Doc 1960:109

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 1

Nr 109

Kungl. Maj:ts proposition angående befälsordningen vid armén m.m .; given Stockholms slott den 11 mars 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges principförslag rörande befälsordningen vid armén samt befälsbehovet vid normalinfanteriregemente. Det betonas, att kraven på allt arméns befäl skärpts till följd av den militärtekniska utvecklingen. Inom armén fordras tre grupper av yrkespersonal i ständig tjänst (aktivt yrkesbefäl). Dessa gruppers huvuduppgifter preciseras sålunda:

för den första förandet av bataljon (eller motsvarande) i krig och ledandet av värnpliktsutbildningen på kompaninivå i fred, för den andra ledandet

av värnpliktsutbildningen på plutonsnivå och stridsledning vid kompani

(eller motsvarande), för den tredje utbildningen av grupper eller avdel­

ningar av värnpliktiga och bestridandet av befattningar som kvartermästare (motsvarande) i krig. De tre grupperna benämnes i propositionen med nuvarande benämningar officerare, underofficerare och underbefäl, men det förutsättes att underofficerskåren kommer att erhålla annan benämning. Preciserade förslag framlägges rörande rekrytering och utbildning av det aktiva yrkesbefälet. För reservofficerarna föreslås en förlängd grundläggande utbildning. Nuvarande system med reservpensioner föreslås skola ersättas med premie­ system. Det förutsättes att vid samtliga försvarsgrenar två obligatoriska sär­ skilda befälsövningar, vardera om 15 dagar, införes för nuvarande värn­ pliktiga officerare och underofficerare. För att avbalansera härigenom uppkommande kostnadsökningar föreslås att tiden för första tjänstgöringen för samtliga värnpliktiga skall avkortas med i genomsnitt 3,5 dagar.

1—41 oo Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Utdrag av protokollet över försvar särenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stock­ holms slott den 11 mars 1960.

N ärvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , stats­ råden N ilsson , S träng , A ndersson , L indström , L indholm , K ling , S koglund , E denman , N etzén , J ohansson , af G eijerstam .

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, ecklesiastik-, in­ rikes- och civildepartementen anmäler chefen för försvarsdepartementet statsrådet Andersson fråga om befälsordningen vid armén m. m. och anför därvid följande.

Mot bakgrunden av de svårigheter att tillfredsställande rekrytera arméns aktiva befälskårer som yppades under åren närmast efter det andra världskrigets slut verkställdes inom försvarsdepartementet en preliminär utredning i syfte, bland annat, att sammanföra officers- och underofficers­ kårerna till en befälskår. Resultatet av utredningen anmäldes i propositio­ nen 1948: 206 angående vissa frågor rörande försvarets organisation. Före­ dragande departementschefen uttalade därvid, att de problem som berörts i den preliminära utredningen borde göras till föremål för en allsidig undersökning. I enlighet med vad sålunda uttalats tillkallades med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1948 sju sakkunniga med uppgift att biträda med fortsatt utredning rörande befälsrekryteringen och befälsorganisationen vid armén. De sakkunniga (befälsutredningen) avgav den 28 september 1953 betänkande rörande Befälsordningen vid infanteriet (SOU 1953: 28). Tre av utredningens ledamöter var skiljaktiga och för­ ordade en lösning som starkt avvek från majoritetens. Över befälsutredningens förslag avgavs efter remiss yttranden av ett stort antal militära och civila myndigheter, institutioner och organisationer. I yttrandena framträdde stora åsiktsskillnader. Chefen för armén ansåg sig kunna biträda varken majoritets- eller minoritetsförslaget och fram­ lade ett eget förslag till befälsordning omfattande hela armén. Med anledning av vad sålunda förevarit bedömdes ytterligare utredning erforderlig. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 27 juli 1954 tillkallade

chefen för försvarsdepartementet en sakkunnig1 (1954 års befälsutredning}

Numera statsrådet P. S. Lindholm, som 21 november 1956 entledigats och ersatts av led. av I kammaren, studiesekreteraren E. B. Holmqvist.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 3

med uppgift att verkställa översyn av föreliggande förslag m.m. rörande befälsordningen. Därvid skulle närmare prövas de erinringar som fram­ förts mot såväl majoritetens som minoritetens inom befälsutredningen för­ slag, varjämte arméchefens förslag skulle granskas ingående. Med skrivelse den 15 juli 1959 har 1954 års befälsutredning avgivit betänkande (SOU 1959: 23) rörande arméns befäl (Befälsordningen vid infanteriet med prin­ cipiell tillämpning på övriga truppslag). Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av överbefälhava­ ren, chefen för armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet, försvarets civilförvaltning, försvarets socialbyrå, styrelsen för försvarets läroverk, militärpsykologiska institutet, statskontoret, statens lönenämnd, statens organisationsnämnd, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, civilförsvarsstyrelsen, försvarets skolnämnd, kompetensutredningen, cen­ tralförbundet för befälsutbildning, svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet, försvarsväsendets underbefälsförbund, centralsty­ relsen för de svenska reservofficersförbunden, värnpliktiga officerares riks­ förbund, värnpliktiga underofficerares riksförbund, försvarets civila tjänste­ mannaförbund, svenska reservunderofficersförbundet, försvarsverkens civila personals förbund, landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareför­ eningen, Sveriges lantbruksförbund, folkpartiets ungdomsförbund, svenska landsbygdens ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsför­ bund, högerns ungdomsförbund, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges förenade studentkårer och statstjänstemännens riksförbund. Då jag nu upptager förevarande fråga till behandling, börjar jag med en kortfattad erinran om huvudpunkterna i tidigare avgivna förslag. Redo­ görelsen för 1954 års befälsutrednings förslag har, efter en presentation av utredningens principiella synpunkter, uppdelats på ett antal avsnitt i anslutning till huvudpunkterna i utredningens förslag. För varje sådant avsnitt lämnar jag samtidigt uppgifter om gällande ordning, remissinstan­ sernas uttalanden och mina egna synpunkter och förslag. 1

1. Tidigare förslag m.m.

Det betänkande (SOU 1953:28) som avgavs av den år 1948 tillsatta befäls­ utredningen omfattade som förut nämnts två från varandra starkt av­ vikande förslag. Majoriteten inom utredningen förordade att man genom reformer inom den gällande befälsordningens ram skulle effektivisera befälsorganisationen. Reservanternas förslag innebar en sammanslagning av officers- och underofficerskårerna till en enda enhetlig befälskår med en utifrån denna grundlinje uppgjord befälsordning.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr i09 år 1960

Majoritetens lösning -— »reformalternativet» —- tog i första hand sikte

på följande: 1) att förbättra officerarnas kvalitet genom rationalisering av deras utbildning före krigsskolan och fördjupning av studierna vid denna skola, 2) att bättre utnyttja underofficerarnas praktiska kvalifikationer och i samband därmed ge dem en mot arbetsuppgifterna svarande ställning inom befälssystemet, 3) att anpassa beställningarna efter kompetens och erfarenhet, 4) att bringa underbefälets ställning i överensstämmelse med för dem avsedda arbetsuppgifter samt 5) att effektivisera reservbefälsinstitutionen. Indelningen i kårer ansågs betingad främst av de olika kompetensgrup­ pernas uppgifter och därav följande kvalifikationskrav. Uppdelningen hade sin utgångspunkt i tjänsteuppgifterna. Utredningen fann berättigat att upprätthålla indelningen i kompetensgrupper med därav följande indel­ ning i befälskårer. Det aktiva befälet indelades alltså i tre befälskårer med var för sig bestämda och avpassade uppgifter: officerskåren, kvartermästarkåren (nuvarande underofficerskåren) och underbefälskåren. Beträffande reservbefälsinstitutionen framhölls, att reservbefälet ute­ slutande skulle tillgodose ett krigsbehov. Detta begränsades till kaptens-, subalternofficers- och underofficersbefattningar. Endast en utvald elit av reservofficerarna borde anförtros chefskapet över stridande kompani. Huvuddelen avsågs för vissa stabsbefattningar och befattningar som chefer för icke i egentlig mening stridande kompanier. Antalet kaptener minskades och maximiåldern för kvarstående i reserven sänktes. Reservunderofficerarnas huvuduppgift skulle vara plutonchefs ställ­ företrädare eller troppchef. Äldre reservunderofficerare placerades före­ trädesvis som stabsunderofficerare.

Minoritetens lösning — »enhetsalternativet» — innebar i huvudsak

följande. De aktiva officers- och underofficerskårerna borde sammanföras till en enda befälskår, direkt rekryterad ur de värnpliktigas led och officersutbildad efter ett enhetligt system samt med för envar samma möjlighet till anställning och befordran. Befälskåren skulle vara så beräknad, att krigs­ organisationens ofrånkomliga krav på högre yrkesutbildat befäl kunde till­ godoses på ett tillfredsställande sätt. Detta skulle innebära att antalet officersutbildat befäl ökade och att man härigenom dessutom skulle erhålla större tillgång på kvalificerad lärarpersonal vid utbildning av värnpliktiga i fred. Förslaget upptog vidare en aktiv kader av underbefäl, avsedd att under det årliga fredsutbildningsskedet tjänstgöra som biträdande lärare och instruktörer. Detta underbefäl utgjordes dels av instruktörer för utbildning

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 5

inom vissa specialområden (instruktörer i specialtjänst) dels av biträden i utbildningsarbetet i övrigt (instruktörer i vapentjänst). Ytterligare upp­ togs ett antal underbefäl för vissa befattningar i den administrativa tjäns­ ten. Det aktiva underbefälet rekryterades liksom det aktiva befälet ur de värnpliktigas led. Utbildningen utöver värnpliktsutbildningen skulle främst inriktas på bestridande av vederbörliga instruktörsbefattningar. Med hänsyn till krigsorganisationens krav upptog förslaget vidare en reservofficersorganisation. Med hänsyn till krigsanvändningen föreslogs en stark föryngring av reservofficerskåren. Som en följd av volontärinstitutionens avskaffande skulle reservunderofficerskåren utgå ur organisationen och för reservanställda underoffice­ rare avsedda befattningar besättas med värnpliktsbefäl. I sitt remissyttrande över befälsutredningens betänkande förordade

arméchefen i likhet med utredningens majoritet reformer på den be­

stående ordningens grund. I väsentliga avseenden ansåg arméchefen sig dock icke kunna godtaga majoritetsförslaget. Sålunda framställ­ des mot detsamma erinringar bland annat beträffande det kvantitativa behovet av aktiv officerspersonal i arméns viktigaste positioner inom krigs­ organisationen liksom beträffande de aktiva befälskårernas och reservbefälskårernas utbildning och användning. Minoritetsförslaget däremot under­ kändes så gott som helt. Efter granskning av utredningens båda alternativa lösningar fann arméchefen det erforderligt att utarbeta och framlägga ett eget förslag till befälsordning, omfattande hela armén. Chefens för armén förslag innebar ett bibehållande av tre aktiva kårer. Officerskårens storlek beräknades härvid med utgångspunkt i krigsorganisationens minimibehov av personal i nyckelbefattningar: bataljonschefer och högre chefer samt vissa stabsbefattningar. Större krav än tidigare gällt ställdes på officers­ kårens genomsnittliga standard. Den personal som utöver officerskåren erfordrades för fredsorganisationen — främst utbildningsarbetet -— borde alltjämt uppdelas på två befälskårer, underofficerare och underbefäl. För dessa två grupper föreslogs benämningarna chefsinstruktörer och instruk­ törer. Dessa gruppers uppgifter inom utbildningsarbetet begränsades i huvudsak till s. k. formell utbildning. Vad beträffar uppgifterna för äldre personal förutsattes att kompaniadjutantsbefattningarna regelmässigt skulle besättas av aktivt underbefäl. Krigsorganisationens behov av kompanichefer skulle i första hand till­ godoses genom yngre aktiva officerare. Huvuddelen av kompanichefsbefatt­ ningarna vore det emellertid alltjämt nödvändigt att besätta med reservofficerspersonal. Reservofficerarna skulle ges avsevärt utökad utbildning. De aktiva underofficerarna och underbefälen betraktades ur krigsanvändningssynpunkt som i princip en grupp. De avsågs främst utnyttjas som kompanikvartermästare och i vissa specialbefattningar. Vad beträffar utbildningen av den aktiva befälspersonalen föreslogs en

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

genomgripande omläggning av officersutbildningen genom införande av officersaspirantskolor samt övergång till tvåårig utbildning vid krigsskolan. Genomgång av bataljonschef sskola blev obligatorisk för de officerare, som ej genomgick krigshögskola. Utbildningen av officerare via »långa vägen» omgestaltades, varvid förutsattes nedläggande av försvarets läroverk. Nöd­ vändig kompletterande allmänbildning skulle ges inom det allmänna skol­ väsendet. För underofficerare och underbefäl skulle särskild kvartermästarutbildning komma till stånd. Med avseende å det värnpliktiga befälet föreslogs sammanslagning av grupperna underofficersuttagna och officersuttagna till en grupp, plutonchefsuttagna, med en grundutbildning om 18 månader. För denna grupp skulle tillkomma ytterligare repetitionsövningsskyldighet om 40 dagar.

2. Principiella synpunkter

1954 års befälsutredning

Inledningsvis lämnar utredningen en översikt över argumenteringen för

tidigare befälsreformer i vårt land och framlägger samtidigt sina egna synpunkter på dessa spörsmål. Utredningen anför att det är först under de senare årtiondena som ett vidgat rekryteringsunderlag för officerskåren framstått som något värde­ fullt i och för sig. Uppfattningen att man därmed kan få en starkare förankring hos hela folket och att begåvningsurvalet därmed kan bli bättre är alltså en rätt ny tanke. Kravet på studentexamenskompetens för tillträde till officerskåren står enligt utredningen inte i strid mot intresset av att försvaret skall ha en bred folklig förankring om det är så, att varje begåvad pojke, oavsett eko­ nomiska förhållanden och bostadsort, ges möjlighet att förvärva denna examen. Det finns inte heller, förutsatt att barn ur alla samhällsgrupper utnyttjar studiemöjligheterna, anledning befara, att en studentrekryterad officerskår skulle vara mera främmande för de värnpliktigas förhållanden och mentalitet och därmed sämre skickad att föra befäl än en officerskår eller vilken annan kår som helst, som inte har detta inträdesvillkor. Det är också att märka, att vid krigsskolan finns i dag ett betydande inslag av elever från arbetare-, hantverkare- och bondehem. Det blev, anför utredningen, först 1942 års försvarsbeslut, som medförde väsentliga förändringar med avseende på rekryteringen till officersyrket. Genom detta beslut erbjöds möjlighet för varje ung man, som under den grundläggande utbildningen till och med kadettskolan visade sig lämplig för yrket, att oberoende av tidigare erhållen civil skolunderbyggnad — stu­ dent, real- eller folkskola — bli officer på aktiv stat. Genom denna rekry­ tering ur de värnpliktigas led kunde den sedan lång tid pågående strävan

Kungl. Maj ds proposition nr 109 år 1960 7

att få en ökad bredd på officersrekryteringen med fullt fog sägas ha för­ verkligats. Utredningen har med tillgängliga uppgifter från krigsskolan som grund gjort vissa statistiska undersökningar angående de förändringar, vilka ägt rum beträffande såväl rekryteringsvägar till officersbanan som socialgrup­ peringen inom de olika officerskurserna. Denna undersökning, som redo­ visas som bilaga till utredningens betänkande, belyser främst utvecklingen efter den tid, då 1942 års försvarsbeslut vunnit full tillämpning på rekry­ teringen till krigsskolan. Av undersökningen kan utläsas följande. Socialgrupp I, från vilken tidigare huvuddelen av kadetterna kommit, har efterhand fått vika för ett med varje år allt starkare inslag av elever från socialgrupp II och III. Under åren 1925—1927 kom icke mindre än 72 procent av eleverna från socialgrupp I, 1943—1946 50 procent och 1956— 1958 endast 26 procent. Av senaste årskursens (1958) kadetter kom — sammanlagt från samt­ liga rekryteringsvägar — 26 procent ur socialgrupp I, 54 procent ur social­ grupp II och 20 procent ur socialgrupp III. Medan flertalet elever från socialgrupp I och II avlagt studentexamen före militärtjänstens början, har de flesta från socialgrupp III avlagt sin examen vid försvarets läroverk. Men det bör framhållas, att även direktre­ kryteringen till officersbanan bland studenter har nått en allsidighet och bredd, som icke torde stå efter något annat yrke, som fordrar studentexamenskompetens. Medan den ungdom från socialgrupp III, som avlägger stu­ dentexamen, endast utgör ca 7 procent av det totala antalet årligen ut­ examinerade studenter utgjorde den år 1957 16 procent och år 1958 11 procent av de elever, som direktrekryterades till krigsskolan. Antalet elever, som rekryterats bland de fast anställda och värnpliktiga utan föreskriven studiekompetens, har vissa år utgjort mer än hälften av krigsskolans ka­ detter. Under de senaste åren (1957—1958) har inslaget av f. d. fast an­ ställda gått starkt tillbaka. Rekryteringen ur de värnpliktigas led har hållit sig ungefär konstant. Inslaget av kadetter med studentexamen före militärtjänstens början har ökat. Detta är en utveckling, som är en naturlig följd av demokratiseringen av de civila utbildningsmöjligheterna.

Försvaret kan enligt utredningen inte ges prioritet i förhållande till andra verksamhetsområdeni konkurrensen om begåvningstillgångarna. Utredningen anser det emellertid vara av synnerlig vikt, att den militära utbildningen organiseras så, att den från början ger ett vidare perspektiv på officersyrket än vad som nu är fallet och därigenom blir mera rekryteringsfrämjande. I fråga om underofficerarna har, anför utredningen, inte rekryteringssvårigheterna stått i förgrunden. Problemen har skapats ur den mellan­ ställning, som kåren intagit. Utredningen erinrar om att underbefälsrekryteringen varit otillfreds­ ställande under volontärsystemets tid. 1952 års underbefälsreform har un­ der högkonjunkturåren under 1950-talet ej heller kunnat råda bot på rekryteringssvårigheterna. Under de senaste åren har emellertid en markant omsvängning inträtt i rekryteringsläget.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Underbefälets egna önskemål i fråga om befälsorganisationen har under de senaste åren främst kommit till uttryck i kravet på ett ökat antal förstetjänster, rustmästaretjänster och därmed jämförliga befattningar. Genom riksdagsbeslut under åren 1957—1959 har sådana tjänster tillkommit i utbyte mot motsvarande antal furirsbeställningar. Kåren har därigenom successivt fått en bättre ställning. Efter att ha berört aktuella utvecklingstendenser inom militärtekniken konstaterar utredningen, att utövningen av chefsskapet över såväl större som mindre stridsenheter ställer på den militäre ledaren alltmera ökade krav såväl på allmänmilitärt tekniskt kunnande, teknisk orientering, för­ måga till praktiska improvisationer och allmänna ledareegenskaper som på förmågan att psykiskt behärska sig själv och sina underlydande. Utredningen anför, att det normgivande vid graderingen av de olika befälspositionerna måste vara arten av det arbete, som vederbörande har att utföra. Fordringarna på det militära befälets kunskaper och lämplighet är beroende av de uppgifter, som detta befäl kommer att ställas inför. Det gäller att få rätt man på rätt plats. Kompliciteten i den tekniska utvecklingen gör det enligt utredningen uppenbart, att yrkesmannen i jämförelse med reserv- och värnplilttsbefäl fått ökat framsteg framför dessa båda personalkategorier. Mer än någon­ sin gäller det att i krigsorganisationen placera den som är mest lämpad för uppgiften oavsett kårindelningen inom fredsorganisationen. Sammanfattningsvis anför utredningen, att den i sitt arbete sökt åstad­ komma den befälsordning som i krig ger oss de bästa möjligheterna till ett gott försvar. Inför denna målsättning och hänsynen till vad som kan lända försvaret och landet till största gagn har kårhänsyn och önskemål i övrigt av underordnad art fått vika. Samtidigt har utredningens strävan varit att åvägabringa en konstruktiv lösning av befälsfrågan, som kan accepteras av alla och läggas till grund för framtiden. Utredningen framhåller att när det gäller att ta ställning till befälsordningen, till befälets inbördes gruppering, rekrytering, utbildning och ut­

nyttjande gäller det i första hand att klargöra, vilka uppgifter det kommer

att ställas inför. Uppgifterna formas av de krav som ställes på försvars­ makten i krig och och därav betingade förberedelser i fred.

Utredningen framhåller att krigsorganisationen i sig rymmer en mång­

fald uppgifter. De viktigaste avser förandet av förband i strid. Härtill kom­ mer väsentliga uppgifter av stabsmässig karaktär främst uppgifter rörande operativ planläggning och förberedelse samt verksamhet, som avser för­ bindelser, förbandens försörjning med personal och materiel, sjukvård etc. För att utforma de normer och principer, efter vilka krigsorganisatio­ nens enheter skall föras och uppträda, krävs förberedande verksamhet inom

fredsorganisationen.

De allra senaste åren har enligt utredningen inneburit en utveckling,

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 9

som synes på ett avgörande sätt påverka arten och omfattningen av de upp­ gifter till vilkas effektiva bestridande principiell ställning skall tagas. Här må först nämnas de studier och överväganden, som via öB-utredningarna 1954 och 1957 samt 1955 års försvarsberedning ledde fram till statsmakter­ nas principiella beslut i försvarsfrågan sommaren 1958. Kort sammanfattat innebar detta beslut en avvägning av den art, att, inom en given ekonomisk ram, kvaliteten i organisationen skulle upprätthållas och förstärkas mot att i stället vissa kvantitetsmässiga nedskrivningar företogs. För armén medförde denna principlinje en viss numerär nedgång i organisationen. Den berörda organisatoriska begränsningen inom armén gäller i huvudsak sådana delar av stridskrafterna, för vilka kvalificerad och synnerligen kostnadskrävande materiell utrustning påräknas. Framför allt innebär emellertid den beslutade planen ett accentuerande av organisationens kvali­ tativa innehåll, även personellt. Antalet befälspositioner som skall bestridas av speciellt utbildad och skickad personal avses relativt sett utökade. Då det gäller att konkret och mera detaljerat utforma ordningen för det befäl, som skall ha att framdeles verka i organisationen anser utred­ ningen att avgörande hänsyn måste tagas till de omvälvande konsekvenser av den militärtekniska utvecklingen som utgjort bakgrunden för nu nämn­ da principiella omdaning av organisationen. Först under de allra senaste åren har det blivit möjligt att mera entydigt kunna överblicka de faktiska och praktiska följderna av dessa ibland språngvis skeende förändringar av de förutsättningar, på vilka det militära handlandet har att bygga. Framför allt inom tre områden har utvecklingen varit av avgörande betydelse, näm­ ligen på vapenverkans, på transportmedlens och på teleteknikens område. Utredningen beskriver hur tillkomsten av atomvapen för taktiskt bruk förändrat stridsbilden och tvingat fram en stark utspridning av förbanden, ävensom hur nya överskeppningsmetoder och lufttransportmedel gjort praktiskt taget varje del av landets yta åtkomlig för en angripare, samt hur tillkomsten av robotvapen ökat möjligheterna till förbindelseförstöring inom landet. Även möjligheterna för omedelbara stridshandlingar har ökat genom den tekniska utvecklingen. Det kommer icke endast i stort att bli mer komplicerat att leda strids­ krafterna; även på lägre chefer vid fältförbanden ställes nya genom­ gripande villkor för stridens förande. Utredningen beskriver de härav följande konsekvenserna med avseende å befäl suppgifterna sålunda. Det har blivit svårare att leda förband i strid. Detta omdöme gäller utövande av cbefsskapet på alla nivåer. Redan å stridstekniskt och taktiskt kunnande har kraven stegrats. Därutöver ökar stridens nya natur kraven, att de som skall bestrida uppgifterna besitter en avsevärd fysisk uthållighet. I ännu mera uttalad grad stiger kraven på psykisk stabilitet. Försvarsmaktens möjligheter att i ett modernt krig ge­ nomföra ställda uppgifter blir på ett avgörande sätt avhängiga av kvalitén

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

hos personalen. Utan en tillräcklig personell kvalité blir de materiella in­ vesteringarna verkningslösa. Utredningen hävdar, att de vidgade möjligheterna för en motståndare att snabbt och oröj t öppna krigshandlingar av stor kraft i;hög grad ökar betydelsen av att försvarsmakten eller delar därav med mycket kort eller ingen tids­ frist kan utveckla stridsmässig styrka. Därmed ökar också betydelsen av att vissa viktiga uppgifter i krigsorganisationen kan anförtros åt personal, som besitter en kontinuerligt vidmakthållen kondition och rutin och är omedelbart och utan omgång lokalt disponibel för uppgifternas fyllande. Också med speciell hänsyn till dessa förhållanden ökar yrkesbefälets bety­ delse. Även utbildningsuppgifternas betydelse stiger starkt i samma mån som kraven stegras på fältmässighet och driven manöverförmåga hos den personal, som i olika befattningar skall ingå i krigsorganisationen. Innan utredningen går in på bedömning av befälsorganisationen utifrån den här beskrivna situationen tar den upp några speciella frågeställningar, som är av betydelse för det principiella ställningstagandet till befälsuppgifterna i allmänhet. Det gäller begreppet taktisk begåvning och dess an­ knytning till befälets uppgifter på skilda nivåer; det gäller vidare frågan om sambandet mellan teknik och taktik i chefsskapet samt slutligen sam­ bandet mellan krigs- och fredsuppgifterna för yrkesbefälet.

Utredningen vänder sig mot dem som menar att kravet på taktisk för­ måga endast skulle vara att relatera till vissa befälsuppgifter eller till en

viss befälsgrupp. Även om skillnaden mellan olika befälsnivåer härvid kan synas stor, är det endast en skillnad till graden, ej till arten. I varje stridshandling, stor eller liten, finns ett inslag av taktik. Kravet på taktiskt kun­ nande hos alla chefer i krigsorganisationen, för var och en i relation till hans uppgifter, blir ej minst uttalat i en krigsmakt som den svenska, där de ekonomiska villkoren begränsar den utrustning som förbanden kan tillde­ las. Den skickliga manövern, förmågan att utnyttja terrängen, och möjlig­ heten att överraska måste kompensera det materiella underläge som kan föreligga gentemot en angripare. I samband härmed påpekar utredningen, att den nuvarande utbildningen av befäl i vissa fall starkt schematiserats, vilket ej minst i samband med utbildningen av det kvalificerade värnpliktsbefälet, grupp K, ogynnsamt påverkat rekryteringen av fast anställt befäl. Utredningen kommer därför fram till att taktisk skolning och taktisk öv­ ning måste ingå som en väsentlig del i utbildningen av allt befäl och att alltså alla chefer, alla ledare av enheter i strid måste delges taktisk ut­ bildning och fostras till initiativ, handlingskraft och vilja till självständigt handlande. Utredningen gör här en distinktion av vikt och anmäler att avsikten icke är att plädera för en skolning, som ner till lägsta nivå som förnämsta kännetecken får normlöshet och improvisation. Det står klart, att allt mi­ litärt handlande måste som grund ha entydiga normer, som på ett fast sätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 11

reglerar verksamheten och ger överordnade chefer garantier för att fattade beslut genomföres till avsett mål och med avsedd verkan. Det svåra men lik­ väl oundgängligen nödvändiga är emellertid enligt utredningens uppfattning att fostra befäl, vilka samtidigt som de vuxit in i ett fast normsammanhang ändock inom detta förmår utveckla initiativ, handlingskraft och självstän­ dighet. Ty i samma mån som befälhavare av allt lägre dignitet ställes en­ samma på stridsytan, stiger kravet på var och en av dem, att de skall kunna både fatta och anamma de idéer och riktlinjer, efter vilka högre chefer beslutat sig att föra striden, och även inordna sin egen verksamhet därefter men ändock kunna självständigt inom den sålunda utstakade ra­ men möta och bemästra alla efter hand med alltmer ökad sannolikhet till­ stötande komplikationer i form av infiltration, atomvapenverkan etc., så att den egna verksamheten dock leder till det för den högre enheten avsedda målet. Utredningen erinrar om den snabba tekniska utvecklingen och dess kon­ sekvenser för förbandens utrustning och verksamhetsbetingelser samt hur denna utvecklingsprocess givit upphov till en debatt, om i vilken grad chef­ skap inom krigs- och fredsorganisationen bör anförtros personal med över­ vägande teknisk utbildning. Utredningen har härvidlag kommit till uppfatt­ ningen, att en vidgad teknisk orientering måste komma till stånd vid ut­ bildning å olika befälsnivåer, men att man alltfort måste räkna med att

stridsledarna för förbanden måste vara taktiker med teknisk orientering

och ej tekniker med taktisk orientering. Utredningen framhåller i sam­ band härmed, att situationen delvis förändras, då en omstrukturering av krigsförbanden äger rum genom att stationära eller taktiskt svårmobila enheter, uppbyggda kring materiel av hög teknisk komplicitet, tillfö­ res organisationen. Ledningen exempelvis av vissa robotförband inom luft­ försvaret torde, åtminstone vad avser den rent stationära verksamheten och driften, komma att kräva chefer av sådan kvalificerad teknisk skolning, att denna måste dominera utbildningen. Krav kvarstår dock alltjämt att chefer för alla förband skall kunna leda strid avseende det egna förbandets försvar. Utredningen understryker, att av varje chef måste krävas,att hankan leda en strid, som har till syfte att skydda personal och materiel och säker­ ställa, att den viktiga, ibland avgörande verksamhet, för vilken personalen specialutbildats och materielinvesteringarna gjorts, kan fortsätta. Betydel­ sen härav framstår än mer klart om man beaktar de ökade möjligheterna för kuppartade anfall och för över hela ytan infiltrerande fientlig verksam­ het. När det gäller sambandet mellan krigs- och fredsuppgifterna för yrkesbefälet betonar utredningen, att den militära verksamheten måste ta sikte på de krav som kriget ställer. Den praktiska tjänsten i fredsarbetet vid förbanden och i synnerhet trupputbildningen utgör skolning för krigsorga­ nisationens uppgifter. Utredningen framhåller, att en icke lycklig ncdvär-

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

dering av trupptjänstens betydelse ibland förmärkts. Den praktiska trupp­ tjänsten anser utredningen särskilt värdefull för befälets vidkommande genom att den befäster rutinen och utvecklar yrkesskickligheten i förandet av trupp. Särskilt med hänsyn till den nya karaktär som stridsuppgiften får genom den tidigare beskrivna utvecklingen kommer fordringarna på realistisk fältvana att öka och medföra skärpta krav på att alla chefer, vid såväl de största som de minsta enheterna, kan utveckla initiativkraft och självständigt handlande. I konsekvens härmed och till avgjord fördel såväl för utbildningen av värnpliktiga, befäl och meniga, som för utbildning och fortsatt daning av yrkesbefälet, synes alltså trupputbildningsarbetet i än högre grad än tidiga­ re böra präglas av realistiska tillämpningsövningar och lämna möjligheter för alla utbildare att få genomföra sina uppgifter på sätt, som främjar utvecklandet av självständighet och kraftfullt chefskap. Förutsättningarna att sa skall kunna ske är emellertid direkt beroende av den ordning, enligt vilken utbildningsarbetet centralt regleras. Ju mindre den lokala ledningen även i enskildheter bindes av att de centralt utfärdade bestämmelserna får karaktären av detaljmässiga tillrättalägganden, desto större synes förut­ sättningarna bli, att en utbildning enligt nu antydda linjer skall kunna komma till stånd. Det anförda innebär enligt utredningen ett accentuerande av trupp­ tjänstens, enkannerligen trupputbildningstjänstens, stora betydelse för den aktiva personalen, i vad avser höjandet av dess förmåga att fylla sina viktiga uppgifter i krigsorganisationen och för vidmakthållandet och vidareut­ vecklandet av den en gång för dessa uppgifter förvärvade kompetensen. Men dess betydelse för fullgörande av övriga uppgifter i fredsorganisationen måste också beaktas. Tjänsten som trupputbildare ger en nödvändig och omistlig erfarenhetsgrund, på vilken fullgörandet av andra viktiga uppgifter i fredsarbetet måste bygga, vare sig dessa uppgifter gäller arbete i staber eller andra uppgifter inom central eller lokal administration och förvaltning. Utredningen understryker i samband härmed, att ett nära och viktigt samband förefinnes mellan uppgifterna som utbildare i fredsarbetet och uppgifterna av olika slag i krigsorganisationen.

Befälspersonalens gruppering

Mot den bakgrund, som i det föregående tecknats och med hänsyn tagen till de konstateranden av principiell innebörd, som där gjorts, synes enligt utredningen uppgifterna inom krigs- och fredsorganisationerna till sitt in­ nehåll och sin speciella art böra bedömas, så att de på riktigaste sätt kan

grupperas och ändamålsenligt relateras till de människor, som skall an­

förtros dem.

Som en särskild, klart avgränsad uppgiftsgrupp tecknar sig därvid, en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 13

ligt utredningens uppfattning, en rad uppgifter, vilka från bataljonschefsskap (ställföreträdande bataljonschef) och uppåt innebär att inom krigs­ organisationen svara för den kvalificerade ledningen av förbanden eller bestrida däremot svarande stabsinässiga uppgifter. Organisatoriskt sam­ manhängande med dessa uppgifter inom krigsorganisationen samlar sig en rad av uppgifter inom fredsorganisationen. Stridshandlingarnas starkt ökade komplicitet inom ramen för ett totalt försvar och den förberedelse som är nödvändig för att bemästra densamma präglar på ett entydigt sätt nu nämnda uppgifter som kvalificerade. Den utbildning, som erfordras för att lägst ge kompetensen att föra ba­ taljon eller bestrida andra därmed jämställda uppgifter, måste enligt ut­ redningen i konsekvens härmed innefatta långvarig teoretisk och praktisk skolning på högt plan i bl. a. militär teknik och taktik. Vidare kräves djup­ gående orientering och kunskaper rörande den militära utvecklingen inter­ nationellt sett. Ledningen av värnpliktsutbildningen i stort liksom upp­ gifterna att svara för ledningen av skolor, förband och staber förutsätter ingående dokumenterade insikter rörande sociala och ekonomiska förhål­ landen i samhällslivet och rörande samhällelig förvaltning och administra­ tion. Insikter av sistnämnt slag kräves också för lösandet av uppgifter, som relaterar till totalförsvaret. Utredningen finner det därför vara klart, att mycket goda allmänna förutsättningar måste krävas av den personal, som skall rekryteras för att genomgå en skolning av nu nämnd innebörd. Ut­ bildningen fram till lägst bataljonschefskompetens i fält bör ske så snabbt som möjligt är, så att kompetensen förvärvas vid så låg levnadsålder som möjligt. Detta är nödvändigt med hänsyn tagen såväl till statsekonomiska synpunkter som till de krav på fysisk uthållighet, vilka det moderna kriget ställer. De rekryterade bör därför i princip inneha allmänna kunskaper på studentexamensnivå redan vid påbörjandet av den militära grundutbild­ ningen, i vart fall före denna grundutbildnings avslutande skede.

Som en andra klart avgränsad uppgiftsgrupp står enligt utredningen

den, vars huvuduppgift är att på plutonsnivå svara för utbildningen av värnpliktiga eller ombesörja däremot svarande speciell lärarverksamhet av kvalificerat slag. Betydelsen av dessa utbildaruppgifter gör sig särskilt gällande i ytkrigets tidsskede. Logiskt sammanhängande med dessa ut­ bildaruppgifter i fredsorganisationen står funktionerna att föra kompani i krigsorganisationen eller att svara för andra vitala funktioner å samma nivå inom denna organisation. EU självständigt handhavande av ulbildaruppgifterna förutsätter nämligen kunskaper och förmåga att genomföra sådana krigsorganisationsuppgifter. Utredningen finner det därför ange­ läget, att plutonsutbildarna i största möjliga utsträckning anförtros sådana viktiga uppgifter i krigsorganisationen, som deras utbildarkompetens gör dem skickade att bestrida. Angelägenheten härav framstår än mera tyd­ ligt, om de starkt ökade möjligheterna alt genomföra oväntade, kuppar-

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

tade aktioner mot ett land beaktas. Av största betydelse är, att all sådan personal, som har befäst och rutinerad yrkesförmåga och som är lokalt gripbar för omedelbar insats vid beredskapsorganisationer eller mobiliseringsenheter, till det yttersta utnyttjas för viktiga uppgifter, ej minst sådana, som innebär förande av enheter i strid.

Som en tredje grupp av uppgifter står den, vars huvudsyfte är att i freds-

organisationen vid värnpliktsskolorna svara för utbildningen vid den minsta utbildningsenheten, gruppen eller avdelningen, ävensom bestrida annan speciell instruktionsverksamhet. Som förutsättning för ett kompetent genomförande av dessa uppgifter står förmåga att kunna föra krigsorganiserad pluton eller annan enhet å motsvarande nivå ävensom god orientering och insikt i grunderna och villkoren för fältkompaniets uppgifter och upp­ trädande under strid. Härigenom är det ändamålsenligt att till denna grupp av uppgifter företrädesvis hänföra befattningen som kvartermästare vid fältkompani. Utredningen fäster uppmärksamheten på att för samtliga nämnda grup­ per utbildningen fram till erforderlig kompetens kräver, att de en­ skilda individerna vissa perioder av längre eller kortare varaktighet be­ strider befattningar även å andra nivåer framför allt inom fredsutbildningsarbetet. Utredningen erinrar om att enligt dess principiella uppfatt­ ning rörande sammanhanget mellan krigs- och fredsuppgifter sådan tjänst­ göring är av utslagsgivande betydelse som erfarenhetsunderlag för de upp­ gifter, som fortsättningsvis skall bestridas. Fredsutbildningsarbetet måste alltmera, för att möta krigets krav, året runt drivas i form av fältmässigt hårda, realistiska övningar. Det är därför enligt utredningen rimligt och lämpligt, att personal, som en lång följd av år mer eller mindre oavbrutet bestritt uppgifter inom detta utbildnings­ arbete, under äldre år kan anförtros uppgifter, som är av fysiskt mindre krävande art, men för vilkas fullgörande den föregående verksamheten är en erfarenhetsbakgrund av betydelse. Sådana uppgifter föreligger på en­ var nivå, inom stabs- och förvaltningsverksamheten, vid förband och sko­ lor och vid lokala och centrala staber. Det sammanförande av viktiga uppgifter inom krigs- och fredsorganisationerna och dessa uppgifters relaterande till vissa grupper av personal, som i det föregående skett, anser utredningen sammanfattningsvis ge vid han­ den, att arméns verksamhet och de uppgifter den innefattar kräver tre grupper av yrkespersonal i ständig tjänst, nämligen

eu första grupp, av vars samtliga medlemmar måste efter genomförd utbildning krävas full­ god förmåga att bestrida dels primäruppgiften i krigsorganisationen, fö­ randet av bataljon, dels primäruppgiften i fredsorganisationen, ledandet av värnpliktsutbildningen vid kompani. Medlemmar av denna grupp måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 15

härutöver kunna svara för alla kvalificerade uppgifter å brigadnivå (mot­ svarande) eller högre inom krigsorganisationen liksom för korresponderan­ de ledande uppgifter i fredsorganisationen, innefattande även de planeran­ de, forskande och vidareutvecklande uppgifterna,

en andra grupp,

för vars medlemmar huvuduppgiften inom fredsorganisationen avser själv­

ständigt ansvar för utbildandet ao värnpliktsplutoner eller motsvarande och i krigsorganisationen stridsledningen av kompani eller andra vitala upp­

gifter, för vilka kompetensen för fredsuppgiften gör dem skickade,

en tredje grupp, för vars medlemmar huvuduppgiften inom fredsorganisationen avser ut­ bildningen av grupper eller avdelningar av värnpliktiga och inom krigs­ organisationen befattning som kvartermästare vid kompani.

Dessa grupper av personal sammanfattar utredningen under beteck­

ningen det aktiva yrkesbefälet. Men det gäller också att på ett riktigt och

ändamålsenligt sätt namnge varje grupp. Många lösningar är därvid tänkbara. Utredningen anser, efter granskande av olika möjligheter, att övervägande skäl talar för att nuvarande gruppers benämning officerare, underofficerare och underbefäl även fortsättningsvis bör tjäna som benäm­ ning å de grupper av personal, som här framkommit, trots att uppgifterna i freds- och krigsorganisationerna för respektive grupper nyanserats i för­ hållande till vad nu gäller och i vissa fall på ett bestämt och avgörande sätt förändrats. Namnen officerare, underofficerare och underbefäl har gammal hävd och aktning; dessa namn har hos det överväldigande flertalet medborgare blivit synonymer för var och en i sin art kvalificerad yrkes­ skicklighet. De insatser, som de enskilda medlemmarna av grupperna och deras intressesammanslutningar i våra dagar genomfört och genomför, har befäst och stegrat denna värdering och aktning. Utredningen föreslår alltså att för bestridande av vissa uppgifter inom

krigs- och fredsorganisationerna skall finnas ett aktivt yrkesbefäl, hänfört

till tre grupper, nämligen

Officerare,

som för lägst bataljon i krigsorganisationen och leder lägst utbildningen vid fredskompani,

Underofficerare,

som leder utbildningen av pluton inom fredsutbildningsorganisationen och som inom krigsorganisationen för kompani eller bestrider andra viktiga, med fredsutbildningskompetensen korresponderande uppgifter,

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Underbefäl,

som utbildar grupp eller avdelning vid fredsutbildningsarbetet och som inom krigsorganisationen bestrider i första hand uppgifterna som kvarter­ mästare vid kompani. För att tillgodose befälsbehovet inom krigsorganisationen erfordras, för­

utom yrkesbefälet, värnpliktigt befäl och reservbefäl. Dessa grupper definie­

ras av utredningen sålunda. För att bestrida uppgifter inom krigsorganisationen tillkommer härut­ över behov av ett mycket stort antal befäl, utbildade och repetitionsövade

inom ramen för värnpliktslagens stadganden, det är värnpliktsbefälet. För

ett effektivt bestridande av en viss del av krigsorganisationens uppgifter måste härutöver ett antal värnpliktsbefäl efter frivilligt men bindande åta­ gande ges ytterligare kvalificerad skolning och undergå kontinuerlig repe­

tition, det är reservbefälet.

Utredningen har i avsaknad av erforderligt krigsorganisatoriskt underlag kunnat avge preciserade förslag endast i vad avser infanteriet (utom pan­ sarinfanteriet) och kavalleriet. Utredningen har föreslagit, att en särskild delegation tillsättes med uppdrag att, så snart detaljmässig precisering rörande krigsorganisationen föreligger, på grundval av denna och med ut­ gångspunkt i de av utredningen föreslagna allmänna principerna avgiva förslag rörande befälsstaterna för övriga truppslag.

Yttranden Utredningens principiella synpunkter rörande den militära utvecklingen och de uppgifter denna utveckling ställer samt den föreslagna gruppe­ ringen av befälspersonalen vid armén i relation till uppgifterna har till­ styrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Följande yttranden torde i sammanhanget återgivas.

Överbefälhavaren finner, att utredningen på ett uttömmande och klar­

läggande sätt redogjort för de problem som är förknippade med arméns befälsfrågor. Med särskild tillfredsställelse ses utredningens strävan att mot bakgrund av krigsteknikens utveckling tillgodose de kvalitativa kraven på befälet, överbefälhavaren anser utredningens betänkande väl ägnat att tillsammans med tidigare utredningar i ärendet läggas till grund för ett principbeslut. Mot utredningens grundläggande princip om en uppdelning av yrkes­ befälet i tre befälskårer finns intet att erinra. En sådan uppdelning ökar förutsättningarna att från grunden inrikta utbildningen mot vad som kräves för viss uppgift. Ej heller mot de allmänna principerna för det aktiva be­ fälets fredsuppgifter finner överbefälhavaren något att erinra. Däremot framhålles, att överbefälhavaren icke kan dela en uppfattning att en befälskategori, som i första hand är rekryterad för utbildningsarbetet i fred, generellt skall avses användas för viss uppgift i krig. Krigsanvändningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 17

torde, med hänsyn till bl. a. den tekniska utvecklingen och de krav på yrkeskunskap och -rutin som denna ställer, få avgöras inom betydligt snä­ vare gränser, i många fall individuellt. överbefälhavaren erinrar om att utredningens förslag endast avser armén, främst infanteriet. Den principiella utformningen av arméns befälsordning kommer dock att ha stor betydelse — i vissa fall vara direkt tillämpbar — vid utformningen av befälsordningen även för marinen och flygvapnet. Det är därför önskvärt att befälsordningen inom försvars­ grenarna ges en så överensstämmande utformning som möjligt.

Chefen för armén finner, att befälsutredningens förslag är väl ägnat att

läggas till grund för ett principbeslut i befälsfrågan. I allt väsentligt bör enligt arméchefens uppfattning ett genomförande av utredningens förslag medföra höjd effekt för arméns krigs- och fredsorganisation. Arméchefen framhåller som sin bestämda uppfattning att en fortsatt utredning av huvudproblemen i befälsfrågan icke kommer att skapa en bättre grund för ett ställningstagande än vad de framlagda utredningsförslagen gör. Chefen för armén finner utredningens bedömning av den militärtekniska utvecklingens inverkan på krigsförbandens framtida uppträdande riktig och delar utredningens uppfattning, att ökade krav måste ställas på allt befäl och likaså uppfattningen om yrkesbefälets stora betydelse för armé­ förbandens krigsduglighet i ett krigs inledningsskede. Det betonas emeller­ tid härvid samtidigt, att det inom specialtruppslagen finns många förbandstyper, vilkas funktionsduglighet i inledningsskedet är minst lika beroende av att vissa specialbefattningar och chefsbefattningar kan besättas med rutinerat yrkesbefäl. Truppvanans betydelse för krigsorganisationens befäl har starkt under­ strukits av utredningen, och arméchefen anmäler sin anslutning till denna uppfattning. Beträffande de aktiva befälskårernas huvuduppgifter har, framhåller arméchefen, utredningen ställt kravet att chef för viss utbildningsenhet måste ha skolad och befäst förmåga att föra enhet å närmast högre nivå inom krigsorganisationen eller fullgöra motsvarande uppgift. Enligt armé­ chefen kan ej generellt kunskapskraven på utbildningsplutonchef vara av samma slag som förmågan att utöva stridsledning vid kompani eller full­ göra motsvarande uppgifter. Särskilt vid tillämpning på andra truppslag måste sambandet mellan uppgifterna i krigs- och fredsorganisationen ges vidare tolkning. Arméchefen ansluter sig helt till utredningens förslag rörande yrkes­ officerskårens uppgifter inom arméns organisation. Med avseende å de aktiva underofficerarnas uppgifter finner arméchefen i likhet med utred­ ningen att huvuduppgiften i fredsorganisationen bör vara att under kom­ panichef självständigt leda utbildningen av pluton. Alla underofficerare bör genomgå samma grundläggande utbildning. Yrkesunderofficerarnas fort-

2—44 00 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 109

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

satta utbildning bör inriktas på ett mål, som bestämmes både av utbild­ ningsorganisationens krav på specialutbildade plutonchefer inom olika fack och av krigsorganisationens behov av yrkeskunnigt befäl. Krigsbefattningar med höga krav på yrkeserfarenhet kan för den aktiva underofficerskategorin vara kompanichefsbefattningar, ställföreträdande kompanichefsbe­ fattningar och särskilt viktiga specialbefattningar. Utredningens förslag rörande den aktiva underbefälskårens uppgifter biträdes likaledes av arméchefen. Huvuduppgiften inom fredsorganisationen bör avse instruktörsarbete inom utbildningsarbetet. Flertalet av de erfarnare yrkesunderbefälen bör utnyttjas som kompanikvartermästare i fält. Detta gäller infanteriet. Inom övriga truppslag kan emellertid enligt arméchefens be­ dömande yrkeskunskaperna i många fall bäst utnyttjas i andra slags specialbefattningar.

Försvarets civilförvaltning noterar med tillfredsställelse att utredningen

uppdragit fasta gränslinjer i fråga om arbetsuppgifter de tre olika aktiva befälskårerna emellan. Ämbetsverket understryker vidare vikten av att de specialutredningar som med avseende å skilda problem i utredningen kan vara erforderliga icke hindrar genomförandet i princip av utredningens enligt ämbetsverket i allmänhet väl underbyggda förslag. — Ett bibe­ hållande av de tre traditionella befälskårerna inom armén ter sig enligt

försvarets socialbyrå mot bakgrunden av utredningens överväganden natur­

ligt. Med de för envar av befälskårerna skisserade huvuduppgifterna i krigsoch fredsorganisationerna håller byrån före, att det bör vara möjligt att under normala förhållanden uppnå ett såväl kvantitativt som kvalitativt tillfredsställande rekryteringsresultat inom samtliga befälskårer.

De förslag som utredningen framlagt utgör enligt militärpsykologiska institutets uppfattning en god grund för en lösning av befälsfrågan. Insti­

tutet finner förslagen till uppgifter för de olika befälskategorierna i fredsoch krigsorganisationerna i stort lämpliga. Dock är det givet, framhåller institutet, att såväl mellan som inom de olika befälskategorierna förekom­ mer mer eller mindre betydande individuella olikheter i avseende på såväl begåvningsmässiga och karaktärologiska förutsättningar som intressein­ riktning. När det gäller krigsplacering, måste hänsyn tagas till dessa för­ hållanden. Systemet får ej göras för stelt. Olikheter mellan truppslagen måste också medge variationsmöjligheter. Detta måste innebära, att ingen befälskategori i sin helhet kan eller bör inriktas mot endast ett slags befattningar i krigsorganisationen. Individuella skiljaktigheter måste alltid beaktas. Institutet framhåller att enligt dess mening kompanichefsbefatt­ ningen, särskilt vid stridande förband, torde vara en av de viktigaste i krigsorganisationen. Det är därför av särskild betydelse att i denna placeras de för befattningen mest kvalificerade. Utredningens förslag till krigsplace­ ring i kompanichefsbefattningar kan institutet icke biträda och anmäler, att med det underlag, som nu står till buds, institutet bedömer huvudparten

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 19

av de aktiva underofficerarna böra krigsplaceras i andra befattningar än koinpanichefsbefattningar. Ifrågavarande underlag för bedömning av dessa problem utgöres av I-provsresultat och skattningsvärden vid de senaste årens inskrivningsförrättningar. Den kategori värnpliktiga, befälselever I, ur vilken de aktiva underofficerarna utväljes, visar som grupp betraktat lägre värden än övriga underbefälsuttagna värnpliktiga. Institutet anser att sedan de mest kvalificerade befälsämnena på olika vägar förts vidare till officersutbildning endast ett mindre antal kan bedömas kvarstå som lämp­ liga att krigsplaceras som kompanichef. Praktiska försök bör få visa i vilken utsträckning detta blir möjligt. Institutet anmäler, att en eff.ektiv uttagning och utväljning av de mest lämpade befälsämnena enligt utredningens principer synes påfordra en ökad medverkan från institutets sida ifråga om psykologisk provnings­ verksamhet, varvid särskilt s. k. antagningsprövningar blir av betydelse.

Enligt statskontorets mening är det i och för sig önskvärt, att det före­

liggande genomarbetade förslaget till befälsfrågornas ordnande vid in­ fanteriet i möjligaste mån kan vinna tillämpning inom arméns övriga truppslag. Ämbetsverket ifrågasätter dock huruvida principbeslut rörande dessa truppslag bör fattas, innan ytterligare utredning ägt rum. — Enligt

statens organisationsnämnds uppfattning har i den framlagda utredningen

på ett övertygande objektivt sätt påvisats att en uppdelning av befälet på tre befälskårer bör bestå.

Ur de synpunkter kompetensutredningen har att företräda finner den,

att på en godtagbar befälsordning bör kunna ställas kraven att den ger en tillfredsställande rekrytering såväl kvantitativt som kvalitativt, att varje grupp inom befälskåren fullt ut tages i anspråk för uppgifter som svarar mot gruppens utbildning samt att en övergång från lägre till högre karriär­ grupp är möjlig för den som visar sig lämpad för de mera kvalificerade uppgifterna i högre grupp. Kompetensutredningen finner att utredningens förslag motsvarar dessa krav.

