga prognoser kommer långväga transporter att bli billigare relativt sett. Detta gynnar en fortsatt ökning av utrikeshandeln vilket från konsumtionssynpunkt innebär ökade möjligheter att köpa t ex från låglöneländer. Konsumtionen av TEKO-produkter bör alltså även av detta skäl gynnas av relativt sett låga priser. Att bilism och flyg kommer att bli hårda konkurrenter om konsumentens köpkraft har nämnts i det föregående. Deras expansion har emellertid också andra konsekvenser. Den årliga ökningen i Sverige av antalet bilar kan under 70-talet leda till att nuvarande bilantal, 2 miljoner, är fördubblat 1980. En sådan tämligen fullständig motorisering av de svenska hushållen kommer att ändra köpvanorna väsentligt. Detta påverkar konsumentens val av inköpsställe och därmed, som nämnts, indirekt val av produkt. Härtill kommer att bilarna själva är en stor SOU 1970: 59

marknad för textilvaror både i däck och inredning. Ett av de mest kännetecknande dragen i den gångna periodens utveckling har varit förändringarna på kommunikations- och styrningsområdet. Tidigare har storföretagens utveckling hämmats på grund av svårigheterna med överblick, kommunikation och beslut i en stor organisation. Den nu gjorda introduktionen av datatekniken ändrar på detta förhållande. De tekniska framstegen underlättar eller driver fram en utveckling mot stora företag i både produktion och distribution.

3.4 Den kommande

utvecklingen

3.4.1 Teknisk textil Det faktum att teknisk textil till stor del används för specifika industriella ändamål innebär att produkternas mottagande på marknaden ofta bestäms av deras prestationer i förhållande till deras pris. Detta innebär i sin tur att textilier kan tränga fram på nya tekniska områden, när de visar sig lämpade för ett nytt ändamål så som nu tycks ske t ex med fyllnadsisolering av fiber. Det innebär också att de kan trängas bort från ett område när en konkurrerande produkt visar sig vara bättre lämpad för ändamålet. Här finns alltså ett betydande mått av risk. Sommaren 1970 lanserades ett cordlöst däck med egenskaper, som på flera punkter överträffar de traditionella däckens. Om detta däck visar sig konkurrenskraftigt i praktiken, finns det risk för att corden som varit en expansiv TEKO-produkt stagnerar eller går tillbaka. TEKO-utredningen har inte ansett sig kunna göra en sådan undersökning av pågående forsknings- och utvecklingsarbete, som skulle kunna ge något detaljbesked om framtidsutsikterna för olika varugrupper inom teknisk textil. Utredningen har å andra sidan inte funnit några omständigheter som tyder på att totalförbrukningen av teknisk textil skulle gå ned. Utredningen anser det därför vara sannolikt att ökningen fortsätter. 29

Beträffande ökningstakten kan olika antaganden göras. Under perioden 1960—68 har ökningstakten enligt redovisningen ovan varit ca 7 % per år. Siffran är baserad på värdeuppgifter och inkluderar inträffade prisförändringar; volymuppgifter saknas för denna produktgrupp. Enligt långtidsutredningen väntas bruttonationalprodukten under första hälften av 70-talet tillväxa något långsammare än under 60-talet. Om teknisk textil ökar i samma förhållande till bruttonationalprodukten som under 60-talet, stannar därför — vid oförändrad prisutveckling — dess ökning vid ca 5 % per år. 3.4.2 Hemtextil Som nämnts har konsumtionen av hemtextilier i Sverige ökat betydligt snabbare än realinkomsterna. Vidare anger en undersökning att inkomstelasticiteten för dessa varor i länder med hög levnadsstandard är 1,8. Att elasticiteten är så hög för dessa varor kan sammanhänga med att en relativt stor del av inkomstökningarna tenderar att bli av »diskretionär» karaktär i länder som redan har hög materiell levnadsstandard. Detta kan då leda till ökad konsumtion av produkter — ofta ur hemutrustningssortimenten — som konkurrerar med »överflödsvaror» från andra industribranscher. Med utgångspunkt från långtidsutredningens ovan redovisade inkomstantaganden för första hälften av 70-talet skulle ökningstakten för hemtextil ligga i intervallet från knappt 3 till drygt 4 % per år. Detta underskrider 60-talets ökningstakt beroende på avmattningen i realinkomsternas ökning.

3.4.3 Kläder Inkomstelasticiteten för kläder varierar från produkt till produkt, men håller sig totalt sett omkring 1 enligt svenska erfarenheter. Ökningstakten för konsumtionen av kläder skulle därmed bli i intervallet 1,5—2,5 per år. Detta antagande förutsätter att priserna på kläder även i fortsättningen stiger mindre än konsumentpriserna i allmänhet. Som redovisas närmare i kapitel 5 anser TEKO30

utredningen en sådan prisutveckling vara sannolik. Som tidigare framhållits ger emellertid totaluppgifter av detta slag på beklädnadsområdet en upplysning som är till ringa praktisk nytta. På detta område kan samspelet mellan producent, distributör och konsument leda till ovanligt snabba övergångar från en typ av vara till en annan. Ett exempel har redan nämnts, nämligen den snabba övergången till strumpbyxor. Detta exempel är inte unikt. Då konsumtionen efter kriget riktades mot väsentligt tunnare damstrumpor än tidigare, tvingades fabrikanterna förnya beståndet av s. k. cottonmaskiner, som användes vid tillverkningen av sådana med söm försedda strumpor. Så snart dessa investeringar genomförts, övergick konsumenterna till sömlösa strumpor, för vilkas tillverkning speciella rundstickningsmaskiner måste anskaffas. För att i görligaste mån åstadkomma åtminstone en skönsmässig framtidsbedömning av de viktigaste varugrupperna har TEKO-utredningen behandlat dessa separat i bilaga 4. Här återges huvudresultaten i korthet. Kostymer, kavajer och dräkter har stagnerat under 60-talet och riskerar att möta en vikande efterfrågan i framtiden. Konsumtionen är så fördelad på åldersgrupper och användningsändamål att risk finns för en markerad nedgång. Överrockar och kappor stagnerade i början av 60-talet och har minskat under senare år. Nedgången väntas fortsätta. Herrbyxor har haft en snabb tillväxt under 60-talet, 8 % per år, och expansionen väntas fortsätta. Även dambyxor har expanderat, ehuru långsammare, och även den utvecklingen väntas fortsätta. Herrjackor ökade under 60-talet med 9 % per år och damjackor med 7 %. Ökningen har i hög grad skett med priset som konkurrensmedel och väntas fortsätta. Skjortor framstår som två produktgrupper med mycket olika marknad. Kulörta skjortor är ett ungdomens och den lediga fritidens plagg, vita de äldres. Den kulörta skjortan väntas expandera på marknaden, SOU 1970: S9

ehuru inte så snabbt som konkurrenten, dvs. motsvarande plagg av trikå. Konfektionerade klänningar och blusar expanderade snabbt i början av 60-talet men stagnerade i konkurrens med trikå. Eftersom utslaget i den konkurrensen kan vara en ren modeföreteelse, är det svårt att ange några framtidsutsikter. Överplagg av trikå expanderade med 8 % per år under 60-talet med accelererad ökning mot slutet av perioden. Allmänt väntas fortsatt expansion med reservation för modets förändringar.

3.5 Modeprob lem et

3.5.1 Ökande modeandel Grovt räknat ligger två tredjedelar av TEKO-förbrukningen på beklädnadsområdet. Inom detta område har modeförändringar kommit att få en mycket stor betydelse. Bilden är emellertid inte entydig. Enligt uppgift från flera konfektionärer efterfrågas i fråga om vissa varor i huvudsak tidlösa modeller som underkastas små förändringar från det ena året till det andra. Extremt modebetonade plagg måste emellertid hela tiden vara med i sortimentet om kunder och återförsäljare skall vara intresserade. Oavsett hur det förhåller sig beträffande proportionen mellan »tidlösa» och »modebetonade» modeller av ett visst varuslag, framtvingar modeförändringarna på marknaden beslut inom företagen om i vilken utsträckning och på vilket sätt marknadspolitiken och produktionspolitiken skall inriktas efter modekrav. Ytterst gäller dessa beslut ett val mellan att sälja till de konsumenter, wm efterfrågar förändringar och att sälja tih de konsumenter som efterfrågar varor på andra grunder. Konsumenterna är givetvis inte permanent uppdelade i dessa två läger. Valet kan därför också sägas stå mellan att sälja till konsumenterna, när de efterfrågar förändringar, och att sälja till dem när deras efterfrågan styrs av andra önskemål. Dessa olika efterfrågemönster illustreras av organisationen hos en av Sveriges största SOU 1970: 59

återförsäljare av TEKO-produkter för konsumenter. Där skiljer man mellan stapelvaror och modevaror. Med stapelvaror menar man då varor som kontinuerligt hålls i lager under åtminstone någon säsong och som i regel är testbara i den meningen att tester som utvisar varans prestationsförmåga kan läggas till grund för inköpsbeslut. Vidare är konsumentens efterfrågan på dessa varor i regel priskänslig. För denna del av sortimentet förbereds automatiserade rutiner för lagerpåfyllnad. Ett typiskt exempel är herrundertröjor — så länge de användes som herrundertröjor och inte köptes av ungdomar som ett halvfabrikat till överplagg. Modevarorna, däremot, är visserligen testbara i fysisk mening men sådana tester ger inte någon indikation på konsumenternas efterfrågan. Såväl i Sverige som utomlands har försök gjorts att motverka eller styra modeförändringar efter företagens önskemål, t ex i syftet att utnyttja en viss produktionskapacitet. I litteraturen är inte några fall kända då detta har lyckats. Inga sådana fall har heller framkommit under TEKO-utredningens intervjuer, inte ens från företag som lyckats väl med försäljningen av modevaror. Det avgörande för framgång på marknaden syns i stället ha varit förmåga att utnyttja modeförändringarna. 3.5.2 Modeförändringarnas karaktär Modeförändringar är inte något som är förbehållet beklädnadsområdet. På många samhällsområden kan noteras fenomenet att någon nyhet vinner efterföljd så att den till slut dominerar scenen ända till dess att den avlöses av något, som i sin tur framstår som nytt. Modeförändringarna har emellertid kommit att innebära speciella problem på beklädnadsområdet. Kläderna köps mer frekvent än varor på andra områden med modeförändringar och varje klädesplagg som köps kräver en relativt liten del av konsumenternas resurser. Konsumenten kan därmed experimentera djärvare. Härtill kommer i fråga om kläder en mycket viktig omständighet. Enligt vissa kon31

sumtionsteorier bryts ett konsumtionsmönster lättast när konsumenten kommer i en förändrad situation. En konsument är t ex mera lyhörd för varuerbjudanden i samband med bosättning eller flyttning till annan ort än vad han är när levnadssituationen är stabil. I fråga om kläder försätts konsumenten då och då i den situationen att ett beslut av något slag måste fattas i fråga om vad som skall bäras. Årstidsväxl in garna framtvingar t ex ett beslut om att antingen använda förra årets säsongkläder eller att köpa nya. Vidare framtvingas beslut av vissa institutionella förhållanden. Konsumenten skall t ex tillbringa semester i en ny miljö. Konsumenten har alltså i fråga om kläder anledning uppmärksamma varuerbjudanden eller andras exempel fler gånger under året. När andras exempel i fråga om klädedräkt uppmärksammades under tidigare epoker, var det exempel som lanserades av kungar, drottningar, hovfolk, segerrika revolutionsmän eller några få andra som var i allas blickpunkt. Moderörelserna gick då uppifrån och ned i samhället och tog åtskillig tid på sig. I och med förekomsten av massmedia har det blivit många fler grupper och personer som kan observeras av alla och därigenom bli normbildande. Modet kan då mycket väl röra sig nedifrån och upp i samhällshierarkin. Flera moderörelser kan pågå samtidigt och varje moderörelse tenderar att bestå kortare tid. En annan faktor av betydelse för klädkonsumtionen är att individerna tenderar att markera grupptillhörighet genom sitt val av kläder. Detta var i ett mera stationärt samhälle en stabiliserande faktor, och många folkdräkter kan man från denna synpunkt betrakta som uniformer. Med det snabba bildandet av nya grupper i det moderna samhället blir tvärtom denna strävan att markera grupptillhörighet en orsak till förändringar i klädedräkten. Lägg härtill att stigande realinkomster gör det möjligt för de individer som så önskar att köpa nya kläder väsentligt oftare än under tidigare epoker, och vi har kommit fram till en marknadssituation som kännetecknas av att köparna är utsatta för mäng32

der av stimulerande exempel. Vid varje särskilt tillfälle kan då stora grupper lockas i en riktning, t ex kort-kort, andra i en annan, t ex maxi.

3.5.3 Konsekvenserna i företagen Med utgångspunkt från de ovan redovisade antagandena krävs för en lönsam verksamhet på stora delar av beklädnadsområdet förmåga att bedöma sannolik modeutveckling och att flexibelt ställa in företagets verksamhet efter denna. Redan dessa uppgifter är svåra. Ett ytterligare problem är behovet att förutom modebedömningen och arbetet med nästa kollektion klara en bedömning av strukturella ändringar i efterfrågan. Flera svenska företag har t ex lyckats mycket väl i konkurrensen på ett varuområde — endast för att finna att marknaden varit vikande för hela den produktgrupp som deras egna varor tillhör. Under 1960-talet har såväl i Sverige som i andra länder, t ex USA, konsumenterna intresserat sig mindre för tyngre och dyrare produkter med betydande livslängd och mer för lättare, informella plagg, på vilka ställs mindre krav i fråga om varaktighet. Samtidigt har de korta modeväxlingarna ökat, vilket ställt högre krav på flexibilitet liksom på vilja, förmåga och resurser att tillverka på spekulation. Marknaden har blivit indelad i tillväxtsektorer och stagnationssektorer. Frågan är om man inte här har ett exempel på moderörelsernas allra allvarligaste konsekvens i de svenska företagen. Själva förekomsten av moderörelser måste de välkomna och utnyttja, eftersom priskonkurrensen i regel är mindre accentuerad i fråga om varor som råkar »ligga rätt» modemässigt, än vad den är för standardvaran. Det är ju rimligt att svensk industri med sina höga löner i görligaste mån försöker att konkurrera med andra medel än priset. Å andra sidan är modekonkurrens synnerligen krävande för företagsledningen. Dels krävs en fortlöpande modebedömning och mycket hård satsning på att uppnå slagkraftigast möjliga »nästa kollektion», dels krävs ett SOU 1970: 59

beaktande av oundgängliga tillverkningskrav så att inte denna slagkraftiga kollektion blir tillverkad till alltför höga kostnader. För en företagsledning som gör en hård satsning på en genom modeväxlingarna svårbedömd och resurskrävande marknad, kan det bli en övermäktig uppgift att dessutom göra seriösa och underbyggda alternativbedömningar om möjligheterna att uppta tillverkning av något helt annat inom branschens tillväxtsektorer. Bland åtgärder som kan tänkas vara lämpliga att vidta för att öka TEKO-industriernas konkurrensförmåga måste därför sådana komma högt upp på listan, som kan bidra till och/eller stimulera företagen både att vara effektivare konkurrenter på ett modeområde och att bli bättre långsiktsplanerare med möjligheter att vidta förändringar, t ex radikala byten av produkttyp. Om det resursmässigt och kanske också psykologiskt är svårt att överväga produktbyten för en företagsledning som är hårt inställd på modetillverkning, så är alternativet nedläggning i tid, fusion eller samarbete ändå mer fjärran. Den som lyckas väl i mode är ofta en individualist med sinne för vad som kommer att slå. En sådan kan inte alltid tvinga sig att diskutera alternativ som inskränker hans egen handlingsfrihet. Eventuella åtgärder för att förbättra företagens konkurrenssituation måste anpassas därefter detta.

SOU 1970: 59 2

TEKO

Del l

4 Marknadens organisation

4.1 Inledning

4.2 Detaljhandelsutvecklingen

Den dominerande delen av den svenska textil- och konfektionsproduktionen avsätts på hemmamarknaden. Förhållandena på den inhemska marknaden har därför stor betydelse för TEKO-industrierna, och dessa förhållanden har i hög grad hängt samman med strukturförändringar inom detaljdistributionen. Den följande framställningen ägnas därför främst detaljhandeln. Den siffermässiga framställningen bygger främst på material från Handelns Utredningsinstitutet (HUI). En kortfattad analys av handeln med textil- och beklädnadsvaror har vidare gjorts av Koncentrationsutredningen (SOU 1968: 6, Strukturutveckling och konkurrens inom handeln, sid 103— 108), vartill kommer att området behandlats i den undersökning som Stanford Research Institute gjort på TEKO-utredningens uppdrag (bilaga 3) samt i en marknadsundersökning som ställts till utredningens förfogande av ICI Fibres Ltd (bilaga 4). Praktiskt taget hela den svenska produktionen av teknisk textil distribueras direkt från textilproducent till industrier. Behandlingen av distributionen kommer därför här att omfatta hemtextilier, beklädnadsvaror samt detaljhandelsgarner och sybehör. I gruppen hemtextilier kommer då inte att ingå möbeltyger som går direkt från producent till möbelindustrin.

Analyser av detaljhandeln har oftast gjorts övergripande för alla varuområden. Dessa undersökningar utgör en grund även för en behandling av distributionen av TEKO-varorna. Det förefaller därför ändamålsenligt att först ge en generell beskrivning över utvecklingen i fråga om samtliga branschgrupper inom detaljhandeln. Under hela 60-talet har mycket betydelsefulla förändringar ägt rum inom detaljhandeln. Tabell 16 i SRI-rapporten illustrerar detta.

i

allmänhet

Uppskattat antal butiker efter storlek och typ 1964 och 1970 Antal butiker Storlek och butikstyp

1964 Förändring 1970 %

Familjebutiker 40 000 28 000 (1—2 anställda) Medelstora butiker 20 500 16 400 (3—9 anställda) Storbutiker 5 000 5 000 (10 eller fler anställda) Varuhus, kedjeföre4 600 2 100 tagsbutiker och konsumentkooperativa butiker Totalt 70 100 51 500

—29 —20 — —54

—26

För samma period har följande ändringar av omsättningen uppskattats: SOU 1970: 59

Storlek och butikstyp Familjebutiker Medelstora butiker Storbutiker Varuhus och kooperativa butiker

Omsättningsförändringar 1964—1970 % —26 15 49 53

Källa: Handelns Utredningsinstitut De stora enheterna har expanderat kraftigt. Butiksbortfallet har ökat i omfattning. Medan bortfallet var ca 1 % mellan åren 1951—1963 (12 år), var bortfallet under tiden 1964—1970 (6 år) hela 26 %. Utvecklingen kan i stort anges i följande punkter: 1 Nyetableringar görs huvudsakligen i form av stora enheter. De existerande stora enheterna utvecklas snabbare än de små. 2 En större roll spelas av horisontella storföretagsbildningar. Koncentrationen sker dels efter ägarmässiga linjer och resulterar då i mångfilialföretag, dels genom att enbart beslutsfunktionen koncentreras i form av inköpsföreningar eller frivilliga kedjor. 3 Förutom den horisontella integrationen sker i vissa branscher en ökande vertikal integration mellan i första hand detaljoch partihandelsfunktioner men ibland också ända från producentledet och hela vägen framåt till konsumenten. 4 Befolkningsomflyttning och stadssaneringar har lett till nedläggning av många lokala textilbutiker. En viktig orsak till denna utveckling — till stor del påverkad av utvecklingen inom livsmedelsbranschen — torde vara konsumenternas ökade krav på sortimentet vad beträffar både djupet och bredden. Bland bidragande orsaker härtill kan nämnas: o

hushållens växande inkomster

o

förbättrade lagringsmöjligheter i hemmet

o

mindre tid för inköpsarbete (främst genom kvinnans ökade förvärvsarbetsfrekvens)

SOU 1970: 59

o

förbättrade kommunikationer.

Härtill kommer att erforderligt kundunderlag för stora detaljhandelsenheter skapats genom att en växande andel av befolkningen bosatt sig i tätorter. Speciellt byggandet av nya förorter har därvid haft betydelse. Samtidigt har omfattande butiksnedläggningar orsakats av att en ort eller bygd har avfolkats i alltför stor utsträckning för att den återstående befolkningen skall kunna utgöra tillräckligt kundunderlag för en butik. Detta har gällt även äldre bostadsdistrikt i större städer. Bruttoprisförbudets införande på 50-talet har inneburit att storföretagens kostnadsfördelar på inköps- och hanteringssidan har kunnat få större utrymme i deras prissättning. Reklam och andra säljfrämjande åtgärder kan allmänt sägas ha ökat i betydelse som konkurrensmedel. På detta område finns betydande stordriftsfördelar. Den ökande konkurrensen från storföretagen har inneburit att många småbutikers lönsamhet varit negativ om man sätter ett marknadsmässigt pris (=alternativkostnad) på ägarens arbetsinsatser. Å andra sidan kan man skönja en ny utveckling mot nya butiksformer, t ex boutiquerna.

4.3 Distributionsvägar

för

TEKO-varor

4.3.1 Fördelning på distributionskanaler Den senaste totala kartläggningen av handelsledet gjordes genom 1963 års företagsräkning. Denna kartläggning ger tyvärr inte längre någon i dagens läge användbar information. Vissa översiktliga beräkningar har emellertid gjorts av Handelns utredningsinstitut. Enligt dessa var det totala antalet verksamhetsställen inom textildetaljhandeln ca 8 300 år 1969 mot ca 10 500 år 1963. Fram till år 1975 antas minst 1 200 enheter komma att falla bort. Antalet varuhus med textilvaruförsäljning, som år 1963 var drygt 100, beräknades år 1968 vara ca 360 och antas stiga till ca 500 år 1975. Vid H U I har vidare på basis av upp35

gifter, hämtade från olika källor, gjorts ett försök att bestämma marknadsandelarna för olika distributionsformer inom textilhandeln. Uppgifterna för år 1964 är tagna från Koncentrationsutredningen (SOU 1968: 6 s 104). Resultaten redovisas i nedanstående tablå. Även om beräkningarnas approximativa karaktär bör understrykas, bör tablån dock ge en något så när riktig fördelning av omsättningen på skilda distributionskanaler.

Total textilförsäljning Fördelning Konsumentkooperationen Privata varuhus Andra filialföretag Fristående textilaffärer Möbelhandel Livsmedels- och lanthandel Postorderföretag

1960 1964 mkr mkr 3 500 4 600 % %

1969 mkr 5 700 %

10 11 3 68 3

11 14 7 56 4

21 18 10 40 3

2 3 100

2 6 100

2 6 100

År 1960 svarade de fristående textilaffärerna för två tredjedelar av den totala textilförsäljningen i landet. Denna andel har emellertid under 60-talet sjunkit kraftigt och synes i dag uppgå till ca 40 % av hela textilmarknaden. 4.3.2 Olika konkurrensmedels betydelse De relativa fördelarna för de större företagen ligger främst i ett utnyttjande av möjligheterna till inköpsrabatter och stordriftsfördelar i hantering och administration. Med utgångspunkt härifrån har det varit naturligt att de större företagen arbetat med låga priser och med ett brett, högfrekvent sortiment. Genom lägre inköpspriser än övrig handel har resultatet för de större företagen blivit lägre utförsäljningspriser. Priset och lättillgängligheten i kombination har för detaljhandelsformerna kooperation, privata varuhuskedjor och mångfilialföretag varit det bärande konkurrensmedlet. Distributionsformerna med självval — inte att förväxla med självbetjäning — verkar att tilltala dagens konsumenter i allt 36

högre grad. Detta kan till en del förklaras av att konsumentens vanor från självbetjäningsaffärerna på livsmedelsområdet, där en mycket stor del av livsmedlen inhandlas, får konsekvenser även för handeln med sällanköpsvaror. Vid självval följer behov av ökat utrymme. Små försäljningsytor är i dag ett av de allra största problemen för den textila detaljhandeln. Relativt sett gynnar detta varuhusen. Hyreskostnaden per kvadratmeter blir avgjort mindre i en stor detaljhandelsenhet som kan nöja sig med en liten yta mot den dyrbara gatudelen men med stora relativt billiga utrymmen inne i huskroppen. Större försäljningsyta ger bättre försäljningsmöjligheter och förbättrad lönsamhet. Den stora kundtrafiken för andra varors skull blir också en hjälp. Samtidigt har de små butiksföretagen stora svårigheter att anskaffa erforderligt kapital för en övergång till självval. Även inköpsfunktionen kan användas som ett konkurrensmedel. Ett framgångsrikt inköpsarbete torde särskilt på den internationella marknaden fordra en omfattande kunskapsbas inom detaljistföretaget. De stora distributörerna har resurser att bygga upp en högt kvalificerad inköpsfunktion. Riklig information om konsumentmarknaden och leverantörerna kan samlas. I nästa kapitel behandlas frågan om vilken effekt detta kan ha på importen. Här nöjer vi oss med att konstatera att storföretagen har stora relativa fördelar på inköpssidan. Reklam och övriga säljstimulerande åtgärder spelar en stor roll i fråga om kläder framför allt som medel att tillkännage nyheter och säsongväxlingar. På detta område föreligger uppenbara stordriftsfördelar. Det finns kostnadströsklar som småföretagen inte kan ta sig över. En annonsserie i någon av de större tidningarna överstiger t ex de mindre detaljisternas kostnadsramar. 4.3.3 Fackhandelns struktur De i avsnitt 4.3.1 angivna uppgifterna visar på en tilltagande stordrift inom textildetaljhandeln. Om man undantar försäljningen SOU 1970: 59

genom varuhus, andra branschblandade butiker och postorderhandel, återstår vad som brukar benämnas fackhandeln. Fackhandelns försäljning av beklädnadsvaror (inkl skor) beräknas år 1968 uppgå till ca 4 500 miljoner kronor. Enligt SRI-rapporten skulle knappt 60-talet företag svara för ca en femtedel av detta belopp. Rapportens

Grupp 1 De största 10 detaljisterna 2 De därefter största 10 detaljisterna 3 De därefter största 10 detaljisterna 4 De därefter största 10 detaljisterna 5 De därefter största 10 detaljisterna 6 De minsta 7 detaljisterna Delsumma (2—6) Totalt Omsättning per butik

tabell 18 (bil. 3) som återges nedan anger de förändringar, som inträffade under perioden 1965—68 i fråga om dessa ledande detaljisters omsättningsstorlek och antal butiker. Företagen är grupperade efter omsättningsstorlek år 1965. (Sko- och garnbutiker är exkluderade i de fall de kunnat identifieras.)

1968 Årlig omsättning mkr 1965 1966 1967

Förändring 1968 65—68 %

34 275 442

27 279 454

27 273 457

27 275 480

32 397 762

30 408 816

29 416 860

27 388 871

1,73 2,18 1,45

1,80 2,34 1,46

1,88 2,42 1,52

1,82 2,36 1,42

Antal butiker 1965 1966 1967

alla detaljister de 10 största de övriga

32 Källa Stanford Research Institute. Bearbetning av årsrapporter från Handelns Utredningsinstitut.

Som synes har en omfattande omvandling mot större enheter ägt rum. Försäljningens fördelning har även bland de stora företagen förskjutits mot de allra största företagsenheterna. Omsättningsökningen för de 10 största företagen är klart större än ökningen för hela textil- och beklädnadshandeln. Det kan också noteras att dessa företags genomsnittliga omsättning per butik är betydligt större än genomsnittsomsättningen per butik för de mindre företagen.

4.4 Förändringar inom

fackhandeln

Fackhandelns viktigaste konkurrensmedel är ett specialiserat sortiment och kvalificerad betjäning. Å andra sidan har diskussionen ovan om konkurrensmedel och stordriftsförSOU 1970: 59

delar förmedlat bilden av en problemfylld framtid för fackhandeln. Den ökande konkurrens som den specialiserade textil- och beklädnadshandeln mött från andra distributionsformer har lett till en försämring av lönsamheten för de små enheterna. Tidsserier över vinsterna inom textil- och beklädnadshandeln saknas dock varför preciseringar är omöjliga att göra. En studie gjordes 1963 av dåvarande Detaljhandelns Utredningsinstitut. Av denna studie, vars representativitet dock var osäker, framgår att det var möjligt även för mycket små butiker (omkring 200 000 kr i årsomsättning) att ge en vinstmarginal på mellan 3 och 5 %. Denna vinst framkom efter avdrag för ägarens arbete, motsvarande kostnaden för en helårsanställd. Vinstuvecklingen visade ett nära positivt samband med 37

butiksstorleken. De allra minsta butikerna gick med förlust. Det bör betonas att ersättningen för ägarens arbete knappast värderades marknadsmässigt genom jämförelse med en helårsanställd. Butiksägarna torde kunna påräkna högre löner vid anställning som exempelvis butiksföreståndare hos ett filialföretag. Mot denna bakgrund bör uppkomsten av inköpsföreningar och frivilliga kedjor ses. På TEKO-området finns fem sådana organisationer vilka alla tillkommit under 60talet. De har främst specialiserat sig på konfektionsområdet och representerar nu mer än 250 enskilda företag. Den totala omsättningen i inköpsföreningarna stannar vid ca 100 miljoner kronor. Av medlemsbutikernas inköp är det dock inte mer än ca en fjärdedel som görs via föreningarna. Genom samverkan i kedjor kan var för sig små detaljhandelsföretag vinna samma slags fördelar på inköpssidan som större företag. I ett längre perspektiv kan skapandet av frivilliga kedjor vara en av förutsättningarna för de små fristående butikerna att hävda sig. Inköpsföretagen samlar vanligtvis medlemmar med viss finansiell styrka, varför konkurrenstrycket för de allra minsta butikerna som står utanför antagligen blir än starkare i framtiden. De frivilliga fack-

kedjorna inom textil har hittills i huvudsak specialiserat sig på inköpsfunktionen. I något fall har dock deras verksamhet utvidgats till att omfatta även reklam- och säljfunktionerna. De lägre priser man uppnår vid inköp möjliggöres av delägarföretagens tidiga och koncentrerade order. Bland delägarna förekommer både filialföretag med olika firmanamn och enbutiksföretag.

4.5 Partihandeln Parallellt med den ökande horisontella integrationen inom detaljhandeln har en utveckling skett mot ökad vertikal integration av parti- och detaljhandelsfunktionerna. Förutsättningen för varuhusens och vissa andra detaljhandelsformers framgång har varit att de kunnat utveckla en partihandelsfunktion som skapat inköpsfördelar och rationell varuhantering. Partihandeln har genomgått en kraftig strukturomvandling varigenom ernåtts en kraftig decimering av antalet små partihandelsföretag. Nedanstående uppgifter från SCB gäller partihandeln — även den konsumentkooperativa — inom vävnads-, trikå-, konfektions- och heminredningssektorn åren 1957, 1963 och 1968.

1968 Lagerstorlek

Antal företag

Omsättning mkr

Antal företag

Omsättning mkr

Antal företar

Omsättning mkr

Över 500 000 kronor Under 500 000 kronor

110 239

610 205

88 157

1 092 238

56 111

1 720 266

Samtliga

1 330

1 986

En av orsakerna till partihandelns omsättningsökning är att den i ökande utsträckning fullgör en importfunktion. Få utländska producenter har möjlighet till direktförsäljning till de svenska detaljisterna. 4.6 Varugruppernas tionsformer

fördelning på distribu-

Tidigare avsnitt av detta kapitel har visat att stora förskjutningar äger rum mellan de 38

olika distributionsformernas marknadsandelar och föregående kapitel har påvisat stora skillnader i marknadsutveckling för olika varugrupper. Mot denna bakgrund är det intressant att försöka erhålla en bild av hur försäljningen av olika TEKO-varor är fördelad på distributionsformer. Ur den nämnda ICI-undersökningen (bilaga 4) kan en sammanställning göras av en sådan fördelning för vissa varor. SOU 1970: 59

Sammanställningen återges nedan och avser följande distributionsformer: Varuhuskedjor ochKF

Specialiserade filialföretag

Butiker tillhörande Åhlen & Holm AB, AB Turitz & Co och Nordiska Kompaniet AB samt kooperativa butiker och varuhus under olika namn, t ex Domus. Företag av typen Gulins Herrmodehus eller AB Hennes.

Överrockar (inkl regnrockar) Kostymer Herrbyxor Udda kavajer Herrjackor (inkl udda kavajer) Kappor (inkl regnkappor) Dräkter (inkl byxdräkter) Dambyxor Kjolar Nylonskjortor Bomullsskjortor Badbyxor Herröverplagg i trikå Klänningar Blusar Underklänningar Underkjolar Baddräkter Damöverplagg i trikå

Postorderföretag Övriga

Lanthandlare, sybehörsaffärer, gardinaffärer, skräddare, syateljéer m fl.

SpecialiVaruhus- • serade filialEkipekedjor och K F företag ringar

Postorderföretag

övriga

Summa

%

%

%

%

%

%

5 15 5 10

21 19 18 19

64 52 70 59

4 4 3

6 10 7 9

100 100 100 100

28 26 35 28 38 26 15 25 39 45 32 35

21 13 13 12 16 14 12 11 12 7 11 10

31 49 39 37 31 44 55 43 16 21 32 38

9 5 4 8 4 6 10 5 9 7 6 6

11 7 9 15 11 10 8 16 24 20 19 11

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Den allmänna bild denna uppställning förmedlar är att de tyngre produkterna i högre grad än de lättare säljs genom ekiperingarna, d v s den traditionella detaljhandeln. De lättare produkterna och trikåvarorna säljs däremot i högre grad genom KF, varuhuskedjorna och de specialiserade filialföretagen. Vi kan sålunda notera att ekiperingarna i fråga om varor som tillhör gruppen tyngre konfektion har marknadsandelar på mellan 52 och 64 % medan de tre andra distributionsformerna tillsammans — vi kan kalla dem massdistributionsföretagen — SOU 1970: 59

De traditionella beklädnadsföretagen med i allmänhet endast en butik. Uppställningen inkluderar under denna rubrik även företag anslutna till frivilliga kedjor.

Ekiperingar

—

svarar för 26—36%. I fråga om lättare herrkonfektion och trikå svarar ekiperingarna för 31—44 % mot 34—54 % för massdistributionsföretagen. På damsidan har ekiperingarna 31—55% av den tyngre marknaden och massdistributionsföretagen 30— 50 %. På den lättare marknaden — damkonfektion och överplagg av trikå för damer — har ekiperingarna 16—38 % och massdistributionsföretagen 35—59%. En närmare granskning tyder på att det inte är indelningen i tyngre respektive lättare produkter som är den relevanta för 39

de uppkommande skillnaderna. Tyngre konfektion har ett starkare inslag av traditionella produkter av vilka flera uppvisar en stagnerande utveckling. Lättare konfektion har ett starkare inslag av expansiva produkter. Även produkternas marknadstrender anges i bilaga 4, och tas de med i bilden framkommer ett tydligt samband mellan expansionsvaror och expanderande distributionsformer, främst i massdistributionsföretagen.

4.7 Relationerna

industri—distribution

4.7.1 Bundenhet kontra flexibilitet De större inköparna i detaljistledet har både anledning och möjlighet till att rikta in producenternas tillverkning så att den bättre passar inköparnas kunder. Genom långtidsavtal och stora inköp erhåller detaljisten varan till ett förmånligare pris. Vid utredningens intervjuer har sålunda framkommit att vissa av de större enheterna inom detalj distributionen gör s k specifikationsköp och företar produktutveckling i egen regi eller i samarbete med leverantörer i en utsträckning, som svarar för upp till 70 % av textilsortimentet. Grundligt specificerade stora beställningar, fasta förbindelser och få leverantörer anges vidare vara huvudprinciperna i en rad av de större detaljisternas inköpspolitik. Samma mönster kan observeras utomlands. Det finns där detaljistföretag som baserar den största delen av sin verksamhet på varaktiga förbindelser och ömsesidigt beroende mellan företaget och tillverkarna/underleverantörerna. Underleverantörerna säljer då i allmänhet hela eller större delen av sin produktion till företaget. Det finns å andra sidan framgångsrika företag som följer snarast motsatta principer. Dessa företag vill göra sina inköp så sent som möjligt, vara obundna av produktionshänsyn och behålla maximal flexibilitet. För de företag som följer denna policy är den idealiske leverantören en företagare 40

som vågar spekulera och som snabbt kan leverera från lager. Sannolikt har systemet med långvariga och fasta leverantörsförbindelser attraktion för den kategori konsumenter som vill ha en vara med viss livslängd och tillfredsställande fysisk funktion till ett rimligt pris. Företagen som satsar på rörlighet i sina förbindelser anser emellertid att konsumenterna är allt mindre intresserade av »den goda varan» och allt mer intresserade av den moderiktiga. Önskan hos detaljhandeln om sena beställningar dikteras givetvis av detaljhandelns svårigheter att långt i förväg förutsäga moderiktningen. Behovet av sena beställningar på modeområdet har säkerligen varit en av de viktigaste anledningarna till att direktdistributionen idag som nämnts är så gott som helt tillämpad inom den tyngre konfektionen. För ett närmare studium av de tyngre konfektionärernas planering av försäljningen hänvisas till SRI-rapporten (bilaga 3). 4.7.2. Konsekvenser för industrin De förändringar som skett inom detaljhandeln har givetvis haft återverkningar på produktionsledets förhållanden. Idag svarar för vissa TEKO-produkter med hög koncentration till de stora distributionsenheterna en handfull personer för huvuddelen av totalinköpen. Dessa storköpare har tillräcklig kunskap för att göra köp varhelst i världen det förefaller gynnsammast. De har givetvis en stark förhandlingsposition gentemot de svenska leverantörerna. De kan utnyttja tillfällen av överkapacitet som råder både på vävnadssidan och inom konfektionen. Förhandlingspositionen förstärks liksom å andra sidan möjligheterna till samarbete allteftersom inköpsenheterna blir större och antalet inköpare färre. De svenska tyngre konfektionärerna arbetar enligt SRI-rapporten med relativt hög andel fasta kostnader. Ju större denna andel är desto större är benägenheten hos producenterna att kortsiktigt ge stora prisnedsättningar vid stora försäljningar. SOU 1970: 59

Bristen på egna producentmärken för en stor del av konfektionsföretagen gör det också svårt för leverantörerna att genom aktivare marknadsföring direkt till konsumenten skapa sig en bättre förhandlingsposition. Betalningskonditionerna i Sverige är traditionellt mycket liberala och gynnar köparen i betydligt högre grad än vad fallet är i flertalet andra länder som Sverige har nära kommersiella relationer till. I nuvarande läge, som innebär att detaljhandelns lönsamhet är svag och bristen på kapital är allmänt besvärande, medför detta speciellt kännbara problem för leverantörerna inom TEKO-industrin. Problemen består inte endast i att långa krediter måste lämnas, utan också i att riskerna ökar för direkta kundförluster.

SOU 1970: 59

5 Utrikeshandeln

5.1 Utvecklingstendenserna

i

världshandeln

Världshandeln med TEKO-varor har expanderat mycket snabbt sedan början av 1950talet. Av de stora handelsområdena dominerar EEC-länderna på importsidan. Enligt en av EFTA-sekretariatet gjord sammanställning — som inkluderar handeln med skor — var i genomsnitt under åren 1966 och 1967 den totala införseln till gemensamma marknadens länder — varav hälften gick till Västtyskland — ca 50 % större än EFTAländernas. Importen till EFTA-länderna var i sin tur större än importen till USA. I fråga om export är EEC-ländernas roll ännu mer framträdande. 1966—67 exporterade de sex EEC-länderna ungefär tre gånger så mycket som EFTA. Japans TEKO-export är betydande. Den låg 1967 visserligen 25 % under EFTA-ländernas och går mest till USA och Sydöstasien men den var mer än dubbelt så stor som USA:s. Hongkongs exportsiffror låg 75 % över USA:s. Förändringarna i världshandelsmönstret har under de båda senaste decennierna varit betydande. 1952/53 var det två länder, Storbritannien och USA, som svarade för 44 % av världsexporten av TEKO-varor. 1959/60 hade deras andel sjunkit till 15 % och 1966/ 67 till 1 2 % . I stället hade Italien ryckt fram till positionen som ledande exportör av TEKO-produkter och svarade åren 1966/67

för 25 % av världsexporten. Under perioden 1952/53—1959/60 ryckte också Hongkong och Japan fram men båda dessa exportörers andel av exportmarknaderna gick tillbaka under den senare perioden. Syftena med EEC och EFTA har på viktiga punkter förverkligats under 1960-talet. Det har inte inneburit någon fullständig handelspolitisk samordning inom de båda blocken men på ett betydelsefullt område, upprättandet av en fri varumarknad, har viktiga framsteg nåtts. I EEC har tullunionen i allt väsentligt genomförts den 1 juli 1968 vilket bl. a. innebär att tullarna inbördes avvecklats samt att en gemensam tulltariff mot tredje länder införts. För industrivaror har också från 1 juli 1968 i princip skapats en från tullar fri marknad i EFTA. Däremot bibehåller de enskilda EFTA-länderna sina nationella tariffer mot utomstående länder. Utvecklingen av handeln med TEKO-produkter under integrationsperioden tyder på att avvecklingen av handelshindren gett de effekter man från teoretiska utgångspunkter haft anledning vänta. Under perioden 1960 —1967 ökade EFTA-ländernas export av TEKO-varor till länder inom det egna området med värdemässigt 185 % medan exporten till länderna utanför EFTA minskade med 5 %. Internexporten av textila färdigvaror ökade mest, 346 %, mot 144 % för garner och metervaror. Importen utvecklades på motsvarande sätt. SOU 1970: 59

Också för EEC:s del ökade internhandeln med TEKO-varor i väsentligt snabbare takt än handeln med länder utanför blocket. Exporten till andra EEC-länder ökade 1960— 1967 med 190 % mot bara 15 % för utförseln till icke-EEC-länder. TEKO-området var en av de sektorer inom vilken internhandeln ökade snabbast. På samma sätt som textilindustrin inledde Europas industrialiseringsprocess på 1700och 1800-talen inleder nu utvecklingsländerna ofta sin industrialiseringsprocess med etablering inom TEKO-sektorn. Genom de etableringar av betydande textilindustrier, som redan före 1960-talet ägt rum i några u-länder, täcktes ett konsumtionsbehov där, som tidigare tillgodosetts av textilindustrin i industriländerna och en kapacitet byggdes upp för export i motsatt riktning. Under det senaste decenniet har ett antal nya låglöneeller statshandelsländer uppträtt som exportörer av både textil- och konfektionsvaror. Framstötarna har underlättats av tillgången på billig arbetskraft och av att produktionstekniken internationaliserats.

5.2 Den svenska utveckling

TEKO-importens

5.2.1 En översikt Före andra världskriget täcktes Sveriges behov av alla mer betydande TEKO-produkter till ca fyra femtedelar av egen produktion. Det uppdämda behov som kvarstod när kri-

1960 mkr

Bearbetade TEKO-varor 1 182 Alla hel- o. halvfabrikat 9 807 SOU 1970: 59

1965 mkr

get var slut gav svensk TEKO-industri ett gynnsamt utgångsläge eftersom produktionskapaciteten i utlandet i allmänhet togs i anspråk för egna behov. Importandelen av tillförseln steg dock något men ännu 1950 stannade den värdemässigt vid 25—30 % för ylle- och bomullsvävnader. Importandelen för trikå och konfektion var då så låg som 5 %. Utvecklingen under 50-talet tog emellertid en ny vändning och karakteriserades ofta med ordet »textilkris». 1958 importerades cirka hälften av yllevävnaderna och drygt en tredjedel av bomullsvävnaderna. Importandelen för trikå hade stigit till en fjärdedel. Konfektionsimporten fördubblades men importandelen stannade ännu vid 10 %. Med övergången till 60-talet kom denna utveckling att accelerera och att medföra höga importandelar även inom den dittills mindre berörda konfektionen. En översiktsbild av det senaste decenniets importutveckling ges av nedanstående sammanställning. Under 1960-talet har det som synes inte varit någon större skillnad värdemässigt sett i ökningstakt för importen mellan bearbetade TEKO-varor och bearbetade industrivaror över huvud taget. I båda fallen ökade takten mot slutet av decenniet. Under första halvåret 1970 har en dämpning inträffat på TEKO-området samtidigt som takten ökat totalt sett för industrins produkter. Utvecklingen för olika TEKO-varugrupper redovisas i detalj i bilaga 7. Nedanstående tablå sammanfattar utvecklingen på huvudområdena.

