Befälsordningen vid infanteriet

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1 9 5 3 : 2 8 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

Befålsordningen vid infanteriet Betänkande

avgivet

Befälsu

tredningen

STOCKHOLM 1 9 5 3

av

Statens offentliga utredningar 1953 Kronologisk

1. Valkretsar vid fullmäktigeval i kommunerna. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 4. Kihlström. 36 s. J u . 2. Betänkande med förslag till fiskeristadga m. m. Kihlström. 99 s. Jo 3. Betänkande med förslag till åtgärder för stödjande av hästaveln m. m. Victor Petterson. 77 s. J o . 4. Nordisk passfrihet. Betänkande n r 4. Victor Petterson. 28 s. U. 5. Lättnader i fråga om tullbehandling m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna. Victor Petterson. 45 s. U. 6. Generella metoder och fysiska kontroller inom investeringspolitiken. Idun. 229 s. S. 7. Läkarutbildningen. Victor Petterson. 394 s. E. 8. Utredning om fastighetsbeskattningen. Marcus. 136 s. Fi. 9. Förslag till lagstiftning om insemination. Katalog och Tidskriftstryck. 143 s. J u . 10. Förband och bygd. Victor Petterson. 180 s. Fö. 11. Betänkande med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organisationen m.m . Berlingska Boktryckeriet, Lund. 350 s. E. 12. Fakta om olja. Gernandt. 80 s. H. 13. Landsbygdens elkraftförsörjning. Gernandt. 120 s. K.

förteckning

14. Förslag till brottsbalk. Norstedt. 590 s. J u . 15. Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning. 1. Katalog och Tidskriftstryck. 550 s. E. 16. Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning. 2. Bilagor. Beckman. 271 s. E. 17. Enhetligt frihetsstraff m. m. Marcus. 222 s. J u . 18. Lika lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet. Beckman. 627 s. C. 19. Sågverksindustrien i södra Sverige. Idun. 164 s. H. 20. Trafiknykterhet. Victor Petterson. 312 s. K. 21. Promemoria med förslag till vissa åtgärder för a t t nedbringa väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål. Katalog och Tidskriftstryck. 66 s. J u . 22. Nåd i brottmål. Statistiska uppgifter för 1900-talets första hälft. Av S. Groth. Marcus. 24 s. J u . 23. Konsumentprisindex. Betänkande angående omläggning av levnadskostnadsindex. Marcus. 75 s. C. 24. Folkhögskolans ställning och uppgifter. Katalog och Tidskriftstryck. 247 s. E. 25. Det proportionella valsättet vid landstingsval. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 5. Kihlström. 128 s. J u . 26. Betänkande med förslag till vissa ändringar i rättegångsbalken ni. m. Gernandt. 159 s. J u . 27. Psykologiskt försvar. Kihlström. 256 s. 1. 28. Befälsordningen vid infanteriet. Kihlström. 480 s. Fö.

Anm. Ort särskild tryckort ej angives. ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebok. stäverna till let lepartement. under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . •= jordbruksdepartenentet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1953:28

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

Befälsordningen vid infanteriet Betänkande

avgivet av

Befälsutredningen

E M I L K I H L S T K Ö M S TR YC K E K I A K T I E B O L A G STOCKHOLM

Innehåll

Skrivelse till chefen för försvarsdepartementet

7 Inledning Utredningsdirektiven Utredningens arbetssätt Utredningens ställningstagande

9 9 14 15

1. Den nuvarande befälsordningens brister. Orsaker till rekryteringssvårigheterna Inledning Brister i allmänhet Preciseringen av tjänsteuppgifterna Utnyttjandet av underofficerarnas praktiska kvalifikationer . . . . Utbildningen till och som officer på aktiv stat Reservofficersinstitutionen Tjänste- och lönegradens anpassning efter befattningen Det fast anställda underbefälets ställning Den otillfredsställande befälsrekryteringen Orsaker till befälsrekryteringens svårigheter Orsaker av allmänt psykologisk art Andra orsaker till rekryteringssvårigheterna Orsaker som övervägande beröra officersrekryteringen

20 20 20 20 25 26 28 29 29 30 33 34 36. 4Qt

2. Reformer på grundval av den nu bestående befälsordningen Allmänna grunder

48 4g

Befälskårernas uppgifter och gränsdragningen dem emellan Grunder Den ledande kompetensgruppen Den mellersta kompetensgruppen Den lägre kompetensgruppen Slutsatser Beställningarnas anpassning efter befattningarna Den aktiva officerskårens storlek

49 49 51 51 ,51 gl 64 gg

Rekryteringsbasen för officersyrket samt kraven på bildningskompetens och begåvning Officersaspiranternas utbildningsgång Målsättningen vid krigsskolan Reservofficersinstitutionen

69 75 79 82

3. Krigsorganisationens behov av fast anställt befäl

4. Fredsorganisationen och befälsstaten vid ett infanteriregemente . . . . Grundläggande uppgifter Utbildningsorganisationen Organisationen för stabs- och förvaltningstjänst Kommenderingar utom regementet Befälsstaten Avvägningen mellan de olika befälskårerna Beställningar, befattningar, lönegrader och tjänsteställning . . . . Befordringsförhållandena Sammanfattning

92 92 93 10:5 108 109 109 111 118 120

5. Utbildning till officer på aktiv stat Inledning a. Utbildningen före krigsskolan b. Modifikationer i det nuvarande utbildningssystemet före krigsskolan Kompletterande allmän skolutbildning Utbildningen vid krigsskolan

122 122 128 128 132 136

6. Utbildning till och som instruktör och kvartermästare Utbildning till och som instruktör Utbildning till och som kvartermästare Grunder Målsättning Allmänbildning Kvartermästarkursen Fortsatt utbildning som kvartermästare Sammanfattning Utbildning till officer på aktiv stat av aspirant med folkskolekompetens

139 139 140 i4 ° 141 142 143 145 145 146

7. Reservanställt befäl Grunder Reservofficerarna Utbildningen till reservofficer Fortsatt utbildning och tjänstgöring

148 148

14-* 149 152

Reservunderofficerarna Rekrytering och utbildning till reservunderofficcr Fortsatt utbildning och tjänstgöring, tjänste- och lönegrader . . . 8. Refrämjande av bcfälsrekryteringen Inledning Upplysningsverksamheten om försvaret Refälskårcrnas arbetsförhållanden m. m Åtgärder för officersrekryteringen

16:j 165 168

9. Särskilda frågor

17 g

Organisation m. m. av vissa utbildningsanstalter Grunder Infanteriets kadettskola Försvarets läroverk Krigsskolan Kvartermästarskolan Infanteriskjutskolan Arméns jägarskola Frågor samhöriga med fortsatt utredningsarbete Tygstaten Armémusiken Refattningshavare tillhörande andra truppslag Reservstaten Förtidsavgången personal i reserven Trivselåtgärder för värnpliktigt befäl

157 157 160 163 ,go

176 17fi

176 277 17 n 179

279 ,

180 lg0 lgl

182 lgg 182 182

10. Jämförande kostnadsberäkningar

11. Övergången till ny befälsordning Allmänna synpunkter Officerskåren Kvartermästarkåren Underbefälskåren Utbildning m. m Reservanställt befäl

187 187 187 190 192 192 193

12. Sammanfattning Underbefälskåren Kvartermästarkåren Officerskåren Reservbefälsinstitutionen Övergången Kostnader

195 198 199 200 201 202

Bilagor 1. Rekryteringen av arméns aktiva officerskår ur intellektuellt kvalitativ synpunkt. En statistisk undersökning av överste C. F. Lemmel . . . . 2. Attitydundersökning utförd på vid armén tjänstgörande befälspersonal i aktiv tjänst. Av fil. dr T. Husen 3. Undersökning rörande faktorer, som påverka officersrekryteringen . . . 4. Vissa befälskårers sammansättning samt militära befattningar och grader inom brittiska, amerikanska och franska samt de nordiska grannländernas arméer, jämförda med motsvarande inom svenska armén 5. Instruktion för kompaniadjutant (utarbetad inom Statens organisationsnämnd år 1947)

203 218 231

234 238

Till Herr

Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Försvarsdepartementet

Genom beslut den 30 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för försvarsdepartementet att tillkalla högst sju utredningsmän — därav en såsom ordförande — för att inom departementet biträda med fortsatt utredning rörande befälsrekryteringen och befälsorganisationen vid armén samt därmed sammanhängande spörsmål och avgiva de förslag, vilka av utredningen föranledas, ävensom att till utredningsmännens förfogande ställa särskilda experter för samråd och särskilda utredningsuppdrag. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 23 juli 1948 numera generallöjtnanten A. Bredberg, kassören G. Aramark, förste ombudsmannen C. E. Bergdahl, filosofie doktorn, numera ledamoten av riksdagens andra kammare, statssekreteraren i ecklesiastikdepartementet R. H. L. Edenman, numera ställföreträdande militärbefälhavaren i III. militärområdet, översten C. G. A. Källner, numera överstelöjtnanten B. O. Mijhrman samt ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren P. G. A. Svensson, att utföra ifrågavarande uppdrag, därvid Bredberg tillika anmodades att i egenskap av ordförande leda utredningens arbete. Utredningen antog benämningen befälsutredningen. Följande experter ha biträtt utredningsmännen, nämligen förutvarande sekreteraren i 1946 års skolkommission, filosofie doktorn E. S. A. Arvidson, numera majoren vid generalstabskåren B. G. A. Berg, f. d. översten i IV. militärområdets reserv G. Berggren, överstelöjtnanten vid Kronobergs regemente Th. S. G. Cavallin, kaptenen vid trängtrupperna Ar. E. H. Folke, översten i III. militärområdets reserv M. E. Hedenlund, numera översten och chefen för Norra Smålands regemente P. A. H. Lindencrona, numera majoren vid Hallands regemente C. W. R. L. von Mentzer, personalvårdsassistenten vid Stockholms örlogsstation S. Olofsson, t. f. byråchefen S. A. von Porat, kaptenen vid Västerbottens regemente /. V. Sjödin, numera kaptenen vid generalstabskåren, läraren vid krigshögskolan C. G. Skoglund samt numera majoren vid Dalregementet S. A. W idegren. 7

Till utredningens sekreterare förordnades förste byråsekreteraren i statens organisationsnämnd C. H. Nord. Skoglund har främst biträtt som sekreterare vid utarbetandet av befälsutredningens förslag. Visst samarbete har skett med 1948 års värnpliktskommitté, 1949 års försvarsutredning, 1949 års gruppchefsutredning, 1946 års skolkommission och dess yrkesutbildningsdelegation, 1949 års arbetskraftsutredning samt 1949 års tjänsteförteckningskommitté. Vissa överläggningar och samråd ha ägt rum med arbetsmarknadsstyrelsen, civilmilitära tjänstemannaförbundet, försvarets civila tjänstemannaförbund, försvarsverkens civila personals förbund, svenska reservofficersförbundet samt svenska reservunderofficersförbundet. Utredningens ledamöter, experter och sekreterare ha beretts tillfälle avlägga studiebesök vid ett flertal infanteriregementen, vid försvarets läroverk, arméns underofficersskola, infanteriets kadettskola, krigsskolan och infanteriskjutskolan ävensom följa arméfälttjänstövningen 1951. Utredningen har avgivit yttranden i följande ärenden: 1) den 15 januari 1951 till Konungen angående vissa spörsmål rörande de frivilliga försvarsorganisationerna, 2) den 26 april 1951 till Konungen angående ett av försvarsväsendets underbefälsförbund framlagt förslag till rekrytering av det fast anställda underbefälet vid armén och 3) den 25 januari 1952 till Konungen angående ett av chefen för armén den 20 november 1951 framlagt förslag till ny underbefälsorganisation vid armén. Utredningen har den 4 augusti 1950 efter samråd med 1946 års skolkommission avgivit förslag till inrättande av s. k. praktiskt gymnasium. Genom departementschefsskrivelse den 17 februari 1953 har befälsutredningen anmodats att så snart ske kunde och senast den 1 april 1953 avlämna förslag i manuskript för tryckning av betänkande i ämnet. Med anledning härav får utredningen vördsamt överlämna sitt betänkande med förslag till befälsreform vid infanteriet. Reservation mot utredningens förslag har avgivits av herrar Bredberg, Bergdahl och Edenman. Det av reservanterna framlagda förslaget till befälsfrågans lösning är fogat till betänkandet. Stockholm den 28 september 1953. Axel G. Aramark Ragnar Edenman Bengt Myhrman

8 Bredberg Carl Bergdahl Gustaf Källner Per Svensson I Henry Nord

Inledning

Utredningsdirektiven Till statsrådsprotokollet anförde chefen för försvarsdepartementet den 30. juni 1948 vid hemställan om befälsutredningens tillkallande följande direktiv för utredningen: Vid anmälan av propositionen 1948:206 angående vissa frågor rörande försvarets organisation framhöll jag bl a, att spörsmålet om den lämpligaste formen för befälsrekryteringen inom försvaret de senaste åren i olika sammanhang aktualiserats, och lämnade en redogörelse för vad i sådant hänseende förekommit (propositionen sid 177—181). Jag framlade även resultatet av en inom försvarsdepartementet verkställd preliminär utredning beträffande nämnda spörsmål, vilken utredning utmynnat i ett skisserat förslag till befälsorganisationen vid ett infanteriregemente, uppgjort under förutsättning att å ena sidan den nuvarande volontärinstitutionen skulle ersättas med en värnpliktsorganisation, å andra sidan officers- och underofficerskårerna skulle sammanföras till en enda befälskår. Innebörden av det tilltänkta systemet har sammanfattats på sid 181—182 i propositionen. För egen del anförde jag i nyss angivna sammanhang, att den preliminära utredningen rullat upp organisationsproblem av betydande räckvidd samt att det däri innefattade förslaget berörde frågor av sådan svårighetsgrad och till sina konsekvenser vore av sådan omfattning, att det endast borde betraktas såsom underlag för fortsatta diskussioner. Syftet med den förberedande utredningen hade, framhöll jag vidare, icke heller varit att åstadkomma ett genomarbetat förslag till frågans lösning utan endast att framlägga material för att få frågan närmare belyst och att därvid även söka vinna klarhet, om möjlighet fö-

relåge att på andra vägar än de nu tillämpade skapa en effektiv befälsorganisation. I frågans dåvarande läge hade jag icke anledning fatta ståndpunkt till det förslag, i vilket den preliminära utredningen utmynnat. Vad i saken framkommit syntes mig emellertid ge vid handen, att befälsorganisationen mot bakgrunden av den gjorda utredningen borde göras till föremål för en allsidig undersökning. Jag angav därvid även vissa riktlinjer för en fortsatt utredning rörande hithörande spörsmål. Statsutskottet förklarade sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 160 finna önskvärt, att befälsorganisationen göres till föremål för allsidig utredning. Utredningen, som enligt min mening bör anförtros åt särskilt tillkallade utredningsmän till ett antal av högst sju, bör närmast ha till syfte att framlägga ett fullständigt förslag till befälsfrågans lösning vid armén och i första hand beträffande infanteriet. Givetvis framstår det såsom ett önskemål att finna en lösning, som åtminstone i sina huvuddrag kan göras tilllämplig på armén i dess helhet, men strävan efter enhetlighet bör ej få lägga hinder i vägen för en anpassning efter de olika truppslagens särarter. Frågan om att utsträcka utredningen till försvaret i övrigt torde sedermera få tagas under övervägande. Hithörande spörsmål måste bedömas mot bakgrunden av den otillfredsställande befälsrekrytering, som de senaste åren förekommit. Vad särskilt angår underbefälsrekryteringen ha tillkomsten av beställningar för långtjänstunderbefäl och tekniker i större utsträckning ävensom den reglering av manskapslönerna, som gjordes år 1947, givetvis icke varit utan betydelse för rekryteringens utfall men ha icke visat sig tillräckliga för att man skall kunna komma tillrätta med svårigheterna. Den frågan 9

uppställer sig, om det kan bli möjligt att ernå en påtaglig förbättring av rekryteringen utan att gynnsammare framtidsutsikter erbjudas dem, som inträda på den militära banan. Denna synpunkt gör i och för sig en utredning erforderlig. Med det nyss angivna problemet sammanflätas emellertid åtskilliga andra, vilka kommit att framträda under de år, då utbildningslinjen genom försvarets läroverk varit organiserad. Det förefaller sålunda tydligt, att rekryteringen från stamanställningens grund med möjlighet för en del aspiranter att bli officerare kan komma att leda till att underofficerskåren får en försämrad rekrytering; de som äga de erforderliga förutsättningarna fortsätta till officerare, medan de som ej lyckas därmed anse det ej tillräckligt lockande att stanna som underofficerare och därför lämna militärtjänsten. Erfarenheten torde vidare ha visat, att utbildningslinjen från stamanställning genom försvarets läroverk lätt medför en alltför stark isolering, som blir till förfång för försvarets befattningshavare själva och motverkar en önskvärd kontakt med den icke-militära miljön. Volontärinstitutionen har även andra påtagliga brister. Det skisserade befälssystemet förutsätter, att värnpliktiga i ökad omfattning tagas i anspråk för fredsutbildningen. Mest tillfredsställande resultat skulle givetvis kunna ernås, om uttagningen till dylik befälstjänst kunde göras helt frivillig. Vad beträffar rekryteringen av värnpliktigt befäl för krigsorganisationens behov har det hittills, trots den ökning av premierna till värnpliktigt befäl, som genomfördes vid 1947 års riksdag, befunnits omöjligt att säkerställa densamma på frivillighetens väg. Den tvångsuttagning, som på grund härav varit nödvändig, har visat sig förenad med den olägenheten, att den ogynnsamt påverkat värnpliktsutbildningen, då de värnpliktiga ofta i stor omfattning söka undvika uttagning genom att icke göra sitt bästa. Om besparingar kunde åstadkommas genom en avveckling eller en mera betydande begränsning av den dyrbara volontärinstitutionen, borde medel kunna frigöras, som skulle kunna möjliggöra en så avsevärd höjning av premierna till befälsutbildade värnpliktiga att tvångsuttagningen kunde ersättas med ett frivilligt system eller i varje fall att en väsentligt ökad frivillig uttagning komme till stånd. Vid be-

dömandet av hithörande spörsmål måste uppmärksammas, att krigsorganisationens behov av värnpliktigt befäl är större än behovet av biträdande instruktörer för fredsutbildningen. De tankar, på vilka den i ärendet verkställda preliminära utredningen bygger, äro enligt min mening av så stort intresse, att de böra mera ingående belysas. Vid utarbetande av ett förslag på sådan grundval bör som en utgångspunkt tjäna att det värnpliktiga befälet uttages till det antal, som erfordras för att täcka dels det erforderliga behovet i såväl fred som krig av gruppchefer, dels befälsbehovet i plutonchefs- eller motsvarande befattningar i krigsorganisationen. Sättet att anordna utbildningen vid tillämpning av det här skisserade systemet bör utredas och detaljerade utbildningsplaner utarbetas. Systemet torde förutsätta, att befälstjänstgöring fullgöres under den tid som erfordras för att tillgodose befälsbehovet vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Om utvecklingen leder till en större specialisering av truppinstruktörerna, varvid måhända även civila krafter i någon omfattning skulle kunna tagas i anspråk — och vissa omständigheter peka enligt min mening i sådan riktning — påverkas sannolikt behovet av utbildningsbefäl i fred och därmed möjligheterna att tillämpa ett system av nyss angiven art. Vid bedömningen av hur befälsbehovet i fred bör tillgodoses genom fast anställt och genom värnpliktigt befäl får självfallet krigsorganisationens krav på befäl av dessa kategorier icke förbises. Under omprövning bör vidare tagas frågan, vilka åtgärder som lämpligen böra vidtagas för att motverka olägenheterna med en på angivet sätt förlängd tjänstgöring, för att över huvud taget bereda här avsedda värnpliktiga trivsel under deras tjänstgöring samt för att hos de värnpliktiga åstadkomma en mera positiv inställning till befälsuttagning och befälstjänst under fredsutbildning. Det fast anställda befälet skulle med det ifrågasatta systemet enhetligt rekryteras ur de värnpliktigas led i så måtto att all militärutbildning skulle påbörjas genom deltagande i de värnpliktigas första tjänstgöring, varvid dock de som så önskade skulle ha möjlighet att deltaga i utbildningen redan innan de uppnått värnpliktsåldern. Med avseende å officersrekryteringen skulle anordningen medföra en breddning av ba-

sen för densamma. Detta synes så mycket mera betydelsefullt som direktrekryteringen till officersbanan för närvarande är otillräcklig. Däremot är avsikten självfallet ej att försvåra tillträdet till officersbanan för studenter och likställda. Utredningen bör även avse gången av utbildningen till fast anställt befäl, frågan om och med vilket belopp särskild avlöning bör utgå under sådan utbildning, lämpligheten av att vidga de till befälsutbildning uttagna värnpliktigas möjligheter att erhålla värnpliktslån samt den fortsatta befälsutbildningens anordnande.

sationen m m bör därjämte samråd äga rum med arbetsmarknadsstyrelsen och vederbörande personalorganisationer. De förslag, som komma att framläggas av utredningsmännen, böra vara åtföljda av jämförande kostnadsberäkningar. Det synes ändamålsenligt, att utredningen bedrives i etapper. I mån av behov böra särskilda experter samt sekreterarbiträde ställas till utredningsmännens förfogande. De ytterligare anvisningar för utredningens bedrivande, vilka framdeles kunna finnas erforderliga, torde få lämnas av chefen för försvarsdepartementet, som fortlöpande bör hållas underrättad om utredningsarbetets gång.

En omläggning av befälsorganisationen i här avsedd riktning kommer givetvis att medföra konsekvenser på ett flertal områden. Det bör ankomma på utredningsmänDen i propositionen 1948:206 lämnanen att klargöra dessa följdverkningar och de, i ovanstående direktiv omnämnda avgiva därpå grundade förslag till ändringredogörelsen för vad i saken tidigare ar i organisationen. Slutligen böra övergångsplaner utarbetas. förekommit hade följande lydelse: I den allmänna diskussionen angående Spörsmålet om den lämpligaste formen befälsorganisationen har — jämsides med för befälsrekryteringen inom försvaret har det vid den preliminära utredningen skisde senaste åren i olika sammanhang akserade förslaget att sammanföra officers- tualiserats. Sålunda har statens organisaoch underofficerskårerna till en enda betionsnämnd i yttrande över de förslag, som fälskår — såsom ett alternativ framförts på sin tid avgåvos av 1944 års manskapstanken att genom mer eller mindre långt utredning, berört frågan, huruvida rekrygående reformer på grundval av det nuva- teringen av underbefälet över huvud borde rande systemet med skilda kårer söka byggas på samma allmänna grund som hitåstadkomma en mera tillfredsställande ord- tills, dvs volontärsystemet, och om man icning. Även för sådant fall torde rekrytering ke borde övergå till ett på den allmänna kunna ske värnpliktsvägen. I anslutning värnpliktens grund utarbetat system. Det härtill har även den tanken framförts, att syntes icke uteslutet att därvid förenhetliga officerskåren i huvudsak skulle avses för den enligt nämndens mening ur flera synrekrytering av regementsofficers- och högre punkter allt annat än tillfredsställande inbeställningar. Underofficerskåren skulle i delningen i skilda befälskårer. Därtill komprincip handha utbildningsarbetet och be- me, att ett på värnpliktens grund utarbetat strida befattningar t o m kompanichef. För system skulle, även om väsentliga höjegen del finner jag skäligt, att även såda- ningar av penningbidrag och premier för na alternativ närmare undersökas liksom det värnpliktiga underbefälet vidtoges, bli ' andra uppslag, som kunna vara ägnade att ojämförligt mycket billigare än det nuvaallsidigt belysa förevarande frågekomplex. rande systemet för manskapsrekryteringen. Ifrågavarande spörsmål vore enligt nämnDet ligger i sakens natur, att vissa i det föregående berörda frågor måste ses i nära dens uppfattning av sådan vikt, att utredsamband med en del av de spörsmål rö- ning därav borde uppdragas åt särskilda sakkunniga. rande värnpliktsutbildningen över huvud taget och beträffande arméns krigsorganiArméns officersutbildningskommitté har sation m m, vilkas närmare klarläggande i sitt betänkande rörande officersutbildvid bifall till förslag, som jag senare den- ningen inom armén m m (SOU 1946:38) na dag ämnar framlägga, skulle utredas i framhållit, att en utveckling av en ur hela annan ordning. Jag förutsätter därför, att folket rekryterad officerskår blivit alltmede utredningar, som här äro i fråga, komma ra påtaglig under de senaste två decenniatt i erforderlig utsträckning bedrivas under erna och att denna utveckling som en följd ömsesidigt samarbete. Vid utredningen rö- av försvarsbeslutet 1942 fortsatt i ett något rande befälsrekryteringen och befälsorgani- påskyndat tempo. Förskjutningen av rekry11

teringsunderlaget från och med år 1943 tisering av studiemöjligheterna, att till gången till högre skolunderbyggnad öppnahade dock hittills knappast haft varken des för envar, som hade förmåga att tillväntad omfattning eller väntad karaktär. ägna sig den, oavsett ekonomiska resurser Särskilt gällde detta i fråga om arbetaroch bostadsort. Kommittén ansåge i prinklassens delaktighet i rekryteringen. Det vore anmärkningsvärt, att även den rekry- cip önskvärt, att de blivande officerarnas grundläggande utbildning i allmänna ämtering, som ägde rum via försvarets läronen icke skedde i försvarets egen regi utan verk till icke mer än en dryg fjärdedel skedde ur den lägsta socialgruppen (III). att de utbildades gemensamt med övriga Av den årliga officersrekryteringen svara- ungdomar, vilka skulle rekrytera andra kvalificerade yrken. de socialgruppen III endast för drygt en tiondel. För att främja rekryteringen till offiOfficersutbildningskommittén har funnit, cersbanan krävdes enligt officersutbildningskommitténs mening en vidgad upplysatt det principiella kravet på kunskaper motsvarande studentexamen för den blivan- ningsverksamhet rörande möjligheterna för alla ynglingar att bli officerare. I samde officeren borde bibehållas. Detta hindraband med inskrivningen borde icke blott de dock icke, att möjlighet bereddes envar som hittills studenter och likställda utan för officersutbildning lämplig värnpliktig även övriga värnpliktiga lämnas orientemed normal folkskolekompetens att i förring i detta avseende. svarets skolor inhämta de kunskaper, som vore nödvändiga för officerstjänst. 1942 års Vidare har chefen för armén i skrivelse försvarsbeslut möjliggjorde för envar värnden 29. november 1947 angående värnpliktspliktig vid armén att oberoende av börd, utbildningens närmare utformning framekonomisk ställning och skolunderbyggnad hållit bland annat, att han för det dåvakvalificera sig för utbildning till officer rande icke medhunnit verkställa en nogpå aktiv stat, därest han visade den härför grann undersökning rörande lämpligheten erforderliga lämpligheten och militära dugav och möjligheterna för ett ändrat system ligheten. Att dessa möjligheter kunde utav uttagning av värnpliktigt befäl. Vid benyttjas, visades av den icke obetydliga dömande av denna fråga måste hänsyn tarekrytering, som skett och alltjämt skedde gas även till det ogynnsamma rekryteringsvia försvarets läroverk (tidigare arméns läget inom armén. Det kunde bli nödvänunderofficersskola). Av de kadetter, som digt att ersätta den rekrytering, som skedåren 1929—1945 avlagt officersexamen, hade de stamanställningsvägen, med en rekrytenära tio procent gått denna väg. Att de an- ring av allt befäl ur de värnpliktigas led givna möjligheterna det oaktat icke utnyttFrågan om sättet för uttagning av värnjades av rekryter ur arbetarklassens led i pliktigt befäl borde därför enligt arméchestörre utsträckning än som skedde, vore fens mening upptagas i ett vidare samett förhållande som enligt officersutbild- manhang. ningskommitténs förmenande vore värt den Svenska underofficersförbundet och förstörsta uppmärksamhet. Orsakerna härtill svarsväsendets underbefälsförbund ha i ett vore främst att söka i känslomässiga och gemensamt yttrande den 29. november 1947 traditionella skäl, vilka kunde härledas till chefen för armén rörande placering på från arbetarklassens tidigare inställning lämpliga utbildningsuppgifter av äldre untill försvaret. derofficers- och underbefälspersonal samt inrättande av ytterligare beställningar för Den nuvarande utbildningen i försvarets överfurirer, avsedda såsom trupputbildare, egna skolor möjliggjorde en konsekvent framhållit, att frågan härom vore en detalj koncentration i undervisningen till det, som av ett större problemkomplex, nämligen vore omedelbart erforderligt för vidareutbildningen till officer på aktiv stat. Sam- frågan om befälskårernas ställning och utnyttjande över huvud taget, vilket vittomtidigt innebure detta en risk för väsentliga fattande problem syntes böra göras till föbrister i allmänbildningen och i fråga om remål för utredning i syfte att lösas i ett kontakten med samhällslivet i övrigt. En sammanhang. Förbunden erinrade, att en officer, som ginge vägen över försvarets sådan utredning nödvändigtvis syntes beläroverk, löpte risk att bli mera ensidig än höva ingå såsom ett mycket väsentligt led den, som avlagt studentexamen på vanligt sätt. Officersutbildningskommittén har där- i den utredning av vårt nuvarande befälssystem i allmänhet och rekryteringsgrunför pekat på vikten av en sådan demokra-

derna i synnerhet, som chefen för försvarsdepartementet ifrågasatt i ett offentligt uttalande under hösten 1947. 1945 års försvarskommitté har framhållit, att 1942 års försvarsbeslut beträffande arméns officersrekrytering innebar en breddning av rekryteringsunderlaget i syfte att såväl skapa ökat förtroende mellan folk och försvar som höja officerskårens kvalitet. De vidgade rekryteringsmöjligheterna skapades närmast genom att öppna en rekrytcringsväg över försvarets läroverk för värnpliktiga utan studentexamen. Forsvarskommittén har icke i detta hänseende föreslagit några ändrade bestämmelser. Av den årliga nyrekryteringen vid armén, omkring 130 fänrikar, ha 50 beräknats skola rekryteras genom försvarets läroverk. Militärbefälhavaren, för I. militärområdet har i sitt remissyttrande över försvarskommitténs betänkande ställt sig tveksam till kommitténs beräkning av antalet fänrikar, som skulle rekryteras genom försvarets läroverk. Redan befintliga och framtida ökade möjligheter till skolutbildning vid de allmänna läroverken övertygade icke militärbefälhavaren om att den ur försvarsbudgetens synpunkt ganska dyrbara vägen över försvarets läroverk borde utnyttjas i sådan utsträckning. Detta syntes i realiteten knappast medföra en breddning av rekryteringsunderlaget eller medföra ett nytt medel att skapa ökat förtroende mellan folk och försvar. Visserligen hade dugliga officerare tillförts försvaret denna väg och det hade säkerligen icke skadat, att de officerare, som gått »långa vägen» vore hårdare än de övriga. Men den förra kategorien officerare syntes genom sin mera ensidiga utbildning och ganska långvariga kasernering ha mindre möjligheter att skapa och upprätthålla civila kontakter och därmed öka förtroendet mellan folk och försvar än de officerare, som tagit sin studentexamen vid de allmänna läroverken. Den av kommittén förordade stora officersrekryteringen genom försvarets läroverk syntes därför icke kunna motiveras. Möjligheterna till rekrytering av lämpliga befälsämnen denna väg borde dock hållas öppen, men militärbefälhavaren vore icke övertygad om att denna kategori borde göras så talrik som nära 40 % av en årskull. Tecken tydde på att de koncentrerade och påfrestande studierna vid försva-

rets läroverk tröttade många, så att de icke i framtiden kunde beräknas ge så mycket och föra fram försvaret på ett sådant sätt som krävdes av aktiva officerare. Därtill komme olägenheterna av denna officerskategoris relativt höga ålder. Ur effektivitetssynpunkt vore det ej önskvärt med ett stort antal ganska gamla fänrikar. Militärbefälhavaren för III. militärområdet har i anslutning till försvarskommitténs förslag om sänkning av åldern för påbörjande av första värnpliktstjänstgöringen föreslagit, att det fast anställda underbefälet skulle rekryteras via värnpliktstjänstgöringen i stället för genom volontärinstitutionen. Tidpunkten för den fasta anställningen borde uppskjutas till dess första värnpliktstjänstgöringen fullgjorts. Härigenom skulle ernås bättre möjligheter än nu att utvälja de lämpligaste för fortsatt utbildning till underbefäl på aktiv stat. Frågan vore av sådan betydelse, att den borde göras till föremål för grundlig undersökning. Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden har förordat, att frågan om sättet för rekrytering av befälet skulle upptagas i ett vidare sammanhang. Propositionens sammanfattning av den preliminära utredningen1 löd som följer: Befälsorganisationen skulle omfatta endast en fast anställd befälskår, enhetligt rekryterad direkt ur de värnpliktigas led. Envar för befälsutbildning över huvud taget kvalificerad värnpliktig skulle äga samma möjlighet att vinna fast befälsanställning. Utbildningen till fast befälsanställning skulle vara gemensam för alla och omfatta inalles omkring 3 år. Under endast ett år skulle utbildningen äga rum vid central skola — krigsskolan; i övrigt skulle all utbildning fullgöras vid vederbörligt förband inom de värnpliktigas krets. Allt förvärv av allmänbildning skulle förläggas till de allmänna undervisningsanstalterna. Envar, som icke vid anställningens början avlagt studentexamen, skulle ha möjlighet att utan egna kostnader förvärva sådan kompetens. Kraven på allmänbildning ha diffe1 Denna har sedermera (år 1949) utgivits under titeln »Promemoria över preliminär utredning rörande befälsrekryteringen inom försvaret (SOU 1949: 16)»,* vanligen benämnd »departementspromemorian».

ålder, redan före denna ålder. Officers- och renderats med hänsyn till de uppgifter och det ansvar, som följer med de särskil- underofficerskårerna skulle sammansmälta da befälsbefattningarna. Stort avseende har till en i den föreslagna bcfälskåren. Detta fästs vid trupptjänsten såsom värnpliktig har ansetts innebära en förstärkning av befälsorganisationen i såväl krigsorganisatooch såsom befäl över värnpliktig i syfte att hos vederbörande skapa förtrogenhet med riskt som fredsorganisatoriskt avseende. värnpliktig trupp. Förutom värnpliktigs av- Uppgifter och ansvar för de särskilda befattningshavarna ha förmenats bli enhetlöningsförmåner i allmänhet borde särskild avlöning utgå under hela utbildningen till ligt och konsekvent fördelade. Anordningen skulle betyda åtskilligt i enkelhet och reda, fast befälsanställning. Ekonomiska hinder skulle sålunda icke föreligga för någon att i befälets ställning inåt och utåt samt i bevälja befälsbanan. Efter avslutad utbild- sparingar och effekt. I befälsorganisationen ning borde utnämning till aktivt befäl ske skulle i övrigt räknas endast med värnplikvid samma levnadsålder för alla — i me- tigt underbefäl, bortsett från de 8 överfurideltal 23 års ålder. Envar fast anställd rer, vilka bestrida vissa särskilda befattskulle äga en militärutbildning, som mot- ningar och rekryteras direkt ur de värnpliksvarade den nuvarande officersutbild- tigas led. Det värnpliktiga befälet skulle enligt förningen. Tjänstgöring i plutonchefsbefattning •— i slaget täcka dels behovet av plutonchefer (befälsvärnpliktiga) och gruppchefer (unvissa fall vid yngre år även i gruppchefsbefattning — skulle äga rum från anställ- derbefälsvärnpliktiga) i krigsorganisationingens början till högst en levnadsålder nen, dels behovet av gruppchefer vid utbildav 35 år. Därigenom skulle en grundlig er- ning av värnpliktiga i allmänhet. Befälet i farenhet och kännedom om trupp säker- fråga skulle rekryteras bland de värnplikställas. Vid nämnda levnadsålder skulle be- tiga och ur det kvalitativt bästa material, fordran vara garanterad antingen till kap- som kunde uppbringas. Envar skulle äga ten eller kaptenlöjtnant, till kapten och realskole- eller däremot svarande kompekompanichef med fortsatta befordringsmöj- tens. Utbildningstidens längd för underbefälsligheter efter urval och eljest till kaptenlöjtnant. För envar fast anställd skulle så- värnpliktiga skulle enligt förslaget icke lunda försvaret självt giva framtidsmöjlig- överskrida den nu tillämpade. Här berörda värnpliktiga borde åtnjuta en avlöningshet. Den fast anställda befälskadern har i förstärkning av 1 800 kronor för den tid, den uppgjorda skissen givits sådan omfatt- varmed utbildningstiden komme att överning, att krigsorganisationens behov av stiga den för värnpliktiga i allmänhet förekompani- och högre chefer skulle kunna slagna. Utbildningstiden för befälsvärnpliktiga täckas med kvalificerat fast anställt befäl. I den skisserade organisationen har sålun- skulle begränsas med 6 månader i förhållande till vad som nu gäller för officersda per infanteriregemente räknats med omkring 125 fast anställda befäl med officers utbildning av värnpliktiga. För dessa har kvalifikationer, under det att den nuvaran- i förslaget räknats med en särskild ekonode organisationen icke upptager mer än om- misk gottgörelse av ej mindre än 5 000 kring 65 med samma kvalifikationer. Be- kronor. fälstillgången har vidare ansetts täcka beDen föreslagna befälsorganisationen har hovet i fredsorganisationen av befäl för vid den preliminära utredningen beräknats samtliga befattningar fr o m plutonchef medföra avsevärda kostnadsbesparingar. och i vissa fall även för ett antal gruppchefsbefattningar. Den så beräknade be- Utredningens arbetssätt fälskåren skulle ersätta de nuvarande tre Enligt direktiven fick utredningen i befälskårerna, nämligen officerskåren, unuppdrag derofficerskåren och underbefälskåren. dels att, mot bakgrunden av den preVolontärinstitutionen skulle i anslutning härtill helt utgå ur försvarets organisation, liminära utredningen rörande enhetsvilket kunde beräknas medföra åtskilliga befäl, göra arméns befälsorganisation besparingar. Värnpliktig borde beredas till föremål för en allsidig utredning, möjlighet att påbörja första tjänstgöringen, dels att framlägga ett fullständigt försom generellt beräknats äga rum vid 20 års 14

slag till befälsfrågans lösning vid armén och i första hand beträffande infanteriet. Uppdraget får alltså anses innefatta såväl framläggandet av förslag till ny eller förbättrad befälsordning vid armén som ock — i anslutning härtill — en prövning av frågan huruvida härvid den svenska arméns befälsordning bör grundas på den i n ä m n d a preliminära utredning förordade enhetsbefälsprincipen. Utredningen har följaktligen tolkat direktiven så, att i huvudsak två alternativ för befälsrekryteringen och befälsorganisationen inom armén och i första hand infanteriet skulle undersökas. Det ena av dessa avsåge att med avskaffande av volontärinstitutionen och därmed den fast anställda underbefälskåren »sammanföra officers- och underofficerskårerna till en enda befälskår» — enhetsalternativet, det andra »att genom mer eller m i n d r e långt gående reformer på grundval av det nuvarande systemet med skilda kårer söka åstadkomma en mera tillfredsställande ordning» — reformalternativet. Utredningsarbetet har under de fyra första åren av utredningens verksamhet huvudsakligen bedrivits med sikte på enhetsalternativet. Den 14. juni 1952 tillsatte emellertid utredningen en delegation med h e r r a r Bergdahl, Aramark och Källner som ledamöter och med uppdrag att uppgöra ett utkast till reformalternativet. Ett sådant utkast föredrogs för utredningen vid sammanträde i slutet av augusti 1952 och delegationen erhöll då ett förnyat uppdrag att utforma ett fullständigt förslag. Arbetet härmed kunde dock — bl a på grund av militära övningar — påbörjas först i mitten av oktober och var i allt väsentligt fullföljt den 18. december samma år. Utredningen beslöt den 5. februari

1953 att reformalternativet skulle läggas till grund för utredningens fortsatta arbete. Till följd av verksamhetens allmänna planläggning h a r sålunda arbetet med det slutliga betänkandet på reformalternativets grund påbörjats först under det sista halvåret och därför måst i hög grad forceras. Detta har föranlett att förslag till kursplaner för krigsskolan m m icke hunnit utarbetas. Hänsynstagande till årets riksdagsbeslut i gymnasiefrågan har omöjliggjorts. Vidare h a r överhuvudtaget framställningens utformning och avfattning blivit lidande. Utredningens ställningstagande Utredningen framlägger härmed förslag till förbättrad befälsordning på grundval av det nu bestående systemet. Däremot kan utredningen icke förorda att befälsordningen grundas på enhetsbefälsprincipen. Utredningen har nämligen icke övertygats om att de fördelar, som förmenats skola vinnas medelst en befälsordning, grundad på enhetsbefälsprincipen, verkligen skulle uppnås. Fastmer har utredningen kommit till den uppfattningen, att de brister, som vidlåda den nuvarande befälsordningen, med större fördel skulle hävas genom av utredningen förordade reformer på det beståendes grund. Den anbefallda utredningen om en befälsordning, grundad på enhetsbefälsprincipen, redovisas särskilt (stencilerad) i anslutning till detta betänkande, sådan den förelåg i utkast inom utredningen den 5. februari 1953. Innan utredningen övergår till sitt ovannämnda betänkande med förslag, anser den sig i korthet böra redovisa huvudorsakerna till sitt ställningstagande. Härvid vill utredningen först framhålla, att det väsentliga av innebörden i begreppet enhetsbefäl, såvitt man kan

en kompetens, ungefärligen motsvaranutläsa densamma ur den i direktiven de nuvarande studentexamen, kan beåberopade propositionen nr 206: 1948, räknas göra fortsatt officcrskarriär. synes vara följande. Under utredningsarbetets gång har Volontärinstitutionen och det fast andet visat sig icke vara möjligt att i beställda underbefälet ersättas med en orfälsordningen ersätta den fast anställda ganisation av värnpliktigt underbefäl, underbefälskåren med värnpliktiga invilka skulle användas som instruktörer struktörer. Utbildningens effektivitet under den värnpliktiga åldersklassens skulle nämligen härigenom i hög grad utbildning. De tjänsteuppgifter, som nu sjunka. Vidare skulle man nödgas ålägåligga officers- och underofficerskårerga ett stort antal värnpliktiga en avsena, överföras till en enda befälskår, som värt förlängd tjänstgöring.Vid undersökavlöser nyssnämnda båda kårer. Befälsningen av möjligheterna att grunda beorganisationen skulle sålunda omfatta fälsordningen på enhetssystemet har utendast en fast anställd befälskår, enhetredningen sålunda funnit det nödvänligt rekryterad ur de värnpliktigas led. digt att i varje fall bibehålla en underAspiranterna till denna kår undergå befälskår av betydande styrka. Vidare samtliga en och samma grundläggande ha statsmakterna så sent som år 1952 militära utbildning, avslutad med gebeslutat en genomgripande reform av nomgång au krigsskolans officerskurs, det fast anställda underbefälets rekryunder det att f n endast de blivande oftering, anställning och utbildning m m, ficerarna genomgå denna kurs och de med huvudsaklig innebörd att en kår av blivande underofficerarna — vilkas underbefäl alltjämt skall finnas i begrundläggande utbildning är skild från fälsorganisationen. de förras — en motsvarande kurs vid arméns underofficersskola. Antalet eleUnder sådana omständigheter återver vid krigsskolan blir fördenskull står av huvudgrunderna för enhetsbeuppenbarligen ungefär lika stort som fälsprogrammet huvudsakligen förenhetdet nuvarande sammanlagda antalet ele- ligandet av de två befälskårer, som för ver vid krigs- och underofficersskolornärvarande benämnas officers- och unna. Med en så stor årlig kontingent av derofficerskårerna. elever vid krigsskolan — ungefär dubVid den nyssnämnda undersökningen belt så stor som nu — upphör självfalinom befälsutredningen av möjligheterlet möjligheten att upprätthålla kravet na att grunda befälsordningen på enpå studentexamenskompetens som villhetsprincipen ha vissa skäl, som förmekor för tillträde till krigsskolan. I ennats tala för denna princip, framlagts. hetsprogrammet ingår därför som ett Det är dessa skäl, som utredningen har väsentligt och konsekvent moment en prövat och här i korthet återger och sänkning av kravet på allmän skolutkommenterar. bildning. De olägenheter och brister i den nuvarande befälsorganisationen, som ett Samtligt enhetsbefäl vinner befordenhetssystem borde råda bot på, skulle ran inom de tre kompaniofficersgraderfrämst hänföra sig till rekryteringen. na (fänrik, löjtnant och kapten). HärEnhetssystemet h a r sålunda angivits vavid måste dock förr eller senare en difra ett även kvalitativt för officersrekryferentiering ske i två kategorier, varvid teringen befrämjande medel. Om kravet den allmänna skolutbildningskompetensen kommer att spela en avgörande roll. på kompetens motsvarande studentexamen för inträde vid krigsskolan slopas, Endast den kategori, som tillägnat sig 16

skulle man nämligen genom en bredare bas (realexamen, enhetsskola) få in flera och bättre begåvningar i officersyrket. Här skymtar även tanken om utbildningsväsendets demokratisering genom vidgat tillträde till universitet och högskolor för högre studier utan uppfyllande av de hittills härför uppställda kompetenskraven. Denna idé förverkligades emellertid inom försvaret redan 1925 och slutgiltigt 1942 genom inrättandet av försvarets läroverk. Härmed bereddes möjlighet för envar värnpliktig att oberoende av föregående allmän skolutbildning bli officer. Departementschefen uttalade i direktiven, att avsikten icke är att försvåra tillträdet till officersbanan för studenter och likställda. Befälsutredningen anser för sin del, att det är för staten mera förmånligt att en yngling med både personliga förutsättningar för yrket och avlagd studentexamen blir officer än en yngling med personliga förutsättningar men utan kompetens motsvarande denna examen. I det förra fallet undvikes nämligen den dyrbara kompletterande allmänna skolutbildning — vid gymnasium eller försvarets läroverk — som eljest även i enhetsbefälssystemet blir nödvändig för de officerare, som skola bestrida de egentliga officersbefattningarna. Sedan enhetsskolan och ett statligt stipendiesystem för gymnasiestudier fullständigt genomförts, komma dessutom med största sannolikhet begåvade officersämnen ännu mer än nu att vara tillfinnandes bland studenterna. Det har emellertid enligt de tio sista årens erfarenhet visat sig, att studenter — särskilt begåvade sådana — i allt mindre utsträckning söka sig till officersyrket. Orsakerna härtill äro många och utvecklas närmare i kap 1 av detta betänkande. En av dem är emellertid i detta sammanhang av väsentligt intresse. Enligt av centrala värnpliktsbyråns

personalprövningsdetalj sedan ett tiotal år under ledning av fackpsykologer företagna, särskilda prövningar av det tusental värnpliktiga, som årligen uttagits för utbildning till värnpliktig officer, har bl a konstaterats, att redan de nu befintliga möjligheterna för gruppen icke-studenter att bli officerare — låt vara efter avläggande av begränsad studentexamen före krigsskolan — utgöra ett återhållande moment för studenterna att välja officersyrket. Många studenter anse nämligen att den tid och de kostnader de nedlagt på sin »överkvalificerande» studentexamen icke motsvaras av vad officersyrket ger i ekonomiskt och annat utbyte. Denna tendens måste bli ännu mer utpräglad i enhetsalternativet. Det är nämligen ganska naturligt att en student icke väljer ett yrke, där studentexamen icke erfordras. De energiska och begåvade studenterna eggas i stället att välja yrken med höga krav. Men därjämte tillkommer i detta alternativ, att studenten direkt missgynnas. Efter de två fänriksåren kvarbliver han vid sitt förband under hårt trupputbildningsarbete, medan hans kursoch regementskamrater utan studentexamen äro oförhindrade att taga tjänstledighet med bibehållen officerslön och på annan ort med enkom för deras behov inrättat speciellt gymnasium bedriva skolstudier, syftande mot studentexamen för att dymedelst förvärva samma kompetens som de ursprungliga studenterna att göra en officerskarriär. Ett dylikt rekryteringssystem får — oavsett det faktum att dubbelt så många officerare som för närvarande måste nyrekryteras per år — motsatt verkan mot den avsedda, d v s ytterligare sjunkande kvalitet på officersaspiranterna. Den väsentliga bristen i den nuvarande befälsordningen — den svaga officersrekryteringen — skulle sålunda icke hävas utan snarare förstoras genom cn17

hetsbefälssystemets tillämpning. Men utredningen har dessutom bibragts den uppfattningen att detta system skulle medföra andra ölägenheter av verkan att — långtifrån att höja befälsorganisationens effektivitet — i stället försvaga densamma. I detta senare hänseende får utredningen anföra följande. Vid angivandet av innebörden i begreppet enhetsbefäl framhöll utredningen, att detta bl a innefattar att allt befäl, som motsvarar nuvarande officerare och underofficerare, bibringas en och samma utbildning, nämligen officersutbildning vid krigsskolan. Antalet officersutbildade blir härigenom i runt tal dubbelt så stort som nu. Möjligheter att under den fredstids tjänstgöringen vid truppförbanden sysselsätta alla dessa officerare i befattningar, vilkas beskaffenhet motsvarar befattningshavarnas vid krigsskolan vunna kompetens, finnas emellertid icke. Så kan exempelvis i enhetsalternativet av 24 nytillkommande kaptener per regemente ingen placeras som kompanichef. Huvuddelen måste i stället insättas i administrativa befattningar, som enligt av statens organisationsnämnd föreslagen, av Kungl. Maj:t och riksdagen så sent som 1949 fastställd organisation nu omhänderhas av förvaltare, fanjunkare och sergeanter samt pensionerade underofficerare med arvode. Återstoden av ifrågavarande kaptener äro plutonchefer. Av löjtnanterna kunna endast en knapp tredjedel göra plutonchefstjänst medan huvuddelen får tjänsteuppgifter som nu normalt skötas av sergeanter och underbefäl. Samtliga fänrikar äro närmast gruppchefer. Vid sidan av förut påtalade direkt rekryteringshämmande faktorer i enhetsalternativet kan ett dylikt utnyttjande av en officerskår — innebärande att subalternofficeren först i trettioårsåldern får befälet över en pluton och huvuddelen av kaptenerna aldrig får an18

svaret för utbildningen av ett kompani — icke anses stimulera begåvade ynglingar, som önska och ha förmåga att utbilda, fostra och leda människor, att välja officersyrket. Kvaliteten kommer att ytterligare sjunka. Ur statsnyttans synpunkt kan det icke heller anses ändamålsenligt att ge en stor grupp av befattningshavare en högre formell kompetens, nämligen officersexamen vid krigsskolan, än vad som kan anses erforderligt för fullgörande av de föreliggande arbetsuppgifterna, i synnerhet som denna formella kompetens i enhetsalternativet ändå icke kan skapa ett tillräckligt djupt och brett utbildningsundciiag för de egentliga officersbefattningarna. En uppdelning av den militära befälsorganisationen i skilda kompetensgrupper är i själva verket nödvändig. En sådan uppdelning förekommer för övrigt inom de flesta statliga och kommunala inrättningar (post, telegraf, statens järnvägar, m fl). Officerarna nödgas således i enhetsalternativet i fredstid till stort antal arbeta i väsentligt lägre tjänstebefattningar än dem, för vilka de äro utbildade och vilka därtill äro en eller flera instanser lägre än de krigsbefattningar, på vilka deras utbildning inriktas. Härav blir för övrigt även följden att de i regel icke heller i fredstid — med undantagför tiden för en repetitionsövning i krigsförband vart sjätte år — kunna beredas tillfälle att förvärva rutin i befälsbefattningar, motsvarande dem, för vilka de i krig äro avsedda. Den tankegång att genom en fördubbling av antalet officerare skapa en starkare befälsuppsättning i krigsorganisationen, som synes ligga bakom enhetsbefälssystemet, blir redan härigenom delvis ogenomförbar. Värdesättningen av reservofficerens användbarhet såsom kompanichef i krig är också alltför kategorisk och onyanserad. Därtill kommer att detta system i

sin krigsorganisation icke tar erforderlig hänsyn till det numera skärpta kravet på en kompetent befattningshavare — kompanikvartermästaren — för ombesörjandet av materieltjänsten och stridsförsörjningstjänsten i övrigt för det stridande kompaniet. I den av riksdagsman S. Lindholm verkställda gruppchefsutredningen (SOU 1951:57) uppställdes kravet på minst (1 + 1 + 3 = ) 5 kvalificerade befäl per plutonsutbildningsenhet för att kunna åstadkomma en effektiv utbildning av såväl befälselever som värnpliktiga i allmänhet. Detta krav kan icke tillgodoses i nuläget. Det kan emellertid icke heller tillgodoses i enhetsalternativet. Däremot, är så möjligt i reformalternativet och detta utan någon total kostnadsökning. Tvärtom kan en mindre besparing ernås. En antalsmässig jämförelse för ett infanterireg har gjorts i följande tabell. Kår ^

^^^-' ^

Alt.

Nu- Enhets- Reformläget! alt. alt.

Officerskåren Mellankåren Ubefkåren

65 42 78

123 73

55 53 122

Summa

1 Med fyllda kadrar.

Av tabellen framgår, att reformalternativet kan förse fredsorganisationen med ett större antal befäl per regemente än både det hittills rådande systemet och cnhetsalternativet. Detta har möjliggjorts därigenom, att antalet beställningar med officerslön begränsats efter (!et faktiska behovet av beställningshavare med officerskompetens. I samband med definierandet av begreppet enhetsbefäl har även framhållits att — av där angivna orsaker — som villkor för tillträde till krigsskolan allenast kan föreskrivas realexamen (genomgången enhetsskola). En följd härav blir självfallet att de allmänna förutsätt-

ningarna hos krigsskolceleverna att tillgodogöra sig utbildningen minskas, vilket i sin tur torde framkalla en sänkning av undervisningens kvalitativa standard, jämförd med en krigsskola, där alla elever ha studentkompetens. Än allvarligare än detta bleve emellertid att elevernas förutsättningar att senare under officcrskarriären idka högre militära studier än de vid krigsskolan skulle allvarligt äventyras. Härigenom uppstår en risk för nivellering, vars följder f n äro svåra att överskåda. Sannolikt skulle så småningom svårigheter uppstå alt överhuvudtaget på ett tillfredsställande sätt rekrytera de högre officersgraderna ävensom generalstabs-, fälttyg- och intendenturkårerna. I ett sådant läge skulle det rentav kunna visa sig påkallat att upprätta en högre officerskår än cnhetsbefälskåren, enär dennas huvuddel närmast bleve att anse såsom en »kompanibefälskår». Vid utarbetandet av enhetsbefälsalternativet har också ett s k modifierat alternativ diskuterats inom utredningen. Det modifierade enhctsalternativet förutsätter två officerskårer, »en högre och en lägre». Uppdelningen sker i realiteten redan före genomgången av krigsskolan. Denna skulle nämligen omfatta en högre samt en lägre linje. Den förra förbehålles dem, som på grund av särskild under truppslagsutbildningen visad duglighet och fallenhet för yrket eller på grund av högre skolutbildning eller av andra orsaker bedömts äga förutsättningar att vid krigsskolan tillgodogöra sig en mera djupgående och med skärpta krav bedriven undervisning. Enhetsalternativet i dess modifierade form inrymmer alltså två från varandra på grund av inbördes olikartad kompetens skilda officerskårer samt en underbcfälskår. Därav synes framgå, att enhetsbefälsidén icke är realiserbar i praktiken.

FÖRSTA

KAPITLET

Den nuvarande befälsordningens brister. Orsaker till rekryteringssvårigheterna

Inledning I överensstämmelse med statsrådets och chefens för försvarsdepartementet direktiv syftar befälsutredningen till att genom reformer på grundval av det nuvarande systemet med skilda befälskårer söka åstadkomma en mera tillfredsställande ordning. Utredningen har därför undersökt, i vilka avseenden det nuvarande befälssystemet icke är tillfredsställande och sökt utröna de väsentliga orsakerna härtill, allt för att kunna föreslå önskvärda reformer. Det anges i direktiven, att de spörsmål, som höra samman med den där anbefallda, allsidiga utredningen av befälsorganisationen, »måste bedömas mot bakgrunden av de senaste årens otillfredsställande befälsrekrytering». Detta uttalande gäller självfallet alla utredningsalternativen. Beträffande underbefälsrekryteringen uppställa direktiven härvid frågan, om en förbättring kan vinnas utan att gynnsammare framtidsutsikter erbjudas. Ifråga om underofficersrekryteringen uttalas farhågor för en försämring till följd av att även officerskåren — vid sidan om underofficerskåren — till en betydande del rekryteras på stamanställningcns grund (från underbefälskåren). Beträffande slutligen officersrekryteringen konstaterar direktiven att »direktrekrytcringen till officersbanan för närvarande är otillräcklig». Med »direktrekryteringen» avses här uppenbarligen den rckryte20

ringsväg, som icke leder genom försvarets läroverk (vare sig genom stanianställning eller efter värnpliktstjänstgöring), utan som grundas på studentexamen vid det allmänna skolväsendet. Utredningen har kommit till den uppfattningen, att den nuvarande befälsordningen lider av brister även på andra områden än enbart rekryteringens, ehuru dessa icke äro i alla avseenden direkt tecknade i direktiven. Utredningen anser sig därför böra bedöma de med bef älsordningsf rågan sammanh örande spörsmålen mot bakgrunden även av dessa brister. Enär de senare jämväl i viss mån torde — mer eller mindre direkt — äga samband med rekryteringssvårigheterna, redovisar utredningen här nedan först i största korthet dessa brister och övergår därefter till de egentliga rekryteringssvårigheterna. Brister i allmänhet Preciseringen av tjänsteuppgifterna Uppgifterna för var och en av de tre befälskårerna äro i den nuvarande befälsordningen icke alltigenom tillräckligt tydligt preciserade och där så erfordras inbördes avgränsade. Okbirhet råder fördenskull — icke blott inom kårerna själva utan även hos de myndigheter som ha att reglera tjänstgöringsförhållandena — om dessa uppgifter. Till följd av dess ställning som »mellankår» har denna oklarhet främst kommit att drabba underofficerskåren.

Den militära befälsorganisationen vid truppförbanden måste förvisso kännetecknas av en viss elasticitet på grund av de varierande anspråk, som ställas På den till följd av den olikartade arbetsbelastningen under skilda delar av utbildningsåret m. m. Detta förhållande måste åstadkomma improvisationer, så att bestäUningshavare med olikartade kvalifikationer under en begränsad tid nödgas upprätthålla befattningar inom samma tjänsteområde. Som exempel må anföras höstomgångens repetitionsövningar i krigsförband, som återkomma varje år och tvinga till urdragningar av aktivt befäl från regementets ordinarie utbildningsförband. Medan vid en pluton den ordinarie plutonchefen, en löjtnant, kan kvarbliva vid sitt förband, måste sålunda måhända vid en annan pluton en furir upprätthålla motsvarande befattning. Med fullt beaktande av och förståelse för behovet av dylika tillfälliga åtgärder liksom av att den militära organisationen som sådan nödvändigtvis måste få visia tjänstgöringsområden, där bestäUningshavare med olika tjänstegrader gå sida vid sida, anser dock utredningen att till grund för behovsberäkningarna av befälsstaten måste läggas en mall, avpassad efter normala förhållanden. Utredningen vill sålunda söka få till stånd en tjänstelista, som klart angiver mot beställning svarande befattning. Hur dagens läge gestaltar sig vid förbanden framgår av följande framställning, varvid läget betraktats särskilt mot bakgrunden av undcrofficerskårens mellanställning. Befälskårernas arbetsuppgifter och utnyttjande i fredsorganisationen äro i nuläget i vad avser stabs- och förvaltningstjänst icke helt fastställda och i fråga om trupptjänst högst oklara. Gränsdragningen mellan å ena sidan undcrofficerskåren och å andra sidan

officers- och underbefälskårerna är därför diffus. Placering av och uppgifter för underofficerarna ifråga om stabs- och förvaltningstjänst ha i anslutning till kungl. brev av den 24/1 1947 och 10/6 1949 närmare reglerats i generalorder nr 2500 av den 0/7 1949, som avser organisationen av och verksamheten vid infanteriregementets stabsorgan m. m. i fred. Enligt denna generalorder skola de tre förvaltare, som jämlikt personalförteckningen ingå i ett regemente, vara regementsexpeditionsföreståndare, personalregistrator och kasernförvaltare, medan tre fanjunkare eller sergeanter äro placerade vid stabsavdelningen, mobiliseringsdetaljen och intendenturavdelningen, samtliga inom regementsstaben, där också fyra underofficerare i arvodesbefattning tjänstgöra. Den femte underofficeren av denna kategori är stabsunderofficer vid den för regementets bataljoner gemensamma bataljonsexpeditionen. Enligt samma generalorder skall vid vart och ett av regementets kompanier finnas en kompaniexpedition. Expeditionen förestås av en kompaniadjutant, i överensstämmelse med motsvarande befattning i krigsorganisationen flerstädes i praktiken benämnd kompanikvartermästare. Kompaniadjutantsfrågan föranledde under 1940-talets mitt och senare del en livlig debatt. Det framhölls — särskilt av det organ som under statens organisationsnämnd ledde rationaliseringsarbetet beträffande stabs- och förvaltningstjänsten vid förbanden — att den betydelsefulla uppgift med förvaltningsansvar, som förut hörde samman med kompaniadjutantsbefattningen, hade avsevärt begränsats, varför adjutantens uppgift numera i stort sett skulle omfatta endast en mycket enkel expeditionstjänst samt tillsyn av ordning och 21

skick inom förläggningslokalerna. I konsekvens därmed borde befattningen som kompaniadjutant, vilken förut tagit i anspråk en så kvalificerad befattningshavare som en fanjunkare, på ett fullt tillfredsställande sätt kunna omhänderhas av en överfurir. Vid denna omvärdering av kompaniadjutantstjänsten togs emellertid icke hänsyn till vare sig behovet av motsvarande befattningshavare i krigsorganisationen med åtföljande behov av skolning för uppgiften redan i fredstid eller de viktiga trupputbildningsuppgifter särskilt i inre tjänst som utöver förvaltnings- och expeditionstjänst böra tillkomma kompaniadjutanterna. Omvärderingen väckte därför stark opposition från såväl den militära ledningen som personalorganisationerna. Som ett exempel på de senares uppfattning må anföras följande utdrag ur underofficersförbundets yttrande i kompaniadjutantsfrågan enligt referat i proposition 130/ 1947. — — — Med den fordran på fysisk spänst och förutsättningar i övrigt för den betydelsefulla militära lärartjänsten, som måste ställas på utbildningsbefälet, vore det ofrånkomligt att detta befäl vid inträdande behov skulle kunna frigöras från utbildningsarbetet och i detta lämna plats åt yngre krafter. Frågan hur detta befäl skulle kunna nyttiggöras i fortsättningen hade tidigare i viss utsträckning kunnat lösas genom deras ianspråktagande i stabsoch förvaltningstjänst. Organisationsnämndens föreliggande förslag uteslöte i stort sett sådant framtida utnyttjande. Såvitt förbundet kunde finna, hade nämnden totalt bortsett från den samordning av utbildningen och den inre tjänstens krav, som ur skilda synpunkter bort åvägabringas. För att åstadkomma en lösning av de lägre truppförbandens rationalisering hade nämnden synbarligen utgått från den förutsättningen, att stabs- och förvaltningstjänstens uppbyggnad borde verkställas uteslutande med hänsyn till att skänka dessa en konstruktion, som närmade sig fullkomligheten. Andra hänsyn hade därvid fått vika och inretjänstorganen kun-

de närmast anses ha förlänats rätten till omvårdnad till och med före utbildningstjänsten. Förbundet yrkade, att nämndens förslag på denna punkt måtte lämnas utan åtgärd och att även i en blivande försvarsorganisation fanjunkare måtte avses för kompaniadjutantstjänsten — . I förut omnämnda kungl. brev av 1947 lämnades emellertid kompaniadjutantsfrågan olöst. Den upptogs åter ett år senare i anslutning till propositionen nr 206/1948 i anledning av 1945 års försvarskommittés betänkande. I propositionen förklarade föredragande departementschefen att hur kompaniadjutantsbefattningarna skulle fördelas mellan de olika kategorierna finge bli en lämplighetsfråga. De fanjunkare, som icke placerades som kompaniadjutanter, borde göra tjänst som specialinstruktörer. Den ovan åberopade generalordern nr 2500 utformades också i överensstämmelse härmed. Såsom kompaniadjutanter skola placeras vid förbandens kasernkompanier en fanjunkare och vid övriga kompanier en fanjunkare eller en överfurir. Det har med andra ord överlåtits åt regementscheferna att bestämma, vilkendera av två beställningshavare med så vitt skilda kvalifikationsområden, som en fanjunkare och en överfurir regelmässigt besitta, som skall inneha kompaniadjutantsbefattningen. Generalorderns bestämmelse, att kompaniadjutanterna oavsett om de äro fanjunkare eller överfurirer även skola deltaga i utbildningsarbetet i den utsträckning kompaniadjutantstjänsten det medgiver, komplicerar situationen ytterligare. I praktiken torde emellertid för närvarande det stora flertalet kompaniadjutantsbefattningar vid infanteriet vara besatta med underofficerare. Överfurirerna ha hittills i mycket ringa utsträckning utnyttjats för denna tjänst. Generalorderns formulering kan dock icke anses ha löst frågan, vilken beställnings-

h a v a r e som skall bestrida den befattning, vars innehavare dock är kompanichefens erfarne medhjälpare vid den inre skötseln av kompaniet och som av ålder varit en betydelsefull slutpost för huvuddelen av underofficerskåren. En granskning av förhållandena inom det a n d r a och mest betydelsefulla verksamhetsområdet inom regementet i fredstid — trupptjänsten — ger en ännu tydligare bild av oklarhet ifråga om tjänsteuppgifterna. Som grund för organisation, befälsplacering m m för trupputbildningen borde rimligtvis ligga 1942 års försvarsbeslut, som fortfarande gäller och som i sin tur föranleddes av 1941 års försvarsutredning. Ifråga om utbildningsbefälets fördelning på olika befälskategorier tillämpade denna i huvudsak de beräkningsgrunder, vilka på sin tid användes av 1930 års försvarskommission. Den angav sålunda, att plutoncheferna till två tredjedelar borde vara subalternofficerare och återstoden underofficerare, medan plutonchefs ställföreträdare till en tredjedel borde vara sergeanter och återstoden furirer. 1942 års riksdag beslöt (liksom tidigare 1930 års) i överensstämmelse med dessa beräkningsgrunder. Därmed synes slutligt ha stadfästs, att befattningen som chef för pluton vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet å priori icke är att anse som en officersbefattning. Några häremot svarande preciserade tillämpningsföreskrifter och verkställighetsbestämmelser för utbildningsbefälets placering och uppgifter synas dock icke ha utgivits på administrativ väg i anslutning till 193G och 1942 års beslut. Följden blev emellertid, att truppförbandscheferna ofta aldrig fingo dessa beslut angående fördelningen av plutonchefsbefattningarna mellan subalternofficerare och underofficerare klara för sig. 1945 års försvarskommitté beräknade för sin del en subalternofficer och en

underofficer per pluton. Samtliga plutoner skulle sålunda enligt dess förslag stå under officers befäl. En ökning av antalet officerare som plutonchefer i förhållande till beräkningarna i tidigare försvarsutredningar enligt ovan tedde sig därför nödvändig för kommittén. Det ökade behovet ansågs dock kunna tillgodoses utan någon ökning av förbandens subalternofficerskårer genom att i erforderlig omfattning utnyttja den officerspersonal, som beräknades bli frigjord genom rationalisering av stabsoch förvaltningstjänsten vid förbanden. Motsvarande gällde även underofficerarna, vilka i något större utsträckning än tidigare skulle komma att tagas i anspråk som plutonchefs ställföreträdare. Frigörandet inskränkte sig dock i praktiken till högst en subalternofficer per regemente. Departementschefen tog i den förut nämnda försvarspropositionen till 1948 års riksdag icke ställning i denna fråga, vilken till skillnad mot 1942 alltså icke föranlett något beslut. När senare 1948 års befälsutredning tillsattes, kom hela befälsfrågan i stöpsleven, varför några ändringar i den rådande ordningen i avvaktan på dess förslag sannolikt icke ansetts lämpliga. De senaste bestämmelserna (generalorder m. m.) om underofficerarnas liksom övriga befälsgruppers placering och uppgifter i trupptjänst sträcka sig i själva verket därför så långt tillbaka i tiden som till 1931 års upplaga av tjänstgöringsreglemente för armén (TjR), som fortfarande i vissa delar gäller. Där stadgas bl a att underofficerare, som icke blivit placerade på regements- eller bataljonsstab, skola tjänstgöra vid de särskilda kompanierna, inom vilka kompanichefen med ledning av exercisreglementets föreskrifter bestämmer placeringen på de särskilda underavdelningarna. E n ä r fanjunkarna som regel mestadels tagas i

anspråk vid regementsstaben eller som kompaniadjutanter enligt den förut omnämnda generalordern nr 2500, är det emellertid huvudsakligen sergeanter, som kunna komma ifråga för egentlig trupptjänst. »Exercisreglementets föreskrifter» innebära härvid närmast tjänst såsom plutonchefs ställföreträdare, en befattning som får anses vara den för sergeanter ursprungligen avsedda. I nuläget gå sålunda i överensstämmelse med 1936 och 1942 års försvarsbeslut vid somliga regementen löjtnanter och sergeanter som plutonchefer sida vid sida t. o. m. vid samma kompani och med samma arbetsuppgifter och ansvar. Vid andra regementen lära förban dscheferna undvika placering av sergeanter som plutonchefcr, stundom för att trots deras kapacitet icke ställa större krav eller pålägga dem större ansvar än som motsvaras av tjänsteställningen (lönesättningen), men sannolikt också därför att de icke i administrativ väg fått del av det för mer än tio år sedan fattade försvarsbeslutets egentliga innebörd. Även andra faktorer inverka. Följden blir att dugliga och ambitiösa sergeanter känna sig undervärderade och åsidosatta. Härtill bidrager också, att bcfälsbristen och det ökade antalet utbildningslinjer för värnpliktiga tvingar regementscheferna till att som plutonchefs ställföreträdare i stor omfattning utnyttja överfurircr och furirer vid sidan av sergeanterna. Det är emellertid icke endast lägre beställningshavarc, som placeras i högre befattningar. Till följd av befälsbristen måste nämligen både officerare och underofficerare fullgöra instruktörsuppgifter av sådant slag som normalt helt kan ombesörjas av underbefäl. Detta utnyttjande av de mer kvalificerade bcfälskårerna är icke lämpligt. De tre befälskårernas arbetsuppgifter ha sålunda kommit att skära in i varand-

ra med påföljd att befattningshavare med helt olika kompetens, tjänste- och löncställning kommit att bestrida enahanda syssla. Utredningen vill beträffande krigsorganisationen framhålla följande synpunkter. Ifråga om krigsuppgifterna kan knappast någon sammanblandning mellan officerskåren och underofficcrskåren sägas förekomma. Däremot torde aktiva officerare ofta i väl stor utsträckning placeras i vissa befattningar i staber, som med fördel i stället skulle kunna bestridas av reservofficerare, vilkas utbildning målmedvetet inriktats därpå. Härigenom frigöras aktiva officerare för den betydelsefulla befattningen som chef för stridande kompanier (skytte- och understödskompanier). Det har hävdats, att syftet med underofficerskåren varit av starkt utpräglat fredsmässig natur och att den sålunda i krig icke haft någon speciell uppgift. Så är emellertid icke fallet. Redan i 1901 års h ä r o r d n i n g avsågs fanjunkarna placeras som kompaniadjutanter även i krigsorganisationen. 1914 års härordning innebar en fördubbling av organisationen vid mobilisering. Härvid blev det nödvändigt att förutom aktiva fanjunkare krigsplacera även aktiva sergeanter som kompaniadjutanter. 1930 års försvarskommission, vars förslag låg till grund för 1936 års försvarsordning, ansåg ävenledes, att aktiva underofficerare skulle vara kompaniadjutanter. I 1938 års infanterireglemente preciserades dessas uppgifter. 1941 års försvarsutredning, som utmynnade i 1942 års försvarsbeslut, uttalade beträffande utbildningen till underofficer pä aktiv stat, att denna utbildnings mål vore att skapa kvalificerade underofficerare, ägnade att vid mobilisering bestrida befattningar som kompaniadjntanter och stabs-

underofficerare och i fredstid som trupputbildare. Av denna koncentrerade redogörelse framgår, att statsmakterna alltsedan en modern arméorganisation infördes i vårt land varit fullt medvetna om att för krigsuppgiften som kompaniadjutant erfordras särskilt kvalificerad personal och att därför den aktiva underofficerskåren i första hand bör avses för denna befattning i krigsorganisationen. Den möjlighet till förlängd utbildningstid för värnpliktigt befäl, som 1941 års värnpliktslag skänkte, ansågs icke påkalla någon ändring i detta förhållande. 1941 års försvarsutredning framhöll också beträffande vitbildningen vid underofficersskolan, att särskild vikt borde läggas vid den praktiska kompaniadjutantstjänsten (underhålls-, förvaltnings- och expeditionstjänst). I samband med genomförandet av 1942 års försvarsbeslut synes dock denna anvisning till en början icke ha blivit tillräckligt beaktad. Tyngdpunkten i skolans undervisning förlades till plutonsutbildaruppgifterna. Orsaken härtill torde närmast ha varit den stora bristen på utbildningsbefäl vid fredsförbandens depåer, föranledd av de omfattande inkallelserna under beredskapstiden. Till följd härav uppfattade varken regementscheferna eller de unga underofficerarna själva alllid, att underofficerskåren avsågs för kompaniadjutantstjänst i krig, vilket bl. a. kom till uttryck i mindre lämpliga krigsplaceringar av aktiva underofficerare. Sergeanter på stat placerades sålunda ofta som troppchefer vid kulsprute- och granatkastarförband, befattningar vilka eljest besättas av värnpliktiga underofficerare med 15 mån. utbildning och för vilka aktiva underofficerare måste anses vara i hög grad överkvalificcrade. Med införandet av 1949 års krigsorganisation, som grundade sig på krigs-

erfarenheter utifrån och lärdomar från beredskapstiden, bragtes saken till full överensstämmelse med 1942 års beslut. Benämningen ändrades från »kompaniadjutant» till »kompanikvartcrmästare», vilket redan i och för sig var ett uttryck för den ökade betydelse som tillmättes befattningen. Bestämmelser utfärdades, att som kompanikvartermästare skulle krigsplaceras underofficerare på aktiv stat eller reservstat. Vid brist på sådan personal borde underofficerare i reserven tagas i anspråk. Samtidigt anbefalldes att i utbildningen vid arméns underofficersskola ökad vikt skulle läggas vid kvartermästarijänsten. Det krävdes dock tid att genomföra de praktiska åtgärder vid förbanden, som denna återgång till en mera realistisk värdering av kompanikvartermästartjänsten gör nödvändig. Sålunda måste bland annat utbildning i kvartermästartjänst äga rum med de underofficerare, vilka icke tidigare vid undcrofficersskolan erhållit utbildning i erforderlig omfattning. Vad underbefälskårcn beträffar har dess krigsuppgifter, alltsedan dess konstruktion i början av 1940-talet blev föremål för omprövning, icke kunnat fullt klart preciseras. Utnyttjandet av underofficerarnas praktiska kvalifikationer Det är en allmän uppfattning, att de erfarnare underofficerarna äro lika goda trupputbildare som de yngre subalternofficerarna. Den blivande aktive underofficerens utbildning har nämligen alltid varit och är alltjämt från början inriktad på yrket med däri ingående högt ställda krav på förmåga som trupputbildare. Genom lång och sammanhängande befälstjänstgöring förvärvar sig underofficersaspiranten redan före den avslutande utbildningen vid arméns underofficersskola praktisk utbildningsrutin, som sedermera fullkomnas.

Utredningen anser det därför vara mindre ändamålsenligt att, oavsett 1942 års förutsättningar, dugliga och erfarna underofficerare icke utnyttjas som plutonchefer i större utsträckning än som nu sker. Det synes också angeläget att det heprövade system för skolning till goda trupputbildare, som den nuvarande underofficersutbildningen utgör, utnyttjas även i en blivande befälsordning. En fanjunkare av så framstående duglighet, att han rätteligen borde befordras till högre grad, kan enligt nu gällande ordning icke beredas en sådan befordran — och alltså icke trots sina kvalifikationer heller utnyttjas i högre befattning än som motsvarar fanjunkarbeställningen — med mindre han blir förvaltare, en beställning som dock kan utnyttjas endast i stabs- och administrations- eller förvaltningstjänst. I denna begränsning ligger emellertid en — från statens sida oavsiktlig — eggelse för de allra dugligaste truppunderofficerarna att tidigt eftersträva att på olika sätt, t. ex. genom kommendering till förvaltarkurser eller till tjänstgöring vid expeditioner eller förråd e. d. kvalificera sig för dylik förvaltarbefordran. Det är dock icke förenligt med statens intresse, att de bästa underofficerarna sålunda enbart uppmuntras att inrikta sig på strävanden, som — ehuru i och för sig betydelsefulla — likväl leda bort från det för underofficerstjänsten väsentliga, nämligen tjänsten vid trupp som plutonchef och kompanikvartermästare. Detta är enligt utredningens åsikt en allvarlig olägenhet med den nuvarande befälsordningen. Vidare har utredningen kommit till den uppfattningen, att i krigsorganisationen med fördel vissa särskilt dugliga underofficerare böra kunna bestrida högre befattningar än som kompanikvartermästare, nämligen exempelvis som chefer för kompanier av speciellt

slag, om blott deras utbildning i fredstid inriktas härpå. För vissa av dessa befattningar torde aktiva underofficerare med nyss nämnda kvalifikationer kunna lämpa sig lika väl som statofficcrare och rcscrvofficerare. De aktiva underofficerarnas tjänsteställning i förhållande till officerarna, såväl aktiva som reservanställda och värnpliktiga, behöver omprövas med tillbörligt hänsynstagande till deras praktiska kvalifikationer. Det för närvarande mest aktuella problemet bland flera andra torde vara aktiv sergeants tjänsteställning i förhållande till värnpliktig fänrik. De förra räkna tjänsteställning efter de senare. Detta innebär — och det har även genom införandet av repetitionsövningar krigsförbandsvis med iögonenfallande skärpa kommit till synes — att jämväl de äldre och mera erfarna aktiva sergeanterna (i trettioårsåldern) som inneha kompetens att icke blott föra utan även utbilda pluton, äro underordnade värnpliktiga fänrikar i tjugoårsåldern, vilka endast ha 21 månaders utbildning för att föra pluton bakom sig. Detta bör ändras. Sammanfattningsvis kan beträffande under förestående avsnitt påtalade förhållanden konstateras, att de olika befälskårernas uppgifter främst i fredstid men även i krigstid icke äro tillräckligt preciserade eller inbördes avgränsade. Beställningshavare med inbördes helt olika tjänste- och lönegrad ävensom kvalifikationer äro sålunda ofta placerade i samma slag av befattningar. Många av den nuvarande befälsordningens brister bottna otvivelaktigt i dessa omständigheter. Utbildningen till och som officer på aktiv stat Den militära utbildningen till officer på aktiv stat efter 1942 motsvarar enligt

utredningens uppfattning till sitt resultat knappast längre helt de fordringar, som uppgifterna i såväl krig som fred ställa på officerskåren. I den mån detta b e r o r på bristande intellektuella kvalifikationer och förmåga av produktiv tilllämpning av kunskaperna eller andra mentala egenskaper hos eleverna, återkommer utredningen därtill i samband med sin prövning av rekryteringsläget. I den mån åter det beror på brister i utbildningen vill utredningen redan nu framhålla följande. Det totala kriget, särskilt sådant det framstår enligt a n d r a världskrigets erfarenheter, ställer väsentligt högre fordringar på arméns ledande personal samt därmed på deras läro- och studiemöjligheter än tidigare. Detta innebär också större krav på officersutbildningen i dess olika stadier. Detta är även de militära myndigheternas mening. Överbefälhavaren har sålunda i skrivelse till chefen för försvarsdepartementet den 31 mars 1951 bl. a. anfört följande: Det nutida kriget berör genom sin totala karaktär samhällslivets snart sagt alla funktioner. Det kunskapsområde som krigsmaktens ledande personal måste behärska, är därför mycket vittomfattande och sträcker sig långt utöver de gränser, som den nödvändiga — i och för sig omfattande — rent militära yrkeskunskapen utstakar. Inhämtandet av detta kunskapsmått kräver trägna studier och en aldrig slappnande vilja till vidareutbildning. Utredningen anser att officersutbildningen i flera avseenden numera står på ett lägre plan än den gjorde före krigsoch beredskapsperioden i början av 1940-talet. Det är sålunda betecknande, att den år 1936 för utredning av frågan om officerskårens rekrytering och utbildning tillkallade särskilde sakkunnige, riksdagsman Österström, kunde uttala, att då gällande utbildningssystem var ytterst rationellt. Men rekryterings-

principerna borde dock förbättras, vilket också skedde 1942. Därav följde dock en viss försvagning av yrkesutbildningen. Är 1951 förklarade också riksdagsman Lindholm, som utredde frågorna rörande gruppchefsutbildningen m. m. 1 och härvid även berörde frågan om officerarnas förmåga som befälsutbildare och pedagoger, att man — med bibehållande av de vinster som rekryteringsreformen av år 1942 medfört — borde genomföra en utbildningsgång till officer, som mera än den nuvarande kunde motsvara en rimlig målsättning: danande av officerare, skickade för både truppföring och trupputbildning. Enligt utredningens uppfattning hänföra sig bristerna i officersutbildningen i huvudsak till följande förhållanden. De led i utbildningen, som föregå krigsskolan, äro icke helt rationellt organiserade, enär de icke i den utsträckning det borde vara möjligt äro inriktade på syftet att skapa en yrkesman. Utredningen har vidare bibragts den uppfattningen, att målsättningen för undervisning och utbildning vid krigsskolan icke längre motsvarar de skärpta fordringar på officersutbildningen, vilka redan på detta stadium måste uppställas för att giva de blivande officerarna erforderlig grundval för fördjupade och breddade militära studier. För officersyrkets vidkommande synes denna skola — i enlighet med vad redan av 1930 års försvarskommission framhölls — böra åläggas ungefär motsvarande uppgifter som fackhögskolor i allmänhet hava vid danandet av ledare inom samhällslivets övriga områden. Vad slutligen beträffar officerarnas möjligheter att bedriva fria studier efter officersexamen vid krigsskolan, inver1 Statens offentliga utredningar (SOU) 1951 : 57, i det följande benämnd »gruppchefsutredningen» (enmansutredning).

kar högst ofördelaktigt härpå redan det förhållandet, att deras uppgifter i värnpliktsutbildningen vid förbanden försvåra, ofta rent av omöjliggöra enskilda studier, både av tidsskäl och av rent fysisk trötthet. Underbefälsbristen tvingar till insättande av alla tillgängliga officerare på ren instruktörsverksamhet, så att befälsutbildning och fria studier icke kunna bedrivas. Utredningen återkommer härtill i annat sammanhang. Den starka arbetsbelastningen under utbildningen till och de första årens tjänstgöring som officer, förbränner dessutom i många fall studieenergin och eliminerar lusten till fortsatta, fördjupade studier. Många nyutnämnda fänrikar anse sig numera redan i och med första officersanställningen ha nått sitt slutmål. Strävan till trägna studier saknas ofta. Ett sådant tillstånd måste enligt utredningens uppfattning snarast ändras till det bättre. Reservofficersinstitutionen Även utbildningen till och som reservofficer lider av betydande brister. Utbildningen till reservofficer är för närvarande helt överensstämmande med den värnpliktige officerens, varför reservofficersinstitutionens existensberättigande t. o. m. ifrågasatts från vissa håll. Institutionens betydelse för krigsförbandens stadga och hållfasthet är dock enligt utredningens uppfattning obestridlig under förutsättning att utbildningen förbättras. Tidslängden för de blivande reservofficerarnas — liksom för övrigt även de värnpliktiga officerarnas och underofficerarnas — grundläggande utbildning minskades 1948 utan närmare prövning med ej mindre än tre månader, främst — såvitt utredningen kunnat finna — såsom en »automatisk» följd av den allmänna minskningen efter kriget av värnpliktstjänstgöringens längd med

tre månader. Sedermera har första tjänstgöringen för flertalet värnpliktige, liksom för underbefälselevcrna förlängts, utan att någon ökning ägt rum av de blivande reservofficerarnas utbildningstid. För att kompensera den ovan angivna minskningen av de värnpliktiga officerarnas utbildning, vilken av rekryterings- och andra skäl knappast åter kan ökas, bör utbildningen till reservofficer effektiveras till att, såsom förr var fallet, i viss grad motsvara yrkesutbildningen till officer på aktiv stat och utbildningstiden ökas åtminstone till samma längd som före 1948. Även reservofficerarnas vidarculbUdning har efter beredskapstiden ej varit fullt effektiv, bl. a. till följd av de under en lång följd av år inställda repetitionsövningarna. En lindring till det bättre härutinnan synes dock nu vara på väg. Nyligen har sålunda chefen för armén vidtagit åtgärder i sådant syfte, att den fortsatta utbildningen målmedvetet skall kunna inriktas på skolning inom en och samma utbildningslinje under hela tjänstetiden, varvid de korta tjänstgöringsomgångarna bli effektivt utnyttjade. Den nu gällande ordningen säkerställer icke det krav på urval, som enligt krigserfarenheten och till följd av stridsteknikens utveckling numera måste göras före befordran av löjtnant i reserven till kapten. Till kapten bör nämligen ingen befordras, som icke med säkerhet är lämplig för krigsplacering som chef för stridande kompani eller i annan av Kungl. Maj :t i sammansättningsplanerna fastställd kaptensbefattning. Det är i hög grad angeläget, att befordran till kapten i reserven begränsas. I samband härmed bör maximiåldern för kvarstående i regementets reserv av reservanställda officerare kritiskt granskas såväl med hänsyn till fält-

duglighet och användbarhet som av ekonomiska skäl.

i övrigt

Tjänste- och lönegradens anpassning efter befattningen Inom officers- och underofficerskårerna äro åtskilliga beställningshavares tjänste- (och därmed löne-) grader i staterna för de särskilda kårerna icke anpassade efter arbetsuppgifternas art och kvalitet. Kompanichefer (kaptener), som äro anförtrodda utbildning av högt kvalificerade värnpliktiga till befäl (även till officerare), ha samma tjänste- och lönegrad som kompanichefer (kaptener), vilka leda utbildningen av huvudmassan av de värnpliktiga till meniga soldater. Det har vid statberäkningar sålunda blivit en tradition att vid en utbildningsenhet om ca 100 man, indelad på 2 å 3 underavdelningar, för chefsbefattningen i fredstid alltid avse en kapten utan tillbörligt hänsynstagande till syftet med och arten av utbildningen och till kvalifikationerna hos eleverna vid kompaniet. Utredningen vill som sin mening framhålla, att utbildningsenhetens storlek (antalet elever) icke bör vara den enda måttstocken i nämnda avseende. Ett annat exempel utgör det i föregående sammanhang påtalade förhållandet att sergeanter, som anförtros självständigt ansvar i likhet med löjtnant för utbildning av värnpliktspluton, ha samma tjänste- och lönegrad som sådana sergeanter, vilka bekläda den underordnade befattningen som plutonchefs ställföreträdare. Det fast anställda underbefälets ställning Underbefälet har hittills haft ett genomgångsyrke, en tillfällighetsanställning, som tvingat till ständig beredskap för övergång till det framtida och definitiva yrket. Detta har inverkat ofördelaktigt på kårens tjänstbarhet. Grund-

förutsättningen för en förbättring har dock skapats genom 1952 års riksdags principbeslut att underbefälstjänsten för alla skall bli ett pensionsberättigande framtidsyrke. Men detta räcker icke. Det är ett faktum, att man från de militära myndigheternas och de övriga befälskårernas sida icke alltid medverkat till att hos underbefälet skapa ett befälsmedvetande, som bl a på grund av dess svåra ställning närmast truppen är så ytterst behövligt. Särskilt i gången tid h a r volontärens och korpralens behandling under utbildningstiden lämnat åtskilligt övrigt att önska. Stundom ha de haft en sämre ställning än de värnpliktiga. Denna syn på det fast anställda underbefälet förekommer väl dess bättre icke i större utsträckning i våra dagar, ehuru tendenser fortfarande kunna skönjas. Dessa måste med all kraft motarbetas. Lämpligheten av underbefälets hänförande till manskapet synes böra omprövas. Enligt tjänstercglemente för krigsmakten utgöres den militära personalen av officerare, underofficerare och manskap, som i sin tur utgöres av underbefäl och meniga. Men i samma reglemente är även bestämt att officerare, underofficerare och underbefäl äro befäl. Underbefälet är sålunda samtidigt både befäl och manskap. Det har därigenom kommit att intaga en egenartad mellanställning, med befäls skyldigheter men ofta utan befäls rättigheter. I reglementen, instruktioner och tjänstemeddelanden utformas ofta bestämmelserna för manskap helt naturligt med utgångspunkt från det stora flertalets, d. v. s. de meniga värnpliktigas, förhållanden och förutsättningar och därigenom får det fast anställda underbefälet en svår mellanställning. Skall den — såvitt utredningen kan bedöma — goda och sunda underbefälsreformen ge vad man hoppas, nämligen

en duglig, aktad och respekterad yrkesman med befälsmedvetande, självaktning och inneboende arbetsglädje, kräves också att överfuriren och furiren liksom instruktörsaspiranten i alla avseenden betraktas som befäl. De böra tillhöra den även för dem tillämnade befälsgemenskapen. Den otillfredsställande befälsrekryteringen Som angavs i inledningen till detta kapitel, anförde departementschefen i direktiven för befälsutredningen, att de till utredningen om befälsorganisationen hörande spörsmålen måste bedömas mot bakgrunden av de senaste årens otillfredsställande befälsrekrytering. Utredningen har därför sökt bilda sig en uppfattning om befälsrekryteringens nuvarande läge. Vad först beträffar nnderbefälskårens rekrytering erinrar utredningen om att statsmakterna år 1952 fattat principbeslut om införandet av ett fullständigt nytt system för såväl rekrytering som anställning och utbildning av nämnda kår, främst i syfte att åvägabringa en mera tillfredsställande underbefälsrekrytering än den, som blivit resultatet av det under de senaste 50 åren tillämpade s. k. volontärsystemet. De nu rådande rekryteringssvårighetcrna hänföra sig emellertid till detta, under avveckling varande system. På grund härav anser utredningen, att resultatet — bl. a. just i vad rör utfallet av rekryteringen — av det nya systemet bör avvaktas. Utredningen finner följaktligen icke anledning föreligga att närmare undersöka frågan om den hittillsvarande underbefälsrekrytcringen, betraktad enbart för sig. Däremot återkommer utredningen till en undersökning av svåredningen till en undersökning av svårigheterna för befälsrekryteringen i dess Beträffande underofficerskåren befa-

rade departementschefen — enligt direktiven — att dennas rekrytering skulle komma att försämras till följd av möjligheterna för en del av det stamanställda underbefälet att bli officerar e : de, som ägde förutsättningar härför, bleve officerare, medan de, som icke lyckades därmed, icke ansåge det tillräckligt lockande att stanna som underofficerare och därför lämnade militärtjänsten. Dessa farhågor ha emellertid, åtminstone hittills, icke bekräftats. Tvärtom förhåller det sig så, att underofficersrekryteringen i kvalitativt hänseende hittills är tillfredsställande. Ifråga om kvantiteten var läget 1952 mycket gynnsamt. Enbart vid infanteriet fanns då närmare hundra underofficersutbildadc furirer eller sergeanter över stat som icke kunde beredas anställning som sergeanter på stat. Underofficerskåren är för närvarande den enda av de aktiva befälskårerna, som helt motsvarar de krav som i 1942 års försvarsbeslut uppställdes på var och en av de tre befälskårerna. Utredningen erinrar vidare om att officerskårens rekrytering från underbefälskårcn på grund av volontärinrättningens avskaffande kommer att avsevärt minska i omfattning. Anledning till farhågor för underofficersrekryteringen av denna orsak bör fördenskull enligt utredningens bedömande föreligga ännu mindre nu än före 1952 års underbefälsreform. Utredningen finner därför icke heller ifråga om underofficerskårens rekrytering, betraktad enbart för sig, att det finns något skäl att företaga någon närmare undersökning. Däremot hänvisar utredningen även i detta sammanhang till den senare behandlingen av svårigheterna för befälsrekryteringen, betraktad i dess helhet. Återstår frågan om svårigheterna vid rekryteringen av officerskåren.

Antal vakanser

Infanteriet. . Kavalleriet. Pansartrupperna Artilleriet .. Luftvärnet Ingenjörtrupperna Signaltrupperna Trängt rupperna Summa

Elever FL: kl 2—4

Summa

Löjtn

Fänrik

Summa

Elever KS

13 3 48 14 9 6 13

68 4 10 39 23 12 8 17

81 7 10 87 37 21 14 30

53 7 11 13 16 5 4 3

81 3 11 20 18 8 6 4

134 10 22 33 34 13 10 7

263 Truppslag

1 Härav 52 elever med studentexamen vid a l l m ä n n a skolväsendet och 60 f. d. elever vid iorsvarets läroverk (fast anställda 29 och värnpliktiga 31).

Vad först beträffar det kvantitativa utfallet av officersrekryteringen framgår antalet vakanser hösten 1952 av ovanstående tabell, i vilken också antalet elever vid krigsskolan (KS) och försvarets läroverks (FL) studentlinje har angivits. Om hänsyn tas till dels de 2C3 elever, som nu genomgå krigsskolan eller försvarets läroverks studentlinje och det antal studenter vid kadettskolorna, som de närmaste 3 å 4 åren kunna kommenderas direkt till krigsskolan, dels den obetydliga pensionsavgången inom arméns officerskår under de närmaste åren kan följande konstateras. Rekryteringen de allra närmaste åren är i kvantitativt avseende såvitt angår infanteriet, kavalleriet och pansartrupperna säkerställd. Vakanserna vid luftvärnet kunna väntas vara fyllda om några år. Vid artilleriet, ingenjörtrupperna, signaltruppcrna och trängen är läget däremot icke tillfredsställande. Vakanserna äro mycket stora och utsikterna för framtida rekrytering i hög grad ovissa. Möjligheten att rätt bedöma rekryteringsutfallet efter de närmaste åren är till följd av konjunkturväxlingar m. m. lika begränsad som inom varje annat verksamhetsområde. De stora vakanserna vid de tekniska truppslagen, särskilt

artilleriet, äro emellertid oroväckande. Vid detta betydelsefulla truppslag uppgå sålunda löjtnantsvakanserna till icke mindre än 28.2 % av det i personalförteckningen fastställda antalet (vid infanteriet är motsvarande procenttal endast 2.7 %) och fänriksvakanserna till mer än 50 %. Orsakerna härtill äro åtminstone i viss grad de måhända alltför höga kvalifikationskraven för officersaspiranterna vid de tekniska truppslagen, hittills bl. a. lägst vitsordet »godkänd» vid muntlig prövning i specialkursen i matematik i studentexamen. Härmed slår man ut större delen av den rekryteringsbas, som studenterna bilda. Endast en ringa del av varje årskull studenter ha nämligen genomgått realgymnasiets kurs med specialmatematik och tendensen lär gå mot en ytterligare minskning. Även de officersaspiranter, som via försvarets läroverk önska bli officerare, tvingas till följd av svårigheterna att genomgå detta läroverks studentspeciallinjc att söka sig till i här avsedd bemärkelse mindre tekniska truppslag. Eftersom officersaspiranternas kvalitet överhuvudtaget sjunkit, vartill utredningen i det följande återkommer, och kraven på de tekniska truppslagens aspiranter i här ifrågavarande hänseenden äro högre än på övriga, ha dessa trupp-

slag blivit mest lidande. År 1952 slopades emellertid kravet på specialmatcmatik, vilket bör kunna medföra en åtminstone kvantitativt förbättrad rekrytering vid bär åsyftade truppslag. Ifråga om det kvalitativa utfallet av officcrsrekryteringen h a r utredningen funnit, att enligt efterkrigsårens erfarenbeter begåvningsnivån och övriga mentala egenskaper hos de ynglingar, som valt officersyrket vid armén, icke tillfredsställer de krav som — icke minst med hänsyn till den högre officersutbildningens fordringar — ovillkorligen måste uppställas. Härvid åberopar utredningen den redan tidigare delvis återgivna skrivelsen från överbefälhavaren till chefen för försvarsdepartementet i denna fråga den 31 mars 1951. Efter att hava framhållit hur vittomfattande det kunskapsområde är, som krigsmaktens ledande personal numera måste behärska, ävensom betonat kravet på trägna studier och aldrig slappnande vilja till vidareutbildning, fortsätter överbefälhavaren sålunda:

ningsnivå i förhållande till de studenter, som under samma tidsperiod påbörjat vidareutbildning vid Stockholms högskola. Ur försvarets synpunkt än allvarligare ter sig det förhållandet att toppbegåvningarna så gott som helt saknas bland officersaspir a n t e r n a . Av 1945 års universitetsberednings betänkande framgår, att det procentuella antalet manliga studenter, som i studentexamen åren 1930, 1937 och 1943 uppn å t t medelbetyget AB eller högre, i medeltal ä r 13.5 %. Enligt den pågående, ovan antydda, utredningen utgör motsvarande procenttal för de studenter, som åren 1945 —1947 påbörjat studier vid Stockholms högskola, 14.9 %. För de studenter, vilka åren 1945—1950 avslutat utbildning till aktiv officer vid armén, är antalet 2.3 %. Dessa siffror tala sitt otvetydiga språk beträffande officersyrkets nuvarande dragningskraft på begåvningarna. Orsakerna till det otillfredsställande läget i berörda avseenden äro otvivelaktigt delvis att söka i psykologiska faktorer. Ett kartläggande av dessa kräver emellertid omfattande undersökningar, som jag i detta s a m m a n h a n g icke kan taga upp till bedömande.

Officersyrket kräver också ett icke ringa mått av intellektuella kvalifikationer och vital kraft. Kunskapernas riktiga och produktiva tillämpning kräver framstående mentala egenskaper. — I s a m m a m å n som krigsmaktens tillgång på personer med högtstående intellektuella egenskaper blir otillräcklig, minskas f ö r u t s ä t t n i n g a r n a för att organisationen skall k u n n a fylla sin uppgift. Den nuvarande rekryteringen av krigsmaktens officerskår inger mot denna bakgrund allvarliga farhågor för framtiden. Officersyrket h a r alltsedan det andra världskrigets slut saknat tillräcklig konkurrenskraft vid jämförelse med andra yrken om begåvningarna. Enligt en pågående icke avslutad undersökning ligger den genomsnittliga begåvningsnivån hos studenter, som från a l l m ä n n a läroverk och k o m m u n a l a gymnasier sedan år 1945 tillförts arméns aktiva officerskår, icke oväsentligt under den genomsnittliga begåvningsnivån hos landets samtliga studenter av samma årgångar. Ännu större är skillnaden i begåv-

Den i överbefälhavarens skrivelse åsyftade undersökningen, som verkställts av överste C. F. Lemmel, tidigare chef för krigsskolan och senare för krigshögskolan, är nu slutförd. Dess resultat, som bifogas (bilaga 1), bekräftar till fullo vad överbefälhavaren anfört. Det kvalitativa utfallet av officersrekryteringen efter 1942 finner sig utredningen i överensstämmelse med Lemmcls undersökning sammanfattningsvis böra karaktärisera sålunda. 1. De officerare, som efter i vanlig ordning avlagd studentexamen u n d e r de senaste åren tillförts arméns aktiva officerskår, ligga i begåvningshänseende genomsnittligt icke oväsentligt u n d e r studenterna i allmänhet. Detta är allvarligt nog. Än allvarligare är, att toppbegåvningarna så gott som helt uteblivit

32 Dä h ä r berörda spörsmål äro av stor betydelse för krigsmaktens framtida effektivitet, h a r jag velat fästa Herr Statsrådets uppmärksamhet härpå.

från officersyrket. Officersyrket har visat sig sakna tillräcklig konkurrenskraft med andra yrken, framför allt då det gäller begåvningarna. Den kvantitativa utfyllnad av officerskurserna, som på senaste år skett genom en omfattande framdragning över försvarets läroverk av elever med begränsad studentexamen, har tillfört armén ett antal i trupputbildning framstående yngre officerare. Deras förmåga som kompanichefer har dock ännu icke hunnit prövas. Vissa tecken tyda på att denna kategori av officerare icke förmår uppväga det kvalitativt m i n d r e tillfredsställande utfallet av officersrekryteringen på den vanliga studentvägen. 2. Den standard ifråga om studentbetygen, som utmärkt de officerare, vilka hittills genomgått krigshögskolan (sker i genomsnitt 8.—10. officersåret och efter urval) och som tidigare varit homogen och god, kan till följd av kvaliteten hos den rekrytering, som ägt rum efter krigsslutet, under de närmaste tio åren icke upprätthållas. Läget blir därefter beroende av hur officersrekryteringen utfaller under 1950-talet. 3. Den standard ifråga om studentbetygen, som utmärkt de officerare, vilka hittills genomgått artilleri- och ingenjörhögskolan, har varit mycket god. Möjligheten att under de närmaste åren upprätthålla samma höga betygsstandard är emellertid helt utesluten. 4. Det kan befaras, att krigshögskolan — som i sig numera även innesluter den högre artilleri- och ingenjörofficersutbildningen — inom en mycket snar framtid icke kan rekryteras ens kvantitativt, d. v. s. med nödvändigt antal elever 1 . Detta kommer efter hand att leda till en mycket stark begränsning av möjligheterna till urval vid besättandet av arméns ledande och övriga högre officersbeställningar. Ifråga om tillgången till tekniskt be-

gåvade officerare vid artilleriet, ingenjörtrupperna och signaltrupperna måste läget betecknas som betänkligt. Med visshet kan slutligen sägas, att det under de närmaste åren uppstående behovet av officerare med högre teknisk utbildning icke kan tillgodoses. Det här sammanfattningsvis redovisade utredningsresultatet inger enligt utredningens uppfattning allvarliga farhågor för framtiden. Det är uppenbart, att åtgärder måste vidtagas i syfte att åstadkomma en förbättring. Härvid bör beaktas, att behovet av och konkurrensen om de begåvade studenterna numera är mycket omfattande inom samhällets skilda verksamhetsområden. Med den betydelsefulla ställning försvarsväsendet har som samhällsfunktion, är det emellertid enligt utredningens mening nödvändigt, att försvaret kan tillföras så stor del av ifrågavarande kategori, att högre chefs- och stabspersonal, lärare vid utbildningsanstalterna samt icke minst högre teknisk personal inom försvaret kan tillfredsställande rekryteras. Det är emellertid möjligt att bakom de blygsamma medelbetygen hos de sista tio årens studenter, som valt officersbanan, åtskilliga begåvningar dölja sig, vilka komma att fylla fordringarna på ovannämnda poster. Många, som mogna relativt sent, besitta också värdefulla fysiska och psykiska egenskaper, som krävas i officersyrket men som icke komma till sin rätt i ett skolbetyg. Orsaker till svårigheter

befälsrekryteringens

Orsakerna till officersyrkets bristande dragningskraft på begåvningarna äro 1 Det årliga behovet av elever vid krigshögskolans tvååriga kurser uppgår till 50 officerare. Av dessa rekryteras sedermera arméns högre chefer och stabspersonal, lärare vid utbildningsanstalter (skolor) och högre teknisk personal.

33 3

utan tvivel delvis att söka i psykologiska faktorer, vilkas klarläggande emellertid skulle kräva omfattande undersökningar. Utredningen vill fördenskull, utan att ha företagit någon fackmässig psykologisk undersökning, likväl försöka att i korthet redovisa några enligt utredningens mening väsentliga orsaker — sådana utredningen uppfattat dem — till den rådande allmänna inställningen hos svenska ynglingar till militäryrket såsom levnadsbana. Härvid tar utredningen sikte på befälsrekryteringen i hela dess vidd och icke enbart på officersrekryteringen. Ett sådant försök att utröna sistnämnda orsaker bör nämligen icke begränsas till att enbart söka ett svar på frågan, varför »direktrekryteringen till officersbanan» är otillräcklig. Eftersom möjligheter sedan 1942 finnas för varje intresserad och lämplig svensk värnpliktig att bli officer, men enär samtidigt icke heller ur denna breda rekryteringsbas tilloppet företer någon annan bild än tilloppet på direktrekryteringsvägen, finnes det anledning att söka svaret på denna utvidgade fråga: Varför förefinnes icke vid tidpunkten för valet av levnadsbana och oberoende av föregående skolbildning ett större intresse för anställning som yrkesofficer i armén bland dugliga och begåvade, vapenföra svenska ynglingar? Oaktat utredningen som nämnts icke begagnat möjligheten att företaga någon fackpsykologisk undersökning av orsakssammanhangen, har utredningen likväl utnyttjat den attitydundersökning, som 1947 på arméchefens initiativ företogs bland arméns aktiva befäl. Försvarets personalbehandlingsutredning gjorde ävenledes en attityd- och opinionsundersökning vid vissa arméförband, vilka som bilaga ingå i dess betänkande II 1 . Enär denna undersökning omfattade repetitionsövningsför-

band med övervägande värnpliktigt befäl, har den dock ett relativt begränsat värde i detta sammanhang. Orsaker av allmänt psykologisk art Att det är psykologiska orsaker, som ytterst till en del vålla de rådande rekryteringssvårigheterna, framgår tydligt redan därav, att under pågående världskrig, då en för alla uppenbar, påtaglig och ibland överhängande krigsfara rådde, inga rekryteringssvårigheter i regel förelågo — vare sig ifråga om officerare, underofficerare eller underbefäl. Med hänsyn till utredningens uppdrag är det emellertid nödvändigt att se problemet med utgångspunkt från normala frcdsförhållanden. Konjunkturer — krig eller arbetslöshet — kunna icke läggas till grund för en befälsordning, vare sig det gäller officers-, underofficers- eller underbefälsrekryteringen. Av samma skäl förbigår utredningen även en sådan konjunkturbetonad faktor som »den allmänna beredskapsledan» efter sista kriget, vilken väl för övrigt numera får anses ha upphört. En väsentlig orsak till det relativt ringa intresset för militäryrket är säkerligen det spänningsförhållande, som existerar mellan civilt och militärt, mellan folk och försvar. Vid hotande krigsfara, såsom åren 1939—43, h a r spänningen avsevärt minskat, men den har hela tiden funnits och existerar fortfarande. Till denna spänning mellan civilt och militärt bidrager det svenska kynnet. Svensken är individualist, vill göra som han själv finner bäst och h a r svårt att underordna sig. Som det svenska folket även saknar krigserfarenhet h a r den enskilde medborgaren även därför svårt i SOU 1952:40, i det följande b e n ä m n d »personalbehandlingsutredni ngen». Ledamöter voro generaldirektören N. R. W. Lundberg, professorn J. K. G. Elmgren och översten C. S. R. Kempff.

att förstå och acceptera de speciella, från det civila livet avvikande former, som måste förekomma i den militära verksamheten, enär denna måste inriktas på krigets krav. Arméns officersutbildningskommitté berörde i sitt betänk a n d e 1 denna fråga och gjorde följande uttalande (sid. 14): Demokratiseringen av försvaret måste framför allt avse andan inom krigsmakten. Genomföres denna demokratisering på ett riktigt sätt sammansvetsas folk och försvar och detta kan endast öka effektiviteten i rikets försvarsanstalter. Då den militära organisationen emellertid måste vara avpassad efter krigets krav och dess mål är att dana för krig användbara trupper, är det endast i ringa mån möjligt att till det militära överföra det civila samhällets former. Krig kan föras av demokratiska människor men icke i civila och demokratiska former. Därför måste våra militära ledare uppfostras till full förståelse för och trohet mot de svenska rätts- och frihetsidealen samtidigt som det fredstida arbetet inom försvarsmakten oförvillat inriktas på att dana disciplinerade trupper. Denna åtskillnad mellan militärt och civilt, vilken sålunda, därest försvaret i krig skall duga för sitt ändamål, även u n d e r fredstid endast i ringa mån kan utjämnas, är emellertid en för den svenska allmänhetens tänkesätt främmande företeelse, svår att acceptera. Denna inställning innesluter redan i och för sig en väsentlig del av förklaringen till bristen på förståelse för militäryrket. Försvarsväsendet betraktas vidare ofta som något, som man tyvärr måste ha men som man helst icke skall i onödan befatta sig med. Det ligger dock en inkonsekvens i denna uppfattning. Mycket betydande belopp beviljas årligen för försvarets behov. För att dessa belopp skola komma till avsedd nytta är det nödvändigt, att kvalificerat befäl ställes till förfogande för att leda och utbilda krigsmakten. Detta har man svårt att inse.

Skolundervisningen utövar härutinnan säkerligen ett visst inflytande. Det är naturligt, att i ett kultursamhälle som vårt, vilket levat länge i fred, skolans inställning påverkas av detta läge. Ungdomens skoluppfostran ges mer eller mindre medvetet en inriktning, som tar avstånd från kriget. Men man har icke alltid kunnat skilja på begreppen krig och försvar. Inställningen mot kriget leder därigenom till en reserverad attityd mot den samhällsinrättning, som tros representera kriget, och mot dess män. Man förbiser dock härvid, att försvarsväsendets enda uppgift är att värja oss mot anfall, i den mån det icke redan genom sin blotta existens och effektivitet förmår avhålla från angrepp, d. v. s. verka fredsbevarande. Dess befintlighet är sålunda både nödvändig och nyttig. Skolans möjligheter att härvidlag åstadkomma en riktig inställning hos ungdomarna få icke underskattas. Skolans nuvarande, ofta negativa inverkan måste vändas i en positiv. Det torde vara det mest effektiva medlet att utjämna spänningen mellan folk och försvar och öka svensk ungdoms förståelse för militäryrket. Mången för det militära befälsyrkct intresserad yngling eller hans målsman känner sig ibland tveksam om den trygghet för framtiden, som militäranställningen kan väntas erbjuda. Härtill bidrager främst den omständigheten, att försvarets omfattning och därmed storleken av dess fast anställda befälspersonal i vårt land varit starkt beroende av de utrikes- och inrikespolitiska samt statsfinansiella konjunkturväxlingarna. Känslan av att »statens kaka är säker» (om ock liten), som eljest i regel under1 SOU 1946: 38. Ledamöter voro generallöjtnanten W. A. Douglas, filosofie doktorn R. H. L. Edenman, professorn J. A. A. S. Ekelöf, lektorn H. A. Granat, översten V. S. H:son Tamm samt överstelöjtnanten L. F. S. Wassberg.

lättar rekryteringen till civil statstjänst, gynnar fördenskull inte i lika hög grad rekryteringen till de militära befälsyrkena. Härvid spela förvisso icke blott organisationsförändringarna utan även de ofta återkommande utredningarna en roll, som är ägnad att hämma befälsrckryteringen. Vad särskilt armén angår, torde de i den offentliga debatten tillspetsade förmodandena om de nytillkomna fjärrvapnens betydelse, som skulle göra arméstridskrafterna mer eller mindre överflödiga, utöva en återhållande inverkan på eljest hugade spekulanter. Direktrekryteringen av studenter har vidare på sitt sätt tagit intryck av den under det senaste årtiondet pågående diskussionen om vikten av att befälskårernas rekrytering demokratiseras, bl. a. genom att ungdom ur arbetarklassen beredes ökade möjligheter till inträde på den militära banan, ävensom av statsmakternas åtgärder att skapa sådana möjligheter. Ungdomar frän andra kategorier i samhället har bibringats den uppfattningen, att de äro mindre önskvärda inom försvaret och att det icke längre är i statens intresse, att de komma dit. Dessa grupper ha därför vänt banan ryggen samtidigt som arbetarungdomen fortfarande visar militäryrket ett anmärkningsvärt ringa intresse. Det är nödvändigt att här skapa klarhet. Det är likgiltigt varifrån befälsaspiranterna komma. Det enda väsentliga är att de äro dugliga och lämpliga för sitt betydelsefulla och svåra yrke. Andra orsaker till rekryteringssvårigheterna I föregående avsnitt omnämnda orsaker till rekryteringssvårighetcrna ha främst rört sådana faktorer, som oberoende av förhållandena inom militäryrket i och för sig påverka rekryteringen. Arbetsförhållandena inom yrket, sådana

som befälet självt känner dem, som värnpliktiga befälselever och övriga värnpliktiga se dem u n d e r sin första tjänstgöring och som den stora allmänheten förnimmer dem genom hörsägner, utöva också ett stort inflytande i negativ riktning. Arbetsförhållandena äro nämligen enligt utredningens uppfattning i många avseenden alltför påfrestande för befälet, varpå några exempel må anföras. Inom armén råder en mycket stor underbefälsbrist. Vid infanteriet äro närmare 50 °/o av furirsbeställningarna vakanta. Eftersom läget varit detsamma i snart tio år, framstår det, såvitt utredningen kunnat finna, icke längre som en tillfällig företeelse, utan betraktas nära nog som något normalt. Bristen på underbefäl bidrager emellertid i väsentlig grad till en försämring av de övriga befälskårernas arbetsförhållanden. Den inverkar ytterst besvärande på officerskårens rekrytering. Det föreligger också risk för att den kommer att på längre sikt försvåra även underofficerskårens rekrytering. Om exempelvis vid en pluton värnpliktiga såsom befäl tjänstgöra, förutom en officer och en underofficer, blott en enda furir — som nu oftast är fallet — i stället för tre ä fyra underbefäl, ligger det i öppen dag, vilken ökning i arbetsbördan för de kvarvarande tre befälspersonerna, som härav följer. Fordringarna på utbildningsrcsultat sättas nämligen icke efter befälstillgången utan efter övningstidens längd. I sin strävan att nå ett fullödigt utbildningsresultat får därför utbildningsbefälet en onaturligt stor arbetsbelastning. Härtill kommer, att officeren och underofficeren förutom sina ordinarie arbetsuppgifter också nödgas utföra även den instruktörstjänst, som normalt åligger underbefälet. Särskilt subalternofficerskåren sysslar faktiskt ofta nog icke längre med de uppgifter, vartill den egentligen är avsedd. Dylikt kan icke undgå att

göra intryck på exempelvis de värnpliktiga befälseleverna, som skola utgöra rekryteringsunderlaget för de aktiva befälskårerna, men dagligen ha tillfälle att studera sina plutonchefers och sitt övriga utbildningsbefäls arbetsförhållanden. Underbefälsbristen medför också en betydande ökning av jourtjänstens och i viss mån vakttjänstens arbetsbörda för alla befälskategorier. Den medför även härigenom vantrivsel med yrket och har säkert i icke ringa mån bidragit till särskilt underbefälsyrkels impopularitet. Normalarbetsdagen för vid trupp tjänstgörande kompaniofficerare, sergeanter, överfurirer och furirer är vanligen avsevärt längre än inom någon annan jämförbar verksamhet. Detta befäl har icke heller samma möjligheter som andra att för sitt eget eller anhörigas behov eller för rekreation förfoga över vad som för flertalet medborgare gemenligen anses som fritid. Denna tid måste de nämligen, såsom framgår bl. a. av genom personalförbundens försorg företagna arbetstidsstudier, i anmärkningsvärt stor utsträckning taga i anspråk för förberedelsearbeten eller efterarbeten, som sammanhänga med utbildningsuppgifterna. För dylika ändamål kunna de nämligen icke utnyttja vad som är att anse som normal arbetstid, eftersom de under denna tid äro b u n d n a vid sin trupp. Härtill komma kvälls- och nattövningar m m en å två gånger per vecka. Liksom lärare och andra civila befattningshavare i motsvarande ställning borde enligt utredningens uppfattning även det aktiva befälet kunna ha berättigade anspråk på att få använda i vart fall sin fritid, men även ibland en rimlig del av sin tjänstgöringstid för sådana uppgifter som egen utbildning och enskilda studier i sitt yrke, exempelvis för att förbereda sig för sin krigsbefattning eller för annat med yrket sammanhängande tanke- eller studiearbete.

Semester [rågan har, enligt vad det uppgivits, sedan länge varit aktuell. Semester har sålunda ofta kunnat beviljas endast i den mån arbetsläget medgett det och på tider, som anpassats därefter. Semester är emellertid en avlöningsförmån och sålunda en befälet tillkommande rättighet. Tidpunkten på året fastställes dock av förbandscheferna. Att härvid alla beställningshavarc alla år skall kunna få ut hela semestern under sommaren är enligt utredningens förmenande i rådande läge icke möjligt. Med fyllda undcrbefälsstater skulle utsikterna därför dock vara gynnsammare. Utredningen har kunnat iakttaga, att kompaniofficerare, sergeanter och underbefäl, vilka under mångårigt, oavbrutet utbildningsarbete vid trupp bedriva huvuddelen av sin utbildningsverksamhet utomhus, även under den oblida årstiden, härigenom undergå en väsentligt större fysisk och psykisk förslitning än vad fallet är i andra jämförbara yrken. Denna förslitning medför ofta överansträngning med åtföljande följdsjukdomar bland förbandens utbildningsbefäl. Detta förhållande gör för övrigt sommarsemester särskilt önskvärd just för militärbefälet vid trupp. Det stora ansvar, som utbildningsbefälet numera ålägges i förhållande till underlydande personal, kräver också beaktande. Riskerna till liv och lem ha med den tekniska utvecklingen (motortjänst, spräng- och mintjänst, raketvapen m. m.) och till följd av den alltmera intensifierade och ökade utbildningen i strid med skarp ammunition (»stridsskjutning») numera fått en helt annan omfattning än förr, både för övningsledarna och för eleverna. Av domstol bifallna ersättningsanspråk vid inträffade dödsfall och skador kunna försätta därav drabbade utbildningsbefäl i en synnerligen ogynnsam ekonomisk situation

under hela deras livstid. Det otillräckliga försäkringsskyddet och avsaknaden av risktillägg måste därför betecknas som en rekryteringshämmande faktor. Vissa värnpliktigas passiva inställning till utbildningen och de bristfälliga disciplinära förutsättningarna för utbildningsarbetet bereder kompanibefälet i dess dagliga gärning svårigheter, vilka icke äro allmänt kända, men likväl icke böra underskattas av den orsaken, att truppbefälet mindre än de värnpliktiga offentligen ger uttryck åt sina erfarenheter. Vid den förut berörda attitydundersökning, som år 1947 på uppdrag av dåvarande chefen för armén genom försorg av Centrala värnpliktsbyråns personalprövningsdetalj utfördes för att söka bestämma de faktorer, vilka påverka det aktiva befälets arbetstrivsel, kom detta förhållande tydligt till synes. En sammanfattning av denna undersökning bifogas (bilaga 2). Den personal, som stod till förfogande för undersökningen, förblev anonym och utgjorde ett representativt urval av aktivt befäl från hela armén. Sammanlagt deltogo 281 kompaniofficerare, 389 underofficerare och 058 underbefäl ur 13 truppförband, representerande samtliga truppslag. I här berört avseende sammanfattades attitydundersökningen sålunda: Förhållandet mellan det aktiva befälet och den värnpliktiga truppen betraktas på det bela taget som tillfredsställande. De disciplinära förhållandena anser man dock ha försämrats efter krigets slut. Det nuvarande tillståndet i fråga om disciplinen anser man vara ett svävande mellantillstånd, där gällande föreskrifter och efterlevnaden av dessa ej korrespondera med varandra. Orsakerna härtill ansågs vara dels efterkrigsreaktionen, dels diskussionen rörande »demokratiseringen» av förhållandet mellan befäl och trupp. Truppen synes i viss utsträckning ha anteciperat reformer, vilka ännu befunne sig på förslagsstadiet 1 . Åtskilliga ansåg att en, enligt de tillfrågades mening, stundom ovederhäftig diskussion

hade inverkat menligt på befälets arbete, i det att strikta disciplinkrav kommit att betraktas som ett uttryck för en odemokratisk inställning. — — — Möjligheten att inskränka permissionen framhålles vari det enda korrektionsmedel befälet f. n. hai, varför man anser det vådligt att låta permissionen bli en okränkbar rättighet. Man har sökt skapa en disciplin, skriver en författare i ett militärt fackorgan tre år senare, som bygger på soldatens ansvarskänsla i en tid, då emellertid just ungdomens ansvarskänsla i mångt och mycket avtrubbats. För det lägre truppbefälet innebär detta, dels att det kläms mellan sin strävan att skapa effektiva och disciplinerade soldater och bestämmelser, som icke ge dem makt härtill. Slutligen ser en allmän opinion kritiskt på deras försök såsom något reaktionärt och odemokratiskt. Man kan under sådana förhållanden enligt utredningens förmenande knappast begära, att det militära utbildningsbefälet skall kunna åstadkomma vad föräldrar och skola icke förmått. När statsmakterna bestämma sig för disciplinära lättnader och minskningar i befälets korrektionsmedel kunna de icke förvänta sig, att utbildningsresultaten skola kunna upprätthållas på tidigare 1 Som ett näraliggande exempel på samma sak från ett grannland må anföras, att den norske arméchefen när han sommaren 1952 sände ut en order om skärpt disciplin angav, att bittra erfarenheter från försvarskriget 1940 låge bakom denna order. Han fortsätter: »Militära chefer har framhållit, att det svåraste med truppföringen 1940 var att en chef aldrig med säkerhet kunde räkna med att de order han gav verkligen blev utförda. Visserligen har förhållandena blivit bättre efter kriget, men disciplinen är inte så bra som den bör vara.» Två saker framhållas särskilt. »Order och bestämmelser uppfattas ibland som inte fullt gällande så snart de tagils upp till diskussion eller föreslagits till ändring i pressen eller på annat sätt. (Kurs. här.) Dessutom överträds ofta bestämmelser om personalens hållning och militära uppträdande utan att chefer reagerar tillräckligt skarpt.»

nivå eller förbättras. Den i vissa hänseenden bristande överensstämmelsen mellan å ena sidan de krav på resultaten av värnpliktsutbildningen, som statsmakterna och således även militärmyndigheterna ställa på befälet, och å andra sidan de resurser, varöver detta befäl förfogar för att uppfylla och hos sina elever vid behov framtvinga respekt för dessa krav, förnimmes därför av truppbefälet — icke minst i de lägre graderna — som en påfrestande pliktkollision. Flertalet värnpliktiga äro visserligen lojala, om också övervägande passiva, men undantagen äro likväl talrika. Den ganska vanliga, mer eller m i n d r e påtagliga bristen på aktiv medverkan i utbildningsarbetet verkar i längden på befälet desillusionerande och deprimerande. Arbetet går tungt och trögt, kräver ständigt en extraordinär ansträngning och framkallar därför psykisk trötthet. Beträffande särskilt vissa värnpliktiga rekryters bristande lojalitet har det från militärt håll för utredningen framhållits, hurusom befälet — och detta i högre grad ju större hängivenhet det känner för sin yrkesuppgift att dana välövade och disciplinerade truppförband — med besvikelse och olust nödgas finna sig i vissa indisciplinära företeelser, som varit vanliga efter kriget och som icke alltid med tillbörlig kraft beivrats. Ehuru de värnpliktiga noga undervisas om sättet och ordningen för framförandet av önskemål eller klagomål, förekommer det detta oaktat ofta, att de under medvetet åsidosättande härav anordna i förväg uppenbarligen planlagda massdemonstrationer, för att i stället på detta sätt fästa uppmärksamheten vid sina önskemål eller klagomål, exempelvis (berättigat eller oberättigat) missnöje med mathållningen eller med dagbefälet. Som ett annat exempel på bristerna i ungdomens an-

svarskänsla har framhållits de mycket talrika, opåkallade sjukanmälningar av de värnpliktiga, som pläga äga rum dels på måndagarna, dels före mera krävande övningar. Ett tredje exempel är de talrika olovliga undanhållandena, ett fjärde de tidvis allmänt förekommande fylleriförseelserna. För sådana i militärtjänst varande värnpliktiga ynglingar, som reflektera på anställning såsom yrkesbefäl, kan det uppenbarligen, menar man, icke bidraga till intresse för yrket, att på nära håll bevittna här åsyftade företeelser. Sammanfattningsvis kan alltså konstateras, att det hårt uppdrivna kravet på arbetsprestationer, som alltsedan krigsutbrottet 1939 kännetecknat militärbefälets dagliga verksamhet, skulle i och för sig säkerligen kunnat alltjämt utan större olägenheter bemästrats, därest icke efter kriget tillkommit sådana försvårande omständigheter som underbefälsbristen, uppmjukningen av utbildningsbefälets disciplinära resurser ävensom elevernas minskade ansvarskänsla och ibland bristande lojalitet. Tillhopa ha emellertid dessa och andra faktorer under de senaste efterkrigsåren inverkat synnerligen pressande på befälet av alla grader, men särskilt vid och inom kompanierna. Orsaken till att arbetstakten är så högt uppdriven är delvis den oupphörliga och kritiska uppfordran till arméns befäl från opinionens företrädare att bättre utnyttja de värnpliktigas övningstid — en uppfordran som ofta är alltför onyanserad för att kunna vara grundad på kännedom om de rådande verkliga betingelserna för en sådan effektivisering. Den har emellertid lojalt besvarats med ökade personliga insatser av befälet, men det starka trycket h a r medfört ogynnsamma konsekvenser för arbetsglädjen och därmed förvisso också för befälsrekryteringen. 39

Det råder enligt utredningens mening intet tvivel om att befälsrekryteringen på indirekt väg hämmas till följd av utbildningsbefälets i åtskilliga hänseenden olustiga och delvis föga tacksamma arbetsförhållanden. Kännedom härom meddelas av befälet till anhöriga, anförvanter, vänner och kolleger i skilda sammanslutningar och når därigenom även sådana, som eventuellt reflekterar på befälsyrket. Följderna utebli icke. Därtill kommer att sådana värnpliktiga, som i och för sig äro intresserade av militäryrket, under sin värnpliktstjänstgöring dagligen på nära håll bevittna befälets svårigheter under nu rådande arbetsförhållanden. De iakttagelser, som utredningen gjort, och de exempel och uttalanden den framlagt i detta avsnitt torde vara tillräckliga som grund för ett påstående, att allmänhetens, pressens och en del av de värnpliktigas i viss grad negativa inställning till militärbefälets yrke tyvärr alltjämt måste betecknas som en väsentlig anledning till rådande rekryteringssvårigheter. Då utredningen fastslår detta, förbiser den fördenskull ingalunda att militärbefälet självt delvis i hög grad varit och ännu i viss mån är medskyldigt i den påtalade, negativa inställningen till yrket. Det förhåller sig, såsom officersutbildningskommittén framhållit, utan tvivel så, att det förtroende som officer a r n a i egenskap av ledande befälskår åtnjuter hos allmänheten, är väsentligt för rekryteringen, men också så, att allmänhetens inställning härvidlag i hög grad beror på officerarna själva. Det är nämligen främst på den högst ställda av befälskårerna det beror, huru målmedvetet demokratiseringen av andan inom krigsmakten skall bedrivas — det område inom försvaret där demokratiseringen främst kan och bör ifrågakomma. I anslutning särskilt till sistnämnda fråga har utredningen i bilaga 3 till

detta kapitel återgett utdrag ur en av arméns officersutbildningskommitté år 1945 vid infanterikadettskolans sommarlinje verkställd undersökning av orsakerna till att unga män, vilkas militära duglighet kvalificerat dem för utbildning till reservofficer eller värnpliktig officer, icke ville bli officerare på aktiv stat. Även om en i dag företagen, liknande undersökning skulle ge ett delvis annat resultat, ger ifrågavarande unders ö k n i n g — trots de reservationer varmed arméns officersutbildningskommitté försett densamma — dock ett visst stöd för en förmodan, att befälsrekryteringen i viss mån hämmas av den mer eller mindre befogade uppfattning om vissa förhållanden inom de militära befälsyrkena, som framgå av undersökningen. I detta sammanhang får utredningen slutligen framhålla, att en viktig del av de brister av skilda slag hos befälet, som alltjämt otvivelaktigt förefinnas, med all säkerhet kunna härledas just ur den, främst kvalitativt, otillfredsställande befälsrekryteringen. Orsaker som övervägande beröra officersrekryteringen I det föregående har befälsutredningen framhållit att redan i avseende på kvantiteten officersrekryteringen vid vissa truppslag, främst artilleriet, nu är otillräcklig, att härutöver i fråga om alla truppslag en viss del av rekryteringsbasen till följd av underbefälsreformen kommer att bortfalla och att möjligheterna att på tillfredsställande sätt ersätta detta bortfall äro ovissa redan på grund av att »direktrekryteringen» är kvantitativt otillräcklig, men även på grund av obenägenheten hos värnpliktiga ynglingar utan studentexamen att välja officersbanan, samt att kvaliteten hos de efter kriget »di-

rektrekryteringsvägen» korana officerar- Man har emellertid inom försvarsna, mätt i studentbetygen, är låg; av väsendet långt dessförinnan följt en likhittills föreliggande resultat att döma nande tankegång, nämligen då möjligi n n e b ä r rekryteringen genom försvarets het beretts för ynglingar att bli officeläroverk tyvärr knappast någon förbättrare utan annan grundläggande utbildring i detta förhållande. ning än den folkskolan kan ge. Varje Utredningen har vidare konstaterat, svensk yngling med militär lämplighet att officersyrkets nuvarande dragningshar sålunda i mera begränsad omfattkraft på begåvningarna och yrkets konning från år 1925 och i full utsträckning kurrenskraft med andra yrken om befrån år 1942 haft möjlighet att bli offigåvningarna är så ringa, att den nuvacer på aktiv stat, om vilja och förmåga rande rekryteringen av krigsmaktens ofdärtill funnits. Intill 1942 tillfördes arficerskår inger allvarliga farhågor för mén genom denna s. k. »långa väg» ett framtiden. Utredningen h a r i det föreicke oväsentligt antal verkliga begåvgående sökt angiva vissa av de mera ningar. Därefter kan en markerad nedallmänna orsakerna härtill. gång iakttagas, trots att eleverna vid försvarets läroverk i intellektuellt hänseenUtredningen har slutligen funnit, att de lära stå i jämnbredd med studenter i — även med beaktande av det faktum allmänhet. Men begåvningsreserven har att rekryteringsunderlagets, d. v. s. hela icke anmält sig 1 . Som förut påtalats h a r den manliga ungdomens, skolutbildnämligen ungdom ur socialgrupp III, nings- och tekniska yrkesutbildningsdär huvuddelen av begåvningsreserven standard under de senaste årtiondena torde finnas, i mycket ringa utsträckavsevärt höjts — den kvalitativa stanning begagnat sig av möjligheten att bli dard, som med nuvarande rekrytering officer. och utbildning präglar officerskåren efter kriget, icke helt motsvarar de fordVid ett försök att utröna orsakerna ringar, som dess uppgifter ställa på kåtill detta förhållande har utöver här tiren i det totala krigets tidevarv. digare berörda anledningar stundom Under sådana omständigheter anser framhållits, att vägen fram till officerssig utredningen — även med hänsyn till utnämningen skulle vara alltför osäker vad direktiven anfört därom — böra för dessa icke-studenter. Även den som något närmare ingå på frågan om orsa- under den grundläggande militärutbildkerna till det otillfredsställande resulningen skött sin tjänst mönstergillt och tatet av rekryteringen till officersbanan förklarats vara militärt duglig, skulle och börjar härvid med vissa problem, riskera att misslyckas på den avgöranenbart berörande dem, som via försvade punkten; under studierna vid försvarets läroverk kunna nå officersanställ- rets läroverk. Många eljest lämpliga ofning. ficersbegåvningar sägas tveka inför detI de stora skolutredningar med åtföl- ta perspektiv och hellre avstå än att ge jande beslut beträffande det svenska skolväsendets uppgifter och framtida 1 Som exempel m å anföras att av de 35 organisation, som bedrivits under det officerare, som intill år 1940 blivit officerare långa vägen, icke mindre än 20 även senaste årtiondet, har en av de bärande vunnit inträde vid och genomgått m i l i t ä r tankarna varit att för högre utbildning högskola, företrädesvis krigshögskolan. Av utnyttja den s k begåvningsreserv, som de drygt 50 officerare av m o t s v a r a n d e kaotvivelaktigt finnes och vars ianspråkta- tegori, som åren 1946—51 sökt i n t r ä d e vid krigshögskolan, ha endast 11 godkänts i i n gande samhället är i stort behov av. trädesproven. 41

sig in på en så osäker framtidsväg. Men därtill komme, att icke-studenterna bleve ett, två eller tre år försenade genom studierna vid försvarets läroverk. Deras kamrater med studentexamen ha efter den första militära utbildningsperioden fått gå direkt till krigsskolan och blivit fänrikar, medan de själva nått officersanställning långt senare. Härigenom har också en åldersskillnad uppstått, som för många skulle omöjliggöra en eljest naturlig militär karriär. Härtill kan för det första sägas, att risken för misslyckande under studierna vid försvarets läroverk knappast kan avskräcka vederbörande under förutsättning att de ha studiebegåvning utöver medelmåttan. Och det är ju sådana begåvade ynglingar, som — i överensstämmelse med i det föregående anförda synpunkter — efterlysas. Påståendet att osäkerhet att nä fram till officersbefordran via försvarets läroverk i och för sig skulle vara ett återhållande moment för den önskvärda någorlunda studiebegåvade ungdomen, torde därför inte vara riktigt. Det a n d r a skälet, eftersläpningen i förhållande till kamrater med studentexamen före den militära utbildningen, förtjänar större beaktande. I den detta kapitel bifogade undersökningen bland elever vid infanteriets kadettskola om orsakerna till att de icke ville bli officerare på aktiv stat, hade 191 elever av 274 icke studentexamen. Av dessa uppgåvo emellertid endast 28 — bland åtskilliga andra anledningar — att utbildningen vid försvarets läroverk krävde för lång tid. Även om icke alltför vittgående slutsatser få dragas av detta undersökningsresultat, torde man dock kunna hävda, att försvarets läroverks och den längre utbildningstidens betydelse som direkt rekry teringshämmande faktor icke fär överdrivas. Den bör dock uppmärksammas.

42 Återstår slutligen påståendet, att den åldersskillnad som kan uppstå mellan studenter och ickc-studenter för många av de sistnämnda omöjliggör en eljest naturlig militär karriär. Härtill kan genmälas, att det snarare torde förhälla sig så, att den nuvarande möjligheten för icke-studenter att på statens bekostnad före genomgång av krigsskolan vid försvarets läroverk bibringas förmåga att inhämta kunskaper i vissa ämnen, som studeras vid bl. a. krigsskolan, skapar större utsikt för dem att göra en sådan karriär. Några delade meningar torde icke heller råda om att förutsättningen för en högre officerskarriär i regel måste vara genomgång av krigshögskolan. Härför krävs under alla förhållanden en skolutbildning, som i huvudsak motsvarar studentexamen. Utredningen kan sålunda icke finna att det nuvarande systemet för utbildning av icke-studenter till officerare på aktiv stat i princip skulle vara avskräckande för verkliga begåvningar. Orsaken till den otillfredsställande rekryteringen måste därför i huvudsak vara gemensam för begåvade studenter och begåvade icke-studenter. En undersökning av de speciella orsakerna till den av departementschefen särskilt uppmärksammade otillräckliga direktrekryteringen synes därför vara påkallad. Det skulle måhända kunna invändas att en sådan undersökning är onödig, emedan direktrekryteringen icke längre bör anses i och för sig önskvärd, sedan genom 1942 års befälsreform möjligheter avsiktligt öppnats för värnpliktiga utan studentexamen att vinna officersanställning. Denna anordning kan emellertid också betraktas som ett — låt vara på jämförelsevis läng sikt inrättat — provisorium, som infördes i avvaktan pä en så vidsträckt demokratisering av utbildningsmöjligheterna, att varje intresserad och läsbegävad svensk

yngling skall sättas i tillfälle att utan orimliga ekonomiska uppoffringar vinna studentkompetens. För en dylik uppfattning har i vart fall arméns officersutbildningskommitté givit utredningen stöd i följande uttalande: Utbildningen vid försvarets läroverk är visserligen uteslutande av allmänbildande natur och står kvalitativt på ett högt plan, men också den är självfallet anpassad efter elevens yrkesval. Även om den begränsade studentexamen är en både värdefull och i förhållande till studietiden ganska omfattande examen, så kommer man icke ifrån att den är »begränsad». Detta gäller icke blott ämnenas antal och innehåll utan framför allt studietiden. En officer, som går den »långa vägen», löper därför större risk att bli militärt ensidig än den, som före den militära tjänstens början fullgjort sina civila skolstudier på vanligt sätt. Ensidighet medför lätt isolering. Detta gäller såväl den enskilde officeren som officerskåren i dess helhet. Då en harmoniskt förvärvad och allsidig bildning motverkar benägenheten för ensidighet och befrämjar utvecklingen av allmänna intressen ävensom sådana egenskaper som kringsynthet, objektivitet och tolerans, vill kommittén, som tidigare framhållit sin uppfattning om nödvändigheten av att nuvarande allmänbildningskrav för befordran till officer bibehållas, i detta sammanhang påpeka vikten av en sådan demokratisering av studiemöjligheterna, att tillgången till högre skolunderbyggnad öppnas för envar, som har förmåga att tillägna sig den, oavsett ekonomiska resurser och bostadsort. Kommittén anser nämligen det vara i princip önskvärt, att de blivande officerarnas grundläggande utbildning i allmänna ämnen icke sker i försvarets egen regi utan gemensamt med övriga ungdomar, vilka skola rekrytera andra kvalificerade yrken. Med hänsyn härtill är en utveckling, innebärande att sagda utbildning i större utsträckning än f. n. skulle ske inom försvaret, icke att förorda. I den mån de allmänna studiemöjligheterna kunna göras tillgängliga för alla är sålunda i och för sig den ur samhällets synpunkt mest önskvärda, mest

rationella och för staten bästa och billigaste rekryteringskällan vid tillräcklig militär lämplighet sådana skötsamma och begåvade ynglingar, som redan före den militära tjänstgöringens början i det allmänna skolväsendet förvärvat erforderlig skolutbildning. Utredningen har med hänsyn till dessa omständigheter sökt bilda sig en uppfattning om orsakerna till det ringa intresset för direktrekrytering till officersbanan bland abiturienterna vid de allmänna läroverken och kommunala och tekniska gymnasierna. Härvid har bland annat skolöverstyrelsens konsulent för yrkesval anlitats. Det måste härvid först och främst konstateras, att antalet manliga studenter under det senaste decenniet icke nämnvärt ökats, vilket bl a orsakas av att årskullarna i dessa ålderslägen överhuvudtaget äro små. Efterfrågan på studenter har däremot stegrats enormt. Detta beror i sin tur på att antalet yrken, där studentexamen fordras eller är önskvärd, under de sista årtiondena undergått en betydande ökning. Vidare h a r sedan krigsslutet rått överkonjunktur på arbetsmarknaden med därav följande efterfrågan även på intellektuell arbetskraft. Även statens organisation av nya ämbetsverk m. m. har medfört ett ökat engångsbehov av anställda med studentexamen. Sedan detta behov fyllts, blir emellertid det årliga nyrekryteringsbehovet betydligt lägre. Brist på studenter råder följaktligen inom alla yrken och icke enbart inom det militära. Fråga uppstår då, om en ändring härvidlag kan beräknas uppstå inom överskådlig framtid. Problemet är svårbedömbart, men följande kan framhållas. Antalet nyexaminerade studenter varje år bör småningom stiga dels till följd av att 1940-talets årskullar äro avsevärt större än de föregående, dels på grund

av att skolreformen m. m. efter hand bereder ökade möjligheter att avlägga studentexamen. En återgång till normala konjunkturer på arbetsmarknaden minskar efterfrågan. De statliga ämbetsverkens och krisorganens behov torde ha passerat sin kulmen. Å andra sidan återstår ett mycket stort behov att fylla av läkare, lärare m. fl., vilket torde absorbera huvuddelen av nytillskottet av studenter. Det torde därför för överskådlig tid böra betecknas som utsiktslöst att rekrytera försvarets nuvarande officerskårer uteslutande studentvägen. Om någorlunda tillfredsställande urvalsmöjligheter skola finnas, böra nämligen årligen minst 300 ynglingar anmäla sig som officersaspiranter till c:a 200 lediga beställningar, vilket motsvarar närmare en sjundedel av varje år utexaminerade, manliga vapenföra studenter. Detta måste betraktas som uteslutet. Däremot bör det icke vara utsiktslöst att omkring hälften av fänrikarna rekryteras denna väg, motsvarande c:a 5 % av en studentårskull. Så sker faktiskt redan nu, om än kvalitén icke är den önskvärda. På allra senaste tid har för övrigt ett något ökat intresse för officersyrket gjort sig märkbart även bland mera kvalificerade studenter, men det är som förut nämnts långtifrån tillräckligt. Officersutbildningskommittén framhöll i sitt betänkande, att de bästa officerarna bli de som av ideella skäl, d. v. s. av intresse för försvaret och för det uppfostrarkall, som är officerens, söka sig till yrket. Det torde emellertid vara en vida utbredd uppfattning inom såväl officerskåren som de kretsar, varifrån här avsedda officersaspiranter kunna tänkas komma, att yrkets allmänna prestige, varmed sålunda icke avses den sociala prestigen, blivit allt mindre med följd att de särskilt önskvärda elemen-

ten avhållas från att välja officersbanan. En av docenten Kj. Härnqvist för några år sedan verkställd undersökning av stockholmsgymnasisternas yrkesval visade sålunda, att huvudsakligen de gymnasister, som hade minst utpräglade ledaregenskaper och stode likgiltiga för pedagogiska och psykologiska problem, visade intresse för officersyrket. De önskade bli officerare, icke för att leda och undervisa människor utan för att idka idrott och friluftsliv och för att slippa studera. I begåvningshänseende voro de medelmåttiga och sämre än de övriga yrkesvalsgrupperna. Bland abiturienter, som stå i begrepp att välja yrke av övervägande intellektuell karaktär, råder ofta den uppfattningen att officer blir den, som icke duger till annat eller som icke riktigt vet, vad han vill eller som ej själv kan forma sin framtid. Krigsskolan lockar ej heller såsom de andra fackskolorna (tekniska högskolan, skogs-, handels-, veterinär-, tandläkar-, lantbruks- och apotckarhögskolorna). Tillträdet till de sistnämnda hämmas nämligen av betygsspärrar, och målmedvetna ungdomar eggas av därur härflytande höga kompetenskrav och konkurrens. Utbildning och undervisning vid krigsskolan anses vidare långt ifrån stå på samma nivå som vid dessa fackhögskolor. Med viss rätt säges undervisningen stå på ett elementärt stadium, alltför mycket uppehålla sig vid truppföringens och utbildningens rutinmässighet och vid reglementenas bestämmelser, men alltför litet vid konsten att leda människor i och utbilda dem för den svåraste av alla verksamheter, krigets. Mycket i denna uppfattning är tyvärr riktigt och utredningen har redan tidigare berört vissa här nämnda förhållanden. Men det står också klart att många missuppfattningar och felaktiga föreställningar föreligga. Dessa tor-

d e i stor utsträckning bero på bristande eller felaktig upplysningsverksamhet och rekryteringspropaganda. Yrket är i stor utsträckning ännu okänt till sin natur och sina normala arbetsförhållanden och lönevillkor. De, som skulle kunna tänkas välja officersyrket, känna exempelvis icke till — såsom en yrkesofficer uttryckt det inför bcfälsutredningen —• den tillfredsställelse, som för en löjtnant, en kapten eller major ligger däri, att av ett halvt hundratal eller halvtannat hundratal eller ett tusental unga individualister ur alla samhällsklasser skapa en enhet, en pluton, ett kompani eller en bataljon, ett sammantrimmat lag och ett effektivt instrument, där varje lagmedlem, helst av övertygelse, lyder givna order, positivt går in för att genomföra vad orderna ålägger honom, skaffar sig order, där sådana icke föreligga och handlar efter bästa förmåga, när order icke kan erhållas eller förutsättningarna för givna order förändrats. Den civila allmänheten och de ynglingar, som stå i begrepp att välja yrke, veta icke, att vid sidan av praktisk läggning även åtskilliga intellektuella kvalifikationer, inkluderande bl. a. den ingalunda ens för studenter lätta konsten att uttrycka sig väl i tal och skrift, kräves av en officer, därför att yrket är en lärar- och fostrargärning. Officerens trupptjänst tros huvudsakligen bestå av exercis på kaserngårdarna, och det torde vara en ganska vanlig uppfattning, att inom officersyrket fysisk spänst överbetonas och intellektuell begåvning underskattas. Det försprång i rutin och fysik (trupputbildning, truppföring, kondition ra. ra.), som exempelvis stamunderbefäl kunna ha jämfört med värnpliktiga studenter, har också stundom värdesatts för högt vid de lägre militära skolorna. Detta har ytterligare bestyrkt studenterna i. deras uppfattning, att de

fysiska förutsättningarna varit huvudsaken. Nu är det förvisso så, att vissa tidigare berörda aktuella förhållanden inom trupptjänsten, särskilt underbefälsbristen, ger ett visst fog för uppfattningen bland de värnpliktiga befälseleverna, att skillnaden mellan den yngre officerens och furirens arbete är ganska ringa. Befälseleven upplever truppbefälets nuvarande svårigheter redan från början av sin militära tjänstgöring och tar starkt intryck därav. Det gäller sålunda att först och främst råda bot på den nödtvungna och tillfälliga sänkningen — av presumtiva officersaspiranter uppfattad som en nedvärdering — av kvaliteten hos officerens arbetsuppgifter. Systemet för vidareutbildning under hela officerstiden, konkurrensen om platserna vid de militära högskolorna, som är betydligt h å r d a r e än vid de civila fackhögskolorna och av den inträdessökande kräver kunskaper långt över studentexamens nivå i sådana ämnen som modersmålet, historia och språk, den högtstående undervisningen vid dessa militära högskolor och den mångskiftande verksamhet, till vilka de öppna vägen, alla dessa positiva faktorer äro också nästan obekanta för allmänheten liksom den omväxlande tjänstgöring alltefter vederbörandes läggning, som yrket kan bereda, även om högskola icke genomgås. Utredningens uppfattning är sålunda att upplysningsverksamheten och rekryteringspropagandan kring officersyrket icke allvarligt försökt och än mindre lyckats att för det önskvärda klientelet klargöra, vad detta yrke är. Yrkets dragningskraft bör höjas genom att det sakligt redogöres för, vad det verkligen innebär. De ekonomiska förhållandena och befordringsförhållandena äro av stor betydelse, då det gäller att förvärva 45

begåvade ynglingar till officersyrket. Lönerna måste härvid närmast jämföras med dem, som ges i annan statlig tjänst och icke med den fria företagsamhetens yrken. Med dem kan nämligen inte heller den civila statstjänsten konkurrera. Det kan härvid till en början framhållas, att den nuvarande lönesättningen för officerare i huvudsak är allmänt accepterad och ur denna synpunkt bör skapa tillfredsställande rekryteringsmöjligheter. Den oavbrutet fortgående utvecklingen på de taktiska och tekniska, psykologiska och pedagogiska områdena ställer emellertid allt större krav i olika hänseenden på officeren. En motsvarande utveckling beträffande de ekonomiska förmånerna borde följa härav. Så h a r emellertid icke till fullo skett. Då en befattning eller tjänst skall inplaceras på löneskalan, sättes som regel arbetstid och arbetsuppgifter i relation till lönesättningen. För den civile statstjänstemannen är den normala arbetsveckan 48 timmar (i förvaltningstjänst eller motsvarande 42 t i m m a r ) . Tages tjänstemannen i anspråk för arbete utöver denna tid utgår till befattningshavare i t. o. m. 22. lönegraden övertidsersättning. Motsvarande förmåner tillkommer icke militär befattningshavare. Men officerens arbetsbörda överstiger normalt, antingen det gäller trupp- eller förvaltnings-(stabs-)tjänst, ovan angivna antal timmar. Officerens möjligheter till extra inkomster äro mycket begränsade och inskränker sig nästan undantagslöst till viss, icke alltid frivilligt åtagen läraroch instruktörsverksamhet vid i militär regi ordnade skolor och kurser. Denna verksamhet bedrives som regel på fritid (över veckosluten). Ersättningen till officeren — den ansvarige instruktören — är ofta mindre än den som utgår till den civilanställda handräckningspersonalen

(bilföraren o. s. v.). En i tidningspressen uppmärksammad intervju med en subalternofficer kan bäst åskådliggöra b e r ö r d a förhållanden. I egenskap av frivillig befälsutbildare tjänstgjorde en löjtnant 18 timmar över lördag—söndag. Han erhöll i ersättning 3 5 : — kr ( 2 5 : — + 1 0 : — för planläggn i n g e n ) . Hans medhjälpare, en vid försvarsområdesstaben anställd bilförare och en kollektivavtalsanställd förrådsarbetare, erhöllo för samma tid, men ingalunda samma arbete och ansvar, i övertidsersättning kr 8 1 : 75 resp. 89: 10. Officeren måste u n d e r sin tjänstetid ofta byta tjänstgöringsort, särskilt om han skall ha möjlighet att göra karriär, men även eljest. I detta hänseende äro underofficerarna betydligt bättre lottade, mera rotfasta. Förflyttningar (kommenderingar) och därmed sammanhängande problem äro i dagens bekymmersamma bostadssituation en ekonomisk fråga av stora mått. Bristen på bostäder är stor i garnisonsstäderna, och väntan på bostad blir oftast både lång och dyrbar. Staten bidrager endast under begränsad tid till de merkostnader som uppstå genom att bostadshyra måste betalas på två håll. Även beträffande mathållningen uppstår självfallet merkostnader vid delat hushåll. Som exempel på ett ekonomiskt förhållande, som i rekryteringsfrämjande syfte borde tillrättas, må nämnas, att den premie om 3 6 0 0 : — kr, som utgår till värnpliktiga, vilka frivilligt fullföljt utbildning till värnpliktig officer, icke kommer officersaspiranter till del, trots att de gemensamt genomgå samma skolor. Befordringsgången torde — delvis oberoende av lönerna — i många fall verka avskräckande på eljest hugade aspiranter. Till följd av försvarets utbyggnad med ty åtföljande statökningar u n d e r början av 1940-talet kunde kap-

tensbefordran vid armén under en följd av år ske efter 8 officersår. Denna gynnsamma konjunktur är nu helt förbi och kaptensutnämning kommer efter hand att förskjutas mot omkring 15 officersår för att först om ett tiotal år nå de 12 officersår, för vilka staterna äro konstruerade, under förutsättning att officerskurserna i huvudsak äro lika stora. Detta förhållande är nogsamt bekant genom press och muntlig upplysning och ver-

kar avskräckande. Framåtsträvande ungdom anser, att en mer än tolvårig väntetid på kaptensbefordran blir för lång. Befordringsutsikterna till regementsofficer bedömas också vara för små, och vidare torde det dessutom råda ett utbrett tvivel på det nuvarande befordringssystemets tillförlitlighet, när det gäller befordran efter urval. Detta senare förhållande förtjänar särskild uppmärksamhet.

ANDRA

KAPITLET

Reformer på grundval av den nu bestående befälsordningen

Allmänna g r u n d e r Befälsutrcdningen har i föregående kapitel redovisat de omständigheter, som enligt utredningens mening bidraga till att den nu gällande befälsordningen i vissa avseenden måste betecknas som m i n d r e tillfredsställande, ävensom huvudorsakerna till rådande brister och olägenheter. Syftet med förevarande utredning är, som anges i direktiven, att härutinnan åvägabringa »en mera tillfredsställande ordning». Utredningen framlägger därför i detta kapitel de reformförslag, som enligt dess mening äro ägnade att vinna n ä m n d a syfte. Följande allmänna grunder ha härvid varit vägledande. Att såsom alternativ till enhetsbefälstanken uppställa ett huvudsakligt bibehållande av den för närvarande rådande befälsordningen i det väsentliga oförändrad anser utredningen uteslutet. Den håller tvärtom före att det är synnerligen angeläget, att jämförelsevis omfattande reformer av det nuvarande befälssystemet snarast möjligt genomföras. Utredningen bygger på nu gällande försvarsordning och värnpliktslag och räknar med en inryckande värnpliktsstyrka av intill 1 000 man vid varje infanteriregemente årligen. Utredningen står på den nuvarande allmänna skolans grund. Utredningens förslag har dock sådan konstruktion, att skolreformen kan direkt utnyttjas, efter hand som den genomföres.

48 Utredningen utgår från den nu gripbara, praktiska erfarenheten rörande möjligheterna att rekrytera de båda högre befälskårerna. Denna erfarenhet ger vid handen, att officerskårens rekrytering främst kvalitativt men även kvantitativt är mindre tillfredsställande, medan däremot underofficerskårens rekrytering i båda avseendena är tillfredsställande. Befälsreformen bör utan omgång kunna tillämpas på samtliga truppslag inom armén. Utredningen tar sikte på en snabb reform med ett irritationsfritt övergångsförfarande. Det är nämligen enligt utredningens uppfattning angeläget att snarast förbättra nu rådande situation. Utredningen är också angelägen om att snarast skingra den nu hos personalen allmänt rådande ovissheten om de skilda befälskårernas framtid, vilken också ogynnsamt påverkar rekryteringen. Befälsutredningens reformförslag tager i första hand sikte på att förbättra officerskårens kvalitet genom rationalisering av utbildningen före krigsskolan och fördjupning av studierna vid krigsskolan samt att därigenom och jämväl på andra vägar skapa förutsättningar för en bättre rekrytering; att bättre än nu sker utnyttja den nuvarande underofficerskårens praktiska militära kvalifikationer och i samband därmed ge den en mot arbetsuppgifter-

na svarande ställning inom befälssystemct; att vid befälsstaternas uppgörande mer ändamålsenligt än nu är fallet anpassa officers- och underofficersbeställningarna efter de arbetsuppgifter, som skola åligga innehavarna av de mot beställningarna svarande befattningarna; att bringa även underbcfähkårens ställning inom befälssystemet i överensstämmelse med de för kåren avsedda arbetsuppgifterna, samt att effektivisera reservbefålsinstitutionen. De särskilda områden, till vilka reformförslaget hänföra sig, äro bl. a. befälskårernas uppgifter och gränsdragningen dem emellan, beställningarnas anpassning efter arbetsuppgifterna i befattningarna, officerskårens storlek, rekryteringsbasen för officersyrket och kraven på begåvning och bildningskompetens, officersaspiranternas utbildningsgång före krigsskolan, målsättningen vid krigsskolan samt slutligen reservbefälsinstitutionen. I detta kapitel framläggas huvudprinciperna för behandlingen av dessa frågor, medan de i följande kapitel närmare utredas och detaljerade förslag framläggas. Befälskårernas uppgifter och gränsdragningen dem emellan Grunder Den indelning i till det yttre inbördes skarpt avgränsade befälskårer, som av ålder kännetecknar befälsorganisationerna inom snart sagt alla staters försvarsorganisationer, är icke någon i och för sig rationell indelning, utan allenast en följd av den uppdelning av befälet i skilda kompetensgrupper, som av sakliga skäl alltid varit betingad. Denna senare uppdelning, som för övrigt äger motsvarighet inom de flesta civila verksamhetsområden, har sin utgångspunkt

i de till arten och omfattningen inbördes olika tjänsteuppgifter, som åligga de särskilda befattningshavarna inom den militära befälshierarkien, ävensom i de olika kraven på härför erforderlig militär och allmän utbildning hos nämnda befattningshavare. Man kan sålunda särskilja trenne inbördes åtskilda kompetensgrupper, nämligen: en ledande grupp för ledningen av all slags verksamhet (truppföring, stridsledning, utbildning av befäl och av trupp, forskning, förvaltning, administration in. m.); den behöver härför operativa, taktiska, organisatoriska, pedagogiska, militärvetenskapliga, högre tekniska eller administrativa kvalifikationer och militär ledarutbildning på alla yrkets områden; en mellangrupp, främst för ledningen inom kompanier eller plutoner av rutinmässig praktisk verksamhet i krig och fred på underhålls-, materiel-, förvaltnings- och utbildningstjänstens område eller för teknisk tjänst inom visst fack; den behöver stor praktisk förmåga, men icke någon generell militär ledarutbildning; en lägre grupp, avsedd för utförandet av det rutinmässiga arbetet, vare sig vid utbildningsarbetet eller i mera tekniskt yrkespräglad verksamhet. Kårindclningen betingas sålunda främst av de olika kompetensgruppernas uppgifter och därav följande kvalifikationskrav och icke av något slags social klassindelning eller skiktning på grund av ursprunglig allmän skolutbildning. Kårindelningen har genomförts mer eller mindre konsekvent i olika stater. Som exempel på en ursprungligen fullt genomförd indelning i tre kårer, helt motsvarande ovannämnda kompetensgrupper, kan tjäna svenska arméns officers-, underofficers- och underbefälskårer. Andra länders försvarsorganisation

4<) 4

ner ha inom vissa vapengrenar, främst marinen, endast två befälskårer, där den mellersta kompetensgruppens mest kvalificerade eller äldre del ingår i officerskåren och återstoden i underbefälskåren. En översikt av kårindelning samt militära befattningar och grader inom de brittiska, amerikanska och franska ävensom de nordiska grannländernas arméer, jämförda med motsvarande svenska, återges i bilaga 4. Som framgår av den i kap. 1 lämnade redogörelsen för den nuvarande befälsordningens brister, råder emellertid inom svenska armén icke längre överallt full motsvarighet mellan å ena sidan den gällande indelningen i kompetensgrupper (tillika kårer) och å andra sidan de tjänstcuppgifter, vilka för närvarande äro ålagda de till kompetensgruppen (befälskåren) hörande beslällningshavarna. Redan denna företeelse har givit anledning till tvivel huruvida en sådan utpräglad indelning av befälet i kompetensgrupper med därav följande kårindelning överhuvudtaget är sakligt berättigad. Dylika tvivel ha även anmält sig av andra orsaker. Den — i jämförelse med de civila verksamhetsområdena — starkt utpräglade militära kårindelningen har sålunda ansetts försvåra samarbetet i tjänsten mellan till skilda kårer hörande bcställningshavare ävensom eljest motverka en i och för sig inom och utom tjänsten önskvärd befälsgemenskap. Det skulle därför kunna övervägas, om icke det militära befälets indelning i kårer helt borde slopas. I stället skulle finnas endast en militär befälskår med beställningar från general över fanjunkare till furir och inom denna kår olika utbildningslinjer för ledande personal, för trupputbildare och tekniker samt för instruktörer. Det måste dock enligt befälsutredningens uppfattning erkännas, att i det

dagliga arbetet inom armén, liksom ock utom tjänsten, olägenheterna av nu senast antytt slag avsevärt h a r dämpats under och efter sista kriget. Härtill ha förutom den allmänna samhällsutvecklingen tvenne företeelser bidragit. Den ena är den långvariga och nära sammanlevnad — i tält och baracker — mellan befälspersoner ur skilda befälskårer, som under beredskapsåren blev en praktisk nödvändighet till följd av arten av de inkallade förbandens förläggnings- och övriga tjänstgöringsförhållanden. Den andra är det starka inslaget av värnpliktigt befäl även i officers- och underofficerskårerna vid de under beredskapstiden inkallade förbanden. Den traditionella uppdelningen i befälskårer kunde bland det värnpliktiga befälet självfallet icke i praktiken bli lika utpräglad, bl. a. enär hos detta, till skillnad mot hos de tre yrkesbefälskårerna, den militära kompetensen (och därmed graden och kårtillhörigheten) är helt oberoende av den egna (civila) yrkeskompetensen. Dessa omständigheter ge emellertid befälsutredningen anledning att överväga frågan, i vad mån det alltjämt är sakligt berättigat att upprätthålla den utpräglade uppdelningen i kompetensgrupper med eller utan därav följande indelning i befälskårer. Utredningen har därför i det följande mot bakgrunden av vad ovan anförts och med beaktande av utvecklingstendenserna först sökt utröna i vad mån en indelning i tre kompetensgrupper av det aktiva befälet med därav följande kårtillhörighet fortfarande kan anses vara sakligt grundad inom den svenska armén, främst infanteriet, och i så fall åstadkomma en ändamålsenlig gränsdragning mellan dessa olika grupper av befäl. Därefter har prövats, om och i så fall h u r denna uppdelning på kompetensgrupper också bör föranleda en kårindelning.

Den ledande kompetensgruppen Vad först angår den ledande kompetensgruppens uppgifter, finner utredningen icke någon anledning att ifrågasätta ändringar i dessa. Nedan följer en sammanfattning av gruppens uppgifter, så som utredningen ser dem. Den ledande kompetensgruppens uppgifter äro i krigstid: den strategiska, operativa, taktiska och stridstekniska ledningen av arméstridskrafterna ned t. o. m. bataljon och stridande kompani (kompanichef), ledningen av arméstridskrafternas underhållstjänst ned t. o. m. brigad, kvalificerad stabstjänst från högkvarteret ned t. o. m. bataljonsstab (bataljonsadjutant), militär upplysningsverksamhet, fredstid: ledning av utbildningsverksamheten i samtliga instanser ned t. o. m. kompanioch skolchefsinstansen vid truppförbandens värnplikts- och befälsskolor samt vid arméns och delvis även andra försvarsgrenars utbildningsanstalter, ledningen av arbetet rörande arméns forsknings- och försöksverksamhet, krigsplanläggning, mobiliseringsförberedelser, krigs- och fredsorganisation samt materi elanskaffning, samverkan med övriga delar av det totala försvaret och det civila samhällets organ av alla slag, kvalificerad stabstjänst i arméns staber från högkvarteret ned t. o. m. regements- och försvarsområdesstaber, militär upplysningsverksamhet. Såsom ett led i utbildningen för tjänst i kompanichefs- och högre befattningar i första hand, men även för att tillgodose behovet av utbildningsbefäl i fred, bör den yngsta delen av den ledande gruppen enligt utredningens mei

ning fullgöra tillräckligt långvarig tjänst såsom utbildare av pluton, bestående av värnpliktiga i allmänhet. Såsom i kap. 1 framhållits, innebär detta dock icke att denna utbildaruppgift överhuvudtaget skall förbehållas denna grupp. Däremot synes det önskvärt att underavdelning (pluton) av befälsskola företrädesvis ledes av erfaren och välkvalificerad personal (officer med lägst 8 års tjänst) ur den ledande gruppen. Den mellersta kompetensgruppen I förevarande sammanhang är det främst den nuvarande mellersta kompetensgruppens uppgifter, som påkallar uppmärksamhet. En utgångspunkt av väsentlig betydelse bör härvid liksom beträffande den ledande gruppen vara mellangruppens avsedda huvuduppgifter inom krigsorganisationen. Den tjänst, som i princip kan betecknas som mellangruppens — den nuvarande underofficerskårens — hittillsvarande huvuduppgift i krig (jfr historik i kap. 1), har främst omfattat det slags verksamhet, som ursprungligen och för övrigt även på allra senaste tid på nytt benämnts kvartermästartjänst. Denna tjänst bestod fordom huvudsakligen av förberedelser och andra åtgärder för truppens förläggning, förplägnad och annan underhållstjänst ävensom materiel tjänst. Vid övervägandet av den nu förevarande frågan om behovet av en mellangrupp och dennas krigsuppgift har bcfälsutredningcn uppmärksammat, att den militära utvecklingen — särskilt sådan den framstår efter det senaste världskriget — medfört en väsentligt ökad betydelse för den del av tjänsten vid krigsförbanden, som sålunda sedan gammalt varit och alltjämt är mellangruppens huvuduppgift. Det moderna kriget har nämligen genom teknikens ut51

veckling och den tekniska krigsmaterielens ökade ianspråktagande och därigenom även ökade betydelse för krigföringen blivit i avgörande grad beroende av truppernas materiel- och ammunitionsförsörjning, främst vid strid. De av värnpliktiga rekryterade truppförbanden ha vidare till följd av den enskildes relativt höga anspråk på förplägnad och förläggning m. m., vilka med hänsyn till stridsmoralen ej ens i krig kunna helt åsidosättas, för sin stridsduglighet och krigsuthållighet fysiskt och psykiskt blivit i högre grad än förr beroende av materiell försörjning, sjukvård och annan omvårdnad. Till belysande av det nu sagda må följande anföras. Den tekniska krigsmatcrielen kännetecknar numera icke blott marinens och flygvapnets organisation utan även arméns, icke minst infanteriets. Den omfattande anskaffning av krigsmateriel, som under senare år ägt rum och alltjämt avses pågå, är ett synbart tecken härpå. Uppbörden av den alltmer dyrbara, tekniskt komplicerade och i krig svårersättliga krigsmatcrielen måste i fält till skillnad från i fred helt och hållet ligga på kompaniinstansen. Den materi elredovisning, materielförvaltning och materielvård — med ett ord benämnd materielljänst — som måste bedrivas inom kompaniet genom den s. k. materielredogöraren, har därför fått avsevärt större betydelse. Enligt befälsutredningens uppfattning har detta faktum hittills vid tjänstens bedrivande inom armén icke tillräckligt beaktats. Följderna ha icke heller uteblivit. Vid ett flertal krigsförband ha under repetitionsövningarna onormalt stora materielförluster förekommit. Som orsak härtill har främst angivits, att mindre kvalificerad personal placerats som matcrielredogörare, att denna personal icke bibringats erforderlig utbildning för sin befattning samt att den icke hunnit 52

mottaga och överräkna materielen före förbandets inryckning liksom icke heller förmått kontrollera dess befintlighet och tillstånd vid materielens intagning före förbandets utryckning. Enligt nu gällande bestämmelser skola kompanikvartcrmästarna vara materielredogörare. Dessa mottaga senast vid mobilisering (organisering av krigsförband under repetitionsövningar) av fredsförbandens förrådsförvaltare vederbörligt kompanis materiel, vars stora omfattning vad beträffar såväl antal som slag av persedlar, vapen, ammunition, fordon m. m. framgår av fältutrustningslistorna. Värdet av denna materiel kan för ett skyttekompani u p p skattas till omkring 0,5, för ett stridsvagnskompani till omkring 13,5 samt för ett artilleribatteri till omkring 3,5 milj. kronor. Materielredogöraren-kompanikvartermästaren är enligt »Krigsmaterielreglementet med tilläggsbestämmelser för armén», fastställda 1952, »i första hand» ansvarig för befintlighet och vård av den av honom mottagna och kvitterade krigsmatcrielen. Huvuddelen av denna materiel utlämnas emellertid sedermera av honom till vederbörande befattningshavare inom kompaniet (gruppchef, skytt, kock, bilförare o. s. v.), som därmed i första hand ansvarar för densamma. På kompanichef ankommer det enligt samma reglemente att utöva kontroll över och »i andra hand» bära ansvar för all vid kompaniet mottagen krigsmateriel. Han äger dock att för denna u p p gift förordna »särskild befattningshavare», vilken i så fall också kan bli ersättningsskyldig vid försummelse i k o n trollen. Detta förfaringssätt torde i fält bli det vanligast förekommande, e n ä r kompanichefen av naturliga skäl och särskilt under stridsperioder icke a n n a t än i undantagsfall hinner ägna sig ät

materieltjänsten. Han måste därför vid sin sida ha en befälsperson med erfarenheter, goda kunskaper och kvalificerad rutin på materieltjänstens område, vilken kan hjälpa och företräda honom h ä r u t i n n a n . Den ende, som kan ifrågakomma för denna uppgift, är materielredogöraren - kompanikvartcrmästaren. Denne skall sålunda enligt befälsutredningens uppfattning icke blott svara för redovisning och förvaltning av all kompaniets materiel samt vård av den materiel, som icke utlämnats till truppen, utan även ha makt, myndighet och skyldighet alt så snart tillfälle bjuds, t. ex. under stridspauser, raster eller viloperioder kontrollera alt all materiel inom kompaniet städse befinner sig i stridsdugligt skick och väl vårdas. Det är nödvändigt, att matcrielredogörarcnkompanikvartcrmästaren är yrkesman, och önskvärt, att han som kompanichefens befullmäktigade har tjänsteställning före kompaniets plutonchefer. Endast härigenom kan materieltjänsten bedrivas såsom dess betydelse för kompaniets stridsduglighet kräver. Vad h ä r anförts utesluter givetvis icke, att pluton- och gruppchefer skola kontrollera materielen och matcrielvården inom sina förband. E n ä r deras kortvariga utbildning ligger mer eller mindre långt tillbaka i tiden, är dock deras förmåga härutinnan ytterst begränsad. Materieltjänsten ingår emellertid i det vidare begreppet underhållstjänst, som omfattar hälso- och sjukvård för personal, reparation av skadad materiel tillförsel av förnödenheter (d. v. s. ammunition, proviant, furage och drivmedel samt tyg-, intendentur-, sjukvårds-, veterinäroch fortifikationsmateriel ävensom materiel för fältarbeten),transporter av sårad och sjuk personal, undanförsel av sårade och sjuka hästar och hundar samt skadade och övertali-

ga förnödenheter. Till underhållstjänsten inom kompaniet kan även hänföras egentliga krigsförvaltnings- och krigskassaärenden. Postbefordring är tillika underhållstjänst. Betydelsen för kompaniets materiella stridsduglighct, stridsmoral och disciplin av att all denna tjänst inklusive materieltjänsten fungerar väl torde icke n ä r m a r e behöva framhållas. Ett uttryck för den omvärdering av materieltjänsten och underhållstjänsten, som faktiskt skett, är den förändring av benämningen å den med dessa tjänster betrodde befattningshavaren från »kompaniadjutant» till »kompanikvarlermästare», vilken genomfördes i samband med övergången till 1949 års krigsorganisation. Härvid frigjordes befattningshavaren även formellt från uppgiften att tillika vara stridsledningsbiträde åt kompanichefen, som övertogs av stabsfuriren. I praktiken hade detta dock skett långt tidigare, såsom framgår bl. a. av 1938 års infanterireglemente. Kompanikvartermästarens verksamhetsområde omspänner emellertid ännu mer än att vara matcrielredogörare och underhållschef. Enligt utredningens uppfattning behöver kompanichefen honom också som en kvalificerad medhjälpare, disponibel för kompaniet i dess helhet, för upprätthållande av stridsmoral, disciplin och god anda inom det samhälle, som kompaniet bildar i fält. Den värnpliktige soldaten äger rätt att i personliga angelägenheter vända sig direkt till kompanichefen och hans närmaste medarbetare. Kompanikvartermästaren bör jämväl biträda kompanichefen vid personalvården, vilken verksamhet främst måste bedrivas inom kompaniinstansen och bl. a. omfattar socialtjänst och upplysningstjänst samt bildnings- och förströelseverksamhet. Den i tidigare sammanhang

berörda personalbehandlingsutredningen h a r i sitt betänkande I 1 utförligt behandlat dessa problem. Personalvården ingår emellertid enligt nuvarande terminologi i det vidare begreppet personaltjänst som innesluter personalersättning, ordningens upprätthållande och rättsvård men även personalredovisning och krigsgravtjänst. Enligt krigserfarenheter, icke minst från Finland, framträder i sistnämnda hänseenden den psykologiska betydelsen för hemortens krigsmoral av att de stupade bli omhändertagna och där så kan ske undanförda, identifierade, jordfästade och gravsatta samt anhöriga och myndigheter härom underrättade. Huvuddelen av dessa uppgifter åligga kompanichefen och hans medhjälpare, d v s kompanikvartermästaren. Befälsutredningen har funnit, att de i det föregående angivna krigsuppgifterna för kompanikvartermästare av befattningshavaren kräver fullständig kännedom om alla slag av materiel och om desammas förvaltning och vård, malerieltjänst, kunskap om samt grundlig utbildning och långvarig inlevelse i samt vana vid underhållstjänstens och stridsförsörjningstjänstens bedrivande i krig, särskilt vid strid, ävensom om personaltjänsten i krig. Ehuru kompanichefen självfallet har ansvaret för ledningen och samordningen av all verksamhet inom kompaniet före, under och efter strid, förutsätter dock dessa tjänstegrenars rätta bedrivande även hos kompanikvartermästaren grundlig insikt i truppförbandens ledande och uppträdande (»taktik») u n d e r krigsoperationer och strid ävensom förmåga till självständig verksamhet på för stridens genomförande ändamålsenligt sätt. Här angivna krav på kompanikvartermästaren framträda med särskild skärpa i fråga om de stridande kompanierna vid fält- och lokalförsvarsförband. Vid dessa är nämli54

gen stridsförsörjningstjänsten av en väsentligt större omfattning och mera svårbemästrad karaktär än vid övriga kompanier. Det är de stridande kompanierna, som förbruka ammunition och andra förnödenheter i mycket stor omfattning, och som lida de största förlusterna. Fråga kan uppstå, huruvida den nuvarande lägre kompetensgruppen (underbcfälskåren) skulle kunna anförtros ifrågavarande krigsbefattningar. Utredningen anser sig i denna fråga böra framhålla följande. Utbildningen till underbefäl — dess mål, art och omfattning ävensom den för densamma tillmätta tiden — tager sikte på att göra underbefälsaspiranterna kompetenta att såsom instruktörer biträda med det rutinmässiga utbildningsarbetet inom plutonerna. Att under sådana förhållanden —• vid sidan av instruktörsutbildningen, som är huvudsaken —• jämväl bibringa eleverna vid skolorna för underbefäl den taktiska, underhållstekniska och förvaltningsmässiga utbildning, ävensom den utbildning i krigsunderhållstjänst och krigspersonaltjänst, som erfordras för kvartermästartjänsten i vad de rör de stridande kompanierna medger icke tiden. Däremot bör långtjänstunderbefäl under sin tjänstetid kunna inhämta den erfarenhet och rutin och bibringas de kunskaper som erfordras för kvartermästartjänst vid icke stridande kompanier. Utredningen finner därför att — särskilt i betraktande av krigskvartermästartjänstens högst avsevärt ökade betydelse — den mellersta kompetensgruppen alltjämt bör bibehålla denna syssla som sin huvudsakliga krigsuppgift. I enlighet härmed bör såväl den grundläggande utbildningen som den utbildi SOU 1951: 2.

ning, vilken äger rum som ett led i Iruppförbandens befälsutbildning, mer målmedvetet inriktas härpå. Skillnaden mellan den ledande gruppens och mellangruppens huvuduppgift i krigsorganisationen är alltså enligt befälsutredningens uppfattning den, att den förra sköter Iruppföringen och slridsledningen. Den senare däremot inriktas på att i självständigt arbete biträda kompanichefen vid förbandets tillgodoseende med allt, som fordras för att göra det stridsdugligt i materiell bemärkelse, stridsförsörjningen. Om denna icke fungerar oklanderligt, ebbar kompaniets stridsförmåga och stridsmoral snart ut. Därför är enligt befälsutredningens uppfattning kompanikvartcrmästaren numera den efter kompanichefen mest betydelsefulle befattningshavaren inom det stridande kompaniet. Ehuru det icke direkt ingår i utredningens uppdrag, har den dock undersökt, om nyssnämnda fördelning av tjänsteuppgifterna och särskilt huruvida härvid den mellangruppen tillämnade krigsuppgiften är i lika hög grad påkallad av krigstjänstens krav vid de övriga truppslagen som den är vid infanteriet. Härvid har den konstaterat, att vid kavalleriet och pansartrupperna förhållandet är detsamma som vid infanteriet. Vid artilleriet, luftvärnet, ingenjör- och signaltrupperna är till en början personaltjänsten av samma natur och omfattning som vid infanteriet. Beträffande underhållstjänsten föreligger vidare icke heller någon artskillnad. En viss gradskillnad föreligger såtillvida som de infanterikompanierna motsvarande enheterna ur dessa truppslag visserligen icke i samma utsträckning självständigt uppträda på stridsfältet, men de förbrukar likväl mycket större mängder ammunition, materiel för fältarbeten, energi för teleteknisk apparatur och andra förnödenheter. Till följd

härav blir underhållstjänsten lika svårbemästrad som vid infanteriets stridande kompanier. Materieltjänsten slutligen är vid dessa i särskilt hög grad tekniskt präglade truppslag av väsentligt större omfattning än vid infanteriet, varom de förut angivna uppgifterna angående materielutrustningens anskaffningskostnader utgöra ett tydligt bevis. Vad slutligen underhållstrupperna beträffar gäller i huvudsak vad som nyss anförts. Slutsatsen av ovanstående blir, att samma tjänsteuppgifter måste åläggas mellangruppen inom samtliga arméns truppslag. Den mellersta kompetensgruppens uppgift i krigsorganisationen, som befälsutredningen ser den, bör sålunda vara att företräda materieltjänsten och den allmänna tekniska tjänsten samt den kvalificerade underhållstjänsten och personaltjänsten vid det stridande kompaniet i första hand eller med andra ord den tjänst, som man innefattar i kompanikvartermästarens verksamhetsområde. Det synes emellertid böra övervägas om icke mellangruppen därutöver även bör omhänderha motsvarande tjänst inom bataljonen, d. v. s. som bataljonskvartermästare och trosskompanichefer. Befälsutredningen återkommer härtill i det följande. Beträffande frågan om preciseringen av mellangruppens uppgifter i fredsorganisationen får utredningen anföra följande. Den centrala arbetsuppgiften för truppförbandens befäl under fredstid är utbildningsarbetet. Detsamma tager — oberoende av tjänsteuppgifterna i krig — året runt i anspråk huvuddelen av det på aktiv stat uppförda befälet, som icke av kommendering utom regementet eller annan orsak är förhindrat. Det nu sagda gäller alltså icke blott officerarna utan även de beställningshavare, ."),-)

som i krig äro kvartermästare och som nu kallas underofficerare. Genom deltagande i utbildningsarbetet vid trupp vidmakthåller också denna personal bättre sin praktiska tjänstevana och sin psykiska och fysiska vitalitet än under övervägande administrativ tjänstgöring enbart eller huvudsakligen i expeditioner. I fråga om den närmare utformningen av och sättet för utnyttjandet under det fredstida utbildningsarbetet av sistnämnda personal har befälsutredningen kommit fram till följande. T första hand bör uppenbarligen för utbildningsarbetet tas i anspråk den yngre delen av mellangruppen eller med andra ord de beställningshavare, som motsvara de nuvarande sergeanterna på aktiv stat. På samma sätt som exempelvis löjtnanter, vilka i krig skola vara kompanichefer eller bataljonsadjutanter, i fredstid måste anlitas för att utbilda befälsskola eller pluton, bör alltså den yngre delen av mellangruppen, som i krig avses som kompanikvartermästare, också anlitas som plutonchefer (de yngsta som ställföreträdare för plutonchef) i fred. En dylik fredstjänst skapar för övrigt ett erforderligt underlag för kvartermästartjänsten i krig. För att bli en god kvartermästare kräves nämligen erfarenhet som truppbefäl. Det är i detta sammanhang av intresse att konstatera, att försvarets centrala organisationskommitté (FCO), som under statens organisationsnämnd bedrev rationaliscringsundersökningar vid infanteriregementena under 1940-talet, enligt referat i proposition 130/1947 i fråga om krigskompaniadjutantens (kompanikvartermästarens) utnyttjande i fredsorganisationen hävdade enahanda åsikter: Om befattningen såsom kompaniadjutant i fält allt fortfarande skulle beklädas med underofficer, finge det i detta sammanhang

icke förbises att nämnda befattning icke endast krävde full kroppslig vigör av sin innehavare. Det fordrades också att kompaniadjutanten vore väl förtrogen icke blot! med alla de olika vapen och den mångskiftande tekniska utrustning, som numera stode till ett kompanis förfogande, utan även med de lönetekniska, förvaltningsmässiga och personalvårdande föreskrifter, som gällde för ett kompani i fält. Den fysiska spänsten vidmakthölles säkrare och erforderlig kännedom om tjänstens tekniska och taktiska krav förvärvades bättre under deltagande i det dagliga utbildningsarbetet än under tjänstgöring på en kompaniexpedition. För allsidig förtrogenhet med de cxpeditionella och förvaltningsmässiga uppgifter, som tillkommer en kompaniadjutant i fält, krävdes under alla förhållanden särskilt anordnade utbildningskurser. Av flera skäl bör emellertid enligt befälsutredningens uppfattning mellangruppens personal —• liksom övriga gruppers — senast vid omkring 40 års ålder beredas en syssla, som bättre motsvarar deras vid den åldern vunna erfarenhet och som då tillika påkallas av den förslitning, som en femton- a tjugoårig oavbruten rutinverksamhet i utbildningsarbetet medför, ävensom av kravet på omväxling. Härutinnan föreslår utredningen följande. Kompanichefen behöver enligt all erfarenhet redan i fredstid en medhjälpare utöver plutoncheferna för att biträda honom med viss utbildning och annan för kompaniet i dess helhet gemensam verksamhet. Hittills har denne medhjälpare benämnts kompaniadjutant. Hans nuvarande uppgifter anges i den i kap. 1 berörda generalordern nr 2500/1949 angående organisationen av infanteriregementets stabs- och förvaltningsorgan i fred under rubriken »C. Kompaniexpeditionerna» sålunda: Vid vart och ett av regementets kompanier finnes en kompaniexpedition. Expeditionen förestås av en kompaniadjutant. Såsom kompaniadjutant placeras vid kasernkompaniet en fanjunkare och vid övriga kompanier en fanjunkare eller en överfurir.

Kompaniadjutanten vid kasernkompaniet handhar under kompanichefen jämväl utbildningsarbetet vid kompaniet. Kompaniadjutanterna vid övriga kompanier böra, oavsett om de äro fanjunkare eller överfurirer, deltaga i utbildningsarbete (kurs. av utredningen) i den utsträckning kompaniadjutantstjänstcn det medgiver. Såsom dagkorpral och kompaniadjutantens biträde tjänstgöra turvis enligt regementschefens bestämmande värnpliktiga i besiktningsgrupperna 1—3. Härvid iakttagas föreskrifterna i go nr 2398/1942. I den mån tillgången på värnpliktiga i besiktningsgrupp 4 så medgiver tjänstgöra sådana värnpliktiga såsom dagkorpraler. Såsom städare inom kompanis gemensamma lokaler beordras i grupperna 1 och 2 sjukredovisade, delvis tjänstbara värnpliktiga. Det gäller alltså att utröna, i vilken omfattning kompaniadjutantstjänstcn medgiver, att ifrågavarande befattningshavare deltager i utbildningsarbetet. Den s. k. departementspromemorian 1 berör motsvarande problem då i den anföres följande: Förslaget räknar även med en ställföreträdande chef vid varje fredsutbildningsenhet av kompanis eller däremot svarande storlek. Sådan enhet kommer sålunda att ständigt förfoga över ytterligare ett kvalificerat befäl utöver det ordinarie truppbefälet. Därigenom kan den dagliga tjänstgöringstiden för nyssberörda befäl begränsas till vad som ur pedagogisk synpunkt bör fordras. Till ställföreträdare kan lämpligen överlämnas ledningen av visst utbildningsarbete ävensom anförtros det närmaste ansvaret för förekommande expeditionsgöromål m. m. (kurs. av befälsutredningen). I enlighet med vad därom föreslås vid beräkning av befälsbehoven för stabs- och förvaltningstjänsten, har här avsedd befattningshavare tillerkänts en ställning mellan chef för kompani och chef för pluton samt erhållit benämningen kaptenlöjtnant. I den verkställda utredningen angående ett s. k. enhetsbefäl har en ställföreträdande chef också redovisats vid bcfälsskolor och utbildningskompanier. Därjämte har ett s k administrativt bi-

träde (övcrfurir) uppförts vid varje kompani. Den ställföreträdande kompanichefens uppgifter äro icke n ä r m a r e preciserade, men torde i huvudsak motsvara vad i promemorian anförts. På grund av det mycket stora antalet kaptener, som beräknats i enhetsbefälsutredningen, har det dock visat sig nödvändigt att i denna som ställföreträdande kompanichefer placera så högt kvalificerat befäl som »kaptener av 1. graden» i lönegrad Ma 27. Enär den egentlige kompanichefen — även han kapten i samma lönegrad, ehuru äldre och erfarnare i tjänsten — självfallet främst måste leda stridsutbildningen utomhus, den mest betydelsefulla verksamheten, innebär emellertid en dylik konstruktion att en yngre förstagradskapten kommer att få syssla med inre tjänst och expeditionstjänst. Detta är icke ändamålsenligt. Den äldre personalen bör nämligen företrädesvis utnyttjas inomhus. Den nuvarande organisationen medger också ett sådant placeringssystem. De ingående organisationsundersökningar, som lågo till grund för i generalorder nr 2500/1949 utfärdade bestämmelser, gåvo vid handen att den sammanlagda arbetskvantiteten per dag för expeditionsvcrksamheten vid kompani, dagkorpralssysslorna inräknade, motsvarande obetydligt mer än ett dagsverke. Därför kan man utgå ifrån, att kompaniadjutantcn numera endast under omkring halva arbetstiden tages i anspråk för administrativ verksamhet. Omfattningen av denna verksamhet framgår av bifogade, inom statens organisationsnämnd utarbetade och av arméledningen utsända exempel på »Instruktion för kompaniadjutant» (bilaga 1 SOU 1949:16, betitlad »Promemoria över preliminär utredning rörande befälsrekryteringen inom försvaret» och utarbetad år 1946.

»inre tjänst» en viktig plats. Den omfattar enligt »Särskilda bestämmelser för utbildning av värnpliktiga vid infanteriet under första tjänstgöringen», 1950 års upplaga, främst materieltjänst och annan inre tjänst, nämligen bl a utrustningens vård, vapenvård och cykelvård, men även ordning inom förläggningen, grunderna för kroppens vård, bestämmelser för klädsel, uppträdande i och utom tjänsten, på expeditionerna m. m. Den inre tjänstens betydelse dels i och för sig, dels och icke minst som ett medel att skapa fast disciplin är omvittnad och framgår bl. a. av det i förhållande till den svenska armén mycket stora utrymme i utbildningsprogrammet, som ägnas åt inre tjänst i andra arméer, t. ex. den brittiska. 1949 års gruppchefsutredning observerade också särskilt övningsgrenen »inre tjänst» och anförde härom bl a följande: Utredningen fann redan vid början av sitt uppdrag, att här ifrågavarande övningsgren ofta utsattes för kritik från de värnpliktigas sida. Det ligger i sakens natur, att den inre tjänsten icke i allmänhet väcker större entusiasm eller intresse från de värnpliktigas sida. Utbildningen i detta ämne måste med nödvändighet bli monoton, eftersom den omfattar ett visst begränsat antal föremål, vilka ständigt förekomma under den praktiska tjänsten, och därför vid varje övningspass i inre tjänst måste omses på samma sätt och med samma noggranna omsorg. Då det gäller att vid sidan av angivna rationaliscringsåtgärder beträffande timmarnas utnyttjande och fördelning under arbetsveckan finna medel eller metoder att häva eller i varje fall motverka denna inställning till den inre tjänsten från de värnpliktigas sida, synes för utredningen en framkomlig väg vara att genom ökad Den utbildningsverksamhet, varmed upplysning och orientering ge de värnpliktiga en klarare bild av de faktorer av bl. a. kompaniadjutanten i första hand skall ekonomisk art, vilka nödvändiggöra, att biträda kompanichefen, synes därför detta ämne varje vecka tilldelas en viss tid böra hänföra sig till materieltjänstens på övningsprogrammet. Dylik upplysningsområde. I utbildningsprogrammet för verksamhet bedrives visserligen redan nu såväl genom materieltjänstens företrädare de värnpliktiga intar övningsgrenen

5). Övrig tid disponerar kompaniadjutanten för utbildningsverksamhet, vilket generalordern också förutsätter. Vari bör då i första hand kompaniadjutantens befattning med utbildningen bestå? Frigörandet av kompaniadjutantcn från vissa arbetsuppgifter möjliggjordes genom rationaliseringsåtgärder, såsom inrättande av för regementet gemensamma centraler för budsändning och skrivgöromål, slopande av de förut till kompanierna decentralicerade intendenturförråden, varigenom kompaniadjutanternas uppbördsmannaansvar till en del bortfallit, förrådsbokföringens överflyttande till ett bokföringskontor m. m. Det är dock i detta sammanhang att observera, att enligt det av Kungl. Maj:t utfärdade intendenturmaterielreglementet »kompanichef är ansvarig för omhändertagandet av till kompaniet för gemensamt bruk utlämnad intendenturoch veterinärmateriel ävensom för att utbildningen i materielvård rätt bedrives (kurs. av befälsutredningen). Han övervakar vården av all till kompaniet eller dess personal utlämnad materiel». I de år 1949 utfärdade tillämpningsföreskrifterna därtill (intendenturmaterielinstruktioncn) utvecklas dessa bestämmelser ytterligare varjämte föreskrives, att kompaniadjutantcn är kompanichefens biträde vid handhavandet av den till kompaniet utlämnade intendenturmatericlen. Motsvarande gäller för all övrig materiel. Likheten med förhållandena i fält i vad avser malerieltjänsten är sålunda påfallande och överensstämmelsen ifråga om arbetsuppgifterna mellan krigskompaniets kvartermästare och fredskompaniets adjutant uppenbar.

vid förbanden som genom befälet vid utbildningskompanierna vid början av utbildningen, men utredningen vill understryka vikten av att denna upplysningsverksamhet upprepas då och då under den fortlöpande utbildningen. Först härigenom vinnes den effekt, som j u måste vara avsikten med denna upplysning, nämligen att skapa en bättre och framförallt mera varaktig förståelse för den inre tjänstens nödvändighet.