Svenska underofficersförbundet anser, att de framlagda förslagen ifråga

om fördelningen av freds- och krigsorganisationernas tjänsteuppgifter mellan de till förfogande stående personalgrupperna funnit en avvägning, som förutom att den tillgodoser tjänstens anspråk även ger de ifråga­ varande personalgrupperna meningsfyllda uppgifter, i huvudsak lämpligt avvägda efter vars och ens kompetens.

Försvarsväsendets underbefälsförbund finner, att de föreliggande för­

slagen innebär en klarare gränsdragning mellan de olika gruppernas inom befälet arbetsområden än vad hittills varit fallet och ett klarare marke­ rande av underbefälet som en »fullvärdig» befälskår.

Landsorganisationen framhåller, att kravet på en tillfredsställande sam­

mansättning av befälskadrarna både från allmänt demokratiska och effek­ tivitetssynpunkter bäst synes bli tillgodosett genom ett rekryterings- och

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

utbildningssystem, där samtliga värnpliktiga får lika chanser att nå fram till officersbefattningarna, beroende enbart på den duglighet och lämplighet för officersyrket, som ådagalagts under utbildningstiden. Dessa krav anser organisationen kunna väl tillvaratagas inom ramen för den befälsordning, som innefattas i de föreliggande förslagen. Det tillägges att vikten av ett fortsatt arbete för att bredda rekryteringsunderlaget måste beaktas. —

Folkpartiets ungdomsförbund ser med beklagande att utredningen icke

funnit tiden mogen för en radikal förenkling genom avskaffande av de formella kårskillnaderna men anser ett snabbt beslut från statsmakternas sida nu vara nödvändigt för att ej ytterligare fördröja de viktigare reformer som föreslås i utredningen. Föreliggande förslag anses därför likväl böra läggas till grund för ett beslut i befälsfrågan. Dock anser förbundet att principfrågan om befälsgruppernas ställning och uppgifter bör göras till föremål för en förnyad prövning inom några år. Ehuru anmälande en anslutning i stort till utredningens principiella

förslag har dock ett antal institutioner och organisationer framhållit att

enligt deras uppfattning vid avvägningen av uppgifterna inom krigsorgani­ sationen och dessa uppgifters fördelande på olika kategorier ej tillbörlig hänsyn tagits till reservbefälets och värnpliktsbefälets betydelse. En när­ mare redovisning härutinnan lämnas i samband med att under särskilda avsnitt frågor rörande reservbefäl och värnpliktsbefäl upptages till behand­ ling. I sina yttranden över befälsutredningens förslag har cheferna för marinen och flygvapnet framför allt framfört synpunkter, som avser möj­ ligheterna att tillämpa de ställda förslagen inom de övriga försvars­ grenarna. Ur försvarsgrenschefernas yttranden må härutinnan följande anföras.

Chefen för marinen framhåller att han tidigare givit uttryck åt den upp­

fattningen, att försvarsgrenarnas personalkårer borde vara uppbyggda efter i stort sett samma mönster, där beställningshavare i samma tjänstegrad vore likställda i fråga om allmän grundutbildning och även i övrigt besutte jämförbar kompetens. Dessa tidigare anmälda krav finner marinchefen alltjämt giltiga. I vissa betydelsefulla avseenden anses den föreliggande utredningen ha redovisat synpunkter och föreslagit lösningar, som nära ansluter till de antydda kraven. Hit hör bl. a. utredningens grundsyn på den militära utvecklingen och den därav dragna slutsatsen angående det moderna krigets ökade fordringar på befäl av alla kategorier. Framförda krav på befälspersonalens förmåga att självständigt föra trupp är dock, vad avser marinens — främst flottans — underofficerare och underbefäl, mindre accentuerade än för motsvarande kategorier vid infanteriet. Det tillägges, att infanteriets organisation i krig och fred, uppgifter, vapen och övrig materiel, befälskårernas utbildning in. m. överensstämmer endast i relativt liten omfattning med motsvarande förhållande vid marinen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 21

Chefen för marinen säger sig dela utredningens uppfattning om en principiell uppdelning av befälspersonalen i tre kategorier. Uppgifternas fördelning på befälskategorier företer emellertid väsentliga olikheter mellan infanteriet och marinen. Vid flottan är en långtgående differentiering av uppgifterna nödvändig och behovet av specialister starkt framträdande. Även kustartilleriets förhållanden är särartade. Vissa kompani- och batteri­ förband är exempelvis av sådan karaktär, att de vad beträffar chefens ansvarsområde kan jämställas med skyttebataljoner. De nämnda förhållan­ dena — sedda i samband med den tekniskt komplicerade materielen vid marinen, som i mycket stor utsträckning kräver underofficerarnas och underbefälets fulla insats och tekniskt inriktade kunskaper — gör att de olika befälskategoriernas uppgifter vid marinens och infanteriets förband enligt marinchefens uppfattning ej kan jämställas. Befattningar inom marinens krigsorganisation, vilka innebär utövande av taktiskt befäl, måste sålunda i det alldeles övervägande antalet fall bestridas av officerare. Beträffande speciellt det aktiva underbefälets uppgifter framhåller ma­ rinchefen att det ej synes lämpligt att vare sig i freds- eller krigs­ organisationen med hänsyn till kustartilleriets speciella förhållanden ut­ nyttja underbefälspersonalen som kompaniadjutanter respektive kompanikvartermästare vid truppslaget ifråga. Marinchefen anför slutligen, att därest en ny befälsordning skulle genom­ föras i armén, det torde vara nödvändigt att de aktiva befälskategoriernas ansvarsförhållanden och löneställning m. m. även vid andra delar av krigs­ makten i princip bringas i överensstämmelse härmed. En för armén sär­ präglad befälsordning kan icke införas utan allvarliga problem på bl. a. löneområdet vid marinen.

Chefen för flygvapnet biträder utredningens principer rörande det aktiva

befälets uppdelning i tre grupper. Principen att flytta upp det aktiva be­ fälets arbetsuppgifter i krig ett steg i förhållande till fredsuppgifterna är däremot icke tillämplig på flertalet befattningshavare inom flygvapnet med specialutbildning. Dessa befattningshavare måste bl. a. av beredskapsskäl inneha samma befattningar såväl i krig som fred. Den angivna principen om uppflyttning av det aktiva befälets arbetsuppgifter i krig synes jämväl av andra skäl icke kunna tillämpas generellt utan måste bedömas från fall till fall med hänsyn till ifrågavarande personals lämplighet för den högre krigsbefattningen. Beträffande föreslagen utbildningsgång i stort för det aktiva befälet har flygvapenchefen intet att erinra men framhåller att densamma, utöver vissa gemensamma grunddrag, icke kan tillämpas inom flygvapnet, främst med hänsyn till att befälskårerna där består av många olika specialkategorier med vitt skilda arbetsuppgifter och utbildningsmål, vilka ofta fordrar en speciell rekrytering och utbildning.

22 Kiingl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Departementschefen

Den nuvarande befälsordningen vid armén bygger i stora delar alltjämt på de principer söm angavs i samband med 1942 års försvarsbeslut. I fråga om nuvarande underbefäl har dock en väsentlig omläggning skett år 1952, innebärande att det äldre, på kontinuerlig omsättning av korttidsanställd personal uppbyggda volontärsystemet ersatts med en ordning enligt vilken i princip varje underbefälsaspirant skall ha möjlighet att kvarstå i yrket till pensionsålderns inträde. I det föregående har i korthet redovisats de förslag till ny befälsordning som framkommit som resultat av sedan mer än ett decennium pågående utredningsarbete. Förslagen har varit mycket divergerande. Meningarna om dem har brutit sig starkt. Irriterade spänningar har frammanats mellan olika personalgrupper inom försvarsmakten, varigenom på ett olyckligt sätt möjligheterna till enande lösningar försvårats. Det förslag till befäls­ ordning som nu framlagts av 1954 års befälsutredning har däremot all­ mänt ansetts framsynt och realistiskt underbyggt och väl ägnat att läggas till grund för ett principbeslut. Éj minst betydelsefullt synes mig härvid­ lag vara den tillstyrkan som lämnats av överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna liksom den uppslutning kring huvuddelen av förslagen som kunnat inregistreras från de olika befälskorporationernas sida. Förutsätt­ ningar synes mig nu därför vara för handen att i allt väsentligt lösa de frågor rörande befälsordningen vid armén som sedan mer än halvtannat decennium varit under debatt. Att så kan ske torde vara av stor betydelse för möjligheterna att vidmakthålla en stark, i hela folket förankrad för­ svarsmakt. De förslag som jag i det följande framlägger avseende befälskårernas principiella uppbyggnad och de olika kårernas uppgifter, rekrytering och utbildning förutsätter, där annat ej uttryckligen anges, förhållandena inom armén i dess helhet. Konsekvenserna på personalstaterna av dessa principer har utredningen i avsaknad av krigsorgattisatoriskt underlag icke ansett sig kunna ange annat än för infanteriet (utom pansarinfanteriet) och kavalleriet. I övrigt har utredningen ansett att konsekvenserna på personalstaterna bör klar­ läggas på grundval av en gehomräkning av de krigsorganisatoriska be­ hoven under ledning av en särskild delegation. Jag ansluter mig till utred­ ningens uppfattning i dessa hänseenden. I det följande kommer jag alltså att framlägga ett preciserat förslag rörande befälsbehovet vid ett normal­ infanteriregemente. I övrigt saknar jag underlag för ett ställningstagande. Jag förutsätter i likhet med utredningen, att erforderligt underlag för ett dylikt skall framtagas under medverkan från en särskild delegation, som jag har för avsikt att tillsätta så snart omständigheterna det medger. Det förslag som här framlägges avser som nämnts arméns befäl. Det är dock givet att förhållandena vid armén inte kan ses isolerade från dem vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 23

övriga försvarsgrenar. I yttranden över befälsutredningens betänkande har också förhållandena vid marinen och flygvapnet aktualiserats. Chefen för marinen har sålunda anfört att genomförandet av en ny befälsordning vid armén synes nödvändiggöra att de aktiva befälskategoriernas ansvars­ förhållanden och löneställning m. m. även vid andra delar av krigsmakten i princip bringas i överensstämmelse härmed. Enligt marinchefens upp­ fattning kan en för armén särpräglad befälsordning inte införas utan all­ varliga problem för förhållandena vid marinen. Chefen för flygvapnet har givit uttryck åt motsvarande synpunkter, överbefälhavaren har erinrat om att utredningens förslag endast avsett armén, främst infanteriet, men framhållit att den principiella utformningen av arméns befälsordning dock kommer att få stor betydelse, i vissa fall vara direkt tillämpbar vid ut­ formningen av befälsordningen även för marinen och flygvapnet, över­ befälhavaren anser det önskvärt att befälsordningen inom försvarsgrenarna ges en så överensstämmande utformning som möjligt. Jag finner de av överbefälhavaren och cheferna för marinen och flyg­ vapnet anmälda synpunkterna beaktansvärda. Enligt min mening är det både önskvärt och nödvändigt att befälssystemen inom de olika delarna av försvarsmakten bringas till så stor överensstämmelse som möjligt ej minst med hänsyn till vikten av att åstadkomma en effektiv integration inom ramen av ett totalt försvar mellan de olika delarna av försvarsmakten. Det torde emellertid med nu föreliggande underlag icke vara möjligt att ställa några förslag beträffande förändringar inom övriga delar av för­ svarsmakten i vad avser befälssystemens uppbyggnad. Jag har därför för avsikt att låta verkställa en fortsatt översyn rörande befälssystemet vid övriga försvarsgrenar i syfte att allsidigt få belyst möjligheterna att bringa de olika försvarsgrenarnas befälssystem till största möjliga samstäm­ mighet. Jag övergår härefter till att dryfta utredningens principiella synpunkter och förslag. Vad gäller befälsrekryteringen har det under de senare årtiondena fram­ stått som en angelägenhet av största vikt att vidga underlaget för rekryte­ ringen av den aktiva officerskåren för att ge denna en så stark förankring som möjligt hos hela folket. Genom statsmakternas beslut 1942 skapades de formella förutsättningarna härför. De undersökningar som 1954 års befälsutredning nu redovisat rörande de reella resultaten av detta 1942 års beslut synes på ett övertygande sätt ha verifierat riktigheten och lämpligheten av reformen i fråga. En nödvändig och eftersträvad demokratisering av officersrekryteringen har uppnåtts. Av särskilt intresse är utredningens konstaterande rörande förskjutning­ arna i socialgruppering inom officerskurserna med ett allt starkare inslag av kadetter från socialgrupperna II och III liksom att utredningen kunnat påvisa att inslaget av dessa socialgrupper är något större bland dem som rekryterats till officersyrket än bland de högskolestuderande i allmänhet.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Det är enligt min uppfattning även framgent angeläget att slå vakt om principen att det aktiva befälet skall rekryteras ur alla värnpliktigas led. I likhet med utredningen anser jag, att försvaret ej kan ges prioritet i för­ hållande till andra verksamhetsområden i konkurrensen om begåvningstillgångarna, men jag vill understryka vikten av att utbildningen av värn­ pliktiga befälselever av alla kategorier organiseras och upplägges på ett sådant sätt att den verkar kvalitativt stimulerande för rekryteringen av såväl aktiva officerare som allt övrigt befäl. Befälsutredningen har framhållit att när det gäller att ta ställning till en ändamålsenlig befälsordning och till befälets inbördes gruppering, re­ krytering, utbildning och utnyttjande måste befälets uppgifter först preci­ seras. Uppgifterna formas av de krav som ställes på försvarsmakten i krig och därav betingade förberedelser i fred. Befälsuppgifterna är mångfaldiga. De viktigaste sammanhänger enligt utredningen med förandet av förband i strid, på såväl högsta som lägsta befälsnivå. Verksamheten i fred avser, såväl när det gäller forskning och vidareutveckling av krigsteknik och vapenmedel som utbildning av befäl och värnpliktiga att förbereda en effektiv och snabb försvarsinsats. I anslutning härtill anmäler utredningen att de allra senaste åren inne­ burit en utveckling, som på ett avgörande sätt synes påverka arten och omfattningen av de uppgifter, till vilkas effektiva bestridande principiell ställning skall tagas. Utredningen nämner härvid i första hand de studier och överväganden som via ÖB-utredningarna 1954 och 1957 samt 1955 års försvarsberedning ledde fram till statsmakternas principiella beslut i för­ svarsfrågan 1958. Jag finner de av utredningen anmälda synpunkterna bärande. Den organisation som fastställdes år 1958 måste vara utgångspunkten för be­ dömandet av befälsuppgifterna inom freds- och krigsorganisationerna. Jag vill erinra om att ifrågavarande försvarsbeslut innebar en viss kvantitativ begränsning av organisationen men samtidigt ett accentuerande av orga­ nisationens kvalitativa innehåll även personellt. Likaledes biträder jag utredningens uppfattning att vid befälsorganisationens utformning avgörande hänsyn också måste tagas till de omvälvande konsekvenserna av den militärtekniska utvecklingen som utgjort bak­ grunden för den nu nämnda principiella omdaningen av organisationen. Framför allt har, anför utredningen, utvecklingen inom tre områden härvidlag varit av avgörande betydelse, nämligen på vapenverkans, på transportmedlens och på teleteknikens områden. Tillkomsten av atomvapen för taktiskt bruk har förändrat stridsbilden och framtvingat en stark utspridning av förbanden. Nya överskeppningsmetoder och nya lufttransportmedel har gjort praktiskt taget varje del av ett lands yta åtkomlig för en angripare, och förekomsten av robotvapen av olika räckvidd har ökat möjligheterna till förbindelseförstöring och bas­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 25

bekämpning inom landet. Den tekniska utvecklingen har även inneburit, att möjligheterna för snabba, överraskande krigsutsbrott stigit. Utredningens allmänna syn på den militärtekniska utvecklingen har biträtts av överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna vilka även delar utredningens uppfattning rörande konsekvenserna av denna utveckling med avseende på befälsuppgifterna. Även jag ger min anslutning till den anmälda grundsynen och biträder synpunkterna rörande den militlärtekniska utvecklingens konsekven­ ser. Jag finner sålunda att det blivit en allt svårare uppgift att leda förband i strid. Detta gäller utövande av chefskap på alla nivåer. Kraven på stridstekniskt och taktiskt kunnande har stegrats. Utvecklingen mot ett ytkrig skärper avsevärt kraven på fysisk uthållighet. I än högre grad stiger emellertid kraven på psykisk stabilitet. Försvarsmaktens möj­ ligheter att i moderna stridshandlingar genomföra ställda uppgifter synes på ett avgörande sätt bli beroende av kvaliteten hos personalen. Utan en tillräcklig personell kvalitet kan de materiella investeringarna bli verk­ ningslösa. Intentionerna i 1958 års beslut om en kvalitativ höjning av försvarsmaktens innehåll kan sålunda enligt min mening ej förverkligas med mindre även den personella kvaliteten tillgodoses. Vårt försvar bygger på grundtanken att det skall verka avhållande på eventuellt uppkommande aggressiva planer gentemot svenskt territorium, syftande till ockupation eller utnyttjande helt eller delvis av detta. Tids­ faktorn måste härvid tillmätas den allra största betydelse, i varje fall i ett krigs öppningsskede. Mot denna bakgrund finner jag, att de vidgade möj­ ligheterna för en angripare att snabbt och utan att i förväg bli röjd öppna krigshandlingar av stor kraft i hög grad ökar betydelsen av att försvars­ makten med kort tidsfrist kan utveckla stridsmässig styrka. Jag vill här­ vid också erinra om förekomsten av stora stående, omedelbart stridsbe­ redda styrkor i vår omvärld. Det är av väsentlig betydelse att all försvars­ maktens personal är förtrogen med tilldelade uppgifter och har förmåga att lösa dessa. Vikten av att vitala uppgifter inom krigsorganisationen kan anförtros åt personal som besitter en kontinuerligt vidmakthållen kondi­ tion och rutin och är omedelbart och utan omgång lokalt disponibel för uppgifternas fyllande ökar. Med hänsyn till dessa förhållanden får yrkesbefälet allt större betydelse. Betydelsen av uppgifterna såsom utbildare av befäl och värnpliktiga i fred stiger i takt med kraven på fältmässighet och driven manöverförmåga hos den personal, som i olika befattningar skall ingå i krigsorganisationen. I anslutning till nu berörda problem har utredningen tagit upp några speciella frågor, som anses betydelsefulla för att rätt bedöma befäls­ uppgifterna. Utredningen betecknar som orealistisk en uppfattning att kravet på taktisk förmåga endast skulle vara att hänföra till vissa befälsuppgifter eller till en viss grupp av befäl. Jag finner de av utredningen

26 Kiingl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

anmälda synpunkterna vägande och anser att taktisk skolning och taktisk övning måste ingå som en väsentlig del i utbildningen av allt befäl, och att alla chefer och ledare av enheter i strid måste delges taktisk utbildning och fostran till initiativ, handlingskraft och vilja till självständigt handlande. Dessa synpunkter måste enligt min mening prägla ej blott utbildningen av det aktiva befälet utan även utbildningen av all befälspersonal. Av väsentligt intresse är de av utredningen anmälda synpunkterna rö­ rande sambandet mellan teknik och taktik vid utövandet av chefskap i krigsorganisationen. Jag biträder den av utredningen hävdade uppfatt­ ningen att en vidgad teknisk orientering och utbildning måste komma till stånd med hänsyn tagen till den moderna materiel som i ökad omfattning tillföres organisationen, men finner också att stridsledarna för förbanden till sin huvudinriktning måste vara taktiker med teknisk orientering. Det får ej undanskymmas, att även i en tid, som präglas av en alltmer kom­ plicerad teknik, dock allmänt taget den mänskliga faktorn alltjämt är av dominant betydelse för arméstridskrafternas verksamhet. Även vid sådana förband som präglas av eri stationär teknisk verksamhet blir det enligt min uppfattning nödvändigt att av varje chef kräva att han kan leda en strid som har till syfte att skydda personal och materiel och säkerställa att verksamheten kan fortsätta. Befälsutredningen har ingående behandlat sambandet mellan uppgif­ terna inom krigs- och fredsorganisationerna för yrkesbefälet och påvisat den betydelse, som den praktiska tjänsten i fredsarbetet vid förbandet och i synnerhet utbildningsarbetet har såsom skolning för krigsorganisatoriska uppgifter. Utredningen har funnit sig kunna iakttaga en icke lycklig ned­ värdering av trupptjänstens betydelse. Jag biträder de av utredningen anmälda synpunkterna i dessa frågor. Uppgifterna att verka som utbildare i fred av befäl och värnpliktiga är enligt min mening av stor betydelse för den aktiva personalens förmåga att fylla viktiga uppgifter i krigsorganisa­ tionen samt att vidmakthålla och vidareutveckla den en gång för dessa uppgifter förvärvade kompetensen. I likhet med utredningen konstaterat jag att ett nära och viktigt sambarid förefinnes mellan uppgifterna som utbildare i fredsarbetet och uppgifter av olika slag i krigsorganisationen. Jag anser också att trupputbildningSärbetets betydelse för fullgörande av Övriga uppgifter i fredsorganisationen måste beaktas. Tjänsten som trupputbildare synes mig lämna en nödvändig och omistlig erfarenhetsgrund, på vilken fullgörandet av andra viktiga uppgifter i fredsarbetet måste bygga. I det föregående har utförligt redovisats den gruppering av uppgifterna som utredningen gjort med hänsyn tagen till de anmälda konstaterandena av principiell innebörd rörande den militärtekniska utvecklingen och de särskilda förhållanden som sammanhänger med densamma. Jag finner utredningens framställning härvidlag klarläggande och övertygande och biträder till alla delar den gjorda grupperingen. Likaså ger jag min anslut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 27

ning till den gruppering av den aktiva befälspersonalen som utredningen gjort i relation till anmälda uppgifter. Utredningen har enligt mitt för­ menande i sitt förslag åstadkommit en nödvändig, klar och lämplig avgränsning mellan olika gruppers uppgiftsområden. I likhet med utredningen finner jag sålunda att det kräves tre grupper

av yrkespersonal i ständig tjänst. Av den första gruppens samtliga med­

lemmar måste efter genomgången utbildning krävas fullgod förmåga att bestrida dels primäruppgiften i krigsorganisationen, förandet av bataljon (motsvarande), dels primäruppgiften i fredsorganisationen, ledandet av värnpliktsutbildning vid kompani. Medlemmar av denna grupp måste här­ utöver kunna svara för alla kvalificerade uppgifter å brigadnivå (mot­ svarande) eller högre inom krigsorganisationen liksom för korresponde­ rande, ledande uppgifter inom fredsorganisationen, innefattande även de

planerande, forskande och vidareutvecklande uppgifterna. Den andra gruppens medlemmar måste som huvuduppgift inom fredsorganisationen

ha självständigt ansvar för utbildandet av värnpliktsplutoner eller enheter av motsvarande storlek och i krigsorganisationen stridsledningen av kom­ pani eller andra vitala uppgifter på denna nivå för vilka kompetensen för

fredsuppgiften gör dem särskilt skickade. Den tredje gruppens medlemmar

skall som huvuduppgift inom fredsorganisationen ha utbildningen av grup­ per eller avdelningar av värnpliktiga och inom krigsorganisationen befatt­ ningar som kvartermästare vid kompani. I likhet med chefen för armén finner jag att sistnämnda grupps krigsorganisatoriska uppgifter, i vad av­ ser specialtruppslagen, även bör innefatta andra viktiga uppgifter inom krigsorganisationen på en nivå, motsvarande kvartermästarbefattningarna. Då det gäller den av utredningen föreslagna och av mig nu förordade grupperingen av uppgifter och därav föranledd gruppering av personal har bland annat av militärpsykologiska institutet framhållits att såväl mellan som inom olika befälskategorier, enligt vad erfarenheten visat, förekom­ mer mer eller mindre betydande individuella olikheter beträffande förut­ sättningar och intresseinriktning och att då det gäller en effektiv krigsplacering hänsyn måste tagas till dessa förhållanden. Systemet bör ej göras för stelt. De vid remissbehandlingen sålunda framförda synpunkterna synes framför allt ha avsett de uppgifter som enligt vad nu sagts tillagts medlemmarna i den andra gruppen. Jag anser det riktigt och nödvändigt att en individuell prövning av för­ utsättningarna för utnyttjandet i krigsorganisationen tillämpas och att detta skall gälla utnyttjandet i krigsorganisationen av samtliga gruppers medlemmar. Praktisk prövning synes härvid ge de bästa förutsättningarna för ett lämpligt och effektivt personurval. Jag vill i anslutning härtill understryka vikten av att, såsom befälsutredningen framhållit, i krigs­ organisationen placeras den som är mest lämpad för uppgiften oavsett den kårindelning som gäller inom fredsorganisationen.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

De grupper av personal för vilka nyss redogjorts har av befälsutredningen sammanfattats under beteckningen det aktiva yrkesbefälet. Jag finner detta sammanfattande begrepp ändamålsenligt och använder det fortsättningsvis. Då det gäller att på ett lämpligt sätt namnge var och en av nämnda grupper har utredningen efter granskande av olika möjligheter funnit övervägande skäl tala för att utnyttja de nuvarande namnen offi­ cerare, underofficerare och underbefäl, trots att uppgifterna i freds- och krigsorganisationerna för respektive grupper nyanserats i förhållande till vad nu gäller och i vissa fall på ett bestämt och avgörande sätt ändrats. När det gäller benämningen av den andra gruppens medlemmar kan jag inte biträda utredningens förslag att bibehålla namnet underofficerare. Jag anser, att den förändrade inriktningen av denna grupps utbildning, uppgifter och ansvar måste ges ett adekvat uttryck i gruppens benämning. Härvid synes exempelvis namnen kompaniofficerare eller specialofficerare kunna övervägas. Sistnämnda benämning har förordats av svenska underofficersförbundet. Jag förutsätter således, att den andra gruppen erhåller annan benämning än underofficerare. Då befälssystemen vid de olika grenarna av försvarsmakten bör bringas till så stor överensstämmelse som möjligt, bör dock ett slutligt fixerande av en ny benämning anstå till dess ytterligare underlag föreligger rörande förhållandena vid övriga försvars­ grenar. Jag återkommer med vissa ytterligare synpunkter i dessa frågor vid behandlingen av tjänsteställningsfrågorna i det följande. Befälsutredningen har i anslutning till den gruppering av uppgifter inom krigsorganisationen, som nu redovisats, anmält att för uppgifter inom krigsorganisationen, utöver nu nämnda grupper av personal, tillkommer behov av ett mycket stort antal befäl, utbildade och repetitionsövade inom ramen för värnpliktslagens stadganden. Utredningen nämner detta befäl värnpliktsbefälet. Utredningen anmäler vidare som behövligt att för ett effektivt bestridande av en viss del av krigsorganisationens uppgifter ett antal av nu nämnda värnpliktsbefäl, reservbefälet, efter frivilligt men bindande åtagande måste ges ytterligare kvalificerad skolning och undergå kontinuerlig repetition. Jag begagnar i fortsättningen den av utredningen sålunda förordade indelningen och benämningen av de grupper av personal, som utöver det aktiva yrkesbefälet är nödvändig inom krigsorganisationen. I det följande upptager jag under särskilda avsnitt till behandling frågor rörande dessa senare befälsgrupper och prövar därvid också de synpunkter och erinringar som vid remissbehandlingen anmälts beträffande dessa gruppers förhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 29

3. Den aktiva befälspersonalens uppgifter, rekrytering och utbildning

Gällande ordning I den följande redogörelsen har icke medtagits förhållanden som ute­ slutande rör specialtruppslag eller civilmilitär personal.

De yngre aktiva officerarna placeras i krigsorganisationen i de

viktigaste subalternofficersbefattningarna i bataljons- och högre staber samt efter hand som deras utbildning hunnit kompletteras som chefer för de viktigaste kompanierna i fältbataljonerna. Så snart officeren genom praktisk tjänstgöring vid trupp och genom ytterligare kvalificerad utbildning uppnått erforderlig mognad i sitt om­ döme och tillräcklig yrkeskunskap för mera kvalificerade uppgifter i fält, placeras han i befattning som bataljonschefs ställföreträdare och högre chefsbefattningar samt i kvalificerade stabsbefattningar inom brigad- och högre staber.

I vad gäller uppgifterna i fredsorganisationen må följande framhållas.

Enligt arméchefens bestämmelser och anvisningar för utbildningsåret 1958/1959 skall »Utbildningsbefäl placeras enligt de grunder, som anges i 'Befälsordningen vid armén’ (Ao, Ast/0 31/5 1954 nr 67: 14) med de av­ vikelser, som betingas av befälsbristen och åldersfördelningen inom offi­ cerskåren». I »Befälsordningen vid armén» anges i huvudsak följande riktlinjer för officerarnas användning i utbildningsarbetet. Under sitt första officersår tjänstgör officeren som befäl till förfogande vid befälsskoleavdelning. Under andra året placeras han såsom chef för ut­ bildningsavdelning, bestående av vanliga värnpliktiga. Under de närmast följande åren tjänsteplaceras officeren såsom chef för befälsskoleavdel­ ning eller såsom ställföreträdande chef och lärare vid utbildningskompanier. Slutligen tillträder han befattningen såsom chef för utbildningskompani eller tjänstgöringsplaceras i särskild organiserad central befälsgrupp. Den brist på aktiva officerare som de senaste åren varit påtaglig vid förbanden har medfört, att väsentliga avsteg från arméchefens befälsordningsförslag beträffande officerarnas fredstjänstgöring måst göras vid förbanden.

Den aktiva officerskåren rekryteras från såväl värnpliktiga som fast

anställt underbefäl. Härom gäller i huvudsak följande. De värnpliktiga, vilka i samband med inskrivningsförrättningen förkla­ rats lämpliga för underofficersutbildning och uttagits för sådan utbild­ ning sammanföres vid förbanden till särskilda befälsskolor. Till denna ut­ bildning, vilken enligt värnpliktslagen för huvuddelen av de värnpliktiga fullgöres under omkring 15 månader i en följd, kan även andra värnpliktiga under pågående utbildning efter frivilligt åtagande överföras. Detta gäller värnpliktiga i allmänhet (Ah), de till gruppchcfsutbildning uttagna värn­ pliktiga (A) samt de elever, vilka vid befälsskola I genomgår grundläggande utbildning för anställning som underbefäl.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Efter underofficersutbildningens avslutande beordras de värnpliktiga, vilka förklarats lämpliga till officersutbildning och som är villiga att under­ kasta sig den ökade tjänstgöring, som denna utbildning innebär, till respek­ tive truppslags kadettskolor. Senast under denna utbildning, som omfattar omkring 5—6 månader, må de värnpliktiga, vilka önskar välja den militära verksamheten såsom yrke och förklarats därtill lämpliga, anmäla sig för fortsatt utbildning till officer på aktiv stat. Dessutom kan i undantagsfall synnerligen lämpligt underbefäl, tidigast 2 år efter avslutad instruktörsskola I, uttagas för utbildning till officer på aktiv stat.

Ur kvantitativ synpunkt har rekryteringen till officersyrket icke varit till­ räcklig, ett förhållande som varit rådande alltsedan åren närmast efter andra världskrigets slut. Den svaga rekryteringen har medfört, att brist på offi­ cerare för utbildningens bedrivande vid förbanden tidvis varit kännbar. Den kraftiga ansvällningen av den aktiva officerskåren i början av 1940-talet medförde en ansenlig överrekrytering av vissa åldersgrupper. Åldersfördelningen inom officerskåren är därför för närvarande mycket ojämn. Sålunda visar åldersskiktet omkring 40 år och däröver ett överskott, under det att tillgången på officerare i yngre åldrar visar underskott. Efter­ som antalet stater måst hållas konstant torde till följd härav full rekryte­ ring icke varit möjlig genomföra efter 1945, även om ett erforderligt antal lämpliga officersaspiranter stått till förfogande. Det har varit nödvändigt att bibehålla vissa vakanser främst bland subalternofficerarna.

Den väsentligaste delen av utbildningen till aktiv officer äger rum vid

krigsskolan. Före genomgången av denna men efter avslutad kadettskola sammanföres de officersaspiranter, som innehar studentexamen eller mot­ svarande allmänbildningskompetens, till gemensam trupputbildningskurs i omkring 2 månader. Därefter fullgör de trupptjänst som instruktörer vid respektive truppslags förband, varefter de beordras till gemensam officers­ utbildning vid krigsskolan. Denna utbildning pågår från omkring 1 oktober ena året till omkring 1 september påföljande år. I och med denna kurs vid krigsskolan är utbildningen till officer på aktiv stat avslutad. Kadetter, vilka tidigare avlagt realexamen eller motsvarande examen eller som före militärtjänstens början delvis genomgått gymnasium, be­ driver beroende på förkunskaper och andra förutsättningar under ett, två eller tre läsår studier vid försvarets läroverk. Efter avlagd student­ examen beordras dessa kadetter till officersutbildning vid krigsskolan. Kadetter, vilka före militärtjänstgöringens början endast innehar folkskolekompetens, genomgår speciell preparandkurs före de egentliga stu­ diernas påbörjande vid försvarets läroverk. Studietiden vid läroverket är för dessa elever tre år. I övrigt fullgör de trupptjänst och utbildning intill officerskursens avslutande vid krigsskolan i likhet med övriga kadetter. Fast anställda, som antagits för utbildning till aktiv officer, genomgår först kadettskolan, vinterlinjen, varefter de alltefter tidigare uppnådd

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 31

studienivå fullföljer studier vid försvarets läroverk i likhet med de värn­ pliktiga, vilka vid militärtjänstens början saknar erforderlig studiekompe­ tens. Efter avlagd studentexamen fullföljes utbildningen till officer i enlig­ het med vad som tidigare sagts. Huvuddragen i den följande utbildningen som officer kan beskrivas så­ lunda. Omkring 2—4 år efter avlagd officersexamen vid krigsskolan genomgår de aktiva officerarna särskild truppslagsskola, vilken för infanteriets officersanställda är förlagd till infanteriskjutskolan och pågår omkring 7 må­ nader. Utbildningen vid skolan, som omfattar i huvudsak taktik med fält­ övningar, truppföring och teknik, syftar till att bibringa officeren sådana

kunskaper, att han i fält kan tjänstgöra i kompanichefsbefattning samt i vissa befattningar i brigad- och batalj onsstaber och i fred som avdelnings­

chef vid kvalificerad befälsskola, som lärare vid förbandsvis organiserad befälsutbildning samt som ställföreträdande kompanichef. Senast under sitt 14. officersår kan officeren efter särskild prövning vinna inträde vid krigshögskolans linje I (till linje II och III senast under sitt 11. officersår). Utbildningen pågår omkring två år. Skolan avser främst utbildning av officerare till kvalificerade tjänster vid militära un­ dervisningsanstalter och högre staber. Särskilt kvalificerade officerare kan slutligen genomgå försvarshögsko­ lan, vid vilken undervisningen främst avser studier av problem, samman­ hängande med det totala försvaret. Utöver undervisningen vid ovan angivna skolor bedrives inom armén en omfattande kursverksamhet, som är avsedd att öka den aktive officerens användbarhet inom krigsorganisationen och i yrkesverksamheten i samband med fredsutbildningsarbetet. Årligen anordnade bataljonschefs-, stabschefs-, brigadchefs- och arméstridskurser avser att uppöva förmågan i att leda bataljon och högre enheter i fält. Kurser i trupputbildning, understödstjänst, fältarbeten m. fl. avser främst att öka officerens pedagogiska för­ måga vid ledandet av övningar och hans taktiska och tekniska insikter i eldledning, vapenverkan, spräng- och minmaterielens användning m. m. Kurser i tyg-, intendentur- och förvaltningstjänst avser att vid förband och staber säkerställa yrkeskunnig ledning av ifrågavarande verksamhets­ grenar.

Utöver den här nämnda skol- och kursverksamheten bedrives vid förban­ den jämsides med den direkta utbildningsverksamheten av årsklassens värnpliktiga och de årligen till särskilda repetitionsövningar inkallade krigsförbanden viss befälsutbildning för bl. a. de aktiva officerarna.

Aktiva underofficerare krigs placeras såsom kompanikvartermäs­

tare (motsvarande) samt i befattningar, som kräver specialkunskap och för vilka vederbörande erhållit särskild utbildning. Att observera är att bestäm­ melserna anger att även överfurirer (rustmästare) kan placeras i angivna befattningar. I de centrala bestämmelserna och anvisningarna anges beträffande be-

fälsplacering i utbildningsverksamheten:

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

»Utbildningsbefäl placeras enligt de grunder, som anges i 'Befälsordningen vid armén’ —-------- .» I arméchefens befälsordningsförslag anges att underofficerare tjänst­ gör såsom avdelningschefer vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet och som biträdande avdelningschefer vid befälsskola och plutonchefsskolor. Begreppet »avdelning» i fråga om utbildning av värnpliktiga i allmän­ het avses ange, att inom densamma formell och tillämpad utbildning av enskild soldat och grupp skall ske men endast formell utbildning av pluton. När avdelning under tillämpad stridsutbildning benämnes pluton, för av­ delningschefen plutonen såsom plutonchef. Kompanichef eller som lärare avdelad officer leder tillämpningsövningen med plutonen. Äldre underofficerare, som icke övergår till administrativ tjänst, bör utnyttjas i det praktiska utbildningsarbetet. Härför är avsedda 4 befatt­ ningar, nämligen 2 lärare i vapentjänst, 1 lärare i fältarbetstjänst och 1 lärare i motortjänst. Dessa befattningar beräknas kunna upprätthållas intill 50 års ålder.

I 42-årsåldern övergår underofficerarna i allmänhet till stabs- och för­ valtningstjänst. Vid ett infanteriregemente finnes för närvarande i allmänhet i vad av­ ser underofficerare följande beställningar: 5 förvaltare (regementsexpedition, avdelning P, tygavdelning, intendenturavdelning, kassaavdelning), 10 fanjunkare (9 kompaniadjutanter, 1 vid kasernkompani), 3 fanjunkare eller sergeanter (mobiliseringsdetalj, tygexpedition, intendenturexpedition). I vad avser uppgifterna som kompaniadjutant må uppmärksammas, att dessa alternativt kan bestridas av äldre underbefäl. Här har redogjorts för uppgifterna för aktiva underofficerare enligt utfärdade bestämmelser. I praktiken synes dessa bestämmelser icke helt ha kunnat följas. Framför allt gäller detta utbildningsverksamheten. Så­ lunda utgör plutonen allt fortfarande den vanligast förekommande utbild­ ningsenheten. Bristen på officerare har gjort, att även yngre underoffi­ cerare i vissa fall fått bekläda befattningen såsom plutonchef. Detta har likaledes medfört, att särskild lärare eller ställföreträdande kompanichef i allmänhet ej kunnat tilldelas utbildningsenheterna. Plutoncheferna har därför i allmänhet fått utbilda plutonerna i tillämpad strid, även om dessa chefer varit underofficerare.

Beträffande expeditions- och förvaltningstjänsten åter, kan noteras att

huvuddelen av befattningarna som kompaniadjutanter alltfort bestrides av äldre underofficerare.

Underofficer på aktiv stat rekryteras uteslutande bland det aktiva under­

befälet. Tidigast 2 år efter avslutad instruktörsskola I antages efter an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 33

sökan lämpligt underbefäl till underofficersaspirant (alltså sannna år, som instruktörsskola II avslutats). Hänsyn tages härvid till det årliga rekryte­ ringsbehovet av underofficerare, så att vederbörande i regel inom ett år efter avslutad underofficersskola (AUS) kan utnämnas till sergeant på stat. Följande fordringar gäller för antagning till underofficersaspirant: 1 . att vara känd för laglydnad och medborgarsinne; 2 . att efter genomgången furirskola eller instruktörsskola I (beställningsmannautbildning) ha fullgjort minst två års trupptjänst och därunder ha ådagalagt duglighet och pålitlighet i tjänsten och i övrigt befunnits lämp­ lig för framtida befordran till underofficer; 3. att ha genomgått instruktörsskola I och II (beställningsmannautbildning) med godkända betyg i samtliga övningsgrenar och ämnen, att ha er­ hållit sammanfattande betyg för instruktörsskola I och II (beställningsmannautbildning) och trupptjänstgöring (tjänstgöring som beställningsman) om minst 8 enligt vederbörliga utbildningsbestämmelser samt att vid instruktörsskola I (beställningsmannautbildning) och II ha erhållit en sammanlagd betygssumma i undervisningens samtliga allmänbildande ämnen av på normallinjen minst 66 och på högre linjen minst 62.

Rekryteringen har ur såväl kvantitativ som kvalitativ synpunkt visat ett tillfredsställande resultat. Vakanser har icke förekommit inom kåren.

Den egentliga utbildningen till aktiv underofficer sker vid arméns under­

officersskola. Underofficersaspiranter, vilka före den militära utbild­ ningens början icke avlagt realexamen, genomgår före kominendering till AUS ett eller två läsår vid försvarets läroverk. Den allmänbildande under­ visningen vid läroverket äger rum på två linjer.

A-linjen med klasserna 2 A och 3 A kan närmast betecknas som en real-

skolelinje med endast ett främmande språk, i regel engelska. Fordringarna för godkänd examen på denna linje är därtill reducerade i förhållande till fordringarna i realexamen.

R-linjen med klasserna 2 R och 3 R leder fram till vanlig realexamen

(utom franska). Uppdelningen på olika linjer sker efter särskilda prov och med hänsyn till tidigare skolunderbyggnad. Direkt inträde i 3 A eller 3 R kräver lika­ ledes speciell prövning eller företeende av bestyrkta betygsavskrifter, gällande tidigare utbildning.

Efter avlagd examen på A- eller R-linjen sker kommendering till underofficersskolan. Denna är förlagd till Uppsala och kursen vid densamma har en varaktig­ het av omkring IOV 2 månader (omkr. 20/10 1. året—omkr. 30/8 2. året). Den allmänna målsättningen angives på följande sätt: 1. Undervisningen bar till mål att utbilda eleverna till underofficerare på aktiv stat samt att lägga en fast grund för den fortsatta utbildningen så­ som underofficer. 2. Undervisningen skall så ledas och bedrivas att eleverna ges den allmänna fostran och militära allmänbildning, som kräves av en underoffi­ cer, att ledaregenskaperna — främst ansvarskänsla, plikttrohet och nog-

:i 41 no Tiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

grannhet — utvecklas, att eleverna ges en för hela underofficerstiden grund­ läggande utbildning i pedagogik och utbildningsmetodik samt att elever­ nas förmåga att uttrycka sig i tal och skrift höjes. Utbildningen avser att bibringa eleverna god förmåga att i fred tjänstgöra i för underofficerare avsedda befattningar i utbildningsarbetet inom veder­ börligt truppslags vanligaste utbildningslinje(r), förmåga att i fred tjänst­ göra som kompaniadjutant (motsvarande) vid utbildningsförband samt förmåga att i fält tjänstgöra i underofficersbefattningar.

I den fortsatta utbildningen som underofficer ingår kurs i trupputbild­ ning om ca 6 veckor omkring 5 år efter utnämningen till underofficer. I övrigt förekommer endast tillfälliga kurser av kortare varaktighet, mo­ tiverade av behovet av specialinstruktörer i fredsutbildningen eller vissa positioner vid krigsförbanden. Dessutom finnes ytterligare ett antal kurser, avsedda speciellt för underofficerare vid artilleriet, luftvärnet, trängen, signaltrupperna o. s. v. För äldre underofficerare anordnas förvaltarkurser i tyg- och intendenturtjänst, i tjänst såsom personalregistratorer m. in. Övrig fortsatt utbildning av underofficerare äger rum vid förbanden dels såsom tjänstgöring för egen utbildning vid olika avdelningar och dels vid speciellt organiserad befälsutbildning. Denna senare utbildning är för un­ derofficerarnas del i huvudsak inriktad på kvartermästartjänst och trupp­ utbildning. Vad angår underbefälet må inledningsvis erinras om att den år 1952 beslutade underbefälsreformen vid armén medfört volontärsystemets slopande; underbefälet tillförsäkrades samtidigt pensionsberättigande an­ ställningar.

Enligt gällande bestämmelser skall i krigsorganisationen aktiv överfurir

jämställas med aktiv underofficer. Härav följer, att varje underofficersbefattning i krigsorganisationen kan besättas med överfurir. I huvudsak kommer sålunda underbefälskåren att bestrida kvartermästarbefattningar. Rörande riktlinjerna för underbefälets tjänstgöringsförhållanden och

placering i utbildningsarbetet må anföras följande.

Utbildningskompanierna organiseras i ett antal övningsavdelningar på 30—40 soldater. Avdelningschefen — officer eller underofficer — får i regel till sitt förfogande såsom instruktörer 3 underbefäl (överfurirer och furirer). Deras uppgift är i huvudsak att utbilda enskild soldat och hand­ hava den formella utbildningen av grupp och patrull, allt enligt direktiv utfärdade av avdelningschef eller annan övningsledare. I övrigt uppställes vissa krav på instruktörens pedagogiska förmåga, hans karaktär och viss åldersgräns för instruktörsuppgifter (högst 42 år). Beträffande äldre underbefäls placering efter 42-årsåldern gäller för närvarande särskilda av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter. Det må vidare framhållas, att vid samtliga förband i princip befattningen som adjutant

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 35

vid utbildningskompani (motsvarande) kan besättas med aktivt underbe­ fäl eller aktiv underofficer.

Antagning till underbefälsaspirant sker normalt vid inskrivningsförrätl-

ningen. Denna kan ske antingen i normal ordning som för övriga värnplik­ tiga det år, då vederbörande fyller 18 år, eller genom s. k. förtidsinskrivning vilken kan ske redan det år, då 16-årsåldern uppnås. Värnpliktig som under första tjänstgöringen blivit intresserad av militär­ yrket kan, om han så önskar, överföras till befälsskola I. överföringen måste dock ske före andra utbildningsskedets slut d. v. s. omkring 15/10. Rekryteringsläget och därmed även vakansläget har förbättrats avsevärt de senaste åren. Fortfarande uppgår dock antalet vakanser totalt inom

armén till ca 20 % av disponibla underbefälsstater. Det måste emellertid

uppmärksammas, att ett ändamålsenligt utbyggande av underbefälskåren under ett antal övergångsår nödvändiggör en viss vakansmarginal för att säkerställa en åldersmässigt lämplig fördelning av befattningshavarna.

Utbildningen till instruktör sker i huvudsak enligt följande. Sin 1. tjänstgöring fullgör underbefälseleverna första utbildningsåret i

befälsskola I. Sådan finnes organiserad vid huvuddelen av förbanden. Eleverna är i regel sammanförda under hela utbildningsåret i en gemensam skola, vilken i stort sett följer samma utbildningsprogram, som är fast­ ställt för utbildningen av värnpliktiga gruppchefer. Denna tjänstgöring omfattar tiden fr. o. m. början av maj 1 . året t. o. m. slutet av mars 2 . året och avser främst soldatutbildning och grundläggande befälsutbildning i truppföring.

Den egentliga instruktörsutbildningen påbörjas i omedelbar anslutning

till befälsskola I, alltså i slutet av mars 2. året. På särskild arméorder an­ ges årligen i början av mars månad, vid vilka förband sådan skola skall organiseras och hur många elever, som ur varje förband får beordras dit.

Denna skola, som benämnes instruktörsskola I, pågår utan andra avbrott

än regelmässiga uppehåll för semester och helger, ungefär 1 år. Utbild­ ningen tager främst sikte på den egentliga instruktörsutbildningen men omfattar även 400 timmar i allmänbildande ämnen. Denna allmänbildande undervisning sker på två linjer — högre linjen och allmänna linjen — alltefter elevernas tidigare skolunderbvggnad. Undervisningen omfattar främst modersmål och matematik.

Efter med godkännande vitsord genomgången instruktörsskola I utnämnes eleven till extra ordinarie furir och börjar sin arbetsuppgift som in­ struktör. Denna första instruktörsverksamhet, som är att betrakta såsom fortsatt praktisk utbildning för militäryrket, pågår omkring 2 år. Den slut­ liga skolningen för instruktörsyrket sker därefter vid instruktörsskola II, vilken omfattar omkring 3 V 2 månader. Utöver militär utbildning ingår även i denna skola undervisning i allmänbildande ämnen med omkring 300 tim­ mar. Undervisningen i civila ämnen sker liksom vid instruktörsskola I på Ivå linjer med koncentration på modersmål och matematik.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Till instruktörsskola II, som genom bestämmelser i årlig arméorder or­ ganiseras vid vissa förband, beordras alla furirer, vilka två år tidigare av­ slutat instruktörsskola I eller som icke förut genomgått instruktörsskola II. Utnämning till ordinarie furir kan ske efter 2 års tjänst. Till överfurir kan befordran ske tidigast efter 6 år räknat från första tjänstgöringens början. Efter instruktörsskola II är den ordinarie skolutbildningen för instruk­ tören avslutad. Den fortsatta utbildningen sker dels vid förbandet i form av den för allt befäl årligen organiserade befälsutbildningen därstädes, dels för vissa un­ derbefäl vid särskilda kurser.

1954 års befälsutredning Den aktiva officerskårens uppgifter är enligt utredningen av två slag, nämligen dels att bestrida kvalificerade befattningar i krigsorganisa­ tionen, dels att i fred leda utbildningen av befäl och soldater i syfte att säkerställa arméförbandens funktionsduglighet i krig. Därtill kommer le­ darskap för all den militära verksamhet, som i fred omfattar bl. a. krigs­ planläggning, förvaltning samt utveckling av försvarsorganisationen. Utredningen anser, att armékårs-, fördelnings-, brigad- och bataljonschefsbefattningarna i krigsorganisationen ovillkorligen måste besättas med aktiv personal samt att dessutom ställföreträdare för bataljonschef och viss personal i högre staber även måste vara aktiva officerare. Behovet av officerare blir emellertid större än antalet här nämnda positioner, eftersom visst antal officerare därtill måste vara under utbildning för dessa upp­ gifter. Innan officerare under utbildning kan bestrida de kvalificerade positionerna, utnyttjas deras yrkeserfarenhet genom att de krigsplaceras som kompanichefer, kompanichefs ställföreträdare och adjutant vid ba­ taljon. Utredningen bedömer det som angeläget, att officerarna redan i unga år kan uppnå kompetens för den krigsplacering, vartill utbildningen syftar, d. v. s. lägst befattningen som bataljonschef (ställföreträdare). Detta för­ utsätter en kvalitativt god rekrytering, som möjliggör, att utbildningen kan komprimeras och snabbt lyftas upp till en tillräckligt hög nivå. Ur utbildningsteknisk synpunkt vore det enligt utredningens uppfatt­ ning mest rationellt att införa en ordning, som bygger på en direkt studentrekrytering. Ur rekryteringsmässiga och andra synpunkter är det dock önskvärt och nödvändigt att fasthålla vid och utveckla de betydelsefulla reformer be­ träffande rekryteringsunderlagets breddning, som kom till stånd under 1940-talet. Utredningen föreslår därför, att rekryteringen, såsom nu är fallet, skall ske bland alla underofficersuttagna värnpliktiga och ej begränsas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 37

värnpliktiga med studentexamen, men att utbildningen tidigt yrkesinriktas och därför efter en med övriga underofficersuttagna gemensam förbere­ dande skolning förlägges till särskild yrkesskola (aspirantskola). I kon­ sekvens härmed föreslås även en längre sammanhängande period av prak­ tisk trupptjänstgöring för officersaspiranterna samt en i förhållande till nuläget utvidgad krigsskoleutbildning. Utredningens förslag till förändringar i den nu gällande utbildnings­ gången för den aktive officerens utbildning till officer innebär i samman­ drag följande. Officersaspiranterna utbildas under tjänstgöringens första 7 månader vid en grundläggande befälsskola vid förbanden tillsammans med värn­ pliktiga som vid inskrivningen eller senare uttagits för underofficersut­ bildning. Vid slutet av denna utbildning sker urvalet av elever för den komman­

de yrkesutbildningen vid en för varje truppslag anordnad aspirantskola.