1969 mkr

Ökning 60—69 per år %

67—68 %

68—69 %

1.1—30.6 69—70 %

2 325

2 781

10,0

5,5

19,6

14,5

18 660

22 384

9,6

8,1

20,0

24,3

1967 mkr

1968 mkr

2 204

15 953

17 258

Importandel av Importens Import tillförförändring 1968 seln 1968 1960—1968 mkr % % 380 Garn 228 Teknisk textil 335 Hemtextil Beklädnadsväv 306 65 Trikåväv Kläder av trikå i 367

48 39 45 65 42 47

45 126 131 15 509 150

Summa textil 1 681

80 Kläder ej av trikå Huvudbonader

452 33

26 32

302 40

Summa konfektion

256 Beklädnadsområdet dominerar som synes i importen med ett värde som är ca 50 % större än importvärdet för teknisk textil och hemtextil tillsammans. Importökningen för kläder är mycket större än importökningen för teknisk textil och hemtextil. Som framgick av kapitel 3 var förhållandet det omvända i fråga om förbrukningens ökning. Redan den långsammare ökningen av förbrukningen gav anledning förmoda att TEKO-industriernas problem i hög grad skulle vara koncentrerade till beklädnadsområdet. Här tillkommer alltså som ytterligare indikation den kraftiga importökningen på beklädnadsområdet. 5.2.2 Garn

Tablån är baserad på värden och importandelarna blir därför — eftersom de importerade produkterna genomsnittligen ligger mycket lågt i pris — genomgående avsevärt lägre än andelar baserade på kvantitetsmått. Man kan emellertid konstatera att samtliga textila huvudområden har kommit upp i höga importandelar och att införseln fortsätter att öka. Särskilt på konfektionsområdet befinner sig importen nu i snabb ökning. Som framgått av kapitel 3 uppvisar de olika områdena väsentligt olika utveckling ifråga om storleken av den totala tillförseln till marknaden. Jämförelserna tyder på att sambandet mellan import och svensk produktion delvis är en fråga om i vilken utsträckning de båda utnyttjar tillväxtområden. Importens fördelning på de tre stora färdigvaruområdena framgår av nedanstående tablå.

Importandel av Importens Import tillförförändring 1968 seln 1968 1960—1968 mkr % % 228 Teknisk textil Hemtextil 335 Kläder (trikå, konfektion, huvudbonader 852

39 45

126 131

201 Summa

1415 Den svenska importen av garn och tråd 1968 uppgick till 380 mkr vilket var nästan hälften av tillförseln. Ökningen sedan 1960 var värdemässigt 45 % och räknat i ton 60 %. Importens fördelning framgår av nedanstående tablå. Importandel av Importens Import tillförförändring 1968 seln 1968 1960—1968 mkr % % Garn och tråd av syntetiska eller konstgjorda fibrer 267 Därav: ändlösa 217 korta 50 Garn och tråd av natur fibrer 113 Därav: bomull 66 ull 37 Summa

74 84 49

98 102 85

27 30 23

-12 11 -39

5.2.3 Vävnader Den svenska importen av vävnader inkl. trikåväv var drygt 600 mkr 1968, vilket utgjorde drygt hälften av tillförseln och innebar en ökning från 1960 med 38 %. I ton räknat var ökningen 47 % — importen hade ett starkt inslag av billiga standardvaror. Fördelningen efter fiberinnehåll och typ framgår av nedanstående tablå. Liksom beSOU 1970: 59

träffande förbrukningen kan man notera att den starkaste expansionen ligger på trikåoch konstfiberväv. Importandel av Importens Import tillförförändring 1968 seln 1968 1960—1968 mkr % %

importen. Genom nedläggningen av större delen av den svenska produktionen av ylleväv för beklädnad kommer importen av detta varuslag att öka. Värdet av den vävnadsimport som helt ersätter produktionsbortfallet för ylleväv kan beräknas till ca 50 mkr.

5.2.4 Teknisk textil Vävnader 159 av bomull av ull 119 av ändlösa 79 konstfibrer av korta konstfibrer 139 av trikå (samtliga fibrer) 65 övriga vävnader 50 611 Summa

51 51

-5 35

42 53 54

509 23 38

Statistiken ger inte möjlighet till en exakt fördelning efter de tre stora användningsområdena teknisk textil, hemtextil och beklädnad. Följande uppställning visar emellertid läget i stora drag. Därav framgår att beklädnadsområdet dominerar, i synnerhet om man tar hänsyn till att en avsevärd del av råväven går till beklädnadsändamål. Importandel av Importens Import tillförförändring 1968 seln 1968 1960—1968 mkr % % Beklädnadsvävnader inkl. trikåväv 371 Heminrednings1 vävnader 96 Andra vävnader 144 Därav: råväv av bomull 51 Summa 611 1

36 60

35 52

84 54

12 38

Importen 1968 av de delar av teknisk textil som kan särskiljas i statistiken, uppgick till 228 mkr vilket innebar en ökning med 126 % sedan 1960. Importandelen av tillförseln ökade från 29 % 1960 till 39 % 1968. Utvecklingen för de viktigaste varuslagen sammanfattas i nedanstående tablå. Importandel av Importens Import tillförförändring 1968 seln 1968 1960—1968 mkr % % Cordväv Vadd Stampad filt (inkl. nålad) Fiberduk Maskinfilt Bindgarn tågvirke o. dyl. Vävnader, impregnerade eller överdragna Linoleummattor o. dyl. Presenningar, tält o. dyl. övrigt

22 10

38 13

94 327

13 19 15

34 53 26

523 633 193

11 47

24 82

176 74

Summa

126 Av importen 1968 inom denna sektor kom 45 % från EFTA-länderna, 30 % från EEC och 9 % från låglöneländer inkl. Portugal.

Inkl. sammetsvävnader.

Bomullsråväven utgöres av billig väv som huvudsakligen importeras från Kina, Japan, Portugal och — till en mindre del — Östeuropa. Hela råvävsimporten, inkluderande även väv av syntetiska fibrer, utgjorde 1968 en tiondel av värdet av den totala vävnadsimporten. Sammanlagt utgjorde 1968 importen från lågprisländer, av såväl råväv som annan väv, ca 15 % av den totala vävnadsSOU 1970: 59

5.2.5 Hemtextil Importen 1968 av den hemtextil som är urskiljbar i statistiken uppgick till 335 mkr vilket var 131 % mer än 1960. Importandelen av tillförseln var 45 %, vilket var 8 procentenheter mer än 1960. Utvecklingen för de viktigaste sortimentsgrupperna framgår av nedanstående tablå. 45

Importandel av Importens Import tillförförändring 1968 seln 1968 1960—1968 mkr % % Heminrednings vävnader1 76 Mattor 158 Filtar 7 Sänglinne, gardiner m. m. 60 övrigt 34 335 Summa 1

35 64 30

73 283 391

37 38 45

150 -2 131

Exkl sammetsvävnader.

Den kraftiga ökningen för filtar gäller delvis import från låglöneländer, främst från Jugoslavien och Portugal. I övrigt förekommer sådan import av större omfattning endast inom sortimentsgruppen sänglinne, borddukar, handdukar o. dyl. i första hand från Östeuropa, Hongkong och Jugoslavien. Andel import från låglöneländerna av totalimporten inom denna sortimentsgrupp var värdemässigt 35 % 1968.

Andelen import från låglöneländer var mindre för trikåkläderna än för konfektion. Av totalimporten färdiga trikåvaror under 1968 kom således 29 % från låglöneländer medan motsvarande andel för konfektion var 39 %. Den snabbaste expansionen svarar EFTA-länderna inklusive Portugal och Finland för. Deras andel av den totala svenska importen av färdiga trikåvaror ökade från 30 % 1960 till 44 % 1968. 1969 steg den till 52 %. 5.2.7 Konfektion inklusive huvudbonader 1968 närmade sig konfektionsimporten en halv miljard kronor, vilket var i det närmaste fyra gångar så mycket som 1960. Importens andel av tillförseln ökade från 9 % 1960 till 2 6 % 1968 men uppvisade stora variationer mellan de olika sortimentsgrupperna, som framgår av nedanstående tablå. Importandel av Importens Import tillförförändring 1968 seln 1968 1960—1968 mkr % %

5.2.6 Trikåkläder Trikåvävens importutveckling har behandlats ovan i avsnitt 5.2.3. För övriga trikåvaror, praktiskt taget helt kläder, var importen 1968 367 mkr. Som framgår av nedanstående tablå innebar detta en importandel som var nästan den dubbla mot konfektion medan takten i den värdemässiga importönkingen var ungefär hälften så stor som för konfektion. Importandel av Importens Import tillförförändring 1968 seln 1968 1960—1968 mkr % % Strumpor o dyl Underkläder av trikå, inkl. strumpbyxor Överkläder av trikå Övriga trikåvaror exkl. väv Summa trikåvaror exkl. väv Konfektion/ huvudbonader 46

-11

256 Överkläder för män eller gossar 179 Överkläder för kvinnor, flickor eller småbarn 187 Underkläder för män eller gossar 42 Underkläder för kvinnor, flickor eller småbarn Korsetter, bysthållare, hängslen o. dyl. 21 33 Huvudbonader 19 övrigt Summa 485

15 21 32 49 26

72 40 -5 256

Som framgår av det utförligare materialet i bilaga 7 svarade sortimentsgruppen ulstrar, paletåer, kappor och överrockar för det största importvärdet med 59 mkr. Därnäst kom långbyxor och på tredje plats jackor och anoracker. Kostymer och kavajer representerade ett förhållandevis litet importvärde men visade den största importökningen, beroende på att importen av dessa varor var 1

Exkl. sammetsvävnader. SOU 1970: 59

helt obetydlig i början av 60-talet. Jackor och anoracker visar både en stark importökning — nästan en tiodubbling — och den största ökningen av importandel av tillförseln. Importandelen var i plagg räknat 55 % 1968 och i värde 42 %. Skillnader av denna storleksordning redovisas för många sortimentsgrupper med starkt inslag av lågprisvaror. Så höga importandelar som över 50 % redovisas emellertid endast för jackor och anoracker samt skjortor och bysthållare. För skjortor (både trikå och konfektion) var 1968 den värdemässiga importandelen av tillförseln 43 % och den kvantitetsmässiga inte mindre än 64 %. Importen av skjortor dominerades helt av låglöneländerna. Av den totala importen 1968 om ca 7 miljoner skjortor kom 1,5 miljoner från Portugal och drygt 4,5 miljoner från andra låglöneländer. Även från Finland importeras numera skjortor i stor utsträckning och antalet uppgick 1969 till ca 600 000. EFTA-länderna inklusive Finland och Portugal svarar för den snabbaste importökningen i Sverige i fråga om all konfektion. Deras andel av den totala konfektionsimporten ökade värdemässigt från 34 % år 1960 till 53 % 1968 och 58 % 1969. Under 1969 kom från enbart Finland och Portugal närmare 30 % av Sveriges konfektionsimport, medan dessa båda länders andel av importen tio år tidigare var knappt en procent. Procentsiffrorna avser importen exkl. huvudbonader. 5.2.8 Importen från låglöneländer I den utredning om importen från låglöneländer som Industriens Utredningsinstitut (IUI) publicerar under hösten 1970 har länder vilkas lönenivå ligger vid högst 25 å 30 % av den svenska räknats som låglöneländer. Dessa länder har uppdelats i fyra grupper: u-länder, Sydeuropa, Japan samt statshandelsländerna i öst inklusive Kina (öststaterna). Framställningen i detta delavsnitt bygger till stor del på IUI-utredningen. Den svenska importen av industriprodukter från låglöneländerna har fyrdubblats unSOU 1970: 59

der perioden 1958—1968. Ländergruppens andel av totalimporten har dubblerats under samma tid, men alltjämt är koncentrationen till ett smalt varusortiment påtaglig. Beklädnads- och i någon mån lädervaror dominerar helt. Över 70 % av importen av industrivaror från låglöneländerna består av sådana varor. För varugruppen kläder har låglöneländernas andel av importen ökat från 13 till 36 %. Av importökningen för kläder under femårsperioden 1963—1967 svarade låglöneländerna för närmare 50 % . Exportexpansionen var emellertid mycket olika fördelad mellan de olika ländergrupperna. Hela framryckningen föll i själva verket på u-länderna och på Sydeuropa. För såväl Japan som öststaterna var det fråga om en stagnation eller i vissa fall en tillbakagång, sannolikt delvis sammanhängande med den reglering av handeln som gäller mellan Sverige och dessa länder. Utvecklingen åskådliggörs av följande tablå över låglöneländernas andelar av Sveriges TEKO-import. Låglöneländernas andelar — värdemässigt beräknade — av Sveriges TEKO-varuimport 1958 %

1963 %

1968 %

Textilier (SITC 65) 2,7 U-länder 2,1 Sydeuropa 6,4 Japan öststaterna 4,1 15,4

3,8 4,1 4,7 3,5 16,1

5,0 6,1 3,3 5,4 19,8

Kläder (SITC 84) U-länder Sydeuropa Japan öststaterna

6,0 0,3 2,6 4,0

16,3 1,4 1,7 4,6

22,4 8,1 1,5 3,9

Summa

13,0

23,9

35,9

Indien och Pakistan liksom Sydamerikas folkrika länder har hittills haft mycket liten betydelse för u-ländernas export av industrivaror. Hongkong — med 3,7 miljoner invånare — har svarat för huvuddelen av den totala exportökningen. När det gäller den viktiga varugruppen kläder har Hongkong svarat för 75 % av exportökningen mellan 1956 och 1968. 47

De andelar av importen som redovisats ovan återspeglar konkurrenssituationen på den svenska marknaden för låglöneländerna jämfört med övriga exportländer. I detta sammanhang är dock importens storlek i relation till den svenska produktionen av större intresse. Som ett mått på denna relation använder TEKO-utredningen, som framgått av den tidigare framställningen i detta kapitel, importandelen, dvs. importens andel av tillförseln på den svenska marknaden. Tillförseln definieras då som import plus svensk produktion med avdrag för export och är i praktiken liktydig med den totala förbrukningen på marknaden. IUI-utredningen har i stället valt att utgå från den totala produktionen — alltså inklusive den del som exporteras — med tillägg av importen och använder benämningen importkvot för importens andel av denna bruttotillförsel. Denna importkvot blir lägre än den av TEKO-utredningen använda importandelen. Nedanstående tablå visar importkvoten för några varugrupper som uppvisar höga kvoter för låglöneländer. Det bör observeras att kvoterna, liksom hela IUI:s material, baseras på värdeuppgifter. Eftersom importen från låglöneländerna självfallet omfattar relativt billiga varor skulle importkvoter baserade på kvantiteter bli väsentligt större. Vidare avser siffrorna i tablån år 1967 och avspeglar därför inte den starka ökning av importkvoterna som skett sedan dess.

SITC Produkt 652 Bomullsvävnader 653 Andra vävnader än sådana av bomull 657 Mattor och gobelänger 841 Kläder

Brutto- Importkvot tillförsel Låglöne1967 länderna Totalt mkr % % 284

26,0

60,0

6,2

48,8

346 3 024

9,9 9,4

54,0 26,6

Bortsett från den första gruppen i tablån spelade importen år 1967 från låglöneländerna som synes en relativt begränsad roli i relation till det totala utbudet. Den höga 48

importkvoten för bomullsväv sammanhänger med införseln av råväv från Kina medan låglöneländernas importkvot för färdiga vävnader ligger under 1 0 % . Även i många andra fall beror de angivna importkvoterna på en hög import av en viss produkt. Mattimporten är t. ex. koncentrerad till handknutna mattor från Orienten, importkvoten för icke-bomullsväv faller huvudsakligen på juteväv från Indien och syntetväv från Japan medan låglöneländerna inte alls har någon del i Sveriges omfattande import av yllevävnader. Importen från låglöneländerna när det gäller garner är koncentrerad till bomullsgarn. Eftersom importutvecklingen för kläder (inkl. trikåvaror) tilldragit sig det största intresset anges här importkvoter för dessa under åren 1958—69. Avrundade siffror är preliminära. Från Totalt

länder

%

%

industriländer

11,3 17,6 20,8 26,6 30,0 36,0

1,5 4,2 5,8 9,4 11,0 12,0

9,8 13,4 15,1 17,2 19,0 24,0

Av tablån, som ingår i IUI-materialet, framgår att den totala importen av kläder — dvs. import från alla länder — år 1958 endast utgjorde 11 % av totalutbudet. Tio år senare hade denna importkvot stigit till ca 30 % och preliminära beräkningar tyder på att den år 1969 blev 36 % . Om man relaterar denna import enbart till den svenska marknadens förbrukning (nettotillförseln) ökar kvoten till 39 å 40 %. Mellan samtliga de angivna åren — utom mellan 1965 och 1967 — ökade i-ländernas importkvot räknat i värde absolut sett snabbare än låglöneländernas. Särskilt anmärkningsvärd är den kraftiga ökningen mellan 1968 och 1969. Under de allra senaste åren har i själva verket utvecklingen delvis gått i en ny riktning bl a sammanhängande med de överSOU 1970: 59

enskommelser om importens omfattning som i vissa fall träffats med ett antal länder. Lågprisimportens andel av totalimporten har sålunda åren 1967—1969 sjunkit från 29,0 till 25,1 % i fråga om trikåvaror. Vad beträffar kläder i övrigt, huvudsakligen konfektion, inträffade nedgången först under 1969. Det året sjönk emellertid lågprisandelen med 3,3 procentenheter eller till 35,7 %. I fråga om båda varugrupperna är procenttalen beräknade på kvantiteter och Portugal har räknats som låglöneland. Samtidigt fortsätter lågprisimporten att stiga kraftigt absolut sett. Ökningen 1969 var för hela TEKO-området 107 mkr eller 18 %. TEKO-varor från låglöneländerna har uppnått mycket olika marknadsandelar i olika i-länder. Olikheterna illustreras av nedanstående tablå över importen per invånare i vissa i-länder från nio låglöneländer (Portugal, Spanien, Jugoslavien, Pakistan, Indien, Macao, Formosa, Hongkong, Sydkorea).

Sverige Norge Danmark Storbritannien Schweiz Holland Österrike Belgien Västtyskland Frankrike Italien Kanada USA

1963 $

1968 $

Förändring %

6:77 5:29 6:87 4:86 3:87 3:05 1:55 1:89 2:01 0:32 0:49 4:39 3:30

10:46 4:74 5:69 5:88 3:64 2:74 1:84 1:29 2:80 0:37 0:43 4:50 3:58

54,5 —10,4 -17,2 21,0 - 5,9 -10,2 18,7 -31,7 39,3 15,6 —12,2 2,5 8,5

År 1968 var det inte något land som i förhållande till folkmängden hade ens tillnärmelsevis en så stor import från låglöneländerna som Sverige. Importutvecklingen under 1969 och 1970 har dessutom varit sådan i Sverige att skillnaden sannolikt ökat ytterligare. Tablån visar vidare att lågprisimporten per kapita minskat i flera länder under perioden 1963—1968 och att ökningar av någon betydelse, förutom i Sverige, SOU 1970: 59

endast föreligger för Storbritannien och Västtyskland. I fråga om USA, som med tanke på sin totalt sett blygsamma utrikeshandel måste sägas ha en hög per kapita-import av beklädnadsvaror från låglöneländer, har utvecklingen i stort sett stått stilla under femårsperioden 1963—1968. En anmärkningsvärt låg siffra noteras för Frankrike både 1963 och 1968.

5.3 Importens inverkan på sortiment och priser I de intervjuer som TEKO-utredningen gjort har understrukits att importvarorna inte bara konkurrerar med priset. Ett handelsföretag har specificerat sina inköpskriterier för utredningen. Företaget bedömer varuerbjudanden efter följande kriterier: o

karaktär, modell, kvalitet o dyl

o

priset

o

exklusiviteten

o

beredskap för efterorder.

Liknande kriterier tillämpas även av andra företag som driver egen import på hög ambitionsnivå. Enligt dessa företag kan utländska leverantörer vara effektiva konkurrenter på alla fyra punkter. Förutom priset kan karaktären och exklusiviteten ofta ge en favör åt den utländske leverantören, eftersom denne kan ha större sortiment och vissa produkter som svensk industri helt eller nästan helt saknar, t. ex. vissa garnkvaliteter. I ett visst läge kan skillnaden i sortiment bero på att svensk industri med sin mindre hemmamarknad måste göra bedömningen att investeringar i maskinutrustning är olönsamma. Härtill kommer att utländska företag, för vilka den svenska marknaden kan te sig liten i förhållande till hemmamarknaden, t. ex. den brittiska, kan gå längre än svenska företag då det gäller att erbjuda solokvaliteter och solodessiner. Sammantaget betyder detta att konsumenten genom TEKO-importen får dels ett rikhaltigare sortiment av varor än han eljest 49

skulle få, dels en prisnivå som är lägre än om lågpriskonkurrensen utifrån saknades. Det bör observeras att detta delvis har en social aspekt. Enligt den amerikanska TEKO-utredningen (bilaga 2) köps de importerade lågprisvarorna i större utsträckning av låginkomsttagarna än av bättre situerade konsumenter. En grov uppfattning om de priser som förekommer ifråga om svenska resp. importerade varor kan erhållas genom nedanstående sammanställning av svenskt fabrikspris respektive importpris på vissa konfektionsvaror. De varor som sammanställningen avser är definitionsmässigt jämförbara så långt det är möjligt. Däremot saknas möjlighet att jämföra kvaliteterna. (Genomsnittspris i kr per plagg. Importpriser angivna cif utan tillägg av tull, speditionskostnader o. dyl. Ur en undersökning av Statens pris- och kartellnämnd avseende andra halvåret 1969).

Överrock Kostymer Långbyxor Skjortor

Svenskt fabrikspris

Importpris

125 190 31 21

79 96 17 8

Den ökade behovstillfredsställelsen till följd av rikhaltigare sortiment kan inte mätas. Utsikterna att lyckas är knappast större då det gäller att mäta konsumentens fördel av lågprisimportens påverkan på prisnivån. Utredningens försök att få ett siffermässigt uttryck för denna fördel ger som väntat osäkra utslag. Man kan konstatera att beklädnadspriserna under 60-talet i nästan alla länder stigit saktare än konsumentpriserna i allmänhet. Detta framgår av diagram i bilaga 8 (B 8.3). Det har däremot inte varit möjligt att finna något hållbart samband mellan å ena sidan ett stort »lågprisflöde» av vissa TEKO-varor, möjliggjort av en liberal handelspolitik, och å andra sidan relativt sett låga beklädnadsvarupriser i genomsnitt. 50

5.4 Den kommande

importutvecklingen

5.4.1 Importen från låglöneländer IUI:s tidigare nämnda utredning visar att importen från låglöneländer i första hand är koncentrerad till arbetsintensiva tillverkningar. En skiktning förekommer dock mellan å ena sidan bomullsväv och garner av standardtyp och å andra sidan kläder. De förstnämnda varorna har genomgående större importandelar än vad den relativa arbetsintensiteten motiverar. Detta tyder på att vid sidan av arbetsintensiteten importandelen också påverkas av bl. a. olikheter i priskänslighet och produktdifferentiering. Producenter av modeartiklar och övriga differentierade produkter väntas därför i allmänhet klara konkurrensen med låglöneländerna bättre än företag som tillverkar garner och tyger av standardtyp. I fråga om speciellt de senare artiklarna har låglöneländerna kunnat uppnå en mycket hög produktion pr maskinenhet. Ett mått som används är genomsnittliga antalet timmar per år som en maskin är i produktion. Senast tillgängliga siffror som medger jämförelser även med länder utanför Europa avser 1967 (International Federation for Cotton and Allied Textile Industries: International Cotton Industry Statistics, vol 10, febr. 1969). Nedanstående tablå ger några exempel.

Hongkong Sydkorea USA Sverige Västtyskland Storbritannien

Spinnerier

Väverier

8 400 7 400 6 300 4 200 3 300 2 700

8 400 7 100 7 400 4 100 3 000 2 700

Takten i låglöneländernas exportökning påverkas troligen inte enbart — eller ens främst — av faktorer på köparsidan. Man får också räkna med att exportkapaciteten i leverantörsländerna har stor betydelse. Importen till industriländerna skulle sannolikt kunna ha en vida större omfattning om inte t ex Indiens roll i det internationella handelsutbytet varit så begränsad. Indien hade 1966 en per kapita-export av industrivaror som SOU 1970: 59

utgjorde mindre än en tvåhundrafemtiondedel av Hongkongs. Genom sin väldiga folkmängd har Indien och Pakistan ett avgörande inflytande på hela u-landsgruppens utveckling. IUI-utredningen framhåller att vad som händer — eller inte händer — på denna sub-kontinent kommer att ha stor betydelse för u-ländernas exportutveckling under 1970-talet. TEKO-utredningen delar denna uppfattning men anser också att mycket små förändringar i länder av denna storleksordning kan få genomgripande följder. Man kan inte vara helt säker på att dessa länder under de närmaste åren inte kommer att förändra sin ekonomiska politik i riktning mot ett ökat internationellt handelsutbyte. De exportinriktade u-länderna antas enligt IUI alltjämt ha goda möjligheter att expandera. Takten kan dock bli lägre än tidigare på grund av den tilltagande regionaliseringen av handeln och genom att efterfrågan i det viktigaste avnämarlandet — USA — inte kommer att öka lika snabbt som tidigare. Utbudskapaciteten i det viktigaste exportlandet, Hongkong, är vidare nu mer begränsad än tidigare. U-länderna har också hittills arbetat på de mest lättvunna produktområdena. Ökad expansion på nya områden kommer att medföra en krympning av de lönemässiga fördelarna och ett hårdare motstånd från i-ländernas sida. Med hänsyn till dessa faktorer — och särskilt med tanke på den handelspolitiska integrationen i Västeuropa — ifrågasätter IUIutredningen om u-länderna kommer att nämnvärt kunna öka sina andelar av den västeuropeiska importen under perioden fram till 1975. Dess allmänna bedömning är att låglöneländernas andel av hela svenska klädimporten, 35 %, redan nått en nivå som inte kan överskridas i någon större omfattning och att det starkaste importtrycket är att vänta från EFTA-länderna. Detta hindrar naturligtvis inte att den faktiska ökningen av lågprisimporten kan fortsätta med de pris- och lönsamhetsproblem den skapar på den svenska marknaden. Ovanstående bedömning innehåller enligt TEKO-utredningens uppfattning betydande SOU 1970: 59

osäkerhetsfaktorer. En är den på allra senaste tiden hårdnande attityden från USA:s sida gentemot lågprisimporten på TEKOområdet, ökade restriktioner i USA kan medföra ett starkt ökat tryck på Europa. Trycket blir då starkast på de länder som i praktiken har den liberalaste handelspolitiken. En annan osäkerhetsfaktor är utvecklingen i länder som ännu inte är kända för någon mera omfattande TEKO-produktion. Tidigare erfarenheter visar att sådan kan byggas upp på mycket kort tid. 5.4.2 Importen från EFTA och EEC Det var inte bara importen från låglöneländerna som utgjorde ett dynamiskt inslag under 60-talet utan importen från EFTAländerna ökade också på ett mycket markerat sätt. Från 1960 till 1969 mer än fyrdubblades Sveriges TEKO-import från EFTA-länder. Införseln från EEC-området steg samtidigt 2 2 % . År 1969 kom 5 2 % av Sveriges totala TEKO-import från EFTA-området jämfört med 31 % år 1960. Det bör observeras att Portugal inte är utslagsgivande bland EFTA-länderna. Det är importen från nordiska länder och från Storbritannien som dominerar. För de svenska företagen kommer den sedan länge hårda konkurrensen från EFTA-länderna sannolikt att bestå. De medlemmar av gruppen som har den expansivaste TEKO-industrin, Storbritannien, Finland och Portugal, har också det gynnsammaste kostnadsläget. Förstnämnda land har också fördelen av en stor och geografiskt koncentrerad hemmamarknad. I Storbritannien pågår vidare en betydande rekonstruktion av industrin, framför allt på den textila sidan. I denna process spelar de ledande fiberproducenterna en betydelsefull roll. Om Sverige i en eller annan form vinner anslutning till EEC, kommer importkonkurrensen att öka även från EEC-länderna. Iländerna i Europa har en prestationsnivå inom industrin som är jämförbar med den svenska samtidigt som den svenska lönenivån är högst i Europa. I utredningens delrapport 1969 framhölls att den svenska lönenivån var högre än praktiskt taget samtliga 51

konkurrentländers, att skillnaderna i många fall var mycket stora samt att produktivitetsskillnaderna inte generellt tycktes uppväga lönedifferenserna. Av de kalkyler som utredningen senare verkställt (bilaga 8) framgår att kostnadsläget i flera västeuropeiska länder medger tillverkning av TEKOvaror till avsalupriser — från fabrik — som regelbundet ligger 15—20 % under motsvarande svenska. Det bör observeras att dessa skillnader föreligger för produkter som i princip innehåller likvärdig råvara och även i övrigt har likvärdig standard. Kostnadsproblemen behandlas mera i detalj i senare kapitel. Här kan sammanfattningsvis konstateras att det svenska kostnadsläget i förening med marknadens differentieringskrav gör det sannolikt att vår import från i-länderna kommer att öka kraftigt under 70-talet. I första hand kan man vänta sig att länderna inom EFTA fortsätter sin frammarsch. Särskilt kan detta bli fallet i fråga om länder, främst Finland, i vilka svenska industriföretagare — huvudsakligen konfektionärer — själva engagerat sig. En anslutning till EEC skulle bl a medföra skärpt konkurrens från världens ledande TEKO-exportör Italien, vars konfektionsindustri under senare år börjat uppvisa avsevärda exportframgångar. 5.4.3 Importrestriktioner Den hårda konkurrensen utifrån har utlöst importrestriktioner på TEKO-området i många länder, inklusive Sverige, och ytterligare restriktioner har aviserats eller diskuterats i flera länder. Spelrummet för svenska åtgärder på detta område behandlas närmare i bilaga 5. Som framgår av denna har TEKO-produktionen tillerkänts ett generellt tullskydd som för produkter inom denna sektor i många fall är högre än för industrin i gemen. Vid tullförhandlingarna i den s. k. Kennedyronden togs betydande hänsyn till de svårigheter som gällde för dessa branscher. Det generella skyddet genom tullar har emellertid fått sin utformning främst med hänsyn till konkurrensen från med Sverige 52

industriellt likställda länder. I någon större utsträckning har därvid hänsyn inte kunnat tas till de speciella konkurrensförutsättningar som gäller exempelvis från statshandelsländerna i öst. För att få en kontrollerad utveckling till stånd i fråga om konkurrensen från sådana länder har det generella tullskyddet kompletterats med en kvantitativ begränsning i fråga om införseln av produkter inom utsatta sektorer. Därigenom har importtrycket i viss utsträckning kunnat dämpas. En liknande politik har under de senaste åren tillämpats mot konkurrensen från ett antal ostasiatiska länder. Beroende på skilda faktorer, bl a handelspolitiska hänsyn, har denna politik inte kunnat utformas så konsekvent som motiven för densamma skulle påfordrat. 5.4.4 Aktiva importörer Om en industri, inriktad på hemmamarknaden, funnits länge i ett land, brukar kontakterna mellan denna industri och landets distributionsapparat vara väl inarbetade och de båda leden väl anpassade till varandra. Detta gynnar båda parter, således också den inhemska industrin i konkurrensen med utländska exportörer, som vill komma in på marknaden. Om distributionsstrukturen dessutom kännetecknas av ett starkt inslag av små enheter, något som ännu är fallet i en rad länder, gynnas den existerande inhemska industrin ytterligare. Dels är det svårt för nykomlingar på marknaden att bygga upp ett system för säljkontakter och varudistribution när återförsäljarledet är splittrat på en mängd beslutsfattare och mottagningsenheheter, dels har små företag i allmänhet inte möjlighet att själva hålla sig orienterade om de leveransmöjligheter som kan finnas vid sidan av den inhemska industrins. Härtill kommer att det ännu i många länder finns en preferens för det egna landets varor. I Sverige råder en annan situation. Som framgår av kapitel 4 har på TEKO-området den sammanlagda marknadsandelen för kooperationen, de stora varuhuskedjorna och mångfilialföretagen på beklädnadsområdet ökat kraftigt under 1960-talet. Denna SOU 1970: 59

andel ökade från 24 % 1960 till 49 % 1969 samtidigt som andelen för den traditionella beklädnadshandeln — i allt väsentligt enbutiksföretag — minskade från 68 till 40 %. En stor och ökande del av den svenska TEKO-försäljningen faller därmed på enheter i handelsledet som kan hålla sig med högt kvalificerad personal för bedömning av varor i skilda hänseenden och för bedömning av leverantörer oavsett nationella gränser. Svensk industri får alltså inte sådana favörer i avnämarlandet som kan komma av bristande kunskap om konkurrerande erbjudanden från utlandet, bristande förmåga att bedöma dessa erbjudanden eller bristande rutin för att organisera import även i stor skala. Man kan tillägga att de svenska köparna är tillräckligt stora, internationellt sett, för att kunna påverka produktens utformning även hos mycket stora utländska leverantörsföretag. Även om det är omöjligt att ange i vilken utsträckning det aktiva uppträdandet från svenska importörers sida bidragit till importökningen, torde det stå klart att detta uppträdande varit en av orsakerna till ökning. Därmed är inte sagt att koncentrationen inom distributionsledet i fortsättningen måste stimulera en ökning av importen lika mycket. Genom intervjuer har TEKO-utredningen fått uppfattningen att ett nytt läge i viss mån inträtt. Vi tänker på följande omständigheter. 1 De stora importörerna har nu fått erfarenheter i tillräcklig utsträckning för att kunna kalkylera tilläggskostnader av olika slag som importen ofta är förenad med i förhållande till de svenska leveranserna. I början kunde importen få vissa favörer genom att sådana erfarenheter ännu saknades. 2 De stora importörerna har i ökad utsträckning gått över till fast samarbete med leverantörsföretag. Detta gynnar i viss mån de svenska leverantörerna. 3 De svenska leverantörerna har i stigande utsträckning intresserat sig för att möta SOU 1970: 59

anbud på stora order i långa serier och därmed till relativt sett lägre priser. 4 Distributionen genomgår en strukturomvandling även i utlandet. Stora, aktivt arbetande importörer blir allt vanligare även där. Detta bör bidra till en utjämning av importtrycket som Sverige hittills har fått känna av i oproportionerlig utsträckning. Distributionens utveckling ställer emellertid stora krav på de svenska leverantörsföretagen. De måste i likhet med avnämarna och i större utsträckning än tidigare hålla sig med personal — eller på annat sätt anlita expertis — som kan följa den internationella utvecklingen och bedöma deras relativa konkurrenskraft. Allt fler och allt mindre företag måste vidare ha personal som är kapabel att tala den kvalificerade distributionspersonalens språk och en organisation som möjliggör långsiktigt och flexibelt samarbete med kunden. 5.4.5 Sammanfattande bedömning Under 60-talet har importen av bearbetade TEKO-varor ökat i värde med över 10 % per år. Ökningstakten överstiger därmed värdemässigt endast obetydligt den takt varmed all svensk import av bearbetade varor ökat. Volymmässigt har däremot ökningstakten varit betydligt högre på TEKO-området än i fråga om bearbetade industrivaror i allmänhet. På sex textila huvudvaruområden, som vi behandlat tidigare i detta kapitel, var 1968 importens andel av tillförseln till svensk marknad — räknat efter värde — lägst ca 40 % och högst ca 65 %. På konfektionsindustrins produktionsområde var importandelen 1968 lägre, ca 26 %, men har — vilket är en relativt ny företeelse inom denna del av TEKO-branscherna — ökat i accelererande takt. Enligt Statistiska centralbyråns beräkningar över tillförseln 1969 av konfektion — räknad kvantitativt efter antalet plagg — var importandelen då 51 % mot 44 % året innan. Det är utomordentligt vanskligt att be53

döma utvecklingen de närmaste åren. Mot bakgrund av erfarenheterna från 60-talet och särskilt den allra senaste tiden skulle man närmast kunna vänta sig en ökningstakt överstigande den genomsnittliga under 60talet. Å andra sidan borde den höga importandel som nu faktiskt uppnåtts rimligen leda till ett något trögare förlopp i fortsättningen. Den lätta uppbromsning i ökningstakten från 1969, som har inträffat under 1970, kan till någon del vara ett tecken på en sådan utveckling. Andra faktorer har emellertid också spelat in. Som vi framhållit ovan torde t ex svenska distributörer och tillverkare i ökad utsträckning ha etablerat samverkan för att utnyttja den inhemska industrins konkurrensföreträden. Tillsammantaget kan det därför betraktas

som rimligt att anta att de senaste årens kraftiga importökning, som alltså redan något dämpats under 1970, återgår till ca 10 % årligen och därmed under 70-talet ungefär kommer att motsvara genomsnittet under 60-talet. 5.5 Den svenska utveckling

TEKO-exportens

5.5.1 En översiktsbild Exporten av TEKO-produkter har ökat kraftigt under en följd av år. Totalexporten av bearbetade TEKO-varor närmar sig snabbt en miljard kr. Den genomsnittliga årliga ökningen under 1960-talet har legat långt över genomsnittet för svensk industri, vilket framgår av nedanstående tablå. Förändring Ökning

Varuslag

1960 mkr

Bearbetade TEKO-varor

184 Total svensk export av hel- och halvfabrikat

8 385

1965 mkr

1967 mkr

1968 mkr

6,2

21,6

18,7

19 018 22 236 11,5

9,9

16,9

21,7

Fördelningen på viktigare varuområden framgår av följande tablå. Exportens andel av Exportens

Garn Teknisk textil Hemtextil Beklädnadsväv Trikåväv Kläder av trikå Summa textil Kläder ej av trikå Huvudbonader Summa konfektion

Export 1968 mkr

tionen 1968

%

%

37 107 76 88 45 77 430

8 23 16 35 33 16 19

122 224 240 112 728 489 223

178 10

12 13

338 107

1960— 1968

På samtliga varuområden har exportökningen varit snabbare — i regel betydligt 54

1960—69 67—68 68—69 Per år % % %

778 17,2

14 319 17 308

1969 mkr

69—70 (1/1— 30/6) %

snabbare — än importökningen. Detta gäller emellertid endast den relativa ökningen. Exporten startade vid periodens början från en lägre nivå och trots de stora relativa ökningarna stannar som synes exportens andel av produktionen vid låga procenttal på de flesta varuområden. En jämförelse med motsvarande importtablå i avsnitt 5.2.1 visar att exportexpansionen varit störst på de varuområden, där importexpansionen varit störst, och minst på de områden där importexpansionen varit minst. Här framträder alltså bilden av en internationellt öppen marknad med ökande arbetsfördelning över gränserna inom varje varuområde. Vanligen sker denna arbetsfördelning så att Sverige tillverkar och exporterar dyrare varusortiment än landet importerar. Under 1960-talet har exportens EFTASOU 1970: 59

inriktning blivit alltmer markant. År 1969 gick 79 % av de bearbetade TEKO-exportvarorna till EFTA-länder och bara 10 % till EEC-området. Grannländerna spelar den största rollen. I själva verket är TEKO-industriernas export till mellan 60 och 65 % en internordisk affär. I fråga om garn och väv gick 1969 drygt 61 % av exporten till grannländerna och när det gäller kläder var siffran 63 %. Andelen Norden-export för den förra varugruppen var emellertid så hög som 57 % redan år 1960. För kläder var andelen då 46 % . För grannländerna är den mellan-nordiska handeln lika viktig. Inget av dem riktar mindre än 50 % av sin export av beklädnadsvaror till Norden. Danmark noterar den högsta siffran, 78 %, vilken avser gruppen kläder. De höga internordiska exportsiffrorna avspeglar sig självfallet också på importsidan men p g a att TEKO-importen ligger på en långt högre absolut nivå blir Norden-andelarna regelmässigt små, vanligen 10—25 %. Endast i fråga om kläder och i fråga om ett land, Norge, förekommer en mer betydande nordisk importandel (52 % år 1969). 5.5.2 Garn Den svenska exporten av garn och tråd 1968 uppgick till ca 37 mkr vilket var 8 % av produktionen och innebar mer än en fördubbling sedan 1960. Exportens fördelning på vissa garntyper framgår av nedanstående tablå.

Gam och tråd av konstfibrer Därav: ändlösa korta Gam och tråd av naturfibrer Därav: bomull ull Summa SOU 1970: 59

Export 1968 mkr

Exportens andel av Exportens produk- förändring tionen 1960— 1968 1968 % %

23 13 10

20 25 16

184 115 406

4 3 5

63 115 83 122

14 6I 37

11 Kvantitetsmässigt ökade exporten med endast 30 % under perioden, vilket illustrerar den redan nämnda huvudprincipen för arbetsfördelningen på TEKO-området mellan Sverige och utlandet. 5.5.3 Vävnader Den svenska exporten av vävnader var ca 200 mkr 1968 vilket utgjorde en fjärdedel av produktionsvärdet och innebar en ökning från 1960 med 182 %. I ton räknat var exportandelen något mindre och ökningen stannade vid 127 %. Fördelningen efter fiberinnehåll och typ framgår av nedanstående tablå. I tablån ingår inte exporten av specialvävnader inkluderande bl a belagd väv och maskinfilt för vilka fiberinnehållet inte kan statistiskt fastställas. Denna del av exporten uppgick till 74 mkr år 1968.

Export 1968 mkr Vävnader av bomull 66 av ull 18 av ändlösa konstfibrer 12 av korta konstfibrer 49 av trikå (samtliga fibrer) 45 övriga vävnader 6 Summa 196

Exportens andel av Exportens produk- förändring tionen 1960— 1968 1968 % % 36 14

82 162

-3

33 12

728 182 182

27 Minskningen i exporten av vävnader av ändlösa konstfibrer beror på minskad export av cordväv, klassificerad som konstfiber. Denna nedgång kompenseras dock mer än väl av uppgång för s k »dippad» cordväv. Jämför tabellen vid 5.5.4. Trots att de procentuella exportökningarna är större än de procentuella importökningarna visade vävnadsområdet ett importöverskott på 20 mkr. Importen startade från en högre nivå. Genom nedläggningen av större delen av den svenska poduktionen av ylleväv för beklädnad kommer detta importöverskott att öka. 55

Följande tablå, som i likhet med närmast föregående tabell exkluderar vissa specialvävnader, ger i grova drag en uppfattning om vävnadsexportens fördelning på de tre stora användningsområdena, teknisk textil, hemtextil och beklädnadsväv.

Export 1968 mkr Beklädnadsvävnader inkl. trikåväv 133 Heminredningsvävnader 50 Andra vävnader 13 Summa 196

Exportens andel av Exportens produk- förändring tionen 1960— 1968 1968 % %

23 52 27

256 12 182

En jämförelse med motsvarande tablå för importen i avsnitt 5.2.4 ger samma bild som tidigare jämförelser beträffande garn och vävnader givit: Expansiva sektorer är expansiva såväl beträffande export som beträffande import samtidigt som mycket kraftiga relativa exportökningar inte lyckas föra upp de absoluta beloppen till importens nivå eftersom importen startade från ett högre utgångsläge. Närmare två tredjedelar av exporten gick till EFTA-länder, en femtedel till EEC-området och drygt en tjugondel till låglöneländer.