Befälsutredningen håller för sin del före, att endast om en tillräckligt kvalificerad befattningshavare direkt under kompanichefen anförtros ledningen av hela kompaniets »inre tjänst», innefattande dels utbildning i materieltjänst m. m., dels kontroll av befintlighet och vård av all till kompaniet eller dess personal utlämnad materiel, denna tjänst skulle få en effektivitet och därmed även ett anseende som bättre än för närvarande motsvarar dess betydelse såväl för krigsförbandens stridsduglighet som för utbildningen i fredstid. Av psykologiska skäl är det önskvärt att denna kompanichefens närmaste medhjälpare har sådana egenskaper och sådan erfarenhet, att han är väl skickad för den mången gång svåra uppgiften att föra det omedelbara befälet över kompaniets samtliga värnpliktiga och vinna deras förtroende. Den nuvarande mellankårens kompaniadjutanter ha enligt utredningens uppfattning härvidlag gjort en god insats. De större uppgifter som här skulle åläggas dem, synas de därför väl vara i stånd att lösa. Kompanichefen kunde härigenom även mer odelat än för närvarande ägna sig åt det »yttre» utbildningsarbetet, särskilt om ifrågavarande kvalificerade befattningshavare dessutom hell och på eget ansvar övertager ett antal av de administrativa uppgifter, t. ex. utredningar beträffande förkommen och skadad materiel, som nu belastar kompanichefen. Vidare skulle också genom att kompaniadjutanten övertar den inre tjänsten det

övriga utbildningsbefälets dagliga tjänstgöringstid kunna begränsas till vad som rimligen bör fordras. Detta gäller icke minst avdelningscheferna vid befälsskolorna och plutoncheferna, vilka — utöver den direkta utbildningen av sina skolor och förband — ha att ombesörja ett omfattande planläggningsarbete för denna utbildning. Uppgifterna beträffande ledningen av materieltjänsten och den övriga inre tjänsten ävensom de administrativa uppgifterna inom kompaniet har såsom framgått av den föregående redogörelsen en mycket nära anknytning till kvartermästartjänsten i fält. Det synes därför lämpligt att mcllankategoriens äldre del även i fredstid bör ombesörja dessa uppgifter. Den ställning inom kompaniet, som särskilt utbildningsuppgifterna förutsätta för befattningshavaren, synes göra det lämpligt att benämningen »kompaniadjutant» även i fredstid utbytes mot »kompanikvartermästare». Medan mellangruppen i krig helt och hållet utnyttjas för kvartermästartjänst bör sålunda i fredstid den äldre delen av densamma utnyttjas i samma tjänst, medan den yngre delen som förut nämnts är verksam i utbildningsarbetet inom plutonerna. Genom att kompanikvartermästaren självfallet deltager i övningar i kompani och högre förband bibehåller han sin förmåga i avseende på krigsuppgiften. Det är naturligtvis möjligt att låta kompanikvartermästarna under tillbörligt hänsynstagande till deras ålder deltaga i utbildningsarbetet även i andra övningsgrenar och ämnen än inre tjänst, främst vid sådan för kompaniets underavdelningar gemensam utbildning, som motsvarar kompanikvartermästarens uppgifter i krig och som till följd därav har sin direkta motsvarighet u n d e r

de värnpliktigas utbildning i fredstid, exempelvis, förutom materieltjänst, underhållstjänst, motor- och hästtjänst, personal- och personalvårdstjänst, e x peditions- och annan stabstjänst, redovisnings- och kassatjänst. Enligt befälsutredningens uppfattning bör dock deras kapacitet i första hand utnyttjas för materieltjänstcn och den betydelsefulla inre tjänsten i övrigt. Kompanikvartermästaren bör icke heller belastas med så många utbildningsuppgifter, att en särskild befattningshavare i befälsställning blir erforderlig för att sköta enbart de administrativa uppgifterna vid utbildningskompaniet. Befälsutredningen anser sålunda i likhet med på sin tid statens organisationsnämnd, att något administrativt biträde (överfurir) icke erfordras vid utbildningskompanierna. Däremot bör liksom för närvarande en värnpliktig dagkorpral stå till kompanikvartermästarens förfogande. Regementets fredstida, rationaliserade stabs- och förvaltningsorgan upptaga emellertid ytterligare ett tiotal befattningar i förvaltnings- och förrådstjänst samt administrativ tjänst, vilka också äro att hänföra till materiel-, underhållsoch personaltjänstens område. Härtill komma befattningarna i hantverksmässig eller teknisk spccialtjänst (tygverkmästare och tyghantverkare). Samtliga äro av den beskaffenhet att de böra ingå i mellangruppen och lämpa sig liksom kompanikvartermästarbefattningarna synnerligen väl för denna kategori av personal under den senare delen av dess tjänstetid intill, ja till och med över pensionsåldern (arvodesbefattningarn a ) . Härigenom kan alltså denna äldre personal beredas efter sin ålder anpassad sysselsättning och framförallt fullt effektivt utnyttjas. Utredningen finner sig i detta samm a n h a n g till slut böra återge några par00

tier ur slutord till »Svenska underofficerarnas historia», på uppdrag av Svenska underofficersförbundet utarbetad av Fr. Josephson och W. T. Schultz (Stockholm 1940). I den mån det blir alltmer uppenbart, att en nations alla tillgängliga krafter måste sättas in i ett nutida krig — det är vad som kallas det totala kriget — ökas också behovet av redan i fredstid anskaffade ocli upplagda förråd, för att kunna förse den stridande styrkan med utrustning och materiel av olika slag. Teknikens utveckling bidrager till skapandet av nya vapen. Till uppbördsmän och förvaltare av denna materiel av olika slag, utrustning och vapen, tagas underofficerare i ökad omfattning i anspråk. Därmed framträder alltmer deras tvåhövdade uppgift i försvaret: å ena sidan rutinerade instruktörer och trupputbildare, å andra sidan tjänsten som uppbördsmän och förvaltare för den dyrbara krigsutrustningen och de militära förråden och såsom skickliga föregångsmän inom de olika yrkesgrenarna i vårt sjövapen. En betydande procent av underofficerarna tagas därjämte i anspråk för en expeditionstjänst, som på grund av fredsförvaltningsföreskrifternas oavbrutet stegrade mångfald kräva ökade arbetskrafter för sitt utförande. Tydligt framträder häri försvarsmaktens behov av en befälskår för utförandet av de arbetsuppgifter, vilka på angivet sätl organisationsmässigt kommit att påvila underofficerarna. Inom dessa grenar av den militära tjänsten hava underofficerarna sitt egentliga arbetsområde, lika betydelsefullt och nödvändigt som det, vilket utföres av den övriga befälspersonalen. Dessa erfarenheter lära oss att inrikta våra strävanden på en sådan utveckling av vår kår, som håller jämna steg med utvecklingen inom andra, icke militära personalgrupper inom samhället, vilka på grund av sin utbildning, sina tjänsteuppgifter och sitt tjänsteansvar kunna jämföras med underofficerarna. Ur den synpunkten är det förklarligt om underofficerarna visat sig särskilt intresserade av att finna utvecklingsmöjligheter inom förvaltningsuppgifterna i försvaret, till förfång för deras huvuduppgift — den militära och tjänsten vid trupp — inom vilken vägarna upp-

ät för underofficeren, långt, iiro stängda.

sedan han nått så

Den svenska underofficerskårens bärande idéer hava fylkats kring arbetet på hävdandet och bevarandet av kårens ställning och anseende, m i l i t ä r t och socialt; kring förvärvandet av en god utbildning, militär och allmänbildande, för att göra sig skickad för utförandet av uppgiften såsom pålitlig, betrodd, dugande och h u m a n militär lärare och trupputbildare, samvetsgrann, kunnig och skicklig vårdare och förvaltare av en d y r b a r materiel samt erfarenhet och noggrannhet vid utförandet av administrativ tjänst och expeditionsarbete. I dessa uppgifter h a r underofficeren funnit sin plats och där gått in för att göra sitt yt-

tersta. Den lägre kompetensgruppen Syftet med den lägre kompetensgruppen — underbefälskåren —• var ursprungligen dubbelt, nämligen dels att förse krigsorganisationen med väl utbildade gruppchefer, dels att tillhandahålla instruktörer för de värnpliktigas fredsutbildning. Sedan omsättningen av fast anställt underbefäl genom beslut av 1944 och 1947 års riksdagar samt principbeslut av 1952 års riksdag i hög grad nedbringats, har det förstnämnda syftet bortfallit. Krigsorganisationens behov av gruppchefer tillgodoses numera helt med värnpliktiga. Underbefälskårens huvuduppgift är sålunda hädanefter att vara instruktörer vid fredsutbildningsarbetet och den innehar därmed en bestämd och i förhållande till övriga befälskårer avgränsad ställning. Beträffande dess blivande konstruktion hänvisas till arméskrivelse avd O nr 50: 2, 20/11 1951 samt Kungl. Maj:ts därpå grundade proposition nr 120 till 1952 års riksdag. Efter kompletterande utbildning under tjänstetiden bör underbefälskårens huvudsakliga krigsuppgift vara kompanikvartermästartjänst vid stabs- och trosskompanier samt chefskap för trossplutoner. Med utgångspunkt från det an-

tal underbefäl, som fredsorganisationens behov av instruktörer enligt utredningens beräkningar innebär, kommer omkring hälften — företrädesvis den äldre delen — av underbefälskåren att disponeras för dessa tjänster. Även återstoden kommer emellertid att fylla ett viktigt behov i krigsorganisationen. "Vid infanteriet finnas sålunda vissa specialbefattningar av den natur att de måste besättas med aktivt specialutbildat befäl, t. ex. vissa tyg-, signal- och sjukvårdsbefatlningar. Tekniskt betonade förband, t ex stormpionjär- och pansarskyddsförband, ha även behov av specialister. Trossförbanden ställa särskilda krav på chefernas fackkunskap i bl. a. både häst- och motortjänst, ett dubbelt krav, som knappast kan motsvaras av andra än stamanställt befäl. Erfarenheter från repetitionsövningarna krigsförbandsvis ha redan givit vid handen att kompanikvartermästaren vid ett stridande kompani har en mycket stor arbetsbörda. Genom de ytterligare uppgifter och det ökade ansvar, som enligt utredningens förslag ålägges honom, kommer denna arbetsbörda att bli än större. Tillgång till ytterligare en rutinerad yrkesman — en överfurir — vid kompaniet, placerad exempelvis som trosschef under kompanikvartermästaren eller i specialbefattning enligt ovan bör innebära en avsevärd förstärkning. Utredningen föreslår därför, att den del av underbcfälskårcn, som icke åtgår för att bestrida vissa kompanikvartcrmästarbefattningar, krigsplaceras på sätt som här skisserats. Slutsatser

Vad ovan anförts angående de olika kompetensgrupperna av befäl ger vid handen, att mellangruppens uppgifter i krigsorganisationen liksom i fredsorganisationen på ett undantag när äro helt andra än den ledande gruppens mot()1

måste ges helt olika uppgifter, av vilka svarande uppgifter. Undantaget hänför dessutom somliga ligga på ett högre plan sig till en uppgift, som är enahanda för (den ledande gruppen) och andra vissa medlemmar av den yngre delen av på ett mellanplan (mellangruppen). båda grupperna i fredstid, nämligen att Härvid tvingas man nämligen att skola vara chef för pluton vid utbildning av ett stort antal befäl i ämnen, som värnpliktiga i allmänhet, d. v. s. sådana de sällan, om någonsin, få praktiskt som ej äro uttagna till befälsutbildning. bruk för vare sig i krig eller fred. De Men denna uppgift är enligt befälsutområden, som det aktiva militära befäredningens mening för den ledande let av alla grupper numera måste begruppen endast ett led i vederbörandes härska, äro därtill så omfattande, att egen utbildning till ledare av utbildvid sidan av en viss mera allmän känningen av avdelning (pluton), ingåennedom, som varje chef måste ha om all de i befälsskola, av kompani, bestående den verksamhet, som skall bedrivas vid av värnpliktiga i allmänhet, samt av behans förband, en begränsning av utbildfälsskola. För den yngre delen av melningen är nödvändig. De olika gruplangruppen åter är ledandet av vanlig perna av befäl böra sålunda icke bivärnpliktsplutons utbildning en huvudbringas utbildningsstoff, som de icke uppgift, liksom för den äldre delen kombehöva för att kunna lösa sina uppgifpanikvartermästartjänsten så bör vara. ter. Denna uppfattning synes för övrigt Den ledande gruppen behöver för att stå i överensstämmelse med den som kunna lösa de uppgifter, som i det förekommit till uttryck i chefens för civilgående (sid 51) angivits, redan under departementet diktamen till statsrådssin grundläggande utbildning, d. v. s. protokollet 7/3 1952 i samband med tillvid genomgång av den utbildningssättandet av sakkunniga för utredning anstalt, som gemenligen plägar benämnas rörande gällande kompetensfordringar krigsskola, en tämligen långt driven allra ra (den s k kompetensutredningen). sidig utbildning i flertalet militära teoDet påpekas sålunda där bl a, att de retiska och praktiska ämnen, såsom exkompetenskrav, som nu gälla för tillempelvis krigskonst och vapcnlära, psyträde till olika tjänster inom statsförkologi och pedagogik. Som underlag valtningen, ofta icke erfordras för de härför krävs i sin tur en grundlig alluppgifter, som praktiskt ankommer på män skolutbildning, som dock icke bevederbörande befattningshavare. Befälshöver vara inhämtad före den militära utredningen ansluter sig till denna upputbildningens början, men väl före infattning och anser att, med avseende på trädet vid krigsskolan. Mellangruppen kompetenskraven i fredstid, genomgång behöver också en viss taktisk och vaav krigsskola med därav föranledda penteknisk (materieltjänstbetonad) skolkrav på högre allmän skolutbildning ning, dock endast inom kompaniets ram; icke behöver krävas av den, som skall den kan begränsas i förhållande till vad vara plutonchef eller kompanikvartcrsom erfordras för den ledande gruppen, mästare. den bör vara övervägande praktiskt inEn av uppgifterna betingad differenriktad och den förutsätter icke en lika tiering av utbildningen mellan den lehög grad av allmän skolutbildning. dande kompetensgruppen och den melEnligt bcfälsutredningens uppfattning lersta kompetensgruppen är sålunda är det därför icke ändamålsenligt att nödvändig. Härav följer dock icke utan gemensamt bedriva utbildningen av två vidare, att en grupperna följande uppgrupper eller kategorier av befäl, som

delning i två befälskårer, motsvarande de nuvarande officers- och underofficerskårerna, är lika nödvändig. Som tidigare antytts är en gemensam befälskår, men med olika utbildnings- och verksamhetslinjer i och för sig väl tänkbar. De i det föregående skisserade huvuduppgifterna för mellangruppen, nämligen att vara kompani- och bataljonskvartermästare i krig och i fred plutonchef (yngre) och kompanikvartermästare (äldre), varvid kompanikvartermästartjänsten i båda fallen vidgats avsevärt utöver den gamla kompaniadjutantstjänstcn, medföra emellertid en stegring av det ansvar, som åligger den nuvarande mellangruppen samt till en viss höjning av kraven på dess yrkesmässiga kvalifikationer. Det är sålunda givet, att dess egen utbildning måste bättre anpassas efter kvartermästaruppgiften. Härigenom får mellangruppen enligt befälsutredningens mening en högre ställning inom befälssystemet än den nuvarande underofficerskåren. Medan denna för närvarande är inpassad mellan officers- och underbefälskårerna, synes mellangruppen i en reformerad befälsordning böra ställas vid sidan av den ledande gruppens kompaniofficerare. Främst på grund av de helt olikartade arbetsuppgifterna för de olika kompetensgrupperna, men även enär statsmakterna så sent som år 1952 fattat principbeslut om bibehållandet av en konsoliderad yrkeskår av underbefäl med en från övriga befälskårer avgränsad ställning samt enär departementschefens direktiv beträffande utredning av frågan om reformer på den bestående befälsordningens grund förutsätter bibebållandet av »skilda kårer», saknar befälsutredningen anledning att föreslå någon principiell ändring i den nuvarande kårindclningen. Mellangruppen

bör sålunda fortfarande med hänsyn till sina från officerskåren särskilda uppgifter och därav betingade, olikartade utbildning bilda en från denna skild befälskår. Benämningen på denna kan dock icke längre vara »underofficerskår», eftersom den rätteligen står vid sidan av officerskårens kompaniofficerare. »Specialofficerskår» är en tänkbar benämning, men den kräver en motsvarande benämning på officer ur den egentliga officerskåren, som för övrigt också kan vara specialist inom exempelvis högre teknisk tjänst. Enär mellangruppen redan är och enligt befälsutredningens förslag ännu mera kommer att bli inriktad på en särskild krigsuppgift, kvartermästartjänst, förordar utredningen, att den mellangruppen motsvarande befälskåren benämnes kvartermäslarkåren, vilken beteckning i det följande användes. Utredningen är medveten om att svårigheter kunna uppstå vid denna benämnings applicerande på marinens och flygvapnets mellangrupper. Enär utredningens uppdrag är begränsat till armén, har den emellertid saknat anledning att närmare ingå på denna fråga. På grund av försvarsgrenarnas inbördes olika natur och verksamhetsformer torde det för övrigt vara ogörligt att i allo stöpa deras befälssystem i en och samma form. Benämningen underofficer kommer med här föreslagen ordning att framdeles hänföra sig enbart till reservanställda och värnpliktiga, vilkas uppgifter ligga inom ett helt annat verksamhetsområde än kvartermästarkårens. Det anförda ger vid handen att en uppdelning i skilda kompetensgrupper (med därav följande indelning i kårer) på grund av befälspersonalens olikartade uppgifter i både krig och fred alltjämt är nödvändig. Det synes emellertid utredningen angeläget att kårindelningen icke föranleder svårigheter för sam-

arbetet eller eljest för befälsgemenskapen. I detta hänseende vill utredningen göra följande uttalande. De militära verksamhetsformerna kan — som tidigare framhållits — icke demokratiseras till full likhet med samhällets arbetsformer i övrigt. Demokratiseringen inom försvaret hänför sig fastmer till andra områden, såsom till den redan helt genomförda möjligheten lör envar att utan hänsyn till annat än duglighet vinna anställning och befordran inom någondera av de tre befälskårerna ävensom till respekten för den enskildes människovärde. Ett annat led i denna demokratisering är den också redan på de flesta håll rådande inre gemenskapen mellan befälskårcrna. En ytterligare fördjupning av denna bör emellertid eftersträvas. Ansvaret för att så sker tillkommer främst den ledande befälskåren, ty den är tongivande. Utredningens befälsordning skapar i fråga om mellankåren och 1952 års underbefälsreform har ifråga om underbefälskåren redan skapat bättre betingelser härför än de hittillsvarande. Sammanfattningsvis föreslår utredningen beträffande de aktiva befälskårernas uppgifter och gränsdragningen dem emellan att officerskåren h a n d h a r den operativa, taktiska och högre tekniska verksamheten, äro truppförare och stridsledare i krig och leder utbildningen ned t. o. m. kompaniinstansen och underavdelning av bcfälsskola i fred; att kvarlermästarkåren ombesörjer materiel-, underhålls- och personaltjänsten i kompaniinstansen i såväl krig som fred samt materiel- och underhållstjänsten i bataljonsinstansen i krig (se följande avsnitt) ävensom utbildningsarbetet i plutonsinstansen i fred; att underbefälskåren är instruktörer i fred och i krig besätter specialbefatt64

ningar, som kräva yrkeskunskap, samt kompanikvartermästarbefattningar vid icke stridande kompanier. Beställningarnas anpassning efter befattningarna I kap. 1 har utredningen som sin uppfattning framhållit, att storleken av utbildningsförbandet (antalet elever) icke bör vara den enda måttstocken, när det gäller alt bestämma tjänstegraden för förbandets chef och därmed även de aktiva beställningarnas fördelning på de olika tjänstcgraderna i ett regementes befälsstat i fredstid. Sedan lång tid tillbaka h a r man emellertid härvidlag i allmänhet brukat rätta sig enbart efter regementets indelning i bataljoner och kompanier. För befattningarna som bataljonschefer ha sålunda i staten uppförts majorsbeställningar, för befattningarna som kompanichefer har uppförts kaptensbeställningar o s v . Det är alltså frcdsutbildningsförbandets storleksgrad och benämning (bataljon, komp a n i ) , som bestämt den tjänstegrad, dess chef bör äga och därmed den beställning, som för ändamålet bör uppföras i staten. Denna beräkningsgrund tager emellertid ingen hänsyn till arten av den utbildning, som bedrives inom vederbörligt förband. I krigsorganisationen utgöras omkring fyra femtedelar av befälsbeståndct av värnpliktigt befäl. Härav framgår den utslagsgivande betydelsen av att den relativt korta tid, som är anslagen för det värnpliktiga befälets utbildning, verkligen effektivt utnyttjas. Tillhopa utgör antalet värnpliktiga befälselcver av olika slag inemot 500 man ( 2 x H 0 + 2G0) per regemente och år, för vilkas utbildning organiseras befälsskolor, envar om ungefär 100 mans styrka och delad i 2—3 underavdelningar (underbefälsoch underofficcrsskolor) och dessa i sin tur i grupper.

Det synes befälsutredningen uppenbart, att ledarskapet vid dessa befälsskolor och vid samtliga deras underavdelningar — även de lägsta — kräver väsentligt högre kvalifikationer än ledarskapet vid sådana värnpliktskompanier (med underavdelningar), där utbildningen avser att bibringa dels de värnpliktiga allenast enskild utbildning, dels själva förbandet och dess underavdelningar avsedd förbandsutbildning. Utbildningen vid befälsskolorna innesluter — förutom den nyss angivna enskilda utbildningen och förbandsutbildningen — framför allt utbildning till befäl av samtliga värnpliktiga vid befälsskolan i fråga. De särskilda kvalifikationskrav, som uppställas, hänföra sig till utbildningsledarnas rent militära kvalifikationer, deras naturliga pedagogiska fallenhet, deras praktiska pedagogiska skolning och framförallt deras erfarenhet som militära utbildare. Härtill kommer att jämväl det urval av elever, som ägt rum för dessa värnpliktsbefälsskolor, ställer alldeles särskilda krav på utbildningsbefälet därstädes. Dessa elever äro för det första uttagna efter testning och exploration vid inskrivningen och förfoga för det andra i regel över en skolutbildning, som växlar mellan folkhögskola, yrkes- eller verkstadsskola över realexamen till studentexamen. Slutligen ha dessa Ull befäl uttagna värnpliktiga, som fullgöra en avsevärt längre övningstid än övriga, härigenom ett visst fog för sina anspråk på att denna övningstid effektivt utnyttjas för befälsutbildning. Även detta kräver särskilda kvalifikationer hos utbildningsbcfälct. I detta sammanhang vill utredningen erinra om de stora fordringar som gruppchefsutredningen med rätta ställde på det befäl, som har att utbilda de till underbefälsutbildning uttagna värnpliktiga. Att ännu större fordringar mås-

te ställas på utbildningsbefälet vid de till underofficersutbildning uttagna värnpliktiga liksom på de vid gruppchefs- och instruktörsskolorna för fast anställt underbefäl tjänstgörande utbildningsbefälet ligger i sakens natur. Gruppchefsutredningen yttrade i sammanhanget bl a, att en »tydligare accentuering än vad nu är fallet av att utbildningen av värnpliktigt underbefäl är ett speciellt och angeläget utbildningsproblem är påkallad». Befälsutredningen finner del vara angeläget att vid bestämmandet av beställningarnas fördelning på skilda tjänstegrader inom de aktiva befälskårerna draga de riktiga konsekvenserna av de höga kvalifikationskrav, som sålunda uppställas vid de ulbildningsförband, där värnpliktiga befälselever utbildas. Delta bör ske därigenom att man av de befattningshavare, som avses för ifrågavarande befälsskolor, fordrar väsentligt högre kompetens i avseende på skicklighet och förmåga samt framförallt erfarenhet såsom utbildare än av de övriga. Det militära befälssystcmets uppbyggnad ger härutinnan ingen annan möjlighet än att i beställningar i närmast högre tjänstcgrad placera de nu ifrågavarande befattningshavarna. Endast härigenom vinner man effektiv garanti för att de lämpligaste befattningshavarna kunna placeras på dessa befälsposter. Utredningen föreslår därför i enlighet med det nu anförda följande. Beställningarna som chefer för underavdelningar (motsvarar plutoner) av befälsskolorna (underbefäls- och underofficersskolor) uppföras i staten som kaptensbeställningar. Beställningarna som chefer för befälsskolorna uppföras vidare i staten som majorsbeställningar. Beställningen som chef för den av befälsskolorna bildade befälsut65

:>

bildningsbataljonen uppföres slutligen i staten som en överstelöjtnantsbeställning. Utredningen återkommer med fullständigt förslag härtill i kap 4. Beträffande kvartermästarkåren, för vilken även andra än här anförda skäl föranleda en omprövning av beställningarnas anpassning efter befattningarna, upptagas vissa frågor mera utförligt redan i detta avsnitt. I annat sammanhang kommer utredningen att föreslå ett utbyte av tio subalternofficersbeställningar mot ett lika stort antal beställningar vid kvartermästarkåren. Denna åtgärd föreslås bl a i syfte att genom minskat rekryteringsbehov höja officersrekryteringens kvalitet. Den förutsätter, att personal ur mellankåren under fredsutbildningsarbetet kan ersätta ifrågavarande subalternofficerare såsom plutonchefer vid utbildningen av värnpliktiga i allmänhet. Som i kap 1 framhållits har erfarenheten också visat, att nuvarande fanjunkare liksom ock — efter viss tids praktik —• sergeanter få anses fullt kompetenta härför. Befälsutredningen anser sig därför böra räkna med att ett antal beställningar vid kvartermästarkåren avses för plulonchefsbefattningar, vilket för övrigt i vad rör underofficerare förutsattes i såväl 193G års försvarsordning som i 1942 års försvarsbeslut. Det kan emellertid icke anses rätt, att befäl vid kvartermästarkåren, som sålunda regelmässigt anförtros ansvaret för utbildning av pluton under de värnpliktigas hela första tjänstgöring, allenast skola inneha sergeants tjänstegrad och lön. Denna grad är ursprungligen avsedd, icke för plutonchef utan för plutonchefs ställföreträdare (jämför kap 1). Såsom plutonchef fullgör sergeanten för övrigt samma utbildningsuppgift som löjtnanten. Visserligen har denne senare till följd av sina blivande uppgifter i 66

krig och i fred en högre kompetens än den som plutonchef tjänstgörande sergeanten (exempelvis kompanichefs- och bataljonsadjutantskompetens). Men enligt utredningens förslag kommer sergeanten, som i krig avses som kompanikvartermästare vid stridande kompani av fältförband, till följd av sin genom kvartermästarutbildning erhållna särskilda kompetens för denna krigsbefattning att förfoga över en nytillkommen kvalifikation. Enär därtill arten, omfattningen och kvalifikationerna av hans fredsuppgift som utbildare av pluton eljest är densamma som yngre löjtnants, bör han tilldelas löne- och tjänsteställning i likhet med denne. Befälsutredningen föreslår därför, att beställningarna för den personal ur kvartermästarkåren, som i statberäkningarna förutsättas regelmässigt vara plutonchefer uppföras som fanjunkare i lönegrad Ma 19, vilken motsvarar yngre löjtnants. Med fanjunkarna böra av skäl, som utredningen framlagt i samband med frågan om behovet av särskilt hög kvalitet hos det befäl, vilket avses för utbildningen av de värnpliktiga befälseleverna, likställas befattningarna för den personal ur kvartermästarkåren, som i statberäkningarna förutsättas regelmässigt skola vara biträdande chefer för underavdelningar av regementets befälsskolor för värnpliktiga. Härigenom kommer flertalet av de nuvarande sergeantsbeställningarna att utbytas mot fanjunkarbeställningar i 19. lönegraden. Hittills ha de sistnämnda huvudsakligen varit avsedda för kompaniadjutantstjänsterna. Dessa senare tjänster komma dels i följd av utredningens förslag om underofficerskårens ombildning till en kvartermästarkår, dels och framförallt till följd av de vidgade tjänsteuppgifter, som i förslaget avses för dem även i fredstid, nämligen att leda viss utbildningsverksamhet m m.

att bli väsentligt mera kvalificerade än nu. Det är alltså skäligt att hänföra dera till en högre tjänste- och lönegrad än fanjunkarna, vilka förutsättas i fred vara plutonchefer. Utredningen föreslår därför inrättandet av ett i annat sammanhang närmare angivet antal beställningar för dem, nämligen som kvartermästare i lönegrad Ma 21. Den nya tjänstegradens benämning motiveras av befattningen. Det må i detta sammanhang erinras om att i utredningen om enhetsbefälslinjen har för ungefär motsvarande uppgift beräknats beställning för »kapten av 1. graden» i lönegrad Ma 27. Utredningen har i ett annat avsnitt föreslagit att den nuvarande underofficerskåren skall i krig helt avses för kvartermästartjänst och i vad rör den äldre delen av kåren även i fredslid upprätthålla denna tjänst. Kårens medlemmar komma till följd härav att förfoga över en genom långvarig fredsrutin befästad erfarenhet och tjänstbarhet som kvartermästare. Detta förhållande synes böra utnyttjas genom placering i såväl krig som fred av de bästa bland dem i högre befattningar än enbart såsom kompanikvartermästarc. Härmed sammanhänger ett annat aktuellt problem. Enligt nu rådande ordning står nämligen endast administrations- och förvaltningsvägen till buds, när det gäller att för staten nyttiggöra särskilt framstående underofficerare genom dessas placering i högre och mera ansvarsfulla befattningar (förvaltare). För att meritera sig för administrationsoch förvaltningstjänst sträva därför truppunderofficerarna helt naturligt till staber och expeditioner och bort från truppen, som sålunda berövas en del av sitt bästa utbildningsbefäl. En ändring härutinnan kan åstadkommas genom att truppvägen föra fram särskilt framstående truppunderofficerare till

högre befattningar, så att även dessas särskilda kapacitet kan tillvaratagas. I krigsorganisationen synes härvid bataljonskvartermästarbefattningen vara den, som främst bör ifrågakomma. Liksom kompanikvartermästaren under kompanichefen leder bl a materieltjänsten och underhållstjänstcn vid kompaniet, leder nämligen bataljonskvartermästaren motsvarande tjänster direkt under bataljonschefen vid bataljonen (personalljänsten vid bataljonen ledes dock icke av bataljonskvartcrmästar e n ) . Bataljonskvartermästaren är tillika chef för bataljonens trosskompani, som medför och tillhandahåller för bataljonens stridsförsörjning m m erforderliga förnödenheter. Fanjunkare, som visat framstående egenskaper som truppbefäl och under tjänstgöring som kompanikvartermästare i krigsbefattning vid repetitionsövningar i krigsförbandsvis ådagalagt särskilt god förmåga, böra därför efter något års tjänst som kompanikvartermästare i utbildningsorganisationen, beredas möjlighet att efter urval genomgå en bataljonskvartermästarkurs för att sedan placeras som bataljonskvartermästare, tillika trosskompanichefer, i krigsorganisationen. Även i fredsorganisationen böra ifrågavarande kvartermästare utnyttjas i mera krävande befattningar. Närmast böra härvid befattningarna som skolkvartermästare vid befälsskolorna ifrågakomma, vilkas särskilda krav på utbildningsbefälets kvalitet i tidigare sammanhang framhållits. Men även vissa kompanichefsbefattningar kunna ifrågakomma. Ett av infanteriregementets utbildningskompanier är sålunda normalt avsett för utbildningen av värnpliktiga till bilförare, kuskar, kockar och annat trossmanskap, d v s personal, vars uppgifter helt hänföra sig till underhållstjänstens område. Det synes därför vara

följdriktigt, att den befälskategori vid regementet, som är speciellt inriktad på denna tjänst, även i kompanichefsinstansen bör kunna ifrågakomma för ledandet av utbildningen av för underhållstjänst uttagna värnpliktiga. En bestämd förutsättning är dock att de vid en särskild kurs bibringas tillräckligt djupgående utbildning i en fredskompanichefs ansvar och göromål. Chefen för trosskompaniet föreslås sålunda efter urval rekryteras bland de förut nämnda skolkvartermästarna. Även befattningen som chef för kasernkompaniet, innebärande bl a ledningen av ekonomitjänst, transporter och underhållstjänst (inre tjänst) för regementets behov, synes ligga bättre till för en kvartermästare, med den inriktning dennes utbildning och tjänstgöring i detta förslag avses få, än för en officer. Placering av särskilt duglig kvartermästare efter urval i skolkvartermästarbefattningar och efter förnyat urval i kompanichefsbefattning bör föranleda högre löne- och tjänsteställning. Utredningen återkommer härtill. Den aktiva officerskårens

storlek

Såsom framgår av kap 1 är det enligt vunna erfarenheter ovisst, huruvida en officerskår vid infanteriet av nuvarande storlek och typ och med erforderlig kvalitet kan under normal fredstid (oberoende av konjunkturväxlingar) tillfredsställande rekryteras. Däremot säger samma erfarenhet, att en mellankår av nuvarande typ utan svårighet kan rekryteras och t o m en sådan av större numerär än den nuvarande. Det ligger då nära till hands att, framför allt med hänsyn till önskvärdheten av en höjning av officerarnas kvalitet, bringa rekryteringsbehovet i bättre överensstämmelse med de på erfarenhet grundade, faktiska rekryteringsmöjligheterna genom att något minska offi-

cerskårens numerär. Denna utväg kan emellertid uppenbarligen beträdas endast under förutsättning att annan personal kan övertaga arbetsuppgifterna från den del av officerskåren, varmed denna sålunda skulle minskas. Befälsutrcdningen anser att så i viss, begränsad grad låter sig göra därigenom, att de arbetsuppgifter, som enligt nu rådande befälsordning bestridas av en del subalternofficerare, övertagas i vad rör krigsorganisationen av reservofficerare och i vad rör fredsorganisationen av personal ur kvartermästarkåren. Enär endast subalternofficerare ifrågasättas att på detta sätt utbytas, komma de krigsbefattningar, som genom utbytet skola besättas med reservofficerare, att uteslutande vara lägre sådana (icke kompanichefsbefallningar). Att i dessa krigsbefattningar placera kvartermästarna kan icke ifrågakomma, enär de senare äro överkvalificerade härför och erfordras för högre krigsbefattningar (exempelvis som bataljonskvartcrmästare och trosskompanichefer). Vad fredsorganisationen angår sker utbytet på följande sätt. För vissa utbildningsuppgifter erfordras icke obetingat officerskompetens. Erfarenheten har, som förut framhållits, givit vid handen att inom den nu befintliga underofficerskåren såväl fanjunkare som — efter viss tids praktik — jämväl sergeanterna kunna anförtros ansvaret för utbildning av pluton, i vart fall sådana plutoner där utbildningen av »värnpliktiga i allmänhet» bedrives. Det är även ur samhällets synpunkt opåkallat att hålla sig med beställningshavare av högre kompetens, än deras arbetsuppgifter kräver. Ä andra sidan måste officerarna alltjämt göra tjänst som utbildare av pluton i så stor omfattning som betingas av kravet på deras egen utbildning: för att kunna leda utbildningen av underavdelning av befälsskola och för

att bli kompetenta att befordras till kaptener måste de ha grundlig erfarenhet som plutonchefer. Antalet officerare, placerade som plutonchefer, behöver emellertid icke vara större än som påkallas av hänsyn till kaptens- och högre officersgraders rekrytering samt av krigsbehovet. Dessa överväganden föranleder befälsutredningen att förorda en minskning av subalternofficerskåren vid infanteriregemente med ett begränsat antal beställningar, nämligen 10, och en motsvarande ökning av antalet beställningar vid kvartermästarkåren. Utredningen har funnit att så kan ske utan att äventyra krigsorganisationens behov av aktiva subalternofficerare (jämför kap 3 och 4). Rekryteringsbasen för officersyrket samt kraven på bildningskompetens och begåvning Grundvalen för rekryteringen av aktiva officerare utgöres i stort sett alltjämt av de 1942 införda — 1950 delvis ändrade — bestämmelserna, vilka i sin tur grunda sig på 1941 års värnpliktslag. Genom 1942 års reform — sådan den ter sig efter de 1950 gjorda ändringarna i värnpliktsförfattningarna — bör officersyrkets rekryteringsbas rätteligen sägas vara vederbörligt truppslags kadettskola. Därifrån antagas nämligen definitivt och kommenderas till krigsskolan de elever, vilka anmält sig vilja bli aktiva officerare, under förutsättning att de vid kadettskolan erhållit visst minimibetyg i militär lämplighet för officersyrket och under förutsättning att de före eller efter kadettskolan förvärvat föreskriven allmänbildningskompetens. Kadettskolans rekryteringsbas i sin tur åter består dels av till obligatorisk underofficersutbildning vid inskrivningen uttagna värnpliktiga (grupp K) jämte sådana till underbefälsut-

bildning uttagna värnpliktiga (grupp A) eller värnpliktiga i allmänhet, vilka under början av första tjänstgöringen frivilligt och efter prövning överförts till grupp K, dels av fäst anställt underbefäl. Genom 1952 års riksdagsbeslut om volontärinstitutionens avskaffande bortfaller dock efter hand huvudmassan av de sistnämnda. Därefter återstår till underofficersutbildning före eller frivilligt efter första tjänstgöringens påbörjande uttagna värnpliktiga som rekryteringsbas för kadettskolan. Denna värnpliktsgrupp, som innesluter 11 % av åldersklassen nyinskrivna värnpliktiga (vid ett infanteriregemente alltså 110 man, sedan åldersklassen nått upp till 1 000 mans styrka) har att fullgöra 5 månader längre tjänstgöring än huvudmassan av de värnpliktiga. Uttagningen grundas på den undersökning inskrivningsnämnden gör av deras militära befälslämplighet, bl a genom psykologiska prov och exploration. Av i gruppen ingående värnpliktiga kunna något m i n d r e än hälften beräknas ha studentexamen, omkring hälften realexamen och återstoden (c:a 15 %) folkskola. Rekryteringen till kadettskolan är numera — till skillnad mot åren 1942— 1950 — grundad på frivilligt åtagande eller ansökan. Vid densamma utbildas icke blott aktiva officerare utan även reserv- och värnpliktiga officerare. Den förstnämnda gruppen utgör blott en mindre del av totalstyrkan (omkr 10 % ) . Statsmakternas syftemål med 1942 års reform kan sammanfattas sålunda. 1. Man ville möjliggöra officerskårens rekrytering ur alla kategorier värnpliktiga (studenter, ickc-studenter och fast anställda), för att genom denna breddning av rekryteringsbasen öka förutsättningarna att engagera de för officersyrket mest lämpade för officersanställning på aktiv stat. 69

2. Man ville tillföra officerskåren element från de samhällsskikt, ur vilka huvudparten av den svenska värnpliktsarmén kommer; härigenom skulle officerskåren bli bättre skickad att ta hand om och leda de värnpliktiga. 3. Bättre betingelser skulle skapas för förståelse av och en positiv inställning till folkförsvarets idé. Befälsutredningen ifrågasätter inga principiella förändringar av den år 1942 fastställda rekryteringsbasen med de genom 1950 års tillägg till värnpliktslagen och 1952 års principbeslut om volontarrekryteringens avskaffande vidtagna förändringarna av densamma. Den primära rekryteringsbasen för officersyrket bör enligt utredningens mening alltså fortfarande vara samtliga värnpliktiga, som visat lämplighet för befälsutbildning. Intill dess att enhetsskolan helt genomförts skall alltså även yngling med enbart folkskoleutbildning ha möjlighet att bli officer på aktiv stat. Detta rekryteringssyfte vinnes på mest ändamålsenliga sätt genom att alltjämt låta de vid inskrivningen till underofficersutbildning uttagna värnpliktiga (grupp K), kompletterade med dem som u n d e r utbildningen frivilligt anmält sig och visat sig vara lämpliga för underofficersutbildning, utgöra rekryteringsbasen. Genom uttagningen av denna särskilda värnpliktsgrupp ställer samhället till militärmyndigheternas förfogande för förlängd obligatorisk utbildning till befäl just alla de värnpliktiga inom vederbörlig åldersklass, vilka — så långt det överhuvudtaget är möjligt att genom granskning och prövning förutse deras befälslämplighet —• bäst lämpa sig för befälsutbildning. Inom denna grupp bör självfallet, om systemet funktionerar riktigt, just de för officersyrket bäst lämpade befälsämnena vara tillfinnandes. Hittills föreliggande erfarenheter äro också härutinnan gynnsamma. 70

Det står sålunda fast att lämplighet och begåvning är det primära kravet för att bli officer på aktiv stat. Det är därför av synnerlig vikt att det slutliga utväljandet bland officersaspiranterna sker så sent som möjligt under utbildningens gång — enligt här föreliggande förslag först efter 28 månader — så att tillräckligt omsorgsfull prövning hinner genomföras. Befälsutredningen har emellertid funnit att — utöver militär lämplighet och begåvning — före genomgång av krigsskolan måste krävas en viss allmänbildningskompetens, d v s förmåga att inhämta kunskaper i de ämnen, som studeras vid krigsskolan och senare. I den mån vederbörande icke har denna allmänbildning bör den bibringas genom försvarsväsendets försorg men om möjligt i det allmänna skolväsendets regi. Den tidsförlust, som härvid kan uppstå för den, som måste komplettera sin allmänbildning, kräver särskild uppmärksamhet (jämför kap 1). Utredningen vill i dessa spörsmål anföra följande. 1941 års försvarsutredning uttalade sig för att den allmänna skolutbildning, som erfordras för att bli officer på aktiv stat och som skulle vara genomgången före kommendering till krigsskolans officerskurs, borde vara av för studentexamen föreskriven omfattning. Så beslöt också 1942 års riksdag. Arméns officersutbildningskommitté anförde 1946, att det principiella kravet på kunskaper motsvarande studentexamen måste upprätthållas för befordran till officer. Det syntes nämligen kommittén icke tillrådligt, att i en tid då den allmänna bildningsnivån inom samhället är i stigande göra avkall på fordringarna beträffande allmän skolutbildning för dem, som skola rekrytera en så betydelsefull och för ledaruppgifter avsedd yrkeskår som den aktiva officerskåren.

Kommittén gjorde vidare en objektiv granskning av det kunskapsmått, som är nödvändigt för officerstjänst, och fann därvid, att det principiella kravet på allmän skolutbildning motsvarande studentexamen borde bibehållas och att den nuvarande utformningen av kunskapsfordringarna med krav på studentexamenskompetens i vissa viktiga ämnen i stort visat sig lämplig. I detta sammanhang framhöll kommittén betydelsen av enhetliga allmänbildningskrav för samtliga, som bli officerare. Erfarenheterna bland annat från Frankrike bekräftade detta. Där skedde officersrekryteringen före det andra världskriget så, att officerskåren kom att omfatta två kategorier med högst skiljaktigt allmänbildningsunderlag. Detta förhållande hade enligt kommittén haft mycket svåra motsättningar och friktioner till följd. I en uppsats i »Reservofficeren» ( n : r 3/1952) av docenten Torsten Husen, betitlad »Bildning och befälsförmåga» behandlas ytterligare en betydelsefull aspekt på denna fråga. Författaren framhåller sålunda, att sedan 1930 antalet värnpliktiga med civil utbildning utöver folkskola tredubblats. Korrespondensstudicr, studiecirklar och annan fri och frivillig bildningsverksamhet h a r fått ökad omfattning. Truppens bildningsnivå har med andra ord u n d e r 20 års tid stigit i en avsevärd utsträckning. Det är den självmedvetne unge mannen, organisationsskolad och med påbyggnad på folkskolan som dominerar i våra rekrytförband. Truppen h a r enligt författaren blivit mera kritisk och självständig samt mera benägen att vilja ha rationella förklaringar till både det ena och det andra. Detta ställer ökade krav på befälet, på såväl det aktiva som det i reserven. Författaren framhåller vidare, att det inför en sådan utveckling har sina risker att tumma på kra-

ven i fråga om såväl bildningsgrad som begåvningsgrad vid uttagningen av befäl. Krigsmakten har under något mer än ett decennium genomgått en revolutionerande omvandling i teknisk riktning, vilket ställer större krav på befälets förmåga att klara det rent yrkesmässiga. Därtill kommer att befälsföring och personalbehandling kräver andra kvalifikationer än i det gamla patriarkaliska samhället. Författaren gör till slut en summering och konstaterar, att man inte kommer ifrån, att kraven på bildning och kunnande böra upprätthållas. Detta gäller givetvis i främsta rummet beträffande det aktiva befälet, som i fredstid skall svara för krigsmaktens pedagogiska uppgifter. Befälsutredningen, som helt ansluter sig till vad officersutbildningskommittén anfört och som därjämte beaktat resultatet av utbildningen vid krigsskolan ävensom tendenserna inom den högre officersutbildningen (jämför sid 33) och som vidare noterar det alltjämt växande krav, som både krigs- och samhällsutvecklingen ställer på försvarsväsendets officerskårer, h a r kommit till den bestämda uppfattningen, att det nu mer än tidigare är en ofrånkomlig nödvändighet att upprätthålla kravet på en mot studentexamen svarande allmän skolbildning för utbildning till officer. En sådan allmän skolutbildning kräves 1. för att som elev kunna rätt tillgodogöra sig utbildningen vid krigsskolan; detta är nödvändigt redan till följd av den nu i princip gällande målsättningen för utbildningen därstädes; kravet får emellertid ökad skärpa på grund av den höjning av målsättningen vid skolan, som utredningen i annat sammanhang förordat; 2. för att officeren i trupptjänsten såsom kompanichef eller chef för underavdelning av befälsskola skall äga 71

erforderlig auktoritet, särskilt inför de värnpliktiga, vilka i Sverige numera, med den stigande folkbildningen, med rätta ha stora anspråk på sina officerares bildning, omdöme och kunskaper; den som — särskilt i nyssnämnda chefsbefattningar — skall leda, utbilda och fostra måste vara minst jämbördig med sina elever i fråga om allmän skolutbildning; 3. för att officerarna skola kunna motsvara de ökade kompetenskrav, som följa av krigsmaktens fortgående ombildning i teknisk riktning och som måste kunna uppfyllas icke blott av forskare och konstruktörer utan även av dem, som skola leda utbildningen i den tekniska materielens handhavande och skötsel i fredstid samt i dess rätta utnyttjande i krig; 4. för att åvägabringa en tillräckligt bred plattform för en kvalitativt tillfredsställande rekrytering av de militära högskolorna och därmed av högre chefs-, stabs- och lärarbefattningar. Under hänvisning till vad officersutbildningskommittén anförde angående betydelsen för officerare av kunskaper och insikter i samhällslära anser utredningen vidare att av student bör fordras minst godkänt betyg i — förutom matematik — även ämnet historia med samhällslära. Utredningen ansluter sig i övrigt till kommitténs uppfattning rörande angelägenheten av studentkompetens för den blivande officeren. Detta innebär emellertid icke, att utredningen vill göra anställningen såsom och påbörjandet av utbildningen som officersaspirant beroende av dessförinnan avlagd studentexamen. Ett sådant villkor skulle icke kunna upprätthållas, något som framgått av vad utredningen tidigare (kap 1) anfört rörande möjligheterna eller utsikterna att framdeles på detta sätt för officersbanan förvärva tillräckligt många

kvalificerade studenter. Det skulle dessutom medföra en begränsning av rekryteringsbasens bredd, vilken utredningen finner vara olämplig. En sådan begränsning bör undvikas även av det skälet, att man — genom att antaga även ynglingar med exempelvis realexamen (genomgången enhetsskola) — har utsikter att för yrket förvärva en del av den begåvningsreserv, som är tillfinnandes inom denna grupp, men som på grund av att gymnasium saknats i hemorten eller andra omständigheter icke varit i tillfälle att fortsätta sina studier. Slutligen bör nyssnämnda bredd hos rekryteringsbasen upprätthållas för att motverka den minskning av rekryteringens kvantitet, som blir en följd av att stamunderbefälet ej i samma utsträckning som tidigare kan påräknas som rekryteringskälla för officerskåren (underbefälsreformen). Utredningen håller dock före att vederbörande bör äga så mycken skolutbildning och så mycken vana vid ordnade studier före aspirantanställningen, att hans blivande arbetsbörda för att komplettera till studentkompetens icke blir för stor. Därför föreslår utredningen, att yngling med enbart folkskola skall ha ådagalagt läsbegåvning och inhämtat kunskaper utöver folkskola innan han antages som officersaspirant, ty eljest kommer han icke att kunna tillgodogöra sig den högre skolutbildning, som enligt utredningens uppfattning är en förutsättning för genomgång av krigsskolan. Utredningen anser sig sålunda icke böra sträcka sig så långt i avkallet på fordringarna på allmän skolutbildning före antagningen som officersaspirant, att som sådan skulle få anställas yngling utan varje annan skolutbildning än den folkskolan ger. I de fall, där allenast sådan folkskolekompetens förefinnes, förordar därför utred-

ningen, att vederbörande beredes möjlighet att vid s k instruktörsskola (jämför kap 6) ådagalägga nyssnämnd läsbegåvning ävensom inhämta nyssnämnda tilläggskunskaper. Genom att i övrigt precisera rekryteringsbasen — i den mån den bestämmes av kravet på allmän skolutbildning — på sätt som skett, d v s till att omfatta ynglingar som avlagt student- eller realexamen (genomgått enhetsskolan), synes man å ena sidan ha tillgodosett kraven på en bred rekryteringsbas och å andra sidan icke gjort större avkall på fordran på allmänbildning före antagningen och utbildningen än att vederbörande — om han befunnits lämplig för officersyrket — till följd av i realskolan (enhetsskolan) inhämtad studievana inom rimlig tidsrymd skall kunna komplettera sin realexamen med studentkompetens. Vad ovan anförts hänför sig till rådande skolförhållanden. Sedan enhetsskolan en gång fullständigt genomförts, behöver inga andra spärrar än kvalificerade betyg i vissa ämnen gälla. Av skäl, som tidigare i detta avsnitt anförts, anser utredningen att studentkompetensen under alla förhållanden skall vara förvärvad före undervisningens början vid krigsskolan och fördenskull uppställas som oeftergivligt villkor för tillträde till nämnda skola. Utredningen håller före, att kompletteringen för de aspiranter, som icke äga studentkompetens, i princip skall äga rum vid det allmänna skolväsendet. Utredningen anser nämligen — liksom officersutbildningskommittén — det vara önskvärt, att de blivande officerarnas grundläggande utbildning i allmänna ämnen icke sker i försvarets egen regi utan inom det allmänna skolväsendet gemensamt med övriga ungdomar, vilka skola rekrytera andra kvalificerade yrken. I syfte att icke i onödan förlänga ut-

bildningstiden för sådan yngling med realexamen eller lägre kompetens, som under aspiranttjänsten visat sig lämplig för officersutbildning, anser utredningen att fordringarna på studentkompetens för tillträde till krigsskolan för bonom bör begränsas till vad som för officersutbildningens —• med dess fortsättning — tillgodogörande och för officersyrkets utövande är väsentligt utan att därför eftersätta det krav på allmän skolutbildning, som här hävdats. Genom att de teoretiska studierna sålunda få omedelbart sammanhang med och omedelbar betydelse för förmågan att tillgodogöra sig undervisningen vid krigsskolan, kan yngling utan speciellt studicintresse lättare intresseras för uppgiften. Erfarenheten ger även vid handen, att ett uppehåll i skolstudierna för praktisk verksamhet efter realexamen (motsvarande), såsom här är fallet, ofta har en stimulerande inverkan på läslusten. Kravet på studentkompetens före inträdet vid krigsskolan medför emellertid den olägenheten, att officersaspiranter utan studentexamen, som sålunda måste komplettera i civila ämnen, bli försenade i förhållande till sina årskamrater med studentexamen och erhålla fänriksanställning ett eller flera år efter dem. Även om betydelsen av denna olägenhet icke får överdrivas — jämför sid 42 i kap 1 — kan den dock vara en rekryteringshämmande faktor. Åtgärder böra därför vidtagas för att i möjligaste mån neutralisera verkningarna härav. I nuläget utgör den sammanlagda utbildningstiden till officer för värnpliktig med enbart folkskola 74% månad och för motsvarande fast anställt underbefäl 83 månader. F ö r värnpliktig med studentexamen är den 38% månad. Skillnaden är sålunda avsevärd och en ändring nödvändig. Enligt utred7.'5

ningens förslag blir motsvarande utbildningstider 64 m å n a d e r respektive 40 månader. Skillnaden blir sålunda högst 24 månader (2 å r ) . Genom de friare former, i vilka de allmänbildande studierna avses skola bedrivas, bör skillnaden i vissa fall kunna för begåvad och energisk yngling nedpressas till 1 år. Men dessutom tillkommer en annan faktor. Realexamen avlägges normalt vid 16 års ålder, studentexamen vid 19. Yngling med realexamen har därigenom möjlighet att, om hans fysik så medger, påbörja militärutbildningen redan vid 17 års ålder, eljest vid 18. En student kan däremot i regel börja först vid 19 år. Detta innebär, att den förre erhåller officersanställning vid samma ålder som studenten eller högst 1 år därefter. Skillnaden är därvid i huvudsak utjämnad. I det senare fallet kan för övrigt övervägas, att låta »långvägaren» göra endast ett fänriksår mot normalt två. Löjtnantsutnämningen skulle därvid ske samtidigt. Härför talar bl a det förhållandet, att »långvägaren» under de två sommaruppehållen för allmänbildande studier gör sammanlagt omkring 6 månader mera trupptjänst som plutonchefs ställföreträdare än studenten. Detta kan anses uppväga ett av fänriksåren, vilka enligt utredningens förslag få formen av praktikanter som plutonchefs ställföreträdare, d v s i motsvarande befattning. Å andra sidan skulle en dylik åtgärd sannolikt verka rekryteringshämmande bland studenterna, som därigenom mista den fördel de ha av sin före militärtjänstens påbörjande inhämtade högre allmänbildning. Det synes därför i avvaktan på erfarenheter böra anstå med beslut i denna fråga. Däremot bör hänsynen till studentrekryteringen icke påverka ett beslut, innebärande möjlighet för yngling med realexamen att för tids vinnande påbörja sin militära utbildning vid 17 års ålder.

74 Mot kravet på allmänbildningens inhämtande före genomgång av krigsskolan har även framförts den invändningen, att en officersaspirant utan studentexamen, som med goda vitsord genomgått den grundläggande militära utbildningen, under två års gymnasiestudier löper risk att förlora en del av sitt militära kunnande och därmed h a r mindre utsikt till en eljest sannolikt mycket god placering på krigsskolans utgångslista. Härtill kan sägas, att enligt föreliggande erfarenheter någon sådan olägenhet icke förmärkts. Tack vare den större rutinen i truppföring och trupputbildning, som »långvägaren» erhåller i förhållande till studenten genom längre befälstjänstgöring före genomgång av krigsskola, torde snarare motsatsen vara för handen. Dessutom erhåller »långvägaren» genom sina studier vid gymnasium ökad förmåga att inhämta kunskap i de övriga ämnen, vari undervisning meddelas vid krigsskolan. Detta får för honom desto större värde som utredningen föreslår, att målsättningen vid krigsskolan skall höjas. Vad här anförts angående kravet på allmänbildningskompetens berör avgränsningen av rekryteringsbasens bredd endast från synpunkten av de fordringar, som böra uppställas på de sökande ifråga om den allmänna skolutbildningen. Som av kap 1 framgår är emellertid denna bestämning av rekryteringsbasen icke den enda, icke ens den väsentliga. Denna formella allmänbildningskompetens såsom villkor för anställning är icke heller tillfyllest. Utredningen h a r nämligen funnit att enligt efterkrigsårens erfarenheter intelligensnivån hos de ynglingar, som valt officersyrket vid armén, icke på långt när tillfredsställer de krav som — särskilt med hänsyn till den högre officersutbildningens fordringar — måste uppställas. I detta sammanhang får utred-

ningen ånyo åberopa, vad som anförts av överbefälhavaren i skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 31/3 1951 (se kap 1 sid 32 och följande). Utredningen vill i anknytning härtill endast tillägga att det enligt dess mening är ytterst angeläget att med alla de medel, som stå till buds och som lämpligen kunna ifrågakomma, stimulera rekryteringen till officersbanan med begåvade ynglingar, vare sig de ha avlagt studentexamen eller realexamen eller enbart genomgått folkskola. En sådan stimulans väntar sig utredningen redan genom i följande avsnitt förordade åtgärder i syfte att höja standarden hos officersutbildningen vid krigsskolan och genom en rationaliserad och på yrket mera direkt inriktad utbildning före denna skola. Härutöver erfordras emellertid även andra, i egentlig mening rekryteringsbefrämjande åtgärder. Till nämnda spörsmål återkommer utredningen i kap 8 »Befrämjande av befälsrekryteringen». Officersaspiranternas utbildningsgång Frågan om målsättning och metoder för utbildningen till officer på aktiv stat har under de sista årtiondena varit föremål för omfattande utredningar. De resultat, vartill dessa utredningar kommit, ha ofta varit värdefulla och böra därför fortfarande nyttiggöras. En återblick är därför befogad. Vid tiden för 1942 års försvarsreformer skedde en omläggning av de grunder, som sedan lång tid tillbaka tillämpats i fråga om utbildningen till officer på aktiv stat. Förevarande återblick torde därför kunna begränsas till förhållandet närmast före nämnda tidsskede och det läge, som blev resultatet av 1942 års försvarsbeslut. Enligt den organisation, som sålunda ägde giltighet före 1942 och fastställts genom 1936 års försvarsordning, skedde

rekryteringen för utbildning till officer på aktiv stat — med få undantag — regelmässigt bland värnpliktiga, som avlagt studentexamen. Utbildningen omfattade rekrytskola om 3V2 månad, officersaspirantskola truppslagsvis om 8 månader, trupptjänstgöring som befäl under 4 månader samt därefter en för alla truppslag gemensam officerskurs vid krigsskolan av omkring 23 månaders varaktighet (därav trupptjänstgöring som befäl 6 m å n a d e r ) . Den sammanlagda utbildningstiden uppgick till omkring 38% månader, därav omkring 9% månaders befälstjänstgöring. Under år 1936 tillkallades emellertid en särskild sakkunnig — riksdagsman Österström — för att verkställa förberedande utredning rörande rekrytering och utbildning av försvarsväsendets officerskårer. Utredningsmannen framhöll, att gällande utbildningssystem innebar den kortast tänkbara och följaktligen såväl för staten som för den enskilde billigaste vägen till officersexamen. Ur den synpunkten måste systemet sägas vara ytterst rationellt. Systemet var emellertid enligt utredningsmannen förenat med en påtaglig brist. De unga studenterna utbildades efter ett system, som isolerade dem från truppen i stället för att knyta dem nära till övriga kategorier, vilka de en gång i egenskap av officerare skulle leda. De gingo miste om den inlevelse i truppens alla förhållanden, vilken de borde ha fått som ovillkorlig förutsättning för att kunna på ett rätt sätt fylla sin uppgift som officersbefäl. Officerarna borde vara väl förtrogna med ej blott den menige soldatens utan även underbefälets och underofficerarnas tjänsteförhållanden. Helst borde officerarna ha arbetat så lång tid inom försvaret på likställd fot med dem sedermera underställda grupper, att förtrogenheten vore baserad på den egna h å r d a erfarenhe75

i principfrågor nödgades de i vissa fall ten och icke vore någonting, som mer avstå från att framlägga utformade föreller m i n d r e snabbt, forcerat och ytslag och måste förorda en närmare omligt tillägnats dem på teoretisk väg. prövning. Redan 1943 tillsattes därför Denna tankegång kom sedermera att den här tidigare i flera sammanhang religga till grund för 1942 års utbildfererade officersutbildningskommittén, ningssystem, som möjliggjordes av 1941 som avgav sitt betänkande 1946. Komårs värnpliktslag, innebärande att värnmittén framhöll i detta, att redan enligt pliktiga tvångsvis kunde uttagas för 24 då vunnen erfarenhet vissa tecken tydmånaders utbildning till värnpliktig ofde på, att olägenheter kunde tänkas uppficer. Alltsedan år 1942 är sålunda utstå till följd av den gemensamma utbildningsgången för den blivande yrkesbildningen av statofficerare och värnofficeren identisk med den utbildningspliktiga officerare. Systemet medgåve gång, som gäller för den värnpliktige sålunda icke, att hela utbildningen till officeren. Båda fullgöra först en och officer på aktiv stat direkt inriktades på samma befälsskola (9 månader) och en det slutliga målet. Med den successiva och samma plutonchefsskola (4 månamålsättningen vore också vissa upprepder) vid vederbörligt regemente ävenningar och andra friktioner i utbildsom den åtföljande trupptjänsten (omningsarbetet ofrånkomliga. Uttalanden kring 1% månad) första sommaren; av elever vid kadettskolan, som referebåda genomgå därefter en och samma rades, bekräftade detta. Kommittén kadettskola (vinterkursen 6 m å n a d e r ) . skriver vidare: »Ur renodlad utbildDärefter tillkommer — endast för den ningssynpunkt vore otvivelaktigt ett blivande yrkesofficeren — krigsskolan sammanförande av dem, som gå in för (11 m å n a d e r ) , föregången av en somatt söka bli officerare på aktiv stat, i en mars trupptjänstgöring. särskild utbildningsenhet under kadettMotiven till denna gemenskap voro skolan till fördel.» En lösning i den sålunda sammanfattningsvis följande: riktningen ansåg kommittén dock näpatt möjliggöra rekrytering ur alla peligen förenlig med principen om ofvärnpliktskategorier, oavsett allmän ficerskårens rekrytering på bredast skolutbildning; möjliga bas. Den föreslog dock för ingenatt därigenom tillföra officerskåren jörtruppernas vidkommande ett frångåelement ur de samhällsskikt, varifrån ende av den 1942 införda gemenskapen. värnpliktsarméns huvudmassa kommer; De år 1950 av statsmakterna beslutade att skapa förståelse för försvaret hos nya principerna för uttagning av värnde breda folklagren; pliktigt befäl, föranledda bl a av strävan att ge de för officersyrket bäst lämatt råda bot på de s k maskningstendenpade möjlighet att bli officerare på akserna vid befälsskola K och plutontiv stat; chefsskola, ha medfört ett i viss mån att fördenskull under en successiv urnytt läge i förevarande fråga, enär komvalsprocess få fram de bästa ur bredast mendering till kadettskolan numera är möjliga bas (»pyramidsystemet»). grundad på frivilligt åtagande av befälsPå grund av den korta tid, som 1941 eleverna. Den för alla påtagliga krigs—42 stod till förfogande för utredningsfaran, vilken var en av förutsättningarna organen, måste dessa inskränka sin beför att man ur »pyramidsystemet» skulhandling av de med officersutbildningle utvinna därmed avsedd effekt, uppen sammanhängande frågorna till att hörde därjämte 1945. omfatta endast de stora linjerna. Även

Gruppchefsutredningen berörde förhållandevis utförligt frågan om utbildningsgången för de blivande aktiva officerarna. Utredningen fann sålunda den nuvarande uppläggningen av officersutbildningen — närmast sedd ur synpunkten av officerens uppgift som utbildare — »mindre lycklig». Undervisningen ansågs därför böra tidigare än nu inriktas på danandet av utbildare. Den ifrågasatte, utan att själv besvara frågan, »införandet av en aspirantskola i modern utformning samt ett tidigare avskiljande av de elever, som man avser skola utbildas till officerare på aktiv stat». B efålsutredningen får rörande behovet av att inrätta en särskild officersaspirantskola anföra följande. Flera skäl finnas för ändring av den nuvarande utbildningsgången till officer på aktiv stat. Genom att officersaspiranternas utbildning vid kadettskolan skiljes från de värnpliktigas skulle de blivande yrkesofficerarnas utbildning i ett tillräckligt tidigt skede av utbildningen inriktas på sitt särskilda mål — att utbilda unga män för ett yrke — vilket mål är ett helt annat och vidare än utbildningsmålet för de blivande värnpliktiga officerarna. Därigenom umlvikes också att för de blivande yrkesofficerarnas utbildning dyrbar tid går förlorad. Kursplanen kan göras mer ekonomisk och arbetstakten kan göras snabbare, när målet är ensartat. Detta skäl talar starkt för att jämväl redan på underbefäls- och underofficersutbildningsstadiet de blivande yrkesofficerarnas utbildning skiljes från de blivande värnpliktiga underofficerarnas och värnpliktiga officerarnas. Den höjning av målsättningen för krigsskolan, som av tidigare angivna skäl kommer att föreslås, medför kravet, att en del av krigsskolans nuvarande utbildningsstoff tillbakaflyttas till tidi-

gare stadier. Enär utbildningstiden ej bör eller lämpligen kan förlängas, leder detta till behovet av en intensifiering av utbildningen för de blivande yrkesofficerarna på dessa tidigare stadier (med nuvarande terminologi befäls-, plutonchefs- och kadettskolestadierna). Denna intensifiering kan icke vinnas utan att deras utbildning under dessa stadier såväl skiljes från de blivande värnpliktiga underofficerarnas och officerarnas som ock centraliseras från regementena till en för truppslaget gemensam skola. Det ringa antalet officcrsaspiranter tvingar nämligen härvid till denna centralisering. En central skola kan även lättare förses med särskilt lämpligt befäl och även i övrigt bättre inriktas på utbildningens särskilda syfte. Rekryteringshänsyn av psykologisk art skulle även tillgodoses genom denna på utbildningens syfte inriktade rationalisering och centralisering av officersutbildningen redan fr o m befäls- och plutonchefsskolestadierna. Den militära yrkesutbildningens anseende skulle nämligen därigenom i de yrkesväljande ynglingarnas egna ögon stiga, bl a vid en jämförelse med utbildningen vid andra fackutbildningsanstalter, där målsättningen för alla är ensartad. Vidare främjar miljön vid en central aspirantskola mera intresset hos de elever, som ännu icke bestämt sig, att välja officersyrket, än miljön vid regementenas befäls- och plutonchefsskolor. Det är också lättare för befälet att i en dylik miljö vid behov intressera lämpliga ynglingar för yrket. De förutsättningar, som huvudsakligen möjliggjorde 1942 års system med gemensam kadettskola, äro slutligen icke längre helt för handen, ehuru gemenskapen lever kvar. Huvudsyftet med »pyramidsystemet» kan nämligen svårligen vinnas så länge icke en allom uppenbar krigsfara eggar den enskilde att

göring vid t r u p p , disponeras sålunda nu tävla om yrkesofficersanställning under härför. den successiva urvalsprocessen. Enligt En sammanfattning av erfarenheterna skolöverstyrelsens statistik var under under tio år av 1942 års system för utbörjan av andra världskriget antalet bildning till officer på aktiv stat ger vid gymnasister i de högsta ringarna som handen, att redan den år 1943 tillsatta vid förfrågan förklarade sig ha intresse officersutbildningskommittén uttalade för officersyrket cirka 30 %. Nu är Jet vissa tvivel om dess effektivitet. Av högst 7 %. Enär tillträdet till kadett1950 års riksdag fattade och senare geskolan är beroende av frivillighet och nomförda beslut m. m. ha åtminstone icke i första hand av duglighet, har det delvis rubbat förutsättningarna för reur den rent militära duglighetens synkryteringens och utbildningens konsepunkt rationella momentet i detta led kventa genomförande enligt 1942 års av urvalsprocessen bortfallit. Därjämte principer. Gruppchefsutredningen, som tillkommer, att enligt numera föreligframlade sitt betänkande 1951, anmälde gande statistik huvuddelen av officersbrister i de aktiva officerarnas pedagoaspiranterna ha fattat sitt beslut att välgiska förmåga och förde orsakerna till ja yrket, innan den militära utbildningdessa tillbaka till sättet för utbildningen en överhuvudtaget påbörjats, och så gott till officer. I utredningen angående ensom samtliga i vart fall före kadetthetsbefäl har en fullständig omläggning skolan. av officersutbildningen med återgång De blivande officerarnas sammanlevtill särskilda officersaspirantskolor förnad under första tjänstgöringen med ordats. Slutligen har befälsutredningen i värnpliktiga av alla kategorier har blivit det föregående framlagt åtskilliga skäl, m i n d r e till följd av att till underoffisom tala för en reform av officersutbildcersutbildning vid inskrivningen uttagningen. na värnpliktiga jämte de värnpliktiga som senare frivilligt anmäla sig, samUr synpunkten av effektiviteten hos manförts till en särskild utbildningsden yrkesmilitära utbildningen av de enhet — befälsskola K. Ej heller under blivande aktiva officerarna, betraktad trupptjänstgöringen som underbefäl syenbart för sig, är det utan tvivel i och nes officersaspiranten numera erhålla för sig önskvärt att inrätta en officersden inlevelse i truppens alla förhållanaspirantskola i modern utformning. Ur den, som bl a riksdagsman Österström mera allmänna synpunkter däremot syså starkt betonade. Trupptjänstgöringen nes det emellertid utredningen också bereder sålunda icke möjlighet för ofönskvärt att de syften, som ursprunglificersaspiranten att följa de värnpliktigen avsågos med och de fördelar som gas utbildning i en pedagogiskt riktig sedan även utvunnits ur 1942 års sysföljd från dess början till dess slut. Den tem, icke äventyras. Huvudsyftet med är nämligen dels splittrad på två perio1942 års reform synes nämligen så värder, båda förlagda till sommarhalvåret, defullt, att det icke bör åsidosättas. då huvudsakligen enskild utbildning förekommer, dels av olika skäl avkortad till att numera omfatta sammanlagt endast omkring 5 månader. Endast hälften av den tid, som enligt 1936 års av Österström i detta avseende starkt kritiserade system ägnades åt befälstjänst78

Under dessa omständigheter har utredningen ansett sig böra till en början framlägga ett förslag till inrättandet av en officersaspirantskola i modern utformning med härmed sammanhängande reformer av utbildningsgången. Detta

förslag återfinnes i kapitel 5. Enär emelgöring vid trupp. I detta sammanhang lertid befälsutredningen är tveksam om vill utredningen även framhålla, att en lämpligheten av att utan praktiska erfaav riskerna för misstag vid bedömningrenheter omedelbart och i ett sammanen vid de lägre skolorna torde vara, att hang vidtaga en så genomgripande förden stillsamme, intellektuellt anlagde ändring, vill utredningen alternativt eleven icke kommer till sin rätt, även förorda att man under alla förhållanden om han inom sig bär möjligheten att — därest en fullständig, omedelbar förframdeles göra en betydande insats. Det ä n d r i n g icke befinnes lämplig — snasynes därför vara av stor vikt, att denrast går att pröva ett förslag, i huvudsak na elevtyp ej får stå tillbaka för vissa enligt nedanstående huvudgrunder. andra typer, vars förtjänster ligga mera Utredningen föreslår sålunda att man, på ytan. Stora krav ställas alltså på dem med bevarande av det nuvarande systesom har till uppgift att verkställa urvamets huvudtanke, det successiva urvalet, let. Detta måste ske fördomsfritt och p r ö v a r tvenne ändringar i den nuvaransakligt och förutsätter bl a en god psyde utbildningsgången. Den ena av dessa kologisk uppfattning hos bedömarna. skulle i så fall innebära en förlängning Den andra ändringen i 1942 års sysav och en lämpligare form för officerstem, som bör prövas, innebär ett frånaspiranternas nuvarande trupptjänstgö- gående i vissa delar av gemenskapen i ring, vilket för övrigt i och för sig verskolutbildningen. Den härav föranledda kar i andan av 1942 års reform genom linjeuppdelningen bör dock ske så sent att öka kontakten mellan den blivande som möjligt under utbildningens gång officeren och truppen. Sålunda skulle för att man icke skall äventyra det nubefälstjänstgöringen vid trupp kunna varande systemets möjligheter till lämpnära nog fördubblas och helt bringas ligt urval även under senare skedet av att sammanfalla med utbildningen av en den successiva urvalsprocessen, d v s värnpliktig åldersklass. Endast härigeförst vid kadettskolans början. nom kan officersaspiranten förvärva Den ifrågasatta omprövningen bör avtruppkännedom och utbildningsrutin. se att skaffa erfarenheter vid främst huHans pedagogiska fallenhet och hans vudtruppslagct, infanteriet, vars befälspsykologiska förmåga kunna praktiskt organisation utredningen i första hand prövas, vilket är nödvändigt för att få haft till uppgift att undersöka. I kap 5 ett gott urval. Officerens gärning är »Utbildning till officer på aktiv stat» nämligen i fred främst utbildarens och anges närmare, hur de här antydda föruppfostrarens, i krig främst ledarens. slagen böra utformas. Hans uppgift kräver sålunda icke blott att han har de speciella egenskaper, som Målsättningen vid krigsskolan bör utmärka ledaren av en trupp i fält Befälsutredningen förordar att underhan måste även vara en god pedavisning och utbildning vid krigsskolan gog och ha förmågan att rycka eleverna i högre grad än för närvarande inrikmed sig och skapa arbetsglädje. tas på officersyrket såsom helhet betrakNär det gäller att pröva de blivande tat, vid sidan av utbildningen för subalofficerarnas lämplighet för sin uppgift, ternofficerens rutinmässiga arbetsuppbör man icke minst beakta det senare gifter. Utredningen föreställer sig att momentet. Ett rättvisande utslag av en detta syfte skulle kunna bättre än nu sådan prövning kan icke erhållas vid vinnas, därest undervisningen mera inen skola, men väl under praktisk tjänstriktas på bibringandet av de vidare vy7<)

säker krigsvetenskaplig grundval» och ej begränsas enbart till meddelandet av »ett kunskapsmått, tillräckligt för att kommendera en pluton», varvid läggandet av grunden för den fortsatta utbildningen skulle »överlämnas åt självverksamhetcn eller åt vederbörligt regemente». Undervisningen vid krigsskolan de kunskaper och praktiska färdigheter, måste nämligen — utredningen hänvisom fordras för tjänstgöring i lägsta offisar åter till officersutbildningskommitcersgraden vid vederbörligt truppslag, samt tén även ge den fortsatta officersdessutom det fasta utbildningsunderlag. som är oundgängligt för att officeren småutbildningen en fast grund att bygga viningom skall på ett önskvärt sätt kunna dare på. Både på Tingstens tid och nu fylla sin betydelsefulla plats inom forär det på grund av tjänstgöringsförhålsvarsväsendet, landena m m otänkbart att bibringa denna grund vid truppförbanden. Remen krigsskolan avsågs dock dan under utbildningen till officer och för officersyrket få motsvarande uppgifdå främst vid krigsskolan är det därför ter som de lägre examina vid universitet och högskolor i allmänhet hava vid danannödvändigt att väcka förståelse för den det av civila ämbetsmän och ledare inom betydelse, som teoretiska studier — på samhällslivets övriga områden. egen hand eller i samband med skolmässigt ordnad undervisning — ha för Utbildningen till officer får alltså enofficeren vid sidan av den praktiska ligt befälsutredningen, som h ä r återger tjänsten. uttalanden av arméns officersutbildVidare åberopar befälsutrcdningen ningskommitté, icke uteslutande taga vad dåvarande kaptenen K. G. Bildt sikte på de arbetsuppgifter, som ome(sedermera chef för generalstaben) delbart vänta den nyblivne officeren. skrivit om betydelsen av officerens teoUnder denna utbildning — främst unretiska studier i sin bok »Härordningsder officerskursen vid krigsskolan — lärans grunddrag» (1885): måste jämväl en fast grund läggas för Han skall därigenom skaffa sig känneden fortsatta officersutbildningen. Stundom om kriget och dess fordringar, ty gedom göres gällande, att utbildningen till nom enskild krigserfarenhet kan denna icke officer så gott som uteslutande bör omvinnas; krigskonstens område är nu så utfatta vad den nyblivne officeren behövidgat, att vad den enskilde i fält upplever för den praktiska tjänst, som närvat, ej längre ensamt kan kallas krigserfarenhet, utan den vinncs först genom sammast förestår honom. Häremot kan manfattandet av fleras samlade erfarenhet framhållas vad dåvarande kaptenen till krigshistoria. Lars Tingsten i en uppsats på 1880-talet anförde i denna redan då aktuella fråUtredningen instämmer med officersga. Tingsten betonade det önskvärda i utbildningskommittén, då den i anledatt göra officersyrket lockande för de ning av dessa uttalanden yttrar följanintellektuella begåvningarna och att de: målmedvetet inrikta utbildningen på Inom ett försvarsväsen, vilket som det fortsatt utveckling. Men även bortsett svenska endast i mycket begränsad uthärifrån ansåg han, att utbildningen till sträckning äger tillgång till direkt krigserfarenhet, äro teoretiska kunskaper som officer och då främst vid krigsskolan komplement till praktisk förmåga och bland annat skulle avse »att lägga en

erna och de fördjupade insikterna i för officersyrket väsentliga hänseenden. Utredningen hänvisar till vad 1930 års försvarskommission härom anförde i sitt betänkande. Eleverna vid krigsskolans officerskurs borde sålunda visserligen bibringas

praktiska erfarenheter särskilt betydelsefulla. En utbildning till officer, som förbiser detta och icke strävar efter att lägga en fast grund för fortsatt utbildning och skapa lust till självverksamhet, utan endast tager sikte på förvärvandet av praktisk färdighet i reglementets tillämpning, kan lika litet nu som på 1880-talet anses ändamålsenlig. För att närmare ange sin uppfattning i denna viktiga fråga får befälsutredningen anföra följande. Det kan icke anses tillräckligt att bibringa krigsskolans elever allenast de fasta kunskaperna på de för den blivande yrkesofficeren viktigaste ämnesområdena. En viss fördjupning synes önskvärd. De böra sålunda — för att taga ett exempel — också bringas till insikt om huru den krigstekniska (främst vapentekniska) utvecklingens inflytande påverkat och efter hand förändrat exempelvis de former, som truppförbanden använda på stridsfältet och vilka de blivande officerarna dagligen skola inöva med sin trupp och som de därför böra kunna både själva förstå och härleda samt förklara för sin trupp, men framförallt för sina befälselever. Om undervisningen icke innefattar en fördjupning av studierna av nu exemplifierad art, stannar enligt utredningens mening krigsskolans undervisning på elementarstadiet. Yrkesmässigt sett kulminerar officerens verksamhet i striden. Striden är hans yrkes på en gång viktigaste och svåraste moment, icke verksamheten på skjutbanan, övningsfältet eller idrottsplatsen. Han måste därför främst av allt studera striden, icke blott sedd ur slridsledarens synpunkt, alltså ur taktisk, stridsteknisk eller underhållssynpunkt, utan lika mycket ur individens, alltså ur stridsmoralisk, disciplinär, psykologisk och pedagogisk synpunkt. Ur stridens natur härrör dessutom hela det »militära system», som redan under fredstid sätter sin för civil uppfattning säregna

prägel på varje försvarsväsende. I stridens natur ligger sålunda motiveringen för snart sagt allt det, som på befälsrättens, befälspliktens, det odelbara befälsansvarets, den ovillkorliga lydnadspliktens och den militära straffrättens område redan under fredstid karaktäriserar »det militära» och skiljer det från »det civila». Den blivande officeren måste bringas till allsidig och grundlig insikt på detta område. Det är just mot ovan angivna bakgrund som eleven skall läras analysera motiven till och innebörden även i fredstid av den synnerligen vidsträckta befälsmakt över de underlydande, som den militära befälsrätten lägger i den unge officerens händer, ävensom besinna därav följande krav på hans omdöme och ansvarskänsla. Det förslår exempelvis alltså ej på långt när att blott och bart känna till och kunna rätt tilllämpa tjänstereglementets för tillfället gällande föreskrifter för denna befälsrätt. Samtidigt härmed skall han mot bakgrunden av studierna i historia och samhällslära före och vid krigsskolan lära sig inse hurusom och varför allt detta, särskilt i fredstid, i varje demokrati står i viss motsättning till den allmänna, »civila» samhällssynen. Endast härigenom får han det rätta underlaget för att på ett psykologiskt riktigt sätt kunna inrikta sig på sitt ledarskap i krig och på sitt lärarskap och sin fostrargärning i fredstid. Befälsutredningen förordar fördenskull åtgärder i syfte att bringa utbildningsresultatet vid krigsskolan i överensstämmelse med fastställd målsättning; att därutöver höja målsättningen, så att den bättre motsvarar det nutida militära och totala krigets ökade krav på officeren; 81

o

att därför åt undervisningen och ut- Reservofficersinstitutionen Befälsutredningen behandlar i detta bildningen vid krigsskolan giva en mekapitel i vad avser reservofficersinstitura fördjupad karaktär och därigenom tionen endast en fundamental fråga, öka officerskårens militära yrkesskicknämligen reservofficerens användbarhet lighet och ge den större förutsättningar som krigskompanichef, varom för näratt leda den militära utbildningen av varande i viss mån delade meningar syoch fostra värnpliktigt befäl; nes råda. Utredningen vill härom i detatt höja undervisningen vid krigsskota sammanhang anföra följande. lan i nivå med den standard, som präglar de på gymnasiekompetens grundaFör att kunna vara kompanichef i de högre undervisningsanstalter, vilka krig är det icke tillräckligt att förfoga också utbilda sina elever för överväenbart över grundlig fredsrutin i truppgande praktiska yrken, allt för att på tjänst. denna väg söka främja intellektuellt Lika viktiga äro nämligen sådana lagda ungdomars intresse för officersbaallmänna ledaregenskaper, som striden nan och dymedelst göra krigsskolan och kriget kräver, då det gäller att inmera konkurrenskraftig i förhållande rikta hundratals olika människor på en till fackhögskolorna; samt och samma »livsfarliga» verksamhet, att därigenom tillika söka — i rekryatt därvid upprätthålla disciplin och teringsfrämjande syfte — förbättra vad stridsmoral, vidare att ha omdöme, vara som plägar kallas officersyrkets allmänbeslutsam och fast och att våga ta anna anseende. svar. Dylika ledaregenskaper odlas lika Det är för utredningen uppenbart, att väl i det civila som i det militära; för den förskjutning av målsättningen, som mången — civil eller militär — äro de här skisserats, måste föranleda en utmedfödda. Fredsrutinen utgör givetvis mönstring av en betydande del av den alltid vid en jämförelse en mycket värnuvarande undervisningen och utbilddefull tillgång. Rutin kan sålunda uppningen från undervisningsplanen vid väga medelmåttig ledarförmåga liksom krigsskolan. Denna bör drabba det meå andra sidan framstående ledarförmåga ra elementära stoffet (exempelvis fasta kan uppväga brist på rutin. reglementskunskaper, materielkänneNu antydda omständigheter ha möjdom, skjutning o d ) . En följd härav blir liggjort att alltsedan värnplikten under emellertid, att detta stoff måste inhämförra århundradet lades till grund för tas under den del av utbildningen, som rekryteringen av de europeiska fasti tiden ligger före krigsskolan, d v s landshärarna lämpliga reservofficerare i vid den utbildning, som för närvaranstor utsträckning tagits i anspråk även de bedrives vid plutonchefsskolorna och som kompanichefer i krig. Detta var och kadettskola. Härav följer i sin tur, att är alltjämt nödvändigt för att möjligför de blivande aktiva officerarna utgöra den stora utsvällning, som armébildningen på sistnämnda stadier måste erna undergå vid mobilisering. ges en vidlyftigare och mera intensifieNär efter krigsutbrottet krigsrutinen rad målsättning med därav följande nåoch stridserfarenheten tillkomma, ingot större omfång hos utbildningsstoffet. träder sannolikt en nyvärdering av Genom i föregående avsnitt föreslagna kompanichefer och kompanichefsämförändringar i officersutbildningen före nen, alldeles oberoende av om vederkrigsskolan skapas även de pedagogiska börande från början äro yrkesmiliförutsättningarna härför. 82

tärer eller icke. Erfarenheten från de krigförande länderna bekräftar detta. Därest reservkaptenen kan lägga sin då vunna krigsrutin till de ledaregenskaper naturen till äventyrs givit honom eller till den ledarvana han i sitt civila yrke förvärvat, kan han väl fylla sin plats som krigskompanichef. Det nu sagda torde innebära att man — där ledaregenskaperna äro jämbördiga — bör förfoga över största möjliga antal yrkeskompanichefer i början av ett krig; att det å andra sidan icke är självklart att yrkesmannen utan vidare är att anse som bättre kompanichef i krig än reservofficeren enbart därför att den förre har grundlig fredsrutin; att reservofficeren lämpar sig som krigskompanichef från början av ett krig, endast om han från sitt civila verksamhetsområde eller av naturen har förvärvat erforderliga ledaregenskaper. Det bör i detta sammanhang erinras om att enligt de sista tio årens utgångslistor vid infanterikadettskolan, där blivande stat- och reservofficerare under jämbördiga förhållanden tävla sinsemellan, reservofficersaspiranterna hävdat sig synnerligen väl jämfört med officersaspiranterna. Sålunda var exempelvis vid kursen 1950—51 bland de 50 bästa 44 av den förra kategorien, men endast G av den senare. I den mån en bedömning av ledaregenskaperna m m ingår i betygen, vilket den naturligtvis bör göra, skulle man därför kunna våga det påståendet att de reservofficerare, som utexaminerats de sista tio åren, i och för sig äga förutsättningar att bli väl så lämpliga ledare i fält som statofficerarna. De inträda efter hand i kompanichefsåldern. Här må även citeras nedanstående uttalande ur »Ärans Vinter» (1940) av A. Mörne om de finska reservofficerarna.

Ledaregenskaper kan inte trollas fram i kadettskolan eller vid krigsakademierna. De väcks till liv i h j ä r t a n och hjärnor först n ä r kampen h a r börjat och träder då så ofta fram j u s t hos de m ä n som äger ett större mått av kunskaper — inte enbart m i l i t ä r t vetande, utan den högre bildning som inger känsla av ansvar, som tvingar sin m a n att ställa sig i spetsen för dem som inte åtnjutit samma förmåner. Och kriget kan m a n slutligen inte lära ur handböcker, det kräver sunt förnuft som kan inh ä m t a s på vitt skilda verksamhetsfält. Universitetsdocenten, litteraturkritikern och banktjänstemannen skötte nu detta h å r d a hantverk i god samverkan med de aktiva officerarna och det var den första betingelsen för en framgångsrik kamp. Här uppträdde filosofie doktorer som t a n k s förstörare, och regementets spaningsofficer J a r l Gallén — lärd, klok och kallt intellektuell — började som reservfänrik och slutade som kapten på en av de ansvarsfullaste posterna vid staben.

Utredningen anser sålunda, att en reservofficer under vissa förutsättningar mycket väl kan krigsplaceras som krigskompanichef. Som villkor för en sådan krigsplacering och därmed tillika för befordran till kapten bör emellertid utöver formell kompetens (kaptenskurs, tjänsteålder och dylikt) uppställas jämväl ett positivt utfall av en prövning av hans personliga befälsegenskaper, ådagalagda antingen genom naturlig fallenhet eller genom i det civila yrket förvärvad ledarvana. Därför bör befordran till kapten i reserven äga rum först efter omsorgsfullare urval än nu. Detaljförslag framläggas i kap 7. Sammanfattningsvis vill befälsutredningen anföra, att i detta kapitel framlagda förslag synas kunna i allt väsentligt avhjälpa de brister, som redovisats i kap 1. I kap 3—7 utredas dessa spörsmål närmare för framläggande av detaljförslag. I kap 8 slutligen behandlas bl a de ytterligare rekryteringsfrämjande åtgärder, som utredningen anser erforderliga. 83

TREDJE

KAPITLET

Krigsorganisationens behov av fast anställt befäl

rade förbanden beror främst av befälsDen svenska arméorganisationen utkårernas kvalitet och kvantitet. Ur denmärkes av att krigsförband i fredstid na synpunkt vore det önskvärt, att benormalt organiseras endast under de fälet uteslutande bestode av fast anställt s k repetitionsövningarna om 30 dagar, eller f d fast anställt befäl, d v s stamfördelade på en mindre våromgång och befäl eller reservbefäl (även reserven större höstomgång. Årligen inkallas anställt befäl hänföres till »fast anomkring en sjättedel av krigsorganisaställt»). Detta önskemål kunde också i tionens förband för sådana övningar. stort sett tillgodoses i den krigsorganisaUnder större delen av året äro fredstion, som föranleddes av 1936 års förförbandens (infanteriregementenas) väsvarsordning. 1942 års försvarsbeslut, sentliga uppgift att vara depåer för utvars grundprinciper fortfarande gälla, bildning av värnpliktiga, fullgörande sin innebar emellertid nära nog en fördubbförsta tjänstgöring. Denna värnpliktsling av den förutvarande krigsorganisastyrka kan normalt beräknas uppgå till tionen, vilket kunde åstadkommas bl a 1 000 man. Av dessa samt huvuddelen tack vare den s k kategoriklyvningens av vid förbanden i tjänst varande stamupphävande. Ekonomiska och andra orbefäl organiseras för förbandsutbildning saker, bl a sysselsättningsproblemet i mot slutet av första tjänstgöringen en fredstid, omöjliggjorde en lika stor utövningsbataljon m m, så vitt möjligt ökning av den fast anställda befälskamotsvarande en skyttebataljon av krigsdern. Huvuddelen av plutonchefsbefattsammansättning. Denna är alltså — ningarna och praktiskt taget alla gruppfrånsett repetitionsövningsförbanden — chefsbefattningar måste sålunda besätden största i fred förekommande styrtas med värnpliktiga, de förra dock med kan. särskilt kvalificerade sådana (grupp K ) . En allmän mobilisering vid ett fredsDen år 1941 förlängda utbildningstiden infanteriregemente innebär följaktligen gjorde detta möjligt. Efter krigsslutet år att ett mångdubbelt större antal krigs1945 igångsatta förnyade utredningar förband organiseras än som normalt föbeträffande utbildningstidens längd och rekommer. Den möjliggöres genom tillfördelning för värnpliktiga grundade sig gång på en kader av fast anställt och alltjämt på ovan angiven princip om värnpliktigt befäl, 26 utbildade åldersvärnpliktigt befäl och nådde sitt slutliga klasser av meniga värnpliktiga, i förråd resultat i 1952 års riksdags enhälliga beupplagd utrustningsmateriel, utskrivslut i värnpliktsfrågan. Beslutet föranning av motorfordon och hästar m m leddes närmast av Kungl. Maj:ts proposamt en väl förberedd mobiliseringssition n r 177/1952, till vilken i övrigt apparat. hänvisas. Förslaget hade tillstyrkts av Fältdugligheten av de krigsorganise-

de militära myndigheterna. Beslutet innefattade även bestämmelser om hur stor procent av de värnpliktiga, som skall uttagas för befälsutbildning, nämligen för underofficersutbildning 11 % och för underbefälsutbildning 26 % av varje årsklass. Befälsutredningen har för den skull ansett sig sakna anledning pröva frågan om det värnpliktiga befälets uttag ning och utbildning m. m. utan utgår i sina bedömanden från 1952 års riksdagsbeslut som för överskådlig framlid gällande. Detta innebär, att huvuddelen av plutons- och samtliga gruppchefsbefattningar (motsvarande) även framdeles komma att besättas av värnpliktigt befäl. Det återstår för befälsutredningen att från ovan angivna utgångspunkt och ur de synpunkter den har att företräda beräkna krigsorganisationens behov av fast anställt befäl, d v s stambefäl och reservbefäl. Följande synpunkter kunna härvid anföras. Den för närvarande gällande staten för stambefäl, såsom den framgår av gällande personalförteckning, överensstämmer i huvudsak med 1942 års försvarsbeslut. I föregående kapitel har emellertid konstaterats, att betydande svårigheter föreligger att kvalitativt fullgott rekrytera infanteriets liksom övriga truppslags officerskårer. Effektiva åtgärder måste sålunda vidtagas för att i detta hänseende förbättra rekryteringen. I sådan syfte har befälsutredningen även kommit in på tanken, att en måttlig begränsning av den aktiva officerskårens storlek kan bli ett medel att efter hand höja kvaliteten hos densamma. Minskningen borde så långt möjligt kompenseras genom motsvarande ökning av övriga stambefälskårer. En sådan åtgärd måste dock bedömas med hänsyn till krigsorganisationens behov av mer kvalificerat befäl (stam-

och reservbefäl). Krigsorganisationen innesluter ett stort antal befattningar, som icke kunna bestridas av värnpliktig personal med dess relativt begränsade militära utbildning och tjänstgöring. Här avses främst chefsbefattningar vid högre förband och vid de i egentlig mening stridande kompanierna samt kvartermästarbefattningarna. Krigsteknikens utveckling och de alltmer komplicerade formerna för stridsförfarandet ha på senare tid ytterligare skärpt fordringarna på ifrågavarande befattningshavare. Motsvarande fordringar måste jämväl ställas på personal, avsedd för bestridande av vissa stabs- och specialbefattningar. Härav följer, att fredsorganisationen måste förfoga över en stat av aktiv eller därmed jämförlig personal, d v s reservbefäl, så beräknad och så utbildad, att den kan på ett tillfredsställande sätt täcka krigsorganisationens behov av här nämnda befattningshavare. Det kan icke nog framhållas, att en med hänsyn till vad ovan anförts väl avvägd fredskader innebär ett för krigsorganisationen avgörande krafttillskott. Brister i nyss berörda avseende äro däremot ägnade att ytterst menligt påverka krigsorganisationens värde. Krigsorganisationens befälskrav i vad avser stambefäl och reservbefäl måste sålunda utöva ett grundläggande och avgörande inflgtande, när det gäller att åstadkomma en lösning av befälsfrågan. I enlighet med vad sålunda anförts har det synts befälsutredningen angeläget, att som ett första led i sitt arbete verkställa ingående undersökningar rörande den för infanteriet avsedda krigsorganisationen och dess behov av fast anställt befäl. Det hade varit önskvärt att kunna lämna en utförlig redogörelse för undersökningen ifråga. Detta är helt naturligt icke möjligt. Besultatet av undersökningarna kan därför framläg-

denas höstövning 1952 — och undervisgas endast i mycket begränsad omfattningen vid utbildningsanstalter (skoning och i form av allmänt hållna uttalor) vid armén personligen kunnat billanden. I övrigt hänvisas till hemlig da sig en uppfattning i frågan. bilaga. Vid dessa undersökningar har Härvid h a r befälets åldersläge visat strävan varit att så långt möjligt är söka sig ha stor principiell betydelse. Sedan taga hänsyn till och bedöma de ändgammalt torde den uppfattningen vara ringar i den senaste år 1949 fastställda r å d a n d e , att fredsregementena i sitt krigsorganisationen, som kunna förutpensionsavgångna f. d. aktiva befäl ägt ses under överskådlig framtid, bl a en befälsreserv av stort värde för orgamed beaktande av det av Kungl. Maj:t nisationens utsvällning i krig. Med hänför 1953 års riksdag framlagda och nusynstagande till de oerhörda icke blott mera även godkända förslaget till matefysiska utan framförallt psykiska pårielanskaffningsplan för armén. frestningar, som det moderna kriget Metodiken vid undersökningarna har ställer på deltagaren, har utredningen först varit, att i princip jämnt fördela emellertid kommit till den uppfattningvid infanteriet organiserade (truppreen, vilken bestyrkts av iakttagelser ungistrerade) krigsförband på fredsinfander fälttjänstövningar, att man numera teriregementena. En sådan jämn fördelendast i undantagsfall och efter nogning finnes icke överallt för närvarangrann prövning kan krigsplacera pende en ännu kvardröjande följdverkan sionsavgångna befälspersoner vid ett av nyuppsättningarna under 1940-talet fältförband överhuvudtaget eller vid ett — men bör enligt utredningens uppfattstridande lokalförsvarsförband. Ifråganing snarast genomföras för att erhålla varande kategori torde bäst utnyttjas i ur bcfälssynpunkt lika homogena krigsadministrativa krigsbefattningar och i förband utan överflyttningar av fast andepåerna. Vid fältförbanden kan för övställt befäl mellan fredsförbanden vid rigt icke ens pensionsåldern sättas som mobilisering. Därefter h a r varje typ av maximigräns, utan bör denna i regel krigsförband, som hänförts till ett ligga omkring 5 år under den nu gälfredsinfanteriregemente, granskats i avlande tidpunkten för pensionsavgång. seende på behovet av fast anställt beVid ett val för exempelvis krigsplacefäl. Härvid har för varje befattning inring som skyttekompanichef mellan en om förbandet ett bedömande gjorts, dels 50-årig, nyss pensionsavgången aktiv huruvida den bör besättas med stambekapten och en 35-årig reservkapten, båfäl eller om ett reservbefäl kan bedöda av genomsnittlig kvalité för kategomas kvalificerat för uppgiften, dels i rien ifråga, torde sålunda den senare i förra fallet huruvida det bör vara en många fall vara lika lämplig som den officer eller annan aktiv befälsperson. förre. Som underlag för dessa bedömanden ha Ifråga om de olika befattningarna, tjänat ett studium av utländska krigssom i detta sammanhang hänförts till erfarenheter, främst finska, svenska erregementsofficers-, kaptens-, subalternfarenheter från beredskapsåren under officers-, underofficersoch vissa spe1940-talet samt frågeställningar till olicialbefattningar, ha gjorda bedömanden ka befälskategorier av alla grader. Medgett vid handen följande. lemmar av utredningen ha dessutom geVad först beträffar regemenlsofficersnom följande av fälttjänstövningar — befaltningar, d v s brigad- och bataljonbl a arméfälttjänstövningen i Västergötchefs- samt motsvarande befattningar land 1951 samt I. och III. militärområ-

ävensom stabschefsbefattningar, äger varken reservanställd eller värnpliktig personal nödiga kvalifikationer för bestridande av sådana befattningar. Principiellt erfordras regementsofficerare på aktiv stat eller reservstat eller undantagsvis från sådan stat pensionsavgångna regementsofficerare. Detta utesluter icke, att kaptener, tillhörande nyssberörda anställningskategorier, även kunna tagas i anspråk för ändamålet ifråga. Det senare förfaringssättet kan emellertid tillämpas endast i begränsad omfattning, då eljest svårigheter inträda icke blott att ersätta avgång inom regementsofficersgraden utan även att tillgodose behovet av kvalificerad personal för bestridande av kompanichefsbefattningar. Den tillgång på aktiv och därmed jämförlig personal, som kan beredas för att enligt ovan angivna grunder täcka mobiliseringsbehovet, är direkt beroende av fredsstatens storlek. Ett flertal andra faktorer utöva emellertid ett väsentligt inflytande, såsom antalet befattningshavare i varje särskild grad av den avsedda fredsstaten, medelåldern för befordran till varje grad, avgångsåldern m m. Det synes icke vara anledning att i detta sammanhang närmare ingå på nyssberörda faktorer. De beräkningar, som utförts i syfte att klargöra erforderlig fredsstat för att täcka krigsorganisationens behov av regementsofficerare, har givit vid handen, att behovet kan tillgodoses med en för varje fredsregemente beräknad stat av 1 överste och 10 övriga regementsofficerare. Den sålunda angivna staten är alltså ett uttryck för krigsorganisationens behov. Huruvida detta behov lämpligen bör tillgodoses med personal på aktiv stat eller reservstat, ävensom efter vilka grunder personalen bör fördelas på skilda grader, äro frågor, som måste göras

till föremål för särskilda överväganden. På fredsstatens utformning inverkar även ett flertal andra omständigheter, vilka komma att n ä r m a r e beröras i kap 4 »Fredsorganisationen och befälsstaten vid ett infanteriregemente». Ifråga om kaptensbefattningar kunna tre typer särskiljas, nämligen chefsbefattningar vid de i egentlig mening stridande kompanierna, d v s skytte- och olika slag av understödskompanier, chefsbefattningar vid sådana kompanier, där tjänsten företrädesvis är inriktad på verksamheten vid sidan av den egentliga striden, t ex stabs- och trosskompanier, tekniska kompanier och cykeltransportkompanier, stabsbefattningar, företrädesvis såsom sektions- och avdelningschefer i brigadstaber. Av dessa typer av befattningar ställer den första de högsta kraven på innehavaren. Han måste sålunda främst besitta en utpräglad ledarförmåga. Denna egenskap hänför sig ingalunda enbart till stridsledning i teknisk, utan framför allt i moralisk och praktisk bemärkelse — omdöme, mod att ta ansvar samt förmåga att fatta beslut och stå fast vid det samt icke minst att leda människor. Ledarförmåga bör i första hand vara tillfinnandes hos den aktiva officerskåren, vilken dessutom tack vare sin yrkesskicklighet besitter den auktoritet, som är önskvärd för upprätthållande av disciplin och stridsmoral hos kompaniet, särskilt u n d e r det kritiska skede, då det för första gången kommer i strid. Förmågan att utöva ledarskap är emellertid — såsom i kap 2 framhållits — icke förbehållen enbart det aktiva befälet. Otvivelaktigt finnes det även i det civila samhället många män med minst lika god ledarförmåga medfödd eller genom verksamhet i ledarställning förvärvad. Dessa måste ut87

vila yrkeskunskaper så långt möjligt är nyttjas. Svårigheten är endast att göra utnyttjas — mycket väl kunna bestrida dem tillgängliga för erforderlig militär desamma. Angående befattningen som utbildning. Den obligatoriska värntrosskompanichef återkommer utredpliktsutbildningen, kompletterad med ningen därtill i ett annat sammanhang utbildning till värnpliktig officer förslår (sid 90). härvid icke. Vederbörande måste vara Vad sedan stabsbefattningarna be»fast anställd», d v s reservofficer med träffa äro sektionschefsbefattningarna i därav följande mer omfattande såväl brigadstaberna av sådan beskaffenhet, grundläggande som vidareutbildning. att de kräva krigshögskoleutbildning Krigserfarenheterna ävensom erfaren(sektion I) eller högre förvaltnings- och heterna inom svenska armén visa otveunderhållsutbildning (sektion II) och tydigt att reservofficerarna kunna vara 1 följaktligen helt måste anförtros åt akutmärkta kompanichefer. Ledamöter tiva officerare. Avdelningschefsposterna av befälsutredningen ha under följande böra däremot kunna upprätthållas av av krävande fälttjänstövningar kunnat reservofficerare med ovan angivna förkonstatera detsamma. behåll beträffande utbildning och utnyttLångt ifrån alla reservofficerare äro jande av i det civila verksamhetslivet dock eller kunna beräknas bli lämpliga förvärvade kunskaper och färdigheter. som chefer för stridande kompanier. Överhuvudtaget synes i krigsorganisaEtt omsorgsfullt urval måste göras. tionen en urtunning av den aktiva perGenom det stora antal reservofficesonalen även i kår- och fördelningsstarare, som årligen anställas vid arb e r n a till förmån för de stridande kommén — för närvarande vid infanteriet panierna vara mycket angelägen. omkring 185 — finnes erforderligt unBehovet av kaptener i krigsorganisaderlag för ett sådant urval. Vidare måstionen måste sålunda i enlighet med vad te den sålunda utvalde reservofficeren i det föregående anförts tillgodoses u n d e r hela sin tjänstetid vid befälskurifråga om huvuddelen av chefsbefattser och repetitionsövningar krigsförningarna för stridande kompanier samt bandsvis målmedvetet skolas för sin sektionschefsbefattningarna i brigadstakompanichefsuppgift. Härav följer att berna med stamanställda officerare. I urvalet bör ske så tidigt som möjligt. övrigt bör behovet, likaledes enligt i det Hur urval och utbildning bör organiseföregående framlagda grunder, kunna ras kommer att närmare beröras i kap tillgodoses med reservanställda office7 »Reservanställt befäl». Utredningen rare. h a r även försökt göra en beräkning, hur Den stamanställda personal, som h ä r många reservofficerare som kunna tänavses, utgöres främst av kaptener på akkas vara eller bli användbara som chefer för stridande kompanier vid fältföri Ett utdrag ur marskalkens av Finland, Gustaf Mannerheim, dagorder till finska arbanden. Den har därvid kommit fram mén den 14. mars 1940, d v s dagen efter till att omkring 20 % av ifrågavarande det finsk-ryska vinterkrigets avslutande, befattningar böra kunna besättas med må i detta sammanhang citeras: »Jag tackar er alla, officerare, underbefäl och manreservkaptener. skap, men jag vill särskilt framhålla reDen andra typen av chefsbefattningar servofficerarnas mod, deras pliktuppfyllelse och den skicklighet, med vilken de skott h a r sådan karaktär att reservofficerare ett yrke, som ej var deras. Också har deras — u n d e r förutsättning att fredsutbildoffer procentuellt utgjort krigets största, ningen helt kan inriktas på de sålunda men det har givits med glädje och aldrig svikande pliktkänsla.» avsedda krigsbefattningarna och att ci-

tiv stat. För befattningarna ifråga böra jämväl tagas i anspråk löjtnanter på aktiv stat. En förutsättning härför bör dock vara, att personalen ifråga räknar tillräckligt lång tjänstetid som officer. Ifråga om tillgång på aktiv och därmed jämförlig personal å ena sidan och erforderlig fredsstat å andra sidan gäller i tillämpliga delar vad därom sagts beträffande regementsofficerare. Krigsorganisationens behov av kaptener kan enligt gjorda beräkningar tillgodoses med en för varje fredsregemente beräknad aktiv stat och reservstat av inalles 22 kaptener. Därtill komma 60 reservanställda kaptener. Antalet av de senare utgör en avsevärd begränsning i förhållande till nuläget. En förutsättning för att reservanställda officerare skola kunna tagas i anspråk för h ä r avsedda befattningar är, att dessa erhållit utbildning till plutonchef och därefter fullgjort stadgad befälstjänstgöring och fortsatt befälsutbildning, inriktad på de befattningar, de äro avsedda att bestrida vid mobilisering. Vidare förutsattes, att ett strängt urval till kaptensbefattningarna göres bland de reservanställda subalternofficerarna. Av en årskurs av 8 dylika beräknas sålunda endast 5 komma att efter erforderlig kompletterande utbildning — krigsplaceras i kaptensbefattning. Suballernofficersbefallningarna omfatta företrädesvis plutonchefsbefattningar. På grund av det stora antalet befattningar, varom här är fråga, måste enligt vad i det föregående anförts principiellt räknas med värnpliktig personal för ifrågavarande befattningar. I likhet med vad som för närvarande är fallet, bör därför värnpliktiga till erforderligt antal bibringas häremot svar a i d e befälsutbildning. Den värnpliktiga personalen är emellertid regelmässigt icke i stånd att vid

de stridande kompanierna bestrida högre befattning än plutonchef. Hänsyn måste därför tagas till att främst vid nyssberörda kompanier men om möjligt även vid övriga finnes tillgång till så kvalificerade plutonchefer, att dessa kunna vid förfall eller avgång av kompanichef inträda i dennes tjänst. Detta innebär krav på fast anställt befäl av minst reservofficers kompetens till ett antal av en vid varje kompani, avsedd som plutonchef tillika kompanichefs ersättare. Subalternofficerarna bestrida även de betydelsefulla befattningarna som bataljonsadjutanter. Vid varje fältbataljon måste denne vara stamanställd officer. Övriga officerare vid bataljonsstab böra vara reservofficerare. Subalternofficersbefattningarna vid brigadstab kunna likaledes beklädas av reservofficerare i överensstämmelse med vad tidigare anförts ifråga om motsvarande kaptensbefattningar. Enligt i det föregående angivna grunder ha beräkningar verkställts i syfte att klargöra, med vilken fredsstat lämpligen bör räknas för att täcka behovet ifråga. Dessa ha givit vid handen, att den erforderliga tillgången kan beredas med en för varje fredsregemente beräknad aktiv stat av 20 löjtnanter samt för officerskårens rekrytering 5 fänrikar, eller inalles 25 subalternofficerare. Därtill komma 100 reservofficerare. Underofficersbefattningarna utgöras för närvarande huvudsakligen av befattningar som kompanikvartermästare och stabsunderofficerare, ställföreträdande plutonchefsbefattningar och troppchefsbefattningar. Kompanikvartermästarbefattningarna intaga som i kap 2 anförts en särställning och böra icke längre hänföras till underofficersbefattningar. De måste samt och synnerligen beklädas av stamanställd personal, nämligen vid de stri89

dande kompanierna av personal ur kvartermästarkåren och vid övriga förband av specialutbildad personal ur underbefälskåren (överfurirer). I och för sig vore det önskvärt, att även vid icke stridande kompanier kunna placera personal ur kvartermästarkåren som kompanikvartermästare. För det första är emellertid kraven på ifrågavarande befattningshavare här något m i n d r e än vid de stridande kompanierna, enär stridsförsörjningstjänsten, särskilt ammunitions- och sjukvårdstjänsten, blir av avsevärd mindre omfattning. Fordringarna på ingående kunskap i bataljons och kompanis taktik och stridsteknik för att rätt kunna bedöma, vad stridsförsörjningstjänsten kräver, kunna därmed också sättas lägre. För det andra kan kvartermästarkårens storlek liksom officerskårens av ekonomiska skäl och kvalitetshänsyn icke göras större än nödvändigt är. I överensstämmelse med vad i kap 2 framhållits böra särskilt kvalificerade kvartermästare ur kvartermästarkåren efter kompletterande utbildning särskilt väl lämpa sig även som bataljonskvartermästare. Av innehavaren kräves nämligen så mycken militär specialutbildning och rutin inom ett flertal tjänster och sådan ingående kännedom om olika förhållanden på materiel- och stridsförsörjningstjänstens olika områden, att en yrkesmässig utbildning och erfarenhet h ä r i ännu högre grad än vid kompaniet erfordras. Befattningen är vid flertalet bataljoner därjämte förenad med befattningen som chef för trosskompaniet. Befälsutredningen föreslår därför, att denna dubbelbefattning i konsekvens med den skisserade aktiva mellankårens specialinriktning och specialutbildning på stridsförsörjnings- och underhållstjänst samt annan kvartermästartjänst anförtros åt den mest kvalificerade personalen ur mellankåren.

90 Det sammanlagda behovet vid ett normalinfanteriregemente blir 54. För återstående egentliga underofficersbefattningar måste värnpliktig personal främst tagas i anspråk. Det är emellertid önskvärt att vid varje kompani åtminstone en befattning för plutonchefs ställföreträdare eller troppchef kan besättas av personal med något större kvalifikationer än en underofficersutbildad värnpliktig med nuvarande till 15 månader begränsad utbildningstid vanligtvis besitter, d v s en reservunderofficer. Han skall vid förfall för någon av kompaniets plutonchefer i första h a n d kunna inträda såsom ersättare för denne. Behovet blir omkring 80. Såsom närmare utvecklats i kap 2 finnes vid infanteriet också vissa specialbefattningar av den natur att de måste besättas med aktivt specialutbildat befäl. I kap 2 har vidare anförts att en särskild trosschefsbefattning för överfurirer under kompanikvartermästare bör införas vid de stridande kompanierna. Dessa olika behov kan i huvudsak tillgodoses ur underbefälskåren, under förutsättning att den utbygges enligt av chefen för armén avgivet förslag, ävensom med fredsregementet tilldelad personal ur tygstaten, trängtrupperna och kavalleriet. En sammanfattning av vad ovan anförts ifråga om krigsorganisationens behov av fast anställt befäl ger vid handen följande resultat av de gjorda undersökningarna. För att de krigsorganiserade förbanden skola erhålla den säkerhet i ledningen, som deras ändamålsenliga användning fordrar, måste vid varje infanteriregemente beredas tillgång till personal på aktiv stat eller reservstat i nedan angiven omfattning, nämligen

1 överste, 10 övriga regementsofficerare, 22 kaptener, 20 löjtnanter, 54 kvartermästare samt o fänrikar. Dessutom fordras tillgång till lägre specialutbildad personal (underbefäl) till ett antal av omkring 120. Behovet av reservanställd personal är (50 kaptener, 100 subalternofficerare samt 80 underofficerare. En förutsättning för den reservanställda personalens användbarhet är att dess civila kvalifikationer så långt möjligt är utnyttjas för krigsplaceringen samt att utbildningen under hela tjänstetiden målmedvetet inriktas på vederbörlig krigsbefattning. Det sammanlagda behovet av fast anställt — kvalificerat — befäl per fredsinfanteriregemente blir omkring 470. Det stora flertalet av officersbefälet ifråga är avsett att utöva chefskap för ett stridande kompani eller att kunna inträda som chef för ett sådant kompani. Ett mindre antal tages i anspråk för å ena sidan högre chefsbefattningar och å andra sidan för stabsbefattningar. Ett stridande fältkompani kommer normalt att ha följande fast anställda befäl: 1 officer på aktiv stat som kompanichef, 1 befäl ur kvartermästarkåren som kompanikvartermästare, 1 överfurir på aktiv stat i specialbefattning, 1 reservofficer som plutonchef, 1 reservunderofficer som plutonchefs ställföreträdare eller troppchef. Understöds-, pansarskydds- och specialkompanier komma därutöver att ha

ytterligare minst en aktiv överfurir (specialist). Genom en dylik uppsättning av fast anställt befäl bör inom kompaniförbandet — arméns ryggrad — en sådan disciplin och stridsmoral kunna upprätthållas, att det med framgång kan övervinna den kris, som det första insättandet i strid alltid kommer att innebära, och detta trots att kompaniets befäl i övrigt helt måste utgöras av värnpliktiga och att de menigas utbildningstid avsevärt underskrider en sannolik motståndares. Tack vare att kompanikvartermästaren — materialredogöraren — är aktivt yrkesbefäl, som i ända upp till 20 år kan vara krigsplacerad vid samma kompani, får mobiliseringsorganisationen och mobiliseringsproceduren en särskild fasthet, som skapar garanti för mobiliseringens säkra och rätta förlopp. Detta förhållande kommer även repetitionsövningarna krigsförbandsvis tillgodo. Vid den praktiska tillämpningen av nu angivna grunder för krigsplacering, kunna jämkningar ifrågakomma. Sålunda kan det visa sig lämpligt att vid behov placera lämplig fanjunkare som chef för stridande kompani i stället för reservofficer. Likaledes kan ifrågakomma att lämplig överfurir placeras som kvartermästare vid stridande kompani. Därest de förhoppningar om en väsentligt förbättrad underbefälsrekrytering, som den redan beslutade underbefälsreformen inger, bli helt infriade, kan det nämligen tänkas, att särskilt väl kvalificerade överfurirer meddelas sådan fortsatt kvartermästarutbildning, att de kunna krigsplaceras såsom kvartermästare även vid stridande kompanier.

FJÄRDE

KAPITLET

Fredsorganisationen och befälsstaten vid ett infanteriregemente

Grundläggande uppgifter Det ändamål, som en fredsorganisation främst h a r att tillgodose, är klart och entydigt. Dess främsta uppgift är att bibringa den personal, varav krigsorganisationen är i behov, erforderlig utbildning. Den utredning rörande krigsorganisationen, som framlagts i föregående kapitel, ger besked om kvalifikationskraven på och omfattningen av den personal, som erfordras. Fast anställd personal måste finnas tillgänglig i krigsorganisationen för att besätta sådana befattningar, vilka icke kunna bestridas med värnpliktig personal. Dessa befattningar utgöras, vad den del av den fast anställda personalen beträffar som hänföres till stampersonal och som i detta sammanhang närmast h a r intresse, främst av dels kompanichefs- och högre befattningar vid de i egentlig mening stridande förbanden, dels kvartermästarbefattningar. Stampersonalen måste följaktligen vara så utbildad, att den kan bestrida ifrågavarande befattningar. Detta förutsätter för den förra kategorien officersutbildning och efter hand kompanichefsutbildning och i vad avser vissa högre befattningar högskoleutbildning, för den senare kategorien kvartermästarutbildning. Angående nyssberörda utbildning hänvisas till vad därom sägs i kap 5 och 6. Den stamanställda personalen kan emellertid enligt all erfarenhet icke fylla sin uppgift i fält, om den icke i fred be92

redes riktligt tillfälle att förvärva truppvana och särskilt därvid förmåga att föra t r u p p . För den skull måste personalen ifråga å ena sidan beredas tillfälle att i all möjlig omfattning tjänstgöra under det årliga trupputbildningsarbetet och å andra sidan detta o r d n a s på sådant sätt, att möjlighet ges till truppföring åtminstone i kompani- och bataljonsförband. Genom att på så sätt bereda det för krigsorganisationen erforderliga stambefälet full sysselsättning i utbildningsarbetet tillgodoses även de ekonomiska kraven på en rationell utbildningsorganisation. Som framgår av utredningen r ö r a n d e krigsorganisationen uppgår behovet av befäl på aktiv stat eller reservstat med en återhållsam uppskattning till 11 regementsofficerare, 22 kaptener, 20 löjtnanter, 54 kvartermästare och 5 fänrikar. Dessutom fordras tillgång till lägre specialutbildad personal till ett antal av omkring 120. Såväl officerare som kvartermästare och specialutbildad personal (underbefäl) böra med hänsyn till den utbildning, som de enligt kap 5 och 6 avses erhålla, icke blott i militärt utan även i pedagogiskt hänseende kunna väl tillgodose de krav, som numera måste ställas på ett gott utbildningsbefäl. Utbildningsarbetet fordrar även tillgång till viss personal för administrativa göromål (stabs- och förvaltningstjänst). Sådan personal kräves även för

fredsregementets andra stora uppgift, m obiliseringsförberedelserna. Behovet av dylik personal har klargjorts genom omfattande organisationsundersökninga r under senare år och sedermera fastställts. Principiellt synes böra räknas med det sålunda fastställda behovet. Utbildningsorganisationen Det torde icke tillkomma befälsutredningcn att i detalj ingå på alla de spörsmål, som äro samhöriga med ordnandet av en utbildningsorganisation för de värnpliktiga. För utredningen är det emellertid väsentligt att klargöra, om den på krigsorganisationen grundade befälstillgång, som redovisats i det föregående, är tillräcklig för ändamålet eller om därutöver erfordras ytterligare personal för att utvinna bästa möjliga resultat av den stadgade värnpliktsutbildningen. Främst i detta syfte ha organisationsplaner för utbildning av värnpliktigt befäl och värnpliktiga i allmänhet utarbetats. Grundläggande för utbildningsorganisationens omfattning är storleken av den årliga värnpliktskontingenten för första tjänstgöring vid varje infanteriregemente. Denna har under det sista årtiondet varierat ganska avsevärt, främst beroende av växlingar i nativiteten. Från att i 1942 års försvarsbeslut ha beräknats till 950 man per infanteriregemente, steg kontingenten u n d e r de närmast följande åren vid åtskilliga regementen över tusentalet för att omkring år 1950 sjunka till 800 eller därunder. I slutet av 1950-talet och u n d e r 1960-talet kommer den åter att efter hand kraftigt stiga — en följd av de stora barnkullarna under 1940-talet. Den begränsade tillgången på ynglingar, som inträtt i värnpliktsåldern under 1950-talets förra del, h a r emellertid möjliggjort en smidig övergång till

inskrivning och därmed efter hand inryckning till första tjänstgöring ett år tidigare än förut. Delar av två åldersklasser inrycka sålunda för närvarande enligt en särskild övergångsplan till första tjänstgöring varje år. Därmed har årskontingenten kunnat hållas någorlunda konstant. I slutet av 1950-talet, då övergången till tidigare inryckning är helt genomförd, bortfaller denna utjämningsmöjlighet. Då det emellertid är nödvändigt att ha en någorlunda fast grund för organisationsberäkningarna, har ett för överskådlig framtid sannolikt medelvärde för den årliga värnpliktskontingentens storlek beräknats. Utgångspunkten har härvid främst varit dels barnkullarnas (beräknade) storlek, dels infanteriregementenas behov av utbildad värnpliktig personal för att kunna tillgodose krigsorganisationens behov. E n ä r de senare uppgifterna till huvudsaklig del äro av hemlig natur, kan närmare redogörelse icke här lämnas. Resultatet har emellertid blivit all den värnpliktskontingent, som årligen skall utbildas vid ett infanteriregemente, bör beräknas till c:a 1 000 manA Med detta antal räknas sålunda i det följande. Av ovanstående 1 000 värnpliktiga skall viss del utbildas till befäl. Som tidigare anförts har 1952 års riksdag fastställt, att ungefärligen 11 % av åldersklassen skall uttagas för underofficersutbildning (befälselever K) och 26 % för underbefälsutbildning (befälselever A), d v s omkring 110 respektive 200 man. Övriga värnpliktiga (värnpliktiga i allmänhet) utgöra sålunda 630 man. Längden av den utbildning, som skall meddelas ovannämnda värnpliktskatego1

Det må i detta s a m m a n h a n g erinras om att förläggningsutrymmet i infanteriregementenas kasernetablissement vid s k normalförläggning ( = förläggning under längre tid) icke medger större årskontingent för första tjänstgöring än c:a 1000 man.

rier och sättet för tjänstgöringstidens inpassande i kalenderåret har ävenledes fastställts av 1952 års riksdag. Nedan följer en schematisk översikt över den årliga utbildningsverksamhet, som är avsedd att äga rum vid ett infanteriregemente. För fullständighetens skull har härvid även de årliga repetitionsövningarna, vår- och höstomgången, inlagts. Utbildningsårets månader 5

)

4 Vpl urtagna för underofficersutbildning. f

Befäls-

p^

skola K

| Pluton-

l

|

chefakolo

|

jfejjfl

Vpl urtagna för underbefälsutbildning. I

Befäls-

gp i

skolo A

g = | Befalstjönsig [ i

Vpl i allmänhet. Enskild utb.

^^

Förbands-

g H

utbildning

|

i

Repetitionsövningar. | Hösl | 1

|

Voi

[

Ovningsuppehåll

Av översikten framgår, att utbildningsorganisationen vid ett infanteriregemente bör omfatta dels skolor för utbildning av värnpliktigt befäl med stadgad längre tjänstgöring än övriga värnpliktiga, dels en organisation för utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Under begränsade delar av året kräves dessutom en särskild organisation för att tillgodose repetitionsövningsförbandens instruktörsbehov. Det ovan angivna antalet värnpliktiga av olika kategorier skall fördelas på s k utbildningslinjer (skyttetjänst, granatkastartjänst o s v ) för utbildning till viss befattning i överensstämmelse med krigsförbandens personalbehov. Ur synpunkten av en rationell utbildningsorganisation bör antalet utbildningslinjer i görligaste mån begränsas. Med hänsyn 94

till krigsorganisationens nuvarande och så långt kan bedömas blivande struktur med en mångfald av vapen och olika uppgifter för personalen, förblir dock antalet utbildningslinjer tämligen stort. För att på bästa sätt utnyttja utbildningsbefälet bör utbildningsenhetens (plutonens) styrka lämpligen vara 30— 40 man. Vissa utbildningslinjer äro emellertid så små, att denna styrka icke kan uppnås. Möjligheten att anordna utbildning inom sådan utbildningslinje endast vartannat eller vart tredje år är begränsad, då personal ur flertalet utbildningslinjer krävas för att åstadkomma övningskompanier och övningsbataljon under förbandsutbildningsskedet efter juluppehållet. I sådant fall bör centraliserad utbildning, i regel intill nämnda uppehåll, organiseras i första hand för militärområde, i andra hand vid mycket små utbildningslinjer — särskilt för blivande befäl — för armén i dess helhet. Med beaktande av dessa synpunkter har ett typexempel på fördelning på utbildningslinjer och utbildningsenheter av olika kategorier värnpliktiga u p p gjorts, såsom närmare framgår av tabell 1. Utbildningsorganisationen skall från början så ordnas att den dels möjliggör en ändamålsenlig ledning av utbildningen, dels underlättar en senare övergång till förbandsutbildning utan större organisatoriska förändringar. Utbildningsenheterna (plutonerna) pläga därför sammanföras till kompanier och dessa i sin tur till under regementschefen direkt lydande bataljoner. Någon anledning att frångå kompaniet (motsvarande) såsom närmast högre utbildningsenhet, tillika administrativ enhet, föreligger icke. För att kompanichefen skall ha praktisk möjlighet att effektivt leda utbildningen — icke minst handleda befälet — i överens-

Tabell 1. Exempel på fördelning av ett infanteriregementes årskontingent pliktiga (1 000 man) på utbildningslinjer och utbildningsenheter (plutoner) om c:a 40 man. Befälsskola K

Befälsskola A

värn-

Vpl i allmänhet

Utbildningslinje

Skyttetjänst Understödstjänst .. Ksp Grk Jägartjänst Stormpion j ä r t j ä n s t P a n s a r v ä r n s tjänst Pionjärtjänst Slabstjänst Signaltjänst Motortjänst Bil Traktor Me Anspannstjänst Intendenturtjänst .. Sjukvårdstjänst Summa

Antal

Utbenhet Antal

Utbenhet Antal

12 22 6 5 3 2 x l 4

24 30 16 20 5 5

Milo Milo Armé Armé

40 50 30 50 10 25

12 Milo

1 Milo

1 Armé Armé Armé Armé Armé Armé

4\ Armé (T) 1/

10 4 2 7 12

Armé (T)

per infanteriregemente

2 (+ V,)

260 Utbenhet

Milo

25 Armé 2 Milo 1 Milo (T)

25\ 1 15/ 1 15 Milo 50\ 2 20/ 30 Milo (T)

5 (+ 2)

15 (+ V,

S:a s:nim Anm:

1 000 vpl, 25 utbildningsenheter. Därtill kommer plutonchefsskola om 2 utbildningsenheter under tiden 15/3— 15/7. Armé 2 = För armén gemensam utb, organiserad på 2 utbenheter (1 i söder, 1 i norr). Milo 1 = För milo gemensam utb, organiserad på 1 utbenhet. (T) =: Utb förlagd till trängreg med befäl utgående ur detta. ( + 2 ) = Antal av för armén (milo) gemensamma utbildningsenheter, som skola organiseras vid regementet.

Blivande stabsunderofficerare

(motsvarande nuv

stämmelse med »Allmänna utbildningsbestämmelser för armén» (AU), bör antalet utbildningslinjer inom ett kompani i regel icke vara flera än två, och för att han •— som jämväl har att fostra, ej blott utbilda rekryterna — skall kunna lära känna varje värnpliktig, bör utbildningskompaniets styrka helst icke överstiga omkring 100 man. Förläggningsenheten (kompanilokalen) inom arméns nuvarande kasernetablissement är även dimensionerad för en sådan styrka. Antalet utbildningskompanier blir sålunda c:a tio, vartill kommer ett kasernkompani för ledning, utbildning och förläggning av regementets s k ekonomivärnpliktiga. Antalet utbildningsenheter

stabsfurirer).

(plutoner) inom kompaniet blir två å tre. Antalet bataljoner har i regel varit tre, vilket ursprungligen betingats av strävan att bibehålla överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisationerna. Då dessa båda organisationer, såsom i kap 3 (krigsorganisationens befälsbehov) inledningsvis framhållits, i detta avseende numera icke ha någon likhet med varandra, har ett sådant motiv för fredsregementets indelning på tre bataljoner helt bortfallit. Indelningen bör i stället endast bestämmas av kravet på en ändamålsenlig utbildningsorganisation. Av gruppchefsutredningen

framlagda 95

synpunkter böra i detta sammanhang särskilt beaktas. Sålunda ansåg denna, att den stora betydelse, som utbildningen av befäl av olika kategorier h a r för arméns verksamhet såväl i fred som framförallt i krig, mera än vad som nu vore fallet borde komma till uttryck rent organisatoriskt. En åtgärd i det syftet skulle enligt utredningen vara att samordna de olika befälsutbildningsuppgiftcrna inom ett förband och giva dem en enhetlig ledning inom ramen för en befälsulbildningsbaialjon. Denna skulle enligt utredningen få följande huvuduppgifter: Stamskoleutbildning. Utbildning av värnpliktigt underbefäl under första tjänstgöringen (till underofficersutbildning uttagna, till underbefälsutbildning uttagna samt s k föregångsmän). Värnpliktig underofficersutbildning. Befälsutbildning i samband med krigsförbandsvisa repetitionsövningar, särskilt vid s k befälsövningar. Befälsutbildning för regementets egen personal (aktiv- och reserv-). Vederbörlig instruktions- och kontaktverksamhet inom hemvärnet samt den frivilliga befälsutbildningsrörelsen m fl frivilliga försvarsorganisationer. Biträdande vid planläggning och genomförande av större övningar (stridsskjutningar i förstärkt pluton och kompani, vissa övningar i kompani och bataljon etc). Följande fördelar torde bl a stå att vinna med en på angivet sätt föreslagen organisation: Enhetlig ledning av befälsutbildningen och i samband därmed en tydligare accentuering än vad nu är fallet av att utbildningen av värnpliktigt underbefäl är ett speciellt och angeläget utbildningsproblem. Bättre och ökade möjligheter att utnyttja kvalificerat befäl, delvis i form av s k lärarsystem, dock utan att äventyra principen om och fördelarna med fast placerade, för utbildningen i stort ansvariga chefer vid resp. underavdelningar. Ökade möjligheter att effektivt utnyttja lokaler och fasta utbildningsanordningar, speciellt lämpade för befälsutbildning. Effektiviserat och ekonomiserat planläggningsarbete. — Genom att en enhetlig, 96

år från år verkande befälsutbildningsorganisation skapas, kunna inom denna bevaras och utnyttjas planer och mallar för övningar av olika slag. Detta torde efter något år komma att innebära en minskning av tiden för kvalificerat planläggningsarbete och lämna större möjligheter för resp. befälskategorier till arbete direkt å fältet, exempelvis vid stationsvisa momentövningar under befälsutbildning och de speciella befälsövningarna i anslutning till de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna, ävensom vid kurser och övningar för förbandets egen personal. Möjligheter skapas att vid de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna insätta färdigorganiserade utbildargrupper. Ianspråktagandet av dessa torde ej som nu ofta är fallet genom tillfälliga omplaceringar av befälet komma att försvåra och söndersplittra övrigt utbildningsarbete. Sammanförandet av stamskoleelever och värnpliktiga befälselever under gemensam ledning inom en och samma högre utbildningsenhet synes också innebära möjligheter att ytterligare öka förståelsen och samarbetsviljan mellan dessa kategorier. Befälsutredningen ansluter sig till vad gruppchefsutredningen härutinnan anfört. Det skäl som ovan anförts för indelning i kompanier, nämligen att ernå överensstämmelse med övningsorganisationen, föreligger icke beträffande befälsutbildningsbataljonen, enär befälseleverna, särskilt grupp A, förr eller senare fördelas på andra övningsförband, främst såsom gruppchefer. Befälsutbildningsbataljonen indelas därför lämpligen icke i kompanier utan i befälsskolor, nämligen (jämför tabell 2) e n befälsskola K om en underofficersskola i skyttetjänst och en underofficersskola i understödstjänst för utbildning av till underofficersutbildning uttagna befälselever (grupp K), e n befälsskola A om tre underbefälsskolor i skyttetjänst och e n befälsskola A om en underbefälsskola i kulsprutetjänst och en underbefälsskola i granatkastartjänst, båda för

utbildning av Ull undcrbefälsutbildning uttagna befälselever (grupp A) samt e n befälsskola I för grundläggande utbildning av blivande fast anställda instruktörer (grupp I ) . Den sistnämnda skolan, som på grund av ringa elevantal vid varje regemente liksom den därpå följande instruktörsskolan bör centraliseras (jämför kap 6), kommer dock endast att förekomma vid ett infanteriregemente per militärområde, men ersattes vid övriga förband av en tredje befälsskola A för militärområdesvis (inom armén) centraliserade utbildningslinjer (t ex jagar- och stormpionjärtjänst). Senast i samband med juluppehållet placeras eleverna vid befälsskolor A som gruppchefer och stf gruppchefer vid kompanierna för värnpliktiga i allmänhet. Det härigenom frigjorda instruktionsbefälet vid dessa skolor utnyttjas bl a för befälsutbildningsbataljonens övriga ovan angivna huvuduppgifter. Befälsskola K kommer viss tid av året (omkring 10/G—15/7) att omfatta två årsgrupper (befälsskola K i egentlig mening samt plutonchefsskola). Övriga värnpliktiga måste med hänsyn till antalet utbildningslinjer och numerär organiseras på sex utbildningskompanier vartill kommer kasernkompaniet, summa sju. Antalet blir sålunda så stort, att en indelning på två bataljoner är nödvändig. Den ena av dessa bör exempelvis omfatta den största utbildningslinjen, skyttetjänst (två kompanier) samt ekonomivärnpliktiga ocb den s k instruktionsplutonen 1 (kasernkompaniet). Den andra bataljonen blir lämpligen en specialbataljon, omfattande samtliga övriga utbildningslinjer och organiserad på fyra kompanier, nämligen ett för sambands- och jägartjänst, ett för understödstjänst, ett för (storm-) pionjärtjänst och slutligen ett för motor-, anspanns- och intendenturtjänst.

Särskilda krav måste ställas på chefen för sistnämnda bataljon med hänsyn till det stora antalet utbildningslinjer. Exempel på organisationen framgår av tabell 2 å nästföljande sida. Vid sidan av den ständiga indelningen på bataljoner måste för förbandsutbildning övningskompanier och övningsbataljon, så långt möjligt av krigssammansättning, kunna organiseras. De bli i huvudsak fulltaliga först sedan värnpliktiga på centraliserade utbildningslinjer i samband med juluppehållet återgått till sitt förband. Med ovan skisserad utbildningsorganisation (se tabell 2) kan övningsbataljonen exempelvis få följande sammansättning: en bataljonschef (chefen för II. eller III. bataljonen) en bataljonsstab (stambefäl ur befälsskola A) ett stabskompani (organiseras av 5. kompaniet) om stab, en sambandspluton, en jägarpluton, kompanitross, två skyttekompanier (organiseras av 9. och 10. samt 6. komp), vardera om stab, tre skytteplutoner, en understödspluton med kulsprutetropp, granatkastartropp samt närpansarvärnsgrupp kompanitross ett skyttekompani (organiseras av befälsskola K samt återstoden av befälsskola A sedan gruppchefcrna utgått enligt ovan) om 1

I instruktionsplutonen ingå värnpliktiga, vilka visat sig icke godtagbart kunna följa utbildningstempot, men som beräknas med ett långsammare sådant kunna tillgodogöra sig en begränsad utbildning. Plutonen, som må uppgå till 5 % av förbandets totala värnpliktsstyrka, utbildas på utbildningslinjen skyttetjänst. 97

Tabell 2. Exempel på ett normalinfanteriregementes befälsbehovet och befälsfördelningen

utbildningsorganisation vid densamma.

samt

(Inryckande värnpliktsstyrka c:a 1000 m a n ) Kvartermästarkåren

Officerskåren Utbildningsenhet m. m.

Underbefälskåren

Offoch resoffasp.

Instruktörsgrupper I. bat (befälsutbildning) 1. B e f ä 1 s s k o 1 a K Uoffskola, skyttetjänst Uoffskola, understödstjänst kspgrkPlutonchef sskola (15/3—15/7) Skyttetjänst Understödstjänst 2. B e f ä l s s k o l a A Tre ubefskolor, skyttetjänst 3. B e f ä l s s k o l a A Ubefskola, ksptjänst Ubefskola, grktjänst 4. B e f ä l s s k o l a I* II. bat (specialutbildning) 5. k o m p (sambands- och j ä gart j ä n s t ) Signalpluton Jägarpluton 6. k o m p (understödstjänst) Ksppluton Grkpluton 7. k o m p (stormpionjär- och pionjärtjänst) Stormpionjärpluton Pionjärpluton 8. k o m p (trosstjänst) Motorpluton Anspannspluton / / / . bat (skytteutbildning) 9. k o m p (skyttetjänst) Tre skytteplutoner 10. k o m p (skyttetjänst) Tre skytteplutoner 11. k o m p (ekonomitjänst) Ekonomipluton

..

Instruktionspluton Summa

10 13

10 49 26

1 Alternativt annan för milo gemensam befälsskola enl. tabell 1, vartill k o m m e r y t t e r ligare 1 V2 centraliserade befälsskoleenheter enl. s a m m a tabell, vilkas befälsbehov tillgodoses u r plutonchefsskolan efter 15/7.

I nstruktörer Utredning eller riksdagsbeslut

1925 års försvarsbeslut 1930 » försvarskommission Lantförsvarets utbildningskommission 1944 års manskapsutredning 1945 » försvarskommitté Det faktiska nuläget

( ,

stab, två å tre skytteplutoner, en understödspluton enl. ovan kompanitross ett understödskompani (organiseras av (5. samt 7. komp) om stab, två p a n s a r s k y d d s t r o p p a r , en stormpionjärpluton, en kulsprutepluton, en granatkastarpluton (8 el 12 cm) kompanitross ett trosskompani (organiseras av 8. samt 7. komp) om stab, en pionjärpluton, en trosspluton, kompanitross. Behovet av befälspersonal för utbildningsorganisationen har u n d e r det sista årtiondet varit föremål för u p p r e p a d e utredningar. En sammanfattning härav återfinnes i arméchefens »Utredning angående behovet av i n s t r u k t ö r e r (fast anställt underbefäl) för utbildning av arméns värnpliktiga samt detta behovs tillgodoseende», vilken den 20/11 1951 insändes till Kungl. Maj :t och sedermera föranledde ett principbeslut av 1952 års riksdag angående instruktörsfrågans framtida lösning. Ett utdrag av denna sammanfattning förtjänar att i detta sammanhang anföras: Antalet kvalificerade instruktörer per pluton (motsvarande) h a r i olika s a m m a n -

Summa

Off eller uoff

Uoff eller ubef

Ubef

1 1 1 1 1 1

1 1 1 1 1 1

3 3 4 4 3 1

5 5 6 6 5 3

hang varit föremål för offentlig utredning och riksdagsbeslut, vilket n ä r m a r e framgår av ovanstående tabell (behovssiffrorna avr u n d a d e till hela t a l ) . Man finner sålunda, att redan år 1925 — trots dåtida i förhållande till nuläget relativt enkla stridsförfaranden och okomplicerade tekniska stridsmedel — 5 kvalificerade instruktörer bedömdes erforderliga per pluton. 1945 års försvarskommitté sökte tillgodose instruktörsbehovet i huvudsak enligt de principer, som tillämpades av 1941 års försvarsutredning, vilken å sin sida grundade sitt förslag på de b e r ä k n i n g a r r ö rande befälsbehovet, som framlagts av läntförsvarets utbildningskommission. Emellertid hade kommittén av ekonomiska skäl och med hänsyn till eljest uppstående r e kryteringssvårigheter ansett sig böra i n å gon m å n begränsa instruktörsbehovet. Sålunda hade för varje utbildningsavdelning om 35—40 m a n genomsnittligt beräknats" 4—5 äldre instruktörer — subalternofficerare, underofficerare, överfurirer och furirer —• mot ur rent militära s y n p u n k t e r önskvärda 6. Antalet 6 var otvivelaktigt påverkat av den taktiska indelningen och befälsbehovet vid den krigsorganiserade skytteplutonen —• 1 plutonchef (officer), 1 ställföreträdare (underofficer eller äldre underbefäl) och 4 grupper med vardera en gruppchef ( u n derbefäl). Fast anställt underbefäl av överfurirs och furirs grad bör emellertid vid en utbildningspluton principiellt icke tjänstgöra som gruppchefer d v s truppförare, utan som truppinstruktörer. Genomföres denna princip, kan trupptjänstgöringen b e dömas bli mindre fysiskt krävande, varigenom underbefälet k a n användas i sådan tjänst upp till omkring 40 års ålder. Såsom gruppchefer —• truppförare vid förbandsutbildningen i grupp och pluton under den senare delen av de värnpliktigas 99

första tjänstgöring — böra de värnpliktiga gruppchef sskolceleverna (befälsskola A) användas. Detta torde vara enda möjligheten att under dessas begränsade utbildningstid ge dem någon rutin att föra grupp. Systemet h a r redan prövats vid förbanden. Vid gruppens och plutonens utbildning med värnpliktiga befälselever som gruppchefer måste emellertid en kvalificerad instruktör dessutom stå till förfogande vid varje grupp — d v s vid en pluton om fyra grupper sammanlagt fyra stycken — för att instruera och övervaka dels gruppchefen, dels gruppens manskap i övrigt. Vid vissa övningar, t ex stridsskjutningar m m, måste instruktörerna ofta träda in som gruppchefer. För att erhålla en överblick över vad ett modernt, rationaliserat utbildningsarbete kräver ifråga om befälskader h a r chefen för armén låtit vederbörande truppslagsinspektörer verkställa beräkningar över vad utbildningen kan komma att fordra. Följande i detta s a m m a n h a n g aktuella, allmängiltiga grunder ha därvid varit vägledande. övningsavdelningens storlek och sammansättning är beroende av truppslaget. Den minsta övningsavdelningen varierar från 3 m a n (teknisk specialutbildning) till 9 man (grupp vid infanteriet). Övningsavdelning motsvarande pluton varierar i styrka från 10—15 m a n vid teknisk specialutbildning till omkring 35 m a n vid infanteriet i allmänhet. Övningsavdelning motsvarande pluton h a r ansetts böra ha en befälstillgång på 1 officer, 1 underofficer samt 4—5 instruktörer (överfurirer eller/och furirer, d v s minst 1 per grupp enligt ovan). Vissa avdelningar med personalstyrka under 30 man och med specialbetonad utbildning anses kunna reda sig med 1 officer eller underofficer samt 2—3 instruktörer. För att viss del av dagen frigöra p l u t o n s befälet för övningsplanläggning m m och för att åstadkomma ett rationellare u t n y t t j a n d e av utbildningsanordningar och specialutbildat befäl h a r ansetts lämpligt att låta s k centrala instruktörsgrupper sköta utbildningen under 1%—2 tim per dag och övningsavdelning. Som tidigare framhållits är antalet utbildningsplutoner (motsvarande) per infanteriregemente (790 vpl) f n i genomsnitt 23, vilket m o t s v a r a r c:a 34 man per pluton.

100 Den korta utbildningstiden och tillkomsten av ny, ofta tekniskt betonad och komplicerad materiel, t ex radar, gör det nödvändigt med ett stort a n t a l utbildningsenheter med relativt begränsat antal värnpliktiga i varje enhet. (Befälsbristen vid vissa förband h a r dock — till men för utbildningen — nödvändiggjort, att plutoner om 50—60 m a n organiserats.) Det ä r vidare att observera, att värnpliktskontingentcn per förband f n är ovanligt liten till följd av den låga nativiteten under 1930-talet. Redan efter 1955 börjar kontingenterna att öka för att 1962 bli 50 % större än nu. Enär befälsrekryteringsfrågan alltid måste ses på längre sikt, kan m a n därför icke helt utgå från det nuvarande läget vid bedömande av behovet av utbildningsbefäl. I stället för 790 värnpliktiga per infanteriregemente bör m a n r ä k n a med upp till 1 000, för vilket a n t a l infanteriets kasernetablissement i allmänhet äro dimensionerade. Motsvarande antal var också kasernerat i början av 1940-talet. Skola ovan angivna a l l m ä n n a beräkningsgrunder strikt följas, även sedan kontingenterna ökats, blir emellertid befälsbehovet så stort, att det av ekonomiska skäl icke torde k u n n a tillgodoses. En viss reducering blir därför nödvändig. De önskvärda 4 i n s t r u k t ö r e r n a (underbefäl) per normalpluton (motsvarande) m å s t e sålunda reduceras till 3. Vid förbandsutbildning i grupp och pluton kan härvid t ex officeren vara övningsledare, underofficeren (ställföreträdande plutonchefen) i n s t r u k t ö r vid en grupp och överfurirerna och furirerna vid övriga tre grupper. 5 kvalificerade befäl per pluton ä r att anse som ett absolut minimibehov. Därtill komina de centrala instruktörsgrupperna. Dessutom måste en viss, på erfarenheter grundad, reserv av befäl för semester och sjukdom m m beräknas. På grund av de nuvarande stora vakanserna och den tid, som ett fullständigt genomförande av ett nytt underbefälssystem kräver, k o m m e r antalet underbefäl endast att småningom ökas, samtidigt som värnpliktsstocken växer. Med utgångspunkt från av truppslagsinspektörerna gjorda b e r ä k n i n g a r blir medelbehovet av underbefäl som instruktörer per förband, j ä m t e erforderlig reserv, vid de olika truppslagen s å l u n d a följande: Infanteriregemente 94.

Den tidigare refererade gruppchefsu t r e d n i n g e n h a r även berört frågan om behovet av aktivt utbildningsbefäl och förklarat sig för sin del icke ha något i p r i n c i p att erinra mot arméchefens ovan angivna beräkningar beträffande värnpliktiga i allmänhet. Utredningen p å p e k a d e emellertid i detta sammanhang, att man åren 1941 och 1945—47 vid b e r ä k n a n d e t av befälsbehovet endast utgick ifrån behovet för utbildningen av värnpliktiga, som fullgöra första tjänstgöring, jämte a n n a n under större delen av året löpande utbildning, såsom exempelvis plutonchefsoch stamskolor. Det starkt ökade befälsbehovet vid repetitionsövningarna förutsattes skola fyllas med reservbefäl och värnpliktigt befäl. Genom den av 1948 års värnpliktskommitté föreslagna och av 1950 års riksdag beslutade nya formen för repetitionsövningar krigsförbandsvis h a r emellertid enligt gruppchefsutredningen ett annat läge uppstått. Gruppchefsutredningen anförde h ä r o m följande: Erfarenheterna från dessa övningar visa, vilket även bestyrkes av utredningens egna iakttagelser och studier på fältet, a t t därest full effekt skall ernås, även aktivt befäl måste avdelas som instruktörer för ledande av viss utbildning. Detta krav framträder särskilt starkt beträffande utbildningen u n der befälsövningen och de första två veckorna av repetitionsövningen. Under repetitionsövningens sista vecka erfordras i regel även aktivt befäl som stridsdomare vid de tillämpningsövningar, som då äga rum. I den m å n aktivt befäl som krigsplacerat ingår i de inkallade förbanden, k a n kravet på instruktörer nedgå, men ett visst behov föreligger alltid. Antalet årligen inkallade värnpliktiga ä r under repetitionsövningarna större ä n vad fallet v a r u n d e r de åldersklassvisa övningarna. Redan h ä r a v framgår att det n y a systemet måste ställa större krav på befälskadern ä n det äldre. I detta s a m m a n h a n g må också erinras om det starkt berättigade kravet från de inkallades sida att varje dag, som de icke k u n n a u t öva sin civila verksamhet, m å s t e vara helt

fylld av ändamålsenlig och effektiv utbildning. Utredningen h a r sökt bilda sig en uppfattning om de krav ifråga om tillgång till aktivt befäl, som de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna medföra. Utredningen vill som exempel på befälsbehovet anföra följande. Vid ett infanteriregemente beräknas omkring 400 värnpliktiga befäl av olika kategorier skola under hösten fullgöra en befälsövning om 10 dagar. F ö r a t t denna övning skall bli effektiv torde krävas ett antal instruktörer motsvarande i genomsnitt 1 officer och 1 underofficer per 20 elever, d v s sammanlagt 20 officerare och 20 underofficerare. För den därpå följande repetitionsövningen torde under de första 14 dagarna krävas instruktörsgrupper om i medeltal 1 officer, 1 underofficer och 2 underbefäl för varje utbildningsenhet om 200 man, d v s s a m m a n l a g t 10 officerare, 10 underofficerare och 20 underbefäl. Under därpå följande vecka ä r behovet sannolikt mindre, men under sista veckan, då tilllämpningsövningar i större förband i regel skola äga rum, n ä r m a r sig behovet åter de för den första hälften av repetitionsövningen angivna siffrorna. Under de repetitionsövningar, som n o r m a l t avses skola äga r u m på våren, torde det totala behovet av instruktörer bli relativt sett avsevärt större än vad som ä r nödvändigt för höstomgången. De instruktörer, som i det föregående avses, måste med nödvändighet utgöras av aktivt befäl, detta med hänsyn till såväl arten av den utbildning det h ä r gäller som vikten av att den relativt korta tiden u t nyttjas väl. De måste därför till största delen tagas ur den kader, som eljest under utbildningsåret sysslar med utbildningen av de värnpliktiga, vilka fullgöra första tjänstgöring eller undergå utbildning vid plutonchefsskolor. 1948 års värnpliktskommitté synes icke ha r ä k n a t med de konsekvenser, som de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna i detta avseende skulle komma att medföra. Utredningen ä r av den uppfattningen, att instruktörsbehovet vid repetitionsövningarna måste tillgodoses i erforderlig utsträckning och a t t verksamheten under utbildningsåret måste r ä t t a s därefter. De repetitionsövningar, som skola äga r u m på våren, böra sålunda inpassas så, a t t de infalla under den från värnpliktiga under första tjänstgöring fria perioden. Utred101

ningen vill i detta s a m m a n h a n g hänvisa till vad under rubriken »Längden av perioden mellan tvenne åldersklassers första tjänstgöring» anföres rörande verksamheten under h ä r ovan berörda fria period. För repetitionsövningen på hösten står icke något liknande uppehåll till förfogande. Emellertid h a r m a n på flera håll redan börjat tillämpa det systemet att låta skördeuppehållet sammanfalla med första hälften av repetitionsövningen, varigenom ett förhållandevis stort antal befäl kan placeras till tjänstgöring som instruktörer vid repetitionsövningsförbanden. Utredningen h a r enligt vad som anföres under rubriken B. Skörde- eller övningsuppehåll för sin del ansett, att ett dylikt förfaringssätt bör bliva regel. Som utredningen redan framhållit äro befälskadrarna icke beräknade för den belastning, som repetitionsövningarna medföra. De starkt m ä r k b a r a vakanserna i underbefälskadern medföra ytterligare påfrestningar på utbildningsbefälet vid t r u p p förbanden. Utbildningen av de värnpliktiga, vilka fullgöra sin första tjänstgöring, plutonchefs- och gruppchefsskolor inbegripna, m å s t e starkt påverkas i negativ riktning av dessa förhållanden. De k u n n a icke på längre sikt få kvarstå, om m a n i relation till i försvarsorganisationen nedlagda kostnader vill uppnå full effekt av utbildningen. Ej minst gäller detta vid bedömande av förutsättningarna för en effektiv gruppchefsutbildning. Utredningen anser därför, att de med en reell ökning av det disponibla utbildningsbefälet av olika kategorier sammanhängande frågorna äro spörsmål av första ordningen. Det torde emellertid böra närmast ankomma på den pågående befålsutredning en att framlägga förslag i dessa anseenden (kurs. av utredningen). I synnerhet underbefälsfrågan måste som redan påpekats bringas till en snar lösning.

Gruppchefsutredningens förslag att övningsuppehållet om 14 dagar (förut benämnt skördeuppehåll) för värnpliktiga, fullgörande första tjänstgöring, skall sammanfalla med första hälften av höstomgångens repetitionsövningar för att frigöra aktivt befäl vann anslutning vid 1952 års riksdag. Befälsutredningen har i samma syfte vid utarbetande av 102

förslag till organisation av utbildningen till och såsom befäl på aktiv stat eftersträvat att frilägga september månad, så att såväl lärare som elever vid arméns utbildningsanstalter helt skola kunna disponeras för repetitionsövningarna. Vid sitt bedömande av befälsbehovet har befälsutredningen i övrigt ansett sig i princip kunna godtaga de av arméchefen och gruppchefsutredningen gjorda beräkningarna. Gruppchefsutredningen förklarade sig emellertid i särskilt sammanhang vara av den uppfattningen, att vid en eventuell genomsnittlig befälstillgång av exempelvis 1 officer, 1 underofficer och 3 underbefäl per pluton befälsplutoner borde tillgodoses med 1 + 1 + 4, under det att plutoner sammansatta av vanliga värnpliktiga i princip skulle tilldelas 1 + 1 + 2. Det vore enligt utredningens mening rationellt att på detta sätt satsa mera på befälsutbildningen. Den reducering av antalet instruktö rer (underbefäl) från 4 till 3 per normalpluton, som arméchefen av ekonomiska och andra skäl ansett sig nödsakad föreslå, kan dock, åtminstone i viss mån, kompenseras genom att officersoch reservofficcrsaspiranterna (ett tiotal per regemente) enligt befälsutredningens förslag under minst 8 månader av sitt andra utbildningsår skola fullgöra tjänst som underbefäl vid en fullständig värnpliktsskola. Härigenom blir det möjligt att tilldela befälsavdelningarna 4 underbefäl och ändå bibehålla 3 vid plutoner bestående av värnpliktiga i allmänhet. Befälsutredningen har med dessa utgångspunkter funnit (tabell 2), att för en effektiv utbildning vid ett infanteriregemente kräves 74 befäl motsvarande nuvarande officerare och underofficerare samt 85 befäl motsvarande nuvarande stamunderbefäl jämte

9 officers- och reservofficersaspiranter. Därtill komma specialinstruktörer ur andra truppslag (t ex trängen) och personalkårer (t ex tygstaten). Till ovanstående antal bör läggas den reserv av personal, som på grund av vunna erfarenheter synes nödvändig för tjänstens beröriga upprätthållande under tjänstledighet, semester, sjukdom, bortkommendering för särskilda uppdrag m m. Vid beräkningarna av denna reserv h a r befälsutredningen ansett sig böra följa de utgångspunkter, som åberopades redan av 1919 års försvarsrevision och som därefter oförändrat tillämpats. Reserven av personal har sålunda upptagits till 5 % beträffande officers- och kvartermästarpersonal samt till 2,5 >% beträffande underbefäl (instruktörer). Därjämte har i överensstämmelse med 1942 års försvarsbeslut räknats med viss ständigt tjänstgörande reservanställd personal. De framlagda förslagen till utbildningsorganisation äro baserade på genomförd krigsorganisation. Det är uppenbart, att behovet av personal av olika slag växlar väsentligt under en övergångstid och icke heller kommer att vara detsamma inom alla regementen. Förslagen förutsätta likaså genomförd fredsorganisation. Även denna kommer att förete stora växlingar under en övergångsperiod. Av andra orsaker, exempelvis ökad eller minskad värnpliktstillgång, kunna slutligen ändringar i organisationen bli nödvändiga. Organisationen för stabs- och förvaltningstjänst Stabs- och förvaltningstjänsten vid infanteriregemente var under åren 1944 —1949 föremål för ingående organisationsundersökningar under ledning av statens organisationsnämnd. Det slutliga resultatet av dessa undersökningar har

kommit till uttryck i den i annat sammanhang omnämnda generalordern nr 2500/1949 angående »Organisationen av och verksamheten vid infanteriregementes stabsorgan m m i fred» och framgår vad den militära personalen beträffar närmare av översikt å följande sida (tabell 3). Befälsutredningen saknar anledning att ingå på den organisationstekniska uppläggningen av tjänsten ifråga. Däremot måste personaluppsättningen modifieras med hänsyn till den förändrade befälsorganisationen. Detta betingas främst av den tidigare omnämnda, av 1952 års riksdag i princip beslutade omorganisationen av underbefälssystemet vid armén. Denna omorganisation innebär bl a att allt underbefäl tillförsäkras anställning med pensionsrätt (f n vid 55 års ålder) till skillnad från det hittillsvarande systemet, där underbefälstjänsten varit ett »genomgångsyrke» med tvångsvis avsked för flertalet redan vid 34 års ålder. För att effektivt utnyttja underbefälet efter 42-årsåldern, då det i regel icke längre lämpar sig som instruktörer i trupputbildningsarbetet finnes redan ett antal s k inretjänstbefattningar för underbefälet, varav i stabs- och förvaltningstjänst 6, såsom närmare framgår av omstående översikt (tabell 3). Antalet inretjänstbefattningar måste utökas i samband med att allt underbefäl erhåller pensionsberättigande beställningar. I proposition nr 120/1952, vilken låg till grund för ovan omförmälda riksdagsbeslut, förklarade sig föredragande departementschefen (sid 30) intet ha att erinra mot att underbefälskadern på längre sikt utökades med 4 beställningar för vaktchefer och 1 tillsyningsman för utbildningsanordningar vid varje regemente, avsedda för äldre underbefäl och sålunda närmast jämnställda med inretjänstbefattningar. Enär departements-

Tabell 3. Översikt

över befälstilldelningen för stabs- och vid ett infanteriregemente.

förvaltningstjänsten

Befälstilldelning enligt Gällande ordning v

i

"c U

II <u •— tO O

'c >a.H ££ o o

t-

n « C

o "G

is « -a3 w to C u C

tH

u 'fcH

é2

IM

C o

>

1 1

1 3

1 2 1

ég «

^ tn > u (-. tu

< a

1 1 3

1 1

1 1 1 1 3 1

1 3

1 1

1 1

1 1 1

1 1

6 På regementets stat ...

2 1 1 1 4 1 1 1

1 1

4 1

9 3

1 Se inskrivningsexpeditionen. Därav 1 officer. På särskild stat.

chefen i avvaktan på befälsutredningens förslag icke kunde taga slutlig ställning till behovet av instruktörer av underbefäls grad, var frågan om antalet inrctjänstbefattningar i övrigt icke heller då aktuell. Behovet av instruktörer motsvarande nuvarande stamunderbefäl vid ett infanteriregemente, såsom det framgår av befälsutredningens i det föregående redovisade beräkningar, är 85. Härtill kommer personal, kommenderad utom regementet samt reserv för sjukdom m m, sammanlagt 17. Häremot svarande inre104

2 1

i

uo

C/2

Härav på särskild stat

1 2 3

A

ti

i!

> •—u o <u — < a to o

O

Stabsavd. med regexp ti 1 Utbildningsavdelning 1 Mobiliseringsavdelning 1 mobiliseringsdetalj personaldetalj Tvgavdelning förråd o. skjutbanor Intendenturavdelning förrådsbokföringskontor förråd Sjukvårdsavdelning ... Kasernvårdsavdelning Kassaavdelning Vakttjänst Stalltjänst Hundtjänst Bataljonsexpedition ... Inskrivningsexp 1

c v a

överkvm. el. kvartermästare

Avdelningar m m

Föreslagen organisation

tjänstbefattningar som böra kunna tillgodoses inom ett regemente, äro 20 1 . G finnas redan och ytterligare 4 vaktchefer och 1 tillsyningsman för utbildningsanordningar tillkomma enligt ovan. Återstå 9 befattningar. Härom har arméchefen i den förut delvis redan citerade underbefälsutredningen bl a anfört följande: Tanken har uppkommit, att i viss utsträckning förbehålla det fast anställda un1 Det ytterligare antal, som kräves redovisas vid försvarsområdesstaberna m fl.

derbefälet de under 1940-talet vid arméns staber och förband införda civila pensionsberättigande befattningarna med löneställning i huvudsak motsvarande överfurirs och furirs. Härigenom skulle även tillgången pä kvalificerat befäl i krigsorganisationen ökas. Den nuvarande civila personalen i armén uträttar ett gott och för armén nyttigt arbete. Den kan emellertid i nu gällande system icke användas i fred för trupputbildning och i regel icke i krig i kvalificerade befattningar. En undersökning vid tre staber och tio förband har t ex visat, att av personalen i nu civila och civilmilitära befattningar, som skulle kunna övertagas av äldre underbefäl, endast 14 % inneha underbefäls- eller högre befattning i krigsorganisationen. Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet har i 1951 års statsverksproposition, bilaga 6 (fjärde huvudtiteln) erinrat om att 1949 års försvarsutredning i sitt delbetänkande av 4/7 1950 framhållit, att den civilanställda personalen inom försvaret under senare år avsevärt utökats. Detta har enligt statsrådet medfört, förutom betydande merkostnader, en under nuvarande förhållanden ogynnsam belastning på den civila arbetsmarknaden, där bristen på arbetskraft är särskilt kännbar. Genom att utnyttja sådana f n civila eller civilmilitära beställningar, som kunna innehas av underbefäl från en tidpunkt, då detta icke längre lämpar sig för den fysiskt mera ansträngande tjänsten, kunna, utan kostnadsökning, f n av civil personal bestridda uppgifter lösas, samtidigt som truppinstruktörer tillkomma i fred och kvalificerat befäl i krigsorganisationen. Härigenom undvikas eljest nödvändiga statökningar, som särskilt i nuvarande statsfinansiella och befolkningspolitiska läge icke äro önskvärda. Underbefälens avsedda ställning m m i förutsatta inretjänstbefattningar innebär, att de fortfarande skola vara militära tjänstemän med skyldighet att fullgöra viss tjänst för att upprätthålla sin truppföringsförmåga (eller motsvarande förmåga). Självfallet kan en övergång till ett nytt system ske först i samband med att nuvarande civila befattningshavare pensioneras eller på annat sätt avgå ur tjänst. Något avskedande av denna personal bör icke ifrågakomma.

Ett antal av de beställningar, som äro lämpliga för äldre underbefäl, innehas redan nu av f d underbefäl. Det nya systemet innebär emellertid, att ett relativt stort antal nu civila beställningar förbehållas det äldre underbefälet. Försvarets civila personals förbund och försvarets civila tjänstemannaförbund ha i sina yttranden bestämt avstyrkt ett förslag enligt ovan skisserade grunder. Det senare förbundet har förklarat sig »icke kunna ansluta sig till någon av de i detsamma diskuterade utvägarna till lösning». Det har i yttranden noga redovisat alla nackdelar med det föreslagna systemet. Enighet synes endast råda i en sak, nämligen att den enda verkligt effektiva åtgärden att förmå de unga furirerna att efter en dyrbar utbildningstid kvarstå i tjänst är att bereda samtliga framtidsplatser inom armén. Detta blir möjligt genom det föreslagna systemet utan kostnadsökning. Äldre underbefäl lämpa sig väl för många nu av civil personal bestridda befattningar. Den nuvarande civila personalen får kvarstå intill pensionsåldern. De av de civila personalförbunden framförda nackdelarna måste, om problemet betraktas i sin helhet och icke begränsas till endast en personalkategori, stå tillbaka för det nya systemets stora fördelar, där såväl utbildnings- som krigsorganisationen tillgodoses på ett effektivare sätt än f n, utan att stabs- och förvaltningstjänstens krav eftersättas. Med utgångspunkt från behovet av truppinstruktörer har beräknats, att sammanlagt omkring 875 f n civila eller civilmilitära befattningar vid armén kunna övertagas av underbefäl. Följande synpunkter göra sig härvid gällande beträffande de ifrågakommande befattningarna, främst vid truppförbanden. Förrådsvaktmästartjänsterna -— f n civilmilitära — äro redan i nuläget till en stor del besatta med f d underbefäl. Dessa tjänster lämpa sig väl för underbefäl, vilka under sin föregående tjänst förvärvat god kännedom om krigsmaterielen, dess användning och vård samt även undervisat befälselever och övriga värnpliktiga i dessa frågor. I krigsorganisationen kunna de, sedan deras förråd etc avvecklats — i motsats till huvuddelen av nuvarande innehavare av beställningarna — användas i kvalificerade befattningar, t ex som kvartermästare.

För att sänka tidpunkten för övergång från trupptjänst till inre tjänst för underbefäl vore det önskvärt att kunna utnyttja även förrådsmannabefattningarna. Detta har emellertid så gott som enhälligt avstyrkts av remissmyndigheterna. Dessa befattningar synes sålunda icke böra tagas i anspråk. Med de civila förrådsmännens kvarblivande i organisationen följer emellertid uteblivna befordringsmöjligheter för dessa, eftersom förrådsvaktmästarbefattningarna enligt ovan skola förbehållas underbefälet. 1948 års anställningsutredning har — enligt vad som under hand meddelats —• sin uppmärksamhet riktad bl a på detta förhållande. Av de 5 kanslibiträdena vid t ex ett infanteriregemente (typförband för omorganiserad stabs- och förvaltningstjänst) kan föreståndaren för regementsexpeditionens skrivcentral, av vilken bl a måste krävas stenografikunskap, knappast vara underbefäl. Föreståndarna för registreringsdetaljen och arbetsordergruppen med sökregister vid inskrivningsexpeditionen respektive mobiliseringsavdelningen torde däremot mycket väl kunna vara äldre underbefäl. För dessa tjänster är kunskap om alla befattningar i krigsorganisationen och dessas innebörd med hänsyn till krigsplaceringsarbetet särskilt värdefull. Underbefälen ha en fast grund för sådan kunskap. Även kanslibiträdesbefattningen vid intendenturavdelningen, som avses för proviantredovisningen, och motsvarande befattning vid kassaavdelningen böra kunna överläs av lämpligt underbefäl. 1951 års riksdag har beslutat inrättande av kanslibiträdestjänster jämväl vid plåt- och maskingrupperna vid vissa truppförbands mobiliseringsavdelningar. Även dessa böra med fördel kunna bestridas av underbefäl. Försvarets civilförvaltning har beträffande kontorspersonalen förklarat, att förslaget i detta avseende icke givit förvaltningen anledning till annat uttalande, än att ämbetsverket anser, att de kanslibiträdesbefattningar, som skola utbytas mot militära tjänster, redan från början böra angivas, och förordar för sin del kanslibiträdesbefattningarna vid intendentur- och mobiliseringsavdelningarna. Chefen för centrala värnpliktsbyrån har framfört vissa synpunkter på den civila personalens befordringsmöjligheter och föreslagit, att en undersökning borde göras i

samråd med statens organisationsnämnd för att utröna, i vilken utsträckning äldre underbefäl kunna placeras vid personalregistreringsväsendet, utan att anställningsmöjligheterna för kvinnlig arbetskraft äventyras. Organisationsnämnden har sedermera uttalat, »att utbyten, annat än i undantagsfall, komma att försvåra rekryteringen och kvarhållandet av lämpliga kontors- och skrivbiträden», men att om förslaget begränsades att omfatta en kontorist- och två kanslibiträdestjänster per förband — om detta för organisationens genomförande ansågs nödvändigt — intet funnes att erinra mot en sådan åtgärd. Ett utbyte av föreslagna kontorsbefattningar utgör en försämrad befordringsmöjlighet för den civila personalen, vilket kan påverka rekryteringen. Å andra sidan bör framhållas, att rekryteringen av truppinstruktörer för de värnpliktigas utbildning — fredsförbandens viktigaste uppgift — måste betecknas som minst lika betydelsefull som rekryteringen av kontorspersonal för stabs- och förvaltningstjänst. Försiktigheten synes emellertid bjuda, att endast ianspråktaga 2 av de 5 (a 6) kanslibiträdesbefattningarna vid ett infanteriregemente för underbefäl. Därvid böra de av civilförvaltningen föreslagna kanslibiträdena på intendenturavdelningen och mobiliseringsavdelningen komma ifråga. Statens organisationsnämnd har ävenledes under hand förklarat dessa befattningar vara de lämpligaste. Om förrådsmännen sålunda utgå och kanslibiträdesbefattningarna endast i begränsad omfattning utnyttjas för underbefäl, uppstå svårigheter att erhålla erforderligt antal lämpliga inretjänstbefattningar för underbefäl. Statens organisationsnämnd och civilförvaltningen ha ifrågasatt, om icke vissa arvodesbefattningar för pensionerade underofficerare kunna ändras till befattningar för äldre underbefäl. Befattningarna såsom expeditionsunderofficer vid tygavdelningen, stabsunderofficer vid bataljonsexpeditionen (motsvarande) och föreståndare för förrådsbokföringskontoret samt kasernunderofficer kunna sålunda enligt organisationsnämndens uppfattning skötas av äldre underbefäl av den kvalitet, som kan förväntas, om den skisserade underbefälsorganisationen genomföres. Civilförvaltningen har anfört, att med hänsyn till de nuvarande svårigheterna att rekrytera arvodesbefattningarna för underofficerare

och i b e t r a k t a n d e av att ett stort antal avbefattningarna u p p r ä t t h å l l a s av formellt icke kompetenta innehavare några betänkligheter knappast böra h j s a s mot att öppna möjligheten för äldre underbefäl att uppehålla vissa nu för pensionerade underofficerare avsedda tjänster. Civilförvaltningen h a r därvid förordat en undersökning i frågan. En sådan undersökning h a r utförts inom arméstaben. Denna utvisar, att av befintliga omkring 525 arvodesbefattningar för pensionerade underofficerare inom armén (15/8 1951) i n n e h a s : 305 av pensionerade underofficerare, 168 av annan militär personal (reservanställda, värnpliktiga m f l ) . 28 av civil personal (varav 7 kvinnor), medan 24 ii ro vakanta. 220 1 arvodesbefattningar för underofficerare utnyttjas sålunda f n icke av denna befälskategori. Det är emellertid att observera, att rådande överkonjunktur, underofficerskårens åldersfördelning i nuläget, som medför ett o n o r m a l t lågt antal pensionsavgångar per år, och nuvarande förhållanden på b o s t a d s m a r k n a d e n , med följande ovillighet att flytta, bidraga till att arvodesbefattningar icke tagas i anspråk av pensionsavgångna underofficerare. På längre sikt blir läget sannolikt ett annat. Arvodesbefattningarna utgöra f ö en kompensation för den låga pensionsåldern inom underofficerskåren, som icke utan tvingande skäl bör i sin helhet eller till större delen borttagas. Högst 2 av de 6 arvodesbefattningarna för underofficerare vid t ex ett infanteriregemente synas sålunda böra u t b y t a s mot befattningar för underbefäl. För armén i dess helhet motsvarar detta omkring 100 befattningar. Vilka 2 arvodesbefattningar, som sålunda skola tagas i anspråk, bör fastställas, dock först sedan beslut fattats om den framtida organisationen av den lokala och regionala fortifikationsförvaltningen.

Omsatt på ett infanteriregementes organisation för stabs- och förvaltningstjänst innebär arméchefens förslag sålunda att de nuvarande civila befattningarna för 4 förrådsförmän (förut förrådsvaktmästare) vid tyg- och intendenturavdelningarna, 2 kanslibiträden vid

mobiliserings- och intendenturavdelningarna och 1 kontorist vid kassaavdelningen omvandlas till militära befattningar för underbefäl i ungefär motsvarande lönegrader. Statens organisationsnämnd och försvarets civilförvaltning ha i allt väsentligt tillstyrkt förslaget. Befälsutredningen vill för sin del framhålla, att krigsorganisationens befälsbehov, såsom framgår av kap 3, även innefattar ett tämligen stort antal lägre, specialutbildad yrkespersonal (överfurirer) i befälsställning. Detta behov har med hittillsvarande fredsorganisation icke kunnat tillgodoses. Det måste därför anses vara rationellt och för krigsorganisationens hållfasthet förmånligt, att den för stabs- och förvaltningstjänsten i fred avsedda, fast anställda personalen i största möjliga utsträckning är militär, ty därigenom tillgodoses krigsorganisationens behov av här ifrågavarande personal såväl direkt som indirekt bättre. Arméchefens förslag innebär sålunda härutinnan en avsevärd förbättring. Starka skäl tala för att gå ännu längre på den inslagna vägen. Den civilanställda i personalförteckningen upptagna personalen vid ett infanteriregemente uppgår nämligen till omkr 75 personer, vartill kommer ett 50-tal förrådsarbetarc. De av arméchefen anförda betänkligheterna häremot svncs dock välgrundade, varför den valda medelvägen av befälsutredningen förordas, liksom även sättet för att utnyttja vissa arvodesbefattningar för underofficerare. Beräkningsmässigt har härvid på den i tabell 3 gjorda översikten, som jämväl omfattar här föreslagen organisation, och i avvaktan på Kungl. Maj:ts slutliga ställningstagande till den regionala och lokala fortifikationsförvaltningens organisation, arvodesbefattningarna för expeditionsunderofficer vid 1

mer än 40 %.

tygavdelningen och stabsunderofficer vid bataljonsexpeditionen hänförts till underbefälsbefattningar. I övrigt föreslås ingen förändring beträffande arvodesbefattningarna. För de sammanlagt 20 inretjänstbefattningarna för underbefäl har i överensstämmelse med arméchefens förslag uppförts beställningar med tjänstegraden »rustmästare». Stabs- och förvaltningstjänsten vid kompaniet har behandlats i kap 2, till vilket hänvisas. K o m m e n d e r i n g a r utom regementet Ett betydande antal av det stamanställda befälet tages i anspråk utom truppförbanden för utbildningsarbetet såsom lärare och elever vid centrala skolor m m. Vid personalberäkningar för uppgörande av befälsstater har därför plägat upptagas ett särskilt behov av befäl för kommenderingar till skolor och kurser m m. Infordrade uppgifter utvisa att ett större antal befäl — särskilt underbefäl — tages i anspråk för ändamålet ifråga under vinterhalvåret än under sommarhalvåret. Detta förhållande har haft ett menligt inflytande på utbildningsarbetet under senare år på grund av de stora vakanserna. Några nämnvärda begränsningar ha nämligen knappast kunnat göras ifråga om kommenderingar utom regementet. I anslutning till förevarande utredning ha nya beräkningar gjorts. En sammanfattande redogörelse för dessa ger vid handen följande. Befälet h a r hänförts till tre grupper — kompaniofficerare, befäl ur kvartermästarkåren och underbefäl. För befäl, tillhörande högre tjänstegrad, har i likhet med vad förut varit fallet icke några beräkningar ansetts erforderliga. Beräkningarna omfatta såväl sommar108

halvåret som vinterhalvåret. Under det förra är behovet av utbildningsbefäl vid regemente särskilt stort. Det är även nödvändigt, inte minst ur rekryteringssynpunkt, att befälspersonalen, i större omfattning än vad för närvarande är fallet, beredes tillfälle att under sommaren begagna sig av lagstadgad semester. Under vinterhalvåret är däremot behovet av utbildningsbefäl något mindre. Därför bör även utbildningen vid centrala skolor företrädesvis äga rum under detta halvår. Liksom i 1941 års beräkningar har icke något särskilt befälstillskott ansetts erforderligt för kommenderingar av kortare varaktighet (mindre än 3 m å n a d e r ) . Beträffande instruktörsbehovet för repetitionsövningsförbanden hänvisas till vad som på sid 101—102 anförts. Ifråga om kommenderingar till central utbildning i allmänhet har städse framträtt en tendens till överdimensionering av den centrala undervisningsorganisationen inom armén. Därmed följer främst den allvarliga olägenheten, att befäl tages från den ordinarie tjänsten vid vederbörligt regemente, till stort förfång för dess utbildningsverksamhet. Systemet är även dyrbart för staten och ogynnsamt för den kommenderade personalen, icke minst med rådande bostadsbrist. Det är därför av vikt, att, såsom även officersutbildningskommittén framhållit i sitt betänkande, väl utnyttja de utbildningsresurser, som finnas vid regementena, och begränsa den utanför regementena förlagda utbildningen till vad som oundgängligen erfordras. Befälsutredningen vill i detta sammanhang med skärpa framhålla, att den under rubriken »Utbildningsorganisationen» i detta kapitel förutsatta centraliseringen av vissa utbildningslinjer för värnpliktiga till ett regemente inom militärområde eller armén icke skall behöva föranleda kommende-

ring av befälspersonal till sådan centraliserad utbildning. Genom att ifrågavar a n d e utbildningslinjer fördelas lika mellan förbanden bör dylik kommendering kunna undvikas. Till sådan central utbildning, som av lokala eller andra skäl måste förläggas helt utom truppförbanden, äro emellertid kommenderingar av stambefäl oundvikliga. Dessa äro av två typer, nämligen som lärare (instruktör) och som elev. Lärare (instruktörer) krävas bl a vid infanteriets kadettskola, krigsskolans övningskompani, infanteriskjutskolans övningsbataljon, arméns jägarskola med fallskärmsjägarskolan, fältpolisskolan (garnisonskompaniet I 1) m fl. Dessa skolors (övningstruppers) organisation behandlas närmare i kap 9, varvid eftersträvats att för vinnande av fastare organisation och begränsat antal kommenderingar vid varje skola öka antalet beställningshavare på skolornas egna stater. Medelbehovet av kommenderad personal (varvid även räknas med att kavalleriet och i någon mån pansartrupperna skola bidraga) uppgår till 3 officerare, 2 befäl ur kvartermästarkåren och 5 underbefäl per reg. Som elever vid skolor och kurser äro beräkningsmässigt varje år bortkommenderade från varje regemente: av officerare 2 till infanteriofficersskolan. 1 till tyg- eller intendenturförvaltningsskolan eller till signalkurs och 2 till krigshögskolan (yngre och äldre kurs e n ) ; av befäl ur kvartermästarkåren 2 till bataljonskvartermästar- eller förvaltarkurs eller annan utbildning samt av underbefäl 7 till kvartermästarutbildning (jämför kap 6) och 2 för omskolning inom trupptjänst eller till inretjänstbefattningar. I 1942 års försvarsbeslut förutsattes att personalbehovet vid försvarsområdesstaberna delvis skulle tillgodoses genom kommenderingar från truppförban-

den. Befälsutredningen förutsätter ingen ändring härutinnan utan räknar med att 2 kompaniofficerare och 1 fanjunkare avsedda som mobiliseringsofficcr, utbildningsofficer och utbildningsbefäl, skola kommenderas till dessa staber. Återstående befälsbehov bör fyllas ur kavalleriet och pansartrupperna. Som generalstabsaspirant eller för annan tjänst i högre staber eller förvaltningar bör 1 officer beräknas och därutöver ytterligare 1 för studier utomlands eller för andra oförutsedda behov. Det sammanlagda befälsbehovet för kommenderingar utom regementet är enligt nyssnämnda beräkningar 12 kompaniofficerare 1 , 5 befäl ur kvartermästarkåren och 14 underbefäl. På grund av den nuvarande befälskårens uppdelning på en officerskår, en underofficerskår och en underbefälskår framträder ofta krav på speciell central utbildning av personal från såväl den ena som den andra kåren för enahanda ändamål, såsom ifråga om gymnastik och idrott, signaltjänst, motortjänst o s v, i större omfattning än behovet ifråga i och för sig påkallar. De möjligheter till begränsningar ifråga om kommenderingar, som den här föreslagna befälsorganisationen ger, böra med hänsyn till det ovan anförda till fullo utnyttjas. Sålunda förutsattes i överensstämmelse med befälskårernas avsedda uppgifter att exempelvis personal ur kvartermästarkåren icke tages i anspråk för specialutbildning i signaltjänst och officerare icke i motortjänst. Befälsstaten Avvägningen mellan de olika befälskårerna I kap 2 har konstaterats att tre artskilda befälskårer böra finnas, var och 1 Det verkliga antalet bortkommenderade officerare per infanteriregemente utgjorde hösten 1952 i medeltal 6 kaptener och 6 subalternofficerare.

en med sina speciella uppgifter i krig och fred. Officerskåren är sålunda avsedd för befattningar som förbandschefer, stabschefer och truppförare samt utbildningsbefäl. Plutonchefstjänsten i fredsutbildningsarbetet är dock endast ett led i officerens egen utbildning till chef för underavdelning av befälsskola och till kompanichef. Kvartermästarkårens personal tjänstgör som bataljonskvartermästare och kompanikvartermästare vid stridande kompanier i krig; i fred i stabs- och förvaltningstjänst, som skol- och kompanikvartermästare och (vid yngre år) som utbildningsbefäl i den »yttre» trupptjänsten. Underbefälskåren bestrider specialbcfattningar eller tjänster såsom kompanikvartermästare vid icke stridande kompanier; i fredsutbildningsarbetet utnyttjas underbefälet huvudsakligen som instruktörer. I kap 3 h a r krigsorganisationens behov av befäl på aktiv stat eller reservstat beräknats till 11 regementsofficerare, 47 kompaniofficerare, 54 kvartermästare och omkr 120 underbefäl. Av tabell 2 i detta kap kan utläsas fredsutbildningsorganisationens motsvar a n d e behov. Det uppgår sålunda vid befälsutbildningsbataljonen till 1 bataljonschef, 4 chefer för befälsskolor, 4 skolkvartermästare vid dessa skolor, 2 chefer för plutonchefsskolor, 2 chefer för underofficersskolor, 5 chefer för underbefälsskolor och 1 chef för instruktörsskola (motsvarande) jämte 12 biträdande skolchefer. Vid de båda andra bataljonerna erfordras sammanlagt 2 bataljonschefer, 7 kompanichefer, 7 kompanikvartermästare, 16 plutonchefer och 15 ställföreträdande plutonchefer. Vid varje utbildningsenhet — skola eller pluton — kräves dessutom i medeltal 4 respektive 3 instruktörer. 110

Av ovan uppräknad personal måste bataljonschefer, chefer för befälsskolor, skolchefer och kompanichefer vara officerare. Tjänsten vid trosskompaniet och kasernkompaniet är emellertid — som tidigare framhållits — av sådan natur (hänför sig främst till undcrhållstjänstens område) att det står i bättre överensstämmelse med den här föreslagna befälsorganisationcns principer att avse välmeriterade överkvartermästare som kompanichefer därstädes. Dessa två kompanichefsbefattningar böra sålunda förbehållas kvartermästarkåren. Det vore önskvärt, att även de biträdande skolchefsbefattningarna kunde besättas med officerare. Den begränsning av den aktiva officerskårens storlek, som av i kap 2 anförda skäl befunnits nödvändig, möjliggör dock icke detta. Befattningarna måste besättas med erfaren personal ur kvartermästarkåren. Detsamma gäller skol- och kompanikvartermästarbefattningarna. Vad plutonchefsbefattningarna beträffa, böra dessa, i överensstämmelse med tidigare angivna principer, besättas av officerare endast i så stor utsträckning, som motiveras av dessas egen skolning som blivande befälsskole- och kompanichefer. Återstående plutonchefer tagas ur kvartermästarkåren. För befattningarna som plutonchefs ställföreträdare böra de yngsta beställningshavarna ur officers- och kvartermästarkåren utnyttjas för att under erfaren plutonchefs ledning i praktiken omsätta de mer eller m i n d r e teoretiska lärdomar som de inhämtat under sin egen nyss avslutade utbildning. Vissa mera specialbetonadc befattningar för stf plutonchefer vid ex.vis signal- och pionjärplutonerna, som äro lämpade för äldre underbefäl, förehållas dessa. Sammanfattningsvis leder avvägningen mellan befälskårerna i avseende på olika befattningar i utbildningsorganisationen till följande:

Befatt^^**~ Off- KvmUbefning _^-— kåren kåren kåren .^-^-""^ KåiBataljonschcf Chef befälsskola ... Skolkvartermästare Skolchef Biträdande skolchef Kompanichef KompanikvarterPlutonchef Ställföreträdande plutonchef Instruktör Summa 1 2

3 4 4 10 5

12 2

7 8

l

6 1

4 80

5 34

l

Vid kascrnkompaniets arbetsavdelning. Chef för instruktörsavdelning.

En sammanställning av totalbehovet av befäl ur de olika befälskårerna vid ett regemente 1 göres nedan. Beställningar, befattningar, lönegrader och tjänsteställning Av den i det föregående gjorda sammanställningen av de olika kårernas iotalnumerär framgår, att fredsbehovet av officerare för ett infanteriregemente är 55 och av kvartermästarpersonal 53. Beträffande dessas fördelning på olika be-

Verk samhet _^^""~^

^

Off- Kvm- UbefKår kåren kåren k å r e n

Regementschef Stabs- och förvaltningstjänst Utbildningsorganisationen Kommenderade Reserv 2 Summa

1 6

34 12 2 55

40 5 2

85 14 3

1 Befäl utom regementets egen stat samt arvodespersonal ej inräknad. 2 Som komplettering till h ä r upptagen resen' av personal för sjukdom m m räknas liksom i gällande försvarsordning med viss ständigt tjänstgörande reservanställd personal, nämligen 2 kompaniofficerare och 1 underofficer.

ställningar har i kap 2 under avsnittet »Beställningarnas anpassning efter befattningarna» vissa motiverade förslag framlagts, varvid befälsskolornas behov av kvalificerat befäl särskilt beaktats. I överensstämmelse med i nämnda sammanhang anförda synpunkter borde rätteligen beställningarna redan för de lägsta underavdelningscheferna (gruppcheferna) vid ifrågavarande befälsskolor upptagas — icke såsom vid de vanliga utbildningsförbanden som furirer eller överfurirer — utan som översergeanter. Härigenom skulle emellertid en både absolut och relativt sett så betydande ökning av kvartermästarkåren behöva företagas, att utredningen finner sig icke kunna förorda detta. Den förutsätter därför att dessa befattningar besättas med instruktörer ur underbefäls; kåren, i största möjliga utsträckning utvalda med särskild hänsyn till deras personliga egenskaper och erfarenhet. I fråga om de biträdande skolcheferna vid underbefäls-, underofficers- och instruktörsskolorna anser utredningen — med tillämpning av förenämnda krav på kvaliteten — erforderligt, att den för dessa befattningar avsedda personalen ur kvartermästarkåren icke kan anses kvalificerad för sin syssla med m i n d r e de äga den erfarenhet, varöver — enligt utredningens befälsordning — en fanjunkare (icke en sergeant) förfogar. I närmast högre befälsinstans böra vidare för underbefäls- och underofficersskolecheferna i staten avses kaptensbeställningar. Främst erfordras detta för att tillförsäkra dessa ledare för den betydelsefulla värnpliktsbefälsutbildningen tillräcklig erfarenhet — en sådan erfarenhet kan icke förväntas finnas hos yngre löjtnanter med deras begränsade antal tjänsteår. Därjämte påkallas denna anordning därför att — i utredningens i annat sammanhang avgivna förslag — den inbördes tjänste-

ni

ställningen mellan löjtnanter och fanjunkare icke alltid medgiver befälsrätt för yngre löjtnanter över de som biträdande skolchefer föreslagna fanjunkarna. För befattningarna som chefer för underbefäls-, underofficers- och instruktörsskolorna anser utredningen alltså kaptensbeställningar vara erforderliga. Med hänsyn till avvägningen mellan skilda beställningar låter sig detta krav emellertid icke i full utsträckning genomföras, varför utredningen anser sig nödsakad att begränsa sig till att föreslå att minst en skolchef vid varje befälsskola har kaptens grad. I övrigt placeras löjtnanter med åtta officersår eller mera i dessa befattningar. Ifrågavarande värnpliktiga underofficers-, underbefäls- m fl skolor förutsättas — som framgår av tabell 2 i detta kapitel — i utbildningsorganisationen vara sammanförda 2 eller 3 till befälsskolor u n d e r en gemensam chef. I betraktande av de speciella kvalifikationer, som måste fordras av dessa befälsskolechefer — och med beaktande jämväl av underlydande befäls egna kvalifikationer och tjänstegrader — böra för dessa befattningar avses majorsbeställningar. På kvartermästarna vid regementets befälsskolor ställas ävenledes höga krav. I vederbörligt avsnitt av kap 2 har därför utredningen föreslagit, att dessa skolkvartermästare skola tillsättas efter urval och tilldelas däremot svarande högre lönegrad och tjänsteställning, vilket kommer att närmare motiveras i det följande. Gruppchefsutredningen föreslog, att befälsskolorna skulle sammanföras till en befälsutbildningsbataljon, vars befäl därutöver skulle ha till uppgift att leda de befälsövningar, som föregå repetitionsövningarna, och den s k fortsatta befälsutbildningen med regementets befälspersonal m m. Befälsutredningen har 112

i tidigare sammanhang förklarat sig kunna instämma med gruppchefsutredningen härutinnan. En dylik anordning kommer att ytterligare skärpa de i och för sig ökade kvalitetskrav, som befälsutredningen ställer på utbildningsbefälet vid värnpliktsbefälsskolorna. På grund såväl härav som i anledning av att majorer avses såsom chefer för nyssnämnda befälsskolor, anser utredningen påkallat att fordra en särskilt hög kompetens och erfarenhet och en ställning över majorerna hos chefen för befälsutbildningsbataljonen. Utredningen förordar därför att han i staten uppföres såsom överstelöjtnant. Befälsutbildningsbataljonens sammanlagda behov av befälspersonal ur officers- och kvartermästarkårerna blir 1 överstelöjtnant, 3 majorer, 5 kaptener, 4 överkvartermästare, 6 äldre löjtnanter (lönegrad Ma 23) och 12 fanjunkare. Vid de två bataljonerna för utbildning av de värnpliktigas huvudmassa böra bataljonscheferna liksom hittills vara majorer (2) och kompanicheferna kaptener (7). Cheferna för tross- och kascrnkompanicrna äro ur kvartcrmästarkåren. Kompanikvartermästarbefattningarna (7) böra bli sluttjänster för en del av kvartermästarkårens personal. Plutonchefer äro dels yngre löjtnanter (7) dels fanjunkare (8), d v s beställningshavare med samma lönegrad som yngre löjtnant (Ma 19). Samma grunder gälla beträffande plutonchefs ställföreträdare — fänrikar (5) och översergcanter (6). Dessa skola under sin utbildning till officer respektive kvartermästare visserligen ha bibringats erforderliga kunskaper (teoretiskt underlag) för att kunna utbilda en skyttepluton, men erfarenheten saknas. Den får de under tjänstgöring som ställföreträdare under skickliga plutonsutbildare (löjtnant eller fanjunkare). I kap 2 h a r anförts, att kvartermäs-

tarkårens huvuduppgift — kvartermästartjänsten — är av sådan egenart och betydelse att kåren icke bör intaga samma underordnade ställning i förhållande till officerskåren som den nuvarande underofficerskåren gör. Den bör i stället sidoordnas med kompaniofficersgruppen. Av det ovan sagda framgår, att ett dylikt sidoordnande även i praktiken låter sig genomföras. F ä n r i k a r och sergeanter ha redan genom 1952 års riksdags på tjänsteförteckningskommitténs förslag grundade beslut samma lönegrad Ma (Me) 16. De förutsättas här få samma arbetsuppgift i utbildningsorganisationen, nämligen som plutonchefs ställföreträdare. Tjänsteställningen fänrikar och sergeanter emellan synes därför enbart böra bestämmas av tjänsteåldern, dock att vid samma anställningsdatum inom graden fänrik r ä k n a r tjänsteålder före sergeant. Principen bör emellertid gälla enbart beträffande de beställningshavare, som motsvara de nuvarande stamanställda sergeanterna och som förutsättas få en utbildning av helt annan art och omfattning än reservanställda och värnpliktiga sergeanter. E n ä r »sergeant» i internationell bemärkelse närmast är att hänföra till underbefäl, men den föreslagna kvartermästarkårens personal avses bli sidoordnad med officerskårens kompaniofficerare, synes det därför önskvärt att ifrågavarande beställningshavare ges en annan benämning än sergeant. Titeln »fältväbel», som från början av 1600-talet till omkr år 1830, då den ersattes av »fanjunkare», förekommit inom svenska armén och fortfarande existerar i bl a finska och schweiziska arméerna, har härvid övervägts. Då den emellertid knappast har gehör i dagens Sverige, har utredningen föredragit benämningen ;;översergeant» i analogi med »överfurir» för att på så sätt utmärka vederbörandes tjänsteställning-

före alla reservanställda och värnpliktiga sergeanter. Yngre löjtnanter (mindre än åtta tjänsteår) och alla fanjunkare inneha lönegrad Ma 19 och avses vara chefer för plutoner, bestående av värnpliktiga i allmänhet. Vissa fanjunkare äro även biträdande chefer vid underofficersoch underbefälsskolor. Tjänsteställningen yngre löjtnanter och fanjunkare emellan bör därför beräknas på motsvarande sätt som mellan fänrikar och översergeanter. Enligt hittillsvarande befälsordning h a r det inom underofficerskåren endast funnits två tjänstegradcr för underofficerarna i trupptjänst, nämligen fanjunkare och sergeant. Den förra, som samtidigt varit slutgrad för huvuddelen av underofficerskåren, avses härvid företrädesvis för befattningen som kompaniadjutant och uppnås f n vid infanteriet i regel först vid c:a 40 års ålder. Enligt h ä r föreslagen ordning kan befordran till fanjunkares tjänste- och lönegrad erhållas redan efter 3 års tjänst i kåren d v s vid omkr 28 års ålder när enhetsskolan genomförts, vilket främst betingas av att vederbörande då avses placeras som antingen chef för pluton vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet eller biträdande chef för underofficerseller underbcfälsskola (jämför tabell 2). Sådan befattning bör med hänsyn till trupptjänstens hårda fysiska krav och övriga i kap 2 anförda skäl innehas till högst 40 års ålder. Därefter placeras vederbörande som kompanikvartermästare. Vad i föregående sammanhang anförts om kvartermästarna vid befälsskolorna gäller även kvartermästarna vid kompanierna. Kompanikvartermästaren blir i realiteten kompanichefens närmaste medhjälpare, som självständigt leder visst utbildningsarbete för kompaniet i dess helhet, särskilt i vad rör inre tjänst och underhålls- (mate113

s

riel-) tjänst. De böra följaktligen tilldelas en högre tjänstegrad och därmed även tjänsteställning än fanjunkare och löjtnanter i lönegrad Ma 19. Enligt nuvarande system skulle detta närmast innebära tilldelning av graden som förvaltare (lönegrad Ma 21). Benämningen förvaltare är emellertid icke särskilt lämplig för här ifrågavarande befattningshavare. I stället föreslås att benämningen »kvartermästare» här utnyttjas även för beställningen. Lönegradsbeteckningen bör bli Ma 21 och beställningen avses sålunda främst för kompanikvartermästare men även för vissa befattningshavare i stabs- och förvaltningstjänst vid regementsstaben. Kvartermästare blir slutgrad efter turbefordran för huvuddelen av kvartermästarkåren. Tjänsteställningen blir före yngre löjtnant och fanjunkare men efter löjtnant i lönegrad Ma 23. I kap 1 har framhållits olägenheten av att ett befäl ur den nuvarande mcllankåren med framstående duglighet i trupptjänst icke kan utnyttjas i högre befattning, än som motsvarar fanjunkarbeställningen med mindre han blir förvaltare, d v s övergår till administrativ tjänst eller förrådstjänst. I kap 2 har därför föreslagits, att fanjunkare som visat framstående egenskaper som utbildningsbefäl och under tjänst som kompanikvartermästare i krigsbefattning vid repetitionsövningar krigsförbandsvis ådagalagt synnerligen god förmåga efter urval böra placeras i högre befattning i såväl krig som fred. I krig kommer härvid befattningen som bataljonskvartermästare tillika trosskompanichef närmast ifråga. Dessförinnan bör en bataljonskvartermästarkurs genomgås. Fredsplaceringen blir skolkvartcrmästare vid befälsskolorna — det erforderliga antalet är sålunda 4 — och lönegraden densamma som för huvuddelen av de nuvarande förvaltarna — Ma 23. 114

Som tjänstegradsbenämning föreslås »överkvartermästare» •—• den högsta tjänstegraden inom kvartermästarkåren — och tjänsteställningen bör vara i likhet med äldre löjtnant (Ma 23) enligt motsvarande principer som för fanjunkare och översergeant kontra yngre löjtnant och fänrik. Bland skolkvartermästarna böra cheferna för tross- och kasernkompanicrna rekryteras efter ytterligare urval och särskild utbildningskurs. Dessa skola vara kaptener med lönegrad och tjänsteställning motsvarande kapteners vid officerskåren. Vid sidan av truppvägen bör liksom nu stabs- och förvaltningsvägen stå öppen för personal vid kvartermästarkåren, som ha större fallenhet för administrativ tjänst och förvaltningstjänst. Befattningarna för regementsexpeditionsföreståndare, personalregistrator och kasernförvaltare på regementets stat förutsättas sålunda bibehållas liksom även befattningarna för tygförrådsförvaltare på fälttygkårens stat, intendenturförrådsförvaltare och kassachef på intendenturkårens stat. Även de senare rekryteras i princip från regementet. Tjänstegraden är för närvarande förvaltare och lönegraden Ma 21 eller Ma 23. Enär benämningen förvaltare är föga täckande för fyra av de sex befattningarna föreslås, att tjänstegraden och titeln överkvartermästare användes även för denna kategori av kvartermästarkårens högre befattningshavare och att samtliga placeras i lönegrad Ma 23. Enär statsmakterna så sent som 1952 beslutade att förrådsförvaltare och kassachefer på grund av arbetets art, ansvarsförhållanden och övriga på löncgradsplaceringen inverkande omständigheter skola placeras i en högre lönegrad än övriga förvaltare, kan det emellertid övervägas, att nämnda beställningar flyttas u p p i lönegrad Ma 25.