Till skolorna beordras elever, vilka anmält sin önskan att bli officerare på aktiv stat och förklarats lämpliga härför. Av utbildningstekniska skäl kan det bli nödvändigt att beordra ytterligare ett antal elever till skolorna. Dessa beordras i första hand efter frivilligt åtagande. Officersaspirantskolan pågår för blivande aktiva officerare fr. o. m. janu­ ari månad t. o. m. augusti månad. Övriga elever återgår omkring den 1 juli till sina förband för fullgörande av vederbörlig praktisk trupptjänstgö­ ring i likhet med huvuddelen av plutonchefsskoleeleverna. Officersaspiranter, som innehar föreskriven studiekompetens, återgår omkring den 1 september till respektive förband för att intill åldersklassens utryckning fullgöra praktisk tjänst vid värnpliktig trupp. De aspiranter, som saknar föreskriven studiekompetens, genomgår efter aspirantskolans slut försvarets läroverk. Elever med realexamen (motsva­ rande) fullföljer studierna under 2 ‘A alternativt 2 läsår; elever med endast folkskola under 3 V 2 alternativt 3 läsår. Efter studentexamens avläggande fullgöres trupptjänstgöring vid årsklassen intill dennas utryckning i slutet av mars nästföljande år. Utbildningen vid krigsskolan uppdelas på en yngre och en äldre kurs. Yngre kursen omfattar 5 månader och pågår fr. o. m. den 1 april t. o. m. augusti månads utgång 3. året. Efter tjänstgöring vid repetitionsövningsförband den 1 september—den 10 oktober fullföljes utbildningen vid krigsskolans äldre kurs intill slutet av augusti 4. året. I och med utryckningen från krigsskolans äldre kurs är utbildningen till officer avslutad. Utredningen har vid sina överväganden, vad gäller den aktive officerens utbildning efter officersexamen utgått från att denna utbildning måste präg­ las av den principiella förändring mot mera kvalificerade uppgifter för den aktiva officerspersonalen, som blivit en följd av utvecklingen ända sedan

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

arméorganisationens utbyggnad under 1940-talet och som beträffande krigs­ organisationen innebär, att numera av varje färdigskolad yrkesofficer måste krävas lägst förmåga att föra bataljon. Denna principiella förändring har visserligen medfört vissa förbättringar i den aktiva officersutbildningen, men i rådande ordning har den dock icke följdriktigt tillgodosetts genom en enhetlig, logiskt uppbyggd och tillräckligt kvalificerad kursgång på högskolenivå. Enligt utredningens mening måste alltså den fortsatta utbildningen av aktiva officerare läggas på en kvalitativt tillräckligt hög nivå, samordnas med den tidigare grundutbildningen och utgöra en logisk påbyggnad till de kunskaper, som härunder inhämtats. Utbildningens slutskede måste läggas så, att varje officer därmed full­ ständigar sin användbarhet såväl för krigsorganisationens normgivande positioner som för de fredsmässiga uppgifterna. Senast vid 34—35-årsåldern bör ifrågavarande kompetens ha uppnåtts. Utbildningen måste säkerställa, att de officerare, vilka är lämpliga för den högre karriären, inriktas på denna vid så tidig ålder, att de med full effekt kan utnyttjas i stabsarbete och lärarbefattningar. Utredningens förslag innebär i sammanfattning följande. Efter avlagd officersexamen vid krigsskolan placeras officeren såsom ställföreträdande utbildningsplutonchef vid värnpliktig trupp på utbild­ ningslinjen skyttetjänst. Under tredje officersåret genomgår han utbild­ ning till fältkompanichef och utbildningsplutonchef vid en ca 6 månaders truppslagsskola och placeras därefter såsom utbildare av skvttepluton, understödspluton eller granatkastarpluton, sammansatta av värnpliktiga i allmänhet eller befälselever grupp A. Under 8 :e året efter officersutnämningen genomgår officeren en för alla officerare obligatorisk högskoleutbildning vid en nyinrättad linje vid krigs­ högskolan, krigshögskolans allmänna kurs, omfattande en tid av 8 V 2 må­ nader. Ur den allmänna högskolekursen rekryteras direkt de officerare, vilka är bäst lämpade för högre karriär, och som därför skall fortsätta sin vidare­ utbildning vid en krigshögskolans högre kurs, tidsmässigt ungefärligen motsvarande nuvarande krigshögskoleutbildning. Beträffande övrig för officeren nödvändig utbildning, som nu sker vid befälsutbildning vid förbanden, särskilda kurser och växeltjänstgöring, föreslår utredningen icke några förändringar. Ej heller finner utred­ ningen anledning framlägga förslag till förändringar rörande den utbild­ ning till och inom den högre karriären, vilken för närvarande bedrives exempelvis vid tvåårig krigshögskola, försvarshögskola samt vid särskilda kurser för ledandet av högre förband (arméstridskurs, brigadchefskurs o. s. v.). Detsamma gäller den nuvarande utbildningen av olika specialkårer inom armén.

i

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 39

Utredningen anser den aktiva under of ficer s personalens huvuduppgift vara att på plutonsnivå svara för utbildningen av värnpliktiga eller om­ besörja däremot svarande speciell lärarverksamhet av kvalificerat slag. Betydelsen av att dessa utbildaruppgifter kan på ett i allo effektivt sätt fullgöras stiger enligt utredningen i samma mån som betydelsen över huvud taget av en realistiskt genomförd värnpliktsutbildning stegras i ytkrigets tidsskede. Logiskt sammanhängande med dessa utbildaruppgifter i fredsorganisationen står funktionerna att föra kompani i krigsorganisationen eller att svara för andra vitala funktioner å samma nivå inom denna orga­ nisation. Rörande plutonchefens ställning i utbildningsarbetet anför utredningen. För utbildningsverksamheten vid förbanden sammanföres såväl värnplik­ tiga i allmänhet som befälsuttagna värnpliktiga till särskilda utbildningskompanier. Kompanierna är uppdelade i två eller flera utbildningsplutoner, vilka så långt pedagogiska och utbildningstekniska skäl gör det möjligt från utbildningens början organiseras såsom motsvarande enheter i fält. Till skillnad från större utbildningsenheter är plutonen i princip samman­ hållen under hela utbildningsåret, bortsett från att den särskilt under de första utbildningsskedena tillfälligt under vissa övningspass uppdelas i smärre enheter. Plutonchefen bör enligt utredningens uppfattning inför kompanichefen bära det direkta och fulla ansvaret för all utbildning såväl inom plutonen som av plutonen såsom förband betraktad såväl beträffande den rent for­ mella som då det gäller den tillämpade stridsutbildningen. Under de första skedena är plutonchefen främst utbildare, under slutskedena, vid sidan av viss utbildande verksamhet, främst förare av pluton under tillämpad utbild­ ning i kompani- och högre förband. Särskilt den tillämpade stridsutbildningen av plutonen ställer enligt ut­ redningens mening stora fordringar på plutonchefsbefattningen. Endast per­ sonal med kvalificerad yrkesutbildning och grundlig erfarenhet kan anses tillräckligt skickad att bestrida denna befattning. Utredningen framhåller, att plutonchefstjänsten för den aktive officeren är ett nödvändigt och avgörande led i hans utbildning för högre positioner inom organisationen. Till följd av den omfattande yrkesutbildning, som måste åläggas officeren för att han skall bli skickad att redan vid unga år kunna bestrida dylika positioner och för att kunna taga honom i anspråk för olika uppgifter utanför det egna förbandets verksamhet, blir emeller­ tid antalet tjänstgöringsår som plutonchef i regel begränsat. Det antal yngre officerare, som vid förbanden blir disponibla för dessa befattningar, reduceras härigenom och kommer endast att räcka till för att besätta en del av ifrågavarande positioner. Vid sidan av dessa officerare måste det därför finnas annan personal, som är kompetent att med fullt befälsansvar bestrida plutonchefstjänst i utbildningsverksamheten. En sådan personal­ kategori utgör enligt utredningens uppfattning den nuvarande underoffi­ cerskåren.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Utbildningsarbete med direkt och obeskuret ansvar för de värnpliktigas fostran till användbara soldater och för plutonens danande till ett under fältförhållanden funktionsdugligt förband måste enligt utredningens me­ ning vara huvuduppgiften för de aktiva underofficerarnas verksamhet. Denna precisering åsyftar i första hand infanteriets förhållanden men sasom utredningen i sin principsammanfattning framhållit avser uppgifter­ na även verksamhet som speciallärare (motsvarande) på plutonsnivå inom arméförbandens utbildningsenheter. Enligt utredningens mening bör underofficerarnas tjänstgöringsuppgifter från början av 40-årsåldern i allmänhet inriktas på fysiskt mindre på­ frestande arbetsområden. I det nuvarande systemet omplaceras under­ officerarna vid nämnda ålder till inretjänstbefattningar. De besätter därvid befattningarna som adjutant vid utbildningskompanierna samt som expeditionsunderofficer och förvaltare vid förbandens centrala stabs-, ex­ peditions- och förvaltningstjänst. De bestrider jämväl vissa befattningar inom den tekniska tjänsten. Det bör dock observeras, att enligt gällande bestämmelser förenämnda befattningar som adjutant vid utbildningskompani även må beklädas av personal ur underbefälskåren. Utredningen är av den uppfattningen, att kompaniadjutantsbefattningarna kräver aktivt befäl men att uppgifterna är av den natur, att de kan bestridas av personal ur underbefälskåren. Utredningen räknar där­ för med att kompaniadjutantsbefattningarna i regel bestrides av äldre underbefäl. För att kunna fullgöra vissa speciella uppgifter inom den centrala stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten vid förbanden, vissa staber m. m. liksom inom den tekniska specialtjänsten kräves kvalificerad militär ut­ bildning och lång praktisk erfarenhet på det militära området. De äldre underofficerarna torde tillräckligt väl fylla dessa fordringar och bör där­ för liksom hittills upprätthålla sådana befattningar. Genom att underoffi­ cerarna, som förutsatts, i princip icke bör tagas i anspråk såsom kompani­ adjutanter, blir det möjligt att inrikta ett antal äldre underofficerare på vissa kvalificerade utbildaruppgifter. Mot bakgrunden av det anförda anser utredningen sålunda, att aktiva underofficerare som uppnått 40-årsåldern bör bestrida befattningar inom den centrala expeditions- och förvaltningstjänsten vid förband och staber. Vidare bör de underofficerare, som är särskilt lämpade för och intresserade av fortsatt arbete inom den direkta utbildningsverksamheten, användas inom den centrala ledningen av utbildningen vid förbanden. Såsom av det föregående framgått har utredningen funnit det ange­ läget, att plutonsutbildarna i största möjliga utsträckning anförtros sådana viktiga uppgifter i krigsorganisationen, som deras utbildarkompetens gör dem skickade att bestrida. Angelägenheten härav framstår än mera tydligt, om de starkt ökade möjligheterna att genomföra oväntade, kuppartade

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 41

aktioner mot ett land beaktas. Av största betydelse kan då vara, att all personal som har befäst och rutinerad yrkesförmåga och som är lokalt gripbar för omedelbar insats vid beredskapsorganisationer eller mobiliseringsenheter, till det yttersta utnyttjas för viktiga uppgifter, ej minst sådana, som innebär förande av enheter i strid. Beträffande de speciella förhållandena vid infanteriet framhåller utred­ ningen vidare. Ytkriget torde komma att medföra, att skyttekompanier och motsvaran­ de enheter nödgas uppträda med så stora luckor och avstånd till andra förband, att närmast högre chefs direkta ledning och påverkan vid strid endast i begränsad omfattning blir möjlig. Ännu större anspråk än ti­ digare kommer härigenom att ställas ej blott på chefsskap och initiativför­ måga i och för sig utan även på kvalificerad yrkesskicklighet, grundad rutin och god fysisk kondition. Dylik kvalificerad yrkesskicklighet, befäst rutin och fältmässig kondition återfinnes i princip hos all den aktiva befälspersonal, som i sin dagliga gär­ ning bestrider militärt ledarskap i viktiga befattningar i utbildningsarbetet och annorstädes. Detta gäller ej minst underofficerarna. Med hänsyn till det nu anförda bör de aktiva underofficerarna i största möjliga utsträckning ianspråktagas för befattningarna som ställföreträ­ dande kompanichef och kompanichef, så att dessa viktiga positioner i krigsorganisationen förstärkes. Vidare bör framhållas, att riskerna för snabba och oväntade krigsutbrott kan medföra, att en mobilisering måste genomföras under mycket svåra och tidsmässigt pressade förhållanden. Betydelsen av tillgång till lokalt, omedelbart disponibel personal blir i sådana lägen framträdande. Det må härvid uppmärksammas, att de aktiva underofficerarna under den övervä­ gande delen av sin tjänstgöring är stationerade vid det egna förbandet. Här­ igenom kan de efter kort förvarningstid till skillnad från vad som i all­ mänhet är förhållandet beträffande reserv- och värnpliktigt befäl, snabbt vara på mobiliseringsplatsen och från början leda och övervaka verksam­ heten. Härjämte bör observeras, att under vissa perioder under utbildnings­ året en icke obetydlig del av den aktiva officerskåren icke är direkt gripbar på förläggningsorterna. Det är utredningens uppfattning, att dessa speciella förhållandena vid mobilisering gör det ännu mera angeläget, att underofficerarna bör ges uppgifter och ansvar i krigsorganisationen som chefer eller ställföreträdan­ de chefer för mobiliseringsenheter av kompanis eller motsvarande styrka. Utredningen är sålunda av den uppfattningen, att krigsorganisationen, i vad avser såväl mobiliseringsberedskapen som stridsförmågan hos armé­ förbanden i ytkriget, kommer att tillföras ökad effekt genom att de aktiva underofficerarna i likhet med de yngre aktiva officerarna tilldelas upp­ gifter som kompanichefer och ställföreträdande kompanichefer. En förut­ sättning härför är emellertid, att underofficerskåren får en god rekrytering och att utbildningen till och som underofficer ges en principiellt ändrad inriktning. Utbildningen bör i detta syfte få en till tid och omfattning lämp­ ligt avpassad skolmässig daning jämte en kvalificerad praktisk tjänstgöring, syftande mot krigsplacering som kompanichefs ställföreträdare och kom­ panichef i fält eller andra krigsorganisatoriska uppgifter av motsvarande betydenhetsgrad.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Utredningen anser, att rekryteringen av den aktiva underofficerskåren bör, såsom hittills varit fallet, ske ur det fast anställda underbefälets led. De som vid de grundläggande underbefälsskolorna och under den mellanliggande trupptjänstgöringen visat sådana befälsegenskaper och utveck­ lingsmöjligheter, att de framdeles såsom underofficerare kan förväntas på ett fullgott sätt bestrida de av utredningen föreslagna kvalificerade befattningarna, bör uttagas till fortsatt utbildning till aktiv underofficer. Antagning som befälselev till den första grundläggande befälsskolan — befälsskola I — sker i princip enligt värnpliktslagen vid 18 års ålder eller efter förtidsinskrivning tidigare. Uttagning till underofficersaspirant förutsättes ske efter genomgång av instruktörsskola II. Därvid har hans föregående utbildning omfattat omkring fyra år. Befälseleven är sålunda vid antagningen till underofficersaspirant 22—23 år. Om underofficeren enligt utredningens förslag i framtiden placeras i avsevärt mera ansvarsfulla befattningar än vad som nu är fallet är det enligt utredningen av vikt, att urvalet till aktiv underofficer icke sker tidi­ gare, än att vederbörandes förutsättningar för yrket kan med tillräcklig säkerhet bedömas och att utbildningen vid de grundläggande underbefäls­ skolorna intensifieras. De uppgifter, som enligt utredningens förslag skall åläggas underoffice­ rarna, medför, att utbildningen både till och som aktiv underofficer dels ges en vidare ram och intensifieras, dels till sitt innehåll så omlägges, att den gör underofficerarna skickade för deras nya arbetsområden. Beträffande de speciella förhållandena vid infanteriet framhåller utred­ ningen, att utbildaruppgiften som plutonchef i fredsorganisationen kräver allmänt taget, att underofficeren kan föra närmast högre förband d. v. s. kompani. Detta innebär bl. a., att han skall vara väl förtrogen med gruppe­ ringen och eldledningen beträffande de vapen, vilka under strid i regel sam­ verkar med skyttepluton d. v. s. understödspluton och granatkastarförband. Ett klart samband råder sålunda mellan underofficerens förande uppgift i fält som kompanichef och utbildande uppgift i fred som plutonchef. Att kunna utbilda enskild soldat samt skyttegrupp, understödsgrupp och fram­ för allt plutonsenhet som stridande förband kräver därför befälsutbildning både av skolmässig natur och i form av trupptjänstgöring. Denna utbild­ ning måste fortlöpande bedrivas alltifrån det grundläggande ledet, intill dess underofficeren är fullt utbildad för avsedda tjänstgöringsuppgifter. Enär erfarenheter och mognad i tillräcklig omfattning icke kan vinnas förrän efter flerårig trupptjänstgöring, torde de första tjänstgöringsåren vid förbanden som underofficer vara att betrakta som fortsatt utbildning inom yrket. Därest underofficerarna skall, så långt möjligt är, kunna bekläda befatt­ ningarna som kompanichef och ställföreträdande kompanichef i krigsorga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 43

nisationen, måste enligt utredningen den erforderliga skolmässiga utbild­ ningen och trupptjänstgöringen så utformas och bedrivas, att tillräckliga kunskaper för ifrågavarande krigsplacering bibringas dem redan vid unga år. Med hänsyn till den förut angivna allmänna omfattningen av utbild­ ningen beträffande av utredningen föreslagna befattningar i krig och fred bör enligt utredningens mening målsättningen för och innehållet i utbild­ ningen till och som aktiv underofficer i huvudsak vara följande. Utbildningen till aktiv underofficer måste redan under det grundläggan­ de skedet av utbildningen koncentreras på ämnen, som kräver lång tids studier och träning. Detta gäller främst utbildning i taktik inom kompa­ niets ram och truppföring. Utbildningen måste ges sådan inriktning, att vederbörande bibringas tillräckliga kunskaper och färdigheter i utbildarförmåga så tidigt, att han redan efter instruktörsskola I kan placeras som chef för och ansvarig utbildare av enskild soldat och grupp i såväl formell som tillämpad strid.

Beträffande den allmänbildningsnivå, som en aktiv underofficer bör inneha, framhåller utredningen, att det med hänsyn till avsedd krigsuppgift som fältkompanichef är önskvärt och med hänsyn till fredsuppgiften som plutonchef nödvändigt, att han innehar kunskaper på lägst fullstän­ dig realexamensnivå. Desamma bör ha förvärvats antingen före militär­ anställningen eller under utbildningen till underofficer. Någon anled­ ning torde icke längre föreligga att bibehålla den hittills tillåtna begränsa­ de realexamen — den s. k. A-linjen— vid försvarets läroverk. Utredningen föreslår därför, att It-linjen vid försvarets läroverk blir den för alla underofficersaspiranter ur armén, som före anställningen saknar erforderlig studiekompetens, gemensamma studievägen. Utredningen föreslår följande utbildningsgång för utbildning till aktiv underofficer. Underofficersaspirant, som före militärtjänstens början avlagt real­ examen (motsvarande), beordras direkt till arméns underofficersskola (AUS) i Uppsala. Skolan bör ha en varaktighet av omkring 10Vs månader. Då underofficerarna i såväl krigs- som fredsorganisationen bör placeras i befattningar, som bättre än vad som hittills varit fallet svarar mot deras förutsättningar, föreslås i konsekvens härmed, att den nuvarande utbild­ ningen vid AUS ändras. Främst bör ändringar genomföras beträffande ämnena taktik, truppföring och trupputbildning.

I överensstämmelse härmed bör tnktikutbildningen, i vad den avser den

för truppslagen gemensamma undervisningen, omfatta de allmänna prin­ ciperna för förstärkt skyttebataljons och brigads verksamhet i fält, åskåd­ liggjorda genom applikatoriska exempel. Den truppslagsvisa taktikutbildningen bör för elever ur infanteriet och pansarinfanteriet omfatta detalj studium av skyltebatal jonens och skyttekompaniets verksamhet under anfall, försvar, fördröjningsstrid, förlägg­

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

ning och skydd. Undervisningen bör bedrivas i huvudsak applikatoriskt såväl inomhus som i terräng. Stabstjänst, underhållstjänst, personaltjänst och sambandstjänst göres till föremål för studium i huvudsak i anslutning till de taktiska exemplen i sådan utsträckning, att eleverna erhåller en allmän inblick i hithörande problem.

Utbildningen i truppföring bör syfta till att träna infanteri- och pansar-

infanterieleverna till god förmåga att föra förstärkt skyttepluton under olika stridsförhållanden samt förmåga att föra skyttekompani under enk­ lare stridslägen.

o Utbildningen i trupputbildning bör ge eleverna sådan förmåga, att de

såsom ställföreträdande plutonchefer i utbildningsverksamheten kan orga­ nisera och leda stridsövningar av tillämpad natur med skyttepluton. Genom att utbildningen vid AUS till följd av utredningens förslag till ändrad användning av underofficeren givits en helt annan inriktning än den hittills haft, bör normera för betygssättningen revideras. De koefficien­ ter, som bestämmer ämnenas inbördes värde, bör därför enligt utredningens mening ändras, varvid bl. a. ämnet truppföring ges en större tyngd.

De underofficersaspiranter, som efter instruktörsskola II uttagits till fortsatt utbildning till underofficerare på aktiv stat men icke tidigare avlagt realexamen, bör enligt utredningens förslag beordras till försvarets läroverk för komplettering av sin allmänbildning till kunskaper, motsva­ rande fullständig realexamen (nuvarande R-linjen). Utredningen framhåller i konsekvens med den föreslagna förändrade inriktningen av underofficerarnas uppgifter, att utbildningen som under­ officer bör de närmaste åren efter underofficersskolan fortsättas vid för­ bandet och där bedrivas på så sätt, att underofficeren, så snart hans all­ männa mognad och yrkesskicklighet gör det möjligt, kan placeras i an­ svarig plutonchefsbefattning vid värnpliktig trupp eller som ställföreträ­ dare och lärare vid befälsskola. Härvid förutsättes, att han vid den av utredningen föreslagna särskilda truppslagsskolan erhållit utbildning för befattningen som krigskompanichef samt bibringats praktisk-pedagogisk utbildning i och fördjupad kunskap om eget truppslags vapen och därmed befäst förmåga i sin fredsuppgift som plutonchef, lärare och utbildare, även vid befälsskola. I detta syfte bör enligt utredningen efter en till innehåll och längd väl avpassad trupptjänstgöring en grundlig skolning i teori och praktik vid särskilt anordnad kurs inläggas i underofficersutbildningen. Denna kurs bör utformas som en för underofficerare vid varje särskilt truppslag anordnad truppslagsskola och inläggas så tidigt i deras tjänst­ göring, som deras mognad, omdöme och yrkesvana gör det möjligt. Studierna vid kursen bör för varje truppslag inriktas på sådana positioner i krigsorganisationen, där underofficerarnas speciella förutsättningar bäst kan tillföra organisationen ökad personell kvalité. För infanteriets, pansar­ infanteriets och kavalleriets del bör studierna i detta syfte huvudsakligen avse utbildning för kompanichefsbefattningar vid linjeförband.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 45

Den utbildning för vissa underofficerare, som är nödvändig för deras yrkesutövning inom särskilda fack, bör ske i den omfattning, som special­ uppgifterna kräver. Beträffande innehållet i förenämnda truppslagsskola vid huvudlinjen inom infanteriet har den av utredningen utförligt behandlats å s. 257—258 i betänkandet. Utredningen framhåller, att den aktiva underbefälskårens huvud­ uppgift är att i fredsorganisationen vid värnpliktsskolorna svara för ut­ bildningen vid den minsta utbildningsenheten, gruppen eller avdelningen, ävensom bestrida annan speciell instruktionsverksamhet. Som förutsätt­ ning för ett kompetent genomförande av dessa uppgifter står förmåga att kunna föra krigsorganiserad pluton eller annan enhet å motsvarande nivå ävensom god orientering och insikt i grunderna och villkoren för fält­ kompaniets uppgifter och uppträdande under strid. Det synes därför ut­ redningen riktigt och ändamålsenligt att relatera de nu nämnda fredsuppgifterna till de viktiga uppgifter inom krigsorganisationen, vilka vid huvud­ delen av förbanden kräver — förutom specialutbildning av visst slag — stridsledarförmåga på plutonsnivå och goda allmänna insikter i kompaniets organisation och taktiska uppträdande och vilka uppgifter i väsentlig grad får stöd av en yrkesmässigt underhållen rutin. Härmed avses i första hand uppgifterna som kvartermästare vid fältkompanier. Utredningen anför, att en förutsättning för att utbildningstiden skall kun­ na rationellt utnyttjas är, att det tillämpade liksom det formella övningsmomentet i regel sker under ledning av en och samma instruktör då det gäller såväl den enskilda utbildningen som utbildningen av grupp eller annan enhet av motsvarande storlek. Ur flera synpunkter är det sålunda nödvändigt att inom utbildnings­ tjänsten vidga det aktiva underbefälets arbetsområde. Arbetsuppgifterna bör alltså omfatta träning av enskild soldat och grupp såväl i de viktiga grundläggande formella stridsövningsmomenten som i den än viktigare tillämpade stridsutbildningen. Instruktörerna bör likaledes under hela första tjänstgöringen av en årsklass värnpliktiga vara fast knutna till en och samma pluton och härvid i största möjliga utsträckning tilldelas fast befäl över grupp eller annan underavdelning av plutonen (motsvarande). Känslan av direkt personligt ansvar för ett antal värnpliktigas utbildning och tillfredsställelsen över att själv kunna framvisa ett resultat av den egna arbetsinsatsen är en stimulerande faktor för varje militär yrkes­ utövare vare sig han tillhör den ena eller andra kategorien. I detta sammanhang bör positionen som plutonchefs ställföreträdare uppmärksammas. Enligt nu gällande ordning som bygger på 1942 och 1948 års försvarsbeslut, skall denna befattning i princip upprätthållas till en tredjedel av personal ur underofficerskåren och till två tredjedelar av per­ sonal ur underbefälskåren. Utredningen har beträffande dessa positioner föreslagit, att vissa av dem skall upprätthållas av de yngre officerarna och underofficerarna som ett led i dessas egen utbildning.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

På angivet sätt besättes emellertid endast inemot hälften av positionerna som plutonchefs ställföreträdare. Återstoden av ifrågavarande befattningar anser utredningen böra anförtros åt underbefäl. Utredningen anser alltså, att förenämnda normer beträffande underbefäl som ställföreträdande plutonchefer alltfort bör gälla, varigenom inemot två tredjedelar av de­ samma skall kunna bestridas av personal ur underbefälskåren. I det föregående nämnda utbildningsuppgifter kan enligt utredningen bestridas av aktivt underbefäl intill en ålder av ca 42 år. Inom den direkta utbildningsverksamheten finnes däremot endast ett fåtal befattningar, vilka kan bestridas av underbefäl efter 42-årsåldern. Dessa utgöres av vissa av de instruktörsbefattningar inom special tjänstens område — främst underhållstjänsten — vilka icke ställer högre krav på fysisk uthållighet än att de kan bestridas av personal upp till 50-årsåldern. Utredningen har beräknat, att per normalinfanteriregemente högst 5 dylika befattningar inom utbildningsverksamheten kan ställas till förfogande för underbefäl över 42 år. Beträffande användningen i fred i övrigt av det aktiva underbefälet efter 40-årsåldern, då huvuddelen av dem sålunda ej längre lämpligen bör tjänst­ göra i direkt utbildningstjänst på fältet, påpekar utredningen, att den i samband med frågan om den aktiva underofficerskårens fredsanvändning framhållit, att den avgränsning av arbetsuppgifterna, som genom olika rationaliseringsåtgärder ägt rum, medfört, att kompaniadjutantsuppgifterna till sin helhet väl kan bestridas av personal ur underbefälskåren. Utred­ ningen förordar därför, att äldre aktivt underbefäl placeras som kompani­ adjutanter vid förbandens kompanienheter. Beträffande befattningar i övrigt för det äldre aktiva underbefälet föreslår utredningen, att dessa skall avse uppgifter, för vilka redan enligt gällande reviderade organisationsplaner äldre aktivt underbefäl kan ianspråktagas. Beträffande frågan om underbefälets nuvarande uppgifter i övrigt, exem­ pelvis inom den tekniska specialtjänsten, har utredningen ansett sig i prin­ cip icke böra föreslå några förändringar härutinnan. Enligt utredningens uppfattning bör, då det gäller att taga ställning till underbefälets uppgifter i krig, uppmärksammas, att underbefälet liksom de aktiva officerarna och underofficerarna i sin dagliga gärning tränas i militära färdigheter. Genom kompletterande utbildning under sin yrkes­ utövning kan de kontinuerligt inriktas på uppgifter inom krigsorganisatio­ nen, som kräver speciella militära kunskaper. Då de genom sin tjänst vid förbanden i likhet med främst underofficerarna i regel kan efter kort förvarning vara på sin plats inom krigsorganisationen, bör de utnyttjas inom densamma i sådana positioner, på vilkas utövare redan i samband med mobilisering och under begynnelseskedet av ett beredskaps- eller krigstillstånd kan komma att ställas stora krav. Utredningen tillmäter härvid ej minst underhållstjänsten stor betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1960 47

I ett s. k. ytkrig torde förbanden komma att utspridas på stora ytor Med hänsyn härtill kommer stora krav att ställas på underhållstjänstens företrädare redan i kompaniinstansen. Särskilt gäller detta beträffande de förband, som måste genomföra rörliga operationer. Vid förband, vilkas krigsuppgifter normalt är lokalt bundna, blir på­ frestningarna på underhållstjänsten mindre. Det system, på vilket underhållstjänsten härvid är uppbyggt, undergår i regel icke någon större för­ ändring. Underliållsplatserna är fasta. Stridsuthålligheten vid förbandet kan säkerställas genom på förhand gjord upplagring av för striden nöd­ vändig materiel. Det fast anställda underbefälet har under senare år i allt större ut­ sträckning tagits i anspråk som kvartermästare vid skyttekompanier. Erfarenheterna härav har i stort sett varit goda. Utredningen förordar därför, att det aktiva underbefälet i krig i huvud­ sak bör bestrida befattningarna såsom kompanikvartermästare vid fält­ förband och att de efter 40-årsåldern bör bestrida motsvarande befattningar vid lokalförsvarsförbanden. Om emellertid kvartermästarbefattningar i krigsorganisationen till önskvärt antal skall kunna besättas med personal ur den aktiva underbefälskåren, måste det fast anställda underbefälets utbildning planläggas så, att den tidigare än nu leder fram till erforderlig kompetens. Beträffande rekryteringen till det aktiva underbefälsyrket förutsätter utredningen icke några principiella förändringar av de år 1952 beslutade reglerna härutinnan. Utredningens förslag till förändringar av den aktiva underbefälskårens utbildning innebär i vad avser studiegång och organisation endast smärre avvikelser från det nuvarande systemet. Sålunda bibehålies befälsskola I och instruktörsskola I oförändrade. Instruktörsskola II utökas med om­ kring 2 veckor från nuvarande 3Va till omkring 4 månader. Kvartermästarkurs om 4 månader införes såsom obligatorisk utbildning för allt i trupp­ tjänst verksamt underbefäl. I övrigt bibehålies i obeskuret skick de kur­ ser, vilka i nuvarande system avser komplettering av kunskaper eller omskolning till speciellt fack. Då det gäller innehållet i utbildningen, innebär utredningens förslag vissa förändringar, motsvarande den kvalitativa lyftning mot självständigt utbildareansvar, som utredningens förslag avser. Sålunda ges åt ämnet truppföring ökad betydelse vid instruktörsskolorna. Viss taktisk ut­ bildning bör införas redan vid undervisningen i instruktörsskola II. Trupputbildningen får ett ökat innehåll genom att även den tillämpade utbildningen av grupp tillförts underbefälets verksamhetsområde.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Y ttranden Utredningens förslag rörande den aktiva befälspersonalens uppgifter, rekrytering och utbildning har av flertalet remissmyndigheter tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Beträffande kompletterande synpunkter eller avvikande uppfattningar i hithörande frågor må följande redovisning lämnas.

Chefen för armén biträder i allt väsentligt utredningens förslag beträf­

fande den aktiva officerskårens uppgifter, rekrytering och använd­ ning. Även i fråga om utredningens förslag till ny utbildningsgång för officerare framhåller chefen för armén att den i allt väsentligt är lämplig. Dock bör den unge officeren, enär trupptjänsten med chefsansvar är omist­ lig som erfarenhetsunderlag, tidigare än vad utredningen föreslagit tjänsteplaceras som plutonchef. Vid vissa truppslag kräves härför att trupputbildningskursen bibehålies. Vidare framhåller arméchefen att tjänstgö­ ringen som plutonchef icke bör utsträckas över längre tid än som er­ fordras för vederbörandes egen fortsatta utbildning. Härvid måste be­ aktas att skilda individer olika snabbt tillägnar sig den trupperfarenhet som erfordras för avsedda uppgifter. Erfarenhetsmässigt synes c:a 4 år vara ett minimikrav. Inräknas tiden för truppslagsskolan m. m. bedömes därför de mest kvalificerade officerarna 5 —6 år efter krigsskolans slut vara lämpade för högre vidareutbildning vid den av utredningen föreslagna allmänna krigshögskolekursen. Den fortsatta högre utbildningen vid krigs­ högskolans högre kurs bör genomgås av ett större antal officerare än vad utredningen förordat.

Civilförsvaret kommer, framhåller civilförsvarsstyrelsen, att spela en

allt större roll i totalförsvaret. Med hänsyn härtill finner styrelsen det angeläget, att civilförsvaret beredes tillräckligt utrymme vid utbildningen av arméns befäl, i synnerhet det aktiva. Denna utbildning synes böra anknyta till såväl den grundläggande som den fortsatta utbildningen. Detta gäller ej blott officerspersonalen utan även övriga befälskårer.

Kompetensutredningen framhåller, att rekryteringen av den aktiva

officerskåren alltjämt är klart otillfredsställande, men anser att befälsutredningens förslag till ökad breddning av rekryteringsunderlaget torde få anses medföra en tillfredsställande numerär utökning av kåren. Däremot ifrågasätter kompetensutredningen möjligheterna att genom föreslagna åtgärder åstadkomma en kvalitativ höjning av rekryteringen. Kompetens­ utredningen finner alltjämt att dess eget förslag, ingående i dess utlåtande över 1948 års befälsutredning, innebärande en starkt specialiserad väg för officersutbildningen med inriktning på militärteoretiska och tekniska studier och med starkt begränsad årlig intagning och höga intagningskrav, komme att ge betydligt större förutsättningar för en kvalitativt stark re­ krytering än den nu föreslagna utbildningsgången för aktiva officerare. Befälsutredningens synpunkter på trupptjänstgöringens betydelse för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 49

aktiva officerens vidareutbildning finner kompetensutredningen göra ett gammalmodigt intryck och verka föga övertygande, sedda mot bakgrunden av vad i betänkandet anförts om den tekniska krigsutvecklingen.

Svenska officersförbundet anser det böra övervägas om icke den före­

slagna, obligatoriska krigshögskolekursen borde tidigareläggas i utbild­ ningsgången i förhållande till vad som utredningen föreslagit, t. ex. efter 5 tjänsteår som officer. Förbundet finner denna åtgärd nödvändig, om de officerare, som är avsedda för de högsta befattningarna inom försvaret, skall medhinna lämplig tjänstgöring — stabstjänst och trupptjänst — sam­ tidigt som befordringsåldern till regementsofficer hålles rimligt låg. Beträffande de aktiva underofficerarnas uppgifter framhåller

chefen för armén, att fredsorganisationen har behov av plutonchefer

inom ett stort antal speciallinjer, vilka förekommer inom flera truppslag och för vilka utbildningen icke generellt innebär en inriktning mot truppföraruppgifter på kompanichefsnivå. Truppslagsskolan för underoffice­ rare, som inriktas mot här åsyftad specialutbildning, bör förläggas till för armén gemensamma fackskolor, varigenom kostnaderna kan hållas nere. Underofficersutbildningen vid dessa skolor bör dels tillgodose fredsorganisationens behov av specialutbildade plutonchefer dels skola ifrågavarande underofficerare för krigsbefattningar med höga krav på yrkeserfarenhet. Dessa senare kan vara kompanichefsbefattningar, ställföreträdande kom­ panichefsbefattningar och särskilt viktiga specialhefattningar. Chefen för armén anser, att underofficerarna normalt efter 2—3 års tjänstgöring som plutonchefs ställföreträdare äger reell kompetens för befattningen såsom plutonchef vid truppslagets huvudutbildningslinje. Det ökade utbildningsansvar, som avses tillkomma underofficerarna, gör undervisningen i trupputbildning vid AUS särskilt betydelsefull. Armé­ chefen anser det därför icke lämpligt att, som utredningen föreslår, redu­ cera det härför avsedda timantalet och sänka ämnets betygskoefficient. Nuvarande relation mellan utbildningstid och betygskoefficienter i ämnena trupputbildning och truppföring bör gälla även i framtiden. Vidareutbildningen av underofficerare vid truppslagsskolor bör äga rum 2—3 år efter genomgången underofficersskola. Omfattning, längd och lokalisering blir beroende på avsedd placering inom krigs- och fredsorga­ nisationen och bör utredas särskilt, sedan principbeslut i befälsfrågan före­ ligger. Uttagningen för fortsatt utbildning bör ske bl. a. med ledning av studieresultaten vid AUS, kompletterade med objektiva urvalsmetoder.

Som även tidigare i annat sammanhang omnämnts anser militärpsykolopiska institutet, att huvudparten av de aktiva underofficerarna bör krigs-

placeras i andra befattningar än kompanichefsbefattningar.

Svenska underofficer sförbundet framhåller, att i utredningens förslag

rörande övningsgrenar och ämnen vid AUS saknas två enligt förbundets uppfattning mycket betydelsefulla ämnen, nämligen psykologi och peda-

4—41 60 Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

50 Kungl. Maj-.ts proposition nr 109 år 1960

gogik. Visserligen kominer dessa ämnen i någon omfattning att ingå i ut­ bildningen till underbefäl men dock icke i tillräcklig grad. Ämnena ifråga bör införas på skolans utbildningsprogram till en omfattning av samman­ lagt 50 timmar. Vidare bör ämnet skyddstjänst beredas ordinarie utrymme i kursprogrammet för AUS.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden framhåller, att

i befattningarna på kompanichefsnivå bör liksom hittills normalt placeras aktiva officerare och reservofficerare. I den mån underofficerare placeras på dylika befattningar bör konstituering till officer ske. Med hänsyn till de stora krav som i det moderna kriget ställes på underhållstjänsten bör de aktiva underofficerarna avses härför. Härutöver bör de i första hand avses för vissa specialbefattningar av teknisk natur i likhet med vad som är förhållandet inom marinen och flygvapnet.

Högerns ungdomsförbund anser, att utbildningen av de aktiva under­

officerarna i huvudsak bör taga sikte på att de skall användas som trupputbildare för pluton under såväl freds- som krigsförhållanden samt att de vid krigsplacering skall kunna placeras som chefer för såväl stridande som underhållande enheter. Med avseende å den aktiva underbefälspersonalen säger sig

försvarsväsendets underbefälsförbund dela utredningens uppfattning att

underbefälet kan lösa och bör tilldelas mera ansvarsfyllda och krävande uppgifter än de som följer med begränsningen av arbetsområdet till den formella utbildningen. Förbundet anser dock, att utredningens använd­ ning av uttrycket gruppinstruktör liksom även förslaget om att under­ befäl bör vara tilldelat »fast befäl över grupp eller annan underavdelning av plutonen» kan ge anledning till den uppfattningen, att utredningen åsyftat en återgång till den snäva inramning av arbetsuppgifterna, som under volontärinstitutionens dagar var utmärkande för underbefälets anställnings- och tjänsteförhållanden. Förbundet finner det angeläget, att den av utredningen avsedda vidgningen av underbefälets arbetsom­ råde i utbildningsverksamheten starkt betonas och framhåller att en för­ ändring av benämningen »gruppinstruktör» till »truppinstruktör» eller »avdelningsinstruktör» skulle bidraga till att förhindra missuppfatt­ ningar om underbefälets avsedda ställning inom arméns befälsorganisation.

Departementschefen Enligt befälsutredningens förslag skall den aktiva officerskåren i krigs­

organisationen bestrida lägst befattningarna såsom bataljonschef (mot­ svarande) och i fredsorganisationen svara för ledandet av utbildningen av befäl och soldater samt av all övrig verksamhet beträffande bl.a. krigsplan­ läggning, förvaltning samt utveckling av försvarsorganisationen. Utred­ ningen bedömer det som angeläget att officerare redan vid unga år kan placeras i avsedda befattningar särskilt vid de krigsorganiserade förbanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 51

Detta förutsätter eu god rekrytering till officersyrket och ett utbildnings­ system, som snabbt leder fram till erforderlig kompetens. Som framgått bar dessa synpunkter vunnit enhällig anslutning vid remissbehandlingen. Även jag biträder utredningens förslag såväl beträffande de aktiva officerarnas uppgifter inom krigs- och fredsorganisationen som beträffande de allmänna krav som måste ställas på rekryteringen och utbildningen av den aktiva officerspersonalen. I likhet med utredningen vill jag särskilt framhålla vikten av att officersrekryteringen sker ur hela värnpliktsmassan och ej begränsas till att om­ fatta endast sådana underofficer suttagna värnpliktiga, vilka vid utbild­ ningens början innehar studentexamen eller motsvarande kompetens. Jag finner det angeläget att värnpliktiga, vilka saknar dylik studiekompetens men som i övrigt bedömes lämpliga för officersyrket, beredes möjligheter att under utbildningens gång vid försvarets läroverk komplettera sina all­ männa kunskaper intill studentexamensnivå i huvudsak enligt de prin­ ciper, vilka hitintills gällt för denna utbildning. Jag förutsätter således i likhet med utredningen att försvarets läroverk tills vidare bibehålies i försvarets organisation. Jag återkommer till frågan om studiegången vid försvarets läroverk i ett senare avsnitt. För att ytterligare bredda rekry­ teringsbasen till officersyrket bör under den grundläggande utbildningen successivt urval bland alla underofficersuttagna värnpliktiga ske så långt detta är möjligt med hänsyn till önskvärdheten av en tidig yrkesinrikt­ ning. Jag anser därför att alla till underofficersutbildning uttagna värn­ pliktiga bör sammanhållas i gemensam grundläggande värnpliktsutbildning under relativt lång tid innan antagning sker till officersaspirant. Jaganser likaledes att övergång till aspirantutbildning av värnpliktiga plutonchefsskoleelever bör kunna ske även sedan denna påbörjats, dock med sådan tidsbegränsning att tillräcklig tid återstår av densamma för att en rättvis värdesättning mellan alla aspiranter skall kunna ske, oberoende av den tidpunkt, då yrkesutbildningen påbörjats. I konsekvens med vad nu sagts biträder jag utredningens förslag att grundutbildningen till officer bör omfatta ett inledande skede gemensamt med övriga underofficersuttagna under ca 7 månader och att regelmässigt urval till fortsatt yrkesutbildning sker vid slutet av sagda skede. Jag bi­ träder ävenledes förslaget om inrättande av en officersaspirantskola för varje truppslag om ca 8 månaders längd i omedelbar anslutning till det nyss angivna inledande utbildningsskedet. Den praktiska trupptjänstgöring vid åldersklassen om ca 7 månader som utredningen ansett böra inläggas efter aspirantskolan finner jag vara av grundläggande betydelse för utvecklandet av aspiranternas befälsegenskaper. Jag förutsätter därför att eu dylik trupptjänstgöring äger rum. Den utvidgning och intensifiering av utbild­ ningen vid krigsskolan som av utredningen bedömts nödvändig anser jag vidare väl motivera att kursgången vid densamma förlänges och uppdelas

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

på en yngre kurs om ca 5 månader och en äldre avslutande kurs om ca 11 månader med ett mellanliggande trupptjänstgöringsskede om ca 1 månad. Jag vill påpeka att vad nu föreslagits i förhållande till nuläget icke inne­ bär förlängning av den sammanlagda tiden för utbildning till officer. Även den fortsatta utbildningen av den aktiva officeren måste om krigs­ organisationens befälsposter på bataljonschefs- eller ställföreträdande bataljonschefsnivå skall kunna besättas med unga, kompetenta yrkesmän, enligt min uppfattning inlemmas i ett fast utbildningssystem med vid be­ stämda tidpunkter återkommande skeden av skolmässig utbildning med högt kvalitativt innehåll och däremellan perioder av praktisk tjänstgöring vid trupp. Därjämte bör officerens fortsatta utbildning inriktas på kvali­ ficerade uppgifter inom fredsorganisationens utbildningsverksamhet, ad­ ministration och förvaltning. Jag biträder därför förslaget att truppslagsskolan för officerare skall bibehållas men ges en mera praktisk inriktning än i nuvarande utbildningssystem. Den bör till tiden förläggas till normalt 2 år efter krigsskolans slut. Jag anser ävenledes att en av utredningen föreslagen allmän högskolekurs om ca 8 månader, obligatorisk för alla aktiva officerare, bör inrättas. Huvudsyftet med denna allmänna krigshögskolekurs bör bl.a. vara att bibringa varje aktiv officer foi-mell kom­ petens för lägst bataljonschefskap eller motsvarande i krigsorganisationen. Kursen bör vara organisatoriskt fast knuten till nuvarande krigshögskoleutbildning, som förutsättes bibehållen för att genom urval ur den all­ männa kursen ge därtill lämpade skolning för de mest kvalificerade be­ fattningarna inom organisationen. Arméchefen har ansett att den allmänna kursen bör genomgås tidigare än vad utredningen föreslagit. Jag vill emellertid framhålla betydelsen av att trupptjänstgöringen för officeren efter officersutnämningen och innan denne övorgår till annan verksamhet blir av sådan omfattning och längd att den ger god erfarenhet och kunskap om svensk trupp. Endast en trupp­ tjänstgöring, omfattande flera år i följd, kan ge åsyftat resultat. Jag anser därför i likhet med utredningen att den allmänna krigshögskolekursen nor­ malt bör genomgås vid omkring 30 års ålder, vilket givetvis bör innefatta möjligheter till avvikelser i individuella fall. Med denna inställning till trupptjänstens betydelse anser jag att ett vid remissbehandlingen fram­ fört förslag om inrättande av en s.k. elitlinje för officerare icke är lämpligt. Av civilförsvarsstyrelsen har framhållits angelägenheten av att problem rörande civilförsvaret ges tillräckligt utrymme vid utbildningen av arméns befäl, i synnerhet det aktiva. Jag förutsätter, att den i det föregående före­ slagna utbildningen av officerspersonalen anpassas med hänsyn till ar­ méns och armébefälets uppgifter inom totalförsvaret. Detta innebär att viss utbildning i civilförsvarsfrågor kommer till stånd. Vad nu sagt gäller ej endast den aktiva officerspersonalen utan även i motsvarande grad övrig aktiv befälspersonal ävensom reserv- och värnpliktig befälspersonal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 53

Den aktiva underofficerspcrsonalens uppgifter skall enligt befälsutred-

ningen vara att inom fredsorganisationen på plutonsnivå svara för utbild­ ningen av värnpliktiga eller ombesörja häremot svarande speciell lärarverksamhet av kvalificerat slag. Betydelsen av att sådana utbildningsupp­ gifter på ett effektivt sätt kan fullgöras stiger i samma mån som det blir allt betydelsefullare att utbildningen av de värnpliktiga ges en realistisk, mot ytkrigets krav svarande inriktning. Utredningen har vidare funnit, att sådana utbildaruppgifter har ett nära sammanhang med funktionerna att inom krigsorganisationen föra kom­ pani eller svara för andra vitala funktioner på samma nivå inom denna organisation. Ett självständigt handhavande av utbildaruppgifterna för­ utsätter nämligen i mycket stor utsträckning förmåga att genomföra nämnda krigsorganisatoriska uppgifter. Jag biträder den av utredningen anmälda grundsynen och finner så­ lunda att inom fredsorganisationen huvuduppgiften för underofficerare bör vara att med självständigt ansvar såsom plutonchefer utbilda värnpliktiga till fältmässigt funktionsdugliga plutonsförband (motsvarande). Ifrågavarande uppgifter bör därjämte även innefatta uppgifter som spe­ ciallärare på plutonsnivå inom arméförbandens utbildningsenheter. Jag ger likaledes min anslutning till utredningens förslag rörande de uppgifter som bör bestridas av underofficerare efter 40-årsåldern. Till en närmare precisering av dessa uppgifter återkommer jag i det följande då jag be­ handlar befälsstaten för ett normalinfanteriregemente. Jag har i det föregående framhållit nödvändigheten av att, med hänsyn till ett framtida krigs karaktär, den aktiva befälspersonalen på ett mera effektivt sätt än hittills utnyttjas för vitala positioner i krigsorganisa­ tionen. Jag bär vidare anfört, att riskerna för snabba och oväntade krigs­ utbrott kan medföra att en mobilisering måste genomföras under svåra och tidsmässigt pressade förhållanden. Betydelsen av tillgång till lokalt, omedel­ bart disponibel personal blir i sådana lägen särskilt framträdande. Då de aktiva underofficerarna under den övervägande delen av sin tjänstgöring är stationerade vid det egna förbandet kan de efter kort förvarningstid snabbt vara på mobiliseringsplatsen. Mot bakgrunden av nu angivna för­ hållanden delar jag utredningens uppfattning, att underofficerarna bör ges sådana uppgifter och sådant ansvar i krigsorganisationen, att deras mångåriga praktiska erfarenhet och yrkcsvana på effektivaste sätt kan utnyttjas. Jag ansluter mig sålunda till den av utredningen föreslagna, ändrade inriktningen av underofficerarnas uppgifter inom krigsorganisationen och anser, att underofficerarna skall i denna organisation vid infanteriet pla­ ceras som chefer eller ställföreträdande chefer för skyttekompani vid fält- och lokalförsvarsförband eller i andra befattningar å motsvarande nivå ocli av samma betydenhetsgrad. Vid övriga truppslag bör befattningar

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

av motsvarande art bestridas. Jag vill i anslutning härtill framhålla, att inom specialtruppslagen aktiv underofficerspersonal i många fall redan i nuläget bestrider vitala uppgifter inom krigsorganisationen av den art som här angivits men att dessa uppgifter i gällande sammansättningsplaner och tabeller ej erhållit mot befattningarnas betydelse svarande hierarkisk värdering. Jag förutsätter därför, att nämnda sammansättningsplaner och tabeller revideras, så att uppgifter, som den aktiva underofficerskåren har att bestrida, på ett riktigt sätt kommer till uttryck i den krigsorganisatoriska värderingen av befattningarna. Rekrytering och utbildning bör ansluta till angivna huvuduppgifter. Rekryteringen bör såsom hittills ske ur den aktiva underbefälskåren, varvid uttagning till underofficersaspirant förutsättes ske efter genom­ gång av instruktörsskola II, d.v. s. efter 4 års utbildning och tjänst. Jag delar ävenledes utredningens mening att den aktiva underofficeren bör inneha kunskaper på lägst fullständig realexamensnivå. R-linjen vid för­ svarets läroverk bör sålunda bli den för alla underofficersaspiranter ur armén, som före anställningen saknar erforderlig studiekompetens, ge­ mensamma studielinjen. Det synes mig viktigt att de blivande underofficerarna tidigt inriktas på taktisk utbildning och att utbildningen i truppföring och trupputbild­ ning ges vidgat innehåll. Den nuvarande utbildningen vid arméns underofficersskola måste i konsekvens härmed ändras på sätt utredningen före­ slagit. Svenska underofficersförbundet har anfört att förbundet finner viktigt att även utbildning i psykologi och pedagogik ges vid arméns underofficersskola. Jag förutsätter att erforderlig undervisning i dessa ämnen kommer till stånd vid underofficersutbildningen. För att bibringa underofficerarna med hänsyn till avsedd krigsanvändning erforderlig teoretisk och praktisk kunskap i främst taktik, trupp­ föring och teknik föreslår utredningen inrättandet av en särskild truppslagsskola för underofficerare, som vid infanteriet bör omfatta ca 6 månader. Jag biträder detta förslag. Arméchefen har i detta sammanhang framhållit att truppslagsskolan bör inriktas på utbildning av plutonchefer inom ett stort antal speciallinjer, vilka förekommer inom flera truppslag. Jag vill i anledning härav uttala, att utbildningen av de aktiva underofficerarna för fredsuppgifterna vid de olika truppslagens huvudutbildningslinjer enligt min mening icke kan anses avslutad förrän efter ytterligare utbildning vid en för varje trupp­ slag gemensam truppslagsskola. Densamma bör innefatta en för alla under­ officerare vid truppslaget ytterligare gemensam allmän skolning för fredsoch krigsuppgifter inom truppslaget. Därutöver bör vid de skilda trupp­ slagen med hänsyn till dessas speciella organisatoriska krav ske en ytter­ ligare skolning vid fackskolor inom truppslagsskolans ram. Detta kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 55

innebära att den totala längden av truppslagsskoleutbildningen för under­ officerare kan variera dels truppslagen emellan dels mellan olika linjer inom ett och samma truppslag.