5.5.5 Hemtextil

Ungefär 70 % av exporten utgöres som synes av beklädnadsvävnader och denna export har mer än tredubblats trots den tidigare nämnda svaga utvecklingen av hemmaförbrukningen.

Exporten 1968 av hemtextil, som den separerats i statistiken, framgår av nedanstående tablå för de viktigaste sortimentsgrupperna.

5.5.4 Teknisk textil Exporten 1968 av teknisk textil, som den separerats i statistiken, uppgick till 107 mkr vilket var en fjärdedel av produktionen och innebar en tredubbling sedan 1960. Utvecklingen för de viktigaste varuslagen sammanfattas i nedanstående tablå.

Heminredningsvävnader Mattor Filtar Sänglinne, gardiner m. m. Övrigt

Export 1968 mkr

Exportens andel av Exportens produk- förändring tionen 1960— 1968 1968 % %

50 11 3

23 9 14

256 304 44

8 5

7 13

127 470

240 Export 1968

Exportens andel av Exportens produk- förändring tionen 1960— 1968 1968

mkr

%

Cordväv Vadd Stampad filt (inkl. nålad) Fiberduk Maskinfilt Vävnader, impregnerade eller överdragna Linoleumattor o. dyl. Presenningar, tält o dyl Övrigt

13 9

34 12

198 580

7 4 30

23 19 42

> 1 000 >1000 168

5.5.6 Trikåkläder

7 17

16 23

371 253

Summa

224 Trikåvävens exportutveckling har behandlats ovan i avsnitt 5.5.3. För övriga trikåvaror, praktiskt taget helt kläder, var expor-

%

Summa

Som synes är beloppen låga, absolut sett, medan de relativa ökningarna är kraftiga. Såvitt framgår av uppgifter från företagen väntas expansionen fortsätta i synnerhet för mattor men även för heminredningsvävnader. Det är främst tuftade och nålade mattor som väntas expandera.

SOU 1970: 59

ten 1968 76 mkr, vilket utgjorde 16 % av produktionsvärdet och innebar en sexdubbling sedan 1960. Som framgår av nedanstående tablå var detta en snabbare exportutveckling än för konfektionen.

Export 1968 mkr Strumpor o. dyl. 10 Underkläder av trikå, inkl. strumpbyxor 13 Överkläder av trikå 53 Summa trikåvaror exkl. väv 76

Exportens andel av Exportens produk- förändring tionen 1960— 1968 1968

%

%

489 Även på detta huvudområde kan noteras kraftiga relativa exportökningar men importökningar som är ändå större i absoluta belopp. Speciellt intressant och klart avvikande från det tidigare betonade mönstret, är den kraftiga expansionen av strumpexporten som motsvaras av en mycket liten ökning för strumpimporten. På detta område har såväl den svenska förbrukningen som den svenska produktionen stagnerat värdemässigt sett, medan exporten ökat. Av exportvärdet föll 1960 33 % psTEECländerna. Denna andel hade 1969 sjunkit till 7 %. Motsvarande andel för EFTA-länderna inklusive Finland ökade från 48 % 1960 till 84 % 1969. Exporten till USA minskade från 17 till 5 %.

5.5.7 Konfektion 1968 närmade sig konfektionsexporten 200 mkr vilket var en fyrdubbling sedan 1960. Exportens andel av produktionen ökade från 4 % 1960 till 12 % 1968. Som framgår av nedanstående tablå var skillnaderna i exportutvecklingen mellan de olika sortimentsSOU 1970: 59

grupperna betydligt mindre än de tidigare redovisade skillnaderna i importutveckling.

Export 1968 mkr Överkläder för män eller gossar 70 Överkläder för kvinnor, flickor eller småbarn 75 Underkläder för män eller gossar 11 Underkläder för kvinnor, flickor eller småbarn 1 Korsetter, bysthållare, hängslen o. dyl. 18 Huvudbonader 10 Övrigt 3 188 Summa

Exportens andel av Exportens produk- förändring tionen 1960— 1968 1968

%

%

19 13 14 12

794 107 270 312

Här möter vi för första gången flera avvikelser från det tidigare observerade mönstret att export och import samvarierar. Detta gäller främst korsetter etc och huvudbonader. Å andra sidan är det för dessa sortimentsgrupper fråga om så små volymer att även moderata absoluta förändringar resulterar i stora procenttal. Liksom beträffande gruppen strumpor är det i dessa fall fråga om en stagnerande hemmamarknad och tydligen försöker företagen vinna ny terräng utomlands. Som framgår av det detaljerade materialet i bilaga 7 gäller denna beskrivning flera olika konfektionsvaror, bl a kostymer, överrockar och kjolar. Den svenska konfektionsexporten satsar alltså till en betydande del på produkter med stagnerande konsumtion i Sverige. Eftersom konsumtionsmönstrets förändringar i sina huvuddrag är internationella, ligger här ett problem. Det torde vara en riskabel företagspolitik på lång sikt att med stora ansträngningar bygga upp en export på varuområden där konsumtionen tenderar att stagnera. Exportens geografiska fördelning har ändrats på sätt som följande tablå utvisar. 57

Norden Övriga EFTA EEC övriga Summa

%

%

52 18 24 6 100

63 22 8 7 100

det nu startade exportprogrammet åsyftar borde kunna utgöra underlag för att vid makthålla den kraftiga ökningstakten.

5.6 Den kommande exportutvecklingen I sin delrapport 1969 behandlade TEKO-utredningen exportutsikterna. Behandlingen utmynnade i slutsatsen att 60-talets kraftiga exportökning, drygt 17 % per år, borde kunna vidmakthållas om en rad exportfrämjande åtgärder vidtogs. Dessa åtgärder har sedermera, som nämnts i kapitel 2, beslutats av riksdagen med vissa modifikationer och verkställigheten har inletts. Den behandling TEKO-utredningen har kunnat ägna exportfrågorna efter avlämnandet av delrapporten utmynnar i samma slutsats. En fortsatt snabb exportökning bör vara möjlig. Den ställer emellertid ökade krav på företagsledningarna och kräver företagsenheter med mer personella och finansiella resurser, bl a därför att exportsatsningen i ökad utsträckning måste ske på geografiskt mer avlägsna och svårerövrade marknader. Vidare krävs en fortsatt omstrukturering, som förbättrar möjligheterna för svensk industri att orientera sig mot mindre priskänsliga produktsortiment. Denna inriktning bör inte i första hand utgå från strävan att utomlands vinna kompensation för förlorad försäljning i Sverige — då riskerar man att binda exporten till områden som även utomlands har svag tillväxt. Exporten av bearbetade TEKO-varor kan antas nå ett värde av 900 mkr år 1970 vilket motsvarar närmare 4 % av totalexporten av hel- och halvfabrikat. Exporten har under 60-talet stimulerats av den handelsfrigörelse som EFTA skapat. Stimulansen har på TEKO-området medverkat till en exportaktivitet, vars erfarenheter i kombination med den omställning och upprustning, som 58

SOU 1970: 59

6.1 Företagsstrukturen

Allmän

karakteristik

o

6.1.1 Två industrier, lika och olika Textilindustrin och konfektionsindustrin har såväl betydande likheter och en omfattande intressegemenskap som betydande olikheter. Bland faktorer som gör det motiverat att behandla de båda industrierna sammantagna märks följande. o

o

o

o

o

o o

o

Produktionen omfattar huvudsakligen konsumtionsvaror eller halvfabrikat till sådana. Beroendet av säsong- och modeväxlingar kännetecknar betydande delar av båda industrierna. Lokaliseringen är starkt koncentrerad, främst till Älvsborgs län och angränsande län. Produkterna är utsatta för hård inhemsk och internationell konkurrens, i senare fallet med betydande inslag av lågpriskonkurrens. De tillverkade produkternas priser stiger saktare än den allmänna prisnivån — på kläder har prisernas stegring under de senaste 20 åren understigit halva den allmänna prisökningen. Lönsamhetsutvecklingen i båda industrierna är ogynnsam. Omfattande friställning av arbetskraft och nedläggning av företag har ägt rum i båda branscherna. Konfektionsindustrin är textilindustrins huvudkund.

SOU 1970: 59

Tillsammans ligger de mellan led — fiberleverantörerna och distributionsföretagen — som kännetecknas av ökande koncentration och förhandlnigsmakt.

Bland faktorer som skiljer de båda industrierna märks följande. o

o

o

Textilindustrin är i huvudsak en processindustri medan konfektionsindustrin är en monteringsindustri med stor manuell arbetsinsats. I konfektionsindustrin är såväl företagen som arbetsplatserna i allmänhet små. Inom textilindustrin, med undantag för vissa delar av trikåindustrin, dominerar stora företag. Konfektionstillverkningen är från anläggningssynpunkt föga kapital intensiv, detta underlättar nyetableringen i denna delsektor. Tillverkningen av garn och väv inklusive trikåväv är däremot kapitalintensiv över genomsnittet för svensk industri.

Tillsammans svarar TEKO-industrierna för ca 5 % av den totala industriproduktionens (exkl. el-, gas- och vattenverk) saluvärde och 5,5 % av dess förädlingsvärde. Industriernas produkter har alltså en något högre förädlingsgrad än genomsnittet. Antalet anställda i TEKO-industrierna utgör ca 8 % av antalet yrkesverksamma i industrin. Andelen arbetsställen för TEKOindustrierna är något större.

6.1.2 Lokaliseringen i Sverige TEKO-industriemas lokalisering är i hög grad västsvensk. Nedanstående tablå ger i grova drag besked om koncentrationsgraden. Uppgifterna avser andelen av hela antalet arbetare i TEKO-industrierna per den 31.12. 67. Koncentrationen till Västsverige kan antas ha förstärkts ytterligare under tiden därefter. % Älvsborgs län enbart Älvsborgs, Skaraborgs och Göteborgs och Bohus län Älvsborgs, Skaraborgs, Göteborgs och Bohus, Jönköpings, Kronobergs och Östergötlands län

37 50 65

Såsom vi närmare belyser i utredningens arbetsmarknadskapitel är TEKO-industrierna en viktig sysselsättningsfaktor i många län. År 1966 var andelen TEKO-arbetare av alla industriarbetare följande i de län som hade det största relativa TEKO-inslaget.

Älvsborgs län Hallands län Skaraborgs län Göteborgs och Bohus län Kristianstads län Malmöhus län Östergötlands län

% 45 17 12 11 10 9 9

År 1960 hörde också Jönköpings och Kronobergs län till de från denna synpunkt sett relativt betydelsefulla områdena. Borås stad intar en särställning. Av stadens industriarbetare var 1967 ca 10 000 eller 76 % sysselsatta i TEKO-företag.

6.1.3 Lokaliseringen i utlandet Från slutet av 1950-talet har en betydande internationalisering av de svenska TEKO-industrierna ägt rum i den meningen, att tillverkningsenheter etablerats utomlands. Redan år 1960 fanns det 11 producerande svenska TEKO-företag i utlandet. Fem år senare var antalet 17 med ca 1 500 anställda. Ytterligare företag har sedan tillkommit 60

efter hand och hösten 1969 beräknades alla företagen tillsammans — minst ett dussin enbart i Portugal — ha ca 2 500 anställda. Under det senaste året har ett avsevärt antal etableringar ägt rum eller planerats i Finland. Det är troligt att enbart dessa nya produktionsenheter kommer att sysselsätta 2 000 arbetare. Nästan alla utlandsetableringarna har gällt konfektionstillverkning. Utlandsetableringarna förklaras främst av det svenska kostnadsläget men även bristen på arbetskraft i Sverige de senaste åren har bidragit. Priskänsligare delar av företagens sortiment — ofta stapelvaror — har inte längre kunnat produceras lönsamt i Sverige men väl i t. ex. Finland. Eftersom denna del av sortimentet ofta inte kan undvaras innebär samkörningen mellan produktionsenheter på båda sidor om Bottenhavet generellt en stärkt position på marknaden. Ett syfte med svensk industris etablering i utlandet brukar vanligen vara att finna nya, oftast större, marknader. Frågan är om inte de närmaste åren kan komma att innehålla inslag av denna form av etablering på TEKO-området. Framgångsrika försök har förekommit. 6.1.4 Huvudsektorerna Textilindustrin i Sverige omfattar fiberproduktion, spinning, vävning, beredning samt trikåtillverkning. Den brukar traditionellt indelas efter råvaran i o o o o

bomullsindustri ylleindustri lin-, jute- och hampindustri sidenindustri, inklusive fiberproducenter.

Skiljelinjen mellan de traditionella textila delbranscherna är numera inte helt klar. Det beror på att syntet- och rayonmaterialen alltmer kan förekomma som substitut och komplement till naturfibrerna. Efter bearbetningsgrad indelas textilindustrin vertikalt i första hand i fiberfabriker, spinnerier, väverier och beredningsverk. Trikåsektorn, som räknas till textilindustrin, intar en mellanställning mellan textiloch konfektion. Som regel framställes trikåSOU 1970: 59

Tabell 6.2.1 Delbranschernas andelar av textilindustrins förädlingsvärde

Mkr

Förädlingsvärdets förändring % av hela 60—67 TEKO %

216,3 31,0 36,3 149,1 266,2 28,5 90,1 147,6 38,8 26,0 12,8 50,6 33,5 251,4 22,7 50,9 10,1 82,4

10,1 1,4 1,7 7,0 12,4 1,3 4,2 6,9 1,8 1,2 0,6 2,4 1,6 11,7 1,1 2,4 0,4 3,8

Förädlingsvärde 1967

Ylleindustri Därav: Ullspinnerier Ylleväver ier Komb. yllefabriker Bomullsindustri Därav: Bomullsspinnerier Bomullsväverier Komb. bomullsfabriker Linne-, hamp- och juteindustri Därav: Linnefabriker Jutefabriker Konstfiberfabriker Sidenfabriker (även rayonsilke) Trikåfabriker Repslagerier o. bindgarnsfabriker Snörmakerier, band- o. gardinfabriker Schoddy-, vadd-, trassel- och drevfabriker Färgerier, blekerier och impregneringsverk

väv och trikåplagg inom samma företag. En klar tendens finns numera mot en ökad tillverkning av trikåväv för försäljning till den traditionella konfektionsindustrin. Den konfektionering av trikåväv som förekommer i konfektionsindustrin anses ingå i den senare branschens produktion. I vissa fall kan företag inom textilindustrin grupperas efter de produkter de tillverkar. Exempel på detta är bandfabriker och repslagerier. Totalt upptar den svenska offentliga statistiken på textilområdet 20 sådana branschgrupperingar. I Sverige domineras bomulls-, ylle- och linneindustrin av vertikalt integrerade företag, dvs företag som kombinerar spinnings-, vävnings- och beredningsfunktionerna. Sidenväverierna omfattar däremot vanligen endast vävningen inklusive beredning och färgning. Liksom trikåfabrikerna saknar de som regel egen garntillverkning. Konfektionsindustrin indelas vanligen i herr- och gosskonfektion samt dam- och flickkonfektion. Dessutom brukar man göra en indelning i tung respektive lätt konfektion. Till den tunga konfektionen räknas i SOU 1970: 59

23,0 84,0 - 1,7 22,1 8,1 - 6,9 100,0 - 18,5 - 26,9 - 34,3 - 5,3 4,2 183,9 51,3 5,1 90,1 72,0 145,2

huvudsak yllekonfektion av typ överplagg, kostymer och kavajer, medan lätt konfektion omfattar all övrig konfektion, t ex fritidskläder, skjortor, underkläder o dyl, korsettartiklar och slipsar. Till konfektionsindustrin hör också hatt- och mössfabrikerna. I den officiella industristatistiken ingår slutligen vissa tillverkningar som betecknas som -»annan» textil- och sömnadsindustri. I denna grupp ingår bl. a. tillverkning av markiser, rullgardiner och paraplyer.

6.2 Förädlingsvärde

Av tabellerna 6.2.1 och 6.2.2 kan utläsas dels delbranschernas förädlingsvärde 1967, dels dettas förändring 1960—1967, dels delbranschernas andel av TEKO-industriernas sammanlagda förädlingsvärde 1967. Förädlingsvärdet utgörs av saluvärdet efter avdrag av kostnaderna för råvaror, emballage, bränsle, elenergi och lejda transporter samt bortlämnade lönarbeten. För den fortsatta framställningen, som avser andelar av TEKO-sektorn, är det av 61

Tabell 6.2.2 Delbranschernas andelar av konfektionsindustrins förädlingsvärde

Förädlingsvärde 1967

Konfektionsfabriker Därav: Herr-, dam- o./el. barnkläderskonfektion Vitvarukonfektion (underkläder o dyl) Korsettfabriker Kravatt- och slipsfabriker Beklädnadssömnad ej s n Tillverkn. o. reparation av hattar och mössor Därav: Hattfabriker Mössfabriker Annan textil- och sömnadsindustri Därav: Markiser o. presenningar Ej specificerad tillverkning (sängkläder, gardiner, bilutrustning, tält, vadd mm)

vikt att hålla i minnet att TEKO-industrierna i sin helhet fått en kraftigt minskad andel av industrins samlade bidrag till bruttonationalprodukten. Jämförelsen gäller när annat inte anges åren 1960 och 1967. Tabellen visar att stora förskjutningar skett också mellan TEKO-industriernas huvudsektorer. Ylleindustrins andel av TEKO-industriernas förädlingsvärde har sjunkit från 1 1 , 9 % till 1 0 , 1 % . Den största relativa tillbakagången noteras för ylleväverierna. 70 % av ylleindustrins förädlingsvärde faller på s. k. kombinerade yllefabriker. Bomullsindustrins andel har krympt från 16,6 % till 12,4 %. Det är främst de kombinerade bomullsfabrikerna som 1967 svarade för drygt hälften av branschens förädlingsvärde som gått tillbaka. Linne-, hamp- och juteindustrin har reducerats med en fjärdedel mätt med förädlingsvärdet. Trikåfabrikernas andel av förädlingsvärdet har däremot stigit från 11,2 till 11,7 %. Konfektionsindustrins andel av TEKOsektorns förädlingsvärde översteg redan 1960 4 0 % . 1967 hade andelen stigit till 42,3 %. Arbetsställena med produktion av egentlig konfektion har svarat för hela ökningen. Sistnämnda sektor, varmed avses herr-, dam- och barnkläderskonfektion, ut62

Förädlingsvärdets förändring 60—67 %

Mkr

% av hela TEKO

907,1 766,9 66,8 52,6 7,9 13,0 33,4 13,8 19,5 182,0 17,1

42,3 35,7 3,1 2,5 0,4 0,6 1,6 0,6 0,9 8,5 0,8

52,0 52,8 44,1 44,3 9,4 155,8 17,3 - 8,6 46,8 189,0 146,7

151,7

7,1

234,9

gör en mycket stor del av branschen med sina 35,7 % av förädlingsvärdet år 1967. Korsettfabrikerna har gått något tillbaka liksom hatt- och mösstillverkarna. S k annan textil- och sömnadsindustri fördubblade sin andel, från 4,3 % till 8,5 %. TEKO-industriernas förädlingsvärde har under tiden 1960—1967 ökat med 45 %. Dess andel av hela industrins förädlingsvärde har dock minskat från 6,9 % 1960 till 5,5 % 1967.

6.3 Storleksstrukturen

6.3.1 Översiktliga uppgifter över företag/ arbetsställen Strukturrationalisering uppfattas ofta som en utveckling mot färre antal fabriksenheter, s k arbetsställen1 ofta också färre anställda. Mindre företag lämnar plats för större. Ett utmärkande drag för TEKO-branschen är emellertid att minskningen av arbetsställebeståndet under 60-talet främst gällt de få större enheterna. När det gäller dessa större enheter ser förändringen under 1960-talet ut som omstående tabell visar. 1

Med arbetsställe har i praktiken kommit att avses lokala enheter belägna inom samma kommun. Ett arbetsställe kan alltså omfatta flera fabriksenheter. SOU 1970: 59

Storleksindelning efter antal arbetare

Textilindustrin Arbetsställen Antal Förändring 1967 60—67

Konfektionsindustrin Arbetsställen Antal Förändring 1967 60—67

51— 100 101— 200 201— 500 501—1 000 över 1 000

63 41 28 6 0

104 42 17 0 1

Slutsatser om de minsta arbetsställenas utveckling är svårare att dra. Jämförelsemöjligheterna mellan 1960 och 1967 försvåras av att industristatistiken i mitten av perioden kompletterades med ett antal mindre företag som tidigare inte registrerats. En fördelning efter företagens juridiska status ger inte något direkt mått på storleksstrukturen, eftersom även mindre företag vanligen är organiserade som aktiebolag (AB i nedanstående tablå). De allra minsta företagen drivs emellertid som regel av fysiska personer (Fy). Några företag drivs som juridisk person av annat slag än aktiebolag (Ju). Tablån nedan är sammanställd ur företagsregistret per den 31.12.68 och omfattar företag med minst fem anställda.

Bransch

Juridisk form

Antal företag

Antal anställda

Textilindustrin

AB Ju Fy

Summa Konfektionsoch sömnadsindustrin Summa

AB Ju Fy

405 51 46 472 590 43 196 829

32 990 493 632 34 115 30 934 866 2 229 34 029

6.3.2 Strukturförändringar Ylleindustrin i Sverige har visat en avsevärd tillbakagång både under 1950- och 60talen. Sedan branschens båda dominerande tillverkare av beklädnadstyger Saxylle-Kilsund och Holmens textilavdelning (YFA) beslutat att mycket kraftigt inskränka den SOU 1970: 59

+ 1 - 2 -16 - 7 - 1

-21 -15 -13 - 1 0

hittillsvarande verksamheten respektive helt lägga ned den, har branschstrukturen genomgripande förändrats. Så sent som 1963 fanns i branschen åtta arbetsställen med mer än 500 anställda vardera. Sedan avvecklingsoperationerna vid YFA och Saxylle-Kilsund genomförts, kommer inte något arbetsställe att kvarstå i denna storleksordning. Vid en internationell jämförelse framstår då de svenska ylleföretagen som små. I t ex Storbritannien är 20 % och i Japan 50 % av arbetsstyrkan sysselsatt i anläggningar med fler än 500 arbetare. I Sverige minskade från 1964 till 1967 genomsnittsstorleken med ca 25 arbetare. Antalet arbetsställen med mer än 100 arbetare minskade från 27 enheter år 1960 till 15 år 1967. Trots att bomullsindustrin krympt snabbt under 1960-talet har den fortfarande en betydande omfattning med ca 8 000 anställda. Produktionen sker i huvudsak i kombinerade företag. Fabriksenheterna är ofta av betydande omfattning. Minskningen av antalet större enheter har dock under 60talet varit avsevärd. Både fusioner och nedläggningar har bidragit härtill. I trikåindustrin har antalet arbetsställen i storleksordningen 21—50 arbetare minskat kraftigt medan antalet arbetsställen i gruppen 51—100 arbetare ökat lika kraftigt. I storleksgrupperna däröver har antalet arbetsställen decimerats, och de återstående enheterna har blivit större uttryckt i antal arbetare. Internationellt sett har Sverige på trikåområdet en hög andel arbetare i mindre anläggningar. Det ledande trikåföretaget i Sverige, som sysselsätter i runt tal en tredjedel av trikåindustrins anställda, är ett exempel 63

på ett företag som administrerar och marknadsför tillverkningen från en rad produktionsenheter med geografisk spridning och av olika storlek. Gruppen annan textil- och sömnadsindustri (inkl. kombinerade företag) redovisar ett bibehållet antal större enheter. Ingen nedläggning av enheter med mer än 100 arbetare har skett under 60-talet. Förändringarna bland de mindre företagen har dock gjort att genomsnittsstorleken på företagen minskat ca 10 % mellan 1964 och 1967. Inom konfektionsindustrin har det genomsnittliga antalet sysselsatta minskat mer hos de större enheterna än hos de mindre. Ett enda arbetsställe representerade dock 1967 ca 6 % av arbetareantalet inom konfektionsindustrin. Denna enhet framstår som stor även vid en internationell jämförelse. Konfektionen är i andra länder, liksom i Sverige, en bransch med nästan uteslutande små och medelstora företag.

6.4 Företagsbeståndets

förändringar

6.4.1 Nedläggningar Enligt industristatistiken har en ökning av antalet arbetsställen ägt rum sedan 1960. Ökningen är dock endast formell. 180 mycket små TEKO-företag »upptäcktes» och blev statistiskt registrerade år 1964. I själva verket var arbetsställena i branschen förmodligen ca 140 färre år 1967 än sju år tidigare. Statistiken över nedläggningar och nyetableringar anger en minskning på ca 160 arbetsställen mellan 1962 och 1967 (tabellbilagan). Denna nettominskning motsvarar i bruttosiffror 372 nedläggningar och 214 nyetableringar. Av bilaga 8 framgår att nedläggningen av arbetsställen inom textilindustrins delbranscher, främst ylle- och trikåfabrikerna, gått snabbare än inom konfektions industrin. Inom en rad delbranscher som enligt avsnitt 6.2 kraftigt minskat sin andel av förädlingsvärdena har dock inte antalet arbetsställen förändrats nämnvärt. De kombi64

nerade bomullsfabrikerna har exempelvis i stort sett samma antal arbetsställen 1960 och 1967, medan deras andel av TEKObranschernas förädlingsvärde nästan halverats. Under 1950-talet och första hälften av 1960-talet krympte textilindustrin huvudsakligen genom nedläggningar av företag samt genom en successiv minskning av arbetareantalet genom rationalisering vid kvarvarande företag. Under senare delen av 1960-talet har — förutom av ovannämnda orsaker — en betydande minskning skett av arbetareantalet genom nedläggningar av vissa fabrikationsavdelningar vid kvarvarande företag. Enligt statistik från Svenska Textil arbetareförbundet har utvecklingen ifråga om antalet nedläggningar av företag/fabriker i textilindustrin varit följande:

År

Antal företag/fabriker

Totalt 1950—59 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 Totalt 1960—69

120 5 3 4 5 6 9 25 10 8 10 85

Fördelningen på delbranscher var följande: 1950—1959 1960—1969 Ylleindustrin Bomullsindustrin Trikåindustrin Linne-, hampoch juteind. Sidenindustrin övrig industri Totalt

38 17 29

28 16 21

1 8 27 120

6 1 13 85

På konfektionsområdet förfogar vi inte över lika detaljerad statistik. Av intresse blir då främst att studera storleksfördelSOU 1970: 59

ningens utveckling över tiden. Totalt torde ca 240 enheter lagts ned inom konfektion under tiden 1962—1967 mot 59 inom textil. En förhandsindikation om nedläggning av arbetsställen erhålles genom varselstatistiken. Antalet arbetsställen som varslat om nedläggning under januari—juli 1970 är för hela TEKO-området 94 mot 37 under samma period 1969. Sammansättningen av dessa siffror har undergått en förändring som tyder på en omfördelning av nedläggningarna innebärande en större andel för konfektionsbranschen. Sålunda varslades under januari—juli 1969 om 19 nedläggningar inom konfektionen mot 18 för textilsidan. Motsvarande uppgifter för 1970 är 53 respektive 41.

6.4.2 Nyetableringar Jämförelser mellan nedläggningsstatistiken och nettoförändringarna av antalet arbetsställen tyder på att nyetableringen inom textilindustrin varit mycket ringa. Ett fåtal nyetableringar har skett bl a ionm trikåindustrin. Nyetableringsverksamheten är tekniskt lättare inom konfektionsindustrin och materialet antyder en mycket hög siffra för antalet nyetableringar — ca 180 enheter (minst fem anställda) under tiden 1962 till 1967. Lättheten att nyetablera företag utgör en försvårande faktor vid fusionsförhandlingar. Storleken av den nyetableringsverksamhet som förekommit under 60-talet talar dock för att de nya företagen inom t ex konfektionsindustrin knappast kan ha haft någon större påverkan på marknaden. TEKOindustriernas låga lönsamhet sedan lång tid tillbaka torde utgöra ett återhållande moment för nyetableringar. I samma riktning verkar de i kapitel 4 skildrade tendenserna mot att distributionen koncentrerar sina inköp hos ett mindre antal leverantörer. För övrigt var det genomsnittliga antalet anställda vid de nyetablerade arbetsställena ungefär hälften av genomsnittet för redan existerande arbetsställen. SOU 1970: 59 3

TEKO

Del 1

6.5 Produktionens

koncentrationsgrad

6.5.1 Konkurrenssituationen En viktig del i en branschbeskrivning är information om hur stor andel av produktionen, som det största företaget, de största (t ex de 4 största eller 8 största) företagen osv svarar för. Koncentrationsutredningen gjorde för år 1963 sådana analyser enligt en detaljerad varugruppsindelning. Det har varit möjligt för utredningen att göra motsvarande bearbetningar för år 1967. De följande avsnitten bygger på dessa undersökningar som redovisas i bilaga 8. Med det angivna koncentrationsmåttet har textilindustrin utom trikå en hög koncentrationsgrad. I konfektionsindustrin är koncentrationen mindre uttalad både på företags- och varugruppsplanet. Trikåindustrin ligger i ett mellanläge. I branschen finns dels en kärna av stora företag dels en stor mängd små och medelstora företag. För hela TEKO-området gäller i stort att utvecklingen relativt snabbt gått mot en ökad grad av koncentration. Den betydande koncentrationen i flera TEKO-delbranscher har inte i något fall lett till monopolistiska tendenser. På de varuområden där företagen inom landet är både få och stora finns alltid en korrigerande och stark utländsk konkurrens. 6.5.2 Ylleindustrin Koncentrationen av ylleindustrins produktion var hög 1963, och under tiden fram till 1967 har den förstärkts ytterligare. Det gäller främst i fråga om beklädnadsvävnader. Även i maskinfiltsektorn är koncentrationen mycket hög. Sedan 1967 har branschens båda ledande företag, Saxylle-Kilsund och Holmens Bruk (YFA) beslutat att mycket kraftigt inskränka respektive helt lägga ner den hittillsvarande verksamheten. Därigenom ändras branschstrukturen radikalt. Vad resultatet blir för koncentrationsgraden hos den svenska produktionen blir avhängigt av hur det uppkomna marknadsutrymmet efter de stora företagen kommer att fyllas. Det står 65

redan klart att en kraftigt ökad import kommer att ske på vissa områden. Andelen för de fyra respektive åtta största företagen anger att ylleindustrin även efter dessa förändringar kommer att vara starkt koncentrerad från produktionssynpunkt.

der för kvinnor. Dessa båda varugrupper utgör samtidigt exempel på att en expansion på marknaden för en viss vara ofta kombineras med en reduktion av de ledande producenternas marknadsandel.

6.5.5 Konfektionsindustrin 6.5.3 Bomullsindustrin Några få stora företag svarar för en stor del av bomullsindustrins förädlingsvärde. En genomgång av varugrupperna visar att branschens företag arbetar med ett ganska rikt produkturval. Andelarna för det största företaget är inte särskilt höga i någon varugrupp. En viss ökad koncentration har dock skett mellan 1963 och 1967. 6.5.4 Trikåindustrin Trikåbranschen omfattar en mängd små, några mellanstora och ett mycket stort företag, det senare landets största TEKO-koncern som med ca 2 500 anställda och ett mycket brett produktsortiment svarar för ca en tredjedel av trikåproduktionen. Att trikåindustrin inkluderar en koncentrerad kärna av större tillverkare innebär inte i mer än ett par fall någon påfallande produktspecialisering. Det är endast i fråga om damstrumpor som ett fåtal företag svarar för merparten av tillverkningen. 1963 producerade de fyra största damstrumptillverkarna 80 % av den totala produktionsvolymen och siffran hade höjts till 84 % år 1967. Omkring hälften av damstrumptillverkarna saknar annan produktion. Utvecklingen under perioden 1963—1967 synes ha gått i olika riktningar för olika delbranscher. I fråga om damstrumpor och underkläder har de ledande företagen avsevärt ökat sin produktionsandel medan snarast motsatsen inträffat i fråga om bl. a. överkläder och avsaluväv. Flertalet av de varugrupper — enligt Koncentrationsutredningens varuval — som haft en expansiv utveckling, hör till trikåsektorn. Två av dem synes ha ökat särskilt kraftigt, nämligen trikåväv för avsalu samt överklä66

I fråga om konfektionsindustrin konstaterade Koncentrationsutredningen att genomgripande strukturella förändringar skett under femton års tid. Dessa förändringar hade medfört att antalet fabriker minskat med en tredjedel. Trots detta hade branschens karaktär av småföretagsindustri inte nämnvärt påverkats. Koncentrationsutredningen belyste utvecklingen genom att bl. a. ange antalet tillverkare för olika varugrupper under år 1954 respektive 1963. Mellan de angivna åren var det fråga om väsentliga förändringar. I flertalet fall hade antalet tillverkare minskat med över en tredjedel. Det konstaterades samtidigt att den störste tillverkaren i varje varugrupp sällan hade en andel som översteg 25 % och att de fyra största tillverkarna hade andelar av totalproduktionen om 25—65 %. Under perioden 1963—67 hade andelen för den störste tillverkaren ökat i flertalet varugrupper. För de fyra största företagen var det också i allmänhet fråga om inte oväsentliga ökningar. Man kan därför fastslå att en betydande koncentrationsprocess ägt rum inom konfektionen. De producerande företagen hade blivit färre inom varje varugrupp. Detta torde bero på dels att företag medvetet väljer ett smalare sortiment, dels att företag läggs ner. Det senare gäller framför allt i varugrupper där marknaden viker för de svenska producenterna. För några varugrupper inom främst tung konfektion, en delbransch som utredningen specialstuderat med SRLs hjälp, är förändringarna från 1963 till 1967 små och andelarna för det största företaget, respektive de fyra största företagen, fortfarande obetydliga. SOU 1970: 59

6.6 Åtgärder för

strukturanpassning

6.6.1 Branschorganisationemas roll Det föregående har visat att betydande delar av TEKO-industrierna har en sådan struktur att företagen får antas ha begränsade resurser för en ytterligare anpassning av verksamheten — och därmed strukturen — efter den utveckling som pågår på marknaden. Det finns därför skäl att rikta uppmärksamheten mot branschorganisationerna, eftersom dessa bidrar till företagens anpassning genom att sköta vissa funktioner som eljest företagen skulle behöva sköta själva. TEKO-utredningen har inte närmare studerat de centrala branschorganisationernas uppgifter, arbetsformer och uppbyggnad. Däremot har utredningen i olika sammanhang ställts inför frågan om organisationernas samlade resurser motsvarar de krav som medlemsföretagen ställer eller bör ställa. Två huvudskäl talar för att dessa krav ökar. För det första håller företagens yttre och inre miljö snabbt på att bli mer komplicerad än förr. Det sammanhänger bl. a. med den tekniska omvandlingen och med marknadens internationalisering. Att bevaka förändringarna i denna miljö och assistera industrin i den nödvändiga anpassningsprocessen är uppgifter som ofta sköts bäst av organisationerna, särskilt i branscher med många små företag. Dessa företeelser är generella och gäller inte bara TEKO-industrierna. Men i dessa industrier är företagens egna resurser redan hårt ansträngda och därmed minskar deras möjligheter att på egen hand sköta sådana uppgifter. Å ena sidan är det naturligt om TEKOföretagen i denna situation finner sig behöva förstärka sina organisationer, vilket rimligen medför ökade avgifter. Å andra sidan skall avgifterna tas från resurser som minskar. I TEKO-industrierna minskar de särskilt mycket genom bortfallet av företag. Dessutom måste de ökande behoven av insatser från organisationernas sida i industrin balanseras mot risken för ett överdimensionerat organisationsväsende. SOU 1970: 59

Det har varit naturligt att på denna punkt göra jämförelser med Norge eftersom utredningar där arbetat parallellt med TEKOutredningen, först på textilområdet och nu på konfektionsområdet. Om man bortser från arbetsgivare- och arbetstagarorganisationerna har Norge branschorganisationer som i personal räknat är ca tre gånger så stora som de svenska. Den norska branschorganisationen för konfektionsindustrin har dessutom planer på att kraftigt öka sin nuvarande kapacitet. Samtidigt skall verksamheten organiseras om men arbetsuppgifterna i stort sett bli desamma som tidigare och ungefär desamma som i motsvarande svenska organisation. 6.6.2 Konfektionsgruppens aktivitet Branschorganisationer kan främja strukturanpassning även genom att vara initiativtagare till fusioner och andra direkta strukturförändringar. I oktober 1969 tillsatte Sveriges Industriförbund på hemställan av Konfektionsindustriföreningen en arbetsgrupp för konfektionsindustrins strukturfrågor. Gruppen skall kartlägga förutsättningarna för strukturåtgärder och ta initiativ till fusioner o. dyl., medverka vid överlåtelser av företag och biträda vid överläggningar om förändringar av enskilda företags verksamhetsinriktning. Gruppen skall vidare ägna uppmärksamhet åt kollektiva åtgärder beträffande t. ex. marknadsbearbetning, inköp m. m. Efter en summarisk undersökning av vissa strukturella förhållanden och efter studier av tidigare gjorda, men alltjämt aktuella utredningar om branschens problem, har arbetet övervägande varit praktiskt inriktat. Gruppen har i kontakt med Konfektionsindustriföreningen eftersträvat att nå konkreta resultat genom förmedling, förhandling och utredningar på begränsade områden. Gruppen har varit i kontakt med ca 30 företag, vilkas ägare velat sälja företagen eller velat ingå i fusioner — i flertalet fall utan att därvid vilja förbehålla sig något dominerande inflytande i ett nybildat företag. Önskemålet om en förändring har som regel va67

rit betingat av svag eller negativ lönsamhet, ofta förenat med svag likviditet. I vissa fall har situationen varit så besvärande att företaget gått i konkurs eller eljest avvecklat sin verksamhet under pågående diskussioner med gruppen. Endast i ett fåtal fall har företag önskat fusionera sig med eller förvärva företag från en utgångspunkt av ekonomisk styrka och i syfte att, ytterligare öka denna. Det bör anmärkas att eftersom lönsamhetsproblemen syns vara mest svårartade inom den tunga konfektionen, det mesta av gruppens arbete ägnats denna branschgren. I anslutning till TEKO-utredningens första rapport har gruppen tagit initiativet till bildandet av exportgrupper. Denna exportsamverkan bygger på principen att de deltagande företagen går in med sinsemellan icke konkurrerande sortiment. På herrsidan deltar sålunda en leverantör med kostymer, en annan med sport- och fritidskläder, en tredje med skjortor osv. 6.6.3 Investeringsbankens aktivitet Den 17 juni 1969 vände sig industriministern i ett brev till Investeringsbanken med begäran om att särskild uppmärksamhet skulle ägnas TEKO-industrierna. Brevet utgick från att sammanslagningar och samarbetsprojekt skulle kunna komma till stånd om Investeringsbanken var beredd att underlätta förhandlingar och finansiera vissa åtgärder. Banken avdelade personal för kartläggning av intresset. Ett stort antal kontakter togs. Intresset var stort, i första hand inom konfektionsindustrin, och förhandlingar kom igång i flera grupper. Resultat dröjde emellertid länge. Företag som var tänkbara som köpare visade sig hellre vilja avvakta, och ägare som var beredda sälja satte ett pris som inte var acceptabelt för köparen. Under våren och sommaren 1970 har emellertid vissa projekt slutförts.

7.1 Produktion och investeringar

1960-talets

produktionsutveckling

7.1.1 De industriella huvudsektorerna Nedläggningarna av företag och den mycket kraftiga krympningen av antalet anställda under 1960-talet i TEKO-industrierna har endast periodvis motsvarats av en absolut sett sjunkande produktionsvolym. Det var fallet under 1965, 1966 och 1968. 1969 års produktion beräknas dock inte ha nått mer än ca 2 % över toppnivån från 1964. Slutresultatet av utvecklingen under tiden från 1959 till 1969 är en ökning med 2 8 % . För hela svenska industrin var ökningen 93 %. Av huvudsektorerna har trikåindustrin undergått den för hela perioden gynnsammaste utvecklingen. Enligt Statistiska centralbyråns produktionsvolymindex — som inte ger någon fullständig bild av utvecklingen; se nedan — steg produktionsvolymen med 41 % under åren 1959—64. Efter en kraftig tillbakagång 1965 har produktionskurvan på nytt vänt uppåt. Men ökningarna har under flera år varit begränsade, och ännu 1968 var volymindex ca 3 % lägre än toppåret 1964. År 1969 innebar däremot en stark expansion. Volymökningen torde ha uppgått till ca 12 %. Även produktionsökningen för konfektionen har för hela perioden legat något över TEKO-genomsnittet. Produktionsvolymen SOU 1970: 59

steg fram till 1964. Efter en 4-procentig volymminskning 1968 och en mindre ökning av volymen år 1969 låg index sistnämnda år något under toppnivån från 1967. Bomullsindustrins produktion har inte något år under 1960-talet nått högre än 11 % över 1959 års nivå. Toppnivån nåddes år 1965. Mot bakgrund av den i denna bransch särskilt snabba personalavgången är det anmärkningsvärt att produktionsvolymen fortfarande är några procent större än för 10 år sedan. Detta tyder på en snabb produktivitetshöjning. Ylleindustrin är den enda av huvudsektorerna som nu redovisar en lägre produktion än 1959. Den bransch som på 1950-talet i flera avseenden drabbades tidigast och hårdast har alltså pressats särskilt hårt tillbaka också under 60-talet. Genom nedläggningen av Holmens textilavdelning (YFA) samt inskränkningarna i Saxylle-Kilsunds verksamhet har kapaciteten i svensk ylleindustri reducerats avsevärt under kort tid. Kapacitetsminskningen är ca 15 % i fråga om kardgarnsspinning, 70 % i fråga om spinning av industrikamgarn, 60 % i fråga om vävning av beklädnadsväv och 75 % i fråga om färgning och beredning. I nedanstående indextablå anges hur produktionsvolymen förändrats (1959 = 100). I bilaga 8 återfinns en mer detaljerad delbranschuppdelning. Uppgifterna för 1969 är preliminära. 69

Produktionsvolym 1960—69. (1959 = 100)

Hela den svenska industrin TEKO totalt Därav: Konfektionsindustrin Ylleindustrin Bomullsindustrin Trikåindustrin

110 107

146 126

158 125

165 120

170 125

178 121

193 128

107 111 102 118

131 113 108 141

131 110 111 129

128 92 97 134

133 91 105 136

128 87 105 137

Dessa indexjämförelser ger en ofullständig, delvis missvisande bild av utvecklingen. Det beror på att Statistiska centralbyråns volymindexberäkningar i fråga om TEKO-industrierna huvudsakligen baseras på insatsen av arbetstimmar och följaktligen inte innefattar produktions- och produktivitetsökningar som uppkommer genom realkapitalbildning och effektivare organisation.

Varuområde Från textilindustrin: 1) Garn och tråd 2) Beklädnadsväv 3) Trikåväv 4) Hemtextil 5) Teknisk textil 6) Kläder av trikå Från konfektionsindustrin: 7) Konfektion 8) Huvudbonader

Varorna inom grupperna 2—6 är slutprodukter, sett från textilindustrins synpunkt. Produktionen av dem hade 1968 ett värde av 1 825 mkr och ca 60 % föll på varuområden med markerad tillväxt. 14 % föll på en vikande sektor, beklädnadsvaror. Återstoden, 26 %, föll på kläder av trikå, som uppvisade en moderat tillväxt i samma storleksordning som konfektion. Endast produktionen av trikåväv och teknisk textil ökade i takt med tillförseln. För övriga här redovisade varuområden gäller att 70

130 153

7.1.2 Produktionen inom huvudsakliga användningsområden . Med utnyttjande av det material som sammanställts inom Kommerskollegium kan den uppdelning göras av produktionen — värderad till fabrikspris — som framgår av nedanstående tablå.