Ytterligare möjligheter att tillvarataga kunskaperna och förmågan hos överkvartermästarna på förvaltningssidan synas emellertid böra skapas på motsvarande sätt som beträffande skolkvartermästarna på truppsidan. Närmast avses tyg- och intendenturförrådsförvaltarna. Inom regementet stå dock inga sådana möjligheter till buds. Vid varje försvarsområdesstab (18 st) finnas emellertid två befattningar för pensionerad personal i arvodesbefattning (tygofficer och intendent), vilka hittills befunnits svåra att besätta med tillräckligt kvalificerad personal. Det kan därför ifrågakomma att utbyta dessa befattningar mot beställningar för personal vid kvartermästarkåren med kaptens tjänste- och lönegrad och avsedda att rekryteras bland särskilt dugliga tyg- och intendenturförrådsförvaltare. Befälsutredningen föreslår att så sker. Beställningarna kunna emellertid icke förbehållas endast vid infanteriregementena tjänstgörande förrådsförvaltarc utan måste vara tillgängliga för samtliga förrådsförvaltare inom armén. Den nuvarande aktiva underofficerskårens tjänstegrader sergeant, fanjunkare och förvaltare i 21 och 23 lönegraden föreslås sålunda i den med officerskårens kompaniofficerare sidoordnade kvartermästarkåren motsvaras av översergeant, fanjunkare, kvartermästare och överkvartermästare. Härtill kommer vissa beställningar för kapten. Även underbefälskårens tjänsteställning m m bör i detta sammanhang beröras. Tjänstegraderna inom denna äro f n — bortsett från underbefäl u n d e r utbildning — furir och överfurir. Arméchefen föreslog i den förut berörda underbefälsutredningen en ny högre beställning, »rustmästare» i lönegrad Ma 16, till vilken befordran skulle ske i samband med övergång till förut nämnda 20 inretjänstbefattningar vid omkr

42 års ålder. Därutöver räknades med ytterligare 10 rustmästare i trupptjänst. I avvaktan på befälsutredningens betänkande kunde emellertid departementschefen enligt proposition 120/1952 icke då taga ställning i denna fråga. Befälsutredningen föreslår nu inrättandet av 30 beställningar för rustmästare, vilka inräknats i behovet av personal för trupputbildning (10) samt för stabs- och förvaltningstjänst (20). De 10 trupputbildarna utnyttjas dels'som plutonchefs ställföreträdare dels i centrala instruktörsgrupper för uppgifter lämpade efter deras ålder och erfarenhet. Med hänsyn härtill föreslås att rustmästare tilldelas tjänsteställning i likhet med fänrik och översergeant. Tabell 4 å följande sida utgör en sammanställning av de befattningar i trupptjänst (»tjänstelista») för vilka beställningshavarna ur de tre befälskårerna i princip avses utnyttjas enligt utredningens i det föregående framlagda förslag. Tjänsteställningslistan för befälskårerna vid ett infanteriregemente blir enligt samma förslag följande: Överste. Överstelöjtnant. Major. Kapten vid officerskåren. Kapten vid kvartermästarkåren. Löjtnant Ma 23. Överkvartermästare. Kvartermästare. Löjtnant Ma 19. Fanjunkare. Fänrik. Översergeant. Rustmästare. Överfurir. Furir. Fördelningen av de 55 officersbeställningarna och 53 kvartermästarbeställningarna på olika tjänstegrader och lönegrader framgå i detalj av tabell 5 å sid 117, varvid kommenderad personal fördelats efter beräknat bebov samt reserv av personal proportionellt mellan kaptener och löjtnanter, respektive kvartermästare, fanjunkare och överser115

Tabell 4. Sammanställning de tre befälskårernas Officerskåren Beställning

Befattning

överstelöjtnant

Chef för befälsutbildningsbataljon Chef för befälsskola, bataljonschef Avdelningschef vid befälsskola, kompanichef Avdelningschef vid befälsskola

Major

Kapten

Löjtnant Ma 23

utvisande de befattningar i imp beställningshavare företrädesvis Kvarterm; istarkåren Beställning

Befattning

Kapten

Kompanichef

överkvartermästare

Skolkvartermä stare

Kvartermästare

Kompanikvartermästare Stf. avdelningschef vid befälsskola, plutonchef Plntonchefs ställföreträdare

Löjtnant Ma 19

Plutonchef

Fanjunkare

Fänrik

Plutonchefs ställföreträdare

översergeant

pt} åns t, för vilka avses utnyttjas. Underbel älskaren

Beställning

Befattning

Bustmästare

Instruktör, plutonchefs ställföreträdare (specialtjänst) Instruktör Instruktör

överfurir Furir geanter. Som jämförelse har de nuvar a n d e staterna medtagits. Även underbefälskåren är redovisad. Ur tabellen kan jämväl den föreslagna tjänsteställningen utläsas. Det framgår av tabellen, att officerskåren h a r minskats med 10 beställningar (därjämte en befattning för pensionerad officer i arvodesbefattning), medan kvartermästarkåren (förutvarande underofficerskåren) har ökats med 11 för att kompensera officerskårens reduktion. F ö r att rekrytera vederbörliga kårer erfordras i genomsnitt 2,5 fänrikar respektive översergeanter per år 116

(vartannat år 2, vartannat 3). I förhållande till beräkningarna i anslutning till 1942 års försvarsbeslut innebär detta för officerskårens del en minskning av rekryteringsbehovet med 1 fänrik per år (29 %) till förmån för kvalitetskravet. Minskningen av officerskåren drabbar enbart löjtnants- och fänriksbeställningar. Även antalet kaptener ha reducerats med 4, men detta uppväges av en motsvarande ökning bland regementsofficerarna. Denna omdisponering betingas som förut nämnts främst av de nyorganiserade befälsskolornas krav på

Tabell 5. Förslag till stater och lönegrader Officerskåren

Kvartermä starkåren Antal

Nu

Antal

Förslag

Överste Överstelöjtnant » el major

1 1 1

1 3

Major Kapten

3 24

6 20

Nu

Löjtnant (Ma 23)

8 Löjtnant (Ma 19)

12 Fänrik

överkvartermästare Kvartermästare (förvaltare) 3 Fanjunkare .. 15 Översergeant (sergeant) .. 24

42 Summa

vid ett

kvalificerat befäl. En återgång till en indelning av regementet på tre bataljoner, som år 1949 ändrades till två, kräver ytterligare en regementsofficer och motiveras av den kommande stora ökningen av värnpliktskontingenten. Vad beträffar fördelningen av regementsofficerarna på överstelöjtnantsoch majorsgraderna anser befälsutredningen, att chefen för regementets utbildningsavdelning och chefen för befälsutbildningsbataljonen ävensom inskrivningschefen (tillika chef för mobiliseringsavdelningen) böra vara överstelöjtnanter och övriga regementsofficerare majorer. Som framgår av det följande kommer ovanstående fördelning av beställningarna inom officerskåren — liksom för övrigt även inom kvartermästarkåren —• tillika att medföra en viss ur rekryteringssynpunkt nödvändig förbättring av befordringsmöjligheterna. Beträffande underbefälskåren, som redan befinner sig under utbyggnad,

Förslag

normalinfanteriregemente. Underbefälskåren Antal Nu

Lönegrad

Förslag

2 Mo 14 Ma 33 Ma 33 el. 30 Ma 30 Ma 27

7 Ma 23

12 25

Ma 21 Ma (Me) 19

7 Rustmästare Överfurir ... 30 Furir 48

30 57 35

122 Ma f Me) 16 Ma 14 Ma (Me) 11/10

bör observeras, att i slutsiffran 122 även inräknats 9 befattningar, som f n innehas av civil personal eller militär personal i arvodesbefattning. För kvartermästarkårens och underbefälskårens rekrytering tillkomma 10 korpralsbeställningar. De ha hittills motsvarats av 20 korpralsbeställningar samt 40 beställningar för vice korpraler och meniga. Totalt kommer sålunda antalet beställningar att nedgå. I jämförelse med nuläget och i båda fallen fyllda stater innebär den h ä r föreslagna befälsstaten, att tillgången på personal för utbildningsverksamhet teoretiskt sett är oförändrad inom de båda högre kårerna. I praktiken bör den dock bli större genom att dels centraliserad utbildning organiseras för små utbildningslinjer i betydligt större utsträckning än för närvarande, dels kompanikvartermästarna effektivare utnyttjas i utbildningsarbetet. Tillgången på instruktörer inom underbefälskåren ökas med omkring 30. 117

Befordringsförhållandena Väl ordnade befordringsförhållanden ha alltid framhållits vara av stor betydelse för vidmakthållande av den på aktiv stat varande befälspersonalens arbetsintensitet och därmed även för effektiviteten i försvarsorganisationen. De sedan ett kvartssekel ständigt pågående försvarsutredningarna ha därför även haft sin uppmärksamhet riktad på denna sak. 1945 års försvarskommitté, som senast sysslat med befordringsförhållandena inom försvaret, utgick från att befordran från löjtnant till kapten borde ske senast vid omkring 12 officersår. I fråga om befordran till regementsofficer räknade kommittén med att dylik befordran genomsnittligt skulle äga rum vid 19—20 officersår. Kommittén ville emellertid framhålla betydelsen av att nyssnämnda åldersstreck icke betraktades som bindande. Icke minst ur rekryteringssynpunkt syntes det nämligen viktigt, att personal, som var särskilt förtjänt därav, erhöll tidig befordran till och senare inom regementsofficersgraderna. Beträffande underofficersbefordran räknade kommittén bl a med befordran till fanjunkare vid omkring 37 års ålder. F ö r närvarande sker befordran till och med kaptensgraden med ledning av turlistan från krigsskolan, så snart befattning i vederbörlig grad finnes ledig. Sådan befordran sker vid infanteriet regelmässigt regementsvis. Vid befordran till högre grad än kapten äro särskilda kvalifikationer och meriter avgör a n d e . En kombination av goda vitsord från genomgången krigshögskola samt väl kvalificerad trupp- och stabstjänst utgöra de bästa meriterna. Vid nu n ä m n d befordran är truppslaget befordringsenhet. Enligt en av arméstaben år 1952 utgiven broschyr angående officersanställning blir en fänrik befordrad 118

till löjtnant efter två år som officer. Befordran till kapten beräknas kunna ske ungefärligen under 12. officersåret. För den, som kvalificerat sig därtill, torde därefter befordran till major kunna ske i genomsnitt under 20., till överstelöjtnant under 23. och till överste under 26. officersåret. Antagning som fänrik beräknas härvid ske u n d e r 24. levnadsåret. Sker utnämning till fänrik under n ä m n d a år, skulle sålunda befordran ske till löjtnant under 26. levnadsåret, till kapten under 36., till major under 44., till överstelöjtnant under 47, och till överste under 50. levnadsåret. Som känt är, medförde övergången till de nya befälsstaterna enligt 1942 års försvarsbeslut snabba befordringar inom officersgraderna. Sålunda hade enligt det av 1945 års försvarskommitté år 1947 avgivna betänkandet kaptensutnämning under de »senaste» åren i regel skett efter endast 8 officersår. Efter hand skulle dock kaptensutnämning enligt samma beräkningar komma att förskjutas mot omkring 15 officersår för att först efter 10-årsperiodens slut, d v s omkring år 1958 nå de 12 officersår, som kommittén beräknat såsom normalt. Det synes emellertid i detta sammanhang icke vara anledning på annat sätt ingå på det nuvarande befordringslaget än att söka klargöra de teoretiska befordringsmöjligheter, som fastställda stater kunna bereda under förutsättning att vissa medelbefordringsåldrar iakttagas. I detta syfte gjorda beräkningar rör a n d e befälsstaten vid ett infanteriregemente ge vid handen följande. Löjtnanter, anställda såsom sådana vid 26 års ålder, böra kunna befordras till kaptener vid i medeltal 36 års ålder under förutsättning av viss avgång under de nio åren som löjtnant på grund av dödsfall och andra omständigheter. Eljest förskjutes självfallet medelbefordringsåldrarna uppåt. Omkring % av sålunda

till kapten befordrade löjtnanter kunna beräknas vinna befordran till majorsbeställning under förutsättning av en medelbefordringsålder till major av 44 år. Omkring 45 % av de sålunda befordrade kan vinna befordran till överstelöjtnant vid en medelbefordringsålder till nämnda grad av 47 levnadsår. Beträffande underofficerskåren talar sannolikheten för att den av 1945 års försvarskommitté angivna medelbefordringsåldern till fanjunkaregraden av 37 år icke kan hållas. I fråga om utformningen av den till förevarande utredning hörande befälsstaten må följande anföras. Av skäl som framlagts i det föregående, sker inom officerskåren en viss omfördelning mellan regementsofficersoch kaptensstaterna samtidigt som subalternofficerskåren i kvalitetsbefrämjande syfte något reduceras. Vidare ersättes den nuvarande underofficerskåren med en kvartermästarkår med tjänstegraderna kapten, överkvartermästare, kvartermästare, fanjunkare och översergeant.

utbildningskostnaderna och tiden för det utbildade befälets effektiva utnyttjande utökas. Ur rekryteringssynpunkt är det av stort värde, att fast anställning tidigt kan beredas. Ett med hänsyn till levnadsåldern ej alltför begränsat ansvar är även ägnat att skänka åt individen trivsel i arbetet och intresse för tjänsten. De möjligheter, som det i förevarande förslag tillämpade rekryteringssystemet ger, böra därför begagnas i syfte att föryngra befälet. Framdeles synes man kunna räkna med en normalålder av 19 år för avläggande av studentexamen, som förutsattes vara utgångspunkten för huvuddelen av officersaspiranterna. Med 40 månaders officersutbildning kan i normalfallet anställning som fänrik vinnas vid en ålder av 22 år. De som ha realexamen, äga möjlighet att påbörja sin officersutbildning upptill 2 år tidigare. I deras utbildning inlägges allmänbjldande undervisning under högst 2 år, förande fram till en kompetens motsvarande studentexamen. Även i detta fall bör sålunda fänriksbefordran kunna ske vid 22 år.

Befälsutredningcn räknar i huvudsak med den nuvarande avgångsåldern för åtnjutande av pension, d v s för överste och överkvartermästare i förråds- och kassatjänst 60 levnadsår, för överstelöjtnant, major samt kapten i tyg- och intendenturbefattning 55 levnadsår, för rustmästare 53 samt för övriga 50 levnadsår. Arméns officersutbildningskommitté utgick år 1946 från att antagning till fänrik skulle ske vid i medeltal 24 års ålder. Till grund härför hade lagts medelåldern för årskurserna 1943—1945. Medelåldern har sedermera ytterligare stigit. Denna mot förr relativt höga anställningsålder är en följd av de grunder, efter vilka rekryteringen måst ske, Eljest är det önskvärt att sänka anställningsåldern ifråga. Därigenom begränsas

Befordran till löjtnant skall enligt 1952 års riksdagsbeslut ske efter 2 fänriksår. Om ordinarie löjtnantsbeställning (Ma 19) därvid ej finnes ledig, placeras vederbörande i en motsvarande extra ordinarie beställning (Me 19). Efter ytterligare 6 år sker uppflyttning till lönegrad Ma 23. Sistnämnda bestämmelse har tillkommit bl a på grund av det rådande dåliga befordringslaget för arméns löjtnanter. Utredningen beräknar att med i det föregående föreslagen stat medelbefordringsåldern blir för kapten 11 tjänsteår (33. levnadsåret) major 19 » (41. » ) överstelöjtnant 22 » (44. » ) överste 25 » (47. » ) d v s genomgående lägre än vad som 119

enligt ovan refererade broschyr med nuvarande stater sett på längre sikt bedömes sannolikt. Det faktiska nuläget är i själva verket sämre. Beträffande kvartermästarkåren iäknar befälsutredningen med att antagning till översergeant skall ske vid i medeltal 25 års ålder. Efter 3 år följer befordran till fanjunkare, d v s vid omkring 28 års ålder. I övrigt beräknas medelbefordringsåldern till för kvartermästare 15 tjänsteår (39. levnadsåret) överkvartermästare 17 » (41. » ) kapten vid reg. 19 » (43. » ) kapten vid fo 23 » (47. » ) En förutsättning för att de föreslagna medelbefordringsåldrarna såväl beträffande officerskåren som kvartermästarkåren skola kunna hållas är, som framgår av det föregående, en med hänsyn härtill avvägd proportion mellan antalet beställningar inom de olika tjänstegraderna samt en riktig tillämpning av befordringssystemet. Sammanfattning En sammanställning av i kap 3 lämnade uppgifter angående krigsorganisationens behov av stamanställt befäl ur officers- och kvartermästarkåren samt i detta kapitel beräknat motsvarande fredsbehov lämnas i översikten å nästföljande sida. Översikten ger vid handen, att god överensstämmelse råder mellan krigsoch fredsorganisationens behov. Differensen hänför sig till 1 regementsofficer, 2 kaptener och 1 kvartermästare, som behövas i krig men icke i fred, varför krigsbehovet bör täckas med anlitande av reservstat. (Som jämförelse må nämnas att arméns nuvarande reservstat, fördelad på förband och personal120

kårer, för ett infanterireg motsvarar omkr 3 regementsofficerare, 2 kompaniofficerare och 3 underofficerare. Av översikten framgår även, att den på grundval av krigsbehovet gjorda fördelningen av det erforderliga befälet är väl avpassad efter fredstjänstens krav. En fredsstat, såsom den i detalj framgår av tabell 5 (sid 117) är även väl ägnad att tillgodose angivna grunder för befordran m. m. Med utgångspunkt från alt anställning som fänrik sker vid i medeltal 22 års ålder, bör medelbefordringsåldern till löjtnant bli 24 år, till kapten 33 år, till major 41 år, till överstelöjtnant 44 år och till överste 47 år. 40 % av nyanställda fänrikar kunna beräkna att i sinom tid bli befordrade till majorer. För kvartermästarkåren blir läget följande. Om medelåldern för anställning som översergeant uppskattas till 25 år, blir motsvarande ålder för befordran till fanjunkare 28 år, till kvartermästare 39 år, till överkvartermästare 41 år och till kapten 43 år. 45 % av översergeantcrna kunna beräkna att bli befordrade till överkvartermästare. Slutligen bör erinras om att befordringsmöjligheterna äro starkt beroende av många ganska oberäkneliga faktorer. Det är sålunda bl. a. vanskligt att bedöma förtidsavgångarnas omfattning. I enlighet med vad tidigare anförts skulle fredsstaten vid ett infanteriregemente (jämför tabell 5) komma att upptaga beställningar för 1 överste, 3 överstelöjtnanter, 6 majorer, 20 kaptener vid officerskåren och 2 vid kvartermästarkåren, 8 löjtnanter Ma 23, 7 överkvarlermästare, 12 kvartermästare, 12 löjtnanter Ma 19, 25 fanjunkare, 5 fänrikar och 7 övcrsergeanter.

Krigsorganisationens behov (aktiv stat och reservstat) Fredsorganisationens behov Regementschef Befäl i stabs- och förvaltningstjänst Utbildningsbefäl vid regementet Befäl i tjänst utom regementet Reserv Summa

uo >

o g

aktiv stat reservstat

• "C c

13 (i 1

6 40 5 2

1 12 74 17 4

un

OJ

c. ra

KA

•3

o 6

3 10 6 1

1 Brist Fredsstat:

t* B

Befäl ur kvartermästarkåren

i uo

1 1

4 4

FEMTE

KAPITLET

Utbildning till officer på aktiv stat

bli organiserad, om hänsyn icke i så Inledning stor utsträckning skulle behöva tagas I kap 2 h a r under rubriken »Offitill 1942 års huvudprincip beträffande cersaspiranternas utbildningsgång» en det successiva urvalet, utan verksamheredogörelse lämnats för de erinringar ten helt kunde inriktas på en ratiomot det nuvarande systemet för utbildnellt planlagd yrkesutbildning. Därefter ning till officer på aktiv stat, som i oliframläggas synpunkter på modifikatioka avseenden gjorts. Befälsutredningen ner i det nuvarande systemet. h a r emellertid i detta sammanhang ockI båda fallen utgår utredningen ifrån, så framhållit, att huvudprincipen i 1942 att officersaspiranterna ha före utbildårs system, det successiva urvalet med ningens början vid det allmänna underslutlig antagning av officersaspiranterna visningsväsendet förvärvat ett kunså sent som möjligt, bör bevaras. Vidare skapsmått, som minst motsvarar realanfördes, att utredningen under dessa examen eller efter genomförd skolreomständigheter ansett sig böra framlägform därmed jämförliga kunskaper. Utga ett fullständigt utarbetat förslag till bildningsgången för ynglingar med inrättandet av en officersaspirantskola i modern utformning. E n ä r emellertid enbart folkskolekompetens, vilka intill utredningen vore tveksam om lämplig- enhetsskolans fullständiga genomföranheten av att utan praktiska erfarenhe- de jämväl skola ha möjlighet att bli ofter vidtaga en så genomgripande re- ficerare, redovisas i kap 6. form, förordades alternativt, att man Ifråga om målsättningen för utbildu n d e r alla förhållanden — därest en ningen till officer på aktiv stat bör enfullständig, omedelbar förändring icke ligt utredningens uppfattning, sett mot befunnes lämplig — snarast ginge att bakgrunden av vad i kap 2 anförts, fölpröva ett modifierat förslag. Detta skuljande fordringar ställas på den nyutle hänföra sig till dels tidslängden och formen för officersaspiranternas befäls- n ä m n d e unge officeren: tjänstgöring vid trupp, dels ett begrän1. Han skall som truppförare vid fältsat frångående av den gemensamma utbildningen för blivande aktiva och värn- förband kunna bestrida befattning såsom chef för skyttepluton ävensom bepliktiga officerare vid kadettskolan. Detfattning som ersättare för chef för skytta borde göras till föremål för försök tekompani, samt därutöver ha någon vid infanteriet. Utredningen vill sålunda i det följan- förmåga att föra understödspluton och de först redovisa, hur utbildningen till att tjänstgöra som bataljonsadjutant. 2. Han skall som trupputbildare äga officer på aktiv stat intill påbörjande av krigsskolans officerskurs kan tänkas sådan teoretisk och praktisk kännedom

om verksamheten inom utbildningslinjerna skytte-, kulsprute- och närpansarvärnstjänst, att han efter c:a \xk års tjänst såsom fänrik under ledning av särskilt duglig officer (praktiktjänstgöring) kan bestrida befattning såsom plutonchef vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. 3. Han skall äga den militära allmänbildning, som officersyrket som helhet i och för sig fordrar, och som är nödvändig som grund för hans fortsatta utbildning. Detta förutsätter i sin tur att han i överensstämmelse med vad som hävdats i kap 2 under sin militära utbildning i fall av behov kompletterar sin allmänna skolutbildning till studentexamens nivå. Befälsutredningen förutsätter att den fortsatta obligatoriska utbildningen under officerskarriären i huvudsak bibehålles oförändrad. Närmast följer sålunda 3 år efter officersexamen genomgång av infanteriofficersskolan, vars ändamål är att bibringa ökad förmåga i truppföring och trupputbildning som plutonchef, förmåga att bekläda subalternofficersbefattning i lägre förbands staber (främst bataljonsadjutant) samt förmåga att tjänstgöra som kompanichefs ersättare i fred och som kompanichef i fält. Därefter följer under normalt nionde officersåret kompanichefskurs med ändamål att bibringa eleverna god förmåga i truppföring som kompanichef i fält samt god förmåga som utbildningskompanichef, främst i vad rör stridsutbildning. Slutligen har bataljonschefskurs för (blivande) bataljonschefer under normalt sextonde officersåret till ändamål att utveckla elevernas taktiska omdöme och bibringa dem god förmåga i truppföring som bataljonschef i fält samt förmåga att anordna och leda övningar med skytte-(understöds-)kompani och skyttebataljon.

a.

Utbildningen före krigsskolan De inledningsvis i målsättningen under punkt 1 och 2 ovan angivna fordringarna på den unge officeren kunna icke tillgodoses på annat sätt än genom en vid truppslaget — infanteriet o s v — ordnad utbildning. Under denna starkt truppbetonade del av utbildningen skola å ena sidan eleverna bibringas en levande kontakt med de värnpliktiga och en ingående kännedom om truppen och dess förhållanden, å andra sidan elevernas handlag med de värnpliktiga samt deras sinne och intresse för trupp prövas. Denna utbildning blir på grund av sin karaktär grundläggande för bedömandet av den enskildes lämplighet överhuvudtaget för det militära befälsyrket. Den som under denna utbildning icke visar sig lämplig vid trupp, bör icke få fullfölja utbildningen till officer på aktiv stat. Utbildningen ifråga omfattar dels tjänst vid trupp för enskild utbildning och i befattning såsom gruppchef, ställföreträdande plutonchef och plutonchef, dels erforderlig skolning för utövandet av nyssnämnda befattningar. Trupptjänsten måste förläggas till truppförbanden och bör med hänsyn till betydelsen av tjänst tillsammans med värnpliktiga icke tillmätas för snävt. Skolutbildningen bör äga rum vid en för truppslaget gemensam skola, i det följande benämnd officersaspirantskola. Ifrågavarande truppslagsutbildning skulle kunna ordnas enligt följande tidsschema (sid 124) under förutsättning att 1952 års riksdagsbeslut angående utbildningstiden för värnpliktiga och dennas fördelning inom utbildningsårets ram t v bli bestående. Värnpliktiga, som önska bli officerare på aktiv stat, böra påbörja sin första tjänstgöring vid eget regemente. 123

10/6

*

10/10

BelälslkolaK

=t

15/5

Offospskola:

Oflaspskola: y n g r e kurS

Belälstjänstgönng

ä l d r e kurs

»epövn.

Det synes nämligen vara av stort värde att den första konfrontationen med de militära förhållandena äger rum vid det truppförband, vid vilket den blivande officeren vill förlägga sin livsgärning. Tidpunkten för inryckningen bestämmes av senaste datum för vårens studentexamen vid de allmänna läroverken, d v s början av juni. Till följd härav och enär (de blivande) officersaspiranterna vid inskrivningen eller senare på grund av frivilligt åtagande skola vara uttagna för utbildning till värnpliktiga underofficerare (hänförda till grupp K), bör utbildningen äga rum tillsammans med övriga värnpliktiga befälselever vid regementets befälsskola K. Denna består — med en beräknad framtida årlig värnpliktskontingent av c:a 1000 man per infanteriregemente och den av 1952 års riksdag fastställda uttagningsprocenten (11)—• av c:a 110 befälselever. Under utbildningen vid skolan får officersaspiranten levande kontakt med värnpliktiga ur alla samhällsklasser och dessas förhållanden samtidigt som ett förberedande bedömande av hans lämplighet för vidare utbildning till officer på stat möjliggöres. Tjänstgöringstiden vid befälsskola K bör med hänsyn härtill icke tillmätas för snävt. Å andra sidan är det önskvärt, att aspiranten snarast inriktas på den egentliga yrkesutbildningen, d v s överföres till en för infanteriet gemensam officersaspirantskola. En avvägning mellan dessa två önskemål leder till att början av oktober blir en lämplig skiljegräns. Tidpunkten bestämmes även av att höstomgången av årets repetitionsövningar krigsförbandsvis bör vara avslutad, så att officers124

aspirantskolans befälskår i sin helhet är disponibel från skolans början. Utbildningen vid befälsskola K kommer sålunda att omfatta en t i d r y m d av 4 månader. Målsättningen blir densamma som för befälsskola K, utbildningslinjen skyttetjänst, under skolans första skede och 1. perioden av a n d r a skedet enligt för skolan utfärdade bestämmelser. Först därefter påbörjas den egentliga officersaspirantutbildningen, närmast vid officersaspirantskola, yngre kursen. Då det årliga rekryteringsbehovet av fänrikar per infanteriregemente enligt vad i kap 4 anförts är 2 ä 3 skulle antalet elever vid kursen bli (2,5X19=) 48. För att ernå erforderligt urval för den fortsatta utbildningen vid krigsskolan bör dock antalet officersaspiranter vara minst 4 per regemente, d v s sammanlagt omkring 80. Förbandsutbildning måste vidare vid officersaspirantskolan av pedagogiska skäl kunna bedrivas inom ett i huvudsak fältstarkt skyttekompanis ram. Antalet elever, som från varje regemente kommenderas till officersaspirantskolans yngre kurs, bör därför vara omkring 10, nämligen förutom officersaspiranterna även reservofficersaspiranterna och därutöver — om möjligt frivilligt — erforderligt antal befälselever. Elevantalet blir därigenom lägst omkring 190. Motsvarande metod begagnades före 1936 med gott resultat. Ytterligare fördelar vinnes även med denna uttagning, utan att den målmedvetna grundläggande yrkesutbildningen för de blivande officerarna på aktiv stat behöver eftersättas. Sålunda kan den slutliga antagningen av officersaspiranter på aktiv stat uppskjutas till äldre kursens avslutande i slutet av augusti tredje året. Genom förnuftig påverkan i gynnsam miljö kan under tiden lust för officersyrket skapas hos

särskilt goda elever vid skolan, som från början icke tänkt sig denna levnadsbana, även om intresse för den militära tjänsten förefinnes. Vidare får reservofficersaspiranternas grundläggande utbildning en helt annan fasthet och effektivitet än för närvarande. Denna fråga behandlas utförligare i kap 7. Utbildningen vid officcrsaspirantskolan, yngre kursen, inriktas på att ge den blivande yrkesmannen, åtminstone i vad avser infanteriets huvudvapen, en så allsidig utbildning som möjligt. För den skull kan icke, såsom vid utbildning av värnpliktsbefäl, utbildningen begränsas till endast en vapenlinje. För att kunna bedöma omfattningen av den utbildning, som lämpligen bör kunna meddelas vid nämnda skola har genom militärexperts försorg plan för utbildningen utarbetats. Av denna framgår, att elev efter avslutad kurs bör kunna göra tjänst som soldat i samtliga befattningar vid skyttcpluton, kulsprutegrupp och närpansarvärnsgrupp, kunna föra skytte- och understödsgrupp, kulsprute- och närpansarvärnsgrupp och patruller av olika slag samt under plutonchefs ledning kunna tjänstgöra som instruktör (biträdande instruktör) vid enskild utbildning och utbildning i grupp av värnpliktiga i skyttetjänst, kulsprutetjänst och närpansarvärnstjänst. I vissa stycken värdesättes elevernas skicklighet med beteckningen »god förmåga», i andra med »förmåga». Det skulle vara önskvärt att viss utbildning i granatkastartjänst jämväl kunde inrymmas i utbildningsprogrammet. Kravet på grundlighet i utbildningen å övriga vapenlinjer torde dock knappast göra detta möjligt. I stort sett synes emellertid det avsedda syftet med utbildningen ifråga kunna tillgodoses. För den skull finnes icke anledning att närmare ingå på planen ifråga.

Enligt den allmänna uppfattning, som här företrädes ifråga om yrkesutbildningen till officer, måste »särskild vinterutbildning» ingå i densamma. Med hänsyn härtill borde räknas med ett för meddelandet av utbildningen ifråga anpassat tidstillägg — omkring 3 veckor —, under officersaspirantskolans yngre kurs. I så fall skulle dock kursen avslutas först i mitten av juni och den avsedda befälstjänstgöringen icke kunna påbörjas samtidigt med de värnpliktigas inryckning till första tjänstgöring omkring 15. maj. Betydelsen av att en sådan förskjutning av just denna första befälstjänstgöring icke sker, gör det önskvärt, om ock icke direkt nödvändigt, att förlägga den särskilda vinterutbildningen till nedan omförmäld äldre kurs vid aspirantskolan. Sedan kursen ifråga avslutats — omkring 15. maj — återgå eleverna till vederbörliga regementen för att där fullgöra befälstjänstgöring. I samband därmed skiljes officers- och reservofficersaspiranternas vidare tjänstgöring och utbildning från övriga elevers vid officersaspirantskolans yngre kurs. De senare överföras till den vid regementet påbörjade plutonchefsskolan för blivande värnpliktiga underofficerare. Det slutliga urvalet av officersaspiranter behöver dock ännu icke äga rum. Militärt sett är syftet med aspiranternas befälstjänstgöring att bereda dem tillfälle att främst i gruppchefsbefattning vid värnpliktstrupp omsätta vad förut inlärts ifråga om truppföring och trupputbildning. Tjänstgöringen bör vad beträffar officersaspiranterna äga rum vid den mest betydelsefulla utbildningslinjen, skyttetjänst, och för den skull fullgöras vid skytte- och understödsgrupp. Aspiranterna skola vara förlagda med truppen och fullgöra inre tjänst såsom logementschefer och biträdande dagunderofficerare m m. För att 125

bereda dem möjlighet att i underbefälsbefattning följa utbildningen av värnpliktiga i allmänhet under hela första tjänstgöringen (från inrycknings- till utryckningsdagen) och därigenom »uppleva» gången av de värnpliktigas utbildning från grunden i en pedagogiskt riktig följd, har åt befälstjänstgöringen givits en tidslängd av 10 månader. En så lång befälstjänstgöring i detta stadium av aspiranternas utbildning får sin största betydelse däri, att tjänstgöring i gruppchefsbefattning mer än i någon annan befattning bereder möjlighet till nära kontakt med de värnpliktiga och tillfälle att förvärva truppkännedom. Rikliga tillfällen till truppföring beredes även aspiranterna till skillnad från i nuläget, där befälstjänstgöringen är uppdelad på sommarperioder med huvudsakligen enskild utbildning av av den värnpliktige. Efter juluppehållet d v s under det egentliga förbandsutbildningsskedet av värnpliktsskolan, då de i tjänsten ett år yngre befälseleverna grupp A placeras som gruppchefer vid regementets övningsbataljon, böra aspiranterna vara plutonchefs ställföreträdare, om möjligt vid samma plutoner, där de förut tjänstgjort som gruppchefer. Betydelsen av att aspiranterna under sin sammanhängande, långa och för utvecklingen av karaktären och den militära förmågan ytterst betydelsefulla trupptjänstgöring placeras u n d e r de bästa kompani- och plutonchefer, som regementet kan prestera, behöver icke närmare framhållas. Med nämnda befälstjänstgöring är den del av utbildningen till befäl på aktiv stat, som kan betecknas som grundläggande truppslagsutbildning, praktiskt taget fullgjord. Den för denna del av utbildningen anslagna tiden, som inalles uppgår till omkring 21 månader, synes vara väl avmätt med hänsyn

till det stora värde, som ifrågavarande utbildning otvivelaktigt har, när det gäller att dana ett yrkeskunnigt befäl. Den fortsatta truppslagsutbildningen, officersaspirantskola, äldre kursen, är inriktad på plutonchefens verksamhetsområde. Först följer en skolning av eleverna u n d e r en tid av drygt fem m å n a d e r från de värnpliktigas utryckning, omkring 15 mars till höstomgångens repetitionsövning omkring 25 augusti. Denna utbildning inledes eventuellt med den tidigare omnämnda särskilda vinterutbildningen i övre Norrland (med hänsyn till snötillgången lämpligen vid arméns jägarskola, Kirun a ) . Den förlägges i övrigt till den nyss berörda, för truppslaget gemensamma aspirantskolan. Denna skola blir sålunda u n d e r drygt en månad belagd med såväl en yngre som en äldre kurs, en kombination som ur utbildningssynpunkt är förenad med vissa fördelar. Den plan, som utarbetats för utbildningen u n d e r denna del av aspirantskolan, ger vid handen, att aspiranterna under den anslagna tiden böra kunna bibringas förmåga att vid fältförband föra skyttepluton och någon förmåga att föra understödspluton samt ifråga om trupputbildning förmåga att under plutonchefs ledning tjänstgöra såsom instruktör vid såväl enskild utbildning som vid utbildning i grupp inom tre utbildningslinjer, nämligen skytte-, kulsprute- och närpansarvärnstjänst (någon förmåga i granatkastartjänst), ävensom någon förmåga att vid fältförband utbilda skyttepluton och understödspluton. Officersutbildningskommittén fann på sin tid nödvändigt begränsa utbildningsmålen till endast en utbildningslinje och förutsatte dessutom fortsatt utbildning vid regementena efter utnämning till fänrik. Erfarenheten ger vid handen, att den nuvarande delvis

även till krigsskolan förlagda truppslagsutbildningen icke ens tillgodoser ifrågavarande begränsade mål. I överensstämmelse härmed ha även de i det föregående uppställda fordringarna i avseende på truppslagsutbildningen begränsats till dels förmåga att i fält föra skyttepluton och någon förmåga att föra understödspluton, närmast i syfte att därmed tillgodose beredskapssynpunkterna, dels ifråga om fredsutbildningsarbetet till sådan kunskap om verksamheten vid tre av de mera betydelsefulla vapenlinjerna att fänriken efter 1% års praktisk tjänst under ledning av särskilt duglig officer kan bestrida befattning såsom plutonchef vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Däremot har av förut anförda skäl kravet på en någorlunda allsidig utbildning inom den sålunda begränsade ramen ansetts ofrånkomligt. De enligt ovan begränsade fordringarna ifråga om truppslagsutbildningen till officer å ena sidan, och de uppställda kraven på sådan utbildning efter utnämning till fänrik å andra sidan, bottna i det kända förhållandet, att det omdöme, den träning i befälsutövning och den praktiska och pedagogiska förmåga, som bör vara utmärkande för en plutonchef endast kan bibringas under ett par års ständig tjänstgöring och utbildning under handledning av lämplig officer. Sådan tjänstgöring kan av praktiska skäl icke ordnas på annat sätt än vid vederbörliga truppförband. De blivande fänrikarna bibringas med andra ord vid skola »teoretisk» utbildning i att planlägga och leda utbildningen av pluton. Den praktiska erfarenhet, som saknas, få de vid regementena. Mot bakgrunden av ovan gjorda principuttalanden synas de resultat, som framgår av ifrågavarande utbildningsplan, vara fullt tillfredsställande.

Befälstjänstgöringen efter sistnämnda del av aspirantskolan får en varaktighet av endast något mer än en månad från slutet av augusti till början av oktober. Denna måste självfallet förläggas till vederbörliga regementen. Syftet med tjänstgöringen ifråga är, att bereda officersaspiranterna tillfälle tjänstgöra som skytteplutonchefer vid krigsförband, inkallade till repetitionsövning. I samband härmed bli de för första gången krigsplaccrade. Tjänstgöringen vid repetitionsövningsförband ger dem aspekter på en sida av den militära organisationen och verksamheten, som de hittills icke kommit i beröring med. De får stifta bekantskap med de äldre värnpliktiga, som ingå i sådana förband. Genom deltagande i fälttjänstövningar av större omfattning förvärva de vidare erfarenheter, som utgöra en grund för den fortsatta utbildningen vid krigsskolan. Slutligen blir tjänstgöringen som plutonchef vid krigsförband ett avgörande prov på officersaspirantens lämplighet för fortsatt utbildning till officer på stat. Av det ovan anförda framgår, att den föreslagna truppslagsutbildningen får en varaktighet av inalles omkring 28 månader. Under omkring hälften av nämnda tid äger utbildningen rum vid aspirantskolan och u n d e r andra hälften vid truppförbanden. Sistnämnda utbildning fullgöres u n d e r omkring 11 månader såsom befälstjänstgöring, varav omkring 8 månader i gruppchefsbefattning. Vid den avvägning, som skett mellan å ena sidan skolutbildningstid, å andra sidan trupptjänstgöringstid h a r strävan varit att väl beakta trupptjänstgöringens betydelse och främst värdet av en befälstjänstgöring, särskilt i gruppchefsbefattning, för den grundläggande utbildningen av officer på aktiv stat. I nuläget är den för truppslagsutbild127

ningen avsedda tiden av ungefär enahanda längd. Gjorda undersökningar ge emellertid vid handen, att den föreslagna utbildningen måste ge ett med hänsyn till det blivande yrket väsentligt bättre resultat. Utbildningen kan från början inriktas på det avsedda ändamålet och med stöd härav i alla utbildningsled följdriktigt bedrivas. Erfarenheterna från gången tid bestyrka även riktigheten av de gjorda undersökningarna. .Med fullgjord truppslagsutbildning enligt h ä r skisserat förslag är ett skede av utbildningen till officer på aktiv stat avslutat. Detta innebär, att aspirantcn är i stånd att i truppmässigt avseende inträda i den verksamhet vid vederbörligt truppförband, som är avsedd för befäl under de första anställningsåren. Slutlig antagning av officersaspiranter till fastställt antal äger nu rum. De vitsord, som ifråga om nämnda utbildning utfärdas vid aspirantskola och därpå följande befälstjänstgöring, äro icke blott bestämmande för, om och i vilken ordning kommendering till fortsatt utbildning vid krigsskolan (kompletterande allmänbildning före krigsskolan) skall äga rum, utan ingå även som värdemätare i vederbörliga stycken vid avgångsexamen från nämnda skola.

rikadettskolan i Ulriksdal (InfKS),vars uppgift i övrigt kommer att som hittills avse utbildning av värnpliktiga officerare. Genom vissa omdisponeringar synes detta även vara möjligt.

b. Modifikationer i det n u v a r a n d e utbildningssystemet före krigsskolan Den i föregående avsnitt skisserade yrkesutbildningen till officer på aktiv stat avviker i effektiviserande syfte i några avseenden från det nuvarande systemet, såsom framgår av översikten å nästa sida, där det nuvarande systemet jämväl anger de blivande värnpliktiga officerarnas utbildningsgång, parallellt med den för officersaspiranterna föreslagna. 10 man, inklusive officersaspiranterna, skiljas sålunda i det skisserade systemet från varje regementes befälsskola K efter 4 månader och sammanföras till en för infanteriet gemensam officersaspirantskola. De återkomma 15/5 a n d r a året, och officers- och reservofficersaspiranterna fullgöra 10 månaders sammanhängande befälstjänstgöring, som under tiden 13/7—2/9 sammanfaller med övriga värnpliktiga befälselevers motsvarande tjänstgöring och helt ansluter till utbildningen av en värnpliktig åldersklass. Därefter sammandragas de åter till officersaspirantskolans äldre kurs, som såväl beAspirantens ålder efter fullgjord träffande tid som plats är samordnad truppslagsutbildning uppgår normalt med kadettskolan, sommarlinjen (S) till 21 år eller om han vid det allmänför blivande värnpliktiga officerare vid na skolväsendet avlagt enbart realexainfanteriets kadettskola (InfKS), Ulmen lägst 19 år. riksdal. Den stimulerande konkurrenDen ovan berörda truppslagsutbildsen mellan de två kategorierna av bliningen bör äga rum vid en för varje vande officerare kan alltså därigenom särskilt truppslag gemensam aspirantbevaras. skola — i förevarande förslag infanteÄven detta system eftersträvar att riets officersaspirantskola. Det är häruppskjuta det slutliga urvalet av blivid ett bestämt önskemål att skolans vande officerare på stat till så sen tidyngre och äldre kurs förlägges gemenpunkt som möjligt. I själva verket äger samt för infanteriets vidkommande i det t o m rum 6 månader senare än i anslutning till den nuvarande infante128

Slut vpl. uoff

Nuvarande syslem

Slut vpl. off

t

10/6

15/3

13/7,

Befötsskola K

i

För yrkesutb. skisserat system

12/9

1/3' 15/5-

Beftjg Plutchskola

10/10

Kadettskola S.

i h-

I I

Kadettskola V

15/5

.1/9

Kompl. kurs

Beftjg

15/3

25/8'

KS

=F Offaspskola YK

nuvarande system, nämligen omkring 1/9 tredje året i stället för 1/3, vilket möjliggöres genom att officersaspirantskolans äldre kurs, som är en direkt motsvarighet till den för officersaspiranter obligatoriska kadettskolan, vinterlinjen (V), förlagts till det därpå följande sommarhalvåret. Det förutsätter dock att huvuddelen av de 10 ursprungligen till officersaspirantskolans yngre kurs frivilligt eller tvångsvis uttagna befälseleverna fortfarande konkurrera om de vid regementet disponibla 2 a 3 fänriksbeställningarna. Härförutan är för övrigt intet verkligt urval tänkbart. Möjlighet skulle emellertid även kunna beredas för befälselev, som efter 10/10 första året normalt fortsätter bcfälsskola K men som senare blivit intresserad för officersyrket, att övergå till officersaspirantlinjen. Det kan alltså mycket väl tänkas, att sådan befälselev intill 1/1 kommenderas till officersaspirantskolan, yngre kursen, eller att han i början av september andra året, då den 15 månader långa utbildningen till värnpliktig underofficer är avslutad, antages till officersaspirant och fortsätter befälstjänstgöringen tillsammans med övriga officersaspiranter för att därefter genomgå officersaspirantskola, äldre kursen. En övergång

Befälstjänstgöring

Offaspskola ÄK

5/10 Rep. övn.

efter kadettskola, vinterlinjen eller sommarlinjen ter sig icke heller orimlig för verkligt kvalificerade officersämnen. Övergångsmöjligheterna ha i förestående översikt markerats med streckade pilar. Det är i detta sammanhang att observera, att enligt föreliggande statistik 80 % av de blivande officersaspiranterna ha beslutat sig för att välja officcrsbanan, innan den militära tjänstgöringen överhuvudtaget påbörjas, och ytterligare 17 % före plutonchefsskolans slut i början på juli andra året. Det är sålunda endast ett fåtal befälselever, för vilka här skisserade övergångsmöjligheter behöva bli aktuella. Enär det skisserade yrkesutbildningssystemet, låt vara med vissa övergångsmöjligheter, likväl innebär ett avsteg från 1942 års renodlade urvalsprocess, föreslår befälsutredningen — som förut framhållits — att alternativt mera begränsade ändringar i densamma genomföras. Befälstjänstgöringen vid trupp träder härvid i första hand i blickpunkten. Denna är i nuläget för kort och dessutom splittrad på sommarperioder, då så gott som uteslutande enskild utbildning av två på varandra följande värnpliktiga åldersklasser förekommer. Officersaspirantens pedagogiska för129

it

måga och psykologiska handlag hinna härunder icke prövas. Yrkesutbildningssystemets 10 månaders sammanhängande trupptjänstgöring skapar härutinnan helt andra möjligheter. Den förutsätter emellertid att (de blivande) officersaspiranterna genomgå kadettskola, sommarlinjen i stället för vinterlinjen. Konsekvenserna härav böra därför i första hand undersökas. 1942 års utbildningssystem grundade sig på 1941 års försvarsutredning, som anförde följande (sid 230): —• — — Officersaspiranten föreslås sålunda genomgå rekrytskola, förberedande plutonchefsskola, plutonchefsskola och officersaspirantskolai i likhet med vad som av utredningen tidigare föreslagits för dem, som skola bliva värnpliktiga officerare. 0 1 ficersaspirantskolan måste dock av officersaspirant fullgöras på vinterlinjen med hänsyn till den fortsatta utbildningen ( k u r s . av bcfälsutredningen). Efter genomgången officersaspirantskola bör officersaspiranten fullgöra trupptjänstgöring såsom plutonchefs ställföreträdare (motsvarande) under 5 månader samt därefter under 1 månad (regementsövningen) i regel såsom plutonchef (motsvarande). Efter regementsövningens slut bör officcrsaspirant, som äger härför erforderliga kvalifikationer kommenderas till en för samtliga truppslag gemensam officerskurs vid krigsskolan — — —.

Det var sålunda »hänsyn till den fortsatta utbildningen», som motiverade vinterlinjen för officersaspiranterna. Denna utbildning, som även redovisats av försvarsutredningen enligt ovan, har emellertid fått en helt annan karaktär än den ursprungligen avsedda och till en början även genomförda. Sålunda har tjänsten som plutonchefs ställföreträdare avkortats till omkring 3 % månad till följd av tjänstgöringstidens begränsning för värnpliktiga i allmänhet och plutonchefstjänst under »regementsövningen» förekommer icke. Denna övning har nämligen ersatts med repetitionsövningar krigsförbandsvis 130

under september månad, där endast krigsplacerat befäl tjänstgör som förbandschefer. Ifrågavarande utbildning (befälstjänstgöring) synes sålunda med större fördel kunna fullgöras enligt det i föregående avsnitt skisserade yrkesutbildningssystemet, d v s som plutonchefs ställföreträdare u n d e r förbandsutbildningsperioden efter juluppehållet till 15/3 tredje året och som krigsplacerad skytteplutonchef vid repetitionsövning i krigsförband i september samma år. Ur utbildningssynpunkt synes sålunda en övergång från vintertill sommarlinjen enbart vara en fördel. Skillnaden vid en sådan övergång blir vidare den, att officersaspiranterna komma att utbildas under jämförande prövning och i konkurrens med de värnpliktiga officerare, som valt kadettskolans sommarlinje i stället foldern, som valt vinterlinjen. Om någon av den senare kategorien under eller efter genomgången kadettskola, d v s i början av mars tredje året, ändrat uppfattning och önskar bli officersaspirant, synes inga hinder böra möta härför, enär hans betyg blir direkt jämförbara med de officersaspiranters, som vid denna tidpunkt börja kadettskolans sommarlinje. Den befälstjänstgöring, som han saknar, kan fullgöras under samma sommar. Urvalsprocessen skulle sålunda innesluta såväl sommarsom vinterlinjens kadetter. I nuvarande system äro de förra uteslutna. Befälsutredningen förordar därför att försök göres, avseende omläggning av officersaspiranternas befälstjänstgöring vid trupp till en sammanhängande period, överensstämmande med utbildningen av en värnpliktig åldersklass, varvid kadettskolan genomgås på sommarlinjen. i Benämningen »kadettskola».

ändrades

sedermera

till

Den förlängda och sammanhängande trupptjänstgöringen bör organiseras så, att aspiranterna hela tiden ha ett fast befäl över en bestämd grupp av värnpliktiga. Härigenom kan vid slutet av åldersklassens utbildning ansvaret för utbiidningsresultatct avkrävas dem och betyg sättas därefter. Betydelsen av en god handledning genom officerare och befäl ur kvartcrmästarkåren i trupputbildningsmetodik m m under befälstjänsten behöver icke närmare framhållas. För att kompensera den i och för sig önskvärda officersaspirantskolan, yngre kursen och därjämte avlasta en del utbildningsstoff från följande kadettskola och krigsskola, så att målsättningen därstädes kan höjas, böra aspiranterna exempelvis en gång per vecka sammandragas för reglementsundervisning m m samt prov i reglementskunskap och andra elementära utbildningsgrenar. För att göra minsta möjliga avsteg från 1942 års system böra officersaspiranterna helt genomgå såväl befälsskola K som plutonchcfsskola vid eget regemente, varefter befälstjänstgöring vid trupp följer under 8 månader (därav drygt 1 % månad gemensamt med övriga befälselever). Befälstjänstgöringen kommer att skapa förutsättningen för den andra modifikationen i 1942 års system, som kan länkas bli föremål för försök, nämligen ett begränsat frångående au den gemensamma utbildningen vid kadettskolan. Kadettskolans såväl sommarsom vinterlinje äro redan för närvarande organiserade på två kompanier, i princip med kontingenter från halva antalet infanteriregementen i det ena kompaniet och återstoden i det andra. Enär officersaspiranterna utbildas på vapenlinjen skyttetjänst men de blivande värnpliktiga officerarna till mer än 50 % på andra vapenlinjer (jämför

kap 4, tabell 1), är redan i nuläget en differentiering genomförd. En organisationsändring, innebärande att blivande värnpliktiga officerare hänföras till det ena kompaniet och officers- och eventuellt rescrvofficersaspiranter till det andra, innebär därför inga svårigheter. Det är även möjligt att göra en sådan uppdelning, att en underavdelning av varje kompani utgöres av officersaspiranter. Kontakten mellan dem och de blivande värnpliktiga officerarna blir då ännu mer intim och den stimulerande konkurrensen underlättas. Utbildningen skall så långt möjligt vara gemensam men särskiljas i sådana ämnen (exempelvis trupputbildning och kännedom om andra vapenlinjer än skyttetjänst), där kravet på de blivande aktiva officerarnas utbildning för yrket och hänsynen till deras fortsatta utbildning vid krigsskolan gör det önskvärt eller nödvändigt. Det synes böra överlåtas åt de militära myndigheterna att närmare utforma detta. Sammanfattningsvis förordar sålunda befälsutredningen, att försöksverksamhet igångsattes vid infanteriet med syftemål att pröva möjligheten att genomföra vissa modifikationer i det nuvarande systemet för utbildning till officer på aktiv stat. Dessa modifikationer innebära dels att befälstjänstgöringen vid trupp sammanföres, förlänges och bringas att överensstämma med utbildningen av en värnpliktig åldersklass, i samband varmed genomgång av kadettskolan för officersaspiranter förlägges till sommarlinjen, dels att en begränsad uppdelning av utbildningen vid kadettskolan genomföres, allt i avsikt att mera konsekvent än för närvarande utbilda officersaspiranterna för officersyr/cef. Möjlighet skall dock alltjämt finnas för värnpliktig att ända till kadettskolans slut i konkurrens med övriga officersaspiranter kun-

na antagas som sådan. Efter kadettskolan, men före genomgång av krigsskolan tjänstgör officersaspiranten som krigsplacerad chef för skyttepluton vid repetitionsövning i krigsförband. K o m p l e t t e r a n d e allmän skolutbildning Å sid 123 h a r under punkt 3 och mot bakgrunden av i kap 2 anförda synpunkter framhållits, att förutsättningen för att officersaspiranten skall kunna förvärva den fullständiga militära utbildning, som officersyrket som helhet i och för sig fordrar och som är nödvändig för hans fortsatta utbildning u n d e r officerskarriären, är att han dessförinnan vid behov kompletterar sin allmänna skolutbildning. Det på skolutbildningen grundade begreppet »allmänbildning» har tid efter annan fått ett nytt innehåll. I ett försök att analysera dess nuvarande och blivande innebörd har 1940 års skolutredning i sitt betänkande om gymnasiets framtida utformning bl a framhållit följande: Själva mängden av nytt och fängslande stoff utesluter ett allsidigt studium, och de pedagogiska strävandena drivs därför alltmera i den riktningen, att gymnasiet skall m i n d r e meddela kunskap i alla ämnen än bibringa förmåga att inhämta kunskap i ämnen, där sådana visar sig behövliga (kurs. h ä r ) . Man nödgas i undervisningen sikta mindre till en allsidig beh ä r s k n i n g än till en smidig beredskap, och det blir m e r och mer klart, att denna beredskap tillägna sig de unga bäst på områden, där studiet underlättas av anlag och särskilt intresse. Därmed är det gamla allmänbildningsbegreppet med sina krav på enhet och allsidighet helt uppgivet. Den högre medborgerliga bildningen kännetecknas snarare av kunskapens kvalitet än av dess innehåll.

Med utgångspunkt från att denna analys är rättvisande, gäller det sålunda att efter truppslagsutbildningens avslutande vid kadettskolan, men före 132

den för truppslagen gemensamma utbildningens påbörjande vid krigsskoskolan bibringa de officersaspiranter, vilka icke genomgått gymnasium eller vilka härunder erhållit ofullständig utbildning, förmåga att tillgodogöra sig icke blott undervisningen vid krigsskolan, utan även utbildningen under den fortsatta officerskarriären. Problemet är icke nytt, ty alltsedan 1942 har försvarets läroverk försökt lösa samma uppgift. Betydande svårigheter ha härvid förelegat, bl a till följd av elevernas låga och ojämna kunskapsnivå vid studiernas påbörjande. Studierna äro vidare alltför forcerade och följaktligen också alltför osjälvständiga. Försvarets skolutredning anför härom bl a följande: Enligt all n o r m a l skolerfarenhet ha kunskaper, som i n h ä m t a s under en så kort och forcerad studiegång, icke det värde de synas ha i examensögonblicket. Arbetet måste h å r t inriktas på examen och det som därvid skall redovisas. Man uppnår inte den organiska, fördjupade bildning, som b r u k a r förknippas med ordet studentexamen, även om betygsresultaten äro tillfredsställande för dem som uppnå examen.

Resultatet av undervisningen vid läroverket anses för den skull icke helt tillgodose det syftemål som enligt ovan avses med allmänbildningsstudier. Slutligen äro studierna i alltför hög grad isolerade, bl a enär eleverna även under studietiden leva i militär miljö. Ovannämnda brister synas dock kunna rättas till utan att principen om komplettering av den allmänna skolutbildningen före genomgång av officerskursen vid krigsskolan rubbas. Den nuvarande olägenheten av elevernas delvis låga och ojämna kunskapsnivå vid studiernas påbörjande har befälsutredningen sålunda sökt avlägsna genom att föreslå, att intill enhetsskolans fullständiga genomförande

s k kvalificerad realexamen, d v s med vissa överbetyg som föreskrivas för inträde på allmänt gymnasium, skall vara en förutsättning för antagning som officersaspirant denna väg. (Utbildningsgången för yngling med folkskola, som önskar bli officer, behandlas i kap 6). Med en dylik realexamen (motsvarande enhetsskola) som grund har befälsutredningen sålunda bedömt det möjligt, att under två kompletterande läsår förvärva den ytterligare allmänna skolutbildning, som erfordras för en blivande officer. Dessa två läsår motsvaras av de nuvarande klasserna 3 S och 4 S vid försvarets läroverk, där gymnasiebetonad undervisning bedrives. Till klass 3 S vinnes nämligen inträde efter avlagd realexamen. Normerna för undervisningen vid försvarets läroverk synas emellertid böra ändras så att det militära internatsystemet avskaffas. Det har därför övervägts att hänvisa ifrågavarande officersaspiranter till s k gymnasium för vuxna, som enligt riksdagens beslut skola inrättas. Det föreliggande förslaget till sådant gymnasium är emellertid byggt på en treårig studiegång, som synes vara fastlåst. Studierna äro så lagda, att perioder med korrespondensundervisning omväxla med perioder av muntlig undervisning av fem veckors följd, då eleverna äro samlade vid skolan. Dessa perioder av muntlig undervisning äro fördelade över alla tre läsåren. Denna gymnasieform, som främst avser att ge en studieordning lämpad för dem, som för sin försörjning alltjämt vill eller måste hålla kontakt med förvärvsarbetet, synes därför icke kunna tillämpas för kompletterande utbildning av blivande officerare. Utredningen förordar i stället att försvarets läroverk — helst i det allmänna skolväsendets regi — fortfarande tages i anspråk för detta ändamål.

För att undvika den hets, som icke kan undgås med de nuvarande formerna för undervisningens bedrivande därstädes, synes för det första böra övervägas att förlänga vartdera av de två läsåren med omkring två månader (1/9 —-1/6 i stället för som nu 15/10— 15/5). Trupptjänstgöringen u n d e r sommarmånaderna mellan och efter läsåren inskränkes härvid till sammanlagt 6 månader. Enär den fullgöres utöver för officersaspirant i övrigt föreslagen trupptjänst, torde dock detta sakna praktisk betydelse. Antalet elever vid läroverket från varje regemente blir så ringa, att det icke heller torde nämnvärt inverka på dessas tillgång på instruktörer under ifrågavarande månader. Tjänsten som skytteplutonchef vid repetitionsövning förlägges efter genomgång av läroverket, d v s liksom för övriga officersaspiranter omedelbart före genomgång av krigsskolan. Med hänsyn till elevernas i förhållande till gymnasister i allmänhet högre ålder och större mognad skulle för det andra kunna övervägas, att i större omfattning bedriva undervisningen vid läroverket i form av fria studier och som koncentrationsläsning av varje ämne. Studierna kunna nämligen härvid bedrivas i mera individuellt tempo. Examen bör i så fall avläggas i ämne efter ämne, allt eftersom eleverna äro färdiga. Ett misslyckande i ett ämne skulle i så fall icke betyda kuggning, endast omprövning vid ett senare tillfälle. En sådan form för undervisningens bedrivande bör emellertid närmare utredas av sakkunnig person. Vid läroverket böra icke blott blivande officerare utan även — i mån av utrymme — blivande civila statstjänstemän och andra, som behöva komplettera sin skolutbildning och kunna göra detta under en sammanhängande tidsperiod, sammanföras i en 133

gemensam civil miljö. Den nuvarande militära isoleringen vid försvarets lärroverk skulle därigenom brytas. Genom att undervisningen vid läroverket enligt här skisserat system ingår som en etapp i yrkesutbildningen till aktiv officer och siktar mot ett bestämt mål, nämligen att bibringa vederbörande förmåga att tillgodogöra sig undervisningen vid i första h a n d krigsskolan med dess höjda målsättning, bör intresse för och aktivitet i studierna kunna påräknas även hos yngling, som har allmänbegåvning med praktisk inriktning men i och för sig begränsad läslust. De ämnen, som främst böra väljas för studierna vid det omorganiserade läroverket äro modersmål, historia, tyska, engelska, matematik och fysik. Kravet på matematikkunskaper h a r hittills hållits jämförelsevis högt för blivande officerare. Sålunda h a r av officersaspirant vid infanteriet krävts antingen betyget godkänd i skriftlig och muntlig prövning i matematik på latinlinjen eller motsvarande betyg i ettdera av ämnena matematik allmän kurs och matematik specialkurs på reallinjen. Studierna i matematik vid läroverket bör för officersaspirant vid infanteriet syfta till studentexamensnivå på latinlinjen. I fysik har hittills krävts studentexamenskunskaper endast vid de tekniska truppslagen; kravet h a r varit kvalificerat betyg på latinlinjen eller godkända betyg i skriftlig och muntlig prövning på reallinjen. Studierna vid läroverket bör syfta till en nivå, motsvarande betyget godkänd i studentexamen på latinlinjen; därigenom föres i detta ämne eleverna från infanteriet fram till en nivå, som hittills krävts endast vid de tekniska truppslagen. Av de humanistiska ämnena synes historia vara av den största vikten för 134

den fortsatta officersutbildningen; en del av ämnet historia med samhällslära, nämligen samhällsläran studeras vid krigsskolan, studiet vid läroverket bör främst syfta till studentexamensnivå i ämnets huvuddel, historia. Slutligen böra språkstudier bedrivas vid läroverket. För den vidare officersutbildningen är det nödvändigt att förmågan att obehindrat läsa engelsk och tysk text uppnås. Med utgångspunkt från nuvarande realexamen är detta möjligt. De elever, som studerat tyska i enhetsskolan (tre å r ) , sedan denna införts, h a r möjlighet att vid läroverket u p p n å samma nivå. De elever, som i enhetsskolan icke läst annat språk än engelska, torde vid läroverket endast kunna lägga en grund för vidare utbildning, motsvarande genomgången ring II vid 4-årigt gymnasium. Med utgångspunkt från det antal timmar, som i varje ämne står till förfogande för att uppnå studentexamenskunskaper vid det nuvarande latingymnasiet, skulle följande timantal erfordras för att uppnå de mål som ovan uppställas. Modersmål (inkl. litteraturhist.) Historia med s a m h ä l l s l ä r a Engelska Tyska Matematik Fysik

450 tim 385 » 250 » 235 » 250 » 210 » 1 780

»

Ett läsår (1/9—31/5) vid läroverket beräknas omfatta omkring 34 effektiva läsveckor. Med en arbetstid av 40 timmar per vecka blir sammanlagda timantalet 1360. Härav framgår att även med uteslutande av litteraturhistoria och samhällslära ett läsår vid försvarets läroverk endast i undantagsfall är tillräckligt för förvärvande av erforderliga kunskaper. För att studierna skola kunna bedrivas i individuellt tempo och utan forcering, bör därför

antalet läsår vara två.- Till förfogande stå då 34 effektiva läsveckor vartdera året eller sammanlagt 68 läsveckor. Med en arbetstid av 40 timmar per vecka blir timantalet 2720. Marginalen blir härigenom så stor att dels en lugn studiegång ernås, dels utbildningsomfånget bör kunna något utvidgas. I ämnet modersmål bör sålunda litteraturhistoria ingå utan inskränkning och i historia även samhällslära. Oberoende av föregående utbildning böra vidare såväl engelska som tyska kunna föras fram till studentexamensnivå. Ämnet kemi har hittills icke krävts för antagning som officersaspirant, men synes vara önskvärt med hänsyn till den kemisk-tekniska krigföringens utveckling; ämnet kemi bör alltså förekomma som tillvalsämne och studiet därav vid försvarets läroverk bör syfta till den nivå, som krävs vid studentexamen i ämnet på latinlinjen. Framtida studium av ekonomisk krigföring gör vidare att studium av såväl ekonomisk som annan geografi är önskvärt. Även.detta ämne bör sålunda ingå som tillvalsämne till en omfattning motsvarande vad som läses i latingymnasiets två första ringar. Utbildningsomfånget skulle sålunda bli följande: Obligatoriska ämnen: Modersmål (inkl. litteraturhist.) Historia med samhällslära Kngelska Tyska Matematik Fysik

450 tim 385 » 250 » 235 » 250 » 210 »

Tillvalsämnen Kemi Geografi

180 150

:

2110 En betryggande reservtid av c:a 600 timmar återstår. Full studentexamensnivå uppnås i skolämnena modersmål, historia med

samhällslära, matematik (Ig), fysik (Ig), engelska (Ig) och tyska (Ig, r g ) . Därtill komma för dem som så önska kemi och geografi. En studentexamen på latinlinjen, avpassad efter officersyrkets krav, skulle omfatta ämnena kristendomskunskap, latin, franska, modersmålet och historia med samhällslära (fasta ämnen) samt matematik, fysik och kemi (tillvalsämnen). I den här ovan skisserade utbildningen saknas kristendomskunskap, latin och franska; däremot tillkommer engelska samt för vissa elever studentexamenskunskaper i tyska. Den medborgerliga bildningsgraden torde vara likvärdig, men studiet på den skisserade studievägen är bättre anpassat efter militära krav. De ynglingar med realexamenskompetens, som slutligt antagits såsom officersaspiranter, böra sålunda kunna ernå en allmänbildning av bestående värde, mer än väl jämförbar med övriga officersaspiranters. Det »handikap», som officerare utgångna från det nuvarande försvarets läroverk otvivelaktigt äro belastade med, bör därmed vara eliminerat. Den tidsförlust av högst två år, som fortfarande göres i förhållande till aspiranter med studentexamen, utjämnas genom att aspiranter med realexamen kunna påbörja sin militära tjänstgöring u p p till två år tidigare än övriga. De erhålla även ökad trupprutin genom befälstjänstgöring 3 månader efter varje läsår vid försvarets läroverk. För yngling, som genom skolutbildning eller självstudier på vissa områden redan nått en högre nivå än realexamen eller genomgången enhetsskola men icke studentexamen, blir uppgiften att komplettera kunskaperna i ett eller flera ämnen. Med det system för undervisningens bedrivande vid läroverket, som tidigare antytts, bör detta 135

vara möjligt på förhållandevis kort tid. Läroverket skulle i så fall i detta avseende fylla motsvarande funktion som de i den av professor F. Schmidt verkställda utredningen angående »Vidgat tillträde till högre studier» föreslagna kompletteringsgymnasierna (SOU 1952: 29).

Utbildningen vid krigsskolan Den utbildning, som avser den inledningsvis i målsättningen under punkt 3 uppställda fordran på viss militär allmänbildning, förlägges enligt förslaget till krigsskolan. Syftet med utbildningen vid denna skola blir i huvudsak detsamma som för närvarande, nämligen främst att lägga en fast grund för den fortsatta officersutbildningen. Härvid bör dock iakttagas vad som i kap 2 (sid 81) förordats rörande vikten av en viss fördjupning av studiet på de för yrkesofficeren viktigaste ämnesområdena. Antalet elever ur infanteriet blir normalt (2,5X19=) 48 och sammanlagtur hela armén omkring 100. Genom de rekryteringsfrämjande och kvalitetshöjande åtgärder, som i det föregående föreslagits, och därest officersaspiranternas utbildning vid kadettskolan frikopplas från de blivande värnpliktiga officerarnas och där mera inriktas på yrkesutbildningen, samt till följd av att samtliga elevers allmänbildning står på samma nivå (i förekommande fall tack vare kompletterande studier för officersaspiranter utan studentexamen före officerskursens början vid krigsskolan), ävensom därigenom att de blivande yrkesofficer a r n a u n d e r trupptjänstgöringen närmast före kadettskolan bibringats reglementskunskap, materielkännedom, o d, bör kursen kunna läggas på ett väsentligt högre plan än vad för närvarande 136

är fallet, till båtnad för det trängande behovet att höja den nya officersgenerationens kvalitet. Sådana övningsgrenar och ämnen som materieltjänst, skjutning, häst- och motortjänst, reglementskunskap och militär hälsolära böra härvid väsentligt nedbringas till omfattningen. Utbildningens omfattning i olika ämnen och övningsgrenar vid krigsskolans officerskurs gjordes av arméns officersutbildningskommitté till föremål för grundlig prövning, som bl a resulterade i att undervisningen i stats- och samhällslära ävensom psykologi och pedagogik borde avsevärt utvidgas och fördjupas. De förslag, som kommittén framlade i dessa avseenden, ha i huvudsak blivit genomförda, och äga fortfarande giltighet. I princip finns därför ingen anledning att ä n d r a på den nuvarande utbildningens omfattning. Utbildningen i psykologi och pedagogik bör bedrivas under ledning av militära lärare, som av militär erfarenhet kan tillämpa och omsätta den allmänna pedagogikens lagar på de militära egenartade förhållandena. Det är dessutom önskvärt att ifrågavarande lärare genomgå bl a en kurs vid den blivande lärarhögskolan. Beträffande dessa ämnen hänvisas i övrigt till personalbehandlingsutredningens betänkande II. Officersutbildningskommittén fann sig emellertid föranlåten att i övrigt begränsa målsättningen vid officerskursen såväl i allmänhet som i de rent militära övningsgrenarna och ämnena. Till följd av elevernas allt mer sjunkande kvalitet har under senare år icke ens denna begränsade målsättning kunnat följas. Av förut anförda skäl bör en ändring till det bättre härutinnan nu kunna ske. En sådan ändring bör främst hänföra sig — förutom till den fördjupning av vissa studier, som förordats i

kap 2 — till taktikutbildningen, som f n omfattar: Kunskap om fördelnings, brigads och dess underavdelningars organisation och huvudsakliga utrustning; grunderna för olika truppslags samverkan; verksamheten vid bataljon; förmåga att som underavdelningschef vid bataljon (kompanichef) fatta och följdriktigt genomföra ett beslut; etc. Genom den minskning av subalternofficerskåren, som tidigare föreslagits, måste de unga officerarna tidigare än förr krigsplaceras i stabsbefattningar, företrädesvis som bataljonsadjutanter. Utbildningen härför bedrives —• såsom tidigare omnämnts — vid infanteriofficersskolan. Av anförda skäl bör den emellertid påbörjas redan vid krigsskolan och taktikutbildningen därstädes mer än f n koncentreras på att som chef för bataljon med samverkande förband ur andra truppslag fatta och följdriktigt genomföra ett beslut. Utbildningen bör i huvudsak bedrivas inom infanteribrigads ram. Kravet på förmåga som kompanichef kvarstår dock oförändrat. I det nuvarande utbildningssystemet har officersaspiranterna före inträdet på krigsskolan kunnat meddelas endast en begränsad truppslagsutbildning. Denna har därför i elementära stycken måst fullständigas vid krigsskolan. I föreliggande förslag har sådan utbildning kunnat, som sig bör, förläggas till utbildningstiden före krigsskolan. Det blir därigenom möjligt att ge åt utbildningen i truppföring vid krigsskolan en annan och med utbildningen vid denna skola mer samhörig karaktär. Denna h a r ansetts huvudsakligen böra bedrivas dels i syfte att praktiskt åskådliggöra utbildningen i taktik, dels såsom truppförbandsövningar, främst truppföring i skyttekompani. Detta förband är i all strid det, med vilket un-

derstödsvapen och andra organ ur alla truppslag skola samverka. Häri ligger ett av de stora värdena med den för truppslagen gemensamma grundläggande militära allmänbildningen. Ett bibehållande av krigsskolans övningskompani är därför också nödvändigt, särskilt med hänsyn till utbildningen i strid av elever ur andra truppslag än infanteriet. Eftersom samtliga elever vid officerskursen under sin kommande officerstjänst i stor utsträckning skola vara verksamma som trupputbildare, är det mycket önskvärt, att vid krigsskolan befästa och utveckla deras förmåga att meddela såväl teoretisk som praktisk trupputbildning. Ett led i en dylik strävan bör vara, att eleverna få deltaga i undervisningsövningar. Varje kadett bör alltså få hålla övningslektioner av teoretisk art för att därigenom söka vinna större säkerhet i sin undervisning, varjämte kompletterande genomgångar beträffande undervisningsläran kunna anordnas i mån av behov. Utbildningsgrenen måste intimt sammankopplas med ämnena pedagogik och psykologi. Denna truppslagsutbildningen kompletterande undervisning jämte tjänstgöring som plutonchefs ställföreträdare u n d e r 1 % år efter fänriksutnämningen bör kunna skapa en skicklig »utbildande» plutonchef. Även praktiska utbildningsövningar med pluton äro emellertid nödvändiga vid krigsskolan för att elevernas trupputbildningsförmåga icke skall nedgå under officerskursen. Den fördjupning av undervisningen, som utredningen i kap 2 har förordat på vissa för yrkesofficerare viktiga allmänmilitära ämnesområden, hänför sig till modern krigshistoria och stridspsykologi, militär befälsrätt, befälsföringens psykologi, militär straff- och processrätt, samhällskunskap o d. 137

Krigsskolans officerskurs har f n en längd av knappt 11 månader. Officersutbildningskommittén föreslog en förlängning till 12 månader, vilken nu bör genomföras. Kursen skulle härvid såväl börja som sluta omkring 10/10. För att frigöra huvuddelen av lärarpersonalen för höstomgångens repetitionsövningar och för förberedelser för nästa kurs kan övervägas att i överensstämmelse med officersutbildningskommitténs förslag låta den sista månaden utgöras dels av en fri studieperiod om

sju dagar avseende stats- och samhällslära dels av tre veckors examensperiod. * Den sammanlagda tiden för utbildning till officer på aktiv stat uppgår enligt befälsutredningens förslag till 40 månader mot för närvarande 38 % för officersaspiranter med studentexamen. För gruppen icke-studenter tillkommer högst 24 månader, varav 9 + 9 utnyttjas för läroverksstudier. Normala åldern för officersexamen blir för studenter 22 år och för övriga lägst 22 år.

SJÄTTE

KAPITLET

Utbildning till och som instruktör och kvartermästare

Utbildning till och som instruktör Chefen för armén har i sin tidigare berörda underbefälsutredning även framlagt förslag hur rekrytering av och utbildning till instruktör skall försiggå. Kungl. Maj:t har genom beslut 14/11 1952 tagit ställning härutinnan. Befälsutredningen saknar därför anledning pröva dessa frågor utan utgår i sina bedömanden från detta beslut. För att sätta saken in i sitt rätta sammanhang följer dock här en kortfattad redogörelse för beslutets innebörd. Rekryteringen sker direkt ur de värnpliktigas led, nämligen bland dem, som vid inskrivningen uttagas eller senare frivilligt anmäla sig för underofficerseller underbefälsutbildning. Härmed tillgodoses kravet på kvalitet. För att vidga rekryteringsunderlaget och minska tidsmellanrummet mellan avslutad skolgång och militärutbildningen finnes möjlighet att påbörja den senare vid tidigast 17 års ålder för dem, som önska bli instruktörsaspiranter. De blivande aspiranterna genomgå först gruppchefsutbildning — befälsskola I, vilken motsvarar befälsskola A för övriga underbefälsuttagna värnpliktiga och har en längd av c:a 11 månader. Sedan vederbörande godkänts i befälsskola I, antages han till instruktörsaspirant, befordras till korpral och påbörjar omedelbart instruktörsskolan. Som instruktörsaspirant må även antagas värnpliktig som genomgått befäls-

skola K eller A. Målet för utbildningen vid skolan är att utveckla instruktörsaspiranternas karaktärsegenskaper och pedagogiska förmåga samt att bibringa dem sådan färdighet, kunskap och förmåga, att de kunna tjänstgöra som instruktörer på utbildningslinjen skyttetjänst vid enskild utbildning och utbildning i grupp av värnpliktiga i allmänhet. Vidare skola instruktörsaspiranternas under tidigare utbildning förvärvade färdigheter, kunskaper och förmåga i truppföring utvecklas och befästas, så att de kunna tjänstgöra som skytte- och understödsgruppchefer i fält. Utbildningens längd blir omkring 12 månader. Instruktörsskolorna centraliceras liksom befälsskola I militärområdesvis. Undervisning i allmänbildande ämnen (för dem som icke h a r realexamen eller genomgått enhetsskola) omfattar omkring 400 tim. u n d e r instruktörsskolan. Utnämning till extra ordinarie furir beräknas äga rum omedelbart efter avlagd godkänd examen vid instruktörsskola. Efter genomgången instruktörsskola bibringas instruktör fortsatt instruklörsutbildning vid centralt organiserade skolor samt fortsatt befälsutbildning huvudsakligen vid det egna förbandet under hela anställningstiden. De centrala kurserna anordnas i regel truppslagsvis på våren efter de värnpliktigas utryckning efter avslutad första tjänstgöring. Instruktörerna delta i re139

gel årligen i dessa kurser under de fyra första instruktörsåren och därefter enligt förbandschefs bestämmande. Utbildningsmålet är under de sex första åren efter avslutad instruktörsskola att ge ökad kompetens som instruktör inom den grundläggande utbildningslinjen (skyttetjänst), att skola vederbörande som instruktör inom annan utbildningslinje samt att ge kompetens för krigsplacering i kvalificerad befattning fr. o. m. 4.—5. instruktörsåret. Under 1. och 2. instruktörsåret ingå sammanlagt 300 tim. allmänbildande undervisning i utbildningsprogrammet. Omskolning för tjänstgöring i stabsoch förvaltningstjänst äger rum under för befälsutbildning vid förbanden disponibel tid, i regel under de sista fem instruktörsåren (omkring 37—42 års ålder). Ordinarie anställning som furir beräknas erhållas efter två tjänsteår som instruktör. Efter ytterligare fyra år bör befordran till överfurir kunna äga rum. Arméchefen har föreslagit att en tjänste- och lönegrad, jämställd med sergeant och benämnd rustmästare skall tillkomma. Befordran till denna skall ske vid tidpunkten för övergång till inre tjänst (stabs- och förvaltningstjänst), d. v. s. tidigast vid omkring 40 års ålder. Statsmakterna ha dock ännu icke fattat beslut i denna fråga. Befälsutredningen har i tidigare sammanhang lämnat sitt förord åt arméchefens förslag. Befälsutredningen har i kap. 3 föreslagit, att viss specialutbildad personal ur instruktörskåren i krig skall användas som kompanikvartermästare vid icke stridande kompanier (t. ex. stabs-, k o m p a n i e r ) . Den erforderliga utbildningen bör enligt utredningens uppfattning ske vid centrala kurser under de fem sista instruktörsåren. 140

Utbildning till och som kvartermästare Grunder 1942 års försvarsbeslut innefattade även nya bestämmelser angående utbildningen till underofficer på aktiv stat, vilka i huvudsak ännu gälla. För att kunna beordras som elev i underofficerskursen vid arméns underofficersskola (AUS) skall vederbörande sålunda ha genomgått furirsutbildning med vitsordet "Med beröm godkänd" vid förbandets manskapsskolor och därefter fullgjort minst ett års trupptjänst. Ifråga om allmänbildning fordras därjämte antingen att med godkända vitsord ha genomgått klass 3 vid försvarets läroverk eller att ha avlagt realexamen med godkänt betyg i matematik eller vid särskilt anordnad prövning visat sig äga mot godkänt avgångsbetyg från klass 3 svarande kunskaper. Klass 2 och 3 vid försvarets läroverk, som bygga på klass 1 vid manskapsskolorna, syfta till att föra eleverna fram till realexamensnivå (B-linjen) eller samma nivå med det undantaget att endast ett främmande språk förekommer, valfritt tyska eller engelska, (A-linjen). Den sistnämnda linjen är examensfri. I här föreliggande förslag avses underofficerskåren ersättas av en kvartermästarkår. Denna bör rekryteras ur den nya underbefälskåren. Erfarenheterna av ett sådant rekryteringssystem för mellankåren h a r nämligen städse varit synnerligen gynnsamma. Något skäl till ändring härutinnan föreligger därför icke. För underbefälskårens rekrytering och utbildning, såsom den nyligen fastställts av Kungl. Maj:t, har tidigare redogjorts. För att antagas som kvartermästaraspirant bör sålunda i första hand sättas fordran att ha fullföljt instruktörsutbildning. Detta innebär, att aspiranten dels såsom

värnpliktig genomgått gruppchefsutbildning u n d e r omkring 11 månader vid befälsskola I, A eller K, dels vid instruktörsskola u n d e r 12 månader bibringats sådan färdighet, kunskap och pedagogisk förmåga, att han kan tjänstgöra som instruktör på utbildningslinjen skyttetjänst vid enskild utbildning och utbildning i grupp av värnpliktiga i allmänhet, samtidigt som lians förmåga i truppföring såsom gruppchef vid skytte- och understödsgrupp i fält befästs. Den praktiska erfarenheten i dessa stycken saknas dock ännu. Därför bör den blivande kvartersmästaraspiranten före antagning som sådan under två år, d. v. s. två sammanhängande värnpliktsskolor, göra tjänst som instruktör. Om utbildningen vid befälsskola I (A, K), sedan den nya underbefälsorganisationen helt genomförts, normalt börjar vid 20 års ålder, sker antagning såsom kvartermästaraspirant sålunda vid 24 år. I förhållande till nuläget kan vederbörande därför bedömas ha fått en grundligare utbildning och större praktisk erfarenhet som instruktör tack vare dels det förbättrade systemet för instruktörsutbildningen, dels förlängningen av trupptjänstgöringen efter denna utbildnings avslutande från ett till två år. Denna tjänstgöring bereder möjlighet till nära kontakt med de värnpliktiga och till att förvärva truppkännedom. Ett tillräckligt underlag ernås även för bedömande av vederbörandes lämplighet som blivande kvartermästare. Det huvudsakliga urvalet bör alltså kunna göras redan på detta stadium, så att det nuvarande tillståndet med stort överskott av underofficersutbildade furirer utan möjlighet att inom rimlig tid erhålla underofficersfullmakt upphävcs. Sammanfattningsvis bör sålunda följande fordringar ställas för antagning som kvartermästaraspirant:

1. Vederbörande skall ha genomgått befälsskola I (A eller K) och instruktörsskola. Han skall därefter ha fullgjort två års instruktörstjänst. 2. Han skall under utbildningen till instruktör och tjänsten som instruktör ha ådagalagt lämplighet för utbildning till kvartermästare. Kvartermästaraspiranternas allmänbildningsståndpunkt vid kvartermästarutbildningens början kommer intill enhetsskolans fullständiga genomförande att växla mellan realexamen och genomgången folkskola jämte 700 timmars allmänbildande undervisning, meddelad vid instruktörsskolan och de två därpå följande instruktörsåren. I förhållande till nuläget innebär detta en begränsning med 200 timmar. Målsättning Enligt 1941 års försvarsutredning, som låg till grund för 1942 års försvarsbeslut, borde utbildningen vid AUS mer än tillförne taga sikte på den praktiska kompaniadjutantstjänsten (underhålls-, förvaltnings- och expeditionstjänst). Som i kap. 1 framhållits vann denna synpunkt under de första åren efter 1942 knappast tillräckligt beaktande. Utbildningen koncentrerades sålunda på trupputbildning som instruktör vid utbildning av pluton i fred och truppföring som plutonchef i fält. Sedermera har en ändring enligt de intentioner, som 1941 års försvarsutredning avsåg, påbörjats. Med hänsyn till den ökade vikt, som enligt befälsutredningcns uppfattning måste läggas vid kvartermästartjänsten i fält, bör emellertid inom kursplanen vid skolan mera tid än för närvarande ägnas åt kvartermästarutbildningen. E n ä r den yngre delen av kvartermästarkåren, såsom tidigare framhållits, avses utnyttjas som utbildningsbefäl (plutonchefer), får dock den sidan av utbildningen icke 141

eftersättas. Tvärtom bör den hittillsvarande höga ståndpunkten hos arméns underofficerskår i detta avseende vidmakthållas, och helst ytterligare höjas. Genom att rekryteringen baseras på den nya underbefälsorganisationen skapas också möjlighet härför. Befälsutredningen har funnit, att man — utan att äventyra elevernas skolning till ledare av värnpliktsplutons utbildning — inom kursplanen kan inrymma det för utbildningen till kvartermästare erforderliga timantalet. En förutsättning är dock, dels att den grundläggande kursen utökas med omkring 1 månad och ges en mera praktisk inriktning, dels att vidareutbildning av kvartermästarna äger rum. Målsättningen för den militära utbildningen till kvartermästare bör enligt befälsutredningens uppfattning ställas sålunda. 1. Han skall vid fältförband kunna bestrida befattningen som kompanikvartermästare vid skyttekompani. 2. Han skall äga sådan teoretisk och praktisk kännedom om verksamheten inom utbildningslinjen skyttetjänst, att han efter 3 års tjänst såsom ställföreträdare under ledning av särskilt duglig plutonchef kan bestrida befattning såsom plutonchef vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Allmänbildningsståndpunkten synes icke böra sättas lägre än i nuläget, d. v. s. motsvarande realexamens nivå. Allmänbildning Kompletterande allmänbildning meddelas för närvarande vid försvarets läroverk såväl för blivande officerare som för blivande underofficerare. De nackdelar, som äro förenade med denna studieform för de blivande officer a r n a s del och som redovisats i föregående kapitel, förekomma också då 142

det gäller underofficersutbildningen, om än i mindre utsträckning. Isolering i militär miljö under studietiden är en bestämd olägenhet. Den hårda forcering av studierna, som utmärker studentlinjerna vid läroverket, är dock mindre påtaglig vid de linjer, som genomgås av blivande underofficerare. Medan vid de förra ett kunskapsmått motsvarande realexamen skall förvärvas under ett läsår, användes sålunda vid de senare två år för att nå samma mål. När enhetsskolan en gång genomförts och den obligatoriska skolgången blir nioårig kommer den allmänbildande undervisningen för blivande kvartermästare att bliva onödig. Intill dess synes det emellertid vara enklast och naturligast att bibehålla undervisningen vid ett centralt läroverk för ifrågavarande kategori. Undervisningen synes dock böra omfatta enbart Rlinjen, varigenom kvalitetskravet främjas. Det i kap. 5 skisserade läroverket, som helst bör drivas i det allmänna skolväsendets regi, bör alltså tillsvidare innesluta även realskola. R-linjen vid försvarets läroverk omfattar två läsår (klass 2 och klass 3) vardera om 30 effektiva läsveckor. Klass 2 bygger på kunskaper motsvarar dem, som fordras för flyttning från tredje klassen i femårig realskola. Denna nivå har icke uppnåtts av kvartermästaraspirant med normal folkskoleutbildning och genomgången instruktörsskola samt den ytterligare allmänbildande undervisning, som erhålles under 1. och 2. instruktörsåret i likhet med instruktörer (underbefäl) i allmänhet. Differensen, mätt i undervisningstimmar, kan uppskattas till omkring 200 timmar. Efter antagning till kvartermästaraspirant bör vederbörande därför meddelas kompletterande undervisning motsvarande tid före påbörjande av ordinarie undervisning vid

försvarets läroverk. Den kompletterande undervisningen bör dock icke — såsom nu i vissa fall sker -— bedrivas i form av en p r e p a r a n d k u r s vid läroverket under sommaren utan direkt anslutas till början av den ordinarie undervisningen första läsåret (klass 2). Detta bör därför börja icke som nu 15/10 utan i stället 1/9 hösten efter 2. instruktörsårets avslutande. E n ä r det av orsaker, som senare komma att närmare utvecklas, är ett bestämt önskemål att klass 3 avslutas senast 1. maj, bör klass 2 något förlängas till omkring 10/6 och lärostoffet följaktligen i begränsad omfattning omdisponeras mellan klass 2 och 3. Kvartermästarkursen Den hittillsvarande underofficerskursen för blivande underofficer på aktiv stat är förlagd till arméns underofficersskola (AUS) i Uppsala, upprättad efter beslut av 1925 års riksdag. Skolan bör kvarbliva, men dess viktigaste uppgift blir att meddela undervisning i kompanikvartermästartjänst — kvartermästarkursen. Dess benämning föreslås därför ändrad till Arméns kvartermästarskola (KvmS). Underofficerskursen har en längd av omkring 10 1/2 månad. Med hänsyn till den nya målsättningen enligt ovan, synes det nödvändigt att göra kvartermästarkursen längre. En utsträckning utöver ett år möter dock betydande organisationssvårigheter, enär bl. a. lärarpersonalen då måste i det närmaste fördubblas. Inom ramen av ett år bör därjämte erforderlig tid — uppskattningsvis 14 dagar — friläggas för att ge lärarpersonalen andrum och tid för planläggning och andra förberedelser mellan kurserna. Av praktiska skäl synes det sålunda icke möjligt att förlänga den egentliga kvartermästarkursen med mer än en månad i förhållan-

de till nuläget, d. v. s. till sammanlagt 11 1/2 månad. Åtgärder böra emellertid vidtagas, så att kvartermästaraspiranten vid kursens början har vissa grundläggande kunskaper i kvartermästartjänst. I sådant syfte bör han dels under sommaren efter 2. instruklörsårets avslutande, dels under uppehållet mellan läsåren vid försvarets läroverk intill början av höstomgångens repetitionsövningar för egen utbildning i häst-, motor- och intendenturtjänst placeras vid regementets trosskompani. Under ovan nämnda repetitionsövningar tjänstgör han som instruktör till förfogande hos kompanikvartermästaren vid ett repetitionsövande skyttekompani. Han erhåller h ä r u n d e r viss praktisk inblick i kvartermästartjänsten vid ett krigsförband (även i fält under fälttjänstövningar), vilket skapar en grund för den fortsatta utbildningen vid kvartermästarskolan. Samtidigt får ifrågavarande kvartermästare en enligt de sista årens erfarenheter välbehövlig hjälp i sin tjänst, som på grund av fredsförvaltningsbestämmelscrna m. m. blir ännu mer omfattande än i krig. Hittills har underofficerskurserna påbörjats på hösten (i oktober). Detta medför den bestämda nackdelen att de nyexaminerade, blivande underofficerarna återkomma till sina regementen mitt under pågående rekrytutbildning och placeras på för dem helt okända utbildningsenheter. Strävan bör i stället vara att förlägga all stambefälsutbildning så, att den kommer in i värnpliktsutbildningens rytm. Kvartermästarkursen bör sålunda avslutas i god tid före inryckning av värnpliktiga i allmänhet, d. v. s. omkring 1. maj. Följaktligen bör den påbörjas omkring 15. maj föregående år. Kvartermästarexamen kan då avläggas och utnämning till översergeant ske ett helt år tidigare. 148

Timfördelning

Övningsgrenar och ämnen

Kompaniövningar Allmän tjänst: truppföring trupputbildning Truppslagstjänst: vid AUS (KvmS) ... vid resp. truppslag ... Taktik och underhållstjänst m. m. Taktik Stabstjänst Underhållstjänst Personaltjänst Topografi Expeditionstjänst Fältarbeten Vapenlära och materieltjänst Förvaltningstjänst Skjutning Transporttjänst Sambandstjänst Fysisk träning Reglemen tskunskap Mili tärpsykologi Särskilda föreläsningar Studiebesök Planläggning och reserv

Nu- Förläget slag 60 100 150

60 100 150

130 200 40 40 70 120 — 15 30 20 20 15 120 120 50 75 65 65 50 50 50 75 30 30 120 120 10 10 25 25 5U 50 60 60 208 208 1888 2 058

Utbildningens omfattning i olika ämnen och övningsgrenar vid kvartermästarskolan måste bestämmas med hänsyn till den delvis nya målsättningen för kvartermästarkursen. Exempel på tidsfördelning i nuläget och enligt befälsutredningens beräkningar framgå av ovanstående tablå. Detta innebär i huvudsak följande. Den utökning av timantalet med omkring 170 tim., som kursens förlängning med en knapp månad medgiver, har utnyttjats för med kvartermästartjänsten sammanhängande övningsgrenar och ämnen. Sålunda har ämnet taktik utökats med 70 och underhållstjänst med 50 timmar och övningsgrenarna vapenlära och materieltjänst samt transporttjänst med vardera 25 timmar. 144

Personaltjänst har redovisats som ett särskilt ämne under ämnesgruppen »Taktik och underhållstjänst m. m.» med 15 timmar på topografins och expeditionstjänstens bekostnad. Sammanlagt redovisas inom denna ämnesgrupp 410 timmar. Den teoretiska delen av kvartermästartjänsten synes därmed vara tillgodosedd i betryggande grad. Motsvarande ämnesgrupp vid krigsskolans officerskurs, som benämnes »krigskonst», omfattar i nuläget 334 timmar. övningsgrenarna truppföring och trupputbildning (redovisas u n d e r rubrikerna kompaniövningar, allmän tjänst och truppslagstjänst) äro till timantalet oförändrade. Beträffande trupputbildningen, där för övrigt grunden är avsevärt fastare än förut tack vare den förbättrade instruktörsutbildningen och fördubblade tiden för tjänstgöring som instruktör i underbefälsställning, är detta med hänsyn till den höga målsättningen nödvändigt. I fråga om truppföring bör tyngdpunkten ännu mera än för närvarande läggas på att bibringa eleverna praktisk förmåga att leda materieltjänsten och underhållstjänsten vid skyttekompani i fält. Utbildningen i truppslagstjänst bedrives i nuläget dels vid AUS och dels under omkring fyra veckor vid eget truppslag. Den sistnämnda utbildningen avser att giva eleverna direkt kontakt med det egna truppslaget och skapa möjlighet till truppföring och trupputbildning med värnpliktig trupp under egen lärares ledning. Avsaknaden av särskild övningstrupp vid skolan gör en sådan åtgärd nödvändig. Det synes vara fördelaktigt om ifrågavarande utbildning kunde förläggas i anslutning till höstomgången av repetitionsövningar krigsförbandsvis, då trossförbanden äro organiserade i full utsträckning och kompanikvartermästartjänsten i fält kan praktiskt studeras.

Fortsatt utbildning som kvartermästare I och med genomgång av kvartermästarkursen vid KvmS skall den nyblivne översergeanten vara kompetent att på ett tillfredsställande sätt handha de väsentligaste av de arbetsuppgifter, som möta honom u n d e r de första tjänsteåren. Utbildningen kan emellertid icke avslutas i och med kvartermästarexamen. Ytterligare utbildning erfordras. Vad tjänsten som trupputbildare i fredstid beträffar sker den direkta och omedelbara utbildningen för viss befattning vanligen bäst genom praktisk tjänstgöring i närmast lägre befattning i förening med självstudier. Erforderlig handledning bör härvid lämnas av företrädaren i befattningen eller annan lämplig person. Exempel på detta är tjänsten som plutonchefs ställföreträdare under tre år före placering som plutonchef. Befälsutredningen förutsätter att dylik icke organiserad utbildning för kvartermästarkåren liksom för övriga befälskårer äger rum i största möjliga utsträckning. Det är dock utan vidare klart, att särskilt organiserad utbildning, främst i form av skolor eller kurser, även är nödvändig. Vid infanteriskjutskolan anordnas för närvarande en särskild underofficerskurs med ändamål att bibringa eleverna ökad förmåga i kompanikvartermästartjänst samt såsom instruktörer i stridsutbildning. Kursens längd är drygt två månader. Genom dess förläggning till skjutskolan kan den ges en praktisk inriktning, och utbildningen kan ske med utnyttjande av 1. året 1/5—31/3 2. » 1/4—31/3 :J. » 15/5—14/5 4. » 15/5—14/5 5. » sommaren 1/9—10/6

övningstrupp. Den synes böra göras obligatorisk, ges en längd av fyra månader och genomgås tidigast tre år efter kvartermästarexamen. Den kommer närmast att motsvara infanteriofficersskolan för officersutbildningen. Utöver denna obligatoriska utbildning erfordras specialutbildning för ett begränsat antal befattningshavare i vissa speciella tjänstcgrenar (jämför officersutbildningskommitténs betänkande, sid 428), som förekomma vid ett regemente. Dessa synes böra fördelas mellan officerare och kvartermästare så, att dubbelkommenderingar och dubbelbefattningar undvikas. Häst-, motor-, hund- och pionjärtjänst samt underhållstjänst inom bataljonernas ram synas på grund av sin natur sålunda böra förbehållas kvartermästarkåren, medan exempelvis signal- och underrättelsetjänst ligger närmast till för officerskåren. Kursen för befäl ur kvartermästarkåren, som skola erhålla utbildning till bataljonskvartermästare och trosskompanichefer, förlägges lämpligen till arméns underhållsskola. Utöver ovanstående erfordras särskild fackutbildning för de kvartermästare, som skola bli tyg- och intendenturförrådsförvaltare och kassachefer samt regementsexpeditionsföreståndare, personalregistratorer och kasernförvaltare. Sammanfattning Enligt vad ovan anförts blir det ungefärliga tidschemat för den obligatoriska utbildningen till och som kvartermästare i sin helhet som följer:

befälsskola I eller A (K) instruktörsskola i n s t r u k t ö r s t j ä n s H j ä m t e kompletterande militär och allmänbildande » i undervisning egen utbildning vid t r o s s k o m p a n i kompletterande undervisning i allmänbildande ämnen samt FL klass 2

145 10

6. året 11/6 —9/10 egen utbildning vid trosskompani och repetitionsövningsförband 10/10—1/5 FL klass 3 7. » 15/5 —1/5 k v a r t e r m ä s t a r k u r s vid KvmS

10.

»

4 m å n a d e r kurs i k o m p a n i k v a r t e r m ä s t a r t j ä n s t bildning vid InfSS.

Utbildning till officer på aktiv stat av aspirant m e d folkskolekompetens I kap 2 har under rubriken »Rekryteringsbasen för officersyrket samt kraven på bildningskompetens och begåvning» fordringarna för antagning som officersaspirant granskats och förslag framlagts. Härvid har även angivits, att yngling, som icke uppfyller kraven beträffande allmän skolutbildning, d. v. s. endast genomgått folkskola, men under befälsskola (K, A eller I) ådagalagt framstående duglighet och önskar bli officer, vid senare tidpunkt skall kunna antagas som officersaspirant. Genom denna bestämmelse synes garanti skapas för att icke synnerligen lämpliga officersämnen skola undandragas armén, intill dess att enhetsskolan fullständigt genomförts. Därefter blir bestämmelsen överflödig. Med hänsyn till den särskilt långa och krävande utbildningen till officer, som ifrågavarande kategori av ynglingar måste genomgå, är det dock nödvändigt, att — utöver allmän militär lämplighet och förmåga — även förmågan att bedriva regelmässiga skolstudier prövas och uppövas samt att ett visst mått av allmän skolutbildning utöver vad folkskolan kan ge meddelas, innan den egentliga officersutbildningen påbörjas. Det är sålunda mot denna bakgrund, som följande förslag framlägges. Det kan i p r i n c i p sägas innebära ett utnyttjande av erfarenheterna från det system, som infördes med 1925 års försvarsordning, då AUS upprättades och via sin studentlinje tillförde armén ett 146

och som i n s t r u k t ö r i stridsut-

låt vara begränsat antal mycket dugliga officerare. Den grundläggande utbildningen samt prövotiden för här ifrågavarande kategori av blivande officersaspiranter synes böra sammanfalla med de blivande kvartermästaraspiranternas. Efter genomgång av instruktörsutbildning följer sålunda instruktörstjänst under två år med tillhörande kompletterande militärutbildning samt allmänbildande undervisning, vilken genom självstudier måste utvidgas till att motsvara tredje klassen vid realskola. Den som då består prövningen kan antagas som officersaspirant. Hans utbildningsståndpunkt kan härvid närmast jämföras med de vanliga officersaspiranternas efter genomgång av befälsskola K och plutonchefsskola (officersaspirantskola, yngre kursen) med åtföljande trupptjänstgöring under 8 (10) månader. Vad som brister i allmänbildning och eventuellt i militära kunskaper uppväges på detta stadium av större praktisk trupprutin. Under förutsättning att han började sin militära tjänstgöring vid exempelvis 18 års ålder är han nu 22 år d. v. s. ett år äldre än här omnämnda officersaspiranter. Skedde förtidsinskrivning och påbörjande av den militära utbildningen (befälsskola I) vid 17 år, är åldern densamma, 21 år. Han genomgår nu i omedelbar anslutning till 2. instruktörsåret kadettskola (officersaspirantskola, äldre kursen) från 15. mars till 28. augusti, följd av krigsplacering och tjänst som skytteplutonchef under re-

petitionsövningarna krigsförbandsvis intill början av oktober. Härvid avgöres slutgiltigt om han är lämplig för vidare utbildning till officer på stat. Därefter skall officersaspiranten bibringas allmänbildning till studentexamens nivå. Normalt skulle detta kräva två års studier vid försvarets läroverk för ernående av realexamenskompetens i enlighet med för kvartermästaraspiranter föreslagna bestämmelser samt därefter ytterligare två år vid gymnasium (jämför kap 5, sid 132 ff) eller sammanlagt fyra år. Eftersom det här är fråga om särskilt begåvade och energiska ynglingar böra emellertid kunskaper motsvarande realexamen kunna förvärvas på ett år antingen genom fria studier vid läroverket eller genom korrespondensundervisning (motsvarande), varvid även sommarhalvåret kan utnyttjas. På de två åren vid gymnasium synes intet avkall kunna göras. Den sammanlagda tiden för allmän

skolutbildning skulle sålunda belöpa sig till tre år. Sommaren efter varje läsår vid gymnasiet sker trupptjänstgöring som plutonchefs ställföreträdare för vidmakthållande av de militära kunskaperna och färdigheterna. Utbildningen till officer avslutas med genomgång av officerskursen vid krigsskolan. Anställningsåldern som fänrik blir 25 eller 26 år mot normalt 22 år. Med hänsyn härtill men framförallt till den i förhållande till blivande officerare i allmänhet längre trupptjänst, som av här ifrågavarande kategori fullgjorts som plulonchefs ställföreträdare {öre officerskursen, kan övervägas att utnämna vederbörande till löjtnant efter endast ett fänriksår i stället för två. Såsom tidigare angivits skulle nämligen dessa år för fänrikar i allmänhet avse att u n d e r tjänst som plutonchefs ställföreträdare förvärva erforderlig praktik för plutonchefstjänst.

SJUNDE

KAPITLET

Reservanställt befäl

Grunder Som framgår av kap 3 (krigsorganisationens befälsbehov) förefinnes även i den h ä r förordade befälsorganisationen ett behov av reservbefäl, i nämnda kapitel benämnt reservanställt befäl, d. v. s. ett befäl, som kvalitativt visserligen icke har samma kompetens som det aktiva befälet men som dock är bättre kvalificerat än värnpliktsbefälet. Befälet ifråga motsvarar vad som i nuvarande organisation benämnes i reserven anställt befäl — reservofficerare och reservunderofficerare. Det befäl, som här avses, skall uteslutande tillgodose ett krigsbehov. Detta är, som framgår av nyssberörda kapitel, begränsat till kaptens-, subalternofficers- och underofficersbefattningar. Kaptensbefattningarna ifråga utgöras till en mindre del av chefsbefattningar vid stridande kompanier. För n ä m n d a befattningar måste uppställas skärpta kvalifikationskrav. Tillsättningen av dessa befattningar måste därför ske efter ett omsorgsfullt urval, framförallt med hänsyn till ledarförmåga. Huvuddelen är dock befattningar med vissa begränsade krav på taktisk eller teknisk skolning, såsom vissa stabsbefattningar och befattningar som chefer för icke i egentlig mening stridande kompanier. Enligt vad i nyssberörda kapitel anförts bör varje fredsregemente förfoga över ett antal av omkring 60 för ändamålet utbildade reservanställda kaptener. 148

Ifråga om subalternofficersbefattningar erfordras en tillgång av omkring 100 reservanställda löjtnanter och fänrikar vid varje fredsregemente. Befattningarna ifråga utgöras av plutonchefsbefattningar och stabsbefattningar. Innehavarna av de förra böra jämväl vara kompetenta som ersättare för kompanichefer. Gjorda beräkningar ge vid handen, att det för att täcka nyssberört krigsbehov är tillfyllest med en årsrekrytering av omkring 8 reservofficerare per regemente. Med en sådan årsrekrytering blir infanteriets årliga behov 152 nya reservfänrikar. I detta sammanhang må erinras om att 1951 års riksdag med anledning av statsverkspropositionen för budgetåret 1951/1952, bilaga 6, fjärde huvudtiteln sid. 78 beslöt att höja det sammanlagda antalet reservofficerare, som årligen får antagas, från 220 (1942 års försvarsbeslut) till 350. Av dessa böra enligt arméstabens beräkning omkring 185 tilldelas infanteriet, vilket väl täcker de beräkningar, vartill befälsutredningen kommit. Underofficersbefattningarna avses främst för plutonchefs ställföreträdare och troppchefer samt stabsunderofficerarc. Behovet är 80 befattningar per infanteriregemente. Årsrekyteringen vid infanteriet kan beräknas till omkring 85. I överensstämmelse med vad i kap. 1 och 2 anförts, böra särskilda åtgär-

der vidtagas för att i framtiden förebygga m i n d r e lämpliga proportioner mellan reservanställda kaptener och subalternofficerare ävensom ett ogynnsamt åldersläge. En stat bör sålunda fastställas, och ur fältduglighetssynpunkt tillräckligt låga maximiåldrar fixeras för kvarstående som reservofficer. Samma synpunkter gälla för övrigt även reservunderofficerarna. Dessa frågor beröras närmare i det följande. Reservofficerarna Utbildningen till reservofficer Därest det reservanställda befälet skall kunna tillgodose det avsedda syftet enligt ovan, erfordras ytterligare utbildning utöver den, som meddelas samtliga värnpliktiga officerare och underofficerare. Det faktiska förhållandet är emellertid — såsom tidigare påtalats — att alltsedan 1942 reservbefäl i avseende på utbildningen till officer varit likställd med det värnpliktiga befälet. Så länge den ifrågavarande utbildningstiden utgjorde 24 månader, vållade dock detta inga större svårigheter. Men åren 1947 och 1948 reducerades utbildningstiden för båda kategorierna med sammanlagt 3 månader till 21 (20) månader. Frågan om reservofficerarnas grundläggande utbildning synes därför nu böra omprövas. Närmast till hands ligger härvid att återgå till den utbildningstid för reservofficersaspiranter, som fastställdes och genomfördes 1942, nämligen 24 månader. 1 I det i kap 5, sid 123 ff, skisserade utkastet till en mera rationell yrkesutbildning för officeren på aktiv stat h a r — bl a av utbildningsorganisatoriska skäl — förordats, att reservofficersaspiranterna, för vilka någon ändring i antagningsbestämmelserna icke förutsattes, efter 4 månaders tjänstgöring vid befälsskola K

skulle gemensamt med officersaspiranterna kommenderas till en officersaspirantskola för infanteriet. Härigenom skulle reservof ficersaspiranternas grundläggande utbildning få en större effektivitet och fasthet än för närvarande. Officersaspirantskolans yngre kurs har beräknats pågå u n d e r c:a 7 1/2 månad eller till omkring 15. maj andra året. Vid denna tidpunkt kan ifrågakomma, att helt avskilja reservofficersaspiranternas vidare utbildning från officersaspiranternas och direkt överflytta dem till den vid förbanden pågående plutonchefsskolan för blivande värnpliktiga underofficerare av samma åldersgrupp. Efter dennas avslutande kunna de i så fall, liksom nu, fullfölja sin utbildning tillsammans med de blivande värnpliktiga officerarna vid infanteriets kadettskola. De blivande reservofficerarnas utbildning skulle emellertid i sådant fall icke motsvara de krav, som i det föregående ställts på reservofficeren. Ett bättre alternativ synes därför vara, att reservofficersaspirantens utbildningsgång även efter 15. maj andra året och tillsvidare ansluter till officersaspirantens, d. v. s. får en mera utpräglad yrkesbetoning än för närvarande. Närmast skulle sålunda följa en befälstjänstgöringspcriod såsom gruppchef och plutonchefs ställföreträdare u n d e r 10 månader vid en fullständig värnpliktsskola. Härvid skulle reservofficersaspiranten kunna bibringas en långt större trupprutin och truppkännedom än vad som för närvarande är fallet. Detta synes vara av särskilt värde, enär reservofficeren redan efter några år liksom statofficeren bör kunna rycka in som ersättare för kompanichef. Rikliga tillfällen till 1 Det må i detta sammanhang erinras om att vid kustartilleriet utbildningen till reservofficer fortfarande omfattar 24 månader.

officersutbildning, men före antagning till fänrik i reserven, fullgöra en månads trupptjänstgöring. I här föreliggande alternativ ingår tio månaders trupptjänstgöring under utbildningstiden mot för närvarande knappt tre, ovan n ä m n d a månad inräknad. Trupptjänstgöringsmånaden efter den egentliga utbildningen synes under sådant förhållande utan vidare kunna slopas. Alternativet 26 1/2 månad bör därför närmast jämföras med (24 + 1 = ) 25 månader och innebär följaktligen en förlängning med endast 1 1/2 månad i förhållande till den utbildningstid, som fastställdes år 1942. Ur rekryteringssynpunkt innebär dock detta system vissa olägenheter för den enskilde, särskilt ur synpunkten att två för den civila yrkesutbildningen värdefulla vinterhalvår tagas i anspråk. (Enligt gällande ordning kan den avslutande plutonchefsutbildningen vid kadettskolan fullgöras vid en vinter- eller sommarlinje.) Intresset för att bli reservofficer är emellertid för närvarande liksom tidigare mycket stort. Anknytningen till utbildningen av officerare på aktiv stat måste i och för sig verka stimulerande. Huvuddelen av reservofficersaspiranterna genomgå också redan i nuläget den avslutande I aret 2. ärei 3 årel 4. året kadettskolans vinterkurs i omedelbar 10/6 10/10 , 15/5 l 15/3 28/8 i 28/8 anslutning till utbildningen i övrigt. L__I—i—i '• —J r-1 j .==• | Offaspskola Yk j j Offaspskola Ak f De som därefter skola studera vid högBefalsskola K '• Befälstjänstgönng Repövn skola eller andra utbildningsanstalter (huvuddelen), kunna icke påbörja siUnder förutsättning att utbildningen na studier förrän hösten tredje året. påbörjas under det 19. levnadsåret är Förhållandet blir detsamma enligt här den sålunda avslutad under 21. levnadsskisserade alternativ och tidsförlusten året. Antagning till fänrik i reserven inskränker sig till ett sommarhalvår. äger rum under 22. levnadsåret (4. året En variant är tänkbar, innebärande enligt ovan). att reservofficersaspiranterna i ovan Den sammanlagda utbildningstiden skisserade alternativ hempermitteras blir 26 1/2 månad mot i det föregåenfrån 1. september andra året till 15. de nämnda 24. Enligt hittills gällanmars tredje året, men att utbildningen de bestämmelser skall emellertid rei övrigt helt samordnas med officersservofficersaspirant efter genomgången

truppföring i grupp och pluton under strid komma att stå till buds, vilket med nuvarande utbildningssystem saknas. Betydelsefullt är vidare att trupputbildningsförmågan blir väsentligt bättre än nu. Detta är desto mer värdefullt som tillgången på instruktörer under höstomgången av repetitionsövningarna krigsförbandsvis är begränsad, varför de inkallade reservofficerarna måste kunna utnyttjas i utbildningsarbetet i högre grad än förut. En lång beredskapsperiod såsom under 1940-talets första hälft kan ånyo inträffa och ställer i så fall särskilda krav på förmågan att icke blott föra, utan även utbilda trupp. Utbildningen till reservofficer skulle i det skisserade alternativet avslutas med genomgång under 5 1/2 månader (intill 28. augusti 3. året) av officersaspirantskolans äldre kurs, som syftar till fullständig plutonchefsutbildning, fortfarande tillsammans med officersaspiranterna. Därefter krigsplaceras reservofficersaspiranten som plutonchef och fullgör första repetitionsövning i krigsförband tidigast därpå följande höst, då han samtidigt med sina aktiva kamrater befordras till fänrik. Utbildningsgången skulle bli följande:

aspiranternas. Utbildningstiden skulle då få samma längd som för närvarande. Olägenheterna äro emellertid stora. Den egentliga truppföringsperioden under befälstjänstgöringen inträffar sålunda just under den tid, då hempermitteringen skall äga rum och reservofficersaspiranternas utbildningsståndpunkt vid påbörjande av officersaspirantskola, äldre kursen, blir avsevärt lägre än officersaspiranternas, till nackdel för den gemensamma utbildningen. Den slutliga uttagningen av officersaspiranter på aktiv stat måste vidare ske ett helt år tidigare än eljest. Befälsutredningen vill därför förorda, att i det skisserade utkastet till yrkesutbildning för blivande officer på aktiv stat, reservofficersutbildningen helt sammanfaller med denna utbildning intill avslutandet av officersaspirantskola, äldre kursen. Dock bör denna kurs för reservofficersaspiranternas del avbrytas redan 15/8 3. året, så att de, som omkring 1/9 skola påbörja yrkesutbildning (högskola) får erforderlig tid för förberedelser dessförinnan. Den sammanlagda utbildningstiden till reservofficer blir därigenom 26 månader, d. v. s. 1 månad längre än enligt 1942 års ordning. Med hänsyn till rekryteringen av officerare på aktiv stat innebär här skisserat utkast till utbildningsgång den stora fördelen att det slutliga urvalet av dem, som skola kommenderas till krigsskolan, kan göras inom en avsevärt mycket större elevgrupp än om utbildningen spaltades upp redan 15. maj andra året.

r a n d e systemets huvudtanke, det successiva urvalet, prövar tvenne ändringar i den nuvarande utbildningsgången. Dessa ha närmare redovisats i kap 5 (sid 128 ff) och innebära dels en sammanhängande trupptjänstgöringsperiod om 8 månader efter plutonchefsskolans avslutande i juli andra året intill åldersklassens utryckning i mitten av mars tredje året, dels som en följd härav genomgång av kadettskolans sommarlinje i stället för som nu vinterlinjen. Härvid skulle aspiranternas utbildning med hänsyn till önskemålet om en mera rationellt planlagd yrkesutbildning delvis skiljas från de blivande värnpliktiga officerarnas. Även i detta fall bör reservofficersaspiranternas utbildning av förut anförda skäl helt sammankopplas med officersaspiranternas. I fråga om utbildningstidens längd innebär det oförändrat 26 månader. Effektiviteten i utbildningen torde bli något sämre än i det tidigare skisserade utkastet, genom att officersaspirantskola, yngre kursen utgår, men kvar står fördelen av dels den långa trupptjänsten under vinterhalvårets förbandsutbildning, dels den linjeuppdelade kadettskolan. Vid denna kan utbildningsmålet sättas högre än för närvarande, bl. a. därför, att den föregående längre trupptjänstgöringen skänkt större rutin och ökad kunnighet i reglementskännedom, materieltjänst m. m. Vinsten i avseende på vidgad rekryteringsbas för ett senarelagt urval av blivande officer på aktiv stat kvarstår oförändrad.

För det fall att en fullständig omedelbar förändring i officersaspiranternas utbildningsgång, till vilken reservofficersaspiranternas enligt ovan anslutits, icke befinnes lämplig, har utredningen i kap 2 (sid 75 ff) föreslagit att man med bevarande av det nuva-

Den förlängning av tiden för utbildning till reservofficer, som sålunda föreslagits, synes böra föranleda en skälig kompensation såväl ekonomiskt som i meritberäkningsavseende. Utredningen återkommer härtill i kap. 8 och 9. 151

Fortsatt utbildning och tjänstgöring Uppdelning

på

tjänstgöringsperioder

rn. in. Nu gällande bestämmelser för reservofficerares liksom även för reservunderofficerares tjänstgöring återfinnas dels i 1927 års reservbefälsförordning och 1943 års reservbefälskungörelse, dels i föreskrifter, som utfärdats i kommandoväg i anslutning därtill, dels slutligen i arméorder. Från 1927 års reservbefälsförordning torde dock i detta sammanhang kunna bortses, enär reservbefäl anställda enligt denna inom överskådlig framtid komma att avföras ur rullorna och nya icke tillkomma. Tjänstgöringsskyldigheten i fred är enligt 1943 års reservbefälskungörelse 48 dagar för varje 3-årsperiod före utgången av det kalenderår, då 48-årsåldern uppnås. Utbildningen skall förbereda tjänstgöringen i vederbörlig krigsbefattning och bör helst fullgöras i denna. De 48 dagarna omfatta dels en 35 dagars repetitionsövning, dels en 13 dagars befälskurs. Den sistnämnda kan även fullgöras som frivillig befälsutbildning. Fr. o. m. 3. tjänstgöringsomgången inriktas utbildningen främst på kompanichefs- och motsvarande utbildning. Vid denna tidpunkt kan även den reservanställde beordras till omskolningskurs, inriktad på viss befattning i krigsorganisationen. Under 4. eller 5. treårsperioden kan fredstjänstgöringsskyldigheten regelmässigt fullgöras som en 48 dagars kaptenskurs. För den reservanställde, som kvarstår i tjänst efter 48 år, begränsas tjänstgöringsskyldigheten till 30 dagar för varje 3-årsperiod till början av det kalenderår, då 56 års ålder uppnås. Reservanställd fänrik kan befordras till löjtnant efter minst 2 repetitionsövningar och en befälsövning. För befordran till kapten fordras minst fyra 152

repetitionsövningar med befälskurser samt dessutom kaptenskurs. Den reservanställde är berättigad kvarstå i reserven intill början av det kalenderår, då han u p p n å r 39 år. Även därefter, intill början av det kalenderår, då han u p p n å r 48 års ålder, äger han kvarstå i reserven, om han genomgått kaptenskurs. Tillstånd kan jämväl vid lämplighet för fortsatt tjänstgöring meddelas att kvarstå efter nämnda ålder intill 65 år. Med pensionsrätt avgången reservofficer är intill utgången av det kalenderår, då 55 års ålder uppnås, att betrakta som värnpliktig enligt värnpliktslagens bestämmelser. Den anställde kan entledigas även utan ansökan, såsom då tjänstgöringsskyldighet icke fullgjorts, vid oduglighet till krigstjänst, vid längre tids uppskov med inställelse till tjänstgöring vid mobilisering o. s. v. Kungörelsen är emellertid icke fullt tidsenlig, varför en omarbetning av densamma synes önskvärd. De väsentliga anledningarna härtill äro följande. De av riksdagen år 1950 beslutade repetitionsövningarna i krigsförband innebära, att förbanden inkallas till sådan repetitionsövning vart sjätte år. Ur effektivitetssynpunkt är det angeläget, att befäl av olika grader kvarstå i respektive krigsbefattning minst 6 år. Repetitionsövning kommer därför att för reservbefäl fullgöras icke vart tredje år, som nuvarande bestämmelser föreskriva, utan vart sjätte år. Utöver tjänstgöring i krigsbefattning under repetitionsövningarna äro möjligheterna att bereda reservbefälet utbildning i truppföring begränsade till vissa kurser. Reservbefälets tjänstgöring bör bl. a. därför i första hand uppbyggas kring de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna, vilket kommer att innebära att nuvarande indelning i tjänstgöringsperioder om 3 år ändras

därhän, att antingen perioderna sammanfalla med repetitionsövningssystemet eller periodgränserna ersättas med vissa grundregler för tjänstgöringen, varigenom större anpassning såväl till de enskildas som de militära myndigheternas önskemål kunna skapas. Skola tjänstgöringsperioderna fortfarande finnas, böra de därför omfatta 6 år. Såsom av det ovan anförda framgår är den reservanställde officeren berättigad kvarstå i reserven till och med det kalenderår, då han u p p n å r 38 år. Även därefter, till och med det kalenderår då han u p p n å r 47 år, äger han kvarstå i reserven, om han genomgått kaptenskurs och följaktligen befordrats till kapten. Tillstånd kan jämväl, vid lämplighet för fortsatt tjänstgöring, meddelas att kvarstå efter nämnda ålder till 55 års ålder och i vissa fall intill 65 år. Med hänsyn till vad tidigare anförts angående krav på begränsning av maximiåldern för reservofficerare med hänsyn till tjänstbarheten synes 47 års ålder böra sättas som absolut maximiålder för kaptener. En ålder av 38 år för löjtnanter, d. v. s. plutonchefer (motsvarande) synes vara i högsta laget. Vederbörande kan dock vid behov krigsplaceras i fysiskt m i n d r e krävande befattningar t. ex. vid värn- eller bevakningsförband, varför 38-årsgränsen föreslås bibehållas. Vid en indelning av tjänstetiden i 6-årsperioder, här b e n ä m n d a 1. (2. o. s. v.) perioden, blir antalet perioder, om tjänstetiden räknas från och med 23. levnadsåret, för kapten normalt 4 och för reservofficerare, som stanna i löjtnantsgraden, 3. F ö r de sistnämnda kommer dock den sista perioden att omfatta högst 4 år. Under varje period bör i första hand fullgöras en repetitionsövning i krigsförband om 30 dagar och i anslutning

därtill en befälsövning om 10 dagar i likhet med vad som stadgas för värnpliktigt befäl. Enligt 1943 års reservbefälskungörelse är tjänstgöringsskyldigheten för varje 3-årsperiod 48 dagar. Denna bör omdisponeras och helst förlängas med 4 dagar så att personalen fullgör 100 dagar per 6-årsperiod. Sedan repetitionsövning jämte befälsövning fullgjorts återstår sålunda 60 dagar. Erfarenheten har utvisat, att hela denna tidsrymd bör utnyttjas för utbildning, bedriven vid särskilda befälskurser eller för deltagande i särskilda stabs- eller fältövningar, där vederbörande reservbefäl kan övas i sin krigsbefattning. Tjänst såsom befäl till förfogande eller kommendering att följa utbildningen vid rekrytförband — såsom ofta skett efter beredskapens u p p hörande 1945 — kan nämligen i regel icke ge vederbörande erforderlig vidareutbildning för hans tjänst i krigsbefattning. Omkrigsplacering från ett förband till ett annat bör bl. a. av åldersskäl äga rum efter ett antal år. Intervallen mellan två på varandra följande repetitionsövningar i krigsförband kan då ökas eller minskas med ett eller några år. Förhållandet blir detsamma vid en tillfällig ökning av antalet inkallade repetitionsövningsförband per år, såsom skedde exempelvis år 1951. Det kan då inträffa, att två repetitionsövningar komma att inträffa inom en sexårsperiod. Därest av stadgad tjänstgöring inom viss period återstår m i n d r e än 40 dagar, då de krigsförband, vederbörande tillhör, inkallas till repetitionsövning, bör tjänstgöring i krigsbefattning vid repetitionsövningsförbandet det oaktat fullgöras. Antalet överskjutande tjänstgöringsdagar tillgodoräknas följande 6-årsperiod på befälskursernas bekostnad. Om det befinnes lämpligt att ovan 153

skisserade periodsystem ersattes med vissa grundregler för tjänstgöringen, skulle dessa i princip innebära att nuvarande tjänstgöringsskyldighet omsattes i ett visst antal dagar per år (från anställning i reserven t o m det år, vederbörande reservbefäl fyller 47 år — 16 d a g a r / å r ) exempelvis enligt följande: Regel 1. Tjänstgöring vid krigsförbandsvisa repetitionsövningarna äger företräde framför annan tjänstgöring. Regel 2. Minst en tjänstgöringsomgång om 20 dagar u n d e r 3 år. Regel 3. Högst 42 dagar under ett och samma kalenderår. Regel •. Total tjänstgöring motsvarande 17—18 dagar per år fullgjord vid 38 års ålder. Fördelning på utbildningslinjer och urval. Befälskurser. Utbildningen till reservofficer — förut redovisad — syftar till att fylla viss del av behovet av truppofficerare-plutonchefer inom respektive utbildningslinjer (skyttetjänst, understödstjänst o. s. v.) Befattningarna inom dessa utbildningslinjer pläga sammanföras till huvudlinjen trupptjänst, medan befattningarna i stabstjänst sammanföras till huvudlinjen stabstjänst (utbildningslinjerna underrättelsetjänst, expeditionstjänst o. s. v.). I princip krigsplaceras nyutnämnd reservofficer i trupptjänst. För omkrigsplacering till stabstjänst kräves sålunda i regel omskolning, varvid trupptjänsten utgör den nödvändiga, fasta grunden. Vissa undantag finnas, t. ex. vissa officerare på utbildningslinjen signaltjänst, som direkt måste krigsplaceras i stabsbefattningar. Den fortsatta utbildningen som reservofficer bör följaktligen syfta till förkovran inom huvudlinjen trupptjänst eller omskolning till och förkovran inom den andra huvudlinjen, stabs154

tjänst. Utbildningen — befälskurserna — kommer därför att intimt sammanhänga med reservofficerens slutliga fördelning till huvudlinje och inom denna till viss utbildningslinje liksom med tidpunkten för repetitionsövning krigsförbandsvis. Första krigsplacering bör ske så, att reservofficer inkallas till 1. repetitionsövning helst samma år som, men senast tre år efter officersutnämningen (krigsplacering i plutonchefsbefattning eller motsvarande). Vederbörande tillhör därefter i princip u n d e r hela tjänstetiden en och samma av de sex förbandsgrupper, av vilka var och en inkallas för repetitionsövning vart sjätte år. Med hänsyn till reservofficerens ofta begränsade möjligheter att under längre tid frigöra sig från sin civila verksamhet böra befälskurserna icke göras för långa. En längd av 3 veckar torde vara lämplig. I överensstämmelse med vad tidigare anförts innebär detta under en 6-årsperiod normalt tre befälskurser, vardera om 20 dagar. En effektivisering av reservbefälets vidareutbildning synes vara nödvändig. På grund av knappheten på befäl vid truppförbanden föreligger svårigheter att ordna befälskurserna förbandsvis. Vissa utbildningslinjer omfatta vid ett förband endast ett fåtal elever. Följden bleve att en utbildning, bedriven förbandsvis, i detta fall skulle kräva orimligt mycket befäl eller också att man tvingades ordna en enhetskurs för allt reservbefäl, vilken knappast skulle kunna ge olika specialutbildningslinjer det utbyte, man har rätt att kräva. Med anledning härav bör kursverksamheten i större omfattning än tidigare centraliceras till arméns utbildningscentraler (t. ex. InfKS, KS, InfSS och KHS) eller till förband, som ha särskilda förutsättningar för visst slag av utbildning.

Härigenom kan kravet på kvalificerade l ä r a r e ävensom på kontinuitet i utbildningen tillgodoses. Behovet av övningst r u p p måste dock särskilt beaktas. Befälskurserna benämnas i det följande: under 1, perioden befälskurs 1 A, 1 B och 1 C; under 2. perioden befälskurs 2 A, 2 B och 2 C o. s. v. De fullgöras i regel högst två år i följd och med en per år. Befälskurser ordnas i regel för olika utbildningslinjer. De centraliseras, koncentreras till viss tid av året och samo r d n a s med kurser för aktivt befäl. Kurser ordnas i allmänhet varje år med förläggning till vissa skolor (förband) enligt ovan. Envar av de tre befälskurserna A—C per 6-årsperiod omfattar ett visst, delvis skiljaktigt utbildningsomfång. Under tre befälskurser, d. v. s. inom en 6-årsperiod, bör sålunda i princip genomgås det kunskapsstoff som erfordras för att bestrida befattning, i vilken vederbörande redan är krigsplacerad eller avses krigsplaceras. Befälskurs 1 A d. v. s. första befälskursen under 1. perioden, omfattar sålunda lämpligen en repetition i plutonchefstjänst samt tjänst som kompanichefs ersättare inom vederbörlig utbildningslinje. Befälskurs 1 B bör omfatta ett för samtliga utbildningslinjer gemensamt, grundläggande utbildningsomfång — främst taktik och stridsteknik. Med stöd av under befälskurs 1 B erhållna betyg och med ledning av betyg m. m. från officersaspirantskola (kadettskola) och 1. repetitionsövning samt med hänsyn till civil utbildning (avsedd sådan) och verksamhet samt framställda önskemål sker slutlig fördelning på utbildningslinjer inom huvudlinjerna trupp- eller stabstjänst. De som ådagalagt lämplighet för

trupptjänst (praktisk ledarförmåga), fortsätta sålunda inom denna huvudlinje, särskilt lämpliga för att så småningom efter ytterligare prövning och urval bli chefer för stridande kompanier. Andra som visat mera fallenhet för exempelvis taktik, övergå till stabstjänst och omskolas till bataljonsadjutanter, underrättelseofficerare, chefer för operationsavdelning i brigadstab o. s. v. Den fortsatta utbildningen, närmast befälskurs 1 C, genomföres därefter med hänsyn till denna fördelning i avsikt att förbereda vederbörande för en befattning, i vilken han avses vara krigsplacerad fr. o. m. 2. repetitionsövningen. Efter denna repetitionsövning fortskrider utbildningen enligt enahanda principer. Utbildning för viss befattning påbörjas i princip omkring 6 år före krigsplacering i befattningen ifråga, vilket möjliggöres därigenom, att vederbörande omkrigsplaceras inom en och samma utbildningslinje till närmast högre eller likartad befattning, varigenom de för den nya befattningen efter hand förvärvade kunskaperna komma honom till godo även vid eventuell tjänstgöring i under utbildningstiden innehavd lägre krigsbefattning. Efter krigsplacering i ny befattning är det angeläget, att vederbörande snarast möjligt får tillfälle att tjänstgöra i denna. Omkrigsplacering bör därför helst ske samma år som förbandet inkallas till repetitionsövning. Före 3. repetitionsövningen, d. v. s. senast efter avslutande av befälskurs 2 C vid 2. periodens slut, avgöres om vederbörande är lämplig inom trupptjänstlinjen som chef för stridande kompani eller inom stabstjänstlinje som stabskompanichef eller annan kaptensbefattning inom stab (motsvarande). Av ursprungligen omkring 8 reservofficerare inom en årskurs beräknas högst 155

Repöv ning (R) Befäls kurs (B)

Ålder

f 23 (22) 24 1. perio- 25 den 26 27 .28

B 1, 40 dagar

Fänrik

B, B,

20 20

» »

1 A 1 B

B,

>

1 C

[29 30 2. perio- 31 den 32 33 134

B 2, 40 dagar 20 » 2 A B,

(35 36 3. perio- 37 den <\ 38 39 140

R 3, 40 dagar

i. perioden

41 42 43 44 45 46

B,

»

2 B

B,

»

2 C

B, B, B,

20 20 20

» » »

3 A 3 B 3 C

20 20

» »

Plutonchef

Plutonchef eller i stabsbefattning

Kompanichef eller i motsvarande stabsbefattning (Freds tjänstgöringsskyldighet upphör för löjtnant) I regel vid lokalförsvarsförband

4 B 4 C

5 bli kaptener och av dessa endast någon chef för stridande kompani. Detta synes garantera en fullt betryggande möjlighet till urval för sistnämnda särskilt betydelsefulla befattning. Den fastställda staten, 60 reservanställda kaptener vid ett infanteriregemente, får icke överskridas. Några särskilda kaptenskurser synes icke behöva anordnas utan dessa inarbetas i den allmänna planen för befälskurser. Normalt kommer krigsplacering i kaptensbefattning att ske vid 35 års ålder (3. p e r i o d e n ) . Under den 4. och sista perioden bör reservkapten, lämplig som chef för stridande kompani, krigsplaceras som chef för lokaiförsvarskompani, d. v. s. från och med 41 år. Med 47. årets utgång avföres vederbörande ur regementets stat om 60 156

Krigsplacering

Löjtnant

Kapten

R 4. 40 dagar 20 » 4 A B, B, B,

Förordnad till

Personalreserv sked

intill

av-

reservkaptener och fredstjänstgöringsskyldigheten upphör. Detta synes emellertid icke böra utgöra något h i n d e r för honom att få kvarstå i reserven till 55 år, då även krigstjänstgöringsskyldigheten upphör. Huruvida fredstjänstgöringsskyldighet efter 47 års ålder med åtföljande högre pension bör bibehållas för ett begränsat antal reservkaptener för tjänstgöring exempelvis vid av hemvärnet organiserade förband, torde kräva särskild utredning. Reservanställd löjtnant, som icke befordras till kapten, kvarstår under 3. perioden i plutonchefsbefattning (lämpligen vid lokalförsvarskompani) eller i motsvarande stabsbefattning. Hans tjänstgöringsskyldighet i fredstid u p p hör med utgången av 38. året, i samband varmed han avgår ur vederbörligt regementes reserv. Han kan däref-

t e r inkallas endast enligt värnpliktslagens bestämmelser. Exempel på tjänstgöringsskyldighetens fullgörande framgår av tablån å sid 15G. Sammanfattning I sammanfattning innebära här föreslagna förändringar beträffande reservofficers vidareutbildning och tjänstgöring följande: 1. Utbildning till kapten och kompanichef äger rum efter ett noggrannt och under hela tjänstetiden intill 35 års ålder (och även därefter) skeende urval. 2. Alla befattningar för reservbefäl i krigsorganisationen fördelas på utbildningslinjer. Reservofficer tillhör så långt möjligt samma utbildningslinje hela tjänstetiden. 3. Nuvarande 3-årsperioder ersättas av 6-årsperioder eller eventuellt vissa andra grundlinjer för tjänstgöringsskyldighetens fullgörande. 4. Tjänstgöring i krigsbefattning under repetitionsövning i krigsförband om 40 dagar, i vilken inräknas 10-dagars befälsövning, äger företräde framför annan tjänstgöring (utbildning). 5. Befälskurserna få en längd av 20 dagar. Tjänstgöringsskyldigheten omdisponeras så, att personalen fullgör 100 dagar per 6-årsperiod intill den, varunder vederbörande u p p n å r 47 (38) års ålder.

* Chefen för armén utfärdar bestämmelser för reservbefälets tjänstgöring på grundval av kungörelser och i kommandoväg meddelade föreskrifter. Bestämmelserna ha — så långt det inom ramen för statsmakternas beslut varit möjligt — redan anpassats med hänsyn till repetitionsövningarna i krigsförband och kraven på reservofficcrens utbildning till avsedd krigsbefatt-

ning. De överensstämma i huvudsak med förut anförda synpunkter. För att helt kunna ge bestämmelserna en ändamålsenlig utformning och mot bakgrunden av den ökade betydelse, som man enligt befälsutredningens uppfattning bör tillmäta reservbefälsinstitutionen, synes det nödvändigt, att 1943 års reservbefälskungörelse snarast måtte ersättas med en efter de nya förhållandena anpassad sådan. Denna bör utformas så, att den kan tillämpas även på det redan anställda reservbefälet. I reservofficerarnas avlönings- och pensionsförhållanden föreslår utredningen i princip ingen ändring. Frågorna om lön eklassuppf lyftning och rätt till sjukvård i vissa fall synas emellertid böra uppmärksammas. Reservunderofficerarna Rekrytering och utbildning till reservunderofficer Rekryteringen av reservanställda underofficerare har hittills så gott som uteslutande skett bland furirer i samband med avgång från underbefälsbeställning på aktiv stat. Enligt 1943 års reservbefälsförordning äro villkoren för inträde i reserven i förening med befordran till sergeant, att vederbörande innehaft fast anställning under minst sex år samt därvid genomgått särskilt anordnad reservundcrofficerskurs. Denna har i allmänhet en längd av omkring 3 månader. Det nya underbefälssystem, varom 1952 års riksdag beslutat och för vilket i tidigare sammanhang redogjorts, innebär emellertid att underbefälsyrket icke längre skall vara ett genomgångsyrke utan ett framtidsyrke med pensionsberättigande beställningar för samtliga, som välja denna väg. Rekryteringen av reservunderofficerare bland det aktiva underbefälet kommer därför sannolikt att högst avsevärt begrän157

sas och inskränka sig till underbefäl som avgå från beställning på aktiv stat före inträdet i pensionsåldern. Omfattningen av sådan avgång låter sig svårligen nu bedömas, men torde bli i hög grad begränsad. Det står emellertid klart att avgående underbefäl utgöra en mycket värdefull tillgång, som så långt möjligt är bör utnyttjas i en reservorganisation, i huvudsak motsvarande den nuvarande reservunderofficersorganisationen. Det är dock en erfarenhet från senare år, att bestämmelserna om en särskild reservunderofficerskurs som villkor för befordran till sergeant i reserven utövar ett starkt avhållande inflytande, då en furir, som i övrigt fyller fordringarna, står i begrepp att avgå från sin beställning på aktiv stat för att övergå till ett civilt yrke. Detta sammanhänger givetvis med att vederbörande då icke har tid eller möjlighet att genomgå en dylik kurs. Det synes därför böra övervägas om icke denna speciella kurs kan slopas och ersättas med andra fordringar för att bli reservanställd underofficer. Enligt före 1943 gällande bestämmelser fick fast anställd furir efter avgång ur tjänst anställas som underofficer i reserven, därest lian fullgjort sju repetitionsövningar, varav en som furir i reserven. Detta innebar reellt, att endast den som varit fast anställd i minst sex år kunde ifrågakomma. 1941 års försvarsutredning framhöll emellertid, att då fast anställd underofficers uppgifter i fält — nämligen att vara kompaniadjutant eller stabsunderofficer —• icke sammanfölle med underbefäls, det syntes nödvändigt att fast anställd furir före anställning som underofficer i reserven genomgick en reservunderofficerskurs, avsedd att förbereda honom för ifrågavarande uppgifter. Så tillkom denna kurs. Uppgif158

ten att vara kompaniadjutant eller, som benämningen numera är, kompanikvartermästare i fält — den nuvarande aktiva underofficerskårens huvuduppgift — skall emellertid enligt befälsutredningens förslag övertagas av kvartermästarkåren. Begreppet underofficer kommer därmed icke att hänföra sig till detta verksamhetsområde utan fastmer till de nuvarande värnpliktiga underofficerarnas, nämligen att vara plutonchefs ställföreträdare och troppchef. I kap. 3 "Krigsorganisationens behov av fast anställt befäl" har konstaterats, att åtminstone en befattning för plutonchefs ställföreträdare eller troppchef per kompani bör besättas av personal med större kvalifikationer än en undcrofficersutbildad värnpliktig besitter eller med andra ord av en reservunderofficer. Ett från aktiv stat avgående underbefäl med visst antal tjänsteår bör kunna besitta dylika kvalifikationer utan någon särskild reservunderofficerskurs. Enligt kap. 6 avses instruktör under 4. — 5. instruktörsåren erhålla sådan kompletterande utbildning att han kan placeras i kvalificerad krigsbefattning (exempelvis som troppchef). Efter sex instruktörsår bedömes han mogen att befordras till överfurir. Vid denna tidpunkt bör han därför också vara kvalificerad för att utan vidare utbildning inträda som underofficer i reserven. Önskar någon i samband med tidigare avgång bli reservunderofficer, synes emellertid en särskild kurs erforderlig. Arten och omfattningen av denna sammanhänger med rekryteringen av reservunderofficerare i övrigt. Det årliga rekryteringsbehovet av reservunderofficerare per regemente kan beräknas till 4 å 5. Detta behov kan i normala fall icke tillgodoses endast med avgående underbefäl. Det kan där-

för övervägas att rekrytera återstoden på motsvarande sätt som reservofficer a r n a , d v s direkt ur de värnpliktigas led. Som förut berörts utbildas 11 % av varje åldersklass- till värnpliktiga underofficerare för krigsplacering som plutonchefs ställföreträdare eller troppchefer. 1941 års riksdag beslöt att utbildningstiden för denna kategori skulle vara 12 månaders första tjänstgöring och 6 månaders underofficersutbildning, summa 18 månader. När första tjänstgöringen för de värnpliktigas huvudmassa år 1948 reducerades till 9 månader skedde en motsvarande reducering av utbildningstiden även för de underofficersuttagna. 1948 års värnpliktskommitté, som kort därefter fick i u p p d r a g att närmare pröva även denna fråga, konstaterade, att den värnpliktige efter genomgången underofficersutbildning borde utan kompletterande utbildning kunna placeras som plutonchefs ställföreträdare (troppchef), besitta någon förmåga som plutonchef i fält, besitta god förmåga som gruppchef och chef för del av pluton i fält, samt kunna tjänstgöra som biträdande instruktör vid enskild utbildning och utbildning i grupp. I avsaknad av fullt säkra, på långvarig erfarenhet baserade beräkningsgrunder framlade värnpliktskommittén endast vissa hållpunkter för bedömande av utbildningstidens längd. Värnpliktskommittén ansåg sig berättigad räkna med att den gruppchefsutbildning, som enligt sakens natur måste utgöra grunden för den fortsatta utbildningen av här avsedda värnpliktiga, skulle kunna bibringas på 11 månader. Härtill skulle komma utbildningen till biträdande instruktör och

tjänstgöring såsom sådan under 1/2, respektive 2—2 1/2 månad samt för truppföringsövningar m. m. i pluton under 2—3 månader. Den sammanlagda längre utbildningstiden — 17 månader — ansågs ur militär synpunkt synnerligen önskvärd. Vid en kortare utbildningstid syntes icke full garanti föreligga för att den i det föregående såsom nödvändig angivna målsättningen mera allmänt skulle kunna uppnås. Kommittén kom emellertid till att den sammanlagt kortare utbildningstiden — d. v. s. med en begränsning av tjänstgöringen som instruktör till 2 månader och av truppföringsövningar i pluton till 2 månader eller inalles 15 1/2 månader — skulle kunna godtagas. Med hänsyn till lämplig inpassning av militärtjänstgöringen i förhållande till studenternas högskolestudier fann sig värnpliktskommittén slutligen kunna godtaga en ytterligare begränsning till 15 månader. Av det ovan anförda torde framgå, att den av värnpliktskommittén angivna målsättningen ifråga om plutonchefsutbildning, vilken bedömdes kräva en utbildningstid av inalles 17 månader, icke kan ha infriats. Detta är desto mer anmärkningsvärt, som värnpliktskommittén med stöd av krigserfarenheten framhållit nödvändigheten av att även en ställföreträdande plutonchef gives en någorlunda godtagbar förmåga att föra pluton. En bristande överensstämmelse framträdde sålunda mellan å ena sidan målsättningen ifråga om utbildningen såsom plutonchefs ställföreträdare och å andra sidan den härför avsedda utbildningstiden. 1950 års riksdag godtog emellertid värnpliktskommitténs förslag, varför utbildningstiden för värnpliktiga underofficerare förblev 15 månader. Det står emellertid fullt klart att denna tid är ett absolut minimum och utgör ett 159

vudsak gälla samma principer som lör reservofficerarna. De nuvarande 3-årsperioderna för tjänstgöringen ersättas sålunda med 6-årsperioder eller särskilda grundregler. Tjänstgöring i krigsbefattning under repetitionsövning i krigsförband om 40 dagar, i vilka inräknas 10 dagars befälsövning, utgör grunden för tjänstgöringen i fredstid och äger företräde framför annan tjänstgöring (utbildning). Alla befattningar för reservunderofficerare i krigsorganisationen fördelas på utbildningslinjer, och reservunderofficer tillhör så långt möjligt är samma utbild r ningslinje hela tjänstetiden. Befälskurserna få en längd av 20 dagar. Tjänstgöringsskyldigheten omdisponeras lämpligen så, att personalen fullgör 100 dagar per sexårsperiod. Anställningen som reservunderoffiAvgående underbefäl på aktiv stat, cer bör liksom i nuläget i p r i n c i p uppsom icke uppnått 6 tjänsteår men höra med utgången av det kalenderår, önska bli reservunderofficerare, genomunder vilket reservunderofficeren uppgå lämpligen samma kurs. De ha nämnår 38 års ålder, med hänsyn till kraligen icke någon plutonchefsutbildning. vet på fysisk spänstighet i de befattKursen bör ordnas centralt varje år ningar (plutonchefs ställföreträdare med alternativt en sommarkurs och en eller troppchef vid fältförband och cyvinterkurs, så att möjlighet finnes för kelskyttebataljoner), som denna persoden enskilde att anpassa genomgång av nal skall besätta i krig. Ett begränsat kursen med hänsyn till civil utbildning antal bör dock ha möjlighet att efter och andra personliga förhållanden. urval och genomgången särskild utBefälsutredningen föreslår sålunda, bildning kvarstå till 47 års ålder. att reservunderofficerarna rekryteras Den befattning, i vilken vederbörani första hand bland avgående underde i så fall bör krigsplaceras och befäl på aktiv stat och i andra h a n d för vilken han bör erhålla komplettebland underofficersutbildade värnplikrande utbildning, är stabsunderofficer tiga. För underbefäl med sex tjänsteår vid brigadstab eller bataljonsstab. Denb ö r endast fordras allmän lämplighet, na befattning har hittills besatts av unmedan för övrigt underbefäl samt underofficerare på stat eller i reserven derofficersutbildade värnpliktiga kräoch måste tillmätas sådan betydelse, att ves genomgång av reservunderofficersvärnpliktig underofficer i regel icke är kurs med en längd av 2 månader. kompetent för densamma. Förtidsavgången överfurir, som under sin akFortsatt utbildning och tjänstgöring, tiva tjänstetid erhållit utbildning till tjänste- och lönegrader kvartermästare vid icke stridande För reservunderofficerarnas fortsatta kompani, bör givetvis kunna krigsplautbildning och tjänstgöring böra i hu-

tillgodoseende av i och för sig behjärtansvärda civila önskemål på den militära effektivitetens bekostnad. Det är mot denna bakgrund som befälsutredningen ansett sig böra ställa det kravet, att åtminstone en underofficer per kompani skall ha en mer kvalificerad utbildning än blivande värnpliktiga underofficerare i allmänhet. Han skall vid förfall för någon av kompaniets plutonchefer i första hand kunna inträda som ersättare för denne. Under beaktande av värnpliktskommitténs uttalande synes en kompletterande plutonchefskurs om två månader för dem, som frivilligt anmäla sig, vara rimlig. Genomgången kurs och lämplighet i övrigt synes böra kvalificera för inträde som underofficer i reserven.

ceras som sådan. Den erforderliga kompletterande utbildningen för dylika stabsunderofficerare och kompanikvartermästare bör inarbetas i den allmänna planen för befälskurserna. Krigsplacering i ifrågavarande befattningar sker normalt vid 35 års ålder. I samband härmed bör befordran äga rum till högre grad med åtföljande löneförbättring. Hittills har härvid fanjunkargraden kommit till användning. Huruvida så fortfarande kan ske kräver närmare undersökning till följd av att dels den nuvarande aktiva underofficerskåren föreslagits bli omvandlad till en kvartermästarkår, helt sidoordnad till officerskårens kompaniofficerare (fanjunkare samma tjänsteställning som löjtnant), dels den föreslagna reservunderofficerskåren huvudsakligen kommer att rekryteras bland underofficersutbildade värnpliktiga. Tjänsteställnings- och lönefrågorna kräva därför särskilt beaktande. Den nuvarande sergeantsgraden förekommer enligt utredningens förslag icke bland det aktiva befälet, enär sergeantsbeställningarna ersatts med beställningar för kvartermästarkårens översergeanter, vilka räkna tjänsteställning i likhet med fänrikar av alla kategorier (aktiva, reservanställda och värnpliktiga) samt med underbefälskarens äldsta beställningshavare, rustmästarna. Så kan icke ske i fråga om de reservanställda yngre underofficerarna. Scrgeantsgraden bör därför bibehållas för dem. Överscrgeanterna åtnjuta även — i likhet med de nuvarande aktiva och reservanställda sergeanterna — enligt utredningens förslag lön i samma lönegrad (16), som aktiva och reservanställda fänrikar. Jämväl härutinnan måste en särskiljning nu göras. Den sammanlagda utbildningstiden (15 + 2 månader) för det stora flertalet reservanställda sergeanter,

vilka — till skillnad mot förr — numera måste rekryteras bland underofficersutbildade värnpliktiga, underskrider nämligen med 9 månader de reservanställda fänrikarnas (26 månader) och tjänsteuppgifterna ligga normalt på ett lägre plan. Det synes för den skull vara rimligt, att reservanställd sergeant under tjänstgöring åtnjuter lön i en lägre lönegrad, lämpligen 14. Härmed ernås en naturlig anslutning till den andra och mindre delen av rekryteringsbasen, nämligen de aktiva överfurirerna, vilka inneha denna lönegrad. Utredningen föreslår sålunda att sergeantsgraden utnyttjas för yngre reservanställda underofficerare, att tjänsteställningen blir i likhet med överfurirs samt att lön under tjänstgöring utgår i 14. lönegraden. De reservunderofficerare, som för närvarande äro anställda och u n d e r tjänstgöring uppbära lön i 16. lönegraden, förutsättas givetvis skola kvarstå i denna lönegrad. Beträffande tjänsteställning och lönegrad för det begränsade antal av reservunderofficerare, som enligt utredningens förslag skola befordras efter urval vid omkring 35 års ålder, göra sig följande synpunkter gällande. De befattningar som stabsunderofficerarc och kompanikvartermästare, vilka de skola bekläda, ha nära anknytning till kvartermästarkårens uppgifter. Det förefaller vara naturligt att även deras tjänstegradsbenämning anknyter till denna kår. Benämningen översergeant ligger härvid närmast till. Denna grads karaktär av begynnelsegrad samt det faktum, att ifrågavarande befattningar främst komma att beklädas av förtidsavgångna rustmästare och äldre överfurirer gör emellertid att fanjunkargraden synes lämpligare för denna elit av reservunderofficerare. Därmed undvi161

li

kes också en ändring i den nuvarande tjänstegradsindelningen för reservunderofficerare. Utredningen föreslår därför, att fanjunkares tjänstegrad, tjänsteställning och lön utnyttjas jämväl för den del av reservunderofficerarna, som efter urval krigsplaceras som stabsunderoffi-

cerare vid brigad- och bataljonsstabcr samt som kompanikvartermästare. Ett infanteriregementes stat för reservunderofficerare bör lämpligen omfatta 15 fanjunkare och 65 sergeanter. I reservunderofficerarnas pensionsförhållanden föreslås ingen ändring.

ÅTTONDE

KAPITLET

Befrämjande av befälsrekryteringen

Inledning I kap 1 har befälsutredningen sökt redovisa de brister, som enligt dess uppfattning vidlåder den nuvarande befälsordningen. Härvid konstaterades, att brister finnas även på andra områden än enbart rekryteringens, ehuru de icke äro i alla avseenden angivna i departementschefens utredningsdirektiv. Dessa brister torde dock i viss mån äga samband med rekryteringssvårigheterna. För att råda bot på de nuvarande bristerna har utredningen i kap. 2 föreslagit en serie åtgärder, vilka vid sidan av sitt huvudsyfte äro ägnade att befrämja rekryteringen. I kap 3—7 ha dessa förslag närmare utretts och utformats. Sålunda ha de praktiska och materiella betingelser, som statsmakterna genom 1952 års underbefälsreform i princip redan skapat för en tillfredsställande rekrytering av underbefälskåren, omsatts i ett förslag till kårens fullständiga utbyggnad. Den föreslagna mellankåren får sin uppgift och sin ställning preciserad. Den sidoordnas i förhållande till kompaniofficerskåren. Beställningar och lönesättning avpassas efter kompetenskraven för de befattningar, den skall bestrida. Rimliga befordringsmöjligheter skapas. Genom viss reduktion av antalet subalternofficerare begränsas officerskårens rekryteringsbehov till att bättre motsvara de faktiska rekryteringsmöj-

ligheterna. Kravet på kvalitet (begåvning) hos officersaspiranterna kan härigenom höjas. Den p r i m ä r a rekryteringsbasen förblir de vid inskrivningsförrättningarna och under första tjänstgöringens tidigare skede till underofficersutbildning uttagna värnpliktiga (grupp K). Försöksverksamhet föreslås i avsikt att effektivisera utbildningen till aktiv officer. Möjlighet skall liksom nu beredas en var att så sent som vid kadettskolan söka anställning som officersaspirant. Utbildningens slutetapp, officerskursen vid krigsskolan, inriktas på de vidare vyerna och fördjupande av insikterna i för officersyrket väsentliga hänseenden. Även inom officerskåren avpassas beställningarna bättre än i nuläget efter befattningarnas beskaffenhet. Befordringsutsikterna förbättras, h ä r liksom vid mellankåren. Sålunda bör utnämning till kapten kunna ske efter i medeltal elva officersår. Omkring 40 % av de nyanställda fänrikarna beräknas kunna bli befordrade till regementsofficers grad. Ovanstående åtgärder äro emellertid icke tillräckliga för befrämjande av befälsrekryteringen. Även i direkt mening rekryteringsfrämjande åtgärder äro erforderliga. I det följande behandlar bcfälsutredningen sådana åtgärder och framlägger förslag härutinnan. Upplysningsverksamheten om försvaret I kap. 1 har framhållits att åtgärder måste vidtagas för att minska den spän163

ning, som är en följd av de olikheter, som råda och i princip även under fredstid måste råda mellan det auktoritärt uppbyggda försvaret och det på demokratisk grund vilande samhället och som otvivelaktigt utövar ett negativt inflytande på befälsrekryteringen. Härtill böra å ömse håll alla goda krafter bidraga. Upplysningsvägen är här den praktiskt taget enda framkomliga. Problemet behandlades utförligt redan av den s. k. upplysningsutredningen (SOU 1945:21), som i sitt betänkande framlade förslag i frågan. Det centrala problemet var härvidlag, hur försvarsintresset skulle vidmakthållas och förbättras under den fredstid, som var att förutse efter andra världskrigets slut. Tvenne huvuduppgifter uppställde sig för utredningen. Den första var, att det svenska folket måste upplysas om försvaret och de motiveringar för detsamma, som grunda sig på utrikespolitiska, militärpolitiska och militärtekniska faktorer. Den andra var, att befälskårerna måste bättre upplysas om det civila samhället och dess problem. Särskilt framhölls, att en av utgångspunkterna för all bedömning av försvarsfrågan borde vara, att försvar och utrikespolitik ömsesidigt betinga varandra. Försvarsupplysningen till allmänheten måste därför alltid vara intimt anknuten till den utrikespolitiska upplysningen. De utrikespolitiska frågorna utgjorde vidare en viktig del av samhällsfrågorna. I samhällsupplysningen till befälspersonalen ingingo därför också utrikespolitiska frågor. På militärt håll h a r man sedan dess nedlagt ett systematiskt och omfattande arbete för att fullfölja utredningens syften. Här må exempelvis nämnas samhällsupplysningen i de militära skolorna, föreläsningar och orienteringar i samhällsfrågor vid förbanden, studiebe164

sök av befäl vid industrier och olika samhällsinstitutioner m. m. På civilt håll h a r en verksam insats gjorts av Centralkommittén för Folk och Försvar och av de frivilliga försvarssammanslutningarna, vilka genom sin kontaktverksamhet främjat förståelsen mellan civilt och militärt. De politiska ungdomsförbunden ha ännu i regel icke igångsatt någon systematisk upplysning av ungdomen rörande försvarsfrågorna i större omfattning. Upplysningsutredningen framhöll som synnerligen angeläget, att försvarsupplysningen finge en stark förankring inom folkbildningsverksamheten och att så många folkbildnings- och andra organisationer som möjligt deltogo i denna upplysning. Utredningen hade också uppmärksammat, att dessa organisationer efter kriget beredde försvarsupplysningen visst utrymme inom sin bildningsverksamhet. I realiteten ha emellertid de nu åsyftade organisationerna efter fredsslutet i regel icke bedrivit någon mera omfattande försvarsupplysningsverksamhet. Staten kan genom ett frikostigt ekonomiskt understöd gynna upplysningsverksamheten. Enligt befälsutredningens uppfattning vore detta väl använda pengar. Vidare synes det vara av stor betydelse, att de militära upplysningsorganen, framförallt i försvarsstaben, förfoga över för ändamålet särskilt skickad personal. Upplysningsutredningen framhöll, att det sätt varpå försvarsfrågorna framställas i skolornas läroböcker och i deras undervisning, vore av synnerligen stor betydelse såsom grund för all fortsatt försvarsupplysning. Den hittillsvarande undervisningen hade dock icke i allo varit tillfredsställande, såsom framgick av en undersökning av skolornas läroböcker, vilken på utredningens uppdrag företagits av dåvaran-

de läroverksadjunkten Vilhelm Seharp och bifogats utredningens betänkande. Befälsutredningen hänvisar till denna undersökning. Sammanfattningsvis uttalade upplysningsutredningen om försvarsfrågans behandling i skolorna och i där utnyttjade läroböcker, att särskilt följande tre frågor måste beaktas av läroboksförfattarna och för skolväsendet ansvariga myndigheter, nämligen 1) att framställningen av krig och fred genom tiderna får en sådan utformning, att läroböckerna ge en efter nutida förhållanden anpassad bild av krigets förutsättningar och former, 2) att det svenska försvarets nuvarande organisation, uppgifter och problem beredas större utrymme i läroböckerna, 3) att framställningen av det senaste världskriget betonar det totala krigets olika aspekter och konsekvenser icke minst för civilbefolkningen. Befälsutredningen förordar, att åt försvaret som en samhällsuppgift bland alla andra dylika ägnas tillbörlig uppmärksamhet i alla slags skolor. Befälskårernas arbetsförhållanden m. m. Redan i kap. 1 har framhållits vilken betydelse underbefälstillgången har för befälskårernas arbetsförhållanden. För närvarande är läget icke blott det, att 50 % av infanteriets furirsbeställningar äro vakanta. De furirer, som verkligen finnas, äro ofta så unga att de till stor del sakna den för självständig instruktörsverksamhet erforderliga rutinen. Arbetsbelastningen på trupptjänstgörande officerare och underofficerare är därför alltför stor. Eftersom officers- och underofficersbeställningarna vid infanteriet i huvudsak äro. fullbesatta och någon utökning av desamma icke förutsattes, kunna arbetsförhållandena för officerare och underofficerare i trupptjänsten förbättras

endast genom att underbefälsvakanserna fyllas. Betingelserna härför ha, som nämnts, skapats genom 1952 års principbeslut om en ny underbefälsordning. Men det räcker icke härmed. En viss motvilja mot underbefälsyrket torde tyvärr ännu finnas på många håll. Underbefälsyrket måste emellertid nu ges den uppskattning som det förtjänar. Det bör vara lika naturligt för en yngling med förmåga att handskas med folk och anlag att utbilda och undervisa, att bli truppinstruktör som att bli poliskonstapel, tullman, postiljon eller telegrafförman. I ett föredrag inför Försvarsväsendets underbefälsförbunds ordförandekonferens berörde chefen för armén, enligt referat i Svensk Underbefälstidning nr 14, 11/10 1952, några väsentliga punkter i detta problem, då han bl a framhöll: Underbefälsanställningen skall vara en levnadsbana, som genom sitt innehåll och sin betydelse, men också genom ekonomisk och social ställning, kan skänka full tillfredsställelse åt den, som har begåvning och intresse för detta yrke. Från denna grundidé kan alla väsentliga karakteristika i den nya organisationen härledas. Det är denna idé, som innebär det nya i organisationen, som så markant skiljer den från den gamla. Instruktörens arbete är ingen tillfällighets- eller genomgängsanställning under mer eller mindre tvångsmässiga anställningsformer, hans utbildning icke en språngbräda för arbetsuppgifter inom helt andra områden av samhällslivet. Det är ett framtidsyrke med samma personliga frihet i anställningsformerna, som vilken annan militär eller civil statlig tjänst som helst. Att yrkesuppgifternas art liksom begåvning, fallenhet och yrkesutbildning är olikartade innebär icke någon deklassering av någon viss grupp av befattningshavare. I varje fall vilja vi inom armén icke betrakta underbefälskåren som ett hemvist för sådana, som misslyckats med att nå högre positioner och därför måste förlora den förnämsta sporren i arbetet: arbetsglädjen. 165

Vi vilja se den som en särpräglad k å r av y r k e s m ä n , instruktörer, som h a r sitt särskilda, viktiga arbetsområde, vilket kräver intelligens, sakkunskap, ambition och praktiskt handlag. Instruktörens arbete fordrar år av erfarenhet, innan det behärskas till fulländning.

Men det erfordras en ny inställning till underbefälsyrket icke blott från statsmakternas och de centrala myndigheternas sida, utan även hos allmänheten och de värnpliktiga, de lokala myndigheterna och icke minst övriga befälskårer. Det bör icke dragas någon onödig skiljegräns mellan å ena sidan officerare och underofficerare och å a n d r a sidan underbefäl. Alla äro de befäl. Underbefälets hänförlighet till manskapet bör, såsom i kap. 1 anförts, avskaffas. För den omfattande jourtjänsten inom armén synas fastare regler vara behövliga än de, som återfinnas i tjänstereglemente för krigsmakten. Ett tjänstgöringsreglemente för armén med enhetliga, preciserade bestämmelser för denna tjänst, liksom för annan inre tjänst m. m. vid truppförbanden skulle säkerligen bidraga till redigare arbetsförhållanden för befälet och därmed i sin mån till främjandet av rekryteringen. Normalarbetsdagen bör för samtliga befälskategorier begränsas till rimlig omfattning, och frågan om semesterns såväl längd som förläggning till lämplig årstid ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Problemet om försäkringsskydd i någon form bör tagas upp till behandling beträffande allt befäl vid armén, som leder riskfylld utbildning eller försöksverksamhet. De svårigheter, som de värnpliktigas inställning till utbildningen vållar befälet, ha tidigare påtalats. Här böra såväl samhället som de militära myndig166

heterna och förbandscheferna ge det lägre truppbefälet ett fastare stöd. Försvarsupplysning, särskilt i skolorna är, såsom i föregående avsnitt framhållits, ett sådant stöd. I Social årsbok 1950— 51 (»Civilt och militärt») skriver förutvarande ordföranden i socialdemokratiska ungdomsförbundet, redaktör F r a n s Nilsson: Rent a l l m ä n t kan sägas att n ä r man, som fallet är i samband med m i l i t ä r t j ä n s t göringen, helt plötsligt befinner sig i en miljö, som är raka motsatsen till den man l ä m n a t , då kan man bara reagera på ett sätt — m a n k ä n n e r olust.

Efter att ha utvecklat orsakerna till denna olust och framhållit, att flertalet värnpliktiga äro förnuftiga och skötsamma pojkar, som känna sitt ansvar och kanske i sina egna organisationer fått lära sig att ett liv utan frihet är tomt och meningslöst, och att det därför skulle vara mer än underligt om denna ungdom stod likgiltig inför försvaret av de värden, som den sätter så högt pris på, fortsätter artikelförfattaren: Nu kan det emellertid invändas, att detta endast gäller den ideellt intresserade och föreningsverksamma ungdomen. Det är kanske i stort sett riktigt. Men det måste vara möjligt att på något sätt nå även övriga ungdomar för att klargöra samma ting för dem. Är det något som är viktigt, och som skulle bidraga till att ungdomen mötte sin värnpliktstid med en mera positiv hållning, så är det att låta den fä bättre vetskap om de faktiska förhållandena i sitt eget land och i omvärlden, om spänningen mellan stormakterna och de faror som ett litet land som vårt alltid h a r att räkna med. Det är viktigt att alla ungdomar redan i n n a n de fullgör sin m i l i t ä r tjänst vet varför de överhuvudtaget skall göra den, vet att det y t t e r s t gäller försvaret av just de värden som de själva bet r a k t a r som omistliga. Det skulle också betyda åtskilligt om ungdomarna före inryckningen fick klart för sig vad det är som v ä n t a r dem. Ingen förskönande beskrivning således, det skulle

bara h ä m n a sig senare, utan en realistisk redogörelse för livet i vapenrock —• varför det måste vara så eller så och inte på det sätt som den värnpliktige kanske tycker skulle vara det för honom personligen mest angenäma. — — — — — — — — Huruvida denna information skall ske med hjälp av trycksaker (kanske en kort brevkurs) eller genom att på vissa platser, fördelade över hela landet, samla de ungdomar som står n ä r m a s t i t u r att rycka in, kan alltid diskuteras. Viktigt är bara att de n å s av informationen före inryckningen, vilket hör k u n n a bidra till att de lättare finner sig i det militära livets regler redan frän första konfrontationen. Det finnes sålunda intresse för och insikt om behövligheten av dylik försvarsupplysning. F ö r befälsrekryteringens främjande — både direkt genom att intressera ungdom för befälsyrket och indirekt genom att göra de värnpliktiga, som befälet skall h a n d h a , positivt intresserat av sin egen militära utbildning —• är även detta slags försvarsupplysning nödvändig. Under hänvisning till h r Nilssons riktiga påpekande av vikten av att de värnpliktiga nås av information före inryckningen vill befälsutredningen ännu en gång u n d e r s t r y k a betydelsen av skolornas insats i försvarsupplysningens tjänst. På de politiska ungdomsorganisationernas medverkan torde man utan vidare kunna räkna. Naturligtvis skall också u n d e r den första tjänstgöringen upplysningsverksamhet bedrivas bland de värnpliktiga. Den i medborgarundervisningen ingående »Soldatorienteringen» bör därför ges en framträdande plats på utbildningsschemat. Den ställer emellertid särskilda krav på det befäl, som leder undervisningen. Regementscheferna böra h ä r u t i n n a n personligen stödja sitt truppbefäl genom att själva för de värnpliktiga förklara orsakerna till den säregna skillnaden mellan civilt och

militärt. Som exempel på en sådan undervisning för truppen må anföras följande utdrag ur ett anförande för nyinryckta värnpliktiga vid I 11. Kriget ä r helt olikt varje civil verksamhet. En försvarsställning, där Ni skall strida, eller en förpost, där Ni skall skydda andra trupper, ä r sålunda inte j ä m f ö r b a r med en »arbetsplats». Den militära utbildningen liknar visserligen delvis undervisningen i en civil, praktisk skola, men i viktiga avseenden kan den inte j ä m f ö r a s med en sådan skola. De m i l i t ä r a färdigheterna måste exempelvis nötas in genom upprepad övning (»drill») för att soldaten i strid skall kunna automatiskt h a n t e r a sitt vapen. I en civil skola är det däremot ej fråga om drill. Krigets svåraste krav äro de, som striden uppställer. Där måste m a n vara b e redd att uppfylla sina plikter i klar insikt om a t t det n ä r som helst kan kosta en livet, och detta även n ä r m a n inte känner till eller förstår den direkta anledningen till att detta fordras. I strid k a n befälet inte alltid förklara orsaken på förhand. — Tvångsdisciplin ä r i krig nödvändig, ty tillräcklig självdisciplin äger enligt krigserfarenheten i livsfarans stund långtifrån alla soldater. — — — — — — — I det civila arbetet h a r m a n vanligen samma arbetsledare under längre tid, v a n ligen i åratal. I det militära är det inte alltid så. I krig bytes mycket ofta befälet på grund av förlusterna i fiendens eld och genom s a m m a n b l a n d n i n g av truppförhanden under stridernas virrvarr. Redan under repetitionsövningarna och vid mobilisering får Ni för övrigt i regel andra chefer än dem Ni haft under soldatskolan, mestadels reservbefäl eller värnpliktigt befäl. Den värnpliktige måste därför under sin utbildning i fredstid vänjas vid att såsom soldat »fungera» likadant och lika b r a , vem som än är hans militäre chef, h u r ofta denne än växlar och oavsett om h a n är y r k e s m i l i t ä r eller inte och u t a n hänsyn till h a n s personliga läggning. Det är bl a därför som utbildningen i det m i l i t ä r a i mångt och mycket måste gå u t på a t t vänja E r vid a t t »lyda graden» och inte b a r a lyda en viss befälsperson, som Ni en tid lärt k ä n n a och vant E r vid att samarbeta med. Häri ligger j u s t en av orsakerna till den för mången svårförståeliga 167

»standardisering», den likformighet, som u t m ä r k e r all m i l i t ä r organisation och verksamhet. Denna standardisering präglar exempelvis stridstekniken, kommandoorden, »de m i l i t ä r a formerna», den y t t r e uniformeringen och förläggningen. Gränserna mellan de olika befälsgraderna inom krigsmakten — vilka j u äro skarpare än mellan civila ledare av olika »grader» — h a också sin orsak bl a i kravet på att »lyda graden». — — — •— — •— — — — — Krig och strider kan med framgång föras av demokratiska stater och av demokratiskt sinnade befäl och värnpliktiga, men de kan däremot inte föras i demokratiska former. En strid till lands, till sjöss eller i luften genomföres för övrigt på s a m m a sätt — »tekniken» är ungefär densamma, vare sig den stridande styrkan tillhör en demokratisk stat eller en diktaturstat. I strid måste en enda mans vilja ganska hänsynslöst råda över de u n derlydande. Denna vilja måste också kunna fullständigt och ofördröjligen — j a , a u t o m a t i s k t — bringas till verkställighet. Den militära lydnaden måste därför i allvarliga ögonblick vara ovillkorlig, ögonblicklig och även vanemässig. Det sistn ä m n d a därför att lydnaden inte alltid u n der strid k a n grundas på den underlydandes kännedom eller insikt om orsaken till en order. Redan under tjänstgöringen i fredstid måste all m i l i t ä r personal vänjas vid denna allt a n n a t än demokratiska disciplin. Icke blott utbildningen, utan nära nog all slags militär tjänstgöring, j a , i viss m å n även militärpersonalens liv utom själva tjänsten, präglas f ö även i fred av denna egenart hos »det militära». En värnpliktig u n d e r utbildning är j u också soldat, lyder under »krigslagarna», även på sin fritid. Den m i l i t ä r a tjänsten kan alltså inte ens »i djupaste fred» bedrivas efter mönstret av verksamheten i samhällets civila företag (industrier, affärer, j o r d b r u k ) , ej heller efter mönstret från det civila föreningslivet. Den värnpliktiges medborgerliga frioch rättigheter äro också begränsade under den tid h a n är inkallad — och detta till en viss grad även under fredstid. Dessa begränsningar äro inte bestämda av det m i l i t ä r a befälet, utan i gällande lagar och förordningar. Den inkallade måste finna sig i a t t u n d e r utbildningstiden avstå från en del av sin »civila» frihet för att vänja

sig vid att vid ett angrepp mot vårt land k u n n a som soldat deltaga i försvaret av s a m m a frihet. En inkallad svensk värnpliktig är emellertid fördenskull ingalunda rättslös gentemot befälet. Men h a n skall framföra sina önskemål eller klagomål i lojal form och till r ä t t myndighet, vare sig det nu är fråga om kompanichefen, utspisningsnämnden eller militieombudsmannen. Nu frågar kanske mången av E r : skall inte den militära organisationen och dess arbetsmetoder följa med i den utveckling som det civila samhället ständigt undergår? Försvaret utgör j u dock en del av samhället självt? J o , till en viss grad h a r försvaret under tidernas lopp efter h a n d anpassats efter samhällets förändringar. Så sker alltjämt. Men endast till en viss grad. Försvaret måste nämligen främst ta sikte på ett annat rättesnöre än enbart samhällets förändringar. Detta rättesnöre ä r alltjämt k r i gets natur. Vi kan inte ändra krigets n a tur. Om vi vill försvara oss måste vi finn a oss i att acceptera kriget sådant det påtvingas oss. Försvarsupplysningen är förvisso ett arbete på lång sikt. Komma emellertid de värnpliktiga till sin första utbildning med en positiv inställning, med vilja att göra sitt bästa och med förståelse för de värden, som vi ha att försvara, skulle arbetsförhållandena för befälet bli mycket bättre, befälsyrket skulle få större dragningskraft och befälsrekryteringen främjas. De äldre årsklasser, som n u m e r a fullgöra repetitionsövningar, ha en helt annan förståelse för försvarets betydelse och för de — civilt sett — säregna militära verksamhetsformerna än de unga rekryterna. Åtgärder för

officersrekryteringen

Särskild upplysningsverksamhet angående officersyrket är nödvändig. Efter genomförande av de rekryteringsfrämjande reformer, som befälsutredningens föreslår, böra dessa reformer bekantgöras för den ungdom, som står

i begrepp att välja yrke. Anslag för bestridande av kostnader för upplysningsverksamhet för officersrekryteringen finnes också upptaget i riksstaten. Detta anslag utnyttjas bl. a. för tryckning av en orienterande rekryteringsbroschyr, som årligen i omkring 10.000 exemplar enligt uppgift sprides genom läroverk, tekniska skolor, arbetsförmedlingar och truppförband samt vid inskrivningsförrättningar. För utredningen har företetts 1952 års upplaga av denna broschyr och utredningen antyder här några iakttagelser, som den gjort vid studiet av denna publikation. När broschyren skildrar officersyrkets olika verksamhetsområden har det viktigaste av dem alla, trupptjänsten, fått en relativt undanskymd ställning. Väsentligare är dock att broschyren allt för litet berör den aktive officerens huvuduppgift att utbilda, fostra och leda människor. En skildring av kompanichefens verksamhet i krig och fred, under truppföring och trupputbildning är sålunda synnerligen önskvärd —• med undvikande av alltför stark betoning av utbildningens »tekniska» och »idrottsliga» sidor, men med framhållande av att kompanichefens syssla i fredstid främst är en lärar-, utbildar- och fostrargärning. Vädjan till de tekniskt intresserade samt till idrottsoch friluftsvänner, vilket sker även i denna broschyr, är förståelig, men kan lätt leda till att sådana ledarbegåvningar, som armén främst behöver, avhållas från att välja yrket. Den högskoleutbildning, som bedrives inom armén, och de verksamhetsområden, till vilka denna öppnar vägen, och vilka torde vara av särskilt intresse för de eftertraktade, begåvade officersaspiranterna, böra i broschyren göras till föremål för en något utförligare framställning. Rekryteringsanslaget medger även

filmpropaganda. Den av försvarsstabens filmdetalj för arméns räkning inspelade kortfilmen »Ett yrke för män» har dock knappast den uppläggning, som appellerar till modern ungdom. Befälsutredningen har under hand erfarit att en ny film är u n d e r inspelning och förutsätter, att fackpsykologisk sakkunskap härvidlag anlitats. Ovan berörda åtgärder beträffande upplysning för officersrekryteringen hänföra sig till de centrala militära myndigheternas — närmast arméledningens —• verksamhetsområde. Det ä r emellertid enligt befälsutredningens uppfattning synnerligen betydelsefullt att de lokala myndigheterna, regementscheferna, taga mer aktiv del i rekryteringspropagandan än vad för närvarande synes vara fallet. Det värde, som alltjämt ligger i att icke blott underbefäls- och underofficerskårerna, utan även officerskårerna vid landskapsregementena rekryteras från hembygden, får icke underskattas. I förläggningsorterna med kringliggande bygd ha förbanden möjlighet att nå den värdefulla direkta kontakten med den manliga ungdom, som kan ifrågakomma för officersutbildning. Denna möjlighet bör utnyttjas exempelvis genom orienterande föredrag av lämpliga officerare i realskolor och gymnasier samt i ungdomssammanslutningar, vars medlemmar ännu icke nått värnpliktsåldern. För ungdom speciellt ordnade besöksdagar vid regementet, avsedda att belysa officerens typiska uppgifter och verksamhet, t ex ledande av de värnpliktigas utbildning, ordnande och genomförande av större övningar m m, äro andra medel. Av särskilt värde torde vara att god kontakt upprätthålles med läroverkslärarna, vilka kunna utöva en betydande inverkan på ungdomens inställning till försvaret och officersyrket. 169

Officersutbildningskommittén rekommenderade anordnande av särskilda orienterande lägerkurser, förlagda till fjällområdet i Jämtland vintertid, för ungdom, som överväger att ägna sig åt offieersyrket. De skulle motsvara flygvapnets s k praktikanttjänstgöring eller den ungdomsverksamhet, som marinen bedriver inom sjövärnskåren. Sådana kurser ha också kommit till stånd, men knappast motsvarat förväntningarna, vilket sannolikt bl a berott på att de —- inriktade främst på friluftsliv och idrott som de äro — icke förmått ge en riktig uppfattning om officersyrket som ett yrke för ledare och lärare. En metod kunde vara, att intresserad skolungdom bereddes möjlighet att som ordonnanser och rapportkarlar i brigad-, bataljons- och kompanistaber deltaga i fälttjänstövning i samband med repetitionsövningarna krigsförbandsvis. Härigenom vunnes dels att varje regemente kan ta aktiv del i upplysningsverksamhet och rekryteringspropaganda, dels att ungdomen finge betrakta officerens naturliga verksamhet som ledare och truppförare från lämplig plattform. I kap 1 framhölls att officersyrkets konkurrenskraft blivit allt mindre med påföljd att ungdomen avhålles från att välja officersbanan. I den mån detta beror av allmän okunnighet om yrkets natur bör föreslagen upplysningsverksamhet kunna råda bot härför. Underlaget för sådan upplysning skapas genom att den grundläggande militära utbildningen för blivande aktiva officerare mera inriktas på danandet av skickliga utbildare av den manliga ungdomen, att kravet på viss allmän skolutbildning före påbörjande av officerskursen vid krigsskolan bibehålies och att målsättningen för denna kurs höjes, eller med andra o r d : genom skärpta fordringar för att kunna bli officer på aktiv stat. Alla dessa åtgärder syfta 170

främst till att öka yrkesskickligheten. Men de äro också medel att stärka yrkets konkurrenskraft. Den under grundläggande utbildning till officer sålunda förvärvade yrkesskickligheten måste emellertid vidmakthållas och förkovras. Detta skall främst ske genom vidareutbildningen under officerskarriären vid truppförbanden, för vilken vederbörande chefer ha ansvaret. Truppföring, stridsledning och utbildning —• officerskårens främsta uppgifter — måste härvid anses vara de mest betydelsefulla övningsgrenarna. Till följd av förut påtalad underbefälsbrist m m har dock denna utbildning i betänklig grad måst eftersättas. Det är emellertid enligt befälsutredningens uppfattning även ur rekryteringssynpunkt nödvändigt, att vidareutbildningen för officerarna tillgodoses under tjänstgöringen vid truppförbanden, även om det i viss mån måste ske på bekostnad av värnpliktsutbildningen. Befälsutredningen förutsätter att denna fråga av vederbörande myndigheter ägnas en särskild uppmärksamhet. Det synes härvid också böra övervägas, om det inte borde meddelas mera ingående föreskrifter för sättet och tidpunkterna för inpassandet av denna utbildning under det militära utbildningsåret, ävensom för den omfattning, denna vidareutbildning bör få i förhållande till värnpliktsutbildningen. I den av officersutbildningskommittén företagna och i bilaga 3 återgivna undersökningen vid infanterikadcttskolan angående orsakerna till att vederbörande icke vilja bli officerare på aktiv stat återkomma i ett stort antal fall, särskilt bland studenterna, svar av kritiskt innehåll -— exempelvis att yrket hämmar personlighetsutvecklingen, innebär för mycket tvång och ger för litet utrymme för enskilda initiativ. In-

om officerskåren säges r å d a för stela umgängesformer och för mycken osjälvständighet, för mycken känsla av beroende av och fjäsk för överordnade, för mycket k r y p e r i uppåt och översitteri nedåt, men för litet kamratligt samarbete. Det måste emellertid beaktas, att dessa svar äro avgivna av ungdom med begränsad erfarenhet och i omedelbar anslutning till krigsslutet 1945. Även om svaren k o r r e s p o n d e r a d e mot de dåvarande verkliga förhållandena, så ha dock dessa sedermera otvivelaktigt förbättrats. Den uppfattning som kommit till uttryck i svaren förtjänar dock detta till trots fortfarande beaktande, även u r rekryteringssynpunkt. Officersutbildningskommittén upptog problemet i samband med behandlingen av den fortsatta officersutbildningen vid truppförbanden och påpekade, att det är särskilt betydelsefullt att vid officerarnas fortsatta fostran målmedvetet befordra självständighet i åsikter och ställningstaganden. Kommittén citerade i detta sammanhang ett anförande av dåvarande chefen för armén inför officerare u r arméledningen ocb Stockholms garnison m fl, vilket är väl värt att h ä r u p p r e p a s :

—• — — Att framkalla en frimodig föredragning hos sina underlydande ä r en av chefskapets viktigaste metoder att n å goda resultat. En sådan sak framkallas emellertid icke på en gång. Om en officer frän sin tidigaste ungdom såväl i som utom tjänsten vant sig att alltid reagera gentemot en överordnad med ett »Ja, Kapten» eller »Ja, Överste» så kan han icke ett t u tre omändras till en självständig medarhetare. Det är på grund h ä r a v betydelsefullt, att vi ständigt behandla v å r a underlydande på ett sådant sätt, a t t de gärna framföra sin mening. Först om så är fallet, står en chef på säker hotten och k a n i tid bota det onda, om det insmyger sig i h a n s förband. De yngre åter måste förstå, att det är deras plikt och rättighet att säga sin mening fritt, n ä r de bli tillfrågade,

även om denna mening strider emot vad de veta, att chefen helst vill höra. De måste å andra sidan förstå, att n ä r chefen fattat sitt beslut, då u p p h ö r resonemanget och vidtar det lojala utförandet av h a n s vilja. Detta är en fråga om uppfostran och takt, där en ung m a n måste lära sig att på ett frimodigt och öppet men hövligt sätt framföra sin mening och att driva denna mening ända till dess h a n märker, att hans chef fattat sitt beslut, men ej ett ögonblick längre. Med den k ä n n e d o m jag h a r om svenskt kynne är jag förvissad om att man på denna väg skall k u n n a undvika all s k »tamhet». Jag tror emellertid, att vi h ä r ä r o inne på ett område, inom vilket vi officerare h a ganska mycket att lära från civila ä m betsmanna- och affärskretsar, och jag tror, att om vi kunde tillägna oss m e r a av s k civilkurage vid hävdandet av våra åsikter, mycket av det oförstående inför det militära, som finnes bland civila människor, skulle bli undanröjt. Skulle en sådan anda, som jag h ä r sökt frammana, k u n n a b a n a sig väg inom våra kretsar, är jag även övertygad om att mycket av den kritik skulle förstummas, som går u t på a t t officeren alltför litet h a r förmåga att på ett naturligt sätt tala med sina underlydande bland manskapet. När så inte sker, beror detta nämligen enligt m i n mening oftast därpå, att officeren i tjänsten till den grad vant sig vid a t t t ä n k a och tala i vissa bestämda banor, att det blir h o n o m svårt att finna en naturlig ton, så fort h a n k o m mer utanför denna sfär. Om vi däremot inom officersuppfostran lägga an på ett friare tankeutbyte och fostra de unga i en sådan riktning, är jag övertygad om att de lättare skola finna den naturliga t o n och den vanliga mänskliga vänlighet, som j ä m t e omsorg om de underlydande b r u k a r vara en osviklig väg till att vinna deras förtroende och som utomordentligt väl låter sig förenas med stora fordringar i tjänsten. Utredningen vill e r i n r a om vad officersutbildningskommittén framhöll angående önskvärdheten av att vid varje truppförband en lämplig officer får i u p p d r a g att vid sidan av övrig tjänst vara »aspirant- och fänriksofficer». Denne skall ha till uppgift att ägna sig åt de blivande officerarnas och åt fän171

rikarnas fostran, att vara deras rådgivare samt att vara föredragande i ärenden rörande offieersrekrytering och officersaspiranters och fänrikars utbildning vid förbandet. Han bör hjälpa och stödja aspiranterna och fänrikarna, så att de finna sig väl tillrätta i den för dem ibland främmande militära miljön. Befattningen kräver en man med erfarenhet, omdöme och mognad, ett stort intresse och i övrigt lämplighet för sin uppgift, ty hans verksamhet är av väsentlig betydelse för förbandets officersrekrytering. Rekryteringen påverkas alltid i hög grad av ekonomiska faktorer, och det är givet, att en yngling, som skall göra sitt yrkesval, måste räkna såväl med de ekonomiska förmåner, vilka yrket ställer i utsikt, som med befordringsmöjligheterna. Officersaspirantens befordran och avlöning bör därför ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Det finnes ingen anledning att ifrågasätta någon förändring i de värnpliktiga befälselevernas befordringsoch avlöningsförhållanden, vilka fastställdes så sent som 1952. I princip böra samma regler gälla för officersaspiranterna som för befälselever, uttagna till underofficersutbildning. Förutom naturaförmåner utgår sålunda penningbidrag för menig med kr 2:50 och dag under befälsskola K intill juluppehållet, då aspiranten liksom befälseleven förordnas till vicekorpral med till kr 3:40 höjt penningbidrag. När befälstjänstgöringen påbörjas andra året, sker förordnande till korpral med ett penningbidrag av kr 4:20. I början av september avslutas underofficersutbildningen (plutonchefsskolan) för aspiranternas årskamrater. I samband härmed erhålla de, som med godkännande vitsord genomgått denna utbildning, premier om 1 200 kr. Fullfölja dessa värnpliktiga sedan frivilligt sex måna172

ders officersutbildning vid kadettskolan erhålla de ytterligare 2 400 kr. Motsvarande förmåner utgå för reservofficersaspiranter, men däremot icke för officersaspiranter, vilket visat sig vara en rekryteringshämmande faktor, särskilt i sådana fall, där en återbetalning av redan utbekommen premie blivit aktuell. Därtill kommer att enligt befälsutredningens förslag utbildning och befälstjänstgöring skall vara gemensam för dessa två kategorier aspiranter ända till i slutet av augusti tredje året. Först då avgöres för övrigt slutligt om vederbörande skall bli officer eller reservofficer. Någon åtskillnad i avseende på penningbidrag m m synes därför icke kunna göras. Den förlängda tjänstgöring, som utredningen föreslår för reservofficersaspiranter, bör kompenseras med en rimlig ekonomisk gottgörelse, så mycket mer som dessa liksom även officersaspiranterna u n d e r den fortsatta befälstjänstgöringen från 1/9 andra året intill 15/3 tredje året måste anses fullt kapabla att lösa instruktörsuppgifter motsvarande dem man kräver av en yngre furir på aktiv stat. Med anledning av vad sålunda anförts föreslår befälsutredningen, att officersoch reservofficersaspiranter från 1/9 andra året, då de förordnas till furirer, och till avslutande av kadettskolan i slutet av augusti tredje året erhålla — förutom värnpliktig furirs penningbidrag (kr 5:— per dag) och naturaförmåner — en tolftedel av de sammanlagda premierna, som utgå till underofficers- och officersutbildad värnpliktig, i efterskott per månad, d v s 300 kr. Om naturaförmånerna värderas till 150 kr per månad uppgår det sammanlagda värdet av aspiranternas avlöning till omkring 600 kr per månad. Detta motsvarar ungefär fast anställd furirs månadslön å medeldyrort, vilket förefaller rimligt, särskilt med hänsyn

till att aspiranten under nära sju månader utför ett likvärdigt arbete. Avlöningen är emellertid icke heller högre än den, som, premien inräknad, kommer övriga värnpliktiga befälselever till del. Befälsutredningen förutsätter att avlöningen för aspiranter under denna tid liksom för övriga värnpliktiga förblir skattefri. Omkring 1/9 tredje utbildningsåret förordnas aspiranterna till sergeanter. Reservofficersaspiranterna ha därmed avslutat sin utbildning till reservofficer. Enligt f n gällande bestämmelser uppbär ogift officersaspirant (kadett) under den följande utbildningen vid krigsskolan dagavlöning om kr 10:30. Från denna summa avräknas vid beskattningen det kontanta penningbidrag om kr 6:—• per dag, som tillkommer värnpliktig sergeant. Månadslönen uppgår sålunda, exklusive naturaförmåner, till kr 309:—-, av vilket belopp kr. 129:— äro beskattningsbara. Detta innebär en lägre avlöning, än vad befälsutredningen föreslagit skola utgå till officersaspiranterna under det år, de äro förordnade som värnpliktiga furirer. Utredningen förordar därför, att anställnings- och avlöningssystemet för officersaspiranter under den ettåriga genomgången av krigsskolans officerskurs för utbildning till officer på stat helt omlägges till att motsvara den form av aspirantanställning, som användes inom civila statsförvaltningen. Denna innebär att aspiranttjänst åsättes högst det lönegradsnummer (lönegradsbeteckning Mf), som med två enheter understiger lönegradsnumret för den ordinarie eller extra ordinarie tjänst, som normalt utgör första befordringstjänst från aspiranttjänsten. I detta fall är den första befordringstjänsten fänrik i lönegrad Me 16. Befälsutreoningen föreslår sålunda att officersas-

pirant u n d e r här ifrågavarande tid erhåller lön i 14. löneklassen. Denna lön måste naturligtvis vara beskattningsbar. Det må i detta sammanhang erinras, att Kungl. Maj:t och riksdagen år 1952 fastställt motsvarande avlöningsprinciper för blivande fast anställt underbefäl (instruktörsaspiranter). Några naturaförmåner utgår givetvis icke med denna anställningsform. Dock synes u n d e r tjänstgöring utom eget förbands förläggningsort, d v s under vistelsen vid krigsskolan och för officersaspiranter utan studentexamen dessförinnan u n d e r studier vid gymnasium, i stället för traktamente böra tillkomma förmånen av fri kost och logi. Motsvar a n d e har hittills tillämpats för fast anställd furir som utbildas till officer på aktiv stat vid försvarets läroverk och krigsskolan. Sammanfattningsvis synes med här föreslaget befordrings- och avlöningssystem för officersaspiranterna alla rimliga anspråk tillgodoses. Så länge aspirantens utbildning och tjänstgöring sammanfaller med övriga värnpliktigas, befordras han sålunda i samma takt och erhåller samma avlöningsförmåner. Därefter och intill antagningen som fänrik på aktiv stat är anställnings- och avlöningsformen densamma som för aspiranter i den civila statsförvaltningen. Beträffande reservofficersaspiranterna innebär den för dem i kap. 7 föreslagna utbildningsgången en förlängning av tjänstgöringstiden i förhållande till den nuvarande, som även gäller för blivande värnpliktiga officerare, med omkring 4 månader. Utredningen förordar därför att reservofficersaspirant, som efter genomgången utbildning förklarats lämplig för anställning som fänrik i reserven — utöver normalt utgående premier —• beviljas en ytterligare premie om 1 600 kr. 173

Befälsutredningen anser sig i detta sammanhang böra fästa uppmärksamhet på ett tjänsteförhållande, som, utredningen veterligt, icke blivit behörigen beaktat vid avvägningen av militärbefälets löneförhållanden. Det vid trupp tjänstgörande militära befälet — kompaniofficerare, befäl ur kvartermästarkåren och underbefäl — har att fullgöra en tjänst, som är väsentligt mer påfrestande än den som fullgöres av statens tjänstemän i allmänhet ävensom av vid staber och förvaltningar tjänstgörande militär personal. Den dagliga tjänstgöringstiden är sålunda längre för det vid trupp tjänstgörande befälet och kan icke heller regelbundet infogas i en bestämd dagordning, utan måste ofta fullgöras under växlande tider av dygnet. Med hänsyn till kravet på en fältmässig utbildning är tjänstgöringen ofta förlagd till natten. Vid utbildningens ordnande måste, om syftet med densamma skall kunna tillgodoses, krigets fordringar städse hållas i sikte. Detta har till följd, att utbildningen utomhus måste äga rum oavsett väder- och temperaturförhållanden. Under fälttjänstövningar och truppövningar måste tjänsten stundom äga rum i sammanhängande följd under flera dygn utanför förläggningsområdet. Även förr ställdes stora krav i nämnda avseende på truppbefälet. Med alltfort stegrade krav på en fältmässig utbildning och särskilt i fråga om tjänst under den mörka delen av dygnet samt värnpliktstjänstgöringens utsträckande till praktiskt taget hela året, ha nyssberörda krav i betydande omfattning stegrats. För det fast anställda befälet är en dylik tjänstetid icke såsom för värnpliktiga och reservanställda endast tillfälligt återkommande, utan samhörig med den normala tjänsten år efter år. Förhållandet ifråga, som ställer 174

truppbefälet i en särklass i förhållande till andra tjänstemän, är numera ägnat att försvåra befälsrekryteringen. Enligt befälsutredningens uppfattning bör därför tagas i övervägande huruvida icke varje vid trupp tjänstgörande befäl bör tillerkännas ett särskilt trupptjänsttillägg. Frågan bör göras till föremål för särskild undersökning. Befordringsmöjligheterna för officerare ha behandlats i kap 4. Med genomförande av befälsutredningens förslag härutinnan bör befordringsutsikterna ur rekryteringssynpunkt kunna betraktas som fullt godtagbara. Behovet av fasta regler rörande sättet och ordningen för handläggning av befordringsärenden, meddelade av Kungl. Maj:t, har länge varit starkt framträdande. Sådana regler utgöra också ett medel att skingra förekommande misstro mot det nuvarande sättet för handläggningen av befordringsärendena. En utvidgning av ansökningsförfarandet vid besättande av vissa beställningar är måhända ett annat medel härför. Det synes slutligen angeläget, att officerarnas duglighet i trupptjänsten tillbörligen värderas vid befordringar och att överhuvud tillräcklig erfarenhet i trupptjänst göres till villkor för flertalet regementsofficersbefordringar vid både truppförband, staber och skolor. Ett besvärligt, om ock övergående problem utgör den nuvarande stockningen vid befordran från löjtnant till kapten och ojämnheten i befordringsålder förband och truppslag emellan inom samma kurs, en följd av de stora officerskurserna i början av 1940-talet samt de skilda befordringsenheterna. 1952 års riksdagsbeslut om uppflyftning av löjtnanter från den hittillsvarande lönegraden Ma 19 till Ma 23 efter åtta officersår innebar en förbättring, vars betydelse dock inte får överskattas. För närvarande bildar varje

infanteriregemente en befordringsenhet. Även om det aktuella befordringslaget skulle motivera en sammanslagning till en gemensam enhet för hela truppslaget, synes dock värdet av att officerskårerna sammanhållas regementsvis vara så stort, att befälsutredningen ingalunda vill förorda ett dylikt förfarande. I stället bör eftersträvas att officerare ur de förband, som ha sämst befordringsläge •—• där så med hänsyn till deras lämplighet är möjligt — i första hand och i görligaste mån placeras i de beställningar med förordnande som kapten (Md 27löner), vilka i stort antal förekomma vid arméns staber och utbildningsanstalter, ävensom för militärassistenter. En annan utväg är kanske, att under den övergående kritiska perioden ett antal beställningar ur varje regemente (truppslag) står till Kungl. Maj:ts förfogande för utjämning av alltför stora olikheter i befordringsturen inom årskurserna. Officerens i allmänhet ofta rörliga tjänstgöring skapar för honom mycket besvärliga bostadsproblem, som vålla ekonomiskt avbräck. Detta förhållande har uppmärksammats i försvarets personalbehandlingsutrednings betänkande II. Inom den av utredningen föreslagna försvarets personaltjänstbyrå förutsattes sålunda, att socialsektionen skulle syssla med bostadsförmedling. Utredningen anför följande: Erfarenheterna ha givit vid handen, att inom krigsmakten föreligger ett stort behov av organiserad förmedlingsverksamhet,

bl a i form av bytescentral i fråga om bostäder för försvarets personal, som i större utsträckning än andra personalkategorier för sin tjänst är nödsakad att byta bostadsort. Själva bostadsförmedlingsverksamheten, såsom den n u bedrives inom försvarsstabens socialdetalj, h a r emellertid visat sig behöva kompletteras med andra åtgärder, såsom förhandlingar med statliga och k o m m u n a l a myndigheter om markförvärv, beviljande av byggnadskreditiv m m samt initiativ till bostadsbyggande, information och vägledning i dessa frågor m m. Dessa senare uppgifter äro givetvis av väsentlig betydelse för försvarets personal och taga huvuddelen av den nuvarande befattningshavarens arbetstid. I avvaktan på n ä r m a r e erfarenheter av denna del av verksamheten h a vi icke beräknat någon särskild befattning härför utan förutsätta, att den t v ålägges den, som handhaver den a l l m ä n n a servicetjänsten. För bytes- och förmedlingsverksamheten bör däremot i n r ä t t a s en befattning för kontorist i lönegrad Ce 13.

Befälsutredningen, som inte finner anledning att närmare befatta sig med den interna organisationen av försvarets bostadsförmedling och vad därmed sammanhör, förutsätter emellertid, att den kommer att effektiviseras. Utredningen vill också i detta sammanhang framhålla betydelsen av att den verksamhet inom försvaret, som hittills benämnts personalvårdstjänst och som enligt gällande bestämmelser även är tillämplig på den fast anställda befälspersonalen, blir vederbörligen beaktad i alla myndighetsinstanser, även de lokala. Denna verksamhet bör effektiviseras, enär trivsel och arbetsglädje år en av de främsta förutsättningarna för en god rekrytering.

NIONDE

KAPITLET

Särskilda frågor

Organisation m. m. av vissa utbildningsanstalter Grunder

placeras på särskild stat för skolan ifråga, medan övrig personal kommenderas.

Enligt kungl. kungörelse angående krigsmaktens indelning i fred m m ingå i armén vissa s k utbildningsanstalter för vidareutbildning av i första h a n d fast anställt befäl. För infanteriets vidkommande äro följande utbildningsanstalter och skolor i detta sammanhang mer eller mindre aktuella: Infanteriets kadettskola, krigsskolan, arméns underofficersskola (kvartermästarskolan), infanteriskjutskolan och a r m é n s jägarskola.