Utredningens förslag beträffande den aktiva underbefälspersonalen inne­

bär att densamma skall bättre än vad nu är fallet utnyttjas som en kvalifi­ cerad yrkeskår både i freds- och krigsorganisationerna. Med avseende å fredsuppgifterna föreslår utredningen, att underbefälet intill 40-årsåldern placeras som instruktörer vid pluton med självständigt befälsansvar för del av denna enhet, ävensom bestrider huvuddelen av befattningarna som plu­ tonchefs ställföreträdare. Remissmyndigheterna har lämnat utredningens förslag i angivna del utan erinran. Försvarsväsendets underbefälsförbund har emellertid framhållit, att utredningens förslag att underbefälsperso­ nalen skulle i görligaste mån tilldelas fast befäl för grupp eller annan underavdelning av pluton (motsvarande) kan komma att innebära en åter­ gång till den snävare tolkning av underbefälets uppgifter, som präglade yrket under volontärinstitutionens tid. Jag biträder utredningens förslag rörande underbefälets uppgifter inom utbildningsarbetet och vill därvid understryka vikten av att det aktiva underbefälet tilldelas ett självständigt ansvar för huvuddelen av den utbildning av såväl formell som tillämpad natur, som gäller den enskilde värnpliktiges och gruppens träning till i fält användbara soldater och enheter. Härigenom torde det också stå klart att underbefälspersonalens uppgifter som utbildare i princip kommer att stå på ett högre plan än vad som var fallet under volontärinstitutionens tid. Jag biträder ävenledes utredningens förslag beträffande uppgifter for underbefälspersonalen efter 40-årsåldern. Jag återkommer till en detalje­ rad precisering av dessa uppgifter i samband med frågor rörande befälsstaten vid ett normalinfanteriregemente. Såsom utredningen framhållit har det fast anställda underbefälet under senare år i allt större utsträckning tagits i anspråk som kvartermästare vid skyttekompanier i infanteriets krigsorganisation. Jag anser att utredningen anfört vägande skäl för att ifrågavarande personalkategori i princip skall avses för sådana uppgifter och biträder förslaget. I anslutning till vad jag anfört i principavsnittet förutsätter jag emellertid att i specialtruppslagens krigsorganisation den aktiva underbefälspersonalen jämväl placeras i andra väsentliga befattningar å motsvarande nivå. Beträffande den aktiva underbefälskårens utbildning, såvitt avser studie­ gång och organisation, innebär utredningens förslag avvikelser från det nuvarande systemet i huvudsak endast beträffande införandet av obliga­ torisk kvartermästarkurs om 4 månader. Då denna är nödvändig för ut­ bildning för krigsbefattningar som kvartermästare biträdes förslaget. Per­ sonal, som avses för andra uppgifter å samma nivå inom krigsorganisa­ tionen bör erhålla en motsvarande skolning vid arméns fackskolor. I fråga om innehållet i utbildningen anser jag betydelsefullt att, för

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

lösande av underbefälets avsedda uppgifter, utbildningen i taktik och truppföring får en mot dessa uppgifter svarande vidgad omfattning på sätt befälsutredningen förordat.

4. Behovet av utbildning i alimänbildande ämnen för den aktiva befälspersonalen

Gällande ordning Behov av speciella kunskaper i civila ämnen har sedan länge ansetts föreligga för den aktiva befälspersonalen. I stort har detta kunskapsbehov bedömts motsvara för underbefäl mellanstadiet i realskolan, för under­ officerare realexamen och för officerare studentexamen. Elever, som före inträdet på den militära banan icke uppnått för respektive kategori an­ given kunskapsnivå, har beretts möjlighet erhålla kompletterande civil utbildning inom det militära systemet. För närvarande meddelas allmän­ bildningen för det aktiva underbefälet inom vid förbanden organiserade instruktörsskolor I och II medan den till underofficers- och officersanställningen relaterade allmänbildningen ges vid försvarets läroverk.

Vid undervisningen i civila ämnen inom instruktörsskolorna är eleverna

uppdelade i två linjer, en högre linje för elever med minst 2—3 klasser realskola, folkhögskola eller motsvarande kunskaper och en normallinje för övriga elever. Den allmänbildande undervisningen omfattar i instruktörsskola I 400 timmar och i instruktörsskola II 300 timmar. De ur underbefälskategorien utvalda underofficersaspiranterna fortsätter

efter genomgång av instruktörsskola II sin civila utbildning vid försvarets läroverk före påbörjandet av den rent militära underofficersutbildningen.

Till läroverket kommenderas likaledes de officersaspiranter, fast anställda underbefäl eller värnpliktiga, vilka icke har den erforderliga studiekompe­ tensen på studentexamensnivå. Undervisningen vid läroverket är organiserad på tre linjer, allmänna lin­ jen, realskolelinjen och studentlinjen. Då läroverket bygger på den ut­ bildning, som meddelas vid de olika truppförbanden, räknas sistnämnda utbildning som klass 1 inom varje linje. Läroverkets bottenklasser kallas därför 2 A, 2 R och 2 S.

Allmänna linjen (A-linjen, klasserna 2 A och 3 A), som är avsedd för

blivande underofficerare, kan närmast betecknas som en realskolelinje med endast ett främmande språk. Fordringarna för godkänd examen på denna linje är därtill reducerade i förhållande till fordringarna i realexa­ men. Däremot är fordringarna i varje enskilt ämne lika med fordringarna för realexamen.

Realskolelinjen (R-linjen, klasserna 2R och 3 R), som också är avsedd

för blivande underofficerare, för fram till vanlig realexamen (utan franska).

Studentlinjen (S-linjen) är avsedd för blivande officerare och är treårig.

Första årskursen vid läroverket (klass 2 S) är gemensam för linjens samt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 57

liga elever och motsvarar närmast klasserna 4 5 och 5 5 vid allmänt läroverk. Under de båda sista åren är S-linjen delad i två underavdelningar. Sludentlinjen special (Ss-linjen, klasserna 3 Ss och 4 Ss) motsvarar de allmänna läroverkens reallinje och är organiserad med såväl biologisk gren (Ss 1) som matematisk (Ss2). Studentlinjen normal (Sn-linjen, klasserna 3 Sn och 4 Sn) motsvarar den allmänna linjens sociala gren. Den »begränsade studentexamen», som avlägges vid läroverket och som berättigar till inträde vid krigsskola, omfattar ett i jämförelse med vanlig studentexamen reducerat antal ämnen. Examensfordringarna i de enskilda ämnena är lika med fordringarna i vanlig studentexamen.

1954 års befälsutredning Utredningen konstaterar, att de nuvarande utbildningsbetingelserna vid försvarets läroverks S-linjer utsatts för kritik. Förekomsten av en stark studiepress, orsakad av olämpliga relationer mellan kursstoff och dispo­ nibel studietid, har påtalats. Likaså har kritik framförts mot den begräns­ ning av studiemålen, som förefinnes vid läroverket. — Utredningen finner att studietakten vid läroverket är högt uppdriven. Varje termin vid läroverket är omkring 1 —U /2 månad kortare än vid det allmänna skol­ väsendets gymnasier. Utredningen erinrar om att i samtliga föreliggande förslag till ändrad befälsordning räknats med att försvarets läroverk skall utgå ur försvarets organisation. Elever utan erforderliga förkunskaper avses skola förvärva dessa vid projekterade vuxengymnasier av olika slag. Utredningen fastslår, att även framgent behov föreligger av en tillräcklig allmänbildningsbredd hos det aktiva befälet men att den praktiska utform­ ningen av allmänbildningens delgivande bör ske med aktgivande å skol­ situationen och den fortskridande skolreformen. Det konstateras att redan inemot 150 000 elever omfattas av försöksverksamheten med enhetsskola och att elever som avlägger real- och studentexamen i stort sett fördubblats under det senaste årtiondet; dock kan det obligatoriska skolväsendet med 9-årig skolgång icke beräknas vara utbyggt förrän i början av 1970-talet. Ej heller är det möjligt att förrän efter ett antal år bedöma de konkreta re­ sultaten beträffande linjeval etc., som den nu igångsatta stora försöksverk­ samheten inom olika skolformer kan lämna. Vissa myndigheter bl. a. skolöverstyrelsen har beträffande de tidigare utredningarnas förslag uttalat varningar mot att föregripa resultaten av nydaningen på skolans område. Det står också klart för utredningen, att en stor del av de för utbildning till yrkesbcfäl lämpade i varje fall under en lång övergångstid kommer att stå utan erforderlig allmänbildningskompetens. Utredningen anser det därför nödvändigt, att även fortsättningsvis under den militära yrkesutbildningens gång möjligheter till kompletterande allmänbildning ges. övervägande skäl synes därvid tala för att denna kom­

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

plettering kan ske inom det militära utbildningssystemet, alltså vid instruk-

törsskolor och försvarets läroverk. Läroverket bör alltså enligt utredningens uppfattning fortsättningsvis äga bestånd. Utredningen föreslår beträffande underbefälets utbildning, att undervis­ ningen i allmänna ämnen bibehålies inom instruktörsskolorna i tidsmässigt samma omfattning som nu. Mot bakgrunden av de senaste årens alltmer kvalitativt förbättrade rekrytering bör efterhand ett allt större antal elever överföras till den s. k. högre linjen inom skolorna. Svårare torde vara att i nuläget exakt bedöma, vilken omfattning motsvarande undervisning bör ha efter tidpunkten för enhetsskolans fullständiga genomförande, d. v. s. om ca 12—15 år. Sådana bedömningar synes i stor utsträckning bli avhängiga av den slutgiltiga kursmässiga utformningen av olika alternativa linjer på enhetsskolans högstadium, ej minst då sådana av yrkesinriktad karaktär. Bedömningarna synes emellertid också kunna komma att på­ verkas av de förändringar i krigsmaktens struktur och organisation, som är att påräkna under kommande decennier, men vilka till sina konsekven­ ser i dag icke låter sig konkret överblicka. Bl. a. torde en fortgående me­ kanisering av vissa truppslag kunna härvidlag bli av betydelse, ävenså en antaglig utökning av förband, i vilka organisatoriskt kan beräknas ingå vapenbärare av robottvp. Enligt utredningens uppfattning synes dock mycket tala för att, oavsett vilka teoretiska kunskaper som i framtiden bedömes nödvändiga för att bilda underlag för den rent militärtekniska skolningen för det aktiva underbefälet, det även framgent med hänsyn till underbefälets uppgifter som utbildare blir angeläget att åtminstone under instruktörsskola II eller dess framtida motsvarigheter även inlägga kurs­ moment av allmänbildande karaktär, ej minst i de centrala orienteringsäm­ nena modersmål och historia med samhällslära. I fråga om allmänbildningen för underofficersaspiranter föreslår utred­ ningen, att den som hittills skall ges vid försvarets läroverk men finner det lämpligt med snar övergång till en ordning, enligt vilken regelmässigt alla elever bedriver studierna enligt R-linjens fordringar och att A-linjen såle­ des slopas. Utredningen framhåller, att det på längre sikt ter sig med beaktande av en kontinuerligt skeende höjning av den allmänna kunskapsnivån ange­ läget att ytterligare vidga och fördjupa underofficersaspiranternas allmän­ bildning och rekommenderar, att vederbörliga instanser föreslår de för­ ändringar i studiegång och kursomfång, som efter hand kan befinnas på­ kallade. Utredningen finner det vara av vikt med hänsyn till upprätthållande av principen om bredast möjliga rekryteringsunderlag att även fortsätt­ ningsvis möjligheter ges till komplettering av allmänbildningskunskaperna till studentexamensnivå för sådana värnpliktiga och fast anställda, som bedömes lämpliga för det aktiva officersyrket. Denna komplettering bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 59

som hittills ske vid försvarets läroverk. Det är härvid angeläget att vid läroverket lämna förutsättningar för dels en neddämpning av studietakten, dels en utvidgning av kursomfånget utan att för den skull den rent militära yrkesutbildningen blir lidande. Inom utredningen har i anledning härav utarbetats alternativa förslag till ny studiegång för officersaspiranter, som icke innehar full studiekompetens. Härvid har eftersträvats att söka förena de rent militära kraven å en så effektiv yrkesutbildning som möjligt med förut nämnda krav beträffande den civila utbildningen. Någon förlängning av den nuvarande sammanlagda utbildningstiden bör emellertid ej ske med hänsyn tagen såväl till de kostnadsökningar, som vid sådana förhållanden kommer att uppstå, som till nödvändigheten av att den fortsatta kvalifi­ cerade utbildningen som officer påböi'jas vid så låg levnadsålder som möjligt. Enligt alternativ I får elever med realexamenskompetens omedelbart efter aspirantskolans slut omkring den 1 september påbörja sin första termin vid försvarets läroverk. Efter vårterminens slut omkring den 1 juni full­ gör eleverna trupptjänst vid respektive förband under ca 3 månader. Jäm­ väl 2. läsåret vid läroverket åtföljes av trupptjänst under sommaren. Om­ kring den 1 september 3. studieåret påbörjas en nyinrättad 5. termin, vil­ ken avslutas med studentexamen strax före jul. För elever med endast folkskolekompetens genomföres studierna på motsvarande sätt, alltså un­ der totalt 7 studieterminer. Genom detta alternativ kan i förhållande till nuvarande ordning ytter­ ligare studietid om ca 7 månader eller netto 27,5 läsveckor tillföras kursen för elever med realexamen (motsvarande). För elever med folkskola blir ökningen t. o. in. något större eller netto 29 läsveckor. Enligt alternativ II disponeras utbildningstiden för elever med realexa­ men eller med folkskola helt i överensstämmelse med alternativ I utom i det avseendet, att den 5. respektive 7. terminen utgår. Studentexamen av­ lägges enligt alternativet vid vårterminens slut 2. respektive 3. året. Utök­ ningen av antalet läsveckor i förhållande till nuvarande ordning blir för elever med realexamen 10,5 veckor och för elever med folkskola 12 veckor.

Utredningen framhåller att oavsett om alternativ I eller II väljes lämnar utbildningsgången fram till officer tillräcklig tid för den rent militära skol­ ningen. Med hänsyn härtill vore enligt utredningens uppfattning alterna­ tiv I att föredraga, enär villkoren för utbildningen vid försvarets läroverk enligt detta alternativ blir mest gynnsamma. För närvarande anses dock de organisatoriska betingelserna vid försvarets läroverk att införa en kurs­ gång enligt alternativ I icke vara för handen. Utredningen föreslår därför, att tills vidare en kursgång enligt alternativ II genomföres. Utredningen framhåller emellertid, att därest de organisatoriska betingelserna vid för­ svarets läroverk i en framtid skulle göra det möjligt att inordna i verksam­ heten eu kursgång enligt alternativ I, detta alternativ i så fall bör få tilllämpning. Vad gäller den detaljmässiga utformningen av kursinnehållet å S-linjerna

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

vid läroverket finner utredningen det lämpligt att försvarsläroverkets styrel­ se och dess rektor och kollegium följer den pågående reform- och försöks­ verksamheten inom den gymnasiala utbildningen med särskild hänsyn till försvarsläroverkets speciella villkor för att, allt eftersom resultaten av re­ form- och försöksverksamheten lämnar fasta hållpunkter för bedöman­ den, inge förslag i syfte att kontinuerligt förbättra studiemöjligheterna vid försvarsläroverket. Utredningen erinrar om, att statsrevisorerna år 1953 framhöll, att det vore önskvärt med ett effektivare utnyttjande av försvarets läroverks undervisningskapacitet. I sin berättelse för år 1958 upptog revisorerna ånyo frågan och pekade härvid på den kraftiga minskningen av elevantalet. Medan sålunda t. o. m. läsåret 1950/51 genomsnittligt undervisades om­ kring 700 elever per år, hade läsåret 1956/57 elevantalet nedgått till 314. De två senaste läsåren var motsvarande antal 384 respektive 398 elever. Revisorerna fann goda förutsättningar vara för handen att utvidga elev­ antalet. Även i fråga om tillgång till lärare var förutsättningarna gynn­ samma för en elevökning. Revisorerna föreslog, att en önskvärd ökning av elevantalet skulle komma till stånd genom att också civila elever be­ reddes tillträde till läroverket. Det borde övervägas att åt tjänstemän i den civila statsförvaltningen bereda samma möjlighet till kostnadsfri undervisning vid läroverket, som nu är förbehållen den militära perso­ nalen. I de förklaringar som ingivits i anledning av revisorernas nu redo­ visade förslag godtogs allmänt denna uppfattning. Utredningen finner det ej minst ur statsekonomiska synpunkter viktigt, att utbildningskapaciteten vid läroverket kan på bästa sätt utnyttjas och föreslår att, i samverkan mellan de militära myndigheterna och skolöver­ styrelsen, olika åtgärder undersökes för att möjliggöra ett bättre ut­ nyttjande av försvarets läroverk genom att upplåta detsamma för utbild­ ning även av civila elever utan att därvid de militära elevernas utbildninghindras.

Yttranden De av utredningen framförda förslagen har i allt väsentligt vunnit an­ slutning eller lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna och orga­

nisationerna. Utredningens synpunkter har särskilt understrukits av skol­ överstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning. Beträffande detaljav­

vikelser eller kompletterande synpunkter må följande redovisning lämnas. I vad avser kursinnehållet vid försvarsläroverkets studentlinjer ifråga­

sätter kompetensutredningen huruvida en framtida breddning av detta

kursomfång avseende avläggande av fullständig studentexamen är moti­ verad.

Styrelsen för försvarets läroverk vill ur pedagogiska synpunkter förorda

att i princip den nuvarande lästiden för studentlinjerna utökas med ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960 61

år, d. v. s. för elever med avlagd tidigare realexamen tre istället för två år och för elever, som saknar dylika förkunskaper, fyra istället för tre år. Skulle detta förslag ur militära synpunkter icke anses ändamålsenligt, förordar styrelsen i andra hand att betänkandets alternativ II vinner tilllämpning.

Chefen för flygvapnet ger sin anslutning till uppfattningen att den högt

uppdrivna studietakten vid försvarsläroverket bör dämpas men ifrågasät­ ter, om den föreslagna utökningen av läsåret med ca två månader kan genomföras för flygvapnets elever. Vissa kurser är nämligen f. n. upp­ lagda med hänsyn till bl. a. den flygande personalens krav på flygtjänst och beredskap. Eventuellt torde sålunda från flygvapnets synpunkt en förlängning av antalet studieterminer med ett bibehållet antal studie­ månader per termin vara att föredraga. I varje fall bör en förlängning av läsåret med två månader — i den mån detta påverkar flygvapenelevernas kursplaner —- icke ske utan närmare undersökningar. En ytterligare vidgning utöver utredningens förslag av den militära

aktiva personalens civila kunskaper finner folkpartiets ungdomförbund

viktig. En studieform av folkhögskolekaraktär för vidareutbildning av befäl tillsammans med tjänstemän med motsvarande uppgifter inom den allmänna förvaltningen och näringslivet bör tillkomma.

Svenska landsbygdens ungdomsförbund, som ger sin anslutning till

synpunkterna att aspiranter, som saknar föreskriven studiekompetens, skall erhålla kompletterande skolning till studentexamens nivå, anser att denna kompletterande utbildning icke bör ske vid ett försvarets läroverk utan istället vid ett vuxengymnasium.

Departementschefen

Befälsutredningen har konstaterat, att det aktiva befälet för uppgifterna som utbildare bör ha ett visst mått av kunskaper i allmänbildande ämnen. Detta kunskapsmått preciseras sålunda: för underbefäl kunskaper mot­ svarande mellanstadiet i den nuvarande realskolan, för underofficerare kunskaper å realexamensnivå och för officerare kunskaper å studentexamensnivå. Jag biträder utredningens nu redovisade principuppfattning rörande be­ hovet av civila kunskaper och dessas allmänna nivå för respektive befälskategorier. Vikten av en tillräcklig allinänbildningsbredd hos envar kate­ gori av utbildningsbefäl blir enligt min uppfattning alltmer framträdande med hänsyn tagen till den fortgående böjningen av allmänbildningsnivån bos de värnpliktiga. Ävenså kräver den av mig förordade förbättringen av personalens rent militära, taktiska och tekniska skolning en motsva­ rande fond av civila kunskaper som grund. För närvarande ges som framgått av den lämnade redogörelsen en all­ mänbildande undervisning inom det militära systemet, för underbefäls-

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960

aspiranter och underbefäl vid instruktörsskolorna och för underofficersoch officersaspiranter vid försvarets läroverk. Utredningen har föreslagit att detta system alltjämt skall äga bestånd. Jag ger min anslutning här­ till. Ej minst med hänsyn till principen att samtliga värnpliktiga skall utgöra rekryteringsgrunden för de tre aktiva befälskårerna är det av vikt att ge möjlighet till komplettering och höjning av de civila kunskaperna inom ramen för det militära utbildningssystemet. I likhet med utredningen finner jag därvid riktigt och ändamålsenligt att den praktiska utformningen av utbildningen efter hand på tjänligaste sätt anpassas till den fortskridande skolreformen. Jag övergår så till att närmare behandla de olika befälskategoriernas utbildning.

Beträffande underbefälet har utredningen föreslagit, att undervisningen

i allmänbildande ämnen bibehålies vid samma tidsmässiga omfattning som nu gäller eller i allt ca 700 timmar. Jag biträder förslaget härutinnan även­ som vad av utredningen anförts beträffande innehållet i utbildningen i nuläget och på längre sikt. Jag finner väsentligt att som av utredningen förordats utbildningen efter hand på effektivaste sätt anpassas till utbild­ ningen inom det allmänna skolväsendet. Vikten härav har även under­ strukits av ett antal remissmyndigheter, bland andra skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning samt försvarets skolnämnd. Ej minst be­ tydelsefullt synes mig härvidlag bli yrkeslinjernas inom enhetsskolan fram­ tida utformning och kursinnehåll. Jag förutsätter att de i sammanhanget berörda, ansvariga myndigheterna, allt efter som resultaten av skolväsen­ dets omdaning låter sig överblicka effektivt inriktar och utformar här ifrågavarande undervisning i syfte att utveckla och vidmakthålla en kvali­ tativt god underbefälskår.

Vidkommande underofficerarnas allmänkunskaper har utredningen

förutsatt att de framgent bör avse kunskaper motsvarande nuvarande fullständiga realexamen. Jag ger min anslutning till denna uppfattning, och biträder i konsekvens härmed även utredningens förslag att utbild­ ningen för underofficersaspiranter vid försvarets läroverk regelmässigt bör bedrivas enligt R-linjens fordringar. Vad nu sagts bör gälla även ifråga om underofficersaspiranter ur marinen och flygvapnet. Jag ger vidare min till­ styrkan till vad utredningen anfört beträffande den tidsmässiga omfatt­ ningen av R-linjens utbildning samt till dess synpunkter på anpassningen av underofficersaspiranternas utbildning till utvecklingen inom det all­ männa undervisningsväsendet. Utredningen har förutsatt att liksom hittills skett värnpliktiga eller fast

anställda, som förklaras lämpliga för officersijrket men saknar erforderlig

studiekompetens, skall kunna vid försvarets läroverk erhålla komplette­ rande utbildning till studentexamensnivå. Jag biträder detta förslag. Likaså finner jag att utredningen anfört bärande skäl för en neddämpning

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960 63

av studietakten vid studentlinjerna och föreslår därvid att utredningens alternativ II, innebärande oförändrat antal studieterminer men förlängning av terminerna, vinner tillämpning. Jag delar emellertid utredningens upp­ fattning att då organisatoriska förutsättningar föreligger en övergång till en kursgång enligt alternativ I bör prövas. Härigenom skulle nämligen åstadkommas möjligheter att utan förlängning av den totala utbildnings­ tiden till officer låta kursgången för samtliga elever regelmässigt avse full­ ständig studentexamen. Den av mig nu förordade studiegången har i första hand avsett arméns elever. Chefen för flygvapnet har anfört att en förlängning av läsåret med ca 2 månader ej bör ske utan närmare undersökningar rörande konsekven­ serna härutinnan beträffande flygvapenaspiranternas utbildning. Jag förut­ sätter att vid en övergång till nu föreslagen kursgång den praktiska utform­ ningen sker så att i likhet med vad hittills varit fallet behörig hänsyn tages till de speciella förhållandena vid övriga försvarsgrenar. Då det gäller den detalj mässiga utformningen av kursinnehållet å studentlinjerna har utredningen framhållit som lämpligt att vederbörande myndigheter följer den pågående reform- och försöksverksamheten inom den gymnasiala utbildningen med särskild hänsyn till försvarsläroverkets speciella villkor för att allteftersom resultaten av denna verksamhet lämnar fasta hållpunkter för bedömanden inge förslag i syfte att kontinuerligt förbättra studiemöjligheterna vid läroverket. Jag ger min anslutning till utredningens synpunkter härvidlag. I detta sammanhang torde få anmälas att i ett i december föregående år avgivet betänkande (Praktiska gymnasier, SOU 1959:44) vederbörande utredningsman föreslagit inrättande av en ny gymnasielinje, den prak­ tiska gymnasielinjen, enligt förslaget bl. a. avsedd att ge en lämplig förut­ bildning för officersyrket. Undervisning å den nya linjen skulle lämnas dels vid de nuvarande högre allmänna läroverken och folkskoleseminarierna dels vid nyinrättade, särskilda praktiska gymnasier. Utrednings­ mannen föreslår härvid, att försvarets läroverk skall omvandlas till ett särskilt praktiskt gymnasium. Betänkandet i fråga är för närvarande före­ mål för remissbehandling. Vad angår den av befälsutredningen upptagna frågan rörande utnytt­ jandet av utbildningskapaciteten vid försvarets läroverk vill jag erinra om att jag i årets statsverksproposition (punkt 136) anmält, att frågan varit under beredning inom försvarsdepartementet. Jag uttalade att frågan kunde kräva ytterligare överväganden. Jag finner det önskvärt att utbildnings­ kapaciteten vid läroverket utnyttjas på bästa sätt och anser att, som ut­ redningen förordat, i samverkan mellan de militära myndigheterna och skolöverstyrelsen olika åtgärder bör undersökas för att åstadkomma bästa möjliga utnyttjande av läroanstalten ifråga.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

I anslutning till vad folkpartiets ungdomsförbund uttalat rörande ut­ bildning av folkhögskolekaraktär vill jag framhålla, att i den förordade skolningen av befälspersonal torde komma att innefattas erforderlig ut­ bildning i medborgarkunskap och allmänna samhällsfrågor.

5. Befälsstaten vid ett normalinfanteriregemente m. m.

Gällande ordning

Nu gällande stat för ett normalinfanteriregemente är i princip att hän­ föra till 1942 års försvarsbeslut. Behovet av aktivt befäl per förband fastställ­ des därvid genomsnittligt till 62 officerare, varav 1 överste, 1 överstelöjt­ nant, 1 överstelöjtnant eller major, 4 majorer, 20 kaptener, 25 löjtnanter och 10 icke-ordinarie fänrikar, till 41 underofficerare, varav 17 fanjunkare och 24 sergeanter, samt till 202 manskap (närmast motsvarande nuvarande underbefäl), varav 70 furirer, 40 korpraler och 92 vicekorpraler och meniga. För varje infanteriregemente beräknades därutöver en tillgång av stän­ digt tjänstgörande reservpersonal om 1 kapten, 1 löjtnant och 1 sergeant. Försvarsbeslutet innefattade för vissa förband avvikelser från normal­ staten, betingade av dessa förbands organisatoriska särdrag och lokala uppgifter. Efter år 1942 har dessutom genom statsmakternas skilda beslut ytter­ ligare förändringar vidtagits i den fastställda staten. Dessa förändringar är dels sådana som generellt gäller för samtliga förband, dels sådana som avser enstaka förband.

Beträffande underbefälspersonalen har eu principiell förändring genom­

förts år 1952. Den för budgetåret 1959/60 gällande personalstaten för infanteriför­ banden framgår av följande uppställningar:

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

per förband. Genom beslut av 1958 och 1959 års riksdagar har vid I 19

tillkommit dels en beställning för kapten eller ryttmästare, dels en beställ­ ning för kapten, ryttmästare eller löjtnant. Båda dessa beställningar är

avsedda för arméns helikopterorganisation.

Antalet löjtnantsbeställningar, som i 1942 års försvarsbeslut bestämdes

till i genomsnitt 25 per infanteriregemente, har bibehållits oförändrat. Vid I 1 skall i överensstämmelse med sistnämnda beslut finnas ytterligare en beställning, avsedd för krigsskolans övningskompani.

I fråga om antalet fänrikar har icke gjorts någon förändring sedan år

1942. De regler om lönegradsplaceringen för löjtnanter och fänrikar som genomförts år 1952 innebär emellertid att fänrik befordras till löjtnant efter två år i stället för tre år. I princip en tredjedel av antalet fänrikar har härigenom kommit att utbytas mot icke-ordinarie löjtnanter. Enligt beslut av 1947 års riksdag med däri år 1956 gjord ändring skall

vid varje infanteriförband finnas två förvaltarbeställningar, avsedda för

tjänsterna som regementsexpeditionsföreståndare respektive personalregistrator. Vid 1957 års riksdag beslöts att vid I 1 skall finnas ytterligare två dylika beställningar, avsedda för en för I 1 och K 1 gemensam truppregistreringsmyndighet. Som konsekvens av tillförandet av förvaltarbeställningar beslöts vid

1948 och 1949 års riksdagar att antalet fanjunkarbeställningar genomsnitt­

ligt vid infanteriregementena skulle minskas från i 1942 års försvarsbe­ slut upptagna 17 till 15. Sistnämnda antal höjdes genom beslut vid 1958 års riksdag till 16 i anledning av då beslutad ändrad organisation beträf­ fande befäl i sjukvårdstjänst. Vid vartdera I 1 och I 19 skall dock före­ finnas ytterligare en dylik beställning, motiverad beträffande förstnämnda förband av krigsskolans övningskompani och beträffande sistnämnda förband av upprättandet år 1956 av en I 19 administrativt underställd pansarbataljon i Boden. Genom beslut av 1958 års riksdag har vid I 19 tillkommit tre beställ­

ningar för fanjunkare eller sergeant, avsedda för arméns helikopterorga­

nisation.

Beträffande sergeantsbeställningar har det i 1942 års försvarsbeslut

fastställda antalet bibehållits. Detta innebär att vid I 1 skall med hänsyn till krigsskolans övningskompani finnas fyra dylika beställningar mera än vid övriga infanteriregementen.

Beträffande underbefälet är såsom nämnts nu gällande ordning att

hänföra till 1952 års principbeslut om ny underbefälsorganisation, var­ vid volontärinstitutionen avskaffades och underbefälsyrket blev ett långtidsyrke. Vid tillfället i fråga togs icke ställning till underbefälsstatens slutliga omfattning vid genomförd utbyggnad. Denna förutsattes ske succes­ sivt och organisationen är alltjämt under uppbyggnad. Genom beslut år 1957 beslöts inrättandet av en ny grad — rustmästare. Ett antal beställ­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 67

ningar i denna grad har sedan detta år genom skilda beslut tillförts orga­ nisationen. För budgetåret 1959/60 förefinnes genomsnittligt vid ett normalinfanteri­ regemente 9 rustmästare, 39 överfurirer och 39 furirer, varav 30 icke­ ordinarie, eller i allt 88 underbefäl. Såsom av den tabellariska redovis­ ningen framgår förekommer emellertid vid de skilda förbanden vissa fluktuationer, betingade av respektive förbands uppgifter och rekryteringsförhållanden. Enligt beslut av 1954 års riksdag skall å arméns reservstat upp­ tagas beställningar för 15 överstelöjtnanter, 80 majorer, 40 kaptener samt 50 fanjunkare (styckjunkare). Antalet dylika beställningar är i gällande personalförteckning betydligt större och omfattar även andra personalkate­ gorier än här ifrågavarande men skall enligt förenämnda beslut vid upp­ kommande ledigheter nedbringas till den i beslutet angivna omfattningen.

1954 års befälsutredning Utredningen har eftersträvat att med speciellt skärskådande av för­ hållandena vid infanteriet söka utforma riktlinjer, som i princip kan avse armén i dess helhet. Det har emellertid visat sig, att de av den militärtek­ niska utvecklingen föranledda snabba förändringar, som bl. a. kom till uttryck i 1958 års riksdagsbeslut rörande försvarets framtida utformning, på ett avgörande sätt därefter kommit att påverka förutsättningarna för ut­ redningens bedömanden såväl i princip som med avseende å den faktiska antalsmässiga omfattningen av befälsstaterna. Vad beträffar den antalsmässiga omfattningen av befälsstaterna bör enligt utredningens mening det utslagsgivande vara, att krigets krav tillgodoses både inom freds- och krigsorganisationen. Det synes utredningen ändamålsenligt att som ut­

gångspunkt vid beräkningarna taga vissa vitala positioner inom krigs­ organisationen. Dessa positioner avser uppgifterna att föra bataljon eller

motsvarande (respektive uppgifterna som bataljonschefs ställföreträdare) och högre förband samt kvalificerade uppgifter inom staber. För krigsorga­ nisationens effektiva funktion är det nämligen nödvändigt att säkerställa dels att officerspersonal, som fullgott kan fullgöra dessa uppgifter, finnes utbildad och till tillräckligt antal disponibel, och dels att ett ytterligare antal individer hålles i ständig tjänst för att kunna bibringas den erforderliga, långvariga och kvalificerade utbildning, som dessa vitala uppgifter kräver. Den första gruppen, den för de vitala uppgifterna färdigutbildade, benäm­

nes det normerande skiktet, och den grupp, som måste vara under utbild­ ning, det rekrgtcrande skiktet. Utredningen framhåller, att utgångspunkten

måste framräknas i cn detaljerad krigsorganisatorisk redovisning. Här­ igenom har utredningen, som nämnts i det föregående, måst avgränsa sitt förslag beträffande befälsstatens antalsmässiga omfattning till att gälla allenast förhållandena vid infanteriet. Det har nämligen icke varit möjligt

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

för arméledningen att hittills mer än för detta truppslag i detalj precisera krigsorganisationens framtida utformning med därav följande personal­ behov enligt de nya principer, som 1958 års förberörda riksdagsbeslut inne­ fattar.

Officerskåren

Krigsorganisationens behov av personal vid infanteriet (utom pansarin­

fanteriet) inklusive kavalleriet, vilka båda truppslag vid här ifrågavarande beräkningar betraktas som en enhet, av nämnda normerande och rekryte­ rande skikt har preciserats sålunda: det normerande skiktet omfattar totalt 841 individer och motsvarande rekryterande skikt 608 individer. Härvid har förutsatts, att ca 12 års utbildning och tjänstgöring fr. o. m. officersexamen är nödvändig för att envar individ i detta skikt skall kunna uppnå erforderlig kompetens. Fördelat på förbanden innebär detta att per genomsnittsförband, normalinfanteriregementet, bör finnas av det nor­ merande skiktet ca 49 individer disponibla och av det rekryterande skiktet 35,5 under utbildning. Dessa tal anser utredningen således böra tjäna som utgångspunkt vid framräknandet av den aktiva befälsstaten för ett normal­ infanteriregemente. Av de 49 normgivande positionerna beräknas enligt utredningen 9 kunna besättas med äldre, pensionerade officerare. Kvarstående behov blir sålunda 40 kvalificerade jämte det rekryterande skiktet av 35,5 yngre. I vilken ordning det kvalificerade skiktet skall vara anställt blir beroende av de uppgifter, som fredsorganisationens verksamhet ställer.

b redsorganisationens behov av kvalificerad officerspersonal samman­

fattas enligt följande: 1) för verksamhet vid staber och skolor, fördelat per normalinfanteri­

2) för normalinfanteriregementets egen verksamhet (inkluderande be­

Summa 40

Det rekryterande skiktet, uppgående till i allt 35,5 yngre officerare per normalinfanteriregemente, måste genomgå fortlöpande utbildning och skol­ ning och måste sålunda i konsekvens härmed vara i ständig aktiv tjänst. För speciella uppgifter vid staber och skolor, de s. k. korrigerade perso­ nalstaterna, anses, per normalinfanteriregemente räknat, 1,5 subalternofficer böra utgå. Återstoden (35,5—1,5 =) 34 subalternofficerare står så­ lunda till disposition för uppgifter (inkluderande kommenderingar, reserv etc.) inom normalinfanteriregementets egen verksamhet. Beträffande behovet av s. k. korrigerade personalstater anmäler utredningen, att detta refererar till det behov av aktiva officerare per normal­ infanteriregemente för rekrytering av beställningar vid centrala staber och

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 69

förvaltningar samt vid speciella kårer (fälttyg-, gst o. s. v.), som måste tagas från arméns förband och som enligt uppgift från arméstaben till angivet antal blir erforderligt efter genomförandet av 1958 års arméorga­ nisation. Det normgivande skiktet vid ett regemente om 40 beställningar bör med detta som utgångspunkt alltså minskas med 8 för att det antal, som kan stå till förfogande vid förbandet, skall erhållas. Antalet subalternofficerare skall på motsvarande sätt minskas med 1,5. Sålunda uppgår disponibel officerspersonal till (40 — 8 =) 32 kaptener och högre, vartill kommer det rekryterande skiktet om (35,5 — 1,5 =) 34 subalterner eller sammanlagt 66 officerare. Utredningen har i detta antal avräknat dels 18 individer för att täcka behovet av kommenderingar utom förbandet, varvid endast räknats dem, vilka under huvuddelen av ett utbildningsår ej är i tjänst därstädes, dels 3, motsvarande 5 %, som reserv vid sjukdom m. m. Den reella tillgången på aktiva officerare för den dagliga verksamhetens be­ drivande vid ett normalinfanteriregemente kan alltså genomsnittligt bli, sedan antalet bortkommenderade jämte erforderlig reserv avräknats, (66—- 18 — 3 = ) 45. Fråga blir då om det föreligger ett häremot svarande behov av personal för den löpande verksamheten vid regementet. Om av de 18 kommenderade 9 beräknas vara kaptener och 9 löjtnanter samt reserven fördelas med 1 för kategorien kaptener och 2 för löjtnanter, blir den till­ gång aktiva officerare, som kan fördelas för fredsverksamhetens olika be­ hov vid ett normalinfanteriregemente, (32—10 =) 22 kaptener och högre samt (34 — 11 =) 23 subalterner. Denna tillgång på officerspersonal skall sålunda fördelas på dels ut­ bildningsverksamheten, dels stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten vid normalinfanteriregementet. Härvid måste enligt utredningen följande krav på tjänsteuppgifterna för officerarna främst i det normgivande skik­ tet — kaptener och högre •—- ställas. Officerarnas kvalificerade utbildning måste kunna utnyttjas på ett fullt tillfredsställande sätt. Positionerna bör vara av den art, att med dem förknippade arbetsuppgif­ ter ger möjligheter att bibehålla eller om möjligt öka officerarnas kompe­ tens främst för uppgifterna inom krigsorganisationen.

Uppfylles icke dessa krav, måste det antal officerare, som icke kan fullt utnyttjas i fredsvcrksamheten, anställas i sådan ordning, att de ej ständigt är tjänstgörande men ändå erhåller erforderlig övning för att tillfredsstäl­ lande kunna lösa sina uppgifter inom krigsorganisationen. Anställning på reservstat kan härvid vara en lösning av detta problem. Om däremot fredsbehovet av kvalificerade officerare skulle visa sig vara större än krigsbehovet av officerare i normgivande positioner, måste flera anställas utöver det för normalinfanteriregementets krigsbehov beräknade antalet. Principiell ställning till hur många officerare, som måste finnas i aktiv

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

tjänst vid ett normalinfanteriregemente, anser utredningen icke kunna tagas, förrän en noggrann analys av fredsverksamhetens uppgifter för så­ dan kvalificerad officerspersonal utförts. En undersökning av här berörda problem ger följande resultat. De arbetsuppgifter, som under ett utbildningsår skall utföras av det aktiva befälet vid ett normalinfanteriregemente, består dels av utbild­ ningsverksamhet, dels av stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst.

1. Utbildningsverksamheten omfattar i huvudsak:

a) Utbildning av värnpliktigt befäl och värnpliktiga i allmänhet (Ah) under 1. tjänstgöring samt av instruktörselever och instruktörsaspiranter. Denna verksamhet tager varje år under huvuddelen av året hela utbild­ ningsorganisationen i anspråk för sitt genomförande. Den benämnes i den

följande framställningen för den ståndigt organiserade utbildningen.

b) Befäls- och repetitionsutbildning av till repetitionsövningar inkallade befäl och meniga. c) Befälsutbildning av reserv- och värnpliktigt befäl vid särskilt anord­ nade kurser. d) Kontinuerligt under huvuddelen av året bedriven fortsatt utbildning av det aktiva befälet. Verksamheten under b) och c), som bedrives årligen men som förekom­ mer endast under kortare perioder och tillika beträffande sin omfattning ofta företer stora variationer olika år, benämnes i det följande liksom

nämnd utbildning av det aktiva befälet den särskilt organiserade utbild­

ningen.

2. Stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten omfattar all den verk­

samhet, som berör central planläggning och ledning av utbildnings- och mobiliseringsverksamhet, personalfrågor, utrustning av personal under ut­ bildning, distribution och kontroll av utrustning för krigsförband, förplägnadstjänst, förvaltning av byggnader och övningsfält, kassatjänst m. m. Med hänsyn till här framförda synpunkter på befälsbehovet för olika verksamhetsområden vid ett förband finner utredningen, att den aktiva befälskadern under ett utbildningsår bör vara fördelad på följande tre huvudgrupper: 1. En grupp befäl, som är fast placerad inom förbandets centrala led­ ning för bestridande av den fortlöpande stabs-, expeditions- och förvalt­ ningstjänsten. 2. En grupp, utgörande en fast placerad utbildarkader för den ständigt organiserade utbildningen. 3. En grupp — den centrala befälsgruppen — bestående av kvalificerat befäl, avsedd för planläggning och ledning av all under året förekommande särskilt organiserad utbildning av befäl av olika kategorier samt för viss specialutbildning av värnpliktiga, tillhörande åldersklassen. Dessutom bör denna befälsgrupp utgöra stommen i förbandets egen tillgång på befäl för

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 71

planläggning och ledning av utbildningen vid de till krigsförbandsvisa övningar inkallade enheterna. I fråga om utbildningsverksamhetens särskilda problem tar utredningen, bl. a., upp frågan om befattningen som kompanichefs ställföreträdare. Avdelningschefen — plutonchefen — bör själv svara för utbildningen av plutonen, även om det kan vara lämpligt att för utbildning inom viss teknisk specialgren, t. ex. spräng- och mintjänst, tillfälligt förstärka plutonsbefälet med specialutbildad personal. Förbandens subalterner och under­ officerare blir väl skickade att självständigt leda utbildningen av pluton, såvida deras utbildning i tillräcklig utsträckning inriktas på denna verk­ samhet. En uppdelning av ansvaret för utbildningen är varken berättigad eller lämplig. För att tillgodose stridsutbildningens krav vid plutonsenheterna är följaktligen enligt utredningens uppfattning befattningen som ställföreträdande kompanichef icke motiverad. Det finns dock enligt utredningens uppfattning vägande skäl för att posi­ tionen som ställföreträdande kompanichef ur andra utgångspunkter införes såsom en fast befattning vid vissa utbildningskompanier. Med hänsyn till den stridstaktiska utvecklingen torde tyngdpunkten under de värnpliktigas 1. tjänstgöring redan på ett tidigt stadium läggas på utbildning av förstärkt skyttekompani. De tre utbildningskompanierna i skyttetjänst kommer härvid att utgöra stommen i dessa stridsenheter. Anspråken på tidigt påbörjade övningar i kompaniförband samt intensi­ fiering av dylika övningar efter band under det fortgående utbildnings­ året motiverar en förstärkning av personal för ledningen inom skyttekompaniet. I dessa tre utbildningsenheter bör därför enligt utredningens mening en officer organisatoriskt ingå såsom kompanichefs ställföreträ­ dare, varvid dock är att märka, att alltfort utbildningsansvaret för plu­ tonerna som sådana odelat skall åvila resp. plutonchefer. Vid övriga kompanier, sammansatta av värnpliktiga i allmänhet, där utbildning sker i kulsprute-, närpansarvärns- och granatkastartjänst, specialtjänst och trosstjänst, kommer övningarna i förband att omfatta understöds- och samverkanstjänst men icke direkt stridsverksamhet i tillnärmelsevis den omfattning, som sker vid skyttekompanierna. Vidare kommer dessa förband att vid tillämpningsövningar i stor utsträckning vara uppdelade på skyttekompanierna. Ledningen av övningar i under­ stöds- eller specialkompani kommer därför icke att ge vederbörande chef så stor arbetsbörda, att han till sitt förfogande ständigt hör ha särskild avdelad officer som ställföreträdare. I vad avser de utbildningskompanier, som är sammansatta av värn­ pliktiga i allmänhet, anser utredningen sålunda, att endast skyttekompa­ nierna bör tilldelas särskild befattning som ställföreträdande kompani­ chef. Vid det befälskompani, där de underofficersuttagna utbildas, kommer undervisningen enligt utredningens förslag att läggas på elt högre plan

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

beträffande truppföringsutbildningen. Taktikutbildning kommer att in­ föras såsom särskilt ämne redan under ett tidigt skede. Särskilt utbild­ ningen i truppföring i pluton kräver ett stort antal stridsövningar i kompani­ förband. Slutskedet i de värnpliktiga underofficerarnas utbildning måste i viss utsträckning genomföras samtidigt med att nästa årskull elever av samma kategori bibringas första delen av sin grundläggande utbildning. Av här angivna skäl finner utredningen det nödvändigt, att väl kvalifi­ cerad yngre kompaniofficer ställes till kompanichefens disposition som ställföreträdare och lärare. Denne bör i första hand leda undervisningen i taktik men därjämte vara behjälplig vid planläggning och ledning av stridsutbildningen samt under utbildningens slutskede biträda vid hand­ ledning av underofficerselevernas praktiska trupptjänst. Enligt utredningens uppfattning kräver sålunda den vid ett normalin­ fanteriregemente ständigt organiserade utbildningen följande officerspersonal på aktiv stat i lägst kompanichefsbefattning (ställföreträdande kom­ panichefsbefattning) : 1 regementsofficer, förbandschef, 2 regementsofficerare, bataljonschefer, 9 kompaniofficerare, kompanichefer samt 4 kompaniofficerare, ställföreträdande kompanichefer, vilka kan vara subalternofficerare.

Av de (23 — 4=) 19 subalternofficerare, som återstår, bör 13 placeras som plutonchefer. De 6 yngsta — två årskullar fänrikar — bör normalt första tjänstgöringsåret placeras för egen utbildning såsom ställföreträdan­ de plutonchefer vid plutonsenheter, sammansatta av värnpliktiga i all­ mänhet. Andra året bör de i regel i samma syfte tjänsteplaceras som ställföreträdande plutonchefer vid befälsskola A i skytte- eller understödstjänst. Den särskilt organiserade utbildningen synes böra ledas av en centralt organiserad befälsgrupp. Utredningen förutsätter, att åt denna befälsgrupp uppdrages den under huvuddelen av året varje vecka återkommande utbildningen av det aktiva befälet, ledningen av en enligt utredningens förslag i särskild ordning organiserad befälsutbildning för värnpliktig personal (se även kap. 8) samt planläggning och ledning av såväl inspek­ tioner och tillämpningsövningar av större omfattning med såväl ålders­ klassens värnpliktiga under vinterhalvåret som repetitionsövningsförbandens utbildning höst och vår. För dessa uppgifter synes, liksom i arméchefsförslaget förordats, i angiven central befälsgrupp bl. a. böra ingå 4 väl kvalificerade kompaniofficerare. Utredningens förslag till de aktiva officerarnas tjänsteplacering i fred vid ett normalinfanteriregementes utbildningsorganisation framgår av sammanställning å s. 75.

74 Kungl. May.ts proposition nr 109 år 1960

områden pekar otvetydigt på att fordringarna på dessas förmåga som trupp­ förare i framtiden måste ställas avsevärt högre än hitintills. Det är därför enligt utredningens uppfattning av största vikt, att den personalgrupp inom förbandens mobiliseringsavdelningar, som har att handlägga frågor be­ träffande krigsplacering, är antalsmässigt tillräcklig för att medhinna be­ handlingen av hithörande spörsmål och dessutom äger sådana grundliga insikter om all vid regementet tjänstgörande aktiv, reserv- och värnpliktig befälspersonal, att åtminstone alla de viktigaste positionerna efter noggrann prövning, grundad på personlig erfarenhet om vederbörandes fältduglighet och truppföringsförmåga, kan besättas med de lämpligaste cheferna. Detta förutsätter, att ifrågavarande personalgrupp har möjlighet att såväl sköta den stabsmässiga handläggningen av hithörande frågor som att under sam­ manhängande perioder av tillämpningsövningar med åldersklassens värn­ pliktiga, krigsförbandsvisa övningar och fältövningar med befäl skaffa sig grundlig praktisk kännedom om förbandets personella tillgångar. Härtill kommer, att ur beredskapssynpunkt allt större omsorg och noggrannhet måste ägnas åt mobiliseringsplanläggning samt praktiska övningar med befäl av olika kategorier i mobiliseringstjänst under pressat mobiliseringsläge. Även denna verksamhet bör planläggas och ledas av förbandets mobiliseringsavdelning.

Enligt gällande organisationsplan är inskrivningschefen jämväl chef för mobiliseringsavdelningen. För direkt handläggning av mobiliseringsärenden har han till sitt förfogande en kompaniofficer, alternativt kapten på aktiv stat eller officer i arvodesbefattning. Utredningen föreslår att mobiliseringsorganisationen förstärkes genom inrättande av en majorsbefattning, chef för mobiliseringsavdelningen. Här­ om anföres följande. Det är utredningens uppfattning, att inskrivningschefen, vid sidan av det omfattande arbete, som sammanhänger med inskrivningsverksamheten, icke med nu tillgängliga personella resurser kan genomföra de uppgifter, som mobiliseringsarbetet oundgängligen kräver. Det är därför nödvändigt, att mobiliseringsavdelningen erhåller en sådan personell förstärkning, att sär­ skilt den personalplacerande verksamheten liksom även de praktiska öv­ ningarna i mobiliseringstjänst kan genomföras i betryggande utsträckning. Båda dessa uppgifter ställer på sin företrädare höga anspråk på såväl lång erfarenhet och stor yrkeskunskap som god psykologisk blick. Med hänsyn härtill anser utredningen, att en regementsofficer av majors grad bör för­ stärka mobiliseringsorganisationen vid förbandet och härvid sättas som direkt inför förbandschefen ansvarig ledare och chef för mobiliseringsavdel­ ningen.

Någon ändring i övrigt beträffande de aktiva officerarnas användning i stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten förutsätter utredningen icke. Utredningens förslag till officerarnas användning framgår närmare av tabell å s. 73. I efterföljande tabell sammanfattas utredningens kartläggning av upp­ gifter inom ett normalinfanteriregementes egen fredsverksamhet beträf­ fande officer spersonal. I denna tabell har även angivits, vilken av upp­

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

vid dessa. Däremot är chefsbefattningarna vid vissa specialplutoner — främst kok-, anspanns- och motorplutoner —- icke så fysiskt krävande. Dessa torde därför kunna upprätthållas av underofficerare, äldre än 42 år. De yngre underofficerarna bör under de första två åren efter genom­ gången av arméns underofficersskola för egen utbildning tjänsteplaceras som ställföreträdande plutonchefer vid skyttepluton. Utredningen föreslår att i förbandets centrala befälsgrupp utöver fyra officerare jämväl bör ingå fyra underofficerare varav två förvaltare i trupptjänst. Utredningen framhåller som angeläget, att möjligheter öpp­ nas för kvalificerade befattningshavare att även inom trupputbildnings­ arbetet kunna vinna förvaltarbefordran i likhet med vad som gäller för personal, som inriktas på stabs- och förvaltningstjänst.