Produktion 1968 mkr

Förändring 1960-68 Produktion Tillförsel % %

441 252 135 480 469 489

— 14 — 35 307 78 69 31

3 — 23 304 88 71 54

496 81

28 30

43 28

den svenska produktionen ökat mindre snabbt — respektive minskat snabbare — än tillförseln och därmed förlorat i marknadsandel.

7.1.3 Garn Produktionen av garn och tråd uppgick 1968 till ca 440 mkr vilket var 14 % mindre än 1960. Fördelningen på material framgår av nedanstående tablå. SOU 1970: 59

Garn och tråd av syntetiska och konstgjorda fibrer Därav ändlösa korta Garn och tråd av naturfibrer Därav bomull ull Totalt

Produktion 1968 mkr %

Förändring 1960—68 Produktion Tillförsel % %

115 54 61 326 162 130 441

+ 50 — 3 + 191 — 25 — 16 — 32 — 14

I ton räknat minskade produktionen av garn och tråd med 31 %. Naturfibrerna svarar fortfarande för lejonparten av marknaden men deras nedgång är snabb. 7.1.4 Vävnader Den svenska produktionen av vävnader hade

Vävnader av bomull av ull av ändlösa syntet- och konstgjorda fibrer av korta syntet- och konstgjorda fibrer av trikå (samtliga fibrer) övriga vävnader Totalt

26 12 14 74 37 29 100

1968 ett värde av drygt 700 mkr, vilket innebär att praktiskt taget ingen förändring skett sedan 1960.1 ton räknat minskade däremot produktionen med 19 % under perioden. Kvantitetsmåttet ton är dock av begränsat intresse eftersom en övergång skett till lättare väv. Fördelningen efter material var följande.

Produktion 1968 mkr %

Förändring 1960—68 Produktion Tillförsel % %

186 131

26 18

— 36 — 23

— 34 — 7

— 12

+ 11

124 135 50 716

17 19 7 100

+ 127 + 307 — 15 + 1

+ 62 + 304 — 4 + 5

En helt tillfredsställande uppdelning av produktionen efter förbrukningsområden omöjliggöres av att differentierade uppgif-

ter inte finns för råväv. Följande tablå ger dock en grov indikation på de tre förbrukningsområdenas inbördes storlek.

Produktion 1968 mkr % Beklädnadsvävnader inkl trikåväv Heminredningsvävnader Andra vävnader därav råväv av bomull cordväv Totalt SOU 1970: 59

+ 77 + 64 + 120 — 24 — 11 — 35 + 3

387 220 109 12 38 716

54 31 15 2 5 100

Förändring 1960—68 Produktion Tillförsel % % — 8 + 33 —11 —55 + 10

— 4 + 19 + 15 —14 +40

+ 1

+ 5 71

Heminredningsvävnadernas produktion synes ha ökat väsentlig snabbare än tillförseln till den svenska marknaden. Detta sammanhänger med en gynnsam exportutveckling. Två tredjedelar av den ökade tillverkningen av heminredningsvävnader har exporterats.

7.1.5 Teknisk textil Produktionen av teknisk textil ökade värdemässigt 1960—68 i samma takt som tillförseln, dvs ca 70 %, och uppgick 1968 till ca 470 mkr. Som nämnts är området mycket heterogent. I följande tablå lämnas uppgifter endast om de större posterna.

Förändring 1960—68 Produktion 1968

Produktion

mkr

%

%

Cordväv Vadd Stampad filt (inkl nålad) Fiberduk Maskinfilt Bindgarn, tågvirke o dyl Vävnader, impregnerade eller överdragna Linoleummattor o dyl Presenningar, tält o dyl Övrigt

38 75 33 20 72 26 76 48 44 37

8 16 7 4 15 6 17 10 9 8

Totalt

+ 10 141 + 390 + > 1 000 + 59 — 15 + 95 + 84 + 54 + 16 + 69

7.1.6 Hemtextil Produktionen av hemtextil närmade sig värdet 500 mkr 1968, vilket innebar en ökning

Tillförsel % + 40 + 138 + 355 + 961 + 56

+ 7 + + + +

87 62 55 69

+

med 78 % jämfört med 1960. Nedanstående tablå specificerar endast de större sortimentsgrupperna.

Förändi ing 1960—68 Produktion 1968 mkr

%

Heminredningsvävnader (avsaluväv) Mattor Filtar Sänglinne, gardiner m m Övrigt

190 118 19 111 42

39 25 4 23 9

Totalt

100 Även på detta område följer produktionens utveckling tillförselns ganska väl. En anmärkningsvärd avvikelse noteras för gruppen mattor. Produktionsökningen är kraftig men endast hälften så stor som tillförselökningen.

72 Produktion %

Tillförsel %

+ 27 + 181 8 + 185 + 125 + 78

+ 19 + 355 + 14 + 174 + 105 + 88

7.1.7 Trikåkläder Produktionen av trikåkläder närmade sig värdet 500 mkr år 1968, vilket var 31 % mer än 1960. Som framgår av nedanstående tablå innebar detta en långsammare ökning än i fråga om tillförseln varvid dock de olika sortimentsgrupperna skiljer sig betydligt från varandra. SOU 1970:59

Produktion 1968 mkr % Strumpor o. dyl. Underkläder av trikå, inkl. strumpbyxor Överkläder av trikå övriga trikåvaror exkl. väv Totalt

105 143 238 2 488

Uppgifterna om strumpor o dyl påverkas starkt av prissänkningar. Beträffande produktionsnedgången för underkläder bör noteras att strumpbyxan, som visat en synnerligen snabb expansion de senaste åren, inte i nämnvärd utsträckning hunnit påverka summan för 1968. Den kvantitet strumpbyxor som då producerades, var ca 0,8 miljoner dussin par. 1969 steg siffran till över 1,4 miljoner dussin par. Det är överkläderna som svarar för den kraftigaste expansionen av produktionen, vilket sammanhänger med en stark konsum-

21 29 50 0 100

Förändring 1960—68 Produktion Tillförsel % %

+ 3 - 6 + 111 - 59 + 31

1 + 41 + 134 - 17 + 54

tionsökning och med den i kapitel 5 behandlade exportutvecklingen. Trots detta har inte produktionen hållit jämna steg med tillförseln. 7.1.8 Konfektion Produktionen av konfektionsvaror inklusive huvudbonader uppgick till ett värde av närmare 1 600 mkr, vilket innebar en ökning med 28 % sedan 1960. De huvudsakliga sortimentsgrupperna redovisas i nedanstående tablå.

Förändring 1960—68 Produktion 1968 mkr % Överkläder för män eller gossar Överkläder för kvinnor, flickor eller småbarn Underkläder för män eller gossar Underkläder för kvinnor, flickor eller småbarn Korsetter, bysthållare, hängslen o. dyl. Huvudbonader Övrigt Totalt

Tillförsel

%

+ 29

+ 49

676 58

43 4

+ 31 + 13

+ 46 + 57

21 96 81 24

1 6 5 2

-25 + 51 + 30 - 7

-24 + 34 + 28 -12

1 578

+ 28

-42

Även på detta varuområde är huvudregeln att produktionen expanderat mest i fråga om sortimentsgrupper med den kraftigaste dllförselökningen och minst i fråga om sorimentsgrupper med den svagaste tillförselsokningen. I genomsnitt ökade dock produktionen mindre än tillförseln. I förhållande till förbrukningen har produktionen av uncerkläder för män och gossar haft den SOU 1970: 59

Produktion

svagaste utvecklingen — ett sortimentsområde karakteriserat av billig import — medan korsetter, bysthållare o dyl haft den starkaste. Expansionen i det senare fallet beror främst på ett starkt exportinslag. Även inom de olika sortimentsgrupperna finns exempel på helt olika utveckling för olika varor. Detta illustreras av följande tablå. 73

Ulstrar, paletåer, kappor, överrockar Jackor, anoracker Långbyxor för kvinnor och flickor Kjolar Skjortor Blusar Korsetter etc. Bysthållare

Man kan här lägga märke till att svensk produktion av jackor och anoracker stannat vid samma ökning som de tyngre ytterplaggen trots att tillförseln av dessa lättare plagg ökade nästan dubbelt så mycket. 7.1.9 Sammanfattande bild I den översiktliga bild av produktionsutvecklingen som givits i de föregående avsnitten är ett huvuddrag lätt urskiljbart. Huvudområde för huvudområde, sortimentsgrupp för sortimentsgrupp, varuslag för varuslag har vi kunnat observera att en indelning av produktionen efter expansionsgrad ger ungefär samma ordning som en indelning av marknadstillförseln och därmed förbrukningen efter expansionsgrad. Sambandet mellan produktion och förbrukning har delvis karaktären av ett axiom eftersom en produktion som svarar för en betydande del av tillförseln rimligtvis måste samvariera med denna. Undantagen är emellertid tillräckligt många och tillräckligt markerade för att visa att det axiomatiska sammanhanget knappast är det mest intressanta. I stället är det motiverat att fråga i vilken utsträckning svenska företag — eller utländska leverantörer — lyckats stimulera förbrukningen. Det är också motiverat att fråga i vilken utsträckning de svenska företagen — eller deras utländska konkurrenter — lyckats bli de leverantörer som tillgodoser efterfrågan. Den första frågan gäller inverkan på förbrukningen av förhållanden på utbudssidan. Exempel finns i materialet på att förbrukningen inom ett varuområde ökat efter till74

1968 mkr

Förändi ing I960— Produktion Tillie % %

286 80 60 41 80 31 57 35

+ 21 + 21 + 57 -14 -23 + 42 +49 +49

+ 38 + 71 + 58 - 1

+ 9

+ 69 + 20 + 48

komsten av en ny vara, en ny variant eller en ny prisklass. Det kan vara en ny produkt som tenderar att slå ut andra, t ex strumpbyxan, som kommit att konkurrera med gördlar och höfthållare. Det kan vara en ny produkt som väcker intresset hos nya konsumentgrupper eller som ges en vidare användning än äldre produkter utan att nödvändigtvis sänka efterfrågan på dessa, t ex prisbilliga, tuftade heltäckningsmattor vilka stimulerat intresset för heltäckande mattor överhuvud taget. Det kan vara en produkt som funnits sedan länge men som erbjuds i nya prisklasser och utföranden, t ex fritidsjackor. Det är uppenbart — och naturligt — att dessa introduktioner av olika slag, de som tycks ha stimulerat avsättningen påtagligt, vanligen — men inte alltid — först uppträder inom de stora konsumtionsområdena i Europa och Amerika och att utländska leverantörer snabbt fått svara för en betydande del av den »nya» förbrukningen. Framförallt gäller detta inom området masskonsumerade, prisbilliga varor. Det är samtidigt vanligt att svenska företag inom industri och handel snabbt och aktivt tar del i denna introduktionsprocess; Sverige fungerar ibland som introduktörernas »testmarknad». Den andra frågan gäller förmågan att hålla eller öka sin andel på marknaden. Vid fall av kraftigt marknadssug, t ex den snabbt ökade efterfrågan på fiberduk, finns det inget som talar för att svenska TEKO-företag utnyttjat situationen sämre än utländska. Närheten till marknaden ger i sådana fall bästa utgångsläget, och när svensk efterfrågan ökat kraftigt till följd av omständigheter SOU 1970: 59

på köparsidan, har också en betydande svensk produktionsökning kommit till stånd. Sannolikt har utländska företag utnyttjat motsvarande tillfällen i utlandet lika bra. Dessa fall är emellertid inte de vanligaste. Vanligare är fallet då förbrukningen ökar till följd av ett utbud av ny typ. Som nämnts kommer detta nya utbud i regel från större marknader än vår, och utländska företag tenderar då att öka i betydelse som leverantörer, åtminstone i första omgången. För svensk del blir resultatet minskande marknadsandelar, speciellt i fråga om lågprissortimentet, men ökande produktion. I fråga om varusortiment, varav förbrukningen ökar relativt långsamt, stagnerar eller minskar, lyckas de svenska företagen ofta hålla uppe sin marknadsandel tämligen väl medan produktionen stagnerar eller ökar endast långsamt. Undantag utgör de företag som lyckas öka sin export eller ta marknadsandelar från andra. Sammanfattningsvis betyder detta att de svenska företagen lyckats bäst med sin produktionsutveckling, om deras sortiment hört till något tillväxtområde — trots att dessa normalt karakteriserats av starkt importtryck — eller vunnit avsättning utomlands. Produktionsökningen har varit långsammare — eller stagnerande — på förbrukningsområden med dålig tillväxt, samtidigt som importtrycket där varit lägre. Tillväxtsektorerna har varit så fördelade på de tre stora förbrukningsområdena att de svenska TEKOindustrierna ökat sin produktion av teknisk textil ungefär i takt med förbrukningen, av hemtextil nästan lika snabbt som förbrukningen och av kläder väsentligt långsammare än förbrukningen. Materialgenomgången i de föregående avsnitten visar emellertid, att sådana observationer ger en föga upplysande bild av verkligheten, eftersom olikheterna varit stora inom respektive huvudområden. Genomsnittet för exempelvis vävnadsområdet är resultatet av en exceptionellt stark ökning för ett varuslag och en stark minskning för ett annat. Det är alltså nödvändigt att differentiera svaren på de två inledande frågorna efter sortimentsgrupper, varuslag, t o m SOU 1970: 59

prisklasser inom vissa varuslag. Det torde f ö vara en av de viktigaste uppgifterna för varje företagsledning att söka besvara frågor av detta slag. 7.2 Den kommande utvecklingen

produktions-

Som en utgångspunkt för bedömningen av den kommande produktionsutvecklingen väljer vi antagandet, att produktionen i fortsättningen kommer att utvecklas på ungefär samma sätt i förhållande till tillförseln, som vad fallet var under perioden 1960—68. Därvid baserar vi relationen mellan produktion och tillförsel på de värdesiffror, som vi tidigare redovisat och som ingår i bilaga 7. Tillförselns kommande utveckling har behandlats i kapitel 3 och utmynnade i fråga om kläder och hemtextil i antaganden — grundade på långtidsutredningens preliminära material — om den årliga procentuella ökningen i volym under första hälften av 70-talet. De återges i tablån nedan. Där återges också den analogivis uppskattade produktionsökningen för åren 1970—75. I fråga om teknisk textil saknas — som vi påpekade i kapitel 3 — underlag för volymberäkningar, och tablåns siffror för denna sortimentsgrupp är därför uppskattade med utgångspunkt från värdeuppgifter och förutsätter bl a en oförändrad prisutveckling. 1970—75 ökning i % per år

Teknisk textil Hemtextil Kläder

Tillförsel

Produktion

5 3,5 2

5 3,5 1,5

En annan utgångspunkt är den undersökning av industriföretagens planer fram till 1975 som gjorts av Industriens Utredningsinstitut i samband med 1970 års långtidsutredning. Textilindustrin planerar, enligt uppgifter avlämnade hösten 1969, en produktionsökning på 20 å 22 % mellan 1970 och 1975, dvs en årlig ökning på ca 4 % i genomsnitt. 75

En jämförelse med trenden från slutet av 1960-talet visar att detta skulle innebära en viss stegring av ökningstakten. Man kan dock inte betrakta denna förändring som en avvikelse från mönstret under senare tid. Det förtjänar att nämnas att hela industrins planer innehåller en ökning med över 6 % per år fram till 1975. Planerna inom konfektionsindustrin är något försiktigare. Ökningen av produktionsvolymen planeras här bli ungefär 3 % per år under den kommande femårsperioden. Eftersom produktionsutvecklingen har en fallande trend sedan 1964, om än mycket svagt, skulle förverkligandet av dessa planer innebära ett klart brott mot den tidigare produktionstrenden. IUI antas för sin del, efter en bedömning av planmaterialet och övriga omständigheter, dra slutsatsen att textilindustrins produktion bör kunna öka med omkring 2 % per år och konfektionsindustrins med omkring 1 % per år. Jämfört med tablån innebär detta en långsammare produktionsökning. Den huvudsakliga orsaken till detta torde vara att IUI som grund för sina antaganden har även uppskattningar av produktionsutvecklingen efter 1968 vilken i allmänhet varit svagare än under den tidigare perioden. TEKO-utredningen anser att tablåns siffror bör betraktas som möjliga att uppnå. För detta krävs dock vissa förutsättningar, som bl a berör industrins investeringar. I slutet av detta kapitel återkommer vi därför till dessa frågor. TEKO-utredningens sammanfattande bedömning av den kommande produktionsutvecklingen återfinns i kapitel 11.

7.3 Realkapital och investeringar

7.3.1 Allmän översikt Under efterkrigstiden har investeringarna i den svenska industrin medfört kraftiga nytillskott till kapitalutrustningen. Bedömningarna av nytillskottens storlek varierar men man kan utgå från att en tredubbling skett fram till 60-talets slut. Även i TEKO-industrierna steg produktionsutrustningens volym till i mitten på 76

1950-talet. Därefter beräknas den årliga förslitningen ha varit större än investeringarna. Enligt Yngve Åberg: »Produktion och produktivitet i Sverige 1861—1961» sjönk produktionsutrustningens värde från 1954 till 1964 med 11 %. Man kan anta att ett visst ytterligare nettobortfall av produktionskapital ägt rum sedan dess och att TEKO-industrins anläggningskapital, inklusive maskiner, för närvarande har samma volym som under åren närmast före 1950. Huvuddelen av anläggningskapitalet faller på textilsektorn. Mätt efter brandförsäkringsvärdet uppgick det 1967 till 3 450 mkr. Konfektionsindustrins anläggningar inklusive maskiner hade ett motsvarande värde av 1 065 mkr. Textilsektorn hade därmed 3,6 % och konfektionssektorn 1,1 % av hela den svenska industrins anläggningskapital. Procenttalen kan jämföras med de båda sektorernas andel av industrins förädlingsvärde som år 1967 var 3,1 respektive 2,4 %. Genom att jämföra dessa procenttal med varandra sluter man sig vanligen till att textilindustrin är en förhållandevis kapitalintensiv industrisektor medan konfektionsindustrin tillhör de minst kapitalintensiva branscher vi har. I industrins totala kapital ingår emellertid också andra fysiska tillgångar, huvudsakligen lager i form av råvaror, halvfabrikat och färdiga produkter. En infogning av lagervolymen i den sammanlagda kapitalutrustningen ger för de båda branscherna textil- och konfektion helt olika utslag. Om därför kapitalintensiteten mäts med utgångspunkt från såväl produktionsutrustning som lager, tenderar dessa mättal för de båda industrierna att närma sig varandra. Textilsektorn omfattar ca tre gånger så stor produktionskapitalvolym som konfektionen. Å andra sidan har konfektionsindustrin ca 25 % mer kapital bundet i varulager. När det gäller de helt färdiga produkterna är konfektionsindustrins lagervolym en tredjedel större än i textilindustrin och ungefär lika stor relativt sett som genomsnittligt i industrin. Konfektionsindustrins stora lagervolym — kombinerad med traditionellt mycket generösa kundkrediter — gör sålunda delSOU 1970: 59

branschen till en förhållandevis kapitalkrävande sektor av industrin. Detta har ofta inte i tillräcklig grad observerats, och följden har blivit en underskattning av konfektionsindustrins kapitalbehov och därav eftersatt arbete på att finna lösningar för att täcka detta behov. I själva verket är finansieringen ett av branschens allvarligaste problem. Detta har självklart samband med att lönsamheten varit otillfredsställande men också med att lager och kundfordringar inte är inteckningsbara på samma sätt som fasta anläggningstillgångar. De utökade möjligheterna att utnyttja företagsinteckningar har här varit till en viss hjälp. I första hand synes de ha tagits till vara av kreditinstituten. Till större del än som är vanligt i industrin har konfektionsindustrins kapitalproblem lösts genom att branschens svenska leverantörer — textilföretagen — lämnat generösa varukrediter. Vi återkommer till detta i nästa kapitel.

Investeringar 1960—68 i större företag inom TEKO-industrin. Löpande priser. Uppgifterna avser företag (aktiebolag och ekonomiska föreningar) med lägst 50 anställda, dock ingick under åren 1960—64 dessutom ett urval av företag med 25—50 anställda. Mkr

-->

V

n

y

I960

1 61

I 62

i 63

I 64

I 65

I

; 66

. Konfektionsindustrin •-— Bomullsindustrin • - - - Ylleindustrin

7.3.2 Investeringsutvecklingen Av central betydelse för en prognos om en industrigrens utvecklingstendenser är uppgifter om faktiskt genomförda investeringar och om företagens investeringsplaner. Investeringsutvecklingen ger besked om företagens framtidstro och om den framtida kapacitetsnivån. Den indikerar om branschen kommer att expandera eller minska i omfattning. Har man en gång gjort investeringar, är det nödvändigt att utnyttja dem eftersom de utgör fasta kostnader. Detta gäller även om lönsamheten med hänsyn till de ursprungliga investeringarna inte blir den förväntade. Hastigheten i en eventuell produktionsminskning blir beroende på hur kapitalets alternativvärde (försäljningsvärdet av tillgångarna) utvecklar sig och på i vilken grad överskottet överstiger de rörliga kostnaderna. För att belysa investeringsutvecklingen i TEKO-industriernas olika huvudsektorer redovisas här i diagramform material från SCB:s vinststatistik. Bedömningen bygger på ett statistikmaterial, som omfattar alla företag med mer än 50 anställda. SOU 1970: 59

Hela TEKO-industrin — — — "Annan" textilindustri och kombinerade företag - - - - - - Trikåindustrin

Källa: SCB:s vinst- (företags-) statistik respektive år. Investeringsaktiviteten i ylleindustrin varierade relativt kraftigt under tiden 1960— 69. (De största ylleföretagen ingår dock i sektorn »annan textilindustri».) Årliga höjningar på över 100 % inträffade såväl 1961 som 1967. Den högsta nivån nåddes 77

år 1963 (drygt 22 miljoner kronor). Sett över hela perioden kan trenden sägas vara svagt sjunkande. Även i fråga om bomullsindustrin kan noteras en minskande investeringsvolym. Relationen mellan investeringarna och omsättningen tyder klart på att förslitningen inom branschen ersätts i otillräcklig omfattning med nytt realkapital även om man tar med i bilden att en del utrustning kan ha mycket lång livstid. Investeringarna inom trikåindustrin har ökat under senare delen av 60-talet. Investeringarna ökar här snabbare än omsättningen. Den ökade totala investeringsaktiviteten i TEKO-industrin under 1966—68 kan till stor del tillskrivas den stora investeringsökning som företogs inom konfektionsindustrin. År 1968 var investeringsvolymen mer än dubbelt så stor som år 1966; i löpande priser ca 45 miljoner kronor. Även perioden fram till år 1966 karakteriseras av stigande investeringar.

väntade man nära 20 % lägre investeringar 1970 än 1969. I konfektionsindustrin förutsåg man däremot att investeringarna skulle bli ca 17 % större och inte mycket understiga den höga nivån från 1968. Utvecklingen inom den textila sektorn avspeglar utan tvekan en pessimistisk uppfattning hos branschens företagare om de framtida konkurrensförutsättningarna. Eftersom likviditetsläget i textilindustrin är tillfredsställande finns det inte anledning anta att investeringsaktiviteten hålls tillbaka i någon större utsträckning av de aktuella svårigheterna med kreditförsörjningen. Långtidsutredningens enkät till företagen antyder att TEKO-företagen för tiden 1971—75 räknar med en reducerad investeringsaktivitet. I detta material framstår emellertid den planerade reduktionen som ganska obetydlig på den textila sidan men kraftigt markerad på konfektionssidan.

7.3.3 Företagens planer

Med de uppgifter vi har om produktionsutrustningens volym och investeringarnas storlek kan i grova drag belysas hur investeringsvolymen ligger i förhållande till den nivå som sannolikt behövs för att upprätthålla en oförändrad produktionskapacitet. Det kan ske genom att jämföra en industrisektors andel av realkapitalet med investeringarna i samma slags realkapital. Andelarna anges i båda fallen i procent av totalsiffrorna för hela den svenska industrin. I följande tablå har vi försökt att göra en sådan jämförelse.

SCB:s investeringsenkät från maj 1970 företogs under en markerad, allmän, internationell högkonjunktur. Det kan därför betraktas som naturligt att svensk industri totalt sett förutsåg en kraftigt ökad investeringsaktivitet under år 1970; ökningen jämförd med 1969 antogs bli närmare 15 % för de olika slagen av investeringar tillsammantagna. (Se tabell i bilaga 8.) På TEKO-området var investeringsplanerna oenhetliga. Inom textilindustrin för-

industribyggnader Maskiner/apparater Bostäder Totalt Andel av hela industrins förädlingsvärde

7.3.4 Förhållandet realkapital och investeringar

Andel av hela industrin! anläggnir igskapital 1969 KonfekTextil tion

Andel av hela industrins investeringar i genomsnitt 1967— -68 KonfekTextil tion

%

%

%

%

3,5 3,2 4,1 3,3 3,1

1,6 0,8 1,4 1,1 2,4

1,7 1,8 3,2 1,8

0,9 0,7 1,3 0,7

Källa: SCB:s maj-enkät 1969 78

SOU 1970: 59

Av tablån framgår att investeringsandelen i såväl textil- som konfektionsindustrin numera ligger på en nivå, som långt ifrån når upp till andelen för det existerande anläggningskapitalet. Skillnaden är särskilt stor i textilindustrin. I denna sektor upptar investeringsandelen — i fråga om såväl byggnader som maskiner — inte mer än ca hälften av andelen anläggningskapital. Av detta kan man inte utan vidare dra slutsatsen att investeringarna i textil- och konfektionsindustrierna är bara hälften så stora som de borde vara för att produktionsutrustningen skall kunna hållas i ett skick som motsvarar industrigenomsnittet. Produktionsutrustningen i olika branscher kan förväntas bli utsatt för varierande förslitning och ha olika ekonomisk livslängd. Huruvida det i verkligheten föreligger väsentliga skillnader i dessa avseenden mellan TEKO-industrin och resten av industrin är emellertid tveksamt. Antar man att anläggningskapitalet i TEKO-industrin har en förhållandevis längre brukningstid än normalt i industrin, kan en relativt lägre investeringsinsats accepteras utan men för produktionskapaciteten. En förhållandevis lägre kapitalinsats kan också medges om övergång till skiftkörning äger rum i ökad utsträckning. Skillnaden mellan investeringsandel och andelen kapitalvolym är emellertid så kraftig att den rimligen inte kan förklaras på annat sätt än att en minskning av produktionspotentialen totalt sett håller på att ske inom dessa industrier. I praktiken torde detta innebära en tämligen normal investeringsutveckling i expansiva företag kombinerad med enbart underhållsinvesteringar i andra.

i dess helhet. I fråga om investeringarna har emellertid kraftiga variationer präglat bilden, dels variationer mellan olika år, dels mellan olika delbranscher. Totalt sett ser det ut som om investeringarna i slutet av 60-talet underskred den nivå, som är nödvändig för att på sikt behålla den existerande kapaciteten intakt. Industrins planer för tiden 1971— 1975 indikerar också en investeringsaktivitet, som ligger under den tidigare nivån. Den försiktighet på längre sikt, som planerna uttrycker, kan till en del ha sin förklaring i det aktuella läget på kreditmarknaden. Skulle emellertid investeringarna bli av den väntade, begränsade storleksordningen framstår företagens planer på ökad produktion — som nämnts 4 % inom textil och 3 % inom konfektion — som optimistiska och den nedjustering till 2 resp 1 % som IUI preliminärt tänkt sig som motiverad. När vi i detta kapitel behandlat investeringsområdet är det huvudsakligen investeringar i anläggningar eller maskiner, som avsetts. Sett från företagens synpunkt ger det en ofullständig bild. Ett riktigare — och modernare — investeringsbegrepp borde innefatta också andra områden för kapitalanvändning, t ex produktutveckling, marknadsstudier, exportuppbyggnad etc. Satsningar av detta slag, som företagen gör, redovisas inte i de vanliga investeringsenkäterna.

7.3.5 Sammanfattning Den inte oväsentliga produktionsvolymökning som ägt rum under 60-talet på TEKOområdet — och vars storlek vi i realiteten inte kan mäta på ett tillfredsställande sätt p g a statistikens ofullkomlighet — har åstadkommits samtidigt med en kraftig minskning av antalet anställda och en stagnerande investeringsaktivitet för branschen SOU 1970: 59

8.1 Produktivitet och lönsamhet

Produktiviteten

Arbetsproduktiviteten (produktionsvolym per arbetstimme) i textil- och konfektionsindustrierna under 1960-talet har utvecklats gynnsamt. Det förefaller som om den stigit särskilt snabbt under 1968 och 1969. De något osäkra skattningar som man kan göra antyder en stegring på 7 % under 1968 och ca 9 % under 1969. Därigenom skulle produktiviteten under hela perioden 1960—69 ha stigit med över 90 %. Motsvarande uppgift för hela industrin blir ca 105 %. Den 1960 index %

utomordentligt stora uppgången under 1968 och 1969 hänförde sig främst till en mycket kraftig minskning av antalet arbetstimmar. Timreduktionen var avsevärt större än personalminskningen beroende på att branschen dessa år tog hela reduktionen av veckotimtiden från 45 till 42 timmar. Utvecklingen av arbetsproduktiviteten visas här med hjälp av en indexserie med år 1959 som bas. Dessutom anges den procentuella årliga förändringen av index ( = produktivitetsförbättringen under året).

1962 index %

1964 index %

1966 index %

1967 index %

1968 index % 10

Hela industrin

193 TEKO-industrierna

7 Ylleindustrin Bomullsindustrin Trikåfabriker Övrig textilindustri

105 104 111 104

5 4 11 4

112 113 123 117

2 3 6 12

121 134 138 137

1 3 6 11

132 149 154 150

3 2 11 2

145 173 159 161

10 16 3 7

160 182 169 184

10 5 6 15

Konfektionsfabriker

5 Övrig textil- o. konf.ind.

8 Det kan vara av intresse att jämföra dessa uppgifter med de planer fram till 1975, som TEKO-företagen redovisat i sina enkätsvar till långtidsutredningen. Ett genomförande av dessa planer vad beträffar produktion och sysselsättning skulle innebära produktivitetsförbättringar med ca 3 % inom textilindustrin och knappt 2 % inom konfektionsindustrin. Dessa planer innebär ett brott mot 80

hittillsvarande trend enligt vilken TEKOindustriernas produktivitetshöjning ganska nära anslutit sig till höjningen i övrig svensk industri. 8.2 Producentprisernas

utveckling

Prisutvecklingen på TEKO-området har redan belysts i kapitlen om tillförseln och SOU 1970: 59

utrikeshandeln vad gäller konsumentpriserna. I konsumentpriserna finns dock ett osäkerhetsmoment i form av distributionens växlande marginaler. Det producentprisindex som finns från år 1963 visar prisutveck-

lingen i producentledet för den svenska industrins avsaluproduktion. Detta index visar att industritillverkade produkter i allmänhet har undergått nära dubbelt så snabba prishöjningar som TEKO-produkterna.

Nedanstående tabell visar producentprisindex för ett antal varor 1963—1969 (1963 = 100)

1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 (juli)

8.3 Lönsamhet och

Textilvaror, totalt

Därav: TrikåGarn- o. varor vävnader

Kläder (konfektion)

Alla slags industriprodukter, tillverkade

103 105 106 107 107 109 113

103 104 106 107 107 109 113

104 106 108 110 112 111 115

105 108 110 110 111 116 125

finansiering

8.3.1 Lönsamhet enligt tidigare tillgängligt material Det har varit en allmän uppfattning att TEKO-industriernas lönsamhet under en lång följd av år legat på lägre nivå än i övriga delar av industrin. Till en del är denna uppfattning grundad på det enkla förhållandet att nedläggningstakten i industrin är hög. Man kan utgå från att de nedlagda företagen visat förluster eller i vart fall otillfredsställande lönsamhet. När det gäller den textila delen av TEKObranscherna kan man vidare hänvisa till den grundliga lönsamhetsanalys som 1958 gjordes av »Partsutredningen för textilindustrin». Den konstaterade att de då undersökta företagen arbetat med förlust under åren 1951 till 1956. Även andra undersökningar har indikerat en låg lönsamhet i branschen. Den dåliga lönsamheten i TEKO-industrierna är emellertid inte en generell företeelse. Flera av de ledande företagen har haft god lönsamhet. I den s k EFO-rapporten (Edgren, Faxén, Odhner: »Lönebildning och samhällsekonomi.» Stencil TCO, SAF, LO 1968) konstaterades att TEKO-industrierna under vissa år snarast har noterat en relativt förbättrad lönsamhet. Så var t ex fallet år 1967, då TEKO-industriernas situaSOU 1970: 59

105 108 107 108 108 110 114

tion förbättrades medan resultaten i industrin totalt sett försämrades. För att få en säkrare grund för utredningens diskussion om branschens framtida utvecklingsmöjligheter och behoven och effekterna av olika förslag till åtgärder har utredningen låtit verkställa en undersökning av lönsamhets- och finansieringssituationen för TEKO-industrierna. Undersökningen har baserats på det material som SCB årligen insamlar från företag med mer än 50 anställda. Dess uppläggning presenteras närmare i bilaga 6 och dess statistiska material i bilaga 8 tillsammans med utredningens övriga större tabeller och diagram.

8.3.2 Lönsamheten enligt specialundersökning Specialundersökningens resultat sammanfattas i diagram 8.3.2.1. Undersökningen visar att TEKO-industriernas lönsamhet under perioden 1965—68 totalt sett var klart sämre än genomsnittet för svensk industri och att den under de båda första åren troligen var negativ. Skillnaden mellan avkastningsnivån på det i TEKO-sektorn nedlagda kapitalet och på hela industrins kapital är så stor att den inte gärna kan förklaras eller upphävas av eventuellt behövliga justeringar 81

av de normer som använts i undersökningen. Skillnaden är mycket markerad oavsett om man jämför avkastningen på ägarkapital eller på totalt arbetande kapital. I TEKOindustrierna ligger f ö förräntningen på främmande kapital högre än avkastningen — beräknad före skatt — på ägarkapitalet medan förhållandet i den samlade svenska industrin är det motsatta. En jämförelse mellan TEKO-sektorns och hela industrins ojusterade bruttoöverskott relaterat till omsättningen ger också deciderade skillnader. Detta mått har varierat mellan 8,0 och 10,5 % för industrin i dess helhet och mellan 5,1 och 6,2 % i TEKO-industrierna. Här bör då beaktas att TEKOsiffran dras ner av att konfektionsindustrin med sin extremt låga kapitalintensitet — när det gäller enbart anläggningskapitalet — inte kräver några nämnvärda utrymmen för avskrivning och följaktligen inte heller »behöver» ha ett högt bruttoöverskott. Under de undersökta åren har alltså hela tiden TEKO-industrierna legat i underläge lönsamhetsmässigt. Men underläget har inte varit utan variationer. I själva verket har en viss utjämning skett. Den har emellertid åstadkommits mer genom att den allmänna industrilönsamheten under perioden 1965— 68 var vikande än genom förbättringar i TEKO-industrierna. Från 1965 till 1967 sjönk det obeskattade nettot i hela industrin kraftigt samtidigt som TEKO-industriernas nettoresultat steg eller förblev stabilt. År 1968 förbättrades emellertid vinsterna för svensk industri totalt sett medan en försämring ägde rum i textil- och konfektionsindustrierna. Det bör observeras att undersökningsresultaten är förhållandevis mer säkra i fråga om lönsamhetens utveckling över tiden än i fråga om dess absoluta nivå. Å andra sidan är den studerade perioden relativt kort, vilket medför att förhållanden av tillfällig art kan ha påverkat utvecklingen. I de olika huvudsektorerna synes lönsamhetssituationen vara oenhetlig. Till någon del sammanhänger detta med att Statistiska centralbyråns fördelning av företagen på branscher kan vilseleda. Ett exempel på det82

ta är placeringen av ylleföretaget SaxylleKilsund i branschen »annan textilindustri och kombinerade företag». Till alldeles övervägande del är det dock fråga om reella skillnader mellan branschernas räntabilitet både i fråga om nivå och riktning. Särskilt utsatt synes bomullsindustrin ha varit. Under alla de undersökta åren har branschens företag sammantagna gått med förlust och det i branschen placerade kapitalet måste ha decimerats kraftigt. Samtidigt redovisas i undersökningen ett bruttoöverskott som ligger mellan 5,0 och 8,5 % av omsättningen. Detta borde i och för sig medge betydande avskrivningar. Kapitalintensiteten är emellertid ovanligt hög i bomullsindustrin och med de normer för avskrivningsberäkning och anläggningsvärdering m m som utredningen använt — och som bör bedömas som rimliga också för denna bransch — har alltså en negativ förräntning uppstått. Bilden för trikåindustrin är helt annorlunda. År 1965 var det obeskattade nettot på eget kapital 5,5 % och 1967 drygt 4 %. Räntabiliteten i ylleindustrin — exklusive de båda som »kombinerade företag» klassade ylleföretagen Saxylle-Kilsund och YFA men inklusive t ex maskinfilttillverkarna — har legat relativt svagt men sakta förbättrats. Branschen är den enda som redovisat sitt bästa resultat under det sista av de undersökta åren, d v s 1968. För de övriga sektorerna noterades sämre avkastning under sistnämnda år. (Här bortses från lin-, hamp-och juteindustrin. Ändringar i företagsbeståndet i denna bransch åstadkom från 1967 till 1968 mycket kraftiga förändringar i avkastningsförhållandena.) Konfektionsindustrins nettoavkastning har visat en svag men jämn utveckling. Lönsamheten för det egna kapitalet har varierat mellan 2 och 4 % under tiden 1965—1968. 4 % nåddes 1966. Den utveckling som redovisats här bör ses mot bakgrunden av att de olika branscherna hela tiden »förlorat» företag. I allmänhet bör det ha varit de minst lönsamma som fallit ifrån. Bortfallet har därmed verkat SOU 1970: 59

Diagram 8.3.2.1 TEKO-industriernas lönsamhet. Korrigerat resultat före skatt i förhållande till korrigerat eget kapital 1965— 1968.

1968 Hela den svenska industrin Hela TEKO-industrin Ylleindustrin — — ^ Bomullsindustrin — — Trikåindustrin ——— — lionfektionsindustrin

Digram 8.3.2.2 Korrigerat resultat före skatt i förhållande till korrigerat eget kaiptal. Bomullsindustrin.

% 20

T -t

J -io4 1965

1989 Bomullsindustrin — — —. Bästa företag - - - - - - S ä m s t a företag

höjande på den genomsnittliga lönsamhetsnivån. I branscher med tillräckligt antal företag SOU 1970: 59

har utredningen något undersökt utvecklingen i olika storleksgrupper. Det visar sig då att man knappast kan spåra några samband mellan företagsstorlek och räntabilitet. Möjligen kan man fästa avseende vid att av de studerade företagen inom sektorn tung konfektion de sex största i genomsnitt hade både den lägsta nettoavkastningen och den mest sluttande lönsamhetskurvan. Man kan också erinra om att den minst lönsamma branschen, bomullsindustrin, består av relativt stora företag. Å andra sidan har ett par av de större bomullsföretagen under flera år haft en god lönsamhet. Utredningen har vidare undersökt ett antal individuella företags utveckling under perioden. Analysen visar att det i alla branscher och storleksgrupper är stor spännvidd mellan bästa och sämsta företag och att spridningen överhuvud är betydande. Samtliga branscher innehåller något eller några relativt sett mycket lönsamma företag. Även i bomullsindustrin finns exempel på såväl stora som små företag med hög lönsamhet. Diagrammen 8.3.2.2 och 8.3.2.3 exemplifierar detta förhållande. Av 8.3.2.2 framgår att bomullsindustrins förluster totalt sett kontrasterar mot det bästa enskilda bomullsföretagets mycket förmånliga resultat. Det sämsta bomullsföretagets resultatutveckling har å andra sidan inte bara varit starkt negativ utan också hela tiden gått mot försämring. Diagram 8.3.2.3 visar resultatutvecklingen i fråga om dels hela konfektionsindustrin, dels det mest respektive minst lönsamma av de — större — företag inom denna bransch som tillhör tung herr konfektion. Detta diagram åskådliggör klart de snabba och mycket drastiska resultatförändringar år från år som inte är ovanliga i fråga om enskilda företag inom tung konfektion. Det visar vidare att det bästa företaget åtminstone vissa år lyckats nå en hög lönsamhetsnivå. Variationerna för ett och samma företag mellan olika år är påfallande. Något klart samband mellan storlek och lönsamhet kan inte spåras i de individuella analyserna. I varje särskild bransch är det speciella fak83

Diagram 8.3.2.3 Korrigerat resultat före skatt i förhållande till korrigerat eget kapital. Konfektionsindustrin. (Bästa respektive sämsta företag avser större företag i delbranschen tung herr konfektion.)

% JU

\

\

20-

\

\

;

z

io-i k _\ \ ; \ \ \ Q

~

\

\

\

^

^ 8.3.3 Finansieringen enligt specialundersökning

<k

\v

X

\ "*"•"• % •

10-:

% \\ \\ \\ \

20 -i

~ 30-1965

\\ % \ \\\ \

% \\

1968 Konfektionsindustrin — — Bästa företaget; tung herrkonfektion - - - - - - S ä m s t a företaget; tung herrkonfektion —

torer andra än enbart storleken som varit utslagsgivande för resultatutvecklingen. Den optimala företagsstorleken måste diskuteras utifrån ett mer långsiktigt perspektiv, än vad den företagna undersökningen kunde ge. I slutet av detta kapitel återfinns därför en särskild diskussion om förekomsten av eventuella stordriftsfördelar inom TEKO-industrierna. Det skulle ha varit naturligt om de expanderande företagen haft en bättre lönsamhet. Något helt entydigt besked om samband mellan expansion och lönsamhet har emellertid studien inte gett. Den undersökta perioden är alltför kort för att medge säkra slutsatser. Under förutsättning att vidtagna korrigeringar i fråga om avskrivningar, kapitalvär84

dering m m är i huvudsak »normala», visar utredningsresultaten att rörelseöverskottet i TEKO-industrierna totalt sett bör vara minst omkring 5 % av omsättningen om inte verksamheten skall leda till förlust. Avskrivningsbehoven och räntekostnaderna är emellertid mycket olika — de förra är framför allt mycket lägre i konfektionssektorn. Genomsnittsläget är därför av mindre intresse. Inom t ex bomullsindustrin, med dess höga krav på avskrivningar, torde behövas ett avsevärt större buttoöverskott, omkring 8— 9 %, för att hålla det egna kapitalet intakt.

Specialundersökningens analys av situationen i fråga om finansiering, likviditet m m — vilken begränsades till åren 1967 och 1968 — visar att skillnaderna mellan TEKO-industrierna och industrin i dess helhet är små. På flera punkter ligger TEKOindustrierna bättre till än industrin totalt. Förhållandena illustreras av följande diagram. År 1967 var sålunda finansieringsbidraget från den löpande verksamheten sett i relation till investeringarna större än i industrin i dess helhet. Detta berodde dock inte på att TEKO-industrierna hade relativt goda överskott det året utan på en begränsad investeringsaktivitet. Även relationen eget kapital/ totalt arbetande kapital var förmånligare i TEKO-industrierna än i industrin totalt sett, räknat efter de normer som använts i undersökningen. TEKO-industriernas likviditet var likvärdig med övrig industris och varierade endast obetydligt mellan olika delbranscher. Förhållandet var detsamma i fråga om lagrets omsättningshastighet. År 1968 var de angivna relationstalen mindre gynnsamma för TEKO-branscherna men det var inte fråga om några större förskjutningar. Trots att bomullsindustrin som nämnts hade negativ lönsamhet uppvisar denna delbransch den bästa soliditeten, dvs andelen eget kapital i förhållande till hela driftkapitalet. Vidare är denna relation gynnsammare i samtliga TEKO-branscher med unSOU 1970: 59

Soliditet 1968. Eget kapital i % av totalt arbetande kapital. 100

Finansieringsbidrag från den löpande verksamheten i % av investeringar i materiella anläggningstillgångar 1968.