Infanteriets kadettskola

I princip bli några mera omfattande organisationsförändringar beträffande dessa skolor icke erforderliga med anledning av den befälsordning, som befälsutredningen föreslagit. En officersaspirantskola måste dock eventuellt nyorganiseras. Befäls- och lärarbehovet vid skolorna ävensom vid till krigsskolan och infanteriskjutskolan anknuten övningstrupp tillgodoses för närvarande på två olika sätt. Del av personalen är sålunda upptagen på egen stat för skolan medan återstoden kommenderas till tjänstgör i n g vid densamma för kortare eller längre tid. För erhållande av en fastare organisation och bättre kontinuitet i utbildningen synes det vara önskvärt, att skolchefer och heltidstjänstgörande lärare ävensom kompanichefer och kompanikvartermästare i sin helhet 176

Vid infanteriets kadettskola i Ulriksdal genomgå för närvarande såväl blivande statofficerare som reservofficerare och värnpliktiga officerare en vinterkurs om sex eller en sommarkurs om fem månader. Sommarkursen är dock endast avsedd för de två senaste kategorierna. Vinterkursen är den största och omfattar i regel c:a 330 elever, vilket innebär ett maximalt utnyttjande av skolans nuvarande kapacitet. Därest särskild officersaspirantskola kommer att organiseras, bör skolans etablissement utnyttjas för dels kadettskolan för blivande värnpliktiga officerare liksom förut, dels officersaspirantskolan. I annat fall sker ingen förändring i förhållande till nuläget. Utbildningen vid officersaspirantskolan skulle kunna äga rum dels under tiden 10. oktober—15. maj — yngre kursen, dels efter därpå följande befälstjänstgöring vid förbanden under 15. mars—28. augusti — äldre kursen. Den första månaden av äldre kursen skulle dock användas för särskild vinterutbildning i övre Norrland. Storleken av aspirantskolans äldre och yngre kurs beräknas till vardera c:a 180 elever. Genom organisation av en särskild aspirantskola kommer den värnpliktiga kadettskolan att reduceras till maxi-

mum 200 elever i varje omgång. Förläggningsutrymme och andra lokaler erfordras sålunda för (180+200=) 380 elever. Detta kräver nybyggnad för omkring 50 elever. Intill dess så skett kan ifrågakomma att förlägga antingen kadettskolan eller officersaspirantskolan, yngre kursen till nuvarande arméns underofficersskola i Uppsala, där lokaler frigöras genom begränsning av försvarets läroverk. Den för infanteriets kadettskola i Ulriksdal avsedda personalen är dels uppförd på arméstabens och skolans stater, dels kommenderad med lön från truppförbandens stater. På arméstabens stat är endast uppförd chefen för skolan — överstelöjtnant eller major. Staten för skolan upptager: två underofficerare i arvodesbefattning, nämligen 1 expeditionsunderofficer, avsedd för skolstaben; och 1 förrådsunderofficer; sju vaktmästare, varav 1 avsedd för skolstaben och 6 för skolans båda kompanier; en förrådsförman och tre förrådsmän; två kontorsbiträden och tre biträden för skriv- och kontorsgöromål, avsedda 3 för skolstaben och 1 för vardera kompaniet; samt en köksföreståndare, en biträdande köksföreståndare och 11 ekonomibiträden. Den kommenderade personalen utgöres av: 26 officerare, varav 2 kompanichefer och lärare; 2 biträdande kompanichefer och lärare i taktik; 2 lärare i taktik; 1 lärare i fältarbeten; 1 lärare i vapenlära; 1 skoladjutant och

16 avdelningschefer; samt 4 underofficerare, varav 2 kompaniadjutanter och 2 fältarbetslärare. Vid skolan tjänstgör vidare förvaltningspersonal från arméns intendenturförråd i Stockholm. Ovanstående personal synes, om särskild officersaspirantskola blir inrättad, böra fördelas mellan ifrågavarande skolor och något förstärkas. Skolorna böra emellertid enligt befälsutredningens uppfattning i så fall få gemensam ledning och administration, varvid enligt förut angivna principer den gemensamma chefen med stab m m samt skolcheferna med ställföreträdare och skolvaktmästarna uppföras på skolans stat och övrig personal liksom hittills kommenderas till tjänstgöring vid vederbörlig skola. Under angivna förutsättningar bör skolan förses med befäl (lärare) för utbildning samt stabs- och administrationspersonal på sätt som framgår av tablån å nästa sida. Utöver den ovan upptagna personalen biträder ifråga om administration, i likhet med vad för närvarande är fallet, även personal från arméns intendenturförråd i Stockholm. Försvarets läroverk Försvarets läroverk har till uppgift att meddela fast anställt underbefäl och värnpliktiga ur alla försvarsgrenar den allmänbildning, som fordras för att vinna anställning såsom officer eller underofficer på aktiv stat ävensom de kunskaper i tekniska ämnen, som äro av betydelse för tjänstgöringen vid vissa specialtruppslag. Därjämte skall vid läroverket meddelas undervisning för realexamen. Läsåret 1950—51 tjänstgjorde vid läroverket omkring 87 lärare, varav 31 timlärare. Elevantalet var samma läsår 651, varav 340 från armén. Läroverket bör, såsom framgår av 177

Administrationspersonal

Utbildningspersonal På skolans stat

Kommenderad personal

Organisation och befattning

Militär personal

>

" 3 c c c, lo

SB

Staben Chef med a d j u t a n t Expeditionschef Vaktmästare Kontorsbiträden Officersaspirantslcolan, yngre 10/10—15/5

kursen

Skolchef och lärare Stf » » » Skolkvartermästare Avdelningschefer och lärare Vaktmästare Biträde för skriv- och kontorsgöromål Officersaspirantslcolan, äldre 15/3—28/8

l

5 L

kursen

Skolchef och lärare Stf » » » Skolkvartermästare Avdelningschefer och lärare Vaktmästare Biträde för skriv- och kontorsgöromål Kadettskolan

1019—1013, 1513—15/8

Skolchef och lärare Stf » » » Skolkvartermästare Avdelningschefer och lärare Vaktmästare Biträde för skriv- och kontorsgöromål

12 Administrationspersonal Tygofficer, motorofficer Förvaltare Tygverkmästare, motorverkstad Förrådsförman Förrådsman Köksföreståndare och biträdande köksförest. Ekonomibiträden

24 1

Tjänstgöra efter 15/5 jämväl vid äldre kursen.

178 På skolans stat

> o

kap 5 och 6, omorganiseras till ett läroverk i det allmänna skolväsendets regi. Krigsskolan Antalet elever ur infanteriet vid krigsskolans officerskurs kommer att något minskas. Eventuella förändringar i krigsskolans personalstat bli dock beroende av den föreslagna befälsorganisationens tillämpning på övriga truppslag. Vid krigsskolan finnes ett särskilt övningskompani om 160 värnpliktiga. För detta äro på krigsskolans stat upptagna 1 kapten, kompanichef, 1 löjtnant och 1 fanjunkare. Den sistnämnda beställningen, avsedd för kompanikvartermästaren bör i överensstämmelse med i kap 4 anförda synpunkter utbytas mot en beställning för kvartermästare. Befälsbehovet i övrigt, ävenledes beräknat enligt i kap 4 angivna principer, uppgå till 7 löjtnanter, fanjunkare och översergeanter samt 12 överfurirer och furirer och bör tillgodoses kommenderingsvägen. Hänsyn härtill har tagits vid beräkningen av antalet bortkommenderade vid varje infanteriregemente. Kvartermästarskolan Vid den nuvarande arméns underofficersskola (AUS) meddelas undervisning med underofficersexamen som mål. Antalet elever beräknas till omkring 125. Skolans stat upptager bl a 16 officerare, 2 fanjunkare och 7 fanjunkare eller sergeanter. Som i kap 6 närmare utvecklats avses skolan omorganiseras till en arméns kvartermästarskola (KvmS). Elevantalet kan beräknas bli detsamma som förut och behovet av personal för ledning och utbildning förbli i huvudsak oförändrat. Den nuvarande beställningen för kompanichef vid underofficerskur-

sen bör dock utbytas mot en majorsbeställning för skolchef, och den ena fanjunkarbeställningen mot en överkvartermästarebeställning (Ma 23), avsedd för skolkvartermästare vid kvartermästarskolan. De alternativa beställningarna för fanjunkare eller sergeanter böra ersättas med fanjunkarbeställningar. Infanteriskjutskolan Vid infanteriskjutskolan och den till densamma förlagda infanteriofficersskolan meddelas den för samtliga infanteriets officerare obligatoriska teoretisk-praktiska utbildningen. Den teoretiska utbildningen •— infanteriofficersskolan •— är nära samordnad med samma utbildning vid övriga truppslag. Undervisningen handhaves av skjutskolans lärarpersonal. Vid skjutskolan bedrives i övrigt företrädesvis praktisk utbildning i form av kurser för officerare av olika grader och underofficerare m fl. Vid skolan tjänstgörande lärarpersonal är till övervägande del upptagen på särskild stat. Behovet av ett mindre antal repetitörer tillgodoses genom årliga kommenderingar. Elevantalet vid infanteriofficersskolan, som enligt 1941 års försvarsutredning beräknades till omkring 75, kommer att enligt förevarande förslag minskas till omkring 55. Även antalet elever i infanteriskjutskolans officerskurser kommer att något minskas. I stället sker emellertid en ökning beträffande såväl längd av som elevantal vid de underofficerskurserna ersättande kvartermästarkurserna. Med anledning härav bedömes den nuvarande lärarkåren behöva bibehållas. Infanteriskjutskolans övningstrupp består av en bataljon om 400 värnpliktiga, vartill kommer ekonomivärnpliktiga för målhandräckning och ekonomitjänst. På skolans stat finnas för än179

damålet endast upptagen en kompanichef (pensionerad kapten i arvodesbefattning) för kasernkompaniet samt en fanjunkare, avsedd som kompanikvartermästare vid ett av övningskompani•erna. Med motsvarande beräkningsgrunder, som beträffande infanteriregemente använts i kap 4, erfordras för bataljonen 1 major som bataljonschef, 4 kaptener som kompanichefer, 5 kvartermästare som kompanikvartermästare (varav 1 vid kasernkompaniet), 20 löjtnanter, fanjunkare och översergeanter som plutonchefer och ställföreträdare för dessa samt 30 överfurirer och furirer som instruktörer. Beställningarna för majoren, kaptenerna och kvartermästarna föreslås uppföras på skolans stat, medan återstående befattningar tillgodoses genom kommenderingar från infanteriregementena. Hänsyn härtill h a r tagits vid beräkningen av antalet kommenderade i kap 4. Den alternativa beställningen för fanjunkare eller sergeant föreslås utgå. Arméns jägarskola Arméns jägarskola, förlagd till Kiruna, är underställd befälhavaren för Kiruna-Jokkmokks försvarsområde. Försvarsområdesstaben och skolan ha gemensam förvaltning. För verksamheten vid skolan erforderlig personal är uppförd antingen på staten för Kiruna-Jokkmokks försvarsområdesstab eller på skolans stat eller kommenderad. Omkring 440 värnpliktiga uttagas årligen för tjänstgöring vid skolan. Enligt i kbr av 25/1 1946 fastställt reglemente för skolan jämte däri genom kbr av 11/5 1951 gjorda ändringar organiseras skolan på stab och högst 4 kompanier. På skolans stat äro upptagna 1 major som skolchef, 1 löjtnant som adjutant samt 5 överfurirer i förvaltningstjänst. Dessutom placeras vid sko180

lan — i regel för en tid av tre år —• följande personal på aktiv stat, nämligen 8 kompaniofficerare såsom kompanioch plutonchefer samt 5 underofficerare såsom kompaniadjutanter och instruktörer i specialtjänst. Härutöver må, enligt chefens för armén bestämmande, ur infanteriet, pansarinfanteriet och kavalleriet till skolan beordras högst 7 subalternofficerare eller underofficerare, högst 8 underofficerare samt underbefäl till erforderligt antal. I överensstämmelse med principerna för övriga skolor föreslår befälsutredningen, att 4 kaptener och 4 kvartermästare uppföras på skolans stat såsom kompanichefer respektive kompanikvartermästare. Kommenderingsbehovet uppgår till 20 löjtnanter, fanjunkare och översergeanter samt 30 överfurirer och furirer, och kan tillgodoses ur staterna för infanteriregementena. Frågor samhöriga med fortsatt utredningsarbete Enligt utredningsdirektiven skulle förslag till befälsfrågans lösning i första hand framläggas beträffande infanteriet. Vid utarbetande av de här tidigare framlagda förslagen ha givetvis möjligheten att tillämpa dessa på övriga truppslag beaktats. Särskild utredning kräves dock beträffande detaljutformningen av befälsstater etc. Med genomförandet av en ny befälsordning sammanhänger även vissa andra personalfrågor m m, som utredningen h ä r i korthet velat redovisa. Tygstaten Tygstatens personal utgöres huvudsakligen av följande civilmilitär personal med angiven löneställning (förvaltarpersonalen torde sannolikt bli överförd till Fälttygkårens stat):

Tjänsteförteckningskommitténs förslag Beställning Tygverkmästare av 1. kl Tyghantverkare av 1. kl Tyghantverkare av 2. kl

Lönegrad

Befälsutredningens Beställning

Ca 22 Ca 21 Ca 19 Ca 17

tygverkmästare av 1. klass, Ca 21, tygverkmästare av 2. klass, Ca 19, tyghantverkare av 1. klass, Ca 18, tyghantverkare av 2. klass, Ca 16, armétekniker, Ca 14 samt beställningsmän av lägre grad. Tygverkmästare och tyghantverkare av 1. klass hava förvaltares tjänsteklass, tyghantverkare av 2. klass fanjunkares samt armétekniker överfurirs tjänsteklass. Personalen tjänstgör vid försvarets fabriker, tyganstalter, tygstationer och förband av olika truppslag ävensom vid försvarsområdesstaberna. Civilmilitära tjänstcmannaförbundet har i skrivelse den 28 januari 1951 till Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet anhållit, att det måtte lämnas i uppdrag åt befälsutredningen att undersöka den civilmilitära tekniska personalens rekrytering och organisation. Som motiv härför h a r förbundet riktat uppmärksamheten på de förändringar i fråga om underofficersorganisationen, som väntades som resultat av befälsutredningens arbete samt önskvärdheten av att sörja för hantverkspersonalens fortsatta utbildning till ingenjörer. Under det fortsatta utredningsarbetet böra dessa frågor tagas under omprövning. Här må endast nämnas, att enligt förslag av 1949 års tjänsteförteckningskommitté skall lönegradsplaceringen för ifrågavarande personal i viss grad höjas. I ovanstående tablå har tjänsteförteckningskommitténs förslag redovisats, varvid som jämförelse även befälsutredningens förslag i vad avser

förslag Lönegrad Ma 23 Ma 21 Ma 19 Ma 16

beställningar och lönesättning för motsvarande militär personal upptagits. Som synes råder en ganska god överensstämmelse mellan å ena sidan det föreliggande förslaget angående lönegradsplacering för personal vid tygstaten och å andra sidan befälsutredningens förslag i vad avser lönegradsplacering för befäl vid kvartermästarkåren. Det synes därför icke heller behöva möta några svårigheter att lösa frågan om den civilmilitära personalens hänförlighet till skilda tjänsteklasser. Armé musiken Arméns musikpersonal är sammanförd i musikkårer, efter storlek hänförda till typ 1, 2 eller 3, anslutna till vissa truppförband. Personalen h a r militär ställning. Officerspersonalen utgöres av musikdirektörer av 1. och 2. graden med kaptens respektive löjtnants tjänstegrad. Övrig befälspersonal utgöres av underofficerare och underbefäl, samtliga med militära titelbenämningar, varje titel med prefixet »musik», nämligen musikfanjunkare, musiksergeant, musikfurir o s v . 1947 års musikutredning, vilken haft till uppdrag att bl a upptaga till behandling frågan om militärmusikens ställning i vårt land, h a r den 3. februari 1951 överlämnat betänkande med förslag rörande militärmusikens u p p gifter och organisation. Enligt förslaget ifråga skulle de militära musikkårerna framdeles helt och hållet ägna sig åt musikalisk verksamhet — mili181

tärt eller civilt —- och den militära utbildningen begränsas till i vanlig ordning fullgjord värnpliktsutbildning. Med hänsyn till den rationellt förändrade ställning inom försvarsväsendet, som militärmusiken sålunda skulle erhålla, föreslår musikutredningen, att militärmusikerna skulle erhålla civilmilitär anställningsform. I samband härmed borde de nuvarande till militära grader anslutna tjänstebenämningarna ersättas med andra mera yrkesbetonade benämningar, nämligen musikkorpral (motsvarande) med musiker, musikfurir med 1. musiker, musiksergeant med musikmästare, samt musikfanjunkare (motsvarande) med 1. musikmästare. Med personalens övergång till civilmilitär ställning skulle vidare följa högre pensionsålder än vad nu är fallet. Befälsutredningens förslag att den aktiva underofficerskåren skall ersättas av en kvartermästarkår får till följd, att även de nuvarande musikunderofficerarnas ställning — liksom för övrigt hela musikorganisationen — måste omprövas. Detta är enligt utredningens uppfattning så mycket mera angeläget, som de nuvarande befordrings- och avlöningsförhållandena vid armémusiken icke äro tillfredsställande. Befattningshavare tillhörande andra truppslag Den fast anställda hovslagar- och sjukvårdspersonal, som tjänstgör vid infanteriet, rekryteras, utbildas och redovisas för närvarande vid kavalleriet respektive trängtrupperna. Enligt befälsutredningens uppfattning bör så fortfarande ske. Reservstaten Arméns reservstat upptager följande militära befattningar: 1 generalmajor, 182

17 överstar, 8 överstelöjtnanter, 87 majorer, 72 kompaniofficerare och 106 underofficerare. Utredningens förslag innebär för infanteriets vidkommande en ganska betydande reducering av den på reservstat anställda personalen. Då reservstaten emellertid är gemensam för samtliga truppslag, bör denna fråga prövas i ett vidare sammanhang. Förtidsavgången personal i reserven Enligt gällande bestämmelser äro officerare och underofficerare, vilka utan rätt till pension avgått från aktiv stat, berättigade att på ansökan vinna inträde i reserv. För personalen ifråga, som benämnes förtidsavgången personal i reserven, gäller i huvudsak enahanda bestämmelser som för motsvarande reservanställd personal. Det ligger i sakens natur, att fast anställd befälspersonal bör ha möjlighet att, i likhet med vad nu är fallet, avgå ur aktiv tjänst före pensionsålderns inträde. Därigenom tillföres försvaret en synnerligen väl utbildad befälsreserv. Den sålunda organiserade reserven bör omfatta dels officerspersonal, dels kvartermästarpersonal. Beträffande förtidsavgånget underbefäl har i kap 7 föreslagits, att dessa skola kunna bli reservunderofficerare. De förmåner, som för närvarande beredas förtidsavgången personal böra givetvis bibehållas. Med inträde i reserv bör följa skyldighet för vederbörande att fullgöra viss tjänstgöring. Härvid synes i kap 7 föreslagna bestämmelser böra tillämpas. Trivselåtgärder för värnpliktigt befäl Jämlikt direktiven skall befälsutredningen taga i övervägande vilka åtgärder som lämpligen böra vidtagas för att

bereda värnpliktiga befälselever trivsel u n d e r deras tjänstgöring — i syfte att härigenom åstadkomma en mera positiv inställning till uttagning för och genomgång av befälsutbildning. Utredningen skulle också avse frågan om och med vilket belopp avlöning bör utgå u n d e r utbildningstiden. Jämväl frågan om ökade möjligheter att erhålla värnpliktslån skulle tagas under övervägande. Dessa anvisningar torde, särskilt i vad avser de ekonomiska förmånerna, böra ses mot bakgrunden av de i direktiven skisserade allmänna riktlinjerna för en reform av innebörd, att det fast anställda underbefälets arbetsuppgifter skulle övertagas av värnpliktiga befälselever. En sådan reform skulle medföra en betydande ökning av dessa elevers tjänstgöringstid. Det förslag till befälsreform, som befälsutredningen framlägger, innebär emellertid, att en fast anställd underbefälskår bibehålles samt att tjänstgöringstiden för värnpliktiga befälselever av skilda kategorier förblir oförändrad i förhållande till 1952 års riksdagsbeslut. Bl a av denna anledning har befälsutredningen icke funnit skäl föreligga att övergå till a n d r a principer för de värnpliktiga befälselevernas avlöning m m än de nu gällande. Enär dessutom ifrågavarande ekonomiska förmåner —- penningbidrag, premier och familjebidrag — genom beslut av 1952 års riksdag avsevärt förbättrats bl a med hänsyn till penningvärdets fall anser sig utredningen icke heller kunna ifrågasätta någon höjning av nu utgående ekonomiska förmåner. På grund av den förlängda utbildningstiden för reservofficersaspiranter, föreslås dock, att dessa erhålla en höjning av premien med 1 600 kronor. Gällande bestämmelser för värnpliktslån böra överses i syfte att tillgodose

de värnpliktiga befälselevernas berättigade intressen. Värnpliktslånen ha utan tvekan stor betydelse för befälselevernas fortsatta högskole- och yrkesstudier och innebära för ett stort antal av dem den kanske bästa formen för kompensation av den tidsförlust i avseende å civil yrkesutbildning m m, som befälsutbildningen vållar. Särskilt angeläget synes vara, att reservofficersaspiranternas intressen tillgodoses, eftersom befälsutredningen för n ä m n d a kategori har föreslagit en ökning av utbildningstiden. Ifråga om befälsutbildningens tillgodoräknande vid högskolestudier och yrkesutbildning samt tjänstetillsättning och befordran i såväl offentlig som enskild tjänst — meritberäkning — vill befälsutredningen framhålla angelägenheten av, att enhetliga bestämmelser för såväl poängberäkning vid skolor och utbildningsanstalter som utbildningstidens tillgodoräknande vid tjänstetillsättning och befordran snarast komma till stånd. Det är ett starkt framträdande rättvisekrav, att den som uttages till befälsutbildning och sålunda får underkasta sig en väsentligt förlängd tjänstgöringstid, får sina intressen på nämnda områden behörigen beaktade. Detta är ett av de främsta medlen för att motverka en negativ inställning till befälsutbildningen. Utredningen vill av skäl, som ovan angivits, särskilt framhålla meritberäkningens betydelse för reservofficersaspiranterna. Den positiva inställningen till befälsutbildningen bör kunna i hög grad främjas genom särskilda åtgärder, exempelvis yrkesvägledning såväl i skolorna som genom arbetsförmedlingsorganen samt spridning av informationsbroschyrer, som på ett sakligt men likväl populärt och lättfattligt sätt skildra befälsutbildningen, dess möjligheter och fördelar. 183

Befälsutredningen anser sig ha anledning förutsätta, att dess förslag ifråga om utbildningsorganisationen, vilket i anslutning till gruppchefsutredningens riktlinjer för organiserandet av en särskild befälsutbildningsbataljon vid varje truppförband söker tillgodose kravet på särskilt väl kvalificerat utbildningsbefäl vid befälsskolorna (kap 4),

skall på sitt sätt bidraga till ökad trivsel för befälseleverna. Den eftersträvade effektiviteten i utbildningen i förening med en effektiv personaltjänstverksamhet bör vara ägnad att befrämja en god anda med därav följande trivsel och positiv inställning till befälsutbildningen.

TIONDE

KAPITLET

Jämförande kostnadsberäkningar

Kostnadsberäkningarna avse att i huvuddrag åskådliggöra reformförslagets innebörd ur kostnadssynpunkt. Det är icke möjligt att framlägga i detalj gjorda beräkningar, enär kostnaderna i vissa fall avse icke blott infanteriet utan samtliga truppslag vid armén. I följande sammanställning redovisas huvudposterna ifråga om kostnaderna

för befälsutredningens förslag till befälsfrågans lösning jämförda med motsvarande kostnader enligt nu gällande organisation. Därav framgår, att de kostnader, som uteslutande avse infanteriet, äro omkring 800.000 kronor lägre än enligt nu gällande organisation. Härvid har hänsyn ej tagits till vissa följdverkningar ur kostnadssynpunkt,

Sammanställning av kostnaderna för befälsutredningens förslag till .lösning jämförda med motsvarande kostnader enligt nu gällande

Nu gällande Utredningens organisation förslag

Utgiftsändamål m. m.

A. Kostnader 1.

2. 3. 4. 5.

som uteslutande

avse

infanteriet.

Kostnader för aktiv personal: a) direkta avlöningskostnader b) personligt u n d e r h å l l av och utbildningskostnader för fast anställt m a n s k a p c) ekiperingsbidrag åt fast anställd personal d) k r o n a n s kostnader för beklädnad m. m. åt furirer (korpraler) e) ekiperingshjälp åt n y u t n ä m n d a fänrikar, översergeanter och överfurirer Begränsat antal reservstatsbeställningar: lönekostnader Ändrad organisation ifråga om reservanställd personal: lönekostnader m. m Befälsutbildning: ökade kostnader för premier åt officersoch reservofficersaspiranter Värnpliktsutbildning: ökade kostnader för utbildning av värnpliktiga på grund av m i n s k a t a n t a l fast anställt manskap S u m m a under A

B. Kostnadsändringar föranledda truppslag än infanteriet.

befälsfrågans organisation.

av förslag

berörande

1. Kostnader för civila lärare vid truppförbandens 2. Rekryteringsoch civilanställningskostnader 3. Anställningspenningar

49 124 000

54 180 000

7 903 000 754 000

691 000 1 360 000

363 000

248 000

86 000

114 000

1 181 000

706 000

5 435 000

4 120 000

— —

446 000 2 169 000

64 846 000

64 034 000

630 000 525 000 65 000

100 000 70 000

1 220 000

170 000

andra

skolor

S u m m a under B

...

vilka ha avseende på andra truppslag vid armén än infanteriet. Besparingar uppstå sålunda, såsom framgår av sammanställningen i fråga, genom väsentligt minskade kostnader för bl a civilanställningsåtgärder och anställningspenningar ävensom för arvoden åt civila lärare vid truppförbandens skolor. De härigenom uppkommande besparingarna kunna uppskattas till 1 miljon kronor per år. Ökningen av pensioneringskostnaderna kan för infanteriets vidkommande uppskattas till 4,7 miljoner kronor, var-

av dock 4,1 miljoner betingas av den underbefälsreform, som i princip godkänts av 1952 års riksdag. Vid bedömandet av kostnaderna bör beaktas, att den verkställda utredningen haft till syfte att åstadkomma en såväl kvantitativt som kvalitativt förbättrad befälsorganisation. Endast därigenom är det nämligen, såsom 1949 års gruppchefsutredning framhållit, möjligt att hålla utbildningstiden för de värnpliktiga och främst för de värnpliktiga i allmänhet inom rimliga gränser och ändock nå ett godtagbart resultat.

ELFTE

KAPITLET

Övergången till ny befälsordning

Allmänna synpunkter

Officerskåren

Den föreslagna befälsordningen bygger — i överensstämmelse med statsrådets och chefens för försvarsdepartementet direktiv till befälsutredningen — på reformer på grundval av det nuvarande systemet med skilda befälskårer. Härmed ernås bl a den fördelen att övergången till den nya ordningen bör kunna ske jämförelsevis snabbt och med begränsade störningar och friktioner i själva övergångsskedet. De statförändringar, som enligt utredningens förslag skola genomföras vid ett infanteriregemente, framgå av tabellen å sid 188, som utvisar nuläget enligt personalförteckningen för budgetåret 1952/53 samt den föreslagna befälsordningens slutläge. Förändringarna innebära i huvuddrag att officerskåren minskas med 10 subalternofficersbeställningar, medan den blivande kvartermästarkåren (nuvarande underofficerskåren) ökas med 11 beställningar. Därjämte ske vissa förändringar beträffande lönegrader samt omfördelning mellan beställningar. I fråga om underbefälskåren ansluter sig befälsutredningens förslag i huvudsak till chefens för armén underbefälsutredning, vilken i princip godtagits av 1952 års riksdag. De militära myndigheterna ha i samband med sina äskanden till 1953 års riksdag framlagt detaljerat övergångsförslag för den nya underbefälskåren, till vilket i övrigt hänvisas.

De mest genomgripande förändringarna hänföra sig till kvartermästarkåren. Möjligheterna att genomföra dessa bero emellertid i hög grad av den takt, i vilken den förutsatta minskningen av subalternofficerskåren kan ske. Denna bör alltså i första hand studeras. Vakansläget i vad rör infanteriets subalternofficerare samt antalet officersaspiranter under utbildning vid krigsskolan och försvarets läroverk h a r i annat sammanhang angivits i särskild tabell i kap 1 (sid 31), till vilken hänvisas. Om hänsyn tages till dels de 134 elever ur infanteriet, som enligt denna tabell nu finnas vid krigsskolan och försvarets läroverks studentlinje och det antal studenter som efter genomgången kadettskola under de närmaste 3 å 4 åren kan och bör kommenderas direkt till krigsskolan, dels den ringa pensionsavgången inom arméns officerskår under de allra närmaste åren (beräknas till omkr 1 ä 2 officerare per regemente och å r ) , kan det konstateras, att infanteriets rekrytering f n är överbelagd. Förhållandet är uppmärksammat inom arméledningen, så att återhållsamhet kommer att iakttagas vid blivande kommendering av elever till försvarets läroverks studcntlinje. Endast verkligt välkvalificerade böra beordras, varvid hänsyn dock enligt arméledningens uppfattning måste tagas till att denna mer restriktiva hållning icke får gå ut över officersaspi187

Kvart e r m ä s t a r k å r en

Officerskåren

Överste Överstelöjtnant öv.löjtn. el major Major Kapten Löjtnant

Beställningshavare

Förslag

Beställningshavarc

1 Mo 14

3 Ma 33

6 20 8

2 7

Ma 33 el 30 Ma 30 Ma 27 Ma 23

12 Ma 21

15 24

25 7

Nu

Nu

1 3 24

15 10

12 5

Kapten Överkvartermästare Kvartermästare (Förvaltare) Fanjunkare Översergeant (Sergeant)

ranter med studieförutsättningar, av vilka ett oförändrat antal erfordras för kvalificerad stabs- och teknisk tjänst och framtida befordran till regementsofficer. Som exempel må emellertid anföras, att hösten 1952 följande antal nytillträdande elever beordrades till försvarets läroverk, studentlinjen: I l — 4, I 3 _ 2, I 4 — 2, I 5 — 2; I G — 1, I 7 — 2, I 8 — 3; I 12 — 1, I 14 — 4, I 15 — 1 (omkommenderad), I 16 —• 3, I 17 — 2, I 18 — 5, I 19 — 1, I 20 — 1, summa 34. Med tre läsår vid försvarets läroverk samt ett år vid krigsskolan kunna dessa elever antagas som fänrikar hösten 1956. Medeltalet blir knappt 2 per regemente. Detta innebär, att ännu år 1956 den långa vägens nyutexaminerade fänrikar föga understiger den normala årsrekryteringen enligt utredningens förslag. Av ovanstående framgår, att om icke särskilda åtgärder vidtagas reduceringen av varje infanteriregementes offi188

Förslag

Förslag

30 Ma (Me) 19 Ma (Me) IG

30 48

57 35

Ma 14 Ma (Me)"/ M

122 Rustmästare Överfurir Furir

Summa

Lönegrad

Nu

10 Löjtnant Fänrik

Antal

Antal

Antal Beställningshavare

Underbef älskaren

cersstat med 10 subalternofficersbeställningar kommer att kräva avsevärd tid. Följande kan övervägas, varvid det år riksdagen fattar eventuellt beslut i överensstämmelse med utredningens förslag betecknas med A (tidigast 1954). 1. All officersrekrytering upphör från år A tills den erforderliga reduceringen ernåtts, vilket torde kräva högst ( 3 + ) 4 år. Detta är otvivelaktigt den mest radikala åtgärden men har den bestämda olägenheten att officerskårens nuvarande högst ojämna åldersfördelning mellan årskurserna kommer att förvärras och förlängas. Presumtiva önskvärda officersaspirantcr av ett antal åldersklasser värnpliktiga, d v s begåvade ynglingar med före militärtjänsten förvärvad allmänbildning, gå förlorade. Alternativet förkastas. 2. Officersrekryteringen begränsas u n d e r ett antal övergångsår från förslagets 2 å 3 (2,5) med exempelvis 1 till 1 å 2 (1,5) per regemente. För att så snart som' möjligt komma över till

den här föreslagna befälsordningen torde det bli nödvändigt att genomföra en sådan begränsning även vid de årskurser som redan befinna sig under utbildning till officer, vilket i och för sig kan väcka betänkligheter. Det har emellertid fastslagits, att kvaliteten på officersaspiranterna sjunkit vid den rekrytering som gjorts u n d e r senare år. Som en följd härav ha de krav, som uppställas för erhållandet av vitsordet lämplig vid såväl infanteriets kadettskola som framförallt krigsskolan måst sänkas till en lägre nivå än som är önskvärd. Det finns därför anledning att snarast återföra kraven vid dessa utbildningsanstalter till det värde, som de en gång haft och böra ha. Härvid kommer man automatiskt att få den önskvärda begränsningen av årskurserna, samtidigt som den eftersträvade kvaliteten ernås. Förslag: För att nedbringa övergångstiden begränsas antalet nyantagna fänrikar redan fr o m hösten året A intill dess att subalternofficerskåren reducerats med 10 beställningshavare i medeltal till 1 å 2 per år och regemente. Genom ovan skisserade förfaringssätt kan sålunda det önskvärda urvalet i syfte att få fram högre kvalitet på officerskåren komma till stånd redan under övergångstiden. Möjligheterna att bli godkänd i officersutbildningen kommer genom de högre kraven att bli mindre för 2 årskurser gymnasiestudenter och 4 å 5 årskurser (blivande) FL-studenter. De statförändringar i övrigt, som äro aktuella vid officerskåren, bestå av omvandling av 4 kaptensbeställningar till 3 majorsbeställningar och 1 överstelöjtnantsbeställning. För att upprätthålla regementsofficerskårens kvalitet bör denna omvandling påbörjas först år A + l samt genomföras med 1 beställning per år, alltså t o m år A+4.

Härigenom blir genomförandet aktuellt, när de stora årskurserna 1937 och yngre komma i tur för majorsbefordran, vilket är fördelaktigt ur kvalitetssynpunkt. En överslagsprognos beträffande den takt, i vilken subalternofficerskåren enligt ovan angivna p r i n c i p e r kan minskas, utvisar följande. För rekrytering av den nuvarande officerskåren kräves tillkomst av 3 å 4 (3,5) fänrikar per år. Under övergångsskedet räknas endast med en tillkomst av 1 ä 2 (1,5) fänrikar per år, d v s ett underskott av 2 per år i förhållande till nuläget, vilket första gången inträffar hösten året A+l. Sålunda böra de erforderliga 10 vakanserna vara uppnådda hösten året A+5. Ovanstående kalkyl hänför sig emellertid till en i huvudsak jämn fördelning mellan årskurserna inom kaptensoch löjtnantsgraden. I verkligheten äro årskurserna 1939—1944 starkt överdimensionerade, medan de kurser som under de närmaste åren närma sig pensionsåldern äro underdimensionerade. Avgångarna till följd av u p p n å d d pensionsålder bli därför m i n d r e än normalt, vilket i praktiken kommer att fördröja vakanssättningen. Detta kan dock i någon mån motverkas genom utjämning mellan truppslagen. Såsom framgår av tabellen å sid 31 i kap 1 äro nämligen vakanserna vid artilleriet, ingenjör- och signaltruppcrna samt trängen avsevärt mycket större än vid infanteriet. En överflyttning av ett antal subalternofficerare från detta truppslag till de ovan n ä m n d a kan därför ifrågakomma utan att äventyra den indragning av subalternofficersbeställningar, som är att förutse vid förslagets genomförande även vid dessa truppslag. Sådan överflyttning av subal189

ternofficerare till artilleriet har för övrigt redan ägt rum på grund av det prekära vakansläget vid detta truppslag. Kvartermästarkåren Beträffande kvartermästarkåren synas stat- och lönegradsförändringarna höra genomföras på följande sätt (jämför tabell å nästföljande sida). 1. skedet innefattar de åtgärder, som kunna genomföras i omedelbar anslutning till riksdagsbeslut. Eftersom inga subalternofficersbeställningar då beräknas vara vakanta och ej heller beställningen för kasernkompanichef, måste kvartermästarkårens numerär tills vidare hållas inom den nuvarande underofficcrskårens ram, d v s (24 + 15 + 3 = ) 42 beställningar. Av de 24 sergeantbeställningarna i Ma 16 omvandlas omedelbart 15 till fanjunkarbeställningar i Ma 19 och besättas av de 15 äldsta av de nuvarande sergeanterna. Dessa äro nämligen fullt kompetenta och kunna placeras (äro redan placerade) i mot beställningarna svarande befattningar. Den fullständiga utbyggnaden till 25 fanjunkarbeställningar kan ske först i och med att plutonchefsbefattningar efter hand bli lediga genom vakanssättning av 10 subalternofficersbeställningar. 12 av de nuvarande 15 fanjunkarbeställningarna uppföras likaledes omedelbart som kvartermästare i lönegrad Ma 21 och de 3 förvaltarbeställningarna utbytas mot 3 överkvartermästarbeställningar i lönegrad Ma 23 av samma skäl som anförts beträffande fanjunkarbeställningarna ovan. Antalet beställningar inom kvartermästarkåren förblir sålunda under 1. skedet 9 + 1 5 + 3 + 1 2 + 3 = 4 2 . 2. skedet omfattar den återstående tidrymd, varunder några vakanser in190

om officerskåren, möjliggörande avsedd utökning av kvartermästarkåren, fortfarande icke uppstått. Under skedet bör emellertid lämpliga aspiranter för utbildning till bataljonskvartermästare och trosskompanichefer uttagas efter urval bland fanjunkare och kvartermästare. Det sammanlagda behovet av ifrågavarande befattningshavare kan vid infanteriet i dess helhet beräknas till omkr 200. En uppdelning i omgångar av utbildningen blir därför nödvändig, förslagsvis med 40 man, d v s omkr 2 från varje regemente i varje omgång. Utbildningens (kursernas) omfattning m. m. kräver särskild undersökning. Den första kursen bör dock kunna påbörjas hösten året A och vara avslutad före årsskiftet. Kurserna förläggas lämpligen till arméns underhållsskola, där de ersätta motsvarande kurser för reservofficerare. 1. januari året A + l bör sålunda varje infanteriregemente disponera 2 man, som inneha erforderliga kvalifikationer för befordran till överkvartermästare i lönegrad Ma 23. Sådan befordran kan också möjliggöras genom att 2 av de ursprungliga fanjunkarbeställningarna i Ma 19 omvandlas till kvartermästarbeställningar. Redan första budgetåret efter riksdagsbeslut, innefattande 1. och 2. skedet enligt ovan, bör följaktligen personalförteckningen för kvartermästarkåren vid varje infanteriregemente ha följande utseende: Överkvartermästare Kvartermästare Fanjunkare Översergeanter

Ma 23 — 5 Ma 21 — 12 Ma 19 — 16 Ma 16 — 9

3. skedet innefattar den period — teoretiskt 5 år — under vilken officerskåren efterhand som vakanser uppstå reduceras med 10 subalternofficersbeställningar jämte beställningen för ka-

sernkompanichcf, samtidigt som kvartermästarkåren ökas med 2 kaptens-, 2 överkvartermästar-, och 9 fanjunkarbeställningar samt minskas med 2 översergeantsbeställningar. Beträffande de olika beställningarnas fördelning under kvartermästarkårens utbyggnadsskede göra sig följande synpunkter gällande. Överkvartermästar- och fanjunkarbeställningarna böra i första hand tillkomma. Härigenom förbättras nämligen befordringsmöjligheterna snabbare även för fanjunkare och översergeanter. Erforderligt antal man bör nu ha hunnit genomgå bataljonskvartermästarkurs. Samtidigt kan översergeantsbeställningar omvandlas till fanjunkarbeställningar i den mån plutonchefsbefattningar bli lediga genom vakanssättning vid subalternofficerskåren. Till slut tillkomma återstående fanjunkarbeställningar. Den kaptensbeställning, som avses för trosskompanichéfer, bör tillkomma såsom en av de sista för att möjliggöra erforderligt urval bland de kvartermästare, som kunna ifrågakomma. Helst bör var och en ha prövats som bataljons-

kvartermästare och trosskompanichef vid repetitionsövning i krigsförband. Omvandlingen av den nuvarande arvodesbefattningen för kasernkompanichef liksom arvodesbefattningarna för tygofficer och intendent vid 18 försvarsområdesstaber till kaptensbeställningar, de senare avsedda att besättas av utvalda förvaltare (överkvartermästare) vid fälttyg- och intendenturkårerna, bör ävenledes ske vid senare tidpunkt, då man har anledning förutsätta att ett rättvisande urval kunnat ske. Härigenom beredes även nuvarande arvodespersonal erforderligt andrum för uppsägning. Utredningen förutsätter dock, att av arvodesbefattningarna vid försvarsområdesstaberna den ena bör kunna utbytas mot kapten vid kvartermästarkåren året A + 3 och den andra ej senare än året A + 5 . För att avveckla den nuvarande överrekryteringen av underofficerare bör antalet kvartermästaraspiranter något begränsas under övergångsskedet. Sammanfattningsvis kan övergångsplanen för officers- och kvartermästar (underofficers) kårerna tänkas få År

Beställningshavare

Lönegrad

Regementschef Överstelöjtnant Major Kapten » vid kvmkåren . Löjtnant Överkvartermästare ... Förvaltare Kvartermästare Fanjunkare Fänrik (Över-) sergeant

Mo 14 Ma 33 Ma 30 Ma 27 Ma 27 Ma 23/19 Ma 23 Ma 21 Ma 21 Ma 19 Me 16 Ma 16

Nuläget

A

A+l

A+2

A+ 3

A-f 4 A + 5

1 2 3 24 — 25

1 2 3 24 — 25 5

1 2 4 23 — 25 7

1 2 5 22 2 1 25 7

1 2 6 21

n 24 7

1 3 6 20 2 1 22 7

1 3 6 20 2 2 20 7

12 16 10 9

12 17 8 8

12 19 6 7

12 21 5 7

12 23 5 7

12 25 5 7

x

J

x

3 15 10 24

1 Därav en överstelöjtnant eller major. Beroende av möjligheterna för utbildning och urval. 1 beställningshavare nuvarande arvodist. 2

ersätter

Summa

Summa Summa summarum

Personalf. 1953 1952 /54 /53

1954 /55

1955 /56

1956 /57

1957 /58

1958 /59

1959 /60

Slutläget totalt

1385 1540 1696 1852 2 008 2164 2 320 2 475 2 475 54 54 54 54 54 54 54 54 54 81 81 81 81 81 81 81 81 81 3144 4 426 1520 1750 1983 2 215 2 447 2 679 2 911 735 735 735 735 735 735 735 735 1607 1570 1533 1496 1460 1423 1387 1350 7 7 7 7 7 7 7 7 15 15 15 15 15 15 15 15 18 18 18 18 18 18 18 18 69 69 69 69 69 69 69 69

660 930 7 15 18 69

2 451 2 414 2 377 2 340 2 304 2 267 2 231 2194

3 971 4164

4 360 4 555 4 751 4 946 5142

följande utseende (se tabell å sid 191) u n d e r förutsättning att subalternofficerskårens reducering kräver 5 år (A + 1 — A + 5) och sker med 2 beställningar per år. Underbefälskåren Arméchefens förslag till övergång till det av 1952 års riksdag i princip beslutade underbefälssystemet under de närmaste 7 åren framgår av ovanstående tabell, som innefattar samtliga truppslag och förband inom armén. Inom sjuårsperioden beräknas behovet av truppunderbefäl (4 090 man) i det närmaste bli fyllt, varjämte övertagande av vissa inretjänstbefattningar påbörjas. Tillgodoseendet av instruktörsbehovet är primäruppgiften. Samtidigt med ovanstående utbyggnad sker en minskning av antalet beställningar för korpraler, vicekorpraler och meniga från c:a 3 300 till 470. Slutläget beträffande rustmästare nås först på 1970-talet i samband med pensionsavgångar bland nuvarande civila personalkategorier, vilkas befattningar i viss utsträckning avses skola övertagas av rustmästare. 192

5 338 6125

Utbildning m. m. Utbildningsanstalterna (skolorna) och utbildningen till (av) fast anställt befäl kan redan från början utan svårighet anpassas efter den nya befälsordningen. Om en officersaspirantskola enligt i kap 5 skisserad tankegång skulle organiseras, kan detta tänkas ske på följande sätt. Officersaspirantskola, yngre kursen påbörjas 10/10 året A genom avskiljande från pågående befälsskola K av officers- och reservofficersaspiranter samt eventuellt ett antal befälselever grupp K i övrigt, så att den beräknade styrkan, omkring 190 man, ernås. Officersaspirantskola, äldre kursen ersätter den nuvarande kadettskolan, vinterkursen, för blivande officerare och reservofficerare och avses pågå 15/3—28/8 tredje utbildningsåret. Detta innebär, att de (blivande) aspiranter, som hösten året A genomgått plutonchefsskola och fullföljt omkring 2 månaders trupptjänstgöring, fortsätta denna trupptjänstgöring intill utryckningen av inneliggande åldersklass värnpliktiga, d v s 15/3. Därefter övergå de

direkt till officersaspirantskola, äldre kursen. Både yngre och äldre kursen förlägges till den nuvarande infanterikadettskolan (InfKS), Ulriksdal. Huruvida även vinter- och sommarkurserna för blivande värnpliktiga officerare u n d e r övergångstiden kunna kvarbliva där, blir helt beroende av den frivilliga anslutningen till dessa. I annat fall kunna dessa kurser, intill dess nybyggnad för omkring 50 elever ägt rum, förläggas till nuvarande AUS, Uppsala, vars förläggningskapacitet m m icke kommer att helt utnyttjas u n d e r övergångsskedet på grund av dels att antalet elever vid försvarets läroverks såväl Ssom R-linjer reduceras, dels i det föregående omnämnt, befintligt överskott av underofficersutbildat underbefäl. Krigsskolans kursplan ändras i den mån det är möjligt redan fr o m den officerskurs, som påbörjas hösten efter riksdagsbeslutet, till överensstämmelse med de nya principerna. I sin helhet kan den tillämpas först fr o m året A+4. Försvarels läroverks omorganisation bör närmare utredas. Arméns kvartermäslarskola (KvmS) kan omedelbart uppstå ur nuvarande arméns underofficersskola (AUS). Den underofficerskurs, som normalt skulle påbörjas hösten året A, ersattes av den första kvartermästarkursen, som dock påbörjas först följande vår. E n ä r den utvidgade kursverksamheten för kvartermästare vid InfSS kan påbörjas först i samband med att antalet elever vid infanteriofficersskolan minskas (året A + 3 ) , bör under mellanliggande vinter skolans stab och lärarkår utnyttjas för kompletterande utbildning av äldre underofficerare i kvartermästartjänst. Utbildningen av lämpliga överfurirer till kvartermästare vid icke stridande

kompanier bör snarast igångsättas vid militärområdesvis organiserade kurser. De föreslagna nya staterna för vissa utbildningsanstalter (skolor) böra tillkomma redan fr o m året A, vilket i huvudsak innebär följande statökningar: Infanteriets kadettskola med officersaspirantskola: 3 majorer Ma 30, 4 kaptener Ma 27 och 5 överkvartermästare Ma 23. Infanteriskjulskolan: 1 major Ma 30, 4 kaptener Ma 27, 5 kvartermästare Ma 21. Arméns jägarskola: 4 kaptener Ma 27, 4 kvartermästare Ma 21. Reservanställt befäl Det reservanställda befälets (reservofficerares och reservunderofficerares) inrangerande i den nya befälsordningen karaktäriseras främst av de nya metoderna för urval till kaptens- respektive fanjunkarbefordran. Dessa kunna omedelbart tillämpas. Nedbringandet av antalet reservkaptener och reservfanjunkare till 60 respektive 15 per regemente kommer emellertid att kräva sin tid. F n finnes nämligen vid de flesta regementen ett avsevärt överskott av reservkaptener och reservfanjunkare, av vilka för övrigt åtskilliga icke äro krigsplaceringsbara i de befattningar, som avses för dessa kategorier av reservbefäl i den nya befälsordningen. Nyrekrytering måste följaktligen fortsätta även under övergångsskedet, så att alla befattningar i krigsorganisationen kunna besättas med kompetent personal. Det reservbefäl, som på grund av åldersskäl, sjukdom, utbildningsförhållanden eller andra orsaker icke är krigsplaceringsbart i aktuella befattningar, befrias från fredstjänstgöringsskyldighet. 193

Utbildningen till reservofficer har behandlats i kap 7. Den fortsatta utbildningen enligt av befälsutredningen angivna principer har redan igångsatts inom armén. De första kompletteringskurserna för reservunderofficerare böra kunna påbörjas året A + l .

194 Utredningens förslag bygger på icke oväsentliga förändringar beträffande befälsplaceringarna inom krigsorganisationen. Utredningen förutsätter att dessa komma till stånd så snart personaltillgång, utbildningsläge och andra omständigheter det medger.

TOLFTE

KAPITLET

Sammanfattning

Befälsutredningen har jämlikt direktiven haft att pröva två alternativ för befälsrekryteringen och befälsorganisationen vid armén — i första hand vid infanteriet. Det ena av dessa avsåg att med avskaffande av volontärinstitulionen och därmed den fast anställda underbefälskåren »sammanföra officersoch underofficerskårerna till en enda befälskår» — enhetsalternativet, det andra »att genom mer eller mindre långt gående reformer på grundval av det nuvarande systemet med skilda kårer söka åstadkomma en mera tillfredsställande ordning» — reformalternalivet. Utredningen har kommit till den uppfattningen, att de brister, som vidlåda den nuvarande befälsordningen, bäst kunna hävas genom av utredningen förordade reformer på det beståendes grund och förordar sålunda reformalternativet. De väsentliga skälen till att enhetsalternativet förkastats äro följande. Ett enhetsbefälssystem i egentlig bemärkelse synes icke vara realiserbart i praktiken. Det är sålunda betecknande, att den i direktiven anbefallda utredningen om en befälsordning, grundad på enhetsbefälsprincipen, som redovisas särskilt i anslutning till detta betänkande, utmynnar i ett förslag om två från varandra på grund av inbördes skiljaktig kompetens skilda officerskårer samt en underbefälskår. I stället för att befrämja officersrekryteringen skulle vidare

enhetsalternativets genomförande åstadkomma en ytterligare sjunkande kvalitet hos officersaspiranterna. Rekryteringen studentvägen — den ur statens synpunkt förmånligaste — skulle sannolikt upphöra. Antalet officerare bleve slutligen enligt enhetsalternativet ungefär dubbelt så stort som för närvarande. Möjlighet saknas emellertid att i fredstid sysselsätta ett så stort antal officerare i befattningar, vilkas beskaffenhet motsvarar deras vid krigsskolan förvärvade kompetens. De måste sålunda i fredstid placeras i väsentligt lägre tjänstebefattningar än dem, för vilka de äro utbildade och avlönade. Följden härav blir, att de i regel icke heller kunna beredas tillfälle att i fredstid förvärva rutin i befälsbefattningar motsvarande dem, för vilka de i krig äro avsedda. Den tankegång, som ligger till grund för enhetsbefälsalternativet och som innebär, att man genom en fördubbling av antalet aktiva officerare skapar en starkare befälsuppsättning i krigsorganisationen, blir redan härigenom svår att fullfölja. Därtill kommer att detta alternativ i sin krigsorganisation icke tar erforderlig hänsyn till det numera skärpta kravet på en kompetent befattningshavare — kvartermästaren — för ombesörjandet av materieltjänsten och stridsförsörjningstjänsten i övrigt vid det stridande kompaniet. Slutligen kan enhetsalternativet icke tillgodose det även av gruppchefsutredningen (SOU 1951:57) uppställda kravet på tillräckligt antal kvali195

ficerade befäl per plutonsutbildningsenhet som utgör förutsättningen för en effektiv utbildning av såväl befälselever som värnpliktiga i allmänhet. Utredningen har undersökt, i vilka avseenden det nuvarande befälssystemet ä r otillfredsställande och sökt utröna de väsentliga orsakerna härtill, allt för att kunna föreslå ändamålsenliga reformer. Det har härvid konstaterats, att tjänsteuppgifterna för var och en av de tre befälskårerna i den nuvarande befälsordningen icke alltigenom äro tillräckligt preciserade och där så erfordras inbördes avgränsade. Oklarhet råder fördenskull om dessa uppgifter. Underofficerarnas praktiska kvalifikationer utnyttjas vidare icke i önskvärd utsträckning vare sig som plutonchefer i utbildningsarbetet eller som kompanichefer i vissa befattningar i fält. Inom såväl officers- som underofficerskårerna äro åtskilliga beställningshavares tjänste- (och därmed löne-) grader i staterna för de särskilda kårerna icke avpassade efter arbetsuppgifternas art och kvalitet. Den militära utbildningen till officer på aktiv stat ävensom den fortsatta vidareutbildningen under officerskarriären fyller icke helt de fordringar, som uppgifterna i såväl krig som fred ställa på officerskåren. Bristerna hänföra sig såväl till utbildningen före och vid krigsskolan som till de nödvändiga fortsatta studierna efter vunnen officersanställning. Dessa brister sammanhänga även med den otillfredsställande rekryteringen av officerskåren. I kvantitativt avseende är den visserligen — med undantag för de tekniska truppslagen och trängtrupperna — f n tillfredsställande, men kvalitativt inger det rådande läget allvarliga farhågor för framtiden, särskilt ifråga om möjligheten av att rekrytera högre chefs- och stabspersonal, lärare vid de 196

centrala utbildningsanstalterna samt högre teknisk personal. Orsakerna till denna officersyrkets bristande dragningskraft på begåvningarna äro utan tvivel delvis att söka i psykologiska faktorer. Dessas klarläggande kräver omfattande undersökningar. Utredningen har -— utan att ha företagit någon fackmässig psykologisk undersökning •— försökt redovisa några av de väsentliga orsakerna. Dessa äro 1)1 :i det alltjämt existerande spänningsförhållandet mellan civilt och militärt och osäkerhetskänslan hos ev. aspiranter ifråga om yrkets framtidsmöjligheter på grund till försvarets beroende av konjunkturväxlingarna. Diskussionen om försvarets demokratisering ävensom åtgärderna i syfte att bereda ungdom ur arbetarklassen ökade möjligheter till inträde på officersbanan h a r ofta bibringat ungdom ur andra socialgrupper den uppfattningen, att den är mindre önskvärd inom försvaret och att det icke längre är i statens intresse att den söker sig dit. Den har därför vänt officersyrket ryggen samtidigt som arbetarungdomen — trots nyssnämnda åtgärder — visar yrket ett anmärkningsvärt ringa intresse. Bland andra orsaker till rekryteringssvårigheterna märkas de påfrestande arbetsförhållandena för utbildningsbefälet vid förbanden — i sin tur delvis en följd av underbefälsbristen. Jourtjänsten är betungande, normalarbetsdagen längre än inom någon annan jämförbar yrkesgren och behovet av semester icke överallt nog beaktat. Den fysiska och psykiska förslitningen av truppbefälet är betydande. Det ringa intresset bland begåvade studenter för officersyrket beror bl a på den f n hårda konkurrensen med andra yrken, men bristande eller mindre ändamålsenlig upplysningsverksamhet och rekryteringspropaganda inver-

kar även. De ekonomiska förhållandena och i synnerhet befordringsförhållandenas inverkan får icke heller förbises, då det gäller att intressera begåvade ynglingar för officersyrket. Mot bakgrunden av vad ovan anförts har reformalternativet utarbetats. Utgångspunkterna ha härvid varit följande. Utredningen bygger på gällande försvarsordning och värnpliktslag och räknar med en värnpliktsstyrka av i medeltal 1 000 man per infanteriregemente. Reformförslaget är grundat på det nuvarande allmänna skolväsendets organisation, men skolreformen kan direkt utnyttjas, efter hand som den genomföres. Utredningen utgår vidare från nu gripbara, praktiska erfarenheter rörande möjligheterna att rekrytera de båda högre befälskårerna; förslaget kan tilllämpas utan omgång på samtliga truppslag vid armén och åsyftar en snabb reform med ett irritationsfritt övergångsförfarande. Reformförslaget tar i första hand sikte på att förbättra officerarnas kvalitet genom rationalisering av deras utbildning före krigsskolan och fördjupning av studierna vid denna skola, att bättre än nu sker utnyttja underofficerarnas praktiska kvalifikationer och i samband därmed ge dem en mot arbetsuppgifterna svarande ställning inom befälssystemet. att vid befälsstaternas uppgörande mera ändamålsenligt än nu är fallet anpassa beställningarna efter de olika krav på kompetens och erfarenhet, som följa av tjänsteuppgifterna i skilda befattningar, att bringa även underbefälets ställning inom befälssystemet i överensstämmelse med för dem avsedda arbetsuppgifter samt

att effektivisera reservbefälsinstitutionen. Utredningen h a r övervägt frågan i vad mån det alltjämt är berättigat att upprätthålla nuvarande indelning i kompetensgrupper med därav följande indelning i befälskårer. Undersökningen har givit vid handen att så är förhållandet. Utredningen har även kommit fram till en enligt dess uppfattning ändamålsenlig gränsdragning mellan de olika grupperna av befäl. De huvuduppgifter, som enligt utredningens mening böra tillkomma mellangruppen, medföra en stegring av det ansvar, som åligger den nuvarande underofficerskåren samt till en viss höjning av kraven på dess yrkesmässiga kvalifikationer. Härigenom får mellangruppen en högre ställning inom befälssystemet än den nuvarande underofficerskåren. Den föreslås därför böra sidoordnas med kompaniofficerarna. Det aktiva befälet indelas i tre befälskårer med var för sig bestämda och avgränsade uppgifter och benämnda officerskåren, kvartermästarkåren och underbefälskåren. Officerskåren h a n d h a r den operativa, taktiska och högre tekniska verksamheten, är truppförare och stridsledare i krig och leder i fred utbildningen t o m kompaniinstansen och underavdelning av befälsskola. Uppgiften att vara plutonchef vid utbildning av de värnpliktigas huvudmassa är endast ett led i officerens egen utbildning. För att kunna tillgodogöra sig undervisningen vid krigsskolan, för att under tjänstgöring i utbildningsarbetet som chef för befälsskola och som kompanichef och högre chef äga erforderlig auktoritet över truppen samt för att kunna genomgå den högre krigsvetenskapliga utbildning, som erfordras för högre befattning, kräves en skolutbildning före 197

för uttagning till värnpliktigt underbefäl eller värnpliktig underofficer. Antagning kan även ske u n d e r (efter) genomgång av befälsskola A eller K. Utbildningens syfte är att göra Instruktörsaspiranten lämplig att i fred bestrida befattning som instruktör på utbildningslinjen skyttetjänst vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Utbildningen bedrives först under 11 månader vid befälsskola I, som motsvarar befälsskola A och gör vederbörande kompetent som gruppchef i fält. Därpå följer en instruktörsskola om 12 månader, d ä r instruktörsaspiranten utbildas till instruktör, varefter han utnämnes till furir. Intill dess skolreformen helt genomförts beräknas under instruktörsskolan 400 tim. undervisning i allmänbildande ämnen för elev med enbart folkskola. Den fortsatta befälsutbildningen bedrives dels i form av särskilda kurser, dels i samband med övrig befälsutbildning vid förbanden enligt nu för det aktiva befälets vidareutbildning tillämpade principer. Allmänbildande undervisning äger rum såväl vid truppslagsvisa kurser, anslutna till de förband, där instruktörsskolorna äro organiserade, som genom frivilligt detagande i vederbörligt förbands fritidsundervisning, korrespondensundervisning m. m. Fredsstat. Av tabell 5 å sid 117 framgår förslag till stater och löneställningar vid ett normalinfanteriregemente samt Rekrytering, utbildning m m av de av tabell 2 å sid 98 exempel på befälsskilda befälskårerna framgår av det föl- fördelning m m. I övrigt hänvisas till jande, varvid underbefälskåren av prak- chefens för armén underdåniga skrivelse av 20/11 1951 (Underbefälsutredningtiska skäl behandlas först. en) samt proposition 120/1952. Underbefälskåren Krigsplacering. Underbefälet krigsRekrytering sker värnpliktsvägen. För placeras företrädesvis i specialbefattatt antagas som instruktörsaspirant ningar, de äldre därjämte vid behov efkrävs, att vederbörande fyller lägst 17 ter särskild utbildning som kompaniår u n d e r det år, då antagning äger rum, kvartermästare vid icke stridande kompanier. och vid inskrivning fyller fordringarna

den egentliga officersutbildningens påbörjande vid krigsskolan, i huvudsak motsvarande studentexamen. Saknas sådan skolutbildning, skall den förvärvas under den militära utbildningen, men innan krigsskolan genomgås. I syfte att höja kvaliteten begränsas den årliga officersrekryteringen med omkring 30 %, d v s från nuvarande omkring 3 å 4 till 2 å 3 fänrikar per år och infanteriregemente. Kvartermästarkåren (nuvarande underofficerskåren) ombesörjer materiel-, underhålls- och personaltjänsten i kompaniinstansen i såväl krig som fred samt materiel- och underhållstjänsten i bataljonsinstansen i krig ävensom en del av utbildningsarbetet i plutonsinstansen i fred. Liksom officerskåren måste kvartermästarkåren för sin egen utbildning och för att tillgodose behovet av utbildningsbefäl i egenskap av plutonchefer deltaga i utbildningen av de värnpliktiga även i övningsgrenar, som icke direkt berör själva kvartermästartjänsten. Minskningen av officerskåren kompenseras genom motsvarande ökning av kvartermästarkåren. Underbefälskårens huvuduppgift är att vara instruktörer i lägre instans vid det rent rutinmässiga fredsutbildningsarbetet och att i krig besätta specialbefattningar, som kräva yrkeskunskap samt kompanikvartermästarbefattningar vid icke stridande kompanier.

Kvartermästarkåren Rekrytering. Efter 2 års instruktörstjänst (d v s 4 års tjänstetid) antages efter ansökan därför lämpligt underbefäl till kvartermästaraspirant. Hänsyn tages härvid till det årliga rekryteringsbehovet. Intill dess enhetsskolan genomförts, bör underbefäl med realexamen vid i övrigt lika lämplighet äga företräde. Utbildning. Syftet med utbildningen är främst att göra kvartermästaraspiranten duglig att i fält bestrida befattning som kompanikvartermästare vid skyttekompani samt att i övrigt förkovra hans förmåga som utbildningsbefäl, så att han efter 3 års tjänst som ställföreträdande plutonchef kan bestrida befattning som plutonchef vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet, samt (intill dess enhetsskolan helt genomförts) höja hans allmänbildningsståndpunkt till en nivå, motsvarande den som fordras av den nuvarande underofficeren. Efter antagning till kvartermästaraspirant ( d v s efter två instruktörsår) bibringas han (om han ej h a r viss allmänbildning) kompletterande undervisning i allmänbildande ämnen under två läsår vid försvarets läroverk. Därefter genomgås en kvartermästarskola motsvarande nuvarande arméns underofficersskola. Utbildningen vid denna oralägges i viss utsträckning i förhållande till nuvarande underofficerskurs, varigenom krav beträffande kunskaper om bataljons och kompanis strid, underhållstjänst i fält m m, vilka u r krigsplaceringssynpunkt måste ställas på kvartermästarkåren, kunna tillgodoses i full utsträckning. Kursen förlänges i förhållande till nuläget och pågår u n d e r tiden 15/5 ena året till 1/5 året därpå. Därefter sker utnämning till översergeant på ordinarie stat, normalt under 25. levnadsåret.

Efter tre års väl vitsordad tjänst som översergeant sker utnämning till fanjunkare. Fanjunkare, som visat synnerligen framstående förmåga som kompanikvartermästare vid krigsförband (under repetitionsövning) och som utbildningsbefäl (plutonchef), genomgår vid omkring 35 års ålder kurs för bataljonskvartermästare. Fredsstat. Av tabell 5 framgår förslag till stater och löneställningar vid ett normalinfanteriregemente samt av tabell 2 exempel på befälsfördelning m m. Kaptenerna äro chefer för tross- och kasernkompanierna, överkvartermästarna äro skolkvartermästare vid befälsutbildningskompanierna samt regementsexpeditionsföreståndare, personalregistratorer och kasernförvaltare. Kvartermästarna äro kompanikvartermästare vid övriga kompanier eller placerade vid regementsexpedition, mobiliserings- och intendenturavdelningar. Fanjunkarna äro ställföreträdande avdelningschefer vid befälsskolorna och plutonchefer vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet, översergeanterna äro ställföreträdande plutonchefer. Befälsbehovet för kommenderingar till skolor och kurser utom regementet ävensom reserv för sjukdom m m beräknas till 7 befäl. Medelbefordringsåldern till fanjunkare blir 28 år och till kvartermästare, som utgör sluttjänst för drygt hälften av kvartermästarkåren, kan den beräknas till c:a 39 år. Pensionsåldern är 50 år. Kvartermästare, vilka som äldre fanjunkare genomgått bataljonskvartermästarkurs enligt ovan, kunna vid c:a 41 års ålder efter urval befordras till överkvartermästare och sedermera efter ytterligare urval vid c:a 43 års ålder till kapten. Krigs placer ing. Kapten, överkvartermästare samt kvartermästare med batal199

jonskvartermästarkurs krigsplaceras som bataljonskvartermästare tillika chef för trosskompani. Återstående kvartermästare och samtliga fanjunkare och översergeanter placeras som kompanikvartermästare, i första hand vid fältförbandens stridande kompanier. Officerskåren Rekrytering sker värnpliktsvägen ur befälsskola K och grundar sig på vid gymnasium eller real (enhets) skola avlagd examen. Särskilt lämpligt fast anställt underbefäl med enbart folkskola kan jämväl efter minst två års instruktörstjänst enligt vissa bestämmelser antagas som officersaspirant. Det är sålunda i princip likgiltigt, vilken ursprunglig skolutbildning, som de blivande officersaspiranterna inneha. Det väsentliga är, att de äro lämpliga och dugande för officersyrket. Utbildning. Två alternativ framläggas. Enligt det första fullgöra befälselever, som vid inskrivning eller efter frivilligt åtagande senare hänförts till grupp K och anmält sig som officers- eller reservofficersaspiranter eller i övrigt ha intresse och särskild fallenhet för yrket samt uppfylla vissa formella krav, först 4 månaders tjänst tillsammans med övriga värnpliktiga befälselever vid befälsskola K vid vederbörligt förband. Härunder sker en första prövning. Därefter sammanföras såväl officers- som reservofficersaspiranterna (omkr. 10 per regemente) till en aspirantskola. Denna bedrives i två skeden med mellanliggande befälstjänstgöring vid trupp. Den senare sträcker sig över en hel värnpliktsskola (10 m å n a d e r ) , så att aspiranten så tidigt som möjligt får tillfälle att leva sig in i de värnpliktigas tänkesätt och förhållanden i övrigt och studera gången av de värnpliktigas utbildning från grunden och i en pedagogiskt riktig

följd. Aspirantskolans andra skede avslutas med att aspiranten krigsplaceras som skytteplutonchef och som sergeant fullgör en repetitionsövning i krigsförband. Enligt det andra alternativet bibehålles det nuvarande rekryterings- och utbildningssystemets grundtanke, det successiva urvalet. Tvenne ändringar i utbildningsgången föreslås. Den ena av dessa innebär en förlängning av och en lämpligare form för officersaspiranternas befälstjänstgöring vid trupp i huvudsak enligt ovan. Den andra avser elt frångående i vissa delar av gemenskapen i skolutbildningen för blivande aktiva och värnpliktiga officerare under kadettskolan. Utbildningen till officer på stat avslutas med en 12 månaders krigsskolekurs. Därefter sker utnämning till extra ordinarie fänrik, normalt under 22. levnadsåret. Fänrik fullgör befälstjänstgöring i Vh år som ställföreträdande plutonchef under erfaren plutonchefs ledning. Härunder bibringas han den erforderliga rutinen som utbildningsbefäl, varmed utbildningen till officer är avslutad. Två år efter fänriksutnämningen erhållcs fullmakt som löjtnant. Officersaspiranter med real-(enhets-) skola komplettera efter avslutande av aspirantskolans andra skede (kadettskolan) men före krigsskolan sin skolutbildning till en nivå i huvudsak motsvarande studentexamen. Denna komplettering äger rum vid försvarets läroverk, vars undervisning dock förutsattes skola bedrivas i det allmänna skolväsendets regi. Åtgärder för att råda bot på den nuvarande allt för forcerade arbetstakten vid läroverket skisseras. Fredsstat. Av tabell 5 framgår förslag till stater och löneställningar vid ett normalinfanteriregemente samt av tabell 2 exempel på befälsfördelning.

Regcmentsofficerarna tagas i anspråk som avdelningschefer vid regementsstaben enligt nuvarande grunder, som bataljonschefer (antalet bataljoner ökat med en genom organiserande av en befälsutbildningsbataljon i överensstämmelse med 1949 års gruppchefsutrednings betänkande och förslag samt på grund av värnplikskontingentens ökning) och som chefer för befälsskolorna. Kaptenerna äro detaljchefer inom regementsstabens utbildnings- och mobiliseringsavdclningar samt tygofficer och vidare kompanichefer och avdelningschefer vid befälsskolorna. Löjtnanterna äro avdelningschefer vid befälsskolorna och vid yngre år för egen utbildning plutonchefer vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Fänrikarna äro plutonchefs ställföreträdare. Befälsbehovet för kommenderingar till staber och skolor m m utom regementet ävensom reserv för sjukdom m m beräknas till 7 kaptener och 7 löjtnanter. Medelbefordringsåldern till kapten beräknas bli 33 år (11 officersår), till major 41 år, överstelöjtnant 44 år och överste 47 år. 40 % av fänrikarna kunna normalt vinna befordran till regementsofficer. Krigsplacering. Regementsofficerare och ett begränsat antal kaptener avses för bestridande av regementsofficersbefattningar. Kaptener i övrigt samt löjtnanter tagas i anspråk för vissa viktigare stabsbefattningar och utövande av chefsskap över i egentlig mening stridande kompanier. Fänrikarna äro plutonchefer. Rekryteringsbefrämjande åtgärder i vad avser officerskåren äro i första hand begränsningen av den årliga rekryteringen från 3 å 4 till 2 å 3 fänri-

kar per regemente och år till förmån för kvalitén. Den därav följande minskningen av officerskårens storlek uttages huvudsakligen inom subalternofficersgraderna, varigenom medelåldern för kaptensbefordran kan sänkas. Ett antal kaptensbeställningar omvandlas vidare till regementsofficersbeställningar, främst avsedda för skolchefsbefattningarna vid den nyorganiserade béfälsutbildningsbataljonen. Härigenom förbättras även befordringsmöjligheterna till regementsofficer. Genom att en rutinerad och yrkeskunnig underbefälskår övertager de instruktörsuppgifter i lägre instans, som officers- och underofficerskårerna för närvarande måste sköta, komina tjänstgöringsförhållandena för de sistnämnda kårerna att avsevärt förbättras. Detta bedömes även verka i rekryteringsfrämjande riktning. Andra åtgärder för att förbättra såväl rekryteringen som befälets arbetsförhållanden föreslås även. Reservbefälsinstitutionen Förslag framlägges i avsikt att effektivisera reservofficersinstitutionen. Sålunda förlänges de blivande reservofficerarnas grundläggande utbildning med 4 månader och förbindes med de blivande aktiva officerarnas. Den fortsatta utbildningen som reservofficer inriktas på specialisering, d v s skolning på en och samma utbildningslinje under hela tjänstetiden. Ett rättvisande urvalssystem för befordran till kapten skapas. Endast en utvald elit anförtros chefskapet över stridande kompani. Antalet kaptensbeställningar för reservanställda officerare begränsas. Maximiåldern för kvarstående i regementes reserv sänkes. Reservunderofficerarnas huvuduppgift blir att vara plutonchefs ställföreträdare eller troppchefer. De skola vid förfall för någon av kompaniets plutonchefer i första hand kunna inträda som

ersättare för denne. Äldre reservunderofficerare placeras företrädesvis såsom stabsunderofficerare. E n ä r den nuvarande rekryteringsbasen — det korttidsanställda underbefälet — bortfaller föreslås rekrytering jämväl bland de värnpliktiga underofficerarna efter en kompletterande kurs under två månader. Möjlighet till rekrytering även bland förtidsavgånget fast anställt underbefäl bibehålies dock. Övergången Den föreslagna befälsordningen innebär en rationell reform på grundval av det nuvarande systemet med skilda be-

fälskårer. Härmed ernås bl a den fördelen att övergången till den nya befälsordningen bör kunna ske jämförelsevis snabbt och med begränsade störningar och friktioner i själva övergångsskedet. Utredningen räknar med att övergången för infanteriets del skall kunna genomföras på högst fem år. Kostnader De kostnader, som uteslutande avse infanteriet, äro omkr 800 000 kr lägre än enligt gällande organisation. Därutöver uppstå vissa för armén gemensamma besparingar, vilka kunna uppskattas till omkr 1 milj kr för år.

BILAGA

1 Rekryteringen av arméns aktiva officerskår ur intellektuellt kvalitativ synpunkt En statistisk

undersökning

Bakgrunden till kvalitetskravet Enligt 1942 års försvarsbeslut skall omkring 17 % av officersbefattningarna i arméns krigsorganisation bestridas av officerare på aktiv stat. Återstående 83 % är avsedda för officerare i reserven och — till övervägande delen — för värnpliktiga officerare. Det är uppenbart att den aktiva officerskåren räcker endast till de allra viktigaste befattningarna i krigsorganisationen. Av de aktiva officerarna åtgår ett icke ringa antal för krigsorganisationens nyckelbefattningar i staber, förvaltning och förband. Av denna officersgrupp fordras särskilda kvalifikationer samt högre utbildning vid militär och i vissa fall även civil högskola. För att täcka krigsorganisationens behov av sådana högt kvalificerade officerare åtgår — med nödvändig reserv — omkring 35 % av arméns aktiva officerskår. Även fredstjänsten ställer emellertid stora krav på tillgången på högt kvalificerade (högskoleutbildade) officerare. Inom vissa gränser har krigsorganisationens större eller mindre omfattning föga inflytande på storleken av ifrågavarande behov. Ledningsapparatens storlek i fred är nämligen icke direkt proportionell mot krigsorganisationens och inte ens mot den totala fredsorganisationens omfattning. Fredstjänstens

av överste C. F.

Lemmel

behov av högskoleutbildade officerare utgör — med nödvändig reserv för urval och opåräknade avgångar — omkring 40 % av arméns aktiva officerskår. Det betyder att av en årskontingent på 125 unga officerare bör minst 50 besitta sådana intellektuella kvalifikationer, att de lämpar sig för högre studier vid militär högskola. Detta resonemang stämmer väl med krigshögskolans omfattning. Elevantalet vid varje lärokurs är nämligen beräknat till 50 elever (f n 60). Det har sagts, och vissa tecken tyder på uttalandets riktighet, att officerarnas intellektuella standard h a r sjunkit med de nuvarande formerna för officerskårens rekrytering. Med hänsyn till de krav, som enligt det föregående i intellektuellt avseende måste ställas på en mycket stor del av den aktiva officerskåren, är en sådan tendens utomordentligt allvarlig. — Föreliggande utredning syftar till ett klarläggande av möjligheterna att tillgodose behovet av högskoleutbildade officerare utan standardsänkning. Metoder för begåvningsbedömning Begåvningsnivån hos en individ eller en grupp av individer kan mätas med moderna psykologiska metoder. Metoderna, som under senare år kommit till flitig användning inom en rad skilda

områden, ej minst inom det militära, ger ett relativt mått på individens eller gruppens begåvningsnivå enligt psykologiens betraktelsesätt. Systematiska undersökningar, som bygger på de psykologiska metoderna, kan sålunda ge en bild av de större eller mindre variationer i begåvningshänseende, som år från år framträder hos exempelvis den grupp människor, som söker sig till ett visst yrke. Tendensen kan klarläggas. Vill man också få en föreställning om, hur en viss grupp individer, t ex en årgång officersaspiranter, framträder i jämförelse med andra grupper i samhället, förutsätter detta, att samtliga jämförda grupper undersökts efter exakt samma metoder och under samma förutsättningar. F ö r att komma till rätta med rekryteringsläget är det av stort intresse att kunna jämföra en årgång officersaspiranter med andra studenter av samma studentårgång. Endast härigenom kan man få ett begrepp om officersyrkets attraktivitet och konkurrenskraft om begåvningarna i jämförelse med andra yrken. Ett visst underlag för bedömning av begåvningsnivån hos dem, som avlagt studentexamen, och för jämförelse mellan skilda grupper av studenter kan erhållas i sludentbetygen. Visserligen kan häremot resas den anmärkningen, att studentbetyget inte avspeglar den verkliga begåvningsnivån utan är influerat av ett antal faktorer, som inte h a r något direkt samband med vederbörandes intellekt. Sålunda inverkar högre eller lägre grad av ambition och flit, receptivitet utan motsvarande produktivitet, olikheter i lärarnas bedömning m m. Emellertid har ett antal undersökningar visat att de s k skolljusen i regel haft framgång i livet och varit kapabla till framstående produktiva insatser inom vetenskap och samhällsliv.

204 Detta förhållande h a r bl a påvisats av lektor Sjövall1, som även åberopar ett antal undersökningar av andra författare. Studentbetygens utslagsgivande värde för bl a de akademiska studierna får genom dessa undersökningar anses vara till full evidens ådagalagt. Även i samband med offentliga utredningar har studentbetygen använts som grundval för begåvningsbedömning. Efter framställning av 1945 års universitetsberedning uppdrog chefen för ecklesiastikdepartementet åt professorn vid universitetet i Lund C.-E. Quensel att för beredningens räkning utföra en statistisk undersökning rörande studenterna. Resultatet av undersökningen offentliggjordes i slutet av 1949. 2 Beträffande studentbetygens värde som begåvningsmätare anföres bl a: Valet av utbildning efter studentexamen, resultaten av de högre studierna samt senare uppnådd ställning i samhället ses i denna undersökning mot bakgrunden av studentbetj^gen, dessas summa i vissa ämnesgrupper eller, vilket är regel, ett medelvärde av samtliga betyg. Avsikten med dessa sammanställningar efter betyg är att få en uppfattning om begåvningens betydelse för valet av högre utbildning, utbildningsresultaten och anpassningen till arbetsmarknaden eller studiernas avslutande. Studentbetygen användas således —• i brist på bättre — som mätare av begåvningen hos studenterna. Det h a r gjorts gällande, att den militära begåvningen är en tämligen ensidig specialbegåvning, som har föga eller intet med den allmänt teoretiska begåvningen att göra. Även om en sådan åsikt till en del kan vara riktig, rymmer den långt ifrån hela sanningen. Väl må fältherresnillet beteckna en alldeles speciell begåvningsinriktning, men ej ens snillet kan nå någon fulländning utan en omsorgsfull och omfattande skolning. Det 1 Harald Sjövall: Skolljus och strykpojkar, Lund 1943. 2 Statens offentliga utredningar 1949: 48.

militära snillet torde dessutom höra till de mera sällsynta undantagsfallen. F ö r den militäre yrkesmannen i allmänhet tarvas en skolning, som till sin art och omfattning ej alltför mycket skiljer sig från den civile yrkesmannens. F ö r den militäre vetenskapsmannen krävs en utbildning som ligger i linje med den civile vetenskapsmannens akademiska utbildning. En förutsättning för att utbildningen skall ge önskat resultat ä r för båda kategorierna, den militära och den civila, ett visst mått av intellektuella kvalifikationer. Studentbetygens relevans som begåvningsmätare jämväl beträffande officersyrket påvisades 1931 av nuvarande professorn Curt Gyllenswärd1 genom en undersökning angående överensstämmelsen mellan krigsskolekadetternas studentbetyg o c h utgångsplacering från krigsskolan. Undersökningen galide endast en officerskurs med 56 kadetter och gav för denna kurs en anmärkningsvärt hög korrelation. Av undersökningen d r a r Gyllenswärd bl a följande slutsats: Resultaten visa, att studentbetygen i stort sett giva en mycket god grund för bedömande av en persons utsikter att under förutsättning av förefintligheten av en god fysik tillgodogöra sig en utbildning även till ett bildat yrke, vilket förutom en viss studiebegåvning erfordrar även ett visst mått av praktisk färdighet och där utbildningen är lagd på uttalad kursläsning med tätt återkommande examinationer. För högre militärt ändamål torde intelligensundersökningarna väl kunna ersättas av ett bestämmande av medelstudentbetyget. Gyllenswärds undersökning omfattar, som ovan nämnts, endast en enda officerskurs med ett tämligen ringa antal kadetter. Det statistiska underlaget ä r därför svagt. Undersökningen gäller dessutom ett relativt lågt utbildningsstadium. För att erhålla ett något säkrare underlag även omfattande ett högre utbildningsstadium göres h ä r nedan en

jämförelse mellan studentbetyg och utgångsplacering för dels 6 årskurser vid krigsskolan (1944/45—1949/50), dels 5 lärokurser vid krigshögskolan (1944/46 —1948/50). Därvid uppdelas de olika kurserna i 4 grupper efter utgången från skolan, så att grupp I bildas av de 25 % av eleverna, som placerats främst vid utgången, grupp II nästa 25 % etc. Medelbetygspoängen 2 i studentexamen h a r bestämts för samtliga elever tillhörande de nämnda kurserna. Av nedanstående diagram framgår, h u r betygspoängen fördelar sig på de skilda grupperna, sedan 10 % av yttervärdena i vardera riktningen inom vardera gruppen utgallrats. Sambandet mellan betygspoäng i studentexamen och utgångsplac. vid krigsskolan (KS) och krigshögskolan (KHS). 100 Betygspoäng Grupp i

iN = ii7i

Grupp II IN = II6I

Grupp

IM = 311

Grupp II IN-311 Grupp in (M=311 Grupp iv IN=31I

;

1,50 ,

.

•

T

•

,

•

•

2.00 T ^TT

•

T

2 50

*—

—^~"

MBBHH|BB|||:'\ ••MMÉHMHM

B

H

V

H

M

B

H

I

• • • n B B M I ^ B H SBBMMÉBHBMH • M H H B M B l

J

v betecknar medelbetygspoängon för gruppen. N = onlolfoll

Diagrammet visar a t t visst samband råder mellan betygspoäng i studentexamen och utgångsplacering vid krigsskolan och krigshögskolan. H u r fast detta samband ä r eller med andra ord h u r högt korrelerade studentbetygen ä r med förmågan att tillgodogöra sig den militära utbildningen på lågstadiet och högstadiet, framgår däremot inte. Härför fordras omfattande korrelationsberäkningar och bestämning av medelvärdesdifferensernas statistiska signifikans. Klart framgår emellertid att 1 Curt Gyllenswärd: Studentexamen som intelligensprov; Tidskrift i militär hälsovård, 1931, 2. häftet. 2 Jämför sid 210.

elever med en studentbetygspoäng, som ligger u n d e r 1.31 beträffande krigsskolan och 1.50 beträffande krigshögskolan, icke förmått placera sig på den bästa fjärdedelen. Klart framgår också att elever med en studentbetygspoäng, som ligger över 1.88 beträffande krigsskolan och 2.11 beträffande krigshögskolan alltid nått placering på den bästa fjärdedelen. Vid detta konstaterande har hänsyn givetvis icke tagits till de enstaka fall, som kan ligga i de utgallrade 10 %. Det nu framlagda materialet jämte i det föregående refererade undersökningar får anses tillfyllest som stöd för uppfattningen att studentbetygen — genomsnittligt sett — har prognosvärde för vederbörandes möjligheter att tillfredsställande tillgodogöra sig utbildningen vid de militära utbildningsanstalterna. Rekryteringsvägarna Under den tidsperiod, som förflutit efter krigsslutet 1945, har armén tillförts officerare på i fråga om sättet för inhämtande av erforderlig allmänbildning två skilda rekryteringsvägar: studenter Diagram utvisande det relativa antalet officerare med studentexamen vid allmänt läroverk (kategori I) resp begränsad studentexamen vid försvarets läroverk (kategori II) officerskurserna 19U/M—1950/51.

^ _^

Kategori 1

i

\ / L

/

/

/

/ /

/ \

•v

/

/ < — Ka ego-i II

^-' / •O

K

CO

O

O

SS o

20G

med fullständig studentexamen vid allmänt läroverk eller kommunalt gymnasium (kategori I ) , samt studenter med begränsad studentexamen vid försvarets läroverk (kategori I I ) . Det procentuella antalet av de två kategorierna vid officerskurserna 1944/45 —1950/51 framgår av förestående diagram. Levnadsålder. Levnadsåldern har enligt erfarenhet och vetenskapliga undersökningar ett avsevärt inflytande på receptiviteten och därmed på individens förmåga att tillgodogöra sig teoretisk utbildning. Med tanke på framtida högskoleutbildning är det därför av intresse att undersöka de skilda kategoriernas genomsnittliga levnadsålder vid utgången från krigsskolan. En sådan undersökning ger vid handen, att den genomsnittliga levnadsåldern vid officerskurserna 1944/45—1949/50 är för kategori I 23,7 år och för kategori II 26,5 år. Vid utgången från krigsskolan är sålunda officerare med studentexamen vid allmänt läraverk i genomsnitt nära 3 år yngre än sina kamrater från försvarets läroverk. Enligt nu gällande bestämmelser kan lärokurs vid krigshögskolan påbörjas tidigast det år vederbörande uppnår 6 tjänsteår som officer. Den genomsnittliga levnadsåldern för de officerskurser, som här redovisats, kommer därför vid påbörjande av utbildning vid högskolan att uppgå till för kategori I minst 29—30 år och för kategori II minst 32— 33 år. Vid utgång från högskolan kommer levnadsåldern att vara 2 år högre eller i genomsnitt 31—32 resp 34—35 år. Nu förhåller det sig så, att en påtaglig nedgång av receptiviteten i regel inträder i 30-årsåldern. För att belysa detta spörsmål h a r en undersökning gjorts av förhållandet mellan levnadsålder och utgångsplacering vid dels 10 lärokurser (1939/41—1948/50) vid

krigshögskolan dels 4 lärokurser (1941/ 43—1947/49) vid artilleri- och ingenjörhögskolans högre artillerikurs. Undersökningen visar, att den genomsnittliga levnadsåldern för de officerare, som under de 10 KHS-kurserna placerats på den bästa fjärdedelen, är 2 år lägre än för dem, som placerats på den sämsta fjärdedelen. Motsvarande åldersskillnad vid de 4 AIHS-kurserna är 2,3 år. Vad KHSeleverna beträffar kan detta faktum knappast tillmätas beviskraft för påståendet, att med den lägre levnadsåldern följer högre receptivitet. Det är nämligen sannolikt, att en hög ambition och en målmedveten framåtsträvan lett till tidigt påbörjade högskolestudier och att dessa egenskaper under högskoletiden även bidragit till ett gott resultat. Den sämsta fjärdedelens högre ålder kan också ha berott på flera misslyckade inträdesprövningar. Å andra sidan talar den konstaterade åldersskillnaden inte emot antagandet att högskolestudierna gynnas av en lägre levnadsålder. — Till AIHS har emellertid eleverna vunnit inträde på grund av vid truppslagsofficersskola erhållen betygskompetens och åldersskillnaden mellan eleverna beror här helt på andra faktorer än de mentala egenskaperna. Differensen i levnadsålder för bättre och sämre elever kan därför i detta fall tillmätas bevisvärde i berört avseende. Undersökningen visar, att högskolestudierna gynnas av lägre levnadsålder. Officerare av kategori I har därför i detta avseende ett bättre utgångsläge än officerare av kategori II. Utgångsplacering från krigsskolan. De båda officerskategoriernas placering vid utgången från krigsskolan belyses av följande diagram, där kategori II uppdelats i sina underkategorier: fast anställda (kategori Ila) och värnpliktiga (kategori l i b ) .

Utgångsplacering a) Bästa

från krigsskolan, fjärdedelen.

1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 )949/50lMedelvärde

b) Sämsta

fjärdedelen.

1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 11948/49 11949/50 |Medelvärde

kategori 1

kategori Ila

= kategori lib

Vid lika (normal) fördelning inom de skilda kategorierna skulle 25 % av vardera kategorien ha placerats på vardera bästa och sämsta fjärdedelen. Av diagrammen framgår emellertid, att genomsnittligt under perioden, kategori I är underrepresenterad på den bästa och överrepresenterad på den sämsta fjärdedelen med 7 resp 4 %, kategori Ila överrepresenterad på den bästa och underrepresenterad på den sämsta fjärdedelen med 16 resp 12 % samt kategori lib underrepresenterad på den bästa och överrepresenterad på den sämsta fjärdedelen med 1 resp 6 %. Diagrammen visar också, att de fast anställdas överlägsenhet över de båda andra kategorierna u n d e r hela perioden, med undantag för en kurs, företer en oavbruten minskning. Det har gjorts gällande att de fast anställdas överlägsenhet vid utgången från krigsskolan väsentligen skulle bero på större rutin i truppföring och trupputbildning. Hur härmed förhåller

sig kan klarläggas genom en undersökning h u r den genomsnittliga placeringen skulle ha blivit, om betygen i truppföring och -utbildning inte medtagits. En sådan undersökning ger vid handen, att de fast anställdas genomsnittliga överrepresentation på bästa fjärdedelen skulle ha minskats från 16 till 10 % och deras underrepresentation på sämsta fjärdedelen skulle ha minskats från 11 till 9 %. Härtill kommer att ett högt betyg i truppföring och trupputbildning i regel påverkar lämplighetsbetyget i samma riktning och sålunda även indirekt medverkar till en god placering. Det är sålunda uppenbart, att den större förmågan i truppföring och trupputbildning övat ett avsevärt inflytande på de fast anställdas goda utgångsplacering vid krigsskolan relativt övriga kategorier. Utbildning vid truppslagsofficersskola. F ö r att utröna, huruvida de fast anställdas överlägsenhet vid utgången från krigsskolan kvarstår även på officersskolestadiet, bör undersökas hur utgångsplaceringen från truppslagsofficersskolorna ter sig för de båda kategorierna. Vidare bör undersökas i vilken utsträckning s k högskolekompetens förvärvats av officerare tillhörande de skilda kategorierna. Av de i det föregående behandlade krigsskolekurserna h a r emellertid endast kursen 1944/45 vid tidpunkten för denna utredning fulltaligt genomgått truppslagsofficersskola. Resultatet av undersökningen beträffande denna kurs blir, att de fast anställdas stora överrepresentation på den bästa fjärdedelen vid utgången från krigsskolan förbytts i underrepresentation vid utgången från truppslagsofficersskolan. Överrepresentation på den sämsta fjärdedelen h a r samtidigt uppstått. F ö r kategori I är förhållandet det motsatta: underrepresentation på den bästa fjärdedelen h a r förbytts i överrepresenta-

208 Officerskursens 19H/4-5 utgångs placering vid krigsskolan och truppslagsofficersskola.

I

= kategori I.

= kategori II.

tion, under det att underrepresentation på den sämsta fjärdedelen samtidigt uppstått. Förhållandet belyses av förestående diagram. Undersökningen beträffande vid officersskolorna förvärvad högskolekompetens, dvs kompetens för kommendering till krigshögskolan efter begränsad inträdesprövning, pekar i samma riktning. Officerare tillhörande de ovan behandlade krigsskolekurserna (1944/45— 1949/50), vilka genomgått truppslagsofficersskola, h a r förvärvat högskolekompetens i 26 % fall av kategori I och i 16 % fall av kategori II. Lämplighet för högskolestudier. De i denna utredning behandlade krigsskolekurserna har vid tidpunkten för denna utredning ännu icke nått högskolestadiet. En undersökning av de båda kategoriernas inbördes lämplighet för högskolestudier kan därför inte hänföras till dessa kurser. Frånsett detta är det dock av intresse att klarlägga, hur resultatet av inträdesprövningarna till krigs-

Prövning år

1948 1949 1950 1951 Summa

Kategori I

Kategori 11

Antal Antal prövande godkända

% godAntal Antal kända prövande godkända

% godkända

9 7 12 5

2 1 0 2

22,2 14,3 0 40,o

15,2

123 123 151 75

33 35 33 43

högskolan utfallit för de båda officerskategorierna under de senare åren. Resultatet framgår av förestående tabell. Vid inträdesprövningarna 1948—1951 har godkänt slutbetyg förvärvats, relativt sett, i dubbelt så många fall av kategori I som av kategori II. Härvid bör uppmärksammas, att de officerare som ifrågavarande år genomgått inträdesprövning, tillhör officerskurser med ett relativt fåtal officerare av kategori II med genomsnittligt högre mentala kvalifikationer än de senare årens starkt ökade tillströmning kan förväntas innehålla. För att ytterligare klarlägga de båda officerskategoriernas inbördes lämplighet för högre studier har undersökts i vad mån officerare med ifråga om genomsnittlig betygspoäng likvärdiga studentbetyg från allmänt läroverk resp försvarets läroverk förmått hävda sig vid krigshögskolan. Undersökningen avser det relativa antalet officerare av de båda kategorierna med medelbetyg minst Ab i studentexamen resp begränsad studentexamen, vilka vid krigshögskolans lärokurser 1944/46—1948/50 utgångsplacerats bland de 25 % bästa d v s inom den grupp, som främst rekryterar generalstabskåren. Ifrågavarande undersökning visar, att de sålunda definierade toppbetygsmännen nått topplacering vid krigshögskolan i 57 % fall inom kategori I och i 25 % fall inom katerori II. Jämförelsen utfaller till markerad nackdel för den begränsade studentexamens värde.

26,8 28,5 21,9 57,3 30,5

Sammanfattning och slutsatser Resultatet av de i detta avsnitt redovisade undersökningarna kan sammanfattas sålunda. 1) Kategorin fast anställda har visat en tämligen markerad överlägsenhet över de värnpliktiga officersaspiranterna vid utgången från krigsskolan. Denna överlägsenhet har i icke ringa utsträckning betingats av större rutin ifråga om truppföring och trupputbildning. Skillnaden mellan de olika kategorierna tenderar mot en utjämning. 2) På officersskolestadiet har studenterna från allmänt läroverk ej endast helt återhämtat de fast anställdas försprång utan även gått förbi denna kategori. De mellanliggande årens trupptjänst har skänkt den erforderliga rutinen i truppföring och trupputbildning och den större vanan vid intellektuellt arbete och logiskt tänkande kommer till sin rätt. 3) Än mera markerat framträder detta förhållande på högskolestadiet; det har därjämte visat sig att ett högt studentbetyg från försvarets läroverk inte har samma prognosgivande värde, som motsvarande betyg från allmänt läroverk. Slutsatsen härav måste bli, att de officerare, som avlagt studentexamen i vanlig ordning vid allmänt läroverk eller kommunalt gymnasium besitter större förutsättningar för högre militära studier än de officerare, som avlagt be-

209 14

gränsad studentexamen. Krigshögskolans främsta rekryteringsbas utgöres av förstnämnda officerskategori. Mot denna bakgrund ter sig det nuvarande rekryteringsläget oroande. Den starkt ökade rekryteringen över försvarets läroverk med åtföljande kvalitetssänkning hos denna kategori har väsentligt sammanträngt rekryteringsbasen för krigshögskolan. För att med bibehållande av urvalsmöjlighet och utan sänkning av kravet på intellektuell kvalitet kunna tillgodose arméns behov av högskoleutbildade officerare synes det nödvändigt, att arméns aktiva officerskår till övervägande delen rekryteras med studenter från de allmänna läroverken. — I följande avsnitt kommer att undersökas, hur efterkrigsårens rekrytering denna väg i kvalitativt avseende utfallit. Studenterna från allmänt läroverk och kommunalt gymnasium Som tidigare framhållits har i denna utredning studentbetygen lagts till grund för bedömning av den genomsnittliga begåvningsnivån hos de officerare, som u n d e r åren efter krigsslutet tillförts armén från de allmänna läroverken och kommunala gymnasierna. I bedömningen har medtagits endast de officerare, som hösten 1950 tillhörde arméns aktiva officerskår. Varje officers studentbetyg har poängsatts. Poängen har erhållits såsom ett medelvärde av de i studentexamen erhållna vitsorden i samtliga läroämnen, sedan vitsorden givits ett siffervärde enligt den skala, som för statistiskt ändamål användes bl a inom skolöverstyrelsen 1 . I bedömningen har medtagits endast sådana läroämnen, som framförts till studentexamen. Övningsämnen h a r uteslutits, hänsyn till betyg vid fyllnadsprövning (»kompletteringsbetyg») h a r inte tagits. Utöver denna poängvärdering, som 210

ger betygspoängen för samtliga läroämnen och skrivningar, har betygen i vissa intelligenskrävande ämnesgrupper statistiskt bearbetats på motsvarande sätt. Sådan bearbetning h a r gjorts beträffande svensk skrivning, främmande språk (samtliga i studentexamen förekommande) samt matematik, fysik och kemi. För att få ett begrepp om den intellektuella standarden hos de studenter, som ägnar sig åt officersyrket, i jämförelse med den allmänna nivån bör på motsvarande sätt medelbetygspoängen bestämmas för landets samtliga studenter av de aktuella årgångarna. Ett samlat statistiskt material för att möjliggöra en dylik undersökning är emellertid icke tillgängligt. Att införskaffa och bearbeta ett fullständigt grundmaterial har ur arbetssynpunkt icke varit möjligt. En något begränsad undersökning är dock genomförbar. Inom skolöverstyrelsen har nämligen verkställts en statistisk bearbetning av betygen i den muntliga studentexamen vid rikets allmänna läroverk och kommunala gymnasier våren 1945, 1946 och 1947 2 . För skrivningarna samma år har en motsvarande bearbetning kunnat göras med ledning av uppgifter, som återfinnas i skolöverstyrelsens s k censorsstatistik. Det bör emellertid anmärkas, att ovannämnda statistiska uppgifter, såväl beträffande den muntliga examen som skrivningar, dels omfattar samtliga examinerade abiturienter — alltså även dem, som blivit underkända i examen — dels omfattar både kvinnliga och manliga abiturienter. Differentiering i dessa båda avseenden är icke möjlig med det material, som står till buds. Den förstnämnda omständigheten gör, att 1 Kungl skolöverstyrelsens sifferskala för vitsord: A = 3, a = 2,5, Ab = 2, Ba = l,5, B = l, C=0. 2 Resultatet är offentliggjort i »Aktuellt från skolöverstyrelsen», 1950.

Medelbetygspoäng

för officerare, som avlagt fullständig studentexamen läroverk eller kommunalt gymnasium.

vid

allmänt

Officerskårs Ämnesgrupp

Samtliga läroämnen ... Svensk skrivning F r ä m m a n d e språk ... Matematik, fysik, kemi Statistiskt a n t a l

1944/45

1945/46

1946/47

1947/48

1948/49

1949/50

Medelvärde

1,44 1,34 1,34 1,45

1,44 1,40 1,35 1,32

1,40 1,42 1,35 1,25

1,45 1,33 1,35 1,31

1,48 1,35 1,42 1.36

1,44 1,41 1,44 1,21

1,44 1,37 1,37 1,33

351 Medelbetygspoäng för samtliga abiturienter, som examinerats rikets allmänna läroverk och kommunala gymnasier 1945, 1946 och 1947.

i studentexamen vårterminen

vid

1947 Medelvärde

F r ä m m a n d e språk

1,59 1,52 1,5 6 1,48

1,62 1,53 1,62 1,48

1,63 1,55 1,58 1,54

1,61 1,53 1,59 1,50

Statistiskt a n t a l

3 193

3 269

9 620

Ämnesgrupp

den framtagna medelbetygspoängen är lägre än den, som skulle gälla endast för de godkända studenterna; hur mycket lägre kan inte avgöras. Den andra omständigheten verkar i motsatt riktning, då jämförelse rätteligen bör ske endast med manliga studenter. De kvinnliga studenterna har nämligen en högre medelbetygspoäng än sina manliga kamrater. Skillnaden är dock inte alltför betydande. Den torde genomsnittligt vara mindre än 0,1 poäng och höja värdena i den gemensamma statistiken med omkring 0,05 poäng i förhållande till de enbart för manliga studenter gällande värdena. Höjningen upphäver med säkerhet inte den sänkning av statistikvärdena, som de i examen underkända medför. Otvivelaktigt företer därför den framlagda statistiken ogynnsamma värden i jämförelse med dem, som skulle gälla enbart för godkända, manliga studenter. De officerare, som avlagt studentexa-

men åren 1945. 1946 och 1947, har med mycket få undantag genomgått krigsskolans officerskurs åren 1947/48, 1948/49 och 1949/50. De olika officerskurserna kan sålunda hänföras till endera av de enligt det föregående statistiskt bearbetade abiturientårgångarna. En direkt jämförelse inom en och samma årgång blir därför möjlig. — Resultatet av den statistiska bearbetningen framgår av ovanstående tabeller och efterföljande diagram. Av den redov sade statistiska bearbetningen framgå: - att de studenter, som valt officersy-ket. har en betygspoäng i studentexamen "om icke oväsentligt understiger bety* poängen för de studenter av samma å"<rångar, vilka valt andra yrken. Skillnaden är särskilt markerad i de intelligenskrävande ämnesgrupperna, främst i främmande språk samt i gruppen matemat k fysik och kemi. För en jämför !se med andra för ett intellektuellt yi kesval representativa 211

Medelbelygspoäng

i svensk skrivning,

främmande

språk, matematik,

fysik och kemi.

1.70.

1.60.

(Bol 1.50.

.—, 1.40.

i 1.30.

•

0)

c

J.20.

c

c

o

.8

D

o o

n o o g>

n • o a

O

F o

D

o

o

O)

E

a o

o g>

o

U~l

iBl 1 0 0 -

• O! <-n

O

t/->

•

I

E

1946 c ve nsk sk "ivr inc

• 5

io

O 1945

2 u o

2 a

n 0 o cr>

n

O

in

O 1947

i samtliga

läroämnen.

iBa) 1.50.

o o

2 a

O)

O 1945

F ömmanc e s pråk

a o

F

grupper av samma studentårgångar h a r valts de grupper manliga studenter, som inskrivits vid Stockholms högskolas tre fakulteter, den naturvetenskapliga, den humanistiska och den juridiska. F ö r inskrivning vid dessa fakulteter gäller ingen betygsspärr, vilket däremot är regel vid fackhögskolorna. Även om en jämförelse med studenterna vid dessa Medelbetygspoäng

=>

-5

in 1.10.

0J c

£ c o

c

.2

F o

to

Q

O 1946

o o a

o e

E g

O

1947 Matematil , fysik , kemi

högskolor kunde varit av stort intresse, skulle jämförelsen blivit haltande, eftersom betygsspärren med nödvändighet medför en särskilt hög betygspoäng för studerande vid dessa högskolor. Grundmaterialet för den statistiska bearbetningen beträffande studenterna vid Stockholms högskola h a r hämtats u r de uppgifter angående studentbetyg, som förvaras vid Statistiska centralbyrån (universitetsstatistiken). Vitsorden har omsatts i sifferbetyg och poängsatts efter samma grunder, som använts vid bearbetningen av officerarnas betyg. E n jämförelse med officersgruppens betyg blir därför fullt täckande. Tabellen visar, att de studerande vid Stockholms högskola ifråga om studentMedelbetygspoäng (samtliga läroämnen) för manliga studerande vid Stockholms högskola av studentårgångarna 1945, 1946 och 1947.

1.20 Medel-

1945 1946 1947 v ä r d e

(B) 1.00. 1945

1947 Medelvärde

212 Medelbetygspoäng Statistiskt antal

1,58 1,67 1,65

1,60

258 274 273

betyg nära nog exakt representerar genomsnittet av landets studenter och sålunda h a r en betygsnivå, som ligger betydligt högre än sina kamraters av samma årgångar, vilka valt officersyrket. Nu inställer sig frågan, huruvida den genomsnittliga betygsnivån för de studenter, som under åren efter krigsslutet blivit officerare vid armén, trots det konstaterade ogynnsamma läget i förhållande till andra studenter, kan förväntas ge en nöjaktig rekrytering till krigshögskolan. För att besvara denna fråga har gjorts en statistisk bearbetning av studentbetygen för de officerare, som genomgått lärokurserna 1944/46—1948/ 50 vid krigshögskolan. Grundmaterialet för bearbetningen har hämtats ur direkt från eleverna infordrade betygsuppgifter. Även om sådana uppgifter i ett mycket begränsat antal fall icke kunnat erhållas, är resultatet fullt representativt för ifrågavarande officersgrupp. Vitsorden har omsatts i sifferbetyg och poängsatts efter samma grunder, som använts i det föregående. Även om samtliga officerare av kategori I av de nu aktuella krigsskolekurserna skulle pröva till krigshögskolan och därvid i normal omfattning godkännas i inträdesprövning, kommer den medelbetygspoäng, som redovisats i nedanstående tabell, gällande högskolekurserna 1944/4G—1948/50, icke att kunna uppnås. En standardsänkning beträffande eleverna vid högskolan synes under de närmaste åren ofrånkomlig. Medelbetygspoäng

För bedömning av rekryteringsläget beträffande de högre tekniska officersbefattningarna är en undersökning av tillgången på tekniska begåvningar nödvändig. Utöver den i det föregående redovisade allmänna undersökningen har därför gjorts en särskild undersökning av betygsnivån för officerare ur artilleriet, luftvärnet, ingenjörtrupperna och signaltrupperna i ämnesgruppen matematik (allmän kurs och specialkurs), fysik och kemi på reallinjen. För jämförelse har betygsnivån i samma ämnesgrupp bestämts dels för samtliga abiturienter på reallinjen vid rikets allmänna läroverk och kommunala gymnasier åren 1945, 1946 och 1947, dels för de officerare ur artilleriet, luftvärnet och ingenjörtrupperna, vilka genomgått högre artilleri- eller ingenjörkursen 1941/43—1947/49 (fyra lärokurser). Resultatet redovisas i tabellerna på sid 214. Även denna undersökning visar en ofrånkomlig standardsänkning under de närmaste åren beträffande eleverna vid krigshögskolans tekniska linjer.

Den nu genomförda undersökningen har möjliggjort en jämförelse mellan olika studentgrupper och officersgrupper i vad avser medelbetyg, som av de behandlade grupperna uppnåtts i studentexamen. Av mycket stort intresse är emellertid att veta, hur de lägre och

för eleverna vid krigshögskolan

19M/46—1948/50.

Lärokurs Ämnesgrupp

Samtliga ämnen Svensk skrivning F r ä m m a n d e språk Matematik, fysik, kemi ... Statistiskt antal

lärokurserna

Medelvärde

1944/46

1945/47

1946/48

1947/49

1948/50

1,72 1,68 1,65 1,58

1,74 1,55 1,63 1,77

1,60 1,58 1,54 1,49

1,68 1,61 1,51 1,68

1,70 1,55 1,80 1,50

1,69 1,59 1,68 1,60

Medelbetygspoäng i ämnesgruppen matematik, fysik och kemi för abiturienterna på reallinjen åren 1945, 1946 och 1941 samt officerare av årskurserna 1944/45—1948/50*. Medelvärde för officerskurserna 1944/45— 1948/50

Studentårgång Medelvärde

Grupp 1945

1,48 2 020

1,48 2 043

1,54 2 138

1,50 6 201

—

1,64 27

1,65 18

1,46 18

1,58 63

1,54 86

Medelbetygspoäng i ämnesgruppen matematik, fysik och kemi på reallinjen för officerare ur artilleriet, luftvärnet och ingenjörtrupperna, vilka genomgått högre artilleri- eller ingenjörkursen vid AIHS 1941/43—1947/491.

1941/43

1913/45

1945/47

1947/49

Medelvärde

2,0 5

1,98

2,0 7

1,97

2,02

106 Betyg i fyllnadsprövning ej medräknade.

högre betygen fördelar sig inom de olika grupperna. På sid 215—216 återges resultatet av en statistisk bearbetning avseende den procentuella betygsfördelningen. Av alldeles särskilt intresse är att konstatera, i vilken utsträckning de högsta medelbetygen — toppbetygen — är representerade. Gränsdragningen mellan toppbetyg och övriga betyg gores här helt konventionellt. Till toppbetyg hänföres sålunda de studentbetyg, vars medelvärde uppgår till minst Ab, d v s 2,00 i här använd betygsskala. Det tillgängliga grundmaterialet medger tyvärr ingen bestämning av betygsfördelningen för rikets samtliga studenter av de aktuella årgångarna. Av det material, som presenterats i professor Quensels utredning, kan emellertid utläsas, att det relativa antalet toppbetyg för rikets samtliga studenter kan anses vara 13,4 %. 214

Sammanfattning 1) Officersgruppens underlägsenhet i betygspoäng i förhållande till övriga grupper framgår klart. Det relativa antalet toppbetyg är mycket ringa. I ämnesgruppen matematik, fysik och kemi på reallinjen ligger betygspoängen för officerare ur artilleriet, luftvärnet, ingenjörtrupperna och signaltrupperna något högre än för abiturienterna i allmänhet men avsevärt lägre än för AIHSgruppen. — Arméns officersrekrytering bland studenterna är ur intellektuell synpunkt svag. Materialet är tämligen slätstruket, toppbegåvningarna ytterst sparsamt förekommande. 2) Officersgruppen med KHS-utbildning ligger ifråga om medelbetygspoäng och relativt antal toppbetyg högre än samtliga övriga grupper. Betygens fördelning är starkt koncentrerad kring medelvärdet, de lägre betygen förekom-

Procentuell

fördelning på medelbetygsklasser. Officerskurserna 19U/45—1H9/50.

Medelbetygsklass (betygspoäng)

Medelbetygsklass (betygspoäng)

%

< 1,00 1,00—1,09 1,10—1,19 1,20—1,29 1,80 —1,39 1,40—1,49 1,50—1,59 1,60—1,69 1,70—1,79

11,1 15,4 15,1 14,5 14,8 7,1

6,o

Medelbetygsklass (betygspoäng)

%

1,80—1,89 1,90—1,99 2,00—2,09 2,10—2,19 2,2 0—2,2 9 2,30—2,39 2,40—2,49 2,50—2,69 > 2,59

0,3 6,8

0 0 0 0

av

Medelbetygsklass (betygspoäng)

%

1,80—1,89 1,90—1,99 2,0 0—2,0 9 2,10—2,19 2,20—2,29 2,30—2,89 2,40—2,49 2,50—2,69 > 2,59

5,0 3,7 4,8 3,4 2,6 1,5 1,0 1,6 0,5

0,1 3,1 6,1

10,1 11,9 12,2 13,9 11,2 7,3

Fördelningsdiagram. Studentårgångarna 1945—1947 vid Stockholms högskola. •A

H A • ',«_ - M - » 4 5 , 6 •/.

15.

%

< 1,00 1,00—1,09 1,10—1,19 1,20—1,29 1,80 —1,89 1,40 — 1,49 1,50—1,59 1,60 — 1,69 1,70—1,79

4,6 2,0 0,9 1,1 0,3

Fördelningsdiagram. Officerskurserna 1944/45—1949/50. •A

Studerande vid Stockholms högskola studentårgångarna 1945—1947.

53.8 • / . * " - • 46.2 •/•

15 M=medelbetygspoäng = 1,44

1,1

Ii

M = medelbetygspoäng = 1,60

12 11

II ,

in

JO

.8

8.

.

.7

15.4 •/. •v

.6

2,3 •/• A

.5 .4

2.1 •/. .3

0-A

.2

2 l

—I

1~h ^

o o g glo-l $ ! £ ! § ' £ ' 3 ; o o o fc ~ —• _-—-._ — — -—_-1 — 1 1 1 1 1 1 1 1 O Q O O O O O A

8 V

O

—

O

„

O

O

Q

O

Ö

Q

P

O

CM

<N

O- {N o

W

—' _' —"—"—"_ ———

CN

«

CN

CM

— C M co ** W CS Ol

*o tN

C<

mer sparsamt. Materialet är i betygshänseende homogent och urvalet gott. — Samma standard i betygshänseende torde icke kunna upprätthållas med den rekrytering, som ägt rum åren efter krigsslutet. 3) Officersgruppen med AIHS-utbildning har undersökts endast i fråga om de tekniska ämnena på reallinjen. I denna ämnesgrupp ligger betygspoängen mycket högt. Det relativa antalet toppbetyg är ej mindre än 53 %. De lägre

o

o

o

o

CO CM

TT CN

*0 CM

lO CN

V Q O O O O O Ö p O Q Q O O O O c5 — CN n *r *o -o iv °o o- o —. w n t IN

O ^

A

8 S _ o _ o_ _ _ v

o

o _

.

-

o

o

c>

•o —

—

—

%s o o —

CM

- ———- ———— —

CM

CM CM

"

betygen — lägre betyg än Ba — förekommer endast i undantagsfall. Urvalet är mycket gott. — Möjligheten att under de närmaste åren upprätthålla samma höga betygsstandard är utesluten.

Reflexioner Undersökningsresultatet visar, att de officerare, som efter i vanlig ordning avlagd studentexamen u n d e r de senaste åren tillförts arméns aktiva officerskår, 215

Lärokurserna

19M/46—1948/50 KHS.

vid Medelbetygsklass (betygspoäng)

Medelbetygsklass (betygspoäng)

% 0

< 1,00 1,00—1,09 1,10—1,19 1,20 —1,29 1,30—1,39 1,40 —1,49 1,50—1,59 1,60 —1,69 1,70 —1,79

1,80—1,89 1,90—1,99 2,00—2,09 2,io—2,i9 2,2 0—2,2 9 2,30—2,39 2,40—2,49 2,50—2,5 9 > 2,59

0,6 1,9 4,5 6,4

12,2 19,9 14,7 10,9

Fördelningsdiagram. 19U/46—1M8/50 60,3

2C

/••«• — M

%

9,0 3,2 3,2 1,3 4,5 3,2 3,2

1,8 0

Lärokurserna vid KHS.

-»-39,7 •/.

i

19. 18

M = medelbetygspoäng =s' ) 59

17 16 15 14. 13. 12

.

11.

10. 8

16,7 •/.

f~ 6 1,3 •/.

.1 4.

i 2 1.

r~ o

g'g

o

j>

CN

0 O

-o I O io

0 -0

SJ

0 CO

I Q -o

I o tN

I o co

s.I g o o

%. I I 8 S8 8 ? ?/ 0

0 CN

CN

CN

CN

I

I

I

I

CN

CN

CN

CN

CN

CM

CN

CN

CN

i begåvningshänseende genomsnittligt ligger icke oväsentligt under studenterna i allmänhet. Detta är allvarligt nog. Än allvarligare är emellertid det faktum, att toppbegåvningarna så gott som helt uteblivit från officersyrket. Även kvantitativt har rekryteringen den normala vägen varit otillfredsställande. Officersyrket har visat sig sakna tillräcklig kon216

kurrenskraft med andra yrken, framför allt då det gäller begåvningarna. Den kvantitativa utfyllnaden av officerskurserna har på senare år skett genom en omfattande framdragning över försvarets läroverk av fast anställda och värnpliktiga utan studentexamen. Genom större utbildningsrutin och truppvana har de fast anställda markerat sin överlägsenhet på det lägre officersutbildningsstadiet. I sistnämnda avseende kan dock en fortgående utjämning konstateras. På det högre utbildningsstadiet vid truppslagsofficersskolorna är förhållandet omvänt. Den på tidigare stadier markerade överlägsenheten h a r eliminerats och endast ett fåtal officerare över försvarets läroverk har nått topplaceringar vid dessa skolor. Än klarare framstår denna omkastning på högskolestadiet. Det vill sålunda synas som om de högskoleutbildade officerarna alltjämt kommer att rekryteras främst ur deras led, som avlagt fullständig studentexamen. Inledningsvis har framhållits, att omkring 40 % av alla arméns officerare bör gå genom militär högskola. Av de officerare ur de här aktuella kurserna, vilka genomgått truppslagsofficersskola, har endast 24 % förvärvat högskolekompetens. Av dessa kommer sannolikt en del att inte utnyttja sin kompetens för fortsatt utbildning, en del att falla bort i inträdesprövningen i de allmänbildande ämnena (språk och historia). Räknar man med ett bortfall av omkrin.iT 15 % av de preliminärt kompetensförklarade, skulle 20 % av det totala antalet vinna inträde vid krigshögskolan efter prövning i de allmänbildande ämnena. För att fylla behovet av högskoleutbildade officerare ur ifrågavarande grupp, skulle — teoretiskt sett — ytterligare 20 % vinna inträde efter fullständig prövning. Med den intellektuella standard, som i det föregående konsta-

terats, jämförd med motsvarande standard hos eleverna vid de 5 högskolekurser, som i det föregående behandlats, synes sannolikheten härför ringa, om nuvarande kvalitetskrav bibehålles. Det kan befaras, att högskolan inom en snar framtid inte kan rekryteras med nödvändigt antal elever. Detta kommer småningom att leda till en stark begränsning av urvalsmöjligheterna vid besättandet av arméns ledande officersbefattningar. — Beträffande tillgången till tekniskt begåvade officerare vid artilleriet, luftvärnet, ingenjörtrupperna och signaltrupperna måste läget betecknas som högst allvarligt. Med visshet kan sägas, att under de närmaste åren uppstående behov av nyrekrytering av officerare med högre teknisk utbildning icke kan tillgodoses. * Det nutida kriget berör genom sin totala karaktär samhällslivets snart sagt alla funktioner. Det kunskapsområde, som krigsmaktens ledande personal måste behärska, är därför mycket vittomfattande och sträcker sig långt utöver de gränser, som den nödvändiga — i och för sig omfattande — rent militära yrkeskunskapen utstakar. Inhämtandet av detta kunskapsmått kräver trägna studier och en aldrig slappnande vilja till vidareutbildning. Det kräver också ett icke ringa mått av intellektuella kvalifikationer och vital kraft. Kunskapernas riktiga och produktiva till-

lämpning kräver framstående mentala egenskaper. — I samma mån som krigsmaktens tillgång på personal med högtstående intellektuella egenskaper blir otillräcklig minskas förutsättningarna för att organisationen skall kunna fylla sin uppgift. Krigsväsendets utveckling kännetecknas av ett ständigt tekniskt framåtskridande. För att därmed uppstående möjligheter att effektivisera vårt försvar skall kunna tillvaratagas fordras tillgång på officerare med framstående tekniska insikter i staber, förvaltning och utbildningsenheter. Brister härutinnan medför ofelbart krigsmaktens eftersläpning i tekniskt hänseende och kan föranleda tekniska misstag med ödesdigra verkningar. Det nu framlagda utredningsresultatet inger allvarliga farhågor för framtiden i vad rör förhållandena inom armén. Det är uppenbart, att åtgärder är ofrånkomliga för att åstadkomma en snar förbättring av läget. Dessa åtgärder bör emellertid icke gå ut på en medveten sänkning av kravet på allmänbildning och förmåga till intellektuellt arbete. Åtgärderna bör i stället syfta till att skapa en bättre psykologisk bakgrund för valet av officersyrket, ett återvinnande och stadfästande av yrkets sociala anseende, en klar deklaration och därmed följande upplysning om officersyrkets intellektuella betingelser.

BILAGA 2

Attitydundersökning utförd på vid armén tjänstgörande befälspersonal i aktiv tjänst Av fil dr T. Husen

Undersökningens uppläggning Ett led i 1945 års militärutrednings arbete utgjorde en s k attitydundersökning, vilken utfördes på 4.409 värnpliktiga av åldersklass 1944. Undersökningen skedde i form av skriftlig utfrågning enligt ett särskilt frågeformulär. Beträffande uppläggning av denna undersökning, bearbetning av de avgivna svaren och redogörelse för resultaten hänvisas till bilaga 3 i 1945 års militärutrednings betänkande (SOU 1946:75, sid 230— 285). Det har i en rad remissyttranden med anledning av nämnda betänkande framhållits, att det vore ensidigt att söka belysa förhållandet mellan befäl och meniga med en utfrågning av endast den ena parten. Det aktiva befälet skulle, icke minst tack vare sin yrkeserfarenhet, på ett mera ingående sätt kunna belysa de frågor, vilka i olika sammanhang varit uppe till debatt. I avsikt att skapa ett underlag för en allsidigare bedömning av de problem, vilka behandlats av 1945 års militärutredning, samt i syfte att söka bestämma vilka faktorer som påverka det aktiva befälets arbetstrivsel, utarbetades på u p p d r a g av chefen för armén i början av år 1947 vid Centrala värnpliktsbyråns personalprövningsdetalj riktlinjer för en attitydundersökning på det aktiva befälet vid armén. 218

Följande principer ha därvid följts: 1) Undersökningen skulle omfatta samtliga tre befälskårer, officerare, underofficerare och underbefäl, vid armén. Det befanns lämpligast att medtaga furirer, överfurirer, sergeanter, fanjunkare och officerare t o m kaptens grad. 2) Av bearbetningstekniska skäl var det ej möjligt att medtaga allt aktivt befäl i nämnda grader utan ett såvitt möjligt representativt urval fick göras. Sammanlagt utvaldes 13 förband vid armén, av vilka 10 hade ingått i den av 1945 års militärutredning utförda undersökningen på värnpliktiga. Förbanden voro följande, nämligen I 5, I 7, I 8, I 20, K 3, P 3, A 7, A 9, Lv 1, Lv 6, Ing 2, S 1 samt T 1. Allt i tjänst vid förbanden varande aktivt befäl av nyssnämnda grader deltog i undersökningen. 3) Undersökningen baserades på ifyllandet av ett särskilt frågeformulär, vilket jämte en skriftlig orientering från chefen för armén lämnades till de i undersökningen ingående befälspersonerna. Ifyllandet skulle ske anonymt, varvid dock förband, grad och antal tjänsteår i graden skulle angivas. 4) Det tryckta frågeformuläret jämte orienteringen tillställdes den vid förbandet utsedde undersökningsledaren (i regel förbandschefen) under personlig adress. Undersökningsledaren erhöll vi-

dare en PM rörande det tekniska genomförandet av undersökningen. Härvid skulle följande beaktas: a) Orientering rörande undersökningen fick ej lämnas, förrän personalen samlats för att ifylla formulären, b) Undersökningsledaren samlade på visst klockslag allt vid förbandet tjänstgörande aktivt befäl av ovannämnda grader i rymlig samlingslokal, där möjligheter till relativt spatiös placering vid bord förefanns. Förelåg hinder för detta arrangemang, skulle varje befälskår för sig samlas inom loppet av samma dag. c) Sedan deltagarna samlats, utdelades till var och en ett frågeformulär, orienteringen samt ett kuvert. Undersökningsledaren lämnade därefter en kort orientering, i vilken hänvisades till arméchefens egen orientering samt underströks konfidentialiteten i undersökningen. d) F ö r ifyllandet anslogs c:a 1 timme, varefter varje deltagare inlade sitt formulär i kuvertet, vilket tillslöts och överlämnades till undersökningsledaren, vilken i de närvarandes åsyn inlade dessa i kuvert i större sådana. Dessa senare förseglades omedelbart och insändes därefter till arméstabens personalavdelning. 5) Fördelningen av de i undersökningen ingående deltagarna på olika förband och militära grader framgår av följande tabell.

Grad

Totalt

Bearbetning Bearbetningen av de inkomna formulären har skett vid arméledningen. Till förfogande för bearbetningen stodo under april månad två kaptener ur Stockholms garnison. Det statistiska rutinarbetet utfördes av till förfogande ställda skrivbiträden. De avgivna svaren kunna uppdelas i två grupper, dels sådana där vederbörande fått ta ställning till ett antal givna svarsalternativ, dels sådana, där vederbörande fritt fått formulera sitt svar, exempelvis motivering till avgivet alternativsvar eller synpunkter på disciplinfrågor. För att statistiskt kunna bearbeta den andra gruppen svar var det nödvändigt att klassificera dessa i ett antal svarskategorier. Denna klassificering ägde rum sedan ett hundratal formulär noggrant studerats. Varje spontant formulerat svar fick åsättas en viss »kodsiffra», vilken angav den svarskategori till vilken det skulle hänföras. Detta arbete utfördes av de bägge nyssnämnda kaptenerna, vilka genomläst samtliga formulär och på grundval av det därvid erhållna allmänintrycket avgivit särskild rapport. De vid den statistiska bearbetningen av svaren erhållna resultaten ha uppställts i tabellform. (Det mycket omfattande tabellmaterialet har icke ansetts kunna här återgivas. Hänvisningar i texten till tabellerna ha därför utelämnats).

17 18 120 K 3 P3 A7 A 9 Lvl Lv6 TI Ingl SI

S:a

10 12 6 14 18 16 34

6 12 8 17 17 20 44

6 8 2 12 16 13 44

93 129 59 193 196 182 476

7 13 10 15 19 17 18

12 5 10 6 6 2 20 12 17 5 17 11 39 34

13 13 5 20 IG 17 52

3 10 3 10 7 11 27

110 124 99 121 75 136 71

7 10 5 20 13 14 29

4 5 12 8 1 3 9 18 9 26 9 16 36 24

8 7 9 6 3 5 18 8 18 15 10 11 63 32

98 116 64 129 84 101 1328 219

Resultat av attitydundersökningen Inledande

synpunkter

Undersökningen har mötts med stor tillfredsställelse bland de tillfrågade. En kapten framhåller: »Det är glädjande att någon gång befälet blivit tillfrågat. Daltandet med de vpl gör endast att de bliva bortskämda och ännu mera fordrande.» De avgivna svaren ge det bestämda intrycket, att vederbörande oförblommerat framfört sina åsikter rörande de problem, vilka upptagits i frågeformuläret. I ganska stor utsträckning har man också »reagerat av sig». Diskussionen rörande förhållandet mellan befäl och meniga, om disciplinen och dess yttre former, om förhållandet mellan civilt och militärt osv har på befälshåll skapat en viss irritation. Därtill kommer det aktiva befälets otrygghet inför framtiden, gatloppet i pressen, de ekonomiska bekymren, slitningar med överordnade och med den värnpliktiga truppen osv. Beträffande tolkningen av de avgivna svaren må följande framhållas. Liksom beträffande värnpliktsundersökningen gäller, att de erhållna svaren i första hand måste betraktas som de tillfrågades reaktioner inför eller känslomässiga ställningstaganden till vissa omständigheter och ej som trogna avspeglingar av dessa omständigheter själva. När en grupp personer bli tillfrågade om sin uppfattning i en viss fråga och därvid skola kläda sina svar i ord, kan den erhållna svarsfördelningen i bästa fall sägas avspegla, hur dessa personer reagera på en viss frågeställning, uttryckt på det eller det sättet. Man kan alltså för det första ej vara fullt säker på att den faktiskt existerande opinionen eller de faktiskt existerande »attityderna» verkligen fördela sig på detta sätt. För det andra är det självklart, att även om de erhållna svarsfördelningarna verkligen

avspeglar opinionen i alla dess schatteringar kan man ej utgå ifrån att vad som framförts i svaren är »adekvat», dvs »riktigt» med hänsyn till vissa objektiva förhållanden. C:a 45 % av de värnpliktiga angåvo sig ha en negativ inställning till det militära kosthållet. Över 80 % av de tillfrågade officerarna anse det nuvarande militära inspektionsförfarandet vara otillfredsställande. Dessa siffror äro i och för sig intressanta som uttryck för de tillfrågades ställningstaganden, men behöva därmed ej innebära att vare sig mathållning eller inspektioner skulle vara mindre goda. Ej heller får man betrakta de tillfrågades motiveringar och synpunkter på orsakerna till vissa förhållanden som ett uttryck för en orsaksanalys i strikt saklig och vetenskaplig mening. Men som uttryck för det aktiva befälets uppfattning äro de erhållna siffrorna givetvis av det allra största intresse. På frågan vilken uppfattning vederbörande hade om orsakerna till den misstro från det civila samhällets sida gentemot det aktiva befälet som stundom förekommer, har 44 % av kaptenerna, 39 % av löjtnanterna, 25 \% av fänrikarna, 14 % av underofficerarna och 5 % av underbefälet svarat att detta beror på pressen och den radikala propagandan. Vidare ha 13 % av samtliga tillfrågade som orsak även angett den svenska allmänhetens traditionellt avoga inställning till militären som orsak. Dessa svarsfördelningar äro av stort intresse som uttryck för det aktiva befälets uppfattning om orsakerna till spänningen mellan militärt och civilt, men få ej utan vidare tolkas som avspeglingar av reella orsaksförhållanden. Det framgår redan därav att man ej kan förklara en misstro med att uppställa en avoghet som orsak. Den negativa inställningen kan ej ha framfött sig själv.

Man kan vid genomläsningen av de avgivna svaren urskilja två olika totalinställningar till de problem, vilka här beröras. Den förra ser i spänningen mellan militärt och civilt ett uttryck för bristande förståelse från det civila samhällets sida; press och politisk propaganda anses vara orsaker till det civila samhällets misstro mot försvaret, disciplinen anses vara försämrad och krav på omutligt upprätthållande av disciplinära former framföras; förhållandet till överordnade anses vara gott; alla civila moment i utbildningen anser man böra strykas; en återgång till tidigare officersutbildning förordas. Tämligen oförmedlad till nyssnämnda totalinställning är den som i spänningen mellan militärt och civilt ser ett uttryck för bristande kvalitet hos vissa befälspersoner; man pekar på militär kastanda och isoleringssträvan; de disciplinära problemen betraktas som ett uttryck för truppbefälets kvalitet; förhållandet till överordnade anses vara mindre tillfredsställande; ett ökat civilt inslag i militärutbildningen anses böra förekomma; den nuvarande officersutbildningen anser man böra grundligt reformeras, bl a genom ökade civila kontakter. Den förra totalinställningen förekommer hos ett vida större antal än den senare. Faktorer av betydelse fälets arbetstrivsel

för det aktiva be-

De siffermässiga resultaten bekräfta det bestämda intryck man erhåller vid genomläsning av formulären, att följande tvenne huvudfrågor för närvarande intensivt engagera det aktiva befälet, nämligen för det första de framtida arbetsbetingelserna och för det andra förhållandet till den civila allmänheten och den värnpliktiga truppen. Kring dessa bägge kärnfrågor gruppera sig alla övriga frågeställningar, stora som små. Med »framtiden» avser man bl a den

kommande försvarsorganisationen och vad denna kan innebära i fråga om eventuella indragningar, ändrade befordringsmöjligheter och ekonomiska villkor. På denna punkt föreligger inom samtliga befälskårer en synnerligen stark otrygghetskänsla. Det aktiva befälets arbetstrivsel har av 7 % angivits vara »mycket god», av 29 % »ganska god», av 39 % »mindre god» och av 20 % vara »dålig». Siffrorna variera dock ganska avsevärt för olika grader. Sålunda ange sammanlagt 73 % av furirerna sin arbetstrivsel vara »mindre god» eller »dålig». Mest positiva äro underofficerarna. Bland ett antal uppräknade faktorer av betydelse för det aktiva befälets arbetstrivsel har yrkets ekonomiska villkor angivits i första hand i 48 % av fallen. Denna siffra är dock ganska olika på olika nivåer av befälshierarkien. Sålunda ange 35 % av kaptenerna, 42 \% av löjtnanterna, 43 % av fänrikarna, 47 \% av fanjunkarna, 55 % av sergeanterna, 58 % av överfurirerna och 45 % av furirerna den ekonomiska faktorn såsom varande mest betydelsefull. Tillfrågade rörande sin uppfattning om de verkliga anledningarna till avskedstagandena ur aktiv tjänst ha över 60 % angivit de osäkra ekonomiska villkoren. Man betonar i detta sammanhang starkt läget på den civila arbetsmarknaden såsom varande synnerligen gynnsamt i relation till läget inom försvaret med hänsyn till löner och befordringsmöjligheter. Befordringsmöjligheterna utgöra en sida av yrkets ekonomiska villkor och framhävas i första hand av 8 % och i andra hand av 13 % av samtliga tillfrågade. Även arbetstiden anges vara av betydelse, nämligen i första hand av 6 % och i andra av 15 i%. Efter de ekonomiska villkoren anges allmänhetens inställning till militärbe-

fälet vara av betydelse för arbetstrivseln. Denna faktor framhäves av samtliga i första hand av 13 % och i andra hand av 15 i%. Bland officerarna trycker man mycket starkt på allmänhetens inställning, medan denna mera skjuts i bakgrunden ju längre ned man kommer i gradhierarkien (30 % av kaptenerna, 25 % av löjtnanterna, 24 % av fänrikarna, 16 % av fanjunkarna, 10 <% av sergeanterna, 5 % av överfurirerna och 7 % av furirerna). Icke minst på officershåll föreligger en synnerligen stark irritation med anledning bland annat av det sätt på vilket officerarna behandlas i pressen. Även de värnpliktigas inställning till militärbefälet har givetvis sin betydelse för arbetstrivseln och framhäves i ungefär samma omfattning av samtliga befälskårer. Behandlingen från högre chefers sida anges av 15 % i första hand och 19 % i andra hand vara av betydelse för tillfredsställelsen med arbetet. Underofficerare och underbefäl trycka i större utsträckning på denna faktor än officerarna. I synnerhet furirerna äro missnöjda med sitt befäl och anse sig sakna effektivt stöd uppifrån. I svaren på frågan om de verkliga anledningarna till avskedstagandena ur aktiv tjänst ha c:a 10 % av officerarna och 5 å 6 % av underofficerare och underbefäl angivit allmänhetens och pressens negativa inställning. I 7 % av fallen h a r man pekat på den långa och oregelbundna arbetstiden och i 6 % på dålig behandling eller ringa förståelse från de överordnades sida. Sammanfattningsvis kan om denna del av undersökningen sägas, att ovissheten inför framtida försvarsorganisation, otryggheten i ekonomiskt avseende, hundsvotteringen i den offentliga debatten hos det aktiva befälet skapat en känsla av vantrivsel. Man upplever

synnerligen starkt att försvaret f n genomlöper en förtroendekris och optimismen för framtiden är ganska ringa. Förhållandet

mellan folk och

försvar

Det krisläge i vilket försvarsfrågan f n (1947) befinner sig uppleves av majoriteten av militärbefälet som en fråga om relationerna mellan den civila allmänheten och det aktiva befälet. De flesta hänvisa till en hos allmänheten förekommande negativ inställning till respektive okunnighet om militära förhållanden. 16 % ha på frågan varför det förekommer en viss misstro från den civila allmänheten gentemot det aktiva befälet svarat, att detta beror på den antimilitära propagandan, icke minst sådan denna kommer till uttryck i pressen, 13 % peka på en traditionellt avog inställning till militärväsendet från allmänhetens sida, 12 i% framhäva, att det föreligger en stor okunnighet bland allmänheten om militära förhållanden. Betydelsen av den antimilitära propagandan framhäves i betydligt större utsträckning i de högre graderna: 44 % av kaptenerna, 39 % av löjtnanterna, 25 i% av fänrikarna, 13 % av fanjunkarna, 15 % av sergeanterna, 8 % av överfurirerna och 5 i% av furirerna. Dessa siffror äro ej ägnade att inge förvåning, enär det i regel är officerskåren som får löpa gatlopp i pressen. En grupp på 9 % anser misstron från det civila samhällets sida bottna i olämpligt uppträdande av visst befäl, icke minst under beredskapsåren, då reservbefälet i vissa fall ej fyllde måttet. Slutligen har en grupp på 8 % pekat på den militära kastandan och strävan till isolering gentemot det civila samhället. Ett indicium på h u r intensivt frågan om förhållandet till allmänheten förmått engagera de olika befälskårerna utgör den omständigheten, att ej fullt 10 % av officerarna, 24 % av underofficerar-

na och inemot hälften av underbefälet ej angivit sig ha någon åsikt rörande orsakerna till misstron från det civila samhällets sida. Behovet av ökad upplysning rörande försvaret i allmänhet och det aktiva befälets arbetsuppgifter i synnerhet betonas med skärpa i svaren på frågan, vilka åtgärder som skulle bidraga att häva misstron från civilt håll. Det framhålles, att undervisning om försvarets funktion i samhället intar en alltför undanskymd plats i våra skolor. C:a 30 % av officerarna, 20 % av underofficerarna och 10 % av underbefälet peka på nödvändigheten av en ordentlig informations- och upplysningsverksamhet. I lika stor utsträckning menar man det vara nödvändigt, att man från militärt håll får ökad kontakt med och förståelse för civila förhållanden och tänkesätt. Deltagande från befälets sida i föreningsliv, diskussioner och liknande framstår för många som ett medel till ökad kontakt med det civila samhället. Från flera håll understryker man det stora värdet av de s k kontaktkonferenser vilka hållits under senare år. Med tanke på den behandling det aktiva befälet stundom röner i pressen har en grupp på 9 % framhållit, att en mera positiv inställning i pressen är en nödvändig förutsättning för en mera positiv inställning hos allmänheten. Slutligen kan nämnas, att 5 % anse en höjning av befälskårernas kvalitet verksamt skulle bidraga till att avlägsna anledningar till misstro.

om såväl militärbefäl som civil allmänhet informerades om varandras arbetsförhållanden och synpunkter samt att den rent personliga kontakten skulle kunna ökas. Den sociala isoleringen, delvis betingad av militärbefälets långa arbetstid, anser en stor grupp av de tillfrågade böra brytas.

Sammanfattningsvis kan om det aktiva befälets uppfattning om sitt förhållande till det civila samhället sägas, att man — särskilt på officershåll — upplever sin ställning som mycket utsatt. Vidare har man en bestämd känsla av att många anledningar till misstro skulle avlägsnas och att ett ömsesidigt närmande respektive att en avspänning skulle äga rum,

Valet av svarsalternativ ha i hälften av fallen föranlett kommentarer. 10 % anser det föreligga ömsesidigt förtroende mellan befäl och trupp. Denna siffra är dock högre för officerarna än för underbefälet. I 5 \% anses det goda förhållandet bero på att truppbefälet är lämpligt och på ett psykologiskt riktigt sätt förmår handskas med truppen. En

Förhållandet mellan och den värnpliktiga

det aktiva truppen

befälet

En central fråga i den diskussion som i anslutning till 1945 års militärutred nings betänkande har förts utgör förhållandet mellan befäl och meniga. Man har menat, att detta förhållande icke är tillfredsställande, varvid man hänvisat till nämnda kommittés s k attitydundersökning, där ett större antal värnpliktiga avgivit negativa svar. På frågan om förhållandet mellan befäl och trupp hz 27 % av samtliga tillfrågade befälspersoner valt svaret »mycket gott», 53 % »ganska gott», 11 % »mindre gott», 3 % »dåligt» och 6 % ha »ingen åsikt» i frågan. Uppfattningen om förhållandet befäl—trupp blir ljusare, ju längre upp i befälshierarkien man kommer. Ett »mindre gott» eller »dåligt» förhållande anges av 2% av kaptenerna, 4 % av löjtnanterna, 7 % av fänrikarna, 4 % av fanjunkarna, 9 % av sergeanterna och 18 % av furirerna. Ju närmare vederbörande står till truppen, desto oftare betonas friktionerna i kontakten med denna. De avgivna svaren visa på det hela taget en ljusare bild än den man erhåller av de värnpliktigas svar på samma fråga.

grupp på 7 % anser att det mindre goda förhållandet med ty åtföljande friktioner bero på förekomsten av olämpligt truppbefäl. Förekomsten av slapp disciplin och »dalt» med truppen anses av 7 % grumla förhållandet (c:a 2 i% av officerarna och underofficerarna mot 11 % av furirerna). I 8 % anses de s k demokratiska reformerna och pressens behandling av frågan ha influerat i negativ riktning. En liknande bild ge svaren på frågan rörande de disciplinära förhållandena vid eget regemente, ehuru antalet negativa svar här äro avsevärt flera. 15 % anse de disciplinära förhållandena vara »mycket goda», 46 % »ganska goda», 27 % »mindre goda» och 9 % »dåliga», medan 5 % ej angivit någon åsikt. Även h ä r synas uppfattningarna i någon mån variera med graden. Sålunda betecknas disciplinen negativt i betydligt större utsträckning bland underbefäl och underofficerare än bland officerare. »Mindre goda» eller »dåliga» disciplinära förhållanden angivas av 19 i% av kaptenerna, 21 % av löjtnanterna, 31 % av fänrikarna, 22 \% av fanjunkarna, 30 % av sergeanterna, 36 % av överfurirerna och 50 % av furirerna. 24 i% av kaptenerna anse förhållandena vara »mycket goda» mot 9 % bland furirerna. Av kommentarerna till valet av svarsalternativ framgår —• oberoende av åsiktsdivergenser i övrigt — att disciplinfrågan för närvarande befinner sig i ett krisläge och att en ändring i nuvarande förhållanden är önskvärd. En femtedel (bland officerarna en tredjedel) anser att disciplinen försämrats genom talet om »demokratiseringen» av förhållandet mellan befäl och trupp och att de värnpliktiga via pressen ha anteciperat reformer, vilka endast föreligga på förslagsstadiet (t ex i 1945 års militärutredning). En stor grupp av de tillfrågade (20 %) peka på brister i fråga

om befälsuppsättningen: dålig kvalitet hos befälet, ringa tillgång på befäl eller bristande stöd från överordnat befäl. Särskilt furirerna framhålla med skärpa att de sakna stöd »uppifrån» i sin disciplinutövning. Beträffande betingelserna för uppkomsten av det läge i vilket disciplinfrågan f n befinner sig har man å ena sidan en grupp, som anser dessa betingelser ligga utanför det militära sammanhanget (»slapp uppfostran», »pressens inflytande», »negativism» etc), och en grupp, som anser betingelserna till krisläget vara att söka inom den militära institutionen (befälets kvalitet, behandlingen av de värnpliktiga etc.) Synnerligen givande äro i detta sammanhang svaren på frågan vilka synpunkter vederbörande anser vara grundläggande för disciplinen. Utgångspunkten för besvarandet av denna fråga har hos majoriteten varit, att de disciplinära förhållandena f n äro otillfredsställande, varför man föreslagit en rad olika medel, varigenom disciplinen skulle kunna förbättras. Självfallet har man därvid kommit in på de yttre formerna för denna disciplin, såsom hälsning, permission, inre tjänst, kontroll av föreskrifternas efterlevnad. En annan likaledes ganska stor grupp har pekat på betydelsen av att befälsämnena utväljas med omsorg och att lämpligt befäl placeras i de olika befattningarna. Det råder en ganska utbredd mening att de disciplinära förhållandena försämrats efter kriget. Som orsaker till detta anges dels reaktionen efter kriget mot militärväsendet över huvud, dels diskussionen kring »demokratiseringsfrågan». En ung officer framhåller: »Förhållandena strax efter kriget voro ganska goda. En avslappning i hållning och fart märkes — enligt min åsikt beroende på att de vpl från flera håll itutats, att detta är ett tecken på demokra-

tisering; med andra ord: ett strikt militärt u p p t r ä d a n d e tillhörde forna dagar med preusseranda o d». En annan officer säger: »Under kriget voro de disciplinära förhållandena goda men efter 'fredsutbrottet' ha de lämnat en hel del övrigt att önska beroende på den allm ä n n a efterkrigsmentaliteten.» Ytterligare ett par uttalanden må citeras. En löjtnant säger: »En ständig uppmaning uppifrån att vara 'demokratisk' (dvs i praktiken släpphänt) h a r kanske för stunden minskat irritationsmomenten, men försämrat disciplinen.» En kapten framhåller: »En del chefer giva icke sitt underlydande befäl det stöd som erfordras för att upprätthålla fullgod disciplin.» Samtliga befälskårer äro överens om att kraven på disciplin måste skärpas. Därvid tänker man i främsta rummet på en omutlig kontroll över att givna föreskrifter efterföljas. Kraven på såväl trupptjänst som inre tjänst anser man böra skärpas. Beträffande de yttre formerna för disciplinen är huvuddelen av den åsikten, att hälsningen utgör ett värdefullt disciplinmedel. Inskränkning i permission som korrigeringsmedel förordas av en synnerligen stor majoritet. Dessa frågor kommenteras i följande avsnitt. Man kan i renodlande syfte indela de uppfattningar, som kommit till synes i svaren på de frågor, vilka gälla disciplinen, i »tvångspedagogiska» och »förtroende- eller frihetspedagogiska» sådana. Som renodlingar har ingendera av dessa uppfattningar enligt de flestas mening någon praktisk tillämpbarhet. Men det aktiva befälets åsikter i disciplinfrågor kunna inrangeras på den skala, som sträcker sig mellan dessa bägge extrema poler. Knappast någon av de tillfrågade är av den meningen att militär disciplin — lika litet som all annan disciplin — är möjlig att upprätthålla

utan ett visst tvång. Åsikterna gå dock isär beträffande det mått av tvång, som måste utövas för att man u n d e r utbildningen skall kunna skapa fältdugliga soldater. En stor grupp anser, att ett ganska stort mått av tvång i form av en rad föreskrifter, vars efterlevnad strikt kontrolleras och överträdelser bestraffas, jämte ett befäl, som självt utgör en förebild i fråga om föreskrifternas efterlevnad utgör det säkraste medlet att nå nyssnämnda mål. Andra anse, att man mera bör bygga på förtroende och lojalitet: »Absolut förtroende — tjänande av samma mål, dvs att gemensamt kunna försvara landet i demokratisk laganda. Truppen skall förstå att skräckstämning (polismentalitet, batonghjälp etc) inte är disciplin utan att denna är förmåga att till andras och eget bästa hålla sig snygg och uppföra sig väl utan fjäsk.» Åsikten att disciplinen måste bygga upp den laganda, som uppstår under gemensamt arbete och gemensamma ansträngningar, är icke ovanlig bland de yngre officerarna. Disciplinens

yttre

former

Hälsnings plikt en har i hög grad kommit att framstå som älsklingstemat rörande reformering, respektive demokratisering av förhållandet mellan befäl och trupp. Liksom de värnpliktiga hade det tillfrågade aktiva befälet att välja mellan fyra svarsalternativ, nämligen att hälsningsplikten har »lämplig omfattning», för vilket svar 33 % stannat, att den »bör utvidgas ytterligare» (29 % ) , att den bör »inskränkas ytterligare» (13 i%) samt att den bör »helt avskaffas» (19 % ) . H ä r liksom på flera andra punkter sammanhänger uppfattningen i viss utsträckning med graden. Det anmärkningsvärda är att furirerna, vilka ej äro »hälsningsberättigade» i minst utsträckning (10 %) vilja avskaffa hälsningsplikten, medan underofficerarna i störst

225 15

omfattning vilja avskaffa den (c:a 30 %), under det att officerarna intaga en mellanställning med 18 %. Den inskränkning som 1945 infördes, i det att hälsning efter visst klockslag ej behövde förekomma, har icke vunnit något gehör på truppofficershåll och ändringen har genomgående betecknats som en halvmesyr. Den grupp, som önskar en utvidgning av hälsningsplikten, rekommenderar en återgång till systemet före 1945. En mindre grupp anser, att man antingen bör återgå till äldre system eller också helt slopa hälsningsplikten. De, som förordat ett avskaffande av hälsningsplikten motivera detta med att hälsning bör ske enligt civilt bruk. Denna synpunkt framföres i större utsträckning av yngre än av äldre officerare. De, som anse inskränkning i hälsningsplikten böra ske, förorda i regel att hälsningsplikt endast bör förekomma inför det befäl vederbörande har skyldighet att känna i tjänsten. Det kan nämnas, att t o m ett något större antal bland det aktiva befälet än bland de värnpliktiga önska avskaffa hälsningsplikten helt (19 i% mot 16 %). Beträffande omfattningen av permission för de meniga föreligga ganska delade meningar. Tillfrågade rörande sin åsikt om vilken omfattning permissionen borde ha, bortsett från permission lördag—måndag och en kväll i veckan, ha 48 % förordat permission till klockan 2200, 17 % till klockan 2400, medan 27 •% anse, att permissionen bör sträcka sig från tjänstens slut till dess början påföljande dag. Officerarna förorda i större omfattning en begränsning till klockan 2200, medan underofficerare och underbefäl i större utsträckning förorda vidgad permission. Det kan tänkas, att den kontrollerande uppgift, som det lägre befälet får utöva, i någon mån har influerat på dess ställningstagande. De motiveringar, som givits, äro också

ganska skiljaktiga. Sålunda anse 38 \% att permission efter kl 2200 inverkar menligt på tjänsten och disciplinen, 22 % mena, att ständig nattpermission skapar trivsel och ökar arbetsglädjen. Åtskilliga i denna senare grupp anse, att de gjorda försöken givit goda erfarenheter. Slutligen betona 10 % att permission till kl 2400 h a r visat sig vara fördelaktig. Inskränkning i persmission som korrigeringsmedel anses av en överväldigande majoritet böra förekomma. Även sådant befäl, som ansluter sig till ganska betonade frihetspedagogiska synpunkter, framhåller, att rätten att inskränka permission f n är det enda medel befälet har i sin hand för att korrigera sådant indisciplinärt beteende, som ej direkt kan bli föremål för bestraffningsåtgärder i formell mening. En grupp på 9 % anser permissionsinskränkningen ej vara någon lämplig metod utan förordar andra tillvägagångssätt, såsom böter, extra vakttjänst, extra handräckning. Bland de disciplinära problemen intar den s k maskningen en särställning. Det råder ganska delade meningar om utbredningen av denna. Många anse, att maskningen beror på vederbörande instruktörs förmåga, och att väl planlagda och intressanta övningar är det bästa motmedlet. Beträffande en kategori värnpliktiga, de till befälsutbildning uttagna, råder dock en ganska enhällig mening, att »maskning» ofta förekommer för att vederbörande skall undgå förlängd utbildning. Beträffande lämpliga åtgärder för att begränsa »maskningen» förordas h å r d a r e disciplin (15 % ) , hårdare, mera intressanta och bättre planlagda övningar (11 % ) , ett utbyggt belöningssystem för välskött tjänst, såsom ökad permission, särskilda utmärkelsetecken, större dagpenning (8 %). Hit bör man också hänföra de

förslag till betingsförfarande som framförts (7 % ) . Ett objektivt kriterium på förekomsten av en speciell form av »maskning» h a r man i sjukskrivningsfrekvensen, som genomgående visar sig vara högre på måndagen (efter veckohelgsvilan), men är försvinnande liten på lördagen (efter veckans strapatser). Särskilt på officershåll förordas ett ändrat uttagningssystem av värnpliktiga till befälsutbildning, bl a med ökade förmåner. Utbildningen Frågan om utbildningstidens utnyttjande har efter krigets slut varit föremål för mycken diskussion. Vid sin attitydundersökning på de värnpliktiga fann 1945 års militärutredning, att 24 % ansågo utbildningstiden ej vara ordentligt utnyttjad. På frågan om utnyttjandet av utbildningstiden vid eget kompani ha 41 % av det aktiva befälet svarat, att tiden utnyttjas »i stort sett rationellt», 33 % att den »skulle kunna utnyttjas bättre» samt 9 % att den »i flera avseenden bortspilles». Bland motiveringarna framhäves i första hand, att för mycken tid åtgår för icke militära ämnen, såsom föredrag, medborgarundervisning m m, vidare inspektioner o dyl (8 % ) . Särskilt på officershåll pekar man på att det förekommer för mycket handräckning, vakttjänst och liknande. Bristen på befäl utgör en annan anledning till att utbildningstiden ej helt kan utnyttjas. Därtill kommer som viktiga orsaker brist på lämplig och nära belägen övningsterräng och lämpliga utbildningslokaler samt vidare övningsanslagens knapphet. Då de tillfrågade fingo ta ställning till ett antal uppräknade faktorer, vilka kunna tänkas påverka utbildningen ogynnsamt, ha följande faktorer angivits i första hand, nämligen befälsbrist (25 % ) , befälsbyten (17 % ) , övnings-

anslagens knapphet (16 % ) , de värn^ pliktigas passiva motstånd (12 % ) , bundenheten vid föreskrifter (10 •%). övningarna vid eget kompani anses av 50 % vara väl förberedda, av 26 % mindre väl förberedda och av 4 % helt otillfredsställande förberedda. I första hand framhåller man, att man ej h a r tid för förberedelser u n d e r tjänstetid utan att detta måste ske på fritid, särskilt gäller detta de yngre officerarna. I andra hand pekar man på befälsbristen och i tredje hand på brister i befälets kvalitet. På frågan, huruvida en förkortning av nuvarande utbildningstid för de värnpliktiga vore möjlig, ha 39 % svarat att detta är möjligt genom bättre planering, 37 % genom bättre befälstillgång och 7 % anser en förkortning vara omöjlig under alla omständigheter. Officerarna ha i större utsträckning än de övriga befälskårerna framhävt det villkor som ökad befälstillgång utgör. Sammanfattningsvis kan om det aktiva befälets syn på utbildningstiden sägas, att dennas utnyttjande försvåras av befälsbrist, i synnerhet brist på fast anställt underbefäl, och i samband därmed svårigheter att få tid över till förberedelser. Därtill komma sådana yttre, materiella omständigheter som olämpligt belägen övningsterräng, otillräcklig övningsmateriel o dyl. Egen

utbildning

De tre befälskårerna synas vara eniga om att nuvarande officers-, underofficers- respektive underbefälsutbildning är i behov av vissa reformer. Sålunda ha 24 % av samtliga betecknat nuvarande utbildning som »helt tillfredsställande»; 41 i% anse den vara »i behov av vissa detaljreformer»; 20 % anse den vara »i behov av vissa viktiga reformer» och enbart 2 >% anse nuvarande

-utbildning vara »helt otillfredsställande». På officershåll synes man vara minst nöjd, i det att endast 14 % av k a p t e n e r n a och 9 % av löjtnanterna och fänrikarna stannat för alternativet »helt tillfredsställande» mot 43 % av fanjunkarna, 26 ;% av sergeanterna och .21 % av furirerna. De reformförslag som framförts gälla dels de grundläggande principerna för, dels vissa viktigare detaljer i denna utbildning. De principiella reformförslagen beträffande officersutbildningen divergera i så måtto, att somliga anse det civila elementet spela för stor roll i utbildningen, medan andra anse det spela för liten roll. Åtskilliga rekommendera en återgång till äldre system med aspiranterna avskiljda från de värnpliktiga och med den form av kamratuppfostran, som därvid odlades. Andra föreslå ökad utbildning i ämnen sådana som psykologi och samhällslära. I flera fall framhålles, att den unge officerens kännedom om det svenska samhällets struktur och den värnpliktiga ungdomens reaktionssätt är för ringa. Detta anser en mycket stor grupp bland officerarna bl a sammanhänga med att den praktiska utbildningen i trupptjänst intager en alltför undanskymd plats. Det är bland befäl av alla grader en genomgående uppfattning, att man direkt efter genomgångna skolor besitter för liten rutin i trupputbildning. Officerarna från specialtruppslagen (motsvarande gäller även om underofficerare och underbefäl) anse sig erhålla alltför litet mått av specialutbildning, vilket är dem till förfång vid fullgörandet av trupputbildningsuppgifterna. F r å n underofficershåll anser man sig erhålla alltför liten utbildning i expeditions- och förvaltningstjänst. På underbefälshåll framföres önskemål om ökad utbildning i civila ämnen samt bättre lärarkrafter, särskilt i specialämnena.

228 Förhållandet

till

överordnade

Självfallet skapar det militära systemet med dess hierarkiska uppbyggnad och obetingade lydnadsförhållanden vissa friktioner mellan befäl av olika grader. I avsikt att söka få ett uttryck för hur kontakten mellan över- och underordnade gestaltar sig tillfrågades det aktiva befälet rörande arten av sin kontakt med närmast överordnade. Av samtliga tillfrågade ha 66 % betecknat denna kontakt som »helt tillfredsställande», 29 % som »i vissa avseenden otillfredsställande», medan endast 2 % betecknat det som »helt otillfredsställande». Vissa skillnader mellan befäl av olika grader föreligger. Sålunda anse 41 % av furirerna kontakten vara otillfredsställande i vissa avseenden mot något över 20 % för officerarna. Detta sammanhänger, som tidigare nämnts, med att furirerna anse sig sakna stöd uppifrån. I motiveringarna till de olika svarsalternativen framhålla inemot 30 % av officerarna och underofficerarna, att det föreligger ömsesidigt förtroende, gott kamratskap och gott samarbete med närmast överordnad mot endast 10 % av furirerna. Såväl underofficerare som underbefäl anse rangskillnaden vara alltför markerad. En sida av kontakten med överordnade utgöra möjligheterna till ett fritt meningsutbyte med dessa. 56 % av samtliga tillfrågade anse dessa möjligheter vara »synnerligen stora», 34 % anse dem vara »i regel reducerade» och 5 % anse dem vara »inskränkta till att bejaka den överordnade». Svarsalternativet »synnerligen stora» får allt lägre frekvens med fallande grad (75 % av kaptenerna, 61 % av fänrikarna, 61 % av sergeanterna och 40 % av furirerna). Inspektionsförfarandet Beträffande det nuvarande inspektionsförfarandet föreligger en mycket

utbredd mening, att detta bör ändras på vissa principiella punkter. Sålunda beteckna 24 % det nuvarande förfarandet som tillfredsställande »på det hela taget», 42 % anse att »ändringar på vissa punkter» tarvas, medan 19 % beteckna det som »helt otillfredsställande». Det sistnämnda svaret är vanligast hos de yngsta officerarna. Samtliga tre befälskårer äro genomgående av den meningen att inspektionerna ej skola vara förvarnade utan komma överraskande. Man framhåller bl a att en aviserad inspektion ofta förrycker utbildningen dagar i förväg. Beträffande den i anslutning till inspektionerna framförda kritiken har man tvenne huvudsakliga önskemål, nämligen att kritiken bör vara undervisande, dvs icke i främsta rummet ha negativ syftning (påpekande av brister), vidare att orsakerna till upptäckta brister böra fastställas. Sammanfattning 1. Den utförda undersökningen har bland det aktiva befälet mötts av stor tillfredsställelse och de avgivna svaren synas ha givit ett gott underlag för bedömningen av det aktiva befälets synpunkter angående de frågor rörande disciplinen och förhållandet mellan befäl och meniga, som under de bägge förflutna åren bl a ha ventilerats i den offentliga debatten. Ävenså har undersökningen på ett tillfredsställande sätt belyst de faktorer, vilka äro av betydelse för detta befäls arbetstrivsel. 2. Det aktiva befälet upplever mycket starkt den brytningstid, vilken försvaret f n genomlever. Arbetstillfredsställelsen är på många håll ganska ringa, vilket bottnar i en allmän otrygghet inför framtiden. Denna otrygghet h a r två sidor, dels den ekonomiska, dels förhållandet till den civila allmänheten. Yrkets aktuella, ekonomiska villkor anses vara sådana, att dessa utgöra den vä-

sentliga orsaken till avskedstagandena ur aktiv tjänst. Dessutom motses den framtida ekonomiska ställningen, vilken sammanhänger med eventuella indragningar, ändrade befordringsmöjligheter etc med en stark osäkerhetskänsla. I sitt förhållande till det civila samhället upplever man sin ställning som missaktad och missförstådd. 3. Den misstro som från civilt håll förekommer gentemot det aktiva befälet betraktas som i huvudsak orsakad av det sätt, på vilket befälet behandlats på visst presshåll och i viss propaganda. Man pekar bl a på den generalisering, som förekommit med anledning av enstaka befälspersoners förlöpningar. Som verksamma medel att häva denna misstro betraktar man ökad upplysning om försvarets samhällsfunktion och befälskårernas arbetsbetingelser samt ökad kontakt mellan det aktiva befälet och företrädare för civila yrken och verksamhetsgrenar. 4. Förhållandet mellan det aktiva befälet och den värnpliktiga truppen betraktas på det hela taget som tillfredsställande. De disciplinära förhållandena anser man dock ha försämrats efter krigets slut. Det nuvarande tillståndet ifråga om disciplinen anser man vara ett svävande mellantillstånd, där gällande föreskrifter och efterlevnaden av dessa ej korrespondera med varandra. Orsakerna härtill anses vara dels efterkrigsreaktionen, dels diskussionen r ö r a n d e »demokratiseringen» av förhållandet mellan befäl och trupp. Truppen synes i viss utsträckning ha anteciperat reformer, vilka ännu befinna sig på förslagsstadiet. Åtskilliga anse att en, enligt de tillfrågades mening, stundom ovederhäftig diskussion har inverkat menligt på befälets arbete i det att strikta disciplinkrav kommit att betraktas som ett uttryck för en odemokratisk inställning. 5. I fråga om hälsningsplikten anser

majoriteten det nuvarande mellantillståndet vara synnerligen otillfredsställande. C:a Ys är av den meningen att hälsningsplikten f n har lämplig omfattning, medan lika många vilja inskränka den eller avskaffa den helt och den återstående tredjedelen vill återgå till tidigare bestämmelser. Möjligheten att inskränka permissionen framhålles vara det enda korrigeringsmedel befälet f n har, varför man anser det vådligt att låta permissionen bli en okränkbar rättighet. Man har ögonen öppna för andra utvägar, såsom betingsförfarande, belöningssystem o dyl. 6. Utbildningstiden anses av majoriteten kunna förkortas, detta endast under förutsättning av rikligare befälstillgång och större materiella möjligheter att utnyttja tiden, såsom ökade utbild-

ningsanslag och bättre övningsterräng. 7. Nuvarande officers-, underofficers- och underbefälsutbildning anses av majoriteten vara i behov av reformer antingen av mera principiell art eller mera i detaljfrågor, ökad utbildning i truppföring är ett genomgående önskemål, likaså ökad specialutbildning för befäl vid specialtruppslagen. 8. Det nuvarande inspektionsförfarandet anses nästan genomgående vara otillfredsställande. Majoriteten önskar överraskande, dvs icke förvarnade inspektioner, bl a enär utbildningen i annat fall förryckes genom inspektionsförberedelser. Den i anslutning till inspektionerna avgivna kritiken anser man böra få en mera undervisande och positiv prägel, varvid orsakerna till funna brister böra fastställas.

BILAGA 3

Undersökning rörande faktorer," som påverka officersrekryteringen

Med hänsyn till vikten av en tillräcklig och god officersrekrytering är det av betydelse att överväga, vilka förhållanden som i nuvarande läge inverka på denna. Av intresse är härvid den genom försorg av arméns officersutbildningskommitté (SOU 1946:38) företagna undersökningen vid infanterikadettskolans sommarlinje 1945. Genom denna undersökning avsåg kommittén att få belyst, varför unga män, vilkas militära duglighet kvalificer a r dem för utbildning till reservofficerare eller värnpliktiga officerare, icke vilja bli officerare på aktiv stat. Kadetterna fingo individuellt och anonymt skriftligen besvara bland annat följande två frågor: 1. Skulle Ni, under förutsättning att Ni bleve förklarad lämplig för fortsatt utbildning till officer på aktiv stat, vilja söka anställning som sådan? 2. (Om fråga 1 besvarades nekande:) Varför önskar Ni icke vinna anställning såsom officer på aktiv stat? Vid sammanställning av de 274 svaren h a r en uppdelning skett i tre grupper med hänsyn till de svarandes civila skolutbildning, varvid svaren avgivna av kadetter, som avlagt studentexamen respektive realexamen, bildat grupperna A respektive B, och de svar, som lämnats av övriga kadetter (i flertalet fall med enbart folkskoleutbildning), bildat grupp C. Grupperna omfatta 83, 78 respektive 113 svar.

Fråga 1 har besvarats nekande i 250 fall (91 p r o c e n t ) . Ja-svaren fördela sig på grupperna sålunda A—0 (0 p r o c e n t ) , B—4 (5,1 procent) och C—20 (17,7 procent). I de 250 svaren på fråga 2 h a r vanligen varje svarande upptagit flera anledningar till att han icke vill bli officer på aktiv stat. Uttryckssätten växla i mycket hög grad, varför en konsekvent genomförd översikt av svaren är svår att åstadkomma. Vid det försök, som h ä r göres, (se tablå å nästfoljande sidor — 234 och 235) angives dels i hur många fall skälet i fråga sammanlagt anförts, dels inom parentes hur många fall, som hänföra sig till de tre ovannämnda grupperna i bokstavsordning. De relativa värdena hänföra sig till totalsumman svar på fråga 2 (250), respektive hela antalet svar inom de olika grupperna var för sig (83, 74 och 93). — F ö r fullständighetens skull ha även mera allmänna svar medtagits. Redovisningen i tablån är ensidig. Den upptager icke några skäl för ett val av officersbanan, icke heller några av de positiva omdömen om officersyrket eller dess utövare, som i stort antal förekommit i svaren. Det bör också framhållas, att uttalandena i stor utsträckning bära prägel av de svarandes ungdom och begränsade livserfarenhet. Benägenheten för generaliseringar och kategoriska omdömen är påtaglig. Likaså synes förväntningarna på framtiden i 231

Redan före militärtjänstgöringens början »inne i a n n a t yrke» eller inriktad på a n n a t yrke (t ex genom praktik, studier eller släktskap, övertagit eller skall övertaga faders rörelse eller dylikt) »Intresset» större för a n n a t yrke för det m i l i t ä r a (officersyrket etc) saknas eller är alltför ringa Officersyrket ett kall — känner ej kallelsen, anser sig icke h a fallenhet för officersyrket, icke v a r a lämplig eller icke passa att bli officer på aktiv stat, äger icke därför erforderliga egenskaper Hänsyn till föräldrarna, som önska a n n a t yrke Hyllar k r i s t n a och »humanistiska» ideal, oförenliga med officersyrket, eller anser den m i l i t ä r a utbildningens syfte (»lära döda») icke tilltalande Trivs icke med det militära, med det m i l i t ä r a systemet eller den m i l i t ä r a andan (personlighetsutvecklingen h ä m m a s , opsykologiskt bemötande, ringa förtroende för m a n n e n i ledet, för litet k a m r a t s k a p m e l l a n befäl och trupp, ej behandling efter förtjänst, för m å n g a dåliga officerare kvar — avlägsnas icke, för mycket hänsynslöshet, för mycken petighet, för mycket kryperi u p p å t och översitteri nedå t ; systemet — andan förråande, stel, byråkratisk, odemokrati sk etc) Motvilligt och avogt inställt folk att u t b i l d a och leda, »otacksamt yrke» Allmänhetens avoga inställning m o t det m i l i t ä r a avskräcker Yrket improduktivt, negativt, destruktivt Yrket icke människovärdigt, mindervärdigt Yrket för k r ä v a n d e (slitsamt, oregelbundet, kringflackande, för stort ansvar, försvårar o r d n a t hemliv och intressen utanför t j ä n s t e n ; fritiden för obestämd, för ringa) för enformigt, tröttande, tråkigt, själsdödande, andefattigt, ointressant, överbetonar fysisk spänst och u n d e r s k a t t a r intellektuell begåvning för ofritt, för mycket tvång, paragrafrytteri, formalism, pappersexercis, för reglementerat och för pedantiskt, för litet u t r y m m e för enskilda initiativ ...

Absoluta tal

Relativa tal

79 C25 + 33 + 21)

31,6 (30,2; 44,6; 22,e)

42 (11 + 13 + 18)

16,8 (13,3; 17,6; 19,4)

62 (14 + 17 + 31)

24 8 (16,9; 23^0; 33,3)

40 (22 + 1 1 + 7) 4 (2 + 1 + 1)

16 (26,5; 14,9; 7,5) 1,6 (2,4; 1,4; l,i)

21 (10 + 8 + 3)

(12,o; 10,8; 3,2)

83 (38 + 26 + 19)

33 2 (45,8; 3ö!i; 20,4)

19 (8 + 1 + 10)

7,6 (9,6; 1,4; 10,8)

13 (6 + 4 + 3) 18 (10 + 5 + 3) 4 (4 + 0 + 0)

52 (7,2; 5^4; 3,2) 7,2 (12,o; 6,s; 3,2) 1,6 (4,8; 0; 0)

37 (13 + 1 0 + 1 4 )

14,8 (15,7; 13,6; 15,i)

66 (31 + 18 + 17)

26,4 (37,8; 24,a; 18,3)

69 (22 + 27 + 20)

27 6 (26,6; 36^5; 21,5)

8,4

Inom officerskåren för stela umgängesformer och för mycken osjälvständighet, för mycket beroende av och fjäsk för överordnade, för litet k a m r a t l i g t samarbete, svårt för en u n d e r o r d n a d få u t r y m m e för s j älvverksamhet Befordringar efter tjänsteår, icke efter duglighet, m a n måste »bli upptäckt» — chansartat, kunnighet bedömes icke som i det civila F r a m t i d s u t s i k t e r n a ovissa, försämrade befordringsoch utkomstmöjligheter förutses, »otrygg framtid» Ekonomiska skäl (för dåligt betalt, a n n a t valt yrke ekonomiskt fördelaktigare, lång tid i n n a n befordran medför större lön, ovissa ekonomiska framtidsutsikter i yrket) Utbildningen vid försvarets läroverk kräver för lång tid, är för svår, är för dåligt betald (t ex för familj eförsörj are)

miånga fall vara överdrivet optimistiska oich några motsvarigheter inom det civiila livet till missförhållanden, som påtadats inom det militära, torde i regel i c k e förutsättas.

Absoluta t a l

Relativa t a l

29 (15 + 8 + 6)

11,6 (18,i; 10,8; 6,5)

(4 + 3 + 1)

(4,s; i n

l,i)

46 (16 + 18 + 12)

18,4 (19,3; 24,3; 12,9)

54 (18 + 22 + 14)

21,6 (21,7; 29,7; 15,i)

28 (0 + 6 + 22)

11,2 (0; 8,i; 23,7;

refererade undersökningen måste tagas cum granö salis, så ger det dock en viss uppfattning om några av de väsentligaste anledningarna till n u v a r a n d e rekryteringssvårigheter.

Även om således resultatet av den h ä r

BILAGA 4

Vissa befälskårers sammansättning samt militära befattningar och grader inom brittiska, amerikanska och franska samt de nordiska grannländernas arméer, jämförda med motsvarande inom svenska armén

Föreliggande sammanställning grundar sig i huvudsak på en av försvarsstabens utrikesavdelning utgiven skrift »Engelska, amerikanska och franska benämningar på svenska, främst militära organ, befattningar och grader», a n d r a upplagan 1952. Brittiska armén Underofficerare benämnas kollektivt Warrant Officers (Class I—II) och underbefäl Non-Commissioned Officers (NCOs). Begreppet manskap (underbefäl och meniga) motsvaras närmast av rank and file, som omfattar manskap t o m Lance-Sergeant (men ej Sergeant). 10 Offrs + 12 OR = 10 officers och 12 other ranks = 10 officerare och 12 underofficerare, underbefäl och meniga. Jämförelse mellan tjånstegrader (befattningar). överstelöjtnant Major Kapten (13 års officer) Löjtnant (6 års officer) Löjtnant (yngre) Fänrik Förvaltare

234 Fanjunkare

Sergeant överfurir Furir Korpral

Regimental Sergeant Major Company Sergeant Major Sergeant Lance-Sergeant Corporal

Underofficerarna intaga oberoende av grad och tjänsteår tjänsteställning efter samtliga officerare inom brittiska armén. Amerikanska (U.S.) armén Officerare benämnas kollektivt Commissioned Officers ( = officerare med fullmakt), underofficerare i förvaltningstjänst Warrant Officers och yngre underofficerare i trupptjänst samt manskap Enlisted. F r o m Master Sergeant t o m Corporal äro Non-Commissioned Officers (NCOs), omfattande yngre underofficerare samt underbefäl.

Colonel Lieutenant-Colonel Lieutenant-Colonel Major Major

Överstelöjtnant

Captain

Major

Lieutenant Second Lieutenant

Kapten Löjtnant Fänrik i Kan även vara Quartermaster Lieutenant (Captain, Major).

Conductor and Staff Sergeant Major 1st Classi

Jämförelse mellan tjänstegrader (befattningar). Colonel Lieutenant Colonel Lieutenant Colonel Major Captain First Lieutenant Second Lieutenant

Förvaltare Fanjunkare Sergeant överfurir Furir Korpral

Chief Warrant Officer Warrant Officer Master Sergeant, First Sergeant Sergeant 1st Class Sergeant Corporal

Franska armén Underofficerarna benämnas kollektivt Sousofficiers. Jämförelse mellan tjänstegrader (befattningar). överstelöjtnant Major

Lieutenant Colonel Commandant, vid inf. även: Chef de Bataillon Kapten, Ryttmästare Capitaine Löjtnant Lieutenant Fänrik Sous-Lieutenant Förvaltare Fanjunkare Sergeant

Adjudant-Chef Adjudant Sergent-Major Sergent-Chef

överfurir Furir Korpral

Sergent Caporal-Chef

Danska armén Inom den år 1946 tillsatta danska försvarskommissionen arbetade ett underutskott med särskild uppgift att undersöka möjligheterna att upphäva den gällande befälsordningen och få den ersatt med en enhetsbefälskår. Kommissionen fann dock i sin strävan för försvarets demokratisering icke möjligt att skapa en organisation efter enhetsbefälsprincipen. I Danmark kommer — i överensstämmelse med det för riksdagen sommaren 1951 framlagda förslaget till ny försvars- och personalordning, vilket bifölls och väntas vara helt genomfört vid slutet av budgetåret 1953/54 — även i fortsättningen att finnas två huvudkategorier befäl, nämligen sådana som skola användas i befattningar, där

taktiska eller vetenskapligt präglade kvalifikationer krävas och sådan personal, vars tjänsteområde väsentligen omfattar instruktionsmässig, hantverksmässig eller teknisk specialtjänst. Det har icke ansetts vara rationellt att ge alla fast anställda samma utbildning, då man därvid nödvändigtvis kommer att lära upp ett stort antal befäl på områden, som de aldrig någonsin få praktiskt bruk för. Detta är en av huvudorsakerna till, att man lämnat tanken på ett enhetsbefäl. Inom de tre försvarsgrenarna skola finnas samma kategorier fast anställd personal, nämligen officerare, specialofficerare, fänrikar, sergeanter, korpraler och »mather». En »math» är en fast anställd menig. Komplettering i underbefälsgraderna sker genom tvångsuttagning och utbildning av erforderligt antal värnpliktiga. Till officerare hänföres personal, som genomgått någon av de tre vapengrenarnas officersskolor. De avses för de mera kvalificerade befattningarna. Med specialofficerare menas personal, som genomgått någon av de tre fänriksskolorna och efter tjänst som fänrik och överfänrik befordrats till specialofficer. Specialofficer h a r grad som kapten (örlogskapten), kaptenlöjtnant eller premiärlöjtnant (sjölöjtnant). De äro alltså kompaniofficerare och användas i specialbefattningar samt som instruktörer och tekniker. Överfänrikar och fänrikar är personal, som genomgått någon av de tre fänriksskolorna, och som i sinom tid skall befordras till specialofficerare. Normalt räknas med, att en överfänrik skall kunna utnämnas till specialofficer vid 40 års ålder. De ha icke officers grad utan utgöra en nyskapad underofficerskategori. Tillsammans med specialofficerarna, fullgöra de, vad inom svenska armén menas med underofficerstjänst.

Den gamla underofficersgruppen, officianterna, har försvunnit. Vissa kår- och stabsofficianter utnämndes nämligen till specialofficerare, medan övriga bildade den nyskapade fänrikskåren. Översergeanter, sergeanter och korpraler äro manskap, som fullgör underbefälstjänst. Utnämning till översergeant sker normalt efter 3 år, varför graden närmast torde motsvara en svensk furir. »Mathen» slutligen bibehåller menigs grad under hela sin kontraktstid om tre till sju år. Han tjänstgör i särskilt krävande befattningar, för vilka det skulle vara alltför tidsödande att utbilda vanliga värnpliktiga. Personalordningen innebär även, att allt blivande befäl skall genomgå samma grundläggande utbildning, antingen som värnpliktig menig eller som »math». Varje menig, som har förmåga eller lust därtill, och oberoende om han vid inryckningen endast har folkskoleutbildning, ges möjlighet att på statens bekostnad genomgå de skolor och kurser, som krävas för befordran till de högsta militära posterna. Norska armén Inom norska armén infördes i början av 1930-talet en form av enhetsbefäl, som man dock nu står i begrepp att helt överge. Enligt en till stortinget hösten 1952 överlämnad proposition (St. prop, nr 153/1952) angående befälsutbildningen inom försvaret föreslår sålunda regeringen ett befälssystem med två kategorier, av vilka den ena — befäl S — närmast motsvarar underofficerare och underbefäl och den andra — befäl B — närmast motsvarar officerare. Befäl S skall enligt förslaget tjänstgöra som »detaljinstruktörer» (vid utbildning enskilt och i grupp) men efter viss tids trupptjänst omskolas och överföras till befattningar i stabs- och förvaltningstjänst. Detta befäl föreslås om-

fatta tjänstcgraderna sersjant (ungefär motsvarande furir), oversersjant samt stabssersjant eller kommandersersjant; vidare befordran skall dock kunna ske till löjtnant i »administrative officersstillinger». — En del av befäl S utbildas för att bestrida underbefälsbefattning i krigsförbanden. Befäl B är avsett som truppförare och förbandschefer. Det omfattar två kategorier, en utan och en med krigsskola. Den förra avses efter kompletterande utbildning kunna befordras till löjtnanter och kaptener. Den senare avses efter hand befordras till majorer (motsvarar närmast svensk kapten, jämför brittiska a r m é n ) , vilket blir slutgraden för dem som inte går vidare. Det framhålles, att de funktioner de skilda befälskategorierna skall fylla i fred och krig bör vara grunden vid befälsorganisationens uppbyggnad och planläggningen av befälets utbildning. Befäl, som huvudsakligen skall tjänstgöra som instruktörer, och befäl, som huvudsakligen skall vara truppförare och förbandschefer, bör därför utbildas var för sig och efter olika linjer. Erfarenheten under efterkrigsåren visar, att värnpliktigt underbefäl inte kan användas som »detaljinstruktörer». Kravet på allmänbildning är för befäl S begränsat till folkskola. Militär lämplighet anses för denna befälskategori vara huvudsaken. För befäl B, som inte genomgår krigsskola, erfordras realskoleexamen, utom vid ingenjör- och signaltrupperna där studentexamen ansetts nödvändig. För inträde vid krigsskolan krävs studentexamen. Ur demokratisk synpunkt betecknas det som betydelsefullt, att alla därtill lämpliga ynglingar kan få tillträde till befälsbefattningar inom försvaret. De måste ha möjlighet att skaffa sig erforderlig skolunderbyggnad utan hinder av

ekonomiska förhållanden o d. Tills den civila skolorganisationen är fullt utbyggd, bör därför hållas igång särskilda civila skolor i försvaret för befälsaspiranter, som inte på annat sätt kan skaffa sig erforderlig allmänbildning. Beslut angående befälsutbildningen h a r ännu icke fattats, då frågan sammankopplats med en proposition (St. prop, nr 2/1953) om försvarets organisation. Finska armén Den 1. december 1952 trädde en ny försvarsordning i kraft i Finland. Enligt denna tillkommer ett antal nya grader inom försvarsmakten för såväl officerare som underofficerare. Motiveringen för detta h a r varit, att man velat dels bereda personalen ökade befordringsmöjligheter, dels åstadkomma en ökad differentiering av lönerna. De nytillkomna graderna är premiärlöjtnant, överfältväbel, överbåtsman och militär-

mästare. Premiärlöjtnantsgraden gäller för alla tre försvarsgrenarna, medan överfältväbelgraden gäller armén och flyget och överbåtsmansgraden endast flottan. Militärmästare är en nytillkommen grad för underofficerare i teknisk tjänst (tyghantverkare). Graderna enligt den nya försvarsordningen framgå i övrigt av nedanstående tablå. Enligt finsk indelning är personal med graderna överfältväbel — undersergeant underofficerare. En korpral räknas till manskapet och är en »manskapsgrad», som endast tilldelas värnpliktiga. Det finns inga aktiva korpraler i finska armén. Tjänstgöringsmässigt motsvarar en finsk korpral en svensk vicekorpral, en undersergeant svensk korpral, sergeant svensk furir eller överfurir, översergeant svensk sergeant, fältväbel och överfältväbel svensk fanjunkare och förvaltare. Armén och flyget

Generaler

Fältmarskalk (hederstitel som tilldelas endast under krig) General Amiral Generallöjtnant Viceamiral Generalmajor Konteramiral

Stabsofficerare

Överste överstelöjtnant Major

Kommodor Kommendör Kommendörkapten Kaptenlöjtnant

överofficerare

Kapten (vid kav ryttmästare) Premiärlöjtnant Löjtnant Fänrik (vid kav kornett)

Premiärlöjtnant Löjtnant Underlöjtnant

Underofficerare

Överfältväbel Fältväbel översergeant Sergeant Undersergeant

överbåtsman Båtsman Översergeant Sergeant Undersergeant

Befäl

Underbefäl

Flottan

BILAGA 5

Instruktion för kompaniadjutant (utarbetad inom Statens organisationsnämnd år 1947)

1. Kompaniadjutant lyder direkt under kompanichefen. Han ombesörjer expeditionstjänsten vid kompaniet samt biträder kompanichefen i förvaltningstjänsten enligt vad nedan föreskrives. Han biträder i övrigt kompanichefen enligt dennes bestämmande. Dagkorpralen tjänstgör som kompaniadjutantens biträde. Kompaniadjutanten deltager i utbildningsarbetet enligt särskilda bestämmelser. 2. Kompaniadjutanten registrerar inkommande och utgående tjänstemeddelanden samt o r d n a r och förvarar inkommande tjänstemeddelanden samt koncept till utgående tjänstemeddelanden. 3. Kompaniadjutanten för följande handlingar: Expeditionslista, remissförteckning, tjänstgöringsuppgift, efter sakinnehåll ordnat översiktsregister över bestämmelser för framtida efterrättelse, kommendörrulla, förteckning över tillrättavisningar, adressregister för kompaniets officerare, underofficerare och utom kasernen boende manskap, skjutkort samt, därest så erfordras, diarium över hemliga handlingar. 4. Kompaniadjutanten biträder kompanichefen vid förandet av tjänstgöringskort. 5. Kompaniadjutanten biträder kom-

panichefen vid utredningar, förhör och dylikt. 6. Kompaniadjutanten utför till hans arbete hörande eller av kompanichefen anbefallt skrivarbete, som är au ringa omfattning eller av sådan art, att det lämpligen kan göras för hand, t ex ifyllande av blanketter. 7. Kompaniadjutanten inför ändringar och tillägg i kompaniexpeditionens exemplar av reglementen, instruktioner och dylikt. 8. Före inryckning av värnpliktiga mottager kompaniadjutanten från mobiliseringsavdelningens personaldetalj till kompaniet översänd inmönstringsrulla i två exemplar. Det ena exemplaret återlämnas efter inryckningen med angivande av inryckande och uteblivna värnpliktiga. Det andra exemplaret behålles vid kompaniet. Då värnpliktig under löpande tjänstgöringsperiod omflyttas mellan kompanier översänder kompaniadjutanten till mobiliseringsavdelningens personaldetalj omflyttningsrapport. 9. Kompaniadjutanten fullgör de åligganden i fråga om permission, som framgå av särskilda föreskrifter. 10. Kompaniadjutanten avlämnar - utöver vad som följer av ovanstående — de uppgifter och dylikt, som vid bestämda tider eller eljest skola lämnas från kompaniet, och vilkas avlämnande enligt kompanichefens bestämmande icke åligger annan.

11. Kompaniadjutanten ombesörjer att kompaniorder och a n d r a tjänstemeddelanden, som böra komma till manskapets kännedom, anslås på ordertavla och vid behov även meddelas manskapet på annat sätt. 12. Vid behov av förteckningar och dylikt över personal beställer kompaniadjutanten sådana från mobiliseringsavdelningens personaldetalj. 13. Kompaniadjutanten utbetalar penningbidrag, portionsersättningar och dylikt. Han för i samband härmed föreskrivna listor samt upprättar föreskrivna sammandrag. 14. Kompaniadjutanten mottager och inlevererar till kassaavdelningen ersättningar för förkommen och skadad materiel. 15. Kompaniadjutanten insänder portionsbesked till intendenturavdelningen. 16. Kompaniadjutanten förvarar »Sjukkort trupp» samt tillser, att kort avseende »I dag sjukanmälda», »Tjänstbara behandlings- och kontrollfall» och »Sjukredovisade» medföras till sjukvisitationen. 17. Kompaniadjutanten tillser, att

gällande föreskrifter rörande ut- och inlämning, tvätt och reparation av till manskapet utlämnad materiel iakttages. Han upprättar eventuell erforderlig bytesbeställning, då söndrig eller annan materiel behöver bytas. 18. Kompaniadjutanten beställer, mottager och kvitterar samt övar tillsyn över och ombesörjer vård av till kompaniet utlånad kasernutredning och dyl. samt till kompaniet utlämnad förbrukningsmateriel. Han förvarar beställningar och reversal angående till kompaniet utlånad materiel samt kollation e r a r dem minst en gång varje halvår vid förrådsbokföringskontoret. 19. Kompaniadjutanten mottager och förvarar, i den utsträckning kompanichefen bestämmer, till kompaniet för gemensamt bruk utlånad materiel. 20. Kompaniadjutanten upprättar för varje lokal tillhörande kompaniet en inventarieförteckning, vilken förvaras i lokalen, samt för varje logement en logementsförteckning, vilken anslås i eller utanför logementet. 21. Kompaniadjutanten ansvarar för städningen inom kompaniets lokaler.

Reservation Av Bredberg,

herrar

Bergdahl

och

Edenman

Innehåll

I. Vissa av reservanterna gjorda erinringar mot befälsutredningens förslag

241 Inledning

245 Krigsorganisationen

247 Kvartermästarkåren

255 Officerskårens rekrytering

259 Kompetensgrupper

261 II. Reservanternas förslag till befälsfrågans lösning Inledning

265 265

1. Befälsfrågan och krigsorganisationen

2. Befälsstaten

3. Rekrytering och utbildning till befäl på aktiv stat

4. Utbildning till värnpliktigt befäl

5. Utbildningsorganisationen vid infanteriregemente

6. Rekrytering och utbildning till fast anställt manskap

7. Skolreformen och befälsfrågan

8. Reservanställt befäl

9. Särskilda frågor

10. Jämförande kostnadsberäkningar

11. Förslaget inför övergången

12. Förslaget i sammanfattning och dess innebörd

13. Övergångsplan

I. avdelningen

Inledning I enlighet med den plan, som från början fastställdes för befälsutredningens arbete, skulle i första hand ingående undersökningar verkställas rörande den för infanteriet avsedda krigsorganisationen och dess befälsbehov. Det stod klart för befälsutredningen, att det, sakligt sett, icke gives någon annan utgångspunkt, när det gäller att åstadkomma en lösning av försvarets befälsfråga. För undersökningarna ifråga ställdes särskild officer ur arméstaben till förfogande. Undersökningarna gåvo bl a vid handen, att en betryggande ledning av de krigsorganiserade förbanden i kompanichefs- och högre chefsinstanser fordrade en större tillgång till aktivt befäl än vad de nuvarande officers- och underofficersstaterna sammanlagt kunde ställa till förfogande samt att lägre befattningar kunde och måste bestridas av värnpliktigt (reservanställt) befäl. En närmare redogörelse för undersökningarna återfinnes i II. avdelningens 1. kapitel. Resultatet av desamma förelades befälsutredningcn under förra delen av år 1950. Detta resultat lades till grund för det förslag, som den hade i uppdrag att utforma enligt i vederbörliga direktiv angivna riktlinjer. Det förslag, som sålunda skulle i enlighet med vad ovan anförts utarbetas, återfinnes i II. avdelningen. Undertecknade tre reservanter förorda detta förslag.