Beträffande behovet av aktiva underofficerare i stabs-, expeditions- och förvaltningstjänst anför utredningen.

Enligt av Kungl. Maj :t för varje särskilt förband utfärdade föreskrif­ ter skall aktiva underofficerare placeras i vissa positioner. Gemensamt gäller för alla förband, att adjutantbefattningarna vid utbildningskompanierna jämväl kan besättas av överfurirer. Med anledning av de sistnämnda uppgifterna för de aktiva underoffice­ rarna anför utredningen följande. Rationaliseringsåtgärder bl. a. beträf­ fande materieltj änsten vid förbanden har avsevärt förenklat de arbets­ uppgifter, som tidigare tillkom kompaniadjutanten. Utredningens förslag beträffande underofficerarnas användning i krigs- och fredsorganisationen innebär, att deras utbildning inriktas på helt andra uppgifter än dem vilka tillkommer kompaniadjutant vid utbildningskompani. Det är därför utredningens uppfattning, att kompaniadjutantsbefattningarna icke bör bestridas av personal ur den aktiva underofficerskåren.

Antalet underofficerare, som på grund av kommendering för egen ut­

bildning eller för speciella uppgifter vid staber, skolor och andra militära institutioner ej är disponibelt vid eget förband, har utredningen beräknat till fyra med en bortovaro av sex månader eller mera. Bortovaro på grund

av sjukdom m. m. beräknas uppgå till 5 %, vilket motsvarar omkring två

beställningar. Det antal beställningar, vilka enligt utredningens förslag bör finnas vid ett normalinfanteriregemente, framgår av följande sammanställning.

Antal beställningar avsedda för Tjänstegrad Summa Stabs-, Kommen- beställningar Utbildning Reserv exp., förv.tj. deringar

Summa 6(10) 31 4 2 43(47) 1 På särskild stat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Vid speciella kårer, centrala staber och förvaltningar finnes ett visst antal beställningar, vilka måste bestridas av aktiva underofficerare. Enligt av arméstaben verkställda beräkningar uppgår ett normalinfanterirege­ mentes del i sådana beställningar till 9 befattningshavare. Vid beräkningen av det årliga rekryteringsbehovet måste hänsyn tagas härtill. Beträffande fördelningen mellan sergeants- och fanjunkarstaterna an­ ser utredningen, att en underofficer normalt bör kunna påräkna befordran till fanjunkare vid omkring 33 års ålder. Vid nu angiven ålder kommer nämligen med de förslag till utbildningsgång, som utredningen framlägger beträffande underofficerarna, dessa att ha uppnått full kompetens för de uppgifter inom freds- och krigsorganisationerna, som de enligt angivna principer skall bestrida. Vid ett uppbyggande av underofficersstaten inom infanteriet enligt vad nu sagts, varvid även innefattas de angivna beställningarna å särskild stat,

synes icke behov av ianspråktagande av reservstater föreligga. Utredningen

räknar emellertid med ett bibehållande av reservstatsinstitutionen som så­ dan. Den synes i likhet med vad som sagts beträffande officerspersonalen böra vara att tillgå som en regulator, genom vilken vid eventuella omstruk­ tureringar eller andra förändringar av krigs- och fredsorganisationerna det kan bli möjligt att i varje läge avpassa organisationernas befälstillgång på ett effektivt sätt, så att vid varje tillfälle kvalificerad personal till erforderligt antal står disponibel.

Underbefälskåren

Sedan de aktiva officerna och underofficerarna placerats i för dem av­ sedda uppgifter i fredsorganisationen, återstår ett stort antal uppgifter som instruktörer inom plutonsenheterna och för inretjänstbefattningar, vilka kräver yrkesutbildat befäl. Behovet av antalet instruktörer ur olika befälskategorier vid en plutons­

enhet för att möjliggöra en tillfredsställande utbildning av såväl plutonen

som stridsenhet som dess grupper och enskilda soldater har varit föremål för överväganden och beräkningar i de utredningar, vilka alltsedan början av 1940-talet haft att taga ställning till befälsorganisatoriska problem inom armén. I arméchefens befälsordningsförslag uppskattades instruktörsbehovet per pluton till 1 officer eller underofficer samt 3 instruktörer var­ vid samtidigt räknades med att viss plutonsutbildning skulle ledas av en i kompaniets befälsorganisation ingående särskild befattningshavare, näm­ ligen en officer som ställföreträdande kompanichef. Utredningen anser, att 4 instruktörer, varav minst 1 är officer eller underofficer, bör finnas vid utbildningsenhet om 30—35 man. Befatt­ ningarna som plutonchef och ställföreträdande plutonchef vid plutoner, bestående av värnpliktiga befälselever, bör dock besättas med officerare

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960

och underofficerare; det underbefäl, som skall tjänstgöra som instruktörer, bör uttagas bland de bästa av förbandets underbefälskår. Enligt dessa principer förefinnes vid ett normalinfanteriregemente ett behov av aktivt underbefäl för direkt utbildningsverksamhet i följande befälspositioner, nämligen 16 ställföreträdande plutonchefer vid värnpliktsplutoner och 59 gruppinstruktörer eller sammanlagt 75 beställningar för aktivt underbefäl. Beträffande det antalsmässiga behovet av inre tjänstbefattningar inom

stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten, att besättas av aktivt under­

befäl, framhåller utredningen, att äldre aktivt underbefäl bör utnyttjas som kompaniadjutanter vid samtliga 9 utbildningskompanier. För stabs-, expeditions- och förvaltningstjänsten kräves totalt enligt utredningens förslag sammanlagt 20 beställningar för aktivt underbefäl. Det aktiva underbefälets användning i inretjänstbefattningar framgår av sammanställning å s. 73. Antalet underbefäl, som regelmässigt icke tjänstgör vid förbandet på grund av kommenderingar under 6 månader eller längre och icke är dis­ ponibelt vid förbandet, beräknas till 8. Häri ingår det aktiva underbefäl, som genomgår utbildning till högre karriär. 5 % reserv för sjukdom m. m. innebär ett ytterligare behov av 5 beställningar. Det antal beställningar för aktivt underbefäl, som totalt måste finnas vid ett normalinfanteriregemente, framgår av följande sammanställning.

Antal beställningar avsedda för Tjänstegrad Summa Stabs-, exp.-, beställningar Utbildning Kommend. Reserv förv. tj.

Rustmästare 1 20 54 2 4 80

Summa 20 75 8 5 108

Av underbefälskåren liksom av övriga aktiva befälskårer föreligger behov av personal för bestridande av befattningar inom vissa centrala staber och förvaltningar. Ett normalinfanteriregementes del i angivna beställningar beräknas uppgå i medeltal till 5. Angivet behov av 108 be­ ställningar bör sålunda korrigeras med 5 vid beräkning av rekryterings­ basens storlek. Utredningen anför, att angiven siffra av 5 beställningar för s. k. korrige­ rade personalstater inom underbefälskåren är uttryck för ett av arméled­ ningen anmält behov efter genomförd uppbyggnad. För närvarande (per­ sonalförteckningen 1958/59) uppgår motsvarande antal fastställda stater till 3. Intill dess att statsmakterna medgivit ytterligare höjning av detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 79

tal om 3 s. k. korrigerade stater per normalinfanteriregemente, synes så­ lunda en motsvarande avbalansering av det årliga rekryteringstalet böra ske, så att riktiga relationer mellan antalet rekryterade och antalet dispo­ nibla stater kan upprätthållas. Underbefälets tjänsteuppgifter i utbildningsverksamheten omfattar instruktörstjänst vid grupp eller enhet av motsvarande storlek. Dessa upp­ gifter kräver högt uppdriven personlig färdighet och ställer därför på underbefälet minst lika höga krav på fysisk spänst och uthållighet som på övrigt aktivt befäl. Det är därför icke rimligt, att underbefälet annat än i undantagsfall utnyttjas som instruktörer i utbildningstjänst längre än övriga d. v. s. intill 42-årsåldern. Därefter bör de liksom de äldre office­ rarna och underofficerarna beredas möjlighet till sådana tjänsteuppgifter, vilka är fysiskt mindre krävande men ändock medger, att deras kompetens till fullo kan tagas i anspråk inom viktiga arbetsområden av den militära verksamheten. Inom den direkta utbildningsverksamheten finnes endast ett fåtal be­ fattningar, vilka kan bestridas av underbefäl efter 42-årsåldern. Dessa utgöres av vissa av de instruktörsbefattningar inom specialtjänstens om­ råde — främst underhållstjänsten — vilka icke ställer högre krav på fysisk uthållighet än att de kan bestridas av personal upp till 50-årsåldern. Utredningen har beräknat, att högst 5 dylika befattningar inom utbild­ ningsverksamheten kan ställas till förfogande för underbefäl över 42 år. Av den tidigare redogörelsen framgår, att vid ett normalinfanterirege­ mente 20 befattningar finnes i stabs-, expeditions- och förvaltnings­ tjänst, vilka lämpligen bör disponeras av äldre underbefäl. Fredsorganisationen kan alltså i full utsträckning för detta ändamål och för direkt ut­ bildningstjänst sammanlagt utnyttja (20 + 5 = ) 25 aktiva underbefäl efter 42-årsåldern. Utbildningsverksamheten kräver 75 aktiva underbefäl. Sedan de 5 nyss angivna specialinstruktörerna frånräknats, erhålles ett reellt behov av 70

underbefäl -— yngre än 42 år. Fördelas de (8 + 5 —) 13 beställningar,

som måste reserveras för bortkommenderade, sjuka m. in., jämnt på underbefälskårens åldersskikt, erhålles ett behov av sammanlagt 82 be­ ställningar för underbefäl, yngre än 42 år, och 26 för underbefäl, äldre än 42 år. Pensionsåldern för fast anställt underbefäl är för närvarande 55 år. Om furirsbefordran beräknas ske i medeltal vid 21 års ålder, omspänner det förut angivna antalet 82 yngre underbefäl en tjänstetid av 21 år. Med den nu gällande pensionsåldern, 55 år, motsvaras antalet 82 i detta yngre skikt av 33 äldre underbefäl i åldersgrupperna mellan 42 och 55 år. Då emellertid endast 26 befattningar i stabs-, expeditions- och förvaltnings­ tjänst samt i utbildningsverksamhet står till det äldre underbefälets förfo­

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

gande, vilka motsvarar omkring 10 årskurser i detta åldersskikt, skulle un­ derbefälet kunna övergå till fysiskt mindre krävande befattningar först vid 45—46-årsåldern, vilket, som tidigare framhållits, icke är lämpligt. Åt­ gärder måste därför övervägas, hur övergång skall kunna ske vid 42 år, utan att detta medför att ett överskott (33—26 = 7) av äldre anställda behålles i tjänst. Det må framhållas, att lämpliga arbetsuppgifter inom förbandets centrala ledning och utbildningsverksamhet icke kan ställas till deras förfogande. Enligt utredningens uppfattning kan detta problem lösas enligt följan­ de tre alternativ: 1. Någon form av korttidsanställt underbefäl införes. 2. Inretjänstbefattningar i förrådstjänst m. m., vilka nu bestrides av civilanställda, förbehålles äldre underbefäl. 3. Pensionsåldern förändras.

Beträffande alternativ 1 framhåller utredningen att detta alternativ stri­ der mot syftet i 1952 års underbefälsreform och därför icke nu bör till­ gripas för att lösa problemet om det äldre underbefälets arbets- och an­ ställningsförhållanden. Vad angår det andra alternativet anser utred­ ningen på anförda skäl, att ifrågavarande befattningar bör förbehållas den civila personalen, varför detta alternativ icke heller är lämpligt. Utredningen har funnit sig böra stanna för det tredje alternativet — ändring av pensionsåldern. I överensstämmelse härmed anser utredningen, att av de befattningar, som står till förfogande för äldre aktivt underbefäl, 14 icke lämpligen bör innehavas intill 55 år. För dessa torde en högsta pensionsålder av 52 år vara lämplig. Beträffande de övriga befattningarna kan de bestridas i ytterligare ett par år. För dem kan alltså pensionsål­ dern sättas något högre. Utredningen anser sig emellertid böra även för dessas vidkommande räkna med en pensionsålder av 52 år.

Sammanfattning

Utredningens beräkningar av befälsbehovet vid ett normalinfanterirege­ mente i fred sammanfattas i följande tabell. För jämförelse medtages i den­ na motsvarande beräkningar enligt arméchefens befälsordningsförslag och enligt nuvarande ordning.

Summa ubef. 20 75 8 5 108 127 “88 1 Varav en överstelöjtnant (major). 2 Härtill kommer 2 kaptensbeställningar på särskild stat. 3 Härtill kommer 1 kaptensbeställning på särskild stat. 4 På särskild stat. 5 Proportionerna rustmästare/överfurir kan icke angivas, då fördelningen är beroende av förhandlingsöverenskommelser. 6 Organisationen ej fullt utbyggd.

För inhämtande av ytterligare upplysningar rörande utredningens krigsorganisatoriska utgångspunkter för beräkning av befälsbehovet torde få hänvisas till de handlingar som kommer att tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

Yttranden Utredningens förslag rörande befälsstatens vid ett normalinfanterirege­ mente storlek och sammansättning samt rörande innebörden av de skilda befattningarna har beträffande den aktiva officerspersonalen till­ styrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissmyndigheter. Till­ komsten av en regeinentsofficersbeställning med särskilda uppgifter för mobiliseringsverksamheten har härvid betecknats som särskilt betydelsefull.

Statens organisationsnamnet anför, att nämndens egna undersökningar

bestyrker betydelsen av beställningen i fråga.

6—41 bo liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Även förslagen rörande den aktiva underofficerspersonalen och den aktiva under befäls personalen har i allmänhet tillstyrkts. Ett antal remissinstanser har dock framfört vissa erinringar eller förslag till modifikationer beträffande de gradmässiga relationerna inom dessa personalgrupper samt beträffande kompaniadjutantskapets bestridande ävensom rörande pensionsåldern för det aktiva underbefälet. Vad beträffar remissinstansernas inställning till utredningens för­ slag i fråga om de gradmässiga relationerna inom underofficers- och underbefälskårerna samt bestridandet av kompaniadjutantskapet må följande återges.

Beträffande den aktiva underofficerskårens uppgifter har chefen för armén ingen principiell erinran mot utredningens förslag men framhåller,

att det är av vikt att en underofficer, när han erhåller självständigt ansvar för en utbildningspluton eller därmed jämförbara uppgifter, också erhåller lön efter denna högre kompetens. I konsekvens med denna uppfattning bör enligt arméchefen antalet fanjunkarstater och sergeantstater omfördelas så att medelbefordringsåldern kommer att ligga vid cirka 30 år — d. v. s. omkring 3 år tidigare än utredningen föreslagit. Ävenledes bör samtliga 4 underofficersbefattningar i den centrala befälsgruppen avses för förvaltare. Arméchefen anser vidare, att kompaniadjutantsbefattningarna i regel i enlighet med utredningsförslaget bör bestridas av äldre underbefäl. Det föreligger emellertid alltid avvikelser i åldersfördelning från ett jämnt teoretiskt system. Sålunda befinner sig för närvarande betydligt fler under­ officerare i åldern 40—50 år än i ett jämnt system. I ett sådant läge bör underofficerare kunna placeras i särskilt viktiga kompaniadjutantsbefattningar.

Även statens organisationsnämnd anser, att underofficerare bör kunna

placeras såsom kompaniadjutanter i speciella fall, t. ex. vid sjukdom, för speciellt kvalificerade kompaniadjutantstjänster o. s. v.

Svenska underofficersförbundet har intet att erinra mot de av utred­

ningen uppställda normerna för beräkningen av de aktiva befälskårernas numerär. Mot normernas tillämpning vid fastställande av underofficersbe­ ställningarna finner emellertid förbundet att vissa detalj erinringar kan göras och anför därvid i huvudsak följande. Förbundet anser att tidpunkten för uttagning till och påbörjande av underofficersutbildningen kan tidigareläggas med ett år, vilket skulle be­ tyda, att befordran till sergeant kan ske vid 25 års ålder och till fanjunkare vid 32 år. Förbundet har i denna sin uppfattning icke förbisett utredning­ ens i annat sammanhang framförda åsikt, att underofficerens föreslagna tjänsteuppgifter kräver mognad och att uttagningen till underofficer där­ för bör ske vid relativt sen tidpunkt. Det förefaller dock förbundet vara möjligt att anförtro underofficeren uppgiften som ställföreträdande pluton­ chef vid samma levnadsålder, som officeren blir plutonchef. Ett dy­ likt tidigareläggande av underofficersutbildningen och -befordran skulle

Kungl. Maj ds proposition nr 109 är 1960 83

också skapa bättre korrespondens med underbefälets befordringsgång. Ett tillgodoseende av detta förbundets anspråk nödvändiggör en mindre juste­ ring av underofficersstaterna. Enligt underofficersförbundets mening bör samtliga 4 befattningar i den centrala befälsgruppen utgöras av beställningar för förvaltare. Förbundet framhåller beträffande underofficerarnas uppgifter inom fredsorganisationen att det i ansträngda personallägen av praktiska skäl kan vara nödvändigt att befattningshavare tillhörande en lägre kompetens­ grupp utnyttjas även i befattningar, vilka normalt är avsedda för en högre. I trängda lägen bör underofficerare sålunda kunna anvisas tjänst som ställ­ företrädande chef vid fredsmässigt organiserat kompani. Utredningens förslag i fråga om den aktiva underbefälspersonalen

biträdes av chefen för armén, som dock i motsats till utredningen finner,

att frågor rörande avvägningen mellan antalet rustmästare och antalet överfurirer icke helt är att betrakta såsom en förhandlingsfråga. Enligt arméchefen bör en tredjedel eller cirka 35 av de föreslagna underbefäls­ beställningarna utgöras av rustmästarbeställningar.

Försvarets civilförvaltning har intet att erinra mot de av utredningen

föreslagna kaderökningarna men ämbetsverket vill dock erinra om att förslagen innebär en markant förskjutning till högre tjänstegrader inom såväl underofficers- som underbefälskarriärerna. I fråga om proportionerna rustmästare/överfurir anför civilförvaltningen i huvudsak följande. Utredningen bär uttalat, att proportionerna rustmästare/överfurir icke kunna angivas, då fördelningen är beroende på förhandlingsöverenskommelser. Detta är emellertid endast delvis förhållandet. Sedan efter förhand­ lingar principerna om uppflyttning till rustmästare fastslagits, har Kungl. Maj :t nämligen årligen till riksdagen framlagt förslag angående antalet rustmästare respektive överfurirer. Ämbetsverket anser för övrigt alltjämt, att det borde närmare klarläggas, vilka befattningar inom förbanden som skola bestridas av rustmästare respektive överfurirer. Civilförvaltningen tillstyrker, att därvid vissa rustmästare avses för fasta instruktör stjänster av speciell karaktär.

Försvarsväsendets nnderbefälsförbund, som i princip icke har något att

erinra mot utredningens beräkningar rörande underbefälsstatens storlek, framhåller, att inrättandet av rustmästarbeställningar utgjorde en in­ tegrerande del i chefens för armén 1951 framlagda förslag till ny undeibefälsorganisation. Förbundet hävdade vid detta tillfälle att ett förverk­ ligande av underbefälsyrkets omvandling till »vanligt yrke» förutsatte inte bara en betydande lönemässig uppvärdering av underbefälsuppgifterna över lag utan också eu förlängning av underbefälets löneavancemang, den senare åstadkommen genom inrättande av en högre lönegrad för det äldre underbefälet. Förbundet framhåller att utredningen utgått ifrån att större delen av befattningarna såsom ställföreträdande plutonchefer skall be­ stridas av underbefäl. Även fänrikar och sergeanter, placerade i samma

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

lönegrad som rustmästare, är avsedda att bestrida befattningar som ställ­ företrädande plutonchefer. Vid fastställandet av antalet rustmästarbeställningar bör hänsyn tagas till att befattningen som ställföreträdande plutonchef genomgående bör bestridas av beställningshavare i för närvarande 11. lönegraden. Med dessa utgångspunkter finner förbundet att befälsutredningens förslag organisationsmässigt motiverar att i vart fall hälften av det sammanlagda antalet överfurirer/rustmästare fastställes till beställningar för rustmästare. Beträffande utredningens förslag rörande en sänkning av underbefä­

lets pensionsålder från 55 till 52 år framhåller chefen för armén,

att han finner det angeläget, att den av utredningen föreslagna sänkningen kommer till stånd, men tillägger, att enligt hans uppfattning principiellt samma pensionsålder borde tillämpas för underbefälet som för flertalet

officerare och underofficerare, d. v. s. 50 år. Försvarets socialbyrå anser

däremot att, främst av sociala skäl, nuvarande pensionsålder icke bör

sänkas. Denna uppfattning delas också av statskontoret. Ämbetsverket

ifrågasätter om icke för att motverka de speciella komplikationer, som kan uppstå vid en utbyggnad av underbefälsstaten enligt förslaget, någon form av korttidsanställning respektive inplacering i förrådstjänst av under­

befälspersonal bör upptagas till förnyat övervägande. Ej heller försvarsväsendets underbefälsförbund anser en förändring av pensionsåldern abso­

lut nödvändig. Förbundet finner nämligen att behovet av inretjänstbefattningar vid förbanden är något större än det av utredningen beräknade. Dessutom synes enligt förbundet böra övervägas, huruvida icke i vart fall vissa av de arvodesbefattningar, som för närvarande är avsedda för pensionsavgångna underofficerare, borde kunna omvandlas till inretjänstbefattningar för underbefäl. Likaså torde inom andra områden än förrådstjänsten finnas befattningar, som skulle vara väl lämpade som inretjänstbefattningar. Förbundet ifrågasätter även, om icke specialinstruktörerna liksom kompaniadjutanterna kan utnyttjas på ett sätt som medger ett bibehållande av befattningarna upp till 55 års ålder. Utredningens förslag rörande reservstatsinstitutionen har läm­

nats utan erinran av samtliga remissinstanser utom statskontoret, som erinrar

om att reservstatsinstitutionen är förhållandevis kostsam för statsverket och ifrågasätter, om den bör bibehållas endast för att vid en eventuellt ändrad situation tillgodose ett aktuellt behov av kvalificerad personal. I vart fall synes denna fråga böra ytterligare övervägas innan bindande be­ slut därom fattas.

Departementschefen

Befälsutredningen har angivit behovet av aktivt yrkesbefäl vid ett normalinfanteriregemente till 66 officerare, 43 underofficerare och 108 underbefäl, häri icke inräknad personal vid för armén gemensamma kårer

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 85

m. m. I förhållande till nuläget innebär förslaget en ökning med 2 offi­ cerare, 1 underofficer och 20 underbefäl. Utredningen har utgått från den principiella uppfattningen att krigets krav bör vara avgörande för befälsstatens utseende såväl i krigsorganisa­ tionen som i fredsorganisationen. Som underlag för sina beräkningar av behovet av officerare har utred­ ningen tagit vissa positioner i krigsorganisationen, vilka utredningen an­ sett vara så kvalificerade att yrkesutbildade officerare erfordras för deras bestridande. Till dessa positioner har hänförts uppgifterna att föra batal­ jon (motsvarande) och högre förband samt kvalificerade stabsuppgifter. Utöver denna grupp av yrkesofficerare, av utredningen benämnd det nor­ merande skiktet, erfordras ett antal individer i ständig tjänst för utbild­ ning, det rekryterande skiktet. Behovet av officerare har som förut nämnts angivits till 66. Härvid har förutsatts att en befattning för major, chef för mobiliseringsavdelningen, tillkommer. Förslaget har tillstyrkts av remissmyndigheterna. Särskilt må nämnas att statens organisationsnämnd vid översyn av stabs- och för­ valtningstjänsten konstaterat ökad arbetsbelastning på mobiliseringsavdel­ ningen. Jag tillstyrker utredningens förslag och räknar således med att en majorsbefattning tillkommer för ifrågavarande arbetsuppgifter vid varje infanteriregemente. I underlaget för beräkningen av officersbehovet har utredningen förut­ satt att en ställföreträdande kompanichefsbefattning skall finnas vid ett­ vart av tre skyttekompanier och i befälsuppsättningen vid utbildningen av plutonchefsskoleelever. Jag har ingen erinran häremot. Likaledes förutsätter jag, att en särskild central befälsgrupp, omfattande bl. a. fyra officerare, skall vara organiserad vid normalinfanteriregemente. Utredningen har angivit antalet fänrikar per normalinfanteriregemente till 6. I de 1942 redovisade beräkningarna var motsvarande antal 10, där­ vid dock förutsattes tre fänriksår. Sedan 1952 gäller emellertid att fänrik befordras till löjtnant efter två år. Därvid inrättas, i den mån vakant ordinarie beställning icke finnes, extra ordinarie löjtnantsbeställning. Ut­ redningen synes ej ha åsyftat någon principiell förändring i nuvarande ordning. Då jag ej anser att ytterligare ordinarie löjtnantsbeställningar bör tillkomma, förutsätter jag att för normalinfanteriregemente skall finnas 24 ordinarie löjtnanter och sammanlagt 10 icke-ordinarie löjtnanter eller fänrikar. I övrigt beräknar jag i enlighet med utredningens förslag per regemente 1 överste, 1 överstelöjtnant, 1 överstelöjtnant eller major, 4 majorer och 25 kaptener.

När det gäller beräkningsgrunderna för underofficerare och underbefäl

bar utredningen bl. a. förutsatt att befattning som kompaniadjutant, vilken för närvarande avses för alternativt fanjunkare eller rustmästare/överfurir, normalt skall bestridas av underbefäl. Jag biträder förslaget. I an­

86 Kungl. ilaj:ts proposition nr 109 år 1960

slutning till uttalanden av arméchefen och statens organisationsnämnd vill jag dock framhålla att detta ej utesluter att underofficer i särskilda fall placeras i befattningen. Med hänsyn till underofficerskårens nuvaran­ de ålderssammansättning och den omständigheten att underbefälskåren ännu ej är fullt utbyggd kan också speciella förhållanden föreligga under en övergångsperiod. Utredningen beräknar att i den centrala befälsgruppen skall ingå 4 underofficerare, av vilka 2 förvaltare i trupptjänst och 2 fanjunkare. Jag föreslår, att alla i befälsgruppen ingående underofficerare skall vara för­ valtare i trupptjänst med placering, 2 i lönegrad Ao 17 och 2 i lönegrad Ao 15. Pensionsåldern för dylik förvaltare bör vara 50 år. Svenska underofficersförbundet har ansett att underofficer även bör kunna placeras som ställföreträdande kompanichef. Jag kan såtillvida bi­ träda denna uppfattning att jag anser att underofficer tillfälligtvis bör kunna fungera som ställföreträdande kompanichef. Ett principiellt norm­ system beträffande den fast anställda personalens uppgifter måste näm­ ligen ha sådan flexibilitet att under särskilda förhållanden en befattnings­ havare bör kunna utnyttjas för honom näraliggande uppgifter. Utredningen har föreslagit att pensionsåldern för underbefälet sänkes från 55 år till 52 år. Statskontoret, försvarets socialbyrå och underbe­ fälsförbundet har ansett den nuvarande pensionsåldern lämplig, medan chefen för armén förordat en sänkning till 50 år. Jag är icke beredd att förorda någon ändring i underbefälets nuvarande pensionsålder. Ytterligare undersökningar bör enligt min mening verkställas om bl. a. rekryteringen av vissa inre tjänstbefattningar. I detta hänseende bör prövas om ej vissa arvodesbefattningar för pensionerad underofficer kan utbytas mot befatt­ ningar för aktivt underbefäl. Förhållandena vid arméns övriga truppslag och övriga försvarsgrenar bör också belysas ytterligare. Beträffande underofficerskåren förutsätter jag i övrigt för kommenderingar och reserv sammanlagt 1 fanjunkare och 5 sergeanter. Då jag eljest ej funnit anledning till erinran mot utredningens beräkning kom­ mer alltså behovet av underofficerare vid ett normalinfanteriregemente att uppgå till 43 beställningshavare av vilka 2 förvaltare (i stabs- och för­ valtningstjänst), 4 förvaltare (i trupptjänst), 22 fanjunkare och 15 ser­ geanter. För aktivt underbefäl har utredningen med angivna utgångs­ punkter beräknat 108 beställningshavare. Jag har icke funnit anledning till erinran mot denna beräkning. Mitt ställningstagande i fråga om under­ befälets pensionsålder kan dock föranleda att framdeles behov av ett något ökat antal uppkommer. Jag beräknar att underbefälsstaterna skall för­ delas på 80 rustmästare eller överfurirer och 28 furirer. I fråga om antalet beställningar för överste, överstelöjtnant och överste­ löjtnant eller major har jag icke föreslagit någon ändring. För 16 in­ fanteriregementen finnes för närvarande sammanlagt beställningar för 50

Kungl. MajAs proposition nr 109 år 1960 87

majorer, 368 kaptener, 401 ordinarie löjtnanter, 34 förvaltare i Ao 15 (i stabstjänst), 258 fanjunkare, 388 sergeanter samt 1 387 rustmästare, överfurirer och furirer. Beställningar för extra ordinarie löjtnanter och fänrikar redovisas ej i personalförteckning. Vid genomförande av vad jag i det föregående föreslagit samt under beaktande av att krigsskolans övningskompani utgår och att vid 11,1 18, I 19 och 120 förekommer av­ vikelser från normalstaten i behovet av underofficerare för stabs- och för­ valtningstjänsten erfordras beställningar för 64 ( + 14) majorer, 400 ( + 32) kaptener, 384 (—17) ordinarie löjtnanter, 34 (±0) förvaltare (i stabstjänst), 64 förvaltare (i trupptjänst) — 32 (+ 32) i Ao 17 och 32 (+32) i Ao 15 — 354 (+ 96) fanjunkare, 240 (—148) sergeanter och 1 728 (+ 341) underbefäl, av vilka 1 280 bör vara rustmästare eller över­ furirer. Arméchefen har uppgivit att i samband med förbandsrationaliseringarna inom armén beställningar för 5 fanjunkare, 11 sergeanter och 92 underbefäl kan överföras till infanteriet. Med utgångspunkt häri er­ fordras vid infanteriet ytterligare beställningar för 14 majorer, 32 kap­ tener, 64 förvaltare (i trupptjänst) — 32 i Ao 17 och 32 i Ao 15 91 fanjunkare och 249 underbefäl. Befälsbehovet vid kavalleriet, som av utredningen beräkningsmässigt jämställts med ett normalinfanteriregemente, kan i huvudsak tillgodoses inom befintliga personalstaler, dock erfordras sammanlagt 4 beställningar för förvaltare (i trupptjänst) — 2 i Ao 17 och 2 i Ao 15. I fråga om ryttmästare, löjtnanter, sergeanter och underbefäl föreligger visst överskott. Jag återkommer senare denna dag till frågan om erforderliga föränd­ ringar i personalstaterna för nästa budgetår vid anmälan av proposition angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvud­ titel. Utredningen har funnit att ur krigsorganisatorisk synpunkt behov ej föreligger att vid infanteriet och kavalleriet anställa officerare och under­ officerare på reservstat. Detta konstaterande bygger emellertid i fråga om officerare på förutsättningen att viss utbyggnad av antalet officersbeställ­ ningar vid staber, skolor m. m. äger rum. Utredningen har föreslagit, att reservstatsinstitutct skall bibehållas i syfte att underlätta genomförandet av organisationsförändringar. Utredningens förslag har lämnats utan erin­ ran av alla remissinstanser utom statskontoret. Jag anser mig för egen del böra biträda utredningens förslag. Ytterligare underlag för ett be­ dömande av frågan kommer emellertid att finnas sedan arméns personal­ stater genomräknats under ledning av den delegation jag förutsätter skola tillkallas för uppgiften. Till frågan om förändringar i arméns reservstat för nästa budgetår återkommer jag vid anmälan av propositionen angående vissa avlönings- in. fl. anslag. I samma proposition ämnar jag också an­ mäla frågan om en avveckling av nuvarande anordning med ständigt tjänstgörande reservpersonal enligt 1942 års försvarsbeslut.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

I anslutning till vad jag i det föregående anfört rörande underbefälets pensionsålder m. in. vill jag ta upp vissa frågor berörande avlöningsför­ måner till innehavare av för pensionerad personal avsedda arvodesbefattningar mom försvaret. För närvarande finnes inrättade dylika befatt­ ningar, avsedda tör pensionsavgången underofficer och officer med arvode i anslutning till löneklasserna A: 16, A: 17 och A: 18 respektive A: 24, A. 26, A: 29, B: 1 och B: 3. Arvodet utgår när fråga är om pensionsav­ gången (formellt kompetent) personal med belopp motsvarande lönen i den för befattningen angivna löneklassen minskad med vederbörandes egenpension. Anställes i arvodesbefattning reservanställd, värnpliktig eller civil (icke formellt kompetent) personal, bestämmes avlöningsförmånerna enligt andra grunder. Reservutnämnd personal åtnjuter härvid arvode motsvarande lönen i den löneklass, som vederbörande tillhör i sin egen­ skap av anställningshavare i reserven. Värnpliktig officer eller underoffi­ cer anställes som extra tjänsteman i viss, med hänsyn till vederbörandes militära grad bestämd lönegrad, medan civil personal åtnjuter lön som extra tjänsteman med placering i lönegrad med hänsyn till vederbörandes arbetsuppgitter enligt försvarets civilförvaltnings prövning. Sedan Kungl. Maj :t den 25 maj 1956 uppdragit åt försvarets civilför­ valtning att verkställa översyn av löneställningen för arvodesbefattningar för pensionerad militär personal, har civilförvaltningen med skrivelse den 30 maj 1958 överlämnat resultaten av den verkställda översynen. Civil­ förvaltningen har därvid i sammandrag förordat följande. Samtliga nuva­ rande arvodesbefattningar inplaceras i lönegrad på grundval av en värdering efter vanligen tillämpade normer av de med befattningen förenade arbetsuppgifterna. All icke formellt kompetent personal anställes som civila tjänstemän med placering i den lönegrad som bestämts på grundval av sagda värdering. Formellt kompetent personal åter förutsättes erhålla arvode motsvarande viss kvotdel av lönen i samma lönegrad. Som jag nyss nämnt har jag funnit det böra undersökas huruvida icke vid armén ett antal arvodesbefattningar för pensionerad underofficer lämp­ ligen bör ersättas med befattningar för aktivt underbefäl. Bland annat med hänsyn härtill anser jag icke att någon värdering på sätt civilförvaltningen föreslagit av samtliga arvodesbefattningar bör ifrågakomma. Pen­ sionsavgången personal bör alltjämt anställas enligt hittillsvarande grun­ der. Jag föreslår emellertid att vid försvaret nu befintliga arvodesbefatt­ ningar i A: 16 och A: 26 uppflyttas till A: 17 respektive A: 27. Härvid erhålles anknytning till slutlöneklassen för tjänstetidsbefordrad fanjunkaie respektive major. I fråga om den icke formellt kompetenta personalen ansluter jag mig till civilförvaltningens förslag. Prövning av löneställ­ ningen bör alltjämt göras av civilförvaltningen. Överläggningar har förts med berörda personalorganisationer som biträtt vad nu föreslagits. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgär­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 89

der för genomförande fr. o. m. nästa budgetår av vad här föreslagits. Mer­ kostnaderna till följd av här föreslagna åtgärder kan för nästa budgetår beräknas till totalt knappt 250 000 kronor. Huvuddelen av kostnaderna hänför sig till försvarsgrenarnas avlöningsanslag och beaktas vid den slut­ liga beräkningen av dessa anslag.

6. Övergång mellan olika karriärer

Gällande ordning åskådliggöres schematiskt av figur å s. 90.

1954 års befälsutredning Utredningens förslag medför icke några förändringar beträffande den aktiva personalens indelning i olika kårer. I enlighet härmed bör enligt ut­ redningen officers-, underofficers- och underbefälskarriärerna bibehållas i en framtida befälsordning med de avgränsningar beträffande arbets- och behörighetsområden, som motiveras av olikheter i ansvarsställning och ut­ bildning. Det är emellertid utredningens uppfattning, att den militära orga­ nisationen liksom fallet är inom annan verksamhet skall erbjuda anställd personal möjlighet till övergång mellan olika karriärer. Utredningen anser, att en anställd som påbörjar sin verksamhet i en lägre karriär principiellt bör kunna förvärva erforderlig kompetens för att uppflyttas i en högre antingen genom kompletterande studier eller genom långvarig, kvalificerad tjänstgöring. Det första systemet — uppflyttning i högre karriär efter kompletterande studier och utbildning — är enligt utredningens uppfattning fullt tillämpbart på det militära området, medan däremot det andra systemet med en direkt övergång till en högre karriär enbart genom mångårig yrkesutöv­ ning på grund av det militära yrkets speciella krav icke är lämpligt, detta ej minst med hänsyn till statsekonomiska synpunkter, övergång till högre karriär är nämligen endast motiverad om den sker så tidigt, att den anställ­ de kan under någon längre tid användas i den högre karriären och härvid kan uppfylla alla de krav — både fysiska och andra — som den nya posi­ tionen ställer. Utredningen anser, att övergång till officerskarriär bör kunna ske under pågående eller vid avslutad utbildning till aktivt underbefäl respektive aktiv underofficer. Dessutom förordar utredningen, att synnerligen lämpade un­ derofficerare efter genomgång av truppslagsskola skall på förslag av ve­ derbörande förbandschef kunna överflyttas till officerskarriären utan att genomgå krigsskola. Vederbörande måste dock avlägga studentexamen eller inhämta däremot svarande kunskaper. Utredningen föreslår dessutom, att underbefäl, som under sin tjänsteutövning visat sådana yrkeskunskaper och övriga kvalifikationer att han bedömes lämplig för underofficersulbildning, efter genomgång av kvartermästarskola bör kunna beordras till ar-

Övergdngsmöjligheter till högre karriärer so o

Ku

n gl ‘Statligt internatgymnasium" Asp 5 . M kompletterande allmänbildning aj kompletterande allmänbildning :t s

kompletterande allmänbildning p ro 'Centrala kurser" p o si tio n

kS Ak n r

förslag. kS Yk kS Ak 1 0 9 å r 1 9 Trpsl Sk 6 0

AUS o

Underbefälskarriären t=

FLB(A) = Försvarets läroverk, reallinjen I = Instruktörsskola I (if II un n k * Befälsskola k Asp S = Officersaspirantskola = Trupptjänstgöring

n - n

t

Plch S ■= Plutonchefsskola kS , »krigsskola FLS » studentlinjen = Övergäng till när­ kbdettS= kadettskola kS Åk* äldre kursen AUS - Arméns underofficersstola kvm S = kvartermästarskola mast högre kar­ I = Befälsskola kS Yk = — yngre — Trpsl Sk » Truppslagsstola * - Officersutnämning riär o * Underoff icersutnämning

Kungi. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 91

méns underofficersskola. Vederbörande måste dock avlägga realexamen eller inhämta däremot svarande kunskaper. Utredningens förslag åskådliggöres schematiskt i figur å s. 90. I denna har även redovisats den nuvarande ordningen samt det av arméchefen 1954 ställda förslaget. Av motiveringen för utredningens förslag må följande återges.

Övergång till officerskarriären

Utredningens förslag om en mera kvalificerad utbildning för aktiv un­ derofficer, omfattande bl. a. obligatorisk genomgång av särskild truppslagsskola, har skapat ytterligare förutsättningar för övergång från underoffi­ cers- till officersbanan. Denna skola har nämligen givits ett sådant kvalitetsmässigt sett omfattande innehåll, att den i väsentliga ämnesgrupper i det närmaste är jämförbar med krigsskolans utbildning. En aktiv underoffi­ cer, som dels under föregående utbildning vid arméns underofficersskola och under sin trupptjänstgöring åren närmast därefter erhållit synnerligen goda vitsord och dels vid truppslagsskola visat sådan utomordentlig skick­ lighet, att han bedömes lämplig att bli aktiv officer, bör av vederbörande förbandschef kunna föreslås för övergång till officerskarriären utan att dessförinnan genomgå krigsskolan. Studentexamen måste emellertid av­ läggas före utnämningen till officer. Det må erinras om att i utredningens förslag kraven på officersutbildningen avsevärt skärpts genom införandet av en obligatorisk högskolekurs, vars studiegång ovillkorligen kräver studentexamenskompetens. Underofficer, som efter genomgången truppslags­ skola föreslagits för utbildning till aktiv officer, skall sålunda beordras till försvarets läroverk för avläggande av studentexamen eller beredas tillfälle att vid anstalt för kvalificerad vuxenutbildning genomföra studier av mot­ svarande art. Utredningen är medveten om att en övergång till officers­ karriären i enlighet med vad som nu föreslagits blir direkt beroende av antalet disponibla stater. Vid officersutnämningen, som sker direkt efter avlagd examen, bör hans tur beräknas närmast efter den officerskurs vid krigsskolan, som han skulle ha tillhört, därest han direkt efter genom­ gången av arméns underofficersskola fortsatt sin utbildning till officer. En denna väg rekryterad officer kan genomgå av utredningen föreslagen allmän högskolekurs 3—4 år efter officersutnämningen eller vid en unge­ färlig ålder av 33—34 år. Han har då allt fortfarande möjligheter att kvali­ ficera sig för högre stabskarriär samtidigt som han nått erforderlig kompe­ tens för kvalificerade befattningar i krigs- och fredsorganisationen. Vid nämnda ålder har han möjlighet att under sin fortsatta tjänstetid uppfylla rimliga krav på kvalificerad arbetsinsats under tillräckligt många år. Det är sålunda önskvärt, att en underofficer, som på denna väg skall kvalificera sig för officersbanan, beordras till försvarets läroverk snarast efter genom­ gång av truppslagsskolan för underofficerare.

övergång till underofficerskarriären

Möjligheter har hittills icke funnits för aktivt underbefäl att, sedan de eu gång påbörjat sin yrkeskarriär efter instruktörsskola II, utbildas till aktiv underofficer. I enlighet med utredningens förslag bör ett underbefäl, som under de närmaste åren efter avslutade instruktörsskolor och, i samband

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

med genomgången av föreslagen kvartermästarskola om 4 månader, ådaga­ lägger sådana kunskaper och sådan fallenhet för yrket, att han bör ifrågakomma för underofficersutbildning, beordras till försvarets läroverks Rlinje för avläggande av realexamen samt därefter direkt till arméns underofficersskola. Innehar han tidigare förvärvad real- eller motsvarande examen bör han beordras direkt till arméns underofficersskola. För att han i underofficerskarriären skall ha möjlighet att under ett tillräckligt antal tjänsteår utföra däri förekommande mera kvalificerade uppgifter bör han vara utbildad härtill senast i 33-årsåldern. Han bör då ha genomgått truppslagsskola för underofficerare 2 år tidigare eller vid omkring 31 levnadsår och arméns underofficersskola ytterligare 3 år tidigare. Ett underbefäl, som därtill har förklarats lämpligt, bör sålunda, om han saknar erforderlig examenskompetens, beordras senast vid sitt 26 levnadsår till försvarets läro­ verk eller, om han tidigare förvärvat sådan kompetens, senast vid uppnådda 28 års ålder till arméns underofficersskola.

Yttranden Betydelsen av utredningens förslag rörande övergång från lägre till högre karriär har understrukits av flertalet remissmyndigheter. Be­ träffande erinringar i ämnet må följande uttalanden redovisas.

Chefen för flygvapnet, som i princip icke har något att erinra mot ut­

redningens förslag, framhåller att möjligheterna till sådan övergång inom flygvapnet ofta begränsas av befälskategoriernas ringa storlek, olika sam­ mansättning och arbetsuppgifter samt den knappa tillgången på beställ­ ningar för vissa personalkategorier. På grund härav har hittills en över­ gång från underofficerare (motsvarande) till officerare (motsvarande) endast kunnat ske i ett begränsat antal fall. övergången till högre karriär synes åldersmässigt icke böra bindas till en bestämd ålder utan bör kunna regleras med hänsyn till vederbörandes möjligheter att under viss minimi­ tid vara krigsplaceringsbar i den högre befattningen, vilken tid — i varje fall inom flygvapnet — kan variera med olika krigsbefattningar.

Försvarets civilförvaltning ifrågasätter om den, som är så militärt

duglig, att han anses kunna uppflyttas från underofficers- till officerskarriär eller från underbefäls- till underofficerskarriär nödvändigt måste ha avlagt student- resp. realexamen. Ämbetsverket erinrar om att löneavvägningen för den militära personalen liksom för andra tjänstemän är grundad på vissa genomsnittliga bedömanden. Skulle i allmänhet fordran på avlagd studentexamen icke böra upprätthållas för officerare, bör beaktas att de för officerare fastställda lönegraderna åtminstone för löjtnanter i viss mån avpassats till löneställningar för civila tjänster med studentexamenskompetens. Detta torde dock ej hindra att i särskilda fall frångå de för de olika karriärerna uppställda formella fordringarna. För övrigt torde kompetens i de ämnen, som är aktuella för vidareutbildning, kunna styrkas på annat sätt än genom studentbetyg.

Försvarets socialbyrå anser att antalet tidpunkter då möjlighet till över­

gång skall erbjudas bör kunna begränsas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960 93

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund tillstyrker utredningens

förslag att färdigutbildade särskilt lämpliga underofficerare skall kunna tagas ut till officersutbildning men anser att studentexamenstvånget i detta fall gör möjligheterna till sådan övergång ganska illusorisk. Enligt förbundet bör i anledning härav kraven å studentexamens kunskaper be­ gränsas till vissa ämnen.

Departementschefen

Utredningens förslag rörande möjligheten till övergång från lägre till högre yrkeskarriär har av remissinstanserna allmänt ansetts vara av stor vikt och har också givits en i princip enhällig anslutning. Enligt min mening är det av stor betydelse att inom ett befälssystem vid sidan av normala rekryteringsvägar beredes varje anställd möjlighet att nå den ställning inom befälsorganisationen som motsvarar vederbörandes reella förutsättningar. Jag biträder sålunda helt utredningens förslag om vidgade möjligheter till övergång från den aktiva underoffi­ cerskåren till officerskåren liksom också om möjligheter för aktivt under­ befäl att övergå till underofficerskåren. Utredningens förslag såväl be­ träffande kursgång som beträffande krav på kunskaper i civila och mili­ tära ämnen synes väl avvägda. Jag vill erinra om att jag förutsätter, att en för alla officerare obligatorisk krigshögskolekurs skall tillkomma och att dennas studiegång ovillkorligen kräver studentexamenskompetens.

7. Övergångsanordningar i samband med ändrad utbildningsgång för aktivt befäl 1954 års befälsutredning Vid genomförande av den av utredningen föreslagna förändrade ut­ bildningsgången för aktivt befäl erfordras speciella åtgärder under ett antal övergångsår. Utredningen framlägger förslag härutinnan.

I anslutning till förslaget att truppslagsskola framgent skall genomgås

redan ca 2 år efter officersutnämningen mot enligt gällande ordning under tredje eller fjärde officersåret föreslås sålunda övergångsvis en ökning av elevantalet vid truppslagsskolorna intill dess den nya utbildningsgången genomförts. Härvid förutsättes en viss sammanslagning av i sammanhanget aktuella kurser intill dess att efter fyra övergångsår den nya utbildnings­ gången helt kan tillämpas.

Utredningens förslag om ändringar i krigshögskoleutbildningen medför

behov av vissa relativt långvariga övergångsåtgärder. Härom anföres i huvudsak följande. Enär enligt gällande ordning eu aktiv officer t. o. in. sitt 14. officersår äger rätt alt välja tidpunkt för sitt inträde till den nuvarande 2-åriga krigs­ högskolan, måste övergångsbestämmelser införas, enligt vilka varje officer, som uppnått nämnda antal tjänstgöringsår eller som tillhör de närmaste yngre årgångarna beredas tillfälle att genom prov kvalificera sig för genom­ gång av den nuvarande högskolan.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Detta kan ske enligt följande principer. Den nuvarande krigshögskolan kvarstår t. o. m. kursen 1963—1965. In­ trädesprov sker enligt nu gällande normer. Officerare, vilka tillhör officerskurserna 1948—1956 och som 1/9 1960 ej genomgått eller genomgår krigshögskolan och ej heller kvalificerat sig för genomgång av 1960—1962 års kurs, beordras att, om de så önskar, an­ mäla sig till studier för vinnande av inträde till någon av kurserna 1961— 1963, 1962—1964 eller 1963—1965. Åtgärder i utjämnande syfte bör härvid företagas enligt följande: Officerskurserna 1948—1952 bör ha företräde till 1961—1963 års, offi­ cerskurserna 1953—1954 till 1962—1964 års och officerskurserna 1955-— 1956 till 1963—1965 års krigshögskolekurser. Enligt uppgift från arméstaben föreligger vid full rekrytering till officersbanan ett årligt behov ur samtliga truppslag av 50—60 officerare, som bör erhålla högskoleutbildning vid den nuvarande krigshögskolan. Det synes därför rimligt, att under de tre övergångsåren antalet antagna elever ökas, om så erfordras, intill 60 per år. Härigenom torde rimliga anspråk på rättvisa mellan olika årgångar officerare kunna uppfyllas. Eleverna i officerskurerna 1948—1956 synes ur rättvisesynpunkt icke komma i ett sämre läge än de officerare, vilka antingen tillhör kurser äldre än 1948 eller yngre än 1956 i vad gäller möjligheter till speciellt kvalificerade studier. 1957 års officerskurs blir följaktligen den första, som kan på­ börja högskoleutbildning enligt den nya ordningen med den obligatoriska, allmänna kursen hösten 1964.

Enligt utredningens förslag skall bataljonschef skurserna i framtiden

ersättas av en allmän krigshögskolekurs samt praktisk utbildning vid för­ banden. I samband härmed bör under en övergångsperiod bataljonschefskurserna fortsätta intill den tidpunkt, då alla officerare, som icke genom­ gått den nya allmänna krigshögskolekursen, erhållit utbildning av angivet slag. I övrigt synes behov av särskilda övergångsåtgärder ej föreligga. Om beslut fattas av 1960 års riksdag bör officersaspirantslcolan kunna organi­ seras fr. o. m. den 1 januari 1961. Därefter kommer blivande aktiva officerare icke att utbildas vid kadettskolorna. Utbildning vid krigsskolan enligt den nya ordningen kan då påbörjas fr. o. in. våren 1962. Nuvarande trupputbildningskurs bör anordnas sista gången våren 1960.