% 100-

50-

•EJ

"s •D:0 -t-"O X O

o c •£'£ (ft 4 c in 0) = >T3

3 •o

<n c

c

CXI

01 "O

c" E r °

O 01 X

*^

c

c

C

E < n 3

4-

+(0 "O

•a

c

• C

c

1 Q)

Vt

>

"5 E o

se

UJ

H a 0J

" .n

C0

c "E •te

D

T) C

'35 c o 4-X 0) HC O 2C

til •D:0 C 4—

IE o» •+-T3 X O

-!= o» . c

"c 5

1° o

o

Omsättningen/lagrets medelvärde 1968. 8.4 Likviditet och

dantag för konfektionsindustrin än i svensk industri i allmänhet. Trots bristande lönsamhet under senare år är alltså textilindustrins finansiella styrka betydande. De ledande företag inom ylleindustrin, som under senare tid verkställt fullständig eller partiell avveckling, hade t ex en solid ställning. Inom branschen framhålls vidare att det på den textila sidan aldrig förekommit att en företagsnedläggning av betydelse framtvingats av konkurs. SOU 1970: 59

betalningskonditioner

Av de analyser som utredningen gjort framgår som nämnts att likviditetsläget på kort sikt i TEKO-industrierna inte märkbart skiljer sig från industrin i dess helhet. Utvecklingen från mitten av 60-talet t. o. m. 1968 i fråga om vissa relationer som har samband med likviditetssituationen — t ex förhållandet mellan ränteintäkter och räntekostnader och mellan kundfordringar och leverantörsskulder — antyder vidare att inga ogynnsamma förändringar inträffat. Att likviditeten synes ha utvecklats tillfredsställande hittills betyder självfallet inte att TEKO-industriernas likviditetssituation är problemfri nu. En stabil eller förbättrad relation mellan kundfordringar och leverantörsskulder innebär inte heller att denna relation är acceptabel. I själva verket synes kundfordringarna i TEKO-industrierna vara alltför höga. I hela den svenska industrin är kundfordringarna — inklusive varuväxlar — mindre än halva det registrerade aktiekapitalet. I TEKO-industrierna totalt sett motsvarar kundfordringarna i stället avsevärt mer än 85

aktiekapitalet, i konfektionsindustrin mer än dubbla aktiekapitalet. Situationen för sistnämnda delbransch får en återspegling på dess leverantörssida. Ylleindustrin tvingas t ex acceptera kundfordringar som ungefär motsvarar dess dubbla aktiekapital, och bomullsindustrin har dubbelt så stora fordringar på sina kunder som skulder till sina leverantörer. För TEKO-branscherna tillsammans är kundfordringarna ca 50 % större än leverantörsskulderna, på båda sidorna är varuväxlarna inräknade. Dessa förhållanden innebär risker så snart penningpolitiken skärps och försörjningen med krediter blir ansträngd. Den nuvarande mycket hårda kreditåtstramningen har därför sannolikt drabbat också många TEKOföretag hårt. Särskilt gäller detta konfektionsindustrin. Anledningarna till att så blivit fallet är flera. o

o

o

0 Delbranschen har för det första haft en otillfredsställande lönsamhetsutveckling. Finansieringsbidragen från den löpande verksamheten har därmed blivit otillräckliga. Specialundersökningen visar att detta var fallet i hög grad 1968 och sannolikt har 1969 inte varit bättre. Möjligheterna att få kredittillskott från bankerna har uppenbarligen varit speciellt små för konfektionsföretagen dels som en given följd av den försämrade lönsamheten och en relativt svag soliditet, dels på grund av att bankerna tidigare ofta sträckt sig mycket långt — i några uppmärksammade fall utan tvekan alltför långt — i sin kreditgivning. Handeln anses på grund av kreditrestriktionerna utnyttja krediter från konfektionsindustrierna i högre grad än tidigare. Många konfektionsföretags likviditet under det senaste året torde ha ansträngts av en kraftigt ökande exportaktivitet.

Dessa förhållanden har riktat intresset mot betalningskonditionerna i TEKO-branschen. 1 grova drag kan betalningsvillkoren anges vara: fri leveransmånad + 30 dagar ./. 3 % kassarabatt eller 86

fri leveransmånad + 1 2 0 dagar netto mot accept. Köparna kan alltså i princip välja mellan dessa båda alternativ. Reglerna följs dock inte strikt av alla företag. Inom konfektionsbranschen förekommer det att man lämnar krediter på upp till ett år. Under 1969 och 1970 torde andelen kassabetalare, dvs de som betalar enligt första alternativet, men ändå i själva verket erhåller en avsevärd kredittid, ha sjunkit kraftigt. Därmed har riskerna för kundförluster stigit ytterligare. Inom TEKO-industrierna är man oroad av utvecklingen. Det finns åtskilliga branschföreträdare som anser att de gällande konditionerna är alltför generösa. Man hänvisar till att svensk industri på detta område är liberalare än andra länders, däribland grannländernas. Vidare framhålls att man i vissa andra branscher börjat tillämpa nettokonditioner och därmed radikalt skurit ner — förutom lämnade kassarabatter — både sina kundkrediter och kundförluster. I t ex färgbranschen har nettokonditioner införts och betalningsförhållandena sanerats i samband med att ett gemensamt factoringsystem konstruerats. Genom att leverantörerna alltså uppträder via ett kollektiv kan reglerna lättare göras enhetliga och efterlevnaden av dem — från både säljar- och köparsidan — blir striktare. Vid de sonderingar som utredningen gjort har framkommit att det främsta hindret mot förändringar är distributionens motstånd. Som framgått av kapitel 4 pågår en snabb strukturomvandling i distributionen, innebärande att konfektionsindustrins kunder inom enskild detaljhandel får en allt lägre marknadsandel. Företag av denna kategori anser sig inte kunna klara snabbare betalningar, i vart fall inte under de nuvarande kreditrestriktionerna. TEKO-utredningen anser att de nu gällande konditionerna i branschen försvagar industrins ställning. Kredittiderna får betraktas som alltför långa i en konsumtionsvarubransch. Det brister i enhetlighet vid tillämpningen av villkoren. Systemet blir administrativt tungrott, det passar inte för moderna SOU 1970: 59

datasystem och torde innebära komplikationer vid redovisningen av mervärdeskatten. Bilden av givna varupriser blir ofta oklar genom att kompletterande — och i kalkylerna ibland bortglömda — kreditförmåner tillkommer. Framför allt innebär de nuvarande villkoren onödigt stora kreditrisker i olika led. Slutligen kan det ifrågasättas om inte så långt möjligt likartade betalnings- och kreditvillkor borde införas i alla konsumtionsvarubranscher och att därvid de på sina håll prövade nettokonditionerna är värda speciell uppmärksamhet.

8.5 Kostnadsstrukturen

En företrädare för ett av de internationella konsultföretag som TEKO-utredningen haft kontakt med har framhållit att det effektivaste textilföretaget i världen — mätt bl a efter förädlingsvärde per anställd — finns i Sverige. Vi citerar yttrandet därför att det är signifikativt för en ganska brett spridd uppfattning både utomlands och i Sverige att svenska TEKO-företag driver en rationell och effektiv produktion. Inom branschen görs numera internationella jämförelser mellan enskilda företag och enligt dessa jämförelser ligger de ledande företagen i vårt land väl till. På detta område som på flertalet andra är emellertid förhållandena mycket skiftande. I SRI-rapporten (bilaga 3) framhålls exempelvis att rationaliseringspotentialen i den tyngre konfektionen varierar mellan 0 och 25 % i de undersökta företagen. Även om man generellt alltså kan slå fast att rationaliseringsgraden i svenska TEKOföretag ligger på en internationellt hög nivå, kan kostnadssituationen ändå betraktas som allvarlig. Till stor del sammanhänger detta med det svenska löneläget. Lönenivåns effekt belyses närmare i kostnadsjämförelser som gjorts av Textilrådet och Konfektionsindustriföreningen (bilaga 8). Till en annan del beror kostnadsproblemen på att hemmamarknaden är förhållandevis begränsad. Det betyder att serierna i produktionen blir korta och att kostnaderna för adminiSOU 1970: 59

stration, marknadsföring, design etc ofta måste slås ut på en för liten omsättning. Detta senare förhållande har speciellt markerats i SRI-undersökningen. Ytterligare en faktor är skillnaden mellan kapitalkostnader i Sverige och i vissa andra länder. I kapitel 5 har framhållits att produktionsutrustningen, bl a i USA och i flera låglöneländer i Asien, har en avsevärt högre utnyttjandetid än i Sverige och andra delar av Europa. Enligt tablån i avsnitt 5.4.1 har t ex de amerikanska bomullsspinnerierna ett maskinutnyttjande som överstiger de europeiska spinneriernas med 50 %. Bomullsväveriernas maskinutnyttjande är nästan dubbelt så högt i USA som i Europa. En antydan om de konsekvenser som här berörda kostnadsförhållanden kan få exempelvis inom damkonfektionen belyses av en studie som gjorts av SRI (bilaga 3). Den avser tillverkning av kappor och jämförelse görs mellan andelar för olika slag av kostnader dels i Sverige, dels i USA. Det visar sig att administration, säljkostnader och kapitalkostnader går upp till 43 % av totalkostnaderna i Sverige men till endast 30 % i USA.

8.6 Stordriftsfördelar

8.6.1 En internationell jämförelse Av kapitel 6 avsnitt 6.3.2 framgår att anläggningsstorleken i den svenska TEKO-industrin ligger på en normal internationell nivå i fråga om konfektionsindustrin. I trikåsektorn förekommer ett svenskt företag som kan betraktas som stort även vid en internationell jämförelse. I övriga TEKO-sektorer är däremot de svenska industrianläggningarna relativt små. I huvudsak förekommer de stora TEKOföretagen i stora länder och har en stor hemmamarknad som bas. Ofta är det fråga om koncerner som integrerats över flera led i produktionskedjan — ibland omfattande också distributionen — och som täcker flera delbranscher. Ett exempel är Europas största TEKO-företag, den brittiska koncernen 87

Courtaulds, som även driver en omfattande fibertillverkning. Koncernen har under de senaste åren utvecklats oerhört snabbt. Enligt verksamhetsberättelsen för 1968/69 ökade under året omsättningen med 46 %, exporten med 61 % och vinsten före skatt med 42 %. Företagets anställda uppgår till ca 135 000 i ett 25-tal länder. I Storbritannien disponerar Courtaulds ungefär 1 miljon bomullsspindlar och torde producera närmare 300 miljoner meter »traditionell» väv vartill kommer ansenliga kvantiteter trikåväv. I fråga om kläder och trikå har Courtaulds en omsättning från fabrik om ca 1 500 mkr. Till detta kommer intressen inom handeln och det faktum att bolaget beräknas svara för ca 60 % av konstfiberproduktionen i Storbritannien. Världens största TEKO-företag är Burlington Industries i USA. Det torde t ex på bomullsområdet vara ca fem gånger så stort som Courtaulds. Även Burlington utvecklas snabbt och är internationellt mycket aktivt. Genom att överta det europeiska företaget Schappe har t ex bolaget snabbt fått fotfäste i Frankrike, Västtyskland och Storbritannien. Burlington driver också en mycket aktiv marknadsföring. Omsättningen 1968 var omkring 8 miljarder svenska kronor. Världens ledande företag inom TEKO-industrin omfattar utan tvekan många efter svenska förhållanden mycket stora anläggningar. Det förefaller emellertid likväl vara klart att de i princip och i första hand har sin överlägsenhet i storlek på det administrativa planet. Detta ligger i själva koncernbildningen — att en mängd skilda enheter knyts samman centralt. Koncernförhållandet förenas ofta med tillverkning i relativt måttliga fabriksenheter. Utmärkande för de två företag som här speciellt omnämnts är, förutom att de har hemmamarknader av överlägsen storlek och opererar i många länder, att de också disponerar överlägsna och ökande finansiella resurser, uppbyggda av årliga vinster i höjd med eller överstigande vinsterna i andra branscher inom respektive lands industri.

SS

8.6.2 Läget i Sverige I SRI-rapporten påpekas om de svenska ylleväverierna att investeringarna är höga — omkring 200 000 kronor per arbetare — och att det vore önskvärt med koncentration på ett fåtal kvaliteter och mönster. Serierna skulle då bli längre och medge högre kapacitetsutnyttjande, enklare planering och jämnare kvalitet. Man avslutar med påståendet att marknadens krav inte tillåter detta. Ett av de stora ylleväverierna uppges ha undersökt vilka besparingar som skulle kunna göras om företaget använde hela sin moderna utrustning — med hundraprocentigt kapacitetsutnyttjande — till att tillverka endast ett tyg i endast en design. Resultatet av undersökningen skulle vara att kostnadsreduktionen blev obetydlig och inte räckte till för att göra företaget konkurrenskraftigt. Uppgifter från andra håll tyder på att andra företag i ylleindustrin liksom också företag inom bomullsindustrin har gjort liknande erfarenheter. Genom att ställa dessa två undersökningar mot varandra får vi en demonstration av att meningarna är delade om stordriftsfördelarna i TEKO-industrierna. Exemplen gällde vävproduktion där man kan vänta sig att eventuella stordriftsfördelar borde vara störst. I SRI-undersökningen framhålles — ifråga om delbranschen tung konfektion — att företag, som vill ha kompletta funktioner för produktutveckling, design, tillverkning och marknadsföring etc, bör ha ca 500 anställda eller mer. Rimligen kan företagens optimala storlek vara mindre om vissa funktioner lyfts ut ur den egna organisationen. Sett t ex uteslutande från produktionsteknisk synpunkt ställs inga nämnvärda krav på storlek på tillverkningsenheter inom konfektionen. En lönsömmare med ensartad tillverkning och praktiskt taget utan försäljningskostnader har goda möjligheter att uppnå lönsamhet även om hans företag är litet. Inom konfektionen — och de delar av trikåindustrin där sömnadsmomentet dominerar — ställer inte produktionstekniken SOU 1970: 59

särskilt höga krav på tillverkningsenhetens storlek medan marknad, administration och planering ställer bestämda och relativt höga krav på företagsstorlek. Den lönsamhetsundersökning som utredningen låtit verkställa visar att de konfektionsföretag som redan nu har den av SRI förordade minimistorleken i regel inte motsvarar de förväntningar på räntabilitet som det här förda resonemanget kan ge anledning till. De större företagen har i stället under de senaste åren haft en lönsamhet som understiger genomsnittet i branschen. Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att det finns material som pekar i två olika riktningar. o

De utländska företagens och anläggningarnas storlek liksom slutsatserna från ett undersökningsinstitut, vilket haft tillgång till ett internationellt jämförelsematerial, tyder på att konkurrenskraften skulle öka inom svensk TEKO-industri om fler storföretag skapades.

o

Inom den specialstuderade delbranschen tung konfektion har de större svenska företagen, tagna som grupp, allvarliga problem och har klarat sig sämre än genomsnittet.

o Även företag i samma storleksklass uppvisar stora olikheter. Redan en mera allmän tillämpning av de bättre företagens metoder skulle innebära en lyftning av genomsnittet. o En stor del av de större svenska konfektionsföretagen driver en hård konkurrens med parallella sortiment på en krävande men liten marknad. Företag av motsvarande storlek utomlands kan ha större hemmamarknader som gjort det lättare för dem att specialisera sig sortimentsmässigt och geografiskt. Exportsatsning bör därför kunna ge svensk industri bättre möjligheter — i synnerhet i kombination med produktbyten företagen emellan. Som SRI har framhållit är det nödvändigt att företagen driver en aktiv långsiktsplanering. Ett mycket viktigt element i denna är överväganden och beslut om vilken storlek respektive företag skall ha. Det bör därför vara möjligt att främja en önskvärd utveckling genom att på något sätt underlätta för företagen att göra en kvalificerad analys av både eventuella skalfördelar i produktionen och marknadens krav på resurser.

Här föreligger alltså ett problem för den som skall söka finna metoder att stärka de svenska företagens konkurrenskraft. En differentiering av resonemanget enligt följande kan hjälpa oss att åtminstone minska problemets omfattning. o De minsta företagen har hävdat sig relativt sett väl och vissa av de allra största företagen har uppnått resultat långt över genomsnittet. Det kan alltså tänkas att produktions- och marknadskraven tillsammans framtvingar ett val mellan flexibla småföretag och mycket stora företag och att en stor del av de svenska TEKO-företagen nu ligger i ett ogynnsamt mellanläge; de är alltför stora för att fylla kraven på flexibilitet och alltför små i förhållande till de krav på sortiment och funktionstäckning som vi vant oss vid i Sverige. SOU 1970: 59

S9

9 Arbetskraft och löner

9.1 Industrier med sysselsättning

minskande

9.1.1 Minskningens omfattning I Sverige liksom i andra av Europas industriellt mest utvecklade länder pågår sedan länge en krympning av viktiga sektorer inom TEKO-industrierna. I EEC-utredningen om textilindustrin (se bilaga) konstateras t ex att antalet anställda i textilindustrin i de sex staterna sjunkit med ca 200 000 sedan 1958 då antalet var 1,9 miljoner. Samtidigt förutser utredningen att ytterligare 200 000 personer kommer att förlora sina anställningar fram till 1975. Den brittiska utredningen om konfektionsindustrin beräknar att branschens anställda skall minska årligen med 2 % , dvs 10 000 personer per år, under 70-talet. I de svenska TEKO-industrierna kulminerade antalet sysselsatta i början på 1950talet med tillsammans drygt 115 000. Över en tredjedel av dessa återfanns inom ylle-

och bomullsindustrin och 10 % i trikåindustrin. Konfektionsindustrin svarade för ca 4 0 % . Återstående 1 5 % arbetade inom linne-, hamp- och juteindustrin, konstfiberoch sidenfabriker eller i fabriker för tillverkning av specialartiklar såsom vadd, drev, band etc. Under 50-talet sjönk antalet anställda snabbt inom textilindustrin, huvudsakligen i ylle- och bomullssektorerna. Konfektionsindustrin höll däremot sin sysselsättningsnivå under 50-talet. Antalet anställda varierade mellan 45 000 och 50 000. Under 60talet har sysselsättningen fortsatt att minska i snabb takt i textilindustrin, och liksom tidigare har ylle- och bomullssektorerna varit mest utsatta. I slutet av 60-talet började också antalet anställda i konfektionsindustrin att sjunka kraftigt. Den totala sysselsättningsminskningen i TEKO-industrierna uppgick på 50- och 60-talen till 2 % per år och enbart under 60-talet till 3,4 % per år. Sammanställningen nedan ger en översiktlig bild av utvecklingen.

Antalet anställda 31.12 1960 1967 1950

1968 Minskning i % 1950-60 1960-67 1967-68

TEKO-industrierna

113 662

94 303

75 192

17,0

20,3

6,7

Därav ylle bomull trikå konfektion

16 237 19 504 11 818 47 192

10 680 13 335 10 529 43 454

6 790 8 453 8 736 36 036

6 055 8 225 8 400 32 975

34,2 31,6 10,9 7,9

36,4 36,6 17,0 17,1

10,8 2,7 3,8 8,5

Källa: Industristatistiken 90

S O U 1970: 59

Sett över hela perioden, från 1950 till 1968, har förändringarna inneburit att det tillverkningsled som legat närmast konsumenten klarat sig bättre än övriga led. Konfektionsindustrin noterar 25 % sysselsättningsminskning, trikåindustrin 30 % medan ylle- och bomullsindustrierna har reducerats med mellan 50 och 60 %. Antalet berörda personer är genom branschernas relativa storlek betydande. Avgången har sammanlagt berört inte mindre än 45 000 personer. En mer finfördelad uppdelning på olika delbranscher återfinns i bilaga 8. Om minskningen av antalet anställda fortsätter i den takt som genomsnittligt rådde under 50- och 60-talen tillsammans, reduceras antalet anställda med 13 000 under 70-talet. Om minskningen fortsätter i enbart 60-talets takt, uppgår reduktionen till 20 000 anställda vilket fortfarande gör TEKO-industrin till en tämligen stor industribransch. Långtidsutredningen har för 70-talets första hälft uppskattat sysselsättningsminskningen till 1 % per år för textilindustrin och 2 % för konfektionsindustrin vartill kommer arbetstidsförkortningen. Motivering för valet av denna något långsammare takt är bl a antagandet att ökningen av produktiviteten

skall avta till följd av eftersatta investeringar. Den kraftiga minskningen under lång tid av antalet anställda har inte skett likformigt i olika regioner eller för olika grupper av anställda. Inslaget av äldre och utlänningar har ökat liksom den geografiska koncentrationen. Detta behandlas i de följande avsnitten. Omkring en tredjedel av Sveriges alla kvinnliga industriarbetare är sysselsatta i TEKO-industrierna. Kvinnoandelen är särskilt hög, ca 80 %, i konfektionsindustrin medan textilindustrins arbetare till drygt 50 % består av kvinnor.

9.1.2 Ålders- och könsfördelningen Andelen äldre arbetstagare har successivt ökat från början av 50-talet. Tabellen nedan visar hur åldersfördelningen såg ut år 1968. Inslaget av äldre arbetskraft är särskilt starkt i fråga om manliga arbetare i textilindustrin. Från annat håll vet vi dessutom att de äldres andel är ännu större i storstäderna och i de fyra »TEKO-städerna» Borås, Alingsås, Falköping och Ulricehamn.

Man Åldersgrupper (arbetare)

Kvinnor

Textil

Konfektion

Textil

Konfektion

antal

%

antal

%

antal

%

antal

%

Under 30 år 31—50 år Över 50 år

2 629 3 407 4 242

26 33 41

1 328 1 422 1 045

35 37 28

3 724 4 699 3 852

30 39 31

6 116 5 589 3 854

39 36 25

Summa

10 278

3 795

12 275

15 559

100 Källa: Arbetsmarknadsorganisationernas interna statistik

9.1.3 Den utländska arbetskraften Närmare en fjärdedel av TEKO-industriernas arbetskraftsbehov täcks för närvarande genom anställning av personer från andra länder, främst Finland. Den 1 april 1970 fanns det i branschen drygt 14 000 arbets-

SOU 1970: 59

anmälda utlänningar, varav ca 6 400 i textiloch ca 7 600 i konfektionsindustrin. Bland större industribranscher är detta en hög andel men flera storföretag inom verkstadsindustrin överträffar den. I tabellen nedan sammanfattas vissa data om fördelning på män och kvinnor, på vissa län etc. 91

Arbetsanmälda utlänningar 1.4.70

Region/län

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

TEKO-arbete Summa män och kvinnor

Hela landet Därav: i Älvsborgs län Göteborgs och Bohus län Malmöhus län Hallands 1 än

3 125 1 564

3 268 1 150

1 127 666

6 491 3 111

14011 6 491

434 225 386

769 332 337

77 77 9

721 596 77

2 001 1 230 809

Sömnadsarbete

Textilarbete

Det bör observeras att angivna siffror inte inkluderar de invandrare som erhållit svenskt medborgarskap.

9.1.4 Geografisk fördelning I kapitel 6 redovisades industrins och därmed också de anställdas fördelning på olika län. Här gör vi en fördelning mellan å ena sidan städer och å den andra landsbygd. Samtidigt jämför vi förhållandena 1950 och 1968. Som framgår av tablån nedan är förändringarna sedan 1950 mycket omfattande. Antal TEKO-arbetare i vissa städer/regioner

Region/städer

Antal 1968

Minskning 1950—68 i %

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping

917 2 990 2 644 1 361

85 59 63 76

7 912

70 Alingsås, Borås, Falköping, Ulricehamn 11 175 Övriga städer 15 069

23 42

Summa »storstäder»

Summa städer Summa landsbygd Hela landet

34 156 23 256 57412

49 25 41

Källa: Arbetsmarknadsorganisationernas interna statistik Mer än halva den totala avgången har skett i storstäderna, vilka tillsammans sedan 1950 förlorat i genomsnitt 1 000 TEKOarbetare om året. I de fyra städerna Alingsås, Borås, Falköping och Ulricehamn dominerade TEKOarbetarna år 1950. Av samtliga arbetare i den egentliga industrin återfanns inte mind92

re än 77 % i TEKO-industrierna. Även dessa utpräglade TEKO-städer har emellertid fått vidkännas en inte obetydlig nedgång av antalet TEKO-arbetare. Från 14 500 arbetare år 1950 har antalet sjunkit till 11 175 år 1968 eller med 23 %. Landets mest koncentrerade TEKO-område, Boråsregionen, höll däremot en stabil sysselsättningsnivå för TEKO-anställda under samma period. Ett viktigt element i utvecklingen är att krympningen av TEKO-industrierna hittills — med undantag för Norrköping på 50-talet — huvudsakligen ägt rum i områden som utan allvarliga störningar kunnat absorbera den friställda arbetskraften. Efter YFA:s nästan fullständiga avveckling kommer mindre än 7 000 TEKO-arbetare att finnas kvar i storstadsregionerna och den ytterligare krympning som kan komma att ske måste nödvändigtvis bli koncentrerad till områden med mycket lägre differentieringsgrad och därmed medföra långt allvarligare följder. Ungefär 50 % av företagen var 1968 belägna i landsbygdsområden där en eventuell avveckling går parallellt med krympning av jord- och skogsbrukssektorn. Borås-regionen svarar nu för omkring en tredjedel av Sveriges hela TEKO-industri och betydande delar av den övriga TEKOindustrin återfinns i områden som gränsar till Borås-regionen. Områdets näringsliv är i övrigt förhållandevis odifferentierat och friställningar leder därför till problem, särskilt i mindre gynnsamma konjunkturer. Boråsregionen hade för övrigt ett inrikes utflyttningsnetto på 5 800 personer under perioden 1961—68 och detta kompenserades SOU 1970: 59

endast delvis av ett utrikes inflyttningsnetto på 2 600 personer. 9.1.5 Verkningar för de anställda Storleken av de problem som drabbar de anställda vid permitteringar och företagsnerläggningar är beroende av en rad olika faktorer t ex det allmänna konjunkturläget, myndigheternas agerande, de lokala, alternativa sysselsättningsmöjligheterna och berörda personers yrkesutbildning och ålder. De undersökningar som gjorts av omställningarnas konsekvenser ger därför självfallet ingen enhetlig bild. Det är dock klart att det efter alla större friställningar kvarstår en grupp av personer som inte erhåller någon ny anställning alls. Det är främst äldre som inte efterfrågas på arbetsmarknaden eller inte klarar omställning till annan sysselsättning samt kvinnor som är bundna till en viss ort genom männens förvärvsarbete. Arbetstagarorganisationerna har uppskattat denna grupp till ca 20 % av de friställda. Av återstående 80 % beräknas ungefär en tredjedel få bättre avlönade arbeten och en tredjedel sämre medan resterande tredjedel får arbeten med likvärdig lön. De svårigheter friställningarna medfört avspeglar sig i en förhållandevis hög arbetslöshet. Textilarbetarförbundets arbetslöshetskassa betalade t ex under 1969 ersättning för i genomsnitt 6,9 dagar per medlem. Ingen annan kassa inom industrin låg högre. De medlemmar som faktiskt erhöll arbetslöshetsunderstöd hade en arbetslöshetstid om 4 1/2 månader i genomsnitt. Anledningen till dessa höga arbetslöshets- och ersättningstal var främst vissa större företagsnedläggningar i Västsverige i slutet av 1968. En stor grupp av de då friställda — enbart i Halland ett 100-tal — hade inte erhållit nytt arbete och småningom utförsäkrats.

9.2 Löneläget

9.2.1 En internationell jämförelse De svenska TEKO-lönerna ligger högt jämfört med andra länder; man kan tala om en SOU 1970: 59

särställning efter USA. Här nedan anges i indexform lönenivån för arbetare i ett antal industriländer. Total lön för arbetare år 1968 Index: Sverige = 1 0 0 TextilKonfektionsindustrin industrin Vuxna arbetare Vuxna arbetare Land

män

kvinnor män

kvinnor

EFTA-länder Sverige 100 Danmark 78 Norge 77 Finland 56 Storbritannien 54

100 73 75 47 40

100 88 83 59 54

100 82 79 49 40

EEC-länder Belgien Frankrike Nederländerna Västtyskland Italien

59 59 50 64 53

68 62 64 74 52

59 62 48 66 53

Övriga Japan 29 19 USA (män o. kvinnor) 124

69 57 70 68 54

19 139

i

Källa: Svenska arbetsgivareföreningen

En vidare jämförelse framhäver den låga lönenivån i vissa utvecklingsländer, bl. a. Portugal. I n d u s t r i a r b e t a r l ö n e r ii vissa låglöneländer 1965

Arbetslön öre/tim Spanien Columbia Jugoslavien Hongkong Portugal Kenya Indien Sydkorea

185 165 135 120 95 90 70 35

Index Sverige = 100 24 21 17 15 12 11 9 4

Källa: IUI:s »lågprisutredning» Sveriges relativa löneläge i textilindustrin har, om man ser saken kostnadsmässigt och från företagens synpunkt, försämrats under 93

60-talet. Det är endast i Japan som textillönerna procentuellt höjts mer än i Sverige. Utvecklingen i konfektionsindustrin har varit något gynnsammare för Sveriges del. Sålunda har i denna bransch Danmark, Finland och Västtyskland noterat en ungefär lika stark lönestegring. Av dessa länder har dock Danmark och Finland devalverat, varför jämförelsen haltar. I stort måste den relativa utvecklingen i Sverige betraktas som klart ogynnsam från konkurrenssynpunkt eftersom en proportionell överlägsenhet i produktivitetsutvecklingen inte tycks finnas. 9.2.2 Tjänstemannalöner Det är en internationell företeelse att TEKOindustriernas löner understiger industrige-

nomsnittet. För Sveriges del föreligger dock ett undantag härifrån. Inom TEKO-industrierna har man nämligen uppfattningen att lönerna för tjänstemän inte underskrider vad som betraktas som ett normalläge för svensk industri. Denna uppfattning bestyrkes såvitt angår tjänstemän exklusive arbetsledare av nedanstående uppgifter, hämtade ur lönestatistiken hos Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF). Med reservation för uppgiftsfrekvensen (30—40 %) samt effekten av smärre statistiska metodjusteringar under perioden visar värdena att en successiv höjning av lönerna skedde såväl i textil- som konfektionssektorn tills de uppnådde industrins genomsnitt 1964. De har därefter bibehållits vid denna nivå.

Löneläget för tjänstemän exklusive arbetsledare. Hela industrin - 100 Konfektion

Är

Textil Män

Kvinnor

Totalt

Män

Kvinnor

Totalt

1954 1958 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969

98,0 97,0 99,1 99,2 100,2 100,0 100,6 101,9 101,6 100,3

96,6 94,0 99,8 99,7 99,9 100,2 100,1 100,6 101,1 100,6

97,6 96,0 99,3 99,4 100,1 100,0 100,5 101,5 101,4 100,4

95,8 93,0 96,6 96,6 101,1 100,2 100,9 101,4 100,2 100,2

95,3 96,0 97,3 97,6 98,7 100,2 99,5 100,7 100,1 99,4

95,6 94,0 96,9 97,0 100,1 100,2 100,3 101,1 100,2 99,9

9.2.3 Arbetsledarlönerna För arbetsledare redovisar Sveriges Arbetsledareförbund (SALF) följande värden. Löneläge för arbetsledare, män. Hela industrin = 100

År

Textil

Konfektion

1959 1960 1961 1962

88,9 88,2 87,8 88,2

91,2 89,7 87,5 86,1

Från 1962 med branschförbunden gemensam lönestatistik

1963 1964 1965 1966

88,3 88,2 88,0 91,3

86,2 86,0 85,6 86,9

Från 1966 jämförelse exklusive byggnads- och anläggningsbranschen

1967 1968 1969

92,3 91,1 92,5

87,8 87,1 88,0

Från 1969 med SAF gemensam lönestatistik

94 SOU 1970: 59

Uppgiftsfrekvensen är relativt betryggande (50—60 % ) . Även om effekten av omläggningarna i lönestatistiken stör kontinuiteten visar serien att lönemönstret för TEKO-industriernas arbetsledare mer överensstämmer med det som gäller för arbetarna (se nedan) än det som ovan redovisats för tjänstemännen. Förhållandet är inte unikt för TEKO-industrierna och förklaras av det i varje bransch nära yrkessambandet grupperna emellan. Det bör dock noteras att relativa löneläget för arbetsledare stigit på textilsektorn under tioårsperioden medan det på konfektionssektorn följt arbetarlönernas vikande trend.

9.2.4 Arbetarlönerna I fråga om arbetare gäller även i Sverige den internationellt observerbara regeln att TEKO-industriernas lönenivå är lägre än industrigenomsnittets. Detta kan beläggas med statistik från de senaste 50 åren. Sedan 20talet har genomsnittet som mest underskridits med ca 20 % och som minst med 8 %. Nedanstående sammanställningar anger förtjänstnivåerna i hela industrin respektive TEKO-industrierna år 1950, 1960 och 1968.

Totalt intjänad lön i öre per arbetad timme Män

Hela industrin TEKO-industrierna T E K O i % av hela industrin

Kvinnor

272 250 92

632 533 84

1 183 1048 89

192 191 99

435 417 96

925 869 94

Källa: Statistiska centralbyrån: »Löner, del 2»

Under de 18 år sammanställningen omfattar har industriernas relativa löneläge sänkts för männen från 92 till 89 % och för kvinnorna från 99 till 94 % av genomsnittet för all industri.

9.2.5 Reallön och årslön Ett mått på reallönens utveckling erhålles om nominallönen per timme relateras till konsumentprisindex. Nedanstående anger reallöneökningen per arbetad timme under tiden 1950—68.

Reallöneökning per timme 1950—68 Hela industrin

Reallöneindex 1968, 1950=100 Genomsnittlig ökning i % per år

TEKO-industrin

Män

Kvinnor Män

Kvinnor

192 +5,4

211 +6,5

194 +5,5

180 +4,7

Källa: Arbetsmarknadsorganisationens interna statistik

Eftersom uttaget av faktisk arbetstid minskar, blir lönen räknad per timme missvisande som mått på utvecklingen av den totala förtjänstnivån. En beräkning grundad på årslön blir riktigare. Både år 1960 och 1967 var veckoarbetstiden i TEKO-induSOU 1970: 59

strierna 45 timmar motsvarande en årsarbetstid av 2 070 timmar. Men under perioden minskades arbetstidsuttaget avsevärt. Multiplicerar man det därigenom uppkomna bortfallet av arbetstid med 1967 års lönenivå, kommer man för männen fram till 95

ett inkomstbortfall i storleksordningen 1 100 kronor och för kvinnorna cirka 900 kronor. Detta motsvarar ca 6 % av männens och ungefär 7 % av kvinnornas årsinkomst 1967.

system som ligger månadslöneprincipen nära men ändå innehåller prestationsförmåner. Även här kan verkningarna bli relativlönehöjande. Avgörande är emellertid om branschen kan driva en lönsam produktion som ger den en ökad lönebetalningsförmåga.

9.2.6 Relativt löneläge Med utgångspunkt från genomsnittsskillnaden mellan TEKO-industriernas lönenivå och lönenivån i all svensk industri karakteriseras textil- och konfektionsindustrierna som en låglönebransch. Denna karakteristik innebär emellertid en generalisering som lätt blir missvisande. Jämförelser mellan riksgenomsnitt tar inte hänsyn till att 87 % av TEKO-arbetarna återfinns i dyrort 3. Om man där jämför TEKO-lönerna med lönerna i all industri stiger relationstalet. År 1968 hade manliga TEKO-arbetare 91 % och kvinnliga 96 % av genomsnittet för all industri i denna dyrortsgrupp. Lokalt kan skillnaden vara helt utjämnad. TEKO-industriernas konkurrensförmåga på arbetsmarknaden belyses vidare knappast genom jämförelser endast med annan industri. För en betydande del av TEKO-industriernas arbetskraft ligger de alternativa sysselsättningsmöjligheter, som står till buds, inom handeln, servicenäringarna och vårdyrkerna. TEKO-industrierna är inte en låglönebransch jämförd med dessa näringar. I de centrala löneförhandlingarna har man sökt minska skillnaden i utgående förtjänster mellan TEKO-industrierna och övrig industri. Man har valt lönekonstruktioner som dels inneburit höjning av de utgående förtjänsterna i TEKO-industrierna med samma öretal som i industrin i övrigt, dels vissa extra öreshöjningar. Trots detta har det relativa löneläget inte förbättrats eftersom lönepåslagen i industrin i övrigt i praktiken blivit större än i TEKO-industrierna, huvudsakligen genom löneglidning. På sikt kan en förbättring i relativlönen måhända uppnås. Ytterligare ökad skiftkörning, som ger arbetaren särskild kompensation, kan t. ex. indirekt verka höjande på lönenivån. I båda industrierna experimenteras med nya, okonventionella ackordslöne96

9.3 Uppgifter om

arbetskraften

9.3.1 Personalomsättningen Enligt arbetsgivareförbundens individkartotek var 1968 nettominskningen av antalet arbetare mycket olikformigt fördelad i fråga om kön och åldersklasser. I åldern t o m 20 år noteras en ökning av antalet anställda med 16,4 %. Denna ökning återfinns bland såväl män som kvinnor och i både textil och konfektion. I åldrarna 21—60 år skedde en minskning, men den varierade relativt sett obetydligt i de olika åldersskikten. Först i åldrarna över 60 år ökade avgången och uppgick till 45 % bland dem som fyllt 65 år. Det framgår vidare att nyrekryteringen till mer än hälften avsåg arbetare som var 25 år eller yngre. Också i fråga om avgången var koncentrationen till de unga arbetarna påfallande. Nära hälften var högst 25 år. Rekryterings- och avgångsmönstret för arbetare under 1968 med fördelning på män och kvinnor kan sammanfattas i följande sammanställning. Män 100 Anställda den 1.1.68 18,6 Därav slutar under året Fortfarande anställda den 81,4 31.12.68 Total nyrekrytering under året 28,6 12,5 Därav slutar under året Nettotillskott av anställda 16,1 97,5 Anställda den 31.12.68

Kvinnor 100 21,2 78,7 32,4 12,5 19,9 98,7

Personalomsättningen i fråga om TEKOindustriernas arbetare skiljer sig inte mycket från industrigenomsnittet. Inom TEKO-industrierna finns inte heller några större skillnader när det gäller personalomsättning för SOU 1970: 59

män respektive kvinnor. För båda könen gäller att ca hälften av dem som nyanställs slutar efter kort tid. I fråga om dem som börjat och slutat under 1968 kan några data sammanfattas nedan:

% av antal individer % av arbetad tid genomsnittlig arbetstid, timmar

Män

Kvinnor

9,7 2,1

9,4 2,7

340 Den genomsnittliga arbetstiden svarade mot ungefär 8 veckors anställning för män och 10 veckor för kvinnor. Man kan alltså notera en disproportion mellan denna grupps stora andel av antalet individer och ringa andel av den arbetade tiden.

Sambandet ålder—genomsnittlig årsprestation inom TEKO-industrierna år 1968. Diagram 9.3.3 An+al +immar

1400-

T

X n—i—I—i—i—i—i

9.3.2 »Helårsarbetarnas» arbetstid Enligt textil- resp konfektionsindustriförbundens individkartotek var 1968 ca 34 000 män och kvinnor oavbrutet sysselsatta under året. Om man gör en fördelning av dessa efter antalet presterade timmar framgår det att skillnaderna mellan män och kvinnor är betydande samtidigt som överensstämmelsen mellan textil och konfektion är mycket god. Av männen återfinns drygt 50 % och av kvinnorna ca 35 % i intervallet 1 8 0 1 — 2 000 timmar. Huvudparten av de kvinnliga arbetarna, något över 60 %, och ca 25 % av männen ligger under 1 800 timmar. Prestationer om mer än 2 000 timmar svarar ungefär 20 % av männen och 3 % av kvinnorna för. Den arbetstid som avtalet erbjuder vid 42,5 timmars arbetsvecka omfattar 1 950 arbetstimmar. De under hela året anställda männen svarade för 83 % av all den arbetstid som samtliga män presterat. Deras andel av den totala produktionen kan dock beräknas ha legat högre än vad det angivna procenttalet anger eftersom det här rör sig om en grupp där majoriteten har mångårig yrkeserfarenhet. Den genomsnittliga arbetstiden uppgick under år 1968 till 1 829 timmar, dvs. till 94 % av erbjudna 1 950 timmar. SkillnaSOU 1970: 59 4

TEKO

Del I

o I

Ln I — C

i

i

l

i

o In o m c 3 i n o i r > I I I I I I I I I to — to — CO — CO — co N i < N i r o f o < r - < r i o u - > c o i o

Ålder — — — Tex+ilindustrin — — — Konfektionsindus+rin

den mellan män i textil respektive konfektion är obetydlig. Mot 1 832 timmar för männen i textil svarar 1 821 för männen i konfektion. Även andelen arbetad tid varierar obetydligt mellan de båda branscherna, 83 % för textil och 84 % för konfektion. De hela året anställda kvinnorna svarade för 89 % av kvinnornas totalt presterade tid. Den genomsnittliga årsarbetstiden var 1 564 timmar motsvarande ett arbetstidsuttag av 80 %. Även här är skillnaderna mellan textil och konfektion små. Andel av all tid var för textil 81 % och för konfektion 78 %. Den genomsnittliga årsarbetstiden i textil var 1 557 timmar och i konfektion 1 570 timmar. 9.3.3 Sambandet ålder—presterad tid Arbetsgivareförbundens material tillåter ett närmare studium av sambandet mellan ålder och årsprestation i timmar räknat. Diagram 9.3.3 har grundats på vissa individdata avseende 8 551 helårsanställda män inom textil och 3 196 inom konfektion samt 9 867 97

kvinnor inom textil och 12 369 inom konifektion. Kring de med horisontella linjer markeirade medeltalen varierar arbetstiden i olikaa åldrar sålunda. För männen ligger i åldern n t o m 25 år timprestationen 100—150 0 timmar under medeltalet. Delvis kan dettaa hänga samman med sättet att registrera dee anställda under den första militärtjänstgö-»ringen. Mellan 26 och 60 år varierar arbets-;tidsuttaget inte mycket. Först efter 65 årr sker en kraftigare reduktion av den genom-isnittliga arbetstiden. Den bild som framträder, när det gällerr kvinnorna, är i stort sett spegelvänd. Härr svarar de yngsta för de högsta prestationerna. Sänkningen av timprestation i åldrarnaa 21—30/35 år är mer markerad inom textil1 än inom konfektion. Arbetsinsatsen ökarr och når ett högsta värde om nära 1 6003 timmar för åldersklassen 61—65 år. För des fåtaliga efter fyllda 65 år verksamma kvinnorna registreras endast en obetydlig nedgång av timantalet.

9.3.4 Andelen tjänstemän Andelen tjänstemän av alla anställda ökade: inom svensk industri från 16 % 1946 tillI 26 % år 1967. I textilindustrin var andeleni sistnämnda år 18 % och i konfektionsindustrin 16 %. Sistnämnda bransch, jämte trä-

industrin, hade 1967 lägsta andelen bland industrins huvudbranscher. Till skillnad från alla andra branscher har andelen tjänstemän inte ökat nämnvärt i konfektionsindustrin — under efterkrigstiden endast två procentenheter. Ökningen i textilindustrin har däremot varit så stor som sex procentenheter vilket till stor del måste ha att göra med den kraftigt ökade mekaniseringsgraden. Att konfektionsindustrin har relativt sett få tjänstemän torde sammanhänga med att dess tillverkning är arbetsintensiv och har låga krav på kapitalutrustning — även om man kunde ha väntat sig att en tämligen komplicerad marknadsföringsapparat borde ha fört med sig ett betydande tjänstemannabehov. Att ökningen av andelen tjänstemän är den lägsta i hela industrin kan indikera att branschen av olika skäl noterat en eftersläpning som måste inhämtas om konkurrenskraften skall kunna öka. Betecknande för konfektionsindustrin är även dess relativt låga organisationsgrad bland tjänstemännen. Jämför man anslutningen till Svenska Industritjänstemannaförbundet (SIF) och Sveriges Arbetsledareförbund (SALF) med industristatistikens uppgifter om förvaltningspersonal (tjänstemän) 1967, exklusive ägare, familjemedlemmar och anställda företagsledare, kommer man fram till följande procentuella anslutningsfrekvens inom TEKO-industrierna.