Det enda alternativ, som enligt befälsutredningens beslut skulle utarbetas, hade till syfte att genom mer eller mindre långt gående reformer på grundval av det nuvarande systemet med skilda kårer söka åstadkomma en mera tillfredsställande ordning. Det skulle sålunda räknas med en officerskår, en underofficerskår och en underbefälskår, samtliga rekryterade värnpliktsvägen. Till grund för alternativet skulle läggas resultatet av krigsorganisationsundersökningarna. Alternativet utarbetades i två versioner, det ena genom sekretariatets försorg, det andra genom försorg av till förfogande ställd officer. Sekretariatets alternativ räknade med en utvidgad officerskår och en underofficerskår av enahanda storlek som för närvarande. Sammanlagt ställde de båda kårerna till förfogande samma tillgång på kvalificerat befäl för bestridande av kompanichefs- (motsvarande och högre) befattningar som förslaget. Rekryteringen och utbildningen skedde på skilda vägar, men även underofficerskårens utbildning var inriktad på bestridande av kompanichefsbefattningar i krigsorganisationen. I tjänsten voro de båda kårerna parallellställda. Alternativet ifråga avvisades av befälsutredningcn i början av år 1952. Även om detsamma vilade på den verkställda krigsorganisationsundersökningens grund och fördenskull innebar en lösning av befälsfrågan, kunde det icke vara rationellt att för tillgodoseende av 245

ett och samma ändamål räkna med två befälskårer med ty åtföljande komplikationer. Under senare hälften av år 1951 framlade chefen för armén ett förslag angående volontärinstitutionens slutliga avveckling och dess ersättande med ett ytterligare antal pensionsberättigande beställningar för underbefäl. Det föreslagna antalet underbefäl — rustmästare, överfurirer m fl — uppgick till omkring 125 per regemente. Härvid förutsattes, att ett visst antal civila befattningar skulle besättas med underbefäl. Förslaget innebar sålunda en väsentlig utökning av den dåvarande fredsstaten underbefäl — omkring 80 per regemente — regelmässigt dessutom i stor omfattning vakant. Vid utarbetandet av det andra av nyssberörda båda alternativ synes dess målsman hava känt sig bunden av underbefälsförslaget ifråga. Dess infogande i oförändrat skick blev därför en given utgångspunkt vid detta alternativs utformning. / stället för att räkna med reservanställd och värnpliktig personal för bestridande av befattning såsom kompanikvartermästare liksom av andra lägre befattningar avsågs för ändamålet ifråga nyssberörda fast anställda underbefäl. Åtgärden föranledde i sin ordning en begränsning av det sammanlagda antalet officerare och underofficerare under det för krigsorganisationen enligt ovan erforderliga. Antalet officerare utökades visserligen icke oväsentligt i förhållande till den nuvarande styrkan — en i och för sig riktig åtgärd — men däremot minskades antalet underofficerare. Även detta förslag blev i början av år 1952 avvisat av befälsutredningcn. Redan vid årsskiftet hade befälsutredningen i sitt yttrande över arméchefens underbefälsförslag även uttalat sig för en begränsning av antalet underbefäl till vad ungefär den gällande staten

upptog. Det kunde icke anses försvarligt, att samtidigt som statsmakterna genom förlängd tjänstgöringstid för vissa värnpliktiga beredde möjlighet till utbildning av värnpliktsbefäl för bestridande av krigsorganisationens lägre befälsbefattningar och brist rådde på kvalificerat befäl, utvidga det fast anställda manskapets stater. Då det sålunda visade sig ogörligt att med utgångspunkt från den gjorda krigsorganisationsundersökningen samt med bibehållande av en officerskår och en underofficerskår åstadkomma en lösning av befälsfrågan, igångsattes försommaren 1952 ett särskilt försök att på det bestående systemets grund åstadkomma en mera tillfredsställande ordning än den nuvarande. Försöket anförtroddes vissa av befälsutredningens ledamöter. Resultatet av deras arbete gjordes sedermera till föremål för ytterligare bearbetning och föreligger i form av befälsutredningens förslag — majoritetsförslaget. Som var att vänta på grund av syftet med försöket ifråga präglas förslaget av en strävan att ur fredsmässiga och fackbetonade synpunkter klargöra de brister, som vidlåda det nuvarande systemet samt att genom delreformer på det beståendes grund avlägsna de mera påtagliga bristerna ifråga. Som en följd härav synes för förslagsställarna tillgodoseendet av krigsorganisationens krav icke längre ha varit något förstahandsintressc utan blott och bart en anpassningsfråga. På annat sätt kan icke förklaras, hurusom en redan i och för sig otillräcklig officerskår kan av rekryteringsskäl begränsas samt reservanställda officerare likställas med och i vissa fall tillerkännas större värde än aktiva officerare, samtidigt som värnpliktsbefälets i övrigt användbarhet nedvärderas. Icke heller har någon rimlig förklaring givits till att samtidigt

som värnpliktiga genom 1952 års riksdagsbeslut uttages till befälsutbildning i större antal än någonsin tillförne, en väsentlig utökning av icke blott underofficerskåren utan även och i särskilt hög grad av underbefälskåren sker. Åtgärden ifråga framträder i desto egendomligare dager, som båda kårernas befäl planmässigt undandrages infanteriets egentliga verksamhet — striden — och i stället avses för underhållstjänstens lägre befattningar. Krigsorganisationen För närvarande torde klarhet råda på den punkten, att de krigsorganiserade förbanden måste äga en fullgod beväpning och utrustning. Den nästan ettåriga värnpliktsutbildningen ger även ett enstämmigt uttryck för en strävan att ge åt de värnpliktiga den för ett krig erforderliga utbildningen. Allt detta blir dock av föga värde, om icke de krigsorganiserade förbanden ställas under ledning av ett sina uppgifter vuxet befäl. De krigsorganiserade styrkorna äro numera mångdubbelt större än förr. Följden härav blir ett befälsbehov i alla grader av en högst betydande storleksordning. För dess tillgodoseende gives icke någon annan möjlighet än att utbilda värnpliktiga för alla de befattningar, som de inom en rimligt tillmätt utbildningstid kunna lära sig att bestrida. Eljest är det icke möjligt att i fredstid hålla den kvalificerade befälsstat, som överhuvudtaget icke kan ersättas av värnpliktiga. Det är sålunda uppenbart, att den större krigsorganisationen måste påverka de aktiva befälsstaterna. Systemet med stambefäl för alla befälsbefattningar — officerare för högre befattningar, underofficerare för mellanbefattningar och underbefäl för lägre befattningar — måste fördenskull ersättas med stambefäl endast för sådana

befattningar, vilka icke kunna bestridas med värnpliktsbefäl samt med nu nämnt befäl för övriga befattningar. Endast i särskilda fall är det berättigat att räkna med aktiv personal för bestridande av lägre befattningar och även av mellanbefattningar. Detta har otvetydigt framgått som resultat av de gjorda undersökningarna. Det har sedan länge varit ett bestämt krav, att fredsstaten skall ge en sådan tillgång på aktiv officersulbildad personal, att krigsorganisationens behov av chefer för stridande kompanier och av en första ersättning för dessa skall kunna tillgodoses. Endast därigenom kunna förbanden erhålla nödig fasthet i ledningen. Detta är enligt reservanternas mening en förutsättning för att förbanden överhuvudtaget skola kunna sägas vara stridsdugliga enheter. Krigserfarenheten bestyrker till fullo riktigheten härav. Detta krav framträder med särskild skärpa i våra dagar på grund av det förhållandet, att ett stridande kompani numera äger en mångsidig utrustning med vapen, som måste bringas i samverkan med varandra och med andra vapenenheter. Och icke nog med det, det fordras även samverkan med andra vapenslag, t. ex. artilleri, pansar och flyg. Kravet ifråga har dessutom numera en långt vidare tillämpning än förr. Av skilda orsaker måste samma krav på stridsduglighet som på fälttrupperna numera ställas på större delen av de s k lokalförsvarsförbanden. Det skulle vara av intresse att närmare ingå på hithörande frågor. Av sekretesskäl låter sig emellertid ej detta göra. Värdet av det förslag, som reservanterna framlägga, torde framgå därav, att detta räknar med en tillgång per regemente av ett antal på icke mindre än 125 officersutbildat befäl. Storleken av det krafttillskott, som sålunda ges infanteriets krigsorganisation, framgår av

det förhållandet, att den nuvarande staten upptager endast 65 officerare. Majoritctsförslaget synes stå helt främmande för tillgodoseendet av här berörda behov. Nämnda förslag grundar sin officersstat på den uppfattningen, att tillträdet till officersbanan i varje fall måste förbehållas studenter. Då för närvarande brist råder på studenter, särskilt sådana, som vilja välja officersyrket, måste av rekryteringsskäl en begränsning göras av staten. Med denna motivering tvekar icke majoriteten ens att begränsa den redan nu ytterligt svaga officersstaten från 65 till 55 per regemente eller med inalles 190 officersbeställningar. Mot bakgrunden av reservanternas förslag synes majoritetsförslaget i här berörda avseende icke hava någon som helst samhörighet med 1953 års krigsorganisation. Även ifråga om underhållstjänsten, d v s den tjänst, som avser att vidmakthålla truppens stridsduglighet, har reservanterna en helt annan uppfattning än den majoritetsförslaget företräder. Särskilt gäller detta tjänsten vid kompani. Enligt gammal ordning fanns vid kompaniet i fred en fanjunkare såsom kompaniadjutant, avsedd för samma befattning, när kompaniet gick i fält. På den tiden, då kompanihushållningen var en grundsten i förvaltningen vid regementena, var befattningen förenad med ett betydande förvaltningsansvar och synnerligen väl lämpad som reträttplats från den krävande trupptjänsten, då åldern började taga ut sin rätt. För närvarande äro med befattningen förenade göromål av enkel expcditionell och ordningsmässig natur, en biträdesbefattning, som ingalunda kräver ett så kvalificerat befäl som en fanjunkare. Den för några år sedan verkställda rationaliseringen gav vid handen, att för befattningen erfordrades icke mer än

en överfurir. Det oaktat är, som majoriteten i detta avseende riktigt framhåller, flertalet kompaniadjutantsbefattningar alltjämt besatta med fanjunkare. Detta förhållande är, som framgår av vederbörliga handlingar i ämnet, beroende därav, att det av rekryteringsskäl icke varit möjligt att indraga fanjunkarbeställningarna ifråga, och då finns ju, eftersom truppbefordringsvägen är stängd för underofficer, ingen annan möjlighet än att alltjämt placera fanjunkarna i kompaniadjutantsbefattningarna. Överfurirsorganisationen har icke heller ännu nått den utveckling, att lämpliga överfurirer stått till förfogande. Kompaniadjutantsbefattningen i fred har emellertid numera icke någon som helst motsvarighet i krigsorganisationen. Den krigsmässiga adjutantstjänsten, som är av annan natur än den fredsmässiga, pålägges i krigsorganisationen en särskild befattningshavare — stabsfuriren — värnpliktsbefäl. Det biträde, som kompanichefen i fält behöver vid handhavandet av sitt kompanis underhållstjänst, påvilar chefen för kompaniets tross, tillika kompanikvartermästare. Kompaniadjutanten i fred sysslar icke med några göromål, som förbereder honom för denna tjänst. Vid sådant förhållande synes det icke lämpligt utan snarast ägnat att förvirra begreppen att blanda ihop kompaniadjutantsfrågan i fred med frågan om chefskap över kompanitross och tjänst såsom kompanikvartermästare. Ett ytterligare skäl härtill utgör det faktum, att antalet kompaniadjutantsbefattningar i fred är och måste alltid, om de överhuvudtaget böra bibehållas i sin nuvarande form, vara ett försvinnande fåtal i förhållande till det erforderliga antalet kompanitrosschefer och kompanikvartermästare i krig. För reservanterna framstår kravet på

att varje chef, inom ramen för sitt befälsområde, skall i krig utöva ledningen av underhållstjänsten vid sitt förband, såsom något självfallet. Denna tjänst är en oskiljaktig del av all annan tjänst vid förbandet. I hög grad gäller detta stridstjänsten. Vid de lägsta truppenheterna och särskilt vid kompaniet framträder även kravet på en direkt ledning av tjänsten ifråga i all möjlig omfattning. Kompaniet är den lägsta taktiska enheheten. Det sätt, på vilket dess chef förstår att vidmakthålla sitt kompanis stridsduglighet, är avgörande för dess värde såsom sådant. Kompaniet är dock den militära ordningens och disciplinens enhet framför alla andra enheter. Det personliga intresse, som kompanichef visar underhållstjänsten vid kompaniet, är grundläggande för ömsesidigt förtroende mellan chef och trupp. Varje kompanichef måste fördenskull vara så fostrad, att han känner ett ständigt ansvar för sitt förbands stridsduglighet och välbefinnande. Därmed följer intresse för underhållstjänsten i befälsutövningen. En given fordran på kompanichefen är ock, att han behärskar underhållstjänsten, främst dess särskilt betydelsefulla grenar — sjukvårds-, förplägnads- och ammunitionstjänst — samt dess transportorgan och deras transportmöjligheter. Vad ovan anförts vilar på krigets erfarenhet. I enlighet härmed äro även gällande bestämmelser avfattade. Denna grundåskådning utmärker även reservanternas förslag. Chefen för ett kompani måste var yrkesutbildad även ifråga om underhållstjänsten. Majoritetsförslagets målsmän synes däremot hysa den uppfattningen, att en kompanichefs verksamhetsområde kan liksom klyvas i två hälfter. Chefen kan i huvudsak begränsa sin verksamhet till den egentliga striden. Underhållstjänsten överlämnas till en särskild befatt-

ningshavare, visserligen underställd chefen, men i stort sett självständig i sin verksamhet. Enligt reservanternas mening är nyssberörda uppfattning verklighetsfrämmande, och det synes icke erforderligt att närmare än vad som skett ingå på densamma. Reservanterna vilja därmed ingalunda bestrida, att sådana situationer kunna inträffa, att krav på initiativ och självverksamhet måste ställas på en underhållstjänstens befattningshavare vid kompani. Detta gäller emellertid i krig alla befattningshavare. Någon annan förklaring till majoritetens uppfattning ifråga gives icke än att därigenom skapas inom infanteriet ett speciellt verksamhetsområde, som i sin ordning kan tjäna som motivering för bibehållande av en särskild underofficerskår, fast med annan benämning. Tjänsten såsom chef för kompanitrossen, tillika kompanikvartermästare, är i och för sig enkel. Den h a r även helt naturligt ett begränsat verksamhetsområde. — Trossen omfattar en ammunitionstross om ett par kärror, en koktross med ett par kok- och packkärror, en sjukvårdare med ett par transportlag för sjuka o s v . För förplägnadstjänsten finnes en regelmässigt väl utbildad kommissarie. Det är sålunda en mycket anspråkslös organisation. Den fordran måste givetvis ställas på chefen, att han erhållit sådan soldat- och gruppchefsmässig utbildning, att han kan tekniskt omhänderhava ifrågavarande trossorgan. — Ifråga om underhållstjänsten är kvartermästaren, och kan enligt ovan icke heller vara något annat än ett biträde till kompanichefen. I denna egenskap har han att hålla sin chef orienterad om underhållsläget vid kompaniet och föreslå erforderliga åtgärder samt, när kompanichefen utfärdat sina order, se till att dessa bliva på bästa sätt utförda. Tydligt är att en kvartermästare 249

fördenskull måsle vara utbildad i underhållstjänstens olika grenar, dess ammunitions-, förplägnads- och sjukvårdstjänst o s v. Regelmässigt ställes kvartermästaren här inför praktiska åtgärder: ordnandet av kontakt med bataljonens organ samt transporternas lämpliga utförande. Kvartermästaren måste vidare kunna uppfatta och förstå ett taktiskt läge och underhållstjänstens funktion i detsamma. För ändamålet kräves sålunda å ena sidan en elementär utbildning ifråga om underhållstjänst, å andra sidan en taktisk utbildning rörande kompani inom bataljonens förband. Av största vikt är, att ett urval kan ske för utbildningen ifråga för att få fram praktiskt inriktade befälsämnen. Stora anspråk komma att ställas på rörlighet, fysisk kraft och uthållighet. En åldersgräns på 35 år bör icke överskridas, åtminstone då det gäller tjänst vid de stridande kompanierna. Enligt reservanternas uppfattning kan kvartermästartjänsten vid kompani med fördel anförtros värnpliktsbefäl. Reservanterna stödja sig bl a härvid på från senaste finska krig hämtade erfarenheter, som för vår del bör vara av särskilt värde. Under detta krig, där underhållstjänsten ofta måste bestridas under de mest vidriga förhållanden, kunde kvartermästarens funktioner på ett fullt tillfredsställande sätt fullgöras av värnpliktiga med blott 15 månaders fredsutbildning. Värnpliktsrekryteringen ger även möjlighet till urval, så mycket betydelsefullare som tjänsten i vissa avseenden har beröringspunkter med civil verksamhet. Den värnpliktiga kan direkt utbildas och inriktas på tjänsten ifråga. Endast genom att taga i anspråk värnpliktiga kan för tjänsten avses personal i lämpligt åldersläge. Reservanterna räkna i sitt förslag med officersvärnpliktiga, i viss omfattning med reservanställda officerare. 250

— Det är ett sedan länge erkänt faktum, som ytterligare blivit bestyrkt under de senaste krigen, att ingen verksamhet, det må gälla vilket truppslag som helst, är av större svårighetsgrad än den egentliga infanteristriden. För denna verksamhet tveka icke majoritetsförslagets förespråkare att använda värnplikts- (reservanställt-) befäl icke blott i plutonchefs-, utan även i kompanichefsbefattningar. När det däremot gäller tjänsten som biträde åt kompanichef ifråga om underhållstjänst — kvartermästartjänst —• finnes icke någon som helst tilltro till värnpliktsbefälet, trots att denna tjänst är av ojämförligt lägre svårighetsgrad än stridsbefälstjänsten och icke heller ur den värnpliktiges synpunkt är av så särpräglad natur. För ändamålet räknar majoritetsförslagets anhängare med aktiv personal, nämligen dels en kvartermästarkår — en förstärkt underofficerskår — dels en underbefälskår. Den förra omfattar en stat för infanteriet av omkring 1 000 beställningar, den senare omkring 2 300 beställningar. Endast ett försvinnande fåtal av personalen ifråga kan finna sysselsättning i fred inom underhållstjänstens område. Dess fredsarbete ligger inom stridsutbildningsområdet. Men den krigsorganisatoriska grunden för deras berättigande utgör kvartermästartjänsternas besättande med aktiv personal. Medan behovet enligt reservanternas förslag skulle kunna täckas med ett fåtal årligen uttagna värnpliktiga med sedvanliga obetydliga utbildningskostnader skulle avlöningskostnaderna för majoritetsförslagets aktiva stater till behovets täckande årligen uppgå till omkring 30 miljoner kronor. I detta samband kan det vara av intresse att konstatera, hurusom det utomordentligt stora värde, som majoritetsförslagets förespråkare tillerkänna en underofficer som kvartermästare i krig,

synes hava framträtt först under tiden för befälsutredningens arbete. En granskning av förhållandena på underhållstjänstens område vid truppförbanden gav snarast vid handen, att tjänsten ifråga icke tillmätts så särskilt stor betydelse. Utbildningsrapporterna sysslade föga med underhållstjänst. Vid underofficersskolan ägnade man den icke någon särskild uppmärksamhet. Anmärkningsvärt är, att en reservofficer kan och fortfarande anses kunna på 2 månader omskolas till bestridande av befattning såsom bataljonskvartermästare, d v s en befattning, som är ojämförligt mera krävande än en befattning som kompanikvartermästare. Det är också av intresse att konstatera, att vid tidpunkten för befälsutredningens undersökningar inom vissa regementen personalplaceringen vittnade om att trots det att underofficerare stode till förfogande, man i betydande omfattning föredrog att för kvartermästarbefattningar räkna med värnpliktiga för att i stället kunna använda de stridsskolade underofficerarna i stridande befattningar. När majoritetsförslagets målsmän av rekryteringsskäl förorda en begränsning av den aktiva officersutbildade kadern, måste på annat sätt krigsorganisationens krav på personal för bestridande av kompanichefs- och motsvarande befattningar tillgodoses. Den lösningen synes härvid ligga närmast till hands att taga i anspråk den även enligt majoritetens uppfattning synnerligen väl rekryterade och utbildade underofficerskåren. Det fordras endast ett tillrättaläggande av denna kårs i och för sig goda stridsutbildning så, att den jämväl tager sikte på kompanichefsbefattningarna i krig, för att personalen ifråga, tack vare sin regelmässigt mångåriga trupprutin, skall kunna på ett förtjänstfullt sätt bestrida sådana befatt-

ningar. Som framgår av det föregående, är det emellertid enligt majoritetsförslaget av mindre betydelse, att de krigsorganiserade kompanierna ställas under ett väl rutinerat truppbefäl än att biträdesbefattningarna ifråga om underhållstjänsten förses med aktiva underofficerare eller aktiv underbefälspersonal. Därigenom ernår majoriteten även en markerad gräns mellan officerspersonalens verksamhetsområde —• striden — samt underofficers- och underbefälspersonalens — underhållstjänst. Vid sådant förhållande återstår endast för majoriteten att för bestridande av kompanichefs- och motsvarande befattningar falla tillbaka på den reservanställda officerspersonalen. Med denna utgångspunkt söka majoritetsförslagets målsmän på olika sätt förringa värdet av att i krigsorganisationen förfoga över aktiv officersutbildad personal. Läsaren får det intrycket, att vår nuvarande officerskår — oaktat att den sedan många år tillbaka är rekryterad efter samma grunder, som förordas i majoritetsförslaget, d v s med absoluta krav på någon form av studentexamen före inträdet vid krigsskolan — är i förhållande till andra tjänstemannagrupper i samhället ganska undermålig. Däremot nedlägges mycken möda på att vitsorda den reservanställda personalens stora användbarhet i krigsorganisationen. I de gjorda utredningarna rörande krigsorganisationen h a r det ansetts självfallet, att det för bedömande av en krigsorganisations värde är nödvändigt hänföra personal på aktiv stat å ena sidan och reservanställd personal å andra sidan till skilda användbarhetskatcgarier. Den förra har alltid ansetts och anses så alltjämt vara en elitgrupp av befäl, oundgängligen erforderlig för bestridande av krigsorganisationens chefsbefattningar för

stridande kompanier och högre truppenheter. Tillgång till en sådan befälskader innebär det krafttillskott, efter vilket en krigsorganisations värde kan bedömas. Reservanställd personal, som i utbildningsavseende numera står den värnpliktiga befälspersonalen i övrigt synnerligen nära, är förvisso även av synnerligt värde, dels för att ersätta bristande tillgång på nyssberörda personal under ett krigs förlopp, dels för bestridande av andra mera kvalificerade befattningar. Den sålunda vedertagna indelningen passar icke in i majoritetens framställning. I stället sammanföres med utgångspunkt från en för andra ändamål avsedd indelningsgrund — anställningsformen — den aktiva och den reservanställda personalen under beteckningen »fast anställt befäl» till en enda användbarhetskategori. Därmed bibringas även läsaren den uppfattningen, att det grundläggande och avgörande inflytande, som krigsorganisationens befälskrav även enligt majoritetens uppfattning måste utöva, när det gäller att åstadkomma en lösning av befälsfrågan, icke är så mycket beroende av tillgången på aktivt befäl utan av tillgången på fast anställt befäl, d v s både aktivt och reservanställt befäl. Tendensen framträder än tydligare, då i samband härmed hänvisning göres till 193G års försvarsordning. Där blandade man emellertid ingalunda ihop den aktiva med den reservanställda officerspersonalen. Först klargjordes, vilka befattningar, som kunde bestridas med reservanställd personal, varvid man skilde mellan pensionerad och yngre reservpersonal. Sedan klargjordes, vilka av de mera krävande befattningarna som kunde bestridas med personal på reservstat. Den återstående gruppen måste utgöras av personal på aktiv stat. Majoritetens strävan att utjämna skillnaden mellan den aktiva och den re-

servanställda officerspersonalen kommer ytterligare till uttryck, när det gäller frågan om bestridande av chefsbefattningar vid stridande kompanier. Det säges sålunda, att fredsstaten visserligen är en mycket värdefull tillgång, men lika viktiga äro vissa ledaregenskaper. Med stöd av en finsk författare och lyriker, A. Mörne, och vissa statistiska uppgifter söker majoriteten bibringa läsaren den uppfattningen, att det icke är så säkert, att den aktive officeren lämpar sig så väl för här avsedda befattningar utan att i stället den reservanställde åtminstone i viss omfattning har lika stora förutsättningar. Som ytterligare bevis framhålles, hurusom under krig ofta en omvärdering sker av befälets användbarhet. Mot sistnämnda obestridliga faktum kunna icke några invändningar göras, men för majoriteten har det tydligen gällt att lägga fram bevis för en mot all hittillsvarande sakkunskap vidtagen begränsning av den aktiva officersstaten. Det gäller ock att bevisa, att en reservanställd officer på grund av sina karaktärs- och ledaregenskaper i varje fall måste vara väsentligt överlägsen en aktiv underofficer med många års trupprutin och utbildning för tjänsten ifråga. Den svenske underofficeren har sedan många år tillbaka och icke minst under beredskapstiden, då systemet prövades, fått nogsamt erfara konsekvenserna av en dylik värdesättning i förhållande till en reservanställd officer. Vad nu sägs innesluter även den aktive officeren. Det är en hård dom från majoritetens sida över det studcnlrekryteringssyslem, som för närvarande tillämpas ifråga om tillträde till krigsskolan för utbildning till officer. Det är minst sagt förvånansvärt, att trots detta majoriteten förordar ett än starkare sludenlbeionat rekryteringssystem för den aktiva officerskåren.

Man kan bli nödsakad att gå ut i strid med kompanier, som äro bristfälligt försedda med vapen eller där manskapet är ofullständigt utbildade. Det är beklagligt, när så måste ske. Förhållandena kunna även framtvinga, att för striden avsedda kompanier ställas under chefskap av för uppgiften mindre kvalificerat befäl. Ett sådant tvångsläge bör dock med alla medel såvitt möjligt undvikas. Militärt väl kvalificerat befäl på chefsposten vid ett stridande kompani är nämligen en förutsättning för att en även väl utbildad och utrustad trupp skall få en ändamålsenlig användning. Än mer gäller detta, om de värnpliktiga äro mindre väl utbildade, ett förhållande, varmed man gör klokt i att räkna. Reservanternas förslag förutsätter en sådan tillgång på aktivt officcrsutbildat befäl, att de stridande kompanierna kunna ställas under sådant befäls ledning, samt att nödiga reserver finnas till förfogande såsom ersättare. Kravet är detsamma, som uppställdes redan av 1930 års försvarskommission, och då var ändå ledningen av ett kompani relativt enkel i förhållande till vad för närvarande är fallet. Därigenom bliva kompanierna användbara icke blott i förberedda försvarslägen utan även i anfallets rörliga och svåra stridsförfaringssätt, en förutsättning för framgång i fält. Även om sålunda reservanterna principiellt sett icke kunna göra något som helst avkall ifråga om behovet av aktivt officcrsutbildat befäl för beklädande av särskilt betydelsefulla krigsbefattningar, utnyttjas reservanställda och värnpliktiga officerare i samma omfattning som i majoritetens förslag. Årskontingenten reservanställda officerare är densamma i båda förslagen. Enligt reservanternas uppfattning ligger det emellertid en stor fara i att såsom i

majoritetsförslaget av rent fredsmässiga skäl överskatta de reservanställda officerarnas användbarhet. Reservanterna vilja icke ställa reservanställda officerare inför större och ansvarsfullare uppgifter än som är berättigat med hänsyn till utbildningens omfattning. Enligt till kommitténs förfogande ställd expertis är det icke möjligt att utbilda en duglig plutonchef på kortare tid än 24 månader. Denna utbildningstid stadgades även i 1941 års värnpliktslag. Hur det vid sådant förhållande skulle vara möjligt att med tillägg av en eller annan månads utbildning och några särskilda repetitionsövningar utbilda en värnpliktig till att bestrida befattning såsom chef för ett stridande kompani — den kanske svåraste befattningen inom ett infanteriregemente — är för reservanterna oförståeligt. Reservanterna förorda i första hand en användning av reservanställda officerare såsom plutonchefer och i vissa fall i för underhållstjänst och stabstjänst avsedda befattningar samt efter viss ytterligare utbildning efter hand såsom chefer för icke stridande kompanier. Erfarenheten från kriget i vårt östra grannland ger stöd för en sådan användning. Enligt all erfarenhet framträder under ett krig bristen på aktiva officerare som en av de allra svåraste frågorna. Regelmässigt är det icke heller möjligt att under ett krig utbilda nya årskullar aktivt befäl. Även detta förhållande understryker vikten av att vid mobilisering räkna med en viss aktiv personal som ersättning åtminstone vid de stridande kompanierna. I majoritetsförslaget finnes icke någon sådan tillgång. Förlusten ifråga om aktivt befäl måste emellertid på ett eller annat sätt ersättas. Då så ske kan, kompletteras truppbefälet genom att man frigör aktiv personal ur staberna. Men i övrigt väljer krigets hårda skola självt ut sitt be-

fal. Moralen, den disciplinära förmågan, andan och offervilligheten fäller härvid regelmässigt utslaget. Det kan bli en reservanställd men det kan också bli en värnpliktig med officers- eller än lägre fredsutbildning. Det är ett allmänt känt förhållande, att de reservanställda i finska krigen härvid åstadkommo utomordentliga prestationer. Det råder nog intet tvivel om att våra reservofficerare i berörda avseende skola — om det gäller — visa prov på samma goda anda och offervillighet. Dessa med kriget såsom sådant samhöriga förhållanden kunna emellertid sakligt sett icke tagas till intäkt för att, såsom majoriteten håller före, minska den aktiva officerskåren. En organisation av reservanställda officerare avser uteslutande krigsorganisationen. Som framgår av vad reservanterna föreslagit, har denna fördenskull utformats på sådant sätt, att den icke behöver i sig inneluta sådana, som av åldersskäl eller annan anledning icke längre är användbara eller disponibla för avsedda krigsbefattningar. Det är av särskild vikt att härvid beakta, hurusom åldersgränsen för användning i plutonchefstjänst enligt krigserfarenheten numera icke bör överstiga 35 år. För tjänst som kompanichef vid stridande förband räknas med samma eller några års högre åldersgräns. Ifråga om aktiv officerspersonal både kan och måste användbarheten sträckas högre när det gäller sistnämnda tjänster. Däremot är det nödvändigt att ifråga om reservanställda strängt fasthålla vid nyssberörda åldersgränser. Armén har icke behov av överåriga reservanställda. Ärsrekryteringen är i båda förslagen densamma. Vid sådant förhållande måste även den beräknade tillgången på reservanställd officerspersonal vara densamma i båda förslagen inom viss åldersgräns. Med utgångspunkt från

nyssberörda åldersgräns av 35 år för plutonchefstjänst och 38 år för tjänst såsom kompanichef vid stridande förband blir i båda förslagen tillgången högst den av reservanterna angivna, dvs omkring 100 för plutonchefstjänst och omkring 30 för kompanichefstjänst. Det måste emellertid räknas med viss avgång ävensom urval vid befordran till kapten. Vid sådant förhållande blir, även om åldersgränsen sättes till 41 år för kompanichefstjänst, tillgången densamma som i reservanternas förslag, d v s högst 30 kaptener. Den ytterligare tillgång på 30 kaptener, varmed majoritetsförslaget räknar, utgöres av reservanställd personal med en levnadsålder av 42 år eller därutöver. Med hänsyn till åldersläget anse sig reservanterna icke böra räkna med denna grupp av reservanställd personal. I tre väsentliga avseenden ha reservanterna sökt belysa konsekvenserna av majoritetsförslaget i krigsorganisatoriskt avseende. Den tillgång på aktiv officersutbildad personal, varövcr regementena för närvarande förfoga, är — som otvetydigt framgår av gjorda undersökningar — svag. Trots kännedom om detta begränsas i majoritetsförslaget denna tillgång. De resurser, som stå till förfogande för att med fredsstaten tillgodose krigsorganisationens behov av aktivt befäl, användas i majoritetsförslaget för att bibehålla och utveckla den nuvarande underofficerskåren, fast under annan benämning — kvartermästarkaren — samt för att i realiteten av underbefäl skapa en ny underofficerskår under benämningen instruktörskår. Underhållstjänstens krav framlägges därvid såsom motiv, trots att dessa krav enligt reservanterna kunna synnerligen väl tillgodoses med anlitande av för ändamålet utbildat värnpliktsbefäl. I majoritetsförslaget ledes genom åtgärden ifråga

huvuddelen av den kraft, som ett regementes aktiva befälsstat representerar, bort från sitt avgörande verksamhetsområde — infanteriets strid — för att i stället användas i underordnade befattningar inom ett striden underordnat verksamhetsområde. Enligt reservanternas uppfattning kan majoritetsförslaget på denna punkt betecknas som en verklighetsfrämmande till sina konsekvenser farlig konstruktion. Av den gjorda framställningen rörande det reservanställda officersbefälet framgår slutligen, att majoritetsförslaget icke ger någon större tillgång på sådan personal, användbar för tjänst vid förbanden än vad reservanternas förslag ger. Reservanterna finna icke heller någon rimlig anledning tilltro vare sig det ena eller andra förslagets reservanställda officerare sådan användbarhet, att för den skull en begränsning av den aktiva officersstaten under den av reservanterna förordade skulle kunna ske. Som framgår av det föregående, rådde vid tiden för utredningsarbetets påbörjande den uppfattningen inom befälsutredningen, att krigsorganisationens krav måste vara utgångspunkten för en lösning av befälsfrågan. Majoritetsförslaget synes ha inriktats mot andra syften. Därför bli icke heller enligt reservanternas uppfattning krigsorganisationens krav tillgodosedda. Nuvarande läge ha reservanterna ansett sig böra närmare belysa i en till reservationen fogad särskild hemlig bilaga. Kvartermästarkåren En huvudpunkt i majoritetens förslag är den nuvarande underofficerskårens ombildning till en kvartermästarkår. I det föregående ha reservanterna påvisat, hurusom en sådan ombildning av underofficerskåren icke är sakligt berättigad med hänsyn till krigsorganisationen. Befattningen såsom kompani-

kvartermästare i fält är icke av större svårighetsgrad än att den kan bestridas av värnpliktsbefäl. Genom att taga i anspråk sådant befäl kan även krigets numera hårda ålderskrav tillgodoses. De kostnader, som äro förenade med en underofficerskår, kunna utnyttjas på ett långt bättre sätt genom att därmed tillförsäkra krigsorganisationens stridande kompanier en betryggande ledning. Den rationalisering av stabs- och förvaltningstjänsten vid ett infanteriregemente, som igångsattes ganska snart efter antagandet av 1942 års försvarsordning, gav bl a vid handen, att ifrågavarande tjänst måste ordnas efter andra grunder vid ett fredsregemente än vid ett fältregemente. Däremot borde strävan vara att möjliggöra en smidig och enkel övergång vid mobilisering från freds- till depåorganisation. I enlighet härmed är även tjänsten organiserad. Den organisatoriska utformningen av de särskilda stabs- och förvaltningsorganen mötte såtillvida svårigheter, som den kvalificerade personalen var fördelad på tvenne skilda kårer — officers- och underofficerskårerna. Personalen från den lägre ställda kåren kunde i många fall vara väl så skickad att bestrida befattningar som den andra, men kravet på officersutbildning på den inför regementschefen föredragande stod ofta h i n d r a n d e i vägen. Tydligt är vidare, att den löneställning, som tillerkändes de olika befattningshavarna, måste, såsom förhållandena voro, anpassas efter den kår, som vederbörande tillhörde, och icke efter befattningarna i och för sig. Detta ledde givetvis till premiering av de officersutbildade och ett eftersättande av de underofficersutbildade. Det tillämpade arvodessystemet försvårade vidare i vissa fall rationaliseringens genomförande. Det stod redan då klart, att nyssberörda förhållanden icke kunde få en tillfredsställande lösning förr255

än i samband med en utredning av befälssystemet i dess helhet. Mot bakgrunden härav få även de yttranden i samband med rationaliseringsarbetet, vilka majoriteten funnit lämpligt att i utdrag återge, sin naturliga förklaring. Som framgår av reservanternas förslag i ämnet, har genom den vidtagna sammanslagningen av officersoch underofficersstaterna, rationaliseringsarbetet kunnat så att säga avslutas. Stabs- och förvaltningsorganisationen vid regementet har därigenom getts en styrka och elasticitet, som den förut icke ägde. Tilllika h a r regementschefen fått rörelsefrihet ifråga om personalplaceringen till fördel icke minst för utbildningsverksamheten. — Majoritetsförslaget måste i detta avseende stå på den gamla grunden med ty åtföljande svagheter. Ett sakförhållande har emellertid härvid icke beaktats. Det underbefäl, varmed den rationaliserade organisationen räknar, har, trots att man ännu icke har någon erfarenhet angående dess rekrytering och utbildning, under majoritetens utredningsarbete avancerat högst väsenligt i löne- och tjänstehänseende. Underbefälet är icke längre underbefäl utan befäl, icke heller manskap utan tjänstemän. De enligt förslaget för stabsoch förvaltningstjänsten avsedda rustmästarna hava samma lönegrad som för närvarande sergeanter. Vid sådant förhållande torde man med säkerhet kunna påstå, att det av majoriteten organiserade »underbefälet» är ett annat än det som ingår i den rationaliserade organisationen. Efter grundliga utredningar och långvarig försöksverksamhet blev även kompaniadjutantsfrågan i alla avseenden klargjord. Det fastslogs, vilka ytterst obetydliga beröringssynpunkter, som förefunnos mellan tjänsten som kompaniadjutant vid ett fredsutbildningskompani och som kompaniadjutant eller

25G

kvartermästare vid ett kompani i fält. Även påvisades, hurusom redan av åldersskäl en användning av fanjunkare såsom kompaniadjutant eller kvartermästare icke lät sig göra. Ett studium av 1953 års rulla ger vid handen, att för närvarande praktiskt taget alla fanjunkare på aktiv stat vid infanteriet hava uppnått 40-årsåldern, en alltför hög ålder för här avsedd befattning vid ett stridande kompani. Enligt majoritetsförslaget är befordran till kvartermästare avsedd att äga rum först vid 39 års ålder. Det fastslogs vidare, att det arbete, som efter genomförd rationalisering påvilade en kompaniadjutant icke var av den beskaffenhet, att för ändamålet behövde tagas i anspråk en så kvalificerad och kostsam tjänsteman som fanjunkare. Befattningen skulle väl kunna bestridas av överfurir. Omfattningen av arbetet krävde icke mer än hälften av den dagliga tjänstgöringstiden. Under övrig tid kunde adjutanten användas i utbildningsarbetet. Statsmakternas beslut blev, i avvaktan på reorganisation av befälskåren, att befattningen skulle besättas med fanjunkare eller överfurir. I rådande befälsläge h a r det naturligen legat närmare till hands att alltjämt placera de äldre underofficerarna — fanjunkarna — i befattningarna och avse de relativt unga överfurirerna för utbildningsarbetet. — I enlighet med rationaliseringsresultatet avses i reservanternas förslag en äldre överfurir såsom administrativt biträde. Majoriteten söker göra gällande, att även en kapten av 1. graden avses för adjutantsgöromål. Detta är icke riktigt. Reservanterna hava ansett sig böra i enlighet med från truppförbanden framställda önskemål för utbildningsändamål räkna med två kaptener vid varje utbildningskompani, — varav en såsom chef och en såsom ställföreträdande chef. Nyssberörda öns-

kemål ha trots rådande befälsbrist vid flera regementen redan blivit tillgodosedda. Antalet kaptener av 1. graden enligt reservanternas förslag uppgår till 27, d v s endast 3 mer än enligt gällande stat. Majoriteten synes däremot oberörd av de fakta, som framkommo som resultat av den utförda rationaliseringen. Enligt dess förslag insattes återigen som kompaniadjutant vid varje utbildningskompani en äldre underofficer; vid kompani för värnpliktiga i allmänhet en kvartermästare i 21. lönegraden samt vid skola för värnpliktsbefäl en överkvartermästare i 23. lönegraden. Som huvudsakliga motiv för den sålunda vidtagna åtgärden anföres behovet av en målsman vid kompaniet för dels materieltjänsten, dels den s k inre tjänsten. Som en kuriositet må nämnas, hurusom samma argument framfördes på den tiden, då rationaliseringsarbetet pågick. Då blevo emellertid ifråga om materieltjänsten alla övertygade om, att ett ofrånkomligt villkor för en god materieltjänst var, att varje enskild karl ävensom varje chef, envar inom sitt befälsområde, gjordes ansvarig för till honom och hans underlydande utlämnad materiel. Han måste icke blott kunna använda sin materiel utan även sköta och vårda densamma i fred som i fält. En centralisering av denna tjänst till en befattningshavare var verkligbetsfrämmande. Det ligger i sakens natur, att så måste vara fallet. Vid sådant förhållande blir, som det nu också är, en kompaniadjutants göromål och ansvar i förevarande avseende begränsade till handläggning av vederbörliga redovisningshandlingar och omhänderhavande av den ytterst obetydliga materiel, som är gemensam för kompaniet. — Vad beträffar den s k inre tjänsten är det av särskild betydelse, att denna icke undandrages truppbefälet. Vid ut-

bildningsförbanden är truppbefälet så beräknat, att tid finnes även för denna tjänst. Det ligger något sällsamt däri, att vikten av denna tjänst åter betonas, alldeles som det gjordes för mer än 7 år sedan. Och dock vittnar den av majoriteten i detta sammanhang åberopade riksdagsman Lindholm i sitt år 1951 avgivna betänkande angående gruppchefsutbildningen om det bristande intresse, som vid tiden för hans utredning ägnades denna tjänst, trots att det fanns fanjunkare vid varje kompani. Majoriteten nämner visserligen icke något härom. Ej heller beröres att den för inre tjänsten anslagna utbildningstiden enligt hans uppfattning och om den bedreves på ett ändamålsenligt sätt, kunde begränsas till c:a 2 timmar per vecka. De yngre underofficerarna — enligt gällande ordning sergeanter inom ungefärliga åldersskiktet 28—38 år — ha alltid varit sysselsatta i utbildningsarbetet. Även majoritetsförslaget räknar med samma användning, trots att krigsanvändningen är avsedd bliva inom underhållstjänstens verksamhetsområde. Äldersskiktet är ungefär detsamma, men benämningen ändras till fanjunkare, uppflyttning sker till högre löneklass och tjänsteställningen förbättras. Majoriteten anser, att de yngre underofficerarna —• kvartermästarkårens fanjunkare — utan tvekan äro kompetenta att bestrida plutonchefsbefattning vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Däremot göres med skärpa gällande, att kompetensen är otillräcklig för sådan befattning vid utbildning av värnpliktsbefäl. För utbildning av sådant befäl uppställas särskilda kvalifikationer, vilka kunna hänföras till utbildningsbefälets rent militära kvalifikationer, dess naturliga pedagogiska fallenhet, praktiska pedagogiska skolning och framför allt dess erfarenhet såsom militära utbildare. Den pedagogiska 257

fallenheten är självfallet tillfinnandes i lika hög grad hos underofficerare som officerare. Den pedagogiska skolningen och erfarenheten som utbildare komma däremot i majoritetsförslaget att vara utmärkande för underofficeren i långt högre grad än för officeren på grund av den sistnämndes relativt kortvariga tjänst som plutonsbefäl. För officeren är denna tjänst enligt majoritetens uppfattning att betrakta blott såsom ett för hans egen utbildning infogat tidsskede, som bör göras så kortvarigt som möjligt och i den föreslagna organisationen även måste bli av synnerlig kort varaktighet. Den mångåriga tjänst i plutonchefsbefattning, som hittills och med rätta ansetts som ett ofrånkomligt villkor för bestridande av chefsbefattning vid utbildningskompani, betraktas av majoriteten vara av ringa betydelse. Den föreslagna officerskåren kommer nämligen att enligt majoritetens mening i sig innesluta en elit av teoretiska begåvningar och anses förunderligt nog just därför vara i besittning av särskild förmåga att leda all slags verksamhet i motsats till underofficerarna, vilka företrädesvis tillhöra de praktiska begåvningarna och därför framför allt förmenas vara rutinbetonade i sin gärning. Alltnog, gränsen är klar. Avdelningschefsbefattningarna vid utbildning av värnpliktsbefäl anförtros officerarna. Underofficerarna få icke h ä r användas i högre befattning än som ställföreträdande avdelningschef. Gränsdragningen är desto hårdare, som icke mindre än 37 % av värnpliktskontingenten numera uttages till värnpliktsbefäl. Det talas i majoritetens förslag om att ge underofficerskåren ett vidgat ansvar. Vad nyss blivit anfört, är ett exempel bland många, hur man genom att precisera arbetsuppgifterna för de båda kårernas personal icke åstadkommer ett bättre läge än det nuvarande. Den 258

opraktiska och stela gränsdragning, som blir en följd av nyssberörda strävan, måste för det underofficersskikt, som här avses, kännas nedsättande, helst som med fog kan göras gällande, alt dess utbildning för plutonchef sverksamheten, om den lägges rätt, är väl så god som den, som det yngre officersskiktet bibringas. Som framgår av det föregående, ar underofficerspersonalens uppgifter inom stabs- och förvaltningstjänstens område sålunda i allt väsentligt desamma som för närvarande. De svagheter, som med nödvändighet måste vidlåda organisationen ifråga på grund av den kvalificerade personalens fördelning på två skilda kårer, kvarstå. Sannolikt blir svagheten framdeles än mer framträdande, när kvartermästarkåren specialiseras enligt föreslagna linjer. Underbefälskårens upphöjelse i samband härmed till en slags lägre undcrofficerskår kommer att medföra komplikationer. Kvartermästarbefattningen i krig berättigar vidare icke till någon kvartermästarkår. Ett bibehållande i fred av fanjunkare i kompaniadjutantsbefattningar står även i uppenbar strid med resultatet av den utav statsmakterna godtagna rationaliseringen. Att för en underbefälsbefattning avse en så kvalificerad befattningshavare är slöseri. Den reform ifråga om befälsstaterna, som icke lämpligen kunde genomföras vid tiden för rationaliseringsarbetets utförande utan ställdes på framtiden, har av majoriteten lämnats obeaktad. Ifråga om underofficerarnas användning i trupptjänsten innebär majoritetsförslaget, frånsett två kompanichefsbefattningar, en begränsning så mycket kännbarare, som officersbefälets trupputbildningsförmåga, relativt sett, sjunker i förhållande till underofficersbefälets i den föreslagna ordningen. Det sätt, på vilket majoriteten i stort

sett syncs vilja utnyttja underofficerarna, innebär enligt reservanterna ett underskattande av den nuvarande underofficerskåren. I krigsorganisationen avses personalen för befattningar, vilka väl kunna skötas av värnpliktsbefäl. För enahanda befattningar avses jämväl enligt majoritetsförslaget det aktiva underbefälet. I fred avses de äldre huvudsakligen för befattningar, vilka enligt verkställd utredning kunna bestridas med överfurirer, samt det yngre skiktet på sin höjd för plutonchefsbefattningar vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet utan möjligheter att kunna utnyttjas i mer ansvarsfulla befattningar inom infanteriets egentliga verksamhetsområde. Majoritetens förslag till förbättrad ställning i olika avseenden synes för underofficerarna med hänsyn till det ovan anförda icke kunna betraktas annat än som förespeglingar med föga reellt värde. I reservanternas förslag har allt befäl, motsvarande officers- och underofficersstaterna, ansetts böra bibringas officersutbildning. Därigenom har det blivit möjligt icke blott att, såsom framgår av det föregående, tillgodose krigsorganisationens ofrånkomliga krav på sådant befäl utan även ge åt utbildningsorganisationen erforderlig uppsättning av kvalificerade lärare. Genom den sålunda föreslagna sammanslagningen av de båda befälsstaterna förebyggas slitningar och irritationer emellan två kvalificerade befälskårer. Alla beredas samma möjlighet att efter visad duglighet göra sig gällande i utbildningsarbetet och vinna befordran. Vederbörande regementschef har frihet att använda sitt befäl efter ådagalagd förmåga utan att hindras av konstlade kårgränser. Officerskårens rekrytering En annan huvudpunkt i majoritetens förslag är, att officersutbildningen

främst förbehålles ynglingar med studentexamen. I detta avseende hänvisas till vad därom anförts i 7. och 12. kapitlen av reservanternas förslag. Härutöver skall endast framhållas följande. I en till majoritetens förslag fogad bilaga har översten Lcmmel framlagt vissa synpunkter på frågan om krigshögskolans elevrekrytering. Där framhålles bl a: att de officerare, som efter i vanlig ordning avlagd studentexamen u n d e r senaste åren tillförts arméns officerskår, i begåvningshänseende genomsnittligt ligga icke oväsentligt under studenterna i allmänhet; samt att nyssberörda officerare besitta större förutsättningar för högre militära studier än de officerare, som avlagt begränsad studentexamen. Slutsatsen blir, att det fordras fler studenter och framför allt begåvade studenter. Med den allmänna inställning, som majoriteten har till frågan om officerskårens rekrytering, är det givet, att berörda slutsats vinner dess gillande. Majoriteten vill ock göra gällande, att det förslag, som den framlägger, skall ge till resultat just en officersrekrytering med studenter och med begåvade studenter. Under de senare åren har antalet studenter i varje årskurs vid infanteriet uppgått till omkring 25. Majoriteten erkänner, att den nuvarande begåvningsnivån är relativt låg. Trots detta vill man nu öka årsrckryteringen till 38. Majoriteten synes anse, att en sådan rekrytering skulle kunna åstadkommas genom vidtagandet av vissa utav dem föreslagna åtgärder. Reservanterna ha däremot ifråga om tillgången på studenter kommit till det resultatet, att officerskåren under överskådlig tid icke kan räkna med någon större rekrytering med kvalificerade studenter. 259

Majoriteten förbiser, när det gäller krigshögskolans rekrytering med intellektuellt högt stående elever, att den grundläggande förutsättningen för en god rekrytering i detta fall liksom alltid är en bred rekryteringsbas. Syftet med den Lemmelska utredningen har främst varit att rikta uppmärksamheten på att rekryteringen ifråga för närvarande är såväl kvantitativt som kvalitativt otillfredsställande, men däremot berör naturligen Lemmel icke närmare, på vad sätt bristen lämpligen bör avlägsnas. På den grund ingår icke heller Lemmel på en så betydelsefull faktor som den rådande urvalsmöjlighetcn. Denna beröres icke heller av majoriteten. F ö r r torde endast omkring 20 % av en årskurs infanteriofficerare ha genomgått krigshögskolan. Ändock hade man den uppfattningen, att en sänkning av procenten ifråga skulle ha varit önskvärd med hänsyn till elevernas lämplighetsnivå för genomgång av högskolan. F ö r närvarande torde kunna räknas med att av en årskurs officerare vid infanteriet lägst 20 böra genomgå krigshögskola. Med utgångspunkt från årskursernas storlek under åren 1944— 1951 skulle vid sådant förhållande icke m i n d r e än omkring 40 % genomgå skolan ifråga. I majoritetens förslag stiger procentsiffran ytterligare till omkring 42. I reservanternas förslag minskas däremot siffran till ungefär den förr vedertagna — omkring 23 %. Det ovan anförda torde ge vid handen, att då man förr, då tillströmningen av studenter till officersbanan var mycket stor, icke ansåg ens var femte officer lämplig för genomgång av krigshögskola, resultatet måste bliva nedslående, då man som för närvarande vid en försämrad officersrekrytering fordrar en dubbelt så stor rekrytering till krigshögskolan. Det finnes icke anledning tro, att majoritetens förslag i detta av-

seende skulle medföra några förbättringar. Reservanternas förslag ger däremot helt andra möjligheter att säkerställa en tillfredsställande begåvningsnivå bos dem, som skola genomgå krigshögskolan. Från visst håll kan den invändningen göras, att det icke är blott studenter utan även och i ganska betydande grad aspiranter med endast realexamen, som utgör rekryteringsbasen för reservanternas officerskår. Reservanterna ha en betryggande täckning bakom sig, när de betona, att begåvningar finnas såväl inom den ena som den andra kategorien och måhända inom den senare ofta nog med en för yrket mera lämpad inriktning. Vad slutligen angår den kategori, som avlagt begränsad studentexamen vid försvarets läroverk, ha reservanterna tagit avstånd från den bildningsväg, som för närvarande går genom försvarets läroverk. Den bildningskompetens, som denna ger, är icke tillräcklig för genomgång av krigshögskolan. I den Lemmelska utredningen framhålles även, hurusom här avsedda officerare äro sämre ställda, då de ej påbörjat sin utbildning vid krigshögskolan förrän vid 32—33 års ålder. De stora brister, som vidlåda den nuvarande s k »långa vägen», ha därför föranlett reservanterna att ge åt denna en helt annan utformning. Vid bedömandet av deras bildningsgrad, som under senaste decenniet sökt inträde eller bedrivit studier vid krigshögskolan, får emellertid ett förhållande icke förbises, som enligt reservanternas mening utövar ett väsentligt inflytande. Förr kunde vid truppförbanden bedrivas en mycket omfattande befälsutbildning under vinterhalvåret. Befälsutbildningen ifråga, för vilken 1930 års försvarskommission framträdde som särskild målsman, avsåg icke blott truppverksamheten utan även särskilt

de yngre officerarnas allmänna utbildning. Vid vissa regementen fick utbildningen karaktär av direkt förberedelse för studier vid krigshögskolan. Det ligger i sakens natur, att denna i system satta befälsutbildning, återkommande år efter år, måste tillerkännas ett betydande bildningsvärde. Alltsedan krigsutbrottet har denna form för befälets fortsatta bildning utgått ur programmet eller fört en mera tynande tillvaro. Detta måste ha i hög grad påverkat bildningsgraden hos arméns yngre officersskikt till förfång för verksamheten jämväl vid krigshögskolan. Det h a r synts reservanterna angeläget att rikta uppmärksamheten på detta sakförhållande inför de hårda omdömen om officerarnas bildningsgrad, som göras i den Lemmelska utredningen. Majoriteten riktar visserligen uppmärksamheten på behovet av befälsutbildning vid truppförbanden. Majoriteten skapar emellertid icke några som helst förutsättningar för att truppförbandens yngre officerare skola kunna bibringas sådan utbildning, om icke därigenom värnpliktsutbildningen skall bli eftersatt. Ett bestämt villkor för att sådan befälsutbildning skall komma till stånd är, att utbildningsorganisationen omfattar ett tillräckligt stort antal subalternofficerare. Med majoritetens 13 löjtnanter och 5 fänrikar, ett antal som sannolikt kommer att vara mindre i verkligheten, lärer befälsutbildningen ifråga snarast bliva en organisation på papperet. För reservanterna är utbildningsåret icke blott en skola för utbildning av värnpliktsbefäl och värnpliktiga i allmänhet utan även och i lika hög grad en skola för fortsatt utbildning av det aktiva befälet. Antalet högre befattningshavare är så beräknat, att det aktiva befälets fortsatta skolning kan ges en fast

organisation. Antalet subalterner och fänrikar är även så stort — inalles 64, att deras utbildning kan fortgå året runt, utan att fördenskull värnpliktsutbildningen behöver påverkas i ogynnsam riktning. Den sålunda av reservanterna förutsatta befälsutbildningen måste i väsentlig grad höja bildningsnivån hos dem, som vilja söka inträde vid krigshögskolan och där bedriva studier. Kompetensgrupper Med hänsyn till de tjänsteuppgifter, som åligga de särskilda befattningshavarna inom den militära befälshierarkien, ävensom härav beroende krav på militär och allmän utbildning, uppdelar majoriteten befälet i tre s k kompetensgrupper, nämligen en ledande grupp, kvalificerad att leda all slags verksamhet på yrkets alla områden — officerskåren; en mellangrupp för den rutinmässiga praktiska verksamheten inom kompanier och plutoner, i besittning av stor praktisk förmåga men icke i behov av någon större generell militär ledarutbildning — underofficerskåren; samt en lägre grupp, uteslutande avsedd för det rutinmässiga arbetet — underbefälskåren. Majoriteten betonar, att uppdelningen ifråga icke vore betingad av något slags social klassindelning eller skiktning på grund av ursprunglig skolutbildning. Indelningen ägde motsvarighet inom de flesta civila verksamhetsområden. Det är anmärkningsvärt, att befälsutredningens majoritet icke vill erkänna det faktiska förhållandet, att det just är skolsystemet, sådant det alltjämt framträder i sin historiskt betingade utformning, som efter bildningsgrad indelar samhället i de tre grupperna; en lägre grupp, markerad av folkskolans bildningsmål, en mellangrupp, representerad av realexamen, och en högre

grupp, utmärkt genom studentexamen. skolsystemets utformning vore nödvändigt att upprätthålla kravet på avlagd Med den högre bildningsgraden har studentexamen för tillträde till officersföljt ett ökat socialt anseende. Särskilt har detta varit fallet med studentexa- banan. Resultatet blev en kompromiss: s k begränsad studentexamen vid förmen. I vissa samhällslager har denna svarets läroverk som anställningsvillexamen tillerkänts ett utomordentligt värde. Detta har i sin ordning framkal- kor. Därigenom upprätthölls åtminstone lat en naturlig strävan från deras sida, skenet av studentexamenskrav. Resultatet av den sålunda upprättsom ha att företräda den högsta gruphållna befälsindclningcn har enligt mapen, att i varje fall fasthålla vid avlagd studentexamen som villkor för tillträde. joritetens uppfattning blivit å ena sidan Till denna på skolsystemet grundade en kvantitativt otillräcklig officcrsrcsocialt betonade gruppindelning ha se- krytering med ett tynande antal i inteldermera de militära utbildningssyste- lektuellt avseende svaga studenter och ett växande antal med endast begränmen anslutit. Särskilt framträder detta ifråga om de båda högre befälsgrup- sad studentexamen och ty åtföljande kvalitetssänkning, å andra sidan en perna. Här vilar gruppindelningen ingalunda på befälets ådagalagda mi- kvantitativt mycket gynnsam och i kvalitära duglighet och inneboende yr- litativt avseende fullt tillfredsställande kesbegåvning utan även på den ur- underofficersrekrytering. Oklarhet rådde vidare beträffande tjänsteförhållansprungliga skolutbildningen. Det är dena de båda kårerna emellan, vilket just därför det för närvarande är förenat med sådana svårigheter att i särskilt drabbade underofficerskåren. den militära befälsindelningen ge åt un- Arbetsuppgifterna skuro in i varandra derofficerskåren den ställning, till vil- med påföljd att befattningshavare med helt olika kompetens, tjänste- och löneken den är berättigad. Inom riksdagen började i slutet av 30- ställning kommo att förrätta enahanda talet en annan uppfattning göra sig gäl- sysslor. Det ligger i sakens natur, att lande angående värdet av studentexa- med den enligt ovan ytterligt svaga ofmen som grund för officerskårens re- ficersrekryteringen läget för underoffikrytering. Det ansågs vara av större be- cerskåren måste te sig än mer orimligt tydelse, att de blivande officerarna äg- och ohållbart än vad eljest behövt vara de kännedom om de värnpliktigas för- fallet. Även majoriteten finner genomhållanden och vore förtrogna med trup- gripande reformer erforderliga för att pen. Närmast borde därför officerskå- råda bot på rådande missförhållanden. Majoriteten släpper emellertid icke i ren rekryteras ur det fast anställda manskapets led. Liknande tankegångar lågo sitt reformarbete den på skolutbildningtill grund för 1942 års beslut angående en grundade befälsgrupperingen. Tvärtofficerskårens rekrytering även ur kate- om vill den genom återgång till gången gorien värnpliktiga utan studentexa- tids krav på avlagd studentexamen före men. Genom den på bredden lagda re- tillträde till officersbanan ytterligare kryteringen skulle förutsättningarna markera gränsen till undcrofficcrsgruppcn. De avsteg från principen, som bliökas för att placera de för officersyrket mest lämpade inom försvarsmaktens ak- vit gjorda, särskilt genom 1942 års riksdagsbeslut, betraktas som provisoriska. tiva officerskårer. F r å n militärt håll gjordes gällande, Därför håller man också fast vid det att det med hänsyn till det nuvarande gamla skolsystemet, trots att skolrefor-

men med all kraft håller på att genomföras. Majoriteten vägrar att taga någon befattning med den nya skolan, som doek inom bcfälsutredningen just med hänsyn till försvarets befälsfråga gjorts till föremål för ingående undersökningar, återgivna i reservanternas förslag. För reservanterna däremot har det synts särskilt betydelsefullt att väl utnyttja de möjligheter, som det nya skolsystemet kommer att ge för tillvaratagande av speciella militära begåvningar. Reservanterna ha därigenom kunnat för officerskårens rekrytering räkna med tre bildningsvägar, samtliga byggande på det kunskapsmått, som enhetsskolan är avsedd att ge, nämligen allmänna gymnasiet, praktiska gymnasiet och den för officerskårens rekrytering betydelsefulla direkta yrkesvägen. Karaktäristiskt för majoritetens förslag blir närmast förekomsten av två i tjänste- och löneavscende parallellställda mellangrupper. Den ena mellangruppen — den mindre officersgruppen — är studentrekryterad och officersutbildad. På grund av sin allmänna skolbildning och akademiskt betonade begåvning är den gruppens befäl predestinerad till att efter hand inträda som arbetsledare på försvarets alla områden. Redan efter elva tjänsteår övergår därför dess befäl utan gallring till den högsta kompetensgruppen i det tredelade systemet. Vistelsen i mellangruppen är snarast att betrakta som förberedelsetid för nämnda uppflyttning. Den andra mellangruppen — den större underofficersgruppen — är realexamensrekryterad och underofficersutbildad. Under 15 år av sin tjänstetid har detta underofficersutbildade befäl att syssla med samma slags värnpliktsutbildning som det officersutbildade befälet. Därför måste även det underofficersutbildade befälet liksom officersbefälet vara stridsutbildat. Konstlade gränser måste liksom för

närvarande uppdragas för underofficerarnas användning i fredsutbildningsarbetet. I vissa fall äro de som förut nämnts, starkare markerade än för närvarande. Det utmärkande för systemet är dock främst det förhållandet, att ingen, tillhörande denna mellangrupp, kan vinna inträde i den högsta kompetensgruppen. Icke ens inom underhållstjänstens område, där underofficeren till skillnad mot officeren enligt majoritetsförslaget är specialutbildad, kan en vidarebefordran äga rum. Även inom detta speciella område äro befordringsmöjligheterna förbehållna den officersutbildade mellangruppens befäl. Vad slutligen beträffar den lägsta kompetensgruppen — underbefälskåren — räknar majoriteten icke med någon sådan. Underbefälsgruppen synes i majoritetsförslaget bli en lägre underofficerskår, liksom denna närmast att betrakta såsom en mellangrupp. Reservanterna kunna icke ansluta sig till de sålunda föreslagna reformerna. Men även ifråga om den tillämpade principen att låta avlagd studentexamen tjäna som utgångspunkt för tillträde till den ledande befälsgruppen med bortseende från andra lika betydelsefulla förutsättningar, äro reservanterna av belt annan mening. I reservanternas förslag finnes endast en mellangrupp. Alla inom denna grupp äro officersutbildade. Tjänste- och löneförhållandena äro för alla ordnade efter enahanda grunder. Tillträde beredes i mån av utrymme för alla dem, som under en 3-årig gemensam utbildning visat sig mest förtjänta ur alla de synpunkter, som böra läggas till grund för bedömande av lämplighet till officer. Aspiranter med examen från allmänt eller praktiskt gymnasium eller med endast kvalificerat avgångsbetyg från enhetsskola, motsvarande realexamen, äro

lika välkomna att pröva sina förutsättningar. Och där det brister ifråga om kunskaper i allmänbildande ämnen, tillgodoses behovet under för alla fast reglerade former. Ur denna mellangrupp sker rekryteringen av den högsta k o m p e t e n s - a n vändbarhets-) gruppen — den av majoriteten som arbetsledande gruppen betecknade — efter vars och ens förmåga att tillgodogöra sig den allmänna och militära utbildning, som tjänsten inom denna grupp fordrar, samt efter vars

och ens militära duglighet och yrkesskicklighet. Genom den höga militära utbildning, som bibringas båda dessa grupper, tillgodoses även nutida behov av kvalificerat befäl för såväl krigs- som fredsorganisationen. I reservanternas förslag bibehålles slutligen en lägre kompetensgrupp, som i sig innesluter det underbefäl, som ansetts erforderligt, främst för tjänsten i fred.

II. avdelningen Inledning Vid anmälan av propositionen 1948: 206 angående vissa frågor rörande försvarets organisation framhöll föredragande departementschefen bl a, att spörsmålet om den lämpligaste formen för befälsrekryteringen inom försvaret de senaste åren i olika avseenden hade aktualiserats och lämnade en redogörelse för vad i sådant hänseende förekommit. Inom försvarsdepartementet hade verkställts en preliminär utredning beträffande spörsmålet om befälsrekryteringen. Denna hade utmynnat i ett skisserat förslag till befälsorganisation vid ett infanteriregemente, uppgjort under förutsättning att å ena sidan den nuvarande volontärinstitutionen skulle ersättas med en värnpliktsorganisation, å andra sidan officers- och underofficerskårerna skulle sammanföras till en enda befälskår. Ovan nämnda preliminära utredning, som sedermera offentliggjordes under benämningen »Promemoria över preliminär utredning rörande befälsrekryteringen inom försvaret» (SOU 1949: 16), torde närmast ha föranlett befälsutredningens tillsättande. Det har därför ansetts riktigt att lämna en kortfattad redogörelse för promemorians innehåll. Inledningsvis anfördes följande. Grundtanken bakom departementspromemorian var, att försvarsorganisationen borde vara uppbyggd så, att folkets hela värnkraft kunde uttagas. Blott inom infante-

riets ram kunde huvuddelen av folkkraften militärt tillgodogöras. Mot bakgrunden härav var frågan om infanteriets organisation av största vikt i en svensk försvarsmakt. Beskaffenheten av dess krigsorganisation, dess befäl och dess värnpliktsutbildning var därför av utslagsgivande betydelse för vårt försvar. Åtskilliga brister vidlådde den nuvarande befälsorganisationen. Förekomsten av tre befälskårer — officerskåren, underofficerskåren och underbefälskåren — var föga rationell och dessutom förenad med avsevärda kostnader. Med befälsfrågan sammanhängde nära frågan om värnpliktsutbildningen. Promemorians granskning och förslag avsågo befälsorganisationen och värnpliktsutbildningen vid infanteriet. Framlagda förslag borde endast betraktas såsom underlag för fortsatta diskussioner. Om underbefälskåren framhölls följande. De tjänstgöringstider, som stadgades i 1901 års värnpliktslag, medgåvo icke utbildning av värnpliktiga för att täcka krigsorganisationens behov av underbefäl. Än mindre kunde behovet av manskapsinstruktörer under fredsutbildningen tillgodoses med användning av värnpliktiga. Värnpliktsorganisationen kompletterades med frivillig anställning av personal i manskapsbefattningar — volontärinstitutionen. Genom en stark omsättning av volontärkadern — anställningstiden var i regel endast 3 år — skulle krigsorganisationens underbefälsbehov tillgodoses. Genom förnyad anställning av ett begränsat antal underbefäl skulle tillgång beredas på mera kvalificerade manskapsinstruktörer för fredsarbetet. Fordringarna för volontäranställning voro så lågt ställda som möjligt. Ekonomiskt 265

sett ogynnsamt ställda ynglingar bereddes förmånen att redan vid 18 års ålder, d v s tre år före övriga värnpliktiga fullgöra huvuddelen av sin värnpliktstjänstgöring samt att därunder erhålla bättre avlöning, militär fostran och förbättrad allmänbildning. I gengäld ställde den fast anställde tre av sina bästa ungdomsår till försvarets förfogande. Redan vid volontärinstitutionens antagande uttalades från skilda håll betänkligheter mot densamma. Bristerna framträdde även snart nog. Vid tiden för 1914 års försvarsreformer var sålunda volontärrekryteringen, framför allt vid infanteriet, förenad med stora svårigheter. Ett stort antal vakanser förefunnos inom underbefälsgraderna. För att överhuvud taget kunna erhålla något underbefäl hade stundom volontärer antagits, vilka icke hållit måttet i kvalitativt avseende. Vissa förbättringar ifrågasattes i avseende på avlöning, civilanställning, utbildning och befordran. Läget förvärrades efter hand än mera, 1920 års sakkunniga, vilka tillkallats för att utreda spörsmålet om underbefäls befordran till officer, betecknade den dåvarande manskapsrekryteringen som i stort sett misslyckad. De fast anställda volontärerna kunde i allmänhet icke ens rekrytera underbefälskårernas olika grader med tillfredsställande element. Den vid denna tid arbetande försvarsrevisionen gjorde gällande, att den på volontärinstitutionen grundade manskapsrekryteringen under det kvartssekel, den ägt bestånd, slagit fullständigt fel icke blott kvantitativt utan även, vilket var än betänkligare, kvalitativt sett. Principiellt måste nya vägar beträdas, om man ville, att den nya försvarsorganisationen skulle bliva fullt effektiv. Volontärinstitutionen bibehölls emellertid i stort sett oförändrad. Revisionen förväntade, att de med manskapsrekryteringen hittills förenade svårigheterna skulle kunna övervinnas, och att det åtminstone under normala tider skulle bliva möjligt att hålla manskapskadern fulltalig genom att anpassa det fast anställda manskapets avlöningsförmåner efter dem, som erbjödos på den civila marknaden, ävensom förbättra dess utsikter till framtida försörjning. Någon säkerhet förelåg emellertid icke för att hålla mariskapskadern fulltalig. I tider av starkt uppåtgående konjunkturer kunde det lätt inträffa, att staten i konkurrens med indu-

stri, handel och andra näringar komme att ligga under. Det kunde bliva en organisation på papperet. Då stode ingen annan utväg öppen än lagstadgad rätt till tvångsuttagning av värnpliktiga. Med 1925 års reformer kom volontärinstitutionen in i ett nytt skede. Dittills vidtagna åtgärder hade främst tagit sikte på att med så enkla medel som möjligt tillgodose volontärinstitutionens militära syfte att tillhandahålla manskapsunderbefäl. De tre normala anställningsåren utnyttjades för att i främsta rummet bibringa militära kunskaper och färdigheter samt utnyttja det sålunda utbildade manskapet i praktisk instruktörstjänst. Hädanefter borde å ena sidan en sådan grad av allmänbildning meddelas, att den fast anställde kunde hävda sig på den civila arbetsmarknaden, då han lämnade tjänsten, å andra sidan möjlighet beredas för den fast anställde att vinna befordran till officer på aktiv stat, allt i syfte att möjliggöra en tillfredsställande rekrytering av det fast anställda manskapet. Volontärinstitutionens ursprungliga syfte, nämligen att skapa manskapsunderbefäl och rekrytera underofficerskåren, blev av underordnat intresse. Strävandena att upprätthålla institutionen ledde densamma in på andra banor med nya och högre syften, nämligen att meddela realskoleundervisning och dana officerare på stat. Kulmen i det utvecklingsskede, som påbörjades år 1925, nåddes genom 1942 års beslut ifråga om det fast anställda manskapets rekrytering och utbildning. Volontärutbildningen skulle inledas med en sex månaders skola, huvudsakligen ägnad åt den lägre underbcfälsundervisningen i allmänbildande ämnen. Som mål för denna undervisning sattes ett allmänbildningskrav, motsvarande 3. klassen i 5-årig realskola. För den högre underbefälsutbildningcn inrättades ett försvarsväsendets eget läroverk. En tvåårig utbildningslinje ordnades för meddelande av realskolekompetens och en treårig för avläggande av begränsad studentexamen. Åtgärderna ifråga voro givetvis förenade med avsevärda kostnader. I samband härmed utsträcktes anställningstiden från förutvarande 3 år till 4,5 år. För tillträde till officersbanan bereddes den fast anställde tillfälle att efter fyra års anställning genomgå en 6 månaders aspirantskola tillsammans med de värnpliktiga officersaspiranterna. Den som

härvid förklarades lämplig för fortsatt utbildning till officer på aktiv stat, var berättigad att efter förvärvandet av erforderlig allmänbildningskompetens vid försvarets läroverk vinna inträde vid krigsskolans officerskurs. Åtgärden ifråga ansågs ge åt officersrekryteringen en demokratisk prägel. Systemet hade till följd en allt starkare rekrytering av officerskåren med fast anställt manskap. Efter hand vidtogos betydelsefulla åtgärder för att reglera civilanställningen. Företrädesrätt tillförsäkrades underbefälsutbildad sökande till befattning i statens tjänst vid i övrigt lika lämplighet framför sökande, som icke förut varit i statens tjänst. Manskap med viss anställningstid tillerkändes rätt att kvarstå i tjänst över stat under ett halvt år efter kontraktstidens utgång ävensom avskedspremier. Särskilt centralt organ inrättades för civilanställningsverksamheten m m. Med år 1946 — det år, departementspromemorian utarbetades — var ännu ett utvecklingsskede ifråga om volontärinstitutionen avslutat. Varken kvantitativt eller än mindre kvalitativt kunde dock institutionen tillfredsställa behovet av underbefäl vid armén. Volontärinstitutionens förespråkare föreslogo nya reformer. En förutsättning för att ge en god lösning åt manskapsrekryteringen skulle nu vara att bereda det fast anställda manskapsunderbefälet framtidsmöjligheter inom försvaret. Endast ett fåtal kunde ifrågakomma för befordran till officer och underofficer. Det borde ordnas med ordinarie underbefälsbefattningar — överfurirer — vid förbanden. Det huvudsakliga syftet med volontärinstitutionen hade förut varit att förse krigsorganisationen med väl utbildat underbefäl. Detta kunde nian nu bortse ifrån på grund av de möjligheter till utbildning av värnpliktigt befäl, som bereddes genom 1941 års värnpliktslag. Vid 1944 års riksdag godkändes ett förslag om inrättandet av omkring 1 000 överfurirsbefattningar vid armén, avsedda för omhänderhavandet av vissa enklare göromål inom stabs- och expeditionstjänstens samt yrkestjänstens område. Som villkor för anställning uppställdes avlagd farirsexamen, 6 års sammanlagd anställningstid samt avsägelse av underofficersbefordran. Avgångsåldern bestämdes till 55 år. I samband härmed skedde en minskning av antalet kontraktsanställda volon-

tärer. Redan i slutet av år 1945 framställdes förslag att ytterligare utöka antalet lägre manskapsbeställningar på ordinarie stat. Behovet av lägre instruktörsbefäl skulle tillgodoses genom inrättandet av omkring 600 befattningar. Samtliga överfurirer skulle fullgöra instruktörstjänst till 35—40 års ålder samt därefter avses för administrativa befattningar intill stadgad pensionsålder 55 år. Volontärinstitutionen skulle bibehållas i sin organisatoriska utformning. Förslaget avhjälpte icke manskapsrekryteringens svårigheter och brister. Det skapades i stället ett nytt rekryteringsproblem, nämligen rekryteringen av överfurirsgraden. Svårigheter hade redan framträtt, vilka icke kunde övervinnas med mindre än att överfurirernas avlöningsförmåner reglerades i takt med vad som vore fastställt för underofficerare. Det ansågs vidare olämpligt, att för befattningar i stabs- och förvaltningstjänst —• vilka i och för sig icke fordrade av innehavaren mer än värnpliktsutbildning och på tjänsten ifråga inriktad utbildning — fordra förutom avlagd furirsexamen och vissa tjänsteår såsom furir, omkring 15 års instruktörstjänst. Att ställa högre militära fordringar på befattningshavaren än befattningens utövande i och för sig berättigade till hade självfallet till följd efter hand stegrade krav på avlöningsförmåner. Värnpliktsutbildningen vid vederbörliga kompanier hade behov av två befälskategorier, nämligen dels plutonchefer och ställföreträdare för dessa, dels gruppchefer. Den första kategorin utgjordes av officerare och underofficerare. Den senare kategorin skulle överfurirerna utgöra. Det syntes ganska verklighetsfrämmande att av en överfurir fordra 15—20 års tjänst i gruppchefsbefattning. Gruppchefstjänsten vore mera tröttande och slitande och ansträngande än någon annan befälstjänst vid truppen. Intresset och tjänstbarheten skulle efterhand nedgå högst väsentligt. Det fast anställda underbefälet tillgodosåg vidare i vissa avseenden icke de krav, som ur de värnpliktigas egen synpunkt måste ställas på en gruppchef. Detta förhållande framträdde än starkare, då det gällde en mångårig gruppchefstjänst. Införandet av en överfurirsorganisation vid sidan av den redan befintliga linderofficerskåren skulle vidare på grund av rekryteringen och utbildningen av å ena sidan överfurirerna, å andra sidan underofficerarna medföra vä-

sentligt större svårigheter och slitningar i den praktiska tjänsten än som forefunnes i förhållandet mellan underofficerare och officerare. Stabs- och förvaltningstjänsten vid truppförbanden måste även ordnas efter rationella grunder och därför icke, för att bereda plats för i utbildningsarbetet förbrukade överfurirer och underofficerare, förses med större antal befattningshavare än som erfordrades, eller med för denna tjänst mindre lämpliga befattningshavare. Under år 1946 framlades förslag till lönereglering för det fast anställda manskapet med avsevärda löneförbättringar och delvis ändrade anställningsförhållanden. Dessa ansågos vara en förutsättning för att underbefälet överhuvudtaget skulle kunna rekryteras. Samtidigt gjordes den reservationen, att i då rådande konjunkturläge sådana löner icke kunde föreslås, att manskapsrekryteringen därigenom kunde säkerställas. Anmärkningsvärt är, att någon gränsdragning ifråga om uppgifter och ansvar mellan överfurirer och underofficerare icke göres. Någon sådan torde knappast heller kunna göras. I lönehänseende likställdes överfurirerna närmast med sergeanter. En volontärinstitution, som droge relativt sett ofantliga kostnader och det oaktat vore synnerligen bristfällig, måste ersättas med något annat, om det överhuvudtaget skulle bliva möjligt att inom en begränsad kostnadsram åstadkomma ett effektivt försvar. En överblick över de åtgärder, som vidtagits under volontärinstitutionens snart 50-åriga tillvaro för att avhjälpa dennas ständigt framträdande brister, gav enligt promemorian vid handen följande. Genom avlöningsåtgärder syntes det icke längre möjligt att säkerställa manskapsrekryteringen. Volontärinstitutionen hade visat sig förenad med så väsentliga kostnader, alt den hädanefter icke utan allvarligt förfång för försvaret i dess helhet kunde tjäna som grund för arméns förseende med manskapsunderbefäl. Utvecklingen på det allmänna undervisningsväsendets område hade haft till följd, att ett väsentligt vidgat utrymme måste beredas den allmänbildande verksamheten inom volontärinstitutionen. Undervisningen i allmänbildande ämnen dominerade numera hela volontärinstitutionen. Den militära utbildningen fick stå tillbaka. Den sålunda ordnade allmänutbildningen var förenad med stora kostnader. Lämpligheten

av en parallellorganisation till det allmänna undervisningsväsendet i form av ett försvarets läroverk kunde starkt ifrågasättas. Sitt egentliga syfte att säkerställa tillgången på ett gott underbefäl hade systemet icke kunnat fylla trots de avsevärda kostnaderna. Med hänsyn till den enorma utveckling av det allmänna skolväsendet, som under de närmaste åren kunde förutsättas, begränsades även möjligheten att med militära läroverkssystem locka ynglingar att taga fast anställning vid armén. Framtidsmöjligheterna inom försvaret för det fast anställda manskapet hade alltid varit och vore alltjämt mycket begränsade. Rekryteringsbehovet för officerskadern var icke av den storleksordning, att detta i nämnvärd grad antalsmässigt påverkade volontärrekryteringen. Detsamma gällde rekryteringen av underofficerskåren. Framtidsmöjligheterna voro huvudsakligen! att söka inom den civila förvaltningen och i det allmänna förvärvslivet. För ordnandet härav hade omfattande åtgärder vidtagits. En garantilag för det fast anställda manskapets försörjning skulle utgöra ett synnerligen verksamt medel för ändamålet ifråga, men några som helst utsikter för en sådan lags införande torde icke förefinnas. Sammanfattningsvis konstateras, att allt blivit åtgjort, som överhuvudtaget kunnat göras för att ge bärkraft åt volontärinstitutionen. Resultatet vore det för envar kända. De vittgående förslag på beredandet av fasta platser för underbefäl inom armén, som framställts under senare år, måste med hänsyn till sina konsekvenser ses i ett vidare sammanhang och icke betraktas blott som ett led i volontärinstitutionens utveckling. I ett sista avsnitt tages under övervägande, huruvida volontärinstitutionen överhuvudtaget vore en lämplig organisationsform. Dess syfte var numera begränsad till att tillhandahålla för de värnpliktigas fredsutbildning erforderligt antal instruktörer — gruppchefer. Det göres gällande, att det yngre underbefälet på grund av bristande bildning icke kunde godtagas såsom instruktörer i gruppchefsbefattning för de värnpliktiga. Systemet isolerade och fjärmade dessa fast anställda från de värnpliktiga. Tjänsten fordrade av allt befäl, måhända främst av gruppchefer, ett förtroendefullt samarbete med de värnpliktiga, baserat på ömsesidigt förstående. Volontärinstitutionen skapade icke förutsätt-

ningar att ge åt armén dylikt underbefäl. Det enda system, som kunde tillgodose arméns behov av underbefäl för fredstjänsten, vore en rationell tillämpning av den allmänna värnpliktens grundidé. Dess kvantitativa tillgodoseende kan endast ske genom att för ändamålet taga i anspråk värnpliktiga. Värnpliktskontingenten innehölle det bästa kvalitativa material, som kunde uppbringas. Värnpliktsbefälets allmänbildningsnivå låge väsentligt över den fast anställdes och förvärvades inom de allmänna undervisningsanstalterna. Psykologiskt sett hade underbefäl ur de värnpliktigas egen krets helt andra förutsättningar än det fast anställda att förstå och taga sig an de värnpliktiga samt skapa ett otvunget förhållande mellan befäl och trupp. Värnpliktssystemet gåve ock möjlighet till högst betydande besparingar. Systemets förverkligande förutsatte en omläggning av det värnpliktiga underbefälets utbildning. Den som skall lära sig att föra trupp, måste främst beredas tillfälle att utöva avsedd befattning såsom befäl vid värnpliktig trupp. Utbildningen i truppföring och trupputbildning kunde därför inte åtskiljas utan måste gå hand i hand. I fråga om underofficerskåren innehöll promemorian i huvudsak följande. I en härordning, grundad på allmän värnplikt, förutsatte krigsorganisationen principiellt endast en fredskader för sådana befattningar, vilka icke lämpligen kunde bestridas av värnpliktig personal med hänsyn till de särskilda kvalifikationer, som måste ställas på utövandet av befattningarna ifråga. Dessa befattningar utgjordes regelmässigt av officersbefattningar. För övriga befattningar, och till dessa kunde praktiskt taget räknas även underofficersbefattningarna togos i anspråk värnpliktiga, vilka under sin fredstjänstgöring utbildats för ändamålet ifråga. Värnpliktstjänstgöringens längd och det sätt på vilket denna ordnades, kunde emellertid föranleda väsentliga avsteg från nyssnämnda princip. Traditioner från indelningsverkets dagar gjorde det naturligt, att en underofficerskår bibehölls inom vår armé vid övergång till allmän värnplikt. Efter varandra följande härordningar ha även alltid räknat med en relativt stark underofficerskår. Underofficerskårens rekrytering skedde genom volontärinstitutionen. Jordbruksbe-

folkningen utgjorde den egentliga rekryteringskällan. De möjligheter, som volontäranställning då kunde erbjuda ynglingar från landsbygden, voro relativt stora. Enligt gällande bestämmelser kunde underofficer efter sex års väl vitsordad tjänst vinna officersbefordran. Bestämmelserna tillämpades emellertid icke. De militära myndigheterna torde icke heller ha ansett någon anledning förefinnas att öka möjligheten till vidarebefordran. Vid tiden för antagandet av 1914 års härordning framträdde emellertid vissa strömningar med syfte att bereda volontärer och värnpliktiga möjlighet att nå officersgraden. Dessa avsågo även att öppna väg för underofficerare att vinna befordran till officer. Underofficersförbundet framlade även ett omfattande reformprogram. En stark kritik riktades mot officerskåren. Denna vore rekryterad ur befolkningsskikt, vilka stode väsentligt över det stora flertalet i samhället. Officerare hade därför en mycket bristfällig förståelse för de värnpliktigas känslor och tänkesätt och hade under sin tjänsteutövning ringa beröring med truppen, särskilt i den s k inre tjänsten. I motsats härtill hade underofficerskåren sina rötter bland den jordbrukande befolkningen och därför helt andra förutsättningar att vara i levande kontakt med de värnpliktiga. Samtliga plutonchefsbefattningar borde besättas med underofficerare. Vid 36 års ålder voro dessa kompetenta att bestrida kompanichefsbefattning. Kompetensen för dessa befattningar bestämdes icke av en avlagd allmänbildningsexamen utan främst av rent personliga egenskaper. Det vore fullt tillräckligt med realskolekompetens. Dessa strävanden ledde icke till något resultat. Genom 1925 års härordning blev dock kravet på realskolekompetens för underofficersbefattning tillgodosett. Även bereddes möjlighet att avlägga studentexamen och vinna officersbefordran. Anordningen ifråga stod emellertid icke i överensstämmelse med underofficerskårens dåtida uppfattning. Man befarade, att kårens ställning och anseende därigenom skulle tillbakasättas. Tjänsteställningsfrågan blev föremål för en uppmärksamhet, som belyser den onaturliga ställningen i förhållande till officerskåren. Sergeanter och fanjunkare med motsvarande och i vissa fall enahanda ansvar som fänrikar och löjtnanter, samt när det gäller reservofficerare, med många

gånger väsentligt högre kompetens, kunde med fog fråga sig, varför icke också häremot svarande tjänsteställning och uniformsbeteckning kunde tillerkännas dem. Problemet är självfallet olösligt, så länge befälet principiellt vore uppdelat i en högre ställd officerskår och en lägre ställd underofficerskår. Frågans betydelse hade emellertid föranlett en serie utredningar och framställningar under hela 20- och 30talen, och frågan utgjorde alltjämt ett irritationsmoment. Underofficersförbundet gjorde sig även till tolk för andra strävanden. Med förebild från den danska arméorganisationen föreslogs, att underofficerskåren skulle ombildas till en administrativ kår. Förslaget blev icke omsatt i positiva åtgärder. Karakteristiskt för det utvecklingsskede, som därmed kunde sägas vara avslutat, var en tydlig strävan uppåt från underofficerskårens sida med vidgade arbetsuppgifter och med hänsyn härtill förbättrade tjänsteställnings- och avlöningsvillkor. Vid sidan härav började en annan riktning utformas. De underofficerare, som ville och med anlitande av särskilda undervisningssystem kunde avlägga studentexamen, skulle avskiljas från underofficerskåren och bliva officerare. Enligt de grunder, efter vilka behovet av fast anställd personal vid kompanierna blev tillgodosett i 1936 års härordning, skulle kompanichefsbefattningarna besättas med kvalificerade officerare och kompaniadjutanlsbefattningarna med fanjunkare. För bestridande av plutonchefsbefattning ansågs underofficer fullt förtrogen, men då det ansågs önskvärt att förfoga över unga plutonchefer, räknades i staten med underofficer endast för en av de tre befattningar, som tillhörde kompaniet. De båda övriga befattningarna skulle besättas med officerare. Befattningarna såsom ställföreträdande plutonchefer skulle bestridas till hälften med underofficerare, i övrigt med furirer. Det hade dock varit önskvärt att för ändamålet endast räkna med underofficerare. Den grundregeln att uppgift och ansvar, som följde med en befattning, regelmässigt borde vara bestämmande, då den besattes, hade icke kunnat följas i den militära organisationen. Allmän enighet torde råda därom, att tillgång till kvalificerat truppbefäl vore en ofrånkomlig förutsättning för att effekt över huvud taget skulle kunna utvinnas ur

utbildningsarbetet. Därav följde, att värnpliktstjänstgöringens erforderliga längd vore starkt beroende av tillgången på kvalificerat befäl. Vid detta förhållande vore det dålig ekonomi att å ena sidan upprätthålla en lång tjänstgöringstid för de värnpliktiga och å andra sidan av kostnadsskäl begränsa den kvalificerade befälskadern. Så hade emellertid skett icke blott vid antagandet av 1936 års härordning utan även vid utformandet av samtliga härordningar, som föregått eller efterföljt densamma. Disproportionen mellan värnpliktstjänstgöringens längd och tillgången på kvalificerat befäl hade i mycket hög grad påverkats av den befälsorganisation, som sedan gammalt förefunnits inom svenska armén. Det äldre skiktet av underofficerskåren bestred numera vissa administrativa befattningar, den yngre delen avsågs regelmässigt för tjänst såsom plutonchefer och ställföreträdande plutonchefer. I båda fallen gällde det vissa mellanbefattningar. Genom inrättandet av ett stort antal beställningar för överfurirer dels i den administrativa tjänsten, dels för utbildningsarbetet hade underbefälskåren börjat konkurrensen med underofficerskåren om fasta beställningar vid förbanden. I fråga om de administrativa platserna låge det i sakens natur, att det för underbefälskåren vore av intresse att förfoga över så många dylika platser som möjligt. Underofficerskåren ville självfallet slå vakt om sina positioner inom administrationen. En följd av det pågående rationaliseringsarbetet hade varit, att gränserna mellan befattningarna för den ena eller andra personalkategorien hade förändrats. Vissa befattningar ansågos, sakligt sett, kunna besättas med lägre ställd befattningshavare än fanjunkare, förslagsvis med överfurir; andra befattningar hade fått en sådan betydelse, att för ändamålet borde räknas med högre ställd befattningshavare än fanjunkare o s v. Än starkare korame konkurrensen om befattningar vid regementena att bliva, därest instruktörsbefattningar för överfurirer inrättades. Tvenne för det praktiska utbildningsarbetet i många avseenden likvärdiga personalkategorier skulle infogas i befälsorganisationen, den ena — överfurirskåren — städse underställd den andra — underofficerskåren. Överfurir skulle tjänstgöra såsom gruppchef och sergeanter såsom ställföreträdande plutonchef eller plutonchef.

Slutligen framhålles, hurusom en underofficersorganisation vore förenad med mycket stora kostnader. Häremot vore förvisso intet att erinra, om dessa avsevärda kostnader kunde direkt tjäna krigsorganisationen genom att bereda tillgång till befäl med kompetens att bestrida sådana befattningar, vilka överhuvudtaget icke kunde bestridas med värnpliktig befälspersonal. Så vore emellertid långt ifrån fallet. En sammanfattning gav vid handen, att behovet av en underofficerskår såsom en särskild befälsorganisation kunde starkt ifrågasättas. Officers- och underofficerskårerna kunde visserligen ståndsmässigt så att säga omsorgsfullt hållas isär, men i avseende på duglighet och användning i den militära tjänsten inom kompaniets verksamhetsområde kunde de svårligen annat än med konstlade medel skiljas från varandra. Enda skillnaden låge mången gång endast däri, att den förra avlagt studentexamen, den senare endast realskoleexamen. Den militära dugligheten inom kompaniets verksamhetsfält kunde dock icke generellt värdesättas efter avlagd allmänbildningsexamen, då det som här gällde ett i saklig mening praktiskt arbete. Förhållandet hade inneburit och komme att innebära irritationsmoment de båda kårerna emellan. Det kunde även ifrågasättas, huruvida volontärinstitutionen såsom sådan samt dess på civilanställning och befordran till officer inriktade verksamhet vore i stånd att upprätthålla en god rekrytering av underofficerskåren. Genom tillkomsten av en överfurirsgrad fick underofficerskåren en ställning mellan två befälskårer, som kunde bli besvärande. Starka skäl talade för att till allvarlig prövning upptaga befälskårernas organisation överhuvudtaget samt att härvid främst taga sikte på det gemensamma i befälsfrågan som helhet betraktat. Om officerskåren

framhölls följande.

Det vore förvisso en angelägenhet av första ordningen för vårt svenska samhälle, att dess officerskår stode på en så hög nivå, som folkets resurser överhuvudtaget medgåve. Med hänsyn härtill vore det av särskild vikt att noga vaka över officerskårens rekrytering, utbildning och befordran. Den officerskår, som tjänade försvaret i början av 1900-talet, var icke blott ur rek-

ryterings- utan även ur många andra synpunkter starkt klassbetonad. Tillträdet till officersbanan var främst förbehållet ynglingar från de högre samhällsskikten. Samhällets stora breda lager stode därför mycket främmande för officerskåren. Studentexamen som villkor för officersanställning gav åt kåren ett allmänt socialt anseende. Undervisningen vid de militära skolorna stod på ett relativt högt plan och kåren var en plikttrogen tjänstemannakår. I samband med genomförandet av 1914 års härordning vidtogos åtgärder i syfte att åstadkomma en gynnsammare rekr^tering. Bl a skulle de förutvarande officersvolontärsbeställningarna indragas och ersättas med officersaspiranter, i utbildningshänseende likställda med värnpliktiga studenter. Av större betydelse blevo emellertid vissa vid 1914 års riksdag väckta motioner angående officerskårens rekrytering. Syftet med motionerna var att öppna större möjligheter för manskap att inträda i officerskåren. Riksdagen begärde med anledning härav utredning angående de omständigheter, under vilka personal i underbefälsställning vid yngre år måtte kunna vinna befordran till officer, samt föreslog i avvaktan på en lösning av frågan inrättande av studiestipendier, vilka skulle stå öppna för icke blott underofficerare utan även för därav förtjänta furirer av första klassen. Genom försvarsväsendets reorganisation och icke minst genom förbättrade avlöningsförhållanden erhöll efter hand officersyrket en annan karaktär. Rekryteringsbasen vidgades vidare för officerskåren i samband med den allmänna utvecklingen inom samhället. Omvandlingsprocessen gick dock långsamt. Av särskild betydelse blev den i det föregående berörda 1920 års utredning angående underbefäls befordran till officer. Några positiva åtgärder kommo emellertid icke till stånd förrän i samband med 1925 års härordning. Då skapades organisativa möjligheter för underofficerare och fast anställt underbefäl att avlägga begränsad studentexamen vid arméns underofficersskola och att därefter vinna inträde vid krigsskolan för utbildning till officer. Reformen var principiellt grundad på den uppfattningen, att å ena sidan kraven på allmänbildning måste begränsas för att överhuvudtaget göra det möjligt för underbefälet att vid rimlig levnadsålder vinna officersbefordran, å andra sidan skulle ge-

nom högt ställda militära fordringar endast särskilt förtjänt underbefäl ifrågakomma för dylik befordran. Därför blev antalet underbefäl som nådde officersbefordran till en början ganska ringa och höll sig under det närmaste decenniet inom mycket snäva gränser. Vid mitten av trettiotalet syntes officersrekryteringen hava nått en viss grad av stadga. En breddning av rekryteringsbasen skedde i takt med den allmänna utvecklingen. Karakteristiskt för läget var, att den betydelsefulla frågan om officerskårens rekrytering icke vid denna tid gjordes till föremål för några initiativ från de militära myndigheternas sida. Frågan ägnades icke heller någon uppmärksamhet av 1930 års försvarskommission i dess 1936 framlagda förslag. År 1939 gjorde den s k Österströmska utredningen rekryteringsfrågan åter aktuell. Med skärpa betonade utredningen officerskårens grundläggande ställning och betydelsefulla uppgifter i samhället samt vikten av att vårt försvar förfogade över en moraliskt och tekniskt högt ställd officerskår, omsluten av folkets hela förtroende. Fördenskull måste emellertid officerskårens isolerade ställning i samhället upphöra och hela folket bliva dess rekryteringskälla. Endast genom en dylik demokratisering kunde ett i verklig mening effektivt försvar skapas. Syftet ansåg sig utredningen kunna vinna genom att i största möjliga utsträckning grunda officerskårens rekrytering på befordran av fast anställt underbefäl till officerare. Utredningens förslag genomfördes principiellt vid 1942 års riksdag. I enlighet med den då beslutade rekryteringsformen skulle samtliga officersaspiranter under inbördes tävlan pröva sina krafter vid en gemensam officersaspirantskola av 6 månaders varaktighet. Där möttes å ena sidan värnpliktiga med endast 1 Vt års militär tjänstgöring, å andra sidan furirer med 4 års tjänstetid. Vid sådant förhållande var det uppenbart, att furirer hade ojämförligt mycket större förutsättningar att hävda sig i konkurrensen. Följden blev, att furirsrekryteringen ökade. Officerskaderns rekrytering blev baserad på volontärinstitutionen såsom rekryteringskälla. Den frågan borde besvaras, huruvida volontärinstitutionen såsom rekryteringskälla för officerskåren vore ägnad att ge denna en så demokratisk prägel, som ur för-

svarets egen synpunkt sedan lång tid tillbaka ansetts nödvändig. Hölle det tillämpade systemet icke måttet i berörda avseende, borde det ersättas med något annat. Den värnpliktige ville se framför sig ett befäl, skickligt och kunnigt, som väl kände sitt yrke, men samtidigt ett befäl, som genom sitt uppträdande och handlande framstode som ett med honom själv. Först därigenom uppkomme det ömsesidiga förtroende, utan vilket den militära utbildningen och försvarsarbetet över huvud bleve av föga värde. Det låge i sakens natur att befäl, som framgått ur de värnpliktigas led, hade i och för sig större förutsättningar än andra att bliva ett gott befäl. Det vore dock framför allt det sätt, på vilket de befälsuttagna blevo omhändertagna för att föras fram till officersanställning, som bleve bestämmande för deras lämplighet. Mot bakgrunden härav granskades volontärinstitutionen som grundval för officersrekryteringen. Främst syntes det anmärkningsvärt, att volontären — den blivande officeren — bibringades den erforderliga allmänbildningen vid militära skolor och inrättningar. Redan detta förhållande syntes vara betänkligt. Ett internatsystem, särskilt under militär ledning, hade sedan länge ansetts mindre tillfredsställande såsom organisatorisk form för meddelande av allmänbildning. Härtill komme, att volontären under de fyra första åren av sin anställning, som i regel påbörjades vid mj'cket unga år, helt avskildes från de värnpliktiga i särskilda militära skolor, sommartiden avbrutna av tjänstgöring såsom »befäl» över de värnpliktiga. Det främlingsskap för de värnpliktiga, som här grundlades redan i unga år, vore icke någon demokratisk grund att bygga på för officersrekryleringen. Ur den synpunkt, som ovan blivit berörd, vore volontärinstitutionen icke lämplig för rekrytering av officerskåren och fördenskull borde det tillämpade rekryteringssystemet ersättas med något annat. Det rekryteringssystem, som skulle ersätta det nuvarande, borde vila på samma allmänna grunder, som framlagts i den Österströmska utredningen. Basen för officerskårens rekrytering borde i enlighet härmed vara så bred som möjligt och därför omfatta alla för officersyrket dugliga värnpliktiga. Envar skulle icke blott äga möjlighet att anmäla sig som officersaspirant utan även ha samma möjlighet att vinna

anställning som officer. Endast förtjänst och skicklighet finge vara bestämmande för yrkets rekrytering. Allmänbildningskraven för anställning såsom officer skulle vidare begränsas till vad som erfordrades för tjänst i de lägsta graderna. Den ytterligare allmänbildning, som erfordrades för tjänst i högre befattningar, skulle icke meddelas vid militära anstalter utan vid de allmänna undervisningsanstalterna. Genom ovan angivna rekryteringsgrunder skapades en första förutsättning för att få fram en demokratisk anda, samtidigt som rekryteringsbasen i och för sig gåve möjlighet att erhålla en såväl kvantitativt som kvalitativt stark officerskår. Flera omständigheter utövade vidare inflytande på tillströmningen till officersbanan. Löneförhållanden spelade en avgörande roll. Yrket måste ge möjlighet för förtjänst och skicklighet och hjälpa sin man framåt. Befordringsärendena måste handläggas på ett förtroendegivande sätt. Yrket borde ge individen frihet att säga sin mening och att med sin insats bidraga till utveckling och framåtskridande. Truppföring och trupputbildning vore officerskårens egentliga arbetsfält. Båda hörde oupplösligt samman, ty skicklighet i såväl det ena som det andra förutsatte ingående kännedom om soldatmaterialet och en nästan medfödd förmåga att vinna truppens förtroende. Den direkta personliga kontakten med truppen vore i regel begränsad till verksamheten inom kompaniet och främst dess underavdelningar —• pluton och grupp. Det vore därför av särskild betydelse, att varje officer bereddes tillfälle fullgöra en mångårig tjänst inom kompaniets ram, enkannerligen vid det lägsta av flera enheter organiserade förbandet — plutonen. Det uppställdes icke heller fordran på några särskilda truppkvalifikationer för att bestrida en så ansvarsfull befattning som kompanichef. I systemet kunde icke spåras någon vördnad för trupptjänsten. Om officerskårens män skulle bliva vad man fordrade av skickliga yrkesmän, måste tillfälle till truppföring och trupputbildning inom kompaniets ram beredas i rikt mått. Detta sammanhängde bl a med frågan om officerskaderns storlek. Krigsorganisationen hade ett mycket stort behov av aktiv officerspersonal. Det hade med hänsyn härtill alltid varit en strävan från de militära myndigheternas sida att upprätthålla en stark officerskader.

Av ekonomiska skäl hade dock varje härordning i vårt land och i alldeles särskilt hög grad senare tiders härordningar räknat med synnerligen svaga officerskadrar i betraktande av de krigsorganisationer, som varit avsedda att uppsättas. Ändock vore behovet av aktivt rutinerat officersbefäl i våra dagar självfallet större till följd av krigskonstens utveckling. Värnpliktsutbildningen kominer aldrig till sin rätt, om icke värnpliktsförbanden ställdes under befäl av dugliga chefer. Vikten av att i fred förfoga över en stark aktiv befälskader, i stånd att fullgöra tjänst såsom kompanichefer och högre chefer m m vid de krigsorganiserade förbanden, kunde icke nog framhållas. Samtliga härordningar hade hittills räknat med tre befälskategorier: officerare, underofficerare och underbefäl. Proportionen mellan dessa vid ett infanteriregemente kunde i stort sett sägas vara 50, 50 respektive 100. Underofficerskårens ställning såsom en lägre kår än officerskåren hade haft till följd en gränslinje för underofficerarnas utbildning och användning, som icke finge överskridas. Med hänsyn till sin militära utbildning kunde de icke bestrida högre befattningar i krigsorganisationen än såsom plutonchefer och ställföreträdande plutonchefer o d. En armé, baserad på genomförd värnpliktsorganisation, både kunde och måste emellertid räkna med för ändamålet utbildade värnpliktiga såsom plutonchefer. Det rådde åter icke något tvivel om att den unge underofficeren hade lika stora förutsättningar som den unge officeren att bibringas sådan utbildning, att han kunde föras fram till högre befattningar än som vore honom beskärda i den nuvarande organisationen. Ovan har framhållits, hurusom allt borde göras för att förse krigsorganisationen med talrikt aktivt befäl i stånd att bekläda sådana befattningar, som överhuvudtaget icke kunde beklädas med värnpliktig personal. Ekonomiska hänsyn hade hittills aldrig medgivit en kader av den kvalitet, som här avsågs, att den tillnärmelsevis täckte det ofrånkomliga behovet. Underofficerskåren inneslöte en personaltillgång, som om den rätt omhändertoges, väl kunde tillgodose samma ändamål, som för närvarande var förbehållet officerskåren. Det syntes vara all anledning att noggrant undersöka, huruvida icke officers- och under-

273 18

officerskårerna skulle helt enkelt kunna sammanslås till en enda aktiv befälskår. I promemorian framlägges därefter ett utformat förslag till befälsorganisation vid ett infanteriregemente i syfte att få till stånd en diskussion i ämnet. Ifråga om detta hänvisas till förenämnda promemoria. De för befälsutredningen lämnade direktiven torde giva vid handen, att denna främst har till syfte att utforma ett

fullständigt förslag till befälsfrågans lösning vid infanteriet i enlighet med de riktlinjer, som framlagts i proposition nr 206 till 1948 års riksdag och därefter närmare utvecklats i direktiven. En redogörelse för de utredningar, som enligt det sålunda givna uppdraget verkställts och det förslag till befälsorganisation m m, som framgått som resultat av densamma, lämnas i följande kapitel.

FÖRSTA

KAPITLET

Befälsfrågan och krigsorganisationen

De militära försvarsförberedelserna äro huvudsakligen inriktade på att åstadkomma en god krigsorganisation. Värdet av alla dess truppförband är i särskilt hög grad beroende av om tillgång finnes till "befäl i erforderligt antal och med nödiga kvalifikationer. All krigserfarenhet bestyrker riktigheten härav. Det är fördenskull uppenbart, att krigsorganisationens befälskrav måste utöva ett grundläggande och avgörande inflytande, när det gäller att åstadkomma en lösning av befälsfrågan. I enlighet med vad sålunda anförts har det synts angeläget att som ett första led i utredningsarbetet verkställa ingående undersökningar rörande den för infanteriet avsedda krigsorganisationen och dess befälsbehov. Det hade varit önskvärt att kunna lämna en utförlig redogörelse för undersökningarna ifråga. Detta är helt naturligt icke möjligt. Resultatet av undersökningarna kan därför framläggas endast i mycket b e gränsad omfattning och i form av allmänt hållna uttalanden. De undersökningar, som här avses, ha varit av betydande omfattning. De påbörjades 1949 och avslutades under förra hälften av år 1950. Under ett första skede av undersökningarna klarlades mobiliscringsläget vid infanteriet. Syftet var att fastställa ett infanteriregementes befälsbehov vid mobilisering enligt den år 1949 gällande krigsorganisationen samt på vad sätt detta behov vid tiden för un-

dersökningarna tillgodosågs. Förekommande krigsbefattningar redovisades härvid var för sig såsom regementsofficers-, kaptens-, subaltcrnofficers-, underofficers-, furirs- eller annan underbefälsbefattning. För att möjliggöra ett bedömande av krigsorganisationens värde ur befälssynpunkt hänfördes vidare den personal, som stod till förfogande för krigsbefattningarnas bestridande, till olika användbarhets- och utbildningskategorier, nämligen personal på aktiv stat eller reservstat, från nyssnämnda stater pensionsavgången personal, i reserven anställd personal, d v s reservofficerare och reservunderofficerare samt befälsutbildad värnpliktig personal, d v s personal utbildad för bestridande av befattning såsom plutonchef eller motsvarande befattning, och personal utbildad för bestridande av befattning såsom gruppchef eller liknande befattning. På grundval av det insamlade materialet gjordes slutligen vissa överväganden och fastställdes vissa principer ifråga om de kvalitetskrav, som lämpligen borde ställas på innehavare av varje särskilt slag av krigsbefattningar, samt sättet för personalbehovets tillgodoseende överhuvudtaget. Krigsorganisationens förband hänföras i stort sett till fältförband eller lokalförsvarsförband. 1945 års försvarskommitté karaktäriserade skillnaden mellan förbanden på följande sätt. Fältförbanden utgjorde de operativa rörliga förbanden och sammanfördes i opera275

tiva enheter — fördelningar, brigader o s v . Lokalförsvarsförbanden däremot utgjordes av mera territoriellt bundna styrkor med begränsad rörlighet och eldkraft, avsedda främst för försvar av betydelsefulla hamnar, kust- och gränstrakter, flygfält m m samt för bevakning av viktiga skyddsföremål (kommunikationer, industrier m m ) . I enlighet härmed hava även de taktiska kraven på lokalförsvarsförbanden i allmänhet ansetts kunna sättas lägre än på fältförbanden. De vidgade anfallsmöjligheter, som numera stå en fiende till buds såväl mot rikets kuster som i särskild grad mot dess inre delar, föranleda emellertid, att i flertalet fall väsentligt större fordringar i avseende på befälsledning och utrustning måste ställas på lokalförsvarsförbanden än tillförne, därest dessa skola kunna fylla förelagda uppgifter. Det är fredsorganisationens främsta uppgift att bereda tillgång på sådan personal, som erfordras för att på ett fullt tillfredsställande sätt bekläda alla de krigsbefattningar, varav krigsorganisationen är i behov såväl vid fält- som lokalförsvarsförbanden. Det ligger i sakens natur, att detta på grund av det stora antal befattningar, varom här är fråga, endast är möjligt genom ett rationellt utnyttjande av värnplikten. I enlighet härmed har särskilt på senare år stadgats längre tjänstgöringstid för vissa värnpliktiga. Strävan har härvid varit att med värnpliktiga täcka behovet av befäl, dels i plutonchefs- och motsvarande befattningar, dels i gruppchefs- och liknande befattningar. Vidare har värnpliktsutbildningen i allmänhet mer än förr specialiserats i syfte att därigenom på bästa möjliga sätt inom ramen av den anslagna utbildningstiden utbilda för de särskilda krigsbefattningarna godtagbar personal. Ju bättre värnplikten utnyttjas för ifrågavarande än-

damål, desto starkare blir krigsorganisationen. Krigsorganisationen innesluter emellertid ett stort antal befattningar, som icke kunna bestridas med värnpliktig personal med dess relativt begränsade militära utbildning och tjänstgöring. Här avses främst chefsbefattningar vid högre förband och vid de stridande kompanierna. Krigsteknikens utveckling och de alltmer komplicerade formerna för stridsförfarandet ha på senare tid ytterligare skärpt fordringarna på ifrågavarande befattningshavare. Motsvarande fordringar måste jämväl ställas på personal, avsedd för bestridande av vissa stabs- och specialbefattningar. Härav följer, att fredsorganisationen måste förfoga över en stat av aktiv eller därmed jämförlig personal, så beräknad och så utbildad, att den kan på ett tillfredsställande sätt täcka krigsorganisationens behov av här nämnda befattningshavare. Det kan icke nog framhållas, att en med hänsyn till vad ovan anförts väl avvägd fredskader innebär ett för krigsorganisationen avgörande krafttillskott. Brister i nyssberörda avseende äro däremot ägnade att menligt påverka krigsorganisationens värde. Ett närmare ingående på de principer, efter vilka behovet av å ena sidan aktiv och därmed jämförlig personal, å andra sidan värnpliktig personal bör tillgodoses, ger vid handen följande. Vad först beträffar regementsofficersbefattningar, d v s regements- och bataljonschefs- samt motsvarande befattningar, äger varken reservanställd eller värnpliktig personal nödiga kvalifikationer för bestridande av sådana befattningar. Principiellt erfordras regementsofficerare på aktiv stat eller reservstat eller med nödigt hänsynstagande till åldersläget från sådan stat pensionsavgångna regementsofficerare. Det-

ta utesluter icke, att kaptener, tillhörande nyssberörda anställningskategorier, även kunna tagas i anspråk för ändamålet ifråga. Förfaringssättet kan emellertid tillämpas endast i begränsad omfattning, då eljest svårigheter inträda, icke blott att ersätta avgång inom regementsofficersgraden, utan även att tillgodose behovet av kvalificerad personal för bestridande av kompanichefsbefattningar. Ifråga om kaptensbefattningar har framhållits vikten av att chefsbefattningarna vid de stridande kompanierna och motsvarande stabsbefattningar bestridas av aktiv eller därmed jämförlig personal. Dylikt chefskap förutsätter icke blott vissa personliga egenskaper hos innehavarna, utan även och i särskilt hög grad trupperfarenhet samt omfattande taktiska insikter och förmåga att praktiskt omsätta dessa insikter i förhandenvarande lägen. Den erforderliga trupperfarenheten kan icke förvärvas på annat sätt än genom en ganska långvarig trupptjänstgöring. Den taktiska skolningen fordrar en ingående kännedom om såväl eget som samverkande förbands eld- och rörelsekraft, så att chefen kan behärska det »taktiska instrumentet». Den svåraste skolningen omfattar bibringandet av förmåga att fatta beslut och att klart och förståeligt omsätta beslutet i order till underlydande enheter och i orienteringar till samverkande förband. En sådan skolning förutsätter teoretisk och tillämpad undervisning i skolor samt under trupptjänstgöring träning i lösning av taktiska uppgifter. En reservanställd officer kan regelmässigt icke under sin begränsade utbildningstid meddelas nyssberörda utbildning i sådan omfattning, att han bliver i stånd att bestrida ovannämnda befattningar. Vad här sägs om rescrvanställd officer gäller särskilt sådan offi-

cer anställd enligt 1942 års försvarsordning, d v s med enahanda officersutbildning som värnpliktig officer. För ändamålet erfordras tillgång till kvalificerad aktiv eller därmed jämförlig personal. Det ansvar och det befälsområde, som åtföljer chefskapet över ett stridande kompani i krigsorganisationen, är alltför stort för att i befälsavseende tilllåta någon eftergift. Däremot bör det vara möjligt att åt reservanställda officerare och i särskilda fall även åt värnpliktiga officerare anförtro chefskapet över sådana kompanier, där tjänsten företrädesvis är inriktad på verksamheten vid sidan av den egentliga striden. Här framträder främst krav på vissa personliga egenskaper, befälsförmåga och träning som arbetsledare. En förutsättning är givetvis, att personalen ifråga under fredsutbildningen kan inriktas på de sålunda avsedda krigsbefattningarna. Subalternofficersbefattningarna omfatta, som benämningen antyder, företrädesvis plutonchefs- och däremot svarande stabsbefattningar. På grund av det stora antal befattningar, varom här är fråga, måste, principiellt sett, för ifrågavarande befattningar räknas med värnpliktig personal — officersvärnpliktiga. I likhet med vad för närvarande är fallet, måste därför värnpliktiga bibringas för ändamålet erforderlig befälsutbildning. Därest befälsutbildningen omfattar icke blott en första tjänstgöring av erforderlig längd utan även — i likhet med vad nu är fallet för reservanställda — vissa tid efter annan återkommande övningar av kort varaktighet med syfte att bereda de till befäl uttagna värnpliktiga tillfälle att utöva sitt i krigsorganisationen fastställda chefskap, är det uppenbart, att krigsorganisationen erhåller ett betydande krafttillskott. I vissa fall, särskilt då det gäller plutonchefsbefattning av speciell

natur, kan en sådan kompletterande utbildning vara ofrånkomlig. Den här avsedda personalen har emellertid regelmässigt icke kunnat bibringas sådan utbildning, att den kan vid de stridande kompanierna bestrida högre befattning än plutonchef. Hänsyn måste därför tagas till att det vid nyssberörda kompanier finnes viss tillgång till kvalificerade plutonchefer, som kunna vid förfall för kompanichef eller vid avgång inträda i dennes tjänst. I enlighet med vad sålunda anförts, erfordras vid kompanierna även en icke alltför snävt beräknad tillgång på aktiv officersutbildad personal. Sådan personal erfordras också i viss omfattning för bestridande av betydelsefulla befattningar inom vissa tjänster osv. Antalet underofficersbefattningar och i än högre grad furirs- och övriga underbefälsbefattningar är i en armé av den storleksordning, varmed svensk h ä r o r d n i n g numera räknar, så betydande, att det är uteslutet att för befattningarna ifråga räkna med fredsanställd personal. Principiellt sett måste för nämnda befattningar räknas med värnpliktig personal. För ändamålet utbildade värnpliktiga kunna också regelmässigt på ett fullt tillfredsställande sätt bestrida befattningarna ifråga. Det gäller sålunda att avgöra, i vilken omfattning värnpliktiga måste utbildas för att kunna bestrida här avsedda befattningar. Generellt sett kunna de värnpliktiga härvid hänföras till officersvärnpliktiga, underofficersvärnpliktiga eller underbefälsvärnpliktiga. För bestridande av vissa underofficersbefattningar är det nödvändigt att räkna med officersvärnpliktiga. För särskilt betydelsefulla befattningar bör t o m avses officersvärnpliktiga med ytterligare utbildning — reservanställda. Det är även erforderligt att för vissa befattningar räkna med fast anställd speciellt 278

utbildad personal. I övrigt bör för underofficersbefattningar räknas med underofficersvärnpliktiga. Även för vissa furirsbefattningar kan det bli nödvändigt avse underofficersvärnpliktiga eller till och med officersvärnpliktiga. Regelmässigt måste för såväl furirs- som övriga underbefälsbefattningar räknas med underbefälsvärnpliktiga. Under tiden efter årsskiftet 1949— 1950 genomfördes efter hand en ny krigsorganisation för infanteriet. De undersökningar rörande krigsorganisationen och befälsfrågan, angående vilka vissa upplysningar lämnats ovan, voro vid nämnda tidpunkt avslutade. Det återstod att i detalj precisera den tillgång på befäl av olika slag, som var erforderlig för att på ett godtagbart sätt tillgodose mobiliseringsbehovet. Detta arbete måste uppenbarligen för att bliva av värde ansluta sig till den nya krigsorganisationen. Därmed inträdde undersökningarna i sitt andra och avslutande skede. Sedermera hava även ytterligare ändringar vidtagits i krigsorganisationen, till vilka också hänsyn tagits i förevarande utredning. Den nya krigsorganisationen är väsentligt mera komplicerad än den gamla. Förekomsten av flera skilda kompanienheter och i särskilt hög grad förekomsten av olikartade enheter inom kompanierna och i vissa fall även inom plutonerna ställer främst det högre befälet och cheferna för de stridande kompanierna inför vidgade taktiska krav. Samma är även förhållandet ifråga om chefer för skytteplutoner och skyttegrupper samt därmed jämförliga enheter. Den olikartade bcväpningen och organisationen framtvingar även en starkare specialisering av värnpliktsutbildningen inom den härför givna tidsramen. Kraven på lokalförsvarsför banden ha ytterligare skärpts.

Vid undersökningarna under ifrågavarande skede redovisades samtliga i den nya krigsorganisationen förekommande krigsbefattningar med tillämpning av den i det föregående angivna indelningsgrunden, d v s i regementsofficersbefattningar, kaptensbefattningar o s v. Därefter skedde ett övervägande ifråga om de krav, som borde ställas på innehavaren av varje särskild befattning. Härvid fingo de i det föregående framlagda p r i n c i p e r n a i ifrågavarande avseende tjäna som utgångspunkt. Efter kvalitetskrav hänfördes den erforderliga personalen enligt i det föregående framlagda grunder till aktiv och därmed jämförlig personal eller reservanställd och värnpliktig personal med mer eller mindre omfattande slag av utbildning. Behovet av regemenlsofficerare i krigsorganisationen måste, såsom tidigare framhållits, tillgodoses med aktiv och därmed jämförlig personal. Den aktiva personal, som h ä r avses, utgöres främst av regementsofficerare på aktiv stat eller reservstat samt för bestridande av ifrågavarande befattningar kvalificerade kaptener på aktiv stat. Av skäl, som framlagts i det föregående, böra dock kaptener tagas i anspråk för ändamålet ifråga endast i begränsad omfattning. Jämförlig med den aktiva personalen är den från regementsofficersanställning pensionsavgångna personalen. Även denna personal bör tagas i anspråk i all den omfattning, som dess fysiska beskaffenhet medgiver. Den tillgång på aktiv och därmed jämförlig personal, som kan beredas för att enligt ovan angivna grunder täcka det förefintliga mobiliseringsbehovet, är direkt beroende av fredsstatens storlek. Ju större denna stat är, desto större blir icke blott tillgången på aktiv personal utan även tillgången på pensionerad personal. Men ett flertal andra fakto-

rer utöva emellertid ett väsentligt inflytande, såsom antalet befattningshavare i varje särskild grad av den avsedda fredsstaten, medelålder vid befordran till varje grad, avgångsålder m m. Det synes icke vara anledning att i detta sammanhang närmare ingå på nyssberörda faktorer. De beräkningar, som utförts i syfte att klargöra, med vilken fredsstat lämpligen bör räknas för att täcka krigsorganisationens behov av regementsofficerare, h a r givit vid handen, att den erforderliga tillgången på härför kvalificerad personal kan beredas med en för varje fredsregemente beräknad stat av 1 överste samt 9 överstelöjtnanter och majorer, eller inalles 10 regementsofficerare. Den sålunda angivna staten är ett uttryck för krigsorganisationens behov. Huruvida detta behov lämpligen bör tillgodoses med personal på aktiv stat eller reservstat, även efter vilka grunder personalen bör fördelas, exempelvis mellan översteöjtnants- och majorsgraderna, äro frågor, som måste göras till föremål för särskilda överväganden. På fredssstatens utformning inverka även ett flertal andra omständigheter, vilka komma att avhandlas i detta förslags 2. kap »Befälsstaten». Behovet av kaptener i krigsorganisationen måste, i enlighet med vad i del föregående anförts, tillgodoses ifråga om de mera ansvarsfulla befattningarna med aktiv och därmed jämförlig personal. I övrigt bör behovet, likaledes enligt i det föregående framlagda grunder, kunna tillgodoses med reservanställda officerare eller i särskilda fall med officersvärnpliktiga. Den aktiva personal, som h ä r avses, utgöres främst av kaptener på aktiv stat. För befattningarna ifråga böra jämväl tagas i anspråk löjtnanter på aktiv stat. En förutsättning härför borde 279

dock vara, att personalen ifråga räknar åtminstone sex års tjänstetid som officer. Jämförlig med den aktiva personalen är den från kaptensanställning pensionsavgångna personalen. Angående dess ianspråktagande gäller likaledes i tillämpliga delar vad ovan sagts ifråga om pensionsavgångna regementsofficerare. Ifråga om tillgång på aktiv och därmed jämförlig personal å ena sidan och erforderlig fredsstat å andra sidan gäller i tillämpliga delar vad därom sagts beträffande regementsofficerare. De beräkningar, som utförts i syfte att klargöra, med vilken fredsstat lämpligen bör räknas för att täcka krigsorganisationens behov av kaptener, har givit vid handen, att den erforderliga tillgången på aktiv och därmed jämförlig personal kan beredas med en för varje fredsregemente beräknad stat av inalles omkring 51 kaptener. En differentiering av för dessa avsedda befattningar ger vidare vid handen, att särskilt stora användningskrav böra ställas på åtminstone 27 av nämnda antal kaptener. Ifråga om utformningen av den sålunda på krigsorganisationen baserade fredsstaten gäller i tillämpliga delar, vad därom anförts beträffande regementsofficerare. En förutsättning för att reservanställda officerare skola kunna enligt ovan tagas i anspråk för vissa av här avsedda befattningar är, att de erhållit erforderlig utbildning till plutonchef och därefter fullgjort ytterligare befälsutbildning och befälstjänstgöring på sätt framgår av detta förslags 8. kap »Reservanställt befäl». Vidare förutsattes, att utbildningen av personalen ifråga inriktas på de befattningar, den är avsedd att bestrida vid mobilisering. Vad slutligen angår behovet av nyssberört värnpliktsbefäl kommer detta liksom frågan om sättet för dess tillgo-

doseende att avhandlas i annat sammanhang. Behovet av subalternofficerare i krigsorganisationen måste, enligt vad i det föregående anförts, principiellt sett tillgodoses med officersvärnpliktiga. Av där angivna skäl är det härvid önskvärt att tillföra krigsorganisationen så många reservanställda officerare, som en tillfredsställande rekrytering tillåter. I enlighet med i det föregående framlagd princip måste emellertid tillgång beredas på aktiv officersutbildad personal för att tillgodose krav på ersättare för kompanichef, ävensom säkerställa stabernas ändamålsenliga funktion och för bestridande av särskilt betydelsefulla befattningar inom vissa tjänster. Den aktiva personal, som h ä r avses, utgöres uteslutande av subalternofficerare på aktiv stat. Enligt i det föregående angivna grunder ha beräkningar verkställts i syfte att klargöra, med vilken fredsstat lämpligen bör räknas för att täcka behovet ifråga. Dessa ha givit vid handen, att den erforderliga tillgången kan beredas med en för varje fredsregemente beräknad stat av omkring 55 löjtnanter och 9 fänrikar eller inalles omkring 64 subalternofficerare. Ifråga om utformningen av den sålunda på krigsorganisationen baserade fredsstaten gäller i tillämpliga delar vad därom anförts beträffande regementsofficerare. Underofficersbefattningarna utgöras huvudsakligen av ställföreträdande plutonchefsbefattningar, troppchefsbefattningar, befattningar såsom kompanikvartermästare, d v s biträde till kompanichef ifråga om underhållstjänst, tillika chef för kompanitrossen, samt vissa specialbefattningar. Att för sådana befattningar avse aktiv personal och därmed begränsa tillgången på aktivt befäl för den i egentlig mening stridan-

de verksamheten, kan icke längre vara tillrådligt. Därför bör i enlighet med vad i det föregående anförts, för ändamålet tagas i anspråk värnpliktig personal. Ett stort antal befattningar — särskilt de nyss berörda kompanikvartermästarbefattningarna — äro av den betydelse, att för dessa bör avses officersutbildade värnpliktiga. Genom att för de mera krävande befattningarna avse reservanställda och för övriga värnpliktiga officerare, samtliga direkt utbildade för nämnda tjänst, bliver kvartermästartjänsten väl tillgodosedd. I detta samband må erinras om det självklara förhållandet, att ett befäl, som i krigsorganisationen anförtros chefskap över kompani, måste äga för sådant chefskap nödiga insikter även i fråga om underhållstjänst. För övriga befattningar böra avses dels officersvärnpliktiga, dels underofficersvärnpliktiga. För ett mindre antal befattningar bör räknas med specialutbildad fackpersonal. Behovet av värnpliktsbefäl och sättet för dess tillgodoseende kommer att avhandlas i annat sammanhang. Ifråga om behovet av specialutbildad fackpersonal och sättet för dess tillgodoseende hänvisas till detta förslags 6. kap »Rekrytering och utbildning till fast anställt underbefäl». Furirsbefatlningarna liksom övriga nnderbefähbefattningar måste, i enlighet med vad i det föregående anförts, besättas med värnpliktsbefäl. Ingående överväganden ha skett ifråga om de utbildningskrav, som böra ställas på den mångfald olika befattningshavare, som här ifrågakommer. Det är särskilt framträdande, hurusom befattningarna differentierats väsentligt starkare i den nya krigsorganisationen än i den förutvarande. Här möter man

en serie av befattningshavare alltifrån plutonchefer och ställföreträdande plutonchefer, chefer för stridande grupper med svårbemästrade verksamhetsområden i fält, chefer och ställföreträdande chefer för olika trossenheter, kommissarier, expeditionsunderbefäl, kockar och signalister m fl. Av furirsbefattningarna ha ett m i n d r e antal ansetts böra besättas med officers- och underofficersvärnpliktiga. Övriga befattningar, vilka huvudsakligen utgöras av gruppchefsbefattningar vid stridande förband, ha ansetts kunna bestridas med underbefälsvärnpliktiga. Övriga underbefälsbefaltningar utgöras huvudsakligen av befattningar för ställföreträdande gruppchefer. Ett betydande antal utgöras av särskilda manskapsbefattningar, med vilka icke följa något chefskap i egentlig mening. Andra skäl ha föranlett, att befattningshavarna ansetts böra tillerkännas underbefäls ställning i krigsorganisationen. Som en följd härav ha de underbefälsvärnpliktiga i vederbörlig utredning ansetts böra uppdelas i två med hänsyn till sin särskilda utbildning skilda grupp e r : underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen och underbefälsvärnpliktiga av 2. ordningen. Underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen äro avsedda att bestrida sådana med stridsverksamheten direkt samhöriga befattningar, som äro av krävande natur. Den personal, som här avses, bör fördenskull undergå en längre utbildning än värnpliktiga i allmänhet. Underbefälsvärnpliktiga av 2. ordningen äro avsedda för sådana befattningar, vilka böra kunna bestridas på ett godtagbart sätt med personal, som utbildats för befattningarna ifråga under samma tid, som stadgats för värnpliktiga i allmänhet.

ANDRA

KAPITLET

Befälsstaten

Styrkan och beskaffenheten av det befäl på aktiv stat eller reservstat, som infanteriets krigsorganisation kräver, h a r klargjorts genom den särskilda utredning, för vilken redogörelse lämnats i närmast föregående kapitel. Av redogörelsen framgår även, att tillgång till detta befäl vid mobilisering utgör ett ofrånkomligt villkor för att de krigsorganiserade förbanden skola erhålla nödig säkerhet i ledningen. Den fredsmässiga uppgiften blir att främst med hänsyn till den avsedda krigsanvändningen rekrytera, utbilda och ge sysselsättning åt befälet ifråga. Trupptjänsten i samband med den årliga värnpliktstjänstgöringen utgör regelmässigt det huvudsakliga verksamhetsområdet. Dess anställningsförhållanden måste vidare så ordnas, att berättigade krav på befordran, avlönings- och andra förmåner bli behörigen tillgodosedda. Enligt nyssberörda utredning måste vid varje infanteriregemente finnas en ungefärlig tillgång på följande befäl på aktiv stat eller reservstat: 10 regementsofficerare för bestridande av brigad-, regements- och bataljonschefsbefattningar, ävensom av vissa stabschefsbefattningar; 51 kaptener, varav 27 hänförda till en högre kategori och 24 till en lägre, avsedda för chefsbefattningar vid stridande kompanier och motsvarande stabsbefattningar, vissa av den högre kategorien även för bataljonschefsbefattningar; samt

64 subalternofficerare, varav 9 fänrikar, vissa avsedda för chefskap vid stridande kompanier; flertalet för att tillgodose behovet av ersättare för chefer vid stridande kompanier; för att säkerställa stabernas ändamålsenliga funktion och för bestridande av särskilt betydelsefulla befattningar inom vissa tjänster. Det angivna antalet var resultatet av gjorda beräkningar rörande å ena sidan behovet av befäl för olika befattningar, å andra sidan den tillgång till befäl, inbegripet pensionerat för ändamålet användbart befäl, som kunde påräknas med en viss fredsstat. Huruvida behovet lämpligen borde tillgodoses uteslutande med personal på aktiv stat eller även med begagnande av reservstat och huru fredsstaten närmare borde utformas, skulle göras till föremal för bedömande i detta kapitel. Utöver det ovan angivna befälet borde finnas tillgång till specialutbildad personal, avsedd för vissa tekniska tjänster. För denna personal erforderlig stat m m avhandlas i detta förslags G. kap »Rekrytering och utbildning till fast anställt underbefäl». Som framgår av det föregående, är det stora flertalet av nyssberört befäl avsett att utöva chefskap för ett stridande kompani: vissa tagas i anspråk för högre chefsbefattningar och för stabsbefattningar. Chef för ett stridande kompani måste främst äga sådana personliga egenska-

per och sådan truppkännedom, att förbandet under hans ledning blir en fast sammangjuten moralisk enhet. De uppgifter, som påvila ett stridande kompani i fält, fordra vidare av dess chef omdöme och praktiskt sinne, beslutsamhet och mod att taga ansvar. Verksamheten förutsätter, att han under ett krigs påfrestningar kan väl vårda och utveckla sitt kompanis samlade kraft samt i varje taktisk situation på ett ändamålsenligt sätt utnyttja kompaniets levande och materiella resurser. Chefen ifråga måste sålunda icke blott vara i besittning av vissa karaktärsegenskaper och grundlig trupperfarenhet utan även ha förvärvat rutinerad förmåga att föra trupp samt omfattande insikter och skicklighet att praktiskt omsätta dessa insikter i förhandenvarande lägen. Karaktärskravet tillogdoses bäst genom att under utbildningen till befäl principiellt avskilja sådan personal, som icke håller måttet. Detta underlättas självfallet, om tillströmningen till befälsbanan är riklig. Under utbildningen till befäl måste vidare den moraliska fostran utgöra ett grundläggande moment. Det är det överordnade befälets skyldighet att städse ägna uppmärksamhet åt berörda förhållande. Karaktärskraven måste vidare hållas i helgd, icke minst vid befälets befordran i fred. Truppkännedom måste, även om den kan befordras genom psykologisk skolning, förvärvas genom praktiskt arbete i den militära tjänsten. I en på allmän värnplikt grundad armé är det härvid av vikt, att befälet bibringas en på personlig erfarenhet förvärvad insikt om värnpliktstjänstens krav och de värnpliktigas tanke- och känsloliv. Detta sker bäst under utbildningen till befäl genom tjänst bland värnpliktiga samt under befälsutövning i de lägsta befattningarna. Truppvana och rutinerad förmåga att föra trupp kan i fred bibringas

endast genom att bereda tillfälle till tjänstgöring under det årliga truppulbildningsarbetet och ordna detta arbete så, att befälet får övning i att under fältmässiga förhållanden föra sina förband. Befälets taktiska skolning innebär bibringandet av förmåga att genomtränga den i varje fall förelagda uppgiften och förstå dess innebörd dels i och för sig, dels inom ramen av högre förband samt att bedöma det förhandenvarande läget å egen och motståndarens sida med hänsyn till terrängens beskaffenhet och andra inverkande omständigheter. Chefen måste vidare, såsom framgår av det föregående, äga en ingående kännedom om såväl det egna som samverkande förbands eld- och motståndskraft samt förmåga att fatta beslut och att på ett klart och förståeligt sätt omsätta detsamma i såväl order till underlydande enheter som i orienteringar till samverkande enheter. Den taktiska skolningen sker dels genom teoretisk och tillämpad undervisning vid skolor, dels genom trupptjänstgöring, där huvudvikten lägges på lösning av taktiska uppgifter i vederbörlig befattning. Det betydligt vidgade befälsområde, som följer med bestridandet av brigad-, regementsoch bataljonschefsbcfattningav ävensom av vissa stabsbefattningar, ställer självfallet högre fordringar på befälet ifråga än på chefer för stridande kompani. För sådana befattningar avses fördenskull befäl, som genom ytterligare skolning och yrkesutbildning förvärvat erforderlig kompetens. För vissa av här avsedda befattningar är militär högskoleutbildning nödvändig. Det befälsskikt, som skall bestrida stabsbefattningar, är närmast avsett att utöva en ledande verksamhet inom vederbörlig stab. Fördenskull måste även

på detta befäl ställas icke blott stora krav på militär allmänbildning utan även fordran på särskild stabsutbildning. Vad ovan sagts om cbef för stridande kompani och vissa andra befattningshavare i fält får icke skymma blicken för de elementära egenskaper m m, som enligt krigserfarenheten måste finnas hos varje truppledare i krig och därför i särskilt hög grad vara utmärkande för det aktiva krigsbefälet. Det fordras fysisk prestationsförmåga av stora mått, nerver, som hålla inför påfrestningarna, förmåga att snabbt uppfatta läge och terräng, handlingskraft och förståelse för trupp m ra. Det är en härordnings främsta uppgift att så rekrytera och utbilda det aktiva befälet, att det är väl skickat att bestrida för detsamma avsedda befattningar i krigsorganisationen. På vad sätt rekryteringen och utbildningen av det enligt ovan erforderliga befälet lämpligen bör ordnas för ändamålet ifråga, har gjorts till föremål för särskilda utredningar. En ingående redogörelse för dessa lämnas i närmast följande kapitel. I detta sammanhang må endast anföras följande. Rekryteringen är avsedd att ske helt ur de värnpliktigas led. Vidgade möjligheter beredas icke blott för studenter utan även för ynglingar med lägre allmänbildning att under enahanda villkor utbildas till befäl. Principiellt uppställas icke högre krav på allmänbildning för utbildning till befäl än som erfordras för att eleverna skola kunna tillgodogöra sig den teoretiska undervisningen vid vederbörliga skolor. Envar beredes \ i d a r e möjlighet att såsom befäl förvärva den ytterligare allmänbildning, som utgör en förutsättning för genomgång av högre skolor och för befordran till mera ansvarsfulla poster. Den bredd, som rekryteringen därigenom får, ska-

par förutsättningar för krigsmakten att omhändertaga och tillgodogöra sig befintlig tillgång på för befälsanställning lämpade värnpliktiga. Den möjlighet till urval, som en sådan rekrytering ger, utgör även en förutsättning för att få fram ett befäl, som är vuxet sin uppgift. Den för allt befäl gemensamma utbildningen tar sikte på den enligt ovan avsedda krigsanvändningen. Samtliga genomgå aspirantskola med en sammanlagd varaktighet av omkring 10% månader och krigsskola under omkring 12% månader med syfte att göra eleverna dugliga att bestrida plutonchefsbefattning i krig ävensom att bibringa någon förmåga att inträda som ersättare för kompanichef. Av samtliga fordras genomgång av infanteriofficersskolan. Utbildningen vid denna skola bör ordnas på en högre och en lägre linje. Vid båda linjerna är utbildningen inriktad på bestridande av befattning som chef för stridande kompani, men vid den högre linjen dessutom avsedd att ge kvalifikationer för bestridande av närmast högre befattningar, vissa stabsbefattningar m m. Som villkor för tillträde till den högre linjen uppställes bl a ett kunskapsmått närmast motsvarande studentexamen på allmänna linjen. Den som icke avlagt sådan examen beredes i enlighet med vad därom sägs i förslagets 7. kap tillfälle att vid gymnasium för vuxna förvärva det stadgade kunskapsmåttet. Den som redan avlagt studentexamen eller avgångsexamen från praktiskt gymnasium kan i erforderliga stycken fullständiga densamma. Den ordinarie utbildningen som befäl omfattar regelmässigt icke blott genomgång av nyssberörda truppslagsskola utan även av vissa obligatoriska kurser. Det synes icke vara anledning att närmare än vad nu skett ingå på hithörande förhållanden. På fältet gjorda iakttagelser ge dock vid handen, att

den aktive officeren bör bibringas en bättre såväl teoretisk som praktisk utbildning i underhållstjänst än vad som f n är fallet, samt att även under befälsutbildningen vid regementena särskild uppmärksamhet bör ägnas denna för utövande av chefskap i fält ytterst betydelsefulla verksamhet. Den nödiga truppkännedomen bibringas under utbildningen till befäl genom tjänstgöring såsom underbefäls- eller underofficersvärnpliktig under en tid av 7 å 8 månader, under tjänstgöring såsom gruppchef vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet under en tid av omkring 9 månader samt slutligen efter antagning till fänrik genom en tvåårig trupptjänstgöring såsom sådan under ledning av kvalificerat befäl. Under nämnda befälstjänstgöring samt under utbildningen vid nyssberörda skolor bibringas befälet förmåga i truppföring och taktisk skolning. Den till aspirantskolorna förlagda grundläggande trupputbildningen omfattar samtliga infanteriets huvudvapen. Härigenom ges befälet en allsidig infanteristisk utbildning och dess användbarhet för olika krigsbefattningar vidgas. Slutligen tjänstgör befälet på sätt som framgår av det följande under den årligen återkommande värnpliktsutbildningen. Befälstilldelningen är härvid så beräknad, att en fortlöpande på krigsanvändningen inriktad befälsutbildning kan äga rum vid regementena jämsides med värnpliktsutbildningen. Det förutsattes vidare, att befälet beredes tillfälle årligen tjänstgöra under fältmässiga förhållanden i vederbörliga krigsbefattningar. Vad ovan anförts ifråga om rekrytering och utbildning ger vid handen, att befälet ifråga bör, åtminstone efter avslutad fänrikstjänstgöring, vara väl skickat att bestrida i det föregående redovisade krigsbefattningar. Allt befäl har redan efter avslutad utbildning vid in-

fanteriofficersskolan, d v s enligt vad som framgår av det följande vid en medelålder av 25—26 år, erhållit erforderlig teoretisk skolning för bestridande av befattning som chef för stridande kompani. Först efter ytterligare några års praktisk tjänstgöring kan dock befälet ifråga vara i besittning av den mognad, erfarenhet och truppföringsförmåga, som bestridandet av sådan befattning fordrar. Även med beaktande härav bör befälet till övervägande antal vara fullt kompetent att bestrida befattning som chef för stridande kompani samt i önskvärd omfattning även bataljonschefseller särskilt kvalificerad kompanichefs- och motsvarande krigsbefattning. Det övriga huvudsakligen yngre befälet bör vara väl skickat att inträda som ersättare för här avsedd kompanichef. Det befälsbehov, som erfordras vid ett infanteriregemente för den årliga värnpliktsutbildningen, framgår av vad därom anföres i detta förslags 5. kap »Utbildningsorganisationen vid infanteriregemente». Behovet är hänfört dels till tiden efter inryckningen till första tjänstgöringen, d v s den tid av året, då befälsbehovet regelmässigt är störst, och dels tiden efter juluppehållet. I nyssberörda kapitel har det för regementets utbildningsorganisation erforderliga befälet efter uppgifter och därmed följande ansvar hänförts till tre skilda grupper. Den första gruppen avser närmast ett regementsofficers- eller kaptensbefäl; den andra ett kaptens- eller löjtnantsbefäl och den tredje endast ett löjtnantsbefäl. Fänriksbefälet h a r med hänsyn till sin i regel lägre utbildningsstandard redovisats för sig — grupp 4. En närmare redovisning av befälet ifråga göres i översikten å nästa sida över befälsbehovet för infanteriregementets utbildningsorganisation. Denna ger vid handen följande.

Översikt

över befälsbehovet

för infanteriregementets

utbildningsorganisation.

Befälsbehovet

Regementsofficers- el kaptensbefäl Kaptens- el löjtnantsbefäl

Befattningar i utbildningsorganisationen

Redovisning i grader

Grupp 4

Grupp Grupp Grupp 3 2 1

>

i

en

"c n gÖ ••o

J

'o .5 CS

g £

£3

-

c « o u

u

o C s

1.1 *-u—te- . ft sO c/5

'u

c:

3 Chef för värnpliktsbefäls3

3 1 5

3 1 5

3 Stf chef för värnpliktsbefälsChef för värnpliktsskolan ... Chef för värnpliktskompani Stf chef för värnpliktskomS u ni ma

3 1 5

17 Avdelningschef vid värn6

11 Avdelningsinstruktör vid värnpliktsbefälsskola Adjutant vid värnpliktssko-

12 12

1 Plutonchef (motsvarande) vid värnpliktsskolan

17 Summa

13 17

28 41

17 17

17 17

P l u t o n s i n s t r u k t ö r vid värnpliktsskolan eller motsvarande inom instruktörsavSumma Plutonsinstruktör

3 11

under ut-

9 Summa s u m m a r u m

29 Allt befäl, hänfört till första gruppen, har att bestrida synnerligen ansvarsfulla befattningar. Dessa äro chefsbefattningarna och ställföreträdande chefsbefattningarna vid de tre skolor för utbildning av värnpliktigt befäl, varmed ifrågavarande förslag räknar, chefsbefattningen vid regementets skola för utbildning av värnpliktiga i allmänhet samt chefsbefattningarna och ställföreträdande chefsbefattningarna vid för dessa värnpliktigas utbildning organiserade fem kompanier. — Chefskapet för

45 75

regementets värnpliktsskola bör självfallet anförtros ett regementsofficersbefäl, helst av överstelöjtnants grad. Med hänsyn till den synnerliga betydelsen av värnpliktsbefälets utbildning bör chefskapet över envar av de tre värnpliktsbefälsskolorna utövas av ett befäl av regementsofficers ställning och kvalifikationer — major. Av de 17 befäl, som enligt nyssberörda utbildningsorganisation äro hänförda till första gruppen, skulle vid sådant förhållande 4 vara regementsofficerare, varav åtminsto-

ne 1 överstelöjtnant. Övriga till nämnda grupp hörande 13 befattningar ha ansetts böra bestridas med kaptener. Det utbildningsarbete, som äger rum vid de enheter, där här avsedda befattningshavare intaga en ledande ställning, äro emellertid av den svårighetsgrad och förenat med sådant ansvar, att kaptenerna ifråga böra vara i besittning av särskild duglighet och bildning. Nyssberörda kaptener ha hänförts till en högre kaptensgrad, benämnd kapten av 1. graden. Den andra gruppen omfattar inalles 29 befattningshavare. Dessa utgöras, förutom av en adjutant hos chefen för regementets värnpliktsskola, av 11 avdelningschefer vid värnpliktsbefälsskolorna samt 17 plutonchefer vid värnpliktsskolan. — Förutom adjutantsbefattningen synas 6 chefsbefattningar vid nyssberörda befälsskolor vara av den beskaffenhet, att för dem böra avses kaptener av 1. graden. På övriga till förevarande grupp hörande befattningshavare kunna fordringarna ställas lägre. Samtliga böra dock hänföras antingen till kaptener och i så fall av lägre ordning än ovan — i det följande benämnda kaptener — eller till löjtnantsgraden. På proportionen komma givetvis bcfordrings- och avlöningsförhållandena att utöva ett visst inflytande. Här räknas med utgångspunkt från utbildningsorganisationen med att 2 avd.-chefer vid befälsskolor samt 4 av de 17 plutoncheferna vid värnpliktsskolan böra vara kaptener samt övriga löjtnanter. Den tredje gruppen omfattar 29 befattningshavare. Av dessa äro 12 tagna i anspråk som avdelningsinstruktörer vid befälsskolorna och övriga som plutonsinstruktörer vid värnpliktsskolan eller för motsvarande tjänst vid instruktörsavdelning (-grupp). Samtliga här avsedda befattningshavare böra hänföras till löjtnantsgraden.

De 9 plutonsinstruktörerna under utbildning hänföras till fänriksgraden. Det sålunda redovisade befälsbehovet för regementets utbildningsorganisation uppgår till 4 regementsofficerare, varav helst 1 överstelöjtnant och 3 majorer, 20 kaptener av 1. graden, G kaptener och 45 löjtnanter, eller inalles 75 befäl. Härtill komma 9 fänrikar. Översikten å sid 288 ger en u p p fattning om, i vilken omfattning och i vilka befattningar det i det föregående framlagda för krigsorganisationen erforderliga befälet vid ett infanteriregemente skulle tagas i anspråk för arbetet med den årliga utbildningen av värnpliktiga. Översikten ger vid handen, att mer än 67 %, en relativt hög procent, av befälet regelmässigt är direkt sysselsatt med den årliga utbildningen av värnpliktiga. Som framgår av det följande, tager utbildningen vid centrala skolor ytterligare i anspråk ett betydande antal dels såsom lärare, dels såsom elever för egen utbildning. Självfallet måste det befäl, som skall omhänderhava utbildningen av värnpliktiga till soldater och befäl i krigsorganisationen, äga en mycket god yrkesutbildning. Den som skall utbilda värnpliktiga till befäl, måste behärska de befattningar, för vilka befälet är avsett — gruppchefs- och plutonchefsbefattningar. Men lärare och instruktörer måste dessutom i avseende på militär allmänbildning stå på ett högt plan. Stridsutbildningen, som dominerar utbildningsarbetet överhuvudtaget, är numera av den beskaffenhet, att varje lärare och instruktör måste vara i besittning av stor militär kunskap och erfarenhet, om ett gott utbildningsresultat skall kunna ernås. Endast lärare och instruktörer med högklassig yrkesutbildning kunna väcka intresse för utbildningsarbetet och tillvinna sig de värnpliktigas respekt och förtroende.

Befäl för

Befäl för krigsorg anisationen

Antal

Antal

> •S

o

ii

u —o

s?ss

0) "C C fl « tC. .

>->

3 A

~

i

Fältkompetens

1 va £

t i <" <u

U

aC vo 4) —

e °

10 Bataljonschefs- och högre befattning

27 Bataljonschefs- samt särskilt kvalificerade kompanichefs- och motsvarande befattningar

24 Chef för stridande kompani

55 55

Chef för stridande kompani och ersättare för sådan chef

> - 3 c «

ft .

o

ft fl

t»

g

De uppgifter, som lämnats i nyssberörda översikt angående krigsbefälets fältkompetens, ge vid handen, att ovan uppställda fordringar på utbildningsbefälet i avseende på yrkesutbildning äro väl tillgodosedda. Samtliga lärare och instruktörer ha bibringats en grundlig truppslagsutbildning dels under 27 mån a d e r före kommendering till krigsskolan, dels efter antagning till fänrik under en tvåårig trupptjänstgöring. Det är uppenbart, att kravet på yrkesutbildning och yrkeserfarenhet stiger i

§

Befattning

••o

4 Chef för värnpliktsbefälsskola; chef för värnpliktsskolan

20 Stf chef för befälsskola ; Avdelningschef vid värnpliktsbefälsskola; adjutant vid värnpliktsskolan; chef eller stf chef för v ä r n pliktskompani

6 Avdelningschef vid värnpliktsbefälsskola; plutonchef vid v ä r n p l i k t s skolan

45 45

Avdelningschef eller avdelningsi n s t r u k t ö r vid värnpliktsbefälsskola; plutonchef eller plutonsinstruktör vid v ä r n p l i k t s skola n

Plutonchef

116 9

fredsutbildningen

9 75

Plutonsinstruktör under utbildning

samma mån som befälsområdet vidgas. Därför ha för befattningar såsom chefer och ställföreträdande chefer för värnpliktskompani, chefer och vissa avdelningschefer vid befälsskolor och högre chefer avsetts endast särskilt kvalificerat befäl, i översikten hänförd till regementsofficerare eller kaptener av 1. graden. För befordran till sistnämnda grad fordras, som framgår av det följande, icke blott genomgång av infanteriofficersskolan och i vissa fall även krigshögskolan, utan även visad lämp-

lighet särskilt med hänsyn till ådagalagd förmåga att handhava och uthilda värnpliktstrupp. Befordran skall sålunda ske genom urval icke blott som nu är fallet till regementsofficersgrad utan även till kapten av 1. graden. Det ligger i sakens natur, att krigsbefälet för att med säkerhet och framgång kunna fylla sin uppgift i fred som lärare och instruktörer för de värnpliktiga måste ges härför erforderlig psykologisk och pedagogisk utbildning. Sådan företrädesvis praktisk utbildning ingår i trupputbildningen. Under tiden före krigsskolan sker under ungefär 1 månad teoretisk skolning i ifrågavarande stycken vid den till allmänna undervisningsväsendet h ö r a n d e lärarhögskolan. Den slutliga praktiska tillämpningen är förlagd till den tvååriga tjänstgöringen såsom fänrik vid truppförbanden. Som nämnts i det föregående, tages även ett betydande antal krigsbefäl i anspråk för utbildningsarbetet vid centrala skolor m m. Vid personalberäkningar för uppgörande av befälsstater har därför plägat upptagas ett särskilt behov av befäl för kommenderingar till skolor och kurser m m utom truppförbandet. 19M års försvarsutredning upptog för ändamålet ifråga i sina personalberäkningar ett befälsbehov av 6 kaptener, 7 subalternofficerare och 4 underofficerare. Beräkningarna voro hänförda till sommarhalvåret. Under vinterhalvåret ansågs behovet av utbildningsbefäl i regel bliva något mindre, men däremot gjorde sig under nämnda tid kraven på kommendering av befälspersonal till skolor och utbildningskurser starkare gällande, varför totala befälsbehovct kunde beräknas förbliva oförändrat. Det starkt ökade befälsbehovet under rcgementsövningarna, då vartannat år två och vartannat år fyra årsklasser samti-

digt voro i tjänstgöring, förutsattes skola fyllas med reservbefäl och värnpliktigt befäl. Vid beräkningarna ansågs icke hänsyn behöva tagas till kommenderingar till kortare utbildningskurser m m utan endast till sådana av längre varaktighet. Infordrade uppgifter bestyrka, vad försvarsutredningen framhåller, att ett större antal befäl — särskilt underbefäl — tagits i anspråk för ändamålet ifråga under vinterhalvåret än under sommarhalvåret. Detta förhållande har haft ett menligt inflytande på utbildningsarbetet på grund av de stora vakanserna, då några nämnvärda begränsningar knappast kunnat göras ifråga om kommenderingar utom regementet. I anslutning till förevarande utredning hava nya beräkningar måst göras. En sammanfattande redogörelse för dessa ger vid handen följande. Befälet har hänförts till i det föregående angivna befälsgrader, nämligen kapten av 1. graden, kapten och löjtnant (fänrik). För befäl, tillhörande högre tjänstegrad, har, i likhet med vad förut varit fallet, icke några beräkningar ansetts erforderliga. Ifråga om behov av lägre personal, utbildad i vissa tekniska tjänster, hänvisas till detta förslags 6. kap »Bekrytering och utbildning till fast anställt underbefäl». Beräkningarna omfatta såväl sommarhalvåret som vinterhalvåret. Under det förra — närmare angivet tiden 1. juni— 30. september —- är behovet av utbildningsbefäl vid regemente särskilt stort. Det är även nödvändigt, icke minst ur rekryteringssynpunkt, att befälspersonalen, i större omfattning än vad som för närvarande är fallet, beredes tillfälle att under sommaren begagna sig av stadgad semester. Under vinterhalvåret — närmare angivet tiden 1. oktober— 31. maj — är däremot behovet av lit-

289 is

bildningsbefäl mindre. Därför bör även utbildningen vid centrala skolor företrädesvis äga rum under detta halvår. Liksom i 1941 års beräkningar har icke något särskilt befälstillskott ansetts erforderligt för kommenderingar av kortare varaktighet. Den föreslagna befälsorganisationen är särskilt på grund av sin enhetliga sammansättning i väsentligt högre grad ägnad att avlägsna olägenheterna med dylika kommenderingar än den nuvarande i olika skikt uppbyggda organisationen. Vissa kommenderingar utom regementet utgå oberoende av ändringar i bcfälsorganisationen. Detta gäller t ex kommendering såsom generalstabsaspirant och till försvarsområde samt för utbildning vid krigshögskola eller till arméspaningsofficer. Härvid finnes icke anledning att antalsmässigt pröva behovet i och för sig. Detta har i sådant fall upptagits enligt uppgifter från arméstaben. Däremot även i dylika fall måst bedömas, ur vilka befälskategorier behovet lämpligen bör tillgodoses. Även för rikets allmänna kartverk har, i likhet med vad nu är fallet, räknats med befälspersonal. I enstaka fall sker för närvarande kommenderingar till försvarsstaben, arméförvaltningens lygavdelning och centrala värnpliktsbyrån. Det har icke synts riktigt att utöver gällande stater förse nämnda institutioner med personal från regementena. Enligt grunderna för föreliggande förslag till befälsorganisation utgå vissa skolor ur organisationen. Så är fallet med försvarets läroverk, arméns underofficersskola och infanteriets kadettskola. Dessa tre skolor äro ifråga om kommenderingar, som här avses, var för sig ganska krävande. Likaså utgår övningskompaniet vid krigsskolan med dess befälsbehov. Enligt nyssberörda grunder tillkommer däremot en särskild

infanteriets officersaspirantskola. Dess befälsbehov har beräknats enligt utredning, framlagd i annat sammanhang. Angående kommendering av befäl till jägarskolan och infanteriskjutskolan hänvisas till 9. kap »Särskilda frågor». Ifråga om kommenderingar till central utbildning i allmänhet har städse framträtt en tendens till överdimensionering av den centrala undervisningsorganisationen. Därmed följer främst den allvarliga olägenheten, att befäl tages från den ordinarie tjänsten vid vederbörligt regemente till stort förfång för dess utbildningsverksamhet. Det är därför av vikt, att, såsom även officersutbildningskommittén framhåller i sitt betänkande, väl utnyttja de utbildningsresurser, som finnas vid regemente, och begränsa den utanför regementena förlagda utbildningen till vad som erfordras. I enlighet härmed har även strävan varit att låta varje regemente ombesörja utbildningen av sina värnpliktiga eller åtminstone ordna utbildningen militärområdesvis. I vissa fall har dock central utbildning av värnpliktsbefäl måst ordnas på grund av det vid varje regemente begränsade elevantalet. För denna utbildning har beräknats erforderlig personal från regemente. På grund av den nuvarande befälskårens uppdelning i en officerskår och en underofficerskår framträder ofta krav på speciell central utbildning av personal från såväl den ena som den andra kåren för enahanda ändamål, såsom ifråga om gymnastik och idrott, signaltjänst, motortjänst o s v, i större omfattning än behovet ifråga i och för sig påkallar. De möjligheter till begränsningar ifråga om kommenderingar, som den föreslagna befälsorganisationen ger, böra med hänsyn till det ovan anförda till fullo utnyttjas. Tyg-

och intendenturtjänsten

tager

för närvarande i anspråk för rekrytering och utbildning av vissa befattningshavare vid vederbörliga regementen ett betydande antal ur såväl officers- som underofficerskåren. Tygpersonalen vid ett infanteriregemente utgöres av en tygofficer, en förrådsförvaltare och en underofficer i tygexpeditionen (arvodesbefattning). Förvaltaren är uppförd på fälttygkårens stat, de båda övriga på regementets stat. Den egentliga intendcnturpersonalen vid ett infanteriregemente utgöres av en regementsintendent, en regementskassör, en förrådsförvaltare, uppförda på intendenturkårens stat, samt av ett biträde till regementsintendenten, underofficer på regementets stat. Tygofficeren och regementsintendenten rekryteras ur officerskåren; övriga nyssberörda befattningshavare ur underofficerskåren. Utbildningen till såväl officers- som förvaltarbefattningarna är tvåårig. Under ett år är utbildningen förlagd till de centralt organiserade tyg- och intendenturförvaltningsskolorna i Stockholm. Ett år fullgöres under praktisk tjänstgöring vid regementena. Som framgår av det följande äro tygofficerare och regementsintendenter inordnade i den föreslagna bcfälsorganisationen såsom kaptener av 1. graden samt övriga här avsedda befattningsha\ a r e såsom kaptener. Rekryteringen ur en och samma befälskår gör det möjligt att infoga ifrågavarande personals utbildning i ett enhetligt system. Den grundläggande fackutbildningen kan liksom för närvarande meddelas under ett år vid central skola. Däremot kan den praktiska tjänsten i stort sett ersättas med tjänst i befattning såsom biträdande tygofficer, respektive biträdande regementsintendent. Förvaltartjänsterna rekryteras bland sistnämnda personal

och slutligen rekryteras efter urval tygofficers- och regementsintendentsbefattningarna ur förvaltarnas led. Systemet ifråga, vilket givetvis måste göras till föremål för en mera ingående prövning vid handläggning av tyg- och intendenturpersonalens organisation överhuvudtaget, ger uttryck för en även efter officersutbildningskommitténs uppfattning önskvärd strävan att åstadkomma en direkt och omedelbar utbildning för viss befattning genom praktisk tjänstgöring i närmast lägre befattning. Därigenom kan även årsbehovet befäl för utbildning liksom utbildningstiden begränsas. Slutligen har, utöver vad nu är fallet, befäl ur infanteriet i viss omfattning ansetts böra beredas tillfälle till språkstudier i utlandet under vinterhalvåret. Det sammanlagda befälsbehovet för kommenderingar till skolor och kurser m m utom regementet är enligt nyssberörda beräkningar väl tillgodosett under sommarhalvåret med 3 kaptener av 1! graden, 6 kaptener samt 7 löjtnanter, eller inalles 16 befäl. De undersökningar, som utförts för klargörande av befälsläget under vinterhalvåret, ge vid handen, att behovet av befäl för kommendering utom regementet visserligen stiger avsevärt, men att detta förhållande väl motväges av begränsningai ifråga om behovet av utbildningsbefäl vid regementena. I det följande räknas fördenskull liksom i 1941 års beräkningar med nyssberörda behov under sommarhalvåret vid fredsstatens uppgörande. Det återstående verksamhetsområdet för krigsbefälet i fredstid utgör slabsoch förvaltningstjänsten vid regementel. Under senare år har denna tjänst gjorts till föremål för ingående organisationsundersökningar och på grundvalen av dessa ha nya personalstater blivit fastställda. Fördenskull finnes icke anledning att ingå på den organisativa upp-

översikt

över befälstilldelning

för stabs- och förvaltningstjänsten regemente.

vid ett

infanteri-

Befälstilldelning enligt Föreslagen organisation

Gällande förordning Avdelningar m m

Arvodespersonal

Is fr w

"O £ Do

| 2 p,to

w

Stabsavdelning med regexp Utbildningsavdelning Mobiliseringsavdelning ... mobiliseringsdetalj personaldetalj Tygavdelning förråd och skjutbana ... Intendenturavdelning förrådsbokföring förråd Sjukvårdsavdelning Kasernvårdsavdelning ... kasernkompani Kassa . Stalltjänst Hundtjänst Bataljonsexpedition Inskrivningsexpedition ... Härav på särskild stat ... På regementets stat 1 2

Se inskrivningsexpedition. På särskild stat.

läggningen av tjänsten ifråga. Däremot måste självfallet personaluppsättningen modifieras med hänsyn till den förändrade befälsorganisationen. Den organisation, som för närvarande gäller ifråga om stabs- och förvaltningstjänsten vid infanteriregemente, framgår av förestående översikt. Vid rationaliseringen av ifrågavarande tjänst var en ledande princip att överlämna de rena biträdesgöromålen till särskild personal, t ex skrivgöromål åt expeditions- och skrivbiträden, budsändningar, vakt- och tillsyningstjänst åt överfurirer o s v, men att å andra si-

dan höja kvalitén på den personal, som skulle bestrida den egentliga tjänsten. Fördenskull utökades även antalet förvaltartjänster från 2 till 6. Erinringar riktades även mot användningen av arvodespersonal för tjänsten ifråga. För den pensionerade personalen, som ej utan skäl ansåg sig redan vid avgången ur aktiv tjänst ha intjänt sin ålderspension, framstod ofta tillägget i inkomster såsom ringa ersättning för arvodesanställningen, ett förhållande som i sin ordning kunde särskilt vid långvarig anställning utöva ett menligt inflytande på arbetsintresset. Systemet ifråga medför-

de icke heller någon besparing för statsverket. Rekryteringen av arvodestjänsterna har självfallet även varit mycket ojämn. I ur personalsynpunkt ogynnsamt belägna förläggningsorter har sålunda rekryteringen berett svårigheter med som given följd kvalitetssänkning. Stundom ha arvodesplatserna icke alls kunnat besättas. Med dåvarande befälsorganisation ansågs det emellertid icke möjligt att ytterligare öka den aktiva staten. Det synes vara all anledning att vid den befälsdisposition, som blir en följd av en ny befälsorganisation, väl beakta nyssberörda strävanden att besätta befattningarna ifråga med kvalificerad personal. Vissa befattningar äro av den beskaffenhet, att de måste besättas med särskilt kvalificerad personal. Så är förhållandet med samtliga regementsofficersbefattningar ävensom med vissa befattningar på de båda viktigaste avdelningarna: utbildnings- och mobiliseringsavdelningarna. Av övriga kvalificerade befattningar är det stora flertalet av den beskaffenhet, att de kunna besättas med äldre personal, även efter den för kapten fastställda avgångsåldern — 50 år. Erfarenheten ger dock vid handen, att 55 års ålder normalt sett icke bör överskridas. Av ovan angivna skäl synes härvid det nuvarande arvodessystemet böra ersättas med något av de system, som under 1948 års pensionsålderskommittés arbete och i samband med den därefter följande remissbehandlingen skisserats, nämligen att kapten, som är fältduglig är skyldig att, där så befinnes erforderligt för upprätthållande av stabs- och förvaltningsbefattningar vid regementet, kvarstå på aktiv stat intill u p p n å d d a 55 års ålder, eller att kapten medges rätt att vid u p p n å d d a 50 år kvarstå på aktiv stat intill 55 års ålder, därest tjänstedugligheten det medgiver. I förevaran-

de utredning har räknats med sistnämnda system. Hänsyn härtill har tagits vid statberäkningarna. Under denna förutsättning är systemet fördelaktigare för staten. Anordningen ifråga ger även vederbörande chef större rörelsefrihet ifråga om personalplacering. Befattningarna ifråga kunna sålunda enligt regementschefernas bestämmande i varje särskilt fall besättas med hänsyn till rådande befälsläge icke blott med äldre personal utan även med annat befäl, som av olika anledningar icke är fullt lämpligt för utbildningsarbetet. Därest den administrativa tjänsten tilllåter, kan vidare personal vid tillfälligt behov av utbildningsbefäl, såsom vid repetitionsövningar, lösgöras för användning i utbildningsarbetet. Vad angår de i översikten upptagna biträdesbefattningarna, till vilka böra hänföras icke blott överfurirs- och furirsbefattningarna utan även fanjunkareller sergeantsbefattningarna i stabsavdelningen och den för förrådsbokföringen avsedda pensionerade underofficeren, hänvisas till 6. kapitlet. Den personal, som i enlighet med det ovan anförda skulle erfordras för stabsoch förvaltningstjänstens kvalificerade befattningar, framgår av förestående översikt. I stabsavdelningen med regementsexpeditionen h a r förvaltaren ersatts med kapten. Härigenom kan denne vid behov inträda såsom ersättare för avdelningschefen och tjänsten överhuvudtaget ordnas utan hänsyn till den gränsdragning, som följer med den nuvarande indelningen i befälskårer. I utbildningsavdelningen har kaptenen eller löjtnanten i nuvarande organisation ansetts böra ersättas med kapten av 1. graden. Mobiliseringsdetaljen bör förestås av en kapten av 1. graden. Till hans förfogande står en kapten. Den sistnämnde 293

ersätter den nuvarande fanjunkaren, varmed följer nyssberörda fördelar. Personaldetaljen, som kräver en synnerlig grad av omdöme och erfarenhet hos sin personal, har försetts med tre kaptener, avsedda att ersätta en förvaltare och två arvodesanställda, varav 1 officer och 1 underofficer. Ehuru starka skäl tala för att tyg- och intendenturavdelningarnas personal i sin helhet bör tillhöra regementets stat, har icke någon ändring ansetts i detta sammanhang böra företagas i det bestående. Såväl tygofficeren som regementsintendenten hava hänförts till kaptener av 1. graden, den förre på regementets stat, den senare på intendenturkårens. Övrig tyg- och intendenturpersonal har hänförts till kaptener och uppförts liksom för närvarande, tygoch intendenturförrådsförvaltarna på lygkårens, respektive intendenturkårens stater, övriga på regementets stat. Till intendenturkårens stat hänföres likaledes regementskassören. Väl ordnade befordringsförhållanden ha alltid framhållits vara av utomordentlig betydelse för vidmakthållande av den på aktiv stat varande befälspersonalens arbetsintresse och arbetsintensitet och därmed även på effektiviteten i försvarsorganisationen. I detta avseende yttrade föredragande departementschefen i 1925 års försvarsproposition bl a följande: »Betydelsen av ett väl ordnat befordringssystem beträffande officerskåren torde icke behöva närmare framhållas. Det är enligt min mening det främsta villkoret för att organisationen skall erhålla nödig effektivitet.» Till detta uttalande gav 1930 års försvarskommission sin fulla anslutning. Kommissionen förutsatte, att befordringsväsendet inom officerskåren genom tillämpning av ändamålsenliga principer vid befordringsärendenas handläggning och avgörande bleve ordnat på

ett rationellt och för personalen betryggande sätt. Kommissionen fäste särskild uppmärksamhet på frågan, huruvida icke den vid utgången från krigsskolan uppgjorda klassifikationslistan tillmättes alltför stor betydelse vid även lång tid därefter inträffande befordringar. Förutom genom lämpliga åtgärder i syfte att rationalisera befordringsväsendet vore, framhåller kommissionen, en väl avvägd proportion mellan antalet beställningar i de olika tjänstegraderna det förnämsta medlet att skapa ett gynnsamt befordringsläge. Vidare lämnas en iedogörelse för de medelbefordringsåldrar, vilka enligt inom dåvarande generalstaben verkställda utredningar borde lagts till grund för bildandet av de nya staterna vid genomförandet av 1925 års härordning. För vinnande av jämna befordringsförhållanden borde sålunda följande medelbefordringsåldrar tillämpas för de högre graderna: vid generalsbefordran 53 år, vid överstebefordran 48 år, vid överstelöjtnantsbefordran 46 år samt vid majorsbefordran 44 år. Varje därtill lämplig och kompetent officer borde kunna vinna befordran till kapten efter uppnådda 15 tjänsteår, vilket för de äldre subalternklasserna motsvarade omkring 37 levnadsår. Medelåldern inom kaptensgraden beräknades till 42 år. Systemet förutsatte avgång på grund av uppnådd pensionsålder enligt alltjämt gällande bestämmelser, nämligen från generalsgraden vid 65 års ålder, från överstegraden vid 60 och från de båda övriga regementsofficersgraderna vid 55 års ålder samt från kaptensgraden vid 50 års ålder. Enligt av kommissionen verkställda undersökningar för tidsperioden 1928— 193h hade emellertid de angivna medelbefordringsåldrarna icke kunnat hållas, till en del åtminstone beroende av det sätt, varpå övergången till 1925 års härordning på sin tid genomfördes. Ifråga

om befordringsmöjligheterna till regementsofficers- och högre beställningar enligt kommissionens stater ville denna icke avgiva något mera preciserat uttalande. Befordringsmöjligheterna syntes teoretiskt sett ställa sig något sämre än enligt 1925 års stater, men i betraktande av vissa omständigheter torde ifråga om möjligheterna till vidarebefordran för kapten åtminstone ingen försämring komma att inträda. Däremot vore enligt kommissionens uppfattning befordringsmöjligheterna till kaptensgraden vida gynnsammare enligt de föreslagna staterna än enligt 1925 års härordning. Ifråga om underofficersbefordran hade som lämplig medelbefordringsålder vid genomförandet av 1925 års härordning ansetts vara för befordran till fanjunkare »högst» 39 år, varemot tänktes svara en medelålder i graden av 44 år. En kraftig förskjutning hade emellertid skett mot högre levnadsålder. Enligt kommissionens förslag borde befordran till underofficer i allmänhet ske vid en levnadsålder av 28 år, varvid den sammanlagda tjänstetiden som underofficer skulle bli 22 år. I vissa motioner vid 1936 års riksdag gjordes gällande, att i fråga om befordringar inom officerskåren turordningen från krigsskolan spelade en dominerande roll vid utnämningen till och med kaptensgraden. Duglighet och skicklighet under tjänstgöringen såsom officer hade vid befordran till kapten ingen som helst betydelse med undantag för det fåtal fall, då en löjtnant före viss tur vid regementet utnämndes till kapten vid generalstabskåren. En modifierad urvalsbefordran borde ifrågakomma även vid befordran till löjtnant eller kapten. Med anledning härav anhöll 1936 års riksdag hos Kungl. Maj:t om vidtagande av åtgärder för åstadkommande av bättre befordringsprinciper. Nämnda fråga upptogs till prövning i

den förberedande utredningen rörande förändrade bestämmelser för rekrytering av försvarsväsendets officerskårer m m, som verkställdes av den år 1936 såsom sakkunnig tillkallade riksdagsmannen Österström. Utredningsmannen ifråga framhåller det stora intresset av att få till stånd sådana befordringsprinciper, att garantier skapades för att den ådagalagda dugligheten i första hand bleve utslagsgivande för befordringsmöjligheterna. Därigenom tillförsäkrades försvarsmakten möjligheter att behålla de skickligaste officerarna i aktiv tjänst, enär de genom snabbare befordran kunde nå en högre löneställning och samtidigt också få större användning för sin ådagalagda förmåga. Det ansågs ofrånkomligt, att befordran till den första officersgraden —• liksom hittills —- meddelades den utexaminerade i den ordning, som följde av betygssumman. Det kunde dock ifrågasättas rättighet för de bästa eleverna att vid första officersbefordran transporteras till förband med bättre befordringsmöjligheter än vid det förband, som de tillhörde. Befordringsturen till löjtnant inom egen officerskurs kunde vidare bestämmas icke blott efter turen vid officersexamen utan även med hänsyn till under därefter genomgångna skolor och fullgjord praktisk tjänstgöring ådagalagd lämplighet och inhämtade kunskaper. Här åsyftas vid infanteriet dess infanteriofficersskola och stadgad fänrikstjänstgöring. För befordran till kapten kunde vidare krav uppställas på ett minsta antal tjänsteår. Genomgångna skolor och under särskilda kommenderingar eller tjänsteförrättningar, som krävde särskilda kvalifikationer, ådagalagd lämplighet skulle värdesättas och räknas vederbörande till förtjänst. Samma principer kunde gälla ifråga om bestämmande av befordringstur till högre grad än kapten. 19M års försvarsutredning hade, sä295

ges det i dess betänkande, sökt taga skälig hänsyn till befordringsförhållandena vid avvägningen av relationen mellan antalet beställningar i olika grader. Främst hade utredningen haft sin uppmärksamhet riktad på medelåldern vid kaptensbefordran, vilken i tidigare härordning vanligen blivit orimligt hög. Utredningen hade utgått ifrån en medelålder vid kaptensbefordran av 35 år såsom skäligt genomsnittsvärde för hela armén, sedan organisationen fullständigt genomförts och rekryteringen hunnit anpassas därefter. Ifråga om fänrikstidens längd utgick 1941 års försvarsutredning från samma princip, som låg till grund för 1930 års beräkningar eller att denna normalt skulle vara 3 år, innan befordran till löjtnant på stat ägde rum. Utredningen förutsatte, att efter 3 år utnämning till löjtnant under alla förhållanden skulle äga rum, antingen på ledig ordinarie beställning eller i regementet etc. Efter 2 år skulle möjlighet föreligga, att därest löjtnantsbeställning funnes ledig, utnämna fänrik i sådan beställning, samt även att, om tjänsteförhållandena det påkallade, utnämna en fänrik till löjtnant i regementet etc. Det förutvarande systemet med anställning som e o fänrik under 2 år och som ordinarie fänrik med fullmakt under ett år skulle vidare slopas. Alla fänrikar skulle framledes vara icke-ordinarie tjänstemän med titeln fänrik utan benämningen »extra ordinarie». Den sålunda föreslagna ordningen för fänrikstidens längd och fänrikarnas ställning som icke-ordinarie tjänstemän vore uppenbarligen även ägnad att i viss mån tillgodose kravet på elasticitet i organisationen. 1942 års försvarsberedning berörde jämväl vissa principfrågor beträffande personalstaternas konstruktion. Försvarsutredningen hade eftersträvat att åstadkomma lika goda befordringsmöj296

ligheter till och inom regementsofficersgraderna vid samtliga befordringsenheter. Enligt beredningens uppfattning borde man icke helt bortse från rekryterings- och befordringsmöjligheternas inverkan på det kvalitativa beståndet inom viss personalkår. Utredningen hade dock överskattat betydelsen av denna synpunkt. I vissa fall hade antalet högre befattningar blivit större än som motiverades av arbetsuppgifterna. Departementschefen fann beredningens uttalanden värda allt beaktande. Vidare berörde beredningen grunderna för befordran till kapten. Det måste vara av betydelse för försvarsmaktens effektivitet, att subalternofficer, som visade sig besitta större skicklighet än äldre och jämnåriga kamrater, utan hinder av att han räknade tur efter dessa befordrades till kapten, och hans förmåga alltså toges i anspråk för uppgifter, för vilka han vore väl lämpad, medan hans äldre kamrater endast skulle nöjaktigt kunna fullgöra samma åligganden. Frågan om grunderna för befordran till kapten borde därför göras till föremål för särskild utredning. Departementschefen påpekade, att med denna fråga voro förbundna vissa avvägningsproblem av delvis ömtålig natur, berörande bland annat personalens löne- och pensionsförhållanden. Han var icke beredd att närmare ingå på denna fråga. Arméns officcrsutbildningskommWé beräknade att sedan 1942 års försvarsbeslut fullt genomförts, skulle följande medelbefordringsålder vara sannolik, nämligen till kapten 36 år, till major 43 år, till överstelöjtnant 45 å 46 år och till överste 48 år. Antagningen till fänrik beräknades ske vid i medeltal 24 års ålder med utgångspunkt från medelåldern 1943—1945. I övrigt berörde kommittén endast vissa med utbildningen vid truppslagsofficersskolorna samhöriga befordringsfrågor. Nämnda skola

borde genomgås först efter 3 års tjänst såsom officer. Fördenskull borde icke genomgång av denna skola göras till villkor för befordran från fänrik till löjtnant. Däremot borde godkänd genomgång av skolan krävas för att löjtnant skulle föreslås till befordran i kaptensbeställning på aktiv stat. Hittills hade vidare de i samband med officersexamen upprättade turlistorna så gott som undantagslöst följts vid lägre befordringar och i stor utsträckning även vid förordnande och kommenderingar. Bättre möjligheter borde nu, framhåller kommittén, skapas för en officer att genom arbete, energi och visad duglighet förbättra sin tjänsteställning och ifråga om befordringstur m m gå förbi sådana kamrater, som efter avslutad krigsskola icke visat motsvarande goda egenskaper. Sålunda borde befordran till kapten ske i den tur, erhållna betyg från truppslagsofficersskolan utvisade. I enlighet härmed föreslog kommittén, att de i samband med officersexamen upprättade turlistorna skulle revideras för varje årskurs, då densamma avslutat sin utbildning vid truppslagsofficersskolan. Kommittén hade jämväl under övervägande ett förslag, att turlistan från officersexamen icke skulle omfatta samtliga elever utan i stället upprättas truppslagsvis och tjänsteställningen mellan officerare tillhörande samma officerskurs men olika truppslag bestämmas av den för truppslagen gällande ordningen. Även 19k5 års försvarskommitté berörde befordringsgrunderna. Liksom 1941 års försvarsutredning hade kommittén utgått ifrån att befordran från fänrik till löjtnant i regel borde ske efter omkring 3 officersår samt från löjtnant till kapten senast vid omkring 12 officersår. I fråga om befordran till regementsofficer hade kommittén räknat med att dylik befordran genomsnittligt skulle äga rum vid 19—20 officers-

år. Icke minst ur rekryteringssynpunkt syntes det viktigt, att personal, som vore förtjänt därav, erhölle tidig befordran till och sedermera inom regementsofficersgraderna. Beträffande underofficersbefordran räknade kommittén bl a med befordran till fanjunkare vid omkring 37 års ålder. För närvarande sker befordran till och med kaptensgraden med ledning av turlistan från krigsskolan, så snart befattning i vederbörlig grad finnes ledig. Sådan befordran sker vid infanteriet regelmässigt regementsvis. Vid befordran till högre grad än kapten är särskilda kvalifikationer och meriter avgörande. En kombination av goda vitsord från genomgången krigshögskola samt väl kvalificerad trupp- och stabstjänst medför de bästa meriterna. Vid nu nämnd befordran är truppslaget befordringsenhet. Enligt en av arméstaben under år 1950 utgiven broschyr angående officersanställning beräknas en fänrik sannolikt bliva befordrad till löjtnant under 3. officersåret och befordran till kapten kunna ske ungefärligen under 12. officersåret. Förslag säges föreligga, att kaptenslön skulle erhållas senast 11. året efter officersexamen. Befordran till major skulle kunna ske tidigast under 19., till överstelöjtnant under 22. och till överste under 24. officersåret. Förordnande till fänrik beräknas ske 24. levnadsåret. Sker utnämning till fänrik u n d e r nämnda år, skulle sålunda befordran ske till löjtnant 27. levnadsåret, till kapten 36., till major 43., till överstelöjtnant 46. och till överste i 48. levnadsåret. Som känt är, medförde utökningen av befälsstaterna enligt 1942 års försvarsordning snabba befordringar inom officersgraderna. Sålunda hade enligt det av 1945 års försvarskommitté år 1947 avgivna betänkandet kaptens utnämning under de »senaste» åren i regel skett efter endast 8 officersår. Ef297

ter hand skulle dock kaptensutnämning enligt samma beräkningar komma att förskjutas till omkring 15 officersår för att först efter 10-årsperiodens slut, d v s omkring 1958, nå de 12 officersår, som kommittén beräknat normalt. Det synes emellertid icke vara anledning på annat sätt ingå på det nuvarande befordringslaget än att söka klargöra de teoretiska befordringsmöjligheter, som fastställda stater kunna bereda under förutsättning att vissa medelbefordringsåldrar iakttagas. I detta syfte gjorda beräkningar rörande befälsstaten vid ett infanteriregemente ge vid handen följande. Löjtnanter, anställda såsom sådana vid 28 års ålder, böra kunna befordras till kaptener vid i medeltal 37 års ålder under förutsättning av viss avgång under de nio åren som löjtnant på grund av dödsfall och andra omständigheter. Eljest förskjutes självfallet medelbefordringsåldern uppåt. Omkring % av sålunda till kapten befordrade löjtnanter kan beräknas vinna befordran till majorsbeställning under förutsättning av en medelbefordringsålder till major av 44 år. Omkring 50 % av de sålunda befordrade kan vinna befordran till överstelöjtnant vid en racdelbefordringsålder till nämnda grad av 46 levnadsår. Beträffande underofficers graden talar sannolikheten för att den av 1945 års försvarskommitté angivna medelbefordringsåldern till fanjunkaregraden av 37 år icke kan hållas. Ifråga om utformningen av den till förevarande utredning hörande befälsstaten må följande anföras. Av skäl, som framlagts i det föregående, ersattes kaptensgraden med två tjänstegrader, benämnda kapten av 1. graden och kapten. Övriga för officerare avsedda tjänstegrader bibehållas oförä n d r a d e . Det aktiva befälet kommer sålunda att vid regemente hänföras till följande tjänstegrader:

298 Överste, överstelöjtnant och major, kapten av 1. graden, kapten, löjtnant och fänrik. Det räknas vidare med samma avgångsålder för åtnjutande av pension som för närvarande, d v s för överste GO levnadsår, för annan regementsofficer 55 samt för såväl kapten av 1. graden som kapten 50 levnadsår. Som framgår av det föregående, förutsattes emellertid, att envar kapten, som så önskar, äger rätt att kvarstå i innehavande ställning intill en levnadsålder av 55 år. Med hänsyn härtill är även den i det följande angivna befälsstaten beräknad. Enligt det föregående räknade officersutbildningskommittén med att antagningen till fänrik skulle ske vid i medeltal 24 års ålder. Till grund härför hade lagts medelåldern för årskurserna 1943—1945. Denna mot förr relativt höga anställningsålder är en följd av de grunder, efter vilka rekryteringen måst ske. Eljest vore det önskvärt att sänka anställningsåldern ifråga. Därigenom begränsas utbildningskostnaderna och tiden för det utbildade befälets effektiva utnyttjande utökas. Ur rekryteringssynpunkt är det av stort värde, att fast anställning tidigt kan beredas. Ett med hänsyn till levnadsåldern ej alltför begränsat ansvar är även ägnat att skänka åt individen trivsel i arbetet och intresse för tjänsten. De möjligheter, som det i förevarande förslag tillämpade rekryteringssystemet ge, böra därför begagnas i syfte att föryngra befälet. Med utgångspunkt från den beslutade skolreformens studieserie synes man kunna räkna med en normalålder av 19 år för avläggande av studentexamen. På grund härav synes ur rättvisesynpunkt värnpliktig med lägre grad av allmänbildning icke böra medgivas rätt att påbörja sin utbildning till officer före uppnåen-

inom de olika tjänstegraderna samt en riktig tillämpning av befordringssystemet. Som villkor för antagning till fänrik erfordras, liksom för närvarande, avlagd examen vid krigsskolan. Avgångsbetyget grundas icke blott på den gemensamma utbildningen vid krigsskolan utan även på truppslagsutbildningen vid vederbörlig truppslagsskola. Befordran till graden ifråga meddelas liksom hittills den utexaminerade i den ordning, som framgår av en i varje fall för truppslaget gemensam turlista. — Anställningsformen bibehålies oförändrad, d v s anställning sker som c o tjänsteman med titeln fänrik. Däremot har det synts önskvärt att ifråga om anställningstiden återgå till den ursprungliga om två år. En försökstid av denna varaktighet är fullt tillräcklig för sitt ändamål: att pröva den anställde innan anställning på aktiv stat beredes som löjtnant. Därmed följer även icke minst ur rekryteringssynpunkt beaktansvärda fördelar, vilka berörts i det föregående. Efter 2 års tjänstgöring såsom fänrik sker befordran till löjtnant antingen på ledig beställning eller över stat. Begelmässigt kommer sålunda befordran till löjtnant att äga rum vid en ålder av 24 år. I enlighet med officersutbildningskommitténs uppfattning kommer sålunda genomgång av infanteriofficersskolan icke att utgöra villkor för sådan beI enlighet med vad sålunda anförts, fordran. Som framgår av den ovan lämnade utgår förevarande förslag från en medelredogörelsen för befordringsförhållanålder vid befordran: dena m m h a r vid upprepade tillfällen till överste av 48 år; önskemål framställts att frångå den re» överstelöjtnant av 46 år; gelmässiga på turlistan från krigsskolan » major av 44 år; » kapten av 1. graden av 35 år samt grundade befordran av löjtnant till kapten och i stället att förtjänst och skick» kapten av 38 år. En förutsättning för att de föreslagna lighet bleve bestämmande för dylik bemedelbefordringsåldrarna skola kunna fordran. Så skedde i motioner till 1936 års riksdag. Frågan behandlades av den hållas är en med hänsyn härtill avvägd proportion mellan antalet beställningar Österströmska utredningen. 1942 års

det av nämnda levnadsålder. Åter bör däremot i syfte att befordra studentrekryteringen icke något hinder möta för student, som eljest fyller stadgade fordringar för utbildning till befäl, att påbörja ifrågavarande utbildning vid tidigare ålder än 19 år. I enlighet med vad sålunda anförts, räknar förevarande utredning med att i normalfallet anställning som fänrik vinnes vid en ålder au 22 år. De medelbefordringsåldrar och däremot svarande medelåldrar, som framgingo som resultat av 1925 års utredningar inom dåvarande generalstaben, hava enligt den föregående redogörelsen visat sig vara väl avvägda. De ha därför ansetts böra tillämpas även i förevarande utredning, dock vad beträffar kaptensgraden med vissa modifikationer. Enligt 1925 års utredningar skulle medelbefordringsåldern till kapten vara 37 levnadsår, vilket motsvarade 15 tjänsteår. Beträffande de båda tjänstegraderna för kapten, varmed förevarande förslag räknar, är det av särskild vikt, att befordran till kapten av 1. graden kan ske vid relativt tidig ålder. Som framgår av det föregående, skall nämligen sådan befordran ske genom urval. Därför räknas med en normalbefordringsålder till nyssberörda grad 35 levnadsår. Däremot räknas med en medelbefordringsålder av 38 levnadsår vid befordran till kapten.

försvarsberedning framhöll med skärpa betydelsen av en sådan reform. Departementschefen var dock icke beredd att närmare ingå på frågan, då denna bl a berörde personalens löne- och pensionsförhållanden. Officersutbildningskommittén höll slutligen före att befordran till kapten borde ske i den tur, erhållna betyg från infanteriofficersskolan utvisade. Gjorda undersökningar ge vid handen, att en lösning av förevarande fråga näppeligen lärer kunna åstadkommas utan att, såsom skett i förevarande utredning, uppdela kaptensgraden i två kaptensgrader — kaptener av 1. graden och kaptener. Till kaptener av 1. graden hava härvid hänförts sådana befattningshavare, som såväl i krig som fred hava att bestrida de mera ansvarsfulla befattningarna. Befordran till kaptener av 1. graden sker efter urval bland löjtnanter och kaptener. Övriga befattningar hänföras till kaptensgraden. Befordran till nyssberörda grad sker regelmässigt efter tur. Genom åtgärden ifråga tillgodoses å ena sidan berättigade krav på att förtjänst och skicklighet hålles i helgd vid en så betydelsefull befordran som till kapten av 1. graden, å andra sidan personalens lika berättigade krav på en sådan ställning och sådana avlönings- och pensionsförmåner, som följa med en kaptensbeställning. En sammanställning av i det föregående lämnade uppgifter rörande den erforderliga krigsbefälsstaten och fredsbehovet framgår av översikten å nästa sida. Till fredsbehovet är fogad en reserv av 5 % på sätt regelmässigt tillämpas vid beräkningar av ifrågavarande slag. översikten ger vid handen, att god överensstämmelse råder mellan den erforderliga krigsbefälsstaten och fredsbehovet. Egentlig brist förefinnes endast på 1 regementsofficer. Då behov icke

förefinnes av denna regementsofficer i fredsorganisationen, bör bristen täckas med anlitande av reservstat. Av översikten framgår även, att den på grundval av krigsbehovet gjorda fördelningen av det erforderliga befälet även är väl anpassad efter fredstjänstens krav. Vid krigsbefälsstatens uppgörande gjorda undersökningar giva också vid handen, att en fredsstat med nyssber ö r d a fördelning av befälet på tjänstegrader är väl ägnad att tillgodose i det föregående angivna grunder för befordran m m. Med utgångspunkt från atl anställning såsom fänrik sker vid i medeltal 22 års ålder, bör medelbefordringsåldern till löjtnant bliva 24 år, till kapten av 1. graden 35 år, till kapten 38 år, till major 44 år och till överstelöjtnant 46 år. Av 5 löjtnanter, anställda vid 24 års ålder, bör befordran till kapten av 1. graden, respektive kapten kunna ske i nyssberörda ålderslägen i proportion 3 och 2 samt omkring 5G % av antalet till kapten av 1. graden befordrade kunna befordras till majorer vid en medelålder för befordran av 44 år. Vad beträffar fördelningen av regementsofficerare på överstelöjtnants- och majorsgraderna synes ur personalsynpunkt antalet överstelöjtnanter böra vara 3. Slutligen synes i detta sammanhang böra erinras om att befordringsmöjlighelerna äro starkt beroende av många ganska oberäkneliga faktorer. Det är sålunda vanskligt att med anspråk på tillförlitlighet bedöma, i vilken omfattning exempelvis löjtnanter komma att avgå från sin anställning, innan tiden för kaptensbefordran inträder, eller att kapten kvarstår i tjänst intill 55 års ålder. I enlighet med vad ovan anförts, skulle fredsstaten vid ett infanteriregemente komma att omfatta: 1 överste, 3 överstelöjtnanter,

översikt

över krigsbefälsstaten

och fredsbehovet o> en U

> O

Krigsbefälsstat reservstat)

(aktiv stat

« a

u o

u C

•**

£3 )

o "g • 2

fl fl.

u ea M

A

i s

fl 01

N

3JO

a .q en

'C c

20 3 3

6 6 11

45 7

1 75 17 17

26 1

23 1

52 3

110 5

1 i

förvaltningstjänst Summa

1 Totalsumma

l

Överskott Brist

l 1

5 % reserv

> a

infanteriregemente.

och

Fredsbehov Regementschef Stabs- och

vid ett

1 Tillägg av 1 regementsoffic<jr, n u n lera redovisad vid försvarsområde.

4 majorer, 27 kaptener av 1. graden, 24 kaptener och 55 löjtnanter.

Härtill kommer för statens rekrytering 9 fänrikar samt på reservstat 1 major.

TREDJE

KAPITLET

Rekrytering och utbildning till befäl på aktiv stat

Återblick Vid tiden för 1942 års försvarsreformer skedde en omläggning av de grunder, som sedan lång tid tillbaka tillämpats ifråga om utbildningen till officer på aktiv stat. Förevarande återblick torde därför kunna begränsas till förhållandet närmast före nämnda tidsskede och det läge, som blev resultatet av 1942 års försvarsbeslut. Enligt den organisation, som ägde giltighet före 1936 års härordningsbeslut, skedde nyrekryteringen för utbildning till officer på aktiv stat regelmässigt bland värnpliktiga, som avlagt studentexamen. Utbildningen ifråga välordnad på sätt framgår av nedanstående ungefärliga tidsschema.

15/6J

I0/9

15/10

I0/10

Skola Reg-

Aspironrskota

|

1/8 | 15/10

Kr.gsskolo Belölstjönsig

|

1/4

Krigsskola Befälstjönstg

Den sammanlagda utbildningstiden uppgick till 33V-2 månader, därav inalles 7 månaders befälstjänstgöring. Utbildningen vid krigsskolan hade en varaktighet av omkring 15 månader. Då antalet såsom officersaspiranter antagna i allmänhet avsevärt översteg antalet elcvplatser vid krigsskolan, måste ett urval göras. Detta verkställdes på hösten andra året på grundval av betygen från aspirantutbildningen och från andra årets tjänstgöring som underbefäl vid truppförbanden.

302 Ett mindre antal underbefäl (underofficerare), vilka med huvudbetygel »Med beröm godkänd» avlagt avgångsexamen från underofficersskolan samt dessutom begränsad studentexamen, bereddes årligen direkt tillträde till krigsskolan. 1930 års försuarskommission gjorde den sålunda organiserade utbildningen till officer till föremål för särskild utredning. Enligt kommissionens mening borde utbildningen ifråga förlängas med omkring fem månader för att möjliggöra dess anpassning efter rådande förhållanden. Vidare borde de nuvarande aspirantskolorna sammanföras med krigsskolan under enhetligt befäl och med såvitt möjligt enhetlig förläggning till en för alla truppslag gemensam krigsskola. Kommissionens förslag till utbildning framgår av nedanstående tidsschema. Den sammanlagda utbildningstiden uppgick till 3 8 ^ månader. Utbildningen var starkt centraliserad. Befälstjänstgöringen vid eget truppförband var begränsad. Underofficersskoleeleverna skulle ansluta till krigsskolcutbildningen först i

5/6 T Utbildvpl. StU-

r Soldotutbildning under vinlerförhallon* den

1/8 -1/10 Tjänstgöring

=fc=F

I/9tl/t0 j

Beldls- v , c l - - 0 1 - " 1 * Ijänsl- Övningsirupp

8efäbtjönjl-

göring

ä°<™g

I/S

oktober tredje året men dessförinnan ha vid krigsskolan genomgått en särskild teoretisk kurs. Förslaget ifråga förutsatte en omfattande trupporganisation med förband ur samtliga truppslag samt tillgång till ett infanteriregementes kasernetablissement. Departementschefen i likhet med ett flertal av de hörda myndigheterna hade icke någon erinran mot den föreslagna utökningen. Däremot restes mot förslaget i övrigt allvarliga invändningar. Vissa äro av den principiella natur, att de böra här återgivas. Förslaget stod icke i överensstämmelse med kommissionens i övrigt förordade utbildningssystem, enligt vilket endast den utbildning, som icke kunde meddelas vid truppförbanden, borde förläggas till centrala utbildningsanstalter. Den truppslagsbetonade första delen av utbildningen till officer hörde logiskt samman med vederbörligt truppslag och borde därför liksom hittills meddelas i truppslagsvis ordnade aspirantskolor. Sammanförandet med krigsskolan var icke påkallat av bristande enhetlighet i utbildningsarbetet vare sig mellan truppslagens aspirantskolor eller mellan dessa och krigsskolan. Genom det föreslagna utbildningssystemet blev även rekryteringen lagd på krigsskolan och undandragen truppförbandschefernas inflytande. Den ifrågasatta instruktörstjänstgöringen vid särskilda övningsförband med ständigt växlande befäl bibringade aspiranten icke samma ansvar för trupputbildning som trupptjänstgöring vid eget förband, där han svarade för tilldelad avdelning. Utbildningen av de särskilda truppslagens aspiranter fordrade vidare tillgång till utrustning och trupp av olika slag, vilken icke kunde tillhandahållas utan betydande och i regel onödiga kostnader. Föredragande departementschefen ansåg sig icke heller kunna förorda den föreslagna sammanslagningen. I enlighet med 1936 års försvarsbeslut skulle utbildningen till officer följa nedanstående tidsschema.

=}

15/6 [ 1/10 1/8 1/10 ' V T 1/10 V Soldat- och Aspire niskola gssko (crb ubefutb. BetälsBefälst|änsttjänstgöring göring

1 «

°

Krrgssicola

Den sammanlagda utbildningstiden uppgick till omkring 38 Vi månader, därav 7% månaders befälstjänstgöring. Utbildningen ägde rum omkring 10 månader vid truppslagets aspirantskola samt omkring 17 Y2 månader vid den för truppslagen gemensamma krigsskolan. Underbefäl skulle i avvaktan på utredning beredas tillträde till krigsskolan enligt i det föregående angivna grunder. Under år 193G tillkallades en särskild sakkunnig —- riksdagsman österström — för att verkställa förberedande utredning rörande rekryteringen av försvarsväsendets officerskårer. Gällande utbildningssystem innebar enligt utredningsmannens uppfattning den kortast tänkbara och följaktligen för såväl staten som den enskilde billigaste vägen till officersexamen. Ur den synpunkten måste systemet sägas vara ytterst rationellt. Systemet var emellertid förenat med påtagliga brister. De unga studenterna utbildades efter ett system, som isolerade dem från truppen i stället för att knyta dem nära till övriga kategorier, vilka de en gång i egenskap av officerare skulle leda. De gingo miste om den inlevelse i truppens alla förhållanden, vilken de borde ha fått som ovillkorlig förutsättning för att kunna på ett rätt sätt fylla sin uppgift i det kommande. Officerarna borde vara väl förtrogna med ej blott den menige soldatens utan även underbefälets och underofficerarnas tjänsteförhållanden. Helst borde officeren ha arbetat så lång tid inom försvaret på likställd fot med dem sedermera underställda grupper, att förtrogenheten vore baserad på den

egna hårda erfarenheten och icke vore någonting, som mer eller mindre snabbt, forcerat och ytligt tillägnats dem på teoretisk väg. I enlighet med den sålunda framlagda motiveringen framhöll utredningsmannen, att officerskåren främst borde rekryteras med fast anställt underbefäl, som avlagt underofficersexamen och begränsad studentexamen. Det gällde fördenskull att göra den s k långa vägen allmänt farbar. Av flera skäl kunde man dock icke avstå från studenterna som rekryteringskälla. De sålunda på olika vägar anställda officersaspiranternas lämplighet för officersutbildning borde prövas under gemensam tjänstgöring. Officersutbildningen för ynglingar med studentexamen borde i huvudsak anordnas enligt gällande grunder. Eventuellt skulle utbildningen före krigsskolan förlängas med ett år, samt utbildningen därefter minskas med omkring ett halvt år. Vid sådant förhållande skulle den sammanlagda utbildningen överstiga den av 1936 års riksdag beräknade med omkring ett halvt år. Officersutbildningen för ynglingar, som före inträdet i militärtjänst avlagt realexamen, skulle sammanlagt uppgå till omkring 7 år. Den sammanlagda utbildningstiden för underbefäl (underofficerare), som icke, avlagt realexamen före inträdet i militärtjänst, skulle uppgå till omkring 9 år. Det material, som innefattades i österströmsutredningens nyssberörda förslag, överlämnades till 1939 års utredningsmän, vilka erhållit i uppdrag att fortsätta utredningen angående principerna för rekrytering av försvarsväsendets officerskårer m m. Enligt givna direktiv framstod för 1939 års utredningsmän som en huvudfråga, på vad sätt de blivande officerarna skulle kunna bibringas sådana insikter och sådan för-

ståelse för de breda folklagrens livsbe tingelser och betraktelsesätt, att de vid sitt arbete med utbildning av värnpliktiga och som ledare i olika egenskaper av trupp skulle kunna i ökad grad tillvinna sig förtroende och tillit från dr underställdas sida. Enligt utredningsmännens uppfattning vore en förutsättning för sådant förtroende, att yrkesskicklighet, personligt gott föredöme, rättrådighet m m vore tillfinnandes hos befälet. Det önskvärda resultatet vore dock mest beroende av om de militära överordnade kunde uppnå kontakt med de värnpliktiga. Sådan kontakt kunde säkrast vinnas, om truppledarna ådagalade ett rent mänskligt och personligt intresse för varje man i ledet. Han måste därför hava förståelse för denne, en förståelse som borde vara grundad på en viss förtrogenhet med de folklager, varifrån truppen hade utgått. Officersutbildningen borde därför anordnas så, att den i hög grad loge sikte på att dana de blivande officerarna för denna deras truppledande verksamhet. Av särskilt värde i detta avseende vore, att den blivande officeren bibringades den personliga erfarenhet, som erhölles, om han någon tid finge dela deras villkor, som sedermera skulle vara honom underställda. Sådan erfarenhet kunde vinnas i den militära tjänsten genom tjänstgöring tillsammans med värnpliktiga och manskap med full likställighet med dessa. Enligt utredningsmännens undersökningar kunde önskemålen om manskapserfarenhet för aspiranterna väl tillgodoses, om utbildningstiden förlängdes med omkring ett år. Med hänsyn till befarade konsekvenser i rekryteringshänseende av en utökad utbildningstid för officersaspiranter föreslog emellertid utredningen i sitt huvudförslag endast en mindre omflyttning mellan skoltid och trupptjänst.

Utbildningstiden skulle bliva som förut omkring 38 månader, varav dock 9% månaders befälstjänstgöring. Utbildningen vid aspirantskolan skulle äga rum under 8 månader ocli vid krigsskolan under 17 månader. Även utöver den militära tjänsten kunde de blivande officerarna beredas tillfälle att erhålla sådan personlig erfarenhet, som berörts i det föregående. Viss praktik som arbetare i egentlig mening inom näringslivet skulle kunna stärka sådan erfarenhet. Utredningsmännen sympatiserade i princip med tanken ifråga men ansågo sig icke kunna förorda krav på dylik praktik. Kontakt med arbetar- och bondeungdom kunde vidare beredas genom att låta de blivande officerarna genomgå kurs vid folkhögskola. Med inläggandet av folkhögskolekurs skulle följa en förlängning av utbildningen till officer med ett år. Sådan kurs kunde under alla förhållanden icke anses motivera en sådan förlängning. Av stor betydelse var vidare kontakt med civila ungdomsgrupper, såsom inom idrotts- och skytterörelsen. Slutligen framhöllo utredningsmännen, att stor vikt borde läggas vid undervisningen i stats- och samhällslära vid krigsskolan, samt att särskild uppmärksamhet borde ägnas åt officcrsaspiranternas pedagogiska utbildning. Nedan följer en sammanfattande redogörelse för de förslag rörande utbildning till officer, som utredningsmännen ansågo sig böra förorda. Studentlinjen för utbildning till officer vid infanteriet framgår av nedanstående tidsschema: 1. * w •— T 15/6 tlO/»0 Soldatoch forfe und.bel utb. Reg

:

2. aret

;

J

l I 1/6 - 1/10

' T

t Asphaiästolo

3. 6re) 1 15/4

,

Krigsskola Befälstjänstgöring

• I ' 1/10

4. 6ret

T Krigsslolo

Belälsfjänsfgöring

• |/9

Realexamenslinjen för utbildning till officer vid infanteriet framgår av nedanstående tidsschema. I. öret | 2. öret | 3. öret Volontör- KorprolsFurirv utb. utb. utb.

[ 4. öret | 5. orel | 6. 6»et \ 7. året AUS I. AUS 2. KS.!. KS 2

Den sammanlagda utbildningstiden för här avsett underbefäl skulle liksom i Österströmsutredningens förslag uppgå till sju år, men kunde i särskilda fall begränsas till sex år. Manskapsvägen för utbildning till officer vid infanteriet framgår av nedanstående tidsschema: I. aret i 2. öret | 3. ätet | 4. öret | 5 öret | 6 öret | 7. öret |8. örei|9.öret Volontär- Korprals- Fur.rs- Trupp- AUS lörb AUS 1 AUS 2 KS 1 KS 2 utb utb utb utb

Den sammanlagda utbildningstiden för här avsett underbefäl skulle liksom i Österströmsutredningen uppgå till nio år. I gynnsammaste fall skulle utbildningstiden kunna begränsas till sex år. Som framgår av vad ovan anförts, ha utredningsmännen förutsatt, att väg borde beredas för utbildning till officer icke blott för fast anställt manskap med realexamen utan även för sådant manskap med lägre allmänbildning. Utredningsmännen synas dock ha utgått ifrån att realexamensvägen skulle bli den normala. De framhöllo sålunda, att det givetvis vore en fördel för tjänsten, om en yngling redan, då han söker rekrytanställning, avlagt denna examen eller förvärvat mot denna svarande kompetens. I enlighet härmed föreslå även utredningsmännen företrädesrätt för sådan yngling till antagning som fast anställt manskap. För möjligheterna att vinna vidareutbildning till officer vore det av den största betydelse, om han hade denna kompetens. Ifråga om antalet elever, som från underofficersskolan skulle beordras till utbildning vid krigsskolan, borde detta enligt utredningsmännens uppfattning

305 20

\

icke bestämmas, såsom Österströmsulredningen föreslagit, genom jämförande prövningar utan förmedelst ett kvotsystem, där viss procent bestämmes för å ena sidan studentvägen och å andra sidan manskapsvägen och realskolevägen gemensamt. En sammanfattning ifråga om sättet för utbildningens ordnande, ävensom ifråga om de åsiktsbrytningar, som framträdde under tiden före 1942 års försvarsreformer, ger vid handen följande. Utbildningen till officer var principiellt ordnad efter samma grunder, som den varit sedan lång tid tillbaka. Utbildningen påbörjades, sedan årets studentexamen avslutats, med soldatutbildning vid vederbörliga regementen under månaderna juni—september. Under det därpå följande året ägde underbefälsutbildning rum vid en truppslagsvis ordnad aspirantskola, avslutad med bcfälstjänstgöring vid vederbörliga regementen. Slutligen sammanfördes aspiranterna från samtliga truppslag till krigsskolan. Utan tvivel har systemet ifråga varit ägnat att dana synnerligen dugliga officerare. Ett särskilt belägg för riktigheten härav utgör den värdesättning av systemet ifråga, som lämnas i den Österströmska utredningen och som återgivits i det föregående. Det förtjänar uppmärksammas, alt de ytterlighetsförslag till centralisering av utbildningen till officer, som framlades av 1930 års försvarskommission, blevo avvisade av departementschef och myndigheter. Det klargjordes, att truppslagsutbildningen icke hörde krigsskolan till utan måste ombesörjas av truppslagen själva. Även gjordes gällande, att den praktiska befälsutbildningen borde äga rum vid truppförbanden och icke annat än då så var nödvändigt äga rum med anlitande av särskild övningstrupp.