Utredningens förslag beträffande utbildningen av de aktiva underoffi­ cerarna innebär bl. a. inrättandet av en särskild truppslagsskola, omfattan­

de ca 6 månader. Utbildningen vid denna skall fullgöras två år efter genomgången av arméns underofficersskola. Härvid förutsättes emeller­ tid, att den tidigare utbildning, som underofficerarna erhållit, bl. a. vid AUS, har givits den nya inriktning i huvudsak på taktisk utbildning och truppföring, som av utredningen föreslagits. Först två år efter det, att den första AUS-kursen getts denna inriktning, kan truppslagsskola för underofficerare anordnas för första gången. Med hänsyn främst till krigs­ organisationens krav är det nödvändigt, att de underofficerare, som icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 95

erhållit speciell utbildning enligt vad nu nämnts, genomgår komplette­ rande utbildning för bestridande av de i utredningens förslag avsedda positionerna inom krigsorganisationen. Det torde emellertid vara nödvändigt, att de underofficerare, som till­ hör de äldsta årgångarna och som i fredsorganisationen från början av 40-årsåldern tjänsteplacerats i stabs-, expeditions- eller förvaltningsverksamhet, undantages. Detta gäller särskilt de underofficerare, vilka be­ fordrats till förvaltare och som innehar befattningar, vilka måste upp­ rätthållas även vid beredskaps- eller krigstillstånd vid förbanden. Med hänsyn härtill synes det utredningen rimligt, att principiellt en­ dast de underofficerare, vilka år 1960 uppnått högst 40 års ålder, er­ håller här avsedd utbildning. Det antal underofficerare, som härvid kan komma i fråga, beräknas till omkring 20 per infanteriregemente eller för hela infanteriet omkring 400. Ej minst med hänsyn till beredskapskraven är det angeläget, att ilrågavarande kompletterande utbildning snarast genomföres. Då det emeller­ tid här gäller ett stort antal elever, synes det knappast möjligt att genom­ föra denna utbildning vid infanteriskjutskolan vid sidan av all annan där bedriven utbildning. Lämpligast synes vara, att denna på koinpanichefstjänst i fält syftande utbildning bedrives vid speciella tillfälligt organisera­ de kompanichefsskolor med utvald lärarpersonal och förlagda till förband med goda utbildningsbetingelser. Utredningen föreslår, att dylika skolor omfattande 2'A—3 månader organiseras centralt inom tre militärområ­ den samt två gånger årligen med början hösten 1960. Med ett medeltal av 20 elever per kurs skulle därvid omskolningen i huvudsak vara avslutad efter två år. Utbildningen vid den trupputbildningskurs vid infanteriskjutskolan, som enligt nu gällande ordning anordnas varje höst för underofficerare, kommer i huvudsak att ingå i övningsomfånget vid truppslagsskolan för underofficerare. Trupputbildningskursen kommer därför i en framtid, dä den nya av utredningen föreslagna ordningen helt genomförts, att bli överflödig. Intill dess att den nya ordningen genomförts är det emellertid nödvändigt alt behålla densamma, så att underofficerare tillhörande ti­ digare AUS-kurser och som icke genomgått kursen i fråga, beredes möjlig­ het härtill.

Enligt utredningens förslag skall aktivt underbefäl två år efter genom­

gången av instruktörsskola II erhålla utbildning vid särskilt anordnad kvartermästarskola av omkring 4 månaders längd. Under ett övergångs­ skede är det därför nödvändigt att ifrågavarande kvartermästarskola anordnas i sådan omfattning, att all för denna utbildning aktuell under­ befälspersonal på kortast möjliga tid erhåller nödvändig utbildning för krigsbefattning. Utredningen föreslår därför, att för den aktuella perso­ nalen kvartermästarskola anordnas regementsvis.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

Yttranden Utredningens förslag i denna del har i allmänhet tillstyrkts i remiss­ yttrandena. Följande uttalanden torde i detta sammanhang återgivas.

Svenska officersförbundet finner önskvärt, att vad beträffar officers-

kurserna 1948—1956 förberedelserna för inträdesprovet till krigshögsko­ lan i största möjliga utsträckning underlättas genom de ansvariga myndig­ heternas försorg. Ett rimligt krav synes bl. a. vara att erforderliga kurser vid försvarets brevskola får genomgås kostnadsfritt. I anledning av utredningens förslag, att kompletteringsutbildningen av underofficerare bör begränsas till sådana underofficerare vilka 1960 upp­

nått högst 40 års ålder, hävdar svenska underofficersförbundet, att även

äldre, för de aktuella krigsorganisationsbefattningarna lämpliga under­ officerare bör kunna ifrågakomma för den kompletterande utbildningen. Rörande utredningens förslag att aktivt underbefäl två år efter genom­ gången av instruktörsskola II skall erhålla utbildning vid särskild, rege-

mentsvis anordnad kvartermästarskola uttalar försvarsväsendets under­ befälsförbund, att risk föreligger att en sålunda anordnad utbildning icke

kommer att ge önskvärd och eftersträvad effekt med hänsyn till den san­ nolikt ringa tillgången på lärare in. m. och förordar därför en samman­ dragning av denna utbildning inilitärområdesvis.

Departementschefen

I anslutning till de föreslagna förändringarna beträffande utbildnings­ gången för de tre aktiva befälskårerna har befälsutredningen framhållit, att speciella åtgärder bör vidtagas för att möjliggöra en smidig övergång från nu gällande till föreslaget utbildningssystem. Jag finner befälsutredningens förslag i berörda avseenden lämpliga och biträder desamma. I anslutning till svenska officersförbundets förslag om viss kostnadsfri undervisning vid försvarets brevskola vill jag erinra om att möjligheter till dylik kostnadsfri brevskoleundervisning redan nu förefinnes för det fall undervisningen i fråga är inordnad i förbandens ordinarie utbildning av det aktiva befälet. Utbildningen i språk, historia och vapenteknik torde dock i många fall med hänsyn till lokala omständigheter bäst bedrivas som enskild utbildning. Det synes därför rimligt att lämna möjlighet till att utbildningen i nu nämnda ämnen, även om den sker som enskild ut­ bildning, kan ges kostnadsfritt. Beträffande befälsutredningens förslag att aktiva underofficerare, vilka vid övergången till ett nytt befälsordningssystem uppnått en ålder av 40 år eller mera, icke skall erhålla den kompletterande utbildning till kompanichef i fält, som avses delges yngre underofficerare, vill jag fram­ hålla att 40-årsgränsen givetvis måste betraktas såsom norm. Även äldre underofficer bör sålunda kommenderas till ifrågavarande utbildning om han därtill bedömes särskilt lämplig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 97

Den kompletterande kvartermästarutbildningen bör anordnas på så­ dant sätt, att inom ramen för organisatoriska och personella tillgångar bästa resultat uppnås. Med denna utgångspunkt bör närmare prövas om utbildningen lämpligast anordnas regementsvis, militärområdesvis eller för varje truppslag.

8. Det värnpliktiga befälet

a) Tjänstgöring§skyldighet och utbildning Gällande ordning Den svenska arméns krigsorganisation är till integrerande del baserad på värnpliktsinstitutionen med en sådan institutions speciella särdrag och pro­ blem. En huvuduppgift för den svenska arméns fredsorganisation är att ut­ bilda de värnpliktiga till dugliga enskilda soldater och befäl och dessutom att samöva individerna till slagkraftiga förband, som med full och effektiv verkan omedelbart efter mobilisering kan insättas i strid mot motståndare, vars utbildning i många fall närmast kan antagas vara av yrkeskaraktär. Den tid, som statsmakterna för närvarande bedömt erforderlig för att ge de värnpliktiga tillfredsställande utbildning och övning, preciseras i gällande värnpliktslag. Tjänstgöringsskyldigheten uppdelas i princip i grundutbildning och re­ petition. Undantag härifrån sker för gruppen ekonomivärnpliktiga, som

fullgör all tjänstgöringsskyldighet i en följd. Grundutbildningen ges för

värnpliktiga i allmänhet samt för underbefälsuttagna vid den första tjänst­ göringen och för gruppen underofficersuttagna vid första tjänstgöring samt på densamma omedelbart följande fortsatt tjänstgöring. Under grundut­ bildningen har det befunnits nödvändigt, att, utöver skyldigheten för hu­ vuddelen av de värnpliktiga, ålägga de befälsuttagna viss längre obliga­

torisk tjänstgöringsskyldighet. Detta gäller kategorierna nnderbefälsuttagna och underofficersuttagna ävensom vissa specialister — läkare, tandläkare

etc. — varvid underbefälsuttagna fullgör utöver tiden för värnpliktiga i allmänhet — 304 dagar — ytterligare 20 dagar eller sammanlagt 324 dagar och underofficersuttagna samt specialister ytterligare 146 dagar eller sammanlagt 450 dagar. Intill år 1950 uttogs även officerslämpliga till obligatorisk utbildning till officer, innebärande en med högst 180 dagar utökad skyldighet utöver den för underofficersuttagna gällande. Fr. o. m. nämnda år har eu sådan officersuttagning gjorts frivillig. Grundutbildningen skall i princip göra de värnpliktiga redo att etter ut­ bildningens slut kunna direkt placeras i krigsorganiserade förband. För att vidmakthålla och vidareutveckla den förmåga, som grundutbildningen avsett bibringa, ingår, såsom nämnts, i tjänstgöringsskyldigheten även

repetitionsövningar. Antalet sådana övningar är tre. Envar omfattar 30 7—41 ao Hihitjig till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

98 Kunyl. Maj.ts proposition nr 109 år 1960

dagar. På grundval av beredskapsårens erfarenhet, som visat på behovet av snabbt färdigrustade och övade förband, beslöt statsmakterna år 1950, att repetitionsövningarna skulle ske i fältorganisationens ordinarie krigsförband, i vilka de värnpliktiga redan i fredstid fast inplacerats. Följande

år infördes på försök s. k. befälsövningar om tio dagar i omedelbar anslut­

ning till repetitionsövningarna för att ytterligare öka möjligheterna till ett effektivt utbyte av själva repetitionsövningen. År 1952 inskrevs dessa befälsövningar som en fast institution i värnpliktslagen. Skyldighet att fullgöra sådan befälsövning om 10 dagar i anslutning till repetitionsövning kan åläggas varje värnpliktig, som antingen grundutbildats till befäl eller krigsplacerats som befäl. Vid en jämförelse med förhållandena i andra länder beträffande uppdel­ ningen av tjänstgöringsskyldigheten i fred, kan det konstateras, att inter­ vallerna mellan repetitionsövningarna i Sverige är längre än på de flesta andra håll. Denna omständighet måste ses mot bakgrunden av att det i Sverige befunnits nödvändigt att uttaga i stort sett hela värnkraften för att, med hänsyn till de i vårt land i här ifrågavarande sammanhang ogynn­ samma relationerna mellan folkmängd och yta, kunna möta de krav på kvantitativ omfattning av styrkorna, som blev uppenbara under 1940talet, och som ytterligare synes komma att accentueras i ytkrigets tidsskede. Värnpliktsskyldigheten måste omfatta alla de år, under vilka den enskilde kan antagas ha tillräcklig fysisk kondition för fälttjänst. Värnpliktslagen sätter övre gränsen vid 47 års ålder. Enligt gällande principer bör den längsta intervallen för ett förband mellan två repetitionsövningar ej vara mer än ca 6 år, om kvalitén i krigs­ organisationen ur olika synpunkter skall kunna upprätthållas. Uppmärk­ sammas bör dock att för den enskilde värnpliktige blir intervallen mellan andra och tredje repetitionsövningarna mer än sex år. Denna intervall kan uppgå till omkring nio år. I 1942 års försvarsbeslut förutsattes, att den obligatoriska utbildningen för det värnpliktiga befälet skulle kompletteras med frivillig utbildning enär det bedömdes, att de obligatoriska övningarna icke vore tillräckliga för att det värnpliktiga befälet kontinuerligt skulle kunna bibehålla den en gång förvärvade befälsförmågan. Denna frivilliga utbildning skulle omhänderhavas av Sveriges landstormsföreningars centralförbund, som ombildades och fick benämningen Centralförbundet för befälsutbildning (Cfb). I 1948 års försvarsbeslut underströks, att den frivilliga befälsutbildningen alltfort var av väsentlig betydelse för arméns krigsorganisation. För närvarande genomföres den frivilliga befälsutbildningen dels som kvälls- och veckoslutskurser i hemorten eller vid närmaste garnisonsort, dels som längre sammanhängande s. k. lägerkurser vid speciella utbildningsläger. Utbildningen sker i Centralförbundets regi men i intim sam­ verkan med de militära myndigheterna, främst de olika försvarsområdesstaberna, som ställer utbildningsbefäl till förfogande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 99

Utbildningsverksamheten bedrives efter i huvudsak följande riktlinjer. Efter fullgjord grundläggande befälsutbildning erhåller den värnplik­ tige förordnande såsom befäl — ett s. k. R-förordnande — varvid godkän­ da underbefälsutbildade förordnas såsom korpraler, godkända underofficersutbildade såsom sergeanter och godkända officersutbildade såsom fän­ rikar. Dessa förordnanden varar t. o. m. första repetitionsövningen. De kan i princip anses vara ett officiellt uttryck för den ansvariga myndig­ hetens bedömning av de värnpliktigas tjänstbarhet i avsedda positioner i krigsorganisationen och i så måtto även tjäna de värnpliktiga själva till upplysning. Under förutsättning av vid repetitionsövningen erhållna god­ kända vitsord meddelas de värnpliktiga fortsatta förordnanden i inne­ havd grad — s. k. F-förordnande — gällande under en period av fyra år. Efter förordnandeperiodens utgång kan förordnandena förlängas i form av tidigare nämnt s. k. R-förordnande, om den värnpliktige under F-för-

ordnandeperioden fullgjort en repetitionskurs i Cfb:s regi. En dylik kurs

har en varaktighet för underbefäl av 18 dagar och för övriga av 24 dagar. Det på så sätt förnyade R-förordnandet varar t. o. m. påföljande repetitionsövning. Repetitionskursen kan emellertid helt eller delvis ersättas av

frivillig tjänstgöring vid förband.

Möjlighet finns även för värnpliktigt befäl att genom frivillig utbildning förvärva kompetens för högre tjänstegrad. Sådan form av utbildning be­

nämnes befordringsulbildning och fullgöres bl. a. såsom befordringskurs

med möjlighet att helt eller delvis utbyta densamma mot frivillig tjänst­ göring under tio dagars befälsövning. Befordringskurs, som genomgåtts under en F-förordnandeperiod, innebär givetvis också, att föreskriven repe­ titionskurs under ifrågavarande period icke behöver göras. Värnpliktigt befäl, som under F-förordnandeperiod icke fullgör före­ skriven repetitionskurs, nedflyttas efter F-förordnandets utgång till när­ mast lägre grad genom ett R-förordnande. Återvinnande av den högre gra­ den kan ske antingen efter särskild godkänd prövning under närmast föl­ jande repetitionsövning eller genom en särskild befordringskurs, populärt

benämnd återvinningskurs.

Den längre tid utöver den för värnpliktiga i allmänhet gällande tjänst­ göringsskyldigheten, som bedömes nödvändig för att hos den värnpliktiga befälspersonalen skapa, vidmakthålla och vidareutveckla erforderlig befälsförmåga, uttages således för närvarande på i princip tre olika vägar. Vid grundutbildningen fullgör underbefäls- och undcrofficersuttagna eu

obligatorisk förlängd utbildning, officersuttagna därutöver ytterligare en frivillig men bindande utbildning. Under den fortsatta tjänstetiden full­ gör alla befälsutbildade eller befälsplacerade obligatoriska befälsövningar i

anslutning till de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna; därutöver ge­

nomgår vissa värnpliktiga frivilliga men icke bindande kurser, avseende

repetitions- eller befordringsutbildning.

1954 års befälsutredning

Beträffande utbildningen av värnpliktigt befäl framhåller utredningen, alt utbildningen av värnpliktiga underbefälsuttagna i början av 1950-talet

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

har varit föremål för reformer i såväl tidsmässigt som organisatoriskt avseende. Utredningen finner därför ej anledning att föreslå några för­ ändringar beträffande kategorien underbefälsuttagna. Däremot synes an­ ledning föreligga att närmare dryfta den grundutbildning, som värnpliktiga underofficerare och värnpliktiga officerare f. n. erhåller. Vad beträffar den

skolmässiga utbildningen av värnpliktiga underofficerare anser utredningen

de resultat, som denna utbildning givit under det sista decenniet, icke till­ fredsställande. Orsakerna härtill torde framför allt vara att hänföra till de centrala bestämmelser som utfärdats, vilka i princip bundit utbildarna till en icke lämplig stegringsföljd. Stora delar av utbildningstiden har ägnats åt mekaniskt indrillande eller, då det gällt befälsutbildning, stereotypa mallövningar. Följderna av en sådan utbildningsgång har blivit all­ varliga. De värnpliktiga kan icke sägas ha befälsmässigt gjorts redo för sina viktiga funktioner i krigsorganisationen. Vidare torde det tillämpade utbildningssystemet hos ett stort antal vänpliktiga ha skapat en sådan all­ mäninställning, att rekryteringen till den frivilliga värnpliktiga officers­ utbildningen allvarligt hämmats och därmed även tillströmningen av kvalificerade aspiranter till reservofficerskåren och den aktiva officerskå­ ren. Utredningen understryker, att inom kategorien underofficersuttagna årligen sammanföres en elit av landets manliga ungdom, utvald med ute­ slutande hänsynstagande till intellektuella och andra för personlighetens utvecklingsmöjligheter väsentliga faktorer och utan något avseende till socialt ursprung eller ekonomisk bakgrund. Ej minst ur rekryteringssynpunkt är dessa förhållanden, framhåller utredningen, att beakta genom de rika tillfällen, som här erbjudes, att nå de ur alla synpunkter bäst läm­ pade befälsämnena. Intill senaste tid synes dock i allmänhet tillräcklig förståelse icke förefunnits för kategorien underofficersuttagnas särart och stora betydelse. Vid utbildningen bär tillräcklig hänsyn icke tagits till elevernas snabba utvecklingsmöjligheter. Det utomordentliga tillfället att låta utbildningen genom innehåll och genomförande i sig själv bli det bästa argumentet för de värnpliktiga att frivilligt genomgå fortsatt kvalificerad utbildning har föga utnyttjats. Härigenom har, anser utredningen, hos många i och för sig utmärkt väl lämpade befälsämnen ovilja uppstått att frivilligt åtaga sig ytterligare utbildning med ty åtföljande konsekvenser för möjlig­ heterna att ge rekryteringen av värnpliktiga officerare, reservofficerare och aktiva officerare de bästa möjliga tillskotten.

Utredningen finner det glädjande, att under senaste tid hithörande pro­ blem av arméledningen upptagits till en fördomsfri och realistisk ompröv­ ning, som bl. a. resulterat i utgivande av nya provisoriska bestämmelser för utbildningen.

I fråga om den skolmässiga utbildningen av värnpliktiga officerare,

vilken äger rum vid respektive truppslags kadettskolor, konstaterar utred­ ningen, att den allmänt taget synes väl fylla sin uppgift såväl i fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 101

målsättning som genomförande. Däremot finner utredningen en allvarlig brist vara att utbildningen vid kadettskolorna överhuvudtaget ej inrym­ mer någon period av praktisk trupptjänst. Beträffande erforderliga för­ ändringar och förbättringar av utbildningen anför utredningen, att genom den militärtekniska utvecklingen och dess konsekvenser för stridens föran­ de det blir allt nödvändigare att av även de lägsta chefer kräva förmåga av initativkraft och självständigt handlande. Detta gäller även vid plutonsenheter och dessas motsvarigheter. Det är därför också nödvändigt att ut­ bildningen av allt befäl i plutonsinstansen över gruppchefsplanet med­ vetet och entydigt inriktas på plutonens som helhet verksamhet, alltså även utbildningen av plutonchefers ställföreträdare. Det är vidare ange­ läget att, alltfort med hänsyn till den förändrade stridsbilden med den stora spridning av förbanden, som är att förvänta, sörja för att de som krigsplaceras som plutonchefer erhåller en sådan vidgning och förstärk­ ning av utbildningsomfånget, att de blir fullgott skickade att leda plutonens stridsverksamhet även i sådana lägen, där pluton eller förstärkt pluton har att självständigt genomföra en uppgift. Den nuvarande utbildningen av underofficersuttagna värnpliktiga till

plutonchefers ställföreträdare (troppchefer) om 15 månader vid pluton-

chefsskolorna bör enligt utredningens mening bestå. Det ter sig emeller­

tid, framhåller utredningen, beträffande underofficersutbildningen nöd­

vändigt, att vid uppläggningen och genomförandet inriktning målmedve­ tet sker på plutonens problem och den vidare ram, inom vilken plutonen har att verka. Eu kvalitativ höjning av utbildningens innehåll förordas sålunda i syfte att hos det kvalificerade elevklientelet bland underofficers­ uttagna värnpliktiga utveckla förmågan av självständigt handlande och även skapa ökat intresse för fortsatt utbildning till officer, aktiv, reserveller värnpliktig. I konsekvens härmed föreslås den värnpliktiga under­ officersutbildningen i princip uppdelad i förberedande plutonchefsskola, innefattande tiden omkring 1/6—21/12, samt plutonchefsskola, innefattande tiden omkring 7/1—1/9. För att tillgodose krigsorganisationens behov föreslår utredningen till­ komsten av två nya utbildningslinjer för värnpliktiga underofficerare,

kvartermästar- och stabsunderofficerslinjerna. Utbildningen vid kvarter-

inästarlinjen förutsättes omfatta grundläggande, allmänmilitär utbildning, förberedande kvartermästarskola samt kvartermästarskola. Mellan sist­ nämnda skolor inlägges en period av praktisk trupptjänstgöring vid ålders­ klassens tillämpade utbildningsskede, tiden omkring 7/1—20/3. På analogt sätt indelas utbildningen av värnpliktiga stabsunderofficerare.

Det är också nödvändigt att även fortsättningsvis för självständigt plu­ tonchef sskap utbilda värnpliktiga officerare. Uttagning till värn­

pliktig officersutbildning bör alltjämt ske efter frivilligt åtagande. För att tillförsäkra denna utbildning, vilken som hittills bör pågå under en tid av

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

högst 180 dagar, tillräcklig kvalitet bör den alltjämt komma till stånd i särskilt organiserade kadettskolor. Möjligheterna att fullgöra den värnplik­ tiga officersutbildningen vid alternativt vinter- eller sommarlinje bör bibe­ hållas. I syfte att inom utbildningen, till skillnad mot vad nu är fallet, även lämna rum för övning i praktisk truppföring för att åstadkomma erforderlig höjning av tjänstbarheten inom krigsorganisationen, förutsättes utbildningen uppdelad i två skeden, ett första, skolmässigt om ca 4 månader, samt ett avslutande om ca IV 2 månad, innefattande praktisk tjänstgöring vid trupp. De av utredningen förordade tiderna för grundutbildningen av värn­ pliktigt befäl är sålunda oförändrade i förhållande till vad nu gäller. Ej

heller förutsätter utredningen någon förändring i fråga om de premier,

som nu utgår under grundutbildningen. Utredningen erinrar om att i de principiella försvarsbesluten förut­ satts, att under de värnpliktigas fortsatta tjänstetid viss utbildning ut­ över den obligatoriska vid de tre repetitionsövningarna vore nödvändig för det värnpliktiga befälet för att tillgodose krigsorganisationens krav. Sådan utbildning skulle ske och sker också inom den frivilliga befälsutbildningsrörelsen. Det arbete, som denna rörelse i nära samverkan med de mili­ tära instanserna utför, är, understryker utredningen, värt allt erkännande. Det präglas av målmedvetenhet och hängiven insatsvilja. En omfattande militär orientering och teoretisk utbildning kommer till stånd inom de lo­ kala förbunden och föreningarna. Ej minst viktig och gagnande för höjan­ det av befälsföringsförmågan är utbildningen vid de s. k. lägerkurserna. Det är också utredningens uppfattning, att det stora flertalet av de värn­ pliktiga, som slutfört de särskilda kurserna inom den frivilliga befälsutbildningens ram, i sin praktiska befälsutövning vid repetitionsövningsförbanden visat en påtagbart stegrad förmåga och användbarhet. Då det gäller den kvantitativa omfattningen av den frivilliga befälsutbildningen, är bilden icke lika gynnsam. Antalet värnpliktigt befäl, som fullföljer och examensmässigt avslutar de olika, stadgade kurserna, upp­ fyller på intet sätt de krav, som ur krigsorganisatorisk synpunkt måste ställas. Utredningen bygger dessa sina konstateranden på en statistik röran­ de den frivilliga befälsutbildningen uppgjord inom arméstabens utbild­ ningsavdelning. Av densamma framgår, att den övervägande delen av det

värnpliktiga befälet icke genomgått eller avslutat någon fortsatt befäls-

utbildning utöver den i värnpliktslagen fastslagna. Utredningen tillägger, att den frivilliga befälsutbildningsverksamheten på intet sätt är att lasta härför. Läget torde vara avhängigt av andra faktorer. Utredningen finner det nödvändigt, att möjligheter skapas till en avse­ värd förbättring av det värnpliktiga befälets tjänstbarhet under den fort­ satta tjänstetiden, ej minst i betraktande av, att det värnpliktiga befälet under 20—25 år efter den grundläggande utbildningens slut måste fylla

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 103

viktiga befälsfunktioner i de krigsorganiserade förbanden och att på dessa förband, på deras befäl och meniga soldater måste — under hänsynsta­ gande till riskerna för snabba, överraskande krigsutbrott — med allt större skärpa ställas kraven, att de efter ett statsmakternas beslut kan ej blott omedelbart organiseras utan även omedelbart med full kraft funktionera i strid. Det är självklart, framhåller utredningen, att för de värnpliktigas ut­ bildning och repetition icke bör uttagas mer tjänstgöringsskyldighet än vad som bedömes oundgängligen nödvändigt. Men då problemen ses ur den enskilde värnpliktiges synpunkter, ter det sig också angeläget, att det militära utbildnings- och tjänstgöringssystemet för den enskilde så utformas, att han, så vitt möjligt, icke vid ett krigsutbrott eller motsva­ rande pålägges uppgifter, vilka han på grund av bristande utbildning eller övning rimligen icke kan uppfylla. Allvaret i den befälsutbildades situation måste beaktas.

Då det gäller möjligheterna att öka det värnpliktiga befälets tjänstbar-

het understryker utredningen, att den frivilliga utbildningen icke blivit av den omfattning som förutsatts. En flerdubbling skulle bli nödvändig, om krigsorganisationens kvalitativa innehåll skulle kunna upprätthållas. Det synes utredningen emellertid med hänsyn till såväl praktiskt organisato­ riska som psykologiska faktorer icke vara realistiskt att räkna med att ett sådant ökat deltagande i utbildningen skulle kunna åstadkommas genom nuvarande frivilligsystem. Nödvändig utökning av det värnpliktiga befälets utbildning, som av anförda skäl framstår som ofrånkomlig, torde enligt utredningens mening endast kunna ernås genom att som obligatorisk inskriva den i värnpliktslagen, dock begränsad till kategorierna underofficersuttagna och officersuttagna. Utredningen föreslår därför, att värn­ pliktiga, vilka genomgått grundutbildning till värnpliktig officer respektive värnpliktig underofficer, skall ha att under den fortsatta tjänstetiden ut­ över nu stadgad tjänstgöringsskyldighet även fullgöra särskild befälstjänstgöring om 30 dagar. Denna tjänstgöring bör regelmässigt uppdelas på två övningstillfällen, omfattande vardera 15 dagar, att fullgöras mellan första och andra respektive andra och tredje krigsförbandsvisa repetitionsövningen. Kategorien specialister som ävenledes f. n. genomgår en grundut­ bildning om i allt 15 månader omfattas däremot ej av den föreslagna ut­ ökningen. Utredningen finner det angeläget, att förordade övningar till sitt inne­ håll verkligen inriktas på befälsutbildning i ordets verkliga mening och logiskt anslutes till övrig utbildning. Endast därigenom blir de ett nöd­ vändigt effekttillskott till krigsorganisationen samtidigt som den enskilde befälsuttagne får full förståelse för innebörden av den utökade skyldighet, som ålägges honom. Vad gäller den detaljmässiga utformningen av övningarna, finner ut­

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

redningen ej anledning ingå därpå men framhåller, att i samma mån som dessa övningar vinner i effekt ökas förutsättningarna för att de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna skall lämna största möjliga utbyte. Röran­ de ifrågavarande övningars inriktning anför utredningen ytterligare bl. a. följande. Dessa övningar skall inrymma repetition och omskolning av tekniska färdigheter; deras väsentligaste uppgift är dock, som också framgår av benämningen, att samtrimina befäl och manskap i de krigsorganiserade förbanden till slagkraftiga enheter. I många fall får emellertid denna samtrimning av befäl och trupp i realiteten ej den omfattning, som är be­ hövlig. — Det nuvarande systemet förutsätter i princip, att vid mobilise­ ring eller motsvarande tillfällen respektive förbands egen befälspersonal skall i görligaste mån kunna svara även för vapenteknisk repetition med förbandets personal. Ju mer utbildning, som kan bedrivas inom förban­ den som sådana, och ju mer förbandens egen krigsplacerade befälsperso­ nal får tillfälle att ej blott nominellt utan även reellt svara för denna utbildning, desto större blir utsikterna att befäl och personal under ge­ mensamt arbete skall så snabbt som möjligt förvandlas till enheter, där ömsesidig förståelse och respekt skapar förtroende och sammanhållning. Vid införandet av särskilda befälsövningar synes det utredningen i många fall lämpligt att till dessa övningar förlägga repetition och ny­ orientering i fråga om den praktiska tillämpningen av reglementen och taktiska principer. På så sätt kan tillfälle ges att i större utsträckning än hittills under de till repetitionsövningarna direkt anknutna befälsövningarna förbereda reserv- och värnpliktsbefäl på uppgifter, som avser exempelvis vapenteknisk repetition eller liknande för att därigenom göra dessa befäl redo att i ökad omfattning direkt ansvara för egen trupps ut­ bildning. Här må också beaktas kraven att i görligaste mån öka krigsförbandsbefälets praktiska truppvana och ledarförmåga. Utredningen understryker att då en viss utökning av den obligatoriska tjänstgöringsskyldigheten förordas, detta ej får tolkas så, att utredningen förmenar, att den utbildningsverksamhet, som bedrives inom FBU-rörelsen, därmed skulle minska i betydelse. Denna utbildningsverksamhet är enligt utredningens uppfattning även allt framgent av största värde för arméns krigsberedskap, och utredningen anser att den bör effektivt under­ stödjas liksom den verksamhet i övrigt, som i försvarsupplysande syfte bedrives inom organisationen. Utredningen ansluter sig härvidlag helt till den principiella uppfattning beträffande frivilligorganisationernas bety­ delse, som kommit till uttryck i statsmakternas beslut år 1958 beträffande försvarets framtida utformning. Det bör emellertid i detta sammanhang uppmärksammas, anför utred­ ningen, att ett genomförande av föreslagen ordning kommer att ge möjlig­ heter till ökad koncentration till vissa väsentliga områden inom det fri­ villiga utbildningsarbetet. Införandet av ytterligare obligatorisk repetitions­ utbildning för de värnpliktiga underofficerarna och officerarna har till

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 105

syfte att under dessa värnpliktigas hela tjänstetid vidmakthålla deras tjänstbarhet för de befattningar, till vilka grundutbildningen syftat. Vid dylikt förhållande bör en omarbetning av nu gällande förordnandebestäm­ melser för värnpliktig personal komma till stånd i sådant avseende, att värnpliktiga officerare och värnpliktiga underofficerare hela tjänstetiden kvarstår i den grad, som godkänd grundutbildning berättigat till. »Tappande» av grad för dessa värnpliktiga bör ej ifrågakomma. Härigenom kan, vad beträffar nu åsyftade kategorier, den frivilliga befälsutbildningen

i dessa avseenden helt inriktas på befordring sutbildning.

Utredningen framhåller att förslaget angående särskilda befälsövningar innebär ett ökat ianspråktagande av värnpliktskategorier, som redan ålagts den längsta tjänstgöringsskyldigheten. Starka skäl talar enligt utredningen för att dessa värnpliktiga beredes viss kompensation härför. Som jäm­ förelse nämnes att för den särskilda officersutbildningen om 5—6 måna­ der utgår tjänstgörings- och utbildningspremier om i allt 2 400 kronor, eller per månad 400—480 kronor. Utredningen föreslår därför att utöver gällande värnpliktsavlöningsförmåner skall för varje fullgjord, här åsyftad befälsövning om femton dagar utgå utbildningspremie om 250 kronor. Kostnaderna för de föreslagna övningarna beräknas till ca 2 100 000 kronor årligen, varav 750 000 kronor för premier. Vid beräkningen har hänsyn icke tagits till kostnader för in- och utryckningsdagar.

b) Avkortning inom viss ram av tjänstgöringstiden

1954 års befälsutredning Utredningen anför att kostnaderna för särskilda befälsövningar icke in­ går som en del av ett större sammanhang, där inom en given ekonomisk totalram för armén förändrade värnpliktskostnader vägts mot andra vik­ tiga utgiftsposter. Utredningen finner det därför riktigt att söka att inom ramen för nuvarande värnpliktssystem avbalansera den ökade kostnaden, då möjligheter härför synes föreligga. Utredningen anknyter härvid till elt tidigare förslag av chefen för armén, att med hänsyn till tillgången på utbildningsbefäl och andra omständigheter, t. ex. värnpliktstekniska, Kungl. Maj:t skulle bemyndigas att begränsa tiden för första tjänstgöring för underbefälsuttagna värnpliktiga och för värnpliktiga i allmänhet med högst tio dagar. Med avseende å värnpliktstekniska omständigheter an­ förde arméchefen följande: »Härmed avses bl. a. svårigheterna att då antalet tjänstgöringsdagar är fastlåst till en bestämd siffra, välja lämpliga in- och utryckningsdagar. Måndagar, tisdagar och onsdagar äro lämpliga inrycknings- men olämpliga utryckningsdagar. Torsdagar, fredagar och lördagar äro å andra sidan lämpliga utrycknings- men olämpliga inryckningsdagar. In- eller utryckning på sön- och helgdagar bör undvikas. Vissa variationsmöjligheter ifråga om tjänstgöringstidens längd är sålunda önsk­ värda även av dessa skäl.»

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Detta yrkande av chefen för armén upptogs som förslag i överbefälha­ varens skrivelse till Konungen den 21 januari 1952, men föranledde icke någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Utredningen finner de av chefen för armén anförda skälen bärande be­ träffande önskvärdheten av att vid en given längsta tid för första tjänst­ göring kunna variera tidpunkterna för in- och utryckning så, att de kalendertekniskt bäst och mest ekonomiskt inpassas i förbandens utbild­ ningsverksamhet. Utredningen anser, att föreslaget bemyndigande bör avse samtliga värnpliktskategoriers vid armén tjänstgöring. En rörlighet som kalendertekniskt skall ge bästa åsyftade verkan bör omspänna i allt en vecka (7 dagar). Det förutsättes härvid, att nedsättningen i antal dagar kan inom samma årsomgång variera för värnpliktskategorier med olika inryckningstider med hänsyn till önskvärdheten av att för varje kategori kunna erhålla den med avseende å in- och utryckningsdata lämpligaste inpassningen. Utredningen föreslår, att bestämmelser tillkommer varigenom Kungl. Maj :t bemyndigas att i angivet syfte med högst 7 dagar inskränka gällande utbildningstider vid armén för första tjänstgöring, första tjänstgöring och fortsatt tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd. I samband härmed synes en överarbetning böra ske av nu gällande bestämmelser beträffande viss rätt för Konungen till inskränkning av de värnpliktigas tjänstgöringstider. Vid ett utnyttjande av föreslaget bemyndigande att hålla in- och utryckningstiderna rörliga inom en ram av 7 dagar beräknar utredningen, att i medeltal en avkortning om 3,5 tjänstgöringsdagar per år och värnpliktig uppkommer. Vid en värnpliktskontingent om ca 36 000 man skulle här­ igenom en årlig minskning med 126 000 tjänstgöringsdagar uppstå. Mot­ svarande minskning av värnpliktskostnaderna kan beräknas uppgå till ca 2 900 000 kronor. De föreslagna särskilda befälsövningarna skulle som framgått i allt draga en kostnad av ca 2 100 000 kronor, kostnaderna för in- och utryckningsdagar oräknade. Genom ett samtidigt utnyttjande av möjligheten att hålla in- och utryckningstiderna rörliga skulle alltså de totala kostnaderna för värnpliktstjänstgöring kunna bibehållas i stort sett oförändrade, eventuellt något nedgå.

c) Den antalsmässiga intagningen av värnpliktiga underofficerare och officerare Gällande ordning

De nu gällande principerna beträffande totalantalet värnpliktiga för ut­

bildning till underofficerare och officerare har sin upprinnelse i statsmak­ ternas beslut vid 1941 års höstriksdag. Beslutet i fråga angav en underofficersuttagning om högst 8 % av värnpliktskontingenten och en officersuttagning om 4 % av motsvarande kontingent, d. v. s. hälften av de underofficersuttagna skulle även genomgå officersutbildning. I dessa 4 % innefatta­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960 107

des även officersaspiranter på stat och i‘ reserven. Såväl underofficerssom officersuttagningen blev obligatorisk. På förslag av 1948 års värnpliktskommitté vidtog 1950 års riksdag vissa regleringar av värnpliktsförhållandena. Medan sålunda underofficersuttagningen alltjämt skulle ske tvångsvis, skulle uttagning till officersutbildning fortsättningsvis endast ske frivilligt. Det framhölls dock vid tillfället i fråga, att, om det framdeles skulle visa sig, att det för officerare förordade uttagningssystemet icke komme att tillföra krigsorganisationen erforder­ ligt antal värnpliktiga officerare, spörsmålet om officersuttagningen borde ånyo upptagas till prövning. Vad beträffar den antalsmässiga omfatt­ ningen av den värnpliktiga underofficers- och officersutbildningen angavs ånyo procenttalen 8 respektive 4. År 1952 genomfördes vissa ändringar i värnpliktslagen, framförallt avseende kategorien underbefälsuttagna. I samband härmed angavs de procentuella relationerna mellan olika värnpliktskategorier med av­ seende å tjänstgöringstidens längd. Härvid beräknades vid armén be­ hovet av värnpliktiga med en sammanlagd tjänstgöringstid av högst 19 månader, d. v. s. underofficersuttagna (inkluderande även officersuttagna) samt specialister uppgå till ca 11 % av totalkontingenten för armén. Den faktiska omfattningen av uttagningen har emellertid medfört att i jämförelse med angivna principer tidvis en avsevärd merutbildning av

värnpliktiga underofficerare har ägt rum. Vid vissa truppregistrerings-

myndigheter har tillgången på officers- och underofficersutbildad personal (grupp K) varit av sådan omfattning, att svårigheter förelegat att på ett ändamålsenligt sätt repetitionsöva denna personal. Antalet värnpliktiga

officersutbildade uppgick under den period, då utbildningen skedde efter

tvångsvis uttagning, d. v. s. under åren fram till 1951, i genomsnitt till ca 990 man per år, vilket innebär, att i genomsnitt årligen ca 110 värn­ pliktiga färre utbildades än i förhållande till angivet principantal. Sedan officersutbildningen genom 1950 års beslut gjorts frivillig, kan konsta­ teras en nedgång av antalet utbildade. Vissa år har nedgången varit av­ sevärd.

195 4 års befäls utredning Utredningen framhåller, att som principiell utgångspunkt vid bestäm­ mandet av det antal värnpliktiga, som varje år skall genomgå befälsutbildning av olika slag, bör tagas krigsorganisationens behov av personal i aktuella positioner. Till detta antalsmässiga behov måste läggas en reserv, vars storlek bör grundas på realistiskt bedömda förutsättningar. Där­ jämte måste också vid ett fastställande av årsrekryteringsbehovet hänsyn tagas till under de värnpliktigas tjänstetid förekommande oundgängliga avgångar i form av dödsfall, sjukdom otc. samt till storleken av nödvän­

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

diga uppskov vid mobilisering. Men det är härjämte angeläget, att, sedan nödvändiga krav tillgodosetts, konsekvenserna för det allmänna och för den enskilde av en för stor uttagning av värnpliktsbefäl till fullo beaktas. Merkostnaderna för utbildning av en underofficersuttagen värnpliktig, jämförd med utbildningen av en värnpliktig menig, uppgår till ca 5 500 kronor. Meruttagning av exempelvis 350 underofficersvärnpliktiga in­ nebär i dagens kostnadsläge en ökad utgift i fråga om dags- och premie­ kostnader om ca två miljoner kronor per utbildningsår. Då problemen ses i relation till den enskilde värnpliktige, bör, fram­

håller utredningen, särskilt den obligatoriska befälsuttagningen uppmärk­

sammas. Mot principen om obligatoriskt utökad tjänstgöringsskyldighet för vissa grupper av kvalificerade värnpliktiga bör inga invändningar resas. Institutet i dess nuvarande utformning synes nödvändigt för att i dessa stycken kunna åstadkomma ett så starkt försvar som möjligt till så rim­ liga kostnader som möjligt. Men sett ur både det allmännas och den en­ skildes synpunkt är det av väsentlig betydelse, att detta statliga prerogativ av vederbörande myndigheter endast utnyttjas i en omfattning, som är motiverad ur strängt sakliga utgångspunkter. Utredningen finner icke lämpligt att som norm för uttagningen av

värnpliktig underofficerspcrsonal ange ett exakt tal per år. Däremot synes

det tjänligt att som riktvärde för vad som momentant ytterst kan krävas i fråga om utbildningskapacitet m. in. hos organisationen ange ett visst »tak». Den tidigare anförda siffran 8 % av totalkontingenten för uttagning till underofficersutbildning synes utredningen härvid för närvarande lämp­ lig. Även det nu gällande talet, 4 % av totalkontingenten, synes lämpligt

att fortsättningsvis gälla som tak för uttagning till värnpliktig officers­ utbildning. Skulle framdeles ändringar av procenttalen bli erforderliga,

synes det böra ankomma på vederbörande myndigheter att anmäla de förhållanden, som gör förändringar påkallade, ävensom framlägga kon­ kreta förslag i ämnet, vilka kan bli föremål för statsmakternas prövning. Sedan ett tak fastställts, bör under noggrann prövning och i nära samar­ bete mellan berörda myndigheter det årliga behovet efter hand framräknas. Vad gäller utbildningen av värnpliktiga officerare framhåller emellertid utredningen, att medan den antalsmässiga tillgången av värnpliktiga underofficersutbildade i huvudsak är gynnsam och i vissa fall en avsevärd över­ utbildning förekommit, har i förhållande till angivet principtal nästan undantagslöst ett underskott förelegat av värnpliktiga officersutbildade. Underskottet har avsevärt ökat, sedan år 1950 uttagningen för officers­ utbildning gjordes frivillig. Under de senare åren har antalet utbildade värnpliktiga officerare endast uppgått till ca 60 å 70 % av uppgivet prin­ cipbehov. Utredningen finner detta förhållande icke tillfredsställande och anser snara förbättringar vara av nöden. Av betydelse härvid är, att för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 ur 1960 109

ändringar, avseende en kvalitativ höjning av underofficersutbildningen, kommer till stånd vid alla lokala utbildningsenheter. Anledning finnes nämligen antaga, att en förbättrad och mera intresseväckande utbildning av det klientel, som direkt rekryterar den värnpliktiga officer skadern, kommer att stimulera till ökad frivillig anmälan till officersutbildning. Av vikt i sammanhanget torde också vara de lösningar beträffande me­ ritvärderingen av den speciella kvalificerade befälsutbildningen, till vilka 1954 års värnpliktsavlöningsutredning kan komma. Skulle emellertid sådana förändringar, som nu berörts, icke medföra defi­ nitiva förbättringar med avseende å antalet officersutbildade bör enligt utredningens mening problemen rörande den värnpliktiga officersutbild­ ningen på nytt upptagas till prövning. Härvid kan i första hand föränd­ ringar beträffande storleken av utgående premier tänkas leda till önskade förbättringar. Även en omprövning av det nuvarande frivilliginstitutet kan bli nödvändigt att aktualisera.

Yttranden Utredningens förslag till utbildning och tjänstgöringsskyldig­ het för det värnpliktiga befälet har av flertalet remissmyndigheter till­ styrkts eller lämnats utan erinran. En redovisning för de väsentligaste synpunkterna i de yttranden i vilka kompletterande förslag eller avvikande meningar förebragts lämnas i det följande.

Vad gäller förslagens allmänna innebörd anför chefen för ma­ rinen att utredningens förslag vid marinen endast kan få avseende å för­

hållandena vid kustartilleriet. För detta vapenslag biträder marinchefen

utredningens förslag. -— Värnpliktiga officerares riksförbund anser, att de

icke aktiva officerskårerna torde komma att med hänsyn till ett framtida krigs förlopp behöva utnyttjas i betydligt högre grad än vad utredningen tycks räkna med. Utredningens synpunkter finner förbundet vara alltför fredsmässiga. Det är nödvändigt, tillägger förbundet, att de icke aktiva officerarnas ställning i krigsorganisationen närmare preciseras icke minst

med tanke på de värnpliktigas intresse för vidareutbildning. — Sveriges lantbruks förbund förmenar, att utredningen underskattat ledarförmågan hos reservbefälet och det övriga värnptiiktsbefälet, och Svenska lands­ bygdens ungdomsförbund anser det vara en brist i betänkandet att utred­

ningen ej penetrerat befälslägel inom krigsorganisationen, exempelvis en månad efter ett krigsutbrott, och beaktat de konsekvenser en sådan pene­ tration kunnat få för ett effektivt utnyttjande av den värnpliktiga befälspersonalen. Då det gäller den föreslagna grundutbildningen av värnpliktsbe-

fälet anmäler chefen för armén att enär det i och för sig är nödvändigt att

för befattningar, där ställföreträdaren med omedelbar verkan måste kunna

no Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

överta befälet, avse personal med samma utbildning som gäller för den ordinarie förbandschefen, samma utbildning egentligen borde utgå för såväl värnpliktiga underofficerare som värnpliktiga officerare. Arméchefen finner emellertid att dessa synpunkter icke kan anses ha avgörande bety­ delse för arméns befälsordning, varför utredningens förslag om ett bibe­ hållande av nuvarande tidsmässiga förpliktelser, nämligen 15 respektive 21 månaders grundutbildning för nu nämnda kategorier, accepteras. Be­ träffande den föreslagna utbildningen av värnpliktig underofficerspersonal till kvartermästare och stabsunderofficerare framhåller arméchefen, att befattningarna som kvartermästare då det gäller värnpliktspersonal endast

bör avse enklare uppgifter av denna karaktär. — Försvarets civilförvaltning

understryker vikten av att värnpliktig kvartermästarpersonal gives en för dessa befattningar så lämplig utbildning som möjligt, varvid ämbetsverket samtidigt erinrar om att enligt dess erfarenhet hittills alltför liten tid anslagits för utbildning i kassatjänst vid utbildningen av kvartermästar­ personal. Blivande kursplaner för ifrågasatt kvartermästarutbildning bör överses med hänsyn härtill. De av utredningen föreslagna särskilda obligatoriska befäls-

övningarna om 2 x 15 dagar stödjes av chefen för armén, som betonar

dessa övningars värde för arméns krigsduglighet. Arméchefen tillägger att genom anstånd kommer viss värnpliktig befäispersonal icke att inkallas vart tredje år. Det synes därför i motsats till vad utredningen föreslagit lämp­ ligt med någon form av frivillig utbildning för bibehållande av den genom grundutbildningen erhållna kompetensen. Av dessa skäl bör enligt armé­ chefen möjlighet till frivillig repetitionsutbildning alltjämt föreligga även

för värnpliktiga underofficerare och officerare. — Chefen för marinen

anser att även vid kustartilleriet befälsövningar för den värnpliktiga underofficerspersonalen bör tillkomma i den utsträckning som av utredningen

föreslagits. Motsvarande synpunkter anmäles också av chefen för flyg­ vapnet, som anför att genom den snabba militärtekniska utvecklingen

kraven på fortbildning av det värnpliktiga befälet inom flygvapnet skärpts, ej minst för sådan värnpliktspersonal, som tjänstgör i specialbefattningar. Enligt flygvapenchefens mening har sedan länge behov förelegat för ifråga­ varande värnpliktspersonal av flera repetitions- eller befälsövningar.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller, att enligt beslut av statsmakterna

cirka 700—800 värnpliktiga underofficerare skall överföras till civilför­ svaret för att stärka civilförsvarets befälsorganisation i undsättningsstyrkor och i det lokala civilförsvaret. För de värnpliktiga underofficerare, som överföres till civilförsvaret, föreslår styrelsen därför, att åtminstone den senare av de båda föreslagna befälsövningarna utnyttjas för utbildning i civilförsvar stjänst i civilförsvarets regi. En sådan utbildning kommer att utgöra en värdefull förberedelse för den återstående tjänstgöring, som skall fullgöras av de värnpliktiga i civilförsvaret.

in

Kungl. Majits proposition nr 109 år 1960

Sveriges förenade studentkårer understryker starkt vikten av att vid ett

införande av föreslagna befälsövningar desamma regelmässigt förlägges till de tider av året, då undervisning vid universitet och högskolor icke på­ går för att därigenom undvika att värnpliktstjänstgöringen ännu mera än vad nu är fallet kolliderar med pågående studier med ty åtföljande rubb­ ningar av de enskildas studiegång. Beträffande de av utredningen föreslagna premierna om 250 kronor

för varje särskild befälsövning finner statskontoret att enligt dess mening

beloppet fixerats för högt. Ämbetsverket anser att ifrågavarande spörsmål bör bli föremål för ytterligare överväganden, varvid även frågan om lämp­ ligheten av en differentiering av premiebeloppen för de olika underofficersoch officerskategorierna bör uppmärksammas. — I motsats till statskon­

torets uppfattning framhåller centralförbundet för befälsutbildning, värn­ pliktiga officerares riksförbund, värnpliktiga underofficerares riksförbund samt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, att de ifrågasatta

premierna synes vara allt för lågt beräknade, och föreslår en höjning av det angivna beloppet. Värnpliktiga officerares riksförbund anser, att pre­ mien bör ge full kompensation motsvarande den ersättning som utgår till

reservbefäl under motsvarande längd av tjänstgöring. — Svenska arbets­ givareföreningen uttalar sin tveksamhet beträffande utredningens förslag

att de extra befälsövningarna skulle vara förbundna med rätt till premier om 250 kronor. Arbetsgivareföreningen anser, att premier i annat fall än i samband med första tjänstgöring i princip synes böra förekomma endast vid frivillig utbildning; det vore lämpligt att en viss premie utginge till den som ersatte den obligatoriska befälsövningen med utbildning på fritid inom den frivilliga befälsutbildningens ram. Då det gäller de särskilda problem som är förknippade med den fri­

villiga befälsutbildningen framhåller chefen för armén, att logiskt

sett borde med hänsyn till målsättningen för den obligatoriska utbild­ ningen inga värnpliktiga förekomma med högre tjänstegrader än fänrik. Intresset hos det värnpliktiga befälet i övrigt för försvaret och dess problem torde emellertid komma att allvarligt minska om möjligheter icke före­ ligger för vederbörande att genom frivillig utbildning höja sin kompetens och grad. Arméchefen förordar därför att den frivilliga befälsutbildningen för värnpliktiga officerare alltjämt bibehålies men betonar härvid att för­ utsättningen för att uppnå högre grad måste vara en kompetens för krigsorganisationsuppgifter som är likvärdig med den som gäller för reserv­ officerare av motsvarande grad. Värnpliktiga som fyller dessa kom­

petenskrav bör kunna reservanställas, tillägger arméchefen. — Centralför­ bundet för befälsutbildning betonar, att värdet av frivillig utbildning såsom

ett komplement till den obligatoriska icke bör underskattas och att hänsyn till detta värde därför bör tagas vid utformningen av befälsordningen. De områden av befälsutbildningsrörelsens verksamhet som härvid främst

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

är aktuella är enligt förbundet repetitionsutbildningen, befordringsutbildningen, omskolningen, den allmänna befälsutbildningen samt ungdomsut­ bildningen. Utredningens förslag, att FBU-rörelsens verksamhet skall i vad avser värnpliktig underofficers- och officersutbildning koncentreras till befordringsutbildning, kan centralförbundet icke biträda. Förbundet tillägger att för vidmakthållande av användbarheten såsom militärt befäl torde den allmänna befälsutbildningen sådan den bedrives inom de lokala förening­ arna vara av betydande värde och även böra betecknas såsom en form av repetitionsutbildning. Ehuru centralförbundet i princip ansluter sig till införandet av särskilda obligatoriska befälsövningar för värnpliktiga under­ officerare och officerare, måste dock enligt organisationens förmenande förutses, att inkallelse till dessa övningar kommer att ske ojämnt och att omfattningen av inkallelserna kan beräknas variera från tid till annan. Möjligheter bör därför föreligga till frivillig repetitionsutbildning för dem som icke blir föremål för obligatorisk inkallelse. Förbundet föreslår i samband härmed att därest det, med hänsyn till organisatoriska möjlig­ heter, visar sig genomförbart, bör även en viss valfrihet, dock med prio­ ritet för obligatorisk inkallelse, mellan obligatorisk och frivillig utbildning i fråga om de särskilda befälsövningarna kunna övervägas. Ävenledes bör värnpliktsbefäl, som genom uppskov icke är aktuellt för obligatoriska befälsövningar, beredas tillfälle att genom frivillig repetitionsutbildning vidmakthålla sin användbarhet som militärt befäl. I samband med fram­ förande av nu redovisade synpunkter framlägger centralförbundet också förslaget, att de värnpliktiga, som icke fullgör nu berörda befälsövningar, alltjämt i motsats till vad i utredningen föreslagits skall tappa den en gång förvärvade grundgraden. Då det gäller den särskilda befordringsutbildningen kommer enligt förbundets uppfattning svårigheter att uppstå beträffande värnpliktiga underofficerare och tillägger att endast fanjunkargraden finnes att erbjuda som befordringsmål för denna kategori. Ytter­ ligare en värnpliktig befordringsgrad för underofficerare är av denna an­ ledning enligt förbundets mening önskvärd.