SALF

SIF

Textilindustrin Konfektionsindustrin Summa TEKO-industrier

Män

Kvinnor

Totalt

Män o kvinnor

79,5 40,5 59,3

90,9 49,4 66,6

84,2 44,8 62,6

83,6 65^6 74,0

Organisationsgraden har visserligen ökat inom konfektion sedan 1967, men alltjämt beräknas exempelvis endast 15—20 % av dess försäljningspersonal vara organiserad i SIF.

9S

SIF/SALF Totalt 84,1 503 656

9.3.5 Tjänstemännens utbildningsnivå En uppfattning om utbildningsstandarden i TEKO-industrierna kan erhållas genom vidstående tabell ur den statistik som SIF ställer samman över sina medlemmar (bilaga 8). SOU 1970: 59

Relativ medlemsfördelning per utbildningsform 1969 Utbildningens art

Textil

Konfektion

Hela SIF

Allmän utbildning Därav: Folkskola eller grundskola enbart Realskola med examen Gymnasium med examen

100,0 44,9 23,2 4,9

100,0 57,9 14,3 2,4

100,0 48,4 21,6 4,8

Fackutbildning Därav: Lägre handelsutbildning Handelsgymnasium med examen Lägre teknisk utbildning Tekniskt institut med examen Tekniskt gymnasium med examen Högskoleutbildning med examen därav teknisk högskola

100,0 33,4 11,5 19,1 8,3 22,3 2,1 1,3

100,0 50,7 10,0 24,3 5,4 6,3 1,5 0,0

Summa medlemmar med fackutbildning, %

39,4

25,7

100,0 22,3 7,0 10,8 28,3 23,5 2,9 1,1 45,4

Tabellens uppgifter ger sannolikt en ganska riktig bild av utbildningens relativa standard inom TEKO-industrierna. Trots att organisationsprocenten inom konfektionen som nämnts är låg torde den inte påverka helhetsbilden i någon väsentlig grad. Det huvudintryck materialet ger är dels att utbildningen i textilindustrin i stort sett är likvärdig med den i hela industrin genomsnittliga och dels att konfektionsindustrin ligger långt under denna medelnivå. Symtomatiskt är att av branschens 47 i SIF och Civilingenjörsförbundet (CF) organiserade tjänstemän med högskoleexamen endast ett tiotal sysselsattes inom konfektionsindustrin. Den senare karakteriseras bl. a. av följande. o

74 % av dess SIF-anslutna tjänstemän saknar fackutbildning över huvud taget. Genomsnittet för hela industrin ligger nära 20 procentenheter bättre till. O Av de tjänstemän i branschen som saknar fackutbildning är det knappt 17 %

o

o

o

som har real- eller gymnasieexamen mot drygt 28 % i både textilindustrin och industrin totalt. Av de fackutbildade tjänstemännen är det 75 % som har bara de lägre formerna av teknisk utbildning eller handelsutbildning mot 33 % i hela industrin. I fråga om högre teknisk eller handelsutbildning, exklusive utbildning på högskolenivå, ligger branschen i motsvarande mån under genomsnittet. De högskoleutbildade i branschen utgör 1,5 % mot 2,9 % i hela industrin och 2,1 % i textilindustrin. Civilingenjörer saknas praktiskt taget helt medan textilindustrin har procentuellt något fler högskoleutbildade ingenjörer än industrin i genomsnitt (1,3 mot 1,1 % ) .

Av speciellt intresse är situationen i den TEKO-dominerade Borås-regionen. Förhållandena där belyses i nedanstående tablå.

Fördelning av förvärvsarbetande i Borås-regionen efter utbildning 1968 Utbildning

Boråsregionen %

Skogslänen %

Hela riket %

Folkskola m m Realskola m m Studentexamen m m Examen från universitet/högskola Uppgift saknas

81,5 14,3 2,4 0,6 1,2

76,9 17,5 3,4 1,9 0,2

70,9 20,6 4,8 3,1 0,6

100,0

100,0

100,0

SOU 1970: 59

9.3.6 Konsekvenserna av eftersläpande utbildning Brister i utbildningen hos de anställda i konfektionsindustrin har självfallet konsekvenser för branschens konkurrensförmåga. Frågan är hur allvarliga följderna kan vara. För att kunna besvara frågan tillfredsställande krävs större kunskaper än vi nu har om utbildningsbehoven. Tidigare har påpekats att den hantverksinriktade tillverkningen hittills talat för ett förhållandevis ringa utbildningsbehov. Som framgår av kapitel 10 kan man emellertid räkna med en snabb utveckling mot en mer avancerad teknik i branschen. Detta bör betyda kraftigt ökade utbildningskrav. Det är vidare klart att konfektionsindustrin redan nu har stora anspråk på administrativ skicklighet. I vissa avseenden fordrar verksamheten i konfektionsbranschen särskilda kombinationer av färdigheter hos vissa personalkategorier. Dessa speciella krav accentueras när branschen i vårt land alltmer inriktar sig på utvecklade produkter med stort modeinslag. Ovanpå detta kommer behov av kvalificerad personal för den snabbt ökande exporten. Eftersläpningen skulle i teorin kunna inhämtas genom rekrytering utifrån av utbildad personal. Denna rekrytering möter emellertid betydande svårigheter så länge branschens lönsamhet är otillfredsställande. Den högt utbildade arbetskraften i TEKOindustrierna återfinns framför allt i de större textilföretagen. I små företag blir resurserna begränsade för anställning av den bäst utbildade personalen. Eftersläpningen för utbildningen i konfektionsindustrin har därför ett samband med att branschens företag i regel är förhållandevis små — och som ett tillkommande hinder föga lönsamma.

ett primärt motiv för att ett antal mer slagkraftiga enheter bildas i konfektionsindustrin.

Det framstår då som en ofrånkomlig slutsats att en förbättring av rekryteringen, en förstärkning av gruppen välutbildade, förutsätter att företag skapas som har de nödvändiga resurserna och den nödvändiga attraktionskraften. I själva verket torde underförsörjningen i fråga om kvalificerade administratörer, ekonomer och tekniker utgöra 100

SOU 1970: 59

Forskning och utveckling

10.1 Behovet

I kapitlen 3—9 framträder en bild av situationen och utvecklingstendenserna på TEKO-området vars huvddrag varit kända sedan länge. Den svenska TEKO-marknaden har, främst till följd av de höga realinkomsterna i Sverige, kommit att kännetecknas av stor differentiering och rörlighet samtidigt som importen har friare spelrum än i de flesta andra länder. TEKO-produktionens främsta kännetecken är att dess teknik är internationellt väl känd samt till stora delar kopieringsbar och möjlig att tillämpa även i länder där arbetskraften har en låg utbildningsnivå. Produktivitetsskillnaden mellan svensk industri och industrier i länder med lägre, ofta väsentligt lägre, löner är över stora delar av TEKO-området mindre än skillnaden i lönekostnad. Under sådana omständigheter måste uppmärksamheten riktas även mot forskning och utveckling på TEKO-området i Sverige. Genom forskning och utveckling kan nya produkter åstadkommas, med starkare attraktion på marknaden, och vi bör därför överväga om det på denna väg är möjligt att komma ifrån den hårda priskonkurrensen. Genom forskning och utveckling kan vidare nya eller starkt förbättrade processer åstadkommas, och vi bör därför undersöka om det på denna väg är möjligt att undanröja eller väsentligt minska den svenska industrins kostnadshandikapp. Genom SOU 1970: 59

forskning och utveckling kan slutligen företagsledningen få bättre instrument till förfogande för planering och flexibel ledning av företagets alla funktioner. Det senare är inte minst viktigt eftersom situationen och utvecklingstendenserna ställer höga krav på planeringsförmåga och flexibilitet hos de företag som skall ha möjlighet att uppnå en betryggande konkurrenskraft. I fortsättningen av detta kapitel behandlar vi dessa frågor med utgångspunkt från en genomgång av nu pågående och planerad forskning och utveckling. På alla de tre angivna områdena skulle det från svensk synpunkt sett vara önskvärt om satsning på forskning och utveckling kunde ge både betydande fördelar på jämförelsevis kort sikt — med andra ord ingå som ett verksamt medel i ett program för att snabbt lyfta de svenska TEKO-industriernas konkurrenskraft — och fördelar i det fortsatta, löpande arbetet.

10.2 Internationellt vägar

kända

utvecklings-

10.2.1 Materialet Den norska textilutredningens rapport 1969 (bilaga 2) behandlar tämligen utförligt vad som pågår i fråga om förändringar av produkter, processer och maskinell ut101

rustning inom textilindustrin. Vi inleder vår genomgång med en sammanfattning av denna framställning, kompletterad med färskare uppgifter från Svenska Textilforskningsinstitutet — TEFO. En motsvarande sammanställning av utvecklingstendenser i fråga om konfektionen saknas. Orsaken till detta synes vara att utvecklingen av nya produkter och processer tidigare inte varit lika livaktig i fråga om konfektion som i fråga om textil — om man bortser från modeändringar i skärning och dyl. Forskning och utveckling på konfektionens område tilldrar sig emellertid nu ett ökat intresse, och de internationella facktidskrifterna har under den tid TEKO-utredningen arbetat innehållit uppgifter om flera nyheter. Dessa återges nedan med kompletteringar som erhållits från Montex Member Service.

10.2.2 Fiberutvecklingen och garnframställningen Två nya fibertyper har introducerats och fått stor användning, nämligen elastomerfibrerna, som möjliggjort framställning av helt nya typer av töjbara vävnader och som i stor utsträckning ersatt gummi i stödplagg som korsetter, vidare polypropenfibrer, som är prisbilliga och fått stor användning i tekniska textilprodukter. I övrigt har existerande fibrer anpassats till olika användningsområden, särskilt för tekniskt bruk. Användningen av heldragna syntetiska fibrer i texturerad form, som ger bulk och töjbarhet åt garnet, har ökat kraftigt. Dessa garntyper har ändrat trikåindustrins situation radikalt. De kan användas på moderna snabbgående maskiner med stor flexibilitet när det gäller bindningstyper och mönstring. Plaggen blir komfortabla och lättskötta. Trikån har på många områden till stora delar ersatt konventionella vävda varor, t ex i klänningar, skjortor, byxor m. fl. Utvecklingen av polypropen har gett upphov till en helt ny garnframställningsteknik, den s. k. splittfibertekniken. En polypropenfilm sträckes så att filmen splittras sönder på längden, ges en svag snodd och därmed 102

bildar ett garn. Filmen framställes direkt från plastgranulat. Garnet användes för tekniska textilprodukter och ersätter jute, hampa och sisal. När det gäller bomullsspinning kom i början av 60-talet nya maskiner som på kort tid gjorde tidigare maskinell utrustning föråldrad. Produktionen per timme av vissa garner femfaldigades och hastigheten för sträckmaskiner tiodubblades. I början på 60-talet kom också nya möjligheter att automatisera produktionsflöden. Vanliga maskinenheter kunde knytas samman med en speciell utrustning som tillåter att mellanprocesser elimineras liksom att produkter automatiskt tas emot och avlämnas mellan olika produktionsenheter i kedjan. Denna typ av automatisering anses kunna höja produktiviteten med 50 %, och många sådana installationer finns nu i Europa, Japan och USA. En helt ny teknik har utvecklats för bomullsspinning, s k open end-spinning. Denna teknik innebär att man använder en luftström som styr, lägger och snor samman fibrer till ett garn. Spinnmetoden ökar produktiviteten med 200—300 % i jämförelse med ringspinning. Den första maskin som marknadsfördes var tjeckisk. Flera hundra maskiner är nu i drift. Garnet blir jämnare och mera volyminöst men något svagare än vanligt garn. I fråga om spinning av ull konstaterade den norska utredningen att den ganska snabba utvecklingen under 50-talet har följts av ett årtionde med få nyheter. Nu har emellertid en ny maskin utvecklats i Australien och börjat marknadsföras 1970. Den bygger på den s k självtvinningsprincipen. Två förgarner ges vart och ett omväxlande S- och Z-snodd av oscillerande valsar, förs tillsammans, tvinnas upp av sig själva och ger ett garn med två parter och med omväxlande S- och Z-tvinn. Produktionshastigheten är ca den tiodubbla mot normal ullspinning. 10.2.3 Vävning och stickning Beträffande vävda tyger har mycket litet hänt med undantag av de nämnda töjbara SOU 1970: 59

typerna. En särskilt intressant utveckling är en kombination av trikåbindning och insiagstrådar, som är raka på samma sätt som vid vävning. Tekniken kan användas både vid rundstolstyp och kettenstolstyp. Egenskapsmässigt kan man få tyger som ligger mellan konventionellt vävda tyger och konventionellt stickade tyger. Vävningstekniken har förbättrats betydligt med åtskilliga typer av skyttellösa vävstolar. Produktiviteten för en vävstol anges i antalet skott per minut som uppnås för inslagsgarnet. Vid vävning av ullvaror eller av varor med ull och blandningar av andra fibrer är skotthastigheten för en vanlig vävstol 100—120 skott per minut, för en automatisk stol ca 170 skott per minut och för skyttellösa vävmaskiner vanligtvis 240—270 skott per minut. Maskinerna ställer mycket olika krav på bemanning. En operatör kan exempelvis sköta 4—6 vanliga vävstolar men 10—12 skyttellösa vävmaskiner. Den större vävhastigheten och det reducerade kravet på bemanning och vissa andra fördelar som följer med de skyttellösa stolarna medför att deras produktivitet är 2—3 gånger större än de vanliga vävstolarnas. De skyttellösa stolarna har fått stor användning i ylleindustrin medan användningsmöjligheterna i bomullssektorn är begränsade. Vic bomullsvävning har man sedan länge anvär.t komprimerad luft istället för en skytte! för att skjuta över inslagsgarnet. Denna metod har på syntetfiberområdet modifierats o:h förbättrats genom att man i stället använder en mycket tunn vattenstråle. Produktniteten anses kunna fyrdubblas. Stickningstekniken har utvecklats snabbt tack vare introduktionen av nya garntyper som framställts av syntetiska garner vilka lämpar sig utmärkt för moderna, snabbgående maskiner. Stickade varor av detta slag levereras också i allt större omfattning som metervaror till kcnfektionsindustrin. Utvecklingen har här Verit mycket snabb. Den norska utredningen påpekar att det inte tog mer än ca 2 år för de stickade tygerna att överta 50 % av kotfektionsindustrins förbrukning av meSOU :970: 59

tervaror för klänningstillverkning. Man kan räkna med att en redan påbörjad, snabb utveckling i samma riktning kommer att ske i fråga om kostymer för herrar. Stickat material får också avsevärt större betydelse för fritidskläder och hemtextilier. I fråga om herrskjortor har de stickade varorna övertagit en mycket stor marknadsandel. På trikåområdet har nya maskintyper tillkommit men dessutom har de konventionella maskinerna förbättrats vad gäller hastigheter, kontroll av garnmatning och ökade mönstringsmöjligheter med hjälp av elektronisk styrning. Utvecklingen betecknas som så snabb att man måste räkna med treåriga avskrivningstider för att hålla maskinparken up to date. I början på 60-talet ersattes de s k cottonmaskinerna av rundstickningsmaskiner vid tillverkningen av damstrumpor. Även producenter som hade helt nya cottonmaskiner fann att dessa var i det närmaste obrukbara eftersom de inte lämpade sig för andra ändamål.

10.2.4 Nya metoder för tygframställning På området icke-vävda tyger har 60-talet visat en snabb utveckling med ökad avsättning som följd. Flortyger har expanderat som engångs- eller fågångsmaterial inom sjukhussektorn och för personligt bruk i form av sänglinne, dukar, skyddskläder m m »Spun-bonded» framställes genom att fibrerna direkt efter spinningen lägges som en matta och pressas till en typ av flortyg som t ex kan användas som basväv i nålade mattor. Tuftnings- och nålningstekniken har fått en stor användning vid framställning av heltäckande mattor. Mattmarknaden växer f n i Sverige med ca 25 % per år. Nålningstekniken har också kommit att dominera tillverkningen av filt för tekniskt bruk t ex för pappersindustrin. Ett ökat intresse har knutits till den särskilda sort av ickevävda textilier som papperstextilierna utgör. De framställs på pappersmaskiner, och kapaciteten är långt stör103

re än den som uppnås vid andra metoder. Användningen av papperstextil i kläder försvåras av att konfektioneringen tills vidare måste ske på vanligt sätt vilket leder till att slutprodukternas pris inte kan reduceras i proportion till tygets. Pappersvarorna med textil användning ökar emellertid i betydelse på flera områden inte minst beträffande heminredning. Kapitalstarka koncerner är beredda att satsa på en kraftigt ökad produktion.

10.2.5 Beredningstekniken Lösningsmedel har utvecklats för blekning, bykning och avklistring av väv. En fetfärgningsmaskin har utvecklats som låter varan rotera genom vätskeströmmar. Färgningen sker under tryck i ett slutet system. En svensk utveckling vid bomfärgning använder luftinblåsning för att minska påkänningen på varan och öka jämnheten av färgningen. Utvecklingen betingas delvis av nya varutyper baserade på syntetfibrer. En ny maskin för tryckning, den s k rotations filmtryckmaskinen, har också utvecklats. I övrigt har en högt utvecklad processstyrning av färgningsförloppet med elektroniska hjälpmedel introducerats, vilket gjort färgningen till en närmast helautomatisk process. En rad nya färgämnen har utvecklats närmast som en följd av utvecklingen inom syntetfiberområdet. En helt ny färgämnesklass, reaktivfärgämnen har introducerats. Dessa kan användas på bomull och ull, ger bättre äkthet med enklare och billigare färgningsförfarande. Permanentpr essvaror av bomull och blandningar av bomull/polyester dominerar marknaden för tvättvaror som skjortor, blusar, byxor m m. Olje- och smutsavvisande impregnering användes för möbeltyger, gardiner, mattor o d som sällan tvättas. Nya typer av flarnskyddsmedel har utvecklats för att fylla de krav som lagstiftningen ställer bl a i USA. 104

10.2.6 Konfektioneringen Funktionsanalytiska studier av plagg har inletts i Storbritannien. Ett första resultat, som redan lagts till grund för utvecklingen av ett nytt plagg med kavajens funktion, gällde placeringen av de föremål som normalt bärs i en kavajs olika fickor. Studien utmynnade i en detaljerad beskrivning av vilka områden av kroppen som bäst lämpade sig att vara anläggningsyta för plånbok, cigarrettpaket, penna osv. Symaskinen håller på att omkonstrueras. En utvecklingslinje är t ex att fälla in mekanismen för undertråden i arbetsbordet medan syhuvudet hänger ned från taket. Synkroniseringen klaras med hjälp av elektronik. En snabb utveckling har ägt rum och ser ut att fortsätta i fråga om klistring. Detta förfarande har slagit igenom då det gäller att fixera olika lager av textilier, främst mellanlägg. Experiment pågår om fixering av hela foder enligt samma metod, dvs framställning av tvålagerstyger. Om detta lyckas, kan en hel del arbetsmoment elimineras i konfektionstillverkningen. Detsamma gäller om man lyckas ersätta sömnaden som hopfogningsmetod med klistring eller svetsning. Därmed är det inte sagt att konsumenterna utan vidare accepterar de nya skärningar och kanter på plaggen som användningen av de nya metoderna skulle göra nödvändiga. Sömnaden är i och för sig en utmärkt hopfogningsmetod vad själva hopfogningen beträffar men framtvingar ett uppstyckat produktionsflöde och ständiga vändningar av arbetsstycket. Själva produktionsflödet i konfektionen angrips nu i djupgående studier och praktiska försök. Därvid har datateknik börjat användas som ett styrningsinstrunent bl a i syfte att fastställa optimala lager mellan olika stationer i produktionen. Inom stora delar av konfektionen är tillskärningen en flaskhals. I USA har nu datastyrda maskiner tagits i bruk som gör graderingen automatiskt, dvs skä: ut alla storleksvarianter så snart ett grunimönster angivits. Experiment pågår vidare med maskiner som skulle kunna reducera kostnaSOU 1970: 59

derna för kortserieproduktion genom datastyrd enstyckstillskärning av alla varianter. Därigenom skapas en kontinuerlig process i stället för den uppstyckning av produktionsflödet som framtvingas av tjocka lägg i skärningen. Slutligen tillämpas datatekniken i ökande omfattning för redovisning och produktionskontroll. De stora textil- och distributionsföretagen har hunnit längst men från teoretisk synpunkt har man anledning vänta sig minst lika stora fördelar inom konfektionen av dessa metoder.

10.3 Pågående svensk forskning utveckling

och

10.3.1 Omfattningen Enligt en undersökning av Statistiska centralbyrån avseende år 1965 var de totala kostnaderna för forskning och utveckling inom de svenska TEKO-industrierna — eller för deras syften — 12 miljoner kronor eller 0,3 % av de båda industriernas totala omsättning. Lejonparten av kostnaderna gällde projekt på textilområdet. Denna uppgift om kostnaderna anses inom branschen vara för låg som ett mått på insatserna för forskning och utveckling. SCB:s definition av forskning och utveckling är, menar man, sådan att den offentliga statistiken till stor del kommer att sakna kostnader för den ständiga marginella anpassningen av produkterna till ny teknik, nya råmaterial och nya konsumentkrav. De siffror man kommit fram till anses därför ge en missvisande bild av den verkliga aktivitet för förnyelse som äger rum inom TEKO-industrin och av de ekonomiska krav som ställs på den. TEFO, som beskrivs i nästa avsnitt, uppskattar att TEKO-industriernas kostnader för forskning och utveckling uppgick till 2 % av omsättningen eller mer. Samtidigt konstaterar man dock att det tekniskt kvalificerade FoU-arbetet i stor skala äger rum i ett begränsat antal företag. Endast ett tiotal koncerner anses ha en basorganisation SOU 1970: 59 5

TFKD

Tiel 1

som möjliggör snabb utökning av resurserna i detta avseende. Internationellt sett anses dessa svenska koncerner ligga mycket bra till. Samtidigt erinras om att TEKO-industrierna i alla de större industriländerna använder en lägre andel av sin omsättning för forskning och utveckling än vad de s k vetenskapsbaserade industrierna gör.

10.3.2 Institutioner vid Chalmers tekniska högskola (CTH) Undervisning i textiltekniska ämnen har ägt rum vid Chalmers tekniska högskola sedan 1941. En professur i textilkemi tillkom 1948 och en i textilmekanik 1951, i båda fallen förenade med uppbyggnaden av en institution. Institutionen för textilkemi inrymdes i lokaler tillhöriga TEFO (se avsnitt 10.3.3), och TEFO:s dåvarande föreståndare utnämndes till professor i textilkemi. Utbildningen vid institutionen har varit valfri för studerande vid sektionerna för kemi och maskinteknik vid högskolan. Utbildningen har haft relativt ringa omfattning, och på senare år har antalet studerande varit få. Forskningsverksamheten har hela tiden varit integrerad med forskningen vid TEFO och är så fortfarande. På denna grund har de högre studierna vid institutionen varit omfattande, omkring 20 licentiater har utexaminerats och 9 doktorsdisputationer har ägt rum. Sedan 1966 är professorn i textilkemi rektor vid Chalmers medan TEFO:s direktör vikarierar för utbildningen. Vid institutionen för textilkemi finns dessutom en biträdande lärare och två assistenter vilka deltar i forskningsarbetet. Från CTH kommer ett mindre driftsanslag, huvudsakligen för att bekosta laborationsmaterial för de studerande. Institutionen för textilmekanik omfattar numera ca 15 personer varav minst sex är högskoleutbildade mekanister. Institutionen har helt nybyggda rymliga laboratorier med en god maskinell och provningsteknisk utrustning. Undervisning meddelas varje år i en allmän kurs i textilmekanik åt ca 75 105

teknologer. Ett mindre antal av dessa fullföljer sedan den textila utbildningen genom fortsättningskurser i textilmekanik samt i konfektionsteknik, textil provning och ev textil materiallära. I samarbete med industrin ordnar institutionen även fortbildningskurser. Institutionens forskning bedrives främst i form av examensarbeten samt licentiat- eller doktorsundersökningar, men även kvalificerad uppdragsforskning förekommer. Uppgifterna anknyter oftast till aktuella problem inom textilindustrin med huvudvikt lagd på teknisk textil. Dessa problem kan ligga inom alla områden från fibrer till textilmaskiner i vad gäller produktegenskaper, processer, apparat- och maskinkonstruktioner samt mätningsproblem. Resultaten överförs till industrin genom personliga besök, publicering, seminarier och konferenser. Institutionen håller även kontakt med utländska universitet och industrier. Även textillinjen vid Nordiska hushållshögskolan är förlagd till Chalmers. Nordiska hushållshögskolan är en immateriell högskola med undervisningen förlagd till olika nordiska universitetsinstitutioner. Textillinjen leds av föreståndaren vid institutionen för textilmekanik. Högst åtta studerande tas in varje år. Denna utbildning är främst avsedd för blivande lärare.

10.3.3 Svenska textilforskningsinstitutet — TEFO Svenska textilforskningsinstitutet — TEFO är ett halvstatligt branschforskningsinstitut vars huvudman på industrisidan är Stiftelsen svensk textilforskning. Av den nuvarande årliga omsättningen på 2,7 miljoner kronor täcks 24 % av industribidrag, 38 % av staten genom Styrelsen för teknisk utveckling, 30 % av TEFO:s egna forskningskontrakt och uppdrag, och resten av fonderade medel. Antalet anställda är 55. Forskning för allmänna medel är huvudsakligen av grundläggande natur. Programmet görs upp i intimt samarbete med representanter från industrin. För närvarande koncentreras verksamheten till produkters 106

funktion och användning. Exempel på arbetsuppgifter inom området konfektion:

beklädnadstextil: inredningstextil:

teknisk textil:

sömrynkor och sömnadsteknik, laminerade strukturer, dimensionsändringar i plagg biandtyger, tvätt, skrynkling tänd- och brinnegenskaper, bruksegenskaper hos mattor, sittkomfort hos stoppade möbler, skärmning av ljus och värme hos gardiner belagd duk, strömning genom textila strukturer, egenskaper hos fibrer för tekniskt bruk

Vidare ansvarar TEFO för standardiseringsarbetet inom textilområdet. Institutet har en omfattande provningsoch teknisk utredningsverksamhet. Antalet uppdrag uppgår för närvarande till omkring tusen. En stor del av uppdragen kommer från företag och organisationer utanför stiftelsen. Bland större uppdragsgivare märks Statens institut för konsumentfrågor och Försvarets materielverk. Information om resultaten från verksamheten sker genom personliga kontakter, seminarier, forskningsrapporter, publikationer i vetenskapliga tidskrifter. Biblioteket håller de viktigaste textila tidskrifterna och har ett omfattande bokbestånd. Dokumentationstjänsten är för närvarande begränsad, men en utbyggnad av denna genom en nordisk informationscentral planeras. Institutet medverkar till utbildning av textiltekniker. Kurser, konferenser och seminarier arrangeras. En del av personalen undervisar på deltid i textila ämnen vid Chalmers. Institutionen för textilkemi har som nämnts sina lokaler förlagda till institutet och utnyttjar dess resurser för elevlaborationer och examensarbeten. Institutet har mycket goda in- och utländska kontakter, bl a med motsvarande utländska institut, medverkar med föredrag vid internationella konferenser och är repreSOU 1970: 59

senterat i flera internationella kommittéer. Inom landet anlitas institutet för konsultationer i textilfrågor av en lång rad statliga och privata organisationer. Genom avtal med Norsk Tekstilforskningsinstitutt i Oslo har en långtgående samordning av verksamheten vid de båda instituten kommit till stånd. 10.3.4 Avnämare och konsumentorgan Ett av de största och bäst utrustade laboratorierna på TEKO-området återfinns hos K F och används där för provning av offererade varor och kontroll av levererade. Laboratoriet har utvecklats till ett viktigt hjälpmedel för K F att i olika fall motivera, influera, styra eller helt överta produktutvecklingen från leverantörerna. En parallell utveckling pågår hos de andra större distributörerna och är en internationell företeelse. En annan internationell företeelse är att samhällsorgan på marknads- och konsumentområdena söker lämna underlag för eller styra produktutvecklingen. I USA finns t ex särskild lagstiftning om tygers eldfarlighet. Alla tecken tyder på att denna typ av verksamhet kommer att expandera i de flesta länder. Företagen får därmed hjälp i form av ökade kunskaper om t ex sina produkters funktionella prestationer men kan också i vissa hänseenden få sin handlingsfrihet beskuren. Även om riktningen i denna utveckling står klar, är det för tidigt att söka uppskatta vilken betydelse denna verksamhet kommer att få jämfört med tillverkarnas och avnämarnas. Specialinstituten kan givetvis — och gör så redan — åta sig uppdrag för alla tre kategorierna.

10.3.5 Leverantörer av utrustning I många industribranscher spelar leverantörerna av utrustning en nyckelroll för utvecklingsarbetet. Så har i hög grad varit fallet beträffande textil- och konfektionsindustrierna. Därvid har de båda industriernas karaktär återspeglats på leverantörsidan. När tekniska förutsättningar har stimulerat till uppbyggnaden av en textil processinduSOU 1970: 59

stri, har också företagsenheter utvecklats som haft storlek och kvalifikationer nog för att utgöra en marknad även för mycket dyrbar utrustning. De tekniska förutsättningarna inom konfektionen har tidigare varit annorlunda på denna punkt, och maskinleverantörernas insatser har väsentligen kommit att gälla förbättrade symaskiner, pressar och annan verktygsbetonad utrustning. De tekniska förutsättningarna har nu ändrats genom datateknikens uppträdande på scenen i förening med den metodutveckling som denna teknik möjliggjort beträffande förbättring av produktionsflödet även i rena monteringsindustrier. Samtidigt ändras marknadskraven på företagen, och stora enheter börjar krävas för effektiv marknadsföring på större geografiska områden än förut. Leverantörer av utrustning — även potentiella sådana — kan därmed få ett starkare intresse än förut för konfektionsindustrin. Ett par av de ledande svenska verkstadsföretagen deltar i vissa utvecklingsprojekt. ASEA och SAAB och det till Konfektionsindustriförbundet knutna serviceaktiebolaget MMS-Montex AB samarbetar sålunda rörande automatisering av metodiken för läggning respektive skärning av tyger. Anläggningar för en automatisk skärning med hjälp av data har tagits i bruk på sina håll i utlandet. Kostnaderna för sådana anläggningar ligger dock t v så högt — ca 800 000 kronor — att de inte kan bäras av de produktionsenheter vi för närvarande har i Sverige. Av större omedelbart intresse för svenska konfektionärer är skärning med laserstråle. Denna teknik är under utveckling i ett svenskt projekt. Produktionskapaciteten beräknas bli hög, ca 300 kostymer per skift, och trots en relativt hög anläggningskostnad, ca 500 000 kronor, bör installationen löna sig för ett flertal svenska företag. Arbetet med en kraftig modernisering av sömnadsprocessen i konfektions- och trikåindustrierna har lett fram till ett efter hand allt mera automatiserat system i moduler. Konstruktionen av symaskiner beräknas då behöva ändras radikalt. Tekniska hjälpmedel behöver utnyttjas i mycket större skala 107

på arbetsplatsen, och symaskinerna behöver omkonstrueras för att åstadkomma svängrum för dessa hjälpmedel. MMS-Montex AB och ASEA har nyligen överenskommit om ett bolag med särskild inriktning på modern och högeffektiv utrustning inom de nämnda industrigrenarna. Man har antagit namnet System ASEAMontex. En gemensam modell- och experimentfabrik planeras för närvarande. Mellan Sandvikens Jernverks AB och MMS-Montex AB pågår ett samarbete kring helt nya metoder för snabbstansning av tyger, folier etc. Vidare har ASEA och Sandvikens Jernverks AB upptagit samarbete kring läggningsprocessen respektive kring helautomatisering av stansningsproceduren. Samarbetet mellan ledande verkstadsföretag och konfektionsindustrin är ett uttryck för både behovet och nyttan av en anpassning till ändrade förutsättningar. Tillverkarna av moderna, utvecklade maskiner behöver en anknytning på så nära håll som möjligt till den praktiska användningen av maskinerna. »Kundbranschen» i Sverige blir den svenska verkstadsindustrins experimentfält. Det hänger samman med att tekniskt förfinade produkter alltmer säljs inklusive know-how, ofta inklusive underhåll. Utvecklingen är vidare i rask takt på väg mot kompletta paketutrustningar och i de mest avancerade fallen fullständiga industrimiljöer inklusive skyddsanordningar, ljussättning etc.

10.4 Framtidens svenska

utvecklingsvägar

10.4.1 Det internationella perspektivet Med utgångspunkt från TEKO-utredningens syften är det naturligt att söka besvara frågan vilken omfattning och inriktning forsknings- och utvecklingsverksamheten bör ha i Sverige för att maximalt främja de svenska företagens konkurrenskraft. Ett försök att besvara den frågan måste börja med att beskriva omfattningen och konsekvenserna av det internationella beroendet i forsknings- och utvecklingsarbetet 108

som framskymtat i den tidigare framställningen. Enligt denna är verksamheten i detta hänseende väsentligen en internationell företeelse vartill kommer att en viss forsknings- och utvecklingsverksamhet drivs även i Sverige, tidigare främst på textilområdet men nu med ökande andel för konfektionsområdet. Det måste emellertid understrykas att även den svenska verksamhet som beskrivs i tidigare avsnitt är en integrerad del av den internationella utvecklingen vare sig vi vill eller inte vill det på svensk sida. Nya material och produkter analyseras och kopieras mycket snabbt. Såvitt framgår av utredningens intervjuer med experter på forskning och utveckling kan ett svenskt företags ensamförsäljning av en helt ny konfektionsprodukt vara så kort tid som fyra veckor om produkten är gjord av tidigare existerande material. En alert svensk importör i intimt samarbete med en flexibel tillverkare som har god produktionskapacitet, t ex i Hongkong, kan klara att föra ut en egen, ganska stor upplaga på marknaden så tidigt som fyra veckor efter att det svenska originalet började säljas. Även i de fall då plagieringen erbjuder maximala svårigheter kan det svenska företaget räkna med ensamförsäljning endast under en mycket kort period. Om man t ex i Sverige lyckades utveckla ett helt nytt material med unika egenskaper som gör att materialet svarar mot allmänt kända behov, skulle detta resultat av ett pionjärarbete i fråga om forskning och utveckling vara kopieringsbart i säljbar upplaga på så kort tid som ett halvår. Därmed står det från början klart att forskning i syfte att underbygga en avancerad produktutveckling aldrig kan lyckas ge de svenska företagen ökad konkurrenskraft om den drivs som en engångsföreteelse. Det finns inte något tänkbart projekt på produktutvecklingsområdet som, oavsett kostnadsram, skulle kunna åstadkomma en permanent ökning av de svenska TEKO-industriernas konkurrenskraft. Vad man vågar räkna med att åstadkomma i ettvart projekt är ett tidsbegränsat försprång. SOU 1970: 59

Kostnaderna för utvecklingen kan för övrigt vara så höga att man tvingas ha med även utländska huvudmän redan från början eller sälja licenser till dem. Därmed är man inte ensam om det eventuella försprånget. Detta innebär inte att produktutvecklingen skulle vara meningslös för de svenska TEKO-industrierna. Tvärtom är konsekvenserna av det närmast totala internationella beroendet att de svenska industrierna är tvungna att fortlöpande driva en så omfattande forsknings- och utvecklingsverksamhet att de inte kommer på efterkälken gentemot utlandet. FoU-arbetet tar ofta sikte på att fastställa huruvida en ny idé eller produkt som framkommit på annat håll i världen är användbar för svenska förhållanden och i så fall under vilka förutsättningar. Även ett negativt besked — att idén eller produkten knappast är gångbar i Sverige — är värdefullt så till vida att företaget härigenom kan undvika felsatsningar, vilka ofta blir mycket dyra. Härtill kommer att de försprång som uppnås — och som måste uppnås kontinuerligt — ofta är avgörande för om den svenska varan överhuvud taget skall kunna säljas. Då det gäller processutvecklingen är det internationella beroendet än tydligare markerat. I denna utveckling spelar nämligen leverantörerna av utrustning den avgörande rollen, och deras intresse för textilindustrins och konfektionsindustrins utrustnings- och servicemarknader gäller världens TEKO-industriers, inte de TEKO-industirer, som finns i Sverige. De har ett behov av att ha ett intimt samarbete med sina kunder på hemmamarknaden, och något försprång har väl dessa som regel möjlighet att få vid utnyttjandet av ny utrustning och nya metoder tack vare detta samarbete. Det är emellertid inte alls säkert att de svenska företagen just då kan utnyttja denna möjlighet. Det har redan förekommit att svenskutvecklade utrustningspaket introducerats snabbare i utländsk konfektionsindustri än i den svenska. Helt analoga förhållanden råder i fråga om utveckling av nya redovisnings-, kommunikations- och styrningsmetoder. En såSOU 1970: 59

dan utveckling förutsätter numera aktivt samarbete med dataföretag, och dessa är verksamma på en internationell marknad. Över huvud taget kan man konstatera att forsknings- och utvecklingsverksamhet på TEKO-området utgör en väl integrerad och öppen internationell marknad. 10.4.2 Den svenska verksamhetens inriktning För att få det bästa tänkbara utbytet av insatser i fråga om forskning och utveckling är det nödvändigt att hårt prioritera användningen av de resurser som avdelas för ändamålet. Detta gäller företagens verksamhet lika väl som specialinstitutionernas. Formerna för detta kan variera, som framgår av litteraturen på området, och utredningen har knappast anledning att gå i detalj på denna punkt. Utredningen begränsar sig till att ange de allmänna riktlinjer för prioriteringsarbetet som kan utläsas ur den föregående framställningen. Det första som då kan konstateras är att än så länge mer är ogjort i fråga om forskning och utveckling på konfektionsområdet än på textilområdet samtidigt som det förra området på grund av konfektionens höga löneandel fått ett allt starkare behov av dels produkter som säljs med andra konkurrensmedel än lågt pris, dels processer som väsentligt minskar användningen av arbetskraft. Detta talar för att uppmärksamheten i hög grad bör riktas mot konfektionen när forskning och utveckling skall prioriteras på TEKO-området. Vidare kan noteras att det allt starkare inslaget av modevaror på TEKO-området ökar behovet av att fortlöpande ge respektive företagsledning en aktuell överblick över förändringar på marknaden. Detta talar för att uppmärksamheten bör riktas såväl mot redovisningen som mot möjligheterna att sammankoppla redovisningen i distributionsledet, konfektionsledet och textilledet. Slutligen är det viktigt att prioriteringsarbetet systematiseras och underbyggs väl. Detta kräver inte minst en grundlig inventering av dels användningsfunktioner med relativt 109

sett eftersatta behov, dels forsknings-, utvecklings-, tillverknings- och säljkapacitet. Över hela fältet måste alltså den linje tilllämpas som styr TEFO:s verksamhet, nämligen att forskning och utveckling sätts in på områden där man redan från början vet att resultaten blir uppföljda och utnyttjade i företagens verksamhet. Det som främst behöver förbättras för att denna linje skall kunna fullföljas synes vara att idésökningen blir mera systematisk och djupgående. 10.4.3 Exempel på tänkbara projekt För att illustrera det föregående resonemanget vill utredningen nämna några exempel på projekt som, om de genomfördes under de närmaste åren, skulle ge en bättre grund för institutionernas och företagens fortlöpande verksamhet i fråga om forskning och utveckling. Idésökning i fråga om nya produkter och processer kan göras systematiskt genom funktionsanalytiska studier. Hittills har produktutvecklingen på TEKO-området ofta haft karaktär av försöksverksamhet vid utnyttjandet av nya materials möjligheter. Erfarenheterna från forskningsinstitutioner både i Sverige och utomlands visar emellertid att vetenskapliga undersökningar även av snäva detaljfunktioner kan ge goda indikationer för utvecklingsarbetet. Funktionsanalytiska studier har diskuterats exempelvis på följande områden. Användningssystem o

o

o

110 Kläder för normal miljö utomhusmiljö (arbets- och sportkläder) olika industrimiljöer sjukhus- och laboratoriemiljö Åsyftar klädernas funktioner på kroppen, utseende, komfort, skydd, Bädden Omfattar madrasser, lakan, kuddar, täcken och filtar. Åsyftar komfort och bäddarbete, Sittmöbler inklusive bilsäten Åsyftar konstruktion av sittdynan, komfort, textilmaterialets montering m. m.

o

o

Golv Åsyftar utseende, akustiska egenskaper, komfort, dimensionsstabilitet, läggningskostnader och samverkan med huskonstruktörer m m . Skärmning av fönster, omfattar gardiner av olika slag och rullgardiner. Åsyftar skärmning av värme och ljus.

System avseende vård och underhåll o

Omfattar huvdsakligen tvätt- och efterbehandlingsförfaranden av olika slag för olika typer av textilmaterial.

System avseende säkerhet o Omfattar alla aspekter av flamsäkerhet hos textilprodukter. Baskonstruktioner av plagg har som nämnts i början av detta kapitel börjat ägnas systematisk forskning. Från lönsamhetssynpunkt är fodrade och ofodrade överplagg en av de svenska TEKO-industriernas svagaste produktgrupper. Gruppen är emellertid med ett salutillverkningsvärde av 1,2 miljarder så stor att ett marknadsbortfall är svårt att kompensera. Redovisningssystem som utnyttjar datatekniken finns genomförda eller är under uppbyggnad hos stora TEKO-distributörer bland Textilhandlareförbundets medlemmar samt hos några stora tillverkare. Erfarenheterna från andra branscher tyder på att dessa system skulle kunna integreras så att hela TEKO-branschen i alla sina led mycket snabbt skulle kunna få pålitlig kunskap om marknadsförändringar. Därmed skulle branschen i sin helhet till en del kunna erhålla samma fördel som trikåindustrin har av att vara både tyg- och plaggproducent. Den förra statliga utredningens förslag om bättre statistik gick i samma riktning. Sedan dess har emellertid datatekniken öppnat helt andra möjligheter att uppfylla långt ställda krav på aktualitet och fullständighet. Vidare har större företag på TEKO-området, främst inom textilindustri och distribution, hunnit skaffa sig betydande erfarenheter. Därtill kommer att man i några andra branscher lyckats genomföra gemensamma system. SOU 1970: 59

En lämplig åtgärd torde därför vara att inleda med en förstudie i syfte att kartlägga förutsättningarna och framlägga projektplaner för åtgärder som har till uppgift att förbättra och möjliggöra effektivare datakommunikation och samarbete om prognosoch planeringsfrågor mellan olika led i TEKO-branschen. En sådan förstudie skulle utmynna i förslag om lämplig organisation för hela integrationsprojektet liksom entreprenörer för olika delprojekt. 10.4.4 Krav på företagen När insatser övervägs för att förbättra de svenska TEKO-industriernas forskning och utveckling, ligger det nära till hands att rikta uppmärksamheten mot TEFO och övriga specialinstitut. Åtgärder blir som regel lättare att genomföra om antalet huvudmän blir hanterligt. Det ligger emellertid en viss fara i detta. Företagens insatser är avgörande om TEKOindustriernas forskning och utveckling skall kunna leda till en ökad konkurrenskraft. Förbättrandet eller ökandet av de kollektiva insatserna räcker inte. Man måste härutöver åstadkomma att väsentligt fler företag än nu var för sig engagerar sig i utvecklingsarbete eller blir effektivt fungerande partners till andra samverkande företag eller till specialinstituten. Härför krävs företag med sådana resurser att de kan hålla sig med en kvalificerad egen stab för produktutveckling. Detta är en resursfråga som påverkar bedömningen av önskvärd storlek på företagen. Det är också i hög grad en utbildnings- och rekryteringsfråga. Sammanfattningsvis vill TEKO-utredningen — för övrigt på denna punkt helt samstämmig med flera utredningar utomlands — hävda att det viktigaste som kan göras för att åstadkomma bättre forskning och utveckling är att skapa fler enheter som har de nu bästa företagens resurser i fråga om utrustning och utbildat folk.