/

Omfattande utredningar ägde slutligen rum under senare delen av 30-talo! angående officerskårens rekrytering. Syftet med desamma var att åstadkomma en demokratisering av officerskåren. En lösning av problemet ifråga kunde vinnas genom att bredda och jämna vägen för det fast anställda underbefälet till officersbefordran. Detta befäl hade förtrogenhet med de breda folklagren och kände genom egen erfarenhet truppens liv och förhållanden. Den sålunda angivna lösningen hade självfallet till följd, att den rekryteringsfråga, som blivit förelagd utredningsmännen, blev en fråga om hur utbildningen till officer lämpligen borde ordnas. Kravet på studentexamen som villkor för officersanställning utgjorde det huvudsakliga hindret för lösningen ifråga. Därför minskades fordringarna i avseende på utbildning i allmänbildande ämnen till krav på begränsad studentexamen, avlagd vid militär undervisningsanstalt. Truppslagsutbildningen och främst den för förvärvandet av truppvana och befälsföring värdefulla trupptjänsten tillmättes stor betydelse. Truppslagsutbildningen, varmed i detta sammanhang förstås utbildningen före krigsskolan, skulle för officersaspirant med realexamen få en omfattning normalt sett av tre utbildningsår och två sommarperioder samt för aspirant med lägre examen normalt sett fyra utbildningsår och tre sommarperioder. Utbildningen vid krigsskolan skulle erhålla enahanda omfattning som för aspiranter med studentexamen. I enlighet med nyssberörda grundsatser ifråga om officerskårens rekrytering och utbildning till officer var det dåvarande utbildningssystemet av aspiranter med studentexamen, trots sina militära förtjänster, enligt utredningsmännens uppfattning förenat med allvarliga brister. Dessa sammanfattades under be-

Truppslagsutbildning före krigsskolan Aspiranter

med

Aspiranter

med real-

Befälstjänstgöring före krigsskolan

stu-

47 Aspiranter med lägre uthilHnin&r 63

»

»

»

»

nämningen bristande manskapserfarenbet. Åtskilliga förslag framlades för att råda bot på förhållandet ifråga. Trupptjänstgöringen kunde förlängas med ett år; som villkor för anställning som officersaspirant kunde krävas praktik som arbetare under viss tid efter genomgående av folkhögskola o s v. Den ifrågasatta förlängningen av trupptjänstgöringen strandade på motvilja mot ytterligare förlängning av utbildningstiden. Vid slutet av 30-talet fanns sålunda vid infanteriet liksom vid armén överhuvudtaget tre vägar för utbildning till officer eller, principiellt sett, snarare två vägar, nämligen studentvägen å ena sidan och det fast anställda manskapets väg eller den s k långa vägen å andra sidan. Krigsskoleutbildningen — fördelad på två perioder med mellanliggande trupptjänstgöring — var gemensam för båda. Däremot skilde sig de båda utbildningsvägarna väsentligt från varandra ifråga om truppslagsutbildningen och befälstjänstgöringens omfattning före tillträdet till krigsskolan. Skiljaktigheten framgår av ovanstående sammanställning: Österströmsutredningen synes ha ansett studentvägen vara väsentligt underlägsen långa vägen. Genom jämförande prövning före kommendering till krigsskolan eller under denna skolas första period skulle bestämmas, vilka som kunde få fullfölja utbildningen till officer.

Enligt den uppfattning, som 1939 års utredningsmän företrädde, förelågo vissa brister för studentvägens elever ifråga om manskapserfarenhet. I detta avseende var utbildningen på de båda övriga vägarna värdefullare. Den begränsade studentexamen lämnade ett för officersyrket godtagbart utbildningsresultat. Utredningsmännen föreslogo för första femårsperioden en rekrytering långa vägen med 25 %. Dessutom skulle till Kungl. Maj:ts förfogande stå 10 % att disponeras för varje år med hänsyn till rekryteringsutfallet på de olika vägarna. Förslaget ifråga torde ge en viss uppfattning om det värde, som utredningsmännen tillerkände den långa vägens rekrytering, då tillströmningen till officerskåren studentvägen vid den tidpunkt, som här avses, var så stor, att till och med elever med huvudbetygel »Med beröm godkänd» i arméns aspirantskolor ej kunde beredas plats i officerskursen vid krigsskolan. Genom 19M och 1942 års försvarsreformer fick utbildningen till officer en annan omfattning och i många avseenden även en annan karaktär än vad förut varit fallet. 1941 års värnpliktslag gjorde det möjligt att i fred utbilda värnpliktiga till officerare. Det system, efter vilket denna utbildning ordnades, blev normgivande för utbildningen till aktiv officer. En redogörelse torde fördenskull böra lämnas för systemet ifråga. Enligt den utredning, som låg till grund för 1941 års värnpliktslag, måste behovet av plutonchefer (motsvarande chefer) i den blivande krigsorganisationen till övervägande del fyllas med värnpliktigt befäl. Fördenskull måste utbildning till värnpliktigt officersbefäl äga rum redan i fredstid, så ordnad att befälet ifråga omedelbart vid mobilisering kunde inträda i avsedda befattningar.

307 V

En grundsats vid utbildningssystemets utformning borde vara, att samtliga värnpliktiga bereddes tillfälle att inbördes konkurrera om vinnande av allt bögre befälsställning. Efter en för alla gemensam tjänstgöring — rekrytskola med åtföljande regementsövning — skulle de bästa avses för en lägre befälsutbildning. För värnpliktiga med lägre allmänbildning skulle sålunda ordnas en gruppcbefsskola och för dem med högre allmänbildning en förberedande plutonchefsskola, båda skolorna med samma varaktighet. De bästa från dessa skolor skulle sedermera avses för närmast högre befälsutbildning, s k underofficersutbildning. Slutligen skulle bland dessa de särskilt lämpliga utväljas för utbildning till värnpliktiga officerare. Tidsschemat för den sålunda utformade utbildningen skulle vara som följer:

l/T^TT/10 Rekryt- 1 skolo i |

J

1/4 J 1/6 J lMl/10 i

Gruppen- Befäls- Plutclv skola tjänstskola Förb. plulch-

9örin9 Underofficers-

skolo

utbildning

1/4 J 1/9

Vinterlinje

Eller sommar-

'in'e Officersaspirantskolor

Reg-

Reg-

Oificersutbild-

Övc

Öva

ning

Utbildningen ägde rum under 18 månader vid vederbörliga förband samt vid en för truppslaget gemensam officersaspirantskola, alternativt vinterlinje under 6 månader eller sommarlinje under 5 månader. Befälstjänstgöringen var begränsad till 3 månader. Den sammanlagda utbildningstiden upp till 24, respektive 23 månader. Systemet ifråga godkändes av 1941 års riksdag i samband med övriga med värnpliktslagen sammanhängande frågor. Däremot gjordes de frågor, som avsågo utbildningen till officer på aktiv stat, till föremål för handläggning först

'

i samband med försvarsordningen i övrigt vid 1942 års vårriksdag. Enligt nämnda försvarsordning skulle rekryteringen av officerare på aktiv stat ske ur samtliga värnpliktskategorier. I stort sett kunde man räkna med tre dylika kategorier, nämligen värnpliktiga icke fast anställda, som avlagt studentexamen, andra värnpliktiga icke fast anställda samt fast anställda. Rekryteringen hade förut till övervägande del skett genom värnpliktiga ur förstnämnda kategori. Framdeles skulle möjligheter öppnas för inträde på den aktiva officersbanan även för andra värnpliktiga än dem, som före inträdet i tjänst avlagt studentexamen. För att tillgodose nyssberörda önskemål om officerskårens rekrytering ur samtliga värnpliktskategorier skulle första delen av den blivande officerens utbildning helt sammanfalla med de värnpliktigas. Möjlighet borde även beredas för flertalet värnpliktiga och fast anställda att i fri konkurrens nå fram till officersexamen. Det sätt, på vilket utbildningen borde ordnas för värnpliktiga icke fast anställda med avlagd studentexamen, framgår av det övre tidsschemat å nästa sida. Aspiranter av ifrågavarande kategori skulle sålunda genomgå 24 månaders utbildning gemensamt med övriga studenter, d v s t o m officersaspirantskolan. Aspiranterna måste dock i varje fall genomgå nämnda skola på vinterlinjen. Därefter följde befälstjänstgöring under sex månader vid vederbörliga truppförband. Genom anordningen ifråga kunde kommendering till krigsskolan icke äga rum förrän tidigast efter 30 månaders tjänstgöring. Som framgår av det föregående, beordrades enligt förutvarande ordning aspirant till krigsskolan redan efter 16 månaders tjänstgöring. Utbildningen vid krigsskolan hade då en varaktighet av 17 månader, uppdelad i två

Låret

1/9

1/4

3. året

2. året

1/4

1/10

1/9

1/6

Rekryt-

Förberedande

Befäls-

skola

plutonchefs-

tjänst- chefsskola

skola

1/10

Pluton-

4. året

1/10

1/4

Officersaspi-

Officerskurs

rantskola

vid krigsskolan

göring

Reg-

1/9

Underofficers-

Reg- Officers-

utbildning

övn. utbildning

Befälstjänstgöring

perioder. Enligt 1942 års förslag skulle en stor del av den praktiska utbildning och reglementskännedom, som meddelades vid krigsskolan, i stället meddelas vid officersaspirantskolan. Därför ansågs krigsskolekursen kunna begränsas till 11 månader (uppehåll m e d r ä k n a d e ) . Den sammanlagda utbildningstiden uppgick till omkring 41 månader. För värnpliktiga, som icke avlagt studentexamen och icke heller voro fast anställda, skulle utbildningen ordnas efter nedanstående tidsschema. Ifrågavarande värnpliktiga skulle sålunda i likhet med studentkategorien genomgå samma 24-månaders utbildning, som erfordras för utbildning till värnpliktig officer, samt därefter fullgöra ävenledes i likhet med studentkategorien 6 månaders trupptjänstgöring. Som villkor för fortsatt utbildning till officer på aktiv stat gällde, att aspiranten ifråga kvalificerat sig för vidare utbildning dels vid officersaspirantskolan,

1. året

1/4

T

Rekrytskola

2. året

1/10.

1/4.

3. året

1/6. 1/10.

Förbe- Befäls- Plut.

Off.

1/4

tonchefs-

skola

4. årel

5. året

6. året

Klass 2 Befäls- Klass 3 BefälsFörsva- ' i ä n s t - Försvo- ^°ns^ göring r e t s ,a_ göring rets ,ö.

Klass 4 BefälsFörsvå- , i ä n s t " göring re(s |Q.

roverk

roverk

7. året

*

Befäls

redan- tjänst- chutb asp. de plu-göring

dels genom avlagd begränsad studentexamen vid försvarets läroverk. Den som hade ett kunskapsmått i allmänbildningsavseende, som motsvarade endast genomgången klass 3 vid 5-årig realskola, kunde avlägga sådan examen efter studier under tre vinterhalvår vid läroverket. Värnpliktig, som avlagt realexamen, kunde avlägga den begränsade studentexamen efter studier endast under två vinterhalvår. Under sommaruppehållen mellan de olika läsåren vid försvarets läroverk fullgjordes trupptjänstgöring. Den sammanlagda utbildningstiden uppgick till 77 månader vid treårig utbildning vid försvarets läroverk samt 65 månader, om nämnda utbildning var begränsad till två år. Den militära utbildningen omfattade 54% månader, respektive 50 månader. För fast anställda skulle utbildningen till officer ordnas efter tidsschemat å nästa sida.

göring

I ~" T roverk

1 Officerskurs vid krigsskolan

skola

1. öret

1/10

3. året

2. året

1/4

f=fc1/10

1/10

Klass 1

1/4

1/4

Korprals-

1/4

t

Furir-

Off.asp.

skola

skola

15/5

Klass 2 Försv.

skola

Befälstjänstgöring

Befälstjänstgöring

Den fast anställde skulle först genomgå fullständig underbefälsutbildning vid särskilda för denna personal avsedda skolor. Enligt 1942 års proposition i ämnet skulle efter avlagd furirsexamen följa en trupptjänstgöring av 13 månaders varaktighet. Redan år 1943 medgavs emellertid kommendcring till officersaspirantskolan samma år, som furirsutbildningen avslutades, d v s på sätt framgår av det ovan inlagda tidsschemat. Vid officersaspirantskolan skulle den fast anställde under jämförelse med ovanberörda värnpliktiga ådagalägga lämplighet för fortsatt utbildning. Den fortsatta utbildningen skedde därefter på samma sätt, som ovan angivits för värnpliktiga utan studentexamen. Den sammanlagda utbildningstiden uppgick till 95 månader vid tre-årig utbildning vid försvarets läroverk samt 83 månader, om nämnda utbildning var begränsad till två år. Den militära utbildningen omfattade 67% månader, respektive 03 månader. Vid den for samtliga kategorier gemensamma officersaspirantskolan upprättades på grundval av förvärvade betyg vid skolans slut en turlista för fortsatt utbildning till officer. Till fastställt antal och i den ordning, turlistan angav beordrades vissa, nämligen de, som avlagt studentexamen, direkt till krigsskolan, övriga — värnpliktiga liksom fast anställda — med lägre allmänbild310

Befälstjänstgöring

Befälstjänstgöring

8. året

J=b 1/10

1/10

skola

Rekryt-

7. året

6. året

d = 1/10 t

1/10

T

T

5. året

4. året

15/5

15/5

t

T

Klass 3

Klass 4

Försv.

Försv.

lärov.

lärov.

Befälstjänstgöring

9. året

1/10

t

Befälstjänstgöring

1/9

T Officerskurs vid krigsskolan

ning bereddes plats vid försvarets läroverk för att efter där avlagd begränsad studentexamen ett senare år beordras till krigsskolan. Redan i november 1943 tillsattes emellertid en särskild kommitté — officersutbildningskommittén •—- med uppgift att verkställa en allmän översyn av officersutbildningen vid armén. I enlighet med det sålunda givna uppdragel ansåg sig kommittén icke böra upptaga frågan om officerskårens rekrytering till principiell prövning. I denna fråga gör dock kommittén principiella uttalanden, vilka i detta sammanhang torde böra återgivas. Det var av stor betydelse, att statsmakterna 1942 beslöto anordna särskild kostnadsfri undervisning fram till begränsad studentexamen för blivande officerare även ur kategorien värnpliktiga utan studentexamen. Genom att tillföra officerskåren element från de samhällsskikt, ur vilka huvudparten av den svenska värnpliktsarmén komme, skulle officerskåren bli bättre skickad att taga hand om och leda de värnpliktiga och vidare skulle bättre betingelser skapas för förståelse inom de breda lagren för folkförsvarets idé. Genom en på bredden lagd rekrytering skulle slutligen förutsättningarna ökas för att placera de för officerskallet mest lämpade inom krigsmaktens aktiva officerskårer. Kommittén fann vidare, att det prin-

cipiella kravet på allmän skolutbildning, motsvarande studentexamen, borde bibehållas, och att den nuvarande utformningen av kunskapsfordringarna med krav på studentexamenskompetens i vissa viktiga ämnen i stort sett visat sig lämplig. I detta sammanhang betonas vikten av enhetliga allmänbildningskrav för samtliga, som bli officerare. Ifråga om den begränsade studentexamen komme man icke ifrån, enligt kommitténs uppfattning, att den vore obegränsad» i avseende på icke blott ämnenas antal och innehåll utan framför allt studietiden. En officer, som gick den långa vägen, löpte därför större risk att bli militärt ensidig än den, som före den militära tjänstens början fullgjort sina civila skolstudier på vanligt sätt. I princip ansåg kommittén det vara önskvärt, att de blivande officerarnas grundläggande utbildning i allmänna ämnen icke skedde i försvarets egen regi utan gemensamt med övriga ungdomar, vilka skola rekrytera andra kvalificerade yrken. Ifråga om den allmänna målsättningen för utbildning till officer på aktiv stat vid armén ansåg kommittén, att denna borde grunda sig på de militära arbetsuppgifter, vilka tillkomme den unge officeren, innan han som officer fått ytterligare utbildning vid skolor. Dessa arbetsuppgifter skulle vara följande: att leda och utbilda pluton (motsvarande förband) av vid vederbörligt truppslag vanligast förekommande slag, att h a n d h a den militära utbildningen vid underbefälsskola för fast anställt manskap samt gruppchefs- och förberedande plutonchefsskola på vid vederbörligt truppslag vanligast förekommande utbildningslinje (-er) samt att i fält vid behov kunna ersätta närmast högre chef som ledare för kompani (motsvarande förband).

Den starka begränsningen av arbetsuppgifterna till pluton (motsvarande förband) av vid vederbörligt truppslag vanligast förekommande slag och till skola på truppslagets vanligaste utbildningslinjer motiverades bl a med önskvärdhet att hålla tiden för utbildningen till officer inom rimliga gränser. Utbildningen till officer finge emellertid icke uteslutande taga sikte på de arbetsuppgifter, som omedelbart väntade den nyblivne officeren. Under denna utbildning — främst under officerskursen vid krigsskolan — måste, framhåller kommittén, jämväl en fast grund läggas för den fortsatta officersutbildningen. Utbildningen ifråga avsåg, framhåller kommittén, tjänstgöring såsom fänrik vid vederbörligt truppslag. För att möjliggöra vederbörandes användning såsom löjtnant förutsattes utbildningen kompletterad med en under 2- a 3-årig tjänstgöring som fänrik förvärvad erfarenhet och bedrivna självstudier samt viss handledning och fortsatt befälsutbildning vid truppförbanden. Ifråga om den allmänna gången av utbildningen till officer föreslog kommittén icke någon principiell ändring. Utbildningssystemet enligt 1942 års försvarsbeslut var visserligen icke absolut rationellt, men nackdelen härav uppvägdes enligt kommitténs uppfattning obetingat av de fördelar, som detta beslut medfört genom att tillförsäkra officersrekryteringen bredast möjliga bas och öppna möjligheter för envar att oberoende av ekonomisk ställning och tidigare skolunderbyggnad utbildas till officer på aktiv stat, därest han visade den härför erforderliga lämpligheten och militära dugligheten. Vissa spörsmål, som kommittén i detta samband upptog till behandling, äro av intresse. -."• Vissa olägenheter med sammanförandet till samma kadettskola av å ena si311 \

2. året

året

3. året

5. öret

-TLTL =Fb=F 1/4

1/10

1/10

Klass

l/6t)/9[l/10

7. året

=t=F 15/5

1/5 1/10

6. öret

1/10

3. året

=b=F 15/5

1/10

15/5

t/)C

1/10

Korpral-

Kadett-

Klass 2

Kloss 3

Kloss 4

skola

skola

Försva-

Försva-

Försva-

kurs vid

rets läro-

rets låro-

rets läro-

krtgssko -

verk

verk

verk

fan

Rekryt-

Kompl.kurs

skola

Försvarets

Otficers-

läroverk Bef.

Bef.

Bef.

Bef.

Bef.

Bef.

'ig-

»ig.

tig-

tig-

'ig-

fig.

dan aspiranter, som skulle utbildas till yrkesofficerare, å andra sidan värnpliktiga, vilka, frivilligt eller tvångsvis uttagna, endast skulle utbildas till värnpliktiga officerare, hade påtalats. Enligt av eleverna gjorda uttalanden hade sammanförandet ett menligt inflytande så väl på nyssberörda aspiranters utbildning som i avseende på officerskårens rekrytering. Kommittén ansåg för sin del, att det ur renodlad utbildningssynpunkt vore till fördel, om de, som ginge in för att bli officerare på aktiv stat, bildade en särskild utbildningsenhet. Anordningen ifråga vore emellertid näppeligen förenlig med principen om officerskårens rekrytering på bredast möjliga bas. Det oaktat föreslog dock kommittén sådan organisation av kadettskolan vid ingenjörtrupperna. Värnpliktiga, vilka vid kadettskolan och därpå följande trupptjänstgöring kvalificerat sig för att komma till studentlinjen vid försvarets läroverk men hade lägre studiekompetens än den för denna linje avsedda, exempelvis endast genomgått vanlig folkskola, borde enligt kommitténs förslag erhålla kompletterande undervisning vid läroverket ifråga efter kadettskolans slut under 2% månader. Trupptjänstgöringen efter nyssberörda skola skulle i motsvarande omfattning begränsas.

312 Enligt kommitténs uppfattning hade det visat sig svårt att vid truppförbanden nå fullständig rättvisa vid urval till kadettskolan av fast anställda och värn pliktiga ävensom att åstadkomma en rättvisande jämförelse mellan fast anställda och övriga kadetter. De förstnämnda hade 36 månaders militär tjänstgöring bakom sig, de sistnämnda endast 16V£ a 18 månaders. Med hänsyn härtill föreslår kommittén att de fast anställda och de värnpliktiga skola sammanföras till en gemensam utbildning redan vid plutonchefsskolans slut, d v s den 1. juni andra utbildningsåret. Genom anordningen ifråga vunnes även den fördelen, att utbildningen till officer för fast anställd personal avkortades med ett år. Detta hade återigen till följd, att den till furirskolan förlagda undervisningen i allmänbildande ämnen måste ordnas på annat sätt. Kommittén föreslår, att denna meddelas vid försvarets läroverk under fyra veckor efter kadettskolans slut. Den föreslagna utbildningen framgår av ovanstående tidsschema. Slutligen bestyrker kommittén behovet av ökad tid för utbildning till officer. En förlängning borde dock undvikas av ekonomiska skäl och med hänsyn till rekryteringsmöjligheterna. Oaktat kommittén sökt beskära utbildnings-

volymen, befanns det dock nödvändigt förlänga officerskursen vid krigsskolan. Häremot svarade emellertid en av kommittén föreslagen avkortning av första tjänstgöringen med omkring en månad. För värnpliktig icke fast anställd, som avlagt studentexamen, skulle den totala längden av utbildningen till officer bli oförändrad. Däremot förlängdes utbildningen för värnpliktig icke fast anställd, som icke avlagt studentexamen, med en månad. För fast anställd begränsades utbildningen däremot med omkring 11 månader. Ifråga om målsättningen för de olika utbildningsleden var enligt kommitténs uppfattning denna alltför optimistisk. En kvalitativ förbättring av utbildningens resultat vore nödvändig. En kvalitetsförbättring kunde endast åstadkommas genom att minska utbildningens omfång och genom att ägna huvuddelen åt det väsentliga. Det allmänna utbildningsmålet under de särskilda skolorna borde begränsas till: gruppchef inom egen utbildningslinje vid gruppchefs- och förberedande plutonchef sskola; plutonchefs ställföreträdare inom egen utbildningslinje vid plutonchefsskola; plutonchef inom egen utbildningslinje vid kadettskolan; samt plutonchef inom truppslagets vanligaste utb.-linje vid krigsskolan. Betryggande möjligheter syntes enligt kommitténs uppfattning föreligga för en ändamålsenlig samordning av verksamheten vid de olika utbildningsleden under utbildningen till officer. Kommittén går även i detalj in på undervisningen i särskilda ämnen. Förevarande återblick måste härutinnan begränsas till vissa mera betydelsefulla spörsmål och i övrigt hänvisas till vederbörligt betänkande. Kommittén framlägger en ingående

utredning angående undervisningen i stats- och samhällslära. Denna undervisning borde under utbildningen till officer ha till mål att bibringa en allsidig kunskap om det svenska samhället och dess funktioner samt att levandegöra svensk demokrati och rättsuppfattning. Undervisningen borde liksom hittills koncentreras till krigsskolan. Ifråga om undervisningen i psykologi och pedagogik framhåller kommittén, att sådan undervisning vore obligatorisk för folkskolornas, läroverkens och seminariernas lärare. Om det ansågs fastslaget, att det för dem vore av betydelse att förvärva ett visst mått av kunskaper på detta område, måste detsamma anses gälla även för officerare, som ju också vore lärare och dessutom hade en mycket ansvarsfull uppgift som ledare. Taktikutbildningen borde enligt kommitténs uppfattning vid kadettskolan konsekvent koncentreras till vad som kan göra de värnpliktiga och reservanställda officerarna bättre skickade att genomföra sina aktuella uppgifter, nämligen som plutonchefer i fält (motsvarande) på egen utbildningslinje. Den tillämpade taktiska utbildningen vid nyssberörda skola borde därför begränsas till kunskap i underavdelningarnas verksamhet vid infanteribataljon samt till bibringandet av god förmåga att såsom plutonchef inom dylik avdelning fatta och följdriktigt genomföra ett beslut. Den teoretiska utbildningen skulle sträcka sig över samma områden som förut men med skarpare åtskillnad mellan huvudsak och bisak. I stort sett omfattade denna del av taktikutbildningen arméns trupporganisation i stort och det egna truppslagets organisation i detalj ( t o m regemente); underhållstjänsten i stort vid fördelning samt i detalj vid eget truppslag i för plutonchef (motsvarande) erforderlig omfattning; taktikens allmänna grunder och grun313

derna för infanteribataljons verksamhet. Vid krigsskolan borde däremot taktikutbildningen ha oförändrad omfattning. I enlighet härmed skulle den avse fördelningens och dess underavdelningars organisation och huvudsakliga utrustning, grunderna för de olika truppslagens samverkan, verksamheten vid stridsgrupp, bestående av förstärkt bataljon samt bibringandet av förmåga att som underavdelningschef inom dylik stridsgrupp fatta och följdriktigt genomföra ett beslut. Genom att den sålunda föreslagna målsättningen för taktikutbildningen vid kadettskolor och krigsskolan skulle en klar avgränsning erhållas mellan dessa båda utbildningsled. Slutligen må anföras, hurusom kommittén även ingående övervägt endera att av blivande officersaspiranter kräva obligatorisk arbetarpraktik eller också komplettera officerskursen med en obligatorisk studievistelse vid universitet. Kommittén ansåg sig icke kunna förorda något av dessa förslag. Den av arméns officersutbildningskommitté gjorda utredningen framlades inför 1948 års riksdag endast i vad avsåg arméns utbildningsanstalter. Verksamheten vid nyssberörda anstalter hade då enligt chefens för armén remissyttrande i ett flertal fall redan omlagts i överensstämmelse med officersutbildningskommitténs förslag. En sammanställande redogörelse av vad ovan anförts ifråga om rekryteringen och utbildningen till aktiv officer u n d e r det tidsskede, som är samhörigt med 1942 års försvarsreformer, ger vid handen följande. Frågan om officerskårens rekrytering trädde i förgrunden. 1942 års försvarsbeslut rörande utbildningen till aktiv officer präglas främst av en strävan att tillgodose de önskemål ifråga om offi314

cerskårens demokratisering, vilka särskilt inom riksdagen framställts sedan lång tid tillbaka. Studentvägen skulle visserligen bibehållas, men vid sidan av denna skulle öppnas väg även för värnpliktiga med lägre allmänbildning att bliva officerare på aktiv stat. Vidare skulle vägen för fast anställd personal till officersanställning jämnas och breddas. Officersutbildningskommittén uttalade sitt gillande av de tillämpade rekryteringsprinciperna. Av särskilt stor betydelse för demokratisering av officerskåren syntes vara den nya vägen för värnpliktiga med lägre allmänbildning än studentexamen. Tre rekryteringsvägar blev sålunda resultatet av 1942 års försvarsbeslut. Värnpliktsvägen kunde officerskåren rekryteras ur två allmänbildningskategorier, nämligen med studenter eller värnpliktiga med lägre allmänbildning. Den tredje rekryteringsvägen avsåg den fast anställda manskapspersonalen. Genom 1941 års värnpliktslag hade normer skapats för utbildning till värnpliktig officer. Systemet var baserat på den uppfattningen, att de för befälsutbildning avsedda värnpliktiga skulle under en successivt till 24 månader förlängd utbildning tävla med varandra för att kunna nå slutmålet: att bliva värnpliktig officer. Därigenom åstadkoms rättvisande, på militär duglighet grundat urval. De, som avsågo officersanställning, skulle enligt 1942 års beslut utbildas tillsammans med nyssberörda värnpliktiga och i likhet med dessa till värnpliktiga officerare. Därigenom skulle fördelarna med det värnpliktiga officersbefälets utbildning jämväl komma den aktiva officerskårens rekrytering till godo. Samordningen skulle jämväl bibringa de blivande aktiva officerarna förtrogenhet med värnpliktiga. Med 24 månaders trupptjänstgöring blev den sammanlagda trupp-

.slagstjänstgöringen för studenter före kommendering till krigsskolan 30 månader. Enligt 1936 års härordning skedde sådan kommendering redan efter IG månader. Skillnaden utjämnades såtillvida, att kursen vid krigsskolan begränsades från 17 till 11 månader samt att en under krigsskolekursen inlagd trupptjänstgöring om 4y 2 månader utgick ur utbildningsserien. Principiellt upprätthölls kravet på studentexamen som villkor för inträde vid krigsskolan. Därför kunde endast aspiranter med studentexamen omedelbart efter avslutad 30 månaders truppslagstjänstgöring beordras till krigsskolan. Aspiranter med lägre grad av utbildning i allmänbildande ämnen bereddes tillfälle att i likhet med fast anställda fullständiga denna vid försvarets läroverk. Aspiranter med realexamen skulle på två år, aspiranter med lägre förkunskaper på tre år avlägga begränsad studentexamen. F ö r att underlätta studierna vid försvarets läroverk för aspiranter med endast folkskolebildning föreslog officersutbildningskommittén, att trupptjänstgöring efter avslutad kadettskola skulle för dessa under 2% månader ersättas med kompl. undervisning vid läroverket. Som en följd av allmänbildningskravet kunde sålunda endast värnpliktiga med studentexamen omedelbart efter truppslagsutbildningen fortsätta officersutbildningen vid krigsskolan. Värnpliktiga med endast realexamen finge vänta med utbildningen vid krigsskolan under två år och värnpliktiga med en lägre allmänbildning under tre år. På grund härav fick utbildningen till officer av värnpliktiga olika längd, nämligen för värnpliktiga med studentexamen 41 månader; för värnpliktiga med realexamen 66 månader; samt

för värnpliktiga med lägre allmänbildning 78 månader. Den tredje för det fast anställda manskapet avsedda rekryteringsvägen omfattade först en tre-årig utbildning såsom fast anställd, avslutad med furirexaraen, därefter 13 månaders trupptjänstgöring samt slutligen gemensamt med ovanberörda värnpliktiga kadettskolan under sex månader och sex månaders trupptjänstgöring. Redan år 1943 borttogs ovannämnda 13 månaders trupptjänstgöring efter avlagd furirexamen. Enligt officersutbildningskommitténs uppfattning var det vidare icke lämpligt, att den gemensamma tjänstgöringen med de värnpliktiga påbörjades först med kadettskolan. Den gemensamma tjänstgöringen borde börja redan efter 1% års underbefälsutbildning. Utbildningsläget blev därigenom jämnare de olika kategorierna emellan, varjämte utb-tiden för den fast anställde aspiranten förkortades med ett år. Kravet på utbildning i allmänbildande ämnen var detsamma för här avsedd personal som för värnpliktiga utan studentexamen. Den av officersutbildningskommittén föreslagna begränsningen av utbildningen såsom fast anställt underbefäl gjorde det nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder för studiernas underlättande vid försvarets läroverk. Liksom för värnpliktiga med folkskoleutbildning enligt ovan skulle en särskild kompletteringskurs med en varaktighet av fyra veckor efter kadettskolans slut införas. Studierna i övrigt vid försvarets läroverk hade samma omfattning som enligt ovan för värnpliktiga, d v s två år för fast anställda med realexamen och tre år för övriga. Som en följd av kravet på utbildning i allmänbildande ämnen måste även aspiranter av ifrågavarande kategori efter avslutad truppslagsutbildning vänta med den fortsatta officersutbildningen 315

vid krigsskolan: aspiranter med realexamcn under två år och aspiranter med lägre allmänbildning under tre år. På grund härav fick utbildningen till officer av fast anställd personal följande längd: för fast anställd med realexamen 72 månader; och för fast anställd med lägre allmänbildning 84 månader. Enligt ovan borde kravet på studentexamen för utnämning till officer upprätthållas. Det utgjorde dock icke hinder för nämnda kommitté att med hänsyn till en ändamålsenlig rekrytering av officerskåren acceptera de avsteg från principen ifråga, som innefattades i benämningen »begränsad studentexamen». Ifråga om innebörden av nyssberörda avsteg hänvisas till detta förslags 8. kap »Skolreformen och befälsfrågan». I detta sammanhang må endast omnämnas, hurusom officersutbildningskommittén synes ha varit fullt medveten om ifrågavarande examens begränsade värde ävensom de risker, som vore förenade med en isolerad allmänbildning i försvarets regi. I enlighet härmed framhåller kommittén önskvärdheten av att blivande officerare utbildas i allmänbildande ämnen gemensamt med övriga ungdomar, vilka skola rekrytera mera kavlificerade yrken. Av väsentlig betydelse var, att såväl 1942 års försvarsordning som officersutbildningskommittén räknade med en omfattande rekrytering av officerskåren på de vägar, som ledde via försvarets läroverk. Den militära utbildningen var, oavsett rekryteringsvägar, i stort sett fördelad på tvenne skeden, nämligen ett senare avslutande skede, gemensamt för aspiranter ur samtliga truppslag och förlagd till krigsskolan, samt ett tidigare för truppslagsutbildning avsett skede, förlagt till vederbörliga truppförband eller truppslagsvis ordnade skolor. 316

Genom att överflytta en stor del av den praktiska utbildningen från krigsskolan till truppslagsutbildningen erhölls en lämpligare fördelning av utbildningen. Genom 1942 års beslut begränsades sålunda utbildningstiden vid krigsskolan avsevärt, under det att tiden för truppslagsutbildningen erhöll en betydande förlängning. Officersutbildningskommittén föreslog härutinnan en mindre justering. Skäl förelågo enligt officersutbildningskommitténs uppfattning att förlänga den sammanlagda tiden för utbildning av studenter till officerare på aktiv stat. Härutinnan föreslog dock kommittén icke någon ändring. Kommittén sökte i stället lösa frågan genom att begränsa målsättningen i dess helhet ävensom genom rationalisering av undervisningen i särskilda avseenden. Vid samtliga skolor skulle den på bestridandet av en viss befattning inriktade utbildningen endast avse en enda utbildning-(vapen-)linje samt vid krigsskolan i varje fall endast den vanligaste truppslagslinjen, d v s för infanteriets elever den s k skyttelinjen. En huvuduppgift för krigsskolan skulle vara att lägga en fast grund för de blivande officerarnas fortsatta officersutbildning. Eleverna skulle även bibringas någon förmåga att i krig inträda som ersättare för kompanichef. Utbildningen i dess helhet skulle sålunda inriktas på en blivande arbetsuppgift såsom plutonchef samt förbereda den fortsatta officersutbildningen. Kommittén synes dock icke ha ansett utbildningen till officer avslutad med genomgången av krigsskola. Utbildningen ifråga säges böra kompletteras med en 2—3-årig tjänstgöring såsom fänrik under handledning och fortsatt befälsutbildning, innan fänriken vore användbar såsom löjtnant. Ifråga om undervisningen framlägger

Tid för Total utbildningstid Rekryteringskategori

^ 3 -Q

Truppslagsutbildning Befäls tjänstgöring —

, 6 3- ao te « « a

•9 O -Q ti

«N

<« -s ** •es

o J3s

militärutbildning

•<* C5

Övrig tid

Utbildning vid krigsskola

Summa tid

3 3 3 , 6 , B , B , B ti3 ^o te en ti3 ^° te en ti3 ^o te (AO ti3 X° 60 CJ 01 « i» e) « »3 «S XJ « « ca A « v. a VI A — u u u te 5 •^' C i s å * t i £ 'c ! ° C d 52 •CS •fl <ji T 3 «« CN CM O 55 •<* O ~ «# O -3 OS C5 ,Q -Q -Q o> A

os

• *

Värnpliktiga

med lägre allmänbildning Fast

41 65 77

41 66 78

9 9 17 157, 217, 20

21 20 90 21 22 21

11 11 11

12 12 12

41 41 50 487, 5 4 7 , 53

83 .... 95

72 84

27 167, SI 1 /, 21

x 25 23 / 2 25 237,

11 11

12 12

52 63 677, 567,

anställda

med lägre allmänbildning

officersutbildningskommittén detaljprogram för undervisningen i stats- och samhällslära, pedagogik och psykologi samt riktlinjer för undervisningen i taktik. De olika rekryteringsvägarna fordrade särskilda åtgärder för bestämmande av rekryteringens omfattning på varje särskild väg. 1939 års utredningsmän hade, som förut nämnts, förordat ett kvotsystcm. Enligt 1942 års försvarsbeslut skulle de olika vägarnas aspiranter jämföras med varandra under en gemensam tjänstgöring. För värnpliktiga — såväl studenter som övriga — kunde denna tjänstgöring börja redan under förberedande plutonchefsskolan och ett urval av de för officersutbildning särskilt lämpliga göras redan före kadettskolans början. Först med denna skola började enligt 1942 års beslut den gemensamma tjänstgöringen med aspiranter på det fast anställda manskapets rekryteringsväg. Huvudmomentet i urvalsprocessen var sålunda förlagd till

kadettskolan. Som framgår av det föregående borde den fast anställde för att få fram en rättvisande jämförelse avbryta sin utbildning såsom fast anställd redan under korpralsutbildningen och börja den gemensamma tjänstgöringen redan med plutonchefsskolan. Genom det sålunda tillämpade jämförelsesystemet skulle enligt officersutbildningskommitténs uppfattning visad duglighet under den militära utbildningen bli utslagsgivande vid prövningen av de blivande officerarna, och en person med lägre skolunderbyggnad i princip ha samma möjligheter att hävda sig som en student. Ovan lämnas vissa uppgifter angående tiden för utbildning till officer enligt 1942 års försvarsbeslut och enligt officersutbildningskommitténs förslag. Av den lämnade översikten framgår, att aspirantens under den militära utbildningen visade duglighet och lämplighet för officersyrket ingalunda blir bestämmande för den tidpunkt, vid vil317

ken officersutnämning kommer att ske. Kraven på begränsad studentexamen för tillträde till utbildningen på krigsskolan fördröjer avsevärt fänriksutnämningen för värnpliktiga och fast anställda med lägre allmänbildning än studenter. För värnpliktiga med realexamen eller lägre allmänbildning sker fänriksutnämningen minst två, respektive tre år senare än för studenter. För fast anställda uppgick tidsskillnaden enligt 1942 års utbildningssystem till 3 % , respektive 4% år samt enligt officersutbildningskommitténs modifierade system till mer än 2 % , respektive 3 % år. översikten ger vidare vid handen, att värnpliktiga med lägre allmänbildning än studenter liksom fast anställda ha en väsenligt längre militärutbildning bakom sig vid utnämningen till fänrik. Värnpliktiga med realexamen ha sålunda fullgjort 8 månaders längre befälstjänstgöring enligt 1942 års system och 6% månaders enligt officersutbildningskommitténs förslag samt värnpliktiga med lägre allmänbildning 12% månaders sådan tjänstgöring enligt 1942 års system och 11 månaders enligt officersutbildningskommitténs förslag. För fast anställda med realexamen var tiden för befälstjänstgöring 18 månader och hela tiden för militär utbildning 22 månader längre än för studenter enligt 1942 års utbildningssystem. Enligt officersutbildningskommitténs förslag reducerades tiden ifråga till 7%, respektive 11 månader. För fast anställda med lägre allmänbildning än realexamen förlängdes befälstjänstgöringen med 22% månader och den militära utbildningen i dess helhet med 26% månader enligt 1942 års system. Motsvarande tider enligt officersutbildningskommitténs förslag voro 12, respektive 15% månader. Kravet på studentexamen av ett eller annat slag som villkor för tillträde till 318

krigsskolan föranledde, att den för värnpliktiga och i viss utsträckning även för fast anställda aspiranter praktiskt tagel gemensamma tjänstgöringen var avslutad med truppslagsutbildningen. Systemet framtvingade därefter en uppdelning av varje årsklass efter graden av allmänbildning. Vissa kunde fortsätta officersutbildningen utan avbrott, andra först efter två eller tre årsuppehåll i officersutbildningen. Som framgår av det föregående, medförde svårigheterna att enligt systemet tillgodose de uppställda kraven på utbildning i allmänbildande ämnen vidare vissa särskilda utbildningsorganisationer. Det gjordes vidare gällande, att den önskvärda rekryteringen av den aktiva officerskåren skulle i hög grad främjas genom en naturlig urvalsprocess under hela tiden för utbildningen av värnpliktiga till officerare enligt värnpliktslagen. Detta framtvingade, att utbildningen till aktiv officer sammanfördes med utbildningen till värnpliktig officer under hela den för sistnämnda utbildning fastställda tiden av 24 månader. En på yrkesutövningen uteslutande inriktad utbildning till officer började praktiskt taget först med utbildningen vid krigsskolan. I stort sett kan sägas, vilket även framgår av såväl 1942 års försvarsutredningar som officersutbildningskommitténs betänkande, att ifrågavarande system för utbildning till officer icke utarbetats med utgångspunkt från syftet med en sådan utbildning, nämligen att inom rimlig tid dana ett yrkeskunnigt aktivt officersbefäl utan fastmera med tanke på en bred rekrytering. Officersutbildningskommittén ifrågasatte icke heller någon ändring i de rekryteringsgrunder, som infördes genom 1942 års försvarsbeslut och som innebar gemensam utb.-gång för såväl blivande aktivt som reserv- och värnpliktigt befäl.

I. öret

2. öret

15/6 1/10 Till underofficersut-

bild-

5. öret

3. öret 15/9

15/5

t Befälsskola K

6. aret

S= Skola | Skola Befälstjänst-

7. aret

15/9

I

BS I =

Officerskurs vid krigsskolon

studentexamen begr. studentex Irealexl

BS 1 1 =

»

»

llägre a l l m . blldnl'

Kadett- Belälsskola tjänst-

ning 9Öring Officers- 9 ö r i n 9 l ut15/5 1/10 15/5 utbildning tagna ' Underofficerst värn-p BSI BSI utbildning plik-i Befälsskolo Försvarets Försvarets 15/9 , /6 «9oJ läroverk läroverk Klass 3 Klass 4 • Övriga värnB S II BefälsB S II BefälsplikFörsvarets tjänst- Försvarets tjänsttiga läroverk göring läroverk göring

6S

It

Klass 2

'

Rekryteringen fordrade slutligen en jämförande gemensam tjänstgöring icke blott för de värnpliktiga utan även med aspiranter ur det fast anställda manskapets led. 1942 års försvarsbeslut förutsatte avslutad underbefälsutbildning och därpå följande långvarig trupptjänstgöring, innan den fast anställde skulle beordras till sådan gemensam tjänstgöring. För att begränsa den sammanlagda utbildningstiden för det fast anställda manskapet samt för att få fram en mer rättvisande jämförelse, skulle utbildningen såsom fast anställt manskap avkortas till omkring 13 månader. Nuläget 1 Översikt över utbildning och rekrytering I enlighet med 1942 års försvarsbeslut rekryteras officerskåren dels med värnpliktiga, dels med fast anställda underbefäl. Efter graden av utbildning i allmänbildande ämnen före den militära utbildningens påbörjande hänföres de värnpliktiga till någon av följande tre grupper: värnpliktig: med avlagd studentexamen; värnpliktig: med endast realexamen;

Klass 3

1/9 t BSI Officerskurs vid krigsskolan 15/9 BSII Försvarets läroverk Klass 4

t BSII Befälstjänstgöring

BSII Officerskurs vid krigsskolan

värnpliktig: med lägre kunskaper i allmänbildande ämnen. Sättet, på vilket utbildning av värnpliktiga till officer på aktiv stat är ordnad, framgår av ovanstående tidsschema. I anslutning till tidsschemat må anföras följande. Truppslagsutbildningen sammanfaller med utbildningen till värnpliktsbefäl. En första period omfattar tiden från inryckningen — för värnpliktiga vid inskrivningen uttagna till underofficersutbildning omkring den 15 juni och övriga värnpliktiga omkring den 1 juni — till den 1 oktober första utbildningsåret eller inalles 3 % , respektive 4 månader. Förstnämnda värnpliktiga utbildas vid särskilt kompani, de sistnämnda vid utbildningskompanier för värnpliktiga i allmänhet. Den 1 oktober sker en omläggning av organisationen för befälsutbildning. Värnpliktiga, som bedömts användbara endast för lägre befälsbefattningar (gruppchefs- och motsvarande befattningar), sammanföras till lägre befälsskolor —- befälsskola A. För högre befälsbefattningar — närmast utbildning 1 Ansluter till läget före 1952 års riksdagsbeslut.

till plutonchefs ställföreträdare •— avsedda värnpliktiga sammanföras däremot till en högre befälsskola — befälsskola K. Befälsskolorna pågå till tiden för utryckning av de värnpliktiga från första tjänstgöring, omkr. 15/3. Under såväl 1. perioden som i befälsskolorna är utbildningen fördelad på särskilda vapenlinjer såsom gevärstjänst, kulsprute- och granatkastartjänst o s v. I befälsskola A sker dessutom på utbildningslinjen gevärstjänst en differentiering av utbildningen antingen för tjänst vid skyttegrupp eller för tjänst vid understödsgrupp. I vissa avseenden är målsättningen ytterligare begränsad i befälsskola A. Under tiden 15 mars — 15 september andra året äger underofficersutbildning rum, d v s till plutonchefs ställföreträdare. Till utbildningen ifråga uttagas ett antal av 8 procent av hela åldersklassen, regelmässigt bland till underofficersutbildning vid inskrivningen uttagna värnpliktiga. Underofficersutbildningen organiseras regementsvis på utbildningslinjerna gevärstjänst, kulsprute- och granatkastartjänst samt på övriga linjer centralt för truppslaget. Under utbildningen fullgöra eleverna befälstjänstgöring vid vederbörliga regementen under två månader. Uttagningen till officersutbildning sker på frivillighetens väg bland de till underofficersutbildning uttagna dock högst till ett antal av 4 procent av hela åldersklassen värnpliktiga. Utbildningen äger rum vid en för truppslaget gemensam kadettskola antingen på en vinterlinje om G månaders varaktighet eller på en sommarlinje om 5 månader eller slutligen på en delad linje u n d e r två på varandra följande somrar, varje sommar under 3 månader. Utbildningen till aktiv officer är förlagt till vinterlinjen. Endast denna linje är inlagd på tidsschemat.

320 Målet för officersutbildningen är i stort sett att bibringa förmåga att tjänstgöra vid fältförband såsom plutonchef. Den, som skall undergå utbildning till aktiv officer, fullgör efter avslutad vinterlinje vid kadettskolan trupptjänstgöring under sex månader vid vederbörligt regemente. Därefter uppdelas här avsedda värnpliktiga efter graden av utbildning i allmänbildande ämnen på nyssberörda tre grupper. Värnpliktiga med avlagd studentexamen fullfölja omedelbart efter avslutad trupptjänstgöring officersutbildning med officerskurs under ll 1 /^ månader vid krigsskolan samt antagas därefter till extra ordinarie fänrikar på aktiv stat. Värnpliktiga med endast realexamen beordras efter avslutad trupptjänstgöring till försvarets läroverk för att där efter studier under två vinterhalvår avlägga begränsad studentexamen. Under tvenne sommarhalvår fullgöra här avsedda värnpliktiga trupptjänstgöring. Därefter sker kommendering till officerskursen vid krigsskolan samt efter genomgången av kursen utnämning till extra ordinarie fänrik. Värnpliktiga med lägre allmänbildning än realexamen beordras efter avslutad trupptjänstgöring till försvarets läroverk. Studierna omfatta för här avsedda värnpliktiga tre vinterhalvår och trupptjänstgöring tre sommarhalvår. Först därefter sker kommendering till officerskurscn vid krigsskolan och efter dennas slut utnämning till extra ordinarie fänrik. Den till krigsskolan förlagda utbildningen, som utgör slutskedet i utbildningen till aktiv officer, har i stort sett till mål att bibringa eleverna förmåga att lösa den unge officerens till truppslagets vanligaste utbildningslinje begränsade arbetsuppgifter ävensom att

lägga en fast grund för den fortsatta officersutbildningen. Preliminär antagning av aspirant för utbildning till officer på aktiv stat sker regelmässigt i samband med inskrivningen. Han uttages härvid till underofficersutbildning och tilldelas det förband, vid vilket han önskar bliva officer. Som villkor för här omförmäld antagning gäller dock avlagd studentexamen eller avgångsexamen vid tekniskt gymnasium med vissa bestämda vitsord. Den slutliga antagningen av officersaspiranter sker först i samband med genomgång av kadettskolan. Förutom preliminärt antagna kan även den antagas, som icke avlagt student- eller realexamen. Dylik värnpliktig, som vill bli officersaspirant, får dock under det år, då kadettskolan beräknas bliva avslutad, uppnå högst 25 år. Någon civil studiekompetens erfordras icke. Vitsorden från genomgången kadettskola är utslagsgivande. Det ovan införda tidsschemat för utbildning till aktiv officer ger intryck av att denna i stort sett är ordnad enligt det genom 1942 års försvarsbeslut fastställda och av officersutbildningskommittén översedda system, för vilket redogörelse lämnats i det föregående. Vad som anförts i anslutning till tidsschemat ger dock vid handen, att de grunder och förutsättningar, på vilka systemet ifråga vilar, numera äro andra än vid systemets utarbetande. I det föregående har framhållits, hurusom hänsyn till officerskårens rekrytering lades till grund för ordnandet av officersaspiranternas utbildning i samband med 1942 års försvarsordning. Genom att ansluta utbildningen till värnpliktsutbildningen skulle envar värnpliktig, oavsett förvärvad utbildning i allmänbildande ämnen, beredas tillfälle att under tiden för värnplikts-

tjänstgöringens fullgörande söka anställning som officersaspirant. Vid slutet av utbildningen till värnpliktig officer skulle urvalet kunna ske bland alla, som önskade sådan anställning för fortsatt utbildning vid krigsskolan, vid lägre allmänbildning än studentexamen efter studier vid försvarets läroverk med begränsad studentexamen som mål. I nuläget sker emellertid uttagningen till underofficersutbildning i samband med inskrivningen. Antalet är begränsat till något mer än 8 procent av årsklassen och torde sannolikt i sig innesluta företrädesvis studenter och likställda. Under värnpliktstjänstgöringen kan annan värnpliktig frivilligt övergå till nyssberörda befälsgrupp, därest han befunnits lämplig för befälsutbildning. Regelmässigt kommer dock endast nyssberörda vid inskrivningen uttagna värnpliktiga att fullgöra underofficersutbildning. Därefter är utbildningen frivillig. Det slutliga valet av officersaspiranter kommer vid sådant förhållande att ske bland det begränsade antal underofficersutbildade, som frivilligt anmält sig till fortsatt utbildning, och dessutom bland det ytterligare begränsade antal, som väljer vinterlinjen för nyssnämnda utbildning. Av vad ovan anförts torde framgå, att rekryteringen av den aktiva officerskåren i nuläget ordnats efter andra grunder än dem, som på sin tid föranledde 1942 års utbildningssystem. Den anslutning av utbildningen till aktiv officer till värnpliktsutbildningen, som skedde genom 1942 års utbildningssystem, ansågs vidare vara ägnad att främja de blivande officerarnas förtrogenhet med trupp. Enligt 1942 års system tjänstgjorde även ett stort antal blivande officerare under såväl rekrytskolan som under gruppchefsskolan tillsammans med värnpliktiga i allmänhet. Endast de s. k. K-värnpliktiga utgjorde 321

a. Vid övergång till officersutbildning

under 6. året

2. aret

1/10

|

1/4

| Rekryt»kola

1/10 |

1 5 / 3 j l / 6 J l / 8 j l 5 / 9 | l 5 / 3 | l / 6 11/10

|

15/5

1/10

j

15/5 15/9

1 B S I Sko- Kadett- Kom-Befäls B S I B S 1 Försvarets la skola plet- tjänst Försvarets Officerskurs läroverk te- görin. läroverk krigsskolan Klass 4 ,. betälsringsKlass 3 1/10 15/5 Ijönstkurs göring Offi- förB S II BefälsB S II Befäls- B S IT BefälsUnderofficers- « • * s v ° Försvarets tjänst- Försvarets tjänst- Försvarets tjänstut- rets utbildning läroverk göring läroverk göring läroverk göring bild- läroKlass 2 Klass 3 Klass 4 ning verk

Korpral- Skola skola

alltifrån inryckningen fristående utbildningserfarenheter. I nuläget däremot bilda de redan vid inskrivningen till underofficersutbildning uttagna alltifrån inryckningen särskilda utbildningsenheter. Genom anslutningen av utbildningen till aktiv officer till utbildningen till värnpliktig officer enligt 1942 års system blev förstnämnda utbildning ställd i beroende av värnpliktslagens föreskrift ifråga om utbildningens längd. Enligt 1941 års värnpliktslag var utbildningen till värnpliktig officer tvåårig. Några år senare minskades utbildningstiden ifråga för alla värnpliktiga med tre månader eller från 24 (23) till 21 (20) månader. Detta föranledde i sin ordning, att även utbildningen till aktiv officer minskades med tre månader, en minskning, som helt drabbade rekryt- och underofficersutbildningen. Vilka konsekvenser den nyss berörda övergången från sex månaders tvångsvis utbildning till officer vid kadettskola till frivillig sådan kommer att utöva på utbildningssystemet är icke möjligt att för närvarande bedöma. Den sammanlagda tiden för utbildning av studenter till officerare på aktiv stat, som enligt 1942 års bestämmelser uppgick till 41 månader, är sålunda i nuläget begränsad till 38 månader. Av denna tid fullgöres de första 15 månaderna tillsammans med värnpliktiga, som vid inskrivningen uttagits till

korpralsskolan.

1/10

B S II Officerskurs krigsskolon

underofficersutbildning, och därpå följande 6 månader tillsammans med värnpliktiga, som frivilligt anmält sig för utbildning till reservofficer eller till värnpliktig officer. Under 6 månader skall därpå fullgöras trupptjänstgöring, varefter kommendering sker till 11 månaders officerskurs vid krigsskolan. Värnpliktiga, som endast avlagt realexamen, äro, liksom enligt 1942 års bestämmelser, skyldiga att före kommendering till krigsskolan genomgå 2-årig utbildning vid försvarets läroverk och att under två sommarhalvår fullgöra trupptjänstgöring. Befälstjänstgöringen blir sålunda för här avsedda värnpliktiga förlängd med omkring 9 månader. För värnpliktiga med lägre allmänbildning än enligt ovan är, likaledes som enligt 1942 års bestämmelser, utbildningstiden vid försvarets läroverk treårig och trupptjänstgöringen utsträckt till tre sommarhalvår. Här avsedda värnpliktiga fullgöra sålunda före kommendering till krigsskolan 12 1/2 månader längre befälstjänstgöring än studenter. Under förutsättning att aspiranter, tillhörande nyssberörda kategorier, påbörja utbildning till aktiv officer vid 20 års ålder, kan utnämning till extra ordinarie fänrik ske för studenter vid 23 års ålder, för aspirant med realexamen vid 25 års ålder och för aspirant med lägre allmänbildning vid 26 års ålder.

b. Vid övergång

1/10 |t Kloss I

1/4 1/4

J 1/10 ekry1-: Korprols: ,kolo Befölsskolo tjänstgönng

till officersutbildning

1/6115/9

efter

15/5

furirsutbildning.

1/10 B S I Officerskurs krigsskolon

Kodenskolo

1/10 I —

t

II rets fo löf overk Kloss 2

Utbildning av fast anställda och underbefäl till officer på aktiv stat är för närvarande ordnad på sätt framgår av förestående tidsschema. Ifrågavarande tidsschema ger vid handen, att gången för utbildning av fast anställd personal till officer på aktiv stat överensstämmer med det i det föregående angivna resultatet av 1942 års försvarsreformer. Övergången till officersutbildning tillsammans med de värnpliktiga kan ske antingen enligt tidsschema under a. redan under korpralsskolan, d v s efter endast 17 1/2 månaders utbildning såsam fast anställt manskap, eller enligt tidsschema under b. först efter avslutad underbefälsutbildning, d v s efter omkring 36 månaders utbildning såsom fast anställt manskap. I förra fallet sker den jämförande prövningen med värnpliktiga officersaspiranter under en tid av omkring 12 månader, i senare fallet under (5 månader. I båda fallen är slutprövningen förlagd till kadettskolan. Som framgår av det föregående, var det enligt officersutbildningskommittén förenat med svårigheter att enligt tidsschemat under b. få fram en rättvisande jämförelse under kadettskolan med de värnpliktiga. I syfte att åstadkomma ett mer rättvisande resultat föreslog därför officersutbildningskommittén den under a. framlagda utbildningsgången. Försvarets skolutredning har i sitt under år 1950 avgivna delbetänkande

Befölsljönslgöring

f BefälsB S II tjänstFörsvarets göring läroverk Kloss 31

15/5

15/9

BelälsB 5 II tjönstFörsvorets, göring läroverk

? B 5 II Officerskurs krigsskolon

Kloss 4

upptagit även denna fråga till bedömande. Enligt nämnda utrednings uppfattning hade systemet med övergång till officersutbildning redan under korpralsskola visat sig olämpligt. De fast anställda voro missgynnade i förhållande till de värnpliktiga under den gemensamma utbildningen, särskilt som de värnpliktiga i medeltal voro 2 å 3 år äldre. Resultatet blev därför, att de fast anställda i stor omfattning blevo utgallrade. Utredningen höll före, att någon rättvisande jämförelse icke kunde åstadkommas utan förordade övergång till ett kvotsystem. Som villkor för officersutbildning borde vidare fordras väl vitsordad furirsexamen och under ett trupptjänstgöringsår visad duglighet såsom truppförare och trupputbildare. TJj:len för militär utbildning av fast anställda underbefäl till officer uppgår sammanlagt till: a. vid övergång till officersutbildning under korpralsskola: för fast anställd med realexamen till omkring 52 månader, varav 1(5% i befälsföring; och för fast anställd med lägre allmänbildning till 56 1/2 månader, varav 21 i befälsföring; samt b. vid övergång till officersutbildning efter furirsutbildning: för fast anställd med realexamen till omkring 63 månader, varav 27 i befälsföring, och för fast anställd med lägre allmän-

År

Stat kompoff.

Antal vakanser

År

Stat kompoff.

Antal vakanser

År

Stat kompoff.

Antal vakanser

1946 1947

1122 1122

41 25

1948 1949

1122 1122

85 103

1950 1951

1122 1122

114 105

bildning till 67 V-x månader, varav ningen av de sex senaste officerskullarna. 3 1 % i befälsföring. Utnämning till extra ordinarie fänrik, som för värnpliktig med student- Kadettskolan Utbildningen vid kadettskolan bedriexamen kan ske vid 23 års ålder, förutves vid en vinterlinje och en sommarsatt att officersutbildning börjar vid 20 linje. Vinterlinjen omfattar tiden mitårs ålder, kan under förutsättning av ten av september — mitten av mars; fast anställning redan vid 18 års ålder sammarlinjen tiden april—augusti. Enske för underbefäl med realxemaen i ligt 1950 års riksdagsbeslut skall jämfall a, ovan vid 24 års ålder och i fall väl en delad sommarlinje ordnas. b, ovan vid 25 års ålder samt för underbefäl med lägre allmänbildning än Utbildningen försiggår sålunda under i fall a. ovan vid 25 års ålder och i fall hela året. Med hänsyn härtill är även b. ovan vid 26 års ålder. skolan organiserad. Personalorganisationen omfattar en Antalet vakanser inom officerskåren central stab med administrationspersovid infanteriet under de senaste sex nal, viss för skolan gemensam läraråren framgår av ovanstående tabell. personal och för utbildning vid två Officerskårens rekrytering vid armén kompanier beräknad personal. i dess helhet och vid infanteriet med Sammanlagt uppgår personalen vid personal ur olika kategorier framgår av skolan till: 27 officerare, 4 underofficenedanstående tabell över sammansätt-

Antal Officerskurs

1945—46 1946—47 1947—48 1948—49 1949—50 1950—51

Elever

Elevei m e d studentexamen Armén

°E <u c cd

c E <

— • <

112 118 86 86 107 119

53 55 39 43 54 63

c

83 59 39 52 61 43

<u o o u

&

<

oo oEl

Infanteriet

"3 c

c

<

£

o ou O,

<

17,9 8 44,1 24 44,2 16 30,6 9 34,6 14 38.7 19

studentexamen Summa

Värnpliktiga

Armén

74,1 3 8 71,7 2 0 2 5 45,5 52 45,3 18 46,2 3 8 60 32 74,4 26 57 3 5 64,8 37 36,i 22 34,9 46 50

begrän sad

Fast anställda

Infanteriet

C

mec

c 01 u o u 0* 15,1 43,6

Armén

Ht c

<

9 7 9 41 20.9 8 25,9 9 30,2 3 0

Infanteriet

a

0) y

ob

"c

<

£ 8,o 5,9

10,5 9,4 8,4

25,2

7 6 5 2 5 22

Armén

c u 3 o

c

£

<

Infanteriet

c 9o

"öl

£

<

«j

C

c a o o u

£

13,2 29 25,9 15 28,3 10,9 59 50 30 54,5 12,8 47 54,7 2 1 53,8 11 25,6 4,7 3 4 4 0 19 35,2 9,8 4 6 4 3 34,9 76 63,9 4 1 65,1

Antalet elever med studentexamen har efter h a n d m i n s k a t från 74.1 vid samtliga t r u p p slag och 71.7 procent vid infanteriet årskursen 1945—1946 till 36.1 procent, respektive 34.9 procent årskursen 1950—1951. Däremot har antalet elever med begränsad studentexamen ökat från 25.9 respektive 28.3 procent årskursen 1945—1946 till 63.9 respektive 65.1 procent årskursen 1950—1951.

rare, 2 arvodesanställda underofficerare och 29 civilanställda. Samtliga officerare, med undantag för chefen, äro beordrade från truppförbanden. Endast två underofficerare tagas i anspråk för utbildningen och denna utbildning avser fältarbeten. För utbildningen avses icke något underbefäl. En tabell över antalet elever på såväl vinter- som sommarlinjerna under åren 1945—1951 återfinnes under avsnittet »Erinringar och synpunkter». Enligt lämnade uppgifter vid befälsutredningens besök vid skolan stod sommarlinjens elever på en väsentligt högre utbildningsstandard än vinterlinjens, d v s den linje, som genomgås av samtliga officersaspiranter. Kvalitén på officersapiranter med studentexamen hade vidare sjunkit. Ofta nog ingick i denna kategori studenter, som hade svårigheter att göra sig gällande på andra områden. Enligt verkställda undersökningar alltsedan kursen 1944 —1945 hade vidare officersaspiranterna ur kategorien fast anställda undergått en avsevärd kvalitetssänkning under senare år. Denna kategori låg nu i paritet med värnpliktiga med endast folkskoleutbildning. Folkskolepojkarna hollo sig väl framme vid den värdesättning, som med hänsyn till allmänbildningsstandard skedde vid skolan för bestämmande av elevernas lämplighet för fortsatt utbildning till officer på aktiv stat. I fråga om utbildningen vid skolan i övrigt, mål och utbildningslinjer, utbildningens omfattning m m hänvisas till gällande undervisningsplaner för skolan. Krigsskolan Krigsskolan är en av arméns fasta undervisningsanstalter. Den för skolan

fastställda personalstaten upptager i stort sett personal för undervisning och för förvaltning. Härtill kommer personal för krigsskolans övningskompani. Den för undervisningen avsedda personalen redovisas i tabellen på nästa sida. Antalet befattningshavare vid krigsskolan uppgår inalles till omkring 170. Officerskursen vid krigsskolan utgör slutskedet i utbildningen till officer. Den har en längd av 11 1/2 månader och pågår från mitten av september till slutet av augusti. Antalet kadetter är beräknat till 135, men har under de sista åren varierat mellan 90 och 120. Som framgår av det föregående, kunna kadetterna med hänsyn till den utbildning, som de undergått före inträdet vid krigsskolan, hänföras till tre olika kategorier; värnpliktiga med studentexamen, värnpliktiga med begränsad studentexamen och fast anställda, med begränsad studentexamen. En tabell över antalet elever ur nyssberörda tre kategorier u n d e r de senaste sex officerskurserna h a r återgivits å föregående sida. I enlighet med den uppfattning, som kom till uttryck vid befälsutredningens besök vid krigsskolan, var elevernas allmänna standard i sjunkande, beroende på den försämrade rekryteringen. Studentkategorien inneslöt sålunda numera icke några särskilda begåvningar. Detta bestyrkes även av tillgänglig statistik om elevernas betyg. Den begränsade studentexamen var vidare icke ägnad att befordra den fortsatta utbildningen. Målsättningen för officerskursen ä r : Utbildningen skall med iakttagande av den taktiska, tekniska, pedagogiska och psykologiska utvecklingen så ledas och bedrivas: att elevernas chefsegenskaper utvecklas,

Placering Befattning Amnes- Kompbefäl lärare Krigsskolans

M l l l l l i l

i

2 4 x

l l 1

n

stat.

Chef (Ma 6 eller Ma 5) Förste l ä r a r e i krigskonst (Ma 4) Kaptener eller r y t t m ä s t a r e , därav adjutant kompanichef Kaptener, r y t t m ä s t a r e eller löjtnanter, därav kadettofficerare ur infanteriet » » kavalleriet 2 » » p a n s a r t r u p p e r n a .. » » artilleriet 3 » » luftvärnet 3 » » ingenjörtrupperna 4 » » t r ä n g t r u p p e r n a 5 .. andre lärare i krigskonst lärare i vapenlära » » fältarbeten » » topografi 6 » » gymnastik och idrott

Andra

försvarsväsendets

stater.

lärare i luftkrigskonst » » förvaltningstjänst » » signaltjänst biträdande l ä r a r e i luftkrigskonst » » » förvaltningstjänst » » » signaltjänst l ä r a r e i militär hälsolära, skolans b a t a l j o n s l ä r a r e biträdande lärare i hästtjänst, skolans veterinär

Personal

med

arvoden.

lärare i stats- och s a m h ä l l s l ä r a » » militärpsykologi

i Deltager i viss utsträckning i taktikundervisningen. 2 I regel l ä r a r e i hästtjänst. 3 Biträdande l ä r a r e i vapenlära. 4 Biträdande lärare i fältarbeten. 5 I regel l ä r a r e i motortjänst. 6 Biträdande l ä r a r e i taktik. att elevernas förmåga till självständigt omdöme och initiativkraft ökas, att eleverna bibringas den allmänna och militära fostran samt de kunskap e r och färdigheter, vilka erfordras för att lösa den unge officerens arbetsuppgifter,

att eleverna genom medborgarfostran och fördjupad samhällsorientering erhålla förståelse för de svenska rättsoch frihetsbegreppen, samt att en fast grund lägges för den fortsatta officersutbildningen. Den n ä r m a r e målsättningen återfin-

nes nedan under vederbörliga ämnesrubriker. Utbildningen är likformig för alla elever utom däri, att eleverna truppslagsvis erhålla viss specialutbildning. Som framgick vid besöket vid krigsskolan, är det för närvarande, liksom förut varit fallet, icke möjligt att på den till förfogande stående tiden tillgodose, vad nyssberörda målsättning i stort fordrar, nämligen å ena sidan en truppslagsutbildning inriktad på den unge officerens arbetsuppgifter, å andra sidan att lägga en fast grund för den fortsatta officersutbildningen. Vid krigsskolan syntes man vara av den uppfattningen, att krigsskolans syfte främst måste vara att lägga en för kadetterna ur samtliga truppslag gemensam grund för hela deras officersgärning. Endast vid krigsskolan voro representanter för samtliga arméns truppslag obligatoriskt sammanförda till en gemensam utbildning. Vid sådant förhållande måste utbildningen för att bli av värde för alla hållas på ett högt plan. Truppslagsutbildningen borde begränsas till ett upprätthållande av redan förvärvad rutin. Sådan utbildning hörde vidare av praktiska och ekonomiska skäl till vederbörliga förband. Ämnen och övningsgrenar uppdelas i två grupper, grupp I och grupp II. Till grupp I hänföras sådana ämnen och övningsgrenar, som böra direkt påverka elevernas utgångsplacering från krigsskolan och inom vilka differentierad betygssättning därför skall ske. Till grupp II hänföras sådana ämnen och övningsgrenar, som på grund av ringa omfattning, väsentligt olika förkunskaper hos eleverna eller ämnets speciella natur icke böra direkt påverka elevernas utgångsplacering och inom vilka differentierad betygssättning sålunda icke kan ske. Elevernas

Övningsgrenar

Grupp

Proc. a> Koef- underficient. visn.tiden

I. 10 9 8

23,5 19,5 8,5

6 5 4 4 4 3

7 7 7,5 4,5 4 2,5

Vapenlära och materielGymnastik och idrott ... Topografi Skjutning Stats- och samhällslära Grupp

II. 2,5 3,5 2 1,6 1 1

Reglementskunskap Reserv (avsedd för resor, särskilda föreläs-

4,5 10 10

uppförande och lämplighet för officersyrket skall därjämte bedömas. Tidens ungefärliga uppdelning på ämnen och övningsgrenar samt koefficienter för dessa framgå av ovanstående tabell. Nedan följer en kortfattad redogörelse för utbildningens mål och omfattning i de olika ämnena och övningsgrenarna. Krigskonst. Taktik. — Kunskap om fördelnings (brigads) och dess underavdelningars organisation och huvudsakliga utrustning. Grunderna för de olika truppslagens samverkan. Verksamheten vid bataljon. Förmåga att som underavdelningschef inom bataljon (kompanichef) fatta och följdriktigt genomföra ett beslut. Stabstjänst. —• Stabstjänstens organisation och utförande inom bataljonsstab och lägre förbands staber samt under-

hållstjänsten inom bataljon (motsvarande). Signaltjänst. — Signalmaterielens och signalorganens användning vid bataljon. Krigshistoria. — Krigshistorisk orientering. Taktikens allmänna grunder, belysta med exempel från äldre och senare krig. Försvarsorganisation. — De allmänna kraven på ett lands försvarsordning. Sveriges militärpolitiska läge, grunddragen av dess försvarsorganisation och dennas historiska utveckling. Sveriges militära indelning. Värnpliktsredovisningens principer. Orientering om civilförsvaret. Huvuddragen av grannländernas försvarsorganisation. Sjökrigskonst. — Orientering om den sjöstrategiska utvecklingen under andra världskriget, belyst med exempel från sjökrigsf öringen. Luftkrigskonst. •—• Flygförbandens och luftbevakningens organisation och taktiska uppträdande samt grunderna för samverkan mellan armé- och flygstridskrafter. Om så är möjligt, skola kadetterna beredas tillfälle till flygning. I krigskonst bestämmes betyget av kunskaperna i taktik. För att bliva godkänd fordras dock godkända kunskaper även i övriga delämnen. Truppföring. Elever ur infanteriet och kavalleriet. — God förmåga som skytteplutonchef. Någon förmåga som kulsprute- och granatkastartroppchef samt ersättare för kompanichef. Övriga elever. — Förmåga som plutonchef (motsvarande) inom vederbörligt truppslags vanligaste utbildningslinje. Någon förmåga som ersättare för kompanichef (motsvarande). Någon förmåga som skytteplutonchef. Utbildningen bör dels åskådliggöra i taktiken genomgångna stridssätt, dels Ock främst bedrivas som momentsövningar i tropp, pluton och kompani

(motsvarande). Varje elev skall ges tillfälle att upprepade gånger och under växlande lägen föra befäl. I truppföring värdesättes dels ansvarsglädjen och förmågan att få truppen med sig samt viljan och kraften i befälsföringen, dels förmågan att fatta riktiga taktiska beslut och omsätta dem i order och åtgärder. Trupputbildning. Förmåga att leda enskild utbildning och förbandsutbildning upp till pluton (motsvarande) inom vederbörligt truppslags vanligaste utbildningslinje. Utbildningen skall utgöra en praktisk tillämpning av utbildningsbestämmelserna för vederbörligt truppslag. I trupputbildning värdesättes dels förmågan att göra utbildningen medryckande och sättet att handhava de underlydande, dels förmågan att riktigt stegra och organisera utbildningen. Vapenlära och materieltjänst. God förståelse för materielens tekniska och ekonomiska betydelse. God förmåga att bibehålla materiel i fältdugligt skick. God förmåga att tekniskt-taktiskt använda eldhandvapen samt vissa kulsprutor, granatkastare, kanoner (haubitser) och specialvapen inom eget truppslag. Någon förmåga att tekniskttaktiskt använda minst ett av vardera av övriga truppslags huvudvapen. I detta syfte skall undervisning meddelas bl a om skjutlärans grunder och dess enklare tillämpning i vad avser skjutning, konstruktionsprinciper för vapen, eldledningsinstrument, signalmateriel, ammunition och dess verkan, transportsätt, de viktigaste transportmedlen och deras kapacitet, arméns beväpning och materielvårdens grunder, materielkostnader och materielens förvaltning samt utvecklingstendenser. Fältarbeten. God färdighet i handha-

vande av materiel för fältarbeten. Rekognoscering, planläggning och ledning av de fältarbeten, som förekomma inom kompani (motsvarande). Orientering om permanenta befästningar. Gymnastik och idrott. Underhållande och förbättrande av den fysiska konditionen. Personlig färdighet i gymnastik, fältidrott, skidlöpning, närstrid, simning och övrig idrott. Någon kännedom om ledande av gymnastik och idrott inom den militära utbildningen. Topografi. God kännedom om Sveriges topografiska karta och eldledningskarta. Någon kännedom om övriga viktigare svenska kartor och om grannländernas topografiska kartor. Kännedom om grunderna för terrängavbildning. De för en arméofficer erforderliga kunskaperna och praktiska färdigheterna i terrängbedömning, kartläsning, orientering och skissritning. Någon kunskap om fältmätning och bildläsning. Skjutning. God personlig färdighet i skjutning med (handhavande av) kulsprutepistol och pistol. Någon personlig färdighet i skjutning med (handhavande av) övriga inom eget truppslag förekommande eldhandvapen. Prisskjutning. Stats- och samhällslära. Huvuddragen av Sveriges författningshistoria och nuvarande stats- och samhällsskick. De viktigaste elementen i nutidens sociala och ekonomiska strävanden. Undervisningen skall ge en allsidig uppfattning av det svenska samhället och dess funktioner och levandegöra svensk demokrati och rättsuppfattning. Militärpsykologi. Huvuddragen av den allmänna psykologien; inlärandets och inövandets psykologi; massans,

gruppens och ledarskapets psykologi; psykologisk krigföring; differentiell psykologi (normala beteendevariationer, temperamentstyper, intelligensundersökningar, psykotekniska och karaktärologiska p r o v ) ; psykopatologiska företeelser av militär betydelse; värnpliktsålderns själsliga särmärken; svensk värnpliktig trupp och svenskt stammanskap ur psykologisk och social synpunkt. Tyngdpunkten i undervisningen lägges på det militära ledarskapets samt inlärandets och inövandets psykologi. Hästtjänst. Hästkännedom, hästvård samt truppofficers skyldigheter och ansvar vid vederbörligt truppslag i vad rör hästvård och stalltjänst. Ridning, körning, anspänning, klövjning. Motortjänst. Motorkännedom, motorvård samt truppofficers skyldigheter och ansvar vid vederbörligt truppslag i vad rör motorvården. Någon förmåga i ledning av materielvård och verksamheten vid bilförband under marsch och förläggning. Förvaltningstjänst. Föreskrifter för freds- och krigsförvaltningstjänsten, om vilka kompanichef (motsvarande) skall äga kännedom. Reglementskunskap. Lagar, författningar, reglementen och instruktioner, vilka icke göras till föremål för undervisning i andra ämnen och om vilka kompanichef (motsvarande) skall äga kännedom. Militär hälsolära. Grunder för personlig och allmän hygien under fredsoch fältförhållanden. Chefs åtgärder inför uppkomna skador (olycksfall) och smittosamma sjukdomar. Särskilda föreläsningar. Med militär verksamhet sammanhängande spörsmål, vilka äro av särskilt intresse för den blivande officeren och som icke kunna inrymmas i ordinarie ämnen och övningsgrenar. 329

E r i n r i n g a r och synpunkter Syftet med den övergång, som skedde genom 1942 års försvarsbeslut, från det förutvarande väl vitsordade systemet med utbildning till officer på aktiv stat till 1942 års allt fortfarande — åtminstone till sin yttre form — gällande system var, att man trodde sig genom systemet ifråga få fram en bättre rekrytering. Genom det sammanförande av utbildningen till aktiv officer med utbildningen till värnpliktig officer under hela den för sistnämnda utbildning avsedda tiden — 24 månader —, som skedde genom 1942 års system, skulle det vara möjligt att åstadkomma en rekrytering med värnpliktiga ur alla kategorier. Enligt 1942 års försvarsbeslut och särskilt enligt officersutbildningskommitténs uppfattning syntes just denna värnpliktsrekrytering vara av särskilt värde. Man förmenade, att envar värnpliktig skulle under tiden för värnpliktstjänstgöringen beredas tillfälle att söka anställning såsom officersaspirant. Vid slutet av utbildningen till värnpliktig officer kunde de för officersyrket dugligaste och lämpligaste utväljas bland dem, som önskade fortsatt utbildning till aktiv officer. Den som hade för sådan utbildning stadgad allmänbildningskompetens — studentexamen —, kunde fullfölja officersutbildningen omedelbart; för dem med lägre allmänbildning begränsades kravet på sådan bildning till s k begränsad studentexamen, vilken skulle avläggas vid försvarets läroverk. Efter avlagd sådan examen kunde utbildningen till officer fortsätta. Som framgår av den gjorda återblicken, skulle enligt officersutbildningskommitténs uppfattning den sålunda på bredden lagda rekryteringen tillföra officerskåren element från de samhällsskikt, ur vilka huvudparten av den

svenska värnpliktsarmén komme, och kåren bliva skickad att ta hand om och leda de värnpliktiga. Bättre betingelser för förståelse inom de breda lagren för folkförsvarets idé skulle skapas och förutsättningarna ökas för att placera de för officerskallet mest lämpade inom den aktiva officerskåren. Visad duglighet under den militära utbildningen skulle bliva utslagsgivande vid prövningen av de blivande officerarna samt en person med lägre skolunderbyggnad i princip få samma möjligheter att hävda sig som en student. I tabell å sid 332—333 redovisas för varje årskurs alltifrån år 1945 elevantalet vid kadettskolan, fördelat på å ena sidan värnpliktiga, å andra sidan fast anställda och inom vardera gruppen efter olika grad av skolunderbyggnad. Av tabellen framgår bl a att värnpliktiga med lägre kunskapsmått än som motsvarar studentexamen visat sig äga goda förutsättningar att hävda sig under den gemensamma utbildning, som ordnades genom 1942 års försvarsbeslut. Detta gäller även ifråga om lämplighet till aktiv officer. Under vinterkursen 1947—1948 förklarades sålunda ungefärligen 64 % av eleverna med studentexamen, 66 % av eleverna med realexamen och 51 % av eleverna med endast folkskola lämpliga för utbildning till aktiv officer. Under vinterkursen 1949 voro motsvarande siffror 53 %, 37 % och 38 %. Förklaringen torde ligga däri, att bestridandet av militära befattningar såväl i fred som i krig främst förutsätter vissa ofrånkomliga karaktärsegenskaper, en praktiskteoretisk inriktad begåvning, för befälsutbildning särskilda anlag och en god fysik. Anmärkningsvärt är emellertid, att medan de värnpliktiga officerarna genom 1942 års system i betydande omfattning rekryteras med andra värn-

pliktiga än sådana, som avlagt studentexamen, endast ett begränsat antal funno med sin fördel förenat att fortsätta utbildningen till aktiv officer. Av antalet för fortsatt utbildning till aktiv officer lämpliga värnpliktiga elever med realexamen begagnade sig sålunda vinterkursen 1947—1948 endast 19 % av möjligheten till fortsatta studier vid försvarets läroverk, vinterkursen 1948 —1949 5 % och vinterkursen 1949— 1950 20,5 %. Motsvarande siffror beträffande elever med endast folkskolekompetens voro 19 %, 26 % och 24 %. I detta avseende har syftet med 1942 års utbildningssystem icke infriats. Många anledningar kunna ha bidragit till att så blivit förhållandet. I detta sammanhang må endast en utbildningsfaktor beröras. Som framgår av det föregående, avslutas med kadettskolan den för samtliga värnpliktiga, som tillhöra en och samma årskurs, gemensamma militära utbildningen. Gången av den fortsatta militära utbildningen för alla dem, som förklarats lämpliga för sådan utbildning, är icke beroende av deras ådagalagda militära duglighet, utan bestämmes av den före värnpliktstjänstgöringen förvärvade utbildningen i allmänbildande ämnen, uttryckt i vitsordade examina vid de allmänna undervisningsanstalterna. Det är måhända med hänsyn till vad ovan anförts icke riktigt, att, såsom gjorts gällande, 1942 års utbildningssystem berett samma möjligheter för alla värnpliktiga att, oavsett skolunderbyggnad, på grund av ådagalagd militär duglighet utbildas till officerare på aktiv stat. Systemet har öppnat vägen för värnpliktiga med lägre utbildning i allmänbildande ämnen än studentexamen, men genom krav på åtminstone begränsad studentexamen som villkor för utbildning vid krigsskolan gjort vä-

gen tidsödande och svårbeträdbar. Därigenom har syftet med anordningen ifråga i hög grad motverkats. De krav på utbildning i allmänbildande ämnen, som böra uppställas för kommendering till krigsskolan, äro, enligt vad officersutbildningskommittén även framhåller, närmast beroende av beskaffenheten av de befattningar, vilka skola bestridas efter avslutad utbildning vid nämnda skola. Dessa krav komma att avhandlas i detta förslags 7. kap »Skolreformen och befälsfrågan». I detta sammanhang må endast framhållas vikten av att icke genom högre ställda krav än nödigt är försvåra den breda rekrytering, som i enlighet med vad officersutbildningskommittén även framhåller är av grundläggande betydelse för danandet av en god officerskår. Därigenom kan även den militära dugligheten bättre komma till sin rätt. 1942 års utbildningssystem skulle även tillgodose deras uppfattning, som höllo före, att officerskårens demokratisering skulle bäst främjas genom rekrytering ur det fast anställda manskapels led. Det sätt, på vilket den jämförande prövningen mellan å ena sidan värnpliktiga, å andra sidan fast anställda aspiranter ordnades, hade som framgår av det föregående, även till följd, att nyssberörda rekrytering ökades avsevärt. Från att under åren 1939—41 i medeltal ha uppgått till 8 ä 9 % av hela rekryteringen, steg antalet fast anställda till omkring 50 % av årskurserna u n d e r åren 1947—1948. Officersutbildningskommittén, liksom vederbörande myndigheter, synes emellertid hava kommit till insikt om att denna rekryteringsväg näppeligen ledde fram till någon demokratisering. På grund härav och av olika anledningar ordnades, enligt vad i det föregående anförts, en jämförande tjänstgöring för de fast anställda redan efter omkring ett års militärut331

> .fe rt

Jr : ° "3 u

E E

—i .'

o VD

-3 ~

t.

Lämpl ga til reserv office

•-

_

1 ^H

c ca

< **

c 13

< ** i

Å ca

<M

i

co co t - co r r-1 CO

rdratill svas läverk §-§!2 2 £ ca - ^

Lämp ga ti] vpl office

•

Lämpliga till reservofficer

* 'c

> «

ca

Beori de t krig skol

t- : S

:«

ca « -

<"

—

a

43 ,

i C W i O O O r H eo c o co

| 1

| 1

co eo eo co co i i

4 D CO OS r H r H

1 I

i — 1 1 - c o eo c o o s r - c o Tji c o

i 1

i 1

«5 vO

O H i O O O

•rH 0 0 - * CD » O © CO CO

B» CO

t O O t - C O i f l t— r H rH

I 1

1 1

rH rH rH

co co O eo »o i i

c~

OS r H r H

rH

eo

CO U 3 - # OS CO rH r l T * O i-l i—1

CO

eo c o c o t ^ c o CO r H CO tD

| 1

i |

CO OS rH

t>- CO CO O O r H CO rH

O lO

1 1

1 1

O

1 Ȁ

1 OS

t£5 CO

t-

rt

lO rH

CO

| CO

©]

1-1 rH

CO r H r H

<* oo

|

co co -^ co eo 1 1

CO

rH

o CO

l O O S5 •

O r-l

1 CO O CD "<* O i f i 1 r H r H CO r H IT5 CC>

<<*< rH

I c o eo c o o -<ti c o 1 CO r H r H r H CO t -

io y-<

H S ) rH I -<

CO CO

1 CO CO CO t — r H t >• 1 r-*

CO

eo

I l > - l O r H CO r H CO 1 H i H

00 H(

CO r H CO CM O | O5 co eo co CD 1

lO CO

r H t o VÄ eo CO o c > eo c o o - ^ i a o r < CO

| CO OS CO t - t - CD 1 T J I c o eo eo I-H

t"" I-H

( N H X i O O I T- H T-l CO 1

!>• iQ

CO CS r H CO 00 r H C* 1 1-H CO

40 IQ

l co rH eo co rH Tf<

- *

eo

t - N i f l l O CO r H

1 W 1 rH

1 |

| |

>a eo

CO OS i£3 co

1 i

1 t~ 00 l

CD i-l

(O I

I I

1 I

co

c o eo c o -Hl

i |

i |

O

1 I

lO

I

I I I I

1 1 H I I

eft r>

1 r-i r H

ia

IQ

CO

c o c o CO »o > * o c* 5 i C H O J I M i H H

cH

« * CO CO <M t - r H i - 4 U3

CO t-

tOXCC CX>

I

^

»O

i—I i-H

t-QO T-i

1 1

I 1

1 1

1 1

| 1

os

SIMM !

S l1 l 1 l 1 l 1l 1

1 I

I

I

CM

CO CO

< -2

CM

CO CO

"* 1 1 1 1 1 co 1 I I 1 1

1 "* 1 co

<M i-i os CM O O er 5 •rH r H r H r H CO CS t --

CD CO

C 5 CO i C ! > • CTi O C> CO CO CO » O r H O CT i

t~ eo

H t H K C M r t H I O ) C D ^ C D C D i n C O t -

rH CD

CO CM - * r H O CS i - -l -* i-H r- 1

O CO

• *

"* t - i o •>*• ers rH a)

co CO

•^TtlCDlirSrHrHCO CO r H CO C O r t H

OS 00

( M CO r H CO O O UT 5 O H ( M l O H rH

<* CO CO

>rs eo CO

1-HCOOSCOrHCOO c o eo eo CD rH c o rH

os O

< ™

c>\

1 CO 1 1 1 1 1

O

CO

CO

1 1 1 11

r- i

rH c o

o

CO

1-1

••*

C 4)

C3

eo >o O t r H CO CO

1-1 •

4)

E

;E

•

3 C/3

•

ii

4)

s

4)

o

ca

S

• 4»

0)

E

; E E ca

•

: xii

a

ca

6 E

u a

c *A 4)

3 V3

es

c

•g

ca o

o

g 2 x x ^ x -a

«

g

4)

(fl

4) C

W g 0) (fl (O 0) (/• 3 p ca ca —•i cs w— *j ^> 0) 4) O OJ c ert b e u « v - h t«-

j3 *J VI

K ca ca r—i r»> 4» 4) O M h h lH

ca *— OJ C h 14-

• ^ ' Ö ' Ö " d T3 " d 1) 0» 0) 4) 4) ii

T J T j T J ""Ö T j T J TJ 4) ii ii ii O 4) 4

• 3 " 3 - 3 - 3 Xf T ! -C 4) 4) ii ii ii ii i.

E EE EES E

E E E E EE E

a

a

ca o

X 4

a

a

(rt

E^ ca

a

£a-

'

« — ca =R

I

t ]

« ca = c

j« o.-^

A

i t^

• *

TI<

•1 ^ ! • * ta

1 «5 1 • * co

r* ca ca • - H P*> 4) 4) o t r . !_ !_ v .

ca *— <u c t i V|_

i

;

,

x

fc. .T" bo

cä ;c:

tjJo.'5

»i c

cc

g g2 i—l x rJAH ^-a r-< x ^J a

"3 3 . j y.

" ci TJ

pjk bo « tn ~

a a

Ea ^ c •J S ca o o c

c

! cc •rj< 1 1 ^

1 •*

•H<

eo ca

• ca

la

la

**

ca

ca

: c : c : :

C/3 a

E.2

0) C

<u

c *-

ca

exam >ium men la ut

£

c o c o C> - f l> i

: c : c • :

; e £ca

3 ^ ca t- r2 to

os

t~ iO

E EE££E E

r*

CO

co eo o t - c o O S i O i O C O N

co

eo 1

•^

exam ium men la ut

w

CO

o)

>

o

i~t

( N i C N i O

^

I

c **

cS

I

• c«

V

I f 5 r H CO r H r H

CO

eo

• SJ

JA

-*

rH

: c

o

1 K

>

mpl til Fice akt tat

i

< -

os

CO CM r H

<s ^

• *

rH

co eo os co co i i

eo

<£^ c^

la

B

i

N O O ) ( N ( N • * * CO CO t O

»n i co co »o i i

co

exam ium men la ut

'c

t>-

..

Lämpl ga til vpl office

•m - H

» H B 3 H 5 C rH

fe

| •

> u ca -< 'O T) — SJ •T)

•i « • £

C

• Ji

U

w

o

fco

g g

C

o

CD T-H

co er. CM co 1 CM 1

I

fl la

<3 *•'

i

~°

J

_

fl ca

< **

o Tji

O J r - i ,-H

1 CD

1 T-H O O O GC TJI m m TJI

|

t-

'

T H

|

CM CM

i OJ |

00 1—1

CO CM

CD

1 co O O OJ | 1 CM T-H eo 1

in t»

eo i n o o co 1 OJ m in in TJI I

CM t-

CO O CM T J I ,-H 1 OJ i n i n TJI eo 1

o o t~ i n o

CM

CM O CO 00 CM | CO T-H CM CM 1

o

<M t - CD in TJI I T-H CO 1

Tj<

t ' M C H O 1

CM OJ

i n l-H T-H

3 T-H GO TJI o o I CD —1 CO T-H C- 1

O

i n co T-H

1 eo TJI i n i n 1

|

t - CO - ^ O 00 1 OJ co t - TJI TJI 1

H

l O 1(5 I>1

co TH eo

t . ca

TJI

CM

eordrade till örsvaets läroverk M

*"

Tji

i

1 CM a3

T-H

CM CO OJ CM

•"T

1 CM m TH oo i c*

CO T-H

'

co 1

i—i

co

i o t » o co m c5

OJ

0*3 < *>

I co ^ H co O eo T:h T-1

t CO

| eo m TJI TJI co oJ

T-H

•

eo

#

1 O O CM i Q 1 C5 H i eo eo r~ TJI

CM CM

CM CM 00 O 00 O IT 3

C 'rt

, i—i i o eo co

t—

eo OJ co T-H i>- CM c>> O

1 T-1

CM

1-1

co

CM

T-H

T-H

£

1 T-H

OJ

T-l

t ~ OJ TJI 00 O 1 CO T-H Tji T-H t— 1

CO

T-H -H

2 *•' a . •»

co 1

i

I CD OJ tO IM O C5 1 T-l —• T-l CO «5

t.

i—i

1-1

1 CM CM

^12-3

eo 1

CM

T-l

T—1

-< *• >

CM M

c T3

fl

1-1

4J •-"

C/3

i •«

<M

I

'

1 C - CO O T - i 1 1 CM CM T j i T J I 1

pliill rvcer

ca

1—1 C D

'

-

i—i

I

TJI T - l

« t -

eo co i n eo eo T- i

O CM

> 'i-

O1

T - l i—1 T-H C O

t-

CM T-H T-H

t-

,

*- S

<« ca

eorc de t krig skol

ca - H

GQ i

ämpl 'a til ffice akt stat

>

i

P_H

•< **

£ <# Aa

<i .->

i

<3 0 0

m

|

(M C» t -

1 TJI

1 Ttl

,.

H

<M 1 IQ CO

1 1

I 1

1 1 1 1

iQ T J I t > - CO 0 0 Q CO T j i T * T-H T j i O T-H

T- < l >•

fl 13 <J «-)

•*

: a

C

;g

c

T- 1 Oi

• SJ

a *-' 3

tudent exam ymna >ium ealexa men ealsko la ut olksko la .. ealexa men olksko la ..

cs

t»

y.

Dfl _

fe

TJ SJ

T3 "Ö T3 T3 ^ TJ

SJ

ea

t-

O

52 1 1 1 1 1

i - <*-

SJ SJ O

I . t<_

SJ SJ

SJ

g g g g g g E

1 CO

O CM

I 1

1 1

1 1

1 1 1 1

in

m

CO CO t— 00 oo o c 3 i n TJI eo eo eo t>- t- -

t^ Tji

o

co CM TJI oo t - i n o J

00 CO T-H CM

m

oo

,

CD

OJ •«*

h fl

1 °°

1 Tf oo Tj<

o

CM

T-H

co CO

0 0 0 0 T j i T-H T j i t^- CC 3

o T-* eo

m CM CD CM TJI T-H : c

: B

g ca

g

SJ

SJ

SJ

:

C0

:

: s

ca

ca

C SJ

T-1.

C

5>

ca

C

~r. ~

-~ v .

ca

F,

ca

xSJ

g

3 C/3

SJ

B

6J2

•s.

: •

C

g ca

9 SJ

•- v -

"d 'O "O T3 T J "3 t ! SJ

: 2

SJ

g g oo

SJ SJ SJ SJ SJ

SJ

g ggggg E

OJ

fl

'

ca

B

SJ

F,-2

•x. t r . :_

:_ i _

t, •_

"O "fl "fl "O T ) T3 "C SJ

SJ SJ SJ SJ SJ

SJ

g g g g g gg

C5

i

T3

g a s sfc |

> a-

|

T-H

ca 1

co

T-H

C/3

fl

SJ

OJ 00

<M O OJ i—1 (M 1

g g

ca o

CM

T-H

SJ

• ca

co

1 CO

m

oo CD o eo ao i n iri ao T-H I M eo T-i T j i CO f M 0 0 O O CO CO T J I T-H 0 0

o

T j i T-H 1—I

T-H

I 1

i n oo TJI i n •rf* i

T-H

tudent exam ymna? ium ealexa men ealsko la ut Dlksko la ealexa ilksko

C

>

y-i O J co C O T-H T - l

.

ica

, T:

Fast iställ

Le SJ

Värn pliktiga

_c

tudent exam ymna; >ium ealexa men ealsko la ut olksko la ealexa olksko

Lämpliga till reservofficer

SJ

i

i 13

»i 7Z U)

S ^ca

> P,*-

feg

ca

ca

o

io 1 OJ 1 TJI OJ Tji

1 ° iS

bildning. Följden blev en väsentlig nedgång i rekryteringen, vilken i sin ordning möttes med invändningar av bl. a. försvarets skolutredning. Förhållandet ifråga saknar betydelse för ifrågavarande utredning, då denna förutsätter rekrytering av den aktiva officerskåren helt ur de värnpliktigas krets. Den gemensamma tjänstgöring, som värnpliktiga med avsikt att utbildas till aktiv officer enligt 1942 års system hade att fullgöra med värnpliktiga, som skulle utbildas till värnpliktigt befäl, motiverades även därmed, att värnpliktig därigenom skulle beredas tillfälle att när som helst under den två år långa tjänstgöringen vinna anställning som officersaspirant. Samtidigt skulle under ständig konkurrens mellan de sökande de dugligaste kunna utväljas. Värdet av nämnda motiv är självfallet beroende av under hur lång tid det praktiskt sett är erforderligt att medgiva övergång till anställning som officersaspirant. Redan i 1942 års system låg en viss begränsning på grund av kadettskolans organisation. Eleverna voro ju här fördelade på sommarlinje och vinterlinje och endast bland eleverna på sistnämnda linje kunde rekrytering ske till anställning såsom officersaspirant. Erfarenheten från den gemensamma utbildningen gav vidare vid handen, att denna näppeligen befordrat rekryteringen ifråga. Det ligger i sakens natur, att den gemensamma utbildningen måste inriktas på utbildningen till värnpliktig officer. På grund härav har utbildningen icke kunnat ges en med hänsyn till rekryteringen av den aktiva officerskåren anpassad karaktär av yrkesutbildning. Förhållandet ifråga är därför förenat med åtskilliga olägenheter ur utbildningssynpunkt. Dessa komma att avhandlas i annat sammanhang. Men erfarenheten har givit vid handen, att det även varit ägnat att ge de värnplik-

tiga en skev uppfattning om officersyrket och därför i många fall verkat återhållande på rekryteringen. En återblick på läget före 1942 års reform ger vid handen, att rckryteringssynpunkterna i och för sig äro väl tillgodosedda, om anställningsmöjligheten förmedelst en lämplig upplysningsverksamhet klargöres för de värnpliktiga före inskrivningen och under utbildningsåret begränsas till en med hänsyn till utbildningen mera anpassad tjänstgöringsperiod. De beslut, som fattades vid 1950 års riksdag ifråga om värnpliktsutbildningen, avsågo endast utbildning av värnpliktigt befäl. Följdverkningarna i avseende på utbildning till officer på aktiv stat gjordes icke till föremål för överväganden. Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för nuläget, kunna emellertid de rekryteringsprinciper, som lades till grund för 1942 års och officersutbildningskommitténs utbildningssystem icke längre tillämpas. Den till något mer än 8 % begränsade uttagningen av värnpliktiga till underofficersutbildning sker redan vid inskrivningen, och utbildningen av ifrågavarande värnpliktsgrupp är avsedd att äga rum alltifrån inryckningen till första tjänstgöring i särskilda skolor. I denna grupp ingå även värnpliktiga, som vid inskrivningen sökt anställning såsom officersaspirant. Annan värnpliktig än till underofficersutbildning uttagen kan visserligen frivilligt övergå till gruppen ifråga, men sådan övergång synes försvårad genom utbildningssystemet. Utbildningen vid kadettskolan är vidare enligt 1950 års beslut frivillig. Huruvida den kommer att omfatta andra värnpliktiga än dem, som önska utbildning till aktiv officer eller reservofficer, får framtiden utvisa. Genom

1942 års

utbildningssystem

ville man bereda möjlighet att under hela värnpliktsutbildningen ända fram till slutet av den tvååriga utbildningen till värnpliktig officer rekrytera den aktiva officerskåren ur alla värnpliktskategorier och basera det slutliga urvalet på visad duglighet och lämplighet för officersyrket under inbördes konkurrens. Med 1950 års åtgärder begränsades rekryteringen och urvalet under tjänstgöring praktiskt taget till den ringa grupp värnpliktiga, som uttagits vid inskrivningen till underofficersutbildning. Vid kadettskolan, där den slutliga anställningen såsom officersaspirant är avsedd att äga rum, blir antalet värnpliktiga sannolikt ytterligare begränsat. Det är uppenbart, att ifrågavarande system är något helt annat, än som gav åt 1942 års system dess särskilda karaktär. De rekryteringsmotiv, som föranledde sammanförandet i 1942 års system, ha i huvudsak bortfallit, men den gemensamma utbildningen lever kvar. Redan under 20-talet riktades mot då gällande system för utbildning till aktiv officer den erinran, att detsamma icke gav de blivande officerarna den kontakt med truppen eller den manskapserfarenhet, som vore erforderlig för utövandet av truppledning. I enlighet härmed föreslogs redan i 1925 års försvarsproposition, att officersaspirant skulle fullgöra ytterligare ett års trupptjänstgöring före kommendering till krigsskolan. Förslaget blev icke förverkligat på grund av svårigheten att med då gällande utbildningstid för värnpliktiga bereda tillfälle till trupptjänstgöring. Samma erinran kom åter med förnyad styrka i den s k Österströmska utredningen. Enligt denna borde officerskåren rekryteras med fast anställt manskap, då detta på grund av sin

långvariga trupptjänstgöring hade den nödvändiga förtrogenheten med truppens förhållanden. 1939 års utredningsmän synes ha principiellt haft samma uppfattning angående det stora värdet av en på trupptjänstgöring grundad erfarenhet om de värnpliktiga. Då officerskåren icke kunde rekryteras uteslutande ur det fast anställda manskapets led utan alltjämt i betydande omfattning med värnpliktiga studenter, blev resultatet en militärt sett dualistisk rekrytering. Krigsskolekurserna 1. arbetsåret utgjordes av å ena sidan värnpliktiga studenter med endast omkring 15 månaders militärtjänst, varav blott 4 månaders befälstjänstgöring, å andra sidan fast anställt manskap med omkring 48, respektive 63 månaders militärtjänstgöring, allt efter antalet studieterminer vid försvarets läroverk. Officersutbildningen tillförde regementena två skilda officerstyper, den ena med en begränsad förtrogenhet med värnpliktig trupp, den andra med stor erfarenhet om utbildningsarbetet inom plutonsförbandet. I vilken omfattning de krav på trupptjänst, som uppställdes av den Österströmska utredningen, blivit tillgodosedda under följande år, framgår av nedanstående uppgifter (tabell å sid 336) rörande befälstjänstgöringens längd enligt olika förslag och i nuläget. Den förtrogenhet med de värnpliktiga och deras förhållanden och den praktiska kännedom om befälsövningens elementära krav, varom här är fråga, kan självfallet näppeligen bibringas officersaspiranterna på annat sätt än genom utbildning tillsammans med de värnpliktiga samt under befälstjänst i de lägsta befattningarna, främst gruppchefsbefattningar. Tabellen ger vid handen ifråga om värnpliktiga med studentexamen, att befälstjänstgöringens längd minskat till 335

Befälstjänstgöring

Fast anställda

Värnpliktiga

med studentexamen

1942 års beslut Officersutbildningskommitténs slag

med med lägre med lägre grad av grad av med utbildning utbildning real i allmänexamen i allmänbildande bildande ämnen ämnen

21,

167, 15

20 19

31,5

16,5 46,5 22

21 49 2 24,5

för-

Nuläget

med realexamen

(antal mån.)

?

övergång till officersutbildning under korpralsskolan. Övergång till officersutbildning efter furirskolan.

och med i förhållande till 1942 års beslut och officersutbildningskommitténs förslag, nämligen från 9 månader till för närvarande endast omkring 6 månader. För värnpliktiga aspiranter med lägre utbildning i allmänbildande ämnen ökar befälstjänstgöringens längd i betydande grad, för dem med realexamen med 9 månader och för dem med lägre kunskapsnivå med 13 månader. Det anmärkningsvärda förhållandet inträffar sålunda, att befälstjänstgöringen är minst, där behovet erfarenhetsmässigt är störst, och tvärtom. Förklaringen härtill ligger uteslutande däri, att aspiranter med endast realexamen eller lägre kunskapsnivå först efter två, respektive tre års militärtjänst efter avslutad kadettskola få beordras till krigsskolan. Den befälstjänstgöring, som här avsedda värnpliktiga officersaspiranter böra undergå, bör självfallet vara lika för alla. Det torde heller icke råda mer än en mening därom, att befälstjänstgöringen ifråga med hänsyn till dess för officersutbildningen stora betydelse bör på lämpligt sätt fördelat täcka huvuddelen av ett utbildningsår. Som framgår av det föregående, är officerskårens rekrytering avsedd fram-

deles ske uteslutande ur de värnpliktigas led. Det har därför icke ansetts erforderligt att närmare beröra tabellens uppgifter rörande det fast anställda manskapet. Den lämnade återblicken ger vid handen, att kravet på studentexamen i någon form utövat ett bestämmande inflytande ifråga om officerskårens rekrytering. Då enligt 1925 års försvarsbeslut tillträde till officersbanan skulle beredas fast anställt manskap, måste vissa eftergifter göras ifråga om det ditintills gängse kravet på studentexamen vid det allmänna undervisningsväsendet. Tillfälle skulle beredas berörda manskap att förvärva erforderlig utbildning i allmänbildande ämnen vid särskilda skolor i försvarets regi och samtidigt skulle kunskapsfordringarna begränsas, vilket kom till uttryck i den samtidigt fastställda benämningen »begränsad studentexamen». Eftergifterna ansågos befogade med hänsyn till de större militära krav, som ställdes på det manskap, som kunde komma ifråga för sådan officersutbildning. Rekryteringen på denna väg blev därför ganska begränsad. De rekryteringskrav, som lades till

grund för 1942 års beslut och officersutbildningskommitténs förslag, föranledde, att ovan berörda bildningsväg för det fast anställda manskapet öppnades även för de värnpliktiga i allmänhet. Härvid uppställdes icke några större krav i militärt avseende som kompensation för det medgivna lägre kunskapsmåttet än på värnpliktiga med studentexamen. Det nuvarande kravet på utbildning i allmänbildande ämnen för utbildning till officer är därför icke längre studentexamen vid de allmänna undervisningsanstalterna utan »begränsad studentexamen», avlagd vid försvarets eget läroverk. Värdet av den bildning, som under benämningen »begränsad studentexamen» sålunda satts som villkor för utbildning till officer, kommer att närmare åskådliggöras i detta förslags 7. kap »Skolreformen och befälsfrågan». Även det sålunda begränsade kravet på utbildning i allmänbildande ämnen för utbildning till officer har, såsom framgår av återblicken, icke kunnat tillgodoses utan att i avsevärd grad påverka officerutbildningens organisation. Sålunda måste den normala utbildningstiden till officer av omkring 3 1/2 år enligt 1942 års beslut ökas för värnpliktig med realexamen med omkring 2 år och för värnpliktig med lägre kunskapsmått med omkring 3 år. Med hänsyn härtill har också i det föregående framhållits vikten av att icke uppställa större krav i nyssberörda avseende för utbildning till officer än som är nödigt. Vilken grad av allmänbildning, som skall sättas som villkor för utbildning till officer, är självfallet beroende av en mångfald olika faktorer. Problemet behandlas i sin helhet i ovannämnda 7. kapitel. I detta sammanhang må framhållas, hurusom den gjorda återblicken ger vid handen, att hänsyn till officersaspirants militära duglighet och

lämplighet för befälsanställning måste i större utsträckning, än vad för närvarande är fallet, bli bestämmande för officerskårens rekrytering. I anslutning till förevarande utredning må vidare följande anföras. Enligt förhållandena före 1942 års reformer var principiellt studentexamen, avlagd vid det allmänna undervisningsväsendets anstalter, normallikaren för tillträde till officersbanan. Realiter sänktes emellertid enligt 1942 års beslut och officersutbildningskommitténs förslag det principiella kravet på utbildning i allmänbildande ämnen till vad som innefattas i en »begränsad studentexamen». Att märka är emellertid, att såväl 1939 års utredningsmän som officersutbildningskommittén, vilka ägnat denna fråga en ingående behandling, vid allmänbildningskravets bestämmande icke närmare ingått på olika slag av officersbefattningar och dessas krav utan i stället utgått ifrån ett allmänt bedömande av de fordringar i ifrågavarande avseende, vilka böra ställas på officersyrket eller officerstjänsten i och för sig. Det är vid sådant förhållande ganska naturligt, att som villkor för officersyrket principiellt hävdats avlagd studentexamen. Mot bakgrunden härav framträder även i särskilt hög grad styrkan av de skäl, som kunde föranleda en så avsevärd minskning i kraven på utbildning i allmänbildande ämnen, som skedde genom 1942 års reformer. Enligt den uppfattning, som här företrädes, bör kravet på utbildning i allmänbildande ämnen bestämmas icke med utgångspunkt från yrket såsom sådant med alla till yrket sedan gammalt hörande befattningar. Ett sådant tillvägagångssätt får lätt nog till följd, att det sålunda generellt bestämda kravet bliver för högt eller för lågt. Med skäl kan sålunda göras gällande, att det

337 22

mått av utbildning i allmänbildande ämnen, som en begränsad studentexamen ger, icke är tillfyllest för bestridande av mera kvalificerade befattningar eller för studier vid högskolor. Även är det uppenbart, att plutonchefsoch dylika befattningar, vilka i enlighet med sedan lång tid tillbaka vedertagen organisation, bestridas av såväl officerare som underofficerare, icke erfordra någon begränsad studentexamen. Med hänsyn till de rekryteringssynpunkter, som legat till grund för 1942 års reformer, synes det vara av särskild vikt, att nyssberörda behov av allmänbildning med hänsyn till de blivande befattningarnas bestridande tages i noggrant övervägande. I det föregående har upptagits till bedömande sådana frågor, som närmast sammanhänger med officerskårens rekrytering, och andra förhållanden vid sidan av den militära utbildningen i egentlig mening. Återblicken ger även anledning till erinringar ifråga om nyssberörda utbildning. Av skäl, som redan framlagts, gjordes genom 1942 års beslut utbildningen till officer på aktiv stat gemensam med utbildningen till värnpliktig officer under hela den för sistnämnda utbildning stadgade tiden. Redan i officersutbildningskommitténs betänkande skymtar fram, att gemensamheten ifråga var förenad med vissa olägenheter. Det synes vara anledning ingå på problemet ifråga. Principiellt synes det vara av särskild vikt, att när en utbildning skall ordnas av vad slag det vara må, ett klart ensartat ändamål lägges till grund för densamma. Det ligger i sakens natur, att det är förenat med stora svårigheter att ordna en rationell utbildning, om elevgrupper, avsedda för olika ändamål, sammanföras till gemensam utbildning. 1942 års utbildningssystem

sammanför utbildningen av värnpliktiga till värnpliktiga officerare med utbildningen av aspiranter till officerare på aktiv stat. Utbildningen till värnpliktig officer har uteslutande till syfte att utbilda värnpliktiga för tjänst vid mobilisering såsom plutonchefer. Det gäller härvid att på kortast möjliga tid bibringa här avsedda värnpliktiga praktisk förmåga att fylla en bestämd befälsfunktion i fält. I enlighet härmed begränsas även utbildningen till vad som är oundgängligen nödigt. Det må erinras om den differentiering på vapenlinjer, som sålunda utmärker det värnpliktiga befälets utbildning. Av sociala och ekonomiska skäl har även utbildningstiden efter hand begränsats från 1941 års 23 å 24 månader till nulägets 20 å 21 månader. I tidsbesparande syfte har vidare, som framgår av »Nuläget», den preliminära uttagningen för här avsedd utbildning förlagts till inskrivningsförrättningarna i form av »uttagning till underofficersutbildning», varigenom den successivt stegrade mera tidskrävande befälsutbildningen av värnpliktiga enligt 1941 års system kan ersättas av en forcerad skolutbildning av nyssberörda vid inskrivningen uttagna befälsvärnpliktiga. Syftet med ifrågavarande utbildning sätter en bestämd prägel i stort och i detalj på såväl utbildningens organisation som dess bedrivande. Utbildningen av värnpliktiga aspiranter till officerare på aktiv stat h a r däremot till syfte att utbilda dessa till yrkesmän, avsedda även för fredsbefattningar med särskilt ställda krav. Visserligen måste utbildningen ifråga, liksom utbildningen till värnpliktig officer, jämväl omfatta utbildning till bestridande av gruppchefs- och plutonchefsbefattningar i fält. Yrkesmannen måste emellertid bemästra dessa

båda befattningar med hänsyn till sin blivande verksamhet som utbildningsofficer. Vid sådant förhållande måste yrkesutbildningen i härmed sammanhängande stycken göras långt mera djupgående och allsidig. Sålunda kan t. ex. en till viss vapenlinje begränsad utbildning, såsom ifråga om utbildning till värnpliktig officer, sägas vara olämplig, när fråga är om utbildning till officer på aktiv stat. Vidare fordrar yrkestjänsten, att det redan under truppslagsutbildningen genom en allsidig såväl praktisk som teoretisk skolning lägges en fast grund för den egentliga officersutbildningen vid krigsskolan. Ordnandet av den gemensamma utbildning, som här avses, grundades icke på någon undersökning på vad sätt utbildningen till värnpliktig officer å ena sidan och utbildningen till officer på aktiv stat å andra sidan skulle bäst tillgodoses. Genom 1941 års värnpliktslag fick utbildningen till värnpliktig officer sin bestämda utformning. Genom 1942 års reformer anslöts utbildningen till officer på aktiv stat till förenämnda utbildning. Härvid upptogs, som framgår av det föregående, utbildningsfrågan icke till någon prövning. När några år senare den sammanlagda tiden för utbildning till värnpliktig officer avkortades från 24 månader till 23 och sedan till 21 månader, minskades automatiskt den för utbildning till aktiv officer avsedda tiden. Slutligen påverkar de omläggningar, som företogs vid 1950 års riksdag ifråga om värnpliktsutbildningen, direkt även utbildningen till aktiv officer. Den gemensamma utbildningens organisation är sålunda helt dikterad av vad värnpliktslagen stadgat ifråga om utbildningen till värnpliktig officer. Den begränsade tid, som stadgas för utbildning till värnpliktig officer, har

vidare självfallet till följd, att utbildningen ifråga uteslutande måste taga sikte på utbildning till värnpliktigt befäl. Officersaspiranterna utgöra även ett försvinnande fåtal i samtliga gemensamma skolor i förhållande till övriga elever. Under den sista gemensamma skolan — kadettskolan — kunde antalet värnpliktiga enligt 1941 års beslut beräknas till omkring 34 per normalinfanteriregemente, under det att antalet officcrsaspiranter vid normal rekrytering var ungefär 2 å 3 per dylikt regemente. Vid sådant förhållande meddelas officersaspiranten icke någon som helst annan utbildning än den som föreskrives för utbildning till värnpliktig officer. Aspiranten blir utbildad till gruppchef, plutonchefs ställföreträdare och plutonchef i fält på endast en vapenlinje, regelmässigt skyttelinjen. Samutbildningen har till följd för officersaspirantens del en ofullständig truppslagsutbildning före inträdet vid krigsskolan, desto mer betänklig, som brister i ifrågavarande hänseende svårligen kunna avhjälpas under utbildningen vid nyssnämnda skola. Det ligger i sakens natur, att den gemensamma utbildningen för officersaspirantens del innebär en avsevärd tidsförlust. Förhållandet ifråga är desto mer anmärkningsvärt, som den sammanlagda tiden för utbildning till officer på aktiv stat, trots på senare tid vidtagna utökningar, för närvarande anses vara i knappaste laget. Då en ytterligare utökning av utbildningstiden ifråga icke anses böra företagas med hänsyn till rekryteringen, är det självfallet av särskild betydelse, att den redan anslagna tiden blir rationellt utnyttjad. En väl ordnad utbildning till officer på aktiv stat förutsätter en uppläggning, som från början till slut tar sikte på syftet med densamma. Före 1942 339

tillämpat utbildningssystem var präglat av en dylik planläggning. Utbildningen av de truppslagsvis ordnade aspirantskolorna, där eleverna främst utgjordes av officersaspiranter, gav en truppslagsutbildning, som kunde utgöra en fast grund för den egentliga officersutbildningen vid krigsskolan. Visserligen framträdde tid efter annan meningsbrytningar ifråga om omfattningen av den utbildning, som lämpligen borde förläggas å ena sidan till truppförbanden och officersaspirantskolorna, å andra sidan till krigsskolan. Genom särskilda åtgärder tillgodosågs dock sammanhanget och enhetligheten ifråga om utbildningen i dess helhet. Som framgår av det föregående, konstaterar även den österströmska utredningen, att det så ordnade äldre systemet innebar den kortaste och billigaste vägen till officersexamen och ur den synpunkten måste sägas vara ytterst rationellt. Värdet av det äldre systemet framgår även av officersutbildningskommitténs erkännande, att å ena sidan det genom 1942 års försvarsbeslut inrättade systemet icke var rationellt ur utbildningssynpunkt, å andra sidan framställda krav om utökad tid för utbildning till aktiv officer voro berättigade. En ganska långt gående fasthet i organisationen bör vidare prägla yrkesutbildningen. Ofta vidtagna ändringar i berörda avseende ha självfallet ett menligt inflytande på utbildningsresultatet. Som nämnts vidtogos tid efter annan även ifråga om det äldre systemet vissa ändringar, stundom ganska överflödiga. Ändringarna hava dock varit av relativt begränsad omfattning i betraktande av den långa tid, under vilka systemet varit i tillämpning. Ifråga om 1942 års system har erfarenheten givit vid handen, att sammankopplingen med värnpliktsutbildningen 340

härutinnan varit förenad med betydande olägenheter. De ständiga ändringar ifråga om värnpliktsutbildningen, som måst företagas under de gångna åren, ha sålunda påverkat yrkesutbildningen. Dessa ändringar sammanhänga icke blott med statsmakternas beslut om ändrade tider för utbildning och ändrade grunder för uttagning till befälsutbildning utan även med utbildningsmyndigheternas nästan årligen vidtagna ändringar i avseende på organisationen av de värnpliktigas utbildning och för denna uppställda mål. Detta ger icke den stadga åt aspiranternas truppslagsutbildning, som är nödvändig icke blott i och för sig utan även för att lägga en grund för den fortsatta utbildningen vid krigsskolan. De gjorda iakttagelserna ge vid handen, att det sammanförande av yrkesutbildningen med utbildningen till värnpliktig officer, som för närvarande tillämpas, är ur yrkesutbildningssynpunkt förenad med väsentliga olägenheter. Det är därför anledning taga under övervägande, huruvida icke officersaspiranternas utbildning bör, liksom förut varit fallet, ordnas fristående från utbildningen av det värnpliktiga befälet. En förutsättning är, som framgår av det föregående, att härvid de rekryteringssynpunkter, som legat till grund för det nuvarande systemet, bliva på annat sätt behörigen tillgodosedda. Likaledes måste hållas i sikte, att endast under tjänstgöring tillsammans med värnpliktiga officersaspiranterna kunna bibringas den förtrogenhet med de elementära grunderna för befälsutövning, som bör vara ett ofrånkomligt villkor för officersanställning. Endast härigenom torde det vara möjligt att avlägsna de brister, som särskilt enligt den Österströmska utredningen, och delvis med rätta, ansågs vidlåda det äldre utbildningssystemet.

Som framgår av det föregående, kan utbildningen till officer i stort sett sägas omfatta dels en till vederbörliga truppslag förlagd utbildning, dels en för samtliga truppslag gemensam utbildning, förlagd till krigsskolan. Som framgår av återblicken, hava olika meningar framställts ifråga om den omfattning, i vilken utbildningen bör förläggas till truppslagen eller till krigsskolan. Vid handläggningen av de ytterlighetsförslag ifråga om utbildningens centralisation, som framlagts inför 193G års riksdag, påvisades emellertid, att truppslagsutbildningen icke hör krigsskolan till, samt att praktisk befälsutbildning icke i annat fall, än då så var nödvändigt, borde äga rum med anlitande av särskild övningstrupp. Samma principer koramo till uttryck i den begränsning av utbildningen vid krigsskolan från förutvarande 17 till 11 månader, som genomfördes med 1942 års försvarsordning. Den utveckling, som varje truppslag genomgått under senare år, utgör ytterligare ett skäl för att den erforderliga truppslagsutbildningen bör vara avslutad med inträdet vid krigsskolan. Den utbildning, som skall äga rum vid krigsskolan, måste taga sikte på vad är gemensamt för samtliga truppslag. I annat fall blir utbildningen till förfång för elever vid det ena eller andra truppslaget. Till officersutbildningen hör däremot en grundläggande kännedom om verksambelcn vid andra truppslag än dem, som elev tillhör. Bibringandet av sådan kännedom hör till den gemensamma utbildningen, men kan, när fråga är om den praktiska tjänsten, av ekonomiska och praktiska skäl näppeligen meddelas på annat sätt än vid vederbörliga truppslag. Truppslagsutbildningen hör principiellt truppförbanden till. Utbildningen på ifrågavarande stadium är icke av så-

dan beskaffenhet, att fördenskull erfordras någon sammandragning till centrala skolor. Med hänsyn till det begränsade antalet elever vid varje förband bli, i likhet med vad förr varit fallet, likväl särskilda aspirantskolor erforderliga för varje truppslag. Den allmänna målsättningen bör, som officersutbildningskommittén framhåller, grunda sig på de militära arbetsuppgifter, som tillkommer varje officer. F ö r r kunde med denna utgångspunkt målsättningen ges en ganska enkel utformning, nämligen att bestrida befattning såsom plutonchef (motsvarande chef). Utvecklingen har emellertid efter hand påkallat jämkningar och eftergifter. Officersutbildningskommittén fann för sin del erforderligt att, med hänsyn till nödvändigheten att hålla tiden för utbildningen inom rimliga gränser, i väsentliga avseenden begränsa målsättningen. I enlighet härmed skulle arbetsuppgifterna avse pluton (motsvarande) av vid vederbörligt truppslag vanligast förekommande slag och den militära utbildningen vid lägre skolor på truppslagets vanligaste utbildningslinje. I annat sammanhang preciserar kommittén närmare sin uppfattning om resultatet av utbildningen ifråga. Det vore sålunda icke tal om, att den från krigsskolan utexaminerade officersaspiranten omedelbart skulle kunna bestrida plutonchefsbefattning. Härför erfordras ytterligare utbildning och erfarenhet under två a tre års tjänstgöring såsom fänrik, h ä r u n d e r bedrivna självstudier samt fortsatt befälsutbildning vid förbandet. Från militärt håll har under senare år gjorts gällande, att betänkliga brister vidlåda den nuvarande värnpliktsutbildningen genom att denna på grund av den begränsade övningstiden måst differentieras på vapenlinjer. Hur härmed än må förhålla sig, kan yrkesut-

bildningen självfallet icke begränsas på sätt skett ifråga om värnpliktsutbildningen utan måste med nödvändighet omfatta alla de huvudvapen, som numera karaktärisera infanteriet. Med hänsyn härtill är det av betydelse se till att icke — såsom för närvarande — dyrbar tid går förlorad genom sättet för utbildningsens organisation och därigenom undvika en alltför lång utbildningstid. Om det sålunda är av synnerlig vikt, att den grundläggande utbildningen ges en tillräcklig bredd, kan åter utbildningen till plutonsbefäl vid truppslagsskolor och vid krigsskolan icke ges en sådan omfattning, att aspiranten efter avslutad skolutbildning kan omedelbart anförtros befattning som plutonsinstruktör — kvalificerad officersutbildad lärare —• vid utbildning av värnpliktiga i fred. Fordringarna på nu nämnd befattningshavare äro numera allt för stora i olika avseenden, för att detta skulle vara lämpligt. Erfarenheten ger vid handen, vilket även synes vara officersutbildningskommitténs uppfattning, att den nyutnämnde fänriken dessförinnan bör beredas tillfälle u n d e r ett par år fullständiga sin utbildning till plutonsinstruktör u n d e r ledning av särskilt dugliga officerare. Officersutbildningskommittén framhåller vidare med eftertryck vikten av att närmast under officerskursen vid krigsskolan en fast grund lägges för den fortsatta officersutbildningen. Detta är också enligt reservanternas uppfattning det syfte, som krigsskolan främst h a r att tillgodose. Skolan ger ock särskilda förutsättningar för en härpå inriktad verksamhet, då skolan omfattar elever från samtliga truppslag. Detta förhållande vore anledning att särskilt beakta, eftersom övriga arméns skolor, frånsett krigshögskolan, voro truppslagsvis organiserade. Enligt den u p p -

fattning, som här företrädes, kan icke nog vikt läggas vid, att utbildningen vid krigsskolan ges en med hänsyn härtill anpassad karaktär. Fördenskull bör även i enlighet med vad i det föregående framhållits, truppslagsutbildningen i möjligaste mån avskiljas från krigsskolan. De erinringar, som gjorts i förevarande avsnitt, och de synpunkter, som där framlagts, ge bestämda anvisningar om hur utbildningen till aktiv officer lämpligen bör ordnas. Tillgång till en väl utbildad officerskår är försvarets ryggrad. En god utbildning fordrar främst, att yrkets krav bliva tillgodosedda. Utbildningen måste därför ordnas med utgångspunkt från att utbildningen till officer på aktiv stat är en yrkesutbildning. Med denna principiella uppfattning kan utbildningen från början inriktas mot sitt givna mål och ges en med hänsyn härtill bestämd karaktär. Åt utbildningen kan vidare ges en fast organisation samt tiden väl utnyttjas och därmed även begränsas till det minsta möjliga. En yrkesutbildning på skilda vägar eller med olika villkor för anställning såsom officer på aktiv stat är i hög grad ägnad att framkalla splittring. Yrkesutbildningen bör därför vara densamma för alla, som önska sådan anställning. Under denna gemensamma utbildning visad duglighet och ådagalagd lämplighet för yrket måste utan hänsyn till andra omständigheter vara bestämmande för utbildningens successiva fullföljande och slutligen för den ordning, i vilken anställning i lägsta officersgraden skall ske. Målet för yrkesutbildningen ifråga bör främst vara att lägga en fast och allsidig grund för den fortsatta utvecklingen och utbildningen såsom officer. Utbildningen skall dessutom bibringa den fackliga förmåga, som närmast fö-

restående arbetsuppgifter fordra. Erfarenheten har givit vid handen, att nyssnämnda uppgifter i fredsutbildningarbetet måste till en början fullgöras under ledning av särskilt dugliga officerare. Först efter ett par års sådan tjänst bar regelmässigt den unge officeren förvärvat sådan förtrogenhet med utbildningsarbetet, att han bör anförtros tjänst såsom plutonsinstrukför i egentlig mening. Ifråga om krigsanvändningen bör däremot utbildningen till officer på aktiv stat taga sikte på en så allsidig fostran som möjligt för bestridande av plutonchefsbefattning. Yrkesutbildningen omfattar dels en truppslagsvis ordnad officersutbildning, dels en för samtliga truppslag gemensam utbildning. Den naturliga skiljelinjen mellan nyssberörda båda utbildningsområden bör iakttagas. Den truppslagsvis ordnade utbildningen hör truppförbanden till. Av utbildningsskäl kan utbildningen sammanföras till för truppslaget gemensam skola. Det tillkommer ifrågavarande utbildning att bibringa aspiranten den elementära fostran, som utgör en förutsättning för att den fortsatta utbildningen skall bliva av värde. Den utbildning, som här avses, skall vidare i stort sett tillgodose de krav, som enligt ovan böra ställas på den unge officerens användbarhet i fält och under fredsarbetet. Den gemensamma utbildningen bör självfallet ges ett sådant innehåll, att den blir av värde för elever ur samtliga truppslag. Främst skall denna ge den allsidiga, fasta grunden för den fortsatta utbildningen såsom officer. Detta sätter sin prägel icke blott på utbildningens omfattning och karaktär utan även på sättet för undervisningens bedrivande. I huvudsak förlägges utbildningen till krigsskolan. Bibringandet av erforderlig kännedom om den prak-

tiska tjänsten vid andra truppslag än den, som elev tillhör, tillgodoses bäst genom tjänst viss tid vid det eller de truppslag, som kunna komma ifråga. I enlighet med vad därom avhandlats i annat sammanhang är avsikten att i huvudsak förlägga undervisningen i psykologi och pedagogik till den för utbildning av civila lärare avsedda lärarhögskolan. Ovan lämnade anvisningar äro grundade på det ofrånkomliga faktum, att utbildningen till officer på aktiv stat är en yrkesutbildning och därför främst måste ordnas med hänsyn härtill, om den skall ge önskat resultat. Detta får emellertid icke hindra, att de erinringar nogsamt beaktas, vilka, enligt vad i det föregående anförts, på sin tid riktades mot den före 1942 tillämpade yrkesbetonade utbildningen och vid n ä m n d a års riksdag föranledde ifrågavarande utbildnings ordnande efter helt andra linjer. Erinringarna ifråga bottnade i stort sett i två bestämda krav. Dels måste officerskåren få en bredare folklig rekrytering. Dels måste den blivande officeren bibringas förtrogenhet med truppens liv och förhållanden. I enlighet med de förutsättningar, som ligga till grund för förevarande utredning, är rekryteringsproblemet såtillvida förenklat, som rekryteringen i dess helhet skall ske ur de värnpliktigas led. Därigenom beredes helt andra möjligheter än vad för närvarande är fallet att ordna en för alla från början gemensam och kontinuerligt uppbyggd utbildning. F ö r en bred folklig rekrytering ur de värnpliktigas led finns för närvarande icke något annat hinder än det uppställda kravet på begränsad studentexamen, avlagd vid försvarets läroverk, för att medgivas rätt att genomgå utbildning vid krigsskolan. Det 1ig-

ger i sakens natur, att ju högre kraven ställas i avseende på allmänbildning för tillträde till nämda skola, desto starkare verkar spärren ifråga om rekryteringen. Med hänsyn härtill är det önskvärt att icke ställa kraven högre i förvarande hänseende än som är nödvändigt. Utgångspunkten bör vara förekommande befattningar och dessas krav på vederbörande befattningshavares allmänbildning. Som minimikrav för bestridande av befattning såsom plutonsinstruktör och därmed jämförlig befattning vid truppförbanden bör räknas med vid allmänna undervisningsväsendet avlagd realexamen eller efter genomförd skolreform därmed jämförlig examen. Detta krav bör sålunda uppställas som villkor för tillträde till krigsskolan. Vilka ytterligare krav i allmänbildningsavseende, som äro erforderliga för bestridandet av mera kvalificerade befattningar och för studier vid högskolor, avhandlas i kapitlet 7. Åtgärden ifråga är ägnad att väl tillgodose de rekryteringskrav, som lades till grund för 1942 års utbildningssystem, utan att såsom i nyssnämnda system ogynnsamt påverka yrkesutbildningens planmässiga bedrivande. Med åtgärden ifråga följer även, att utbildningssystemet får sin karaktär av den duglighet och lämplighet för yrket, som aspiranten ådagalägger under den kontinuerligt bedrivna utbildningen. Yrkesutbildningen blir beroende av aspiranternas ådagalagda fallenhet och begåvning för yrket ifråga, deras under den militära utbildningen visade för yrkesutövningen värdefulla personliga egenskaper samt deras fysiska förmåga. Det är ett ofrånkomligt krav, att yrkesutbildningen så ordnas, att den ger förtrogenhet med truppens liv och förhållanden. De strävanden i detta hänseende, som präglade 1942 års utbild-

ningssystem, måste i ett blivande utbildningssystem väl tillgodoses. I detta syfte bör den grundläggande rekrytoch soldatutbildningen så länge som möjligt fullgöras tillsammans med andra värnpliktiga, samt aspiranten i betydande omfattning fullgöra tjänst såsom gruppchef vid utbildning av värnpliktiga. Det förhåller sig nämligen så, att samutbildning med värnpliktiga och tjänst just i gruppchefsbefattning är ägnad att föra aspiranterna i mycket nära kontakt med de värnpliktiga och ge inblick i de värnpliktigas tjänst och förhållanden. Som ett led i strävandet att åstadkomma ett med truppen och dess förhållanden väl förtroget befäl ingår slutligen efter avslutad utbildning vid krigsskolan den tjänst under ledning av särskilt dugliga officerare, som omnämnts i det föregående. Förslag Det förslag ifråga om utbildning till befäl på aktiv stat, som framlägges i det följande, räknar med att eleverna före utbildningens början vid det allmänna undervisningsväsendet förvärvat ett kunskapsmått, som minst motsvarar realexamen eller efter genomförd skolreform därmed jämförlig examen. Med hänsyn till betydelsen av att befälet ifråga väl fyller de fordringar, som i militärt avseende måste ställas såväl i fält som under fredsarbetet, förutsattes vidare, att utbildningen bedrives under ledning av särskilt lämpliga chefer och lärare, att stor uppmärksamhet ägnas åt elevernas personlighetsfostran, och att elev, som under utbildningen visar sig icke hålla måttet i ifrågavarande avseende, icke tillätes fullfölja densamma. Ifråga om militär utbildning bör, i enlighet med vad därom anförts i det föregående, följande fordringar ställas på den, som utnämnes till officersbefäl.

1. Han skall vid fältförband kunna bestrida befattning såsom chef för skytte- och understödspluton vid stridande förband. 2. Han skall äga sådan teoretisk och praktisk kännedom om verksamheten inom utbildningslinjerna skytte-, kulsprute-, granatkastar- och närpansarvärnstjänst, att han kan efter två års tjänst såsom fänrik under ledning av särskilt duglig officer bestrida befattning såsom plutonsinstruktör vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. 3. Han skall äga den militära allmänbildning, som yrket i och för sig fordrar, och som är nödvändig som grund för hans fortsatta utbildning. Den fordran på särskilda insikter i pedagogik och psykologi, som numera anses böra ställas på ett befäl vid utövandet av militär verksamhet, meddelas vid lärarhögskolan. De under punkt 1 och 2 upptagna fordringarna kunna icke tillgodoses på annat sätt än genom en vid truppslaget — infanteriet o s v — ordnad utbildning. Under denna truppbetonade del av utbildningen skola å ena sidan eleverna bibringas en levande kontakt med de värnpliktiga och en ingående kännedom om truppen och dess förhållanden, å andra sidan elevernas handlag med de värnpliktiga samt deras sinne och intresse för trupp prövas. Denna utbildning blir på grund av sin karaktär grundläggande för bedömande av den enskildes lämplighet överhuvudtaget för det militära befälsyrket. Den som under denna utbildning icke visar sig lämplig vid trupp, bör icke få fullfölja utbildningen till befäl på aktiv stat. Utbildningen ifråga omfattar dels tjänst vid trupp för enskild utbildning och i befattning såsom gruppchef och plutonchef, dels erforderlig skolning för utövandet av nyssberörda befatt-

ningar. Truppljänsten måste förläggas till truppförbanden och bör med hänsyn till betydelsen av tjänst tillsammans med värnpliktiga icke tillmätas för snävt. Skolutbildningen måste av skäl, som anförts i det föregående, äga rum vid en för truppslaget gemensam skola, i det följande benämnd officersaspirantskola. Med hänsyn till nödvändigheten att vid skolan beredes möjlighet till gott urval för den fortsatta utbildningen vid krigsskolan, har elevantalet beräknats till 120. Den truppslagsutbildning, som sålunda skall ordnas, är avsedd att äga rum enligt följande tidsschema. 1. aret

2. året

3. året

5/5 15/6 | 1/4 15/8 1/7 \/\0 1—i T T f f Befälsskola Aspirantskola, Aspirantskolo, ter officersyngre äldre och underkursen kursen officersvärnpliktiga eller ter underbe- Bef >lsBefälsBef äls(älsvärnplik- tjänsttjänsttjänsttiga göring göring göring Värnpliktstjän >tgör ng

-

Aspiranttjänstgöring

Värnpliktiga, som önska utbildning till officer på aktiv stat, skola sålunda fullgöra värnpliktstjänstgöring intill tidpunkten för de värnpliktigas i allmänhet utryckning i slutet av mars 2. året. Tjänstgöringen fullgöres intill årsskiftet tillsammans med officers- och underofficersvärnpliktiga eller med underbefälsvärnpliktiga i för dessa värnpliktiga ordnade befälsskolor. Vid årsskiftet fullgöra samtliga värnpliktiga, som önska aspirantanställning, i likhet med underbefälsvärnpliktiga tjänst såsom gruppchef och biträdande instruktör vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet intill slutet av sistnämnda utbildning — omkring den 22. mars. Först därefter påbörjas den egentliga aspiranttjänstgöringen närmast med aspirantskola yngre kursen. Vid denna 345

tidpunkt bör aspirantanställningen för året vara avslutad, vilket dock icke bör utgöra hinder för officers- och underofficersvärnpliktig, som så önskar, att även senare vinna sådan anställning. Angående utbildningen vid nämnda befälsskolor för värnpliktiga hänvisas till detta förslags 4. kap »Utbildning till värnpliktigt befäl». Utbildningen vid aspirantskolan, yngre kursen, som påbörjas omkring den 1. april, inriktas på att ge den blivande yrkesmannen, åtminstone i vad avser infanteriets huvudvapen, en så allsidig utbildning som möjligt. Fördenskull kan icke, såsom vid utbildning av värnpliktsbefäl, utbildningen begränsas till endast en vapenlinje. För att kunna bedöma omfattningen av den utbildning, som lämpligen bör kunna meddelas vid nämnda skola utan eftersättande av grundligheten, har genom militärexpertisens försorg plan för utbildningen utarbetats. Av denna framgår, att elev efter avslutad »yngre kurs» bör kunna göra tjänst som soldat i samtliga befattningar vid skyttepluton, kulsprutegrupp (ksp m/42) och granatkastargrupp (8 cm grk), kunna föra skytte- och understödsgrupp, kulsprute- och granatkastargrupp och patruller av olika slag samt under plutonehefs ledning kunna tjänstgöra som instruktör (biträdande instruktör) vid utbildning av värnpliktiga i skyttetjänst, kulsprutetjänst och granatkastartjänst. I stort sett synes sålunda det avsedda syftet med utbildningen ifråga kunna tillgodoses. Sedan kursen ifråga avslutats —• omkring den 1. oktober —, återgå eleverna till vederbörliga regementen för att där fullgöra befälstjänstgöring intill årsskiftet. Militärt sett är syftet med tjänstgöringen ifråga att bereda aspiranterna tillfälle att i gruppchefsbefattning vid värnpliktstrupp omsätta vad

som förut inlärts om truppföring och trupputbildning. Möjlighet till tjänstgöring i olika slags gruppchefsbefattningar bör beaktas. Tjänstgöringen fullgöres fördenskull vid skytte- och understödsgrupp, ävensom vid kulspruteoch granatkastargrupp. Aspiranterna skola vara förlagda med truppen och fullgöra inre tjänst såsom logementsbefälhavare och dagunderofficerare m m. Med ifrågavarande befälstjänstgöring är den del av utbildningen till befäl på aktiv stat, som kan betecknas såsom grundläggande truppslagsutbildning, praktiskt taget fullgjord. Den för denna del av utbildningen anslagna tiden, som inalles uppgår till omkring 18 1/2 — 20 månader, synes vara väl avmätt med hänsyn till det stora värde, som ifrågavarande utbildning otvivelaktigt har, när det gäller att dana ett yrkeskunnigt befäl. Den fortsatta truppslagsutbildningen, förlagd till den åter sammandragna officersaspirantskolans »äldre kurs», är främst inriktad på en skolning av eleverna under en tid av omkring sex månader från uppehållet vid årsskiftet till omkring 1. juli. Denna utbildning inrymmer även en tre veckors särskild vinterutbildning i Norrland. Officersaspirantskolan bliver sålunda under viss del av ifrågavarande tid belagd med såväl en yngre som en äldre kurs, en kombination som ur utbildningssynpunkt är förenad med vissa fördelar. Efter aspirantskolans slut vidtager återigen en befälstjänstgöring u n d e r den ungefärliga tiden 1. juli—1. oktober, d v s under en tid av omkring 3 månader. Den plan, som utarbetats för utbildningen under denna del av aspirantskolan, ger vid handen, att aspiranterna under den anslagna tiden böra kunna bibringas förmåga att vid fältför-

hand föra skytte- och understödspluton samt ifråga om trupputbildning förmåga att under plutonchefs ledning tjänstgöra såsom instruktör vid såväl enskild utbildning som vid utbildning i grupp inom fyra utbildningslinjer, nämligen skytte-, kulsprute-, granatkastar- och närpansarvärnstjänst, ävensom någon förmåga att vid fältförband utbilda skyttepluton och understödspluton. Härtill fogas önskemålet om ytterligare omkring en månads utbildning för att befästa förmågan främst i truppföring och trupputbildning i pluton vid fältförband. Enligt den uppfattning, som här företrädes, är det icke möjligt att vid skolor av vedertagen typ utbilda fullgoda fältplutonchefer, än mindre plutonsinstruktörer för fredsutbildningsarbetet. I enlighet härmed fann officersutbildningskommittén på sin tid nödvändigt begränsa utbildningsmålen till endast en utbildningslinje och förutsatte dessutom, som framgår av det föregående, fortsatt utbildning vid regementena efter utnämning till fänrik. Erfarenheten ger vid handen, att den nuvarande, delvis även till krigsskolan förlagda truppslagsutbildningen icke ens tillgodoser ifrågavarande begränsade mål. I överensstämmelse med det ovan anförda hava även de i det föregående uppställda fordringarna i avseende på truppslagsutbildningen begränsats till dels förmåga att i fält föra skytte- och understödspluton, närmast i syfte att därmed tillgodose beredskapssynpunkterna, dels ifråga om fredsutbildningsarbetet till sådan kännedom om verksamheten vid de fyra mera betydelsefulla vapenlinjerna, att aspiranten efter två års tjänst såsom fänrik under ledning av särskilt duglig officer kan bestrida befattning såsom plutonsinstruktör vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Däremot h a r av förut anförda

skäl kravet på en allsidig utbildning inom den sålunda begränsade ramen ansetts ofrånkomligt. De enligt ovan begränsade fordringarna ifråga om truppslagsutbildningen till befäl å ena sidan, och de ovan uppställda kraven på sådan utbildning efter utnämning till fänrik å andra sidan, bottna i det kända förhållandet, att det omdöme och den träning i befälsutövning och den praktiska och pedagogiska förmåga, som bör vara utmärkande för en plutonsinstruktör, endast kan bibringas under ett par års ständig tjänstgöring och utbildning under handledning av lämplig officer. Sådan tjänstgöring kan av praktiska och ekonomiska skäl icke ordnas på annat sätt än vid vederbörliga truppförband. Mot bakgrunden av ovan gjorda principuttalanden äro de resultat, som framgår av ifrågavarande utbildningsplan, fullt tillfredsställande. Befälstjänstgöringen efter sistnämnda del av aspirantskolan får en varaktighet av endast omkring tre månader. Denna måste självfallet förläggas till vederbörliga regementen. Syftet med tjänstgöringen ifråga är att bereda aspiranterna tillfälle tjänstgöra vid värnpliktstrupp, denna gång såsom ställföreträdande plutonchefer och plutonsinstruktörer vid skytte-, kulsprute- eller granatkastarförband. Den som u n d e r föregående befälstjänstgöring tjänstgjort vid kulspruteförband, bör tjänstgöra vid granatkastarförband och tvärtom. Av det ovan anförda framgår, att den föreslagna truppslagsutbildningen får en varaktighet av inalles 27—28 1/2 månader, varav 9—10 1/2 månader i form av värnpliktsutbildning. Under omkring ett år äger utbildningen rum vid aspirantskolan och under återstoden vid truppförbanden. Sistnämnda utbildning fullgöres under omkring 9 månader såsom befälstjänstgöring. Vid

den avvägning, som skett mellan å ena infanteriets officersaspirantskola. Skolan ifråga är avsedd att förläggas till den sidan skolutbildningstid, å andra sidan nuvarande kadettskolans lokaler i Ultrupptjänstgöringstid har strävan varit riksdal, vilken skola enligt föreliggande att väl beakta trupptjänstgöringens beförslag är avsedd att utgå ur organisatydelse för den grundläggande utbildtionen. Förslag till organisation av inningen av befäl på aktiv stat och främst fanteriets officersaspirantskola återvärdet av utbildning tillsammans med finnes i detta förslags 9. kap »Särskilda värnpliktiga och befälstjänstgöring i frågor». gruppchefsbefattning. Vid ifrågavaranDen utbildning, som avser den unde avvägning har även förutsatts, att der punkt 3 ovan uppställda fordran aspirantskolan av skäl, som framlagts på viss militär allmänbildning, förlägi det föregående, icke skall tilldelas ges enligt förslaget till krigsskolan. särskild övningstrupp. Syftet med utbildningen vid nämnda I nuläget är den för truppslagsutbildskola blir sålunda i huvudsak detsamningen avsedda tiden av ungefär enama som för närvarande, då detta, som handa längd. Gjorda undersökningar ge framgår av det föregående, främst avemellertid vid handen, att den föreser att lägga en fast grund för den slagna utbildningen måste ge ett med fortsatta utbildningen. I enlighet med hänsyn till det blivande yrket väsentverkställd revidering av gällande utligt bättre resultat. Utbildningen kan bildningsplaner skola följande ämnen från början inriktas på det avsedda och övningsgrenar i jämförelse med ändamålet och med stöd härav i alla vad nu är fallet ingå i utbildningen utbildningsled följdriktigt bedrivas. Ermed för varje särskilt ämne och särfarenheten sedan gången tid bestyrker skild övningsgren angivet antal timäven riktigheten av de gjorda undermar (se tablå å nästa sida). sökningarna. Ifråga om den sålunda föreslagna Med fullgjord truppslagsutbildning enämnesgrupperingen och tidsfördelningligt framlagt förslag är ett skede i uten må anföras följande. bildningen till befäl på aktiv stat avÄmnet krigskonst är det ojämförligt slutat. Detta innebär, att aspiranten är viktigaste ämnet. Enligt gjorda underi stånd att i truppmässigt avseende insökningar har timantalet ansetts böra träda i den verksamhet vid vederbörhöjas från 334 till 371. Ämnet innefatligt truppförband, som är avsedd för tar för närvarande flera i och för sig befäl under de första anställningsåren. betydelsefulla ämnesområden, såsom De vitsord, som ifråga om nämnda uttaktik, stabstjänst med signaltjänst, bildning utfärdas vid aspirantskola och krigshistoria och försvarsorganisation. därpå följande befälstjänstgöring, äro Skäl finnes för att ge åt dessa ämnesicke blott bestämmande för, om och i delar var för sig en friare ställning vid vilken ordning kommendering till forten skola av ifrågavarande slag. Utredsatt utbildning vid krigsskolan skall ningen har emellertid icke ansett sig äga rum, utan ingå även som värdeböra närmare ingå på detta liksom på mätare i vederbörliga stycken vid avmånga andra undervisningsproblem. gångsexamen från nämnda skola. Framhållas bör dock vikten av att åt Den enligt ovan föreslagna truppundervisningen i underhållstjänst ägslagsutbildningen skall äga rum vid en nas en större uppmärksamhet, än vad för varje särskilt truppslag gemensam för närvarande synes vara fallet. aspirantskola —• i förevarande förslag

Antal t i m m a r Nuläget

Förslaget

Krigskonst Truppföring Trupputbildning Gymnastik och idrott Skjutning Stats- och s a m h ä l l s l ä r a Militärspykologi Hästtjänst Motortjänst

jTruppföring )

i

Vapenlära och materieltjänst Fältarbeten 1 Fysisk fostran och skjutning Topografi Samhällskunskap

Förvaltnings tjänst Reglemen tskunskap Militär hälsolära | Truppslagsorientering Särskilda övningar och föreläsningar

I det nuvarande utbildningssystemet ha officersaspiranterna före inträdet på krigsskolan kunnat meddelas endast en begränsad truppslagsutbildning. Denna har därför i elementära stycken måst fullständigas under utbildningen vid krigsskolan. I föreliggande förslag har sådan utbildning i sin helhet kunnat, som sig bör, förläggas till truppslagsskolan. Det har därigenom blivit möjligt att ge åt utbildningen i truppföring vid krigsskolan en annan och med utbildningen vid denna skola mer samhörig karaktär. Denna har ansetts huvudsakligen böra bedrivas dels i syfte att praktiskt åskådliggöra utbildningen i taktik, dels såsom truppövningar i kompani- (motsvarande) förband, förlagda till lämpliga truppförband och jämväl omfattande särskild vinterutbildning. Under övningen ifråga böra eleverna även bibringas någon förmåga att inträda som ersättare för kompani(motsvarande)chef. Den erforderliga sammanlagda utbildningstiden för dessa övningsgrenar har beräknats uppgå till omkring 6 veckor. Därjämte har,

Nuläget

Förslaget

334 267 171 107 103 127 61 76 48 63 58 35 22 14 12

371 277 130 81 175 70 140

25 14 156

som framgår av det följande, särskild uppmärksamhet ägnats åt att aspiranterna under denna skola beredas kännedom om verksamheten vid andra än det egna truppslaget. Ifråga om ämnena vapenlära och materieltjänst samt fältarbeten hava vissa med truppslagsutbildningen samhöriga detaljer ansetts böra utgå. Timantalet har ökats för det förra ämnet från 107 till 130 samt minskat för det senare från 103 till 81. Skjutning synes vid ifrågavarande skola icke böra utgöra särskild övningsgren. Den skjutning, som här avses, är samhörig med den idrottsliga verksamheten vid skolan. Övningsgrenen gymnastik och idrott har givits en något ändrad målsättning och ingår i förslaget i ämnet fysisk fostran och skjutning. Antalet timmar h a r reducerats från sammanlagt 188 till 175. Målsättningen har modifierats för ämnet topografi, och antalet timmar begränsats från 76 till 70. Undervisningen i militärpsykologi överföres enligt ovan till annan utbild349

ka vid pansartrupperna samt 3 dagar ning. Undervisningen i stats- och samvid vardera ingenjörtrupperna och hällslära ges en annan målsättning och trängtrupperna. ingår i förslaget i ämnet samhällsFör särskilda övningar och föreläskunskap. ningar har slutligen räknats med ett Ämnena hästtjänst och motortjänst förhöjt timantal, nämligen från nuvautgå ur programmet. Ifråga om förrande 227 till 247. valtningstjänst och reglementskunskap Inalles uppgår det föreslagna utbildhar mindre revidering företagits; det anslagna timantalet, 25 respektive 14 ningsbehovet till omkring 1 690 timmar. I 1942 års försvarsproposition med timmar, är praktiskt taget oförändrat. en krigsskoleutbildning om 11 månaUtbildningen i motortjänst (körning av der räknade man med omkring 2.000 bil och mc) anses, i enlighet med vad disponibla arbetstimmar, uppehåll frånför närvarande är fallet och förutsetts räknade. Tydligen grundades beräkifråga om utbildningen vid aspirantningarna på 8 timmars arbetsdag. skolan, kunna äga rum under aspiranOfficersutbildningskommittén räknaternas fritid. de med 12 månaders utbildning vid Den undervisning, som meddelas i krigsskolan. Den 12. månaden skulle ämnet militär hälsolära, har icke anavses för dels 7 dagars studier avseensetts vara av den beskaffenhet, att den de stats- och samhällslära, dels tre vecbör äga rum vid krigsskolan. Ämnet kors examensperiod. Återstående 11 har föreslagits utgå. månader beräknades ge 1 780 arbetsSom ovan nämnts har en särskild övtimmar, uppehåll inräknade. Kommitningsgren föreslagits, benämnd trupptén torde hava räknat med 7 timmars slagsorientering. Syftet med att till daglig undervisningstid. krigsskolan sammanföra aspiranter ur För närvarande räknas ifråga om samtliga arméns truppslag är självfalundervisningstid med 39 timmars arlet, att arméns blivande aktiva befäl, betsvecka eller i medeltal för utbildde må tillhöra det ena eller andra ningen i dess helhet 7 timmars arbetstruppslaget, skola bibringas en enhetdag. Det synes icke vara anledning lig utbildning i alla de stycken, där så frångå denna beräkningsgrund. Vid såär möjligt, samt att skapa inbördes fördant förhållande ger en utbildningstid ståelse för varje särskilt truppslags fr o m den 1. oktober till den 15. däruppgifter och verksamhet. Betydelsen på följande september eller av 10 1/2 av att detta syfte blir väl tillgodosett månader en effektiv utbildningstid av just i ifrågavarande utbildningsläge något mer än 1 700 (1 716) timmar, en kan icke nog värdesättas. Det snabbaste månads utbildning vid lärarhögskolan och effektivaste sättet att i ifrågavaliksom uppehåll avräknade. rande hänseende nå ett grundläggande Enligt ovan uppgår behovet utbildresultat torde vara att låta aspiranterningstimmar till 1 686. Någon reserv na under betryggande ledning tjänstsynes icke behöva räknas med ifråga göra vid andra än eget truppslag och om undervisningen vid en skola av födär vinna en direkt inblick i verksamrevarande typ. Däremot bör vid tidsheten. Förslaget räknar med sådan beräkningen ett annat förhållande tatjänstgöring under en tid av sammangas i övervägande. Utredningsmannen lagt omkring fyra veckor. Infanteriets framhåller i sina undersökningar, att aspiranter ha föreslagits tjänstgöra omtiden för undervisningen i ämnen och kring två veckor vid artilleriet, en vec350

övningsgrenar beräknats med utgångspunkt från kadetternas nuvarande bildningsgrad. Det kunde antagas, att undervisningen i de mest teoretiska ämnena —• krigskonst och vapenlära — fordrade ett större antal timmar än vad som beräknats, då elevstocken framdeles skulle bestå av elever med realexamen. Elevstandarden överhuvudtaget är icke så mycket beroende av huruvida som villkor för kommendering till krigsskolan satts »begränsad studentexamen» avlagd vid försvarets läroverk eller realexamen vid det allmänna undervisningsväsendet, utan främst därav att före kommendering till krigsskolan ett starkt urval kunnat ske bland för officersyrket lämpliga aspiranter. I detta avseende ger det ifrågasatta systemet avsevärt större förutsättningar än det nuvarande. Då erfarenhet härutinnan saknas, har emellertid i förevarande utredning räknats med ett tillägg av 4 procent av hela det ovan angivna behovet undervisningstimmar eller med omkring 64 timmar. Inalles skulle sålunda antalet utbildningstimmar, som erfordras, uppgå till (1 686 + 6 4 ) = 1 750. Detta motsvarar enligt ovan ungefärligt den effektiva utbildningstid, som kan utvinnas under en kurs om 10 1/2 månader. Den enligt ovan föreslagna utbild-

ningen i militärpsykologi och pedagogik är, som framgår av detta förslags 7. kap »Skolreformen och befälsfrågan», avsedda att förläggas till lärarhögskolan och där ges en varaktighet av omkring en månad. Efter vad för närvarande kan förutses skulle utbildningen ifråga kunna ordnas under mars och april månader. Kursen vid krigsskolan skulle vid sådant förhållande avslutas först omkring den 15. september sista utbildningsåret. Enligt det ovan anförda skulle tidsschemat för utbildningen i dess helhet bliva som följer. 1. drei

s/i

i

2. Orel

t V«

]

3. ore.

'V8

13/6 1

Aspironl Rekrytskolo yng 0. ubel. •e kursen skolo Be ölsl|önstgörmg

Be 61» '1° 9 ° .ng

'—;

4 aret

==— '20/3 2 0 / 4 Ii/9

skolo 1/7 1-1/10 Aspironl. Krig] skolo old •e kursen nd ijä Befälslärorg * ing högskolo

Den sammanlagda utbildningstiden uppgår till 38 1/2 å 40 månader. Nuvarande utbildningstid, i vilken jämväl ingår undervisning i militärpsykologi, uppgår till omkring 38 1/2 månader. De ändringar i avseende på krigsskolans organisation, som kunna bli erforderliga med anledning av den ovan föreslagna utbildningen, avhandlas i detta förslags 9. kap »Särskilda frågor».

FJÄRDE

KAPITLET

Utbildning till värnpliktigt befäl

Grundläggande synpunkter I enlighet med givna direktiv har ingående undersökningar verkställts rörande erforderlig utbildningstid för här avsedda värnpliktiga. Undersökningarna ifråga ha omfattat samtliga utbildningslinjer och samtliga förekommande krigsbefattningar. I detalj gående planer ha utarbetats ifråga om utbildning för bestridande av typbefattningar. Med ledning av dessa planer har därefter den erforderliga utbildningstiden för bestridande av övriga befattningar beräknats. Undersökningarna ha utförts av militärexperter, ställda till utredningens förfogande. Sedermera har med stöd av egna iakttagelser och efter hörande av truppbefäl nyssn ä m n d a planer gjorts till föremål för bedömande. Sedan ifrågavarande undersökningar avslutats, har 1949 års gruppchefsutredning i sitt den 21. december 1951 dagtecknade betänkande avgivit förslag i vad avser utbildning av värnpliktiga till gruppchefer, baserat på andra grunder än dem för bcfälsutredningen angivna. I samband härmed har även föreslagits en förlängd utbildningstid för värnpliktiga i allmänhet. Förslagen ifråga ha sedermera gjorts till föremål för proposition till 1952 års riksdag — n r 177/52. Slutligen har riksdagen bifallit propositionen ifråga. Härmed sammanhängande förhållanden kommer att avhandlas i ett sista avsnitt av förevarande kapitel.

352 Redan i detta samband må framhållas, att förevarande förslag till befälsfrågans lösning icke ifrågasatt några som heist ändringar i gällande värnpliktslag. Förslaget innebär endast vissa ändringar i vad avser kadettskolans organisation och inpassningen av utbildningstiden för värnpliktsbefälet i syfte att bereda tillgång på gruppchefer under tiden för förbandsutbildningen. Till grund för undersökningarna ifråga ha lagts följande synpunkter. Krigsorganisationen är bestämmande för behovet av värnpliktsbefäl för olika ändamål och de fordringar, som böra ställas på detsamma. De utredningar ifråga om krigsorganisationen, för vilka redogörelse lämnats i detta förslags 1. kap »Befälsfrågan och krigsorganisationen», ha givit vid handen, att behov förefinnes i stort sett av tre kategorier värnpliktsbefäl, nämligen underbefälsvärnpliktiga, underofficersvärnpliktiga och officersvärnpliktiga. De underhefälsvärnpliktiga uppdelades i nyssberörda utredningar efter det militära behovet i två med hänsyn till utbildning och användbarhet skilda grupper, nämligen underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen och och underbefälsvärnpliktiga av 2. ordningen. Underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen voro avsedda att bestrida gruppchefsbefattningar vid de stridande förbanden och därmed jämförliga befattningar. Kraven på dessa befattningar voro så stora, att de fordrade en längre utbildning än för värnpliktiga i allmänhet. Behovet av här nämnda värnpliktiga, sådant detsamma framgick av krigsorganisationsutredningen, kan tillgodoses genom en årlig uttagning vid

inskrivningen av omkring 65 man per infanteriregemente. För bestridande av övriga lägre befattningar erfordrades endast underbefälsvärnpliktiga av 2. ordningen. Kraven på dessa borde k u n n a tillgodoses med den för värnpliktiga i a l l m ä n h e t stadgade tjänstgöringstiden. Behovet av h ä r n ä m n d a värnpliktiga kan fyllas genom en inskrivningskontingent per infanteri reg av omkring 140 man. De underofficersvärnpliktiga voro huvudsakligen avsedda för bestridande av troppchefsbefattningar. De måste erhålla en utbildning n ä r m a s t motsvarande för underofficersutbildning uttagna värnpliktiga i gällande organisation. Behovet av h ä r n ä m n d a värnpliktiga kan täckas genom en årlig uttagning av omkring 20 man vid varje infanteriregemente. De officersvärnpliktiga voro huvudsakligen avsedda för bestridande av plutonchefs- och ställföreträdande plutonchefsbefattningar samt motsvarande stabsbefattningar. De måste erhålla en utbildning, närmast motsvarande för officersutbildning uttagna värnpliktiga i gällande organisation. Behovet av h ä r n ä m n d a värnpliktiga kan täckas genom en årlig uttagning av omkring 33 m a n vid varje infanterireg. Av nyssberörda officersvärnpliktiga borde vissa göras a n v ä n d b a r a till chefer för sådana kompanier, där tjänsten företrädesvis var inriktad på verksamhet vid sidan av den egentliga striden samt för bestridande av särskilda plutonchefs- och stabsbefattningar. Till följd härav skulle dessa bibringas ytterligare utbildning, inriktad på vederbörliga befattningar. Dessa officersvärnpliktiga motsvarade n ä r m a s t reservofficerare i gällande organisation. Den differentiering i utbildningshänseende, varmed krigsorganisationsutredningen sålunda räknar, var grundad på den u p p fattningen, att det å ena sidan är ofrånkomligt ur försvarssynpunkt att bereda en var värnpliktig den utbildning, som erfordras för att han skall k u n n a bestrida för honom avsedd befälsbefattning, å andra sidan av sociala och ekonomiska skäl icke är tillrådligt att ge åt utbildningstiden längre varaktighet än som är nödvändigt. En kollektivt vald utbildningstid i syfte att få fram rättvisa ur de värnpliktigas synpunkt träder sålunda tillbaka inför k r a vet på olika utbildningstider, anpassade efter det m i l i t ä r a behovet, så långt detta praktiskt sett är möjligt.

Syftet med den befälsutbildning, som h ä r avses, är att i ovan angiven omfattning utbilda värnpliktiga för bestridande av vederbörliga befattningar. Den fordran u p p ställes härvid, att de värnpliktiga skola efter genomgång av stadgad utbildning vara i stånd att u t a n ytterligare förberedelser vid mobilisering bekläda befattningarna ifråga. Därför måste allt värnpliktsbefäl redan under sin första tjänstgöring ovillkorligen bibringas truppvana. Sådan kan icke förvärvas a n n a t än genom t r u p p tjänstgöring. Av särskild betydelse är h ä r vid att tillfälle beredes till effektiv tjänstgöring i gruppchefs (motsvarande) befattning. Sådan tjänstgöring ger mer än någon annan befälstjänstgöring möjlighet till n ä r a kontakt med de värnpliktiga och är därför ägnad att ge en truppbetonad grund av särskilt värde för den avsedda befälsutövningen. Tjänstgöringen måste vidare i det befälsförslag, som här avses, så anpassas i tidsavseende och så fördelas mellan olika kategorier av värnpliktsbefäl, att behovet av gruppchefer och biträdande instruktörer vid utbildningsförbanden för värnpliktiga i allmänhet på lämpligt sätt täckes under den för dessa stadgade utbildningstiden. Uttagningen av värnpliktiga till befälsutbildning skedde enligt 1942 års försvarsordning under pågående tjänstgöring. Den duglighet och lämplighet för befälsutbildning, som de värnpliktiga ådagalade under utbildningens gång, lades till grund för ett urval först till gruppchefsutbildning, sedan till uttagning med skyldighet till förlängd tjänstgöring för underofficersutbildning och slutligen för officersutbildning. En n ä r m a r e redogörelse för systemet återfinnes i detta förslags 3. kap »Rekrytering och utbildning till befäl på aktiv stat». Erfarenheten h a r givit vid handen, att ifrågavarande u r demokratisk och saklig synpunkt otvivelaktigt riktiga urvalssystem praktiskt sett icke v a r rationellt. 1948 års värnpliktskommitté framhöll, att systemet föranledde en omfattande »maskning» från de värnpliktigas sida. Den allvarligaste erinran mot systemet ifråga torde dock v a r a den, att de värnpliktiga först i ett sent skede fingo kännedom om den förestående utbildningen. Uttagningen till underofficersutbildning skedde sålunda vid första tjänstgöringens slut och till officersutbildning vid slutet av underofficersut-

bildningen. Slutligen hade det successiva urvalet till följd att den m i l i t ä r a utbildningen först efter hand kunde inriktas på den avsedda befälsanvändningen. Nyssberörda uttagningssystem har alltsedan hösten är 1950 frångåtts och uttagningen förlagts till inskrivningsförrättningarna. Vid dessa sker sålunda uttagning dels till underofficersutbildning, dels till underbefälsutbildning. Uttagning till officersutbildning sker däremot såväl vid inskrivningsförrättningarna som under utbildningen bland till underofficersutbildning uttagna efter frivilligt åtagande. Det sålunda tillämpade systemet är förvisso förenat med betydande fördelar. Den m i l i t ä r a utbildningen kan från början organiseras med hänsyn till syftet med den gjorda befälsuttagningen. De värnpliktiga erhålla redan vid inskrivningen vetskap om den avsedda utbildningen. Uttagningen av värnpliktiga till underbefäls- och underofficersutbildning bör för den skull förläggas till inskrivningsförrättningen. Då det emellertid är nödvändigt med h ä n s y n till krigsorganisationen, att det erforderliga antalet värnpliktiga, avsedda för officersutbildning, blir uttaget, torde en tvångsvis uttagning av h ä r avsett v ä r n p l i k t s befäl vara ofrånkomlig. Det ligger dock i sakens n a t u r , att det kan v a r a förenat med stora svårigheter för inskrivningsmyndigheterna att på ett tillfredsställande sätt avgöra, vilka värnpliktiga som äro l ä m p liga för å ena sidan officersutbildning och å andra sidan underofficersutbildning. Vissa teoretiska lätt m ä t b a r a kompetenskrav skulle kunna tillerkännas allt för stort värde. Ett utbildningsbefäl, som beredes tillfälle att under några månader bedöma de värnpliktigas lämplighet för en högre eller lägre grad av befälsutbildning — i detta fall för utbildning såsom officersvärnpliktig eller såsom underofficersvärnpliktig —, har väsentligt större förutsättningar att nå fram till ett rättvisande resultat. Vid inskrivningsförrättningarna böra därför principiellt endast underofficers- och underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen uttagas. Då den värnpliktige emellertid synes så snart som möjligt böra erhålla besked om längden av den utbildning, som han skall undergå, bör den slutliga uttagningen ske senast vid juluppehållets början. Som framgått av 3. kap »Rekrytering och utbildning till befäl på aktiv stat» är denna

t i d p u n k t även föreslagen ifråga om den slutliga antagningen av officersaspiranter. Utbildningen av officers- och underofficersvärnpliktiga bör dock även efter j u l ske gemensamt intill de underoffvpl :s utryckning, liksom enligt nu gällande ordning. Utbildningstidens längd för varje särskild befälskategori klargöres genom att undersöka behovet av effektiva arbetsdagar. Det ligger i sakens natur, att detta behov icke är detsamma som behovet av utbildningstid, uttryckt i kalenderdagar. Detta är icke blott beroende av att antalet sön- och helgdagar växlar utan även och i mycket hög grad av det förhållandet, att n ä r det gäller meddelandet av en grundläggande soldatutbildning, möjligheten att effektivt u t n y t t j a en kalenderdag som arbetsdag icke är densamma under olika tider av året. Maximal effekt utvinnes under månaderna maj—oktober samt inom större delen av landet även under april m å n a d . Februari och mars m å n a d e r äro i regel goda utbildningsmånader vid bibringandet av vinterutbildning. Däremot ger erfarenheten vid handen, att ett utbildningsarbete av ifrågavarande slag, förlagt till m å n a d e r n a november, december och j a n u a r i näppeligen ger mer än halv n o r m a l effekt. Med hänsyn till ovan anförda kan det erforderliga utbildningsbehovet, uttryckt i kalendertid, b e s t ä m m a s först i s a m b a n d med en inpassning av utbildningstidens längd för det h ä r avsedda värnpliktsbefälet. Denna är vidare samhörig med den utbildningstid, som anses erforderlig för värnpliktiga i allmänhet. Dennas längd är åter av ovan anförda skäl n ä r a beroende av h u r tjänstgöringen inpassas i kalenderåret. Det skulle fördenskull finnas anledning att även ingå på frågan om längden av den 1. tjänstgöring, som bör stadgas för värnpliktiga i allmänhet och dennas inpassning i kalenderåret. I förevarande utredning h a r m a n emellertid utgått ifrån den ordning, som gällde vid tiden för undersökningarnas utförande d v s läget år 1951. Vid 1952 års riksdag beslutade ändringar äro som b e k a n t obetydliga. Tidsschemat för de värnpliktigas i allm ä n h e t 1. tjänstgöring förutsattes fördenskull v a r a ungefär följande. 30/5 1/1 10/3 Inryckning

Utryckning

Det är synnerligen önskvärt, att så ordna inpassningen av utbildningstiden i ka-

lenderåret, att samtligt värnpliktsbefäl påbörjar sin utbildning vid samma tidpunkt på året som värnpliktiga i allmänhet. Endast därigenom är det möjligt att från befälsutbildning överflytta sådana värnpliktiga, som icke anses hålla måttet, till värnpliktiga i a l l m ä n h e t utan förfång för vare sig den värnpliktige själv eller för hans m i l i t ä r a utbildning. Med en dylik överflyttning bör givetvis i förekommande fall följa en avkortning av stadgad tjänstgöringstid till vad som för värnpliktiga i allmänhet och underbefälsvärnpliktiga av 2. ordningen är föreskrivet. Med gemensam inryckningstid följer» även möjlighet för värnpliktig i allmänhet att efter frivilligt åtagande, därest han är lämplig, överföras till värnpliktsbefäl med längre tjänstgöringstid. Det är emellertid även önskvärt att kunna avsluta för befälsutbildning avsedda värnpliktigas tjänstgöring samtidigt med vederbörlig åldersklass värnpliktiga i allmänhet. Även 1948 års värnpliktskommitté framhåller olägenheterna av att för gruppchefsutbildning avsedda värnpliktiga kvarhållas i tjänst efter de värnpliktigas i allmänhet utryckning. För underbefälsvärnpliktiga av 2. ordningen, som hava samma utbildningstid som värnpliktiga i allmänhet, kan utryckning ske samtidigt. För underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen med för dem avsedd längre utbildningstid är detta däremot icke möjligt, om inryckningen enligt ovan skall ske vid samma tid under kalenderåret som för värnpliktiga i allmänhet, för såvitt icke tjänstgöringstiden för nyssberörda underbefälsvärnpliktiga u p p delas på två omgångar. Inryckningen skulle i så fall ske till första omgången vid tiden för inryckning av värnpliktiga i allmänhet redan det år, den underbefälsvärnpliktige fyller 19 år, d v s ett år tidigare än åldersklassen i övrigt, samt utryckning från andra omgången vid sådant förhällande ordnas samtidigt med åldersklassens utryckning från 1. tjänstgöringen. Med gemensam inryckningstid för allt värnpliktsbefäl är det däremot icke m ö j ligt att så inpassa tjänstgöringstiden lör officers- och underofficersvärnpliktiga, att denna liksom för underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen kan avslutas samtidigt med åldersklassen i övrigt. Detta är självfallet beroende på längden av den tjänstgöring, som detta värnpliktsbefäl skall undergå.

Ur utbildningssynpunkt är det vidare, av skäl, som framlagts i det föregående, synnerligen betydelsefullt för att åstadkomma bästa möjliga effekt, att den för den grundläggande utbildningen avsedda tiden blir förlagd till sommarhalvåret. Då därigenom beredes möjlighet att begränsa utbildningstiden för värnpliktsbefäl, framträder med särskild styrka betydelsen h ä r av liksom av varje a n n a n åtgärd, som kan vidtagas i syfte att infoga tjänstgöringstiden så att största effekt utvinnes. Ur de värnpliktigas egen synpunkt sett måste vidare tillses, att tjänstgöringen för dem, som h a att fullgöra längre utbildningstid än övriga, blir förenad med minsta möjliga olägenhet. Erfarenheten från de sista årens inskrivningsförrättningar, där valet i viss omfattning var fritt att påbörja tjänstgöringen redan vid 20 års ålder i stället för vid 21 års ålder, ger otvetydigt vid handen, att en allmän önskan föreligger att få fullgöra värnpliktstjänstgöringen så tidigt som möjligt. Det synes därför vara av särskild vikt att bereda v ä r n p l i k tiga, som önska undergå utbildning till värnpliktsbefäl, förmånen att inskrivas r e dan vid 17 eller 18 års ålder och att få påbörja sin tjänstgöring redan vid 18 eller 19 års ålder. Det synes vidare sannolikt att den för befälsutbildning avsedda värnpliktskategorin kommer att i sig innesluta ett stort antal studerande vid läroanstalter av olika slag. Särskilt torde detta k o m m a att gälla till officers- och underofficersutbildning uttagna värnpliktiga. Vid sådant förhållande bör tjänstgöringstiden inpassas på sådant sätt, att studietermincrna i möjlig utsträckning l ä m n a s fria. Slutligen förutsattes, att all befälsutbildning kan bedrivas med tillgång till gott befäl och med hänsyn till tidens u t n y t t jande tillräckligt antal befäl, ävensom att utbildningsmaterial, främst a m m u n i t i o n , i erforderlig omfattning står till förfogande.

Undersökningar r ö r a n d e utbildning av underbefälsvärnpliktiga av 1. o r d n i n g e n Erforderlig utbildningstid Skyltetjänst De undersökningar, som n ä r m a s t företogos, avsågo utbildning av värnpliktiga till chefer för skyttegrupper. Enligt vad i det föregående anförts skulle utbildningen

ifråga göra dem dugliga att omedelbart vid mobilisering i n t r ä d a i vederbörlig befattning. Den truppvana, som fördenskull erfordrades, kunde icke förvärvas på annat sätt än att redan under deras 1. tjänstgöring bereda dem tillfälle till effektiv tjänstgöring i gruppchefsbefattning. I första h a n d utarbetades en promemoria med syfte att ge en allmän uppfattning om den utbildningstid, som skulle erfordras för att göra en värnpliktig gruppchcfselev duglig att föra skyttegrupp i fält och fördenskull även att såsom gruppchef och biträdande instruktör medverka i förevarande fall även vid enskild utbildning av värnpliktiga i allmänhet. I enlighet härmed redovisades den erforderliga utbildningen efter sitt ändamål i fyra skilda fack, nämligen soldatutbildningen med bl a fullständig utbildning ifråga om gruppens vapen och i avseende på m i n - och sprängtjänst; utbildning i truppföring såväl ifråga om ensamt u p p t r ä d a n d e grupp som inramad grupp med syfte att l ä r a den värnpliktige a t t såsom gruppchef handla »vettigt» med hänsyn till rådande förhållanden; utbildning för trupputbildning med syfte att ge värnpliktig den teoretiska och praktiska k u n s k a p om trupputbildningsmetodik, som erfordras för att såsom gruppchef under plutonchefs ledning biträda vid utbildning av enskild soldat; samt slutligen vinterutbildning. Utbildningen sammanfördes till en befälsskola med en omfattning av omkring 223 arbetsdagar, oberäknat reservtid. Efter avslutad befälskola skulle den värnpliktige gruppchefseleven vara duglig att i n t r ä d a som gruppchef och biträdande i n s t r u k t ö r vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. I denna egenskap skulle gruppchefseleven fullgöra trupptjänstgöring u n d e r en tid av 4 månader, d v s med beräknade 25 arbetsdagar per m å n a d omkring 100 arbetsdagar. Trupptjänstgöringen skulle k u n n a inläggas antingen under förra hälften eller under senare hälften av en till 8 månader beräknad tjänstgöringstid för värnpliktiga i allmänhet. Uttryckt i kalendermånader angavs den föreslagna utbildningstiden till minst 10 m å n a d e r s skoltid och minst 4 månaders trupptjänstgöring eller inalles minst 14 månader. Enahanda utbildningstid som enligt

ovan för utbildning till chef för skyttegrupp erfordrades j ä m v ä l för utbildning till chef för understödsgrupp, gevärsgrupp och cykelgrupp. Chef för understödsgrupp utbildades med kulsprutegevär i stället för automatgevär. Eljest förelåge ifråga om enskild soldatutbildning icke någon egentlig skillnad. Stridsutbildningen i förband s a m m a n h ä n g de vidare direkt med utbildningen av skyttegruppchef. Gevärsgruppen hade i stort sett att fylla samma uppgift som skyttegrupp. Cykelgrupp, så benämnd med h ä n syn till sin utrustning med cykel som transportmedel, hade, i stort samma verksamhet som skytte(gevärs-)grupp i plutonsförband. Som framgår av det föregående, var emellertid nyssberörda promemoria r ö r a n de utbildning av värnpliktiga till chefer för skyttegrupp närmast att betrakta som en schematisk redovisning av den utbildningstid, som erfarenhetsmässigt ansågs erforderlig för att n å ett tillfredsställande resultat. Såsom sådan kunde den väl tillgodose det med densamma avsedda syftet. Det ligger i sakens n a t u r , att ett n ä r m a r e bedömande av utbildningstidens längd förutsatte en bearbetning av promemorian till en systematiskt uppbyggd utbildningsplan, infogad i gällande utbildningssystem tor värnpliktiga i allmänhet. Den sålunda utarbetade utbildningsplanen är indelad i följande skeden: 1. Grundläggande enskild utbildning. 2. Fortsatt enskild utbildning j ä m t e förbandsutbildning i grupp och pluton samt grundläggande truppföringsutbildning. 3. Förbandsutbildning i grupp — bataljon j ä m t e truppföringsutbildning. 4. Vinterutbildning, enskild och i förband. Under 1. och 2. skedena bedrives uteslutande skolutbildning. Den enskilda u t bildningen avslutas. Förbandsutbildningen begränsas till verksamheten inom plutonens ram. Vid skolutbildningens slut skola gruppchefseleverna h a v a bibringats sådan förmåga i truppföring, att de äro användbara såsom gruppchefer vid förbandsutbildningens början för värnpliktiga i allmänhet. Under 3. och 4. skedena fullgöres t r u p p tjänstgöring. Samtidigt med de värnpliktiga i allmänhet bibringas gruppchefseleverna under denna tjänstgöring den utbildning, som avser verksamheten inom

kompani (bataljon) och som ytterligare erfordras ifråga om verksamheten i plutonsförband. Även vinterutbildningen meddelas efter enahanda grunder. Viss skolutbildning är jämväl avsedd bedrivas under tiden för trupptjänstgöringen. Till grund för planen ifråga har lagts den uppfattningen, att utbildningen till goda truppförare förutsätter dels en fullständig och därför mer omfattande soldatutbildning än som för närvarande kan bibringas flertalet värnpliktiga, dels en på truppföring inriktad utbildning, meddelad icke blott vid skola utan även under tjänstgöring vid trupp. Den grundläggande utbildningen i truppföring borde meddelas på skola under och i direkt anslutning till soldatuthildningen. Därefter måste emellertid utbildningen fullständigas genom trupptjänstgöring under de skeden av värnpliktsutbildningen, då förbandsutbildning förekommer. Denna trupptjänstgöring vore ett nödvändigt komplement till skolutbildningen. Trupptjänstgöringen ifråga måste självfallet fullgöras under tiden för flertalet värnpliktigas utbildning. Genom att förlägga gruppchefselevernas tjänstgöring i gruppchefsbefattning till tiden för förbandsutbildningen, d v s tiden efter 1/10 enligt gällande utbildningssystem, blir utbildningen bäst ordnad såväl med hänsyn till syftet med utbildningen ifråga, som i betraktande av ifrågavarande gruppchefselevers användbarhet såsom biträdande instruktörer. Härigenom blir det även möjligt att utan förfång för gruppchefsutbildningen överflytta viss till befälsskolan förlagd utbildning till tiden för trupptjänstgöringen, såsom viss stridsutbildning, samhörig med verksamheten inom kompaniets och bataljonens ram, viss till fysisk träning och marscher hänförlig utbildning o s v . Härvid förutsattes, att befälsorganisationen bereder möjlighet att tidvis sammanföra gruppchefseleverna till fortsatt skolutbildning. Förfaringssättet har tillämpats och befunnits ge goda resultat. — Till tiden för trupptjänstgöringen förlägges även vinterutbildningen. Härvid ordnas utbildningen av underbefälsvärnpliktiga och värnpliktiga i allmänhet i erforderlig omfattning i särskilda övningsavdelningar. Utbildning till biträdande instruktör i vad avser meddelandet av grundläggande enskild utbildning har vidare icke ansetts

erforderlig, när gruppchefselevernas trupptjänstgöring äger rum under tiden för de värnpliktigas i allmänhet förbandsutbildning. Den begränsade instruktörsutbildning, som erfordras för bestridande av gruppchefsbefattning under tiden för förbandsutbildningen, är icke av sådan beskaffenhet, att för ändamålet behöver avses särskild skoltid. Den praktiska tjänsten i gruppchefsbefattning under ledning av kvalificerat befäl är i detta avseende tillfyllest. Befälsskolan, som enligt ovan berörda promemoria hade en omfattning av omkring 223 arbetsdagar, kunde med hänsyn till vad ovan anförts begränsas till omkring 158 arbetsdagar. Till den sålunda erforderliga skoltiden ansågs böra läggas en reservtid av omkring 10 % för sådana oförutsedda eller icke förutsedda ändamål, som taga samtliga eller det stora flertalet elevers arbetstid i anspråk. Det förutsattes härvid, att den gemensamma handräckningstjänsten efter nyligen genomförd rationalisering kunde bestridas av härför avsedd personal samt att vakttjänsten bleve så ordnad, att värnpliktsbefälet icke behövde tagas i anspråk för ändamålet ifråga. I enlighet med vad sålunda anförts, omfattade skolan för utbildning till chef för skyttegrupp en tid av (158 + 15) =173 arbetsdagar. Efter befälsskolan skulle enligt utbildningsplanen följa en trupptjanstgöring, som omfattade samtliga förbandsutbildningsskeden för värnpliktiga i allmänhet d v s från 1. oktober till tiden för utryckningen eller sammanlagt omkring 5 1/2 månader. Enligt den uppfattning, som här företrädes, förhåller det sig otvivelaktigt så, att skytteplutonen, som består av tre skyttegrupper och en understödsgrupp, har en relativt svår och mångsidig verksamhet i fält. Cheferna för nyssnämnda grupper komma att ställas inför uppgifter, som förutsätter förmåga att självständigt leda stridsverksamhet och annan taktisk verksamhet. I det föregående avhandlade undersökningar giva även vid handen, att de gruppchefer, som här avses, utan tvekan böra hänföras till underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen.

Fältpolistjänst För fältpolistjänst avsedda gruppchefer böra utbildas på enahanda sätt som skyt-

tegruppchefer. De speciella krav, som ställas på chef för fältpolisgrupp, tillgodoses genom omskolning. I enlighet härmed böra avsedda gruppchefer hänföras till underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen. I utbildningshänseende böra de redovisas under skyttetjänst.

Jägartjänst Till ifrågavarande tjänst ha hänförts chefer för jagar- och spaningsgrupper. Gjorda undersökningar ge vid handen, att utbildningen ifråga om vapen- samt spräng- och mintjänst är densamma som beträffande skyttegruppchef. En viss begränsning kan möjligen göras ifråga om stridsutbildning i förband, men denna motväges av större utbildningskrav beträffande spaning och u p p t r ä d a n d e i fria kriget. Utbildningstiden bör därför vara densamm a för h ä r avsedda gruppchefer som för skyttegruppchefer. De b ö r a sålunda h ä n föras till underbefälsvärn pliktiga av 1. ordningen.

Stormpionjärtjänst Till ifrågavarande tjänst h a hänförts chefer för stormpionjärgrupper i såväl stormpionjärplutoner som pansarskyddsförband samt närpansarvärnsgrupper i understödsplutoner. Gjorda undersökningar ge vid handen, att vissa skiljaktigheter förefinnas i fråga om utbildningen främst i vapentjänst av förevarande tre gruppchefskategorier. Detaljerade tidsberäkningar i detta avseende ha verkställts. En jämförelse med utbildningen av skyttegruppchef ger vid h a n den, att utbildningen i skydd och samband kan begränsas, men att behov av vidgad utbildning förefinnes i avseende på strid om befästningar och därmed sammanhängande m i n - och språngtjänst. Utbildningslinjen bör därför vara densamma för h ä r avsedda gruppchefer som för skyttegruppchef. De böra sålunda hänföras till underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen.

Kulsprutetjänst Till ifrågavarande tjänst ha hänförts chefer för kulsprutegrupper, ingående i ett flertal olika förband —• skytte-, understöds- och pansarskyddskompanier — samt chefer för vissa speciella grupper, n ä m ligen vakt- och fältpoliskulsprutegrupper samt fältpolisspecialgrupper. D>e speciella g r u p p e r n a utgöra ett försvinnande fåtal.

358 I krigsorganisationen ingå för närvarande två kulsprutetyper — kulspruta m/42 och m/3G. Så torde även bliva förhållandet under avsevärd tid framåt. Av praktiska skäl är det därför nödvändigt att bibringa chef för kulsprutegrupp fullständig utbildning med båda dessa vapentyper. Genom kulsprutegruppernas beväpning med kulsprutepistol ha dessa beretts m ö j lighet att b ä t t r e än vad förut varit fallet med egna medel ordna sitt självförsvar. Chef för kulsprutcgrupp h a r därför num e r a pålagts flera uppgifter under striden än tidigare. Då kulsprutegrupper för transporter utanför stridsfältet äro beroende av särskilda transportmedel — h ä s t a r och anspannsfordon eller motorfordon — erfordr a s utbildning t r a n s p o r t t j ä n s t . Av gjorda undersökningar h a r framgått, att det för utbildning av kulsprutegruppchef erforderliga behovet arbetstimmar understiger det för utbildning av skyttegruppchef beräknade. Det råder heller icke något tvivel om, att den på en kulspruta baserade gruppverksamhet, som chef för kulsprutegrupp skall t a k t i s k t och tekniskt leda, ä r enklare än den verksamhet, som påvilar en chef för skyttegrupp med dess m å n g a enskilda vapen och skiftande uppgifter. Visserligen är m å h ä n d a fordringarn a på en chef för kulsprutegrupp större i vapentekniskt hänseende, vartill kommer viss transportteknisk utbildning. De taktiska kraven, vilka erfarenhetsmässigt äro svårast att tillgodose, äro dock relativt begränsade. I enlighet h ä r m e d synes det möjligt att ytterligare begränsa utbildningstiden för kulsprutegruppchef. Denna begränsning blir dock icke av den omfattning, att det praktiskt sett är motiverat att för ifrågavarande utbildning räkna med a n n a n utbildningstid än för skyttegruppchef. Härtill kommer, att kulsprutegruppen i stridsutbildningen är så nära samhörig med skyttegruppen, att skilda utbildningstider skulle medföra praktiska svårigheter vid ordnandet av ett regementes utbildningsorganisation. Med hänsyn till vad ovan anförts hava h ä r avsedda gruppchefer hänförts till underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen.

Grcinatkastartjänst Till ifrågavarande tjänst hänföres cheferna för granatkastargrupperna i 8 cm och 12 cm granatkastarförband. Gjorda undersökningar giva vid handen,

att de fordringar, som numera måste ställas på gruppchefer, avsedda för eldledningstjänsten vid såväl 8 cm som 12 cm granatkastarförband — chefer för eldledningsgrupper — äro så stora, att de näppeligen kunna tillgodoses på annat sätt än att för befattningarna avse underofficersvärnpliktiga. Antalet befattningshavare för ändamålet är relativt begränsat. Det har visat sig lämpligt att utbilda för vapentjänsten erforderliga gruppchefer med såväl 8 cm som 12 cm granatkastarpjäser. Krigsorganisationens behov av chefer för tunga granatkastargrupper är relativt obetydligt. En gemensam utbildning av ifrågavarande båda gruppchefskategorier skulle förenkla utbildningsorganisationen liksom även krigsplaceringen. Utbildningsarbetet är vidare av ganska ensartad beskaffenhet. En följd härav är, att här avsedda gruppchefer måste hänföras till samma utbildningskategori. Av undersökningar har framkommit, att utbildningsbehovet för här berörda chefer är lägre än för i det föregående redovisade underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen, Skillnaden är så stor att möjlighet föreligger att hänföra granatkastargruppcheferna till underbefälsvärnpliktiga av 2. ordningen med en utbildningstid i likhet med de värnpliktiga i allmänhet. Den differentiering, som principiellt hävdats i förevarande utredning, är grundad på den såväl ur militär som ekonomisk synpunkt riktiga uppfattningen, att utbildningstiden bör begränsas i alla de fall, där möjlighet synes föreligga, för att åter kunna ge dem, som äro avsedda för påtagligen relativt krävande befattningar, en med hänsyn härtill förlängd utbildning. Det har även gjorts gällande, att skapandet av en god befälsorganisation är en betydelsefull förutsättning för förverkligandet av en dylik differentiering. I enlighet med vad ovan anförts tala starka skäl för att chefer för granatkastargrupper borde hänföras till underbefälsvärnpliktiga av 2. ordningen. Vid bedömandet av denna fråga böra emellertid taktiska och utbildningstekniska synpunkter också beaktas. Inom skyttekompaniet finnas fem huvudvapen: kulsprutepistol, kulsprutegevär, automatgevär, kulspruta och 8 cm granatkastare. All stridsverksamhet fordrar regelmässigt, att dessa vapen bringas i samklang med varandra. Därigenom tillgodoses på bästa sätt

de taktiska krav, som i striden komma att ställas på vederbörliga förband. I enlighet härmed finnes det anledning att åt utbildningen med 8 cm granatkastare ge en likvärdig ställning med övriga fyra huvudvapen. En sådan åtgärd medför påtagliga praktiska fördelar vid det gemensam^ ma utbildningsarbetets bedrivande. På dessa grunder har chefer för 8 cm och 12 cm granatkastargrupper hänförts till underbefälsvpl av 1. ordningen. Pansarvärnstjänst Gjorda undersökningar giva vid handen, att i det föregående berörda planer för utbildning av kulsprutegruppchefer i huvudsak kunna läggas till grund för beräkning av utbildningsbehovet för chef för pansarvärnsgrupp. I vissa övningsgrenar, såsom vapentjänst (utom spräng- och mintjänst) och strid, kan utbildningen begränsas. I andra övningsgrenar såsom skydd och fältarbeten (med spräng- och mintjänst) inträder ett ökat utbildningsbehov. Utbildningen i motortjänst ersätter utbildning i hästtjänst. Inalles är utbildningsbehovet av ungefär enahanda omfattning som för kulsprutegruppchef. Chefer för pansarvärnsgrupp böra sålunda hänföras till underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen. Signaltjänst Till ifrågavarande tjänst ha hänförts chef för signalgrupp och trådtropp. Av gjorda undersökningar har framgått, att utbildningsbehovet för här avsedda chefer endast kan tillgodoses med en i jämförelse med de värnpliktiga i allmänhet förlängd utbildning. Då sambandstjänsten framstår som synnerligen betydelsefull för all stridsverksamhet, och dä denna tjänst för att kunna tillgodose sitt ändamål måste betjänas av väl utbildad personal, har ifrågavarande chefer ansetts böra hänföras till underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen. Sammanfattning Till underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen böra i enlighet med vad ovan anförts, hänföras chefer för nedanstående förband: i skyttetjänst: skytte-, understöds-, gevärs-, cykel- och fältpolisgrupp, i jägartjänst: jägargrupp, i stormpionjärtjänst: stormpionjär- och närpansarvärnsgrupp,

i kulsprutetjänst: kulsprute-, vakt-, fältpoliskulsprute- och fältpolisspecialgrupp, i granatkastartjänst: 8 cm och 12 cm granatkastargrupp, i pansarvärnstjänst: pansarvärnsgrupp, samt i signaltjänst: signalgrupp och trådtropp. För utbildning av nyssberörda underbefälsvärnpliktiga erfordras en befälsskola av enahanda längd som enligt ovan ansetts erforderlig för utbildning till chef för skyttegrupp d v s om 173 effektiva arbetsdagar. Efter befälsskolans slut skall vidare följa en trupptjänstgöring under förbandsutbildningen för värnpliktiga i allmänhet under inalles omkring 5 1/2 månader. Den årliga inskrivningskontingenten per infanteriregemente kan enligt det föregående beräknas till omkring 65 man. Utbildningstidens inpassning i kalenderåret Den utbildningstid, som enligt ovan ununderbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen skola tjänstgöra, måste, förutsatt att befälstjänstgöringen skall påbörjas vid förbandsutbildningens början, infogas på sätt framgår av nedanstående tidsschema. 1 aret 30/5

Skola för vpl befäl

1 9

2. året 30/5

3. aret 1/10

Befälsskola

3/10

Trupptjänstgöring

Som framgår av tidsschemat inrycka ifrågavarande värnpliktiga då så kan ske redan vid 18 eller 19 års ålder till en första omgång av dem åliggande 1. tjänstgöring. Inryckning sker vid samma tidpunkt som är föreskriven för värnpliktiga i allmänhet. Värnpliktiga, vilka uttagits till underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen, fortsätta utbildningen påföljande år. Inryckning sker, liksom första året vid samma tidpunkt, som är föreskriven för värnpliktiga i allmänhet. Fortsatt skolutbildning bedrives under 4 månader till slutet av september. Därefter fullgöres trupp tjänstgöring i egenskap av gruppchef och biträdande instruktör under förbandsutbildningen för värnpliktiga i allmänhet, d. v. s. med utgångspunkt från läget år 1951 under tiden 1/10—10/3. 1. tjänstgöringen kan för dem, som så önska, vid sådant förhållande vara

fullgjord vid samma tidpunkt för såväl underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen som dem av 2. ordningen och värnpliktiga i allmänhet, tillhörande samma årsklass. Tjänstgöringstiden för underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen blir uttryckt i kalenderdagar 375 eller omkring 12 1/3 månader. Skördeuppehåll har icke ansetts erforderligt för ifrågavarande värnpliktiga. Antalet effektiva arbetsdagar blir sammanlagt omkring 298, varvid beräknats 6 dagars ledighet före trupptjänstgöringens början. Av antalet arbetsdagar ingå omkring 175 i befälsskolan före trupptjänstgöringen. Denna omfattar 123 arbetsdagar. Förslaget ifråga tillgodoser de synpunkter, som i förevarande avsnitt framlagts. 1. tjänstgöringen påbörjas vid samma tidpunkt som för värnpliktiga i allmänhet. De underbefälsvärnpliktiga kunna vidare avsluta sin tjänstgöring samtidigt med åldersklassens värnpliktiga i allmänhet. Den grundläggande soldatutbildningen är i sin helhet förlagd till den för meddelandet av sådan utbildning gynnsammaste årstiden. Trupptjänstgöringen fullgöres under tiden 1/10—10/3 dvs under den del av utbildningsåret, då utbildningen företrädesvis är inriktad på förbandsutbildning — patrull, grupp, pluton, kompani och bataljon ävensom på viss vinterutbildning. De underbefälsvärnpliktiga beredas härunder tillfälle till befälsföring såsom gruppchef i betydande omfattning. Samtidigt täckes under hela denna del av utbildningsåret behovet av gruppchefer och biträdande instruktörer vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. En uppdelning av 1. tjänstgöringen i omgångar för här avsedda värnpliktiga är ur de värnpliktigas synpunkt förenad med så betydande olägenheter att det i varje fall bör räknas med dennas fullgörande i en följd. De undersökningar, som verkställts i nyssberörda syfte, har givit följande resultat. I det föregående har framställts som ett önskemål, att tjänstgöringen för alla värnpliktiga påbörjas vid samma tidpunkt — dvs med utgångspunkt från läget år 1951 omkring den 1. juni. Vid sådant förhållande kan icke erforderlig skolutbildning meddelas här avsedda värnpliktiga före tidpunkten för trupptjänstgöringens början — dvs den 1. oktober. Skolutbildningen ifråga skulle endast komma att omfatta något

mer än 100 effektiva arbetsdagar. Icke ens genom a t t låta befälsskolan pågå ända till årsskiftet, kan det ovan erforderliga behovet av omkring 173 effektiva arbetsdagar tillgodoses. Trupptjänstgöringen b l i r härvid även begränsad från 5 1/2 till 2 1/2 kalendermånader och behovet av gruppchefer och biträdande instruktörer icke täckt under tiden 1. oktober—årsskiftet. Det ä r icke heller lämpligt fortsätta utbildningen efter tiden för utryckningen av värnpliktiga i allmänhet. Förhållandet ifråga belyses med nedanstående tidsschema. 1 öret

2 året 1/10

10/3

=F= Skolutbildning Trupptjänstgöring (ore trupp5'/i månader tjenstgcring Behov: 173 e arbd Inryckning Enligt Utryckning ov scmtli- oven: 100 e arbd av värnplikga värntiga i allpliktiga mänhet 2 året 1/6

1/10

1/1

2 aret

1 orei 1/6

10/3

I 10 T

Inryckning ov uncerbelölsvcrnpM.l.go I ordningen

Skolutbildning Behov. 173 e arbd Enligt ovon. 134 e arbd

Inryckning ev värnpliktiga i allmänhet 4/5

Truppi|Onsigöring Utryckning av värnpliktiga i ollmanhet

1/6

r nryctning av underbefälsvärnpliktiga av 1 ordlnr n ngen V«ning ov vcrnpliktiga i allmänhet

T

Skolutbildning Behov. 173 e arbd Enligt ovan: 172 e arbd

Truppt|änstgonng Utryckning

enligt ovan erforderliga omfattningen. Däremot blir bcfälstjänstgöringen begränsad från 5 1/2 månader till 2 1/2 månader. Förvisso skulle det vara av största värde, om en förlängning av nyssberörda t j ä n s t göring skulle kunna göras. Detta förutsätter emellertid en förlängning även av tjänstgöringstiden för värnpliktiga i allmänhet.