Centralförbundet framhåller slutligen angelägenheten av dels att i den

mån förändringar i gällande befälsordning och därav föranledda ändrade utbildningsförhållanden genomföres sådana övergångsbestämmelser ut­ färdas, att nuvarande reserv- och värnpliktsbefäl icke blir föremål för

några tvära omkastningar i förhållande till nu gällande regler dels att

sedan riktlinjerna för befälsordningen fastställts FBU-rörelsens inpassning i ett eventuellt nytt system blir föremål för särskild utredning eller i varje fall en översyn.

Värnpliktiga officerares riksförbund, som stöder förslaget om särskilda

obligatoriska befälsövningar, förordar i likhet med centralförbundet för befälsutbildning att denna tjänstgöring alternativt skall kunna fullgöras som repetitionsutbildning inom den frivilliga befälsutbildningsrörelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 113

Samma synpunkter framföres ävenledes av värnpliktiga underofficerares riksförbund och även av Svenska arbetsgivareföreningen. Sistnämnda orga­

nisation ger även uttryck åt den uppfattningen, att enligt dess mening ut­ redningen ej synes ha beaktat det stora värde som ligger i nuvaiande fri­ villiga militärutbildning inom FBU- och olika motsvarande organisationer. Arbetsgivareföreningen finner, att nya vägar bör sökas för att stimulera befäl av olika grader till frivillig fortutbildning. I samband med spörsmålen om de värnpliktigas utbildning och tjänst­ göringsskyldighet har av ett antal remissmyndigheter speciellt upptagits till dryftande frågan om övergång från värnpliktsbefäl till re­

servbefäl. Härvid har värnpliktiga officerares riksförbund anfört, att

utbildningen till officersgrader över fänrik bör vara sådan att denna säker­ ställer krigsorganisationens behov av kvalificerade kompanichefer och att krigsmakten därvid tillförsäkras de mest dugande krafterna av värnpliktsbefälet. Enligt riksförbundets mening synes i dessa avseenden utredningen i allt för ringa grad beaktat värdet av civila meriter. I samband med dessa konstateranden anser förbundet att frågan om endast en icke-aktiv offi­ cerskår bör allvarligt övervägas. Om nämligen den av utredningen i annat sammanhang föreslagna kompanichefsgrundande reservofficersutbildningen utsträckes under längre tidsperiod och under hänsynstagande till de en­ skilda individernas civila utbildningsförhållanden torde ökade möjligheter föreligga, att de värnpliktiga fänrikar, som nu genomgår frivillig utbild­ ning till löjtnants- och kaptensgrader, blir villiga till bindande åtaganden, motsvarande dem som ålägges den nuvarande reservpersonalen. Beträffande nu ifrågavarande utbildning förutsätter förbundet, att teoretiska delar av densamma bör kunna delges i form av kurser anordnade av centralfölbundet för frivillig befälsutbildning eller genom egna studier. I avvaktan på beslut om en samordning enligt förbundets förslag borde, menar orga­ nisationen, redan nu möjligheter skapas för en övergång till reserven av därtill kvalificerade värnpliktiga löjtnanter och kaptener samtidigt som kategoriklyvningen i tjänsteställningshänseende inom de icke aktiva officers­ kårerna föreslås borttagen. — Motsvarande anordningar av den innebörd, som enligt det nu redovisade föreslagits av värnpliktiga officerares riks­

förbund, har även förordats av svenska arméns och flygvapnets reservofficer sförbund. Reservofficersförbundct tillägger, att en särskild beaktans-

värd fördel med det föreslagna systemet bleve att den vertikala gränsdrag­ ningen mellan reservofficerare och värnpliktiga officerare kunde försvinna och ersättas med en enligt förbundets mening mera rationell, horisontell

gränsdragning. Motsvarande synpunkter har även framförts av Sveriges akademikers centralorganisation.

Den av utredningen föreslagna möjligheten till avkortning av de värnpliktigas tjänstgöringstid inom viss ram har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissmyndigheter.

8 — 4 i oo hihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund finner den av utredningen

påtalade merutbildningen av värnpliktiga underofficerare an­ märkningsvärd och understryker att uttagning och utbildning av denna värnpliktskategori självfallet i fortsättningen bör grundas endast på för­ svarets verkliga behov. Vad beträffar möjligheterna till en antalsmässig förbättring av den värnpliktiga officersutbildningen, som av utredningen anmälts

icke motsvara de nuvarande krigsorganisatoriska behoven, framhåller mili­ tärpsykologiska institutet, att utredningens förslag till effektivisering och

en kvalitativ höjning av utbildningen av det värnpliktiga befälet i och för sig är mycket förtjänstfullt, men då det gäller att åstadkomma en såväl kvalitativt som kvantitativt tillfredsställande rekrytering till kadettskolorna synes de av utredningen förslagna åtgärderna dock ej tillfyllest. Två åt­ gärder, vilka enligt institutets uppfattning var för sig kommer att verka rekryteringsfrämjande, är dels en höjning av premierna för genomgång av kadettskola, dels ock främst en betydande höjning av meritvärdet för genomgång av kadettskolan. Det är därför, tillägger institutet, synnerligen angeläget att 1954 års värnpliktsavlöningsutredning kommer till ett positivt

resultat vid sina överväganden rörande meritvärderingsfrågan. — Sveriges akademikers centralorganisation finner i nu berörda fråga angeläget uttala

att uttagning till värnpliktig officersutbildning även i fortsättningen bör ske endast på frivillighetens väg. En fortsatt brist på värnpliktiga officersaspiranter måste enligt organisationens uppfattning i första hand avhjälpas med rekryteringsfrämjande åtgärder, innebärande en förbättring av nu utgående premier. Men även betydelsen av tjänsteställning och utbild­ ningens civila meritvärde bör enligt organisationen uppmärksammas. Ur rekryteringssynpunkt finner organisationen det nödvändigt att meritvär­

deringsfrågan snarast klarlägges. — Enligt Sveriges förenade studentkårers

uppfattning synes det verksammaste medlet att uppnå en tillräcklig fri­ villig utbildning till värnpliktig officer vara att åvägabringa en positiv inställning till värnpliktstjänstgöringen från de värnpliktigas sida. Orga­ nisationen understryker härvid vikten av vad som i utredningen förordats att grundutbildningen anpassas till en nivå som motsvarar de värnpliktigas intellektuella och fysiska resurser.

Departementschefen

Den svenska arméns krigsorganisation är i ordets verkliga mening en folk­ armé, uppbyggd på den allmänna värnpliktens grund. Förbandens meniga soldater är samtliga värnpliktiga och likaså utgöres den ojämförligt största delen av befälspersonalen av värnpliktigt befäl. Yrkesbefälet slutligen rek­ ryteras direkt ur de värnpliktigas led. Den grundsyn beträffande det värnpliktiga befälets betydelse, som fram­ förts av betälsutredningen, ger jag min anslutning. Jag finner det vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 115

av avgörande vikt att denna personal liksom även de meniga värnpliktiga inom ramen för våra resurser erhåller bästa möjliga utbildning och re­ petition och finner det likaledes angeläget att systemet så utformas, att de enskilda medborgarnas aktiva intresse för sina uppgifter i landets för­ svar tillvaratages på ett sätt, som både ger tillbörlig erkänsla åt individens insatser och effektivast möjligt tjänar att stärka organisationen. Av väsent­ lig betydelse härvidlag är även verksamheten inom den frivilliga befälsutbildningsrörelsen. Det kan konstateras att remissinstanserna — ej minst intresseorganisa­ tionerna — allmänt anslutit sig till dessa synpunkter. Under beredningen inom departementet har värnpliktsorganisationerna liksom reservpersona­ lens organisationer beretts tillfälle att under hand framföra ytterligare synpunkter. Jag övergår så att dryfta utredningens förslag beträffande värnpliktspersonalen. I fråga om nu gällande tidsmässiga omfattning av den grundläggande utbildningen av det värnpliktiga befälet — för underbefälsuttagna 324 dagar, för underofficersuttagna 450 dagar samt för officersuttagna (450 + 180 =) 630 dagar — har befälsutredningen ej förutsatt några förändringar. Uttagning för värnpliktig officersutbildning skall likaledes alltjämt ske efter frivilligt åtagande. Även nu utgående premier för respektive kate­ gorier förutsättes vara oförändrade. Däremot har utredningen förordat att en väsentlig kvalitativ höjning skall komma till stånd i fråga om un­ derofficersutbildningen samt att denna även skall omfatta utbildning av värnpliktiga kvartermästare och stabsunderofficerare. Jag biträder till alla delar utredningens förslag och ger även min anslutning till att den värn­ pliktiga officersutbildningen uppdelas, på sätt förutsatts, i skolmässig ut­ bildning och praktisk trupptjänst. Jag vill understryka vad utredningen uttalat angaende vikten att på bästa sätt tillvarataga de kvalificerade befälsämnen som återfinnes bland de underofficersuttagna. En rätt avvägd och rätt genomförd utbildning av denna grupp synes mig framför andra åtgärder ägnad att stimulera de värnpliktiga för vidare utbildning till värnpliktig officer, reservofficer eller aktiv yrkesofficer. Vederbörande myndigheter har också i nu angivet syfte, efter vad jag inhämtat, redan inlett en genomgripande revidering av de bestämmelser som reglerar utbildningen av de underofficersuttagna. Vad beträffar utbildningen av värnpliktiga kvartermästare förutsätter jag att de synpunkter rörande kassatjänst, som anförts av försvarets civil­ förvaltning, beaktas vid den detaljmässiga utformningen av utbildningen. Under den fortsatta tjänstgöringstiden skall enligt gällande bestämmel­ ser alla som under grundutbildningen utbildats till befäl eller som krigsplaceras såsom befäl — utöver de för alla värnpliktiga gällande tre repeti-

116 Kanyl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

tionsövningarna om 30 dagar — fullgöra befälsövning om 10 dagar i ome­ delbar anslutning till varje repetitionsövning. Utredningen har ansett att därutöver särskilda befälsövningar om sammanlagt 30 dagar bör tillkomma för värnpliktiga underofficerare och officerare. Samtliga remissmyndig­ heter har i princip givit sin anslutning härtill. Jag finner att utredningen på ett övertygande sätt motiverat nödvändig­ heten av att införa nämnda särskilda befälsövningar och biträder förslaget. Till vad utredningen föreslagit beträffande övningarnas innehåll och upp­ läggning kan jag likaledes ansluta mig. Jag förutsätter således, att värn­ pliktiga som utbildats till underofficerare och officerare eller, utan att ha genomgått sådan utbildning, krigsplacerats i underofficers- och officersbefattningar, skall ha att fullgöra två särskilda befälsövningar om var­

dera 15 dagar mellan första och andra respektive andra och tredje repeti-

tionsövningarna. Med hänsyn till motiven för övningarnas införande bör tjänstgörings­ skyldigheten ej uttagas av den som till följd av uppskov eller av annan anledning ej krigsplaceras. I detta sammanhang vill jag redovisa min uppfattning beträffande de grader, vilka de värnpliktiga bör tilldelas i samband med utbildning och tjänstgöring. Som framgått av den förut lämnade redogörelsen innebär nuvarande förordnandebestämmelser att den värnpliktiga befälspersonalen enligt särskilda regler gradmässigt nedflyttas ett steg i förhållande till den grad, som uppnåtts i samband med grundutbildningen. Befälsutredningen har föreslagit, att dessa bestämmelser ej skall gälla värnpliktiga underofficerare och officerare i och med att de får skyldighet att fullgöra särskilda befälsövningar. Jag anser detta i princip riktigt. Förordnande­ bestämmelserna bör omarbetas i anslutning härtill. Dock finner jag, att för sådan befälspersonal som på grund av olika omständigheter ej kom­ mer att inkallas till och fullgöra särskilda befälsövningar nuvarande be­ stämmelser alltjämt bör gälla. Jag förutsätter, att de särskilda befälsövningarna förlägges till sådana tidpunkter under året att i görligaste mån hänsyn tages även till de värn­ pliktigas civila förhållanden i fråga om studier m. m. Civilförsvarsstyrelsen har föreslagit, att värnpliktigt befäl, som över­ föres till civilförsvaret, skall ha att fullgöra den sista särskilda befälsövningen inom civilförsvaret. Enligt vad jag anfört i det föregående bör tjänstgöringsskyldighet endast uttagas av befäl som är krigsplacerat inom krigsmakten. Frågan om förlängd utbildning av civilförsvarets befäl bör ej prövas i förevarande sammanhang. Jag vill tillägga, att formerna för ifrågavarande överföring av värnpliktigt befäl för närvarande är under ut­ redning. Jag anser, att tjänstgöringspremie bör utgå till den som fullgjort sär­ skild befälsövning. Jag anser även utredningens förslag rörande premiens

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 117

storlek väl avvägt. En premie om 250 kronor bör alltså utgå för varje fullgjord särskild befälsövning. Införande av nu åsyftade premier erford­ rar ändringar i värnpliktsavlöningskungörelsen. Beslut härom bör an­ komma på Kungl. Maj :t. I samband med yttranden över befälsutredningens förslag har chefen för marinen yrkat, att särskilda befälsövningar skall införas även vid kustartilleriet. Motsvarande yrkande beträffande flygvapnets värnpliktiga befälspersonal har ställts av flygvapenchefen. Vad respektive försvarsgrenschefer i ämnet anfört har övertygat mig om lämpligheten att införa särskilda befälsövningar med den längd och med den uppdelning, som förutsatts för arméns värnpliktiga, även vid kustartilleriet och flygvap­ net, varför jag biträder förslagen härom. Jag förutsätter härvid, att premie skall utgå för tjänstgöringen på sätt föreslagits för arméns värnpliktiga. De årliga kostnaderna för nu föreslagna särskilda befälsövningar, inne­ fattande kostnader för premier, kan beräknas uppgå till vid armén ca 2 100 000 kronor, vid kustartilleriet ca 190 000 kronor och vid flygvapnet ca 40 000 kronor. Jag upptar så frågan om möjligheterna att avbalansera kostnaderna föi de föreslagna särskilda befälsövningarna och därtill knutna premier. Befälsutredningen har därvid föreslagit, att Kungl. Maj :t skall bemyndigas att enligt vissa regler avkorta gällande utbildningstider för värnpliktiga med högst 7 dagar. Genomsnittligt skulle härigenom för varje värnpliktig den sammanlagda utbildningstiden nedgå med ca 3,5 dagar, innebärande en kostnadsminskning med ca 2 900 000 kronor. Jag biträder utredningens förslag. Möjlighet till ifrågavarande avkortning bör finnas i fråga om all värnpliktstjänstgöring enligt 27 § 1. värn­ pliktslagen med undantag av befäls- och repetitionsövningar och även innefatta marinens och flygvapnets värnpliktiga. De årliga besparingarna kan för sistnämnda försvarsgrenar beräknas till ca 240 000 kronor för marinen och ca 300 000 kronor för flygvapnet. De redovisade kostnads­ ökningarna för särskilda befälsövningar jämte premier kan alltså avbalan­ seras inom ramen för nu löpande kostnader för de värnpliktigas utbildning och tjänstgöring. Vad jag nu föreslagit rörande särskilda befälsövningar och viss avkortning av de värnpliktigas tjänstgöring påkallar vissa ändringar i värnplikts­ lagen. Jag avser, att framdeles återkomma med förslag härom. Befälsutredningen har konstaterat att antalet värnpliktiga som utlagits för underofficersutbildning vissa år varit avsevärt högre än som organisa­ toriskt varit erforderligt. Däremot har antalet värnpliktiga, som genom­ gått officersutbildning under det senaste decenniet årligen understigit det behövliga antalet. Jag finner de av utredningen föreslagna normerna för att bestämma uttagningsbehovet lämpliga och biträder desamma. Jag vill understryka vad

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960

utredningen anfört rörande angelägenheten av att uttagningen helt an­ sluter sig till de krigsorganisatoriska behoven. Vad gäller utbildningen av värnpliktiga officerare anser jag det vara betydelsefullt att uttagningen alltjämt sker efter frivilligt åtagande. Det framstår därvid som angeläget att, som jag tidigare framhållit, utbildningen vid plutonchef sskolorna bedrives på sådant sätt att den i sig själv verkar rekryteringsstimulerande. Meritvärderingen av värnpliktig befälsutbildning liksom av reservofficers­ utbildning har också en avsevärd betydelse för rekryteringen. Det är där­ för av vikt, att de undersökningar i ämnet som pågår inom 1954 års värnpliktsavlöningsutredning snarast fullföljes. Vad gäller utbildningen av värnpliktigt befäl vill jag understryka vad befälsutredningen anfört rörande den frivilliga befälsutbildningsrörelsens betydelse såväl vad gäller den allmänna verksamheten som de speciella befälskurserna. Jag anser i likhet med utredningen väsentligt att även fort­ sättningsvis repetitions- och befordringsutbildning för samtliga värnplik­ tiga befälskategorier kommer till stånd enligt nu gällande principer. Vid införande av föreslagna särskilda befälsövningar blir dock repetitionsutbildningen ej aktuell för huvuddelen av de värnpliktiga officerarna och underofficerarna. Jag finner härvid, i anslutning till vad chefen för armén och centralförbundet för befälsutbildning anfört, önskvärt att sådana värnpliktiga, som på grund av särskilda omständigheter, uppskov etc., icke avses inkallade till befäls- eller repetitionsövningar, genomgår fri­ villig repetitionsutbildning inom den frivilliga befälsutbildningen. Jag för­ utsätter, att i förekommande fall genom vederbörande myndighet oriente­ ring sker till sådana värnpliktiga om de för dem speciella förhållandena. Jag vill framhålla att någon valfrihet mellan obligatorisk och frivillig ut­ bildning ej kan ifrågakomma. Premie skall ej heller utgå för frivillig re­ petitionsutbildning. Det är enligt min uppfattning betydelsefullt att vid den frivilliga be­ fälsutbildningen målsättning och inriktning av kurserna anpassas till den fortgående taktiska och organisatoriska utvecklingen och att därvid ej minst kraven på förmåga till självständigt chefskap å olika nivåer upp­ märksammas. Jag förutsätter att vederbörande myndigheter utformar er­ forderliga bestämmelser med hänsyn härtill och att respektive intresse­ organisationer beredes tillfälle att inkomma med yttrande. Från ett antal organisationer har framhållits som önskvärt att möjlig­ heter öppnas för övergång under den fortsatta tjänstgöringstiden från värnpliktsbefäl till reservbefäl. Jag finner dessa frågor beaktansvärda och upptager dem till behandling i nästföljande avsnitt rörande reservbefäl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 119

9. Reservbefälet

Gällande ordning m. m. Nu gällande reservbefälskungörelse för armén har utfärdats den 19 no­ vember 1943 (SFS 1943:815; omtryckt 1957:450). Denna kungörelse har sedermera undergått vissa ändringar. Det bör nämnas, att en år 1927 ut­ färdad reservbefälsförordning ännu gäller men att personal icke längre ny­ anställes enligt densamma. Enligt 1943 års reservbefälskungörelse för armén utgöres reservperso­ nalen av fem kategorier, nämligen pensionsavgångna, förtidsavgångna, värnpliktsavgångna, reservanställda och övergångsanställda.

Till pensionsavgångna hänföres officerare och underofficerare samt

viss annan militär eller civilmilitär personal, som avgått med pension från beställning på aktiv stat eller reservstat och haft skyldighet att efter av­ gången inträda i reserv.

Till förtidsavgångna hänföres officerare och underofficerare samt viss

annan militär eller civilmilitär personal, som vid eller senast två år efter avgång från beställning på aktiv stat eller reservstat vunnit inträde i reserv.

Till reservanställda hänföres officerare och underofficerare samt viss

annan militär eller civilmilitär personal, som vunnit första officers- eller underofficersanställning (motsvarande) i reserv ävensom viss civilmilitär personal, som vunnit inträde i reserv.

Till värnpliktsavgångna hänföres officerare och underofficerare samt

civilmilitär personal av officers tjänsteklass, som vid värnpliktstidens ut­ gång vunnit inträde i reserv.

Till övergångsanställda hänföres furirer, vilka vid avgång från aktiv stat

vunnit inträde i reserv i syfte att vinna anställning såsom underofficer eller armétekniker i reserv. Anställning i reserv upphör för förtidsavgången eller reservanställd offi­ cer eller underofficer med utgången av det kalenderår, varunder han uppnår 38 års ålder; dock att den, som befordrats till kapten, ryttmästare, fanjun­ kare eller styckjunkare eller fullgjort för sådan befordran stadgade villkor, äger kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, under vilket han uppnår 47 års ålder. Tillstånd att efter nämnda tid kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås, må meddelas den, som ådagalagt lämplighet för fortsatt tjänstgöring vid krigsmakten. Sådant tillstånd må förlängas med ytterligare fem år för varje gång intill utgången av det kalenderår, varunder 70 års ålder uppnås. För förtidsavgången eller reservanställd civilmilitär personal upphör reservanställningen med utgången av det kalenderår, varunder vederböran­ de uppnår 47 års ålder, dock att den, som ådagalagt lämplighet för fortsatt anställning vid krigsmakten, må meddelas tillstånd att efter nämnda tid

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås. Sådant tillstånd må tillämpas i enlighet med vad nyss sagts. Reservanställningen upphör för värnpliktsavgången officer, underofficer eller civilmilitär personal med utgången av det kalenderår, varunder veder­ börande uppnår 55 års ålder, dock att tillstånd att kvarstå i reserv intill utgången av det kalenderår, varunder 70 års ålder uppnås, må medgivas i enlighet med vad ovan sagts. Personal i reserven är skyldig att tjänstgöra i krig och då värnpliktiga eljest tages i anspråk för rikets försvar eller säkerhet eller för fullgörande av beredskapsövning. Härutöver åligger det reservpersonal att fullgöra tjänstgöring enligt följande. Pensionsavgången personal, som icke uppehåller i fastställd personalför­ teckning upptagen, för pensionerad personal avsedd arvodesbefattning, skall fullgöra en tjänstgöringsomgång om 30 dagar för varje före utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås, infallande hel treårsperiod av den tid, vederbörande tillhör reserv. Förtidsavgången eller reservanställd personal skall i regel fullgöra en tjänstgöringsomgång om i allmänhet 48 dagar för varje hel treårsperiod av den del av anställningstiden i reserv, som infaller före utgången av det kalenderår, varunder 47 års ålder uppnås, samt en tjänstgöringsomgång om 30 dagar för varje följande, före utgången av det kalenderår, varunder 55 års ålder uppnås, infallande hel treårsperiod av anställningstiden i reserv. Värnpliktsavgången personal skall fullgöra en tjänstgöringsomgång om 30 dagar för varje före utgången av det kalenderår, varunder vederbörande fyller 55 år, infallande hel treårsperiod av anställningstiden i reserv. Förtidsavgången, reservanställd och värnpliktsavgången personal, som i vederbörlig ordning fullgjort föreskriven tjänstgöringsskyldighet, är berät­ tigad att erhålla reservpension.

De reservanställda officerarnas grundutbildning omfattar för närvarande

befälsskola K och plutonchefsskola, sammanlagt 450 dagar, samt härutöver kadettskola om 180 dagar och trupptjänstgöring under 30 dagar, övrig utbildning i fred måste inrymmas inom den i reservbefälskungörelsen stadgade tjänstgöringstiden, d. v. s. intill utgången av det kalenderår var­ under 47 års ålder uppnås i regel en tjänstgöringsomgång om 48 dagar för varje hel treårsperiod. Tjänstgöringstiden plägar i allmänhet uppdelas på repetitionsövningar om 41 till 48 dagar samt befälskurser, om 14 eller 20 dagar. I normalfall kommer med nu gällande bestämmelser en reservanställd reservofficers totala utbildnings- och tjänstgöringstid att omfatta sammanlagt 1 044 dagar. Beträffande till arméns reservanställda officerare och underofficerare

utgående ekonomiska förmåner gäller — enligt 1943 års reservbefälskungö-

relse för armén med däri sedermera vidtagna ändringar — att lön utgår

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 121

enligt den lönegrad, vilken motsvarande befattningshavare på aktiv stat tillhör. I fråga om placering i löneklass hänföres vederbörande under fredsförhållanden nästan undantagslöst till lägsta löneklassen inom veder­ börande lönegrad. Lönen utgår under fullgörande av tjänstgöring samt under fastställda in- och utryckningsdagar. Reservbefälet är vidare berättigat till fri resa vid inställelse och utryck­ ning samt under tjänstgöring till reservbefälstraktamente. Vid första anställning i reserv utgår ekiperingshjälp till officer och underofficer med 1 050 kronor. Vid befordran utgår i vissa fall förnyad ekiperings­ hjälp med 225 kronor. Reservanställd personal, som i vederbörlig ordning fullgjort föreskriven tjänstgöringsskyldighet, är berättigad erhålla reservpension. Dylik pen­ sion utgår med olika belopp allt eftersom tjänstgöringsskyldigheten upp­ hör vid 38, 47 eller 55 års ålder. Månadspensionen i de tre olika grupperna utgör för officer 85, 117 respektive 139 kronor samt för underofficer 67, 92 respektive 109 kronor. Härtill kommer rörligt tillägg, som för år 1958

uppgår till 80 %. Reservpensionen utgår fr. o. m. ingången av året efter det

vederbörande fyllt 55 år. I stället för reservpension äger reservanställd officer och underofficer, som uppfyllt för erhållande av pension stad­ gade villkor med avseende å anställningstid och tjänstgöringsskyldighet, att utbekomma ett mot intjänad pension svarande engångsbelopp (kapital­ belopp). De kapitaliserade värdena av grundpensionerna utgör i avrundade tal för officerare 4 100, 9 100 och 16 800 kronor och för underofficerare 3 200, 7 100 och 13100 kronor, allt eftersom tjänstgöringsskyldigheten upphör vid 38, 47 respektive 55 års ålder.

Frågan om reservbefälets ställning upptogs till behandling av 1955 års statsrevisorer Revisorernas anmärkning utmynnade i förslag, att särskild

undersökning borde verkställas rörande möjligheterna att — närmast inom armén men även inom övriga försvarsgrenar — ersätta reservpersonal med värnpliktig personal. Oberoende härav borde bestämmelserna i ämnet ändras därhän, att reservanställningen som regel upphörde i och med värnpliktstidens utgång. I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1956: 94 i anledning av statsrevi­

sorernas berättelse uttalade statsutskottet att, såvitt utskottet kunde be­

döma, vissa skäl talade för att det militära befäl, reserv- och värnpliktigt befäl, som erfordrades utöver den på stat anställda personalen, samman­ fördes i en gemensam kår. Någon åtgärd från riksdagens sida i anledning av revisorernas framställning syntes dock icke påkallad, enär utskottet förutsatte, att ifrågavarande spörsmål komme att prövas av 1954 års befälsutredning.

Även 1957 års statsrevisorer behandlade frågan om reservbefälet när­

mast med avseende å reservpensionsförmånerna. I sitt av 1958 års riksdag

godkända utlåtande nr R 43 ansåg statsutskottet sig med hänsyn till att

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

denna fråga var föremål för prövning av 1954 års befälsutredning icke böra ingå på densamma.

1954 års befälsutredning Utredningen erinrar om, att såväl de yngre aktiva officerarna som de aktiva underofficerarna måste utnyttjas i den kvalitativt förstärkta krigs­ organisationen i de viktiga befattningarna som chefer för kompani och motsvarande. Dessa personalkategorier räcker emellertid antalsmässigt icke till för att besätta ifrågavarande positioner. Utredningen erinrar härvid om att armén genom under de senaste åren vidtagna organisations­ förändringar tillförts ytterligare en befattning, nämligen som ställföreträ­ dande kompanichef. Innehavaren av denna befattning bör besitta samma kompetens som kompanichef. Detta har ytterligare medverkat till att det aktiva befälet icke förslår för att bestrida befattningar ovanför pluton­ chefsnivån. Vidare förefinnes alltjämt ett ytterligare antal positioner, vilka kräver längre grundutbildning och längre fortsatt utbildning än vad värnpliktslagens utbildningstider kan ge rum för. Dessa positioner är i huvudsak bataljonskvartermästarbefattningen samt ett antal befattningar som stabsofficerare i brigad- och bataljonsstaber. Utredningen har närmare utvecklat de konsekvenser, som det fram­ tida ytkriget kan komma att få med avseende å arméförbandens uppträdan­ de och ledning under strid. Med hänsyn härtill kräves tillgång till icke aktivt befäl, såsom chefer och ställföreträdande chefer för kompanien­ heterna (motsvarande). Detta befäl måste ges en omfattande utbildning utöver den plutonchefsutbildning, som avses skola bibringas de värnplik­ tiga officerarna. Denna grupp av speciellt utbildade värnpliktiga officerare, motsvarande de nuvarande reservanställda officerarna, bör alltfort be­

nämnas reservofficerare.

Den aktiva underofficers- och underbefälspersonalen har tidigare av­ setts för att bestrida kvartermästar- och stabsunderofficersbefattningar. Denna personal har dock ej varit tillräcklig för att fylla samtliga dessa positioner inom krigsorganisationen. Enligt nuvarande principer räknas därför med att i annan ordning tillföra organisationen sådan personal. Detta sker genom reservunderofficersinstitutionen, i vilken bl. a. ingår förtidsavgångna aktiva underofficerare och förtidsavgånget aktivt under­ befäl, som enligt särskilda regler utbildats för uppgifterna i fråga.

Utredningen föreslår, att nuvarande kategorierna reservanställda under­ officerare och övergångsanställda furirer avvecklas. Förslaget motiveras

sålunda. Enligt utredningens förslag skall de aktiva underofficerarna utnyttjas för kompanichefs- och motsvarande befattningar och icke, såsom nu är fallet, för kvartermästar- och stabsunderofficerstjänst. För dylik tjänst skall enligt utredningens förslag ianspråktagas den aktiva underbefäls­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960 123

kåren. Denna personal blir emellertid alltfort icke tillräcklig för att en­ sam bestrida dessa uppgifter. Utredningen räknar härvid med att som komplement till den aktiva underbefälskåren utbilda vissa underofficersuttagna värnpliktiga på kvartermästar- och stabsunderofficerslinjerna. I samband härmed bortfaller behovet av den nuvarande reservunderofficersinstitutionen, vars uppgift just varit att tillföra krigsorganisationen ytterli­ gare erforderlig tillgång på underhålls- och stabspersonal i underofficersbefattning. Därjämte bortfaller jämväl behovet av den särskilda anord­ ningen med s. k. övergångsanställda furirer. Vad beträffar förtidsavgångna underofficerare och underbefäl utgör de givetvis i och för sig en tillgång i krigsorganisationen, som i möjligaste mån bör utnyttjas. Utredningen erinrar om att det i vissa andra länder finnes inrättad en speciell reservkår, s. k. aktiv reserv. En sådan anordning kan tänkas få betydelse i framtiden även för vårt land, då det kan förvän­ tas, att den innevarande år beslutade obligatoriska tjänstepensionen kom­ mer att medföra större rörlighet på arbetsmarknaden. Därest detta skulle medföra ökade avgångar från den aktiva underofficers- och underbefälskarriären, kan det måhända bli nödvändigt att tillgripa ifrågavarande an­ ordning med aktiv reserv. För närvarande är emellertid förtidsavgångarna, vad åtminstone beträffar underofficerarna på aktiv stat, relativt fåtaliga, varför för dessas vidkommande inrättandet för närvarande av en särskild aktiv reserv knappast kan anses motiverad. Utredningen anser därför, att, i avbidan på den kommande utvecklingen, förtidsavgångna underofficera­ re med hänsyn till deras militära kvalifikationer inrangeras bland katego­ rien värnpliktiga officerare. Förtidsavgånget underbefäl bör i analogi härmed göras till värnpliktiga underofficerare.

Vad därefter beträffar kategorien pensionsavgångna underofficerare,

räknar utredningen med att den aktiva anställningen med pensionsav­ gång skall liksom nu är fallet innefatta skyldighet för vederbörande att fullgöra viss tjänstgöring före utgången av 55. levnadsåret. Detta torde emellertid i samband med slopandet av reservunderofficersinstitutionen påkalla ändring i gällande allmänna tjänstepensionsreglemente. Motsva­ rande åtgärd torde bli aktuell för det fall, att utredningens förslag om sänkning av underbefälets pensionsålder till 52 år genomföres. För när­ varande sammanfaller nämligen det aktiva underbefälets pensionsålder, 55 år, med den ålder, vid vilken här ifrågavarande tjänstgöringsskyldighet senast kan uttagas.

Vad angår värnpliktsavgångna officerare och underofficerare töreslår

utredningen — i anslutning till sitt förslag, att reservpersonalen må efter ansökan kunna fullgöra frivillig tjänstgöring intill 55. levnadsåret med åtnjutande av lön under själva tjänstgöringstiden i enlighet med vad som gällt under deras tidigare tjänstgöringsperioder men utan rätt till speciellt premievederlag — att värnpliktsavgångna kaptener (motsvarande) alltfort skall, för det fall det ur krigsorganisatorisk synpunkt befinnes

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

önskvärt och ändamålsenligt, kunna erhålla anställning som kaptener i reserven med här angivna löneförmån. Något särskilt premievederlag vare sig i form av engångsbelopp eller pension kommer däremot icke enligt detta förslag att utgå för i denna ordning reservanställd personal. I och för sig kunde enligt utredningen en motsvarande anordning vara tänkbar även för värnpliktsavgångna fanjunkare (motsvarande). Då ut­ redningen av andra anledningar ansett reservunderofficersinstitutionen i princip böra avvecklas, anses dock en dylik anordning ej böra ifrågakomma.

Reservofficerarnas grundläggande utbildning skiljer sig för närvarande

endast obetydligt i fråga om omfattning och innehåll från den utbildning, som ges de värnpliktiga officerarna. Den ger därför enligt utredningens uppfattning icke tillnärmelsevis de kunskaper, som är nödvändiga för att snabbt leda fram till önskvärd militär kompetens. Rörande utbildningen i övrigt anför utredningen. Trupptjänstgöringen är av sådan karaktär, att den icke ger möjlighet till träning i att föra värnpliktig trupp över gruppchefsplanet under tilllämpad övning redan under den grundläggande utbildningen. Den skolmässiga utbildning, som är avsedd att slutgiltigt föra fram till kompanichefskompetens, är för kort för att med de ökade krav på ifråga­ varande position, som numera måste ställas, kunna säkerställa erforderliga kunskaper. Denna utbildning kommer dessutom så sent, att den begrän­ sade kompetens, som uppnås, icke kan utnyttjas under önskvärt antal år av vederbörandes ur fysisk synpunkt bästa ålder.

Utredningens förslag rörande reservofficerarnas utbildning och tjänst­ göring står i sitt tidmässiga och kursmässiga innehåll i överenstämmelse med ett av arméchefen år 1954 framlagt förslag, dock med vissa modi­ fikationer, främst betingade av utredningens förslag till utbildningsgång för värnpliktiga officerare. Utredningen föreslår sålunda, att förstärkning av grundutbildningen skall komma till stånd genom införande av två speciella reservofficerskurser, I om 90 dagar och II om 80 dagar. Efter genomgången reservofficerskurs I krigsplaceras reservofficerarna som plutonchefer. I 25-årsåldern genomgås därpå reservofficerskurs II. Denna kurs avser att för därtill särskilt lämpade fullständiga den formella kompetensen för kompanichefsbefattningen samt inrikta andra på special­ befattningar som bataljonskvartermästare eller officerare i stabstjänst. Efter ytterligare en repetitionsövning (krigsförband) torde vederbörande i 26-årsåldern kunna krigsplaceras såsom kompanichefs ställföreträdare eller i därmed jämförlig befattning. Efter befälskurser och ytterligare praktisk tjänstgöring vid repetitionsövningsförband med den täthet och av den längd, som i arméchefsförslaget förordas, torde reservofficeren i 35-årsåldern normalt kunna krigsplaceras såsom chef för fältkompani eller inneha därmed jämförliga positioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 125

Enligt utredningens förslag kommer reservofficerarnas utbildnings- och tjänstgöringsskyldighet i fred att normalt omfatta en tid av sammanlagt 1 190 dagar.

Beträffande reservbefälets ekonomiska förmåner erinrar utredningen

om att statskontoret i yttrande över 1942 års reservbefälssakkunniga fram­ hållit, att reservpensionen knappast torde vara att anse som en vanlig tjänstepension utan närmast som en premie, avsedd att underlätta reservpersonalens rekrytering och kompensera densamma för de särskilda kost­ nader och olägenheter, som reservtjänstgöringen förde med sig. Denna reservpensionens karaktär framträdde särskilt tydligt genom att veder­ börande vid uppnåendet av viss ålder hade valfrihet att utbyta den årliga »pensionspremien» mot en engångsersättning, som vore att likställa med avskedsgratifikation. Utredningen delar de sålunda framförda synpunkterna och anser alltså, att reservpensionen till sin grundkaraktär är att betrakta som en premie med syfte att verka rekryteringsfrämjande och kompenserande för de in­ satser och uppoffringar, som reservanställningen innebär. Beträffande de rent rekryteringsmässiga synpunkterna erinrar utred­ ningen om att ett stort antal för officersutbildning respektive för re­ krytering till reservofficer potentiellt lämpade värnpliktiga de senare åren icke velat frivilligt engagera sig för fortsatt utbildning till officer. Sålunda har i undersökningsmaterial, som publicerats av arméledningen, framvisats, att endast ca 50 % av värnpliktiga, som erhållit betyget Med beröm godkänd vid underofficersutbildningen, önskat ifrågakomma för vidareutbildning vid kadettskolorna och således ej heller varit i sinom tid disponibla för rekrytering till reservofficersanställning. Det har också framkommit, att många av här ifrågavarande värnpliktiga förmenat, att de på grund av yrkesutbildningsskäl och motsvarande icke kunnat binda sig för tjänstgöringsformer, som de ansett skulle bereda dem avsevärda svårigheter att på rimligt sätt genomföra och finansiera deras studier eller komma att hämma deras påbörjade yrkeskarriär. Utredningen finner därför, att om ett system för vederlag för reservan­ ställning kan utformas på så sätt, att den värnpliktige upplever, att han därigenom på ett avgörande sätt beredes ökade möjligheter att väsentligt förbättra sina ekonomiska förhållanden under studieåren eller under tiden för familjebildningen och den därefter närmast följande tidsperioden, det finnes skäl antaga, att större förutsättningar kommer att föreligga att kunna påräkna detta kvalificerade klientel för reservanställning. Med hän­ syn härtill ter det sig enligt utredningen ändamålsenligt, att en väsentlig del av det premievederlag, som anses böra tillkomma de reservanställda, bör utgå redan under och i omedelbar anslutning till den genomförda grundutbildningen under deras tidiga anställningsår. Detta synes också viktigt med hänsyn till att utredningen räknar med som nödvändigt att grundutbildningen till reservofficer till tiden förlänges i förhållande till nuläget.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

Då det sedan gäller att överväga, i vilken form premien bör utgå för den fortsatta utbildningen hävdar utredningen, att den ej vidare bör utgå i pensionsform. Härom anföres följande. Det är nämligen uppenbart, att det ur statsekonomiska och försvarsorganisatoriska synpunkter är ytterst angeläget, att den för krigsmakten kostsamma grundutbildningen kan under så lång tid som det är krigsorganisatoriskt lämpligt tjäna organisationen. Detta premievederlag utgår ju, såsom tidigare framhållits, för närvarande med belopp i pensionsform, dock med valfrihet att utbekomma det kapitaliserade värdet vid reservan­ ställningens slut. Det bör emellertid härvid uppmärksammas, att man torde kunna räkna med att den nuvarande pensionsformens kvarhållande effekt kommer att minska i betydelse i samband med den allmänna över­ gången till obligatorisk tjänstepension, varom statsmakterna innevarande år fattat beslut. Vidare bör uppmärksammas, att utsikten att i tjänst kvarhålla viss kvalificerad reservanställd värnpliktig personal under den senare delen av värnpliktsåldern torde vara beroende av att vederbörande i direkt anslutning till utbildningstillfällena eller åren däromkring kan erhålla sådant ekonomiskt vederlag, att trots det av militärtjänstgöringen föranleda avbrottet i hans ordinarie civila verksamhet det för honom kommer att framstå som ekonomiskt förmånligt att binda sig för tjänst­ göringen i fråga. De nu nämnda synpunkterna talar för att premieveder­ laget icke, såsom nu är fallet, bör utgå i pensionsform utan utbetalas under hans tjänstgöringstid på sådant sätt, att han inciteras att kvarstå i den en gång påbörjade reservanställningen. Enligt utredningens i det föregående uttalade mening är de reservanställda att betrakta som en del av det värnpliktiga befälet. I fråga om deras ekonomiska förhållanden (lön, premier etc.) bör följaktligen de för värnpliktsbefälet gällande principerna tillämpas med de modifikationer, som föranledes av reservbefälsinstitutionens särart med dess speciella åtaganden. Dessa går väsentligt utöver vad som enligt värnpliktslagen kan föreskrivas för en till officer uttagen värnpliktig. De vederlag, som i premieform anses böra tillkomma den reservanställde, synes därför enligt utredningens mening böra anknyta till de allmänna principer rörande premievederlag till värnpliktiga, som uttalats av 1954 års värnpliktsavlöningsutredning och vilka sedermera i princip godkänts av statsmakterna. Vad beträffar den till den reservanställde utgående lönen för de tids­ perioder, han tjänstgör, synes utredningen riktigt, att densamma icke till sin storlek ändras. Med hänsyn till utredningens principiella inställning till den reservanställdes allmänna status som värnpliktig föreslår utred­ ningen, att lönevederlaget skall betraktas som summan av den lön, den värnpliktige erhåller i respektive grader, jämte en lönefyllnad så stor, att i vart fall det totala lönevederlaget uppgår till det nu utgående. I efter­ följande tabell å s. 127 redovisas utredningens förslag till löne- och premie­ vederlag för en värnpliktig, som reservanställes som officer. Reservbefälstraktamente samt ekiperingshjälp förutsätter utredningen skola utgå enligt i princip samma normer som nu gällande.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

För närvarande är förtidsavgången aktiv officer, som efter inträde i reserven vinner pensionsberättigande statlig anställning, berättigad att utöver tjänstepension uppbära reservpension. Denna reservpension redu­ ceras efter vissa förut angivna regler. Annan förtidsavgången personal äger rätt att uppbära reservpension samt från 65 års ålder en mot den aktiva tjänsten svarande uppskjuten livränta. Å denna livränta utgår emellertid icke rörligt tillägg. Med hänsyn till krigsorganisationens be­ hov av kvalificerat befäl anser utredningen, att förtidsavgångna aktiva officerare alltjämt bör kunna anställas i reserven. Därvid förutsättes, att den, som vunnit anställning som reservofficer, skall ha att fullgöra den tjänstgöring, som föreslås i tabellen å s. 127, med det antal dagar, som vid respektive inträdesålder återstår enligt tabellen i fråga. Han skall här­ vid vara skyldig att följa det tjänstgöringsschema, som däri är angivet.

Under reservtjänstgöringen skall han äga uppbära lön enligt vad som sagts beträffande övriga reservofficerare. Beträffande premievederlaget

föreslår utredningen, att detta ställes i direkt proportion till antalet full­ gjorda tjänstgöringsdagar enligt schemat. Härvid betraktar utredningen tiden mellan 26 :e t. o. m. 36 :e året som en tjänstgöringsperiod om i allt 170 dagar med premievederlaget å 3 000 kronor samt tiden mellan 37 :e t. o. m. 47 :e året som en andra tjänstgöringsperiod om i allt 150 dagar med premievederlaget å 4 000 kronor. Det synes utredningen dock riktigt, att premievederlag icke bör utgå till befattningshavare, som medgivits inträde i reserven senare än det år, då han uppnår en ålder av 43 år. Utredningen förutsätter, att den, som redan vunnit reservanställning, skall äga kvarstå under de ekonomiska villkor, som nu gäller för honom. Rekryteringsbehovet av reservofficerare vid infanteriet och kavalleriet beräknar utredningen till ca 90 för år.

Yttranden Beträffande frågan om behovet i princip av reservinstitutio­ nen har följande remissmyndigheter framfört vissa erinringar eller av­ vikande synpunkter i anledning av utredningens förslag.

Chefen för armén delar utredningens uppfattning, att reservunderoffi-

cersinstitutionen icke är motiverad ur krigsorganisatorisk synpunkt men anser att för de pensionsavgångna underofficerarna anställningsformen av praktiska skäl bör bibehållas. Det är sålunda icke lämpligt att denna per­ sonalgrupp fullgör sin tjänstgöringsskyldighet — som infaller t. o. m. 55 års ålder — med värnpliktig status. Utredningens förslag torde kräva in­ rättandet av en ny och för den aktuella gruppen specifik anställningsform, som i allt väsentligt bör regleras och fungera på likartat sätt som den nuvarande. Av här redovisade skäl bör även det pensionsavgångna under­ befälet kunna anställas i reserven.

Chefen för marinen kan för marinens del icke biträda förslaget om

Kungl. Majds proposition nr 109 År 1960 129

reservunderofficerskårens avskaffande. Det bör föreligga möjligheter att bättre utnyttja de yrkeskunskaper, som de förtids- och pensionsavgångna underofficerarna besitter än vad en överföring av dessa underofficerare till den värnpliktiga befälskategorien skulle medge. Detta gäller särskilt den tekniska personalen.

Chefen för flygvapnet anser, att en avveckling av reservbefälet och eu

övergång till värnpliktigt befäl icke kan för flygvapnets del godtagas annat än i kombination med en utökning av antingen den aktiva befälspersonalen i fred eller antalet repetitionsövningar för värnpliktsbefälet.

Försvarets socialbyrå finner starka skäl tala för ett bibehållande av re­

servinstitutionen jämväl för underofficerare och underbefäl.

Centralförbundet för befälsutbildning avstyrker förslaget om reservunder­

officerskårens avskaffande med hänsyn dels till de ur aktiv tjänst avgångna, dels till att möjligheter bör föreligga för värnpliktiga underofficerare att övergå till reserven. Förbundet anser, att möjlighet bör skapas för värn­ pliktig officer att under värnpliktstiden övergå till reserven även vid se­ nare tidpunkt än den som utredningen föreslagit. Dylik övergång bör dessutom liksom hittills vara möjlig i samband med utträdet ur värnpliktsåldern men bör kombineras med premie såsom ersättning för bortfallen pensionsförmån. Det torde vara lika viktigt att söka behålla goda krafter för militär tjänst jämväl efter 47-årsåldern som att från statens sida dessa krafter visas någon erkänsla.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficer sförbunden uttalar, att re­

servofficerare på samma sätt som hittills i första hand bör anförtros be­ fattningar som chefer för kompanier och motsvarande förband ävensom stabsbefattningar på likvärdig nivå. Vidare bör särskilt lämpade reserv­ officerare kunna ifrågakomma för krigsplacering som bataljonschefer jämte i motsvarande stabsbefattningar, exempelvis inom lokalförsvarsförband och i vissa specialfunktioner. Styrelsen hävdar, att några konstruktiva skäl icke åberopats för reservunderofficerskårens avskaffande. Särskilt vad gäl­ ler förtidsavgångna aktiva underofficerare och underbefäl ligger det i för­ svarets intresse att deras utbildning tillvaratages genom att de beredes möj­ lighet att övergå till reservanställning.

Värnpliktiga officerares riksförbund anser, att reservunderofficerskåren

bör bibehållas bl. a. av hänsyn till intresset för vidare, frivillig utbild­ ning hos de värnpliktiga underofficerarna. Därest den av utredningen avsedda kompanichefsgrundande reservoffi­ cersutbildningen utsträckes under en längre tidsperiod under hänsyns­ tagande till vederbörandes civila utbildning torde, anför riksförbundet, vad beträffar utbildning till officersgrader över värnpliktig fänrik, kunna till­ godoses önskemålet att säkerställa tillgången på kvalificerade kompani­ chefer i krigsorganisationen samt bästa möjliga underlag för sådan utbild-

9—41 60 Rihang till riksdagens protokoll 1960. 1 sand. Nr 109

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

ning. Härigenom kommer det huvudsakliga skälet till bibehållandet av två icke-aktiva officerskårer att bortfalla.

Värnpliktiga underofficerares riksförbund understryker vikten av att re-

servunderofficersinstitutionen består och föreslår, att rekryteringen av re­ servunderofficerare sker dels liksom nu med förtidsavgångna aktiva under­ officerare, dels genom att värnpliktiga underofficerare erhåller ökade möj­ ligheter att övergå till reserven. Detta senare föreslås ske antingen direkt efter genomgången grundutbildning, som förutsättes inkludera särskild reservunderofficerskurs, eller sedan viss tid förflutit efter avslutad grund­ utbildning och efter genomgången frivillig speciell utbildning, förslagsvis även i den frivilliga befälsutbildningens regi, varigenom värnpliktiga un­ derofficerare skall kunna vinna inträde i reserven såsom sergeant mellan 32 och 38 år eller såsom fanjunkare mellan 38 och 47 år.

Svenska reservunderofficersförbundet anser att förtidsavgångna aktiva

underofficerare och underbefäl, som omskolats till de föreslagna uppgifter­ na i krigsorganisationen, bör tillvaratagas på ett bättre sätt än värnplikts­ lagen medger. Reservanställning ger härvid bättre utbyte. Flera skäl tala för att den förtidsavgångne aktive underofficeraren ingår i en s. k. aktiv reserv med uppgifter på i stort sett samma plan som den aktive underoffi­ ceren med motsvarande kompetens. Vad här sagts gäller även förtidsav­ gångna underbefäl.

Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter med hänsyn bl. a. till under-

hållstjänstens betydelse det ändamålsenliga i att avskaffa reservunderofficersinstitutionen.

Sveriges lantbruksförbund motsätter sig förslaget om reservunderoffi-

cerskårens avskaffande, särskilt med avseende å förtidsavgångna aktiva underofficerare och underbefäl. Utredningens förslag att reservbefälet skall betraktas som en speciell grupp av värnpliktiga och alltså erhålla värnpliktig status har avvisats eller varit föremål för erinringar av följande remissmyndigheter, nämligen

överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för flygvapnet, militärpsyko­ logiska institutet, centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden, svenska reservunderofficersförbundet och svenska arbetsgivareföreningen.

Utredningens förslag rörande utbildning och rekrytering av re­ servbefälet har föranlett erinringar av följande remissmyndigheter.

Chefen för marinen anser, att den föreslagna ordningen för rekrytering

av reservofficerare helt via kategorien värnpliktiga officerare kan i vad avser kustartilleriet medföra avsevärda nackdelar i fråga om rekryterings­ underlaget. Den nuvarande utbildningsgången för utbildning av reservoffi­ cer bör därför i stort bibehållas.

Försvarets civilförvaltning ifrågasätter om icke Kungl. Maj :t årligen bör

bestämma hur många värnpliktiga som bör erhålla ytterligare utbildning till reservofficer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 131

Militärpsykologiska institutet anser, atl vidareutbildningen av reserv­

officerarna måste bedrivas så, att krigsplacering som kompanichef främst med tanke på de stridande fältförbanden kan ske vid en väsentligt tidigare tidpunkt än den av utredningen föreslagna.

Civilförsvar sstyr elsen föreslår, att de båda befälskurser, som enligt ut­

redningen normalt skall genomgås vid 34 resp. 36 års ålder, ersättes av kur­ ser i civilförsvar stjänst för de reservofficerare, som går över till civilför­ svaret.