SOU 1970: 59

11.1 Slutsatser och förslag

TEKO-industriernas

utvecklingsbild

11.1.1 Förbrukningen Produkterna inom varuområdet teknisk textil säljs i en hård internationell konkurrens där priset är ett viktigt konkurrensmedel. För många av produkterna kan dock objektivt konstaterbara tekniska egenskaper betyda mer än priset. Förbrukningen av varor inom denna sektor har värdemässigt ökat med nära 7 % om året under 1960-talet. Utvecklingen har varit både rörlig och differentierad. Nya produkter och processer utvecklas och medför både att textilmaterial tränger in på helt nya områden och att de retirerar från andra. Tillverkare av hem- och inredningstextilier arbetar inom en klar tillväxtsektor. Den svenska förbrukningen av varor inom denna sektor har stigit med ca 8 % om året under 1960-talet. Bakom detta ligger stigande realinkomster i förening med att efterfrågan på dessa varor brukar öka snabbare än inkomsterna. Viktiga orsaker till ökningen är också ökningen av bostadsbyggandet och av den offentliga sektorn, främst sjukvården, liksom ökningen av antalet personer med kontorsarbete i förhållande till dem som har verkstads- eller utomhusarbete. I fråga om kläder är bilden mera splittrad. Den totala förbrukningen ökade med nära 5 % per år mellan 1960 och 1968. Bakom detta genomsnittstal döljes tillbakagång och stagnation i vissa sektorer liksom stark expansion i andra. Bland produktgrupper med 112

stagnerande eller vikande konsumtion märks skrädderitjänster, kostymer och dräkter, kavajer, överrockar, kappor, korsetter. Bland produktgrupper med ökande konsumtion märks pälsar, byxor, jackor, klänningar, överplagg av trikå och strumpbyxor. Vissa mönster i utvecklingen kan urskiljas. Sålunda fortsätter kräftgången för den lilla resten av hem- och hantverkstillverkade kläder — liksom material för dessa, t ex metervaror över disk — trikåvaror expanderar på bekostnad av vävda produkter, syntetfibrer på bekostnad av naturfibrer samt lättare, informella och i allmänhet billigare plagg på bekostnad av tyngre, formella produkter. Sammanfattningsvis kan konstateras att TEKO-industrierna arbetar på en expanderande avsättningsmarknad. Rörligheten i konsumenternas inköp är emellertid betydande mellan olika delar av sortimentet. Med detta följer förändrade prisrelationer och en utsträckning av modekänsligheten till nya varusortiment och befolkningsgrupper. Det enskilda företagets framgång blir sålunda starkt betingat av dess förmåga att utvälja och komma in på de expansiva delmarknaderna. Marknadsutvecklingen innebär att stora och ökande krav ställs på de företagsledande funktionerna. 11.1.2 Distributionen Den relativa fördelningen på skilda distributionsformer av TEKO-varornas försäljning ändrades snabbt under 60-talet. KF, varuSOU 1970: 59

husföretag och mångfilialföretag ökade på beklädnadsområdet sin marknadsandel från 24 % år 1960 till 49 % år 1969 medan fristående företag av enbutikstyp minskade sin andel från 68 till 40 %. Den uppskattningen har gjorts att fyra femtedelar av inköpen sköts av ett femtiotal inköpare i stora distributionsföretag. Ett drag i denna expansion har varit att distributionens »stordriftsföretag» i hög grad koncentrerat sig på expanderande produkter medan enbutiksföretagen fortsatt att sälja produkter med stagnerande efterfrågan. Stordistributörerna har i betydande utsträckning kommit att medverka i — och i vissa fall styra — leverantörernas produktutveckling. Från det tillverkande TEKO-företagets synpunkt har valet av distributionskanal blivit inte bara en fråga om avsättningen av redan tillverkade produkter utan också en fråga om vilka funktioner företaget därvid skall behålla. Även tillverkarnas prispolitik och kalkyleringsmetoder berörs. De stora distributionsföretagen tar in anbud från flera leverantörer och förhandlar med dessa om pris, kvantiteter och leveransvillkor. Alternativt kan industristrukturen påverkas på olika sätt. Den mest effektiva producenten har kommit att väljas när denna bäst svarat mot de uppställda villkoren. Men i varje fall temporärt har även mindre effektiva tillverkare kommit att väljas eftersom dessa ofta varit benägna att ,sänka sina priser under rimliga lönsamhetskrav.

11.1.3 Importen och exporten Importen av bearbetade TEKO-varor steg med 10 % under 1960—69, med 20 % 1968—69 och med 15 % första halvåret 1970 jämfört med första halvåret 1969. Under motsvarande period steg den totala svenska importen av bearbetade varor med 10 %, 20 % och 24 % per år. Importen av bearbetade TEKO-varor uppgick 1969 till 2 780 miljoner kronor eller 12 % av den totala svenska importen av bearbetade varor. Därigenom sjönk den svenska industrins andel av den inhemska beklädnadsmarknaden SOU 1970: 59

avsevärt. Från 1960 till 1968 föll den svenska marknadsandelen för t ex konfektion värdemässigt från 91 till 75 %, för beklädnadsväv inklusive trikåväv från 57 till 41 % och för garn från 65 till 52 %. Räknad efter kvantitet har minskningen av den svenska marknadsandelen i regel gått avsevärt längre. Den svenska exporten av bearbetade TEKO-varor uppgår till mellan en fjärdedel och en tredjedel av motsvarande import. 1969 uppgick den till 778 miljoner kronor. Liksom importen har den stigit snabbt. Totala exporten av textil- och beklädnadsvaror ökade 1960—69 med 17 % per år, och under första halvåret 1970 med 19 % jämfört med motsvarande tid året innan. TEKOexporten utgjorde 1969 3,5 % av den totala svenska exporten av industrivaror. Textilindustrins exportandel av produktionen var 1968 ca 22 % och konfektionsindustrins 12%.

11.1.4 Produktionen Produktionen av teknisk textil har värdemässigt ökat med 6,8 % per år mellan 1960 och 1968 och produktionen av hemtextil med 7,5 % per år samma period. I fråga om beklädnadsväv och konfektion, där konsumtion, marknadsorganisation och importandelar genomgått väsentliga förändringar, har utvecklingen varit starkt varierande. Produktionen av ylleväv och bomullsväv har minskat medan trikåvävsproduktionen har ökat med 15 % per år. För produktionen av beklädnadsväv totalt innebär detta en tillbakagång vilket förde ned textilindustrins genomsnittliga produktionsökning per år till 3,9 %. Produktionen av konfektion ökade med nära en tredjedel under de fyra första åren av 1960-talet. Därefter inträdde en stagnation och den genomsnittliga ökningen per år stannade därför vid 3,2 %. Att produktionen har kunnat vidmakthållas och öka i flera sektorer trots hård priskonkurrens utifrån sammanhänger bl a med en hård satsning på produktivitetshöjande åtgärder i företagen. I flera delbranscher framstår företagen vid en internationell jämförelse som rationellt organiserade. 113

Detta positiva resultat av jämförelsen framkommer dock endast om produktionsvolym och produktionssammansättning betraktas som givna. Resultatet blir ett annat om jämförelse sker med den produktivitet som vissa utländska företag uppnår genom att deras hemmamarknad medger en väsentligt större produktionsvolym och en hårdare funktionsspecialisering. Hos många svenska företag, främst inom tung konfektion, måste en förhållandevis liten produktionsvolym bära förhållandevis stora allmänna kostnader för administration, produktutveckling, marknadsbearbetning odyl. Produktivitet och lönsamhet har utvecklats olika i olika delbranscher. Också inom samma storleksklass och vid samma typ av tillverkning finns det betydande skillnader mellan olika företag.

11.1.5 Sysselsättningen I det föregående har understrukits att TEKO-industriernas produktionsutveckling varit starkt differentierad. Huvudområdena skiljer sig markant med en tämligen god expansion för hemtextil och teknisk textil samtidigt som produktionen på det betydligt större beklädnadsområdet stagnerat efter 1964. Utvecklingen för olika sortimentsgrupper visar än större olikheter och även företag med likartad tillverkning kan fördelas på en skala som går från starkt förlustbringande verksamhet till god lönsamhet och stark expansion. TEKO-industrierna har i genomsnitt hållit samma ökningstakt i fråga om produktiviteten som övrig svensk industri. Detta innebär att de mest lönsamma och expansiva företagen också ligger väl framme i produktivitetsutvecklingen och därför efterfrågar allt mindre arbetskraft i förhållande till produktionsvolymen. Totalt sett friställer TEKO-industrierna också arbetskraft trots förekomsten av betydande expansionssektorer. Denna utveckling inleddes i början på 1950-talet. Under 1950-talet minskade antalet anställda i textilindustrin med 30 % och i konfektionsindustrin med 11 %. Från 1959 till 1967 blev minskningen respektive 114

27 % och 18 %. Nedgången har därefter fortsatt. Under perioden juni 1968—juni 1969, då TEKO-industriernas fabriksarbetare minskade med 3,4 %, ökade totala antalet fabriksarbetare i svensk industri med 1,9 %. Sysselsättningsminskningen har skett genom återhållsamhet vid ersättningsrekrytering, ibland rekryteringsstopp, genom inskränkningar och inte minst genom nedläggningar av företag. Noteras bör att minskningen i mycket ringa utsträckning skett i Borås-regionen. Då antalet sysselsatta i TEKO-industrierna var som störst på 1950talet, hade Borås-regionen 26 000 TEKOanställda eller en fjärdedel av samtliga. Regionen har enligt senast tillgängliga uppgifter 25 000 TEKO-anställda eller en tredjedel av samtliga. Inemot hälften av alla industriarbetare i Älvsborgs län är TEKO-anställda och i Borås stad är närmare tre fjärdedelar av industriarbetarna TEKO-anställda. Detta sammanhänger med att TEKO-företag synes ha vissa fördelar av att vara lokaliserade till Borås-regionen. Genom redan uppnådd koncentration av TEKO-industri till denna region får företagen där tillgång till yrkesvan arbetskraft, även för specialuppgifter som maskinreparationer. I Boråsregionen finns dessutom en oöverträffad representation för leverantörer, leverantörslager, agenter och serviceföretag av olika slag på TEKO-området. Härtill kommer att kontakter företagen emellan förmedlar värdefulla erfarenheter och impulser som det ensamma TEKO-företaget i andra regioner går miste om.

11.2 TEKO-utredningens ning

framtidsbedöm-

11.2.1 De allmänna förutsättningarna Den svenska ekonomin karakteriseras av hög sysselsättning, stigande löner, stigande utbildningsnivå, prisstegringar i genomsnittligt långsammare takt än lönestegringarna, ökande offentlig och privat konsumtion med stark frammarsch för vissa tjänster och SOU 1970: 59

varugrupper, ökande utrikeshandel och ökande marknadsandelar för de distributionsformer som specialiserat sig på massdistribution. I denna allmänna — och allmänt kända — bild av utvecklingen finns en rad element som har inverkan på de svenska textil- och konfektionsindustriernas situation. Inom distributionen har de stora enheterna numera resurser och instrument att skaffa sig överblick både av marknadens förändring och av kapaciteten hos leverantörer inte bara i Sverige utan världen över. Den överblick de skaffar sig är förenad med högt uppdriven förmåga att nå konsumenterna. De har gentemot leverantörerna en stark förhandlingsposition i kraft av sin storlek som kunder. De utgör därmed ett snabbt verkande instrument för förändring på marknaden, ett instrument som medverkar till att efterfrågan kan svänga snabbare mellan TEKO-produkter och helt andra produkter, mellan olika slag av TEKO-produkter och mellan TEKO-produkter i olika prislägen och från olika länder. Utrikeshandeln ökar till någon del på grund av aktiv inköpspolitik hos vissa distributionsföretag men till större delen på grund av aktiva exportåtgärder på tillverkarsidan. Det kan noteras som en gammal erfarenhet att TEKO-industrierna ofta är bland de första som byggs ut när ett land kommer in i en industrialiseringsprocess. För viktiga delar av TEKO-tillverkningen tycks det vara möjligt att ganska snabbt bygga upp know-how även i länder med bristfälligt utbildad arbetskraft. Konkurrens till den svenska TEKO-tillverkningen kommer alltså traditionellt bl a från länder med långt lägre löner än de svenska. Överhuvud taget lämpar sig stora delar av TEKO-området väl för utrikeshandel, vilket kan väntas skapa ett speciellt importtryck i länder som Sverige med en förhållandevis liberal handelspolitik. Sveriges anslutning till EFTA har dessutom inneburit en betydelsefull ändring för de svenska TEKO-företagen. Dels har importkonkurrensen från länder som Danmark, Finland och Portugal skärpts, dels har betydelsefulla SOU 1970: 59

exportmöjligheter öppnats, främst i de skandinaviska grannländerna. Idag kan noteras starka protektionistiska strävanden i flera viktiga länder. Samtidigt pågår förhandlingar om utvidgning av EECmarknaden. Det är vanskligt att ange vad som kommer att bli resultatet av dessa motstridiga tendenser. TEKO-utredningen anser att man har att räkna med en fortsatt internationalisering av marknaden för olika TEKO-produkter. De ökande realinkomsterna har sedan länge varit förenade med en ökning av den del av inkomsten som blir över när de fasta utgifterna betalts. Även detta förhållande bör stimulera till ökad rörlighet i efterfrågan. I samma riktning verkar höjningen av utbildningsnivån och befolkningens ökade exponering för massmedia som utställer en rad olika konsumtionsalternativ för individen. Gamla mönster för konsumtionen med en given plats för olika TEKO-produkter byts ut mot nya där vissa TEKO-produkter trängs undan till förmån för andra TEKOprodukter — eller helt andra varor och tjänster. En ökande del av TEKO-produkterna får dessutom modekaraktär. Sverige anses av en rad bedömare vara det land i Europa där breda befolkningslager snabbast ändrar sitt konsumtionsmönster. TEKO-industrierna har betydande inslag av sådana kategorier arbetskraft som har lägre löner än genomsnittet för all industri. TEKO-industrierna anlitar t ex till stor del kvinnlig arbetskraft för sådant monteringsarbete som är lågavlönat även i annan lätt industri. Detta är emellertid ett internationellt fenomen och ger därmed inte de svenska TEKO-företagen någon särställning i konkurrensen med utländska TEKO-företag. Däremot visar en internationell jämförelse att den svenska lönenivån ligger relativt högt. Som nyss nämnts lämpar sig TEKOprodukter väl för utrikeshandel. På både exportmarknaden och hemmamarknaden måste alltjså de svenska TEKO-företagen konkurrera med företag som i allmänhet betalar lägre löner. Många branscher, t ex byggnadsindustrin, saknar en sådan utlands115

konkurrens. Åter andra möter visserligen konkurrens från länder med lägre löner än Sverige men tillverkar mindre priskänsliga produkter. Utvecklingen under 60-talet har visat att det inom ett flertal industribranscher i Sverige inte är möjligt att uppnå produktivitetsskillnader som är tillräckligt stora för att medge bibehållen svensk konkurrenskraft. Detta gäller främst varor där priset är det viktigaste konkurrensmedlet. Det har för TEKO-industrierna redan haft till följd att man i några av de viktigare delbranscherna förlorat stora delar av basproduktionen av standardvaror och hänvisats till att söka producera mindre priskänsliga varor. Såvitt TEKO-utredningen kan förstå är det stor sannolikhet för att denna utveckling fortsätter. Ovanstående bild av den pågående allmänna utvecklingen och dess konsekvenser för de svenska TEKO-industrierna innebär ingen nyhet. Bildens huvuddrag var möjliga att teckna vid ingången till 1960-talet, och så skedde till stor del redan 1958 i t ex John Ekströms »Den textila konsumtionen». En viktig förändring måste dock noteras. Såväl långtidsutredningen som andra bedömare väntar en långsammare ökning av den privata konsumtionen under 70-talet än under 60-talet. Konsumtionen på stora delar av TEKO-området följer utvecklingen av den totala privata konsumtionen mycket nära. En primär expansionsfaktor för TEKO-industrierna liksom för flera andra industrier blir alltså försvagad på 70-talet jämfört med 60-talet. Härtill kommer att en del av TEKO-företagen går in i 70talet med sämre resurser än vad de hade i 60-talets början.

11.2.2 TEKO-utvecklingen på 70-talet Att realinkomsterna — liksom bruttonationalprodukten — väntas öka långsammare under 70-talets första hälft än under 60-

talet har konsekvenser på alla de tre huvudområdena av förbrukningen. I fråga om sektorn teknisk textil har inte TEKO-utredningen kunnat notera några andra faktorer som tyder på att utvecklingen skulle ändras. Vi antar därför att nuvarande utveckling i stort sett skall fortsätta, modifierad endast av att den generella expansionstakten som nämnts väntas bli lägre. Förbrukningen av dessa varor bör därför öka med ca 5 % om året i stället för med nära 7 % som tidigare. I fråga om hem- och inredningstextilier väntas inom branschen att den jämförelsevis snabba expansionen skall fortsätta i expansiv riktning. Man pekar på att bostadsutrymmet ökar, att konsumenterna är allt mer benägna att ändra sin hemmiljö och att ändringarna både underlättas och initieras av nya material. Härtill kommer en fortsatt snabb ökning i den offentliga sektorns och i kontorens andel av den totala arbetsplatsmiljön. I återhållande riktning verkar å andra sidan minskad nybyggnad av bostäder och den väntade avmattningen i realinkomsternas ökning. Enligt vissa undersökningar är inkomstelasticiteten1 för hemtextilier så hög som 1,8. Avmattningen i realinkomsterna kan därför slå jämförelsevis hårt, och enligt TEKO-utredningens uppfattning kommer ökningen troligen att stanna vid 3 å 4 % om året mot 8 % om året under 1960-talet. I fråga om kläder måste man enligt TEKO-utredningens mening vänta en fortsatt tillbakagång för hem- och hantverkstillverkade produkter, en fortsatt ökning för trikå och syntet på bekostnad av respektive vävda tyger och naturfibrer samt en fortsatt ökning för lättare och informella kläder på bekostnad av tyngre, formella plagg. Vid den väntade inkomstutvecklingen kommer troligen konsumtionsökningen för kläder att stanna inom intervallet 1,5—2,5 % per år. Förutsättningen är dock att prisstegringen på kläder liksom under 1960-talet fortsätter att vara lägre än genomsnittet. Beträffande distributionen väntar TEKO-

1 Inkomstelasticiteten är 1 om en inkomstökning eller inkomstminskning åtföljs av en lika stor ökning eller minskning av efterfrågan. Inkomstelasticiteten sägs vara större än 1 när en inkomstförändring åtföljs av en efterfrågeförändring som går i samma riktning och är större än inkomstförändringen.

116 SOU 1970: 59

utredningen att den nuvarande framväxten av företag som är inriktade på massdistribution kommer att fortsätta. Det blir därmed en central fråga för de tillverkande TEKO-företagen hur de i olika hänseenden skall organisera sina kontakter i fråga om försäljning och produktutveckling för att kunna samspela med distributörernas inköpsoch produktutvecklingsorganisation. En Tråga som påkallar intresse i detta sammanhang är omfattningen och utformningen av den reguljära affärskreditgivningen mellan de olika leden i TEKO-branschen. Uppenbart är att de stora leverantörskrediterna till detaljhandeln innebär särskilda risker och påfrestningar för de svenska tillverkarna i ett skede av snabb omvandling i distributionen. Ett stigande antal nedläggningar i handelsledet har lett till förluster i tidigare liggande leverantörsled. Den snabba expansionen i fråga om import och export av TEKO-varor väntas fortsätta. För detta talar dels transport- och kommunikationsteknikens förbättringar och marknadsintegrationen i Europa, dels den konflikt som uppstår mellan konsumenternas ökande differentieringskrav och tillverkarnas krav på att vidmakthålla en ekonomisk volym. Denna motsättning leder till att inköpen i stigande utsträckning måste göras på världsmarknaden. För fortsatt importökning talar vidare skillnader i lönekostnad mellan Sverige och en rad länder — inom och utom Europa — med konkurrenskraftig TEKO-industri. Denna skillnad kommer knappast att utjämnas genom den svenska produktivitetsutvecklingen eftersom de svenska TEKO-företagens investeringar eftersatts i flera sektorer. I fråga om flera varuområden har emellertid betydande delar av den svenska produktionen redan ersatts av importvaror. Ofta har t ex de billigare delarna av sortimentet på ett varuområde kommit att importeras. Att importandelarna i flera fall redan hunnit bli betydande minskar utrymmet för en fortsatt ökning av dem. Å andra sidan har tillverkare även i låglöneländer börjat förskjuta produktionen mot mera specialiserade varusortiment. Importandelarna kan därför SOU 1970: 59

komma att öka även i de högre prisklasserna. Även för den svenska TEKO-exporten utgör givetvis det höga svenska löneläget en belastning. Men vissa fabrikanter har redan åstadkommit en sådan satsning på produkter med lägre priskänslighet och på utvalda exportmarknader som kännetecknar annan framgångsrik svensk exportindustri. Genom en sådan satsning bör TEKO-exportens ökning kunna vidmakthållas på en hög nivå. Konjunkturinstitutet har för långtidsutredningen uppskattat exportökningen i fråga om TEKO-varor till nära 13 % per år för perioden 1970—75. Som angivits i delrapporten 1969 anser TEKO-utredningen det vara möjligt att vidmakthålla den tidigare ökningstakten, 17 % om året under 1960talet, om speciella åtgärder vidtas. Tillverkningstekniskt finns det knappast någon omständighet som gynnar svensk TEKO-industri i konkurrensen med utländsk. Med stigande realinkomster konsumeras emellertid i ökande utsträckning varor som behöver tillverkas i nära kontakt med köparna, i första hand distributörerna. Under överskådlig framtid blir troligen marknadens efterfrågeförändringar av sådan vikt för de företag som önskar sälja på den svenska marknaden — och på andra marknader med höga konsumentinkomster — att produktion i Sverige är motiverad. Situationen blir knappast annorlunda under 1970-talet än den varit på 1960-talet, då det varit möjligt att vidmakthålla produktionen och öka den i flera sektorer trots det svenska löneläget och den hårda priskonkurrensen utifrån. Den är heller inte annorlunda för TEKO-industrierna än för flera andra svenska industrier. Det är en situation som kännetecknas av goda expansionsmöjligheter för dem som lyckas komma in på tillväxtsektorer av marknaden och av stora risker förbundna inte bara med möjligheten att välja fel sektor utan även med bristande kapacitet för omställning. Därigenom kan man även i fortsättningen vänta en mycket stor spännvidd mellan företagen beträffande resultat och produktionsutveckling. 117

Detta bör i betraktande av den försvagade konsumtionsökningen medföra att textilindustrins totala produktionsökning stannar vid i genomsnitt ca 2 % per år. Utvecklingen blir långt ifrån enhetlig för olika produktgrupper. Fortsatt expansion kan väntas i fråga om främst vissa industritextilier och trikå medan fortsatt produktionsbortfall kan väntas i andra delbranscher, främst traditionellt vävda beklädnadstextilier. Konfektionsindustrins produktionsökning kan väntas stanna vid ca 1 % per år varvid kraftigt produktionsbortfall i tyngre konfektion kompenseras av ökningar i fråga om lättare konfektion, speciellt fritidskläder. De angivna genomsnittliga produktionsökningarna är resultatet av nedläggningar och nedskärningar i vissa sektorer kombinerade med expansion i andra. Nedläggningar och nedskärningar friställer arbetskraft. Expansionen sker i hård konkurrens med andra länders industri som betalar lägre löner och blir därför i hög grad beroende av de svenska företagens åtgärder för att öka produktiviteten. Hittills har TEKO-industriernas produktivitetsökning tämligen väl anslutit sig till den genomsnittliga för all industri. Det finns anledning anta att produktivitetsökningen blir långsammare på grund av de senaste årens investeringsavmattning. Teoretiskt innebär detta att sysselsättningen inte skulle behöva minska lika mycket som förut. Å andra sidan tvingas företag till nedläggning om de inte klarar produktivitetskraven och detta pressar sysselsättningen nedåt. Under dessa omständigheter anser TEKOutredningen det vara troligt att den totala sysselsättningen i textil- och konfektionsindustrierna kommer att fortsätta att minska. Som tidigare nämnts är de anställda i hög grad koncentrerade till Borås-regionen. Till följd av de ovan nämnda lokaliseringsfördelarna upprätthåller emellertid denna region sysselsättningen på TEKO-området långt bättre än övriga delar av landet. Det är givetvis svårt att uppskatta snabbheten i reduktionstakten. Om 50- och 60talens sammanlagda genomsnittliga minskningstakt, 2 % om året, fortsätter, reduceras antalet anställda från 70 000 till 118

57 000 under 1970-talet. Om 1960-talets minskningstakt, 3,4 % om året, fortsätter, kommer i stället reduktionen att uppgå till 20 000 anställda så att 50 000 återstår 1980. Med den bedömning som TEKO-utredningen ovan gjort beträffande övriga element i utvecklingen ter sig — trots väntad expansion i flera sektorer — den snabbare minskningstakten som den mest troliga. Denna minskning utgör i absoluta tal ca 2 400 personer per år när 1970-talet börjar och ca 1 700 per år vid decenniets slut. Detta skulle innebära en årlig minskning av TEKO-sysselsättningen som understiger minskningen under 1960-talet. Även om så skulle bli fallet, är det enligt utredningens mening tydligt att utvecklingen medför omställningsproblem som kräver en uppmärksam bevakning från arbetsmarknadsmyndigheternas sida.

11.2.3 Ändrade förutsättningar? Med tanke på de stora personliga svårigheter som många friställda måste råka ut för, liksom problemen för många samhällen och företag, är det motiverat att ställa frågan om det finns någon möjlighet för att de tidigare beskrivna förutsättningarna för framtidsbedömningen skall ändras. Förändringar i förutsättningarna är naturligtvis tänkbara. Klyftan mellan det svenska löneläget och utlandskonkurrenternas kan tänkas minska — men det finns idag inte några tecken på att detta skall ske. Rationaliseringspotentialen kan utnyttjas längre — men på många håll utomlands är denna potential ändå större. Svenska varor kan röna ökad uppskattning utomlands — men man kan knappast anse det sannolikt att en stark och varaktig preferens utomlands för svenska TEKO-varor skulle uppstå utan särskilda åtgärder. Det är sannolikt att den exportökning som vi bedömt vara möjlig att åstadkomma med hjälp av de i delrapporten 1969 föreslagna åtgärderna skulle kunna överträffas genom lyckliga omständigheter. Denna exportökning motsvarar 50 å 60 miljoner kronor per år vilket motsvarar en produktion som sysselsätter 800 å 1 000 personer SOU 1970: 59

per år. Denna effekt på sysselsättningen har TEKO-utredningen haft med i bilden när produktions- och sysselsättningsutvecklingen uppskattades. Ett misslyckande på exportsidan skulle sålunda öka sysseisättningsnedgången med minst de nämnda siffrorna. TEKO-industriernas löneproblem inskränker sig inte till de problem som sammanhänger med den stora klyftan mellan det svenska löneläget och utlandskonkurrenternas. Här finns dessutom problem på rekryteringssidan. I Borås och delar av Boråsområdet noteras brist på arbetskraft som inte avhjälps av nedläggningar på andra orter eftersom den friställda arbetskraften där är ortsbunden. Flera företag har tvingats till dyrbar decentralisering av produktionen för att utnyttja arbetskraft där den går att få. Försöken att höja TEKO-lönerna mer än genomsnittligt för all industri kan tänkas underlätta lösandet av dessa rekryteringsproblem — men åstadkommer samtidigt en kostnadshöjning som i sin tur kan reducera sysselsättningen. Importen skulle kunna minska om starka preferenser för svenska kläder började komma fram på den svenska marknaden. Det är inte otänkbart i de modebetonade delarna av industrierna att något sådant kan inträffa för vissa varor men en stabil preferens för svenska varor generellt är knappast tänkbar. Omfattande satsning på någon radikalt ny teknik eller ny produkt har övervägts. Det visar sig råda enighet bland tillfrågade experter på dessa områden att permanent driven produktutveckling och utveckling av nya produktionsprocesser är nödvändiga inslag i en konkurrenskraftig industri — men det finns inte något idag ogjort projekt vars genomförande skulle ha någon avgörande betydelse för TEKO-industrierna. Väsentliga förbättringar ger för övrigt svensk industri endast ett kort andrum innan utlandet utnyttjar dem också. Detta innebär inte att Sverige skall avstå från en satsning på ny teknik. Tvärtom är en kontinuerlig satsning nödvändig och förslag på detta område behandlats nedan. Sammanfattningsvis finner TEKO-utredSOU 1970: 59

ningen att TEKO-industriernas svårigheter inte beror på tillfälligheter utan intimt sammanhänger med den allmänna ekonomiska utvecklingen i kombination med Sveriges konkurrensinriktade näringspolitik och liberala handelspolitik. Vi har sett att TEKOindustriernas utveckling under 60-talet stämmer väl med vad man kunnat vänta med utgångspunkt från periodens allmänna ekonomiska utveckling och dessutom med vad som förutsades före periodens början. Bedömningen av 70-talet bör ha en minst lika säker grund som bedömningen av 60-talet hade för tio år sedan.

11.2.4 Behovet av åtgärder och deras inriktning I det föregående har upprepade gånger betonats styrkan, konsekvensen och logiken i den utveckling som lett till den fortgående krympningen av TEKO-industrierna. Det måste emellertid betonas att utvecklingen ger detta intryck av lagbundenhet endast när man studerar industrierna totalt eller fördelade på huvdsektorer. Ett studium av de individuella företagen visar synnerligen stora avvikelser från trenden. I sektorer med genomsnittligt god expansion och lönsamhet finns företag med förlustbringande verksamhet. I sektorer som totalt sett kännetecknas av stagnation eller tillbakagång finns företag som uppnått tillfredsställande lönsamhet och som driver en expansiv verksamhet. Att de viktigaste dragen i TEKO-industriernas utveckling ger ett lagbundet intryck innebär sålunda på intet sätt att de individuella företagens utveckling måste följa samma mönster. Att den framtida utvecklingen på detta område är förutsebar ger de individuella företagen endast vissa besked om de förutsättningar under vilka de driver sin verksamhet och en startpunkt för detaljerade och framtidsinriktade marknadsbedömningar. Den ökande konsumtionen och de ökande differentieringskraven är gynnsamma förutsättningar som kommer att kunna utnyttjas av de företag som har en väl underbyggd marknadsbedömning och 119

långsiktsplanering och som dessutom är väl kvalificerade i fråga om övriga företagsfunktioner. Detta är inte något för TEKO-industrierna unikt. Vad som utmärker TEKO-industrierna är emellertid att den tidigare långvariga och kraftiga krympningen skapat ett läge som gör det mindre eller föga sannolikt att de gynnsamma förutsättningarna skall kunna utnyttjas om inte vissa åtgärder vidtas för att hjälpa företagen. Många av dem står inför mycket stora omställnings- och utvecklingsproblem utan att ha de behövliga personella resurserna för att angripa dessa. Även i fall där det finns en väl underbyggd bedömning av vilken inriktning företaget bör välja saknas ofta möjlighet att genomföra programmet eftersom kapitalresurser saknas. I många företag har dessutom svag lönsamhet under lång tid fört med sig en sådan återhållsamhet med investeringar att ett ackumulerat investeringsbehov uppstått. TEKO-utredningen har därför ansett det vara nödvändigt att överväga åtgärder för att underlätta företagens omställning och utveckling. Huvudansvaret för omställning och anpassning måste under alla förhållanden vila på företagen. Vissa hjälpåtgärder är dock tänkbara och enligt TEKO-utredningens mening också samhällsekonomiskt berättigade för att både stimulera företagen till att utnyttja förefintliga möjligheter och att underlätta detta utnyttjande för dem. Det är en god regel för varje företagsledning att tid efter annan överväga om företagets verksamhet kan förskjutas mot någon av marknadens tillväxtsektorer och att försöka avveckla företagets verksamhet i stagnerande sektorer. För många svenska TEKO-företag i utsatta delbranscher är detta en akut livsfråga. Det torde t ex vara mycket vanligt att den svenska marknaden är för liten för att avsätta en rationellt tillverkad produktion av en specialvara, men att samma vara har goda exportutsikter. Många företag saknar emellertid personella resurser för att utarbeta ett kvalificerat beslutsunderlag för sådana omställningsbeslut. Även ganska stora företag kan sakna möjlighet att själva göra erforderliga utredningar 120

och utarbeta underbyggda handlingsalternativ. Det kan också erbjuda stora svårigheter för dem att helt på egen hand genomföra programmen även om dessa är väl underbyggda och har goda utsikter att lyckas när de väl genomförts. Att företagets produktion skall drivas rationellt är ett axiom för alla företagsledare. Betydande rationaliseringsvinster kan emellertid hämtas i många företag genom en översyn av samspelet mellan sortimentspolitiken, »funktionspolitiken» och produktionen. Rationaliseringar innanför fabriksgolvets förutsättningar kan ge ören per plagg samtidigt som en översyn av sortimentet kan ge kronor per plagg. Ibland kan än större besparingar uppnås om företaget samordnar produktutvecklingsfunktionen och säljfrämjande åtgärder med en annan tillverkare eller någon avnämare. Även för sådana beslut krävs ett kvalificerat underlag, i sin tur baserat på ett tillfredsställande redovisningssystem, som åtskilliga företag inte klarar av att ta fram på egen hand. Även vid genomförandet av ett sådant beslut kan företag behöva assistans. Om företaget väljer att ställa om produktionen till ett mera designkonkurrerande sortiment och samtidigt siktar till en vidare geografisk marknad, krävs både ett gott beslutsunderlag och resurser för att satsa på uppbyggnaden av en marknadsapparat. Om de personella resurserna inte är tillräckliga inom företaget, måste hjälp anlitas utifrån. Företagsledningen bör överhuvud taget ha en sådan överblick och besitta — eller kunna anlita — sådan kapacitet för redovisning och analys att också nedläggningsalternativet blir uppmärksammat och penetrerat i tid. Hittillsvarande nedläggningar och friställningar i större omfattning på TEKO-området kan med en viss förenkling sägas ha följt två olika mönster. Det ena har inneburit att företaget beslutat och genomfört nedläggningen i ordnade former och medan ännu resurser funnits kvar i företaget för uppfyllande av alla förpliktelser. Det andra mönstret, för vilket exempel främst har noterats inom konfektionsindustrin, har inneSOU 1970: 59

burit att företagsledningen inte haft läget under kontroll. Förlustbringande verksamhet har tillåtits fortsätta länge, nedläggningen har framtvingats av akut likviditetsbrist, och kvarvarande tillgångar har inte räckt för att fullgöra alla förpliktelser. Här föreligger alltså ett starkt behov av åtgärder som kan underlätta för ledningen av utsatta företag att tillämpa det första mönstret — att på ett tillräckligt tidigt stadium få »nedläggningsinsikt» och genomföra en planerad avveckling. Det är främst vissa typer av åtgärder som under en omställningsperiod på några år kan vidtas för att öka företagens effektivitet genom att förbättra kunskapsunderlag, omställningsförmåga och resurser för utveckling. Staten kan i en eller annan form underlätta för företagen att utnyttja utomstående expertis i syfte att åstadkomma underlag för diagnos av situationen och marknadsutsikterna, långsiktig planering och beslut om olika slag av omställning. att satsa på väl förberedda och väl uppföljda omställningsprojekt, t ex för upparbetning av export, ändring av sortimentet eller rationalisering av kundstrukturen. att undersöka tänkbara projekt för samgående eller samarbete med andra företag (leverantörer, konkurrenter, avnämare) och i lämpliga fall genomföra sådan partiell eller total integration. att driva produktutveckling med anknytning till och utnyttjande av kollektiv och annan forsknings- och utvecklingsverksamhet. att utbilda strategiska personalgrupper inklusive företagsledningen. att verkställa de ovan nämnda åtgärderna när företagets egna personella resurser inte räcker till. Åtgärder av den typ som exemplifierats ovan kan förväntas underlätta den strukturella anpassningen. Det kan tänkas att denna typ av åtgärder inte räcker för att åstadkomma en tillfredsställande utveckling. Behovet av att upprätthålla en viss beredskapsSOU 1970: 59

produktion kan t ex motivera även åtgärder av annan typ. Detsamma gäller hänsyn till den arbetskraft som måste friställas. Friställningar kan nu komma att i stigande utsträckning inträffa på orter med ensidigt näringsliv. 11.3 Åtgärder för omställning företagsutveckling

och

11.3.1 Branschomfattande program för strukturomvandling Flera utredningar har utmynnat i förslag till branschomfattande program för omorganisation som på en gång skall förbättra situationen. Den avsedda organisationen har ofta innefattat företagsnedläggningar, skrotning av äldre maskiner samt fusioner. Ulf af Trolles utredning år 1961 »Problem inom den tyngre konfektionsindustrien» utmynnade i ett sådant förslag. Som framgår av bilaga 3 har SRI varit inne på en liknande tankegång för samma delbransch. Förslag av denna typ har sällan förverkligats på TEKO-området. Det mest omfattande program som genomförts åsyftade en kraftig kapacitetsreduktion av den brittiska bomullsindustrin. Det verkställdes i statlig regi med stora tillskott av statsmedel. Mot detta program har invänts att statsmedel kom att användas för nedläggning av företag eller kapacitet som ändå skulle ha fallit bort och att kvarvarande företag inte lyckades behålla de nedlagda företagens marknadsandelar. Det är betecknande att den rad av brittiska utredningar som gjorts efter detta »Cotton Scheme» inte i något fall föreslagit liknande åtgärder. För TEKO-utredningen har redovisats erfarenheter från försök att åstadkomma fusioner av ett fåtal företag åt gången. Erfarenheterna visar att redan arbetet på att sammanjämka intressena i ett fåtal företag är synnerligen besvärligt. Svårigheterna ökar med antalet berörda företag. I vissa situationer kan statligt köp av en grupp företag eller bildandet av en tvångskartell ge vissa direkta fördelar. De sammanförda företagens totala marknadsandel 121

kan fördelas på färre och mer rationella enheter och vissa stordriftsfördelar uppnås. En sådan situation synes inte föreligga i någon av den svenska TEKO-industrins delbranscher med lönsamhetsproblem. Importtrycket är så hårt på TEKO-området att bortfall av svensk produktion knappast ger något ökat utrymme för kvarvarande svenska företag. De produktionstekniska kraven på stordrift är lågt ställda i fråga om konfektioneringen. Större enheter motiveras av marknadsskäl och för att kunna bära design- och produktutvecklingsfunktioner, men dessa krav går inte längre än att de kan tillgodoses inom ramen för betydligt mindre koncerner än en som omfattar en hel delbransch. TEKO-problemen är i hög grad knutna till konfektioneringen, både den som äger rum inom konfektionsindustrin och den som äger rum inom trikåsektorn. Denna verksamhet har låga etableringskostnader, och det är väl känt att nedläggning av sömnadsföretag inte är detsamma som att kapaciteten minskar. Verksamheten startas ofta på nytt. Ett strukturprogram för en delbransch på sömnadsområdet skulle därför behöva förenas med nyetableringsförbud. Ett sådant skulle innebära ett klart brott mot nuvarande näringspolitik. Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att ett branschomfattande program för någon delbransch på TEKO-området är synnerligen svårt att genomföra, bryter mot den rådande näringspolitiken och har små utsikter att ge några deciderade fördelar. Samtidigt kvarstår behovet på flera håll, som t ex SRI visat i detalj beträffande den tyngre konfektionen, att åstadkomma en snabb strukturomvandling i former som tar största möjliga hänsyn till de anställdas intressen.

11.3.2 Fusionsstimulerande åtgärder I juni 1969 fäste industriministern i ett brev Investeringsbankens uppmärksamhet på TEKO-industrierna och föreslog åtgärder för att stimulera fusionsförhandlingar mellan företag som kunde förmodas få en ökad 122

konkurrenskraft genom sammanslagning. Investeringsbanken lät göra en inventering av intresset och ställde personal till förfogande för samråd med företagen. Liknande verksamhet har parallellt drivits av en kommitté, tillsatt av Industriförbundet på förslag av Konfektionsindustriföreningen. Såväl Investeringsbanken som nämnda kommitté, kallad Konfektionsgruppen, fortsätter sin verksamhet. Bakom denna verksamhet har legat föreställningen att åtminstone några företag inom de svenska TEKO-industrierna skulle kunna få större konkurrenskraft genom att bli delar av en väl samordnad koncern än genom att fortsätta på egen hand. Det står visserligen klart att fusioner är lämpliga endast under vissa betingelser och att själva fusionerandet ofta ger upphov till nya, besvärliga problem. Det kan å andra sidan finnas fall då motiverade fusioner förhindras till följd av omständigheter som kan undanröjas genom insats av förhandlings- och finansieringskapacitet. Det har visat sig under detta arbete att många företag inom konfektionsindustrin är intresserade av att preliminärt diskutera sammanslagningar. Svårigheterna att nå resultat har emellertid varit mycket stora. Många företagsledare och ägare har varit tillräckligt intresserade för att ta sig tid att lämna en rad uppgifter och söka erhålla uppgifter om vissa konkurrenter. I ett par fall har avtal träffats preliminärt endast för att brytas strax före det definitiva undertecknandet. De svårigheter man träffat på har varit följande. 1 Företagsledarna under den goda tiden lyckades ofta genom en förmåga att träffa rätt i sina modesatsningar. Sådana personer är ofta individualister som värdesätter sin frihet och sitt oberoende mycket högt. 2 Det är mycket svårt att bedöma det egna företaget för att inte tala om de övriga presumtiva koncernföretagen i en rad hänseenden. Det gäller marknadsutsikter, effektivitet, kundkontakter osv. Sammanhängande med detta visar sig den allSOU 1970: 59

varligaste stötestenen i allmänhet vara värderingen av företagen. 3 Om man enats i värderingen, saknar ofta företagen i den egna branschen tillräckliga medel för att uppträda som köpare. 4 Om ett företag i en fusionsförhandlande grupp har erforderliga medel eller kreditvärdighet för att köpa något av de andra, kommer företaget ofta till den bedömningen att det lönar sig bättre att avvakta en konkurs för någon av de andra parterna. En springande punkt är att de intressenter som har kunskap och resurser för att bedöma berörda företags marknadsutsikter, effektivitet, planering, kundval osv inte har tillräckligt starka motiv för ett ingripande. Företagen har t ex skött sig så väl bankmässigt att bankerna i allmänhet inte varit tvingade att överta företag för att skydda fordran. När banker ingripit för att skydda fordran, har de i enlighet med banklagen strävat att snarast avveckla sitt ägaråtagande. De stora fiberproducenterna är en intressentgrupp som har både resurser att ingripa och kunskaper att veta att det även på TEKO-området finns tillväxtsektorer. De är emellertid internationellt verksamma företag som lägger — eller stödjer — produktion i det land som uppfattas som lämpligast. Sverige kommer då på grund av löneläget knappast i åtanke. Även de stora distributionsföretagen i Sverige har resurser och kunskaper nog för ett ingripande — men så länge det finns svensk tillverkning kvar utan speciella åtgärder från deras sida, vill de i allmänhet inte ta på sig ett direkt produktionsansvar. Svårigheterna under själva förhandlingarna har visat sig vara betydande redan när två företag förhandlar om sammanslagning. De ökar »med kuben på antalet förhandlingspartners» som en förhandlare har uttryckt det. Trots detta har Investeringsbankens och Konfektionsgruppens nämnda verksamhet avsatt resultat i form av flera företagsköp och ett par samarbetsgrupper inom konfektionsindustrin. Enligt TEKO-utredningens mening bör SOU 1970: 59

emellertid ytterligare koncentrationsåtgärder eftersträvas. Som framgår av SRI-undersökningen rymmer enbart den tyngre konfektionsindustrin ett mycket stort antal företag som måste överväga drastiska förändringar. Bland dessa måste i flera fall finnas företag vilkas produktionsutrustning och/ eller marknadsorganisationer kompletterar varandra. Redan produktutbyte företagen emellan borde kunna vara en metod att sänka kostnaderna men det är en metod som i allmänhet förutsätter någon form av koncernförhållande. Man kan då ställa frågan hur möjligheterna skulle kunna ökas för att nå resultat i sådana förhandlingar om sammanslagningar och samarbete som redovisats ovan. Enligt TEKO-utredningens mening kommer sammanslagningar och samarbetsprojekt att få väsentligt större utsikter att förverkligas om man ger branschen ökade möjligheter att anlita utomstående sakkunskap både i diagnosarbetet och då nödvändiga operationer skall verkställas. Med sådana ökade möjligheter minskar dessutom risken för att en sammanslagning kommer till stånd mellan »fel» parter, drar större kostnader än vad som beräknats under förhandlingarna eller medför att »de gamla företagen» lever kvar inom koncernen och hindrar varandras verksamhet.