10/3

t T Skolutbildning TrupptjänstBehov: 173 e. arbd göring Enligt 2'/2 månader ovan: omkring 170 arbetsdagar. varav dock Inryckning endast om- Ej tillgäng Utryckning av samtlikring 150 till gruppav värnplikgo värneffektiva chefer och tiga i allplikt g a instru ktörer män het

Det ovan anförda ger vid handen, att, därest första tjänstgöringen skall fullgöras i en följd, h ä r avsedda värnpliktiga måste påbörja denna tidigare än övriga värnpliktiga. Härvid är det knappast tillrådligt att r ä k n a med tidigare inryckning än i början av m a j månad. Men även i detta fall blir emellertid skolutbildningen före t r u p p tjänstgöringen otillräcklig för a t t tillåta en befälsanvändning i befattning såsom gruppchef och biträdande instruktör redan den 1. oktober. Förhållandet belyses av följande tidsschema (det övre i n ä s t a s p a l t ) . Vid sådant förhållande blir det nödvändigt att ordna h ä r avsedda värnpliktigas utbildning på sätt framgår av följande schema (det nedre). Skolutbildningen får enligt förslaget den

En följd av nyssberörda förslag blir, att officersvärnpliktiga bör tagas i anspråk såsom gruppchefer och biträdande instruktörer u n d e r den tid av förbandsutbildningen, som sålunda icke kan täckas med underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen, d v s tiden 1. oktober—årsskiftet. Även blir det nödvändigt att räkna med en större tillgång på fast anställda instruktörer för att tillgodose befälsbehovet u n d e r tiden för den enskilda utbildningen av värnpliktiga i allmänhet, d v s tiden 1/6—1/10. Härmed sammanhängande frågor komma att avhandlas i följande avsnitt. Slutligen lämnas nedan en j ä m f ö r a n d e översikt över det antal kalenderdagar ( m å nader) och effektiva arbetsdagar, som i olika fall avses för utbildning av h ä r avsedda värnpliktiga. Översikten upptager j ä m v ä l enligt gällande ordning till underofficersutbildning uttagna värnpliktiga ävensom underbefälsvärnpliktiga av 2. ordningen. 361

Till underofficersutbildning u t t a g n a vpl

Underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen

Gruppchef svär npliktiga

Underbefälsvärnpliktiga av 2. ordningen

Kalender- Ant Ant Kalender- Ant Kalender- Ant tid tid tid eff eff eff eff arAntal arAntal ar- Antal Antal ar- Antal Antal Antal m å - betsAntal m å - betsm å - betsm å - betsdagar nader dagar dagar nader dagar dagar nader dagar dagar nader dagar Kalendertid

450 Enligt läget år 1951 Enligt 1948 års vplkomm. 450 Enligt föreligg, utredn. ... a) tjänstg. i omgångar ... b) tjänstg. i en följd

15 15

1 1

284 330

325 325 375 311

187, 107,

97, 11

192 234

298 227

97,

i ) Trupptjänstgöringen ingår med (2X25 = ) 50 arbetsdagar.

Undersökningar rörande utbildning av underbefälsvärnpliktiga av 2. ordningen Erforderlig utbildningstid Till underbefälsvärnpliktiga av 2. ordningen ha i huvudsak hänförts gruppchefer vid icke stridande grupper, ställföreträdande gruppchefer och ett betydande antal manskapsbefattningar. Ifråga om gruppchefer vid icke stridande förband h a av skäl, som framlagts i det föregående, chefer för signalgrupper ansetts böra hänföras till underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen. Däremot har en förlängning av utbildningstiden för gruppchefer vid pionjär-, transport- och sjukvårdsförband samt för lägre trosschefer icke ansetts nödvändig. Då av skäl, som framlagts i detta förslags 1. kap »Befälsfrågan och krigsorganisationen», ställföreträdare för chefer för stridande grupper ansetts böra hänföras till underbefälsvärnpliktiga av 2. ordningen, bör självfallet övriga ställföreträdande gruppchefer tillhöra samma värnpliktskategori. Det h a r icke heller synts vara erforderligt att avse förlängd utbildning lör värnpliktiga i särskilda manskapsbefattningar såsom cykelordonnanser, r a p p o r t k a r lar, vissa skyttar o s v . Slutligen h a r undersökningarna givit vid handen, att till h ä r avsedd befälskategori även böra hänföras vissa chefer vid stridande förband, där gruppchef regelmässigt förrättar sin verksamhet under ledning av högre chef, såsom vid infanterikanonförband. Den årliga inskrivningskontingenten per regemente beräknas till omkring 140.

362 Här avsedda värnpliktiga böra fullgöra sin 1. tjänstgöring under lika lång och s a m m a tid som värnpliktiga i allmänhet. De utväljas under de första m å n a d e r n a s t j ä n s t bland värnpliktiga i allmänhet. Utbildningen torde i a l l m ä n h e t kunna bedrivas i enlighet med vad tidigare tilllämpats ifråga om gruppchefer. Vid lämplig tidpunkt böra de tidvis sammanföras i avdelningar för skolmässig utbildning. Utbildningstidens inpassning i kalenderåret Underbefälsvärnpliktiga av 2. ordningen fullgöra sin 1. tjänstgöring under samma tid som värnpliktiga i allmänhet. I likhet med dessa böra ifrågavarande underbefälsvärnpliktiga tillerkännas 14 dagars skördeuppehåll. En jämförelse ifråga om tjänstgöringstiden med andra befälskategorier ä r gjord i översikten h ä r ovan.

Undersökningar r ö r a n d e utbildning av officersvärnpliktiga (underofficersvärnpliktiga) Utbildningens förläggande Liksom enligt gällande ordning böra de officersvärnpliktiga under den för underofficersvärnpliktiga anslagna utbildningstiden utbildas tillsammans med dessa och denna gemensamma utbildning vara förlagd till vederbör-

liga regementen utom ifråga om utbildning för vissa tjänster av speciell karaktär och med begränsat elevantal. Sålunda bör utbildningen i underhålls-, signal- och pionjärtjänst från början o r d n a s militärområdesvis eller centralt för infanteriet. Den ytterligare utbildning, som officersvärnpliktiga för närvarande undergå under en tid av omkring 6 månader, är i enlighet med 1941 års försvarsbeslut förlagd till central truppslagsskola, först benämnd officersaspirantskola, sedermera kadettskola. En väsentlig anledning till ordnandet av denna centrala truppslagsskola torde ha varit, att, då samtliga officersaspiranter ur olika kategorier beordrades till ifrågavarande skola, deras lämplighet för fortsatt utbildning till officer på aktiv stat kunde enhetligt bedömas. Detta motiv har självfallet icke något värde, därest, såsom föreslagits i detta förslags 3. kap »Rekrytering och utbildning till befäl på aktiv stat», utbildningen till aktiv officer ordnas mera fristående från värnpliktsbefälets utbildning än vad nu är fallet. Som ytterligare skäl har anförts, att en central skola skulle bereda bättre tillgång till kvalificerat befäl. Teoretiskt sett böra möjligheter föreligga att få fram ett bättre befälsurval vid en centralisering. I praktiken framstår problemet i många fall annorlunda. Det ligger i sakens natur, att urvalet icke är så lätt att åstadkomma. Ej sällan få hänsyn till genomgångna högre skolor, t ex krigshögskolan, väga tyngre än praktisk trupperfarenhet och pedagogisk förmåga. Behovet av kontakt med samtliga infanteriregementen har även haft till följd, att urvalsprincipen fått träda tillbaka inför kravet på att varje infanteriregemente skall beordra åtminstone en lärare till kadettskolan.

Den utbildning, som här avses, är icke av den svårighetsgrad, att den icke borde kunna anförtros vederbörliga regementen. Emellertid är elevantalet inom de olika utbildningslinjerna så begränsat, att av utbildningstekniska skäl ett sammanförande bör ske till truppförband militärområdesvis. Härigenom ges tillgång till värnpliktig trupp av olika slag, vilket är en förutsättning för att det h ä r avsedda värnpliktsbefälet skall kunna bibringas för sin krigsanvändning erforderlig truppvana. I enlighet med vad som ovan anförts har den avslutande skolutbildningen av officersvärnpliktiga ansetts böra ordnas militärområdesvis. Ifråga om vissa speciella tjänster har som tidigare anförts, utbildningen från början ansetts böra ordnas på samma sätt eller centralt för infanteriet. Men även i dessa fall förlägges utbildningen till truppförband. Erforderlig utbildningstid Officersvärnpliktiga Skyttetjänst Undersökningarna ha liksom ifråga om underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen närmast tagit sikte på skyttetjänsten. Till utbildningslinjen för denna tjänst har även hänförts för fältpolis-, gas- och rök-, jagar- och stormpionjärtjänst avsedda officersvärnpliktiga. Frågan om den särskilda utbildning i gas- och röktjänst, som erfordras för befattningshavare i denna tjänst, är för närvarande under utredning och upptages därför icke till prövning. Befattningshavare, avsedda för jagar- och stormpionjärtjänst, böra enligt militära expertisens uppfattning under sista delen av den gemensamma utbildningen undergå omkring en månads särskild utbildning. Undersökningarna ha vidare endast avseende på den utbildning, varom bör stadgas för samtliga officersvärnpliktiga. Ifråga om den frivilliga utbildning, som officersvärnpliktiga därutöver böra undergå för vinnande av reservanställning, hänvisas till detta förslags 8. kap. »Reservanställt befäl».

Utbildningens mal skulle vidare vara att bibringa ifrågavarande värnpliktiga sådana militära kunskaper och färdigheter, att de vid mobilisering omedelbart kunde placeras i vederbörliga befattningar. Den truppvana, som fördenskull vore erforderlig, kunde icke förvärvas annat än genom trupptjänstgöring.

I det föregående har framhållits önskvärdheten av att tillgodose behovet av gruppchefer och biträdande instruktörer vid utbildningsförbanden för värnpliktiga i allmänhet med underbefälsvärnpliktiga under tiden för förbandsutbildningen, d v s tiden efter den 1. oktober. Under tiden dessförinnan alltifrån inryckningen till första tjänstgöringen är utbildningen företrädesvis inriktad på enskild utbildning. Denna ställer relativt större krav på gruppchefsbefälet. Därför borde det mest kvalificerade värnpliktsbefälet tjänstgöra såsom gruppchefer och biträdande instruktörer under sistberörda period. Härigenom skulle under hela utbildningsåret för värnpliktiga i allmänhet behovet av gruppchefer och biträdande instruktörer bliva enligt givna direktiv täckt med värnpliktsbefäl. Gruppchefstjänstgöringens ordnande för underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen har emellertid ansetts böra — för undvikande av uppdelning av deras första tjänstgöring i omgångar — begränsas till tiden efter den 1. januari. Vid sådant förhållande bör de officersvärnpliktigas gruppchefstjänstgöring erhålla en sådan inpassning, att den täcker återstoden av förbandsutbildningen för värnpliktiga i allmänhet, d v s tiden 1. oktober—årsskiftet. En så förlagd gruppchefstjänstgöring är självfallet av större värde för de officersvärnpliktigas krigsmässiga utbildning än en tjänstgöring under en period, avsedd för enskild soldatutbildning. Att på-

lägga nyssberördu värnpliktiga utöver den enligt ovan avsedda gruppchefstjänstgöringen under en tid av omkring 4 månader ytterligare sådan tjänstgöring synes icke lämpligt. Befälsorganisationcn bör i stället fullständigas med ett antal fast anställda instruktörer. Utbildningen av de värnpliktiga i allmänhet under de första månaderna, vilka företrädesvis avser enskild utbildning, kan vid sådant förhållande helt anförtros den aktiva kadern. Med hänsyn till denna utbildnings särskilda karaktär synes detta även vara till fördel för utbildningsarbetet. I det följande har därför räknats med att de officersvärnpliktiga skola fullgöra omkring 4 månaders tjänstgöring såsom gruppchefer och biträdande instruktörer vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Den plan, som utarbetats för utbildning av h ä r avsedda värnpliktiga, är indelad i tre skeden. Utbildningen under ett första skede avser grundläggande enskild utbildning. För skedet ifråga räknas med 75 arbetsdagar. Utbildningen under 2. skedet omfattar fortsatt soldatutbildning tillika förberedande gruppchefsutbildning. Denna h a r avseende på såväl skytte- som understödsgrupp. För 2. skedet r ä k n a s med 82 arbetsdagar. Befälsutbildningen i egentlig mening är förlagd till 3. skedet. Det för utbildningen i detta skede erforderliga antalet arbetsdagar har beräknats till omkring 235 arbetsdagar. En schematisk redovisning av utbildningens fördelning på olika övningsgrenar och ämnen l ä m n a s nedan (se diagram å nästa sida). Den till befälsskola förlagda utbildningen, vilken delvis skulle bedrivas parallellt med trupptjänstgöringen, skulle sammanlagt omfatta 392 arbetsdagar. Härtill kommer den enligt föregående avsedda gruppchefstjänstgöringen under en tid av omkring 4 månader. Slutligen skulle det vara särskilt önskvärt att bereda de officersvärnpliktiga tillfälle att tjänstgöra helst såsom ställföreträdande plutonchefer under tiden för för-

Truppföring ZZZ2ZZZZZZZZZ2ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ2 5 0 7 .

Truppu^ld-£222ZZZZZ3»OV. ning Vinterutbildning

EZZZZZZZ2 10 7,

Taktik

V/////A7V.

Vopentjönst \!.'fl///\

7 7.

fältarbeten CZZZ|5% Fysisk lostran

i—•--

Inre tjänst

E 3 3 7,

e/>

Reglementskunskap Sambands- \>//AA 7, tjänst Motortjänst Hästtjänst Psykologi

bandsutbildningen, förslagsvis under tiden 1/1—10/3. En dylik tjänstgöring, kombinerad enligt ovan med skolutbildning, skulle i motsvarande tidsomfattning begränsa den föreslagna befälsskolan. Vilka möjligheter, som i förevarande syfte lämpligen kunna beredas, är en fråga, som är beroende av sättet för utbildningens infogande i kalenderåret, och kommer därför att behandlas i följande avsnitt. Kulsprute- och pansarvävnstjänst I planen har utbildningen fördelats på skeden på samma sätt som för elever i skyttetjänst. Även i övrigt har sistnämnda plan tjänat som utgångspunkt. Med hänsyn till den verksamhet, som påvilar kulsprute- och pansarvärnsbefäl har längre tid beräknats för vissa övningsgrenar och ämnen och kortare tid för andra. Självfallet är utbildningen främst inriktad på de vapen och förbandsenheter, som tillhöra förevarande verksamhetsområde. Då överensstämmelse råder ifråga om utbildningstidens längd för officersvärnpliktiga i skyttetjänst och här avsedd tjänst, synes icke vara anledning att närmare ingå på förslaget ifråga. I det följande räknas därför med enahanda utbildningstid som för skyttetjänst. Granatkastartjänst Vad i närmast föregående avsnitt anförts ifråga om där avhandlat utbildningsförslag gäller även förevarande förslag. I det följande räknas därför med enahanda utbildningstid som för skyttetjänst.

Pionjär- och signaltjänst Befattningshavare för här avsedda tjänster utbildas på sin särskilda för varje tjänst ordnade utbildningslinje. Årsbehovet för varje tjänst är per infanteriregemente mycket obetydligt. För den skull bör, enligt vad i det föregående anförts, utbildningen under större delen av skolutbildningen ordnas centralt för armén i dess helhet. Enligt militärexpertisens uppfattning erfordras för utbildning av officersvärnpliktiga i här avsedda tjänster samma tid som för skyttetjänst. I det följande räknas därför med enahanda utbildningstid som för skyttetjänst. Underhålls tjäns t Till denna tjänst ha hänförts befattningshavare, avsedda för skiftande uppgifter såsom för underhållstjänstens ombesörjande vid vissa förband, för sjukvårds-, intendentur- och trosstjänst. Varje befattningshavare måste självfallet utbildas för sin särskilda befattning. Detta förhållande får dock icke undanskymma behovet av en ganska ingående kännedom om underhållstjänsten i dess helhet. Denna tjänst är av sådan karaktär, att den befälsutbildning, som här avses, städse måste för att kunna bedrivas på ett verklighetsbetonat sätt, väl infogas i ett större sammanhang. På grund härav är avsikten att för här avsedda befattningshavare ordna en gemensam utbildningslinje. Årsbehovet officersvärnpliktiga per regemente uppgår till omkring 8. Utbildningen bör för den skull, enligt vad därom anförts i det föregående, under större delen av skolutbildningen ordnas militärområdesvis och härvid ansluta till trängförbanden. Utbildningstiden har ansetts böra vara densamma som enligt ovan i skyttetjänst. Sammanfattning En sammanfattning av vad ovan anförts ger vid handen, att den för utbildning av officersvärnpliktiga erforderliga tjänstgöringen bör omfatta dels en befälsskola av omkring 392 arbetsdagar, dels gruppchefstjänst under en tid av omkring 4 månader. Underofficersvärnpliktiga Ifråga om utbildningstiden för här avsett värnpliktsbefäl ha gjorda undersök365

ningar givit vid handen, att starka militära skäl tala för enahanda utbildning, som föreslagits för officersvärnpliktiga. Med särskilt beaktande av ekonomiska och sociala förhållanden synes det dock vara möjligt att begränsa utbildningstiden ifråga till omkring 16 månader. I det föregående nämnda planer för utbildning av officersvärnpliktiga ha även utformats med hänsyn till att de underofficersvärnpliktiga under angiven tid skola utbildas gemensamt med dessa. Utbildningstidens inpassning i kalenderåret Officersvärnpliktiga Av skäl, som anförts i det föregående, bör utbildningstiden för offieersvärnpliktiga infogas i kalenderåret på sådant sätt, att gruppchfstjänstgöringen kan fullgöras under tiden närmast före årsskiftet. Så har skett i nedanstående tidsschema. 1 aret 1/6

1/9

2. aret

I

3. öiel

15/8

i l l

6 4

i

WMTnnr-

T

t

T

t

Forber befälsskolo

Befalsskola

Befälstjänstgöring

Belälsskcla kombinerad med befälstjänstgöring

Inryckning till den förberedande befälsskolan sker vid 19 års ålder omkring den 1. juni. Under vissa förutsättningar kan tjänstgöringen påbörjas redan vid 18 års ålder. Skolan, som har en varaktighet av omkring 3 månader, omfattar 1. skedet i här tidigare omnämnd utbildningsplan. De officersvärnpliktiga fortsätta därefter utan avbrott för dem avsedd skolutbildning. Denna, som har en varaktighet av omkring IIV2 månader omfattar 2. och delar av 3. skedet i här tidigare omnämnd utbildningsplan. Därefter fullgöres befälstjänstgöring under tiden 15/8—årsskiftet, d v s under 4% månader i egenskap av gruppchef och biträdande instruktör under utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Efter avslutad

befälstjänstgöring fortsätter utbildningen i befälsskola kombinerad med befälstjänstgöring under förbandsutbildningen till början av april påföljande år. Skolan, som har en varaktighet av 3 månader, omfattar återstoden av 3. skedet i nyssberörda utbildningsplan. Den kombinerade utbildningen avser tjänst såsom ställföreträdande plutonchef och plutonchef. Antalet effektiva arbetsdagar uppgår, oavsett tiden för befälstjänstgöring, till 409. Ledighet, utöver sedvanlig helgtidsledighet, har ansetts böra inläggas dels efter 1. skedet av utbildningen med 6 dagar, dels under tiden för befälsskolan med 12 dagar. Det återstående antalet effektiva arbetsdagar -—• 391 — motsvarar utbildningsbehovet enligt den i det föregående omnämnda utbildningsplanen. Befälstjänstgöringen ger ett antal effektiva arbetsdagar av omkring 100. Ur de värnpliktigas synpunkt är självfallet en tjänstgöringstid av nyssberörda varaktighet förenad med stora olägenheter. Därför har enligt gällande ordning de sista sex månaderna av utbildningen kunnat efter fritt val fullgöras antingen sommartiden eller vintertiden eller enligt 1951 års riksdagsbeslut under sommarperioder två på varandra följande år. Det finnes i och för sig intet hinder att även i detta förslag bereda de värnpliktiga möjlighet att fullgöra befälstjänstgöringen och befälsskolan efter denna antingen i en följd eller efter ett uppehåll närmast påföljande sommar. Systemet är dock såväl militärt som ekonomiskt förenat med vissa olägenheter. Under sommarperioden äger nämligen icke någon förbandsutbildning rum och befälsbehovet kan bliva större. Vid sådant förhållande kunna större fördelar ernås genom en smidig tillämpning av anståndssystemet. Ett anstånd med nyssberörda befälstjänstgöring och befälsskolan efter denna till ett senare år kan bereda vissa studiefördelar. Erfarenheten ger emellertid vid handen att det regelmässigt icke blott ur militär synpunkt utan även för den enskilde är förmånligt att utan onödiga uppehåll fullfölja tjänstgöringen. Visserligen berör tjänstgöringen tvenne läsår, men då denna kan påbörjas redan vid 18 eller 19 års ålder, avslutas utbildningen ett år tidigare eller

Kalendertid

Effektiv

arbetstid

Därav a n t a l Antal dagar Antal måna- Antal dagar dagar före der befälstjänst Gällande

ordning:

sommarlinje vinterlinje delad sommarlinje Förevarande 1 2

utredning:

600 630 630

20 21 21

'439 J 461 475

243 243 243

x

491 Befälstjänstgöringen u n d e r 2 månader, beräknad till 50 dagar. Befälstjänstgöringen under 4 månader, beräknad till 100 dagar.

samma år som övriga värnpliktiga av samma åldersklass. Slutligen l ä m n a s ovan en j ä m f ö r a n d e översikt över det antal kalenderdagar (månader) och effektiva arbetsdagar, som i olika fall avses för utbildning av ifrågavarande värnpliktiga. Översikten upptager j ä m väl den effektiva arbetstiden före befälstjänstgöringen vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Av översikten framgår omfattningen av den utbildning, som meddelas de officersvärnpliktiga före befälstjänstgöringens fullgörande vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Redan under rådande förhållanden ha ifrågavarande värnpliktiga visat sig k u n n a väl fylla sin uppgift som gruppchefer och biträdande instruktörer vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Vad ovan föreslagits bör vara ägnat att ytterligare höja de officersvärnpliktigas a n v ä n d b a r h e t i nyssberörd befattning.

med hänsyn härtill avsluta sin befälstjänstgöring med tjänst som instruktörer vid repetitionsövningsförband intill tidpunkten för de värnpliktigas i allmänhet återkomst från övningsuppehållet, d v s till omkring 20/9. Tjänstgöringstiden skulle sålunda inpassas i kalenderåret enligt nedanstående tidsschema. 1/9

15/8

20/9

~pnzmmr Förberedande befälsskola

Befälsskola

Befälstjänstgöring

Den sålunda föreslagna utbildningstiden omfattar 15% månader. 1952 års riksdagsbeslut. Förslag

Underofficersvärnpliktiga

I enlighet med vad ovan föreslagits avsluta de officersvärnpliktiga befälsskolans 1. omgång 15/8. Intill denna tidpunkt deltaga de underofficersvärnpliktiga i nämnda utbildning. Denna bör emellertid fullständigas med befälstjänstgöring, som för att ge önskat utbyte icke kan ges kortare varaktighet än 1 månad. Under denna tid torde de värnpliktigas i allmänhet övningsuppehåll komma att påbörjas, liksom de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna. De underofficersvärnpliktiga böra

Det torde icke vara erforderligt att lämna en mera ingående redogörelse för innehållet i vare sig det av 1949 års gruppchefsutredning avgivna betänkandet eller den därpå grundade propositionen — nr 177/1952 —. Framställningen begränsas fördenskull i det följande till vad sammanhanget synes påkalla. Utbildning av underbefälselever (underbefälsvärnpliktiga) Till den kategori av värnpliktsbefäl, som h ä r avses, h a r enligt detta förslags 1. kap »Befälsfrågan och krigsorganisationen-»

hänförts ett mycket stort antal befattningshavare av olika slag. I stort sett kan kategorin sägas omsluta: chefer för de lägsta i egentlig mening stridande enheterna, såsom chefer för skytte- och kulsprutegrupper; chefer för motsvarande icke stridande enheter, såsom chefer för pionjär-, transport- och trossgrupper; i nyssberörda båda olika slag av grupper ingående ställföreträdare för cheferna ifråga; samt slutligen ett antal särskilda manskapsbefattningar såsom expeditionsunderbefäl, skyttar o s v. Den årliga uttagningen av värnpliktiga till ifrågavarande kategorier uppgår till omkring 200 per infanteriregemente. Omkring 27 % av inskrivningsstyrkan plägar uttagas för här avsett ändamål. Det är sålunda en betydande värnpliktsgrupp. 1949 års gruppchefsutredning har som utgångspunkt för sina studier, bedömanden och förslag angående erforderlig utbildningstid för nyssberörd värnpliktskategori i likhet med förevarande utredning tagit utbildningen av skyttegruppchefer vid infanteriet bl a därför att kraven på dessa beträffande kunskap och förmåga i relation till uppgifter måste ställas högre än på andra av denna kategori. Den tid, som bedömdes tillräcklig för utbildning av skyttegruppchefer, ansåg gruppchefsutredningen borde vara tillräcklig även för en tillfredsställande utbildning av övriga värnpliktiga underbefäl. En brist befanns föreligga ifråga om skyttegruppchefernas utbildning enligt gällande ordning. För dess täckande erfordrades ytterligare 400 timmar eller omkring 8 veckor. Genom rationalisering av den inre tjänsten och genom att vidtaga vissa åtgärder ifråga om organisation, befälspersonal och materiel skulle kunna utvinnas en ökad effekt, motsvarande omkring 130 timmar. Den återstående bristen utgjorde sålunda omkring 270 timmar. För att erhålla detta timantal skulle utbildningstiden ökas. För att bereda gruppcheferna tillräckliga möjligheter för förbandsutbildning och för att därjämte möjliggöra ett ökat antal nödvändiga övningar i bataljons- och högre förband för värnpliktiga i allmänhet föreslog utredningen en förlängning med omkring 135 timmar eller 20 kalenderdagar. Dessutom skulle utbildning för gruppcheferna utökas med ytterligare 135 timmar eller 20 kalenderdagar. Det är att märka,

att den sålunda föreslagna utbildningstiden, vilken skulle avse samtliga enligt ovan till gruppchefskategorien hänförda värnpliktiga, var grundad på en i åtskilliga avseenden skärpt målsättning vid utbildning till skyttegruppchef. Sålunda skulle här avsedda värnpliktiga göras skickade att fullgöra kvalificerade spaningsuppdrag samt bibringas förmåga att utföra sina åligganden under de speciella förhållanden, som vintern skapar i vårt land ävensom förmåga att i enkla stridslägen tjänstgöra såsom plutonchefs ställföreträdare. Vidare föreslog gruppchefsutredningen utbildning av s k föregångsmän. Förslaget ifråga var av provisorisk natur och betingades av rådande befälsbrist. Den av gruppchefsutredningen föreslagna utbildningstiden för värnpliktiga gruppchefer och värnpliktiga i allmänhet har ansetts böra inpassas i kalenderåret enligt nedanstående tidsschema. I, Orel Belolsskolo 3/5

14 Balölsikola

BefäUtjänstgöring

=

22.3 Q.

23/3 Vpl l o'.lrr.anhel I

O

| Ic I 5/9 Q 20; 9

1 21/12

i^Cin 3 I

22 3 )

Inryckningen skulle för gruppcheferna ske någon av de första dagarna i maj och för värnpliktiga i allmänhet 3 veckor senare. Gruppcheferna skulle intill juluppehållet fullgöra sin utbildning i befälsskola och därefter intill utryckningen, som är gemensam med värnpliktiga i allmänhet, trupptjänstgöring i underbefälsbefattning vid av värnpliktiga i allmänhet organiserade förband. Utryckningen skulle äga rum under senare delen av mars. Vad gruppchefsutredningen sålunda föreslagit blev i nästan oförändrat skick förelagt 1952 års riksdag och av denna godtaget. /. tjänstgöringen för värnpliktiga i allmänhet skulle sålunda omfatta inalles 304 dagar eller 10 månader, inberäknat ett övningsuppehåll om 14 dagar, förlagt till förra delen av september. Tjänstgöringen beräknas inpassad i kalenderåret på sätt angivits i det ovan införda tidsschemat. 1. tjänstgöringen för underbefälselever skulle omfatta inalles 324 dagar eller 10% månader, inberäknat ovanberörda övningsuppehåll. Tjänstgöringen beräknades inpassad i kalenderåret på sätt angivits i det

ovan införda tidsschemat. Antalet underbefälselever skulle enligt propositionen uppgå till ungefär 26 % av hela värnpliktsstyrkan vid armén. Den effektiva tjänstgöringstiden för sistberörda värnpliktiga kan beräknas till omkring 157 dagars befälsskola samt omkring 64 dagars gruppchefstjänstgöring eller inalles 221 dagar. Som framgår av det föregående har förevarande utredning i sin strävan att anpassa utbildningstiden efter det militära behovet räknat med en differentiering av det värnpliktiga underbefälet i två kategorier. Den ena — de stridande gruppchefernas kategori med en låg inskrivningsstyrka av omkring 65 värnpliktiga per regemente fordrade en längre utbildningstid än övriga — omkring 75 effektiva arbetsdagar. Den andra — det lägre underbefälet med, en ärlig inskrivningsstyrka av omkring 140 värnpliktiga per regemente — kunde utbildas på den för värnpliktiga i allmänhet enligt då gällande värnpliktslag anslagna tiden. Den tid för första tjänstgöring, som i det föregående föreslagits för förenämnda kategori underbefälselever — underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen — jämförd med den av 1952 års riksdag beslutade framgår av nedanstående tidsschema. förevarande 3/5 utredning 1 < [= förslag

1952 års 3/5 riksdags- rbeslut

2. aret

I Befälsskola Kalendertid: 242 dagar Erfekliv skoltid: 171 dogor Ovningsuppehöll Befälsskolo Kolendertid: 242 dagar Effektiv skoltid 157 dagar

10/3

Gruppchefstjänstgöring Kalendertid: 68 dagar 22/3

4>/////////////7777m Gruppchefstjänstgöring Kalenderlid: 80 dagar

Som framgår av tidsschemat har gruppchefstjänstgöringen enligt 1952 års riksdagsbeslut kunnat ges en längre varaktighet än i förevarande utrednings förslag på grund av den beslutade förlängningen av tjänstgöringstiden för värnpliktiga i allmänhet. Förslaget innebär emellertid längre effektiv skoltid, enär det icke räknats med något övningsuppchåll under denna tid. Då emellertid, som framgår av ovan, skiljaktigheterna äro ganska obetydliga, förutsattes att första tjänstgöringen för underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen ordnas i enlighet med 1952 års riksdagsbeslut för värnpliktiga uttagna för underbefälsutbildning. Vad beträffar det lägre underbefälet —

omkring 140 per regemente — har, som framgår av det föregående, förevarande utredning för sin del efter noggranna undersökningar kommit till den uppfattningen, att den erforderliga utbildningen för detta underbefäl kan på ett fullt tillfredsställande sätt meddelas under den för värnpliktiga i allmänhet stadgade tjänstgöringstiden. Vid sitt ställningstagande hade förevarande utredning rättighet förutsätta en god tillgång på utbildningsbefäl. Det säger sig emellertid självt, att en förlängd utbildning av här avsedda underbefälsvärnpliktiga i enlighet med 1952 års riksdagsbeslut ger ieke blott en större tillgång på väl utbildade gruppchefer för krigsorganisationen utan även bättre utbildade ställföreträdande gruppchefer. Med hänsyn härtill har utredningen icke anledning föreslå någon ändring i nyssberörda riksdagsbeslut. Slutligen skulle det av gruppchefsutredningen föreslagna systemet med föregångsmän, ehuru avstyrkt av arméchefen med instämmande av överbefälhavaren, enligt riksdagens beslut försöksvis tillämpas inom armén. Då anordningen, som framgår av det föregående, är provisorisk och betingad av rådande befälsläge, finnes icke anledning att ingå på densamma. Utbildning av värnpliktiga uttagna till underofficers- och officersutbildning För värnpliktiga, uttagna till linderofficersutbildning var vid tiden för tillsättandet av 19U8 års värnpliktskommitté stadgat en första tjänstgöring om 15 månader. Målet för denna utbildning var att bibringa företrädesvis studenter och likställda men även bland värnpliktiga i allmänhet särskilt utvalda värnpliktiga färdighet, kunskap och förmåga att tjänstgöra vid fältförband såsom plutonchefs ställföreträdare (motsvarande) samt förmåga att biträda såsom instruktör vid enskild utbildning och utbildning i grupp, ävensom att lägga en fast grund för fortsatt utbildning till officer för därtill lämpade elever. Huvuddelen av ifrågavarande värnpliktiga — grupp K — inryckte till första tjänstgöring något senare än värnpliktiga i allmänhet — Tiär beräknad till 13/6 — och 369

2)

av militärtjänstgöringen i förhållande till studenternas högskolestudier fann sig värnpliktskommittén slutligen kunna godtaga en ytterligare begränsning till 15 månader. Av det ovan anförda torde framgå, att den av värnpliktskommittén angivna mål2. öret 1. öret sättningen ifråga om plutonchefsutbildning 10/3 1/6 31/7 7/9 13/6 1/10 — inalles 2 månader — icke torde kunna i : 1 t -t t t i ha infriats. Detta är desto mer anmärkt Skola BefälsSkola kola K Grupp K Befäls: ningsvärt, som värnpliktskommittén med tjänstvid komgöring stöd av krigserfarenheten framhållit nödpani Underofficersutbildning vändigheten av att även en ställföreträdande plutonchef gives en någorlunda godUtryckning av tagbar förmåga att föra pluton. Vid sådant vpl i allmänhet förhållande framträder även en bristande överensstämmelse mellan å ena sidan mål19b8 års värnpliktskommitté konstatera- sättningen ifråga om utbildning såsom plude, att den värnpliktige efter genomgången tonchefs ställföreträdare och å andra sidan underofficersutbildning borde den härför avsedda övningstiden. Häremot utan kompletterande utbildning kunna synes den beräknade användningen av föreplaceras som plutonchefs ställföreträdare slagen övningstid — 11 månaders grupp(motsvarande), chefsutbildning samt 2% månaders instrukbesitta någon förmåga som plutonchef i törsutbildning och instruktörstjänstgöring i egenskap av gruppchef — stå i bättre fält, överensstämmelse med den för gruppchefsbesitta god förmåga som gruppchef och utbildningen angivna målsättningen. chef för del av pluton i fält, samt Enligt värnpliktskommitténs förslag kunna tjänstgöra som biträdande instruktör vid enskild utbildning och utbild- skulle här avsedda värnpliktiga uttagas i samband med inskrivningsförrättningarna. ning i grupp. Andra lagutskottet uttalade sitt gillande I avsaknad av fullt säkra, på långvarig av nyss berörda förslag men underströk, erfarenhet baserade beräkningsgrunder framlade värnpliktskommittén endast vis- att detta givetvis icke innebure något defisa hållpunkter för bedömande av utbild- nitivt ställningstagande till frågan om utbildningstidens längd. ningstidens erforderliga längd. 1950 års riksdag gav som sin mening tillVärnpliktskommittén ansåg sig berättigad kunna räkna med att den gruppchefs- känna, vad utskottet anfört. utbildning, som enligt sakens natur måste Tjänstgöringstiden för här avsedda värnutgöra grunden för den fortsatta utbild- pliktiga förblev sålunda densamma som ningen av här avsedda värnpliktiga, skulle den ovan angivna. kunna bibringas på 11 månader. Härtill De värnpliktiga uttagas emellertid icke skulle komma utbildningen till instruktör längre till underofficersutbildning under och tjänstgöring såsom under %, respek- pågående tjänstgöring utan alltsedan år tive 2—2% månad samt för truppförings- 1950 redan vid inskrivningsförrättningarna. övningar m m i pluton under 2—3 månader. Målet för utbildningen är enligt 1951 års Den sammanlagda längre utbildningstiden föreskrifter i allt väsentligt detsamma som — 17 månader — ansågs ur militär synförut. punkt synnerligen önskvärd. Vid en kortaÅrligen uttogs omkring 64 värnpliktiga re utbildningstid syntes icke full garanti per regemente till underofficersutbildning. föreligga för att den i det föregående såEnligt beslut vid 1952 års riksdag skulle som nödvändig angivna målsättningen me- nyssberörda utbildningstid bibehållas oförra allmänt skulle kunna uppnås. Kommitändrad. Den första tjänstgöringen skulle tén kom emellertid till att den sammansålunda omfatta en tid av 450 kalenderlagt kortare utbildningstiden — d v s med dagar eller 15 månader. Årligen beräknas en begränsning av tjänstgöringstiden som omkring 11 % per regemente uttagas till instruktör till 2 månader och av truppföunderofficersutbildning, d v s med en beringsövningar i pluton till 2 månader eller räknad inskrivningsstyrka på 900 man utinalles 15% månader — skulle kunna godtas omkring 100 man. tagas. Med hänsyn till lämplig inpassning

fullgjorde därefter i en följd dem åliggande 15 månaders utbildning. Tjänstgöringstidens inpassning i kalenderåret framgår av nedanstående tidsschema.

För värnpliktiga, uttagna till officersutbildning var vid tiden för tillsättandet av 1948 års värnpliktskommitté efter avslutad underofficersutbildning stadgat en ytterligare tjänstgöring om högst 6 månader. Sammanlagt uppgick sålunda tjänstgöringstiden till högst 15 + 6 = 21 månader. Målet för denna utbildning var att bibringa särskilt uttagna värnpliktiga, som genomgått utbildning till underofficer, färdigheter, kunskap och förmåga att tjänstgöra vid fältförband såsom plutonchef samt förmåga såsom biträdande instruktör vid utbildning av pluton jämte förmåga såsom plutonchef i utbildning vid fältförband. Ifråga om tjänstgöringstidens inpassning vid underofficersutbildningen hänvisas till vad därom sagts i det föregående. Nyssberörda ytterligare tjänstgöring fullgjordes antingen på sommarlinje eller vinterlinje, den förra med en varaktighet av 5 månader, den senare av 6 månader. Tjänstgöringens inpassning i kalenderåret framgår av nedanstående tidsschema.

ningar med pluton. För denna utbildning kunde icke anslås kortare tid än % månad. För utbildning till ledare av fältarbeten, främst inom min- och sprängtjänstens område, kunde icke anslås kortare tid än % månad. För övriga övningsgrenar och ämnen — vapenlära, gymnastik och idrott, reglements- och förvaltningskunskap, häst- och motortjänst m m — beräknades slutligen omkring 1% månad. I enlighet härmed föreslog värnpliktskommittén en utbildningstid för här avsedda värnpliktiga av 5 månader, under förutsättning, att densamma förlades till sommarhalvåret. Valfrihet föreslogs jämväl för de värnpliktiga att undergå utbildningen ifråga antingen under vinterhalvåret eller i omgångar under två sommarhalvår. I sistnämnda båda fall — vinterlinje och delad sommarlinje — föreslogs en utökning av utbildningstiden till 6 månader. Kommittén föreslog slutligen, att för här berörd utbildning skulle på frivillighetens väg uttagas värnpliktiga, som genomgå un3. året 4. öret 8/9 8/3 27/3 26/8 derofficersutbildning. . t = t = — Tjänstgöringstiden föreslogs infogad i Vinterlinje Sommoriinje kalenderåret med vinterutbildning och som1948 års värnpliktskommitté uppställde marutbildning enligt vad ovan angivits. Med hänsyn till den frivilliga rekrytesåsom ett oavvisligt krav ifråga om den ringen föreslogs som nämnts ytterligare utbildning, som här avses, att den värnen linje — delad sommarlinje —. Utbildpliktige skulle vid mobilisering utan kompletterande utbildning kunna placeras så- ningen skulle härvid fullgöras i 2 sommaromgångar, vardera med 3 månaders varaksom plutonchef. Med detta följde enligt tighet. Omgången skulle icke behöva fullvärnpliktskommitténs uppfattning, att den göras under två på varandra följande år. värnpliktige skulle besitta fullgod förmåga att föra pluton samt sådan förmåga i I andra lagutskottets utlåtande och rikstrupputbildning, att han — med handled- dagens skrivelse gjordes enahanda utlåtande som ifråga om utbildningen till underning av aktiv personal — skulle kunna leda officer. övningar med pluton. Ifråga om den härför erforderliga öv1950 års riksdags beslut i ämnet innebar, ningstiden anförde värnpliktskommittén att tjänstgöringen för här avsedda värnbl a följande. pliktiga blev ordnad på sätt, värnpliktskommittén enligt ovan föreslagit. För att bibringa den värnpliktige nödig truppföringsförmåga såsom plutonchef anHösten 1951 anmälde sig i medeltal omsågs en tid av omkring 1% månad vara kring 20 värnpliktiga per regemente vid ett minimum. För undervisningen i taktik, infanteriet till officersutbildning. vilken ansågs vara en utomordentligt vikEnligt beslut vid 1952 års riksdag skulle tig del av utbildningen, syntes 1 månad nyssberörd utbildningstid bibehållas oförvara ett minimum. Den utbildning till bi- ändrad. Den första tjänstgöringen skulle trädande instruktör vid enskild utbildning sålunda omfatta en tid av 630 kalenderdaoch utbildning av grupp samt den instruk- gar eller 21 månader. törstjänstgöring såsom gruppchef eller Enligt gällande ordning är sålunda krigsgruppchefs ställföreträdare, som den värn- organisationens behov av plutonchefer avpliktige fullgjort under förutnämnda undersett att tillgodoses med värnpliktiga, utofficersutbildning, måste vidare fullständitagna för officersutbildning och dess behov gas med trupputbildning i avseende på övav ställföreträdande plutonchefer med värn-

pliktiga, uttagna för underofficersutbild- tidsram och ändock behovet av plutonchefer ning. I båda fallen har utbildningstiden bli väl tillgodosett. Även kan den sammanstarkt begränsats och antalet uttagna hål- lagda uttagningen hållas inom snäva gränser. Det naturliga urval, som göres under lits så lågt som möjligt. För värnpliktiga, uttagna till underoffi- en så ordnad gemensam utbildning, ger till cersutbildning, stadgades enligt 1941 års resultat både goda plutonchefer i tillräckvärnpliktslag inalles 18 månaders första ligt antal — den bättre hälften — och gotjänstgöring. 1948 års värnpliktskommitté da ställföreträdare. I enlighet med vad ovan anförts har, ansåg 17 månader synnerligen önskvärd. I som framgått av det föregående, räknats denna utbildning ingick endast omkring 2 månaders plutonchefsutbildning och målet med uttagning av officersvärnpliktiga för för utbildningen var satt så lågt som bi- befattningarna som plutonchef och plutonbringandet av någon förmåga att föra plu- chefs ställföreträdare och med underoffiton i fält. Det fanns, som framhållits i det cersvärnpliktiga för befattningarna som föregående, icke någon överensstämmelse troppchef och motsvarande. Det antal, som årligen behöver uttagas mellan å ena sidan målsättningen ifråga om utbildning såsom plutonchefs ställföre- för sådan utbildning, uppgår per regemente till sammanlagt omkring 53, varav 33 måsträdare, å andra sidan den härför avsedda tiden, särskilt som enligt nyssberörda kom- te avses för officersutbildning. Som i det föregående angivits, anmälde mittés uppfattning det enligt krigserfarenheten var nödvändigt att en ställföreträ- sig hösten 1951 i medeltal endast 20 värndande plutonchef hade en någorlunda god- pliktiga per infanteriregemente till den fortsatta utbildningen. Vid infanteriets katagbar förmåga att föra pluton. dettskola har under det gångna året ett väResultatet av en så ordnad utbildning av värnpliktiga till ställföreträdande pluton- sentligt mindre antal kadetter än tidigare chefer ger icke tillgång till värnpliktsbefäl, undergått utbildning. Elevantalet på vini stånd att bestrida befattning såsom så- terkursen 1951—1952 motsvarade visserligen ungefärligen det normala, men i den dan. följande sommarkursen översteg elevantaFör värnpliktiga, uttagna till officersut- let obetydligt hälften. Eleverna ha ej heller bildning, stadgades enligt 1941 års värnregelmässigt utgjorts av dem, som i den pliktslag inalles 24 månaders första tjänst- föregående underofficersutbildningen nått göring. 1948 års värnpliktskommitté be- bästa placering. gränsade utbildningen till 21 månader. Den Med hänsyn till nu utgående förmåner ytterligare utbildning, som ägnades truppkan visserligen räknas med att ett ej ringa föring i pluton beräknades till endast 1*4 antal finner med sin fördel förenat att frimånad, förlagd till skola. Enligt gjorda un- villigt underkasta sig utbildningen ifråga. dersökningar kan det stora flertalet inom Betydelsen av att krigsorganisationen blir en officersutbildningskurs för värnpliktiga såväl kvalitativt som kvantitativt väl tillgonäppeligen bibringas en för plutonchefs- dosedd med här avsett värnpliktsbefäl är tjänst i fält godtagbar förmåga på kortare emellertid så stor, att en tvångsvis uttagtid än omkring 23 månader. ning även ifråga om officersutbildning Frånsett det förhållandet att utbildning- måste kunna ske liksom enligt 1941 års en till värnpliktig officer för närvarande värnpliktslag. är frivillig, kan resultatet av en enligt Den utbildningstid för officersvärnplikovan ordnad utbildning endast ge tillgång tiga och den inpassning av densamma, som till ett begränsat antal användbara pluton- föreslagits i det föregående framgår av nechefer. danstående tidsschema. Slutligen må tilläggas, att utbildningen I. äre. 2. öre. 3. öre. till ställföreträdare praktiskt taget har enahanda målsättning och uppläggning som 1/6 1/9 'V8 | / , j I \ III I llllll k utbildning till plutonchef. Förber. Befälsskola Befäls- Befålsskola | . tjänst- kombinerad Enligt den uppfattning, som här före skola 9° 9 trades, bör den här avsedda ensartade uttjänstgöring bildningen av värnpliktiga till plutonchefer och ställföreträdande plutonchefer samTjänstgöringstiden skulle uppgå till manföras. Därigenom kan officersutbildinalles 673 dagar. ningen hållas inom en relativt måttlig 6

befä s

rin

med

be,ols-

Med hänsyn till att övriga värnplikts- Förslaget räknar med en första tjänstkategorier utrycka omkring den 22, göring för mars, synes det emellertid icke vara officersvärnpliktiga om 645 dagar ellämpligt att kvarhålla de officersvärn- ler 2IV2 mån; och pliktiga i tjänst enligt ovan till den 6. underofficersvärnpliktiga om 465 daapril. Sannolikt blir det heller icke gar eller V0V2 mån. möjligt att påbörja tjänstgöringen förrVärnpliktslagen stadgar 630 dagar elän omkring den 13. juni. Tjänstgöring- ler 21 månader, respektive 450 dagar elen för de officersvärnpliktiga bör där- ler 15 månader. för inpassas i kalenderåret på sätt framSlutligen förefinnes vissa skiljaktighegår av nedanstående tidsschema. ter ifråga om antalet värnpliktiga, som skola uttagas för befälsutbildning. Det1, året 2. året 3. öret ta antal är enligt vederbörlig proposition till 1952 års riksdag angående ändTjänstgöringstiden blir vid sådant ringar i värnpliktslagen beräknad i viss förhållande ungefär densamma som för procent av årskontingenten och övernärvarande eller omkring 645 dagar el- stiger icke oväsenligt det antal, varmed ler 2IV2 månader. förslaget räknar. Utbildningstiden för underofficersDet ligger i sakens natur, att, då riksvärnpliktiga bör på samma sätt som för dagen för icke mer än ett år sedan efofficersvärnpliktiga något begränsas ter mångåriga utredningar fattat beslut som följd av att tjänstgöringen beräknas angående uttagning och utbildning till kunna påbörjas först omkring 13/G. värnpliktsbefäl, dessa frågor icke böra Tjänstgöringen för de underofficersutan tvingande skäl ånyo upptagas till värnpliktiga bör därför inpassas i ka- prövning. Som framgår av de ovan återlenderåret på sätt framgår av nedan- givna skiljaktigheterna, äro dessa heller stående tidsschema. icke av den art, att så behöver ske. Pågående försök att på frivillighetens väg anskaffa det erforderliga antalet officersvärnpliktiga böra fortgå, men fråTjänstgöringstiden blir vid sådant gan om tvångsvis uttagning upptagas till förhållande ungefär densamma som för slutlig prövning. Den större uttagningnärvarande eller omkring 465 dagar el- en av värnpliktiga till befäl påverkar ler 15% månader. endast den i förslaget såsom exempel framlagda utbildningsorganisationen. I Som framgår av det ovan anförda ifråga om värnpliktsbefälet, skiljer sig övrigt är en utbildning av värnpliktsbefäl i större omfattning än vad förslavad ovan föreslagits obetydligt från get räknar med ägnad att ge ett större stadgandena i gällande värnpliktslag. Förslaget räknar med tvångsvis uttag- antal värnpliktiga bättre utbildning, ett bättre urval och möjligheter att räkna ning till officersutbildning i stället för den frivilliga, som för närvarande är med yngre värnpliktsbefäl i krigsorganisationen. under försöksvis tillämpning. Den föreslagna utbildningstiden för Med hänsyn till vad ovan anförts förofficers- och underofficersvärnpliktiga utsattes icke nu några ändringar i gälär något längre än enligt gällande lag. lande värnpliktslag. 1. året

]

2lÉ

J, (j re t

I

20/9

FEMTE

KAPITLET

Utbildningsorganisationen vid infanteriregemente

Grundläggande uppgifter Det ändamål, som en utbildningsorganisation har att tillgodose, är klart och entydigt. Dess uppgift är att bibringa den personal, varav krigsorganisationen är i behov, erforderlig utbildning. Utredningen rörande krigsorganisationen ger besked om beskaffenhet och omfattningen av den personal, som erfordras. Aktiv personal måste finnas tillgänglig för att bestrida sådana befattningar, vilka icke kunna bestridas med värnpliktig personal. Dessa befattningar utgöras nästan uteslutande av kompanichefs- och högre befattningar vid de i egentlig mening stridande förbanden. Fördenskull måste den aktiva personalen vara så utbildad, att den kan bestrida nyssberörda befattningar. Detta förutsätter officersutbildning och efter hand kompanichefsutbildning samt i vad avser högre befattningar högskoleutbildning. Den aktiva personalen kan emellertid enligt all erfarenhet icke fylla sin uppgift i fält, om den icke i fred beredes rikligt tillfälle att förvärva truppvana och förmåga att föra trupp. Fördenskull måste personalen ifråga å ena sidan beredas tillfälle att i all möjlig omfattning tjänstgöra under det årliga trupputbildningsarbetet, å andra sidan detta ordnas på sådant sätt, att möjlighet ges till truppövning åtminstone i kompani- och bataljonschefsbefattningar. Genom att på så sätt bereda det för krigsorganisationen erforderliga aktiva

befälet sysselsättning i utbildningsarbetet tillgodoses även de ekonomiska kraven på en god utbildningsorganisation. Som framgår av nämnda utredning rörande krigsorganisationen och den därpå grundade fredsstaten finnes vid varje infanteriregemente en tillgång av 8 regementsofficerare, 51 kaptener, 55 löjtnanter och 9 fänrikar. Officersbefälet bör med hänsyn till den utbildning, som enligt vad därom anföres i 3. kap »Rekrytering och utbildning till befäl på aktiv stat» meddelas, icke blott i militärt utan även i pedagogiskt avseende kunna väl tillgodose de krav, som numera måste ställas på ett gott utbildningsbefäl. Beskaffenheten av befälet ifråga växlar givetvis, beroende av — frånsett personliga egenskaper — dess ålder, u n d e r tjänsten som officer förvärvad trupperfarenhet, genomgångna skolor och kurser m m. Med hänsyn härtill h a r i efterföljande organisationsplaner det erforderliga befälet efter uppgifter och därmed följande ansvar endast hänförts till tre skilda grupper 1, 2 och 3, Den första gruppen skulle närmast motsvara ett regementsofficers- eller kaptensbefäl; den andra ett kaptens- eller löjtnantsbefäl och den tredje ett löjtnantsbefäl. Det yngsta officersbefälet h a r redovisats för sig — grupp 4. Den närmare redovisningen av befälet ifråga återfinnes i 2 kap »Befälsstaten». Erfarenheten h a r givit vid handen, att utbildningsarbetet kan befordras ge-

nom tillgång till specialutbildad lägre personal. Som framgår av förutnämnda utredning rörande krigsorganisationen finnes även ett behov av dylik personal för bestridande av vissa befattningar. Där behov av dylik personal föreligger i utbildningsorganisationen, har denna redovisats under benämningen instruktörer i specialtjänst. Som framgår av närmast föregående kapitel, erfordras ytterligare ett antal fast anställda instruktörer för att tillgodose befälsbehovet under tiden för den enskilda utbildningen av värnpliktiga i allmänhet. Detta har redovisats i utbildningsorganisationen under benämningen instruktörer i vapen tjänst. Utbildningsarbetet fordrar även tillgång till viss personal för administrativa göromål. Beträffande regementsinstansen h a r behovet av dylik personal för utbildningsändamål klargjorts genom omfattande undersökningar under senare år och sedermera fastställts. Som framgår av vad därom sagts i detta förslags 2. kapitel räknas principiellt med det sålunda fastställda behovet. För den administrativa verksamheten vid kompani och motsvarande utbildningsenhet avses enligt gällande ordning en kompanichef och en kompaniadjutant — fanjunkare eller överfurir — kompanichefer dock endast i begränsad omfattning och kompaniadjutanter under högst 50 i% av arbetstiden. Förevarande förslag r ä k n a r med en kompanichef och en ställföreträdande kompanichef, men för att i all möjlig omfattning frigöra dessa båda befattningshavare från särskilt med den inre tjänsten samhöriga göromål h a r det synts lämpligt att vid kompani och motsvarande utbildningsenhet även räkna med ett administrativt biträde. Ifråga om här nämnd personal hänvisas i övrigt till 6. kap »Rekrytering och utbildning till fast anställt underbefäl».

Värnpliktiga måste vidare enligt ovannämnda utredning rörande krigsorganisationen utbildas till befäl för bestridande av lägre befattningar. Detta befäl ulgöres av officersvärnpliktiga, huvudsakligen avsedda för plutonchefs- (motsvarande) befattningar, underofficersvärnpliktiga, huvudsakligen avsedda för troppchefs- (motsvarande) befattningar samt underbefälsvärnpliktiga avsedda för gruppchefs- (andra lägre) befattningar. Den årliga kontingent officersvärnpliktiga per regemente, som krigsorganisationen fordrar, uppgår till omkr. 33, fördelad på i det föregående angivna tjänster (utbildningslinjer). För samtliga officersvärnpliktiga är, som anförts i annat sammanhang, den obligatoriska värnpliktsutbildningen densamma. Den årliga kontingent underofficersvärnpliktiga per regemente, som krigsorganisationen fordrar, uppgår frånsett officersvärnpliktiga till omkring 20. Officers- och underofficersvärnpliktiga sammanföras, i enlighet med vad som anförts i föregående kapitel, till gemensam utbildning intill tidpunkten för de underofficersvärnpliktigas utryckning. Den årliga kontingent underbefälsvärnpliktiga av 1. ordningen, som krigsorganisationen fordrar, uppgår till omkring 65, likaledes fördelad på i det föregående angivna tjänster (utbildningslinjer). Den årliga kontingent underbefälsvärnpliktiga av 2. ordningen har beräknats till omkring 140. Samtliga underbefälsvärnpliktiga sammanföras, i enlighet med vad som anförts i föregående kapitel, till gemensam förlängd utbildning. Krigsorganisationen fordrar slutligen, att övriga krigsdugliga värnpliktiga utbildas till soldater. Som utgångspunkt för bedömande av det antal värnpliktiga överhuvudtaget, varmed utbildningen 375

lämpligen bör räkna, har tjänat storleken av infanteriets sannolika årskontingent under 1950-talet. Gjorda beräkningar har givit vid handen, att denna per regemente kommer att uppgå till i medeltal omkring 850 man. I detta antal ingå studenter och likställda samt ett ungefärligen uppskattat tillägg, motsvarande den årliga åtgången av värnpliktiga för den nuvarande underofficers- och underbefälsrekryteringen. Enligt beräkningar, vilka icke ansetts böra h ä r framläggas, skulle antalet värnpliktiga, som, frånsett värnpliktsbefälet, årligen komma att inrycka till regementet för att där utbildas till soldater, uppgå till omkring 570. Med detta antal värnpliktiga i övrigt räknar den i det följande framlagda utbildningsorganisationen. Fördelningen av det sålunda angivna antalet värnpliktiga i övrigt på utbildningslinjer har skett med utgångspunkt från fälttruppernas i krigsorganisationsutredningen redovisade behov. Längden av den utbildning, som bör meddelas ovanberörda värnpliktskategorier, och sättet för tjänstgöringstidens inpassande i kalenderåret framgår av närmast föregående kapitel. Nedan följer en schematisk översikt över den årliga utbildningsverksamhet, som är avsedd att äga rum vid ett infanteriregemente. 5

m

)

2 Vpl i allmänhet Ensk. ulb.

Förbandsutbildning

Underbefälsvärnpliktiga Befälstjänstgöring

Befälsskolor

Officers- och underofficersvärnpliktiga Förb. befälsBefälsskola

skola Officers- o c h underofficersvärnpliktigo D r-i i i Belalsskola

376 Officersvärnpliktiga Befälsskola kombine-

Befäls-

r a d med befälstjänst-

t anst

göring

4 Av översikten framgår, att utbildningsorganisationen vid ett regemente kommer att omfatta dels skolor för utbildning av värnpliktsbefäl med stadgad längre tjänstgöring än övriga värnpliktiga, dels en organisation för utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Organisation Det finns icke anledning att närmare ingå på alla de spörsmål, som äro samhöriga med ordnandet av en utbildningsorganisation för de värnpliktiga. Det väsentliga är att klargöra, om den på krigsorganisationen grundade befälstillgång, som redovisats i det föregående, är tillräcklig för ändamålet eller om därutöver erfordras ytterligare personal för att utvinna bästa möjliga resultat av den stadgade värnpliktsutbildningen. I detta syfte ha närmast organisationsplaner för utbildning av värnpliktsbefäl och värnpliktiga i allmänhet utarbetats med utgångspunkt från de grundläggande uppgifter, som lämnats i föregående avsnitt. Utbildningsorganisationen framgår av efterföljande översikter och till dessa fogade uppgifter. Som framgår av det föregående äro befälsskolorna avsedda att påbörjas omkring den 4. maj och fortgå till juluppehållet. Därefter skola underbefälseleverna fullgöra gruppchefstjänstgöring under tiden för de värnpliktigas i allmänhet förbandsutbildning intill utryckningen från första tjänstgöringen. Under denna trupptjänstgöring är avsikten, att även i viss omfattning fortsätta skolutbildningen. En dylik kombinerad utbildning kan självfallet ordnas p å många olika sätt. Här förutsattes, att skolan såsom sådan skall sammandragas i sin helhet eller tjänstevis vid de tillfällen, då underbefälsvärnpliktiga kunna frigöras från sin ordinarie befatt-

Översikt

över befälsskolor

för utbildning

av

underbefälsvärnpliktiga. Befäl

Officersbefäl

Inst- Instruktör ruktör

i spe- i vacial- pentjänst tjänst

En skola 2 En skytteavdelning ... En skytteavdelning En skytte (j-stpi-) avdelning En signalavdelning Summa 2

1 1 1 1

1 1 1

2 2 2

1 1

1 1

2 1

En skola En kspavdelning

;

Furir

Adm. Elever bitr.

1 31 31 31 15

1 1

—

—

35 22

En avdelning med milovis sammanförda elever på utbildningslinjerSumma Summa för ubefvpl

ning. Skolutbildningen kan vid sådant förhållande fortgå, om ock i begränsad omfattning i syfte att dels fullständiga elevernas utbildning i de stycken, som ej förut kunnat tillräckligt beaktas, dels tillgodogöra för eleverna under trupptjänstgöringen vunnen erfarenhet. För sistnämnda ändamål bör skolbefälet i erforderlig omfattning beredas möjlighet att följa det under trupptjänstgöringen vid de skilda kompanierna bedrivna utbildningsarbetet. Det ligger emellertid i sakens natur, att ändamålet ifråga väl kan tillgodoses utan att hela den för skolan enligt ovan avsedda personalen behöver stå till förfogande. Här förutsattes att i varje fall endast den kvalificerade personalen tages i anspråk. Även med denna begränsning bör finnas en välbehövlig reserv av befäl i regementschefens hand att vid förekommande behov tagas i anspråk för olika ändamål. Befälstilldelningen är god. Inalles innesluter skolan ett befäl på omkring 6 man.

— — —

— — —

1 2

97 205

Det är av särskild vikt, att befälstilldelningen vid utbildning av värnplikts3efäl är kvalitativt synnerligen god. Vied hänsyn härtill räknas nästan uteslutande med officersbefäl. Som avdelningsbefäl har även tagits i anspråk of'icersbefäl u n d e r utbildning, d v s officerare under deras första och andra anställningsår. Dessa böra vara kvalificerade för en sådan uppgift. Samtidigt böra de, u n d e r ledning av det vid skolan tjänstgörande kvalificerade officersbefälet erhålla en synnerligen god skolning i trupputbildning, av särskilt värde för den fortsatta verksamheten. Som framgår av det föregående, är den förberedande befälsskolan avsedd att påbörjas omkring 12/6 och från 1/9 som befälsskola fortgå till 15/8 2. året. Efter fullgjord befälstjänstgöring sammanföras de officcrsvärnpliktiga vid årsskiftet militärområdesvis till befälsskola, kombinerad med befälstjänstgöring, intill tjänstgöringens slut omkring den 23 mars Befälsbehov et tillgodose?

*J

M

i

"a

t-

o

<=*

- a<« :" ooj <w °cj s ** tfl t- ««

C

13 _g o ^ ocä

i

„ »

|

B

°

03 v- 1

O

i O «5 «2 e•a o _o * ; a « w «

Q

a S s|

5-1|

u '-3 £ o -

ä° °

ft*.S"

3 b

»a •c: 0

Q. Q,

> :cci

O :0l x <—

£

OJ

o =0 CS

—

«-<

ert

etf

i _ L i« a » j

O

i r

<u i g«3

>*3=o

SJ

3 ^ ~

•i-^5:'S. u^~ c SS -C!

0 ° a

>

i i -^ o

O»

<N

- > * CO GM i-H

CO

CO

(N

CO

CO

TH

a Ä

=5 Hi C£>

i-l

<N

o « Q, S. t,

-a (fl —i

oj

g

ö

*j

SJ

i

to

<M

CO t M

ÖS

-5 *S •S

cc

1/5

:0

ti ft fS s

C •*

i — 3

sa . 2 ses o

- ^

a iO

i-i

s -i

OJ

T—* r H

rH

ft £

•O

o

o a

+, 3

•25 a O. >>

*

S * c

°3 o, lä

5 3 a •" —

flOfi

§-? C S 3 aj

v

o

a o. a 2 a >

s s a b «4 o o M eO O se '3S

c **,£ _,

C 3

e-c.s

•t-l

03 ICO

3^i

5-o. "3 g

en C

«*•

^

t-

M M

>

<U •~

B 3 > O 3

2" 3 S > <f

^

u~

"a E £

oj 4J ert - Ö

et C as •>

s-

w te

Se i-l

to o

CO x * l>»

o

co

(M

I—

i-t

lO

so CO

iO o

•a •-

=2

l :0

'

i

2 ^

•

3 =cs

«" ( M TjH

T-t r H

- £ S -i a •5 9 « "J

T ^ CO 1—* " ^

eo

so

« I N H

5 °

C -Q

a

13 3

S :Cj

O

e ^ o c

9 c O.

c

•:flo° S.S ft 5* o. a P.

S a o »• w o o

a

« •! i

S-fcSiJ

N

»Cl

i-H

%*

H r t

SO

l-H

C

.3 te B _fl

te

•s i §-§

•~ B to

o. w

O.^

a

§2 BO ZSj ejen fc. icj

"SS *-

*5 *)

Q, Q,

ej ej

E M B -

23 25

B >

tn ^

ww

te

S o £ B M ^ •

9 "T

-* £"5 & A

PHM4

•2

ej

c

C

w 55 to o

B

13 'a

>3

S ej 13 2

O ^ eo 2 O

>

<« T3 B > 3 * C JS * - i t/3 « o, fe O T3 »el B > B e B —»

:ej .-* •"*

c [ti

Översikt över befälsskola

för utbildning

av officers-

och

underofficersvärnpliktiga.

Befäl Inst- Instruktör ruktör i spe- i va- F u r i r 4 cial- pentjänst tjänst

Officersbefäl 1 En skola En skytteavdelning \ E n tung avdelning /

1 1

2 1

2 i

* t Summa

2 Skola enl. ovan 2. året Summa för off- och uoffvpl

härvid liksom vid centrala skolor i allmänhet med kommenderad personal. Befälstilldelningen uppgår till ett officersbefäl på 6—7 elever. För vissa tjänster avsedda officersoch underofficersvärnpliktiga ha ansetts böra utbildas utanför regementet. Detta gäller officersvärnpliktiga, avsedda för pionjär-, signal- och underhållstjänst. Antalet officersvärnpliktiga i de två förstnämnda tjänsterna är så obetydligt, att utbildningen bör äga rum vid för infanteriet i dess helhet centralt ordnade skolor. Utbildningen i underhållstjänst är av den natur, att den lämpligen bör förläggas till trängregemente. Antalet värnpliktiga för tjänsten ifråga är så stort, att skolundervisningen bör ordnas militärområdesvis. Under tiden för befälstjänstgöringen böra nyssberörda värnpliktiga i likhet med övriga officers- och underofficersvärnpliktiga tjänstgöra vid vederbörliga regementen, där ej särskilda skäl betinga avsteg. Organisationen ifråga står under befäl av en regementsofficer. Som framgår av översikten på föregående uppslag (sidan 378) utgöres förbanden av fem kompanier. Till 1. och 2. kompanierna är förlagd utbildning i skyttetjänst. Utbildningen i jagar-, stormpion-

2 Adm. Elever bitr.

1 31 10 1

—

—

—

—

41 41

jär-, pionjär- och signaltjänst är hänförd till 3. kompaniet. Utbildningen i tung vapentjänst av olika slag är avsedd att äga rum vid 4. kompaniet. Slutligen har all till underhållstjänst hörande utbildning sammanförts till 5. kompaniet. Manskapsstyrkan vid kompanierna är omkring 120 man, vid 5. kompaniet något större under de första veckorna och vid 4. kompaniet omkring 80 man. Tilldelningen av befäl kan betecknas som god. Sålunda finnes en central instruktörsavdelning på 6 officersbefäl samt vid varje skyttepluton 2 officersbefäl och 2 vapeninstruktörer på en truppstyrka vid inryckningen av 40 man. Endast vid 5. kompaniet har antalet officersbefäl begränsats, men detta motväges av den starka tilldelningen av instruktörer i specialtjänst. Det är särskilt underhållstjänsten, som i utbildningsorganisationen försetts med ett relativt stort antal instruktörer i specialtjänst. Varje kompani h a r försetts med ett administrativt biträde. Det i översikten redovisade antalet gruppchefer och biträdande instruktörer — officers- och underofficersvärnpliktiga —• överensstämmer med vad som framgått som resultat av krigsorganisationsutredningen. Översikten ger

Sammanställning

av föreslagna

utbildningsorganisationer Befäl

> t*

Officersbefäl 1 A.

•

t/: C —

B. Vpl i

u

juluppehållet.

Grpch. (bitr. instr.)

>

3 iJ

o

C5

a

c 3 6 -a

Cl

o"

ca

«

!

'— — O c ••O el ft |* S c

Befälsskolor Befskola för ubefvpl Befskola för off- och

u

intill

O

— —

allmänhet

Ledningen Instruktörsavdeln Kompanierna Summa

1 1 5 10 16 12 17 29 29

vid handen att utbildningsbehovet blir väl täckt. I de fall, där krigsorganisationsbehovet är begränsat, finnes tillgång till instruktörer i specialtjänst. Sammanställningen ovan visar, att det för utbildningsarbete erforderliga antalet aktivt officersbefäl uppgår till inalles 84. Som framgår av 2. kap. »Befälsstaten» är sålunda en relativt stor procent av det till förfogande stående befälet — 123 — direkt sysselsatt i det årliga trupputbildningsarbetet. Enligt sammanställningen uppgår vidare det för utbildningsarbetet erforderliga behovet av instruktörer i specialtjänst till 18 och av instruktörer i vapentjänst till 22. Ifråga om här berörd personal hänvisas till närmast följande kapitel. Under de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna är befälsbehovet särskilt stort. Under våromgången torde dock inga större svårigheter föreligga att täcka behovet eftersom under denna tid endast officers- och underofficersvärnpliktiga fullgöra 1. tjänstgöring. Även under höstomgången synes befälsbehovet kunna väl tillgodoses. Om de värnpliktigas i allmänhet övningsuppe-

håll inlägges under september kan sålunda under övningsuppehållet huvuddelen av regementets utbildningsbefäl disponeras för höstomgångens förband. Från 16/8 står vidare till förfogande del befäl, som varit placerat på 2. årets befälsskola för officers- och underofficersvärnpliktiga. Dessa sistnämnda värnpliktiga fullgöra från samma tidpunkt befälstjänstgöring och böra u n d e r de värnpliktigas i allmänhet uppehåll tjänstgöra vid repetitionsövningsförband. Slutligen utgör instruktörsavdelningen en lämplig befälsreserv till regementschefens förfogande. Under senare delen av utbildningen, då övningarna företrädesvis bedrivas i kompani och bataljon organiseras vid varje regemente en övningsbataljon. Denna skulle i stort bestå av: Två skyttekompanier, vardera om tre skytteplutoner och en understödspluton med kulsprutetropp, granatkastartropp och närpansarvärnsgrupp. kompanitross. Ett understödskompani om två pansarskyddstroppar,

en stormpionjärpluton, en kulsprutepluton och en granatkastarpluton. kompanitross. Ett stabskompani om en sambandspluton och en jägarpluton kompanitross. Ett trosskompani med för olika ändamål organiserade underhållsförband. Under ifrågavarande utbildningsskeden kan i varje särskilt fall övervägas att så ändra den tidigare tillämpade utbildningsorganisationen för värnpliktiga i allmänhet att bättre överensstäm-

melse vinnes med övningsbataljonens organisation, vara översikten å sidan 379 utgör ett exempel. De framlagda förslagen till utbildningsorganisation äro baserade på genomförd krigsorganisation. Det är uppenbart, att behovet av personal av olika slag växlar väsentligt under en övergångstid och kommer icke heller att vara detsamma inom alla regementen. Förslagen förutsätta likaså genomförd fredsorganisation. Även denna kommer att förete stora växlingar under en övergångsperiod. Av andra orsaker, exempelvis ökad eller minskad värnpliktstillgång, kunna slutligen ändringar i organisationen bli nödvändiga.

SJÄTTE

KAPITLET

Rekrytering och utbildning till fast anställt underbefäl

Såsom framgår av utredningen rörande krigsorganisationen måste dess underbefälsbehov tillgodoses med anlitande av värnpliktsbefäl. För vissa tekniskt betonade tjänster erfordras dock ett m i n d r e antal fast anställd specialutbildad lägre personal. Enligt detta förslags 4. och 5. kap »Utbildning till värnpliktigt befäl», respektive »Utbildningsorganisationen vid infanteriregemente», är tillgång till sådan personal även ägnad att befordra fredsutbildningsverksamheten. Behovet av sådan personal, benämnd instruktörer i specialtjänst, h a r vid infanteriregemente beräknats till 18. Av det föregående framgår det behov av biträdespersonal, som förefinnes för den administrativa tjänsten. F ö r stabsoch förvaltningstjänsten vid infanteriregementet h a r sålunda räknats med 9 biträden. Varje kompani (motsvarande enhet) h a r vidare ansetts böra förfoga över ett militärt utbildat administrativt biträde, närmast avsett för göromål, samhöriga med den inre tjänsten vid vederbörligt kompani. Antalet vid infanteriregementet blir 8. Härtill kommer ytterligare 1 för kasernkompaniet avsett biträde. För vakttjänstens handhavande h a r slutligen räknats med 4 militärt utbildade vaktchefer. Det sammanlagda behovet administrativa biträden och vaktchefer uppgår sålunda till 22 per infanteriregemente. Resultatet av gjorda undersökningar ger sålunda vid handen, att det skulle

vid infanteriregemente erfordras dels 18 instruktörer i specialtjänst, dels 22 administrativa biträden och vaktchefer, eller sammanlagt 40 för fast anställt underbefäl avsedda befattningar. I 4. kap har föreslagits ytterligare 22 befattningar för instruktörer i vapentjänst, avsedda att tillgodose u n d e r b e fälsbehovet vid utbildning i sådan tjänst. Det sammanlagda behovet av fast anställt underbefäl blir sålunda 62. Härtill komma 5 befattningar, avsedda för kommenderingar utom regementet samt såsom reserv vid sjukdom etc, eller inalles 67 för fast anställt underbefäl avsedda befattningar. Tjänsten som instruktör fordrar grundläggande militär utbildning. Denna bör ur rekryteringssynpunkt icke göras längre än vad som är oundgängligen nödvändigt och därför begränsas till vad som meddelas värnpliktiga g r u p p chefer. Det väsentliga i den blivande instruktörens utbildning är, att d e n n e bibringas sådan yrkesutbildning, som sammanhänger med den avsedda befattningen, och därjämte förmåga att vara instruktör i vederbörlig tjänst vid utbildning av värnpliktiga. Nu n ä m n d a krav bör kunna tillgodoses genom en omkring 14 månaders lång utbildning i särskild skola — instruktörsskola. Rekryteringen av instruktörer bör sålunda ske ur de värnpliktigas led och bland värnpliktiga, som fullgjort tjänst som gruppchefer.

Tjänsten som instruktör i specialtjänst är av den beskaffenhet, att den regelmässigt kan upprätthållas till pensionsålderns inträde. Tjänsten som instruktör i vapentjänst bör däremot upphöra vid en levnadsålder av omkring 38 levnadsår. Vid sådant förhållande bör sådan instruktör vid nämnda ålde^ inträda i befattning som administrativt biträde eller vaktchef. I avvaktan på ställningstagande till 1948 års pensionsåldcrskommittés förslag till ändringar av den militära personalens pensionsbestämmelser har utredningen som avgångsålder från sistn ä m n d a befattningar —• liksom från befattning som instruktör i specialtjänsl — regelmässigt räknat med 55 år. Av rekryteringsskäl bör emellertid såväl tidpunkten för övergång från befattning såsom instruktör till befattning såsom administrativt biträde eller vaktchef som avgången från sistnämnda befattningar i viss omfattning hållas rörlig. Sålunda bör övergång till befattning såsom administrativt biträde och vaktchef kunna äga rum någon tid före eller efter 38 års ålder samt förbandschef äga rätt låta administrativt biträde eller vaktchef kvarstå i tjänst intill ett eller annat år efter uppnådd pensionsålder. Därigenom kan möjlighet beredas anställa instruktörsaspiranter såsom instruktörer i omedelbar anslutning till fullgjord utbildning och någon vakanssättning icke behöva uppstå annat än i särskilda fall. Utbildningsgången bör bli följande. Under förutsättning att inskrivning regelmässigt sker vid 18 års ålder, kan den egentliga instruktörsutbildningen i instruktörsskolan påbörjas det år, vederbörande fyller 20 år. Instruktörsskolan pågår under tiden från de värnpliktigas i allmänhet utryckning i mars det ena året till tiden för de värnpliktigas i allmänhet inryckning påföljande år d v s under omkring 14 månader. 384

Den sammanlagda utbildningstiden blir sålunda omkring 24 månader, varav 10 månader som gruppchefsvärnpliktig och 14 månader som aspirant i instruktörsskola. Utbildningen avslutas som regel vid 21 års ålder. Utbildningen till och som instruktör karakteriseras av dels att de blivande instruktörerna i specialtjänst omedelbart utbildas för denna sin tjänst — nämligen att bli instruktör i pionjärtjänst, i signaltjänst och i underhållstjänstens olika grenar — och som regel kvarstannar i sådan tjänst till uppnådd pensionsålder, dels att instruktörerna i vapentjänst (skytte-, jagar-, stormpionjär-, kulsprute-, granatkastar- och pansarvärnstjänst) som regel vid 38 års ålder överföras till tjänst som administrativt biträde eller vaktchef. Det årliga rekryteringsbehovet av instruktörer per infanteriregemente blir 3. Med hänsyn till det ringa antalet elever bör utbildningen i instruktörsskola ordnas centralt, lämpligen på mot vederbörliga tjänster svarande utbildningslinjer. Befordringsgången för instruktörerna blir följande. Vid antagningen till instruktörsaspirant andra utbildningsåret anställes aspiranten som korpral. Efter avslutad instruktörsskola tredje utbildningsåret befordras aspiranten till extra ordinarie furir. Befordran till överfurir bör kunna ske efter ytterligare två års tjänst som instruktör. Biandlönesystemet avskaffas och utbytes mot aspirantanställning med viss ömsesidig uppsägningsrätt. Ovan angivna normer för rekrytering och utbildning till fast anställda instruktörer innebär en omläggning av underbefälsorganisationen. Volontärinstitutionen ersattes med ett system, i vilket instruktörerna rekryteras direkt ur de värnpliktigas led bland dem, som vid in-

skrivning uttagits till gruppchefsutbildning. De blivande instruktörerna ges efter avslutad värnpliktsutbildning aspirantanställning på motsvarande sätt nu sker inom den civila statsförvaltningen. Aspiranter, som godkänts i instruktörsskolan, tillförsäkras anställningar inom försvaret med pensionsrätt. De äldre instruktörerna i vapentjänst överföras till även enligt nu gällande ordning rent militära befattningar. Något ianspråktagande av civila och civilmilitära tjänster sker icke. Härigenom skapas klara gränslinjer mellan olika befälsoch övriga personalgruppers inom försvaret arbetsområden. I utlåtande den 25 januari 1952 över ett av arméchefen utarbetat förslag till underbefälsorganisation vid armén har befälsutredningen redogjort för ovan angivna normer för underbefälsfrågans lösning vid armén. Arméchefens nyssbcrörda förslag anslöt sig i princip till de resultat, vartill befälsutredningen kommit. I proposition nr 120/1952 har också förslag framlagts om att rekrytering och utbildning av fast anställda instruktörer vid armén skall i princip ske efter de riktlinjer, som ovan angivits. Härutinnan hänvisas till vad ytterligare härom anföres i nämnda proposition nr 120/1952. Riksdagen har sedermera bifallit propositionen (statsutskottets utlåtande nr 172/1952 och riksdagens skrivelse nr 331/1952). Slutlig ställning till antalet instruktörer har dock icke tagits för att icke föregripa framtida ställningstagande till befälsfrågan i dess helhet. Icke heller har så skett i proposition nr 110/1953. Som framhållits i 1. kap »Krigsorganisationen och befälsfrågan», föreligger i krigsorganisationen ett behov av särskilt utbildad fackpersonal. Med denna personal avses främst instruktörerna i

specialtjänst. Men också instruktörerna i vapentjänst liksom de administrativa biträdena och vaktcheferna utgöra självfallet en för krigsorganisationen kvalificerad befälstillgång av stort värde. Behov förefinnes sålunda av instruktörerna i special- och vapentjänst såsom plutonchefer och troppchefer vid kulsprute-, granatkastar-, stormpionjär-, pansarskydds- och signalförband m fl; övcrfurirer i stabs- och förvaltningstjänst såsom stabsunderofficerare i högre staber; instruktörer i underhållstjänst och administrativa biträden såsom kompanikvartermästare och trosschefer, särskilt vid sädana lokalförsvarsförband, där tillgången på aktivt befäl är begränsad; samt vaktchefer såsom plutonchefer vid fältpolisförband. Härigenom anslutas även överfurircrnas uppgifter i krig med verksamheten i fred. Ovan har i samband med utformandet av instruktörskadern framhållits angelägenheten av att en klar gränsdragning fastställes mellan å ena sidan den militära personalens och å andra sidan den civila personalens arbetsområden inom försvaret. Något ianspråktagande av civila befattningar för äldre instruktörer — såsom förutsatts i befälsutredningens förslag — har icke i detta förslag skett. Vid överläggningar med försvarets civila tjänstemannaförbund och försvarsverkens civila personals förbund — de intresseorganisationer, som närmast företräda de civila befattningshavarna inom försvaret —• har från deras håll mycket starkt understrukits vikten av att icke den civila personalens rätt till befordringsmöjligheter pä oskäligt sätt åsidosättas.

385 •2 5

SJUNDE

KAPITLET

Skolreformen och befälsfrågan

Enhetsskolan och gymnasiereformen 1946 års skolkommission, som drog upp riktlinjerna för 1950 års skolreform, kunde konstatera följande förhållanden. 1. Den utbildning, som ges inom folkskolan, är inte tillräcklig och tillgodoser inte helt de behov av kunskaper, färdigheter och personlighetsfostran, som medborgaren har i ett samhälle, som blir allt mera invecklat och svåröverskådligt, men där varje vuxen människa har att bära sin del av ansvaret fö'' utvecklingen. 2. De unga åta sig i allt större utsträckning en skolutbildning, som är nioårig eller längre, och skulle göra det i än högre grad, om lämpliga skolformer funnes inom räckhåll. 3. Realskolan och därmed jämnställda skolformer äro inte avpassade efter hcgåvningsförhållandena hos den stors massan av ungdom. Slutsatserna ge sig nästan själva. Vid omorganiseringen av skolväsendet gällde det att skapa en obligatorisk skoJa. som dels var tillräckligt lång för att hinna fostra till medborgaransvar, dels var avpassad efter de olika begåvningstyperna och dels slutligen var tillgänglig för alla. Skolkommissionen framladeförslag om en obligatorisk nioårig enhetsskola. Enhetsskolan skall enligt riksdagens beslut vara uppdelad på tre stadier, lågstadiet eller småskolan, omfattande klasserna 1—3, mellanstadiet eller mel-

lanskolan, omfattande klasserna 4—G, och högstadiet eller realskolan, omfattande klasserna 7-—9. På högstadiet sker en viss differentiering organisatoriskt. Nionde klassen uppdelas på tre linjer; 9 g, som samtidigt som den tillhör enhetsskolan också utgör första ringen i gymnasiet, 9 a, en allmänt teoretisk avslutningsklass, och 9 y med förberedande yrkesutbildning. Samtliga linjer anses leda fram till realexamenskompetens, men särskild examen anordnas inte. Enhetsskolan blir en kommunal statsunderstödd skola. Den skall i princip finnas i varje kommun, vilket möjliggöres genom den 1952 verkställda kommunsammanslagningen. Enhetsskolan prövas och utformas i detalj under 1950-talet, då ännu lärarbrist och lokalbrist lägger h i n d e r i vägen för systemets fullständiga genomförande. Genom att försöksverksamheten vidgas till allt fler skoldistrikt, påbörjas redan under detta årtionde en successiv övergång till cnhetsskolesystem. Redan år 1954 har man på sina håll att räkm; med elever, som genomgått en åtminstone vad angår de högre klasserna fullt utbyggd enhetsskola. Enhetsskolan är avsedd att ersätta folkskola, fortsättningsskola, realskola, kommunal mellanskola, högre folkskola, eventuellt även praktisk mellanskola och flickskola. Vid den försöksverksamhet med nioårig enhetsskola, som för närvarande pågår, tillämpas en timplan, som i fråga

Ämne Kristendomskunskap Modersmålet Tillval: modersmålet Engelska Tyska Franska Historia Samhällskunskap Geografi Matematik Biologi Fysik Kemi Teckning, målning, modellering .. Musik , Gymnastik, lek och idrott Slöjd m m Hemkunskap Tillval: praktisk yrkesorientering Tillval: andra praktiska ämnen .. Tillval: fritt valt arbete Yrkes teori Yrkespraktik

om de sex första klasserna i princip inte avviker från den som gäller för folkskolan, men som i fråga om högstadiet, de tre högsta klasserna, är en nykonstruktion. För högstadiet är timplanen följande (se ovanstående tablå). Veckotimmar för tillvalsämnen har satts inom parentes. Systemet fungerar på följande sätt. I klass 7 ha eleverna att välja ettdera av ämnena tillvalskurs i modersmålet, tyska och praktiskt ämne. De, som inte valt tyska, ha dessutom en veckotimmes arbete efter eget val. I klass 8 väljes av varje elev två tillvalsämnen bland följande: tillvalskurs i modersmålet, engelska, tyska, praktisk yrkesorientering (ett eller två ä m n e n ) , andra praktiska ämnen (ett eller två). De som inte valt tyska, ha dessutom en veckotimmes arbete efter fritt val. De praktiska ämnen utom praktisk yrkesorientering, som förekomma i klasserna 7 och 8, äro hemkunskap, slöjd, trädgårdsskötsel, maskinskrivning, förberedande verkstadsarbete. I klass 9 sker linjeuppdelning. I klass 9 a

9 g

9 a

2 4 (4)

1 3 (4) (4) (5)

2 3

2 3

—

—

37,

(4)

-

—

•

2 1 2 3

2 2 2 4 IV. 2 2 2 3 — 1 1 1 1 3 3 2 1 4 1 (4 + 4) (4) (4) (1) (1)

—

—

3 5 3 2 2 1 4

27, 2

IV,

3 5 (3) 2 2 1 4

27, 2

IV,

2 1 3

2 1 3

— — —

— — — — —

(1)

—

9 y

_ 3

— — — — — 2 1

— 2

— — — — 3

— — —

(3) 6 20 + 24

välja eleverna mellan franska och annat arbete. I klass 9 y avses de tre veckotimmar, som anslagits till fritt valt arbete, i främsta rummet för ämnena teckning, musik och engelska. Det slutmål, som enhetsskolan för fram till, varierar alltså alltefter de olika studievägarna genom klasserna 7 och 8 och de olika linjerna i klass 9. En studiegång med tyska i klass 7, tyska och engelska i klass 8 och g-linjen (ev. a-linjen med franska) i klass 9 motsvarar den nuvarande realskolan. Förgreningen på olika studievägar sker successivt och skillnaden mellan de olika studievägarna t o m klass 8 inskränker sig till två skolämnen. Skolreformen berör också gymnasiet. Lärjungeantalet vid skolor av gymnasial typ har under de senaste decennierna starkt ökat. I dessa skolors (eller linjers) nybörjarklasser var antalet lärjungar 1931 endast 4 683, 1936 var antalet 6 041, 1941 6 973 och 1946 8 521 År 1948 nåddes siffran 10 000. Den starka ökningen blir än mer påfallande, om

man observerar, att rekryteringsunderlaget varit i sjunkande hela tiden: årskullarna har blivit mindre. Ställer man antalet nybörjare i relation till årskullens storlek, erhåller man en mycket snabbt stigande kurva: 1931, 3,8 9*, 1936 5,2 %, 1941 6,4 %, 1946 9,2 % och 1948 11,0 !%. Antalet på latin- och reallinjerna avlagda studentexamina, som i början av seklet något översteg siffran 1 100 och under 1930-talets första hälft höll sig omkring 2 500, är för närvarande omkring 4 250. Orsakerna till ökningen av elevantalet i skolor av gymnasial typkunna sökas dels i rekryteringsbasens breddning genom det ökade antalet elever i realskolan och i inrättandet av nya gymnasier, varigenom möjligheterna att bedriva gymnasiestudier på hemorten ökats, dels i den stigande levnadsstandarden och det starkt växande behovet av gymnasieutbildad arbetskraft icke blott för studier vid universitet och andra högskolor utan även för rekrytering av andra läroanstalter och en mängd olika yrken, för vilka avlagd studentexamen enligt gängse uppfattning ansetts erforderlig. Behovet av gymnasieutbildad arbetskraft är i ständigt växande. På många områden gör sig brist redan gällande. Genomförandet av den av riksdagen i princip beslutade sjukvårdsreformen måste skjutas på framtiden på grund av läkarbrist. Folktandvårdens organisation försenas av brist på tandläkare. Bristen på civilingenjörer är markant. Men främst råder brist på akademiskt utbildade lärare. Denna brist är avsevärd och ökas år från år. Därtill kommer, att den beslutade stora skolreformen betyder en ansenlig ökning av antalet tjänster, som skall besättas med akademiskt utbildade lärare. Även andra områden utvisa brist. Man kan inte undgå att i detta sammanhang ställa frågan om begåvnings-

reservernas tillräcklighet. Granskar man uppgifterna om rekryteringen från olika socialgrupper, kan man inte komma till någon annan slutsats än att begåvningsreserven borde vara betydande, förutsatt att begåvningstillgången i stort sett är densamma i olika socialgrupper. Lösningen skulle i så fall ligga i inrättandet av nya gymnasier och i social studiehjälp åt alla begåvningar från hem med otillräckliga ekonomiska tillgångar. Det nya statliga stipendiesystemet har antagligen redan hunnit verka i gynnsam riktning och kommer att göra det än mer, då ökningen av antalet avlagda realexamina hunnit göra sig gällande. Enligt en av docenten Torsten Husen 1945 verkställd undersökning skulle 19 % av en årsklass ha lika hög intelligensnivå som de bästa 90 procenten bland studenterna och alltså ha tillräckliga förutsättningar för att avlägga studentexamen. Också denna undersökning visar, att begåvningsreserven är betydande. Frågan har emellertid andra aspekter. Ur samhällelig synpunkt skulle det vara olyckligt, om allt fler begåvningar på grund av tradition eller andra ovidkommande omständigheter skulle tvingas in i ett gymnasium, närmast avsett att tjäna fortsatt utbildning vid universitet och andra högskolor. Begåvningar behövas inte blott för rekrytering av de s k intellektuella levnadsbanorna utan för alla yrken och alla samhällsgrupper, alltså även för det praktiska levnadsområdet. För dem erbjuder ett gymnasium med nyssnämnda inriktning inte den lämpliga utbildningen. Husens undersökningar synas närmast ha haft till syfte att klargöra, i vilken omfattning förutsättningar finnas för avläggande av studentexamen enligt gällande ordning. Då man bedömer siffrorna, måste för den skull observeras, att omkring 30 % av de manliga och omkring 15 % av de kvinnliga elever,

som avlägga studentexamen, någon gång u n d e r gymnasietiden varit kvarsittare. Orsaken har i det övervägande antalet fall varit bristande studieförutsättningar. Eleverna ha inte varit lämpade för detta speciella slag av studier. Genom ett rationellt urval av elever till gymnasiet skulle man vinna, att de för gymnasiestudier olämpliga eleverna ersattes med begåvningar från de folkgrupper, som nu äro underrepresenterade på gymnasiet. I framtiden kommer frågan om ett rationellt utnyttjande av studenternas kapacitet att tilldraga sig stor uppmärksamhet. Studentexamen har småningom ställts som villkor för tillträde till en rad levnadsbanor, som icke har klart akademisk karaktär. Ehuru detta givetvis inte skett utan skäl, måste kravet på studentexamen i den nya situation, vari vi befinner oss, vara rationellt motiverat. Först om det visar sig, att de i studentexamen redovisade insikterna är oundgängliga förutsättningar för den fortsatta utbildningen eller för de dagliga arbetsuppgifterna inom yrket, är banans anknytning till studentexamen uppvisad på ett sätt, som kan hålla stånd inför den strängare prövningen i en situation med starkt ökad efterfrågan på intellektuell arbetskraft. Likartade synpunkter kommer till uttryck i statsrådet Lingmans diktamen till statsrådsprotokollet i samband med tillsättandet av sakkunniga för utredning rörande gällande kompetensfordringar m m den 7 mars 1952. Det påpekas, att de formella krav, som nu gäller för olika tjänster inom statsförvaltningen, ofta inte motsvaras av de uppgifter, som faktiskt ankomma på vederbörande befattningshavare. Enligt 1950 års riksdagsbeslut skall gymnasiets omdaning ske i etapper. Den första etappen innebär i överensstämmelse med skolkommissionens för-

slag inrättandet av en tredje, socialt betonad linje, kallad den allmänna linjen, och i samband därmed en förenkling av gymnasiets differentieringssystem. Beslut härom har fattats vid 1953 års riksdag. Den andra etappen innebär en successiv anpassning av gymnasiet till det framväxande enhetsskolesystemet: klass 9 g blir gemensam nybörjareklass för alla gymnasielinjer, för latinlinjen, allmänna linjen, reallinjen, tekniska gymnasiet och handelsgymnasiet. Först den tredje etappen, vars innebörd ännu inte är fastställd, betyder en mera genomgripande reform. Samtidigt föreligger förslag från en särskild kommitté om en handelsgymnasiereform, och en annan kommitté arbetar med den högre tekniska utbildningen, varför också de tekniska gymnasierna och fackhögskolorna ha att emotse reformförslag. Försvarets skolväsen Allmänbildande undervisning, motsvarande realskolans och gymnasiets, ges numera i försvarsväsendets regi. Genom 1925 års försvarsbeslut bereddes det fast anställda manskapet och underbefälet möjlighet att vid försvarsväsendets egna skolor bedriva allmänbildande studier, tillräckliga för befordran till underofficer. Dessutom introducerades begreppet begränsad studentexamen. Vid underofficersskola kunde studierna föras fram till en examen, som i princip motsvarade studentexamen och låg till grund för antagning som officer på aktiv stat. Genom 1942 års försvarsbeslut förlades all sådan allmänbildande undervisning, bortsett från den som gavs i manskapsskolorna, till försvarets läroverk i Uppsala, som blev gemensamt för alla försvarsgrenar och där inte blott fast anställd personal utan också värnpliktiga erhåller allmänbildande undervisning. 389

Samtliga linjer på försvarets läroverk bygga på kunskaper motsvarande dem, som fordras för flyttning från tredje klassen i femårig realskola. Manskap och värnpliktiga med enbart folkskola bakom sig erhålla kompletterande undervisning i försvarets manskapsskolor. Den allmänbildandc undervisningen ges i samband med den militära utbildningen och har fått beteckningen klass 1 samt berättigar till inträde i klass 2 på samtliga linjer i försvarets läroverk. Undervisningen i försvarets manskapsskolor underkastas kritik av försvarels skolutredning. Det anses psykologiskt och militärt olämpligt att inleda den militära utbildningen med allmänbildande undervisning; utbildningen är splittrad på tre perioder, vilket betraktas som oändamålsenligt; det är svårt alt få civila lärare för så korta undervisningsperioder; utbildningen är alltför decentraliserad, för att man skall kunna få tillräckligt många speciallärare. Utredningen föreslår, att den allmänbildande undervisningen centraliseras till försvarsgrensskolor, att den koncentreras till en sammanhängande niomånadersperiod, och att denna period skjutes framåt i tiden, så att en militär urvalsprocess skall ha hunnit äga rum, innan undervisningen börjar och så att denna i tiden kommer närmare inträdet vid försvarets läroverk. Skolreformens genomförande, som bl a innebär, att den obligatoriska skolgången blir nioårig, kommer att göra den allmänbildande undervisningen vid försvarets manskapsskolor onödig. Inom försvarets läroverk finnes vissa linjer, som motsvara realskolestadiet vid de allmänna läroverken. A-linjen omfattar klasserna 2 A och 3 A och syftar att föra eleverna fram till realexamensnivå med det undantaget att endast ett främmande språk förekommer (valfritt tyska eller engelska); linjen är 390

examensfri. R-linjen, som liksom A-linjen bygger på »klass 1», vill på två år, klasserna 2 R och 3 R, föra eleverna fram till vanlig realexamen. En tredje parallellinje, T-linjen, motsvarar närmast A-linjen men har reducerat timantal i vissa ämnen och ingen undervisning i biologi men i stället utbildning i vissa tekniska ämnen. Slutligen bygger också S-linjen på »klass 1» och vill på ett år föra eleverna fram till realexamen; några förkunskaper i engelska fordras. På samtliga linjer omfattar läsåret endast 30 veckor. Tendensen vid linjevalet efter »klass 1» är den, att allt fler elever välja Alinjen framför R-linjen. Något utpräglat begåvningsurval för R-linjen är det emellertid inte fråga om. Snarare synes — enligt försvarets skolutredning — »slumpen och bristfällig orientering om studielinjerna i långt större utsträckning än man väntat varit avgörande vid valet». Utredningen, som anser att realexamen bör eftersträvas som grundval för underofficersutbildningen, föreslår, att A-linjen slopas. I stället bör elever, som inte fullt mäkta följa arbetet på Rlinjen, få nedlägga ämnet tyska och få ökat timantal i vissa andra ämnen. Då utbildningen i »klass 1» förstärkts i enlighet med utredningens förslag, kunde dessa undantagsanordningar slopas. Läsåret bör förlängas till 33 å 34 veckor. S-linjens inledningsklass, kallad 2 S, har ett mycket ansträngt program. På 30 veckor skall en kurs inläsas, som motsvarar realskolans två högsta klasser; åtskilliga elever har tvivelaktika förkunskaper. Trots en arbetsbörda, som av försvarets skolutredning beräknats till 75 timmar per vecka, kan det uppställda målet, realexamensnivå i alla realskolans ämnen utom franska, inte uppnås. I realiteten h a r programmet också måst modifieras. S-linjens problem behandlas nedan.

Skolreformens genomförande kominer att innebära, att all ungdom får realskoleutbildning, innan yrkesutbildning eller yrkesarbete påbörjas. De nu nämnda linjerna på försvarets läroverk, i den mån de syftar mot realexamenseller lägre kompetens, kan inte gärna tänkas existera vid sidan av enhetsskolans realskolestadium. Den militära utbildningen kommer i framtiden helt naturligt att bygga på cnhetsskolan. Gymnasiebetonad undervisning ges vid försvarets läroverk i S-linjens två högsta årsklasser, klasserna 3 S och 4 S. Till klass 3 S vinnes inträde antingen genom flyttning från klass 2 S eller efter avlagd realexamen. S-linjen är i de två högsta klasserna uppdelad på linjer, normallinjen, betecknad som Sn, och speciallinjen, Ss. På Sn-linjen äro de obligatoriska ämnena modersmålet, det främsta främmande språket, i regel engelska (enligt fordringarna på realgymnasiet, reg) historia med samhällslära och matematik (enligt fordringarna på latingymnasiet, Ig). De flesta elever medta dessutom som frivilligt ämne det andra främmande språket, i regel tyska, övriga frivilliga ämnen äro kristendomskunskap, det tredje främmande språket, i regel franska (rg), geografi, fysik (Ig) och kemi (Ig). I regel ha eleverna i högsta klassen fem eller sex ämnen. I näst högsta klassen är det andra främmande språket obligatoriskt. På Ss-linjen äro de obligatoriska ämnena modersmålet, det första främmande språket, i regel engelska (rg), historia med samhällslära och matematik allmän kurs (rg). De flesta elever fullfölja dessutom matematik specialkurs (rg) och fysik (rg) fram till examen. Dessa ämnen äro obligatoriska i klass 3. övriga frivilliga ämnen äro kristendomskunskap, det andra främmande språkket, i regel tyska, det tredje främmande

språket, i regel franska (rg), och kemi (rg). Antalet ämnen i högsta klassen är i genomsnitt något över sju. Det andra främmande språket är obligatoriskt i näst högsta klassen. På båda linjerna föra studierna fram till en examen, som fått benämningen begränsad studentexamen. Villkoren för godkännande i denna examen äro i varje särskilt ämne identiska med villkoren i studentexamen. Försvarets skolutredning, som upptagit denna studiegång till kritisk granskning, finner den i många avseenden otillfredsställande. Mot Sn-linjen riktas huvudanmärkningen, att antalet ämnen i examen är alltför litet och bildningsmålet alltså inte tillräckligt. Beträffande Ss-linjen konstateras, att avgången av elever, som misslyckats, är så stor, att den inger starka betänkligheter. Denna avgång är till väsentlig del förorsakad av linjens organisation. Studierna äro så forcerade, att eleverna inte få tillräcklig vila och sömn. Studieneuroser äro inte ovanliga. Studieresultatet kan under sådana omständigheter inte bli tillfredsställande: Enligt all normal skolerfarenhet ha kunskaper, som inhämtats under en så kort och forcerad skolgång, icke det värde, de synes ha i examensögonblicket. Arbetet måste hårt inriktas på examen och det som därvid skall redovisas. Man uppnår inte den organiska, fördjupade bildning, som brukar förknippas med ordet studentexamen, även om betygsresultaten äro tillfredsställande för dem, som uppnå examen. Försvarets skolutredning föreslår, att redan klass 2 S uppdelas på linjer (klasserna 2 Sn och 2 Ss) och vidare att engelska blir fast språk på båda linjerna och det andra främmande språket, i vilket obligatoriskt skriftligt prov förekommer i examen. För Sn-linjens del föreslås vissa förstärkningar: det andra främmande språket och psykologi bör bli obligatoriska ämnen i klass 4 Sn, 391

biologi med hälsolära bör upptagas som frivilligt ämne, och som tillägg till matematikkursen bör kunna tillväljas en extra kurs; för dem som inte studerat franska bör en elementär kurs inläggas i klass 3 Sn. Beträffande Ss-linjen föreslås, att fysik och kemi bli obligatoriska ämnen i klass 4 för elever ur armén, fysik obligatoriskt ämne i klass 4 för elever ur marinen och franska obligatoriskt ämne i klass 4 för sådana elever ur marinen, som tidigare inte nått realexamens nivå i språket. Vidare föreslås, att geografi, biologi med hälsolära och psykologi upptas som frivilliga ämnen. En elementär kurs i franska bör även på denna linje ges i klass 3. För Sn-linjen föreslås en förlängning av läsåret till 33 å 34 veckor, för Ss-linjen till 37 å 38 veckor. Studentexamenskravet för tillträde till officersbanan — historik Sedan 1835 har kravet på studentexamen för tillträde till officersbanan i princip upprätthållits. Genom 1835 års förordning fastslogs, att officersyrket krävde inte blott militär specialutbildning utan också humanistisk bildning. Studentexamen avlades vid den tiden vid universiteten och hade en utpräglat klassisk inriktning. För tillträde till officersbanan krävdes enligt 1835 års förordning dock icke studentexamensbetyg i ämnena latin, grekiska och hebreiska. Sedan vid mitten av 1800-talet läroverken omorganiserats och studentexamen ej längre behövde omfatta de n ä m n d a klassiska ämnena, genomfördes 1871 bestämmelsen, att för inträde vid krigsskolan skulle fordras fullständig avgångsexamen från allmänt läroverk. Kraven skärptes i 1874 års reglemente för krigsskolan; utom fullständig avgångsexamen från högre allmänt läroverk krävdes nu även betyget godkänd i matematik, levande språk, historia och

geografi; för anställning vid artilleriet och fortifikationen fordrades i matematik högre betyg än godkänd. Sedan reallinjen vid läroverken erhållit en fastare organisation, fastställdes 1885, att betyget godkänd i matematik på rcallinjcn erfordrades för officersbefordran. I samband med 1901 års härordningsreform slopades detta sistnämnda krav utom för aspiranterna vid artilleriet och fortifikationen, år 1906 ströks kravet även för dessa. Men i samband med genomförandet av 1914 års härordning återinfördes fordringarna på betyget godkänd på real- och latinlinjen i historia och matematik; för officersaspiranterna vid artilleriet och fortifikationen fordrades betyget godkänd på reallinjen i matematik, fysik och kemi. Kravet på studentexamen som villkor för tillträde till officersbanan blev alltifrån seklets början föremål för uppmärksamhet i riksdagen. I en motion vid 1902 års riksdag ifrågasatte en ledamot av andra kammaren, om icke avslutningsexamen i femte eller sjätte klassen borde vara tillräcklig grundval för åtminstone kompaniofficerens allmänbildning. Motionen avslogs, sedan vederbörande utskott avrått från varje sänkning av officerskårens allmänna bildningsgrad. Inom de flesta yrken — icke endast i statens tjänst •— hade studentexamen uppställts såsom minimum för den personal, som utövade ledarskap. Det finge icke förbises, att officeren vore lärare. Underofficers befordran till officer på stat vore en nödfallsutväg, som endast borde tillgripas, då officersbrist icke med andra medel kunde förekommas. Frågan återkom 1909. Andra kammaren framhöll, att det skulle vara av stor betydelse för krigsmakten, om underofficer kunde befordras till officer; underbefälskåren skulle få bättre rekrytering och mera intresse för sitt arbete,

och klasskillnaden på det militära området skulle utjämnas; någon sänkning av nivån behövde inte befaras, eftersom genomgång av krigsskolan fortfarande skulle krävas; härför erfordrades icke hela det kunskapsmått som studentexamen förutsatte; möjligen fordrades ett sådant kunskapsmått vid de militära högskolorna. Första kammaren ställde sig däremot avvisande till tanken på underofficers befordran till officer, bl a under hänvisning till att underofficerskåren skulle förlora sina bästa krafter. 1909 års rekryteringssakkunniga vidhöll kravet på studentexamen. Man framhöll fördelarna av att alla officerare i avseende å såväl allmänbildning och grundläggande militär utbildning som levnadsålder inom de olika graderna vore likställda. I detta sammanhang avvisades tanken på ett särskilt militärläroverk för yngre underofficerare utan studentexamen. Däremot förordades stipendier för läroverksstudier. Sådana stipendier inrättades sedermera, 1917. Vid 191b års riksdag yrkade h e r r Fabian Månsson med instämmande av h e r r a r Sandler och Hamrin m fl, att förslag måtte framläggas »till sådana grunder för officerskårens rekrytering, att denna hädanefter må så gott som uteslutande ske direkt ur skeppsgossekåren, de meniga volontärernas och de värnpliktigas led». Samtidigt yrkades i en socialdemokratisk partimotion på demokratisering av officerskåren och på utredning om hur denna kår skulle kunna få en mera folklig sammansättning. I en liberal partimotion framhölls som önskvärt, att alla blivande officerare skulle genomgå rekrytskola tillsammans med de värnpliktiga och såsom värnpliktiga. Både underofficeren och mannen i ledet borde beredas möjlighet att bli officer. Däremot vore det inte avsikten att sänka officerskårens bildningsnivå; den nödvändiga allmänbild-

ningen kunde emellertid vinnas under den militära utbildningens gång. I anledning av riksdagsbeslut 1914 tillsattes den s k Bouvengska kommittén för att utreda, under vilka omständigheter personal i underbefäls ställning vid yngre år skulle kunna vinna befordran till officer och reservofficer. Kommittén avgav sitt betänkande 1920. Däri vidhölls kravet på studentexamen, särskilt med hänsyn till officerskårens enhetlighet och till att officerskåren eljest skulle sänkas »till tjänstemannaklass av andra ordningen». Så länge studentexamen vore ett oeftergivligt villkor för inträde vid universitetet, borde den även fordras för tillträdet till officersbanan. Studentexamen behövdes även för vidmakthållande av krigsvetenskapliga studier. Vidare vore studentexamen erforlig för att möjliggöra för officerarna att vara lärare. Däremot förordades inrättandet av ett militärgymnasium med treårig reallinje. Vidare föreslogs, att för officerarna skulle i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg anordnas särskilda utbildningskurser i främmande språk, historia, ämnesmetodik, pedagogik och orientering i vissa sidor av svenskt samhällsliv i syfte att göra dem fullt kompetenta för undervisningen vid regementena. — Parallellutredningar angående officersutbildningen vid flottan och kustartilleriet intogo i princip en liknande hållning i fråga om studentexamen som villkor för officersbanan. På anhållan av 1924 års riksdag tillsattes de s k underofficerssakkunniga för att utreda bl a frågan om underbefäls och underofficerares befordran till officerare. De sakkunniga avgåvo samma år ett betänkande, enligt vilket underbefäl och underofficer, som vid den av de sakkunniga föreslagna underofficersskolan med huvudbetyget »Med beröm godkänd» avlagt underofficersexamen, borde beredas plats vid krigsskolan ef393

ter komplettering i vissa allmänbildande ämnen. Studentexamenskompetens borde för tillträde till krigsskolan fordras i svenska språket, i historia och i matematik på latinlinjen, för dem, som tillhörde artilleriet och fortifikationen, därjämte i matematik, fysik och kemi på reallinjen. I studentexamensämnena i övrigt vore realexamenskompetens tillfyllest. Också för tillträde till sjökrigsskolan anvisades vägar förbi fullständig studentexamen. De sakkunnigas förslag upptogs i stora delar i försvarspropositionen till 1925 års riksdag och förverkligades genom riksdagsbeslutet. Arméns underofficersskola, som gav utbildning fram till s k begränsad studentexamen, blev en följd av detta riksdagsbeslut. I motioner till 1936 års riksdag av herr Branting m fl och herr Vougt m fl framhölls, att de 1925 vidtagna åtgärderna inte lett till åsyftat resultat. Motionärerna krävde borttagandet av en bestämmelse om maximiålder av 25 år och fordran på huvudbetyget »Med beröm godkänd» i underofficersexamen som villkor för underbefäls inträde i krigsskolan samt önskade tillräckligt ekonomiskt vederlag åt underbefäl, som efter avlagd underofficersexamen vidareutbildades till officer. Motionärerna syftade emellertid vidare: till ett sådant system för officersrekryteringen, att begåvade och för officersyrket intresserade unga män ur alla samhällslager — alltså även från bonde- och arbetarskikten, där studentexamen vore m i n d r e v a n l i g — k u n d e erhålla befordran till officer så tidigt, att de sedermera kunde tävla om de högsta graderna inom officersyrket. Motionärerna föreslogo vidare en ny officersutbildningslinje, baserad på realexamen, och förordade ett kvotsystem, varigenom vissa platser vid krigsskolan reserverades dels för dem, som ginge direktvägen från realexamen, 394

dels för dem, som vunnit inträdeskompetens genom examen vid underofficersskolan. På grund av riksdagsbeslutet 1936 tillsattes en enmansutredning, den s k Österströmska utredningen, för att verkställa en förberedande utredning rörande förändrade bestämmelser för rekrytering av försvarsväsendets officerskårer m m. Österström konstaterade, att officerskåren, trots en viss demokratisering, fortfarande framstode som en isolerad stat i staten, som en kast, och att detta förhållande försvårade en allmän uppslutning kring försvaret. Framför allt stode arbetarklassen utom räckhåll, när det gällde befälets rekrytering. Innan man med fog kunde påstå, att samtliga onödiga och konstlade hinder för officersutbildning blivit raserade samt vägen lagts fri för militära begåvningar i alla folkgrupper att göra sig gällande i fri tävlan om befälsposterna, hade statsmakterna icke fyllt sin plikt mot försvarsorganisationen. Officerskårens isolering från folket kunde övervinnas, om officerarna hade full förtrogenhet med manskapets liv och förhållanden, d v s själva stått i manskapets led. En framkomlig väg vore, att man vidtoge åtgärder, »varigenom man understödjer avsikten hos unga män att gå till officersexamen via anställningen som underbefäl samt avläggande av underofficers- och begränsad studentexamen vid underofficersskolan». Visserligen hade denna väg redan öppnats men icke erbjudit problemets lösning. Genom borttagandet av vissa spärrar på »den långa vägen» och direkt jämförelse mellan de vanliga studenterna-aspiranterna och de aspiranter, som gått »den långa vägen» skulle en rättvis uttagning till officersbanan åstadkommas. »Samtidigt bör emellertid en ny utbildningslinje, som slutligen också leder genom underofficersskola till krigsskola,

organiseras, nämligen för ynglingar med realexamen.» Resultatet skulle bliva, att huvudmassan av de aspiranter, som ginge den »långa vägen», skulle få sin chans vid krigsskolan. Genom att denna tanke realiserades, syntes man kunna vänta, »att den svenska officerskårens yngre element inom kort tid skall komma att inrymma mycket stora möjligheter att säkra en demokratisering i anda och sanning för försvarsmakten, så långt det är möjligt att genom principerna för rekrytering och utbildning trygga demokratiseringen». Om 40 % av de nya officerarna gått den »långa vägen», inklusive underbefälsutbildningcn, hade i stor utsträckning en officerskår skapats, som verkligen levat med truppen. Österström föreslog en rekrytering av officerskårerna med anlitande av tre rekryteringskällor: ynglingar som före inträdet i militär tjänst avlagt studentexamen, ynglingar som före inträdet i militär tjänst avlagt realexamen, och ynglingar som icke före inträdet i militär tjänst avlagt student- eller realexamen. 19M års försvarsutredning uttalade sig för att den allmänna skolbildning, som erfordras för att bli officer på aktiv stat och som skall vara inhämtad före kommendering till krigsskolans officerskurs, borde vara av för studentexamen föreskriven omfattning. Den som icke uppnått detta bildningsmål före inträdet på den militära banan, måste för att vinna fast anställning som officer bibringas nödiga insikter i allmänbildande ämnen efter inträdet på den militära banan. För det sistnämnda ändamålet föreslog utredningen inrättandet av ett försvarsväsendets läroverk i huvudsak efter de linjer, som sedan följts vid inrättandet av försvarets läroverk i Uppsala. Arméns officersutbildningskommitté, tillsatt 1943, finner i sitt 1946 avgivna

betänkande, att det nuvarande systemet med rekrytering till officersbanan dels genom studenter, dels genom officersaspirantcr, som vid försvarets läroverk avlagt begränsad studentexamen, är ändamålsenligt. Försvarels skolutredning anslöt sig i ett 1949 avgivet betänkande till samma principiella ståndpunkt men föreslog vissa förstärkningar av studiegången vid försvarets läroverk för att närma fordringarna i begränsad studentexamen till den, som gäller i studentexamen. Officersbanan och allmänbildningskravet Granskar man de olika argument, som framförts för bevarandet av studentexamen eller studentexamensnivå som villkor för tillträde till officersbanan, finner man, att de kunna uppdelas i olika grupper. Att man bland argumenten återfinner sådana, som bottna i fruktan för att officerskåren eller officersyrket skall socialt nedvärderas, om studentexamenskravet borttages, är inte överraskande. Man finner liknande synpunkter framförda i motsvarande diskussioner r ö r a n d e många andra yrken. Man brukar jämföra det egna yrket med de akademiska yrkena och hävda, att det egna yrkets anseende är beroende av att samma inträdeskrav upprätthålles som för dessa. Emellertid torde officerskårens sociala anseende, en i och för sig värdefull tillgång, inte vara beroende av det formella kravet på studentexamen. I långt högre grad torde kårens anseende vara beroende av den grad av duglighet, som kårens medlemmar uppnår. Och ur denna synpunkt torde det formella kravet på studentexamen snarare vara en negativ än en positiv faktor. F ö r närvarande kan officerskåren inte räkna med någon större rekrytering genom kvalificerade studenter. På grund av den brist, 395

som ovan påvisats, är konkurrensen om de kvalificerade studenterna mycket stor, och officersbanan h a r för närvarande små möjligheter att dra till sig sådana studenter. Urvalet för officersbanan av personer med formell studentkompetens h a r av olika skäl blivit negativ. I allmänhet är det s k B-studenter, som numera väljer officerens yrke 1 . På denna väg kan alltså yrkets anseende inte upprätthållas, alldeles bortsett från att studenterna kvantitativt inte räcker till för att fylla officerskadrerna. En annan grupp av argument har det gemensamt, att de hänvisa till officerens behov au »allmänbildning». Studentexamen krävs för de flesta yrken, som innebär »ledarskap», förklarade andra kammaren 1902, och i den fortsatta diskussionen har gång på gång understrukits, att officeren är lärare och därför i behov av hög allmänbildning. Det torde emellertid stå klart, att allmänbildning i betydelsen orientering på naturens och kulturlivets alla väsentliga områden inte längre existerar. Den högre medborgerliga bildning, som man egentligen åsyftar, då man talar om allmänbildning, kan endast vinnas på specialutbildningens väg. Det faller sig då naturligt att i fråga om förutbildning för officersyrket kräva en personlig mognad, vunnen genom studium på det arbetsfält, som direkt förbereder för den speciella yrkesutövningen. En utbildning, som ersätter traditionella gymnasiala bildningselement med andra, lika väsentliga ur bildningssynpunkt och vida väsentligare u r yrkessynpunkt, måste för officersyrket vara likvärdig med en gymnasial utbildning av den typ, som hittills fordrats. Den allmänbildningsgrund, som allt specialstudium måste byggas på, läggs i den allmänna medborgarskolan, för framtiden alltså enhetsskolan. Men redan den är på sitt högstadium specialiserad, och 396

allt som ligger ovanför den, alltså även gymnasiestudierna, måste betraktas som specialstudier. Men därmed att man uppgivit allmänbildningskravet i gammal mening, h a r man inte uppgivit kravet på kvalitet. Kvar står kravet på personlig mognad, vunnen genom kvalitetsstudier på de områden, som man genom sitt yrkesval och sina intressen har speciell möjlighet och anledning att lära sig behärska. Detta krav är till sin syftning besläktat med den tredje grupp argument, som brukat framföras till försvar för studentexamen som villkor för tillträde till officersbanan. Dessa argument bygga på en analys av de kunskaper, som faktiskt äro erforderliga för officerens yrkesutbildning och yrkesutövning. En sådan analys utfördes av den s k Svernerska utredningen och återfinnes i dennas betänkande angående rekryteringen av försvarsväsendets officerskårer m m (SOU 1939:43) sid. 112 ff. Utredningen anser, att som förutbildning för blivande officerare vid infanteriet, kavalleriet och trängen krä1 Enligt 1945 års universitetsberednings betänkande IV var medelbetyget i studentexamen för blivande officerare vårterminen 1943 2,76. En så låg siffra uppvisar endast en annan grupp, den som efter studentexamen gick till handelsgymnasium. För övriga grupper av manliga studenter uppvisades följande siffror: studenter som gick till universitetet eller fria högskolor 3,25, till tekniska högskolor 3,49, till handelshögskolor 3,51, till övriga fackhögskolor 3,20, till folkskoleseminarier 3,14, till socialinstitut i Stockholm 2,95 och till post, tull, telegraf och j ä r n v ä g 3,29. Enligt en senare undersökning, utförd av Kjell Härnqvist, omfattande ett m a t e r i a l av 577 studenter, uppnådde de 38. som i ring II 4 , I 3 förklarade sig vilja bli officerare, endast 18 studentexamen u t a n försening. För studenter, som valde officersbanan, u t gjorde medelbetyget i studentexamen 2,85. De som valde kontorsarbete hade 2,84, m e dan samtliga övriga grupper hade siffror över 3,13 ( h a n d e l s u t b i l d n i n g ) . De blivande läkarna hade 3,79, ingenjörerna 3,52, h u m a n i s t e r n a 3,56, t a n d l ä k a r n a 3,43 o s v .

ves studentexamenskunskaper i kristendomskunskap, modersmålet, i ett främmande språk, i historia med samhällslära, i matematik enligt latingymnasiets fordringar samt i geografi. För blivande officerare vid artilleriet och ingenjörstrupperna uppställes kravet på studentexamenskunskaper i kristendomskunskap, modersmålet, ett främmande språk, historia och samhällslära, geografi samt i matematik allmän kurs och fysik enligt realgymnasiets fordringar och i kemi enligt latingymnasiets. Här har alltså kravet på formellt avlagd studentexamen uppgivits och ersatts med kravet på vissa bestämda, för officersbanan erforderliga kunskaper. Detsamma gäller ifråga om fordringarna i den begränsade studentexamen, som avläggs vid försvarets läroverk. Tydligt framgå sänkningarna i kunskapsfordringarna vid en jämförelse mellan studentexamen, avlagd på latinlinjen, och begränsad studentexamen på Sn-linjen vid försvarets läroverk. I följande uppställning har för latingymnasiets del valts den ämneskombination, som är den för officersutbildningen lämpligaste: Ämne Kristendomskunskap Modersmålet Latin Tyska Engelska Franska Historia med samhällslära Geografi Matematik Fysik Kemi

Stud. ex.

Begr. stud. ex.

S

R S

[3

3 S S

s s 13

s s I»

s s S = kunskaper motsvarande skraven i stu-

dentexamen. 3 S = kunskaper vid flyttning till klass 4. I 3 = kunskaper vid flyttning till näst högsta ringen. R = kunskaper motsvarande kraven i realexamen.

Av tabellen, som endast upptar minimifordringarna, framgår, att de båda examina äro jämnställda ifråga om ämnena modersmålet, historia med samhällslära och matematik, i vilka krävs studentexamenskunskaper. I vardera examen förekommer dessutom ett främmande språk. Latingymnasiets mest krävande ämne, latin, förekommer inte alls i studierna för begränsad studentexamen. I ämnena kristendomskunskap, fysik och kemi, som förekomma i studentexamen med den valda kombinationen, ha abiturienterna med begränsad studentexamen endast realexamenskunskaper. På latingymnasiet ha eleverna läst geografi ett år utöver realexamen, på Sn-linjen ha de endast realexamenskunskaper. I det andra främmande språket torde de båda vägarna föra lika långt. I det tredje främmande språket ha latinstudenterna grundläggande kunskaper efter några års studier, abiturienterna med begränsad studentexamen inga kunskaper alls. Vill man göra jämförelsen i siffror, kan man konstatera, att de ämnen, som på latinlinjen föras fram till studentexamen, i högsta ringen ha tillsammans 29 veckotimmar. Av dessa ha de ämnen, som förekomma i begränsad studentexamen på Snlinjen, 15 veckotimmar. Frågan, huruvida den sänkning av kraven på förutbildning för officerare, som begränsad studentexamen i förhållande till vanlig studentexamen utgör, varit ändamålsenlig eller ej, kommer i det följande att upptagas till behandling. Här skall endast konstateras, att en sådan sänkning ägt rum. Officerskårens rekrytering Med avseende på föregående skolutbildning utgöras för närvarande officersaspiranterna av två olika kategorier: personer som avlagt studentexamen, och personer som vid försvarets 397

läroverk avlagt begränsad studentexamen. Ifråga om det numerära förhållandet mellan de båda grupperna är tendensen den, att de från försvarets läroverk utexaminerade öka, medan studenterna minska, mer än hälften av officersaspiranterna tillhör numera den förstnämnda gruppen. Att rekryteringssystemet inte är tillfredsställande, torde man på ledande militärt håll numera vara ense om. Som tidigare nämnts, är urvalet bland studenterna kvalitativt inte gynnsamt. I stor utsträckning är det studenter med övervägande låga studentbetyg, som välja officersyrket. Begåvningsnivån är alltså relativt låg. Vad de från försvarets läroverk utexaminerade beträffar, torde deras begåvningsnivå att döma av examensbetygen ligga betydligt högre. Inte desto mindre har det visat sig, att deras förmåga att tillgodogöra sig officersutbildningen är sämre än studenternas. Enligt redogörelse från chefen för krigshögskolan är kuggningsprocenten bland sådana inträdessökande, som bakom sig ha begränsad studentexamen, mycket stor. Studenterna uppvisa i inträdesprövningarna bättre resultat, men inte heller här är kvaliteten så hög, genomsnittligt sett, att rekryteringen av de högre officersbefattningarna är säkerställd. Följden är sjunkande standard ifråga om dessa befattningar. Det är givetvis inte lätt att objektivt fastställa orsakerna till att personer med begränsad studentexamen ha svårt att göra sig gällande vid högre officersutbildning. Man är givetvis frestad att söka orsakerna i kunskapsförrådets otillräcklighet, och det kan inte bestridas, att begränsad studentexamen speciellt på Sn-linjen är otillräcklig som grundval för de högskolemässiga studierna vid krigshögskolan. I den mån inträdesprövningarna till denna läroanstalt gälla skolkunskaper, äro de emellertid avpas398

sade efter förutbildningen, och det har inte påvisats, att personer, som utexaminerats från Ss-linjen och därvid i examen medtagit en rad frivilliga ämnen, så att examens omfattning gott och väl kunnat mäta sig med studentexamen, bättre bestått inträdesprövningarna än personer med mindre omfattande examen. Allt talar för, att själva studiesättet har en större andel i skulden. Studierna vid försvarets läroverk är ytterst forcerade, och det är troligt, att kunskaperna inte hinner smältas. De redovisas visserligen vid examenstillfället, och betygen kan bli goda, men kunskaper som inhämtats på detta sätt förflyktigas snabbt, och framför allt hinna eleverna inte organiskt växa in i den nya kunskapsvärlden och bli personligt hemmastadda där. De tillgodogöra sig inte kunskapsstoffet på det sätt, som dock är möjligt vid de mer lugna gymnasiestudierna, där dessutom kamratliv och kulturella kontakter utgöra en lämplig miljö för den intellektuella utvecklingen. Ytterligare kan man peka på den möjligheten, att den starka arbetsbelastningen vid försvarets läroverk förbränner studieenergin och dödar lusten till fortsatta, fördjupade studier. Uppenbart är, att man för att säkerställa en kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande rekrytering av officerskåren delvis måste söka sig fram på nya vägar. Alltjämt bör givetvis studentexamen öppna porten till officersbanan. Som tidigare utredningar, bl a den Svernerska framhållit, är ingen av gymnasiets nuvarande studievägar helt lämpad som en förberedelse för officersutbildning. Den av riksdagen beslutade nya gymnasielinjen, den allmänna linjen, kommer att erbjuda en bättre lösning. Emellertid kommer gymnasiets omdaning inte att tillföra officersbanan ett större antal studenter. En höjning av student-

antalet är att emotse, i och med att enhetsskolesystemets genomförande över hela landet kommer att bredda vägen fram till gymnasiet och i och med inrättandet av nya gymnasier. Men det är inte troligt, att det ökade antalet studenter ens tillnärmelsevis kommer att svara mot den ökning av behovet av i egentlig mening gymnasieutbildad arhetskraft, som samhällsutvecklingen skapat och alltjämt skapar. Ingenting talar för att det i en framtid skall bli lättare än nu att rekrytera officersbanan med studenter, än mindre då med kvalificerade studenter. Det kan vidare ifrågasättas, om ens den allmänna linjen på gymnasiet kan ge den önskvärda förutbildningen för blivande officerare. Till officersyrket söker sig ofta ungdomar med intresse för fysisk fostran och friluftsliv. Gymnasiet har inte samma lockelse för ynglingar med dessa intressen. Officersyrket kräver dessutom intresse för organisatoriska uppgifter av praktisk art. Av en officer krävs gott handlag med människor, förtrogenhet med svensk manlig ungdoms psyke och levnadsproblem och förmåga att vara arbetsledare. Gymnasiestudierna utgöra ingen förberedelse för en verksamhet av denna art. I följande avsnitt framlägges därför förslag om inrättande av prakttska gymnasier, sidoordnade med det vanliga gymnasiet och liksom detta avsedda att ge kvalificerade kunskaper i vissa ämnesgrupper, men dessutom så konstruerade, att eleverna under hela studietiden uppehålla kontakten med arbetsliv och samhällsliv och få psykologisk och praktisk träning i arbetsledareuppgifter, samtidigt som avsevärd tid ägnas åt fysisk fostran, friluftsliv och organisatoriska uppgifter i samband härmed. Dessa praktiska gymnasier skulle emellertid förfela sin uppgift, om de vore avsedda enbart för blivande officerare.

De böra förbereda också för det stora antal civila levnadsbanor, som för sin rekrytering är vida mer betjänta med en utbildning av nyssberörda slag än av den, som det vanliga gymnasiet med sin akademiska inriktning är avsedd att ge. Det är inte möjligt att nu bedöma, vilket antal praktiska gymnasier det kan bli fråga om eller den kvantitativa tillströmningen till officersbanan från dessa. En förutbildning av denna typ bör kunna locka begåvningar med goda förutsättningar och avgjort intresse för militär verksamhet, och officerskåren får därigenom ett inte obetydligt tillskott av arbetskraft, bättre förutbildad för yrket ifråga än den, som kommer från det vanliga gymnasiet. För framtiden torde emellertid under alla förhållanden den s k långa vägen bli huvudvägen fram till antagning som officer. Under inga förhållanden kan den betraktas som ett surrogat, tillgripet på grund av studentbristen. Om man gör gällande detta, gör man sig skyldig till ett historiskt misstag. Då den långa vägen öppnades, fanns ingen brist på kvalificerade officersaspiranter. Motiveringen var en helt annan. Att bristen på studenter, villiga och lämpliga att bli officerare, sedermera blivit utpräglad, är en annan sak, som emellertid ytterligare understryker nödvändigheten av att den långa vägen alltjämt hålles öppen och med alla medel göres farbar. Utbildningen av »mannen i ledet» till officer genom inläggandet av allmänbildande ämnen i underofficersutbildningen och genom fortsatta allmänbildande studier vid ett militärt läroverk var resultatet av strävanden att demokratisera försvarsväsendet, att ge officerskåren en mera folklig sammansättning och att göra utbildningen av de värnpliktiga effektivare genom god kunskap hos officerskåren om de värnpliktigas psyke och levnadsförhållanden. Av samma skäl 399

gjordes även genom 1942 års försvarsbeslut den långa vägen beträdbar för värnpliktiga av alla bildningskategorier. Därigenom skulle officerskåren tillföras element från de samhällsskikt, ur vilka huvuddelen av den svenska värnpliktsarmén kommer, och bli bättre skickad att ta hand om och leda de värnpliktiga. Alltjämt är denna motivering fullt bärande. Förtroendet för försvarsmakten hos de breda lagren av vårt folk och effektiviteten i utbildningen av de värnpliktiga är båda i hög grad beroende av officerskårens folkliga sammansättning. Härtill kommer emellertid en annan omständighet. Kravet på studentexamen var avsett att garantera hög kvalitet hos dem, som antagas för officersutbildning. Ovan h a r konstaterats, att kravet i själva verket har en motsatt effekt mot den avsedda. Detta innebär samtidigt ett konstaterande av att rekryteringsbasen var för smal. Ä ena sidan dras studenter med kvalitetsbetyg till universitet och fackhögskolor eller till inkomstbringande tjänster inom näringslivet, och för officersutbildningen blir endast studenter med släta betyg kvar. Ä andra sidan utestänger studentexamenskravet alla dem, som inte studerat vid gymnasium men som äga goda förutsättningar för officersyrket. För försvaret är det en livsfråga, att rekryteringen av officerskåren är kvantitativt tillräcklig och kvalitativt fullödig. Vad som i detta sammanhang ytterligare behöver understrykas är, att kvantitet härvidlag är en förutsättning för kvalitet. Ju bredare rekryteringsbasen är, desto effektivare kan urval och sållning bli. Bredast möjliga rekryteringsbas måste eftersträvas. Den bredast tänkbara rekryteringsbasen är samtliga värnpliktiga. Hittills h a r man bland de värnpliktiga haft att räkna med tre kategorier, som ifråga om föregående skolutbildning stått på olika nivå: värnpliktiga

studenter, värnpliktiga med realexamen och värnpliktiga utan läroverksstudier. I framtiden komma alla värnpliktiga att ha genomgått nioårig enhetsskola. Av dessa har en minoritet också genomgått gymnasium, de övriga har efter cnhetsskolans slut gått till yrkesutbildning av olika slag eller direkt ut i näringslivet. Det måste observeras, att enhetsskoleorganisationen betyder en breddning av vägen till gymnasiets port. De som passa för och ha intresse för gymnasiestudier, torde — sedan det statliga stipendicsystemet undanröjt de ekonomiska spärrarna härför — i större utsträckning än nu komma att dragas till gymnasiet, som därigenom kan skärpa sina krav på studiebegåvning hos sina elever. De egentliga studiebegåvningarna komma i framtiden att bli reserverade för universiteten och fackhögskolorna. Det är emellertid inte de egentliga studiebegåvningarna, som officersyrket närmast har intresse av att dra till sig. Schematiskt kan man i begåvningshänseende indela vår ungdom i fyra kategorier: de som ifråga om både teoretisk och praktisk begåvning ligga över medelnivån, de som ligga över medelnivån endast ifråga om teoretisk begåvning, de som ligga över medelnivån endast ifråga om praktisk begåvning och slutligen de som ligga under medelnivån i både praktiskt och teoretiskt avseende. Denna indelningsgrund är som sagt rent schematisk: de flesta ligga nära medelnivån i båda avseendena, ehuru de här schematiskt förts till olika begåvningskatcgorier. Om man med begåvningar menar personer, som i något avseende ligga avsevärt över medelnivån, kan man tydligen indela begåvningarna i tre grupp e r : ensidigt teoretiska begåvningar, ensidigt praktiska begåvningar samt allmänbegåvningar. De två första gruppcr-

na med sin extrema ensidighet är relativt små. De ensidigt teoretiska begåvningarna äro hänvisade till utpräglat teoretiska studier. De ensidigt praktiska begåvningarna äro hänvisade till manuella yrken. Ingendera av dessa begåvningstyper äro önskvärda på officersbanan. Bland allmänbegåvningarna kan man, när specialanlagen så småningom mognat ut, urskilja två grupper: den ena gruppen h a r sin huvudsakliga läggning åt det teoretiska hållet, den andra har icke särskilt intresse för och läggning för rent teoretisk verksamhet. Den sistnämnda gruppen har tillräcklig intelligens för att kunna bedriva studier vid gymnasium och högskola men dragés av sin allmänna läggning till aktivitet av annan art: till konstnärlig verksamhet, till organisatoriskt arbete, till vistelse i skog och mark, till vistelse bland människor, till sådant praktiskt arbete, som ställer krav på intelligens och analys. Till universitet och högskolor dras dels de ensidigt teoretiska begåvningarna, dels allmänbcgåvningarna med teoretisk huvudinriktning. Den för officersyrket lämpliga begåvningstypen är allmänbegåvningen med praktisk huvudinriktning. Den stora frågan blir då, hur denna begåvningstyp skall kunna vinnas för officersbanan. Man kan inte åtminstone framdeles räkna med att i nämnvärd utsträckning återfinna denna begåvningstyp bland dem, som genomgått det vanliga gymnasiet. I större utsträckning kan man återfinna den bland eleverna på det föreslagna praktiska gymnasiet. Men kräver man för officersanställning examen från gymnasium, utestänger man det stora flertalet allmänbegåvningar med praktisk huvudinriktning. Om man för officersyrket vill finna lämpliga begåvningar, måste de sökas bland de värnpliktiga, som inte avlagt stu-

dentexamen, och visserligen ha intelligensförutsättningar nog att genomgå gymnasiet men inte haft lust att ytterligare i åratal sitta på skolbänken. Allt talar för att man, om man vill erhålla tillräckligt antal officerare och tillräckligt antal militärt begåvade officerare måste nöja sig med att ifråga om skolunderbyggnad uppställa såsom minimikrav avgångsexamen från enhetsskolans nionde klass. Har man denna breda rekryteringsbas, har man stora möjligheter att få fram ett tillräckligt antal för militärbanan lämpliga. Här som eljest gäller regeln, att bred rekrytering garanterar god rekrytering. Det finns många instrument, med vilkas hjälp man kan verkställa gallring av ett så brett rekryteringsklientel, som det här är fråga om. Man kan anställa intelligenstestning och psykotekniska prov. Man kan ha råd att i vissa ämnen kräva kvalificerade betyg vid avgången från enhetsskolan. Men främst har man möjligheten att under den militära utbildningens gång utvälja de i militärt avseende bästa för vidare utbildning och fortsatta studier. Med det anförda är nämligen inte sagt, att de skolkunskaper, som de från enhetsskolan utexaminerade värnpliktiga besitta, äro tillräckliga för utbildning till officer än mindre för utbildningen som officer. Dessa kunskaper måste under den militära utbildningen på olika sätt påbyggas och fördjupas. Det väsentliga är emellertid, att man inte från officersbanan utestänger någon, som har håg för militär verksamhet och som är militärt lämplig. Kraven på förutbildning böra inte på någon punkt ställas högre än som är nödvändigt. Därigenom kommer även den militära dugligheten bäst till sin rätt. Värnpliktiga, som fortsätta sin militära utbildning för att bli officerare, måste under utbildningens gång skaffa 401

sig samtliga de skolkunskaper, som äro nödvändiga, för att vederbörande skall kunna tillgodogöra sig utbildningen. Krav bör emellertid härvid inte ställas på andra kunskaper än just på sådana, som äro nödvändiga. Härmed skapas en borgen för att var och en, som är lämplig för officersyrket, får tillfälle att genomgå krigsskola och bli antagen som officer. Den som önskar och förmår att gå vidare, d v s har förmåga att utbilda sig för bestridande av mera kvalificerade militära tjänster, skall beredas tillfälle därtill. De skolkunskaper, som givits i enhetsskolan och som påbyggts under den militära utbildningen till och med krigsskolan, äro inte tillräckliga för genomgång av krigshögskola eller utbildning till mera kvalificerade poster. Lika litet är den kunskapsnivå, som för närvarande markeras av begränsad studentexamen vid försvarets läroverk, tillräcklig. Regelmässigt är icke ens studentexamen, avlagd vid nuvarande gymnasium, i alla avseenden till fyllest. Som »den långa vägen» bör alltså i framtiden kunna betecknas den kompletterande skolutbildning, som ges dels åt samtliga ickc-studenter före kommendering Ull krigsskolan, dels åt sådana icke-studenter, som efter genomgången krigsskola och erhållen officersfullmakt önska kvalificera sig för högre utbildning. Pedagogiskt sett är »den långa vägen» i sin nuvarande utformning mycket otillfredsställande. Studierna äro alltför forcerade och följaktligen också osjälvständiga. Resultatet av utbildningen tillgodoser fördenskull icke det med densamma avsedda syftet. Dessutom äro studierna i alltför hög grad isolerade; eleverna leva även under själva studietiden i militär miljö. Dessa fel äro dock icke konstitutiva för »den långa vägen» som sådan; de böra utan större svårigheter kunna rättas till.

402 I och för sig kan »den långa vägen» tvärtom erbjuda påtagliga pedagogiska fördelar. Det gymnasiala studiet ordnas i etapper, var och en insatt i sitt naturliga sammanhang. Eleverna inse därigenom utan vidare varje moments betydelse för den egna yrkesutövningen, och studiet blir hela tiden intressebetonat utan att behöva framstå som i inskränkt mening nyttobetonat. I görligaste mån står studiearbetet hela tiden på praktisk grund: övning och tillämpning sker i samband med det egna fortsatta yrkesarbetet. Sammanhängande studieperioder kunna desstutom förläggas till civil miljö och möjliggöra kulturkontakt och konfrontation med kamrater, representerande andra yrken och andra livserfarenheter. Så konstruerad bör denna utbildning kunna bli mer ändamålsenlig än måhända vilken annan motsvarande utbildning som helst. Till den närmare utformningen av detta studium återkommer utredningen nedan. De tre rekryteringsvägar, som man räknar med, äro alltså dessa: 1. studentexamen, avlagd på någon av de existerande gymnasielinjerna (latingymnasiet, det allmänna gymnasiet, realgymnasiet, det tekniska gymnasiet och handelsgymnasiet); kompletterande studier ges åt alla studenter i vissa fack under den militära utbildningens gång; i individuella fall ges likaså under utbildningens gång den komplettering, som nödvändiggöres genom luckor, som uppstått genom valet av gymnasielinjc. 2. avgångsexamen från praktiskt gymnasium, under den militära utbildningen kompletterad efter samma grunder som studentexamen enligt ovan. 3. avgång från enhetsskolan (realexamen) med krav på kvalificerade betyg i vissa ämnen, valda med hänsyn till deras förmåga att utvisa begåvningen; jämte gymnasiala studier under den militära utbildningens gång, i görligaste

mån insatta i naturliga sammanhang och utformade helt med hänsyn till officersyrkets krav. Det praktiska gymnasiet Genom skolreformen erhålla alla svenska ungdomar en nioårig grundläggande utbildning. Vårt folks allmänna bildningsstandard kommer härigenom att väsentligt höjas, vilket är reformens huvudsyfte. Men samtidigt kommer rekryteringsbasen för all högre, kvalificerad utbildning att breddas, och härigenom uppstå svårlösta problem: frågor om de olika yrkenas rekrytering, om begåvningsurval och ståndscirkulation. Påtagligt är, att tillströmningen till gymnasierna kommer att öka. Då behovet av gymnasieutbildad arbetskraft redan nu är större än tillgången och inom snar framtid ytterligare kommer att öka, erbjuder utsikten till ökad tillströmning inga problem i och för sig. Emellertid är tillgången på begåvning, liimpad för gymnasiestudier, begränsad. För lyckligt genomförda gymnasiestudier krävs icke blott tillräcklig intelligens, utan även intresse och läggning för teoretiskt kvalificerat arbete. I själva verket torde en kraftig utveckling av gymnasiernas kapacitet snabbt uttömma den begåvningsreserv av nämnda slag, som ännu existerar. Desto större anledning finns det att tillvarataga utbildningsintresset hos en annan och mycket stor grupp ungdomar, som visserligen har intelligensförutsättningarna för att kunna bedriva gymnasiestudier men vilkas läggning och allmänna intresseriktning gör dem oägnade för gymnasiestudier av vanlig typ. Dessa ungdomars håg står till mer manuellt betonade sysselsättningar, till praktiska och organisatoriska uppgifter eller till friluftsbetonad verksamhet. Många sådana ungdomar väljer nu gymnasievägen, därför att ingen annan väg,

anpassad efter deras förutsättningar, står till buds. Men uppenbarligen komma de endast med självövervinnelse att gå vidare på denna väg, åtskilliga misslyckas i sina studier, andra riskera att bli felplacerade ute i livet. De skulle i stället kunna göra en betydande personlig insats på något av de praktiska områdena, där deras begåvningstyp bättre kommer till sin rätt. Många praktiska områden äro dessutom i behov av denna arbetskraft. I och med att vägarna fram till det nuvarande gymnasiet breddas och detta alltså kan mottaga en relativt större andel av en årskull ungdomar än nu riskera dessa praktiska arbetsområden att utarmas på begåvning, såvida inte utbildningsvägar skapas, som förbereda för dessa områden och samtidigt komma att betraktas som socialt likvärdiga med den nuvarande gymnasievägen. Vissa yrkesutbildningsvägar torde redan nu fylla detta krav. Då yrkesutbildningsväsendet i framtiden utbyggts, torde förhållandena ytterligare förbättras. Men många ungdomar av den praktiskteoretiska begåvningstyp, varom h ä r ä r fråga, äro inte färdiga att välja ett bestämt yrke, då de i sextonårsåldern lämna enhetsskolan. Den som väljer det nuvarande gymnasiet, h a r ju den fördelen, att han uppskjuter yrkesvalet till nittonårsåldcrn och under tiden erhåller en utbildning, som bereder vägen till mera kvalificerade yrken. Det vore rimligt, om man vid sidan av det nuvarande gymnasiet skapade utbildningsvägar av annan art, vilka samtidigt som de gåve en kvalificerad utbildning, anpassad efter lärjungarnas praktiska intressen, medgåve ett uppskjutande av yrkesvalet. Utbildningsanstalter, som gåve en utbildning av denna art, kunde benämnas praktiska gymnasier. Sin huvudkaraktär skulle det praktiska gymnasiet få genom de starka insla-

gen av praktisk utbildning. Denna bör ha gymnasial karaktär, d v s vara av kvalificerad natur. I likhet med det vanliga gymnasiets nya allmänna linje höidet praktiska gymnasiet syfta till att ge lärjungarna samhällskunskap, människokännedom och psykologisk förståelse, men till skillnad från den allmänna linjen bör detta syfte i utpräglad grad vinnas genom praktiska erfarenheter. Det praktiska gymnasiet bör dessutom lägga tonvikt vid fysisk fostran, frilufts- och lägerliv. Huvuduppgiften bör vara att uppodla organisations- och arbetsledaregenskaper. Vid sidan härav måste allmänbildningssynpunkterna väl tillgodoses. Dels måste nämligen lärjungarna ha möjlighet att senare vinna tillträde till universitet och fackhögskolor, dels bör det praktiska gymnasiet förbereda för yrken, som kräver ett större mått av allmänbildning. Av naturliga skäl kunna de allmänbildande studierna inte föras lika långt som på ett vanligt gymnasium, eftersom lärjungarnas intressen delvis äro inriktade åt annat håll och eftersom en stor del av tiden måste ägnas åt praktiska sysselsättningar, varigenom mindre tid kan ägnas åt de vanliga gymnasieämnena. Emellertid finnas vissa omständigheter, som . tala för att eleverna på ett praktiskt gymnasium inte behöva stå tillbaka för det vanliga gymnasiets elever på dessas egentliga studieområde. Den rationalisering av studierna, som föreslagits för gymnasiet men som där av traditionsskäl är mycket svår att genomföra, kan mycket väl omedelbart genomföras, då det gäller uppbyggandet av en helt ny skolform som det praktiska gymnasiet. Närmast gäller detta om möjligheterna till ämnesintegration, till individualisering av studiernas uppläggning och takt samt till studiernas inriktning mot praktisk behärskning av färdigheter och kunskaper.

404 Den närmare utformningen av ett gymnasium av denna typ bör tillkomma en särskild utredning. 1 skrivelse till Konungen den 4 augusti 1950 har befälsutredningen efter samråd med 1946 års skolkommission hemställt, att en särskild utredning om inrättande av praktiska gymnasier och därmed sammanhängande frågor måtte verkställas. Sedermera har chefen för ecklesiastikdepartementet uppdragit åt rektor Stellan Arvidson att verkställa denna utredning. F ö r försvarets skolor får tillkomsten av praktiska gymnasier vittgående konsekvenser. Enighet synes numera råda om att den undervisning, som förnärvarande ges i försvarets olika skolor och som h a r allmänbildande syfte, är en uppgift för det allmänna skolväsendet. Genom den obligatoriska skolans utsträckning till nio år komma försvarets manskapsskolor samt A-, T- och R-linjerna vid försvarets läroverk att bli överflödiga. Detsamma gäller om klass 2 S vid samma läroverk. Ifråga om de gymnasiala studierna ligger saken till på liknande sätt. S-linjen vid försvarets läroverk torde kunna ersättas dels med praktiskt gymnasium, dels med gymnasium för vuxna. Frågan om på vilket sätt försvarets läroverk skall kunna ombildas till praktiskt gymnasium och om ett gymnasium för vuxna kan knytas till detta praktiska gymnasium, bör upptagas av den nu tillsatta utredningen. Studier av skolkaraktär under den militära utbildningens gång Officersaspiranter, vilka inte avlagt studentexamen och ej heller genomgått praktiskt gymnasium, föreslås få utbildning i ämnen som motsvarar gymnasiets läroämnen. Aspiranter, som genomgått gymnasium eller praktiskt gymnasium, böra deltaga i denna utbildning i den mån den ger kunskaper som av dem inte inhämtats under gymnasiestudierna.

Det förutsattes, att aspiranter utan gymnasiestudier genomgått nioårig enhetsskola. Under en övergångstid, innan enhetsskolesystemet fullt genomförts, ersätter realexamen och praktisk realexamen genomgång av enhetsskolan. Den timplan, som tillämpas vid försöksverksamhet med nioårig enhetsskola, finns återgiven på sid 387. Ett studium av denna timplan visar, att till och med klass 8 studiegången är gemensam för alla elever utom på en punkt: somliga elever läsa två språk, engelska och tyska, andra blott ett språk, engelska, andra återigen avbryta språkstudierna, sedan de läst engelska i tre år; dock kan engelska läsas som frivilligt ämne även av lärjungar, som i stället för språk valt praktiska ämnen. I stället för språken tillväljas praktiska ämnen (hemkunskap, slöjd, trädgårdsskötsel, maskinskrivning, förberedande verkstadsarbetare, praktisk yrkesorientering) eller/och tillvalskurs i modersmålet. I klass 9 äro eleverna däremot uppdelade på olika linjer. Studiegången i klass 9 y avviker avsevärt från den på de övriga linjerna och från den inom det allmänna skolväsendet vanliga: av teoretiska skolämnen studeras endast modersmålet, samhällskunskap, geografi och biologi, det sistnämnda ämnet med tonvikt på hälsoläran. Huvudparten av tiden ägnas i stället åt yrkesteori och yrkespraktik. Med avgångsexamen från enhetsskolan som utgångspunkt för den militära utbildningen bör man kräva kvalificerade betyg i de ämnen, som äro gemensamma för alla tre linjerna i klass 9, i främsta rummet modersmålet, möjligen också i samhällskunskap, geografi och biologi. Hur höga betyg man bör kräva, bör bli beroende av erfarenheten. Omständigheter att ta hänsyn till äro enhetsskolans betygssättning, antalet sökande till officersutbildningen och avvägning-

en mellan de två faktorerna militär lämplighet och teoretisk begåvning. Utöver avgångsexamen från enhetsskolan bör man utan risk för att utestänga lämpliga personer kunna kräva, att ämnet engelska fullföljts till och med klass 9. Den militära utbildningen fram till inträdet i krigsskolan kräver ingen större bildningsgrad än den, enhetsskolan (med ovannämnda reservationer) givit. Det är naturligt, att man under sådana förhållanden inte på bildningsgrunden för denna utbildning lägger andra krav än som här angivits. Man riskerar eljest att utestänga många, som ur militär synpunkt fylla rimliga krav. Även åren före inträdet i krigsskolan böra utnyttjas för meddelande av viss utbildning i allmänna ämnen. I synnerhet gäller detta ämnet modersmålet. Färdigheten att tala och skriva modersmålet bör under hela den militära utbildningstiden uppodlas. Detta sker i naturliga sammanhang: muntliga och skriftliga rapporter, instruktioner och redogörelser hör till det dagliga arbetet, och det är önskvärt, att man u n d e r utbildningen lägger vikt vid deras avfattning ifråga om disposition, koncist återgivande av fakta, språkriktighet och koncentration. Studier böra i stor utsträckning koncentreras till uppgifter i samband med det dagliga arbetet och bygga på erfarenheterna därifrån. Den som önskar utbildning till officer, har att genomgå krigsskolan. På krigsskolan förekommer enligt detta förslags 3. kap »Rekrytering och utbildning till befäl på aktiv stat» följande ä m n e n : krigskonst, vapenlära och materi el tjänst, fältarbeten, fysisk fostran och skjutning, topografi, samhällskunskap, förvaltningstjänst, reglementskunskap och truppslagsorientering. Av dessa ämnen synes vapenläran kräva skolkunskaper utöver enhetsskolan. Visserligen 405

utökas enligt förevarande förslag ämnet vapenlära och materieltjänst med hänsyn till krigsskoleelevernas växlande bildningsnivå och kan därigenom studeras långsammare. Inte desto mindre torde studierna förutsätta högre matematikkunskaper än de som kan ges i enhctsskolan. Samtliga blivande elever vid krigsskolan utom dem som avlagt studentexamen och därvid nått godkända betyg i matematik på någon av linjerna eller genomgått praktiskt gymnasium ägna därför före inträdet vid krigsskolan en månad åt matematikstudier under ledning av civil lärare. Denna kurs omfattar omkring 150 lektioner. Studiet bör motsvara påbegynta gymnasiestudier i ämnet men främst inriktas mot de reella behov, som göra sig gällande vid studierna på krigsskolan. Studiet av samhällskunskap vid krigsskolan bör åsyfta att ge studentkunskaper, motsvarande vad som kräves på den nya allmänna linjen på gymnasiet, alltså åtskilligt mer än som ingår i ämnet historia med samhällslära på de hittillsvarande latin- och reallinjerna. I möjligaste mån bör samhällsstudiet läggas upp konkret med direkt fältarbete som grundval och ha till syfte att ge en bild av samhället av i dag, inklusive dess socialgrupper och arbetsliv. Utöver de uppräknade ämnena skall enligt nyssberörda kapitel under tiden vid krigsskolan studeras psykologi och pedagogik. Detta studium förläggs lämpligen till lärarhögskola. Enligt arméns officersutbildningskommitté bör detta ämne erhålla 180 timmar och omfatta den allmänna psykologiens huvuddrag, inlärandets och inövningens psykologi, massans, gruppens och ledarskapets psykologi, värnpliktsålderns själsliga särmärken, svensk manlig ungdom ur psykologisk och social synpunkt, undervisningsmetodik vid övningar och vid

lektioner i olika ämnen samt personalvården inom armén. Ehuru utbildningen förläggs till lärarhögskola med utnyttjande av dennas lärarkrafter, bör den praktiska tillämpningen av lärdom a r n a ske under erfaren officers ledning och kontakten med militärlivet uppehållas. Ehuru kursens innehåll är specialinriktat, synes studiet i bildningsvärde kunna mäta sig med motsvarande studier (ämnet filosofi) på gymnasiet. Även de två år, som följa efter genomgången av krigsskolan, d v s fänrikstiden, böra utnyttjas för meddelande av fortsatta studier i vissa centrala skolämnen. Man synes därvid i första rummet böra tänka på modersmålet, engelska och matematik. Undervisningen i modersmålet bör i första rummet liksom tidigare tillgodose förmågan att behandla svenska språket i tal och skrift. Denna undervisning bör emellertid inte isoleras från den militära utbildningen utan ske i intim samverkan med denna, varigenom studiet kommer att te sig mera meningsfyllt och väcka större intresse. Sålunda böra de skriftliga övningarna anknyta till de rapporter och redogörelser, som måste utarbetas i tjänsten, diskussioner med uppgift att utveckla förmågan av modersmålets muntliga behandling böra anknyta till erfarenheterna från veckans militära övningar eller till aktuella militära frågor, och den litteraturläsning, som är nödvändig för att utveckla den egna språkförmågan, bör anknyta till militära frågor, gärna i den formen att den aktuella tidningsoch tidskriftsdebatten följes. Studiet av engelska bör ha till speciell uppgift att underlätta läsningen av engelskspråkig militär litteratur. I båda ämnena bör studiet läggas så, att man h a r nytta därav för genomgången av truppslagsofficersskola. Detta gäller i ännu högre grad om matematikstudierna. På längre sikt böra dessa emellertid också avse att va-

ra ett ytterligare steg på vägen mot den kompetens i ämnet, som erfordras för inträde vid militär högskola. Undervisningen i de tre ämnena u n d e r de två fänriksåren skulle lämpligen bedrivas under den tid av året, då de allmänna skolornas undervisning pågår; civila lärarkrafter kunna under denna tid säkrare påräknas. På vad sätt undervisningen lämpligen bör inläggas under nämnda tid, blir självfallet beroende av de militära tjänsteförhållandena. Det ovan angivna syftet med undervisningen i modersmålet gör det nödvändigt att fördela denna över hela tiden t ex med 2—3 timmar per vecka. Vad däremot beträffar undervisningen i engelska och matematik kan denna, därest tjänsten gör detta önskvärt, koncentreras till vissa månader. Som framgår av 5. kap »Utbildningsorganisationen vid infanteriregemente», föreligger t ex icke några svårigheter att så ordna undervisningen under månaderna januari och februari. Utbildningen ifråga bör under vart och ett av de båda fänriksåren erhålla en omfattning av i genomsnitt 80 —£5 timmar i varje ämne. Från detta studium befrias den som avlagt studentexamen med betyg i de ifrågavarande ämnena. Dock bör studiet — frivilligt — stå öppet även för den som, ehuru han har studentbetyg i ämnet, önskar uppodla sina färdigheter däri. Vad ovan föreslagits innebär strängt taget endast ett återupplivande i vissa stycken av den undervisning i allmänbildande ämnen, som ingick som ett värdefullt led i befälsutbildningen vid de lägre förbanden före den årslånga värnpliktens genomförande — praktiskt taget före det senaste världskriget —. I annat sammanhang har framhållits betydelsen av en ständigt fortgående befälsutbildning vid förbanden. Med hänsyn härtill har även befälstillgången blivit beräknad.

Det står emellertid utanför all diskussion, att de kunskaper i skolämnen, som på detta sätt inhämtats dels i enhetsskolan, dels under den militära utbildningens gång, inte äro tillräckliga för genomgång av krigshögskola eller för bestridande av mera kvalificerade tjänster. Den, som inte genomgått gymnasium eller praktiskt gymnasium, bör därför hänvisas till specialstudier vid ett särskilt för ifrågavarande kategori anpassat gymnasium för vuxna. Det av 1953 års riksdag beslutade läroverket för vuxna synes däremot icke utan särskilda arrangemang, kunna utnyttjas för detta ändamål. Det förstnämnda gymnasiet skall erbjuda möjligheter till fria studier med den handledning, som för varje särskild elev är erforderlig. Efter de två fänriksåren med trupptjänstgöring vid vederbörligt förband ägnar sig den nyutnämnde löjtnanten från den 1. september till den 31. maj följande år åt specialstudier vid gymnasium för vuxna. Till förfogande står 34 effektiva läsveckor. Med en arbetstid av 40 timmar pr vecka kommer han att kunna ägna sammanlagt 1 360 timmar ät denna utbildning. Då det är fråga om fria studier kan arbetet intensifieras, så långt den enskildes krafter och förmåga tillåter. De ämnen, som böra väljas för dessa studier, är matematik, fysik och kemi, historia samt tyska eller franska. Kravet på matematikkunskaper har hittills hållits jämförelsevis högt. Sålunda h a r av officersaspirant vid infanteriet, kavalleriet, pansar- och trängtrupperna krävts antingen betyget »Godkänd» i skriftlig och muntlig prövning i matematik på latinlinjen eller motsvarande betyg i ettdera av ämnena matematik allmän kurs och matematik specialkurs på reallinjen. Av officersaspirant vid artilleriet, luftvärnet, ingenjörs- och sig-

naltrupperna har krävts kvalificerade betyg i matematik på latinlinjen eller betyget »Godkänd» i skriftlig prövning i ettdeia av de två ämnena på reallinjen jämte godkända betyg i muntlig prövning i det ena ämnet och överbetyg i det andra. Studierna i matematik på gymnasiet för vuxna böra syfta till studentexamensnivå på reallinjen. I fysik har hittills krävts studentexamenskunskaper endast vid specialtrupperna: kravet h a r varit kvalificerat betyg på latinlinjen eller godkända betyg i skriftlig och muntlig prövning på reallinjen. Studierna vid gymnasiet för vuxna böra syfta till en nivå, motsvarande kraven i studentexamen på latinlinjen: därigenom föres i detta ämne eleverna från infanteriet fram till en nivå, som hittills krävts vid specialtrupperna. Ämnet kemi har hittills inte krävts för antagning som officersaspirant men synes vara önskvärt; studier vid gymnasiet för vuxna bör syfta till den nivå, som krävs vid studentexamen i ämnet på latinlinjen. Av de humanistiska ämnena synes historia vara av största vikten för den fortsatta officersutbildningen; en del av ämnet historia med samhällslära, nämligen samhällsläran, har tidigare studerats; studiet vid gymnasiet för vuxna bör syfta fram till studentexamensnivå i ämnets huvuddel, historia. Slutligen bör vid gymnasiet för vuxna vissa språkstudier bedrivas. Det tidigare studiet av engelska har i främsta rummet syftet mot uppnående av förmågan att obehindrat läsa engelsk text. För den vidare officersutbildningen är det önskvärt, att motsvarande förmåga uppnås i ett andra språk, tyska, franska eller ev. annat språk. De elever, som studerat tyska enhetsskolan (tre å r ) , ha möjlighet att vid gymnasiet för vuxna uppnå den nämnda nivån. Mindre utsikter finns för dem, som önska studera franska och läst detta ämne i enhetsskolans 408

avslutningsklass. De elever, som i enhetsskolan inte läst annat språk än engelska, men vid gymnasiet för vuxna välja antingen tyska eller franska, kunna här endast lägga en grund för vidare prövning. Den nivå, som i så fall bör eftersträvas, kan sägas vara den, som studerande på reallinjen uppnå i franska, om de, som vanligen sker, bortvälja ämnet i gymnasiets två högsta ringar. Någon timplan kan vid fria studier inte uppställas. Hur de 1 360 timmar, som stå till förfogande kunna schematiskt uppdelas, framgår av bilaga till detta kapitel. Av bilagan framgår även den bildningsnivå, som under den militära utbildningen anses kunna uppnås. Full studentexamensnivå uppnås i skolämnena historia med samhällslära (Ig, r g ) , filosofi (Ig, rg), matematik ( r g ) , fysik (Ig), kemi (Ig), engelska (Ig) och för vissa elever tyska (Ig, rg), dessutom i modersmålets skriftliga och muntliga behandling. En studentexamen på latinlinjen, avpassad efter officersyrkets önskemål, skulle omfatta ämnena kristendomskunskap, latin, franska, modersmålet och historia med samhällslära (fasta ämnen) samt matematik, fysik och kemi (tillvalsämnen). I den här ovan skissede utbildningen saknas kristendomskunskap, latin, franska och litteraturhistoria inom ämnet modersmålet; däremot tillkommer filosofi, engelska, realgymnasiekunskaper i matematik allmän kurs och specialkurs samt för vissa elever studentkunskaper i tyska. Den medborgerliga bildningsgraden torde vara likvärdig, men studiet på den skisserade studievägen är bättre anpassat efter militära krav. En studentexamen på reallinjen, avpassad efter militära önskemål, skulle omfatta ämnena kristendomskunskap, modersmålet, engelska, historia med samhällslära och matematik allmän kurs

(fasta ämnen) samt matematik specialkurs, fysik och kemi (tillvalsämnen). I den ovan skisserade utbildningen saknas kristendomskunskap, litteraturhistoria inom ämnet modersmålet samt de kunskaper i engelska, fysik och kemi, genom vilka kurserna på realgymnasiet skiljer sig från latingymnasiets; däremot tillkommer filosofi och för vissa elever tyska. Också här är skillnaden i medborgerlig bildningsgrad obetydlig. Begränsad studentexamen omfattar på Sn-linjen obligatoriskt modersmålet, ett främmande språk, i regel engelska, historia med samhällslära och matematik (latinlinjens kurs). I regel tillväljes som frivilligt ämne ett andra främmande språk, vanligen tyska. En del elever tillväljer också kristendomskunskap. Mera sällan tillväljes geografi, det tredje främmande språket (vanligen franska), fysik och kemi, de två sistnämnda enligt latingymnasiets kurser. Normalt omfattar en begränsad studentexamen på Sn-linjen fem ämnen: modersmålet, engelska, tyska, historia med samhällslära och matematik (Ig); i regel tillkommer ett sjätte ämne. I den ovan skisserade utbildningen saknas av de nämnda ämnena litteraturhistoria inom ämnet modersmålet och för vissa lärjungar tyska; däremot tillkommer filosofi, matematik allmän kurs och specialkurs enligt realgymnasiets krav, fysik och kemi. Den skisserade studiegången är både ifråga om bildningsgrad och militär ändamålsenlighet överlägsen. På Ss-linjen omfattar begränsad studentexamen obligatoriskt modersmålet, ett främmande språk, historia med samhällslära och matematik allmän k u r s : som frivilliga ämnen medtas i regel matematik specialkurs, fysik och ofta kemi, kristendomskunskap och det andra främmande språket. Antalet ämnen är i medeltal något över 7. I den ovan skisserade studiegången saknas kristendoms-

kunskap, litteraturhistoria inom ämnet modersmålet, de kursmoment i fysik och kemi, som skilja latinlinjen och reallinjen åt samt för vissa elever det andra främmande språket; däremot tillkommer filosofi. Vid val av många tillvalsämnen blir vid en jämförelse den begränsade studentexamen överlägsen, men frivilliga ämnen kan tillväljas också i gymnasiet för vuxna. De sju ämnen, som på den skisserade utbildningslinjen förs fram till studentexamens nivå, modersmålet och för vissa elever tyska ej inräknade, torde gott och väl uppväga en begränsad studentexamen på Ss-linjen med tre frivilliga ämnen. Ss-linjens studieprogram torde dessutom, om så många frivilliga ämnen medtas, vara så överlastat, att kunskaperna inte kan smältas. Den utbildningsgång, som h ä r föreslagits, kan alltså ifråga om kunskaper, redovisningsbara i studentexamen, väl mäta sig med gymnasiestudier. Luckorna bestå däri, att de estetiska ämnena ej tillgodosetts: litteraturhistoria, teckning och musik studeras inte efter cnhetsskolans slut. Den språkliga utbildningen är väl tillgodosedd i modersmålet och engelska samt för vissa elever i tyska men i övrigt relativt svag. Gymnasiala kunskaper i kristendomskunskap, geografi och biologi ha inte ansetts erforderliga; med de tillvalskombinationer, som en blivande officer bör välja, bli de två sistnämnda ämnena inte heller tillgodosedda på gymnasiet; biologi läses inte av alla och geografi endast i en klass. Tyngdpunkten i den skisserade utbildningen ligger i stället på gruppen matematik, fysik och kemi samt på de samhälleliga ämnena, historia, samhällskunskap och psykologi. Tillsammans med svenska språket och engelska samt elementär undervisning i tyska och franska utgör dessa ämnen en bildningsgrund, som i och för sig är 409

aktningsvärd och som i sig innefattar de bildningselement, som främst behövs för krigsvetenskapliga studier. Till dessa skolstudier kommer e m e l lertid ännu ett bildningselement: de värnpliktiga, som inte genomgått gymnasium, ha i stället begagnat åren mellan enhetsskolan och den militära utbildningens början till praktisk verksamhet, till yrkesutbildning och yrkesarbete. De ha därigenom skaffat sig en kännedom och en förtrogenhet med den miljö, från vilken de flesta rekryter kommer. De ha därigenom större förutsättningar att förstå en trupp och komma i kontakt med den än deras kamrater med studentexamen har. Ur militär utbildningssynpunkt bör värdet av en sådan kännedom uppväga värdet av åtskilliga skolämnen. Men även ur ren bildningssynpunkt är kunskapen om arbets- och yrkesliv ett värdefullt tillskott; därtill komma de tekniska kunskaper på ett eller annat område, som många av dessa värnpliktiga tillägnat sig under de tre år, då deras kamrater suttit på skolbänken. Man kan göra åtskilliga erinringar mot uppläggningen av denna studiegång; mellan de olika etapperna äro uppehållen stora, kunskaper glömmas och färdigheter trubbas av, och till initialsvårigheterna vid varje etapp kommer den bristande studievanan: studiet kommer att ta emot. Häremot stå emellertid vissa fördelar av pedagogisk art: det blir fråga om koncentrationsläsning, som alltid är effektivare än en undervisning som splittrar uppmärksamheten på olika ämnen, och varje etapp ingår i yrkesutbildningen på ett organiskt sätt, varigenom studiet uppfattas som meningsfyllt och väcker större ambition och intresse. I många fall få de nyvunna insikterna omedelbar praktisk (militär) tillämpning, och kunskaperna äro friska, då de skall användas. 410

Det nära sambandet mellan skolstudier och yrkesutövning är speciellt vidgat, då det som här är fråga om begåvningar, som ha en sådan läggning (allmänbegåvning inriktad åt det praktiska hållet), att studierna i sig själva inte förmå fängsla deras intresse mer än till en viss grad. Endast studier med omedelbar praktisk tillämpning och praktisk syftning ha förmåga att framkalla deras intresse och aktivitet. I själva verket är en studiegång av denna art den enda ändamålsenliga. Ur militär synpunkt är det vidare av betydelse, att såväl ämnesvalet som ämnenas kursinnehåll kan inriktas mot det bestämda målet: att förbereda för militär verksamhet och högre militära studier (krigsvetenskap). En pedagogisk vinst i jämförelse med försvarets läroverk ligger däri, att studierna i stor utsträckning äro förlagda till civil miljö; en månad vid lärarhögskola och ett läsår vid gymnasium för vuxna. Utgångspunkten för studiernas uppläggning på detta sätt var frågan om officersyrkets rekrytering. Ända sedan 1925 ha även icke-studenter haft möjlighet att inträda på officersbanan. För dessa icke-studenter har emellertid vägen fram till officersfullmakt varit osäker. Även den som skött sin tjänst mönstergillt och förklarats vara militärt duglig, har riskerat att misslyckas på den avgörande punkten: under studierna vid försvarets läroverk. Avgången har här varit alltför stor på grund av hetsen i studiearbetet och den korta tid, som stått till förfogande. Många eljest lämpliga officersbegåvningar h a r tvekat inför detta perspektiv och hellre avstått än att ge sig in på en osäker framtidsväg. Men därtill kommer, att icke-studenterna blivit två eller tre år försenade genom studierna vid försvarets läroverk. Deras kamrater med

studentexamen ha efter den första militära utbildningsperioden fått gå direkt till krigsskolan och blivit fänrikar, medan de själva nått denna värdighet långt senare. Härigenom h a r en åldersskillnad uppstått, som känts besvärande redan u n d e r de tidigare officersåren och som för många omöjliggjort en eljest naturlig militär karriär. Med den nu skisserade studiegången försvinna samtliga dessa olägenheter. Ingen aspirant, som visat sig ha de militära förutsättningarna, utestängs på grund av bristande skolunderbyggnad: alla når fram till officersfullmakten. De som så önska och känna sig ha förmåga därtill, kunna efter löjtnantsutnämningen kvalificera sig för inträde på krigshögskolan och befordran till kvalificerade befattningar genom ett läsårs studier vid gymnasium för vuxna. Studierna kunna här bedrivas i individuellt tempo och utan den hets, som inte kan undgås vid försvarets läroverk; tiden är tillräckligt tilltagen; examen avlägges i ämne efter ämne, allt efter som eleven är färdig; ett misslyckande i ett ämne betyder inte kuggning, endast omprövning vid ett senare tillfälle. Bortovaron från den militära tjänsten inskränker sig till nio månader, ett förhållande som i stort sett saknar betydelse. I beräkningarna måste också medtagas, att även studenter och personer med avgångsexamen från praktiskt gymnasium i många fall böra begagna studier vid gymnasium för vuxna för komplettering av kunskaper i ämnen, som inte finns medtagna i deras examen eller i vilka de under gymnasiestudierna icke uppnått det för inträde vid krigshögskolan stipulerade kunskapsmåttet. Rekryteringsproblemet i sammanfattning För tillträde till officersbanan är det enligt gällande ordning tillfyllest med s k begränsad student-

examen. I stort sett kan om denna examen sägas, att dess krav på kunskaper i vissa allmänbildande ämnen är högre än vad en genomgång av krigsskolan påfordrar, men däremot avsevärt lägre än som är erforderligt för genomgång av högre skolor eller för bestridande av högre befattningar. Kunskapsmåttet inhämtas vid försvarets läroanstalter i deras egen regi med eleverna isolerade från övrig ungdom. Tiden för studiernas bedrivande är dessutom alltför knapp i förhållande till de fordringar, som ställes på kunskapernas kvalitet och omfång. Studiesättet blir lidande härpå. Trots sina brister ger emellertid denna begränsade studentexamen sken av att kraven på studentexamen för tillträde till officersbanan upprätthålles. Den demokratisering av officerskåren, som man ansåg sig kunna förvänta genom att bereda plats för fast anställt manskap, blev emellertid inte förverkligad. I detta syfte togs därför ytterligare ett steg, n ä r genom 1942 års försvarsbeslut även värnpliktiga med lägre bildningsgrad än studentexamen blevo berättigade att efter avläggande av begränsad studentexamen genomgå krigsskolan för officersanställning. Därmed synes även kravet på studentexamen i egentlig mening ha frångåtts. Härigenom uppstod emellertid en dualism i fråga om officersrekryteringen. Denna dualism gjorde sig gällande i själva utbildningen. Med kadettskolan upphörde den för samtliga officersaspiranter gemensamma utbildningen. Endast aspiranter med studentexamen fick omedelbart fullgöra utbildningen vid krigsskolan. Övriga aspiranter måste först, oavsett deras i förhållande till studenterna ådagalagda militära duglighet och deras lämplighet för officerskallet, under två eller tre år ägna sig åt allmänbildande studier vid försvarets läroverk. 411

Kravet på studentexamen kom sålunda att utöva ett bestämmande inflytande på officersrekryteringen. Av skäl, som anförts i det föregående, har emellertid antalet officersaspiranter med studentexamen under senare år nedgått. Urvalsmöjligheterna ha blivit ytterligt begränsade. Det stora flertalet utgöres av studenter med låga examensbetyg. Inte heller finnes anledning att framdeles räkna med en starkare eller bättre rekrytering än vad för närvarande är fallet. I sådant läge har tillströmningen till officersbanan kunnat tillgodoses genom en allt starkare rekrytering genom aspiranter som avlagt begränsad studentexamen. Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att skolsystemet och det sätt, på vilket detsamma utnyttjats för försvarsväsendet, icke kunnat tillgodose officersrekryteringens krav. Det studentklientel, som ställts till förfogande på senare år, h a r varit svagt och begränsat. Visserligen ha officersaspiranterna med studentexamen haft tillfälle att vid de allmänna undervisningsanstalterna förvärva ett aktningsvärt mått av kunskaper i allmänbildande ämnen, men ämnena på gymnasiet ha i många fall inte kunnat väljas med hänsyn till officersyrkets krav. Allvarligt är att klientelet inte i sig inrymmer erforderligt antal begåvningar för den fortsatta officersutbildningen. Ett allt större antal tillföres armén från försvarets läroverk med ett ur flera synpunkter otillfredsställande bildningsmått. Väl kunna de lägre officerbefattningarna bestridas med sistnämnda klientel på ett mycket tillfredsställande sätt. När det däremot gäller den fortsatta utbildningen, framträda bristerna i fråga om grundläggande bildning med synnerlig styrka. 1950 års skolreform innebär en demokratisering av skolväsendet, syftande bl a till ett bättre tillvaratagande av fol412

kets andliga tillgångar. För försvaret gäller det att väl utnyttja resultatet av den utbildning, som det nya skolsystemet kommer att ge, och att på denna väg väl tillvarataga folkets speciella militära begåvningar. Den nya enhetsskolan ger i stort sett ett bildningsmått, i medborgerligt avseende jämbördigt med det, som den nuvarande realskolan ger. Som en följd härav behöver försvarsväsendet inte längre befatta sig med sådan lägre undervisning, som syftar mot realexamen eller lägre kompetens. Enhetsskolan blir vidare den enda allmänbildande medborgarskolan. Som sådan är den avsedd att ge den för alla levnadsbanor och yrken grundläggande bildningen. Allt vad därutöver är, utgöres av special- eller yrkesskolor, där ämnesvalet och undervisningen regelmässigt är inriktade på att tillgodose vissa levnadsbanors och yrkens behov av fortsalt utbildning. Det vanliga gymnasiet är sålunda inte längre avsett att vara en högre allmän medborgarskola i gammal mening eller en traditionell rekryteringskälla för de mest skilda levnadsbanor och yrkesvägar. Dess uppgift är att omhändertaga de främst teoretiskt inriktade begåvningarna och ge dem den fortsatta skolning, som erfordras för studier vid universitet och jämförliga högskolor eller viss kvalificerad yrkesverksamhet av teoretisk art. En parallell till det vanliga gymnasiet och de olika specialgymnasierna erbjuder det praktiska gymnasiet, sådant detsamma förordats i förevarande utredning, avsett att förbereda för en mångfald praktiskt betonade yrken. Dess speciella uppgift är att ge en fortsatt utbildning just i de ämnen och på de områden, som är av särskild betydelse för ifrågavarande yrken. Slutligen innebär skolreformen, att utbildningssystemet ovanför den allmänna medborgarskolan inriktas mot

att tillvarataga begåvning och yrkeslämplighet genom vidareutbildning inom yrket självt: de som visat förmåga och fallenhet för ett yrke, bör beredas samma möjligheter till fortsatt utbildning och till framtid inom yrket som andra med högre allmän skolkompetens. Det anförda ger vid handen, att tre bildningsvägar kommer att stå till förfogande för officersbanans rekrytering, nämligen 1) det vanliga gymnasiet, 2) det praktiska gymnasiet och 3) den direkta yrkesvägen. Samtliga äro baserade på det kunskapsmått, som enhetsskolan är avsedd att ge. Det vanliga gymnasiet ger regelmässigt en bildningsgrad, som är tillräcklig icke blott för utbildning till officer utan också för den fortsatta utbildningen som officer. Ämnesvalet är emellertid i många fall inte anpassat efter officersyrkets krav. När det gäller högre militär utbildning fordras ofta kompletteringar av studentexamen, emedan den valda ämneskombinationen inte varit den ändamålsenliga. Den teoretiskt inriktade begåvningstyp, för vilken skolreformens vanliga gymnasium närmast är avsett, är vidare principiellt sett inte den lämpligaste för det militära verksamhetsområdet. Sannolikheten talar även för att antalet elever med examen från det vanliga gymnasiet, vilka välja officersbanan, framdeles blir än mer begränsat än för närvarande. Det praktiska gymnasiet är avsett att bli en bl a på officerskårens rekrytering direkt inriktad allmän utbildningsanstalt. Det praktiska gymnasiet är avsett för praktiska begåvningar, och undervisningen kommer i sin helhet att taga sikte på just de ämnen, som äro av värde bl a för blivande officerare. Det praktiska gymnasiet bör därför kunna bli en mycket god normal bildningsväg för blivande officerare. Den direkta rckryteringsvägen är i

fråga om skolunderbyggnad baserad på avgångsexamen från enhetsskolan. Därigenom är möjlighet given för envar, som genomgått den för alla gemensamma medborgarskolan, att utbildas till officer. Endast tack vare denna rekryteringsväg kan demokratiseringskravet bli tillgodosett på ett fullt tillfredsställande sätt. På grund härav är utformningen av denna rekryteringsväg av synnerlig betydelse. Också har häråt ägnats särskild uppmärksamhet i förevarandc kapitel. Utformningen av rekryteringsvägen har i stort sett skett så, att å ena sidan de krav på kunskaper som bör ställas på en officer blivit väl tillgodosedda, varvid inte blott de lägre befattningarna utan även de högre hållits i sikte, å andra sidan samtliga aspiranter i varje årsomgång skall kunna genomgå den erforderliga militära utbildningen från början till slut tillsammans med varandra och under inbördes tävlan nå fram till officersgraden i samma åldersläge. Den militära bildningsvägen till officer och som officer går i stort sett fram över tre skolor, nämligen krigsskolan, truppslagsofficersskolan och krigshögskolan. Krigsskolan utgör sedan gammalt slutskolan för utbildning till officer, varefter följer trupptjänstgöring. Truppslagsofficersskolan, som fullgöres ett par år efter officersbefordran, kan i stort sett sägas vara en kompanichefsskola. Krigshögskolan ger slutligen kvalifikationer för bestridande av högre befattningar. Den sålunda angivna yrkesutbildningen ställer efter hand ökade krav på kunskaper i allmänbildande ämnen. Det tillskott, som erfordras, har ansetts böra tillföras efter hand som behovet inträder och utan rubbning av den militära utbildningens gång. Före krigsskolan ges sålunda en sammanhängande kurs i matematik under en tid

av omkring en m å n a d : vid själva krigsskolan undervisning i samhällskunskap och i anslutning till krigsskolan undervisning i militärpsykologi och pedagogik vid lärarhögskolan, samt under tredje officersåret tillfälle att under ett läsår bedriva studier vid gymnasium för vuxna. Sammanlagt ges på detta sätt en skolbildning, som väl kan mäta sig med den, som krävs för avläggande av studentexamen. Utbildningsvägen är alltså ägnad att höja den allmänna bildningsstandarden i fråga om dem, som ämnar genomgå krigshögskola eller avses bestrida högre befattningar. Detta blir desto mer fallet som utbildningen vid gymnasium för vuxna kan inriktas på sådana ämnen, som är särskilt betydelsefulla för en officer. Meddelandet av utbildning i de allmänbildande ämnena sker vidare hand i hand med yrkesutbildningen. Den föreslagna officersrekryteringen vill i samma anda som skolreformen på

allt sätt tillvarataga begåvningarna och ge försvarsväsendet den länge eftersträvade demokratiska prägeln. Den kommer att göra det även därför, att den icke blott såsom den nuvarande öppnar vägen för alla till officersbanan utan även till skillnad från vad nu är fallet under den för alla gemensamma utbildningen till officer ger envar, som därav är i behov, det tillskott av kunskaper i allmänbildande ämnen, som erfordras. Detta tillskott ges också i sådan omfattning, att den som går den direkta rekryteringsvägen, inte behöver i bildningsavseende på minsta sätt känna sig underlägsen studenten eller den som genomgått praktiskt gymnasium. Genom det tillämpade systemet blir, som det bör vara, den militära dugligheten, sådan den framträder i skola och under tjänstgöring vid trupp, bestämmande för individens fortsatta utbildning och användning.

BILAGA

TIL L KAPITEL

7 Bildningsnivå, som under den militära utbildningen kan uppnås i olika ämnen

Modersmålet: Utgångspunkt kvalificerat betyg från enhetsskolans nionde klass. Under tiden före krigsskolan inemot 100 och under de två fänriksåren sammanlagt 168 timmars utbildning i svenska språkets skriftliga och muntliga behandling, tillsammans c:a 265 timmar. Härmed må jämföras, att modersmålet på gymnasiet har c:a 450 timmar till sitt förfogande, vid försvarets läroverk c:a 220 timmar på Ss-linjen och c:a 300 på Sn-linjen. Av dessa timmar måste huvudparten ägnas litteraturhistoria. I den militära utbildningen bör alltså studentexamensnivå kunna uppnås i svenska språkets skriftliga och muntliga behandling. Historia: Utgångspunkt betyg frän enhetsskolans åttonde eller nionde klass. Vissa krigshistoriska studier vid krigsskolan. Vid gymnasiet för vuxna 204 timmar. Ämnet historia med samhällslära har på gymnasiet c:a 385 timmar, vid försvarets läroverk på Ss-linjen c:a 190, på Sn-linjen c:a 250. Det torde vara möjligt att vid gymnasium för vuxna under c:a 200 timmars koncentrationsläsning uppnå studentexamensnivå i ämnet historia. Samhällskunskap: Utgångspunkt betyg (ev. kvalificerat) från enhetsskolans nionde klass samt praktiska erfarenheter av arbets- och samhällsliv under tre års yrkesarbete före värnpliktsåldern. Vid krigsskolan en månads sammanhängande studier, c:a 140 timmar. Ämnet ingår på gymnasiet och i försvarets läroverk i ämnet historia. I ämnet bör man kunna uppnå högre nivå än som krävs för studentexamen i ämnet historia med samhällslära. Psykologi: Kurs på 180 timmar i lärarhögskola. Ämnet ingår på gymnasiet i ämnet filo-

sofi, som dessutom omfattar filosofins historia och logik. Ämnet har c:a 120 timmar. Det förekommer inte på försvarets läroverk. Ämnesstudiet för givetvis betydligt längre än psykologistudiet vid gymnasiet. Som särskilt ämne hävdar psykologi sin plats på gymnasiet; enligt skolkommissionens förslag kommer psykologin att dominera ämnet »psykologi och filosofi» på det nya gymnasiet. Matematik: Utgångspunkt betyg från enhetsskolans nionde klass. En månads koncentrerade studier före inträdet i krigsskolan, c:a 150 timmar. Under de två fänriksåren 168 timmar. Vid gymnasium för vuxna 408 timmar. Sammanlagt efter enhetsskolans avslutning c:a 725 timmar. Ämnet har på latingymnasiet c:a 250 timmar (tillvalsämne), på realgymnasiet (allmän kurs och specialkurs) c:a 775, på försvarets läroverks Ss-linje c:a 630, på Sn-linjen c:a 350. I ämnet bör kunna uppnås en nivå, motsvarande studentkunskaper på reallinjen. Fysik: Utgångspunkt betyg från enhetsskolans åttonde eller nionde klass. Vid gymnasium för vuxna 204 timmar. Ämnet har på latinlinjen c:a 210 timmar (tillvalsämne), på reallinjen c:a 385, på Ss-linjen vid försvarets läroverk (frivilligt ämne) c:a 385, på Sn-linjen c:a 160 (frivilligt ämne). I ämnet bör kunna uppnås studentexamenskunskaper, motsvarande kraven på latinlinjen. Kemi: Utgångspunkt betyg från enhetsskolans åttonde eller nionde klass. Vid gymnasium för vuxna 204 timmar. Ämnet har på latingymnasiet c:a 180 timmar, på realgymnasiet c:a 280, på Snlinjen c:a 165 (frivilligt) och Ss-linjen c:a 235. I ämnet bör kunna uppnås studentexa-

415.

menskunskaper, motsvarande kraven på latinlinjen. Engelska: Utgångspunkt betyg från enhetsskolans nionde klass. Under de två fänriksåren 168 timmar, ägnade främst åt förmågan att läsa engelsk text. Vid gymnasium för vuxna 68 timmar. Sammanlagt efter enhetsskolans avslutning c:a 235 timmar. På latingymnasiet har ämnet c:a 250 timmar, (tillvalsämne), på realgymnasiet c:a 350, på Sn-linjen c:a 250, på Ss-linjen c:a 135. I ämnet bör kunna uppnås en nivå, motsvarande kraven i studentexamen på latinlinjen. Andra främmande språket: Väljes tyska, är utgångspunkten antingen betyg från enhetsskolans nionde klass eller inga förkunskaper. Väljes franska, är utgångspunkten antingen betyg från enhetsskolans nionde

klass eller inga förkunskaper. Åt studiet ägnas vid gymnasium för vuxna 272 timmar. Ämnet tyska har på gymnasiet c:a 235 timmar. Om ämnet tyska väljes och detta språk studerats i enhetsskolan, bör studentexamensnivå kunna uppnås. I övriga fall kan studiet av det andra främmande språket endast lägga en grund för vidare övning. Gymnastik: I ämnet ges en grundlig militär utbildning. Kristendomskunskap: Enhetsskolans kunskapsnivå. Biologi med hälsolära: Enhetsskolans kunskapsnivå (ev. kvalificerat betyg); därjämte viss utbildning i militär hälsolära. Geografi: Enhetsskolans kunskapsnivå (ev. kvalificerat betyg). Teckning: Enhetsskolans kunskapsnivå. Musik: Enhetsskolans kunskapsnivå.