Centralförbundet för befälsutbildning ifrågasätter, om icke den av utred­

ningen för reservofficerare föreslagna väsentligt utökade och till ålders­ läget 20—25 år koncentrerade grundutbildningen kommer att innebära svårigheter att för denna utbildning intressera i första hand sådana ung­ domar, som avser att fortsätta sin civila utbildning vid universitet och hög­ skolor.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden anser, att utred­

ningens förslag innebär en alltför lång utbildningstid mellan 20 :e och 25 :e levnadsåret, då vederbörande har att i skärpt konkurrens förbereda civil yrkesverksamhet. En förkortning av den tidsbundna utbildningen kan ske genom korrespondensundervisning samt genom deltagande i kurser av FBUmodell, i båda fallen avslutade med obligatoriska prov på inhämtade färdig­ heter. Styrelsen föreslår därför, att tjänstgöringen fram till 25:e levnads­ året icke blir längre än vad som enligt nu gällande bestämmelser är fallet, nämligen ca 700 dagar. Fortsatt grundutbildning till reservofficer bör för­ läggas till valfri tid mellan 25 :e och förslagsvis 32 :a året i form av modi­ fierade och förkortade reservofficerskurser I och II. Med hänsyn till det nutida krigets allmänt skärpta krav på befälet i krigsorganisationen vill styrelsen icke motsätta sig en viss ökning av tjänstgöringstidens längd men anser icke tillrådligt att denna blir längre än omkring två månader. Med denna förlängning av tjänstgöringstiden måste utbildningen genom rationalisering kunna ge erforderlig kompetens.

Högerns ungdomsförbund, som anser att utredningen nedvärderat det

icke aktiva befälet, ifrågasätter om icke utbildningen av såväl reservoffi­ cerare som värnpliktiga officerare kan äga rum gemensamt med utbild­ ningen av aktiva officerare fram t. o. m. aspirantskola.

Sveriges akademikers centralorganisation avstyrker med hänsyn till

rekryteringen den av utredningen föreslagna förlängningen av utbildningsoch tjänstgöringstiden fram till 25 års ålder för reservofficerare. Vissa tids­ vinster, särskilt när det gäller vidareutbildning, kan göras genom att ut­ nyttja korrespondensundervisning. En eventuellt mindre förlängning skulle kunna förläggas till en senare period, exempelvis till åldern 26—32 år. Om den egentliga reservofficersutbildningen d. v. s. utbildningen till kompa­ nichef och motsvarande befattningshavare förlägges till mellan 25 :e och 32 :a året bör övervägas, om icke den vertikala gränsdragningen mellan re­

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

servofficerare och värnpliktiga skulle kunna ersättas med en horisontell. Genom en sådan gränsdragning skulle i princip allt icke-aktivt plutonsbefäl, inklusive fänrikar, vara värnpliktigt medan icke-aktiva löjtnanter och kaptener helt utgjordes av reservanställd personal. Utredningens förslag rörande reser v befälets anställningsför­ hållanden och ekonomiska förmåner har givit anledning till erinringar och uttalanden från följande remissmyndigheter.

Chefen för armén ansluter sig till utredningens förslag att en väsentlig

del av reservofficerens premieunderlag skall utbetalas i samband med grundutbildningen men anser att en förutsättning för denna rekryteringsfrämjande åtgärd är, att de av utredningen föreslagna premiebeloppen väsentligt höjes. Även om premierna för reservofficerarna höjes i betydande grad är denna form för rekrytering av krigsorganisationens kompani­ chefer avsevärt billigare än yrkesanställning enbart för detta ändamål. Premierna bör, såsom också framhållits, även ha till syfte att förhindra förtidsavgångar. De ekonomiska förmånerna under senare delen av re­ servanställningen kan härvid bli av avgörande betydelse. Den väg utred­ ningen härvid anvisat är lämplig, eftersom den ekonomiska gottgörelsen är oberoende av reservofficerens inkomstläge. Dessa förmåner bör kunna tillkomma reservofficerare oberoende av anställningsformen. Det är f. n., framhåller arméchefen, svårt att överblicka om utredningens förslag till ändrade pensionsförhållanden erbjuder tillräckliga förmåner för att stora och tidiga avgångar bland reservofficerarna skall förhindras.

Chefen för flygvapnet anser, att för flygvapnets del den av utredningen

för de reservanställda officerarna föreslagna övergången från pensions- till premiesystem synes böra bedömas bl. a. med hänsyn till rekryteringseffekten. Chefen för flygvapnet är icke beredd att nu uttala sig om de föreslagna premiebeloppen är lämpligt avvägda.

Försvarets civilförvaltning anser beträffande utredningens förslag — att

den till reservofficerare utgående lönen skall i princip grunda sig på värnpliktslön + lönefyllnad = lön för aktiv officer i motsvarande grad — att för denna beräkning bör för samtliga reservofficerare för varje grad be­ stämmas den löneklass och ortsgrupp, med vilken skall räknas vid bestäm­ mande av lönefyllnad. Gällande bestämmelser om avlöning till värnpliktiga bör utbyggas i enlighet härmed.

Försvarets socialbyrå finner det för reservofficerare föreslagna under­

laget i form av värnpliktslön och lönefyllnad vara mindre väl lämpat för utformandet av bestämmelser i ämnet.

Militär psykologiska institutet finner beträffande reservofficersgruppen,

att för säkerställande av fullgod kvalitativ och kvantitativ rekrytering till kadettskolorna och reservofficersutbildningen förmåner utöver dem av ut­ redningen föreslagna är nödvändiga.

Statskontoret anser att de föreslagna premiebeloppen bör över lag ned­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 133

justeras på grund av att dessa belopp dels är större än det kapitaliserade värdet av hittills utgående pensionsförmåner, dels har beräknats under förutsättningen att de skall bli skattefria. Ämbetsverket finner sig I avsak­ nad av fastare hållpunkter icke böra ingå på någon detaljprövning av de föreslagna premiebeloppen. Då premieutbetalningarna efter genomgångna reservofficerskurser I och II kommer att i tiden ligga nära varandra ifrågasättes, om en sammanslagning av de båda beloppen till en gemensam pre­ mie — i storlek understigande summan av de föreslagna — måhända skulle kunna ske utan att nämnvärt förminska vare sig den rekryterande eller den kvarhållande effekten av premien.

Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden biträder för­

slaget om premiesystem i stället för pensionssystem men anser att premier­ na bör tillförsäkras värdebeständighet. Utredningens förslag om ekono­ miska förmåner innebär enligt styrelsen en försämring jämfört med nu­ varande ordning, bl. a. i så måtto att en reservofficer f. n. efter grund­ läggande utbildning (22 månader) erhåller avlöning som fänrik jämte tjänstgöringstraktamente, medan enligt förslaget under ytterligare 7 må­ nader lön endast skulle utgå i grad som värnpliktig sergeant (3 månader) resp. värnpliktig fänrik (4 månader) utan rätt till traktamente. Samtliga icke-aktiva officerare över fänriks grad bör i princip vara reservanställda. En avsevärd förbättring i premieavseende måste åstadkommas främst för de yngre reservofficerarna. Därjämte bör de ekonomiska förmånerna i öv­ rigt väsentligt höjas så att dessa verkligen blir rekryteringsfrämjande. En­ ligt styrelsens mening bör de sammanlagda premiernas grundbelopp icke understiga 18 000 kronor. Vid fördelningen av detta belopp måste de båda första premierna ha sådan storlek, att de bidrager till att reservofficersut­ bildningen framstår som tillräckligt lockande trots den tidsförlust för civil yrkesutbildning, som den för med sig. Vidare måste den sista premien vara av sådan storleksordning att den verkligen stimulerar lämpliga reservoffi­ cerare att kvarstå i tjänst. Styrelsen vänder sig mot att utredningen icke till behandling upptagit frågan om befälsutbildningens civila meritvärde. För att möjliggöra en be­ tryggande reservofficersrekrytering måste frågan om meritberäkning i stat­ lig tjänst och poängvärdering av militär befälsutbildning vid intagning av elever till spärrade högskolor bringas till en positiv lösning.

Värnpliktiga officerares riksförbund har i anledning av utredningens

förslag om slopande av pensionsförmånen för de värnpliktsavgångna re­ servkaptenerna uttalat, att dessa i likhet med reservofficerarna bör kom­ penseras med motsvarande premie, särskilt som de äldre värnpliktiga offi­ cerarna trots sin officersutbildning och långa bcredskapstjänstgöring aldrig åtnjutit premier efter genomgången värnpliktig underofficers- och officersskola.

Svenska reservnnderofficcrsförbundct, som i princip ansluter sig till ut­

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

redningens förslag rörande reservbefälets premier och lönevillkor, anser dock att uppbyggnaden av det ekonomiska vederlaget blivit onödigt kompli­ cerat och även oklart i fråga om det praktiska resultatet i enskilda fall. Enligt förbundets mening bör angivas den lönegrad och löneklass i Saar, efter vilken löneförmånerna skall utgå. Förbundet anser, att den möjlighet till kvarstående i reserven med viss tjänstgöringsskyldighet, som nu före­ ligger för samtliga kategorier av reservbefäl upp till en levnadsålder av 55 år, bör reserveras endast för från aktiv stat pensionsavgångna beställningshavare. För övriga bör i princip tjänstgöringsskyldigheten upphöra vid den levnadsålder, då eljest utträde ur värnpliktsåldern sker.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att frågan om reservbefälets an­

ställningsformer behöver ytterligare utredas. En anställningsform måste eftersträvas, som dels är psykologiskt fördelaktig och dels medger erfor­ derlig stadga åt befälsorganisationen. Utredningens förslag om beräkning av reservbefälets löneförmåner synes vara mindre distinkt och även onödigt tillkrånglat.

Sveriges akademikers centralorganisation anser, att utredningens förslag

till vederlag vid reservanställning innebär totalt sett en försämring i för­ hållande till nu gällande ordning. De båda första premierna måste ha en sådan storlek, att de dels får någon verklig betydelse som kompensation för pensionen, dels bidrar till att göra reservofficersutbildningen tillräck­ ligt lockande trots den tidsförlust den för med sig för den civila yrkesut­ bildningen. I princip bör premiernas storlek avpassas så, att de täcker kost­ naden för ett studieår.

Statstjänstemannens riksförbund finner de föreslagna ekonomiska för­

månerna för utbildning av icke-aktivt befäl föga lockande för att säkerställa en tillfredsställande rekrytering.

Departementschefen

Arméns reserver omfattar för närvarande pensionsavgångna, förtidsavgångna, reservanställda och värnpliktsavgångna officerare, underoffice­ rare och civilmilitär personal. Dessutom finnes pensionsavgånget under­ befäl samt övergångsanställda furirer i reserv. Anställningen i reserv upp­ hör enligt vissa regler med utgången av det kalenderår varunder 38 eller 47 års ålder uppnås. Tillstånd att kvarstå i reserv efter 47 års ålder kan med­ givas. Tjänstgöringen i fredstid omfattar i regel 48 dagar för varje hel treårsperiod. Reservpersonal uppbär under tjänstgöring lön efter i stort sett samma grunder som motsvarande aktiv personal. Till reservpersonal utgår vidare särskilda reservbefälstraktamenten och ekiperingshjälp. Vid avgång ur reserven är förtidsavgången och reservanställd personal berät­ tigad till pension eller däremot svarande engångsbelopp. Pension eller engångsbelopp bestämmes till särskilda belopp beroende på om avgång sker vid 38, 47 eller 55 års ålder. Värnpliktsavgången personal är berättigad till pension (engångsbelopp) vid 55 års ålder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 135

Befälsutredningens förslag innebär i huvudsak följande. Underofficerare och underbefäl skall ej vidare anställas i reserven. Däremot har utredningen funnit erforderligt, att reservofficersinstitutionen bibehålies. Utredningen föreslår emellertid — förutom förstärkt grundutbildning för reservanställda officerare — ändringar i tjänstgöringsskyldigheten för förtidsavgångna och reservanställda officerare. Reservpensionsförmånerna anses böra ersättas med ett premiesystem enligt vilket premier utgår för grund­ utbildning samt efter sammanlagt 170 dagars obligatorisk fredstjänstgöring respektive ytterligare 150 dagars sådan tjänstgöring. Obligatorisk tjänst­ göring efter 47 års ålder förutsättes ej förekomma. Premie anses ej böra utgå till den som anställts efter uppnådda 43 års ålder. Vissa principiella ändringar förutsättes därjämte i fråga om avlöningsförmåner m. m. Jag upptar först befälsutredningens förslag rörande reservunderoffi­ cerare och reservunderbefäl. Utredningen har funnit, att inom infanteriet och kavalleriet krigsorganisatoriskt behov av dessa kategorier ej föreligger. Detta konstaterande har ej mött invändning från arméchefen, som emeller­ tid anmält att ett dylikt behov kan förefinnas vid övriga truppslag. Jag är med hänsyn härtill ej beredd taga ställning till utredningens förslag om slopande av reservunderofficers- och reservunderbefälsinstitutionerna förrän detaljerat krigsorganisatoriskt underlag föreligger beträffande samt­ liga truppslag. I avbidan på slutligt ställningstagande i frågan bör emeller­ tid endast pensionsavgången underofficers- och underbefälspersonal upp­ tagas i reserv. Beträffande behovet av en reservofficersinstitution vill jag anföra föl­ jande. Den arméorganisation, grundad på idén om allmän värnplikt och av den storleksordning, som av statsmakterna fastställts genom 1958 års försvars­ beslut, innefattar ett mycket stort antal kompanienheter och förband av motsvarande storlek och betydenhet, vilka ovillkorligen som chefer eller ställföreträdande chefer kräver befäl, på vilka kvalitativt höga krav måste kunna ställas. Dessutom finnes inom organisationen ett stort antal befatt­ ningar i staber vid såväl de stationära som de mobila krigsförbanden, vilka kräver speciellt rekryterad och utbildad personal av hög kvalitet. Det är varken ur ekonomiska eller andra synpunkter möjligt att anställa aktivt yrkesbefäl i den omfattning som skulle erfordras om alla dessa befatt­ ningar skulle besättas med sådant befäl. Ej heller är det rimligt eller möj­ ligt att tvångsvis ålägga värnpliktigt befäl den avsevärda utökning av ut­ bildning och tjänstgöring som erfordras för att erhålla, vidmakthålla och utveckla kompetens för bestridande av åsyftade befattningar. Därför måste enligt min mening i arméns befälsorganisation ingå personal, som efter frivilligt ålagande underkastar sig eu avsevärd utbildning och tjänstgö­ ringsskyldighet utöver vad som kan åläggas det övriga värnpliktiga be­ fälet. I likhet med utredningen räknar jag därför med att rcscrvofficersinstitulionen vid armén skall bibehållas.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960

Rekryteringen av reservpersonal bör i princip baseras på redovisade krigsorganisatoriska behov. För infanteriet och kavalleriet har befälsutredningen angivit ett årligt rekryteringsbehov av reservofficerspersonal om ca 90. Härvid har ej hänsyn tagits till rekrytering av reservofficerare för civilförsvarets behov. Jag anser mig kunna godtaga utredningens beräk­ ning. Vid den fortsatta planeringen bör även civilförsvarets behov upp­ märksammas. Den av mig i det föregående omnämnda delegationen bör jämväl ha till uppgift att i anslutning till preciserade krigsorganisatoriska underlag ange behoven av reservofficerspersonal för övriga truppslag inom armén. Rekrytering av reservofficerspersonal till dessa truppslag bör övergångsvis ske med återhållsamhet. Vad gäller utbildningen av reservofficerare har befälsutredningen före­ slagit en förlängning av grundutbildningen i förhållande till nuläget med

ca 5Wt månader. Reservofficersorganisationerna har bejakat behovet av en

förbättrad och förlängd utbildning men förmenat att av bl. a. rekryteringsskäl förlängningen bör begränsas. Med hänsyn till ett framtida krigs karaktär måste — som jag också tidigare påpekat skärpta krav ställas i de befattningar, för vilka reservofficerare avses. Jag anser därför i likhet med de militära myndigheterna en förstärkning av reservofficerarnas grundutbildning ofrånkomlig och tillstyrker utredningens förslag. Två speciella reservofficerskurser, I och II, om 90 dagar respektive 80 dagar bör således tillkomma. Grundutbild­ ningen för reservofficer kommer alltså att — inräknat trupptjänstgöring om 30 dagar — omfatta tillhopa 200 dagar utöver utbildningen för värn­ pliktig officer. Pågående utbildning till officer i reserv förutsättes ej inne­ bära, att vederbörande enligt värnpliktslagen eljest åliggande skyldighet att fullgöra repetitions- och befälsövningar icke skall uttagas. Enligt min mening bör i värnpliktslagen intagas föreskrift av innebörd att den som uttagits för utbildning till officer i arméns reserver har att -— utöver den för värnpliktig officer stadgade utbildningstiden — fullgöra fortsatt tjänst­ göring om tillhopa högst 200 dagar. Jag avser att framdeles återkomma med förslag till härav betingad ändring i värnpliktslagen. Till vad utredningen i övrigt föreslagit rörande reservofficers utbildning och tjänstgöring kan jag ansluta mig. Reservofficers fredstjänstgöring intill 47 års ålder bör alltså omfatta 7 reservbefälskurser och 4 repetitionsövningar om tillhopa 320 dagar. Med hänsyn till att framdeles behov av förändringar i reservbefälets tjänstgöringsförhållanden kan aktualiseras, förutsätter jag, att reservofficer skall vara skyldig att underkasta sig jämkningar i sättet för kursers och övningars fullgörande; dock att tjänst­ göringsskyldigheten sammanlagt må omfatta högst 320 dagar och antalet kurser och övningar tillhopa skall utgöra högst 11. Beträffande tjänst­ göringsskyldigheten för från aktiv stat förtidsavgången officer biträder jag utredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 137

Vad gäller reservofficers utbildning anser jag det böra undersökas huru­ vida en begränsad del av denna utbildning lämpligen kan ske i form av brevundervisning med efterföljande prov. Då det gäller det ekonomiska vederlaget till reservofficerare föreslår utredningen att nuvarande pensionsförmåner ersättes av premier, som bör anknytas till nu gällande allmänna principer rörande premievederlag till värnpliktiga och sålunda vara skattefria. Föreslagen övergång från tjänstepension till premievederlag har i allmänhet tillstyrkts men ett flertal remissinstanser har ställt sig avvisande till utredningens förslag beträf­ fande storleken av de föreslagna premierna. Vad gäller lön och övriga reservofficerarna tillkommande förmåner har utredningen förutsatt dessa oförändrade i förhållande till vad nu är stad­ gat. Konstruktionen av lönen har angivits som värnpliktslön i graden + lönefyllnad = lön för aktiv officer i motsvarande grad. Dessa förslag har allmänt tillstyrkts, dock har ett antal remissmyndigheter funnit konstruk­ tionen av lönen mindre praktisk. Vederlagen till reservofficerare för utbildning och tjänstgöring bör en­ ligt min uppfattning ges ett sådant innehåll och sådan utformning att den enskildes insats på tillbörligt sätt honoreras och att bästa möjliga såväl rekryterande som kvarhållande effekt eidiålles. Jag anser härvid allmänt taget utredningens förslag ändamålsenliga. Bl. a. med hänsyn till den av statsmakterna beslutade allmänna tjänstepensioneringen är det av vikt att de speciella vederlagen utöver lön in. m. ges formen av premier i stället för pension. Dock bör enligt min mening eftersträvas att de premier som utfaller under själva anställningstiden som reservofficer även kan ges värde- och standardbeständighet på sätt som redan sker exempelvis i fråga om avgången fältflygarpersonal. För nämnda kategori anges utgående premie som en summa motsvarande ett visst antal månadslöner och premi­ erna är ej skattefria. Vad gäller premier för genomgångna reservofficerskurser (I och II) ansluter jag mig till utredningens förslag. Bestämmelser i ämnet bör in­ tagas i värnpliktsavlöningskungörelsen. Jag finner i övrigt lämpligt, att bestämmelser rörande reservofficerspersonalen direkt ansluter sig till den nuvarande anställningsformen som fast anställd, varvid jag förutsätter att de för reservpersonalen nu gällande speciella förhållandena rörande rätt att välja förband och kvarbli vid det­ samma etc. bibehålies. Jag anser dock att vid en allmän indelning av befälskategorierna denna indelning bör ges en sådan utformning att utred­ ningens princip rörande reservbefälet såsom en speciell grupp av värnpliktsbefäl upprätthålles. Med hänsyn till vad i det föregående anförts vill jag föreslå att veder­ lag till reservofficerare för tjänstgöring såsom utredningen föreslagit ut­ går i form av premier. Jag föreslår, alt premie efter fullgjord tjänstgö­

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

ringsperiod i reserv av 170 dagar skall utgå med belopp motsvarande fyra månadslöner i löneklass A 13, ortsgrupp 4, samt att premie efter andra tjänstgöringsperioden om ytterligare 150 dagar skall bestämmas till fyra månadslöner i löneklass A 21, ortsgrupp 4. Med nu gällande avlöningsbestämmelser kommer sålunda de av utredningen föreslagna premierna att uppräknas från 3 000 kronor till 4 872 kronor respektive från 4 000 kro­ nor till 7 504 kronor. De föreslagna sammanlagda premierna för reservofficerarnas utbildning och tjänstgöring kommer därmed att uppgå: för grundutbildningen som värnpliktig till 5 000 kronor och för den fortsatta tjänstgöringen som reservofficer till 12 376 kronor eller till i allt 17 376 kronor. Det bör upp­ märksammas att i nu nämnda belopp ej ingår premier för utbildning till värnpliktig officer om 3 600 kronor. Till förtidsavgången aktiv personal bör utgå premie som jämkats med liänsyn till omfattningen av den fullgjorda tjänstgöringen i reserv. Jag biträder utredningens förslag att premie ej skall utgå till den som inträtt i reserv efter uppnådda 43 år. Till utredningens förslag beträffande rätt för värnpliktig kapten att inträda i reserv, dock utan rätt till premie, kan jag ansluta mig. Vad utredningen i övrigt föreslagit rörande officer i reserv kan jag biträda. Jag ansluter mig även till utredningens förslag att för närvarande anställd reservpersonal skall äga kvarstå på nu gällande villkor. Vad nu föreslagits beträffande anställning, tjänstgöring och vederlag till officer i arméns reserver avviker i betydande utsträckning från bestäm­ melserna i 1943 års reservbefälskungörelse. Kungl. Maj :t bör erhålla bemyndigande att besluta om erforderliga bestämmelser. Jag avser att snarast låta verkställa översyn av anställningsvillkoren för övrig reservpersonal inom försvaret i syfte att åstadkomma en anpass­ ning till vad nu föreslagits beträffande officer i arméns reserver. Jag förutsätter, att för närvarande anställd reservofficerspersonal beredes tillfälle att övergå till tjänstgöring enligt de nya bestämmelserna. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser om formerna och villkoren för dylik överföring. Jag upptager så till dryftande ett antal frågor av principiellt intresse, som aktualiserats vid remissbehandlingen av befälsutredningens betän­ kande. Vid ärendets beredning inom försvarsdepartementet har represen­ tanter för reserv- och värnpliktsorganisationerna beretts tillfälle att lämna kompletterande synpunkter. Då det gäller möjligheterna att frivilligt åtaga sig utbildning till värn­ pliktig officer och reservofficer har framhållits, att den alltmer bundna kursgången vid de akademiska läroanstalterna skapar svårigheter för vissa värnpliktiga. Enligt min uppfattning är det av väsentlig betydelse att det militära utbildningssystemets utformning inom ramen för vad som är orga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 är 1960 139

nisatoriskt och personellt möjligt i görligaste mån undanröjer sådana svå­ righeter. Jag vill erinra om att enligt gällande och även nu föreslagen ord­ ning utbildningen till värnpliktig officer kan genomgås vid tre alternativa kurser, nämligen vinterlinje, sommarlinje och delad sommarlinje. De sist­ nämnda linjerna har inrättats just med tanke på den studerande ung­ domen. Jag förutsätter, att vederbörande lokala instanser under den obliga­ toriska underofficersutbildningen på ett klargörande sätt informerar de värnpliktiga om dessa valmöjligheter. Svårigheter torde även kunna uppstå för vissa aspiranter att med hänsyn till den civila studiegången genomgå den föreslagna grundläggande reservofficersutbildningen. Jag har darfor för avsikt att låta vederbörande myndigheter förutsättningslöst pröva möj­ ligheterna att anordna eu reservofficerskurs I under tiden 1/6—1/9 att erbjudas som alternativ till huvudkursen 1/4-1/7. Reservofficerskurs II avses pågå 5/6—25/8 och torde ej medföra några problem av har antydd art. Ett antal organisationer har påpekat önskvärdheten av att ge möjlighet för värnpliktiga officerare att genomgå den grundläggande reservofficers­ utbildningen vid senare tidpunkt, exempelvis i åldern 26 32 år. Därut­ över har framhållits, att även äldre värnpliktiga officerare borde kunna erbjudas möjlighet att övergå till reservofficersorganisationen. Jag finner de anförda förslagen vara av konstruktivt intresse och har för avsikt att även låta dessa frågor genom vederbörande myndigheter bli föremål för en allsidig prövning. Härvid bör respektive intresseorganisa­ tioner beredas tillfälle att inkomma med synpunkter. Som förutsättning vid prövningen bör gälla att antalet individer, som kan beredas tillfälle till reservanställning, alltid måste vara direkt knutet till redovisat krigsorganisatoriskt behov. Vidare bör vid prövningen av det vederlag, som skall utgå till officer, som anställes vid högre ålder än den som norm angivna, förutsättas att ersättningen måste stå i bestämd relation till den tid, veder­ börande kan utnyttjas i organisationen i de för reservpersonal avsedda be­ fattningarna. Vissa kvoteringsregler bör övervägas. Detta är nödvändigt, såväl ur statsekonomiska synpunkter som med hänsyn till skälig rättvisa, individerna emellan. Jag vill också framhålla, att som villkor för reserv­ anställning måste i varje fall gälla, att vederbörande har undergått utbild­ ning av den omfattning, som avses för den grnndrekryterade personalen. För det fall av mig i det föregående omnämnda fortsatta undersökningar rörande reservunderofficersinstitutionen skulle medföra att denna institu­ tion bedömes böra bibehållas, finner jag lämpligt att prövning av motsva­ rande art även sker beträffande värnpliktiga underofficerare. Betydelsen av att de reservanställdas och värnpliktigas civila kompetens och erfarenhet på ett effektivt sätt tillgodogöres vid inplaceringen i krigs­ organisationen bar starkt understrukits av ett antal remissinstanser. Jag finner det angeläget med hänsyn både till organisationens effektivitet och

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960

till psykologiska synpunkter att en rationell personalplacering kommer till stånd. Jag vill erinra om att jag i det föregående föreslagit att vid varje infanteriregemente skall tillkomma en regementsofficer, chef för mobiliseringsavdelningen, i vilkens uppgifter den personalplacerande verksam­ heten skall inta en central plats. I det föregående har jag i ett antal fall räknat med att rekrytering till reserven i vissa fall skall upphöra i avbidan på resultaten av ytterligare utredningar. Jag förutsätter att, i de fall det visar sig att anställning bör ske även i fortsättningen, i sammanhanget aktuell personal beredes möj­ lighet till reservanställning så fort slutlig ställning kunnat tagas.

10. Tjänsteställningsförhållanden

1954 års befälsutredning Utredningen föreslår att, liksom hittills varit gällande, vissa av graderna inom den aktiva underofficerskåren tjänsteställningsmässigt skall pla­ ceras i nivå med kompaniofficerare. Det riktiga och logiska härutinnan blir än mer framträdande i beaktande av den kvalificerade utbildning avseende chefskap för fältkompani och självständigt plutonsutbildarskap, som enligt utredningens förslag avses för den aktiva underofficerskårens medlemmar. I konsekvens härmed har också utredningen inrangerat det i särskild ordning speciellt utbildade värnpliktsbefälet, reservofficerarna, så att reservofficer — kapten — inrangerats efter aktiv förvaltare, och reservofficer — löjtnant — efter aktiv fanjunkare. Likaså har värnplik­ tig fänrik placerats efter aktiv underofficer — sergeant. Analogt har även det aktiva underbefälet inrangerats så, att dess status av speciellt ut­ bildade och kompetenta yrkesmän kommer till uttryck. Utredningens för­ slag åskådliggöres närmare av följande sammanställning. Enligt av utredningen redovisad undersökning rörande befälspersonalen i främmande länder företer den svenska befälsordningen väsentliga av­ vikelser från de förhållanden, som på de flesta håll i utlandet är rådande. Detta gäller ej minst beträffande den aktiva underofficerskåren. Den intar i vårt land i förhållande till underofficerskårerna i allmänhet i andra länder en betydelsefullare ställning och anförtros självständigare och mera kvalificerade uppgifter. Detta har sedan länge kommit till ut­ tryck i gällande officiella bestämmelser rörande tjänsteplacering med underofficerna inrangerade i nivå med kompaniofficerare. I konsekvens härmed har också den förläggningsstandard och övriga villkor, som ansetts böra i vårt land tillkomma underofficerspersonalen, avpassats. Vid tjänstgöring utomlands har emellertid svenska underoffi­ cerare i här aktuella avseenden ofta uppenbarligen missgynnats. Det fram­ står enligt utredningen som rimligt och angeläget att här söka åväga-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 141

Värnpliktsbefäl Aktivt yrkesbefäl Reservövrigt värnpliktsbefäl anställt

Under­ Under­ Under­ Officerare Underbefäl Officerare Officerare officerare officerare befäl

Generalspersoner överste öv. löjtnant Major Kapten Förvaltare Kapten Kapten Löjtnant Fanjunkare Löjtnant Löjtnant Fanjunkare1 Fänrik Sergeant Fänrik Rustmästare Överfurir Sergeant1 Furir Furir Korpral Korpral V. korpral

1 övergångsvis bör reservunderofficerare — fanjunkare och sergeant — placeras omedelbart före motsvarande värnpliktsgrader.

bringa ändring. Det synes tjänligt alt i denna avsikt på lämpligt sätt exempelvis genom respektive officiella förbindelseorgan orientera och för respektive myndigheter och instanser i andra länder klargöra de speciella, från andra krigsmakter avvikande förhållanden, som kännetecknar tjänsteställningsplaceringen inom den svenska befälsorganisationen, och de särskilda villkor, som jämlikt den svenska rangeringen tillkommer svensk befälspersonal av olika kårer och grader.

Yttranden Huvuddelen av remissmyndigheterna anser, alt befälsutredningens för­ slag till ändring av tjänsteställningsförhållandena inom armén är ägnat att skapa oklarhet särskilt under krigsförhållanden och under de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna i fred. Vidare anses förslaget inne­ bära en nedvärdering av icke aktivt befäl och härigenom komma att även­ tyra ungdomens ambition och intresse alt underkasta sig utbildning till reserv- och värnpliktigt befäl. Angelägenheten av att tjänstegrad och tjänsteställning överensstämmer betonas.

Kangl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960

Utöver dessa erinringar har chefen för marinen och chefen för flyg­ vapnet anfört vissa speciella synpunkter på tjänsteställningsfrågan, vilka

ansetts böra beaktas med hänsyn till dessa försvarsgrenars uppgifter och särart inom försvarsorganisationen.

Chefen för marinen framhåller, att utredningens förslag till tjänsteställ­

ning mellan olika kategorier innebär ett icke lämpligt avsteg från nu gäl­ lande princip, att innehavaren av en tjänstegrad skall ha en viss tjänste­ ställning oberoende av om vederbörande tillhör aktivt, reserv- eller värn­ pliktigt befäl. Om behov av högre tjänsteställning för underofficerare i samband med att de ges vidgad utbildning föreligger, så synes detta kunna tillgodoses genom tilläggsbenämningar till existerande tjänstegrader eller genom att tjänsteplacering i krig och fred sker så, att känsliga tjänsteställningsproblem undvikes. Vidare framhåller marinchefen, att marinens uppgifter i krig kräver intim samverkan med övriga försvarsgrenar och att det bl. a. av detta skäl är nödvändigt för marinen att tjänsteställningsfrågan får en för hela krigsmakten gemensam lösning.

Chefen för flygvapnet framhåller, att även om föreslagna ändringar i

tjänsteställningsordningen kan ses som en konsekvens av utredningens betonande av det aktiva befälets större erfarenhet m. m., synes en uppvärdering av det aktiva befälets tjänsteställning i förhållande till det icke aktiva befälets böra vägas mot de praktiska olägenheter detta kan med­ föra. Chefen för flygvapnet anser det vara tveksamt, om den föreslagna tjänsteställningsordningen har fördelar som uppväger nackdelarna. Beträffande den bristande balansen mellan tjänstegradsskalan i Sverige och utlandet, som av utredningen påtalats, synes det enligt chefens för flygvapnet uppfattning vara önskvärt med en parallellställning bl. a. ge­ nom en ökad »ibefordran» av kvalificerat aktivt befäl.

Svenska underofficersförbundet biträder utredningens förslag till tjänste-

ställningsförhållandenas ordnande. Förbundet finner dock beteckningen »underofficerskår» inadekvat och missvisande och föreslår att den ändras till »specialofficerskår». Förbundet säger sig för närvarande icke ha någon erinran mot att de nuvarande tjänstetitlarna bibehålies. Dock bör titeln sergeant, som i internationellt sammanhang måste anses vara direkt miss­ visande, utgå.

Även försvarsväsendets underbefälsförbund accepterar utredningens för­

slag och framhåller bl. a. att särskilda benämningar för icke-yrkesbefäl måhända kan underlätta reformens genomförande.

Departementsch ef en

Föreskrifter om tjänsteställningsförhållanden utfärdas av Konungen i koinmandoväg. Jag har emellertid funnit angeläget att i detta samman­ hang framföra min uppfattning i hithörande fråga. Befälsutredningens förslag till tjänsteställning har av flertalet remiss­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 143

instanser icke befunnits lämpligt. Sålunda har yrkats att grad och be­ fattning skall sammanfalla och att samma titel i princip ej hör utnyttjas för olika befälsnivåer. Även har ansetts att reserv- och värnpliktspersonalen nedvärderats. Enligt min uppfattning innebär den av utredningen redovisade före­ slagna tjänsteställningen en i och för sig logisk och konsekvent genom­ förd ordning. Som jag tidigare framhållit är det emellertid önskvärt och nödvändigt att befälssystemen inom de olika delarna av krigsmakten bringas till så stor överensstämmelse som möjligt. Jag avser därför att låta verkställa en fortsatt bearbetning av tjänsteställningsproblemen avse­ ende krigsmakten i dess helhet. Härvid bör som förutsättning gälla att den av mig inledningsvis angivna förändringen av underofficerarnas kår­ benämning slutligt fixeras. Även en förändring av den aktiva underbefäls­ kårens benämning kan komma att aktualiseras i sådant sammanhang. Vid den fortsatta beredningen bör de aktiva befälskårernas speciella kompetens beaktas ävensom de i remissbehandlingen framförda synpunk­ terna rörande vikten av att grad och befattning sammanfaller, varvid till­ börlig hänsyn måste tagas även till den icke aktiva befälspersonalen. Vägledande vid ett ställningstagande bör slutligen vara att åstadkomma ett logiskt sammanhang mellan uppgifter i krigsorganisationen och tjänste­ ställning. Den allmänna, militära och sociala värderingen av krigsmak­ tens befälspersonal måste nämligen enligt min uppfattning ske utifrån uppgifterna i den organisation där alla olika kategorier sammanföres, d. v. s. krigsorganisationen. Inom försvarsdepartementet har redan vissa preliminära förarbeten kommit till stånd. Jag avser att efter inhämtande av ytterligare bedömningsunderlag framför allt beträffande förhållandena vid övriga försvars­ grenar låta utforma slutligt förslag till tjänsteställning och underställa detsamma Kungl. Maj :ts prövning.

11. Kostnadsberäkningar

1954 års befälsutredning Ett genomförande av utredningens förslag påverkar i flera hänseenden utgifterna under driftbudgeten. Enligt vissa av utredningen redovisade beräkningar uppkommer under närmare angivna förutsättningar en årlig kostnadsökning om ca 4,5 miljoner kronor. De huvudsakliga kostnads­ förändringarna hänför sig till förslagen om ändrade stater m. in. för det aktiva yrkesbefälet, utökad tjänstgöringsskyldighet för officers- och underofficersultagna värnpliktiga, viss rörlighet beträffande in- och utryckningstider för värnpliktiga samt förändringar i fråga om reservbefälets tjänst­ görings- och anställningsförhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 dr 1960 145

Däremot upptager utredningen icke någon utgiftsminskning för re­ krytering och utbildning av det aktiva underbefälet. Härom anföres föl­ jande. Utbildningskostnaderna för underbefälet bedömes på längre sikt komma att minska, enär de nuvarande kostnaderna relaterar till en överrekryteringssituation. En kostnadsminskning torde emellertid även vara att räkna med vid ett konsekvensmässigt fullföljande av nu gällande principer rörande underbefälsorganisationens uppbyggnad. Utredningen anser sig svårligen kunna precisera storleken av dessa kostnadsminskningar, då de synes vara direkt beroende dels av den omfattning, i vilken en överrekryte­ ring med hänsyn till avgångsfrekvensen även fortsättningsvis måste komma till stånd, dels av den takt, i vilken statsmakterna finner möjligt att genomföra ifrågavarande uppbyggnad. Utredningen upptager i sina kost­ nadsberäkningar icke någon utgiftsminskning för rekrytering och grund­ utbildning av det aktiva underbefälet.

Utredningens förslag om utökad skyldighet för officers- och underofficersutbildade värnpliktiga att under den fortsatta tjänstgöringstiden fullgöra två s. k. särskilda befälsövningar om vardera 15 dagar och med premie om 250 kronor för dylik övning uppskattas — med utgångspunkt i att 1 500 man årligen skall fullgöra dylik tjänstgöring och en kostnad för tjänstgöringsdag av 30 kronor — medföra en kostnadsökning av sam­ manlagt 2 100 000 kronor. Förslaget om speciella åtgärder avseende rörlighet i in- och utryckningstider för att avbalansera den sålunda upp­ komna kostnadsökningen beräknas medföra en årlig minskning av 126 000 tjänstgöringsdagar och en häremot svarande minskning med 2 900 000 kronor. Vid ett samtidigt genomförande såväl av de särskilda befälsövningarna som av den föreslagna rörligheten beträffande in- och utryckningsdagar torde sålunda i fråga om kostnaderna för värnpliktsutbildningen vid armén i dess helhet uppstå en utgiftsminskning av ca 800 000 kronor. Här anmälda kostnadsändringar avser förhållandena vid armén. Utredningens förslag beträffande reservbefälet uppskattas, såvitt rör infanteriet och kavalleriet, komma att innebära en årlig kostnadsminskning av eu miljon kronor. Vid beräkningen härav utgår utredningen från att totalkostnaden för en reservofficer för närvarande är ca 45 600 kronor, inräknat mot reservpension svarande engångsbelopp med 16 800 kronor, samt att motsvarande kostnader enligt utredningens förslag blir ca 39 200 kronor, häri inräknade premier om sammanlagt 12 000 kronor. Utredningen anför vidare. Rekryteringsbehovet per år av reservofficerare för infanteriet och kaval­ leriet har av arméledningen fortsättningsvis uppskattats till 105. Med tilllämpning av av arméledningen angivna beräkningsgrunder för avgångar under tjänstgöringstiden beräknas av nämnda individer genomsnittligt 92 kvarstå i tjänst och därvid enligt av arméledningen anmälda principer kun-

10—41 oo It i han t/ till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 109

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

na utnyttjas intill en levnadsålder av 55 år. Då utredningen förutsätter ut­ nyttjande i kompanichefsinstans (motsvarande) av aktiv underofficerspersonal, torde motsvarande behov av reservofficerspersonal komma att nedgå till ett rekryteringsbehov av ca 90. Motsvarande genomsnittliga antal i tjänst kvarstående efter avgångar beräknas till ca 78. Det må anmärkas, att utredningen härvid i anslutning till synpunkten rörande behovet av en föryngring av krigsorganisationens befäl utgått från att reservofficersper­ sonal skall utnyttjas intill 52 års ålder, d. v. s. 5 år efter det att veder­ börande fullgjort sista obligatoriska tjänstgöringsskyldigheten. De detalj­ mässiga beräkningarna av nu anmälda personalbehov framgår av till betän­ kandet fogad hemlig bilaga. Med utgångspunkt från här angivna grunder synes i jämförelse med bi­ behållande av nuvarande ordning för reservbefälets utnyttjande ett ge­ nomförande av utredningens förslag medföra — genomsnittligt per år räk­ nat — följande kostnadsändringar (avser infanteriet + kavalleriet): Fortsatt tillämpning

Genomförande av utredningens förslag kronor (90 X 10 730 +

Minskning kronor 1 000 000

Vad beträffar av utredningens förslag föranledda eventuella kostnads­

förändringar å kapitalbudgeten torde sådana kunna bli aktuella i anledning

av bl. a. inrättandet av en aspirantskola för infanteriet, förlängningen av krigsskoleutbildningen för blivande aktiva officerare, effektivisering av aktiva officerares och underofficerares vidareutbildning ävensom bibehål­ landet av värnpliktiga kadettskolor. Utredningen erinrar om att 1958 års försvarsbeslut innebar bl. a. in­ dragning och omflyttning av förband och skolor. I några fall har slutliga ståndpunktstaganden härtill ännu icke fattats, då en del av dessa problem­ komplex alltjämt är beroende av pågående utredningar. I avvaktan på dylika olösta frågor har utredningen icke ansett det möjligt att bedöma, huruvida för av utredningen angivna ändamål befintliga militära etablissement kan tagas i anspråk eller om nybyggnad bör komma till stånd. Med hänsyn härtill har utredningen ansett sig icke böra framlägga kostnads­ beräkningar med avseende å kapitalbudgeten.

Yttranden

De av utredningen utförda kostnadsberäkningarna har endast av ett fåtal

remissmyndigheter föranlett särskilda kommentarer eller erinringar.

Försvarets civilförvaltning framhåller, att den högre utbildning som av

utredningen föreslås lämnas olika befälskategorier — bl. a. obligatorisk högskolekurs för officerare — otvivelaktigt måste medföra vissa kostnader

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960 147

även å driftbudgeten i form av lärararvoden, större adminstrativa kostnader m. in., med vilka utredningen icke synes ha räknat. Civilförvaltningen ifrågasätter, om icke särskild utredning bör företagas härom.

Statskontoret anser, att de med förslaget sammanhängande kostnads­

frågorna behandlats tämligen summariskt. Vissa kostnadsökningar har kunnat avbalanseras genom motiverade besparingar, och statskontoret vill bland dessa med tillstyrkande peka på förslaget att genom rörliga in- och utryckningsdagar för samtliga värnpliktskategorier avkorta tjänstgörings­ tiden med i genomsnitt 3,5 dagar. Ämbetsverket framhåller vidare, att ut­ redningen räknat med en avsevärd sänkning av kostnaderna för reservbe­ fälet under det att motsatta förhållandet kommer att inträffa för det aktiva befälet till följd av utökningen av personalstaterna. Statskontoret vill fästa uppmärksamheten på att kostnadsberäkningar överhuvudtaget kun­ nat göras endast beträffande anslag å driftbudgeten medan däremot speciella kostnadsändringar å kapitalbudgeten icke varit möjliga att nu förutse och beräkna. Ämbetsverket vill i anledning härav framhålla vik­ ten av att principbeslut, som kommer att beröra kapitalbudgeten, icke fattas, innan de därmed sammanhängande ekonomiska konsekvenserna helt kan överblickas.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser siffrorna i utred­

ningens kostnadskalkyl rimliga. Förbundet ställer sig dock tveksamt in­ för vissa beräkningar på lönesidan. Då utredningen föreslagit likställig­ het mellan officerare och underofficerare som plutonchefer är det själv­ klart, anser förbundet, att krav kommer att resas på lika lönestandard.

Departementschefen

Ett genomförande av de av mig i det föregående framlagda förslagen medför vissa förändringar med avseende å personalstaterna för ett nor­ malinfanteriregemente. I förhållande till personalförteckningarna för budgetåret 1959/60 innebär dessa förändringar beträffande officerare att staten vid ett normalinfanteriregemente ökas med två beställningar och i fråga om underofficerare med en beställning. I fråga om underbefälet har räknats med en ökning av 20 beställningar, som uteslutande avser rustmästare/överfurir. De sammanlagda merkostnaderna, som blir en följd av de föreslagna förändringarna av personalstaterna vid ett normalinfante­ riregemente, kommer för infanteriförbanden (pansarinfanteriförbanden icke medtagna) alltså att sammanlagt uppgå till ett belopp av i avrundat tal 6 miljoner kronor. Det är emellertid härvid att märka, att ett full­ följande av nu gällande principer rörande underbefälsorganisationen torde konsekvensmässigt komma att medföra en utbyggnad av den nuvarande underbefälsstaten till minst samma eller större omfattning än jag förordat, varför de faktiska kostnadsökningarna torde kunna uppskattas till 1,8 miljon kronor. Det är vidare att märka, att dessa merkostnader kom­

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

mer att belasta budgeten endast efter uppkommande möjligheter att rekrytera dessa stater. Beträffande arméns övriga truppslag saknas för närvarande underlag att bedöma storleken av eventuella statändringar. I samband med den av mig föreslagna effektiviseringen av det aktiva yrkesbefälets utbildning uppkommer vissa årliga merutgifter för trakta­ menten. Jag uppskattar dessa kostnader till sammanlagt 250 000 kronor. Mitt förslag om införande för officers- och underofficersutbildade värn­ pliktiga Aid de tre försvarsgrenarna av särskilda befälsövningar om vardera 15 dagar jämte premie om 250 kronor för vardera av dessa övningar torde medföra en årlig kostnadsökning av totalt ca 2,3 miljoner kronor. Den av mig föreslagna avkortningen av tjänstgöringstiden för de värnpliktiga kan emellertid samtidigt beräknas medföra en kostnadsminskning om tillhopa ca 3,4 miljoner kronor. Förslagen beträffande reservofficerarna innebär dels ökad grundutbild­ ning, dels ändrade former för vederlag, innebärande övergång från pen­ sionssystem till premiesystem. Rekryteringsbehovet per år av reservoffi­ cerare vid infanteriet och kavalleriet beräknar jag till ca 90. Motsvarande genomsnittliga antal i tjänst kvarstående efter avgångar uppskattas till ca 78. Med utgångspunkt häri har jag för reservofficerens grundutbild­ ning räknat med samma kostnad som utredningen, 10 730 kronor, eller sammanlagt (90 x 10 730 = ) 965 700 kronor. För den fortsatta utbild­ ningen och tjänstgöringen har jag såsom av det föregående framgått på andra beräkningsgrunder än av utredningen tillämpade uppräknat de av utredningen föreslagna premierna från 3 000 kronor till 4 872 kronor, respektive från 4 000 kronor till 7 504 kronor. Med utgångspunkt i övrigt från utredningens beräkningar torde nu ifrågavarande kostnader komma att uppgå till (78 x 33 874 =) 2 642 172 kronor. Kostnaderna för genom­ förande av mitt förslag beträffande reservofficerarna torde alltså kunna uppskattas till (965 700 + 2 642 172 =) i runt tal 3,6 miljoner kronor. Detta innebär i förhållande till nuläget en kostnadsminskning av ca 600 000 kro­ nor. Härvid är att märka att mitt förslag beträffande övergång från pen­ sion till premievederlag innebär en överflyttning av kostnader från tolfte till fjärde huvudtiteln, vilka kostnader icke beräknats i gällande kostnads­ ram för försvaret. En slutgiltig fixering av rekryteringsbehovet vid övriga truppslag är som nämnts icke möjlig förrän ett preciserat kiägsorganisatoriskt underlag framtagits. Den hittillsvarande reservofficersrekryteringen uppgår i allt vid armén till ca 350. Med utgångspunkt i sistnämnda tal torde den totala inbesparingen vid en övergång till nytt reservofficerssystem kunna beräknas till ca 2,5 miljoner kronor. Beträffande kapitalbudgeten torde vissa kostnader bli aktuella med an­ ledning av bl. a. inrättandet av obligatorisk allmän krigshögskola samt en aspirantskola för infanteriet, förlängningar av krigsskoleutbildningen för blivande aktiva officerare, effektivisering av aktiva officerares och under­

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 109 år 1900 149

officerares vidareutbildning vid infanteriets skjutskola ävensom bibehål­ landet av värnpliktiga kadettskolor. Enligt av arméstaben under hand in­ hämtade uppgifter kan de sammanlagda kostnaderna för härav föranledda byggnadsåtgärder uppskattas till ca 6 miljoner kronor. Utredningen har vid sina personalberäkningar utgått från nuvarande tjänstgöringsförhållanden för arméns aktiva befäl. I anslutning härtill får jag erinra om att militära arbetstidskommittén den 29 juni 1959 avgivit betänkande angående arbetstiden för viss militär och civilmilitär personal (SOU 1959:26). Remissmyndigheterna har genomgående ställt sig posi­ tiva till att man söker åstadkomma en fastare reglering av tjänstgörings­ tiden för denna personal. Emellertid har berörda myndigheter ej ansett det möjligt att utan försöksverksamhet taga ställning till hur denna regle­ ring skall åstadkommas. Med anledning av vad som sålunda förevarit vill jag betona vikten av att — icke minst mot bakgrunden av den förbättring av arbetstidsförhållandena, som de senare åren genomförts på arbetsmarknaden i stort -— en tillfredsställande ordning åstadkommes i fråga om bestämmande av den militära och civilmilitära personalens arbetstid. En reglering bör dock föregås av viss försöksverksamhet. Jag har med hänsyn till frågans angelägenhetsgrad med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande denna dag tillkallat en särskild beredning med upp­ drag att svara för igångsättande och genomförande av försöksverksamheten. Beredningen består av företrädare för försvarsdepartementet, försvarsgre­ narna och berörda personalorganisationer. Försöken skall enligt de för be­ redningens arbete meddelade direktiven syfta till att klargöra hur en arbetstidsreglering i dess olika delar bör utformas för att målsättningen för den militära utbildningen skall kunna hållas. För olika praktiskt prövade lös­ ningar av arbetstidsfrågan bör klargöras de olika moment, som kan på­ verka kostnaderna för en reglering av arbetstiden.

12. Departementschefens hemställan

I det föregående har jag redovisat huvudpunkterna i 1954 års befälsutrednings betänkande och remissinstansernas däröver avgivna utlåtanden samt framlagt mina synpunkter och förslag. Huvudpunkterna i föreslagna grunder för befälsordningens vid armén utformning liksom grunderna för de olika befälskårernas uppgifter, rekrytering, utbildning och tjänstgöring bör underställas riksdagens prövning. Jag förutsätter, att det framdeles skall ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga bestämmelser rörande grunderna för befälsordningens utformning m. in. Det ankommer vidare på riksdagen att besluta om föreslagna premier till värnpliktiga för fullgjord särskild befälsövning och genomgången reservofficersutbildning vid armén liksom om grunderna för reservofficers vid armén tjänstgöring

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 109 år 1960

och ekonomiska förmåner. Jämväl i dessa fall bör Kungl. Maj :t ha att ut­ färda erforderliga föreskrifter. Som jag anfört i det föregående avser jag att i annat sammanhang åter­ komma med förslag till erforderliga ändringar i värnpliktslagen. Slutligen vill jag erinra om att vissa ändringar föreslagits beträffande avlöningsförmåner i för pensionerad personal avsedda arvodesbefattningar vid försvaret. Genomförandet av här framlagda förslag bör ske med början den 1 juli 1960. Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att besluta a) att befälsordningen in. m. vid armén och befälskårernas uppgifter, utbildning, rekrytering och tjänstgöring skall utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad jag före­ slagit i det föregående; b) att premie till värnpliktig för fullgjord särskild befälsövning och reservofficersutbildning vid armén må utgå i en­ lighet med vad jag föreslagit i det föregående; c) att tjänstgöring och ekonomiska förmåner för reserv­ officer vid armén må bestämmas i enlighet med vad jag före­ slagit i det föregående; samt d) att i det föregående föreslagna förändringar beträf­ fande avlöningsförmåner i för pensionerad personal avsedda arvodesbefattningar vid försvaret må genomföras.

Med bifall till vad föredragande departements­ chefen sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter, hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposi­ tion av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Lindwall