11.3.3 Program för export I det föregående har talats om det allmänna behovet av omställning. Den i praktiken viktigaste omläggningen av många TEKO-företags verksamhet sammanhänger emellertid med övergången från ren hemmamarknadsförsäljning till betydande exportförsäljning. På allmänna grunder och med hänvisning till den snabba exportökningen under 60talet föreslog TEKO-utredningen i sin delrapport 1969 ett exportprogram, vilket efter proposition och riksdagsbeslut startats av Kommerskollegium. Under TEKO-utredningens fortsatta arbete har det bekräftats att företagens översyn av den geografiska marknadsinriktningen och den därav framtvingade översynen 123

av produktinriktning och produktionsförhållanden är en central och viktig faktor för omställningsprocessen. Beträffande exportprogrammet har TEKO-utredningen inga ytterligare förslag. Efter den bredare problemgenomgång som hunnit verkställas efter det att förslaget om exportfrämjande åtgärder avlämnades kan emellertid utredningen nu konstatera att det föreligger ett behov av åtgärder av detta slag även utanför exportområdet. Projekt som kommer till stånd med hjälp av exportprogrammet aktualiserar även andra omställningsåtgärder. Även oavsett detta bör också andra omställningsproblem ägnas samma uppmärksamhet och behandling som exportproblemen.

11.3.4 Program för utbildning I olika sammanhang har framkommit ett starkt behov av att höja utbildningsnivån i flera delbranscher. Denna observation gjordes redan i delrapporten 1969, och TEKOutredningen föreslog ett utbildningsprogram som efter proposition och riksdagsbeslut startats av Statens institut för företagsutveckling (SIFU). Under TEKO-utredningens fortsatta arbete har utbildningsbehovet om möjligt accentuerats. Det finns ingen anledning att här föreslå en förändring av det nu existerande utbildningsprogrammet. Däremot bör understrykas värdet av samspel mellan utbildningsprogrammet och övriga program. I ett italienskt lagförslag (se bilaga 2) förekommer en bestämmelse som är av intresse i detta sammanhang. Bestämmelsen innebär att vissa statliga stödåtgärder förutsätter att företagen i en angiven minsta utsträckning utnyttjar vissa angivna utbildningsmöjligheter. TEKO-utredningen finner denna bestämmelse vara en tankeställare även för svenska förhållanden. Bestämmelsen illustrerar att utbildningsbehovet är en av de viktiga frågor att beakta vid varje analys av ett företags situation, resurser och krav på upprustning. TEKO-utredningen finner det an124

geläget understryka att företag som på ett eller annat sätt får hjälp utifrån med sin omställning, t ex genom att staten betalar konsultkostnader, bör utnyttja det nu föreliggande utbildningsprogrammet i syfte att förstärka effekten av hjälpen.

11.3.5 Program för forskning och utveckling Ett höglöneland måste ligga långt framme i produkt- och processutvecklingen för att kunna tillverka nya varor vilka är mindre utsatta för hård priskonkurrens och för att kunna tillverka dem till lägsta möjliga kostnader. För att åstadkomma detta krävs välplanerad satsning på noga prioriterade utvecklingsprogram. På TEKO-området kan det vara fråga om högst olika typer av utvecklingsprogram. Många av dessa genomförs av de större företagen, i synnerhet inom textilindustrin, i samarbete med leverantörsföretag eller forskningsinstitut, främst TEFO och Institutet för textilmekanik. Andra program som skulle kunna utgöra en mycket stark stimulans för — och ge underlag för — utvecklingsarbetet i företagen är emellertid tänkbara. Några exempel kan illustrera detta. Utveckling av nya maskinkonstruktioner och processer pågår i samarbete med vissa stora leverantörsföretag. Intresset har här tidigare knutits främst till textilområdet. Under de senaste åren har emellertid aktiviteten också ökat starkt i konfektionssektorn. Ledande leverantörsföretag inom den svenska verkstadsindustrin har inträtt som intressenter och samarbetspartners i projekt som kan komma att få avgörande betydelse för konkurrensförutsättningarna. Idésökning i fråga om nya produkter och processer kan göras systematiskt genom funktionsanalytiska studier. Erfarenheterna från forskningsinstitutioner både i Sverige och utomlands visar emellertid att vetenskapliga undersökningar även av snäva detaljfunktioner kan ge goda indikationer för utvecklingsarbetet. Utveckling av baskonstruktioner för plagg SOU 1970: 59

skulle kunna ge en konkurrensfördel. Dessa konstruktioner skulle baseras på funktionsstudier beträffande plaggens olika delar, ärm, krage, fickor osv och omfatta olika konstruktionsmetoder, material, sammanfogningsmetoder och tillskärningsmetoder. Redovisningssystem som utnyttjar datatekniken finns genomförda eller är under uppbyggnad hos stora TEKO-distributörer bland Textilhandlareförbundets medlemmar samt hos några stora tillverkare. Erfarenheterna från andra branscher tyder på att dessa system skulle kunna integreras så att hela TEKO-branschen i alla sina led mycket snabbt skulle kunna få pålitlig kunskap om marknadsförändringar. Den förra statliga TEKO-utredningen avlämnade för övrigt ett förslag om bättre statistik i detta syfte. Dessa exempel visar att det finns projekt som är fullt genomförbara och som med stor sannolikhet leder till ökad konkurrenskraft om finansieringen kan tryggas. Detta motiverar en ökad statlig insats. TEFO:s nuvarande verksamhet har otillräcklig omfattning. STU kan lämna flerårigt stöd till kollektiv teknisk forskningsverksamhet efter avtal med företrädare för enskilda branscher. Avtal om sådant stöd till kollektiv teknisk forskning på TEKO-området har träffats mellan STU och Stiftelsen Svensk textilforskning, och för innevarande avtalsperiod, som löper från 1.7.1968 till 30.6. 1971, bidrar STU totalt med ca 3 miljoner kronor och Stiftelsen Svensk textilforskning med 2 miljoner kronor. TEKO-utredningen finner det angeläget att STU utöver nämnda avtalsbundna stöd har möjlighet att finansiera forskningsprojekt av de exemplifierade slagen. Som ram för detta föreslår TEKO-utredningen att STU under de kommande tre budgetåren för projektbunden forskning tillförs 4 miljoner kronor per år utöver nu utgående anslag till kollektiv forskning. Ansökan om sådana projektbidrag skall kunna göras av branschorganisationerna eller av enskilda företag eller företagsgrupper. 11.3.6 Program för utnyttjande av konsulttjänster SOU 1970: 59

Det TEKO-företag som skall överleva och uppnå en tillfredsställande lönsamhet och konsolidering måste ha en företagsledning som är kapabel att fatta en rad väl underbyggda beslut. Företagsledningen har en serie val att göra som vart och ett kan avgöra företagets fortsatta existens. Företaget kan t ex fortsätta att tillgodose den typ av konsumentefterfrågan som företaget hittills inriktat sig på eller inrikta sig på en annan typ, t ex kläder för en speciell sportgren eller för storkök. Sortimentet kan vidgas av marknadsskäl eller begränsas av produktionsskäl. Beslut behöver fattas om företaget skall satsa tidigt på nya råmaterial, t ex non-woven, och nya hopfogningsmetoder eller låta andra stå för experimentkostnaderna. Inte minst viktigt är det att nedläggningsalternativ blir övervägda i tid. Inom TEKO-industrierna finns många exempel på företag med personella och ekonomiska resurser för att ta fram väl underbyggda svar på frågor av denna typ. Men det finns också delbranscher, i huvudsak på beklädnadsområdet, där en stor del av företagen saknar denna möjlighet. Företagsledaren kan ha nått sin position som god bedömare av vad som kommer att slå i modehänseende och vara en god personlig säljare men sakna utbildning och bakgrund för att ta fram eller beställa beslutsunderlag som är nödvändiga i dagens situation. Även om en insikt börjat utbildas om att frågor av detta slag måste besvaras, kan åtgärder förhindras av att företaget uttömt sina resurser. TEKO-utredningen anser därför att en effektivisering av den centrala och strategiska beslutsprocessen i sådana företag skulle uppnås genom ett system varigenom företag som eljest har goda utsikter får reell möjlighet att anlita utomstående expertis. Privata och statliga konsultföretag liksom konsultföretag knutna till branschorganisationer genomför uppdrag på en rad olikartade områden. I vissa avseenden kan experthjälp erhållas även från företagareföreningarna. Uppdragen kan vara brett eller snävt avgränsade, gå på djupet eller avse översiktlig kunskap i en viss situation. De kan avse den inledande diagnosen men även innebära 125

tillfällig förstärkning av företagets organisation när de nya åtgärderna skall vidtas. Det är inte här möjligt att lämna någon uttömmande beskrivning. Ett par exempel får räcka. En rationaliseringsundersökning kan avse en översiktlig presentation av alternativa metoder för det löpande rationaliseringsarbetet och stanna vid några tiotusentals kronor. Det kan också vara insats under lång tid av ett lag konsulter för att i samarbete med företagets egen personal genomföra en rationellare ordning. Kostnaderna kan då mätas i hundratusentals kronor. En organisationsundersökning kan avse diagnos och förslag till reformprogram, även täckande den centrala företagsledningen. Vid genomförandet av programmet är det ofta nödvändigt att utnyttja utomstående under viktiga delar av verkställighetstiden. En marknadsundersökning kan vara nödvändig för att underbygga produktutveckling eller sortimentspolitik. En specialundersökning inom ett snävt avgränsat område kan hålla sig inom en kostnadsram av 50 000 kr. Även en uppläggning av undersökningen som innebär att distributionens professionella inköpare intervjuas brukar kunna hållas inom en snäv kostnadsram. Ytterligare fördelar kan emellertid stå att vinna genom en speciell intervjuundersökning av en konsumentpanel. I så fall kan kostnaderna springa upp i en helt annan storleksordning beroende på produktens karaktär och konsumenternas användning av den. En fusionsundersökning kan täcka flera besvärliga områden och därför behöva genomföras som en serie delutredningar. Även här kan konsultföretag ofta med fördel anlitas. En konsultfirma kan t ex arbeta i följande steg på vägnar av en grupp företag som har ett principiellt intresse av sammanslagning. 1 Nulägesutredningen som besvarar frågan: hur är de företag beskaffade som skall ingå i den nya koncernen? Utredningen omfattar bl a räkenskapsanalys, företagsvärdering och övrig företagsanalys. 2 Organisationsutredningen som besvarar 126

frågan: hur skall den nya koncernen vara beskaffad? Utredningen avser bl a verksamhetens målsättning, inriktning och omfattning, personella och materiella resurser och politik i olika hänseenden. 3 Projektutredningen som besvarar frågan: hur mycket bättre, ekonomiskt sett, blir den nya koncernen? Blir den tillräckligt bra för att attrahera kapital och andra resurser? Utredningen innefattar bl a en budgetering av intäkter, kostnader och resultat. 4 Avtalsutredningen som besvarar frågan: hur regleras de juridiska villkoren för den nya koncernens verksamhet? Hur regleras den nya koncernens intressen gentemot ägarna av de nuvarande företagen? Utredningen omfattar bl a bolagsbildning, fusionsåtgärder, skatteproblem, ersättningsproblem och pensionsfrågor. Om sådana utredningar leder till beslut om sammanslagningar och uppföljande åtgärder, kan konsultfirmans assistans vara nödvändig vid genomförandet. Undersökningar av denna och liknande typ har genomförts till en kostnad av storleksordningen 100 000 kronor. Beroende på hur avancerad den tekniska utrustning är som måste bedömas kan kostnaderna emellertid öka till flera gånger detta belopp. Överhuvud taget kan de flesta viktigare omställningsproblem angripas med hjälp av konsulter eller annan experthjälp. Problemet är hur denna utomstående expertis skall kunna bringas inom räckhåll för de TEKO-företag som har ett akut behov av att se över sin verksamhet. TEKO-utredningen har funnit den formen väl värd att pröva att staten öppnar en möjlighet för företagen — och grupper av företag — att finansiera väl definierade undersökningsoch omställningsprojekt. Genom det av Riksdagen beslutade tidsbegränsade exportprogrammet finns denna möjlighet redan beträffande undersökningar av exportmarknader och omställning för export. TEKOutredningen föreslår att bidrag skall kunna lämnas för att över huvud taget täcka undersökningsprojekt som den beviljande myndig-

SOU 1970: 59

heten finner vara väl underbyggda och målinriktade. En viktig del av denna bedömning är att avgöra om huvudmännen kommer — och har förmåga — att följa upp respektive undersökningar och genomföra avsedda åtgärder och om assistans är påkallad även i verkställighetsskedet. En viktig del av uppföljningen är åtgärderna för information till och utbildning av de anställda på olika nivåer.

11.3.7 Ett låne- och bidragssystem Genom det ovan föreslagna, tidsbegränsade programmet för utnyttjande av konsulttjänster inom TEKO-industrierna kommer en rad nya projekt att utarbetas som får en sådan utformning och underbyggnad att finansiering normala vägar underlättas. Själva programmet måste emellertid finansieras, och härtill kommer de finansieringsbehov som uppkommer då de genom programmet stimulerade omställningsåtgärderna skall genomföras. Finansieringsbehoven — liksom för övrigt administrationskraven — är helt analoga med de behov som kunde konstateras vid utarbetandet av det nu i gång varande programmet av exportfrämjande åtgärder. Som redan framhållits finns det ingen principiell skillnad mellan det nu föreslagna programmet och exportprogrammet. Utredningen föreslår därför ett helt analogt system för finansiering och administration, dvs det som närmare preciseras i proposition 1970: 41. Det är ett system varigenom statliga bidrag skall kunna utgå för att täcka vissa tröskelkostnader för initialåtgärder som är — eller har goda utsikter att bli — led i realistiska och väl utförda omställningsprojekt. Systemet kompletteras med lånegarantier som underlättar finansieringen beträffande övriga kostnader för sådana projekt. Utredningen föreslår sålunda att direkta statliga bidrag under en period av tre år skall kunna utgå för att täcka vissa tröskelkostnader vid omställningsprojekt, främst undersökningar av de olika slag som exemplifieras i avsnitt 11.3.6. Kostnadsramen SOU 1970: 59

bör göras tillräckligt vid för att 10 å 12 undersökningar skall kunna verkställas per år, varav 2—4 av större omfattning. Detta innebär att ca 3,5 miljoner kronor erfordras årligen under tre år. Bidragen bör kunna utgå med hela kostnaden i de fall undersökningen ingår som en del av ett klart utformat omställningsprojekt. Vid undersökningar av mera allmänt sonderande typ bör för undvikande av missbruk tillses att vederbörande företag eller företagsgrupp bär en efter omständigheterna avpassad andel av kostnaden. I varje särskilt fall bör det bidrag fastställas som minst erfordras för att ett såsom angeläget bedömt omställningsprojekt skall kunna genomföras. Bidragets storlek kan efter en lämplighetsbedömning relateras till hela projektet eller till någon del av det. Om bidraget relateras till någon del av projektet, t ex en organisationsundersökning, skall det kunna täcka hela kostnaden. Bidraget skall emellertid aldrig överstiga hälften av kostnaden för hela projektet. Bidragsbeslut bör i samtliga fall avse ett bestämt totalbelopp som betalas ut i efterskott för gjorda utgifter allt efter som projektet framskrider. Den bidragsgivande myndigheten bör granska respektive projekt i alla hänseenden och således även bedöma om den utomstående expertis som föreslås bli inkopplad är lämplig för uppgiften. Myndigheten bör vidare ha rätt att själv verkställa eller föranstalta om utredningar om tänkbara projekt och på basis av dessa kartlägga eventuella fördelar av samgående eller andra åtgärder. I valet mellan olika projekt skall den bidragsbeviljande myndigheten eftersträva att välja sådana som dels främjar sysselsättningen i en stabil och lönsam verksamhet, dels skulle ha svårigheter att komma till stånd på annat sätt. Bidragsmöjligheten bör alltså stå öppen även för sådana företag som har goda resurser och därmed goda möjligheter att åstadkomma en kraftfull satsning för egen del. Det är endast i valet mellan två även från uppföljningssynpunkt likvärdiga projekt som förtur kan ges åt företag med mera knappa resurser, och be127

viljandet av bidrag får under inga omständigheter användas för att förhindra nedläggning av företag som saknar utsikter att uppnå en lönsam verksamhet. Utredningen föreslår vidare att omställningsprojekt skall kunna stödjas genom statliga kreditgarantier på samma sätt som i proposition 1970: 41 angivits för att främja exportprojekt. Garantierna skall kunna beviljas för att täcka hela omställningskostnaden exklusive den bidragsfinansierade delen, men i regel torde en delfinansiering vara lämpligast. Beviljandet av kreditgaranti bör normalt förutsätta att en tillfredsställande undersökning görs av förutsättningarna, t ex med hjälp av den ovan föreslagna bidragsmöjligheten. Normalt torde en grundlig företagsanalys vara nödvändig. Administrationen av bidrags- och garantiverksamheten bör liksom i fråga om exportprogrammet ligga hos Kommerskollegium. Samordning bör ske med exportprogrammet vilket löper t o m budgetåret 1973/74. Det torde vara lämpligt att programmet för undersökningsbidrag dels löper under samma period, dels administrativt hopkopplas med exportprogrammet. Hopkopplingen sker lämpligen genom att Kommerskollegiums resurser för TEKO-programmet förstärks och genom att verkets kontakter med expertis av olika slag, t ex inom Investeringsbanken, finner lämpliga former. Som grund för beräkning av kostnadsramen använder utredningen dels de ovan nämnda uppgifterna om olika undersökningskostnader, dels exportprogrammets kostnadsram. I det senare fallet är det emellertid lämpligt att utgå från vissa reduktioner som motiveras av att anslaget för permanenta konsulenter utgår och att exportprogrammet redan täcker en del av det område som ett generellt omställningsprogram täcker. I enlighet med detta föreslår TEKO-utredningen en ram för statliga lånegarantier till textil- och konfektionsindustrierna på 7,5 mkr för budgetåret 1971/72. Ramen bör därefter årligen under två budgetår höjas med detta belopp. Den övre gränsen för summan av utestående garantiutfästelser 128

blir sålunda under budgetåret 1973/74 22,5 mkr (mot 30 mkr för exportprogrammet som började ett år tidigare). Summan av utestående garantiutfästelser kommer därefter successivt att nedgå. En alternativ konstruktion är att låta de föreslagna kreditgarantierna administreras enligt bestämmelserna om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri (Svensk författningssamling 1968 nr 354). Dessa bestämmelser får nämligen tillämpas på »annan industriell verksamhet» (§ 1) om särskilda skäl föreligger. Om denna linje väljs, föreslår TEKOutredningen att den garantiram som står till förfogande för den verksamhet som skall drivas enligt de angivna bestämmelserna — och som för övrigt även den administreras av Kommerskollegium — vidgas med de ovan angivna beloppen. För direkta bidrag föreslår utredningen att 10,5 mkr anslås under en treårsperiod (mot 17,2 mkr för exportprogrammet som startar ett år tidigare och inkluderar konsulenttjänster). För budgetåret 1971/72 blir medelsbehovet 3,5 mkr. Härtill kommer kostnaderna för administrationen. För exportprogrammet uppgår den till 200 000 kr per år. Eftersom utredningen anser en omfattande samordning mellan de båda programmen vara administrativt möjlig och lämplig, föreslås 150 000 kr per år för det nya programmet, dvs 450 000 kr för hela treårsperioden. Det här föreslagna låne- och bidragssystemet avses vara en tidsbegränsad åtgärd för att åstadkomma en ökning av omställningstakten under de närmaste åren. Systemet får alltså inte på något sätt uppfattas eller användas som en ersättning eller avlastning för redan verksamma kreditinstitutioner inklusive Investeringsbanken. Tvärtom bör systemet underlätta framtagningen av betydligt fler projekt än vad som för närvarande når kreditinstitutionerna. Systemet har emellertid ett särskilt värde när hårda kreditrestriktioner råder som i nuvarande läge. Konfektionsindustrin har ett så stort kapital bundet i lager och krediter till avnämare att den drabbas synnerligen hårt av kreditrestriktioner.

SOU 1970: 59

11.4 Övriga åtgärder

11.4.1 Importbegränsning Importen har ofta framställts som den primära orsaken till de svenska TEKO-industriernas svårigheter och krympning. Importen är ovedersägligen en primär orsak i den meningen att TEKO-industrierna sannolikt skulle ha en genomsnittligt högre lönsamhet och fler anställda idag om Sverige inte fört en fullt så liberal handelspolitik. Det är å andra sidan fel att uppfatta importen som en under alla omständigheter utslagsgivande faktor. I tidigare kapitel har vi kunnat notera att relativt lönsam svensk produktion ökat i tillväxt på vissa förbrukningsområden trots höga importandelar på dessa områden. Vi har också kunnat notera att svensk produktion stagnerat och haft sämre lönsamhet på andra förbrukningsområden där importandelarna ännu är låga. Beträffande flera varugrupper har vi kunnat notera att den ökande importandelen medfört en ökande specialisering på högre prisklasser hos den svenska industrin och varit parallell med en ökande svensk export i dessa prisklasser. Sådana observationer kan användas som argument för att tillämpa den allmänna svenska närings- och handelspolitiken även på TEKO-området. Den allmänt accepterade linjen sedan andra världskriget har också varit att betrakta den ökande TEKO-importen som ett naturligt led i det svenska näringslivets internationalisering, en process som inkluderar ökande svensk export av olika varor — även TEKO-varor. Å andra sidan har närings- och handelspolitiken aldrig avsetts att gälla undantagslöst, och de svårigheter som möter TEKO-industrierna är fullt tillräckliga för att motivera överväganden om ökade importrestriktioner bör tillgripas. Vi börjar dessa överväganden med en kort genomgång av vilka restriktioner som nu gäller. TEKO-produktionen har ett generellt tullskydd som i många fall är högre än tullskyddet för övrig industriell produktion. Vid tullförhandlingarna i den s k Kennedy-ronSOU 1970: 59

den togs betydande hänsyn till TEKO-industriernas svårigheter. Det generella skyddet genom tullar har emellertid fått sin utformning främst med hänsyn till konkurrensen från med Sverige industriellt likställda länder. I någon större utsträckning har därvid hänsyn icke kunnat tagas till den speciella konkurrensen från statshandelsländerna i öst. I bilaterala avtal med flertalet av länderna i Öst-Europa har därför införts ett kompletterande gränsskydd i form av vissa kvantitativa importbegränsningar. En liknande politik har under de senaste åren tillämpats mot den konkurrens till mycket låga priser som vuxit fram, ibland mycket snabbt, från främst ett antal östasiatiska länder. Beroende på skilda faktorer, bl a handelspolitiska hänsyn, har denna politik icke kunnat utformas så konsekvent som motiven för densamma skulle påfordrat. Allt talar för ett fortsatt starkt importtryck. Verkan av detsamma bestäms icke enbart av exportländernas ansträngningar och vår egen politik utan även av andra betydande avsättningsländers importpolitik. TEKO-industrierna får arbeta inom en världsmarknad som är långt ifrån liberaliserad och vars utveckling är svårbedömd som följd av de olika ländernas skiftande intressen och handelspolitiska attityder. En snar liberalisering av världsmarknaden för textil är inte sannolik. Lösningar på betydelsefulla delproblem på en multilateral basis kan dock icke betraktas som helt utsiktslösa. Det nyligen förlängda internationella långtidsavtalet för bomullsvaror är ett exempel på detta. Strävandena mot omfattande preferenssystem till förmån för u-ländernas export kan ge nya perspektiv på den internationella konkurrensen. De aktuella planerna på en utvidgning av den ekonomiska integrationen i Europa ställer också TEKO-industrierna inför en förändrad situation. Konkurrensen kommer att ytterligare skärpas. Samtidigt kommer på en expansiv stormarknad nya möjligheter att erbjudas för den exportinriktade kvalitetsproduktionen. Utformningen av den svenska importpoli129

tiken måste självfallet ske under beaktande också av de internationella perspektiven. En generell importbegränsning som även skulle innebära en omprövning av skyddet mot länder med i huvudsak lika industriell konkurrenssituation och handelspolitik som vår egen framstår icke som en framkomlig väg. En dylik politik skulle stå i strid med väsentliga åtaganden som vi gjort internationellt. Den skulle inte heller stå i överensstämmelse med riktlinjerna för vår handelsoch näringspolitik. Läget kan snabbt förändras och ytterligare förvärras om långtgående regleringar introduceras av andra industriländer. I en sådan situation skulle de svenska TEKOindustrierna kunna drabbas hårt dels direkt genom ett avbräck i en lovande exportutveckling, dels indirekt genom att producentländernas export i ökad utsträckning skulle kanaliseras till den svenska marknaden. Inför en sådan utveckling kan den svenska politiken icke stå opåverkad. Samtidigt görs emellertid internationellt energiska ansträngningar för att på olika sätt möta dessa protektionistiska strävanden. Det är vanskligt att bedöma vad som kommer att överväga bland dessa motstridiga tendenser, i synnerhet som andra betydelsefulla förändringar kan inträffa, t ex genom de inledda EEC-förhandlingarna. Det är inte uteslutet att förnyade ansträngningar kommer att göras för att på multilateral basis finna lösningar på de internationella marknadsproblemen på textilområdet, vilka kan motverka snedvridningar i konkurrensen. Enligt TEKO-utredningens mening bör man från svensk sida aktivt stödja sådana ansträngningar. Så länge exceptionella konkurrensförhållanden råder i fråga om import från exempelvis statshandelsländer och vissa ostasiatiska länder, anser TEKO-utredningen det realistiskt att räkna med att nuvarande begränsningspolitik i väsentliga stycken måste bestå tills vidare under en övergångstid. Åtgärderna bör emellertid så långt möjligt ges en systematisk utformning och en tilllämpning som medger en — där så är görligt — successiv anpassning av konkurrens130

förhållandena. Det är också enligt utredningens mening angeläget att importutvecklingen nära följs så att aktuellt underlag hela tiden skapas för en anpassning av restriktionerna.

11.4.2 Skyddad beredskapsproduktion Som framgått av utredningens delrapport 1969 har den svenska självförsörjningsgraden på TEKO-området successivt minskat. Den ligger nu i många fall på en sådan nivå att åtgärder måste vidtas för att säkerställa försörjningen vid krig eller avspärrning. Beredskapsbehoven analyseras av Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), och på grundval av denna analys upprättas försörjningsplaner för olika varuområden. Försörjningsplanerna anger minimibehov för olika ändamål liksom principerna för hur behoven skall täckas, dvs främst lagringsoch produktionsprogram. TEKO-utredningen behandlade dessa frågor i sin delrapport 1969. Enligt försörjningsplanen för TEKO-varor finns det viktiga varugrupper inom TEKO-området för vilka den svenska produktionen faller långt under det minimum som ÖEF fastställt för den svenska försörjningen i krig. Allteftersom internationaliseringen av det svenska näringslivet fortsätter, uppstår detta läge i fråga om allt fler varugrupper. Andra länder med jämförbar ekonomisk utvecklingsnivå och industriell konkurrenssituation befinner sig i samma läge. I själva verket har frågan behandlats i internationella förhandlingar, t ex inom EFTA, och enighet har då rått om att beredskapsskälen skall få motivera en skyddad eller subventionerad produktion endast i sällsynta undantagsfall då inte andra utvägar står öppna. Under vintern 1969—70 ägde förhandlingar rum mellan å ena sidan de stora tillverkarna av yllebeklädnadsväv, å andra sidan ÖEF och regeringen. Företagen meddelade att de inte utan åtgärder i någon form från samhällets sida kunde fortsätta sin produktion i tidigare omfattning. ÖEF meddeSOU 1970: 59

lade att en nedläggning av deras produktion skulle medföra att den svenska försörjningen med dessa varor under krig inte skulle kunna tillgodoses genom egen produktion och att alternativet var en ökad lagring av vävnader. Regeringens beslut blev att ett specialarrangemang genomfördes för att trygga fortsatt produktion av en liten del av den totala nedläggningshotade produktionen. Regeringen följde därmed hittillsvarande praxis som innebär ett ytterst restriktivt utnyttjande av beredskapsargument för att upprätthålla produktionskapacitet. Detta sker endast i undantagsfall då det gäller snävt avgränsade material som bedöms vara av strategisk betydelse. I detta fall fanns ännu en möjlighet att i viss utsträckning tillgodose behovet genom substituerbara produkter från trikåindustrin. Med ökande internationalisering av handeln och ökande ekonomisk integration blir emellertid beredskapsproblemen allt besvärligare att lösa inte bara på TEKO-området utan även på andra varuområden. Enligt den hittillsvarande näringspolitiken kan upprätthållande av produktionskapacitet genom stöd- eller skyddsåtgärder komma i fråga endast i de nämnda undantagsfallen. En annan linje skulle dessutom kunna få handelspolitiska återverkningar i form av restriktioner eller stödåtgärder i andra länder. Allt fler varor måste emellertid komma att falla inom den kategori som inte kommer att finnas att tillgå under en avspärrning med mindre åtgärder vidtas för beredskapslagring eller beredskapsproduktion. Såvitt TEKO-utredningen kan förstå, måste detta problem lösas från fall till fall genom att ÖEF preciserar behoven och framställer förslag till åtgärd. Utredningen anser sig inte ha möjlighet att föreslå något utöver detta. 11.4.3 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder Den kraftiga minskning som skett av antalet anställda inom TEKO-industrierna har inte kunnat genomföras utan att i många fall medföra allvarliga omställningsproblem SOU 1970: 59

för den berörda arbetskraften. Visserligen kan arbetslösheten mot bakgrund av problemens storlek sägas ha varit av begränsad omfattning men trots den aktiva arbetsmarknadspolitik som bedrivits för att underlätta omställningarna för de enskilda individerna har arbetslösheten inom TEKOfacken tenderat att öka. Under 1969 uppgick arbetslösheten i årsmedeltal för medlemmarna i beklädnadsarbetarnas erkända arbetslöshetskassa till 2,1 procent och för medlemmarna i textilarbetarnas kassa till 2,6 procent. I absoluta tal motsvarade dessa tal ett årsmedeltal av 1 300 arbetslösa. Utvecklingen under 1970 har kännetecknats av ytterligare någon ökning av arbetslösheten. Även om talen mot bakgrunden av de stora strukturförändringar som skett inom TEKO-industrin de senaste åren fortfarande kan sägas vara små, är de dock enligt TEKO-utredningens mening av sådan storlek att de kräver särskild uppmärksamhet. Arbetslöshetsprocenten inom TEKO-facken ligger klart högre än för övriga industriarbetare. Främst är det den äldre arbetskraften och kvinnorna som drabbats. Kraftfulla arbetsmarknadspolitiska insatser kommer även framdeles att krävas för att lösa de omställningsproblem som kommer att möta inom TEKO-industrin. Även om det som nämnts finns skäl för att under 1970-talet anta en i absoluta tal något svagare sysselsättningsminskning än under 1960-talet, kan omställningsproblemen för arbetskraften ändock tänkas bli större än tidigare. I ökad utsträckning torde nedläggningarna och driftsinskränkningarna inträffa på orter där möjligheterna att finna annan sysselsättning för arbetskraften inom samma yrkesområde är begränsade eller helt saknas. Det innebär att den berörda personalen i de flesta fall måste räkna med omflyttning och/eller omskolning för att finna annan lämplig sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden — om dessa alternativ överhuvudtaget kan förverkligas och inte resultatet blir en påtvungen minskning av kvinnornas yrkesverksamhet. Stora krav kommer alltså att ställas på den arbetsför131

medlande och yrkesvägledande verksamheten inte minst i personellt hänseende för att tillfredsställande lösningar på omställningsproblemen skall kunna åstadkommas. Strävan i dessa åtgärder måste vara att bereda den friställda arbetskraften annan lämplig sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. Man måste dock räkna med att det vid driftsnedläggningar och driftsinskränkningar kommer att finnas grupper, vanligen äldre och oftast kvinnor, för vilka det inte är realistiskt räkna med en sådan omplacering på den öppna arbetsmarknaden som innebär byte av yrke och/eller av bostadsort. Utredningen finner det betydelsefullt att åtgärder kan sättas in för att bereda också denna arbetskraft, med kanske mångårig yrkesverksamhet inom TEKO-industrierna, fortsatt sysselsättning i former som så långt möjligt motsvarar deras yrkesförutsättningar och önskemål. I viss utsträckning har detta skett genom att arbetsmarknadsverket anordnat s k industriella beredskapsarbeten bl a med sömnadsproduktion. Denna form av särskilt anordnade arbeten bör enligt utredningens mening kunna ytterligare utvecklas. Även andra former än de nuvarande kan tänkas. Förslag har tidigare framförts om anordnande av sådana arbeten också i enskilda företags regi. Möjligen kan man också i vissa fall tänka sig former av hemarbete. Enligt utredningens mening är det betydelsefullt att ett nära samarbete kommer till stånd mellan TEKO-industrierna och arbetsmarknadsverket i syfte att finna från sociala men samtidigt också från ekonomiska synpunkter så tillfredsställande lösningar som möjligt av här berörda frågor. Utredningen vill därför föreslå att till arbetsmarknadsstyrelsen knyts en delegation eller kontaktgrupp med företrädare för branschorganisationerna och parterna på arbetsmarknaden inom TEKO-industrierna med uppgift att biträda styrelsen i frågor som rör omställningar inom TEKO-industrierna. 11.4.4 Regionpolitiska åtgärder Som redovisats i det föregående har utveck132

lingen inom TEKO-industrin kännetecknats av att industrin i allt högre grad koncentrerats till Borås-regionen. Mycket talar för att denna koncentration inneburit påtagliga företagsekonomiska fördelar. Även från arbetsmarknadssynpunkter har emellertid förekomsten av en stor och differentierad TEKO-industri i Borås-regionen varit betydelsefull. Omställningen för arbetskraften har underlättats vid företagsnedläggningar och driftsinskränkningar genom att möjligheter funnits att på orten eller inom pendlingsavstånd finna andra arbetstillfällen inom samma yrkesområde. Man finner också att trots de betydande omställningar som skett också i Borås-regionen detta område svarar för en väsentligt mindre andel av arbetslösheten bland TEKO-industriarbetare än vad som motsvarar dess andel av TEKOindustrin. Nedläggningar av mindre lönsamma produktionsenheter synes i stort sett ha uppvägts av expansionen inom andra delar av TEKO-produktionen. Detta har som nämnts medfört att sysselsättningen totalt kunnat upprätthållas i Borås-regionen trots den kraftiga sysselsättningsminskningen inom industrin som helhet. Denna utveckling har främjats delvis genom utformningen av det lokaliseringspolitiska stöd som vid olika tillfällen utgått inom Borås-regionen. Företag har t ex fått tillstånd att utnyttja sina investeringsfonder i lokaliseringspolitiskt syfte. Vidare har särskilt lokaliseringsstöd i form av lån och bidrag lämnats. Till helt övervägande del har dessa stödåtgärder kommit TEKO-industrierna till godo. Utredningen har i det föregående kalkylerat med att sysselsättningen inom TEKOindustrin under 1970-talet om man ser till landet som helhet kommer att nedgå till omkring 50 000. Enligt utredningens mening bör det inte vara orimligt att för Boråsregionen uppställa som mål att i stort sett det nuvarande antalet TEKO-sysselsatta, dvs ca 25 000, skall bibehållas. Det skulle innebära att detta område vid 1970-talets slut hade omkring hälften av TEKO-industriernas anställda mot för närvarande sannolikt något över 35 procent. SOU 1970: 59

Utredningen är emellertid medveten om att den nuvarande relativt ensidiga och föga tillväxtbetonade sammansättningen av näringslivet inom Borås-regionen också innebär nackdelar. Särskilt har påpekats återverkningarna på yrkesstrukturen och därigenom också den sociala strukturen. Även om ensidigheten i yrkesstrukturen inte får överbetonas — den torde innebära att för närvarande i runt tal omkring en fjärdedel av de yrkesverksamma i Borås-regionen är TEKO-anställda industriarbetare — måste det enligt utredningens mening också vara en viktig regionpolitisk målsättning att söka åstadkomma en mera differentierad näringsoch yrkesstruktur i Borås-regionen. En sådan bör kunna bidra till en mera stabiliserad arbetsmarknad med större motståndskraft mot återverkningarna av uppkommande svårigheter inom TEKO-industrierna. En viss nylokalisering av annan tillverkningsindustri till Borås-regionen har också skett genom de lokaliseringspolitiska stödåtgärder som satts in. Den starkt expansiva Göteborgs-regionens huvudort ligger endast 70 km från Borås. Det måste från båda regionernas synpunkt vara en fördel om Göteborgsindustrierna kan utnyttja uppkommande arbetskraftsreserver i Borås-regionen. Från TEKO-utredningens synpunkt framstår därför ett långtgående och effektivt program för lokalisering av tillväxtindustrier till Borås-regionen som nödvändigt. Utredningen anser därför att ett lokaliseringsprogram snabbt bör utarbetas för de båda regionerna med syfte att till Borås-regionen överflytta delar av Göteborgs-regionens expansion samt delar av den statliga förvaltning som skall decentraliseras. Programmet bör omfatta åtgärder för att bygga ut sådana servicefunktioner på utbildningsområdet, på det kommersiella området och i fråga om konsultativa tjänster som kan väntas skapa komparativa fördelar för industri i Borås-regionen. Bland frågor som bör behandlas i ett sådant program är vidare en prioritering av vägbyggandet mellan Göteborg, Borås och Mark. Detta ger en naturlig uppföljning av de fördelar för industrin i SOU 1970: 59

Borås-regionen som skapas av den nya storflygplatsen i Härryda. Ett omlokaliseringsprogram av denna karaktär berör inte bara två länsstyrelser och näringslivet i två regioner. Frågorna som måste behandlas faller dessutom under flera verk och departement. Det är därför viktigt att en god samordning och en central ledning kommer till stånd för programmet.

Nordisk udredningsserie (Nu) 1970

Kronologisk förteckning

1. Samordnad utbyggnadsplanering inom Nordel. 2. Uddannelses- og forskningssporgsmål. 3. Provelosladelse. 4. La cooperation internordique en matiéres économiques et culturelles. 5. Nordisk gränsregion miljövård och urbanisering. 6. Konsumentundervisning i skolen. 7. Merking av brann- og helsefarlige stoffer. 8. Nordisk trafiksäkerhetskonferens i Stockholm 2 0 - 2 1 april 1970. 9. Innstilling om harmonisering av skoleordningene i de nordiske land.

Statens offentliga utredningar 1970

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Grundlagberedningen. 1. Riksdagsgrupperna • Regeringsbildningen. [16] 2. Ersättare för riksdagsledamöterna. [17] 3. Allmäma val pä våren ? [27] Svensk FN-lag. [19] Militära straff och disciplinmedel. [31] Polisen i samhället. [32] Hemför8ä:jning. [35] Revision av vattenlagen. [40] Gruvrättslg speciallagstiftning. [45] Skydd mot avlyssning. [47] Svensk författningssamling. [48]

Fö rs va rsde pa rtementet Vfirnpliktstlänstgöringens civila meritvärde. [12] Forskning för försvarssektorn. [54]

Socialdepartementet Livsmedelistadgekommittén. 1. Ny livsmedelsstadga m.m. Del I. Förelag och motiv. [6] 2. Ny livsmedelsstadga m.m. Del. II. Bilagor. [7] Folktandvårdens utbyggande och reglering. [11] Yrkesskadeförsäkringens finansiering. [49] Ersättning vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor. [56] Narkotikamissbruk hos inskrivningsskyldiga 1968/1969.

Sexualkunskapen på grundskolans låg- och mellanstadier. [39] Språkundersökning bland finländska barn och ungdomar i Sverige. [44]

Jordbruksdepartementet Statligt stöd till fiskehamnar. [5] Distriktsveterinäremas tjänstgöringsförhållanden, m.m. [53]

Handelsdepartementet Rationell bensinhandel. [24] Om lotterier. [52]

Inrikesdepartementet Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) 1. Balanserad regional utveckling. [3] 2. Urbaniseringen i Sverige. Bilagedel I till Balanserad regional utveckling. [14] 3. Regionalekonomisk utveckling. Bilagedel II till Balanserad regional utveckling. [15] Medel för styrning av byggnadsverksamheten. [33] Svenska folkets inkomster. [34] Ungdom - Bostad. [43] Den äldre arbetskraften inom byggnadsindustrin. [46]

Kommunikationsdepartementet

Civildepartementet

Snöskotern — fordonet och föraren. [9] Körkort och körkortsregistrering. [26]

Barns utemiljö. [1]

Finansdepartementet

Industridepartementet

Upphandling av byggnader. Del 2. Administrationen. [18] Understödsföreningar. [23] Aspirationer, möjligheter och skattemoral. [25] Tjänstgöringsbetyg. [28] Decentralisering av statlig verksamhet. [29] Stordriftsfcrdelar inom industriproduktionen. [30] Kilometerbeskattning. [36] översyn av vissa punktskatter. [37] Förtrolig företagsinformation och börshandel. [38]

Sveriges energiförsörjning. Energipolitik och organisation. IT oj Samarbetsutredningen. 1. Företag och Samhälle. Del 1. Forslag med motiv samt bilagor. [41] 2. Företaq och Samhälle. Del 2. Hearings med företrädare för samhällsorgan, företag, löntagarorganisationer, politiska partier m. fl. T42] Mellansvensk gruvindustri. [51] TEKO-utredningen. 1. TEKO-industrierna inför 70-talet Del I. Analys, slutsatser, förslag. [59]

Utbildningsdepartementet Om stat och kyrka. [2] Yrkesutbildningsberedningen. 1. Reformerad lärarutbildning. [4] 2. Yrkesteknisk högskoleutbildning. [8] 3. Viss medicinsk och farmaceutisk yrkesutbildning. [50]. 4. Yrkesutbildning och arbetsliv. [58] Fria läromedel [10] KompetensjtredningenV. Behörighet* Meritvärdering . Studieprognos Specialundersökningar av kompetensfrågor. [20] VI :1 Vägar till högre utbildning. Behörighet och urval. [21] VI :2 Vägar till högre utbildning. Organisation och ininformation. [55] Pedagogisk utbildning och forskning. [22]

Anm. Siffrcrna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

K L Beckmans Tryckerier AB 1970

ALLF 112 2 007