ÅTTONDE KAPITLET

tällt befäl

1942 års skede I proposition 143/1943 framlades grunderna för den nu gällande ordningen i fråga om reservanställt befäl. De återfinnas närmare utformade i 1943 års reservbefälskungörelse. Genom 1941 års värnpliktslag bereddes möjlighet tillgodose krigsorganisationens krav på såväl gruppchefs- som plutonchefsbefäl. Till officersutbildning uttagna värnpliktiga pålades en 2-årig befälsutbildning, fr o m 1950 begränsad till 20—21 månader. Den obligatoriska värnpliktsutbildningen beredde direkt tillgång till värnpliktiga officerare, avsedda för krigsorganisationens plutonchefs och motsvarande befattningar. Samtidigt förstärktes den aktiva kadern. Det ansågs dock nödvändigt med en personalorganisation mellan det aktiva befälet och värnpliktsbefälet, — reservbefäl. Den tidigare utnämningen med fullmakt ersattes med förordnande (antagningsbevis). I samband härmed ändrades benämningen rescrvutnämnda till reservanställda. För anställning såsom reservofficer fordrades ingen annan utbildning än (]cn nyssberörda för utbildning till \ärnpliktig officer. Tjänstgöringsskyldigheten i fred bestämdes för varje 3-årsperiod före början av det kalenderår, då 48-årsåldern uppnås, till inalles 48 dagar. Utbildningen skulle förbereda tjänstgöringen i vederbörlig krigsbefattning och borde helst fullgöras i denna. De 48 dagarna

omfattade dels en 35 dagars repetitionsövning, dels en 13 dagars befälskurs. Den sistnämnda kunde även fullgöras som frivillig befälsutbildning. F r o m 3. tjänstgöringsomgången skulle utbildningen främst inriktas på kompanichefs- och motsvarande utbildning. Vid denna tidpunkt kunde även den reservanställde beordras till omskolningskurs, inriktad på viss befattning i krigsorganisationen. Under 4. eller 5. treårsperioden kunde fredstjänstgöringsskyldigheten regelmässigt fullgöras som en 48 dagars kaptenskurs. För den reservanställde, som kvarstod i tjänst efter 48 år, begränsades tjänstgöringsskyldigheten till 30 dagar för varje 3-årsperiod till början av det kalenderår, då 56 års ålder uppnåddes. Reservanställd fänrik kunde befordras till löjtnant efter minst 2 repetitionsövningar och en befälsövning. För befordran till kapten fordrades minst fyra repetitionsövningar med befälskurser samt dessutom kaptenskurs. Den reservanställde var berättigad kvarstå i reserven intill början av det kalenderår, då han uppnått 39 år. Även därefter, intill början av det kalenderår då han uppnådde 48 års ålder, ägde han kvarstå i reserven, om han genomgått kaptenskurs. Tillstånd kunde jämväl vid lämplighet för fortsatt tjänstgöring meddelas att kvarstå efter nämnda ålder intill 65 år. Den anställde kunde dock entledigas liven utan ansökan, såsom då tjänstgö417

ringsskyldigheten icke fullgjorts, vid oduglighet till krigstjänst, vid längre tids uppskov med inställelse till tjänstgöring vid mobilisering o s v. I avseende på ekonomiska förmåner skedde principiellt sett inga ändringar. Vissa förbättringar vidtogos i avlöningen u n d e r fredstjänstgöringens fullgörande. Pensionsförmånerna avpassades efter nyssberörda anställningsförhållanden. Vid avgång vid 38 års ålder fastställdes årliga pensionen till 840 kronor; vid 47 års ålder till 1 080 kronor samt vid 55 års ålder till 1 320 kronor. Det kapitaliserade värdet reglerades i enlighet härmed. Med pensionsrätt avgången reservanställd var intill utgången av det kalenderår, då 55 års ålder uppnåtts, att betrakta såsom värnpliktig enligt värnpliktslagens bestämmelser. Genom 1941 års värnpliktslag blev det sålunda möjligt att utbilda värnpliktiga för plutonchefsbefattningar i krigsorganisationen. Som en följd härav hade man kunnat vänta en väsentlig omläggning av reservofficersorganisationen. Så blev emellertid icke fallet. Vissa ändringar vidtogos visserligen, men principiellt vilade organisationen på samma grunder som förut. Resultatet av värnpliktsreformen blev, att behovet av officersbefäl för lägre befattningar i krigsorganisationen blev tillgodosett såtillvida, att utbildningen till officer i fält blev obligatorisk. Omhändertagandet av de sålunda till officerare utbildade värnpliktiga skedde därefter på två olika sätt. Genom frivilligt åtagande kunde den värnpliktige officeren efter avslutad officersutbildning vinna anställning såsom reservofficer med en tjänstgöringsskyldighet i fred om 48 dagar vart 3. år intill vissa åldersgränser, i första hand till 38 års ålder, och därefter till 47 års ålder o s v . Han kom härvid i åtnjutan418

de av betydande ekonomiska förmåner. Anställningen såsom reservofficer gav säkerhet för att denne kunde åtminstone vart 3. år sättas in i sin krigsbefattning för att pröva och utveckla sin befälsförmåga. Sådan anställning kunde emellertid blott medgivas ett begränsat antal med hänsyn till de betydande ekonomiska förmåner, som följde med denna. Av sociala skäl kunde ej heller obligatorisk tjänstgöringsskyldighet av nyss berörd omfattning påläggas med anlitande av värnpliktslagen. Övriga officersutbildade värnpliktiga kunde förordnas till officerare, varje gång för en period av fyra år. Under tre perioder kunde sådant förordnande erhållas i den en gång förvärvade graden. Därefter fordrades för förnyat förordnande genomgången frivillig repetitionskurs under cirka 144 timmar eller 24 dagar. Den anställde kunde även befordras till löjtnant och kapten under förutsättning att särskild befordringskurs blivit genomgången. För vardera graden hade kursen en varaktighet av omkring 252 timmar, fullgjorda i form av fritidsutbildning och lägerutbildning. Den fortsatta utbildningen av de värnpliktiga officerarna var så ordnad, att någon övning skulle fullgöras varje 4årsperiod, antingen såsom repetitionsövning eller efterutbildningsövning under respektive 10. och 18. året enligt värnpliktslagen eller såsom frivillig utbildning. Med ganska anspråkslösa fordringar kunde befordran vinnas till löjtnant och kapten. Slutligen bereddes möjligheter för till kaptener befordrade värnpliktiga officerare att vid utträdet ur värnpliktsåldern vinna anställning i vederbörligt regementes reserv. Härvid följde obligatorisk utbildning varje 3årsperiod under 30 dagar intill fyllda 55 år enligt vad för reservofficer föreskrevs. Likaså erbjödos ekonomiska förmåner motsvarande för reservofficer

stadgade — ekiperingsbidrag samt årspension med 276 kronor efter 55 års ålder eller dennas kapitaliserade värde. Utbildningen till reservofficer har förut varit närmast jämförlig med utbildningen till aktiv officer. Alltifrån rcservofficersorganisationens uppkomst hade reservofficersvolontärerna (reservofficersaspiranterna) utbildats tillsammans med officersvolontärerna (officersaspiranterna) intill tidpunkten för deras kommendering till krigsskolan. Reservofficersaspirantcrna fullgjorde i stället en fyra månaders reservofficerskurs vid nämnda skola. Utbildningen till reservofficer var däremot föga samhörig med de värnpliktigas befälsutbildning. Före 1914 fanns ingen dylik utbildning och efter nämnda tidpunkt var skillnaden i utbildningstiden avsevärd. Alltifrån 1925 års försvarsbeslut var sålunda skillnaden ej mindre än omkring 11 å 12 månader. Vid sådant förhållande kom redan från början den aktiva officerskårens organisation att sätta sin prägel på reservofficersorganisationen. I avseende på rekrytering, anställning och utbildning till reservofficcr sökte man i tilllämpliga delar följa motsvarande bestämmelser för aktiv officer. Reservofficersorganisationen uppbyggdes även med förebild av den aktiva officersorganisationen. Gradindelning, tjänsteställningsförhållanden och avlöning under fredstjänstgöring ordnades efter enahanda grunder. För reservofficer ordnades vidare ett pensionssystem med årspension efter 55 års ålder såsom den väsentliga ersättningspremien för gjorda åtaganden. Härmed följde även ett kvarstående i tjänst med krigstjänstgöringsskyldighet av t o m längre varaktighet än för motsvarande aktiva officersgrupper. Genom 1941 och 1942 års försvarsbeslut utbildades värnpliktiga till officers-

befäl och den härför stadgade utbildningen var densamma som för utbildning till reservofficer. Med samma militära kvalifikationer efter en i allo gemensam tjänstgöring gör den värnpliktige antingen han är rescrvofficersaspirant eller icke sitt inträde som officer. Den värnpliktige reservofficeren förbinder sig att frivilligt fullgöra viss fredstjänstgöring, i första hand till utgången av det år, han fyller 38 år, regelmässigt högst till utgången av det år, han fyller 47 år d v s till värnpliktsålderns utgång. Annan värnpliktig officer fullgör blott obligatorisk tjänstgöring u n d e r 40 dagar före utgången av 28. levnadsåret och ytterligare 40 dagar före utgången av 38. levnadsåret o s v men kan, som framgår av det föregående, underkasta sig frivillig utbildning. Skillnaden i prestation är vid sådant förhållande relativt obetydlig. Inalles uppgår densamma, frånsett den frivilliga utbildning, som värnpliktig officer eventuellt underkastar sig t o m 28. levnadsåret till endast omkring 56 dagar, t o m 38. levnadsåret till endast 140 dagar samt t o m värnpliktstidens utgång endast omkring 294 dagar. Av vad ovan anförts framgår, att reservofficeren och den värnpliktige officeren stå varandra mycket nära. Den förre bör normalt sett under senare delen av värnpliktstiden var något överlägsen den senare, eljest torde knappast någon skillnad föreligga. Då rescrvofficersanställningen är frivillig, kan en värnpliktig officer på grund av personliga egenskaper vara reservofficeren överlägsen. Särskilt i sådana fall, då värnpliktig officer underkastar sig frivillig utbildning eller, som icke sällan förekommer, inträder i officerstjänst vid vederbörligt truppförband u n d e r vissa perioder, kan principiellt sett icke någon skillnad längre föreligga i avseende på användbarheten de båda officersgrupperna emellan. 419

Trots ovan berörda förhållanden bibehöllos eller till och med förbättrades genom 1943 års åtgärder de ekonomiska förmåner, som tillerkändes reservofficerarna i det helt olika läge, som rådde vid tiden för 1925 och 1936 års härordningsbeslut. Vid handläggningen av reservofficersfrågan blevo reservofficerens ekonomiska förmåner dock föremål för uppmärksamhet. En reservant till det betänkande, som lades till grund för riksdagsbehandlingen, framhåller sålunda, att likställigheten mellan aktiv och reservpersonal icke vore berättigad, sedan ökningen i tjänstgöring i förhållande till de värnpliktiga begränsats. Reservofficeren borde därför avlönas efter motsvarande grunder som värnpliktig officer. Statskontoret framhöll, att den årliga pensionen förr utgjorde ersättning för den vidgade tjänstgöringsskyldighet, som reservofficersaspiranten måste underkasta sig för sin officersutbildning samt därefter för sin fredstjänstgöring. Nu avsåg ersättningen endast sistnämnda tjänstgöring. För ändamålet lämpade sig icke en tjänstepension, som regelmässigt avsåg en ålderdomsförsörjning, utan snarare en gratifikation. I detta samband påtalades även systemet med långvarig anställning i reserven. Enligt statskontorets mening kunde de äldre reservofficerarna icke utnyttjas för trupptjänstgöring. Förr u p p h ö r d e fredstjänstgöringsplikten vid 42 års ålder. För bestridande av expeditionsbefattningar erfordrades ingen särskild fredstjänstgöring. Därför motsvarade icke kostnaden nyttan med tjänstgöring under äldre år. Av departementschefen torde knappast något försök hava gjorts att närmare ingå på nyssberörda grunder för reservorganisationen. Den ålder till vilken tjänstgöringsskyldigheten i fred borde utkrävas, vore beroende av tjänstgöringsskyldigheten i krig. Med hänsyn

härtill borde icke någon tjänstgöring i fred äga rum efter 55 års ålder. Någon närmare motivering för just denna ålder lämnas icke. Ett visst avsteg från den hävdvunna uppfattningen om reservofficerens ställning innebar dock den vidtagna åtgärden att icke längre räkna med beställningar såsom reservofficer tillsatta med fullmakt utan med förordnande. Ett sedan gammalt starkt framträdande önskemål, bestyrkt av erfarenheterna från beredskapstiden var, att för befälstjänstgöringen ifråga olämpliga eller av uppskovsanledningar vid mobilisering icke disponibla skulle entledigas från sin reservofficersanställning. Detta önskemål blev, som framgår av den lämnade redogörelsen, tillgodosett endast i mycket begränsad omfattning. En fänrik kunde visserligen utan ansökan entledigas på grund av olämplighet i tjänsten, men i övrigt voro gallringsmöjligheterna i huvudsak begränsade till vissa tidsperioder. Vid 38 års ålder ställdes som villkor för kvarstående i tjänst genomgången kaptenskurs. Efter 47 års ålder fordrades lämplighet för fortsatt tjänst och särskilt tillstånd, i varje fall för en tid av fem år. Entledigande kunde även ske vid uppskov med inställelse vid mobilisering under längre tid och av beskaffenhet att den även framdeles kunde beräknas bestå. De vidtagna åtgärderna äro otvivelaktigt förbättringar. Det ligger dock i sakens natur, att tillfredsställande förhållanden icke kunna ernås så länge ersättning utgår i form av årspension. Bestämmelser av ifrågavarande slag äro även enligt erfarenhet svåra att tillämpa. Av intresse är alt gallringen är en helt annan och väsentligt hårdare, när det gäller anställning som värnpliktig officer. Där sker gallring vid förnyandet av varje förordnande med en giltighet av endast fyra år. Kaptenskursen

hade de

sakkunniga

föreslagit få en längd av 60 dagar. De militära myndigheterna ställde sig mycket skeptiska inför en så lång tjänstgöringstid. Från reservofficersförbundets sida framhölls, att redan kravet på 48 dagar under en 3-årsperiod innebar stora uppoffringar. Beslutet blev 48 dagar — icke som ett tillägg till den obligatoriska tjänstgöringen — utan som ersättning för en dylik. Ifråga om i reserven anställda underofficerare må framhållas följande. F ö r inträde i reserven såsom sergeant ställdes i princip samma villkor som förut. Det fordrades antingen furirsanställning med kompetens för sergeantsbefordran eller minst sex års anställning och genomgången reservunderofficerskurs. Till fanjunkare kunde befordras reservanställd sergeant efter fullgjorda minst två repetitionsövningar och två befälsövningar samt fanjunkarkurs, motsvarande kaptenskurs för officerare. För förtidsavgångna sergeanter i reserven anpassades villkoren för fanjunkarbefordran efter anställningstiden såsom sergeant på aktiv stat. I övrigt vidtogos i alla avseenden motsvarande ändringar som ifråga om officerarna. Ekiperingshjälpen blev densamma som för officerare. Pensionsbeloppet bestämdes till 1 020 kronor vid 55 års ålder, 840 kronor vid 47 års ålder samt 660 kronor vid 38 års ålder. Erinringar och synpunkter Reservanställda officerare Den nuvarande reservofficerskåren är självfallet icke resultatet av 1943 års alltjämt gällande bestämmelser rörande anställning m m av reservofficerare. Nämnda bestämmelser ha endast berört de senaste årens rekrytering. Reservofficerskåren av i dag innesluter i sig personal, rekryterad under loppet av mer än 40 år enligt skiftande bestämmelser

Är

Kaptener

—1914 1915—1918 1919—1923 1924—1927 1928—1930 1931-1936 1937 1938 1939 1940 1941—1948

144 238 35 58 118 236 38 32 15 3 130

Summa

1047 År

Subalternofficerare

—1923 1924—1927 1928-1930 1931—1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948

65 4 19 68 23 15 38 72 426 327 235 87 74 83 82 85

Summa

1703 Summa s : m 2 750

och i växlande försvarspolitiska skeden. Dock ha grunderna för reservofficersorganisationen principiellt varit desamma. Ur denna synpunkt kan en överblick vara ägnad belysa, i vad mån det avsedda syftet med reservorganisationen blivit tillgodosett med tillämpning av ifrågavarande grunder. Nuläget i stort framgår av ovanstående sammandrag över antalet reservanställda reservofficerare vid infanteriet, redovisade i årsklasser enligt 1949 års rulla. Antalet reservofficerare uppgår enligt sammandraget till 2 750 frånsett det antal, som genom 1942 års försvarsbeslut överförts från infanteriet till pansartrupperna. En avsevärd ökning h a r ägt rum, jämfört med antalet enligt 1915 års rulla, som är 560, och » 1931 » » , » » 1 058. Det är svårt att avgöra, vilket samband denna fortgående utökning av reservofficerskåren haft med den krigsorganisation, som härigenom skulle föses med officersbefäl. Det hade t ex legat nära till hands, att 1942 års försvars421

Årsrekrytering Tidsskede

Reg A Antal

Reg B

Reg C An-

Reg D

Reg E An-

% An% tal tal

% Antal % tal

10 0,7 22 2,4 8 0,5 55 3,4 27 3,7 5 2,8 20 11,5 15 8,8 19 2,1

8 0,7 11 1,5 1 0,1 39 3,0 14 2,4 24 16,8 17 11,9 5 3,5 24 3,4

3 0,3 15 2,4 3 0,3 15 1,3 8 1,6 26 20,5 17 13,4 14 11,0 26 4,1

6 0,6 11 1,6 4 0,3 38 3,1 8 1,5 12 9,0 24 18,0 12 9,0 20 13,o

2 0,2 17 2,3 8 0,6 35 2,6 16 2,7 22 15,0 19 12,9 9 6,1 19 2,6

Summa

422 Reg G An-

% An% tal tal

06-13 14—18 19—27 28—36 37-40 41 42 43 44—48

ordning med dess utsträckning av värnpliktsutbildningen och förstärkning av den aktiva kadern skulle medfört en minskning av reservofficerskåren. Förklaringen torde vara den, att behovet av officersutbildat befäl för att täcka behovet av plutonchefer i krigsorganisationen är långt större än möjligheten att rekrytera en reservofficerskår, samt att ju större tillgången är på officerare med obligatoriskt återkommande tjänstgöringsskyldighet, desto större fasthet erhåller krigsorganisationen. Självfallet vore det bäst, om alla plutonchefsbefattningar kunde besättas med reservanställda officerare. Av kostnadsskäl äro dock möjligheterna begränsade. En annan orsak till förhållandet ifråga är reservsorganisationens utformnng, som framtvingar ett kvarstående i tjänst långt utöver åldersläget för de reservanställdas användbarhet i trupptjänst. Det är uppenbart, att fördelningen på årsklasser inom en befälskår, vars rekrytering skett under loppet av mer än 40 år, växlar högst väsentligt. Växlingarna framträda i ovanstående sammanställning över reservofficersrekryteringen under olika tidsskeden vid sju infanteriregementen (A—G) och vid infanteriet i dess helhet.

Reg F

Hela infanteriet An-

% tal

%

143 0,6 3 0,3 9 0,8 12 1,7 14 2,2 447 3,1 97 0,4 7 0,6 5 0,4 30 2,3 24 2,1 541 2,1 14 2,4 10 2,o 236 2,0 28 19,4 21 16,0 426 14,9 20 14,0 17 13,o 327 11,6 13 9,o 16 12,8 235 8,2 13 1,8 17 2,6 411 2,9 2 863 144 129

Av sammanställningen framgår, att växlingarna varit avsevärda. Särskilt framträdande är å ena sidan den starkt begränsade rekryteringen under skedet 1919—1927, å andra sidan den starka utsvällningen 1941—1943. Vid ett regemente — Reg B — fanns endast en officer i de nio årsklasserna 1919—1927 och vid infanteriet i dess helhet tillhör endast 3,4 procent nyssberörda årsklasser. Däremot omfattar en enda årgång — 1941 års — vid ett regemente inte mindre än 20,5 procent av samtliga reservofficerare och vid infanteriet i dess helhet närmare 15 procent. Av samtliga subalternofficerare tillhöra 25 % 1941 års klass och mer än 44 % årsklasserna 1941 och 1942. Utökningen under senaste kriget sammanhänger med då rådande särskilda förhållanden. En så ojämn rekrytering, som utmärker nulägets organisation, har självfallet mycket ogynnsamma konsekvenser. Inom en på pensionsersättning baserad organisation måste årsklasserna kvarstå i tjänst under ett avsevärt antal år. Efter hand som åren gå sjunker användbarheten i avsedda befattningar. Samtidigt begränsas av kostnadshänsyn rekryteringsmöjligheterna. Fördelningen på årsklasser kommer

Reg A Reg B Reg C R e g D R e g E R e g F Reg G

Antalet kaptener i procent av hela antalet reservofficerare

även till uttryck i förhållandet mellan kaptener och subalternofficerare. Detta framgår av ovanstående uppgifter angående antalet kaptener i procent av hela antalet reservofficerare dels vid nyssnämnda sju infanteriregementen, dels vid infanteriet i dess helhet. Motsvarande procentsiffra var i 1915 och 1931 års officersläge 1 % respektive 26 %. Siffran 40 % innebär sålunda en mycket stark utökning av antalet kaptener. Vid regementena påverkas läget väsentligt av 1930-talets rekrytering. Anmärkningsvärt är det stora antalet kaptener vid Reg A. Vid detta regemente, som räknar så stort antal reservofficerare som 181, uppgår antalet kaptener till 50 % eller omkring 90. I detta sammanhang må nämnas, att antalet kaptener vid det regemente, som har det största antalet reservofficerare — 209 — utgör 115 eller 55 % av hela antalet. Den reservanställde har vid sitt inträde i reserven regelmässigt fått en utbildning, som gör honom kvalificerad att bestrida plutonchefsbefattning i fält. Den skyldighet, som alltid varit förenad med anställningen som reservofficer, att praktiskt sett vart 3. år fullgöra en viss begränsad tjänstgöring, regelmässigt inriktad på fältbefattningen ifråga, har varit ägnad att säkerställa hans fortsatta användbarhet i plutonchefsbefattning, åtminstone så länge levnadsåldern fysiskt sett tillåter detta. För bestridande av kaptensbefattning har den reservanställde däremot icke erhållit erforderlig utbildning. Det torde nämligen vara uppenbart, att den s k kaptenskursen med en varaktighet av sex å åtta veckor icke kan dana en kompanichef vid stri-

37 Hela inf

dande förband. Däremot bör det vara möjligt att bibringa reservanställd med personliga befälsförutsättningar förmåga att bestrida sådana kompanichefsbefattningar, där verksamheten främst är av administrativ natur. Men bibringandet av erforderlig militär kompetens för befordran till kapten med enligt ovan begränsad användbarhet fordrar en mycket stark gallring, vilken i och för sig förutsätter en god tillgång på subalternofficerare. De ovan angivna uppgifterna om personalläget giver tydligt vid handen, att kaptensbefordringarna inom reservofficersorganisationen ingalunda skett med iakttagande av berörda militära synpunkter. De grunder, efter vilka reservofficersorganisationen är uppbyggd, ge icke heller möjlighet till ett sådant iakttagande. I reservofficersorganisationen har den reservanställde varit skyldig att kvarstå intill en ganska hög levnadsålder. Vid sådant förhållande kan från den reservanställdes sida, och med starka skäl, göras gällande, att en befordran till kapten vid ungefär samma levnadsålder som för aktiva officerare är en rimlig fordran. De krav på genomgången kaptenskurs, som uppställts för kaptensbefordran, ha härutinnan icke utövat något större inflytande. I vad mån nu gällande föreskrifter om särskild anställningsgräns vid 38 års ålder kan verka i annan riktning, är för närvarande icke möjligt att bedöma. I varje fall är resultatet av de organisativa bestämmelser, som utformat den nuvarande reservorganisationen, ur militär synpunkt otillfredsställande. Krigsorganisationen har icke behov av en talrik och kvalitativt svag kaptenskader.

Levnadsålder

> / / 0 år därav > 4 7 år 4 1 _ 4 7 år < UO år d ä r a v 33—40 år < 3 3 år

Reg A Reg B Reg C R e g D R e g E R e g F Reg G

%

%

%

%

%

%

^5

29 13

24 9

18 9

21 11

16 12

33 10

24 10

27 8

%

32 26

31 36

27 46

33 35

40 32

27 30

27 39

Den organisationen behöver främst tillföras en talrik yngre, för subalternofficersbefattningar kvalificerad reservofficerskår. Därutöver erfordras ett mindre antal, väl utvalt reservofficersbefäl för bestridande av sådana befattningar i kompanichefs grad, där de rent militära kraven kunna begränsas. En god uppfattning om reservofficerskårens användbarhet i krigsorganisationen ger åldersläget. En sammanställning härutinnan ger vid handen följande. Reservorganisationens syfte är att tillgodose behovet av plutonchefer och i viss omfattning även behovet av kompanichefer. Krigserfarenheten ger vid handen, att de krav, som fysiskt sett måste ställas på nämnda befattningshavare, är mycket stora. Regelmässigt torde man böra räkna med maximigränser på 35, respektive 45 levnadsår. När det gäller befälspersonal, som obligatoriskt icke är i tjänst mer än 6 veckor under loppet av 3 år, böra dessutom kraven icke ställas för högt. Gällande bestämmelser om fredstjänstgöringens fullgörande vart 3. år ha också till följd, att gränsen för kvarståendet i reservorganisation kan sättas ett par år lägre. Den utbildade reservofficeren står ändock i egenskap av värnpliktig till förfogande. Det ligger även i sakens natur, att åldersgränsen för kvarstående i en reservofficersorganisation principiellt sett bör vara låg. Därigenom ökas å ena sidan möjligheten att åstadkomma ett fy-

424 Infanteriet i dess helhet

%

29 36

siskt sett fullgott befäl, å andra sidan ökas genom en stark omsättning värnpliktstillgången på ett gott befäl. Den ovan gjorda sammanställningen visar, att av den vid infanteriet redovisade reservpersonalen omkring 35 % eller nästan 1 000 överskridit 40 års ålder. Av dessa hava icke mindre än omkring 750 eller 27 % fyllt 48 år d v s överskridit värnpliktsåldern. Vid regementena framträda vissa växlingar. Regelmässigt äro 3 å 4 officerare av 10 mer än 40 år gamla och 2 ä 3 av 10 mer än 48 år. Procentuppgifterna påverkas väsentligt av den ryckvisa rekrytering, som stundom skett, den svaga rekryteringen under åren 1919—1927 och den starka tillströmningen åren 1941— 1943. — Endast 29 % av antalet i dess helhet befinner sig inom det enligt ovan för bestridandet av kompanichefstjänst gynnsamma levnadsskiktet samt 36 % inom lämpligt åldersläge för bestridande av plutonchefstjänst. Av det anförda framgår, att åldersläget icke står i överensstämmelse med det avsedda syftet samt är u r militär synpunkt otillfredsställande. Resultatet är emellertid en följd av att organisationen allt i från sin uppkomst grundats på ett pensionssystem. För visso kommer åldersläget att framträda än ogynnsammare, efter hand som de dominerande årsklasserna 1941—1943 föråldras. De representera dock 35 % av samtliga reservofficerare — vid Reg A

20 %, vid Reg E 34 %, vid Reg C 43 %. vid Reg G 41 %. Vid dessa regementen har ingående undersökning verkställts ifråga om de reservanställda officerarnas krigsanvändning. Helt naturligt kan här icke lämnas någon närmare redogörelse för undersökningen ifråga. Det bör dock i detta sammanhang framhållas, hurusom ett betydande antal reservofficcrare icke kunnat krigsplaceras på grund av uppskov eller annan anledning. Det säger sig självt, att det är av föga värde för försvaret att med stora kostnader utbilda reservofficcrare, vilka icke stå till förfogande, när just de förhållanden inträda, för vilka de äro avsedda. Uppmärksamheten har varit riktad på missförhållandena ifråga, men det torde icke vara möjligt avhjälpa desamma, så länge de ekonomiska förmånerna förutsätta ett långvarigt kvarstående i tjänst. Det skulle förutsätta kortvariga förordnanden med avlöningsförmåner, direkt anslutna till fullgjorda prestationer. — Självfallet ökas även, som sammanställningen angiver, avgångsprocenten med levnadsåldern. Ekonomiskt sett är det därför fördelaktigt att i åldersavseende begränsa organisationen. I det föregående har gjorts gällande, att den största effekten med en reservbefälsorganisation för tillgodoseende av behovet av pluton- och kompanichefer i krigsorganisationen vinnes genom lågt satta åldersgränser för kvarstående i tjänst. För plutonchef kan 32-årsåldern anses som lämplig gräns för kvarstående. Därefter står han till förfogande såsom värnpliktig ytterligare några år utan att fördenskull vara reservofficer, under förutsättning att fysiska skäl icke lägger hinder i vägen för en sådan användning. För kompanichef är 40-årsåldern en lämplig gräns. Angående hans fortsatta användning såsom värnpliktig, är

förhållandet detsamma som enligt ovan för den, som avgått från anställning vid 32-årsåldern. Med utgångspunkt härifrån ger en sammanställning av förhållandena vid ovan berörda regementen vid handen föjande. Av samtliga 378 kaptener befinna sig endast 103 eller 27 % i det organisativt sett mest effektiva åldersskiktet — 33— 40 år. 275 eller 73 % äro 41 år eller äldre. Icke mindre än 197 eller 52 % hava uppnått en ålder av 48 år eller därutöver, d v s passerat värnpliktsåldern. Av subalternofficerarna tillhöra 307 eller 58 % av hela antalet — 531 — det effektiva skiktet med 32 år som högsta åldersgräns. 34 % eller 179 befinna sig inom det effektiva kaptensskiktet. 45 eller 8 % hava överskridit 40-årsåldern. Av det anförda framgår, att organisationen, direkt ställd inför det med densamma avsedda syftet, uppvisar stora brister. Kaptenerna ha visserligen för närvarande på grund av beredskapstjänstgöring en väsentligt bättre utbildning än vad organisationen i och för sig ger. Det oaktat måste dock användbarheten vara starkt begränsad. Härtill kommer, att huvuddelen nått en åldersgräns, som i och för sig begränsar användbarheten i här avsedda befattningar. Det är betänkligt, när från deras håll, som ombesörja krigsplaceringen, göres gällande, att den stora tillgången på mindre användbara reservofficerare kan verka till förfång för krigsplaceringen i dess helhet, då urvalet till särskilda befattningar måste ske bland de reservanställda. — Även subalternofficersgraden uppvisar ett för högt medeltal i åldersavseende. Det ligger i sakens natur, att subalternofficerare, som passerat 35-årsgränsen, regelmässigt icke utgör något särskilt kvalificerat tillskott i löjtnantsgraden. Självfallet höra icke 40-åringar till denna grad. Olägenheter-

Fanjunkare

År

1906—1913 1914—1918 1919-1927 1928—1936 1937—1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946—1948

31 103 195 179 150 8 6 3 1 10

—1930 1931-1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949

51 42 33 34 41 54 56 64 58 34

Summa

686 Summa

467 År

Sergeanter

Summa s :m 1 153

na i åldersavseende framträda emellertid icke i denna grad på samma sätt som i kaptensgraden. De kunna nämligen, såsom också sker i stor utsträckning, placeras i närmast högre grad. I stort sett kan sägas, att de anspråkslösa kvalitativa militära kraven kvarstått oförändrade, men att antalet reservofficerare i enlighet med organisationens grunder vuxit i sådan grad, att denna åtminstone i vad avser kaptensgraden förlorat kontakten med krigsorganisationens krav. Under tidigare skeden ansågs det vara mycket hetydelsefullt, att reservofficer a r n a rekryterades ur samma sociala skikt som de aktiva officerarna. Efter h a n d som andra grunder komrao i tilllämpning för officersrekryteringen, gjorde sig den uppfattningen gällande, att reservofficeren borde äga samma grad av allmänbildning som den aktive officeren, d v s studentexamen. Det har nämligen ansetts, att en allmänbildningsexamen i form av studentexamen i och för sig gör den värnpliktige särskilt duglig för utövandet av officersbefäl även i så lågt ställda befattningar som plutonchefsbefattningar. Däremot anses de militära fordringarna kunna sättas lågt. Formellt sett äro f n fordringarna på allmänbildning för vinnan-

de av anställning som reservofficer lägre än för anställning som aktiv officer. Många reservofficerare torde dock hava avlagt student- eller därmed likvärdig examen. Äter rekryteras som bekant den aktiva officerskadern sedan år tillbaka till en mycket stor del med värnpliktiga och fast anställt manskap med begränsad studentexamen. Stundom göres gällande, att de reservanställda officerarna ofta utöva yrken, där verksamheten är ägnad att hålla personalen i god fysisk kondition. En undersökning ger vid handen, att så näppeligen är fallet. Flertalet utgöres av tjänstemän med regelmässigt arbete inomhus ävensom av affärsmän av olika slag. Antalet lantmätare, brandmän, polismän, gymnaster, jägmästare är ganska begränsat. Härtill kommer, att polisoch brandmän regelmässigt icke äro disponibla för militärtjänst vid mobilisering. Reservanställda underofficerare Nuläget i stort framgår av ovanstående sammandrag över antalet reservanställda underofficerare vid infanteriet redovisade i årsklasser enligt 1949 års rulla. Antalet reservunderofficerare uppgår enligt sammandraget till 1 153, frånsett det antal som genom 1942 års försvarsbeslut överförts från infanteriet till pansartrupperna. En avsevärd utökning har ägt rum; antalet utgjorde enligt 1917 års rulla 298, och » 1931 » » 639. Utökningen har haft ett visst samband med krigsorganisation såtillvida, att den fastställda årsrekryteringen växlat under olika skeden. Så länge utbildningstiden för de värnpliktiga icke var av den längd, att den medgav utbildning för bestridande av reservunderofficersbefattning, hade reservunderofficerskåren sitt berättigande. Med den på senare

Levnadsålder

> / / 0 år 41—47 år < 4 0 dr d ä r a v 33—40 år < 3 3 år

Reg A Reg B Reg C R e g D R e g E R e g F Reg G

%

%

%

%

%

%

%

Infanteriet i dess helhet antal

%

43 29

50 19

47 22

43 29

39 14

47 25

524 259

45 22

3i

3J

26 2

22 9

25 6

26 2

28 19

23 5

322 66

27 6

år genomförda befälsutbildningen av värnpliktiga har kårens betydelse väsentligt minskat. Reservunderofficerskåren h a r emellertid haft sin särskilda uppgift dels att bereda furir, som icke kunde vinna befordran till underofficer på aktiv stat, vissa förmåner, dels även, särskilt före reservstatens tillkomst, att bereda underofficer möjlighet att avgå före inträdet i pensionsåldern. Särskilda intressen ha sålunda påverkat storleken av den årliga rekryteringen. Liksom ifråga om reservofficerarna framtvingar vidare organisationens utformning ett kvarstående i tjänst långt utöver åldersläget för användbarhet i trupptjunst. Liksom enligt föregående antalet kaptener är relativt stort i förhållande till antalet subalternofficerare är av enahanda skäl antalet fanjunkare stort i förhållande till antalet sergeanter. Enligt sammandraget är 60 % av alla reservanställda underofficerare fanjunkare. Åldersläget ger liksom ifråga om reservanställda officerare en god uppfattning om ifrågavarande underofficerares användbarhet. Detsamma framgår av ovanstående sammanställning. De krav, som fysiskt sett måste ställas på personal, avsedd för underofficersbefattning i krigsorganisationen, kunna näppeligen ställas lägre enligt ovan för personal för plutonchefsbefattning. Re-

—

gelmässigt bör därför levnadsåldern icke överstiga 35 år. Med utgångspunkt från tjänstgöring i fred vart 3. år som säkerhet för personalens militära användbarhet, är sålunda den organisativa gränsen omkring 32 år. Det kan synas, som om detta vore ett mycket högt ställt krav. För icke så länge sedan betecknades dock 32-årsåldern som övre gränsen för beväringens 2. uppbåd. Därefter inträdde den värnpliktige i landstormsåldern. Fysiskt sett torde icke den värnpliktige vara i stånd till större prestationer nu än då. Däremot ha de militära kraven i detta hänseende stegrats. Det ligger i sakens natur, att rationellt sett kraven i dessa hänseenden måste ställas höga, när det gäller en organisation för tillgodoseende av befälsbehovet i krig. Av den gjorda framställningen framgår, att vid infanteriet i dess helhet 94 % av samtliga reservanställda överskridit 32-årsåldern. Vid vissa regementen är procenten ifråga 98. Det är sålunda ett obetydligt antal, som befinner sig i det enligt ovan gynnsamma åldersskiktet, nämligen 66 av inalles 1 171. 67 % av hela antalet vid infanteriet, eller 783 av 1 171, hava överskridit 40årsåldern och 45 % eller 524 av 1 171 ha t o m fyllt 48 år. Det ovan anförda ger vid handen, att åldersläget även beträffande reservanställda underofficerare icke står i överensstämmelse med det avsedda syf-

tet samt är ur militär synpunkt otillfredsställande. Resultatet är, liksom ifråga om reservofficersorganisationen, en följd av att organisationen är ett pensionssystem för underbefäl. Liksom ifråga om reservofficerarna h a r ingående undersökning verkställts r ö r a n d e reservunderofficerarnas krigsanvändning. Av undersökningen framgår, att ett betydande antal reservunderofficerare icke kunnat tagas i anspråk vid mobilisering på grund av uppskov eller andra anledningar. Anmärkningsvärt är det stora antalet polismän. Undersökningen ger också vid handen, att reservunderofficersorganisationen, liksom reservofficersorganisationen icke ger den effekt, som man måste fordra av en rcservbefälsorganisation. Jämförande synpunkter Från början var syftet med envar av de båda organisationerna fullt berättigat. Förmedelst reservofficersinstitutionen skulle krigsorganisationens stora behov av plutonchefer tillgodoses. Reservunderofficersorganisationen skulle bereda möjlighet att besätta krigsorganisationens mera ansvarsfulla underofficersposter med utbildad personal. Statsmakterna ville icke tillgodose befälsbehovet med värnpliktslagens hjälp. Av kostnadsskäl kunde icke heller den aktiva staten ges erforderlig storlek. Sedan tiden för ifrågavarande befälsorganisationers uppkomst har härordning följt på härordning och, särskilt u n d e r senaste decennium, värnpliktslagen givit möjlighet att lösa krigsorganisationens befälsfråga på annat sätt, än vad förut varit fallet. Det oaktat har den en gång lagda grunden för de här avhandlade organisationerna lämnats i stort sett orubbad. Antalsmässigt hava organisationerna ständigt gått framåt, oberoende av om härordningsbesluten gått i positiv eller negativ riktning. 428

Utbildningstiden till reservofficer har praktiskt taget haft oförändrad varaktighet. Därigenom har den egendomliga situationen inträtt, att för närvarande kan räknas med tvenne i utbildningsavseende likvärdiga men i anställningsavseende skilda rescrvbefälskategorier, nämligen å ena sidan värnpliktiga, a andra sidan reservanställda officerare. — Även den obligatoriska tjänstgöringsskyldigheten för reservofficerare i fred har praktiskt taget följt samma linje. Regelmässigt har fordrats en kortvarig tjänstgöring vart 3. år. Med värnpliktstidens utvidgning har även antalet dylika periodvisa övningar ökats. Kraven i förhållande till värnpliktiga officerare med dessas obligatoriska repetitionsövningar äro dock icke så stora. Förhållandet medför, att skillnaden mellan värnpliktig officer och reservofficer, särskilt om den värnpliktige deltager i det frivilliga utbildningsarbetet, även i fortsättningen kan vara obetydlig. I praktiken kan svårligen någon åtskillnad göras till fördel för den ena eller den andra, emellan å ena sidan en värnpliktig officer, som efter frivillig utbildning förordnats till löjtnant, å andra sidan en reservanställd officer, som efter fullgjord repetitionsövning som fänrik förordnats till löjtnant. Även ifråga om anställning såsom reservunderofficer hava kraven i utbildningsavseende praktiskt taget förblivit oförändrade. Den obligatoriska tjänstgöringsskyldigheten i fred har likaledes följt samma linje som för reservanställda officerare. Redan i det föregående har framhållits, hurusom det blivit ifrågasatt, om behov förelåge av en reservunderofficersorganisation, då försvaret ändock förfogade över personalen ifråga under hela värnpliktstiden. De möjligheter till befälsutbildning, som gällande värnpliktslag bereder, ge ytterligare anledning till prövning huruvida

behov överhuvudtaget föreligger av en anställning såsom reservunderofficer reservunderofficerskår. skärpts till nyssberörda examen. För Den organisativa uppläggningen av närvarande torde för anställning som förevarande befälsfråga har icke varit reservofficer icke finnas några särskilda iignad att ge en rationell lösning. Det krav på allmänbildning för den, som ligger sålunda i organisationens natur, genomgått kadettskola och förklarats alt många befattningshavare vid mobili- lämplig för sådan anställning. Med rätta sering icke äro disponibla för den av- gör sig numera den fordran mer och sedda krigsanvändningen. Dess främsta mer gällande, att den reservanställdc svaghet ligger däri, att ett betydande främst skall vara en god yrkesman. antal befattningshavare redan av åldersJämföres i sistnämnda avseende reskäl icke äro i stånd att på ett tillfredsservofficeren och reservunderofficeren ställande sätt bestrida med organisatiomed varandra, har utvecklingen gått nen ifråga avsedda befattningar. till den senares fördel. Den som under Genomgående har den reservanställda minst sex år undergått militär utbildpersonalen — oavsett härordningens ka- ning och förvärvat sergeantskompetens, raktär och med föga beaktande av den bör vara mer kompetent att föra en plureservanställdes relativa uppoffringar i ton i fält än den reservanställdc officer, förhållande till de värnpliktiga beretts som endast erhållit 1% års militärutoavbrutet förbättrade förmåner. Dessa bildning. Skulle så icke vara förhållanhava följt enahanda linjer beträffande det, är detta uteslutande beroende på båda organisationerna. Därigenom hava att den reservanställde underofficeren även kostnaderna stegrats i betydande under sin långvariga fasta anställning omfattning. förmenats den för en officersbefattning Av intresse är slutligen att konstate- i fält erforderliga utbildningen. ra, hurusom de förr klara och naturliga Det närmande kårerna emellan, som gränserna mellan officerare och under- realiter har skett utan att dock formellt officerare på senare tid även ifråga om ha rubbat de vedertagna gränserna, den reservanställda personalen blivit framgår bl a av det förhållandet, att alltmera obestämda. Ifråga om reserv- ett fast anställt manskap efter minst sex officerarna framhölls på sin tid, att de års anställning, under vilken tid även borde rekryteras ur samma sociala skikt arméns underofficersskola genomgåtts, som den aktiva officerspersonalen, att kan vinna anställning såsom reservden borde äga enahanda mått av all- underofficer, men att ett fast anställt mänbildning som dessa samt att de i avmanskap även kan, efter blott omkring seende på militär utbildning borde ligga 2% års anställning och genomgången något över underofficerarna. kadettskola, bliva förordnad till reservDe sociala kraven hava för länge seanställd officer. dan förlorat sin betydelse i förevarande Det ovan anförda ger vid handen att sammanhang. För närvarande torde en reorganisation av reservbefälsorgaicke heller någon gränslinje i allmännisationen av flera skäl är påkallad. bildningsavseende kunna sättas mellan reservanställda officerare och underof- Kostnader för arméns reservanställda ficerare. För anställning som reservof- officerare och underofficerare ficer har det ursprungliga studentkraFöljande redogörelse avser kostnavet minskats till praktiskt taget realexa- derna för den reservanställda personamen, under det att bildningskravet för len, under förutsättning att rescrvbefäls429

organisationerna äro fullt genomförda enligt 1942 års försvarsbeslut. Enligt rcservbefälskungörelsen för armén den 19 november 1943 med däri sedermera gjorda ändringar åtnjuter reservanställd personal under honom åliggande tjänstgöring jämlikt nyssnämnda kungörelse till att börja med lön enligt den lönegrad, vilken motsvarande beställningshavare på aktiv stat tillhör. Ifråga om placering i löneklass torde man kunna räkna med att den reservanställde under fredsförhållandcn nästan undantagslöst hänföres till lägsta löneklassen inom vederbörande lönegrad. Personal, som har eget hushåll och fullgör tjänstgöring utom bostadsorten under sådana förhållanden att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas, uppbär lön efter den ortsgrupp, till vilken vederbörande mantalsskrivningsort hänföres. Till övrig personal utgår lönen efter den ortsgrupp, dit förläggningsorten för det förband, vid vilket tjänstgöringen äger rum, blivit hänförd. För inställelse till tjänstgöring erhåller reservanställd personal vidare fri resa från bostadsorten (hemvistet i kyrkobokföringsorten) samt traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet. För återfärd från tjänstgöring åtnjutas enahanda förmåner som vid resa för inställelse till tjänstgöring. Till personal, som har eget hushåll och fullgör tjänstgöring utom bostadsorten under sådana förhållanden att det vanliga kvarteret icke kan bibehållas, utgår dessutom reservbefälstraktamente f n med belopp om lägst 5 kronor och högst 8 kronor per dygn allt efter den lönegrad vederbörande tillhör. Reservbefälstraktamente må dock u n d e r en och samma tjänstgöringsperiod icke utgå för längre tid än 60 dygn. För personal på aktiv stat gällande bestämmelser angående förmåner vid resa för förrättning i statens ärenden samt angående tjänst-

göringstraktamente skola äga motsvarande tillämpning för reservanställd personal. Från utgående traktamentscrsättningar skall dock avdragas vad vederbörande för samma tid kan äga uppbära i reservbefälstraktamente. Till reservanställd officer och underofficer utgår vid första anställning ekiperingshjälp. Reservanställd officer eller underofficer erhåller vid befordran till kapten, ryttmästarc, fanjunkare ellcr styckjunkare förnyad ekiperingshjälp. Ekipcringshjälpcns belopp i olika fall bestämmes av Kungl. Maj:t i särskild ordning. F n erhåller officer och underofficer ekiperingshjälp med 1 050 kronor vid första anställning i reserven och med 225 kronor vid utnämning till kapten eller ryttmästare respektive fanjunkare eller styckjunkare. Reservanställd personal, som i vederbörlig ordning fullgjort föreskriven tjänstgöringsskyldighet eller som till följd av olycksfall i tjänsten eller annat sådant förhållande, varom i 10 § allmänna tjänstepensionsreglementet den 30. december 1941 (nr 1008) förmäles, urståndsatts att fullgöra nämnda skyldighet är berättigad att erhålla reservpension. Dylik pension utgår med olika belopp allt eftersom tjänstgöringsskyldigheten upphör vid 58, 47 eller 55 Ars ålder. Pensionsbeloppen i de tre olika grupperna utgöra för officer 1 020, 1 404, respektive 1 668 kronor samt för underofficer 804, 1 104, respektive 1 308 kronor, vartill kommer rörligt tillägg f n utgående efter 53 procent. I stället för reservpension äger reservanställd personal, som uppfyllt de för erhållande av pension stadgade villkor med avseende å anställningstid och tjänstgöringsskyldighet, utbekomma ett mot intjänad pension svarande engångsbelopp. De kapitaliserade värdena av grundpensionerna utgör i runda tal för officerare 4 100, 9 100 och 16 800 samt för under-

officerare 3 200, 7 700 och 13 100 kronor allt eftersom tjänstgöringsskyldigheten upphör vid 38, 47 resp 55 års ålder. Kostnaderna för arméns reservpersonal bestridas i huvudsak från IV. huvudtitelns anslag till Armén: Avlöningar till personal i arméns reserv samt Armén: Ekiperingsersättningar, dels ock från det under XII. huvudtiteln uppförda anslaget till pensioner åt personal i försvarsväsendets reserver. Beträffande kostnaderna för enbart den reservanställda personalen vid armén, torde dessa icke utan en mera ingående undersökning låta sig beräkna, enär de berörda anslagen tagas i anspråk för kostnader avseende jämväl andra personalkategorier än arméns reservanställda personal och i förekommande anslagsredovisningar någon fördelning av kostnaderna på olika personalkategorier ej äga rum. Enligt 1942 års försvarsbeslut räknade man med att årligen skulle efter vederbörlig utbildning direkt i reserven anställas 220 officerare och 120 underofficerare. Såsom förut nämnts i förevarandc avsnitt av denna utredning är den nuvarande pcrsonalsammansättningen av reservpersonalkårerna ett resultat av under de senaste 40 ä 50 åren gällande olika organisationsformer å hithörande område. Med hänsyn till det sätt, varpå kostnaderna för reservpersonalen redovisas, som ock den olikartade sammansättningen av jämväl den personalkategori, varom det här närmast rör sig, nämligen de reservanställda officerarna och underofficerarna, torde man få inskränka sig till att söka göra en uppskattning av de belopp, vartill kostnaderna för 1942 års försvarsbeslut i vad avser den reservanställda personalen kunna komma att uppgå. Då någon mera omfattande särskild utbildning ej är anordnad för den re-

servanställda personalen före första anställningen i reserven utan utbildningen till reservofficer regelmässigt torde ske i samband med utbildningen av de värnpliktiga officerarna och utbildningen av reservunderofficerarna i huvudsak sker i de skolor och genom de kurser m m som det fast anställda manskapet får genomgå, har det här ej räknats med några särskilda utbildningskostnader. Statens kostnader för en rescrvofficer och en reservunderofficer som kvarstå i tjänst till 38, M respektive 55 års ålder ha i det följande beräknats under förutsättning att vederbörande vid första anställningen i reserven uppnått officer 22 och underofficer 29 levnadsår samt att tjänstgöring i reserven fullgöres med 48 dagar per treårsperiod före utgången av det kalenderår, varunder vederbörande fyller hl år samt med 30 dagar för varje följande treårsperiod före utgången av det kalenderår han fyllt 55 år. Beträffande lönebeloppen h a r uträknandet av dessa skett under beaktande av såväl den förhöjning som genomförts räknat från och med den 1 januari 1952 (se kungörelse 1952:65) som ock den föreslagna omläggningen av lönegrader och löncklasser för militära beställningshavare enligt bil. 63 till propositionen 1952:107 och som sedermera i allt väsentligt godtagits av 1952 års riksdag (se tabell å nästa sida). Vad härefter angår de totala årskostnaderna för de reservanställda officer a r n a och underofficerarna torde dessa kostnader på längre sikt och under förutsättning att 1942 års organisation i detta hänseende fullföljes, kunna uj)pskattas till omkring 7 miljoner kronor, av vilket belopp omkring 5 miljoner kronor falla på officerarna och omkring 2 miljoner kronor på underofficerarna. Infanteriets andel av dessa kostnader kunna uppskattas till omkring 45 % eller 3,2 miljoner kronor. 431

Tjänstgöringsskyldigheten upphör vid Kostnad

för officer

för

underofficer

38 år 47 å r 55 år 38 år 47 år 55 år 1 Avlöning beräknad enligt ortsgrupp 3 och lägsta löneklass av vederbörlig lönegrad (jämför kungörelsen 1952:65) Fänrik 1 X 48 lönekl. 16 Löjtnant 2 X 48 » 19 » 2 X 48 » 23 Kapten 3 X 48 » 27 » 2 X 30 » 27 Sergeant 3 X 48 » 16 F a n j u n k a r e 3 X 48 » 19 » 2 X 30 » 19 Ekiperingshjälp Resor till och från tjänstgöring samt befälstraktam enten Reservpension (kapitaliserat värde)

1286 2 914 3 624

1286 2 914 3 624 6 811 2 838 3 859

859 370

1 2 7 5 1050

850 4100

1300 1750 600 9 100 16 800 3 200

3 859 4 370 1821 1275

reserv-

Summa

Förslag till reservbefälsorganisation Grunder Som framgår av 1. kap »Befälsfrågan och krigsorganisationen», förefinnes även i förevarande befälsorganisalion ett behov av reservbefäl, i nämnda kapitel benämnl rcscrvanställt befäl, d v s ett befäl, som kvalitativt visserligen är väsenligt underlägset det aktiva men som dock äger en större grad av användbarhet än värnpliktsbefälet. Befälet ifråga motsvarar vad som i gällande organisation benämnes i reserven anställt befäl — reservofficerare och reservunderofficerare. Det befäl, som här avses, skall uteslutande tillgodose ett krigsbehov. Detta är, som framgår av nyssberörda kapitel, begränsat till kaptens- och subalternofficersbefattningar. Kaptensbefattningarna ifråga utgöras av befattningar med begränsade krav på

050 1500 100 13 100

13 824 26 310 37 298 8 709 17 654 25 925

Antal tjänstgöringsdagar såsom officer resp. underofficer Dagskostnad per tjänstgöringsdag (kronor)

1286 2 914 3 624 6 811

240 58

384 69

444 84

144 60

288 61

344 75

befälets taktiska och tekniska skolning, såsom vissa stabsbefattningar och befattningar som chefer för främst icke i egentlig mening stridande kompanier, ävensom vissa befattningar inom underhållstjänstens verksamhetsområde. Varje fredsregemente bör förfoga över ett antal av omkring 30 för ändamålet utbildade reservanställda officerare. Ifråga om subalternofficcrsbefattningar erfordras en tillgång av omkring 100 reservanställda officerare vid varje fredsregemente. Befattningarna ifråga utgöras av stabsbefattningar, plutonchefsbefattningar samt vissa befattningar inom underhållstjänstens område. Gjorda beräkningar ge vid handen, att det för att täcka nyssberört krigsbehov är tillfyllest med en årsrekrytering av högst 8 reservanställda officerare per regemente. Med en sådan årsrekrytering blir infanteriets årskurs 152.

Utbildning och tjänstgöring Därest h ä r avsett befäl skall kunna tillgodose sitt syfte, erfordras ytterligare utbildning utöver den som enligt 4. kap »Utbildning till värnpliktigt befäl» är avsedd meddelas samtliga offieersvärnpliktiga. Den för anställning såsom reservofficer erforderliga tilläggsutbildningen har ansetts böra utgöras av en särskild befäl skurs — reservofficerskurs. Denna kan med stöd av gjorda undersökningar ges en varaktighet av omkring 2 månader. Kursen bör genomgås efter avslutad obligatorisk utbildning såsom offieersvärnpliktig antingen under tiden 1/7- 1/9 — sommarkursen, eller 1/10—1/12 — höstkursen. Med utgångspunkt från det förslag till utbildning av officersvärnpliktiga, som framlagts i nyssberörda kapitel, skulle sålunda utbildningen i sin helhet till reservanställd officer erhålla det utseende, som framgår av nedanstående diagram.

12/6

^

1/9

ör beredande befälsskola

L

15/8 1 Mölsskola lör o«icersvcrnplikligo

23/3

KÉ T -

— •»

Belölstjänstgöring

Belälsskolo kombinerad med befälstjänst-

1/7 - 1/9 el 1/10— 1/12

t

Reservofficerskurs

Reservofficerskursen bör ha till syfte att direkt inrikta den blivande reservanställde officeren på hans krigsuppgiftcr. Utbildningen bör bedrivas på tre linjer: en allm. linje med orakr. 7G elever, en stabslinje :> » 19 » samt en underh.linje » » 57 » Kursen på allmänna och stabslinjen förlägges till infanteriets officersaspirantskola. Kursen på underhållslinjen förlägges däremot till underhållsskolan. Sammanlagt kommer utbildningen till reservanställd officer att omfatta 23% månader.

Under förutsättning att utbildningen påbörjas under det 20. levnadsåret, är denna sålunda avslutad under det 22. levnadsåret. Antagning till fänrik i reserven kan vid sådant förhållande regelmässigt äga rum från och med början av 23. levnadsåret. Anställningstiden för befattning såsom subalternofficer bör under hänvisning till i det föregående lämnad redogörelse icke vara längre än till utgången av 34. levnadsåret. Från reservofficersförbundets sida har gjorts gällande, att rcservanställd som avslutat sin reguljära anställning som löjtnant, bör beredas rätt att kvarstå intill utgången av värnpliktsåldern som reservanställd utan tjänstgöringsskyldighet i fred och i krigsorganisationen utnyttjas på kvalificerad befattning för värnpliktsbefäl i lokalförsvarsförbund. Detta önskemål bör tillgodoses. Skyldighet för subalternofficer att fullgöra fredstjänstgöring med åtföljande rätt att uppbära avlöningsförmåner enligt nedan bör upphöra med utgången av 31. levnadsåret. Under nämnda 9-årsperiod är det värnpliktiga officersbefälet skyldigt enligt värnpliktslagen fullgöra två repetitionsövningar med en varaktighet, inbegripet befälsövning av 40 dagar. Schematiskt sett kunna övningarna ifråga beräknas bliva fullgjorda under 4. och 10. året. Självfallet måste det åligga de reservanställda att fullgöra dessa övningar. Därutöver har den reservanställde ansetts böra fullgöra ytterligare tre repetitionsövningar under ifrågavarande tidsperiod, sistnämnda övningar dock med varaktighet av blott 30 dagar. Den reservanställde kommer sålunda regelmässigt att fullgöra tjänst vartannat år. Efter fullgörandet av två rep.-övningar bör reservanställd fänrik kunna förordnas till reservanställd löjtnant. Tjänstgöringsskyldigheten framgår av följande diagram.

433 28

Repetitionsövni ng j<imte eventuell befälsövning

Ålder

Förordnande till

40, obligatorisk

23 24 25 26 27 28 29 30 31

—

30, extra

fänrik

—

löjtnant

—

—

—

_

30, extra

40, obligatorisk

—

30, extra*

— — —

32 33 34 För vissa reservoff. del av kompanichefsutbildning

Anställningstiden för officer, avsedd för kaptensbefattning, bör taga sin början vid ingången av 32. levnadsåret och under hänvisning till den i det föregående lämnade redogörelsen icke vara längre än till utgången av 41. levnadsåret. Liksom ifråga om löjtnanter har från reservofficersförbundets sida gjorts gällande, att kapten skall beredas rätt kvarstå intill utgången av värnpliktsåldern. Även detta önskemål bör tillgodoses. Skyldighet att fullgöra fredstjänstgöring med åtföljande rätt att uppbära avlöningsförmåner bör dock upphöra med utgången av 38. levnadsåret. För anställning som kapten fordras kompanichefsutbildning om 60 dagar, vilken bör fullgöras dels under 31. levnadsåret i stället för ordinarie repetitionsövning, dels under 32. levnadsåret, vartdera året under en tid av 30 dagar. Repetitionsövning j ä m t e eventuell befälsövning

Ålder 32 33 34 35 36 37 38

j \ Skyldighet att kvarstå ss

J

som reservanställd

Under den regelmässigt 7-åriga tiden från och med 32. till och med 38. levnadsåret är det värnpliktiga officersbefälet skyldigt enligt värnpliktslagen fullgöra en repetitionsövning med en varaktighet, inbegripet befälsövning, av 40 dagar. Schematiskt sett kan övningen beräknas bliva fullgjord under 16. året. Utöver denna övning har den reservanställde ansetts böra fullgöra ytterligare två repetitionsövningar under ifrågavarande tidsperiod, dock med en till 30 dagar begränsad varaktighet. Repetitionsövningar kommer sålunda att fullgöras vart 3. år, den första under 32. och den sista under 38. levnadsåret. Efter fullgjorda 5 repetitionsövningar som löjtnant samt kompanichefsutbildnina bör förordnande till reservanställd kapten kunna äga rum. Tjänstgöringsskyldigheten framgår av följande diagram. Förordnande till

30, extra*

— —

n f|

— —

40, obligatorisk

kapten

— —

— — —

30, extra

39 40 41 Tillika del av kompanichefsutbildning.

434 Skyldighet att fullgöra t fredstjänstgöring

(/

)

Skyldighet att fullgöra fredstjänstgöring

Skyldighet att kvarstå såsom reservanställd

Tjänstgöringsskyldigheten upphör vid

Kostnad

Avlöning beräknad enligt ortsgrupp 3 och lägsta löneklass av vederbörlig lönegrad (jämför kungörelsen 1952:65) Fänrik 1 X 40 löneklass 16 Löjtnant 2 X 30 » 19 » 1 X 30 + 1 X 40 » 23 » 1 X 30 » 23 Kapten 1 x 3 0 + 1 X 4 0 » 25 Tjänstgöringspremier å 1.000 (kapten 1.500) kronor för varje fullgjord extra repetitionsövning Ekiperingshjälp Resor till och från tjänstgöring samt reservbefälstraktamenten ... Summa Antal tjänstgöringsdagar som officer Dagskostnad per tjänstgöringsdag

. Kostnader Av förestående sammanställning framgå kostnaderna för de förmåner, vilka förutsatts skola i fred utgå till en reservanställd officer under hans anställningstid i reserven. Avlöning har beräknats efter samma grunder som för närvarande. Vid kaptensbefordran hänföres reservanställd till kaptensgraden och sålunda till 25. löneklassen. I stället för pension (årspension eller kapitaliserat belopp) har i den nya organisationen reservofficer förutsatts skola erhålla en särskild tilläggspremie om 1 000 kronor för varje i fred fullgjord extra repetitionsövning såsom löjtnant samt om 1 500 kronor för den extra repetitionsövning, vederbörande kan komma att fullgöra såsom kapten. Något ståndpunktstagande i frågan, huruvida ersättning bör utgå i form av pension eller premier har därmed icke skett, utan denna fråga bör göras till föremål för särskild undersökning. Ekiperingshjälp samt gottgörelse för resor till och från tjänstgöring samt reservbefälstraktamenten ha beräknats efter samma grunder som motsvarande kostnader enligt gällande organisation.

34 år

41 år

1072 1821 2 643

1 072 1821 2 643 1133 2 956

3 000 1050 600

5 500 1275 950

17 350

170 60

270 64

Totalkostnaden för den föreslagna reservofficersorganisationen har för infanteriets del vid fullt utbyggd organisation uppskattats till 1,4 milj. kronor per budgetår. Då kostnaderna för den nuvarande organisationen, i vad avser de reservanställda officerarna och underofficerarna vid infanteriet, beräknats till 3,2 miljoner kronor, kan den föreslagna reservofficersorganisationen beräknas komma att på längre sikt medföra en kostnadsbesparing om c:a 1,8 miljoner kronor per år. För att motsvara de krav, som måste ställas på en befälskategori, som — ehuru yrkesmässigt underlägsen de aktiva officerarna — likväl måste besitta större användbarhet än det värnpliktiga officersbefälet, har, som framgått av det föregående, räknats med ett begränsat tillägg av den grundläggande utbildningen. Därjämte har ett i förhållande till värnpliktsbefälet utökat antal repetitionsövningar, liksom för närvarande, ansetts nödvändiga. Den ifrågasatta tillläggsutbildningen på 2 månader kan emellertid under vissa förhållanden verka hämmande på rekryteringen av re-

servanställt befäl. Det kan dessutom befaras, att andra motiv än enbart den militära dugligheten få bli avgörande för reservanställning. Vid sådant förhållande skulle en icke önskvärd sänkning av reservofficerarnas kvalitet kunna bli följden av den föreslagna förlängda utbildningen. Den tanken har därför framförts att, därest den grundläggande utbildningen bedömes böra förbli densamma för reservanställt och värnpliktigt officersbefäl, någon uppdelning i två kategorier icke längre bör ifrågakomma. Samtliga böra utgöra reservbefäl —• reservofficerare. Den periodvis återkommande rcpetitionsutbildningcn —• utöver den för alla värnpliktiga stadgade — liksom omskolningen och befordringsutbildningen bör hänföra sig till det föreliggande behovet samt grundas på urval efter fri-

43G

villigt åtagande. För att säkerställa en kvalitativt god rekrytering böra betydande ekonomiska förmåner tillförsäkras det befäl, som sålunda underkastar sig en ökad tjänstgöringsskyldighet. De förslag, som i det föregående framförts ifråga om det reservanställda befälets avlöning och premietilldelning, torde kunna läggas till grund för sådana överväganden. Med ovanstående synpunkter har reservanterna endast velat rikta uppmärksamhet på en under vissa förutsättningar tänkbar lösning av frågan om krigsorganisationens tillgodoseende med befäl av större användbarhet än den, som huvuddelen av värnpliktsofficerarna besitter. Det förutsattes givetvis, att en lösning efter här skisserade linjer ytterligare undcrsökes, vilket dock icke kunnat medhinnas.

NIONDE

KAPITLET

Särskilda frågor

Frågor tillhörande förevarande utredningsetapp Vissa infanteriorganisationer Arméns

jägarskola

Jägarskolan är underställd befälhavaren för Kiruna-Jokkmokks försvarsområde. Försvarsområdet och skolan ha gemensam förvaltning. För verksamheten vid skolan erforderlig personal är uppförd antingen på staten för Kiruna-Jokkmokks försvarsområdesstab eller på skolans stat eller kommenderad. Beträffande personalen på nyssberörda stater hänvisas till vad därom sägs på sid 443. Den kommenderade personalen skulle enligt 1945 års försvarskommitté omfatta inalles 28 officerare, underofficerare och övcrfurirer samt 25 underbefäl ur infanteriet. Enligt under hand lämnade uppgifter var utbildningsåret 1950— 1951 den ur infanteriet kommenderade styrkan begränsad till inalles 20 officerare och underofficerare, 1 överfurir och 18 underbefäl. I likhet med vad nu är fallet har vid upprättande av befälsstater för infanteriets truppförband räknats med kom menderad personal till jägarskolan. Övningstrupp

vid

infanteriskjutskolan

Till den för infanteriskjutskolan avsedda övningstruppen ur infanteriet var enligt under hand lämnad uppgift un-

der utbildningsåret 1950—1951 kommenderade 20 officerare och underofficerare, 2 överfurirer och 11 furirer. I likhet med vad nu är fallet har vid uppgörandet av befälsstat för infanteriets truppförband räknats med kommenderad personal. Angående erforderliga ändringar i avseende på skolans organisation hänvisas till vad därom sägs u n d e r rubriken »Infanteriofficersskolan» etc. på sid 448. Övningskompaniet

vid

krigsskolan

För krigsskolans övningskompani avses för närvarande dels 3 officerare på skolans stat, dels kommenderad personal, nämligen 7 officerare och underofficerare, 1 överfurir och 5 furirer. Enligt detta förslag är övningskompaniet avsett att utgå ur organisationen. Angående erforderliga ändringar i avseende på skolans personalstat hänvisas till vad därom sägs u n d e r rubriken »Krigsskolan» på sid 448. Garnisonskompaniet

vid I 1

För garnisonskompaniet, vilket är avsett för utbildning av värnpliktiga i fältpolistjänst, beräknades enligt 1945 års försvarskommitté 6 officerare, 2 överfurirer och 2 furirer. Personalen är uppförd på I. l:s stat. I likhet med vad nu är fallet bör den för garnisonskompaniet avsedda personalen uppföras på I. 1 :s stat. Staten ifråga förstärkes för ändamålet ifråga med 1 kapten av 1. graden, 2 kaptener,

7 löjtnanter, 4 överfurirer och 1 vaktmästare. Särskild personal regementen

vid vissa

infanteri-

På grund av I. 7:s förläggning dels till Ystad, dels å Refvingehed är dess stabs- och förvaltningspersonal förstärkt med följande personal i arvodesbefattning, nämligen 1 biträdande kompaniadjutant, 1 förvaltningsunderofficer, 1 stabsunderofficer och 1 kasernunderofficer, samtliga i löneklass 22 av löneplan 1. I enlighet med de grunder, som i det föregående tillämpats vid bestämmandet av truppförbandens befälsstater, böra befattningarna såsom bit r ä d a n d e kompaniadjutant och kasernunderofficer bestridas av överfurirer samt befattningen såsom förvaltningsresp stabsunderofficer av kapten. Vid /. 1 och /. 11 avses för inskrivningsväsendet för närvarande 2 expeditionsunderofficerare i arvodesbefattningar mot endast 1 vid övriga infanteriregementen. Den andra expeditionsunderofficersbefattningen vid I. 1 och I. 17 bör kunna besättas med överfurir. En arvodesbefattning som biträde i mobiliseringsdetaljen vid /. 18 bör besättas med kapten. Slutligen finnes vid vardera /. 5, /. 13 och /. 19 en tillsyningsman — underofficer i arvodesbefattning, löneklass 22. Denna befattning bör besättas med överfurir. Vissa infanteriskolor Infanteriets

kadettskola

Den för infanteriets kadettskola i Ulriksdal avsedda personalen är dels uppförd på arméstaben och skolans stater, dels kommenderad med lön från truppförbandens stater. På arméstabens stat är endast uppförd chefen för skolan — överstelöjtnant eller major —.

438 Staten för skolan upptager: två underofficerare i arvodesbefattning, nämligen en expeditionsunderofficer, avsedd för skolstaben, och en förrådsunderofficer; sju vaktmästare, varav 1 avsedd för skolstaben och 6 för skolans båda kompanier; en förrådsförman och tre förrådsmän; två kontorsbiträden och tre biträden för skriv- och kontorsgöromål, avsedda 3 för skolstaben och 1 för vardera kompaniet; samt en köksföreståndare, en biträdande köksföreståndare och 11 ekonomibiträden. Den kommenderade personalen utgöres av: 26 officerare, varav 2 kompanichefer och lärare; 2 biträdande kompanichefer och lärare i taktik; 2 lärare i taktik; 2 » i fältarbeten; 1 » i vapenlära; 1 skoladjutant och 16 avdelningschefer; samt 4 underofficerare, varav 2 kompaniadjutanter och 2 fältarbetslärare. Vid skolan tjänstgör vidare förvaltningspersonal från arméns intendenturfbrråd i Stockholm. Enligt detta förslag utgår skolan ur organisationen. Som framgår av nästa avsnitt är avsikten att till kadettskolans etablissement i Ulriksdal förlägga infanteriets officersaspirantskola. Därigenom blir det möjligt att för denna skola taga i anspråk den ovan på kadettskolans stat uppförda administrationspersonalen. Infanteriets

officersaspirantskola

Enligt i det föregående framlagda förslag skall utbildningen av infanteriets

Utbildningspersonal

Administrationspersonal

Kommenderad personal

På skolans stat

Arméstabens stat

KapÖver- ten Löjt1. Kapste el ten n a n t över- graden stelöjtn

S:a

Militär personal Kapten Kap1. ten graden

S:a

S:a

Civil personal

Staben Chef med a d j u t a n t Expeditionsofficer Vaktmästare Kontorsbiträden Yngre kursen

lik—15/8

Kompanichef och lärare Stf. » » » Avdchefer och lärare Vaktmästare Biträde för skriv- o kontg Äldre kursen

1 1 18

1 1 18

1 1 12

1 1 12

1/1—30/6

Kompanichef och lärare Stf » » » Avdchefer och lärare Vaktmästare Biträde för skriv- o kontg Administrationspersonal Tygofficer, motorofficer Verkmästare, motorverkst Förrådsförman Förrådsmän Köksföreståndare o b i t r kf Ekonomibiträden

1 1 4 2 6—10

12 officcrsaspirantcr under tvennc tidsskeden äga rum vid officersaspirantskolan, nämligen dels efter avslutad gruppchefstjänstgöring vid vederbörliga truppförband u n d e r tiden 1. april—15. augusti, — yngre kursen —•, dels efter därpå följande befälstjänstgöring vid truppförbanden under tiden 1. januari—30. juni — äldre kursen —. Antalet elever i vardera kursen har beräknats till 120. Vederbörande militärexpert ifråga om den avsedda utbildningen h a r föreslagit, att skolan organiseras och förses med

25—29 27—31

befäl för utbildningen samt stabs- och administrationspersonal på sätt framgår av ovanstående översikt. Utöver den ovan upptagna personalen biträder ifråga om administrationen, i likhet med vad för närvarande är fallet vid kadettskolan, även personal från arméns intendenturförråd i Stockholm. Som framgår av vad därom sägs i 7. kap »Skolreformen och befälsfrågan» skall såväl under yngre som äldre kursen undervisning meddelas eleverna i modersmålets skriftliga och muntliga 439

behandling. För undervisningen räknas inalles med omkring 100 lektionstimmar per avdelning eller inalles omkring 1 200 timmar. Till förevarande skola skall, som framgår av 8. kap »Reservanställt befäl», även förläggas utbildningen till reservofficer, på allmän linje och stabslinje i form av en sommarkurs under m å n a d e r n a juli och augusti eller en höstkurs under månaderna oktober och november. För ändamålet tages till officersaspirantskolan beordrad personal i anspråk på sätt skolchefen äger bestämma. Slutligen bör till skolan förläggas den gymnasieutbildning i matematik, som officersaspirant skall undergå under en månads tid före inträde på krigsskolan, därest han icke avlagt studentexamen och därvid på någon av linjerna erhållit betyg i ämnet eller genomgått praktiskt gymnasium. I nyssberörda 7. kapitel beräknas kursen omfatta omkring 150 lektionstimmar. Förslagsvis räknas med omkring 50 elever i nämnda kurs. Inalles skulle sålunda antalet lektionstimmar beräknas till omkring 300. Den ovan föreslagna organisationen av officersaspirantskolan är, som framgår av vad som anförts ovan (sid 438) angående kadettskolans personalorganisation, utarbetad med utgångspunkt från denna. Av det militära befälet är sålunda chefen uppförd på arméstabens stat och allt befäl i övrigt beordrat från truppförbanden. Administrationspersonalen är dock uppförd på skolstaten. Den föreslagna organisationen bör läggas till grund för personalberäkningarna. Erfarenheter får giva vid handen, vilka jämkningar, som kunna befinnas framdeles erforderliga. Genom det sätt på vilket aspirantkurserna måst upptagas i utbildningsåret, kommer endast en begränsad utbildningsverksamhet att äga rum vid skolan u n d e r höstterminen

till årsskiftet. Del torde emellertid vara till fördel att just under dessa månader förfoga över en centralt förlagd administrativ organisation för att tillgodose if rågakommande utbildningskrav. Officersaspiranternas befordran och avlöning Enligt gällande ordning förordnas (befordras) och avlönas officersaspiranterna sålunda. Värnpliktig, aktiv stat

som utbildas

till officer

på

a) s t u d e n t eller likställd Förordnande lämnas efter samma grunder, som gälla för värnpliktigt befäl t o m tidpunkten för förordnande som sergeant. Sålunda sker förordnande till vicekorpral vid jul 1. året, till korpral omkring 15/5 2. året, till furir i början av september samma år och till sergeant i början av oktober 3. året. Med förordnandet följer penningbidrag enligt nedan. vicekorpral kr 3 : 4 0 / d a g korpral kr 4 : 2 0 / d a g furir kr 5: 00/dag Under utbildningen på krigsskolan uppbäres dagavlöning å kr 10:30 för ogift och kr 14: 85 för gift kadett. Från denna summa avräknas vid beskattning det kontanta penningbidrag, som tillkommer värnpliktig sergeant, kr 6:00 per dag. Månadslönen för ogift kadett uppgår sålunda till kronor 319:00 och för gift till kronor 460: 00, av vilka belopp kronor 139:00, respektive 280:00 äro beskattningsbara, b) a n n a n värnpliktig Förordnande lämnas efter enahanda grunder, som angivits ovan. Under utbildningen vid Försvarets läroverk och under trupptjänstgöringen mellan studieåren uppbär officersaspiranten samma löneförmåner, som angivits för kadett vid krigsskolan.

Fast anställt underbefäl, som till officer på aktiv stat

utbildas

Övergången till officersutbildning kan ske antingen efter avslutad korprals- eller furirskola. Utnämningen sker vid behov till den grad i regementet, som motsvarar graden för de värnpliktiga, gemensamt med vilka utbildningen fullgöres. Avlöningen utgår efter beställningen vid regementet. I ortsgrupp 5 utgår lönen med nedanstående belopp för m å n a d : korpral, ogift kr 295:00 » , gift kr 436:00 furir, löneklass 10, kr 090:00 » , » 12, kr 750:00 För korpral tillkomma alla naturaförmåner, inklusive fria kläder. För furir tillkommer fri kost och logi under utbildningen på försvarets läroverk och krigsskolan. Enligt i det föregående framlagda förslag är under ett första tidsskede icke ordnad någon särskild utbildning för officersaspiranter. De fullgöra i egenskap av värnpliktiga sin första tjänstgöring antingen såsom gruppchefsvärnpliktig eller underofficersvärnpliktig intill årsskiftet, varpå följer liksom för de gruppchefsvärnpliktiga befälstjänstgöring såsom gruppchef och biträdande instruktör intill tidpunkten för sistnämnda värnpliktigas utryckning på sätt framgår av nedanstående skiss. 4/5 •i

1/1 1 Underbefälsvärnpliktig skolo I3'6 +_

23/3 h Befölstjänstgöring

1/1 ! Underofficersvärnpliktig skola

23/3 ,. Befölstjänstgöring

Tjänstgöringen fullgöres enligt vad ovan angivits oavsett om värnpliktig antagits till officersaspirant före eller under tjänstgöringen ifråga. Under denna böra för samtliga tillämpas de bestämmelser ifråga om förordnande och

avlöning som gälla för underbefälsvärnpliktiga. F ö r o r d n a n d e bör sålunda utfärdas före befälstjänstgöringens början till värnpliktig vicekorpral. Med fullgjord befälstjänstgöring — omkring den 23. mars — h a r underbefälsvärnpliktig avslutat sin första tjänstgöring. Han förordnas härvid, därest han erhållit godkännande vitsord, till värnpliktig korpral och tillerkännes en premie av 200 kronor. Det skulle vara obilligt ur rättvisesynpunkt och ägnat att motverka officersrekryteringen, om icke jämväl officersaspiranter komme i åtnjutande av samma premiebelopp. Förslaget förutsätter fördenskull, att officersaspiranten även i detta avseende likställes med den underbefälsvärnpliktige. Sedan den med värnpliktsbefälet gemensamma utbildningen sålunda avslutats, sker normalt en reglering av aspirantanställningen och den egentliga aspirantutbildningen kan taga sin början. Som framgår av det föregående är tidsschemat för utbildningen ifråga som följer: 2 ärat 1/4

t/7 1/10 t__j

fc=: Aspirontskolo

4. öret

3 öret

15/8 Belölstjänstgöring

Korpral

K

Aspirontskolo

Befälstjänstgoring

Furir

K

15/ Krigsskola

Sergeant

Det är av mycket stor betydelse för åstadkommande av en god officersrekrytering, att den aspirantanställde erbjudes goda avlöningsförmåner u n d e r utbildningen till officer. Det har härvid tagits under övervägande att låta den aspirantanställde enligt numera gängse uppfattning komma i åtnjutande av s k aspirantlön u n d e r hela aspiranttiden d v s en lön 2 löneklasser lägre än begynnelselönen för fänrik. Utbildningen till officer sker emellertid, som framgår av ovanstående tidsschema, omväxlande vid skola och u n d e r befälstjänstgöring 441

med efter hand stegrade krav på den aspirantanställde. Efter hand som utbildningen fortskrider, bör fördenskull den aspirantanställde erhålla en högre befälsgrad. Sålunda bör den aspirantanställde under 2. årets aspirantskola och därpå följande befälstjänstgöring äga korprals grad, under 3. årets aspirantskola och under därpå följande befälstjänstgöring furirs grad samt u n d e r vistelsen vid krigsskolan sergeants grad, Det sålunda föreslagna befordringssystemet står i överensstämmelse med de förslag angående befälsförordnande för officers- och underofficersvärnpliktiga, som föreslås i nästföljande avsnitt. Vid sådant förhållande synes lämpligen avlöningssystemet för den aspirantanställde böra ansluta till befordringssystemet. En underbefälsvärnpliktig skulle sålunda efter att hava fullgjort omkring 11 månaders tjänstgöring såsom värnpliktig med för sådan stadgade avlöningsförmåner vid aspirantanställning komma i åtnjutande av korprals avlöningsförmåner under omkring 9 månader, d v s inklusive naturaförmåner omkring 350 kronor i m å n a d e n ; därefter under omkring 9 månader furirs avlöningsförmåner, d v s omkring 500 kronor i månaden samt under återstående 11 å 12 månader sergeants lön eller omkring 650 kronor per månad. Genom det sålunda föreslagna systemet åstadkommes likställighet ifråga om ekonomiska förmåner med vad som är föreslaget i 6. kap »Rekrytering och utbildning till fast anställt underbefäl» ifråga om instruktörsaspiranter — värnpliktslön under gruppchefsutbildningen och korpralslön under instruktörsutbildningen. Det förslag angående officersaspiranternas befordran och avlöning, som framlagts ovan, avser infanteriet. Det är givet att förslaget i tillämpliga delar jämväl har avseende på andra truppslag.

442 Förordnande och avlöning av värnpliktsbefäl F ö r o r d n a n d e till värnpliktigt befäl utfärdas enligt gällande ordning sålunda. Underbefälselever förordnas till vicekorpraler vid juluppehållets början och till korpraler vid utryckningen från 1. tjänstgöringen i slutet av mars. Till underofficersutbildning uttagna värnpliktiga förordnas till vicekorpraler i likhet med underbefälselever, till korpraler omkring 15/5, till furirer efter avslutad 1. tjänstgöring i början av september och till sergeanter efter avslutad 1. tjänstgöring jämte en repetitionsövning, dock tidigast i början av oktober året efter det att 1. tjänstgöringen avslutats. Till officersutbildning uttagna värnpliktiga förordnas till vicekorpraler, korpraler och furirer i likhet med till underofficersutbildning uttagna, till sergeanter efter avslutad 1. tjänstgöring, dock tidigast i början av september samma år kadettskolan avslutats och till fänrik efter avslutad 1. tjänstgöring jämte en repetitionsövning, dock tidigast vid den tidpunkt, då värnpliktig, som samma år som här avsedd värnpliktig avslutat kadettskolan och genomgått fortsatt utbildning till officer på aktiv stat, antages till fänrik. För värnpliktigt förordnat befäl gälla särskilda avlöningsbestämmelser. Det kontanta penningbidraget utgör för vicekorpral kr 3 : 4 0 / d a g korpral kr 4 : 2 0 / d a g furir sergeant fänrik

k r 5: 00/dag kr 6: 00/dag kr 7: 50/dag

I enlighet med vad för närvarande tillämpas bör värnpliktsbefälet efter hand som utbildningen fortskrider och förutsättningar skapas för befordran sådan också ske. Sådan befordran bör li-

kaledes enligt nu tillämpade grunder ges i form av förordnande till värnpliktsgrad. Med befordran bör enligt gällande ordning följa förhöjt penningbidrag. I enlighet härmed bör det föreslagna värnpliktsbefälet under sin utbildning befordras till grad och vid tidpunkt, som framgår av nedan angivna tidsschema. Underbefälsvärnpliktiga Ifl

20/3

Förordnande till vpl. vicekorpral

Förordnande till vpl. korpral

3/5

Värnpliktig gruppchef åtnjuter under liden för sin första tjänstgöring penningbidrag efter värnpliktsgrad. Officers13/6

och

underofficersvärnpliktiga 22/3

Förordnonde till vpl vicekorpral Förordnande till vpl korpral

20/9

1/1

20/3

1/10

J

L

_)

I

Förordnande till vpl furir Första tjänstgöringen avslutas (ör till underofficersutbildning uttagna

Förord de till vpl. sergeant (sammo tidpunkt, som för offosp.l

Intill tidpunkten för avslutandet av de värnpliktiga gruppchefernas 1. tjänstgöring åtnjuta här avsedda värnpliktiga samma penningbidrag som dessa. Därefter följer med korpralsförordnandet ett från kr 3:40 till 4:20 förhöjt penningbidrag till tjänstgöringens slut för de till underofficersutbildning uttagna ytterligare intill påföljande årsskifte. Därefter höjes med furirsförordnandet penningbidraget till 5 k r o n o r / d a g intill tjänstgöringens slut. Det är givet, att de förslag, som framlagts ifråga om förordnande och avlöning av värnpliktigt befäl och närmast avse infanteriet, i tillämpliga delar jämväl ha avseende på övriga truppslag.

Frågor samhöriga m e d utredningsarbetet

det

fortsatta

Ordinarie militära tjänstemän vid staber mm De ordinarie militära tjänstemännen vid de staber, varom h ä r är fråga, såsom arméstaben, militärbefälsstaber, försvarsområdesstaber och kommendantstaber, utgöras i huvudsak av regementsofficerare, kaptener och löjtnanter. Endast ett fåtal underofficersbefattningar förekommer, nämligen 1 vid IV. militärbefälsstaben och 4 vid KirunaJokkmokks försvarsområdesstab. Antalet överfurirer är likaledes starkt begränsat — 2 vid nämnda militärbefälsstab och 1 vid berörda försvarsområdesstab. Den föreslagna befälsorganisationen skiljer sig från den nuvarande endast i så måtto, att kaptensgraden uppdelats i en högre kategori — kaptener av 1. graden — och en lägre — kaptener —, samt att underofficersgraden för aktiv personal utgått u r organisationen. Med anledning härav måste bestämmas, huruvida förekommande kaptensbefattningar böra besättas med kaptener av 1. graden eller med kaptener. Även om sannolikheten talar för att regelmässigt endast kaptener av 1. graden kunna ifrågakomma, erfordras för ändamålet en särskild undersökning. Även måste klargöras, huruvida det enligt nu gällande ordning förekommande fåtal underofficersbefattningar, som h ä r förekommer, böra bestridas med kaptener eller om icke överfurirer efter viss tjänstetid och skolning kunna vara tillfyllest för ändamålet ifråga. Pensionerad personal i arvodesbefattning vid staber m m Ett betydande antal pensionerad personal i arvodesbefattningar ingår i här avsedda staber. I regementsofficersbe-

fattningar löncklass 36 och löneklass 33 av löneplan 1 återfinnes sålunda 19 försvarsområdesbefälhavare respektive 9 aktuarier och expeditionsofficerare ra fl. I kaptensbefattningar löneklass 30 i samma löneplan redovisas omkring 100 tygofficerare, intendenter, hemvärnsofficerare m fl. Omkring 20 underofficerare bestrida befattningar såsom förrådsunderofficer i löneklass 23. Det största antalet — omkring 122 — utgöres av expeditionsunderofficerare, hemvärnsunderofficerare, ammunitionsförvaltare, förvaltningsunderofficerare, uppbörds- och tillsyningsmän, samtliga i löneklass 22. Med hänsyn till svårigheten att besätta arvodesbefattningarna, särskilt då det gäller stationeringsorter i Norrland, kan för desamma tagas i anspråk icke blott pensionerad f d aktiv personal utan även reservanställd eller värnpliktsavgången personal. För befattningarna, vilka tillsättas efter ansökan, utfärdas förordnande med ömsesidig uppsägningstid av 2 månader. Regelmässigt u p p h ö r förordnande vid uppnådda 65 år. Under anställningstiden åtnjuter beställningshavare i reserven med avstående av tillkommande pensionsförmåner arvode till belopp, motsvarande lönen för den löneklass, som vederbörande i egenskap av beställningshavare i reserven tillhör. Framlagda förslag ifråga om befälsorganisationen h a r ifråga om här avsedd personal endast som följd, att det liksom beträffande ordinarie tjänstemän måste tagas under omprövning, vilken personal lämpligen erfordras för kaptens- och underofficersbefattningarnas besättande. Av pensionerad f d aktiv personal står för närvarande icke till förfogande i löneavseende lägre personal än kaptener i 30. löneklassen för kaptensbefattningar och fanjunkare i 22.

löneklassen för underofficersbefattningar. Enligt den föreslagna befälsorganisationen komma för befattningarna ifråga avses även kaptener i 28. löneklassen och överfurircr i 17. löneklassen. Det lider icke heller något tvivel om att flertalet här avsedda expeditions- och förvaltningsbefattningar väl kunna bestridas av lägre ställd personal än vad för närvarande är fallet. Givet är emellertid, att för ändamålet erfordras särskilda undersökningar. Ifråga om befälsstaten vid infanteriförbanden har i det föregående föreslagits, att officersbefälet medgives rätt att vid uppnådda 50 års ålder kvarstå på aktiv stat intill uppnådda 55 års ålder, därest tjänstedugligheten det medgiver. Hänsyn härtill har jämväl tagits vid staternas uppgörande. Härigenom ernåddes större rörelsefrihet ifråga om personalplaceringar och effektivare utnyttjande av befälet. Ur personalsynpunkt var systemet dessutom till fördel. Det syntes böra ingå som ett led i det fortsatta utredningsarbetet att taga under övervägande, huruvida icke även här avsedda arvodesbefattningar böra uppföras på aktiv stat med stadgad avgångsgräns för personalen vid 55 års ålder. Härigenom skulle ernås större effekt i arbetet, vidgade placeringsmöjligheter till fördel för trupptjänsten samt säkerhet för befattningarnas besättande. En dylik reform skulle icke heller vara förenad med ökade kostnader för statsverket. I samband med ovan angivna undersökningar torde jämväl böra tagas i övervägande, huruvida icke vissa av här angivna befattningar äro av den natur, att arvodespersonalen i varje fall måste ersättas med aktiv personal. Härvid åsyftas främst befattningarna såsom försvarsområdesbefälhavare. F ö r närvarande äro endast 7 på aktiv stat under det att 19 befattningar äro besatta med

pensionerad personal. Det bör även undersökas, huruvida ytterligare åtgärder erfordras för tillgodoseende av det frivilliga utbildningsarbetet. Vissa personalkårer Tygstaten I tygstaten ingå två kategorier ordinarie tjänstemän, nämligen tygförvaltare och hantverkspersonal. Tygförvaltarna utgöres av förste tygförvaltare och tygförvaltare samt tjänstgöra vid arméförvaltningens tyganstalter och vederbörliga tygstationer. De äro militärt rekryterade och närställda Iruppförbandens tygförvaltare men hänförda till civilmilitär personal. Löneställningen är för förste tygförvaltare Ca 22 — enligt förslag av 1949 års tjänsteförteckningskommitté Ca 23 —, samt för tygförvaltare Ca 19 — enligt förslag av nämnda kommitté Ca 23 —. Hantverkspersonalen utgöres av följande personal i nedan angiven löneställning.

motiv härför har förbundet riktat uppmärksamheten på de förändringar ifråga om underofficersorganisationen, som väntades som resultat av befälsutredningens arbete samt önskvärdheten att sörja för hantverkspersonalens fortsatta utbildning till ingenjörer. En given följd av den föreslagna befälsorganisationen är att det u n d e r det fortsatta utredningsarbetet måste tagas under omprövning vilken ställning lämpligen bör tillerkännas tygstatens förvaltare samt tjänsteställningsfrågan för tygstatens hantvcrkspersonal. Fälttygkåren Fälttygkåren innesluter dels officerspersonal — regementsofficerare och kaptener —, dels förvaltare. Den för utbildningen vid tygtrupperna avsedda personalen —• underofficerare, överfurirer och furirer — tillhör trängtrupperna. Officerspersonalen bestrider befattningar vid den centrala förvaltningen

tygverkmästare av 1. klass, Ca 21, enligt förslag » » 19, » » » » 2. » » 18, » » tyghantverkare » 1. » » 16, » » » » 2. armétekniker Ca 14; samt beställningsmän av lägre grad Tygverkmästare och tyghantverkare av 1. klass hava förvaltares tjänsteklass, tyghantverkare av 2. klass fanjunkares samt armétckniker överfurirs tjänsteklass. Personalen tjänstgör vid försvarets fabriker, tyganstalter, tygstationer och förband av olika truppslag ävensom vid försvarsområden. Civilmilitära tjänstemannaförbundet har i skrivelse den 28. januari 1951 till Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet anhållit, att det måtte lämnas i uppdrag åt befälsutredningen att undersöka den civilmilitära teknikerpersonalens rekrytering och organisation. Som

Ca 23; » 21; » 19; » 17;

och vid högre staber, ävensom vid tygtrupperna. Tid efter annan h a r även ifrågasatts, att till fälttygkåren överföra truppförbandens tygofficerare. Frågan var senast under handläggning vid 1948 års riksdag. Reformens förespråkare gjorde gällande, att tygofficersutbildningen skulle därigenom kunna bättre utnyttjas. Enligt vederbörlig proposition skulle emellertid detta kunna ske på ett fullt tillfredsställande sätt även i det gällande systemet. Dessutom skulle växling mellan stabs- och trupptjänst kunna äga rum på ett helt annat sätt, om tygofficerarna alltjämt finge tillhöra 445

truppförbanden. Detta blev även riksdagens beslut. I detta avseende har icke heller ifrågasatts någon ändring. Tygofficer vid truppförbanden bör uppföras på dess stat såsom kapten av 1. graden. Ifråga om truppförbandens förvaltare, vilka till skillnad mot officerarna tillhöra fälttygkåren, har i rådande utredningsläge icke föreslagits annan ändring än att desamma böra tillerkännas kaptens tjänstegrad. Denna ändring sammanhänger med den ifrågasatta rekryteringen. Enligt i 2. kap »Befälsstaten» framlagda förslag bör rekryteringen av såväl befattningarna såsom förvaltare som biträdande tygofficer och tygofficer vid truppförbanden som en följd av befälsreformen infogas i ett enhetligt system. Den grundläggande fackutbildningen meddelas liksom för närvarande under omkring ett år vid central skola, men den praktiska utbildningen ersattes med tjänst i befattning såsom biträdande tygofficer. Befattningen såsom förvaltare rekryteras i sin ordning bland kategorin biträdande tygofficerare och slutligen tygofficersbefattningarna ur förvaltarnas led. Systemet ger sålunda en direkt och omedelbar utbildning för viss befattning genom praktisk tjänstgöring i närmast lägre befattning. Efter enahanda grunder böra jämväl övriga förvaltare vid fälttygkåren — omkring 23 vid försvarsområdena tjänstgörande — rekryteras och utbildas. Det bör tillkomma den fortsatta utredningen att närmare pröva systemet ifråga. I samband härmed bör jämväl bestämmas tjänstegraden för sistberörda förvaltare. Som framgår av det föregående, förefinnes ett betydande antal tygbefattningar för personal i arvodesbefattningar såsom tygofficerare och ammunitionsförvaltare vid försvarsområdessta-

berna. Ifråga om denna personal hänvisas till sid 443—444. Erforderlig utredning angående tygtruppernas utbildningspersonal företages självfallet i samband med vederbörlig utredning om trängtruppernas befälsorganisation. Intendenturkåren Intendenturkåren innesluter dels officerspersonal — regementsofficerarc, kaptener och löjtnanter —, dels förvaltare i förrådstjänst eller i kassatjänst. Av den för utbildning avsedda personalen äro underofficerare, överfurirer och furirer anslutna till trängtrupperna. Officerspersonalen är till omkring halva sin styrka placerad i befattningar vid centrala förvaltningar och vid högre staber samt i övrigt i befattningar såsom regementsintendenter vid truppförbanden. Intendenterna tillhöra sålunda i motsats till tygofficerarna en central personalkår. Enligt förevarande förslag skall regementsintendent vara kapten av i. graden. Förvaltare i förrådstjänst äro placerade såsom förrådsförvaltare och förvaltare i kassatjänst såsom regementskassörer vid truppförbanden. Endast ett begränsat antal förvaltare fullgöra tjänst vid central myndighet eller högre stab. I det föregående har beträffande rekrytering och utbildning till befattning såsom regementsintendent och biträdande sådan samt förvaltare i förrådstjänst föreslagits enahanda system som ifråga om motsvarande tygpersonal. I samband härmed har förvaltare i såväl förråds- samt kassatjänst hänförts till kaptens tjänstegrad. Det bör tillkomma den fortsatta utredningen att närmare pröva systemet ifråga. Härvid bestämmes även tjänstegraden för andra än vid truppförbanden tjänstgörande kompaniofficerare och förvaltare.

Beträffande intendenturpersonal i arvodesbefattning och intendenturtruppernas utbildningspersonal gäller vad som sagts på sid 445—446 angående motsvarande tygpersonal. Armémusiken Arméns musikpersonal är sammanförd i musikkårer efter storlek hänförda till typ 1, 2 eller 3 samt anslutna till truppförband. Personalen har militär ställning. Officerspersonalen utgöres av musikdirektörer av 1. och 2. graden med kaptens respektive löjtnants tjänstegrad. Övrig befälspersonal utgöres av underofficerare och underbefäl, samtliga med militära titelbenämningar, varje titel med prefixet »musik», nämligen musikfanjunkare, musiksergeant, musikfurir o s v . F ö r närvarande räknar musikfanjunkare tjänsteställning efter löjtnant och musiksergeant efter fänrik. 1947 års musikutredning, vilken haft till u p p d r a g att bl a upptaga till behandling frågan om militärmusikens ställning i vårt land, har den 3. februari 1951 överlämnat betänkande med förslag rörande militärmusikens uppgifter och organisation. Enligt förslaget ifråga skulle de militära musikkårerna framdeles helt och hållet ägna sig åt musikalisk verksamhet — militärt eller civilt — och den militära utbildningen begränsas till i vanlig ordning fullgjord värnpliktsutbildning. Med hänsyn till den rationellt förändrade ställning inom försvarsväsendet, som militärmusiken sålunda skulle erhålla, föreslår musikutredningen, att militärmusikerna skulle erhålla civilmilitär tjänsteställning. I samband härmed borde de nuvarande till militära grader anslutna tjänstebenämningarna ersättas med yrkesbetonade tjänstebenämningar, nämligen musikkorpral (motsvarande) med musiker, musikfurir med 1. musiker,

musiksergeant med musikmästare, samt musikfanjunkare (motsvarande) med 1. musikmästare. Med musikpersonalens övergång till civilmilitär ställning skulle följa senare pensionsålder än vad nu är fallet. Hinder borde icke möta, att civilanställd musikpersonal tillägges tjänstcklasser, därest så befunnes lämpligt. Den föreslagna befälsorganisationen påverkar icke i och för sig musikpersonalens organisation. Då befälsorganisationen emellertid icke längre räknar med aktiv underofficerspersonal, kan det icke vara lämpligt att för den aktiva musikpersonalen bibehålla underofficerstitlar. Som framgår av vad musikutredningen enligt ovan föreslagit, böra även av andra skäl musikpersonalen ges andra med yrkesutövningen samhöriga titelbenämningar. I övrigt finnes icke anledning närmare ingå på frågan om armémusikens organisation. Vissa skolor och utbildningsanstalter Arméns

underofficersskola

Vid arméns underofficersskola meddelas för närvarande undervisning med underofficersexamen som mål. Antalet elever beräknas till 130—150. Skolans, stat upptager omkring 25 officerare och underofficerare och 7 civila tjänstemän ävensom ett antal befattningar för arvodespersonal. För skolan jämte försvarets läroverk avses dessutom ett 50-tal icke ordinarie tjänstemän såsom vaktmästare och biträden av olika slag. Skolan är avsedd att vid för samtliga truppslag genomförd befälsorganisation utgå ur försvarets organisation. Försvarets

läroverk

Försvarets läroverk h a r till uppgift att meddela fast anställt manskap och värnpliktiga ur alla försvarsgrenar den allmänbildning, som fordras för att vin-

na anställning såsom officer eller underofficer på aktiv stat ävensom de kunskaper i tekniska ämnen, som äro av betydelse för tjänstgöringen vid vissa specialtruppslag. Därjämte skall vid läroverket meddelas undervisning för realexamen. Läsåret 1950—51 tjänstgjorde vid läroverket omkring 87 lärare, varav 31 timlärare. Elevantalet var samma läsår 051, varav 340 från armén. Försvarets läroverk är, som framgår av 7. kap »Skolreformen och befälsfrågan», vid för samtliga försvarsgrenar genomförd befälsorganisation icke längre erforderligt för sin nuvarande egentliga verksamhet. Den undervisning i allmänbildande ämnen, som officersutbildningen fordrar, är avsedd meddelas genom det allmänna undervisningsväsendets försorg. Krigsskolan Ifråga om krigsskolan och dess personalstat hänvisas till vad därom anförts i 3. kap »Rekrytering och utbildning till officer på aktiv stat.» Enligt detta förslag utökas antalet elever ur infanteriet från omkring 80 enligt 1942 års beräkningar till omkring 95. Den föreslagna befälsorganisationens tillämpning på övriga truppslag kommer sannolikt att hava till följd en motsvarande utökning av elevantalet från dessa. Därigenom kommer vissa ändringar att bliva erforderliga ifråga om krigsskolans personalstat. Frågan härom sammanhänger med det fortsatta utredningsarbetet. Angående krigsskolans övningskompani hänvisas till vad därom sägs i detta kapitel (sid 437). Infanieriofficersskolon skjutskolan

och

infanteri-

Vid infanteriofficersskolan och infanteriskjutskolan meddelas den för samt-

liga infanteriets officerare obligatoriska teoretiska och teoretisk-praktiska utbildningen. Den teoretiska utbildningen — infanteriofficersskolan — är nära samordnad med samma utbildning vid övriga truppslag. Undervisningen handhaves av skjutskolans lärarpersonal. Vid skjutskolan bedrives företrädesvis praktisk utbildning i form av kurser för officerare av olika grader och underofficerare m fl. Vid skolan tjänstgörande lärarpersonal är till övervägande del upptagen på särskild stat. Behovet av ett mindre antal repetitörer tillgodoses genom årliga kommenderingar. Elevantalet vid infanteriofficersskolan, som enligt 1941 års försvarsutredning beräknades till omkring 75, kommer enligt förevarande förslag att utökas till omkring 95. Även antalet elever i infanteriskjutskolans officerskurs kommer att ökas, men däremot erfordras icke några kurser för underofficerare. Med anledning härav kan en förstärkning av lärarkadern bliva erforderlig. Utbildningen vid de olika truppslagens officersskolor böra emellertid nogsamt samordnas. Med hänsyn härtill bör frågan om erforderliga ändringar ifråga om berörda skola upptagas till prövning vid det fortsatta utredningsarbetet. Angående infanteriskjutskolans övningstrupp hänvisas till vad därom sägs i detta kapitel (sid 437). Vissa särskilda

skolor

Vid armén finnas flera för särskilda ändamål avsedda skolor såsom tyg- och intendenturförvaltningsskolorna, ridskolan, gymnastik- och idrottsskolan, underhållsskolan, motorskolor m m. Verksamheten vid nämnda skolor är regelmässigt fördelad på särskilda kurser för officerare och särskilda för underofficerare. Den föreslagna befälsorganisationen gör sistnämnda kurser obe-

hövliga, varmed följer en förenklad utbildning. En revidering av verksamheten blir sålunda erforderlig. Denna tillhör det fortsatta utredningsarbetet, då skolorna icke blott avse infanteriet utan även andra truppslag.

börliga truppförband. Den tillämnade organisationen har avseende jämväl på övriga truppslag. Det tillkommer det fortsatta utredningsarbetet att upptaga denna fråga till slutlig handläggning.

Rekrytering och utbildning av fast anställt underbefäl

Reservstaten

Volontärinstitutionen ersattes enligt förslaget med en starkt begränsad rekrytering och utbildning till fast anställd instruktör. Vid 1952 års riksdag i enlighet härmed fattat beslut föranleder systemets tillämpning vid samtliga trupp slag. Den omfattande verksamhet ifråga om rekrytering och utbildning, som volontårinstitutionen för närvarande pålägger vissa högre myndigheter, staber och truppförband samt försvarets socialbyrå, erfordras icke längre eller begränsas i mycket hög grad. Skolor klass 1, volontärskolor, korpralsskolor och furirskolor med tillhörande undervisning i allmänbildande ämnen utgå och ersättas med regelmässigt centralt ordnade instruktörsskolor med relativt starkt begränsat elevantal. Den obetydliga årsrekryteringen kan väl ombesörjas vid vederbörliga regementen. Den personalrevidering vid vissa myndigheter, som sålunda blir en följd av reformen ifråga, är av den natur, att den lämpligen bör anförtros det fortsatta utredningsarbetet. Vid infanteriet tjänstgörande befattningshavare tillhörande andra truppslag Den fast anställda hovslagar- och sjukvårdspersonalen rekryteras, utbildas och redovisas för närvarande vid kavalleriet respektive trängtrupperna. Enligt förevarande förslag tillgodoses infanteriets behov av sådan personal med överfurirer, anställda vid veder-

Arméns reservstat upptager följande militära befattningar: 1 generalmajor, 17 överstar, 8 överstelöjtnanter, 87 majorer, 72 kompaniofficerare och 106 underofficerare. Förslaget räknar med regementsofficerare enligt gällande ordning. Diiremot utgår ur organisationen reservstaten för såväl kompaniofficerare som underofficerare. Då reservstaten är gemensam för samtliga truppslag, tillhör denna fråga det fortsatta utredningsarbetet. Förtidsavgången personal i reserven Enligt gällande bestämmelser äro officerare och underofficerare, vilka utan rätt till pension avgått från aktiv stat, berättigade att på ansökan vinna inträde i reserv. För personalen ifråga, som benämnes förtidsavgången personal i reserven, gäller i huvudsak enahanda bestämmelser som för motsvarande reservanställd personal. Det ligger i sakens natur, att den aktiva personal, varmed förslaget räknar, nämligen officerare och överfurirer, måste beredas möjlighet att, i likhet med vad nu är fallet, avgå ur aktiv tjänst före pensionsålderns inträde. Därigenom tillföres försvaret en väl utbildad befälsreserv. Ur rekryteringssynpunkt är det även av stort värde att organisationen innesluter möjligheter för den enskilde att utan alltför stora ekonomiska uppoffringar kunna under vissa förhållanden övergå till annan levnadsbana. 449

Den sålunda organiserade reserven bör omfatta dels officerare, dels överfurirer. Då höga krav böra ställas på ifrågavarande personals användbarhet i fält, synes inträde i reserven icke böra medgivas för personal med lägre tjänstetid som löjtnant och fänrik, respektive överfurir och furir än sex tjänsteår, motsvarande en levnadsålder av omkring 28 år. Äter synes med hänsyn till syftet en övre åldersgräns böra sättas för sådant inträde, förslagsvis 10 tjänsteår, motsvarande en levnadsålder av omkring 32 år. Den förmån, som för närvarande beredes förtidsavgången personal, utgöres av rätt att såsom reservanställd utbekomma en engångspremic närmast vid 38 års ålder om 4— 5 000 kronor för officer och 3—4 000 kronor för underofficer eller däremot svarande årspension vid 55 års ålder. Det synes ligga närmast till hands att vid inträde i den föreslagna reserven tillerkänna officer resp överfurir en engångspremie. Denna bör ges en sådan storlek, att den bereder den enskilde en verklig ekonomisk hjälp vid omläggning av levnadsbana, samtidigt som den utgör ett påtagligt erkännande av utförda prestationer. Därigenom kan det även bliva möjligt att få till stånd förevarande ur försvarssynpunkt synnerligen värdefulla reservtillgång av befäl. Självfallet bör premien utgå med olika belopp vid avgång efter 6 och 10 tjänsteår. Efter inträde i reserv bör följa skyldighet för vederbörande att fullgöra viss tjänstgöring. Härvid synes i 8. kap »Reservanställt befäl» föreslagna bestämmelser böra i tillämpliga delar gälla. Med inträde i reserv bör jämväl följa skyldighet att kvarstå i reserv till u p p n å d d a 50 levnadsår. Även denna fråga berör icke blott infanteriet utan även andra truppslag och bör fördenskull närmare prövas under det fortsatta utredningsarbetet. 450

Avlöningsfrågor Det råder icke något tvivel om att storleken av de löneförmåner, som beredas befälet, är av avgörande betydelse för dess rekrytering. Avlöningsfrågor ligga emellertid vid sidan av det uppdrag, som meddelats befälsutredningen. Det synes dock som om senare års åtgärder ifråga om militärbefälets avlöning varit ägnade att i stort sett tillgodose dess berättigade anspråk i förhållande till andra statens tjänstemän. På denna väg torde därför i rådande personalläge föga vara att vinna i rekryteringsfrämjande syfte. Uppmärksamhet bör emellertid fästas på ett tjänsteförhållande, som, utredningen veterligt, icke blivit behörigen beaktat vid avvägning av militärbefälets löneförhållanden. Det vid trupp tjänstgörande militära befälet — kompaniofficerare och överfurirer — har att fullgöra en tjänst, som är väsentligt mer påfrestande än den som fullgöres av statens tjänstemän i allmänhet, inbegripet de vid staber och förvaltning tjänstgörande militära befattningshavarna. Den dagliga tjänstgöringstiden kan icke regelbundet infogas i en bestämd dagordning, utan måste ofta fullgöras under växlande tider av dygnet. Sålunda är numera med hänsyn till kravet på en truppmässig utbildning denna ofta förlagd till natten. Vid utbildningens ordnande måste, om syftet med densamma skall kunna tillgodoses, krigets fordringar städse hållas i sikte. Detta har till följd att utbildningen ofta måste äga rum utomhus oavsett väderoch temperaturförhållanden. Under fälttjänstövningar och truppövningar måste tjänsten stundom äga rum i sammanhängande följd under flera dygn utanför förläggningsområdet. Även förr ställdes stora krav i nämnda avseende på truppbefälet. Med allt-

fort stegrade krav på en fältmässig utbildning och särskilt ifråga om tjänst under den mörka delen av dygnet samt värnpliktstjänstgöringens utsträckande till praktiskt taget hela året hava nyssberörda krav i betydande omfattning stegrats. För det aktiva befälet är en dylik tjänsteprestation icke såsom för värnpliktiga och reservanställda endast tillfälligt återkommande, utan samhörig med den normala tjänsten år efter år intill uppnådd pensionsålder. Förhållandet ifråga, som ställer truppbefälet i en särklass i förhållande till andra tjäns-

temän, är numera ägnat att försvåra befäl srekry teringen. Det bör därför tagas i övervägande huruvida icke varje vid trupp tjänstgörande kompaniofficer och överfurir bör månatligen tillerkännas ett särskilt trupparvode. Beräknas månadsbeloppet till varje vid trupp tjänstgörande infanteribefäl av kompaniofficers eller överfurirs grad till 50 kronor, skulle årskostnaderna för infanteriet uppgå till 1 300 000 kronor. Frågan bör göras till föremål för särskild undersökning under det fortsatta utredningsarbetet.

TIONDE

KAPITLET

Jämförande kostnadsberäkningar

Syftet med kostnadsberäkningar i förevarande läge kan endast vara att ge en ungefärlig uppskattning om förslagets innebörd ur kostnadssynpunkt. Fördenskull finnes icke anledning framlägga i detalj gjorda beräkningar. Det låter sig icke heller göra, då i många fall utgående kostnader avse icke blott infanteriet utan samtliga truppslag (försvarsgrenar). I följande sammanställning redovisas huvudposterna ifråga om kostnaderna för det framlagda förslaget till befälsfrågans lösning jämförda med motsvarande kostnader enligt nu gällande organisation. Därav framgår, att de kostnader, som uteslutande avse infanteriet, äro 1 810 000 kronor lägre än enligt gällande organisation. Härvid har hänsyn icke tagits till vissa följdverkningar ur kostnadssynpunkt, vilka då de ha avseende på andra truppslag (försvarsgrenar) än infanteriet, endast kunna ungefärligen angivas. Besparingar uppstå sålunda, såsom framgår av sammanställningen ifråga genom att vissa läroanstalter — arméns underofficersskola och försvarets läroverk — förutsättas skola utgå ur organisationen samt att medel icke vidare erfordras för bl a civilanställningsåtgärder, anställningspenningar ävensom för arvoden åt civila lärare vid truppförbandens skolor. De härigenom uppkommande besparingarna kunna uppskattas till åtminstone 3 mijoner kronor per år.

452 Befälsreformen innebär slutligen vissa åtgärder, vilka icke ha något direkt samband med förevarande förslag till befälsfrågans lösning. Här må endast omnämnas förslagen om trupparvoden åt visst utbildningsbefäl samt premier jämväl åt sådana officersvärnpliktiga, vilka ämna vinna anställning som officerare på aktiv stat. Beträffande dessa kostnader hänvisas till vad därom anförts i resp kapitel. Förslaget kommer sålunda att medföra besparingar. Vid bedömandet av kostnaderna bör dessutom hållas i sikte, att den verkställda utredningen haft till syfte att åstadkomma en såväl kvantitativt som kvalitativt förbättrad befälsorganisation. Endast därigenom är det nämligen, såsom 1949 års gruppchefsutredning även framhållit, möjligt att hålla utbildningstiden för de värnpliktiga och främst för de värnpliktiga i allmänhet inom rimliga gränser och ändock nå ett godtagbart resultat. Det har icke ingått i befälsutredningens uppdrag att utreda frågan om utbildningstidens längd för sistnämnda värnpliktiga under förutsättning av den ovan föreslagna befälstillgången. Det kan emellertid framhållas, att kostnaden för här avsedda värnpliktigas utbildning under blott 14 dagar uppgår till ett belopp av omkring 3 miljoner kronor.

av kostnaderna

Sammanställning för föreliggande förslag jämförda med motsvarande ligt nu gällande organisation. Utgiftsändamål m m.

A. Kostnader,

som uteslutande

avse

Förslag

Nu gällande organisation

981 000

47 325 000 2 000 000 681 000

63 000

363 000

114 000

86 000

51 324 000

2. Begränsat antal reservstatsbeställningar Minskade lönekostnader

4.

en-

infanteriet

1. Kostnader för aktiv personal a) direkta avlöningskostnader b) n a t u r a f ö r m å n e r åt blandavlönat m a n s k a p c) ekiperingsbidrag åt fast anställd personal d) k r o n a n s kostnader för beklädnad m m åt furirer (korpraler) e) beklädnadshjälp åt n y u t n ä m n d a fänrikar, sergeanter resp överfurirer

3. Ändrad organisation ifråga anställda personalen Lönekostnader m m

kostnader

om den i reserven

574 000 direkt

1 400 000

Värnpliktskostnader a) Ökade kostnader för utbildning av värnpliktiga på grund av m i n s k a t antal fast anställt manskap b) Ändrad uttagning och utbildning av värnpliktiga officerare och underofficerare: dagkostnader ... premier Summa under A

B. Kostnadsförändringar, föranledda av förslag andra truppslag än infanteriet eller krigsmakten

3 200 000

930 000 15 264 000 2 713 000 72 789 000

16 904 000 3 466 000 74 599 000

berörande i övrigt

1. Kostnader för civila l ä r a r e vid truppförbandens skolor 2. Civilanställningsåtgärder 3. Anställningspenningar 4. Nedläggande av försvarets läroverk 5. Nedläggande av AUS Summa under B

630 000 525 000 65 000 840 000 924 000 2 984 000

ELFTE

KAPITLET

Förslaget inför övergången

Den tillgång på aktivt officersutbildat befäl, som förslaget ger, är dess största förtjänst. Därigenom har det blivit möjligt att avlägsna allvarliga brister i det bestående och ge åt krigsorganisationen erforderlig säkerhet i ledningen. Detta h a r kunnat vinnas genom att avstå från en med gången tids härorganisation samhörig, men alltjämt bestående indelning av befälet i en relativt begränsad officerskår och en endast för lägre befattningar avsedd väl så stark underofficerskår. De ekonomiska resurser, som statsmakterna ställt till förfogande, ha i stället utnyttjats för att åstadkomma en enda stark befälskär, inom vilken alla äro officersutbildade och användbara för bestridande av kvalificerade krigsbefattningar. Med hänsyn till vad ovan anförts är det av särskild vikt, att den nya befälsorganisationen snarast kommer till stånd. Det ligger emellertid i sakens natur, att en nyrekrytering tager avsevärd tid. Fördenskull är det desto betydelsefullare, att de båda befintliga befälskårerna — officerskåren och underofficerskåren — utan omgång infogas i den föreslagna befälskåren. Beträffande officerskåren bör detta icke vara förenat med några svårigheter. Det behöver icke heller vara fallet ifråga om underofficerskåren under förutsättning att dels underofficerarnas behov av särskild utbildning, inriktad på deras avsedda krigsanvändning, i vederbörlig omfattning tillgodoses, dels nödig hänsyn ta-

ges till de nuvarande båda kårernas inbördes ställning i organisationen. Underofficersbefälets militära utbildning är främst inriktad på bestridandet av plutonchefs-, plutonsinstruktörs- och motsvarande befattningar ävensom vissa ansvarsfulla befattningar inom förvaltningsområdet. Karaktäristiskt för utbildningen ifråga är den mångåriga trupptjänst, som underofficersaspiranterna måste fullgöra såsom underbefäl före befordran till lägsta underofficersgraden. I allmänhet sker sådan befordran först vid 28 års ålder. På den grund är även underofficerarna regelmässigt kompetenta att i fred bestrida plutonchefsbefattningar. Vad beträffar de föreslagna kaptensbefattningarna äro dessa redan i gällande ordning i flertalet fall besatta med förvaltare eller fanjunkare, de förra i tjänsteställningshänseende infogade mellan de nuvarande kaptens- och löjtnantsgraderna, de sistnämnda med tjänsteställning närmast efter löjtnant. På grund av ovan anförda förhållanden synes det vara en i och för sig naturlig och principiellt riktig åtgärd att vid en övergång tillerkänna underofficerare, avsedda för nyssberörda befattningar, häremot svarande tjänstegrader inom den föreslagna befälskåren med ty åtföljande avlöningsförmåner. — Den nuvarande underofficerskåren är regelmässigt avsedd endast för sådana krigsbefattningar, som kunna bestridas med reserv- eller värnpliktsbefäl. Inom den föreslagna befälskåren avses där-

emot befälet för bestridande av högre och mera ansvarsfulla befattningar, främst kompanichefsbefattningar. En särskilt betydelsefull åtgärd blir därför, att så gott sig göra låter, bibringa underofficersbefälet den ytterligare utbildning, som erfordras med hänsyn till nyssnämnda krigsanvändning. Denna utbildning bör med hänsyn till sitt värde för försvarets befälsberedskap meddelas så snart ske kan. Samtidigt måste även tillses, att tilläggsutbildningen ifråga om de yngre årskursernas underofficerare ges en sådan omfattning, att enahanda utvecklings- och befordringsmöjligheter beredas som för övrigt befäl inom kåren. Med hänsyn till den ytterligare militära utbildning, som bör meddelas underofficer för att möjliggöra en effektivare krigsanvändning, kan underofficerskåren lämpligen uppdelas i tre åldersgrupper. En första gräns bör sättas vid uppnådda 38 levnadsår. Denna kategori omfattar samtliga förvaltare och fanjunkare samt ett stort antal sergeanter. Med hänsyn till åldersläget böra kraven på ytterligare militär utbildning för ifrågavarande underofficerare begränsas. Den fordran bör dock uppställas, att, där krigsanvändningen så betingar, sådan tilläggsutbildning skall meddelas vid vederbörliga regementen och i sin helhet icke behöva omfatta mer än omkring 2 månader, lämpligt fördelade under utbildningsåret. En ålderskategori har ansetts böra omfatta underofficerare, som vid skedets slut uppnått 37—33 levnadsår. Dessa böra meddelas en utbildning, som i värde motsvarar infanteriofficersskolan. En begränsning är nödvändig men är även berättigad med hänsyn till denna kategoris mångåriga befälsrutin. Här föreslås en 3 månaders centralt ordnad kompanichef skurs.

Den sista kategorin underofficerare omfattar den yngre delen, som uppnått högst 32 levnadsår. För här avsedda underofficerare bör utbildningskraven ytterligare skärpas. F o r d r a n bör vara genomgång av infanteriofficersskolan. Tillfälle bör vidare beredas att under ett år bedriva studier i allmänna ämnen vid gymnasium för vuxna. Det ovan anförda ger vid handen, att det med hänsyn till fredsanvändningen synes naturligt att vid en övergång låta förvaltare och fanjunkare i vissa befattningar inträda i kaptensbefattningar samt övriga underofficerare i lägre befattningar inom befälskåren. Kraven på ytterligare utbildning för den avsedda krigsanvändningen kunna även tillgodoses. Den äldsta åldersgruppen meddelas erforderlig utbildning vid vederbörliga regementen; mellangruppen genomgår särskild kompanichefskurs; för den yngsta gruppen ställes fordran på genomgång av infanteriofficersskolan liksom för övrigt befäl inom befälskåren. Ur synpunkten av underofficersbefälets utbildning och avsedda användning i fred och i krig bör sålunda icke finnas några hinder för dess omedelbara infogande i den nya befälsorganisationen. Ett sammanförande av de båda högre befälskårerna — officers- och underofficerskårerna — till en enda befälskår är emellertid obestridligen ett betydelsefullt ingrepp i den bestående ordningen. Tyvärr förhåller det sig nämligen så, att särskilt socialt sett, ofta en starkt markerad gräns upprätthålles mellan de båda kårerna. Traditions- och känsloskäl utöva stundom ett bestämmande inflytande. Fördenskull kan mången svårligen förlika sig med att, även om det blott gäller en övergångsperiod, sammanföra befäl ur de nuvarande officers- och underofficerskårerna i en och samma befälsorganisation. Som ovan framhållits, bör nyssberörda 455

förhållande beaktas vid övergångens verkställande. Ifråga om vissa grader framtvingar läget i och för sig vid tiden för en övergång ett isärhållande av de båda kårernas befäl. Beställningarna inom den högre kaptensgraden — kapten av 1. graden —, komma sålunda att under avsevärd tid framåt att besättas med kaptener och löjtnanter ur den nuvarande officerskåren. Den lägre kaptensgraden kommer åter att huvudsakligen besättas med förvaltare och särskilt dugliga stabs- och truppunderofficerare. Löjtnanter tillhörande den nuvarande officerskåren, vinna tillträde till denna grad först vid 38 års ålder och i det fall, att befordran till kapten av 1. graden icke kunnat ske. Vad däremot beträffar löjtnantsgraden synes under övergångstiden möjlighet böra beredas att formellt hålla isär de båda kårernas befäl, så länge detta anses erforderligt, dock utan rubbning av den gemensamhetsgrund ifråga om utbildning m m, på vilket förslaget vilar. Löjtnantsgraden förbehålles i enlighet härmed det befäl, som vid tiden för övergångens början innehava officersbefattning eller senare genomgått krigsskolan och vunnit officersbefordran samt underofficerare, som efter övergång till den nya befälskåren genomgått infanteriofficersskolan. För övriga underofficerare avses såsom övergångsform en särskild officersgrad — löjtnant av 2. graden —. Från denna grad kan självfallet befordran ske till kapten, eller i särskilda fall även till kapten av 1. graden enligt i förslaget angivna grunder. Enligt ovan överföras som nämnts löjtnant av 2. graden till löjtnant efter genomgången av infanteriofficersskola. I enlighet med det ovan anförda blir den föreslagna befälskåren under övergångstiden utformad på följande sätt.

456 Befordran till fänrik efter genomgången krigsskola, efter 2 års tjänst såsom sådan befordran till löjtnant, genomgång av infanteriofficersskolan eventuellt efter studier vid gymnasium för vuxna, efter hand befordran till kapten av 1. graden eller i visst fall till kapten: allt sker på sätt angivits i förslaget. Den nuvarande officerskårens kaptener besätta vid övergångens början de föreslagna beställningarna såsom kaptener av 1. graden: officerskårens löjtnanter och efter hand även fänrikarna löjtnantsbeställningar. Enligt ovan sker efter hand befordran till kaptener av 1. graden och kaptener. Den nuvarande underofficerskårens förvaltare besätta vid övergångens början kaptensbeställningar. Övriga underofficerare inträda i befälskåren såsom löjtnanter av 2. graden. De, som genomgå infanteriofficersskolan, överföras till löjtnantsgraden. Befordran till kapten och till kapten av 1. graden sker på sätt förslaget förutsätter. Det ligger i sakens natur, att tjänsten för löjtnanter i vissa avseenden blir en annan än för löjtnanter av 2. graden. Löjtnanten blir ofta sysselsatt med utbildning vid högre militära skolor, i befattningar vid högre staber o d. Målet för dennas verksamhet blir mer inriktat på förberedelser för rekrytering av icke blott de högre befattningarna vid regementena utan även av befattningar vid arméns centrala skolor och kårer. Tjänsten vid regementena, som huvudsakligen kommer att fullgöras i befattning såsom plutonchef och plutonsinstruktör, blir dock i allt väsentligt av enahanda beskaffenhet för såväl löjtnanter som löjtnanter av 2. graden. Vid sådant förhållande bör icke heller någon skillnad i lönehänseende förekomma. Tjänsteställningen

mellan

löjtnanter

och löjtnanter av 2. graden bör regleras årsklassvis efter datum för fullmakt (konstitutorial) såsom officer, respektive underofficer. Det aktiva befälet förutsattes vidare tillerkännas inom varje grad tjänsteställning framför reservanställda och dessa i sin ordning framför det värnpliktiga befälet. Löjtnanter av 2. graden likställas härvid med löjtnanter. Genom 1950 års skolreform kommer den nioåriga enhetsskolan, som är avsedd att ersätta folkskolan och realskolan, att bli den för alla gemensamma medborgarskolan, syftande mot ett för alla lärjungar i medborgerligt avseende likvärdigt slutmål. Den utbildning, som ligger ovanför enhetsskolan, får karaktären av specialutbildning, anpassad efter olika levnadsbanors och yrkens behov. Gymnasiestudierna med studentexamen som avslutning blir under sådana förhållanden en väg vid sidan av många andra vägar fram till den bildningskompetens som krävs för utbildning till mera kvalificerade yrken. Gymnasiet med dess tre linjer — latinlinjen, reallinjen och den allmänna linjen — är avsett för lärjungar som ämnar gå vidare på olika, i huvudsak akademiska utbildningsvägar. Studentexamen kan däremot inte sättas som villkor för tillträde till utbildning för alla de yrken, som kräver högre kompetens. Rekryteringen för många sådana yrken är bäst betjänt med egna speciella utbildningsvägar, så utformade, att de ger den för dessa banor erforderliga utbildningen i såväl allmänbildande som yrkesbetonade ämnen. I enlighet med denna grundåskådning är även den »långa vägen» för officersyrket organiserad. Härav följer, att officeren genom den sålunda meddelade utbildningen regelmässigt når en högre nivå än den en formellt avlagd studentexamen ger. Det har synts angeläget att inför över-

gången framlägga denna grundåskådning. Av särskilda skäl har den sin givna tillämpning bl a ifråga om officersyrket på grund av dettas speciella natur. Förslaget till reform av officersutbildningen är grundat på en genomförd skolreform. Det kommer emellertid att ta avsevärd tid, innan skolreformen genomförts över hela linjen. Alltjämt pågår försöksverksamhet dels i fråga om enhetsskolans utformning, dels beträffande gymnasieorganisationen. Den av befälsutredningen föreslagna utredningen om praktiska gymnasier h a r nyligen blivit igångsatt. Det allmänna undervisningsväsendets definitiva utformning är sålunda ännu inte avslutad. Under sådana förhållanden blir det nödvändigt att grunda övergången till den nya befälsordningen på gällande skolsystem. Enligt förslaget har avgångsbetyg från enhetsskolan med kvalificerade betyg i vissa ämnen satts som villkor för tillträde till krigsskolan. Såsom framgår av den gjorda utredningen motsvarar sådant avgångsbetyg i här relevanta avseenden i stort sett realexamen. Följaktligen bör realexamen tills vidare uppställas som allmänbildningsgrund för tillträde till krigsskolan. Efter skolreformens genomförande kommer avgångsbetyg från enhetsskolan att beteckna måttet på normal medborgerlig skolbildning. Under åtskilliga år framåt kommer emellertid den gamla ordningens folkskola att vara bildningsgrunden för vida folklager. Därest det anses nödvändigt att under övergångsåren bereda möjlighet för värnpliktiga med enbart folkskoleunderbyggnad att vinna anställning som aktivt befäl, måste dessa värnpliktiga bibringas sådant tillskott ifråga om kunskaper i allmänbildande ämnen, att realexamens nivå uppnås. Detta bör ske efter samma grunder, som i förslaget tillämpats för den »långa vägens» officersbefäl. 457

TOLFTE

KAPITLET

Förslaget i sammanfattning och dess innebörd

Den lösning av befälsfrågan vid armén, i först hand vid infanteriet, till vilken förslag framlagts i det föregående, h a r i allt väsentligt kunnat utarbetas med iakttagande av departementschefens vid befälsutredningens tillsättande avgivna riktlinjer. Förslaget skiljer sig fördenskull i åtskilliga avseenden från den bestående ordningen. Främst får förslaget sin prägel därav, att volontärinstitutionen utgått ur organisationen och att det icke räknar med någon underofficerskår. Volontärinstitutionen hade ursprungligen till syfte att förse såväl krigs- som fredsorganisationen med erforderligt antal underbefäl. Med antagandet av 1941 års värnpliktslag blev det möjligt att täcka krigsbehovet med för ändamålet utbildade värnpliktiga. Det återstod för volontärinstitutionen praktiskt taget endast att i fred tillgodose behovet av gruppchefer och biträdande instruktörer vid utbildning av värnpliktiga. — Förslaget innebär att nyssberörda gruppchefsbehov, som närmast förefinnes u n d e r tiden för förbandsutbildningen — d v s under 7 månader av den till 10 månader stadgade första tjänstgöringen för värnpliktiga i allmänhet — kommer att tillgodoses med värnpliktsbefäl. Under de tre återstående månaderna, vilka äro avsedda för meddelande av enskild soldatutbildning, har det varken ansetts nödvändigt eller lämpligt att räkna med vare sig volontäranställt eller värnpliktsutbildat under-

befäl. Såsom biträden i utbildningsarbetet avses under denna period uteslutande på aktiv stat anställda instruktörer i underbefälsbefattning. Det aktiva befälet i den föreslagna organisationen är icke såsom för närvarande uppdelat i en officerskår och en underofficerskår utan sammanfört i en enda befälskår, direkt rekryterad ur de värnpliktigas led, i dess helhet officersutbildad efter ett enhetligt system samt med för envar samma möjlighet till anställning och befordran. Befälskåren — omkring 125 per regemente — är så beräknad, att krigsorganisationens ofrånkomliga krav på högre yrkesutbildat befäl skall kunna på ett tillfredsställande sätt tillgodoses. Med det sålunda utökade antalet officersutbildat befäl beredes jämväl större tillgång på kvalificerad lärarpersonal vid utbildning av värnpliktiga, i och för sig en förutsättning för vinnande av ett gott utbildningsresultat. Förslaget upptager vidare en aktiv kader av underbefäl, avsedd att under det årliga fredsutbildningsarbetet tjänstgöra såsom biträdande lärare och instruktörer. Detta underbefäl utgöres dels av instruktörer för utbildning inom vissa specialområden — instruktörer i specialtjänst — dels av biträden vid utbildningsarbetet i övrigt särskilt under ovanberörda period för de värnpliktigas enskilda utbildning — instruktörer i vapentjänst. — Ytterligare upptager förslaget ett antal underbefäl för vissa be-

fattningar i den administrativa tjänsten. Det aktiva underbefälet rekryteras liksom det aktiva befälet ur de värnpliktigas led, varefter närmast utbildning sker för bestridande av vederbörliga instruktörsbefattningar. Underbefälskåren — omkring G7 per regemente — är så beräknad, att behovet av här avsedda instruktörer vid utbildning av värnpliktiga skall bliva på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodosett. Det är självfallet, att underbefälet ifråga även blir, en var inom sitt utbildningsområde, och så länge levnadsåldern icke lägger hinder i vägen, en värdefull tillgång för krigsorganisationen. Någon godtagbar lösning av befälsfrågan gives icke utan att krigsorganisationens krav bliva väl tillgodosedda. Därför ha ingående utredningar angående krigsorganisationen lagts till grund för förslaget ifråga. Dessa hava bestyrkt, vad den militära sakkunskapen städse framhållit, nämligen att vissa krigsbefattningar måste, för att säkerställa en betryggande truppledning, besättas med aktiv officerspersonal. Främst avses regementsofficersbefattningar samt chefsbefattningar vid stridande kompanier och motsvarande stabsbefattningar. Så länge befälskåren är uppdelad i tvenne hälfter — en officerskår och en endast för bestridande av lägre befattningar utbildad underofficerskår — ha nyssberörda krav icke kunnat och kan icke heller redan av kostnadsskäl tillgodoses. Förslaget gör däremot genom sin i dess helhet officersutbildade befälskår detta möjligt. Betydelsen härav framgår av det förhållandet, att enligt gällande ordning finnes en tillgång per fredsregemente av endast omkring 58 regements- och kompaniofficerare på aktiv stat och reservstat, under det att motsvarande tillgång enligt förslaget är omkring 116. Med hänsyn till krigsorganisationens

krav upptager förslaget vidare en reseFvofficersorganisation. Åtskilliga befattningar äro nämligen av den natur, att, även om för ändamålet icke erfordras aktiv eller därmed jämförlig personal, den officersutbildade värnpliktiga personalen icke utan ytterligare utbildning kan bestrida desamma. Förslaget avser sådana befattningar som chefsbefattningar vid andra än i egentlig mening stridande kompanier, vissa befattningar inom underhållstjänstens område, särskilda plutonschefsbefattningar m fl. Enligt gällande ordning, som dock i vissa avseenden uppställer större krav än ovan angivna ifråga om de reservanställdas krigsanvändning, är utbildningen till reservanställd officer densamma som för utbildning till värnpliktig officer. Efter anställningen fullgör visserligen reservofficerarna tjänst vart 3:dje år intill vissa åldersgränser. Intill 28 års ålder fullgör ändock den reservanställde regelmässigt endast omkring 56 dagars längre tjänstgöring än den värnpliktige officeren. Systemet kan sålunda knappast ge den reservanställde några större kvalifikationer än den värnpliktige officeren ifråga om krigsanvändning, särskilt i betraktande av att reservanställningen är frivillig. — Förslaget räknar med 2 månaders utbildning till reservofficer utöver vad som stadgas för utbildning till värnpliktig officer. Utbildningen ifråga skall direkt inriktas på den avsedda krigsanvändningen. Reservanställd officer skall vidare fullgöra tjänst som officer vartannat år under hela anställningstiden. -— Med hänsyn till krigsanvändningen föreslås en stark föryngring av reservofficerskåren. Kvarstående i tjänst är sålunda begränsat för reservanställd, avsedd för plutonchefstjänst till 34. året och för kompanichefstjänst till 42. året. Åldersproportionen är beräknad till ungefär Vi inom åldersläget 33—40 lev459

nadsår och % med högst 32 levnadsår. Motsvarande åldersvärden äro för närvarande omkring % över 40 år, % mellan 33 och 40 år samt Vs under 33 år. I överensstämmelse med nämnda rekryteringsåtgärdcr ifrågasattes, att det nuvar a n d e pensioneringssystemet för reservofficerare ersattes med gratifikationer, vilka utbetalas varje gång en extra repetitionsövning blivit fullgjord. Förslaget r ä k n a r med omkring 30 för kaptensbefattningar och 100 för subalternofficersbefattningar avsedda reservofficerare per regemente. Årsrekryteringen blir fördenskull större än vad som varit fallet under t ex perioden 1946—1950. Ändock blir årskostnaderna lägre än för närvarande. Den nuvarande reservunderofficerskåren är väl utbildad för bestridande av lägre befattningar. Åldersläget är däremot otillfredsställande. Omkring 94 % äro över 32 år, 67 % över 40 år och 45 % över 48 år. Som en följd av volontärinstitutionens avskaffande utgår även reservunderofficerskåren ur organisationen. Enligt förslaget bör för reservanställda underofficerare avsedda befattningar, särskilt med hänsyn till åldersläget besättas med värnpliktsbefäl. Det är redan av kostnadsskäl ogörligt att räkna med fredsanställd personal för besättande av krigsorganisationens lägre befattningar såsom plutonschefstroppchefs- och gruppchefsbefattningar. Nyssberörda befäl kan även, frånsett vissa specialbefattningar, enligt vad gjorda utredningar giva vid handen, på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodoses med värnpliktsbefäl av olika kategorier med i stort sett samma utbildningstider som enligt 1952 års stadganden. En förutsättning härför är dock, att utbildningen kan bedrivas med det större antal och mera kvalificerade befäl, som förslaget upptager i förhållande till vad för närvarande står till förfogande.

460 För bestridande av plutonchefs-, ställföreträdande plutonchefsoch motsvarande befallningar avses årligen komma att utbildas per regemente omkring 33 till officersutbildning uttagna värnpliktiga. För närvarande sker uttagningen försöksvis på frivillighetens väg. Med hänsyn till nödvändigheten att för ifrågavarande betydelsefulla befattningar årligen utbilda värnpliktiga till erforderligt antal och av bästa beskaffenhet har tvångsvis uttagning föreslagits. Dock ha pågående försök i detta avseende ansetts böra fortgå, innan frågan om tvångsvis uttagning upptages till slutlig prövning. Enligt 1941 års värnpliktsbestämmelser skulle ungefär samma antal som enligt förslaget uttagas för ändamålet ifråga. F ö r bestridande av troppchefs- och motsvarande befattningar avses årligen komma att utbildas per regemente omkring 20 till underofficersutbildning uttagna värnpliktiga. Antalet har kunnat begränsas. Enligt nyssberörda värnpliktsbestämmelser uppgick antalet till omkring 34. Enligt 1952 års riksdagsbeslut uppgår antalet till omkring 60. För tillgodoseende av behovet för bestridande av gruppchefs- och liknande befattningar räknar förslaget med ungefär samma antal som 1949 års gruppchefsutredning, d v s omkring 205 per år och regemente. Enligt 1952 års riksdagsbeslut uppgår antalet till omkr 220. Befälsrekryteringen sker enligt gällande ordning till å ena sidan en officerskår, å andra sidan en underofficerskår. Officersrekryteringen sker i stort sett på tre vägar: en för värnpliktiga med studentexamen, en för värnpliktiga utan sådan examen och en för fast anställt manskap. Den militära yrkesutbildningen är gemensam för dessa kategorier endast t o m kadettskolan och i många fall endast under tiden för nämnda skola. Under den gemensamma prövningen

vid denna skola bestämmes, vilka kadetter och i vilken ordning dessa kunna på grund av visad duglighet och lämplighet ifrågakomma för fortsatt utbildning till officer. Däremot blir icke denna på yrket inriktade värdesättning utan graden av utbildning i allmänbildande ämnen bestämmande för, när utbildningen till officer får fullföljas. Endast den värnpliktige studenten fortsätter utan avbrott den militära yrkesutbildningen vid närmaste krigsskolekurs. Övriga värnpliktiga och fast anställda utan sådan examen måste dessförinnan, oavsett sin ådagalagda militära duglighet, avlägga s k begränsad studentexamen vid försvarets läroverk. Först efter 2 å 3 år kan fördenskull kommendering ske till krigsskolan. De som vid sådant förhållande fullfölja utbildningen till officer, komma därigenom i ett försämrat åldersläge med begränsade befordringsoch utvecklingsmöjligheter, allt på grund av kravet på en allmänbildningsexamen av för yrket begränsat värde. Rekryteringsläget är för närvarande otillfredsställande. Antalet officersutnämnda med studentexamen har nedgått väsentligt. Sålunda utgjordes endast Vz av kursen 1950—1951 av studenter, övriga — värnpliktiga och fast anställda — hade avlagt begränsad studentexamen vid försvarets läroverk. I stor utsträckning är det studenter med övervägande låga studentbetyg som välja officersyrket. Vad de från försvarets läroverk utexaminerade beträffar innebär den begränsade studentexamen en sänkning av kraven på förutbildning till officer. De förhållanden, under vilka de härför erforderliga kunskaperna måst inhämtas, ha även haft till följd att deras förmåga att tillgodogöra sig utbildningen såsom officerare är sämre än studentens. — I stort sett kan i rådande läge de lägsta officersbefattningarna — d v s plutonchefsbefattningarna — be-

sättas på ett godtagbart sätt. Inom den här avsedda personalen finnes dock på grund av de med rekryteringen sammanhängande skilda utbildningsvägarna en påfallande dualism. Å ena sidan officerare, vilka på grund av avlagd studentexamen efter en relativt begränsad militär utbildning vunnit officersbefordran vid tidig ålder, å andra sidan för befattningarna ifråga fullt lika dugliga officerare, vilka på grund av kravet på begränsad studentexamen måst fullgöra avsevärt förlängd tjänstgöring före sin officersutnämning och därigenom försatts i ett försämrat läge ifråga om tjänsteställning och befordran. Vad däremot beträffar de högre befattningarna är deras rekrytering för närvarande långt ifrån säkerställd. Detta förhållande är främst att tillskriva den otillfredsställande bildningsnivån och vad särskilt beträffar studentrekryteringen dennas kvalitativt låga standard. Befälsrekryteringen till underofficerskåren sker på följande sätt. Efter genomgången instruktörsutbildning och underofficersskola samt en regelmässigt långvarig tjänst såsom underbefäl nås lägsta underofficersgraden numera knappast förr än vid omkring 28 års ålder. Avlagd realexamen eller förvärv av ungefär motsvarande kunskapsmått vid försvarets läroverk samt genomgången underofficersskola utgör villkor för befordran. Eljest sker befordran efter militär förtjänst och skicklighet. På grund av sin utbildning och långvariga trupptjänstgöring är underofficeren kompetent att bestrida plutonchefsbefattning i fred. Ofta fullgöres dock tjänst såsom plutonchefs ställföreträdare. Däremot utbildas icke och användes icke heller underofficerare i högre truppbefattning än plutonchefs. Kåren är för närvarande väl rekryterad. Den dåliga manskapsrekryteringen under senare år har ännu icke hunnit utöva något inflytande. 461

Enligt furslaget skall rekryteringen av allt befäl följa en enda för alla gemensam linje ända fram till officersutnämningen. Därigenom kan krigsorganisationens krav på kvalificerat aktivt befäl tillgodoses. Det årliga fredsutbildningsarbetet beredes därigenom tillgång på kvalificerad militär lärarpersonal. Officersrekryteringen sker uteslutande ur de värnpliktigas led. Denna är icke såsom för närvarande begränsad till den värnpliktskategori, som omfattar till underofficcrsutbildning antagna, utan omfattar samtliga till befälsutbildning uttagna värnpliktiga, sålunda även den ojämförligt största till gruppchefsutbildning uttagna kategorien värnpliktiga. Utbildningssystemet för den ene eller andre aspiranten får icke sin karaktär av det förhållandet, huruvida en begränsad studentexamen blivit avlagd eller icke, utan är i alla avseenden, sålunda även ifråga om utbildningstidens längd, detsamma för alla aspiranter ända fram till officersutnämningen. Rekryteringen bliver sålunda uteslutande ställd i beroende av den duglighet och lämplighet för officersyrket, som aspiranterna ådagalägga under den kontinuerligt bedrivna för alla aspiranter gemensamma utbildningen. Den gemensamma yrkesutbildningsvägen ger möjlighet till officersbefordran för alla under samma villkor och i samma åldersläge. Därmed följer även samma möjligheter till fortsatt utbildning och befordran såsom officer. Genom att frigöra rekryteringen från det formella kravet på studentexamen (begränsad) med ett för officersyrket ofta numera ringa värde, och, som framgår av det följande, på annat sätt tillgodose det behov av kunskaper i allmänbildande ämnen, som officersyrket har, tillgodoser förslaget helt och fullt

de krav på en demokratisk rekrytering, som statsmakten redan lång tid strävat efter att förverkliga. De villkor, som förslaget uppställer ifråga om förutbildning i allmänbildande ämnen, äro bestämda med hänsyn till vad skäligen kan anses erforderligt för bestridande av förekommande befattningar och bibringandet av härför tillräcklig militär utbildning. Ifråga om de lägre befattningarna har det ansetts vara av synnerligen vikt att icke genom för högt ställda fordringar utestänga dem som icke studerat vid gymnasium men som äga goda förutsättningar för officersyrket. De lägsta befattningarna utgöras av plutoninstruktörs- och plutonchefsbefattningar — för närvarande besatta med såväl officerare som underofficerare. Som villkor i förevarande avseende har förslaget fördenskull uppställt avgångsexamen från skolreformens enhetsskola med krav på kvalificerade betyg i vissa ämnen, valda med hänsyn till deras förmåga att utvisa begåvningar, samt i vissa avseenden fullständigad under den militära utbildningens gång. Berörda examen motsvarar i gamla skolordningen realexamen. Den bredd, rekryteringen därigenom får, utgör förutsättning för åstadkommande av ett effektivt urval och därmed även för att få fram en god rekrytering överhuvudtaget. För utbildningen till mera kvalificerade militära tjänster framlägger förslaget däremot skärpta krav på skolkunskaper. Regelmässigt anses icke ens studentexamen, avlagd vid avgången från det nuvarande gymnasiet, i alla avseende tillfyllest. Förslaget angiver vissa bestämda för officersyrket erforderliga kunskaper i allmänbildande ämnen, nämligen full studentexamensnivå i modersmålets skriftliga och muntliga behandling, i historia med samhällslära, filosofi, matematik efter realgymnasiets

fordringar, fysik, kemi, engelska och eventuellt också tyska. Den sålunda föreslagna skolbildningen kan väl mäta sig med den, som krävs för avläggande av studentexamen på reallinjen. Envar, som icke redan vid officersanställningen äger nyssberörda kunskapsmått, beredes möjlighet att utan särskild kostnad förvärva detsamma. Genom den kvalitetsförbättring, som sålunda vinnes, blir det möjligt att på ett helt annat sätt, än vad som för närvarande är fallet, rekrytera här avsedda kvalificerade officersposter. Förslaget är baserat på 1950 års skolreform. Fördenskull har även ett särskilt kapitel ägnats åt skolreformen och befälsfrågan. Principiellt sett skall utbildningen i allmänna ämnen meddelas yrkesmannen inom det militära liksom inom andra områden vid de allmänna undervisningsanstalterna eller där så icke alltid kan ske i direkt anslutning till yrkesutbildningen genom det allmänna skolväsendets försorg. I enlighet härmed skall försvarets läroverk utgå ur organisationen. Det vanliga gymnasiet ger genom den nya allmänna gymnasielinjen en bättre studieväg som förberedelse till officersyrket än de nuvarande linjerna. Detta gymnasium är emellertid avsett att framdeles utgöra en bildningsväg för rekrytering av de akademiska och mera teoretiskt betonade yrkena inom samhället. Dess klientel bör företrädesvis omfatta de teoretiska begåvningarna och teoretiskt intresserade allmänbegåvningarna. Det vanliga gymnasiet är därför icke helt lämpat för rekrytering av just officerskåren. Intet talar för att det i en framtid skall bli lättare än för närvarande att på denna väg rekrytera officersbanan, än mindre med för yrket kvalificerade studenter. Självfallet ger emellertid en vid vanliga gymnasiet avlagd studentexamen full kompetens för

inträde på officersbanan. De höga fordringar, som enligt ovan ställts på officer för befordran till högre befattningar, kunna dock under den militära utbildningens gång fordra komplettering på grund av luckor genom valet av studielinje. Utredning har på befälsutredningens förslag igångsatt i syfte att skapa en ny studieväg, sidoordnad med det vanliga gymnasiets — del praktiska gymnasiets väg. Denna väg avses för den för officersyrket särskilt lämpade begåvningstypen — de praktiskt inriktade allmänbegåvningar, vilka efter avslutad enhetsskola vilja förvärva kvalificerad utbildning för mera praktiskt betonad verksamhet. Sin huvudkaraktär skulle praktiska gymnasiet få genom praktisk utbildning av gymnasial karaktär. Vid sidan härav skulle allmänbildningen inom det vanliga gymnasiets studieområden, mera inriktad på de praktiska yrkenas och sålunda även officersyrkets behov, väl tillgodoses. Praktiska gymnasiet bör, när detsamma kommit till stånd, kunna ge ett icke obetydligt tillskott av arbetskraft, bättre förutbildad för officersyrket än den, som kommer från vanliga gymnasiet. Den rekryteringsväg, som plägar betecknas med benämningen långa vägen, hade till syfte att bereda fast anställt manskap och efter 1941 års reformer även värnpliktiga med lägre allmänbildning än som ansågs samhörig med studentexamen — - d v s praktiskt taget med endast folkskole- eller realexamen — möjlighet till officersanställning. Anordningen ifråga var icke framtvingad av någon som helst brist på studenter utan grundad på den uppfattningen, att officerskåren därigenom skulle tillföras element från de samhällsskikt, ur vilka huvuddelen av den svenska värnpliktsarmén kommer, bättre än studenter i allmänhet förtrogna med de värnplikti-

ga och deras levnadsförhållanden och därför även bättre skickade att ta hand om och leda de värnpliktiga. Denna motivering är alltjämt bärande, desto mer som kravet på avlagd studentexamen för officersutbildning icke, såsom förutsatts, längre är ägnad att ge åt officerskåren en hög standard utan snarare verkar i motsatt riktning, till följd av den ringa tillströmningen av studenter till officcrsbanan. Härtill kommer, att det större flertalet allmänbegåvningar med praktisk inriktning — d v s för officersyrket lämpliga begåvningar — måste sökas bland de värnpliktiga som icke avlagt studentexamen men ändock ha intelligensförutsättningar nog att genomgå ett gymnasium. Förslaget räknar fördenskull med att en direkt rekryteringsväg, motsvarande den långa vägen, men utformad på ett annat sätt, blir huvudvägen för rekrytering av officerskåren. Förslagets långa väg är icke avsedd för fast anställt manskap, eftersom volontärinstitutionen utgår ur organisationen, utan uteslutande för värnpliktiga. Tillträdet är fritt för envar, som med vissa kvalificerade betyg genomgått skolreformens enhetsskola och under övergången till den nya befälsorganisationen nu gällande skolsystems realskola. Den militära utbildningen bibringas därefter i samma takt som för studenter. Här avsedda värnpliktiga behöva sålunda icke såsom för närvarande avbryta den militära utbildningen för inhämtande av kunskaper i allmänbildande ämnen. Den militära dugligheten och lämpligheten för yrket blir för envar den bestämmande faktorn ifråga om utbildningens fullföljande. Den direkta rekryteringsvägen blir sålunda visserligen en svårare men icke någon längre utbildningsväg än för dem, som avlagt studentexamen. Den kompletterande

utbildning

i all-

mänbildande ämnen, som här avsedda värnpliktiga skall bibringas, ges dels i anslutning till den militära utbildningen fram till krigsskolan, dels efter genomgång av nämnda skola och erhållen officersfullmakt vid det allmänna skolväsendets gymnasier för vuxna. I stort sett är utbildningen i allmänbildande ämnen så inlagd i den militära yrkesutbildningen, att den städse ger vad som behövs i rådande militära utbildningsläge och därför också kan direkt inriktas på det militära behovet. Förslagets breda rekryteringsbas är ägnad ge en tillräcklig tillgång på aspiranter till officersanställning och därigenom också efter hand ett kvalitativt fullödigt resultat. Rekryteringen är helt grundad på individens duglighet och lämplighet för yrket. Behovet av kunskaper i allmänbildande ämnen för den militära utbildningen till officersyrkets icke blott lägre utan även högre befattningar bliver helt och fullt tillgodosett. Av det föregående framgår att utbildningen till officer enligt förslaget skall, till skillnad mot vad för närvarande är fallet, äga rum på en enda för alla gemensam linje. / nuläget uppgår den sammanlagda tiden för utbildning till officer: för värnpliktiga med studentexamen till omkring 38 månader; för den med realexamen till omkring 62 månader och för den med endast folkskoleexamen till omkring 74 månader. För fast anställt manskap håller sig utbildningstiden regelmässigt mellan 72 och 96 månader. Enligt förslaget får utbildningen för alla en varaktighet av omkring 39 månader. Utbildningen till officer omfattar i stort sett truppslagsutbildning, förlagd till vederbörligt truppslag, samt en för alla truppslag gemensam utbildning, förlagd till arméns krigsskola. Enligt gällande ordning utbildas aspiranterna på anställning som yrkesoffi-

cerare praktiskt taget under hela tiden före krigsskolan tillsammans med de värnpliktiga, som uttagits till underofficers- och därefter till officersutbildning. Den utbildning, som härvid meddelas, tager uteslutande sikte på att göra de värnpliktiga dugliga att bestrida vissa lägre krigsbefattningar. En följd av den sålunda ordnade samutbildningen bliver, att yrkesmannen före inträdet på krigsskolan erhåller en mycket ofullständig truppslagsutbildning. Denna blir begränsad till den krigsmässiga verksamheten och inom denna ytterligare till regelmässigt endast en vapenlinje — skyttetjänst. Vid krigsskolan på grund härav framtvingad elementär truppslagsutbildning kan icke avhjälpa här påtalade brister och utgör dessutom ett förfång för krigsskolans egentliga verksamhet. Systemet innebär för officersaspiranternas del en avsevärd tidsförlust, vilket är desto mer olägligt, som en utökning av utbildningstiden av rekryteringsskäl näppeligen låter sig göra. Det sålunda tillämpade samutbildningssystemet var vid sin tillkomst uteslutande grundat på rekryteringsskäl. Den gemensamma utbildningen avsågs komina att underlätta en ur många synpunkter önskvärd rekrytering med värnpliktiga av alla kategorier. Värnpliktig skulle vidare när som helst under den två år långa gemensamma tjänstgöringen kunna anställas som officersaspirant. Den gemensamma tjänstgöringen skulle dessutom vara ägnad att bibringa förtrogenhet med de värnpliktiga och deras förhållanden samt praktisk kännedom om befälsutövningens elementära krav. Det är emellertid att märka, att de på senare år vidtagna värnpliktsreformerna haft till följd, att den gemensamma tjänstgöringen numera är begränsad till den särskilda värnpliktsgrupp, som utgöres av till underofficersutbildning uttagna, samt efter

det nämnda grupp avslutat sin utbildning, till värnpliktiga som frivilligt anmält sig för utbildning till värnpliktig officer. Förslaget har med hänsyn till de grunder för officersutbildningen, som framlagts i det föregående, begränsat den med värnpliktiga gemensamma utbildningen till tiden för utryckningen från första tjänstgöring för värnpliktiga i allmänhet. Denna tjänstgöring fullgöres till årsskiftet tillsammans med värnpliktiga, uttagna till underofficers- eller till gruppchefsutbildning. Den gemensamma utbildningen avslutas med 3 månaders gruppchefstjänstgöring. Därigenom hava de skäl, som på sin tid föranledde den gemensamma tjänstgöringens ordnande, blivit väl så tillfredsställande beaktade. Efter denna grundläggande värnpliktsutbildning vidtager enligt förslaget aspiranternas yrkesutbildning, närmast inriktad på truppslagsutbildning. Denna föreslås ordnad dels såsom skolutbildning vid en för truppslaget gemensam officersaspirantskola, anordnad på två kurser om vardera omkring fem månader, dels såsom befälstjänstgöring vid vederbörliga truppförband, likaledes ordnad i två perioder, vardera om tre månader. Genom den tidsvinst, som den så ordnade utbildningen ger, blir det möjligt att bibringa officersaspiranterna en allsidig utbildning av helt annat värde för den yrkesmässiga uppgiften än den, som för närvarande meddelas. Resultatet bliver sålunda förmåga att vid fältförband kunna föra icke blott en skyttepluton utan även en understödspluton samt ifråga om fredsutbildningsarbetet sådan kännedom om verksamheten icke blott vid en enda utan vid fyra mera betydelsefulla vapenlinjer, att han snart skall kunna som fänrik bestrida befattning som plutonsinstruktör vid utbildning av värnpliktiga i allmän-

465 80

het. Den enligt ovan sammanlagt till nio månader beräknade befälstjänstgöringen bör kunna ge en vidgad kännedom om befälsutövningens elementära krav. Officersaspirantskolan är avsedd att förläggas till Ulriksdal till de lokaler, där för närvarande kadettskolan för utbildning av värnpliktiga offieerare är förlagd. Som framgår av det följande, är nämligen denna skola avsedd att utgå ur organisationen. Genom den ovan föreslagna reformen ifråga om aspiranternas utbildning har det blivit möjligt att från krigsskolan avskilja elementär truppslagsutbildning, som på grund av sin natur icke har sin plats på en för samtliga truppslag gemensam skola. Övningsgrenen trupputbildning har därför ansetts kunna utgå ur undervisningsprogrammet samt truppföringen huvudsakligen böra avse övningar i kompaniförband med syfte att åskådliggöra den taktiska undervisningen samt kvalificerad utbildning i vintertjänst. Sådana ämnen och övningsgrenar som hästtjänst, motortjänst, militär hälsolära och skjutning ha vidare föreslagits utgå. Därigenom har en rikligare tilldelning av övningstimmar kunnat göras till sådana ämnen, som ge åt krigsskolan dess särskilda karaktär, nämligen att bibringa samtliga truppslags aspiranter en gemensam fast grund för deras fortsatta utbildning såsom officerare. Slutligen har den undervisning i psykologi och pedagogik, som för närvarande meddelas vid krigsskolan ansetts böra förläggas till den för lärarutbildningen i allmänhet föreslagna lärarhögskolan. För undervisningen vid n ä m n d a skola har beräknats en tid av omkring en månad. Inalles får utbildningen vid och i anslutning till krigsskolan en varaktighet av omkring 1 1 % månader. Från vederbörande utredningsmans sida har gjorts det antagandet, att då

elevstocken enligt förslaget skulle bestå icke blott av elever med studentexamen och begränsad studentexamen utan även av elever med realexamen (enhetsskoleexamen), ett större antal timmar skulle erfordras för undervisning i de mera teoretiska ämnena — krigskonst och vapenlära. Det föreslagna rekryteringssystemet ger emellertid avsevärt större förutsättningar än det nuvarande att före kommendering till krigsskolan verkställa ett starkt urval bland för officersyrket lämpliga aspiranter. Urvalets allmänna standard torde främst bli beroende härav och icke så mycket av det förhållandet, huruvida som villkor för tillträde till krigsskolan satts begränsad studentexamen, avlagd vid försvarets läroverk eller realexamen (enhetsskoleexamen) vid det allmänna undervisningsväsendet. I avsaknad av erfarenhet härutinnan har emellertid räknats med ett avsevärt tillskott ifråga om det eljest som erforderligt beräknade antalet undervisningstimmar för undervisningen i de teoretiska ämnena. Tillgång till en väl utbildad officerskår är försvarets ryggrad. Det framlagda förslaget ger särskilt genom sättet för utbildningens organisation och gränsdragningen mellan å ena sidan truppslagsutbildning och andra sidan för alla truppslag gemensam utbildning vid krigsskolan bättre förutsättningar att i utbildningsavseende komma till ett gott resultat. Lika litet som för närvar a n d e kan emellertid den blivande officeren vid truppslagsskolan och krigsskolan bibringas det omdöme och den träning i befälsutövning eller den praktiska och tekniska förmåga, som bör vara tillfinnandes hos en plutonsinstruktör vid utbildning av värnpliktiga. I likhet med vad för närvarande är fallet bör den nyutnämnde fänriken regelmässigt beredas tillfälle att under sina fänriksår fullständiga sin utbildning un-

der ledning av lämpliga officerare och u n d e r tjänstgöring vid förband. Det är av mycket stor betydelse för åstadkommande av en god officersrekrytering, att den aspirantanställde erbjudes goda avlöningsförmåner under utbildningen till officer. — För närvar a n d e åtnjuta värnpliktiga, som utbildas till officersanställning, under hela truppslagsutbildningen, d v s under en tid av omkring 28 månader, endast penningbidrag med samma belopp som värnpliktiga, som utbildas till värnpliktsbefäl, men icke till nämnda befäl utgående premier. Efter truppslagsutbildningens slut utgår under den fortsatta utbildningen dagavlöning, som per månad kan beräknas uppgå till sammanlagt omkring 320 kronor för värnpliktig, som omedelbart beordras till krigsskolan, under omkring 12 månader, samt för värnpliktiga som dessförinnan beordras till försvarets läroverk under ytterligare två eller tre år. — Enligt förslaget skulle under den 11 månader långa värnpliktstjänstgöringen utgå penningbidrag på sätt nu sker men dessutom vid ifrågavarande tjänstgörings slut liksom för övriga värnpliktiga premie med för sådan utbildning stadgat belopp. Under den återstående truppslagsutbildningen, som enligt förslaget utgöres av yrkesutbildning, skulle under ungefär 9 månader utbetalas korprals avlöning, d v s omkring 350 k r / m å n a d , samt under därpå följande 9 månader furirs avlöning, d v s omkring 500 k r / m å n a d . Under tiden för krigsskolan — omkring 12 månader — föreslås sergeants månadsavlöning, d v s G50 k r / m å n a d . Utbildningen som officer är enligt förslaget i allt väsentligt ordnad efter grunder, som gälla för den nuvarande organisationen. Under e o anställningstiden som officer, vilken i förslaget ansetts kunna begränsas från tre till två

år, fullgöra sålunda nyutnämnda fänrikar trupptjänst under ledning av erfarna officerare med syfte att fullständiga förmågan att föra och utbilda värnpliktstrupp. Enligt förslaget meddelas dessutom under denna tid undervisning i vissa för deras fortsatta militära utbildning värdefulla allmänna ä m n e n : modersmålet, engelska och matematik. Under tredje anställningsåret hänvisas den, som ej genomgått gymnasium eller praktiskt gymnasium till specialstudier under viss tid vid gymnasium för vuxna. Fjärde anställningsåret genomgår officer i likhet med vad nu är fallet infanleriofficersskolan, där utbildningen företrädesvis är inriktad på kompanichefens verksamhet. I detta sammanhang må framhållas, att unga aktiva officerare även vid denna skola bibringas en gedigen såväl teoretisk som praktisk utbildning i underhållstjänst. Det anordnas årligen en mångfald diika kurser för officerares och underofficerares fortsatta utbildning. Uppdelningen av befälet i en officers- och en underofficerskår har haft till följd, att särskilda kurser måst ordnas för officerare, särskilda för underofficerare, ävensom att personal från såväl den ena som den andra kåren måst utbildas för ett och samma ändamål. Förslaget h a r härutinnan berett möjlighet till begränsningar. I övrigt ingår icke förslaget närmare på ifrågavarande kurser. Någon anledning att närmare ingå på den högre militära utbildningen föreligger icke. Antalet elever vid krigshögskolan skulle sålunda bliva oförändrat och tillträde till skolan, i likhet med vad nu är fallet, förbehålles dem, som visat sig särskilt kvalificerade för högre studier. Det större antal officerare, varmed förslaget räknar, är i och för sig ägnat att åstadkomma ett bättre urval än för närvarande. Främst bör emellertid den föreslagna utbildningen i all-

manna ämnen, som särskilt anpassats med hänsyn till högre militära studier, vara ägnad att avsevärt höja elevernas standard vid nämnda skola. Härigenom avlägsnas en svaghet ifråga om högre befattningars rekrytering vid armén. Enligt all erfarenhet måste det aktiva befälet, om det skall kunna fylla sin uppgift i fält, beredas rikligt tillfälle att förvärva truppvana och förmåga att föra trupp. Trupptjänsten i samband med den årliga värnpliktstjänstgöringen bör fördenskull regelmässigt vara befälets huvudsakliga verksamhetsområde. Infanteriregementets för närvarande starkt begränsade officersstat h a r till följd, att i nuläget icke mer än 50 % kan beredas tillfälle till sådan tjänst. — Av den föreslagna officersstaten är närmast 70 % beräknad fullgöra tjänst under den årliga värnpliktstjänstgöringen. Befälsutbildning av olika slag, särskilt sådan som har till syfte att höja den taktiska utbildningen, har alltid ansetts hava ett betydande värde. Den stora befälsbristen vid de värnpliktigas utbildning har under senare år i betydande grad försvårat anordnandet av sådan utbildning vid regementena. I allt högre grad blir detta fallet, när uppehållet mellan utryckning från första tjänstgöring och inryckning av ny årsklass enligt 1952 års värnpliktslag praktiskt taget blir avkortad till omkring en månad. Den officerstillgång, varmed förslaget räknar, gör det möjligt att utan förfång för de värnpliktigas utbildning ge åt befälsutbildningen vid regementena en som sig bör hela året omfattande organisation. Den utbildningsorganisation, varmed förslaget räknar, avser uteslutande utbildning av värnpliktiga. Då volontärinstitutionen utgår ur organisationen, kan i förslaget bortses från de personalkrävande och svårorganiserade skolorna för fast anställt manskap. Förslaget

förutsätter vid varje infanteriregemente en årskontingent värnpliktiga av omkring 850 man. Densamma innesluter dels officers-, underofficers- och underbefälsvärnpliktiga för tillgodoseende av i det föregående angivna krigsbehovet, dels värnpliktiga i övrigt. Uttagning av underofficersvärnpliktiga och underbefälsvärnpliktiga sker enligt förslaget på sätt numera tillämpas i samband med inskrivningen. Den uttagning av officersvärnpliktiga, varmed förslaget även räknar, har däremot ansetts böra ske bland de underofficersvärnpliktiga först under tiden för deras utbildning. Denna bör dock ske redan före juluppehållet första tjänstgöringsåret för att den värnpliktige så snart som möjligt skall erhålla besked om längden av förestående utbildning. Envar värnpliktig, som önskar utbildning till värnpliktsbefäl, bör enligt förslaget beredas förmånen att inskrivas redan vid 17 eller 18 års ålder och att få påbörja sin tjänstgöring redan vid 18 eller 19 års ålder. Befälsutredningen h a r verkställt ingående undersökningar angående värnpliklsbefälets utbildning. Till grund för undersökningarna ifråga har legat den uppfattningen, att det å ena sidan är ofrånkomligt ur försvarssynpunkt att bereda envar värnpliktig den utbildning, som erfordras för att han skall kunna bestrida för honom avsedd befälsbefattning, å andra sidan av sociala och ekonomiska skäl icke är tillrådligt att ge åt utbildningstiden längre varaktighet än nödvändigt. Enligt givna direktiv borde värnpliktsbefäl vidare stå till förfogande för att under utbildningsåret täcka behovet av gruppchefer och biträdande instruktörer vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Vad som föreslagits skiljer sig obetydligt från stadgandena i gällande värnpliktslag.

Förslaget räknar med tvångsvis uttagning till officersutbildning i stället för den frivilliga, som för närvarande är under försöksvis tillämpning. Den föreslagna utbildningstiden för officers- ocb underofficersvärnpliktiga är något längre än enligt gällande lag. Slutligen förefinnes vissa skiljaktigheter ifråga om antalet värnpliktiga, som skola uttagas för befälsutbildning. Detta antal är enligt vederbörlig proposition till 1952 års riksdag angående ändringar i värnpliktslagen beräknad i viss procent av årskontingenten och överstiger väsentligt det antal, varmed förslaget räknar. Som framgår av de ovan återgivna skiljaktigheterna äro dessa av den art, att några ändringar i gällande värnpliktslag icke behöver ske. Förslaget innebär endast vissa ändringar i vad avser kadettskolans organisation och inpassningen av utbildningstiden i syfte att i enlighet med givna direktiv bereda tillgång på gruppchefer under tiden för förbandsutbildningen. I detta förslags 5. kap lämnas ett i detalj utarbetat exempel på, h u r utbildningen av värnpliktiga, tillhörande olika kategorier, lämpligen bör vid regemente sammanföras till en utbildningsorganisation, närmast i syfte att klargöra befälsbehovet. Den angivna utbildningsorganisationen upptager dels fyra skolor för utbildning av värnpliktsbefäl, dels en skola för utbildning av värnpliktiga i övrigt organiserad på fem övningskompanier. Det är av synnerligen stor betydelse i och för sig att utbildningsarbetet kan bedrivas effektivt. Endast därigenom bliver det möjligt att räkna med relativt begränsade tider för värnpliktsutbildnir.gen och ändock komma fram till ett med hänsyn till krigsorganisationen godtagbart resultat. Detta förutsätter främst att tillgång beredes till ett anlals-

mässigt tillräckligt och tillika i kvalitativt avseende fullgott utbildningsbefäl. Det föreslagna officersbefälet bör med hänsyn till den utbildning, som meddelas icke blott i militärt utan även i pedagogiskt avseende väl tillgodose de krav, som numera böra ställas på lärare och instruktörer för värnpliktiga. Förslaget tillgodoser i väsentligt högre grad än vad nu är fallet behovet av sådan lärarpersonal vid de olika utbildningsavdelningarna. Endast därigenom torde vara möjligt att under ett årslångt utbildningsarbete å ena sidan upprätthålla en hög standard, å andra sidan bereda officerspersonalen drägliga tjänstgöringsförhållanden. Förslaget ställer vidare till förfogande lägre personal — instruktörer i specialtjänst och instruktörer i vapentjänst — avsedd att biträda i utbildningsarbetet, de förra inom särskilda fack, de senare främst ifråga om den enskilda utbildningen av värnpliktiga i allmänhet. Den anställningsform och träning i utbildningsarbetet, som beredes ifrågavar a n d e personal, bör vara ägnad att ge större stadga åt tjänsten än vad volontärinstitutionen kunnat ge. Chefskapet över skola för utbildning av värnpliktsbefäl och skola för utbildning av värnpliktiga i övrigt utövas enligt förslaget av regementsofficer. Vid värnpliktsbefälsskola tjänstgör regelmässigt endast officersbefäl. Vid värnpliktsskolan och dess fem övningskompanier utgöres utbildningsbefälet av såväl officersbefäl som av instruktörer. Vid nämnda kompanier tillgodoses behovet av gruppchefer och biträdande instruktörer under hela tiden för förbandsutbildningen av värnpliktsbefäl. Vissa befattningar vid befälsskolorna och befattningar såsom chefer och ställföreträdande chefer vid övningskompanierna m fl ha ansetts vara så krävande och förenade med sådant ansvar, att 469

härför avsedda kaptener böra besitta der det tidsskede, som h ä r avses: omsärskild duglighet och bildning. Dessa kring 90 officersutbildade lärare och kaptener ha hänförts till en högre kap- instruktörer, omkring 40 instruktörer i tensgrad, benämnd kapten av i. graden. specialtjänst och vapentjänst samt ett Närmaste ansvaret för utbildningen 20-tal officers- och instruktörsaspiranvid skolavdelning och övningspluton ter. Härtill kommer officers- och underhar liksom för närvarande pålagts löjt- befälsvärnpliktiga såsom gruppchefer nant. I vissa fall h a r även räknats med och biträdande instruktörer under tiden kapten. för förbandsutbildning. Befälstilldelningen vid befälsskolorna De på senare år införda krigsföruppgår enligt förslaget regelmässigt till bandsvisa övningarna h a r medfört ett 1 officersbefäl på 6—8 elever, en i för- särskilt och ganska betydande befälshållande till r å d a n d e läge stark upp- behov under tiden för deras avhållande, sättning. regelmässigt varje vår och höst. Dess Vid skyttepluton med en utbildnings- tillgodoseende har på grund av den styrka av omkring 40 man räknar för- ringa befälstillgång, som för närvarande slaget under tiden intill juluppehållet står till förfogande, varit förenat med med en tillgång på i medeltal 2 å 3 lä- stora svårigheter och haft ett menligt rare och plutonsinstruktörer med offi- inflytande på utbildningsarbetet i övcersutbildning, samt d ä r u t ö v e r 2 å 3 i n s t - rigt. Gjorda undersökningar ge vid hanruktörer i vapentjänst. Härtill kommer den, att den föreslagna befälsorganisau n d e r tiden för förbandsutbildningen tionen gör det möjligt att väl tillgodose officers- och underofficersvärnpliktiga även detta särskilda befälsbehov. såsom gruppchefer och biträdande instEtt betydande antal ordinarie befäl ruktörer. För att belysa värdet av den vid regementena tages för närvarande i sålunda föreslagna befälstilldelningen anspråk för kommendering till centrala må erinras om att det beräknade be- skolor o d. 1941 års försvarsutredning fälsbehovet för motsvarande enhet en- räknade med 6 kaptener, 7 subalternligt såväl 1925, 1936 som 1942 års här- officerare och 4 underofficerare vid ordningar var endast 2 lärare och plu- varje regemente. Då vissa centrala skotonsinstruktörer, varav en officers- och lor enligt förslaget är avsedda att utgå en underofficersutbildad, samt 1 instur organisationen, såsom arméns underruktör i vapentjänst. Härtill kom om- officersskola och kadettskolan, medför kring 3 underbefäl u n d e r utbildning, detta en begränsning av kommendenärmast jämförliga med det nyssberör- ringarna ifråga. Tillkomsten av en offida värnpliktsbefälet. I verkligheten har cersaspirantskola verkar däremot i motemellertid befälstillgången varit avse- satt riktning. Den centrala befälsutbildvärt mindre. Vid befälsutrcdningens un- ningen är för närvarande ordnad med dersökningar var sålunda tillgången re- hänsyn till befälets fördelning på två gelmässigt omkring 2 lärare och plu- skilda kårer. Den föreslagna befälskåren tonsinstruktörer — en officers- och en gör det möjligt att infoga utbildningen underofficersutbildad — samt 1 inst- ifråga i ett enhetligt system. Därigenom ruktör. Stundom fanns endast en lärare inträda automatiskt vissa begränsningar. och instruktören var ersatt med under- Det oaktat har i förslaget icke räknats befäl under utbildning. med lägre kommenderingssiffror för regemente än 3 kaptener av 1. graden, G Inalles avses enligt förslaget för ett kaptener och 7 subalternofficerare. regementes utbildningsorganisation un-

Vissa uppgifter angående gällande fredsstater

Föreslagna fredsstater Normalregemente Befattningshavare

"2

u

'rt C

-3

vi

< ii U

(fl a «J

(fl(- — (fl "5 t/: ej * tn ^3 > U ort V : 0 t(fl

r

<

Arvodsanställda

Normalregemente

-e

a s 3

« c

1 rt (fl— —(fl rt cfl S3 (fl > V. u (fl T3 ID - ort O 1-4 (fl iO t . ort T3

<

o te •fl a <

1 3 6 27 24 55 9

1 *2 3 24

48 47 44 37

25 10

28 25

65 C/2

o

* 6 o

u

Överstelöjtn.

...

Kapten av 1. gr

Summa

48 46 44 35 38 24 22

60 55 55 50(55) 50(55)

1 Fanjunkare Summa S:a s u m m a r u m

—

—

60 55 55 50

1 1

1 2 5 25

sé

i

tr. t ,

ed

c 3

a <

j * -3

(fl -5

««4

-

—

ort *3 WZ

> •"

25 10 1 60 50 50

3 15 24

39 28

— —

125 107

3 C/3

4) —i

s 1 3 4 27 24 55 9

a s

1 1

3 16 25

1 Därav 1 överstelöjtnant eller major. 2 Lägre medelsbefordringsålder h a r t i l l ä m p a t s under tiden för genomförandet av Wit års härordning. Framdeles bliver befordringslaget sämre för kompaniofficerare och underofficerare. 3 Endast majorer, kaptener och underofficerare redovisade.

Stabs- och förvaltningstjänsten vid regementet har under senare år gjorts till föremål för ingående organisationsundersökningar. Det har därför icke förelegat anledning ingå på den organisativa uppläggningen av tjänsten ifråga. Den strävan efter rationalisering, som präglade nyssberörda undersökningar, försvårades genom den hänsyn, som städse måste tagas till förekomsten av två befälskårer. Den föreslagna befälsorganisationen h a r gjort det möjligt att genom en modifierad personaluppsättning ytterligare rationalisera tjänsten ifråga. I samma syfte föreslås, att den vid regemente arvodesanställda personalen, vilken för närvarande regelmässigt kvarstår i tjänst åtminstone till fyllda 65 år, skall utgå ur organisationen. I stället föreslås att allt befäl medgives rätt att vid u p p n å d d a 50 år kvarstå på

aktiv stat intill u p p n å d d a 55 års ålder, därest tjänstedugligheten det medgiver. Reformen ifråga har ansetts medföra såväl ur statens som ur den enskildes synpunkter betydande fördelar. Främst beredes förbandschef större rörelsefrihet ifråga om personalplaceringar. För den administrativa verksamheten vid kompani avses enligt gällande ordning en kompanichef och en kompaniadjutant — fanjunkare eller överfurir —; kompanichef dock endast i begränsad omfattning. För utbildningsarbetet räknar förslaget icke blott som för närvarande med en kompanichef utan även med en ställföreträdande kompanichef. För att i möjligaste mån frigöra dessa båda befattningshavare från särskilt med den inre tjänsten samhöriga göromål räknar förslaget med ett administrativt biträde vid kompani. 471

Föreslagna

fredsstater

I n s t r u k - I n s t r u k - Underbetörer fäl för ad- Retörer i vapentjänst i special- ministra- serv tjänst tion Överfurir Furir Korpral Vicekorpral, menig

... 22

18 De fredsstater, som föreslås för att tillgodose såväl krigs- som fredsorganisationernas ovan angivna behov av fast anställt befäl, framgår av översikten å nästföregående sida. Till jämförelse lämnas där även vissa uppgifter angående gällande stater. Av översikten framgår den betydande höjningen av befälsstandarden, som förslaget innebär. I själva verket är standardhöjningen större än vad översikten utvisar med hänsyn till vad föreslagits ifråga om befälskårens rekrytering och utbildning. Beträffande tjänstegraden är att märka, att förslaget upptager två kaptensgrader — kapten av 1. graden och kapten. Den högre kaptensgraden är förbehållen sådana befattningshavare, som hava att i fred bestrida särskilt ansvarsfulla befattningar, såsom kompanichefsbefattningar, samt i krig äro avsedda för mera krävande poster. Befordran till denna grad skall ske efter urval. Härigenom tillgodoses ett sedan länge framställt önskemål, att befordran till h ä r avsedda befattningar icke skall såsom för närvarande ske efter turlista utan på grund av förtjänst och skicklighet. Det sätt, på vilket rekryteringen av befälskåren ordnats, har gjort det möjligt att sänka medelanställningsåldern från för närvarande 25. till 22. levnadsåret. Anställningstiden för fänrik har vidare begränsats från 3 år enligt gäl-

22 Instruk- Gällande Sum- törer un- fredsstat ma der utbildning

6 3

25 55 20 40

lande ordning till den ursprungligen avsedda — 2 år. Den föryngring au befälet som härigenom åstadkommes — löjtnantsbefordran omkring 4 år tidigare än för närvarande —, medför väsentliga fördelar ur såväl rekryterings- som tjänstesynpunkt. Förslaget räknar med en lägre medelbefor dringsålder för befordran till kapten av 1. graden än för befordran till kapten, nämligen 35, resp 38 år. Medelåldern för befordran till högre grader äro de sedan lång tid tillbaka vedertagna. Då det icke funnits någon anledning att ingå på frågan om befälets pensionsålder har räknats med den nu gällande. Befälet i kaptensgraderna har dock ansetts böra medgivas rätt att, om de äro tjänstedugliga, kvarstå i innehavande beställning intill en levnadsålder av 55 år. Åtgärden ifråga är betingad av i det föregående berörda förslag angående de arvodesanställda. På försvarsområdesstat räknas liksom för närvarande med 1 major på aktiv stat. Förslaget räknar med samma antal regementsofficerare ur infanteriet på reservstat, som för närvarande tillhöra denna stat. Däremot upptager förslaget icke några kaptener på reservstat. De fredsstater, som föreslås för att tillgodose främst fredsorganisationens ovan angivna behov av fast anställt underbefäl för utbildningsändamål, fram-

går av översikten på sid 472. Till jämförelse lämnas där även vissa uppgifter angående gällande stater. Liksom ifråga om befälet innebär förslaget en väsentlig höjning av underbefälets standard. Då den föreslagna utbildningstiden omfattar förutom ettårig gruppchefsutbildning såsom värnpliktig en likaledes ettårig instruktörsskola samt därpå följande praktisk tjänst såsom furir under 2 år, bör överfurir äga goda förutsättningar att bestrida avsedd instruktörstjänst. Samtliga utbildas direkt för sin blivande verksamhet. Instruktör i specialtjänst har ansetts kunna förrätta tjänst såsom sådan till uppnådd pensionsålder — 55 år. Instruktör i vapentjänst beräknas däremot vid en ålder av omkring 38 år övergå till tjänst i administrationen. Den årliga rekryteringen har beräknats till högst 3. Organisationen är så uppbyggd, att till truppförbanden hörande civila och civilmilitära tjänster förbliva orubbade. Härigenom skapas klara gränslinjer mellan olika personalgrupper inom försvarets arbetsområden. Avlöningsfrågor ligga vid sidan av det uppdrag, som meddelats befälsutredningen. Senare års åtgärder ifråga om militärbefälets avlöning synas i stort sett tillgodose dess berättigade anspråk i förhållande till andra statens tjänstemän, varför på denna väg föga torde vara att vinna i rekryteringsfrämjande syfte. Man bör emellertid uppmärksamma, att det vid trupp tjänstgörande befälet — kompaniofficcrare och övcrfurirer — regelmässigt har att fullgöra en så krävande tjänst, att densamma står i särklass i förhållande till andra tjänstemäns, militära tjänstemän vid staber och förvaltning inbegripna. Detta förhållande är ägnat att försvåra rekryteringen. Därför bör tagas i övervägande att till nämnda befäl utbetala ett månatligt trupparvode.

I förslagets 9. kapitel äro de särskilda frågor, som tillhöra förevarande utredningsetapp, föremål för prövning och handläggning, såsom kadettskolan och infanteriets aspirantskola, frågor om värnpliktsbefälets förordnande och avlöning m m. Där lämnas även en översikt över följdverkningarna av den föreslagna reformen. Den föreslagna kaderorganisationen skiljer sig i vissa avseenden från den nuvarande. Kaptensgraden h a r sålunda uppdelats i en högre och en lägre grad samt underofficersgraderna för den fast anställda personalen utgått ur organisationen. Vidare har volontärinstitutionen utgått och en stark överfurirskår tillkommit. Detta förhållande kan naturligen påverka personaluppsättningen vid staber och personalkårer, där ordinarie eller i arvodesbefattning anställda tjänstemän finnas i här avsedda beställningar. Centrala skolor äro vidare i allmänhet gemensamma för samtliga truppslag vid armén, i vissa fall för samtliga försvarsgrenar. Nyssberörda frågor äro samhöriga med det fortsatta utredningsarbetet. I de för utredningen i dess första etapp givna direktiv, vilka endast avsåg infanteriets befälsfråga, uttalas önskvärdheten av att lösningen i sina huvuddrag göres tillämplig för armén i dess helhet. De ingående undersökningar, som verkställts ifråga om följdverkningen av den föreslagna reformen, ge vid handen, att intet hinder föreligger för dennas tillämpning på övriga truppslag inom armén. Det föreliggande förslaget är i jämförelse med nu gällande befälsordning ur kostnadssynpunkt billigare. Slutligen medför den valda övergångsformen att de båda befintliga befälskårerna — officerskåren och underofficerskåren — utan omgång infogas i den föreslagna befälskåren.

TRETTONDE

KAPITLET

övergångsplan

De utredningar rörande befälsfrågan, som utförts, hava enligt givna direktiv avsett infanteriet. De principer, som lagts till grund för befälsfrågans lösning vid nyssberörda truppslag, hava emellertid giltighet även i fråga om arméns övriga truppslag. Det återstår att för n ä m n d a truppslag utföra erforderliga detaljundersökningar. Dessa böra kunna utföras inom en ganska begränsad tid. I varje fall äro de icke av sådan omfattning, att de utgöra hinder för en samtidig övergång till ny befälsorganisation vid armén i dess helhet omedelbart efter det att handläggningen av ifrågavarande utredning hunnit avslutas. Uppgörandet av en fullständig plan för övergång till ny befälsordning fordr a r tillgång till icke blott förevarande utredning utan även till resultatet av ovanberörda ytterligare undersökningar rörande övriga truppslag. Därmed måste fördenskull tillsvidare anstå. Den övergångsplan, som lämnats i uppdrag att utarbeta, kan i rådande läge endast ha till syfte att ge en överblick över h u r en övergång lämpligen bör utföras, och samtidigt även en allmän uppfattning om karaktären och omfattningen av de åtgärder, som måste vidtagas. Tekniskt sett, utgår övergångsplanen från det år, då riksdagen förutsattes fatta beslut angående den nya befälsordningen. Detta år betecknas med bokstaven K; närmast följande år betecknas med K + l ; närmast föregående år med K—1 o s v. I stort sett omfattar

övergångsplanen två skeden. Ett första skede bör omfatta den tidrymd, som erfordras för rekrytering och utbildning av en första årskurs till befäl på aktiv stat. Under detta skede böra vidare alla de åtgärder vidtagas, som erfordras för att infoga den gamla ordningens befäl i den nya. Detta skede är sålunda det i alla avseenden grundläggande skedet. Det är givet, att såväl försvarets som den enskildes intressen äro bäst betjänta med, att detta skede görs så kort som möjligt. Skedet omfattar tre år, d v s åren K, K + l och K + 2. Detta är den kortast möjliga tid, då rekrytering och utbildning enligt den nya ordningen i varje fall erfordrar omkring tre år —. Övergången i sin helhet är emellertid, teoretiskt sett, icke avslutad förrän samtliga årsklasser inom en befälskår kunnat utbildas enligt den nya ordningen. Detta gäller alltid, då fråga är om ändrad rekrytering och utbildning. Av intresse synes emellertid vara att få belyst, hur befälsorganisationen ser ut efter att den nya ordningen kunnat verka under några år. Med hänsyn härtill har övergångsplanen ansetts böra omfatta även ett 2. skede med en tidslängd av 4 år, d v s åren K + 3, K + 4, K + 5 och K + 6. 1. skedet En överblick över rekryteringen och utbildningen till befäl på aktiv stat lämnas i bilaga 1. Rekryteringen och utbildningen av en

första årsklass börjar första övergångsåret — K —. Efter gemensam utbildning vid aspirantskolan under åren K + 1 och K + 2 kan utbildningen vid krigsskolan påbörjas hösten K + 2 och avslutas K + 3. Första årskursen fänrikar, utbildade enligt nya ordningen, utnämnes -sålunda hösten K + 3. Första övergångsåret — K — äro tre årskullar studenter under utbildning enligt gamla ordningen. Den sålunda påbörjade utbildningen till officer bör fortgå utan ändring enligt plan. Ifrågavarande studenter kunna sålunda utnämnas till fänrikar i oförändrat tidsläge d v s hösten K, K + l resp K + 2. Sex årskullar aspiranter, skyldiga att före kommendering till krigsskolan bedriva studier vid försvarets läroverk, äro första övergångsåret — K — under utbildning enligt gamla ordningen. De fem äldre årskullarna böra fullfölja studierna vid försvarets läroverk i vanlig ordning samt därefter i normal tid beordras till krigsskolan. — Den yngsta årskullen, som året K + l ännu icke påbörjat sina studier för försvarets läroverk, fullföljer däremot utbildningen efter något ändrade grunder. Aspiranter tillhörande nämnda årskull, vilka redan äga ett kunskapsmått motsvarande realexamen, böra snarast överföras till den nya utbildningsvägen, lämpligen till första årets aspirantskola, med villan den nya ordningens yrkesutbildning tager sin början. De aspiranter, som däremot icke avlagt realexamen, miste vid försvarets läroverk förvärva motsvarande kunskapsmått, innan överföring kan ske. Därefter förfares med dessa aspiranter på enahanda sätt som cr.ligt ovan för aspiranterna med realexamen. Genom förfaringssättet ifråga kunna här avsedda aspiranter vinna befordran till fänrikar ett år tidigare än \id blivit fallet, om utbildningen skulle fullföljts enligt gamla ordningen.

Som framgår av vad ovan anförts, upphör sålunda den nuvarande kadettskolan våren K + l. Vid denna tidpunkt börjar den nya aspirantskolan sin verksamhet. Utbildningen vid krigsskolan bedrives enligt gamla ordningen till hösten K + 2. Därefter organiseras utbildningen ifråga enligt den nya ordningen. De två första åren påverkas utbildningen till en viss grad av det förhållandet, att vissa elever erhållit sin truppslagsutbildning enligt den nya ordningen, under det att andra, som beordrats till krigsskolan efter studier vid försvarets läroverk, truppslagsutbildats enligt gamla ordningen. Som framgår av översikten, upphör efter hand verksamheten i sin nuvarande form vid försvarets läroverk. Med vårterminen K + 3 är den i sin helhet avslutad. Den så lagda övergången möjliggör redan vid denna tidpunkt en ombildning av läroverket till ett gymnasium för vuxna. Med 1. skedet år sålunda övergången i allt vad avser rekrytering och utbildning till befäl i sin helhet avslutad. Övergången till den nya befälsorganisationen måste vara grundad på det personalläge, som råder vid den tidpunkt, då övergången skall verkställas. Då kännedom om tidpunkten ifråga saknas, har till grund för den i det följande angivna övergången lagts rådande personalläge. Även om läget kan växla ganska avsevärt under loppet av endast några år, bör dock tillvägagångssättet kunna ge ett med hänsyn till syftet fullt tillfredsställande utbyte. Ifråga om regementsofficersbeställningar avses under i. skedet icke någon annan ändring än att reservstaten, som skall omfatta endast en regementsofficer per regemente, efter hand som avgång sker begränsas till den sålunda avsedda omfattningen. 475

Enligt förslaget ersattes den nuvarande kaptensgraden med en högre kaptensgrad, benämnd kapten av 1. graden, till vilken befordran skall, till skillnad mot vad för närvarande är fallet, ske genom urval efter förtjänst och skicklighet. Samtliga kaptener vid tidpunkten för övergångens början utnämnas till kaptener av 1. graden. Detta medför icke några ändrade avlöningsförmåner. Därefter bör rekryteringen ske efter urval med utgångspunkt från den föreslagna medelbefordringsåldern av 35 år. Under skedet räknas med en ökning av staten vid varje regemente från 24 till 27. Med ledning av gjorda beräkningar rörande avgång på grund av befordran till högre grad och till följd av uppnådd pensionsåldersgräns skulle infanteriets stat för kaptener av 1. graden 1. skedet — 1. resp 3. övergångsåret — erhålla det utseende, som framgår av bilagorna 2a och 2b. Till löjtnantsgraden hänföres vid tidpunkten för övergångens början samtliga löjtnanter enligt gällande ordning. Förutom med avgång enligt ovan på grund av befordran till kapten av 1. graden räknas med en viss avgång genom befordran till kapten. Enligt vad som föreslagits skall den som icke vunnit befordran till kapten av 1. graden vid i medeltal 38 års ålder, med bibehållna befordringsmöjligheter, befordras till kapten. Under första skedet beräknas en sådan befordran ske endast i begränsad omfattning. För att täcka avgången av löjtnanter stå under 1. skedet tre årskullar fänrikar till förfogande — kurserna K—2, K—1 och K. Dessutom räknas med ett antal löjtnanter av 2. graden, vilka kvalificerat sig för tillträde till löjtnantsgraden. Läget ifråga om löjtnanter under 1. skedet — 1. resp 3. övergångsåret — framgår närmare av bil 2 a och 2 b.

476 Kaptensgraden är avsedd för såväl stabs- som truppbefattningar. Flertalet befattningar äro redan i gällande organisation besatta med underofficerare. Samtliga beställningar förutsättas vid 1. skedets slut vara upptagna på stat. Vissa stabsbefattningar bestridas för närvarande av förvaltare på aktiv stat. Dessa böra överföras till den nya befälskårens kaptensgrad redan 1. övergångsåret. Övriga stabsbefattningar äro för närvarande besatta med arvodesanställd personal. I vilken omfattning denna personal lämpligen bör lösgöras under 1. skedet kan icke i förevarande utredning närmare angivas. I princip förutsattes dock, att h ä r avsedda befattningar kunna besättas med aktiv personal under 1. skedets 2. och 3. övergångsår. Det är av vikt, att trupptjänsten icke eftersattes i förhållande till stabstjänsten. Även för trupptjänsten avsedda befattningar böra därför kunna besättas under 1. skedet. Den omfattning, i vilken befordran till kapten bör äga rum under detta skede, är beroende av ett flertal oberäkneliga faktorer, såsom tjänsteförhållandet i det rådande läget, deras förtjänst och skicklighet, som i varje särskilt fall kan komma ifråga för befordran, hänsyn till förutvarande tjänsteställning de båda nuvarande befälskårerna emellan o s v. I de översikter rörande staterna, som framlagts i bilagorna 2 a och 2 b, hava därför endast antalet till kaptener befordrade löjtnanter och förvaltare kunnat beräknas. Däremot ligga icke några som helst beräkningar till grund för antalet till kaptener befordrade fanjunkare (löjtnanter av 2. g r a d e n ) . Ett stort antal beställningar hava hållits vakanta för att bereda erforderlig tillgång till beställningar inom den särskilda övergångsgraden — löjtnant av 2. graden. Nyssberörda grad — löjtnant av 2. graden — är, som framgår av det före-

gående — 11. kap — avsedd för det stora flertalet underofficerare. Vid tidpunkten för övergångens början bör fördenskull samtliga återstående löjtnantsbeställningar tillkomma. Läget ifråga om löjtnanter av 2. graden under 1. skedet — 1. resp 3. övergångsåret — framgår av bilagorna 2 a och 2 b. Fänrikar vinna befordran till löjtnanter, sedan den 2-åriga anställningen som fänrik fullgjorts. Särskild hänsyn bör tagas till att vissa grupper äro vid övergångens igångsättande under utbildning till underofficersbeställning. Sålunda finnes ett icke obetydligt antal furirer, som före eller u n d e r första övergångsåret — året K — genomgått AUS. Även måste räknas med att furirer genomgått nämnda skola under skedets övriga båda år — K + l och K + 2. Alla kunna icke påräkna anställning, lika litet som de kunna göra det ifråga om underofficersanställning i gällande ordning. Envar, som är därtill lämplig bör emellertid beredas anställning. Här räknas med ett antal av omkring 60 procent av den sannolika styrkan. Anställning för här nämnt befäl bör beredas såsom fänrik på extra stat. Läget ifråga om fänrikar under 1. skeskedet —- 1. resp 3. övergångsåret — framgår av bilagorna 2 a och 2 b. Slutligen bör i detta sammanhang nämnas, hurusom ett icke obetydligt antal furirer under de båda första övergångsåren ligga under utbildning vid försvarets läroverk för vinnande av erforderlig allmänbildningskompetens för underofficersbefordran. Furirer avsluta jämväl under första övergångsåren liksom under det närmast föregående sin furirsutbildning. För envar, som så önskar bör tillfälle till fortsatt befälsutbildning beredas. F o r d r a n bör härvid vara realexamen och tillträde beredas till officersaspirantskolan. Av vad ovan anförts framgår, att un-

der 1. skedet alla åtgärder vidtagits för att kunna infoga den beslående ordningens officers- och underofficerspersonal, inbegripet den personal, som är under utbildning för anställning såsom officer eller underofficer, i den nya befälsorganisationen. Såväl officers- som underofficerspersonalen kan utan olägenhet överföras till den nya organisationens grader. Den tilläggsutbildning, som i det föregående (11. kap) föreslagits för sistnämnda personal, är jämväl avslutad under 1. skedet. 2. skedet Ifråga om regementsofficersbeställningar avses 2 nya befattningar tillkomma under 2. skedet. Även u n d e r detta sker befordran till regementsofficer ur den förutvarande officerskåren. Läget vid 2. skedets slut åskådliggöres i bilaga 3. Från den högre kaptensgraden sker liksom under 1. skedet befordran till regementsofficer och avgång på grund av uppnådd pensionsålder. Staten är oförändrad. Läget vid 2. skedets slut åskådliggöres i bilaga 3. Inom kaptensgraden sker icke någon principiell ändring. Avgång sker genom befordran till kapten av 1. graden och på grund av uppnådd pensionsålder. Graden tillföres löjtnanter av 2. graden ävensom enligt samma grunder som i första skedet ett mindre antal löjtnanter. Beställningar hållas vakanta för samma ändamål som under 1. skedet. Läget inom kaptensgraden vid 2. skedets slut framgår av bilaga 3. Även staten för löjtnanter och löjtnanter av 2. graden är sammanlagt oförändrad. x\vgång från löjtnantsgraden sker i ganska betydande omfattning genom befordran till kapten av 1. graden, ävensom liksom under 1. skedet genom be-

fordran till kapten. Tillkomsten utgöres huvudsakligen av fänrikskurserna K-f-1, K + 2, K + 3 och K + 4. Dessutom har räknats med ett antal löjtnanter av 2. graden — f d underofficerare och f d furirer med AUS. — Samtliga hava genomgått infanteriofficersskolan. F r å n övergångsgraden — löjtnant av 2. graden — sker avgång främst genom befordran dels till kapten, dels till löjtnant enligt i det föregående angivna grunder. Läget inom de båda löjtnantsgraderna ifråga vid 2. skedets slut framgår närmare av bilaga 3. Från fänriksgraden avgår under 2. skedet 2 årskurser, utbildade enligt gamla ordningen, och 2 utbildade enligt nya ordningen. Vid 2. skedets slut är fänriksgraden besatt med två årskurser, utbildade enligt nya ordningen, beräknade till omkring 9 per regemente eller inalles 171. Läget inom graden ifråga framgår närmare av bilaga 3. Befälsläget vid 1-årsperiodens slut, sådant detsamma framgår av bilaga 3, kan sägas redan vid denna tidpunkt ha vunnit full organisativ stadga. Samtliga beställningar inom den högre kaptensgraden äro besatta med kaptener och löjtnanter ur den förutvarande officerskåren. Inom kaptensgraden är omkring 65 % av beställningarna besatta, 2 % med löjtnanter ur förutvarande officerskåren, återstoden av förutvarande under-

officerare. Omkring IG % hava tagits i anspråk för den särskilda övergångsgraden — löjtnant av 2 graden. Återstoden 19 % av beställningarna äro vakanta. Inom löjtnantsgraden är omkring halva antalet beställningar besatta med löjtnanter ur förutvarande officerskåren och halva antalet med löjtnanter utbildade enligt nya ordningen. Av dessa äro omkring 10 % överförda från den lägre löjtnantsgraden efter genomgången truppslagsskola. Inom övergångsgraden — löjtnant av 2. graden — har antalet under 7-årsperioden minskat från omkring 800 till omkring 400. Vakanser förefinnes endast inom kaptensgraden. Enligt ovan uppgår antalet till omkring 87. I övergångsplanen har icke ansetts böra räknas med någon extra rekrytering utöver den normala. Rekryteringen och utbildningen för anställning i kåren har under sju år varit ordnad efter de nya linjerna. Den särskilda tilläggsulbildningen, varmed förslaget räknar för befäl ur underofficerskåren enligt vad därom sägs i 11. kapitlet, h a r meddelats under 1. skedet. Pensionsåldern för kaptener har vid 1. skedets slut bringats i överensstämmelse med vad härutinnan föreslagits, dock att förvaltare, som vunnit befordran före övergångens början medgivits rätt att kvarstå till den för närvarande gällande åldersgränsen.

Bilaga 1. Översikt över utbildningen

till

officer.

Bilaga 2 a. Infanteriets befälsstat. Förändringar

1. övergångsårets under året K.

slut.

löjtnanter av 2. g r a d e n T113 A— a v g å n g under ärel Kv = lc.varstäende i graden T = t i l l s l o t t under årel V = vokanser vid årets .-Jul 258 se kaptensgroden

Lcjtnonte»

~Ä~l25

• ov 1. graden

~Ä]\7 Kaptener

Löjtnanter 8 Förvaltare 57

Kaptener

258 vakanser: se löjtnanter av 2 graden 57 övriga vakanser

Regements officerare "Ä']l4

103 Kv

B Kaderter Extra stat

Regolf.

Extra 53J T iFrån

14 ~ T ~ Kaptener

löjtnanter

Stat ml: 117 "

reg:

Bilaga 2 b. Infanteriets befälsstat. 3. övergångsårets slut. Förändringar under åren K + i, och K + 2. löjtnanter av 2. or 3dVl

A

Löjtnanter

534 K v l ö j l m M r av 2 grade se kaptensgraden

A KapM ner av 1 graden ~Ä~|33

100 Kaptener

Ä]<

423 Kv Kaptener

6i

Kv Kaptener

160 T

i. gr.

Löjtnanter: 10 Löjtnanter av 2 g r : 150

402 Kv

löjtnanter

4 3 0 Kv Löjtnant* a v 2 g - a d e Fe nrik,

A

100 Reger nentsofficerare A |21 235 96

Kv

Regoif. 90

T

V

134 vakanser se löjtn. 2. gr. 101 övr. vakanser

100 100

T

Fänrikar 2! reg:

T

T

Fänrikar

Löjtnanter 53

Kapten r l . g r

71 V

1045 55

6 Bilaga 3. Infanteriets befälsstat. 7. övergångsårets slut. Förändringar under åren K + 3, K + b, K + 5 och K + 6.

lö|tnanter av 2. groden

Kaptener I. g r o d e i

03, löjtnonter i 2. graden Lö|tnanter ov 2. graden lO|lranter 10 Löjtnanter av 2 g - a d e i : 95

Lö|tnanter i 2. graden

Regemen 74 vakanser

Kadetter enl av 2. graden 87 övriga vakanser'

Regoll.

nya ordninge

Kaptener 1. graden Stat inf, 152 reg: 8

513 27

456 24

1045 55

Statens offentliga utredningar 1953 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Förslag till lagstiftning om insemination. [9] Förslag till brottslalk. [14] Enhetligt frihetsst.-aff. [17] Promemoria med rörslag till vissa åtgärder för a t t nedbringa väntetiderna vid sinnesundersökning i brottmål. [21] Nåd i brottmål. Statistiska uppgifter för 1900-talets första hälft. [22! Betänkande med förslag till vissa ändringar i rättegångsbalken m. 2i. [26]

Betänkande med förslag till fiskeristadga m. m. [[2] Betänkande med förslag till åtgärder för stödjainde av hästaveln m. m. [3]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.. Sågverksindustrien i södra Sverige. [19]

Industri. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Valkretsar vid fulmäktigeval i kommunerna. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 4. [1.1. 5. Det proportionella valsättet vid landstingsval. L*-oJ Lika lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet.

Handel och sjöfart. Kommunikationsväsen. Landsbygdens elkraftförsörjning. Trafiknykterhet. [20]

[13]

Kommunalförvaltning. Bank-, kredit- och penningväsen. Statens och kommunernas finansväsen.

Försäkringsväsen.

Politi.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andllig odling i övrigt.

Nationalekonomi och socialpolitik. Generella metoder o:h fysiska kontroller inom investeringspolitiken. [6] Utredning om fastghetsbeskattningen. [8] Konsumentprisindex. Betänkande angående omläggning av levnadskostnalsindex. [23]

HsJso- och sjukvård.

Läkarutbildningen. [7] Betänkande med förslag till allmänna riktlinjer Iför den territoriella pastoratsindelningen och församlimgsprästerliga organisationen m. m. [11] Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning. 11. [15] 2. Bilagor. [16] Betänkande och förslag angående folkhögskolans sttällning och uppgifter. [24]

Försvarsväsen. Förband och bygd. [10] Psykologiskt försvar. [27] Befälsordningen vid infanteriet. [28]

Utrikes ärenden. Internationell rättAllnänt näringsväsen. Fakta om olja. [12!

Nordiska parlamentariska kommittén. 4. Nordisk passfrihet. [4] 5. Lättnader i fråga om tullbehandling m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna. [5]

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953